2

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

Förslag

till

Förordning

med vissa bestämmelser örn arbetsförmedling.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Denna förordning äger tillämpning å all slags arbetsförmedling som be-

drives av annan än offentlig arbetsförmedlingsanstalt eller godkänd sjuk-

sköterskebyrå och som icke sker genom utgivande av skrift, varå tryckfrihets*

förordningen är tillämplig.

2

§-

Arbetsförmedling må icke bedrivas i förvärvssyfte.

Till någon eljest bedriva arbetsförmedling, för vilken från arbetsgivare

eller arbetssökande uppbäres inskrivnings- eller förmedlingsavgift, periodiskt

bidrag eller annan ersättning, skall tillstånd sökas hos socialstyrelsen.

Avser verksamheten förmedling av anställning utom riket eller av anställ­

ning här i riket åt utlänning som vistas utom riket, må tillstånd beviljas

allenast för de fall och på de villkor Konungen efter överenskommelse med

främmande stat bestämmer.

Tillstånd må icke beviljas enskild person eller avse arbetsförmedling för

sjömän. Ej heller må tillstånd beviljas, därest verksamheten icke befinnes

önskvärd eller ej kan förväntas komma att bedrivas på lämpligt sätt.

3§-

Vid meddelande av tillstånd skall angivas den ersättning för förmedlingen,

som högst må uppbäras, samt de övriga villkor och bestämmelser för verk­

samheten, som prövas erforderliga.

Ersättningen må i intet fall så bestämmas, att densamma kan förväntas

överstiga de nödiga utgifterna för förmedlingen.

4§-

När anledning därtill förekommer må socialstyrelsen återkalla tillstånd

ävensom meddela ändrade villkor eller bestämmelser för verksamheten.

5 §■

Envar som bedriver arbetsförmedling utan att från arbetsgivare eller ar­

betssökande uppbära ersättning är skyldig att, i enlighet med de föreskrifter

socialstyrelsen utfärdar, inom tre månader från det verksamheten tagit sim

början göra anmälan därom till socialstyrelsen.

6

§-

Tillsyn å efterlevnaden av denna förordning och i anledning av densamma

meddelade föreskrifter utövas av socialstyrelsen.

4

arbetsförmedling, för vilken från arbetsgivare eller arbetssökande uppbäres

ersättning, och som före den 1 februari 1936 söker tillstånd till dylik verk­

samhet, må, i den mån förmedlingen icke avser anställning utom riket eller

anställning här i riket åt utlänning som vistas utom riket, utan hinder av

stadgandena i 2 §, fortfarande bedriva verksamheten till dess ansökan blivit

prövad.

Enskild person eller annan, som vid förordningens ikraftträdande i be­

hörig ordning bedriver arbetsförmedling i förvärvssyfte, må av socialstyrelsen

erhålla tillstånd att fortsätta verksamheten till och med den 31 december

1939. För tiden därefter äger styrelsen bevilja förlängning av tillstånd som

nu sagts, dock för högst ett år i sänder och icke längre än till den 1 ja­

nuari 1950 samt allenast beträffande yrkesgrupper som Konungen bestämt.

Innan sådan förlängning av socialstyrelsen beviljas, skall åt arbetsgivar-

och arbetarorganisationer inom den eller de yrkesgrupper förmedlingen av­

ser beredas tillfälle att yttra sig. Det ankommer på styrelsen att bestämma

skälig ersättning för förmedling, varom i detta stycke är fråga. I övrigt

skola förordningens bestämmelser i tillämpliga delar gälla å densamma.

Den i 5 § stadgade anmälningsskyldigheten skall av den som vid för­

ordningens ikraftträdande bedriver arbetsförmedling fullgöras inom tre må­

nader från nämnda tid.

Kungl. Majus proposition nr 83.

6

varje medlem, som ratificerar konventionen, förbinder sig att vidtaga alla

erforderliga åtgärder för att snarast möjligt avskaffa den i förvärvssyfte be­

drivna arbetsförmedlingen för sjömän, har Kungl. Majit i cirkulärbrev den

31 mars 1922 anbefallt samtliga länsstyrelser att återkalla meddelade till­

stånd att yrkesmässigt utöva kommissionärsverksamhet för anskaffande av

arbetsanställning åt sjömän.

Enligt kungörelsen med bestämmelser angående statens godkännande av sjuk-

sköterskeskolor och sjuksköterskebyråer må förening, vilken har till ändamål att

förmedla anställning åt sjuksköterskor och för denna verksamhet upprättat

särskild byrå, kunna erhålla statens godkännande, därest, bland annat, byråns

verksamhet icke tillför föreningen eller dess medlemmar någon vinst utöver

vad som åtgår till täckande av kostnaderna för byråns förvaltning och till

bildande av en i förhållande till byråverksamhetens omfattning skälig reserv­

fond. Beslut örn godkännande meddelas av medicinalstyrelsen. Förening,

som för av densamma anordnad sjuksköterskebyrå erhållit statens godkän­

nande, är pliktig att mot avgift, som efter förslag av föreningen fastställes

av medicinalstyrelsen, genom byrån förmedla anställning i sjukvårdsarbete

åt sjuksköterskor, vilka fullständigt genomgått godkänd sjuksköterskeskola.

För andra sjuksköterskor må icke utan särskilt tillstånd av medicinalsty­

relsen anställning förmedlas genom godkänd sjuksköterskebyrå. Dylik byrå

åligger att till medicinalstyrelsen och socialstyrelsen lämna vissa uppgifter

örn sin verksamhet. Högsta tillsyn över godkända sjuksköterskebyråer ut­

övas av medicinalstyrelsen.

I lagen om offentlig arbetsförmedling stadgas, bland annat, att dylik för­

medling skall vara anordnad inom varje landstingsområde och i varje stad,

som icke deltager i landsting. För sådant ändamål åligger det landsting

och stadsfullmäktige i stad, som nu nämnts, att anordna en arbetsförmed-

lingsanstalt med ett huvudkontor och erforderligt antal på lämpliga platser

förlagda avdelningskontor eller ombud. Arbetsförmedlingsanstalts verk­

samhet avser förmedling av alla slag av arbete. Förmedlingen sker kost­

nadsfritt; dock att, örn anstalt efter anmodan genom annonsering eller annor­

ledes vidtagit särskild åtgärd, kostnaden härför må uttagas av den, som be­

gärt åtgärdens vidtagande. Vid arbetsförmedling skall tillses, att arbets­

givaren erhåller bästa möjliga arbetskraft och arbetaren det arbete, för vilket

han bäst lämpar sig. Tillsyn över förmedlingen utövas av socialstyrelsen,

till vilken myndighet anstalterna skola insända äskade handlingar och upp­

gifter rörande verksamheten.

Genom de nu nämnda författningarna är emellertid icke all inom riket

förekommande arbetsförmedling reglerad. Sålunda saknas generella bestäm­

melser rörande den icke yrkesmässiga förmedlingen, varjämte kungörelsen

angående kommissionärer för anskaffande av arbetsanställning icke ansetts

tillämplig å all yrkesmässig förmedling, till exempel icke å företag, som för­

medla engagemang eller uppträdanden åt musikidkare, sceniska artister och

dylika konstutövare.

Kungl. Majus proposition nr S3.

8

öppnas möjlighet att efter enhetliga linjer anpassa kommissionärernas antal

å skilda orter. I denna väg skulle jämväl kunna åstadkommas en reglering

av de tillämpade förmedlingstaxoma och en viss begränsning av den yrkes­

mässiga förmedlingsverksamheten. Över styrelsens förslag inhämtades ut­

låtanden från länsstyrelserna och medicinalstyrelsen. De inkomna utlåtan­

dena blevo sedermera från socialdepartementet under hand överlämnade till

socialstyrelsen för utarbetande av förslag till ny författning i ämnet. Frågan

örn en reglering av den avgiftskrävande arbetsförmedlingsverksamheten blev

emellertid föremål för internationella överväganden, och i avbidan på re­

sultatet av dessa har styrelsens uppdrag icke slutförts.

I en vid 1928 års riksdag av herr Lovén inom andra kammaren väckt

motion (nr 307) yrkades, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte an­

hålla örn sådan ändring eller komplettering av kungörelsen den 5 maj 1916,

att impressarieverksamhet även inrymdes under kungörelsen. I utlåtande

(nr 8) över motionen hemställde andra kammarens fjärde tillfälliga utskott

örn skrivelse till Kungl. Majit med anhållan, att Kungl. Majit ville taga

under övervägande huruvida en ändring av kungörelsen vore av behovet

påkallad i syfte att däri inrymma jämväl yrkesmässigt bedriven platsför­

medling för musiker och med dem jämställda yrkesutövare. Första kamma­

rens andra tillfälliga utskott instämde i sitt utlåtande nr 12 i vad andra kam­

marens utskott yttrat, dock med betonande av att impressarieverksamhet i

egentlig mening icke inneslötes i skrivelseförslaget. Utskottens hemställan

bifölls av riksdagen (skrivelse nr 374).

Vid samma riksdag yrkade herrar Holmström och Carlsson i Stockholm

i motion (nr 317) inom andra kammaren, att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Majit måtte anhålla örn vidtagande av erforderliga åtgärder i syfte att den

enskilda affärsmässiga platsförmedlingsverksamheten skyndsammast måtte

kunna avskaffas. I sitt utlåtande (nr 9) i anledning av denna motion ansåg andra

kammarens fjärde tillfälliga utskott principiellt riktigt, att det enskilda för­

värvsbegäret i möjligaste mån avkopplades från arbetsförmedlingsverksam­

heten. Då emellertid den offentliga arbetsförmedlingen ännu ej vore rustad

att på alla områden tillfredsställande tillgodose förmedlingsbehovet, hem­

ställde utskottet örn avslag å motionen. Reservation avgavs av tre utav ut­

skottets ledamöter, vilka ansågo, att motionen bort tillstyrkas. Utskottets

hemställan bifölls av kammaren.

Därjämte har Kungl. Majit den 15 maj 1931, i anledning av riksdagens

skrivelse den 20 mars 1931 nr 5 A, anbefallt socialstyrelsen och medicinal­

styrelsen att gemensamt verkställa undersökning, i vad mån platsanskaffning

för kvinnlig sjukvårdspersonal kunde äga rum medelst anlitande av den

offentliga arbetsförmedlingen, ävensom att efter verkställd utredning in­

komma med det yttrande i ämnet, vartill styrelserna kunde finna omständig­

heterna föranleda. Uppdraget har ännu icke fullgjorts. Dock har medicinal­

styrelsen för sin del den 4 maj 1933 framlagt förslag bland annat till ändrad

kungörelse örn förmedling av arbete åt sjuksköterskor (statens off. utredn.

1934: 9), som väsentligen ansluter sig till nuvarande ordning.

Kungl. Majda proposition nr 83.

10

att detsamma kunde biträdas av Sverige. I fråga örn rekommendationen

angående arbetslösheten förklarade sig delegationen anse, att den affärs­

mässiga arbetsförmedlingsverksamheten i Sverige i stort sett vore stadd på

avskrivning, detta till följd av de restriktiva bestämmelserna beträffande den

affärsmässiga platsförmedlingen i förening med den överlägsenhet över de

privata kommissionskontoren, som den offentliga arbetsförmedlingen på det

hela taget visat. Rekommendationen syntes därför ej böra giva anledning

till några särskilda åtgärder. Vidkommande förslaget till konvention an­

gående arbetsförmedling för sjömän förordade delegationen detsammas an­

tagande, särskilt som åtgärder redan vidtagits för inrättande av offentlig

sjömansförmedling i landet.

Kungl. Majit anslöt sig i propositionen till delegationens ståndpunkt, mot

vilken jämväl riksdagen i skrivelse nr 343 förklarade sig icke hava något att

erinra.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

Förslaget till konvention angående avgiftskrävande arbets­

förmedlingsbyråer.

Såsom ovan nämnts har ett förslag till konvention angående avgiftskrii-

vande arbetsförmedlingsbyråer antagits vid 1933 års konferens i Genéve.

I konventionsförslaget, som icke äger tillämpning å arbetsförmedling för

sjömän, skiljes mellan avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer med vinst­

syfte, sådana förmedlingsbyråer utan vinstsyfte samt utövare av arbetsför­

medling utan ersättning därför. Den förstnämnda kategorien omfattar en­

skilda personer, sammanslutningar, institutioner, byråer eller andra orga­

nisationer, vilka tjäna såsom mellanhand för anskaffande av anställning åt

arbetare eller av arbetare åt arbetsgivare i syfte att direkt eller indirekt

från någondera erhålla ekonomisk eller annan materiell fördel; dock avses

ej här tidningar eller andra publikationer, såvitt de ej uteslutande eller

huvudsakligen lia till syfte att vara förmedlare mellan arbetsgivare och ar­

betare. Såsom avgiftskrävande arbetsförmedling utan vinstsyfte definieras

arbetsförmedlingstjänst, som upprättats av sammanslutningar, institutioner,

byråer eller andra organisationer, vilka, utan att eftersträva materiell fördel,

för förmedlingen av arbetsgivaren eller arbetaren uppbära inträdesavgift,

periodiskt bidrag eller annan ersättning (art. 1).

Inom tre år från konventionens ikraftträdande för vederbörande medlems­

stat skola avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer med vinstsyfte vara av­

skaffade. Under denna tid må nya sådana byråer icke upprättas, och skola

redan befintliga byråer stå under uppsikt av vederbörande myndighet samt

endast äga uppbära avgifter och ersättning för kostnader enligt en av myn­

digheten godkänd taxa (art. 2). Vissa avvikelser härifrån må undantagsvis

medgivas av vederbörande myndighet, men endast efter hörande av de ar-

betsgivar- och arbetarorganisationer, som frågan kan angå. Avvikelserna må

endast avse redan befintliga byråer, vilka förmedla arbete åt sådana kate­

gorier av arbetare, som äro noggrant angivna i den nationella lagstiftningen

12

Pa grund av dessa skäl hade styrelsen ansett sig böra tillstyrka biträdande

från svensk sida av konventionen.

Delegationen för det internationella socialpolitislca samarbetet tillstyrkte på i

stort sett samma grunder som socialstyrelsen anslutning för Sveriges del

till konventionen.

I proposition (nr 138) till 1934 års riksdag anhöll Kungl. Majit örn riks­

dagens yttrande rörande konventionsförslaget. I det vid propositionen fogade

statsrådsprotokollet anförde statsministern i egenskap av tillförordnad chef

för socialdepartementet, att de principer, på vilka konventionsförslaget

byggde, syntes, såvitt då kunde bedömas, ägnade att i huvudsak läggas till

grund för en lagstiftning i ämnet i Sverige. Med hänsyn till det förbere­

dande skick, vari spörsmålet örn genomförandet av en dylik lag befunne sig,

förordades emellertid, att med prövningen av ratificeringsfrågan tillsvidare

finge anstå.

I skrivelse den 8 juni 1934 (nr 352) anmälde riksdagen att riksdagen för

sin del biträdde uppfattningen, att för det dåvarande konventionsförslaget

icke borde ratificeras.

Socialstyrelsens förslag jämte utredning.

Den 29 december 1933 uppdrog Kungl. Majit åt socialstyrelsen att in­

komma med utredning och förslag rörande de författningsbestämmelser, som

kunde bliva erforderliga, därest Sverige anslöte sig till konventionen.

Till fullgörande av detta uppdrag avlämnade socialstyrelsen den 5 februari

1934 förslag till lag angående arbetsförmedling, som bedrives av annan än organ

för den offentliga arbetsförmedlingen samt förslag till ändring i tryckfrihetsför­

ordningen jämte motiv.

Förslaget till lag angående arbetsförmedling avser en reglering av all

arbetsförmedling utom den offentliga och den som bedrives genom utgivande

av sådan tryckt skrift, som utgives väsentligen i annat syfte än att åväga­

bringa arbetsförmedling. Förslaget innebär i huvudsak, att förmedling mot

ersättning ej må bedrivas utan tillstånd av socialstyrelsen, som därvid har att

fastställa sådan förmedlingstaxa att vinst å verksamheten ej kan uppkomma,

varigenom arbetsförmedling i vinstsyfte förhindras, samt att ålägga utövare

av förmedlingsverksamhet skyldighet att göra anmälan örn och lämna upp­

gifter rörande verksamheten. Vissa övergångsbestämmelser föreslås till för­

mån för dem, som vid lagens ikraftträdande bedriva arbetsförmedling.

Förslaget till ändring i tryckfrihetsförordningen innebär att till § 1 mom. 1

fogas ett stadgande, enligt vilket den som utgiver tryckt skrift väsentligen

i syfte att åvägabringa arbetsförmedling eller som eljest utövar arbetsför­

medling genom meddelande i dylik skrift, skall vara underkastad tillämp­

ning av lagen angående arbetsförmedling som bedrives av annan än organ

för den offentliga arbetsförmedlingen.

Dagförslagen torde få såsom särskild bilaga (B) fogas till statsrådsproto­

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

14

överblicka förekomsten av de olika former, i vilka arbetsförmedling bedreves

i vårt land. Med stöd av ett högsta domstolens utslag (N. J. A. 1908:389)

ansigte sig utövare av engagemangsförmedling och impressarieverksamhet

oförhindrade att utan tillstånd bedriva avgiftsbelagd förmedling.

Det vöre svårt att kontrollera kommissionärstaxornas tillämpning, enär

kommissionärerna kunde betinga sig särskild gottgörelse för annonsering,

porton, telefonsamtal m. m., vilka utgiftsposter det ofta vore omöjligt för

kunden att närmare granska. Vidare hade själva taxorna i viss utsträck­

ning givits en alltför obestämd formulering. Sålunda hade endast undan­

tagsvis angivits, huruvida värdet av kost och logi skulle inräknas i lönen

när provisionen utginge efter viss procent å denna, och då lönen utginge i

forin av drickspengar vore det praktiskt taget ogörligt att fullt riktigt fixera

den lön, å vilken provisionen skulle beräknas. Det vore också inom hotell-

och restaurangområdet, som de arbetssökande livligast klagat över oskäliga

förmedlingsavgifter. Möjligheterna att beivra krav på oskälig förmedlingspro­

vision vore mestadels mycket små, enär de arbetssökande antingen ansåge

sig genom en polisanmälan riskera att för framtiden icke bliva betjänade av

någon kommissionär eller icke kunde tillfredsställande styrka de avgifter,

som i olika sammanhang under ett och samma förmedlingsfall måst erläggas

till kommissionären. Enskild angivare droge sig också ofta för det besvär,

som kunde vara förenat med fullföljande av ett dylikt mål.

I övrigt hade erinringar av olika slag framförts mot den förvärvsmässiga

arbetsförmedlingen. Sålunda hade anmärkts, att kommissionär sökt locka

till. sig arbetssökande och arbetsgivare bland annat genom annonser som

givits en lockande formulering. Exempel saknades ej på att förmedlare

annonserat örn anmäld ledig plats, ehuru till platsen kompetenta sökande

redan funnits anmälda på byrån, vilket kunde stå i samband med att in­

skrivningsavgift uppbures av de nyanmälda. Det hade likaledes inträffat,

att kommissionär, som för tillfället saknat kunder, växelvis annonserat efter

platser och sökande för att draga till sig dylika. Personer hade med anled­

ning av annonser stundom lämnat innehavda tjänster och i god tro begivit sig

till städer och industrisamhällen, där kanske redan arbetslöshet varit för

handen. Genom dylika metoder hade förmedlaren stimulerat till täta om­

byten av platser eller arbetskraft i syfte att öka omsättningen i sin rörelse.

En av de principiella erinringar, som kunde göras mot den privata plats­

förmedlingen, vore, att denna förmedlingsverksamhet i sin nuvarande form

och omfattning verkade starkt splittrande på arbetsmarknaden. Arbets­

givarna sökte ofta genom hänvändelse till skilda platsbyråer uppbringa lämp­

liga arbetstagare, under det att de sökande för att finna önskad anställning

i många fall. tvingades till rundgång å ett flertal privata kontor. Dessa

dubbelanmälningar vore för de arbetslösa förenade med dryga kostnader,

men tillförde kommissionärerna ökade förtjänstmöjligheter. Givet vore att

genom en dylik organisation av arbetsförmedlingen en mängd onödigt för-

medlingsarbete utfördes, men även örn de därav föranledda utgifterna drab­

bade kunderna, kunde den hårdare konkurrensen mellan de olika plats-

byråerna locka till användande av illojala medel, som skadade icke blott

kunderna utan även affärerna och deras anseende.

Yad som ur allmän arbetsmarknads- och arbetslöshetssynpunkt gå ve an­

ledning till kritik av den nuvarande privata platsförmedlingen vore att den­

samma försvårade överblicken över arbetsmarknaden och förhindrade en

effektivare utjämning av utbud och efterfrågan på arbetskraft. Myndig­

heterna lika väl som de enskilda individerna hade svårt att bedöma läget

på sådana arbetsområden, där förmedlingsverksamheten vore splittrad på

många händer utan att förmedlingsorganen kunde bringas till intimare sam­

arbete.

Kungl. Majus proposition nr 83.

16

arbetsförmedling Tunne riksdagens bifall, syntes möjligheter uppkomma att

genomföra en avsevärd utveckling av denna förmedlings organisation och att

starka dess verksamhet i övrigt. Därmed skulle till väsentlig del undan­

röjas de betänkligheter som framförts mot avskaffande av den avgiftskrävande

förmedlingen.

Antalet gällande tillstånd för kommissionärer att utöva arbetsförmedling

uppginge till cirka 190, varav emellertid endast 152 utnyttjades. Antalet

genom dessa kommissionärers förmedling tillsatta platser hade under år

1932 uppgått till 3,080 för män och 34,067 för kvinnor eller tillhopa 37,147

platser. Av hela förmedlingsresultatet bomme över 60 procent på gruppen

husligt arbete, där samtliga platser avsåge kvinnlig arbetskraft, samt nära

24 procent på kvinnlig hotell- och restaurangpersonal. Under samma år

hade genom den offentliga arbetsförmedlingen tillsatts sammanlagt 265,086

platser, av vilka cirka 72,500 folie inom gruppen husligt arbete och omkring

11,000 inom hotell- och restaurangfacket. Den offentliga förmedlingens verk­

samhet vöre alltså redan nu mer än tredubbelt större än kommissionärernas

pa det husliga arbetsområdet och överträffade kommissionärernas förmedling

jämväl. ifråga örn hotell- och restaurangfacket. Att märka vore också, att

utvecklingen inom ifrågavarande områden under de senare åren visat ökade

framsteg för den offentliga, förmedlingen medan kommissionärernas verksam­

het avtagit. En lagstiftningsåtgärd varigenom den affärsmässiga förmed­

lingen avskaffades kunde följaktligen på visst sätt anses såsom en konsekvens

av en redan sedan flera år pågående utveckling.

Gentemot en lagstiftning i enlighet med konventionen kunde, oavsett be­

tänkligheterna mot den affärsmässiga arbetsförmedlingens avskaffande, erinras,

att densamma med sin i viss mån allmängiltiga omfattning skulle komma

att under sin tillämpning inbegripa allehanda grenar av arbetsförmedling,

beträffande vilka inga avsevärda klagomål eller yrkanden på lagstadgad reg­

lering gjort sig hörda, Konventionen syntes emellertid ägnad främja för­

verkligandet av det betydelsefulla önskemålet örn all arbetsförmedlingsverk­

samhets samordnande under statens kontroll. En förpliktelse till sådant sam­

ordnande i avseende å offentlig och enskild avgiftsfri arbetsförmedling ålåge

redan vart land på grund av en bestämmelse i den av internationella arbets-

konferensen år 1919 antagna konventionen angående arbetslösheten men

hade hittills icke kunnat effektueras. Ett mera allmänt samordnande av för­

medlingsverksamheten bomme givetvis att taga avsevärd tid att genomföra,

men skulle en dylik anordning, med dess möjligheter till överblickande av

arbetsmarknaden pcb åvägabringande av samverkan mellan olika förmedlings­

organ, uppenbarligen kunna bliva till stort gagn för näringslivet och de

arbetssökande.

beträffande förslaget till ändring i tryckfrihetsförordningen:

Från konventionens tillämpning undantoges tidningar och andra publika­

tioner, såvida de ej uteslutande eller huvudsakligen hade till syfte att vara

förmedlare mellan arbetsgivare och arbetare. Först nämnda mer generella

undantag hade, i den mån ej tryckfrihetsförordningen gjorde det överflödigt

för vårt lands del, kommit till uttryck i lagförslagets 1 § andra stycket. Det

sekundära undantaget, som under den åsyftade regleringen inbegrepe vissa

slag av publikationer och jämväl beaktats i nyssnämnda lagrum, hade, för

att, såsom en noggrann tillämpning av konventionen måste anses kräva,

kunna komma till tillämpning här i landet, ansetts påkalla ändring i tryck­

frihetsförordningen. Med hänsyn till att konventionen ej från sin tillämp­

ning torde kunna anses fritaga arbetsförmedlingsverksamhet som utövades

Kungl. Maj-.ts proposition nr 83.

18

elen offentliga torde bero framförallt på organisationen av den offentliga

förmedlingen samt huruvida denna erhölle personal, som vore intresserad

för och ägde tillräcklig kännedom örn förhållandena på arbetsmarknaden.

Att de enskilda kom missionärerna fortfarande i betydande utsträckning verk­

ställde förmedling inom det husliga arbetet torde sammanhänga därmed, att

just på detta område det vore särskilt angeläget för både de platssökande

och arbetsgivarna att erhålla personliga upplysningar samt att de offentliga

förmedlingsanstalterna icke alltid torde haft tillräckliga arbetskrafter just

för detta ändamål. Numera syntes, såvitt Uppsala län anginge, den enskilda

verksamhetens betydelse även på detta område av förmedlingen hava avtagit.

Någon större olägenhet genom ett principiellt avskaffande av den enskilda

förmedlingen syntes därför icke vara att befara. Härvid torde dock böra lämnas

utrymme för undantag på sådana orter, där behov fortfarande kunde vara

för handen, eller i fall, där eljest särskilda omständigheter påkallade undantag.

Stockholms stads arbetsförmedling har anfört, att den avgiftskrävande plats­

förmedlingen visat sig vara förenad med vissa sociala avigsidor, varför ifråga

örn densamma gjort sig gällande ett starkt behov av enhetlig reglering och kon­

troll. Socialstyrelsens lagförslag syntes väl tillgodose kravet på ett samord­

nande av prövning och reglering av den förmedlingsverksamhet, som för när­

varande folie utanför den offentliga arbetsförmedlingen, samtidigt som för­

slaget öppnade utvägar för det enskilda initiativet att, örn behov uppstode,

ordna arbetsförmedling vid sidan av den offentliga.

Göteborgs offentliga arbetsförmedling har yttrat i huvudsak följande.

Den offentliga arbetsförmedlingen i Göteborg torde redan med sin nu­

varande organisation äga förutsättningar att på ett för såväl arbetsgivare

som arbetssökande tillfredsställande sätt tillgodose alla förekommande behov

av arbetsförmedling. Örn förslaget till lag örn offentlig arbetsförmedling

bifölles skulle detta medföra betingelser för ytterligare utveckling av organisa­

tionen och ökad specialisering av förmedlingsarbetet. Efter en sålunda

genomförd organisationsförbättring av den offentliga arbetsförmedlingen kunde

inga motiv andragas för ett fortsatt bibehållande av den avgiftskrävande

förmedlingen, enär då åt den offentliga förmedlingen givits en sådan utform­

ning att den borde bliva den självskrivna och allmänna mötesplatsen för

arbetsgivare och arbetstagare när de önskade nå varandra för överenskom­

melse örn arbetsanställning. I diskussionen rörande den offentliga arbets­

förmedlingens förmåga att på ett tillfredsställande sätt fylla sin uppgift såsom

arbetsmarknadsbörs hade ibland gjorts gällande att kvalificerad arbetskraft

inom alla yrken och arbetsområden icke stöde till denna förmedlings för­

fogande. Örn sådan argumentering för något tiotal år tillbaka med visst

fog kunnat andragas vore förhållandet annorlunda för närvarande, åtminstone

i Göteborg, där goda lokalförhållanden numera tillåtit den ändamålsenliga

uppdelning av väntrum och expeditionslokaler som vore en av förutsätt­

ningarna för ett kvalificerat förmedlingsarbete. Det sedan åratal tillbaka

rådande samarbetet mellan arbetsförmedlingens ledning och stadens olika

myndigheter ävensom ledningen för stadens skolor hade också hos parterna

på arbetsmarknaden medfört ökat förtroende för den offentliga förmedlingens

förmåga att fylla sin uppgift. Det förtjänade antecknas att stadens offentliga

arbetsförmedling under år 1933 kunnat bereda anställning åt högt kvalificerad

arbetskraft både i husligt arbete, inom den privata industrien och inom

Kungl. Majus proposition nr 83.

20

styrelsen föreslagna. Sålunda har länsstyrelsen i Gotlands län anslutit sig

till det av Gotlands läns arbetsförmedlingsanstalt avgivna yttrandet, vari fram-

hålles önskvärdheten av att den enskilda förmedlingsverksamheten successivt

avvecklades. Detta syntes lämpligast kunna ske på det sätt att nya tillstånd

icke beviljades och att de nu gällande indroges i den mån de icke längre

utnyttjades. Örn så skedde bortfölle så småningom risken för ersättnings­

krav mot statsverket, och den offentliga arbetsförmedlingen borde under

tiden hinna bliva rustad att omhändertaga även de delar av förmedlings­

verksamheten mot vilkas övertagande man för närvarande kunde hysa be­

tänkligheter.

I ett par andra av de i princip tillstyrkande yttrandena har givits uttryck

åt vissa önskemål, vilkas uppfyllande vore en förutsättning för att, efter den

föreslagna lagstiftningens genomförande, förmedlingen inom en speciell yrkes­

gren kunde förväntas fungera tillfredsställande. Sålunda har Sveriges hus­

modersföreningars riksförbund uttalat en önskan örn att ett för hembiträdes-

yrket mera speciellt slag av platsförmedling måtte kunna anordnas, helst på

officiell eller halvofficiell väg, där varje möjlighet till uppkomst av företagar-

vinst vore utesluten och där verksamheten förestodes av särskilt kvalificerade

kvinnor med takt och omdöme i personliga frågor. Hemmets arbetsområde

hade ju sin säregna karaktär, där de rent personliga förhållandena spelade

större roll än å andra arbetsområden. Då hembiträdeskåren dessutom utgjorde

landets säkerligen största yrkesgrupp, ansåge förbundet sin önskan örn ett

speciellt slag av platsförmedling för hembiträdesyrket vara väl motiverad.

Stockholms hembiträdesförening har yttrat, att föreningens önskemål vore att

all arbetsförmedling gjordes avgiftsfri. Härför fordrades dock att den offent­

liga förmedlingen utvecklades till att bliva bättre skickad att fylla sin upp­

gift som det centrala förmedlingsorganet jämväl för det husliga arbetet.

Av dem som icke uttalat någon bestämd åsikt ifråga örn lämpligheten av

den föreslagna lagstiftningen, har länsstyrelsen i Jämtlands län framhållit att

lagstiftningen visserligen enligt länsstyrelsens förmenande icke skulle komma

att verka i allo lyckligt, men betänkligheterna mot densamma finge måhända

träda tillbaka med hänsyn därtill, att Sverige genom sin anslutning till den

av internationella arbetskonferensen år 1919 antagna konventionen angående

arbetslösheten kunde anses i viss mån moraliskt förpliktat att framgå enligt

de riktlinjer, som läge till grund för förslaget.

Svenska teknologföreningen har förklarat sig gärna biträda tanken på en

statlig reglering av arbetsförmedlingsverksamheten. Det vore även önskvärt

att för kroppsarbetande och med dem likställda förmedlingen i normala fall

handhades av statliga organ och avgiftsfritt. I fråga örn förmedlingen inom

de rent intellektuella yrkena kunde däremot resas vissa betänkligheter mot

den föreslagna lagstiftningen.

Av dem som i princip avstyrkt förslaget har Överståthållarämbetet i an­

slutning till de yttranden, som avgivits av polismästaren i Stockholm och

reservanterna inom styrelsen för Stockholms stads arbetsförmedling, uttalat

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

22

Departements­

chefen.

kade, dels ock att kommissionärerna gjort sig skyldiga till missbruk genom

att debitera oskäligt höga avgifter, stimulera arbetsgivarna till onödigt täta

ombyten av arbetskraft, kungöra lediga platser ehuru kompetenta sökande

tidigare funnes anmälda m. m. Det förra av dessa skäl kunde icke vara

bärande. Tvärtom torde det i viss mån visa att privat förmedling hade

en uppgift att fylla, då den anlitades vid sidan av eller framför offentlig

förmedling. Och i den mån privata förmedlare gjort sig skyldiga till miss­

bruk kunde därav icke motiveras en så radikal åtgärd som ett förbud mot

bedrivande av privat förmedling. Enligt arbetsgivareföreningens uppfattning

borde missbruken i möjligaste mån förhindras genom en kontrollagstiftning

och i övrigt den enskildes intressen lämnas att tillvaratagas av honom själv.

Den tilltänkta regleringen av privat arbetsförmedling i allmänhet torde här­

vidlag vara till fyllest; det föreslagna förbudet för enskild man att driva

förmedlingsverksamhet liksom det avsedda förhindrandet av s. k. företagar-

vinst i dylik verksamhet vore överdrifter, som därtill torde vara av tvivel­

aktigt värde för de arbetssökande.

Flertalet av de kommissionärer, vilka avstyrka en lagstiftning i överens

stämmelse med socialstyrelsens förslag, anföra som huvudsakligt skäl härför

att den offentliga arbetsförmedlingens tjänstemän icke ägde samma intima

kännedom om kundkretsen och personliga intresse för ett gott förmedlings­

resultat som kommissionärerna, varför ett undertryckande av kommissionärs-

verksamlieten skulle vara till skada för såväl arbetsgivare som arbetssökande.

I den mån missförhållanden vore rådande inom denna verksamhet borde

dessa kunna på annat sätt undanröjas.

En i Stockholm verksam kommissionär har uppgivit sig förmedla anställ­

ning endast åt hembiträden, vilka minst två år skött sig väl på föregående

plats. Kunderna visste detta och vore därför säkra på att ej få »vem som

helst». Ofta finge kommissionären mitt i natten, då en moder sjuknat, eller

vid andra tillfällen sända ett biträde att taga hand örn barn och hushåll.

Kommissionären hade även nycklar till självförsörjandes lägenheter för att

sända dit städhjälp. En officiell förmedlingsbyrå torde ej kunna föra dylik

kontroll över biträdena och därigenom vinna sådant förtroende, liksom den

ej heller torde kunna anskaffa hjälp på söndagar eller alla tider på dygnet.

Slutligen må omnämnas, att länsstyrelsen i Hallands län funnit bestämmel­

serna rörande tidning eller annan tryckt skrift i hög grad betänkliga.

De krav på reformer ifråga örn regleringen av den yrkesmässigt bedrivna

arbetsförmedlingen, vilka i olika hänseenden blivit framförda under de senaste

åren, hava förvisso varit berättigade. I synnerhet i de större städerna torde

på detta område råda missförhållanden, med vilka de övervakande myndig­

heterna hava svårt att komma tillrätta. I den mån utvecklingen av den

offentliga arbetsförmedlingen fortskridit har därjämte behovet av den yrkes­

mässiga förmedlingen minskats, och samtidigt hava, såsom framgår av den

i ärendet förebragta utredningen, vissa med denna förmedlingsform förbundna

olägenheter tydligare framträtt. Där välordnad avgiftsfri förmedling finnes,

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

23

torde, något som ock bestyrkes av såväl socialstyrelsens utredning i ämnet

sorn flertalet av de i ärendet avgivna yttrandena, en jämsides härmed bedri­

ven förmedling i förvärvssyfte knappast lia någon uppgift att fylla. Till de

argument, som sålunda anförts, kan fogas ett, som är av betydelse för all

arbetsförmedling inom landet. I den mån staten kommit att utöva en

alltmer omfattande reglerande och understödjande social verksamhet har

behov uppstått av en vidgad och mer ingående kännedom örn det vid varje

tillfälle aktuella läget på arbetsmarknaden. För att tillgodose detta behov

vore det önskvärt, örn förmedlingsverksamheten kunde samlas på så få händer

som möjligt.

Emot en lagstiftning i överensstämmelse med konventionen har framfor

allt invänts, att den offentliga arbetsförmedlingen icke vore skickad att till­

fredsställande besörja förmedlingen inom alla yrkesgrenar. Det må emellertid

anmärkas, att konventionen icke avser förhindra den privata arbetsförmed­

lingen överhuvud. Såsom framgår av den i ärendet förebragta utredningen

bedriva redan nu inom vissa yrkesområden institutioner, sammanslutningar,

föreningar, utbildningsanstalter med flera förmedling utan förvärvssyfte,

vilken alltjämt skulle bli tillåten enligt konventionens bestämmelser. Det

är enligt min mening önskvärt att, oberoende av örn konventionen ratificeras,

denna förmedlingsform till båtnad för arbetsgivare och arbetare ytterligare

utvecklas. Vidare kommer enligt de beräkningar, som gjordes i samband

med antagandet av den nu gällande lagen örn offentlig arbetsförmedling,

sistnämnda förmedlingsform att inom de närmaste aren undergå en bety­

dande utveckling. Givetvis komma därvid att beaktas de önskemal, som

framkommit rörande vidtagande av förbättrade anordningar inom viss eller

vissa särskilda förmedlingsgrenar, t. ex. förmedling av arbetsanställning i

hemmen. Den yrkesmässiga förmedling som för närvarande bedrives för

speciella, högre kvalificerade yrkesutövare, såsom sceniska artister och mu­

siker, kan den offentliga arbetsförmedlingen måhända icke ersätta. Detta

torde icke heller vara erforderligt. En förmedling för dylika yrkesutövare

synes, på sätt jag nyss anfört, i huvudsak kunna ombesörjas genom en i

överensstämmelse med konventionens regler utan förvärvssyfte bedriven

enskild förmedling. Av socialstyrelsens utredning framgår ock att så redan

i viss utsträckning sker.

På de skäl jag sålunda anfört förordar jag, i överensstämmelse med kon-

ventionsförslaget, en lagstiftning av innebörd, att den i förvärvssyfte bedrivna

arbetsförmedlingen förbjudes. Då som jag förut berört den offentliga eller

utan förvärvssyfte bedrivna förmedlingen icke ännu torde vara rustad att

övertaga förmedlingen inom alla arbetsområden samt av hänsyn till dem

som hittills bedrivit förmedlingsverksamhet i förvärvssyfte, föreslår jag ett

vidsträckt begagnande av de möjligheter till undantagsbestämmelser, som

konventionsförslaget innehåller.

Det av socialstyrelsen föreslagna tillägget till tryckfrihetsförordningen

torde ej vara oundgängligen nödvändigt för konventionens ratificering. Vad

tryckfrihetsförordningen avser att hägna med grundlagsskydd är yttrande­

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

24

friheten i tryck. Huruvida en tryckt skrift som har till syfte att vara

förmedlare mellan arbetsgivare och arbetare faller under tryckfrihetsförord­

ningen, kan måhända bliva föremål för olika bedömande i olika fall. För

att emellertid undvika en tänkbar kollision med tryckfrihetsförordningen

torde det föreliggande förslaget, såvitt nu är ifråga, böra begränsas till att

avse arbetsförmedling, som sker genom utgivande av skrift, varå nämnda

förordning ej är tillämplig. Den skiljaktighet, som i förevarande hänseende

må finnas mellan förslaget och konventionen, synes icke vai’a av den art

att den bör hindra konventionens ratificering.

Då någon tryckfrihetsförordningen berörande lagstiftning icke synes behöva

i detta sammanhang komma i fråga, torde anledning saknas att förläna de

föreslagna bestämmelserna karaktären av en av Konungen och riksdagen

stiftad lag. I detta hänseende erinrar jag örn att ratificering av den i

Genua år 1920 antagna konventionen angående arbetsförmedling för sjömän

möjliggjordes på det sättet att Kungl. Majit i cirkulärbrev den 31 mars

1922 anbefallde samtliga länsstyrelser att återkalla meddelade tillstånd att

yrkesmässigt utöva kommissionärsverksamhet för anskaffande av arbetsan-

stallning åt sjömän. I likhet med vad som skett vid ändringar i närings-

frihetsförordningen synas bestämmelserna lämpligen kunna sammanföras i

ett förslag till förordning, över vilket förslag riksdagens yttrande inhämtas.

Den slutliga utformningen av bestämmelserna såväl i formellt hänseende

som beträffande detaljer av saklig innebörd torde böra ankomma på

Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

Förslagets särskilda bestämmelser.

1 §•

I 1 § första stycket i socialstyrelsens förslag stadgas, att med arbets­

förmedling avses i lagen sådan förmedling av anställning, av vad slag som

helst, vilken yrkes- eller regelmässigt bedrives av annan än organ för den

offentliga arbetsförmedlingen. I andra stycket föreskrives, att utgivare av

tidning eller annan tryckt skrift, vari förekommer meddelande rörande arbets­

förmedling, dock skall, där ej tryckfrihetsförordningen redan har sådan

verkan, vara fritagen från tillämpning av lagen, för såvitt ej fråga är örn

skrift som utgives väsentligen i syfte att åvägabringa arbetsförmedling.

I detta sammanhang må omnämnas att enligt socialstyrelsens förslag skall,

samtidigt med att den föreslagna lagen träder i kraft, den förutnämnda kun­

görelsen med bestämmelser angående statens godkännande av sjuksköterske-

skolor och sjuksköterskebyråer upphöra att gälla.

I motiveringen till sitt förslag anför socialstyrelsen.

Med hänsyn till att lagstiftningen skulle gälla alla slag av arbetsförmed-

ling, vare sig den utövades av enskilda personer eller sammanslutningar

eller kommuners eller statens institutioner, hade dess tillämpningsområde

icke ansetts kunna lämpligen bestämmas på annat sätt än medelst den i

paragrafens första stycke intagna tämligen negativa definitionen å »arbets­

förmedling».

26

efterfrågan av arbetskraft som det gällde att utjämna. Tvärtom gällde det

i denna förmedlingsverksamhet framför allt att genom en intensiv propaganda

söka förmå företag att för praktisk utbildning mottaga studerande. De för­

medlade anställningarna vore i många fall oavlönade. Men även där lön

förekomme vore den huvudsakligen att betrakta som en sporre till flit och

läraktighet. Skulle denna art av förmedlingsverksamhet komma att falla inom

ramen för lagens giltighetsområde och på grund därav förpliktas icke blott

att göra anmälan örn verksamheten utan jämväl att meddela uppgifter örn

densamma samt att föra vissa slag av anteckningar eller andra handlingar,

vore det fara värt att denna art av nyttig verksamhet bomme att äventyras.

Det vore nämligen icke uteslutet att de institutioner, som nu frivilligt och

med ekonomiska uppoffringar stödde denna verksamhet, ej bleve hågade att

åtaga sig de ökade administrationskostnader som utan tvivel skulle bliva

följden örn densamma skulle inordnas under lagen och påläggas de krav

som därav skulle bliva en följd. Nämnden ville därför hemställa att lagens

giltighetsområde bleve inskräökt till förmedling av anställning i förvärvs­

syfte.

Skolöverstyrelsen har funnit de skäl vägande som svenska industriens prak­

tiknämnd anfört för yrkandet att lagens giltighetsområde skulle inskränkas

till förmedling av anställning i förvärvssyfte. Den avsedda begränsningen

borde emellertid angivas så, att anstalt som utan vinstsyfte förmedlade an­

ställning åt studerande i och för deras praktiska utbildning allenast skulle

göra i konventionen föreskriven anmälan örn verksamheten och således

befrias från den av socialstyrelsen jämväl föreslagna antecknings- och upp-

giftsskyldigheten. Samma begränsning borde iakttagas beträffande skolornas

arbetsförmedling.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har, i anslutning till det av länets arbets-

förmedlingsanstalt avgivna yttrandet, framhållit att det ideellt betonade ar­

bete, som utan kostnad för någon part av skolor och korporationer utfördes

i syfte att hjälpa särskilt ungdomen till en för densamma lämplig sysselsätt­

ning, borde undantagas från den föreslagna lagstiftningen. Bleve det så att

skolorna ålades anmälnings- och uppgiftsskyldigheter, kunde de lätt betagas

lusten att fortsätta denna gagnande verksamhet, och säkert vore att det ej

skulle dröja länge förrän krav på ersättning för arbetet restes.

Yttranden av enahanda innebörd hava även avgivits av svenska yrkesskol-

föreningen samt flick- och samskoleföreningen.

Länsstyrelsen i Uppsala län har erinrat, att den exempelvis av yrkes-

sammanslutningar, undervisningsanstalter eller sjuksköterskebyråer bedrivna

specialförmedlingen fyllde ett behov vid sidan av den offentliga arbets­

förmedlingen samt att anledning icke hittills förekommit att överföra denna

specialförmedling till den offentliga eller att försvåra dess verksamhet genom

sådana taxebestämmelser, som socialstyrelsens förslag innehölle. Länssty­

relsen förordade därför att denna förmedling icke måtte falla under lagens

tillämpningsområde eller att för densamma måtte införas väsentligt friare

dispensbestämmelser.

Medicinalstyrelsen har i sitt yttrande förklarat sig icke hava anledning

ingå på ett bedömande av det remitterade lagförslaget i annan mån än detta

Kungl. Majus proposition nr 83.

27

berörde platsförmedling som bedreves inom medicinalstyrelsens verksam­

hetsområde. I detta hänseende har styrelsen anfört följande.

Beträffande den platsförmedling för apotekspersonal, som utövades av

sammanslutningar av apotekare och farmacevter, funne sig medicinalstyrelsen

ej böra göra någon erinran mot förslaget. Däremot måste vägande skäl

anses föreligga mot förslagets tillämpning å den platsförmedling för sjuk­

sköterskor som bedreves av godkända sjuksköterskebyraer. De villkor som

måste uppfyllas för att en sjuksköterskebyrå skulle kunna godkännas över­

ensstämde i huvudsak med de i 3 § av socialstyrelsens lagförslag upptagna

förutsättningarna för meddelande av tillstånd till enskild arbetsförmedling.

Den befattning med de godkända sjuksköterskebyråerna, som överlämnats

till medicinalstyrelsen och som i vissa avseenden sträckte sig längre än den

tillsyn som socialstyrelsen enligt sitt lagförslag skulle utöva över den en­

skilda platsförmedlingen, måste anses vara synnerligen ändamålsenlig med

hänsyn till den mycket betydande roll en god sjuksköterskekår spelade inom

landets sjukvård. Att avkoppla medicinalstyrelsen från tillsynen och kontrollen

av ifrågavarande byråer, vilka i samarbete med styrelsen fyllt sina uppgifter

på ett synnerligen tillfredsställande sätt, syntes styrelsen därför vara i hög

grad opåkallat och olämpligt, ej minst med hänsyn till det intima samband

som förefunnes mellan ifrågavarande byråer och sjuksköterskeskolorna, vilka

under alla förhållanden fortfarande måste stå under medicinalstyrelsens till­

syn. En uppdelning av tillsynen över dessa byråer mellan medicinalstyrel­

sen och socialstyrelsen finge anses vara olämplig, då densamma dels skulle

bliva besvärande för byråerna, dels ock kunde medföra olika beslut av de

särskilda tillsynsmyndigheterna. Konventionsförslaget syntes icke innebära

anledning att företaga omreglering på ett område som redan vore reglerat

i överensstämmelse med konventionsförslagets grundsatser. Det enda skäl

som kunde åberopas för en sådan omreglering vore kravet på likformighet

i fråga örn all enskild förmedlingsverksamhet. Då emellertid den platsför­

medling som meddelades av de godkända sjuksköterskebyråerna vöre till sin

omfattning skarpt avgränsad från annan platsförmedling, och avgörande prak­

tiska skäl talade för särskilda anordningar i avseende å tillsynen av denna

platsförmedling, hemställde medicinalstyrelsen att från lagens tillämpning

måtte undantagas de godkända sjuksköterskebyråerna.

Den uppfattning, varåt medicinalstyrelsen sålunda givit uttryck, delas av

samtliga de godkända sjuksköterskebyråers ledningar, från vilka yttranden in­

kommit, ävensom av länsstyrelsen i Östergötlands län. Särskilt har fram­

hållits önskvärdheten av att sjuksköterskeelevutbildningen och sjuksköter­

skornas arbetsförmedling stöde under samma ledning, då det visat sig

fördelaktigt att kunna anpassa antalet elever, som utbildades för de olika

uppgifterna inom nutida sjukvård (exempelvis till operations-, röntgen- och

laboratoriesköterskor samt sköterskor för sinnessjukvård m. m.), efter de er­

farenheter som arbetsförmedlingen givit örn behovet av sjuksköterskor inom

dessa olika områden.

I likhet med socialstyrelsen anser jag att den ifrågasatta lagstiftningen

Departemenh-

bör i princip omfatta alla slag av arbetsförmedling. Härifrån torde mueller- ch*fen-

tid av skäl, som anförts i yttrandena, undantag böra göras för de godkända

sjuksköterskebyråerna, vilka som hittills böra stå under medicinalstyrelsens

tillsyn. Då de för sjuksköterskebyråerna gällande bestämmelserna ej strida

Kungl. Majlis proposition nr 83.

mot konventionen, utgör nämnda omständighet ej hinder för dennas rati-

ficering.

De önskemål, vilka framförts för ett undantagande av den förmedling

som avser anställning i utbildningssyfte eller som kostnadsfritt bedrives av

skolor och vissa korporationer, torde i huvudsak grunda sig å farhågor för

att dylik förmedling skulle genom den föreslagna uppgiftsskyldigheten onödigt

betungas. Enligt min mening bör, som jag i det följande skall utveckla,

denna skyldighet kunna så anordnas att någon nämnvärd olägenhet icke

uppstår för den som bedriver verksamheten. Erinringarna ifråga torde

därför ej böra föranleda till att de nämnda förmedlingsarterna undantagas

från den nu föreslagna regleringen.

I anledning av länsstyrelsens i Uppsala län yttrande hänvisar jag till vad

jag i det föregående anfört örn önskvärdheten av att den verksamhet, som

utan förvärvssyfte bedrives av vissa sammanslutningar m. fl., ytterligare ut­

vecklas samt att dylik förmedling i vissa fall torde vara nödvändig som

komplement till den offentliga arbetsförmedlingen.

Vid överarbetningen av socialstyrelsens förslag hava en del jämkningar av

formell natur vidtagits i 1 §. Genom användandet av ordet »bedrives» torde med

tillräcklig tydlighet framgå, att förordningen, såsom socialstyrelsen åsyftat,

endast äger tillämpning å arbetsförmedling av viss permanens och

omfattning

I förevarande paragraf har slutligen införts den av mig tidigare omnämnda

bestämmelsen örn förordningens tillämplighet å arbetsförmedling, som sker

genom utgivande av tryckt skrift.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

2-4

§§.

2—4 §§ i departementsförslaget motsvara 3—5 §§ av socialstyrelsens för­

slag, innehållande bestämmelser örn avgiftskrävande arbetsförmedling.

Enligt 3 § första stycket i socialstyrelsens förslag må arbetsförmedling, vid

vilken från arbetsgivare eller arbetssökande uppbäres inskrivnings- eller för­

medlingsavgift eller annan direkt eller indirekt ekonomisk ersättning, icke

bedrivas med mindre socialstyrelsen därtill lämnat tillstånd. I andra stycket

av samma paragraf föreskrives, att socialstyrelsen vid prövning av ansökan

örn dylikt tillstånd har att tillse, huruvida den avsedda förmedlingsverk­

samheten kan anses önskvärd och lämpligt anordnad, samt att, där tillstånd

finnes böra lämnas, tillika fastställa taxa för de ersättningar, som må upp­

bäras. Taxans ersättningsbelopp skola fastställas med noggrant beaktande,

att de ej bereda möjlighet till uppkomst av företagarvinst utan allenast

täcka de för verksamhetens bedrivande nödiga kostnaderna. Slutligen stadgas

i tredje stycket av denna paragraf, att tillstånd icke må beviljas enskild man.

Enligt 4 § i socialstyrelsens förslag må arbetsförmedling, som åsyftar att

förmedla anställning utom landet åt här i landet vistande personer eller

inom landet åt personer, som vistas utom detsamma, icke bedrivas utan att

socialstyrelsen efter bemyndigande av Konungen därtill meddelat tillstånd.

Vidare stadgas i 5 § av socialstyrelsens förslag, att beslut av styrelsen

rörande tillstånd, som avses i 3 eller 4 §, eller taxa, varom stadgas i 3 §,

30

och artikel 4 a), från möjligheten att erhålla tillstånd indirekt uteslutit en­

skild man. Förbudet, örn vars berättigande man för övrigt kunde vara tvek­

sam, skulle givetvis i och för sig lätt kunna kringgås, men i betraktande

av socialstyrelsens diskretionära prövningsrätt torde någon avsevärd olägenhet

därav knappast behöva befaras.

4 § i socialstyrelsens förslag motsvarade konventionens bestämmelse i ar­

tikel 4 c). Nämnda bestämmelse hänförde sig endast till avgiftskrävande arbets-

förmedlingsbyråer med vinstsyfte. En sådan begränsning syntes emellertid

knappast välmotiverad och hade icke iakttagits i lagförslaget. Erinras kunde

också att i den av internationella arbetskonferensen år 1919 antagna rekom­

mendationen angående arbetslösheten bland annat hemställdes, att medlems­

staterna ej måtte medgiva värvning gruppvis av arbetare från ett land till

ett annat utan överenskommelse mellan respektive länder.

Påpekas borde måhända att bestämmelserna i 4 § icke vore avsedda att

i fall av mellanstatlig avgiftskrävande förmedling ersätta dem som med­

delades i 3 § utan att komplettera dem.

Beträffande bestämmelserna i 5 § funne styrelsen det uppenbart, att sty­

relsen borde äga rätt att med hänsyn till nya upplysningar eller ändrade

förhållanden korrigera eller återkalla sina beslut rörande förmedlingstillstånd.

Till förekommande av varje möjlighet till bestridande av sådan rätt hade

emellertid ansetts lämpligt upptaga en uttrycklig bestämmelse härom.

Slutligen må här omnämnas, att socialstyrelsen i motiveringen till 6 § i

sitt förslag, enligt vilken paragraf tillsyn å efterlevnaden av lagen skall

utövas av styrelsen, framhållit, att befattningen med lagens tillämpning icke

lämpligen kunde uppdragas åt annan myndighet, då ju styrelsen hade att hand­

lägga frågor rörande arbetsmarknaden. I förslaget till lag örn offentlig ar­

betsförmedling hade också tillsynen över denna förmedlingsverksamhet upp-

dragits åt styrelsen.

I yttrandena har svensea teknologföreningen framhållit, att föreskriften, att

arbetsförmedling vid vilken uppbures inskrivnings- eller förmedlingsavgift ej

finge bedrivas utan tillstånd, kunde bliva ett allvarligt hinder för en del

i humanitärt syfte arbetande sammanslutningar, såvida icke undantag gjordes

för sådana som icke beräknade vinst för sina tjänster. Det syntes föreningen

tillfyllest med allenast en anmälan örn dylik verksamhet och örn storleken

av de i verksamheten tillämpade avgifterna. Socialstyrelsen kunde tilldelas

befogenhet att, i fall då missbruk förelåge, åstadkomma rättelse.

Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter har ansett förening

av arbetsgivare samt fackförening eller annan liknande förening av arbetare

böra äga rätt att utan särskilt tillstånd driva arbetsförmedling mot ersätt­

ning, under förutsättning dock att anmälan därom gjordes till socialstyrelsen

och att styrelsen fastställde taxa för ersättningarna. Dylik arbetsförmedling

måste nämligen alltid vara önskvärd, och sammanslutningens karaktär ut­

gjorde garanti för att förmedlingen vore lämpligt anordnad. Självfallet borde

dock förmedlingen endast gälla anställning inom det egna yrket. Vid fast­

ställandet av taxan borde socialstyrelsen noggrant beakta att ersättnings­

beloppen icke beredde möjlighet till uppkomst av företagarvinst.

Skolöverstyrelsen har ansett det vara av vikt att den möjlighet som kon-

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

32

förvärvssyfte. Enligt styrelsens mening skulle detta mål uppnås på indirekt

väg såsom en följd av en rätt tillämpning av bestämmelserna örn reglering

och kontroll av den utan vinstsyfte bedrivna avgiftskrävande förmedlingen.

Det torde emellertid vara önskvärt att det måhända mest betydelsefulla

ändamålet med den ifrågasatta lagstiftningen kommer att klart framträda i

själva lagtexten. 2 § första stycket departementsförslaget innehåller därför

ett uttryckligt stadgande i detta hänseende.

I likhet med socialstyrelsens förslag och i överensstämmelse med kon­

ventionen upptager departementsförslaget en bestämmelse örn att tillstånd

erfordras för rätt att annorledes än i förvärvssyfte bedriva avgiftskrävande

förmedling. Denna bestämmelse, som återfinnes i 2 § andra stycket, torde

vara erforderlig bland annat med hänsyn till angelägenheten av att för­

hindra att en del företag som bedriva förmedling i förvärvssyfte under någon

förklädnad söka fortsätta verksamheten. Jag har sålunda ej kunnat biträda

vad i vissa yttranden anförts därom att beträffande annorledes än i förvärvs­

syfte bedriven avgiftskrävande förmedling allenast borde ske anmälan.

Att socialstyrelsen bör vara den myndighet som meddelar tillstånd synes

mig ligga i öppen dag. I anledning av vad som anförts i en del yttranden

vill jag framhålla, att det ligger i sakens natur att socialstyrelsen i de fall,

där så erfordras, inhämtar yttranden såväl från ortsmyndigheter som från

andra vilka kunna förväntas vara i stånd att lämna upplysningar av värde.

Något stadgande härom torde dock icke vara lämpligt, då fall naturligen också

kunna inträffa där ett remissförfarande är onödigt.

I 2 § tredje stycket departementsförslaget upptages ett stadgande mot­

svarande 4 § i socialstyrelsens förslag, dock med vissa jämkningar. I över­

ensstämmelse med konventionsförslaget anser jag det icke vara behövligt

att fordra tillstånd för de fall då dylik förmedling bedrives avgiftsfritt.

Utövare av verksamheten torde i dessa fall huvudsakligast komma att bliva

vissa yrkessammanslutningar, som genom förmedlingen vilja antingen för­

hjälpa svenskar att erhålla för deras utbildning eller utkomst förmånliga

anställningar utomlands eller förvärva för vederbörande yrken värdefull ut­

ländsk arbetskraft. Bestämmelsen synes icke heller böra vara tillämplig å

förmedling av anställning här i riket åt utomlands vistande svensk under­

såte. Konventionsförslagets föreskrifter örn rekrytering av arbetare från ut­

landet torde näppeligen avse dylika fall. I anledning av vad socialstyrelsen som

motivering till sitt förslag anfört önskar jag slutligen framhålla, att de av sty­

relsen föreslagna bestämmelserna givetvis icke skulle bli tillämpliga å sådan

rekrytering av arbetare, som ej sker i form av arbetsförmedling.

I överensstämmelse med konventionen upptages i fjärde stycket stadgan­

det i 3 § tredje stycket socialstyrelsens förslag örn förbud för enskild person

att bedriva avgiftskrävande förmedling. Med hänsyn till omfattningen av

förordningens tillämplighet torde det vara nödvändigt att i densamma jäm­

väl upptages det förbud mot avgiftskrävande förmedling för sjömän, vilket

stadgas i den av Sverige ratificerade konventionen i detta ämne. En föreskrift

härom återfinnes i fjärde stycket. I sista punkten upptages ett stadgande

Kungl. Majus proposition nr 83.

34

Departements­

chefen.

Till skillnad från 2 § i socialstyrelsens förslag stadgas i departements-

förslagets 5 § anmälningsskyldighet allenast rörande den »avgiftsfria» för­

medlingen, varjämte bestämmelserna örn uppgiftsskyldigliet överflyttats till

7 §. Visserligen innehåller artikel 5 i konventionen stadgande örn anmäl­

ningsskyldighet rörande alla slag av förmedling, men för den »avgiftskrä-

vande» förmedlingens del måste anmälningsskyldigheten anses fullgjord ge­

nom det ansökningsförfarande varom bestämmelser meddelats i 2 och 3 §§

i departementsförslaget. Bestämmelser örn uppgiftsskyldighet återfinnas på

två ställen i socialstyrelsens förslag, nämligen under 2 och 6 §§. För över­

skådlighetens skull hava dessa bestämmelser sammanförts i en paragraf.

Föreskriften om anmälningsskyldighet för den, som bedriver förmedling, när

lagstiftningen träder i kraft, torde lämpligen böra införas bland övergångsbe­

stämmelserna och återfinnes där i sista stycket.

6 och 7 §§.

I 6 § i socialstyrelsens förslag stadgas, att tillsyn å efterlevnaden av

lagen utövas av styrelsen, som äger att, i den mån därför finnes nödigt,

ålägga den, som utövar arbetsförmedling, att rörande densamma föra vissa

slag av anteckningar eller andra handlingar, att taga del därav samt att in­

fordra dylika handlingar eller upplysningar rörande verksamheten.

Socialstyrelsen har ansett det icke kunna ifrågasättas, att befattningen med

lagens tillämpning lämpligen skulle kunna uppdragas åt annan myndighet

än styrelsen. I motiveringen till 2 och 6 §§ i sitt förslag har styrelsen

vidare yttrat, att det genom bestämmelserna i 2 § skulle möjliggöras för

styrelsen att erhålla den för arbetsförmedlingens rationella ordnande erfor­

derliga överblicken över förmedlingsverksamheten i landet samt att man i

6 § sökt utrusta styrelsen med de befogenheter, som synts nödvändiga för

utövande av en verksam kontroll.

Såsom förut omnämnts har i en del yttranden föreslagits, att från denna

lagstiftning måtte undantagas förmedling, som avsåge anställning i annat

syfte än förvärvssyfte, ävensom av skolor och korporationer i ideellt syfte

bedriven förmedling. Som skäl härför har anförts olämpligheten av att be­

tunga dylik gagnande verksamhet med anmälnings- och uppgiftsskyldighet.

Skolöverstyrelsen har i detta hänseende anfört i huvudsak följande.

Den enda skyldighet som enligt konventionsförslaget skulle åligga en icke

»avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyrå» vore att enligt artikel 5 göra an­

mälan örn sin verksamhet. Enligt det av socialstyrelsen utarbetade lagför­

slaget skulle emellertid dessa åligganden i betydande grad ökas. Förslaget

innebure nämligen skyldighet för vederbörande förmedlingsorgan ej allenast

att göra anmälan örn sin verksamhet till socialstyrelsen utan även att med­

dela styrelsen uppgifter örn verksamheten. Överstyrelsen ville framhålla att

den förmedlingsverksamhet, som utövades av vissa skolor och utbildnings-

anstalter i syfte att skaffa avgående elever lämplig anställning, vore av stort

värde ur olika synpunkter. Såvitt överstyrelsen hade sig bekant krävde skolorna

icke någon särskild avgift för ifrågavarande förmedling. Förekommande

inträdes-, termins- eller kursavgifter torde i regel endast avse att bidraga

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

samhet, vars ändamål är att åt studerande förmedla kortvariga anställningar

i utbildningssyfte.

De skäl som anförts för att åt skolöverstyrelsen överlämna tillsynen över

förmedling av anställning åt vissa lärare förtjäna visserligen beaktande men

synas icke böra föranleda, att tillsynen överflyttas från socialstyrelsen. De

personer, vilka anmäla sig som sökande till lärarbefattningar vid läroanstalter

som stå under skolöverstyrelsens inseende, torde nämligen icke sällan vara

villiga antaga såväl andra lärarbefattningar som anställningar av annat för

dem lämpligt slag. Det är givetvis önskvärt att de förmedlingsbyråer vilka

anlitas av dessa personer erhålla rätt att förmedla alla för klientelet lämp­

liga anställningar. Av socialstyrelsens utredning i ärendet framgår t. ex., att

vid Lunds universitet inrättats en för flera yrkesgrenar, bland dem lärar-

banan, gemensam förmedling. Dör sådan förmedling skulle emellertid, därest

förslaget örn skolöverstyrelsen som tillsynsmyndighet genomfördes, tillsynen

bliva uppdelad mellan två myndigheter. Då jag icke ansett mig kunna tillråda en

dylik uppdelning, föreslår jag socialstyrelsen såsom tillsynsmyndighet över all

förmedlingsverksamhet. Emellertid bör det givetvis åligga denna myndighet

att i förekommande fall samråda med skolöverstyrelsen och att till denna

lämna alla för dess verksamhet nödiga upplysningar. Några föreskrifter

härom synas emellertid ej böra inflyta i nu ifrågavarande förordning utan

torde desamma, i den mån så befinnes erforderligt, kunna meddelas av

Kungl. Maj:t i samband med förordningens promulgering.

Bestämmelsen örn tillsyn har ansetts lämpligen böra särskilt för sig upptagas

i 6 §. De i 2 och 6 §§ i socialstyrelsens lagförslag förekommande bestäm­

melserna om uppgiftsskyldighet med mera hava därefter sammanförts i 7 §,

därvid desamma undergått vissa formella jämkningar.

8

§-

I 7 § första stycket socialstyrelsens lagförslag stadgas, att örn någon

utövar arbetsförmedling, som avses i 3 § första stycket eller 4 §, utan veder­

börligt tillstånd eller utan iakttagande av därför stadgat villkor eller med

överskridande av taxa, som föreskrives i 3 § andra stycket, skall han straffas

med dagsböter.

Enligt andra stycket i samma § skall med böter högst 200 kronor straffas

underlåtenhet att fullgöra anmälningsskyldighet, varom stadgas i 2 § första

stycket, eller att ställa sig till efterrättelse föreskrift, som socialstyrelsen

med stöd av 2 § andra stycket kan hava meddelat. Samma straff är stadgat

för den, som underlåter att fullgöra honom med stöd av 6 § meddelad an­

maning.

Socialstyrelsen har i sin motivering till paragrafen yttrat, att de förseelser

som kunde förekomma mot lagens bestämmelser syntes med hänsyn till straff­

ansvaret lämpligen kunna delas i två grupper, en av mer saklig och en annan

av mer formell innebörd. För den förra gruppen som vore uppförd i första

stycket föresloges dagsböter. Beträffande den senare gruppen hade ett bötes­

belopp av högst 200 kronor ansetts kunna vara tillfyllest. Den förseelse,

36

Kungl. Majus proposition nr 83.

38

Departements­

chefen.

De föreskrifter, som kunna tänkas bliva erforderliga som komplettering

av förordningens bestämmelser, torde icke behöva underställas riksdagen.

Någon motsvarighet till 9 § i socialstyrelsens förslag upptages därför ej i

departementsförslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

Slutbestämmelserna.

Enligt socialstyrelsens förslag skall den nya lagstiftningen träda i kraft

den 1 januari 1938, därvid kungörelsen örn kommissionärer för anskaffande

av arbetsanställning och kungörelsen med bestämmelser angående statens

godkännande av sjuksköterskeskolor och sjuksköterskebyråer skola upphöra

att gälla.

Jämlikt första stycket i de av socialstyrelsen föreslagna övergångsbestäm­

melserna må styrelsen för den som redan vid tiden för lagens ikraftträdande

bedriver arbetsförmedlig, utan hinder av vad i 3 § stadgas fastställa taxa,

gällande längst till den 1 januari 1940, för ersättning beräknad på sådant

sätt, att skälig företagarvinst möjliggöres.

I andra stycket stadgas, att taxa med sålunda beräknad ersättning jäm­

väl må fastställas att gälla för tid efter nyssnämnda dag, där fråga är ej

blott örn sådan utövare av arbetsförmedling, som avses i första stycket, utan

även örn visst slag av arbetstagare, beträffande vilka Konungen med hänsyn

till särskilda förhållanden funnit skäl bemyndiga socialstyrelsen att fastställa

dylik taxa. Taxan må dock ej i här avsedda fall fastställas för längre tid än

ett år åt gången, och får den sammanlagda tiden för en tillståndshavares

tillgodonjutande av sådana taxor icke överskrida en tidrymd av tio år. Innan

dylik taxa fastställes, bör åt arbetsgivar- och arbetarorganisationer, som

frågan kan angå, beredas tillfälle att yttra sig.

Slutligen föreskrives i tredje stycket, att arbetsförmedling, som bedrives

vid tiden för lagens ikraftträdande, må utan hinder av vad som stadgas i

3 eller 4 § bedrivas under en tid av högst sex månader därefter.

I sina motiv har socialstyrelsen beträffande bestämmelsen örn lagens ikraft­

trädande förutsatt att för konventionens ratificering erfordrades ändring i

tryckfrihetsförordningen och att sådan åtgärd icke kunde slutgiltigt beslutas

förrän vid »1936» års riksdag. Under viss förutsättning trädde konventionen

i kraft 12 månader efter skedd ratificering. Med detta beräkningssätt borde

dagen för lagens ikraftträdande sättas till den 1 januari 1938. Styrelsen an-

såge dock att lagen borde träda i kraft tidigare, dock ej förrän den offent­

liga arbetsförmedlingen satts i stånd att väsentligen övertaga den hittills­

varande affärsmässiga förmedlingen. De krav på ersättning, som eventuellt

kunde komma att göras gällande av kommissionärer och andra, talade också

för en längre övergångstid, men kunde härutinnan å andra sidan erinras örn

de möjligheter till fortsatt verksamhet för den affärsmässiga förmedlingen

som efterföljande övergångsbestämmelser beredde. Med hänsyn till vad så­

lunda anförts föresloge styrelsen att tiden för lagens ikraftträdande sattes

till den »1 juli 1936».

39

Rörande övergångsbestämmelserna Ilar styrelsen anfört.

Första stycket avsåge att motsvara det generella medgivandet i konven­

tion störs! agets artikel 9 mom. 1 till fortsatt tillvaro för avgiftskrävande ar-

betsförmedlingsbyråer med vinstsyfte under tre år efter konventionens ikraft­

trädande, vilken tidrymd socialstyrelsen ansett kunna beräknas utgå med

utgången av år »1939». I konventionen sades visserligen ej något direkt örn

prövning eller tillstånd i förevarande fall, men hade det ej synts motiverat

att bereda ifrågavarande företag någon särställning i nu berörda avseenden.

Artikel 2 mom. 2 b) förutsatte för övrigt att dessa företag skulle hava en

av vederbörande, myndighet godkänd taxa.

Det andra stycket, som hade till uppgift att reglera den möjlighet till

förlängd affärsmässig arbetsförmedling som artikel 3 åsyftade, hade ett mer

begränsat tillämpningsområde, och vore därjämte dess tillämpning förbunden

nied villkor örn respektive organisationers hörande. Giltighetstiden för ifråga­

varande för förmedlaren förmånligare taxor hade begränsats till ett år, men

kunde den sammanlagda tiden härför uppgå till tio år — det hade synts

lämpligare anknyta tidsbegränsningarna till taxan i stället för till tillståndet

såsom i konventionen. Vilka slag av arbetstagare här åsyftade eftergifter

lämpligen borde avse vore socialstyrelsen ej beredd att i detta sammanhang

angiva, bland annat på den grund att behovet av sådana eftergifter i mycket

komrne att bero på den offentliga arbetsförmedlingens utveckling. Erinras kunde

emellertid att den affärsmässiga arbetsförmedlingens väsentliga klientel för

närvarande bestode av hembiträden samt restaurang- och hotellpersonal.

Emot eventuella betänkligheter att utnyttja konventionens möjligheter

till förlängd verksamhet för den affärsmässiga arbetsförmedlingen kunde

framhållas, att vissa förut berörda omständigheter — eventuella ersättnings­

anspråk och bristande annan förmedling — talade emot ett forcerat genom­

förande av förevarande lagstiftning. Man torde väl också kunna förvänta att

ifrågavarande möjligheter till uppskov endast skulle anlitas i fall och i den

mån så funnes av verkligt behov påkallat.

Till undvikande av de olägenheter för såväl många utövare av arbetsför­

medling som tillsynsmyndigheten, vilka en omedelbar tillämpning vid lagens

ikraftträdande av bestämmelserna i 3 och 4 §§ skulle föranleda, hade till

sist tillfogats en övergångsbestämmelse, som för redan i utövning varande

arbetsförmedling medgåve visst uppskov med tillämpningen av nämnda para­

grafer.

I yttrandena har den offentliga arbetsförmedlingen i Norrköping föreslagit

att den nya lagstiftningen måtte träda i kraft redan den 1 januari 1936.

Sver ges hotell- och restaurangpersonals förbund har ansett den 1 januari

1938 vara en alltför avlägsen tidpunkt för lagens ikraftträdande.

Länsstyrelserna i Blekinge, Göteborgs och Bohus samt Gävleborgs län även­

som Hallands läns arbetsförmedlingsanstalt hava däremot förordat att lagen

måtte träda i kraft den 1 januari 1938.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har funnit de av socialstyrelsen föreslagna

övergångsbestämmelserna oklara såtillvida att det syntes ovisst i vad män

den som bedreve arbetsförmedling i vinstsyfte finge fortsätta därmed även

efter det sex månader förflutit från lagens ikraftträdande. Enligt 3 § i för­

slaget finge förmedling mot ersättning icke äga rum utan tillstånd av social­

styrelsen, som dock ej linge meddela tillstånd till enskild man. Läste man

endast 3 §, bibragtes man den uppfattningen att de nuvarande enskilda för-

Kungl. Majus proposition nr 83.

Departements­

chefen.

medlingsbyråerna, vilka torde med få undantag drivas av enskild man, skulle

få helt upphöra med verksamheten vid lagens ikraftträdande. Emellertid

medgåves enligt tredje stycket i övergångsbestämmelserna att förmedling

som bedreves vid tiden för lagens ikraftträdande finge utan hinder av vad

som stadgades i 3 eller 4 § bedrivas under högst sex månader därefter. Så

långt torde bestämmelserna vara klara. Men då i första och andra stycket

av övergångsbestämmelserna stadgades att taxa kunde fastställas för förut­

varande förmedlingsutövare intill den 1 januari 1940 och under vissa förut­

sättningar även för tiden därefter, dock högst tio år, uppstoae tvekan örn

rätta innebörden av bestämmelserna rörande den förmedling som vid tiden

för lagens ikraftträdande bedreves mot avgifter.

Länsstyrelsen i Uppsala län har ansett den tid av två år efter lagens

ikraftträdande, under vilken förmedling med vinstsyfte enligt socialstyrelsens

förslag finge bedrivas, vara alltför kort. Försiktigheten bjöde tillika att icke

till vissa år begränsa den dispensmöjlighet, vilken efter utgången av sagda

tid stöde öppen.

I åtskilliga av de yttranden, vari avstyrkts en lagstiftning i huvudsaklig

överensstämmelse med konventionsförslaget, har i andra hand förordats för

nuvarande utövare av arbetsförmedling mot ersättning förmånligare övergångs­

bestämmelser än dem socialstyrelsen föreslagit.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har jämväl framhållit, att en indragning

av nu gällande rättigheter till affärsmässig förmedling utan någon rättighets-

innehavarnas egen förskyllan torde kunna föranleda krav på ersättning av

staten, och länsstyrelserna i Hallands, Älvsborgs och Värmlands län samt

polismästaren i Stockholm hava ansett rimligt, att ersättning bereddes de

yrkesutövare, som genom den föreslagna lagstiftningens genomförande skulle

förlora sitt hittillsvarande levebröd.

Enahanda uppfattning har uttalats av ett flertal av de kommissionärer, från

vilka yttranden inkommit.

Med hänsyn till att någon ändring i tryckfrihetsförordningen ej före­

slagits, synes ifrågavarande förordning lämpligen kunna träda i kraft den 1

januari 1936.

Kungörelsen angående kommissionärer för anskaffande av arbetsanställ-

ning torde icke kunna i sin helhet upphävas i och med ikraftträdandet av

ifrågavarande förordning. I § 4 kungörelsen omnämnd säkerhet torde icke

böra återfås, förrän visshet erhållits örn att densamma icke kan komma att

tagas i anspråk för sitt ändamål. Har, innan kungörelsens giltighetstid

utlöper, kontrakt enligt § 5 upprättats, bör å det rättsförhållande, som där­

igenom uppkommit, bestämmelserna i §§ 6—8 äga tillämpning jämväl sedan

kungörelsen upphört att gälla. Vidare erfordras särskilt stadgande, därest

kommissionär skall kunna avkrävas uppgifter, som omnämnas i § 9, för

månaden närmast innan kungörelsen uppliäves. Slutligen torde kungörelsens

bestämmelser böra tillämpas å förseelser, som begåtts såväl under kun­

görelsens giltighetstid, som ock därefter i de fall kungörelsen erhållit förlängd

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

giltighet. Föreskrifter i nu angivna hänseenden upptagas i departements-

förslaget.

I anledning av vad som anförts i vissa yttranden önskar jag framhålla,

att det icke torde föreligga någon skyldighet för staten att utgiva ersättning

till dem som drabbas av förordningens förbudsbestämmelser. Erinras må

i detta sammanhang dels att det för erhållande av tillstånd enligt den nu

gällande kommissionärskungörelsen erfordras att behov av verksamheten

föreligger, dels ock att tillstånd lämnas allenast tillsvidare och kan återkallas

när omständigheterna därtill föranleda. Emellertid anser jag att vid för­

budets genomförande bör så förfaras, att minsta möjliga olägenhet beredes

dem som då i behörig ordning bedriva yrkesmässig förmedlingsverksamhet.

I departementsförslaget har ock all rimlig hänsyn tagits till dessa närings­

utövare. Sålunda har, i anledning av vad som anförts i vissa yttranden,

den tid från förordningens ikraftträdande som den, vilken då i behörig ord­

ning bedriver arbetsförmedling, må efter tillstånd av socialstyrelsen fortsätta

verksamheten utsträckts till fyra år. Jämväl efter nämnda tid finnes möjlig­

het för dylik yrkesutövare att under vissa förutsättningar erhålla tillstånd

till verksamhetens bedrivande ända till den 1 januari 1950.

Vid den inom socialdepartementet verkställda överarbetningen har social­

styrelsens förslag till slutbestämmelser undergått jämkning av såväl saklig

som formell natur. Sålunda hava desamma gjorts tillämpliga allenast på dem

som vid förordningens ikraftträdande i behörig ordning bedriva arbetsför­

medling. Den i tredje stycket av styrelsens förslag upptagna bestämmelsen

har ansetts lämpligen böra placeras först, varjämte den där föreslagna över­

gångstiden gjorts beroende av ansökan örn tillstånd att fortsätta verksamheten

och av prövningen av sådan ansökan. I 2 § tredje stycket i departements­

förslaget omförmäld förmedling har ansetts icke böra få bedrivas under nu

ifrågavarande övergångstid. Den i departementsförslaget sist intagna be­

stämmelsen motsvarar stadgandet i 2 § första stycket socialstyrelsens förslag.

Utöver de nu omnämnda ändringarna har jämväl förslagets rubrik er­

hållit något ändrad avfattning.

Det föreliggande förslaget till förordning med vissa bestämmelser örn

arbetsförmedling torde, örn det genomföres, reglera den svenska arbetsför­

medlingen på ett sätt som är förenligt med konventionens bestämmelser.

Då det synes önskvärt att vårt land biträder konventionen, förordar jag att

— därest en förordning i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget kom­

mer till stånd — konventionen ratificeras av Sverige. Med hänsyn till inne­

hållet av de föreslagna övergångsbestämmelserna torde ratifikation icke böra

ske tidigare än då förordningen är avsedd att träda i kraft, d. v. s. den 1

januari 1936.

Departementschefen hemställer, att Kungl. Maj:t måtte inhämta riksdagens

yttrande över det inom socialdepartementet upprättade förslaget till för-

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

41

42

ordning med vissa bestämmelser örn arbetsförmedling ävensom beträffande för­

slaget till konvention angående avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-

Kegenten, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Kungl. Majus proposition nr 83.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

43

Bilaga A.

Översättning.

Förslag till konvention angående avgiftskrävande

arbetsförmedlingsbyråer.x)

Artikel 1.

1. I denna konvention avser uttrycket »avgiftskrävande arbetsförmedlings-

byrå»:

a) arbetsförmedlingsbyråer med vinstsyfte, d. v. s. varje person, samman­

slutning, institution, byrå eller annan organisation, vilken tjänar såsom

mellanhand för anskaffande av anställning åt arbetare eller av arbetare åt

arbetsgivare och gör detta i syfte att direkt eller indirekt från någondera

erhålla ekonomisk eller annan materiell fördel; denna definition avser ej

tidningar eller andra publikationer, för såvitt de ej uteslutande eller huvud­

sakligen ha till syfte att vara förmedlare mellan arbetsgivare och arbetare;

b) arbetsförmedlingsbyråer utan vinstsyfte, d. v. s. arbetsförmedlingsorgan,

upprättade av sammanslutningar, institutioner, byråer eller andra organisa­

tioner, vilka, utan att eftersträva materiell fördel, för förmedlingen av arbets­

givaren eller arbetaren uppbära inträdesavgift, periodiskt bidrag eller annan

ersättning.

2. Denna konvention äger icke tillämpning å arbetsförmedling för sjömän.

Artikel 2.

1. Avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer med vinstsyfte, vilka avses i

moment 1 a) av föregående artikel, skola vara avskaffade inom en tid av

tre år, räknat från denna konventions ikraftträdande för medlemmen ifråga.

2. Under den tid, som föregår detta avskaffande,

a) må nya avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer med vinstsyfte icke

upprättas;

b) skola avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer med vinstsyfte stå under

uppsikt av vederbörande myndighet och endast äga uppbära avgifter och

ersättning för kostnader enligt en av nämnda myndighet godkänd taxa.

Artikel 3.

1. Avvikelser från bestämmelserna i artikel 2 moment 1 av denna konven­

tion må undantagsvis medgivas av vederbörande myndighet men endast efter

hörande av de arbetsgivar- och arbetarorganisationer, som frågan kan angå.

2. Avvikelser, medgivna enligt denna artikel, må endast avse byråer, vilka

förmedla arbete åt sådana kategorier av arbetare, som äro noggrant angivna

i den nationella lagstiftningen och tillhöra yrken, där arbetsförmedlingen

äger rum under särskilda förhållanden av natur att göra avvikelsen berättigad.

3. Upprättande av nya avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer må ej

med stöd av denna artikel tillåtas efter utgången av den i artikel 2 stadgade

tiden av tre år.

.

4. Avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyrå, för vilken avvikelse medgivits

enligt denna artikel,

a) skall stå under uppsikt av vederbörande myndighet;

*) Ingressen här utesluten.

44

b) skall innehava ett för år meddelat tillstånd, som må förnyas efter veder­

börande myndighets gottfinnande under en tidrymd ej överstigande tio år;

c) må endast uppbära avgifter och ersättning för kostnader enligt en av

vederbörande myndighet godkänd taxa;

d) må icke skaffa anställning åt arbetare utomlands eller därifrån rekry­

tera arbetare, med mindre dess tillstånd berättigar därtill och verksamheten

bedrives enligt en mellan länderna ifråga träffad överenskommelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

Artikel 4.

Avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer utan vinstsyfte, vilka avses i artikel

1 moment 1 b),

a) skola innehava tillstånd av vederbörande myndighet och stå under

uppsikt av densamma;

b) må icke uppbära ersättning överstigande taxa, som skall fastställas av

vederbörande myndighet med noggrann hänsyn tagen till havda kostnader;

c) må icke skaffa anställning åt arbetare utomlands eller därifrån rekrytera

arbetare, med mindre de erhållit tillstånd därtill av vederbörande myndighet

och verksamheten bedrives med tillämpning av en mellan länderna ifråga

träffad överenskommelse.

Artikel 5.

Avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer, vilka avses i artikel 1 av denna

konvention, ävensom varje person, sammanslutning, institution, byrå eller

annan enskild organisation, som regelmässigt utövar arbetsförmedlingsverk­

samhet, äro skyldiga att, även örn de icke uppbära någon ersättning, göra

anmälan därom hos vederbörande myndighet med angivande, huruvida "arbets­

förmedlingen lämnas kostnadsfritt eller mot gottgörelse.

Artikel 6.

Den nationella lagstiftningen skall för varje fall av överträdelse av före­

gående artiklar eller av bestämmelser, avsedda att bringa dem till verkställighet,

stadga lämplig straffpåföljd, i fall av behov innefattande indragning av till­

stånd eller medgivande, som avses i denna konvention.

Artikel 7.

De i artikel 408 av Versaillesfördraget och motsvarande artiklar av de

övriga fredsfördragen föreskrivna årliga rapporterna skola meddela alla erfor­

derliga upplysningar örn avvikelser, som medgivits enligt artikel 3.

Artikel 8.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola, i enlighet med

bestämmelserna i del XIII av fördraget i Versailles och motsvarande delar

av de övriga fredsfördragen, delgivas nationernas förbunds generalsekreterare

och av honom registreras.

Artikel 9.

Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av internatio­

nella arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats hos sekretariatet.

Den träder i kraft tolv månader efter det två medlemmars ratifikationer

blivit registrerade av generalsekreteraren.

Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv månader

från den dag, då dess ratifikation registrerats.

45

Artikel 10.

Så snart ratifikationerna för två medlemmar av internationella arbets­

organisationen registrerats bos sekretariatet, skall nationernas förbunds

generalsekreterare därom notificera alla medlemmarna av internationella

arbetsorganisationen. Han skall likaledes notificera dem registreringen av

ratifikationer, som senare delgivits honom av andra medlemmar av organisa­

tionen.

Artikel 11.

Varje medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio år för­

flutit från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga den­

samma genom skrivelse, som delgives nationernas förbunds generalsekreterare

för registrering. Uppsägningen träder icke i kraft förrän ett ar efter det den

registrerats hos sekretariatet.

Varje medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett år

efter utgången av den i föregående stycke nämnda tioårsperioden gör bruk

av den i denna artikel stadgade uppsägningsrätten, skall vara bunden för en

ny period av tio år och kan därefter, med iakttagande av de i denna artikel

föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av varje tioårs­

period.

Artikel 12.

Vid utgången av varje tidrymd av tio år, räknat från denna konventions

ikraftträdande, skall internationella arbetsbyråns styrelse förelägga general­

konferensen en redogörelse för tillämpningen av denna konvention och taga

under övervägande, huruvida det finnes anledning att uppföra fragan örn

dess revision helt eller delvis på konferensens dagordning.

Artikel 13.

I fall konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande revision

helt eller delvis av förevarande konvention, och den nya konventionen icke

föreskriver annat,

a) skall en medlems ratifikation av den nya, reviderade konventionen, for

såvitt denna trätt i kraft, medföra omedelbar uppsägning av förevarande kon­

vention, oberoende av vad i artikel 11 här ovan stadgas;

b) skall från den dag, då den nya, reviderade konventionen träder i kraft,

förevarande konvention icke längre kunna ratificeras av medlemmarna.

Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande till form och inne­

håll för de medlemmar, som ratificerat densamma och icke ratificera den

nya, reviderade konventionen.

Kungl. Majus proposition nr 83.

Artikel 11.

De franska och engelska texterna till denna konvention skola båda äga

vitsord.

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

Bilaga B.

Socialstyrelsens förslag.

1. Förslag

till

lag angående arbetsförmedling, som bedrives ar annan än organ för den

offentliga arbetsförmedlingen.

¹ §•

Med arbetsförmedling avses i denna lag sådan förmedling av anställning,

av vad slag som helst, vilken yrkes- eller regelmässigt bedrives av annan

än organ för den offentliga arbetsförmedlingen.

Utgivare av tidning eller annan tryckt skrift, vari förekommer med­

delande rörande arbetsförmedling, vare dock, där ej tryckfrihetsförordningen

redan har sådan verkan, fritagen från tillämpning av denna lag, för såvitt

ej fråga är örn skrift, som utgives väsentligen i syfte att åvägabringa arbets­

förmedling.

2

§.

Envar, som utövar arbetsförmedling, åligger att inom tre månader från

det han börjat bedriva verksamheten, eller, där han redan bedriver sådan

verksamhet, när denna lag träder i kraft, från tiden därför örn denna sin

verksamhet göra anmälan till socialstyrelsen på sätt denna myndighet före­

skriver.

Han skall jämväl vara förpliktad att till socialstyrelsen, enligt av denna

myndighet utfärdade föreskrifter, meddela de uppgifter örn sin verksamhet,

som socialstyrelsen kan finna pakallade för samordnande av arbetsförmed-

lingsverksamheten inom riket.

3§.

... Arbetsförmedling, vid vilken från arbetsgivare eller arbetssökande upp-

bäres inskrivnings- eller förmedlingsavgift eller annan, direkt eller indirekt

ekonomisk ersättning, må icke bedrivas, med mindre socialstyrelsen därtill

lämnat tillstånd.

Vid prövning av ansökan örn dylikt tillstånd har socialstyrelsen att till­

se, huruvida den avsedda förmedlingsverksamheten kan anses önskvärd och

lämpligt anordnad, samt att, där tillstånd finnes böra lämnas, tillika fast­

ställa taxa för de ersättningar, som må uppbäras. Taxans ersättningsbelopp

skola fastställas med noggrant beaktande, att de ej bereda möjlighet till

uppkomst av företagarvinst utan allenast täcka de för verksamhetens bedri­

vande nödiga kostnaderna.

Tillstånd, som här avses, må icke beviljas enskild man.

⁴ §.

Arbetsförmedling, som åsyftar att förmedla anställning utom landet åt

här i landet vistande personer eller inom landet åt personer, som vistas

utom detsamma, må icke bedrivas, utan att socialstyrelsen efter bemyndi­

gande av Konungen därtill meddelat tillstånd.

Kungl. Majus proposition nr 83.

47

5§-

Beslut av socialstyrelsen rörande tillstånd, som avses i 3 eller 4 §, eller

taxa, varom stadgas i 3 §, må, när helst förhållandena därtill giva anledning,

av styrelsen återkallas eller ändras.

6

§-

Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas av socialstyrelsen, som äger

att, i den mån därför finnes nödigt, ålägga den, som utövar arbetsförmed­

ling, att rörande densamma föra vissa slag av anteckningar eller andra

handlingar, att taga del därav samt att infordra dylika handlingar eller upp­

lysningar rörande verksamheten.

7 §•

rUtövar någon arbetsförmedling, som avses i 3 § 1 stycket eller 4 §, utan

vederbörligt tillstånd eller utan iakttagande av därför stadgat villkor eller

med överskridande av taxa, som föreskrives i 3 § 2 stycket, straffes med

dagsböter.

För underlåtenhet att fullgöra anmälningsskyldighet, varom stadgas i 2 §

1 stycket, eller att ställa sig till efterrättelse föreskrift, som socialstyrelsen

med stöd av 2 § 2 stycket kan hava meddelat, vare straffet böter högst två­

hundra kronor. Straff samma vare för den, som underlåter att fullgöra

honom med st®d av 6 § meddelad anmaning.

8

§•

Förseelse, som avses i 7 §, åtalas vid polisdomstol, där sådan är in­

rättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan ej finnes, vid allmän

underrätt.

_

_

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång

till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmänna strafflagen.

9 §•

Närmare bestämmelser rörande denna lags tillämpning må meddelas av

Konungen, som jämväl äger att för förseelse mot sådan bestämmelse stadga

straff av böter, ej överstigande trehundra kronor.

S | Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938, och upphöra samtidigt där­

med kungörelsen den 5 maj 1916 (nr 163) angående kommissionärer för an­

skaffande av arbetsanställning och kungörelsen den 30 april 1920 (nr 233)

med bestämmelser angående statens godkännande av sjuksköterskeskolor

och sjuksköterskebyråer att gälla.

[Övergångsbestämmelser.

Utan hinder av vad i 3 § stadgas må socialstyrelsen för den, som redan

vid tiden för denna lags ikraftträdande bedriver arbetsförmedling, fastställa

taxa, gällande längst till den 1 januari 1940, för ersättning beräknad på så­

dant sätt, att skälig företagarvinst möjliggöres._

Taxa med sålunda beräknad ersättning. må jämväl fastställas att gälla för

tid efter nyssnämnda dag, där fråga är ej blott om sådan utövare av arbets-

48

förmedling, som avses i nästföregående stycke, än även örn visst slag av

arbetstagare, beträffande vilka Konungen med hänsyn till särskilda förhål­

landen funnit skäl bemyndiga socialstyrelsen att fastställa dylik taxa. Taxan

må dock ej i här avsedda fall fastställas för längre tid än ett år åt gången,

och får den sammanlagda tiden för en tillståndshavares tillgodonjutande av

sådana taxor icke överskrida en tidrymd av tio år. Innan dylik taxa fast­

ställes, bör åt arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer, som frågan kan

angå, beredas tillfälle att yttra sig.

Arbetsförmedling, som bedrives vid tiden för denna lags ikraftträdande,

må utan hinder av vad som stadgas i 3 eller 4 § bedrivas under en tid av

högst sex månader därefter.

Kungl. Majus proposition nr 83.

2. Förslag

Etill

ändring i tryckfrihetsförordningen.

§ 1. l:o. Alla förut gällande------------straffas.

Under ordet skrift — — — utgives.

Utgiver någon tidning eller annan tryckt skrift väsentligen i syfte att

åvägabringa arbetsförmedling eller utövar någon eljest arbetsförmedling

genom meddelanden i en eller flera dylika skrifter, skall han, oberoende

av vad i denna lag stadgas, i avseende å nämnda verksamhet vara under­

kastad tillämpning av lagen angående arbetsförmedling, som bedrives av

annan än organ för den offentliga arbetsförmedlingen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

49

Bilaga C.

Samm anfattning

av en inom socialstyrelsen upprättad, den 22 december 1934 dagtecknad

P. M.

angående olika anordningar för arbetsförmedling i riket.

I promemorian erinras till en början att anskaffandet av arbetsanställ-

ning respektive arbetskraft vore en angelägenhet, som ankomme på veder­

börande arbetssökandes och arbetsgivares eget initiativ och avgörande. I

enlighet med denna grundläggande princip vore den naturliga vägen för en

arbetsgivare, som behövde ny arbetskraft, att välja lämplig sådan bland per­

soner, som han själv eller någon i hans omgivning kände till. På samma

sätt vore det naturligt för den arbetssökande att höra sig för bland vänner

och bekanta örn arbetsmöjligheterna på olika håll och i övrigt söka hålla

sig framme, när utsikt till anställning kunde yppa sig. I det alldeles över­

vägande antalet fall torde platstillsättning äga rum på nu antydda vägar genom

utnyttjande av lokala eller personliga anknytningar. Där sådana saknades,

praktiserade vederbörande olika sätt för att själva skaffa sig anställning

respektive erhålla arbetskraft. Erinras kunde örn den betydelse för sam­

manförandet av arbetsgivare och arbetssökande, som de stora marknaderna

tidigare ägde. Vidare förekomme fortfarande så kallad »omskådning», var­

med förstodes att arbetarna ginge från arbetsplats till arbetsplats och ut-

bjöde sina tjänster. Personer, som ville vinna anställning i allmän tjänst

såsom extra befattningshavare eller skrivbiträden, brukade samtidigt upp­

vakta ett flertal statliga och kommunala institutioner med ansökningar. Tidi­

gare hade ofta förekommit att arbetsgivare vid ingången till arbetsplatsen

läte anslå meddelanden örn eventuellt förefintligt behov av ytterligare arbets­

kraft, men dylika meddelanden innehölle numera, i den mån de förekomme,

vanligen upplysning att arbetsstyrkan vore fulltalig. Ett annat sätt för till­

kännagivande av behov av arbetskraft vore annonsering i tidnings- och tid­

skriftspressen, men detta sätt torde knappast spela någon större roll för

platstillsättningen annat än för vissa mera kvalificerade yrkesspecialiteter.

Bland de olika former för tillkännagivande av arbetstillfällen förtjänade

också nämnas de anbuds- och auktionsförfaranden, som praktiserades i fråga

örn vissa slag av skogs- och vägarbeten. Erinras kunde vidare örn före­

komsten av föreskrifter, att tillsättandet av vissa platser eller förordnanden

i statlig och kommunal tjänst först finge ske efter kungörelse örn att platsen

vore till ansökan ledig.

De nu behandlade formerna för platstillsättning, som karakteriserades av

att parterna utan organiserad förmedling själva trädde i kontakt med var­

andra, vore visserligen av största betydelse men försloge dock icke ensamma

i ett modernt samhälle, där kravet på yrkesspecialisering eller särskilda för­

utsättningar i övrigt gjorde sig gällande inom snart sagt alla yrkesområden,

där med kommunikationsväsendets utveckling arbetskraftens rörlighet från

en ort till en annan ökat och där dessutom en ständig växelström av arbets­

kraft ginge från landsbygden till de större städerna och från dessas olika

utbildningsanstalter till rikets övriga delar. Ju längre näringslivets specia­

lisering dreves, desto svårare bleve det tydligtvis att utan förmedling finna

för arbetsgivaren den lämpliga arbetskraften och för den specialutbildade

Bihang till riksdagens protokoll

1935

.

1

sami. Nr 83.

174 86

4

50

arbetaren den lämpliga platsen. Vissa naturliga replipunkter gåve sig dock

i skolor och utbildningsanstalter av olika slag, där arbetsgivaren kunde vänta

sig att kunna erhålla anvisning på arbetskraft av önskat slag. En del skolor

och utbildningsanstalter hade också intresserat sig för arbetsförmedling för

sina avgående och förutvarande elever.

Andra naturliga replipunkter erbjöde sig i fackorganisationer och kårsam­

manslutningar av arbetstagare. Åtskilliga dylika organisationer och samman­

slutningar hade särskilt ägnat sig åt arbetsförmedling för sina medlemmar,

varvid i vissa fall med denna verksamhet förenats taktiska syften. Även

där särskilda organisatoriska anordningar för arbetsförmedling icke vidtagits,

spelade dock organisationerna en mycket betydande roll för platstillsätt­

ningen. Det läge nämligen i sakens natur, att arbetarna på en arbetsplats

snabbt erhölle kännedom örn uppkommande behov av ny arbetskraft och

därför bleve i tillfälle att mobilisera hos fackföreningen anmälda arbetslösa

kamrater, vilka således kunde anmäla sig som arbetssökande i det lämpliga

ögonblicket. Det kunde också ligga nära till hands för arbetsgivare inom

ett yrke, där organisationsväsendet vore mera utvecklat, att vid behov av ny

arbetskraft söka erhålla sådan genom hänvändelse till det håll i orten, där

kännedom kunde förmodas finnas örn samtliga de arbetslediga arbetarna av

den önskade kategorien, nämligen ifrågavarande yrkesarbetares fackförening

på platsen.

Den nyss berörda arbetsförmedlingsverksamhet, som utövades av skolor

och utbildningsanstalter, vore i regel av ganska sporadisk natur, ofta kon­

centrerad till tiden för terminernas slut, och hade i stort sett icke nått

någon mera avsevärd omfattning. Fackorganisationernas arbetsförmedlande

verksamhet torde däremot numera vara av icke ringa betydelse. Det vore emel­

lertid härvid att märka, att denna betydelse begränsade sig till fack, där

organisationsväsendet vunnit fastare fot, d. v. s. främst inom den egentliga

industriens område. Härtill komme, att densamma -— liksom den av övriga

kårsammanslutningar utövade verksamheten — inriktade sig endast på an­

slutna medlemmar. Möjlighet för arbetssökande att genom anlitande av

sådan förmedling söka sig från ett yrke till ett annat vore således i stort

sett utesluten, varför ett av förskjutningar i näringslivet motiverat omflytt-

ningsbehov mellan olika arbetsområden icke läte sig tillgodose genom en

efter organisations- och yrkeslinjer driven arbetsförmedling.

Behovet av förmedlingsanordningar för utjämnandet av utbudet och efter­

frågan på arbetskraft hade emellertid redan under förra århundradet med

sådan styrka gjort sig gällande inom vissa områden, att förutsättningar

visat sig vara för handen för uppkomsten av en affärsmässig förmedlings­

verksamhet, varvid man betingade sig betalning för förmedlingstjänsterna.

Så hade uppkommit en avgiftskrävande arbetsförmedling, som bedrivits av

s. k. privata kommissionskontor eller platsbyråer, i Skåne stundom även

benämnda fästekontor. Denna verksamhet hade emellertid medfört missför­

hållanden av olika art, sammanhängande med förmedlarnas intresse av eko­

nomisk vinst å rörelsen. År 1884 hade den därför ställts under statlig kon­

troll genom den första s. k. kommissionärskungörelsen, som år 1916 efter­

följts av den ännu gällande kungörelsen i ämnet. De privata kommissions­

kontorens verksamhet vöre numera av betydelse väsentligen endast för vissa

yrkesområden joå den kvinnliga arbetsmarknaden.

De nu behandlade former, varunder platstillsättning försigginge, vore be­

häftade med det felet, att de endast ägde lokalt eller till visst yrke eller

viss organisations medlemmar begränsad räckvidd. Eller också vore därmed

förenade omgång och andra olägenheter, däribland särskilda kostnader, för

arbetsgivare och arbetssökande. Örn man också fasthölle vid principen, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

51

det ankomme på arbetsgivaren att själv skaffa sig den erforderliga arbets­

kraften och på de arbetssökande att skaffa sig anställning, vore det därför

ett allmänt intresse att, när detta enskilda initiativ visade sig vara otill­

räckligt, vidtaga åtgärder för en mera rationell anordning för att bringa ar­

betsgivare och arbetssökande i kontakt med varandra. Inom vissa större

städers kommunalförvaltningar hade därför upptagits till övervägande att

efter utländskt mönster anordna en för staden avsedd clearinganstalt för

utbud och efterfrågan på arbetskraft.

Så hade under åren 1902 —1905 uppkommit kommunala arbetsförmedlings-

anstalter i en del större städer i riket. Sådan offentlig arbetsförmedlings­

verksamhet hade genom statsmakternas beslut år 1906 erhållit statsbidrag

och i samband därmed hade enhetliga normer för verksamheten fastställts.

Sålunda hade fastslagits, att verksamheten skulle vara avgiftsfri och stå till

tjänst för arbetskraft av alla slag samt bedrivas under strängt iakttagande

av opartiskhet mellan parterna på arbetsmarknaden. Under inflytande av

statens ekonomiska och organisatoriska stöd hade under de följande åren

ett nät av organ för den offentliga arbetsförmedlingen uppbyggts, vilket nu­

mera omspände hela landet. Ar 1915 hade denna utveckling fortskridit så

långt, att arbetsförmedlingsanstalter funnits anordnade i samtliga län, vilka

anstalter bedrivit sin verksamhet efter enhetliga grunder, arbetat i samverkan

med varandra och stått under inspektion av statlig myndighet. Därmed

hade också organisatoriska förutsättningar skapats för en ordnad arbetsför­

medling, som kunnat fullgöra ej endast en lokalt begränsad förm edlin gsupp-

gift utan även bidraga till en utjämning av utbud och efterfrågan på arbets­

kraft mellan olika delar i landet. Härigenom hade förutsättningar också

skapats för att kunna centralt överblicka arbetsmarknadens läge vid varje

särskilt tillfälle, vilket måste anses vara av största betydelse för olika

arbetsmarknads- och arbetslöshetspolitiska åtgärder från det allmännas sida.

Det speciella arbetsförmedlingsbehovet för den partiella och mindervärda

arbetskraften, vilket icke kunnat tillgodoses i någon större utsträckning av

andra förmedlingsorgan, hade föranlett vissa institutioner och filantropiska

sammanslutningar att ägna sig åt dithörande uppgifter.

Organiserad arbetsförmedling bedreves för närvarande huvudsakligast i

följande former: offentlig förmedling, förmedling genom civilanställnings-

kommissionerna, de godkända sjuksköterskebyråerna och de privata plats-

kommissionärerna, engagemangsförmedling och impressarieverksamhet, för­

medling genom utlandsbyråer, arbetsgivar- och arbetarorganisationer, kår-

sammanslutningar samt skolor och utbildningsanstalter, filantropisk förmed­

ling och förmedling genom tidningsannonsering.

Den offentliga arbetsförmedlingen. Den 1 januari 1935 beräknades 29 ar­

betsförmedlingsanstalter vara i verksamhet med vardera ett huvudkontor och

sammanlagt cirka 150 avdelningskontor. Därjämte tillkomme fasta ombud i

till en början omkring 100 orter samt tillfälliga ombud i kommuner där den

statliga hjälpverksamheten påkallade arbetsanvisnings- och kontrollorgan.

Man hade att räkna med en fortgående specialisering av verksamheten, i

första hand genom dennas uppdelning på manliga och kvinnliga expeditio­

ner samt därutöver i form av specialförmedling för olika yrkesgrenar och för

ungdom. Mellan anstalterna upprätthölles sedan länge organiserad sam­

verkan, som numera vore reglerad genom en särskild kungörelse (nr 552/1934).

Genom anmälan hos ett kontor kunde sålunda kontakt nås med hela rikets

arbetsmarknad. Under år 1933 hade i fria arbetsmarknaden tillsatts 229,027

platser, därav 51,147 inom jordbruk och skogshushållning, 21,863 inom in­

dustri och hantverk, 18,214 inom sjöfart och fiske, 28,909 inom handel och

samfärdsel samt 66,475 inom husligt arbete.

Kungl. Majus proposition nr 83,

52

Civil anställning skommissionerna. Genom kungl, brev den 24 september 1931

hade truppförbandscheferna bemyndigats utse lämplig befattningshavare att

handlägga ärenden rörande civilanställning av manskap i samband med av­

gången ur tjänst, och hade samtidigt därmed vissa anslag ställts till för­

fogande för verksamheten. Den 22 juni 1932 hade medgivits anordnandet

av en särskild civilanställningskommission i Stockholm, gemensam för de

till huvudstaden med omnejd förlagda truppförbanden. Sedermera hade de

lokala civilanställningskommissionerna gjorts obligatoriska, varjämte inrättats

»Försvarsväsendets centrala civilanställningsbyrå», lydande direkt under för­

svarsdepartementet. Förmedlingen skedde avgiftsfritt. Någon samlad över­

sikt över civilanställningsorganens verksamhet funnes icke, och några be­

stämda uppgifter örn förmedlingsresultatet kunde icke lämnas.

De godkända sjuksköterskeby råer na. Antalet under år 1933 verksamma

dylika byråer hade uppgått till 12, varav 5 i Stockholm samt 1 i vardera

Uppsala, Linköping, Jönköping, Lund, Göteborg, Örebro och Umeå, Antalet

verkställda förmedlingar under samma år hade uppgått till 69,634, därav 627

belöpt sig å fasta anställningar, 11,259 å vikariat och privat vård samt

57,748 å tillfälliga sjukbesök.

De privata platskommissionärerna. Dessa hade sin verksamhet så gott som

undantagslöst knuten till en viss ort. Endast i enstaka fall hade man

exempel på att kommissionär haft ombud på annan ort. Däremot anlitade

de i stor utsträckning biträden i sin verksamhet. Samarbete mellan olika

kommissionärer ägde veterligen icke rum. Ingen kommissionär torde för

närvarande inneha tillstånd att förmedla anställning till utrikes ort. Antalet

tillstånd att utöva kommissionärsverksamliet beräknades till omkring 190.

En del tillstånd utnyttjades emellertid icke, och antalet till socialstyrelsen

rapporterande kommissionärer hade år 1933 utgjort 147, därav 26 i Stockholm.

Kommissionärerna toge i huvudsak befattning med förmedling inom det

husliga arbetsområdet samt i viss mån även inom hotell- och restaurang­

rörelsen. Endast i några få fall avsåge verksamheten sjukvårdspersonal samt

kontors- och butikspersonal. I allmänhet toges avgift’ av såväl arbetsgivare

som arbetstagare. Avgiften utginge mestadels i form av viss procentuell

andel av den överenskomna lönen, men därtill komme ofta en fast inskriv­

ningsavgift, vilken som regel åvilade den arbetssökande. Förutom de rena

förmedlingsavgifterna avkrävdes de arbetssökande ofta ersättning för annonse­

ring, postporto och telefonsamtal. Antalet i hela riket tillsatta platser ut­

gjorde år 1933 34,705, därav 2,708 avseende män och 31,997 kvinnor. Verk­

samheten koncentrerade sig i huvudsak till de större städerna. Av ovan­

nämnda tillsatta platser komme icke mindre än 12,118 på Stockholm, där

dock endast 52 % av nettoantalet vid kommissionskontoren anmälda lediga

platser blivit tillsatta.

Vid sidan av de auktoriserade kommissionskontoren bedreves likartad

platsförmedling i viss omfattning utan tillstånd. Vederbörande hade därvid

sökt giva sin rörelse en sådan form, att den icke skulle falla under kom-

missionärsförfattningen. Sålunda hade man låtit de arbetssökande eller

arbetsgivarna bilda en förening, där förmedlingsavgifterna utgått i form av

föreningsavgifter. I vissa fall, då föreningsbildningen ansetts endast utgöra

en form för organiserande av förvärvsmässig verksamhet, hade den av dom­

stol förklarats falla under kommissionärskungörelsen. Vidare hade anord­

nats så kallade hemsköterskebyråer, vilkas innehavare velat anse de arbets­

sökande såsom anställda hos sig och vid inkommande rekvisition å arbets­

kraft sänt dem till arbetsgivaren med förpliktelse att av lönen avstå viss

del till byråns innehavare. I vissa sådana fall, då de arbetssökande icke åt­

njutit ersättning under väntetiden och något anställningsförhållande till

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

54

Kårsammanslutningars arbetsförmedling. Liksom flera fackorganisationer

vidtagit anordningar i arbetsförmedlande syfte hade även en del samman­

slutningar vid universitet, högskolor och andra läroanstalter eller föreningar

av utexaminerade fran dylika läroanstalter eller föreningar av personer med

eljest likartad utbildning inrättat arbetsförmedling för sina medlemmar.

Sålunda bedreve. extralärarbyrån i Stockholm en statsunderstödd avgiftsfri

förmedling för blivande läroverkslärare, varjämte läraraspiranternas förening

i Lund och Göteborgs högskolas studentkårs upplysningsbyrå bedreve likar­

tad veiksamhet. Lör kvinnliga lärare funnes flick- och samskoleföreningens

byrå, och för folkhögskolorna dreve en enskild person förmedling. Medicinal­

styrelsens kommissionär, läkartidningens vikariatbyrå och medicinska för­

eningen i Lund verkade såsom förmedlingsorgan för medicinare. År 1934

hade studentkåren i Lund inrättat en intressebyrå, avsedd att i sig upp­

taga den förmedling som bedrivits av läraraspiranternas förening, medi­

cinska föreningen och i någon män även av juridiska föreningen. Vad man

närmast inriktade sig på vore feriearbete samt lättare bisysselsättningar

under terminerna. Såväl svenska teknologföreningem som svenska ekonom­

föreningen bedreve arbetsförmedling, den förra dock i relativt blygsam

skala. Svenska industriens praktiknämnd och en vid handelshögskolan in­

rättad praktikbyrå anskaffade praktikantplatser åt elever vid respektive tek­

niska läroanstalter och handelshögskolan. Kontorens platsförmedling, en

sammanslutning av ett antal kontorist- och biträdesföreningar i olika delar

av landet, bedreve med understöd av grosshandelssocieteten i Stockholm

avgiftsfri förmedling inom kontoristyrket, liksom även i någon mån tjänste­

mannaorganisationernas arbetslöshetskommitté.

Skolors och utbildningsanstalters arbetsförmedling. På flera orter vore sam­

arbete inlett mellan den offentliga arbetsförmedlingen samt folk- och fort-

sättningsskolorna. Givet vore, att även i övrigt lärare vid skilda utbild-

ningsanstalter lämnade sin medverkan då möjlighet erbjöde sig att vinna

anställning åt någon elev, särskilt örn denne visat sig lia goda förutsätt­

ningar och kunde bli en reklam för anstalten. Sistnämnda synpunkt, kom­

binerad med en önskan att därigenom öka elevantalet, framträdde ofta vid

sammankoppling av undervisning med platsförmedling. Många yrkesutbild-

ningsanstalter läte också ofta sina annonser och prospekt följas av uppgifter

örn att man bedreve kostnadsfri platsförmedling för elever.

Filantropisk arbetsförmedling. Genom den under senare år alltmera ut­

bredda kuratorsverksamheten inom sjukvård, vanförevård, sinnessjukvård

°-o s. v. hade anordningar för avgiftsfri arbetsförmedling kommit till stånd

pa olika områden. Skydds- och skyddsvärnsföreningarna nedlade ett inten­

sivt arbete på att skaffa anställning åt de från fängelser, tvångsarbetsanstalten

arbetshem o. s. v. frigivna och utskrivna, varjämte nykterhets- och barna­

vårdsnämnder utförde motsvarande arbete för sitt klientel.

Arbetsförmedling genom tidningsannonsering. Som bekant införde arbets­

givare och arbetssökande själva i ganska stor utsträckning annonser i dags­

pressen rörande lediga platser och platssökande. Dessa annonser inginge

nästan alltid som ett led i tidningarnas ordinarie annonsverksamhet. Mera

sällan hade man exemjtel på att i vårt land någon tidning eller tidskrift

utgivits med uteslutande tanke på den ekonomiska fördel, som kunde vara

förenad med en arbetsmarknaden berörande annonsverksamhet.

Kungl. Majlis proposition nr 83.

Kungl. Majlis proposition nr 83.

55

Bilaga 1).

Antalet under år 1934 verksamma privata platskommissionärer,

fördelade ortsvis.

Stockholms stad............. 27

Stockholms län:

Sundbyberg............. 1

Södertälje................. 1

Uppsala län:

Uppsala..................... 2

Södermanlands län:

Nyköping ................. 2

Eskilstuna................. 1

Mariefred ................. 1

Östergötlands län:

Linköping................. 2

Norrköping ............. 7

Jönköpings län:

Jönköping................. 1

Kronobergs län:

Växjö ........................ 2

Liatorp ..................... 1

Kristianstads län :

Kristianstad............. 1

Simrishamn............. 1

Tomelilla ................. 1

Tyringe ..................... 1

Vinslöv ..................... 1

Ängelholm ............. 1

Malmöhus län:

Malmö........................ 14

Eslöv ......................... 1

Hälsingborg............. 4

Höganäs..................... 1

Hörby........................ 1

Höör............................ 2

Landskrona ............. 1

Lund ......................... 5

Svedala ..................... 1

Trälleberg................. 1

Vellinge..................... 1

Ystad ........................ 2

Hallands län:

Halmstad ................. 3

Falkenberg ............. 1

Kungsbacka............. 1

Varberg ..................... 2

Göteborgs och Bohus län:

Göteborg ................. 9

Älvsborgs län:

Alingsås..................... 1

Borås ........................ 4

Skaraborgs län:

Lidköping................. 1

Skövde ..................... 1

Värmlands län:

Karlstad..................... 3

Arvika......................... 3

Forshaga ................. 1

Kil .......................... 1

Kristinehamn .......... 2

Sunne......................... 1

Torsby ..................... 1

Örebro län:

Örebro........................ 3

Karlskoga................. 1

Kumla........................ 1

Västmanlands län:

Arboga ..................... 1

Kopparbergs län:

Falun ........................ 1

Malung ..................... 1

Gävleborgs län:

Gävle ........................ 3

Söderhamn ............. 1

Västernorrlands län:

Härnösand ............. 3

Kramfors ................. 1

Nyland ..................... 1

Sollefteå..................... 2

Sundsvall ................. 3

Jämtlands län:

Östersund........... ...... 1

Västerbottens län:

Umeå ........................ 1

Norrbottens län:

Boden....................... 1

Summa 148

Anm.

I förteckningen äro upptagna hela antalet kommissionärer, från vilka rapporter

under år 1934 inkommit till socialstyrelsen, inräknat sådana, vilkas verksamhet endast

pågått vissa månader under året.

56

Kungl. Majus proposition nr 83.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Propositionen.

Förslag till förordning nied vissa bestämmelser örn arbetsförmedling... 2.

Utdrag av statsrådsprotokollet den 8 februari 1935.

Inledning ................................................................................................................................ 5.

Gällande bestämmelser.............................................................................................. 5.

Tidigare behandling av frågan................................................................................ 7.

Förslaget till konvention angående avgiftskravande arbetsförmedlingsbyråer.......... 10.

Socialstyrelsens förslag jämte utredning ........................................................................ 12.

Departementsförslaget......................................................................................................... 15.

Allmänna synpunkter ............................................................................................. 15.

Förslagets särskilda bestämmelser........................................................................ 24.

Bilagor.

Bilaga A. Förslag till konvention angående avgiftskrävande arbetsförmed­

lingsbyråer .................................................................................................................... 43.

Bilaga B. Socialstyrelsens förslag ............................................................................ 46.

Bilaga C. Sammanfattning av P. M. angående olika anordningar för arbets­

förmedling i riket ...................................................................................................... 49.

Bilaga D. Förteckning över antalet under år 1934 verksamma privata

platskommissionärer, fördelade ortsvis................................................................. 55.

Stockholm 1935. K. L. Beckmans Boktr.