2

Kungl. Maj-.ts proposition nr 209.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1929 (nr 131)

om försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Härigenom förordnas, att 1, 3, 5, 7 och 9 §§ lagen den 14 juni 1929 om

försäkring förvissa yrkessjukdomar1) skola erhålla följande ändrade lydelse:

1 §■

Den, som jämlikt lagen den 17 juni 1916 örn försäkring för olycksfall i

arbete är försäkrad för skada till följd av sådant olycksfall, skall anses vara

försäkrad jämväl för yrkessjukdom, som uteslutande eller till övervägande

del framkallats genom inverkan av

arsenik eller förening därav,

bly eller legering eller förening därav,

kvicksilver eller amalgam eller förening därav,

fosfor eller förening därav,

stendamm,

bensol eller någon av dess homologer (såsom toluol eller xylol) eller

något av deras nitro- eller aminoderivat (såsom nitrobensol eller trinitro-

toluol, anilin eller parafenylendiamin),

halogenderivat av kolväten av den alifatiska serien (såsom kloroform eller

trikloretylen),

koloxid,

cyan eller förening därav,

klor, hypoklorit eller klorkalk,

kloramin,

nitrösa gaser,

kromsyra eller förening därav,

strålande värme eller ljus,

röntgenstrålar, radium eller annat radioaktivt ämne,

mjältbrandssmitta.

Såsom yrkessjukdom omfattad av försäkringen skall jämväl anses här

nedan angiven sjukdom, där den uteslutande eller till övervägande del föror­

sakats av den försäkrades arbete, nämligen:

1) smittsam sjukdom, som omförmäles i 2 § epidemilagen den 19 juni

1919 eller varom förordnande utfärdats enligt 24 § samma lag, därest arbetet

består i yrkesmässigt meddelande eller utövande av sjukvård eller barn- *

*) Senaste lydelse av 1 § se 1930: 335.

4

9§-

Till ledning vid bedömandet, huruvida yrkessjukdom, som avses i 1 §,

är för handen, utfärdar Konungen en förteckning, upptagande dels de sjuk-

domsformer, vilka bruka framkallas genom sådan inverkan, som i första

stycket av nämnda paragraf sägs, dels och de slag av verksamhet, vari såväl

dessa sjukdomsformer som de i andra stycket av samma paragraf omför-

mälda sjukdomar bruka framträda.

Kungl. Maj:ts proposition nr U09.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1937 men skall icke äga till­

ämpning i fråga örn yrkessjukdom, som icke omfattas av nu gällande

lag, därest sjukdomen yppats före nämnda dag, och ej heller beträffande

dylik sjukdom, som yppats senare, därest arbetaren icke efter lagens ikraft­

trädande varit sysselsatt med arbete i verksamhet, där fara föreligger för

sjukdomen.

G

av hälsofarligt arbete, vilken anmälan, sedan styrelsen tagit del av densamma,

skall av styrelsen översändas till socialstyrelsen.

1934 års förelag till konvention angående ersättning för yrkessjukdomar.

Den svenska lagstiftningen i ämnet överensstämmer med en å internationella

arbetsorganisationens sammanträde år 1925 antagen konvention angående er­

sättning för yrkessjukdomar, vilken konvention Sverige sedermera ratificerat.

Vid arbetsorganisationens konferens i Genéve år 1934 antogs emellertid ett

förslag till reviderad konvention i ämnet. Detta förslag innebär, att såsom

yrkessjukdomar skola anses vissa i en i konventionen intagen förteckning

angivna sjukdomar eller förgiftningar, då dessa drabba arbetare, sysselsatta

i yrken, industrier eller förfaranden, som finnas upptagna på däremot sva­

rande platser i förteckningen, och då de härröra från arbete i ett företag, som

är underkastat den nationella lagstiftningen angående ersättning för olycks­

fall i arbete. Förteckningen upptager såsom yrkessjukdomar — förutom bly-

ocli kvicksilverförgiftningar samt mjältbrandssmitta, som upptagits redan i

den tidigare konventionen -— jämväl silikos, med eller utan lungtuberkulos,

för såvitt silikosen är en väsentlig orsak till arbetsoförmågan eller döden,

förgiftning genom fosfor eller dess föreningar jämte de direkta följderna

därav, förgiftning genom arsenik eller dess föreningar jämte de direkta följ­

derna därav, förgiftning genom bensol eller dess homologer eller deras

nitro- eller aminoderivater jämte de direkta följderna därav, förgiftning

genom halogenderivater av kolväten utav den alifatiska serien, patolo­

giska rubbningar, förorsakade av radium eller andra radioaktiva ämnen

eller x-strålar, ävensom primär hudkräfta (epiteliom). Nu angivna sjuk­

domar eller förgiftningar skola berättiga till ersättning enligt väsentligen

samma grunder som i de särskilda medlemsstaterna gälla beträffande olycks­

fall i arbete.

Svensk översättning av konventionen torde få fogas såsom bilaga (Bilaga B)

till statsrådsprotokollet i detta ärende.

En jämförelse mellan den svenska lagstiftningen och 1934 års konventions-

förslag giver vid handen att konventionsförslaget, förutom vissa av de i den

svenska lagstiftningen angivna sjukdomarna, upptager jämväl förgiftning

genom bensol eller dess homologer eller deras nitro- eller aminoderivater,

förgiftning genom halogenderivater av kolväten utav den alifatiska serien,

patologiska rubbningar, förorsakade av andra radioaktiva ämnen än radium,

samt primär hudkräfta.

1934 års konvention har hittills ratificerats av Norge och Ungern.

över de förslag, vilka legat till grund för 1934 års revision av konventionen,

hade internationella arbetsbyrån år 1933 upprättat en rapport, vilken utsänts

till de olika regeringarna. Svenska regeringen remitterade rapporten för

yttrande till delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet,

som inhämtade utlåtanden av medicinalstyrelsen, socialstyrelsen, riksförsäk-

ringsanstalten, svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen i

Sverige. Landsorganisationen hemställde att i den i konventionen upptagna

Kungl. Majus proposition nr 209.

8

Kungl. Majus proposition nr 209.

Ämbetsverkens förslag m. m.

Den 7 december 1934 anbefallde Kungl. Majit socialstyrelsen, riksförsäk-

ringsanstalten och medicinalstyrelsen gemensamt att inkomma med plan för

utredning örn revision av gällande lag örn försäkring för vissa yrkessjuk­

domar, vid vilken utredning i första hand ifrågavarande konvention samt

landsorganisationens framställning borde beaktas. Detta uppdrag fullgjordes

av ämbetsverken genom en den 2 februari 1935 till socialdepartementet in­

kommen skrivelse.

Den 8 februari 1935 uppdrog Kungl. Majit åt ämbetsverken att i huvud­

saklig överensstämmelse med de grunder och riktlinjer, som angivits i planen,

verkställa ifrågavarande utredning samt inkomma med densamma ävensom

med förslag till de ändrade författningsbestämmelser, som av utredningen

föranleddes.

Till fullgörande av sistnämnda uppdrag hava ämbetsverken den 14 december

1935 inkommit med utlåtande jämte däri innefattat förslag till lag angående

ändrad lydelse av 1, 3 och 9 §§ lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Förslaget innebär sådan utvidgning av lagens tillämpningsområde, att där­

under jämväl skulle falla dels yrkessjukdom, framkallad genom inverkan av

bensol eller dess homologer (såsom toluol och xylol) eller deras nitro- eller

aminoderivat (såsom nitrobensol, trinitrotoluol, anilin och parafenylen-

diamin), halogenderivat av kolväten av den alifatiska serien (såsom kloroform

och trikloretylen), koloxid, cyan eller cyanförening, klor, hypoklorit eller

klorkalk, kloramin, nitrösa gaser, kromsyra eller förening därav, andra radio­

aktiva ämnen än radium, dels smittsam sjukdom, som avses i 2 § epidemi­

lagen, därest sjukdomen förorsakats av den försäkrades arbete och detta be­

står i yrkesmässigt meddelande eller utövande av sjuk- eller barnmorske-

vård eller utgöres av medicinsk undersökning å laboratorium, som står under

allmän tillsyn, dels ock primär hudkräfta (kancer), därest sjukdomen för­

orsakats av den försäkrades arbete.

Ämbetsverken föreslå tillika, att den i 3 § angivna tid, inom vilken arbe­

taren för att kunna erhålla ersättning skall hava varit utsatt för farlig in­

verkan, i fråga örn yrkessjukdom genom stendamm skall utsträckas från ett

till fem år före sjukdomens yppande. Stadgandet härom skall dock enligt

förslagets slutbestämmelser icke äga obegränsad tillämpning tillbaka i tiden.

Slutligen innehåller ämbetsverkens förslag viss av förslaget i övrigt be­

tingad ändring i 9 §.

Utlåtandet torde få såsom särskild bilaga (Bilaga G) fogas vid statsråds­

protokollet i detta ärende. Beträffande den av ämbetsverken förebragta ut­

redningen och det närmare innehållet i det av dem framlagda förslaget hän­

visar jag, i den mån särskild redogörelse härför icke i det följande lämnas,

till denna bilaga.

Mot ämbetsverkens förslag har, på sätt framgår av det vid utlåtandet

10

att försäkringen begränsas till sådana yrkessjukdomar, som i regel kunna tyd­

ligt skiljas från andra åkommor.» Till denna uppfattning hade även riksdagen

anslutit sig och hade lagstiftningen erhållit sin utformning i enlighet därmed.

I den av Kungl. Majit godkända planen för nu ifrågavarande revisions­

arbete hade ämbetsverken anfört, att vid detta arbete de riktlinjer för för­

säkringens tillämpning, som vid dess tillkomst uppdragits, fortfarande borde

gälla.

Likasom man vid tillkomsten av försäkringen jämväl tänkt sig en successiv

utveckling av densamma, som skulle anknyta sig till gjorda erfarenheter och

behov, borde även vid förevarande revision denna synpunkt hållas för ögonen.

I enlighet därmed borde skäligt utrymme lämnas åt denna erfarenhet, när det

gällde utvidgning av försäkringens omfattning. Men därjämte borde, i den

mån ytterligare erfarenhet befunnes erforderlig, sådan erfarenhet icke före­

gripas, utan även i fortsättningen uppmärksamhet ägnas åt den vidare utveck­

lingen och därav följande behov på hithörande lagstiftningsområde.

I yttrandena har arbetsgivareföreningen erinrat därom, att man vid

tillkomsten av yrkessjukdomsförsäkringen i vårt land varit ense om principen,

att det ankomme på arbetsgivaren att svara för de ekonomiska riskerna ifråga

örn de sjukdomar, som arbetstagare bevisligen ådragit sig genom deltagande i

hälsofarlig verksamhet i arbetsgivarens företag, men att meningsskiljaktighet

då rått örn, hur denna ersättningsskyldighet bäst kunde realiseras, i olycks­

falls- eller sjukförsäkringens form. Föreningen hade därvid hävdat, att de sär­

skilda svårigheterna att fastställa sambandet mellan yrkesverksamhet och sjuk­

dom bort leda till, att denna del av socialförsäkringen hänförts till sjukförsäk­

ringen, samt att i annat fall försäkringen antagligen så småningom komme att

svälla ut och leda till missbruk på arbetsgivarnas bekostnad. Sedan yrkes­

sjukdomsförsäkringen genom 1929 års lagstiftning införlivats med vårt lands

socialförsäkring och sjukförsäkringsverksamheten utformats efter sådana

linjer, med vilka realiserandet av en arbetsgivarna åliggande ersättningsskyl­

dighet näppeligen vore förenligt, hade man emellertid att utgå ifrån den efter

olycksfallsförsäkringens principer organiserade yrkessjukdomsförsäkringen

såsom något givet. Vid sådant förhållande vore det dock av vikt, att man vid

den fortsatta behandlingen av yrkessjukdomsförsäkringen ej läte tiden för­

svaga och undanskjuta de sakliga skäl, som vid försäkringens tillkomst fram­

hållits till grund för kravet på ett försiktigt tillvägagångssätt vid utformande

av försäkringen.

Landsorganisationen har anfört i huvudsak följande.

Den mest framträdande punkten i ämbetsverkens förslag vore, att däri bland

yrkessjukdomarna medtagits sådana, vilka framkallades genom inverkan av

vissa ämnen, ej upptagna i gällande lag. Man kunde vid bedömande av för­

slaget ej värja sig för tanken att lagstiftningen inom hithörande område vore

inne på vägar, som ej vore de ur alla synpunkter lyckligaste. Även vid den

mest noggranna utredning torde det stöta på oöverstigliga svårigheter att ut­

gallra och såsom farliga angiva ett fåtal av de till många tusen uppgående

kemiska ämnen och ämnesföreningar, som förefunnes. Därtill komme, att inom

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

12

utsatte man också en vidare utveckling av densamma, i den mån erfarenhet

vunnes. Tiden synes nu vara inne för en revision i detta hänseende, så att

försäkringen bättre än för närvarande må fylla sitt ändamål. Med detta syfte

för ögonen och under upprätthållande å andra sidan av den inom denna för­

säkring antagna grundsatsen, att de av försäkringen omfattade sjukdomarna

böra kunna med erforderlig grad av sannolikhet härledas från visst arbete,

möta dock fortfarande svårigheter vid en tillfredsställande avgränsning av

försäkringens omfattning. Såsom ämbetsverken framhållit ökas dessa svå­

righeter på grund av saknaden i vårt land av effektiva åtgärder för erhål­

lande i önskvärd utsträckning av kunskap om förekomsten och verkningarna

av de sjukdomar, som förorsakas av yrkesarbete.

Vid fullgörandet av sitt utredningsuppdrag synas emellertid ämbetsverken

hava beaktat de nya erfarenhetsrön rörande yrkessjukdomarna och deras

orsaker, som kunna möjliggöra en mindre återhållsam lagstiftning än den

som nu gäller på detta område. Då ämbetsverkens förslag även i övrigt är

utarbetat med iakttagande av vad jag nyss anfört torde detsamma kunna

läggas till grund för behandlingen av nu förevarande fråga.

Vissa inre sjukdomar.

Ämbetsverken hava bland ämnen, som kunna framkalla farligare

skadeverkningar å inre organ, i sitt förslag upptagit bensol och dess homo-

loger samt deras nitro- och aminoderivat, halogenderivat av kolväten av den

alifatiska serien, koloxid, cyan och dess föreningar, klor, hypoklorit och

klorkalk, kloramin, nitrösa gaser, kromsyra och dess föreningar samt radio­

aktiva ämnen.

Ämbetsverken hava (Bilaga C, sid. 39 ff.) uppmärksammat även vissa

andra ämnen, vilka kunna förorsaka inre sjukdomar, nämligen oxi- och

halogenderivat av bensol och dess homologer, kolsvavla och svavelväte, vissa

manganföreningar, zink, terpentin samt annat damm än stendamm ävensom

andra dammliknande substanser, t. ex. mjöl. På anförda skäl hava emellertid

icke medtagits vare sig dessa ämnen eller den hos gruvarbetare understundom

förekommande sjukdomen hakmask. I

I yttrandena har försäkringsrådet icke framställt någon erinran mot

ämbetsverkens förslag i denna del. Rådet har meddelat, att rådet för det

dåvarande hade under handläggning ett mål angående ersättning enligt

olycksfallsförsäkringslagen till en vid mekanisk verkstad i gruvdrift anställd

arbetare, som enligt läkarintyg skulle hava ådragit sig manganförgiftning

(sannolikt) under arbetet.

Inom försäkringsrådet uttalades emellertid skiljaktig mening av ledamö­

terna Almström och Carell, vilka funno det vanskligt att på grundval av den

verkställda utredningen bilda sig ett omdöme örn, huruvida förslaget base­

rade sig på tillförlitlig kännedom om de farliga ämnena samt sjukdomarnas

förekomst och natur. Bristerna i det statistiska materialet hade bort leda

till en mer restriktiv inställning från ämbetsverkens sida, Yad nu ifråga-

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

14

yrkesinspektörerna i sitt förslag till förteckning över farliga ämnen först i

tredje gruppen upptagit ämnet bensol. Det oaktat hade ämbetsverken upp­

tagit bensol i sitt lagförslag. I propositionen hade emellertid bensol ute­

slutits av den anledningen, att man ej ansågs kunna på tillförlitligt sätt kon­

statera sambandet mellan sjukdomen och arbetet. Den nu föreliggande utred­

ningen hade ej kunnat påvisa några kroniska eller svårare akuta förgiftningar

genom bensol eller dess homologer. Yid goda ventilationsanordningar syntes

ingen fara föreligga för dylik förgiftning.

Ni t ro- och aminoderivaterna av bensol och dess homologer hade icke upp­

tagits av yrkesinspektörerna i deras 1928 uppgjorda förteckning över farliga

ämnen. Man hade motiverat detta med att det skulle föra för långt att med­

taga desamma. Några svårare sjukdomsfall hänförda till nitroföreningars in­

verkan hade den nyaste utredningen icke påträffat. Aminoföreningarna hade

däremot befunnits leda till vissa fall av astma.

Från föreningens delägare inom textilindustrin hade inhämtats, att vissa

följdverkningar endast kunnat konstateras vid arbete med s. k. naphtol- och

diazofärger, i vilka förekomme ämnen hänförliga till gruppen nitro- och ami-

noderivat av bensol och dess homologer. Den skadliga verkan hade endast

förekommit i enstaka fall och då i form av eksembildningar. Inom textil­

industrin användes även bensol för framställning av gas för svedning av väv­

nader. Iakttoges nödig ventilation, förefunnes därvid inga sjukdomsrisker.

Skulle vid oförutsedda omständigheter arbetarna komma under en kraftigare

påverkan av de giftiga gaserna, måste eventuella sjukdomsfall vara att hän­

föra under olycksfallsförsäkringen. Gummifabrikerna hade upplyst, att han­

teringen med nitrobensol och trikloretylen icke lett till några allvarligare för­

giftningsfall, örn man undantoge ett fall, då det giftiga ämnet av en arbetare

i obetänksamhet använts till smärtstillande medel vid tandvärk. Ej heller vid

A B Wilh. Becker, där personalen komme i beröring med förutom triklor­

etylen även bensol och dess homologer, hade några sjukdomar av inre art före­

kommit. De till Uddeholms A. B. hörande Skoghallsverken hade uppgivit,

att de under tre år tillverkat produkter med ämnena tri- och perkloretylen.

Deras erfarenheter därvid motsade uppgifterna, att dessa klorföreningar för­

orsakade yrkessjukdom. Akuta mycket kortvariga förgiftningsfall kunde före­

komma vid felaktigheter i tillverkningsapparaturen, men folie dessa näppeligen

under begreppet yrkessjukdom.

Ämnet koloxid hade av yrkesinspektörerna 1928 förordats till upptagande

i förteckningen i första hand. Ämbetsverken hade emellertid då utelämnat

detta ämne under förklaring, att de förgiftningar, som kunde förekomma, i

regel vore akuta och torde ersättas såsom olycksfall, samt att yttringarna av

kronisk förgiftning visade så allmänna sjukdomssymtomer, att desammas be­

roende av koloxidförgiftning knappast kunde med säkerhet konstateras. Även

cyan och cyanföreningar hade 1928 undergått en liknande behandling.

Enligt uppgift från Svenska Metallverken förekomme där såväl koloxid

som nitrösa gaser. Några förgiftningsfall hade icke förekommit. Nitrösa

gaser framkallades även vid Glycerinaktiebolagets och Reymersholms Gamla

Industri aktiebolags verksamhet. Några egentliga fall av yrkessjukdom hade

ej erfarits. Förstnämnda bolag förmenade, att skadlig påverkan av dylika

gaser endast kunde förekomma i form av rena olycksfall. Från föreningens

delägare inom omnibusbranschen hade inhämtats, att inom detta verksam­

hetsområde icke förekommit sådana sjukdomsfall, som här avsåges. Kol­

oxiden i explosionsmotorernas avloppsgaser kunde föranleda rena olycksfall.

Några kroniska sjukdomstillstånd vore däremot ej kända och ansåges med

hänsyn till de allmänna sjukdomssymtomerna i allt fall omöjliga att avgränsa

från sådan ohälsa, som ej hänförde sig till arbetet.

Kungl. Majus proposition nr 209.

16

klarlägga sambandet mellan dylika hälsofarliga ämnen och sjukdomar, som

de kunna framkalla, har jag emellertid icke funnit mig böra gå utöver ämbets­

verkens förslag i detta hänseende.

Hudsjukdomar.

Ämbetsverken hava föreslagit, att vid den ifrågasatta utvidgningen

av försäkringen även medtagas vissa hudsjukdomar, nämligen sådana som

framkallas av ämnen, vilka såsom förorsakande jämväl inre sjukdomar av

ämbetsverken hemställts till upptagande i lagen, ävensom primär hudkräfta

(kancer).

Av ämbetsverkens utredning (Bilaga C, sid. 43 ff.) framgår, att de flesta i

följd av yrkesarbete uppkommande fall av hudsjukdomar kunna härledas från

andra orsaker än de sålunda angivna ämnena. Emellertid hava ämbetsverken

funnit svårigheterna i flertalet enskilda fall att diagnosticera sjukdomen så­

som följd av viss sysselsättning eller inverkan av visst ämne vara så be­

tydande, att åtminstone tillsvidare och intill dess ytterligare erfarenhet

vunnits försäkringen icke lämpligen borde i någon avsevärdare utsträckning

omfatta hudsjukdomar. Yad sålunda anförts gällde icke ets- och frätskador,

som berodde av mer kortvarig inverkan av visst ämne. Ämbetsverken förut­

satte emellertid att, såsom riksförsäkringsanstalten tidigare föreslagit, dylika

skador måtte inbegripas under olycksfallsförsäkringen. I

I yttrandena har försäkringsrådet icke haft något att erinra mot

ämbetsverkens förslag i denna del.

Inom försäkringsrådet hava de båda reservanterna, ledamöterna Almström

och Carell, funnit de största betänkligheterna mot den ifrågasatta utvidg­

ningen av försäkringslagen hänföra sig till hudsjukdomarna. Med dessa vore

förenade särskilda svårigheter i fråga örn diagnosticeringen. Därtill komme

att ersättningsskyldighetens omfattning vid hudsjukdomarna i betydande

mån rönte inverkan av individuell känslighet och aktsamhet. En försäkring

för sådana sjukdomar ledde till ett avslappnande av den försiktighet vid hand-

havandet av farliga ämnen, som vore det mest effektiva medlet mot hud­

sjukdomarnas utbredning. I denna del avstyrkte dessa ledamöter, att i lagen

upptoges andra ämnen eller sjukdomar än de som inginge i konventionen.

Arbetsgivareföreningen har erinrat därom, att — örn man undantoge de

skadliga inverkningarna av radium och röntgen samt hudkräfta — 1934 års

konvention avsåge endast sjukdomar i inre organ. Betydelsen därav vore

uppenbar, då man besinnade hur försvinnande litet antalet dylika sjukdomar

vore i förhållande till antalet hudsjukdomar. De här i landet gjorda läkar-

anmälningarna samt de från yrkesinspektörerna och med dem jämställda

funktionärerna i ärendet avgivna yttrandena bekräftade också hur särskilt

bristfälliga erfarenheterna vore i fråga om hudsjukdomarna och deras orsaker.

Medan betänkligheterna emot förslaget vore mindre framträdande när det

gällde de invärtes sjukdomarna uttalade sig föreningen därför utan tvekan

emot detsamma i vad det avsåge hudsjukdomar.

Kungl. Maj:ts proposition nr SOU.

Föreningen har beträffande sådana sjukdomar vidare anfört i huvudsak

följande.

Av ämbetsverkens utredning och av upplysningar, som föreningen in­

hämtat från sina delägare, framginge tydligt hur svårt, ja, i stor omfattning

omöjligt det vore att fastställa orsakssammanhanget mellan en hudsjukdom

och visst av den sjuke i arbete handhaft ämne. Hudåkommor kunde uppstå

av allehanda substanser, som icke vore att anse såsom giftiga eller farliga.

Fuktighet, mekanisk påverkan m. fl. mer eller mindre naturliga omständig­

heter kunde bidraga till sjukliga förändringar i huden och till att göra den­

samma mera mottaglig för föroreningar. De sjukdomsalstrande ämnena och

deras sammansättningar vore även så ofantligt växlande, att det ofta icke

kunde fastställas, vilket ämne som kunnat föranleda åkomman. Många gånger

kunde det inträffa att sjukdomsanlagen funnits redan innan arbetaren blivit

anställd vid företaget. Genom beröring med det särskilda ämnet hade sjuk­

domen endast aktualiserats. Ofta berodde hudsjukdomen på särskild indivi­

duel! överkänslighet. En försäkring omfattande hudsjukdomar skulle även

leda till ett förslappande av intresset hos såväl arbetsgivare som arbetare att

vidtaga de förflyttningar eller skyddsåtgärder, som särskild disposition moti­

verade. Omöjligt vore också att utöva sådan kontroll över arbetarna, att där­

igenom förhindrades missbruk av en försäkring omfattande hudsjukdomar.

Givetvis läge det nära till hands att tänka sig, att förekomsten av försäkring

inverkade oförmånligt på skötseln av t. ex. ett ådraget hudeksem.

Ämbetsverken hade också i princip kommit till det resultatet, att hudsjuk­

domarna lämpligen borde inordnas under sjukförsäkringen, där någon orsaks-

prövning icke behövde vidtagas. Det vore därför märkligt, att ämbetsverken

förordat — låt vara med betonande av förekommande svårigheter — att de

nya ämnen, som föreslagits skola intagas i lagen, skulle medföra att under

försäkringen komme att falla även de hudsjukdomar, som kunde ledas till­

baka till inverkan av sådana ämnen. Det väsentliga motivet för detta ställ­

ningstagande angåves vara, att hudsjukdomar i fråga om tidigare i försäk­

ringslagen intagna ämnen vore jämställda med övriga sjukdomar. Ställde

man sig emellertid på den ståndpunkten, att hudsjukdomarna icke annat än

i undantagsfall borde medtagas inom yrkessjukdomsförsäkringen på grund av

omöjligheten att med säkerhet diagnosticera dessa sjukdomar såsom följd av

inverkan av ett visst ämne, kunde rimligen icke den omständigheten, att i

lagen intoges ett ämne, vilket alstrade vissa invärtes sjukdomstillstånd, vara

ett bärande motiv för att låta hudsjukdom, som möjligen kunde förorsakas av

detta ämne, även inbegripas i lagstiftningen. Berörda förhållande kunde

uppenbarligen icke underlätta diagnosticeringen. Tvärtom medtoges på så

sätt vissa sjukdomsformer fullständigt utan hänsyn till diagnosticerings-

svårigheterna.

Förslaget att även hudsjukdomar, uppkomna genom inverkan av de nya

ämnena, skulle inbegripas i lagen vore så mycket märkligare som det här vöre

fråga om eksem och andra hudåkommor, vilka framträdde efter en långvarig

skadlig påverkan. Man hade därvid frångått den fordran på kortvarighet i

fråga örn det skadegörande händelseförloppet, som uti det av riksförsäkrings-

anstalten tidigare framlagda förslaget till utbyggande av olycksfallsförsäk­

ringslagen ansetts utgöra en oundgänglig förutsättning för den föreslagna

utvidgningen av olycksfallsförsäkringsbegreppet till att avse vissa skadliga

påverkningar å huden. Man hade då ansett, att just denna kortvarighet i fråga

örn skadepåverkan skapade förutsättningar för möjligheten att konstatera

sambandet mellan sjukdomen och arbetet.

Kungl. Maj:ts proposition nr dolk

17

Bihang till riksdagens protokoll 1936.

1 sami. Nr 209.

201 80 2

18

Departements­

chefen.

I föreningens yttrande över berörda förslag till ändring av olycksfallsför­

säkringslagen hade angivits de skäl, som enligt föreningens mening motive­

rade ett avstående från tanken på att utvidga olycksfallsförsäkringslagen till

de ifrågasatta hudåkommorna, även om dessa uppkomme under endast en

kortare tids påverkan. Dessa skäl hade i stort sett samma giltighet i det nu

förevarande sammanhanget. Under hänvisning till detta yttrande påpekade

föreningen särskilt det däri anförda argumentet, att förekomsten och omfatt­

ningen av hudskadorna vore i mycket högre grad än andra sjukdomar be­

roende av de skadades egna åtgöranden. Därjämte erinrades örn vad som i

utredningen anförts rörande den olika grad av känslighet för hudpåverkan,

som förekomme hos skilda personer, samt den lätthet med vilken merendels

effektivt skydd kunde erhållas mot dylika påverkningar.

Genom att direkt angiva hudkräfta såsom yrkessjukdom hade man brutit

mot principen, att försäkringens omfattning skulle vara bestämd genom an­

givande av det farliga ämne, till vilket sjukdomstillståndet kunde ledas till­

baka. Genom förslaget skulle sålunda hudkräfta medföra ersättningsrätt

oberoende av det ämne eller den arbetsprocedur, varmed sjukdomen ställdes

i samband. Att märka vore, att oaktat radiumhemmet i Stockholm under

åren 1910—1929 behandlat 1,611 fall av hudkräfta inte något av dessa sjuk­

domsfall med säkerhet kunde sägas vara förorsakat av yrkesarbete. De sär­

skilda undersökningarna hade ej heller lett till konstaterande av sådant sam­

band i något fall. Från föreningens delägare inom väg- och vattenbyggnads­

branschen hade upplysts, att man finge särhålla asfalt (jordbeck) från tjära.

För yrkesmännen stöde det klart, att asfalt ej innehölle några som helst giftiga

ämnen. Det kunde tvärtom ifrågasättas örn ej hantering med asfalt i vissa

hänseenden befordrade hälsotillståndet. Yad tjäran beträffade, vore det ej

känt att i något fall liudkräfta uppstått på sådant sätt, att man måste antaga

tjärans hanterande i yrkesarbetet vara orsaken till sjukdomen. Inom omnibus-

facket, där personalen hade att hantera vissa mineraloljor som angivits kunna

förorsaka hudkräfta, hade, såvitt föreningens delägare anginge, yrkessjukdom

av sådant slag ej uppmärksammats. Glycerinaktiebolaget hade upplyst, att där

förekomme hantering av paraffin, utan att under de 30 senaste åren före­

kommit något fall av hudkräfta. Vid fabriken Tomten, där i tillverkningen

inginge behandling av såväl olja som paraffin, kände man ej heller till något

fall av hudkräfta. Vid sådant förhållande torde denna sjukdoms upptagande

i försäkringslagen icke vara dikterat av annat motiv än önskan att rätta den

nationella lagstiftningen efter föreliggande internationella konvention.

Grov- och fabriksarbetareförbundet har framhållit, att de båda av ämbets­

verken anlitade utredningsmännen Boström och Topelius funnit eksem hos

cementarbetare beträffande anamnes och etiologi uppfylla fordringarna på

att rubriceras som yrkessjukdom. Enligt gällande kollektivavtal vore arbetarna

tillförsäkrade en ringa ersättning vid dylik sjukdom. Såväl arbetsgivare som

arbetare vore således ense örn att cementeksem vore en sjukdom, som sam­

manhängde med arbetet. Förbundet ansåg därför att sjukdomen ifråga borde

införas i yrkessjukdomsförsäkringslagen.

Med hänsyn till att hudsjukdomarna, enligt vad utredningen i ärendet visar,

äro de ojämförligt talrikast förekommande yrkesåkommorna, vore det givetvis

önskvärt örn dessa sjukdomar eller åtminstone flertalet av dem kunde föras

in under den av arbetsgivarna bekostade försäkringen. Marje sådan sjukdom

kan emellertid framkallas på ett flertal olika sätt utan att man med ledning

Kungl. Majus proposition nr 209.

20

Departements

-

chefen.

Såsom tidigare omnämnts har t. f. byråchefen Stenholm anmält avvikande

mening från ämbetsverkens utlåtande i denna del samt ansett sjukdomar

framkallade av maskiner eller verktyg med stötverkan, vilken överfördes på

arbetaren, böra omfattas av försäkringen (se Bilaga C, sid. 67).

I yttrandena har ingen erinran gjorts mot ämbetsverkens utlåtande

i denna del.

Senare i dag ämnar jag vid behandling av frågan örn ändring av olycksfalls­

försäkringslagen föreslå, att med skada till följd av olycksfall i arbete skall

likställas skada, som förorsakats genom inverkan under högst några få dagar

på mekanisk väg av arbetet, såsom senskideinflammation (senknarr) m. fl.

åkommor. Enligt detta förslag skulle alltså vissa av här åsyftade yrkes-

åkommor falla under olycksfallsförsäkringen. Hur önskvärt det än vore att

denna grupp av sjukdomar kunde i än större omfattning föranleda ersättning

från den av arbetsgivarna bekostade försäkringen finner jag mig dock i brist

på närmare utredning icke för närvarande böra härutinnan framlägga något

förslag.

Smittsamma sjukdomar hos sjukvårdspersonal.

Enligt ämbetsverkens förslag skall försäkringen även omfatta sjuk­

dom, som avses i 2 § epidemilagen, därest sjukdomen uteslutande eller till

övervägande del förorsakats av den försäkrades arbete samt detta består i

yrkesmässigt meddelande eller utövande av sjukvård eller barnmorskevård

eller utgöres av medicinsk undersökning å laboratorium, som står under all­

män tillsyn.

Ämbetsverken (se Bilaga C, sid. 59 f.) hava däremot icke kunnat förorda,

att under försäkringen hänfördes vissa andra akuta smittsamma sjukdomar,

såsom halsfluss, influensa, kikhosta, mässling, påssjuka, vattkoppor m. fl.,

enär det vore förenat med stora svårigheter att beträffande dessa sjukdomar

fastställa en praktiskt användbar avgränsning. Ej heller omfattar ämbets­

verkens förslag den kroniska smittsamma sjukdomen tuberkulos. Körande

denna sjukdom hava ämbetsverken erinrat örn, med vilken mångfald av olika

inverkande faktorer den medicinska sakkunskapen här hade att räkna — inre

anlag, konstitutionella förutsättningar, yttre omständigheter och betingelser.

I betraktande komme även det ovissa i fråga om den tid, mycket växlande i

olika fall, som kunde förflyta mellan infektionen och sjukdomsutbrottet. För

flertalet tuberkulösa personer kunde ej avgöras örn sjukdomen fattat rot

månader eller år före ett visst insjukningstillfälle. Av dessa och andra skäl

kunde vetenskapen ännu i allmänhet icke utröna sjukdomens ursprung i det

särskilda fallet.

I yttrandena har ingen erinran gjorts mot ämbetsverkens förslag i

denna del.

Svenska landstingsförbundet har beträffande förevarande fråga anfört föl­

jande.

Kungl. Majda proposition nr 209.

22

Departements­

chefen.

De smittsamma sjukdomarna kunna knappast sägas tillhöra yrkessjuk-

domarna i egentlig mening. I vissa yrken förefinnas emellertid särskilt stora

smittorisker, varför man torde kunna jämställa dessa yrken med farligt arbete,

varom talas i yrkessjukdomsförsäkringslagen. Då för övrigt i denna lag redan

inbegripes en smittsam sjukdom, mjältbrand, låt vara att denna till skillnad

från övriga smittsamma sjukdomar i regel äger samband med vissa yrken, synes

intet principiellt hinder förfinnas mot att låta försäkringen omfatta även smitt­

samma sjukdomar.

De farliga yrken, som här kunna ifrågakomma, äro i första hand de som

avse behandling eller vård av sjuka. Härutinnan synes avseende icke böra

fästas vid huruvida behandlingen eller vården från början varit föranledd av

en smittsam sjukdom utan endast vid att smitta under behandlingen eller

vården överföres från den sjuke. Beaktas bör i detta sammanhang att, för­

utom mjältbrand, även vissa andra sjukdomar, framförallt undulantfeber,

kunna överföras från djur till människor. Även personer, vilka å laboratorier

äro sysselsatta med medicinska undersökningar, kunna givetvis vara utsatta

för särskilt stora smittorisker. Mot ämbetsverkens förslag att bereda försäk­

ringens förmåner åt dem som yrkesmässigt meddela eller utöva sjuk- eller

barnmorskevård eller arbeta med medicinska undersökningar å laboratorier,

som stå under allmän tillsyn, har jag intet att erinra.

Ämbetsverken hava icke i sitt förslag medtagit personer, vilka visserligen

hava sin utkomst inom sjukvården men sällan eller aldrig komma i direkt

beröring med de sjuka. Jag avser härmed närmast ekonomipersonalen inom

våra sjukvårdsinrättningar. Ämbetsvérken hava funnit, att för ekonomi­

personalen smittorisken är avsevärt mindre än för sjukvårdspersonalen. På

grund härav torde det i allmänhet bereda större svårigheter att vid sjuk­

domsfall bland ekonomipersonalen härleda sjukdomen från arbetet än vad

förhållandet är vid sjukdomsfall bland sjukvårdspersonalen. Ehuru man kan

förmoda att även ekonomipersonalen är utsatt för större smittorisk än inom

annan verksamhet anställda, har jag med hänsyn till vad i ärendet före­

kommit funnit mig böra godtaga ämbetsverkens förslag jämväl i denna del.

Ämbetsverken hava vidare begränsat sitt förslag till att gälla endast sådana

sjukdomar, som avses i 2 § epidemilagen. I denna paragraf omförmälda sjuk­

domar äro pest, kolera, smittkoppor, fläckfeber, nervfeber, paratyfus, schar-

lakansfeber, difteri, akut barnförlamning, smittsam hjärnfeber, rödsot och

spetälska. Med stöd av 24 § epidemilagen har Kungl. Majit i särskilda kun­

görelser, nr 296/1920, nr 36/1923, nr 180/1928 och nr 595/1935, förordnat, att

vad i nämnda lag är stadgat angående sådan sjukdom, som omförmäles i 2 §

1 mom. samma lag, även skall äga tillämpning å återfallsfeber, sömnsjuka,

undulantfeber och Weds sjukdom. Av ämbetsverkens utlåtande framgår, att

ämbetsverken ansett jämväl, sådan sjukdom, som genom särskild författning

likställes med de i 2 § epidemilagen omförmälda, böra under angivna förut­

sättningar omfattas av försäkringen. Mot upptagande i yrkessjukdomsförsäk­

ringslagen av samtliga nu angivna sjukdomar synes ingen erinran vara att

göra. För att lagen skall erhålla sålunda avsedd räckvidd torde emellertid viss

Kungl. Majus proposition nr 209.

Departements­

chefen.

bandet mellan sjukdomstillståndet och det farliga arbetet -— föreslå, att

ifrågavarande tid, såsom för närvarande gällde beträffande röntgenstrålar och

radium, bestämdes till tio år.

Reservanterna inom försäkringsrådet, ledamöterna Almström och Carell,

funno sjukdomen silikos till sin natur och uppkomst fortfarande vara så brist­

fälligt känd, att det ej syntes tillrådligt att vidtaga ifrågasatta detaljändring

förrän man vunnit större erfarenhet örn sjukdomen. Då för närvarande på­

ginge utredning i sådant syfte, syntes i allt fall tidpunkten ej vara lämplig

för den föreslagna revisionen. Man finge ej heller bortse ifrån, att ersätt­

ningsskyldigheten för silikos redan enligt nuvarande bestämmelser utgjorde

en mycket besvärande ekonomisk börda, särskilt för porslinsindustrien. En

ändring av försäkringen i denna del på sätt i ämbetsverkens förslag ifråga­

sattes syntes med hänsyn därtill göra det nödvändigt att staten, såsom pro­

fessor Jacobaeus i avgivet yttrande också föreslagit, påtoge sig de oberäkne­

liga ekonomiska konsekvenser, som följde av en dylik ändring.

De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening har hemställt, att frågan

örn utsträckt tid för framställande av anspråk på ersättning för under arbete

ådragen lungsjukdom genom stendamm måtte upptagas till prövning i sam­

band med den åt socialstyrelsen och medicinalstyrelsen anförtrodda veten­

skapliga undersökningen rörande ifrågavarande sjukdom.

Arbetsgivareföreningen, som vid sitt yttrande i denna del fogat en skrivelse

från aktiebolaget Gustafsbergs fabriks intressenter, har anfört följande.

Yrkessjukdomen silikos hade lett till ett större antal fall av ersättningar

enligt försäkringslagen. Det hade visat sig att lagens kompletterande med

silikos lett till allvarsamma ekonomiska konsekvenser särskilt för den under

brydsamma konjunkturförhållanden arbetande porslinsindustrien. Man hade

på företagarhåll inom denna industri vid silikosens införande i försäkrings­

lagen utgått ifrån, att då försäkringen icke skulle omfatta sådana fall, där sjuk­

domen yppats före den 1 januari 1931, industrien skulle i stort sett bliva be­

friad från ersättningsskyldighet gentemot de arbetare, som redan vid nämnda

tidpunkt vore anställda inom industrien. Av försäkringsrådet träffat avgörande

hade emellertid föranlett synnerlig osäkerhet rörande bedömandet av frågan,

när sjukdomen kunde anses vara yppad. Denna oklarhet hade sin grund uti

att kännedomen om sjukdomens natur, dess uppkomst och utveckling vore

bristfällig. För att vinna klarhet i dessa för porslinsindustrien så vitala frågor

hade representanter för industrien igångsatt en enskild utredning rörande

silikosens karaktär. Denna utredning hade nu övertagits av socialstyrelsen och

medicinalstyrelsen men hade ännu icke lett till något resultat.

Av ovanstående framginge, att tidpunkten näppeligen vore lämplig för en

ytterligare utvidgning av den ersättningsskyldighet, som åvilade arbetsgivarna

dråga örn silikos. Ett rimligt hänsynstagande till en betydande näringsgren

inom landet krävde i stället för ökad försäkringsskyldighet att ersättnings-

bördan lättades. Rent sakligt sett kunde också den föreslagna förlängningen

av tiden för sjukdomens yppande leda till missbruk.

Grov- och fabriksarbetareförbundet har ansett, att den i 3 § angivna tiden

borde beträffande silikos utsträckas till tio år.

•

Av utredningen i ärendet torde framgå, att yrkessjukdomen silikos kan

framträda först åtskilliga år efter det arbetaren upphört att vara sysselsatt i

24

Kungl. Majlis proposition nr 209.

26

dock anledning saknas att frångå den nu i 5 § stadgade fördelningsgrunden.

Då försäkringsrådet föreslår kostnadsfördelning efter huvudtalet, lär rådet

emellertid närmast avse det fall, att en arbetare, som samtidigt är försäkrad i

två (eller flera) försäkringsinrättningar, drabbas av en yrkessjukdom, utan

att det med säkerhet kan avgöras vilken av försäkringsinrättningarna bör

svara för ersättningen. Då liknande fråga kan uppstå beträffande exempelvis

ett olycksfall på färd mellan två olika arbetsgivares arbetsställen, men olycks­

fallsförsäkringslagen icke innehåller någon bestämmelse angående kostnads­

fördelningen i dylikt fall, synes det mig icke behövligt eller lämpligt att in­

föra en sådan bestämmelse i nu förevarande lag. I överensstämmelse med

vad jag sålunda anfört har 5 § avfattats vid den nu företagna omredigeringen

av densamma.

Kungl. Majus proposition nr 20'.).

7 §•

Enligt 7 § gällande lag är rätt till ersättning i anledning av yrkes­

sjukdom förfallen, därest icke inom två år från dagen för sjukdomens yppande

eller, där sjukdomen inom samma tid föranlett arbetarens död, från dödsdagen

underrättelse enligt 20 § olycksfallsförsäkringslagen lämnats arbetsgivaren

eller arbetsföreståndaren eller framställning örn ersättning gjorts hos riks-

försäkringsanstalten eller försäkringsrådet eller, där försäkringsbolag skall

utbetala ersättningen, hos anstalten, rådet eller bolaget.

Ämbetsverken hava visserligen funnit, att denna bestämmelses till-

lämpning ifråga örn sjukdomen silikos kunde vålla vissa svårigheter. Av an­

förda skäl hava emellertid ämbetsverkan icke ansett sig böra föreslå någon

ändring av lagen i denna del (se Bilaga C, sid. 62 f.).

I yttrandena har försäkringsrådet anfört följande.

Enligt rådets mening kunde ifrågavarande preskriptionsbestämmelse

understundom leda till obilliga resultat. Utgångspunkten för tiden vore sjuk­

domens yppande, vilket i regel torde nära sammanfalla med läkarens konsta­

terande av sjukdomen. Ibland måste emellertid sjukdomen anses yppad rela­

tivt lång tid innan densamma konstaterats, vilket förhållande kunde bero på

att vederbörande dröjt med att söka läkare eller att den behandlande läkaren

icke ställt rätt diagnos. I sådant fall kunde det för den försäkrade te sig

obilligt, att en preskriptionstid löpt, trots att han saknat anledning att vid­

taga en preskriptionsavbrytande åtgärd. Rådet ville i detta sammanhang

hänvisa till vad lagrådet yttrat vid behandlingen av 7 § i förslaget till nu

gällande lag: »För att icke prövningen av ett anspråk å ersättning enligt

den föreslagna lagen må allt för länge fördröjas har i förevarande paragraf

stadgats en preskriptionsfrist, räknad från det sjukdomen yppats, med sär­

skilt undantag för det fall att sjukdomen medfört döden. Denna frist har

satts till ett år eller kortare än i allmänhet frister av liknande slag. Även

med beaktande av de skäl, som anförts för förslaget i denna del, vill lag­

rådet ifrågasätta, örn icke fristen bör förlängas till åtminstone två år, detta

särskilt med hänsyn till den obestämdhet, som vidlåder utgångspunkten för

fristen: tiden för sjukdomens yppande. Svårighet att fastställa tiden, då

sjukdomen skall anses hava yppats, uppstår i synnerhet därest arbetaren

dröjt att söka läkare. Dylikt dröjsmål kan i allt fall lätteligen medföra, att,

då läkaren konstaterar sjukdomen och arbetaren därigenom erhåller hänne-

Kungl Majus proposition nr 209.

27

dom om dess verkliga art, redan avsevärd tid förflutit från det sjukdomen i

lagens mening var att anse såsom yppad.»

Sedan lagrådet avgivit detta uttalande hade i lagen upptagits även sjuk­

domen stendammslunga. Enligt försäkringsrådets mening hade numera

vunnen erfarenhet särskilt i fråga om sistnämnda sjukdom givit vid handen,

att en ändring i paragrafens bestämmelser borde ske beträffande utgångs­

punkten för ifrågavarande preskriptionstid. I anslutning till vad ovan anförts

ansåge försäkringsrådet, att denna tid borde räknas från den dag, då arbe­

taren erhållit vetskap om att han lede av sådan yrkessjukdom, som omfattades

av lagen. Då i det stora flertalet fall den försäkrade torde erhålla vetskap

örn sjukdomens art i nära anslutning till dess yppande, syntes den av rådet

föreslagna ändringen få betydelse allenast i ett mindre antal fall, men där­

igenom undvekes, att försäkrad, som genom sin ovetskap örn sjukdomens art

saknat anledning att företaga en preskriptionsavbrytande åtgärd, skulle gå

miste örn sin rätt.

Grov- och fabriksarbetareförbundet har uppgivit, att vid en av medicinal­

styrelsen i oktober 1984 företagen undersökning av 377 arbetare vid Gustafs­

bergs porslinsfabrik konstaterats silikos hos ett flertal arbetare. Dessa skulle

inom två år därefter ha underrättat arbetsgivaren därom för att icke förlora

sin rätt till ersättning. Den stora utbredningen av sjukdomen fordrade dock

att man av psykologiska skäl ginge varsamt fram när man underrättade veder­

börande örn resultatet av undersökningen. De hade icke heller dittills under­

rättats om sjukdomen. Då det i sagda fall gällde en officiell undersökning

ville förbundet hemställa, att de arbetare som blivit undersökta och hos vilka

konstaterats silikos befriades från anmälningsskyldighet enligt 7 §.

Yad försäkringsrådet anfört synes mig värt beaktande. Såsom rådet fram-

Departements-

hållit torde i flertalet fall den, som drabbas av en yrkessjukdom, erhålla vet-

chefen.

skap örn arten av denna i nära samband med sjukdomens yppande. Den av

rådet föreslagna lagändringen synes därför kunna begränsas till att angiva

utgångspunkten för preskriptionstiden till dagen för sjukdomens yppande

eller den senare tidpunkt, arbetaren erhållit kännedom örn sjukdomens art.

I de sällsynta fall, där arbetaren icke erhållit vetskap örn arten av yrkessjuk­

domen förrän efter dennas yppande, lärer detta framgå av den utredning,

som under alla förhållanden måste införskaffas för fallens bedömande. Någon

särskild bevisning torde därför icke behöva föreskrivas i berörda avseende.

Kommer en lagändring i angivna riktning till stånd, följer härav att sådan

åtgärd, varom grov- och fabriksarbetareförbundet för visst fall hemställt, icke

skulle bliva erforderlig.

9

§•

I denna paragraf hava ämbetsverken föreslagit vissa ändringar,

som äro betingade av de föreslagna tilläggen till 1 §.

Depante mentsför slaget överensstämmer härutinnan med ämbets­

verkens förslag.

övergångsbestämmelserna.

Enligt första stycket i de av ämb et sver k en föreslagna övergångs­

bestämmelserna skola lagändringarna träda i kraft den 1 januari 1937 men

28

Kungl. Majus proposition nr 209.

Departements­

chefen.

i fråga om sjukdom, som icke finnes upptagen i nu gällande lag, icke äga til­

lämpning, därest sjukdomen yppats före nämnda dag, och ej heller beträf­

fande dylik sjukdom, som yppats senare, därest arbetaren icke efter lagänd­

ringarnas ikraftträdande varit sysselsatt med arbete i verksamhet, där arbe­

tarna äro utsatta för inverkan av den art, som framkallat sjukdomen. I fråga

örn sjukdom, framkallad av stendamm, skall enligt andra stycket bestämmel­

sen i 3 § äga tillämpning, därest den i samma paragraf i gällande lag omför-

mälda tiden av ett år icke redan utlöpt vid lagändringarnas ikraftträdande.

T. f. byråchefen Stenholm var inom ämbetsverken av skiljaktig mening och

ansåg, att andra stycket icke borde upptagits i förslaget (se Bilaga C, sid. 68).

I yttrandena har försäkringsrådet i likhet med ämbetsverken funnit,

att i fråga om yrkessjukdom, framkallad av stendamm, den i 3 § stadgade

förlängda tiden borde tillämpas, därest den i gällande lag omförmälda tiden

av ett år icke redan utlöpt den 1 januari 1937.

Grov- och fabriks arbetareförbundet har erinrat, att när genom lagen den

12 september 1930 silikos förklarades från och med den 1 januari 1931 vara

att hänföra till av försäkringen omfattad yrkessjukdom, gränserna för lagens

tillämplighet blivit så snävt avgränsade att arbetare, hos vilka sjukdomen

yppats före lagens ikraftträdande, icke erhållit ersättning för yrkessjukdom

oaktat de vid ikraftträdandet och senare arbetat i samma företag vari de

ådragit sig sjukdomen. Ingen tvekan örn var dessa arbetare ådragit sig sjuk­

domen förelåge således, och lagens bestämmelser att dessa arbetare icke

skulle inrymmas under densamma saknade därför motivering. Förbundet för­

ordade, att lagen tillfördes en bestämmelse om att arbetare, som ådragit sig

silikos och fortfarande vore anställd vid det företag, där han ådragit sig sjuk­

domen, skulle inrymmas i lagen oavsett tidpunkten för sjukdomens yppande

eller när han upphörde med det farliga arbetet. Förbundet föreslog vidare,

att andra stycket i övergångsbestämmelserna till ämbetsverkens lagförslag

icke måtte upptagas i den nya lagen.

Mot första stycket i övergångsbestämmelserna till ämbetsverkens förslag,

vilket stycke är avfattat efter mönster av övergångsbestämmelserna till

gällande lag, synes ingen erinran vara att framställa. Förutom den ändring,

som föranletts av ändringen i 1 § sista stycket, har dock i departementsför-

slaget vissa smärre jämkningar av formell natur vidtagits.

Däremot har jag icke ansett mig böra biträda vad ämbetsverken i andra

stycket föreslagit. Bestämmelsen ifråga skulle innebära, att den rörande

silikos i 3 § föreslagna utsträckta tiden icke skulle komma de arbetare till

godo, vilka väl varit sysselsatta i för silikos farligt arbete efter den 1 januari

1931 och således omfattats av försäkringen men vilka sedermera upphört med

det farliga arbetet före den 1 januari 1936. Jag vill erinra, att jämlikt över­

gångsbestämmelserna till gällande lag en arbetare, hos vilken yrkessjukdom

yppats efter lagens ikraftträdande, kunde erhålla full ersättning enligt lagen

även örn arbetaren blott någon enda dag efter ikraftträdandet varit sysselsatt

i farlig verksamhet och det därför med visshet kunde sägas att sjukdomen

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Bilaga B.

Översättning.

Förslag till konvention (nr 42) angående ersättning för yrkessjukdomar

(reviderad 1934) .*)

Artikel 1.

1. Varje medlem av internationella arbetsorganisationen, som ratificerar

denna konvention, förbinder sig att tillförsäkra personer, som falla offer för

yrkessjukdomar, eller deras rättsinnehavare en ersättning, grundad på de

allmänna principerna i den nationella lagstiftningen angående ersättning för

olycksfall i arbete.

2 _ Denna ersättning skall icke vara lägre än den, som i den nationella

lagstiftningen stadgas för skada till följd av olycksfall i arbete. Med detta

förbehåll skall det stå varje medlem fritt att vid fastställandet i den natio­

nella lagstiftningen av de villkor, under vilka ersättning för ifrågavarande

sjukdomar skall betalas, och vid tillämpningen på dessa sjukdomar av sin

lagstiftning örn ersättning för olycksfall i arbete vidtaga sådana förändringar

och anpassningar, som kunna synas lämpliga.

Artikel 2.

Varje medlem av internationella arbetsorganisationen, som ratificerar denna

konvention, förbinder sig att anse såsom yrkessjukdomar de sjukdomar och

förgiftningar, vilka framkallas av de i efterföljande förteckning upptagna

ämnen, _ då dessa sjukdomar eller förgiftningar drabba arbetare, sysselsatta i

yrken, industrier eller förfaranden, som finnas upptagna på motstående plats

i förteckningen, och då desamma härröra från arbete i ett företag, som är

underkastat förut nämnda nationella lagstiftning.

Förteckning1.

Sjukdomar och giftiga ämnen

Motsvarande yrken, industrier och förfaranden

Förgiftning genom bly, dess lege­

ringar eller föreningar jämte de

direkta följderna därav.

Förgiftning genom kvicksilver, dess

amalgamer eller föreningar jämte

de direkta följderna därav.

Handhavande av mineral, innehållande bly, där­

under inbegripet blyhaltig aska från zinkhyttor.

Smältning av gammal zink och bly i tackor.

Tillverkning av föremål av gjutet bly eller bly-

haltiga legeringar.

Grafiska industrier.

Tillverkning av blyföreningar.

Tillverkning och reparation av elektriska acku­

mulatorer.

Beredning och användning av emaljer innehål­

lande bly.

Polering med tillhjälp av blyfilspån eller blyhaltig

tennaska.

Måleriarbete, innefattande beredning eller behand­

ling av täckande ämnen, kitt eller färgämnen,

innehållande blypigment.

Handhavande av kvicksilvermineral.

Tillverkning av kvicksilverföreningar.

Tillverkning av mätnings-eller laboratorieapparater.

Beredning av råämnen för tillverkning av hattar.

Brännförgyllning.

Användning av kvicksilverpumpar vid tillverkning

av glödlampor.

Tillverkning av knallhattar och tändrör med knall­

kvicksilver.

l) Ingressen här utesluten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

31

Sjukdomar och giftiga ämnen

Motsvarande yrken, industrier och förfaranden.

Mj ältbrandssmitta.

Silikos, med eller utan lungtuberkulos,

för såvitt silikosen är en väsentlig

orsak till arbetsoförmågan eller

döden.

Förgiftning genom fosfor eller dess

föreningar jämte de direkta följ­

derna därav.

Förgiftning genom arsenik eller dess

föreningar jämte de direkta följ­

derna därav.

Förgiftning genom bensol eller dess

homologer eller deras nitro- eller

aminoderivater jämte de direkta

följderna därav.

Förgiftning genom halogenderivater

av kolväten utav den alifatiska

Patologiska rubbningar, förorsakade

av:

a) radium eller andra radioaktiva

ämnen;

b) X-strålar.

Primär hudkräfta (epiteliom).

Arbete, som medför beröring med mjältbrands-

smittade djur.

Handhavande av kvarlevor av djur, inbegripet

hudar, klövar, hovar och horn.

Lastning och lossning eller transport av varor.

Industrier eller förfaranden, som enligt den natio­

nella lagstiftningen medföra risk för silikos.

Alla förfaranden, som innebära framställning, fri­

görande eller användning av fosfor eller dess

föreningar.

Alla förfaranden, som innebära framställning, fri­

görande eller användning av arsenik eller dess

föreningar.

Alla förfaranden, som innebära framställning, fri­

görande eller användning av bensol eller dess

homologer eller deras nitro- eller aminoderivater.

Alla förfaranden, som innebära framställning, fri­

görande eller användning av sådana halogenderi­

vater av kolväten utav den alifatiska serien,

vilka angivas i den nationella lagstiftningen.

Alla förfaranden, som utsätta arbetaren för in­

verkan av radium, radioaktiva ämnen eller X-

s trålar.

Alla förfaranden, som innebära handhavande eller

användning av tjära, beck, jordbeck, mineral­

oljor eller paraffin eller av föreningar, produkter

eller avfall av dessa ämnen.

Artikel 3.

»

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola delgivas natio­

nernas förbunds generalsekreterare och registreras av honom.

Artikel 4.

1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av inter­

nationella arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats av general­

sekreteraren.

2. Den träder i kraft tolv månader efter det två medlemmars ratifika­

tioner registrerats av generalsekreteraren.

3. Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv må­

nader från den dag, då dess ratifikation registrerats.

Artikel 5.

Så snart ratifikationerna för två medlemmar av internationella arbetsorga­

nisationen registrerats hos sekretariatet, skall nationernas förbunds general­

sekreterare därom notificera alla medlemmarna av internationella arbets­

organisationen. Han skall likaledes notificera dem registreringen av ratifi­

kationer, som senare delgivits honom av andra medlemmar av organisa­

tionen.

32

Artikel 6.

1.

Varje medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan fem år

förflutit från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga

densamma genom en skrivelse, som delgives nationernas förbunds general­

sekreterare och av honom registreras. Uppsägningen träder icke i kraft

förrän ett år efter det den registrerats hos sekretariatet.

2. Yarje medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett år

efter utgången av den i föregående stycke nämnda femårsperioden gör bruk

av den i denna artikel stadgade uppsägningsrätten, skall vara bunden för en

ny period av fem år och kan därefter, med iakttagande av de i denna ar­

tikel föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av varje fem­

årsperiod.

Artikel 7.

Yid utgången av varje tidrymd av tio år, räknat från denna konventions

ikraftträdande, skall internationella arbetsbyråns styrelse förelägga general­

konferensen en redogörelse för tillämpningen av denna konvention och taga

under övervägande, huruvida det finnes anledning att på konferensens dag­

ordning uppföra frågan örn dess revision helt eller delvis.

Artikel 8.

1. I fall konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande revi­

sion helt eller delvis av förevarande konvention, och den nya konventionen

icke föreskriver annat,

a) skall en medlems ratifikation av den nya, reviderade konventionen,

för så vitt denna trätt i kraft, medföra omedelbar uppsägning av före­

varande konvention, oberoende av vad i artikel 6 här ovan stadgas;

b) skall från den dag, då den nya, reviderade konventionen träder i

kraft, förevarande konvention icke längre kunna ratificeras av medlem­

marna.

2. Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande till form och

innehåll för de médlemmar, som ratificerat densamma och icke ratificera

den nya, reviderade konventionen.

Artikel 9.

De franska och engelska texterna till denna konvention skola båda äga

vitsord.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Kungl. Majus proposition nr 209.

33

Bilaga C.

Till KONUNGEN.

Kungl. Majit Ilar den 8 februari 1935 anbefallt socialstyrelsen, riksför-

säkringsanstaiten och medicinalstyrelsen gemensamt att i huvudsaklig över­

ensstämmelse med de grunder och riktlinjer, som angivits i en av ämbets­

verken den 31 januari 1935 uppgjord plan, verkställa utredning örn revision

av gällande lag örn försäkring för vissa yrkessjukdomar samt senast den

15 oktober 1935 inkomma med densamma ävensom med förslag till de änd­

rade författningsbestämmelser, som av utredningen föranledas. Enligt det

av Kungl. Majit den 7 december 1934 lämnade uppdrag till ämbetsverken

att uppgöra nyssnämnda plan borde vid revisionen i första hand beaktas

ett av internationella arbetskonferensen i Genéve den 21 juni 1934 vid dess

adertonde sammanträde antaget förslag till konvention angående ersättning

för yrkessjukdomar ävensom en av landsorganisationen i Sverige i skrivelse

den 30 oktober 1934 gjord framställning i ämnet. I sistnämnda skrivelse

har landsorganisationen hemställt, att vid den ifrågavarande revisionen måtte

beaktas i skrivelsen närmare angivna framställningar av vissa till lands­

organisationen anslutna förbund.

Sedermera hava till ämbetsverken den 13 mars och den 6 september 1935

överlämnats två till chefen för socialdepartementet ingivna skrivelser. I den

förra av dessa har herr C. Wiberg m. fl. ombud för arbetare inom porslins­

industrien hemställt örn beaktande vid revisionen av vissa av dem anförda

omständigheter med avseende å sjukdomen stendammslunga. I den senare

framställningen har svenska kommunalarbetarförbundet hemställt, att utred­

ning måtte företagas, örn vilka av de smittsamma sjukdomar, för vilka sjuk­

huspersonal är utsatt i tjänsten, som äro av natur att kunna inrymmas

under yrkessjukdomar.

Kungl. Majit har den 7 juni 1935 på framställning av ämbetsverken be­

myndigat dem att för utredningen i fråga tillkalla tre sakkunniga. Ämbets­

verken hava i enlighet härmed tillkallat professorn i kemisk teknologi vid

tekniska högskolan C. F. Kullgren, professorn i praktisk medicin vid uni­

versitetet i Uppsala G. Bergmark och docenten i dermatologi och syfilido-

logi vid Karolinska medico-kirurgiska institutet J. Y. Strandberg.

Sedan ämbetsverken vidare hos Kungl. Majit hemställt, att för utförande

enligt närmare anvisningar av vissa praktiska undersökningar angående före­

komsten i vårt land och verkningarna av vissa yrkesåkommor få anlita en

läkare, har Kungl. Majit genom beslut den 20 juni och den 6 september

1935 lämnat medgivanden härtill. Dylika undersökningar hava enligt äm­

betsverkens uppdrag utförts av medicine licentiaten G. Boström och tjänste­

mannen hos riksförsäkringsanstalten civilingenjören C. Topelius.

Med anledning av det ämbetsverken lämnade uppdrag få ämbetsverken

anföra följande.

Bihang till riksdagens protokoll 1936.

1 sami. Nr 209.

261 36

3

34

Kungl. Majis proposition nr 209.

I. Allmänna synpunkter.

Gällande lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar den 14 juni 1929

erhöll i saknad av föregående erfarenhet i vårt land ett jämförelsevis snävt

tillämpningsområde. Vid lagens tillkomst förutsattes också en utvidgning

av dess omfattning i mån av framträdande behov. Lagen i dess ursprung­

liga lydelse har som bekant ändrats endast genom upptagande i densamma

— genom lag den 12 september 1930 — även av sjukdomen stendammslunga

(silikos).

I vilken utsträckning den ifrågavarande lagstiftningen kommit till til­

lämpning framgår av följande sammanställning:

Yrkessjukdomar under femårsperioden 1930—1934.

(Stendammslunga 1931—1934.)

1. = I riksförsäkringsanstalten försäkrade arbetare.

2. = I ömsesidiga bolag försäkrade arbetare.

A n t a 1

Inkomna

Därav

Dara? inva-

anmälningar

ersätta fall

liditetsfall

i.

2.

i.

2.

i.

2.

Arsenik eller förening därav....................................

o

O

7

i

4

1

Bly eller legering eller förening därav ...............

48

73

41

61

i

2

Kvicksilver eller amalgam eller förening därav

9

3

7

1

—

—

Fosfor eller förening därav .....................................

—

1

—

—

—

—

Stendamm..................................................

100

36

56

15

30

5

Strålande värme eller ljus........................................

18

7

15

6

1

—

Röntgenstrålar eller radium ................... .

4

—

2

—

1

—

Mjältbrands smitta..........................................................

4

1

3

1

—

—

Summa

186

128

125

88

33

8

Inom ramen för lagens giltighet föreligger alltså numera viss erfarenhet

i fråga örn de under densamma hörande yrkessjukdomar. Denna erfarenhet

visar, att lagen i vårt land fyller ett behov av likställande inom socialför­

säkringen i vissa fall av yrkessjukdomar med olycksfall i arbete. Den större

kännedom, som förvärvats örn förekomsten av de sjukdomar, som omfattas

av den ifrågavarande försäkringen, samt deras orsaker och verkningar, har

också föranlett försäkringens organ till främjande i möjligaste mån av åt­

gärder för deras förekommande. I detta syfte hava sålunda genom riksför-

säkringsanstaltens medverkan arbetsgivare, som hava sina arbetare försäkrade

i anstalten, anordnat röntgenundersökningar av arbetarna i företag, som visat

sig medföra stendammslunga (silikos) eller fara för sådan sjukdom. Dylika

undersökningar utföras numera genomgående bland i anstalten försäkrade

arbetare i kvartskvarnar, stålgjuterier, porslinsfabriker samt vissa gruvor

och det i regel såväl vid arbetarens första anställande i företaget som seder­

mera periodiskt. Liknande undersökningar hava anordnats i vissa fall mot

fara till följd av den andra i ordningen av de ämnen, som hittills i vårt

land visat sig mest orsaka yrkessjukdom, nämligen bly. I den mån arbets­

givare visar, att han ej vidare använder ett farligt ämne i sin verksamhet

eller att han vidtagit effektiva åtgärder för farans undanröjande, bortfaller

eller minskas för honom försäkringsrisken och försäkringskostnaden.

Den gjorda erfarenheten örn yrkessjukdomsförsäkringens tillämpning har

emellertid också ådagalagt, att denna försäkring ställer stora krav på den

35

undersökande ock intygsskrivande läkaren såväl för fastställande i det sär­

skilda fallet av sjukdomsorsaken ock dess samband med visst i arbetet an­

vänt ämne som för bedömande av, om oell i vad mån till följd av inverkan

av sådant ämne arbetaren bör avliålla sig från arbete. Ofta måste patienten

hänvisas till undergående av undersökning av sjiecialist. Anstalten har

också vidtagit åtgärder för att särskilda formulär till läkarintyg blivit fast­

ställda för yrkessjukdomar ock visst slag därav t. ex. stendammslunga. Vid

en utvidgning av yrkessjukdom sförsäkringens omfattning måste även beaktas,

att de större kraven i nämnda avseende kunna behörigen uppfyllas.

Yad åter beträffar de sjukdomar, som icke köra under den gällande yrkes-

sjukdomsförsäkringen, men som likväl föranledas eller kunna föranledas av

hälsofarligt arbete, saknas allt fortfarande i vårt land önskvärd kännedom

örn förekomsten av dylika sjukdomar. Visserligen kar genom kungörelsen

den 10 februari 1933 i allmänna läkarinstruktionen införts bestämmelse örn

skyldighet för varje läkare att rörande under hans behandling kommande

sjukdomsfall, som kan vara föranlett av hälsofarligt arbete, skyndsamt göra

anmälan till medicinalstyrelsen enligt fastställt formulär. Anmälningarna

skola, sedan medicinalstyrelsen tagit del av dem, av styrelsen översändas

till yrkesinspektionens chefsmyndighet. Denna anmälningsskyldighet har

emellertid, såsom ämbetsverken redan tidigare i annat sammanhang anmärkt,

fullgjorts i alltför begränsad omfattning. Inom den frivilliga sjukförsäk­

ringen, som ju inbegriper även här ifrågavarande slag av sjukdomar, har hit­

tills anledning saknats att särskilt uppmärksamma andra av visst arbete här­

flytande sjukdomsfall än de, vilka äro att anse såsom yrkessjukdomar. Vad

yrkesinspektörerna och bergmästarna beträffar erhålla de givetvis i sin verk­

samhet viss kännedom även örn en del sådana av hälsofarligt arbete föran­

ledda sjukdomar, som kunna påkalla deras uppmärksamhet. Jämlikt planen

för ifrågavarande utredning hava ämbetsverken också sökt tillgodogöra sig

deras nämnda kunskap.

I sitt utlåtande den 21 april 1928 med förslag till försäkring för yrkes­

sjukdomar anförde ämbetsverken, att det vid olycksfall i regel icke vore

förenat med svårighet att konstatera, huruvida samband mellan arbetet och

olycksfallet förelåge. Helt annat vore förhållandet rörande yrkessjukdomar.

Att diagnosticera dessa och ställa dem i samband med arbetet inom visst

yrke ställde sig ofta mycket vanskligt. På grund av bland annat här an­

tydda svårigheter vore det givetvis av största betydelse, att den ifrågasatta

likställigheten med olycksfallsskadorna inskränktes till sådana sjukdomar,

där diagnosticeringen och klarläggandet av samband mellan arbete och sjuk­

dom icke erbjöde alltför stora svårigheter. Vid framläggande av den pro­

position (1929 nr 184), som ledde till nu gällande lag om försäkring för vissa

yrkessjukdomar, gjorde också föredragande departementschefen i anslutning

till vad ämbetsverken anfört följande principiella uttalande rörande frågan

om den blivande lagstiftningens tillämpningsområde: »Vid bestämmande av

de sjukdomar, som skola omfattas av den föreslagna lagen, bör såsom jag

redan berört strängt fasthållas, att denna bör avse endast sådana sjukdomar,

vilkas uppkomst utan större svårighet kan ledas tillbaka till arbetet eller

därmed sammanhängande förhållanden. Med hänsyn härtill böra alla sådana

åkommor utmönstras, beträffande vilka — liven örn de genom arbetet eller

därmed förbundna omständigheter kunna främjas i sin uppkomst eller ut­

veckling — det icke kan antagas för visst, att de hava sin grund i själva

arbetet eller vad därmed

Ilar

samband. Nödvändigt är därför, att försäk­

ringen begränsas till sådana yrkessjukdomar, som i regel kunna tydligt

skiljas från andra åkommor.» Till departementschefens sålunda tillkänna­

givna uppfattning anslöt sig även riksdagen och erhöll lagstiftningen sin ut­

formning i enlighet härmed.

Kungl. Majds proposition nr 209.

36

I sin skrivelse den 31 januari 1935 nied förslag till den ovanberörda av

Kungl. Majit godkända planen för nu ifrågavarande revisionsarbete anförde

ämbetsverken efter återgivande härav, att vid detta arbete de riktlinjer för

försäkringens tillämpning, som vid dess tillkomst uppdrogos, fortfarande

borde förbliva gällande.

Ämbetsverken få i detta sammanhang vidare erinra, hurusom 1934 års

riksdag hos Kungl. Majit anhållit, att Kungl. Majit ville verkställa utred­

ning, huruvida begreppet olycksfall enligt lagen örn försäkring för olycksfall

i arbete borde utvidgas, utan att gränsen mellan olycksfall och yrkessjuk­

dom utplånades och utan att kravet på orsakssammanhang mellan arbetet

och skadan uppgåves, genom att under detta begrepp inbegrepes fall, i vilka

den av arbetet härflytande skadeverkningen gjort sig gällande under en mera

utsträckt tid än som hittills av praxis medgivits för att lagen skulle hava

tillämpning, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill nämnda utred­

ning kunde giva anledning.

Med anledning härav anbefallde Kungl. Majit riksförsäkringsanstalten att

efter verkställande av erforderlig utredning inkomma med förslag till de

ändrade bestämmelser, vartill utredningen måtte giva anledning. På grund

av detta uppdrag avgav riksförsäkringsanstalten den 26 november 1934 för­

slag till ändringar i olycksfallsförsäkringslagen. Enligt detta förslag skulle

till 1 § olycles/allsförsäkringslagen fogas ett tillägg, så lydande:

»Såsom föranledda av olycksfall i arbete skola även anses skador, som

förorsakats av inverkan på mekanisk väg under jämförelsevis kort tid (högst

några dagar) av arbetet eller av de förhållanden, värlinder det bedrivits, så­

som skavsår, bläsor eller senskideinflammation (s. k. senknarr), eller av frä­

tande eller etsande inverkan under tid, som nyss nämnts, av visst i arbetet

använt ämne, som ej finnes upptaget i lagen örn försäkring för vissa yrkes­

sjukdomar, såsom av klor, svavelsyra, salpetersyra, kalk eller kalksalpeter

eller blandning, vari dylikt ämne ingår.»

Såsom en följd härav föreslogos vissa ändringar även av andra bestäm­

melser i lagen. Förslaget har ännu icke lett till någon lagstiftningsåtgärd.

Tankegången i detta förslag är, att i fråga örn försäkring och därav för­

anledd ersättning likställa vissa i arbete ådragna sjukdomar, som ej äro

föranledda av olycksfall i arbete, med olycksfall, emedan de i avseende å

orsaksverkan ansetts ligga närmare olycksfallen än yrkessjukdomarna. Man

har sålunda här — efter mönster av liknande lagstiftning i Danmark, Hol­

land och Schweiz — avsett att kunna såsom olycksfall i arbete i flera fall

bereda ersättning för genom arbete ådragna sjukdomar, som ej bero av in­

verkan av något visst ämne och knappast ej heller kunna hänföras under

egentligt »farligt» arbete (jfr gällande lag örn yrkessjukdomar 1 § sista

stycket). Beträffande de av »farliga» ämnen förorsakade sjukdomar, som här

åsyftas •— emedan de dels i allmänhet följa av kortvarig inverkan, dels an­

setts kunna för sig diagnosticeras såsom följder av arbetet — framgår av

förslaget, att de skulle medtagas, endast i den mån de icke införas i yrkes-

sjukdomsförsäkringen.

I samtliga de sålunda medtagna fallen har särskild betydelse tillerkänts

åt den omständigheten, att, örn den i olika fall erforderliga utredningen örn

sjukdomstillstånds härledande från arbetet kunde hänföras till en verksamhet,

därvid sådan inverkan, varom är fråga, gjort sig gällande endast under helt

kort tid, utredningen och bevisningen skulle bli lättare att åvägabringa än

örn den måste hänföras till längre tider.

Ämbetsverken ha vid den nu ifrågavarande utredningen funnit de syn­

punkter värda beaktande, som sålunda lagts till grund för berörda förslag.

Ämbetsverken anse sig böra framhålla, att, likasom man vid tillkomsten

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

37

av den ifrågavarande försäkringen tänkte sig en successiv utveckling av den­

samma, som skulle anknyta sig till gjorda erfarenheter och behov, så bör

även vid den nu ifrågavarande revisionen denna synpunkt hållas för ögonen.

I enlighet härmed bör efter ämbetsverkens mening vid denna revision skä­

ligt utrymme lämnas åt denna erfarenhet, när det gäller utvidgning av för­

säkringens omfattning. Men därjämte bör, i den mån ytterligare erfarenhet

befinnes erforderlig, sådan erfarenhet nu icke föregripas, utan även i fort­

sättningen erforderlig uppmärksamhet ägnas åt den vidare utvecklingen och

därav följande behov på hithörande lagstiftningsområde.

Kungl. Majlis proposition nr 209.

II. Av ämbetsverken verkställda undersökningar.

Socialstyrelsen har anmodat samtliga yrkesinspektörer, yrkesinspektrisen,

skogs- och flottledsinspektören, sprängämnesinspektören samt bergmästarna

att — efter samråd i den mån så finnes lämpligt med vederbörande besikt-

ningsläkare -— dels uttala sig örn önskvärdheten och lämpligheten av att i

yrkessjukdomsförsäkringslagen upptaga de ämnen eller sjukdomar, som om-

förmälas i 1934 års konventionsförslag samt i landsorganisationens ovan­

nämnda skrivelse och ej redan inbegripas under lagen, dels inkomma med

de förslag i övrigt, som med hänsyn till praktisk erfarenhet kunde finnas

böra tagas under övervägande vid revision av den nämnda lagen.

Förfrågningar i liknande riktning hava gjorts även hos 38 fabriksläkare.

De inkomna svaren hava sammanställts och bearbetats. De vidfogas här

såsom bilagor 1 och 2 *).

För omförmälda jämlikt Kungl. Maj:ts medgivande verkställda särskilda

undersökning, som på ämbetsverkens uppdrag och under ledning av de i

ärendet tillkallade sakkunniga utförts av doktor Boström och ingenjör To­

pelius, hava följts de riktlinjer, som omförmälas i ämbetsverkens förslag till

plan för revisionsarbetet. Sålunda hava särskilt uppmärksammats sjukdo­

mar, som kunna inbegripas under förenämnda konventionsförslag och som

avses i landsorganisationens omförmälda skrivelse ävensom andra hälsofarliga

ämnen och sjukdomsorsaker.

De sålunda verkställda undersökningarna hava i huvudsak avsett åren

1930—1935, men hava även tidigare fall av yrkesåkommor medtagits, då

kunskap örn dem erhållits. Hänvändelser hava gjorts till yrkesinspektörer,

fackföreningar och ett 80-tal av deras ombud, representanter för arbetar-

skyddskommittéer, arbetsgivarorganisationer, sjukkassor och omkring 100

arbetsgivare och olika industriella företag, vilka senare i stor utsträckning

även besökts. Därvid har kontakt sökts med arbetare och arbetsledare samt

läkare och sjukvårdspersonal. Beträffande resultatet av undersökningarna

få ämbetsverken hänvisa till två av Boström och Topelius uppgjorda i okto­

ber och november 1935 dagtecknade p. m. bilagor .9 och 41).

Med anledning av ovan omförmälda av svenska kommunalarbetarförbundet

gjorda framställning rörande smittsamma sjukdomar hos sjukhuspersonal

huva av medicinalstyrelsen yttranden infordrats från lasarett och jämförliga

sjukvårdsanstalter, sanatorier och övriga tuberkulossjukhus, epidemisjukhus,

sinnessjukhus m. fl. inrättningar. De sålunda avgivna yttrandena hava gjorts

till föremål för särskild bearbetning.

Slutligen hava förutberörda från läkare till medicinalstyrelsen under tiden

1 april 1933—30 september 1935 inkomna anmälningar om sjukdomsfall i

hälsofarligt arbete sammanställts och bearbetats.

') Bilagorna här uteslutna.

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Rörande den senaste utländska lagstiftningen och erfarenheten på ifråga­

varande område hänvisas till internationella arbetsbyråns publikation »La

réparation des maladies professionnelles» Genéve 1934.

Då i detta sammanhang i vissa delar olika synpunkter komma i betrak­

tande i fråga örn åtskilliga sjukdomar, hava i den följande framställningen

ifrågavarande olika sjukdomsgrupper behandlats var för sig.

III. Lissa sjukdomar i inre organ.

I det föreliggande av internationella arbetskonferensen i Genéve antagna

förslaget till tillägg till redan gällande konvention örn ersättning för yrkes­

sjukdomar hava bland sjukdomar medförande rätt till ersättning upptagits

— förutom »förgiftning» (»intoxication», »poisoning») till följd av vissa i vår

lag örn försäkring för yrkessjukdomar redan upptagna ämnen, nämligen fos­

for och arsenik eller deras föreningar, ävensom stendammslunga (silikos) och

rubbningar förorsakade av röntgenstrålar eller radium — följande sjukdomar,

som ej finnas intagna i vår lag, nämligen:

1) »förgiftning» genom bensol eller dess homologer eller deras nitro-

eller aminoderivat jämte de direkta följderna därav,

2) »förgiftning» genom halogenderivat av kolväten utav den alifatiska

serien,

3) patologiska rubbningar, förorsakade av andra radioaktiva ämnen än

radium,

4) primär hudkräfta (epiteliom).

Den redan gällande internationella konventionen örn ersättning för yrkes­

sjukdomar upptager såsom sjukdom förorsakad av bly och dess legeringar

eller föreningar samt kvicksilver, dess amalgamer eller föreningar endast

»förgiftning». Under den gällande svenska lagen örn försäkring för yrkes­

sjukdomar faller emellertid som bekant varje sjukdomsform, som (uteslutande

eller till övervägande del) framkallats genom inverkan av nyssnämnda eller

andra i lagen upptagna ämnen. Den förteckning, som enligt lagens 9 §

skall utfärdas av Konungen å sjukdomsformer, som bruka framkallas av visst

ämne, samt å verksamheter, vari dessa sjukdomsformer bruka framträda,

skall endast tjäna till ledning vid bedömandet, huruvida yrkessjukdom enligt

lagen är för handen.

Rörande förekomsten och användningen i vårt land av här ifrågakommande

ämnen samt deras sjukdomsalstrande verkningar hava vissa upplysningar

lämnats i de ovanberörda av yrkesinspektörerna och bergmästarna lämnade

svaren. Ytterligare uppgifter hava erhållits genom förut omförmälda för

ämbetsverkens räkning gjorda undersökningar.

Bensol och dess homologer (såsom toluol och xylol), vilka ämnen tillverkas

i Sverige, men endast i ganska ringa mängder, komma här till användning

huvudsakligen såsom lösningsmedel för gummi, liartser, fettarter, lacker och

färger samt även i mindre utsträckning i färgerier, renings- och tvättanstal­

ter. Bensol och dess homologer anses i gasform vid inandning vara ut­

präglade nerv- och blodgifter, vållande såväl akuta som kroniska förgiftningar.

Av yrkessjukdomar, som förorsakats av dessa, ha emellertid ej kunnat på­

träffas mer än 11 fall av jämförelsevis lindriga akuta förgiftningar. Av yrkes-

inspektörer har framhållits, att förgiftningsrisk av bensol visserligen före-

låge, när det användes, men kunde merendels förekommas genom effektiv

utsugning. Förgiftningsfallens ringa frekvens torde i själva verket till stor

del kunna tillskrivas de goda ventilationsanordningarna, vilka merendels

iakttagits vara för handen.

Nitra- och aminoderivat av bensol och dess homologer (nitrobensol, trinitro-

39

toluol, anilin, parafenylendiamin m. ii.). Nitroföreningarna förekomma i vårt

land företrädesvis vid sprängämnesfabrikationen. Inom denna har bemärkts

flera lindriga fall av akuta förgiftningar (praktiskt taget alla arbetare få i

början yrsel, huvudvärk, illamående, även kräkningar). Svårare fall, som

föranlett läkarvård, lia icke kunnat noteras. Av kroniska förgiftningar lia

iakttagits vissa fall av lindrig anämi och blodtryckssänkning, ej medförande

arbetsoförmåga. Sprängämnesinspektören har också framhållit den under­

stundom skadliga inverkan av hithörande ämnen. Aminoföreningarna an­

vändas hos oss huvudsakligen vid päls-, hår- och textilfärgningen. Såsom

föranledda av sistnämnda föreningar lia iakttagits endast 7 fall av astma,

men inga andra sjukdomar utom eksem. En del ytterligare iakttagna astma-

fall voro förorsakade av ämnet kloramin med huvudsaklig användning som

desinfektionsmedel. På grund av sin från nämnda grupp avvikande kemiska

sammansättning har detta ämne ej befunnits kunna inrangeras här utan i

stället upptagits bland övriga ämnen, som ansetts böra uppmärksammas så­

som förorsakande sjukdomar.

Halogenderivat av kolväten tillhörande den alifatiska serien (koltetraklorid,

kloroform, trikloretylen, perkloretylen m. fl.). På svenska användes uttrycket

Moricolväten, vilket uttryck även förekommer i officiell skrift. Detta uttryck

äger dock icke samma innebörd som benämningen »halogenderivat av kol­

väten av den alifatiska serien», alldenstund det dels icke omfattar övriga

halogenderivat (brom- och jod-), dels omfattar klorderivat även av andra kol­

väten än av den alifatiska serien. Av hithörande ämnen tillverkas i Sverige

huvudsakligen t. ex. kloroform, trikloretylen och perkloretylen. Kloroform

torde hos oss icke hava annan användning än som bedövningsmedel och

som lösningsmedel på kemiska laboratorier. Triklor- och perkloretylen an­

vändas i större skala som fettlösningsmedel, förstnämnda ämne dessutom i

större mängder som desinfektionsmedel mot ohyra tillsammans med andra

Morkol vätön. Speciellt trikloretylen Ilar som fettlösningsmedel erhållit allt

större användning i tvätterier, gummifabriker, mekaniska verkstäder m. fl.

industrier, särskilt i sådana fall, där eldfarliga lösningsmedel ej få användas.

Riskerna för yrkessjukdomar av halogenderivat av kolväten tillhörande den

alifatiska serien torde överhuvud vara större än man från början antagit.

Flera av yrkesinspektörerna angiva förekomsten av förgiftningsfall till följd

av hithörande ämnen. Trikloretylens skadliga verkningar torde visserligen

med stor framgång hava motarbetats genom ändamålsenliga skyddsåtgärder

(god ventilation, speciell apparatur), men hava dock — vid den av herrar

Boström och Topelius gjorda undersökningen — uppmärksammats 4 svåra

fall av kroniska och 6 jämförelsevis lindrigare fall av akuta förgiftningar

jämte 1 fall av rliinit och bronchit. Härtill böra läggas några fall av akuta

förgiftningar, som iakttagits vid desinfektion mot ohyra, där trikloretylen

tillsammans med andra flyktiga halogenderivat av såväl aromatiska som ali­

fatiska kolväten använts (lindrigare desinfektionsmedel).

Andra radioaktiva ämnen än radium. Då i vår nuvarande lag upptagits

radium, vilket är ett ämne, som knappast förekommer isolerat, föreslås, att,

efter mönster av det föreliggande förslaget till internationell konvention, i

lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar införes »radium eller andra

radioaktiva ämnen», varigenom bättre anslutning skulle ernås till utvecklingen

på detta område.

I nära samband med i konventionsförslaget upptagna bensol och dess

homologer samt deras nitro- och aminoderivat komma i betraktande oxi- och

halogenderivat av bensol och dess homologer, såsom t. ex. fenol, kresol och

deras klorderivat. Dessa ha utbredd användning som dosinfektions- och

träimpregneringsmedel, men härav förorsakade kända sjukdomsfall äro huvud­

sakligen att hänföra till hudsjukdomarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

40

I landsorganisationens omförmälda skrivelse den 30 oktober 1934 hemställes,

att vid den ifrågavarande revisionen måtte beaktas gjorda uttalanden av

vissa till landsorganisationen anslutna förbund. Dessa framställningar avse

endast hudsjukdomar. Ämbetsverken återkomma till sådana sjukdomar i

det följande.

För övrigt hava i här ifrågavarande sammanhang särskilt uppmärksam­

mats följande ämnen och därav förorsakade sjukdomar:

Koloxid. Av vissa yrkesinspektörer uppgives, att en del fall förekommit

av förgiftning av detta ämne, därvid olycksfall icke ansetts lia förelegat. Vid

den eljest företagna undersökningen hava angivits många fall av akuta för­

giftningar av detta ämne, flera med dödlig utgång. Koloxiden utvecklas

som bekant vid ett flertal arbetsprocedurer och förekommer bland annat även

i avloppsgaserna från explosionsmotorer. Koloxiden kan giva upphov även

till kroniska sjukdomar, kännetecknade av vissa symtom såsom huvudvärk,

sömnlöshet, svindel och i svårare fall vissa hjärtbesvär, nerv- och hjärnskador

speciellt såsom följdsjukdomar efter förgiftningen.

Kolsvavla och svavelväte. Dessa ämnen användas var för sig eller tillsam­

mans huvudsakligen i färgfabrikationen, för utfällning av vissa metaller, i

svavelsyrefabrikationen för rening av svavelsyra från arsenik, i konstsilkes-

fabrikationen, vid lysgasberedningen och i gummiindustrien. I flera ifråga-

komna fall har icke kunnat avgöras, huruvida dessa ämnen eller annan svavel­

förening inverkat sjukdomsalstrande.

Cyan och cyanföreningar kunna åstadkomma mycket starka giftverkningar.

Dessa ämnen nedsätta snabbt de för livets bestånd nödvändiga syresätt­

ningarna i organismen. I stor skala kommer som bekant cyanvätet till an­

vändning vid desinfektionen. Cyanföreningar förekomma dessutom i större

eller mindre mängder i olika industrigrenar, t. ex. i gasverk, vid metallur­

giska processer, i elektrogalvaniseringsverkstäder m. m. Genom undersök­

ningen har utrönts, att förgiftningsfall, som ej ha olycksfallskaraktär, jäm­

förelsevis sällan inträffa bland arbetare i nämnda verksamhetsområden. Vissa

cyanföreningar åstadkomma däremot ej sällan eksem.

Klor, hypoJclorit och klorTcallc. Av de industrier i Sverige, i vilka klor

eller klorprodukter framställas eller användas, torde i främsta rummet ifråga­

komma tillverkningen av hypoklorit, klorkalk och klorkolväten, kloratfabrika-

tionen, pappers- och cellulosaindustrierna och textilindustrien. Yrkesinspek-

tören i andra distriktet har uppgivit ett fall av klorgasförgiftning, som för­

anlett längre tids arbetsoförmåga. Två fall av nervsjukdom med långvarig

arbetsoförmåga lia även uppgivits. Några fullt säkra fall av kroniska inre

sjukdomar till följd av klorgas ha icke framkommit under den ifrågavarande

undersökningen. Den här ifrågavarande klorindustrien är dock stadd i till­

växt. Klor är en hälsofarlig gas, som kan giva upphov till konjunktiv!ter,

bronchiter och lungaffektioner m. m., i en del fall med dödlig utgång.

Kloramin. Härmed avses mestadels derivat av aromatiska sulfonsyror,

som oegentligt kallas för enbart »kloramin». Kloraminlösningar användas

som ovan nämnts huvudsakligen såsom desinfektionsmedel och lia visat sig

kunna vid användningen framkalla konjunktiv^, rhinit, bronchit och astma.

Från en av yrkesinspektörerna angivas vissa av detta ämne förorsakade fall

av inflammationer i näsa och svalg.

Nitrösa gaser. Dessa gaser bestå av vissa kväveoxider. De kunna

intränga i organismen på olika vägar, t. ex. genom hudén eller and­

ningsorganen. Genom saliven kunna de överföras till matsmältningsorganen.

Nitrösa gaser förekomma t. ex. i stora mängder vid svavelsyrefabrikationen,

de utvecklas vid betning av metaller i bad innehållande salpetersyra, och de

uppkomma i nitroglycerin- eller nitrocellulosatillverkningen särskilt vid drift­

störningar. Två fall med dödlig utgång, där sjukdomssymtomen uppkommit

Kungl. Majus proposition nr 209.

41

först flera timmar sedan arbetet upphört, ha rapporterats. Det var fråga

örn frätskador i lungorna med sekundärt lungödem. Även hava uppgivits

3 fall av hjärtsjukdom (myocardit), som ansetts vara förorsakad av nitrösa

gaser. Vidare har upplysning erhållits örn 3 fall av rätt svåra bronchiter

vållade genom inandning av ifrågavarande gaser. Sprängämnesinspektören har

ansett hithörande gaser böra upptagas bland anledningar till yrkessjukdomar.

Vissa manganföreningar kunna giva upphov till svårare förgiftningar, som

kunna medföra örn följdtillstånden efter sömnsjuka erinrande tillstånd. Något

sådant fall har dock ej i Sverige kunnat fastställas. Inom metallindustrien,

t. ex. vid mässingsgjutning, där zink kommer till användning, har bland

arbetarna kunnat iakttagas vissa sjukliga symtom, men dylika sjukdomar ha,

såvitt är känt, ej varit av allvarligare art och anses merendels kunna före-

kommas genom skyddsåtgärder. I utlandet förekommer bland arbetare i en

del gruvor och bergverk s. k. halcmask (ankylostomiasis), som uppstår i tarmen

och kan yttra sig bland annat i svår anämi. Fall av denna sjukdom synas

emellertid ej vara kända i vårt land.

Kromsyra och dess föreningar. Fall av inre sjukdomar av detta ämne hava

i åtskilliga fall uppmärksammats i kromgarverier samt inom tändsticksindu-

strien. De av långvarigare inverkan av kromsyra förorsakade sjukdomsfall,

varom här är fråga, äro etsskador i mun, näsa och svalg (jfr 1934 års före-

nämnda förslag) samt bronchialkatarrer av merendels kronisk art ävensom

vissa skador å ögonens hinnor. Av yrkesinspektören i andra distriktet har

meddelats fall av sjukliga påverkningar å slemhinnor i näsan m. m.

Bland åtskilliga andra ämnen har uppgivits, att även terpentin visat sig

kunna medföra inre sjukdom genom inverkan av terpentinångor. Såvitt det

etiologiska sambandet här är känt, synas dock dylika sjukdomar, åtminstone i

den mån de äro förorsakade av kända ingredienser, i allmänhet vara ganska över­

gående. De torde ock i allmänhet kunna förekommas genom lämpliga åtgärder.

I de ovan omförmälda av läkare gjorda anmälningar (avseende tiden V-t

1933^—30/9 1935) örn sjukdomsfall i anledning av hälsofarligt arbete förekomma

följande fall av sjukdom i inre organ (ej hudsjukdom):

Kungl. Majis proposition nr 209.

Skadligt agens

Sjukdomens

beteckning

Antal

fall

Klor ................................................................ 1

Koloxid ......................................................... 1

^{Gasförgiftning ........}

^{............................}{

i

4

Koppar.............................................................^

Trikloretylen -f koltetraklorid ............... |

Allmän intoxikation

(

.................................. l

1

1

Trikloretylen ..................................................

Neuromyelit..............

2

Zink .................................................................1

Svavelsyra + svavelsyrlighet ................ /

^{Bronchit .....................}

^{............................}{

2

1

Glasering ........................................................

Intoxikation ............

1

Svavelsyra + salpetersyra ......................1

Övre luftvägsaffektion (rhino-pharyngo-/

3

Trädamm (torexplattor) ........................... /

laryngo-tracheit) . .................................. i

1

Kemikalier ......................................................

Rhinit..........................

1

Sand + kalk + soda + salpeter ...............

Näsblödning (varis)

1

Fuktighet + värme........................................

Ensidigt arbete.............................................|

Neudt med atrofi, sensibilitetsnedsätt->

ning eller dövhet.....................................|

Starr ..........................

1

Neudt..........................

8

Tuberkulos (utan samband med sten-l

dammslunga) ............................................ /

Tuberkulos (utan samband med sten-l

dammslunga)........ ................................. /

Tillsammans

33

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Härutöver upptaga anmälningarna, utom hudåkommor, 5 fall av senskide-

inflammation, 2 av deformerande arthrit och 1 av ischias.

Yad angår den förut omförmälda i det föreliggande konventionsförslaget

upptagna ämnesgruppen »halogenderivat av kolväten av den alifatiska serien»

har den befunnits i allmänhet omsluta väl kända och huvudsakligen i större

skala tillverkade produkter. Hörande de i sagda förslag likales upptagna

omfattande grupperna bensols homologer samt nitro- och aminoderivat av

bensol och av dess homologer hava ämbetsverken uppmärksammat, att deras

införande bland ämnen, som förorsaka yrkessjukdomar, såtillvida kan komma

att medföra vissa svårigheter som meningarna kunna, möjligen även bland

sakkunniga, vara delade örn, huruvida ett visst ämne lior till dessa grupper

eller icke. Det kan också vara svårt att fastställa hithörande ämnens iden­

titet, särskilt på den grund att de ofta föras i marknaden under trivialnamn

och ofta även förekomma i blandningar med andra ämnen. I fråga örn den

nu avsedda gruppen av ämnen har emellertid någon avgörande betydelse

befunnits icke behöva tillmätas dessa omständigheter. Yad däremot beträffar

de ovan omförmälda oxi- och halogenderivaterna av bensol och dess homo­

loger (t. ex. fenol, kresol och deras klorderivat), som stå nära den i konven­

tionsförslaget upptagna sistnämnda gruppen av ämnen, har på grund av

mångfalden av dylika ämnen och deras skiftande förekomst allt för stora

svårigheter ansetts möta att identifiera dem. Ämbetsverken hava därför ej

ansett sig kunna förorda deras införande i vår lagstiftning.

Beträffande de inre förgiftningar, som i det föregående omförmälts, in­

träffa de visserligen i flera fall under sådana förhållanden, att olycksfall i

arbete anses föreligga. Men ej sällan beror förgiftningen på inverkan under

så lång tid, flera dagar eller avsevärt längre tid, att olycksfall ej kan anses

vara för handen. Ämbetsverken framliöllo i sitt förutberörda utlåtande den

21 april 1928, att, örn man kan tala örn en viss karakteristisk sjukdomsbild

för ett visst slag av förgiftning, vilket man till en viss grad kan göra —

men väl att märka endast till en viss grad och endast för vissa slag av för­

giftningar — så är detta så att förstå, att det vid denna förgiftning före­

kommer en viss kombination av de olika sjukdomstecken, vilka tillsam­

mantagna kunna giva en till en viss grad karakteristisk sjukdomsbild, men

dock ej en klart patognomonisk (d. v. s. en sådan, rörande vilken det be­

stämt kan uttalas, att den endast tillkommer denna förgiftning och ej någon

annan sjukdomsform). Yad nu sagts gällde det stora flertalet av förgift-

ningsbilder av organiska ämnen1 som äro till antalet praktiskt taget obe­

gränsade. Svårigheterna ökas i den mån blandningar och föreningar av

olika ämnen komma i betraktande. I de mer akuta fallen av förgiftningar

ställer det sig merendels lättare att fastställa det i varje fall inverkande

ämnet än i fråga om de mer långvariga påverkningar, som medföra kroniska

fall samt understundom vissa följdsjukdomar.

Beträffande de härförut upptagna ämnen giva vissa av de av dem föran­

ledda förgiftningar stundom en mer karakteristisk sjukdomsbild, medan i

fråga örn andra av samma ämnen kombinationen av de olika sjukdoms­

tecken och omständigheterna med avseende å dem huvudsakligen måste

fälla utslaget.

Hörande andra sjukdomar, som förorsakas av härförut upptagna ämnen,

än förgiftningar, anses i regel deras orsaker, såvitt här är i fråga, kunna

fastställas.

Givetvis förekommer, att inre sjukdomar framkallas av andra i arbetet

förekommande ämnen eller substanser än något av ovannämnda giftiga eller

»farliga» ämnen, och det utan att olycksfall anses föreligga. Förutom sten­

damm inverkar exempelvis understundom mer eller mindre långvarigt arbete

Kungl. Majlis proposition nr 209.

43

i annat damm eller dammliknande substanser t. ex. mjöl. Sålunda kunna

uppkomma vissa infektioner eller andra sjukdomar i näsa, svalg, luftvägar,

lungor m. m. Här kommer sålunda i betraktande bland annat astma i en

del fall hos bagare, mjölnare etc. Ämbetsverken hava dock ansett det stöta

på stora svårigheter att i det särskilda fallet söka tillfredsställande av­

gränsa här ifrågakommande fall samt med tillräcklig säkerhet härleda vissa

av dem från arbetet.

Med beaktande av vad ovan anförts och med hänvisning för övrigt till

den allmänna motiveringen hava ämbetsverken funnit sig böra ur de syn­

punkter, varom här närmast är fråga — nämligen om skadeverkningar av

farligare art å inre organ — föreslå införande i lagen örn yrkessjukdomar

av sjukdomar av följande ämnen nämligen:

bensol och dess homologer (såsom toluol, xylol) samt deras nitro- och

aminoderivat (såsom trinitrotoluol, anilin, parafenylendiamin),

halogenderivat av kolväten av den alifatiska serien (såsom trikloretylen,

perkloretylen),

koloxid,

cyan och dess föreningar,

klor, hypoklorit och klorkalk,

kloramin,

nitrösa gaser,

kromsyra och dess föreningar,

radioaktiva ämnen.

IV. Hudsjukdomar.

I ovanberörda kungörelse den 22 november 1929 med särskilda före­

skrifter i anledning av lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar hava

sjukdomsformerna dermatit, nekros, hudatrofi angivits såsom följd av in­

verkan endast av arsenik eller förening därav, kvicksilver eller förening

därav, strålande värme eller ljus samt röntgenstrålar eller radium. Under

tiden från 1930 års ingång och till denna dag hava bland i riksförsäkrings-

anstalten försäkrade till anstalten anmälts, förutom en del fall av sjukdom,

som förorsakats av strålande värme och av röntgenstrålar, endast 2 fall av

dermatit föranledd av arsenik och 4 fall av kvicksilver.

I landsorganisationens omförmälda skrivelse den 30 oktober 1934 hemstäl­

les på grund av framställning från litografförbundet, att såsom yrkessjukdomar

måtte räknas eksem, som uppstå vid handhavandet av kromsyra eller vätskor,

i vilka kromsyra ingå. Grov- och fabriksarbetar förbundet har fäst uppmärk­

samheten på eksem, som inträffa hos arbetare i byggnadsindustrien, som

syssla med cement. Metallindustriarbetarförbundet anför, att vid arbete med

oljor och andra preparat eksem uppkommit. Samma förhållande har även

iakttagits vid arbete med s. k. snabbcement. Fall av yrkessjukdomar ha

även uppkommit genom frätning till följd av arbete, där kalilut använts, i

en del fall så omedelbart, att lagen om olycksfall i arbete ansetts kunna

komma i tillämpning. Elakartade åkommor uppkommo även i arbeten, där

svavelsyra och andra kemikalier användas för betning av järn och stål, gal-

vanisering m. fl. liknande arbeten. Förbundet hemställer, att bland ämnen,

som kunna förorsaka yrkessjukdom, även må upptagas eksemalstrande pre­

parat, kalilut och svavelsyra. Målareförbundet gör framställning om att till

hälsofarliga iimnen, varom här är fråga, måtte räknas även terpentin, framför

allt sulfatterpentin, som visat sig framkalla hudsjukdomar.

I det härförut omförmälda av riksförsäkringsanstalten den 2(1 november

1934 avgivna förslaget till ändring i olycksfallsförsäkringslagen har som redan

nämnts upptagits en särskild grupp av hudsjukdomar, nämligen de, som för­

44

orsakats av frätande eller etsande inverkan under jämförelsevis kort tid (högst

några dagar) av visst i arbetet använt ämne, som ej finnes upptaget i lagen

örn försäkring för vissa yrkessjukdomar, såsom av klor, svavelsyra, salpeter­

syra, kalk eller kalksalpeter eller blandning, vari dylikt ämne ingår.

De sålunda uppräknade ämnena och blandningar av dem äro, såsom fram­

går av ordalydelsen i detta förslag (jfr ovan sid. 36), att fatta endast såsom

exempel inom den mer omfattande i förslaget åsyftade gruppen av ämnen.

Övriga här ifrågakommande ämnen eller blandningar av dem äro t. ex. andra

syror såsom fluorvätesyra och kromsyra, klorföreningar såsom klorzink, klor-

kalk och sublimat, äggvitelösande alkalier, äggvitehärdande medel såsom

karbolsyra och formalin ävensom soda, kalilut, cement etc. De sålunda av­

sedda ämnena hava egenskapen, att därav föranledda bestämbara lokala sjuk­

liga förändringar oftast framträda efter mer eller mindre kortvarig befattning

med dem. För en dylik begränsning av förslagets omfattning har i allt fall,

såsom redan förut nämnts, ansetts tala, att därigenom beretts ökad möjlig­

het att kunna härleda sjukdomssymtomen från arbetet.

Beträffande här ifrågakommande skadeverkningar te sig de akuta etsska-

dorna ofta godartade, men, sedan de demarkerat sig, visa de ofta en stor

och djup substansförlust, som kan taga lång tid att läka. Kroniska etssår

förekomma hos arbetare, som ofta måste handskas med etsande ämnen, t. ex.

garvare, murare, typografer. Ofta kunna dessa skadeverkningar bli infekte­

rade, och kunna cle även bilda utgångspunkten för eksematösa förändringar.

I nämnda lagförslag hava också med sådan inverkan, varom här är fråga,

sammanförts vissa skador, som förorsakats på mekanisk väg såsom skavsår

och bläsön Vid antagande av detta förslag bliva delvis tillgodosedda de

önskemål, som enligt vad förut nämnts framställts av litografförbundet,

grov- och fabriksarbetarförbundet och metallindustriarbetarförbundet.

I de av yrhesinspeMörerna avgivna yttrandena hava även såsom yrkessjuk­

domar uppmärksammats vissa hudsjukdomar. Förutom frätskador angivas

av dem en del inflammationer, utslag och infektioner såsom föranledda av

olika inom industrien förekommande ämnen såsom bensin, bensol och dess

föreningar, kromsyra, vissa nickelsalter, mineraloljor, färgämnen, terpentin,

»eksemalstrande preparat» av olika slag. I flera av yttrandena har framhål­

lits den stora betydelsen av förebyggande åtgärder med hänsyn till dessa

slags sjukdomar. I många fall, såsom vid handhavandet av terpentin m. m.

— framkålles av yrkesinspektören i 9:e distriktet — syntes sådana anord­

ningar kunna vidtagas, att arbetarna icke eller endast i ringa grad behövde

utsättas för någon fara.

De hörda fah ri ksläk arn a. framhålla, att underhaltiga och orena preparat

ofta giva anledning till hudsjukdomar. Ibland vore omöjligt att avgöra, örn

en hudåkomma ådragits genom t. ex. visst ämne eller vore en följd av andra

faktorer såsom inverkan av fukt, väta eller av mekanisk nötning m. m. Genom

hantering av oljor och dylikt skedde ofta en uppluckring av huden, vilket

kunde disponera för vissa retningstillstånd och inflammationer. En del av

de hörda läkarna förorda, att vissa eksem upptagas såsom yrkessjukdomar.

En av dem anför dock, att med hänsyn till den i allmänhet ganska ringa

kännedomen örn eksemets olika orsaker och natur samt det förhållandet att

det ofta uppträdde utan påvisbart yttre samband med inom ett visst yrke

förekommande skadligt ämne, vore det vanskligt att för närvarande i yrkes-

sjukdomsförsäkringslagen intaga eksemer, förorsakade av en hel del skiftande

ämnen. Hudens större eller mindre mottaglighet och känslighet spelade

också stor roll. Skyddsåtgärder, såsom användning av gummihandskar m. m.,

vöre ofta av stor vikt.

Ämbetsverken få för egen del anföra följande.

Kungl. Majus proposition nr 209.

45

En bestämd avgränsning eller en medicinskt fullt tillfredsställande indel­

ning av alla liudens sjukdomar i förhållande till varandra är svår att åstad­

komma. Endast så mycket synes klart, att dylika sjukdomar kunna upp­

komma av mycket skilda anledningar, såväl inre som yttre — de senare ke­

miska, termiska och mekaniska orsaker. Fastställande av vilken eller vilka

av alla slags orsaker, som i det särskilda fallet framkallat sjukdomen, stöter

ofta på stora svårigheter och fordrar därför speciell sakkunskap.

Såsom yrkessjukdomar spela de hudsjukdomar, som framkallas av inre

orsaker, mindre roll. Aven hudsjukdomar av infektiös anledning, i den mån

de ej äro en följd av samtidigt förefintliga mekaniska eller liknande påverk­

ningar, ifrågakomma endast i begränsad utsträckning såsom yrkessjukdo­

mar. Bland infektionssjukdomar upptager nu gällande lag endast mjält-

brandssmitta.

I fråga örn den omfattning, vari hudsjukdomar — föranledda av yrkes­

arbete eller icke — förekomma i vårt land, saknas tillräckliga uppgifter.

Ämbetsverken hava emellertid inhämtat, att å tre av Stockholms stads poli­

kliniker, varibland sjukhuset S:t Göran, under år 1934 behandlats över 14,000

fall av hudsjukdom (däri inbegripna omkring 1,000 fall av syfilis i icke smitt­

samt stadium). Enligt en för år 1933 gjord beräkning vore de å S:t Görans

sjukhus samma år polikliniskt behandlade fallen av hudsjukdomar 11,692.

Av dessa voro 5,588 (1,977 bland män och 3,611 bland kvinnor) eksem eller

dermant, varav omkring halva antalet ansetts mer eller mindre direkt orsa­

kade genom arbete. Häri äro inräknade det stora antalet fall, mest bland

kvinnor i hushållsarbete, där mekaniska och termiska påverkningar av olika

slag under arbetet, medverkat till sjukdomens uppkomst. Återstående hälften

— som ej förorsakats av arbete — utgjordes huvudsakligen av barneksem,

bensårseksem, seborrhoiska eksem och andra eksem och dermatiter av inre

orsaker eller av obekant anledning. Efter frånräknande av hela det nu av­

sedda antalet fall av eksem och dermatit återstodo 6,104 fall av annan sjuk­

dom, förutom ets- och frätskador, impetigo, acne, furunklar och andx-a hud­

infektioner, skabb, nässelfeber, psoriasis, tuberkulider, svampsjukdomar m. m.

Med stöd ensamt av detta material kan givetvis icke ens tillnärmelsevis

uppskattas antalet i hela riket förekommande fall av i arbete ådragna hud­

sjukdomar, som kräva läkarvård. Så mycket torde dock i varje fall vara

klart, att under ett år detta antal är jämförelsevis mycket högt.

Bland de av läkare gjorda anmälningar örn sjukdom föranledd av hälso­

farligt arbete hava tillhopa upptagits 380 fall av hudsjukdomar, varav 316

fall av eksem, 50 dermatit och 14 övriga hudsjukdomar. Av samtliga de

380 fallen avsågo 88 män och 292 kvinnor (jfr härom nedan sid. 48). Bö­

rande fördelningen med hänsyn till sjukdomsorsaker av flertalet dessa fall

(nämligen de, som anmälts från S:t Görans sjukhus i Stockholm) hänvisas

till sammanställningen här nedan å sid. 47 f.

Av Stockholms erkända centralsjukkassa har under år 1934 tillerkänts

sjukpenning i anledning av hudsjukdom i 348 fall. Av dessa avsågo 125 fall

eksem (jfr sid. 48).

I den förut omförmälda av herrar Boström och Topelius verkställda un­

dersökningen avseende åren 1930—1935 hava huvudsakligen upptagits, för­

utom en del ets- och frätskador, följande fall av eksem eller dermatit:

Kungl. Majus proposition nr 209.

Bensol eller dess liomologer .......................................... 14

Nitro- och aminoderivat av bensol eller av dess ho­

rn ologer ............................................................................... 25

Halogenderivat av alifatiska kolväten

4

Oxi- och halogenderivat av bensol eller av dess ho-

mologer............................................................................... 25

Tjära, beck lii. m.................................................................. 5 ( + 20 fall av adie)

Exotiska träslag..................................................................... 3

Kromsyra eller dess föreningar....................................... 11

Mineraloljor, fotogen, bensin, s. k. mineralterpentin 12 (+ 4 fall av aene)

Terpentin ............................................................................... 172

Cement..................................................................................... 44

Litografiskt eller kemigrafiskt arbete (utan bestämt

angivet ämne) ................................................................. 72

Elektrogalvaniseringsarbete (utan bestämt angivet

ämne).................................................................................. 20

Mjöl- eller mjölförbättringsmedel ................................... 8

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

De tre första av de sålunda upptagna grupperna, tillhopa ;>54>' fall, hän­

föra sig till ämnen, som ämbetsverken liärförut förordat till upptagande i

vår lag.

De av ämnen under gruppen oxi- och halogenderivat av bensol och av dess

homologer (fenol, kresol etc.) framkomna fall av eksem hänföra sig till im-

pregnering av trä samt till fotografiskt ai'bete. Med hänsyn till mångfalden

av de preparat och ämnen, som skulle kunna hänföras under denna grupp,

möter oftast svårighet för bedömande av här ifrågakommande sjukdoms-

följder.

I detta sammanhang få ämbetsverken rörande det härförut till medta­

gande bland ämnen, som förorsaka yrkessjukdomar, av ämbetsverken upp­

tagna ämnet kloramin anmärka, att erfarenheten visat, att veterinärer, som

i stor utsträckning använda kloraminlösningar i desinfektionssyfte, därav i

vissa fall ådraga sig s. k. allergiska hudreaktioner, vilka kliniskt framträda

såsom akuta dermatiter och eksem.

Beträffande ämnena tjära och beck kunna desamma likasom sot, paraffin,

antracen m. fl. orsaka eksem samt vidare aene och benägenhet för vårtbild­

ning. Enahanda symtom framkallas emellertid även av andra anledningar.

I särskilda fall kunna nu avsedda ämnen medföra hudkräfta, örn ock s. k.

yrkeskräfta synes vara mycket sällsynt i vårt land. (Jfr sid. 50.)

Hudsjukdomar av exotiska träslag tilldraga sig knappast någon uppmärk­

samhet i vårt land.

De av kromsyra eller ämnen, vari kromsyra ingår, föranledda eksemen hava

iakttagits bland litografer, arbetare i garverier och tändsticksfabriker samt

i elektrogalvaniseringsarbete. Aven i kemigrafiskt arbete kommer jämte

andra ämnen kromsyra till användning. De av kromsyra förorsakade eksem

äro, då de förekomma, ofta beroende på annan slags, oftast mer långvarig,

inverkan av detta ämne eller blandningar av detsamma än ets- och frätska-

dorna. Att i vissa fall även dessa sistnämnda så småningom kunna utvecklas

till eksem har förut anmärkts.

Oljor. Örn bensol och dess homologer har förut talats. I övrigt äro som

bekant inom vitt skilda verksamheter förekommande oljor (bensin, s. k. mi­

neralterpentin, lysoljor, brännoljor, smörjoljor och tjäroljor) av mycket olika

slag. Den renade lättare oljan torde i regel ej behöva ha någon skadlig

inverkan på huden, medan däremot i samma män som oljan är tyngre eller

bemängd med diverse främmande substanser, den också kan verka hud-

retande. Under dessa förhållanden är någon enhetlig grund för fastställande

av oljeeksemets uppkomst mycket svår att angiva.

Har upptagna fall av terpentineksem hava enligt lämnade uppgifter mer­

endels inträffat i måleriyrket. De föranledas dels av handskandet med ter­

47

pentin i och för själva arbetet, dels i stor utsträckning av dess användning

efter slutat arbete såsom reningsmedel. Terpentin kommer ju emellertid —

likasom bensin, fotogen m. m. — ofta till användning även i andra verk­

samheter och i hemmen. Närmare undersökningar hava visat, att olika

slags terpentin — likasom olika oljor — lia mycket olika inverkan, beroende

av dess ursprung och vidtagna reningsprocesser. Den »bättre» terpentinen

anses i regel ofarlig. Allteftersom i övrigt terpentin har olika sammansätt­

ning, växla av densamma föranledda åkommor från fall till fall.

Enär cement innehåller eller med vatten lätt bildar fri kalk, som ofta är

etsande, faller, som redan angivits, en del av hithörande hudåkommor under

ets- och frätskadorna.

Beträffande eksem i litografisM arbete torde framgå av litografförbundets

ovanberörda framställning, att där är att i främsta rummet uppmärksamma

kromsyra eller vätskor, i vilka kromsyra ingår. Jämväl i elektrogalvaniserings-

arbete användes, förutom cyanföreningar, som också innefattas i ämbetsver­

kens förestående förslag, bland annat kromsyra.

Mjöl- och mjölförbättringsmedel åstadkomma understundom s. k. allergiska

eksem genom merendels under lång tid ådragen överkänslighet på grund

av visst arbete, varvid olika ämnen inverka (t. ex. s. k. bagareksem). Även

dessa eksem likna till art och utseende många andra.

Yad angår svårigheten och varaktigheten av här ifrågavarande hudsjuk­

domar förekommer enligt erfarenheten ett jämförelsevis stort antal fall, som

ej medföra någon nedsättning av arbetsförmågan eller en mycket ringa

sådan. Sålunda hava i de av herrar Boström och Topelius upptagna fallen

ett stort antal ej medfört nedsättning av arbetsförmågan. I andra fall bör

den sjuke, ehuru strängt taget hans arbetsförmåga ej behöver vara nedsatt,

för sjukdomens botande under kortare eller längre tid avhålla sig från så­

dant arbete, i vilket han är utsatt för den sjukdomsalstrande inverkan, eller

eventuellt även från annat arbete. I fråga örn många av dessa åkommor,

som en gång tagit sig uttryck i bestämda symtom, vilka efter behandling

eller avhållsamliet från arbete ej längre framträda, förefinnes en för dem

säregen benägenhet att recidivera, och det ofta av under eljest helt bety­

delselös anledning. Med hänsyn till de många och synnerligen växlande

former, vari hudsjukdomarna uppträda, möter alltså med avseende å dem

alldeles särskilda svårigheter att i det enskilda fallet bedöma frågan om

deras inverkan å arbetsförmågan.

För närmare bedömande av de hithörande sjukdomarnas beskaffenhet och

verkningar hava genomgåtts samtliga anmälningar örn i hälsofarligt arbete

ådragen hudsjukdom, som gjorts till medicinalstyrelsen av läkare. Som

nämnts har det stora flertalet av dessa anmälningar (334 av 380) inkommit

från S:t Görans sjukhus i Stockholm. Beträffande dessa har den i anmälan

lämnade uppgiften om den ungefärliga tid, varunder den sjuke »kan an­

tagas» bliva förhindrad att arbeta, kompletterats genom särskild på ämbets­

verkens föranstaltande å nämnda sjukhus verkställd efterundersökning. Re­

sultatet härav framgår av följande sammanställning:

Av läkare å S:t Görans sjukhus i Stockholm under tiden 1U 1933—s% 1935

anmälda fall av hudsjukdom (286 fall av eksem, 40 av dermatit och 8 av

annan hudsjukdom):

1. = Sjukdomar genom kemiska ämnen, oorganiska oell organiska.

2. =

»>

»

kemiskt-tekniska preparat: tvätt-, skur-, puts-, hår- och skön­

hetsmedel.

3. =

»

»

fysikaliska inflytanden (vatten, fuktighet, cement, benmjöl).

4.

»

»

diverse ämnen.

Kungl. Majlis proposition nr 209.

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Tid, varunder den sjuke

besökt läkare å

sjukhuset*)

l*

2)

2 *)

3 2)

4 a)

Summa

Män

Kvinnor

Män

Kvinnor

Män

Kvinnor

Män

Kvinnor

Mindre än 1 vecka ....

5

8

3

10

2

28

1—2 veckor ...................

13

22

—

30

2

28

—

1

96

2-3

»

...................

4

23

—

33

—

27

i

4

92

3—4

»

...................

10

6

i

14

—

10

i

4

46

4—6

»

...................

2

6

—

7

—

—

—

—

15

6—8 » ...................

2

4

—

6

—

—

—

—

12

Längre tid......................

9

11

i

12

—

11

—

1

45

Summa

45

80

2

105

2

80

2

12

334

Av Stockholms erkända centralsjukkassa hava år 1934 handlagts 348 fall av

hudsjukdom, som medfört arbetsoförmåga och rätt till sjukpenning. Härom har

uppgjorts följande sammanställning:

Tid, varunder sjukpenning utgivits

Antal fall

Eksem

Annan

hudsjukdom

Mindre än 1 vecka ...................................................................................

4

17

1— 2 veckor ..............................................................................................

35

63

2- 3

»

..............................................................................................

23

38

3— 4

»

..............................................................................................

14

35

4— 5

>.

................................................................................ -.............

6

19

5— 6

».

..............................................................................................

7

10

6— ^{8 »} ............................................................................. ................

16

14

8—12 » ..............................................................................................

12

11

12-16 » ..............................................................................................

4

8

16 veckor eller mera..................................................................................

4

8

Tillhopa

125

223

I förevarande sammanhang framställer sig såsom eljest beträffande försäk­

ringen för yrkessjukdomar den frågan, huruvida och i vad mån det över­

huvud är möjligt att diagnosticera sjukdomen såsom följd av inverkan av

ett visst ämne. Såsom redan framhållits behöver här den sjukdomsalstrande

substansen icke vara av »giftig» eller »farlig» beskaffenhet. Likasom de på­

verkningar av mekanisk art eller av temperatur, väta eller fukt m. m., för

vilka en kroppsarbetare är utsatt, småningom ofta bidraga till sjukliga sym­

tom och verkningar å huden, så kunna ett flertal i allmänhet ofarliga sub­

stanser, med eller utan förening med nyssnämnda skadeverkningar, genom

upprepat hanterande åstadkomma retningstillstånd och andra inflammatoriska

symtom (eksem). För sjukdomsfallets bedömande har såsom eljest läkaren att

utgå från den s. k. anamnesen, d. v. s. den sjukes egna (och eventuellt andras)

uppgifter örn de omständigheter, som kunna sättas i samband med sjukdomen.

Men därjämte kan läkaren begagna sig av en metod med s. k. eksemprov.

En del dylika prov hava också på ämbetsverkens föranstaltande utförts av

doktor Boström på sätt närmare framgår av omförmälda av honom och in­

genjör Topelius avgivna p. m. (bilaga 3). Dessa prov tillgå så, att de miss­

tänkta substanserna i koncentrationer, som befunnits icke reta normal hud,

b I 16 fall har patienten varit intagen å sjukhuset.

2) Det jämförelsevis stora antalet kvinnor i förhållande till män, beror enligt uppgift

på att anmälningsplikten i större utsträckning fullgjorts av läkare pä den kvinnliga poli­

kliniken än av andra läkare.

Kungl. Majus proposition nr 209.

49

appliceras på patientens oskadade liud under 24 timmar för att utröna örn

å den plats, där det ämne placerats, vilket provet gäller, en inflammatorisk

retning inträder. De av Boström verkställda undersökningar Lava utförts å

sammanlagt 45 arbetare med budåkommor, tillhörande yrkesgrupperna elek-

trogalvaniseringsarbetare, litografer oell målare, oell Ilar därvid förekommit

huvudsakligen kaliumkopparcyanid, kromsyra och terpentin. Antalet positiva

reaktioner har varit 36 och antalet negativa 9. Den här omförmälda på

specialavdelningar för hudsjukdomar och i en del fall även eljest av vissa

läkare tillämpade metoden anses ägnad att kunna ge värdefulla upplysningar

för bedömande örn ett eksem är föranlett av ett visst ämne; och det även

där det orsaksverkande ämnet ej är ett »giftigt» eller »farligt» ämne utan

ett helt vanligt sådant (t. ex. mjöl). Flera omständigheter reducera emeller­

tid värdet av metodens användning såsom bindande bevismedel, särskilt vid

negativt utfall av provet. De ämnen och föreningar av sådana, som kunna

ifrågakomma såsom sjukdomsalstrande, äro nämligen så mångahanda och

till sin sammansättning så växlande, att det understundom icke kan fast­

ställas, vilket ämne, som åstadkommit åkomman. Många i arbetet använda

ämnen och preparat äro ju även ofta okända till sina ingredienser. De kunna

också vara förorenade, och det ofta till följd av själva det arbete, varvid de

användas. Även andra omständigheter tillkomma att taga i betraktande vid

provets värdesättande. För att metoden ifråga med någon rrtsikt till fram­

gång skall kunna komma till användning, fordras för övrigt icke blott att

läkaren har tillgång till ifrågakommande tekniska hjälpmedel, utan han bör

också besitta särskild vana och erfarenhet även för resultatets bedömande.

Den i nu omförmälda avseende och för övrigt verkställda utredningen kar

givit vid handen, att — frånsett merendels från ets- och frätskador, som

bero av mer kortvarig inverkan av visst ämne — det endast i begränsad

män låter sig göra att fastställa orsaken till ett ifrågakommande eksem. Ut­

redningen bestyrker emellertid också, att det övervägande flertalet av hit­

hörande åkommor äro jämförelsevis hastigt övergående, något som icke

hindrar, att de •—• särskilt i betraktande av sin egenskap att ofta kunna vara

recidiverande — även i en del fall kunna medföra bestående menliga verk­

ningar. I stort sett lämpa de sig ur nu angivna synpunkter bättre för hand-

kavande av sjukförsäkringen, varvid någon prövning icke behöver ifråga­

komma örn åkommans sammanhang med visst arbete, än för en försäkring,

där en sådan prövning är och skulle bli den nödvändiga förutsättningen för

rätt till varje slag av ersättning. Sjukförsäkringen torde också genom sin

lokala organisation m. fl. omständigheter få anses lia större förutsättningar

för kandliavande i allmänhet av sjukdomsfallen av annan anledning lin olycks­

fall än olycksfallsförsäkringens organ.

Visserligen skulle — efter mönster från vissa främmande länder — kunna

övervägas inrangerande av hithörande åkommor under yrkessjukdomsförsäk-

ringen, endast när de, trots viss behandling, varat under viss tid eller reci-

diverat eller det eljest icke kunnat förebyggas, att de vid fortsatt arbete i

yrket bliva mer långvariga eller kroniska. Den ofta svåra och tidkrävande

prövningen i det särskilda fallet av frågan örn sjukdomens hänförande under

den ifrågavarande försäkringen skulle därigenom inskränkas till de flir veder­

börande ekonomiskt mest betydelsefulla fallen. Ämbetsverken hava emellertid

icke ansett sig kunna för vårt land förorda en sådan anordning.

Vid anförda förhållanden kan — särskilt örn 1934 års förutberörda förslag-

till ändringar i olycksfallsförsäkringslagen blir förverkligat — efter ämbets­

verkens mening tvekan uppstå örn upptagande i yrkessjukdomsförsäkringen i

någon avsevärdare utsträckning av hudsjukdomar. Emellertid inbegripas redan

under denna försäkring jämsides med övriga sjukdomar även hudsjukdomar.

Bihang till riksdagens protokoll 1936.

1 sami. Nr 209.

ao i

sr, 4

50

Kungl. Maj;ts proposition nr 209.

Med beaktande liärav och för fullföljande, så långt det för närvarande synes

tillrådligt, även i fråga örn denna grupp av sjukdomar av försäkringens ända­

mål, hava ämbetsverken stannat vid att — trots insikten örn vissa därav

följande obestridliga svårigheter — föreslå, att vid fråga om de ämnen, som

med hänsyn till av dem föranledda i allmänhet svårare sjukdomsverkningar

nu ansetts böra införas under försäkringen ifråga, även medtagas av samma

ämnen förorsakade hudsjukdomar.

Sålunda skulle komma att medtagas alla de hudsjukdomar, som kunna

framkallas av inverkan av något av de å sid. 43 härovan angivna ämnen.

Bland dessa ifrågakomma i detta sammanhang företrädesvis, förutom bensol

och dess liomologer, vissa sprängämnen (»trotyl», »hexyl», »tetryl»), triklor-

etylen, cyan och dess föreningar ävensom kloramin och kromsyra. Däremot

komma icke att medtagas sådana ämnen, som hava mer utbredd användning

utom arbete, och vilka otvivelaktigt skulle vid försäkringens tillämpning med­

föra de största svårigheterna.

Ämbetsverken anse det av synnerlig vikt, att, medan viss erfarenhet så­

lunda kan vinnas inom yrkessjukdomsförsäkringen även beträffande denna

för densamma hittills så gott som okända sjukdomsgrupp, de ifrågavarande

sjukdomarna från skyddssynpunkt noga uppmärksammas, och att härutinnan

med stöd bland annat av de i detta ärende gjorda undersökningar vidtagas

så verksamma och effektiva åtgärder som låter sig göra.

Börande sjukdomen hudkräfta har som förut nämnts sådan sjukdom upp­

tagits i det föreliggande förslaget till internationell konvention under be­

teckningen »primär hudkräfta (epiteliom)». Förutsättningen för dess ingå­

ende såsom särskild yrkessjukdom skulle enligt detta förslag vara, att den

förorsakats av arbete med handliavande eller användning av »tjära, beck,

jordbeck, mineraloljor eller paraffin eller av föreningar, produkter eller av­

fall av dessa ämnen». Sjukdomen intager i förhållande till de övriga hud­

sjukdomar, som i allmänhet och i stort sett förorsakas av arbete, såtillvida

en särställning, som, även i fall, där den icke framgår ur ett redan fort­

gånget sjukdomstillstånd, den dock anses vara av kronisk natur. Då den kan

föranledas av arsenik, röntgenstrålar eller radium, faller den såtillvida i

denna utsträckning redan under vår gällande lag. Sjukdomen kan emeller­

tid även förorsakas av andra orsaker än som sammanhänga med yrkesarbete.

Det uppgives sålunda från radiumhemmet i Stockholm, att under åren

1910—1929 där förekommit 1,611 fall, av vilka dock intet ansetts förorsakat

av sådant arbete. Ämbetsverken anse likväl sjukdomen i fråga kunna, så­

som sådan — efter mönster av det förutberörda konventionsförslaget —

upptagas i vår lag, under förutsättning såsom eljest att den visas uteslutande

eller till övervägande del förorsakad av försäkringspliktigt arbete. Härvid

böra vid intagande i den förteckning, som enligt lagens 9 § skall utfärdas

av Konungen, såsom sjukdomsorsakande verksamheter upptagas de verksam­

heter, som konventionsförslaget angiver.

Y. Vissa sjukdomar på grund av mekanisk inverkan.

Ämbetsverken hava haft under övervägande, huruvida såsom yrkessjuk­

domar borde upptagas vissa åkommor, som kunna vara att tillskriva visst

ensidigt arbete och merendels äro att uppfatta såsom överansträngning av

vissa muskler eller organsystem. I den mån sålunda av mekanisk inverkan

beroende sjukdomar ej äro att anse såsom föranledda av olycksfall, betrak­

tas vissa av dem understundom i utlandet såsom yrkessjukdomar. Till så­

dana sjukdomar äro att hänföra vissa sjukdomar, som föranledas av vibre­

rande maskiner eller av starkt buller, ävensom krepiterande senskideinflam-

mation, vissa slemsäcksinflammationer, epikondylit (särskilt vid armbågen),

skrivkramp, telegrafistkramp m. fl. sjukdomar.

I fråga örn dessa oell vissa andra liknande sjukdomar gäller i mindre

eller högre grad, att svårighet möter att i det särskilda fallet avgöra, örn

de föranletts av visst arbete eller av annan mekanisk inverkan eller even­

tuellt av nervös eller infektiös eller liknande orsak, som oftast ej samman­

hänger med arbetet. En del av dessa sjukdomar, t. ex. skrivkramp och

telegrafistkramp, uppkomma, i den mån de äro att hänföra till arbete (och ej

bero t. ex. på nervösa orsaker), i regel först efter långvarigt arbete, medan

åter de övriga, i den mån de ej anses såsom följder av olycksfall, ofta i

allt fall bero på mer kortvarig inverkan. I den män så är förhållandet in­

begripas de under det ovan omförmälda av riksförsäkringsanstalten år 1934 av­

givna förslaget till utvidgning av olycksfallsförsäkringslagens omfattning.

Enligt detta förslag skulle nämligen såsom föranledda av olycksfall i arbete

överhuvud anses skador,

soto

förorsakas av inverkan på mekanisk väg under

jämförelsevis kort tid av arbetet eller de förhållanden, varunder det bedrives.

Då, därest sistnämnda förslag skulle leda till lagstiftning, sådan erfaren­

het örn hithörande fall och örn deras avgränsning från andra sjukdomar

synes böra avvaktas, som nu saknas men uppenbarligen skulle vinnas av

den nya lagstiftningens tillämpning, hava ämbetsverken för närvarande icke

ansett sig böra avgiva något förslag i vad angår denna grupp av sjukdomar.

YL Smittsam sjukdom, som drabbar sjukvårdspersonal.

Framställning av svenska kommunal­

arbetarförbundet

.

I ovan omförmälda av svenska kommunalarbetarförbundet den 8 februari

1935 gjorda framställning har anförts huvudsakligen följande:

Erågan örn betraktande av vissa sjukdomar, för vilka sjukvårdspersonalen

vore utsatt, såsom yrkessjukdomar hade behandlats å en konferens med

ombud från till förbundet ansluten personal. En av de sjukdomar, som i

dessa avseenden är mycket svår, är tuberkulos. Då en hel del av sjukhus­

personalen är anställd dels vid sanatorier, dels vid andra kommunala inrätt­

ningar, som ha att taga hand örn personer, vilka lida av denna sjukdom,

vore det klart, att personalen å dessa inrättningar i stor utsträckning är

utsatt för risken att bliva smittad. En olägenhet är, att i allmänhet före-

skreves, att läkarundersökning skall företagas, först när vederbörande be­

fattningshavare skall bli ordinarie och icke vid början av anställningen.

Detta medförde, att befattningshavaren redan vid läkarundersökningen fol­

den ordinarie anställningen hunnit vara i sjukvården en längre tid och där­

under kunnat ådraga sig tuberkulos. Det har inträffat, att personer, som

varit anställda en längre tid, men ej undergått läkarundersökning, vare sig

vid anställningens början eller vid befordran till ordinarie, blivit lungsjuka,

men att läkare det oaktat förklarat, att vederbörande befattningshavare lidit

av sjukdomen ända från barndomen. Men det är icke enbart tuberkulos,

som sjukhuspersonalen är utsatt för att ådraga sig i tjänsten. Personalen

vid epidemisjukhusen är i stor utsträckning utsatt för risk att ådraga sig

scharlakansfeber, difteri, hjärnhinneinflammation och andra smittsamma sjuk­

domar. Avon personalen vid lasaretten är utsatt för att ådraga sig smitt­

samma sjukdomar, bland annat veneriska sådana. Enligt förbundets mening

borde smittsamma sjukdomar, för vilka sjukhuspersonalen vore utsatt under

sin tjänsteutövning, betraktas som yrkessjukdomar, och ville förbundet sär­

skilt framhålla tuberkulosen som en av de svåraste.

Kungl. Majus proposition nr 209.

51

52

Kungl. Majus proposition nr 209.

Smittöverföring och olycksfall m. nu

Smittsam sjukdom erkännes såsom föranledd av olycksfall (i arbete) i all­

mänhet endast när smittämnet infekterat ett redan uppkommet sår eller

sårliknande läsion eller när smittämne överförts på något ovanligt påfallande

olycksfallsliknande sätt. Såsom olycksfallsföljd anses i vissa fall, örn någon

till följd av olycksfall skadad person, medan han vårdas å sjukvårdsinrätt­

ning, där ådrages smitta.

Bland sjukdomar, för vilka ersättning utgår enligt bestämmelserna i gäl­

lande förordning örn ersättning i anledning av kroppsskada ådragen under

militärtjänstgöring, är även smittsam sjukdom. Denna förordning är emel­

lertid tillämplig, förutom i fråga örn värnpliktig, endast å sådan vid försvars-

väsendet fast anställd, som i förordningen särskilt angivits (alltså t. ex. ej

å sköterskor å militära sjukvårdsinrättningar).

Vid smittöverföring anses i allmänhet andra faktorer vara huvudsakligen

bestämmande än som i ifrågakommande fall höra samman med själva arbe­

tet. Endast i viss verksamhet lär man normalt kunna tala örn en större

smittfara i eller av arbetet än den vanliga och alldagliga. I den män sådan

större med verksamheten eller yrket sammanhängande fara (»farligt arbete»)

kan anses föreligga, kail yrkessjukdomsförsäkringen komma till tillämpning.

Så har som redan nämnts skett i vår lag endast i fråga örn sjukdom, föran­

ledd av mjältbrandssmitta. Smittsam sjukdom, för vilken sjukvårdspersonal

är utsatt i sin verksamhet, har upptagits såsom yrkessjukdom i Tyskland

(1929) och Tjeckoslovakien (1932).

Spörsmål, som i främsta rummet möta vid inordnande under yrkessjuk­

domsförsäkringen av personal, som är hänförlig till sjukvårdspersonal, äro

vilken slags personal (arbetare enligt olycksfallsförsäkringslagen), som skall

inbegripas samt vilka smittämnen och därav föranledda sjukdomar, som skola

medtagas.

Vårdpersonal

.

Börande den förra frågan lär följa av den nyss antydda utgångspunkten

beträffande nu ifrågavarande försäkring, att en sådan med vederbörandes yrke

eller yrkesmässiga verksamhet förbunden fara för smitta måste anses för

honom föreligga, då faran är i någon avsevärdare grad större än den, vilken

under vanliga förhållanden är för handen. I den mån vederbörande med

hänsyn till arten av sitt arbete i sjukvårdens tjänst kommer eller måste

komma i närmare eller fjärmare kontakt med smittämnet, blir faran större

eller mindre. Inom den slutna sjukvården gäller sålunda i regel, att läkare,

sjukvårdare och sjuksköterskor, sjuksköterskeelever och sköterskebiträden

äro mer utsatta för smitta än den till sjukhusvården även knutna ekonomi­

personal, som i sin verksamhet i mindre grad kommer i beröring med

smittämnen.

Vad nyss sagts hänför sig närmast, förutom till statens sinnessjukhus,

till landstingens och de största städernas inrättningar, nämligen lasarett och

med dem jämförliga sjukhus, epidemisjukhus, tuberkulossjukvårdsanstalter,

inrättningar för kroniskt sjuka m. m.

A en del kommunala sjukvårdsinrättningar samt å privata anstalter och

inrättningar torde alltefter anstalternas olika storlek och omständigheterna

i övrigt råda mer växlande förhållanden med avseende å personalens an­

ställning och användning.

På den öppna sjukvårdens område bli växlingarna i de situationer och

förhållanden, som här måste komma i betraktande, mer markerade. Oppen

sjukvård utövas förutom av läkare och tandläkare av distriktssköterskor,

53

dispensärer, kommunalt anställda utexaminerade sjukvårdare oell sköterskor

samt i övrigt av mer eller mindre utbildade vårdare oell sköterskor. Enligt

epidemilagen skall t. ex. varje epidemidistrikt å landsbygden äga tillgång

till nödigt antal sjuksköterskor för att bereda vård åt sådana med smittsam

sjukdom behäftade personer, för vilka plats å sjukhus eller å tillfällig sjuk-

vårdslokal ej kunnat beredas. Även inom den öppna sjukvården ifråga­

komma — i många fall vid sidan av sjuksköterska eller sjukvårdare -— andra

i den sjukes närhet verksamma personer.

Vad beträffar antalet av den personal i olika befattningar, som finnes an­

ställd vid den slutna sjukvården i riket, inhämtas från en av medicinalsty­

relsen i samråd med socialstyrelsen år 1930 verkställd undersökning örn

sjukhuspersonalens arbetsförhållanden (»Sociala meddelanden» 1931 nr 12),

att hela antalet vid landstingens och kommunernas anstalter samt vid de

större privata sjukvårdsinrättningarna anställd personal år 1930 utgjorde

14,921 personer. Av detta antal redovisades 9,838 såsom »sjukvårdspersonal»

och 5,083 såsom »ekonomipersonal o. d.». Den häri ingående personalen

vid enskilda anstalter (varibland Sofiahemmet och Böda korsets sjukhem i

Stockholm, Carlanderska sjukhemmet i Göteborg m. fl.) har ansetts kunna

approximativt uppskattas till 600 personer. I fråga örn den närmare för­

delningen å olika befattningar av hela nämnda personal — vars antal nu­

mera anses hava ökat med minst 20 % — hänvisas till nyssnämnda publi­

kation.

Utöver den i nämnda undersökning avsedda personal tillkommer inom

den slutna sjukvården vid statens sinnessjukhus anställda, år 1934 förutom

läkare 5,520 personer, av vilka 3,932 voro »sjukvårdspersonal» och 1,588

»ekonomi- och kontorspersonal» ävensom sjuksköterskor och sjuksköterske-

biträden vid arméns och marinens sjukvårdsinrättningar enligt uppgift till­

hopa omkring 250. Härtill komma, förutom de anställda vid Serafimerlasa­

rettet och Akademiska sjukhuset i Uppsala, den till de mindre enskilda

sjukvårdsanstalterna knutna personalen.

Börande antalet i den öppna sjukvården verksam personal, förutom läkare

och tandläkare i annans tjänst, uppgivas i sådan verksamhet (såsom distrikts­

sköterskor, dispensärsköterskor m. m.) för närvarande sysselsatta samman­

lagt omkring 1,200 utexaminerade sjuksköterskor och omkring 200 utexami­

nerade tandsköterskor. Härtill kommer ett obekant antal icke utexaminerade.

Största delen av den vid den slutna allmänna sjukvården sysselsatta per­

sonalen är till följd av meddelade bestämmelser tillförsäkrad särskilda för­

måner vid olycksfall eller sjukdom ådragen i tjänsten.

I fråga om personal vid statens ifrågavarande anstalter hänvisas härut­

innan till gällande författningar örn avlöning och pension för statens befatt­

ningshavare.

Enligt av svenska landstingsförbundet lämnade uppgifter lia samtliga

landsting i tjänste- och avlöningsreglementen meddelat bestämmelser örn

befattningshavares anställnings- och löneförhållanden. Ehuru omfattningen

av reglementena eljest är olika, äro dock under dem alltid inbegripna be­

fattningshavare vid respektive landstings sjukvårdsanstalter med undantag

endast av de tillfälligt anställda, såsom vikarier, elever, personal, som an­

tagits på prov etc. Vad angår de befattningshavare, som falla under nämnda

reglementen — och dessa äro ojämförligt de flesta — erhålla dessa vid

olycksfall eller sjukdom, som ådragits i tjänsten, förutom i viss utsträckning

fri läkarvård, jämväl full lön under högst sex månader, varefter det till­

kommer förvaltningsutskottet att bestämma, huruvida och i vilken utsträck­

ning avdrag å lönen skall liga rum. Beträffande rätten för personalen vid

landstingens sjukvårdsinrättningar till pension vid varaktig oförmåga till

Kungl. Majda proposition nr 201).

54

arbete på grund av olycksfall eller sjukdom i tjänsten hava samtliga lands­

ting, på ett par undantag när, fastställt pensionsreglementen, som omfatta

det stora flertalet befattningshavare vid landstingens sjukvårdsanstalter.

Dessa befintliga senare reglementen avse nämligen i regel samma personal

som avlöningsreglementena.

I den mån visst landsting ej fastställt avlönings- eller pensionsreglemente

eller, örn sådant reglemente fastställts, det ej omfattar viss personal, regleras

frågan örn sådan personals rätt i omförmälda avseenden genom för varje

fall träffad bestämmelse eller fattat beslut. Såvitt för landstingsförbundet

är känt, har det ännu aldrig hänt, att landsting i dylikt fall vägrat att ut­

giva skäliga löne- ocdi, i förekommande fall, även pensionsförmåner.

Yad beträffar sjukvårdspersonalen vid de större städernas anstalter torde

i allmänhet åtminstone sjuksköterskornas rättigheter i omförmälda avseenden

vara reglerade genom särskilda bestämmelser. För en annan del av perso­

nalen tillämpas i vissa fall (såsom t. ex. i Stockholm) kollektivavtal.

Rörande den inom den öppna sjukvården i landstingens tjänst verksamma

personal, distriktssköterskor, dispensärsköterskor, gälla de av landstingen

fastställda löne- och pensionsreglementen. Liknande är ofta förhållandet

beträffande inom den öppna sjukvården av städer anställd personal.

Sjukdomar.

Yad därefter beträffar spörsmålet örn här ijrågakommande smittsamma sjuk­

domar torde i detta sammanhang få anföras följande.

Bland de s. k. smittsamma sjukdomarna skiljer man mellan akuta oell

kroniska sådana. Bland de akuta finnes en grupp sjukdomar, som på grund

av den intensitet, varmed smittämnet kan spridas bland befolkningen, in­

tager en särställning — de s. k. epidemiska sjukdomarna. Mot vissa av dessa

sjukdomar, som befunnits kunna medföra större fara än de övriga, hava av

samhället organiserats särskilda skyddsåtgärder, nämligen anmälningstvång,

observationstvång samt tvång till isolering och vård å därför avsedd sjuk­

vårdsinrättning, epidemisjukhus eller jämförliga avdelningar. Dylika sjuk­

domar finnas angivna i epidemilagen den 19 juni 1919 2 § med senare till-

lägg. Dessa sjukdomar äro — förutom pest, kolera och spetälska — smitt­

koppor, nervfeber, fläckfeber, återfallsfeber, undulantfeber, sömnsjuka, para-

tyfus, scharlakansfeber, difteri, akut barnförlamning, smittsam hjärnfeber

och rödsot. Enligt 25 § epidemilagen äger, därest »annan smittsam sjuk­

dom» än någon av de sålunda uppräknade vunnit större utbredning på en

ort eller uppträder i mera elakartad form, vederbörande länsstyrelse efter

förste provinsialläkarens hörande förordna, att beträffande den sjukdomen

skall i de delar, som prövas nödigt, vinna tillämpning vad i sagda lag är

stadgat angående de i 2 § omförmälda sjukdomarna. Bland epidemiskt upp­

trädande sjukdomar, som sålunda ej (annat än undantagsvis) avses i epidemi­

lagen 2 §, äro t. ex. mässling, vattkoppor, kikhosta, påssjuka, influensa m. fl.

Inom gruppen akuta epidemiska sjukdomar plägar man vidare — dock

utan någon säker gräns — skilja mellan specifika och ospecifika. I fråga örn

de förra (scharlakansfeber, difteri, smittkoppor, nervfeber, rödsot, mässling,

kikhosta etc.) har man anledning räkna med ett specifikt smittämne, medan

beträffande de senare, ospecifika, sjukdomarna (halsfluss, akuta svalg- och

luftvägsinfektioner m. fl.) smittämnet är av mer växlande natur och olika

vid olika tidsperioder, årstider, å olika orter o. s. v. eller t. o. m. olika från

fall till fall.

Bland kroniska smittsamma sjukdomar, som här komma ifråga, är i främsta

rummet tuberkulos.

I anledning av omförmälda av svenska kommunalarbetarförbundet gjorda

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

55

framställning anmodade medicinalstyrelsen i cirkulärskrivelse den 11 juli 1935

direktionerna för lasarett oell därmed jämförliga sjukvårdsinrättningar, sana­

torier, vanföreanstalter, Eugeniahemmet, barnbördshus, Stockholms sjukhem,

Sophiahemmet, Röda Korsets sjukhem i Stockholm, Carlanderska sjuk­

hemmet i Göteborg samt Pensionsstyrelsens kuranstalter i Are, Tranås och

Nynäs att i den utsträckning, som läte sig göra, verkställa utredning an­

gående hos den vid sjukvårdsinrättningen anställda personalen under tiden

Vi 1930^—u/7 1935 konstaterade fall av smittsam i tjänsten ådragen sjukdom

av sådan natur, att den kan inrymmas i begreppet yrkessjukdom i den be­

tydelse, som avses i kommunalarbetarförbundets framställning, samt inkomma

till medicinalstyrelsen med den sålunda verkställda utredningen.

Möjligheten för de olika anstalterna att angiva de under den åsyftade

tiden inträffade fallen av här avsedda olika sjukdomar och deras samband

med vederbörandes tjänstgöring har, såsom kunde förväntas, varit mycket väx­

lande. . I flera fall äro de inkomna svaren föga upplysande, i andra fall

lämna de god ledning för frågans närmare bedömande. Beträffande några

sjukvårdsinrättningar, t. ex. epidemisjukhuset i Stockholm och Söderby

sanatorium, hava uppgifter lämnats, som äro resultat av vissa under de

gångna åren verkställda fortgående undersökningar.

Ehuru sålunda av de lämnade svaren i stort några säkra slutsatser ej

kunna dragas ens örn frekvensen i och för sig (och oberoende av sjukdomens

samband med vederbörandes arbete) av här åsyftade sjukdomar bland den

ifrågavarande personalen eller olika kategorier av densamma, synas dock

svaren, även tillsammantagna, giva en viss ledning i ämnet.

Med framhållande att å samtliga i 1930 års förberörda undersökning in­

begripna sjukvårdsinrättningar jämte sinnessjukhusen ekonomipersonalen till

antalet utgjorde omkring Vs av hela personalen, samt att den sammanlagda

personalen å här ifrågakommande epidemisjukhus torde utgöra mindre än

5 % av personalen å samtliga sjukvårdsinrättningarna (för sanatorier och

övriga tuberkulossjukhus torde motsvarande siffra utgöra 12 %), återgivas

här följande sammanställningar, avseende samtliga för varje sjukdomsgrupp

under perioden 1930—V⁷ 1935 uppgivna sjukdomsfall:

Kungl. Majus proposition nr 209.

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

1. Andra smittsamma sjukdomar än tuberkulos.

S. — sjukvårdspersonal. E. = ekonomipersonal. X. = personal, som i de inkomna

svaren ej hänförts till någon grupp (S. eller E.).

Epidemisjukhus

Lasarett och jäm­

förliga sjukhus

Övriga sjukvårds­

inrättningar

Summa

s.

E.

X.

s.

E.

X.

s.

1

E-

X.

Sjukdom, som avses i

2 § i epidemilagen.

Scharlakansfeber ...

148

3

28

75

8

3

25

1

1

292

Difteri .......................

139

4

15

123

4

59

1

4

349

Rödsot (dysenteri) ...

12

1

—

49

8

1

7

3

81

Nervfeber...........

9

—

4

4

1

_

_

_

_

18

Paratyfus ...................

2

—

2

3

2

2

3

_

_

14

Akut barnförlamning

4

—

—

1

1

1

—

_

_

7

Smittkoppor...............

1

—

—

—

—

_

_

_

_

1

Sömnsjuka ...............

—

—

—

_

_

1

__

_

1

Undulantfeber...........

1

—

—

—

—

—

—

—

1

Summa

316

8

49

255

24

8

94

5

5

764

Vissa övriga smitt­

samma sjukdomar

(ej tuberkulos).

a) Specifika.

Påssjuka ...................

15

1

—

39

11

_

10

_

_

76

Ros..........................

i

—

1

40

12

14

1

_

_

69

Mässling ...................

i

—

—

28

4

—

—

_

_

33

Vattenkoppor ...........

4

—

—

16

5

_

5

_

_

30

Röda hund ..

7

_

1

21

4

_

_.

33

Kikhosta .

1

_

_

5

4

_

10

Gonorrhoea ...............

—

—

—

2

—

—

—

—

2

b) Ospecifika.

Halsfluss (angina) ...

212

17

—

1,363

99

_

2

3

_

1,696

Följ dsjukdomar efter

halsfluss1)..............

—

—

—

37

l

_

_

_

_

38

Ovre luftvägsaflek-

tioner (inberäknat

laryngit.ac.,tracheo

bronchit ac., pneu-

monia ac.)...........

84

23

—

36

10

—

—

_

_

153

Influensa ...................

84

22

—

1,449

121

8

_

_

2

1,686

Gastro enterocolitis ..

—

—

—

19

_

_

_

19

Leverinflammation

(hepatis)...................

2

—

—

2

_

_

_

_

_

4

Smittsam gulsot

(icterus) ...................

—

—

—

22

5

9

—

—

—

36

Summa

411

63

2

3,079 1

272

35 1

18

3

2

3,885

*) Nefrit ac., polyarthrit ac., polyarthrit rheumat., endocardit, varbildning i käken, öron­

inflammation, sepsis.

Kungl. Majus proposition nr 209.

57

2. Tuberkulos.

S. — sjukvårdspersonal. E. = ekonomipersonal. X. = personal, som i de inkomna

svaren ej hänförts till någon grupp (S. eller E.)

Sanatorier och

Lasarett och järn-

Övriga sjukvårds-

tuberkulossjuk-

vårdsanstalter

förliga sjukhus

inrättningar

Summa

s

E. | X.

s.

E.

X.

s.

E.

X.

Lungtuberkulos .......

95

27

5

236

39

20

75

7

10

514

Lungsäcksinflamma-

tion (pleurit)...........

36

16

—

52

9

23

ii

1

2

150

Knölros .......................

40

14

—

101

10

13

12

1

1

192

Hiluskörteltuberkulos

9

—

—

1

3

—

1

—

—

14

Annan, körteltuberku-

los ...........................

OO

1

—

9

6

—

—

—

19

Tuberkulos? ...............

2

2

—

11

3

4

1

—

—

23

1 Meningitis tbc (in-

flammation i bjärn-

hinnorna av tuber-

kulös orsak) ...........

5

1

-

i

2

—

2

—

—

—

10

Summa

190

61

5

412

<0

62

100

9

13

922

I det övervägande flertalet av samtliga från de olika sjukvårdsinrättningarna

meddelade fall av smittsam sjukdom bland personalen under den ifrågava­

rande perioden har uppgivits, att sjukdomen sannolikt eller säkert ådragits

i tjänsten.

Av svaren torde få anses framgå bland annat, att bland den å andra sjuk­

vårdsinrättningar än epidemisjukhus befintliga sjukvårdspersonalen — vilken

som nämnts visserligen är till antalet avsevärt större än motsvarande per­

sonal å epidemisjukhusen — insjuknande i epidemisk sjukdom förekommit

i ganska beaktansvärd utsträckning.

Vad angår de å Stockholms stads epidemisjukhus gjorda ingående undersök­

ningarna anför överläkaren därstädes, doktor R. Bergman, i sitt i ärendet

avgivna yttrande, att större delen av de å sjukhuset bland sjukvårdsperso­

nalen iakttagna sjukdomarna utgjorts av sådana infektionssjukdomar, för

vilka vård lämnats på sjukhuset. Sjukdomarna ha sålunda varit, förutom de

i epidemilagen angivna sjukdomar, även sådana akuta infektionssjukdomar

som halsfluss (angina), övre luftvägsaffektioner, influensa m. m. Den iakt­

tagna insjukningsrisken för sjukvårdspersonalen har tydligt kunnat fastställas

såsom beroende på beröringsmöjligheterna med patienterna. Doktor Bergman

sammanfattar sitt yttrande sålunda: Akuta infektionssjukdomar äro synner­

ligen vanliga bland sjukhusets personal, varvid den egentliga sjukvårdsper­

sonalen (sköterskor, elever och biträden) lia en väsentligt högre insjuknings-

frekvens än ekonomipersonalen. En jämförelse mellan frekvensen av difteri

och scharlakansfeber bland sjukvårdspersonalen å sjukhuset med motsvarande

sjuklighet hos Stockholms befolkning visar, att denna är väsentligt högre

(iO—80 gånger) hos nämnda grupp av personalen. Sker jämförelsen mellan

å ena sidan denua grupp och å andra sidan sådana åldersgrupper av sta­

dens befolkning, som sammanfaller med åldern hos den åsyftade personalen,

erhållas ännu betydligt högre tal. De nyanställda och de tillfälligt anställda

löpa större risk att insjukna än de övriga. Enligt vissa yttranden från

övriga epidemisjukhus ha där gjorts liknande erfarenheter.

Rörande de gjorda undersökningarna angående förekomsten av tuberkulos

bland sanatoriepersonalen å Söderby sjukhus har överläkaren där, doktor A.

58

Gullbring — hos riksförsäkringsanstalten anställd specialist på lungsjuk­

domarnas område — meddelat, att under tiden 1928—80/e 1935 av 1,525

undersökta av sjukvårdspersonalen sjukliglieten utgjort 2.6 procent och av

491 undersökta av ekonomipersonalen 1 procent. Doktor Gullbring har

vidare anfört, att sjukligheten i tuberkulos bland personalen vid sjukhuset

ej varit hög. Hur sjukliglieten förhållit sig inom olika åldersgrupper i

landet överhuvud, vet man ej med säkerhet. Stöd funnes dock för antagande

att den i åldersgruppen 20—30 fir utgör omkring 2 procent. Denna sjuk­

lighet överensstämde ungefär med den å sjukhuset iakttagna. Av de efter

år 1927 tuberkulinundersökta hade 18 av sjukvårdspersonalen insjuknat i

tuberkulos, men endast en av ekonomipersonalen. De låga sjuklighetssiff-

rorna uteslöto emellertid ej enligt doktor Gullbrings mening, att de insjuk­

nade smittats i tjänsten. Skulle tuberkulos hos sjukhuspersonal upptagas

såsom yrkessjukdom, vore emellertid specialundersökningar vid anställningen

ofrånkomliga, och borde dessa även innefatta röntgenundersökning.

A m hetsverken.

Av vad ovan anförts anse ämbetsverken framgå, att en lagstiftning är önsk­

värd, som i högre grad än för närvarande skulle kunna i viss utsträckning

skydda personal i sjukvårdens tjänst mot de ekonomiska följderna av sådana

i deras betydelsefulla verksamhet ådragna sjukdomar, varom här är fråga.

För en stor del av denna personal, som är knuten till det allmänna, må det

visserligen redan genom för den gällande avlönings- och pensionsbestäm-

melser eller eljest vara väl sörjt i förevarande avseende. Men för en del

av denna personal, likasom för motsvarande personal vid privata vårdanstalter

samt inom den öppna sjukvården, är liknande skydd merendels icke tillför­

säkrat.

De hos oss förekommande akuta smittsamma sjukdomarna, såväl specifika

som ospecifika, gå med nutida hjälpmedel i stort sett till läkning, men vissa

av dem medföra understundom dödsfall eller, oftare, komplikationer av kro­

nisk art och kunna även utgöra ingångsporten för andra sjukdomar samt in­

verka försämrande eller utlösande på redan förut förhandenvarande sjukdom

eller sjukdomsanlag. Enligt tillgängliga uppgifter ha en stor del av våra

dövstumma ådragit sig sitt men i samband med scharlakansfeber. 10—20

procent av våra akuta barnförlamningsfall anses medföra en invaliditet i

sådan grad, att de ej kunna vidare försörja sig med kroppsarbete. Härtill

kommer ett antal fall, som för närvarande ej låter sig beräknas, där ett kro­

niskt hjärtlidande eller annan allvarligare sjukdom utvecklar sig i samband

med en akut infektionssjukdom.

Ämbetsverken hålla före, att ur här ifrågakommande synpunkt under

yrkessjukdomsförsäkringen böra inordnas alla de, som enligt olycksfallsför­

säkringslagen äro att anse såsom arbetare, försåvitt deras verksamhet består

i yrkesmässigt meddelande eller utövande av sjukvård, alltså i främsta rummet

läkare, tandläkare, sjuksköterskor och sjukvårdare. Huruvida i det indivi­

duella fallet vården lämnas endast tillfälligt, bör, därest nyssnämnda förut­

sättning är för handen, icke givas annan betydelse än eljest enligt olycks­

fallsförsäkringslagen. Däremot bör under försäkringen i allmänhet icke in­

ordnas den slags omvårdnad, som under vanliga förhållanden endast utgör

ett led i annat huvudsakligt arbete eller anställning eller som mer eller

mindre tillfälligt ägnas den sjuke av någon, som eljest utför annat arbete

enligt nämnda lag för den sjukes räkning.

Ämbetsverken anse, att den sålunda angivna principiella begränsningen

av försäkringens omfattning bör gälla i fråga örn såväl den öppna sjukvården

och den, vilken lämnas å enskilda sjukvårdsinrättningar, som även beträffande

Kungl. Majlis proposition nr 209.

59

sjukvården å de allmänna sjukvårdsanstalterna. Av personalen vid samtliga

sjukvårdsinrättningar skulle alltså i allmänhet under försäkringen inbegripas,

förutom läkare och sjuksköterskor, även sköterskeelever och sköterskebiträden.

Närmare föreskrifter örn tillämpningen av de bestämmelser, som i före­

varande avseende må komma att meddelas i yrkessjukdomsförsäkringslagen,

kunna såsom eljest lämnas — förutom i visst avseende enligt 9 § samma lag

-— vid behov även jämlikt 32 § i olycksfallsförsäkringslagen av Konungen

eller efter Konungens bemyndigande av försäkringsrådet eller riksförsäkrings-

anstalten.

Med ämbetsverkens sålunda intagna principiella inställning till den före­

liggande frågan skulle alltså annan till vederbörande sjukvårdsinrättning

knuten personal än den, som handhar vård av de där intagna eller behand­

lade sjuka, ej komma att inbegripas under försäkringen. Såsom bestyrkes

av de gjorda undersökningarna måste denna personal, ekonomipersonalen,

vilken fullgör andra skilda uppgifter vid sjukvårdsinrättningarna än vård­

personalen, anses i allmänhet vara i avsevärt mindre grad än denna senare

personal utsatt för den smittfara, som försäkringen skulle avse. De måste

också i regel hava större möjlighet att skydda sig emot densamma.

Yad angår frågan örn vilka smittämnen och av dem förorsakade sjukdomar,

som skulle hänföras under försäkringen, anse ämbetsverken i anslutning till

vad härovan därutinnan anförts böra ifrågakomma de förut omförmälda i

2 § epidemilagen angivna eller genom senare författningar med dem likställda

sjukdomar, vilka med hänsyn till smittfara och verkningar befunnits böra i

regel medföra patientens isolering och intagande å epidemisjukhus. Bland

de i vårt land mera kända och utbredda av dessa sjukdomar äro de förut

nämnda scharlakansfeber, difteri, nervfeber, akut barnförlamning. Beträffande

sålunda åsyftade sjukdomar iiger den medicinska sakkunskapen tämligen god

kännedom örn smittämnets natur, uppträdande och verkningar samt vägarna

för smittans spridande. För flertalet av de typiska epidemiska sjukdomarna

är också inkubationstiden vanligen känd och tämligen kort, i allmänhet för

scharlakansfeber, difteri, rödsot och epidemisk lijärnfeber 2—6 dagar, för

smittkoppor 13 dagar, för nervfeber 1—3 veckor o. s. v. Större svårighet

torde sålunda icke behöva möta att i fråga örn de omförmälda smittämnena

och de därav förorsakade sjukdomarna i det särskilda fallet fastställa sam­

manhanget mellan insjuknandet oell det ifrågakommande arbetet. Att för­

utsättningarna härför kunna vara ganska olika i olika fall, torde dock vara

tydligt.

Såsom framgår av den ovan intagna sammanställningen angående under

perioden 1930—:V- 1935 bland sjukhuspersonal inträffade fall av annan smitt­

sam sjukdom än nyss omförmälts, hava flera dylika sjukdomar kommit till

ganska stor utbredning bland vårdpersonalen. I fråga örn en del av dessa

sjukdomar, t. ex. många fallav halsfluss (angina) och influensa, skulle val med

hänsyn till deras eventuella följdsjukdomar vara önskvärt, örn de även kunde

i viss utsträckning medtagas under försäkringen. A en sjukvårdsinrättning

visar ej minst den förra av dessa sjukdomar stundom benägenhet att antaga

epidemisk karaktär (angina nosocomialis). A andra sidan är det förenat med så

stora svårigheter att beträffande dessa sjukdomar fastställa en praktiskt an­

vändbar avgränsning, att ämbetsverken funnit sig icke kunna förorda deras

upptagande i försäkringen.

Rörande tuberkulosen såsom föremål för den ifrågavarande försäkringen in­

tager den bland (ivriga smittsamma sjukdomar en särskild ställning, v Smitt­

ämnet» är visserligen väl känt, och vetenskapen och den samlade erfaren­

heten i förening lia också kunnat framvisa många betydelsefulla resultat rö­

rande dess uppträdande och verkningar. Härmed har emellertid också blivit

Kungl. Majus proposition nr 209.

60

till fullo ådagalagt, med vilken mångfald av olika inverkande faktorer den

medicinska sakkunskapen kär kar att räkna — inre anlag, konstitutionella

förutsättningar, yttre omständigketer ock betingelser. I detta sammanhang

kommer därjämte — företrädesvis inom den öppna sjukvården — i betrak­

tande det alltjämt ovissa ock osäkra i fråga örn den kortare eller längre tid,

mycket växlande i olika fall, som kan förflyta mellan en tilläventyrs inträdd

infektion ock ett iakttaget sjukdomsutbrott. Medan beträffande flertalet

akuta oell vissa kroniska infektionssjukdomar, såsom syfilis, tiden för det

akuta stadiet efter en inträdd infektion merendels är känd, gäller detta rela­

tivt sällan i fråga örn tuberkulos. För flertalet av de personer, kos vilka

tuberkulos sjukdom av något slag konstateras i lungor, svalg eller andra

kroppsdelar, kan ej avgöras, örn sjukdomen fattat rot månader eller år före

ett visst insjukningstillfälle. Av dessa ock andra skäl kar beträffande denna

sjukdom det anspråk hittills icke kunnat av den medicinska vetenskapen

tillgodoses att kunna i allmänhet lämna ett tillfredsställande svar om sjuk­

domens ursprung i det särskilda fallet. Genom sorgfällig undersökning med

röntgenfotografering ock tuberkulinprövning kar man emellertid numera med

hög grad av sannolikhet ansett sig kunna fastställa så mycket som om en

viss individ vid ett visst tillfälle ännu icke kar infekterats av tuberkulos.

Det kärförut återgivna resultatet av vissa verkställda undersökningar örn

förekomsten av tuberkulos bland sjukhuspersonal hänför sig visserligen en­

dast till ett sanatorium, där såsom å andra liknande sjukhus i vårt land allt­

mer verksamma försiktigketsanordningar ock åtgärder vidtagas för persona­

lens skyddande. Liknande rön noteras dock från vissa andra kåll ock upp­

gives, att de överensstämma med vad som framgått ur enahanda undersök­

ningar i Norge ock Tyskland. Vad angår övriga sjukvårdsinrättningar, som

ej äro avsedda för tuberkulösa i smittsamt stadium, är det visserligen möj­

ligt, att frekvensen av tuberkulosfall bland personalen där kan vara större

än å sanatorier ock andra tuberkulosanstalter. Men härvid inverka så många

olika faktorer, att säkra slutsatser icke kunna dragas utan vidare mer in­

gående undersökningar.

I allt fall skulle upptagande med utsikt till framgång även i kär åsyftade

begränsade omfattning av tuberkulos bland yrkessjukdomarna på vetenska­

pens nuvarande ståndpunkt förutsätta vissa regelbundna närmare undersök­

ningar av alla de personer, som skulle omfattas av försäkringen — något

som också från sakkunnigt kåll framhållits. Dylika undersökningar torde

väl kunna anordnas beträffande den å vissa allmänna sjukvårdsinrättningar

verksamma personalen, men knappast i erforderlig omfattning i fråga örn de

personer inom den enskilda slutna ock inom den öppna sjukvården, för

vilka — i saknad, som de merendels torde vara av utfästa förmåner i hän­

delse av sjukdom — den ifrågavarande försäkringen mer genomgående skulle

bli till större hjälp.

På grund av vad nu anförts hava ämbetsverken funnit sig ej l-unna för­

orda upptagande av tuberkulos under försäkringen.

Såsom sjukvård torde i detta sammanhang böra anses även vård å barn­

bördshus samt den verksamhet ock vård, som där eller eljest utövas av legi­

timerad barnmorska.

Av de smittsamma sjukdomar, som enligt ämbetsverkens förslag skulle

inordnas under försäkringen, är knappast mer än en, nämligen undulant-

feber, som anses kunna drabba även djur. Ämbetsverken kava likväl ansett,

att i detta sammanhang veterinärer och veterinärassistenter (stjärnsystrar) böra

i samma omfattning som i detta sammanhang eljest avsedd sjukvårdsperso­

nal inbegripas under försäkringen i fråga.

Under försäkringen torde även böra falla arbete å medicinskt laborato­

rium, som står under offentlig tillsyn.

Kungl. Majus proposition nr 209.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

61

VII.

Viss ändring i övrigt i gällande lag (silikos).

I samband med det till ämbetsverken lämnade uppdraget bär till riks-

försäkringsanstalten överlämnats härförut omnämnda till statsrådet och

chefen för socialdepartementet i ämnet ingivna framställning från ombud för

fackföreningar inom porslinsindustrien. I framställningen anföres huvud­

sakligen följande:

Bestämmelserna i lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar äro av

sådan karaktär, att den knappast har någon praktisk betydelse. Det stadgas

bland annat, att fall av yrkessjukdom, som yppats före den 1 januari 1931,

icke falla under lagens tillämpning, ehuru det bevisligen kan anföras fall,

där arbetare trots konstaterad yrkessjukdom utfört arbete i 10-tal år. Aven-

så utgår ej ersättning i anledning av yrkessjukdom, såvida ej arbetarna inom

ett år före dagen för sjukdomens yppande varit sysselsatta med arbete i

verksamhet, där arbetarna äro utsatta för inverkan av den art, som fram­

kallat sjukdomen. Rätt till ersättning är också förfallen, därest icke inom

två år från dagen för sjukdomens yppande eller, där sjukdomen inom samma

tid föranlett arbetarens död, från dödsdagen underrättelse enligt 20 § i

lagen örn försäkring för olycksfall i arbete lämnats arbetsgivaren eller ar­

betsföreståndaren eller framställning örn ersättning i anledning av sjukdomen

gjorts. "Uppkomsten av den bland porslinsarbetarna förekommande sjuk­

domen stendammslunga (silikos) framkallas successivt genom sysselsättning

med arbete i verksamhet, där arbetarna äro utsatta för inverkan av det

damm, som framkallar sjukdomen. Någon märkbar nedsättning eller arbets­

oförmåga gör sig i regel icke gällande, förrän sjukdomen nått ett långt ut­

vecklat stadium. Vid ombyte i arbetet utvecklas sjukdomen fortare. Det

finnes även fall, där sjukdomen synes lia fortskridit, trots att vederbörande

erhållit sysselsättning av annan art, än sådan som framkallar dessa lung­

förändringar. Nuvarande lag har tagit sikte på att söka förebygga uppkom­

sten av yrkessjukdom, men denna bestämmelse kan endast i undantagsfall

tillämpas. Hur man skall upptäcka sjukdomen och hur industrien tekniskt

skall lösa problemet, står man undrande inför. Ombuden hemställa, att de

anförda synpunkterna skola beaktas vid den pågående revisionen av lagen örn

försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Med anledning härav få ämbetsverken först erinra, att lagen om försäk­

ring för vissa yrkessjukdomar i 3 § innehåller en generell bestämmelse, att

ersättning i anledning av yrkessjukdom icke skall utgå, med mindre arbe­

taren inom ett år före dagen för sjukdomens yppande varit sysselsatt med

arbete i verksamhet, där arbetarna äro utsatta för inverkan av den art, som

framkallat sjukdomen. Motivet till denna bestämmelse har varit dels att, i

den mån längre tid förflutit från det inverkan av ett visst farligt ämne i

allmänhet upphörde att göra sig gällande, sannolikheten minskas, att en

senare yppad sjukdom är en följd av sådan inverkan, dels ock den ökade

svårigheten att utröna, huruvida efter längre tids verksamhet utan farlig

inverkan viss grad av sannolikhet i sagda hänseende dock förefinnes. Från den

angivna regeln, att arbetaren inom ett år skall lia varit sysselsatt i den ifråga-

kommande verksamheten, har emellertid i lagen undantag gjorts beträffande

sjukdomar, framkallade genom inverkan av röntgenstrålar eller radium, enär

dylika sjukdomar på grund av sin natur befunnits kunna framträda först

sedan flera år förflutit, efter det sådan farlig inverkan upphört, varom här

är fråga. Med hänsyn därtill utsträcktes beträffande sistnämnda sjukdoms­

grupp don nyssnämnda tidsgränsen av ett år till tio år före det sjukdomen

yppats.

62

Vi<l införande genom lag den .12 september 1930, som trätt i kraft den

1 januari 1931, såsom yrkessjukdom av sjukdom förorsakad av stendamm

(silikos) torde kännedomen i vårt land örn denna sjukdoms natur och vei\k-

ningar lia varit mindre än för närvarande. Anledning ansågs då i allt fall

icke finnas att i fråga örn denna sjukdom göra avvikelse från den omför-

mälda i allmänhet fastställda tidsgränsen av ett år. Silikosen är emellertid

särskilt på tidigare stadier ofta svår att även röntgenologiskt diagnosticera.

Första stadiet av sjukdomen medför i allmänhet icke heller sådana lungför­

ändringar eller symtom för den sjuke, att någon inskränkning av arbetsför­

mågan behöver inträda. I andra fall kan till följd av t. ex. tilltagande and­

nöd viel hastiga rörelser eller tyngre arbete arbetsförmågan vara endast

obetydligt nedsatt. I de fall, där sjukdomen sålunda på grund av fortgående

inverkan av det farliga arbetet framskrider så långt, att på grund härav

detta arbete mäste avbrytas eller inskränkas, är sjukdomen därmed i regel

också att anse såsom yppad, och är det då i sin ordning, att sjukdomsfallet

inom behörig tid (av två år därefter) bringas till arbetsgivarens eller för-

säkringsinrättningens kännedom. I de fall åter, där det farliga arbetet av-

brytes, redan när sjukdomen nått ett så föga utvecklat stadium, att den ej

kan anses hava yppats, när avbrottet sker, kan det visserligen hända, att dé

förut uppkomna sjukliga förändringarna senare utveckla sig även i ofarlig

verksamhet t. ex. på grund av vissa tillstötande komplikationer. Ehuru

dylika senare avsedda fall torde få anses jämförelsevis sällsynta, lia dock

ämbetsverken med beaktande av de särskilda omständigheterna med avse­

ende å denna sjukdom funnit sig böra förorda en utsträckning av den om-

förmalda tidsgränsen av ett år, inom vilken vederbörande vid sjukdomens

yppande skall lia haft sysselsättning i den ifrågakommande farliga verksam­

heten. Med hänsyn emellertid till ovan framhållna ökade svårigheter att,

i den mån allt längre tid förflyter efter det den farliga inverkan upphört,

det oahtat kunna fastställa, huruvida det iråkade sjukdomstillståndet är att

tillskriva det farliga arbetet och ej till övervägande del andra inträdda om­

ständigheter, hava ämbetsverken stannat vid att föreslå, att den ifrågavarande

tidsgränsen ej utsträckes längre än till fem år. Därest inom loppet av denna

tid sjukdomen ifråga (och ej annan sjukdom, som ej är yrkessjukdom) skulle

yppas, återstår för arbetaren ytterligare två år, inom vilka han har att göra

anmälan örn sjukdomen.

Yad härefter beträffar den i ovan nämnda framställning även berörda

frågan örn den sist åsyftade i lagens 7 § stadgade preskriptionstiden av två

år efter sjukdomens yppande (eller i händelse av dessförinnan inträffat

dödsfall från dödsdagen), inom vilken underrättelse örn sjukdomen skall

lämnas arbetsgivaren eller framställning göras hos försäkringsinrättningen,

torde följa av det ovan sagda, att bestämmelsens tillämpning i fråga örn

sjukdomen silikos kan vålla vissa svårigheter.

I det förslag till försäkring för vissa yrkessjukdomar, som den 21 april

1928 avgavs av socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten och medicinalstyrelsen,

ansågo ämbetsverken med hänsyn till den alltmer ökade svårigheten att i

fråga om sjukdom, som en gång yppats, fastställa sambandet mellan den­

samma ^och det ifrågakommande arbetet, i den mån tiden fortskrede, att

den ifrågavarande preskriptionstiden borde bestämmas till ett år. Tiden

bley emellertid i den sedermera antagna lagen fastställd till två år. Hit­

tills torde knappast fråga hava uppstått örn tillämpning av här ifrågavarande

preskriptionsbestämmelse. Däremot har spörsmålet örn när yrkessjukdom

skall anses hava yppats, i annat sammanhang kommit under bedömande.

Enligt lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar skall nämligen i all­

mänhet i fråga om rätt till ersättning enligt lagen gälla, att dagen för sjuk­

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

63

domens yppande skall anses likställd med olycksfallsdagen enligt olycksfalls­

försäkringslagen. Vidare skall ovanberörda genom lag den 12 september

1930 i yrkessjukdomsförsäkringslagen gjorda tillägg, att även silikos skall

anses såsom yrkessjukdom — jämlikt särskilt meddelad övergångsbestäm­

melse — icke äga tillämpning i fråga örn sådan sjukdom, som yppats före

den 1 januari 1931, och ej heller beträffande dylik sjukdom, som yppats

senare, därest arbetaren icke efter sagda dag varit sysselsatt med det här

ifrågakommande farliga arbetet.

Vid tillkomsten av lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar hänfördes

den ifrågavarande där meddelade generella preskriptionsbestämmelsen till

motsvarande bestämmelse i förordningen örn ersättning i anledning av kropps­

skada ådragen under militärtjänstgöring den 18 juni 1927. Av förarbetena

till sistnämnda förordning framgår, att med tiden för yppande av där av­

sedd sjukdom (t. ex. lungtuberkulos) avsetts den tid, då sjukdomen »fram­

träder genom tydliga sjukdomstecken eller konstaterats genom undersökning

av läkare». Beträffande silikos torde (likasom i fråga örn lungtuberkulos)

sjukdomen mera sällan kunna anses yppad tidigare än den konstaterats av

läkare. Däremot kan det väl inträffa, att, ehuru av läkaren genom röntgen­

undersökning vissa mer eller mindre obetydliga sjukliga förändringar kunnat

fastställas, sjukdomen det oaktat icke kan anses yppad, förr än dessa för­

ändringar blivit mera framträdande och tagit sig uttryck i bestämda sjuk­

liga symtom. Under dessa omständigheter synes, ur de synpunkter, som

gjorts gällande i omförmälda framställning, frågan örn tillämpningen av be­

stämmelsen örn sjukdomens yppande såsom begynnelsetid för preskriptionen

i fråga spela större roll än frågan om en förlängning, i vad angår ensamt

denna sjukdom, av samma tid. En närmare förklaring av vad som i olika

fall och i olika sammanhang är att förstå nied att sjukdom yppats, torde

emellertid vara svår att åstadkomma, och det vare sig en föreskrift därom

skulle hänföras till yrkessjukdomar i allmänhet eller till någon viss eller vissa

av dem. Av anförda skäl och då det ankommer på försäkringsrådet att vaka

över den ifrågavarande försäkringens tillämpning även i denna del, lia ämbets­

verken funnit den ifrågavarande framställningen i vad nu är ifråga icke böra

föranleda något förslag från deras sida.

I sagda framställning har vidare såsom ett särskilt missförhållande fram­

hållits, att, såsom liärförut nämnts, fall av silikos, som hos arbetare yppats

före den 1 januari 1931 eller som yppas senare, utan att arbetaren efter

den 1 januari 1931 varit sysselsatt i här ifrågakommande arbete, icke falla

under yrkessjukdomslagens tillämpning. En utsträckning, på sätt ämbets­

verken, i vad angår silikos, ovan föreslagit av den nu gällande tiden av ett

år, varunder arbetaren, när sjukdomen yppas, skall lia varit sysselsatt i det

ifrågakommande arbetet, till fem år, kan måhända i en del fall komma någon

tillgodo, vilken ådragit sig sjukdomen redan före 1931 års ingång, men dock

avbrutit det farliga arbetet så sent, att han vid ikraftträdandet av den nu

föreslagna utsträckningen av den ifrågavarande tidsgränsen ej redan mistat

sin rätt enligt nu gällande tidsbegränsning av ett år. Någon utvidgning i

vidare mån av den ifrågavarande lagstiftningens giltighet för tiden före 1931

års början torde numera icke böra ifrågakomma.

Beträffande slutligen vad fackförbunden i ifrågavarande framställning an­

fört om åtgärder för upptäckande i tid av den smygande sjukdoinsfara, var­

om bitr kan vara fråga, och för förebyggande av sjukdomen, hava ämbets­

verken i det föregående erinrat örn åtgärder, som härutinnan vidtagits av

riksförsäkringsanstalten beträffande där försäkrade arbetare, som äro utsatta

för inverkan av stendamm. Av internationella arbetsbyrån i Genéve anord­

nades i augusti 1930 en internationell expertkonferens rörande silikos, vilken

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

konferens antog vissa rekommendationer i syfte att åvägabringa internatio­

nellt samarbete för vetenskaplig forskning rörande ifrågavarande sjukdom.

Kungl. Majit har den 26 januari 1934 uppragit åt socialstyrelsen och medi­

cinalstyrelsen att gemensamt undersöka, huruvida och på vad sätt sådana

vetenskapliga forskningar rörande silikos, som avses i sistberörda rekommen­

dationer, låta sig här i landet åvägabringas samt till Kungl. Majit inkomma

med utredning härutinnan. Den sålunda igångsatta utredningen pågår, och

torde de resultat, som komma att framgå av densamma, giva ledning för

vidare åtgärder i det syfte, som avses med fackförbundens framställning i

nu berörda del.

VIII. V issa övriga frågor.

Ämbetsverken ha i det föregående framhållit, att yrkessjukdomsförsäk-

ringen redan i dess nuvarande omfattning visat sig ställa stora krav på

de läkare, som skola diagnosticera sjukdomen och, så långt på läkaren kan

ankomma, söka fastslå de omständigheter, som i det särskilda fallet äro

avgörande för frågan örn dess samband med visst arbete, ävensom giva led­

ning för bedömande av huruvida och i vad män patienten bör avhålla sig

från farligt arbete eller är arbetsoförmögen.

Då ämbetsverkens härovan avgivna förslag innefattar en avsevärd utvidg­

ning av försäkringens tillämpningsområde beträffande ämnen och sjukdomar,

komma också vid förslagens genomförande de omförmälda kraven på läkarna

att i avsevärd mån vidgas. Likasom hittills i flera ifrågakomna fall hän­

visning måst ske till specialist, så kommer detta sannolikt i fortsättningen

i större utsträckning bli erforderligt. För det förebyggande arbete, som

nära sammanhänger med en utvidgad yrkessjukdomsförsäkring och även

eljest är erforderligt på hithörande område, är också läkares medverkan av

avgörande betydelse.

I anslutning härtill få ämbetsverken i detta sammanhang framhålla ange­

lägenheten av att, i den mån det med hänsyn till omständigheterna visat

sig påkallat, åtgärder vidtagas för tillgodoseende i möjligaste mån av be­

hovet av på detta område kvalificerade läkarkrafter, och det ej blott i den

lokala verksamheten, utan även för stöd åt och samverkan med vederbörande

centrala organ.

Även i ett annat i detta sammanhang aktuellt hänseende påkallar frågan

örn särskild medverkan från läkares sida uppmärksamhet.

Sålunda uttalade sig ämbetsverken redan i sitt härförut omförmälda den

21 april 1928 avgivna förslag till försäkring för vissa yrkessjukdomar örn

vissa åtgärder, som borde vidtagas för erhållande av kännedom örn inträf­

fande sjukdomsfall, som, utan att falla under yrkessjukdomsförsäkringen

likväl borde sättas i sammanhang med hälsofarligt arbete. För detta ända­

mål borde efter ämbetsverkens mening även i vårt land införas ett särskilt

anmälningsförfarande från läkarnas sida.

Sedermera har, såsom förut omnämnts, genom kungörelse den 10 februari

1935 i allmänna läkarinstruktionen införts en bestämmelse om skyldighet

för läkare att göra anmälan till medicinalstyrelsen om sjukdomsfall, som

kan vara föranlett av hälsofarligt arbete, men icke inbegripits under yrkes­

sjukdomsförsäkringen.

I det av ämbetsverken den 31 januari 1935 avgivna förslaget till plan för

förevarande utredning erinrade ämbetsverken, hurusom denna anmälnings­

plikt icke fullgjorts i den omfattning, som varit avsedd, samt anförde, att,

då det med hänsyn till syftet med anmälningsförfarandet måste anses vara

av stor vikt, att det bleve så tillförlitligt som möjligt, torde i samband med

utredningen jämväl böra undersökas, vilka åtgärder härför lämpligen kunde

vidtagas.

Ämbetsverken äro icke beredda att nu avgiva något förslag i berörda

hänseende, men hava för avsikt att vidare fullfölja utredningen i denna del

samt därutinnan inkomma med yttrande och förslag.

Kungl. Majus proposition nr 209.

65

IX.

Ämbetsverkens förslag.

Under åberopande av vad förut anförts få ämbetsverken härmed avgiva

följande

Förslag1

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1, 3 och 9 §§ i lagen den 14 juni 1929

(nr 131 och 1930 nr 335) om försäkring för vissa

yrkessjukdomar.

1 §■

Den, som jämlikt lagen den 17 juni 1916 örn försäkring för olycksfall i

arbete är försäkrad för skada till följd av sådant olycksfall, skall anses vara

försäkrad jämväl för yrkessjukdom, som uteslutande eller till övervägande

del framkallats genom inverkan av

arsenik eller förening därav,

bly eller legering eller förening därav,

kvicksilver eller amalgam eller förening därav,

fosfor eller förening därav,

stendamm,

bensol eller dess homologer (såsom toluol och xylol) eller deras nitro- och

aminoderivat (såsom mtrobensol och trinitrotoluol, anilin och parafenylendiamin),

halogenderivat av holväten av den alifatislca serien (såsom kloroform, triklor-

etylen),

koloxid,

cyan eller förening därav,

klor, hypoklorit eller klorkalk,

kloramin,

nitrösa gaser,

kromsyra eller förening därav,

strålande värme eller ljus,

röntgenstrålar, radium eller andra radioaktiva ämnen,

mjältbrandssmitta.

Såsom yrkessjukdom, varom förmäles i första stycket, skall, ändå att sjuk­

domen icke framkallats genom inverkan, som förut nämnts, anses här nedan an­

given sjukdom, som uteslutande eller till övervägande del förorsakats av den för­

säkrades arbete, nämligen

1) smittsam sjukdom, som avses i 2 § epidemilagen, därest arbetet består i

yrkesmässigt meddelande eller utövande av sjukvård eller barnmorskevård eller

utgöres av medicinsk undersökning å laboratorium, som står under allmän

tillsyn;

2) primär hudkräfta (kancer).

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 209.

201 36

5

66

Beträffande försäkringen, i vad den avser yrkessjukdomar, skola bestäm­

melserna i lagen om försäkring för olycksfall i arbete äga motsvarande till­

ämpning, dock med iakttagande av vad nedan stadgas.

Arbete i verksamhet, där arbetarna äro utsatta för inverkan, som bär

avses, benämnes i denna lag farligt arbete.

3 §•

Ersättning i anledning av yrkessjukdom skall icke utgå, med mindre ar­

betaren inom ett år eller vad angår yrkessjukdom, som framkallats genom

inverkan av stendamm inom feni år eller vad angår yrkessjukdom, som fram­

kallats genom inverkan av röntgenstrålar eller radium eller andra radioaktiva

ämnen, inom tio år före dagen för sjukdomens yppande varit sysselsatt med

arbete i verksamhet, där arbetarna äro utsatta för inverkan av den art, som

framkallat sjukdomen.

9 §•

Till ledning vid bedömandet, huruvida yrkessjukdom, som avses i 1 §,

är för handen, utfärdar Konungen en förteckning, upptagande dels de sjuk-

domsformer, vilka bruka framkallas genom sådan inverkan, som i första

stycket av nämnda paragraf sägs, dels ock de slag av verksamhet, vari såväl

dessa sjukdomsformer som de i andra stycket av samma paragraf omförmälda

sjukdomar bruka framträda.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1937, men skall i fråga om

sådan sjukdom, som icke finnes upptagen i nu gällande lag, icke äga tillämpning,

därest sjukdomen yppats före nämnda dag, och ej heller beträffande dylik sjuk­

dom, som yppats senare, därest arbetaren icke efter lagens ikraftträdande varit

sysselsatt med arbete i verksamhet, där arbetarna äro utsatta för inverkan av

den art, som framkallat sjukdomen.

1 fråga örn yrkessjukdom, framkallad av stendamm, skall bestämmelsen i 3 §

äga tillämpning, därest den i samma paragraf i gällande lag omförmälda tiden

av ett år icke redan utlöpt vid ikraftträdandet av denna lag. I

I handläggningen av detta ärende har inom socialstyrelsen deltagit för­

utom undertecknade Huss och Stenholm även t. f. byråchefen Nilson samt

inom riksförsäkringsanstalten förutom undertecknade Larsson och von Schulzen­

heim även byråchefen Östrand; och har socialstyrelsen i ärendet rådfört

sig med sin expert för hygieniska frågor docenten G. Rundberg och riks­

försäkringsanstalten med sin överläkare professorn A. Troell.

Utdrag av protokoll vid ämbetsverkens sammanträde den 21 november

1935 innefattande en vid ärendets handläggning av undertecknad Stenholm

uttalad särskild mening bifogas.

Stockholm den 21 november 1935.

Underdånigst

GUNNAR HUSS.

SAM LARSSON. J. AXEL HÖJER.

JOHN BYTTNER.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

W. STENHOLM. H. v. SCHULZENHEIM

Kungl. Majas proposition nr 209.

67

Protokoll hållet vid gemensamt sammanträde med social­

styrelsen, riksförsäkringsanstalten och medicinalsty­

relsen den 21 november 1935.

Närvarande:

Från socialstyrelsen: generaldirektören Huss, t. f. byråchefen Stenholm, t. f.

byråchefen Nilson.

Från riksförsäkringsanstalten: generaldirektören Larsson, byråchefen Östrand,

byråchefen von Schulzenheim.

Från medicinalstyrelsen: generaldirektören Höjer, medicinalrådet Byttner.

§ I-

Genom beslut av Kungl. Majit den 8 februari 1935 hade socialstyrelsen,

riksförsäkringsanstalten och medicinalstyrelsen anbefallts att gemensamt i

huvudsaklig överensstämmelse med de grunder och riktlinjer, som angivits

i en av ämbetsverken den 31 januari 1935 uppgjord plan, verkställa utred-

redning örn revision av gällande lag örn försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Efter verkställd utredning, vilken närmast handhafts av riksförsäkringsan­

stalten, föredrogs nu ärendet av byråchefen von Schulzenheim, och beslöto

ämbetsverken avgiva utlåtande enligt registraturet.

Mot beslutet anmälde t. f. byråchefen Stenholm avvikande mening i vissa

avseenden samt anförde följande:

»Förutom de sjukdomar, som omfattas av ämbetsverkens föreliggande

förslag, anser jag, att ytterligare en grupp sjukdomar bör upptagas i en

reviderad yrkessjukdomsförsäkringslag, nämligen sjukdomar framkallade av

maskiner eller verktyg med stötverkan, som överföres på arbetaren. Med

avseende härå må t. ex. erinras örn de s. k. tillbankningsmaskinerna inom

skoindustrien. De besvär av lindrigare eller svårare art, som kunna drabba

arbetare sysselsatta vid dessa maskiner, anses utgöra en väl karakteriserad

och objektivt lätt påvisbar yrkesåkomma. Åkomman uppstår genom de

ständigt fortgående skakningar, som från maskinen överföras på arbetaren.

Liknande åkommor kunna uppstå vid arbeten med pneumatiska verktyg.

Enligt vår skyddslagstiftning är det också förbjudet att använda minderåriga

vid arbete med, såsom det heter, mekaniskt driven borr-, dikt-, mejsel- eller

nitapparat med stötverkan, anordnad så att stöten upptages av arbetaren.

Endast för fall, där arbetet av vederbörande yrkesinspektör förklaras vara

att anse såsom lätt, medgives undantag från detta förbud. Goda skäl synas

tala för att även dessa sjukdomar inrymmas under försäkringen. Omnämnas

må, att sjukdomar i muskler, ben och leder, uppkomna under arbete med

pneumatiska verktyg, lia upptagits såsom yrkessjukdomar i Tyskland och

Tj eckoslovakien.

I gällande lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar stadgas som all­

män regel, att ersättning i anledning av yrkessjukdom icke skall utgå, med

mindre arbetaren inom ett år före dagen för sjukdomens yppande varit

sysselsatt med arbete i verksamhet, där arbetarna äro utsatta för inverkan

av den art, som framkallat sjukdomen. Från denna regel har emellertid

undantag gjorts beträffande yrkessjukdom, som framkallats genom inverkan

av röntgenstrålar eller radium, enär sådan sjukdom i allmänhet framträder

först sedan flera år förflutit efter det skadeverkande arbetets upphörande.

För denna sjukdomsgrupp har på grund härav ifrågavarande tidrymd ut­

68

sträckts till tio år. Beträffande sjukdomen stendammslunga (silikos) föreslå

ämbetsverken nu, under åberopande av numera vunnen kännedom i vårt

land örn denna sjukdoms natur och verkningar, en utsträckning av omför-

mälda tidrymd till fem år. Ersättning skall sålunda kunna utgå, örn arbe­

taren inom fem år efter det sjukdomen yppades varit sysselsatt med arbete

i verksamhet, där ban varit utsatt för inverkan av den art, som framkallat

sjukdomen. Bestämmelsen har icke avsetts skola erhålla retroaktiv verkan.

Att döma av uppgifter i den medicinska litteraturen synes ifrågavarande

sjukdom understundom kunna framträda längre tid än fem år efter det arbe­

taren senast sysslat med arbete av det slag, som kunnat förorsaka sjuk­

domen. Med hänsyn härtill ifrågasättes, huruvida icke syftet med den nya

bestämmelsen bör föranleda, att tidrymden ifråga liksom beträffande skador

genom inverkan av röntgenstrålar, radium eller andra radioaktiva ämnen

sättes till tio år. Erinras må härvid, att stendammslungan är en utpräglad

yrkessjukdom, varför några svårigheter att fastställa dess samband med

yrkesarbetet icke förefinnas. I Tyskland lärer icke heller någon tidsbe­

gränsning av ifrågavarande slag gälla. Vare sig tidsbegränsningen bestämmes

till fem eller tio år, bör emellertid bestämmelsen ifråga enligt min mening

givas

retroaktiv verkan. Hade man vid tiden för sjukdomens införande i

försäkringen ägt den erfarenhet och kunskap örn dess uppkomst och ut­

veckling, som man nu har, skulle otvivelaktigt den här avsedda förlängda

tidrymden redan från början blivit fastställd. Det synes med hänsyn härtill

riktigt och skäligt, att den nya bestämmelsen får tillämpas även i fall, då

den i gällande lag omförmälda tiden av ett år utlöpt vid lagändringens

ikraftträdande. Jag föreslår därför, att andra stycket i övergångsbestäm­

melserna till ämbetsverkens lagförslag icke upptages i den nya lagen.»

Vid protokollet:

Karl Eriksson.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20U.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

69

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den

9 mars 1936.

Närvarande:

justitierådet A^fzelius,

regeringsrådet K^ellberg,

justitieråden G^eijer,

A^lsén.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över socialärenden,

hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet den 14

februari 1936, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för

det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1929

(nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet före­

dragits av hovrättsassessorn Enar Eckerberg.

Förslaget föranledde följande yttranden:

1 §■

Justitieråden Afzelius, Geijer och Alsén:

Med de ändringar, som föreslås i denna paragraf, avses bland annat att

under yrkessjukdomsförsäkringen inordna viss sjukvårdspersonal såvitt gäller

epidemiska sjukdomar, vilka personalen kan antagas ådraga sig i tjänsten på

grund av smitta från den sjuke. Såsom departementschefen erinrar kunna

visserligen dessa sjukdomar icke anses såsom yrkessjukdomar i egentlig

mening. Med den läggning lagstiftningen rörande yrkessjukdomsförsäkringen

fått i vårt land lärer emellertid —- även örn vissa betänkligheter däremot

skulle kunna anföras — något avgörande hinder icke föreligga emot att låta

även sådana sjukdomar omfattas av försäkringen. De sjukdomar som här

ifrågakomma hava i förslaget angivits vara sjukdom, som omförmäles i 2 §

epidemilagen den 19 juni 1919 eller varom förordnande utfärdats enligt

24 § samma lag. I 2 § 1 mom. nämnda lag — vilken har karaktär av kom­

munallag — uppräknas åtskilliga sjukdomar, som befunnits kunna medföra

större fara än de övriga och mot vilka särskilda skyddsåtgärder från sam­

hällets sida ansetts påkallade. Enligt 24 § samma lag äger Kungl. Maj.'t för­

ordna att vad i lagen är stadgat angående sådan sjukdom som omförmäles i

2 § 1 mom. skall äga tillämpning jämväl å annan smittsam sjukdom. Detta

senare stadgande motiverades därmed, att erfarenheten givit vid handen, att

det emellanåt varit nödvändigt att upptaga nya sjukdomar bland dem som

krävde särskilda ingripanden. Med stöd av sålunda givet bemyndigande har

70

epidemilagen gjorts tillämplig å, utöver de i lagens 2 § 1 mom. uppräknade,

ytterligare fyra slag av sjukdom. Mot det sätt, varpå i anslutning till nämnda

bestämmelser i epidemilagen avgränsningen från övriga smittsamma sjuk­

domar genomförts i det remitterade förslaget, synes — såvitt åsyftats att

under nu förevarande lag skulle inbegripas jämväl sjukdom, varom förord­

nande som nyss nämnts framdeles kan komma att utfärdas — den erinran

kunna göras att det i allmänhet icke kan vara lämpligt att låta räckvidden och

verkningarna av en civillag bero av ett administrativt avgörande. En fullt

tillfredsställande lösning synes icke stå att vinna med mindre i lagen en

uppräkning sker av de sjukdomar, som skola omfattas av försäkringen. Där­

vid torde måhända en viss begränsning kunna genomföras och endast sådana

sjukdomar upptagas, för vilka i vårt land ett verkligt behov av försäkring kan

anses vara för handen.

r

7 §■

Lagrådet:

Den nuvarande preskriptionsregeln i denna paragraf torde vila på den upp­

fattningen att, sedan sjukdomen yppats, det är av vikt att arbetaren, till und­

vikande av eljest uppstående svårighet att konstatera sambandet mellan sjuk­

domen och det farliga arbetet, snarast möjligt reser sitt krav på ersättning.

Ur denna synpunkt måste det vara mindre lämpligt att ej fasthålla vid den

begynnelsetermin för preskriptionstiden som sammanfaller med tiden för

sjukdomens yppande. Om efter sistnämnda tidpunkt skall kunna förflyta en

måhända avsevärd tid, försvagas det med preskriptionsbestämmelsen åsyftade

relativa säkerställandet av bevismöjligheterna. Härvid bör särskilt beaktas

att vid behandlingen av dessa ersättningsfrågor varken å bevismedlen eller å

bevisprövningen kunna ställas alltför stora anspråk. Därtill kommer att genom

den föreslagna ändringen skulle stadgas en begynnelsetermin, som känne­

tecknas av sådan obestämdhet att dess fastställande ej sällan måste bliva

vanskligt. Ändringen kan därför ej annat än vara ägnad att i ganska avse­

värd mån motverka preskriptionsbestämmelsens ändamål. Det synes ock

oegentligt att, såsom här skulle ske, i lagen vid sidan av varandra ställa två

begynnelseterminer, av vilka den ena, nämligen tidpunkten då arbetaren

erhöll vetskap örn sjukdomens art, städse måste bliva den i sista hand be­

stämmande. En alternativ regel skulle jämväl kunna hava en icke avsedd

verkan å tolkningen av det för åtskilliga andra frågor i lagen betydelsefulla

spörsmålet när en sjukdom skall anses vara i lagens mening yppad.

Anses paragrafen icke kunna lämnas oförändrad, torde det böra ytterligare

övervägas, örn ej syftet med ändringsförslaget kan i erforderlig mån uppnås

genom någon förlängning av preskriptionstiden under bibehållande av nu­

varande stadgande i övrigt. Uppenbarligen är ej heller en sådan lösning utan

betänklighet, men den synes dock, med hänsyn till nu anmärkta olägenheter

av en bestämmelse sådan som den föreslagna, äga företräde framför denna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Kungl. Majlis proposition nr 209.

71

övergångsbestämmelserna.

Justitierådet Afzelius, regeringsrådet Kellberg och justitierådet Geijer:

I ämbetsverkens förslag hade upptagits jämväl det stadgandet att i fråga

örn yrkessjukdom, framkallad av stendamm, bestämmelsen i 3 § skulle äga

tillämpning, därest den i samma paragraf enligt nuvarande lydelsen omför-

mälda tiden av ett år icke redan utlöpt vid ikraftträdandet av den nya lagen.

Denna ståndpunkt har icke vunnit godkännande i det remitterade förslaget.

Under erinran att jämlikt övergångsbestämmelserna till gällande lag en arbe­

tare, hos vilken yrkessjukdom yppats efter lagens ikraftträdande, kunde enligt

lagen erhålla full ersättning även örn arbetaren blott någon enda dag efter

ikraftträdandet varit sysselsatt i farlig verksamhet och det därför med visshet

kunde sägas att sjukdomen framkallats under tid då försäkringen icke var

gällande, har departementschefen framhållit såsom obilligt att av andra och

uteslutande formella skäl förvägra vissa arbetare, vilka voro omfattade av för­

säkringen när deras sjukdom grundlädes, möjlighet att göra sin rätt enligt

försäkringen gällande. Häremot måste anmärkas att, även vid jämförelse

med de nu gällande övergångsbestämmelserna, det framstår såsom ett, prin­

cipiellt sett, icke tillrådligt avsteg från vedertagna grundsatser örn lagars till-

bakaverkande kraft att sålunda med retroaktiv verkan frånträda en i lag

given reglering. Betänklig blir en sådan lagstiftningsåtgärd särskilt där­

igenom att av den ena parten i rättsförhållandet utkräves en ekonomisk presta­

tion från vilken han enligt gällande lag var uttryckligen befriad. De skäl,

som tala emot ett dylikt ingripande från lagstiftningens sida, torde icke böra

betraktas såsom blott formella. En bestämmelse av den innebörd ämbets­

verken föreslagit synes därför vara att förorda.

Justitierådet Alsén:

Lika med lagrådets övriga ledamöter anser jag det principiellt sett icke

vara tillrådligt, att åt den föreslagna bestämmelsen i 3 § i vad den angår

yrkessjukdom framkallad genom stendamm gives tillbakaverkande kraft. På

grund härav och då utgående försäkringspremier för berörda sjukdom måste

antagas röna inverkan av att nämnda bestämmelse göres retroaktiv samt upp­

tagandet i lagen år 1930 av samma sjukdom, med enahanda tillbakaverkande

övergångsbestämmelser som de för lagen i övrigt gällande, lärer hava för

vederbörande medfört avsevärt större kostnader än vad man då hade anled­

ning att antaga, instämmer jag i nämnda ledamöters hemställan, att ifråga­

varande övergångsstadgande måtte avfattas i huvudsaklig överensstämmelse

med vad ämbetsverken föreslagit.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Utdrag av protokollet iivel

■

socialärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg euten i stats­

rådet å Stockholms slott den 10 mars 1936.

Närvarande:

Statsministern

H^ansson,

ministern för utrikes ärendena

S^andler,

statsråden

S^chlyter, W^igforss, M^öller, L^evinson, V^ennerström, L^eo, E^ngberg,

E^kman.

Efter gemensam beredning med cheferna för utrikes- och justitiedeparte­

menten anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, lagrådets

den 9 mars 1936 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 14 februari 1936

remitterade förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 14

juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredragande departementschefen:

Enligt 1 § andra stycket av det remitterade förslaget skall såsom yrkes­

sjukdom omfattad av försäkringen anses smittsam sjukdom, som omförmäles

i 2 § epidemilagen eller varom Kungl. Maj:t utfärdat förordnande enligt 24 §

samma lag, där viss sjukvårdspersonal ådrager sig sådan sjukdom i tjänsten.

Tre ledamöter av lagrådet hava erinrat att — såvitt med förslaget åsyftats

att under yrkessjukdomsförsäkringslagen skulle inbegripas jämväl sjukdom,

varom förordnande som nyss nämnts framdeles kunde komma att utfärdas

— det i allmänhet icke vore lämpligt att låta räckvidden och verkningarna av

en civillag bero av ett administrativt avgörande. Enligt dessa ledamöters

mening borde i lagen en uppräkning ske av de sjukdomar, som skulle om­

fattas av försäkringen, därvid måhända endast behövde upptagas sådana sjuk­

domar, för vilka i vårt land ett verkligt behov av försäkring kunde anses vara

för handen.

I anledning av vad sålunda anförts vill jag till en början erinra därom, att

enligt 2 § första stycket olycksfallsförsäkringslagen i den lydelse detta stycke

erhållit genom lag den 14 juni 1933 (nr 349) åt Konungen givits befogenhet

att i vissa fall utsträcka lagens tillämpningsområde. Vidare vill jag fram­

hålla, att förordnanden enligt 24 § epidemilagen näppeligen torde komma att

utfärdas rörande andra sjukdomar än sådana, beträffande vilka den medicinska

sakkunskapen äger en tämligen god kännedom örn smittämnets natur, upp­

trädande och verkningar samt vägarna för smittans spridande. I och med att

dessa fordringar kunna anses uppfyllda torde också förutsättning finnas för

att låta sjukdomen omfattas av yrkessjukdomsförsäkringen för sjukvårds­

personalen. Motsvarande prövningsrätt, som i epidemilagen tillerkänts

Konungen, synes således utan våda kunna anförtros Konungen jämväl i nu

förevarande lag. Därmed undgår man den olägenheten att för varje gång för­

ordnande enligt 24 § epidemilagen utfärdats nödgas vidtaga därav betingad

Kungl. Maj:ts pro position nr 209.

73

ändring i yrkessjukdomsförsäkringslagen. På grund av det nu anförda har jag

icke funnit mig böra biträda vad de tre ledamöterna av lagrådet sålunda före­

slagit.

I 7 § gällande lag stadgas för ersättningsanspråk enligt lagen en preskrip-

tionsfrist av två år från sjukdomens yppande eller, där sjukdomen inom

samma tid föranlett arbetarens död, från dödsdagen. För det fall att arbetaren

icke erhållit vetskap om arten av sjukdomen förrän efter dennas yppande skall

enligt det remitterade förslaget fristen börja löpa den dag arbetaren erhöll

sådan vetskap. Lagrådet har i olika hänseenden framställt erinringar mot för­

slaget i denna del samt ifrågasatt huruvida icke, därest paragrafen ansåges

böra ändras, syftet med ändringsförslaget kunde i erforderlig mån uppnås

genom någon förlängning av preskriptionstiden.

Nu ifrågavarande ändringsförslag är föranlett av en hemställan av försäk-

ringsrådet, som framhållit att fall kunde inträffa, då en försäkrad, som genom

ovetskap örn sjukdomens art saknat anledning att företaga en preskriptions­

avbrytande åtgärd, enligt gällande lag ginge miste örn sin rätt. Såsom jag i

remissprotokollet anfört, torde i flertalet fall den som drabbas av en yrkes­

sjukdom erhålla vetskap om denna i nära samband med sjukdomens yppande.

Enligt förslaget skall därför i regel preskriptionstiden fortfarande räknas

från sjukdomens yppande. Att på sätt föreslagits stadga avvikelse härifrån

för de säkerligen ganska sällsynta fall, då av utredningen framgår att viss tid

förflutit innan arbetaren efter det sjukdomen yppats erhållit vetskap örn sjuk­

domens art, synes mig icke kunna föranleda några väsentliga olägenheter.

Visserligen kan man, såsom lagrådet erinrat, vid behandlingen av dessa ersätt­

ningsfrågor icke ställa alltför stora anspråk vare sig å bevismedlen eller å

bevisprövningen, men för bifall till ett ersättningsanspråk måste dock alltid

fordras att samband mellan arbetet och sjukdomen åtminstone kan anses

sannolikt. I den mån möjligheten till ett dylikt antagande minskas, går ju

detta ut över arbetaren. Där sådan möjlighet förefinnes, synes den böra

komma arbetaren till godo i de fall då det icke kan läggas honom någon med­

veten försummelse till last. Vad lagrådet anfört därom, att den tid då

arbetaren erhöll vetskap örn sjukdomens art ej sällan måste bliva vansklig

att fastställa, torde i viss mån gälla jämväl tiden för sjukdomens yppande.

Jag hänvisar härutinnan till lagrådets yttrande den 1 mars 1929 vid behand­

lingen av nu förevarande paragraf (se prop. 184/1929 sid. 95). Att, såsom lag­

rådet befarat, den nu föreslagna alternativa regeln skulle få en icke avsedd

verkan å tolkningen av spörsmålet när en sjukdom skall anses vara i lagens

mening yppad synes icke sannolikt. Fara för feltolkning i detta hänseende

torde visserligen icke vara utesluten därest försäkringsradets förslag skulle

oförändrat antagas. Genom den i det remitterade förslaget vidtagna änd­

ringen skulle emellertid tvärtom den felaktiga tolkningen förhindras, att med

dagen för sjukdomens yppande alltid avses don dag då arbetaren erhöll vet­

skap örn sjukdomens art. Då jag sålunda icke delar lagrådets betänkligheter

på denna punkt, anser jag anledning icke föreligga att, såsom lagrådet ifråga­

satt, i stället föreslå en förlängning av preskriptionstiden. Genom en dylik

^{Bihang till riksdagens protokoll} 1936

.

1

sami. Nr 209.

261 88 ^

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

förlängning skulle för övrigt, utan att syftet med densamma kunde med säker­

het förväntas alltid bliva uppnått, ett för flertalet fall ingalunda önskvärt

ytterligare dröjsmål med prövningen bliva möjligt. Med hänsyn till det an­

förda vill jag förorda, att det remitterade förslaget bibehålies oförändrat i

denna del.

Enligt de av ämbetsverken föreslagna övergångsbestämmelserna skulle den

i 3 § stadgade förlängda tiden, inom vilken silikos skall hava yppats för att

arbetaren skall vara bevarad vid sin rätt till ersättning, icke tillämpas för det

fall att den nu gällande kortare tiden redan utlöpt vid lagändringens ikraft­

trädande. Under beaktande av att ämbetsverken med sitt förslag i denna del

avsågo att förhindra, att lagändringen skulle erhålla tillbakaverkande kraft

fann jag mig vid remissen till lagrådet likväl böra förorda en motsatt mening

än den ämbetsverken sålunda omfattat. Lagrådet har emellertid biträtt ämbets­

verkens förslag samt därvid anmärkt att det framstode såsom ett, principiellt

sett, icke tillrådligt avsteg från vedertagna grundsatser örn lagars tillbaka­

verkande kraft att sålunda med retroaktiv verkan frånträda en i lag given

reglering.

Såsom jag i remissprotokollet erinrade äro redan övergångsbestämmel­

serna till gällande lag av tillbakaverkande natur, i det arbetsgivarna kunna

nödgas med sina försäkringsavgifter bekosta ersättning för sjukdomar vilka

grundlagts under kanske åtskilliga år före lagens ikraftträdande. Då någon

i nu förevarande hänseende avgörande skillnad knappast synes mig före­

ligga mellan att återuppliva en förlorad rätt och att medgiva möjlighet till

förvärv av ny rätt, grundad på omständigheter i förfluten tid, anser jag icke

erforderligt att det av lagrådet förordade stadgandet införes i lagförslaget.

Därest föreliggande lagändringsförslag genomföres kommer yrkessjuk-

domsförsäkringen här i landet att erhålla en omfattning, som helt täcker till-

lämpningsområdet för 1934 års konvention i ämnet. Med hänsyn härtill för­

ordar jag att konventionen ratificeras.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Majit måtte genom propo­

sition

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, förelägga riksdagen till antagande för­

slaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1929 (nr

131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar,

dels ock inhämta riksdagens yttrande över det år 1934 antagna förslaget

till konvention angående ersättning för yrkessjukdomar.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-

Regenten, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Bertil Wirseen.

Stockholm 1936. K. L. Beckmans Boktryckeri.