3

eller på grund av försäkring, endast ske, om kostnaden för understödet helt

och hållet eller till minst en tredjedel bestritts av arbetsgivaren, och ej ske

med större belopp än som skäligen kan anses svara mot arbetsgivarens bidrag.

För understöd vid sjukdom, vilket av arbetsgivaren utgives, må avdrag ske,

ändå att motsvarande lindring i försäkringsavgiften ej ägt rum, ägande arbets­

givaren av försäkringsinrättningen återfå vad som på grund av sålunda ut­

givet understöd avdragits från ersättningen enligt denna lag.

Såsom understöd, varom i första stycket sägs, skall ej anses pension,

som tillförsäkrats den skadade på grund av viss levnadsålder och anställ­

ningstid eller eljest av annan anledning än den av olycksfallet förorsakade

skadan. I fråga om pension, som utgår vid arbetsoförmåga i följd av olycks­

fallet, skall såsom sådant understöd anses allenast den del av pensionen, som

överstiger det belopp, vartill rätt grundats genom anställningstiden.

Avdrag må icke göras för tilläggspension enligt lagen örn folkpensionering

eller för understöd enligt förordningen örn invalidunderstöd eller för under­

stöd från sjömanshus eller för annat dylikt, allenast för behövande avsett

understöd, och icke heller för ersättning enligt förordningen örn blindhets­

ersättning.

Är för den skadade lön bestämd i författning eller eljest fastställd av

statlig myndighet utan att därvid angivits, att å lönen avdrag må göras för

livränta i anledning av olycksfall i arbetet, skall vid tillämpningen av första

stycket lönen till den del densamma motsvarar den skadade tillerkänd dylik

livränta anses utgöra understöd på grund av olycksfallet; dock må livräntan

utgå örn och i den mån särskilda förhållanden därtill föranleda.

Beredes den skadade genom understödet naturaförmåner, såsom bostad,

fritt uppehälle eller dylikt, beräknas avdraget för dessa förmåner efter de i

arbetsorten gällande priser eller efter andra grunder, som finnas tillämpliga.

Finnas i denna paragraf givna bestämmelser i särskilt fall icke tillämpliga,

prövar försäkringsinrättningen, huruvida och med vilket belopp avdrag å er­

sättningen enligt denna lag skäligen skall äga rum.

13 §.

Sedan försäkringsinrättningen------------ skall utgivas.

Kan ej med------------böra utgå.

Ersättning i anledning av skada, varom förmäles i 1 § andra stycket, skall

utbetalas av den försäkringsinrättning, där den skadade vid tidpunkten för

skadans yppande är försäkrad jämlikt denna lag; dock skall, örn skadan yppas

först sedan den skadade upphört att vara utsatt för inverkan av den art, som

förorsakat skadan, ersättningen utbetalas av den försäkringsinrättning, där

den skadade senast var försäkrad, medan han var utsatt för dylik inverkan.

Har den skadade under tid, medan han varit utsatt för inverkan, som nu sagts,

jämlikt denna lag varit försäkrad jämväl i annan försäkringsinrättning, och

har skadan huvudsakligen föranletts av inverkan, som ägt rum under tiden

för sådan försäkring, skall — där ej annan överenskommelse träffats — kost­

naden för ersättningen åvila denna försäkringsinrättning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

Kan ej genast------------sålunda utgivits.

Inträder, sedan------------ för beslutet.

Beslut om------- — till efterrättelse.

20

§.

Varder arbetare, som i denna lag avses, skadad till följd av olycksfall i

arbetet, skall arbetsgivaren eller den, som å hans vägnar förestår arbetet, oför­

dröjligen härom underrättas. I fråga örn skada, varom förmäles i 1 § andra

stycket, skall underrättelsen lämnas till den arbetsgivare, hos vilken arbe­

taren vid tidpunkten för skadans yppande är anställd, eller till den, som å

hans vägnar förestår arbetet; dock skall, om skadan yppas först efter det

arbetaren upphört att vara utsatt för inverkan av den art, som förorsakat

skadan, underrättelsen lämnas till den arbetsgivare, hos vilken arbetaren

senast var utsatt för dylik inverkan, eller till den, som å hans vägnar förestår

arbetet. Där ej läkarvård av försäkringsinrättningen beredes den skadade, är

han skyldig att underkasta sig vård eller föreskrift av läkare, som må till­

kallas av arbetsgivaren eller arbetsföreståndare^

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1937.

Lagen skall icke äga tillämpning i fråga örn skada, varom förmäles i 1 §

andra stycket, där skadan yppats före nämnda dag, och ej heller beträffande

dylik skada, som yppats senare, därest den skadade icke efter lagens ikraft­

trädande varit utsatt för inverkan av den art, som förorsakat skadan. Ersätt­

ningsanspråk, som grundas å olycksfall, vilket inträffat före lagens ikraft­

trädande, skall bedömas enligt äldre lag.

Kungl. Majlis proposition nr 218.

^

beslöt riksdagen såväl 1928 som 1933, att motionerna icke skulle föranleda

till någon åtgärd.

Vid 1934 års riksdag erinrade andra lagutskottet i sitt förut omnämnda ut­

låtande nr 27, att uttrycket »olycksfall» i gällande olycksfallsförsäkringslag

i

praxis syntes tolkas så, att därunder inbegrepes allenast fall, då en kroppsskada

uppkommit genom någon skadlig inverkan under en begränsad kort tid, enligt

ett uttalande av riksförsäkringsanstalten omfattande högst en arbetsdag. Av

yttranden, som i ärendet avgivits av försäkringsrådet och riksförsäkrings­

anstalten, framginge, att åtskilliga fall förekomme, då kroppsskador, vilka till

sin natur vore nyss omförmälda olycksfallsskador närstående, uppkomme på

grund av skadlig inverkan, som haft något längre varaktighet. I sådana fall

hade med tillämpning av hittillsvarande praxis olycksfall icke ansetts före­

ligga. Enligt utskottets mening borde en utredning verkställas, huruvida icke

även vissa sådana fall, som senast omförmälts, skulle kunna anses utgöra

olycksfall i arbete och sålunda en utvidgning ske av begreppet olycksfall

sådant det hittills ansetts böra tolkas. Utskottet förutsatte emellertid härvid,

att andra skadefall icke skulle komma i fråga än dels sådana, som icke vore

att hänföra till yrkessjukdomar, och dels sådana, i fråga örn vilka sambandet

mellan arbetet och skadan vore påtagligt.

Här må jämväl erinras örn det förslag till lag angående ändrad lydelse av

1, 3 och 9 §§ lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar, varöver Kungl.

Majit tidigare denna dag efter hemställan av mig beslutat inhämta lagrådets

yttrande. Förslaget avser en utvidgning av lagens tillämpningsområde, i det

försäkringen föreslås skola bland annat omfatta jämväl yrkessjukdomar, som

uteslutande eller till övervägande del framkallats genom inverkan av bensol

eller dess homologer eller deras nitro- eller aminoderivat, halogenderivat av

kolväten av den alifatiska serien, koloxid, cyan eller förening därav, klor,

hypoklorit eller klorkalk, kloramin, nitrösa gaser, kromsyra eller förening

därav, radioaktivt ämne överhuvud.

Utländsk rätt •

Enligt den danska »Lov örn Forsikring mod Fölger af Ulykkestilfselde» av

1916 skola med olycksfall jämställas sådana skadliga påverkningar av högst

några få dagars varaktighet, vilka härflyta från arbetet eller de förhållanden,

varunder detta utföres, och som medföra nedsättning av arbetsförmågan eller

döden. Enär inom olycksfallsförsäkringen i Danmark gäller en karenstid av

13 veckor samt nyss angivna skadliga påverkningar jämförelsevis sällan torde

medföra nedsättning av arbetsförmågan under så lång tid, är berörda be­

stämmelse av ganska ringa betydelse. I Schweiz har olycksfallsförsäkrings-

anstalten år 1918 bemyndigats att försöksvis bereda försäkringens förmåner

åt arbetare, vilka äro arbetsoförmögna till följd av skador, som uppkommit

genom arbetet dels på grund av inverkan av andra ämnen än som äro angivna

i lagstiftningen om försäkring för yrkessjukdomar, varvid företrädesvis avses

eksemer och andra hudåkommor, förorsakade av kalk, cement, kalciumkarbid,

dålig olja m. m., dels utan inverkan av farliga ämnen, för så vitt dessa skador

8

med bestämdhet kunna hänföras till arbetet, »men ej, om skadorna kunna

vara verkningar eller yttringar av en sjukdom, eller om de icke skulle hava

uppkommit utan medverkan av en sjukdom». Till skador av sålunda sist

åsyftade slag, vilka berättiga till ersättning, skola hänföras i synnerhet

krepiterande senskideinflammation, som uppkommit till följd av upprepade

ansträngande rörelser, hudvalkar till följd av särskilt tungt arbete eller upp­

repade stötar, hudsprickor till följd av kyla, för vilken den skadade varit utsatt

under arbetet, hudavskrapning till följd av fortgående nötning m. m. År 1932

har nämnda bemyndigande utsträckts till att omfatta även sådan lungsjukdom

(pneumokonios), vilken förorsakas av damm, som inandas under arbetet. Er­

sättningen, som endast avser akuta skador, skall i angivna fall ej utgivas, örn

det legat i den försäkrades makt att skydda sig för skadorna. Den årliga kost­

naden för dessa skador uppgår till omkring 200,000 schweiziska francs. Genom

lag år 1928 har i den holländska olycksfallsförsäkringslagen av år 1901 in­

tagits en bestämmelse av följande lydelse: »Med kroppsskada till följd av

ett olycksfall likställes kroppsskada, uppkommen på jämförelsevis kort tid,

såsom senskideinflammation, förfrysning, värmeslag, värmebedövning, sol­

sting, blåsor och liknande.» Sammanlagda kostnaden för de under nämnda

stadgande hänförliga olycksfallen uppgick under år 1932 till 152,241 floriner.

Departementsförslagets huvudgrunder.

Kiksförsäkringsanstaltens förslag .

Riksförsäkringsanstaltens förslag innebär i huvudsak införandet i 1 §

olycksfallsförsäkringslagen av ett nytt andra stycke, enligt vilket såsom för­

anledda av olycksfall i arbete även skola anses skador, som förorsakats av

inverkan på mekanisk väg under jämförelsevis kort tid (högst några dagar)

av arbetet eller av de förhållanden, varunder det bedrivits, såsom skavsår,

blåsor eller senskideinflammation (s. k. senknarr), eller av frätande eller

etsande inverkan under nyss angiven tid av visst i arbetet använt ämne, som

ej finnes upptaget i lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar, såsom av

klor, svavelsyra, salpetersyra, kalk eller kalksalpeter eller blandning, vari

dylikt ämne ingår.

Såsom en följd av införandet i lagen av detta stadgande föreslår anstalten

tillika viss ändrad lydelse av 6 § samt vissa tillägg till 13, 20 och 21 §§.

Riksförsäkringsanstalten har i motiveringen till förslaget anfört följande.

I sitt vid 1934 års riksdag till andra lagutskottet avgivna yttrande hade

anstalten ställt sig mycket tveksam med avseende å den ifrågasatta nya lag­

stiftningen.

Denna tvekan hänförde sig huvudsakligen till den stora svårigheten att

på ett någotsånär tillfredsställande sätt avgränsa de slags skador, som i detta

sammanhang kunde ifrågakomma, och som, ehuru de hade karaktären av

vanlig sjukdom eller yrkessjukdom, det oaktat skulle inrangeras i olycks­

fallsförsäkringslagen vid sidan örn skador, som föranleddes av olycksfall.

Emellertid hade riksdagen tänkt sig en lösning av frågan i sådan anslut­

ning till olycksfallsbegreppet, sådant det för närvarande uppfattades, att

endast de fordringar på plötslighet eller kortvarighet i fråga örn det därvid

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

11

konsekvent från enhetliga utgångspunkter efter iner allmänt gällande grun­

der, nämligen huvudsakligen efter skadeverkningens bevisliga särskilt mar­

kerade samband med och nära beroende av arbetet. Vissa åkommor och vissa

ämnen, varom här huvudsakligen skulle bliva fråga, borde uttryckligen an­

givas i lagtexten såsom under de antagna förutsättningarna medförande rätt

till ersättning. Att så skedde skulle dock ej behöva hindra, att under lik­

nande förutsättningar i särskilda fall även vissa andra åkommor och ämnen

skulle kunna medföra enahanda rätt.

Bland åkommor, vilka — såsom föranledda av inverkan på mekanisk väg

under begränsad kort tid av arbetet eller de förhållanden varunder det be­

drivits —- sålunda ansetts böra upptagas i lagstiftningen vore skavsår, blåsor

(s. k. arbetsblåsor) och senskideinflammationer (s. k. senknarr, tendovaginitis

crepitans).

Likasom s. k. senknarr ganska ofta uppkomme genom en under jämförelse­

vis kort tid fortgående ovanlig ensidig ansträngning, så kunde liknande an­

strängning i arbetet medföra annan skadeverkan. Så t. ex. kunde till följd av

olämpligt tryck av ett knä mot golv eller annat hårt föremål uppstå ^gjut­

ning i slemsäcken framför knäskålen, icke blott örn detta tryck vore så kort­

varigt, att det hade olycksfallskaraktär, utan även örn det fortginge under

längre tid. Liknande åkomma, s. k. slemsäcksinflammation, kunde även vara

lokaliserad till trakten bakom armbågsutskottet. Vidare kunde det inträffa,

att icke blott till följd av olyckshändelse utan i vissa fall även på grund av

viss fortgående onormal ansträngning under begränsad tid av en arm eller

ett ben kunde uppstå en åkomma (epikondylit), som vore lokaliserad till

mjukdelarna kring armbågs- eller knäleden, och som yttrade sig i svullnad

och ömhet samt nedsatt funktionsförmåga. Vissa onormala under kortare

eller längre tid fortgående ansträngningar kunde därjämte medföra konstater-

bara bristningar av muskler eller ligament (även i ryggen, s. k. ryggskott),

vissa bristningar av inre organ (t. ex. lungblödning) m. m. Under här angivna

särskilda förutsättningar skulle följaktligen nu nämnda skadeverkningar även

inbegripas under den ifrågavarande lagstiftningen.

Bland ämnen med inom kort tid etsande eller frätande verkan hade ansetts

böra särskilt angivas klor, svavelsyra, salpetersyra, kalk och kalksalpeter

ävensom blandningar, vari något av dessa ämnen inginge. Vissa ämnen, vilka

kunde medföra liknande sjukliga verkningar som de nämnda, och vilkas an­

vändning därför i förekommande fall även skulle medföra rätt till ersättning,

hade icke medtagits i den i lagtexten skedda exemplifieringen, antingen därför

att de mer sällan förekomme (fluorvätesyra, oxalsyra m. m.) eller emedan

deras skadeverkan oftare gjorde sig märkbar först efter längre tid än som

här avsåges (t. ex. koksalt, sodalösning m. m.) eller emedan deras angivande

vid sidan av visst annat ämne eljest ej ansetts behövligt (t. ex. saltsyra, krom­

syra m. m.).

För övrigt vore rörande här avsedda ämnen att märka, att vissa av dem,

t. ex. saltsyra och svavelsyra, när de förekomme outspädda, visserligen oftast

medfördo omedelbara skadeverkningar, som i så fall utan vidare vore att anse

såsom föranledda av olycksfall. Men i fråga om blandningar av dom plägade

sjukliga förändringar, alltefter blandningens art och styrka, ofta inställa sig

först efter vissa dagars inverkan. Detsamma gällde, förutom ofta om kalk och

kalksalpeter, även örn cement, karbid m. fl. ämnen.

Gemensamt för här avsedda ämnen samt för vissa blandningar av dem

vore, att de plägade förorsaka sårnader, vilka först småningom i mer kroniska

fall genom infektioner och dylikt kunde övergå i andra sjukdomsformer, i

vissa fall även eksem.

I fråga såväl örn skavsår och arbetsblåsor, vilka gått sönder, som vissa

Kungl. Majus proposition nr :iLS.

12

skador av frätande eller etsande ämnen gällde som bekant, att, där de med­

förde behov av läkarvård jämte eventuellt arbetsavbrott, detta ofta berodde

på att genom den skadade huden inträngde mikroorganismer eller substanser,

vilka kunde förorsaka infektioner och varbildningar (panaritier etc.). Hade

under här angivna förutsättningar en hudlaesion uppstått och infektion eller

liknande förändring tillstött, måste naturligtvis, såsom i allmänhet inom för­

säkringen, den sålunda uppkomna skadan regelmässigt i sin helhet betraktas

såsom förorsakad av sådan inverkan, som här åsyftades.

Här ifrågavarande ämnen förekomme, förutom i fabriksarbete för deras

framställande, t. ex. i järn- och metallindustrien, verkstadsindustrien samt

inom tryckeribranschen, byggnadsindustrien och kemisk-tekniska industrien

samt inom jordbruket.

Beträffande förekomsten av här avsedda åkommor samt den därmed sam­

manhängande frågan om de kostnader, deras inrangerande under olycksfalls­

försäkringen skulle medföra, kunde för närvarande ej antagas, att de anmäldes

till ersättning i andra fall, än när förutsättning rimligen syntes vara för handen

för deras bedömande såsom olycksfall. Emellertid återgåves följande samman­

ställning angående till riksförsäkringsanstalten anmälda fall, vilka inträffat

under år 1931, och avsåge endast i anstalten försäkrade arbetare:

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

D ä ray

Anmälda fall

godkända

avslagna

Skavsår .................................................................................

26

6

20

Arbetsblåsor............................................................... .

127

18

109

Senskideinflammationer (s. k. senknarr)...................

136

83

53

Frätskador .....................................................................

33

11

22

Frostskador .........................................................................

6

3

3

Värme skador .....................................................................

—

—

—

I intet av de godkända fallen hade invaliditet inträffat.

Till jämförelse kunde anmärkas, att den schweiziska olycksfallsförsäkringen

med bestämmelser gällande alltsedan år 1918 (med tillägg av år 1932) av lik­

nande slag som de här tillämnade utvisade följande siffror, vilka avsåge bland

samtliga försäkrade inträffade och godkända fall:

Antal godkända fall

1928

1929

1930

1931

1932

Skavsår, arbetsblåsor och dylikt.......................

489

665

617

606

696

Senskideinflammationer (= s. k. senknarr) ...

Epicondylitis ^inflammation i muskelfästena

764

947

903

1,181

1,125

kring armbågsleden) ........................................

Slemsäcksinflammationer (knä- och armbågs-

19

27

18

17

23

leder) .....................................................................

53

75

70

60

76

Diverse .....................................................................

21

44

26

25

11

Summa

1,346

1,758

1,634

1,889

1,931

Invaliditet hade i de ovan upptagna fallen inträffat i 20 fall, av vilka 15

föranletts av skavsår eller arbetsblåsor eller liknande skada. Dödsfallsersätt-

ning hade icke tillerkänts i något av de ovan upptagna fallen.

Mot riksförsäkringsanstaltens förslag hava reservationer anmälts av byrå­

direktören Källström samt byråcheferna von Schulzenheim och Eisen.

15

Försäkringsrådet har funnit förslaget medföra ett utsuddande av grän­

serna för olycksfallsbegreppet, som i sin tur kunde föranleda osäkerhet vid

avgränsningen av andra med utvidgningen ej avsedda sjukdomar. Det kunde

ifrågasättas, huruvida ej nu ifrågavarande sjukdomar borde hänföras till för­

säkringen för yrkessjukdomar. Emellertid intoge de en mellanställning mellan

olycksfallsskador och yrkessjukdomar i egentlig mening.

Försäkringsrådet har därefter anfört i huvudsak följande.

I regel torde de skador, som enligt förslaget skulle likställas med olycks­

fallsskador, hava ett kortvarigt förlopp och ej medföra framtida men. Någon

kalkyl över ökade kostnader för skadeersättningar och administration efter

ett genomförande av förslaget funnes ej och vore givetvis svår att uppgöra.

För den händelse den föreslagna utvidgningen av olycksfallsförsäkrings­

lagens tillämplighetsområde ansåges böra komma till stånd, borde enligt

rådets mening vissa jämkningar i förslaget vidtagas.

Tvekan kunde förefinnas, huruvida man beträffande de skador, som av­

setts med utvidgningen, borde, såsom riksförsäkringsanstalten ansett, fordra

något med avseende på förhållandena vid uppkomsten ovanligt eller oför­

utsett. När det gällde att avgöra förhandenvaron av ett olycksfall, kunde

man upprätthålla grundsatsen örn viss grad av plötslighet i händelseförloppet

och något med avseende å detsamma onormalt. I samma mån som det hän­

delseförlopp, som utövade skadlig inverkan, utsträcktes i tiden, torde emel­

lertid det ovanliga försvagas. Gränsen mellan inverkan, som hade sin grund

i viss tids onormala förhållanden i arbetet, och inverkan under samma tid av

det vanliga arbetet vore flytande. Vid tillämpningen måste därför den av

anstalten uppställda begränsningen bliva svår att upprätthålla. Följden

kunde bliva, att antingen denna fordran strängt vidhölles, i vilket fall den

ifrågasatta utvidgningen av lagen sannolikt finge ganska ringa räckvidd och

ett flertal av de skadefall, som av anstalten avsetts med utvidgningen, ej

komme att omfattas av densamma, eller att nämnda fordran helt eftergåves.

I sistnämnda fall syntes den föreslagna lagändringen med hänsyn till avfatt­

ningen av lagtexten kunna leda till konsekvenser, som vore vanskliga att över­

blicka.

Enligt den föreslagna lagtexten fordrades allenast, att det skulle vara fråga

om »inverkan på mekanisk väg» (här bortsåge rådet från de i förslaget an­

givna skador, som förorsakats av kemisk inverkan). Visserligen kunde tve­

kan uppstå rörande innebörden av uttrycket »mekanisk väg», men genom

detta uttryck syntes i huvudsak endast bliva uteslutna köld- eller värme­

skador samt vissa infektionssjukdomar. I övrigt torde med den föreslagna

formuleringen alla skador komma att omfattas av den ifrågasatta utvidg­

ningen av lagen, under förutsättning givetvis att desamma uppstått genom in­

verkan under jämförelsevis kort tiel. Bland de åkommor, som sålunda kunde

tänkas komma att omfattas av förslaget, vöre ryggskotten (lumbago) och till

andra kroppsdelar lokaliserade »muskelsträckningar» eller »muskelbrist­

ningar».

Därest olycksfallsförsäkringslagen skulle utsträckas till att avse skada,

som orsakats av inverkan på mekanisk väg, under förutsättning allenast att

denna inverkan varit begränsad till en jämförelsevis kort tid, skulle säker­

ligen i praktiken betydande svårigheter uppstå, när det gällde att avgränsa

de sjukdomsfall, som borde ersättas enligt denna lag, från dom, som borde

hänföras under annan gren av socialförsäkringen. En mångfald av sjukdoms­

tillstånd och åkommor, som i allmänhet väsentligen vore beroende av inro-

orsaker, kunde ju nämligen även framkallas eller försämras av yttre faktorer

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

17

Det kunde befaras att vetskapen om att ersättning utginge för nastad arbets­

förtjänst vid sjukledighet i anledning av ifrågavarande vanligen mindre

skador skulle slappa aktsamheten i arbetet. Tillbörlig hänsyn syntes vid

utredningens verkställande icke hava tagits till frågan örn merkostnadernas

storlek och deras inverkan på den enskilda företagsamheten.

Ledamöterna Carlsson och Tengdahl anslöto sig till riksförsäkrings-

anstaltens förslag utom såtillvida att de, i likhet med försäkringsrådets majo­

ritet, ansågo skador, som orsakats av förfrysning, värmeslag eller solsting,

böra hänföras under lagen.

Medicinalstyrelsen har ansett det vara synnerligen tveksamt, huruvida

man skulle kunna godtaga den uppluckring av begreppet olycksfall, som vore

en oundviklig följd av den föreslagna ändringen av 1 § olycksfallsförsäk­

ringslagen. Styrelsen syftade härvidlag särskilt på sådana skadeverkningar,

som framträdde på grund av tillfällig ovanlig ensidig ansträngning, vad

man skulle kunna kalla »oträningssjukdomar», såsom skavsår, blåsor (s. k.

arbetsblåsor) och senskideinflammationer (senknarr), verkningar av tryck

av ett knä eller en armbåge mot golv eller annat hårt föremål (s. k. slem-

säcksinflammationer) samt s. k. epicondylit. Dessa skadeverkningar kunde

icke hänföras till något visst yrke utan uppträdde hos ovana arbetare över­

huvud, symtomen försvunne i regel snart och återkomme ej, då vana vid

arbetet ifråga erhållits. Därest dessa skadeverkningar skulle berättiga till

ersättning efter enahanda principer som för olycksfall i arbete, borde de

hänföras till en särskild skadegrupp. Det reservationsvis framförda för­

slaget örn upptagande såsom olycksfall av värmeslag, solsting och förfrys­

ning borde icke vinna beaktande. Därmed ville styrelsen dock icke förneka

att dessa skador under särskilda förhållanden kunde jämställas med olycks­

fall.

Beträffande förslaget att i 1 § inrymma frätande eller etsande inverkan

under kortare tid av vissa i arbetet använda ämnen borde med denna änd­

ring anstå till dess pågående utredning rörande dylika sjukdomars hän­

förande under lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar vore genomförd.

Styrelsen förordade, att i samband med nämnda utredning de i riksför-

säkringsanstaltens förslag omförmälda olycksfallsfrågorna upptoges till be­

handling.

Till denna av medicinalstyrelsen avslutningsvis uttalade mening har de

ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening anslutit sig.

Arbetsgivareföreningen har, vad angår den lagtekniska sidan av saken,

ansett påkallat att från olycksfallsförsäkringslagen särskildes den föreslagna

utvidgningen av försäkringen genom att densamma vunne sin reglering i

lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar eller möjligen i särskild lag­

stiftning.

Arbetsgivareföreningen har därefter anfört bland annat följande:

När det endast vore fråga örn skador i följd av olycksfall i arbetet, vore

svårigheterna att konstatera orsakssammanhanget mellan skadan och arbetet

ej oöverstigliga, enär man hade att stödja sig på i arbetet inträffad plötslig

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 21 8.

377 86 2

Kungl. Maj.-ts proposition nr 218.

21

tens förslag gjorts gällande, att förslaget icke avfattats i överensstämmelse

med motiven. Därjämte har försäkringsrådet erinrat, att det ovanliga eller

oförutsedda i ett händelseförlopp försvagades i samma mån detta utsträcktes

i tiden och att därför ifrågavarande begränsning i praktiken bleve svår att

upprätthålla. Då denna erinran synes berättigad torde icke såsom förut­

sättning för olycksfallsförsäkringslagens tillämpning i nu förevarande fall

med nödvändighet böra krävas, att skadan föranletts av någon oförutsedd

eller onormal omständighet.

Däremot bör givetvis, såsom riksdagen i sin skrivelse framhållit, kravet

på orsakssammanhang mellan arbetet och skadan icke uppgivas. Enligt riksför-

säkringsanstaltens förslag fordras också, för att en skada skall omfattas av

försäkringen, att skadan förorsakats av arbetet eller arbetsförhållandena eller

visst i arbetet använt ämne. Försäkringsrådet har förordat, att från den ifråga­

satta utvidgningen måtte uteslutas fall, då sjukdom eller lyte väsentligen bidragit

till skadans uppkomst. Anledning synes dock knappast föreligga att härutinnan

i lagen införa en regel för allenast nu ifrågavarande skador. Gällande lag lärer

nämligen tillämpas så att, örn i samband med arbetet en genom sjukdom

eller lyte försvagad kroppsdel ytterligare försämrats, ersättning förklaras

skola utgå endast därest någon under arbetet inträffad händelse anses hava

väsentligen bidragit till försämringen. På samma sätt torde de av den ifråga­

satta utvidgningen omfattade fallen böra bedömas.

lEn ytterligare begränsning av skadefallen föreslås emellertid av riksför-

säkringsanstalten, i det anstaltens förslag endast omfattar skador, som för­

orsakas på mekanisk väg eller av frätande eller etsande ämnen. Uteslutna

skulle sålunda vara, bland andra, smittsamma sjukdomar samt inre förkyl-

ningsåkommor och andra skador i följd av temperaturförhållanden. Anstal­

ten har i sina motiv framhållit, att händelseförloppet vid uppkomsten av

dylika sjukdomar och skador ofta icke erbjöde något i erforderlig grad ovan­

ligt och oförutsett samt att, där så vore förhållandet, verkligt olycksfall i

regel ansåges föreligga. Såsom jag tidigare anfört torde visserligen vid den

ifrågasatta utvidgningen kravet på något oförutsett eller onormalt i händelse­

förloppet icke behöva strängt vidhållas. Däremot kunna anföras andra och

starka skäl emot att — där ej något olycksfallsartat föreligger — hänföra

smittsamma sjukdomar och inre förkylningsåkommor under denna gren av

socialförsäkringen. Sålunda lärer det i regel erbjuda oöverkomliga svårig­

heter att påvisa ett bestämt och andra möjligheter uteslutande samband

mellan dylika det dagliga livets sjukdomar och vederbörandes arbete. Vad

sålunda anförts gäller dock i vida mindre mån örn vissa av temperaturför­

hållandena orsakade skador, nämligen förfrysning, viirmeslag och solsting.

Då i övrigt vägande skäl för medtagande av sistnämnda skador anförts såväl

av en reservant inom riksförsäkringsanstalten som i åtskilliga över förslaget

avgivna yttranden, förordar jag, att berörda skador jämställas med olycks-

fallsskador i egentlig mening.

Vad angår av inverkan på mekanisk viig förorsakade skador upptagas i anstal­

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

23

lagen. För egen del vill jag erinra, att nämnda lag enligt det förslag till

ändring i densamma, som jag tidigare i dag anmält, kommer att upptaga

flertalet av de ämnen, som pläga framkalla förgiftningar i arbetet. I den

män förgiftningsskador icke skulle omfattas av en utvidgad yrkessjukdoms-

försäkring har, såsom framgår av nämnda ärende, det huvudsakliga skälet

härtill varit svårigheterna i de enskilda fallen att härleda skadorna från

arbetet eller däri använda ämnen. Med hänsyn till vad sålunda anförts

torde anstaltens förslag icke behöva kompletteras i denna del.

Mot den förslagna reformen har anförts, att den skulle bidraga till att

slappa arbetarnas aktsamhet samt belasta näringslivet med ökade kostnader

av en omfattning, som icke kunde överblickas. Förstnämnda farhåga synes

dock överdriven. Även örn de med reformen avsedda skadorna vanligen

äro av lindrigare art, kunna de dock ofta nog medföra så pass allvarliga

påföljder, att vetskapen härom bör mana till försiktighet. I brist på inhemsk

statistik över dylika skador är det givetvis omöjligt att ens tillnärmelsevis

beräkna de ökade kostnaderna för reformens genomförande. Så mycket

torde dock med säkerhet kunna sägas, bland annat med ledning av erfaren­

heter från utlandet, att dessa kostnader icke kunna förväntas bliva så

stora att de böra tillmätas avgörande betydelse vid bedömandet av denna

fråga.

Éiksförsäkringsanstaltens förslag har, i överensstämmelse med vad jag nu

anfört och med ledning i övrigt av de över förslaget avgiva yttrandena, inom

socialdepartementet undergått viss överarbetning. Jag övergår nu till en

detaljredogörelse för departementsförslaget.

Depsirtementsförslagets detaljer.

1

§•

I 1 § gällande lag stadgas i första stycket, att varje arbetare i regel är

enligt lagen försäkrad för skada till följd av olycksfall i arbetet. Enligt

andra stycket skall såsom olycksfall i arbetet även anses olycksfall vid färd

till eller från arbetsstället, där färden föranledes och står i omedelbart sam­

band med arbetsanställningen. Slutligen föreskrives i tredje stycket, att

kostnaden för försäkringen skall bestridas, med bidrag av statsmedel till

omkostnaderna, genom försäkringsavgifter, som erläggas av arbetsgivaren.

I denna paragraf skall enligt riksförsäkringsanstaltens förslag införas ett

nytt andra stycke, enligt vilket såsom föranledda av olycksfall i arbete även

skola anses skador, som förorsakats genom inverkan under högst några få

dagar antingen på mekanisk väg av arbetet eller av de förhållanden, varunder

det bedrivits, såsom skavsår, blåsor eller senskideinflammation (senknarr),

eller av visst i arbetet använt frätande eller etsande ämne, som ej finnes

upptaget i lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar, såsom av klor, svavel­

syra, salpetersyra, kalk eller kalksalpeter eller blandning, vari dylikt ämne

ingår.

I detta sammanhang må jämväl anstaltens förslag till ändrad lydelse av

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

24

Departements­

chefen.

6 § behandlas. I denna paragraf stadgas för närvarande bland annat, under

1) b), att om arbetare skadats till följd av olycksfall i arbetet samt olycks­

fallet medfört sjukdom, som varat mer än tre dagar efter dagen för olycks­

fallet och förorsakat förlust av arbetsförmågan eller nedsättning av den­

samma med minst en fjärdedel, skall från och med dagen efter olycksfalls-

dagen och så längre sjukdomen varar till arbetaren utgivas sjukpenning med

visst belopp.

Anstaltens förslag innebär ingen vare sig reell eller formell ändring av

förutsättningarna för rätten till sjukpenning. Däremot skall enligt förslaget

sjukpenningen utgivas fran och med den dag, då arbetsförmågan varit ned­

satt med minst en fjärdedel, och så länge sjukdomen varar.

I yttrandena har, utöver vad tidigare återgivits, av försäkringsrådet anförts

bland annat följande.

I förslaget till det nya andra stycket i 1 § har begränsningen av tiden

för skadlig inverkan uttryckts genom orden: »jämförelsevis kort tid (högst

några dagar)». Rådet föreslår, att ordet »högst» strykes samt att den av­

sedda tidsbegränsningen ytterligare markeras genom att det inom parentes

satta uttrycket ändras till »några få dagar».

I nuvarande lydelsen av 6 § har endast den ändringen vidtagits, att er­

sättning enligt 1) b) (sjukpenning) skulle utgå från och med den dag, då

arbetsförmågan varit nedsatt med minst en fjärdedel. Av denna formule­

ring „synes emellertid bliva följden, att sjukpenning skulle kunna utgå jäm­

väl för olycksfallsdagen. Någon ändring av den nu gällande bestämmelsen,

att sjukpenning skall utgå tidigast från och med dagen efter olycksfallet,

synes emellertid icke hava varit avsedd med den utredning, varom riksdagen

anhållit.

Enligt förslaget skall — liksom för närvarande — sjukpenning utgå under

förutsättning att sjukdomen varat mer än tre dagar efter dagen för olycks­

fallet. Då det emellertid i fråga om de under 1 § 2 st. avsedda skadorna

sällan kan bliva tal örn någon viss »olycksfallsdag» samt ej heller föreslagits

någon bestämmelse örn vilken dag som beträffande dessa skador skall anses

såsom olycksfallsdagen, synes på denna punkt en omarbetning av lagtexten

böra äga rum.

Då ifrågavarande skador även kunna uppkomma under en enda arbetsdag

eller kortare tid, har ordet »högst» i 1 § andra stycket anstaltens förslag

bibehållits. Med beaktande i övrigt av vad försäkringsrådet anfört har den

erforderliga tidsbegränsningen något förenklats och angivits med uttrycket

»högst några få dagar».

Såsom jag tidigare yttrat bör ej såsom förutsättning för att skada, varom

här är fråga, skall anses vara en följd av olycksfall i arbetet, med nödvän­

dighet krävas att densamma föranletts av någon oförutsedd eller onormal

omständighet. Någon erinran härom torde emellertid icke behöva upptagas

i lagförslaget.

Skada, som uppkommit genom inverkan på mekanisk väg, skall enligt

anstaltens förslag för att likställas med olycksfallsskada i arbetet hava för­

orsakats av arbetet eller av de förhållanden, varunder det bedrivits. Då en

skada, som förorsakats av arbetsförhållandena, enligt hittills obruten lag­

tillämpning lärer vara att anse såsom orsakad av arbetet — en lagtillämpning

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

25

sorn även det förut i dag framlagda förslaget om vissa ändringar i yrkes-

sjukdomsförsäkringslagen bygger på — hava orden »eller av de förhållanden,

varunder det bedrivits», ansetts kunna uteslutas ur lagtexten.

Till skador av här ifrågavarande slag hava, i överensstämmelse med vad

jag anfört i den allmänna motiveringen, även hänförts vissa av temperatur­

förhållandena å arbetsstället förorsakade skador, nämligen värmeslag, solsting

och förfrysning.

Det har synts lämpligt att i ännu ett hänseende komplettera anstaltens

förslag. Enligt olycksfallsförsäkringslagen äger dagen för ett olycksfall i

skilda hänseenden betydelse. Framför allt gäller detta beträffande uppkom­

sten av rätt till ersättning enligt 6 §. Vidare kan dagen för olycksfallet

vara avgörande för änkas eller änklings rätt till livränta enligt 7 § samt äga

viss betydelse vid beräknandet enligt 9 § av den skadades årliga arbets­

förtjänst. Då de skadliga verkningar, som enligt nu förevarande förslag

skola likställas med olycksfall, kunna fortgå under mer än en dag, är det

erforderligt att för deras vidkommande bestämma vilken dag som skall an­

ses såsom olycksfallsdagen. Beträffande yrkessjukdomar har denna fråga

funnit sin lösning i 2 § yrkessjukdomsförsäkringslagen, däri stadgas, att vad

enligt olycksfallsförsäkringslagen gäller angående dagen för olycksfallet skall,

då fråga är örn yrkessjukdom, avse dagen för sjukdomens yppande. En

motsvarande bestämmelse har ansetts böra gälla för nu ifrågavarande skador

och lämpligen erhålla plats i omedelbar följd efter stadgandet rörande dessa

skadors likställande med olycksfallsskador. Vid sådant förhållande erfordras

ingen ändring av 6 § gällande lag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

13 §.

13 § gällande lag innehåller i första stycket stadgande örn att försäkrings-

inrättningen efter erhållen underrättelse örn olycksfallet skall besluta örn

nödiga åtgärder för den skadades vård och bestämma lagstadgad ersättning.

Enligt andra stycket kan ersättningen i avbidan på närmare utredning be­

stämmas provisoriskt. Där tvekan råder från vilken försäkringsinrättning

ersättningen bör utgå, må enligt tredje stycket riksförsäkringsanstalten be­

sluta örn åtgärder för den skadades vård och utgiva ersättning med rätt att,

därest den skadade befinnes vara försäkrad i arbetsgivarbolag, av detta få

gottgörelse för sina utlägg. Fjärde stycket innehåller bestämmelser örn

jämkning i fastställd ersättning. Enligt femte stycket slutligen skall beslut

om ersättning så fort ske kan meddelas den ersättningsberättigade och utan

hinder av förd klagan tillsvidare lända till efterrättelse.

Riksförsäkringsanstalten har föreslagit införandet i denna paragraf av ett

nytt tredje stycke. Enligt detta skall ersättning i anledning av skada, varom

förmäles i 1 § andra stycket, utbetalas av den försäkringsinrättning, där den

skadade vid tidpunkten för skadans yppande är försäkrad, eller, örn skadan

yppas först under tid, då den skadade ej vidare är försäkrad, av den för­

säkringsinrättning, där han var försäkrad, då han senast var utsatt för sådau

slags inverkan, som föranlett skadan. Har den skadade under tid, medan

27

börande försäkringsinrättning. I paragrafens tre återstående stycken finnas

bestämmelser örn skyldighet för arbetsgivaren att anskaffa och till försäk-

ringsinrättningen insända intyg om skadans beskaffenhet med mera samt

om polisundersökning rörande olycksfallet.

Enligt riksförsäkringsanstaltens förslag skall i denna paragraf införas ett

nytt andra stycke, vari stadgas, att ifråga örn skada, varom förmäles i 1 §

andra stycket, anmälan skall göras av den arbetsgivare, hos vilken arbetaren

vid tidpunkten för sjukdomens yppande är anställd, eller av den, som å hans

vägnar förestår arbetet; dock att, örn skadan yppas först efter det arbetaren

upphört att vara utsatt för sådan inverkan, som avses i nämnda lagrum,

anmälan skall göras av den arbetsgivare, hos vilken arbetaren senast var

utsatt för dylik inverkan, eller av den, som å hans vägnar förestår arbetet.

Bestämmelse av motsvarande innebörd återfinnes i 6 § andra stycket

yrkessjukdomsförsäkringslagen.

Av 21 § första stycket torde med tillräcklig tydlighet framgå, att den

Departements-

arbetsgivare eller arbetsföreståndare, varom däri förmäles, är samma person,

chefen.

till vilken underrättelse enligt 20 § skall lämnas. Med hänsyn till den

ändring av 20 §, som tidigare föreslagits, synes därför det av anstalten före­

slagna tillägget till 21 § vara överflödigt.

Övergångsbestämmelserna.

De föreslagna bestämmelserna torde böra träda i kraft den 1 januari

1937 men icke äga tillämpning i fråga örn skada, som yppats dessförinnan,

och ej heller beträffande skada, som yppats senare, därest den skadade icke

efter lagens ikraftträdande varit utsatt för inverkan av den art, som för­

orsakat skadan.

Departementsförslaget är avfattat i överensstämmelse härmed. I den mån

skada, som sålunda uteslutits från de nya bestämmelsernas tillämpning, enligt

hittills tillämpade grunder kan hänföras till olycksfallsskada, skall ersätt-

ningsrätten givetvis icke påverkas av förevarande övergångsbestämmelse.

För detta fall kommer i stället den ytterligare övergångsbestämmelse, jag i

det följande föreslår, att bliva tillämplig.

Ändring av 11 § olycksfallsförsäkringslagen.

Hällande bestämmelser.

Olycksfallsförsäkringslagen avser att genom försäkring i riksförsäkrings-

anstalten eller i ömsesidigt arbetsgivarebolag, varom förmäles i 4 §, tillför­

säkra arbetare, som skadas till följd av olycksfall i arbete, ersättning där­

för på arbetsgivarens bekostnad. Emellertid kan arbetsgivaren även enligt

annan lag eller särskild författning eller på grund av egen utfästelse vara

skyldig att vid skada till följd av olycksfall i arbete utgiva understöd, så­

som avlöning, pension eller annat underhåll, varjämte arbetsgivaren genom

avgifter till kassa, pensionsinrättning eller annan försäkringsanstalt än de

nämnda ömsesidiga arbetsgivarebolagen kan hava tillförsäkrat arbetaren

Kungl. Majus proposition nr 218.

29

Vad angår de olika formerna av partiell självrisk oell därmed samman­

hängande bestämmelser örn avdrag från ersättningar enligt olycksfallsför­

säkringslagen torde numera — bortsett från förhållandena beträffande statens

och kommuns arbetare — endast självrisk i fråga örn läkarvård och läkemedel

hava större praktisk betydelse.

I fråga örn statens och kommuns arbetare torde, på grund av åtgärder

som av dessa arbetsgivare vidtagits för understöd åt arbetare vid sjukdom

och invaliditet, såsom i form av sjukavlöning samt pensionering genom

arbetsgivaren eller genom inrättning till vilken arbetsgivaren väsentligen

bidrager, samtliga i 11 § olycksfallsförsäkringslagen givna stadganden om

avdrag från ersättning i allmänhet vinna tillämpning.

Rörande de åtgärder, som från statens sida vidtagits för att bereda under­

stöd i anledning av skada till följd av olycksfall i arbete, må följande redo­

görelse lämnas. För staten såsom arbetsgivare föreligger enligt åtskilliga

författningar skyldighet att utgiva understöd, som enligt 11 § olycksfalls­

försäkringslagen må avdragas från ersättningen enligt denna lag. Bland

dylika författningar kunna här nämnas dels avlöningsreglementena den 19

juni 1919 (nr 343) för tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens järn­

vägar och statens vattenfallsverk, den 22 juni 1921 (nr 451, jfr 1925 nr 270)

för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande

den civila statsförvaltningen, den 9 juni 1922 (nr 379) för befattningshavare

vid lots- och fyrstaten, den 21 maj 1926 (nr 177) för förste provinsialläkare

och provinsialläkare, den 31 maj 1927 (nr 170) för officerare och under­

officerare samt civilmilitära beställningshavare på aktiv stat m. fl. vid för-

svarsväsendet ävensom den 15 juni 1934 (nr 303) för tjänstemän vid domän­

verket, dels ock civila tjänstepensionsreglementet den 30 juni 1934 (nr 442),

tjänstepensionsreglementet för arbetare samma dag (nr 443) och militära

tjänstepensionsreglementet den 17 maj 1935 (nr 167).

För tjänsteman, rörande vilken avlöningsbestämmelser meddelats i något

av de nyssnämnda avlöningsreglementena, gäller att örn han skadats till

följd av olycksfall i tjänsten och därigenom blivit hindrad att tjänstgöra,

skall han, örn olycksfallet medfört sjukdom, åtnjuta oavkortad lön så länge

sjukdomen varar samt, om olycksfallet efter upphörande av därav förorsakad

sjukdom medfört under längre eller kortare tid bestående förlust av arbets­

förmågan, under tiden likaledes åtnjuta oavkortad lön, dock högst intill dess

sex månader förflutit från dagen för olycksfallet, men skall tjänstemannen

för tid därutöver av sin lön i regel avstå ett visst belopp.

Enligt nyssnämnda tjänstepensionsreglementen skall pension utgå i form

av ålders-, invalid- eller sjukpension, varjämte enligt civila och militära

tjänstepensionsreglementena även kan förekomma s. k. förtidspension. Från

sistnämnda pensionsform liksom från några för vissa tjänstemän eller arbe­

tare gällande särbestämmelser bortses i den följande redogörelsen. Rätt till

ålderspension uppkommer vid uppnådd pensionsålder. Kan vederbörande

räkna minst trettio eller i vissa fall minst tjugufem tjänstår, utgår hel pen­

sion, vilken i regel sammanfaller till beloppet med det för tjänsten stadgade

Kungl. Majus proposition nr 218.

nu är fallet bringas i överensstämmelse med bestämmelserna i statens pen-

sionsreglementen.

Såsom ovan nämnts, bör enligt riksförsäkringsanstaltens mening beträf­

fande de statsanställda ålderspension på grund av sin karaktär av uppskjuten

lön i princip icke föranleda minskning av livränta enligt olycksfallsförsäk­

ringslagen. Beträffande invalidpension bör den del av pensionen, som icke

är att anse som uppskjuten lön, avdragas å olycksfallslivränta. Bestämmelser,

som möjliggöra dylikt förfarande, böra sålunda införas i 11 § olycksfallsför­

säkringslagen. Beträffande de bos enskilda arbetsgivare anställda låter det

sig knappast göra att införa bestämmelser, som reglera alla de olika fall, som

uppkomma på grund av de olikartade pensioneringsbestämmelserna. Emel­

lertid böra givetvis i huvudsak samma regler gälla i dessa fall som beträf­

fande de statsanställda; i de särskilda fall, som icke kunna regleras genom

direkta bestämmelser i lagen, bör skälighetsprövning äga rum under hänsyns­

tagande till de allmänna reglerna.

Konsekvent genomförda skulle nämnda principer i vissa fall kunna leda

till otillfredsställande resultat. Örn den skadade uppnått eller i det närmaste

uppnått det antal tjänsteår, som erfordras för full ålderspension, och sålunda

skulle komma att utfå hela eller större delen av pensionen, skulle summan

av pension och livränta stundom kunna komma att överstiga den avlöning,

vilken den skadade åtnjöt vid anställningens upphörande. Detta bör för­

hindras genom särskilda bestämmelser.

För genomförande av dessa regler har riksförsäkringsanstalten föreslagit

följande ändringar och tillägg till 11 §.

I första stycket första punkten har såsom förutsättning för avdragsrätten

stadgats, icke, såsom enligt gällande lydelse, att arbetsgivaren är skyldig att

vid skada till följd av olycksfall i arbete utgiva »understöd, såsom avlöning,

pension eller annat underhåll», utan att arbetsgivaren är skyldig att vid så­

dan skada utgiva »avlöning, pension eller annan ersättning, som helt eller

delvis utgör understöd på grund av olycksfallet». Ändringen har enligt an­

staltens specialmotivering vidtagits dels emedan pension och avlöning enligt

anstaltens förslag i vissa fall endast till en del skulle anses såsom sådant

understöd som finge avdragas, dels ock emedan föregående formulering icke

vore uttömmande. I det nytillkomna andra stycket stadgas, att såsom sådant

understöd, varom i första stycket är fråga, ej skall anses pension, som till­

försäkrats den skadade på grund av viss levnadsålder och anställningstid. I

fråga örn pension, som utgår vid av olycksfallet föranledd arbetsoförmåga,

skall såsom dylikt understöd anses endast den del av pensionen varmed den­

samma förhöjts utöver det belopp vartill rätt grundats genom anställnings­

tiden. Tnnebörden av andra stycket är, såsom jämväl framgår av anstaltens

speciella motivering, att ålderspension ej skall anses såsom sådant understöd

som får avdragas samt att detsamma skall gälla även den del av invalidpen­

sion som motsvarar »uppskjuten lön». Enligt det likaledes nytillkomna tredje

stycket skall, där beloppet av livränta och till den skadade utgående pension

tillhopa överstiger den skadades årliga arbetsförtjänst vid anställningens

upphörande, livräntan nedsättes med överskjutande belopp. Rörande detta

stycke har anstalten framhållit, att vid beräknandet av den skadades »årliga

arbetsförtjänst vid anställningens upphörande» bestämmelserna i lagens 9 §

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

35

36

böra i tillämpliga delar läggas till grund. Åttonde stycket innehåller bestäm­

melser örn den skälighetsprövning, som anstalten ansett nödig vid bedöman­

det av vissa särskilda fall.

Härefter har riksförsäkringsanstalten övergått till att behandla förhållandet

mellan livränta och avlöning samt därutinnan framhållit följande:

I sådana fall, då olycksfallet icke medfört större bestående invaliditet än

att den skadade kunnat bibehållas vid sin anställning, uppkommer ofta det

spörsmålet, huruvida avlöningen bör inverka på utbetalandet av livränta enligt

olycksfallsförsäkringslagen. I vissa fall har livräntan funnits icke skola utgå,

då den skadade varit tillförsäkrad viss avlöning. Detta har varit fallet be­

träffande statens ordinarie befattningshavare ävensom vissa andra kategorier,

såsom den kommunalanställda ordinarie lärarpersonalen. Bedömningsprinci-

perna i dessa fall hava varit analoga med bedömningsprinciperna beträffande

livränta-pension, d. v. s. någon prövning har ej företagits, huruvida i de en­

skilda fallen avlöningen utgjort ett verkligt understöd för olycksfallsskadan

eller enbart ersättning för utfört arbete. I andra fall åter har den principen

vidhållits, att avdrag å livräntan endast finge ske för avlöning utgiven som

understöd på grund av olycksfallet.

Det är givetvis synnerligen önskvärt, att förhållandet mellan livränta och

avlöning i möjligaste mån regleras efter enhetliga grunder. Rent principiellt

vore enligt riksförsäkringsanstaltens mening riktigast, att avdrag för av­

löning icke finge äga rum i andra fall än då avlöningen verkligen (helt eller

delvis) vore att anse som understöd utgivet i anledning av olycksfallet. Vid

tillämpning av denna regel kunna svårigheter uppkomma, då det gäller att

bestämma, huruvida och i vad mån avlöningen är att anse som understöd.

Dessa svårigheter bliva dock av mindre betydelse i den mån arbetsgivaren

äger möjlighet att jämka avlöningen till skadad arbetare med hänsyn till den

genom olycksfallet vållade nedsättningen i arbetsförmågan. Dylik möjlighet

till lönejustering torde i regel föreligga. De arbetsgivare, varom här är fråga,

hava ofta i löneavtal och lönereglementen intagit bestämmelser, som möjlig­

göra reglering nedåt av avlöningen, då skadad arbetare åsamkats invaliditet

och tillerkänts livränta; även då direkta bestämmelser om dylik lönejustering

icke finnas, saknar arbetsgivaren i regel ändock icke möjligheter att genom­

föra den.

Beträffande de statsanställda föreligga i hithörande avseenden betydelse­

fulla olikheter mellan de ordinarie befattningshavarna och de icke ordinarie.

De icke ordinarie (alltså dels icke ordinarie tjänstemän, dels arbetare)

kunna i stort sett anses jämställda med de hos enskilda arbetsgivare anställda.

Sålunda förekommer för dessa kategorier mer eller mindre ofta övergång till

ny sysselsättning (och ny arbetsgivare), vilket gör, att en skada kan bliva av

stor betydelse icke blott för deras arbets- och försörjningsförmåga inom den

sysselsättning, vari skadan inträffat, utan även för deras förmåga att utföra

arbete och vinna försörjningsmöjligheter i allmänhet. Vidare kan staten be­

träffande dessa arbetare, örn så anses skäligt, företaga reduktion av lönen i för­

hållande till den genom invaliditeten minskade arbetsförmågan. I detta hän­

seende må erinras örn den bestämmelse, som finnes införd i kungörelserna

den 26 juni 1925 (nr 356, 8 § 3 mom. och nr 360, 7 § 3 inom.): Där så anses

skäligt, må verkets styrelse i fråga om extra ordinarie tjänsteman, vilken från

staten uppbär livränta, pension eller annat dylikt understöd, från lönen av­

draga ett belopp, högst motsvarande livräntans, pensionens eller understödets

storlek. Bestämmelse av samma art finnes exempelvis jämväl i kungörelsen

den 22 juni 1928 (nr 215, 8 § 2 morn.). De ordinarie befattningshavarna intaga

Kungl. Majus proposition nr 218.

37

i berörda hänseenden en väsentligt olika ställning. För dessa befattnings­

havare förekommer endast mera sällan övergång till annan anställning. Vidare

kan för dem avlöningen icke jämkas på samma sätt som för de icke ordinarie.

Av vad nu sagts torde framgå, att förhållandet mellan livränta och av­

löning bör ordnas så, att avdrag å livränta för avlöning endast skall äga rum

örn och i den mån avlöningen utgör understöd på grund av olycksfallet; dock

böra särskilda bestämmelser införas beträffande statens ordinarie befattnings­

havare på grund av den särskilda ställning, som dessa intaga i anställnings-

och avlöningshänseende.

Av den tidigare redogörelsen framgår, att riksförsäkringsanstalten med den

föreslagna ändringen av första stycket första punkten bland annat velat fram­

hålla, att, då understöd på grund av olycksfall utginge i form av avlöning,

denna i vissa fall endast till en del skulle anses utgöra sådant understöd som

finge avdragas. I anledning av vad riksförsäkringsanstalten anfört beträffande

förhållandet mellan livränta och lön har anstalten i övrigt föreslagit, att till

statens ordinarie befattningshavare, som ej avgått från tjänsten, livränta skall

utgå endast örn och i den mån särskilda förhållanden därtill föranleda.

Rörande denna bestämmelse, som återfinnes i det nytillkomna sjunde stycket,

har anstalten i den speciella motiveringen sagt sig finna statens ordinarie be­

fattningshavares särställning vara så betydelsefull, att livränta fortfarande i

regel icke borde utgå till dessa befattningshavare så länge de kvarstode i

tjänst och därigenom vore tillförsäkrade sin avlöning och övriga med tjänsten

förenade förmåner. Emellertid kunde fall tänkas förekomma, där undantag

från denna regel kunde anses motiverade av billighetsskäl, exempelvis örn be­

fattningshavaren på grund av olycksfallet åsamkades särskilda kostnader för

tjänstens fullgörande (extra kostnader för resa med automobil eller annat

färdemedel till och från tjänstgöringsstället o. s. v.). I dylika extraordinära

fall syntes möjlighet böra förefinnas för vederbörande att erhålla hela eller

en del av livräntan. Slutligen har anstalten framhållit rörande åttonde stycket,

att detsamma i vissa fall kunde tänkas bliva tillämpligt även i fråga örn för­

hållandet mellan livränta och avlöning.

Rörande riksförsäkringsanstaltens ändringsförslag i övrigt må här om­

nämnas följande.

I 11 § första stycket andra punkten gällande lag har anstalten föreslagit

dels en ändring av uteslutande redaktionell innebörd, dels ock en jämväl

huvudsakligen formell ändring, som enligt anstaltens motivering varit be­

tingad av svårigheten i vissa fall att exakt beräkna till hur stor del arbets­

givaren genom avgifter bidragit till understöd från kassa, pensionsinrättning

eller försäkringsanstalt.

Enligt fjärde stycket i anstaltens förslag må avdrag ske för sjukunderstöd,

som utgives av arbetsgivaren, även örn denne icke står självrisk. I så fall äger

arbetsgivaren från försäkringsinrättningen uppbära vad som avdragits. Stad­

gandet motsvarar första stycket tredje punkten gällande lag men skiljer sig

från denna beträffande avfattningen därutinnan, att enligt gällande lag sjuk­

understöd, vilket skall av arbetsgivaren utgivas, må avdragas i den mån det­

samma utgives. Beträffande den sålunda föreslagna ändringen har riksför-

Kungl. Maj.ts proposition nr 218

38

säkringsanstalten anfört, att stadgandet i gällande lag så tillämpats, att avdrag

gjorts så snart arbetsgivaren visats hava utgivit understöd. Ifrågasättas

kunde dock, huruvida detta vore formellt riktigt. Enligt nuvarande lydelse

avsåges sådant understöd »vilket skall av arbetsgivaren utgivas». Det kunde

eventuellt antagas att den i första styckets första punkt angivna skyldigheten

att utgiva understödet ansåges förutsatt. Enligt en sådan tolkning skulle

sålunda icke, såsom nu skedde, avdrag få göras för sådant understöd som

arbetsgivaren utgivit utan att vara skyldig därtill. Genom den föreslagna

ändringen åsyftades att bestämmelsen skulle erhålla en sådan lydelse, att

någon tvekan örn den formella riktigheten av nu tillämpad praxis icke kunde

uppstå. Någon ändring i tillämpningen avsåges sålunda icke.

Yttranden.

Arméförvaltningen, socialstyrelsen, generalpoststyrelsen och statens pen-

sionsanstalt hava icke funnit anledning framställa några erinringar mot riks-

försäkringsanstaltens förslag. Generalpoststyrelsen har meddelat, att den

årliga utgiftsökning, som ett genomförande av förslaget skulle medföra för

postverket, icke syntes komma att uppgå till något betydande belopp.

Marinförvaltningen och domänstyrelsen hava, i likhet med reservanten

inom riksförsäkringsanstalten, funnit en närmare undersökning rörande

statens ekonomiska inställning till det föreliggande ämnet böra komma till

stånd, innan frågan örn ändring i 11 § olycksfallsförsäkringslagen vidare full­

följdes. Domänstyrelsen har ansett den av riksförsäkringsanstalten föreslagna

regeln, att livränta icke skall utgå till statens i tjänst kvarstående ordinarie

befattningshavare, böra gälla även statens extra ordinarie befattningshavare

och statens arbetare. Livränta borde i regel icke heller utgå till den som

åtnjöte statlig ålderspension. Intill uppnådd pensionsålder borde däremot

till en statens befattningshavare eller arbetare, som avgått med invalid­

pension, viss del av livräntan enligt olycksfallsförsäkringslagen kunna utgå.

Flygstyrelsen har allenast vad sjunde stycket i riksförsäkringsanstaltens

förslag beträffar funnit anledning till erinringar mot förslaget. Av stycket

borde tydligare framgå, att den skadade befattningshavaren väl skulle till­

erkännas livränta men att denna skulle utgå först från den tidpunkt, då be­

fattningshavaren avgått från tjänsten. Vidare borde ersättning utgå i det f

förslaget förbisedda fall, att en statens ordinarie befattningshavare skadades

under utövande av verksamhet hos enskild arbetsgivare. Slutligen vore ur

tjänstemännens synpunkt det i förslaget lämnade medgivandet till skälighets-

prövning icke tillfyllest för sådana fall, då en ordinarie statstjänsteman genom

följderna av ett olycksfall nödgades avstå från en bisyssla i statens tjänst

eller bleve oanvändbar i sådan tjänstgöring, som vore förenad med särskild

ersättning, exempelvis flygtjänstgöring.

Försäkringsrådet har ansett, att någon rationell reglering av förhållandet

mellan livränta å ena samt avlöning och pension å andra sidan icke kunde

vinnas enbart genom ändring av 11 § olycksfallsförsäkringslagen. Då emeller­

tid genom riksförsäkringsanstaltens förslag avsevärda förbättringar skulle

Kungl. Majas proposition nr 218.

39

ernås har rådet tillstyrkt detsamma, samtidigt som rådet framhållit som

önskvärt att denna lagändring icke måtte innebära ett undanskjutande av ett

enhetligt reglerande av berörda fråga i avlönings- och pensionsbestämmel-

serna för statsanställda. Yad angår det i tredje stycket av anstaltens förslag

förekommande uttrycket »den skadades årliga arbetsförtjänst» har rådet

funnit tvekan kunna uppstå vad därmed avsåges i fråga örn skadad, vilkens

pensionsunderlag vore bestämt med hänsyn till inskränkt tjänstgöringstid

(exempelvis halvtidstjänstgöring eller bisyssla).

Inom försäkringsrådet hava fyra ledamöter uttalat skiljaktiga meningar.

Ledamöterna Almström och Carell hava ej kunnat ansluta sig till den av

riksförsäkringsanstalten och majoriteten inom försäkringsrådet uttalade

åsikten, att pensionsförmåner — i den mån dessa kunde anses såsom upp­

skjuten lön eller med andra ord intjänade på grund av anställningstidens

längd — under alla omständigheter icke skulle kunna såsom understöd i an­

ledning av olycksfall avdragas från den enligt olycksfallsförsäkringslagen

utgående ersättningen. Avgörande för huruvida dylikt avdrag skulle ske eller

ej vore, enligt dessa ledamöters förmenande, huruvida arbetsgivaren vid

åtagandet av skyldigheten att prestera pensionsförmåner avsett, att desamma

skulle konsumera rätten till ersättning vid olycksfall, eller meningen varit, att

förmånen skulle utgå fullt fristående från andra sociala förmåner. Man borde

därför från fall till fall träffa avgörande örn eller i vad mån utfäst pension

kunde anses utgöra understöd i anledning av olycksfallet. Det syntes alltså,

som örn den i 11 § angivna huvudregeln borde gälla för förhållandet mellan

olycksfallslivränta och pension på samma sätt som mellan nämnda livränta

och avlöning. Med godtagande av övriga i 11 § föreslagna ändringar av­

styrkte dessa ledamöter sålunda, att i nämnda paragraf upptoges de före­

slagna andra och tredje styckena.

Ledamöterna Carlsson och Tengdahl hava ansett, att de i 11 § berörda för­

hållandena icke erhållit någon mera definitiv, tillfredsställande lösning genom

de av riksförsäkringsanstalten föreslagna ändringarna. Medgivas kunde dock

att det mötte avsevärda svårigheter att erhålla en tillfredsställande ordning

beträffande denna paragraf. Dessa ledamöter hava emellertid velat framhålla,

att avdrag å livränta under inga förhållanden borde ifrågakomma för ålders­

pension. Beträffande sådan pension borde följaktligen bestämmelsen i det

föreslagna tredje stycket icke komma i tillämpning.

Telegrafstyrelsen har funnit avfattandet av 11 § bliva onödigt försvårat

därav att man sökt i ett sammanhang reglera förfarandet beträffande såväl

statsanställd personal som personal i kommunal eller enskild tjänst. Sedan

staten numera genomfört enhetliga avlönings- och pensioneringsbestämmelser

för så gott som all sin personal i tjänstemannaställning samt även för huvud­

parten av i statens tjänst anställda arbetare genomfört pensioneringsbestäm­

melser, som överensstämde med de för tjänstemän gällande, förefölle det som

örn anledning funnes att för undanröjande av nämnda svårighet avfatta 11 § så

att den passade för personal i icke-statstjänst, och i den särskilda kungörelsen

nr 832/1917 angående lagens tillämpning å statsanställd personal meddela de

särskilda bestämmelser, som borde gälla sådan personal.

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

40

Den av riksförsäkringsanstalten verkställda utredningen hade visserligen

haft till egentligt syfte att klarlägga förhållandet mellan förmåner, som ut-

ginge enligt olycksfallsförsäkringslagen, och understöd, som det till följd av

olycksfall i arbete ålåge arbetsgivare att utgiva enligt annan lag eller särskild

författning eller på grund av egen utfästelse. Enär emellertid för de stats­

anställdas vidkommande förefunnes mycken oklarhet även i fråga örn förhål­

landet mellan förmåner enligt olycksfallsförsäkringslagen och gällande av­

lönings- och pensionsförmåner i övrigt -— således i vad mån exempelvis liv­

ränta skulle utgå samtidigt med avlöning eller pension — syntes det telegraf­

styrelsen, som örn i detta sammanhang borde meddelas bestämmelser även

beträffande dylika, i den föreliggande riksdagsskrivelsen ej angivna fall.

Med anledning därav och då avsikten måste vara, att skadad person icke

skulle gagnera av olycksfallet, men att han å andra sidan skulle i viss mån

hållas skadeslös för de ekonomiska följderna av olycksfallet, uttalade sig tele­

grafstyrelsen för att beträffande statsanställd personal meddelades särskilda

stadganden av innehåll, att livränta i regel icke skulle utbetalas till stats­

anställd person, som efter upphörandet av den utav olycksfallet förorsakade

sjukdomen antingen inträdde i full utövning av sin tjänst och alltså uppbure

full avlöning eller ock ålderspensionerades, att den, som efter sjukdomens

upphörande inträdde i tjänst med avkortad tjänstgöring och alltså på grund

av skadan finge vidkännas reglementsenlig avkortning å avlöningen skulle av

livräntan äga uppbära högst så stor del, som motsvarade avkortningen å av­

löningen, samt att den, som på grund av olycksfallet invalidpensionerades

och alltså visserligen erhölle full ålderspension men dock väsentligt minskad

inkomst, skulle för tiden intill dess han nådde pensionsåldern för innehavd

tjänst äga att av livräntan uppbära högst vad som motsvarade skillnaden

mellan full avlöning och pension, varemot livräntan skulle indragas efter det

han nått pensionsåldern. Därutöver borde, efter särskild prövning av riks­

försäkringsanstalten, den skadade kunna av fastställt men icke utgående liv­

räntebelopp åtnjuta viss gottgörelse för den fördyring av livsföringen, som

skadan kunde visas medföra, samt för genom skadan i övrigt föranledd be­

stående olägenhet eller annat men.

I fråga örn arbetare i statens tjänst torde, vare sig kollektivavtal gällde eller

icke, i allmänhet förekomma viss, individuellt bestämd reduktion å lönen, där

fullgott arbete icke kunde presteras på grund av olycksfallsskada. Före-

nämnda regel beträffande tjänsteman med avkortad avlöning torde även för

sådant fall kunna utan vidare tillämpas.

Skulle icke-ordinarie tjänsteman eller arbetare på grund av skada till följd

av olycksfall i arbetet entledigas utan pension eller understöd, borde han äga

uppbära livräntan till fulla beloppet.

Vattenfallsstyrelsen har anslutit sig till de åsikter, som sålunda uttalats av

telegrafstyrelsen.

Järnvägsstyrelsen har yttrat, att det mot 11 §:ens ordalydelse i förslaget i

stort sett icke syntes vara något att erinra ur formell synpunkt. De vidtagna

ändringarna vore emellertid av en mycket påtaglig saklig betydelse särskilt

Kungl. Maj.ts proposition nr 218.

41

för staten såsom arbetsgivare. Tydligast och huvudsakligen framträdde detta,

för statens järnvägars vidkommande, vid en granskning av de i förslaget an­

givna grunderna för reglerandet av förhållandet mellan livränta enligt lagen,

å ena, och pension å andra sidan. I relationen mellan livränta och avlöning

enligt statens järnvägars tillämpning av nuvarande bestämmelser på området

innebure nämligen förslaget icke någon ändring av egentlig betydelse, och be­

träffande övriga i paragrafen angivna förmåner än livränta hade icke några

ändringar ifrågasatts.

Enligt nuvarande tillämpning vid statens järnvägar gällde beträffande liv­

ränta på grund av olycksfall, att sådan icke utbetalades till före detta befatt­

ningshavare, som åtnjöte pension, vare sig ålders-, invalid- eller sjukpension,

utom i några få fall och då till endast en obetydlig del, liksom icke heller till

i tjänst varande ordinarie befattningshavare. Däremot utginge livränta till i

tjänst varande extra ordinarie personal, men reducerades därvid eventuellt

avlöningen i förhållande till den av olycksfallet nedsatta arbetsförmågan.

Och slutligen utbetalades livränta till arbetare i statens tjänst, varvid angående

avlöningen bestämts, att arbetare, vilkens skada ej på minsta sätt nedsatt

hans kapacitet i det yrke han före olycksfallet innehaft, skulle erhålla obe­

skuren timpenning vid bibehållen yrkesutövning, men att, örn skadan vore till

hinder vid utförandet av arbetarens yrke, hans timpenning skulle undergå en

däremot svarande nedsättning, och gällde detsamma ifall arbetaren efter olycks­

fallet överflyttades till lägre kvalificerad befattning än den förut innehavda.

I olikhet med sålunda angivna grunder för livräntas utbetalande skulle

enligt riksförsäkringsanstaltens förslag ålderspension icke få föranleda minsk­

ning av livränta — utom i visst fall av ringa praktisk betydelse — och, där

invalidpension utginge, denna livränta få minskas endast med den del av pen­

sionen, varmed densamma förhöjts utöver det belopp, vartill rätt grundats

genom anställningstiden. Därjämte hade gjorts ett särskilt tillägg i fråga om

i tjänst varande ordinarie befattningshavare, innebärande att livränta till

sådana skulle utgå »örn och i den mån särskilda förhållanden därtill för­

anleda». Detta tillägg vore emellertid av så ringa ekonomisk betydelse för

statens järnvägar, att man här kunde helt bortse därifrån.

I detta sammanhang kunde emellertid anmärkas, att förhållandet mellan

livränta och sjukpension icke blivit i lagtexten reglerat, oaktat av riksförsäk­

ringsanstaltens motivering till ändringarna i 11 § tydligt framginge, att an­

stalten i förevarande avseende likställt denna pension med invalidpension.

För att kunna i någon mån bilda sig en uppfattning örn den ekonomiska

innebörden av de ifrågasatta ändringarna hade styrelsen låtit verkställa en

utredning angående fastställda livräntor till före detta befattningshavare i

statens järnvägars tjänst, vilka för dot dåvarande åtnjöte ålders- eller invalid-,

respektive sjukpension. Av denna utredning framginge, att livränta till­

erkänts 42 ålderspensionärer med tillhopa 14,545 kronor och 40 invalid- och

sjukpensionärer med tillhopa 24,702 kronor, samt att, jämlikt förslaget, av

ifrågavarande invalid- och sjukpensioner cirka 10,000 kronor skulle anses ut­

göra understöd, varmed beloppet 24,702 kronor finge minskas. Av dessa 82

Kungl. Majis proposition nr 218.

42

livräntor hade dock ett 40-tal icke slutgiltigt bestämts, beroende därpå att,

då enligt dittillsvarande tillämpning livränta icke skolat utgå till pensionär,

det ansetts onödigt att låta underkasta på viss tid bestämda livräntor för­

nyad prövning. Under förutsättning att förhållandena vore konstanta skulle

förslaget följaktligen innebära en årlig utgiftsökning för statens järnvägar

av cirka 30,000 kronor.

St.atsJcontoret har icke velat motsätta sig en ändring, enligt vilken ålders­

pension icke längre skulle föranleda minskning av livränta enligt olycksfalls­

försäkringslagen.

I riksförsäkringsanstaltens förslag hade icke närmare reglerats förhållan­

det mellan sjukpension och livränta. Då sjukpension vore föranledd av annan

anledning än olycksfall i tjänsten kunde ifrågasättas, huruvida icke nämnda

pension borde likställas med ålderspension.

Statskontoret instämde i syftet med den föreslagna bestämmelsen, att till

statens ordinarie befattningshavare, som ej avgått från tjänsten, livränta

under vissa förhållanden skulle kunna utgå. I lagtexten borde dock angivas

vem som ägde besluta i frågor av denna art samt, genom exemplifiering, i

vilka fall livränta kunde ifrågakomma. Ehuru i sak intet vore att erinra mot

att bestämmelsen ifråga gällde endast ordinarie befattningshavare, syntes det

dock i formellt hänseende otillfredsställande, att olika förfaringssätt sålunda

komme att tillämpas ifråga örn avdrag för ordinarie och för icke-ordinarie

befattningshavare.

Vidare kunde ifrågasättas lämpligheten av att intaga förevarande ändringar,

i vad de avsåge statsanställd personal, i 11 § olycksfallsförsäkringslagen. Ur

redaktionell synpunkt förefölle det vara att föredraga, att ändringarna i denna

del inarbetades i kungörelsen den 30 november 1917 med bestämmelser örn

lagens tillämpning å sådan personal.

Ett genomförande av förslaget komme uppenbarligen att för statsverket

medföra ökade kostnader. Såvitt statskontoret kunde bedöma torde dessa

dock icke bliva av den storleksordning, att avgörande hänsyn därtill behövde

tagas.

Svenska stadsförbundet har ansett, att de direkta verkningarna av den före­

slagna lagändringen icke behövde väcka betänkligheter från städernas sida.

I de fall, där städerna i sina pensionsreglementen förbehållit sig att livränta

enligt olycksfallsförsäkringslagen skulle gå i avräkning å pensionen, skulle

tvärtom en ökning av livräntan minska stadens utgifter för pensionen.

I likhet med en reservant inom riksförsäkringsanstalten ifrågasatte emel­

lertid förbundet, örn icke även staten såsom arbetsgivare i framtiden tvinga­

des genom bestämmelser i pensionsreglementen neutralisera de förmåner för

den anställde, som man velat bereda genom olycksfallsförsäkringslagens

ändring. Det syntes önskvärt att staten-arbetgivarens ståndpunkt därvidlag

fixerades innan staten som lagstiftare toge ställning till föreliggande fråga.

Därest åter staten icke blott som handhavare av försäkringen utan även

som arbetsgivare ginge med på att livräntan utginge oavkortad utöver ålders­

pension och del av förtidspension, kunde detta icke bliva utan följder för

Kungl. Maj.ts proposition nr 218.

43

de städer, som nu stöde självrisk. Det torde då knappast bliva möjligt att

införa eller bibehålla stadganden, som ställde dessa städers arbetare i en

sämre ställning än statens.

Ehuru förslaget i och för sig icke syntes behöva framkalla betänkligheter

från de av reformen berörda städernas sida, måste förbundet på anförda

grunder ställa sig tveksamt i fråga örn lämpligheten att redan nu genomföra

de föreslagna lagändringarna.

Svenska arbetsgivareföreningen har i sitt yttrande framfört synpunkter och

önskemål, vilka i sak helt överensstämma med dem som inom försäkrings-

rådet anförts av ledamöterna Almström och Carell.

Landsorganisationen har ansett tvekan kunna uppstå rörande tolkningen

av den föreslagna bestämmelsen örn nedsättning av livräntan i det fall, att

beloppet av livränta och till den skadade utgående pension tillhopa överstege

den skadades årliga arbetsförtjänst vid anställningens upphörande. Av riks-

försäkringsanstaltens motivering framginge, att anstalten anslutit sig till den

uppfattningen, att vid ålderspension innehållande av eller avdrag å livränta

ej finge ske. Den nyssnämnda bestämmelsen örn nedsättning av livräntan

vore emellertid generell och kunde tolkas såsom även avseende ålderspension.

Detta vore väl knappast riktigt. Därest en statens ordinarie befattningshavare,

som tillerkänts ålderspension, erhölle tillfällig anställning hos staten samt

därunder skadades genom olycksfall i arbetet och tillerkändes livränta, syntes

det både oriktigt och obilligt att nedsätta livräntan. Ett förtydligande eller

en ändring av anstaltens förslag i denna del borde äga rum. För övrigt kunde

erinras, att i andra stycket av förslaget uttalades, att såsom understöd, varom

i första stycket vore fråga, ej skulle anses s. k. ålderspension samt att det

därför måste anses tämligen ologiskt att under bestämmelsen i tredje stycket

inbegripa ålderspensionen — örn nu detta varit anstaltens mening.

Anstaltens förslag örn ändring löste en del av frågorna beträffande den

svårtolkade 11 §. Åtskilligt kvarstode. En undersökning borde bland annat

verkställas, huruvida icke någon närmare reglering kunde åstadkommas be­

träffande förhållandet mellan enskilda arbetsgivare och hos dem anställda

arbetare. Förslaget hade närmast betydelse för i statens, eventuellt i kom­

munernas tjänst anställda personer. En dylik undersökning borde dock icke

hindra att nu föreslagna ändringar så snart som möjligt gjordes till föremål

för lagstiftning.

Svenska järnvägsmannaförbundet har särskilt erinrat örn det fall att en

befattningshavare, som skadats till följd av olycksfall i arbetet men som på

grund av skadans art fått kvarstanna f tjänsten, sedermera utan samband med

olycksfallet drabbades av sjukdom, som gjorde honom oförmögen att be­

hörigen sköta sin tjänst. En dylik befattningshavare bleve då entledigad

med pension, men enär avgången icke vore beroende på olycksfallsskadan

erhölle han endast sjukpension och bleve enligt förbundets tolkning av för­

slaget icke berättigad till någon del av livräntan. Förbundet ansåge rättvist

att livräntan i detta fall utginge. Vidare yrkade förbundet sådan ändring av

den föreslagna lagtexten, att den som skadats till följd av olycksfall i arbetet

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

Departe­

ments­

chefen.

och på grund därav tillerkänts livränta måtte vid avgång ur tjänsten med

pension erhålla livräntebeloppet, oavsett viss levnadsålder och anställnings­

tid. Slutligen ansåg förbundet intet sakligt skäl kunna påvisas varför en

statens ordinarie befattningshavare, t. ex. en stationskarl, som ej avgått från

tjänsten, skulle i fråga örn rätt till livränta ställas i sämre ställning än mot­

svarande befattningshavare vid exempelvis en enskild järnväg.

Genom olycksfallsförsäkringslagen beredes en arbetare, som skadats till

följd av olycksfall i arbetet, på arbetsgivarens bekostnad viss ersättning för

den honom genom olycksfallet åsamkade förlusten av eller minskningen i för­

värvsförmågan. Detta lagens syfte har emellertid icke ansetts kräva att ersätt­

ningen skall utgå alldeles oberoende av arbetsgivaren på annan grund

åliggande skyldighet att utgiva eller bekosta ersättning åt arbetaren för skada

till följd av olycksfall i arbetet. Utan att vilja förhindra möjligheten för

arbetsgivaren att frivilligt bereda arbetaren gottgörelse utöver det i olycks­

fallsförsäkringslagen fastställda måttet har därför lagen fastslagit den

principen, att understöd, som arbetsgivaren eljest på grund av skadan är

skyldig bekosta arbetaren, må avdragas från den enligt lagen utgående ersätt­

ningen, samt att på grund härav arbetsgivarens försäkringsavgifter enligt

lagen få i motsvarande mån minskas. Avdrag får emellertid enligt lagen

endast ske i fråga örn emot varandra svarande slag av ersättningar. Bestäm­

melser rörande avdrag från olycksfallsersättningen äro givna i 11 § medan

stadgande om minskning i försäkringsavgifterna återfinnes i 15 § andra

stycket.

I tillämpningen ha emellertid, delvis med stöd av uttalande i motiven till

lagen, från fastställd ersättning avdragits även andra arbetaren tillkommande

förmåner än sådana som hava sin grund i olycksfallsskadan. Då dessa för­

måner skulle utgått även om olycksfallet icke inträffat, kan man alltså säga,

att arbetaren icke erhållit den kompensation för olycksfallsskadan som lagen

avsett att tillförsäkra honom. En sådan avvikelse från lagens grundprincip

kan icke anses tillfredsställande. Medgivas måste dock att, sådana för­

hållandena äro, en i detaljerna fullt uttömmande lösning av hithörande pro­

blem är synnerligen svår att åstadkomma. Detta torde framförallt ha sin orsak

i vanskligheten i vissa fall att exakt fixera, örn och med vilket belopp en av

arbetaren åtnjuten förmån utgör av arbetsgivaren bekostat understöd i anled­

ning av olycksfallet. Ej sällan har anledningen till att frågan överhuvudtaget

uppkommit varit den, att till grund för bestämmandet av ersättning enligt

lagen lägges icke den faktiska minskningen i arbetarens arbetsförtjänst utan

den enligt vissa allmänna principer beräknade nedsättningen av hans arbets­

förmåga. Livränta kan sålunda fastställas för en arbetare, som genom olycks­

fall i arbetet ådragit sig ett lyte, oaktat arbetaren får kvarstanna i arbetet

med bibehållen lön. Står arbetsgivaren total självrisk, har i vissa dylika fall

lönen ansetts delvis utgöra understöd på grund av lytet utan att avseende

fästs vid arbetsgivarens värdering av arbetarens arbetsförmåga efter olycks­

fallet.

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

Kiksförsäkringsanstaltens förslag avser framför allt att förhindra, att från

ersättning enligt lagen må avdragas andra förmåner än sådana som verkligen

kunna sägas utgöra understöd på grund av olycksfallet. Förslaget innebär,

utan att göra anspråk på fullständighet, en mer detaljerad reglering av hit­

hörande spörsmål än som erbjudes i hittills gällande bestämmelser, varjämte

dessa i förslaget undergått smärre ändringar av delvis saklig, delvis endast

formell innebörd. Vid utarbetandet av förslaget synes anstalten haft för

ögonen huvudsakligen de förmåner som enligt särskilda författningar, fram­

förallt vissa avlönings- och pensionsreglementen, beredas statens arbetare vid

nedsättning eller (faktisk eller presumerad) förlust av arbetsförmågan. An­

stalten har därvid sökt för de mer tveksamma fallen reglera när och i vad

mån dylik förmån utgör understöd på grund av olycksfall i arbete. Bestäm­

melserna härom hava emellertid i förslaget erhållit en allmängiltig avfattning

och skulle därför, i den mån så läte sig göra, bliva tillämpliga även beträffande

arbetare i kommunal eller enskild tjänst. Med hänsyn till att en något så när

enhetlig reglering av avlönings- och pensionsförmånerna förefinnes allenast

beträffande statens arbetare och att de föreslagna bestämmelserna i flertalet

fall torde vara ägnade att läggas till grund jämväl vid bestämmandet av er­

sättning till arbetare i kommunal eller enskild tjänst, torde någon erinran

icke kunna göras mot de förutsättningar, från vilka anstalten utgått vid ut­

arbetandet av sitt förslag. Att, såsom i vissa yttranden förordats, i olycks­

fallsförsäkringslagen reglera förevarande frågor endast såvitt de gälla arbetare

i kommunal eller enskild tjänst men i kungörelsen den 30 november 1917 in­

föra särskilda bestämmelser härutinnan för statens arbetare, torde redan av

nyss anförda grunder icke vara erforderligt eller ens lämpligt. Ett dylikt för­

faringssätt skulle för övrigt innebära avvikelse från den hittills undantagslöst

tillämpade regeln, att lagens materiella bestämmelser gälla för samtliga

arbetare och arbetsgivare. Icke heller torde det vara nödvändigt att, såsom

från vissa håll föreslagits, uppskjuta omprövningen av 11 §:ens bestämmelser

i avbidan på närmare utredning rörande den ställning staten såsom arbets­

givare bör taga till frågan om förhållandet mellan olycksfallsersättning, å

ena, samt avlöning och pension, å andra sidan. Sedan enighet numera synes

hava i huvudsak nåtts därom, att pensionen, liksom avlöningen, i regel bör

betraktas såsom ersättning för presterat arbete, synes lämpligt att vidtaga

ändringar i de bestämmelser, vid vilkas tillämpning pensionen, och i vissa fall

även avlöningen, kommit att betraktas såsom understöd.

De av riksförsäkringsanstalten föreslagna ändringarna i 11 §:ens första

stycke första och andra punkterna, av vilka ändringen i första punkten är

avsedd att vara av grundläggande betydelse för omregleringen av paragrafens

avdragsbestämmelser, hava av de myndigheter och sammanslutningar, vilka

icke ställt sig avvisande till förslaget i dess helhet, tillstyrkts eller lämnats

utan erinran. För egen del förordar jag en avfattning av dessa punkter i enlig­

het med riksförsäkringsanstaltens förslag.

Andra stycket i riksförsäkringsanstaltens förslag innehåller vissa särskilda

föreskrifter som skola iakttagas vid tillämpningen av bestämmelserna i första

Kungl. Majus proposition nr 218.

45

46

stycket. Av den tidigare redogörelsen framgår att, medan enligt ordalydelsen

i 11 § den grundsatsen uttalas att avdrag endast får ske beträffande mot var­

andra svarande slag av ersättningar, rättstillämpningen, med stöd av det förut

berörda uttalandet i ålderdomsförsäkringskommitténs motiv, ansett även en

ren ålderspension utgöra sådant vid skada till följd av olycksfall i arbete ut­

gående understöd som jämlikt 11 § kan avdragas från ersättning enligt lagen.

Mot riksförsäkringsanstaltens förslag att i lagen fullt tydligt inskriva den

princip som redan nu torde få anses lia vunnit uttryck i densamma, nämligen

att från ersättning för skada på grund av olycksfall i arbete icke får avdragas

pension som tillförsäkrats den skadade på grund av viss levnadsålder och

anställningstid, har jag ingen erinran att framställa. Jag kan sålunda icke

dela de betänkligheter härutinnan som anförts av arbetsgivareföreningen och

två ledamöter inom försäkringsrådet. Från regeln att ett och samma belopp

icke samtidigt må utgöra ålderspension och ersättning för skada till följd av

olycksfall i arbete synes någon möjlighet till avvikelse icke böra lämnas

öppen. En annan sak är, att det föreslagna stadgandet icke utesluter möjlig­

heten för enskilda arbetsgivare att införa bestämmelser, enligt vilka, i hän­

delse ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen utgår, motsvarande minsk­

ning skall ske i arbetaren eljest tillkommande ålderspension. Det är emeller­

tid min förhoppning att, ifall föreliggande förslag antages, dylika mot syftet

med detsamma stridande bestämmelser icke längre skola ifrågakomma.

Där vid sidan av den rena ålderspensionen finnas pensionstyper sådana

som invalid- eller sjukpension enligt de viktigaste statliga pensionsregle-

mentena, hava även dessa senare pensionstyper i viss mån karaktären av

ålderspension. I den mån så icke är fallet synes, såsom riksförsäkrings-

anstalten yttrat, både invalid- och sjukpension kunna anses utgöra understöd.

Den i förevarande sammanhang väsentliga skillnaden förefinnes dock mellan

dessa båda pensionsformer, att det i invalidpensionen innefattade under­

stödet utgår just på grund av skada till följd av olycksfall i arbete, medan

det understöd som eventuellt innefattas i sjukpensionen aldrig utgår på grund

av sådan skada. Denna skillnad synes i överensstämmelse med avfattningen

av första stycket första punkten föranleda till att visserligen invalidpension

men aldrig sjukpension, lika litet som ålderspension, bör anses utgöra under­

stöd varom i första stycket är fråga. Såsom i ett par yttranden erinrats är

riksförsäkringsanstaltens förslag i så måtto ofullständigt, att däri icke reglerats

förhållandet mellan livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen och sjuk­

pension. Vid den överarbetning av förslaget, som verkställts inom social­

departementet, har på grund härav andra stycket undergått viss omarbetning,

därvid jämväl några jämkningar av formell natur vidtagits.

I likhet med landsorganisationen finner jag den av riksförsäkringsanstalten

i tredje stycket föreslagna bestämmelsen svårtolkad. Enligt bestämmelsen

ifråga skulle livränta och pension icke få överstiga den skadades årliga arbets­

förtjänst vid anställningens upphörande. I inledningen till sin allmänna

motivering har anstalten erinrat örn att i de fall, då arbetsgivaren i vanlig

Kungl. Majus proposition nr 218.

47

ordning erlägger försäkringsavgifter, livränta utgår från försäkringsinrätt-

ningen oavsett de förmåner, som arbetsgivaren eventuellt bereder den skadade.

Någon ändring härutinnan borde enligt anstaltens mening icke ske, varför

denna grupp av arbetsgivare och hos dem anställda arbetare icke berördes av

anstaltens ändringsförslag. Tveksamt synes dock vara huruvida bestämmelsen

i tredje stycket i anstaltens förslag erhållit sådan avfattning, att densamma

skulle bliva tillämplig allenast i de fall då arbetsgivaren stöde självrisk. De

i första stycket stadgade villkoren, enligt vilka för avdragsrätt fordras, bland

annat, att arbetsgivaren erhållit lindring i försäkringsavgiften, gälla endast

avdrag för understöd som utgives i anledning av olycksfallet. Då enligt andra

stycket i anstaltens förslag ålderspension icke skall anses utgöra sådant under­

stöd, synes det generellt avfattade stadgandet i tredje stycket rörande avdrag

för ålderspension kunna tolkas såsom innefattande en särskild, av villkoren

i första stycket oberoende avdragsbestämmelse. Skälen för denna tolkning

kunna med andra ord uttryckas så, att enär en arbetsgivares utfästelse att

utgiva ålderspension icke berättigar honom att erhålla nedsättning i försäk­

ringsavgiften, måste tredje stycket i anstaltens förslag, örn det överhuvud­

taget skall kunna vinna tillämpning, anses gälla samtliga fall, då ålders­

pension utgår, och icke endast de fall, då jämte ålderspension tillförsäkrats

arbetaren understödsförmåner, för vilka arbetsgivaren erhållit lindring i för­

säkringsavgiften. En dylik tolkning torde även ur saklig synpunkt äga be­

rättigande. Det synes nämligen icke kunna anföras något skäl, varför

arbetare, anställda hos arbetsgivare som stå självrisk, skulle nödgas få dem

tillerkända livräntor beskurna, medan andra arbetare skulle i motsvarande fall

erhålla livräntornas fulla belopp. Ingen anledning finnes heller att i detta

hänseende bereda arbetsgivare, som stå självrisk och således själva utgiva

livräntor enligt olycksfallsförsäkringslagen, en förmånligare ställning än

övriga arbetsgivare, vilka med sina försäkringsavgifter bestrida dylika liv­

räntor.

Av nyss återgivna uttalande i anstaltens motivering framgår emellertid,

att anstalten icke avsett att stadgandet skulle erhålla en så vidsträckt til­

lämpning, som enligt nyss återgiven tolkning bleve fallet, utan att anstalten

i stället ansett den regeln fortfarande böra gälla, att i fall, då arbetsgivaren

erlägger försäkringsavgifter, livränta bör utgå oavsett de förmåner, som

arbetsgivaren eventuellt bereder den skadade. Då jag helt ansluter mig till

denna uppfattning, kan jag på förut anförda skäl icke tillråda införandet i

lagen av en bestämmelse, motsvarande den av anstalten i tredje stycket före­

slagna. Jag delar för övrigt järnvägsstyrelsens mening, att bestämmelsen i

fråga endast skulle bliva av ringa praktisk betydelse. Förutsättningarna för

att en pensionsberättigad arbetare tillerkännes livränta till så högt belopp,

att pensionen och livräntan tillhopa överstiga hans arbetsförtjänst före

olycksfallet, äro nämligen i regel, att arbetaren tämligen nära pensionsåldern

drabbas av en mycket svår olycksfallsskada. Dylika fall torde dock vara

relativt sällsynta, varjämte jag vill erinra örn stadgandet i 8 § olycksfalls­

försäkringslagen, att vid bedömandet i vad mån viss kroppsskada åstad-

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

48

Kungl. Maj-.ts proposition nr 218.

kommit nedsättning av arbetsförmågan hänsyn även skall tagas till den ska­

dades ålder.

Departementsförslaget innehåller sålunda ingen motsvarighet till stadgan­

det i tredje stycket i anstaltens förslag.

Fjärde stycket i riksförsäkringsanstaltens förslag motsvarar sista punkten

i nuvarande första stycket. Anstalten har dock, i avsikt att erhålla bättre

överensstämmelse mellan lagtexten och nu allmänt tillämpad praxis, före­

slagit viss omredigering av stadgandet. Förslaget i denna del, mot vilken

ingen erinran gjorts i de avgivna yttrandena, finner jag mig kunna förorda.

I departementsförslaget återfinnes stadgandet i tredje stycket.

Femte stycket i riksförsäkringsanstaltens förslag återger utan ändring

innehållet i 11 §:ens nuvarande andra stycke, enligt vilket avdrag icke må

göras för pensionstillägg eller understöd enligt lagen örn allmän pensions­

försäkring eller för understöd från sjömanshus eller för annat dylikt, allenast

för behövande avsett understöd. Emellertid är lagen örn allmän pensions­

försäkring avsedd att från och med den 1 januari 1937 ersättas av lagen den

28 juni 1935 (nr 434) örn folkpensionering och förordningen samma dag (nr

435) örn invalidunderstöd.

Vidare kan ifrågasättas, huruvida icke blindhetsersättning enligt förord­

ningen den 20 april 1934 (nr 105) om sådan ersättning bör hänföras till de

understöd, för vilka avdrag å ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen

icke bör äga rum. Visserligen är blindhetsersättningen i princip en lyteser-

sättning, men från rätt till ersättning är undantagen den, vars egen eller

vars försörjningspliktiga anhörigas ekonomiska ställning är sådan att blind­

hetsersättning rimligen icke bör till honom utgå. Även i fråga örn sådan er­

sättning sker alltså en viss behovsprövning. Det synes knappast förenligt

med rättvisa eller med ersättningens syfte örn de statens arbetare, som blivit

blinda genom olycksfall i arbetet och befunnits böra erhålla blindhetsersätt­

ning, trots detta faktiskt icke skulle komma i åtnjutande av denna ersättnings

särskilda förmåner. Med hänsyn härtill och till det förut anförda har nu ifrå­

gavarande stadgande ändrats i departementsförslaget.

Sjätte stycket i riksförsäkringsanstaltens förslag och femte stycket i de­

partementsförslaget motsvara helt tredje stycket i paragrafens nuvarande

lydelse.

För den tid, under vilken en statens ordinarie befattningshavare fullgör

sin tjänst, utgår till honom den för befattningen fastställda lönen, och detta

oavsett örn han på grund av olycksfall i tjänsten fått livränta sig tillerkänd.

Örn däremot en annan befattningshavare eller arbetare tillerkänts livränta i

anledning av olycksfall i tjänsten eller arbetet, har i regel arbetsgivaren

möjlighet att vidtaga motsvarande nedsättning i lönen. Med hänsyn här­

till synes rimligt att, såsom riksförsäkringsanstalten i sjunde stycket före­

slagit, meddela en för statens ordinarie befattningshavare gällande särbestäm­

melse, enligt vilken till sådan befattningshavare livränta enligt olycksfalls-

49

försäkringslagen i allmänhet icke skall utgå. Emellertid äro vissa andra

tjänstinnehavare, exempelvis folkskollärare och åtskilliga andra innehavare

av kommunal tjänst, i det hänseendet likställda med statens ordinarie befatt­

ningshavare, att enligt författning eller av statlig myndighet fastställt be­

slut lön för fullgjord tjänstgöring skall utgå oberoende av örn vederbörande

tillerkänts livränta på grund av olycksfall i tjänsten. För de fall varå första

stycket äger tillämpning, d. v. s. då arbetsgivaren står självrisk, synes vid

sådant förhållande berörda särbestämmelse böra utsträckas att gälla även sist

angivna tjänstinnehavare. Att, såsom domänstyrelsen ifrågasatt, låta bestäm­

melsen gälla samtliga statens befattningshavare och arbetare finner jag där­

emot med hänsyn till gällande avlöningsbestämmelser icke erforderligt.

I likhet med riksförsäkringsanstalten anser jag dock, att även i nu före­

varande fall livränta bör utgå, örn och i den mån särskilda förhållanden där­

till föranleda. Såsom »särskilda förhållanden» torde kunna räknas icke endast

det av riksförsäkringsanstalten omnämnda fallet, att skadan medför ökade

levnadskostnader för befattningshavaren, utan även de fall, örn vilka flyg­

styrelsen erinrat, då befattningshavaren på grund av skadan nödgas avstå

från en lönande bisyssla eller blir oanvändbar i viss kvalificerad tjänst­

göring, som är förenad med särskild ersättning. Då det knappast låter sig

göra att i lagtexten uppräkna alla tänkbara dylika fall, synes man få låta

sig nöja med en mer allmänt avfattad bestämmelse sådan som anstalten före­

slagit. Däremot hava övriga av flygstyrelsen gjorda erinringar beaktats i

departementsförslaget. Sålunda torde av sjätte stycket i sistnämnda förslag

bland annat framgå, att i där angivna fall livränta alltid skall bestämmas i

vanlig ordning men i regel utgå först från befattningshavarens avgång ur

tjänsten. I anledning av vad statskontoret därutinnan anfört vill jag erinra,

att beslut i nu förevarande frågor givetvis skola meddelas i eljest gällande

ordning, d. v. s. i första hand av vederbörande försäkringsinrättning eller,

för statens arbetares vidkommande, av riksförsäkringsanstalten, samt i sista

hand av försäkringsrådet.

Såsom tidigare framhållits är riksförsäkringsanstaltens förslag utarbetat

under beaktande väsentligen av de avlönings- och pesionsbestämmelser, vilka

gälla för skilda slag av arbetare i statens tjänst. Detta torde visserligen icke

föranleda, att icke förslagets bestämmelser i allmänhet skulle kunna direkt

tillämpas även på arbetare i kommunal eller enskild tjänst. För vissa av

dessa arbetare kunna emellertid hithörande förhållanden tänkas vara eller

bliva så egenartat reglerade att de icke gå att passa in under förslagets be­

stämmelser. Enda möjligheten synes då vara att, såsom riksförsäkrings­

anstalten i åttonde stycket föreslagit, överlämna åt vederbörande försäk­

ringsinrättning att efter skälighetsprövning bestämma örn och med vilket be

lopp avdrag å ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen skall äga rum.

Stadgandet härom, mot vilket ingen erinran gjorts i de avgivna yttrandena,

återfinnes i sjunde stycket i departementsförslaget. Givetvis bör prövningen

såvitt möjligt ske med huvudsaklig ledning av de i paragrafen i övrigt givna

bestämmelserna.

Bihang till riksdagens protokoll W36. 1

sami.

Nr 218.

Kungl. Majus proposition nr 218.

877 ali 4

50

Tiden för ikraftträdandet av de av mig sålunda förordade bestämmelserna

synes böra sättas till den 1 januari 1937. Ersättningsanspråk, grundade på

dessförinnan inträffade olycksfall, böra dock bedömas enligt äldre lag.

Den rättvisare avvägning av lagens ersättningsbestämmelser, som det nu

framlagda förslaget innebär, skulle föranleda viss ökning av arbetsgivarnas

avgifts- eller ersättningsskyldighet. Denna ökning torde emellertid i stort

sett bliva skäligen ringa. Förslaget har ju betydelse endast för det fåtal

arbetsgivare som stå självrisk. Av dessa intager staten det avgjort främsta

rummet. På grund av föreliggande riskförhållanden lärer den nu föreslagna

ändringen för’ statens vidkommande fa sin huvudsakliga betydelse inom de

affärsdrivande verken. Även här torde emellertid utgiftsökningen bliva av

skäligen underordnad betydelse. I detta sammanhang må erinras örn att

ingen av de statliga myndigheter, som yttrat sig i ärendet, framställt någon

erinran mot förslaget i anledning av befarade ökade utgifter. Generalpost­

styrelsen har anfört, att den årliga utgiftsökning, som ett genomförande av

förslaget skulle medföra för postverket, icke syntes komma att uppgå till

något betydande belopp. Järnvägsstyrelsen — det statens verk som framför

allt torde komma ifråga i detta sammanhang — har i sitt yttrande verkställt

en beräkning av den årliga kostnadsökning, som förslagets genomförande

skulle medföra. Av yttrandet framgår att för statens järnvägar skulle ökningen

belöpa sig till det relativt obetydliga beloppet av omkring 30,000 kronor.

Erinras må härvid att det i departementsförslaget icke upptagna stadgandet

i tredje stycket i riksförsäkringsanstaltens förslag av järnvägsstyrelsen för­

klarats vara av ringa praktisk betydelse. I 2 § kungörelsen den 30 november

1917 (nr 832) angående särskilda bestämmelser i fråga örn tillämpning av

olycksfallsförsäkringslagen å statens arbetare, med däri senast den 28 juni

1935 (nr 424) vidtagna ändringar, stadgas, att ersättning enligt lagen utgives, i

fråga örn arbetare vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar, statens

vattenfallsverk, stiftsnämndernas förvaltning samt domänförvaltningen av re­

spektive myndigheter, i fråga örn arbetare vid riksbanken och Tumba bruk av

riksbanken samt i fråga örn arbetare vid riksgäldskontoret, riksdagens bibliotek

och riksdagens hus ävensom hos riksdagen, dess utskott, delegationer och

tryckeriavdelning av riksgäldskontoret. I övrigt utgives ersättning enligt

lagen av riksförsäkringsanstalten från det å riksstatens elfte huvudtitel upp­

förda förslagsanslaget till bestridande av statsverket åliggande, av andra medel

ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall i arbete. Någon ökning a\

detta anslag för nästkommande budgetår synes det nu framlagda förslaget

icke böra föranleda.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över ifråga­

varande förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 17 juni

1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete, av den lydelse bilaga

(Bilaga Å) till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Erik Skoglund.

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

51

Bilaga A.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar ay lagen den 17 juni 1916 (nr 235)

om försäkring för olycksfall i arbete.

Härigenom förordnas, att 1, 11, 13 oell 20 §§ lagen den 17 juni 1916 om

försäkring för olycksfall i arbete1) skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives:

1

§•

Envar arbetare------------i arbetet.

Under sådan skada inbegripes även skada, som förorsakats genom inverkan

under högst några få dagar

antingen på mekanisk väg av arbetet, såsom skavsår, blåsor eller senskide-

inf 1 ammation (senknarr),

eller av temperaturförhållandena å arbetsstället, örn skadan utgöres av

värmeslag, solsting eller förfrysning,

eller av visst i arbetet använt frätande eller etsande ämne, som ej finnes

upptaget i lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar, såsom av svavel­

syra, salpetersyra, kalk eller kalksalpeter eller blandning, vari dylikt ämne

ingår;

skolande i dessa fall såsom dagen för olycksfallet anses den dag skadan

yppades.

Såsom olycksfall------- — med arbetsanställningen.

■ Kostnaden för — --------av arbetsgivaren.

¹¹ §•

Är arbetsgivaren enligt annan lag eller särskild författning eller på grund

av egen utfästelse skyldig att vid skada till följd av olycksfall i arbete utgiva

avlöning, pension eller annan ersättning, som helt eller delvis utgör under­

stöd på grund av olycksfallet, eller skall sådant understöd utgå från kassa

eller pensionsinrättning eller på grund av försäkring i annan försäkrings­

anstalt än i 4 § sägs, avdrages från sjukpenning, livränta, begravningshjälp

eller annan ersättning, som utgives enligt denna lag, vad i anledning av

olycksfallet för motsvarande ändamål av arbetsgivaren, kassan eller pensions-

inrättningen eller på grund av försäkringen utgives för tid, under vilken er­

sättningen utgår. Dock må sådant avdrag endast äga rum, örn arbetsgivaren,

på grund av understödet, enligt 15 § andra stycket erhållit lindring i försäk­

ringsavgiften, samt, i fråga örn understöd från kassa eller pensionsinrättning

> Seni',sto lydelse liv 1 § se 1919:323 oell av 13 § se 1922:320.

52

eller på grund av försäkring, endast ske, om kostnaden för understödet helt

och hållet eller till minst en tredjedel bestritts av arbetsgivaren, och ej ske

med större belopp än som skäligen kan anses svara mot arbetsgivarens bidrag.

Såsom understöd, varom i första stycket sägs, skall ej anses pension,

som tillförsäkrats den skadade på grund av viss levnadsålder och anställ­

ningstid eller eljest av annan anledning än den av olycksfallet förorsakade

skadan. I fråga örn pension, som utgår vid arbetsoförmåga i följd av olycks­

fallet, skall såsom sådant understöd anses allenast den del av pensionen, som

överstiger det belopp, vartill rätt grundats genom anställningstiden.

För understöd vid sjukdom, vilket av arbetsgivaren utgives, må avdrag ske,

ändå att motsvarande lindring i försäkringsavgiften ej ägt rum, ägande arbets­

givaren av försäkringsinrättningen återfå vad som på grund av sålunda ut­

givet understöd avdragits från ersättningen enligt denna lag.

Avdrag må icke göras för tilläggspension enligt lagen örn folkpensionering

eller för understöd enligt förordningen örn invalidunderstöd eller för under­

stöd från sjömanshus eller för annat dylikt, allenast för behövande avsett

understöd, och icke heller för ersättning enligt förordningen örn blindhets­

ersättning.

Beredes den skadade genom understödet naturaförmåner, såsom bostad,

fritt uppehälle eller dylikt, beräknas avdraget för dessa förmåner efter de i

arbetsorten gällande priser eller efter andra grunder, som finnas tillämpliga.

Är för den skadade lön bestämd i författning eller eljest fastställd av

statlig myndighet utan att därvid angivits, att å lönen avdrag må göras för

livränta i anledning av olycksfall i arbetet, skall vid tillämpningen av första

stycket lönen till den del densamma motsvarar den skadade tillerkänd dylik

livränta anses utgöra understöd på grund av olycksfallet; dock må livräntan

utgå örn och i den mån särskilda förhållanden därtill föranleda.

Finnas i denna paragraf givna bestämmelser i särskilt fall icke tillämpliga,

prövar försäkringsinrättningen, huruvida och med vilket belopp avdrag å er­

sättningen enligt denna lag skäligen skall äga rum.

13 §.

Sedan försäkringsinrättningen — — — skall utgivas.

Kan ej med----------- böra utgå.

Ersättning i anledning av skada, varom förmäles i 1 § andra stycket, skall

utbetalas av den försäkringsinrättning, där den skadade vid tidpunkten för

skadans yppande är försäkrad jämlikt denna lag; dock skall, om skadan yppas

först sedan den skadade upphört att vara utsatt för inverkan av den art, som

förorsakat skadan, ersättningen utbetalas av den försäkringsinrättning, däl­

den skadade senast var försäkrad, medan han var utsatt för dylik inverkan.

Har den skadade under tid, medan han varit utsatt för inverkan, som nu sagts,

jämlikt denna lag varit försäkrad jämväl i annan försäkringsinrättning, och

har skadan huvudsakligen föranletts av inverkan, som ägt rum under tiden

för sådan försäkring, skall — där ej annan överenskommelse träffats — kost­

naden för ersättningen åvila denna försäkringsinrättning.

Kungl. Majds proposition nr 218.

53

Kan ej genast----------- sålunda utgivits.

Inträder, sedan —------- för beslutet.

Beslut om----------- till efterrättelse.

20

§.

Varder arbetare, som i denna lag avses, skadad till följd av olycksfall i

arbetet, skall arbetsgivaren eller den, som å hans vägnar förestår arbetet, oför­

dröjligen härom underrättas. I fråga örn skada, varom förmäles i 1 § andra

stycket, skall underrättelsen lämnas till den arbetsgivare, hos vilken arbe­

taren vid tidpunkten för skadans yppande är anställd, eller till den, som å

hans vägnar förestår arbetet; dock skall, örn skadan yppas först efter det

arbetaren upphört att vara utsatt för inverkan av den art, som förorsakat

skadan, underrättelsen lämnas till den arbetsgivare, hos vilken arbetaren

senast var utsatt för dylik inverkan, eller till den, som å hans vägnar förestår

arbetet. Där ej läkarvård av försäkringsinrättningen beredes den skadade, är

han skyldig att underkasta sig vård eller föreskrift av läkare, som må till­

kallas av arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1937.

Lagen skall icke äga tillämpning i fråga örn skada, varom förmäles i 1 §

andra stycket, där skadan yppats före nämnda dag, och ej heller beträffande

dylik skada, som yppats senare, därest den skadade icke efter lagens ikraft­

trädande varit utsatt för inverkan av den art, som förorsakat skadan. Ersätt­

ningsanspråk, som grundas å olycksfall, vilket inträffat före lagens ikraft­

trädande, skall bedömas enligt äldre lag.

54

Kungl. Maj:t$ proposition nr 218.

Bilaga B

Riksförsäkringsanstaltens förslag till ändringar i olycksfalls­

försäkringslagen.

1 §•

I denna § ingår såsom nytt andra stycke följande:

Såsom föranledda av olycksfall i arbete skola även anses skador, som för­

orsakats av inverkan på mekanisk väg under jämförelsevis kort tid (högst

några dagar) av arbetet eller av de förhållanden, varunder det bedrivits, så­

som skavsår, blåsor eller senskideinflammation (s. k. senknarr), eller av frä­

tande eller etsande inverkan under tid, som nyss nämnts, av visst i arbetet

använt ämne, som ej finnes upptaget i lagen örn försäkring för vissa yrkes­

sjukdomar, såsom av klor, svavelsyra, salpetersyra, kalk eller kalksalpeter

eller blandning, vari dylikt ämne ingår.

6

§-

I denna paragraf erhåller 1) b) följande ändrade lydelse:

under förutsättning att sjukdomen varat mer än tre dagar efter dagen för

olycksfallet och att arbetsförmågan nedsatts med minst en fjärdedel, från och

med den dag, då arbetsförmågan varit nedsatt i minst sistnämnda grad och

så länge sjukdomen varar:------------

11

§■

(Ändringar och tillägg här kursiverade.)

Är arbetsgivare enligt annan lag eller särskild författning eller på grund

av egen utfästelse skyldig att vid skada till följd av olycksfall i arbete utgiva

avlöning, pension eller annan ersättning, som helt eller delvis utgör under­

stöd på grund av olycksfallet, eller skall sådant understöd utgå från kassa

eller pensionsinrättning eller på grund av försäkring i annan försäkrings­

anstalt än i 4 § sägs, avdrages från sjukpenning, livränta, begravningshjälp

eller annan ersättning, som utgives enligt denna lag, vad i anledning av

olycksfallet för motsvarande ändamål av arbetsgivaren, kassan eller pen-

sionsinrättningen eller på grund av försäkringen utgives för tid, under vilken

ersättningen utgår. Dock må sådant avdrag endast äga rum, örn arbets­

givaren på grund av understödet, enligt 15 § andra stycket, erhållit lindring

i försäkringsavgiften, samt, i fråga örn understöd från kassa eller pensions­

inrättning eller på grund av försäkring, endast ske, örn kostnaden för under­

stödet helt och hållet eller till minst en tredjedel bestritts av arbetsgivaren,

och ej ske med större belopp än som skäligen kan anses svara mot arbets­

givarens bidrag.

Såsom sådant understöd, varom ovan är fråga, skall ej anses pension, som

tillförsäkrats den skadade på grund av viss levnadsålder och anställningstid.

I fråga om pension, som utgår vid av olycksfallet föranledd arbetsoförmåga,

skall såsom understöd anses den del av pensionen, varmed densamma förhöjts

utöver det belopp, vartill rätt grundats genom anställningstiden.

Där så är, att beloppet av livränta och till den skadade utgående pension

tillhopa överstiger den skadades årliga arbetsförtjänst vid anställningens

upphörande, nedsättes livräntan med överskjutande belopp.

För understöd vid sjukdom, som av arbetsgivaren utgives, må avdrag ske,

ändå att motsvarande lindring i försäkringsavgiften ej ägt rum, ägande arbets-

givaren av för säkring sinrättning en återfå vad som på grund av sålunda ut­

givet understöd avdragits från ersättningen enligt denna lag.

För pensionstillägg eller understöd enligt lagen om allmän pensionsför­

säkring eller för understöd från sjömanshus eller för annat dylikt, allenast

för behövande avsett understöd må avdrag icke göras.

Beredes den skadade genom understödet naturaförmåner, såsom bostad,

fritt uppehälle eller dylikt, beräknas avdraget för dessa förmåner efter de i

arbetsorten gällande priser eller efter andra grunder, som finnas tillämpliga.

Till statens ordinarie befattningshavare, som ej avgått från tjänsten, skall

livränta utgå endast om och i den mån särskilda förhållanden därtill föranleda.

Finnas i denna § givna bestämmelser i särskilt fall icke tillämpliga, prövar

försäkringsinrättningen, huruvida och med vilket belopp avdrag å ersättningen

enligt denna lag skäligen skall äga rum.

13 §.

I denna § ingår såsom nytt tredje stycke följande:

Ersättning i anledning av skada, varom förmäles i 1 § andra stycket, skall

utbetalas av den försäkringsinrättning, där den skadade vid tidpunkten för

skadans yppande är försäkrad, eller örn skadan yppas först under tid, då den

skadade ej vidare är försäkrad, av den försäkringsinrättning, där han var för­

säkrad, då han senast var utsatt för sådan slags inverkan, som föranlett skadan.

Har den skadade under tid, medan han varit utsatt för dylik inverkan, varit för­

säkrad i annan försäkringsinrättning än den, som enligt vad nyss sagts har

att utbetala ersättningen, och har skadan huvudsakligen föranletts av inverkan,

som ägt rum under tiden för sådan försäkring, skall — där ej annan överens­

kommelse träffats — kostnaden för ersättningen åvila denna försäkringsin­

rättning.

20

§.

I denna § ingår såsom ny andra punkt följande:

I fråga örn skada, varom förmäles i 1 § andra stycket, skall underrättelse,

som nu nämnts, lämnas till den arbetsgivare, hos vilken arbetaren vid tid­

punkten för sjukdomens yppande är anställd, eller till den, som å hans vägnar

förestår arbetet, dock att, örn skadan yppas, först efter det arbetaren upphört

att vara utsatt för sådan inverkan, som avses i nämnda lagrum, underrättelsen

skall lämnas till den arbetsgivare, hos vilken arbetaren senast var utsatt för

dylik inverkan, eller till den, som å hans vägnar förestår arbetet.

21

§.

I denna § ingår såsom nytt andra stycke följande:

I fråga om skada, varom förmäles i 1 § andra stycket, skall anmälan göras

av den° arbetsgivare, hos vilken arbetaren vid tidpunkten för sjukdomens

yppande är anställd, eller av den, som å hans vägnar förestår arbetet, dock

att, örn skadan yppas först efter det arbetaren upphört att vara utsatt för

sådan inverkan, som avses i nämnda lagrum, anmälan skall göras av den

arbetsgivare, hos vilken arbetaren senast var utsatt för dylik inverkan, eller

av den, som å hans vägnar förestår arbetet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

55

56

Kungl. Majus proposition nr 218.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den

9 mars 1936.

Närvarande:

justitierådet A^fzelius,

regeringsrådet K^ellberg,

justitieråden G^eijer,

A^lsén.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över socialärenden,

hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet den 14

februari 1936, hade Kungl. Kungl, förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916

(nr 235) orri försäkring för olycksfall i arbete.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Enar Eckerberg.

Lagrådet yttrade:

Av utredningen i ärendet har otvetydigt framgått, att ett utbyggande av

den sociala försäkringen i avsedd utsträckning är förenat med betydande

svårigheter. Sålunda torde den — i varje fall ur principiell synpunkt — be­

tydelsefulla förändring, som innefattas i föreslagen utvidgning av begreppet

olycksfall, med nödvändighet komma att medföra en viss osäkerhet i tillämp­

ningen. På ett närmare bedömande av behovet eller lämpligheten av mer eller

mindre vittgående åtgärder för att under försäkringen lägga nya områden har

lagrådet emellertid funnit sig icke äga anledning att ingå.

I andra stycket av 1 § har den tidrymd, inom vilken skadlig inverkan skall

hava skett för att medföra ersättningsrätt, angivits med orden »under högst

några få dagar». Det synes påtagligt, att i en lag av förevarande beskaffenhet

en fastare bestämning vore önskvärd. I ett stort antal ersättningsfall torde

just frågan, huruvida en dag mer eller mindre skall medräknas, kunna fram­

kalla en eljest onödig tvist, och det vill förefalla som örn av detta vägande

skäl här som under andra jämförliga förhållanden ett bestämt tidsmaximum

hade kunnat upptagas i lagen. Ett sådant skulle icke behöva draga någon

väsentligt trängre gräns för skälighetsprövningen än vad det föreslagna

stadgandet gör, men det skulle för åtskilliga fall förenkla tillämpningen och

lämna parterna en säkrare ledning. Något förslag i detta hänseende har

emellertid icke framkommit under ärendets utredning, och den föreslagna be­

stämmelsen har förebilder i utländsk lagstiftning. Måhända bör därför någon

tids erfarenhet avvaktas, innan försök göres att finna en från nu antydda

synpunkt lämpligare lagregel.

57

Med hänsyn till innehållet av nuvarande andra stycket i 1 §, vilket är oför­

ändrat upptaget i förslaget såsom tredje stycke, torde de i stadgandet om in­

verkan av temperaturförhållanden förekommande orden »å arbetsstället»

kunna vara i någon mån missvisande. Det lärer nämligen böra förutsättas, att

här ifrågavarande skada skall ersättas även örn den inträffat vid färd till eller

från arbetsstället. Då de anmärkta orden tilläventyrs skulle kunna leda till

en motsatt tolkning, synes någon jämkning av ordalagen vara önskvärd.

Det synes kunna ifrågasättas, huruvida det kan vara nödvändigt att i lagen

införa sådana bestämmelser, som avses med de föreslagna ändringarna i

13 och 20 §§. Föreskrifter av liknande innehåll återfinnas i lagen örn för­

säkring för vissa yrkessjukdomar och de hava där utan tvivel en bestämd upp­

gift att fylla. Däremot torde de med avseende å nu förevarande lag erhålla

tämligen ringa praktisk betydelse, och uttryckliga lagstadganden i ämnet

kunna därför måhända umbäras.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

Kungl. Majus proposition nr 218.

5

/lilläng till riksdagens protokoll 1036.

1 sami.

Nr 218.

377 36

58

Kungl. Majus proposition nr 218.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i stats­

rådet å Stockholms slott den 10 mars 1936.

Närvarande:

Statsministern

H^ansson,

ministern för utrikes ärendena

S^andler,

stats­

råden

S^chlyter, W^igforss, M^öller, L^evinson, V^ennerström:, L^eo, E^ng­

^berg, E^kman.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, försvars- och finans­

departementen anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller,

lagrådets den 9 mars 1936 avgivna utlåtande över det den 14 februari 1936

till lagrådet remitterade förslaget till lag angående ändring i vissa delar av

lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete.

Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför föredragande departe­

mentschefen:

I anledning av vad lagrådet anfört rörande de i 1 § andra stycket av för­

slaget förekommande orden »å arbetsstället» förordar jag att desamma er­

sättas med orden »under arbetet».

Därjämte finner jag det lämpligt att 11 § tredje stycket av förslaget fogas

till första stycket samt att femte och sjätte styckena byta plats.

Lagrådet har ifrågasatt huruvida det kunde vara nödvändigt att i lagen

införa sådana bestämmelser som avses med de föreslagna ändringarna i

13 och 20 §§. Emellertid finner jag försiktigheten bjuda att bestämmelserna

ifråga bibehållas i förslaget.

I övrigt har en ändring av redaktionell innebörd vidtagits.

Föredraganden hemställer härefter att det i enlighet med hans anförande

jämkade lagförslaget måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-

Eegenten, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Bertil Wirseen.

Stockholm 1988. K. L. Beckmans Boktryckeri.