Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

17

cess handlat på grund av en icke ursäktlig villfarelse om de faktiska för­

hållandena eller eljest icke med vilja utan endast genom oaktsamhet gjort

större våld än han varit berättigad till, kan han icke straffas för uppsåtligt

brott utan allenast, därest excessen innefattar en kränkning i fråga om vil­

ken oaktsamhet överhuvud är straffbar, för oaktsamhetsbrott.

Den som gör sig skyldig till nödvärnsexcess blir således på grund av det

anförda ofta helt straffri eller straffad endast enligt de för oaktsamhets­

brott gällande lägre straffskalorna. Bortsett från vad sålunda följer av

allmänna rättsregler uppställas emellertid i 9 § särskilda mildare bestraff-

ningsregler vid nödvärnsexcess. Där stadgas sålunda beträffande nöd­

värnsexcess dels att domstolen efter omständigheterna skall pröva örn och

i vad mån straffet må nedsättas under vad i allmänhet å gärningen följa

bort och dels att, därest omständigheterna varit sådana att gärningsman­

nen svårligen kunnat sig besinna, han ej må dömas till straff. Vad först

angår stadgandet örn straffrihet gäller att ej blott den förhandenvarande

farans storlek eller överhängande beskaffenhet utan även andra förelig­

gande omständigheter, såsom att angreppet skett på ett för den angripne

plötsligt eller oväntat sätt, kunna komma i betraktande vid avgörandet av

frågan om straffrihet. Icke blott sådana omständigheter som äro ägnade

att hos den angripne utlösa s. k. asteniska affekter (bestörtning, fruktan,

rädsla) utan även sådana omständigheter som äro ägnade att utlösa s. k.

steniska affekter (vrede, harm) torde böra tagas i betraktande. Om stadgan­

dets avfattning även lämnar domstolarna befogenhet att taga hänsyn till

rent subjektiva och individuella egendomligheter hos den som utövat nöd­

värnet eller om en objektiv måttstock skall anläggas vid bedömandet av

frågan om gärningsmannen kunnat besinna sig, är däremot föremål för de­

lade meningar. Vad därefter angår stadgandet örn straffminskning får dom­

stolen vid straffets utmätande gå ned under det minimum som eljest är upp­

ställt i den tillämpliga straffskalan. Gränsen nedåt utgöres av det allmänna

legala straffminimum (för närvarande en dagsbot, dock minst fem kronor).

I detta sammanhang måste straffbestämmelserna vid vissa fall av s. k.

objektiva överskott, särskilt enligt 14 kap. 4 och 5 §§ strafflagen,

beröras. I nämnda lagrum stadgas att om någon genom uppsåtlig miss­

handel dödat annan och misshandeln skedde utan avsikt att dräpa, gärnings­

mannen skall dömas, om misshandeln skedde med berått mod, till straffarbete

på livstid eller från och med åtta till och med tio år men, om misshandeln

skedde av hastigt mod, till straffarbete från och med fyra till och med åtta år.

Vid synnerligen mildrande omständigheter kan straffet nedsättas, i förra

fallet till straffarbete i fyra år och i senare fallet till straffarbete i två år. För

tillämpning av dessa paragrafer erfordras alltså, att döden orsakats av det

förövade misshandelsbrottet och vidare att gärningsmannen ej haft uppsåt

att döda. Föreligga dessa förutsättningar, inträder emellertid straff icke

blott då gärningsmannen kan anses lia varit vållande till döden utan även

då misshandeln av våda lett till den misshandlades död (den misshandlade

knuffas t. ex. omkull i mörkret, slår huvudet i en spetsig sten och ljuter

Bihang lill riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 1S7.

2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

därav döden). Ifrågavarande båda lagrum kunna uppenbarligen bliva till­

lämpliga vid uppsåtlig nödvärnsexcess, d. v. s. då den angripne uppsåtligen

gjort större våld (varvid bortses från den dödliga utgången) än han varit

berättigad till och sedan döden följer. Ehuru bestämmelserna i 5 kap. 9 §

om straffrihet respektive straffminskning vid nödvärnsexcess uppenbarligen

äro tillämpliga även då nödvärnsexcessen blir straffbar enligt något av nu

nämnda lagrum, kan dock, särskilt med hänsyn till straffskalornas maxi­

mum, i dessa fall ofta inträda ett i förhållande till gärningens beskaffenhet

för hårt straff. Det nu sagda gäller även beträffande vissa andra straffbe­

stämmelser vid objektiva överskott, t. ex. 14 kap. 11 § strafflagen.

I 5 kap. 11 § givas regler om s. k. nödvärnshjälp. Enligt dessa har

icke blott den angripne själv utan även vem som helst annan rätt att genom

nödvärnshandling avvärja angrepp varom nu är fråga. Rätten till nöd­

värnshjälp har alldeles samma omfång som den angripnes egen rätt till nöd­

värn. Lagens bestämmelser om nödvärnsexcess äro naturligen tillämpliga

även på den som utövar nödvärnshjälp.

Vad angår de av domstolarna tillämpade bevis reglerna i fråga örn

nödvärn är det numera i svensk rättstillämpning fullt erkänt — i enlighet

med vad som gäller i all modern straffprocessrätt — att en tilltalads uppgift att

han handlat i nödvärn tages för god såvida den icke måste anses ve­

derlagd av omständigheterna i målet. Likaså är det allmänt erkänt att

därest en tilltalads uppgift i sådant hänseende icke blivit vederlagd, han ej

heller är i någon mån bevisskyldig för att han icke överskridit gränserna

för nödvärnsbefogenlieten i det givna fallet.

Historik.

Sin nuvarande lydelse erhöllo bestämmelserna örn nödvärnsrätt genom la­

gen den 20 juni 1890 angående ändring i vissa delar av strafflagen. Fråga

örn en ändring av dessa bestämmelser bragtes under statsmakternas pröv­

ning redan genom en motion (II: 32) vid 1901 års riksdag. I motio­

nen hemställdes att riksdagen måtte hos Kungl. Majit anhålla örn utarbetan­

de och framläggande för riksdagen av förslag till sådan ändring av 5 kap.

7—11 §§ strafflagen, att bestämmelserna rörande rätten till nödvärn dels

gjordes mera betryggande för den som utövat nödvärn, dels ock förtydliga­

des i syfte som i motionen närmare angåves.

Lagutskottet avstyrkte i sitt utlåtande (nr 20) motionen. Genom skilj­

aktiga beslut i kamrarna förföll frågan.

I motion (11:128) vid första riksdagen år 1914 yrkades att

riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att Kungl. Majit obe­

roende av pågående utredning rörande revision av strafflagen snarast möj­

ligt måtte för riksdagen framlägga förslag till sådan ändring i strafflagen att

nödvärnsrätten uttryckligen erkändes.

19

Motionen blev på grund av riksdagens upplösning icke föremål för något

riksdagens beslut.

I ett av särskilda sakkunniga år 1921 avgivet betänkande

med förslag angående åtgärder mot den försvarsfientliga propagandan fram­

hölls att det med skäl kunde ifrågasättas, huruvida ej annan ärekränkning än

realinjurie borde berättiga till nödvärn, när den ägde karaktären av person­

ligt ofredande.

Strafflagskommissionen upptog i sitt år 1 9 2 3 avlämnade för­

slag till strafflag, allmänna delen, följande bestämmelser angående nödvärn

uti 3 och 5 §§ i 4 kap., vilket handlade 'örn yttre grunder, som utesluta eller

minska gärnings brottslighet’:

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

3 §•

Emot ett omedelbart förestående eller ock påbörjat och ännu icke avslu­

tat straffbart angrepp å enskild rätt bave såväl den angripne som en var

annan rätt till nödvärn.

Innebär angreppet svår fara för person eller tränger sig angriparen natte­

tid olovligen in i annans hemvist eller sätter han sig medelst våld å person

eller hot örn sådant våld till motvärn, evad det är dag eller natt, emot den,

som vill värja eller å bar gärning återtaga sin egen eller annans egendom; då

havé man rätt att till försvar göra allt det våld, som nöden kräver. Vid nöd­

värn i annat fall må ej större våld göras, än att det icke står i uppenbart

missförhållande till angreppets beskaffenhet.

5 §•

Finnes någon i fall, som i 2, 3 eller 4 §* omtalas, hava gjort större våld

eller svårare skada än i varje fall är sagt, pröve domstolen efter omstän­

digheterna, örn och i vad mån straffet må nedsättas under vad i allmän­

het bort följa å gärningen.

Nu har någon utan sannolika skäl trott sådan fara vara å färde, som i

något av de i första stycket nämnda lagrum sägs: gjorde han skada och är

gärningen belagd med straff, då den begås av oaktsamhet; varde dömd till

det straff.

Voro förhållandena sådana, att han svårligen kunnat besinna sig, må han

ej dömas till straff.

De i dessa paragrafer föreslagna nödvärnsbestämmelserna skilja sig till

formen ganska mycket från de i strafflagen 5 kap. 7, 10 och 11 §§ i ämnet

meddelade stadganden, men i sak innehålla de endast några få avvikelser

från dessa. De väsentligaste skiljaktigheterna äro följande. Nödvärnsom-

rådet har i den föreslagna 3 § utsträckts från att omfatta endast angrepp å

vissa enskilda intressen till att omfatta angrepp mot varje enskild rätt. Nöd-

värnsrätt skulle således hl. a. komma att föreligga även vid annan äre­

kränkning än sådan som sker medelst realinjurier samt vid sådant hem- 1

1 2 § upptog ett stadgande motsvarande nuvarande 5 kap. 8 § strafflagen; uti 4 § regle­

rades nödinstitutet.

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

fridsbrott där den som lovligen inkommit i den angripnes hemvist vägrar att

efter tillsägelse avlägsna sig. Genom bestämmelsen i samma paragraf att

angreppet skall vara straffbart bär den tveksamma frågan om nödvärns-

rätt föreligger gentemot en angripare som är otillräknelig eller handlar i

misstag blivit i lagen reglerad. Genom uppställandet av berörda förutsätt­

ning sker emellertid en inskränkning av det nuvarande nödvärnsområdet på

det sätt att nödvärnsrätt uteslutes vid olovligt inträngande i annans rum,

hus, gård eller fartyg som ej utgör hemvist (då alltså något hemfrids­

brott ej är för handen). Slutligen må anmärkas att det för den större

nödvärnsrätten vid angrepp å person enligt förslaget icke fordras att den

angripne är 'överfallen’. På grund härav skulle det större nödvärnet icke

såsom nu vara uteslutet i de fall då den angripne själv från början varit den

anfallande.

Vid 1929 års riksdag framställdes i andra kammaren av herr Lund­

stedt — under åberopande av vad som tilldragit sig i det s. k. marsjömålet

(refererat i N. J. A. 1929 s. 130) — en interpellation till justitieministern med

fråga bl. a. huruvida denne ansåge, att den svenska nödvärns- och bevis­

rätten fungerade på tillfredsställande sätt. I sitt anförande förklarade inter-

pellanten bl. a. att man vid en förnuftigt anordnad nödvärnsrätt icke kunde

behöva tåla något som helst fientligt angrepp mot sin kropp utan borde

kunna använda vilka medel som helst som vore nödvändiga för att avvärja

angreppet, till och med om det blott vore förestående och ännu icke påbör­

jats. Om gränsen för det nödvändiga våldet överskridits eller icke, finge

naturligtvis icke bedömas uteslutande från skrivbordet, utan det gällde att

sätta sig in i den anfallnes situation. Gällande bevisrätt vid nödvärn vore

så osund och farlig för den personliga tryggheten att man icke kunde tveka

att karakterisera densamma såsom oförenlig med rättskulturen i ett civili­

serat samhälle.

Vid besvarandet av interpellationen förklarade departementschefen, stats­

rådet Bissmark, sedan han bemött interpellantens kritik av gällande nöd­

värnsrätt och därvid tillämpade bevisregler, att han icke ansåg sig böra för­

orda ändring i gällande bestämmelser örn nödvärnsrätten eller i omedelbart

sammanhang därmed stående processuella frågor.

I motion (11:284) vid 1 9 3 4 års riksdag hemställde herrar Hingård

och Thorell att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om ut­

redning dels rörande ändring av bestämmelserna om rätt till nödvärn i än­

damål att ernå en utvidgning av denna rätt, dels ock rörande sänkning av

straffminimum i 14 kap. 4 och 5 §§ strafflagen vid uppsåtlig misshandel

varav döden följt eller begränsning av dessa lagrums tillämplighet till såda­

na fall då vållande till den dödliga utgången läge gärningsmannen till last,

samt framläggande för riksdagen av de förslag vartill utredningen kunde

föranleda.

Beträffande nödvärnsrätten ifrågasatte motionärerna följande utvidgnin­

gar: d e 1 s en något mindre sträng formulering av bestämmelsen att det

våld som brukades för att avvärja angreppet icke finge vara större än nöden

Kungl. Majis proposition nr 187.

21

krävde, förslagsvis så att strafallet borde inträda därest nödvärnsutövaren

icke gjort avsevärt större våld än nöden krävde, dels en sådan förskjut­

ning av gränsen mellan de båda nödvärnsområdena att den s. k. större nöd-

värnsrätten utsträcktes att gälla vid överfall med våld eller hot såvida det ej

vore uppenbart att allvarlig fara icke varit för handen (således ej blott då

överfallet inneburit trängande fara), dels ock en utvidgning av det an-

greppsområde som överhuvud berättigade till nödvärn så att nödvärnsrätt —

i enlighet med strafflagskommissionens förslag — skulle föreligga vid varje

aktuellt straffbart angrepp å enskild rätt och i vart fall vid ärekränkning

och vid andra former av hemfridsbrott än då nödvärnsrätt nu vore medgiven.

I utlåtande (nr 29) i anledning av motionen hemställde första lagutskottet

efter att ingående ha bemött motionärerna att motionen icke måtte till nå­

gon riksdagens åtgärd föranleda.

Vid utskottets utlåtande fanns fogad en reservation av fem ledamöter vil­

ka hemställde att riksdagen måtte i anledning av motionen hos Kungl. Majit

anhålla örn utredning dels angående sådan utvidgning av nödvärnsrätten

att därunder folie jämväl angrepp i form av ärekränkning annorledes än

genom kroppslig beröring, dels angående nedsättning av straffminimum i

14 kap. 5 § strafflagen.

Vid ärendets behandling i kamrarna biföll första kammaren vad utskottet

i sitt utlåtande hemställt, under det att andra kammaren med avslag å ut­

skottets hemställan biföll reservationen.

Sedan till svenska kriminalistföreningen för yttrande re­

mitterats en inom justitiedepartementet utarbetad promemoria angående

fullföljande av arbetet på revision av strafflagen, anförde föreningens sty­

relse i skrivelse till Kungl. Majit den 11 maj 1 9 3 4 bl. a. följande:

Rätten till nödvärn bör göras mer effektiv. Även örn man icke beträ­

der de vägar, som i sådant hänseende påyrkats vid innevarande års riks­

dag, lärer ett väsentligt steg i sådan riktning kunna nås därigenom att å

lämpligt ställe i strafflagens allmänna del, exempelvis såsom ett nytt styc­

ke i 5 kap. 12 § strafflagen, införes den i modern strafflagstiftning allmänt

upptagna regeln, att i lagen stadgade straffskärpningar vid s. k. objektivt

överskott icke få tillämpas i andra fall än då den handlande insett möjlig­

heten av den ifrågavarande effektens inträde eller underlåtit att efter för­

måga förebygga den sedan han blivit uppmärksam på faran för dess inträde.

En sådan regel, redan i och för sig särdeles rimlig, skulle särskilt för de fall

då angriparens död orsakats genom en i nödvärn företagen åtgärd förebygga

en nu ej sällan förekommande onödig stränghet i behandlingen av den nöd-

värnsberätligade för dylika fall.

Samma dag tillkallades professorn vid Stockholms högskola Nils Stjern­

berg samt borgmästaren Jakob Pettersson och advokaten friherre Georg

Stjernstedt att såsom sakkunniga inom departementet biträda med förut om-

förmälda utredning rörande revision av gällande bestämmelser örn nödvärn.

Till sekreterare bos de sakkunniga förordnades sedermera hovrättsasses­

sorn Gunnar Lindskog. Den igångsatta utredningen bar, såsom nämnts,

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

nu slutförts, i det att betänkande i ämnet jämte förslag till lag om ändring

i vissa delar av 5, 14 och 19 kap. strafflagen framlagts den 22 december 1934.

över betänkandet ha utlåtanden infordrats från Överståthållarämbetet

samt länsstyrelserna i Östergötlands län, Malmöhus län och Göteborgs och

Bohus län, varjämte tillfälle till yttrande beretts Sveriges advokatsamfund.

Utlåtanden ha inkommit från nämnda myndigheter och från advokat­

samfundet. Myndigheterna lia bifogat av dem infordrade yttranden från

underlydande polis- och åklagarmyndigheter m. fl. Sålunda hava yttran­

den avgivits av landsfogdarna i de nämnda länen, polismästaren och tredje

polisintendenten i Stockholm, poliskamrarna i Göteborg och Malmö samt vis­

sa underåklagare.

Lagförslagets räckvidd.

De sakkunniga utgingo ifrån att en genomgripande omarbetning av nöd-

värnsinstitutet icke i detta sammanhang borde komma till stånd. Till stöd

härför åberopades dels att den kritik som riktats mot de gällande nödvärns-

reglerna knappast torde lia åsyftat ändring i huvudgrunderna för nödvärns-

institutets utformning och dels olämpligheten av att i det läge vari reform­

arbetet på straffrättens område för närvarande befunne sig bryta ut ett

område av stor allmänstraffrättslig betydelse, vars reglering ägde nära sam­

band med andra allmänstraffrättsliga frågor. De sakkunniga begränsade

sig därför till att med beaktande av de positiva uppslagen i den framkomna

kritiken undersöka i vad mån nödvärnsrätten genom lagändringar som icke

åstadkommo väsentlig rubbning i de nuvarande bestämmelsernas innehåll

och utformning kunde göras mera effektiv.

Vad angår de olika punkter beträffande vilka en reformering av nöd­

värnsrätten ifrågasatts, förklarade de sakkunniga till en början att sedan

utvecklingen hos oss omsider nått fram till ett godtagande av de i all modern

straffprocessrätt i fråga om nödvärn gällande bevisgrundsatserna, nödvärns-

reglernas sätt att verka ej längre i bevisningshänseende kunde anses hem­

falla under den kritik som härutinnan tidigare blivit framställd. Tanken att

i lagen fixera de numera i praxis antagna bevisreglerna avvisades och till

stöd härför anfördes att dessa bevisregler för nödvärnets del ej utsade an­

nat eller mera än vad redan enligt allmänna straffprocessuella bevisgrund­

satser borde anses gälla. Det vore snarast att riskera att ett upptagande av

ifrågavarande regler i strafflagen — där bevisregler för övrigt principiellt

ej hörde hemma — skulle kunna giva anledning till felaktiga slutsatser

e contrario rörande bevisbördan i andra fall. De sakkunniga togo vidare

avstånd från det i motionen vid 1934 års riksdag framställda yrkandet att

en nödvärnshandling alltid borde vara straffa så snart nödvärnsutövaren

icke gjort avsevärt större våld än nöden krävde. I detta avseende åbero­

pades bl. a. strafflagskommissionens yttrande 1923, att det läge i sakens

natur att den skada som tillfogades angriparen icke finge vara större än

23

som fordrades för att tvinga honom att upphöra med angreppet eller eljest

komma detsamma att misslyckas; något annat kunde icke härledas ur nöd-

värnsrättens grund, endast handlingar i försvarssyfte finge ifrågakomma.

Från nu angivna utgångspunkter inskränktes reformförslagen i betänkan­

det till frågorna om nödvärnsområdets omfattning, om reglerna för nöd-

värnsexcessens bestraffning samt örn beskaffenheten av vissa utav de be-

straffningsregler som i sådant hänseende äro att tillämpa. Härutinnan

föreslogos följande ändringar:

1) Nödvärnsrätt enligt 10 § skulle medgivas även vid viss annan ärekränk­

ning än s. k. realinjurier.

2) Nödvärnsrätt enligt nyssnämnda paragraf skulle föreligga även vid hem­

fridsbrott bestående i att någon som lovligen inkommit i annans hemvist

vägrade att efter tillsägelse begiva sig därifrån.

3) Vissa av de subjektiva förutsättningar, som enligt allmänstraffrättsliga

regler måste vara för handen för att vid nödvärnsexcess straff skall inträda

för uppsåtligt brott, skulle uttryckligen angivas i 9 §. Stadgandet i samma

paragraf örn straffrihet vid nödvärnsexcess skulle undergå viss ändring.

4) 1 5 kap. 12 § skulle införas ett stadgande av innehåll att i lagen stad­

gade straffskärpningar vid fall av död eller kroppsskada såsom s. k. objek­

tivt överskott i regel ej skulle få tillämpas när berörda olyckliga utgång ti-

mat mera av våda än av vållande. I samband därmed skulle vissa änd­

ringar genomföras i 14 kap. 13 § och 19 kap. 11 § andra stycket strafflagen.

Beträffande den allmänna inställningen till förslaget i de

avgivna yttrandena har länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förklarat

att den icke har något att erinra mot förslaget. Överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Östergötlands och Malmöhus län samt Sveriges advokat­

samfund ha i det stora hela tillstyrkt förslaget. Betänkligheter ha dock i

flertalet av dessa yttranden framförts mot den föreslagna utvidgade nöd-

värnsrätten vid ärekränkning. I övrigt lia endast detaljanmärkningar fram­

ställts. Vad beträffar de yttranden som förut nämnda myndigheter bifogat

från underlydande polis- och åklagarmyndigheter m. fl., har i några av dessa

anmärkning framställts beträffande nödvärnsrätten vid ärekränkning, men

har i övrigt förslaget tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Icke i något yttrande har riktats någon invändning mot att de sakkun­

niga avstått ifrån en genomgripande omarbetning av nödvärnsreglerna och

inskränkt sig till att endast föreslå sådana lagändringar som icke medförde

någon väsentlig rubbning i de nuvarande bestämmelsernas innehåll och ut­

formning. Allenast i ett yttrande — av advokatsamfundet — har ifråga­

satts en ändring på någon annan punkt än de sakkunniga föreslagit. Sam­

fundet, som riktat en allmän kritik mot de gällande nödvärnsreglerna och

i viss må även mot deras tillämpning av åklagare och domstolar, har yttrat

att lagen, då fråga är örn nödvärn enligt 10 §, ej med önskvärd tydlighet

framhåller att under nödvärn förövat våld är en rättsenlig och tillåten

handling och ej ett brott som av skonsamhet undgår bestraffning. Stadgan­

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S7.

det innehölle icke ens ordet nödvärn och dess plats omedelbart efter 9 §

som handlade om nödvärnsexcess vore ägnad att främja nyssnämnda orik­

tiga uppfattning. En uppflyttning av stadgandet i 10 § närmast efter 7 §

och en omformulering varav framginge att i där angivna fall rätt till nöd­

värn förelåge syntes därför enligt samfundets mening böra övervägas.

^

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Lagförslagets särskilda bestämmelser.

” Nödvärn vid ärekränkning.

Såsom förut nämnts anses enligt gällande lag nödvärnsrätt föreligga vid

ärekränkning allenast då ett angrepp å äran tillika innefattar en fysisk på­

verkan (kroppslig förnärmelse) av den angripne (realinjurier). En äre­

kränkning medelst injurier av annat slag, t. ex. genom muntliga förolämp­

ningar eller skymfliga åtbörder, får däremot ej avvärjas genom nödvärns-

handling. I betänkandet föreslogs att vid ärekränkning nödvärnsrätt jäm­

likt 10 § skulle inträda då någon blivit av annan överfallen med smädliga

yttranden, hotelser eller andra missfirmliga gärningar ändå att angrepp å

person ej var för handen (i sådana fall då ärekränkningen kan betecknas som

angrepp å person, realinjurier, förefinnes ju redan nödvärnsrätt). Det före­

slagna stadgandet skulle intagas i ett nytt andra stycke i 10 §.

I betänkandet anfördes härom bl. a. följande:

Det kunde icke förnekas att ett vässt behov av nödvärnsrättens utsträc­

kande till att gälla även försvar mot angrepp medelst annan ärekränkning

än realinjurier gjort sig gällande. Å andra sidan torde emellertid uppstäl­

lande av en allmän rätt till nödvärn vid ärekränkning möta betänkligheter

särskilt med hänsyn till att en sådan rätt lätteligen skulle kunna leda till

missbruk. Klart syntes vara att det för närvarande endast kunde bliva frå­

ga om nödvärnsrätt mot sådan ärekränkning som ägde karaktären av ett

personligt ofredande. Men fråga vore om icke en ytterligare begränsning

borde göras. Det förefölle som örn man vid övervägande av i vad mån en

utvidgning av nödvärnsrätten å detta område borde äga rum skulle kunna

hämta vägledning från de synpunkter som tidigare behärskat svensk rätts­

utveckling på nödvärnsrättens område. Ända fram till 1890 års lagändring

hade nödvärnsrätten vid angrepp medelst våld å person varit inskränkt till

sådana fall då den angripne varit 'överfallen’. Först genom nämnda lag­

ändring hade nödvärnsrätt medgivits även mot sådana våldsamma angrepp

å person vid vilka ett 'överfall' icke kunde anses föreligga. Det förefölle då

ganska naturligt att i enlighet härmed vid nödvärnsrättens utsträckning till

att gälla även försvar mot andra missfirmliga gärningar än realjurier åt­

minstone till en början begränsa sig till sådana situationer då vederbörande

kunde anses vara av annan 'överfallen'. Motionärerna vid 1934 års riks­

dag hade ock företrädesvis framhållit just sådana fall då någon 'av annan

överfalles med en ström av okvädinsord eller med de grövsta beskyllnin­

gar’• — I uttrycket 'överfallen' hade man att inlägga — förutom kravet

på att angreppet skulle äga karaktären av ett personligt ofredande — jämväl

eb krav på att den angripne icke givit anledning till angreppet genom att

själv vid tillfället i fråga på dylikt sätt ofreda angriparen eller genom att

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

kränkning. Förutom av dem som tillstyrka de sakkunnigas förslag i dess

helhet eller som lämna detsamma utan erinran har förslaget i nu ifrågava­

rande del tillstyrkts av advokatsamfundet. Länsstyrelsen i Östergötlands

län har förklarat att det föreslagna stadgandet om nödvärnsrätt vid injurier

icke vore påkallat av något starkare behov och att det möjligen kunde bliva

till en uppmuntran för sådana som vid gräl gärna överginge från ord till

handling. Emellertid ville länsstyrelsen med hänsyn till den varsamma till-

lämpning av stadgandet som kunde förväntas av domstolarna icke bestämt

avstyrka förslaget i denna del.

En avvisande hållning till förslaget har intagits av länsstyrelsen i Malmö­

hus län, polismästaren och tredje polisintendenten i Stockholm samt en lands­

fiskal.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har anfört:

Länsstyrelsen hyser för sin del betänkligheter i fråga om en utsträckning

av nödvärnsrätten enligt föreslagna stadgandet i andra stycket av 10 §. Det

kan ej förnekas att fall finnas, där sådan utsträckning står väl i överens­

stämmelse med den allmänna rättsuppfattningen, men otvivelaktigt torde

vara att i rättstillämpningen betydande svårigheter skola uppstå. De flesta

slagsmål börja med mer eller mindre ärekränkande yttranden, i följd varav

nödvärnsrätten kan antagas ofta bliva åberopad av den som begått misshan­

deln. Den kroppsligen starke synes bliva i hög grad gynnad genom den

föreslagna lagändringen. Ett förfluget ord från den kroppsligen under­

lägsne komme lätt att utlösa våldshandling av den andra parten, vilken i

fråga örn bevisningen av ärekränkningen befinner sig i den gynnsamma si­

tuation som karakteriserats i motiven till lagförslaget sålunda, ’att därest en

tilltalads uppgift i sådant hänseende (= handlande i nödvärn) icke blivit ve­

derlagd, han ej heller är i någon män bevisskyldig för att han icke överskri­

dit gränserna för nödvärnsbefogenheten i det givna fallet’.

Länsstyrelsen har —- för det fall att nödvärnsrätt vid ärekränkning likväl

skulle medgivas —- ifrågasatt en utvidgning av nödvärnsrättens innehåll.

Länsstyrelsen har nämligen framhållit att om den med ärekränkning an­

gripne är den kroppsligt svagare, han torde vara tvungen att använda våld

av annan art och med kraftigare verkan än en med angriparen kroppsligt

mera jämställd person, såvida han skall ha någon utsikt att avvärja angrep­

pet. I en dylik situation skulle det måhända för den kroppsligt svagare vara

till fördel om nödvärnsexcess förklarades inträda först sedan han gjort vä­

sentligt svårare våld än nöden krävde.

Polismästaren och tredje polisintendenten i Stockholm lia yttrat:

Mot förslaget om en utvidgning av nödvärnsområdet, så att rätt till nöd­

värn medgives även vid viss annan ärekränkning än s. k. realinjurier måste

emellertid mycket starka betänkligheter resas.----------- -De sakkunniga synas

ha tagit sikte framför allt på de fall, då man å öppen gata av annan över-

falles med skymfliga tillmålen. Hur gärna man än såge att för sådana fall

en möjlighet tillskapades för den angripne att på ett eftertryckligt sätt visa

angriparen från sig, skulle dock ett legaliserande av våldet från den angrip­

nes sida i praxis få betänkliga konsekvenser. Temperament och sinnesstäm­

ning hos den angripne kunna växla högst avsevärt. Vet man med sig att

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

27

man skyddas av lagen för den händelse man med knytnäven 'täpper till mun­

nen’ på sin vedersakare, är det fara värt att detta sätt att freda sig blir det,

som i första hand kommer till användning när det gäller en hel del män­

niskor. Och från tillrättavisningen i denna form är steget icke långt till det

regelrätta slagsmålet. Den i betänkandet omnämnda invändningen från en

av Högsta domstolens ledamöter vid granskningen av 1890 års förslag synes

fortfarande ha allt fog för sig.

Härutöver tillkomma andra omständigheter som göra betänkligheterna

ännu större. En utvidgning av nödvärnsområdet till att omfatta jämväl s. k.

formalinjurier skulle nämligen leda till uppkomsten av bl. a. följande situa­

tioner.

En äkta man blir i hemmet överfallen av sin hustru med okvädinsord och

skymfliga tillmälen. Då hustrun icke gör någon min av att vilja sluta, till­

griper mannen utvägen att med våld i en eller annan form få henne att tiga.

Detta kallas ju i vanliga fall hustrumisshandel, bestraffas strängare än van­

lig misshandel och förekommer tyvärr redan nu i så stor utsträckning att det

knappast går en dag utan att kriminalavdelningen i Stockholm får ett eller

flera fall av sådan misshandel under behandling. I ett annat fall blir sonen

i huset av sin far eller mor 'överfallen' med tillvitelser av olika slag. Sonen

anser sig icke kunna få vara i fred på annat sätt än att han handgripligen

tillrättavisar fadern eller modern. Detta kallas för misshandel av föräldrar,

faller i nu gällande lagstiftning under allmänt åtal och förskyller ett minimi-

straff av två månaders straffarbete. I ett tredje fall sammanbor en man med

en kvinna och samma händelseförlopp utspelas. I ett fjärde fall blir en kafé­

gäst överfallen av en annan med ärekränkande tillmälen, kanske endast på

den grund att han hyser en annan åsikt i en vardaglig fråga. Med den rätt

den förfördelade har söker han handgripligen tillrättavisa sin motståndare

och det hela slutar med slagsmål.

Man kan alltså på goda grunder antaga att den sålunda ifrågasatta ut­

vidgningen av nödvärnsområdet kommer att medföra komplikationer av svå­

raste slag. Inför denna utsikt synes man hellre böra stanna vid vad som nu

gäller på detta område, nämligen att den förorättade får finna sig i att draga

sig tillbaka och med hjälp av strafflagens 16 kap. söka upprättelse.

I sist berörda yttrande har slutligen framhållits att örn man godtoge de

sakkunnigas förslag, enligt vilket nödvärnsrätt medgåves emot den som väg­

rat att från annans hemvist efter tillsägelse sig begiva, åstadkomme man här­

med en rätt till nödvärn å sådan plats från vilken den angripne icke rimli­

gen kunde draga sig undan oell där han hade all rätt att få vara i fred vare

sig det gällde angrepp på person eller ära.

En landsfiskal har förklarat sig avstyrka förslaget i förevarande del samt

har till stöd härför anfört:

Man måste ställa sig mycket tveksam mot den föreslagna bestämmelsen

att nödvärnsrätt äger rum, där någon blivit av annan överfallen med smäd­

liga yttranden med mera. Det kan väl härvidlag starkt ifrågasättas, huru­

vida man icke härigenom gör ont värre. Den som har någon erfarenhet av

tjänstgöring vid ordningspolisen vet blott alltför väl, att de flesta slagsmål

å allmänna platser uppstå just vid tillämpning av ett nu otillåtet själv-

hämndsförfarande, som de sakkunniga vilja legalisera. Visserligen skall det

medgivas, att det icke är särdeles tilltalande, att en person utan annat även­

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S7.

tyr än ett avlägset ärekränkningsåtal — som för honom kanske saknar all

betydelse — får smäda och smutskasta en oförvitlig person. Men å andra

sidan måste det anses än mindre tilltalande, att tillfälle skall lämnas veder­

börande att i lagens hägn åstadkomma 'uppgörelse’, som i viss mån skulle

innebära en återgång till nävrätten. Härtill komma därjämte icke önskvärda

situationer i ordningshänseende.

I två av de yttranden däri en utvidgning av nödvärnsområdet vid äre­

kränkning tillstyrkts, har förordats att detsamma på visst sätt begränsades

i förhållande till vad de sakkunniga föreslagit.

Överståthållarämbetet har sålunda förordat de sakkunnigas förslag att

nödvärnsrätt skulle medgivas även vid vissa fall av ärekränkning vilka icke

nu medförde sådan rätt men förklarat att det föreslagna stadgandet borde

begränsas till att avse sådana fall, då ärekränkningen ägde rum på allmän

plats. Ämbetet har härutinnan anfört följande:

Det är enligt överståthållarämbetets förmenande obestridligt, att fall före­

kommit och förekomma, då avsaknaden av nödvärnsrätt vid ärekränkning

framstått i särskilt stötande dager. Dessa fall torde emellertid huvudsakli­

gen, för att icke säga uteslutande, hava varit sådana, då en person antastats

med missfirmelse å allmän plats. Om man förty i sistberörda fall kan vits­

orda behovet av en begränsad nödvärnsrätt, måste däremot, på sätt polis­

mästaren och tredje polisintendenten framhålla, betänkligheter uppstå mot

att medgiva denna nödvärnsrätts utsträckande till privatlivets område. Till­

räckligt skydd mot angrepp från en utomståendes sida synes härvidlag vara

berett genom den föreslagna och av Överståthållarämbetet förordade rätten

att med våld avlägsna den, som icke på tillsägelse lämnar annans hemvist.

Poliskammaren i Malmö har uttalat sig för att nödvärnsrätt vid ärekränk­

ning av det slag varom nu är fråga begränsades till de fall där ärekränk­

ningen vore av svårare beskaffenhet och någon beivran av densamma icke

syntes kunna vinnas på annat sätt. Poliskammaren har till stöd härför an­

fört följande:

I betänkandet har anförts, att en ledamot av Högsta domstolen vid tidi­

gare framlagt förslag rörande nödvärn vid ärekränkning framhållit, att an­

vändande av våld mot den som angriper med en ärekränkning oftare vore

ägnat att framkalla än att hindra ett fortsättande eller ett upprepande av

densamma, varjämte en dylik våldshandling många gånger kunde komma

att förövas mera av hämnd än i nödvärn. Poliskammaren håller före, att

den nu anförda uppfattningen rörande följderna av en utsträckt lagstiftning

i angivet syfte är riktig. Vid nödvärn har ju godtagits den bevisregeln, att

en persons uppgift att han förövat våld i nödvärn tages för god, därest denna

uppgift icke kan anses vederlagd av omständigheterna. Man kan då tänka

sig det fallet, att en person utan giltigt skäl våldför sig å en annan. Den

våldförde anmäler härefter våldet, men den som förövat detsamma invän­

der, att den våldförde överfallit honom med ärekränkning och att han där­

för endast utövat laga nödvärn. Resultatet skulle då kunna bliva, att den

våldförde blir bevisningsskyldig för att han icke överfallit den andre med

injurier av antytt slag. Många gånger skulle säkerligen också slagskämpar

begagna sig av obetydliga anledningar, oskyldigt skämt o. s. v., för att skaffa

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

29

sig en till synes giltig anledning för förövande av misshandel. Numera av­

hålla sig många från utförande av misshandel, enär det allmänt torde bland

allmänheten råda den åsikten, att den som i ett slagsmål utdelar första sla­

get i första hand ådrager sig straff. Denna spärrhake skulle bortfalla, örn

vederbörande till sitt fredande endast behövde uppgiva, alt hans våldshand­

ling föranletts av ärekränkning från den andres sida. Att situationer emel­

lertid kunna förekomma, där en person bör hava rätt att med våld freda sig

mot ärekränkning, är givet. Emellertid torde i första hand andra medel

böra tillgripas. Står det vederbörande öppet att till exempel tillkalla polis

eller att genom ojäviga vittnen få fastslaget vem angriparen är och äre­

kränkningens art, så torde denna utväg i första hand böra tillgripas. Det

synes därför vara lämpligt, att nödvärnsrätten i här angivet fall något begrän­

sades dels till att avse svårare ärekränkning och dels till att omfatta endast

sådana fall, där beivran av ärekränkningsbrottet icke synts kunna vinnas

på annat sätt, utan den överfallne ansett sig nödsakad att tillgripa våld till

sitt fredande.

Nödvärn vid hemfridsbrott.

Rätt till nödvärn äger, såsom framgår av redogörelsen för gällande rätt,

icke rum vid sådana i 11 kap. 10 § strafflagen omförmälda hemfridsbrott

där någon som lovligen inkommit i annans hemvist vägrar att efter tillsä­

gelse begiva sig därifrån eller därstädes gömmer sig undan utan att kunna

visa skälig anledning därtill. Nödvärnsrätt föreligger ej heller vid de i 12 §

av samma kapitel upptagna hemfridsbrotten — fönster slås in i annans hus;

sten eller annat kastas in i annans gård, hus eller fartyg; stenkastning, bul­

tande eller annat våld sker å annans hus; oljud eller oväsende åstadkommes

i annans gård eller trädgård. I betänkandet föreslogs att nödvärnsrätt enligt

5 kap. 10 § skulle inträda mot den som vägrat att från annans hemvist efter

tillsägelse sig begiva. Stadgande härom skulle intagas i första stycket av be­

rörda paragraf. Till stöd för vad som sålunda föreslagits anfördes i betän­

kandet bl. a. följande:

Att märka är att flertalet av de i 11 kap. 12 § strafflagen uppräknade for­

merna av hemfridsbrott jämte kränkning av hemfrid innefatta angrepp å

egendom och på sådan grund kunna föranleda rätt till nödvärn för den vars

hemfrid kränkes, samt att, därest den som åstadkommer oljud eller oväsende

i annans gård eller trädgård dessförinnan olovligen dit inträngt, ett nödvärns-

ingripande på denna grund kan vara tillåtet gentemot honom. Det enda

slag av hemfridsbrott, vid vilket saknaden av nödvärnsrätt kan anses inne­

bära en påtaglig praktisk olägenhet, är det i 11 kap. 10 § upptagna, att nå­

gon som på lovligt sätt inkommit i annans hemvist vägrar att efter till­

sägelse avlägsna sig därifrån. Visserligen kan med en vägran att efter lov­

ligt inkommande begiva sig från annans hemvist vara förenat ett sådant hot

örn våld, som grundar rätt till nödvärn, men så är givetvis långt ifrån alltid

fallet. —------- Lagens ståndpunkt att i detta fall icke medgiva rätt till nöd­

värn står otvivelaktigt ock i strid med en naturlig rättskänslas krav, och i

själva verket torde det bland allmänheten vara en utbredd uppfattning att

nödvärnsrätt här föreligger.

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

Samtliga hörda myndigheter och sammanslutningar lia tillstyrkt eller läm­

nat utan erinran de sakkunnigas förslag på denna punkt. Överståthållar­

ämbetet har sålunda förklarat att förslaget syntes lämpligt och ägnat att

tillgodose hemvistinnehavarens berättigade intresse. Polismästaren och

tredje polisintendenten i Stockholm ha yttrat att förslaget vore välgrundat

icke minst med tanke på de praktiska erfarenheterna. Det hände näm­

ligen alltför ofta att en person inför en påträngande fridstörare icke hade

annat val än att handgripligen söka avlägsna vederbörande. Man kunde utan

tvekan betrakta som en brist i gällande lagstiftning att sådan rätt ännu icke

funnes till skydd för hemfriden. Advokatsamfundet har likaledes förklarat

att det funne den föreslagna utvidgningen av nödvärnsrätten vid hemfrids­

brott väl motiverad.

Poliskammaren i Malmö har uttalat vissa betänkligheter mot förslaget i

denna del men likväl tillstyrkt detsamma. Kammaren har sålunda anfört:

Det är troligt, att en utvidgad lagstiftning i detta stycke kommer att i

många fall missbrukas sålunda, att en person, som vill våldföra sig å annan,

kommer att begagna sig av dennes besök för att genomföra det planerade

våldet och därefter förklara, att hans handlingssätt förestavats av att den

förre vägrat avlägsna sig från hans bostad. Särskilt torde detta bliva fallet i

större hyreskaserner, där redan nu våldshandlingar ej sällan förekomma mel­

lan grannarna och där dessa ofta stå i spänt förhållande till varandra, många

gånger beroende på gräl eller bråk mellan barnen. Emellertid är hemfri­

dens bevarande av sådan betydelse, att poliskammaren, trots det att vissa

olägenheter kunna tänkas uppkomma av en utvidgad lagstiftning å detta om­

råde, icke tvekar att tillstyrka det föreslagna tillägget.

Straffbarhet vid nöd värn sexcess.

En nödvärn sutövare som gör sig skyldig till nödvärnsexcess kan på grund

av allmänstraffrättsliga regler icke straffas för uppsåtligt brott, örn han sak­

nat uppsåt att göra våld som inneburit ett överskridande av nödvärnsrätten.

Detsamma gäller örn nödvärnsutövaren på grund av ett ursäktligt eller

oursäktligt misstag rörande de faktiska omständigheterna trott att sådan

fara var å färde att han var befogad till åtgärden i fråga. I dessa fall blir

han antingen straffri eller möjligen straffad för oaktsamhetsbrott. Straff­

frihet inträder — förutom då gärningen icke är straffbelagd såsom oakt-

samhetsbrott -— då densamma tillkommit av våda eller då ett ursäktligt

misstag rörande de faktiska omständigheterna förelegat.

De sakkunniga föreslogo att de nyss angivna subjektiva förutsättningarna

för att straff för uppsåtligt brott skall kunna inträda vid nödvärnsexcess

skulle — till undvikande av oriktig lagtillämpning — uttryckligen angivas

i lagtexten genom att i 9 § efter bestämmelsen om straffnedsättning vid

nödvärnsexcess intogs ett stadgande härom. Detta skulle hava följande

lydelse: Ville han ej sådant våld göra, eller trodde han på grund av om­

ständigheterna sådan fara å färde vara, att han ägde det våld öva, må

straff för uppsåtlig gärning ej ådömas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

31

Till motivering av det sålunda föreslagna förtydligande tillägget i 9 § an­

fördes i betänkandet i huvudsak följande:

I den avfattning det nuvarande stadgandet i 9 § hade före tillkomsten av

1890 års lag hade åt domaren givits en anvisning att pröva, huruvida den

som gjort sig skyldig till nödvärnsexcess 'för uppsåtlig gärning eller blott så­

som för vållande straffas bör’. Detta stadgande hade uteslutits på grund av

hemställan från lagutskottet vid 1890 års riksdag med den motivering bl. a.,

att en nödvärnsexcess ’väl nästan alltid måste anses vara uppsåtlig’. Den­

na uppfattning kunde emellertid icke anses överensstämma med den nu

allmänt härskande uppfattningen av imputationsreglernas innebörd, enligt

vilken, såsom lagutskottet vid 1934 års riksdag anmärkt, ansvar för upp­

såtlig gärning ej kunde ådömas med mindre den angripne 'vid nödvärns-

handlingen insett att han gjort större våld än nöden krävde’. Det kunde ej

betvivlas alt förenämnda uttalande av 1890 års lagutskott icke saknat bety­

delse för en tillämpning i mindre lycklig riktning av bestraffningsreglerna

vid nödvärnsexcess.

Redan nu angivna förhållanden syntes utgöra ett bestämt skäl för att i

lagens text för ifrågavarande fall giva tydligt uttryck åt den i nutida straff­

rätt allmänt erkända grundsatsen, att en för brottslig gärning tilltalad, som

på grund av omständigheterna, örn ock aldrig så oursäktligt, antagit att

han ägt laglig befogenhet till den ifrågavarande gärningens företagande, icke

kan straffas för uppsåtlig gärning. En sådan grundsats kunde i förevarande

fall lämpligen så uttryckas, att straff för uppsåtlig gärning ej finge ådömas

den, som på grund av omständigheterna trott 'sådan fara å färde vara, att

han ägde det våld öva’. Därmed vore ock givet att en excesshandling icke

kunde ens såsom kulpös tillräknas den som ursäktligt hyst en dylik uppfatt­

ning-

Med hänsyn till den oklarhet eller ofullständighet som ej sällan vidlådde

domsmotiveringarna då fråga vore örn tillämpning av 14 kap. 4 och 5 §§

respektive 14 kap. 11 och 12 §§ vid fall av nödvärnsexcess, hade de sakkun­

niga vidare ansett i lagtexten böra givas tydligt uttryck jämväl åt den grund­

satsen, att det för en tillämpning av dessa lagrum i sådana fall icke vore nog

att vederbörande haft uppsåt att göra intrång i annans kroppsliga integritet,

utan att därutöver jämväl krävdes att uppsåt förelegat just att göra sådant

våld som innebure ett överskridande av nödvärnsrättens gränser. Detta

krav syntes lämpligen kunna i lagtexten uttryckas med orden: 'Ville han ej

sådant våld göra’. Att nämnda krav även utan särskilt lagstadgande måste

uppställas framginge visserligen vid ett noggrannare inträngande i lagens

stadganden i ämnet, då ju 14 kap. 4 och 5 §§ enligt sin lydelse krävde att

vederbörande skulle ha tillfogat annan döden genom 'uppsåtlig misshandel’,

och under uttrycket 'misshandel’ icke torde kunna hänföras intrång i annans

kroppsliga integritet som vore rättsligen tillåtet, det ville för detta fall säga:

icke överskrede nödvärnsgränsen. Men såväl med hänsyn till ovan anförda

förhållanden inom rättspraxis som ock med hänsyn till nödvärnsreglernas

särskilda betydelse för de enskilda medborgarnas känsla av rättssäkerhet

torde likvisst skäl föreligga att bringa även nu nämnda krav till tydligt ut­

tryck i lagen.

De sakkunniga ingingo i detta sammanhang på en med spörsmålet örn

straffbarheten vid nödvärnsexcess närbesläktad fråga, nämligen den örn man

i lagen borde angiva de subjektiva förutsättningarna för att straff skall kun­

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

na inträda för uppsåtlig! brott respektive för oaktsamhetsbrott, då någon på

grund av misstag rörande de faktiska omständigheterna trott att det före­

legat en nödvärnssituation och handlat därefter. De sakkunniga avvisade

emellertid denna tanke samt anförde härom:

Huruvida i lagen borde införas jämväl ett stadgande, motsvarande det av

strafflagskommissionen i 4 kap. 5 § föreslagna, har ock varit föremål för

övervägande. Visserligen kunde det framstå såsom önskligt att i lagen tyd­

ligt utsädes att den, som i oursäktlig villfarelse angående något faktiskt för­

hållande trott sig vara försatt i en nödvärnssituation och handlat därefter,

ej får dömas till ansvar för uppsåtlig gärning utan endast för vållande till

den skada, han i sådant fall må ha åstadkommit. De sakkunniga ha emel­

lertid låtit tanken på ett stadgande av denna innebörd falla, särskilt som ett

sådant måste erhålla praktiskt taget samma innehåll som det till införande

i 9 § föreslagna, samt ett analogislut från detta för fall av nu angivna ka­

raktär måste anses ofrånkomligt. Att den, som ursäktligt trott de faktiska

förhållandena vara sådana, att han befann sig i en nödvärnssituation, icke

kan straffas ens för vållande till den skada, han åstadkommit, är lika tyd­

ligt som i fråga örn motsvarande fall vid nödvärnsexcess.

Det föreslagna tillägget i 9 § rörande de subjektiva förutsättningarna för

ådömande av straff för uppsåtligt brott vid nödvärnsexcess har i samtliga

yttranden tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Överståthållarämbetet har anfört:

Domstolarna hava i icke obetydlig utsträckning på ett stundom icke rik­

tigt sätt bedömt de subjektiva kraven för straffbestämmandet vid nödvärns­

excess samt härigenom kommit att utmäta straff för brott, som ur berörda

synpunkt måhända icke bort anses vara för handen.------------ Vad de sak­

kunniga föreslagit i syfte att ernå en riktigare tolkning av de subjektiva kra­

ven vid nödvärnsexcess kan Överståthållarämbetet, å nyss anförda skäl, en­

dast hälsa med tillfredsställelse.

Poliskammaren i Malmö har yttrat:

I 5 kap. 9 § strafflagen, som handlar örn nödvärnsexcess, angivas icke

gränserna för tillåtet nödvärn på sådant sätt, att allmänheten kan förstå

vad som är tillåtet och vad som eventuellt kan vara straffbart. Väl ha i

lagtillämpningen gränserna blivit tämligen klart angivna, så att, såsom lag­

utskottet år 1934 framhållit, därest fråga uppstår om överskridande av nöd-

värnsrätten, en person icke kan dömas för uppsåtlig förbrytelse med mindre

han vid nödvärnshandlingen insett att han gjort större våld än nöden krävde.

I lagtexten är detta däremot icke direkt utsagt.

Det av de sakkunniga föreslagna tillägget till 9 § skulle med hänsyn till

omnämnda lagtillämpning kanske icke behövas, men, såsom de sakkunniga

anfört, torde det å andra sidan med hänsyn till de enskilda medborgarnas

känsla av rättssäkerhet vara av betydelse att förutsättningarna för straff­

barhet för uppsåtligt brott erhåller tydligt uttryck i lagen. Att lagtextens

innehåll så tydligt som möjligt sammanfaller med lagtillämpningen torde

vara till fördel såväl för domstolarna som för allmänheten. Poliskamma­

ren tillstyrker därför för sin del det av de sakkunniga föreslagna tillägget

till 9 §.

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Därest det skulle anses principiellt olämpligt eller med hänsyn till befa­

rade contrarieslut betänkligt att i lagtexten för ett särskilt fall införa ovan

berörda, i sig självklara föreskrift rörande det subjektiva rekvisitet, må till

övervägande framföras, huruvida möjligen samma mål skulle kunna vin­

nas genom en sådan omredigering av lagrummet, att första punkten begrän­

sas till att avse det fall, att uppsåtligt förövats större våld än nöden krävde,

samt att därefter i en ny andra punkt regleras det fall, då någon på grund

av oursäktlig felbedömning av läget eller eljest gjort sig skyldig till ansvar

för vållande. En sådan uppställning av lagtexten skulle, örn den i övrigt

befinnes lämplig, göra det fullt tydligt, att vid ursäktlig felbedömning straff­

frihet skall inträda.

I sista punkten av 9 § stadgas att den som gjort sig skyldig till nödvärns-

excess icke må till straff dömas, därest omständigheterna voro sådana, att

han svårligen kunnat sig besinna. Såsom i framställningen rörande gäl­

lande rätt anmärkts är det föremål för delade meningar om stadgandets av­

fattning lämnar domstolarna befogenhet att taga hänsyn till rent subjek­

tiva och individuella egendomligheter hos den som utövat nödvärnet eller

om en objektiv måttstock skall anläggas vid bedömandet av frågan om gär­

ningsmannen kunnat besinna sig. De sakkunniga ansågo att hänsyn borde

få tagas till nyssnämnda subjektiva och individuella egendomligheter och

föreslogo för att på ett mera otvivelaktigt sätt i lagen giva uttryck åt denna

uppfattning, att sista punkten i 9 § skulle erhålla följande lydelse: Kunde

han vid gärningen svårligen sig besinna; då må han ej till straff dömas.

Till stöd för vad sålunda föreslagits anförde de sakkunniga följande:

Det synes ingalunda opåkallat att, i överensstämmelse med vad i åtskil­

liga främmande lagar åtminstone delvis är fallet, rent personliga egenska­

per hos den angripne vid avgörande av frågan örn straffrihet vinna beak­

tande. Därest det mildare bedömandet av nödvärnsexcessen har sin grund

särskilt däri, att nödvärnsåtgärden riktar sig just mot den, som genom sitt

angrepp framkallat den föreliggande situationen, är det ganska rimligt, att

denne senare ock till en viss grad får bära risken av de psykiska affekter,

som till följd av den angripnes rent individuella egenskaper, såsom hans

häftiga lynne eller hans lättskrämdhet, kunna hos honom utlösas.

I samtliga yttranden har ifrågavarande ändringsförslag tillstyrkts eller

lämnats utan erinran.

Straffbarhet vid s. k. objektiva överskott.

I strafflagen förekommer ofta en bestämmelse av innehåll att örn en —

vanligen uppsåtlig — brottslig gärning medför en särskild i lagen angiven

sekundär effekt, ett förhöjt straff skall inträda oberoende av om oaktsamhet

med avseende å den sekundära effekten kan läggas gärningsmannen till last

eller om densamma åstadkommits av våda (s. k. objektiva överskott). I fram­

ställningen rörande gällande rätt har anmärkts att vissa av dessa straffbe­

stämmelser, särskilt 14 kap. 4 och 5 §§, kunna medföra att en uppsåt­

lig nödvärnsexcess ådrager nödvärnsutövaren ett straff som icke synes stå

Kungl. Metias proposition nr 187.

35

i proportion till gärningens beskaffenhet. Vid kritiken av de gällande nöd-

värnsreglerna ha därför, såsom av den lämnade historiken framgår, fram­

ställts yrkanden av innebörd antingen att straffminimum skulle nedsät­

tas i nyss nämnda lagrum eller att lagrummens tillämplighet skulle begrän­

sas till sådana fall, då vållande till den sekundära effekten, döden, läge

gärningsmannen till last. Förutom den kritik, som i samband med diskus­

sionen om nödvärnsreglerna riktats mot vissa av de lagrum som stadga straff

för objektiva överskott, ha principiella invändningar framställts mot den

straffrättsliga behandlingen av de objektiva överskotten överhuvud. Det har

sålunda framhållits att det icke stöde väl överens med den moderna straff-

rättsåskådningen, vilken ju lägger väsentlig vikt vid det subjektiva, att straffa

gärningsmannen för andra verkningar av hans handling än sådana, som på

något sätt kunna läggas honom till last. Straffbarheten vid objektiva över­

skott borde förty inskränkas till att avse endast sådana verkningar.

Med utgångspunkt härifrån avvisade de sakkunniga tanken att företaga

en ändring endast av bestämmelserna i 14 kap. 4 och 5 §§ och föreslogo

en reformering av bestraffningsreglerna vid objektiva överskott. De hem­

ställde sålunda att i 5 kap. 12 § strafflagen skulle i ett nytt andra stycke in­

tagas ett stadgande av innehåll att där lagen utsätter förhöjt straff för det fall

att någon av brottslig gärning får viss kroppsskada eller död, sådant straff ej

må ådömas, där utgången timot mera av våda än av vållande, såframt ej gär­

ningsmannen efter vunnen insikt örn faran underlåtit att göra vad i hans

förmåga stått för att avvärja nämnda verkan. Bestämmelsen skulle dock ej

äga tillämpning i de fall varom stadgas i 14 kap. 7, 8 och 14 §§.

Till stöd för vad sålunda föreslagits och till närmare utveckling av stad­

gandets innebörd anförde de sakkunniga i huvudsak följande:

Beträffande yrkandena om en nedsättning av straffminima i 14 kap. 4 och

5 §§ syntes en sådan åtgärd icke vara att förorda. En dylik straffnedsätt-

ning skulle komma att avse även sådana fall då vid uppsåtlig misshandel

dödens inträde kunde läggas gärningsmannen till last. Visserligen fram-

stode dessa straffbestämmelser såsom särdeles stränga vid jämförelse med

andra fall av vållande till annans död för vilka den ordinära straffskalan

vöre böter eller fängelse i högst sex månader. Men härvid finge ej förbises,

att de i jämförelse med moderna lagar låga straff som vår strafflag upp­

ställde för vållande till annans död, kunde tänkas lia sin grund bland annat

i förefintligheten av de väsentligt strängare straffbestämmelserna i 14 kap.

4 och 5 §§ för mera kvalificerade fall av sådant vållande. Dessutom torde

en dylik straffnedsättning icke rimligen kunna vidtagas utan att en motsva­

rande straffminskning stadgades i fråga örn de i 14 kap. 11 § avsedda fall

då svår kropsskada timat såsom kulpös eller kasuell följd av en tillfogad

uppsåtlig misshandel.

Beträffande åter yrkandet på en begränsning av tillämpligheten av 14 kap.

4 och 5 §§ till sådana fall då vållande lill den dödliga utgången läge gär­

ningsmannen till last, hade lagutskottet vid 1934 års riksdag med allt skäl

uttalat att det knappast vöre lämpligt att utbryta nu ifrågavarande två lag­

rum till särskild behandling. Det vore av skäl som redan här ovan anförts

föga rimligt att därvid förbigå stadgandet i 14 kap. 11 §. Det hade därför

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

synts de sakkunniga angeläget att i förevarande sammanhang söka inom ra­

men för nu gällande strafflag åstadkomma en lösning av spörsmålet på ett

mera allsidigt sätt.

Äldre strafflagar, däribland ock den svenska, stadgade i stor utsträckning

ett förhöjt straff för det fall att en — vanligen uppsåtlig -—- brottslig gärning

medförde en särskild i lagen angiven effekt, oberoende av om oaktsamhet

med avseende å densamma kunde läggas gärningsmannen till last eller den­

samma timat av våda (s. k. objektiva överskott). Det vore numera allmänt

erkänt att det icke kunde anses inför rättskänslan försvarligt att tillämpa dy­

lika straffbestämmelser i fråga om rent kasuella effekter. Nyare strafflagar

och strafflagsförslag inskränkte ock i enlighet härmed gärningsmannens

ansvar till att huvudsakligen avse allenast sådana effekter i förhållande till

vilka culpa förelegat å hans sida. Strafflagskommissionen hade ock i 3 kap.

4 § av sitt förslag till strafflag, allmänna delen, (1923) upptagit ett stadgande

härom.

_

*-'i&

Vid övervägande av på vad sätt en sådan regel skulle kunna införlivas med

vår nu gällande strafflag hade de sakkunniga först och främst ansett att

regeln borde begränsas till de fall då lagen utsatte förhöjt straff därest nå­

gon av brottslig gärning finge viss kroppsskada eller död. Genom en dylik

formulering medtoges ej blott de fall då sådan förhöjning skedde till följd

av svår kroppsskada eller död utan även de fall som avsåges i 14 kap. 12 §

och 14 kap. 21 §. Utanför stadgandets räckvidd komme däremot att falla

straffbestämmelserna i 10 kap. 8, 9 och 13 §§; 13 kap. 2 §; 14 kap. 29 §; 15

kap. 9 §; 16 kap. 3 §; 19 kap. 17 § 2 mom. och 20 § samt 25 kap. 2 §.

Med en dylik begränsning uppnådde man att den nya regeln komme att

avse allenast sådana fall som vore av en någorlunda ensartad natur. Och

detta torde vid en partiell strafflagsändring vara att bestämt förorda. Ut­

sträckte man regeln därutöver, riskerade man att gripa om fall vid vilka

jämväl andra hänsyn kunde ha medverkat vid bestraffningsreglernas utform­

ning i det hela inom respektive brottsområden. Och att göra en rubbning

härutinnan ginge utöver syftet med ifrågavarande lagändring. De lagrum

å vilka det föreslagna stadgandet skulle äga tillämpning bleve alltså föl­

jande: 8 kap. 27 §; 9 kap. 4 och 7 §§; 14 kap. 4, 5, 11 och 12 §§, 18 §

1 morn., 19—21, 23, 28, 30—33 §§, 34 § 2 mom. och 38 §; 15 kap. 5 och

12—15 §§; 18 kap. 7 §; 19 kap. 1, 3, 4, 6—8, 10, 11 och 18 §§; 21 kap.

6 och 8 §§ samt 22 kap. 3 och 4 §§.

Enligt den avfattning den ifrågavarande regeln erhållit i strafflagskom-

missionens förslag skulle de stadgade strafförhöjningarna äga tillämpning

då gärningsmannen av oaktsamhet åstadkommit den ifrågavarande verkan,

men även då han efter handlingens företagande insett, att sådan verkan var

att befara, och ej, medan tid var, efter förmåga sökt avvärja den. De

sakkunniga hade ansett sig i förevarande avseenden helt kunna följa

sträfflagskommissionens förslag, ehuru de, då fråga vore örn en partiell

ändring av strafflagen, funnit stadgandets avfattning böra så nära som möj­

ligt ansluta sig till strafflagens språkbruk.

Den av de sakkunniga föreslagna bestraffningsregeln stöde icke väl till­

sammans med de regler som uppställts i 14 kap. 7, 8 och 14 §§ för sådana

fall då flera deltagit i misshandel varav någon fått döden eller viss kropps­

skada. Men de sakkunniga hade icke ansett lämpligt att i samband med den

nu föreslagna lagändringen föreslå någon rubbning i dessa regler. Visser­

ligen avsåge de i 7 § och i 14 § 1 mom. givna reglerna för ansvarets fördel­

Kungl. Mafcts proposition nr 187.

37

ning i dylika fall allenast att göra modifikationer i eljest gällande kausali-

tetsregler. Men tydligt vore att den använda metoden för ansvarets fördel­

ning, såväl enligt dessa stadganden som enligt stadgandena i 8 § och 14 §

2 morn., vore uppbyggda på den förutsättningen alt ansvar skulle inträda

även för kasuell skada. Och att för dessa fall föreslå någon ändring i grun­

derna för ansvarets fördelning borde i detta sammanhang så mycket mindre

komma i fråga som det icke vore så särdeles lätt att avgöra vilka regler som

vid en ny lagstiftning lämpligen borde sättas i stället. På nu angivna grun­

der hade de sakkunniga till det föreslagna stadgandet fogat ett tillägg enligt

vilket dess bestämmelser ej skulle äga tillämpning i de fall varom i 14 kap. 7,

8 och 14 §§ stadgas.

De sakkunniga föreslogo vidare en ändring i en av de paragrafer, som

innehålla stadganden om objektiva överskott, nämligen 19 kap. 11 §

strafflagen. I första stycket av ifrågavarande paragraf uppställas straffbestäm­

melser för uppsåtligt förstörande av vissa trafikinrättningar ävensom för

vidtagande av sådana åtgärder att fara eller olycka vid inrättningarnas be­

gagnande eller allmänt farlig översvämning därav uppkomma kan. I andra

stycket givas regler örn förhöjt straff vid objektiva överskott, bestående bland

annat av svår kroppsskada eller död, och därvid gälla olika straffskalor allt­

eftersom gärningsmannen bort eller icke bort kunna inse att den inträdda

effekten var att befara. De sakkunniga föreslogo såsom en nödvändig kon­

sekvens av det ifrågasatta nya stadgandet i 5 kap. 12 § ett borttagande av

bestämmelsen om förhöjt straff för det fall att gärningsmannen icke bort

kunna inse att effekten var att befara samt att straffbestämmelsen i övrigt

skulle undergå viss formell ändring i det att orden: ’och var den brottsliges

handling av beskaffenhet, att han bort kunna inse, att dylik olycka därav

var att befara’ skulle utgå.

I betänkandet föreslogs slutligen att straffbestämmelsen i 14 kap. 1 3 §

strafflagen för uppsåtlig misshandel, varå ringare eller ingen skada följt,

skulle undergå den ändring att det nuvarande maximum, sex månaders fän­

gelse, skulle vid försvårande omständigheter höjas till fängelse i högst ett

år. Till motivering härav anförde de sakkunniga:

Även i en strafflag, som är uppbyggd enligt moderna rättsprinciper, måste

den verkan, som utan att lia varit föremål för gärningsmannens uppsåt föl­

jer av ett brott, för straffmätningen tillerkännas en stor betydelse. Denna

omständighet måste tydligen vid en partiell lagändring av förevarande slag

beaktas. Efter genomförandet av densamma komma nämligen ett flertal

fall, som hittills bestraffats enligt 14 kap. 4 och 5 §§ respektive 14 kap. 11

och 12 §§, att bestraffas allenast i den mån de innefatta uppsåtlig misshan­

del. I allmänhet äro väl de straffskalor, som i vår lag uppställas för upp­

såtlig misshandel, tillräckliga för beaktande även av sådana fall, då död

eller svår kroppsskada inträtt såsom kasuell följd av den uppsåtliga miss­

handeln. Så kan emellertid svårligen anses vara förhållandet i fråga om

den i 14 kap. 13 § uppställda straffskalan för uppsåtlig misshandel: böter

eller fängelse i högst sex månader. Denna straffskala har redan under nu­

varande förhållanden ofta ansetts vara alldeles för otillräcklig för beaktande

av alla de försvårande omständigheter, som även vid sådan misshandel

kunna föreligga och som i moderna strafflagar även för dylika fall i vid­

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

sträckt mån beaktas vid bestraffningsreglernas uppställande. Svenska kri-

minalistföreningens styrelse har i sin ovannämnda skrivelse till Kungl. Maj:t

särskilt riktat uppmärksamheten på sådana fall, då misshandeln övas mot

saklös person. De sakkunniga ha på nu angivna grunder ansett sig böra

föreslå, att en straffskärpning genomföres i detta lagrum. En sådan synes,

utan att medföra någon väsentlig rubbning i förhållandet till andra närlig­

gande straffskalor i strafflagen, kunna uppnås därigenom, att i detta lag­

rum göres ett tillägg, enligt vilket straffet, där omständigheterna äro försvå­

rande, må kunna höjas till fängelse i ett år.

De sakkunnigas förslag rörande straffbarheten vid objektiva överskott

har i samtliga yttranden i princip tillstyrks eller lämnats utan erinran.

Polismästaren och tredje polisintendenten i Stockholm ha förklarat att

förslaget om visst tillägg till 5 kap. 12 § syntes vara väl motiverat. Någon

ändring av 14 kap. 4 eller 5 § syftande till en nedsättning av där stadgade

straff syntes icke påkallad. Med de av de sakkunniga föreslagna tilläggen

till 5 kap. 9 och 12 §§ torde faran för en onödig stränghet i fråga om be­

handlingen av den nödvärnsberättigade vara till stor del undanröjd.

Advokatsamfundet har uttalat sin tillfredsställelse över att frågan örn

straffskärpningen vid de objektiva överskotten upptagits till behandling.

Samfundet hade ingen erinran att framställa vare sig mot den av de sak­

kunniga föreslagna lösningen av detta spörsmål eller mot de övriga därmed

sammanhängande ändringsförslagen.

Överståthållarämbetet har förklarat att ämbetet i huvudsak kunde an­

sluta sig till vad de sakkunniga föreslagit beträffande förutsättningarna för

straffskärpnings inträdande vid objektivt överskott. Ämbetet har emel­

lertid till förekommande av en icke önskvärd konsekvens av den föreslagna

lagändringen hemställt örn viss ändring av åtalsreglerna vid misshandel

samt har härom anfört:

Den föreslagna nya bestämmelsen synes åtminstone stundom kunna med­

föra icke avsedda och ej heller önskvärda konsekvenser. Örn misshandel

enligt 12 eller 13 § i 14 kap. strafflagen ägt rum å sådan plats och under

sådana omständigheter i övrigt, att brottet endast får åtalas efter angivelse

av målsägande, samt misshandeln, ehuru mera av våda än vållande, för­

anlett den misshandlades död, kan tänkas, att behörig målsägande därefter

saknas. Därmed skulle emellertid, just å den grund att döden följt av miss­

handeln, straffrihet faktiskt komma att inträda för gärningsmannen. Ett

dylikt resultat — låt vara att detsamma kanske blott sällan uppkommer —

måste betecknas såsom föga tilltalande och till förekommande därav torde

sådan ändring böra ske beträffande åtalsreglerna i 14 kap. strafflagen, att

i fall av angiven art allmän åklagare äger utföra åtal i saken.

Mot den föreslagna höjningen av maximum vid misshandel enligt 14

kap. 13 § har ej heller någon erinran gjorts.

Polismästaren och tredje polisintendenten i Stockholm ha härom anfört:

Erfarenheten har givit talrika exempel på behovet och nödvändigheten av

en sådan straffskärpning. Fall kunna åberopas där vederbörande vålds­

verkare gjort sig skyldig till synnerligen grov misshandel, men där alle­

39

nast lyckliga omständigheter eller den anfallnes starka fysik bidragit till

att något allvarligare men icke drabbat honom. Med kännedom örn dom­

stolarnas obenägenhet att tillgripa straffmaximum synes den föreslagna

straffskärpningen för övrigt vara ännu mera motiverad.

Av det anförda framgår att i åtskilliga avseenden kritik riktats mot gäl­

lande lagbestämmelser om nödvärn. Denna kritik har gällt — förutom be­

stämmelsernas avfattning — nödvärnsområdets avgränsning, särskilt vid äre­

kränknings- och hemfridsbrott, samt nödvärnsrättens innehåll, d. v. s. frågan

örn vilket våld som får utövas. Anmärkning har vidare framställts mot dom­

stolarnas uppfattning angående bevisbördans fördelning då fråga uppkom­

mer huruvida nödvärnsrätt överhuvud förelegat eller örn dess gränser över­

skridits genom s. k. nödvärnsexcess. Slutligen har kritiken riktat sig mot

det förhållandet att på grund av stadgandena om förhöjt straff vid vissa

s. k. objektiva överskott alltför stränga straff ofta komma att drabba en

nödvärnsutövare som gör sig skyldig till nödvärnsexcess.

De sakkunnigas betänkande och däröver avgivna yttranden synas åda­

galägga att berörda kritik i vissa avseenden är berättigad. I likhet med

de sakkunniga finner jag emellertid att en genomgripande omreglering av

nödvärnsinstitutet lämpligen bör äga rum först i samband med en mera om­

fattande straff lagsreform. Såsom de sakkunniga funnit, bör därför för när­

varande allenast ifrågasättas alt, genom lagändringar som icke åstadkomma

väsentlig rubbning i de nuvarande bestämmelsernas innehåll och utform­

ning, göra nödvärnsrätten mera effektiv.

Vid en sådan begränsad omarbetning inställer sig till en början frågan

huruvida kritiken mot domstolarnas uppfattning rörande bevisbördans

fördelning i mål rörande nödvärnsrätt bör föranleda någon ändring i

de lagrum som reglera nödvärnsrätten. Då i svensk rättstillämpning en

tilltalads uppgift att han handlat i nödvärn respektive att han icke över­

skridit gränserna för sin nödvärnsbefogenhet numera tages för god, såvida

den icke blivit vederlagd av omständigheterna i målet, finner jag liksom

de sakkunniga att ett intagande bland nödvärnsreglerna av nu nämnda, med

allmänna straffprocessuella bevisgrundsatser överensstämmande regel icke bör

ske. I detta sammanhang må framhållas att den pågående reformeringen

av åklagarväsendet kan förväntas medföra att en invändning om nödvärns­

rätt kommer att i större utsträckning än hittills vinna beaktande redan vid

övervägande av åtalsfrågan. Även beträffande frågan huruvida en refor­

mering av nödvärnsrättens innehåll är påkallad synes den av­

visande hållning som de sakkunniga härutinnan intagit vara befogad. Till

denna fråga återkommer jag i samband med behandlingen av de sakkunni­

gas förslag örn straffbarhet vid nödvärnsexcess.

Härefter återstår till övervägande nödvärnsområdets omfattning vid äre­

kränknings- och hemfridsbrott, reglerna för nödvärnsexcessens bestraffning

samt vissa bestraffningsregler som vid nödvärnsexcess ofta bliva tillämpliga

(straffbarheten vid objektiva överskott). Att begränsa reformen till dessa

frågor har vunnit gillande i de avgivna yttrandena

Kungl. Metias proposition nr 187.

Departe­

ments­

chefen.

40

Mot en utvidgning av nödvärnsrätten vid ärekränkning__för närva­

rande begränsad till s. k. realinjurie^ d. v. s. kroppsliga förnärmelser — kan

knappast riktas någon invändning av principiell natur. Då nödvärnsrätt före­

ligger mot den som förövar en obetydlig misshandel eller mot den som rycker

eller sliter i annans kläder, synes det föga konsekvent att icke medgiva den

som av annan överfalles med förolämpningar och smädelser rätt att med

våld freda sig mot ett fortsatt angrepp. Principiellt sett kan det svårligen

törklaras varför den angripne i de förra fallen skall få avvärja angreppet

men i det senare vara nödsakad att finna sig i den fortsatta kränkningen.

Den allmänna opinionen i vårt land, även bland dem som principiellt ogilla

att en angripen fredar sig med våld, reagerar ock, enligt vad erfarenheten

givd vid handen, ofta starkt, då någon dömes till straff för att han på sådant

sätt sökt avvärja fortsättandet eller upprepandet av en ärekränkning. Alla

modernare lagar och senare lagförslag medgiva också generellt nödvärnsrätt

mot olovliga angrepp å enskild rätt utan att undantag göres för ärekränk­

ning. Särskilt må erinras om att enligt strafflagskommissionens förslag av

år 1923 nödvärnsrätt skulle föreligga vid varje straffbart angrepp å enskild

rätt, således alltid vid ärekränkning.

Emellertid har mot en utvidgning av nödvärnsrätten i ifrågavarande av­

seende framställts vissa invändningar med hänsyn till de praktiska konse­

kvenserna därav. I sådant hänseende har i de avgivna yttrandena anförts

att en nödvärnshandling vid ärekränkning i allmänhet skulle förfela sitt ända­

mål, enär användande av våld mot den som angriper med ärekränkning mer

kan vara ägnat att framkalla än att hindra ett fortsättande eller upprepande

av angreppet. Vidare har anmärkts att en utvidgning av nödvärnsrätten i

praktiken skulle lämna en med ärekränkning angripen tillfälle icke blott att

avvärja ett fortsättande av ärekränkningen utan också att i lagens hägn häm­

nas för en liden förolämpning. I rättstillämpningen skulle det nämligen i de

flesta fall bliva omöjligt att avgöra huruvida en våldsgärning haft karaktären

av nödvärn mot ett befarat fortsättande eller upprepande av ärekränkningen

eller örn den icke snarare förövats av hämnd för den redan skedda förolämp­

ningen. Den som utövat våldshandlingen befunne sig ju i den gynnsamma

situationen att han icke vore bevisskyldig för att han handlat i nödvärn.

De sålunda gjorda invändningarna synas emellertid ej övertygande. Det

torde visserligen vara riktigt att användande av våld mot den som angriper

med en ärekränkning ofta icke leder till målet att hindra angreppets fullföl­

jande. Men alldeles samma resonemang kan tillämpas på det fall då någon

söker avvärja en påbörjad misshandel genom våld. Även mot invändnin­

gen att medgivande av nödvärnsrätt vid ärekränkning i praktiken kan öppna

möjlighet för den ärekränkte att utöva våld allenast i hämndsyfte kan an­

föras att uppställandet av nödvärnsrätt vid angrepp medelst misshandel kan

medföra alldeles samma möjlighet till missbruk. Några olägenheter av nu

angivet slag synas emellertid icke ha gjort sig gällande i praktiken. Nå­

gon större risk för att den som övat våld allenast för att hämnas för en äre­

kränkning eller utan att någon ärekränkning förelegat skall undgå straff

genom att åberopa att han handlat i nödvärn torde knappast föreligga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

Kungl. Marits proposition nr 187.

41

De sakkunniga ha föreslagit den begränsningen att nödvärnsrätt (bortsett

från angrepp medelst realinjurier) skulle föreligga allenast då den angripne

blivit ’överfallen’ med smädliga yttranden, hotelser eller andra missfirmliga

gärningar. Genom en dylik begränsning av nödvärnsområdet synas de risker

för missbruk som alltid äro förbundna med medgivande av nödvärnsrätt

vid angrepp av mindre allvarlig beskaffenhet ha i görligaste mån förminskats.

Med uppställandet av kravet på att den angripne skall ha blivit 'överfallen’

ha de sakkunniga avsett att inskränka nödvärnsrätten till sådana fall då an­

greppet ägt karaktären av ett personligt ofredande samt den angripne tillika

icke givit anledning till angreppet genom att själv vid tillfället i fråga ofreda

angriparen genom ärekränkning varom nu är fråga eller genom annan åt­

gärd av beskaffenhet att grunda nödvärnsrätt. Enligt min mening inskrän-

kes genom rekvisitet 'överfallen’ rätten till nödvärn mot ärekränkning ännu

något mera än de sakkunniga förutsatt. Man synes sålunda överhuvud icke

kunna tala om ett 'överfall' med ärekränkning när den ärekränkte själv

genom klandervärt uppträdande givit angriparen skälig anledning till an­

greppet. Detta gäller i synnerhet i de fall där angriparen och den äre­

kränkte stå i ett visst personligt förhållande till varandra. Om därvid

den ene kritiserar den andres olämpliga uppförande i ordalag som i strängt

juridisk mening innefatta ärekränkning, torde den senare dock icke på

grund härav kunna sägas hava blivit 'överfallen' med smädliga yttranden.

Det har i ett av de utlåtanden i vilka den föreslagna utvidgningen av nöd­

värnsrätten avstyrkts gjorts gällande, att enligt förslaget nödvärnsrätt skulle

föreligga bland annat då en äkta man blir i hemmet 'överfallen' av sin hustru

med okvädinsord och hustrun icke gör någon min av att vilja sluta, eller

då en son i hemmet 'överfalles' av sin får eller mor med tillvitelser av olika

slag. Det synes uppenbart att i intetdera av dessa fall bör föreligga nöd­

värnsrätt, och med den nu angivna tolkningen av uttrycket 'överfallen' kan

en sådan rätt ej heller anses vara medgiven enligt den av de sakkunniga

föreslagna bestämmelsen. Det torde för övrigt icke vara någon risk för att

domstolarna, som hittills med så stor försiktighet tillämpat nödvärnsreg-

lerna, skulle ådagalägga någon benägenhet att godkänna påståenden om

nödvärnsrätt mot ärekränkning i sådana fall då detta skulle vara för rätts­

känslan stötande.

I ett yttrande har yrkats att den föreslagna utvidgade nödvärnsrätten vid

ärekränkning borde begränsas till att avse sådana fall då ärekränkningen äg­

de rum på allmän plats, enär de fall då avsaknaden av nödvärnsrätt vid äre­

kränkning framstått i särskilt stötande dager huvudsakligen för att icke säga

uteslutande varit sådana då en person antastats med missfirmelse å sådan

plats. Vad sålunda yrkats kan möjligen vara befogat om man endast tar

sikte på förhållandena i städer och tättbebyggda områden. Den föreslagna

inskränkningen skulle emellertid för landsbygdens vidkommande innebära

en alltför långt gående och föga rationell begränsning.

Slutligen har i ett yttrande förordats en annan inskränkning av den före­

slagna nödvärnsrätten vid ärekränkning, av innebörd att nödvärnsrätten

42

Kungl. Majlis proposition nr 187.

skulle begränsas till de fall där ärekränkningen vore av svårare beskaffen­

het och någon beivran av densamma icke syntes kunna vinnas på annat sätt.

Den tanke som ligger bakom yrkandet på att begränsa nödvärnsrätten vid

annan ärekränkning än realinjurier till vissa svårare angrepp synes riktig.

En tämligen obetydlig ärekränkning som icke består i kroppslig förnärmelse

bör icke föranleda nödvärnsrätt, utan den angripne bör i sådant fall, även

örn angreppet fortsättes, vara hänvisad till att söka vinna upprättelse genom

anställande av åtal för ärekränkning. Det torde kunna ifrågasättas om icke

nödvärnsrätt vid ringare angrepp i viss omfattning är utesluten redan genom

det i förslaget uppställda kravet att den angripne skall vara överfallen. För

att ett överfall skall föreligga torde nämligen angreppet icke få vara av allt­

för obetydlig beskaffenhet. Då det emellertid synes erforderligt att i lagen

giva ett fullt otvetydigt uttryck åt kravet på att ärekränkningen skall ha varit

av viss svårhetsgrad, bör lagtexten på denna punkt förtydligas. En lämplig

formulering synes vara att föreskriva, att nödvärnsrätt skall föreligga då nå­

gon av annan överfallits med grov ärekränkning. Vad åter angår förslaget

att för nödvärnsrätt skulle fordras att beivran av ärekränkningsbrottet icke

synts kunna vinnas på annat sätt, d. v. s. i rättslig väg, strider detsamma all­

deles mot nödvärnsrättens begrepp.

De sakkunnigas förslag om nödvärnsrätt vid ärekränkning torde alltså —

med nyss omförmälda ändring -— böra godkännas. Den föreslagna bestäm­

melsen synes emellertid även böra undergå den formella jämkning, att orden

'ändå att angrepp å person ej var för handen’, vilka icke lära vara erfor­

derliga, uteslutas.

Förslaget örn utvidgning av nödvärnsrätten vid hemfridsbrott till att

gälla även det fall, då någon (som lovligen inkommit) vägrar att från an­

nans hemvist efter tillsägelse sig begiva, har tillstyrkts i samtliga avgivna

yttranden. Då principiella skäl synas tala för medgivandet av nödvärnsrätt

i dessa fall, och då, såsom polismästaren och tredje polisintendenten i Stock­

holm i sitt yttrande vitsordat, de praktiska erfarenheterna ådagalägga att be­

hov av nödvärnsrätt i förevarande fall föreligger, ansluter jag mig även här­

utinnan till de sakkunnigas förslag.

Om en nödvärnsutövare gjort sig skyldig till nödvärnsexcess, d. v. s.

gjort större våld än han var berättigad till, blir han på grund av allmänstraff-

rättsliga regler icke alltid straffad för uppsåtligt brott. Örn han saknade uppsåt

att göra våld som innebar ett överskridande av nödvärnsrätten eller om han

på grund av ett — ursäktligt eller oursäktligt — misstag rörande de faktiska

omständigheterna trodde att sådan fara var å färde att han var befogad till åt­

gärden i fråga, blir han på grund av allmänstraffrättsliga regler om de sub­

jektiva förutsättningarna för straffbarhet antingen straffri eller straffad alle­

nast för oaktsamhetsbrott. Härom hänvisas till den föregående framställ­

ningen. Berörda allmänstraffrättsliga grundsatser ha icke kommit till ut­

tryck i nu gällande bestämmelser. De sakkunniga ha emellertid funnit sig

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

43

böra föreslå att i 9 §, som reglerar straffbarheten vid nödvärnsexcess, skall

givas uttryck åt nämnda grundsatser genom införande av ett tillägg till para­

grafen av följande innehåll: Ville han ej sådant våld göra (d. v. s. våld som

innebar ett överskridande av nödvärnsrättens gränser), eller trodde han på

grund av omständigheterna sådan fara å färde vara, att han ägde det våld

öva, må straff för uppsåtlig gärning ej ådömas. Till stöd för intagandet i la­

gen av nämnda tillägg ha de sakkunniga åberopat att bestraffningsreglerna

vid nödvärnsexcess i viss utsträckning tillämpats i mindre lycklig riktning,

vilket i någon mån vore att tillskriva ett — mot gällande allmänstraffrätts-

liga regler stridande — uttalande av lagutskottet vid 1890 års riksdag, att en

nödvärnsexcess ’väl nästan alltid måste anses vara uppsåtlig’.

Det lär icke kunna förnekas att det, såsom ock i vissa yttranden gjorts gäl­

lande, rått någon oklarhet rörande betydelsen av de subjektiva omständig­

heterna vid nödvärnsexcess och att i följd härav en oriktig lagtillämpning i

ifrågavarande avseende stundom förekommit. Onekligen kunna på grund

härav skäl föreligga för intagande av ett förtydligande tillägg i lagtexten.

Emellertid synes det som om dessa skäl i icke oväsentlig grad förlorat i be­

tydelse sedan genom de sakkunnigas betänkande och det uttalande som gjorts

av första lagutskottet vid 1934 års riksdag blivit fullt klarlagt vilken inver­

kan de subjektiva omständigheterna ha på straffbarheten vid nödvärnsex­

cess. Därtill kommer att vägande omständigheter kunna åberopas mot ett

intagande i lagen av den föreslagna bestämmelsen. Det är överhuvud föga

tilltalande att i strafflagen för särskilt fall angiva en regel som utan ut­

tryckligt stadgande äger allmän giltighet. Härtill kommer att regelns in­

förande just i nu ifrågavarande lagrum möter särskilda betänkligheter.

Lagrummet innehåller nämligen i sin nuvarade lydelse tvenne regler av

undantagsnatur om straffrihet och örn straffnedsättning vid nödvärns­

excess. Redan det föreslagna tillägget skulle därför göra lagrummet tämli­

gen svåröverskådligt. Men icke nog härmed. För undvikande av feltolk­

ning av tillägget skulle vara nödvändigt att ytterligare tillägg till paragrafen

gjordes. I tillägget utsäges allenast när straff för uppsåtligt brott skall vara

uteslutet, men det angives däremot ej när straff för oaktsamhetsbrott icke

kan ifrågakomma och excessen således skall vara straffri. Med den före­

slagna formuleringen föreligger det därför, såsom advokatsamfundet fram­

hållit, anledning befara att paragrafen genom ett oriktigt motsatsslut kan

komma att tolkas så som örn straff för oaktsamhetsbrott skulle ådömas vid

nödvärnsexcess så snart straff för uppsåtlig gärning är uteslutet, alltså även

örn straffrihet rätteligen skall inträda därför att nödvärnsutövaren ursäktligt

trott faran vara sådan att till dess avvärjande krävdes det våld han övat. Ett

tillägg till eller en omarbetning av lagtexten så att av densamma framgår

även när straff för oaktsamhetsbrott är uteslutet — vilket för visst fall på­

yrkats av advokatsamfundet — torde alltså vara erforderligt. Detta kan emel­

lertid knappast företagas utan att lagrummet tekniskt sett blir ytterst oform­

ligt. Ännu mera skulle detta bliva fallet örn man i likhet med advokatsam­

fundet anser att i lagen jämväl böra intagas stadganden örn de subjektiva

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

förutsättningarna för straffbarhet för uppsåtligt brott respektive för oakt-

samhetsbrott, då någon på grund av villfarelse rörande de faktiska omstän­

digheterna trott att nödvärnssituation förelegat och handlat därefter.

Av det sålunda anförda framgår att det numera icke lärer vara av be­

hovet påkallat att i lagen intaga en bestämmelse av det innehåll de sakkun­

niga föreslagit och att mot införandet i lagen av en sådan bestämmelse kun­

na anföras såväl principiella som praktiska betänkligheter vilka synas böra

tillerkännas avgörande betydelse.

I nu förevarande lagrum gives, såsom nyss antytts, en speciell bestämmelse

om straffrihet vid nödvärnsexcess av innehåll att den som gjort sig skyldig

till en excesshandling icke må till straff dömas, därest omständigheterna

voro sådana, att han svårligen kunnat sig besinna. Rörande innebörden av

detta stadgande råder i ett avseende delade meningar, nämligen beträffande

frågan om stadgandets avfattning lämnar domstolarna befogenhet att taga

hänsyn till rent subjektiva och individuella egendomligheler hos den som

utövat nödvärnet eller om en objektiv måttstock skall anläggas vid bedö­

mandet av om gärningsmannen kunnat besinna sig. De sakkunniga, som an­

sett det rimligt att angriparen till en viss grad får bära risken av de psykiska

affekter som till följd av den angripnes rent individuella egenskaper, såsom

hans häftiga lynne eller hans lättskrämdhet, kunna hos honom utlösas, ha

för att få denna ståndpunkt i lagen fastslagen hemställt att nuvarande av­

fattning 'voro omständigheterna sådana att han svårligen kunnat sig be­

sinna’ utbytes mot orden 'kunde han vid gärningen svårligen sig besinna'.

Vad de sakkunniga sålunda föreslagit har i samtliga avgivna yttranden till­

styrkts eller lämnats utan erinran. För egen del finner jag förslaget på

denna punkt välgrundat.

Av det nu anförda framgår att en person som gör sig skyldig till nöd­

värnsexcess på grund av allmänstraffrättsliga regler ofta blir straffad endast

för oaktsamhetsbrott eller blir helt sträf fri. Bortsett härifrån har lagen emel­

lertid privilegierat excesshandlingen dels genom den nyss behandlade straff-

frihetsregeln för fall då omständigheterna voro sådana att gärningsmannen

svårligen kunnat sig besinna och dels genom en straffnedsättningsbestäm-

melse av innehåll att domstolen efter omständigheterna skall pröva om och

i vad mån straffet (för uppsåtligt brott respektive för oaktsamhetsbrott)

må nedsättas under vad i allmänhet å gärningen följa bort. Att nödvärns-

excessen föranleder ett mildare bedömande har såsom de sakkunniga

framhållit sin grund dels objektivt sett däri, att vederbörande verkligen

varit befogad att öva visst våld, varför gärningen endast till den del den

åstadkommit en effekt som överskjuter nämnda kvantum innebär en rätts-

kränkning, dels subjektivt sett däri, att den situation i vilken gärningen före­

tagits i sig innefattar en synnerligen stark frestelse till den rättsstridiga gär­

ningens företagande. Ytterligare tillkommer den omständigheten att gär­

ningen tillika är riktad just mot den person som genom sitt angrepp fram­

kallat den föreliggande situationen.

45

Då den som gör sig skyldig till en excesshandling således synnerligen ofta

frias från straff eller erhåller ett nedsatt straff, kunde man ifrågasätta om det

icke vore lämpligt att företaga en utvidgning av nödvärnsrät-

tens innehåll, exempelvis så att nödvärnshandlingen förklarades rätts­

enlig så snart nödvärnsutövaren icke gjort avsevärt större våld än nöden kräv­

de. Härigenom skulle det område inom vilket nödvärnsexcess kan uppkomma

i motsvarande mån inskränkas. Genom en sådan utvidgning, vilken föreslagits

i en vid 1934 års riksdag väckt motion, vunne man att nödvärnsutövarens

straffrihet icke skulle bliva beroende av domstolens prövning av de alltid

svårbedömda subjektiva omständigheterna, utan straffrihet skulle inträda

redan på grund av att handlingen objektivt sett vore rättsenlig. Någon änd­

ring i praktiken av det straffbara området skulle genom en sådan lagändring

knappast komma till stånd, enär nödvärnsutövaren, såsom första lagutskot­

tet i sitt utlåtande över motionen anfört, redan nu torde böra på subjek­

tiva grunder frias från straff i så gott som alla fall då det icke är uppenbart

att han använt avsevärt större våld än nöden krävde. Lagutskottet avstyrkte

emellertid detta ändringsförslag av principiella skäl och jämväl de sakkun­

niga ha avvisat den sålunda ifrågasatta utvidgningen av nödvärnsrättens in­

nehåll. Även om vissa praktiska synpunkter kunna åberopas till stöd för en

utvidgning av nödvärnsrättens innehåll, torde dock, med hänsyn till den av­

visande hållning som intagits av de instanser som hittills behandlat frågan,

med densammas upptagande till förnyat skärskådande böra anstå till dess

en mer omfattande reformering av nödvärnsrätten kommer till stånd.

Såsom i annat sammanhang omnämnts förekommer i strafflagen ofta en

bestämmelse av innehåll att, om en — vanligen uppsåtlig — brottslig gär­

ning medför en särskild i lagen angiven sekundär effekt, ett förhöjt straff

skall inträda oberoende av om den sekundära effekten uppstått av oakt-

samhet eller av våda, s. k. objektiva överskott. Då vissa av dessa

straffbestämmelser, särskilt de i 14 kap. 4 och 5 §§ omförmälda — vilka

stadga förhöjt straff då döden inträder som sekundär följd av en misshandel

— kunna föranleda att häktning företages i större utsträckning än som är

motiverat samt att ett straff som icke står i proportion till gärningens be­

skaffenhet kan komma att inträda bland annat för en nödvärnsutövare

som gjort sig skyldig till uppsåtlig nödvärnsexcess, har vid kritiken av gäl­

lande nödvärnsregler yrkats antingen att straffminimum i nämnda lagrum

skulle nedsättas eller att lagrummens tillämplighet skulle begränsas till så­

dana fall då vållande till den sekundära effekten, döden, läge gärnings­

mannen till last. De sakkunniga ha emellertid, liksom 1934 års riksdag i an­

ledning av förut berörda motion, avvisat denna lösning. I stället har föresla­

gits en reformering av bestraffningsreglerna vid sådana objektiva överskott

där den sekundära följden utgöres av viss kroppsskada eller död. I betän­

kandet har sålunda hemställts att i 5 kap. 12 § strafflagen skulle i ett nytt

andra stycke intagas ett stadgande av innehåll att, då lagen utsätter förhöjt

straff för det fall att någon av brottslig gärning får viss kroppsskada eller

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

död, sådant straff ej må ådömas, där utgången timat mera av våda än av

vållande, såframt ej gärningsmannen efter vunnen insikt om faran underlå­

tit att göra vad i hans förmåga stått för att avvärja nämnda verkan. Be­

stämmelsen skulle dock ej äga tillämpning i de fall varom stadgas i 14 kap.

7, 8 och 14 §§. Nämnda paragrafer innehålla speciella regler för fall då

flera personer deltagit i en misshandel som lett till döden eller till viss svå­

rare kroppsskada. De sakkunnigas nu nämnda förslag har tillstyrkts eller

lämnats utan erinran i samtliga avgivna yttranden.

I likhet med de sakkunniga finner jag att i detta sammanhang en reforme­

ring av de erkänt otillfredsställande straffbestämmelserna om objektiva

överskott bör komma till stånd, varemot fristående ändringar av straffbe­

stämmelserna i 14 kap. 4 och 5 §§ icke böra ifrågakomma. Även det sätt

på vilket lagändringen genom det föreslagna stadgandet i 5 kap. 12 § straff­

lagen begränsats synes under förhandenvarande omständigheter välbetänkt.

Mot den lagändring som de sakkunniga, såsom en nödvändig konsekvens

av den uppställda regeln, föreslagit i 19 kap. 11 § andra stycket måste på

en punkt erinran göras. Enligt den formulering av sistnämnda lagrum som

de sakkunniga föreslagit skulle bestämmelsen om förhöjt straff, då allmänt

farlig översvämning åstadkommes genom handling varom i första stycket av

samma paragraf sägs, bortfalla. Då en sådan ändring uppenbarligen icke

varit av de sakkunniga åsyftad, bör den föreslagna lagtexten med hänsyn här­

till jämkas.

Därest strafflagens bestämmelser om förhöjt straff då någon av misshan­

del erhållit viss kroppsskada eller död ej längre skola tillämpas när effek­

ten inträffat av våda, synes det — såsom de sakkunniga funnit — vara

påkallat att i gengäld företaga en höjning av maximistraffet

för sådan uppsåtlig misshandel varom förmäles i 14 kap. 13 § straff­

lagen. Då döden eller svår kroppsskada inträffat som en vådaföljd av miss­

handel, skulle nämligen med hänsyn till den nya bestämmelsen om objek­

tiva överskott framdeles straffet kunna komma att utmätas enligt straff­

skalan i 13 §. Därtill kommer att, såsom de sakkunniga funnit, denna straff­

skala redan under nuvarande förhållanden ofta befunnits otillräcklig för

beaktande av alla de försvarande omständigheter som även vid misshandel

enligt berörda lagrum kunna föreligga. Emellertid synes det knappast be­

fogat att, i enlighet med de sakkunnigas förslag, låta höjningen av maximum

från sex månader till ett år inträda allenast vid försvårande omständigheter,

utan synes det lämpligt att maximum även för normala fall bestämmes till

fängelse i ett år.

Överståthållarämbetet har i sitt yttrande framhållit, att örn misshandel en­

ligt 12 eller 13 § i 14 kap. strafflagen ägt rum å sådan plats och under så­

dana omständigheter i övrigt att brottet endast får åtalas efter angivelse av

målsägande samt misshandeln av våda föranlett den misshandlades död, det

kan tänkas att behörig målsägande skulle komma att saknas och att sålunda

straffrihet skulle komma att inträda för gärningsmannen just på den grund

att döden följt av misshandeln. Till förekommande av en sådan konsekvens

47

av ändringen av straffbarheten vid objektiva överskott har ämbetet hemställt

örn den ändring av åtalsreglerna i 14 kap. strafflagen att i fall av

angiven art allmän åklagare äger utföra åtal i saken. Med hänsyn till vad äm­

betet sålunda yrkat böra åtalsreglerna i 45 § av nyssnämnda kapitel under­

kastas ändring i berörda avseende.»

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ett i enlighet med

det anförda utarbetat förslag till lag om ändring i vissa delar av 5, H och 19

kap. strafflagen, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för

det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av

protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av 5, 11 och 19 kap. strafflagen.

Härigenom förordnas, att 5 kap. 9, 10 och 12 §§, 14 kap. 13 och 45 §§

samt 19 kap. 11 § strafflagen skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives:

5 KAP.

⁹ §•

Finnes någon i fall som i 7 eller 8 § sagt är hava gjort större våld än

nöden krävde, pröve domstolen efter omständigheterna, örn och i vad mån

straffet må nedsättas under vad i allmänhet å gärningen följa bort. Kunde

han vid gärningen svårligen sig besinna, må han ej till straff dömas.

¹⁰ §.

Nu har någon i annat fall än i 7 eller 8 § sägs brukat våld till avvärjande

av ett påbörjat eller omedelbart förestående orättmätigt angrepp å person

eller egendom, eller övat våld emot den som medelst inbrott eller eljest olov­

ligen inträngt i annans rum, hus, gård eller fartyg, eller emot den som väg­

rat att från annans hemvist efter tillsägelse sig begiva; var det våld ej större

än nöden krävde, och stod det ej heller i uppenbart missförhållande till den

skada som av angreppet var att befara, skall han från straff frias.

Lag samma vare, där någon som av annan överfallits med grov ärekränk­

ning brukat våld till sådant angrepps avvärjande.

Har någon gjort svårare våld än nu är sagt, vare lag som i 9 § stadgas.

12

§.

För händelse------------straff dömas.

Förhöjt straff, som lagen utsätter för det fall att någon av brottslig gär­

ning får viss kroppsskada eller död, må ej heller ådömas, där sådan utgång

timat mera av våda än av vållande, såframt ej gärningsmannen efter vunnen

insikt om faran underlåtit att göra vad i hans förmåga stått för att avvärja

denna verkan. Vad nu är sagt skall dock ej äga tillämpning i de fall var­

om i 14 kap. 7, 8 och 14 §§ stadgas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

49

14 KAP.

13 §.

För uppsåtlig misshandel, varå ringare eller ingen skada följt, vare straf­

fet böter eller fängelse i högst ett år.

45 §.

Misshandel som i 12 eller 13 § sägs, ändå att den skett emot maka, styv-

eller svärföräldrar, adoptivföräldrar, fosterföräldrar, förmyndare, husbonde

eller annan förman, så ock brott efter 15 eller 37 §, må ej åtalas av allmän

åklagare, där ej målsägande brottet till sådant åtal angiver, eller det blivit

förövat under sabbat eller vid sådant tillfälle eller å sådan ort som i 11 kap.

9 eller 15 § omförmäles. Utan hinder av vad nu är sagt må, där misshandel

varom i 12 eller 13 § förmäles medfört döden, brottet åtalas av allmän åkla­

gare.

Vållande, varom------------än målsägande.

Därest brott----------- till åtal.

Har brott------------ åtal angives.

19 KAP.

11

§•

Var som------------ tio dagsböter.

Fick annan svår kroppsskada eller död, dömes gärningsmannen, i förra

fallet till straffarbete från och med sex till och med tio år eller på livstid,

och i senare fallet till straffarbete på livstid. Åstadkoms allmänt farlig över­

svämning, varde gärningsmannen dömd till straffarbete från och med fyra

till och med åtta år.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 187.

4

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

Utdrag uv protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in­

för Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 20 november 1936.

Närvarande:

Statsministern

H

ansson^, ministern för utrikes ärendena

S

andler^, statsråden

P

ehrsson

, W

estman

, W

igforss

, M

öller

, L

evinson

, S

köld

, N

ilsson

,

Q

uensel

, F

orslund

.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler fråga an­

gående ändringar i strafflagen beträffande straffsatserna för särskilda brott

m. m.

Föredraganden anför:

»Såsom ett led i den jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 16 decem­

ber 1932 igångsatta utredningen angående partiella reformer på strafflag­

stiftningens område uppdrog chefen för justitiedepartementet den 15 juni

1935 åt professorn Ragnar Bergendal och hovrättsassessorn Gunnar Lind­

skog att utarbeta förslag till ändringar i strafflagens speciella del i syfte att

bringa strafflatituderna för olika brott i bättre överensstämmelse med brot­

tens svårhetsgrad enligt nu rådande uppfattning. Den 6 december 1935 an­

modades överläkaren docenten Torsten Sondén — med vilken Bergendal

och Lindskog tidigare under utredningen samrått — att deltaga i densam­

ma såvitt anginge 18 kap. strafflagen. Såsom resultat av utredningen av-

gåvo de sakkunniga den 31 december 1935 en promemoria angående änd­

ringar i strafflagen beträffande straffsatserna för särskilda brott m. m. (sta­

tens off. utredn. 1935: 68). över promemorian ha yttranden avgivits av

justitiekanslersämbetet, medicinalstyrelsen, såvitt angår 18 kap. strafflagen

och lagen om behörighet att utöva läkarkonsten, fångvårdsstyrelsen, Över­

ståthållarämbetet, tredje polisintendenten i Stockholm, en stadsfiskal i Stock­

holm, polismästarna i Uppsala, Eskilstuna, Norrköping, Karlskrona, Malmö,

Lund, Hälsingborg, Göteborg, Borås, örebro och Gävle, förste polisintenden­

ten i Göteborg, styrelsen för Sveriges advokatsamfund, styrelserna för för­

eningarna Sveriges stadsdomare, Sveriges landsfogdar, Sveriges landsfiska­

ler och Sveriges stadsfiskaler ävensom av fyra häradshövdingar och aderton

rådhusrätter. Tillfälle till yttrande hade beretts samtliga domhavande och

rådhusrätter samt, utöver förut angivna föreningsstyrelser, styrelserna för för­

eningen Sveriges häradshövdingar och svenska kriminalistföreningen. Sedan

Kungl. Majlis proposition nr 187.

51

frågan med ledning av de avgivna yttrandena varit föremål för ytterligare

överväganden, anhåller jag att få upptaga densamma till behandling.

Lagförslagens räckvidd.

1 promemorian lia de sakkunniga till en början fastslagit, att de vid full

görande av sitt uppdrag att bringa strafflatituderna för olika brott i bättre

överensstämmelse med brottens svårhetsgrad enligt nu rådande uppfattning

bade att utgå från den uppfattning, som finge anses komma till uttryck i

strafflagens nuvarande lydelse såväl beträffande det straff som i genom­

snitt borde svara mot den ena eller andra svårhetsgraden hos en brottslig

gärning som beträffande det principiella tillämpningsområdet för de sär­

skilda straffarterna i förhållande till varandra. Vidare har framhållits att

med hänsyn till den förestående allmänna strafflagsrevisionen de föreslagna

ändringarna i straffskalorna måste betraktas såsom i viss mån provisoriska.

Redan av hänsyn härtill lia de sakkunniga ansett att ändringarnas antal ej

borde bliva alltför stort. Den erforderliga begränsningen har vunnits där­

igenom att i regel endast sådana straffbestämmelser upptagits till gransk­

ning, beträffande vilka tillämpningsfrekvensen varit så pass stor att ett prak­

tiskt behov av lagändring gjort sig gällande. Av dessa skäl ha i förslaget

lämnats orubbade vissa stadganden i bl. a. 8, 9 och 15 kap. strafflagen,

oaktat de, enligt de sakkunniga, upptaga straffsatser som för nutida upp­

fattning väl kunna synas alltför stränga. Ytterligare har den begränsning­

en iakttagits, att då ett stadgande om visst brott synts upptaga lämpliga

högsta och lägsta straff, detsamma i regel lämnats orubbat, även om straff­

skalans närmare utbyggnad, t. ex. i fråga örn vilken straffart som nämnes

först, ansetts kunna lämna rum för erinran.

De sakkunniga ha vidare ansett sig böra lämna å sido vissa lagrum, som

i annat sammanhang äro föremål för utredning, nämligen 14 kap. 26—28 §§

(fosterfördrivning), 18 kap. 13 § 2 mom. (den s. k. preventivlagen) samt 22

kap. 19 § (bittegodsdeliktet). Med hänsyn till det tillägg, som föreslagits

till 5 kap. 12 § i ett år 1934 avgivet betänkande med förslag till revision av

gällande bestämmelser örn nödvärnsrätt m. m., ha de sakkunniga ansett

sig kunna avstå från att föreslå vissa nedsättningar av straffminima vid s. k.

objektiva överskott, vilka eljest torde varit erforderliga.

Slutligen ha de sakkunniga framhållit att det, i fråga örn de brott som

sålunda varit föremål för de sakkunnigas närmare överväganden, visat sig,

att en för nutida förhållanden tillfredsställande reglering icke kunde uppnås

blott genom en förändring av straffsatserna utan att det vore nödvändigt att

vidtaga icke obetydliga ändringar av gränserna mellan det straffbelagda och

det straffria området och att i samband därmed inom det förra området ge­

nomföra en ny uppdelning av de brottsliga gärningarna på särskilda straff­

bestämmelser. Dessa svårigheter bade i synnerhet gjort sig gällande i fråga

örn förmögenhetsbrotten (20—24 kap.) och otuktsförbrytelserna (18 kap.

1—10 §§). Vad angår de förra hade de sakkunniga därför nödgats in­

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

skränka sig till att föreslå ett fåtal ändringar i straffbestämmelserna, vilka

synts vara särskilt trängande och möjliga att genomföra utan avbidan å den

mera genomgripande omarbetning av ifrågavarande kapitel, som vore före­

stående. Beträffande otuktsförbrytelsernas jämförelsevis mera begränsade

område hade däremot en omarbetning även av brottsbegreppen, låt vara i

viss mån av provisorisk karaktär, synts kunna i detta sammanhang åstad­

kommas och de sakkunnigas förslag innefattade en sådan. Den innebure så­

väl upphävande, helt eller delvis, av vissa av de nuvarande straffbestäm­

melserna som straffbeläggande av vissa förut strafflösa gärningar. Jämväl

i 15 kap. hade föreslagits någon utvidgning av det straffbara området.

I fråga örn straffskalorna innebär förslaget dels nedsättningar, särskilt av

minima, eller införande av nedsatt straff för fall av mildrande omständig­

heter, dels ock skärpningar, bl. a. vid vållande till annans död, vid be­

drägeri samt vid vissa fall av förskingring och trolöshet mot huvudman.

De sakkunnigas utredning utmynnar i första hand i ett förslag till lag om

ändring i vissa delar av strafflagen. De föreslagna ändringarna avse föl­

jande lagrum: 12 kap. 1, 2, 4 och 21 §§ (förfalskning av vissa allmänna och

enskilda handlingar), 13 kap. 1 § (mened), 14 kap. 9, 36 och 37 §§ (vållande

till annans död, misshandel å maka m. m.), 15 kap. 12—15 §§ (våldtäkt

m. m.), 17 kap. 1—-3 §§ (upphävande av straffbestämmelserna för hor), 18

kap. 1—10 §§ (vissa otuktsbrott: blodskam, otukt med missbruk av auktori­

tet, otukt med minderårig, otukt med sinnessjuk eller sinnesslö kvinna, ho­

mosexuell otukt och otukt med djur), 20 kap. 4 och 7 §§ samt 9 § 2 mom.

(kvalificerad stöld; återfall), 22 kap. 1, 11 och 14 §§ (bedrägeri; förskingring;

trolöshet mot huvudman), 23 kap. 1 och 3 §§ (bedrägeri och vårdslöshet mot

borgenärer) samt 25 kap. 12 och 20 §§ (ämbetsmans förskingring; avsättning

såsom påföljd). Därjämte framlägga de sakkunniga dels såsom en konse­

kvens av ändringen i 17 kap. ett förslag till lag örn ändrad lydelse av 11 kap.

8 § giftermålsbalken dels ock ett förslag till lag angående ändrad lydelse

av 3 och 5 §§ lagen den 21 september 1915 (nr 362) om behörighet att ut­

öva läkarkonsten.

Beträffande den närmare motiveringen för lagförslagen får jag hänvisa

till de sakkunnigas promemoria.

Frågan huruvida med den förevarande reformen bör anstå i

avbidan på den allmänna straff lagsrevisionen upp­

tages till behandling i några yttranden.

Polismästaren i Örebro är tveksam örn nödvändigheten att skapa en pro­

visorisk lagstiftning, som måhända efter något år ånyo kan komma att bli­

va föremål för ändringar, men finner å andra sidan att det dock måste med­

givas att åtskilliga företeelser inom gällande strafflagstiftning äro av den be­

skaffenhet att ett skyndsamt ingripande är av nöden. I yttranden av fång­

vårdsstyrelsen, Stockholms rådhusrätt samt rådhusrätten och polismästaren

i Eskilstuna förordas mera positivt att en reform bör genomföras utan av­

bidan på den allmänna strafflagsrevisionen. Fångvårdsstyrelsen yttrar så­

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

53

lunda att, ehuru provisoriska ändringar i strafflagen principiellt äro mindre

tilltalande, de av de sakkunniga påvisade bristerna dock äro så stora att de

mer än väl motivera en partiell reform. Polismästaren och rådhusrätten i

Eskilstuna anföra:

Ehuru vi hysa den uppfattningen, att dylika provisoriska ändringar icke

utan tungt vägande skäl böra genomföras, hava vi intet att erinra mot att

straffsatserna redan nu bringas i närmare överensstämmelse med nu rå­

dande rättsuppfattning och förhållanden. De påtalade bristerna i fråga örn

straffsatsernas avvägning äro enligt vårt förmenande så påtagliga och bety­

dande, att de mer än väi uppväga betänkligheterna av en provisorisk reform

på detta område. Då därjämte en dylik reform under alla förhållanden tor­

de bliva bestående under åtminstone ett flertal år framåt, torde skälen mot

en reform redan nu och utan samband med den tilltänkta strafflagsrefor-

men icke kunna tillmätas alltför stor vikt.

I några yttranden upptages frågan örn den omfattning i vilken

en ändring av strafflatituderna bör komma till stånd.

J ustitiekansler sämb etet anför härom:

Förslaget berör icke något större antal straffstadganden. Säkerligen kun­

na efter nutida åskådning mindre väl avvägda straffsatser påvisas i åtskil­

liga fall som icke omfattas av förslaget. I avbidan på en allmän strafflags-

revision är dock en viss återhållsamhet tillrådlig, och mot de grunder, efter

vilka förslaget begränsats, synes intet vara att erinra.

Sveriges advokatsamfund yttrar:

Det av de sakkunniga utarbetade förslaget innebär huvudsakligen endast,

att inom gällande strafflags ram vissa som provisoriska betecknade jämk­

ningar göras beträffande strafflatituderna för vissa brott. Ehuru det enligt

styrelsens förmenande varit önskvärt att en mer djupgående överarbetning

av de i strafflagens speciella del upptagna straffsatserna kunnat ske, måste

styrelsen dock finna de skäl för begränsningen, som av de sakkunniga an­

förts, beaktansvärda.

Frågan örn lämpligheten av en nedsättning utav straff­

minima med hänsyn till domstolarnas benägenhet att vid straffmät­

ningen hålla sig vid eller i närheten av minimigränsen upptages av föreningen

Sveriges landsfogdar i dess yttrande. Föreningen anför därom bl. a.:

Föreningen vill till en början göra det uttalandet, att landsfogdarna i sin

verksamhet som allmänna åklagare vunnit den erfarenheten, att många dom­

stolar vid sin straffmätning i regel hålla sig vid eller i närheten av minimi­

gränsen i den för respektive brott stadgade normala straffskalan. Med hän­

syn till denna mildhetstendens med avseende å straffmätningen anser för­

eningen det nödvändigt att framgå med största försiktighet, då det gäller

nedsättning av minimigränsen i den normala straffskalan för de olika brot­

ten. För tillgodoseende av mildhetskravet i vissa fall är det därför enligt

föreningens mening bättre att bibehålla nuvarande minimigräns i den nor­

mala skalan, men tillfoga en särskild straffskala med lägre minimum fbi­

fall av synnerligen förmildrande omständigheter. Det synes föreningen, som

örn de sakkunniga även i viss omfattning delat denna uppfattning. Å andra

sidan vill föreningen gärna vitsorda, att det finnes några strafflagrum, vilka

innehålla straffminima, vilka även i fråga örn den normala straffskalan äro

alltför höga. Som typiska exempel härå må anföras 15 kap. 12 § och 25 kap.

54

Kungl. Majlis proposition nr 187.

Departements­

chefen.

12 §. Det måste därför även ur åklagaresynpunkt hälsas med tillfredsstäl­

lelse, att vissa abnormt höga minimigränser nedsättas. Och anser förenin­

gen att de sakkunniga härutinnan utvalt de lagrum, som även enligt åkla­

gareerfarenhet äro just de, som närmast böra komma i fråga.

Beträffande de avhörda myndigheternas och sammanslutningarnas a 1 t-

manna inställning till förslaget tillstyrkes eller lämnas det­

samma utan erinran av polismästarna i Hälsingborg, Borås och Gävle, för­

eningen Sveriges stadsdomare, en häradshövding (Linköpings domsaga) och

sju rådhusrätter (Malmö, Laholm, Uddevalla, Vänersborg, Borås, Skellefteå

och Luleå).

I övriga yttranden framställas anmärkningar allenast mot enstaka punk­

ter i förslaget. Redogörelse härför kommer att lämnas vid behandlingen av

förslagets särskilda bestämmelser.

Under det senaste årtiondet lia, jämsides med arbetet på förberedandet av

en allmän strafflagsreform, företagits vissa partiella nydaningar på det straff­

rättsliga området. Lagstiftningsåtgärder lia sålunda kommit till stånd bland

annat angående preskription i brottmål (1926), angående förvaring av för­

minskat tillräkneliga förbrytare och internering av återfallsförbrytare (1927),

angående dagsbotssystem (1931), angående sterilisering av vissa sinnessjuka,

sinnesslöa eller andra som lida av rubbad själsverksamhet (1934), angående

utpressning (samma år), angående ungdomsfängelse (1935) samt angående

avskaffande av påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen och vissa andra straff­

påföljder (1936). Beträffande åtskilliga andra partiella strafflagsreformer

föreligga utarbetade förslag eller pågå utredningar. Såsom skäl för det vid

sidan av arbetet på den allmänna strafflagsrevisionen bedrivna partiella re­

formarbetet har framför allt åberopats, att den gällande straffrätten i vissa

punkter vore så otillfredsställande att en förändring därav icke borde upp­

skjutas längre än nödigt. Detta skäl synes i hög grad tala för genomföran­

det av en partiell reform som har till syfte att bringa strafflatituderna för

olika brott i bättre överensstämmelse med brottens svårhetsgrad enligt nu

rådande uppfattning. Med tiden förändras den allmänna rättsuppfattningen

då det gäller frågan örn vilken grad av samhällsfarlighet, som en viss i straff­

lagen upptagen handling kan anses ådagalägga, ävensom frågan huruvida en

handling är av sådan natur att samhället bör emot densamma reagera med

straff. Det är redan på grund härav i och för sig uppenbart att en så gam­

mal strafflag som vår måste innehålla icke så få straffbestämmelser som äro

stridande mot nu rådande uppfattning. Ehuru en snar reform i angivet av­

seende sålunda är av behovet påkallad, kan man naturligen mot denna, liksom

mot varje annan partiell och därmed också provisorisk reform som föregri­

per den allmänna strafflagsrevisionen, rikta vissa principiella invändningar.

Då emellertid dessa invändningar endast i mindre grad göra sig gällande

beträffande en reform, som i huvudsak tar sikte på en ändring allenast av

straffsatserna, synes en förestående allmän strafflagsrevision icke böra ut­

göra hinder för den förevarande partiella reformens genomförande. I de

55

avgivna yttrandena har icke heller påyrkats något uppskov nied frågans

lösning.

Beträffande den omfattning, i vilken en ändring av strafflatituderna bör

komma till stånd, synas de sakkunniga ha på ett lämpligt sätt begränsat

sitt uppdrag. De lagrum, som varit föremål för de sakkunnigas närmare

överväganden härutinnan, böra alltså enligt min mening undergå änd­

ringar.

Det framlagda förslaget omfattar emellertid på vissa punkter mer än en

förändring av straffsatserna i de särskilda lagrummen. Särskilt beträf­

fande otuktsförbrytelserna har sålunda föreslagits en tämligen vittgående

omarbetning av brottsbegreppen jämte en ändring av gränserna mellan det

straffbelagda och det straffria området. De sakkunniga ha motiverat denna

utvidgning av uppgiften därmed, att en för nutida förhållanden tillfredsstäl­

lande reglering av detta brottsområde icke kunde uppnås blott genom en för­

ändring av straffsatserna. Den ståndpunkt de sakkunniga sålunda intagit

synes befogad, även örn jag på en punkt, varpå jag senare kommer att ingå,

icke kunnat ansluta mig till förslaget. Såsom de sakkunniga antytt synes

en omarbetning av brottsbegreppen för ifrågavarande slag av brott kunna

äga rum utan att rubbningar därigenom föranledas inom andra brottsom-

råden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

De särskilda bestämmelserna i förslagen.

12 kap. strafflagen.

1, 2 och A §§.

Enligt 12 kap. 1 § utgör straffet för förfalskning av sådana allmänna

handlingar som pläga betecknas arkivhandlingar straffarbete från och med

2 till och med 8 år. De sakkunniga föreslå ett tillägg till paragrafen av inne­

håll, att om omständigheterna äro synnerligen mildrande, tiden för straff­

arbetet må nedsättas till 6 månader.

2 § innehåller straffbestämmelse mot förfalskning av vissa utav de all­

männa handlingar som bruka kallas expeditionshandlingar. Straffet utgöres

av straffarbete från och med 6 månader till och med 4 år. De sakkunniga

föreslå att straffet vid synnerligen mildrande omständigheter må kunna ned­

sättas till straffarbete i 2 månader.

I 4 § givas straffbestämmelser mot förfalskning av enskilda handlingar

av dispositiv natur ('enskild handling, som till bevis örn rättighet eller be­

frielse från förbindelse tjänar’). Straffet är straffarbete från och med 6 må­

nader till och med 4 år, varjämte vid synnerligen mildrande omständigheter

tiden för straffarbetet må nedsättas till 2 månader eller ock till fängelse dö­

mas. De sakkunniga föreslå att skalan för de normala fallen skall utgöra

straffarbete i högst 4 år; minimum skulle alltså sänkas från 6 till 2 månaders

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

straffarbete. Vid synnerligen mildrande omständigheter föreslås att straffet

skall utgöras av fängelse i högst 6 månader.

De sakkunniga ha även föreslagit ändring i 21 §, som innehåller bestäm­

melser om ådömande av påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen. Då denna pa­

ragraf enligt lagen den 5 juni 1936 (nr 244) om ändring i vissa delar av

strafflagen skall upphöra att gälla från och med den 1 januari 1937, har

emellertid frågan om ändring i paragrafen förfallit.

De föreslagna straffnedsättningarna tillstyrkas eller lämnas utan erinran i

flertalet yttranden. Polismästaren i Malmö anför sålunda beträffande straf­

fet för förfalskning av allmänna handlingar i 1 och 2 §§:

Då gränserna mellan offentlig och enskild affärsverksamhet i våra dagar

blivit allt mer flytande, till en del beroende på den växande utvidgningen av

de offentliga organens verksamhet, har följden blivit, att en handlings egen­

skap att vara offentlig i ett stort antal fall icke framträder med önskvärd tyd­

lighet, varför straffen för förfalskning icke sällan komma att verka allt för

stränga. De sakkunnigas förslag till straffnedsältningsmöjlighet vid förmild­

rande omständigheter måste därför anses passa för nutida samhällsförhål­

landen.

Tredje polisintendenten i Stockholm anför beträffande straffnedsättningar­

na i 4 §, att erfarenheten visat, att domstolarna — tydligen för att öppna ut­

väg för tillämpande av lagen om villkorlig straffdom — på senare tid i allt

större utsträckning ansett förmildrande omständigheter föreligga och där­

igenom de facto sänkt normalstraffet under sexmånadersgränsen.

Polismästaren i Örebro, som ansluter sig till de föreslagna straffnedsätt­

ningarna, anser att en sänkning av straffminimum även i 5 § bör tagas under

övervägande.

I tre yttranden, avgivna av Överståthållarämbetet, en stadsfiskal i Stock­

holm och rådhusrätten i Trosa, avstyrkas de föreslagna straffnedsättningarna.

Överståthållarämbetet anför:

Även om åtskilliga skäl tala för dessa straffnedsättningar, synes dock med

dem vara förbunden den allvarliga faran, att ifrågavarande slag av förfalsk­

ningsbrott i rättsskipningen kunna komma att regelmässigt bestraffas vida

lindrigare än nu. Med hänsyn till det stora intresse, som samhället måste ha

däri, att handlingar, vilka i olika avseenden skola tjäna till bevismedel, äro

i åtnjutande av ett kraftigt straffskydd, anser ämbetet försiktigheten bjuda

att icke föreskriva generella straffnedsättningar i den utsträckning förslaget

upptager. Det behov av nedsättning av straffet i 1 och 2 §§, som någon en­

staka gång måhända föreligger, torde kunna tillgodoses på annat sätt än som

föreslås, till exempel genom en i lagen intagen föreskrift, att viss straffned-

sättning må äga rum, där förfalskningsåtgärden berört endast någon mindre

väsentlig del av en handling, eller genom annan föreskrift, som tvingar rätts­

skipningen till stark begränsning av straffnedsättningens användande.

Stadsfiskalen i Stockholm har yttrat, att en förfalskning knappast kunde

betecknas som en överilad handling, då den alltid krävde åtminstone någon

teknisk förberedelse. I de fall då fråga vore om offentliga handlingar och

då således förfalskningen innebure ett angrepp på statens auktoritet, syntes

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

57

det särskilt betänkligt att gå in för en sänkning av straffet. De offentliga

handlingarna vore onekligen och komnie vid en utvidgning av statens verk­

samhet att än mer bliva hörnstenar i rättslivet.

Till stöd för de föreslagna straffnedsättningarna vid förfalskning av all

- Departements-

männa handlingar enligt 1 och 2 §§ lia de sakkunniga anfört, att beträffande

den statliga affärsverksamheten samt åtskilliga grenar av den kommunala

förvaltningen gällde, att det offentligträttsliga momentet i manga fall vore

föga framträdande. En förfalskningsåtgärd, som hänförde sig till ett sådant

fall, vore till sin innebörd nära jämförlig med förfalskning av åtskilliga en­

skilda handlingar. Även bortsett härifrån kunde det tänkas förekomma och

hade förekommit, att förfalskningsåtgärden berörde endast någon mindre

väsentlig del av en handling och måhända samtidigt till sitt syfte ej vore sär­

deles förgriplig. Vad de sakkunniga sålunda åberopat synes mig riktigt. Mot

de föreslagna straffnedsättningarna har huvudsakligen invänts att härmed

vore förbunden den allvarliga faran att förfalskningsbrotten i rättsskipnin­

gen kunde komma att regelmässigt bestraffas vida lindrigare än nu. Denna

invändning kan måhända icke frånkännas allt berättigande. Då emellertid

strafflindringen skulle begränsas till sådana fall som kunna betecknas så­

som synnerligen mildrande, torde den i angivna avseende uttalade farhågan

icke böra tillmätas den betydelse att möjligheten till strafflindring avvisas för

de fall, där en sådan verkligen är befogad. Naturligen kunde det tänkas att

man, såsom Överståthållarämbetet i sitt yttrande föreslagit, sökte undgå den

befarade konsekvensen genom att i lagtexten närmare angiva, under vilka

förutsättningar en straffnedsättning skulle kunna få äga rum. Då emellertid

med en sådan begränsning, vilken för övrigt knappast skulle stå i överens­

stämmelse med de nuvarande strafflagsbestämmelsernas tekniska utform­

ning, möjlighet till strafflindring icke lärer kunna vinnas i alla de fall, där

en sådan är påkallad, synes den sålunda förordade lösningen icke böra

ifrågakomma.

Beträffande den föreslagna nedsättningen av normalskalans minimum i

4 § lia de sakkunniga framhållit, att även i fall där denna skala bleve tillämp­

lig, brottsligheten kunde framstå såsom ganska lindrig, t. ex. om en växel

eller annan värdehandling avsåge endast ett mindre belopp eller om för­

falskningsåtgärden varit klumpigt utförd och faran för vilseledande följakt­

ligen ej varit stor. Den ifrågavarande straffbestämmelsen hade därför ej

sällan berett domstolarna svårighet att undvika ett alltför strängt straff.

Mot den föreslagna nedsättningen har huvudsakligen riktats samma invänd­

ning som mot de sakkunnigas förslag örn strafflindringar i 1 och 2 §§, näm­

ligen att straffet även vid normala brott av ifrågavarande slag skulle kom­

ma att sättas alltför lågt. Såsom jag till bemötande av invändningen mot

de föreslagna straffnedsättningarna i 1 och 2 §§ anfört bör emellertid den­

na omständighet icke utgöra hinder för genomförandet av ifrågavarande,

enligt min mening befogade strafflindring. Vad slutligen angår den före­

slagna ändringen att straffskalan vid synnerligen förmildrande omständig-

58

heter skall utgöras av fängelse i högst 6 månader, synes någon befogad in­

vändning häremot icke kunna framställas.

I ett yttrande har föreslagits att en nedsättning av straffminimum borde

företagas även i 5 §, så att för däri avsedd förfalskning även bötesstraff skulle

kunna ådömas. Det torde visserligen icke vara uteslutet att sådana fall av

förfalskning kunna tänkas, mot vilka ett bötesstraff utgör en fullt tillräcklig

reaktion. I våra grannländer ingår ju ock bötesstraff i skalan för förfalsk­

ningsbrott. Emellertid synes försiktigheten bjuda att man vid förevarande

partiella reform icke bryter mot den nu gällande principen att ett förfalsk­

ningsbrott alltid skall vara belagt med frihetsstraff. I de sällsynta fall, där

undergåendet av ett sådant straff synes alltför hårt, torde man såsom regel

kunna använda sig av villkorlig dom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

13 kap. strafflagen.

1

§■

Straffet för mened utgör enligt förevarande paragraf straffarbete från och

med 2 till och med 6 år. De sakkunniga föreslå dels en sänkning av mini­

mum till ett år, dels ock att straffet vid synnerligen mildrande omständig­

heter skall kunna nedsättas till straffarbete i 6 månader.

De sålunda föreslagna ändringarna tillstyrkas eller lämnas utan erinran

i flertalet yttranden. Tredje polisintendenten i Stockholm samt polismästaren

i Malmö framhålla sålunda, att sänkningen av minimum möjliggör för åkla­

garmyndigheterna att utan tillgripande av häktning bringa tveksamma fall

under domstolarnas prövning. Polismästaren i Örebro förklarar, att det är

uppenbart att nu gällande straff för mened är för strängt samt att följden

härav blivit den, att en åklagare icke anser sig kunna åtala i andra fall än

dem som äro uppenbara. I yttrandet förordas vidare att, såsom av professor

Thyrén i hans förberedande utkast till strafflag föreslagits, straffskalan skall

omfatta även fängelse. Rådhusrätten i Arboga, som jämväl förordar de fö­

reslagna straffnedsättningarna, hemställer att obetänksamhet uttryckligen

jämställes med synnerligen mildrande omständigheter.

De föreslagna straffnedsättningarna avstyrkas i de yttranden som avgivits

av Överståthållarämbetet, en stadsfiskal i Stockholm och föreningen Sveriges

landsfiskaler. Överståthållarämbetet uttalar i likhet med stadsfiskalen i Stock­

holm farhåga för att en straffnedsättning skulle verka undergrävande på

känslan av ansvar för sanningsenligheten av de uppgifter, som lämnas efter

avlagd ed, samt förklarar att en uppmjukning av uppfattningen av edens

helgd kunde förväntas uppstå. Ämbetet framhåller vidare gentemot ett ut­

talande i de sakkunnigas motivering, att det är synnerligen betydelsefullt att

den föreställningen icke vinner insteg, att mened i mål som röra exempelvis

olovlig befattning med brännvin är mindre brottslig än mened i mål som

äro av väsentligare betydelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S7.

59

Föreningen Sveriges landsfiskaler anför:

Så länge vårt rättssystem fäster avgörande betydelse vid vittnesutsagorna

såsom bevismedel är det av stor vikt att största möjliga garantier skapas för

att vittnena verkligen lämna riktiga uppgifter. Erfarenheten ger tyvärr be­

lägg för den uppfattningen, att allmänhetens känsla för vittnesedens betydel­

se ej längre är densamma som förr. En missriktad solidaritetskänsla för

någon av parterna väger stundom tyngre hos vittnet än dess plikt att omtala

sina iakttagelser. Mot denna tendens till vittnesmålens minskade trovärdig­

het lärer intet annat medel finnas än ett avskräckande straffhot. Det synes

därför föga välbetänkt att nu sänka straffsatsen för menedsbrottet. En så­

dan åtgärd kan dessutom lätt uppfattas som en eftergift från samhällets sida

i kravet på ovillkorlig sanningsplikt.

De sakkunniga lia uttalat att det i vårt land torde vara en allmänt omfat-

Departement

tad mening att det nuvarande minimistraffet för mened, 2 års .straffarbete, cheten-

vore alltför högt i förhållande till brottets normala svårhetsgrad och att

domstolarna på grund därav i viss utsträckning föranletts att frikänna för

mened tilltalade personer. Riktigheten av denna uppfattning bekräftas av

den utredning som de sakkunniga förebragt rörande domstolspraxis beträf­

fande ifrågavarande brott. Att berörda minimum enligt nutida rättsuppfatt­

ning är alltför högt synes även bestyrkas av den ställning, som i de avgivna

yttrandena intagits till förevarande förslag, ävensom av det utav de sakkun­

niga åberopade förhållandet, att om minimistraffet sänktes på sätt som före­

slagits, detsamma ändock komme att ligga högre än i närmast jämförliga

straffbestämmelser i åtskilliga andra närbesläktade länder. För en sänk­

ning kan, såsom skett i några yttranden, även åberopas den omständig­

heten att häktning efter den föreslagna nedsätlningen av straffet icke längre

skulle vara obligatorisk. Uppenbarligen måste det ur skilda synpunkter vara

högst ogynnsamt att häktning ovillkorligen måste äga rum vid ett brott så­

dant som mened, där frågan huruvida åtalet kommer att bifallas med hänsyn

till de särskilda bevisningsvårigheterna ofta måste vara tämligen osäker.

Det måste alltid framstå såsom mindre lyckligt att en person, som frikännes

för ett brott, varit häktad i målet, och detta förhållande måste i sin tur göra

åklagarna mindre benägna att åtala i andra fall än dem som förefalla fullt

klara.

I några yttranden har emellertid framhållits, att känslan för vittnesedens

helgd icke är densamma nu som tidigare och att personer som åberopas så­

som vittnen i en rättegång i icke obetydlig utsträckning utsättas för stark

press från partens eller parten närståendes sida i syfte att förmå vittnet att

avgiva en för parten förmånlig utsaga. Det senare förhållandet har ock be­

aktats i lagstiftningen genom den vid 1934 års riksdag genomförda ändring­

en i 11 kap. 8 § strafflagen, varigenom utvidgat straffskydd bereus vittne.

Naturligen ligger det vikt uppå att icke företaga någon lagstiftningsåtgärd,

varigenom det utomordenligt betydelsefulla samhällsintresset av sannings-

pliktens upprätthållande vid avgivande av vittnesmål -— och detta oberoen­

de av den betydelse som det mål, vari utsagan avgives, i och för sig äger —

kan äventyras. Emellertid torde knappast någon risk föreligga alt straff-

60

Kungl. Rlaj.ts proposition nr 187.

nedsättningen skall verka i sådan riktning med hänsyn till det stränga

minimistraff som alltjämt skulle gälla. I allt fall gör sig emellertid en annan

synpunkt gällande i motsatt riktning, som synes böra tillmätas det största be­

aktande. Det har ofta vitsordats, att ett sträffbuds allmänpreventiva verkan

i hög grad är beroende av att detsammas överträdande verkligen blir i icke

alltför ringa utsträckning beivrat, under det att straffets storlek har en jäm-

relsevis mindre betydelse. Nu lärer man emellertid med största visshet kunna

antaga att den föreslagna straffnedsättningens genomförande skall visa sig

ägnat att stärka ifrågavarande straffbestämmelses allmänpreventiva verkan.

Det synes som om fördelen härav skulle mer än väl uppväga den nyss be­

rörda risken för att straffnedsättningen skulle kunna komma att uppfattas

som en eftergift från samhällets sida beträffande sanningspliktens upprätt­

hållande. Med hänsyn till vad sålunda anförts finner jag övervägande skäl

tala för att i detta sammanhang upptaga förslaget om en nedsättning av mi-

nimistraffet för mened.

I fråga om det närmare bestämmandet av minimistraffets storlek synes

det för närvarande icke tillrådligt att såsom professor Thyrén föreslagit in­

rymma fängelsestraff i skalan. De av de sakkunniga föreslagna minimi-

straffen — för normala fall ett års straffarbete och vid synnerligen mild­

rande omständigheter straffarbete i 6 månader — torde böra godtagas.

14 kap. strafflagen.

9, 36 och 37 §§.

Enligt 9 § första stycket av förevarande kapitel är straffet för vållande

till annans död böter, dock ej under 10 dagsböter, eller fängelse i högst 6

månader. Om vållandet var synnerligen grovt, kan jämlikt andra stycket

1 paragrafen dömas till straffarbete i högst 2 år. De sakkunniga föreslå nu

att straffet för ordinära fäll bestämmes till fängelse i högst ett år samt att

till böter skall få dömas endast där omständigheterna äro mildrande. Någon

ändring i lagrummets andra stycke föreslås ej.

I 36 § andra stycket första punkten stadgas, att vid annan misshandel

å skyldeman i rätt uppstigande led än dråp straffet ej må sättas lägre än

2 månaders straffarbete; under försvårande omständigheter må straffet på

visst sätt höjas utöver eljest för misshandeln gällande straffmaximum. I

denna punkt föreslå de sakkunniga ingen ändring. I sista punkten av samma

stycke stadgas att om annan misshandel än dråp sker å maka, styv- eller

svärföräldrar, adoptivföräldrar, fosterföräldrar, förmyndare, husbonde eller

annan, under vars lydnad gärningsmannen står, denna omständighet skall

anses såsom synnerligen försvårande samt att i sådana fall ej skall få dömas

till lindrigare straff än fängelse. Beträffande denna punkt hemställa de sak­

kunniga, alt förefintligheten av någon utav dessa relationer skall beaktas

endast såsom en synnerligen försvårande omständighet. Satsen 'och må ej

till lindrigare straff än fängelse dömas’ skulle alltså utgå ur lagrummet.

61

Enligt 37 § skall straffet i 14 kap. 15 § strafflagen för resande av livs­

farligt vapen, i de fall där skada ej uppstår, utgöra fängelse i högst ett år, då

förbrytelsen äger rum mot någon av de i 36 § nämnda personerna. De

sakkunniga föreslå ingen ändring i detta stadgande, såvitt brottet företagits

mot skyldeman i rätt uppstigande led. Om däremot gärningen förövats

mot någon av de övriga i 36 § nämnda personerna — maka, styv- eller svär­

föräldrar, adoptivföräldrar, fosterföräldrar, förmyndare, husbonde eller an­

nan, under vars lydnad nian står — föreslås att detta förhållande vid till-

lämpning av 14 kap. 15 § blott skall beaktas såsom en synnerligen försvå­

rande omständighet.

Den föreslagna ändringen i 9 § rörande straffet för vållande till annans

död tillstyrkes av en stadsfiskal i Stockholm samt polismästaren i Örebro.

I flertalet övriga yttranden lämnas förslaget utan anmärkning.

Polismästaren i Norrköping och rådhusrätten därstädes hemställa att nor­

mallatituden skall omfatta även böter med ett tämligen högt dagsbotsantal

såsom minimum. Rådhusrätten åberopar till stöd härför, att det ofta är

svårt att vid vårdslöshetsförbrytelser finna mildrande omständigheter, men

att även om sådana omständigheter icke äro för handen, bötesstraff under­

stundom kan vara en fullt tillräcklig reaktion. Rådhusrätten föreslår därför

att bötesstraffet bibehålies i normallatituden med 50 dagsböter såsom mi­

nimum. I båda yttrandena framhålles, att borttagandet av bötesstraf­

fet ur normallatituden kan medföra att domstolarna för att undgå att döma

till frihetsstraff alltför ofta komma att anse förmildrande omständigheter

föreligga.

I några yttranden föreslås ändringar i skärpande riktning i andra stycket

av paragrafen. Rådhusrätten i Norrköping hemställer sålunda att skalan i

andra stycket göres tillämplig så snart det föreligger grovt vållande. Ordet

'synnerligen’ skulle alltså utgå ur nämnda stycke. Polismästaren i Malmö,

som finner skärpandet av det normala straffet för vållande till annans död

med hänsyn till den under senare åren väsentligt stegrade brottsfrekvensen

på detta område vara av behovet påkallat, ifrågasätter om icke även straf­

fet för synnerligen grovt vållande samtidigt bör höjas samt anför härom:

Då efter 4 och 5 §§ straffminima för uppsåtlig misshandel i berått eller

hastigt mod med dödlig utgång utgöra respektive 8 och 4 års straffarbete

synes det icke konsekvent, att även ett synnerligen grovt vallande icke straf­

fas med mera än 2 års straffarbete. Gärningsmännen kunna i senare fallet

befinna sig på olika stadier från rent vållande till eventuellt uppsåt och så­

ledes komma ganska nära det uppsåtliga brottet, under det att brottsligt

uppsåt beträffande själva dödandet enligt 4 och 5 §§ helt saknas. Maximi­

straffet för ett synnerligen grovt vållande borde därför lämpligen höjas till

minimistraffct för det normala brottet enligt 5 § eller till 4 års straffarbete.

Polismästaren i örebro ifrågasätter huruvida det icke är nödvändigt att

efter införande av lagen den 7 juni 1934 angående straff för vissa brott vid

förande av motorfordon ändra straffskalan i 17 § i 14 kap. för vallande

till sådan kroppsskada som omförmäles uti 10 § i samma kap. så att ska-

Kungl. Maj.ts proposition nr 1S7.

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Departements­

chefen.

ian, med bibehållande av nuvarande minimum, täcker maximum i 2 § i

förenämnda lag, nämligen straffarbete i ett år. Tillika ifrågasättes, örn ej

brottet i 17 §, åtminstone då det begås under förande av motorfordon, bör

läggas under allmänt åtal.

De föreslagna straffnedsättningarna i 36 och 37 §§ lämnas i flertalet ytt­

randen utan anmärkning. Ändringarna tillstyrkas positivt av en stadsfiskal

i Stockholm och polismästaren i Örebro. Jämväl justitiekanslersämbetet och

polismästaren i Göteborg ansluta sig till de föreslagna nedsättningarna men

hemställa om ändringar jämväl i andra delar av 36 §.

Justitiekanslersämbetet anför sålunda:

Ämbetet,, som intet har att erinra mot den av de sakkunniga föreslagna

ändringen i 36 §, anser vad de sakkunniga anfört giva skäl jämväl för en

jämkning i stadgandet i vad det avser misshandel mot skyldeman i rätt upp­

stigande led. Det är näppeligen rimligt att en, örn än aldrig så ringa miss­

handel, som i vanliga fall skolat sonas med ett lågt bötesstraff, icke må i

förevarande fall bedömas lindrigare än med straffarbete i 2 månader, exem­

pelvis där en berusad hustyranns brutala uppträdande mot hustrun gett so­

nen impulsen till en överilad handling. Det må här uppmärksammas att

även lindrigare misshandel är under allmänt åtal, när den riktas mot skylde­

man i rätt uppstigande led.

Polismästaren i Göteborg har ifrågasatt huruvida icke i sammanhang med

de föreslagna ändringarna av 36 och 37 §§ en mildring av straffet jämväl

för den, som misshandlat skyldeman i rätt uppstigande led, borde för un­

dantagsfall möjliggöras. Det nuvarande läget torde göra ascendenten syn­

nerligen betänksam att påkalla polisskydd mot hotfulla avkomlingar, då

han därigenom kunde ådraga dessa ett frihetsstraff, som han ville göra

allt för att skydda dem för. Det syntes tveksamt huruvida misshandel av

nu ifrågavarande slag borde vara underkastad allmänt åtal med mindre

straffminimum sänktes.

I några yttranden hemställes att i detta sammanhang ändringar företagas

även beträffande misshandelsbrotten i övrigt. Rådhusrätten och polis­

mästaren i Eskilstuna ha sålunda yttrat, att det måhända kunde anses be­

fogat att en omarbetning skett även av bestämmelserna örn misshan­

delsbrotten. Den betydande vikt, som fortfarande vid straffmätningen

tillmättes den skada som skett av misshandeln, syntes något betänklig och

föga i överensstämmelse med nu rådande rättsuppfattning. Rådhusrätten

i Västerås ifrågasätter, om ej straffsatsen i 14 kap. 13 § strafflagen bör

skärpas, antingen så att straffmaximum höjes till fängelse i högst ett år

eller ock så att straffarbete införes i straffskalan.

• Till stöd för den föreslagna straffhöjningen i 9 § lia de sakkunniga åbe­

ropat, dels att den nu gällande straffskalan för vållande till annans död fram-

stode såsom anmärkningsvärt låg i jämförelse med de straff som för mot­

svarande fall uppställdes i åtskilliga oss närstående länders strafflagar, dels

ock den sedan omkring år 1920 ständigt fortgående stegringen av de hit­

hörande brottens antal. De sakkunniga ha ock hänvisat till att straffen för

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

63

vissa brott vid förande av motorfordon blivit genom lag av den 7 juni 1934

skärpta, i allmänhet till fängelse i högst ett år, samt framhållit, att då grunden

för straffbarheten av de i nyssnämnda lag angivna brotten huvudsakligen

vore den därigenom framkallade faran för andra människors liv, det ej

kunde anses rimligt att den straffbestämmelse, som i första hand bleve att

tillämpa då faran förverkligats, skulle vara avsevärt lindrigare.

I likhet med de sakkunniga finner jag, att en höjning av straffskalan för

de normala fallen av vållande till annans död är påkallad. Beträffande ska­

lans avvägning synes den av de sakkunniga föreslagna höjningen av maximi­

straffet från 6 månaders till ett års fängelse lämplig. Någon anmärkning mot

förslaget härutinnan har ej heller framställts i de avgivna yttrandena. Vad

minimistraffet beträffar synas två möjligheter kunna ifrågakomma. Antingen

kan man i likhet med de sakkunniga bestämma minimum för normalfallen

till en månads fängelse samt förbehålla bötesstraffet för sådana fall, då

omständigheterna äro mildrande, eller ock kan man, såsom i två yttranden

föreslås, låta skalan för normalfallen omfatta även bötesstraff, därvid man

dock naturligen måste stadga ett tämligen högt dagsbotsantal såsom minimum.

Då emellertid enligt min mening vållande till annans död alltid bör föran­

leda frihetsstraff, såframt ej mildrande omständigheter föreligga, och då en

sådan rättstillämpning icke lärer kunna vinnas på annat sätt än genom att

bötesstraff icke upptages i skalan för normalfallen, ansluter jag mig till det

av de sakkunniga förordade alternativet.

I ett yttrande har, med hänvisning särskilt till de i 4 och 5 §§ stadgade höga

straffminima för uppsåtlig misshandel med dödlig utgång, förordats en höj­

ning av maximistraffet i andra stycket av 9 § vid synnerligen grovt vållande

till annans död. Uppenbarligen kan det tänkas att förhållandena vid detta

brott äro sådana att straffet i förevarande lagrum framstår såsom väl lågt.

Framför allt gäller detta om fallet ligger så till att man har anledning

misstänka att gärningsmannen handlat i uppsåt att döda. Då emeller­

tid de fall, där det kan ifrågakomma att utdöma ett högre straff än 2 års

straffarbete, i praktiken torde vara ganska sällsynta, finner jag i likhet med

de sakkunniga att en ändring i skärpande riktning nu icke är oundgängligen

erforderlig. Beträffande den i yttrandet gjorda hänvisningen till straffsat­

serna i 4 och 5 §§ må för övrigt framhållas, att skillnaden mellan maximum i

förevarande lagrum och minima i 4 och 5 §§ kommer att framstå såsom

mindre stötande, därest det för närvarande till lagrådet remitterade för­

slaget till ändring i, bland annat, 5 kap. 12 § strafflagen — enligt vilket till-

lämpningen av förstnämnda båda lagrum skulle bli utesluten, då döden inträtt

av våda — kommer att genomföras. Det i ett yttrande framställda förslaget

att skalan i andra stycket av 9 § skulle göras tillämplig så snart vållandet

vore grovt — även om det icke kunde betecknas såsom 'synnerligen’ grovt —

anser jag mig icke böra förorda.

En höjning av straffmaximum i 17 § från 6 månaders fängelse till ett års

straffarbete för vållande till den svåraste graden av kroppsskada har, un­

der åberopande av straffsatserna i nyssberörda lag den 7 juni 1934 örn straff

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

för vissa brott vid förande av motorfordon, föreslagits i ett yttrande. Ehuru

enligt min mening vissa skäl kunna åberopas för en höjning av straff­

maximum, lärer dock en ändring i detta sammanhang icke vara erforderlig.

Beträffande det i samma yttrande framställda förslaget att lägga föreva­

rande brott under allmänt åtal, åtminstone då det begåtts under förande av

motorfordon, må framhållas att brottet under sist angivna förutsättning

redan nu jämlikt 19 § 2. i strafflagens promulgationsförordning lärer ligga

under sådant åtal. För övriga fall synes det icke föreligga tillräcklig anled­

ning att göra brottet till åklagarbrott.

Mot de föreslagna strafflindringarna i 36 och 37 §§ vid misshandel av

den ringaste graden samt vid resande av livsfarligt vapen, såvitt brotten för­

övas mot make, styv- eller svärföräldrar, adoptivföräldrar, fosterföräldrar,

förmyndare, husbonde eller annan under vars lydnad gärningsmannen står,

har någon anmärkning icke framställts i de avgivna yttrandena. Ehuru det

i och för sig är mindre tilltalande att företaga en sänkning i straffsatserna

för misshandelsbrott — de låga straffen för sådana brott lia ju ofta påta­

lats — synes det dock vara alltför hårt att brott av nu ifrågavarande slag

aldrig skulle kunna sonas med lägre straff än fängelse. I likhet med de

sakkunniga finner jag alltså att den särskilda kvalifikation, som ligger i

relationen mellan gärningsmannen och den angripne, blir tillfredsställande

beaktad genom att den förklaras utgöra en synnerligen försvårande om­

ständighet.

I två yttranden har hemställts om nedsättning av minimum i 36 § även

för det fall att misshandeln förövats å skyldeman i rätt uppstigande led.

Till denna mening kan jag ej ansluta mig. Misshandel å sådan skyldeman

torde, även i jämförelse med misshandel å någon av de nyss nämnda perso­

nerna, för det allmänna rättsmedvetandet framstå såsom en så allvarlig

handling att någon straffnedsättning icke i detta sammanhang är påkallad.

För sådana säkerligen mycket sällsynta undantagsfall, då undergående av

det nu gällande minimistraffet, 2 månaders straffarbete, framstår såsom allt­

för hårt, torde villkorlig dom kunna ifrågakomma. Någon ändring av åtals-

reglerna för förevarande brott synes ej heller erforderlig. Att i detta sam­

manhang vidtaga den i ett yttrande berörda omredigeringen av lagrummet

synes ej böra ske.

Till det i ett annat yttrande framställda förslaget att nu verkställa en om­

arbetning av straffbestämmelserna för misshandelsbrotten kan jag icke an­

sluta mig. En sådan omarbetning, för vilken visserligen skäl kunna anfö­

ras, skulle kräva en mycket omfattande utredning och faller dessutom utan­

för ramen för ifrågavarande partiella reform Det i ett yttrande fram­

ställda förslaget om höjning av straffminimum för sådan ringare misshan­

del, varom förmäles i 13 §, har upptagits i sammanhang med förut be­

rörda, till lagrådet remitterade förslag rörande ändring i vissa delar av

strafflagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

65

15 kap. strafflagen.

12—15 §§.

Straffet för våldtäkt utgör enligt 12 § straffarbete från och med 6 till och

med 10 år. Därjämte uppställas i paragrafen strängare straffskalor för

det fall att kvinnan av gärningen får svår kroppsskada eller ljuter döden.

I 13 § stadgas samma straff som i 12 § för det fall att någon övar otukt med

kvinna, vilken han genom dövande eller annat medel uppsåtligen försatt i

yrsel, sömn eller vanmakt, så att hon saknat bruket av fri vilja eller varit

ur stånd att sig värja. 14 § innehåller straffbestämmelser för försök till

brott enligt 12 eller 13 §. I 15 § straffbelägges otukt, som övas med kvin­

na vilken utan gärningsmannens åtgörande befinner sig i det uti 13 §

omförmälda motståndslösa tillståndet.

De sakkunniga föreslå nu en nedsättning av minimum för våldtäkt och

för brott enligt 13 § från 6 till 4 år, varjämte föreslås, att då omständigheterna

äro synnerligen mildrande straffet skall få nedsättas till 2 års straffarbete.

Vidare skall enligt de sakkunnigas förslag i lagen införas en ny straffbe­

stämmelse av följande lydelse:

Har man förmått kvinna till otukt genom annat våld eller hot om brottslig

gärning än i 12 § avses, eller medelst hot att åtala eller angiva någon för

brott eller att lämna meddelande, som är menligt för någons ära, goda namn

och medborgerliga anseende, yrke, näring eller fortkomst; dömes till straff­

arbete i högst fyra år eller fängelse. Äro omständigheterna synnerligen för­

svårande; må tiden för straffarbetet till sex år höjas.

Stannade gärningen vid försök; straffes högst med straffarbete i två år

eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, med straffarbete i

högst fyra år.

Nu nämnda straffbestämmelse föreslås skola intagas såsom 15 §. För

att erhålla plats åt denna nya paragraf ha i 15 kap. vissa redaktionella jämk­

ningar företagits. Sålunda har nuvarande 13 § införts som ett andra stycke

i 12 §, till vars straffbestämmelser den redan nu hänvisar, och i anslutning

Härtill ha nuvarande 14 och 15 §§ betecknats som respektive 13 § och 14 §

samt hänvisningen i nuvarande 14 § till 12 och 13 §§ ändrats till att avse

endast 12 §.

De föreslagna straffnedsättningarna i nuvarande 12 och 13 §§ tillstyrkas av

Överståthållarämbetet, en stadsfiskal i Stockholm samt styrelsen för för­

eningen Sveriges landsfogdar. I övriga yttranden lämnas ändringarna utan

erinran. Rådhusrätten i Gävle anser emellertid att det med hänsyn till den

föreslagna nya 15 § torde vara erforderligt att angiva att med våld i 12 §

avses s. k. absolut våld.

Den föreslagna nya 15 § tillstyrkes eller lämnas utan erinran i flertalet

avgivna yttranden. Styrelsen för föreningen Sveriges landsfogdar framhål­

ler sålunda, att paragrafen kommer att fylla en lucka i strafflagen som förut

ofta gjort sig påmind samt tillägger att straffbudet säkerligen kommer att

i praktiken visa sig vara av stort värde.

Fallang lill riksdagens protokoll

1937.

1

sami. Nr

187.

•

5

66

Kungl. Mcij:ts proposition nr 1S7.

Departements­

chefen.

I två yttranden hemställes att endast vissa av de i nämnda lagrum upp­

tagna handlingsformerna skola straffbeläggas. Tredje polisintendenten i

Stockholm anser sålunda att kriminaliseringen bör omfatta endast de fall

då tvångsmedlet utgöres av annat våld eller hot örn brottslig gärning än i

12 § avses, under det att rådhusrätten i Norrköping vill straffbelägga gär­

ningen endast vid fullbordat brott men ej vid försök.

Tredje polisintendenten anför:

I förslagets 15 § straffbelägges till en början användande av lindrigare

former av våld och hot örn brottslig gärning, än i 12—14 §§ angivits, för att

förmå kvinna till otukt. Mot införande av härför föreslagna straff, vilket

bildar en övergång mellan det för vissa hithörande fall alltför lindriga straf­

fet i 15 kap. 22 § och straffet i 12—14 §§ i samma kapitel, är intet att in­

vända. Genom innehållet i övrigt i den föreslagna 15 § straffbeläggas vissa

slag av gärningar, varigenom man förmår kvinna till otukt och vilka hit­

tills ej varit kriminaliserade. Utsträckandet av straffbarheten till det an­

givna förfarandet må väl ur teoretiska synpunkter vara berättigat; något

praktiskt behov därav torde däremot, att döma av hittills av polismyndig­

heten i Stockholm gjorda erfarenheter, ej föreligga. På grund härav och

då en utvidgning av det straffbara området just i hithörande fall, såsom de

sakkunniga även antytt, lätt kan locka till utpressningsförsök och trakasse­

rier av hämndlystnad eller liknande motiv, torde värdet av den föreslagna

utvidgningen av straffbarheten kunna diskuteras.

Rådhusrätten i Norrköping yttrar:

Första stycket av den föreslagna 15 § torde fylla ett behov. Vidkomman­

de andra stycket åter ställer sig rådhusrätten tveksam med hänsyn till den

synnerligen begränsade omfattning, i vilken försöket i övrigt straffbelägges i

svensk rätt. Rådhusrätten håller före, att med införandet av dessa bestäm­

melser torde böra anstå, till dess vid en allmän revision av strafflagen för-

söksstraffet gives en större plats i systemet.

En stadsfiskal i Stockholm hemställer om vidtagande av den formella

jämkning i den föreslagna lagtexten att ordet :man’ i § 15 utbytes mot

"någon’ för att undvika den feltolkningen att lagrummet icke skulle vara

tillämpligt då tvånget utövas av kvinna.

Slutligen må anmärkas att medicinalstyrelsen i sitt yttrande förordar

obligatorisk rättspsykiatrisk undersökning av personer, åtalade för våldtäkt

eller försök därtill.

Vad först angår de föreslagna straffnedsättningarna i 12 och 13 §§ lia de

sakkunniga härom anfört, att våldtäktsbrotten visserligen utgjorde en brotts-

kategori som i sin typiska form ådagalade grov asocialitet och krävde sträng

bestraffning av allmänpreventiva skäl, men att det höga minimum av 6 års

straffarbete omöjliggjorde en önskvärd differentiering mellan svårare och

lindrigare fall samt en för åtskilliga lindrigare fall obetingat påkallad mil­

dare straffmätning. Vidare har framhållits att domstolarna därför ej säl­

lan, då mildrande omständigheter synts vara för handen (exempel: kvinnan

för notoriskt ett sedeslöst liv och har kanske tidigare tillåtit gärningsman­

nen könsumgänge, hon har tidigare under längre tid statt i könsförhallande

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

67

till honom, eller hon har vid brottstillfället frivilligt inlåtit sig ganska nära

med honom, dock utan att vilja tillåta könsumgänge) i stället för att till-

lämpa 15 kap. 12 §, såsom rätteligen bort ske, för att kunna ådöma ett

mot gärningens svårhetsgrad mera passande straff tillämpat 15 kap. 14 §

(törsöksparagrafen) eller 15 kap. 22 § första stycket (den allmänna tvångs-

paragrafen). Slutligen har ytterligare åberopats att vårt land med avseende

å minimas stränghet intoge en fullständig särställning samt att professor

Thyrén i ett efterlämnat lagutkast, omfattande bl. a. brott mot familj eller

sedlighet, för 12 och 13 paragrafernas fall upptagit en straffskala av fän­

gelse i 2 till 3 år eller tukthus i 6 till 8 år med stadgande tillika, att där

omständigheterna vore synnerligen mildrande, straffet skulle kunna ned­

sättas till fängelse i 6 månader. Vad de sakkunniga sålunda anfört till

stöd för en nedsättning av straffskalorna synes övertygande, och de före­

slagna minima förefalla väl avvägda. Någon erinran i sak har ej heller

gjorts mot förslaget på denna punkt.

Vad sedan angår den föreslagna nya straffbestämmelsen i 15 § lärer

enighet råda därom, att nu gällande lag icke i tillräcklig omfattning stad­

gar straff för den som genom tvång förmår en kvinna till otukt. Örn såsom

tvångsmedel varken brukats s. k. absolut våld eller hot som innebär trän­

gande fara samt därför 15 kap. 12 § ej kan komma till användning, kan för

närvarande straff för fullbordad gärning inträda allenast enligt den allmän­

na tvångsbestämmelsen i 15 kap. 22 § första stycket, i fråga om hot dock en­

dast örn hotet avsett något rättsstridigt; har angreppet i nu angivna fall

stannat vid försök, kan det överhuvud icke straffas. Framtvingande av

könsumgänge med en kvinna och försök därtill är således i viss omfattning

straffritt, och där straff jämlikt den allmänna tvångsbestämmelsen kan

ifrågakomma torde skalan mången gång vara alltför lindrig. Frågan gäl­

ler alltså huru det tvång skall vara beskaffat, som skall kunna föranleda straff

i nu ifrågavarande hänseende. De sakkunniga lia stannat för att bestämma

tvångsmedlet så, att samtliga de former av tvång som jämlikt 21 kap. 10 §

strafflagen kunna giva upphov till ett utpressningsbrott även skola kunna

konstituera ett brott enligt förevarande paragraf (såvida icke tvånget är av

den svårhetsgrad att handlingen blir straffbar redan såsom våldtäkt enligt

15 kap. 12 §). Straff skall sålunda inträda, då kvinna förmås till otukt 1)

genom annat våld eller hot örn brottslig gärning än i 12 § avses, 2) genom

hot örn åtal eller angivelse av henne eller annan för brott, eller slutligen

3) genom hot att meddelande skall lämnas som är menligt för hennes eller

annans ära, goda namn och medborgerliga anseende, yrke, näring eller

fortkomst. Straff skall även inträda, då gärningen stannat vid försök.

Att den först omnämnda formen av tvång 'annat våld eller hot om

brottslig gärning än i 12 § avses’ bör upptagas, därom lärer enighet råda

Mera tveksamt är, örn de under 2) och 3) angivna formerna av tvång böra

kunna giva upphov lill sådant brott varom nu är fråga. I ett yttrande har

förordats att desamma borde uteslutas ur den föreslagna paragrafen. Till

68

Kungl. Majlis proposition nr 1S7.

stöd härför har åberopats att något praktiskt behov av dessa falls kriminali­

sering ej förelåge samt att deras straffbeläggande kunde locka till utpress­

ningsförsök eller trakasserier av hämndlystnad eller liknande motiv.

Beträffande förevarande spörsmål må till en början framhållas att önske­

målet att vinna överensstämmelse med straffbestämmelsen för utpressning

i och för sig icke synes böra tillmätas avgörande betydelse. Det typiska

utpressningsbrotlet förövas nämligen just genom användande av sådant psy­

kiskt tvång varom nu är fråga, under det att en rättskapabel kvinnas köns­

liga integritet i regel angripes genom våld å person av grövre eller ringare

slag. Emellertid torde det likvisst föreligga starka skäl för att, då en viss

utvidgning av det brottsliga området nu allmänt anses böra företagas, med­

taga även sådana angrepp, där tvångsmedlet icke utgjorts av våld eller hot

örn brottslig gärning. Dessa angrepp, vilka ju alltid måste företagas i berått

mod, torde utvisa en lika samhällsfarlig vilja som ett angrepp medelst rin­

gare våld eller hot, vilket väl oftast företages i hastigt mod och kanske un­

der inflytande av alkohol. Den i förut anförda yttrande åberopade omstän­

digheten, att något praktiskt behov av en kriminalisering av de nu ifråga­

varande fallen ej förelåge, synes ej böra tillerkännes någon väsentlig bety­

delse, då såväl de omständigheter under vilka tilltvingandet sker som ock

det förhållandet att gärningen för närvarande är straffri naturligen leder

till, att den endast undantagsvis kommer till polismyndighetens eller all­

mänhetens kännedom. Att sådana handlingar icke så sällan förekomma,

låt vara i mindre utsträckning än de till den förstnämnda gruppen hörande,

lärer icke kunna betvivlas. Och beträffande invändningen att en kriminali­

sering lätteligen kan ge upphov till utpressning, finner jag, i likhet med de

sakkunniga, farhågorna i detta avseende överdrivna, sedan straff för ut­

pressning och försök därtill numera införts. Av vad sålunda anförts fram­

går, att tvångsmedlet synes mig lämpligen böra bestämmas på sätt de sak­

kunniga föreslagit.

I likhet med de sakkunniga finner jag ock att de sålunda i 15 § upptagna

angreppen mot kvinnans könsliga integritet böra straffas även på försöks­

stadiet. Då bland de sällsynta försöksbestämmelserna i nu gällande straff­

lag även upptagits försök till våldtäkt, synes det vara ali anledning att ock­

så straffa försök alt förmå en kvinna till otukt genom användande av an­

nat våld eller hot om brottslig gärning än i våldtäktsparagrafen avses. Och

örn tvångsmedlet består av hot örn åtal eller angivelse för brott eller av hot

om att lämna meddelande, som är menligt för någons ära, goda namn och

medborgerliga ansende, yrke, näring eller fortkomst, är det av minst lika

stor vikt att handlingen kan straffas redan på försöksstadiet. För de fall

då tvånget lett till åsyftat resultat torde nämligen av skäl, som icke närmare

behöva utvecklas, kvinnan ofta nog vara föga benägen att söka få till stånd

något ingripande mot gärningsmannen. Men då kvinnan ännu icke givit

vika för det framställda hotet, kan saken ej så sällan ligga annorlunda till.

Och framför allt är att beakta, att blotta vetskapen örn att straff kan kom-

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

69

ma att inträda redan på grund av framställande av hot i nu ifrågavarande

syfte torde vara ägnad att verka avhållande på den, som eljest kunde vara

sinnad att på angivet sätt söka förmå en kvinna till otukt. Straffbestäm­

melsen kommer med ali sannolikhet att få sin största betydelse just genom

denna sin avhållande verkan.

Vad angår de föreslagna straffskalorna i 15 § synas desamma väl avväg­

da. Den särskilda straffskalan vid försök, där synnerligen försvårande om­

ständigheter föreligga, synes dock ge anledning till viss tvekan. De sak­

kunniga ha föreslagit att för detta fall straffet skall kunna höjas, från maxi­

mum för de normala försöksfallen -—- 2 års straffarbete — till straffarbete

i högst 4 år. Samma straffskalor gälla enligt 21 kap. 10 § andra stycket

vid försök till utpressning. Då vid försök till utpressning på förslag av

kriminalistföreningen en särskild skala infördes för synnerligen försvåran­

de omständigheter — det ursprungliga inom departementet utarbetade för­

slaget upptog icke någon särskild skala för sådana fall, utan maximum för

försök till utpressning utgjorde straffarbete i 2 år — torde man närmast

haft i sikte den kategori av utpressare som yrkes- eller vanemässigt ägnar

sig åt utpressning. Någon motsvarande kategori av brottslingar lärer emel­

lertid icke förekomma vid ifrågavarande brottstyp. Med hänsyn till att vid

försök till detta brott liksom vid egentlig våldtäkt s. k. objektiva överskott

eller andra synnerligen försvårande omständigheter kunna föreligga (kvin­

nan berövar sig t. ex. livet för att icke behöva foga sig i mannens önskan)

har jag emellertid funnit mig böra godtaga de sakkunnigas förslag även på

denna punkt.

I formellt hänseende har i ett yttrande anmärkts att uttrycket ’har man

förmått kvinna till otukt’ kunde ge anledning till tvekan huruvida straffbe­

stämmelsen vore tillämplig, då tvånget utövats av kvinna. I yttrandet har

därför hemställts att ordet 'man’ Skulle utbytas mot 'någon’. Ehuru enligt

min mening någon tvekan knappast synes kunna uppstå därom att para­

grafen skall vara tillämplig även då den som utövar tvånget är kvinna, sy­

nes dock för undvikande av varje missförstånd lämpligt att vid beskriv­

ningen av brottssubjektet ordet 'man’ utbytes mot 'någon’.

Till medicinalstyrelsens förslag örn obligatorisk rättspsykiatrisk under­

sökning vid våldtäktsförbrytelser återkommer jag i samband med behand­

lingen av ändringsförslagen i 18 kap.

17 kap. strafflagen.

1—3 §§.

Förevarande paragrafer innehålla bestämmelser örn straff för hor. Enligt

1 § utgör straffet för enkelt hor, för den gifte fängelse i högst 6 månader eller

böter samt för den ogifte böter. Straffet för dubbelt hor är enligt 2 §

fängelse från och med 0 månader till och med 2 år. Enligt 3 § får hors-

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

brott ej åtalas av allmän åklagare, där ej den oskyldiga makan angivit brottet

till åtal eller, under åberopande av horsbrottet, sökt skillnad i äktenskapet

eller mannen ålagts att utgiva underhåll till barn, som avlats i hordom, eller

ock brottet eljest hör under allmänt åtal. De sakkunniga föreslå att straffet

för hor helt upphäves, i följd varav nämnda paragrafer skulle utgå ur straff­

lagen.

Innan redogörelse lämnas för de över förslaget avgivna yttrandena må

erinras, att hor fortfarande är kriminaliserat i Finland, Holland och Tysk­

land under det att gärningen ej bestraffas i Danmark, Norge och England.

I Norge avskaffades straffbestämmelsen 1927. I regeringspropositionen härom

framhölls huvudsakligen, att även örn man icke helt kunde dela den mening­

en, att frågan örn den äktenskapliga troheten vore en privatsak, så måste det

dock erkännas vara 'lite smakelig’ att söka främja denna trohet genom straff­

bud, samt att det i varje fall vore bättre att icke lia någon straffbestämmelse

alls än en bestämmelse, som i praxis så gott som uteslutande missbrukades.

Lagstiftningens ogillande av brott mot den äktenskapliga troheten hade dess­

utom fått ett naturligare uttryck på annat sätt, nämligen i den rätt, som med­

givits den förorättade maken att kräva upplösning av äktenskapet. — I Dan­

mark upphävdes straffbestämmelsen genom 1930 års strafflag. I det kom­

mittébetänkande som låg till grund för berörda strafflag anfördes såsom skäl

härför, att straff ej vore något lämpligt värn för äktenskapets renhet samt

att begäran om åtal oftast framställdes i fall, då förutsättningarna för äkten­

skapligt samliv redan brustit och förseelsen därför varit mera ursäktlig, var­

till komme, att bevekelsegrunderna för en sådan begäran i regel vore mindre

tilltalande.

De sakkunnigas förslag att upphäva straffbestämmelserna för horsbrott

tillstyrkes av tredje polisintendenten samt cn stadsfiskal i Stockholm, polis­

mästarna i Karlskrona och Malmö, styrelsen för Sveriges advokatsamfund

ävensom häradshövdingen i Kinds och Redvägs domsaga. Polismästaren i

Malmö förklarar sålunda, att borttagande av dessa straffbestämmelser synes

överensstämma med nutida åskådningssätt, och advokatsamfundet yttrar, att

enligt dess mening tvekan icke kan råda därom att ifrågavarande handlingar

böra vara straffria.

Tredje polisintendenten i Stockholm anför:

Åtal för horsbrott hava under senare tid i Stockholm väckts av allmän

åklagare endast i de fall, då angivelse av enskild part skett. Dylika an­

givelser hava med tiden blivit allt sällsyntare och torde under de senaste

åren icke hava uppgått till mer än två å tre per år. I regel hava de utgått från

en make, som legat i skilsmässa, och skälig anledning har funnits till anta­

gande, att angivelsen skett av hämndlystnad eller i syfte att bereda den an­

givande maken större ekonomiska fördelar i skilsmässoprocessen. Av de verk­

ställda åtalen hava minst hälften ogillats. För fällande utslag i de fall, då

vederbörande nekat, synes hava erfordrats mer än vanligt stark bevisning,

vilket tyder på obenägenhet från de dömande myndigheternas sida att ut­

kräva ansvar för ifrågavarande slags brott. De erfarenheter, polismvndighe-

71

ten i Stockholm erhållit på ifrågavarande område, giva icke anledning mot­

sätta sig avskaffande av straffet för horsbrolt.

Stadsfiskalen i Stockholm har förklarat att det torde vara ställt utom allt

tvivel att straffet för horsbrott vore moget för avskaffande. Stralfet tjänade

numera icke något vare sig moraliskt eller socialt ändamål utan vöre i själva

verket endast, enligt vad erfarenheten visade, ett av staten tillhandahållet på­

tryckningsmedel, som enskild person kunde använda i privatekonomiskt

syfte. Polismästaren i Karlskrona har yttrat att skilda meningar givetvis

kunde råda örn lämpligheten av att alldeles borttaga straffet för horsbrott.

Obestridligt torde emellertid vara, att angivelse för dylikt brott i de allra

flesta fall vore dikterad av hämndlystnad eller önskan att skandalisera eller

tvinga den skyldige att vid äktenskapsskillnad utgiva ersättningar, som eljest

icke kunde komma i fråga, och med hänsyn härtill vore måhända ett av­

kriminaliserande av horsbrottet befogat.

Polismästaren i Lund uttalar däremot betänkligheter mot straffets avskaf­

fande samt anför härom:

Även om jag tillfullo måste medgiva riktigheten av de skäl, som anförts

för den föreslagna åtgärden, synes mig dock straffhotets bortfallande giva

rum för allvarliga betänkligheter. Enligt min mening kan det icke rada

tvekan om att handlingens karaktär av brottslig gärning på ett helt annat

sätt än civila lagbestämmelser understryker samhällets ogillande av hand­

lingen och därmed också i många fall bidrager att verka återhållande.

Häradshövdingen i Uppsala läns norra domsaga avstyrker straffets full­

ständiga borttagande och vill endast förorda att straffrihet införes för ogift

part.

I några yttranden, vari straffets borttagande förordas, hemställes att även

vissa andra straffbestämmelser underkastas ändring eller helt upphävas.

Tredje polisintendenten i Stockholm anser sålunda att det bör tagas undei

omprövning, huruvida icke de gällande straffen för tvegifte äro väl stränga,

särskilt i betraktande därav, att de torde drabba även vissa kulpösa förfa­

randen, under det att häradshövdingen i Kinds och Redvägs domsaga ut­

talar att stadgandet i 15 kap. 20 § om straff för enlevering av hustru med

hennes vilja i uppsåt att henne till otukt förmå bör upphävas. I

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

I sin motivering för borttagande av straffet för hor ha de sakkunniga fram­

hållit, att tillgänglig statistik med tydlighet utvisade att horsbrott sedan lång

tid tillbaka av allmän åklagare ej beivrats på långt när i den utsträckning

sorn lagens stadganden bjöde samt att det torde vara en allmän erfarenhet

att åtal för sådant brott i flertalet fall anhängiggjordes av enskild målsägande

och att de motiv som föranlett dessa åtal i regel varit hämndlystnad eller

önskan att utöva press på motparten i ekonomiska mellanvaranden i sam­

manhang med äktenskapets upplösning. Gentemot den synpunkt, som ofta

åberopas till stöd för straffets bibehållande, nämligen att staten genom kri­

minaliseringen ger uttryck åt sin principiella inställning till äktenskapsinsti-

tulionen såsom en av samhällets grundvalar, ha de sakkunniga aldort att upp-

Departement s-

chefen.

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

rättliållandet till skydd för äktenskapets helgd av straffbestämmelser, som i

praxis nästan alltid missbrukades, knappast kunde anses annat än som en

opåkallad eftergift för en uppfattning, som alltjämt till men för strafflagens

allmänna auktoritet ville tilldela strafflagen omöjliga uppgifter på det mora­

liska planet. Samhällets moraliska ogillande av horsbrottet komme enligt

de sakkunniga tillräckligt och på sin rätta plats till synes i äktenskapslag-

stiftningens föreskrifter om rätt för den oskyldige maken att vinna äkten­

skapsskillnad på grund av andra makens horsbrott samt att erhålla skade­

stånd då förhållandet inneburit en grov kränkning av honom eller henne.

Enligt min mening är det väl ett samhiilleligt intresse av största betydelse

att troheten inom äktenskapet hålles i helgd. Emellertid torde detta

intresse icke tillgodoses genom bibehållandet av straffbestämmelser, vilka

enligt vad erfarenheten ger vid handen endast i enstaka fall bringas i till-

lämpning och då så gott som undantagslöst av enskild part, som drives av-

hämndlystnad eller av önskan att bereda sig obehöriga fördelar av eko­

nomisk natur eller med avseende å vårdnaden av barnen. Tvärtom synes

en straffbestämmelse, som i sin praktiska tillämpning gestaltar sig på nu

angivet sätt, snarare ägnad att motverka än att befordra det syfte som

man genom kriminaliseringen vill uppnå liksom den naturligen ock, så­

som varje annan straffbestämmelse vilken endast tillämpas i enstaka fall

och som drabbar ojämnt och kanske också orättvist, kan leda till skada

för strafflagens allmänna auktoritet. Det finnes även andra, och icke så

få, handlingar, vilka framstå icke blott såsom omoraliska utan även så­

som samhällsskadliga, men beträffande vilka samhället likväl funnit sig

böra avstå från att straffa, antingen därför att straffet visat sig odugligt

såsom medel att bekämpa handlingen i fråga eller därför att straffet visat

sig vara förbundet med kriminalpolitiska eller andra olägenheter av bety­

dande grad. På nu anförda skäl finner jag mig böra förorda att, såsom

nyligen skett i Danmark och Norge och till överensstämmelse med den praxis

som i England tillämpas, straffet för äktenskapsbrott avskaffas. Förslaget

härom har ju ock vunnit gillande eller lämnats utan erinran i de allra flesta

yttrandena. Samhällets ogillande av äktenskapsbrottet kommer även att

i framtiden få sitt uttryck i lagstiftningen genom att lagen till äktenskaps­

brottet knyter rättsverkningar av civil natur, bestående i rätt för den oskyldige

maken att vinna äktenskapsskillnad samt i vissa fall erhålla skadestånd.

Yrkandena om en ändring beträffande tvegiftesbrottets bestraffning och

om upphävande av bestämmelsen i 15 kap. 20 § strafflagen synas icke böra

upptagas i detta sammanhang.

18 kap. strafflagen.

§§■

1—5 §§ i 18 kap. innehålla straffbestämmelser beträffande blodskams-

brott. Enligt 1 §, som avser otukt mellan släktingar i rätt upp- och ned­

stigande led (mellan ascendent och descendent), straffas ascendenten med

Kungl. Maj-.ts proposition nr 187.

73

straffarbete på livstid eller från och med 8 till och med 10 år, under det

att descendenten ådömes straffarbete i högst 4 år. Vid otukt mellan per­

soner i rätt upp- och nedstigande svågerlag (den ene är eller har varit gift

med den andres släkting i rätt upp- eller nedstigande led) utgör straffe*

enligt 2 § för parten i det uppstigande svågerlaget straffarbete från och med

6 månader till och med 4 år och för parten i det nedstigande svågerlaget

fängelse i högst 6 månader eller straffarbete i högst 2 år. Enligt 3 § bestraf­

fas otukt mellan syskon med straffarbete från och med 2 till och med 6 år.

4 § innehåller straffbestämmelser för otukt mellan ett syskon och det andras

avkomling. Båda parterna straffas högst med straffarbete i 2 år. Enligt

5 § slutligen straffas med böter otukt mellan personer, som äro med varandra

besvågrade genom enderas äktenskap med den andras syskon eller syskons

avkomling eller med någon från vilkens syskon den andra härstammar.

De sakkunniga föreslå till en början den inskränkningen av det straffbara

området att de i 5 § upptagna fallen uteslutas från blodskamsbrotten. I

övrigt föreslås vittgående jämkningar i straffsatserna huvudsakligen i mild­

rande men även i skärpande riktning, varjämte för vissa fall straffrihet

skall inträda.

1 § i de sakkunnigas förslag innehåller straffbestämmelser för otukt mel­

lan ascendent och descendent. Straffet skall utgöra enligt paragrafens för­

sta stycke för den äldre straffarbete från och med ett till och med 6 år samt

för den yngre straffarbete i högst 2 år eller fängelse. I andra stycket stad­

gas, att örn en manlig ascendent övat otukt med kvinna, som ej fyllt femton

år eller som var sinnessjuk eller sinnesslö, eller eljest med grovt missbruk

av kvinnas beroende ställning förmått henne till otukt, straffet skall ut­

göra straffarbete från och med 4 till och med 10 år. I 2 § första stycket

upptagas straffbestämmelser för otukt mellan personer i rätt lipp- och ned­

stigande svågerlag. Straffet skall för båda parterna utgöra straffarbete i

högst 2 år eller fängelse. Var det svågerlagsgrundande äktenskapet upplöst,

må till böter dömas. I andra stycket av paragrafen stadgas, att om styv­

fader övat otukt med styvdotter eller styvbarns dotter under omständigheter

svarande mot de i andra stycket av 1 § angivna, styvfadern skall dömas till

straffarbete från och med 1 till och med 6 år. I 3 § föreslås att straffrihet

i fall som omförmälas i 1 och 2 §§ under vissa omständigheter skall in­

träda. Kvinna, som genom grovt missbruk av hennes beroende ställning för­

måtts till otukt varom i nyssnämnda paragrafer sägs, må sålunda icke dömas

lill straff. Detsamma skall gälla kvinna eller man, som vid gärningens för­

övande var under aderton år. 4 § upptager straffbestämmelser för otukt

mellan syskon. Straffet föreslås skola utgöra straffarbete i högst 2 år eller

fängelse. I 5 § slutligen givas straffbestämmelser för otukt mellan ett

syskon och det andras avkomling. Skalan föreslås skola upptaga böter el­

ler fängelse i högst 6 månader.

De föreslagna ändringarna i fråga örn blodskamsbrottens bestraffning till­

styrkas eller lämnas utan erinran i flertalet yttranden. Invändningar mot

förslaget riktas allenast mot vissa punkter.

74

Kungl. Majlis proposition nr 187.

Vad först beträffar det område, inom vilket sexuella förbindelser böra be­

straffas såsom blodskamsbrott, framställes icke någon invändning mot för­

slaget att från straff utesluta de i den nuvarande 5 § upptagna fallen.

En ytterligare inskränkning av det straffbara området föreslås av medi­

cinalstyrelsen och rådhusrätten i Västerås, vilka förorda, att även otukt

mellan ett syskon och det andras avkomling bör vara straffri.

Medicinalstyrelsen anför härom:

Könsförbindelser av detta slag beivras för närvarande endast i undantags­

fall. Enligt styrelsens förmenande synes ock det allmänna rättsmedvetan­

det kunna reagera mot det nuvarande förhållandet, att könsförbindelser av

ifrågavarande slag straffbeläggas, samtidigt som kännedom finnes om möj­

lighet för kontrahenterna att ingå äktenskap efter tillstånd av Konungen en­

ligt giftermålsbalkens 2 kap. 8 §. Styrelsen vill därför hävda den uppfatt­

ningen, att bestämmelsen om straff för otukt mellan ett syskon och det and­

ras avkomling numera bör uteslutas ur strafflagen, eller om detta icke an­

ses kunna genomföras, högre straff än böter för detta slag av brott i varje

fall icke måtte komma i fråga.

Rådhusrätten i Västerås yttrar:

Det torde redan hava ingått i allmänna medvetandet, att absolut hinder

ej föreligger för äktenskap mellan ett syskon och det andras avkomling,

och att giva straffrättslig sanktion åt ett dispensabelt äktenskapshinder måste

ur flera synpunkter anses mindre tilltalande. Enligt rådhusrättens mening

synes tiden vara inne att upphäva detta straffbud.

I några yttranden föreslås vissa inskränkningar av det straffbara områ­

det även såvitt angår otukt mellan personer i rätt upp- och nedstigande svå­

gerlag. Rådhusrätten samt polismästaren i Eskilstuna förorda sålunda att

straffet skall inskränkas till de fall, då det svågerlagsgrundande äktenska­

pet består vid tidpunkten för otuktens övande.

Även mot övriga ändringsförslag framställas vissa anmärkningar. Be­

träffande de föreslagna straffbestämmelserna i 1 och 2 §§ avstyrker rådhus­

rätten i Trälleberg sänkningen av straffmaxima. Rådhusrätten anför här­

om:

Beträffande de brott, som avses i 1 och 2 §§, kunna onekligen mildrande

omständigheter sägas föreligga i fall, då brotten väsentligen framkallats av

vissa yttre miljöförhållanden, särskilt trångboddhet. Med hänsyn härtill

finner rådhusrätten skäl finnas till nedsättning av straffminima i den ut­

sträckning, som föreslagits i promemorian. Emellertid finnes en särskilt

svårartad kategori brottslingar. ’Det är’, för att citera promemorian, 'hu­

struplågarna och familjetyrannerna, som under åratal sexuellt utnyttja sina

döttrar och genom misshandel och hot hålla familjen i ständig skräck och

dödsångest.’ I betraktande av den synnerligen upprörande karaktären av

deras förbrytelser betvivlar rådhusrätten starkt, att en straffminskning för

dem skulle vara påkallad av nutida rättsuppfattning. På grund härav av­

styrker rådhusrätten de föreslagna sänkningarna av straffmaxima i före­

varande paragrafer. Däremot tillstyrker rådhusrätten sänkningarna av sam­

ma lagrums straffminima.

Polismästaren i Malmö ifrågasätter om icke de i andra stycket av 1 och

2 §§ föreslagna straffskärpningarna för manlig släkting böra drabba jämväl

kvinnlig släkting som övat otukt med gosse under 15 år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

75

Beträffande den föreslagna straffbestämmelsen i 2 § andra stycket för

otukt i vissa kvalificerade fall mellan styvfader och styvdotter eller styv­

barns dotter ifrågasätter Stockholms rådhusrätt huruvida icke straffmini­

mum är alltför lågt, då motsvarande straff enligt 1 § ansetts böra sättas til!

straffarbete i 4 år.

Den föreslagna bestämmelsen i 3 § örn strafallet i vissa fall tillstyrkes

av polismästaren i Malmö, som förklarar att det länge med full rätt ansetts

såsom en orimlighet, att den som vid blodskamsbrott utan tvivel varit den

Jörförde eller för den största skadan utsatte ovillkorligen skall straffas.

Beträffande de föreslagna nedsättningarna i 4 och 5 §§ anföres, att desam­

ma äro väl motiverade, enär otukt mellan vuxna personer i här avsedda

skyldskapsförhållanden, ehuru förkastlig från moralisk synpunkt, måste

framstå som relativt ofarlig för rättsordningen.

Rådhusrätten i Arboga har yttrat att formuleringen i 4 och 5 §§ gåve vid

handen att även otukt mellan syskon av samma kön vore straffbar enligt

dessa paragrafer. Då sådana fall borde bestraffas enligt 10 §, vore en för­

tydligande ändring i angivet avseende erforderlig. En liknande invändning

har framställts av domhavanden i Kinds och Redvägs domsaga i avseende

på 7 §.

Beträffande det område inom vilket sexuella förbindelser böra vara straff­

belagda såsom blodskam anser jag i likhet med de sakkunniga att de i den

nuvarande 5 § upptagna fallen böra utgå ur strafflagen. Mot denna änd­

ring har ej heller i något yttrande invändning framställts. Vad därefter an

går otukt mellan ett syskon och det andras avkomling lia de sakkunniga

med viss tvekan förordat att sådana förbindelser fortfarande skola vara

straffbelagda men föreslagit en nedsättning av straffet till böter eller fän­

gelse i högst 6 månader. Till stöd för straffets bibehållande har åberopats

att ett fullständigt upphävande av straffbarheten i detta hänseende säker­

ligen i mångas ögon skulle innebära ett väl kraftigt avsteg från vad för

närvarande gällde och att det alltjämt bestående äktenskapshindret enligt

2 kap. 8 § giftermålsbalk^! syntes erfordra en straffrättslig sanktion. Dessa

skäl synas icke bärande. Det torde med fog kunna ifrågasättas örn detta

straffbud uppbäres av någon allmän opinion. Säkerligen råder det t. o. m.

på många håll, varom även rättspraxis lämnar vittnesbörd, okunnighet örn

att könsförbindelser av detta slag överhuvud äro straffbara. För den

som bar vetskap örn alt äktenskap, låt vara först efter erhållen dispens, kan

komma till stånd mellan personer som äro nied varandra besläktade på nu

angivet sätt måste det framstå såsom egendomligt att en utomäktenskaplig

förbindelse mellan sådana personer under alla förhållanden är straffbelagd.

Vad därefter beträffar det senare av de sakkunniga åberopade skälet före­

faller det icke erforderligt att genom kriminalisering söka upprätthålla ett

dispensabelt äktenskapshinder. Enligt mili mening bör alltså även detta

.straffbud utgå ur strafflagen. Då härigenom 5 § i de sakkunnigas förslag

skulle utgå, torde av redaktionella skäl nuvarande första stycket i 6 § er

Departements-

chefen.

<6

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S7.

hålla paragrafnummer 5, varefter andra stycket i G § ensamt kommer att

utgöra 6 §.

I några yttranden har förordats att vid otukt mellan personer i rätt upp-

och nedstigande svågerlag straff skulle inträda endast, därest det svåger-

lagsgrundaude äktenskapet bestode vid tidpunkten för otuktens övande.

Ehuru vissa skäl kunna tala för att från straff utesluta de fall där det svå-

gerlagsgrundande äktenskapet icke längre består, synes dock rådligast att

icke i detta sammanhang företaga en så långt gående ändring i förhållande

till gällande rätt. För närvarande lärer man alltså böra begränsa sig tili

den ändring de sakkunniga förordat, innebärande att straffet i dessa fall,

därest ej i övrigt kvalificerande omständigheter föreligga, skall kunna ned­

sättas till böter.

Av den utredning som de sakkunniga förebragt rörande blodskamsbrotten

i Sverige framgår, att blodskamsförbrytelse enligt 1 §, d. v. s. otukt mel­

lan personer i rätt upp- och nedstigande släktskap (i praktiken nästan all­

tid mellan fader och dotter) kan vara av högst olikartad beskaffenhet. I

det övervägande antalet fall har brottet karaktären av ett sexuellt över­

grepp mot en minderårig, psykiskt defekt eller eljest skyddslös kvinna, och

den brottsliga förbindelsen har kommit till stånd därigenom att fadern ge­

nom våld, hot eller ekonomiskt tvång eller genom bruk av sin maktställning

som husfader förmått henne till otukt och sedan, ofta under utnyttjande av

det över henne vilande straffhotet, tvingat henne att fortsätta förbindelsen.

Denna har därför i regel för dottern inneburit ett långvarigt och svårt lidan­

de. Ibland har brottet, ehuru det riktar sig mot en kvinna i nu angivna

skyddslösa läge, dock allenast karaktären av en tillfällig förlöpning. I

andra mera sparsamt förekommande fall åter är det fråga om en fullt

frivillig förbindelse mellan en far och hans vuxna och fullmyndiga dot­

ter. Med utgångspunkt från förhandenvaron av dessa vitt skilda brotts­

typer ha de sakkunniga uppställt två olika skalor, en strängare för manlig

ascendent vilken antingen övat otukt med kvinna, som ej fyllt 15 år eller

som var sinnessjuk eller sinnesslö, eller ock med grovt missbruk av kvinnas

beroende ställning förmått henne till otukt, samt en lindrigare skala avsedd

för manlig eller kvinnlig ascendent i övriga fall. Därjämte har liksom hit­

tills uppställts en särskild mildare skala för descendenten. Mot de före­

slagna skalorna, för vilka tidigare närmare redogjorts, har allenast i ett

yttrande framställts en invändning, av innebörd att en straffmildring för de

svårare fallen icke skulle vara påkallad av nutida rättsuppfattning, i följd

varav en sänkning av maximum för dessa fall icke borde äga rum. Då

enligt min mening den föreslagna sänkningen från livstids straffarbete till

10 års straffarbete ur humanitär synpunkt torde vara befogad och ur allmän-

preventiv synpunkt ej lärer medföra några vådor samt avvägningen av ska­

lorna även i övrigt synes lämplig med hänsyn till den kunskap som numera

vunnits rörande blodskamsbrotten, ansluter jag mig till de av de sakkunniga

föreslagna straffsatserna, dock att enligt min mening den strängare skalan

bör kunna bliva tillämplig även i sådana fall då ascendenten är kvinna och

77

descendenten man. Även om dessa fall i praktiken endast sällan förekom­

ma, synes det icke tilltalande att på grund härav uppdraga någon gränslinje

med hänsyn till ascendentens kön.

Beträffande det i 2 § upptagna brottet — otukt mellan personer i rätt upp-

och nedstigande svågerlag (i praktiken nästan alltid otukt mellan styvfader

och styvdotter) — ger de sakkunnigas utredning vid handen, att detta brott

uppvisar brottstyper som nära motsvara dem som förekomma vid otukt mel­

lan ascendent och descendent, ehuru frivilligt ingangna förbindelser i nu

förevarande fall äro vanligare än mellan fäder och döttrar. De sakkunniga

ha därför även här uppställt två olika skalor, en strängare för de fall då

styvfader övat otukt med styvdotter eller styvbarns dotter under de kvali­

ficerande omständigheter som angivas i andra stycket av den föreslagna

nva 1 § och en lindrigare avsedd för övriga fall. I den lindrigare skalan

har såsom förut antytts upptagits ett särskilt minimum av böter för fall då

det svågerlagsgrundande äktenskapet var upplöst. Någon särskild skala för

parten i det nedstigande svågerlaget (styvbarnet m. fl.) har ej uppställts,

utan på denna part är den lindrigare skalan tillämplig (försåvitt icke straff­

frihet enligt 3 § inträder). Beträffande den föreslagna straffsatsen för

de kvalificerade fallen har i ett yttrande ifrågasatts huruvida icke det före­

slagna minimum, straffarbete i ett år, vore alltför lågt i jämförelse med

motsvarande minimum i 1 §, 4 år. Denna mening synes ha ett visst fog

för sig. Då emellertid i dessa fall icke förekommer något blodsband

mellan parterna och det för blodskamsbrottet speciellt utmärkande mo­

mentet att handlingen utgör ’en borgerlig ordning och goda seder synner­

ligen kränkande gärning’ kan vara ganska förtunnat, finner jag mig dock

böra ansluta mig till de sakkunnigas förslag rörande minimistraffets stor­

lek. Beträffande den i ett annat yttrande framställda anmärkningen mot

maximum i nu ifrågavarande skala må framhållas att enligt förslaget maxi­

mum i själva verket skulle undergå en höjning från 4 till 6 års straffarbete.

Denna skala lärer möjliggöra utdömande av ett mot brottets svårhetsgrad

svarande straff, även då synnerligen försvårande omständigheter föreligga.

.lag ansluter mig alltså till de sakkunnigas förslag i avseende på de kvali­

ficerade fallen; dock bör denna bestämmelse kunna bliva tillämplig även

på styvmoder. Jämväl de föreslagna straffsatserna för de icke kvalificerade

fallen, mot vilka någon anmärkning ej framställts, finner jag lämpligt av­

vägda.

Mot de sakkunnigas i 3 § upptagna förslag om straffrihet för kvinna, som

genom grovt missbruk av hennes beroende ställning förmatts till otukt val­

mu i 1 eller 2 § sägs, så ock för man eller kvinna, som vid sådan otukts för­

övande var under aderton år, har någon invändning ej gjorts. För min

del finner jag det riktigt att den som befinner sig i nu angivet läge undgår

åtal och straff. Införande av straffrihet i dessa fall medför ock såsom dc

sakkunniga framhållit den fördelen att den äldre förhindras att utnyttja det

över den yngre vilande straffhotet till alt förmå denne alt hemlighålla och

fortsätta en förbindelse från vilken denne gjort ansatser att befria sig. Straff-

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

78

Kungl. Mcij:ts proposition nr 187.

friheten bör emellertid, såsom konsekvens av de utav mig i 1 och 2 §§ före­

slagna ändringarna, utsträckas även till man, som genom grovt missbruk av

hans beroende ställning förmåtts till otukt. Paragrafen har därjämte i re­

daktionellt hänseende underkastats jämkning.

I fråga örn den i 4 § för otukt mellan syskon föreslagna nedsättningen av

straffet, varemot någon anmärkning i sak icke blivit framställd, ansluter

jag mig till de sakkunniga. Vad beträffar den i ett yttrande gjorda anmärk­

ningen att formuleringen i 4 § syntes ge vid handen att även homosexuell

otukt skulle falla under denna paragraf, må framhållas, att denna invänd­

ning, vilken gäller även paragrafernas nuvarande lydelse och som med

samma berättigande skulle kunna framställas mot vissa andra lagrum i

förevarande kapitel, icke synes behöva föranleda några omformuleringar

i kapitlet med hänsyn till att det enligt nuvarande praxis är ställt utom allt

tvivel att övande av homosexuell otukt aldrig är hänförlig under annan be­

stämmelse i 18 kap. än 10 §.

5 och 6 §§.

Den nuvarande 6 § innehåller bestämmelser örn straff för övande av otukt,

som innebär missbruk av auktoritet. Första stycket stadgar sålunda straff

för religions- och skollärare, uppfostrare och läromästare, vilka öva otukt

med ungdom, som de hava till undervisning eller uppfostran, samt vidare

för adoptivföräldrar, fosterföräldrar och förmyndare, vilka öva otukt med

adoptivbarn, fosterbarn eller myndling. Straffet utgör straffarbete från och

med 6 månader till och med 4 år eller fängelse. Andra stycket föreskriver

att styresman, föreståndare eller annan tjänsteman, läkare, uppsyningsman

eller vaktbetjänt vid straffinrättning, häkte, sjukhus, fattighus, barnhus eller

annan sådan inrättning, vilken .ovar otukt med kvinnsperson, som där är

intagen, skall dömas till straffarbete i högst 2 år eller fängelse i högst 6 må­

nader. Enligt båda lagrummen inträder straff endast för den av parterna i

förbindelsen som innehar den nu angivna vårdnadsställningen; den andra

parten är straffri.

De sakkunniga föreslå nu att minimum i första stycket, såvitt fråga är

om straffarbete, nedsättes till den lägsta straffarbetstiden — 2 månader.

Maximum — 4 års straffarbete — bibehålies för normala fall, men de sak­

kunniga föreslå en tilläggsbestämmelse av innehåll att vid synnerligen för­

svårande omständigheter straffet må höjas till straffarbete i högst 6 år. 1

andra stycket föreslås — förutom en redaktionell jämkning — den änd­

ringen att vid tillämpning av fängelsestraff sådant straff skall kunna ådö-

mas upp till den för denna straffart gällande högsta strafftiden 2 år.

Mot de sålunda föreslagna straffsatserna framställes allenast på en punkt

anmärkning. Föreningen Sveriges landsfogdar anser sålunda att de i 6 §

föreslagna normala straff skalorna såtillvida äro för milda, som de inne­

hålla fängelse. De brott, som falla under detta lagrum äro enligt förenin­

gens åsikt så samhällsfarliga, att de icke böra förskylla lindrigare straff än

straffarbete; åtminstone bör fängelsestraff ej vara medgivet annat än i fall

av synnerligen förmildrande omständigheter.

De föreslagna ändringarna i straffsatserna, av vilka höjningen av maxi- Dep^^ntl'

mum vid synnerligen försvårande omständigheter i första stycket — vilket

lagrum enligt vad förut anförts bör upptagas såsom 5 § — huvudsakligen

avser att möjliggöra en tillbörlig straffreaktion för fall då fosterfader eller

adoptivfader övar otukt med fosterdotter eller adoptivdotter under omstän­

digheter svarande mot dem som avses i 2 § första stycket vid styvfaders

otukt med styvdotter, synas väl motiverade. Vad beträffar invändningen att

lindrigare straff än straffarbete icke borde kunna ådömas — åtminstone icke

i andra fall än då synnerligen förmildrande omständigheter förelåge — må

framhållas, att stadgandena i förevarande lagrum äro tillämpliga även örn

i det förhandenvarande fallet icke kan anses föreligga något missbruk av

den personliga ställningen, ja t. o. m. örn den straffria parten varit den för­

ledande. Lägre straff än straffarbete måste på grund härav ingå i skalan.

Då de senast avsedda fallen uppenbarligen måste rubriceras såsom synner­

ligen förmildrande, kunde man naturligen tänka sig att fängelsestraff upp-

toges i skalan allenast för de fall då sådana omständigheter förelåge. Som

det emellertid synes önskvärt att i möjligaste mån undvika att för samma

brott uppställa tre olika skalor, finner jag ej anledning att frångå vad de

sakkunniga föreslagit.

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

79

7 och 8 §§.

Nu ifrågavarande paragrafer innehålla straffbestämmelser för otukt med

minderårig kvinna. I 7 § stadgas sålunda, att man som övar otukt nied kvinna,

som ej fyllt tolv år, skall dömas till straffarbete från och med 4 till och med

8 år och, örn hon av gärningen fick svår kroppsskada eller död, till straff­

arbete från och med 8 till och med 10 år eller på livstid. Övar man otukt med

kvinna, som fyllt tolv men ej femton år, dömes han enligt 8 § till straff­

arbete i högst 2 år eller fängelse i högst 6 månader.

De sakkunniga, som sammanföra straffbestämmelserna för otukt varom

nu är fråga i en paragraf (7 §), föreslå dels den lindring av straffet för otukt

med kvinna som ej fyllt tolv år, att där omständigheterna äro synnerligen

mildrande, tiden för straffarbetet må nedsättas till 2 år, dels ock en skärp­

ning av straffet för otukt med kvinna som fyllt tolv men ej femton år, så att

detsamma skall utgöra straffarbete från och med fi månader till och

med 4 år eller fängelse i minst 0 månader. Bestämmelserna örn otukt

med kvinna under tolv år upptagas i första stycket av 7 § och stad­

gandet örn otukt nied kvinna mellan tolv och femton ar i andra stycket av

samma paragraf. De sakkunnig^ föreslå därjämte vissa utvidgningar av det

straffbara området för otukt nied minderårig. Straffskyddet föreslås sålunda

skola utsträckas att avse även gossar under femton år och för detta brott

skall gälla samma straffskala som för otukt med kvinna mellan tolv och

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

femton år. Ändringen genomföres på så sätt att andra stycket i 7 § (mot­

svarande nuvarande 8 §) göres tillämplig beträffande all otukt med barn un­

der femton år, i andra fall än som avses i 7 § första stycket (nuvarande 7 §).

Ytterligare föreslås den utvidgningen av det straffbara området att i särskilda

fall straffskydd beredes även kvinna som fyllt femton men ej aderton år.

De sakkunniga föreslå nämligen en ny straffbestämmelse, som skulle inta­

gas såsom 8 §, av följande lydelse:

Förmår man, i annat fall än här ovan avses, till otukt kvinna, som ej fyllt

aderton år, under grovt missbruk av överordnad ställning eller eljest av en

på ålder och erfarenhet grundad överlägsenhet; straffes med fängelse.

Brottet må ej åtalas av allmän åklagare, där ej kvinnan eller hennes måls­

man det till sådant åtal angiver.

De föreslagna ändringarna i straffsatserna i 7 § lämnas i flertalet yttran­

den utan erinran. Polismästaren i Malmö och rådhusrätten i Träleborg ställa

sig emellertid tveksamma till den föreslagna nedsättningen av minimum vid

otukt med kvinna under tolv år där omständigheterna äro synnerligen mild­

rande. Rådhusrätten anför härom bl. a.:

Även om otukt förekommit endast vid något enstaka tillfälle samt någon

fysisk skada icke orsakats av densamma, kan rådhusrätten dock icke, såsom

de sakkunniga, finna dessa omständigheter synnerligen mildrande och för­

tjänta av en lindrigare straffskala. Därtill är brottet i sig självt av alltför

djupt asocial karaktär. Det allmänna rättsmedvetandet torde näppeligen

vara böjt för att med särskild mildhet omfatta dylika fall eller att sålunda

godtaga en nedsättning av nuvarande straffminimum för ifrågavarande

brott.

Förslaget att utsträcka straffskyddet till att avse även gossar under fem­

ton år beröres allenast i ett yttrande av en stadsfiskal i Stockholm, som

förklarar sig vilja understryka önskvärdheten av införande av sådant straff­

skydd.

Den till införande i 8 § föreslagna bestämmelsen om utsträckning av

straffskyddet till att för särskilda fall avse även kvinnor mellan femton

och aderton år tillstyrkes av styrelsen för Sveriges advokatsamfund, som

förklarar att den föreslagna utvidgningen synes tillrådlig, samt av polis­

mästaren i Malmö, som yttrar att man med rätta måste anse, att den

unga kvinnan såsom samhällsförhållandena numera gestaltat sig bör till­

försäkras ett särskilt skydd till förhindrande av att hon på grund av sin

ungdom och bristande erfarenhet förledes till otukt, som måhända kan

medföra ödesdigra verkningar för hennes framtida liv. Ett skyddande av.

den unga kvinnan vid hennes utträde i livet måste framstå såsom ett sam­

hällsintresse av stor betydelse, och bestämmelsen, rätt tillämpad, torde där­

för hava en synnerligen viktig uppgift att fylla.

Rådhusrätten och polismästaren i Eskilstuna vilja däremot icke förorda

den nya straffbestämmelsen och anföra härom:

Mot det föreslagna nya straffbudet i 18 kap. 8 § strafflagen ställa vi oss

tveksamma. En utsträckning av de nu befintliga hithörande straffbestäm­

melserna torde, åtminstone i detta sammanhang, vara ägnad att väcka be-

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

81

tänkligheter, så mycket mera som man här rör sig på ett område, där man

bör gå fram med en viss försiktighet. Men härtill kommer, att bestämmelsen

knappast kan i den föreslagna formen komma till användning. Redan in­

skränkningen i åtalsrätten torde motivera denna uppfattning. För det säker­

ligen synnerligen ringa antal fall, då kvinnan eller hennes målsman ville

draga brottet under domstolens behandling, skulle bevisningen komma att

stöta på mycket stora svårigheter. Den praktiska nyttan av straffbudet torde

vid nu angivna förhållanden bliva mycket ringa, och straffbudet torde där­

för utan skada kunna utgå. Det torde för övrigt icke kunna anses helt ute­

slutet, att ett dylikt straffbud kunde användas för att utöva obehörig påtryck­

ning på män, som av en eller annan anledning inlåtit sig i förbindelser med

kvinnor i ifrågakommen ålder.

I ett flertal yttranden avstyrkes eller ifrågasättes lämpligheten av det nya

straffbudet, såvitt angår övande av otukt under grovt missbruk av en på

ålder och erfarenhet grundad överlägsenhet, varjämte i ett av dessa ytt­

randen förordas, att i vart fall bestämmelsen i andra stycket att brottet

endast får åtalas efter angivelse bör utgå.

Överståthållarämbetet förklarar sålunda, att uttrycket ’en på ålder och er­

farenhet grundad överlägsenhet’ torde giva möjlighet till en utvidgning av

brottsbegreppet utöver vad som kan anses behövligt och lämpligt, och tredje

polisintendenten i Stockholm ifrågasätter huruvida icke ifrågavarande brotts-

beskrivning är alltför vagt formulerad. Häradshövdingen i Kinds och Red­

vägs domsaga yttrar att lämpligheten av brottsbeskrivningen torde kunna

starkt ifrågasättas. Styrelsen för föreningen Sveriges landsfiskaler förklarar

att ett på detta vaga sätt formulerat stadgande måste vid tillämpningen komma

att bereda så avsevärda svårigheter i bevisningshänseende att det praktiskt

taget förblir en tom bokstav. Stockholms rådhusrätt har i princip intet att

erinra mot den föreslagna kriminaliseringen, men ifrågasätter örn det från

dansk rätt hämtade rekvisitet (under grovt missbruk av) ’en på ålder och erfa­

renhet grundad överlägsenhet’ bör bibehållas. Säkerligen, yttrar rådhus­

rätten, kommer detta stadgande att i praktiken mycket sällan kunna tillämpas,

ej minst med hänsyn till bevisningssvårigheter; även de valda ordalagen före­

falla något främmande för svenskt lagspråk.

Rådhusrätten i Västerås anför:

Det föreslagna stadgandet måste i och för sig anses väl befogat, men det

torde icke kunna bestridas, att det använda uttrycket ’på ålder och erfarenhet

grundad överlägsenhet’ såsom rekvisit för straffbarhet är synnerligen vagt

och i praktiken kan giva anledning till en mycket osäker och ojämn lag­

tillämpning. Då här är fråga om ett nytt straffbud, torde det vara lämpligt

att gå försiktigt fram, och starka skäl torde föreligga att för närvarande stanna

vid att bestraffa endast det grova missbruket av överordnad ställning, sär­

skilt som redan därmed det stora flertalet av de fall, som avses, torde drabbas

av straffhot.

En stadsfiskal i Stockholm yttrar:

Bestämmelsen att brottet icke må åtalas av allmän åklagare, där ej kvinnan

eller hennes målsman det till sådant åtal angiver, synes icke lycklig och kun­

na ge anledning till konflikter. 1 de tyvärr ingalunda sällan förekommande

fall, då en kvinna på lö å 17 år flyttar ihop med en man, kan genom det före-

Bihang lill riksdagens protokoll 1937.

1 sami. Nr 187.

6

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Departements­

chefen.

slagna stadgandet t. o. m. skapas samma situation som i fråga om de nu till

avskaffande föreslagna straffen för horsbrott med det tillägg, att det vapen,

som åtalshotet onekligen är, här även sättes i målsmans hand. Då det emel­

lertid, på sätt de sakkunniga framhållit, av flera skäl är önskligt att skydda

kvinnlig ungdom upp till 18 års ålder samt det i paragrafen upptagna andra

fallet ’av en på ålder och erfarenhet grundad överlägsenhet’ är så vagt for­

mulerat, att det säkerligen ytterst sällan kommer att kunna föranleda ådö-

mande av straff men kanske stundom ett åtal, anser jag, att det ovan citerade

ledet i paragrafen bör utgå, samt att, för förhindrande av köpslående om åtal

åtminstone i de fall, som blivit för åtalsmyndigheten kända, det föreslagna

andra stycket slopas.

Till stöd för den föreslagna ändringen av straffsatserna för otukt med min­

derårig kvinna ha de sakkunniga åberopat att den nu förefintliga betydande

luckan mellan straffminimum för otukt med kvinna under tolv år och straff-

maximum för otukt med kvinna mellan tolv och femton år ur rent principi­

ella synpunkter vore olämplig och att skalorna rimligen borde åtminstone

gränsa intill varandra eller, bättre, gripa över i varandra. Såsom skäl för

den föreslagna strafflindringen i den nuvarande 7 § har särskilt åberopats,

att paragrafens minimum vore alltför högt, åtminstone för de fall där otukt

förekommit endast vid något enstaka tillfälle samt någon fysisk skada icke

orsakats av densamma, under det att till stöd för straffskärpningen i nuva­

rande 8 § hänvisats till den mycket påtagliga fortgående stegring av årliga

antalet brott mot denna paragraf, vilken ägt rum under tiden till och med

år 1929.

Mot de sakkunnigas förslag i nu ifrågavarande avseende har invändning

framställts allenast såvitt angår den föreslagna strafflindringen vid otukt med

kvinna under tolv år. Denna invändning synes dock icke befogad. Vid

otukts övande med kvinna under tolv år torde omständigheterna kunna vara

sådana, att gärningen bör bedömas mildare än ett otuktsbrott mot kvinna

som uppnått denna ålder, särskilt med hänsyn till att fullbordat brott kan

föreligga utan att samlag kommit till stånd. Det nuvarande minimum — 4

års straffarbete — lär därför kunna i särskilda fall framstå såsom alltför

strängt. Jag ansluter mig alltså till den av de sakkunniga föreslagna straff­

lindringen i den nuvarande 7 §. Även den föreslagna straffskärpningen i den

nuvarande 8 § synes befogad.

De sakkunnigas förslag att utsträcka straffskyddet även till gossar har. icke

i något yttrande mött motstånd. Då erfarenheten visat att även i fråga örn

dem alltför tidiga sexuella upplevelser kunna vara skadliga och då det ej

sällan lärer förekomma att gossar av vuxna kvinnor förledas till otukt, fin­

ner jag det angeläget att, i likhet med vad som skett i alla modernare lagar

och i enlighet med den mening som redan för ett kvartssekel sedan uttalats

av reglementeringskommittén, en kriminalisering på denna punkt kommer

till stånd. Den föreslagna åldersgränsen femton år synes mig riktig och straff­

satserna lämpligt avvägda.

I modern lagstiftning föreligger en tydlig tendens att utsträcka straff­

skyddet för unga kvinnor utöver femtonårsgränsen. Denna tendens torde

Kungl. Maj.ts proposition

nr

187.

83

företrädesvis vara betingad av den omständigheten att unga kvinnor nu­

mera, på grund av ändrade sociala förhållanden, i större utsträckning än

förr redan i de första ungdomsåren lämna föräldrahemmet för att på egen

hand skaffa sig sin försörjning. Då de under tiden närmast efter femton­

årsåldern ofta äro i kroppsligt avseende utvecklade utan att de vunnit mot­

svarande psykiska mognad och självständighet, kunna de lätt — undan­

dragna det stöd som familjegemenskapen skulle berett dem — bliva i

sexuellt avseende utnyttjade. Detta kan, särskilt örn de därvid råka i

graviditet, lätt komma att medföra djupt olyckliga verkningar. Det så­

lunda erforderliga straffskyddet för unga kvinnor som uppnått femtonårs­

gränsen synes kunna komma till stånd antingen genom en generell höj­

ning av straffbarhetsgränsen, t. ex. till sexton år, eller genom att man, utan

alt företaga någon allmän höjning, för särskilda fall stadgar straff för den

som övar otukt med kvinnlig ungdom över femton år. De sakkunniga ha,

som det vill synas på goda skäl, avvisat den förra lösningen. En generell

höjning av straffbarhetsgränsen skulle säkerligen, såsom de sakkunniga

framhållit, medföra att under kriminaliseringen skulle indragas även såda­

na fall, då den presumtion om förförelse av kvinnan som till väsentlig del

utgör grunden för straffet ej kan upprätthållas. Uppenbarligen förekommer

det ganska ofta att kvinnor i åldern mellan femton och sexton år själva ta

initiativet till sexuella förbindelser såväl med jämnåriga ynglingar som med

något äldre män. En generell sextonårsgräns torde på grund härav icke

kunna uppställas utan att man samtidigt föreskriver att straff ej skall inträ­

da, där det ådagalagts att kvinnan varit den förförande. Men uppställandet

av en sådan x-egel lärer av flera skäl vara olämpligt. Den lösning som de

sakkunniga föreslagit, nämligen att endast för särskilda fall kriminalisera

otukt med kvinna under aderton år, synes således böra tillerkännas företrä­

de. Av de två till kriminalisering föreslagna förfarandena avser det ena

att den unga kvinnan förmås till otukt genom grovt missbruk av överord­

nad ställning och det andra att hon förmås därtill under grovt missbruk av

en på ålder och erfarenhet grundad överlägsenhet. Båda de föreslagna

straffbestämmelserna lia avstyrkts i ett yttrande under hänvisning dels till

att den praktiska nyttan av stadgandet med hänsyn till bevisningssvårig-

heterna skulle bliva mycket ringa, och dels till att det icke vore uteslutet att

straffbudet kunde användas för att utöva obehörig påtryckning på män, som

inlåtit sig med kvinnor som ej fyllt aderton år. I ett flertal yttranden, där

den förstnämnda bestämmelsen lämnas utan anmärkning, avstyrkes eller

ifrågasättes lämpligheten av det senare stadgandet. Därvid åberopas dels de

två nyss förut omförmälda skälen att på grund av svårigheterna att före­

bringa bindande bevisning en fällande dom endast sällan skulle kunna kom­

ma till stånd samt att kriminaliseringen skulle kunna ge upphov till ulpress-

ningsåtgärder mot förföraren, dels ock att stadgandet vore vagt formulerat

samt att på grund därav en osäker och ojämn rättstillämpning vore att be­

fara.

Den sålunda framställda kritiken synes knappast grundad i den mån den

84

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

Departements

chefen.

riktar sig mot den först angivna kriminaliseringen, under det att kritiken

mot den senare kriminaliseringen synes ha mera fog för sig. Det lärer så­

lunda icke kunna förnekas att begreppet 'grovt missbruk av en på ålder oell

erfarenhet grundad överlägsenhet’ är tämligen svävande till sin innebörd

och att detsamma kan komma att vålla svårigheter i rättstillämpningen, örn

det överhuvud med hänsyn till bevisningssvårigheterna kommer att få nå­

gon praktisk betydelse. Och det lärer ej heller vara uteslutet att stadgan­

det kan ge upphov till utpressningsförsök och måhända ock till obefogade

åtal. På grund härav kan jag endast förorda ett upptagande av den första

utav de av de sakkunniga föreslagna utvidgningarna av det straffbara om­

rådet vid otukt med kvinna under aderton år. Den föreslagna straffskalan,

mot vilken någon anmärkning icke blivit framställd, finner jag lämplig.

Det i andra stycket av paragrafen upptagna stadgandet att ifrågavarande

brott ej må åtalas av allmän åklagare, där ej kvinnan eller hennes målsman

brottet till sådant åtal angiver, synes mindre lyckligt. Såsom av en stads­

fiskal i Stockholm framhållits torde nämligen detta stadgande öka möj­

ligheterna för kvinnan och hennes målsman att under utnyttjande av åtals-

hotet skaffa sig mer eller mindre obehöriga ekonomiska förmåner av 'för­

föraren'. Å andra sidan synes önskemålet att tillse att kvinnan icke tillfo­

gas lidande genom att hennes sak mot hennes vilja genom en rättegång

framdrages i ljuset icke kräva att brottet göres till angivelsebrott. Det torde

nämligen ligga i sakens natur att ifrågavarande brott knappast kan komma

att föranleda åtal utan att kvinnan eller hennes målsman tar initiativet därtill.

Av dessa skäl har det föreslagna andra stycket ansetts icke böra upptagas.

9 §.

Nuvarande 9 § stadgar straff för övande av otukt med avvita kvinna.

Straffet utgör straffarbete från och med 6 månader till och med 4 år. De

sakkunniga föreslå nu dels en utvidgning av det straffbara området till

att omfatta övande av otukt med kvinna som är sinnessjuk eller sinnesslö,

dels ock den mildring av straffskalan att straffet skall utgöras av fängelse

eller straffarbete i högst 4 år.

De föreslagna ändringarna lämnas i flertalet yttranden utan erinran. Me­

dicinalstyrelsen, som tillstyrker förslaget, uttalar att ett ersättande av begrep­

pet 'avvita' med 'sinnessjuk eller sinnesslö’ innebär en fördel, och att den

ändrade straffsatsen kan, såsom de sakkunniga framhållit, giva stadgan­

det betydligt ökad effektivitet.

Allenast i ett yttrande, avgivet av Stockholms rådhusrätt, göres en in­

vändning mot förslaget. Rådhusrätten anser det nämligen tveksamt om i

straffskalan bör ingå även fängelse. Det förefaller rådhusrätten som örn

ett straffminimum av 2 månaders straffarbete vöre att föredraga.

De sakkunniga lia i sin motivering framhållit att uttrycket 'avvita', som

i äldre tid betecknade alla höggradiga och tydliga fall av sinnessjukdom och

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

85

sinnesslöhet, så småningom erhållit en begränsad och speciell innebörd samt

att det för närvarande både på juridiskt och medicinskt håll torde råda osä­

kerhet om vad som menades därmed. På grund därav och då tillika straff­

skalan förefallit alltför sträng att vinna tillämpning annat än i mycket svår­

artade fall, syntes man numera i stor utsträckning undvika att tillämpa be­

stämmelsen. De sakkunniga ha nu föreslagit att straffbarheten skall kny­

tas till begreppet sinnessjuk eller sinnesslö, varigenom överensstämmelse

skulle vinnas med det i giftermålsbalken uppställda förbudet mot äktenskap

för sinnessjuka och sinnesslöa. Såsom motivering för denna utvidgning av

det straffbara området lia de sakkunniga framhållit, dels att det måste anses

synnerligen otillfredsställande att sinnessjukdom och sinnesslöhet utgjorde

indispensabel! äktenskapshinder medan samtidigt en man kunde utan straff­

påföljd öppet underhålla sexuell förbindelse och avla barn med en notoriskt

sinnessjuk eller sinnesslö kvinna, såvida hon icke kunde betecknas såsom

avvita, dels ock det förhållandet att särskilt på landsbygden boende psykiskt

defekta kvinnor nu ej sällan systematiskt utnyttjades till otukt utan att nå­

gon möjlighet funnes att ingripa mot mannen. Beträffande den föreslagna

bestämmelsens tillämpning lia de sakkunniga framhållit, att på grund av de

subjektiva förutsättningarna för straffbarhet straff skulle inträda allenast, då

det gällde notoriskt sinnessjuka eller sinnesslöa kvinnor eller då mannen

eljest erfarit eller måste lia insett, att den kvinna han inlåtit sig med var

sinnessjuk eller sinnesslö. Vad angår straffsatsen har den föreslagna mild­

ringen av skalan, vilken redan tidigare ansetts såsom väl sträng, motiverats

med utvidgningen av lagrummets tillämpningsområde.

Den sålunda föreslagna utvidgningen av straffbudet synes väl motiverad.

Den nu gällande bestämmelsen torde sakna praktisk betydelse då det gäl­

ler att förhindra otukt med psykiskt defekta kvinnor, vilket bäst framgår

av att lagrummet endast kommer till tillämpning i några få fall om året.

Genom den år 1934 genomförda steriliseringslagstiftningen har viss möjlighet

öppnats att förebygga följderna av sådana förbindelser. Men uppenbarligen

ligger det i samhällets intresse att kraftigt inskrida redan mot att dylika för­

bindelser överhuvud uppstå. Även den förordade mildringen av straffskalan

finner jag befogad. Att såsom i ett yttrande föreslagits icke låta fängelse ingå

i skalan synes icke stå väl samman med de i vissa andia lagrum av detta

kapitel uppställda straffsatserna. Med hänsyn till att kvinnor varom nu är

fråga — särskilt de sinnesslöa — ofta i sexuellt avseende äro synnerligen ak­

tiva, kan mången gång straffarbete för den manliga kontrahenten framstå

såsom ett alltför strängt straff.

Såsom av det föregående framgår fordras för tillämpligheten av nu berör­

da lagrum i 18 kap. icke att samlag mellan parterna kommit till stånd utan

för brottets fullbordan kräves allenast att otukt mellan parterna övats. I ett

yttrande av rådhusrätten i Hälsingborg ifrågasättes, huruvida icke, såsom

av professor Thyrén föreslagits och såsom skett i åtskilliga utländska straff-

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

lagar, skillnad bör göras mellan samlag och annan otukt, i vilket fall olika

straffskalor skulle kunna uppställas. Även om vissa skäl kunna åberopas

för en sådan lösning och densamma vid en blivande strafflagsreform bör

övervägas, lärer det i allt fall icke kunna ifrågakomma alt vid nu före­

varande partiella reform företaga en ändring av angivet slag, vilken skulle

förutsätta en alltför genomgripande omläggning av 18 kap.

Homosexuell otukt.

I 18 kap. 10 § stadgas straff för den som med annan person övar

otukt som emot naturen är. Straffet utgör straffarbete i högst 2 år. En­

ligt rättspraxis faller under stadgandet allenast otukt mellan personer av

samma kön, s. k. homosexuell otukt. Lagrummet är tillämpligt såväl då båda

parterna äro män som då båda äro kvinnor, men i praxis torde till-

lämpning av lagrummet ytterst sällan örn ens någonsin lia påkallats, då frå­

ga varit örn otukt mellan kvinnor. Såsom förut framhållits utesluter detta

lagrum samtidig tillämpning av annan paragraf i 18 kap.

De sakkunniga föreslå att otukt varom nu är fråga skall bestraffas allenast

då den övats med person under tjugu år samt då styresman, föreståndare

eller annan tjänsteman, läkare, uppsyningsman eller vaktbetjänt vid inrätt­

ning, som avses i nuvarande 6 § andra stycket, övar sådan otukt med där in­

tagen person, även om den, med vilken otukten övades, fyllt tjugu år. Straffet

utgör i det förra fallet fängelse eller straffarbete i högst två år. Om otukten

övades med barn under femton år, må tiden för straffarbetet höjas till 4 år.

Och vid otukt mellan dem, som i ålder och utveckling voro nära jämställda,

skall där omständigheterna vörö synnerligen mildrande kunna från straff

frias. Härmed avses enligt de sakunnigas motivering icke blott att domsto­

len i sådana fall skall kunna fria från straff utan jämväl att åklagaren skall

vara berättigad att underlåta åtal. Vad därefter beträffar det senare fallet,

då homosexuell otukt med person över tjugu år kommit till stånd under miss­

bruk av viss tjänsteställning, utgör straffet liksom enligt huvudbestämmelsen

fängelse eller straffarbete i högst 2 år. Straffrihet kan i dessa fall ej inträda.

Innan redogörelse lämnas för de sakkunnigas motivering och de över ifrå­

gavarande förslag avgivna yttrandena må erinras om att Kungl. Maj:t med

anledning av en vid 1933 års riksdag väckt motion (II: 1) örn upphävande av

18 kap. 10 § strafflagen m. m. anbefallt medicinalstyrelsen att avgiva ut­

låtande i ämnet. Sådant utlåtande avgavs den 24 oktober 1935. Styrelsen

anförde däri rörande homosexualitetens väsen bl. a.:

Samtliga människor hava, utom de organ och organkaraktärer, som be­

stämma deras egenskap av fnan eller kvinna, rudimentära anlag till det an­

dra könets organ. Det är mycket sannolikt att motsvarande dubbelhet i or­

gananläggningen förefinnes även beträffande vissa för människans erotiska

uppträdande viktiga centra i centrala nervsystemet. Man har därför anled­

ning att antaga, att varje människa i fråga om sina anlag bär på en större

eller mindre grad av bisexualitet. I en viss ålder, innan ännu sexualiteten

mognat, kan den dubbla anlagstypen taga sig normalt uttryck i en psykisk

dragning till personer av samma kön, vilken ofta måste betecknas såsom i

87

viss män erotisk. I och med mognaden fixeras den erotiska dragningen i

flertalet fall till personer av motsatt kön. I vissa fall uteblir denna utveck­

ling och ersättes med en utveckling, som blir mer eller mindre utprägla^ ho­

mosexuell. Vid denna från det vanliga avvikande utveckling torde i många

kanske i flertalet fall biologiska moment vara utslagsgivande, och dessa kun­

na ibland antagas vara ärftligt betingade. I många andra fall åter spela mil­

jöfaktorer en bestämmande roll, och särskilt gäller detta yttre påverkan i

genombrottsåldern. Just den rudimentära bisexualiteten, som hos många vi­

sar sig vara en potentiell homosexualitet, gör det nödvändigt att skydda den

mognande ungdomen för vanor, som kunna hindra dess känslolivs utveckling

till heterosexualitet.

Medicinalstyrelsen upptog därefter till behandling frågan örn samhällets

reaktion mot homosexuella handlingar och anförde därom hl. a..

Homosexualiteten kan med denna grundsyn betecknas såsom en biologiskt

betingad men ändock socialt anormal företeelse. Med denna var ändrade

uppfattning blir det enligt styrelsens mening berättigat eller rättare framstår

det såsom det enda försvarliga att inskränka samhällets ingripande till så­

dana fall, i vilka homosexualitetens yttringar kunna leda till skada för andra

personer. Detta ingripande bör därför endast avse behövligt skydd för barn

och ungdom. Skyddet bör icke ske i form av straff för handlingar, som hos

vederbörande äro uttryck för hans fysiska eller psykiska skapnad, utan av

samma åtgärd, som samhället vidtager mot andra på det psykiska området

anormala, för andras säkerhet, liv eller hälsa farliga personer, d. v. s. om­

händertagande, läkarbehandling och skyddsförvaring i de fall, för den tid

och på det sätt, där detta befinnes vara erforderligt.

Då könsdriftens slutliga differentiering ofta inträffar först efter den ålder,

intill vilken kvinnans sexuella integritet är skyddad av strafflagen, är det

emellertid befogat tillämpa en högre skyddsålder gentemot homosexuella ge-

nitalaggressioner. Åldersgränsen kan diskuteras och blir i viss mån villkor­

lig. Styrelsen har ansett sig böra sätta gränsen till tjugu år.

Styrelsen har sålunda gjort sig till tolk för den uppfattningen, alt samhäl­

lets reaktion emot homosexuella delikter riktade mot ungdom icke bör vara

ett kriminaliserande utan ett omhändertagande med skyddsförvaring. Ett

rättsligt förfarande med åtal borde nämligen enligt styrelsens förmenande i

varje fall av homosexualitet, som tagit sig nämnda uttryck, föranleda en un­

dersökning av den tilltalades sinnesbeskaffenhet enligt 41 § sinnessjuklagen

och med "den uppfattning, som numera råder angående homosexualitetens

väsen, leda till att den åtalade på grund av psykisk abnormitet bomme att

förklaras från ansvar fri och med hänsyn till recidivrisken vara i behov av

vård å sinnessjukhus. Då sålunda samhällets reaktion i varje här åsyftat

fall rätteligen bolde komma att följas av vård å sinnessjukhus, synes det

styrelsen som om den rationella åtgärden bleve ett omedelbart omhänderta­

gande å sinnessjukhus under betryggande former men utan föregående åtal

inför domstol. Genom ett sådant förfarande hade samhället även vunnit,

att den asociale homosexuelle säkert bomme i åtnjutande av den specialbe­

handling, som i vissa fall dock visat sig kunna giva något resultat.

Med avseende på sättet för reglerande av den samhällets åtgärd, som i fall

av denna art blir av nöden, synes det styrelsen möjligt att genom vissa änd­

ringar i sinnessjuklagen ernå de erforderliga lagbestämmelserna.

Homosexualiteten är enligt ovan hävdade uppfattning beroende på en så­

väl somatiskt sorn psykiskt betingad abnormitet, ett avvikande från typen,

som med hänsyn lill sina yttringar under de här avsedda förhållandena torde

böra jämställas med sinnessjukdom, vilket betraktelsesätt ligger så mycket

Kanyl. Maj:ts proposition nr 187.

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

närmare lill hands som sinnessjuklagen av förklarliga skäl icke innehåller

någon definition av begreppet sinnessjuk.

De av styrelsen föreslagna ändringarna i sinnessjuklagen utgjordes dels

av ett tillägg till 6 §, enligt vilket den skyldighet att bereda vård åt sinnes­

sjuk som åligger vissa personer och myndigheter skulle utsträckas att gälla

omhändertagande av den, som förövat otukt med person under tjugu år

av samma kön, och dels av en ändring i 18 § av innebörd, att utskrivning

av de sålunda på sinnessjukhus intagna homosexuella skulle, i likhet med

vad nu gäller för kriminalpatienter och vissa andra samhällsfarliga sinnes­

sjuka, få ske endast efter beslut av sinnessjuknämnden.

Styrelsen uttalade slutligen, att om ändringar i sinnessjuklagen genomför­

des i huvudsaklig överensstämmelse med vad sålunda föreslagits, straff­

bestämmelsen om otukt mot naturen enligt 18 kap. 10 § strafflagen borde

därur utgå.

De sakkunniga anförde till stöd för sitt nyssberörda förslag i huvudsak föl­

jande:

De senaste årtiondenas medicinska forskningar ha uppvisat, att den egent­

liga homosexualiteten har sin orsak i vissa, sannolikt medfödda, avvikelser

från det normala samt att just på grund härav många homosexuellt inställda

för ernående av driftstillfredsställelse av sin natur drivas till homosexuella

handlingar utan att låta sig avskräckas av ett straffhot. Då i enlighet här­

med det nuvarande straffbudet ej •— även om det kunde effektivt genom­

föras — kan åstadkomma ett undertryckande av homosexualiteten utan så

till vida är ändamålslöst, kan dess fortsatta upprätthållande vara motiverat

endast av hänsyn till de faror, som homosexuella handlingar kunna anses

medföra. Ur sådana synpunkter erfordras emellertid ej ett straffbeläg­

gande av dessa handlingar i princip; tvärtom tala åtskilliga skäl där­

emot. Homosexuella handlingar, företagna mellan vuxna och ansvariga per­

soner, äro i regel socialt oskadliga; deras framdragande i offentlighetens ljus

giver däremot näring åt sensationslystnad och skandalhunger och kan däri­

genom medföra en viss smittorisk. Härtill kommer, att straffbudet enligt

erfarenhetens vittnesbörd, i vårt och andra länder, ej låter sig effektivt ge­

nomföra; straff drabbar, slumpvis, endast ett ringa fåtal av de många homo­

sexuella handlingar, som ständigt begås. Detta är å ena sidan sårande för

rättskänslan och i viss mån skadligt för strafflagens allmänna auktoritet.

A andra sidan innebär det hot om straff och därmed i många fall om eko­

nomisk och social ruin, som vilar över homosexuella, eljest socialt väl­

anpassade människor, ofta en avsevärd ökning av det svåra personliga li­

dande, som redan medvetandet örn deras abnormitet medför, och gör dem

ej sällan till offer för utpressning eller annan brottslighet.

Då homosexualitetens yttringar rikta sig mot barn eller ungdom kunna de

emellertid, såsom även medicinalstyrelsen framhållit, leda till skada, och i

sådana fall måste samhället ingripa med repressiva åtgärder. Styrelsen har

gjort sig till tolk för uppfattningen att samhällets reaktion mot homosexuella

delikter riktade mot ungdom icke borde vara ett kriminaliserande utan ett

omhändertagande å sinnessjukhus. De sakkunniga få såsom sin mening ut­

tala, att medicinalstyrelsens uppfattning — vilken ej lärer representera nå­

gon övervägande läkaropinion — i vart fall för närvarande ej torde böra läg­

gas till grund för lagstiftning. Det skulle innebära ett alltför starkt brott

mot hittills tillämpade rättspsykiatriska principer att föreskriva att homo-

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

89

sexuell böjelse städse skulle, i fråga om förevarande gärningar, föranleda

att gärningsmannen hänfördes under 5 kap. 5 § strafflagen eller behand­

lades såsom jämställd nied därunder hänförliga personer. Härvid måste yt­

terligare uppmärksammas, att homosexuella gärningar ju även i viss ut­

sträckning förövas av personer, vilka ej ens äro homosexuella utan lia nor­

mal könsdrift. Och det måste möta betydande praktiska betänkligheter

alt till vård å sinnessjukhusen hänvisa ett — förmodligen ganska stort -—

antal personer, vilka ej uppvisa annan avvikelse från det normala än att

de förövat otillåtna homosexuella handlingar. De sakkunniga hålla sålunda

före att homosexuell otukt nied barn eller ungdom alltjämt bör vara belagd

med straff.

De sakkunnigas förslag tillstyrkes av rådhusrätten i Arboga, som förklarar

att det synes fullt följdriktigt att på sätt de sakkunniga föreslagit enligt 10 §

bestraffa endast de fall av homosexuell otukt, som riktas mot barn samt

icke fullt utvuxen och mognad ungdom.

I några yttranden, som i princip ansluta sig till förslaget, uttalas vissa be­

tänkligheter mot detsamma eller framställas anmärkningar på enskilda punk­

ter. Detta gäller de yttranden som avgivits av justitiekanslersämbetet, Över­

ståthållarämbetet, en stadsfiskal i Stockholm, polismästarna i Uppsala och

Norrköping, styrelsen för föreningen Sveriges landsfiskaler samt rådhusrät­

ten i Hälsingborg.

Överståthållarämbetet och polismästaren i Norrköping framhålla sålunda,

att den principiella straffriheten dels kan befaras medföra ett mera ohöljt

ådagaläggande av homosexuella böjelser och ett mera öppet inledande av

homosexuella förbindelser, dels ock kan försvåra kampen mot den manli­

ga prostitutionen. Överståthållarämbetet anför härom:

Införande i strafflagstiftningen av principiell strafflöshet för homosexuella

handlingar kan befaras medföra uppkomsten av åtskilliga i den allmänna

meningen synnerligen stötande företeelser, såsom ett mer ohöljt utbjudande

till otukt från vuxna mäns sida eller ett mer öppet inledande av förbindelser

mellan vuxna män i otuktigt syfte. Dessutom kan strafflösheten inbjuda

till ett öppet manifesterande av homosexuella böjelser, även om detta äger

rum under former, som i och för sig icke kunna anses vara anstötliga. Dyli­

ka företeelser kunna väl även nu förekomma, men det nuvarande straffhotet

i 10 § är dock ägnat att hålla dessa företeelser tillbaka. Visserligen anföres

i motiven, att gent emot manlig prostitution skall såsom hitintills kunna in­

gripas med stöd av lösdrivarlagen, ävensom att sådana yttringar av homo­

sexuella böjelser, som såra den yttre anständigheten, alltjämt böra kunna

åtkommas jämlikt 18 kap. 13 § 1 mom. Varken nämnda lagstiftning eller

straffbestämmelse torde emellertid innebära samma korrektiv mot sagda

företeelser, som nuvarande straffbestämmelsen i 10 §. Även örn emellertid

Överståthållarämbetet icke avstyrker förslaget i förevarande del, enär åt­

skilliga i motiven anförda skäl tala för detsamma, anser ämbetet likväl nöd­

vändigt, att antydda följder av den föreslagna straffriheten och särskilt så­

dant manifesterande av homosexuella böjelser, som ovan omförmälts, i möj­

ligaste mån förhindras genom lagstiftning.

Även i det av polismästaren i Uppsala avgivna yttrandet tages sikte på att

möjligheten att bekämpa den manliga prostitutionen måste bevaras. I nämnda

yttrande förordas sålunda alt straff skall inträda för homosexuell otukt för

90

Kungl. Maj:ts proposition

nr

187.

person under tjugu år som för att därmed bereda sig vinning låter bruka sig

till sådan otukt. Härom anföres bl. a. följande:

Visserligen har man vid fall av dylik karaktär möjlighet att ingripa mot

vederbörande med stöd av barnavårdslagen, men omständigheterna kunna

vara sådana, att denna utväg på grund av vederbörandes karaktär och ut­

veckling icke framstår såsom den riktiga. Jag anser det i viss mån betänk­

ligt att inordna dessa fall under icke straffbar otukt. Icke sällan lärer det

väl förhålla sig så, att ungdomar i åldern under tjugu år utan böjelse i och

för sig till homosexuell otukt mot betalning låta bruka sig därtill. Därest

det överhuvudtaget anses nödvändigt att under några förhållanden straffbe­

lägga homosexuell otukt, synes det kunna ifrågasättas, örn man icke här

har ett område, där ett dylikt intresse gör sig gällande.

Rådhusrätten i Hälsingborg anför:

Att helt borttaga straff för homosexuella gärningar mellan personer över

tjugu år synes betänkligt. Icke ens yrkesmässigt bedrivande av sådana gär­

ningar skulle då vara strafflagda, ej heller alla fall av missbruk av nödläge

eller beroende.

Justitiekanslersämbetet avstyrker den föreslagna bestämmelsen, att från

straff må frias då homosexuell otukt övats mellan dem som äro i ålder och

utveckling nära jämställda samt omständigheterna äro synnerligen mildran­

de, och anför härom:

Under viss angiven förutsättning hava de sakkunniga ansett önskvärt att

åtal icke skall behöva anställas. Enligt ämbetets mening föreligger här ett

typiskt fält för en reglerad åtalseftergift. Ämbetet betraktar införandet av

möjlighet att eftergiva åtal och ett generellt reglerande av de former under

vilka en sådan befogenhet må utövas såsom en angelägen uppgift för lag­

stiftningen. Därvid träder i förgrunden spörsmålet om vilka garantier böra

uppställas mot godtycklig tillämpning. Innan ämnet blivit närmare över­

vägt efter vidare linjer, ställer sig ämbetet betänksamt mot att, såsom här

föreslagits, för ett specialfall införa åtalseftergift.

En stadsfiskal i Stockholm och styrelsen för föreningen Sveriges landsfi­

skaler framställa anmärkningar mot den föreslagna tjuguårsgränsen. Så­

lunda ifrågasätter stadsfiskalen lämpligheten av att införa ytterligare en ål­

dersgräns inom sedlighetsbrottens område samt förordar en utsträckning av

ungdomsskyddet till tjuguett år, under det att föreningen anser att straff-

barhetsgränsen lämpligen bör sänkas till aderton år.

Den föreslagna principiella straffriheten för homosexuell otukt avstyrkes

i två yttranden, avgivna av häradshövdingen i Västerbergslags domsaga och

rådhusrätten i Trosa. I förstnämnda yttrande anföres sålunda:

Att helt upphäva straffbestämmelser för homosexuella handlingar, när

objektet uppnått en ålder av tjugu år, synes mig vara att gå allt för långt.

Visserligen torde enligt numera gällande uppfattning sådana handlingar vara

beroende av en viss abnormitet hos gärningsmannen, en abnormitet, som må

kallas sjukdom, men därmed är icke sagt, att denna sjukdom är till sin inten­

sitet så utpräglad att den icke kan behärskas. Är det riktigt att abnormi­

teten beror på att den i övrigt normala könsdriften allenast så till vida är ab­

norm att den riktar sig mot personer av samma kön i stället för mot perso­

ner av det andra könet, följer ingalunda därav, att denna förvända drift är

så stark att den icke skall kunna behärskas. Det föreligger många fall, då

den normala könsdriften måste behärskas och då underlåtenheten att så göra

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S7.

91

innebär en klandervärd, omoralisk eller straffbar handling (fall av venerisk

sjukdom). I fråga om homosexuella handlingar föreligga för en i övrigt nor­

malt tänkande och kännande så många omständigheter, som utgöra avhål­

lande motiv och vars övervinnande utgöra tecken på en omoralisk eller brotts­

lig vilja, att den homosexuelle bör lättare kunna avhålla sig från sådana

handlingar än den icke homosexuelle från att på ett normalt sätt tillfredsstäl­

la sin könsdrift. Utredningen i saken giver icke något som helst stöd för att

den homosexuelles vilja icke skulle vara påverkbar för hotet av ett straff

eller för ett straff. Han begår icke sina gärningar i blind yra, utan han vid­

tager antagligen i förväg diverse förberedande åtgärder för att realisera sitt

uppsåt, under vilken tid han har tillfälle att reflektera på sitt uppsåts rätta

innebörd. Ingen har påstått, att han skulle vara omedveten örn sin abnormi­

tet. Även vid begående av sådana handlingar emot personer, som uppnått

en ålder av tjugu år, är han att betrakta såsom en smittospridare i moraliskt

avseende. Det förkastliga och socialt farliga i ifrågavarande handlingar fram­

står i så mycket bjärtare färg, när gärningsmannen i samhället intager en

mera framskjuten ställning. Man tänke sig t. ex. en präst. Exemplet är

valt ur verkligheten. Att en sådan, utan reaktion från samhället, skall kun­

na mot tjuguåringar och äldre begå sådana handlingar, är väl varken lämp­

ligt eller riktigt. Sådana handlingar måste anses utgöra ett straffbart socialt

ont.

Slutligen må anmärkas att medicinalstyrelsen under hänvisning till sitt

förut berörda utlåtande förordar att den homosexuelle skall omhändertagas

på sinnessjukhus i de fall då någon reaktion från det allmännas sida är be­

hövlig.

Av det förut anförda framgår att medicinalstyrelsen uppfattat homosexua-

Departements-

liteten såsom en biologiskt betingad företeelse och den samhälleliga reaktio- chef<™-

nen mot homosexuella handlingar såsom en medicinsk fråga. Emellertid lärer

det icke från medicinskt håll kunna bestridas att homosexualiteten i vissa fall

kan lia sin grund i faktorer vilka icke äro av biologisk natur. Den omständig­

heten att homosexualiteten under vissa tider och bland vissa folk nått en

särskilt stor spridning synes utgöra ett talande vittnesbörd om att även

sociala faktorer kunna spela en betydande roll i detta sammanhang. Enligt

min mening bör alltså spörsmålet om den samhälleliga reaktionen mot homo­

sexuella handlingar icke betraktas som en enbart medicinsk fråga utan torde

även andra synpunkter böra komma under beaktande.

De sakkunniga ha till stöd för den av dem föreslagna principiella straff­

friheten främst åberopat att homosexuella handlingar företagna mellan vuxna

och ansvariga personer i regel vore socialt oskadliga. Erfarenheten synes

emellertid giva vid handen att denna form av otukt i olika avseenden kan

medföra allvarliga sociala vådor. Sålunda kan dylik otukt, även örn den

äger rum mellan vuxna och ansvariga personer, medföra skadliga psykolo­

giska verkningar för håda parterna eller endera av dem, liksom den även

kan innebära en fara för psykisk smitta. Det förhållandet att de homo­

sexuella ofta för att tillfredsställa sin drift förmå heterosexuella personer

att, mot vederlag i en eller annan form, stå dem lill tjänst kan icke heller ur

samhällelig synpunkt vara likgiltigt. Av det nu sagda framgår att jag icke

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 1S7.

kan förorda att en inskränkning av tillämpningsområdet för ifrågavarande

lagrum företages utan att man samtidigt tillser, att samhället erhåller möj­

lighet att bekämpa sådana yttringar av homosexualiteten, vilka ur olika

synpunkter framstå såsom samhällsfarliga. De sakkunnigas förslag torde

emellertid icke tillgodose detta krav. I ett flertal yttranden framhålles så­

lunda, att borttagandet av straffet dels kan befaras medföra ett mera ohöljt

ådagaläggande av homosexuella böjelser och ett mera öppet inledande av

homosexuella förbindelser, dels ock kan försvåra kampen mot den manliga

prostitutionen. Överståthållarämbetet finner det nödvändigt att sådana följ­

der av straffriheten förhindras genom lagstiftning. De sålunda framförda

invändningarna synas värda beaktande. De sakkunniga framhålla visserligen

att sådana yttringar av homosexuella böjelser, som såra den yttre anständig­

heten, kunna beivras jämlikt 18 kap. 13 § första stycket strafflagen, vari stad­

gas straff för gärning som sårar tukt och sedlighet, så att allmän förargelse

eller fara för andras förförelse därav kommer, ävensom att emot den manliga

prostitutionen kan såsom hittills i svårare fall ingripas med stöd av lösdrivar-

lagstiftningen. Emellertid torde det, under förutsättning att principiell straff-

lrihet för homosexuella handlingar införes, uppstå betydande risker för att

homosexuella förbindelser komma att ingås eller anbud därom framställas

under former, som påkalla särskilda lagstiftningsåtgärder. Erinras må att

redan reglementeringskommittén i sitt år 1910 avgivna betänkande föreslog

att straff intill sex månaders fängelse skulle stadgas för den som genom ord,

tecken eller annan gärning, på sätt som är ägnat att väcka allmän förargelse,

uppfordrar eller inbjuder till otukt. Vad därefter angår bekämpandet

av den manliga prostitutionen må framhållas att gällande lösdrivarlagstift-

ning icke möjliggör ett ingripande i andra fall än då fråga är om helyrkes-

prostituerade. De personer — ofta icke själva homosexuella — som mot er­

sättning i en eller annan form låta bruka sig till homosexuell otukt torde

emellertid i flertalet fall icke tillhöra nyssnämnda kategori. Det kan vidare

ifrågasättas örn det icke, därest homosexuella handlingar lämnas straffria

utom då de riktas mot ungdom, är nödvändigt att kriminalisera även försök

att förleda ungdom till homosexuell otukt. Slutligen må framhållas att ett

borttagande av straffet i föreslagen omfattning synes kräva att möjlighet be-

redes att, där förhållandena det påkalla, från tjänstgöring avstänga eller vid­

taga andra lämpliga åtgärder mot personer, vilka ha till uppgift att uppfostra

eller undervisa ungdom och som ådagalagt homosexuella böjelser, även örn

dessa tagit sig uttryck endast i sådana handlingar som enligt den nya lagstift­

ningen skulle lämnas straffria.

Ett genomförande av principiell straffrihet för homosexuell otukt kräver

alltså enligt min mening — utöver de av de sakkunniga föreslagna krimina­

liseringarna — ändringar inom andra områden av lagstiftningen. Då vissa

av dessa ändringar, såsom framgår av de förslag till vanartslag som under

det sista årtiondet framlagts, ha mycket nära samband med den större

frågan om ingripandet mot personer som äro hemfallna åt sedeslöst levnads­

sätt av samhällsskadlig art, vilken fråga alltjämt väntar på sin lösning, torde

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

93

desamma icke nu kunna genomföras. Frågan örn den homosexuella otuk­

tens straffrättsliga behandling är alltså enligt min mening icke så färdigbe-

redd att jag kan förorda att den nu bör bringas till avgörande.

Otukt med djur.

I 18 kap. 10 § upptages även en straffbestämmelse för den som övar

otukt med djur, s. k. tidelag. Straffet utgör, liksom vid homosexuell otukt,

straffarbete i högst 2 år. Enligt de sakkunnigas förslag skall denna bestäm­

melse utgå ur strafflagen.

Medicinalstyrelsen har i sitt förut berörda, den 24 oktober 1935 avgivna

utlåtande rörande de frågor, som avsågos i den tidigare omtalade motionen

vid 1933 års riksdag, uttalat sig för bestämmelsens upphävande. Till stöd

härför anförde styrelsen att tidelag i och för sig enligt rådande rättsupp­

fattning icke längre syntes böra straffas samt att de fall därav, mot vilka sam­

hället kunde ha skäl reagera därest 18 kap. 10 § i denna del skulle upphävas,

antingen torde vara att hänföra till sådan i 18 kap. 13 § åsyftad gärning,

som sårar tukt och sedlighet så att allmän förargelse eller fara för annans

förförelse därav kommer, eller till sådan uppenbar grymhet mot djur, som

avses i 18 kap. 16 §, vadan möjlighet till erforderlig rättsreaktion alltjämt

skulle föreligga. Styrelsen tilläde, att erfarenheten för övrigt visat, att de

straffmyndiga personer som åtalades för tidelag praktiskt taget alltid vore

så psykiskt abnorma, att de måste lämnas straffria och omhändertagas på

annat sätt.

De sakkunniga ha till stöd för den föreslagna straffriheten åberopat att

straffet för tidelag ej kunde sägas fylla någon egentlig uppgift, i all synnerhet

som de, vilka beginge dylika gärningar, ofta vore mer eller mindre psykiskt

defekta. Vidare har framhållits, att dylika handlingar i allmänhet företoges

i största avskildhet och att, örn förhållandet ändock skulle bliva upptäckt, ett

straffrättsligt förfarande, genom den uppmärksamhet som därigenom påkal­

lades, ofta nog torde göra mera skada än nytta. Slutligen har ock erinrats

örn att för de säkerligen mycket sällsynta fall, där ett behov av straffinskri­

dande mot otuktiga handlingar med djur även enligt rådande rättsuppfatt­

ning kunde anses föreligga, såsom medicinalstyrelsen framhållit, andra straff­

bestämmelser i 18 kap. (13 § första stycket och 16 §) torde erbjuda möjlig­

heter till erforderlig reaktion.

Förslaget örn borttagande av straffet för otukt med djur tillstyrkes förutom

av medicinalstyrelsen, som hänvisar till sitt nyss omnämnda utlåtande, jäm­

väl av styrelsen för Sveriges advokatsamfund, som yttrar att enligt styrelsens

förmenande tvekan icke kan råda örn att straffet för tidelag bör upphävas.

Även styrelsen för föreningen Sveriges landsfogdar förklarar sig icke i och för

sig hava någon erinran mot straffets borttagande, men erinrar örn att

straffriheten kommer att försvåra möjligheterna för en husbonde att få en

tjänare, som gjort sig skyldig till sådan otukt, skild från tjänsten.

Den föreslagna straffriheten har avstyrkts allenast av polismästaren i Karls-

94

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

Departements­

chefen.

Departements­

chefen.

krona, som förklarat att otukt med djur fortfarande borde vara belagd med

straff dels på grund av brottets avskyvärda beskaffenhet och dels enär straff­

frihet kunde misstänkas medföra icke önskvärda moraliska konsekvenser. Vis­

serligen vore det sant, att personer som beginge dylika handlingar i de flesta

fall vore psykiskt undermåliga och därför i alla fall borde omhändertagas,

men detta omhändertagande möjliggjordes bäst genom att åtal komme till

stånd.

Då av förut angivna skäl någon ändring icke föreslagits beträffande det

stadgande i paragrafen som avser homosexuell otukt, lärer någon ändring

i detta sammanhang icke heller böra företagas beträffande paragrafen i

övrigt.

Medicinalstyrelsen har i sitt yttrande hemställt att frågan om obliga­

torisk rättspsykiatrisk undersökning av sedlighetsför-

brytare ånyo skulle upptagas till prövning, varjämte styrelsen fram­

hållit, att undersökning av för våldtäkt eller försök därtill åtalade jäm­

väl borde göras obligatorisk. Styrelsen påpekar att kravet på obligatorisk

undersökning av våldtäktsförbrytare hävdades redan av 1926 års sinnes­

sjuksakkunniga i deras ar 1927 framlagda betänkande, ehuru nu gällande

sinnessjuklag icke kom att innehålla bestämmelser härom.

Från rättspsykiatriskt håll har under de senare åren ofta gjorts gällande

att domstolarna visat en viss obenägenhet att förordna om undersökning av

tilltalads sinnesbeskaffenhet. Sålunda skulle ej sällan ha inträffat, att en

undersökning, som kommit till stand först efter det en person upprepade

gånger straffats, visat att denne redan vid åtalade gärningarnas begående

varit psykiskt defekt. För min del finner jag det vara ett önskemål att un­

dersökning av tilltalads sinnesbeskaffenhet kommer att företagas i större

utsträckning än hittills, i all synnerhet då fråga är örn sedlighets- och våld-

täktsbrott, där man ofta har anledning räkna med att den tilltalade varit av

sådan sinnesbeskaffenhet som utesluter eller minskar straffbarheten. Att, så­

som medicinalstyrelsen förordar, i delta sammanhang föreskriva obligato­

risk rättspsykiatrisk undersökning av sedlighets- och våldtäktsförbrytare lä­

rer emellertid vara uteslutet redan på den grund att den nuvarande organisa­

tionen icke möjliggör att undersökningar företagas i den utsträckning som ett

sådant stadgande skulle föranleda. De här framlagda ändringsförslagen i 15

och 18 kap. torde ej heller för sitt genomförande kräva någon omedelbar

ändring av sinnessjuklagens stadganden om undersökning av tilltalads sin­

nesbeskaffenhet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

95

20 kap. strafflagen.

U, 7 och 9 §§.

Enligt 4 § i förevarande kapitel utgör straffet för kvalificerad stöld — van­

ligast inbrottsstöld och fickstöld, men även ett antal andra, mindre ofta

förekommande former — straffarbete i högst 4 år. 7 § innehåller bestäm­

melser om straff för återfall i tjuvnadsbrott. Straffet utgör för vanlig stöld:

andra resan, straffarbete i högst 3 år, dock att, där omständigheterna äro

synnerligen mildrande, må dömas till fängelse i högst 6 månader; tredje

resan, straffarbete i högst 4 år; samt fjärde eller högre resa, straffarbete

från och med 6 månader till och med 6 år. För kvalificerad stöld enligt

4 § utgör straffet för andra resan, straffarbete i högst 5 år; tredje resan,

straffarbete i högst 6 år; samt fjärde eller högre resa, straffarbete från och

med ett till och med 10 år.

I 9 § första stycket stadgas att, där någon å särskilda ställen eller tider

begått stöld och härför lagföres på en gång, ett gemensamt straff skall ut­

mätas på sätt i 4 kap. 3 § är stadgat för fortsatt förbrytelse, därvid emeller­

tid straffet må förhöjas till straffarbete i ett år utöver den för det svåraste

fallet bestämda högsta strafftiden. Enligt andra stycket i samma paragraf

må dock genom sådan förhöjning högsta strafftiden i intet fall överskrida

10 år.

De sakkunniga föreslå nu att straffmaxima i 4 och 7 §§ nedsättas på föl­

jande sätt: för tredje eller högre resan vanlig stöld till straffarbete i 4 år; för

första resan kvalificerad stöld till straffarbete i 3 år, för andra resan sådan

stöld till straffarbete i 4 år samt för tredje eller högre resan kvalificerad

stöld till straffarbete i 5 år. Dessutom föreslås att den särskilda regeln i

9 § andra stycket angående begränsning av den i samma paragraf stadgade

straffhöjningen till 10 års straffarbete skall utgå, enär denna regel med

hänsyn till de föreslagna straffnedsättningarna i 7 § blir överflödig.

De sålunda föreslagna ändringarna ha tillstyrkts av rådhusrätten och

polismästaren i Eskilstuna, vilka framhållit att stöldbrotten i förhållande

till framför allt bedrägeri och förskingring vore alltför strängt straffbelag­

da, då bedrägeri och förskingring numera torde ur samhällets synpunkt vara

långt farligare än flertalet enkla stöldbrott. Den ändring av dessa förhållan­

den, som i förslaget skett, vore därför ägnad att väcka tillfredsställelse. I

ifrågavarande yttranden har emellertid vidare framhållits att det kunde an­

ses tvivelaktigt, om man med de föreslagna ändringarna nått fram till en

riktig och slutgiltig avvägning mellan de nu ifrågakomna brottstyperna. Då

emellertid detta spörsmål syntes böra erhålla sin definitiva lösning i samband

med en mera vittgående strafflagsreform, torde de sakkunnigas förslag i den­

na del för närvarande kunna godtagas.

I några yttranden göres gällande att de föreslagna nedsättningarna av

maxima vid återfall i tjuvnadsbrott böra föranleda en ändring av den be­

stämmelse i lagen den 22 april 1927 om internering av återfallsförbrytare,

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Departements­

chefen.

vilken för internering första gången kräver att vederbörande undergått straff­

arbete i sammanlagt minst 10 år. Därest denna tid icke sänkes, skulle efter

nedsättningen av straffmaxima för återfall i tjuvnad de fall där internering

skulle kunna komma till användning bli än färre än för närvarande. Denna

mening uttalas av Överståthållarämbetet, en stadsfiskal och tredje polisinten­

denten i Stockholm, polismästaren i Örebro, styrelsen för föreningen Sveriges

landsfogdar, häradshövdingen i Västerbergslags domsaga och rådhusrätten i

Göteborg. I vissa av dessa yttranden framhålles, att de av de sakkunniga

föreslagna straffnedsättningarna överhuvud icke böra genomföras förrän

ändring skett i interneringslagen.

Överståthållarämbetet ifrågasätter lämpligheten av att även sådana allvar­

liga brott, som avses i 4 § 5 och 6 inom., omfattas av den straffnedsätt-

ning som föreslås i 4 §.

Betänkligheter mot de föreslagna straffnedsättningarna uttalas av styrel­

sen för föreningen Sveriges landsfogdar och rådhusrätten i Trosa. Förenin­

gen förklarar sålunda att de sakkunniga knappast förebragt några bärande

skäl för de föreslagna sänkningarna och framhåller att desamma torde kom­

ma att medföra en genomgående sänkning vid utmätandet av straffen för

dessa de vanligaste av alla grövre brott.

I ett yttrande framkastas tanken på vidtagandet av en ändring även be­

träffande straffet för enkel tjuvnad. Rådhusrätten i Hälsingborg ifråga­

sätter sålunda huruvida icke normalslraffet för detta brott bör sättas till

fängelse.

De sakkunniga lia i sin motivering till de föreslagna straffnedsättningarna

erinrat att de mycket höga straff som vore stadgade för stöld hade sin hi­

storiska förklaring däri, att brottet av ålder ansetts synnerligen nesligt, även­

som att en mera rationell grund för en sträng bestraffning av itererad tjuv­

nad varit att finna i behovet av att kunna effektivt oskadliggöra de oförbät­

terliga återfallsförbrytare, som förekomme oftare vid detta brott än vid

något annat. Emellertid lia de sakkunniga framhållit att dessa skäl numera

ej ägde någon avgörande betydelse samt ha till stöd härför åberopat, dels

att sedan förmögenhetsbrott av annat slag än tjuvnad nu blivit vanligare och

på grund av sina ofta i vidare kretsar kännbara ekonomiska verkningar på­

kallat en allt större uppmärksamhet, ett tjuvnadsbrott av genomsnittlig svår-

hetsgrad för den allmänna uppfattningen knappast torde framstå såsom mera

straffvärt än andra lukrativa förmögenhetsbrott av sådan beskaffenhet, dels

ock att behovet av effektiv reaktion mot yrkesmässiga eller eljest utpräglat

kroniska tjuvar numera i vår, liksom i annan modern strafflagstiftning, vore

tillgodosett genom bestämmelser om internering såsom skyddsåtgärd. Hinder

förelåge alltså ej för en anpassning av tjuvnadsstraffen efter nuvarande upp­

fattning om brottets svårhetsgrad. De sakkunniga ha därefter företagit en

jämförelse mellan tjuvnads- och förskingringsbrottens svårhetsgrad och

ha därvid kommit till det resultatet att i fråga om straffmaxima likställighet

borde råda mellan tjuvnad och förskingring och att detta borde uppnås ge-

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

97

nom en sänkning av straffet för det förra brottet och en höjning av straffet

för det senare. Härvid ha de sakkunniga ansett det riktigast att inställa

bedömandet ej på straffet för ett enstaka brott utan på straffet för flera

sammanträffande brott. Med hänsyn tagen jämväl till de straffmaxima, som

äro stadgade i 22 kap. 1 § för bedrägeri och i 23 kap. 1 § för konkursbedrä­

geri (i vilket sistnämnda fall sammanträffande av den art, som avses i 4

kap. 2 §, är av mycket ringa betydelse), ha de sakkunniga antagit, att det

sammanlagda straffet för såväl flera tjuvnadsbrott som flera förskingrings-

brott borde i svåraste fall sättas till straffarbete i 6 år.

Vid det närmare genomförandet av denna ståndpunkt lia de sakkunniga

bibehållit den nuvarande uppdelningen av tjuvnadsbrotten i 20 kap., dock med

det undantag att någon särskild ytterligare straffhöjning för återfall utöver

tredje resan ej vidare skall äga rum. De synpunkter som på sin tid kunnat

åberopas till stöd för en sådan förhöjning borde nämligen enligt de sakkun­

niga numera helt tillgodoses genom interneringslagstiftningen.

Med utgångspunkt från att tredje eller högre resan kvalificerad stöld på

särskilda tider eller ställen skall hemfalla under ett straffmaximum av 6 års

straffarbete och med beaktande av den i 9 § stadgade straffskärpningen av

ett år har i 7 § maximum för en enstaka stöld av den angivna beskaffenheten

föreslagits till 5 år, varav följt ett straffmaximum för kvalificerad stöld vid

andra resan av 4 år och vid första resan av 3 år. Beträffande den enkla stöl­

den har med utgångspunkt från att särskild ytterligare straffhöjning för åter­

fall utöver tredje resan ej vidare borde äga rum föreslagits, att straffet för

fjärde eller högre resan, vilket nu utgör straffarbete från och med 6 månader

till och med 6 år, skall vara lika med straffet för tredje resan sådan stöld

d. v. s. straffarbete i högst 4 år.

De skäl som av de sakkunniga sålunda åberopats för en sänkning av straf­

fen vid återfall i tjuvnad och vid första resan kvalificerad stöld synas riktiga.

De föreslagna straffnedsättningarna ha ock i flertalet yttranden vunnit gil­

lande. Emellertid har i några yttranden framhållits att en sträffnedsättning

ovillkorligen krävde att förutsättningarna för tillgripande av internering mild­

rades. Denna synpunkt synes värd beaktande. Då enligt nu gällan­

de regler internering första gången icke kan ådömas förrän den tilltalade

undergått sammanlagt 10 års straffarbete, är det uppenbart att de föreslag­

na straffnedsättningarna skulle i hög grad inskränka den redan nu täm­

ligen begränsade möjligheten att använda den mest rationella och effektiva

reaktionen mot yrkesmässiga eller eljest utpräglat kroniska tjuvar, nämligen

internering. Jag kan alltså icke förorda att de föreslagna sänkningarna ge­

nomföras förrän interneringslagen undergått sådan omarbetning, att straff-

ncdsättningarna icke försvåra tillgripandet av nämnda skyddsåtgärd. För

närvarande är inom departementet under utarbetande ett förslag lill ny in­

terneringslag, enligt vilket förutsättningarna för ådömande av internering i

högst betydande grad skulle mildras. Då det icke med säkerhet kan beräk­

nas att delta förslag kan föreläggas 1937 års riksdag, men det å andra sidan

synes angeläget alt riksdagen i allt fall får taga ställning lill de föreslagna

nedsättningarna i 20 kap. i samband med övriga ändringsförslag beträffande

Mimny till riksdagens protokoll 1937.

1 sami. Nr 137.

7

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

förmögenhetsbrotten, synes den lämpligaste lösningen vara den, att ändrin­

garna i 20 kap. nu vidtagas, men att deras ikraftträdande uppskjutes till den

dag — efter en ny interneringslags antagande — som Kungl. Maj:t förord­

nar.

I detta sammanhang må därjämte framhållas, att då det i ett yttrande göres

gällande att de föreslagna nedsättningarna av maxima komma att medföra

en genomgående sänkning vid utmätandet av straffen för ifrågavarande brott,

en sådan sänkning enligt min mening icke blott låter sig väl förena med den

nutida uppfattningen om brottets svårhetsgrad utan även framstår såsom

önskvärd därför att den kan förväntas öka domstolarnas benägenhet att, då

fråga är om kroniska förbrytare, inskrida mot deras samhällsfarlighet icke

med ett långvarigt frihetsstraff, som med hänsyn till det konkreta brottets

ringhet kanske framstår såsom stötande, utan med internering. Erinras må

att man i den nya danska strafflagen väsentligt nedsatt maximistraffen för

tjuvnadsbrott just för att förmå domstolarna till att i större utsträckning an­

vända frihetsberövande på relativt obestämd tid mot återfallsförbrytare.

Örn sålunda en nedsättning i vissa fall av straffmaxima för tjuvnadsbrott

får anses erforderlig, uppstår fråga huruvida man samtidigt härmed bör över­

gå till ett nytt system för tjuvnadsbrottens uppdelning på olika svårhetsgra-

der i enlighet med de principer som göra sig gällande i modern strafflagstift­

ning. Man skulle då bl. a. ha att taga i övervägande, dels att införa en unifie-

ring av straffen för de grundläggande enkla förmögenhetsbrotten, tjuvnad,

bedrägeri, förskingring och trolöshet, dels att ersätta de nuvarande tjuvnads-

kvalifikationerna för vissa speciella fall med en generell kvalifikation vid

’grov tjuvnad", dels ock att möjliggöra straffskärpning vid återfall inom en

större grupp av förmögenhetsbrott än nu gällande lag medger. Med hänsyn

till de omfattande utredningar även beträffande andra förmögenhetsbrott än

tjuvnadsbrotten, som erfordras för en sådan omarbetning, lärer frågan härom

böra anstå till en blivande allmän strafflagsreform. Då emellertid med de tek­

niskt synnerligen enkla ändringar, som av de sakkunniga föreslagits, avse­

värda kriminalpolitiska fördelar synas vara att vinna, lärer den omständig­

heten att dessa ändringar kunna beräknas bliva relativt provisoriska icke

böra utgöra hinder för deras genomförande.

Även i fråga om den närmare avvägningen av straffsatserna ansluter jag

mig till de sakkunnigas förslag. Det i ett yttrande framställda förslaget att

även straffskalan för enkel tjuvnad skulle undergå ändring och att normal­

straffet för detta brott skulle utgöras av fängelse bör enligt min mening icke

i detta sammanhang tagas under övervägande.

Till en av mig i 3 § av detta kapitel föreslagen ändring återkommer jag i

samband med behandlingen av ändringen i 22 kap. 11 §.

22 kap. 1 § strafflagen.

Enligt förevarande paragraf utgör normalstraffet för bedrägeri böter eller

fängelse i högst 6 månader eller straffarbete i högst 2 år. Vid synnerligen

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

99

försvårande omständigheter må tiden för straffarbetet höjas till 4 år. De

sakkunniga föreslå att bötesstraff icke längre skall ingå i normalskalan;

endast när omständigheterna äro synnerligen mildrande får enligt förslaget

dömas till böter. På grund av hänvisning kommer en sådan ändring att

vinna tillämpning jämväl för de brott, som omförmälas i 2 och 5 §§ av före­

varande kapitel.

Den föreslagna straffskärpningen tillstyrkes av en stadsfiskal i Stockholm,

Stockholms rådhusrätt samt rådhusrätten och polismästaren i Eskilstuna.

Stadsfiskalen yttrar att en straffskärpning synes vara synnerligen väl motive­

rad och länge varit av behovet påkallad. Stockholms rådhusrätt förklarar

sig icke vilja yrka på någon ändring av de föreslagna straffsatserna men vill,

med stöd av den erfarenhet som vunnits inom rådhusrätten, understryka den

av de sakkunniga uttalade åsikten örn lämpligheten av en höjning även av

maximistraffet.

Rådhusrätten i Norrköping avstyrker den föreslagna ändringen under för­

klaring att, om densamma genomföres, straffet måhända kan bliva alltför

hårt för en tilltalad, för vilken annan mildrande omständighet än beloppets

ringhet icke kan påvisas. I allt fall torde enligt rådhusrättens mening med

bötesstraffets borttagande ur normallatituden böra anstå till dess nya be­

stämmelser införts angående sammanträffande av brott.

De sakkunniga ha i sin motivering, sedan de erinrat om att antalet för be- Departements-

drägeri dömda i det närmaste fördubblats under tiden från år 1923 till år chefen-

1932, framhållit att rättsskipningens reaktion mot bedrägeribrotten ofta vore

alltför lindrig i förhållande till brottets beskaffenhet och att erfarenheten

bestyrkt att en mer energisk bestraffning vore av nöden. De sakkunniga ha

därefter i första hand till prövning upptagit frågan om en höjning av maximi­

straffet för de svåraste fallen av bedrägeri och förklara att starka skäl kunde

anses tala härför. Då en sådan höjning emellertid skulle erfordra dels en

mera djupgående omarbetning av brottsbegreppet och dels en omarbetning i

viss utsträckning av reglerna örn sammanträffande av brott, avvisas tanken

på att för närvarande företaga en höjning av maximistraffet. De sak­

kunniga ha emellertid ansett det angeläget att i detta sammanhang råda bot

på det nuvarande missförhållandet att straffen utmätas allt för lågt inom de

gällande straffbestämmelsernas ram och finna att detta ej kan ske annorledes

än genom en höjning av minimistraffet. Då det emellertid synts de sakkun­

niga nödvändigt att bibehålla nuvarande minimum av lägsta bötesstraff för

de lindrigaste fallen, lia de sakkunniga förordat den lösningen, att bötesstraff

skall kunna ådömas endast då omständigheterna äro synnerligen mildrande

och att minimum för normalfallen alltså skall utgöras av lägsta frihetsstraff.

De sakkunniga utgå ifrån, att denna ändring ej blott skall medföra en höjning

av stral imedium utan även leda lill alt domstolarna komma att anse omstän­

digheterna vara synnerligen försvårande i ett större antal fall än för när­

varande.

Till vad de sakkunniga sålunda anfört kan jag ansluta mig. I ett yttrande

leo

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

har framställts den invändningen, att med bötesstraffets borttagande ur nor­

mallatituden borde anstå till dess andra bestämmelser införts angående sam­

manträffande av brott. Därmed lärer åsyftas det förhållandet, att domsto­

larna stundom, då en person begått ett stort antal bedrägeribrott, för att

undvika ådömande av ett enligt domstolens mening väl långt frihetsstraff,

döma till böter, ehuru det enskilda brottet i och för sig med en riktig lag­

tillämpning bort föranleda frihetsstraff. Vad sålunda anförts synes mig

emellertid knappast vara av beskaffenhet att böra föranleda uppskov med

den föreslagna straffskärpningen. I detta sammanhang må erinras att bland

annat med hänsyn till de mindre tillfredsställande resultat i avseende på

straffmätningen, som gällande regler om brottskonkurrens understundom

kunna giva upphov till, inom departementet igångsatts utredning angående

en reform av stadgandena rörande sammanträffande av brott.

22 kap. 11 § samt 20 kap. 3 § strafflagen.

I 22 kap. 11 § straffbelägges förskingring. Straffet härför utgör högst

straffarbete i 2 år; straffskalan inrymmer alltså böter, fängelse i högst 2 år

och straffarbete i högst 2 år. I 14 § stadgas straff för trolöshet mot huvud­

man. Beträffande straffskalan hänvisas härvid till 11 §. De sakkunniga

hemställa nu örn införande av en särskild kvalifikation med högre straffskala

vid ifrågavarande brott. Det föreslås sålunda att i 11 § ett nytt stycke införes

av innehåll, att där någon förskingrar gods till högre värde än 5,000 kronor,

som han på grund av yrke eller tjänst fått sig anförtrott, straffet skall vara

straffarbete i lägst 2 månader och högst 4 år. Ett i sak överensstämmande

stadgande rörande trolöshet mot huvudman föreslås i 14 §.

Innan redogörelse lämnas för de över förslaget avgivna yttrandena må

erinras om att i motioner vid 1933 års riksdag (I: 127 och II: 240) hemställ­

des om införande i 22 kap. 11 § av en andra punkt med följande lydelse:

'Har därav kommit synnerlig förlust eller olägenhet, eller är gärningen eljest

med synnerligen försvårande omständigheter förenad, må tiden för straff­

arbetet till fyra år höjas’. Motionerna vunno ej riksdagens bifall men för­

anledde skrivelse (nr 85), vari riksdagen anhöll att Kungl. Maj:t ville sna­

rast framlägga förslag till ändring i 22 kap. 11 § strafflagen, innebärande

höjning av straffet för svårare förskingrings- och trolöshetsbrott.

I samtliga yttranden över det nu remitterade förslaget, vilka ingå på frå­

gan om en ändring av straffen för berörda brott, har man visserligen till­

styrkt eller lämnat utan erinran förslaget om en straffskärpning men sam­

tidigt uttalat betänkligheter mot den föreslagna kvalifikationsgrunden, sär­

skilt i avseende på 5,000-kronorsgränsen, samt förordat att skärpningsbe-

stämmelsen konstruerades på annat sätt. I nu angiven riktning uttala sig

fångvårdsstyrelsen, Överståthållarämbetet, tredje polisintendenten och en

stadsfiskal i Stockholm, polismästaren i örebro, styrelserna för föreningarna

Sveriges advokatsamfund, Sveriges landsfogdar och Sveriges landsfiskaler

samt rådhusrätten och polismästaren i Eskilstuna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

101

Mot den föreslagna kvalifikationen, såvitt densamma innefattar krav på

visst till beloppet bestämt förmögenhetsresultat, anför sålunda fångvårdssty­

relsen att det är olämpligt att en för alla bär avsedda fall gemensam gräns för

straffskärpnings användande fastställes genom bestämmelse, att skärpning

är tillåten endast örn det förskingrade överstiger ett visst värde. En dylik

generell gräns måste nämligen alltid bliva godtycklig. Överståthållarämbetet

anser den tanken riktig som kommit till uttryck i de föreslagna ändringarna

i 22 kap. 11 och 14 §§, men ställer sig tveksam till, huruvida den föreslagna

avfattningen av lagbuden med deras bundenhet vid visst penningbelopp är

lämplig. Polismästaren i örebro har förklarat att den av de sakkunniga

föreslagna kvalifikationsgrunden icke syntes taga tillbörlig hänsyn till effek­

ten. Att enbart kvalificera förskingring av gods till högre värde än 5,000

kronor, som man på grund av yrke eller tjänst fått sig anförtrott, syntes icke

tillfredsställande. En förskingring av en advokat av 5,100 kronor från en

rik man, som av denna förlust ej på något sätt rubbades i sin ekonomiska

ställning, syntes ingalunda så kvalificerad som exempelvis enkel försking­

ring av ett vida mindre belopp från en person, som därigenom råkade i nöd.

Föreningen Sveriges landsfiskaler har givit uttryck åt liknande synpunkter

och förklarat att en sådan kvalifikationsgrund av flera skäl vore ägnad att

väcka allvarliga betänkligheter, då skadeeffekten uppenbarligen måste vara

den yttersta grunden för varje bedömande av ett förmögenhetsbrotts svår-

hetsgrad. Denna effekt kunde emellertid icke, såsom av de sakkunniga före­

slagits, generaliseras utan måste prövas från fall till fall med hänsyn tagen

till den större eller mindre verkan, som brottet åstadkommit på målsägarens

förmögenhetsförhållanden.

Stadsfiskal^! i Slockholm anför beträffande 5,000-kronorsgränsen:

Visserligen finnes en likartad konstruktion i fråga om tjuvnadsbrotten, där

ju skillnaden mellan snatteri och stöld gjorts beroende av det tillgripnas

värde, men detta motiverar knappast nu införande av en likartad bestämmelse

i fråga örn förskingrings- och trolöshetsbrotten, i all synnerhet som en all­

män strafflagsrevision åtminstone delvis torde komma att lägga andra syn­

punkter på hithörande problem, örn förslaget i denna del upphöjes till lag,

komma i åtskilliga gränsfall domstolarna säkerligen att mången gång just

för värdets bestämmande få svårigheter att bemästra. Jag får även fästa

uppmärksamheten på stadgandet i 2 kap. 14 § strafflagen, att om straff är

beroende av värdet å viss egendom, det värde gäller, egendomen hade å den

tid, brottet förövades. Det är således nödvändigt, enligt de föreslagna be­

stämmelserna, att fastslå, när ett förskingrings- eller trolöshetsbrott är full­

bordat, vilket uppenbarligen i dessa fall är mycket svårare än vid tillgrepps-

brotten och i vissa fall även föranlett domstolsutslag i olika riktningar.

Framhållas må i detta sammanhang också att ett brotts svårhet även influe­

ras av den brottsliga viljans intensitet, ej uteslutande av den brottsliga effek­

ten, samt att allmänheten troligen får svårt att acceptera den föreslagna

gränslinjen särskilt vid jämförelse med tjuvnadsbrotten. Av anförda skäl

anser jag icke lämpligt att i förskingrings- och trolöshetsparagraferna ^införa

en efter värdet graderad straffskala.

Emellertid framföres i yttrandena, såsom nyss omnämnts, icke endast

kritik mot de sakkunnigas förslag till kvalifikation, utan andra förslag i detta

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

avseende framläggas även. Polismästaren i örebro och styrelsen för före­

ningen Sveriges landsfogdar förorda att den av de sakkunniga föreslagna

kvalifikationen upptages men att densamma på visst sätt kompletteras. Po­

lismästaren hemställer sålunda att kvalifikationsgrunden omarbetas att om­

fatta jämväl fall, varav kommit synnerlig förlust eller olägenhet. Föreningen

anför å sin sida:

Det synes som om straffskärpningen icke borde uteslutande anknytas till

värdet av förmögenhetsskadan. Även andra synpunkter torde vinna beak­

tande såsom att vederbörande vid genomförandet av brottet visat uppröran­

de missbruk av givet förtroende, gjort bruk av intellektuell handlingsför-

falskning och dylikt. Lämpligen borde därför i fråga om straffskärpnings-

fallen tilläggas 'eller äro omständigheterna eljest synnerligen försvårande’

etc. samt överlämnas åt domstolarna att in casu bedöma denna fråga.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund förordar att såsom kvalifikations-

grund skall upptagas allenast yrke eller tjänst, samt anför närmare härom:

Intet synes vara att erinra mot det moment i villkoren för straffskärpning,

som angives med att förskingringen avsett gods vilket vederbörande på

grund av yrke eller tjänst fått sig anförtrott eller att den trolösa handlingen

skett i utövningen av yrke eller tjänst. Däremot hyser styrelsen betänklig­

heter mot att som förutsättning för straffskärpning föreskrives, att den ge­

nom brottet förorsakade skadan uppgår till visst värde. Enligt styrelsens

uppfattning torde det ej vara praktiskt erforderligt eller önskvärt att upp­

ställa ett dylikt villkor. Som hittills bör åt domstolen kunna överlämnas att

vid straffmätningen taga hänsyn även till den skada som genom brottet

uppstått, varigenom den fördelen vinnes, att straffmätningen icke göres be­

roende av en yttre omständighet, utan att hänsyn kan tagas till förhållandena

i det särskilda fallet. Då emellertid, som de sakkunniga framhållit, även vid

förskingring eller trolöshet i yrke eller tjänst relativt lindriga fall kunna före­

komma, bör den i första stycket angivna straffskalan tillämpas, där omstän­

digheterna äro mildrande. Utsträckningen i preskriptionstid även för de

lindriga fallen synes icke böra tillmätas större vikt. Den längre preskrip­

tionstiden gäller ju även för lindriga fall enligt 22 kap. 1 §.

Styrelsen för föreningen Sveriges landsfiskaler samt rådhusrätten och po­

lismästaren i Eskilstuna hemställa att kvalifikationen bestämmes i enlighet

med det förslag som framlades i motionerna vid 1933 års riksdag. Stads­

fiskal i Stockholm uttalar sig i liknande riktning, i det att han förordar

ett stadgande av innehåll att straffskärpning skall inträda, därest omständig­

heterna äro synnerligen försvårande eller den uppkomna skadan av större

omfattning.

Fångvårdsstyrelsen uttalar sig för en allmänt avfattad kvalifikation. Sty­

relsen yttrar sålunda, att det bör överlämnas åt domstolen att i varje sär­

skilt fall efter föreliggande omständigheter pröva, huruvida skärpt bestraff­

ning är påkallad.

Överståthållarämbetet föreslår slutligen den metoden att man ökar den

normala skalans maximum och stadgar ett lägre maximum för vissa lind­

rigare fall. Ämbetet anför härom:

Måhända skulle syftet med lagändringen kunna uppnås på det sättet, att

straffet i 11 § bestämdes till att utgöra högst straffarbete i 4 år med tillägg

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

103

att om brottet vore ringa eller det icke vore fråga om gods, som man på

grund av yrke eller tjänst fått sig anförtrott, straffmaximum skulle utgöra

straffarbete i 2 år. Motsvarande föreskrift skulle i så fall intagas i 14 §.

Visserligen synes en sådan avfattning av lagbuden icke hava varit främmande

för förslagsställarna men av dem icke befunnits lämplig. Skälen härför synas

dock icke övertygande.

Såsom de sakkunniga anfört torde det ej råda mer än en mening därom

Departements-

att straffen för grövre förskingringsbrott böra höjas. En sådan skärpning chelen-

framstår såsom påkallad såväl med hänsyn till dylika brotts svårhetsgrad i

förhållande till andra förmögenhetsbrott som ock på grund av att försking-

ringsbrottens frekvens hos oss är anmärkningsvärt hög i jämförelse med

vissa andra länder och även visar tendens till fortsatt stegring. Mot en höj­

ning av maximum för de svårare fallen till 4 års straffarbete, som de sak­

kunniga föreslagit, synes alltså någon befogad invändning icke kunna fram­

ställas. Å andra sidan lärer det ock råda enighet därom att någon höjning av

straffen för de lindrigare förskingringsfallen icke bör komma till stånd.

Det synes alltså icke råda någon meningsskiljaktighet om i vilken riktning

straffbestämmelserna för förskingring böra ändras. Meningarna äro där­

emot, såsom av det tidigare anförda framgår, delade om hur man lag-

tekniskt bör gå till väga för att uppnå att strängare straff komma att ut­

mätas för de mera svårartade fallen utan att detta medför en höjning av

straffen även för de lindrigare förskingringsbrotten. För uppnående av

detta syfte kunna såsom de sakkunniga framhållit olika metoder användas.

Den väg, som ligger närmast till hands — och på vilken de sakkunniga

även inslagit — synes vara den att i lagen noggrant angiva vid vilka fall

av förskingring det strängare straffet skall inträda. Med denna väg är

uppenbarligen den fördelen förbunden att det av lagen klart framgår när

ett förskingringsfall icke får föranleda en strängare bestraffning, liksom man

å andra sidan genom uppställandet av ett högre minimum för de i lagen an­

givna svårare fallen vinner att dessa fall verkligen bli hårdare bestraffade.

A andra sidan har denna metod vissa påtagliga nackdelar. Det är sålunda

till en början klart, att det icke gärna är möjligt att i lagen uppräkna alla

de fall som böra medföra ett strängare straff, utan man måste nöja sig med

att under straffskärpningen indraga allenast de mest typiska av de grova

förskingringsfallen. Vidare är att beakta, att om man vill giva en nog­

grann avgränsning av kvalilikationsfallen, detta medför även den konse­

kvensen att gränsen mellan de kvalificerade och icke kvalificerade fallen lät­

teligen blir irrationell. De sakkunnigas förslag synes lämna exempel härpå,

då däri såsom kvalifikationsgrund upptagits, tillsammans med det förhål­

landet att den brottslige fått sig det förskingrade anförtrott på grund av yrke

eller tjänst, den omständigheten att det förskingrade godsets värde överstigit

ä,000 kronor. Såsom i ett flertal yttranden framhållits kan en sådan absolut

värdegräns ibland leda till otillfredsställande resultat. Slutligen kan mot den

nu ifrågavarande metoden anmärkas, att det knappast är i överensstämmelse

med modern lagstiftningsteknik att i lagen uppräkna kvalilikationsfallen.

101

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

En rakt motsatt metod, vilken förordats i ett yttrande, vore att i stället

angiva vilka fall som skulle omfattas av den lindrigare skalan. Mot denna

metod synas samma invändningar kunna riktas som mot den förut behand­

lade. Men därtill kommer, att det lagtekniskt sett torde vara mycket svårt

att någorlunda tillfredsställande angiva vilka fall som skulle komma under

en sådan lägre skala.

En annan möjlighet vore att ange de viktigaste kvalifikationsgrunderna,

vilka skulle föranleda ett högre straff, samt att därjämte stadga att den högre

straffskalan skulle bli tillämplig även när eljest synnerligen försvårande om­

ständigheter förelåge. Mot denna lösning kan invändas, att en sådan upp­

räkning av de viktigaste straffskärpande omständigheterna knappast fyller

något praktiskt behov. Även utan uttryckligt angivande i lagtexten torde det

nämligen stå fullt klart att vissa förhållanden, såsom att brottsobjektets

värde uppgått till ett högt belopp, att av brottet eljest följt synnerlig förlust

eller olägenhet, att brottet begåtts i utövning av yrke eller tjänst, att brotts­

lingen sökt dölja brottet genom missbruk av bevismedel (jfr 25 kap. 12 §

strafflagen) m. m., böra utgöra synnerligen försvårande omständigheter och

alltså föra in brottet under en strängare skala.

Det återstår slutligen metoden att införa en allmänt avfattad kvalifikation

eller med andra ord att stadga skärpt straff för de fall, då omständigheterna

äro synnerligen försvårande. Mot denna metod har av de sakkunniga i första

hand invänts att den allmänpreventiva effekten av en sådan avgränsad straff­

skärpning torde försvagas av den hos de hithörande brottslingarna mycket

vanliga benägenheten att betrakta just det egna brottet såsom en jämförelse­

vis lindrig oegentlighet. Denna invändning synes icke böra tillmätas allt för

stor betydelse. Den allmänpreventiva verkan av en straffbestämmelse torde,

såsom ofta framhållits, mindre bero på skalans uppbyggnad, varom brotts­

lingen i regel är okunnig, än på svårhetsgraden av de straff som utdömas.

De sakkunniga lia vidare invänt, att ifrågavarande metod skulle med­

föra att även för mycket lindriga förskingringsfall preskriptionstiden enligt

5 kap. 14 § skulle komma att förlängas från 5 till 10 år. Naturligen kan det

icke bestridas att denna konsekvens är teoretiskt sett föga tilltalande, även om

samma förhållande redan nu gäller i avseende på bedrägeribrotten. Nämnda

olägenhet torde emellertid i praktiken vara av ytterst ringa betydelse. Möj­

ligen kunde mot nu ifrågavarande metod även invändas att man med den­

samma icke bereder tillräcklig garanti mot att icke en höjning av straffen

även för lindrigare förskingringsfall kan komma att inträffa. En sådan far­

håga torde emellertid med hänsyn till den straffmätning inom de uppställda

skalorna, vilken domstolarna pläga tillämpa, sakna grund. Enligt min mening

kan någon vägande invändning alltså icke framställas mot den lösningen av

den föreliggande frågan, att man vid synnerligen försvårande omständigheter

stadgar ett maximum av 4 års straffarbete. Härigenom beredes domstolarna

möjlighet att, oberoende av de försvårande omständigheternas art, utdöma

ett tillräckligt långt frihetsstraff.

Enligt 20 kap. 3 § 1—4 mom. skola vissa fall av förskingring bestraf-

Kungl. Maj.ts proposition nr 1S7.

105

fas såsom tjuvnad. För dessa förskingringsfall kommer på grund härav att

gälla ett strängare minimistraff än för vanlig förskingring enligt nu gällande

straffskala. Dessutom bliva å dessa fall reglerna i 20 kap. örn skärpt bestraff­

ning vid återfall tillämpliga. De sakkunniga lia, ehuru med viss tvekan, för­

ordat att nu ifrågavarande lagrum bibehållas vid sidan av den utav dem före­

slagna särskilda förskingringskvalifikationen. Till stöd härför har åberopats

att särskilt beträffande underordnade anställda vore den egna besittningen

av det objekt som förskingrades så föga utpräglad, att förskingringen för den

allmänna åskådningen torde vara nära jämställd med tjuvnad; i dessa fall

hade ock 20 kapitlets regler örn skärpt bestraffning vid återfall en uppgift

att fylla. Beträffande sådana självständiga företagare, som avsåges i 20

kap. 3 §, ägde möjligen dessa förhållanden endast i mindre grad tillämpning,

och skäl kunde anföras för att å sådana brottslingar bringa till användning

den föreslagna straffskärpningen i 22 kap. 11 §. Då emellertid, på grund av

den uppställda värdegränsen för det förskingrade, denna skärpning endast

mycket sällan skulle kunna komma till användning å de fall, som avsåges i

20 kap. 3 §, ha de sakkunniga ansett att sistnämnda lagrum åtminstone för

närvarande kunde lämnas oförändrat.

Därest den av de sakkunniga föreslagna särskilda kvalifikationen vid för­

skingring ersättes med en kvalifikation av generell natur, synes frågan om

bibehållandet av nyssnämnda stadganden i 20 kap. 3 § komma i ett annat

läge. Det är sålunda att märka att då fråga är om förskingring av någon av

de självständiga företagare som nämnas i sist berörda lagrum, det ej sällan

torde kunna inträffa att omständigheterna äro synnerligen försvårande. Men

det vore uppenbart orimligt, om enbart den omständigheten att brottssubjek-

tet tillhör den kategori som omnämnes i 20 kap. 3 § skulle medföra att

han bomme att straffas lindrigare än en i motsvarande förhållanden va­

rande person, vars brott komme in under förskingring. Vidare må erinras

att den omständigheten att, vid upphävande av 20 kap. 3 § 1—4 mom. åter-

fallsbestämmelserna icke längre skulle bliva tillämpliga på sådana brott, icke

torde innebära någon nämnvärd olägenhet med hänsyn till att ett återfall i

förskingring väl ofta skulle bringa brottet under den nu föreslagna allmänna

kvalifikationen vid förskingring. Däremot kan det icke bestridas att då upp­

hävandet av nyssnämnda lagrum skulle medföra att vid där angivna fall det

för förskingringsbrotten i jämförelse med tjuvnadsbrotten stadgade lägre

minimum bleve tillämpligt, detta möjligen skulle kunna föranleda domsto­

larna att utmäta lägre straff än som för närvarande vid sådana brottsfall ut­

dömas. Vid övervägande av nu angivna synpunkter synas emellertid de

skäl avgörande som tala för ett upphävande av stadgandena i 20 kap. 3 §

1—4 mom.

Dc skäl, som tidigare åberopats till stöd för att i 11 § införes en bestäm­

melse örn att straffet vid synnerligen försvårande omständigheter må höjas

till straffarbete i högst 4 år, lära lia giltighet även i avseende på trolösliets-

brottet i 14 §. Med hänsyn till alt i denna paragraf hänvisas till straffska­

lan i 11 § erfordras emellertid icke någon ändring i 14 §.

106

23 kap. strafflagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

Departements­

chefen.

1 §•

Denna paragraf innehåller bestämmelser örn konkursgäldenärs bedrägeri

mot borgenärer. Straffet utgör straffarbete från och med 2 till och med 6

år. Vid synnerligen mildrande omständigheter må straffet nedsättas till

straffarbete i 6 månader. De sakkunniga föreslå nu att straffminimum för

normalfallen skall nedsättas från 2 till ett års straffarbete.

Ifrågavarande ändringsförslag behandlas allenast i ett yttrande, avgivet av

en stadsfiskal i Stockholm. Däri anföres följande:

För den i § 1 föreslagna sänkningen av straff minimum tala kanske en del

skäl, men det bör icke förbises, att sänkningen kommer att medföra att häkt-

ningstvång vid de svåraste konkursbrotten icke vidare kommer att föreligga.

Denna verkan av den föreslagna ändringen anser jag betänklig, enär veder­

börande i händelse av en lagändring kunna befaras som regel underlåta häkt­

ning, vilket enligt min mening är olämpligt i fråga om de grövre konkurs-

brotten, vilka, enligt vad erfarenheten utvisar, i icke obetydlig omfattning

begås av personer med större försänkningar och resurser i allmänhet och

mången gång även i högre social samhällsställning än de personer, som

eljest komma i kontakt med strafflagen. Häri ligga vissa risker, t. ex. för

rymning, undanröjande av bevis o. s. v. Även risken för självmord kanske

härvidlag icke bör förbises. I detta sista fall innebär en häktning ju till och

med ett skydd för den brottslige själv. På grund av det anförda får jag av­

styrka den i § 1 föreslagna ändringen.

Såsom skäl för den föreslagna strafflindringen ha de sakkunniga åbero­

pat att den stora skillnad i bestraffningen som för närvarande bestode mellan

förevarande brott och det vanliga bedrägeriet icke alltid vore tillräckligt mo­

tiverad. Erfarenheten visade ock att domstolarna nödgats att för ifrågava­

rande brott utmäta straff som varit oskäligt stränga. Vidare har framhål­

lits att den i åtskilliga hänseenden mycket osäkra gränsdragningen mot be­

drägeribrottet kommit att för straffbarhetens grad erhålla en icke önskvärd

betydelse; på grund därav torde det enligt de sakkunniga icke vara överdrivet

att påstå, att straffmåttet för bedrägligt förfarande av en konkursgäldenär

kommit att i åtskilliga fall röna inflytande av det sätt varpå åtal utförts eller

på andra tillfälligheter av processuell natur.

Den av de sakkunniga föreslagna strafflindringen synes mig lämplig. Det

nuvarande minimum för normalfallen gör att i jämförelse med främmande

rätt ifrågavarande stadgande framstår som ett av de hårdaste i strafflagen.

Beträffande den invändning som i ett yttrande riktats mot förslaget, näm­

ligen att häktningstvång icke längre skulle komma att föreligga, må framhål­

las att, med hänsyn lill att vid synnerligen förmildrande omständigheter

straffet kan understiga 2 års straffarbete, häktning redan nu icke lärer vara

obligatorisk.

3 §■

I denna paragraf upptagas straffbestämmelser för vissa förfaranden, som

innebära uppenbar vårdslöshet av konkursgäldenär mot borgenärer. Sträf-

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

107

fet utgör fängelse, varför straffskalan alltså omfattar sådant straff från och

med en månad till och med 2 år. De sakkunniga föreslå att, om omständig­

heterna äro synnerligen försvårande, straffet må utgöra straffarbete i högst

2 år.

Den föreslagna straffskärpningen tillstyrkes av polismästarna i Norrkö­

ping och Lund samt Stockholms rådhusrätt. Rådhusrätten förklarar sålunda

att den till fullo delar de sakkunnigas mening att straffmaximum vid syn­

nerligen försvårande omständigheter bör höjas till straffarbete i 2 år.

Mot ifrågavarande straffskärpning 1'ramställes anmärkning allenast i det

av rådhusrätten i Träleborg avgivna yttrandet. Anmärkningen tar närmast

sikte på sådana fall av uppenbar vårdslöshet mot borgenärer som avses i

3 morn. av paragrafen, d. v. s. då vårdslösheten består i att konkursgäldenä-

rens bokföringsskyldighet icke blivit ordentligt fullgjord. Rådhusrätten för­

klarar sålunda att någon skärpning av straffskalan icke bör ifrågakomma

förrän kunnighet i bokföring kräves såsom villkor för rättighet att idka så­

dan rörelse för vilken bokföringsskyldighet föreligger. Därjämte uttalar råd­

husrätten den meningen att såsom förutsättning för att oordentlig bokföring

överhuvud skall straffas vid konkurs bör uppställas att den oordentliga bok­

föringen varit en, väl icke avgörande, men åtminstone medverkande orsak

till konkursgäldenärens obestånd.

I de yttranden som avgivits av polismästarna i Norrköping och Lund, sty­

relsen för Sveriges advokatsamfund, Stockholms rådhusrätt samt radhusrät­

terna i Norrköping och Gävle förordas, att möjlighet öppnas att då omstän­

digheterna äro synnerligen mildrande eller vårdslösheten i allt fall är av

lindrigare beskaffenhet döma allenast till böter. Advokatsamfundet antör så­

lunda bl. a.:

Mot införande av bötesstraff i straffskalan i detta lagrum torde endast teo­

retiska skäl kunna anföras, nämligen att det får anses oriktigt ådöma böter,

då den brottslige a priori måste antagas sakna tillgång till deras gäldande.

Denna invändning torde icke böra tillerkännas avgörande betydelse. Sär­

skilt må erinras om att straff för brott mot 23 kap. 3 § kan enligt 4 i? samma

kap. ådömas personer, vilka icke äro i konkurstillstånd. Hinder anses ej hel­

ler föreligga att för annat brott ådöma en konkursgäldenär bötesstraff. Med

hänsyn härtill synes avgörande vikt böra tillmätas frågan örn nuvarande mi­

nimum — en månads fängelse — utgör en lämpligt avvägd reaktion mot de

i nu åsyftade lagrum angivna brottsliga handlingarna. Detta torde icke vara

fallet. Erfarenheten giver vid handen, att under nuvarande förhållanden de

oftast förekommande brotten till sin natur äro synnerligen lindriga. Det får

med hänsyn härtill anses stötande att, såsom nu ofta sker, dessa förseelser av

någon borgenär, vilken törhända bevakat endast en obetydlig fordran i hon­

kursen, skola kunna utnyttjas i illvilligt syfte och föranleda att gäldenären

ovillkorligen berövas friheten. Med hänsyn till stadgandet i 6 §, att konkurs-

gäldenären frias från ansvar enligt 3 §, örn han inför rätten styrker, att bor­

genärerna i konkursen blivit till fullo förnöjda, förekommer ej sällan, alt åtal

eller hot örn åtal för vårdslöshet användes som påtryckning för att förmå

gäldenären uppbringa medel hos anhöriga eller andra närstående.

Rådhusrätten i Gävle, som anlägger ungefär liknande synpunkter, anför:

108

Kungl. Alaj-.ts proposition nr 187.

Departements

chejen.

Fall pläga förekomma då gäldenär, som icke ordentligen fullgjort sin bok­

föringsskyldighet, måste ådömas urbota bestraffning, ehuru skadan varit

ingen eller ringa, och den brottsliga handlingen till övervägande del varit be­

roende på bristande insikt i bokföring. En bestämmelse om bötesstraff sy­

nes även vara tillämplig pa de styrelseledamöter i aktiebolags- eller förenings-

konkurser, som icke haft ställningen av ledare utav bolagets eller förenin-

gens angelägenheter, och knappast haft anledning att mera ingående följa

bokiöringen inom företaget. Enligt gällande lagstiftning kunna dylika sty­

relseledamöter drabbas av fängelsestraff på grund av att bokföringen icke

blivit ordentligen fullgjord, om angivelse till åtal sker av någon borgenär, och

det betänkliga härvidlag är, att borgenärer ej sällan begagna sin rätt till an­

givelse för att av styrelseledamöterna söka utkräva ekonomiska förmåner

eller eljest på otillbörligt sätt. Väl lia domstolarna alltmer övergått till att

allenast fälla vederbörande ledare till ansvar i fall av nu ifrågavarande art,

men detta, som näppeligen står i överensstämmelse med lagens bokstav, åda­

galägger, att föreskriften örn fängelse såsom minimistraff i många fall an­

setts vara onödigt hård. Om bötesstraff kunde ifrågakomma för under syn­

nerligen mildrande omständigheter begångna brott mot denna paragraf eller

åtminstone mot 3 mom. i paragrafen, skulle den betänkliga press, som nu

kan utövas, av borgenär mot styrelseledamöter i aktiebolag och föreningar,

som råkat i konkurs, till väsentlig del bortfalla.

Stockholms rådhusrätt har yttrat att fall lia förekommit, då domstolen en­

dast genom tillämpning av lagen örn villkorlig straffdom kunnat undgå att

komma till resultat, som synts mindre tillfredsställande. Härvid avsåge råd­

husrätten huvudsakligen en del relativt oskyldiga fall av bokföringsförsum-

melse; och kunde ett för undantagsfall avsett bötesstraff lämpligen begrän­

sas till dylika försummelser.

Till stöd för den föreslagna straffskärpningen ha de sakkunniga åberopat

att i flera av de i paragrafen upptagna fallen brottet skulle i visst hänse­

ende vara uppsåtlig! och att, även bortsett härifrån, vårdslösheten kunde

vara så grov, att den gåve rum för stark misstanke örn sådant bedrägligt

uppsåt, som, om det vore fullt styrkt, borde föranleda gärningens hänfö­

rande under 1 §. Även med hänsyn till den ej sällan förekommande situa­

tionen att gäldenären gjort sig skyldig till flera otillbörliga åtgärder som

för borgenärerna föranlett betydande förlust, syntes det de sakkunniga orik­

tigt, att strängare straff än fängelse ej skulle stå till buds. Slutligen har fram­

hållits att upptagande av straffarbete i skalan torde medverka till en ofta

välbehövlig skärpning av bedömandet av hithörande brott.

Vad de sakkunniga sålunda anfört finner jag riktigt. Redan den svävan­

de och ovissa gränsen på vissa punkter mellan de särskilda handlingstyper

som ingå under bedrägeri och vårdslöshet mot borgenärer synes, för und­

vikande av stötande ojämnheter i rättstillämpningen, nödvändiggöra att åt

straffskalan gives en ökad spännvidd uppåt. Och även om i praktiken

straffarbete ytterst sällan skulle komma att ådömas, är dock bestämmelsen,

såsom de sakkunniga anmärkt, ägnad att motverka utdömandet av lägsta

möjliga frihetsstraff i fall där förhållandena betinga strängare straff.

Från flera håll ha yrkanden framställts om att vid lindrigare fall av vårds-

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

109

löshet mot borgenärer böter borde kunna utdömas. Till stöd härför har

åberopats att fängelsestraff under vissa omständigheter framstode såsom

obilligt, exempelvis vid lindriga fall av oordentlig bokföring eller då kon-

kursgäldenären saknat tillräckliga insikter i bokföring eller då fråga vore

om sådana styrelseledamöter i bolag vilka icke själva vore ansvariga för bok­

föringen. Det nu gällande stränga minimum hade medfört att domstolarna

blivit benägna att antingen tillämpa villkorlig dom i större utsträckning än

som bort förekomma eller att helt fria från straff. Vidare har framhållits,

att den omständigheten att man nu icke har möjlighet att döma till lägre

straff än frihetsstraff kunde av borgenär i konkursen — utan vars initiativ

åtal för nu ifrågavarande brott icke kan komma till stånd — användas

såsom påtryckningsmedel för att förmå gäldenären att uppbringa medel hos

anhöriga eller andra närstående eller ock att vid bolags konkurs förmå sty­

relseledamöter till utbetalningar.

Mot att för vissa undantagsfall medgiva en nedsättning av minimum till

böter kan i första hand riktas den principiella invändningen, att det stri­

der mot bötesstraffets syfte att använda detsamma mot personer som regel­

mässigt äro urståndsätta att med egna medel gälda böterna. Och den om­

ständigheten att straffbestämmelsen i förevarande paragraf i undantags­

fall kan bli tillämplig på personer som icke själva befinna sig i konkurs,

t. ex. vid bolags konkurs på dess styrelseledamöter, synes icke nämnvärt

förringa betydelsen av detta skäl. För övrigt må märkas att bestämmelsens

införande skulle i praktiken medföra ogynnsamma och oberäkneliga verk­

ningar av skilda slag samt vid sin tillämpning vålla svårigheter bl. a. be­

träffande dagsbotens bestämmande. Beträffande det till stöd för den för­

ordade sträffnedsättningen åberopade skälet, att fängelsestraff vid dessa

brott ibland framstode såsom alltför hårt, må understrykas att straffbestäm­

melsen är tillämplig allenast då det föreligger uppenbar vårdslöshet mot

borgenärerna. För sådana fall synes ett fängelsestraff icke obilligt. Av nu

anförda skäl finner jag mig icke böra upptaga någon bestämmelse om bötes­

straff för ifrågavarande brott.

25 kap. strafflagen.

12

§.

I förevarande paragraf stadgas straff för förskingring av ämbetsman

i vissa fall, nämligen då han genom falska räkenskaper eller böcker

sökt dölja sitt tillgrepp eller då han till bristens döljande undanskaffat hand­

lingar, företett veterligen oriktiga verifikationer eller förövat annat sådant

bedrägeri. Straffet utgör straffarbete från och med 2 år 6 månader till och

med 10 år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande, må tiden för straff­

arbetet nedsättas till ett år. Dessutom skall dömas till avsättning. De sak­

kunniga föreslå att, med bibehållande av avsättningsstraffet, maximum för

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

straffarbetet sättes till 6 år samt minimum till ett år eller, där omständig­

heterna äro synnerligen mildrande, till 6 månader.

Ifrågavarande ändringsförslag har särskilt behandlats allenast av polis­

mästaren i Malmö, som i sitt yttrande förklarat att det icke torde kunna be­

stridas att de nuvarande straffsatserna i 12 § ofta bomme att verka med

orimlig stränghet särskilt i jämförelse med straffet för andra icke kvalifi­

cerade förskingringsbrott. Då den skyldige i dessa fall dessutom drabbades

av synnerligen kännbara påföljdsstraff, syntes den föreslagna sänkningen

väl motsvaras av dessa förbrytelsers i många fall ganska ringa svårhetsgrad.

Departements

- De sakkunniga ha i sin motivering till de föreslagna straffnedsättningar-

na till en början anfört att skillnaden mellan straffen för ämbetsmans för­

skingringsbrott och för sådant brott av annan måste betecknas såsom helt

orimlig. Även efter den fördubbling av straffmaximum i 22 kap. 11 § för

förskingring, som de sakkunniga för vissa fall föreslagit, måste ett bibehål­

lande av straffskalan i nu förevarande paragraf framstå såsom orättvist, då i

själva verket de båda arterna av förskingring i fråga om svårhetsgraden ej

behövde avvika från varandra synnerligen mycket. Den offentligträttsliga

innebörden hos nu ifrågavarande brott vunne i icke ringa mån beaktande ge­

nom det ovillkorliga avsättningsstraffet och vore för övrigt mången gång

föga framträdande. I det senare avseendet har särskilt erinrats örn att

den offentliga verksamheten numera i sina mera periferiska delar ej

alltför mycket skilde sig från den enskilda verksamheten. 1 enlighet

härmed vore de som drabbades av straff enligt förevarande paragraf (jäm­

förd med 22 § första stycket) mycket ofta befattningshavare inom statens

affärsverksamhet, t. ex. poststationsföreståndare, eller inom den kommunala

förvaltningen; bland de sistnämnda märktes talrika innehavare av oavlönade

förtroendeuppdrag (kommunalnämndsordförande o. dyl.). Även i fråga örn

den mera centrala statsförvaltningen gällde, att de som dömdes till ansvar

enligt förevarande lagrum i allmänhet icke vore ämbetsmän i egentlig me­

ning (10 kap. 1 § andra stycket) utan oftast ganska underordnade befattnings­

havare, t. ex. inom uppbördsväsendet. Att straffskalan uppfattats såsom

oskäligt sträng komme till uttryck bl. a. däri, att domstolarna ibland syn­

tes på alltför svaga grunder anse omständigheterna vara synnerligen mild­

rande.

De skäl som de sakkunniga sålunda åberopat för en nedsättning av straff­

minima synas övertygande och de föreslagna skalorna lämpligt avvägda. Erin­

ran har ej heller från något håll framställts mot de sakkunnigas förslag. Möj­

ligen kunde mot en strafflindring åberopas, att de hithörande oredlighetsbrot-

ten snarare synas öka än minska. Såsom de sakkunniga framhållit torde

emellertid ökningen av antalet åtal och fällande domar främst bero på den

offentliga förvaltningens oavlåtligt vidgade omfattning och av en större

stränghet i befordrande till åtal av förekommande förskingringar. I vart

fall torde den föreslagna sänkningen icke förminska straffbestämmelsens

allmänpreventiva verkan. Såsom ofta framhållits, torde det nämligen för-

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

lil

hålla sig så, alt det för varje brott finnes en viss gräns utöver vilken en

skärpning av straffet icke leder till någon nämnvärd ökning av straffets av­

skräckande verkan. Även med de nu föreslagna straffskalorna torde denna

gräns icke vara underskriden. Nu berörda förhållande bör alltså enligt min

mening icke stå i vägen för en sänkning av straffskalorna, vilken med hän­

syn till brottets svårhetsgrad synes starkt motiverad.

20

§.

Den ändring som av de sakkunniga i denna paragraf förordats har föran­

letts av de sakkunnigas förslag i 18 kap. 10 § om ändrade bestämmelser rö­

rande bestraffningen av homosexuell otukt. Då detta förslag icke upptagits,

blir den i förevarande paragraf förordade ändringen ej erforderlig. Med

hänsyn till uppdelningen av nuvarande 6 § i 18 kap. på 5 och 6 §§ måste

emellertid paragrafen undergå viss redaktionell jämkning.

11 kap. 8 § giftermålsbalken.

I denna paragraf föreslås i enlighet med de sakkunnigas förslag viss redak­

tionell jämkning, vilken föranletts av att hor icke längre skall utgöra en

straffbelagd gärning.

3 och 5 §§ lagen den 21 september 1915 (nr 362) om behörighet att utöva

läkarkonsten.

De sakkunniga ha i dessa paragrafer föreslagit vissa ändringar dels av

saklig och dels av redaktionell natur. Rörande den närmare innebörden av

desamma får jag hänvisa till de sakkunnigas promemoria. Mot dessa änd­

ringar, beträffande vilka jag samrått med chefen för socialdepartementet,

har någon anmärkning icke framställts och desamma synas befogade. På

grund av att de sakkunnigas förslag rörande bestraffningen av homosexuell

otukt icke upptagits, skola emellertid de i förevarande paragrafer föreslagna

hänvisningarna till 18 kap. 10 § strafflagen utgå. Uppdelningen av 6 § i sam­

ma kap. föranleder viss redaktionell jämkning i nu ifrågavarande paragrafer.

Förslag

rörande ändring i 1 § lagen den 14 juni 1901 angående ocker.

Vid övervägande inom departementet av det förut behandlade sakkunnig­

förslaget och de däröver avgivna yttrandena har fråga uppkommit huruvida

icke i samband med de föreslagna ändringarna i straffsatserna för vissa för­

mögenhetsbrott — stöld, bedrägeri, förskingring, trolöshet mot huvudman,

bedrägeri och vårdslöshet mot borgenärer — ändring borde företagas jämväl

beträffande straffsatserna för ytterligare ett förmögenhetsbrott, nämligen

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

ocker. Med anledning härav har inom departementet utarbetats en prome­

moria rörande ändring i 1 § lagen den 14 juni 1901 angående ocker. I be­

rörda promemoria har bl. a. anförts:

Jämlikt 1 § lagen den 14 juni 1901 angående ocker utgör straffet för detta

brott böter från och med 25 till och med 1,000 kronor (d. v. s. numera dags­

böter) eller fängelse i högst ett år, där ej å förbrytelsen straff är i allmänna

strafflagen utsatt. Den sålunda gällande skalan torde vara alltför låg i för­

hållande till detta brotts ofta mycket allvarliga karaktär. En lämpligare av­

vägning av skalan synes vara att bestämma straffet för normala fall till fän­

gelse eller böter samt, där omständigheterna äro synnerligen försvårande,

till straffarbete i högst 2 år. Det kunde naturligen ifrågasättas om icke i

detta sammanhang jämväl en omarbetning av själva brottsbegreppet borde

komma till stånd. Då en sådan omarbetning, vilken faller utanför ramen för

de i de sakkunnigas promemoria föreslagna ändringarna, emellertid icke

synes vara så trängande som en höjning av straffskalan och då den skulle

kräva en jämförelsevis omfattande utredning, torde frågan härom icke i detta

sammanhang böra upptagas. I överensstämmelse med vad nu anförts har

inom departementet upprättats bifogade utkast till ändrad lydelse av 1 §

lagen den 14 juni 1901 angående ocker.

Utkastet var av följande lydelse:

1 §•

Var som vid försträckning av penningar eller beviljande av anstånd med

gälds betalning begagnar sig av någons trångmål, oförstånd eller lättsinne

till att taga eller för sig eller annan betinga förmögenhetsförmåner, vilka

märkligen överstiga vad som efter omständigheterna kunde anses utgöra skä­

lig ränta, varde, ändå att överenskommelsen har sken av avtal om annat än

försträckning eller anstånd med betalning, för ocker straffad med fängelse

eller böter, där ej å förbrytelsen straff är i allmänna strafflagen utsatt. Äro

omständigheterna synnerligen försvårande, må till straffarbete i högst två år

dömas.

Lag samma------------skall utgå.

över berörda promemoria ha yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet,

Överståthållarämbetet, polismästaren i Stockholm och en stadsfiskal därstä­

des, polismästarna i Uppsala, Eskilstuna, Norrköping, Karlskrona, Malmö,

Lund, Hälsingborg, Göteborg, Borås, örebro och Gävle, Stockholms rådhus­

rätt samt rådhusrätterna i Göteborg och Malmö, styrelsen för Sveriges advo­

katsamfund ävensom styrelserna för föreningarna Sveriges häradshövdingar,

Sveriges stadsdomare, Sveriges landsfogdar, Sveriges landsfiskaler och Sveri­

ges stadsfiskaler.

Förslaget tillstyrkes utan erinran av polismästarna i Uppsala, Norrköping,

Karlskrona, Malmö, Lund, Hälsingborg, Göteborg, Borås och Gävle, Stock­

holms rådhusrätt samt rådhusrätterna i Göteborg och Malmö ävensom av

styrelserna för föreningarna Sveriges häradshövdingar, Sveriges stadsdoma­

re, Sveriges landsfogdar, Sveriges landsfiskaler och Sveriges stadsfiskaler.

Även justitiekanslersämbetet tillstyrker den föreslagna straffskärpningen,

men hemställer alt orden 'där ej å förbrytelsen straff är i allmänna straff­

lagen utsatt’ böra utgå.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 187.

113

Polismästarna i Eskilstuna och örebro påyrka en ytterligare skärpning av

straffet utöver den i promemorian föreslagna. Polismästaren i Eskilstuna

anser sålunda att straffarbete bör kunna tillgripas icke endast då synnerligen

försvårande omständigheter föreligga, utan att straffarbete bör ingå i den

normala skalan. I båda yttrandena bar förordats fängelsestraff såsom det

normala straffet för ocker samt att böter följaktligen skulle kunna ådömas

endast då omständigheterna vore mildrande. Polismästaren i örebro anför

till stöd för sin mening:

Det lider intet tvivel om att gällande straff är för lågt, särskilt efter in­

förande av dagsbotssystemet. Man torde nämligen kunna utgå ifrån att en

person, som ådagalägger sådant karaktärslyte som en ockrare, icke kan an­

tagas samvetsgrant och riktigt uppgiva sina inkomster för taxeringsmyndig­

heterna. Ett utdömt dagsbotsbelopp, baserat på taxerad inkomst, kan sålun­

da icke antagas svara mot den bötfälldes verkliga ekonomiska förhållanden.

Det är sålunda anledning antaga att samhällets reaktion mot brottet i form

av utdömda dagsböter för ockraren icke är annat än en bagatell. Den i pro­

memorian föreslagna straffskärpningen synes visserligen vara ett steg i rätt

riktning men torde ändock kunna giva utrymme för felaktigheter, därest dom­

stolarna, vilket är anledning att förmoda, komma att i övervägande fall till-

lämpa bötesstraffet. Det synes därför ur anförda synpunkt vara riktigast att

lagen får en sådan formulering att fängelsestraffet blir huvudstraff och bö­

tesstraff endast må användas då förmildrande omständigheter föreligga.

En stadsfiskal i Stockholm förordar, under åberopande av att visst sam­

band torde förefinnas mellan ocker och trolöshetsbrott, att straffskalan för

ocker göres lika med skalan för trolöshetsbrott.

I några yttranden har man, utan att avstyrka en straffskärpning, uttalat

den meningen att en omarbetning av ockerbegreppet vore av större betydelse

än en skärpning av straffet. I denna riktning ha Överståthållarämbetet, en

stadsfiskal i Stockholm, polismästarna i Stockholm och Eskilstuna samt sty­

relsen för Sveriges advokatsamfund yttrat sig.

Överståthållarämbetet anför sålunda:

Ämbetet har, i likhet med polismästaren och stadsfiskalen, den uppfatt­

ningen, att det för åvägabringande av tillräcklig effektivitet åt ockerlagstift­

ningen är angelägnare att brottsbegreppet närmare klarlägges och i erforder­

lig utsträckning utvidgas än att straffet höjes. Då det emellertid, på sätt po­

lismästaren framhållit, är möjligt, att även en skärpning av straffskalan och

särskilt då införande däri av straffarbetsstraff kan medverka till höjande av

lagens effektivitet, tillstyrker ämbetet även ur nu ifrågakomna synpunkt den

föreslagna straffskärpningens genomförande.

Polismästaren i Stockholm yttrar att en skyndsam omarbetning av brotts­

begreppet torde vara lika mycket av behovet påkallad som en straffskärp­

ning, under det att stadsfiskalen därstädes förklarar att det måste anses vara

angelägnare att genom en omarbetning av ockerlagens definition å ocker med

beaktande av 31 § avtalslagen bringa brottsbegreppet i bättre överensstäm­

melse med nu allmänt rådande uppfattning än att skärpa straffet.

Polismästaren i Eskilstuna yttrar bl. a.:

Att enbart tillgripa en straffskärpning torde säkerligen icke komma att

åstadkomma den verkan, som med lagändringen avses. Ehuru, enligt vad i

Bihang lill riksdagens protokoll 193⁷. /

sami. Nr 1S7.

8

Departements­

chefen.

promemorian angives, en omarbetning nu icke kan låta sig göra, torde ändå

kunna ifrågasättas, om icke en mindre jämkning i brottsrekvisitet kunde

verkställas, så att det synnerligen osympatiska och ofta i tysthet förekom­

mande ockerbrottet något lättare än vad som nu är fallet bleve åtkomligt. En

relativt enkel väg synes vara, örn brottsrekvisitet något utvidgades, så att

ordet 'märkligen’ uteslötes ur lagtexten.

Sveriges advokatsamfund anför:

Erfarenheten visar, att den nuvarande lagstiftningen om straffrättsligt

ocker icke fyller sitt ändamål. Enligt styrelsens uppfattning får orsaken

härtill sökas närmast i det förhållandet, att lagen den 14 juni 1901 an­

gående ocker bestämmer ockerbegreppet att omfatta endast kreditocker. 1

detta avseende torde det vara tillräckligt att erinra därom, att ett visst för­

farande kan bliva straffritt, ehuru det enligt 31 § avtalslagen måste karak­

teriseras såsom civilrättsligt ocker. Styrelsen, som saknar anledning att i

detta sammanhang närmare ingå på frågan, i vilken utsträckning civilrätts­

ligt ocker jämväl bör straffbeläggas, anser sig dock böra uttala, att en re­

form av det straffrättsliga ockerinstitutet bör syfta till att uppnå en större

överensstämmelse med motsvarande civilrättsliga begrepp. En dylik reform

bör enligt styrelsens förmenande med det snaraste genomföras. Styrelsen

förutsätter härvidlag, att såväl det civilrättsliga som i synnerhet det straff­

rättsliga ockerbegreppet göres till föremål för en inträngande analys i syfte

att närmare söka klarlägga begreppets innebörd. Det torde nämligen icke

kunna förnekas, att de nuvarande lagbestämmelserna i sin generella och

därför obestämda avfattning kunna giva anledning till alltför skiftande tolk

ningar.

Under nu angivna förhållanden torde man kunna ifrågasätta lämpligheten

av en partiell reform, som endast åsyftar att med bibehållande av den nu­

varande brottsbeskrivningen höja straffsatserna för ett särskilt slag av ocker,

kreditockret. Vid den förutsatta omarbetningen av det straffrättsliga ocker­

begreppet torde nämligen de nu föreslagna straffsatserna icke kunna bi­

behållas oförändrade. Den nu föreslagna reformen kan förty efter all sanno­

likhet icke beräknas få mer än några års livslängd.

Ehuru styrelsen sålunda för sin del anser en genomgripande omarbetning

av själva brottsbeskrivningen omedelbart böra ske och på denna grund av

ovan anförda skäl nödgas giva uttryck för en viss tvekan om den ifråga­

satta reformens lämplighet, finner den sig dock icke böra avstyrka förslagets

upphöjande till lag.

Det torde, såsom ock av de avgivna yttrandena framgår, icke råda mer

än en mening därom att de nu gällande straffbestämmelserna för ocker icke

möjliggöra ett effektivt ingripande mot gärningar av ifrågavarande slag. För

att sådant skall kunna ske lärer det vara erforderligt icke blott att höja straf­

fet utan även att verkställa en omarbetning av själva brottsbegreppet så att

åt detsamma gives en vidare utsträckning och så att brottsbeskrivningen er­

håller en klarare avfattning. Såsom redan i den inom departementet ut­

arbetade promemorian anmärkts, kan emellertid en omarbetning i detta sam­

manhang icke företagas, enär den skulle erfordra en jämförelsevis omfat­

tande utredning. Hur svårlöst detta spörsmål är framgår bl. a. av det utlåtande

som år 1928 avgivits av första lagutskottet i anledning av en i ärendet väckt

motion samt av de yttranden som inhämtats över den skrivelse till Kungl.

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

115

Maj:t som av riksdagen beslutats i anledning av motionen. Örn en om­

arbetning av brottsbegreppet alltså icke nu kan företagas, uppstår frågan örn

man på grund härav bör avstå även från att genomföra en skärpning av

straffet. Enligt min mening saknar en sådan skärpning, även om brotts­

begreppet lämnas oförändrat, icke betydelse. Den enda invändning som med

visst fog synes kunna riktas mot en höjning av straffet, nämligen att de nya

straffsatserna icke kunna förväntas bliva bestående efter omarbetningen av

brottsbegreppet och att i följd därav den föreslagna reformen icke kan be­

räknas få någon längre livslängd, synes icke böra tillmätas någon avgörande

betydelse. Att vid denna omarbetning straffsatserna komma att höjas åt­

minstone till i promemorian föreslagen nivå synes, i betraktande av de i

modernare lagar och lagförslag förekommande straffsaterna, icke kunna be­

tvivlas.

Beträffande frågan i vilken grad straffet bör skärpas ha de i promemorian

föreslagna skalorna vunnit gillande i flertalet yttranden. I några utlåtan­

den har emellertid en ytterligare skärpning förordats. Därvid har yrkats dels

att straffarbete borde kunna utdömas även då omständigheterna icke vore

synnerligen försvårande, dels ock att böter skulle få ådömas endast då om­

ständigheterna vore mildrande. Vad förstnämnda förslag angår bör det en­

ligt min mening icke ifrågakomma att utan samband med omarbetning av

brottsbegreppet företaga en så långt gående skärpning av straffet för de

normala fallen. Vad åter det senare förslaget angår synes det i sak riktigt

att normalfallen av ocker böra sonas med frihetsstraff och att böter således

böra ådömas endast då omständigheterna äro mildrande. Att åt den i pro­

memorian föreslagna lagtexten bör givas en sådan tolkning torde emellertid

framgå av den omständigheten att i normalskalan fängelse utan någon tids­

begränsning nämnts såsom första straffart vilken bör ifrågakomma. Na­

turligen skulle en bestämmelse att böter må ådömas endast då omständig­

heterna äro mildrande utgöra en än säkrare garanti för att frihetsstraff

komme alt ådömas i normalfallen. Då man emellertid torde böra undvika

att uppställa icke mindre än tre skalor för ett brott, vars straffmaximum

ligger vid 2 års straffarbete, synas straffskalorna böra erhålla den i prome­

morian föreslagna utformningen; dock bör i paragrafen angivas att bötes­

straffet skall utgöras av dagsböter.

Justitiekanslersämbetet har i sitt yttrande hemställt att den från paragra­

fens nuvarande avfattning bibehållna regeln att straff enligt lagrummet i

fråga endast bör ådömas, ’där ej å förbrytelsen straff är i allmänna straff­

lagen utsatt’, skulle utgå, och att alltså, då handlingen ingår såväl under

ockerbestämmelsen som under något i strafflagen upptaget lagrum, konkur­

renslärans allmänna regler skulle vara tillämpliga. Då detta med hänsyn till

den föreslagna straffskärpningen synes principiellt riktigt, lärer paragrafen

böra avfattas i enlighet med vad ämbetet sålunda förordat. I

I enlighet med vad i det föregående anförts lia upprättats förslag till

1) lag om ändring i vissa delar av strafflagen;

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

2)

lag om ändrad lydelse av 11 kap. 8 § giftermålsbalken;

3)

lag angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 21 september 1915

(nr 362) örn behörighet att utöva läkarkonsten;

4)

lag örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 14 juni 1901 (nr 36 s. 1) an­

gående ocker.

Vid upprättande av förslaget till förstnämnda lag har hänsyn tagits till

lagstiftningen angående avskaffande av påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen

jämte vissa andra straffpåföljder, vilken lagstiftning träder i kraft den 1

januari 1937.»

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lag­

förslag, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av proto­

kollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

117

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av strafflagen.

Härigenom förordnas,

dels

att 17 kap. 1—3 §§ samt 20 kap. 9 § 2 mom.

strafflagen skola upphöra att gälla

dels ock

att 12 kap. 1, 2 och 4 §§, 13 kap.

1 §, 14 kap. 9, 36 och 37 §§, 15 kap. 12—15 §§, 18 kap. 1—9 §§, 20 kap. 3,

4 och 7 §§, 22 kap. 1 och 11 §§, 23 kap. 1 och 3 §§ samt 25 kap. 12 och

20 §§ strafflagen1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

12 KAP.

1 §•

Den sorn, sig eller annan till nytta eller att därmed skada göra, genom till-

lägg, utplåning eller annorledes förfalskar eller ock förstör någon domstols

eller annan offentlig myndighets dombok eller huvudprotokoll, kronans rä­

kenskapsböcker eller andra sådana handlingar eller skrifter, som till allmän

nytta och efterrättelse äro; dömes till straffarbete från och med två till och

med åtta år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande; må tiden för

straffarbetet till sex månader nedsättas.

2 §.

^{Har någon antingen förfalskat allmän handling, som är utgiven} i

Ko­

^{nungens namn, eller i Rikets ständers eller deras avdelningars, eller} i

dom­

stols, Konungens befallningshavandes eller annan offentlig myndighets, eller

i särskild ämbets- eller tjänstemans uti ärende, som till hans ämbete eller

tjänst hörer, eller å falsk skrift tillsatt eller annorledes förskaffat sig under­

skrift eller besegling, varmed sken av allmän handling däråt beredes; och

har han av den falska handlingen, sig eller annan till nytta eller att därmed

skada göra, bruk gjort; dömes till straffarbete från och med sex månader

till och med fyra år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande; må

tiden för straffarbetet till två månader nedsättas.

1

Senaste lydelse, se beträffande 12

kap. 1^, 2

och 4 ^§§ 1890^: 33

s. 1

,

beträffande 14

kap. 9

§

1931^: 327^, 36 ^§ 1921^: 288

och 37 ^§ 1917^: 382

,

beträffande 15

kap. 12 ^§ 1921^: 288

,

beträffande

18

kap. 1 ^§ 1890^: 33

s. 1^, 5 ^§ 1872^: 27

s. 8^, 6 ^§ 1917^: 382

samt 7—9 ^§§ 1918^: 459

,

beträffande

20

kap. 3 ^§ 1902^: 71

s. 8^, 4 ^§ 1918^: 268

och 7 ^§ 1890^: 33

s. 1

,

beträffande 22

kap. 1

och 11

§§

1890^: 33

s. 1

,

beträffande 23

kap. 1

och 3 ^§§ 1921^: 229

samt beträffande 25

kap. 12 ^§ 1918^: 312

och 20 ^§ 1936^: 244

.

118

4 §■

Den, som falskeligen i annan persons namn skriver köpebrev, testamente,

kontrakt, skuldebrev, växel, invisning, kredit- eller kvittobrev, handelsbok

eller annan enskild handling, som till bevis om rättighet eller befrielse från

förbindelse tjänar, eller riktig sådan handling genom tillägg, utplåning eller

annorledes förfalskar; eller å falsk skrift tillsätter eller förskaffar sig under­

skrift, varmed sken av gällande handling däråt beredes; varde, där han den

handling, sig eller annan till nytta eller att därmed skada göra, begagnar,

dömd till straffarbete i högst fyra år eller, där omständigheterna äro synner­

ligen mildrande, till fängelse i högst sex månader.

13 KAP.

1 §•

Har någon, emot bättre vetande, burit falskt vittnesbörd eller eljest avgi­

vit falsk utsaga, och det vittnesbörd eller den utsaga med laga edgång inför

domstol, eller annorstädes efter domstols förordnande, bekräftat; dömes, för

mened, till straffarbete från och med ett till och med sex år. Äro omstän­

digheterna synnerligen mildrande; må tiden för straffarbetet till sex måna­

der nedsättas.

14 KAP.

9§.

Är någon ouppsåtligen, genom vårdslöshet, oförsiktighet eller försummel­

se, vållande till annans död; dömes till fängelse i högst ett år eller, där om­

ständigheterna äro mildrande, till böter, dock ej under tio dagsböter.

Var vållandet------------ två år dömas.

36 §.

Begår någon------------ försvårande ansedd.

Gör någon uppsåtligen annan misshandel å skyldeman i rätt uppstigande

led; då må straffet ej sättas lägre än två månaders straffarbete: äro omstän­

digheterna försvårande; må straffarbetet förhöjas till sådant arbete på livstid,

örn högsta strafftiden är i allmänhet bestämd till tio år, och, i annat fall, till

två år utöver den i allmänhet bestämda högsta strafftiden. Sker sådan miss­

handel å annan av de personer, som i första stycket äro nämnda; varde den

omständighet såsom synnerligen försvårande ansedd.

37 §.

Förbryter man sig, såsom i 15 § sägs, mot skyldeman i rätt uppstigande

led; varde, där ingen skada sker, ändock straffad med fängelse i högst ett år.

Sker sådan förbrytelse mot annan av de personer, som i 36 § äro nämnda;

varde den omständighet såsom synnerligen försvårande ansedd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

119

15 KAP.

12

§.

Tager man kvinna med våld och, emot hennes vilja, med henne ovar otukt,

eller tvingar man henne därtill genom hot, som innebär trängande fara; var­

de dömd till straffarbete från och med fyra till och med tio år. Äro om­

ständigheterna synnerligen mildrande; må tiden för straffarbetet till två år

nedsättas. Fick kvinnan av den gärning svår kroppsskada; dömes till straff­

arbete på livstid eller i tio år: ljöt hon därav döden; dömes gärningsmannen

till straffarbete på livstid.

Har någon, genom dövande eller annat medel, uppsåtligen försatt kvinna

i yrsel, sömn eller vanmakt, så att hon saknat bruket av fri vilja eller varit

ur stånd att sig värja, och har han med henne i den belägenhet otukt övat;

vare lag som i 1 mom. stadgas.

13 §.

Har någon, i uppsåt, som i 12 § omtalas, våld, hot eller list, som där

sägs, emot kvinna brukat, utan att uppsåtet fullbordat blev; varde till straff­

arbete i högst sex år eller fängelse dömd. Fick kvinnan av den gärning

svår kroppsskada; då skall till straffarbete från och med fyra till och med

tio år dömas: ljöt hon därav döden; dömes till straffarbete på livstid eller

från och med åtta till och med tio år.

14 §.

Har någon övat otukt med kvinna, den där, honom veterligen, befanns

i yrsel, sömn eller vanmakt, så att hon saknade bruket av fri vilja eller

var ur stånd att sig värja, och hade han ej i det tillstånd henne försatt;

dömes till straffarbete från och med två till och med sex år. Fick kvinnan

svår kroppsskada; dömes gärningsmannen till straffarbete från och med

sex till och med tio år: ljöt hon därav döden; då skall till straffarbete på

livstid eller i tio år dömas.

15 §.

Har någon förmått kvinna till otukt genom annat våld eller hot örn brotts­

lig gärning än i 12 § avses, eller medelst hot att åtala eller angiva någon

för brott eller att lämna meddelande, som är menligt för någons ära, goda

namn och medborgerliga anseende, yrke, näring eller fortkomst; dömes till

straffarbete i högst fyra år eller fängelse. Äro omständigheterna synnerligen

försvårande; må tiden för straffarbetet till sex år höjas.

Stannade gärningen vid försök; straffes högst med straffarbete i två år

eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, med straffarbete

i högst fyra år.

18 KAP.

1

§•

öva släktingar i rätt upp- och nedstigande led otukt med varandra; dö-

mes den äldre till straffarbete från och med ett till och med sex år samt

den yngre till straffarbete i högst två år eller fängelse.

Ilar släkting i rätt uppstigande led övat otukt med den, som ej fyllt fem­

ton år eller som var sinnessjuk eller sinnesslö, eller eljest genom grovt miss­

bruk av den yngres beroende ställning förmått denne till otukt, skall han

dömas till straffarbete från och med fyra till och med tio år.

2 §‘

övas otukt mellan dem, av vilka den ene är eller varit gift med den

andres släkting i rätt upp- eller nedstigande led; dömes till straffarbete i

högst två år eller fängelse. Var äktenskapet upplöst, må till böter dömas.

Styvfader eller styvmoder, som under omständigheter svarande mot de i

1 § 2 mom. angivna övat otukt med styvbarn eller styvbarns barn, dömes till

straffarbete från och med ett till och med sex år.

3 §.

Ej må den som genom grovt missbruk av beroende ställning förmåtts till

otukt, varom i 1 eller 2 § sägs, till straff dömas; ej heller i något fall den som

vid otuktens övande var under aderton år.

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

4§-

öva syskon otukt med varandra; varde dömda till straffarbete i högst

två år eller fängelse.

5 §•

Öva religions- eller skollärare, uppfostrare eller läromästare otukt med

ungdom, som de till undervisning eller uppfostran hava, eller göra det

adoptivföräldrar med adoptivbarn, fosterföräldrar med fosterbarn, eller för­

myndare med myndling; varde dömda till straffarbete i högst fyra år eller

fängelse. Äro omständigheterna synnerligen försvårande; må till straffar­

bete i högst sex år dömas.

6

§•

övar styresman, föreståndare eller annan tjänsteman, läkare, uppsynings­

man eller vaktbetjänt vid straffinrättning, häkte, sjukhus, fattighus, barnhus

eller annan sådan inrättning, otukt med kvinna, som där intagen är; dömes

till straffarbete i högst två år eller fängelse.

7 §•

Övar man otukt med kvinna, som ej fyllt tolv år; dömes till straffarbete

från och med fyra till och med åtta år; dock må, där omständigheterna

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

121

äro synnerligen mildrande, tiden för straffarbetet till två år nedsättas. Fick

kvinnan av gärningen svår kroppsskada eller ljöt hon därav döden; dömes

till straffarbete från och med åtta till och med tio år eller på livstid.

övar någon eljest otukt med barn, som ej fyllt femton år; dömes till

straffarbete från och med sex månader till och med fyra år eller fängelse

i minst sex månader.

8

§.

Förmår man, i annat fall än här ovan avses, genom grovt missbruk av över­

ordnad ställning kvinna, som ej fyllt aderton år, till otukt; straffes med

fängelse.

9 §.

övar man otukt med kvinna, som är sinnessjuk eller sinnesslö; dömes till

fängelse eller till straffarbete i högst fyra år.

20 KAP.

3 §.

Såsom stöld eller snatteri skall anses:

1. om man svikligen tager något från barn, som ej fyllt tolv år, eller från

avvita;

2. örn man, i uppsåt att sig eller annan den tillägna, olovligen bortleder

elektrisk ström från elektrisk anläggning.

4 §•

Till straffarbete i högst tre år dömes:

1. om man stjäl i kyrka något, som kyrkan tillhörer eller av andra där

i förvar satt är;

2. om man stjäl penningar eller annat, som åt allmänna posten förtrott

är, evad det sker i posthus eller under forslingen;

3. om man stjäl ur förseglat brev, som ej åt allmänna posten förtrott är,

eller ur kläder, som någon bär på sig;

4. om man stjäl medelst inbrott, som i 5 § sägs, eller, för brottets för­

övande, bortförer och med våld eller list öppnar skåp, kista, skrin eller

annan förvaringspersedel, som med lås, försegling eller annat dylikt stäng­

sel tillsluten är;

5. om man stjäl nattetid i hus, som bebott är, och gärningsmannen olov­

ligen, dock utan inbrott, dit inkommit eller där sig undangömt;

6. om gärningsmannen för stöldens förövande sig med vapen inställt el­

ler använt ringare skräckmedel eller hot, än att gärningen till rån hänföras

kan;

7. om man stjäl kreatur, som går i bete ute å mark;

8. örn man stjäl av fartyg, som strandat eller eljest förolyckat är eller

utan folk i sjö driver, eller, under bärgning, vad till dylikt fartyg hörer

eller därå fört var;

9. om man stjäl från den, som genom allmän farsot, eldsvåda, vattunöd,

skeppsbrott, uppror, fiendes åträngande eller annan sådan nöd eller fara är

satt ur stånd att sin egendom värja; eller

10. om man stjäl gift eller sprängämne i uppsåt att därmed skada annan

till liv eller hälsa eller förstöra eller skada annans egendom.

Går i------------ månader dömas.

7 §•

Begår någon andra gången stöld; dömes till straffarbete i högst tre år;

dock må, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, till fängelse i

högst sex månader dömas. Inträffar fall, som i 4 § nämnes; vare straffet

straffarbete i högst fyra år.

Kommer han åter tredje gången eller oftare; dömes till straffarbete i

högst fyra år, eller, där stölden är sådan, som i 4 § sägs, till straffarbete i

högst fem år.

Inbrott utan — — — sagt är.

Samma lag------------ straffas skall.

22 KAP,

1 §•

Var, som genom antagande av falskt namn, stånd eller yrke, eller genom

annat svikligt förfarande, bedrager sig till gods eller penningar, eller förlust

därav annan tillskyndar, dömes, där ej annorledes här nedan stadgas, till

fängelse i högst sex månader eller straffarbete i högst två år. Äro om­

ständigheterna synnerligen försvårande; må tiden för straffarbetet till fyra

år höjas: äro de synnerligen mildrande; må till böter dömas.

11

§•

Förfalskar man, svikligen förbyter, försnillar eller eljest uppsåtligen för­

skingrar annans gods, det man i besittning haver; straffes högst med straff­

arbete i två år. Äro omständigheterna synnerligen försvårande; må tiden för

straffarbetet till fyra år höjas.

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

23 KAP.

1 §■

Finnes gäldenär, som kommit i konkurstillstånd, hava övat bedrägeri mot

sina borgenärer i något av dessa fall:

1) att han under lånat namn köpt egendom och den bland tillgångarna

ej uppgivit, eller under falskt sken av köp, gåva eller annat avtal egendom

från konkursboet undandragit, eller annorledes svikligen förskingrat, un-

dandolt eller ur vägen skaffat något av sina tillgångar; eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

123

2) att han i hemligt förstånd med någon föregiven borgenär uppgivit el­

ler vidgått falsk skuld; eller

3) att han, där han idkat handel eller annan rörelse, varöver bok hållas

bör, fört falska böcker, eller sina böcker svikligen förändrat eller uppsåtli­

gen förstört, undanstuckit eller oläsliga gjort;

en sådan gäldenär skall dömas till straffarbete från och med ett till och

med sex år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande; må tiden för

straffarbetet till sex månader nedsättas.

Samma lag------------3) sägs.

3 §•

Prövas gäldenär, som kommit i konkurstillstånd, hava visat uppenbar

vårdslöshet mot sina borgenärer därigenom

1) att han till sitt hushåll eller sina personliga utgifter använt, eller på

spel eller andra därmed jämförliga företag, där utgången berott av ren till­

fällighet, eller genom vingleri i växelrörelse eller lättsinnigt ingångna an­

svarsförbindelser förlorat belopp, som icke stått i skäligt förhållande till

hans ställning eller tillgångar;

2) att han antingen inom de sista trettio dagarna förr än han sin egen­

dom avträdde eller borgenärs ansökning därom honom kungjord blev, eller

ock i fall, då konkursen följt på offentlig ackordsförhandling utan konkurs

såsom i 2 § under 1) sägs, inom de sista trettio dagarna före ingivandet av

ansökningen om inledande av ackordsförhandling eller därefter indragit

penningar, borgat varor eller sålt egendom och ej kan nöjaktigt reda där­

för visa;

3) att han, där han idkat handel eller annan rörelse, varöver bok hållas

bör, sådan bokföring icke ordentligen fullgjort;

4) att han, sedan han på sådant obestånd kommit, att han inse bort, det

han ej kunde rätt för sig göra, genom försäljning av egendom till uppen­

bart underpris eller på annat sådant sätt berett sig penningtillgång, eller

gynnat någon borgenär, till de övrigas förfång, med betalning, pant eller

annan säkerhet för fordran, som ej förfallen varit eller varför viss förfallo­

tid ej varit utsatt och krav ej heller hos gäldenären skett, eller, i uppenbar

avsikt att fördröja utbrott av konkurs, sin rörelse fortsatt och därunder

penningar eller varor upplånat;

dömes till fängelse eller, örn omständigheterna äro synnerligen försvå­

rande, till straffarbete i högst två år.

Samma lag------------ 4) sägs.

25 KAP.

12

§.

Har ämbetsman, som i 11 § omtalas, genom falska räkenskaper eller böc­

ker sökt dölja sitt tillgrepp, såsom att han uteslutit influtna medel eller

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

upptagit dem såsom restantier, eller å räkning uppfört utbetalningar, som

icke skett, eller har han, till bristens döljande, undanskaffat handlingar,

företett veterligen oriktiga verifikationer, eller förövat annat sådant be­

drägeri; dömes, ändå att han det förskingrade ersätter eller säkerhet där­

för ställer, till avsättning och straffarbete från och med ett till och med

sex år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande; må tiden för straff­

arbetet till sex månader nedsättas.

20

§.

Varder ämbetsman, till vars ämbete hörer att undervisa eller uppfostra

ungdom, enligt 18 kap. 5 § dömd till fängelse för otukt med ungdom, som

han i kraft av sitt ämbete eller eljest hade till undervisning eller uppfostran,

eller dömes han enligt 18 kap. 13 § till ansvar för någon tukt och sedlighet

sårande gärning, därav synnerlig fara för sådan ungdoms förförelse kom;

skall tillika till avsättning eller till mistning av ämbetet på viss tid dömas.

Denna lag träder i kraft, beträffande 20 kap. 4 och 7 §§ samt 9 § 2 mom.

den dag Konungen förordnar, samt i övrigt den 1 juli 1937.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

125

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 11 kap. 8 § giftermålsbalken.

Härigenom förordnas, att 11 kap. 8 § giftermålsbalken skall erhålla föl­

jande ändrade lydelse:

8

§.

Bryter ena maken äktenskapet med hor, eller övar han eljest otukt med

annan, bave andra maken rätt till äktenskapsskillnad, såvida han ej varit

delaktig i gärningen eller samtyckt därtill; han instämme dock sin talan inom

sex månader efter erhållen kunskap om gärningen och senast inom tre år,

sedan den begicks, eller vare förlustig sin rätt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse ar 3 och 5 §§ lagen den 21 september 1915

(nr 362) om behörighet att utöva läkarkonsten.

Härigenom förordnas, att 3 och 5 §§ lagen den 21 september 1915 örn be­

hörighet att utöva läkarkonsten skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives:

3 §.

Har legitimerad läkare genom utslag, som mot honom äger laga kraft,

för brott, som han förövat under utövning av läkarkonsten, dömts till

straffarbete eller svårare straff eller enligt 14 kap. 9, 12, 13, 17, 27 eller 33 §,

15 kap. 9, 13 eller 15 § eller ^18 kap. 5 eller 6 §, 7 § 2 morn., 8 eller 9 § straff­

lagen till fängelse

eller, där han innehaft sådan läkarbefattning, att brott i tjänsten bestraffas

såsom brott av ämbetsman, i annat fall än nyss sagts för brott, som han

förövat under utövning av läkarkonsten, gjort sig förfallen till avsättning från

befattningen eller mistning därav på viss tid

eller fällts till ansvar enligt 7 § här nedan,

skall medicinalstyrelsen, såvida läkaren finnes hava genom vad han så­

lunda låtit komma sig till last visat sig ovärdig det förtroende, en läkare bör

äga, eller oförmögen att nöjaktigt utöva sin konst, för viss tid, ej över tio år,

eller för alltid återkalla hans legitimation; dock att för läkare, som blivit

av Konungen eller av medicinalstyrelsen utnämnd till läkarbefattning, legiti­

mationen ej må återkallas, så länge han innehar befattningen, samt att, där

dylik läkare dömts till suspension, legitimationen må återkallas allenast

för suspensionstiden.

Där läkare----------- utöva läkarkonsten.

5 §.

Har någon, som är behörig att utöva läkarkonsten, dömts till straffarbete

eller svårare straff eller enligt 14 kap. 9, 12, 13, 17, 27 eller 33 §, 15 kap. 9,

13 eller 15 § eller 18 kap. 5 eller 6 §, 7 § 2 morn., 8 eller 9 § strafflagen till

fängelse eller till ansvar för förseelse, som i 7 § här nedan sägs, eller har inne­

havare av sådan läkarbefattning, att brott i tjänsten bestraffas såsom brott