2

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

Förslag

till

Lag

om barnbidrag.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

I de fall, som nedan i denna lag angivas, skall av allmänna medel särskilt

bidrag (barnbidrag) utgå till uppehälle och uppfostran åt barn, vars föräld­

rar, adoptivföräldrar, fader, adoptant eller adoptants make avlidit, eller vars

fader, styvfader, moder, adoptant eller adoptants make är arbetsoförmögen.

För barn, som är adopterat, utgår barnbidrag allenast därest barnet i sin

egenskap av adoptivbarn enligt 4 § är berättigat till sådant bidrag.

Såsom arbetsoförmögen anses i denna lag den, som på grund av varaktig

oförmåga till arbete är berättigad till folkpension enligt lagen örn folkpen­

sionering.

2

§.

Rätt till barnbidrag tillkommer endast barn, som är svensk medborgare

och stadigvarande vistas här i riket; dock äger Konungen, under förutsätt­

ning av ömsesidighet, träffa överenskommelse med främmande stat i fråga

om tillämpning av denna lag å dess undersåtar.

Barnbidrag utgår icke för längre tid än till och med den månad, under

vilken barnet fyller sexton år.

3 §.

Ärenden rörande barnbidrag handläggas av pensionsstyrelsen och pen-

sionsnämnderna.

4 §•

1 mom. Barnbidrag utgår, där ej annat följer av vad eljest i denna lag

stadgas, för barn, vars föräldrar eller, då barnet adopterats, vars adoptant

eller adoptivföräldrar avlidit. Har någon adopterat sin makes barn, utgår

barnbidrag enligt detta moment dock först då båda makarna avlidit.

2 mom. Barnbidrag utgår jämväl, där ej annat följer av vad eljest i den­

na lag stadgas,

för barn, vars fader avlidit, samt för adoptivbarn till makar och hustruns

före eller under äktenskapet antagna adoptivbarn, då mannen avlidit;

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

Barnbidrag, varom förmäles i detta moment, utgår efter den i lagen om

folkpensionering avsedda ortsgrupp, dit den ort hänförts, å vilken modern

eller den arbetsoförmögne senast blivit mantalsskriven. Finnes ej sådan

mantalsskrivningsort, utgår barnbidraget efter den ortsgrupp, dit den ort hän­

förts, å vilken barnet stadigvarande vistas, eller, då modern eller den arbets­

oförmögne har flera barn och dessa stadigvarande vistas å orter, som hän­

förts till olika ortsgrupper, efter den billigaste av dessa. Moder, arbets-

oförmögen eller barn, som flyttat till ort i dyrare ortsgrupp, skall dock hava

tillhört sådan ortsgrupp tre år, innan barnbidrag må utgå enligt de för denna

gällande reglerna, såvida icke på grund av omständigheterna prövas skäligt

i särskilt fall medgiva undantag.

Vistas barn stadigvarande å ort, som tillhör billigare ortsgrupp än mo­

derns eller den arbetsoförmögnes mantalsskrivningsort, skall på detta barn

belöpande andel av barnbidrag med hänsyn därtill nedsättas.

3 mom. Där Konungen i fråga om ort, vilken gränsar till ort i högre orts­

grupp, jämlikt 6 § 3 mom. första stycket lagen om folkpensionering förordnat

om förhöjning av tilläggspension till pensionstagare, vilken är mantalsskriven

inom visst intill gränsen liggande område, äger Konungen på därom av ve­

derbörande kommun gjord framställning förordna, att barnbidrag, som be­

räknas med hänsyn till mantalsskrivning eller vistelse inom området, skall

förhöjas med hälften av skillnaden mellan å ena sidan det belopp, vartill

bidraget skulle uppgå, om mantalsskrivningen skett eller vistelsen ägt rum å

orten i den högre ortsgruppen, samt å andra sidan det belopp, vartill bidraget

uppgår å orten i den lägre ortsgruppen.

Vad i 1 mom. andra stycket, 2 mom. tredje stycket sista punkten samt 7 §

andra stycket och fjärde stycket tredje punkten stadgas angående barnbi­

drag ävensom vad i 6 § 3 mom. tredje stycket lagen om folkpensionering

stadgas angående pensionsförhöjning skall äga motsvarande tillämpning å

förhöjning, som avses i detta moment.

4 mom. För tiden till och med den månad, under vilken barn fyller två

år, ökas barnbidraget med ett årligt belopp av 60 kronor.

6

§•

1 mom. Har barn, som avses i 4 § 1 morn., inkomst, som ej härrör från

dess eget arbete och som helt eller i mera väsentlig mån kan anses täcka

kostnaden för dess uppehälle och uppfostran, skall barnbidrag till sådant

barn antingen ej utgå eller ock nedsättas efter vad som finnes skäligt.

2 mom. Inkomst, som jämlikt 5 § 2 mom. andra stycket skall läggas till

grund för beräknande av barnbidrag enligt 4 § 2 morn., uppskattas i över­

ensstämmelse med de grunder, som angivas i 7 § lagen om folkpensionering.

Har barn, som avses i 4 § 2 morn., inkomst, som ej härrör från dess eget

arbete, skall den på detta barn belöpande andelen av barnbidraget minskas

med nämnda inkomst. Vid uppskattning av sådan inkomst, som nu sagts,

skall avkastning av fastighet och kapital höjas med 3 procent av det belopp,

varmed sammanlagda behållna värdet av fastighet och kapital må över­

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

gas; dock att, där annat ej finnes påkallat, viss tid skall bestämmas, efter vars

förlopp den omständighet, som föranlett beslutet, icke skall utgöra hinder mot

bifall till ansökning örn barnbidrag.

Har i 7 § fjärde stycket föreskriven anmälningsskyldighet försummats, må,

örn försummelsen inverkat på rätten till barnbidrag eller beloppet därav och

försummelsen icke kan anses ursäktlig, barnbidraget indragas som ovan

stadgats.

9 §•

Ansökning om barnbidrag enligt 4 § 1 mom. göres av barnets förmyndare

hos pensionsnämndens ordförande i det pensionsdistrikt, där den sist avlidne

av barnets föräldrar eller, om barnet varit adopterat, där adoptanten eller

den sist avlidne av adoptivföräldrarna senast varit mantalsskriven.

Ansökning örn barnbidrag enligt 4 § 2 mom. göres av barnets förmyndare

hos pensionsnämndens ordförande i det pensionsdistrikt, där barnets moder

eller, då fråga är om barn eller adoptivbarn till arbetsoförmögen man, där

denne senast blivit mantalsskriven.

Finnes ej mantalsskrivningsort, som förut i denna paragraf sägs, skall an­

sökning göras hos pensionsnämndens ordförande i det pensionsdistrikt, där

barnet stadigvarande vistas.

Örn ansökning och dess behandling samt örn minskning eller indragning av

barnbidrag skall i tillämpliga delar gälla vad som stadgas i 28—32 §§ lagen

om folkpensionering i fråga örn tilläggspension. Föreskrifterna i 33 och 34 §§

nämnda lag skola äga motsvarande tillämpning beträffande barnbidrag.

10

§.

Barnbidrag utbetalas till barnets förmyndare; dock må, om särskilda skäl

därtill äro, pensionsstyrelsen föreskriva, att utbetalning skall ske till barna­

vårdsnämnd eller annan, med skyldighet för den, som sålunda erhåller för­

fallna belopp, att utlämna dessa i den ordning, som prövas vara för barnet

mest gagneligt.

11

§•

Har kommun, sedan ansökning om barnbidrag gjorts, förskotterat sådant

bidrag, äger kommunen uppbära det först till betalning förfallande beloppet,

i vad detsamma hänför sig till tid, för vilken förskott utgivits, och därav till­

godogöra sig förskottet.

12

§.

Barnbidrag utgår icke för tid, under vilken barn är intaget å allmän upp­

fostringsanstalt eller straffanstalt.

Barnbidrag, som belöper å tid, under vilken barn är omhändertaget för

skyddsuppfostran eller samhällsvård eller på allmän bekostnad vårdas å an­

stalt i andra fall än förut i denna paragraf avses, utbetalas till det kom­

munala organ, som svarar för vårdkostnaden. Av vad sålunda utbetalas

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 276.

till

Lag

om förskottering av underhållsbidrag till barn.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Barn, vars fader enligt rättens beslut eller skriftligt, av två personer be­

vittnat avtal är pliktig att till fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet

utgiva underhållsbidrag till barnet, äger att, sedan förfallodag för bidraget

förflutit utan att bidraget guldits, med belopp och under villkor som nedan

sägs av allmänna medel erhålla förskott å bidraget (bidragsförskott).

Vad sålunda stadgats skall icke äga tillämpning i fråga om barn, vars

moder sammanbor med barnets fader.

2

§•

Rätt till bidragsförskott tillkommer endast barn, som är svensk medborga­

re och stadigvarande vistas här i riket; dock äger Konungen, under förutsätt­

ning av ömsesidighet, träffa överenskommelse med främmande stat i fråga

om tillämpning av denna lag å dess undersåtar.

Bidragsförskott utgår icke för längre tid än till och med den månad, un­

der vilken barnet fyller sexton år.

3 §.

Bidragsförskott beviljas av barnavårdsnämnden i den kommun, där bar­

nets moder senast blivit mantalsskriven eller, om sådan mantalsskrivnings­

ort ej finnes, den kommun, där barnet stadigvarande vistas.

4 §•

1 mom. Bidragsförskott utgår, där ej nedan annorlunda stadgas, med

ett årligt belopp av 240 kronor i ortsgrupp 1, 300 kronor i ortsgrupp 2 och

360 kronor i ortsgrupp 3 eller, där moder har vårdnaden om två eller flera

till bidragsförskott berättigade barn, med följande årliga belopp i nedan an­

givna ortsgrupper:

Ortsgrupp 1

för två barn.............................................. 420 kronor

för tre barn.............................................. 600

»

och för varje barn däröver ytterligare.. 120

»

Ortsgrupp 2 Ortsgrupp 3

525 kronor 630 kronor

750

»

900

»

150

»

180

»

10

5 §.

1 mom. Såsom inkomst, vilken enligt 4 § skall läggas till grund för be­

räknande av bidragsförskott, anses det för vederbörande senast till statlig

inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade beloppet. Härvid skall emellertid

iakttagas, att därest i detta belopp inräknats värdet av fri kost och fri

bostad, sammanlagda värdet av dessa förmåner icke må vid inkomstens be­

räkning uppskattas högre än till 200 kronor i ortsgrupp 1, 300 kronor i orts­

grupp 2 och 400 kronor i ortsgrupp 3.

2 mom. Har barn inkomst, som ej härrör från dess eget arbete, skall den

på detta barn belöpande andelen av bidragsförskottet minskas med nämnda

inkomst.

6 §.

Ansökning om bidragsförskott göres hos ordföranden i vederbörande barna­

vårdsnämnd av barnets moder eller, där särskilt förordnad förmyndare fin­

nes, av denne. I fråga om barn utom äktenskap må ansökning göras jämväl

av barnavårdsmannen.

Ansökning, som avfattas enligt fastställt formulär, skall innehålla nödiga

upplysningar för utredande av barnets rätt till bidragsförskott ävensom en av

sökanden på heder och samvete avgiven förklaring, att de lämnade upplys­

ningarna äro med sanningen överensstämmande. Är sökanden ur stånd att

själv avgiva sådan förklaring, skall riktigheten av upplysningarna intygas av

två trovärdiga, med barnets och moderns förhållanden förtrogna personer.

Vid ansökningen skola fogas prästbevis enligt fastställt formulär ävensom i

huvudskrift eller styrkt avskrift rättens beslut eller avtal som i 1 § sägs, därest

dessa handlingar icke annorledes äro tillgängliga för barnavårdsnämnden.

7 §•

Sedan bidragsförskott sökts, skall, därest den underhållsskyldiges post­

adress är känd eller kan utrönas, omedelbart med allmänna posten till honom

avsändas meddelande om ansökningen med föreläggande att inom viss kort

tid muntligen eller skriftligen yttra sig med anledning av densamma.

8

§•

Bidragsförskott må ej beviljas, där den underhållsskyldige betalar förfallet

belopp och tillika antingen ställer av barnavårdsnämnden godkänd pant eller

borgen för underhållsskyldighetens fullgörande under tid, som barnavårds­

nämnden finner skälig, eller visar sannolika skäl att han skall fullgöra sin

underhållsskyldighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

9 §•

Bidragsförskott beviljas varje gång för ett år, där ej rätten till förskott

upphör tidigare, samt utgår ej för längre tid tillbaka än två månader före den

månad, under vilken förskottet söktes.

12

Kungl. Majlis proposition nr 276.

efter vars förlopp den omständighet, som föranlett beslutet, icke skall utgöra

hinder mot bifall till ansökning om bidragsförskott.

14 §.

Hava förfallna underhållsbidrag guldits, och ställer den underhållsskyl-

dige pant eller borgen, som i 8 § sägs, eller visar sannolika skäl, att han

skall fullgöra sin underhållsskyldighet, skall bidragsförskott upphöra att

utgå.

Sedan underhållsskyldigheten upphört, skall bidragsförskott ej vidare utgå.

15 §.

Barnavårdsnämnden har att noga vaka över att bidragsförskott kommer

barnet till godo.

16 §.

Rätt till bidragsförskott kan ej överlåtas och må förty icke tagas i mät

för gäld.

17 §.

För lämnat bidragsförskott inträder den barnavårdsnämnd, som utgivit

förskottet, å vederbörande kommuns vägnar i barnets rätt till underhållsbi­

drag gentemot fadern.

Rätten att aterkräva bidragsförskott må av barnavårdsnämnden efter­

givas, där den underhållsskyldige genom att återbetala förskottet eller nå­

gon del därav kan antagas komma att sakna nödiga medel till underhåll för

sig och de sina.

18 §.

Sedan den underhållsskyldige erhållit meddelande, som i 10 § sägs, bar

han att, så länge bidragsförskott utgår, till barnavårdsnämnden erlägga å

förskottet belöpande andel av underhållsbidragen, allt eftersom dessa för­

falla till betalning. Gentemot barnavårdsnämnden må icke åberopas be­

talning av underhållsbidrag, som erlagts annorledes än nu sagts.

19 §.

Barnavårdsnämnden bör bereda modern eller annan, som äger föra talan

för barnet, tillfälle att i samband med återkrävandet av bidragsförskott ut­

kräva den del av oguldna underhållsbidrag, som må överskjuta bidragsför­

skottets belopp.

20

§.

Utgift för bidragsförskott bestrides, i den mån ersättning ej kunnat utta­

gas av den underhållsskyldige, till tre fjärdedelar av statsverket och till en

fjärdedel av den kommun, vars barnavårdsnämnd beviljat förskottet.

13

21

§.

Gottgörelse av statsverket för utgivna bidragsförskott sökes av barna­

vårdsnämnden hos länsstyrelsen. Ansökning, avseende nämndens kostnader

under visst kalenderår, skall göras före utgången av kalenderåret näst efter

det, då förskottet utgivits, där ej länsstyrelsen dessförinnan medgivit, att

i fråga om förskott för visst barn ansökning må göras senare.

Vid ansökningen skola fogas följande handlingar:

a) uppgift beträffande varje barn om namn, födelsedag och vistelseort

samt föräldrarnas namn och vistelseort;

b) specificerad uppgift å nämndens kostnader för bidragsförskott med an­

givande särskilt för varje barn av förskottets belopp och tidpunkten för

dess utbetalande; där uppgiften ej åtföljes av behöriga verifikationer, skall

den vara till riktigheten styrkt av ordföranden och annan ledamot i nämn­

den eller, då kassaförvaltare finnes, av denne jämte ytterligare en ledamot;

c) fullständig redogörelse för barnens och deras föräldrars ekonomiska

ställning; samt

d) redogörelse för de åtgärder, som vidtagits för bidragsförskottens åter­

krävande, jämte härutinnan meddelade utslag eller beslut ävensom, i fall där

tvångsmedel mot den underhållsskyldige icke anlitats, uppgift om anledning­

en härtill.

De under c) och d) omförmälda redogörelserna skola vara till riktigheten

styrkta av barnavårdsnämndens ordförande.

Sedan länsstyrelsen granskat ansökningen samt genom sökanden inför­

skaffat eller själv låtit införskaffa den ytterligare utredning, som må vara

behövlig, har länsstyrelsen att meddela beslut i ärendet samt att utanordna

beviljat belopp.

22

§.

Har barnavårdsnämnden, efter det nämnden mottagit gottgörelse ay stats­

verket för bidragsförskott, av den underhållsskyldige uppburit ersättning

för förskottet, åligger det nämnden att i samband med den ansökning om så­

dan gottgörelse, som näst därefter göres, till statsverket redovisa tre fjärde­

delar av den uppburna ersättningen.

23 §.

Har barnets moder ingått äktenskap med annan än barnets fader, skall,

därest fadern avlidit, vad i denna lag sägs örn fader gälla maken.

Hava makar eller någon av dem adoptivbarn, skall vid tillämpningen av

denna lag med barnets fader avses mannen och med barnets moder hustrun.

24 §.

Över barnavårdsnämnds beslut i ärende rörande beviljande eller indrag­

ning av bidragsförskott eller rörande eftergivande av rätten att återkräva

sådant förskott må den, som beslutet rörer, anföra besvär hos länsstyrelsen

inom trettio dagar från det han av beslutet erhållit del.

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

14

25 §.

Klagan över länsstyrelses beslut i ärende enligt denna lag föres hos Ko­

nungen i vederbörande statsdepartement före klockan tolv å trettionde da­

gen efter den, då klaganden erhöll del av beslutet.

26 §.

De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna lag innehåller, finnas er­

forderliga för lagens tillämpning, meddelas av Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 276.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stock­

holms slott den 19 mars 1937.

Närvarande:

Statsministern

H^{ansson ,} statsråden

W^estman, W^igforss, M^öller, L^evinson,

E^ngberg, S^köld, N^ilsson, Q^uensel, F^orslund.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, anmäler efter gemensam

beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen frågan örn den

s. k. barnpensioneringen samt anför:

Inledning.

Gällande bestämmelser.

Enligt 3 § lagen den 11 juni 1920 örn barn i äktenskap äro föräldrarna

pliktiga att sörja för barnets person och att giva det sorgfällig uppfostran.

Jämlikt 13 § äro föräldrarna skyldiga vidkännas kostnaden för barnets uppe­

hälle och utbildning, om ej barnet har egna tillgångar. I kostnaden för barnets

underhåll skall enligt 14 § envar av föräldrarna taga del efter sin förmåga.

Underhållsskyldigheten upphör ej innan barnet erhållit den utbildning, som

med hänsyn till föräldrarnas villkor och barnets anlag må finnas tillbörlig,

och ej i något fall förrän barnet fyllt sexton år. Är barnet, sedan dess nyss­

nämnda rätt till underhåll upphört, i följd av sjukdom eller annan dylik or­

sak ur stånd att självt försörja sig, äro föräldrarna jämlikt 16 § i mån av-

förmåga skyldiga att giva barnet skäligt underhåll. Leva föräldrarna åt­

skilda på grund av söndring eller efter vunnen hemskillnad, eller är deras

äktenskap upplöst, är enligt 15 § den av föräldrarna, som ej har vårdnaden

om barnet, skyldig att betala underhållsbidrag. Har ingendera av föräld­

rarna vårdnaden örn barnet, åligger sådan skyldighet bägge föräldrarna.

Barn utom äktenskap äger enligt 3 § lagen den 14 juni 1917 örn barn utom

äktenskap av föräldrarna njuta uppehälle och uppfostran efter ty med avse­

ende å båda föräldrarnas villkor må anses skäligt. Denna rätt till underhåll

upphör ej förän barnet fyllt sexton år och ej heller senare än det fyllt ader­

ton år, där ej barnets anlag och omständigheterna i övrigt föranleda, att bar­

net bör erhålla fortsatt utbildning. I kostnaden för barnets underhåll skall

18

Kungl. Majis proposition nr 276.

av understödstagare eller av försörjningspliktig, som i 3 § sägs, må icke bi­

fallas, där den ersättningsskyldige genom att återbetala kostnaden eller nå­

gon del därav kan antagas komma att sakna nödiga medel till underhåll för

sig och de sina.

Enligt 1 § i den numera upphävda lagen den 30 juni 1913 om allmän pen­

sionsförsäkring skulle envar svensk man eller kvinna försäkras till erhållande

av pension. Rätt till pension inträdde enligt 2 § vid varaktig oförmåga till

arbete och senast vid fyllda 67 år, även örn varaktig arbetsoförmåga då ännu

icke var för handen. Jämlikt 6 § fjärde stycket skulle för pensionsberät-

tigad änkling, änka, frånskild make eller ogift kvinna, som var till arbete

varaktigt oförmögen och hade att försörja barn eller adoptivbarn under 15

år, ävensom för pensionsberättigad ogift man, som var till arbete varaktigt

oförmögen och hade att försörja adoptivbarn under 15 år, pensionen ökas,

därest årsinkomsten ej uppgick för man till 425 och för kvinna till 400

kronor jämte 170 kronor för varje sådant barn, med särskilt pensionstill-

lägg för barnen. Enahanda rätt skulle tillkomma jämväl äkta makar, av

vilka mannen var pensionsberättigad och till arbete varaktigt oförmögen och

vilkas sammanlagda årsinkomst ej uppgick till 825 kronor jämte 170 kronor

för varje barn. Beloppet av sådant pensionstillägg utgjorde 102 kronor för

varje barn med avdrag av sex tiondelar av det belopp, varmed årsinkomsten

översteg 425 kronor för man, 400 kronor för kvinna samt 825 kronor för

äkta makar. Därjämte skulle jämlikt 33 § bestämmelserna i 6 § tillämpas

på personer, vilka icke voro berättigade till pensionstillägg utan i stället

erhöllo understöd. Sedan lagen om allmän pensionsförsäkring upphävts

genom lagen den 28 juni 1935 örn folkpensionering, vilken trätt i kraft den

1 januari 1937, skall enligt 43 § i övergångsbestämmelserna till sistnämnda

lag pensionstillägg enligt 6 § fjärde stycket lagen om allmän pensionsför­

säkring fortsätta att utgå och nya sådana tillägg beviljas enligt de vid ut­

gången av år 1936 gällande bestämmelserna.

I lagen den 15 maj 1936 örn kommunala pensionstillskott m. m. stadgas,

bland annat, att till beredande av understöd (kommunala pensionstillskott),

i penningar eller naturaförmåner, åt personer, vilka äga uppbära folkpension

enligt lagen örn folkpensionering och icke jämlikt vissa bestämmelser i sam­

ma lag äro uteslutna från tilläggspension, men ändock finnas vara i behov

av fattigvård, eller understöd (kommunala tillskott till invalidunderstöd eller

till blindhetsersättning) av enahanda slag åt personer, vilka finnas vara i be­

hov av fattigvård, oaktat de uppbära understöd enligt förordningen den 28

juni 1935 örn invalidunderstöd eller ersättning enligt förordningen den 20

april 1934 om blindhetsersättning, fattigvårdssamhälle må ställa medel till

fattigvårdsstyrelsens förfogande med föreskrift, att tillskott, som utdelas av

dessa medel, icke skola vara att anse som fattigvård.

Vid utebliven betalning av underhållsbidrag stå vissa tvångsmedel den un-

derhållsberättigade till buds. För underhållsbidrag fastställt genom dom el­

ler utslag kan utmätning sökas i den underhållsskyldiges egendom. I lagen

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

rens beslut eller skriftligt, av två personer bevittnat avtal är pliktig att till

fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet utgiva underhållsbidrag till

barn eller adoptivbarn under sexton år, att avflytta från riket, om han icke

hos vederbörande överexekutor ställt av överexekutor godkänd pant eller

borgen för underhållsskyldighetens fullgörande tills barnet fyllt sexton år.

Är fara för handen, att underhållsskyldig avflyttar från riket utan att hava

fullgjort honom åliggande skyldighet att ställa säkerhet, äger utmätnings­

man på begäran av den underhållsberättigade, fattigvårdsstyrelse eller bar­

navårdsnämnd meddela förbud för den underhållsskyldige att avflytta.

Jämlikt kungörelsen den 25 november 1927 om efterlysning av vissa un-

derhållsskyldiga kan den, som enligt rättens eller domarens beslut eller

skriftligt, av två personer bevittnat avtal är pliktig att till fullgörande av

lagstadgad underhållsskyldighet utgiva underhållsbidrag till barn eller adop­

tivbarn och som underlåter att betala förfallet belopp, efterlysas, om upplys­

ning saknas var han uppehåller sig. Efterlysning verkställes av statens in­

spektör för fattigvård och barnavård genom tryckta meddelanden, som ge­

nom länsstyrelsernas försorg tillställas rikets polismyndigheter, fattigvårdsstv-

relser och barnavårdsnämnder.

Historik.

Redan den nya arbetar för säkring skommittén upptog i sitt år 1893 fram­

lagda förslag till lag angående försäkring för beredande av pension vid var­

aktig oförmåga till arbete en bestämmelse örn barnpensionering med pension

å 30 kronor för år till varje minderårigt barn inom äktenskap efter avliden

försäkrad man.

I den på detta kommittéförslag grundade proposition (nr 22), som

förelädes 1895 års riksdag, bibehölls bestämmelsen om barnpensionering,

ehuru kostnaden härför, som enligt kommitténs förslag skulle åligga ar­

betstagare och arbetsgivare, överflyttats på staten. Begränsningen av pen­

sionen till barn inom äktenskap bibehölls i propositionen. I motion (II: 168)

av herr Göthberg m. fl. föreslogs emellertid bland annat sådan utvidgning av

barnpensioneringen, att densamma bomme att omfatta jämväl utomäkten-

skapliga barn. Under propositionens behandling i kamrarna motiverade ve­

derbörande departementschef nämnda begränsning därmed, att den föreslag­

na uppfostringshjälpen icke vore någon fördel, avsedd att beredas barnen, utan

givits med hänsyn till familjen som en appendix till hustrupensioneringen

för att hustrun skulle kunna ha barnen hos sig och sköta dem. Det för frå­

gans behandling tillsatta särskilda utskottet avstyrkte (utlåtande nr 2) vis­

serligen bifall till propositionen i dess föreliggande form men hemställde

om en riksdagsskrivelse rörande ny utredning i ämnet, därvid utskottet så­

som en anmärkningsvärd oegentlighet i förslaget framhöll, att åt den del

av försäkringen, som avsåge beredande av uppfostringshjälp till minderåriga

barn, givits en så begränsad omfattning, att dylik hjälp skulle utgå endast

till försäkrade mäns efterlevande äkta barn. Denna begränsning, fortsatte

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 276.

En änka eller ogift moder (och likaså änkling) med barn är på visst sätt,

även när hon är arbetsför, utan tvivel invalid i den mening, att en del av hen­

nes arbetskraft måste avses för barnens vård och uppehälle. Denna syn­

punkt gjordes gällande redan av Nya arbetarförsäkringskommittén, och det

skulle vara ett steg tillbaka, om man nu släppte denna viktiga del av invali-

ditelsfrågan ur sikte.------------ Ur samhällets synpunkt måste det ju för öv­

rigt vara av alldeles särskild vikt att bringa hjälp ej blott åt dem, som hade

sitt arbetsliv bakom sig, utan också samtidigt tänka på den generation, som

kommer.

Branting ansåg, att barntillägg skulle utgå med högst 75 kronor för varje

barn, och föreslog därför följande tilläggsstadgande:

För änkling, änka eller ogift kvinna med minderåriga barn under 15 år ut­

gör pensionstillägget, därest årsinkomsten icke uppgår till ett belopp av 300

kronor för man och 250 kronor för kvinna jämte 150 kronor för varje sådant

barn, hälften av detta belopp, minskat med halva inkomsten. Tillägget utgår

i dessa fall, även örn varaktig oförmåga till arbete icke är förhanden.

I yttrande över ålderdomsförsäkringskommitténs betänkande uttalade sig

kommerskollegium samt länsstyrelserna i Värmlands, Kopparbergs och Norr­

bottens län ävensom ett flertal kommuner för barnpensionering enligt Brän­

tings reservation. Svenska fattigvårdsförbundets arbetsutskott kritiserade

förslaget örn understödjande av icke invalida ogifta mödrar, enär detsamma,

om det icke kompletterades av reglerande bestämmelser, dels skulle leda till

direkt främjande av lösa förbindelser, då det nämligen skulle vara ekonomiskt

fördelaktigare för föräldrar med flera barn att icke ingå äktenskap utan i

stället uppbära avgifterna för barnen, och dels innebära, att samhällets krav

å bidrag från barnafadern så gott som definitivt avskreves.

Vid framläggande för 1913 års riksdag (prop. nr 126) av kommitténs för­

slag anförde departementschefen i fråga örn pensionstillägg för barn, bland

annat, att han för sin del ansåge det önskvärt, att särskilt pensionstillägg för

barn måtte kunna i vissa fall utgå. Då en självförsörjande änka (änkling)

eller ogift moder med oförsörjda barn hade större behov av inkomster än en

sådan utan barn, men icke i regel härför kunde påräkna högre inkomst av

sitt arbete, vore det givetvis ett önskemål, framhöll departementschefen, att

staten för de minsta inkomsttagarna här trädde reglerande emellan. Vid när­

mare granskning av förhållandena ansåg han sig dock för det dåvarande böra

inskränka pensionstillägget för barn till änkor, ogifta mödrar och änklingar,

som vore invalider enligt förevarande lagförslags mening. Uppenbart vore

med avseende å dessa behovet störst. Av kostnadsskäl föreslogs i propositio­

nen en nedsättning i det av Branting föreslagna pensionstillägget från 75 till

60 kronor.

Vid nämnda riksdag yrkades i motion inom andra kammaren av herr Pet­

tersson i Södertälje m. fl. (nr 306), att skrivelse måtte avlåtas till Kungl. Majit

med anhållan örn utredning av bland annat frågan om pensioner av allmänna

medel till barn samt de därmed sammanhängande frågorna om uttagande

av barnförsörjningsbidrag av tredskande fäder och mödrar och förskott å

sådana bidrag från det allmännas sida. I motioner vid samma riksdag av

24

dag förslag om förskott utan fattigvårds karaktär från det allmänna för

underhåll åt utom äktenskap födda barn samt inom äktenskap födda barn,

där föräldrarna levde skilda eller hustrun övergivits. I enlighet med lag­

utskottets hemställan (utlåtande nr 29) beslöt riksdagen att till Kungl. Maj:t

avlåta skrivelse (nr 239) med anhållan, att Kungl. Maj:t ville i sammanhang

med den utredning om den offentliga barnavården, som då försigginge inom

fattigvårdslagstiftningskommittén, taga under övervägande möjligheten att

bereda förskott av allmänna medel åt barn utom äktenskap ävensom i vissa

fall åt barn inom äktenskap samt därefter framlägga förslag i ämnet.

Efter förslag av pensionsstyrelsen framlade Kungl. Maj:t frågan ånyo för

1918 års lagtima riksdag. I propositionen (nr 184), vilken vann riksdagens bi­

fall, föreslogs införande i pensionsförsäkringslagen av bestämmelser örn barn­

tillägg till invalida änkor, änklingar, ogifta kvinnor och äkta makar. Pen­

sionstillägget bestämdes till 75 kronor för varje barn under 15 år, där års­

inkomsten ej översteg för änkling 300 kronor, för änka eller ogift kvinna

283 kronor och för äkta makar 583 kronor, samt, där årsinkomsten översteg

nämnda belopp, 75 kronor för varje barn med avdrag av sex tiondelar av

den överskjutande årsinkomsten.

Vid 1919 års lagtima riksdag väcktes inom andra kammaren av herr Olsson

i Morstrand m. fl. en motion (nr 200), åsyftande utredning örn understöd

av allmänna medel utan fattigvårds verkan åt behövande änkor till under­

håll och uppfostran av deras inom äktenskapet födda och under detsamma

adopterade barn.

I utlåtande (nr 4) över motionen anförde andra kammarens fjärde till­

fälliga utskott:

Utskottet finner för sin del motionärens framställning i hög grad behjär-

tansvärd. Oemotsägligen föreligger här ett samhällsintresse av betydelse­

fullaste slag, så visst som statens framtid beror på den omvårdnad och

fostran, som kommer det uppväxande släktet till del. Det synes för den skull

vara en tvingande nödvändighet, att staten i detta hänseende, där så behöves,

träder hjälpande emellan, och att denna hjälp lämnas icke som en nådegåva,

utan som en skyldighet fullgjord i statens eget intresse. Danmark är det

enda europeiska land, där sadan änkehjälp förekommer. Den infördes där

genom den s. k. Enkebörnsloven av den 29 april 1913. Det torde, särskilt

med hänsyn till nu rådande ekonomiska förhållanden, vara av vikt, att en

liknande lagstiftning snarast möjligt kommer till stånd även i Sverige. Huru­

vida ifrågavarande understöd bör ske i form av pensionsförsäkring eller på

något annat sätt, är en fråga, som enligt utskottets mening lämpligast bör

överlåtas åt en blivande utredning att avgöra.

Utskottet hemställde, att andra kammaren för sin del måtte besluta, att

riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit skulle anhålla örn utredning, på vil­

ket sätt och efter vilka grunder understöd av allmänna medel kunde utan

fattigvårds verkan beredas behövande änkor till underhåll och uppfostran

av deras inom äktenskapet födda och under detsamma adopterade barn.

Andra kammaren biföll utskottets hemställan, varemot första kammaren,

under åberopande av att såväl pensionsstyrelsen som fattigvårdslagstiftnings-

kommittén var för sig redan hade sin uppmärksamhet riktad på frågan, be­

slöt att icke biträda andra kammarens beslut.

Kungl. Maj.ts proposition nr 276.

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 276.

stöd samt sina fixa understödsbelopp stöde enligt kommitténs mening när­

mare en pensionering, varför, om en lagstiftning av denna innebörd skulle

genomföras, detta borde ske genom en verklig pensionsförsäkringslag, som

tilläventyrs då komme att omfatta även änklingar med barn, eventuellt jäm­

väl ensamstående hustrur med barn. En naturlig lösning av frågan kunde

enligt kommitténs uppfattning vinnas därigenom, att man förläde även un-

derstödsverksamheten beträffande änkors barn till den kommunala barna-

vårdsmyndigheten. Förläggandet dit av understödsverksamheten för de

ensamstående mödrarnas barn i övrigt krävde i och för sig enligt kommit­

téns uppfattning en dylik överflyttning även av hjälpen åt änkornas barn.

På grundval av dessa överväganden upptog kommittén i 10 kap. av sitt för-

fattningsförslag bestämmelser av följande innebörd:

Därest moder vore i behov av understöd för utom äktenskap fött barn under

sexton år, som hon hade i sin vård, och anledning ej förelåge att barnet bor­

de av barnavårdsnämnden omhändertagas för vård eller skyddsuppfostran,

skulle nämnden lämna modern det bidrag, som krävdes för att hon skulle kun­

na giva barnet erforderlig vård. Bidrag skulle även lämnas henne, om hon icke

själv vårdade barnet men beredde detsamma vård hos annan. Samma rätt

till understöd som mödrar till barn utom äktenskap ägde enligt förslaget en­

samstående hustrur, då äktenskapet gått åter eller makarna vunnit hem­

skillnad eller äktenskapsskillnad, ävensom då rätten enligt 15 kap. 11 § gif-

termålsbalken vid yrkande om äktenskapets upplösning förordnat om sam­

manlevnadens hävande för tiden intill dess laga kraft ägande dom förelåge.

Härmed likställdes även det fall, då makarna levde åtskilda samt hustrun

ensam tillerkänts vårdnaden om barnet. Slutligen tillerkändes även änkor

rätt till understöd för sina barn under motsvarande villkor som stadgats för

nyssnämnda kategorier av ensamstående mödrar. Enär understödet endast

avsåge ensamstående mödrar med barn undantogos sådana fall, då barnets

föräldrar levde tillsammans, då modern ingått äktenskap och hennes man

vore underhållsskyldig för barnet samt då modern levde tillsammans med

och hade barn med annan man än barnets fader. Endast barnets fader skulle

vara skyldig att ersätta understöd av ifrågavarande beskaffenhet. Statsbi­

drag utgick enligt kommitténs förslag endast till kostnaden för understödet

åt barn under två år och föreslogs till en tredjedel av berörda kostnad.

I anledning av väckta motioner hemställde 1924 års riksdag på förslag av

andra lagutskottet (utlåtande nr 18) i skrivelse (nr 134), att Kungl. Majit

måtte låta verkställa utredning, huruvida icke pensionstillägg för barn kunde

i en eller annan form utgå även till änka efter enligt pensionsförsäkrings­

lagen pensionsberättigad man.

I den proposition (nr 150) med förslag till lag om samhällets barnavård

m. m., som förelädes 1924 års riksdag, upptogos icke bestämmelser av den art

kommittén föreslagit beträffande understöd åt barn till vissa ensamstående

mödrar. Vederbörande departementschef, som ställde sig principiellt avvisan­

de till ett överflyttande från fattigvårdsstyrelsen till barnavårdsnämnden av

understödsverksamheten bland barn, som vistades i föräldrahemmet, för­

klarade att, oavsett de övriga skäl som kunde åberopas mot förslaget, ekono­

miska skäl lade hinder i vägen för förslagets framläggande.

I sitt utlåtande (nr 27) över propositionen samt en i ämnet väckt motion

framhöll andra lagutskottet, att vägande skäl utan tvivel kunde anföras för

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

att försörja, vid vilken utredning såväl understödslinjen som försäkringslin-

jen borde komma under övervägande.

Detta utredningsuppdrag resulterade i vissa statistiska utredningar, vilka

inom pensionsstyrelsen utfördes under ledning av aktuarierna Askelöf, Jerne-

man och Lindh och vilkas resultat jämte ytterligare utredning av ämnet i

form av en av aktuarien Lindh utarbetad promemoria den 16 december 1929

av pensionsstyrelsen överlämnades till Kungl. Majit.

Frågan huruvida, utöver vad då ägde rum, understöd i en eller annan form

kunde beredas obemedlade eller mindre bemedlade personer med försörj­

ningsplikt mot minderåriga barn uppdrogs sedermera åt 1928 års pensions-

försäkringskommitté att närmare undersöka. I betänkande den 26 april 1934

med förslag rörande revision av den allmänna pensionsförsäkringen anmälde

kommittén, att omförmälda fråga enligt kommitténs mening vore av sådan

natur, att bestämmelser i ämnet icke lämpligen borde infogas i den av kom­

mittén föreslagna lagstiftningen utan göras till föremål för särskild utredning.

1934 års barnpensioneringssakkunniga.

Den 28 september 1934 bemyndigade Kungl. Majit chefen för socialde­

partementet att tillkalla högst fem sakkunniga för att inom departementet

biträda med utredning av frågan örn understöd till obemedlade eller mindre

bemedlade personer med försörjningsplikt mot minderåriga barn, varvid

jämväl samhälleliga hjälpåtgärder åt föräldralösa barn borde tagas under

övervägande.

Direktiv för de sakkunniga.

I direktiven för de sakkunnigas arbete redogjorde jag i egenskap av före­

dragande departementschef för, bland annat, de ovannämnda av 1924 års

riksdag beslutade skrivelserna samt anförde vidare:

Efter min mening utgör nu berörda spörsmål en betydelsefull angelägenhet.

Det synes rimligt, att samhället lämnar ett verksamt stöd åt sådana perso­

ner, som äro urståndsätta att därförutan på ett tillfredsställande sätt sörja

för sina barns uppfostran. Likaledes torde anspråk kunna ställas på sam­

hälleliga hjälpåtgärder i fråga om föräldralösa barn.

Huruvida åtgärder i här angivet syfte böra komma till stånd i anslutning

till pensionsförsäkringen eller andra utvägar böra sökas, torde först efter

en närmare utredning kunna avgöras. Då denna utredning icke med fördel

synes mig kunna komma till utförande på sätt och i den ordning tidigare

förutsatts, har jag ansett densamma böra anförtros åt särskilda sakkunniga.

För ändamålet torde högst fem sakkunniga böra tillkallas, och böra de sak­

kunniga beredas tillgång till det material för frågans bedömande, som kan

föreligga inom pensionsstyrelsen och pensionsförsäkringskommittén.

Med stöd av nämnda bemyndigande tillkallade jag den 1 oktober 1934 så­

som sakkunniga dåvarande ledamoten av riksdagens andra kammare fru

Vira Eklund, t. f. generaldirektören H. Elliot, dåvarande ledamoten av riks­

dagens andra kammare landshövdingen Bernh. Eriksson, ledamoten av riks­

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

Kostnaderna för barnbidragen skola enligt förslaget gäldas till tre fjärde­

delar av statsverket och till en fjärdedel av den kommun, vars pensionsnämnd

prövat ärendet (15 §).

Genom föreslagna övergångsbestämmelser upphäves 43 § lagen om folk­

pensionering. Utan hinder av att nämnda stadgande upphäves, skall dock

enligt förslaget sådant pensionstillägg för barn, varom ansökan ingivits före

ovannämnda dag, utgå enligt vad i sagda lagrum stadgas.

Det senare betänkandet behandlar barn utom äktenskap samt barn, vilkas

föräldrar på grund av hemskillnad eller söndring leva åtskilda eller fått

sitt äktenskap upplöst. Enligt förslaget äger barn, vars fader enligt rättens

beslut eller skriftligt, av två personer bevittnat avtal är pliktig att till full­

görande av lagstadgad underhållsskyldighet utgiva underhållsbidrag till bar­

net, att, sedan förfallodag för bidraget förflutit utan att bidraget guldits, av

allmänna medel erhålla förskott å bidraget (1 §). Detta förskott, som be­

nämnes bidragsförskott, skall beviljas av barnavårdsnämnden i den kom­

mun, där barnets moder senast blivit mantalsskriven eller, om ej sådan man­

talsskrivningsort finnes, den kommun, där barnet är mantalsskrivet eller

under året skall mantalsskrivas (3 §). Bidragsförskott utgår i huvudsak med

samma belopp, som gäller för barnbidragen, med den inskränkningen att

bidragsförskottet icke får överstiga det belopp barnets fader genom rättens

beslut eller avtal är skyldig att utgiva till dess underhåll (4 §). För rätt

till bidragsförskott gälla liksom för barnbidrag vissa inkomstgränser. Över­

stiger sålunda moderns årsinkomst 900 kronor, minskas förskottet med hälf­

ten av det inkomstbelopp, som överstiger 900 men ej 1,200 kronor och med

hela det belopp, varmed årsinkomsten överstiger 1,200 kronor (4§). Har moder

ingått äktenskap med annan man än barnets fader, och hava makarna en

sammanlagd årsinkomst, överstigande 1,200 kronor, minskas förskottet med

hälften av det belopp, varmed sammanlagda årsinkomsten överstiger 1,200

men ej 1,500 kronor och med hela det belopp, varmed nämnda inkomst

överstiger 1,500 kronor (4 §). Den inkomst, som sålunda skall läggas till

grund för beräknande av bidragsförskott, uppskattas enligt samma grunder

som motsvarande inkomst i fråga örn barnbidrag (5 §). Bidragsförskott be­

viljas varje gång för ett år, där ej rätten till förskott upphör tidigare, samt

utbetalas månadsvis (9 och 11 §§). För lämnat bidragsförskott inträder den

barnavårdsnämnd, som utgivit förskottet, å vederbörande kommuns vägnar

i barnets rätt till underhållsbidrag gentemot fadern (17 §). Utgift för bi­

dragsförskott bestrides, i den mån ersättning ej kunnat uttagas av barnets

fader, till tre fjärdedelar av statsverket och till en fjärdedel av den kommun,

vars barnavårdsnämnd beviljat förskottet (20 §). Gottgörelse av statsver­

ket för bidragsförskott sökes av barnavårdsnämnden hos länsstyrelsen. Vid

ansökan skall fogas, bland annat, ingående och fullständig redogörelse för

barnets och föräldrarnas ekonomiska ställning samt redogörelse för

de åtgärder, som vidtagits för bidragsförskottets återkrävande av fadern

ävensom i fall, där tvångsmedel för ersättningsskyldighetens utkrävande

icke anlitats, uppgift örn anledningen härtill (21 §).

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 276.

ofta för barnens föräldrar och närstående medför en känsla av osäkerhet,

beroende och mindervärdighet. Dessa omständigheter kunna även inverka på

barnens känslo- och tankeliv och giva detta en för framtiden olycklig inrikt­

ning.

För det unga släktets utveckling är utan tvivel föräldrahemmet en faktor

av den allra största betydelse. Ett gott föräldrahem, där barnen få växa upp

under föräldrarnas vård och fostran, kan icke, även örn hemmet är ringa och

förhållandena torftiga, ersättas av det bästa barnhem. Ur samhällets syn­

punkt är det därför av särskild vikt, att det allmännas försörjningsbidrag till

minderåriga barn lämnas i sådan form och till sådana belopp, att föräldrarnas

förmåga och intresse av att själva vårda och fostra sina barn stödjas och

uppmuntras. Det är otvivelaktigt, att den känsla av trygghet och social vär­

dighet, som ett understöd av pensions karaktär till de minderåriga barnen ger

en fattig änka, sporrar henne att uppbjuda alla krafter för att kunna hålla

samman hemmet och själv vårda sina barn.

De sakkunniga hava vidare framhållit, att den hjälp, som erhölles genom

fattigvården, utginge med olika belopp i skilda kommuner. Av vissa ge­

nom de sakkunnigas försorg utförda undersökningar framginge, att de un­

derstöd, som av kommunerna lämnades till änkors barn, inom en del kom­

muner knappast vore hälften så stora som inom andra. Denna betydelse­

fulla skillnad i understödsbelopp kunde enligt de sakkunnigas mening icke

tillfredsställande förklaras, vare sig såsom härledande av olika levnadskost­

nader eller av olika ekonomisk bärkraft hos kommunerna, utan den måste

till viss del bero på olika uppfattning hos fattigvårdsstyrelserna i fråga örn

vad som kunde anses vara skälig hjälp.

I det senare betänkandet hava de sakkunniga påpekat, att de nyssnämnda

olägenheterna med synnerlig skärpa framträdde ifråga örn de utomäktenskap-

liga barnen och de s. k. skilsmässobarnen, vilka redan på grund av de olyck­

liga familjeförhållanden, under vilka de måst växa upp, vöre missgynnade i

förhållande till de barn, som fått åtnjuta uppfostran i ett hem, där föräld­

rarna gemensamt sökt att på bästa sätt draga försorg om barnen. Kanske

även mödrarna, vilka väl ofta icke för egen del behövt anlita fattigvården,

vore obenägna att för barnens räkning begagna denna utväg, vilket kunde

medföra fara för att barnen komme att lida allvarlig nöd.

De sakkunniga tillägga:

Härtill komme att dessa barn i regel genom dom eller avtal tillförsäkrats

rätt till ett regelbundet utgående underhållsbidrag. Att låta barnen tillföljd

av den betalningsskyldiges försummelse eller oförmåga att fullgöra sin skyl­

dighet falla fattigvården till last vöre, enligt de sakkunnigas mening, icke

blott skadligt ur samhällets synpunkt utan även i hög grad stötande för den

enskildes rättsmedvetande.

Vid utformandet av hjälpverksamheten för den grupp av barn, som avså-

ges i det första betänkandet, d. v. s. framför allt barn till änkor och vissa in­

valider, övervägde de sakkunniga, huruvida icke hjälpen till dessa barn, de

s. k. barnbidragen, endast borde utgå till föräldrar, som vårdade barnen i sina

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 276.

Länsstyrelsen i Kalmar län har velat fästa uppmärksamheten på den av

de sakkunniga påpekade olikheten i fråga örn storleken av understöds-

beloppen å olika orter samt därutinnan anfört:

Enligt länsstyrelsens erfarenhet från ersättningsprocesserna kommunerna

emellan angående fattigvårds- och barnavårdskostnader förekomme många

onödiga tvister i fråga om beloppen av understöd till barn. Här syntes det

som om hemortskommunerna ej sällan anlade för snäva ekonomiska syn­

punkter på ersättningsfrågorna. Sagda förhållande alstrade i sin tur benä­

genhet hos vistelsekommunerna att nedpressa understöden. Rättelse av des­

sa missförhållanden kunde tänkas ernås genom fastställande tidvis för hela

riket av normalunderstöd åt harn vid såväl ^ackordering som vård i hem­

men. Barnbidragen utgjorde just dylika normalunderstöd, fastställda på

grundval av, bland annat, vissa inkomstberäkningar. De sakkunnigas tanke

att genom barnbidragen tillförsäkra harn vissa bestämda understöd funne

länsstyrelsen därför väl värd beaktande.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har anfört bland annat följande:

Ifrågavarande lagförslag torde givetvis icke avse att upphäva de skyldig­

heter, som föräldrar enligt gällande civillag hava för sina barns uppehälle och

uppfostran, men fråga är om icke en uppluckring av begreppen i en sådan

riktning komme att äga rum, därest den av barnpensioneringssakkunniga

föreslagna lagen om barnbidrag samt den ifrågasatta alimentationslagstift-

ningen skulle komma till stånd. Genom dessa ifrågasatta lagar skulle resp.

föräldrar erhålla rätt till bidrag utan understöds karaktär. En rätt att på

grund av ett rent faktiskt förhållande, en ringa eller ingen årsinkomst, kom­

ma i åtnjutande av barnbidrag skulle säkerligen för många framstå såsom

ett delvis överflyttande av försörjningsskyldigheten å samhället.

Säkerligen kommer ett införande av barnbidrag dessutom att i åtskilliga

fall leda därtill, att vederbörande försörjare slappas i sina omsorger att själva

försöka underhålla sina barn. Fall låta väl tänka sig att en försörjare, som

är berättigad till barnbidrag, underlåter att försöka skaffa sig ytterligare in­

komst eller rent av avstår från en sådan inkomst för att i stället få behålla ett

högre barnbidrag eller för att hindra att ett sådant bidrag ej skall komma

att utgå. Enligt länsstyrelsens uppfattning torde barnbidrag komma att läm­

nas i mångå fall, där under samma omständigheter understöd av fattigvårds

karaktär aldrig skulle hava kommit i fråga, överhuvud taget torde man få

anse att rätten att under vissa angivna omständigheter utan vederlag fran

statens sida erhålla bidrag kommer att verka demoraliserande på den egna

initiativkraften och viljan till försörjning.

x . ,

Under sådana omständigheter samt då numera i fattigvardslagen samt i de

liva barnavårdslagarna uttömmande bestämmelser lämnats rörande föräld­

rars underhållsskvldighet mot sina barn, synes det länsstyrelsen ej lämpligt

att stadga bestämmelser, enligt vilka barns levnadsbehov, låt vara delvis,

bliva utan återbetalningsskyldighet tillgodosedda genom särskilda samhällets

anordningar. Innan en fullständig utredning kommer till stand angående de

fölider, som ett införande av dessa principer kan medföra för den nu gällan­

de fattigvårdslagstiftningen, förmenar länsstyrelsen att de i detta lagforslag

ifrågasatta hjälpåtgärderna måste utformas så att de överensstämma med den

gällande fattigvårdslagstiftningen och sålunda fa fattigvårds karaktar Prin­

ciperna för samhällets understödsverksamhet sådana de kommit till uttryck i

den nu gällande fattigvårdslagstiftningen komma annars att helt sönderbry­

tas. Länsstyrelsen anser ej heller de ay de sakkunniga anförda omständig­

heter, som skulle motivera en ändring i förevarande hänseende, utgöra ti

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 276.

Splittring av understödsarbetet har under de senaste årtiondena varit ett

starkt framträdande drag i lagstiftningen. Ytterligare ett stort steg skulle nu

tagas i samma riktning till skada för de omsider framkomna enhetssträvan-

dena. Innan ytterligare utvidgningar med i viss mån fristående hjälpformer

tillskapas, bör upptagas till övervägande, huru ett enhetligt system i samhäl­

lets hjälpverksamhet skall åstadkommas. En revision i syfte att få olika gre­

nar av hjälparbetet sammanförda på sådant sätt, att det lätt kan överskådas

samtidigt som verkligt effektiv hjälp på humanaste sätt kommer alla till del,

som behöva stöd av det allmänna, synes för närvarande vara det problem,

som starkast ropar på lösning. Härvid bör särskilt övervägas om den rätta

hjälpformen är den, som hittills i det övervägande antalet fall av hjälpbehov

tillämpats, nämligen efter företagen behovsprövning tilldelandet av under­

stöd efter vars och ens behov, eller om man skall övergå till att meddela hjälp

efter på förhand fastställda taxor, sedan vederbörandes inkomst utan när­

mare undersökning uppskattats till visst belopp. Vill man undvika den s. k.

understödstagarandans utbredning, synes den förra vägen vara den säkraste

att använda sig av.

Nämnda krav har framställts jämväl av socialstyrelsen, fattigvårds- och

barnavårdskonsulenten i åttonde distriktet, Överståthållarämbetet, länssty­

relserna i Stockholms, Kalmar och Jämtlands län, fattigvårdsdirektören och

fattigvårdsnämnden i Stockholm med instämmande av stadsfullmäktige, fat­

tigvårdsstyrelsen i Norrköping med instämmande av stadsfullmäktige, fattig-

vårdsstyrelserna i Jönköping och Västerås, barnavårdsnämnden i Malmö med

instämmande av stadsfullmäktige därstädes, barnavårdsnämnden i Hälsing­

borg samt svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet.

Beträffande frågan om sambandet mellan rätten till barnbidrag och för-

äldravården har socialstyrelsen understrukit betydelsen av att hjälp lämnas

i sådan utsträckning och form, att vården och uppfostran av de minderåriga

i största möjliga mån förblir en hemmens sak.

Länsstyrelsen i Uppsala län har uttryckt en önskan, att vårdsynpunkten

borde vinna mera beaktande än i de sakkunnigas förslag. Länsstyrelsen har

nämligen ansett, att det icke vore tillräckligt, att samhället delade ut vissa

belopp till barnens uppehälle. Man måste också sörja för att dessa belopp

användes till barnens bästa. Framför allt för de föräldralösa barnen men

även för övriga kategorier erbjöde enligt länsstyrelsens mening de sakkun­

nigas förslag föga garanti i detta avseende.

Liknande synpunkter ha framförts av barnavårdsnämnden i Uppsala.

Befolkningskommissionen har som en särskilt betydelsefull följd av för­

slaget framhållit, att ett skiljande av barn från hemmet i och för samhälls-

vård på grund av ekonomiska skäl icke längre skulle behöva förekomma i

samma utsträckning som för närvarande.

I några yttranden har uttalats missnöje med att de sakkunniga icke ägnat

frågan om ett försäkringssystem med egna avgifter mera ingående prövning.

Statskontoret har sålunda som en huvudanmärkning mot förslaget fram­

hållit, att förslaget sökte nå det uppställda målet genom rent benefika un­

derstöd till de avsedda bidragstagarna. Statskontoret har härom vidare

anfört:

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 276.

slagna hjälpformen från sådan understödsverksamhet, som i andra former

efter individuell prövning lämnades av det allmänna. I andra avseenden,

framförallt då det gällde sjukvård, kunde det inträffa, att barnets moder

bleve beroende av hjälp från fattigvården eller i vissa fall — då det gällde

sjukvård för barnet — från barnavårdsnämnden, varvid andra synpunkter

måste vinna tillämpning och en behovsprövning äga rum. Statens inspek­

tör för fattigvård och barnavård har framhållit, att förslagets genomförande

bomme att skapa oreda och förvirring såväl bland hjälpbehövande som un-

derstödsorgan särskilt i sådana fall, då bidragsförskottet icke vore tillräckligt

utan måste kompletteras med annan hjälp från det allmänna. Länsstgrelsen

i Skaraborgs län har uttalat farhågor för att tillskapandet av en ny vårdform,

som i många fall icke ersatte utan måste anlitas vid sidan av fattigvården,

innebure olägenheter för de hjälpsökande. Länsstgrelsen i Malmöhus län

har ansett det som en måhända oundviklig svaghet i förslaget, att i flera

fall fattigvården ändock måste anlitas i stället för eller jämsides med för-

skottssystemet. Barnavårdsnämnden i Luleå har antagit, att fattigvården i

många fall hellre bomme att anlitas än förskotteringen, åtminstone i de fall,

där det underhållsbidrag, som fadern hade skyldighet att erlägga, vore lägre

än det understöd, som fattigvårdsstyrelsen på orten brukade utbetala.

Gentemot farhågorna för splittring av hjälpverksamheten hava stadsfull­

mäktige i Kungälv erinrat, att man genom det nyinrättade socialregistret

erhållit en översikt över hela den kommunala hjälpverksamheten.

Barnavårdsnämnden i Malmö har — med instämmande av länsstgrelsen i

Malmöhus län— framhållit:

Det torde ligga i öppen dag, att en klassificering av understöd i »bättre»

och »sämre» menligt måste inverka på de strävanden, som alltsedan år 1918

pågått för att modernisera och humanisera vårt fattigvårdsväsende. Alla

försök att höja den allmänna fattigvården måste med dylika tendenser från

början vara dömda att misslyckas. Genom tillkomsten av den nya fattig-

vårdslagstiftningen hade beretts utsträckta möjligheter att vid fattigvårds-

arbetes utövande anlägga humanitära synpunkter, och ett målmedvetet till-

lämpande av dessa synpunkter i fattigvårdslagens anda skulle för visso så

småningom kunnat höja fattigvården i det allmänna medvetandet. För att

kunna vinna detta onekligen behjärtansvärda syfte vore det av icke ringa

betydelse, att lagstiftningen inom närliggande områden icke tillfördes be­

stämmelser, som uppenbarligen direkt måste motverka strävanden för fat­

tigvårdens inordnande på dess rätta plats i det sociala arbetet.

Styrelsen för svenska stadsförbundet har anfört:

Skall man vid hjälpens utmätande över huvud anlägga »värdighetssyn-

punltter», synes man vid utgallringen av vissa grupper från den eljest nor­

mala understödsformen böra — i den mån det överhuvud är möjligt — taga

sikte på de mera asociala fallen. En gallring bland fall, där hjälpen regel­

mässigt får anses påkallad av oförvållad nöd, synes lätt få betänkliga konse­

kvenser för hela understödsarbetet. Det må med fullt fog sägas, att barnen

äro landets stora tillgång och att särskilda åtgärder kunna vara påkallade

för att för hjälpa de sämst ställda av dem till att bliva samhälls dugliga med­

borgare. Men det kan icke vara riktigt, att t. ex. åldringar och av sjukdom

drabbade personer, som redan gjort sin insats i samhällsarbetet, samtidigt

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

Kravet på enhetliga bestämmelser för den sociala hjälpverksamheten har

även funnit stöd hos fattigvårds- och barnavårdskonsulenten i nionde distrik­

tet, länsstyrelsen i Norrbottens län, fattigvårdsdirektören i Stockholm, befolk-

ningskommissionen samt ett antal mindre kommuner.

Socialstyrelsen har framhållit, att ett förverkligande av de sakkunnigas för­

slag skulle märkbart föregripa samt begränsa möjligheterna till en rationell

avvägning av olika hjälpformer vid en allmän översyn av den samhälleliga

hjälpverksamheten. Liknande synpunkter hava framförts av stadsfullmäk­

tige i Borås med instämmande av länsstyrelsen i Älvsborgs län. Länsstyrelsen

i Kristianstads län har erinrat örn en vid innevarande års riksdag väckt

motion rörande omarbetning av nuvarande bestämmelser för samhällets

hjälpverksamhet, syftande till ett planmässigt ordnande av den nu splittrade

hjälpverksamhetens skilda former, samt har hemställt, att ifrågavarande lag­

förslag måtte vila i avbidan på riksdagens beslut i anledning av den väckta

motionen samt den utredning, som kunde komma att verkställas.

I fråga om den föreslagna förskotteringen hava några kommuner påpekat,

att ett system likartat med det föreslagna redan tidigare tillämpats inom

dessa kommuner. De sakkunnigas förslag innebure för ifrågavarande kom­

muner framför allt den fördelen, att ersättning komme att lämnas för tre

fjärdedelar av kostnaden.

Befolkningskommissionen har anfört:

Ett ur befolkningspolitisk synpunkt särskilt värde hos förslaget ligger däri,

att dess förverkligande skapar ökad trygghet för de barn, vilkas vård och

fostran vilar på ensamstående mödrar i små ekonomiska förhållanden.

Risken för att faderns oförmåga eller uraktlåtenhet att bidraga till barnets

försörjning skall medföra understödsberoende av allmänna fattigvården be­

höver icke längre vara så överhängande. Särskilt betydelsefull ur allmänna

familjesociala synpunkter är enligt kommissionens mening den systematiska

prövning och det effektiva ianspråktagande av de underhållsskyldigas bi-

dragsförmåga, vilka sammanhänga med förskotteringsverksamheten. över­

vakningen av den enskilda försörjningsplikten i förening med bidragsför-

skotteringens rättsliga form är ägnad att tillvarataga, stödja och uppmuntra

föräldrarnas förmåga och intresse av att i ökad omfattning själva vårda och

fostra sina barn. Kommissionen anser, att detta viktiga syfte främjas genom

bidragsförskotteringens befrielse från fattigvårds karaktär.

Länsstyrelsen i Uppsala län har framhållit, att de barn, varom nu vore frå­

ga — de utomäktenskapliga och skilsmässobarnen — säkerligen tillhörde

samhällets mest hjälpbehövande kategorier, samt har därefter fortsatt:

örn man förutsättningslöst undersöker, vari de speciella svårigheterna för

dessa barn bestå, finner man emellertid, att de lika mycket härflyta av för­

äldrarnas brist på ansvarskänsla och personlig förmåga att taga hand om

barnens uppfostran som av brist på medel. Ofta föreligger ju en kombina­

tion av båda. Skall man hjälpa dessa barn, är det därför icke tillräckligt, att

barnets moder får lyfta vissa penningbelopp, utmätta efter schablonmässiga

grunder. Det är större utsikt att omvårdnaden ger lyckligt resultat, örn dess

form och storlek avpassas efter de individuella fallen, och det är svårt att

inse, att häri skulle ligga något nedsättande. Skulle en eller annan moder

finna det mindre behagligt, att hennes uppgifter och förhållanden prövas av

43

en kommunal myndighet, synes detta i varje fall vara mindre betydelsefullt

än att barnen få den bästa hjälp, som kan lämnas. För den individualiserade

hjälpen åter — vilken självfallet bör i normala fall leda till att sambandet

mellan barnet och modern behålles och stärkes — behövs visserligen pengar,

men också att de organ, som skola hava barnavården om hand, utvecklas ge­

nom att de få bättre tillgång på kvalificerade krafter. Den uppfattningen har

säkerligen vuxit hos många av dem, som under åratal mest oegennyttigt och

mest uthålligt arbetat i barnavården, men som med nuvarande organisation

se sig ur stånd att fylla alla de krav, som barnavardsarbetet ställer på dem.

Såväl barnavårdsmannainstitutionen som barnavårdsförbunden behöva

stärkas.

Farhågor av liknande slag som dem, åt vilka länsstyrelsen i Uppsala län

givit uttryck, återfinnas i flera andra yttranden. Länsstyrelserna i Östergöt­

lands, Kronobergs och Gävleborgs län, kommunalfullmäktige i Motala, Len­

hovda, Slätthögs, Övre Ulleruds, Bergs, Svegs, Frostvikens, Ramsele, Njurunda

och Tanums kommuner samt Växjö landskommun, barnavårdsnämnderna i

Södertälje och Eda kommun ävensom fattigvårdsstyrelsen och barnavårds­

nämnden i Falun samt fattigvårdsstyrelsen och barnavårdsnämnden i S:t Ni­

colai kommun hava framhållit, att den föreslagna lagstiftningen bomme att

verka förslappande framförallt på barnafädernas ansvarskänsla samt främja

de fria utomäktenskapliga förbindelserna. Styrelsen för svenska stadsförbun­

det har ansett den absoluta rätten till förskott efter generella grunder ägnad

att verka uppluckrande på ansvarskänslan. Kommunalfullmäktige i Bergs

kommun hava betonat, att fadern komme att känna sig mindre bunden till mo­

dern och barnet, när hans underhållsbidrag skulle betalas till en kommunal

myndighet i stället för direkt till modern.

Fattigvårds- och barnavårdskonsulenten i sjätte distriktet har ansett det

icke helt uteslutet, att de försumligas antal komme att ökas. Därvid har åsyf­

tats närmast de barnafäder, som hade mycket ringa inkomster och kanske i

vissa fall ingen kontant inkomst (s. k. hemmasöner) men ändå sökte att i gör­

ligaste mån fullgöra sina åligganden gentemot barnet. Dessa barnafäder be­

funne sig i regel i sådana ekonomiska förhallanden, att de tvångsmedel, som

stöde barnavårdsnämnderna till buds för framtvingande av underhållsskyl­

digheten, icke kunde komma i tillämpning. Det läge då nära till hands, att

dessa barnafäder, då de fått vetskap örn att det allmänna ansvarade för un­

derhållsbidragen, upphörde med inbetalning av sina bidrag. Liknande syn­

punkter hava framförts av kommunalfullmäktige i Undersåkers kommun.

Gentemot de sakkunnigas kritik av den individuella behovsprövningen har

styrelsen för svenska stadsförbundet anfört:

Man befarar att med denna metod barnens underhåll i vissa fall skulle bli

otillräckligt. Där understödets knapphet kunde hänföras till bristande eko­

nomiska möjligheter för enstaka kommuner, sammanhänger en sådan olä­

genhet uppenbarligen med det problem, som gang efter annan och nu senast

efter ett förslag från kommunalskatteberedningen varit under diskussion,

nämligen frågan om en utjämning av kostnaderna för fattigvård och barna­

vård. Beror det otillräckliga understödet åter på bristande intresse för läm­

nande av tillräcklig hjälp, torde det finnas möjligheter att genom skärpt upp­

Kungl. Maj.ts proposition nr 276.

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

sikt över understödsverksamhetens utövande åstadkomma rättelse. I och för

sig synes den individuella prövningen av understödsfallen väl motiverad i de

lijälpformer, som icke falla under socialförsäkringen, där generella regler

torde vara det naturliga. En sammanblandning av regler för pensionering

och understöd torde böra undvikas. Visar den kommunala understödsverk-

samheten så konstitutiva brister som en otillfredsställande individuell prov­

ning^ de olika fallen, böra åtgärder vidtagas för att bringa rättelse i detta

förhållande. Att på denna grund tillskapa en särlagstiftning för en »gynnad»

grupp kan icke vara försvarligt gentemot övriga av systemets brister alltfort

drabbade.^ Det må i förbigående framhållas, att de sakkunniga själva genom

att föreslå dyrortsgruppering av förskotten medgivit, att en växling av un-

derstödsbeloppen inom olika kommuner i och för sig icke kan anses oskälig.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård, fattigvårds- och barnavårds-

konsulenten i åttonde distriktet samt ett antal landskommuner hava fram­

hållit, att bidragsförskott komme att utgå i många fall, där verkligt behov

icke förelåge, därvid erinrats om att anhöriga till modern ofta tagit hand om

barnets försörjning.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård har vidare erinrat:

Begreppet att det allmännas hjälp skall vara av supplementär natur —

d. v. s. anlitas först när andra resurser äro uttömda eller otillräckliga — kom­

mer genom det föreslagna förfarandet att väsentligt rubbas. I de fall, då bi­

dragsförskottet är otillräckligt för barnens försörjning, kommer visserligen

supplementärprincipen i tillämpning, när fattigvårdens eller barnavårdens

hjälp även måste anlitas, men det är ej heller tillfredsställande, att det all­

männa skall lämna hjälp för ett och samma ändamål, nämligen barnens upp­

fostran, under olika former och med olika rättsverkningar som följd.

Fattigvårds- och barnavårdskonsulenten i nionde distriktet, länsstyrelserna

i Västmanlands och Västernorrlands län, barnavårdsförbundet i Gävleborgs

län, stadsfullmäktige i Gävle och Hudiksvall samt kommunalfullmäktige i

Valbo kommun hava uttalat betänkligheter mot ett fullständigt slopande av den

individuella behovsprövningen. Länsstyrelsen i Västmanlands län har påpe­

kat, att i sådana fall, där ett barn ekonomiskt sett omhändertagits av annan

än modern och barnets behov således blivit avhjälpt, det måste vara onödigt

att belasta det allmänna med utgifter för förskotteringen. Stadsfullmäktige i

Gävle hava erinrat om att den omständigheten, att förskotteringen handhades

av barnavårdsnämnderna, ej behövde innebära, att en behovsprövning icke

kunde äga rum. I detta sammanhang hava stadsfullmäktige påpekat, att ge­

nom de schematiska bestämmelserna för bidragsförskotten och svårigheten

att kunna genomföra en i alla avseenden effektiv kontroll över bidragens an­

vändning risk förelåge för missbruk av den föreslagna hjälpverksamheten.

Stadsfullmäktige i Hudiksvall hava ifrågasatt en bestämmelse om rätt för

barnavårdsnämnd att i särskilda fall, då uppenbarligen intet verkligt behov

förelåge, vägra bidragsförskott, i vilket fall ärendet lämpligen borde hänskju-

tas till länsstyrelsen för dess prövning.

Kommunalfullmäktige i Gällivare kommun hava framställt den principiella

invändningen mot förslaget, att detsamma skulle innebära en ytterligare ut­

vidgning av den statliga kontrollen över kommunernas sociala verksamhet

48

Kungl. Majlis proposition nr 276.

tillsvidare vara oundviklig. Jag överväger att låta verkställa utredning om

en allmän översyn av bestämmelserna rörande samhällets understödsverk-

samhet. Då det emellertid torde dröja en avsevärd tid, innan resultatet av en

dylik utredning kan föreligga, anser jag den nu ifrågasatta reformen böra

genomföras utan att nämnda utrednings slutförande avvaktas. Det nyligen

inrättade socialregistret torde även motverka de befarade ogynnsamma följ­

derna av splittringen.

En annan huvudinvändning mot de sakkunnigas förslag går ut på att det-

sammas genomförande vore ägnat att minska föräldrarnas ansvarskänsla.

Motsvarande invändningar rörande den enskildes känsla av ansvar för sin

och familjens försörjning gjordes på sin tid mot tanken att införa folkpensio­

nering och arbetslöshetsförsäkring. I enstaka fall kan väl inträffa, att an­

strängningarna att genom eget arbete bidraga till sitt barns försörjning kunna

slappas på grund av möjligheten att från det allmänna erhålla stöd för denna

försörjning, men det stora flertalet ensamstående mödrar skulle helt säkert

av det samhälleliga stödet tvärtom känna sig uppmuntrade i sina strävanden

att bereda sina barn bästa möjliga vård och fostran.

Vad angår formen för den föreslagna hjälpverksamheten ha de sakkunni­

ga beträffande barnbidragen övervägt, huruvida dessa borde utgå endast till

föräldrar, som vårdade barnen i sina hem eller hade den rättsliga vårdnaden

om barnen, men avvisat denna tanke av skäl som jag finner övertygande.

Även möjligheten av ett försäkringssystem med egna avgifter har av de

sakkunniga upptagits till övervägande. I några yttranden har uttalats miss­

nöje med att de sakkunniga icke ägnat detta spörsmål en mera ingående pröv­

ning. Jag delar emellertid de sakkunnigas uppfattning, att ett på försäkrings­

avgifter byggt system icke är att förorda på här ifrågavarande område.

Vad härefter angår förskotteringsverksamheten, så innebär densamma, att

samhället till förmån för barnen ställer sig som garant för det underhålls­

bidrag, vartill barnet civilrättsligt sett är berättigat. Fördelen med denna

form för hjälpverksamheten är framför allt, att den icke framträder som en

understödsverksamhet utan endast som ett medel att förhindra, att barnen

bli lidande på grund av den bidragspliktige faderns försummelse eller oför­

måga att bidraga.

De i vissa yttranden framkomna förslagen rörande omorganisation av bar-

navårdsmannainstitutionen torde få upptagas till prövning i annat samman­

hang.

Hjälpverksamhetens omfattning.

De sakkunniga.

Som förut angivits bör ett understöd av pensions karaktär enligt de sak­

kunnigas uppfattning förbehållas sådana behövande, vilkas hjälpbehov har

sin orsak i vissa klart avgränsade omständigheter. Det förhållande, som

för barnens vidkommande närmast motsvarade nu angivna förutsättningar i

fråga om ett särskilt hjälpbehov, vore, enligt de sakkunnigas åsikt, att båda

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 276.

De föräldralösa barnen, vilka vore helt ensamstående i livet, syntes enligt

de sakkunnigas mening framför andra barn berättigade till samhällets skydd

och omvårdnad. Det kunde dock förefalla tveksamt, örn dessa barn borde

inordnas i nu förevarande lagstiftning. Härom hava de sakkunniga vidare

anfört:

I stor omfattning torde nämligen barnens ekonomiska ställning efter för­

äldrarnas frånfälle vara så svag, att de måste lita till kommunens hjälp för sin

försörjning. Föräldrahemmet är upplöst och barnen måste under alla om­

ständigheter omhändertagas av andra. Under sådana förhållanden kan det

synas vara utan betydelse för barnen, örn de av samhället erhålla sin försörj­

ning genom kommunen eller på annat sätt. Utöver de skäl av psykologisk

natur, vilka i det föregående anförts, torde emellertid även andra omständig­

heter föreligga, som tala för att dessa barn böra komma i åtanke vid genom­

förande av en lagstiftning om särskilda barnbidrag. Genom förefintlig­

heten av ett bestämt bidrag torde det vara lättare att skaffa barnen goda

fosterföräldrahem. Ofta torde det finnas släktingar eller vänner till föräld­

rarna, som skulle vara villiga bereda barnen tillflykt i sina hem, men vilkas

ekonomiska förhållanden icke medgiva detta utan viss ersättning. Skulle

kostnaden härför bestridas av kommunen, kan det emellertid befaras, att un­

derstöden bestämmas till så låga belopp, att omhändertagande av barnen på

angivet sätt omöjliggöres. Det bör även beaktas, att i många fall barnbidrag

tidigare utgått till sådana barn, då modern varit änka eller fadern till

äventyrs invalid, och det skulle för såväl barnen som deras närmaste te sig

oförklarligt, varför barnen, när understödsbehovet blivit större än förut,

skulle mista sitt barnbidrag och bliva hänvisade till kommunens hjälp.

Vad slutligen angår invaliditet hos försörjare som förutsättning för barn­

bidrag hava de sakkunniga ansett, att barnbidrag böra utgå endast till per­

soner, som erhålla folkpension och äro invalider i folkpensioneringslagens

mening. Härom har yttrats:

Beträffande barn inom äktenskap kunde de skäl, som anförts för barn­

bidrag då fadern avlidit, sägas motivera sådant bidrag jämväl i de fall, då

fadern blivit varaktigt oförmögen till arbete. Detta gällde tydligen icke blott

medan äktenskapet bestode, utan även och i ännu högre grad sedan den in­

valide mannen blivit änkling. Vore å andra sidan mannen arbetsduglig men

hustrun invalid, torde visserligen ofta svårigheten att försörja barnen vara

betydande och måhända icke sällan större än för en arbetsduglig änkling,

som lättare torde kunna erhålla hjälp i hemmet. Så länge mannen, vilken i

regel måste anses såsom huvudförsörjare, vore arbetsför, hade emellertid de

sakkunniga, ehuru med tvekan, ansett sig icke kunna förorda att barnbidrag

i sådana fall skulle utgå.

Enligt de sakkunnigas förslag erhålla vidare barn utom äktenskap

barnbidrag, då modern är invalid, samt barn till frånskilda barnbidrag, då

någon av föräldrarna är invalid, allt dock under förutsättning att den ar-

betsoförmögne har vårdnaden om barnet.

Omfattningen av den föreslagna förskotteringsverksamheten sammanhäng­

er med formen för denna verksamhet. Som framgår av den förut lämnade

redogörelsen för gällande bestämmelser rörande föräldrars underhållsskyl­

dighet mot barn, åligger det ifråga om barn utom äktenskap samt barn till

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

53

icke lämpligen ansåges kunna eller böra inordnas i det av de sakkunniga

föreslagna hjälpsystemet, starka skäl dock talade för en utredning om på vad

sätt även hjälpbehövande inom denna kategori kunde beredas hjälp utan fat­

tigvårds karaktär. En tredje kategori av hjälpbehövande utgjordes av de

barnrika familjerna. Kommissionen hade att jämlikt sina direktiv upptaga

det med dessa förhållanden förknippade problemet.

Beträffande de föräldralösa barnen ha barnavårdsnämnderna i Malmö

och Hälsingborg givit uttryck för tvekan örn lämpligheten av att barnbidrag

skulle utgå till dessa barn, framför allt med hänsyn till att dessa barn i stor

utsträckning bleve omhändertagna för samhällsvard, vilken till sina rätts­

verkningar vore likvärdig med fattigvård. Barnavårdsnämnden i Uppsala

har avstyrkt förslaget i denna del samt framhållit, att det enda naturliga

vore ett samhälleligt omhändertagande genom barnavårdsnämnderna.

I fråga örn förskotteringens omfattning har i flera yttran­

den över det senare betänkandet beklagats, att icke alla barn kunna komma

i åtnjutande av de förmåner densamma erbjuder. Statens inspektör för

fattigvård och barnavård samt fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna i

första och tredje distrikten hava betonat olägenheten av en sådan klassifi­

cering av de understödda barnen, som förslaget bomme att medföra. Sty­

relsen för svenska stadsförbundet har anmärkt, att de sakkunnigas förslag

ingalunda omfattade en viss homogen och klart avgränsad grupp.

Länsstyrelsen i Stockholms län har framhållit, att det kunde inträffa, att

barn med samma understödsbehov i ena fallet erhölle fattigvård och i andra

fallet understöd utan fattigvårds karaktär och detta till och med i en och

samma familj. Man kunde fråga sig, om icke något dylikt skulle vara ägnat

att väcka ännu kraftigare misstämning än den, som enligt de sakkunniga

redan nu gjorde sig gällande gentemot fattigvårdsbegreppet.

Förutom dessa allmänna anmärkningar hava i yttrandena vissa detaljer

rörande förskotteringslagstiftningens omfattning kritiserats. Framför allt har

de sakkunnigas ståndpunkt i fråga om de barn, för vilka faderskapet icke bli­

vit fastställt, väckt gensagor. Befolkningskommissionen bär sålunda härom

anfört:

I fråga om dessa barn av okänd fader framträda med synnerlig skärpa

de olyckliga familjeförhållanden, vilka missgynna de utomäktenskapliga bar­

nen vid jämförelse med de barn, som uppväxa i ett hem under båda föräld­

rarnas gemensamma omvårdnad. Kommissionen anser, att de nu ifråga­

varande barnen icke böra utsättas för den otrygghet och den rättsverkan,

vilka känneteckna fattigvården och vilka alldeles särskilt för dessa barn

kunna innebära deklassering och kväva ambitionen. Utan att bestrida en

viss giltighet av de av de sakkunniga andragna skälen för att ställa barn

av okänd fader utanför den föreslagna lagstiftningen, föreslår dock kom­

missionen en omarbetning av förslaget på denna punkt. Till ytterligare stöd

för denna hemställan erinrar kommissionen örn att hithörande fall äro

ganska skiftande. Att lämna erforderlig hjälp utan fattigvårds karaktär till ett

barn, vars moder efter bästa förmåga sökt underlätta barnavårdsnämndens

forskningar efter barnets avviknc fader, torde exempelvis icke vara ägnat

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

att öka antalet hithörande fall. I fråga om mödrar, vilka uppenbarligen

visa tredska, krävas visserligen skärpta åtgärder. Men kommissionen menar,

att dylika åtgärder väl kunna vidtagas utan att barnen behöva hänvisas till

fattigvård. Kommunernas intresse för efterforskningarna kan stimuleras ge­

nom minskning av statsbidraget till 50 procent i dylika ouppklarade fall.

Kommissionen håller det icke för uteslutet, att en effektiv övervakning av

de tredskande mödrarna från barnavårdsnämndens sida kan vara ägnad att

i högre grad minska antalet okända faderskap, än örn sådana fall hänvisades

till fattigvården.

Önskvärdheten av att ifrågavarande grupp barn måtte medtagas i före­

varande lagstiftning har betonats av statskontoret, socialstyrelsen, länsstyrel­

serna i Älvsborgs, Gotlands, Örebro, Kopparbergs, Jämtlands och Norrbot­

tens län, stadsfullmäktige i Skövde, Borås, Trollhättan, Eskilstuna och Lyse­

kil, kommunalfullmäktige i Grangärde, Rämens, Almby, Brunflo, Nederkalix

och Jokkmokks kommuner, barnavårdsnämnderna i Stockholm, Göteborg,

Eskilstuna, Sölvesborg, Jämshög, östra Tollstad, Falun, Visby, Söderhamn,

Luleå och Boden, fattigvårdsdirektören i Stockholm, fattigvårdsstyrelserna i

Eskilstuna och Falun samt en minoritet inom svenska fattigvårds- och barna­

vård sförbundet. Barnavårdsnämnden i Stockholm samt minoriteten inom

svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet hava framhållit, att helst endast

de fall borde vara uteslutna från hjälpverksamheten, där moder vägrade upp­

giva fadern. Nämnden har i detta sammanhang påpekat, att man, om de sak­

kunnigas förslag i denna del antoges, torde hava anledning vänta en ökning

av antalet rättegångar för faderskapets fastställande, särskilt i de fall, då

den uppgivne fadern vore avliden. För närvarande saknades nämligen an­

ledning att. då han dött utan att efterlämna tillgångar, anhängiggöra talan

mot hans stärbhus för att få faderskapet fastställt. Kommunalfullmäktige

i Nederkalix kommun hava ansett, att möjligen de fall kunde undantagas

från rätt till bidragsförskott, då modern vägrade att uppgiva vem som vore

barnets fader eller eljest ställde sig avvisande mot åtgärder för faderskapets

fastställande. Barnavårdsnämnderna i Jämshög och Östra Tollstad hava an­

sett det orättvist, att barn med okänd fader skulle uteslutas från den före­

slagna hjälpverksamheten, när faderskapet icke kunnat fastställas, emedan

fadern avlidit eller holle sig undan. Länsstyrelsen i Örebro län har påpekat,

att det oftast berodde på omöjligheten att skaffa bevis eller på försummelse

från barnavårdsmannens eller nämndens sida, att faderskapet till ett barn

icke kunnat fastställas. Som ett korrektiv mot det av de sakkunniga åbe­

ropade skälet att icke utsträcka hjälpverksamheten till nu ifrågavarande

barn eller att intresset för faderskaps fastställande därigenom skulle minskas

har länsstyrelsen föreslagit, att ersättning av statsmedel för bidragsförskott

åt utomäktenskapliga barn endast skalle utgå i fall, då faderskapet i laga

ordning fastställts. Stadsfullmäktige i Eskilstuna hava ansett, att örn man i

likhet med de sakkunniga funne, att underhållsbidraget ovillkorligen måste

vara fastställt för att förskott skulle kunna utgivas, det icke borde möta

alltför oöverstigliga svårigheter att genom en ändring i lagstiftningen införa

sådana bestämmelser, att en dylik fastställelse kunde tillsvidare, intill dess

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 276.

Departementschefen.

I yttrandena har de sakkunnigas begränsning av det klientel, som skall

komina i åtnjutande av barnbidrag, på flera punkter mött kritik. I anslut­

ning till denna kritik kan framför allt ifrågasättas, huruvida icke barn till

änkling samt barn till äkta makar, av vilka hustrun är invalid, böra med­

tagas. Försiktigheten torde emellertid bjuda, att rätt till barnbidrag tills

vidare begränsas i enlighet med de sakkunnigas förslag. I fråga om barn till

invalider överensstämmer detta även i huvudsak med vad som hittills gällt

beträffande pensionstillägg för barn. Skiljaktighet föreligger därutinnan, att

under det pensionstillägg enligt 1913 års lag utgår beträffande barn utom äk­

tenskap, när modern är arbetsoförmögen, samt i fråga om barn till frånskil­

da makar, när någon av föräldrarna är till arbete oförmögen, barnbidrag

enligt departementsförslaget utgår i motsvarande fall endast då den, som

är till arbete oförmögen, har vårdnaden om barnet.

Vad angår den föreslagna förskotteringslagstiftningen, har i ett stort antal

yttranden anmärkts på det förhållandet, att barn med okänd fader uteslutes

från rätt till bidragsförskott. Önskemål hava framställts, att lagförslaget

mätte underkastas sådan omarbetning, att denna brist undanröjdes. För

flertalet av dem, som framställt ett dylikt yrkande, torde det ej ha stått klart,

att uteslutandet av denna grupp barn är en given följd av den form för hjälp­

verksamheten, som de sakkunniga föreslagit. Frågeställningen blir därför

närmast den, huruvida fördelarna med den föreslagna formen för hjälpverk­

samheten kunna anses uppväga nämnda olägenhet. Trots det synnerligen

behjärtansvärda läge, i vilket de nu ifrågavarande barnen kunna befinna sig,

anser jag emellertid icke förskotteringsformen för understödjande av utom-

äktenskapliga barn och skilsmässobarn för närvarande böra offras för att åt

ifrågavarande grupp av barn bereda understöd utan fattigvårds karaktär.

Goda skäl kunna även anföras för att utsträcka förskotteringen till fall, då

fadern har vårdnaden örn barnet och modern brister i sin betalningskyldig­

het. Jag anser emellertid, att den av de sakkunniga föreslagna begränsningen

i detta avseende tillsvidare bör bibehållas. Begränsningen överensstämmer

med den föreslagna lagstiftningens karaktär av hjälp åt ensamstående

mödrar samt har beträffande barnbidragen i viss mån sin motsvarighet i det

förhållandet, att dylikt bidrag icke utgår för barn till arbetsför änkling.

Slutligen ma anmärkas, att fragan om hjälp åt de barnrika familjerna

torde få upptagas till behandling i annat sammanhang.

Barnbidragens oell bidragsförskottens maximibelopp.

De sakkunniga.

De för närvarande utgående pensionstilläggen för barn till invalider uppgå

till högst 102 kronor om året för varje barn. Detta belopp ha de sakkunniga

iunnit alldeles otillräckligt för barnens försörjning. För bedömande av frå­

gan huru stora barnbidragen borde vara för att fylla sitt ändamål lia de sak­

kunniga, som förut angivits, införskaffat uppgifter från ett antal fattigvårds-

Kungl. Maj.ts proposition nr 276.

59

ning förekomma bland, de invalider, som bliva berättigade till barnbidrag, att

de sakkunniga ansett sig icke böra föreslå särskilda lägre barnbidragsbelopp

för de fall, där mannen är invalid, men ej fullt hjälplös. Snarast borde,

i fall av hjälplöshet, ett särskildt vårdbidrag böra lämnas. Detta är en frå­

ga, som visserligen är värd att beaktas, särskilt då minderåriga barn förefin­

nas, men som har för stor räckvidd för att bringas till lösning i detta samman­

hang.

Av grunderna för den föreslagna lagstiftningen rörande bidragsförskott föl­

jer, att bidragsförskottens belopp i princip skola motsvara det genom dom

eller avtal bestämda underhållsbidraget. Från denna princip hava emellertid

de sakkunniga föreslagit det undantaget, att bidragsförskotten icke få över­

stiga vissa bestämda normalbelopp. De sakkunniga hava härutinnan fram­

hållit följande:

Då det är fråga om att avhjälpa ett ekonomiskt nödläge, kan det allmänna

icke tänkas bidraga med större belopp än som är erforderligt härför. Även

om det i vederbörlig ordning bestämda underhållsbidraget överstiger sistnämn­

da belopp, bör bidragsförskottet ej sättas högre än detta. Ehuru barnet är

berättigat till underhåll efter båda föräldrarnas villkor, kan vid uteblivande

av faderns underhållsbidrag det allmänna icke gå längre än att bereda bar­

net nödtorftig försörjning. Det härför erforderliga beloppet måste för vin­

nande av likformighet i tillämpningen fastställas generellt.

För bestämmande av dessa normalbelopp lia de sakkunniga verkställt en

utredning rörande beloppen av de underhållsbidrag, som fader till barn utom

äktenskap och till barn, vilkas föräldrar vunnit hemskillnad eller äktenskaps­

skillnad, förpliktas utgiva (se sid. 73 och ff., 81 och ff. samt 85 i det senare

betänkandet). Av utredningen hava de sakkunniga funnit framgå, att barn­

bidragens normalbelopp ganska nära motsvara medelvärdet för de månat­

liga underhållsbidragen å landsbygden och i de mindre städerna. De sakkun­

niga hava därför ansett skäl icke föreligga att vid fastställandet av bidragsför­

skottens belopp frångå vad som skulle gälla för barnbidragen med undantag

av att det särskilda tillägget under barnets späda ålder föreslagits icke skola

utgå i fråga om bidragsförskotten för att förenkla uträkningen av dessa.

Liksom i fråga örn barnbidragen hava de sakkunniga framlagt särskilt till-

läggsförslag rörande dyrortsgraderade bidragsförskott i anslutning till det

den 30 november 1935 avgivna förslaget rörande dyrortsgraderade folkpen­

sioner.

Yttrandena.

De föreslagna barn bidragsbeloppens storlek har i flertalet

yttranden lämnats utan erinran. Anmärkningar saknas emellertid icke.

Sålunda har barnavårdsnämnden i Göteborg funnit det vara en väsentlig

brist i förslaget, att de sakkunniga icke lämnat klart besked, huruvida de med

sitt förslag åsyftat att vinna full försörjning eller endast att lämna bidrag till

försörjningen. På grund av denna ovisshet har nämnden ansett det ända-

inålslöst att ingå på ett bedömande av lämpligheten av bidragens storlek.

Fattigvdrdsnämnden i Stockholm har ansett de föreslagna barnbidragen

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 276.

otillräckliga, om icke dyrortsgradering genomfördes. Om däremot barnbidra­

gen bestämdes enligt den ifrågasatta dyrortsgraderingen, skulle de sannolikt

bliva tillräckliga även för huvudstadens vidkommande.

Länsstyrelsen i Kalmar län har påpekat, att högsta utgående barnbidrag

visserligen motsvarade högsta löpande fattigvårdsunderstöd, men har samti­

digt erinrat örn att fattigvårdsunderstöden emellanåt måste utfyllas med till­

fälliga understöd för anskaffande av kläder och skodon m. m. När det gällde

att bereda barn anstaltsvård, nödgades även fattigvården ingripa.

Fattigvårds- och barnavårdslconsulenten i sjunde distriktet har även ansett

de föreslagna beloppen otillräckliga.

Kommunalfullmäktige i Jukkasjärvi kommun ha funnit bidragsbeloppen

otillräckliga för försörjning av barn till änkor och arbetsoförmögna i sam­

hällen med höga levnadskostnader.

Stadsfullmäktige i Kungsbacka åter ha ansett bidragens belopp i vissa fall

kunna nedprutas.

Fattigvårds- och barnavårdskonsulenten i åttonde distriktet har visserligen

icke ansett de ifrågasatta beloppen i och för sig för stora men har framhål­

lit, att understödet ofta bleve rikligare tillmätt än den inkomst mannen själv

genom produktivt arbete under sin krafts dagar kunnat förvärva för barnens

försörjning.

Socialstyrelsen har anfört, bland annat:

Inom styrelsen funnes visst material, grundat på ettåriga hushållsräkenska-

per för familjer med olika barnantal, vilket material skulle kunna vara äg­

nat att belysa hithörande levnadskostnadsfrågor. Vid en mera summarisk

granskning av ifrågavarande hushållsboksmaterial finge man det intrycket,

att å ena sidan det av de sakkunniga föreslagna barnbidraget för ett barn be­

träffande landsbygden — särskilt i fråga om familjer med naturahushållning

— läge väl högt, och å andra sidan att de tillägg, med vilka barnbidraget en­

ligt förslaget skulle höjas alltefter ökat barnantal, vore proportionsvis låga.

Vöre denna uppfattning riktig, borde sålunda den upprättade skalan för barn­

bidrag kunna begynna med ett något lägre belopp än det föreslagna, men i

stället stegras något mera än som föreslagits med växande barnantal. Särskilt

diskutabel syntes den starka nedgången i tilläggsbidraget vara, som förslaget

innebure vid övergången från tre- till fyrabarnsbestånd, detta så mycket mer

som hållbara belägg för en så kraftig relativ levnadskostnadsminskning vid

och efter denna gräns torde saknas.

Barnavårdsnämnden i Uppsala har ansett barnbidragen otillräckliga för

änka med fyra barn.

Stadsfullmäktige i Västervik ha funnit barnbidraget för familjer med mera

än tre barn alldeles för lågt samt ansett detsamma böra höjas för varje barn

utöver tre till 168 eller åtminstone 144 kronor. Däremot kunde möjligen

barnbidraget för familjer med färre barn sänkas något litet.

Principen örn en relativ nedsättning av bidragen med hänsyn

till större antal barn har kritiserats i flera yttranden.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård samt barnavårdsnämnden i

Stockholm ha föreslagit, att, då barn icke vårdas hos föräldrarna utan måste

utackorderas eller vårdas på annat sätt, samma bidrag, som är avsett för ett

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 276.

nämnden i Luleå lia ifrågasatt, huruvida tillägget till bidraget

under barnets späda ålder vore motiverat.

Fattigvårds- och barnavårdskonsulenten i sjunde distriktet har framhållit,

att en moders försörjningsmöjligheter, örn hänsyn toges till barnet, knappast

vore större då barnet vore i åldern 2—4 år än då det vöre under 2 år. Det

ifrågasattes därför, att tillägget kunde utgå till och med den månad, under

vilken barnet fyllde 4 år.

Med avseende å de sakkunnigas förslag rörande dyrorts g raderade

barnbidrag ha pensionsstyrelsen, socialstyrelsen, drätselnämnden i

Stockholm och länsstyrelserna i Stockholms och Västmanlands län framhållit,

att detta måste ses i samband med frågan om dyrortsgraderade folkpensio­

ner. Dyrortsgradering har uttryckligen förordats av länsstyrelserna i Öster­

götlands och Malmöhus län, stadsfullmäktige i Stockholm efter förslag av

fattigvårdsnämnden och styrelsen för pensionsnåmndernas upplysnings- och

registreringsbyrå, stadsfullmäktige i Sundbyberg samt pensionsstyrelsens om­

bud därstädes, stadsfullmäktige i Malmö efter förslag av fattigvårdsstyrelse

och drätselkammare, fattigvårdsstyrelsen i Hälsingborg, barnavårdsnämn­

den i Lund med instämmande av stadsfullmäktige därstädes, stadsfullmäk­

tige i Göteborg efter förslag av fattigvårdsstyrelse och barnavårdsnämnd,

drätselkammaren i Borås, stadsfullmäktige i Uddevalla, kommunalfullmäk­

tige i Själevads kommun samt svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård samt länsstyrelsen i Got­

lands län lia ställt sig tveksamma till genomförandet av dyrortsgradering. Den

förstnämnde har därvid särskilt fäst sig vid svårigheterna att draga gränsen

mellan olika dyrortsområden samt länsstyrelsen i Gotlands län vid de ökade

kostnader för statsverket, som genomförandet av dyrortsgraderingen skulle

medföra. Länsstyrelsen i Jönköpings län har åberopat ett av länsstyrelsen av­

givet yttrande över särskilda sakkunnigas betänkande med förslag rörande

dyrortsgraderade folkpensioner, i vilket yttrande länsstyrelsen framhållit, att

nämnda sakkunnigas utredning icke syntes länsstyrelsen vara tillfyllest för

att undanröja en ej sällan förekommande uppfattning, att den föreslagna

dyrortsgrupperingen innebure en metod att uppehålla en högre levnadsstan­

dard åt pensionstagarna inom vissa orter (särskilt en del städer) än den stan­

dard, varunder exempelvis det stora flertalet av landsbygdens pensionstagare

finge leva.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har starkt ifrågasatt

lämpligheten av dyrortsgradering av barnbidragen, även om sådan skulle ge­

nomföras för tilläggspensionerna, samt har härom uttalat:

De barn, som enligt förslaget skulle bliva berättigade till understöd, vöre

i slör utsträckning sådana, som bleve omhändertagna av barnavården och

följaktligen vore eller bleve utackorderade i enskilda hem. Att vid utackor­

der^ hem valdes i landsorten, där levnadskostnaderna i regel vore låga,

finge anses genomgående bli fallet. Under sådana omständigheter kunde en

dyrortsgradering av bidragen, som toge hänsyn till barnets hemort, icke vara

motiverad. En dylik gradering med hänsyn till barnets vistelseort kunde li­

ka litet anses berättigad.

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

Fattigvårdsdirektören i Stockholm har ansett försiktigheten bjuda att,

därest dyrortsgradering ej komme till tillämpning, lagen om kommunala pen­

sionstillskott för mera kostnadsdragande fall utvidgades att omfatta tillskott

till barnbidrag, vilket däremot ej syntes fattigvårdsdirektören erforderligt, om

sådan gradering genomfördes.

Styrelsen för pensionsnämndernas upplysnings- och registreringsbyrd i

Stockholm har även ifrågasatt ändring av bestämmelserna om

kommunala

pensionstillskott.

Stadsfullmäktige i Stockholm ha funnit bestämmelse om kommunalt pen­

sionstillskott i vissa fall erforderlig även med dyrortsgraderade barnbidrag.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har ifrågasatt införandet av kommunala

pensionstillskott till barnbidragen i stället för dyrortsgradering med hänsyn

till förslagets ekonomiska konsekvenser samt för att skapa större rättvisa

mellan såväl olika dyrorter som samhällsgrupper.

Länsstyrelsen i Blekinge län har ansett erforderligt, att, om dyrortsgrade­

ring icke genomfördes, särskilda bestämmelser utfärdades, som möjliggjorde

beredande, efter särskild prövning för varje särskild kommun, av tilläggsbi-

drag inom sådan kommun eller del av kommun.

Bidragsförskottets belopp har klandrats i några av yttrandena

över det senare betänkandet. Sålunda har länsstyrelsen i Uppsala län påpe­

kat, att med de angivna beräkningsgrunderna hänsyn icke kunde tagas till det

verkliga behovets storlek. Enligt erfarenheten i länet, vilken torde bekräftas

från andra håll, varierade emellertid kostnaden för ett barn efter barnets ål­

der, hälsotillstånd med mera. Sålunda vore det ganska vanligt, att utackor-

deringskostnaden för ett spädbarn vore högre än för ett barn i skolåldern,

samt att högre ersättningsbelopp begärdes för gossar än för flickor. Genom

barnavårdsförbundets bemedling hade man visserligen försökt att åstadkom­

ma en viss standardisering av bidragen, men detta hade dock icke kunnat ge­

nomföras till fullo framför allt icke beträffande de utackorderingar, som

sköttes av mödrarna själva.

Barnavårdsnämnden i Stockholm har anmärkt på den föreslagna reduce­

ringen vid större barnantal samt påpekat, att de utomäktenskapliga barnen

komme i gynnsammare ställning än de äktenskapliga på grund av att de förra,

per familj räknat, vanligen vore färre än de senare. Barnavårdsnämnden i

Nättraby kommun har framhållit, att beloppen i allmänhet vore för små, då

flera barn funnes, varför i dylika fall understöd måste lämnas från kommu­

nen. Enligt nämndens mening borde förskottsbeloppen ej i något fall under­

stiga 200 kronor för varje barn. Barnavårdsnämnden i Traryds kommun har

ansett bidragsförskottet för två barn ej böra sättas lägre än 460 kronor, för

tre barn 650 kronor och för varje barn därutöver 150 kronor. Statens inspek­

tör för fattigvård och barnavård har i huvudsak intet att erinra mot beloppen.

Han har ansett, att desamma komme att täcka de nödvändigaste utgifterna

för fostran och vård. Man måste emellertid räkna med, att fosterlegorna i

allmänhet, där dessa nu läge lägre, komme att framtvingas till motsvarande

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

65

belopp. Med hänsyn till den reducering av bidragsförskottet, som uppstode,

då moder hade vårdnaden örn två eller flera barn, vilka vöre utackorderade,

måste vidare tagas med i beräkningen, att ett tillskott bleve nödvändigt från

fattigvårdsstyrelse eller barnavårdsnämnd.

Länsstyrelsen i Jämtlands län samt kommunalfullmäktige i Brunflo ha upp­

lyst, att inom länet bidragsförskottet ofta bleve otillräckligt, emedan det nor­

mala barnuppfostringsbidraget utgjorde 25 kronor i månaden. Fattigvårds­

styrelsen i Sundsvall, vars yttrande åberopats av stadsfullmäktige, har ansett,

att bidragsförskotten vid dyrortsgradering endast bleve otillräckliga, om bar­

net måste vårdas å anstalt. Barnavårdsnämnden i Getinge kommun har

framhållit, att bidragsförskotten bleve otillräckliga i dyrtider. Länsstyrelsen

i Västmanlands län och barnavårdsnämnden i Malmö hava påpekat, att bi­

dragsförskotten i rätt många fall bleve otillräckliga, och stadsfullmäktige i

Göteborg ha ansett gränserna för storleken av bidragsförskotten väl snäva. Å

andra sidan hava stadsfullmäktige i Hudiksvall funnit bidragsförskotten kun­

na minskas något, då det syntes billigt att jämväl modern i någon mån bi-

droge till barnets försörjning. Fattigvårds- och barnavårdskonsulenten i

nionde distriktet har ansett det vara en olägenhet med de generella bestäm­

melserna rörande bidragsförskott, att i stora delar av landet, där fosterlega

för utackorderade barn ej överstege 20 kronor i månaden, moderns skyldig­

het att bidraga till barnets underhåll helt avkopplades i det fall, att barnet

omhändertoges för samhällsvård.

Principen om bidragsförskottets begränsning till det ge­

nom dom eller avtal bestämda beloppet har mött kritik i

några yttranden.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har åberopat ett yttrande av stadsfullmäktige

i Borås, i vilket påpekats, att så länge underhållsskyldigheten fullgjordes di­

rekt eller genom barnavårdsmannen det icke läge något stötande i att bidra­

gen bleve olika stora för olika barn allt efter faderns ekonomiska villkor, men

att det däremot förefölle egendomligt och orättvist, alt hjälp lämnades genom

samhället med olika belopp till kanske i precis lika hög grad behövande

mödrar.

Fattigvårdsstyrelsen i Göteborg har erinrat, att, då underhållsbidraget

icke enbart fastställes med hänsyn till barnets behov utan även med hänsyn

till faderns betalningsförmåga, fattigvård måste lämnas i de fall, då faderns

betalningsförmåga vore svag och underhållsbidraget på grund därav bestämts

till mindre belopp än vad som vore erforderligt för barnets underhåll och

vård. Liknande påpekanden hava gjorts av länsstyrelsen i Uppsala län samt

fattigvårds- och barnavårdskonsulenten i första distriktet.

Barnavårdsnämnden i Malmö har framhållit, att även om bestämmelsen

att bidragsförskott icke utginge med högre belopp än barnets fader enligt rät­

tens beslut eller avtal vore skyldig att utgiva till dess underhåll måste anses

naturlig med hänsyn till hjälpens karaktär av förskott, man dock måste fråga

sig, örn icke detta kunde komma att innebära, att barnafäderna — för att där-

Bihang till riksdagens protokoll 1037.

1

sami.

Nr

276.

5

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

med giva möjlighet till högsta bidragsförskott -— skulle visa sig villiga att

skriva högre underhållsbidrag än som motsvarade deras ekonomiska förmåga.

I fråga om förslaget rörande dyrortsgraderade bidragsförskott

har barnavårdsnämnden i Stockholm framhållit följande:

Dyrortsgradering borde uppenbarligen komma till stånd, om det skulle fin­

nas någon möjlighet för en moder att å en dyrort försörja sitt barn med bi­

dragsförskottet utan att behöva därjämte anlita fattigvården. Läte sig emel­

lertid en dylik gradering icke genomföras i fråga om såväl bidragsförskot­

tens storlek som de inkomstbelopp, till vilka de skulle stå i relation, syntes det

nämnden angelägnare, att de föreslagna högre inkomstgränserna bibehölles

än att bidragsförskotten utginge med förhöjda belopp. Det torde nämligen,

enligt nämndens mening, vara av större betydelse, att ett flertal mödrar på

denna väg erhölle någon hjälp, än att ett mindre antal barn finge ett högre

bidragsförskott.

Dyrortsgradering har vidare uttryckligen förordats av Stockholms stads

kammarkontor och drätselnämnd, stadsfullmäktige i Lidköping samt kommu­

nalfullmäktige i Jämshögs, Partille och Själevads kommuner.

Fattigvdrdsdirektören i Stockholm, stadsfullmäktige i Sundsvall samt

svenska fattigvårds- och barnavårds förbundet hava uttalat sig för dyrorts­

gradering beträffande bidragsförskotten, örn sådan komme till stånd i fråga

örn folkpensionerna och barnbidragen.

Jämväl länsstyrelsen i Västerbottens län har framhållit sambandet med

dyrortsgraderingen av folkpensionerna samt förklarat, att även om lika starka

skäl för en dyrortsgradering icke förelåge, då det gällde bidragsförskotten, vo­

re det likväl obestridligt, att en tyngre försörjningsbörda åvilade barnförsör-

jare på en dyrare än på en billigare ort, varför länsstyrelsen icke ville ställa

sig avvisande mot den ifrågasatta dyrortsgraderingen av bidragsförskotten.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård har ställt sig betänksam lill

förslaget om dyrortsgradering under åberopande av de skäl, han anfört mot

dyrortsgradering av barnbidragen. Länsstyrelsen i Jönköpings län har uttalat

tveksamhet angående riktigheten och lämpligheten av den ifrågasatta

dyrortsgraderingen samt föreslagit liksom i fråga örn barnbidragen en

sådan lösning, att vederbörande kommuner skulle äga möjlighet att själva

meddela ett tillskott till bidragsförskottet, vilket tillskott, på sätt som örn

kommunala pensionstillskott vore stadgat, icke skulle vara att anse som fat­

tigvård. Barnavårdsnämnden i Lenhovda har uttalat betänkligheter mot det

rättvisa i en dyrortsgradering. Drätselkammaren i Boden har avstyrkt dyr­

ortsgradering icke minst ur synpunkten, att staden, som tillhörde högsta dyr-

ortsgruppen, vore omgiven av en intill stadsgränserna bebyggd landskommun,

som tillhörde lägsta dyrort, vilket med bestämdhet torde innebära, att staden

finge en icke önskvärd inflyttning av barnaföderskor eller mödrar till barn

utom äktenskap.

Befolkningskommissionen har tillstyrkt förnyat övervägande av möjlighe­

terna att meddela tillfällig, supplementär hjälp utan fattigvårds karaktär ut­

över bidragsförskott eller i avvaktan på beslut därom. Anledning funnes näm­

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

67

ligen att förmoda, att av olika skäl en sammanblandning av fattigvård och

bidragsförskott ej sällan eljest skulle bliva nödvändig. Därmed skulle den i

här ifrågavarande fall viktiga avgränsningen från fattigvården icke kunna

iakttagas.

Departementschefen.

Med hänsyn till den föreslagna lagstiftningens syfte synas barnbidragens

och bidragsförskottens normalbelopp böra så avpassas, att det allmänna ge­

nom desamma helt utfyller vad som eljest skulle komma att brista i de för

barnets uppehälle och uppfostran nödvändiga ekonomiska tillgångarna. Vid

bestämmandet av beloppens storlek får emellertid ej förbises, att den före­

slagna lagstiftningen omfattar, med undantag beträffande de föräldralösa

barnen, sådana fall, då bidrag till barnets uppehälle i en eller annan form kan

påräknas från den ena av barnets föräldrar, nämligen modern. De av de

sakkunniga föreslagna beloppen synas mig hava blivit, under iakttagande av

de omständigheter, som sålunda äro av betydelse vid bestämmandet av deras

storlek, i stort sett väl avvägda.

Vad förut anförts äger emellertid tillämpning endast under den förutsätt­

ningen, att dyrortsgradering av beloppen genomföres. I annat fall bliva be­

loppen uppenbart för små å dyrorterna. Genom proposition nr 15 har för

årets riksdag framlagts förslag innefattande dyrortsgradering av folkpensio­

nerna. De skäl, som anförts för dyrortsgradering därutinnan, äga tillämp­

ning jämväl i fråga örn dyrortsgradering av nu ifrågavarande belopp. Vad

häremot anförts av styrelsen för svenska landskommunernas förbund synes

mig icke böra tillmätas någon större vikt. Jag vill i detta sammanhang erinra

örn, att i lagförslagen intagits bestämmelse av innehåll, att därest barn sta­

digvarande vistas å ort, som tillhör billigare ortsgrupp än moderns eller den

arbetsoförmögnes mantalsskrivningsort, å detta barn belöpande belopp med

hänsyn därtill skall nedsättas.

Särskild kritik har riktats mot den föreslagna relativa nedsättningen av

beloppen vid större barnantal. Av kostnadsskäl låter det emellertid knap­

past tänka sig, att samma belopp skulle utgå för varje barn som nu föreslås

för ett barn. En sänkning av det för ett barn föreslagna beloppet åter skulle

innebära fara för att fattigvård måste tillskjutas i det stora antalet fall, där

endast ett till hjälp berättigat barn finnes. Liknande betänkligheter skulle

visserligen icke möta mot att bestämma beloppet med hänsyn till det fak­

tiska förhållandet, huruvida barnet vårdas tillsammans med sina syskon. En

sådan anordning låter sig emellertid endast med svårighet genomföra i prak­

tiken. Av nu anförda skäl ansluter jag mig sålunda till de sakkunnigas för­

slag i förevarande hänseende.

Förslaget örn högre barnbidrag för de föräldralösa barnen har icke vunnit

allmän anslutning. Det torde emellertid få anses motiverat därav, att dessa

barn för sitt uppehälle helt äro hänvisade till barnbidraget. De farhågor,

som i detta sammanhang uttalats för en allmän höjning av fosterlönerna,

kunna väl icke helt avvisas. Det bör emellertid uppmärksammas, att det ålig­

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

ger barnavårdsnämnderna att vid utövandet av sin kontroll över fosterbarns-

vården i möjligaste mån tillse, att, därest fosterlönerna höjas, denna höjning

kommer barnen tillgodo genom förbättring i deras villkor.

Slutligen har den föreslagna begränsningen av bidragsförskotten till det

genom dom eller avtal bestämda beloppet klandrats i några yttranden. Det

kan icke förnekas, att i några dock sannolikt fåtaliga fall denna begränsning

kan nödvändiggöra tillskott från fattigvården. Begränsningen är emellertid

en nödvändig följd av hjälpverksamhetens konstruktion som ett förskotte-

rande av visst fastställt underhållsbidrag.

I fråga örn bidragsförskotten har den avvikelsen gjorts från sakkunnigför­

slaget, att tillägg under barnets späda ålder föreslås skola utgå liksom be­

träffande barnbidragen.

Då det uppenbarligen i åtskilliga fall kommer att inträffa, att tillskott

måste lämnas för att utfylla otillräckliga barnbidrag och bidragsförskott,

har jag i syfte att bereda kommunerna möjlighet att lämna tillskott utan

fattigvårds karaktär till barnbidrag och bidragsförskott låtit verkställa om­

arbetning av lagen om kommunala pensionstillskott m. m.

Inkomstgränser och avdrag för inkomst.

De sakkunniga.

Enligt 1913 års lag om allmän pensionsförsäkring var rätten till pensions­

tillägg för barn på sådant sätt beroende av föräldrarnas inkomst, att från

det högsta barntillägget, 102 kronor, skulle dragas ^6/io av det belopp, varmed

årsinkomsten översteg för man 425 kronor, för kvinna 400 kronor samt för

äkta makar 825 kronor. Den enligt 6 § lagen om folkpensionering utgåen­

de tilläggspensionen till pensionsberättigad, vilkens årsinkomst ej uppgår

till 450 kronor, belöper sig till ett belopp av 250 kronor, minskat med 7/io av

vad den pensionsberättigades årsinkomst må överstiga 100 kronor.

De sakkunniga hava föreslagit, att inkomstgränsen för åtnjutande av ore­

ducerat barnbidrag skall sättas till, för änka 600 kronor samt för äkta makar

900 kronor. Enligt tilläggsförslaget rörande dyrortsgraderade barnbidrag

äro även nämnda belopp dyrortsgraderade.

Vid avvägandet av dessa belopp ha de sakkunniga utgått från arbetsför än­

kas förhållanden, därvid de sakkunniga ansett, att en sådan änkas existens­

minimum borde upptagas något högre än det belopp av 450 kronor, som

enligt lagen om folkpensionering gällde för rätt till tilläggspension utan hän­

syn till förekomsten av barn. Man borde nämligen enligt de sakkunnigas me­

ning beakta, att en sådan änka såväl i fråga om kläder som föda krävde

mera än en invalid eller åldrig person. Att för invalida änkor eller övriga

ensamstående invalida personer med minderåriga barn uppställa andra reg­

ler i detta avseende än för arbetsföra änkor hava de sakkunniga ansett icke

vara görligt, då särskilt beträffande änkor det ofta vore omöjligt att draga

en bestämd gräns mellan arbetsföra och invalider.

69

Beträffande inkomstgränsen för äkta makar hava de sakkunniga erinrat

örn att enligt 1913 års pensionsförsäkringslag den övre inkomstgränsen för

erhållande av oavkortade barntillägg i det närmaste vore dubbelt så hög som

för en ensamstående person. En sådan regel hava de sakkunniga emellertid

icke ansett sig kunna förorda i fråga om barnbidragen, detta särskilt med

hänsyn till att den del av levnadskostnaderna, som utgjordes av hyra för bo­

stad, ingalunda behövde vara dubbelt så hög för två makar med minderåriga

barn som för en ensamstående person i samma ställning. Inkomstgränsen

har därför i detta fall ansetts böra sättas till 900 kronor.

Beträffande avdragsreglerna hava de sakkunniga framhållit, att dessa reg­

ler i fråga om barnbidragen icke kunde såsom inom folkpensioneringen ha

någon betydelse för att främja intresset av sparande för ålderdomen men väl

för att påverka de arbetsföra änkornas eller hustrurnas intresse att genom

förvärvsarbete bereda de sina försörjning. Ur sistnämnda viktiga synpunkt

kunde förutnämnda enligt 6 § lagen om folkpensionering gällande avdrags-

regel synas väl sträng, åtminstone beträffande lägre inkomster, och det kun­

de ifrågasättas, huruvida icke en mildare avdragsregel i sådana fall borde

uppställas för barnbidragen. De sakkunniga hava likväl stannat vid att fö­

reslå en liknande avdragsregel, som den för tilläggspensioner gällande.

Härom hava de sakkunniga anfört:

Det kunde icke vara lämpligt, att olika avdragsregler gällde för de båda

understödsformerna, då ett betydande antal invalider med tilläggspensioner

även erhölle barntillägg. Det borde även bemärkas, att de inkomstbelopp,

som vid barnbidragens beräkning icke skulle verka minskande, vöre mång­

dubbelt högre än motsvarande inkomstbelopp inom folkpensioneringen, och

de vore så pass stora, att de på landsbygden i allmänhet torde någorlunda

motsvara en arbetsför änkas existensminimum. De skäl, som kunde anföras

för vare sig en välvilligare avdragsregel eller för denna regel själv, kunde

därför knappast tillmätas giltighet beträffande inkomster, vilka mera avse­

värt överstege denna gräns. De sakkunniga föresloge alltså, att intill ett in­

komstbelopp, som med 300 kronor överstege 600 kronor för en änka och 900

kronor för äkta makar, sju tiondelar av inkomsten över nämnda gränser

skulle avdragas från barnbidragen och att för den del av inkomsten, som

överstege för en änka 900 och för äkta makar 1,200 kronor, barnbidraget

skulle minskas med inkomstens hela belopp. Genom denria^ ytterligare be­

gränsning åstadkommes, att barnbidrag icke komme att utgå till föräldrar,

då deras inkomster voxe jämförelsevis goda.

De omförmälda olika inkomstgränserna skola enligt tilläggsförslaget röran­

de dyrortsgraderade barnbidrag jämväl dyrortsgraderas. Av följande tabell

framgå de av de sakkunniga föreslagna barnbidragsbeloppen i ortsgrupp 1

vid viss årsinkomst.

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

70

Kungl. Majis proposition nr 276.

Årsinkomst:

kronor

Barnbidragens belopp, kro n o r

1 barn

2 barn

3 barn

4 barn

5 barn

6 barn

Ensamstående person:

0—600.........................................

240

420

600

720

840

960

700.............................................

170

350

530

650

770

890

800.............................................

100

280

460

580

700

820

900.............................................

30

210

390

510

630

750

1,000......................................

—

110

290

410

530

650

1,100.............................................

—

10

190

310

430

550

1,200.............................................

—

—

90

210

330

450

1,300.............................................

—

—

—

110

230

350

1,400.............................................

—

—

—

10

130

250

1,500...............................

—

—

—

_

30

150

1,600......................................

—

—

—

—

50

Två makar:

0—900....................

240

420

600

720

840

960

1,000...............................

170

350

530

650

770

890

1.100...........................

100

280

460

580

700

820

1.200.............................

30

210

390

510

630

750

1,300.............................

—

110

290

410

530

650

1.400...........................

—

10

190

310

430

550

1,500...............................

—

—

90

210

330

450

1,^00......................................

—

—

—

110

230

350

1,700......................................

10

130

250

1,800.................................

—

_

____

30

150

1,900..................................

—

—

—

—

50

I fråga om bidragsförskotten hava de sakkunniga föreslagit inkomstgrän­

serna i stort sett 300 kronor högre än för barnbidragen. I fråga om äkta

makars inkomst är dock skillnaden vid dyrortsgradering icke fullt så stor.

Den högre inkomstgränsen har av de sakkunniga motiverats framför allt där­

med, att hänsyn tagits till det stora antalet kvinnliga yrkesutövare med lön

huvudsakligen i form av naturaförmåner, vilkas värde måste skattas till täm­

ligen högt belopp. Dessa kvinnor kunde vanligen icke ha barnet hos sig och

deras kontanta lön räckte icke till för att betala fosterlega för barnet. Vär­

det av den föreslagna lagstiftningen skulle väsentligt minskas, om densamma

icke komme att omfatta denna kategori av hjälpbehövande mödrar. Ur prin­

cipiell synpunkt motiverades den högre inkomstgränsen för ogifta mödrar

och frånskilda hustrur därmed, att det för dessa icke vore fråga örn under­

stöd i egentlig mening utan örn ett förskott, som återkrävdes av den under-

hållsskyldige.

Avdragskvoten för högre inkomst hava de sakkunniga föreslagit till en

halv i stället för sju tiondelar för att förenkla uträkningen av bidragsför­

skotten.

Yttrandena.

De av de sakkunniga föreslagna inkomstgränserna för rätt till

barnbidrag lia i allmänhet icke föranlett anmärkningar i yttrandena.

Länsstyrelsen i Uppsala län har emellertid erinrat örn, att enligt de sakkun­

nigas utredning nära 66 % av änkor med minderåriga barn hade en in­

komst av mindre än 600 kronor och således redan med ett oförsörjt barn

bleve berättigade till barnbidrag, samt har härom anfört:

71

De gjorda beräkningarna framkallade stor tvekan, huruvida det verkligen

kunde vara riktigt, att en så betydande del av änkorna vore i behov av bidrag

av allmänna medel, eller örn man icke här hade att befara en mindre lycklig

utsträckning av den offentliga understödsverksamheten till grupper, som hit­

tills rett sig med egna krafter. Det måste också erinras, att den nu nämnda

inkomstberäkningen icke vore densamma som av de sakkunniga föresloges

i enlighet med de i folkpensioneringslagen angivna grunderna. Huru dessa

grunder, som vore konstruerade för åldringar och invalider, men icke tor

arbetsföra, skulle komma att falla ut vid tillämpningen av inkomstgran-

serna för arbetsföra änkor, som sökte barnbidrag, kunde knappast beräknas.

Möjligen skulle man kunna antaga, att pensionsnämnderna bleve mera be­

nägna än beskattningsmyndigheterna att beräkna änkornas inkomst lågt och

att understödsklientelet således enligt förslaget skulle komma att fa större

omfattning än den statistiska utredningen angåve. Betänkligheterna mot

en så vidsträckt understödsverksamhet växte då i styrka.

Fattigvårdsstyrelsen i Norrköping, vars yttrande åberopats av stadsfull­

mäktige därstädes, har med instämmande av länsstyrelsen i Östergötlands

lån önskat en ändrad proportion mellan de för olika inkomstgrupper före­

slagna bidragen till förmån för de sämst ställda. Fattigvårdsstyrelsen har

därvid särskilt tänkt på fall, då en änka hade flera barn i sådan ålder, att

modern kanske helt måste ägna sig åt deras vård. Det vore knappast rätt­

vist, att en sådan moder icke skulle få större barnbidrag än en moder med

samma antal barn, vilken vore i stånd att förtjäna 600 kronor örn året, där­

för att barnen vore äldre och ej i samma grad som i det förra fallet behövde

ständig tillsyn.

Stadsfullmäktige i Kungsbacka ha påpekat, att på grund av naturaförmå­

nernas ofta låga värdesättning i synnerhet på landsbygden det vore troligt,

att bidrag bomme att sökas av personer, som för närvarande utan större olä­

genhet fostrade sina barn utan bidrag från stat eller kommun.

Barnavårdsnämnden i Luleå samt kommunalfullmäktige i Kisa och Slätt­

högs kommuner lia uttalat sig för en sänkning av inkomstgränserna med 150

kronor.

Kommunalnämnden i Flen har ansett de föreslagna inkomstgränserna vara

beräknade i knappaste laget.

Reglerna rörande avdrag för änkas inkomstha rönt kritik i några

yttranden. Medicinalstyrelsen har påpekat, att nämnda regler visserligen

vore lindrigare än folkpensioneringslagens men avsevärt strängare än mot­

svarande danska lags. För att moderns intresse av att söka genom eget ar­

bete öka sin möjlighet att sörja för barnen icke skulle avtrubbas eller helt

bortfalla syntes det styrelsen vara önskvärt, att dessa regler ytterligare lind­

rades.

Statskontoret bar anmärkt, att avdragen avpassats på sådant sätt, att sum­

man av årsinkomst och barnbidrag är konstant beträffande ensamstående

person från en årsinkomst av 900 kronor och i Iråga örn äkta makar från en

årsinkomst av 1,200 kronor intill den högsta årsinkomst, som kan vara för­

enad med barntillägg. Stockholms stads statistiska kontor har gjort en till

sin innebörd likartad anmärkning samt erinrat örn alt nu påtalade förhål­

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

72

lande är ägnat att motverka förslagets syfte, emedan det måste anses som

en viktig synpunkt, att avdragsreglerna påverka änkornas intresse att genom

förvärvsarbete bereda sina barn förbättrad försörjning. I samma riktning

hava även stadsfullmäktige i Sundbyberg uttalat sig.

Stadsfullmäktige i Malmö ha förklarat sig dela barnavårdsnämndens i

staden mening, att det kunde ifrågasättas, huruvida de föreslagna avdrags­

reglerna skänkte erforderlig trygghet för bibehållande av den enskildes in­

tresse av att kunna på egen hand försörja sig och de sina.

De av de sakkunniga föreslagna inkomstgränserna för rätt till

bidragsförskott och avdragen för inkomst ha i allmänhet

icke föranlett erinringar i yttrandena.

De sakkunnigas ståndpunkt att göra rätten till bidragsförskott beroende

av moderns ekonomiska ställning har klandrats endast av majoriteten i Stock­

holms stads drätselnämnd, som därutinnan framhållit:

I likhet med de sakkunniga finner nämnden det följdriktigt, att hjälpen

icke erhåller karaktär av fattigvård. De sakkunniga hava emellertid vid

förslagets utformande icke fasthållit denna princip, som vid en konsekvent

tillämpning leder till att bidragsförskott skall utgå lika till alla ifrågakom-

mande barn, oavsett moderns inkomst eller ekonomiska ställning i övrigt. De

hava tvärtom gjort en sådan inskränkning i principens tillämpning, att bi­

dragsförskott icke skall utgå, då modern är i stånd att ensam försörja barnet.

Förslagställarna hava synbarligen funnit delta innebära ett avsteg från den

av dem själva uppställda principen och för att komma förbi denna svårig­

het föreslagit normer för behovets konstaterande. Uppenbart är emellertid,

att en individuell och en normaliserad behovsprövning icke företer någon skill­

nad i sak. Man tvingas därför att karakterisera de föreslagna bidragsför­

skotten, med den utformning förslaget givits, såsom i realiteten en efter taxa

utgående fattigvård.

Länsstyrelsen i Uppsala län har anmärkt, att den föreslagna inkomstberäk­

ningen komme att avsevärt verka ojämnt.

Fattigvårds- och barnavårdskonsulenten i sjunde distriktet samt barna­

vårdsnämnderna i Uppsala och Linköping hava ifrågasatt riktigheten av att

inkomstgränsen för rätt till bidragsförskott sättes högre än för rätt till barn­

bidrag. Fattigvårds- och barnavårdskonsulenten har därvid erinrat örn att

det kunde länkas, att en moder under samma tid vore berättigad till såväl

barnbidrag som bidragsförskott. Barnavårdsnämnderna i Uppsala och Lin­

köping hava framhållit möjligheten, att denna anordning kunde medföra

minskat intresse för en ogift moder att ingå äktenskap med barnets fader.

Om fadern bleve arbetsoförmögen skulle nämligen barnbidrag utgå, om för­

äldrarna vore gifta, men modern erhålla bidragsförskott, om äktenskap icke

ingåtts. Å andra sidan har majoriteten inom stadsfullmäktige i Hudiksvall

föreslagit, att inkomstgränsen för rätt till barnbidrag skulle höjas till samma

belopp som den för rätten till bidragsförskott föreslagna. Stadsfullmäktige

i Lidköping hava hemställt, att de för rätt till bidragsförskott föreslagna

inkomstgränserna måtte höjas med 100 kronor, samt kommunalfullmäktige i

Ovansjö kommun, att motsvarande inkomstgränser för äkta makar måtte

höjas med 200 kronor. Barnavårdsnämnden i Jämshögs kommun har ansett,

Kungl. Maj-.ts proposition nr 276.

Kungl. Maj.ts proposition nr 276.

73

att det belopp, varmed makarnas inkomst skulle höjas vid förekomsten av

barn, som icke vore berättigade till barnbidrag, borde sättas högre än till före­

slagna 100 kronor.

I fråga om reglerna för avdrag av inkomst har Stockholms stads statistiska

kontor anfört, bland annat:

Örn Pn betecknar det högsta bidragsförskottet för en moder med 2 eller

flera barn, kommer en inkomstökning inom gränserna

1,200 kronor och Pn + 930 kronor

att helt avdragas från bidragsförskottet. Om modern erhåller en ytterligare

arbetsinkomst inom dessa gränser, medför detta ingen ökning av hennes sam­

manlagda inkomst, d. v. s. bidragsförskott + övriga inkomster. Avdragsreg-

lerna för gifta personer utan dyrortsgruppering eller i ortsgrupp 1 äro de­

samma som i redan behandlade fall med den skillnad, att den kritiska in­

komstgräns, ovanför vilken inkomstökningen helt avdrages från barnbidra­

get, ligger 300 kronor högre.

Vad sålunda sagts om inkomstökning gällde givetvis även analogt om in­

komstminskning. De påtalade olägenheterna framträdde ännu mera vid dyr-

ortsgradering. Det torde alltså vara uppenbart, att de föreslagna avdragsregler-

na vöre mindre ändamålsenliga och innebure vissa risker för verkningar i

motsatt riktning mot den åsyftade samt att det givetvis vore möjligt att

konstruera avdragsregler, vilka stöde helt i överensstämmelse med den före­

slagna lagstiftningens mening och vore befriade från de ovan påpekade

riskerna.

En anmärkning av liknande innebörd har framställts av befolkningskom-

missionen. Jämväl Överståthållarämbetet samt fattigvårdsdirektören och fat-

tigvårdsnämnden i Stockholm hava betonat, att avdragsreglerna under vissa

förhållanden ledde till det resultatet, att moderns intresse av att genom eget

arbete skaffa sig inkomst motverkades.

Departementschefen.

Vad först angår reglerna för avdrag av inkomst, synas de anmärkningar,

som framställts mot förslaget i denna del av statskontoret samt Stockholms

stads statistiska kontor, böra beaktas.

Till belysande av de påpekade mindre lyckliga verkningarna av den av

de sakkunniga föreslagna avdragsregeln hava tabeller uppgjorts, avseende

barnbidrag och bidragsförskott i ortsgrupperna 1 och 3. Tabellerna, vilka

betecknats med nr 1—4, hava intagits i särskild bilaga (Bilaga A), som fo­

gats vid statsrådsprotokollet i detta ärende.

Av tabell 1 framgår exempelvis, att i ortsgrupp 1 för en änka med tre barn

och årsinkomsten 600 kronor summan av inkomst och barnbidrag utgör 1,200

kronor. Örn hennes inkomst ökas till 900 kronor, utgör summan av inkomst

och barnbidrag 1,290 kronor. Örn hennes inkomst ytterligare ökas till exem­

pelvis 1,200 kronor, utgör summan av inkomst och barnbidrag fortfarande

1,290 kronor. Örn änkan vid en årsinkomst av 900 kronor har möjlighet

att erhålla ett arbete, som inbringar exempelvis 300 kronor örn året, har

hon således intet direkt ekonomiskt intresse av att åtaga sig detta arbete.

Tabell 3 utvisar bland annat, att i ortsgrupp 1 moder med tre barn

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

och årsinkomsten 900 kronor erhåller i bidragsförskott 600 kronor om året.

Summan av inkomst och bidragsförskott utgör alltså 1,500 kronor. Om hen­

nes inkomst ökas till 1,200 kronor, minskas bidragsförskottet till 450 kronor,

varför summan av inkomst och bidragsförskott utgör 1,650 kronor. Örn hen­

nes inkomst ytterligare ökas till exempelvis 1,500 kronor, minskas det ur­

sprungliga bidragsförskottet till 150 kronor. Summan av inkomst och bi­

dragsförskott utgör alltså fortfarande 1,650 kronor. Om modern vid en

årsinkomst av 1,200 kronor har möjlighet att erhålla ett arbete, som in­

bringar exempelvis 300 kronor örn året, har hon sålunda intet direkt ekono­

miskt intresse att åtaga sig detta arbete.

Olägenheter av detta slag synas emellertid kunna avhjälpas, om avdrags-

regeln i överensstämmelse med vad som gäller för rätt till tilläggspension

får sådan formulering, att viss kvot av den inkomst, som överstiger en be­

stämd minimigräns, avdrages. Denna kvot torde kunna bibehållas vid av

de sakkunniga beträffande barnbidrag föreslagna sju tiondelar.

I yttrandena har även ifrågasatts riktigheten av att konstruera olika in­

komstgränser för rätten till barnbidrag och bidragsförskott. En jämförelse

mellan de vid olika inkomstgränser utgående barnbidragens respektive bi­

dragsförskottens belopp utvisar även, att på grund av denna olikhet vissa

mindre lyckliga resultat uppstå. I detta avseende kan hänvisas till tvenne

tabeller, avseende ortsgrupperna 1 och 3, vilka tabeller -—- betecknade nr 5

och 6 — intagits i förutnämnda Bilaga A.

Av tabell 5 framgår, att i ortsgrupp 1 för en moder med ett utomäkten-

skapligt barn och 900 kronor i årsinkomst bidragsförskottet utgör 240 kro­

nor, medan en änka med ett barn och 900 kronor i årsinkomst erhåller

blott 30 kronor i barnbidrag. Vid 1,200 kronors årsinkomst erhåller en

änka med tre barn 90 kronor och en moder med tre utomäktenskapliga

barn 450 kronor. Vid 1,200 kronors årsinkomst är bidragsförskottet för en

moder med två utomäktenskapliga barn större än barnbidraget för en änka

med fyra barn. De påtalade olägenheterna äro lika stora i högre ortsgrupper.

På grund av nu angivna förhållanden föreslår jag den avvikelsen från

de sakkunnigas förslag, att inkomstgränserna bestämmas till samma belopp

för såväl barnbidrag som bidragsförskott. För att tillgodose de kvinnliga

yrkesutövare, vilkas avlöningsförhållanden åberopats av de sakkunniga så­

som skäl för den högre inkomstgränsen i fråga om bidragsförskotten, före­

slår jag, såsom i specialmotiveringen närmare skall angivas, särskilda reg­

ler för beräknande av värdet av naturaförmåner. I nu nämnda syfte före­

slås jämväl bestämmande av inkomstgränserna för ogift person i dyrorts-

grupp 2 till 800 kronor och i dyrortsgrupp 3 till 1,000 kronor.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts har jag låtit omarbeta de

sakkunnigas förslag.

Till jämförelse mellan de belopp, som utgå enligt departementsförslaget

(A), de sakkunnigas förslag till lag om barnbidrag (B) och de sakkunnigas

förslag till lag örn förskottering av underhållsbidrag till barn (C) hava ut­

arbetats tabeller, avseende ortsgrupperna 1 och 3, vilka tabeller — beteck­

nade nr 7 och 8 — intagits i Bilaga A.

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

75

Verksamhetens organisation.

De sakkunniga.

Barnbidragen hava de sakkunniga föreslagit skola handhavas av pen-

sionsstyrelsen och pensionsnämnderna med biträde av styrelsens ombud. De

sakkunniga hava ansett det uteslutet ur saväl ekonomiska som organisatoriska

synpunkter att skapa en ny organisation för ändamålet. Vid valet av pen-

sionsstyrelsen och pensionsnämnderna har framför allt den omständigheten

varit avgörande för de sakkunniga, att reglerna för barnbidrags utgående

utformats i anslutning till bestämmelserna om folkpensionering, särskilt ifrå­

ga örn uppskattningen av de sökandes inkomster. Möjligheten att som kom­

munalt organ anlita barnavårdsnämnderna eller att skapa någon form av

arbetsgemenskap mellan dessa och pensionsnämnderna har även övei vägts av

de sakkunniga. Det kunde visserligen synas önskvärt att för barnbidrags-

verksamheten anlita den speciella sakkunskap, som funnes representerad

hos barnavårdsnämnderna, men de sakkunniga hava likväl ansett detta icke

erforderligt med hänsyn till den utformning, som de föreslagna bestämmelser­

na erhållit. De sakkunniga hava funnit pensionsnämnderna vara väl skicka­

de att handhava verksamheten, och den enda mera vägande invändning,

som enligt de sakkunnigas mening kunde riktas mot en sadan anordning,

nämligen att det ofta förflöte ganska lång tid mellan pensionsnämndernas

sammanträden, borde lämpligen kunna undanröjas genom en ändring i för

dem gällande instruktion. Därtill komme, att denna olägenhet i väsentlig

mån kunde motverkas genom den i förslaget förutsatta möjligheten till kom­

munal förskottering av barnbidrag.

Vid avgörandet av frågan örn lämpligt organ för förskotteringen av

underhållsbidrag hava de sakkunniga till en början avvisat tanken på

fattigvårdsstyrelserna på grund av nödvändigheten att klart särskilja förskot-

teringsverksamheten från fattigvården. Det läge däremot enligt de sak­

kunnigas mening nära till hands att låta pensionsnämnderna få hand örn

verksamheten, enär förskotteringen byggde på ett bidragssystem, som hade

åtskilliga beröringspunkter med folkpensioneringen. Denna lösning innebure

bland annat den fördelen, att förskotteringens karaktär av ett slags pensio­

nering, skild från fattigvården, tydligt markerades. Inom pensionsnämnder­

na vore man därjämte van vid den inkomstberäkning, som bleve nödvändig

för bidragsförskottens bestämmande.

Då de sakkunniga likväl ansett övervägande skäl tala för att anförtro verk­

samheten åt barnavårdsnämnderna, hava de motiverat sin ståndpunkt med

att dessa nämnder handhade uppsikten över de utomäktenskapliga barnen

och på grund härav vore väl förtrogna med dessa barns levnadsförhållanden.

De undersökningar rörande barnets och föräldrarnas förhållanden, som ble­

ve erforderliga för prövning av ansökan örn bidragsförskott, syntes därför,

örn förskotteringen anförtroddes barnavårdsnämnderna, i regel icke behöva

bliva alltför betungande. Som stöd för sitt förslag hava de sakkunniga vida­

re erinrat örn alt nämnderna redan nu vöre viii insatta i den indrivnings-

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 276.

verksamhet, som förslaget pålade dem, varjämte nämnderna i barnavårds-

männen hade en kår av funktionärer, som åtminstone i större kommuner

torde vara väl lämpad för de nya uppgifter förskotteringen komme att med­

föra.

Yttrandena.

Mot den av de sakkunniga föreslagna organisationen av barnbidragsverk-

samheten hava starka gensagor framställts i ett flertal yttranden.

V ad först angår handhavandet av barnbid r ags ver ksamhe-

t e n har pensionsstyreisen funnit det vara uppenbart, att i den mån under-

stödsklientelet, såsom i stor utsträckning bleve fallet, komme att utgöras

av arbetsföra personer, det i samma mån fordrade lokal tillsyn och kon­

troll i en långt högre grad än ett klientel, som utgjordes av invalider och åld­

ringar. En dylik effektivare tillsyn och kontroll kunde näppeligen, åtminsto­

ne när det gällde större kommuner, utövas av pensionsnämnd. utan borde

tillkomma kommunal myndighet med egen medelsförvaltning och möjlighet

att för ändamålet anlita särskilda tjänstemän.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård har anfört, bland annat:

Till en början ville inspektören vända sig mot den schablonmässiga upp­

skattning av vederbörandes inkomst, som pensionsnämnderna vore nödsakade

att företaga i brist på personal, som kunde verkställa ingående undersökningar

i varje understödsfall. En styrka i understödsverksamheten sådan den hittills

bedrivits i kommunerna hade varit den individuella prövning, som företagits

i varje fall, och den hjälp, som i enlighet härmed meddelats. Genom det nu

föreslagna förfarandet skulle detta upphöra. Men ej nog härmed. Det torde

vara fullständigt uteslutet, att pensionsnämnderna skulle i tillfyllestgörande

grad kunna följa de en gång uppkomna understödsfallen. De sakkunniga för­

utsatte tydligen även detta, då de i 6 § föreskreve plikt för föräldrar eller för­

myndare att, örn de ekonomiska förhållandena väsentligt förbättrades, utan

oskäligt dröjsmål anmäla detta hos vederbörande pensionsnämndsordföran-

de. Erfarenheten från understödsverksamheten ute i kommunerna torde

ganska tydligt ha givit vid handen, att något pålitligt meddelande från de un­

derstöddas sida icke vore att förvänta i detta avseende. Ovissheten örn vad

som menades med att de »ekonomiska förhållandena väsentligen förbättras»

torde också medföra, att dylika uppgifter icke kunde förväntas inkomma. Den

enda möjligheten att följa fallen torde vara, att en fortlöpande tillsyn ut­

övades.

Den föreslagna organisationen funne inspektören icke vara lycklig och

icke heller i stånd att — åtminstone icke utan utbyggnad med åtföljande or-

ganisationskostnader —- utöva den tillsyn, vilken förut omnämnts vara både

befogad och nödvändig. Skulle den föreslagna reformen genomföras, ansåge

inspektören, att barnavårdsnämnden borde anlitas såsom verkställande or-

gam Även fattigvårdsstyrelsen kunde komma ifråga, men då verksamheten

avsåge barn och då nämnden i många fall ändå torde komma i beröring med

de barn, som tilldelades barnbidrag, talade alla skäl för att denna myndighet

finge hand om uppgiften. De sakkunniga förutsatte också enligt 11 § att, örn

särskilda skäl förelåge, pensionsstyrelsen finge föreskriva, att utbetalning av

barnbidrag skulle ske till barnavårdsnämnderna eller annan med skyldighet

att utlämna dessa i den ordning, som prövades vara för barnet mest gagne-

ligt. Av motiven framginge ej, huruvida barnavårdsnämnd, örn den enligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

77

nämnda paragraf medgåves rätt att uppbära barnbidrag, kunde förfara där­

med t. ex. på sådant sätt, att bostadshyra erlades, matanvisningar och kläder

anskaffades och i övrigt ordnades så att bidraget huvudsakligen komme för­

äldrarna och barnen till godo in natura, då föräldrarna visade sig sakna för­

måga att handha kontanter men ändock icke ansåges olämpliga att vårda

barnen. Vidare behövdes i stor utsträckning lämnas råd och hjälp till för­

äldrar vid barnens fostran och utbildning. Hela systemet med tillsyn och

rådgivning i alla dess många detaljer läte sig mycket lättare genomföra och

mottoges med större förståelse, om det utövades av det kommunala organ,

som medverkat till barnbidragets beviljande. Inspektören finge därför be­

stämt tillstyrka, att barnavårdsnämnden bleve organ för den ifrågasatta verk­

samheten. Den förskottering av barnbidrag, som i avvaktan på pensionssty-

relsens beslut förutsattes, skulle även kunna verkställas genom barnavårds­

nämnden.

Stadsfullmäktige i Stockholm ha biträtt av barnavårdsnämnden, fattig-

vårdsnämnden och drätselnämnden uttalad uppfattning, att barnavårds­

nämnderna i stället för pensionsnämnderna borde anförtros den nya verk­

samheten. Det huvudsakliga skälet har för dessa myndigheter varit, att den

fortlöpande kontroll, som nu utövades av fattigvårdsstyrelse respektive bar­

navårdsnämnd över såväl understödens behövlighet och användning som

barnens vård, helt bortfölle, om verksamheten skulle handhavas av pensions­

nämnderna.

Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Kalmar län ha — för undvikan­

de av splittring i den sociala hjälpverksamheten — föreslagit, att barna­

vårdsnämnderna måtte få handhava barnbidragen.

Länsstyrelsen i Stockholms län har ansett barnavårdsnämnderna på grund

av arten av deras verksamhet vara de organ, som hade bästa möjlighet och

förmåga att tillse, att den föreslagna hjälpformen fyllde sitt syfte. Barna­

vårdsnämnderna borde därvid tillerkännas befogenhet att avgöra, huruvida

understöden skulle utgivas kontant eller in natura.

Stadsfullmäktige i Göteborg, Malmö, örebro, Karlskrona, Sölvesborg och

Avesta ha jämväl förordat barnavårdsnämnderna som organ för barnbidrags-

verksamheten. De kommunala myndigheterna i Malmö och Örebro, vilkas

uppfattning i förevarande avseende biträtts av stadsfullmäktige i nämnda stä­

der, lia framför allt betonat, att barnavårdsnämnderna på grund av sin orga­

nisation vore mera lämpade än pensionsnämnderna för den fortlöpande kon­

trollen över försörjarens och barnens inkomster samt bidragens användning.

Barnavårdsnämnden i Göteborg har framhållit, bland annat:

Pensionsnämnderna kunde icke äga den ingående kännedom örn ifrågava­

rande personers ekonomiska ställning och övriga å barnbidragets bevil­

jande och storlek inverkande faktorer, som erfordrades, utan måste därför

antingen själva genom undersökning vid besök i hemmen eller genom inhäm­

tande av de upplysningar, som hos olika myndigheter eller i ett centralregister

stöde att vinna, erhålla kunskap och bilda sig ett omdöme örn vederbörandes

förhållanden. Detta medförde olägenheter i första fallet för de hjälpbehö-

vande, vilka på det sättet besvärades av flera myndigheter, i senare fallet för

pensionsnämnderna, vilka finge fatta sina beslut grundade på andrahands-

uppgifter. Att uppdraga åt barnavårdsnämnderna att handlägga hithörande

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

ärenden syntes barnavårdsnämnden däremot kunna ske utan några olägen­

heter och utan några större organisationsändringar. Barnavårdsnämndernas

nuvarande uppgifter kunde enligt nämndens mening sägas på ett mycket in­

timt sätt hänga samman med ifrågavarande ärenden icke blott på det sätt, att

de gällde understödsfrågor av liknande beskaffenhet, utan ock därigenom

att de ofta komme att gälla samma klientel. Enligt 2 § lagen örn samhäl­

lets barnavård ålades barnavårdsnämnden att med uppmärksamhet följa de

inom kommunen rådande förhållandena i avseende å barns vård och upp­

fostran. Det syntes nämnden uppenbart, att just handläggandet av barnbi-

dragsärendena skulle bliva ett synnerligen kraftigt hjälpmedel för barnavårds­

nämnderna vid fullgörandet av denna uppgift, då nämnderna därigenom helt

osökt komme i beröring med det stora flertalet behövande barn inom kom­

munen.

Barnavårdsnämnden i Karlskrona har påpekat, att barnavårdsnämnder­

na vore lämpligare som organ för den nya verksamheten än pensionsnämn-

derna, bl. a. med hänsyn till de åtminstone i större kommuner befintliga

barnavårdsbyråerna, av vilka de flesta hade egen kassarörelse.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län, som uttalat sympatier för att åt barna­

vårdsnämnderna överlåta mesta möjliga av ifrågavarande ärenden, varigenom

större garanti för sakkunnig och enhetlig behandling syntes vara att förvän­

ta, har erinrat om att pensionsnämnderna i regel på grund av saknad av fast

anställda tjänstemän icke torde vara fullt rustade för den betydande utvidg­

ning av deras arbete, som ärenden rörande barnbidrag givetvis skulle med­

föra.

Stadsfullmäktige i Gävle lia med instämmande av länsstyrelsen i Gävle­

borgs län bl. a. påpekat den enligt fullmäktiges mening mindre tilltalande

konsekvensen av de sakkunnigas förslag, att frågan om bidrag åt de för­

äldralösa barnen, som hittills tillhört barnavårdsnämndernas verksamhet,

överflyttades till den för uppgiften åtminstone för närvarande sämre rusta­

de pensionsnämnden. Därest det skulle anses mindre lämpligt att från pen­

sionsnämnderna överföra barnbidragen för barn till arbetsoförmögen, vil­

ka bidrag hade sin motsvarighet i nu utgående pensionstillägg för barn,

skulle problemet kunna lösas så, att dessa bidrag bibehöllos hos pensions­

nämnderna, medan övriga bidrag — för änkors barn och föräldralösa barn

— skulle handhavas av barnavårdsnämnderna.

Svenska stadsförbundets styrelse har yttrat, bland annat:

Gällde det endast att räkna ut beloppen och besluta dem, läge ju pensions­

nämnderna närmast till, när såsom i förslaget bidragsgrunderna avpassats

efter för folkförsäkringen gällande principer. Men ville man för alla fall nå

effektiva resultat av bidragsverksamheten, torde man icke kunna stanna med

detta. Redan tanken att beloppens avpassande efter inträffade ändringar i

inkomstförhållandena skulle vara beroende av barnens målsmän av ena eller

andra slaget och icke av det utbetalande organets kontroll syntes orimlig. Men

vida betänkligare syntes vara, att någon tillsyn över barnen och de förhål­

landen, under vilka de levde, svårligen kunde väntas ifrågakomma från pen-

sionsnämndernas sida. Särskilt i fall, där mödrar och barn vistades på olika

orter, torde det vara nödvändigt att tillse, alt medlen komme till avsedd an­

vändning. En understödsform med enbart penningutbetalning utan någon

personlig omvårdnad av barnen syntes innebära en halvmesyr. Men med

Kungl. Majis proposition nr 276.

79

den organisation av understödsväsendet, man ännu finge räkna med, syntes

det naturliga vara, att barnavårdsnämnderna finge taga hand örn barn-

bidragsverksamheten, ehuru detta innebure en utvidgning av dessas verk­

samhetsområde.

Befolkningskommissionen, som erinrat örn att kommissionen föreslagit, att

barnavårdsnämnderna skulle handhava vissa uppgifter beträffande hjälp till

nödställda mödrar, har ansett det önskvärt och lämpligt, att de frågor, som

berörde barnavården liksom den därmed sammanhängande mödravården,

kunde omhänderhavas av en och samma kommunala nämnd.

Länsstyrelsen i Uppsala län har ansett skäl tala för att förlägga prövningen

av barnbidragen till barnavårdsnämnderna men framhållit, att frågan om

lämpligaste organ för barnbidragen, bidragsförskotten samt den av befolk­

ningskommissionen föreslagna mödrahjälpen borde underkastas mera ingå­

ende övervägande.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har anslutit sig till tanken, att

pensionsnämnderna skulle handhava verksamheten, samt därvid särskilt

gentemot vissa erinringar örn behövligheten av efterkontroll av barnbidrags-

fallen påpekat, att pensionsnämnderna hade att utöva efterkontroll i fråga örn

ändrade inkomster fördem, som åtnjöte folkpension eller tilläggspension. Läns­

styrelsen har emellertid ansett sig böra föreslå, att möjlighet i lagen bereddes

kommun, att, där så efter prövning av Kungl. Maj:t funnes lämpligt, låta

handläggningen av ärenden örn barnbidrag överflyttas från pensionsnämnd

till barnavårdsnämnd, med bibehållande i övrigt av den ordning för ären­

denas behandling, som i 27—34 §§ i lagen om folkpensionering stadgas.

Förespråkare lia ej heller saknats för fattigvårdsstyrelserna som organ för

verksamheten. Fattigvårdsstyrelsen i Jönköping har salunda funnit fattig­

vårdsstyrelserna uppenbart bättre skickade än pensionsnämnderna att hand­

lägga ifrågavarande ärenden.

Fattigvårdsstyrelsen i Göteborg har kritiserat den föreslagna organisatio­

nen framförallt för dess bristande snabbhet samt anfört:

Visserligen hade som motvikt mot denna olägenhet förutsatts möjlighet till

kommunal förskottering av bidragen. Oftast skulle det emellertid ankomma

på fattigvården att snabbt ingripa till hjälp vid ett t. ex. genom försörjarens

död plötsligt uppkommet understödsbehov i avvaktan på barnbidragsansök-

ningens slutliga avgörande. Då det avsåges att genom barnbidragen befria

barnen från att behöva anlita fattigvården, vore det enligt styrelsens mening

en otillfredsställande ordning, att på grund av långsamheten i handläggning­

en av barnbidragen fattigvården ganska ofta nödgades träda till i begyn­

nelsen. Den med hänsyn till kravet på snabbhet effektivaste ordningen vore,

att en och samma kommunala myndighet hade att upptaga ansökning örn

barnbidrag och träffa slutligt avgörande. Den föreslagna organisationen med

pensionsstyrelsen som central beslutande myndighet kunde emellertid enligt

styrelsens åsikt anses motiverad därav, att staten skulle svara för tre fjärde­

delar av kostnaderna för barnbidragen, varjämte största möjliga garanti för

en enhetlig behandling av ärendena vore förenad med en sådan ordning

samt barnbidragen tillika finge en förstärkt karaktär av pension med det

större sociala värde, som vore förenat därmed. Denna huvuddetalj i organi­

sationen borde därför, enligt styrelsens mening, kunna godtagas även från

80

Kungl. Majis proposition nr 276.

kommunal synpunkt, under villkor att möjlighet skapades för pensionssty-

relsen till en snabbare handläggning av barnbidragsäiendena än den, som

nu gällde beträffande pensionsärendena. Som kommunalt organ för ären­

dena rörande barnbidrag ansåge styrelsen, att fattigvårdsstyrelsen vore lämp­

ligast. De utredningar det här vore fråga om hänförde sig nämligen ute­

slutande till rent ekonomiska förhållanden, varjämte fattigvårdsstyrelsen

hade en organisation, som bäst lämpade sig för dylika utredningar. Här­

till vore att beakta, att i ett stort antal fall förhållandet komme att vara det,

att, då ansökan örn barnbidrag kunde ifrågakomma, fattigvårdsunderstöd i

fallet redan lämnats dessförinnan eller måste lämnas i avvaktan på barn-

bidragsansökningens slutliga handläggning hos pensionsstyrelsen, vadan fat­

tigvårdsstyrelsen i dessa ärenden ändock måste göra samma utredningar,

som komme i fråga i samband med barnbidragsansökningar i fallen. Där­

jämte tillkomme det ävenledes viktiga förhållandet, att fattigvården, även

sedan barnbidrag börjat utlämnas, komme att i ett stort antal fall behöva

lämna understöd till familjer, till vilka hörde barn, som erhölle barnbidrag.

Fattigvårdsstyrelsen vore även ur praktisk-organisatorisk synpunkt närmast

till att handhava den efterkontroll av barnbidragen, vilken med hänsyn till

änkornas från tid till tid ofta mycket växlande inkomster vore nödvändig.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet har funnit vissa skäl tala

för barnavårdsnämnden såsom det lämpligaste organet för den föreslagna

hjälpverksamheten men bar å andra sidan som sin åsikt uttalat, att barna­

vårdsnämnden icke borde belastas med nya tidskrävande uppgifter, framför

allt icke av understödsnatur, helst som dess uppgifter under de senare åren

genom ny lagstiftning väsentligt utökats. Emellertid har förbundet fram­

hållit, att ett intimt samarbete måste äga rum mellan pensionsnämnden och

barnavårdsnämnden, ett samarbete, som borde underlättas genom ett stad­

gande i själva lagtexten. Enligt förbundets åsikt kunde måhända samarbetet

mellan de båda nämnderna lämpligast åstadkommas genom att en ledamot

av barnavårdsnämnden deltoge i pensionsnämndens behandling av ärenden

rörande barnbidi-ag, genom gemensamma tjänstemän eller dylikt.

Bestämmelser örn samarbete mellan olika kommunala

myndigheter med hänsyn till barnbidragen ha efterlysts även i åtskil­

liga andra yttranden. Sålunda har fattigvårds- och barnavärdskonsulenten

i andra distriktet föreslagit, att ordföranden i barnavårdsnämnden skulle

vara berättigad, att, då pensionsnämnd behandlade ärende rörande barn­

bidrag, närvara och få sin mening antecknad till protokollet. Fattigvårds-

nåmnden, fattigvårdsdirektören och barnavårdsnämnden i Stockholm ha för­

ordat samarbete mellan barnavårdsnämnden och pensionsnämnden, vilket

samarbete enligt fattigvårdsnämndens mening för Stockholms del borde er­

hålla den formen, att pensionsnämnden finge anlita barnavårdsnämndens

tjänstemän för utrednings- och kontrolluppgifter samt för tillsynen å bidra­

gens användning, medan barnavårdsnämnden föreslagit, att underrättelse

skulle givas barnavårdsnämnd om varje fall, där barnbidrag söktes eller

beviljades. Länsstyrelsen i Uppsala län och barnavårdsnämnden i Uppsala

ha föreslagit, att en representant för barnavårdsnämnden skulle vara leda­

mot av pensionsnämnden.

81

Länsstyrelsen i Östergötlands lån liksom stadsfullmäktige och fattigvårds­

styrelsen i Norrköping ha funnit samarbete böra äga rum mellan pensions-

nämnden och fattigvårdens organ, medan barnavårdsnämnden i Linköping

ansett, att barnavårdsnämnden och pensionsnämnden å ena sidan borde

samarbeta med fattigvårdsstyrelsen å andra sidan.

Barnavårdsnämnden i Lund, vars yttrande biträtts av stadsfullmäktige

därstädes, har ansett, att samarbete mellan pensionsnämnd och barnavårds­

nämnd borde göras obligatoriskt, exempelvis på det sätt. att det föreskreves,

att pensionsnämnden skulle inhämta barnavårdsnämndens yttrande i varje

särskilt fall, innan beslut om barnbidrags utgående fattades.

Pensionsnämnden i örebro har med instämmande av stadsfullmäktige

därstädes ifrågasatt sådant samarbete mellan pensionsnämnd och barna­

vårdsnämnd, att den senare genom sina organ endast handhade den fort­

löpande inkomstkontrollen.

Samarbete har vidare förordats av barnavårdsnämnden i Hälsingborg mel­

lan pensionsnämnd och barnavårdsnämnd samt av kommunalfullmäktige i

Kroppa mellan pensionsnämnd, barnavårdsnämnd och fattigvårdsstyrelse.

Fattigvårdsstyrelsen i Hälsingborg har ifrågasatt, att erforderliga utred­

ningar skulle verkställas genom barnavårdsnämndens försorg med hänsyn

till att pensionsnämnderna icke förfogade över tillräcklig arbetskraft för

detta ändamål.

Kommunalfullmäktige i Älvkarleby ha gillat förslaget om pensionsnämn­

derna som organ för den nya verksamheten men föreslagit stadgande om att

i pensionsnämnden skulle finnas minst en kvinna.

Vikten av skyndsam handläggning av ärenden rörande barn­

bidrag har särskilt framhållits av fattigvårds- och barnavårdskonsulenten i

sjunde distriktet samt stadsfullmäktige i Göteborg.

De sakkunnigas förslag att förlägga förskotteringen till

barnavårdsnämnderna har i allmänhet icke mött motstånd i ytt­

randena.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård har anfört:

Då det övervägande antalet fall komme att beröra barn utom äktenskap

och dessa barn förut genom barnavårdsmannaverksamheten vore föremål

för barnavårdsnämndernas uppmärksamhet, syntes alla skäl tala för att icke

ytterligare en kommunal nämnd inblandades. Tyvärr torde detta visserligen

ändock bli oundvikligt, då bidragsförskottet vore otillräckligt för barnets

försörjning och ytterligare hjälp påkallades genom fattigvårdsstyrelse, men

samma förhållande skulle uppstå, örn fattigvårdsstyrelse omhänderhade för­

skotteringen och barnavårdsnämnd bleve nödsakad ingripa med omhänder­

tagande. Genom att barnavårdsnämnd omhänderhade förskotteringen, bleve

det åtminstone icke obligatoriskt, att både fattigvårdsstyrelse och barna­

vårdsnämnd behövde syssla med alla fall, där det rörde barns utom äktenskap

bidragsförskott, vilket däremot skulle bli förhållandet, örn fattigvårdsstyrelse

handhade förskotteringen. Då vidare indrivningen av underhållsbidrag hu­

vudsakligen komme att skötas av barnavårdsmän, vilka stöde under tillsyn

av barnavårdsnämnd, talade även detta för att denna nämnd i första hand

borde komma i fråga.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 276.

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 276.

Kungl. Maj.ts proposition nr 276.

83

Barnavårdsnämnden i Hälsingborg har ansett det uppenbart, att med hän­

syn till de nya arbetsuppgifter, som pålades nämnden, barnavårdsbyråns or­

ganisation måste utbyggas.

Barnavårdsnämnden i Växjö landskommun har framhållit, att den före­

slagna lagstiftningen aktualiserade behovet av utbildad arbetskraft.

Barnavårdsnämnden i Nättraby kommun har ifrågasatt barnavårdsnämn­

dens kompetens att handhava de föreslagna nya uppgifterna.

Den ökning av arbetsbördan, som den föreslagna lagstiftningen komme

att medföra för barnavårdsnämnderna, har även framhållits av länsstyrel­

serna i Stockholms, Östergötlands och Västerbottens län samt ett stort antal

kommuner.

Några myndigheter hava förordat pensionsnämnderna som organ för för-

skotteringen.

Drätselnämnden i Stockholm har härutinnan framhållit:

Om hjälpformen borde vara av pensions karaktär i likhet med de i de

sakkunnigas tidigare betänkande föreslagna barnbidragen, följde därav, att

förskotteringsverksamhetens handhavande icke borde läggas å något kom­

munalt organ. De sakkunnigas förslag, att uppgiften skulle uppdragas åt

barnavårdsnämnden, syntes oriktigt, då denna nämnd därigenom skulle kom­

ma att fungera som ett ombud för barnet och tillika vara utrustad med beslu­

tanderätt i målet. Här syntes det därför vara nödvändigt att, på sätt de

sakkunniga förordat i fråga om barnbidragsverksamheten, låta verksamheten

handhavas av pensionsstyrelsen såsom centralt statligt organ och pensions­

nämnderna såsom dennas lokalorgan inom pensionsdistrikten; eventuellt kunde

man såsom lokalorgan även tänka sig länsstyrelserna. Indrivningen av ersättning

för bidragsförskotten från de underhållsskyldiga borde då också ombesörjas i

vanlig ordning. Att uppdraga indrivningen åt kommunerna syntes drätsel­

nämnden olämpligt, icke minst med hänsyn till att en starkt varierande praxis

för sådant fall kunde befaras uppkomma inom skilda kommuner, vilket

i

sin tur av de underhållsskyldiga komme att uppfattas såsom orättvisor. Bar­

navårdsnämnderna skulle naturligtvis tillvarataga de utomäktenskapliga bar­

nens rätt och bästa genom att ej blott övervaka, att barnen genom dom eller

avtal bleve tillerkända det underhållsbidrag av fadern, vartill de enligt lag

vore berättigade, utan även tillse, att barnen erhölle bidragsförskott, därest

sådant i anledning av faderns försumlighet erfordrades.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har anfört:

Att handhavandet av verksamheten med förskotteringen överlämnades åt

barnavårdsnämnderna syntes av flera skäl olämpligt. Da ändamalet med

förslaget vore att få bort den karaktär av fattigvård, som präglade jämväl

den hjälpverksamhet, som utövades av barnavårdsnämnderna under benäm­

ningen samhällsvård, syntes det vara av stor vikt, att denna skillnad även

komme till uttryck däri, att förskottsverksamheten handhades av ett annat

organ än fattigvårdsstyrelse eller barnavårdsnämnd. Men det vore icke blott

angelägenheten att få till stånd en synlig skillnad utåt mellan ifrågavarande

verksamhet och verksamheten av fattigvårdskaraktär, som talade härför. Att

låta samma organ, barnavårdsnämnden, avgöra, huruvida kostnaden för vår­

den av ett barn skulle utgå enbart av kommunala medel eller till största de­

len av statsmedel, kunde givetvis komma att få icke önskvärda konsekvenser.

Barnavårdsnämnderna skulle sålunda kunna meddela samhällsvård i de fall,

där annan kommun vore hemortskommun och kostnaden på grund därav

84

Kunell. Maj.ts proposition nr 276.

kunde förväntas bliva i sin helhet ersatt, och förskottsbidrag i sådana fall,

där barnet ägde hemortsrätt i den förskottsbeviljande kommunen. Ett sådant

förfarande skulle även giva kommunerna möjlighet att inverka på hemorts-

rättsförhållandena. Genom att en kommun i fall, där barnet hade hemorts­

rätt i annan kommun, beviljade samhällsvård, bundes hemortsrätten vid den

andra kommunen. Därest åter barnet hade hemortsrätt i den bidragsbeviljan-

de kommunen och barnavårdsnämnden i stället för att meddela samhälls­

vård beviljade bidragsförskott, vunnes en möjlighet att övervältra kostnaden

för barnets framtida vård på en annan kommun. I fall, då uttrycken i den

beviljande barnavårdsnämndens protokoll, som ofta visat sig icke med till­

räcklig tydlighet angiva arten av vården, ej gåve säker ledning för avgöran­

de, huruvida samhällsvård eller bidragsförskott åsyftades, skulle även kunna

uppkomma svårigheter vid avgörande i hemortsrättsfrågor.

Andra eller vidlyftigare undersökningar torde icke behöva göras beträffan­

de nu ifrågavarande barn än beräffande de barn, som enligt förslaget till lag

om barnbidrag skulle komma i åtnjutande av dylikt bidrag, enär förutsätt­

ningarna för bidrags beviljande i huvudsak sammanfölle. Därest pensions-

nämnderna, såsom föreslagits, kunde verkställa de för beviljande av barnbi­

drag nödiga undersökningarna, torde de sålunda även vara skickade att hand­

hava de undersökningar, som erfordrades för beviljande av bidragsförskott.

Det torde icke heller föreligga något hinder för att indrivningsverksamheten

utfördes av barnavårdsnämnderna, oavsett att bidragsförskotten beviljades av

pensionsnämnderna. Länsstyrelsen ansåge således övervägande skäl tala för

att verksamheten med förskotteringen anförtroddes åt pensionsnämnderna

och icke åt barnavårdsnämnderna.

Länsstyrelsen i Hallands län har icke reservationslöst kunnat ansluta sig till

lanken att låta den ifrågavarande verksamheten utövas genom barnavårds­

nämnderna, då det syntes länsstyrelsen vara fara värt, att bidragsförskotten

likväl härigenom skulle få någon anstrykning av det offentliga understödets

karaktär. Ur denna synpunkt skulle det troligen vara till fördel, örn annat

organ kunde anförtros uppgiften ifråga. Då länsstyrelsen emellertid icke vore

beredd att i detta avseende framlägga något förslag, ville länsstyrelsen blott

framhålla såsom önskvärt, att denna fråga vid ärendets fortsatta beredning

gjordes till föremål för ytterligare överväganden.

Barnavårdsnämnden i Umeå har även ansett övervägande skäl tala för

pensionsnämnderna som organ för verksamheten samt härom anfört:

Då nämndens kostnader för omhändertagna barn vore av fattigvårdsnatur,

men sakkunnigeförslagets kostnader icke skulle vara av sådan karaktär, skul­

le barnavårdsnämnd tvingas att handhava kassor av såväl fattigvårds som

icke fattigvårds karaktär. Sådan anordning syntes ägnad att åstadkomma

förvirring och svårigheter. Invändningen att barnavårdsnämnd redan nu

handhade och beslutade örn kostnader av icke fattigvårds natur enligt 62 §

barnavårdslagen jämförd med 49 och 51 §§ fattigvårdslagen gällde ej, emedan

dessa kostnader faktiskt vore fattigvårdsutgifter, även om vissa inskränkning­

ar vore vidtagna rörande deras inverkan på hemortsrätten och deras åter-

sökbarhet. Örn handhavandet av ifrågasatta förskottering uppdroges åt pen-

sionsnämnd skulle redan i organisationen klarhet föreligga beträffande bi­

dragens karaktär. Sakkunnigas önskemål att kunna utnyttja barnavårds­

nämnds och barnavårdsmans kännedom om bidragssökande skulle kunna

tillgodoses på det sättet, att ansökningen om bidragsförskott underställdes

barnavårdsnämnds prövning och beslutet gjordes avhängigt av barnavårds­

85

nämnds tillstyrkan. Någon avsevärd tidsutdräkt skulle vid sadan anordning

icke behöva uppkomma, och fråga vore, om det icke skulle vara mera betryg­

gande, örn besluten tillkomme efter samråd mellan tvenne myndigheter.

Även fattigvårdsstyrelsen har förespråkare vid valet av organ för förskot-

teringen.

Stadsfullmäktige i Göteborg hava sålunda hemställt, att verksamheten måt­

te anförtros barnavårdsnämnd eller fattigvårdsstyrelse.

Fattigvårdsstyrelsen i Göteborg samt kommunalfullmäktige i Hjärtums kom­

mun hava uttalat sig för fattigvårdsstyrelsen som det lämpligaste organet.

Den förstnämnda myndigheten har framhållit, att det vore förenat med all­

varliga praktiska olägenheter att anförtro den nya verksamheten åt barna­

vårdsnämnderna, framför allt för barnavårdsnämnderna i de mindre kom­

munerna, som därigenom ställdes inför uppgifter, som de icke finge lätt att

bemästra. Kommunalfullmäktige i Hjärtum hava påpekat som skäl för sin

ståndpunkt bl. a., att fattigvården vid behov måste bringa hjälp, innan bi­

dragsförskott efter vederbörlig prövning hunne beslutas, varjämte själva pro­

ceduren mera syntes höra samman med fattigvårdsstyrelsens allmänna eko­

nomiskt betonade uppgift. Båda myndigheterna hava därjämte framhävt

den splittring av den samhälleliga hjälpverksamheten, som bleve en följd av

förslagets genomförande.

I ett flertal andra yttranden hava erinringar gjorts mot den befarade orga­

nisatoriska splittringen.

Statskontoret, länsstyrelserna i Stockholms och Uppsala län samt stads­

fullmäktige i Mariestad hava påpekat, att, örn förslaget genomfördes, det

skulle bliva ej mindre än tre organ, som komme att under olika betingel­

ser handhava hjälpverksamheten för barn, nämligen fattigvårdsstyrelserna,

pensionsnämnderna och barnavårdsnämnderna. Det vore till och med icke

uteslutet, att samtliga dessa tre komme att anlitas för en och samma familj.

Slutligen har i några yttranden förordats, att barnbidragsverksamheten

och förskotteringen måtte överlåtas å samma organ.

Pensionsstyreisen har som ett önskemål uttalat, att barnbidragsverksam­

heten och förskotteringen måtte anförtros ett gemensamt organ redan av det

skälet, att klientelet i ett stort antal fall bleve gemensamt för de båda under-

stödsgrenarna, varjämte enligt styrelsens mening tillsyn och kontroll borde

tillkomma en kommunal myndighet med egen medelsförvaltning och möj­

lighet att för ändamålet anlita särskilda tjänstemän. Ur dessa synpunkter

lämnade de sakkunnigas förslag åtskilligt övrigt att önska. Styrelsen har

därvid erinrat om det fall, att en änka hade ett barn i äktenskap med den av­

lidne maken, ett utomäktenskapligt barn, vars fader underläte att fullgöra sin

skriftligen avtalade skyldighet att lämna underhållsbidrag till barnet, samt

ett barn, vars fader vore okänd. Hon hade vid behov av understöd åt barnen

att vända sig i fråga örn första barnet till pensionsnämnden, i fråga örn andra

barnet till barnavårdsnämnden och i fråga örn tredje barnet till fattigvårds­

styrelsen. Här förelåge sålunda en betänklig splittring i den kommunala un-

derstödsverksamheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

Pensionsstyrelsen har vadare anfört:

Nämnda splittring medförde bland annat, att redan utgående bidragsför­

skott mäste, i händelse fadern doge eller modern bleve invalid, upphöra för

att, efter förnyad ansökan, som skulle ställas till annan myndighet och i

viss mån bedömas efter andra grunder, utbytas mot barnbidrag. Även i frå­

ga om nödig kontroll å understödsverksamheten måste förslaget ingiva starka

betänkligheter. En mycket stor del av barnbidragen (bortåt 50 °/o) ginge till

änkor, som ej vore arbetsoförmögna. I fråga om dessa insatte understöds-

behovet i regel omedelbart och mycket starkt vid makens frånfälle men

kunde efter ett eller annat års förlopp bortfalla genom att änkan erhölle ar-

betsanställning. Detta gällde särskilt i de större kommunerna, där pensions-

nämnden, som i motsats mot barnavårdsnämnden ej hade tillgång till per­

sonal för kontroll, saknade varje möjlighet att utöva sådan.

Barnavårdsnämnden i Stockholm har ansett, att, örn man ville söka und­

vika dubbelarbete och åstadkomma största möjliga förenkling, det icke gär­

na kunde bliva fråga om något annat alternativ, än att hela denna hjälpverk­

samhet beträffande barn förlädes till barnavårdsnämnden.

,Fattigvdrdsnämnden och fattigvdrdsdirektören i Stockholm, Stockholms

stads kammarkontor, länsstyrelsen i Blekinge län, Blekinge barnavårdssäll-

skap samt barnavårdsnämnderna i Göteborg, Linköping, Karlskrona och Söl­

vesborg hava i yttranden över de sakkunnigas senare betänkande hemställt,

att handhavandet av barnbidragen måtte anförtros barnavårdsnämnderna.

Befolkningskommissionen har understrukit vikten av en omprövning av

de sakkunnigas tidigare förslag med hänsyn till lämpligheten att anförtro

pensionsnämnderna de föreslagna uppgifterna.

Länsstyrelsen i örebro län har ansett, att av praktiska skäl barnbidrag och

bidragsförskott borde beviljas av samma organ, därvid barnavårdsnämnder­

na närmast komme i fråga. För att icke göra saken alltför invecklad för

de hjälpsökande borde i varje fall, enligt länsstyrelsens mening, ansökningen

om hjälp, antingen det gällde barnbidrag eller bidragsförskott, mottagas av

barnavårdsnämnden.

Departementschefen.

Den av de sakkunniga föreslagna organisationen av hjälpverksamheten har

mött starkt motstånd i åtskilliga yttranden, därvid ett flertal olika alternativ

föreslagits för lösning av spörsmålet. Sålunda ha önskemål framställts örn

ett gemensamt organ för de båda olika formerna för hjälpverksamheten.

Obestridligt är, att en sådan gemensam organisation skulle innebära åtskil­

liga praktiska fördelar för såväl de hjälpsökande som myndigheterna. Man

får emellertid icke förbise, att barnbidragen och bidragsförskotten äro av

helt olika natur. De förra avse nämligen att bringa hjälp i ett nödläge

av stadigvarande natur, orsakat av försörjarens frånfälle eller invaliditet.

Bidragsförskotten däremot inträda vid de mera tillfälliga hjälpbehov, som

ha sin grund i barnafaderns underlåtenhet att erlägga de underhållsbidrag

han förpliktats utgiva till barnet. Denna olikhet mellan de båda hjälpfor-

merna undanskymmes icke av det förhållandet, att nämnda underlåtenhet

87

från barnafaderns sida i många fall kan bliva av stadigvarande natur. Vid

den organisatoriska utformningen av hjälpverksamheten måste hänsyn även

tagas till denna olikhet. Utgångspunkterna för barnbidragen äro i princip

till övervägande del likartade med utgångspunkterna för folkpensionerna.

Med hänsyn härtill faller det sig naturligt att anförtro handhavandet av des­

sa båda hjälpformer åt samma organ. De farhågor, som uttalats beträf­

fande svårigheterna att praktiskt genomföra denna tanke, böra icke över­

skattas. Vad därvid särskilt angår pensionsnämndemas möjlighet att kon­

trollera de hjälpbehövandes förhållanden, en synpunkt som i yttrandena

tilldelats en framskjutande roll, kan erinras örn att pensionsstyrelsen och

pensionsnämndema redan nu utöva en dylik kontroll över sitt klientel. Ett

utbyggande av denna kontroll i anslutning till pensionsväsendets överta­

gande av barnbidragen torde icke möta oöverstigliga hinder.

Vad angår förskotteringen, äro pensionsstyrelsen och pensionsnämnder-

na, som förut påpekats, på grund av förskotteringens natur icke lämpliga

organ för densamma. De skäl de sakkunniga anfört för sitt förslag att över­

lämna förskotteringen åt barnavårdsnämnderna finner jag däremot överty­

gande. Denna ståndpunkt har också i flertalet yttranden vunnit gillande.

Som i åtskilliga yttranden framhållits kommer den nya verksamheten att

vålla framför allt barnavårdsnämnderna ökat arbete. Det torde i större kom­

muner även bliva nödvändigt att för verksamhetens behöriga skötsel utöka

antalet barnavårdstjänstemän. Som en motvikt mot de ökade kostnader, som

bliva en följd härav, komma emellertid, som i det följande skall närmare ut­

vecklas, kommunerna att få sina kostnader för såväl barnbidrag som bidrags­

förskott till en väsentlig del ersatta av statsmedel.

Den nu föreslagna organisationen kommer givetvis att medföra ytterligare

splittring av den samhälleliga hjälpverksamheten. Olägenheterna härav

kunna dock väsentligt minskas genom ett på lämpligt sätt ordnat samarbete

mellan de olika organen för samhällets hjälpverksamhet. Från flera håll

ha krävts särskilda föreskrifter rörande formerna för detta samarbete.

Jag anser det emellertid icke lämpligt tillmötesgå detta krav, innan praxis

givit anvisning på den lämpligaste av de olika möjligheter, som därutinnan

kunna ifrågakomma.

Frågan rörande organisationen av nu ifrågavarande verksamhet torde få

upptagas till förnyad prövning i samband med en allmän översyn av be­

stämmelserna rörande samhällets hjälpverksamhet.

Kungl. Majis proposition nr 276.

Statens och kommunernas kostnader för barnbidrag och bidragsförskott.

Enligt 1913 års lag om allmän pensionsförsäkring skulle kostnaden för

pensionstilläggen bestridas till 3/4 av staten samt till

V

4

av landstingen och

kommunerna, med sådan fördelning dem emellan, att kommun, som icke

deltoge i landsting, bekostade V* av de på densamma ankommande pensions­

tilläggen men annan kommun blott

Vs-

I lagen örn folkpensionering stadgas, att varje kommun skall bidraga med

88

Vs av tilläggspension och staten med återstoden av kostnaden efter avdrag

av tillskott från folkpensioneringsfonden.

I en innevarande års riksdag förelagd proposition nr 15 rörande dyrorts-

gradermg av folkpensionerna föreslås, att den kommunala andelen i kost­

naden for tilläggspension skall utgöra, för orter tillhörande ortsgrupp 1 en

åttondel, för orter tillhörande ortsgrupp 2 en femtedel samt för orter tillhö-

;and" ortsg™PP 3 en fjärdedel; dock att, därest Stockholm eller Göteborg

hantoras till sistnämnda ortsgrupp, stadens andel skall utgöra tre tiondelar

En av de sakkunniga verkställd utredning rörande kommunernas nuva­

rande kostnader för understöd åt barn till änkor och åt föräldralösa barn

(sid. 87 ff. i det första betänkandet) utvisade, att kommunernas årliga kost­

nader i detta avseende för budgetåret 1937/1938 kunde uppskattas till om-

i.™* 3f_miljoner kronor- Kostnaden för barnbidrag till änkors barn och

föräldralösa barn beräknades av de sakkunniga uppgå till, utan dyrortsgra-

ering 9.3 miljoner kronor och med dyrortsgradering 10.6 miljoner kronor.

Kommunernas nuvarande kostnader för understöd till dessa barn skulle så­

lunda utgöra avsevärt mera än en fjärdedel av totalkostnaden, ett resultat

som gällde såväl för landsbygden som för städerna.

De sakkunniga hava icke ansett nödigt att verkställa utredning angående

den inverkan på fattigvårds- och barnavårdskostnader, som en höjning av

de nuvarande enligt pensionsförsäkringslagen utgående bamtilläggen till in­

validernas barn kunde komma att medföra. Enligt de sakkunnigas mening

kunde man emellertid antaga, att med dessa låga barntillägg fattigvård i ett

mycket stort antal fall måste lämnas och att ett genomförande av de högre

barnbidrag, som föresloges av de sakkunniga, helt säkert skulle komma att

medföra en avsevärd lättnad i kommunernas utgifter.

Huvudsakligen på grund av den lättnad i kommunernas fattigvårds- och

barnavårdskostnader, som ett genomförande av de föreslagna barnbidragen

enligt de sakkunnigas mening komme att medföra för kommunerna, hava

de sakkunniga föreslagit, att kostnaderna för barnbidragen skola täckas med

tre fjärdedelar av staten och en fjärdedel av kommunerna.

Bidragsförskotten medföra kostnader för det allmänna, i den mån utgivna

bidragsförskott icke kunna återkrävas av barnets fader. I fråga om fördel­

ningen av dessa kostnader hava de sakkunniga erinrat om att man kunde

välja mellan två alternativ, antingen att låta statsverket helt vidkännas kost­

naderna eller att fördela dem mellan stat och kommun.

_ skatteutjämningssynpunkt vore det enligt de sakkunnigas åsikt givet­

vis av stort värde, om kommunerna kunde befrias från de kostnader för-

skotteringen komme att medföra. De sakkunniga hava vidare erinrat om

att med denna lösning svårigheten bortfölle att avgöra, vilken kommun som

i varje särskilt fall skulle bära kostnaden för förskottet. De sakkunniga

hava emellertid papekat, att förskotteringen i stor utsträckning komme att

ersätta fattigvård, som eljest skolat utgå, samt hava vidare anfört:

Då fattigvården icke övergått att vara en statlig uppgift, torde det ej hel­

ler vara lämpligt att helt från kommunerna avlyfta utgifterna för förskotte-

Kungl. Maj.ts proposition nr 276.

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

89

ringen. Det föreligger nämligen fara för att kommunen, om så skedde, skul­

le bliva alltför rundhänt med bidragsförskotten, då kommunen därigenom

inbesparade fattigvårdskostnad. Visserligen äro de föreslagna förskotten

bundna vid bestämda inkomstgränser och andra klart angivna förutsättningar,

varigenom nämnda fara i viss mån minskas. Det torde emellertid vara

oundvikligt, att det kontrollerande av sökandes uppgifter, som bör föregå

förskottets beviljande, gärna blir slentrianmässigt, om kommunen icke be­

höver bidraga till kostnaderna. Än svårare är det att undvara det kommu­

nala ekonomiska intresset, då det blir fråga om att göra återkravsrätten mot

barnets fader gällande. Det ligger nämligen i sakens natur, att statens kon­

troll över att kommunen i detta avseende icke gör sig skyldig till någon för­

summelse, svårligen kan bli tillräckligt effektiv, framförallt därför att denna

kontroll icke kan utsträckas över en längre tidrymd. Vid övervägandet av

de olika synpunkter, som inverka på frågans bedömande, ha de sakkunniga

funnit den lämpligaste lösningen vara en sådan fördelning, att statsverket

svarar för tre fjärdedelar och vederbörande kommun för en fjärdedel av

kostnaderna.

Den av de sakkunniga verkställda statistiska utredningen (sid. 47 i det se­

nare betänkandet) utvisar, att landskommunernas årliga utgifter för barn

utom äktenskap i de fall, då fadern lever och vistas på känd ort och då för­

summelse att erlägga bidrag föreligger, kan beräknas uppgå till 1,130,000

kronor. Då kostnaderna för förskotteringen utan dyrortsgradering beräkna­

des för landsbygden uppgå till 2,270,000 kronor, kunde, hava de sakkunniga

framhållit, den genom förskotteringen bortfallande fattigvårdskostnaden an­

ses betydligt överstiga en fjärdedel av den beräknade kostnaden för förskot­

teringen. För städernas del, beträffande vilka en liknande uppskattning som

för landsbygden icke verkställts, räknade de sakkunniga med ungefär samma

resultat.

Yttrandena.

Den föreslagna fördelningen mellan stat och kommun av kostnaderna för

barnbidragen har i stort sett vunnit gillande i yttrandena.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har emellertid ansett,

att den kommunala bidragsandelen icke bort sättas högre än till 1ji samt som

motivering härtill anfört bland annat följande:

Lagstiftarna ha vid flera tillfällen framhållit betydelsen av effektiva skat-

teutjämningsanordningar. Här föreligger otvivelaktigt ett lämpligt tillfälle

att, låt vara i mindre omfattning, förverkliga skatteutjämningsintentionerna

genom att sänka den föreslagna kommunala kostnadsandelen, och styrelsen

finner det naturligt, att denna andel icke bör vara högre än den kommunala

bidragsandel, som ifrågakommer beträffande tilläggspension, d. v. s. V8. Så­

som ytterligare skäl för att den kommunala bidragsandelen sättes så låg som

möjligt kan åberopas det faktum, att varje ekonomisk börda, som generellt

lägges på primärkommunerna, kommer att hårdast drabba de mest skatte-

tyngda, fattigaste, kommunerna. Det är sålunda ur skatteutjämningssyn-

punkt av största vikt, att kommunbidraget till täckande av kostnaderna för

barntillägg icke bestämmes högre än kommunbidraget till tilläggspensioner­

na. Som ytterligare skäl härför kan framhållas, att en lag örn barntillägg

innebär skyldighet för kommunerna att tillämpa densamma. De kostnader,

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

sora kommunerna härigenom åsamkas, kunna kommunerna ej på något sätt

befria sig från. Då statsmakterna ålägga kommunerna vissa ekonomiska

förpliktelser, böra dessa också sörja för att kommunernas utgifter bli de

minsta möjliga.

Jämväl stadsfullmäktige i Sundbyberg och Jönköping samt kommunalfull­

mäktige i Gamla Uppsala, Smögens och Skellefteå kommuner ha yrkat, att

kommunens bidrag icke måtte sättas högre än till Vs.

Barnavårdsnämnden i Stockholm har, med instämmande av drätsel­

nämnden, erinrat om att de sakkunniga vid beräknandet av kommunernas

kostnader för understöd åt barn till änkor och invalider samt föräldralösa

barn icke tagit hänsyn till den ersättning, som i vissa fall lämnades av stats­

verket. Förslaget syntes visserligen, fortsatte barnavårdsnämnden, avse en

förhöjd standard för de understödsbehövande barnen, men nämnden ifråga­

satte skäligheten av att kommunerna skulle drabbas av en så stor del av den

härav föranledda kostnadsökningen, som föreslagits, och kanske i en del fall

få övertaga kostnader, som nu i sin helhet bestredes av statsverket.

Kommunalfullmäktige i Våxtorps kommun hava ansett, att kostnaderna

borde helt bestridas av statsverket eller att kommunens andel i vart fall

icke borde sättas högre än till Vs.

Jämväl kommunalfullmäktige i Tomelilla köping hava förordat, att kost­

naderna i sin helhet måtte betalas av statsverket.

Kommunalfullmäktige i Gökhems kommun hava föreslagit, att kommunen

och landstingen skulle vidkännas vardera Vs av kostnaderna och statsverket

återstoden.

Kommunalfullmäktige i Själevads kommun hava yrkat sådan fördelning

av kostnaderna, att landskommunerna ej måtte drabbas av de statliga mer­

kostnaderna för högre barnbidrag å dyrorterna.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård, som avstyrkt de sakkun­

nigas förslag, har emellertid icke haft något att invända mot den ifråga­

satta kostnadsfördelningen. Även om förslaget icke upphöjdes till lag utan

barnbidragen till änkor och arbetsoförmögna samt åt föräldralösa fortfaran­

de komme att utgå på nu tillämpat sätt efter individuell prövning genom

fattigvårdsstyrelser och barnavårdsnämnder, borde enligt inspektörens me­

ning bidrag av staten för dessa barn tilldelas kommunerna'efter i huvudsak

samma grunder som föreslagits av de sakkunniga. Ersättningen av stats­

verket kunde lämpligen sökas hos vederbörande länsstyrelse, som skulle

pröva ersättningsanspråken i samband med andra framställningar om bidrag

av staten enligt 61 § fattigvårdslagen. Genom den sålunda föreslagna anord­

ningen skulle enligt inspektörens förmenande den risk, de sakkunniga an-

såge föreligga att ifrågavarande barn icke erhölle erforderlig hjälp, åt­

minstone ur synpunkten att kommunerna av sparsamhetsskäl icke lämnade

sådan hjälp, försvinna.

Länsstyrelsen i Blekinge län har i detta sammanhang föreslagit, att kom­

munernas kostnader vid bestämmande av kommunernas rätt till understöd

av skatteutjämningsmedel borde likställas med kostnader för fattigvårds-

Kungl. Majlis proposition nr 276.

91

och barnavårdsväsen samt därför erforderliga ändringar vidtagas i förord­

ningen angående understöd av skatteutjämningsmedel åt synnerligt skatte-

tyngda kommuner.

I fråga örn bidragsförskotten bar styrelsen för svenska stadsförbundet

framhållit, att de förutsättningar, under vilka förskotten skulle lämnas, med

strikt fastställda regler om inkomstgräns och andra förutsättningar syntes

föga kräva kommunens medverkan. Styrelsen har vidare anfört:

Genom förskottens beviljande endast på ett år i sänder torde statsmakter­

na hava i sin hand att övervaka återkravsrättens behöriga användande och

därigenom förebygga misstag. Bidragets storleksordning torde icke påkalla

en uppdelning på stat och kommun. Genom att staten ensam toge dessa

kostnader på sig skulle man kunna undvika en mera invecklad kontrollap­

parat. Gång efter annan på de senare åren har i olika sammanhang fördel­

ning av understödskostnader mellan stat och kommun i proportion 3/i till

V* föreslagits. Men skäligheten av denna proportion har ännu aldrig blivit

slutligt prövad. Att låsa fast den i fråga örn förevarande detaljspörsmål sy­

nes därför mindre tilltalande.

Barnavårdsnämnderna i Linköping och Norrköping hava ansett det önsk­

värt, att staten finge övertaga hela kostnaden för bidragsförskotten. Nämn­

derna hava såsom motivering till denna ståndpunkt anfört, att de sakkun­

nigas farhågor för att kommunerna vid sådant förhållande skulle bliva allt­

för rundhänta med bidragsförskott vore obefogade på grund av den föreslag­

na statliga kontrollen samt med hänsyn till att bidragsförskotten vore bund­

na till vissa bestämda inkomstgränser. Nämnderna hava befarat, att på

grund av den av de sakkunniga föreslagna kostnadsfördelningen städerna

skulle få bära en oproportionellt stor andel av ifrågavarande kostnader på

grund av ökad inflyttning till städerna från landsbygden. Barnavårdsnämn­

den i Linköping har tillika erinrat örn att särskilt städer och andra större

samhällen icke torde undslippa rätt betydande kostnader för utökad arbets­

hjälp å barnavårdskontoret vid genomförande av de föreslagna åtgärderna.

Stadsfullmäktige i Katrineholm hava åberopat ett av fattigvårdsstyrelsen

och barnavårdsnämnden gemensamt avgivet yttrande, i vilket framhållits,

att örn statsverket övertoge hela kostnaden för ifrågavarande barn, det bleve

lättare för barnen att tillgodoses utan onödiga dröjsmål, då man icke behöv­

de räkna med de hinder, som den kommunala egoismen hade stora möjlig­

heter att åstadkomma. Det har även i yttrandet erinrats örn att statens

myndigheter fått tillräckliga maktmedel i sin hand för stimulerandet av

barnavårdsnämndens intresse för uppgiften att indriva så mycket som möj­

ligt av vederbörande.

Fattigvårdsstyrelsen och barnavårdsnämnden i Visby lia ävenledes an­

sett, att staten borde påtaga sig hela kostnaden, emedan det annars kunde

med visshet förutsägas, att åtskilliga missbruk komme att ske från mindre

nogräknade kommuners sida. Gentemot de sakkunnigas påstående, att det

kommunala ekonomiska intresset ej kunde undvaras, då det gällde återkravs-

rätten, har framhållits, att, då bidragsförskott endast finge beviljas för ett år

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

i sänder, staten således kunde vid förnyat beslut om bidrag pröva, i vad mån

återkravsrätten gjorts gällande.

Jämväl stadsfullmäktige i Lidköping samt kommunalfullmäktige i Hemse,

Norra Vings, Bergs och Söderala kommuner hava uttalat sig för att stats­

verket helt borde svara för ifrågavarande kostnader, därvid kommunalfull­

mäktige i Hemse och Bergs kommuner framförallt betonat värdet av en

skatteutjämning.

Barnavårdsnämnden i Stockholm har framhållit, bland annat:

Det vore otvivelaktigt ett statsintresse, att ett barn erhölle sådan vård och

sådan uppfostran, som vore ägnade att göra det till en duglig samhällsmedlem.

Då den första och viktigaste förutsättningen härför vore, att tillräckliga medel

stöde till förfogande för barnets underhåll, syntes det nämnden naturligt och

riktigt, att staten iklädde sig garanti härför. Man skulle med en sådan lösning

komma ifrån att behöva anknyta förskottsverksamheten till moderns man­

talsskrivningsort och kunna låta barnets vistelseort bliva avgörande, vilket

skulle möjliggöra en bättre tillsyn över att beloppen verkligen komme till

användning för tillgodoseende av barnets behov, något som i de mycket van­

liga fall, där modern och barnet vistades å skilda orter, vore förenat med

betydande svårigheter. Vidare skulle detta stå i god överensstämmelse med

barnavårdslagens allmänna kompetensregel. Ytterligare skulle varje an­

ledning att taga hänsyn till hemortsrätten bortfalla.

Drätselnämnden i Stockholm har påpekat, att om förskotteringsverksam-

heten lades å barnavårdsnämnden och sålunda gjordes till en kommunal

självförvaltningsuppgift, det vore givet, att kommunerna också skulle svara

för kostnaderna; om och i vad mån statsbidrag skulle utgå, bleve då allenast

en smakfråga. Därest verksamheten åter — enligt vad nämnden föresla­

git — anförtroddes åt pensionsstyrelsen och pensionsnämnderna eller läns­

styrelserna, följde därav, att kommunerna icke borde hava något att skaffa

med förskotteringen utan allenast att genom barnavården tillse, att medlen

komme barnen till godo. Spörsmålet örn kommunerna skulle deltaga i kost­

naderna löste sig då, enligt nämndens mening, av sig självt, ty att staten

skulle avvältra någon del av bördan å kommunerna vore motsatsen till

skatteutjämning.

Nämnden har erinrat om att de sakkunniga med sitt förslag ansett det

nödvändigt, att ett kommunalt ekonomiskt intresse anknötes till verksam­

heten dels för att säkerställa en omsorgsfull prövning av ansökningarna och

dels för att vinna en effektiv indrivning. Om fattigvårdskaraktären skulle

undvikas och någon behovsprövning alltså icke ske samt statliga organ sva­

rade för indrivningen, bortfölle båda dessa skäl. Med hänsyn därtill och

då fråga vore om införande av en helt ny uppgift, har nämnden för sin

del ansett självfallet, att kommunerna borde helt frikallas från att deltaga

i kostnaderna för bidragsförskotten.

Stockholms stads kammarkontor har erinrat om att det enligt de sak­

kunnigas mening vore nettokostnaden för bidragsförskotten, som skulle för­

delas, alltså efter det ersättning utkrävts av den underhållsskyldige, så långt

detta varit möjligt, samt har vidare anfört:

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

93

Man skulle i stället kunna tänka sig, att bruttokostnaden för utdelat bi­

dragsförskott fördelades mellan stat och kommun efter den av de sakkun­

niga angivna fördelningsgrunden samt att kommunen liksom enligt förslaget

finge övertaga fordringsrätten mot den underhållsskyldige. Kommunen

skulle vidare medgivas rätt att, i den mån som förskottet kunde återkrävas

av denne, i första hand göra sig täckt för den fjärdedel av förskottet, som

kommunen skulle ha att svara för, men med skyldighet att till statsverket

redovisa återstoden av influtna medel. Genom en sådan anordning skulle

kommunen fortfarande ha ett direkt ekonomiskt intresse av att kontrollen

vid sökandet av bidragsförskott bleve så effektiv som möjligt, vilket synes

kontoret vara den viktigaste sidan av saken, då garanti härigenom torde

vinnas för att förskott icke beviljas utan att vederbörliga förutsättningar

härför prövats föreligga. Även i fråga om återkrävandet av ersättning från

barnafadern skulle kommunen ha ett väsentligt direkt intresse av att betal­

ning erhölles, nämligen vad angår den på kommunen belöpande fjärdedelen

av förskottet. Om så skulle finnas behövligt för att säkerställa en effektiv

indrivning från kommunernas sida jämväl i övrigt, syntes, i anslutning till

den danska alimentationslagen, kunna införas föreskrifter örn nedsatt stats­

bidrag till kommun, som befunnes i mera betydande omfattning hava gjort

sig skyldig till försummelse med avseende på indrivningen.

Drätselkammaren i Boden har framhållit, att statens bidrag med största

sannolikhet icke komme att på långt när uppgå till av kommunernas

utlagda ersättningar, örn hänsyn toges till alla de fall, där förskottering måste

utbetalas men icke av statens granskningsman godkändes.

Kommunalfullmäktige i Gällivare kommun hava ansett statsverket böra

svara för 90 % av kostnaderna.

Stadsfullmäktige i Arboga hava föreslagit, att hela bidragsförskottet till

barn, vars föräldrar vore hemskilda eller frånskilda, borde kunna aterfas

av statsmedel. Förslaget har huvudsakligen motiverats med att sådana barn

finge samma hemortsrätt som fadern, medan bidragsförskottet utlämnades av

moderns hemortskommun.

För en minskning av den kommunala andelen i bidragsförskotten till Vs

hava barnavårdsnämnden i Kopparbergs kommun samt en minoritet inom

stgrelsen för svenska landskommunernas förbund uttalat sig. Barnavårds­

nämnden motiverar sin ståndpunkt med att en effektivare skatteutjämning

därigenom komme till stånd. Ehuru det enligt nämndens mening vore för­

delaktigt att låta den faktiska mantalsskrivningskommunen och ej hemorts­

kommunen bära den kommunala andelen av kostnaden, kunde det lätt riske­

ras, örn kommunandelen sattes för högt, att obenägenhet uppstode att bevilja

bidragsförskott till därtill berättigade, som ägde hemortsrätt i andra kom­

muner, vartill komme att landskommuner, som gränsade till städer, komme

att bliva lidande på den föreslagna anordningen.

I motsats härtill hava statskontoret, socialstyrelsen och länsstyrelsen i Hal­

lands län uttalat sig för en ökning av den kommunala andelen. Statskon­

toret har ansett kommunandelen väl låg i synnerhet med hänsyn till att de

fattigvårdskostnader, för vilka kommunen samtidigt skulle befrias, enligt vad

utredningen givit vid handen bleve ganska avsevärda. Socialstyrelsen har

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

ansett, att statens andel borde minskas med hänsyn till att kommunerna

annars finge ett relativt ringa intresse av att begränsa bidragsförskottens

storlek och att se till, att återbetalning skedde i största möjliga utsträck­

ning. Därest denna utväg icke befunnes lämplig, kunde måhända övervägas

att genom ett lämpligt avvägt statsbidrag till vissa administrationskostnader

öka kommunernas intresse för att upp till en rimlig kostnadsgräns vidtaga

åtgärder för återfående av utlämnade förskottsbidrag. Härvid läte tänka

sig, att kostnaderna för den utredning, som kunde falla på annan kommun

än den, som hade att besluta om bidragsförskott, helt skulle täckas av stats­

medel. Länsstyrelsen i Hallands län har motiverat en höjning av den kom­

munala andelen med hänvisning till att höjningen troligen ur allmän ut-

giftssynpunkt vöre fördelaktig, emedan intresset att efterhålla de underhålls-

skyldiga skulle påtagligt stimuleras.

Lånsstgrelsen i Norrbottens län har ansett det sannolikt, att kommuner­

nas ekonomiska intresse måste engageras i högre grad än de sakkunniga

förutsatt.

Överståthållarämbetet har uttalat som sin mening, att kostnaderna för

förskotteringen till viss del borde åvila kommunerna, emedan kommuner­

nas fattigvårdskostnader i viss mån genom förskotteringen bortfölle, samt

att kommunernas andel i vart fall ej borde bestämmas till högre belopp än

en fjärdedel.

Länsstyrelsen i Södermanlands län, som föreslagit, att pensionsnämnderna

skulle handhava förskotteringen, har ifrågasatt, huruvida icke beträffande

bidragsförskotten samma förfarande kunde tillämpas som av de sakkunni­

ga föreslagits beträffande barnbidrag. Därutöver har framhållits bland annat:

Staten skulle sålunda utbetala förskotten och sedermera erhålla ersättning

av kommunerna för på dem belöpande andel. Kommunen skulle äga rätt

att tillgodogöra sig de belopp, som kunde utbekommas av barnens fäder, i

den mån dessa belopp tillsammantagna för ett år icke överstege kommunens

andel i kostnaderna för samma år.; i motsatt fall skulle överskjutande be­

lopp redovisas till staten. En sådan ordning torde dock förutsätta, att kom­

munens andel i kostnaderna sattes ganska högt, exempelvis till tre fjärde­

delar. Därest så bleve fallet, torde det endast undantagsvis inträffa, att kom-

. munen kunde av barnens fäder utfå mera än det belopp, som utgjorde kom­

munens andel. Någon vidlyftigare kontroll över kommunens indrivnings-

verksamhet behövde sålunda icke ifrågakomma, då staten icke komme att

hava något större intresse av denna verksamhets effektivitet. Arbetet med

granskning av ansökningar om ersättning av statsmedel skulle ävenledes ge­

nom ett dylikt anordnande av verksamheten bortfalla. Kommunens tillskott

skulle i likhet med vad som föreslagits beträffande barnbidrag uträknas av

pensionsstyrelsen.

Socialstyrelsen har erinrat om att inom kommunalskatteberedningen ut­

redning påginge rörande statens deltagande i kostnaderna för fattigvård

och barnavård samt vidare anfört:

Innan denna utredning slutförts och dess resultat underkastats statsmak­

ternas prövning, lärer det icke vara möjligt att rätt bedöma, i vad mån sta­

ten bör deltaga i kostnaderna för förskottering av bidragsförskott. Relatio­

Kungl. Maj.ts proposition nr 276.

95

nen mellan statsbidrag till fattigvårds- och barnavårdskostnader och stats­

bidrag för förskottskostnaderna måste nämligen antagas komma att indirekt

inverka på kommunernas handlande i en rad av praktiska spörsmål rörande

förskotteringen. Här må endast påpekas, att, om statsbidrag för kommunens

fattigvårdskostnad komme att närma sig statens bidrag till förskott, kom­

munen knappast längre skulle äga något intresse av att söka utröna, vem

som vore fader till utomäktenskapligt barn, och att i mån av behov med­

verka till åstadkommandet av avtal örn underhållsbidrag. Med hänsyn till

att fattigvård skall utmätas efter behovsprincipen, medan detta icke är

fallet med föreslagna bidragsförskott, skulle intressekonflikter kunna yppa

sig redan i fall, där statsbidrag till fattigvårdskostnad långt understege stats­

bidrag till förskottering av underhållsbidrag.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård har som sin åsikt uttalat,

att tiden ännu ej vore mogen för åtgärden att överföra samtliga här ifråga­

varande kostnader på staten. Denna åtgärd borde föregås av en omfattande

utredning rörande statens övertagande av kostnaderna även för andra grenar

av det allmännas hjälpverksamhet.

Även länsstyrelsen i Stockholms län har betonat, att skatteutjämningsfrå-

gan borde lösas i ett sammanhang, samt att det borde undvikas att i små

portioner avlyfta kommunernas skattebörda och lägga densamma på staten.

Departementschefen.

De sakkunniga hava huvudsakligen grundat sitt förslag ifråga om fördel­

ningen av kostnaderna för barnbidragen på den lättnad i kommunernas fat­

tigvårds- och barnavårdskostnader, som ett genomförande av den föreslagna

lagstiftningen örn barnbidrag komme att medföra för kommunerna. Nämnda

synpunkt talar givetvis för att kommunerna skola bära viss del av kostnaden.

Beträffande storleken av denna andel kan jag dock icke helt ansluta mig till

de sakkunnigas förslag. Med hänsyn till att barnbidragen utformats i nära

anslutning till folkpensioneringen med bland annat samma förfarande vid

fastställande av rätten till barnbidrag och bestämmande av bidragets belopp,

som stadgats för tilläggspensioner, anser jag nämligen anledning icke föreligga

att beträffande barnbidragen ifrågasätta en annan fördelning av kostnaderna

än den, som i förutnämnda proposition till innevarande års riksdag föreslagits

beträffande tilläggspensionerna.

Ifråga om kostnaderna för bidragsförskotten delar jag de sakkunnigas

mening, att statsverket icke ensamt bör påtaga sig dessa kostnader. Den av

de sakkunniga föreslagna fördelningen av kostnaderna torde få anses inne­

bära en lämplig avvägning med hänsyn till de olika synpunkter, som inverka

på frågans bedömande.

Kostnadsberäkningar.

Med anledning av de i det föregående omförmälda avvikelserna från de

sakkunnigas förslag i fråga om inkomstgränser, avdrag för inkomst och för­

delning av kostnaderna hava vissa kompletterande kostnadsberäkningar måst

utföras, för vilka jag nu skall redogöra. Jag börjar därvid med barnbidragen.

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

Barnbid ra gen.

För det antagna fall, att departementsförslaget varit gällande vid 1930 års

utgång, framgår antalet änkor med till barnbidrag berättigade barn även­

som kostnaderna för barnbidragen av följande tabell.

Änkor med barn under

Änkebarn under

Bidrags-

16 år

16 år

kostnader

1.000-tal

Samtliga

Understödda

Samtliga

Understödda

kr.

Stockholm (ortsgrupp 3) ..

2,020

1,240

2,940

1,880

529

Göteborg (ortsgrupp 3) ...

1,310

1,000

2,100

1,680

465

Övriga städer:

Ortsgrupp 1...................

470

310

830

580

102

> 2...................

5,490

4,130

9,580

7,580

1,711

.

3...................

470

390

820

700

195

Samtliga städer...............

9,760

7,070

16,270

12,420

3,002

Landsbygden:

Ortsgrupp 1...................

19,110

16,390

38,000

33,680

6,256

> 2...................

1,620

1,470

3,220

2,990

711

»

3...................

290

280

580

560

162

Hela landsbygden............

21,020

18.140

41,800

37£30

7,129

Hela riket

30,780

25,210

58,070

49,650

10,131

Fördelningen mellan ortsgrupper av det totala antalet änkor med barn

under 16 år har för städerna, utom Stockholm och Göteborg, samt för

landsbygden skett i proportion till folkmängden i vederbörande dyrorts-

grupper.

Då antalet barn under 16 år till änkor kan antagas hava sedan 1930 års

utgång nedgått med 15 procent, böra nu angivna siffror för att återgiva

det sannolika förhållandet under budgetåret 1937/1938 reduceras. Då emel­

lertid änkornas antal icke kan antagas minskat i motsvarande omfattning,

kommer kostnadsreduktionen icke att bliva fullt så stor. Med hänsyn tagen

jämväl till den fortgående förskjutningen i befolkningssiffrorna mellan stä­

der och landsbygd torde kostnaderna kunna beräknas till de i följande ta­

bell angivna belopp.

Preliminär beräkning

ät

bidragens årsbelopp, i 1 000-tal kronor, för barn till änkor

vid 1987 års utgång.

Dyr o r t s g r upp

Inalles

1

2

3

Stockholm ............................................

_

490

490

Göteborg ..............................................

—

—

430

430

Övriga städer........................................

100

1,610

180

1,890

Landsbygden........................................

5,390

610

140

6,140

Hela riket

5,490

2,220

1,240

8,950

97

Kungl. Maj.ts proposition nr 276.

Vid sina kostnadsberäkningar hade emellertid de sakkunniga ej tagit hän­

syn till att, då änka och barn var för sig hade förmögenhet, inkomsten här­

av vid beräknandet av dess belopp icke uppdelats mellan änkan och barnet

utan sammanräknats. Ej heller hade hänsyn tagits till att inkomst från

fastighet och kapital skulle på visst sätt höjas. Å andra sidan hade de sak­

kunniga icke räknat med förekomsten av privilegierade inkomster. Till följd

härav inrymma de förut angivna kostnadssiffrorna en viss marginal. Den­

na har vid en uppskattning befunnits uppgå till omkring 6 procent för lands­

bygden och omkring 2 procent för städerna. Med hänsyn särskilt till de

privilegierade inkomsterna torde det emellertid vara lämpligt att låta de

förut beräknade kostnaderna vara oförändrade utom beträffande den hu­

vuddel, över 90 procent, av landsbygden, som tillhör dyrortsgrupp 1. Här

torde en nedsättning av 5 procent kunna av anförda skäl vidtagas.

De beräknade kostnaderna för bidrag åt barn till änkor under budget­

året 1937/1938 skulle då i dyrortsgrupp 1 bliva 5,220,000 kronor och i hela

riket 8,680,000 kronor.

Härtill kommer emellertid kostnaden för bidrag åt sådana barn till änkor,

vilka icke äro mantalsskrivna hos modern. Dessas antal torde kunna upp­

skattas till i runt tal 2,000 och den årliga bidragskostnaden till 410,000

kronor. Tilläggsbidraget för barn under två år torde medföra en årlig kost­

nad av 60,000 kronor. Den totala kostnaden för bidragen åt barn till änkor

synes sålunda för budgetåret 1937/1938 kunna beräknas till 9,150,000 kronor.

Sistnämnda siffra skall emellertid ökas med kostnaden för barnbidrag åt

de utomåktenskapliga barn och barn till frånskilda makar, vilkas fader av­

lidit. Denna kostnad uppgår enligt de sakkunnigas beräkningar till 1,350,000

kronor.

Ifråga örn barn till invalider hade de sakkunniga vid sina kostnadsberäk­

ningar antagit, att för hela antalet barn till invalida personer högsta bidrags­

belopp utgår. Detta är till en del redan motiverat av försörjarnas ringa in­

komster, men dessutom skulle härigenom i viss mån kompenseras den ytter­

ligare tillströmning av bidragstagare, vilken, om än icke i alltför stor ut­

sträckning, kan förväntas till följd av de vidgade inkomstgränserna. Av

samma anledning har korrektion för minskad nativitet icke företagits.

Kostnaderna torde sålunda med ledning av en undersökning, som av de

sakkunniga verkställts för att klarlägga barntilläggens fördelning inom olika

dyrortsgrupper, kunna uppskattas till följande belopp:

Dyrortsgrupp 1......................................

>

2..........................................................................................

>

3 Stockholm o. Göteborg

Övriga städer..............

1,000-tal kr.

... 5,370

... 1,040

...

410

...

120

Inalles 6,940

Härtill kommer kostnaden för tilläggsbidrag åt barn under två års ålder,

50,000 kronor, eller sammanlagt 6,990,000 kronor.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 276.

7

98

Kungl. Maj.ts proposition nr 276.

Antalet föräldralösa barn har av de sakkunniga uppskattats till omkring

4,500. Dessa barn skulle fördela sig å olika dyrortsgrupper på följande sätt:

Dyrortsgrupp 1............................................................................. 3,150

>

2............................................................................... 900

’

3............................................................................... 450

Inalles 4,500

Kostnaden för barnbidrag åt dessa barn har uppskattats till 1,W0,000

kronor.

Kostnaderna för barnbidragen vid 1937 års utgång, fördelade å olika orts-

grupper, framgår av följande tabell.

Totalkostnad

1,000-tal

D y

o r t s g r upp

kr.

1

2

3

Barn till änkor....................................

9,150

5,490

2,350

1,310

*

* ogifta och frånskilda kvinnor

(mannen död)....................................

1,350

390

380

580

Barn till invalider.............................

6,990

5,400

1,050

540

Föräldralösa barn..........................

1,400

980

280

140

Inalles

18,890

12,260

4,060

2,570

Om kommunbidraget förutsättes utgå efter samma regler som inom folk­

pensioneringen, skulle det utgöra följande procent av totalkostnaden:

I dyrortsgrupp 1..........................................................................

12.5

%

*

²..................................................................... ^20.0

%

>

3, Stockholm o. Göteborg ................................... 30.0

%

Övriga städer ................................................ 25.0

%

Kommunbidraget skulle sålunda, om det i dyrortsgrupp 3 antoges vara i

genomsnitt 28 å 29 procent, kunna beräknas till följande belopp:

1,000-tal kr.

Dyrortsgrupp 1............................................................................. 1,530

* 2............................................................................. 810

»

3............................................................................... 740

Inalles 3,080

Statens kostnader för bidragen ifråga skulle alltså kunna beräknas till

15,800,000 kronor, om den föreslagna lagen vore i kraft hela budgetåret 1937/

1938. För tiden 1 januari—30 juni 1938 torde kostnaden kunna beräknas

till hälften, eller till 7,900,000 kronor, under förutsättning att alla för detta

halvår avsedda utbetalningar verkställdes.

Till jämförelse härmed må erinras om att de sakkunniga beräknat stats­

verkets kostnader för barnbidragen under budgetåret 1937/1938 till 15 mil­

joner kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

99

Jag övergår härefter till bidragsförskotten.

Bidragsförskotten.

I fråga om barn utom äktenskap kunna kostnaderna för år 1938, enligt

de sakkunnigas förslag, utan hänsyn tagen till avdrag på grund av mödrar­

nas inkomst och till kostnaderna för dyrortsgradering, beräknas till följande

belopp.

1,000-tal kr.

Stockholm och Göteborg .................. 820

Övriga städer .................................... 1,110

Landsbygden.............................. 2,440

Inalles 4,370

Hänsyn måste emellertid tagas till mödrarnas ekonomiska förhållanden.

De sakkunniga hava i detta hänseende påpekat, att man beträffande lands­

bygden knappast kunde räkna med någon mera avsevärd inverkan av be­

stämmelserna rörande avdrag för inkomst till följd av den låga lönenivå,

som vöre rådande i fråga örn jordbruks- och skogsarbete. Detta gällde så­

väl om mödrarna fortfarande vore ogifta som då de ingått äktenskap med

annan man än barnets fader. Härvid borde jämväl tagas i betraktande, att

inom jordbruks- och skogskommunerna i 60 respektive 65 procent av fallen

det månatliga försörjningsbidraget torde uppgå till 15 kronor eller därunder,

vilket i sin mån bidroge till att för närvarande minska det antal fall, då av-

dragsreglerna kunde hava betydelse.

1 fråga om de mera industriellt betonade områdena på landsbygden vore,

hava de sakkunniga vidare anfört, mödrarnas inkomstförhållanden natur­

ligtvis helt annorlunda, såvida de hade anställning inom industrien eller

vore gifta med industriarbetare. Det hade därför synts de sakkunniga föi'-

svarligt, alldenstund de blandade och industrikommunerna svarade för 80

procent av kostnaderna för försummelsefallen å landsbygden, att totalkost­

naden för landsbygden nedsattes med omkring 10 procent.

Vad de sakkunniga sålunda yttrat om landsbygdens förhållanden torde

beträffande jordbruks- och skogskommuner fortfarande äga giltighet även

med hänsyn till de i förhållande till de sakkunnigas förslag sänkta inkomst­

gränser och skärpta avdragsregler, vilka nu föreslås. Med hänsyn tagen dels

till de regler för beräkning av naturainkomster, som föreslås, och dels till det

förhållandet, att den taxerade inkomsten skall läggas till grund för beräk­

ning av bidragets storlek, torde det vara tillrådligt att stanna vid en nedsätt­

ning å landsbygden av den förut beräknade kostnaden med 10 procent, vil­

ken nedsättning lämpligen torde kunna användas inom hela dyrortsgrupp 1.

I städerna torde, hava de sakkunniga anfört, såväl för kvinnor, och då sär­

skilt för fabriksarbeterskor, som för deras män, örn de sedermera ingått äk­

tenskap, lönenivån vara avsevärt högre än på landsbygden. De sakkunniga

havn dock av försiktighetsskäl ansett sig icke böra minska de ur de statis­

tiska undersökningarna beräknade kostnaderna med mera än 20 procent,

ehuru nedsättningen, särskilt

i

storstäderna och i de mera industribetonade

stadsgrupperna, förmodats bliva icke obetydligt större.

100

Kungl. Mai ts proposition nr 276.

Detta de sakkunnigas yttrande avser närmast kostnaderna vid en tillämp­

ning i hela riket av bestämmelserna för dyrortsgrupp 1. Den inkomstgräns

över vilken avdrag för moderns inkomst skulle äga rum var av de sakkun­

niga i denna dyrortsgrupp föreslagen till 900 kronor. Departementsförslaget

upptager som motsvarande inkomstgränser i dyrortsgrupperna 2 och 3 re­

spektive 800 och 1,000 kronor. Man torde därför vid tillämpning av sist­

nämnda dyrortsgradering kunna minska de utan avdrag för moderns in­

komst beräknade kostnadsbeloppen med de avdrag, som enligt de sakkun­

niga bort erhållas vid tillämpning å motsvarande dyrortsområde av de be­

stämmelser, som av dem föreslagits för dyrortsgrupp 1.

Avdragen i fråga skulle bliva

1,000-tal kr.

Stockholm och Göteborg ...................... 164

Övriga städer......................................... 222

Landsbygden........................................... 244

Inalles 630

Vid en dyrortsgradering utan inkomstavdrag skulle det ligga närmast till

hands, att de i det föregående angivna kostnadssiffrorna höjdes med 50 pro­

cent i dyrortsgrupp 3 och med 25 procent i dyrortsgrupp 2. Detta förut­

sätter emellertid, att det utfästa månatliga bidraget överensstämmer med

förskottsmaximum per månad. Det framgår emellertid av en närmare un­

dersökning av de sakkunnigas utredning rörande de utfästa månadsbelop-

pens fördelning efter storlek (sid. 74 och 81 i det senare betänkandet), att

särskilt vid övergång till dyrortsgrupp 3 en så stor förhöjning icke behöver

vidtagas, utan att man skulle kunna nöja sig med en förhöjning av högst

40 procent. Alldenstund Stockholm och Göteborg tillhöra dyrortsgrupp 3,

städerna i övrigt i genomsnitt dyrortsgrupp 2 och förhöjningen för lands­

bygden torde kunna inskränkas till 2 å 3 procent, skulle den utan inkomst­

avdrag beräknade kostnaden under dessa förutsättningar bliva:

1,000-tal kr.

Stockholm och Göteborg .................. 1,150

Övriga städer....................................... 1,390

Landsbygden....................................... 2,500

Inalles 5,040

Med hänsyn till avdragen skulle följande kostnader kvarstå:

1,000-tal kr.

Stockholm och Göteborg ................... 990

Övriga städer .................................... 1,170

Landsbygden........................................ 2,260

Inalles 4,420

I det föregående har hänsyn icke tagits till möjligheten, att en kvinna har

flera utomäktenskapliga barn under 16 år. Täger man endast de fall i be­

traktande, där fadern är känd och barnets föräldrar icke sammanbo, äro

också fall med flera barn relativt sällsynta. I städerna förekommer detta

101

i 8.5 procent av fallen, å landsbygden endast i 6.7 procent. Fall med flera än

två barn äro utomordentligt sällsynta. Naturligtvis förekomma dock fall, där

kvinnan samtidigt har utomäktenskapliga barn även med okända fäder. Den

förskottsnedsättning, som tilläventyrs skulle kunna förekomma vid fall av

flera utomäktenskapliga barn, torde sålunda kunna lämnas helt ur räk­

ningen.

Emellertid tillkommer även kostnaden för de utomäktenskapliga barn,

vilkas fader lever, men vistas på okänd ort eller utom riket, vilken kostnad

av de sakkunniga beräknats till i runt tal 700,000 kronor.

Den totala kostnaden för bidragsförskott till barn utom äktenskap torde

sålunda få uppskattas till 5,100,000 kronor.

Kostnaden för bidragsförskott till barn, vilkas föräldrar vunnit hemskill­

nad eller äktenskapsskillnad, torde kunna uppskattas till det av de sakkun­

niga beräknade beloppet 1,300,000 kronor.

Den sammanlagda årskostnaden för bidragsförskott skulle sålunda bliva

6,400,000 kronor. Härav skulle på staten falla tre fjärdedelar, eller 4,800,000

kronor. Motsvarande belopp enligt de sakkunnigas förslag utgjorde 4,950,000

kronor. — För vad kommunen icke kunnat indriva av barnafadern äger den

kalenderårsvis i efterskott utfå ersättning av statsverket. Med hänsyn här­

till torde något anslagsbelopp för ändamålet icke behöva upptagas för bud­

getåret 1937/1938.

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

Specialmotivering.

Förslaget till lag örn barnbidrag.

De sakkunnigas förslag till lag om barnbidrag, tilläggsförslag avseende de

ändringar i förslaget till lag om barnbidrag, vilka betingas av dyrortsgrade-

ring, samt utkast till ändring av förslaget till lag örn barnbidrag hava såsom

bilaga (bilaga B) fogats vid detta protokoll.

1

§•

Denna paragraf motsvarar 1 § i de sakkunnigas förslag.

Nämnda stadgande innehöll, sådant det utformats i de sakkunnigas änd­

ringsförslag, en uppräkning av de viktigare av de olika kategorier barn, som

omfattades av den föreslagna lagstiftningen, varjämte angavs, att i de fall

och i den ordning därefter i lagen stadgades, ett såsom barnbidrag betecknat

särskilt bidrag skulle utgå för att bereda barnen uppehälle och uppfostran.

Departementsförslagets 1 § innehåller tre stycken. I första .stycket har en

mera uttömmande uppräkning än den i sakkunnigförslaget gjorda verk­

ställts beträffande de olika slags barn lagstiftningen avser. Som ett andra

stycke har upptagits en bestämmelse, som angiver, att för barn, sorn är

adopterat, barnbidrag utgår allenast därest barnet i sin egenskap av adop­

tivbarn enligt 4 § är berättigat till sådant bidrag. Utgående barnbidrag upp­

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 276.

hör alltså, därest barnet adopteras och det ej i sin egenskap av adoptivbarn

är berättigat till barnbidrag. Hos adoptivbarns naturliga föräldrar förelig­

gande förhållande kan sålunda icke grunda rätt till barnbidrag. Slutligen

har i ett tredje stycke närmare angivits vem som enligt lagen skall anses så­

som arbetsoförmögen.

I förevarande sammanhang må nämnas, att särskilda underrubriker i lag­

texten ansetts obehövliga.

2

§•

Denna paragraf motsvarar paragrafen med samma nummer i de sakkun­

nigas förslag.

I sin motivering till stadgandet hava de sakkunniga anfört bl. a. följande:

För att den samhälleliga hjälpverksamhet, som avses med den föreslagna

lagstiftningen, endast skall komma sådana barn till godo, som mera stadig­

varande vistas i vårt land, hava de Sakkunniga såsom villkor för rätten till

barnbidrag uppställt krav på mantalsskrivning här i riket. Då emellertid

mantalsskrivning som bekant äger rum endast i slutet av varje år, hava de

sakkunniga, närmast med tanke på sådana barn, som äro födda tidigare un­

der året, givit bestämmelsen örn mantalsskrivning den utformningen, att

barnbidrag skall tillkomma icke blott barn, som äro mantalsskrivna i Sve­

rige, utan även barn, som under året skola mantalsskrivas härstädes.

I fråga om medborgarskap såsom förutsättning för rätt till barnbidrag ha­

va de sakkunniga utgått från, att i varje fall de barn, som hava svenskt med­

borgarskap, skola omfattas av den föreslagna lagstiftningen. Då emellertid

föräldrar och barn i vissa fall kunna hava olika medborgarskap, hava de

sakkunniga därjämte övervägt att jämväl medgiva barnbidrag, åtminstone i

vissa fall, då visserligen ej barnet men någon av dess föräldrar är svensk

medborgare. Sålunda hava de sakkunniga ifrågasatt, örn icke barnbidrag

borde kunna beviljas exempelvis, då en svensk kvinna varit gift med en ut­

ländsk man, fött barn, som erhållit utländskt medborgarskap, samt därefter

blivit änka och bosatt sig med barnet i Sverige, varigenom barnet blivit man­

talsskrivet härstädes, örn emellertid kvinnan i det anförda exemplet genom

giftermålet blivit utländsk medborgare och sedermera såsom änka återför­

värvat sitt svenska medborgarskap, blir också barnet därigenom i regel

svensk medborgare. Då det sålunda ofta torde finnas möjlighet att ernå

svenskt medborgarskap för sådana grupper av nyss omförmälda barn, som

närmast skulle kunna ifrågakomma för barnbidrag, och det knappast kan

anses erforderligt att i en lagstiftning av förevarande slag lämna undantags­

bestämmelser i fråga om medborgarskap för vissa ovanligare fall, hava de

sakkunniga ansett lämpligt inskränka rätten till barnbidrag till sådana barn,

som själva hava svenskt medborgarskap. För att likväl lämna en möjlighet

öppen för en vidsträcktare tillämpning av hjälpverksamheten hava de sak­

kunniga dock, särskilt med tanke på de nordiska länderna, föreslagit att Ko­

nungen, under förutsättning av ömsesidighet, skall kunna ingå överenskom­

melse med främmande stat, att barn, som där har medborgarskap, skab i

avseende å lagens tillämpning likställas med barn, som har svenskt medbor­

garskap.

De pensionstillägg för barn till vissa invalider, som för närvarande utgöra

den enda motsvarigheten till de föreslagna barnbidragen, utgå för barn intill

15 års ålder. Som emellertid 16 år utgör en oftare använd åldersgräns i

nyare författningar, bland annat inom områdena för folkpensionering och

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

103

fattigvård, hava de sakkunniga ansett, att rätten till barnbidrag bör upphöra

först vid 16 års ålder. Med hänsyn till lämpligheten av att barnbidrag icke

lämnas blott för en del av en månad, har gränsen, i analogi med stadgandet

i 33 § första stycket folkpensioneringslagen, bestämts så, att barnbidrag ut­

går för tiden till och med den månad, under vilken barnet fyller 16 år.

Yttrandena.

Kommunalfullmäktige i Motala kommun hava förklarat sig sympatisera

med tanken att åldersgränsen för rätt till barnbidrag höjdes till aderton år för

det fall att vederbörande bedreve studier.

Departementschefen.

Svenskt medborgarskap och mantalsskrivning här i riket föreskrivas i la­

gen om folkpensionering som villkor för rätt till tilläggspension. De sak­

kunniga hava angivit samma fordringar för rätt till barnbidrag. Jag fö­

reslår som en första förutsättning för rätt till sådant bidrag svenskt medbor­

garskap. Som de sakkunniga påpekat kunna skäl anföras för att i vissa fall

utsträcka rätten till barnbidrag till barn, som är utländsk undersåte. Jag

delar emellertid de sakkunnigas uppfattning, att dessa fall torde bliva så

sällsynta, att särskilda undantagsbestämmelser icke äro erforderliga. Stad­

gandet rörande rätt för Konungen att träffa överenskommelse med främman­

de stat angående vidgad tillämpning av lagen har underkastats en mindre

omarbetning i formellt avseende. Vad angår den andra av de sakkunniga

föreslagna förutsättningarna för rätt lill barnbidrag, har det synts mig mindre

lämpligt att stadga mantalsskrivning här i riket som villkor för sådan rätt.

I fråga örn barn, som fötts före den årliga mantalsskrivningen, torde det näm­

ligen icke kunna förrän vid mantalsskrivningsförrättningen avgöras, huru­

vida barnet skall mantalsskrivas bär i riket. Däremot torde man kunna

fordra stadigvarande vistelse här i riket för rätt till barnbidrag.

I fråga om åldersgränsen för rätt till nämnda bidrag finner jag icke anled­

ning frångå de sakkunnigas förslag. Att, såsom i ett yttrande påpekats, höja

åldersgränsen för det fall, att barnet bedreve studier, torde icke överensstäm­

ma med lagstiftningens syfte. Stadgandet rörande åldersgränsen har emel­

lertid omarbetats för att utmärka, att det här är fråga örn en maximigräns

och att barnbidrag således kan upphöra före uppnådda sexton års ålder.

3 §■

Beträffande förevarande paragraf, som är likalydande med motsvarande

stadgande i de sakkunnigas förslag, får jag hänvisa till den allmänna moti­

veringen.

4

§•

Första momentet i denna paragraf är i huvudsak likalydande med 9 §

första stycket i de sakkunnigas förslag.

I sin motivering till 9 § hava de sakkunniga bland annat anfört:

Till de föräldralösa barn, som lämpligen skola omfattas av den nu ifrå­

gasatta lagstiftningen, böra till en början hänföras sådana barn, som liava

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

äktenskaplig börd och vars föräldrars äktenskap blivit upplöst genom döden.

Hava föräldrarna varit skilda, vore det tänkbart, att barnen under en viss

tid komme att omfattas av förskotteringslagstiftningen och därför jämväl i

fortsättningen, efter båda de försörjningsskyldigas död, borde hänföras dit.

Den särskilda^ ställning, som ett föräldralöst barn intager, bör dock enligt de

sakkunnigas åsikt medföra, att även dessa barn efter båda föräldrarnas död

hänföras till området för den nu förevarande lagstiftningen. Samma skäl

hava ock föranlett de sakkunniga att därunder inbegripa jämväl barn utom

äktenskap, vilkas båda föräldrar avlidit, oavsett om de tidigare erhållit un­

derstöd enligt förskotteringslagstiftningen eller ej.

De sakkunniga hava vidare påpekat, att de ansett adoptivbarn till änkor

böra i förevarande lagstiftning jämställas med äktenskapliga barn, oavsett

örn adoptionen skett inom eller utom äktenskap. Därefter har yttrats:

Beträffande föräldralösa barn är problemet emellertid något mera inveck­

lat. Frågan är, om nian såsom förutsättning för barnbidrag bör uppställa

det villköl et, att ej blott adoptivföräldrarna utan ock de naturliga föräldrarna

avlidit. För en sådan ordning kunde anföras den omständigheten, att efter

adoptivföräldrarnas frånfälle de naturliga föräldrarna äro försörjningsplik-

tiga gentemot barnen, men de sakkunniga hava likväl i enlighet nied sin

uppfattning om adoptivbarnens ställning ansett det riktigare att låta rätten

till barnbidrag vara beroende allenast på adoptivföräldrarnas frånfälle, oav­

sett örn de naturliga föräldrarna därefter äro i livet eller icke. Likaså bör

i enlighet med nämnda uppfattning adoptivbarn, som antagits av allenast

en person, kunna tilldelas barnbidrag, sedan denne adoptant, som trätt i

både faders och moders ställe, avlidit. För ett speciellt fall synes emellertid

en särskild regel böra uppställas. Då någon adopterat sin äkta makes barn,

synes det riktigast, att rätt till barnbidrag såsom för föräldralöst barn skall

föreligga först då båda makarna avlidit, alltså icke då enbart adoptanten är

död men den naturliga fadern eller modern lever.

Andra momentet i paragrafen motsvarar 4 § första oell andra styckena

samt 8 § första—fjärde styckena i de sakkunnigas förslag till lag örn barn­

bidrag i dess lydelse enligt ändringsförslaget.

I sin motivering till 8 § hava de sakkunniga huvudsakligen uppehållit sig

vid gränsdragningen mellan de kategorier barn till invalider, som skulle er­

hålla barnbidrag, och de, sorn skulle få bidragsförskott.

I fråga om stadgandet i 8 § tredje stycket hava de sakkunniga anfört:

Det har synts de sakkunniga nödvändigt att genom en särskild regel i gör­

ligaste mån avlägsna möjligheten för invalider att genom obehörigt antagan­

de av adoptivbarn förskaffa sig barnbidrag. Det teoretiskt mest lämpliga

sättet att förhindra sådant hade måhända varit att blott medgiva barnbidrag

för sådana barn, som adopterats före invaliditetens inträdande. Ett stad­

gande av sådant innehåll skulle emellertid i praktiken bliva alltför svårt att

genomföra, då det mycket ofta är så gott som omöjligt att fastställa en viss

tidpunkt för invaliditetens inträdande. Det är vidare tydligt, att man icke

heller kan nå det uppställda syftet genom att medgiva barnbidrag endast till

sådana barn, som adopterats viss tid före ansökningen örn barnbidrag; följ -

den härav bleve blott, att ansökningen uppskötes. De sakkunniga hava där­

för i stället som utgångspunkt för den erforderliga begränsningen valt veder-

börandes ansökan örn folkpension. De personer, som det här gäller, äro ju

i egenskap av invalider berättigade till folkpension, och dennas storlek gör,

att man knappast behöver befara, att ansökan härom fördröjes av illojala

Kungl. Maj.ts proposition nr 276.

105

skäl. De sakkunniga hava alltså föreslagit, alt barnbidrag för adoptivbarn

icke skall utgå, där adoptionen skett senare än två år före den dag, då adop-

tanten gjort ansökan, som för honom eller benne medfört folkpension. Den

föreslagna tiden av två år kan möjligen synas vara väl lång och medföra, att

adoptivbarn onödigtvis uteslutas från barnbidrag, men en viss möjlighet här­

till förefinnes vid varje begränsning av ifrågavarande slag, och de sakkun­

niga anse det nödvändigt att uppställa erforderliga garantier mot missbruk.

Som motivering för bestämmelsen, att barnbidrag för barn till änka skall

indragas, när änkan ingår nytt äktenskap, hava de sakkunniga anfört:

Förutsättningen för samhällets ekonomiska bistånd, nämligen det nödläge,

som huvudförsörjarens frånfälle vållat, har ju i dylika fall i allmänhet blivit

undanröjd. Vidare bör beaktas den omständigheten, att mannen i det nya

äktenskapet jämlikt lagen örn makes underhållsskyldighet mot andra makens

barn är pliktig bidraga till underhållet för änkans barn i det förra giftet.

Gentemot dessa omständigheter, som tala för ett indragande av barnbidraget

vid änkans omgifte, kan såsom grund för ett motsatt förfarande aberopas, att

risken att förlora barnbidrag troligen i åtskilliga fall skulle medföra en stark

benägenhet hos änkor i förevarande situation att leva i fria förbindelser i

stället för att gifta örn sig. Trots denna icke önskvärda konsekvens hava de

sakkunniga ansett sig böra föreslå, att då änka ingår nytt äktenskap, barn­

bidraget indrages. Så snart det nya äktenskapet upplöses, bör emellertid

rätten till barnbidrag ånyo inträda för barnen i det förra äktenskapet, oav­

sett örn orsaken till det senare äktenskapets upplösning varit skilsmässa eliel

mannens död. I sistnämnda fall uppstår därjämte möjlighet för änkan att

erhålla barnbidrag jämväl för de barn, som kunna finnas i det senare äkten­

skapet. De nu anförda reglerna för olika fall torde följa av förslagets all­

männa principer och hava icke direkt angivits i författningstexten. För att

bestämmelsen om indragning av barnbidrag vid änkas omgifte skall vinna

tillämpning, blir det givetvis nödvändigt, att pensionsstyrelsen erhåller un­

derrättelse om sådan ändring i änkas civilstånd, och de sakkunniga hava

också förutsatt, att lämpliga anordningar vidtagas i detta syfte.

Såsom grund för bestämmelsen, att barnbidrag till invalid kvinnas barn

skall indragas, då kvinnan gifter sig, hava de sakkunniga framhållit, att

barnbidrag enligt förslaget icke skulle utgå för barn till invalid kvinna, som

vore gift med arbetsduglig man.

Yttrandena.

I yttrandena har framför allt bestämmelsen att barnbidrag skall indragas

vid moderns giftermål kritiserats. Statens inspektör för fattigvård och barna­

vård, som erinrat örn att vid flera tillfällen motioner väckts örn borttagande

av styvfaders underhållsskyldighet, emedan sådan skyldighet kunde bliva till

nackdel för barnet, har ansett, att någon form borde utfinnas, som berätti­

gade styvbarn att efter individuell prövning eller på annat sätt fortfarande

uppbära barnbidrag. Barnavårdsnämnden i Stockholm har förklarat, att

dess erfarenhet gåve vid handen, att det hos allmänheten funnes mycket li­

ten förståelse för styvfädernas försörjningsskyldighet, att dess utkrävande

därför ofta vore förenat med stora svårigheter och ofta medförde slitningar

i äktenskapet, vilka särskilt ginge ut över hustrun, samt att den för barnet

självt alltid förorsakade en försämring, örn barnet flyttades från elt gott

fosterhem till styvfadern endast därför att denne krävdes för fosterlönen.

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

Det torde för dessa fall i stället vara tillräckligt med en omprövning av hjälp­

behovet och ett bedömande av i vilken män det ingångna äktenskapet påver­

kat änkans inkomster. Länsstyrelsen i Gotlands län, som framhållit, att man­

nen i det nya äktenskapet i många fall saknade förmåga att försörja hust­

runs tidigare barn, har föreslagit, att barnbidraget i dylika fall, där särskilda

omständigheter vore för handen, fortfarande skulle utgå, även sedan modern

ingått äktenskap. Fattigvårdsstyrelserna i Malmö och Hälsingborg ha fram­

för allt påpekat olämpligheten av ifrågavarande bestämmelse för det fall, att

barnen vore utackorderade och mannen icke hade möjlighet att mottaga

dem i det nya hemmet eller bekosta underhållsbidrag för dem samt yrkat, att

bestämmelsen måtte mildras. Kommunalfullmäktige i Alunda, Älvkarleby

och Söderala kommuner ha även vänt sig mot bestämmelsen ifråga, därvid

kommunalfullmäktige i Älvkarleby ifrågasatt, att barnbidraget skulle nedsät­

tas till hälften vid änkas giftermål, varigenom styvfadern skulle erhålla viss

ekonomisk lättnad för det nya hemmets bildande.

Pensionsstyreisen har ansett den föreslagna karenstiden av två år i fråga

om adoptivbarn under vissa omständigheter, t. ex. vid invaliditet på grund

av olycksfall, vara obillig. Styrelsen har därför föreslagit, att undantag

från bestämmelsen skulle kunna ske, när i visst fall föreliggande omständig­

heter gåve anledning därtill.

Departementschefen.

I fråga om lagstiftningens omfattning får jag hänvisa till den allmänna

motiveringen, där detta spörsmål behandlats.

Bestämmelsen att barnbidraget skall indragas, när kvinna, vars barn er­

håller dylikt bidrag, gifter sig, har naturligt nog mött en del kritik. Obe­

stridligt är att stadgandet örn makes underhållsskyldighet mot andra makens

barn ofta vållat slitningar och förvecklingar. Så länge emellertid denna

grundsats är gällande, torde den jämväl i en lagstiftning som den föreslagna

böra iakttagas. Även örn i åtskilliga fall det nödläge, som vållats av man­

nens död, icke avsevärt förbättrats genom det nya giftermålet och det så­

lunda med hänsyn härtill kunde synas befogat att låta barnbidraget fort­

fara, skulle det dock framstå som en oegentlighet, örn barnbidrag utginge

till styvbarnen, medan makarnas egna barn, som ha lika stort behov därav,

icke erhålla bidrag. I fråga om barn till invalid kvinna betingas stadgandet

av att barnbidrag icke utgår till sådan kvinna, som är gift med arbetsför

man.

Med anledning av pensionsstyrelsens påpekande har bestämmelsen i de

sakkunnigas förslag, att barnbidrag till invalids adoptivbarn icke skulle utgå,

örn adoptionen skett senare än två år före den dag, då ansökning gjorts, som

medfört pension, jämkats så att bidrag skall utgå, örn det med hänsyn till

omständigheterna i det särskilda fallet finnes böra ske.

De avvikelser i formellt avseende, som departementsförslaget ifråga örn

denna paragraf företer vid jämförelse med de sakkunnigas förslag, äro hu­

vudsakligen betingade av att i förevarande paragraf angivits de olika grup­

Kungl. Maj.ts proposition nr 276.

107

per barn, som äro berättigade till barnbidrag, medan i 5 § angivas barn­

bidragens belopp för olika fall. Därjämte har lagtexten på ett par punkter

förtydligats.

5 §•

Första momentet har sin motsvarighet i 9 § andra och tredje styckena i

de sakkunnigas tilläggsförslag rörande dyrortsgraderade barnbidrag.

Nämnda förslag grundar sig på ett av särskilda sakkunniga den 30 novem­

ber 1935 framlagt förslag rörande dyrortsgraderade folkpensioner. Sistnämn­

da förslag ligger i sin tur till grund för en till innevarande års riksdag avlå­

ten proposition nr 15 med förslag till lag angående ändrad lydelse av 6, 7, 8,

13, 29 och 40 §§ lagen örn folkpensionering. I det vid denna proposition foga­

de lagförslaget stadgas bl. a., enligt 6 § 2 morn., att tilläggspension skall utgå

med olika belopp i tre särskilda ortsgrupper. Indelningen i ortsgrupper

skall enligt de närmare föreskrifter Konungen meddelar verkställas av den

myndighet, som har att verkställa indelning i ortsgrupper enligt 48 § 1

mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928, d. v. s. socialstyrelsen,

och gäller för en tid av tio år i sänder. Den första indelningen skall emel­

lertid enligt övergångsbestämmelse till lagförslaget gälla endast för åren

1938—1940. Pensionsberättigad anses enligt förslaget tillhöra den orts-

grupp, inom vilken han är mantalsskriven; dock att efter flyttning till ort

i dyrare ortsgrupp pensionsberättigad skall hava tillhört sådan ortsgrupp

tre år, innan hans pension må utgå enligt de för denna gällande reglerna,

såvida icke på grund av omständigheterna prövas skäligt i särskilt fall med­

giva undantag.

Andra momentet utgör en nied vissa sakliga jämkningar verkställd sam­

manfattning av 4 § femte—åttonde styckena och 8 § femte—nionde stycke­

na i de sakkunnigas tilläggsförslag, vilka stycken innehålla med tillämpning

av dvrortsgradering avfattade bestämmelser örn storleken av barnbidrag

och örn avdrag för inkomst. Rörande de detaljbestämmelser, vilka härut­

innan föreslagits av de sakkunniga, må här allenast omnämnas, att efter

flyttning till ort i dyrare ortsgrupp vederbörande i regel skall ha tillhört sådan

ortsgrupp två år, innan barnbidrag må utgå enligt de för denna gällande

reglerna.

Tredje momentet saknar motsvarighet i de sakkunnigas förslag men hal­

sin förebild i 6 § 3 mom. av det genom propositionen nr 15/1937 framlagda

förslaget till lag angående ändrad lydelse av vissa paragrafer i lagen örn

folkpensionering. Där stadgas, att Konungen i fråga örn ort, vilken gränsar

till ort i högre ortsgrupp, på därom av vederbörande kommun gjord fram­

ställning äger förordna, att tilläggspension till pensionstagare, vilken är

mantalsskriven inom visst intill gränsen liggande område, skall förhöjas

med 50 kronor, därest de båda orterna tillhöra ortsgrupp 1 och 2 eller 2 och

3, samt med 100 kronor, därest de tillhöra ortsgrupp 1 och 3. Erinras må

att enligt förslaget skillnaden i beloppet mellan tilläggspensionerna å de

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 276.

olika ortsgrupperna utgör 100 kronor. Vad som beträffande tilläggspension

stadgats därom, att sådan pension efter flyttning till ort i dyrare ortsgrupp

först efter det vederbörande i tre år tillhört sådan ortsgrupp skall medföra

förhöjning av tilläggspensionen, skall äga motsvarande tillämpning å för­

höjning som nyss sagts. Pensionsförhöjningen skall enligt 6 § 3 mom. sista

stycket utbetalas av kommunen, som äger att av statsmedel utfå ersättning

med hälften av vad för ändamålet utgivits.

Fjärde momentet företer endast obetydlig, formell avvikelse från de båda

likalydande bestämmelserna i 4 § sista stycket och 8 § åttonde .stycket i de

sakkunnigas förslag.

Yttrandena.

Kommunalfullmäktige i Älvkarleby kommun hava föreslagit, att, till för­

hindrande av att i en plötsligt fader- och moderlös syskonskara även sys­

konbanden måste slitas, efter särskild prövning ett belopp av högst 600 kro­

nor örn året skulle utgå till den, som inträdde som fostermor för barnen.

Vidare lia beträffande vissa detaljer i förslaget rörande dyrortsgradering

erinringar gjorts i yttrandena. Sålunda har pensionsstyrelsen ansett flytt­

ning till högre ortsgrupp först efter tre år böra medföra rätt till förhöjning

av barnbidrag. Fattigvårds- och barnavårdskonsulenten i femte distriktet

har ställt sig tveksam till lämpligheten att medgiva ortstillägg vid överflytt-

nyig från billigare ort till dyrare sådan. Kommunalfullmäktige i Solna kom­

mun, fattigvårdsstyrelsen och drätselkammaren i Malmö samt barnavårds­

nämnden i Lund ha framhållit nödvändigheten av särskilda bestämmelser

till förebyggande av icke lojal inflyttning till kommuner i högre dyrorts-

grupp. Statens inspektör för fattigvård och barnavård har föreslagit, att

till förhindrande av missbruk tidsbegränsningen för vinnande av högre

barnbidrag måtte utsträckas från två till fem år, samt har påpekat, att svå­

righeter kunde möta vid tolkningen av uttrycket »stadigvarande» i 4 och

8 §§ av förslaget rörande dyrortsgradering av barnbidragen.

Departementschefen.

Beträffande frågorna örn barnbidragens storlek, avdrag för inkomst samt

inkomstgränser får jag hänvisa till den allmänna motiveringen.

Detaljerna beträffande dyrortsgraderingen hava bragts till överensstämmel­

se med förslaget rörande dyrortsgraderade folkpensioner därigenom, att den

tid, efter vilken flyttning till ort i dyrare ortsgrupp medför förhöjning av

barnbidrag, utsträckts från två till tre år, samt att bestämmelser örn förhöj­

ning av barnbidrag i gränsområde till dyrort upptagits.

I likhet med vad som föreslagits ifråga om 2 § har även i andra momen­

tet av denna paragraf föreskrift, att barnets mantalsskrivningsort i visst hän­

seende skulle vara avgörande, utbytts mot ett stadgande, att barnets stadig­

varande vistelseort därutinnan skall vara bestämmande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

109

6

§•

Första momentet motsvarar 9 § tredje stycket i de sakkunnigas förslag.

I motiveringen till sistnämnda stadgande hava de sakkunniga framhållit,

bland annat, att de ansett det mindre lämpligt att för de föräldralösa barnen

fastställa en inkomstberäkning efter fasta och mera schematiska grunder.

De sakkunniga hade nämligen velat ernå en friare prövning av dessa barns

inkomster och hade därjämte avsett att genom detta mera individuella be­

dömande skapa större möjligheter att lämna hjälp åt barn, som icke längre

hade någon av de närmaste försörjarna i livet. Beträffande adopterade barn

hava de sakkunniga påpekat, att såsom inkomst borde betraktas sådant un­

derhållsbidrag, som lämnades av barnens naturliga föräldrar.

Andra momentet har sin motsvarighet i 5 § första och andra styckena

samt 8 § sista stycket i de sakkunnigas förslag.

I fråga örn beräknande av inkomst för fastställande av tilläggspension stad­

gas i 7 § första stycket lagen örn folkpensionering, att årsinkomsten utgör all

den inkomst, som någon skäligen kan antagas komma att tillsvidare årligen

åtnjuta. Såsom inkomst räknas dock icke folkpension och ej understöd, som

någon på grund av skyldskap eller svågerlag må vara föranledd att utgiva, i

den mån det icke överstiger en med hänsyn till understödstagarens behov-

skälig försörjning. Pension eller understöd, som utgår på grund av gåva,

testamente eller försäkring, vilken icke är i lag föreskriven, eller ock, utan

samband med olycksfall i arbete, på grund av egen eller anhörigs förutva­

rande arbetsanställning, räknas ej heller såsom inkomst, i den mån beloppet

sammanlagt icke överstiger 300 kronor. — I andra stycket av sistnämnda

paragraf föreskrives, att där inkomst helt eller delvis utgöres av naturaförmå­

ner, uppskattningen skall verkställas efter regler, som fastställas av Konung­

en. — Enligt paragrafens tredje stycke skall vid uppskattning av fastighets

eller kapitals avkastning denna höjas med 2 procent av det belopp, varmed

sammanlagda behållna värdet av fastighet och kapital må överstiga 5,000

kronor, och med ytterligare 3 procent av det belopp, varmed samma värde

må överstiga 10,000 kronor. — I fjärde stycket stadgas, att ifråga örn äkta

makar årsinkomsten för envar av dem skall beräknas utgöra hälften av deras

sammanlagda årsinkomst och värdet av fastighet eller kapital beräknas ut­

göra hälften av sammanlagda behållna värdet av- makarnas fastighetsinnehav

eller kapital, där ej i särskilda fall pensionsstyrelsen med hänsyn till förelig­

gande omständigheter finner beräkningen tillsvidare böra ske såsom för ogift

person.

Enligt de av Kungl. Maj:t jämlikt 7 § andra stycket lagen om folkpensio­

nering fastställda huvudreglerna för uppskattning av naturaförmåner (Kungl,

brev den 18 september 1936 till pensionsstyrelsen) skall årliga värdet av fri

kost för en person uppskattas lill 265 kronor. Årliga värdet av fri bostad

får enligt samma regler ej uppskattas till lägre belopp än 60 kronor och år­

liga värdet av fritt bränsle till husbehov eller fri vedbrand och värme skall

uppskattas till 15 kronor samt fritt lyse till 10 kronor. Uppskattningen av

Ilo

Kungl. Maj.ts proposition nr 276.

naturaförmåner bestående av vissa kvantiteter av särskilda varuslag skall ske

efter en fastställd tabell.

1 sin motivering till 5 § första och andra styckena hava de sakkunniga ifrå­

ga om beräknande av barns inkomst anfört bland annat följande:

De till barnbidrag berättigade barnens inkomster kunna vid bestämmande

av barnbidrag tagas i beräkning efter två principiellt olika tillvägagångssätt.

Antingen kan man sammanräkna dessa inkomster med änkans och alltså

låta dem inverka på samma sätt på det för alla barnen gemensamma barn­

bidraget, eller också kan man låta varje barns inkomst föranleda minskning i

detta barns andel av det till en början endast med hänsyn till änkans inkoms­

ter beräknade barnbidraget. Genom att beräkningen sker på sistnämnda

sätt, kommer sambandet mellan barnets inkomst och dess andel i barnbidra­

get att klart och direkt framträda. Då den hjälp, som lämnas genom den

föreslagna lagstiftningen, i princip icke bör sträcka sig längre än till att ga­

rantera ifrågavarande barn ett bestämt underhållsbelopp, hava de sakkunniga

alltså som huvudregel föreslagit, att då ett barn åtnjuter en viss inkomst, mot­

svarande avdrag skall göras från den del av barnbidraget, som belöper på det­

ta barn. Med en sådan uppdelning på varje barn skapar man också på ett

enkelt sätt rättvisa mellan barnen inbördes. Om ett barn har större inkomster

än sina syskon, skulle nämligen dessa inkomster vid en sammanräkning —

örn icke relativt komplicerade bestämmelser häremot uppställdes — medföra

minskning i syskonens barnbidrag, vilket icke kan anses riktigt med hänsyn

till att ett omyndigt barns inkomster endast få användas för dess eget uppe­

hälle och uppfostran.

Vid utarbetandet av bestämmelserna för inkomstberäkningen hava de sak­

kunniga även tagit hänsyn till det fall, att ett barn samtidigt blir berättigat till

barnbidrag och bidragsförskott. De sakkunniga hava erinrat örn att då

barn, berättigat till barnbidrag, erhåller underhållsbidrag från någon av för­

äldrarna, underhållsbidraget skall som inkomst avdragas från barnbidraget.

Skulle underhållsbidrag från barnets fader upphöra att utgå och barnet på

grund härav bliva berättigat till bidragsförskott, får även detta såsom inkomst

avdragas från barnbidraget. För att emellertid utmärka, att i ett dylikt fall

barnbidraget inträder subsidiärt i förhållande till bidragsförskottet och icke

tvärtom, hava de sakkunniga föreslagit ett stadgande av innebörd, att såsom

inkomst jämväl skall räknas bidragsförskott, vartill barnet är berättigat en­

ligt lagen örn förskottering av underhållsbidrag lill barn. Det skall sålunda

icke råda valfrihet mellan sökande av barnbidrag och bidragsförskott i fall,

då barnet är berättigat till bådadera. Sökes icke bidragsförskott skall likväl

det bidragsförskott, som efter ansökan skolat utgå, räknas som inkomst, vil­

ken skall fråndragas barnbidraget.

I 5 § tredje stycket och 9 § fjärde stycket hade de sakkunniga vidare uppta­

git likalydande bestämmelser av innehåll, att örn barn, som fyllt fjorton år,

hade arbetsinkomst, som i huvudsak försloge till dess försörjning, på detta

barn belöpande barnbidrag skulle nedsättas efter vad som funnes skäligt, dock

ej till lägre belopp än hälften av vad som eljest skolat utgå.

I motiveringen till detta .stadgande hava de sakkunniga anfört, att de an­

sett det lämpligt att skilja mellan barnets arbetsinkomst och dess övriga in­

Kungl. Maj.ts proposition nr 276.

lil

komster. Skulle barns arbetsinkomst i full utsträckning avdragas vid be­

stämmande av barnbidrag, komme detta säkerligen enligt de sakkunnigas upp­

fattning att medföra en minskad benägenhet att låta barnen söka bidraga till

sitt eget uppehälle. Beträffande äldre barn kunde dock en sådan arbetsin­

komst stundom uppgå till så stort belopp, att det icke kunde anses rimligt

att helt och hållet bortse från densamma vid fastställande av barnbidrag.

De sakkunniga hava även beträffande vissa andra inkomster än sådana,

som härrörde från barnets eget arbete, övervägt lämpligheten av att mildra

föreskriften om inkomsternas avdragande å barnbidraget. Sålunda kunde det

enligt de sakkunnigas mening ifrågasättas att på visst sätt begränsa denna av-

dragsregel i fråga om sådana inkomster, som hade karaktär av pupillförsäk­

ring, periodiskt understöd och dylikt, för att icke eljest motverka benägenhe­

ten hos enskilda att på dylikt sätt sörja för sina barns framtida uppehälle

och hos släktingar och vänner att understödja ensamställda barn. Gentemot

dessa i och för sig beaktansvärda synpunkter syntes dock de sakkunniga den

grundsatsen böra fasthållas, att det allmänna icke borde träda emellan i andra

fall än då det förefintliga behovet icke kunde tillgodoses på annat sätt, och

de sakkunniga hade därför icke ansett sig böra frångå den regeln, att ett barns

inkomst, som ej härrörde från dess eget arbete, skulle avdragas å den på detta

barn belöpande andelen av barnbidraget. Ä andra sidan syntes emellertid

enligt de sakkunnigas mening denna regel icke i erforderlig grad tillgodose

sitt syfte att minska barnbidraget i vissa fall, nämligen då ett barns inkomst

härrörde från fastighet eller annat kapitalvärde, vars förekomst i regel tor­

de innebära en avsevärd tillgång för barnet utöver avkastningens belopp. På

grund härav hade de sakkunniga i analogi med 7 § tredje stycket folkpen­

sioneringslagen föreslagit en skärpt beräkningsmetod för dylika fall.

Med tillämpning av föreslagna regler för beräkning av barnbidraget skulle

denna beräkning tillgå på följande av de sakkunniga angivna sätt.

Först fastställes enligt föreskrivna beräkningsgrunder änkans inkomst och

på grundval därav uträknas ett preliminärt barnbidragsbelopp, gemensamt

för änkans samtliga barnbidragsberättigade barn. Därefter erhålles en på

varje barn belöpande andel genom alt nyssnämnda belopp fördelas på bar­

nen efter huvudtalet. Varje sådan andel minskas härefter med respektive

barns inkomst, som ej härrör från dess eget arbete, varvid avkastning från

fastighet och kapital ökas på ovan angivet sätt. Örn den summa, som skall

avdragas, uppgår till minst så stort belopp, som barnets andel, erhåller alltså

detta barn icke något barnbidragsbelopp. Slutligen tages skälig hänsyn till

de olika barnens egen arbetsinkomst. I det föregående har antagits, att var­

je barns inkomst är bestämd för sig. Skulle en familj leva i oskiftat dödsbo

och alltså erhålla en gemensam inkomstsumma, torde det emellertid i regel

icke möta större svårigheter alt fördela denna summa på de olika delägarna

efter deras andel i boet.

Yttrandena.

I fråga örn beräknande av barns inkomst har pensionsstgreisen framhål­

lit, att barn icke skulle kunna draga någon fördel av det förhållandet, alt det

belopp av 600 kronor, vartill vid barnbidragets primära beräkning hänsyn

icke skulle tagas, härvid till äventyrs icke blivit helt utnyttjat. Styrelsen,

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

som ansett, att den stränga åtskillnad mellan försörjarens och barnens in­

komster, som präglade förslaget, icke i praktiken skäligen kunde upprätthål­

las, har föreslagit ändring i syfte att det fria inkomstbeloppet skulle kunna till­

godoräknas även barnen i den mån det ej tidigare tagits helt i anspråk. Rö­

rande den av de sakkunniga föreslagna avdragsregeln har styrelsen vidare

anmärkt, att i vissa fall tvenne familjer med fullkomligt samma ekonomiska

ställning skulle bliva olika behandlade vid tilldelningen av barnbidrag, exem­

pelvis örn i ena fallet en änka jämte sina barn ärvt ett visst belopp efter den

avlidne mannen, varvid beloppet i fråga fördelades mellan henne och barnen,

och om i det andra fallet änkan efter mannens frånfälle ärvt samma belopp

efter exempelvis sina föräldrar, varvid dess avkastning helt komme att

upptagas som hennes egen inkomst. För att åtminstone i det väsentligaste

undvika det påpekade missförhållandet har pensionsstyrelsen föreslagit, att

till 4 § såsom ett sista stycke måtte fogas följande bestämmelse:

Har barn inkomst och uppgår denna jämte övriga barns under sexton år

och änkans inkomster lill mer än 600 kronor, skall den på barnet belöpan­

de andelen av barnbidraget minskas med dess inkomst, i den mån denna

överstiger den gräns, intill vilken varje barns inkomst behöver medräknas för

att änkans och barnens sammanlagda inkomster skola uppgå till 600 kronor.

Styrelsen har även påpekat,att bestämmelsen om avdrag av arbetsinkomst

för barn, som fyllt 14 år, i praktiken knappast torde kunna effektivt ge­

nomföras. Endast beträffande barn, som, då ansökan om barnbidrag in-

gåves, fyllt 14 år, torde dylik arbetsinkomst mera allmänt komma till ve-

derbörandes kännedom. Bestämmelsen i fråga torde därför enligt styrelsens

mening komma att verka synnerligen ojämnt. Då den dessutom icke kunde

vara av nämnvärd ekonomisk betydelse för verksamhetens finansiering,

ville styrelsen föreslå, att den utginge. Slutligen har styrelsen föreslagit en

bestämmelse av innebörd, att barns inkomst, bestående av pension eller un­

derstöd, som utginge på grund av gåva, testamente eller försäkring, vilken

icke vöre i lag föreskriven, eller ock, utan samband med olycksfall i arbetet,

på grund av anhörigs förutvarande arbetsanställning, ej skulle räknas som

inkomst, i den mån det på barnet belöpande sammanlagda beloppet icke

överstege 60 kronor. Styrelsen har genom den föreslagna bestämmelsen ve­

lat uppmuntra det enskilda initiativet på detta område, som bland annat ta­

git sig uttryck däri, att inom folkförsäkringen en kombination av s. k. barn-

försäkring med en temporär överlevelseränta från försörjarens frånfälle vun­

nit en icke ringa utbredning.

Örebro stads pensionsnämnd, vars yttrande åberopats av stadsfullmäktige

därstädes, har i likhet med pensionsstyrelsen föreslagit, att försörjarens fria

inkomstbelopp skulle kunna tillgodoräknas även barnen i den mån det ej

tagits helt i anspråk, samt att bestämmelsen om avdrag av arbetsinkomst

för barn, som fyllt fjorton år, måtte utgå.

Socialstyrelsen har ansett det rimligt, att minderårig, som fyllt fjorton år

och alltså passerat minimiåldern för barns användande i arbete, skulle, där

ej dess psykiska eller fysiska utveckling eller annan särskild omständighet ta­

113

lade häremot, genom anmälan till organ för den offentliga arbetsförmedling­

en konfronteras med den öppna arbetsmarknaden, innan barnbidrag finge

utgå. En dylik anordning skulle måhända innebära ej så litet minskade an­

språk på barnbidrag och, vad viktigare vore, bringa den unga arbetskraften

i kontakt med arbetsmarknaden och dess möjligheter samt inskärpa sam-

hällsplikten att efter förmåga, från härför lämpad ålder, bidraga till det

produktiva arbetet. Anordningen förtjänade särskilt beaktande ur synpunk­

ten av den ökade relativa efterfrågan på ungdomlig arbetskraft, som kunde

förväntas uppstå i samband med de allt mindre årskullar, vilka — till följd

av nativitetsminskningen — komme att inträda på arbetsmarknaden. Med

hänsyn till anförda omständigheter borde det enligt styrelsens åsikt övervä­

gas, huruvida icke den föreslagna åldersgränsen 16 år kunde sänkas, dock

med rätt för vederbörande myndigheter att efter ny prövning utsträcka bi-

dragstiden till den nämnda åldersgränsen. Tillika har styrelsen med hän­

syn till önskvärdheten av att upprätthålla det även bland familjer i små

ekonomiska omständigheter utbredda intresset att genom livförsäkring sörja

för efterlevande ifrågasatt, huruvida icke den procentsats å behållna värdet

av kapital, vilken enligt förslaget skulle jämställas med inkomst, borde ned­

sättas i fråga örn kapital, som med barnet som förmånstagare utfallit genom

dylik försäkring. Även örn en dylik anordning kanske icke finge alltför

stor praktisk räckvidd, skulle den dock markera, att barnbidrag finge upp­

fattas såsom ett led i en hjälp till självhjälp.

Stadsfullmäktige i Falun ha framhållit det önskvärda i att arbetsgivare-

pensioner eller understöd av arbetsgivare till barn — antingen i samband

nied sådan pension eller sådant understöd till änka eller, efter änkas från­

fälle, utan dylikt samband — gjordes till så kallad privilegierad inkomst vid

bestämmande av barnets inkomst.

Departementschefen.

De sakkunnigas förslag har jag ansett mig kunna i huvudsak upptaga i

departementsförslaget.

De i några yttranden framförda synpunkterna rörande den av de sak­

kunniga vid inkomstberäkningen upprätthållna skillnaden mellan änkans

och barnens inkomster kunna visserligen icke frånkännas visst berättigande.

Med hänsyn framför allt till vikten av att bibehålla så enkla och klara reg­

ler som möjligt för inkomstberäkningen finner jag dock de gjorda anmärk­

ningarna icke vara av den betydelse, att de föranleda mig att frångå de sak­

kunnigas förslag i denna del. Däremot delar jag den av pensionsstyrelsen

uttalade åsikten, att hänsyn icke torde behöva tagas lill barnens arbetsin­

komst. Härigenom skulle även barnens intresse för att söka skaffa sig ar­

bete starkare stimuleras än genom de sakkunnigas förslag i detta avseende.

Tredje stycket av 5 § och fjärde stycket av 9 § i sakkunnigeförslaget hava

därför uteslutits i departementsförslaget.

I några yttranden lia uttalats önskemål örn en privilegiering av vissa in­

komster. Med hänsyn till den ringa praktiska betydelsen av en dylik privi-

flihang till riksdagens protokoll 11)37. 1 sami. Nr 276.

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 276.

legiering i den nu föreslagna lagstiftningen anser jag dessa önskemål icke

böra föranleda någon ändring i de sakkunnigjas förslag.

7 och 8 §§.

Dessa paragrafer motsvara 6 och 7 §§ i de sakkunnigas tilläggsförslag. I

8 § sista stycket och 9 § sista stycket nämnda förslag har hänvisats till, bland

annat, 6 och 7 §§ i förslaget.

De sakkunniga hava såsom motivering till 6 och 7 §§ anfört:

Dessa paragrafer motsvara i tillämpliga delar 8 § 2 och 3 morn., respektive

9 § första och andra styckena folkpensioneringslagen och hava även formu­

lerats i anslutning till nämnda lagrum.

_ I fråga örn förslagets 6 § finnes bland annat den olikheten i förhållande till

förebilden, att möjlighet till jämkning i fastställt barnbidrag upptagits utan

folkpensioneringslagens begränsning till en gång om året — detta med hän­

syn till att större variationer i försörjarnas ekonomiska förhållanden här

kunna förväntas än beträffande invalider och åldringar — och att i stället

såsom garanti mot alltför många jämkningar uppställts fordran på mera vä­

sentlig inkomstförändring.

I både 6 och 7 §§ av förslaget hava vidare intagits stadganden om de skyl­

digheter, som ansetts böra åvila en särskilt förordnad förmyndare, då sådan

finnes. Rätten till barnbidrag utgår nämligen enligt förslaget oberoende av

om änkan själv eller annan person har förmynderskapet och vårdnaden be­

träffande barnen.

Bestämmelserna angående dyrortgradering hava hämtats från det förslag

rörande dyrortsgraderade folkpensioner, som den 30 november 1935 fram­

lagts av särskilda sakkunniga.

Yttrandena.

Pensionsstyreisen har påpekat, att den i 6 § tredje stycket stadgade an­

mälningsskyldigheten borde utsträckas till det fall, att änkan ingått nytt gif­

termål. Kommunalfullmäktige i Älvkarleby kommun ha yrkat, att 7 § måtte

ändras därhän, att påföljden av försummelsen — minskat eller indraget barn­

bidrag — icke drabbade barnen utan gärningsmannen, änkan eller förmyn­

daren, som skulle återbetala det orättmätigt erhållna barnbidraget. Fattig­

vårds- och barnavardskonsulenten i åttonde distriktet samt fattigvårdsnämn-

den och fattigvårdsdirektören i Stockholm hava betonat de krav, som komme

att ställas på efterkontrollen, då det gällde barn till arbetsföra änkor. En

prövning av samtliga barnbidrag borde enligt konsulentens åsikt göras en

gång om året, enligt fattigvårdsnämndens och fattigvårdsdirektörens mening

minst två gånger om året.

Departementschefen.

Med anledning av pensionsstyrelsens påpekande har för moder, vars barn

åtnjuter barnbidrag, föreslagits anmälningsskyldighet, när hon ingår äkten­

skap. Den av kommunalfullmäktige i Älvkarleby kommun gjorda anmärk­

ningen saknar icke visst berättigande. Det torde emellertid knappast vara

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

115

möjligt att till förhindrande av sådant förfaringssätt, som omförmäles i de-

partementsförslagets 8 §, konstruera en påföljd av förmögenhetsnatur, som

uteslutande drabbar den skyldige. Av de bestämmelser, som föreslagits av

de sakkunniga, följer, att i vissa fall, då någon genom benefik avhändelse

av egendom, oriktig uppgift eller försummad anmälningsskyldighet orätt­

mätigt förskaffat sitt barn högre barnbidrag än som rätteligen bort utgå, en

indragning av barnbidrag kan göras för så lång tid, att förlusten för det

allmänna kan täckas. Denna möjlighet torde innebära en viss fördel med

hänsyn till att i dylika fall en ersättningstalan ofta torde vara utsiktslös. —

Den ståndpunkt, vilken förslaget i 8 § intar, sammanfaller enligt vad som

inhämtats med den praxis, som pensionsstyrelsen tillämpat beträffande

barntillägg enligt 1913 års pensionsförsäkringslag.

Då barnbidragen skola handhavas av pensionsstyrelsen och pensionsnämn-

derna, torde särskilda bestämmelser rörande efterkontrollen i fråga om barn­

bidragen icke vara erforderliga.

De ändringar av saklig natur, som, utöver vad förut angivits, vidtagits i

7 §, sammanhänga med ändringen i 2 §, varigenom barnets mantalsskriv­

ningsort utbytts mot dess stadigvarande vistelseort. 8 § har, utan ändring

i sak, i vissa delar erhållit en annan formulering än motsvarande paragraf i

de sakkunnigas förslag.

9 §•

Denna paragraf motsvaras i de sakkunnigas förslag av 10 §.

Som motivering till detta stadgande hava de sakkunniga framhållit, att, då

pensionsnämnderna enligt förslaget skulle tjänstgöra såsom kommunala or­

gan för barnbidragsverksamheten, det vore naturligt, att ansökan om barn­

bidrag, i likhet med ansökan om folkpension, gjordes hos pensionsnämndens

ordförande. Enär vederbörande kommun enligt förslaget skulle ansvara för

en fjärdedel av barnbidragskostnaderna, bleve vidare frågan om vilken pen-

sionsnämnd, som skulle behandla ansökningen, av stor betydelse.

De sakkunniga hava härom anfört:

Enligt folkpensioneringslagen är härvidlag mantalsskrivningsorten avgöran­

de och det torde knappast finnas några bärande skäl för att välja en annan

princip i fråga om barnbidragen. Emellertid uppstå härvidlag andra spörs­

mål, då ju olika barn inom en familj kunna vara mantalsskrivna på skilda

ställen och detsamma jämväl kan vara förhållandet beträffande föräldrar och

deras barn. I fråga om barn till änkor och invalider hava de sakkunniga an­

sett erforderligt att fastställa en gemensam ansökningsort för alla barn inom

samma familjeenhet, oavsett om något eller några av dem vistas å annan ort

och äro mantalsskrivna därstädes. Detta torde ur olika synpunkter kunna

anses lämpligt, och med de sakkunnigas förslag örn gemensam beräkning av

barnbidrag för alla barnen är en dylik anordning särskilt påkallad. De sak­

kunniga hava därför föreslagit, att ansökan skall göras hos pensionsnämn-

dens ordförande i det pensionsdistrikt, där änkan eller den arbctsoförmögne

senast blivit mantalsskriven.

I fråga örn föräldralösa barn finns det större anledning att låta ansökan

för varje särskilt barn göras å barnets mantalsskrivningsort. Även örn flera

föräldralösa barn i samina syskonkrets erhålla barnbidrag, fastställes ju enligt

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

förslaget särskilt bidrag för vart och ett av dem, och de sakna därjämte det

sammanhållande moment, som föräldrarna eller en efterlevande av dem ut­

gör. Emellertid har just den omständigheten, att föräldralösa barn till följd

av denna rotlöshet ofta skickas från en ort till en annan, föranlett de sak­

kunniga att icke låta barnets mantalsskrivningsort bliva avgörande. En sådan

anordning skulle kunna medföra risker för att föräldralösa barn förflyttades

med hänsyn till de kommunala utgifterna för barnbidrag. På grund av det

nu anförda hava de sakkunniga föreslagit, att ansökan om barnbidrag för

föräldralöst barn skall göras hos pensionsnämndens ordförande i det pen-

sionsdistrikt, där den sist avlidne av föräldrarna eller, örn barnet varit adop­

terat, där adoptanten eller den sist avlidne av adoptivföräldrarna senast varit

mantalsskriven.

För att en behörig ansökningsort alltid skall finnas, hava de sakkunniga

vidare för samtliga grupper av barn föreskrivit, att om det ej finnes sådan

mantalsskrivningsort, som förut sagts, ansökan skall göras hos pensions­

nämndens ordförande i det pensionsdistrikt, där barnet är mantalsskrivet

eller under året skall mantalsskrivas. En sådan ort måste alltid finnas, då

rätt till barnbidrag föreligger, på grund av bestämmelsen i förslagets 2 § örn

mantalsskrivning såsom förutsättning för barnbidrag.

28—34 §§ i lagen om folkpensionering, till vilka hänvisning skett, inne­

hålla följande bestämmelser:

Enligt 28 § skall ansökning örn folkpension avfattas enligt fastställt formu­

lär och innehålla nödiga upplysningar för utredande av sökandens pensions-

rätt. Avser ansökningen tilläggspension, skall ansökningen därjämte innehålla

cn av sökanden på heder och samvete avgiven förklaring, att de lämnade upp­

lysningarna äro med sanningen överensstämmande. Är sökanden ur stånd

att själv avgiva sådan förklaring, skall riktigheten av upplysningarna in­

tygas av två trovärdiga, med sökandens förhållanden förtrogna personer.

Vid ansökningen skall fogas prästbevis enligt fastställt formulär eller, där

hinder därför möter, annat bevis, som pensionsstyrelsen må finna skäl god­

taga. Vad angående ansökning om pension stadgats, gäller även angående

ansökning örn ökning av pension. — I 29 § stadgas bl. a., att örn någon

söker folkpension, vari ingår tilläggspension, pensionsnämnden skall pröva

de i ansökningen lämnade upplysningar och åberopade handlingar samt på

grund av denna prövning och kända förhållanden fastställa sökandens års­

inkomst och besluta, huruvida sökanden bar rätt till tilläggspension. Avslås

med stöd av 9 § första stycket (på grund av oriktiga uppgifter m. m.) an­

sökning i vad gäller tilläggspension, skall pensionsnämnden, där den finner

den omständighet som föranlett beslutet icke skola utgöra binder mot bifall

till ansökning örn tilläggspension efter viss tids förlopp, meddela bestäm­

melse härutinnan. Snarast möjligt efter besvärstidens utgång skall pen­

sionsnämndens ordförande insända nämndens beslut jämte handlingarna

i ärendet till pensionsstyrelsen. I sistnämnda paragraf föreskrives vidare,

att vad angående handläggning av ansökning om pension stadgats, även

gäller angående handläggning av ansökning om ökning av pension. Minsk­

ning eller indragning av pension av orsak, som angivits i 8 § 1 mom. första

stycket (varaktig oförmåga till arbete ej längre för handen) och 2 mom.

(inkomstökning) samt 9 § (oriktiga uppgifter m. m.), beslutas av pensions­

nämnden i det pensionsdistrikt, där pensionstagare^ senast blivit mantals­

skriven, varefter ordföranden snarast möjligt skall insända beslutet jämte

handlingarna i ärendet till pensionsstyrelsen. Innan pensionsnämnd fattar

beslut i ärende rörande minskning eller indragning av pension, skall nämn­

117

den, om så ske kail, lämna pensionstagare!! tillfälle att yttra sig. — Enligt

30 § må ändring i pensionsnämnds beslut hos pensionsstyrelsen sökas ge­

nom besvär av enskild sakägare ävensom av kommun och av ombud för

pensionsstyrelsen. Besvären skola insändas till pensionsnämndens ord­

förande, så att de äro honom tillhanda sist å trettionde dagen efter be­

slutets meddelande, den dagen oräknad då sådant skedde. Ordföranden

åge ock att över nämndens beslut anföra besvär. Över anförda besvär skall

nämnden avgiva yttrande att åtfölja handlingarna till pensionsstyrelsen.

Enligt 31 § skall pensionsstyrelsen, örn styrelsen i ärende rörande ansökning

om folkpension, vari ingår tilläggspension, finner, att pensionsnämndens

beslut är lagligen grundat, fastställa beslutet ävensom, där sökanden fun­

nits berättigad till pension, bestämma pensionsbeloppet. Vid pensionsbelop­

pets bestämmande må tilläggspensionens belopp höjas så, att pension kan

utbetalas månadsvis jämnt i tiotal ören. Pensionsstyrelsen utfärdar pen-

sionsbrev, vilket genom pensionsnämndens försorg tillstädes den, som äger

uppbära pensionen. Finner pensionsstyrelsen, att pensionsnämnds beslut

icke är lagligen grundat, skall styrelsen, där ej på grund av anförda besvär

rättelse kan ske, återförvisa ärendet till förnyad prövning; dock att, där fel

uppenbarligen blivit begånget vid fastställandet av sökandens årsinkomst

samt detta fel antingen uppkommit allenast genom felräkning eller ock icke

överstiger ett belopp av 100 kronor, pensionsstyrelsen må, efter vederböran-

des hörande, utan återförvisning verkställa nödig rättelse. I behandling av

fråga örn återförvisning oell i handläggning av besvärsmål skola deltaga

minst två av styrelsens ledamöter; skolande av dessa åtminstone en hava

fullgjort vad författningarna föreskriva dem, som uti domarämbeten må

nyttjas. Uppstå i fall, clå två ledamöter deltaga, skiljaktiga meningar, skall

ytterligare en ledamot tillkallas. Härutöver gällö vad allmänna lagen stad­

gar angående omröstning till dom. Vad angående handläggning av ansök­

ning örn pension sålunda stadgats, gäller i tillämpliga delar även handlägg­

ning av andra ärenden rörande pension, i vilka pensionsnämnd meddelat

beslut. — I 32 § stadgas, att klagan över pensionsstyrelsens beslut i ärende

rörande pension ej må föras av enskild sakägare. Justitiekansler!! eller efter

justitiekanslerns medgivande kommun, pensionsnämnds ordförande och pen­

sionsstyrelsens ombud må söka ändring i pensionsstyrelsens beslut hos Ko­

nungen genom besvär, vilka skola löre klockan tolv å trettionde dagen från

den dag beslutet gavs vara inkomna till socialdepartementet. — Enligt

33 § utgår folkpension från och nied den månad, varunder rätt till pen­

sion inträtt, vilket, där ej rätten visas hava tidigare varit för handen,

anses hava skett vid den tid, då pensionen söktes, till och med den må­

nad, varunder pensionstagare!! avlidit eller pensionens indragning beslutats.

Pension utgår dock ej för längre tid tillbaka än sex månader före den må­

nad, under vilken pensionen söktes, ändå att rätten visas hava tidigare för­

värvats. Detsamma skall i tillämpliga delar gälla i fråga örn ökning eller

minskning av pension. Finnes grundad anledning antaga att folkpension

bör minskas eller indragas, äger pensionsstyrelsen, innan beslut därom i

vederbörlig ordning fattats, förordna i förra fallet, att pensionen tillsvidare

skall utgå nied det minskade belopp, vartill förhållanden:! ina föranleda, och

i senare fallet, att pensionen tillsvidare icke skall utbetalas. Ilar någon sorn

åtnjuter folkpension ej lyftat visst belopp därav före utgången av året näst

efter det, under vilket beloppet förfallit till betalning, skall beloppet vara

förverkat. — 1 34 8 föreskrives, alt pensionsstyrelsen skall, därest någon ge­

nom oriktiga uppgifter eller annorledes utverkat tilläggspension, som icke

borde hava tillerkänts honom, örn skill därtill prövas löreligga, vidtaga er­

forderliga åtgärder för att återfå vad för mycket utbetalats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

Yttrandena.

Fattigvårds- och barnavårdskonsulenten i åttonde distriktet samt kommu­

nalfullmäktige i Hova kommun hava föreslagit, att i fall, då barn omhän­

dertagits av barnavårdsnämnd, denna nämnd eller den barnavårdsnämnd,

där barnet hade hemortsrätt, skulle beredas tillfälle att söka barnbidrag.

Barnavårdsnämnden i Stockholm bär påpekat, att i ett stort antal fall var­

ken barnets vistelse- eller mantalsskrivningsort, om sådan funnes, komme

alt sammanfalla med den ort, vars pensionsnämnd skulle pröva ansökan

örn barnbidrag, ett förhållande som enligt nämndens mening torde komma

att medföra svårigheter och komplikationer av olika slag. Pensionsstyrelsen

har framhållit, att ansökan om barnbidrag för barn och adoptivbarn till

änka eller arbetsoförmögen person med hänsyn till föreskriven inkomst­

beräkning under alla omständigheter borde göras av änkan eller den arbets-

oförmögne samt i förening med förmyndare, där särskilt förordnad sådan

finnes.

Departementschefen.

Barnbidragsverksamheten har i flera avseenden utformats i nära an­

slutning till folkpensioneringen. Då även samma lokala organ skola hand­

hava prövningen av såväl barnbidrag som folkpensioner, torde det vara

lämpligt, att reglerna xörande prövningen av ansökning om folkpension och

barnbidrag bliva så överensstämmande som möjligt.

I fråga om rätten att göra ansökning om barnbidrag kunna vissa skäl an­

föras för en utvidgning utöver den av de sakkunniga föreslagna begräns­

ningen till förmyndaren, särskilt i de fall, då barnet omhändertagits av

barnavårdsnämnd. Då emellertid ett av den föreslagna lagstiftningens syfte­

mål är att möjliggöra för barnets moder att upprätthålla förbindelsen

med barnet och detta även i de fall, då barnet av en eller annan anledning

måst omhändertagas av barnavårdsnämnden, torde den av de sakkunniga

föreslagna begränsningen böra bibehållas, i vart fall tills det visar sig, att

allvarliga praktiska olägenheter påkalla ändring i detta avseende.

Avvikelserna från de sakkunnigas förslag beträffande förevarande para­

graf äro av huvudsakligen formell natur. I överensstämmelse med en förut

omförmäld ändring i 2 § har — i tredje stycket — barnets mantalsskriv­

ningsort utbytts mot barnets stadigvarande vistelseort. Förfarandet i fråga

om minskning eller indragning av tilläggspension har även uttryckligen gjorts

tillämpligt å barnbidrag.

10

§.

Förevarande stadgande är likalydande med 11 § i de sakkunnigas förslag.

I motiveringen till denna paragraf hava de sakkunniga anfört:

Den som är ett barns förmyndare, antingen det är en av föräldrarna eller

en särskilt förordnad person, har att förvalta barnets ekonomi och med till­

gängliga medel sörja för dess uppehälle och uppfostran. Det är då själv­

fallet, att barnbidrag i regel bör utbetalas till förmyndaren. Emellertid kan

119

det tydligen finnas fall, då en sådan åtgärd är mindre lämplig antingen på

grund av förhållanden, som sammanhänga med förmyndarens person, eller

av andra orsaker. För att skapa en utväg att undvika olägenheter av dylik

art hava de sakkunniga föreslagit, att utbetalning av bambidragsbelopp icke

ovillkorligen skall behöva ske till förmyndaren utan att, om skäl därtill äro,

utbetalningen må kunna göras till barnavårdsnämnd eller annan. Beslut om

sådan avvikelse från regeln örn förmyndaren såsom betalningsmottagare skall

enligt förslaget fattas av pensionsstyrelsen, varigenom tillräckliga garantier

torde förefinnas för bestämmelsens behöriga handhavande. Den som sålunda

erhåller förfallna belopp skall givetvis utgiva dem för barnets räkning på

lämpligt sätt.

Yttrandena.

Socialstyrelsen och kommunalfullmäktige i Risinge kommun hava föresla­

git, att utbetalningen av barnbidrag borde ske genom barnavårdsnämndernas

försorg. Socialstyrelsen har motiverat sitt förslag med att stadgandet i före­

varande paragraf icke utgjorde en fullgod garanti för att utbetalade barnbi­

drag på bästa sätt bomme barnet till godo. Den föreslagna ändringen vore en­

ligt styrelsens mening ägnad att bevaka barnens direkta intresse och stärka

barnavårdsnämndernas ställning i det sociala hjälparbetet. Länsstyrelsen i

Blekinge lån har förordat, att till vinnande av större garanti för att bidragen

komma till bästa gagn pensionsnämnderna måtte få sig ålagt att i varje sär­

skilt fall avgöra, huruvida bidragen skola utbetalas till barnavårdsnämnd

eller barnavårdsman. Barnavårdsnämnden i Malmö har ansett, att barna­

vårdsnämnden i och med barnets omhändertagande normalt borde anses

som den riktiga betalningsmottagaren. En liknande synpunkt har framförts

av fattigvårds- och barnavårdskonsulenten i andra distriktet. Styrelsen för

svenska stadsförbundet har funnit det mindre tillfredsställande, att pensions­

styrelsen skulle avgöra, när skäl förelåge för utbetalning av barnbidrag till

annan än barnets förmyndare, enär denna myndighet icke kunde hava sam­

ma förutsättningar att bedöma frågan som en kommunal styrelse.

Departementschefen.

I likhet med de sakkunniga finner jag det vara lämpligt, att barnbidrag

som huvudregel utbetalas till barnets förmyndare, men att pensionsstyrelsen,

om särskilda skäl föranleda därtill, skall äga föreskriva utbetalning i annan

ordning. De uttalade farhågorna för att pensionsstyrelsen icke skulle hava

samma förutsättningar som en kommunal myndighet att träffa avgörande

härutinnan synas vara överdrivna. Det torde nämligen i flertalet fall, då

stadgandet skall tillämpas, komma att föreligga en framställning från veder­

börande barnavårdsnämnd, som kan förväntas därvid förebringa fullstän­

dig utredning till stöd för ansökningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 276.

11—13 §§.

Förevarande paragrafer överensstämma med 12—14 §§ i de sakkunnigas

förslag.

I motiveringen till 12 § hava de sakkunniga anfört, att stadgandet tillkom­

120

mit för att underlätta kommunala förskotteringar av barnbidrag i avbidan

på slutlig prövning och utbetalning. Som förebild till stadgandet har tjänat

11 § första stycket lagen om folkpensionering.

Såsom motivering till 13 § i de sakkunnigas förslag har anförts:

För vistelse i allmän uppfostringsanstalt eller straffanstalt utkräves icke

någon ersättning, och det synes de sakkunniga riktigast, att barnbidrag, som

eljest skolat utgå, blir indraget för den tid, då ett barn under dylika omstän­

digheter försörjes på allmän bekostnad. Bestämmelse härom har upptagits i

första stycket av förevarande paragraf. För att pensionsstyrelsen skall få

kännedom om att barn, som erhållit barnbidrag, intagits i uppfostrings- eller

straffanstalt eller utskrivits från dylik anstalt, kan lämpligen underrättelse

härom lämnas pensionsstyrelsen från anstalten i fråga. Ett dylikt förfarings­

sätt, som för närvarande tillämpas beträffande pensionstillägg för sådana fall,

som avses i 9 § tredje stycket pensionsförsäkringslagen, synes de sakkun­

niga vara den mest praktiska anordningen även i fråga örn barnbidrag.

Paragrafens andra stycke avser dels barn, som omhändertagits för skydds-

uppfoslran eller samhällsvård enligt barnavårdslagen, och dels barn, som på

allmän bekostnad åtnjuta annan anstaltsvård. Med det sistnämnda avses

närmast sådana fall, då barn genom kommuns försorg erhållit vård å sjukhus

av slag eller intagits å fattigvårdsanstalt för mera tillfällig vård, exem­

pelvis i avbidan på vårdmöjligheter i någon för barnet lämpad formn samt­

liga nu angivna fall föreligger regelmässigt ersättningsskyldighet från barnets

och dess föräldrars sida. Det torde då vara lämpligt att det barnbidrag, som

belöper på vårdnadstiden, må tagas i anspråk för täckande av kostnaderna

för vården. Det kunde ju knappast vara riktigt att låta bidraget utgå som

förut, trots att barnet i annan ordning åtnjuter underhåll från det allmänna.

A andra sidan torde det ej heller vara tillrådligt att även i dessa fall låta barn­

bidraget bortfalla, då det här är fråga om barn, som omhändertagits genom

komunala myndigheters försorg, och man till äventyrs skulle kunna befara

en minskad benägenhet från dessa myndigheters sida att företaga ingripande,

där detta medförde indragning av eljest utgående barnbidrag. De sakkunniga

hava således funnit sig böra föreslå, att ifrågavarande barnbidrag skall ut­

betalas till det kommunala organ, som svarar för vårdkostnaden, och att

nämnda kostnad härav må täckas med iakttagande av de beräkningsgrunder,

som angivas i 51 § fattigvårdslagen. Skulle härefter återstå någon del av

barnbidraget — vilket endast undantagsvis torde bliva fallet — bör detta be­

lopp överlämnas till barnets förmyndare för att användas till något barnets

behov. Direkt stadgande härom hava de sakkunniga icke ansett erforderligt

att upptaga i författningstexten.

Enligt 51 § fattigvårdslagen skall ersättning för lämnad vård utgå med be­

lopp, vartill kostnaden därför skäligen kan skattas. Konungen eller den myn­

dighet Konungen därtill förordnar äger, örn och i den utsträckning förhål­

landena det påkalla, samt för tid, som befinnes lämplig, efter vederbörandes

hörande, fastställa det belopp, med vilket ersättning för vård å anstalt eller

inrättning i olika fall skall utgå. Sådan fastställelse, som nu sagts, har se­

nast skett genom vårdtaxa den 20 december 1935 enligt fattigvårds- och

barnavårdslagen.

I några yttranden ha efterlysts bestämmelser örn vilket kommunalt

organ, som skulle handhava den i 12 § omförmälda förskotteringen. Bärna-

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

121

vårdsnämnden i Göteborg har därjämte ifrågasatt, huruvida de kommunala

organen ägde tillgång till erforderliga medel för en dylik förskottering.

Departementschefen.

Förevarande paragrafer ha samtliga sin motsvarighet i lagen örn folkpen­

sionering. Den kommunala förskotteringen av barnbidragen motsvaras av

förskotteringen av folkpensioner och torde liksom denna få handhavas av

det organ varje kommun finner lämpligt härför.

14 §.

Denna paragraf motsvarar 15 § i de sakkunnigas tilläggsförslag rörande

dyrortsgradering av barnbidragen.

I motiveringen till denna paragraf hava de sakkunniga framhållit, att da

det stadgades, att den kommunala kostnadsandelen för ett visst barnbidrag

skulle gäldas av den kommun, vars pensionsnämnd prövat ärendet, därmed

givetvis borde förstås, att pensionsnämnden ingått i saklig prövning av det­

samma och icke endast haft att förklara sig obehörig och hänvisa sökanden

till pensionsnämnden i annan kommun.

De särskilda bestämmelserna i fråga örn den kommunala kostnadsandelen

vid ökning eller minskning av barnbidrag hava upptagits i anslutning till

motsvarande stadganden i 13 § lagen örn folkpensionering.

Yttrandena.

Från vissa håll hava uttalats farhågor för ogynnsamma verkningar av ett

genomförande av de sakkunnigas förslag, att vederbörande mantalsskriv-

ningskommun i stället för hemortskommunen skall deltaga i kostnaderna för

barnbidragen. Länsstyrelsen i Stockholms län har framhållit, att, där­

est hjälp lämnades i form av barnbidrag, sådan hjälp icke skulle utgöra

hinder för förvärv av hemortsrätt, under det att, om motsvarande hjälp

lämnades av fattigvårdssamhälle till behövande, som icke vore berättigad

till barnbidrag, sistnämnda hjälp skulle inverka på frågan örn förvärv av

hemortsrätt. Länsstyrelsen i Kalmar län har påpekat, att de sakkunnigas

förslag måste antagas komma att verka till ytterligare upplösning av det om­

tvistade hemortsrättsbegreppet. Drätselkammarens i Malmö första avdelning

har, med instämmande av stadsfullmäktige därstädes, erinrat om att enligt

de sakkunnigas förslag det fallet kunde inträffa, alt barnbidrag beviljades en

familj från en kommun, varefter familjen flyttade till annan kommun, där

den vunne hemortsrätt och komme i åtnjutande av fattigvård. Understöd

komme då att utgå från två olika kommuner. Fattigvårdsstyrelsen i Malmö

har befarat, att barnbidrag icke komme att sökas för barn, som vore man­

talsskrivet i en kommun och hade hemortsrätt i annan kommun. Drätsel­

kammaren i Borås har gjort gällande, att i nu förevarande hänseende jäm­

förelse icke kunde göras med folkpensioneringen, emedan tilläggspensionerna

utginge till äldre personer, som vöre mera stationära och i regel bodde i sina

hemortskommuner, medan barn, som erhölle barnbidrag, ofta kunde kom­

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 276.

ma att ändra vistelseort upprepade gånger under den tid barnbidraget ut-

ginge. Farhågor av nu omförmält slag hava även uttalats av kommunalfull­

mäktige i Tomelilla och Bollnäs kommuner.

Departementschefen.

I fråga örn skälen för den föreslagna fördelningen av kostnaderna mellan

staten och kommunerna får jag hänvisa till den allmänna motiveringen.

I överensstämmelse med barnbidragens allmänna karaktär har föreslagits,

att den kommunala andelen skall tillskjutas av den kommun, där vederbö­

rande är mantalsskriven och sålunda icke av hemortskommunen. Farhågor­

na för att denna lösning av frågan örn kostnadernas fördelning skall komma

att vålla svårigheter torde vara överdrivna. Någon mera avsevärd skill­

nad i detta hänseende mellan barnbidragen och folkpensionerna torde icke

vara att förvänta, allra minst sedan kommunandelen föreslagits lika för

båda.

Avvikelserna i sak från det av de sakkunniga föreslagna stadgandet äro

huvudsakligen betingade av ändringen i fråga om kommunandelens storlek.

För det fall att pensionsnämnd är gemensam för två eller flera kommuner

har, då vederbörande saknar mantalsskrivningsort, vistelseorten förklarats

vara avgörande för fördelningen av betalningsskyldigheten.

15 och 16 §§.

15 § överensstämmer i sak med 16 § i de sakkunnigas förslag. 16 § är lika­

lydande med 17 § i nämnda förslag.

Övergångsbestämmelserna.

Enligt 39 § lagen den 28 juni 1935 (nr 434) örn folkpensionering skulle

lagen träda i kraft den 1 januari 1937. Samma dag skulle 1913 års lag om

allmän pensionsförsäkring upphöra att gälla. Utan hinder av att sistnämnda

lag sålunda upphört att gälla skola jämlikt 43 § lagen örn folkpensionering

pensionstillägg enligt 6 § fjärde stycket i 1913 års lag fortsätta att utgå och

nya sådana beviljas enligt de vid utgången av år 1936 gällande bestämmel­

serna. Den 5 innevarande månad har till lagrådet remitterats förslag till

lag angående upphävande av nämnda 43 §. Enligt berörda lagförslag, varom

jag senare i dag kommer att föreslå avlåtande av proposition till riksdagen,

skall stadgandet i fråga upphöra att gälla från och med den 1 januari 1938.

Utan hinder härav skall dock ifrågavarande paragraf fortfarande äga till-

lämpning beträffande pensionstillägg, som beviljats eller sökts före sagda

dag. Beviljas barnbidrag åt barn, för vilket pensionstillägg utgår på grund

av vad nu sagts, skall pensionstillägget indragas. Emellertid kan, såsom

under 9 § anförts, barnbidrag beviljas retroaktivt. Har pensionstillägg redan

utbetalats för tid, för vilken barnbidrag bestämmes skola utgå, bör barn­

bidraget minskas med belopp, motsvarande det sålunda utbetalade pen­

sionstillägget. Föreskrift härom har upptagits såsom övergångsbestämmelse

till lagen om barnbidrag.