2

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

Förslag

till

Lag om vissa ändringar i skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212).

Härigenom förordnas, att 2 § 1 och 2 morn., 18 § 1 morn., 25 § och 30 §

1 morn. skogsvårdslagen den 15 juni 1923 samt rubriken till 4 kap. samma

lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt av det följande framgår samt att

i

nämnda lag skall införas en ny paragraf med beteckning 21 a § av den ly­

delse nedan sägs:

2 §•

1 mom. Från tillämpningen av denna lag undantagas:

1) skogar, som------------ äger tillämpning;

2) allmänningsskogar i------------ örn häradsallmänningar;

3) städernas skogar;

4) statens till bergshanteringens understöd anslagna skogar;

5) skogar å statens utarrenderade jordbruksdomäner och å ecklesiastika

boställen ävensom å fastigheter, som upplåtits under besittningsrätt för obe­

gränsad tid (åborätt) enligt lagen om upplåtelse under åborätt av viss jord;

samt

6) övriga här ovan ej nämnda skogar, varå förordningen den 26 januari

1894 angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket äger till-

lämpning eller som avses i § 4 av nämnda förordning.

2 morn. Ligger skog, som i 1 mom. 5) eller 6) angives, i samfällighet med

skog, som lyder under denna lag, skall lagen äga tillämpning å det samfäll­

da skogsområdet i dess helhet.

4 KAP.

Särskilda bestämmelser angående svårföryngrade skogar och

skyddsskogar.

18 §.

1 mom. Där i------------ meddelade bestämmelser.

Konungen äger ock efter förutgången syn och undersökning förordna, att

skogar, vilkas bestånd prövas erforderligt till skydd mot flygsandsfält eller

1 Senaste lydelse av 2 § 1 morn.: punkt 1, se 1932:181; punkt 2, se 1932:108; punkterna

3-5 och 7, se 1925:94; punkt 6, se 1926:190. Senaste lydelse av 2 § 2 morn., se 1925:94.

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

5

Förslag

till

Lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 10 juni 1932 (nr 180)

om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens

läns lappmarker med flera områden.

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 10 juni 1932 om vård av vissa

skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera om­

råden skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

2 §•

1 mom. Från tillämpningen av denna lag undantagas:

1) allmänningsskogar i------------ avsatt besparingsskog;

2) skogar, lydande------------ vissa områden;

3) skogar å------------ stadgad åborätt;

4) städernas skogar;

5) skogar å statens utarrenderade jordbruksdomäner och å ecklesiastika

boställen ävensom å fastigheter, som upplåtits under besittningsrätt för obe­

gränsad tid (åborätt) enligt lagen örn upplåtelse under åborätt av viss jord;

samt

6) övriga här ovan ej nämnda skogar, varå förordningen den 26 januari

1894 (nr 17) angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket äger

tillämpning eller som avses i § 4 av nämnda förordning.

2 mom. Ligger skog, som i 1 mom. 5) eller 6) angives, i samfällighet med

skog, som lyder under denna lag, skall lagen äga tillämpning å det sam­

fällda skogsområdet i dess helhet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

Förslag

till

Förordning angående ändrad lydelse av 1 och 4 §§ förordningen

den 11 oktober 1912 (nr 275) om skogsvårdsavgift.

Härigenom förordnas, att 1 och 4 §§ förordningen den 11 oktober 1912

om skogsvårdsavgift1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1 §•

För avverkat-------------taxerade rotvärde.

Genom denna avgift inflytande medel skola fördelas mellan skogsvårds-

styrelserna i riket efter ty nedan sägs.

⁴ §•

Av de genom skogsvårdsavgiften inom varje landstingsområde inflytande

medel skola nittio procent tillhandahålla^ skogsvårdsstyrelsen inom lands­

tingsområdet och tio procent redovisas till statskontoret för att av Kungl.

Majit i mån av förefallande behov fördelas mellan samtliga skogsvårdssty-

relser i riket.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1938.

1 Senaste lydelse av 1 § se 1928: 378; av 4 § se 1923: 214.

Kungl. Maj:ts proposition nr 54-

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Haris

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

13 november 1936.

Närvarande:

Statsministern

H^{ansson ,} ministern för utrikes ärendena

S^{andler ,} statsråden

P^ehrsson, W^estman, W^igforss, M^öller, L^evinson, E^ngberg, S^kold,

N^ilsson, Q^uensel, F^orslund.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson, anmäler efter

gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet fråga örn ändrad

lagstiftning rörande skyddsskogar och skogar å vissa flygsandsfält samt an­

för härvid följande.

Inledning.

Någon enhetlig lagstiftning rörande vården av landets skogar finnes icke.

Vid sidan av den allmänna skogsvårdslagen, som reglerar vården av huvud­

parten av landets enskilda skogstillgångar, finnes ett flertal författningar

avseende vården av vissa särskilda kategorier enskilda skogar samt de all­

männa skogarna. En omarbetning av dessa författningar har sedan länge

stått på dagordningen. Man har därvid främst syftat till att bringa nämnda

författningar, vilka i flera avseenden ansetts föråldrade, i större överens­

stämmelse med modernare skogsvårdsprinciper samt att i möjligaste män

skapa enhetlighet och överskådlighet på ifrågavarande lagstiftningsområde.

Början till denna omarbetning av skogslagstiftningen i riket har redan gjorts

genom de nya författningar, som utarbetats rörande häradsallmänningar,

ecklesiastika skogar, vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns

lappmarker med flera områden ävensom domänfondens skogar. I syfte att

fullfölja det sålunda påbörjade lagstiftningsarbetet bemyndigade Kungl.

Majit den 20 juni 1935 chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla dels

en utredningsman för att i enlighet med av departementschefen i anförande

till statsrådsprotokollet samma dag angivna riktlinjer verkställa utredning

och avgiva förslag beträffande skogslagstiftningsfrågor och dels i mån av

behov sakkunniga personer att med utredningsmannen deltaga i överlägg­

ningar i ämnet. Med stöd av detta bemyndigande tillkallade chefen för jord­

bruksdepartementet den 28 juni 1935 såsom utredningsman hovrättsrådet

i Svea hovrätt T. W. G. Sjöfors. Denne upptog till en böl jan till över­

vägande frågan örn ändrad lagstiftning rörande den kategori skogar, som

Kungl. Maj.ts proposition nr 54.

11

föregången syn och undersökning förordna, att annan avverkning än till

husbehov må äga rum endast efter utsyning, som på statens bekostnad verk­

ställes av skogsstatens tjänstemän, dock att skogsägaren är berättigad att på

en gång erhålla utsyning i så stor utsträckning, som är förenlig med sko­

gens återväxt och framtida bestånd. Sådant förordnande må enligt lagen även

meddelas av länsstyrelsen att gälla, intill dess Kungl. Majit beslutit i ärendet.

Enligt lagen kan i fråga örn skog, som där avses, ägarens rätt att verk­

ställa avverkning begränsas utöver vad nyss sagts. I 2 § stadgas i detta av­

seende, att, där större inskränkning i ägarens rätt att bruka skogen än i 1 §

sägs befinnes vara av nöden, Kungl. Majit äger efter föregången undersök­

ning i varje särskilt fall förordna örn den inskränkning i förfoganderätten,

som av omständigheterna påkallas. Meddelas sådant förordnande, är äga­

ren, där han föredrager att avstå marken framför att tåla föreskriven in­

skränkning, berättigad påfordra, att marken skall av staten lösas. Enligt

lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 6) om ändrad lydelse av 2 § skyddsskogs-

lagen äger dock nu angiven lösningsrätt ej rum i avseende å mark inom om­

råde av Västerbottens eller Norrbottens läns lappmarker, beträffande vilket

avvittringsutslag icke av länsstyrelsen meddelats före den 1 juli 1909. Be­

träffande lösen av mark skola de angående jords eller lägenhets avstående

för allmänt behov givna föreskrifter äga motsvarande tillämpning.

Den, som överträder enligt skyddsskogslagen meddelade föreskrifter, drab­

bas av bötesstraff, varjämte virke, som avverkats i strid mot sagda föreskrif­

ter, skall, där det ligger kvar å skogen eller, om det är bortfört, fortfarande

är i avverkarens besittning, tagas i beslag och dömas förbrutet. Undgår

dylikt virke beslag, är den, som låtit verkställa avverkningen, skyldig att ut­

giva ersättning med belopp, motsvarande värdet av samma virke.

Kronobetjänte samt tjänstemän och betjänte vid skogsstaten äga lika be­

hörighet att åtala överträdelse, som nyss sagts, samt att med beslag beläg­

ga virke, som skall anses förbrutet.

Förutom nu angivna stadganden upptager lagen vissa bestämmelser om

försäljning av virke, som enligt lagen dömts förbrutet, samt om fördelning

och förvandling av böter m. m.

Enligt till skyddsskogslagen fogade övergångsbestämmelser äro från lagens

tillämpning undantagna flygsandsfälten i Hallands län.

Sedan skyddsskogslagen trätt i kraft meddelade Kungl. Majit efter verk­

ställda besiktningar och undersökningar å marken förordnande enligt 1 §

i lagen beträffande vissa områden i Gotlands, Kopparbergs, Jämtlands och

Västernorrlands län. Genom lagen den 17 april 1925 (nr 94) örn ändrad

lydelse av 2 § 1 och 2 morn., 18 § 2 mom. och 23 § skogsvårdslagen upp­

hävdes förordnandet såvitt angick Gotlands län. Redan dessförinnan hade

emellertid fråga uppkommit om revision av skyddsskogsområdena i de tre

övriga länen. Den 23 maj 1924 hade Kungl. Majit sålunda uppdragit åt

domänstyrelsen att genom lämpliga förrättningsmän verkställa cn revision av

skyddsskogsområdenas omfattning i syfte att avskilja de skogar, som lämp­

ligen kunde falla under 1923 års skogsvårdslag. Sedan denna utredning

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 54-

verkställts, meddelade Kungl. Majit genom tre särskilda brev den 27 april

1928 bestämmelser rörande skyddsskogsområdenas omfattning. Enligt des­

sa bestämmelser, vilka alltjämt äga giltighet, bestå skyddsskogsområdena av

fyra områden inom Kopparbergs län och sju områden inom Jämtlands län.

Det största av skyddsskogsområdena inom Kopparbergs län innesluter

Transtrandsfjällen och är beläget inom Transtrands socken. Ett annat om­

råde är beläget inom Älvdalens, Mora och Våmhus socknar invid gränsen till

Jämtlands län och sammanhänger med ett av skyddsskogsområdena inom

detta län. Ett tredje område utgöres av Anjosvardens fjällområde och om­

fattar delar av Mora och Våmhus socknar. Det fjärde området utgöres av

en mindre fjälltrakt i Lima socken.

Av skyddsskogsområdena i Jämtlands län äro de tre största belägna invid

riksgränsen och innesluta de fjällmassiv, som från riksgränsen utbreda sig

österut. Av berörda tre områden, som fördela sig å sammanlagt 28 socknar,

sträcker sig ett från gränsen mot Kopparbergs län genom Härjedalen och

södra Jämtland till sjön Stora Ringen i Hotagens socken, ett från Rörsjön

med flera sjöar i nämnda socken till sjön Hetögeln i Frostvikens socken och

ett från Kvarnbergsvattnet i samma socken till gränsen mot Västerbottens

län. Övriga fyra områden äro relativt små. Av dessa är ett beläget i Lin-

sälls socken i Härjedalen och innesluter Dravagsvålen och Glötesvålen m. fl.

fjäll. De tre återstående områdena ligga i Frostvikens socken och utgöras av

Karl- och Fågelbergen vid Ströms Vattudal samt av en mellan Kvarnbergs­

vattnet och riksgränsen belägen fjälltrakt. Det är att märka, att skyddsskogs­

områdena i Jämtlands län innesluta betydande områden, vilka utgöras av

kronoparker och renbetesland. I detta sammanhang må erinras, att skydds-

skogslagen tillämpas allenast å de inom skyddsskogsområdena belägna en­

skilda skogarna. De där befintliga kronoparkerna och renbeteslanden förval­

tas, de förra enligt föreskrifterna i förordningen den 10 maj 1935 (nr 157)

angående grunder för förvaltningen av vissa kronoskogar och de senare

enligt bestämmelserna i Kungl. Maj:ts brev till domänstyrelsen den 13 juli

1887 och den 22 maj 1891 örn utsyning och avverkning av skog å renbetes-

fjällen i Jämtlands län m. m.

Rörande den närmare belägenheten av skyddsskogsområdena hänvisas

till en vid kommissionens betänkande angående skyddsskogar såsom bilaga

fogad karta.

Kommissionen har för vinnande av närmare kännedom om skyddsskogs­

områdenas areal och dennas fördelning å olika markslag låtit verkställa vis­

sa utredningar med ledning av det material, som sammanbragts av riksskogs-

taxeringsnämnden för dess under åren 1923—1929 verkställda uppskattning

av Sveriges skogstillgångar.

Enligt nämnda utredningar uppgår den skogsproduktiva marken inom

skyddsskogsområdena i Kopparbergs län till 21,775 hektar eller till mer än

hälften (51.3 %) av områdenas hela landareal, 42,465 hektar. Myrmarken

inom dessa områden upptager något mer än en fjärdedel (27.8 °/o) av sist­

13

nämnda areal eller 11,830 hektar. Återstående del av samma områden, 8,860

hektar, utgöres av fjäll och övriga impediment samt inägor.

Inom skyddsskogsområdena i Jämtlands län utgör den skogsprodukt^

mark, som tillhör enskilda, procentuellt sett icke så stor del av hela land­

arealen som i fråga örn Kopparbergs län. Inom det förra länet uppgår så­

lunda denna mark till 385,150 hektar eller endast till 43.3 % av hela arealen,

890,095 hektar. Ett motsvarande förhållande äger rum även i fråga om en­

skilda tillhörig myrmark inom skyddsskogsområdena i sagda län. Denna

mark uppgår sålunda till 165,925 hektar eller blott till 18.6 % av hela

arealen. Fjäll och andra impediment upptaga däremot inom Jämtlands läns

skyddsskogar ett betydande område. Impedimenten jämte inägor, vilka senare

äro förhållandevis obetydliga, omfatta tillsammans 339,020 hektar eller 38.1 °/o

av hela arealen. I fråga om de renbetesland och kronoparker, som äro belägna

inom skyddsskogsområdena i Jämtlands län, visa de verkställda utredningar­

na, att å dessa allmänna skogar den skogsprodukt^ marken och myrmarken

procentuellt sett äro betydligt mindre än å de enskilda skogarna. Ä de förra

utgör sålunda den skogsprodukt^ marken endast 16.8 °/o och myrmarken

blott 5.8 % av hela landarealen 1,064,050 hektar. Fjäll och övriga impedi­

ment jämte inägor, vilka sistnämnda även här torde vara av obetydlig om­

fattning, utgöra däremot huvudparten av nämnda renbetesland och krono­

parken De omfatta sålunda en areal av 824,015 hektar, motsvarande 77.4 °/o

av hela landarealen.

Skyddsskogsområdenas hela landareal uppgår i fråga om Kopparbergs

län till 42,465 hektar och i fråga om Jämtlands län till 1,954,145 hektar.

Av dessa arealer utgör den enskilda tillhöriga skogsproduktiva marken inom

Kopparbergs län 21,775 hektar och inom Jämtlands län 385,150 hektar.

Med ledning av riksskogstaxeringsnämndens förutberörda material har

kommissionen även låtit verkställa en statistisk utredning rörande vissa

skogsbiologiska förhållanden å skyddsskogarna, åsyftande i främsta rummet

att belysa skyddsskogarnas föryngringsförhållanden och sammansättning.

Jag tillåter mig härutinnan att hänvisa till betänkandet (sid. 34—45).

I anslutning härtill har kommissionen vidare lämnat en ingående redogö­

relse för förutsättningarna för erhållande av föryngring å ifrågavarande sko­

gar. Jämväl i denna del vill jag inskränka mig till en hänvisning till betän­

kandet (sid. 45—56).

Kungl. Maj:ts proposition nr 54-

Tidigare förslag om ändringar i 1903 års skyddsskogslag.

Innan jag närmare ingår på kommissionens förslag till lagstiftning röran­

de skyddsskogarna torde jag här i korthet få beröra förut gjorda mera be­

tydelsefulla förslag till ändringar i skyddsskogslagen.

1911 års skogslagstiftningskommitté framlade i sitt betänkande den 9

december 1918 förslag till ny lagstiftning angående skyddsskogar. Försla­

get innebar, att dessa skogar skulle inordnas under den av kommittén fö­

reslagna allmänna skogsvårdslagen och vissa däri upptagna särskilda bestäm­

melser angående skyddsskogar. Enligt nämnda bestämmelser skulle skogs-

statens befattning med skyddsskogarna upphöra och dessa i stället under­

kastas tillsyn av vederbörande skogsvårdsstyrelscr. Avverkning till avsalu

Kungl. Maj.ts proposition nr 54.

17

från skogsbiologisk synpunkt i många fall jämförliga med sådana svårför-

yngrade skogar, som omförmäldes i 18 § skogsvårdslagen, d. v. s. skogar,

som befunne sig i exponerat läge, men detta kunde ej alltid sägas vara fallet.

Det kunde inträffa, att, örn på något ställe ett särskilt brett skogsbälte er­

fordrades för att skydda mot fjällvindarna, skogen i den längst bort från

fjället belägna kanten i och för sig ej kunde anses svårföryngrad. Därjämte

vore att märka, att föryngringssvårigheterna beträffande skogarna inom

skyddsskogsområdena i stort sett vöre mera utpräglade än beträffande de

svårföryngrade skogarna under skogsvårdslagen. De förra skogarna vöre

således i viss mån av annan karaktär än de senare. Ej heller med några

andra i lagstiftningen behandlade skogar kunde skvddsskogarna i skogs-

biologiskt hänseende likställas. Det vore vid sådant förhållande tydligt, att

dessa skogar ej kunde utan vidare inordnas under de skogsvårdsbestämmel-

ser, som gällde för andra skogar, utan att frågan, vilka regler borde gälla

beträffande vården av dem, finge bedömas med beaktande av dessa skogars

särskilda förhållanden.

Skyddsskogsbegreppets omfattning.

Kommissionen har, såsom redan framhållits, föreslagit, att skyddsskogs-

begreppet skall bibehållas oförändrat i den nya lagstiftningen rörande skydds-

skogar. Till stöd härför har kommissionen anfört, bland annat, följande.

Med hänsyn till de betydande fjällområden, som funnes i vårt land, och de

stora svårigheter av olika slag, som mötte med avseende å skogens växt och

återväxt inom nämnda områden och näraliggande trakter, vore det uppen­

barligen ett viktigt allmänt intresse att i lagstiftningen bereda ett effektivt

skydd för sådana skogar, vilkas bestånd erfordrades för att hindra fjäll­

gränsens nedgående. Behovet av ett dylikt skydd framginge redan av den

omfattande tillämpning, som skyddsskogslagen fortfarande ägde inom Kop­

parbergs och Jämtlands län. Med de förbättrade kommunikationer, som

efter skyddsskogslagens ikraftträdande anordnats mångenstädes i fjälltrak­

terna, och den ökade och mångsidiga användning av virke, som trävaruin­

dustriens utveckling under senare tid medfört, torde behovet av lagstiftning

i berörda syfte ej hava minskats efter skyddsskogslagens tillkomst. Mera

tveksam ställde sig däremot frågan, huruvida skogar, som erfordrades för

att hindra utbredning av flygsandsfält, för framtiden borde i lagstiftningen

beredas ett särskilt hägn. Till följd av de verksamma åtgärder för dämpande

av flygsand, som under det senaste århundradet vidtagits i vårt land. hade

faran för förödelse genom sandflykt numera väsentligen upphört. Skydds­

skogslagen hade allenast i ett fall tillämpats för att förebygga sadan fara.

Genom Kungl. Maj:ts brev den 31 december 1907 hade nämligen såsom

skyddsskog avsatts ett av flygsand besvärat område å Fårön inom Gotlands

län, vilket område emellertid sedermera i samband med skogsvårdslagens

utsträckande att äga tillämpning inom länet inordnats under sagda lag. I

fråga örn de enskilda flygsandsfält, som funnes inom Hallands län, gällde

särskilda, före skyddsskogslagens tillkomst utfärdade bestämmelser. Det

vore emellertid ej uteslutet, att en blivande lagstiftning angående skydds-

skogar förlänades tillämpning å nämnda fält. Det kunde vidare framdeles

bliva behövligt att även med avseende å andra delar av landet än Hallands

län avsätta vissa skogar till skydd mot flygsandsfält. Då^ skogar av denna

art uppenbarligen borde tillförsäkras en (idit effektiv vard, borde dylika

skogar i lagstiftningen behandlas lika med förenämnda fjällskogar.

Bihang till riksdagens protokoll 19.‘I7. 1 sand. Nr 54.

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 54-

De särskilda skyddsskogsområdenas bestämmande.

Kommissionen har i fråga örn avsättande av de särskilda skyddsskogsom-

rådena förordat, att den nu gällande ordningen i detta hänseende bibehöl-

les. I enlighet härmed skall det alltså principiellt ankomma på Kungl.

Maj:t att efter föregången syn och undersökning bestämma sagda områden.

Ett avgörande i detta avseende skall dock även kunna träffas av vederbö­

rande länsstyrelse men skall då gälla allenast till dess Kungl. Maj:t beslu­

tat i ärendet. Kommissionen har framhållit, att denna ordning garanterade,

att hithörande frågor bleve föremål för den omsorgsfulla och allsidiga pröv­

ning, som deras vikt krävde.

Avverkningsregler.

En av de viktigaste frågorna i förevarande lagstiftning är regleringen av

avverkningarna. För närvarande gäller i fråga örn avverkning å skyddssko-

garna, att annan avverkning än till husbehov må ske alle­

nast efter utsyning. Denna regel anser kommissionen böra upptagas även

i den nya lagstiftningen i ämnet. Med hänsyn till skyddsskogarnas ömtåliga

biologiska förhållanden och stora betydelse såsom värn för angränsande

och näraliggande områden anser kommissionen det uppenbarligen krävas,

att avsaluavverkningarna i dessa skogar företagas med stor försiktighet och

omtanke. Detta önskemål vinnes enligt kommissionens mening ej med

mindre bestämmanderätten över sättet för avverkningarnas företagande läg-

ges i myndighets hand. Regeln, att avsaluavverkningarna må företagas alle­

nast efter utsyning, anser emellertid kommissionen icke böra gälla undan­

tagslöst. I vissa fall har kommissionen funnit tillräcklig garanti för avverk­

ningens behöriga utförande kunna ernås på enklare sätt än genom utsyning.

Kommissionen har erinrat, att enligt bestämmelserna i 20 § skogsvårds­

lagen utsyning ej ovillkorligen erfordras, då tillstånd till avverkning med­

delas i fråga om svårföryngrade skogar, utan att vid lämnande av dylikt till­

stånd i stället för utsyning må, då sådant finnes tillräckligt, meddelas anvis­

ning av viss trakt, därå avverkning får företagas. Vidare har kommissio­

nen framhållit, att i visst fall erfordras enligt berörda bestämmelser varken

utsyning eller anvisning vid meddelande av avverkningstillstånd beträffande

svårföryngrad skog, nämligen då skogsvårdsstyrelsen finner uppenbart, att

genom avverkning, vartill tillstånd sökes, skogens återväxt icke äventyras.

För vinnande av önskvärd enkelhet i behandlingen av frågor rörande avsa-

luavverkningar å skyddsskogarna anser kommissionen bestämmelser, lik­

nande nyss angivna, lämpligen böra upptagas i en ny lagstiftning angå­

ende dessa skogar.

Beträffande den omfattning, vari utsyning å skyddsskog må medgivas,

stadgas i skyddsskogslagen, att skogsägaren är berättigad att på en gång

erhålla utsyning i sa stor utsträckning, som är förenlig med skogens återväxt

och framtida bestånd. Även denna regel bör enligt kommissionens mening

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

19

i princip bibehållas. Med hänsyn till den utveckling, som skogsvårdslag-

stiftningen undergått efter skyddsskogslagens tillkomst, anser kommissionen

emellertid den i berörda bestämmelse medgivna avverkningsrätten vara i

vissa hänseenden alltför vidsträckt och således böra begränsas i den nya

lagstiftningen.

Kommissionen har härutinnan i första hand anmärkt, att bestämmelsen

ej bereder något effektivt skydd mot olämplig avverkning av yngre skog.

Enligt kommissionens uppfattning innefattar bestämmelsen principiellt ej

något hinder att inom trakter, där återväxten är god och någon begränsning

av avverkningen med hänsyn till återväxten alltså icke kräves, all förefintlig

yngre skog utstämplas och avverkas. Detta har kommissionen från skogs-

vårdssynpunkt funnit uppenbarligen icke tillfredsställande. Kommissionen

har erinrat, att den allmänna skogsvårdslagen intager den ståndpunkten, att

avverkning av yngre skog till avsalu icke får äga rum utöver vad som er­

fordras för skogens utveckling genom ändamålsenlig gallring. Icke ens med

skogsvårdsstyrelsens tillstånd må dylik avverkning företagas, såvitt den icke

är avsedd att ingå såsom ett led i rationell skogshushållning eller eljest över­

ensstämmer med god skogsvård. Även 1932 års lappmarkslag intager, så­

som kommissionen framhållit, i nu förevarande avseende i huvudsak sam­

ma ståndpunkt. Kommissionen anser, att liknande bestämmelser böra gälla

i fråga om avsaluavverkning av yngre skog å skyddsskogarna.

En ytterligare begränsning i den rätt till avsaluavverkning, som i skydds-

skogslagen är medgiven, har kommissionen funnit vara påkallad med hän­

syn till det förslag om stadgande av viss reproduktionsplikt för skogsägarna

inom skyddsskogarna, som kommissionen framlagt. I7ör vinnande av ga­

ranti, att denna skyldighet ej kommer att bliva alltför betungande, har kom­

missionen förordat, att rätten till avsaluavverkning utöver vad förut angivits

begränsas i det fall, att efter avverkningen särskilda återväxtåtgärder fin­

nas påkallade. Kommissionen har föreslagit samma begränsning i föreva­

rande hänseende som för närvarande stadgas i skogsvårdslagen ifråga om

svårföryngrade skogar, d. v. s. att avsaluavverkning i den omfattning, att

särskilda åtgärder erfordras för återväxtens betryggande, allenast må med­

givas, om sådana åtgärder kunna företagas utan oskälig kostnad.

Slutligen har kommissionen förordat, att rätten till avsaluavverkning bör

underkastas viss inskränkning till förebyggande av, att fastighet till följd

av sådan avverkning för framtiden kommer att lida brist på husbehovsvirke.

Enligt nuvarande bestämmelser får, på sätt kommissionen anfört — under

förutsättning att återväxten därigenom icke äventyras — en fastighets skog

inom skyddsskogsområdet helt avverkas, oavsett att fastigheten därigenom

måhända för lång tid framåt berövas tillgång på husbehovsvirke. Detta har

kommissionen ansett böra förhindras och i sådant syfte föreslagit, att i an­

slutning till de i 19 § skogsvårdslagen upptagna avverkningsreglerna rörande

svårföryngrade skogar i skyddsskogslagstiftningen upptages ett stadgande av

innehåll, att, därest avsaluavverkning ej föranlåtes av skogens beskaffenhet

eller eljest en god skogsvårds fordringar, den ej må givas sådan omfattning,

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

att fastigheten därigenom kommer att för framtiden lida brist på husbe-

hovsskog efter ortens förhållanden.

I fråga örn avverkning för husbehov, vilken enligt den gällan­

de skyddsskogslagen i regel är helt fri, har kommissionen förordat, alt de

bestämmelser, som i detta hänseende gälla enligt skogsvårdslagen för svår-

föryngrade skogar, ock skola vinna tillämpning å sådan avverkning i skydds-

skog. Kommissionen har erinrat, att i nämnda lag skogsvårdsstyrelsen tiller­

känts en allmän befogenhet att i fråga om husbehovsavverkningar i yngre

skog — såväl svårföryngrad som annan yngre skog —- i särskilt fall lämna

de föreskrifter eller göra de inskränkningar, som av förhållandena påkallas.

Därjämte har i samma lag skogsvårdsstyrelsen beträffande dylika avverk­

ningar i svårföryngrad skog tillagts en speciell befogenhet, avseende även

äldre skog och innefattande rätt att meddela föreskrifter om överhållande

av fröträd samt att till skydd för återväxten tills vidare förbjuda husbehovs-

avverkning inom visst område. Kommissionen har såsom motivering för

förslaget om inskränkning i den fria avverkningsrätten för husbehov anfört,

bland annat, följande.

Denna rätt öppnade möjlighet för en illojal skogsägare att i olika avseen­

den göra det skydd, som man velat bereda dessa skogar genom tillämpande

av utsyningstvång i fråga om avsaluavverkning, i viss mån illusoriskt. Skogs­

ägaren vore sålunda oförhindrad att, sedan utsyning till avsalu av den av-

verkningsmogna skogen å visst område ägt rum och därvid för vinnande av

återväxt efter avverkningen ex-forderligt antal fröträd undantagits, avverka

ej blott de utsynade träden till försäljning utan även fröträden till husbehov.

Ej heller mötte något hinder för skogsägaren att, sedan utsyning av yngre

skog skett i form av ändamålsenlig gallring samt avverkning enligt ^sy­

ningen ägt rum, fälla de kvarstående yngre träden till husbehov, oaktat för

ändamålet lämplig äldre skog funnes å fastigheten. Enligt vad för kom­

missionen blivit upplyst, hade missbruk av nu angiven art i vissa fall före­

kommit å skyddsskogarna. Med den även i fjälltrakterna fortgående jord­

styckningen torde dylika missbruk kunna befaras för framtiden bliva vanli­

gare än nu. På grund härav syntes jämväl i fråga om skyddsskogarna ve­

derbörande skogsvårdsmyndighet böra tillerkännas rätt att förbjuda eller

på annat sätt inskrida mot olämpliga husbehovsavverkningar.

Därest husbehovsavverkning i en ny lagstiftning angående skyddsskogar

underkastas reglering på sätt nu angivits, har kommissionen ansett bibe­

hållandet av den i gällande skyddsskogslag stadgade rätten för Kungl. Majit

att i särskilt fall förordna om begränsning av sådan avverkning ej vara på­

kallat.

Reproduktionsskyldighet.

Den fråga, som under det tidigare arbetet för skyddsskogslagstiftningens

reformering visade sig särskilt svårlöst, var spörsmålet angående tryggandet

av återväxten å dessa skogar. Den nu gällande skyddsskogslagen upptager

icke några bestämmelser, enligt vilka skogsägaren kan åläggas att vidtaga

positiva åtgärder till reproduktionens säkerställande, utan inskränker sig till

att genom föreskrifter om sättet för avverkningarnas verkställande söka

trygga återväxten.

Kommissionen har, såsom förut nämnts, i sitt betänkande föreslagit in­

förande av reproduktionsplikt för skogsägarna å skvddsskogarna. Kom­

missionen har till stöd för detta förslag anfört, att de fördelar, som från

skogsvårdens synpunkt kunde vinnas genom tillämpande av reproduktions-

skyldighet, icke vore oväsentliga. Kommissionen har sålunda funnit det

ställt utom tvivel, att en snabbare och bättre föryngring ofta kunde erhållas,

därest återväxten underlättades genom direkta åtgärder från markägarnas

sida, än örn denna uteslutande grundades på de naturliga föryngringsmöj-

ligheterna. Kommissionen anser även obestridligt, att avverkningarna ej

sällan kunde givas större omfattning i det förra än i det senare fallet. Genom

stadgande av reproduktionsplikt i fråga om skyddsskogarna kunde sålunda,

framhåller kommissionen, oväxtlig och övermogen skog, som för närvarande

förekomme i avsevärd omfattning därstädes, snabbare uttagas och skydds-

skogarnas omförande till växtliga och livskraftiga bestånd påskyndas. Den

ekonomiska betydelsen härav för markägaren läge i öppen dag. Kommissio­

nen har vidare erinrat därom, att den kritik, som av 1923 års riksdag riktades

mot det då framlagda förslaget örn reproduktionsskyldighet, hänförde sig ej

till frågan, huruvida reproduktionsskyldighet överhuvud borde stadgas —

riksdagen framhöll, att övervägande skäl syntes hava förebragts för infö­

rande av en sådan skyldighet — utan avsåge det sätt, varpå skyldigheten

utformats. Kommissionen har ytterligare framhållit, att i 1932 års lapp­

markslag stadgats en reproduktionsskyldighet i fråga örn flertalet enskilda

skogar i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker av väsentligen sam­

ma innehåll som den i skogsvårdslagen upptagna. Enligt kommissionens

mening vore betydande arealer av dessa skogar i fråga om läge och beskaf­

fenhet jämförliga med eller till och med sämre än skyddsskogarna.

Beträffande principerna för utformningen av reproduktionsskyldigheten

å skyddsskogarna anför kommissionen, bland annat, följande.

Det vore uppenbarligen av vikt att vid bestämmandet av reproduktions-

skyldighetens utformning hänsyn foges till de varierande skogsbiologiska för­

hållandena. Skogarna inneslöte flera vitt skilda typer. Vissa av dessa ty­

per vore av den beskaffenhet, att reproduktionsåtgärder beträffande dem icke

i nämnvärd omfattning kunde ifrågakomma. Andra åter vore sådana,

att reproduktionsåtgärder kunde bliva av ej ringa betydelse för underlättan­

de av återväxten å dem. Till sistnämnda typer vore i främsta rummet att

hänföra de moss- och risrika granskogarna och barrblandskogarna. De re­

produktionsåtgärder, som lämpligen kunde utföras å de till dessa typer hö­

rande skogar, utgjordes i första rummet av röjnings- och markberednings-

åtgärder. I vissa fall kunde dock även mera omfattande åtgärder, såsom

sådd, plantering eller dikning, med fördel vidtagas. Reproduktionsskyldig­

heten borde följaktligen givas sådant innehåll, att dess tillämpning kunde

anpassas efter de olika skogstyperna och de växlande skogsbiologiska för­

hållanden, som rådde inom skilda typer. Då å skyddsskogarna behov av

återväxtåtgärder kunde föreligga ej allenast efter avverkning utan även efter

vissa genom naturförhållandena eller annorledes föranledda skador å sko­

gen, borde skyldighetens omfattning bestämmas med hänsyn härtill.

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

21

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

Kommissionen har i anslutning till vad sålunda anförts förordat, att sam­

ma reproduktionsskyldighet stadgades å skyddsskogarna som den vilken för

närvarande gäller i fråga om svårföryngrade skogar. Kommissionen har

framhållit, att enligt dessa bestämmelser förelåge skyldighet att vidtaga åter-

växtåtgärder såväl efter avverkning — för avsalu eller husbehov —• som efter

vissa å skogen inträffade skador.

I fråga om den förra skyldigheten innebära skogsvårdslagens nämnda be­

stämmelser, såsom kommissionen påpekat, att markägaren, då behov av

återväxtåtgärder efter avverkning föreligger, kan åläggas att vidtaga sådana

åtgärder, som erfordras för att nöjaktig återväxt inom skälig tid efter av­

verkningen kommer att finnas å det avverkade området. Å detta uppkom­

men skog skall därjämte vidmakthållas, till dess densamma nått den utveck­

ling, att den ej längre är att räkna som plantskog. Vid avgörandet av frå­

gan, om uppkommen återväxt är nöjaktig eller ej, skall hänsyn tagas till de

d avverkningsorten rådande naturförhållandena. Reproduktionsskyldighe-

ten är sålunda i detta fall begränsad efter de skogsbiologiska förutsättningar,

som föreligga å de särskilda avverkningsområdena. Såsom ytterligare ga­

ranti mot att skyldigheten i tillämpningen ej må bliva alltför betungande för

markägaren har beträffande hithörande skogar i skogsvårdslagen föreskri­

vits, att å dem avsaluavverkning i den omfattning, att särskilda åtgärder er­

fordras för återväxtens betryggande, allenast må medgivas, örn sådana åt­

gärder kunna företagas utan oskälig kostnad. I fråga örn innebörden av

sistnämnda stadgande har kommissionen anfört:

Ifrågavarande föreskrift åsyftade att effektivt förebygga, att reproduktions-

skyldighetens tillämpning för markägaren bleve ekonomiskt betungande.

Tydligt vore, att skäligheten av här avsedd kostnad skulle bedömas med

hänsyn till det framtida ekonomiska resultatet av de åtgärder, som kostna­

den avsåge. Då någon exakt ekonomisk kalkyl över berörda resultat näp­

peligen kunde göras, finge bedömandet av kostnadens skälighet i allmänhet

verkställas med ledning av den å orten vunna erfarenheten om vilka åter­

växtåtgärder med fördel kunde komma till utförande å avverkningsområdet.

Kunde det befaras, att å området uppkommen återväxt omintetgjordes eller

skadades genom ogynnsam klimatpåverkan, svampangrepp eller annan dy­

lik händelse, borde självfallet hänsyn härtill tagas. I dylikt fall borde så­

lunda avverkningen utföras antingen på sådant sätt, att återväxtåtgärder ef­

ter densamma ej erfordrades, eller sålunda att de behövliga åtgärderna kun­

de av markägaren utföras utan nämnvärd kostnad.

Vad angår skyldigheten att vidtaga återväxtåtgärder efter skador å skogen

innebära bestämmelserna härutinnan i skogsvårdslagen, på sätt kommissio­

nen erinrat, att, då skada uppkommer i skog genom brand, storm, snö­

brott, insektshärjning eller annan dylik händelse eller genom betning av

hemdjur eller genom åverkan, markägaren kan åläggas att utföra åtgärder

för betryggande av återväxt efter skadan i principiellt samma omfattning

som efter avverkning. Skyldigheten är dock i detta fall underkastad den

viktiga begränsning, att, där markens ägare ej uppsåtligen förorsakat eller

genom åsidosättande av någon honom åliggande skyldighet vållat skadegö-

Kungl. Maj.ts proposition nr 54-

23

reisen och denna ej heller uppkommit genom betning av hemdjur, åtgärder

för återväxtens betryggande ej må fordras till större kostnad än som mot­

svarar värdet av de vid skadegörelsen fällda träd, som finnas kvar å området

eller av ägaren tillgodogjorts, ävensom av de kvarstående träd, vilka blivit så

skadade, att de ej böra bibehållas eller eljest måste såsom hinderliga för

betryggande av nöjaktig återväxt borttagas, jämte den ersättning markäga­

ren i anledning av skadan uppburit eller kunnat uppbära. Härutöver har

i lagen vederbörande skogsvårdsstyrelse tillerkänts befogenhet att, örn nvss-

angivna skyldighet skulle för markägaren bliva synnerligen betungande,

medgiva skälig begränsning därav.

Kommissionen har beträffande tillämpningen av stadgandena om repro-

duktionsskyldigheten å skyddsskogarna anfört, att kommissionen förutsatte,

att vid tillämpningen av bestämmelserna skyddsskogarnas särskilda förhål­

landen komme att noggrant beaktas, så att reproduktionsskyldigheten ej

bleve onödigt betungande för vederbörande markägare. Särskilt har kom­

missionen understrukit vikten av att även efter införandet av sagda skyl­

dighet avverkningarna å dessa skogar regelrätt utfördes på sådant sätt, att

möjligheterna till erhållande av naturlig föryngring omsorgsfullt tillvarato-

ges. Kommissionen har i anslutning till de föreslagna bestämmelserna angå­

ende reproduktionsskyldighet efter vissa angivna skador å skogen erinrat, att

skyldigheten ej gällde skada, som förorsakats genom lapparnas renar. Det

av lapparna bedrivna renbetet vore nämligen enligt kommissionens mening

ej att hänföra till sådan betning av hemdjur, som avsåges i förenämnda be­

stämmelser.

Omläggning av skogsmark till annan användning.

Den nuvarande skyddsskogslagen upptager icke några bestämmelser rö­

rande skogsmarks omläggning till åker, äng, betesmark, väg eller annat

liknande ändamål. Kommissionen har förordat, att omläggningsrätten i den

nya lagstiftningen angående skyddsskogar principiellt gåves samma inne­

håll som i allmänna skogsvårdslagen. I enlighet härmed borde rätten en­

ligt kommissionens mening avse skogsmarks omläggning till trädgård, åker,

äng, betesmark för varaktigt betesbruk, byggnadstomt, väg eller annat lik­

nande ändamål. På grund av skyddsskogarnas stora betydelse och öm­

tåliga skogsbiologiska förhållanden har kommissionen emellertid föreslagit,

att omläggningsrätten i fråga om dessa skogar, i likhet med vad som gäller i

fråga om svårföryngrade skogar under skogsvårdslagen, göres beroende av

vederbörande skogsvårdsmyndighets tillstånd. Enligt kommissionens för­

slag bör vidare såsom villkor för dylikt tillstånd, likaledes i överensstäm­

melse med vad i skogsvårdslagen stadgas beträffande svårföryngrade sko­

gar, gälla, att den mark, varom fråga är, prövas icke böra fortfarande an­

vändas för skogsbörd till skydd mot ödeläggelse av angränsande marker.

Kommissionen har i anslutning härtill anfört, att kommissionen funnit det

självfallet, att skogsvårdsmyndigheten även i andra fall än då hinder av nu

angiven beskaffenhet mötte mot omläggningen hade att pröva, huruvida den-

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

na för vederbörande fastighet vöre av sådant gagn, att tillstånd till omlägg­

ningen borde lämnas, oavsett att skogens avverkande å omläggningsom-

rådet kunde medföra minskat skydd mot fjällvindarna. Vid medgivande av

rätt till omläggning av skogsmark inom skyddsskogarna anser kommissionen

vidare vissa bestämmelser vara påkallade till förhindrande av missbruk av

denna rätt. Även i detta avseende har kommissionen förordat, att skogsvårds­

lagens bestämmelser rörande svårföryngrade skogar finge tjäna såsom före­

bild. Kommissionen anför sålunda, att vid meddelande av tillstånd till omlägg­

ningen skogsvårdsmvndigheten torde böra bestämma tid för fullgörandet av

åtgärder, sorn erfordrades för det avsedda ändamålet. Underläte mark­

ägaren att ställa sig sådan bestämmelse till efterrättelse, syntes denne på ta­

lan av skogsvårdsmyndigheten böra kunna av domstol åläggas att återför­

sätta omläggningsområdet i skogbärande skick.

Myndighet för lagstiftningens handhavande m. m.

Jag torde härefter få övergå till frågan om den myndighet, åt vilken hand-

liavandet av den ifrågasatta lagstiftningen lämpligen bör anförtros. Kom­

missionens förslag i förevarande hänseende går, såsom förut berörts, ut

därpå, att domänstyrelsens befattning med skyddsskogarna skall upphöra

och desamma ställas under vederbörande skogsvårdsstyrelsers tillsyn. Kom­

missionen har såsom motivering till sitt förslag anfört, bland annat, följande.

Vid skyddsskogslagens tillkomst saknade man all erfarenhet om skogs-

vårdsstyrelsernas verksamhet, och det var därför naturligt, att uppgiften att

handhava kontrollen över skyddsskogarna ansetts böra förbehållas statens

egen skogsförvaltning. Efter skyddsskogslagens ikraftträdande hade emel­

lertid förhållandena på förevarande område väsentligen förändrats. Under

denna tid hade skogsvårdsstyrelserna tillvunnit sig ett allt större förtroende

bland landets skogsägare och styrelsernas verksamhetsområde hade efter

hand alltmera vidgats. Under de senare åren hade ock den uppfattningen

med styrka gjort sig gällande, att domänverket borde helt befrias från be­

fattningen nied enskilda skogar och dessa skogar utan undantag ställas un­

der skogsvårdsstyrelsernas uppsikt. I fråga om vissa betydande grupper en­

skilda skogar, särskilt sådana i Västerbottens och Norrbottens län, hade lag­

stiftningsåtgärder i denna riktning redan vidtagits. Från statsekonomisk

och administrativ synpunkt måste tydligen vara till gagn, att domänverket

kunde koncentrera sitt arbete på förvaltningen av de skogar, som inginge

i domänfonden. Å andra sidan vore oförnekligt, att skogsvårdsstyrelserna

till följd av sin allmänna verksamhet och organisation vore mera lämpade

än domänverket att handhava det skogsvårdsarbete, som i fråga om en­

skilda skogar vore det viktigaste, nämligen den rådgivande och upplysande

verksamheten bland vederbörande skogsägare. Under sådana förhållanden

borde ett bibehållande för framtiden av domänverkets tillsyn över skydds­

skogarna näppeligen ifrågakomma, med mindre det befunnes, att på grund

av dessa skogars särskilda förhållanden uppsikten över dem ej lämpligen

kunde anförtros vederbörande skogsvårdsstyrelser.

Vid bedömande av detta spörsmål borde i första hand uppmärksammas,

att de grunder för den nya lagstiftningen angående skyddsskogar, som kom­

missionen förordat, överensstämde med de regler, som upptagits i skogsvårds­

lagen rörande svårföryngrade skogar. Därest den nya lagstiftningen av-

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

25

fattades i enlighet med nämnda grunder, komme alltså lagstiftningens hand-

havande att nära ansluta sig till den verksamhet, som genom skogsvårdslagen

redan uppdragits åt skogsvårdsstyrelserna. Nämnda arbete komme således

ej att för skogsvårdsstyrelserna te sig såsom en främmande uppgift. Vidare

finge erinras, att vid den revision av skyddsskogsomradena i Kopparbergs

och Jämtlands län, som ägde rum 1928, betydande delar av dessa områden

undantagits från skyddsskogslagens tillämpning och ställts under uppsikt

av skogsvårdsstyrelserna i sagda län. Då de skogar, över vilka dessa skogs-

vårdsstyrelser sålunda komme att utöva tillsyn, i manga fall blott föga skilde

sig från de under skyddsskogslagen kvarstående skogarna — särskilt gällde

detta de trakter av förstnämnda skogar, vilka i samband med revisionen för­

klarades för svårföryngrade — torde sagda skogsvårdsstyrelser således redan

hava förvärvat sig en värdefull erfarenhet rörande de skogliga förhållandena

å skyddsskogarna.

En överflyttning av skyddsskogarna till skogsvårdsstyrelsen medförde ej

oväsentliga lättnader vid skötseln av de enskilda skogarna i fjälltrakterna.

Den nuvarande skyddsskogsgränsen framginge ej sällan genom de särskilda

fastigheternas skogsmarker och uppdelade sålunda dessa i lotter, som vöre

underkastade skilda skogsvårdsmyndigheter. Uppenbart vore, att en dylik

ordning för skogsägarna medförde vissa olägenheter och kostnader, vilka vid

genomförande av kommissionens förslag skulle bortfalla.

En överflyttning av skyddsskogarna från domänstyrelsens till vederbörande

skogsvårdsstyrelsers tillsyn kommer, enligt vad kommissionen anfört, givetvis

att medföra behov av ökning av administrationskostnaden för skogsvårdssty­

relserna i Kopparbergs och Jämtlands län. Kommissionen har beräknat den

ökade kostnaden för administrationen till 54,000 kronor om året. Kommis­

sionen har därjämte förordat, att skogsvårdsstyrelserna måtte erhålla ersätt­

ning för de kostnader, som skogsvårdsstyrelserna hava för tillsynen av de

skogar, som i samband med skyddsskogsgränsens reglering år 1928 förklara­

des för svårföryngrade enligt allmänna skogsvårdslagen och vilka kostnader

icke av statsmakterna gottgjorts. Kommissionen har beräknat dessa kostna­

der till 50,400 kronor för år. Ytterligare har kommissionen föreslagit, att ett

belopp av 16,000 kronor måtte ställas till skogsvårdsstyrelsens i Jämtlands

län förfogande för att användas till främjande av skogsvården å skyddssko-

gar och svårföryngrade skogar i länet. I sammanhang med den nu ifråga­

varande reformen har emellertid kommissionen förordat, att det belopp, som

årligen anvisats såsom ersättning för domänverkets utgifter för tillsyn å

skyddsskogarna, indrages. Detta belopp har enligt kommissionens uppgift i

medeltal för åren 1929—1935 utgjort 85,386 kronor. Bifall till kommissionens

förslag bör vidare enligt kommissionens mening medföra, att ett belopp av

cirka 15,000 kronor — vilket, på grund av det sätt, varpå fördelningen sker

av det å riksstaten upptagna anslaget till skogsvårdens befrämjande, utgått

till skogsvårdsstyrelserna i Kopparbergs och Jämtlands län för deras tillsyn

över de svårföryngrade skogarna — hör kunna indragas a nämnda anslag.

Merkostnaderna i anledning av kommissionens förslag stanna alltså vid om­

kring 20,000 kronor. — Ett genomförande av kommissionens förslag medför,

enligt vad kommissionen anfört, ock, att vissa indragningar kunna verkställas

inom domänverkets personal. Kommissionen har på grund av en av domän-

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

27

Över jägmästaren i Gävle-Dala distrikt har i sitt yttrande — efter att

hava förklarat sig anse kommissionens syn på föryngringsmöjligheterna å

skyddsskogarna alltför ljus men likväl uttalat sig för införande av repro-

duktionsplikt för skogsägarna — anfört, bland annat, följande.

Det funnes inom skyddsskogsområdet vidsträckta föryngringsavverkade

områden, där ej några som helst föryngringsåtgärder utöver avverkningarna

vidtagits. Likaså funnes inom skyddsskogarna betydande områden av annan

natur, där åtgärder i föryngringssyfte vore av nöden. Då införande av för-

yngringsplikt i fråga örn skyddsskogarna innebure, att föryngringsåtgärder-

na ansåges vara behövliga för skogarnas framtida bestånd och reproduk­

tion, följde därav, att de i nämnda områden ej kunde utan vidare läm­

nas åt sitt öde. Visserligen torde kunna sägas, att intet hinder borde kun­

na möta att en skogsägare, som önskade vidtaga föryngringsåtgärder inom

dylika områden på sin skog, för ändamålet skulle kunna räkna på bi­

drag av skogsvårdsavgifter. Annorlunda ställde sig dock frågan i sådant

fall, då en skogsägare med dylika områden ej ens med understöd ville vid­

taga de erforderliga föryngringsåtgärderna, då följden skulle kunna bliva,

att skogens bestånd och därmed ändamålet med skyddsskogen äventyrades.

Enda möjligheten för försättande av skogen inom dylika områden i behö­

rigt skick syntes då vara. att direkta statsanslag för ändamålet ställdes till

skogsvårdsmyndighetens förfogande, men detta å sin sida fordrade även,

att det borde ankomma på denna myndighet alt efter rekognoscering av

skyddsskogsområdet klargöra, var och i vilken omfattning sådana områden

funnes, som vore i behov av behandling på ifrågavarande sätt. Först ge­

nom vidtagande av dylika åtgärder syntes ändamålet med skyddsskogarna

fullt ut tillgodosett. Under sådana förhållanden borde, då vidtagande av

skogsvårdsåtgärder kunde ifrågakomma inom skyddsskogsområdet, plan­

läggningen härav i varje fall ankomma på tjänsteman, som fullgjort vad

som erfordras för vinnande av anställning såsom jägmästare, en bestäm­

melse som även borde inflyta i de för skyddsskogarna blivande lagbestäm­

melserna.

Vad anginge kommissionens förslag att inarbeta lagbestämmelserna för

skyddsskogen i den allmänna skogsvårdslagen, syntes detta förslag vara äg­

nat att framkalla stora betänkligheter. Skyddsskogarna tjänade nämligen

ett visst, speciellt ändamål, som vore av allmän statlig natur. Deras be­

stånd och produktion vore av en sådan vikt och betydelse, att däråt borde

ägnas en särskild omvårdnad, som ej på långt när toge samma hänsyn till

skogligt-ekonomiska spörsmål, som fallet vore beträffande andra skogar. De

klimatiska förutsättningarna för skogsväxten och föryngringen vore inom

skyddsskogarna långt vanskligare än inom alla andra områden, medförande

att de ur skogsbiologisk synpunkt ej kunde likställas med andra skogar, ford­

rande specifika, på skogsbiologi inriktade kunskaper hos dem, som bade

deras vård örn hand. Under sådana förhållanden syntes goda skäl tala för att

som hittills inrangera lagbestämmelserna för skyddsskogar i en fristående lag.

Till stöd för sitt avstyrkande av kommissionens förslag att överflytta till­

synen över skyddsskogarna från domänverket lill skogsvårdsstyrelserna bär

överjägmästaren anfört i huvudsak följande.

Skyddsskogarnas handhavande vore en angelägenhet av i huvudsak all­

män statlig natur. Dessa skogar vore därjämte i så helg grad skiljaktiga från

andra skogar, att motstycke därtill ej gåves i det övriga landet. Under så­

dana förhållanden krävdes dels en fast organisation av statlig natur för till­

godoseende av det allmännas intresse av skogarnas bestånd och dels en för

skogsvårdens utövande specialiserad tjänstemannagrupp med dessa skogars

vård och skötsel som uteslutande eller huvudsaklig uppgift. Denna uppfatt-

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

liing vunne stöd av ett uttalande, som gjordes av det särskilda utskott, vil­

ket vid 1923 ars riksdag behandlade frågan. Utskottet hade nämligen ansett,

att skyddsskogarnas bibehållande under skogsstaten erbjöde större säkerhet

för en rätt skötsel av skogarna än deras överflyttande till skogsvårdstyrelserna.

Enligt utskottets mening utgjorde skogsvårdsstyrelsernas karaktär av att vara

från skogsägarna valda organ dem mindre lämpade att uppbära statens in­

tresse av att skyddsskogarna bleve bevarade. Detta yttrande ägde alltjämt

giltighet. Skogsvårdsstyrelserna hade ej efter yttrandets tillkomst under­

gått någon omorganisation, som vore ägnad att bibringa dem annan karak­

tär. Då härtill kunde läggas, att styrelsernas upDgifter under senare tid i

hög grad utvidgats, kunde med goda skäl ifrågasättas, om de kunde påläggas

ytterligare en maktpåliggande för dem helt ny uppgift. Ytterligare läge det

i sakens natur, att skogsvårdsstyrelserna skulle hava större svårigheter än

domänverket att kunna tillgodose de krav, som rests på att för utsyningarna

i skyddsskogarna anlitades äldre erfarna förrättningsmän.

Domänstyrelsen har uttalat, att ett genomförande av överjägmästarens i

Gävle-Dala distrikt förslag angående reproduktionsåtgärdernas planläggning

av jägmästare torde stöta på allt för stora praktiska svårigheter. Gentemot vad

överjägmästaren såsom stöd för sin uppfattning angående tillsynsmyndig­

heten för skyddsskogarna anfört därom, att dessa skogars bibehållande vöre

ett statsintresse, har domänstyrelsen framhållit, att bibehållandet av alla

andra enskilda skogar vore ett sådant intresse i fullt samma omfattning.

I^partements- Till de av kommissionen förordade grunderna för den nya lagstiftningen

rörande skyddsskogar kan jag till alla delar ansluta mig. De skäl, kommis­

sionen anfört till stöd för förslaget, finner jag övertygande. Förslaget synes

på ett tillfredsställande sätt hava löst frågan örn regleringen av vården av de

synnerligen ömtåliga skogar, varom här är fråga. Till förslaget torde jag

emellertid, huvudsakligen i anledning av de avgivna yttrandena, få knyta föl­

jande erinringar och påpekanden.

Att såsom skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län synes vilja ifrågasätta

helt utmönstra skyddsskogsbegreppet ur svensk skogslagstiftning och förkla­

ra de nuvarande skyddsskogarna för svårföryngrade skogar torde icke låta

sig göra. Såsom kommissionen framhållit äro skyddsskogarna nämligen in­

galunda alltid av svårföryngrad natur. Understundom förekomma i fjällens

omedelbara närhet skogar, som äro lättföryngrade men vilka på grund av-

sitt läge utgöra ett skydd för näraliggande områden, och till följd därav

måste behandlas såsom skyddsskog. Det är ock att märka, att med den

utsträckning, skyddsskogsområdena för närvarande hava och — med hän­

syn till att gränsbestämningen för dem av praktiska skäl icke städse kail

strängt följa biologiska gränser — alltjämt måste hava, inom desamma alltid

torde förekomma icke obetydliga skogsområden, vilka icke kunna anses så­

som svårföryngrade i skogsvårdslagens mening.

I fråga om skyddsskogsbegreppets omfattning anser jag i likhet med kom­

missionen, att någon ändring därutinnan icke bör företagas. Särskilt med

hänsyn till att jag i det följande ämnar föreslå, att skogarna å flygsandsfäl-

ten i Hallands län i viss utsträckning skola behandlas såsom skyddsskogar,

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

29

torde nämnda begrepp alltjämt böra omfatta jämväl skogar, som avsatts

till skydd mot flygsandsfält.

De av kommissionen förordade bestämmelserna rörande avverkningen å

skyddsskogar ansluta sig till de nu gällande stadgandena angående svårför-

yngrade skogar. Dessa bestämmelser torde vara ägnade att på ett tillfreds­

ställande sätt avväga förhållandet mellan de två huvudintressena i föreva­

rande lagstiftningsfråga, nämligen å ena sidan det allmännas intresse att

skogarnas bestånd tryggas och å andra sidan skogsägarens intresse att er­

hålla största möjliga avkastning från skogarna. Genom de av kommissio­

nen föreslagna bestämmelserna erhåller, såsom kommissionen framhållit,

den yngre skogen det skydd mot olämpliga avverkningar, som den för när­

varande i viss mån saknar. En annan betydelsefull nyhet i förhållande till

gällande lagstiftning innebär den större möjlighet till reglerande av husbe-

hovsavverkningen, som förslaget medgiver skogsvårdsmyndigheten. De här­

utinnan förordade bestämmelserna komma säkerligen att bliva till gagn för

skogsvården.

Avsaknaden av bestämmelser avseende säkerställande av återväxten å

skyddsskogarna torde, såsom förut framhållits, vara en av de mest framträ­

dande bristerna i den gällande skyddsskogslagen. Önskvärdheten av att dy­

lika bestämmelser upptagas i den nya lagstiftningen torde numera allmänt

erkännas. Norrlands skogsvårdsförbunds uttalanden rikta sig huvudsakligen

mot att skyldigheten att vidtaga reproduktionsåtgärder ålägges skogsägarna.

Förbundet synes avse att genom rikliga anslag till dylikt ändamål, utan direkt

.skyldighet för skogsägarna, få till stånd erforderliga åtgärder. Emellertid

torde numera, sedan i fråga örn huvudparten av landets enskilda skogar

stadgats reproduktionsskyldighet för skogsägarna, icke längre finnas någon

anledning att ställa ägare av skyddsskogar i särställning. Såsom kommissio­

nen framhållit äro vissa av lappmarksskogarna, för vilka efter 1932 års lapp­

markslags ikraftträdande reproduktionsplikt gäller, av lika eller understun­

dom till och med sämre beskaffenhet än skyddsskogarna. På sätt kommis­

sionen ock uttalat kommer införande av reproduktionsskyldighet att bliva

till gagn för skogsägarna bland annat därutinnan, att i vissa fall mera om­

fattande avverkningar kunna medgivas än vad nu är förhållandet. Bestäm­

melserna rörande omfattningen av den föreslagna reproduktionsskyldigheten

synas mig lämpligt avvägda. Desamma ansluta sig till vad för närvarande

gäller beträffande större delen av landets övriga enskilda skogar. Jag vill

emellertid i likhet med kommissionen särskilt understryka vikten av att vid

tillämpningen av de föreslagna bestämmelserna rörande reproduktionsskyl­

digheten skyddsskogarnas särskilda förhållanden noga beaktas. Sker detta

i erforderlig grad, kommer skyldigheten icke att bliva betungande för skogs­

ägarna. I första rummet torde böra eftersträvas och även i många — kan­

ske de flesta — fall kunna ernås föryngring på naturlig väg. Det av över­

jägmästaren i Gävle-Dala distrikt framförda förslaget att i lagen föreskriva,

att reproduktionsåtgärderna i viss utsträckning böra planläggas av jägmä-

Kungl. Maj:ts proposition nr 54-

31

tresse en ytterligare inskränkning i rätten till avverkning å dessa skogar i

särskilt fall kan vara påkallad. För möjliggörande av en dylik inskränkning

torde emellertid, vilket även framhållits av kommissionen, ej vara behövligt

att i fråga om husbehovsskogarna tillämpa lagstiftningen angånde skydds-

skogar utan vara tillfyllest, att i lagen angående husbehovsskogar införes en

särskild bestämmelse i ämnet. Till frågan om det närmare innehållet av en

dylik bestämmelse återkommer jag senare. Vad angår de skogar, å vilka 1932

års lappmarkslag äger tillämpning, må erinras, att avverkning å dessa skogar

för annat ändamål än husbehov i allmänhet må ske allenast efter tillstånd av

skogsvårdsstyrelsen, att sådant tillstånd i fråga om barrträd skall meddelas

enligt avverkningsplan samt att vid lämnande av tillstånd utsyning i regel

skall verkställas av länsjägmästaren, biträdande länsjägmästare eller annan

av skogsvårdsstyrelsen förordnad sakkunnig person. Beträffande avverkning

i yngre skog gäller enligt lagen, att sådan avverkning, vare sig den sker för

avsalu eller husbehov, ej må verkställas annorledes än genom för skogens

utveckling ändamålsenlig gallring, med mindre skogsvårdsstyrelsen i särskilt

fall med hänsyn till skogens beskaffenhet finner skäl medgiva en mera om­

fattande avverkning. På grund av nu angivna bestämmelser samt vad lagen

i övrigt innehåller beträffande avverkning å dessa skogar synes behov att

avsätta särskilda skyddsskogar inom lagens giltighetsområde näppeligen

kunna uppstå. Erinras må, att under skyddsskogslagens hittillsvarande gil­

tighetstid tillämpning av lagen inom Västerbottens och Norrbottens läns lapp­

marker ej ifrågasatts.

Att ett genomförande av den nu förordade lagstiftningen kommer att med­

föra behov av ökade anslag till skogsvårdsstyrelserna i de län, som beröras

därav, synes vara uppenbart. Med hänsyn till att den nya lagstiftningen

av skäl, på vilka jag senare kommer att närmare ingå, icke torde böra träda

i kraft förr än den 1 januari 1938, och då det i riksstaten upptagna anslaget

till skogsvårdens befrämjande avser medelsåtgången under det kalenderår,

vars senare hälft ingår i det budgetår, för vilket medel anvisas, inträder be­

hovet av ökade anslag först budgetåret 1938/1939. Till följd härav lärer

anslagsfrågan icke nu böra upptagas till avgörande. De av kommissionen

verkställda beräkningarna torde emellertid kunna godtagas såsom ägnade att

gåva en i huvudsak riktig föreställning angående de ökade anslag till skogs­

vårdsstyrelserna, som bliva av behovet påkallade. Möjligen torde någon

jämkning nedåt av de ifrågasatta beloppen befinnas genomförbar. Frågan om

indragning av den personal, som genom domänverkets avkopplande från

tillsynen över skyddsskogarna blir övertalig, torde böra underställas 1937

års riksdag. Enligt vad från domänstyrelsen upplysts anser styrelsen möj­

ligt alt verkställa den ifrågasatta indragningen av en ordinarie jägmästar-

tjänst endast under förutsättning att ett planerat ägoutbyte mellan renbetes-

landcn och vissa kronoparkcr kommer till stånd. Denna fråga är för när­

varande föremål för utredning, vilken torde bliva avslutad inom den när­

maste tiden. .lag torde sedan nämnda fråga blivit avgjord få återkomma

till spörsmålet rörande personalindragningen.

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 54.

Innan jag närmare ingår på redogörelse för de ändringar, som i anled­

ning av det av mig nu förordade förslaget rörande lagstiftning angående

skyddsskogar böra vidtagas i skogsvårdslagen, torde jag — med hänsyn till

sammanhanget mellan nämnda förslag och förslaget rörande lagstiftning

om skogar å städer och enskilda tillhöriga flygsandsfält i Hallands län —

få redogöra för huvudgrunderna för sistnämnda förslag.

Lagstiftning angående vissa flygsandsfält i Hallands län.

Gällande bestämmelser m. m.

Såsom förut nämnts innefattar den nu gällande skyddsskogslagen icke

flygsandsfälten i Hallands län, utan gälla i fråga örn dessa särskilda bestäm­

melser, som upptagits i ett flertal vid olika tillfällen under 1800-talet ut­

färdade Kungl. Maj:ts brev och länsstyrelsens i länet kungörelser. I skri­

velse till Kungl. Majit den 29 november 1819 uttalade länsstyrelsen i Hal­

lands län allvarliga bekymmer över flygsandens härjningar och framlade

vissa förslag örn åtgärder häremot. I anslutning till dessa förslag med­

delade Kungl. Majit i brev den 4 december 1821 närmare föreskrifter i äm­

net. Enligt dessa föreskrifter, vilka ännu äro i gällande kraft i fråga om vis­

sa av flygsandsfälten, stadgades, bland annat, att flygsandsfälten skulle in­

hägnas med gärdesgårdar samt att sandgården skulle, så länge behovet sådant

fordrade, underhållas å sanddrivorna. Sedermera föreskrev Kungl. Majit

genom två brev den 2 maj 1826 och den 30 november 1848 böter och andra

påföljder för torvskörd, fällning av träd och åverkan av olika slag, olovligt

tagande av väg samt betande av kreatur å flygsandsfälten. Efter uppdrag av

Kungl. Majit förrättade chefen för skogsinstitutet sommaren 1843 besiktning

av flygsandsfälten. I anledning av ett över besiktningen avgivet memorial in­

fordrade Kungl. Majit yttrande i vissa hänseenden angående flygsandsfälten

från länsstyrelsen samt kammarkollegiet. I Kungl. Majits brev den 16 juni

1847 meddelades därefter bestämmelser rörande vissa av flygsandsfälten.

Ytterligare meddelades sedermera genom Kungl. Majits brev den 27 juli 1860

och länsstyrelsens i Hallands län allmänna kungörelse den 31 december 1861

samt Kungl. Majits brev den 6 mars 1863 och länsstyrelsens kungörelse den

18 maj 1863 mera detaljerade bestämmelser rörande en del av fälten.

Såsom framgår av det förut anförda gälla i nu nämnda brev och kungö­

relser upptagna föreskrifter icke samtliga flygsandsfält. Kommissionen har

uppgjort dels sammanställningar över de fält som äro underkastade de

olika brevens och kungörelsernas föreskrifter och dels en kortfattad sam­

manfattning rörande bestämmelsernas innehåll. Med hänsyn till bestämmel­

sernas giltighet i fråga om olika fält har kommissionen uppdelat flygsands­

fälten i fem olika grupper.

De av kommissionen upprättade sammanställningarna över flygsands­

fälten äro följande:

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

33

I. Flygsandsfält, lydande under 1826, 1848 och 1860 års brev samt 1861 och 1863 års

kungörelser.

Härad

eller

stad

Socken

Flygsandsfältets namn

A r e a 1

Tunnland

Hektar

Höks

Östra Karups

Gropemöllans .....................................................

1 Vi

0-7405

>

Hemmeslövs och Eskilstorps .....................

308 3/i

152-4147

Skummeslövs

Skummeslövs .....................................................

359

S8/320

177-2792

Laholms

Västra Mellby.....................................................

26

12-8349

Tjärby

Tjärby.......................................................................

260

128-3492

Tönnersjö

Eldsberga

Tönnersa ..............................................................

857

4230586

»

Gullbranna ..........................................................

144

71-0857

Halmstads

De flygsandsfält, som vid 1852 års laga

stad

skifte på utmarken till Halmstads

stad och slott, stadslägenheten Knäbils-

torp samt byarna Söndrum, Eketånga

och Trottaberg blivit staden tilldelade ..

354 10/s2

175-0455

Halmstads

Söndrums

Trottabergs m. fl.................................................

279 107/s*>

137 8937

härad

>

Eketånga m. fl.....................................................

171 2499/s²⁰⁰

84-7996

Harplinge

Högseröds ..............................................................

93

45-9095

Nr 4 Västergårdens, nr 5, 6 och 8 Harp-

linge och nr 3 Kulla..................................

26

12-8349

>

Skee och Skoegårds............................................

53 Vs

26-4102

>

Lynga och Gullbrandstorps.........................

50 V*

24-8060

Summa 2 984 2649/s,.oo

1 473-4622

II. Flygsandsfält, som enligt 1847 års brev äro underkastade bestämmelser örn

stängselskyldighet, utsyning och betestörbud m. m.

Härad

Socken

Flygsandsfältets namn

A r e a 1

Tunnland

Hektar

Höks

Ränneslövs

Ränneslövs..............................................................

18

8-8857

>

Edenberga..............................................................

154

76-0222

Årstads

Eftra

Eftra .......................................................................

35

17-2777

>

Risarps ...................................................................

23

11-3539

>

Vässlunda och Dala .......................................

328

161*917 5

Summa

55S

275-4570

III. Flygsandsfält, lydande under 1821, 1826 och 1848 års brev.

Härad

eller

stad

Socken

Flygsandsfältets namn

A r e a 1

Tunnland

Hektar

Halmstads

Knäbilstorps flygsandsfält .........................

Ö8 205/i!SO

33-9771

siad

Flygsandsfältet Springbacken .....................

41 u/m

20-4656

Halmstads

Söndrums

Fammarps och Onsjö flygsandsfält ....

238 ,8/sa»

117-5181

härad

>

Villshärads flygsandsfält ..............................

104

"/320

51-4322

Summa

452 182/S2

o

223-3830

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sand. Nr 54.

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 54-

35

V. Flygsandsfält, beträffande vilka inga särskilda bestämmelser till hämmande

av flygsand numera äro gällande.

Härad

Socken

Flygsandsfältets namn

A r

e a 1

Tunnland

Hektar

Halmstads

Harplinge

Haverdals..............................................................

140

69-1111

75 Va

37-2707

Steninge

Hulabäcks..............................................................

55

27-1507

19 7»

9-6262

Summa

290

143-1587

Av kommissionens sammanfattning av de gällande bestämmelserna fram­

går följande.

Beträffande de i första sammanställningen upptagna flygsandsfälten, vilka

äro underkastade 1826, 1848 och 1860 års brev samt 1861 och 1863 års

kungörelser, gäller, att flygsandsfältens ägare äro skyldiga att i enlighet med

särskilda kulturplaner, som skola upprättas av överjägaren i länet, d. v. s.

jägmästaren i Hallands revir, och sedermera i vederbörlig ordning granskas

och godkännas, i viss omfattning varje år verkställa sådd och plantering å

fälten, intill dess dessa blivit i sin helhet sålunda kultiverade. Den skog, som

uppvuxit eller framdeles uppväxer å de särskilda fälten, skall skötas för

ägarnas gemensamma räkning — denna bestämmelse gäller dock ej för

Skummeslövsfältet, som undergått laga skifte — samt behandlas enligt de

föreskrifter och anvisningar, som, efter det förslag därtill uppgjorts av ve­

derbörande jägmästare, blivit i behörig ordning fastställda.1 Fällande av

träd i strid med sagda föreskrifter eller anvisningar, skadande av plantor,

torvskärning eller betning med kreatur må ej äga rum å fälten. Ej heller

må därå väg upptagas eller begagnas eller jakt eller höstnad bedrivas an­

norledes än efter tillstånd av länsstyrelsen. Uppläggning av tång å fälten må

ske allenast å platser, som anvisats av vederbörande jägmästare. Med un­

dantag för Skummeslövsfältet, med avseende varå en särskild ordning stad­

gats för fältets fredande, äro ägarna pliktiga att hålla stängsel omkring fäl­

ten ävensom, där så erfordras, å sanddrivorna, dock att, om stängsel finnes

obehövligt beträffande vissa delar av fälten, framställning om befrielse från

stängselskyldigheten med avseende å dessa delar må göras hos länsstyrelsen,

överträdelse av de beträffande fälten meddelade föreskrifter medför ansvar

enligt 1826 eller 1848 års brev eller 1861 års kungörelse. Den närmaste

tillsynen över fälten skall utövas av särskilda planteringsvaktare, som av­

lönas av fältens ägare. Sådan avlöning samt kostnaderna för fältens kulti­

verande med mera skola i regel bestridas av ägarna efter oförmedlat hem­

mantal. Efter enahanda grund skola inkomsterna från fälten fördelas mel­

lan ägarna.

I fråga örn de i andra sammanställningen upptagna flygsandsfälten, vil­

ka äro underkastade vissa bestämmelser i 1847 års brev, gäller, att skogs­

plantering å fälten skall (där så erfordras) fortsättas, att betning å respek­

tive fält ej må äga rum förrän plantering å hela fältet skett och träden vun­

nit den höjd, att kreaturen ej kunna toppbita dem, att hygge ej må verk-

1 Enligt vad domänstyrelsen upplyst huva dylika föreskrifter eller anvisningar ej utfärdats

generellt utan meddelats särskilt för varje fall, då avverkning å fälten ägt rum. Hushållnings-

planer för fälten finnas ej upprättade.

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 54-

ställas utan efter utsyning av länsstyrelsen, samt att länsstyrelsen skall hava

uppsikt över fälten. Härförutom torde ägarna till ifrågavarande fält vara

underkastade stängselskyldighet enligt 1821 års brev. Överträdelse av nyss-

angivna föreskrifter eller åverkan å stängslen medför ansvar enligt 1826 eller

1848 års brev.

De i tredje sammanställningen upptagna flygsandsfälten äro underkastade

de i 1821, 1826 och 1848 års brev intagna bestämmelser.

Fjärde sammanställningen omfattar samtliga övriga flygsandsfält i Hal­

lands län, som tillhöra städer eller enskilda, med undantag av Haverdals och

Särdals samt Hulabäcks och Skipsås flygsandsfält. I fråga om de fält.

som tillhöra denna grupp, gäller, att ägarna enligt 1847 års brev äro plik­

tiga att hålla stängsel omkring fälten och å sanddrivorna samt att vårda

fälten, varjämte länsstyrelsen har att öva tillsyn däröver, att fälten ej van­

vårdas.

I fråga om de fyra i femte sammanställningen upptagna fälten har i 1860

års brev förklarats, att, sedan all fara för flygsand å fälten liksom länssty­

relsens befattning med dem upphört samt fälten även lill en del blivit skif­

tade, Kungl. Maj:t funnit någon åtgärd med avseende å fälten ej vara er­

forderlig. I fråga om dessa fält torde sålunda ej numera vara gällande

några särskilda föreskrifter till hämmande av flygsand.

Beträffande innehållet i övrigt i nu ifrågavarande brev och kungörelser

torde jag få hänvisa till kommissionens betänkande (sid. 16—29).

Kommissionen har låtit verkställa en ingående undersökning rörande flyg-

sandsfältens i Hallands län belägenhet, areal och fördelning å olika ägoslag

m. m. Av de förut omförmälda sammanställningarna framgår fältens areal

ävensom inom vilka socknar och städer fälten äro belägna. Enligt samman­

ställningarna uppgår den sammanlagda arealen till 5,623 79i/32^0o tunnland

eller 2,7 7 5,9225 hektar. I fråga om fältens belägenhet är att märka, att flyg­

sandsfält finnas icke blott utmed kusten utan även inne i landet. Av nyss­

nämnda undersökning framgår, att fälten i viss utsträckning utgöras av

mark, som icke är hänförlig till skogsmark. Å vissa fält har en icke ringa

bebyggelse kommit till stånd. Särskilt må anmärkas, att inom flygsands­

fälten uppstått ett flertal stora badorter. Vissa mindre delar av fälten äro

numera odlingsmark eller användas för industriella ändamål. Beträffande

berörda undersökning i övrigt hänvisar jag till betänkandet (sid. 33—58).

Kommissionen har i sitt betänkande upptagit en redogörelse för flygsands-

fältens beskaffenhet och vegetation samt faran för sandflykt (sid. 62—64).

Av denna redogörelse må återgivas följande.

Flygsandsfälten utmed kusten omfattade i stort sett l) en vegetationslös,

av stormvågorna överspolad sandstrand, 2) ett dynbälte med sandbindande

gräs, 3) ett bälte eller en zon av smärre till synes oregelbundet fördelade

dynkullar, stundom bevuxna med inplanterad låg bergtall, 4) ett för när­

varande skogbevuxet, vanligen ganska stort område med sand av växlande

beskaffenhet, utmärkt av låga dynkullar, mera jämna sandslätter och fuk­

tigare partier i smärre sänkor, samt 5) en rad inre dyner, ofta gränsande

till kulturmark. Dessa inre dyner hade i stort sett fått sitt uppbyggande ma­

terial från den skogbevuxna terrängen mellan de inre och yttre dynbältena;

understundom hade dock dynen vandrat från stranden fram till sitt nuva­

Kungl. Mcij.ts proposition nr 54-

37

rande läge. Vinden hade diirvid sammanfört största delen av flygsanden i

den inre dynen, medan nya dyner bildats utmed kusten

Flygsandsområdena vore nu i stort sett väl bundna och någon fara för

större sandflykt förelåge e.j. Det funnes emellertid två för flygsandsdrift

ömtåliga områden, nämligen det yttre dynområdet utmed kusten och det

inre skogbundna, ofta gränsande mot kulturmark. För det yttre dynom-

rådets stabilitet spelade sandgräsen en stor roll. Man borde, där de ej in­

funne sig av sig själva, sörja för deras inplantering liksom också för upp­

förande av sandbindande gärden, där dynerna visade större benägenhet att

komma i drift. De inre skogbevuxna dynernas stabilitet sammanhängde

med en försiktig skogsskötsel. Våldsamma ingrepp i den nuvarande sko­

gen, såsom genom kalhuggning, kunde giva anledning lill att nu bundna

sandmassor Romme i drift. Denna försiktighet i skogens behandling gällde

ifrågavarande flygsandsfält i deras helhet, ty kalavverkningar även utanför

de mer ömtåliga partierna inom fälten kunde utsätta nu skogbundna dyner

för en så stark vindpåverkan, att sanden återigen komme i drift. Även för

den yttre dynzonen utmed stranden hade en försiktig behandling av den

innanför liggande skogen sin betydelse. Skogen verkade som en buffert,

vilken även på vindsidan minskade vindhastigheten. För att bibehålla den

stabilitet, som för närvarande i stort utmärkte de nuvarande flygsandsfälten,

måste skogen inom desamma behandlas med tanke på att oförsiktiga av­

verkningar åter kunde bringa sanden i drift.

De inre, längre från kusten belägna flygsandsfälten torde till större delen

härstamma från den tid, då havet stått högre än nu. Där saknades naturligt

nog de för kustområdena utmärkande dynbältena med sandbindande gräs,

men man återfunne såväl de jämna sandfälten med mera slutna bestånd,

de små, skogbundna och med sandstarr bevuxna dynkullarna. de fuktigare

partierna i mindre sänkor i marken samt vanligen i lä om dessa områden

högre, nu skogbevuxna vandringsdvner. Även dylika dyner kunde genom

oförsiktig behandling komma i rörelse, men då vindhastigheten längre in

i land vore lägre än i kustbältet, vore faran för sanddrift väsentligt mindre.

Härtill bidroge även, att marken å ifrågavarande fält i allmänhet vore bättre

bunden än i kustbältet. Såväl den å fältet växande skogen som själva mark­

betäckningen företedde i stort sett samma typ som å de omgivande, under

normala förhållanden växande skogarna. Inom de inre flygsandsområdena

iakttoge man stundom, att vandringsdynen framskridit över fast berg, vilket

mer undantagsvis observerades å de större flygsandsfälten utmed kusten.

Behovet av revision av nuvarande bestämmelser.

Jag torde härefter få beröra frågan örn behovet av en revision av de gäl­

lande bestämmelserna angående flygsandsfälten i Hallands län.

Kommissionen har i sitt betänkande beträffande detta spörsmål i huvud­

sak anfört följande.

Flertalet av de särskilda bestämmelser, som gällde angående städers och

enskildas flygsandsfält i Hallands län, hade ägt tillämpning under mer än

tre kvartssekel. Under denna tid hade inom skogslagstiftningen och denna

närstående lagstiftningsområden ett genomgripande reformarbete ägt rum,

som väsentligen omgestaltat förut gällande rättsregler i ämnet. En naturlig

följd härav vore, att de särskilda bestämmelserna angående flygsandsfälten

i Hallands län numera blivit i olika hänseenden föråldrade och olämpliga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

39

behov av omarbetning. Särskilt belysande är härvid det av kommissionen

påpekade förhållandet, att de gällande bestämmelserna i icke ringa omfatt­

ning såsom obehövliga utan något ingripande från lagstiftarens sida upp­

hört att vinna tillämpning. Såsom kommissionen ock framhållit äro be­

stämmelserna å andra sidan i vissa hänseenden icke tillräckligt fullständiga.

Sålunda lämnar lagstiftningen ej några närmare regler rörande skogarnas

vård. Olägenheten härav ligger i öppen dag. Även i andra hänseenden

företer lagstiftningen, på sätt den av kommissionen verkställda undersök­

ningen giver vid handen, allvarliga brister. I likhet med kommissionen an­

ser jag därför, att den ifrågavarande lagstiftningen bör underkastas en ge­

nomgripande revision.

Kommissionens förslag' och yttrandena däröver.

Kommissionens förslag.

Kommissionens förslag innebär i huvudsak följande. De nuvarande be­

stämmelserna skola upphöra att gälla. De skogar å flygsandsfälten, vilka

tillhöra enskilda, skola införas under allmänna skogsvårdslagens bestäm­

melser. Av dessa skogar anser kommissionen en del numera hava i huvud­

sak förlorat sin karaktär av flygsandsfält. I fråga om dessa har kommis­

sionen funnit de allmänna bestämmelserna i skogsvårdslagen böra vinna till-

lämpning. En del av ifrågavarande skogar torde åter enligt kommissionens

mening få anses hava bibehållit nämnda karaktär. Med avseende å dessa

skogar, vilkas bestånd sålunda alltjämt erfordras för hindrande av sand­

flykt och vilka hava natur av skyddsskogar, har kommissionen förordat, att

de av kommissionen förut föreslagna bestämmelserna angående skyddssko­

gar skola gälla. Beträffande nu ifrågavarande skogar skola alltså de för

svårföryngrade skogar i skogsvårdslagen upptagna bestämmelserna i huvud­

sak bliva tillämpliga. Då kommissionen emellertid är av den uppfattningen,

att nyssnämnda skogar böra fredas mot betning av hemdjur, skall enligt

kommissionens förslag ett stadgande, som möjliggör förhindrande av bet­

ning å dessa skogar, upptagas i skogsvårdslagen. Detta stadgande bör,

enligt vad kommissionen uttalat, avse icke allenast nu ifrågavarande skogar

i Hallands län utan även andra skogar, som framdeles kunna bliva avsatta

till skydd mot flygsandsfält. Kommissionen har föreslagit, att bestämmelsen

gives det innehåll, att Kungl. Majit skall äga — där så prövas erforderligt för

återväxtcns främjande å skog som avsatts till skydd mot flygsandsfält —

förordna, att rätt till bete å skogen varder helt eller i viss mån, såsom be­

träffande vissa slag av hemdjur eller viss tid av året, förbjuden.

I fråga om de skogar å flygsandsfälten, som tillhöra städer, har kommis­

sionen förordat, att de i förordningen den 24 juli 1903 (nr 79 s. 20) angå­

ende förvaltningen av städernas skogar upptagna bestämmelserna skola bliva

gällande. Enligt dessa bestämmelser skola städernas skogar under domän­

styrelsens överinseende underkastas ordnad hushållning samt, där så med

avseende på skogens omfattning prövas lämpligt, behandlas enligt sådana på

vetenskapliga regler grundade, för olika ortsförhållanden lämpade hushåll

ningsplaner, som avse skogens framtida bestånd och högsta avkastning. Det

tillkommer domänstyrelsen att fastställa berörda hushållningsplaner samt

meddela de särskilda föreskrifter, som i avseende på skogarna kunna finnas

nödiga. På framställning av domänstyrelsen förordnar Kungl. Majit, huru­

vida stadsskog skall — där dess förvaltning ej förut av drätselkammaren

uppdragits åt en från skogsinstitutet eller skogshögskolan utexaminerad per­

son eller om dess skötsel icke nöjaktigt utföres — ställas under vård och för­

valtning av skogsstaten. I de fall, där så ej skett, åligger det likväl vederbö­

rande skogsstatstjänsteman att hålla tillsyn och kontroll över skogsskötsel!!

samt vid överträdelse av hushållningsplanen eller vanvård av skogen anmä­

la detta hos överjägmästaren, vilken efter undersökning gör den framställ­

ning till domänstyrelsen, som omständigheterna föranleda. Domänstyrelsen

äger därefter antingen fästa vederbörande drätselkammares uppmärksamhet

på förhållandet eller ock vidtaga åtgärd för skogens ställande under skogssta-

tens vård och förvaltning.

Såsom framgår av vad som nämnts rörande flygsandsfältens fördelning å

olika ägoslag omfatta dessa vissa områden, vilka icke äro hänförliga till

skogsmark och vilka sålunda icke innefattas i kommissionens nu omförmäl-

da förslag. Beträffande dessa områden har kommissionen icke ansett nö­

digt att särskilda föreskrifter meddelades.

Kungl. Maj:ts proposition nr 54-

Ur kommissionens motivering må här återgivas följande.

Kommissionen har till stöd för sitt förslag om införandet av sko­

garna å enskilda tillhöriga flygsan Ösfält under skogs­

vårdslagen i huvudsak anfört:

Skogarna a enskilda tillhöriga flygsandsfält vore av växlande beskaffenhet.

En ej oväsentlig del av dem hade numera i huvudsak förlorat sin ursprung­

liga karaktär av flygsandsfält och företedde i stort sett samma typ som de

omgivande, under normala förhållanden växande skogarna. Å andra åter

hade marken ännu ej omförts till bunden skogsmark utan bibehölle natu­

ren av sandfält, som öfverdrag!ts med mer eller mindre utvecklad mark­

betäckning. För bibehållande av dessa senare områden i sitt nuvarande

skick och förebyggande av fara för ny sandflykt vore uppenbarligen sko­

gens vidmakthållande och rationella behandling av största betydelse. Sko­

garna av den förra typen vore i allmänhet belägna inne i landet, på större

eller mindre avstånd från kusten. Skogarna av den senare typen läge däre­

mot regelrätt i omedelbar närhet av havet. Någon bestämd gränsuppdrag­

ning mellan de två typerna med hänsyn till avståndet från havet kunde dock

ej göras. I enstaka fall vore skogarna utmed kusten mycket väl bundna, un­

der det förhållandet vore motsatt i fråga örn de inne i landet liggande. Det

vore ock tydligt, att vid bedömande av frågan, huruvida markbetäckningen

vöre tillfyllest för flygsandens bindande, hänsyn måste tagas ej blott till av­

ståndet från havet utan även till det topografiska läget. Örn skogen vore

starkt utsatt för vindpåverkan, borde uppenbarligen större fordringar ställas

på marktäckets bindande förmåga än eljest.

Kungl. Maj.ts proposition nr 54.

41

Vad anninge de skogar, som numera i huvudsak förlorat karaktären av

flygsandsfält, syntes tvekan ej kunna råda därom, att dessa borde i lagstift­

ningen behandlas på samma sätt som andra enskilda skogar. De garantier

mot överdrivna eller olämpliga avverkningar, som innefattades i skogsvårds­

lagens allmänna bestämmelser, vore tillfyllest även för nyssangivna skogar.

Beträffande åter de skogar, vilkas bestånd erfordrades för hindrande av ny

sandflykt och som sålunda ägde karaktären av skyddsskogar, vore ett bibe­

hållande av särskilda skogsvårdsföreskrifter alltjämt av behovet påkallat.

Att i fråga om dem medgiva en så omfattande avverkningsfrihet, som åsyf­

tades i skogsvårdslagens allmänna bestämmelser, funne kommissionen ej

vara tillrådligt. En dylik frihet skulle i vissa fall kunna leda till upptagan­

de av större kalhyggen å skogarna, varigenom risk för uppbrott av flygsand

skulle uppstå. Ville man för framtiden utesluta en dylik risk, kunde en när­

mare reglering av skogsägarnas avverkningsrätt beträffande dessa skogar ej

undvikas. Kommissionen funné de bestämmelser, som kommissionen före­

slagit att vinna tillämpning i fråga om skogar under 1903 års skyddsskogs-

lag, vara lämpade även för de skogar å enskilda flygsandsfält, som vore av

skyddsskogsnatur. Genom dessa bestämmelser tillgodosåges nöjaktigt än­

damålet med den nuvarande lagstiftningen angående dessa skogar, tryggan­

det av skogarnas framtida bestånd. Det syntes ock vara obestridligt, att be­

rörda bestämmelser vore bättre än den nu gällande lagstiftningen ägnade att

befrämja en rationell vård av ifrågavarande skogar. För ägarna av dessa

komrne införandet av dylika bestämmelser att även medföra fördel därutin-

nan, att omfattningen av ägarnas rättigheter och skyldigheter i lagen bleve

klart och noggrant bestämd samt att utsyningen i allmänhet skulle ske kost­

nadsfritt. Därjämte borde uppmärksammas, att de i förslaget angående

skyddsskogar innefattade föreskrifterna angående omläggning av skogsmark

till annan användning vore av stor betydelse för nu ifrågavarande skogar.

Behovet av reglerande bestämmelser i detta ämne hade under de senare åren

med styrka framträtt i fråga om skogarna å flygsandsfälten i Hallands län,

då dessa i allt större omfattning börjat tagas i anspråk för badortsanläggnin-

gar och därmed förenad bebyggelse. De i kommissionens föregående för­

slag åsyftade föreskrifterna i detta ämne torde på ett ändamålsenligt sätt

tillgodose såväl den enskilde skogsägarens som det allmännas intressen. Slut­

ligen framhölles, att inordnandet av dessa skogar under skogsvårdslagen

automatiskt bomme att medföra, att skogsägarna bereddes möjlighet att er­

hålla bidrag från de anslag till skogsutdikning och skogsodling, som riks­

dagen årligen plägade anvisa, samt att skogsägarna därjämte bleve delaktiga

i den understödsverksamhet på skogsvårdens område, som utövades av skogs-

vårdsstyrelsen.

Kommissionen har i detta sammanhang påpekat, att ett genomförande av

kommissionens nu berörda förslag förutsatte, att de till skyddsskogar hän­

förliga skogarna å ifrågavarande flygsandsfält noggrant avgränsades från

övriga skogar å fälten. Kommissionen har vidare framhållit, att gränserna

för de områden, som skulle utgöra skyddsskogar, ankomme på Kungl. Majit

att efter förutgången syn och undersökning bestämma. Vid bestämmandet

av nämnda gränser kunde enligt kommissionens mening viss ledning erhållas

från den beskrivning över ifrågavarande flygsandsfälts belägenhet, areal och

fördelning å olika ägoslag, som uppgjorts genom kommissionens försorg,

ävensom från i betänkandet intagna instrument över besiktningar av flvg-

sandsfälten, som verkställts av kommissionen eller på dess föranstaltande

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

43

ej odlats eller eljest särskilt anordnats för visst kulturändamål eller, såsom

fallet vore i fråga om vissa mindre fält, numera helt förlorat karaktären av

flygsandsmark och vore mera att anse såsom naturlig äng — borde hän­

föras till skogsmark. Kommissionen har särskilt understrukit vikten av, att

man fasthölle härvid, då enligt kommissionens förslag härigenom möjlighet

vunnes att beträffande de mera ömtåliga av dessa områden upprätthålla nu

gällande förbud mot betning. Enligt kommissionens mening är bibehål­

lande av betningsförbudet i fråga örn sist angivna områden otta av stor

betydelse till förebyggande av fara för sandflykt.

Såsom förut anförts innebär kommissionens förslag, att de nu gällande

bestämmelserna skola upphöra att vinna tillämpning. Detta medför, att den

för närvarande förefintliga föreskriften angående upprättande av sandgår­

den å dynerna skall försvinna. Kommissionen har i fråga örn upphävandet

av denna föreskrift anfört, bland annat, följande.

För dämpande av flygsanden hölles alltjämt å vissa fält sandgården in­

vid eller å de ytterst mot havet belägna dynerna. Ehuru kommissionen an-

såge, att hållande av dylika gärden i vissa fall vore önskvärt för att hindra

flygsanden att komma i rörelse, funne sig kommissionen dock ej böra ifrå­

gasätta, att i den nya lagstiftningen upptoges bestämmelser örn skyldighet

för markägaren att hålla dylika gärden. Därest förbudet mot betning bibe-

hölles i fråga om de mera ömtåliga dynområdena, komme behov att hålla

sandgården å dessa områden väsentligen att föreligga allenast i sådana fall,

då större badorter anlagts i omedelbar närhet av dynområdena och dessa

till följd härav i högre grad utsattes för tramp och skadegörelse från badan­

des sida. I dylika fall kunde man emellertid med fog antaga, att mark­

ägaren utan tvingande lagbestämmelser komme att vidtaga erforderliga åt­

gärder för flygsandens dämpande. Med hänsyn till den betydelse, som dyli­

ka åtgärder ägde från skogsvårdssynpunkt, finge det för övrigt anses till­

höra skogsvårdsstyrelsen att i förekommande fall lämna sin medverkan till

åtgärdernas utförande.

Kommissionen har i förevarande avseende tillagt, att, därest markägaren

skulle visa tredska och vägra vidtaga nödig åtgärd för flygsandens däm­

pande, möjlighet borde föreligga för Kungl. Majit att förordna örn flygsands-

fältets expropriation för kronans räkning. Till det förslag kommissionen

härutinnan framställt återkommer jag senare.

Jag övergår härefter till den motivering kommissionen anfört för sitt för­

slag, att i fråga örn vården av skogar å städer tillhöriga flyg-

sandsfält skola gälla bestämmelserna i 1903 års förordning angående

förvaltningen av städernas skogar. Såsom framgår av den förut omför-

mälda förteckningen över flygsandsfälten äro städerna Halmstad, Falken­

berg och Varberg ägare till vissa fäll med en sammanlagd areal av 251.6924

hektar. Av dessa tillhöra den största delen eller 229.4782 hektar Halmstads

stad. Kommissionen har uttalat, att enligt dess mening vore bestämmelserna

i 1903 års förordning ägnade att trygga en god vård av skogarna å dessa fält

och sålunda bland annat förhindra sådana avverkningar å dessa, som med­

förde fara för förnyad flygsandsdrift. I hushållningsplan. som upprättades

enligt sagda bestämmelser, kunde, enligt vad kommissionen vidare framhållit,

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 54.

såsom värn för angränsande eller näraliggande områden vore det uppenbar­

ligen av vikt, att utsyningarna å dem företoges med största omsorg och sak­

kunskap Kommissionen ansåge därför, att vid skvddsskogarnas ställan­

de under uppsikt av vederbörande skogsvårdsstyrelser befogenheten att å dem

verkställa utsyning borde förbehållas länsjägmästaren eller annan av skogs-

vårdsstyrelsen förordnad person, som fullgjort vad som erfordrades för vin­

nande av anställning såsom jägmästare.

Av ett av skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län i yttrande till kommissionen

framlagt förslag rörande styrelsens organisation efter det skyddsskogarna

ställts under styrelsens tillsyn framgår, att styrelsen tänkt sig, att utsyningar

å skyddsskogar skulle ombesörjas av lägre personal men verkställas under

ansvar och kontroll av länsjägmästaren eller distriktsjägmästare. Kommis­

sionen har förklarat sig icke hava något att erinra mot detta sätt för utsy-

ningarnas verkställande.

Mot kommissionens förslag i fråga örn utsyningsförrättarens kompetens

hava i ett flertal yttranden framförts betänkligheter. Det har ganska all­

mänt ansetts, att den kompetensfordring, som kommissionen uppställt för ut-

syningsförrättare å skyddsskogarna, då annan än länsjägmästaren därtill

anlitades, vore onödigt sträng. Uttalanden i denna riktning hava gjorts av-

länsstyrelserna, skogsvårdsstyrelserna och hushållningssällskapens förvalt­

ningsutskott i Kopparbergs och Jämtlands län, centralrådet för skogsvårds-

styrelsernas förbund samt jägmästaren i skyddsskogsreviret. Även domän­

styrelsen synes i viss mån omfatta denna ståndpunkt.

Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Jämtlands

län samt centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund och jägmästaren i

skyihlsskogsreviret hava ansett, att även den som innehade forstmästareut-

bildning borde kunna förordnas till utsyningsförrättare å skyddsskogarna.

Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kopparbergs

lån hava förordat, att en föreskrift motsvarande den i 1932 års lappmarks­

lag i nu förevarande hänseende gällande borde upptagas i den nya lagstift­

ningen. Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län har i första hand biträtt den­

na uppfattning och i andra hand förordat en bestämmelse av innehåll, att

utsyningsförrättaren borde hava forstmästare- eller jägmästareutbildning.

Skogsvårdsstyrelsen har särskilt framhållit, att en distriktsjägmästartjänst

hos styrelsen innehades av forstmästare. Skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs

län har ansett, att skogsvårdslagens bestämmelser angående utsyningsför­

rättare å svårföryngrade skogar jämväl borde kunna vinna tillämpning på

skyddsskogarna.

Domänstyrelsen har anfört, att såsom ett oeftergivligt villkor borde upp­

ställas, att ansvaret för samtliga utsyningar lades å en och samme verkligt

sakkunnige tjänsteman, länsjägmästaren. Fasthölles denna princip vöre det

emellertid icke otänkbart att medgiva, att vid nämnda förrättningar finge

anlitas personer, som genom i praktiken vunnen erfarenhet visat sig fullt

kompetenta. För vinnande av sådan befogenhet syntes dock dispens böra

meddelas av Konungen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 54.

51

Mot det sätt, varpå skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län och kommissionen

tänkt sig utsvningarnas verkställande, har förvaltaren d skyddsskogsreviret

i sitt yttrande framfört vissa erinringar. Förvaltaren har sålunda anfört,

bland annat:

Förslaget vore ur kostnadssynpunkt fördelaktigt, men detta finge icke en­

bart fälla utslaget med hänsyn till den svårskötthet, som måste anses före­

ligga å skyddsskogarna, vilka efter 1928 års revision av skvddsskogsgränsen

nästan enbart omfattade skogar i det egentliga fjällbandet. Utsvningnrna

måste verkställas av den, som erhållit förordnande därtill, och finge ej endast

ske under tjänstemannens kontroll och på dennes ansvar, vilket vid inträ­

dande överhopning med arbete måste anses vara ett mycket tänjbart begrepp.

Vid utsyningar, som verkställdes i lappmarken av skogsvårdsstyrelserna

i Västerbottens och Norrbottens län, användes skogshögskoleutbildad perso­

nal såsom stämplingsförrättare utom i vissa fall vid rena ungskogsgallringar.

Att skyddsskogarna efter nu ifrågasatta lagändringen skulle komma i ett

sämre läge vore beklagligt.

över jägmästaren i mellersta Norrlands distrikt har i sitt yttrande framhål­

lit önskvärdheten av, att utsyning å skyddsskogarna och svårföryngrade sko­

gar verkställdes av personal, helst mera erfaren sådan, med högre skoglig

utbildning.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund och skogsvårdsstyrelsen i

Jämtlands län hava mot formuleringen av kommissionens förslag anmärkt,

att uttrycket Verkställa utsyning’ förde tanken på, att den därtill förordnade

skulle tjänstgöra såsom ledare av stämplingslag. Under framhållande, att

detta uppenbarligen icke vore avsikten, har centralrådet förordat, att uttryc­

ket ändrades till 'förrätta utsyning’.

Jag kan icke biträda kommissionens förslag att upptaga en särbestämmelse

Departements-

i fråga örn skyddsskogarna avseende att utsyningarna å dem alltid skola rkejen.

verkställas av jägmästare. Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län har förut­

satt, att stämplingar å skyddsskogarna, sedan dessa lagts under skogsvårds­

styrelsernas tillsyn, skola äga rum under ansvar och kontroll av länsjäg-

mästaren eller distriktsjägmästare. Denna anordning synes ändamålsenlig

och torde kunna väntas komma att vinna tillämpning även i andra län, där

skyddsskogar finnas. Givetvis ligger det vikt på att utstämplingarna å skydds­

skogarna handhavas av fullt kompetenta förrättningsmän. Att binda skogs­

vårdsstyrelserna vid vissa formella kompetensfordringar härutinnan synes

dock ej lämpligt. Att, såsom i vissa yttranden ifrågasatts, upptaga en före­

skrift motsvarande den i 1932 års lappmarkslag angående utsyningsförrätta-

rens kvalifikationer intagna, lärer knappast kunna ske utan att samtidigt

ändra den nuvarande föreskriften i 20 § skogsvårdslagen rörande utsynings-

förrättare å svårföryngrad skog. Detta anser jag emellertid icke i förevaran­

de sammanhang böra övervägas. På grund av vad jag sålunda anlört tör-

ordar jag, att den i skogsvårdslagen intagna föreskriften rörande utsynings-

förrättare vinner tillämpning även å dylika förrättningsmän å skyddsskog.

52

Kungl. Majlis proposition nr 54.

Departements-

chefen.

Sättet för utsynings verkställande.

Skogsvårdsstyreisen i Jämtlands län har såväl i ett till kommissionen av­

givet yttrande som i sitt utlåtande över kommissionens förslag till lagstift­

ning angående skyddsskogar ifrågasatt, huruvida ej vid skyddskogarnas

inordnande under skogsvårdslagens bestämmelser örn svårföryngrade skogar

stadgandena i 20 § av lagen borde givas en sådan ändrad avfattning, att

därav uttryckligen framginge, att hantlangning vid utsyning i skyddsskog el­

ler svårföryngrad skog skulle utgöras av sökanden men att sådan utsy­

ning i övrigt skulle verkställas på skogsvårdsstyrelsens bekostnad.

Kommissionen har beträffande denna fråga anfört:

Enligt 19 § skogsvårdslagen skulle i fråga om avverkning i svårföryngrad

skog vad i 2 kap. vore stadgat för där avsedda fall äga motsvarande tillämp­

ning med iakttagande av vissa i 19 § meddelade särskilda bestämmelser. De

stadganden i 2 kap. skogsvårdslagen, som sålunda skulle äga motsvarande

tillämpning å svårföryngrad skog, innehölle, bland annat, att, då skogsvårds-

styrelse funne förutgående undersökning å marken vara behövlig för pröv­

ning av avverkningsfrågor, sökande skulle utgöra nödig hantlangning även­

som, därest pä hans begäran verkställdes utsyning eller utstämpling, utgiva

ersättning härför efter grunder, som av skogsvårdsstyrelsen för varje år fast­

ställdes. En motsvarande tillämpning av dessa föreskrifter i fråga örn svår­

föryngrad skog innebure, att sökande vore skyldig utgöra nödig hantlangning

i alla fall, då undersökning på marken funnes erforderlig för prövning av

fråga örn avverkningstillstånd, men att sökande däremot ej vore pliktig att ut­

giva ersättning för utsyning i svårföryngrad skog i annat fall än da skogs­

vårdsstyrelsen funne utsyning ej behövlig för meddelande av avverknings­

tillstånd men sökanden det oaktat begärde utsyning. Kostnaden för utsynings-

förrättning i svårföryngrad skog skulle således, med undantag av hantlang-

ningskostnaden, i regel gäldas av skogsvårdskassan. Då hithörande bestäm­

melser i skogsvårdslagen alltså redan i sin nuvarande lydelse hade den in­

nebörd, som skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län åsyftat med sitt ändrings-

yrkande samt dessa bestämmelser enligt kommissionens förslag skulle oför­

ändrade förlänas tillämpning beträffande skyddsskogar, hade kommissionen

funnit berörda yrkande ej böra upptagas.

På sätt kommissionen anfört torde av skogsvårdslagens allmänna bestäm­

melser följa, att kostnaderna för utsyningsförrättning å skyddsskog med

undantag för hantlangningskostnad i regel skola gäldas av skogsvårdskassan.

Vid sådant förhållande anser jag icke behövligt att, såsom skogsvårdssty­

relsen i Jämtlands län ifrågasatt, en särskild föreskrift härom upptages

i lagen.

25 §.

1 mom. För att trygga efterlevnaden av bestämmelserna i 21 a § första

stycket, i vad dessa handla örn avverkning å skyddsskog, torde den, som fö­

retager sådan avverkning i uppenbar strid mot sagda bestämmelser eller i

strid mot föreskrift, som meddelats enligt desamma, böra drabbas av ansvar.

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 54-

30 § 1 mom.

Den i 30 § 1 mom. första stycket skogsvårdslagen medgivna rätten att an­

föra besvär över vissa av skogsvårdsstyrelse meddelade slutliga beslut har

i

förslaget utsträckts att avse även dylika beslut, som meddelas i ärende, var­

om i 21 a § förmäles.

övergångsbestämmelser.

Tiden för den nya lagstiftningens ikraftträdande torde böra bestämmas

till den 1 januari 1938, från vilken dag följaktligen 1903 års skyddsskogslag

sami de bestämmelser, som i förenämnda Kungl. Maj:ts brev och länsstyrel­

sens i Hallands län kungörelser meddelats angående städer och enskilda till­

höriga flygsandsfält i länet, böra upphöra att gälla. Ikraftträdandet har före­

slagits till den 1 januari med hänsyn till att utsyning å skyddsskogar då,

såsom kommissionen framhållit, icke äger rum eller verkställes i blott

mindre omfattning.

Bestämmelserna örn skyddsskogar i den föreslagna nya lagen böra tydli­

gen förlänas tillämpning å de skogar å enskilda tillhöriga flygsandsfält i

Hallands län, som äro av skyddsskogsnatur, samtidigt som lagen träder i

kraft. Detta förutsätter, att förordnande härom meddelas före nyssnämnda

tidpunkt.

De skogar i Kopparbergs och Jämtlands län, varå enligt särskilda av

Kungl. Majit meddelade beslut den nuvarande skvddsskogslagen äger tillämp­

ning, torde vid denna lags ersättande med den nya lagstiftningen, i överens­

stämmelse med vad även kommissionen föreslagit, böra utan särskild un­

dersökning inordnas under den senare. Till den nya lagen synes därför böra

fogas en föreskrift, att i fråga örn dessa skogar skall så anses, som om för­

ordnande meddelats enligt 18 § 1 mom. andra stycket.

Vid den nya lagens tillämpning å sistangivna skogar samt skogar å enskilda

tillhöriga flygsandsfält i Hallands län erfordras, såsom framhållits av kom­

missionen, vissa övergångsbestämmelser.

1) Av allmänna regler torde följa, att i fråga örn avverkningar, som verk­

ställts å berörda skogar före den nya lagens ikraftträdande, de nuvarande

bestämmelserna böra äga tillämpning. Denna grundsats innebär å ena sidan,

att någon skyldighet att vidtaga återväxtåtgärder efter sådan avverkning ej

föreligger. Å andra sidan följer därav, att, om överträdelse av sistnämnda

bestämmelser vid avverkningen ägt rum, överträdelsen skall straffas enligt

samma bestämmelser jämväl efter nya lagens ikraftträdande.

2) Är utsyning, som verkställts enligt nuvarande bestämmelser, gällande

vid nya lagens trädande i kraft, torde utsyningens giltighet ej genom nya

lagen böra rubbas. Härav följer, att, örn avverkning sedermera företages i

enlighet med utsyningen, nya lagens återväxtbestämmelser ej böra äga till-

lämpning i fråga örn avverkningen. Sker däremot avverkning i större ut­

sträckning än vid utsyningen medgivits, blir avverkningen i den del den så-

Kungl. Maj:ts proposition nr 54

55

lunda olovligen verkställts, såväl i fråga om ansvar som beträffande skyldig­

het att vidtaga återväxtåtgärder att bedöma enligt nya lagen.

Enligt 19 § skogsvårdslagen, jämförd med 7 § 2 mom. samma lag, må gil­

tighetstiden för avverkningstillstånd, som jämlikt lagen meddelas i fråga om

svårföryngrad skog, bestämmas till högst fem år. I anslutning härtill torde

böra föreskrivas, att avverkning på grund av utsyning, som verkställts enligt

nuvarande bestämmelser och gäller vid nya lagens ikraftträdande, ej må ut­

föras senare än fem år efter utsyningen. Självfallet är, att, örn vid utsyningen

föreskrivits kortare tid för avverkningens verkställande, sådan föreskrift

skall lända till efterrättelse.

3) Därest skada, som omförmäles i 10 § skogsvårdslagen, uppkommit å

skog, varom nu är fråga, före nya lagens ikraftträdande, torde enligt allmän­

na regler vad i nya lagen stadgas örn reproduktionsskyldighet ej böra vinna

tillämpning å skadan. Ehuru behövligheten av en uttrycklig föreskrift i det­

ta avseende synes kunna ifrågasättas, torde dock, då ett dylikt stadgande vid

tillkomsten av skogsvårdslagen upptogs bland dennas övergångsbestämmel­

ser, en motsvarande föreskrift böra även nu meddelas.

I 45 § tredje stycket ecklesiastik boställsordning har upptagits en hänvis­

ning till den nuvarande skyddsskogslagen, vilken hänvisning efter nya lagens

ikraftträdande i stället bör avse denna. Med hänsyn härtill torde bland nya

lagens övergångsbestämmelser böra införas en föreskrift, att, där i lag eller

särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts genom

bestämmelse i nya lagen, denna i stället skall tillämpas.

Enligt 4 § 1 mom. 1 :o) och 5 § andra stycket skogsvårdslagen gälla i fråga

örn äldre avverkningsrätter vissa undantag från de i 3 och 5 §§ samma lag

upptagna grundläggande avverkningsreglerna. Den tidpunkt, före vilken en

avverkningsrätt skall hava upplåtits för att komma i åtnjutande av den för­

mån dessa undantagsstadganden innebära, har i lagen bestämts till den 1 ja­

nuari 1923. Kommissionen har övervägt, huruvida vid den av kommissionen

föreslagna utsträckningen av skogsvårdslagens giltighetsområde berörda tid­

punkt i fråga om avverkningsrätter, som upplåtits å de nuvarande skvdds-

skogarna, borde fastställas till senare dag än den 1 januari 1923. Då emel­

lertid med hänsyn till de å dessa skogar rådande förhållanden berörda undan­

tagsstadganden i fråga örn dem torde sakna nämnvärd praktisk betydelse, har

kommissionen funnit någon dylik föreskrift ej vara påkallad. Jag ansluter

mig till kommissionens uppfattning i förevarande fråga.

Såsom jag förut nämnt torde bestämmelserna rörande städer och enskilda

tillhöriga flygsandsfält i Hallands län böra upphävas. Emellertid lära i fråga

örn ett fält, Tönnersa flygsandsfält, med hänsyn till de särskilda förhållan­

den, som råda med avseende å detta fält, ifrågavarande bestämmelser böra

delvis fortfarande tillämpas under viss övergångstid. I detta avseende har

kommissionen anfört följande.

Tönnersa flygsandsfält hade under åren 1908—1915 undergått laga skilte,

varå fastställelse meddelats den 29 december 1915. Sedan vid skifteslör-

rättningen ägor utlagts för 44 särskilda hemmansdelar, hade fråga uppkom-

56

Kunql. Maj:ts proposition nr 54.

mit om ståndskogslikvid, därvid vederbörande kronoombud hävdat, att med

hänsyn till de angående fältet gällande bestämmelser laga skiftet kunde avse

endast marken och icke jämväl den därå växande skogen. Förrättnings-

männen hade enligt utlåtande den 30 december 1910 prövat skäligt bestäm­

ma, att, då av den gemensamma ståndskogen tydligtvis icke alla ägolotter

erhållit sin andel och då de skäl, som anförts mot skogslikvid, icke vore av

beskaffenhet att något avseende därpå kunnat fästas, skogslikvid å all mark

skulle verkställas efter det skiftet i övrigt blivit fastställt. Sedan besvär

över förrättningen anförts med yrkande, att bestämmelsen örn ståndskogs­

likvid måtte upphävas, hade Kungl. Majit i utslag den 17 mars 1915 förklarat,

att, då jämlikt stadgande i lagen den 24 juli 1903 angående skyddsskogar

de rörande flygsandsfälten i Hallands län gällande bestämmelser skulle län­

da till efterrättelse, till dess annorlunda bleve av Kungl. Majit förordnat,

och ändring i de beträffande Tönnersa flygsandsfält givna bestämmelser

icke blivit gjorda samt sistberörda bestämmelser måste anses innefatta hin­

der mot verkställande av ståndskogslikvid, sådan likvid för det dåvarande

icke skulle äga rum, dock att, för den händelse antingen ägarna skulle er­

hålla fri dispositionsrätt till Tönnersa flygsandsfält eller någon del därav

eller ock ändrade föreskrifter i avseende å fältets begagnande eljest skulle

meddelas, det skulle vara delägare obetaget att utverka den förrättning

för verkställande av ståndskogslikvid, vartill förhållandena kunde föranle­

da. I enlighet med Kungl. Majits berörda utslag hade skogen å Tönnersa

flygsandsfält jämväl efter laga skiftet förvaltats för delägarnas i fältet ge­

mensamma räkning i överensstämmelse med de föreskrifter, som härutinnan

meddelats i länsstyrelsens i Hallands län allmänna kungörelse den 31 de­

cember 1861 samt en mellan delägarna träffad, av nämnda länsstyrelse den

17 augusti 1863 fastställd överenskommelse. Den gemensamma förvaltning,

som sålunda ägde rum med avseende å skogen å sagda fält, torde — även

efter det ifrågavarande bestämmelser angående fältet i övrigt upphört att

gälla — böra fortfara, intill dess förrättning för verkställande av ståndskogs­

likvid mellan delägarna i laga ordning verkställts.

Mot vad kommissionen sålunda föreslagit finnes ingen erinran från min

sida. I övergångsbestämmelserna torde alltså böra föreskrivas, att i fråga om

Tönnersa flygsandsfält skall vad i 1861 års kungörelse är stadgat örn för­

valtning av skogen för ägarnas gemensamma räkning samt örn den grund,

enligt vilken kostnad för fältets kultur och vad dessutom kan förekomma

skall utgå samt inkomst från fältet fördelas, fortfarande gälla, intill dess

förrättning för verkställande av ståndskogslikvid mellan ägarna i laga ord­

ning ägt rum.

Vad angår de flygsandsfält, som tillhöra städerna Halmstad, Varberg och

Falkenberg, torde vid inordnande av skogarna å dessa fält under 1903 års

förordning angående förvaltningen av städernas skogar några särskilda över­

gångsbestämmelser ej erfordras.

I överensstämmelse med de synpunkter, jag i det föregående framhållit,

hava övergångsbestämmelserna till den nya lagstiftningen utformats.

I anledning av den nya lagstiftningen torde påkallas ändringar i vissa lag­

rum i andra författningar. De lagrum, som sålunda torde böra ändras, äro

2 § lagen den 10 juni 1932 (nr 180) om vård av vissa skogar inom Västerbot­

tens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden, 10 § lagen den 5

Kungl. Maj:ts proposition nr 54-

57

juni 1909 (nr 53 s. 1) angående husbehovsskogar inom vissa områden, 1 § 10

lagen den 12 maj 1917 (nr 189) örn expropriation samt 1 och 4 §§ förord­

ningen den 11 oktober 1912 (nr 275) örn skogsvårdsavgift. Härjämte torde

3 § kungörelsen den 8 februari 1918 (nr 54) angående uppbörd av skogsvårds-

avgifter m. m. samt 20 § 5 mom. och 22 § 5 mom. kungörelsen den 28 sep­

tember 1928 (nr 382) med vissa föreskrifter röiande taxeringsförfarandet böra

undergå vissa jämkningar.

Kommissionen har i sina betänkanden upprättat förslag till erforderliga

författningsändringar, mot vilka förslag jag ej funnit anledning till erinran.

Jag torde i det följande få lämna en redogörelse för dessa förslag i vad de

angå förenämnda lagar samt förordningen om skogsvårdsavgift.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 10 juni

1932 (nr 180) om vård av vissa skogar inom Västerbottens och

Norrbottens läns lappmarker med flera områden.

Såsom framgår av den allmänna motiveringen till förslaget till lag om änd­

ring i skogsvårdslagen, må förordnande enligt 1903 års skyddsskogslag med­

delas i fråga om skogar, som lyda under lagen den 10 juni 1932 (nr 180) om

vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker

med flera områden. I överensstämmelse härmed hava i 2 § 1 mom. punkt 5)

av sistnämnda lag skyddsskogar undantagits från lagens tillämpning. Ett

genomförande av förslaget till lag om ändring i skogsvårdslagen, enligt vilket

förslag skyddsskogar skola inordnas under skogsvårdslagens bestämmelser

örn svårföryngrade skogar, kommer att medföra, att inom giltighetsområdet

för lagen den 10 juni 1932 avsättande av skyddsskogar ej kan äga rum. Rö­

rande de skäl, som föranlett denna begränsning av skyddsskogslagstiftningens

tillämplighet, hänvisas till vad härom anförts i den allmänna motiveringen.

En följd av förslaget är, att nyssangivna bestämmelse i 2 § 1 mom. punkt 5)

av 1932 års lag bör utgå. Denna ändring föranleder i sin ordning ändrad

numrering av följande punkter i samma moment samt viss jämkning i 2

mom. 1 enlighet härmed har förslaget till lag örn ändrad lydelse av 2 § i

1932 års lag utarbetats.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 10 § lagen den 5 juni 1909

(nr 53 s. 1) angående husbehovsskogar inom vissa områden.

I likhet med vad som gäller i fråga om skogar, å vilka lagen den 10 juni

1932 örn vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lapp­

marker med flera områden äger tillämpning, må förordnande enligt 1903 års

skyddsskogslag meddelas jämväl beträffande skogar, som lyda under lagen

den 5 juni 1909 (nr 53 s. 1) angående husbehovsskogar inom vissa områden.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 54.

5

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 54-

En jämförelse mellan skyddsskogslagens och husbehovsskogslagens bestäm­

melser visar, att beträffande sistberörda skogar meddelande av förordnande

allenast enligt 2 § skyddsskogslagen kan ifrågakomma. I anslutning härtill

är i 10 § husbehovsskogslagen införd en erinran, att genom förordnande

enligt skvddsskogslagen rätten att förfoga över husbehovsskog kan inskrän­

kas utöver vad i husbehovsskogslagen sägs. Det må här framhållas, att den

i 2 § skyddsskogslagen medgivna rätten för vederbörande markägare att av

staten fordra inlösen av mark, beträffande vilken förordnande enligt sagda

paragraf meddelats, ej äger tillämpning i fråga örn skogar, som lyda under

husbehovsskogslagen.

Därest det förslag till ändrad skyddsskogslagstiftning, som i det föregående

framlagts, genomföres, kan ett avsättande av skyddsskogar inom husbehovs­

skogslagens giltighetsområde ej äga rum. Denna inskränkning i skydds-

skogslagstiltningens tillämplighet torde böra föranleda upptagande i hus­

behovsskogslagen av en särskild bestämmelse, som möjliggör begränsning av

rätten till avverkning å de under lagen lydande skogar utöver vad i lagen

sägs, då sådan begränsning med hänsyn till skyddsskogsintresset i särskilt

fall finnes påkallad. Vid utformningen av denna bestämmelse torde i över­

ensstämmelse med vad kommissionen föreslagit stadgandena i 2 § skydds­

skogslagen lämpligen kunna tjäna såsom förebild, dock att, i likhet med vad

nu gäller, ägaren av den skogsmark, som sådan begränsning avser, ej bör äga

rätt att av staten fordra inlösen av marken. På grund av husbehovsskogarnas

belägenhet bör ifrågavarande bestämmelse avse allenast sådana skogar, som

böra bibehållas till skydd mot fjällgränsens nedgående. Bestämmelsen synes

böra upptagas i 10 § av husbehovsskogslagen i stället för den där införda hän­

visningen till skyddsskogslagen.

1 enlighet med vad nu anförts har förslaget till lag om ändrad lydelse av

10 § husbehovsskogslagen upprättats.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 1 § 10 lagen den 12

maj 1917 (nr 189) om expropriation.

I 1 § punkt 10 lagen den 12 maj 1917 örn expropriation stadgas, att fastig­

het, som tillhör annan än kronan, må tagas i anspråk genom expropriation,

örn Kungl. Maj:t prövar det nödigt för kronans övertagande av flygsands-

fält, varom ägaren försummat att taga föreskriven vård. Såsom framgår av

stadgandets avfattning, har detsamma avseende allenast å flygsandsfält, rö­

rande vilkas vård särskilda föreskrifter äro gällande. Enligt vad kommissio­

nen i sitt betänkande angående flygsandsfälten uttalat finnas dylika föreskrif­

ter numera allenast i fråga om städer och enskilda tillhöriga flygsandsfält

i Hallands län, och beiörda stadgande torde därför äga tillämpning alle­

nast å nämnda fält. Då såsom förutsättning för att dylikt flygsandsfält må

tagas i anspråk genom expropriation enligt nämnda stadgande gäller, att äga-

Kungl. Maj.ts proposition nr 54.

59

ren försummat att taga föreskriven vård örn fältet, har kommissionen ansett,

att ett genomförande av de förut framställda förslagen, enligt vilka nuvaran­

de föreskrifter angående vård av berörda flygsandsfält i Hallands län skola

upphävas samt skogarna å fälten inordnas under skogsvårdslagen eller för­

ordningen angående förvaltningen av städernas skogar, kommer att la till

följd att tillämpligheten av nämnda stadgande i expropriationslagen avse­

värt begränsas eller eventuellt helt upphör. Enligt kommissionens mening

bör emellertid även efter upphävandet av ifrågavarande föreskrifter angå­

ende städer och enskilda tillhöriga flygsandsfält i Hallands län möjlighet före­

finnas för Kungl. Maj:t att i vissa fall förordna om expropriation av dylikt

fält. För kommissionen har det ej synts tillrådligt, att det allmänna avhänder

sig eller i mera avsevärd mån begränsar den möjlighet att ingripa till förhind­

rande av ödeläggelse genom flygsand, som omförmälda stadgande i expropria­

tionslagen nu erbjuder. En följd av de särskilda fl.vgsandsbestämmclsernas

upphävande är emellertid enligt kommissionens uppfattning, att ett dylikt in­

gripande från det allmännas sida måste bindas vid annan förutsättning än den i

berörda stadgande angivna. För att förläna erforderlig effektivitet åt den nu

ifrågasatta rätten att förordna örn expropriation av flygsandsfält bör enligt

kommissionens mening såsom villkor därför stadgas, att ägaren försummat

taga sådan vård örn fältet, att fara för sandflykt förebygges. Därest Kungl.

Maj:t tillerkännes befogenhet att under nyssangivna förutsättning förordna

om expropriation av städer och enskilda tillhöriga flygsandsfält i Hallands

län, bör, framhåller kommissionen, en liknande befogenhet medgivas även

beträffande andra flygsandsfält i riket, som ej tillhöra kronan. Kommissio­

nen har ansett tydligt, att vid tillämpningen av en dylik expropriationsrätt

hänsyn ej bör tagas därtill, huruvida visst område vid jorddelning eller eljest

avsatts såsom flygsandsfält, utan till den faktiska förekomsten av flygsand

och faran för ödeläggelse genom sandflykt.

Vad kommissionen sålunda anfört finner jag mig kunna biträda. I enlighet

härmed har förslaget om ändrad lydelse av 1 § 10 lagen om expropriation

utarbetats.

Förslaget till förordning angående ändrad lydelse av 1 och 4 §§

förordningen den 11 oktober 1912 (nr 275) om skogsvårdsavgift.

Enligt 1 § förordningen den 11 oktober 1912 (nr 275) örn skogsvårdsav­

gift, sådant detta lagrum lyder enligt förordningen den 28 september 1928

(nr 378), skall för avverkat virke, som enligt gällande bestämmelser taxerats

till skogsaccis, erläggas skogsvårdsavgift med 1 3/,„ procent av virkets taxe­

rade rotvärde. De medel, som inflyta genom skogsvårdsavgift^ skola, en­

ligt vad vidare i sagda paragraf stadgas, fördelas mellan skogsvårdsstyrel-

serna i riket eller överlämnas till domänstyrelsen i enlighet med vad därom

i förordningen föreskrives. I detta hänseende stadgas i 4 § av förordningen,

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 54-

enligt detta lagrums lydelse i förordningen den 15 juni 1923 (nr 214), att

av de genom skogsvårdsavgiften inom varje landstingsområde inflytande me­

del sådan del, som erlagts från skyddsskogar, skall överlämnas till domän­

styrelsen, samt av vad som erlagts från andra skogar nittio procent tillhan­

dahållas skogsvårdsstyrelsen inom landstingsområdet och tio procent redo­

visas till statskontoret för att av Kungl. Majit i mån av förefallande behov

fördelas mellan samtliga skogsvårdsstyrelser i riket.

Ett genomförande av förevarande förslag örn överflyttande av tillsynen å

skyddsskogarna från domänverket till skogsvårdsstyrelserna torde böra med­

föra, att skogsvårdsavgifterna från nämnda skogar icke vidare överläm­

nas till domänstyrelsen utan disponeras på enahanda sätt som skogvårds-

avgifter från övriga under skogsvårdsstyrelses tillsyn stående skogar. I enlig­

het härmed har upprättats förslag till förordning angående ändrad lydelse

av 1 och 4 §§ förordningen om skogsvårdsavgift.

Frågan örn ändring i vissa delar av de förutnämnda kungörelserna nr

54/1918 och nr 382/1928 torde jag, sedan de i det föregående behandlade för-

fattningsförslagen antagits av riksdagen, få underställa Kungl. Majits pröv­

ning.

De nu ifrågavarande författningsförslagen, nämligen

1. förslag till lag örn vissa ändringar i skogsvårdslagen den 15 juni 1923

(nr 212);

2. förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 10 juni 1932

(nr 180) om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbot­

tens läns lappmarker med flera områden;

3. förslag till lag örn ändrad lydelse av 10 § lagen den 5 juni 1909 (nr

53 s. 1) angående husbehovsskogar inom vissa områden;

4. förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § 10 lagen den 12 maj

1917 (nr 189) örn expropriation; samt

5. förslag till förordning angående ändrad lydelse av 1 och 4 §§ förord­

ningen den 11 oktober 1912 (nr 275) om skogsvårdsavgift,

torde såsom bilagor1 (bil. 1—5) få fogas vid statsrådsprotokollet i detta

ärende.

Departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över för­

slagen 1—4 måtte för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamål inhämtas

genom utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hem­

ställan lämnar Hans Majit Konungen bifall.

Ur protokollet:

Hugo Nordlander.

1 Dessa bilagor, vilka äro lika lydande med de vid propositionen fogade författningsförslagen,

hava här uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

61

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 12 janu­

ari 1937.

Närvarande:

justitierådet A^fzelius,

regeringsrådet A^schan,

justitieråden F^orsberg,

S^andström.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över jordbruksären-

den, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 13 november 1936,

hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag

till

1) lag om vissa ändringar i skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212);

2) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 10 juni 1932 (nr 180)

om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens låns

lappmarker med flera områden;

3) lag örn ändrad lydelse av 10 § lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 1) angå­

ende husbehovsskogar inom vissa områden; samt

4) lag angående ändrad lydelse av 1 § 10 lagen den 12 maj 1917 (nr 189)

örn expropriation.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före­

dragits av hovrättsassessorn Bertil Fallenius.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

Bihang till riksdagens protokoll 1937,

1 sami.

Nr 54.

6