2

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av strafflagen.

Härigenom förordnas, dels att 4 kap. 9—11 och 13 §§ strafflagen1 skola

upphöra att gälla, dels att 2 kap. 3, 4 och 8 §§, överskriften till 4 kap. och

1—8 §§ i samma kap., 10 kap. 9 och 14 §§, 13 kap. 2 §, 19 kap. 21 §, 20 kap.

8 § och 9 § 1 mom. samt 25 kap. 15, 18 och 22 §§ nämnda lag2 skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att till 16 kap. 3 § samma

lag3 skall fogas ett nytt moment av nedan angivna lydelse:

2 KAP.

3 §■

Straffarbete skall ådömas på livstid, eller på viss tid ej under två månader

eller över tio år, där ej annat följer av vad i 4 kap. 2 § sägs.

4 §•

Fängelse kan------------ gäldande saknas.

Fängelse, som omedelbart för brott ådömes, må ej sättas under en månad

eller över två år, där ej annat följer av vad i 4 kap. 2 § sägs.

8

§•

Böter ådömas i dagsböter. Antalet dagsböter bestämmes efter brottets

beskaffenhet och vare minst en, högst etthundratjugu, där ej annat följer av

vad i 4 kap. 2 § sågs. Dagsboten fastställes i penningar till belopp från

och med en till och med trehundra riksdaler riksmynt, efter ty prövas skäligt

med hänsyn till den sakfälldes inkomst, förmögenhet, försörjningsskyldighet

1 Senaste lydelse, se beträffande 9, 11 och 13 §§ 1906: 51 s. 1 och beträffande 10 S 1909:58

s. 5.

s

D * Senaste lydelse, se beträffande 2 kap. 3 § 1906: 51 s. 1, 4 § 1906: 51 s. 1 och 1937:119 samt

8 § 1931:327, beträffande 4 kap. 1 § 1936:244. 2 § 1906:51 s. 1, 4 § 1921:288, 7S 1884-21 s 1

och 1937:121 samt 8 § 1906:51 s. 1, beträffande 10 kap. 9 § 1914:328 och 14 S 1906- 42 s 1

beträffande 19 kap. 21 § 1910:70 s. 1, beträffande 20 kap. 8 § 1918:268 samt 9 § 1890:33 s.

{

och 1937: 242, beträffande 25 kap. 15 § 1909:31 s. 2 och 1936: 244 samt 22 S 1909:31 s 2

Senaste lydelse, se 1921: 288, 1936:244 och 1937: 464.

6

19 KAP.

21

§.

Har någon, i uppsåt att annan till liv eller hälsa skada eller att förstöra

eller skada annans egendom eller med vetskap om annans uppsåt till så­

dant brott för att honom därvid tillhandgå, tillverkat, anskaffat eller för­

varat sprängämne; varde dömd till straffarbete i högst två år eller fängelse.

Varder medelst sprängämnet brott, som därmed åsyftat var, begånget, eller

göres försök till sådant brott i fall, där försöket är i lagen med straff be­

lagt, och skall ej gärningen straffas efter ty i 6 § stadgas; gånge vid straf­

fets bestämmande som i 4 kap. sägs.

Har den------------straff fri.

20 KAP.

8 §•

Varder någon------------ stöld straffas.

Går sammanlagda värdet ej över trettio riksdaler; straffes såsom för ett

snatteribrott.

9 §•

Har någon å särskilda ställen eller tider begått stöld eller inbrott, eller

sådant brott och snatteri, och varder han därför på en gång lagförd; straffes

såsom för en stöld eller ett inbrott, och må straffet förhöjas till straffarbete

i ett år utöver den för det svåraste fallet bestämda högsta strafftiden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

25 KAP.

15 §.

Underlåter eller försummar ämbetsman vid statens kanal- eller slussverk

eller annan sådan vattenbyggnad eller järnvägsanläggning vad honom, till

förekommande av olyckshändelse, åligger att iakttaga, så att skada lätteligen

ske kan; dömes till fängelse eller böter. Var vållandet synnerligen grovt,

må dömas till straffarbete i högst två år. Finnes den felaktige hava för brot­

tet förskyllt fängelse, skall han, om skäl därtill äro, tillika avsättas. Prö­

vas den felaktige förfallen till straffarbete, varde avsatt, och förklare dom­

stolen att han ej vidare må i dylik befattning nyttjas.

Sker sådan underlåtenhet eller försummelse uppsåtligen; varde den brotts­

lige avsatt samt dömd till straff efter 19 kap. 11 § och påföljd som i 1 mom.

sägs.

18 §.

Innefattar förbrytelse, som i 16 eller 17 § sagd är, tillika annat uppsåtlig!

brott eller sådant vållande, varå straff efter denna lag följa bör; gånge som

i 4 kap. stadgas.

Kungl. Maj:ts proposition nr Wi­

ll

Har någon avtjänat förvandlingsstraff för böter och förekomma därefter

till förvandling andra böter, vilka ådömts innan förstnämnda straff till fullo

verkställts, må för dessa böter ej åläggas högre förvandlingsstraff än som

skolat återstå, därest gemensamt förvandlingsstraff på sätt i första stycket

sägs beräknats för samtliga böter och därifrån avräknats det förut verkställda

förvandlingsstraffet. Föreligger, då flera bötesstraff skola förvandlas, fall

som nu sagts allenast beträffande något eller några av straffen, beräknas för

sistnämnda böter och de övriga särskilda förvandlingsstraff, varefter straffen

sammanläggas, med iakttagande dock att sammanlagda strafftiden ej må

överstiga nittio dagar.

18 §.

Förekomma till verkställighet flera beslut, varigenom någon ålagts för­

vandlingsstraff för böter, skola straffen förenas eller sammanläggas sålunda,

att strafftiden motsvarar den som skulle följt därest böterna på en gång för­

vandlats.

Har någon avtjänat förvandlingsstraff och förekommer därefter till verk­

ställighet beslut örn förvandling av böter, vilka ådömts innan förstnämnda

straff till fullo verkställts, skall straffet nedsättas efter ty i 14 § andra stycket

sägs, där det ej skett vid böternas förvandling.

Beslut som i denna paragraf avses meddelas av Konungens befallnings-

havande.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den

22

juni 1906 (nr 51 s. 9) angående

villkorlig frigivning.

Härigenom förordnas, att 14 § lagen den 22 juni 1906 angående villkorlig

frigivning skall upphöra att gälla samt att 13 § samma lag skall erhålla föl­

jande ändrade lydelse:

13 §.

Varder den frigivne under prövotiden övertygad om brott som förövats

efter straffverkställighetens början och dömes han därför till fängelse eller

straffarbete, skall domstolen tillika förklara den villkorligt medgivna fri­

heten förverkad. Lag samma vare, där han under prövotiden övertygas örn

brott som förövats innan straffet började verkställas samt i följd därav för­

höjt straff ådömes jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen.

Har den frigivne före prövotidens utgång blivit för brottet häktad, gälle

vad i första stycket sägs, ändå att han senare dömes.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939; dock skall äldre lag äga till-

lämpning i fall då straff bestämmes enligt de före nämnda dag gällande

stadganden om sammanträffande av brott och om förening eller förändring

av straff.

16

dömde undergått ungdomsfängelse. Vid prövning härav skall domstolen

taga hänsyn såväl till tiden för anstaltsvistelsen som till den dömdes upp­

förande under denna.

Vad i första stycket sägs skall ock gälla den som enligt 17 eller 22 § åter-

intagits och som, innan han ånyo utskrivits, övertygas att hava begått annat

brott.

22

§.

Varder den som är på prov utskriven övertygad att hava begått annat

brott, må domstolen förordna att det ådömda ungdomsfängelsestraffet skall

avse jämväl detta brott samt att den brottslige skall återintagas för att un­

dergå fortsatt ungdomsfängelse; är brottet begånget före utskrivningen, må

i stället förordnas allenast att ungdomsfängelsestraffet skall avse jämväl

detta brott.

Innan domstolen meddelar förordnande jämlikt första stycket, skall nämn­

dens yttrande inhämtas.

22 a §.

Övertygas den, som frigivits från ungdomsfängelse eller för vilken efter

utskrivning på prov tillsynstiden gått till ända utan att beslut meddelats om

återintagning, att hava före frigivningen eller utskrivningen begått annat

brott, må domstolen förordna, att det verkställda ungdomsfängelsestraffet

skall avse jämväl detta brott.

23 §.

Förekomma till verkställighet på en gång beslut varigenom någon blivit

dömd till ungdomsfängelse och beslut varigenom han blivit dömd till annat

straff, skall ungdomsfängelse träda i stället för det andra straffet, såframt

detta ålagts för brott som förövats innan verkställigheten av ungdomsfän­

gelse tog sin början eller ock utgöres av böter eller förvandlingsstraff för

böter. Beslut rörande verkställighet av det andra straffet må förty ej med­

delas förrän frågan om ungdomsfängelse slutligen avgjorts, örn det andra

straffet utgöres av straffarbete i fyra år eller däröver, skall dock domen å

ungdomsfängelse anses förfallen och målet upptagas till ny handläggning

för utmätande av annat straff i stället för ungdomsfängelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

18

§.

Förekomma till verkställighet på en gång beslut varigenom någon blivit

dömd till tvångsuppfostran och beslut varigenom han blivit dömd till straff,

skall tvångsuppfostran träda i stället för straffet, såframt detta ålagts för

brott som förövats före intagandet i anstalten eller ock utgöres av böter

eller förvandlingsstraff för böter. Beslut rörande verkställighet av straffet

må förty ej meddelas förrän frågan om tvångsuppfostran slutligen avgjorts.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

19

Försl ag

till

Lag

angående ändrad lydelse ar 15 och 17 §§ lagen den 18 juni 1937 (nr

461) om förvaring och internering i säker hetsan stalt.

Härigenom förordnas, att 15 och 17 §§ lagen den 18 juni 1937 om för­

varing och internering i säkerhetsanstalt, vilken lag träder i kraft den dag

Konungen förordnar, skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

15 §.

Varder den som är på prov utskriven övertygad att hava begått annat

brott, må domstolen förordna att den ådömda förvaringen eller internerin­

gen skall avse jämväl detta brott samt att den brottslige skall återintagas i

säkerhetsanstalten; är brottet begånget före utskrivningen, må i stället för­

ordnas allenast att den ådömda förvaringen eller interneringen skall avse

jämväl detta brott.

Innan domstolen------------ två år.

17 §.

Förekomma till verkställighet på en gång beslut varigenom någon blivit

dömd till förvaring eller internering och beslut varigenom han blivit dömd

till straff, skall förvaringen eller interneringen träda i stället för straffet,

såframt detta ålagts för brott begånget före förvaringens eller interneringens

början eller ock utgöres av böter eller förvandlingsstraff för böter. Finnes,

med hänsyn till beskaffenheten av det brott för vilket straff ådömts, ny

minsta tid för åtgärden påkallad, må den domstol som först avgjort det mål

vari dömts till förvaring eller internering, på framställning av allmän åkla­

gare och sedan den dömde bereus tillfälle att inkomma med yttrande, be­

stämma sådan tid.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

21

Förslag:

till

Lag

angående ändrad lydelse ay 20 § lagen den 22 april 1927 (nr 108) om

internering ar återfallsförbrytare.

Härigenom förordnas, att 20 § lagen den 22 april 1927 om internering av

återfallsförbrytare skall hava följande ändrade lydelse:

20

§.

Då internering trätt i stället för straff, skall så anses, som hade straffverk­

ställigheten avslutats den dag utskrivning från anstalten ägde rum.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939; dock skall äldre lag äga til­

lämpning i fall då straff bestämmes enligt de före nämnda dag gällande

stadganden om sammanträffande av brott och örn förening eller förändring

av straff.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 191.

23

Sammanträffar brott, varå bötesstraff kan följa, med brott, som är belagt

med disciplinstraff, och finnas brotten ej förskylla gemensamt straff i svå­

rare straff art, skola böter och disciplinstraff ådömas jämte varandra; dock

må disciplinstraff ådömas såsom gemensamt straff, om särskilda skäl där­

till föranleda.

Är brottslig handling belagd med straff dels efter 10 kap. 1, 2 eller 5 §

allmänna strafflagen, dels efter 7 eller 12 kap. i denna lag, må nämnda lag­

rum i allmänna strafflagen icke tillämpas.

35 §.

Disciplinstraff såsom gemensamt straff för flera brott må icke överstiga

det i 22 § för varje slag av arreststraff utsatta högsta mått.

36 §.

Förekomma till verkställighet på en gång flera beslut genom vilka någon

blivit fälld till särskilda disciplinstraff, skola straffen med varandra sam­

manläggas till ett arreststraff av det slag straffen tillhöra eller, örn de äro

av olika slag, det svåraste något av dem tillhör. Därvid skall en dags arrest

utan bevakning anses svara mot en halv dags vaktarrest, en dags vaktarrest

mot en halv dags skärpt arrest och en dags skärpt arrest mot sträng arrest

under två tredjedels dag; uppkommer brutet dagatal, vare det förfallet.

Sammanlagda strafftiden må ej överstiga trettio dagar örn straffet är arrest

utan bevakning eller vaktarrest, femton dagar om det är skärpt arrest och

tio dagar om det är sträng arrest.

Vad här stadgats skall iakttagas jämväl där det ena straffet jämlikt 37 §

övergått till fängelse eller straffarbete då det andra straffet skall verkställas.

37 §.

Förekomma på en gång till verkställighet dels beslut varigenom någon

ålagts fängelse eller straffarbete på viss tid eller förvandlingsstraff för böter,

dels ock beslut varigenom han fällts till disciplinstraff, skall disciplinstraffet

övergå till fängelse. Därvid skall varje dags arrest utan bevakning anses

svara mot en halv dags fängelse, varje dags vaktarrest mot en dags fängelse,

varje dags skärpt arrest mot två dagars fängelse och varje dags sträng arrest

mot tre dagars fängelse; uppkommer brutet dagatal, vare det förfallet.

38 §.

På vederbörande befälhavare ankomme att förordna om sammanläggning

av disciplinstraff.

Är den straffskyldige tillika förfallen till annat frihetsstraff, eller förekom­

ma eljest på en gång lill verkställighet flera beslut genom vilka någon blivit

fälld till särskilda frihetsstraff, gore befälhavaren örn förhållandet anmälan

hos Konungens befallningshavande eller, där överkrigsrätt är inrättad, hos

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

31

är om en och samma befattning. Genom dessa bestämmelser ersättas de nu­

varande stadgandena i 4 kap. 1 § 1 morn., 2 § och 3 §.

Såsom undantag från regeln örn gemensamt straff stadgas i 1 § att för

brott, som finnes förskylla böter vilka skola beräknas efter värdet av viss

egendom, skall bötesstraff ådömas särskilt. Detsamma skall gälla i fråga om

bötesstraff som part i rättegång ådragit sig genom förseelse i samband med

rättegången. Enligt bestämmelser, som föreslås skola intagas i 1931 års sär­

skilda böteslag, skola undantagsföreskrifterna gälla även andra normerade

böter än nyss sagts samt böter vilka enligt särskilda författningar ådömas och

ej må förvandlas. I övrigt skall enhetsstraff komma till användning även i

fråga om förseelser som i och för sig skulle hava förskyllt endast böter. De

sakkunniga uttala att detta icke alltid är synnerligen starkt påkallat men att

ytterligare undantag för dessa fall likväl ej ansetts böra upptagas, främst

därför att det skulle möta hart när oöverstigliga svårigheter att korrekt av­

gränsa tillämpningsområdet för en specialregel.

Beträffande minimum för gemensamt straff skall enligt 2 § gälla, att straf­

fet ej må sättas under det svåraste av de lägsta straff som för brotten äro i

lagen utsatta. Vid den jämförelse mellan olika straffarter som kräves vid

tillämpning av stadgandet har domstolen att iakttaga bestämmelserna i 2 kap.

1 § strafflagen, enligt vilka straffarbete skall anses svårare än fängelse och

sistnämnda straffart svårare än böter.

Såsom allmän regel i fråga om enhetsstraffets maximum föreslås att det ej

må överstiga de för brotten utsatta högsta straffen sammanlagda med var­

andra, därvid dock skola gälla vissa begränsningar. Vid bestämmande av

maximum må, enligt särskild föreskrift i 2 §, tillämpas förhöjt straff som

finnes utsatt för det fall att något av brotten är förenat med försvårande om­

ständigheter. För tillämpning i konkurrensfall av sådan förhöjd latitud för­

utsattes ej att just det ifrågavarande brottet är begånget under försvårande

omständigheter.

I fråga om frihetsstraffen på viss tid har den begränsningen föreslagits

beträffande enhetsstraffets maximum, att det svåraste av de högsta straffen

ej må överskridas med mer än två år. Denna föreskrift, som ansetts påkallad

för undvikande av alltför höga straff, motsvarar, på sätt förut angivits, i visst

hänseende den nuvarande regeln örn reduktion av straff för reellt konkurre­

rande brott. Liksom denna leder den föreslagna regeln till en högsta

gräns av tolv år för straffarbete och fyra år för fängelse. De sakkunniga

ha ej funnit skäl föreligga att påyrka en förhöjning av dessa absoluta

maxima.

Även beträffande bötesstraff såsom gemensamt straff ha de sakkunniga

funnit maximering erforderlig. Regeln härom, som ej äger motsvarighet i

gällande rätt, innehåller att enhetsstraffet ej må överstiga etthundraåttio

dagsböter eller, i fråga om böter omedelbart i penningar, femhundra kronor.

Dessa siffror lia bestämts under beaktande av önskemålet att möjliggöra en

lämplig norm för förvandling av böter till fängelse.

Nu nämnda föreskrifter beträffande minimum och maximum för gemen­

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 191-

samt straff kompletteras med vissa bestämmelser örn de regler efter vilka

straff i en straffart skall jämföras med straff i annan straffart.

I gällande lag 4 kap. 9 och 10 §§ givas, som förut omnämnts, särskilda

föreskrifter dels rörande bestraffningen av sammanträffande brott i fall då

de bliva föremål för olika lagföringar och dels om s. k. sammanträffande av

straff. I förslaget upptagas i 4 kap. 3 och 4 §§ rörande dessa frågor stadgan-

den vilka i åtskilliga hänseenden skilja sig från de nuvarande. Föreskriften

i nuvarande 9 § — att den som dömts för ett brott och därefter övertygas örn

annat brott, som han begått före domen, skall dömas såsom om han på en

gång varit för brotten lagförd — har sålunda modifierats beträffande till-

lämplighetsområdet. Å ena sidan har regeln begränsats på det sätt att den

icke gäller då båda eller ettdera av brotten endast förskyller bötesstraff. Ä

andra sidan föreslås att regeln skall avse även fall då det nyupptäckta brot­

tet förövats efter den första domen men före börjad verkställighet av det

därigenom ålagda straffet. Härigenom kommer det föreslagna stadgandet

att ersätta ej blott nuvarande 9 § utan även viss del av 10 §. I fråga om

brott som förövats efter det verkställigheten av straff för annat brott börjat

men innan densamma slutat, ersättes nuvarande 10 § av 4 § i förslaget, som

emellertid givits en mycket begränsad räckvidd. Bestämmelsen innefattar

allenast möjlighet för domstol att — där någon, som dömts till straffarbete i

mer än två år, innan straffet till fullo verkställts övertygas om annat brott —

nedsätta straffet härför till hällten av eljest stadgad minsta strafftid, dock ej

under två år.

Örn av någon anledning tillämpning av 3 § i förslaget ej kommit till stånd

i samband med lagföringen för det nya eller nyupptäckta brottet, skall enligt

förslaget rättelse ske på verkställighetsstadiet genom förening av straffen till

gemensamt straff. Även i vissa andra fall skall i samband med verkställig­

heten inträda förändring av straff. Örn straffarbets- och fängelsestraff på

en gång förekomma till verkställighet skall sålunda fängelse övergå till straff­

arbete. Är någon dömd till straffarbete på livstid förfaller annat frihets­

straff samt böter som han tillika förskyllt. Vidare förfaller förvandlings-

straff när det sammanträffar med fängelse eller straffarbete i mer än två år

i följd. Beslut om förening av straff skall såsom innebärande straffmätning

ankomma å domstol men eljest erforderliga förordnanden skola meddelas av

länsstyrelse.

De ändringar som föreslagits beträffande 4 kap. strafflagen ha befunnits

böra föranleda omarbetning eller jämkning även av strafflagens övriga kon­

kurrensregler ävensom av konkurrensbestämmelserna i ett flertal lagar utan­

för strafflagens område. Bland dessa må särskilt nämnas strafflagen för

krigsmakten, vars speciella konkurrensregler underkastas en genomgripan­

de revision. Konkurrensreglernas omarbetning har föranlett ändringsförslag

beträffande 10 kap. 21 § rättegångsbalken.

Utöver sådana följdändringar ha de sakkunniga föreslagit vissa andra änd­

ringar i nuvarande stadganden örn brottskonkurrens. Konkurrensreglerna i

lagarna om ungdomsfängelse och om tvångsuppfostran ha sålunda omarbe-

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

33

lats och bragts i närmare överensstämmelse med den senare antagna lagen

om förvaring och internering i säkerhetsanstalt.

De sakkunnigas betänkande utmynnar i förslag till följande lagar: lag örn

ändring i vissa delar av strafflagen, lag om ändrad lydelse av 10 kap. 21 §

rättegångsbalken, lag om ändring i lagen den 24 september 1931 angående

dagsböter utom strafflagens område (särskild böteslag), lag angående ändring

i vissa delar av lagen den 9 april 1937 om verkställighet av bötesstraff, lag

om ändring i vissa delar av lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig straff­

dom, lag om ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1906 angående villkor­

lig frigivning, lag angående ändring i vissa delar av lagen den 15 juni 1935

örn ungdomsfängelse, lag angående ändring i vissa delar av lagen den 13 mars

1937 om tvångsuppfostran, lag angående ändring i vissa delar av lagen den

18 juni 1937 örn förvaring och internering i säkerhetsanstalt, lag angående

ändrad lydelse av 2 och 16 §§ lagen den 22 april 1927 örn förvaring av för­

minskat tillräkneliga förbrytare, lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen

den 22 april 1927 om internering av återfallsförbrytare, lag örn ändring i vissa

delar av strafflagen för krigsmakten samt lag angående ändrad lydelse av

82 § lagen den 23 oktober 1914 om krigsdomstolar och rättegången därstädes.

Yttranden över förslagets grundläggande bestämmelser.

Såsom de väsentligaste bristerna hos den nuvarande anordningen av kon­

kurrensreglerna har, i huvudsaklig anslutning till de sakkunnigas kritik av

denna, framhållits i yttrandena att gällande bestämmelser ej sällan leda till

obilliga resultat samt dessutom att de vålla ett ofruktbart och tidsödande ar­

bete för domstolarna och osäkerhet i tillämpningen. Rörande dessa olägen­

heter har Svea hovrätt närmare anfört:

Frågan huruvida ett visst konkurrensfall skall anses ligga på ena eller andra

sidan om den ytterst oklara gränslinjen mellan fortsatt brott och realkonkur-

rens kan hava en för brottslingen synnerligen ingripande betydelse, och till-

lämpningen av reglerna i ämnet medför lätt nog att likartade brottskombina-

tioner drabbas av vitt skilda straff, stundom mildare, stundom strängare än

domstolen varit sinnad att utmäta, örn den ej varit bunden av de efter for­

mella och abstrakta kännemärken upplinjerade konkurrenstyperna. Särskilt

kan det inträffa att vid likartad realkonkurrens kumulationsregeln leder till

straff som, i jämförelse med straffen för närliggande typer av fortsatt brott,

framstå såsom alltför härda. Under senare år har därför också framträtt en

tydlig tendens i högsta domstolens praxis att vidga begreppet fortsatt brott på

realkonkurrensens bekostnad. Härigenom har emellertid osäkerheten beträf­

fande rätta tolkningen av hithörande lagbud ökats och det skulle helt säkert

taga avsevärd tid, innan en modifierad uppfattning av gällande konkurrensreg­

ler hunnit på rättstillämpningens väg utbildas och vinna önskvärd klarhet och

stadga. På grund av nämnda reglers innehåll kan för övrigt en tillfredsstäl­

lande lösning överhuvud icke vinnas annorledes än genom lagstiftningens in­

gripande. En snar revision av hithörande rättsregler framstår följaktligen

såsom ett önskemål.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 191.

3

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Uttalanden av samma innebörd ha gjorts av flera myndigheter, bland andra

hovrätten för övre Norrland och rådhusrätten i Västerås. Även styrelsen för

Sveriges advokatsamfund anser att tvekan icke kan råda om att nuvarande

konkurrensregler ofta försvåra en riktig straff rättslig bedömning av brotts­

ligheten; det kan för närvarande inträffa, å ena sidan att vanemässiga förbry­

tare erhålla för lindriga straff och å den andra att dessa regler medföra en

alltför sträng bedömning av en brottslings handlingar.

Emellertid har i några yttranden ifrågasatts huruvida bristerna i gällande

lagstiftning vore av så stor praktisk betydelse som de sakkunniga gjort gäl­

lande. Stockholms rådhusrätt har sålunda som sin mening uttalat, att de

svagheter som kunde anses vidlåda den nuvarande ordningen ingalunda vore

av den art att det framstode såsom ett mera trängande behov att få nya lag­

bestämmelser till stånd. Länsstyrelsen i Blekinge län ifrågasätter huruvida

tillräckliga skäl föreligga för en principiellt sett så radikal omläggning av

konkurrensreglerna som förslaget innebär. I samma riktning har stations-

krigsråtten i Stockholm uttalat sig. Rådhusrätten i Norrköping har yttrat att

rådhusrättens ledamöter från sin erfarenhet funnit sig kunna uttala att med

tillämpning av nu gällande konkurrensbestämmelser ett objektivt riktigt be­

dömande av tilltalades brottsliga handlingar kunnat uppnås. Rådhusrätten

i Eskilstuna säger sig lia funnit att bestämmelserna så gott som undantagslöst

berett möjlighet att bestämma straffen till lämplig storleksgrad. Häradshöv­

dingarna i Hallands läns södra samt Bräkne och Listers domsagor ha gjort

gällande att den påtalade osäkerheten vid gränsdragningen mellan konkur­

rensformerna avsevärt reducerats under de nuvarande bestämmelsernas långa

giltighetstid.

Sakkunnigförslagets huvudgrunder ha vunnit allmän an­

slutning. Mot förslagets genomförande ha dock uttalat sig länsstyrelsen i Ble­

kinge län, häradshövdingen i Bräkne och Listers domsaga samt rådhusrätten

i Norrköping. Två krigsrätter ha likaledes ställt sig avvisande till förslaget.

Till förmån för den grundläggande principen rörande enhetliga be­

stämmelser för de olika konkurrensformerna och ådö-

mande av enhets straff vid sammanträffande av brott föreligga flera

mer eller mindre utförligt motiverade uttalanden. Även i yttranden i vilka

förslaget i princip tillstyrkts ha dock, på sätt framgår av den efterföljande

sammanställningen, anförts betänkligheter i vissa hänsenden beträffande verk­

ningarna av det föreslagna systemet.

Svea hovrätt har i fråga om förslagets huvudgrunder anfört bland annat

följande:

Ehuru jämväl de nya grundsatserna — även örn de komma till klarare ut­

tryck än i förslaget emellanåt skett — under den första tiden mäste stalla

rättstillämpningen inför nya och stundom vanskliga tolkningsfrågor, innebä­

ra de dock i stort sett en avsevärd förenkling. Och framför allt domstolar­

na erhålla vidgad möjlighet att behandla varje brottsfall efter dess egenar .

Denna fördel kan väl ej vinnas utan att domstolarna vid strattmatningen la

röra sig inom en latitud, som i det enskilda fallet kan synas onodigt vid, men

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

35

detta synes ej hovrätten ägnat att ingiva betänkligheter. Utan stöd av uttryck­

lig föreskrift lärer vara klart, att det sammanhang, varuti de skilda brotten

kunna stå till varandra, skall vinna beaktande vid straffets bestämmande,

ehuru denna synpunkt ej kommer att spela en lika dominerande roll som

enligt gällande konkurrensregler.

Göta hovrätt har funnit det vara otvivelaktigt att införandet av ett enhets-

straff, anordnat efter i huvudsak de grunder som angivits i förslaget, skulle

bereda domstolarna möjlighet att vid sammanträffande av brott i manga fall

verkställa en rättvisare och bättre avvägd straffmätning än som med tillämp­

ning av nu gällande regler är möjligt. Uttalanden av samma innebörd ha

gjorts av skånska och norrländska hovrätterna samt av krigshovråtten.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund har anfört att enligt styrelsens

mening borde en önskvärd och med nutida uppfattning överensstämmande

lösning av konkurrensspörsmålet sökas efter de linjer de sakkunniga före­

slagit. Skulle domstolarna vid straffmätningen kunna taga tillräcklig hän­

syn även till brottslingens person och finna den för det särskilda fallet lämp­

liga straffrättsliga reaktionen, måste de befrias från skyldigheten att söka

passa in de oändligt skiftande faktiska förhållandena i ett på förhand upp­

gjort, detaljerat, hårt bundet system, och detta kunde icke uppnås på annat

sätt, än att man genomförde en i princip enhetlig behandling av samtliga kon­

kurrensfall. Emellertid finge enligt styrelsens mening vad sålunda fram­

hållits icke skymma blicken för att man fortfarande måste lägga vikt jämväl

vid det yttre sammanhang i vilket olika brott stöde till varandra. Styrel­

sen fortsätter:

Det är icke möjligt att helt se bort från att det ofta föreligger en avgö­

rande skillnad mellan t. ex. det fall, att en brottsling begår en enda brottslig

handling, och det då han begår flera, för att icke nämna det fall, då flera

brottsliga handlingar stå i ett sådant sammanhang till varandra, att man

lämpligen kan tala örn fortsatt brott. Den skillnad, som det här enligt sakens

natur är fråga om, bör desto mindre utplånas, som ett genomförande av det

framlagda förslaget innebär, att domstolarna komma att få röra sig med

betydligt vidare konkurrenslatituder än som nu är fallet, vari ligger en avse­

värd risk för misstag vid straffmätningen, särskilt i sådan riktning, att fall,

som nu betecknas såsom idealkonkurrens och fortsatt förbrytelse, bliva för

strängt bedömda. Denna fara framträder desto starkare, som det hädan­

efter måste bliva svårare för överrätterna att i saknad av formella distink­

tioner mellan olika konkurrensfall i sina utslag angiva, vari underdomsto­

larna felat vid straffmätningen, eller med andra ord att normalisera straffen.

På grund av det sålunda anförda bar styrelsen hemställt att det icke endast

i motiven utan även i lagtexten såsom en ledning för domstolarna måtte an­

givas, att vid straffmätningen tillbörlig hänsyn skulle tagas jämväl till det

vttre sammanhang i vilket brotten kunde stå till varandra.

Länsstyrelsen i Blekinge län bar, med framhållande att realkonkurrens

under lika förhållanden i övrigt i regel är straffbarare än idealkonkurrens

resp. fortsatt brott, anfört följande:

Den nuvarande ordningen med olika straffskalor för skilda slag av kon­

kurrens tvingar domaren att — på ett i de allra flesta fall för uppnående av

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

rättvisa i straffmätningen lyckligt sätt — göra fullt klart för sig, vilka kon­

kurrensförhållanden föreligga i det särskilda fallet. Enligt förslaget åter

skulle ju samma straffskala vara tillämplig för alla slag av verklig brotts-

konkurrens. Domaren har att, vare sig det är fråga örn idealkonkurrens,

fortsatt brott eller realkonkurrens, hålla sig inom en och samma straffskala.

Man kan med skäl fråga sig, om ett dylikt sammanförande 'under en och

samma hatt’ av de oerhört olika straffkombinationer, som kunna förekom­

ma, verkligen är ägnat att befordra rättvisa och enhetlighet i lagtillämp­

ningen. Den föreslagna reformen i denna del strider, synes det, mot det

sätt, varpå hela vårt straffmätningssystem är uppbyggt med bestämda straff­

skalor jämte i många fall särskild höjning av straffskalan i händelse av

försvårande omständigheter.

Även i några andra yttranden har gjorts gällande att det föreslagna syste­

met kunde vara ägnat att minska enhetligheten i rättstillämpningen samt

vålla domstolarna svårigheter vid straffmätningen. En sådan uppfattning

framträder i yttrandena av häradshövdingen i Bräkne och Listers domsaga,

rådhusrätten i Eskilstuna, stationskrigsråtten i Stockholm samt särskilda

krigsrätten vid kustflottan. Rådhusrätten i Uppsala har i detta hänseende

gjort gällande att en enda straffmätningsakt inom en vidgad skala måste,

i synnerhet då ett större antal olikartade brott sammanträffa, bliva betydligt

mera vansklig än ett flertal dylika akter, vid vilka man i varje särskilt fall

rör sig inom den för fallet normala skalan. Svårigheterna vöre dock över­

komliga och reducerades vid mera svårartade brottsfall avsevärt genom den

från gällande rätt hämtade begränsningen, att det svåraste straffmaximum

icke finge överskrides med mer än två år.

Såsom en av förslaget följande olägenhet har dessutom av länsstyrelsen

i Blekinge län, häradshövdingen i Bräkne och Listers domsaga samt styrel­

sen för föreningen Sveriges landsfogdar framhållits att det enligt förslaget

bleve av vikt att skilja mellan fall då flera brottsliga handlingar föreligga,

som emellertid icke skola anses utgöra mer än ett brott (fortsatt förbrytelse

i inskränkt mening), och fall där flera brott skulle anses föreligga, då så­

ledes straffskalan bleve betydligt vidsträcktare.

En olägenhet av enhetsstraffet har Överståthållarämbetet funnit däri att

vid itererande brottslighet domstolen skulle berövas möjligheten att av tidi­

gare utslag, varigenom gemensamt straff ådömts, inhämta huru stor del av

detta straff, som belöper på den tidigare ensartade brottsligheten, och därför

icke skulle ha någon ledning av det tidigare utslaget vid utmätande av straf­

fet för återfallsbrottet. Vidare erinrar Överståthållarämbetet, att domstolen

betages möjligheten att vid straffets utsättande för ett flertal sinsemellan

reellt konkurrerande brott giva uttryck åt sin uppfattning om vilket av brot­

ten domstolen anser vara begånget under försvårande omständigheter och

därför förtjäna ett särskilt strängt straff. Då straffet skall utgöra en enhet,

vinner brottslingen icke upplysning örn vilken åsikt domstolen haft örn de

olika brottens större eller mindre svårighet i förhållande till varandra. En

liknande erinran göres även av rådhusrätten i Norrköping, som dessutom

påpekar att det vid överklagande av en dom kan vara av vikt såväl för en

37

klagande part att veta huru de särskilda brotten blivit bedömda som för

överrätten att erfara huru den lägre instansen bedömt de föreliggande brot­

ten vart för sig. Den sistberörda frågan om enhetsstraffets lämplighet med

hänsyn till prövningen av straffdom i överrätt bar utförligt behandlats av

länsstyrelsen i Blekinge län, vars yttrande härutinnan i sammandrag inne­

håller följande:

Då en person av underrätten samtidigt dömes för flera reellt konkurreran­

de brott, skall för närvarande utsättas särskilt straff för vart av dem. Över­

klagar han utslaget endast såtillvida att han yrkar frikännande för ett av

brotten, har överrätten i allmänhet att pröva processmaterialet endast beträf­

fande det brottet; beträffande straffen för de andra bar utslaget vunnit laga

kraft. Helt annorlunda ställer sig saken örn gemensamt straff ådömts. över­

klagas utslaget beträffande något av brotten och anser överrätten att den

dömde bör frikännas från ansvar för detta, tvingas överrätten att pröva pro­

cessmaterialet beträffande alla brotten för att kunna bedöma bur stor ned-

sättningen bör bli i det enhetligt ådömda straffet. Detta och andra exem­

pel visa enligt länsstyrelsens mening bur svårt det skulla bli att avgöra spörs­

målen örn ’res judicata’ och bur processen hos överdomstolarna skulle kom­

ma att betungas, i fall de sakkunnigas förslag upphöjdes till lag.

I flera yttranden har ifrågasatts en modifiering av föreskriften om enhets-

straff på sådant sätt att bötesstraff i större utsträckning än de sak­

kunniga föreslagit kunde ådömas särskilt.

Svea hovrätt har i detta avseende hemställt att frågan örn ådömande av

gemensamt straff för bötesförseelser och grövre brott upptages till förnyat

övervägande, därvid särskilt borde utredas huruvida det icke lämpligen

kunde i större eller mindre omfattning anförtros åt domstolarna att efter

prövning av omständigheterna i det särskilda fallet avgöra örn gemensamt

straff borde ådömas eller icke. Till stöd härför har hovrätten anfört:

I fråga om ringare förseelser lärer regeln örn gemensamt straff i stor ut­

sträckning leda till att de bliva utan betydelse för straffmätningen. Liksom

för närvarande torde nämligen tiden för frihetsstraffet komma att regelmäs­

sigt utmätas i år och månader och förhöjning med så lång tid som en månad

utöver vad den grövre brottsligheten anses böra förskylla lärer icke komma

att vidtagas i anledning av obetydligare förseelser. Särskilt då fråga är om

förseelser av helt annan art än den brottslighet som föranlett frihetsstraffs

ådömande, kan nämnda resultat framstå såsom icke välgrundat. Olägen­

heterna med denna sammanläggningsregel framträda särskilt med avseende

å tillämpningen av reglerna om villkorlig dom. Då ett grövre brott samman­

träffar med en bötesförseelse, är situationen ofta sådan, att skäl för villkor­

lig dom föreligga beträffande det grövre brottet men ej beträffande bötes-

förseelsen, och det synes icke vara lyckligt att domstolen här ställes i valet

mellan att villkorligt eftergiva eller att utkräva straffskyldigheten i dess hel­

het. Vad ilig lagen den t) april 1937 stadgas beträffande böter som ådömts

någon för fylleri eller för fylleri jämte annat brott synes även tala emot före­

varande regel. Anmärkningsvärt är .slutligen att, såsom framgår av den

föreslagna lydelsen av 4 kap. 1 och 3 §§ strafflagen, tillämpligheten av regeln

örn ådömande av gemensamt straff blir beroende av den tilltälliga omstän­

digheten, huruvida brottslingen samtidigt eller vid skilda tillfällen laglöres

för bötesförseelsen oell det grövre brottet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Göta hovrätt har uttalat att sådana fall, där brott som förskyller böter sam­

manträffar med brott som förskyller frihetsstraff, borde i princip undan­

tagas från tillämpningen av regeln om enhetsstraff, med rätt dock för dom­

stolen att, där med hänsyn till brottens beskaffenhet eller inbördes sam­

manhang eller den brottsliges förhållande anledning därtill förelåge, bestäm­

ma ett gemensamt frihetsstraff för brotten. Likaså ifrågasätter hovrätten,

om ej under enahanda förutsättningar domstol borde lia rätt att vid kon­

kurrens mellan olika ämbetsbrott, av vilka ett förskyller särskilt ämbetsstraff

och ett annat böter, såsom enhetsstraff bestämma allenast särskilt ämbets­

straff. Hovrätten har anfört:

Att enhetsstraff är lämpligt och påkallat i de fall, då vart och ett av brot­

ten är av den art att detsamma förskyller frihetsstraff, torde vara tydligt.

Enahanda kan förhållandet vara i de fall, då det föreligger ett större antal

brott av den beskaffenhet, att såväl böter som frihetsstraff ingå i strafflati­

tuden. Ehuru i dylika fall de särskilda brotten, betraktade såsom fristående,

kunna vara så lindriga att de var för sig förskylla allenast böter, kunna

brotten likväl, betraktade som en helhet, giva uttryck för en så farlig vilje-

beskaffenhet hos den brottslige, att ett gemensamt frihetsstraff lämpligast

bör komma till användning för att giva erforderlig reaktion mot den brotts­

liga viljan. Vidare torde det i de fall, där till samtidigt bedömande före­

ligga brott, av vilka alla eller en del skola föranleda dagsböter, otvivelaktigt

bäst överensstämma med principerna för dagsbotssystemet att bestämma ett

gemensamt dagsbotsstraff. Även i de fall, där flera brott, belagda med van­

liga böter, skola samtidigt bestraffas, kan ett gemensamt bötesstraff vara

lämpligt, även om något större behov därav knappast kan anses föreligga.

Däremot synes genomförandet av principen örn enhetsstraff beträffande en

del andra konkurrensfall ägnat att ingiva betänkligheter. Sammanträffar

exempelvis en obetydlig förseelse med ett brott som förskyller frihetsstraff,

kan, såsom de sakkunniga själva påpekat, tillämpning av enhetsstraff ibland

föranleda, att straffet för förseelsen helt försvinner. En sådan konsekvens

torde i och för sig icke vara tillfredsställande och synes vara så mycket me­

ra betänklig, som det med hänsyn till innehållet i den föreslagna 3 § i 4

kapitlet strafflagen skulle komma att bero på tillfälligheter, om brotten be­

straffas gemensamt eller ej. Att å andra sidan låta förekomsten av smärre

förseelser eller överhuvud förseelser, som enligt lagen allenast äro belagda

med bötesstraff, under alla förhållanden inverka på frihetsstraffets längd

synes ej heller tilltalande. Vidare kan erinras örn sådana fall, då något av

de sammanträffande brotten tillfört den åtalade en på skadestånds- eller

konfiskationsväg ej åtkomlig vinst, och därför är belagt med avsevärda bö­

ter. Örn i dylika fall ett gemensamt frihetsstraff skulle komma att utmätas,

skulle därigenom lagens syfte att åstadkomma en ekonomiskt kännbar reak­

tion mot brottet helt omintetgöras. Om åtskilliga av de brott, varom här kan

bliva fråga, torde nämligen i lika hög grad som beträffande många av de

från förslagets tillämpning undantagna brott, som av lagen belagts med nor­

merade böter, gälla, att lagen utgår från att den brottslige skall drabbas av

en efter brottets objektiva beskaffenhet avpassad kännbar ekonomisk på­

följd. Det förtjänar anmärkas, att lagen i åtskilliga av de fall som här av­

ses ej stadgar annat straff än böter. Slutligen kan erinras, att det under­

stundom måste framstå såsom otillfredsställande, att person som begått

brott, vilket enligt lag skall straffas med böter, ovillkorligen skall, oavsett

att hans betalningsförmåga är god, befrias från bötesstraff endast därför att

ett brott, föranledande frihetsstraff, samtidigt föreligger till bedömande.

39

I yttranden av häradshövdingen i Tveta, Vista och Mo domsaga, rådhus­

rätten i Västerås och styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare har ifrå­

gasatts att domstol skulle, när omständigheterna därtill föranledde, äga

ådöma särskilt straff för bötesbrott vid sammanträffande med brott varå

skall följa frihetsstraff. Härutinnan har i de två sistnämnda yttrandena an­

förts bland annat följande:

"

Ofta nog förekommer vid åtskilliga medelsvåra brott, att den tilltalade

samtidigt åtalas för smärre förseelser. Så t. ex. äger ej sällan ett bedrägeri-

eller tjuvnadsbrott samband med förseelse mot hotellstadgan, våld a tjänste­

man med fylleri eller förargelseväckande beteende o. s. v. Fall förekomma

också då ringare förseelser, som sakna allt samband med ett grövre brott,

avdömas samtidigt med detta. Ofta är det därvid frågan örn förseelser, som

endast bestå i överträdelse av en eller annan ordningsföreskrift och som

därför hava helt annan karaktär än brott i egentlig mening. Straffen för

dylika förseelser hava också, som de sakkunniga framhållit, i viss mån an­

nan uppgift än eljest. Redan ur denna synpunkt synes det vara riktigast,

att denna förseelsens karaktär kommer till uttryck vid straffets bestämman­

de genom att förseelsen så att säga hålles i sär från den egentliga brottslig­

heten.

Länsstyrelsen i Blekinge län har framställt anmärkning mot att undantag

från regeln om enhetsstraff ej gjorts för rena ordningsförseelser. Länssty­

relsen erinrar örn skillnaden mellan sådana förseelser och brott som vittna

örn en rättsstridig vilja samt anmärker att vid sammanträffande av dylik

förseelse och brott, som anses förskylla frihetsstraff, straff för förseelsen i

verkligheten bomme att helt bortfalla.

Beträffande brott, som äro belagda med böter omedelbart i penningar,

ifrågasätter häradshövdingen i Sollentuna och Färentuna domsaga att från

regeln örn gemensamt straff borde undantagas fall då samtliga brott allenast

förskylla penningböter; utdömandet av gemensamt straff för en mängd

mindre ordningsförseelser syntes icke lämpligt och kunde medföra onödiga

svårigheter vid bötesfördelningen. Jämväl rådhusrätten i Jönköping anser

att ifrågavarande förseelser i viss utsträckning borde undantagas från den

allmänna regleringen av brottskonkurrensen. Enligt rådhusrättens mening

skulle några fördelar av att vid dylika förseelser ådöma gemensamt straff

knappast föreligga, i all synnerhet som straffet vanligen komme att bestäm­

mas genom sammanläggning av de straff, som de särskilda förseelserna an-

såges förskylla; vid sammanträffande av sådana förseelser med brott, för

vilka dagsböter funnes böra ådömas, skulle bestämmande av gemensamt

straff komma att medföra betydande svårigheter.

I motsats mot vad sålunda anmärkts framhåller häradshövdingen i Upp­

sala läns norra domsaga att regeln örn enhetsstraff skulle medföra fördel­

aktiga verkningar på straffmätningen bl. a. vid sammanträffande av brott

som äro belagda med böter omedelbart i penningar med brott som folie un­

der dagsbotssystemet. Med avseende å dylika fall uttalar också Göta hov­

rätt såsom förut omtalats att det otvivelaktigt bäst överensstämde med prin­

ciperna för dagsbotssystemet att bestämma ett gemensamt dagsbotsstraff.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

40

Förslagets ståndpunkt att enhetsstraffet skall kunna sättas högre än högsta

straffet för det svåraste av de sammanträffande brotten, s. k.asperatio n,

har liksom den närmare utformningen av asperationsprincipen föranlett föl­

jande uttalande av häradshövdingen i Sollentuna och Färentuna domsaga:

Inom den moderna strafflagstiftningen råder en ganska stor enighet

därom, att de olika konkurrensformerna böra vara underkastade enhet­

liga bestämmelser. En viss skiljaktighet har emellertid försports i uppfatt­

ningen örn hur denna enhetlighet bäst skall kunna ernås. Strafflagskommis-

sionen förordade, att den s k. absorptionsprincipen skulle komma till an­

vändning vid all konkurrens. Denna ståndpunkt återfinnes icke i någon av

de moderna utländska strafflagarna. Där har man allmänt begagnat sig

av den s. k. asperationsprincipen. Absorptionsprincipens användning vid

ali konkurrens kan visserligen erbjuda vissa praktiska fördelar. Men de

skäl, de sakkunniga anfört mot en sådan utsträckt användning av denna

princip, måste anses synnerligen tungt vägande. I varje fall lärer det vara

uteslutet, att vid en partiell strafflagsreform, där man har att utgå från

gällande strafframar, bygga på nämnda princip. En enhetlig reglering av

samtliga konkurrensformer synes således under föreliggande omständighe­

ter icke kunna ernas pa annat sätt än att till grund för densamma lägges

asperationsprincipen. Mot de sakkunnigas utformning av densamma har

jag ej något att erinra.

Rådhusrätten i Jönköping anser likaledes att konkurrensreglerna böra

grundas å asperationsprincipen, vilken i fråga om tjuvnadsbrotten visat sig

enkel och ändamålsenlig. Emellertid ifrågasätter rådhusrätten huruvida ic­

ke asperationen -—- efter mönster i de danska och norska strafflagarna —

borde ställas i relation till straffskalan för det svåraste brottet genom att

bestämmas till viss kvotdel av denna skalas maximum. Sådan regel, vilken

möjligen förutsatte någon höjning av de särskilda straffskalornas maxima,

skulle giva domstolarna större ledning vid straffmätningen än den föreslag­

na. Inom rådhusrätten i Malmö har av två ledamöter hävdats att straff­

förhöjningen i fråga örn frihetsstraff borde begränsas till ett år i stället för

två år, och har som skäl härför hänvisats till att dylik asperation nu funnes

stadgad i 20 kap. 9 § strafflagen.

Beträffande förslaget om maximum för gemensamt bötesstraff uttalar

rådhusrätten i Linköping att sådan maximering vore ett steg i rätt riktning,

då de nuvarande bestämmelserna i detta avseende i många fall fört till orim­

liga resultat. Rådhusrätten i Eskilstuna är däremot icke övertygad örn att

den föreslagna begränsningen komme att medföra tillfredsställande resul­

tat för sådana fall att flera och svårare bötesbrott sammanträffade.

I några yttranden har ifrågasatts om ej gemensamt straff borde få utmätas

i strängare straffart än som av lagen bestämts för de särskilda brotten. Råd­

husrätten i Linköping har sålunda uttalat som önskvärt att domstolen kunde

äga ersätta ett långvarigare fängelsestraff med kortare straffarbete. Med

avseende å förhållandet mellan böter och fängelse framställas enahanda för­

slag av rådhusrätten i Halmstad och Överståthållarämbetet, därvid särskilt

aberopas den verkan bötesmaximeringen eljest skulle kunna få i fråga örn

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

41

brott som ofta upprepas och beträffande vilka för närvarande gäller att

särskilt straff ådömes för varje gång åtal äger rum.

I åtskilliga yttranden förekomma anmärkningar mot avfattningen av de

föreslagna konkurrensreglerna, vilka ansetts icke alltid vara så klara och

lättillgängliga som borde krävas med hänsyn till reglernas stora praktiska

betydelse. I övrigt ha vissa erinringar framställts, vilka äro av den speciella

natur att de lämpligen böra omnämnas i samband med den efterföljande

behandlingen av förslagets särskilda bestämmelser.

Strafflagens allmänna regler örn sammanträffande av brott kunna härle­

das från en äldre tids straffrättsteori, vilken haft stort inflytande på lagstift­

ningen i de flesta länder under förra århundradet. De enligt denna åskåd­

ning utformade lagarna kännetecknas av en mer eller mindre strängt genom­

förd skillnad i behandlingen av olika s. k. konkurrensformer. Har någon

begått flera brott genom skilda handlingar, föreligger realkonkurrens, och

huvudregeln är då den att straff ålägges för varje brott, varefter straffen

sammanläggas. Örn emellertid mellan de brottsliga handlingarna finnes ett

visst samband, så att de kunna anses utgöra 'fortsättning av ett och sam­

ma brott’, erhåller den brottslige, även örn flera straffbud äro tillämpliga,

endast ett straff och detta får ej överstiga straffmaximum i det strängaste

straffbudet. Samma lindrigare rättsverkan inträder även för det fall att

någon genom en enda handling begått flera brott, då idealkonkurrens säges

föreligga. I länder där dessa eller liknande distinktioner tidigare varit gäl­

lande ha de numera flerstädes övergivits. Blott ett fåtal lagar, bland dem

den svenska, ha bibehållit systemet i dess ursprungliga, schematiska gestalt­

ning.

Olägenheterna av den gällande ordningen för behandling av brottskonkur-

rens ha blivit alltmera påtagliga efter hand som man i teori och praxis fri­

gjort sig från uppfattningen om straffen såsom vedergällning för brottsliga

handlingar. Särskilt i fråga om reglerna beträffande addition av särskilda

straff vid realkonkurrens är det uppenbart, att de taga föga hänsyn till den

brottsliges person, den mer eller mindre permanenta brottsliga vilja, som

kommit till uttryck genom brotten, och överhuvud hans subjektiva beskaffen­

het. Lagbestämmelserna föranleda vid flerfaldig brottslighet till att det to­

tala straffet bestämmes efter formella grunder, med åsidosättande av hän­

syn som enligt nutida uppfattning borde ställas i förgrunden. Att direkt stö­

tande resultat likväl icke torde kunna påvisas i någon större utsträckning

beror säkerligen därpå att domstolarna numera anse sig äga en viss frihet

att avpassa de särskilda straffen med hänsyn till slutresultatet vid samman­

läggningen. I själva verket sker härvid ett allsidigt bedömande av brottslig­

hetens grad och art saint bestämmande av ett enhetsstraff som är lämpat

därefter. Uppenbart torde dock vara att det icke är lämpligt att överlämna

åt utvecklingen i rättspraxis att råda bot på de missförhållanden som för­

anledas av lagbestämmelserna. I vissa, ej alltför sällsynta fall äro med

Departe­

ments­

chefen.

42

nuvarande lagbestämmelser orimliga resultat så gott som oundvikliga. Exem­

pel därpå ha anförts av de sakkunniga bl. a. i fråga om förfalsknings- och

bedrägeribrott, vilka ofta förekomma i serier omfattande ett mycket stort

antal vart för sig obetydliga särskilda brott.

Mot reglerna om realkonkurrens kunna riktas anmärkningar även av annat

slag än de nu berörda. Det må här ytterligare endast framhållas, att lagens

regel om reduktion av straffen för de konkurrerande brotten, så att summan

ej kommer att med mer än två år överstiga det svåraste av de straff som ut­

mätts för något av dem, visserligen fyller sin uppgift att vid svåra brott före­

bygga de ogynnsamma verkningarna av kumulationsgrundsatsen. Men den

kan också i många fall, då brottens antal är stort, omöjliggöra en tillräckligt

allvarlig bestraffning. Den utredning de sakkunniga förebragt rörande verk­

ningarna av reduktionsregeln i dess nuvarande utformning förstärker intryc­

ket att den gällande ordningen föga svarar mot vår tids anspråk på straff­

lagstiftningen.

Av det förut sagda framgar att det svenska konkurrenssystemet utmärkes

av en högst betydande olikhet i behandlingen av å ena sidan realkonkurrens

och å den andra idealkonkurrens och fortsatt förbrytelse. Vid de båda se­

nare konkurrenstyperna bestraffas brotten gemensamt inom straffskalan för

det svaraste brottet. Brottsflerheten beaktas blott såsom en försvårande om­

ständighet. Man torde kunna påstå att dessa föreskrifter i vanliga fall med­

giva straffets bestämmande under beaktande av alla omständigheter som i de

särskilda fallen kunna vara av betydelse. Det gäller dock icke alltid. Be­

gränsningen till straffskalan för det enkla brottet kan sålunda utgöra hin­

der för en tillräckligt kraftig straffreaktion mot vanemässig eller yrkesmäs­

sig brottslighet, da denna tagit sig uttryck i en serie brottsliga handlingar som

enligt gällande rätt äro atl betrakta såsom fortsatt förbrytelse. Till den vane-

och yrkesmässiga brottsligheten har föga hänsyn tagits vid fastställandet av

straffsatserna i strafflagens speciella delar, och det är därför desto mera an­

geläget att den vinner beaktande i nu förevarande del av lagen.

Den anmärkta olikheten i fråga örn rättsverkan, som föreligger mellan

realkonkurrens och de övriga konkurrenstyperna, framstår i praktiken ofta

såsom helt grundlös. Det är icke säkert att den som begått ett flertal brotts­

liga handlingar, vilka exempelvis på grund av ringa tidsavstånd sinsemellan

eller därför att de haft ett och samma objekt äro att anse såsom fortsatt för­

brytelse, bör erhålla lindrigare straff än den som begått liknande brott utan

något sådant samband som konstituerar fortsatt förbrytelse. Tvärtom kan det

ibland vara anledning att ingripa kraftigare mot den förre än mot den sena­

re, örn man ser till brottslingens viljebeskaffenhet och samhällsfarlighet. Vi­

dare förekomma fall av idealkonkurrens som äro så likartade med fall av

realkonkurrens, att någon grund icke kan påvisas för en sådan skillnad i det

straffrättsliga bedömandet som lagen för närvarande påbjuder.

Till vad nu sagts örn det nuvarande systemets brister kommer, att gräns­

dragningen mellan de skilda konkurrensformerna ingalunda är klar enligt de

gällande bestämmelserna. Lagen innehåller sålunda ingenting om den när­

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

43

mare innebörden av att flera brottsliga handlingar utgöra fortsättning av ett

och samma brott. På grundval av praxis och rättsvetenskapliga utredningar

kunna väl vissa normer anses uppdragna, vilka gemenligen följas av dom­

stolarna. Men osäkerheten är dock mycket stor på detta område. Vad an­

går gränsen mellan realkonkurrens och fortsatt förbrytelse synes denna osä­

kerhet under senare tid snarast ha ökats, detta i följd av att särskilt överrät­

terna visat benägenhet att i större utsträckning än tidigare tillämpa de mil­

dare reglerna örn fortsatt förbrytelse. Olägenheterna av en sådan bristande

enhetlighet i rättstillämpningen äro påtagliga i betraktande av att rättsver­

kan i det särskilda fallet kan röna stor inverkan av vilken ståndpunkt som

intages. Som en betydande olägenhet måste dessutom anses att domstolarna

i hög grad betungas av dessa avgöranden. Överhuvud taget ställas domsto­

larna, i de synnerligen talrika fall då tillämpning av konkurrensreglerna fö­

rekommer, inför tolkningssvårigheter som mången gång vålla ett tidsödande

och för rättsvården onödigt arbete.

Vad nu anförts gentemot gällande ordning för brottskonkurrensens be­

handling leder till den ståndpunkten att strafflagens konkurrensbestämmel­

ser böra ersättas med enhetliga regler. Detta har också föreslagits av de

sakkunniga. Förslagets grundtanke är, att ett gemensamt straff skall åläg­

gas då flera av en och samme person begångna brott samtidigt förekomma

till bedömande. Maximum för detta straff kommer att motsvara det hög­

sta straff som enligt gällande regler kan uppnås i fall av realkonkurrens.

Mot förslagets principiella ståndpunkt ha blott enstaka invändningar eller

betänkligheter framkommit. I den mån dessa grunda sig på den uppfattnin­

gen att bristerna i gällande lag icke äro av den allvarliga beskaffenhet att de

motivera en genomgripande omarbetning, torde de få anses bemötta genom

den föregående framställningen. I övrigt må i anledning av innehållet i ytt­

randena framhållas följande.

Reformens syfte är att domstolarna skola vid sammanträffande av brott

äga möjlighet att bedöma varje fall efter dess egenart. Förslaget innebär för­

denskull att samma, relativt vidsträckta strafframar skola gälla för alla for­

mer av konkurrens. Häremot ha i några yttranden uttalats betänkligheter,

grundade på farhåga för att domstolarna icke alltid skulle beakta ett mellan

brottshandlingarna eventuellt föreliggande samband, som borde föranleda

ett mildare bedömande av brottsligheten. Man får emellertid icke förbise

att den straffmätning som här konnner i fråga icke är av annan natur än

den som skor vid ådömande av straff för enkelt brott. Även vid enkel brotts­

lighet ställer lagen till domarens förfogande latituder, ej sällan omfattande

såväl böter som fängelse och straffarbete av längre varaktighet. Närmare

regler för straffets bestämmande inom dessa förekomma vanligen icke, ej

heller angives vilka omständigheter som skola anses försvårande eller för­

mildrande. Några ogynnsamma verkningar härav torde icke lia försports.

Örn överhuvud taget någon anmärkning skulle för närvarande riktas mot

domstolarnas straffmätning, synes den i vart fall icke kunna gå ut därpå att

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

straffen bestämmas för högt. Någon anledning att befara för stränga straff

i följd av de föreslagna konkurrensreglernas genomförande föreligger säker­

ligen icke, snarare kunde förmodas en tendens till genomsnittlig sänkning

av straffen i fall då bestämmelserna om realkonkurrens nu tillämpas. Det

kan med hänsyn till vad nyss anförts svårligen antagas, att vid brottsflerhet

en för straffmätningen så betydelsefull omständighet som sambandet mellan

brotten skulle undgå tillbörligt beaktande vid straffmätningen.

Rörande de föreslagna reglerna för maximistraffets beräknande må här

erinras därom att de — såsom också de sakkunniga understrukit i betänkan­

det —- äro avsedda att angiva den yttersta gräns som icke i något fall får

överskridas. Det ligger i sakens natur att föreskrifterna måste vara anord­

nade med tanke på alla konkurrenssituationer och alla slags brott. I nor­

mala fall torde det därför utan vidare vara klart att det gemensamma straf­

fet icke ens kan närma sig maximum, och detta bör då icke heller tagas till

utgångspunkt vid straffets bestämmande. Såsom de sakkunniga anfört har

domstolen i stället att utgå från de straffsatser som äro stadgade för de sär­

skilda konkurrerande brotten och på grundvalen av dessa utmäta det straff

som motsvarar hela den föreliggande brottsligheten, med hänsyn till de olika

brottens svårhetsgrad och antal samt icke minst till sammanträffandets be­

skaffenhet och dess innebörd för brottslighetens bedömande. Denna försla­

gets innebörd lär vara tämligen självfallen och kan i vart fall icke innebära

något främmande för dem som äro förtrogna med straffrättsskipningens och

därmed straffmätningens problem.

Det har i ett av yttrandena ifrågasatts huruvida icke de föreslagna regler­

na om maximistraffets bestämmande borde, efter danskt och norskt mön­

ster, ersättas av föreskrifter av den innebörden att straffmaximum för det

svåraste brottet ej finge överskridas med mer än en viss kvotdel. En sådan

bestämmelse skulle emellertid medföra en även i förhållande till gällande rätt

högst avsevärd begränsning av möjligheterna att tillräckligt kraftigt ingripa

mot flerfaldig brottslighet av det slag som nu bedömes enligt reglerna om

realkonkurrens. Genomförandet av den nämnda principen i vår lag skulle

förutsätta en genomgripande höjning av straffmaxima för de särskilda brot­

ten, vilka maxima äro betydligt lägre än vad som är brukligt i utländska la­

gar och därför icke äro ägnade som underlag för en bestämmelse örn gemen­

samt straff enligt den ifrågasatta principen. Mot en sådan anordning tala

även andra skäl. De sakkunniga ha övervägt densamma, icke såsom huvud­

regel utan såsom ett för vissa fall avsett komplement till de av dem före­

slagna bestämmelserna. De ha emellertid funnit sig böra avvisa den, och

ha till stöd härför åberopat att den även med ett mera inskränkt använd­

ningsområde skulle leda till en olämplig begränsning i totalstraffen och till

komplicering av stadgandena. Med hänsyn till vad de sakkunniga i denna del

anfört synes det icke tillrådligt att upptaga föreskrifter av denna art i lagen.

Syftet att förebygga alltför höga konkurrensmaxima ha de sakkunniga

ansett böra tillgodoses på annat sätt. I fråga om de tidsbestämda frihets­

straffen har föreslagits att det högsta av de tillämpliga särskilda maximi­

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

45

straffen icke i något fall får överskridas med iner än två år. Föreskriften

motsvarar den nu för realkonkurrensfall gällande reduktionsregeln såtill­

vida att den dels sätter en högsta gräns för straffen, nämligen tolv år för

straffarbete och fyra år för fängelse, dels i vissa fall begränsar tiden för

totalstraffet i en given situation. Då den emellertid icke är, och med för­

slagets allmänna ståndpunkt naturligtvis icke heller kan vara ställd i rela­

tion till ett visst konkret straff utan blott till högsta straffet i straffskalan för

ett visst brott, ger den icke anledning till erinringar av det slag som enligt

vad förut nämnts med fog kunna riktas mot den nuvarande reduktionsregeln.

Däremot är det icke otvivelaktigt att just en tvåårsgräns är den under alla

förhållanden mest lämpliga. Då bestämda skäl icke torde kunna anföras

vare sig för höjning eller sänkning, synes man dock ha anledning att i en­

lighet med förslaget stanna vid den hävdvunna tvåårsgränsen.

I fråga om bötesstraffen har likaledes föreslagits en maximering till und­

vikande av för höga sådana straff. Även om en addition av de särskilda

maxima i visst fall skulle ge till resultat ett högre antal eller belopp, får

likväl icke utdömas mer än 180 dagsböter eller 500 kronor omedelbart i

penningar. Detta innebär ett betydande avsteg från gällande rätt, som vid

realkonkurrens stadgar obegränsad kumulation av böter och i följd därav

kan föranleda orimligt höga bötesstraff då brottens antal är stort. Föränd­

ringen synes innebära en väsentlig fördel. Det kan emellertid diskuteras

hur gränsen lämpligast bör bestämmas. Man har icke här såsom beträf­

fande frihetsstraffens maximering någon ledning av gällande bestämmelser.

De siffror som föreslagits av de sakkunniga lia valts med hänsyn bland annat

till att de medgiva förvandlingsstraffets bestämmande i nära anslutning till

de grunder som under år 1937 fastställts för bötesförvandling. Tillräckliga

skäl torde icke föreligga att avvika från sakkunnigförslaget, mot vilket för

övrigt i denna del ingen direkt erinran framställts i yttrandena. Icke heller

synes, ehuru vissa skäl tala därför, någon ändring böra ske i den riktningen

att det gemensamma straffet skulle kunna bestämmas till fängelse, då ett

större antal brott med böter såsom högsta straff sammanträffar. Denna

fråga äger nära samband med frågan örn domstolens rätt att i motsvarande

fall döma till straffarbete, då intet av de särskilda brotten är belagt med

svårare straff än fängelse. Såsom de sakkunniga framhållit skulle ett med­

givande för domstolarna att i fråga om straffarten avvika från de tillämpliga

lagbuden innebära ett betydande avsteg från den uppfattning som utmärker

straffsystemet i vår lag, nämligen att olikheten mellan en lägre och en högre

straffart har en kvalitativ innebörd och således icke enbart betecknar en

kontinuerlig stegring av svårhetsgraden. Dylika bestämmelser om övergång

från en straffart till en annan kunde i vart fall ej gärna avfattas generellt

utan borde avse blott vissa konkurrensfall, som finge närmare avgränsas

med hänsyn till brottens antal, sammanträffandets art eller dylikt. Här­

igenom skulle bestämmelserna avsevärt kompliceras.

Från föreskriften om ådömande av enhetsstraff har i sakkunnigförslaget

gjorts undantag beträffande vissa böter, nämligen s. k. normerade böter, böter

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

som ej få förvandlas samt böter som en tilltalad person ådrager sig för för­

seelse i samband med rättegången. Sådana böter skola ådömas särskilt. I

flera yttranden har förslagets ståndpunkt i fråga örn bötestraffen föranlett

erinringar. Sålunda har framhållits att det borde i större eller mindre om­

fattning överlämnas åt domstolarna att i varje särskilt fall, där bötesförseelser

och grövre brott sammanträffa, avgöra om gemensamt straff borde ådömas

eller icke. Man synes härvid i allmänhet lia utgått från att huvudregeln om

enhetsstraff borde bibehållas även då fråga vore örn bötesförseelser, men att

domstolen skulle kunna utsöndra bötesstraffet då omständigheterna därtill

föranledde. Men även den meningen har gjorts gällande, att sådana fall där

bötesbrott och grövre brott sammanträffa borde i princip undantagas från

tillämpningen av regeln örn enhetsstraff. I några yttranden har uttalats att

böter för ordningsförseelser borde i detta hänseende intaga en särställning.

Det kan helt visst icke förnekas att sakskälen för enhetsstraff icke äro så

starka i sådana fall då brott som finnes förskylla frihetsstraff föreligger till

bedömande samtidigt med en obetydlig ordningsförseelse. Det bör dock be­

aktas att dylika sammanträffanden i praktiken merendels förekomma då ett

samband av något slag föreligger mellan det grövre brottet och förseelsen.

Vare sig sambandet är av yttre beskaffenhet eller det hänför sig till arten

av de brottsliga handlingarna eller orsakerna till dessa, synes det stå i god

överensstämmelse med förslagets idé, att brottet och förseelsen bestraffas

enhetligt. Vidare bör i detta sammanhang anmärkas den allmänna iaktta­

gelsen att det i regel är skäligen ändamålslöst att till frihetsstraff för ett all­

varligare brott foga ett bötesstraff. Detta gäller vare sig det senare är min­

dre eller större. Äro böterna icke alltför obetydliga, kan deras uttagande

vid sidan om ett frihetsstraff mången gång lia den icke önskvärda verkan

att därav drabbas icke så mycket' den dömde själv som personer vilka äro

beroende av honom för sin försörjning. I ett av yttrandena har till stöd för

avvikelse från förslaget om enhetsstraff erinrats om fall då böterna ådömts

för brott som medfört ekonomisk vinst för den dömde. Ej heller en sådan

omständighet synes i och för sig utgöra tillräcklig grund för åtskiljande av

frihets- och bötesstraffen. Örn man bortser från de normerade böterna äro

nämligen bötesstraffen i svensk lag icke anordnade med tanke på att de skola

tjäna såsom konfiskationspåföljd. Icke heller kan bötesstraff, såsom enligt

vissa utländska lagar, vid enkelt brott ådömas jämte frihetsstraff. Då kon-

fiskationssynpunkten således, i vad angår de vanliga bötesstraffen, är främ­

mande för lagens bestämmelser om de särskilda brotten, synes ej vara anled­

ning att låta den inverka på konkurrensreglernas utformning.

Ehuru det alltså icke synes lämpligt att i den utsträckning som i vissa yttran­

den ifrågasatts avvika från den ståndpunkt de sakkunniga intagit i denna frå­

ga, torde dock tillräckliga skäl återstå för en uppmjukning av förslaget, så att

möjligheterna ökas att ålägga ett fristående bötesstraff för ett av flera sam­

manträffande brott. Jämte de i förslaget uppmärksammade fallen, då fråga

är om normerade böter eller böter för rättegångsförseelse, kunna nämligen

otvivelaktigt tänkas vissa andra fall, där det måste framstå såsom opåkallat

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

47

eller rent av olämpligt att under ett straff sammanföra en bagatellförseelse

med ett allvarligare brott. Så kan exempelvis vara förhållandet, då skäl för

villkorlig dom föreligga beträffande det grövre brottet men ej beträffande för­

seelsen. Även vid sammanträffande av bagatellförseelser, som ej äga något

egentligt samband med varandra, kan någon gång ådömandet av gemensamt

bötesstraff befinnas mindre lämpligt. Det kan emellertid icke gärna ifrågasät­

tas att i lagen närmare angiva det område inom vilket kumulation finge ske.

Man torde var hänvisad till att meddela en allmänt hållen bestämmelse, som

likväl bör markera att blott i undantagsfall särskilda bötesstraff få utmätas.

Med denna ståndpunkt lärer icke vara påkallat att i strafflagen särskilt an­

giva, att särskilt bötesstraff bör utdömas för rättegångsförseelser eller brott

som förskylla normerade böter.

Användningen av gemensamt straff medför att man av ett utslag varige­

nom dömts över flera brott aldrig kan direkt utläsa hur domstolen uppskattat

svårheten av varje särskilt brott. Häri har man på sina håll funnit en mer eller

mindre allvarlig olägenhet av enhetsstraffet. Invändningen torde vara av be­

tydligt mindre vikt än som i ett par yttranden gjorts gällande. Till en början

må erinras att förhållandet är detsamma för närvarande, icke blott då fort­

satt förbrytelse ansetts föreligga utan även i de talrika fall då gemensamt

straff ådömts för olika tjuvnadsbrott jämlikt bestämmelserna i 20 kap. straff­

lagen. Skulle det vid tillämpning av de föreslagna reglerna finnas anledning

att till vederbörandes uplysning utmärka vissa graverande omständigheter

beträffande något eller några av brotten, kan detta utan svårighet ske i moti­

veringen. Försvårande eller förmildrande omständigheter som ha betydelse

för straffskalan skola naturligtvis alltid anmärkas. Om utslaget överklagas

allenast beträffande ett eller några av brotten, kan överrätten givetvis icke så­

som för närvarande, då underrätten bedömt brotten efter realkonkurrensreg-

lerna, bortse från de icke överklagade brotten utan måste pröva målet i hela

dess vidd. Även om detta i något fall skulle kunna innebära ett ökat arbete för

domstolen, måste å andra sidan beaktas att härigenom undanröjes en brist

hos det gällande systemet. Detta medför nämligen, såsom i det föregående

berörts, ej sällan att domstolarna utmäta de särskilda straffen så, att ett skä­

ligt totalstraff skall uppstå vid sammanläggningen. Om överdomstolen fri­

känner den dömde från straff för något av brotten och utslaget i övrigt ej

överklagats, är domstolen berövad möjligheten att korrigera straffen för öv­

riga brott, även örn det finnes uppenbart att de äro för låga med hänsyn till

brottslighetens natur. Överhuvudtaget torde det ur de synpunkter som ligga

lill grund för förslaget böra anses såsom en bestämd fördel att överrätterna

sättas i tillfälle att pröva ett mål i obeskuret skick utan hinder av formföre­

skrifter av angivet slag.

Vad eljest anförts rörande olägenheter som skulle kunna föranledas av

konkurrensreglernas omläggning synes icke vara av beskaffenhet att för­

ringa värdet av reformen. Som allmänt omdöme torde vara befogat att ut­

tala, att förslagets genomförande är ägnat att åstadkomma en väsentlig för­

bättring av rättsskipningen i de talrika mål där brottskonkurrens föreligger.

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Departements­

chefen.

Vid dell granskning av förslagets särskilda delar som ägt rum inom justi­

tiedepartementet lia ändringar ansetts böra vidtagas på flera punkter. En

mera betydande har redan berörts. I övrigt äro ändringarna i övervägande

grad av formell natur och åsyfta att förläna stadgandena större enkelhet och

överskådlighet. Särskilt har uppställningen av 4 kap. strafflagen underkas­

tats en ur dessa synpunkter önskvärd revision. Ändringarna redovisas i den

efterföljande framställningen.

De särskilda bestämmelserna i förslaget.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av strafflagen.

4 KAP.

överskriften.

Lydelsen av överskriften har ansetts lämpligen böra ändras till 'Örn sam­

manträffande av brott samt om förändring av straff; så ock örn återfall i

brott.’

1

§•

Liksom i de sakkunnigas förslag ha i denna paragraf upptagits huvudstad-

gandena om ådömande av gemensamt straff jämte undantag från dessa.

Dock ha föreskrifterna beträffande särskilda ämbetsstraff uteslutits och er­

satts med hänvisning till 7 §, dit dessa föreskrifter överflyttats.

I ett yttrande har ifrågasatts huruvida icke i paragrafen borde angivas att

reglerna om gemensamt straff ej äga tillämpning å de i nuvarande 4 kap. 1 §

andra stycket avsedda fallen att en handling innefattar brott som i särskilda

avseenden är belagt med olika straff, s. k. kombinativ strafflagskonkurrens.

Sedan föreskrifterna angående de särskilda ämbetsstraffen utbrutits ur

paragrafen, innefattar denna huvudregeln om gemensamt straff i fråga om

brott som förskylla straff i allmän straffart och överensstämmer härutin­

nan med sakkunnigförslaget. I enlighet med vad tidigare anförts har i pa­

ragrafen införts den bestämmelsen, att för brott som finnes förskylla böter

bötesstraffet må ådömas jämte straff för övriga brott, om särskilda skäl där­

till föranleda. De av de sakkunniga föreslagna speciella föreskrifterna i frå­

ga om normerade böter och böter för rättegångsförseelser ha ej ansetts er­

forderliga vid sidan av denna allmänna regel. I ändringsförslaget beträf­

fande 1931 års särskilda böteslag har visserligen bibehållits den av de sak­

kunniga där upptagna föreskriften att normerade böter städse skola ådömas

särskilt. Motsvarande bestämmelse skulle i strafflagen icke fylla någon egent­

lig praktisk uppgift, enär normerade böter enligt strafflagen kunna ådömas

för allenast två föga vanliga brott, nämligen de som avses i 22 kap. 19 och

20 §§. Härtill kommer att en reformering av lagstiftningen om förmögen­

hetsbrott, varom utredning för närvarande pågår, måste antagas komma att

medföra, att de normerade böterna helt uteslutas ur strafflagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

49

I de sakkunnigas förslag har ej upptagits någon särskild föreskrift röran­

de s. k. kombinativ strafflagskonkurrens. Till stöd härför har anförts, att

det ändå vore klart att de föreslagna konkurrensreglerna icke borde tilläm­

pas å sådant fall och att domstolen hade att direkt tillämpa ett straffbud i

lagens speciella del; vilket detta skulle vara syntes ej kunna vålla tvivels-

mål, lika litet som hittills vid skenbar lagkonkurrens. Med hänsyn till att

vid kombinativ konkurrens är fråga örn allenast ett brott, torde särbestäm­

melse för dessa skäligen sällsynta fall icke vara erforderlig.

2

§•

Paragrafen, som innehåller bestämmelser rörande maximum och mini­

mum för det gemensamma straffet, överensstämmer i huvudsak med 2 § i

de sakkunnigas förslag. Därifrån har dock dels uteslutits en av de

sakkunniga föreslagen bestämmelse om tillämpning vid brottskonkurrens

av förhöjt straff som finnes utsatt för det fall att brott är förenat med för­

svårande omständigheter, dels ock utbrutits föreskrifterna rörande de nor­

mer efter vilka straff i en straffart skall anses motsvara straff i annan straff­

art. Föreskrifter i sistnämnda hänseende ha i stället intagits i 6 §.

Bestämmelsen i första punkten örn minimum för gemensamt straff har,

med anledning av ett uttalande i de sakkunnigas motivering, berörts i ett fler­

tal yttranden, däribland yttrandena av Svea hovrätt och Göta hovrätt. De

sakkunnigas uttalande innebar att vid ådömande av gemensamt straff för ett

brott, som vore belagt med fängelse ej under sex månader eller ett år, och

ett brott, varå lägsta straffet vore straffarbete i två månader, tiden för straff­

arbetet med hänsyn till nämnda fängelseminimum — enligt den jämförelse

grund som enligt förslaget eljest skulle iakttagas — ej borde understiga

hälften av minimitiden för fängelsestraffet. I yttrandena har hemställts

att denna innebörd av bestämmelsen om minimum bringas till uttryck i

lagtexten.

Vidare har i flera yttranden behandlats frågan örn det gemensamma straf­

fets bestämmande i vissa fall då två eller flera straffarter kunna komma till

användning. I fråga om förhållandet mellan fängelse och straffarbete ha de

sakkunniga i betänkandet yttrat, att längre fängelsetid än som inginge i

någon av de tillämpliga straffsatserna finge ådömas allenast under förutsätt­

ning att straffarbete ej kunde följa å något av brotten. Som exempel har

anförts att gemensamt fängelsestraff för två brott, som båda vore belagda

med böter eller fängelse i högst sex månader eller straffarbete i högst två

år, ej finge sättas högre än sex månader. Beträffande däremot böter som

gemensamt straff skulle enligt de sakkunniga ej föreligga hinder att höja

detsamma över 120 dagsböter även om svårare straff än böter kunde följa å

ett eller flera brotten. I yttrandena har hävdats att den av de sakkunniga

sålunda uttalade meningen i förevarande spörsmål icke vore självklar och ej

heller kommit till uttryck i lagtexten. Härjämte har i ett yttrande gjorts gäl­

lande att reella skäl icke funnes att i den föreliggande situationen behandla

böter och fängelse olika.

Bihang lill riksdagens protokoll 19,‘I8. 1 sand. Nr 191.

4

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Departements

chefen.

På sätt nyss anmärkts har i 2 § ej upptagits bestämmelsen i de sakkun­

nigas förslag att domstol jämväl med hänsyn till att flera brott samman­

träffa skulle äga tillämpa förhöjt straff som finnes utsatt för det fall att

brott är begånget under försvårande omständigheter. Även utan sådant

stadgande torde nämligen domstolarna lia möjlighet att utmäta ett lämpligt

straff. I fråga om straffmåttet synes det sålunda tydligt, att redan det sätt

varpå maximum för gemensamt straff skall bestämmas -— i princip bildas

det genom sammanläggning av de högsta straffen för brotten — gör stad­

gandet umbärligt. Och beträffande de ej alltför talrika straffbud enligt

vilka vid försvårande omständigheter kan följa svårare straffart än enligt

den vanliga straffskalan, lärer behov av att tillämpa den svårare straffarten

regelmässigt ej komma att yppa sig i andra fall än då möjlighet därtill före­

finnes på grund av de särskilda straffbuden.

Den nyss omförmälda, i yttrandena framställda erinran rörande bestäm­

mandet av minimum för gemensamt straff har ej synts böra föranleda upp­

ställandet av en speciell regel för de åsyftade tämligen sällsynta fallen då

fängelse ej kan sättas under sex månader eller ett år. Det måste nämli­

gen vara för domstolen klart att tillvaron av det andra brottet ej kan få med­

föra att det gemensamma straffet sättes under det mått av straffarbete som

motsvarar fängelseminimum för det ena brottet ensamt.

Vad angår frågan om det gemensamma straffets bestämmande i vissa

fall då två eller flera straffarter kunna få tillämpas, synes den åsikt vara

riktig som uttalats av de sakkunniga rörande förhållandet mellan fängelse

och straffarbete. Att åt lagtexten bör givas denna tolkning torde framgå

därav att, såsom de sakkunniga åberopat, paragrafens regel om straffsam­

manläggning endast gäller vid beräkning av det gemensamma straffets maxi­

mum och att följaktligen straffets bestämmande i övrigt bör ske genom kom­

bination av de tillämpliga särskilda straffsatserna på samma sätt som för

närvarande vid t. ex. ideell konkurrens. Emellertid torde, i motsats till

vad de sakkunniga härom uttalat, det nu sagda böra anses gälla även i fråga

örn böter; bestämmelsen om gemensamt bötesstraff synes ej innefatta stöd

för avvikande tolkning. Och det torde icke var erforderligt att beträffande

böter införa ett specialstadgande för ifrågavarande fall.

3 §•

Paragrafen överensstämmer i sak med 3 § i förslaget utom däri att stad­

gandet rörande de särskilda ämbetsstraffen utgått ur paragrafen och i stäl­

let införts i 7 §.

Enligt 3 § skall gemensamt straff åläggas om någon, som för brott dömts

till fängelse eller straffarbete på viss tid, sedermera övertygas örn annat

brott, såframt sistnämnda brott finnes förskylla sådant straff samt förövats

antingen innan den första straffdomen meddelades eller därefter innan verk­

ställighet börjat av det därigenom ålagda straffet. Att sålunda jämväl brott

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

51

begångna efter den tidigare domen skola omfattas av gemensamt straff

Ilar i några yttranden föranlett anmärkningar.

Stockholms rådhusrätt och styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare

lia avstyrkt stadgandet med följande motivering:

Det synes a priori betänkligt att en laga kraftvunnen straffdom skall kun­

na upprivas på grund av omständigheter som inträffat efter domen, och

de skäl som anförts för att så bör ske synas icke övertygande. Såsom en

särskild vinst av den nya anordningen hava de sakkunniga framhållit att i

sådana fall, där en villkorligt dömd person under prövotiden gjort sig skyl­

dig till nytt brott och därigenom förverkat den villkorliga domen, ett en­

hetligt straff skulle kunna utmätas. Det synes emellertid icke alldeles visst,

att detta tillvägagångssätt är det mest ändamålsenliga. Det straffhot som

innefattas i den villkorliga domen är tydligen ägnat att kraftigt verka där­

hän att den dömde under prövotiden avhåller sig från brott. Men detta

straffhot skulle i viss mån försvagas, om den dömde icke längre behövde

räkna med utsikten att, därest han begår ett nytt brott, han måste utan

prutmån undergå såväl det villkorligt ådömda straffet som det straff han

förskyllt för det nya brottet. Enligt de sakkunnigas mening har överhuvud

taget betydelsen av själva straffdomen överskattats, då den gjorts till gräns

för det gemensamma straffets tillämpningsområde. Emellertid lärer i mån­

ga fall den omständigheten, att straffverkställigheten tagit sin början, icke

kunna tilläggas nämnvärt större betydelse. Den tid varunder den dömde

före det nya brottets begående varit intagen på straffanstalt kan ju inskrän­

ka sig till en mycket kort tidrymd. Vidare synas de regler örn förening

av straff, som de sakkunniga föreslagit, kunna i tillämpningen giva anled­

ning till betydande svårigheter, örn det är fråga om flera än två brott. Tän­

ker man sig det fall, att en person begår en hel rad av brott, av vilka

vart och ett förövas efter det han blivit dömd för närmast föregående brott

men innan straffet börjat verkställas, är det svårt att föreställa sig huru

straffverkställigheten i ett sådant fall skall te sig och huru en slutgiltig

straffdom skall kunna komma till stånd inom rimlig tid.

Jämväl två krigsrätter ha funnit ifrågavarande bestämmelse olämplig ur

kriminalpolitiska och processuella synpunkter. En annan krigsrätt har där­

emot ifrågasatt att bestämmelsen borde omfatta jämväl brott som begåtts

sedan det först ådömda straffet börjat verkställas men innan det blivit till

fullo verkställt.

I 3 § har jämväl upptagits stadgande avseende fall då någon, som dömts

till fängelse eller straffarbete, på en gång lagföres dels för brott som begåtts

före början av nämnda straff och dels för senare begånget brott. Det gemen­

samma straffet skall då kunna omfatta även det senare brottet.

Svea hovrätt och hovrätten för Övre Norrland ha ansett tvivelaktigt huru­

vida tillräckliga skäl föreligga för denna bestämmelse. Dessutom bär fram­

hållits såsom principiellt mindre tillfredsställande, att möjligheten att in­

rymma det senare begångna brottet under ett gemensamt straff bleve bero­

ende av alt huvudregeln i paragrafen vore tillämplig.

Förslagets ståndpunkt, ali tillämpning av paragrafen ej skall ifrågakomma

då den tilltalade ej förskyller svårare straff än böter, har i yttrandena lärn-

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Departements-

chefen.

näts utan erinran. Göta hovrätt har emellertid påpekat att den omständig­

heten att brott, som agde gemenskap med varandra samt förskyllde antingen

böter eller ock frihetsstraff och böter, åtalades vid olika tillfällen, kunde för­

anleda att brotten bedömdes strängare än vad eljest skulle blivit fallet. För

sådana fall borde enligt hovrättens mening möjlighet beredas att vid bestraff­

ningen av ett nytt brott taga hänsyn till brottens gemenskap och sätta straf­

fet för det nya brottet lägre än vad eljest bort följa därå. I samband här­

med må ock nämnas en hemställan som gjorts av häradshövdingen i Frosta

och Eslövs domsaga. Under erinran att 3 § ej avsåge bötesbrott och att det

följaktligen kunde komma att inträffa, att någon genom olika domar ålades

bötesstraff som sammanlagda överstege maximum för gemensamt sådant

straff, har i yttrandet ifrågasatts örn ej i förslaget borde inflyta någon be­

stämmelse, som möjliggjorde att vid verkställigheten skedde en reduktion av

det sammanlagda straffet.

Om någon som begått flera brott först dömes för något eller några av dem

och sedermera tilltalas för de övriga, skall straffet enligt nuvarande 4 kap. 9 §

bestämmas så som om lian på en gång varit lagförd för brotten. Denna re­

gel har upptagits i förevarande paragraf, som emellertid begränsar dess till-

lämpning till fall då svårare straff än böter ålagts genom den första domen

samt även de nyupptäckta brotten finnas förskylla sådant straff. För stånd­

punkten att från tillämpningen undantaga bötesbrott kunna åberopas flera

skäl av såväl teoretisk som praktisk natur, vilka sammanhänga med enhets-

straffets införande. Rörande den närmare innebörden av dessa skäl torde

få hänvisas till betänkandet. Förslagets ståndpunkt har ej föranlett någon

erinran i de avgivna yttrandena.

Då någon, som dömts till straff för ett brott, efter domen men innan straf­

fet till fullo verkställts förövat nytt brott, gäller för närvarande enligt 4 kap.

10 § strafflagen särskilda konkurrensregler, vilka innebära att straffen skola

kumuleras med iakttagande av viss reduktion. Örn sådant s. k. sammanträf­

fande av straff upptogos i strafflagskommissionens år 1923 framlagda förslag

till strafflag, allmänna delen, i särskilt kapitel ett flertal stadganden av gan­

ska invecklad natur. Bland annat för att göra dylika stadganden obehövliga

synes det vara till avsevärd fördel att, såsom de sakkunniga nu föreslagit, ut­

vidga enhetsstraffets tillämplighetsområde att omfatta jämväl brott som

förövats efter den första domen. Förslag i sådan riktning framställdes redan

inom straff lagskommissionen av två ledamöter. De anmärkningar som i några

yttranden riktats mot ifrågavarande bestämmelse synas ej böra föranleda

ändring därav. Sålunda torde hänsyn till straffdoms rättskraft ej böra ut­

göra hinder mot förslagets antagande, och påståendet att förslaget skulle vara

ägnat att försvaga straffhotet vid villkorlig dom synes icke befogat. Ej heller

i övrigt torde förslaget böra väcka betänklighet ur processuell eller kriminal-

politisk synpunkt. Däremot lärer det av allmänpreventiva skäl icke vara till­

rådligt att generellt utsträcka regeln örn enhetsstraff så långt, att den kom­

mer att avse även brott som förövas efter det verkställigheten av ålagt straff

börjat.

Om någon, som avtjänat frihetsstraff för ett brott, på en gång lagföres dels

för brott som han förövat före straffverkställighetens början och dels för

senare begånget brott, skulle enligt vad nu anförts särskilt straff alltid åläg­

gas för sistnämnda brott. Förslaget innehåller emellertid ett stadgande enligt

vilket i sådant fall även detta brott får inbegripas under ett gemensamt straff.

Denna bestämmelse, vars lämplighet blivit ifrågasatt i några yttranden,

synes bland annat vara ägnad att motverka att bestraffningen blir beroende

av tillfälliga omständigheter. Härvid kan erinras om sådana fall då någon

begått en serie grövre brott, mellan vilka kommit verkställighet av ett kor­

tare frihetsstraff för ett brott, kanske av helt annat slag. Det torde då ofta

vara mest överensstämmande med förslagets allmänna grunder att gemen­

samt straff utmätes för hela den föreliggande brottsligheten. Bestämmelsen

har därför funnits böra bibehållas, dock med en ändring i avfattningen av

huvudsakligen redaktionell innebörd.

Det av Göta hovrätt framställda förslaget rörande möjlighet till straff-

nedsättning i vissa fall då förevarande paragraf icke är tillämplig har ej

ansetts böra biträdas. Med hänsyn till att brott som äga gemenskap regel­

mässigt torde bli föremål för gemensam lagföring, synes den väckta frå­

gan ej vara av större praktisk betydelse. Örn i något fall tillämpningen av

de vanliga bestraffningsreglerna skulle leda till resultat som anses stötande,

lära domstolarna kunna korrigera detta vid straffmätningen. Ej heller har

upptagits den från annat håll framförda tanken att reduktion vid samman­

träffande av flera bötesstraff borde föreskrivas. Att beträffande bötesstraff

genomföra en reglering svarande mot den som med avseende å svårare straff

föreslås i 4 §, synes ej lämpligen kunna ifrågakomma. Och en enkel meka­

nisk regel örn begränsning av den bötessumma som högst finge på en gång

uttagas skulle uppenbarligen leda till otillfredsställande »konsekvenser i

många fall då böterna genom flera domar ålagts för upprepade förseelser.

På sätt i vissa yttranden föreslagits har i paragrafen uttryckligen angivits

att densamma ej må tillämpas med mindre den tidigare straffdomen vunnit

laga kraft. I

I i § av de sakkunnigas förslag upptogs en bestämmelse enligt vilken straff

för brott som är belagt med straffarbete på viss tid skulle kunna nedsättas

till hälften av eljest stadgad minsta strafftid, dock ej under två år, såframt

den brottslige vid domens meddelande ännu ej till fullo avtjänat sådant straff

av längre varaktighet än två år, som ålagts honom för annat brott. En ytter­

ligare förutsättning för denna nedsättning var att å brotten ej skulle följa

gemensamt straff.

Beträffande detta stadgande har Svea hovrätt yttrat att dess sakliga värde

syntes tvivelaktigt, varför hovrätten ifrågasatte huruvida icke stadgandet,

som hörde till de mest svårtillgängliga i förslaget, kunde utgå till vinnande

även av önskvärd förenkling i kapitlet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

53

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Departements-

chefen.

Göta hovrätt har anmärkt att en tillämpning av bestämmelsen skulle i vissa

fall leda till otillfredsställande resultat. Hovrätten har därom anfört följande:

Därest exempelvis det tidigare ådömda straffet bestämts till obetydligt

över två år, medan straffminimum för det eller de brott, som äro under be­

dömande, är högt, exempelvis sex år eller därutöver, skulle en tillämpning

av bestämmelsen medföra, att straffet för dessa brott kunde nedsättas så

lågt, att den för alla brotten sammanlagda strafftiden understege det högsta

straffminimum och således ej ens uppginge till den i 2 § för där avsedda

fall bestämda lägsta strafftiden. Även örn hänsyn tages till att ifrågavaran­

de bestämmelse är fakultativ, torde all anledning saknas att möjliggöra en

så betydande strafflindring. Bestämmelsen synes även olämplig på grund

av de otillfredsställande resultat, som uppkomma i vissa gränsfall. Om till

exempel en person, som börjat avtjäna straffarbete i två år en månad, be­

går ett brott, varå skall följa straffarbete i minst åtta år, skulle detta mini­

mum kunna sänkas till fyra år, varigenom sammanlagda strafftiden kunde

bliva sex år en månad. Ändras nyssnämnda exempel så, att det först ådöm­

da straffet antages utgöra straffarbete i två år, är någon reduktion icke möj­

lig utan skola straffen sammanläggas till straffarbete i minst tio år. Vidare

synes det betänkligt att låta en sådan processuell tillfällighet som dagen för

meddelandet av utslag i det senare målet vara avgörande för huruvida möj­

lighet till strafflindring skall stå den dömde till buds.

Jämväl i andra yttranden har nu ifrågavarande bestämmelse blivit före­

mål för erinringar i sakligt och formellt hänseende.

Av de sakkunnigas motivering framgår att med förevarande stadgande

örn strafflindring avsetts vissa utpräglade fall då —- i avsaknad av dylik

bestämmelse — sammanlagda strafftiden skulle bliva längre än som kan

anses överensstämma med grunderna för begränsningen överhuvud av de

tidsbestämda straffens varaktighet. Att sådana fall måste bliva mycket säll­

synta förefaller uppenbart, detta icke minst med hänsyn till möjligheten att

i stället för straff kan åläggas förvaring eller internering. Motiven för stad­

gandet synas ock giva vid handen, att prövningen huruvida straffnedsättning

i visst fall borde medgivas måste ske efter andra synpunkter än dem som

eljest anläggas av domstolarna vid straffmätning. Närmast skulle prövnin­

gen bliva att likställa med den som sker vid benådning. På grund härav

och med hänsyn även till de sakliga erinringar som kunna riktas mot stad­

gandet har det ansetts icke böra bibehållas.

4 §•

I paragrafen ha sammanförts vissa stadganden vilka i sakkunnigförslaget

hade upptagits i 5 § första stycket, 10 § andra stycket och 11 §. Bestäm­

melserna avse vad sakkunnigförslaget betecknat såsom förening av straff,

nämligen att i samband med verkställigheten gemensamt straff, i enlighet

med gx-undsatserna i 3 §, bestämmes för brott, för vilka särskilda straff

ådömts. Sådan förening av straff skall verkställas av domstol.

I fråga örn forum för ärende angående förening av straff har Svea hovrätt

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

55

funnit det knappast vara riktigt att, på sätt de sakkunniga föreslagit, dylik

fråga skulle kunna hänskjutas till underrätt i orten där den dömde finnes

jämväl i det fall att denna domstol stöde helt främmande för de mål örn

vilka vore fråga. Styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar har an­

fört att framställning örn förening av straff endast borde få ske hos domstol

som handlagt något av målen; beslutet i ärendet innefattade en straff mät­

ning och det vore därför önskligt att domstolen ägde den mera omedelbara

kännedom om den tilltalade och hans förhållanden som den föregående

handläggningen av någotdera målet medförde. Styrelsen har tillika påpe­

kat att, enär den tilltalade ej behövde inställa sig, det vore av ringa betydelse

huruvida den dömde vistades å den plats där domstolen hade sitt säte. Ut­

talanden i nu angiven riktning ha gjorts även i andra yttranden.

Av Överståthållarämbetet har anmärkts att förslaget ej innehölle någon

anvisning om vilken åklagare som skulle göra framställning örn förening av

straff. Länsstyrelsen i Uppsala län har uttalat att Konungens befallnings-

havande genom att anmoda viss åklagare att göra sådan framställning skulle

komma att inverka på valet av domstol. Liknande erinringar ha framställts

av länsstyrelsen i örebro län.

Beträffande föreslagen bestämmelse att beslut om strafförening ej skulle

få meddelas utan att den dömde bereus tillfälle att inkomma med yttrande,

har Svea hovrätt ifrågasatt huruvida ej undantag från denna regel borde

stadgas för det fall att vetskap saknades var den dömde uppehölle sig. I

samband härmed har hovrätten yttrat att ett följdriktigt genomförande av

den ordningen, att den tilltalade ej behövde höras personligen, måhända

krävde någon jämkning av 27 kap. 15 § sista stycket rättegångsbalken.

Det synes erforderligt att bestämmelser av angivet slag meddelas, vilka Dep^^nls'

möjliggöra rättelse i fall då särskilda straff blivit ålagda, ehuru enligt de i

3 § innefattade principerna gemensamt straff bort följa. Den grundläggan­

de bestämmelsen härom har underkastats formell omarbetning, varjämte

även andra redaktionella jämkningar vidtagits. I sak har ändring skett be­

träffande forum för ärende örn förening av straff. De sakkunniga ha före­

slagit att sådant ärende skall upptagas av den domstol som först avgjort

det mål vari det svåraste straffet ålagts, eller om det finnes lämpligare, av

domstol som avgjort annat av målen eller allmän underrätt i den ort där

den dömde finnes. Behovet att såsom forum använda domstolen i den döm­

des vistelseort, även då denna ej handlagt något av malen, torde vara jäm­

förelsevis ringa, och då en dylik forumbestämmelse otvivelaktigt, pa sätt i

yttrandena erinrats, är förenad med vissa olägenheter, har bestämmelsen

härom uteslutits. Med hänsyn till att skäl knappast torde föreligga att i la­

gen angiva någon huvudregel beträffande valet av forum mellan de dom­

stolar som handlagt målen i första instans, har i paragrafen allenast stad­

gats att framställning örn förening av straff skall ske hos första domstol i

något av målen. Den tveksamhet som enligt yttrandena yppats rörande v il-

56

ken åklagare som har att göra dylik framställning torde till följd av nu om­

nämnda ändringar ej längre kvarstå. Anmärkningen att länsstyrelsen erhål­

ler inflytande pa valet av domstol får mindre betydelse, örn valfriheten på

angivet sätt inskränkes. En jämkning har vidtagits i ordalagen till utmär­

kande av att länsstyrelsen, som numera ej är åklagarmyndighet, icke kan

träffa ett för åklagaren formellt bindande beslut i forumfrågan.

Beträffande Svea hovrätts erinran att kommunikation med den dömde i

ärende om strafförening ej borde fordras därest han vistas på okänd ort,

bör framhållas att så länge den dömdes vistelseort är obekant, någon straff­

verkställighet icke kan äga rum och att följaktligen behovet att under dy­

lika omständigheter anordna förening av straff torde vara ringa. Denna

erinran har därför ej funnits böra föranleda ändring i förslaget. Någon så­

dan jämkning av ordalagen i 27 kap. 15 § tredje stycket rättegångsbalken,

som hovrätten ifrågasatt, torde ej vara nödig med hänsyn därtill att den i

nämnda lagrum intagna regeln om förhör i brottmål med den tilltalade

personligen icke gäller i fall då hans närvaro vid muntligt förhör uppen­

barligen är utan betydelse för målets avgörande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

5 §.

Paragrafen innehåller vissa särskilda regler om bortfallande och sam­

manläggning av straff vid sammanträffande. Den motsvarar 5 § andra

stycket, 6 § första stycket och 10 § första stycket i de sakkunnigas förslag.

Med anledning av föreskrift i förslaget att beslut rörande straffsamman­

läggning skall meddelas av Konungens befallningshavande, har länsstyrelsen i

Stockholms län ifrågasatt huruvida ej befattningen med sådana frågor borde

överflyttas till domstol på samma sätt som i fråga örn bötesförvandling skett

genom 1937 års lag om verkställighet av bötesstraff.

D ejlart emerits Bortsett från vissa jämkningar som närmast äro av redaktionell art över-

chef

^

M

ensstamma stadgandena i denna paragraf med motsvarande bestämmelser i

de sakkunnigas förslag. Dock ha vissa föreskrifter i 11 § sistnämnda för­

slag rörande verkställighet av sammanträffande straff ansetts överflödiga i

vad de avsågo straffsammanläggning och ha förty ej medtagits. Tillräck­

liga skäl att överflytta befattningen med ifrågavarande ärenden till domstol

har ej ansetts föreligga.

De sakkunniga hade i 6 § andra stycket upptagit en hänvisning till av dem

föreslagna stadganden i 9 § lagen den 9 april 1937 om verkställighet av bö­

tesstraff och 37 § strafflagen för krigsmakten. Hänvisningen har utgått enär

de avsedda stadgandena ej bibehållits.

6

§•

Paragrafen motsvaras i sakkunnigförslaget av de i 2 och 7 §§ intagna fö­

reskrifterna örn de normer efter vilka straff i en straffart skall anses mot­

svara straff i annan straffart.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

57

Den av de sakkunniga föreslagna regeln för beräkning av lägsta och hög­

sta gemensamma straff i dagsböter, där något av brotten är belagt med bö­

ter omedelbart i penningar, har föranlett anmärkningar i åtskilliga yttran­

den. Enligt denna regel skall bötesbelopp i penningar anses lika med så

många dagsböter som efter dagsbotens belopp, dock minst fem kronor, där­

emot svara. Mot bestämmelsen har erinrats att en annan norm för jämfö­

relsen funnes stadgad beträffande böters förvandling till fängelse och att den­

na olikhet lätt kunde leda till felaktighet i lagtillämpningen. Vidare har an­

märkts att på grund av bestämmelsen straffskalan på ett mindre lämpligt

sätt bleve beroende av brottslingens ekonomi; i några yttranden har gjorts

gällande att regeln innebure ett opåkallat gynnande av dem för vilka dags-

boten fastställes till högt belopp.

Med hänsyn till de grundsatser som enligt 2 § skola gälla beträffande mi-

Departements-

nimum och maximum för gemensamt straff synes en regel om jämförelse che!en-

mellan dagsböter och penningböter svårligen kunna umbäras. Den anmärk­

ning som i vissa yttranden riktats mot de sakkunnigas regel, att den skulle

gynna bötfällda med högre dagsbot, synes icke äga fog. Regeln har emel­

lertid icke ansetts böra bibehållas oförändrad. Dess tämligen invecklade

beskaffenhet skulle antagligen komma att föranleda svårigheter i tillämp­

ningen. Därtill kommer att den till sin konstruktion betydligt skiljer sig

från de evalveringsregler som för närvarande finnas meddelade i särskilda

böteslagen och i lagen om verkställighet av bötesstraff. En föreskrift mot­

svarande den i 13 § sistnämnda lag har med hänsyn härtill ansetts vara att

föredraga. Mindre tillfredsställande konsekvenser av en sådan regel torde i

praktiken näppeligen behöva befaras.

7 §•

I denna paragraf ha sammanförts bestämmelser angående särskilda straff

för ämbetsmän. Föreskrifter härom voro i sakkunnigförslaget upptagna i

1 och 3 §§.

Mot 1 § i de sakkunnigas förslag har av bland andra Göta hovrätt an­

märkts att formuleringen kunde giva anledning till tvekan huru man borde

förfara vid sammanträffande mellan brott som förskyllde dels straff i allmän

straffart och dels särskilda ämbetsstraff. Det syntes därför önskvärt att

lagtexten omarbetades så att det otvetydigt franninge att ett straff av varje

art skulle ådömas*

Till undanröjande av den otydlighet som enligt nyssnämnda anmärkning

Departements-

vidlåder bestämmelsen om de särskilda ämbetsstraffen i 1 § av sakkunnigför- ch*len-

slaget har ansetts lämpligast att föreskrifter härom upptagas i en särskild

paragraf. I 7 § har angivits under vilka förutsättningar gemensamt ämbets­

straff må åläggas samt uttryckligen stadgats att straff av denna art i andra

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

fall skall ådömas särskilt. På grund av i paragrafen gjord hänvisning skola

1—4 §§ i tillämpliga delar gälla beträffande gemensamt ämbetsstraff.

8

§•

Paragrafen återger gällande föreskrifter örn straffskärpning och har i oför­

ändrat skick överflyttats från sakkunnigförslaget.

Någon bestämmelse svarande mot 9 § i sakkunnig förslaget har ansetts ej

behöva meddelas. Densamma avsåg att från tillämpning av stadgandena örn

gemensamt straff utesluta vissa konkurrensfall som kunna uppkomma efter

det någon dömts till ungdomsfängelse, tvångsuppfostran, förvaring eller in­

ternering.

Övriga ändringar i strafflagen.

Flera lagrum i strafflagen innehålla för närvarande hänvisningar till kon­

kurrensreglerna i 4 kap. Omarbetningen av konkurrensreglerna har nöd­

vändiggjort ändringar av dessa hänvisningar, vilka förekomma i 2 kap. 3

och 4 §§, 10 kap. 9 och 14 §§, 13 kap. 2 §, 19 kap. 21 § samt 25 kap. 18 §.

I 2 kap. 8 § har införts en ny hänvisning till 4 kap., föranledd av att dags­

böternas maximum vid ådömande av gemensamt straff enligt förslaget skall

kunna höjas över 120.

I 25 kap. 15 och 22 §§ ha föreslagits vissa ändringar av huvudsakligen

redaktionell innebörd. I dessa paragrafer stadgas särskild påföljd i fall då

någon dömes till frihetsstraff för brott som avses i paragraferna. Med hän­

syn till att för sådant brott och annat brott kan bliva ådömt gemensamt

straff, har förutsättningen för påföljdens inträdande ansetts böra vara att

brottet emot ifrågavarande lagrum i och för sig finnes förskylla frihetsstraff.

I samband härmed har uteslutits vad i 25 kap. 15 § 2 mom. stadgas angå­

ende påföljd av ovärdighet att i rikets tjänst vidare nyttjas, vilket stadgande

upphört att gälla enligt lagen den 5 juni 1936 örn ändring i vissa delar av

strafflagen.

De sakkunnigas förslag avser i övrigt ändring av 16 kap. 3 § samt 20 kap.

1 och 8 §§ jämte upphävande av 20 kap. 9 §. Rörande dessa ändringar,

vilka delvis föranlett erinringar i yttrandena, må här anmärkas följande.

Med hänsyn till förslagets regler örn gemensamt straff ha de sakkunniga

ansett att 16 kap. 3 § — vari stadgas straff för den som falskeligen angivit

annan för brott med verkan att den tilltalade blev fälld till straff som helt

eller delvis verkställts — borde kompletteras med bestämmelse för det fall

att den tilltalade dömdes jämväl för annat brott än det för vilket han falske­

ligen angivits. Den föreslagna bestämmelsen innebär att straffet för angiva­

ren skall bestämmas efter det straff det falskeligen angivna brottet ensamt

skulle ha förskyllt. Denna bestämmelse har i några yttranden kritiserats ur

den synpunkten att det skulle bliva svårt för domstolen att avgöra vilket

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

59

straff som skulle ålagts för nämnda brott ensamt. Härför fordrades att dom­

stolen: verkställde ny straffmätning beträffande detta brott, vilket vore

ägnat att väcka betänkligheter.

I 20 kap. 8 § föreskrives för närvarande att den, sorn under en lagföring

varder förvunnen att hava å särskilda ställen eller tider förövat snatteri,

skall, där det tillgripnas sammanlagda värde överstiger trettio kronor, straf­

fas för stöld, men att han, om sammanlagda värdet ej går över trettio kro­

nor, skall straffas såsom för fortsatt förbrytelse enligt nuvarande 4 kap. 3 §.

Beträffande föreskriften att flera snatterier under angiven förutsättning skola

bestraffas som stöld ha de sakkunniga uttalat att — enär den föreslagna 3

§ i 4 kap. begränsats att gälla endast brott som förskyllde svårare straff än

böter -—- tillämpning av föreskriften om stöldstraff ofta ej kunde ske då

snatterier bleve föremål för särskilda lagföringar, varför brottens verkan i

iterationshänseende kunde bliva olika allteftersom den brottslige lagfördes

för brotten på en gång eller vid skilda tillfällen. För undvikande av sådana

konsekvenser föreslogs den ändringen i 20 kap. 8 §, att brotten skulle be­

dömas som snatteri även om det tillgripnas sammanlagda värde överstigit

trettio kronor. I sådant fall skulle emellertid maximistraffet för flera snat­

terier vara straffarbete i ett år, medan det eljest skulle stanna vid fängelse

i ett år.

I fråga örn de sistnämnda ändringsförslagen bar Göta hovrätt anmärkt att

enligt desamma ansvar för stöld vore uteslutet, såvida ej vid varje särskilt

tillfälle tillgripits gods eller penningar till värde överstigande trettio kronor,

även om sammanlagda värdet vore betydligt högre. I iterationshänseende

kunde detta enligt hovrättens mening ej anses tillfredsställande, särskilt vid

jämförelse med fall då vad som tillgripits vid ett enstaka tillfälle allenast

obetydligt överstigit trettio kronor. I samma riktning lia uttalat sig Överståt­

hållarämbetet samt rådhusrätterna i Malmö, Halmstad och Eskilstuna.

Enligt 20 kap. 9 § gäller att den som å särskilda ställen eller tider begått

stöld eller inbrott, eller sådant brott och snatteri, samt på en gång lagföres

därför, skall straffas efter ty i nuvarande 4 kap. 3 § sägs, därvid straffet må

förböjas till straffarbete i ett år utöver den för det svåraste fallet bestämda

högsta strafftiden. De sakkunniga ha ej funnit tillräckliga skäl föreligga att

för ifrågavarande fall medgiva undantag från de allmänna reglerna i försla­

gets 4 kap. 2 § örn maximum för gemensamt straff. På grund härav har

föreslagits att 20 kap. 9 § skall upphöra att gälla.

Ändringen av 20 kap. 8 § och upphävandet av 20 kap. 9 § har föranlett

de sakkunniga att i 1 § samma kapitel vidtaga viss formell ändring.

Det föreslagna tillägget till 16 kap. 3 § utgör en konsekvens av enhetsstraf-

fets införande och synes ej vara ägnat att i praktiken vålla någon egentlig

olägenhet. Tillägget bär fördenskull bibehållits.

Ändringsförslaget beträffande 20 kap. 8 § har enligt de sakkunnigas moti­

vering sin grund i önskan att förhindra att processuella tillfälligheter bliva

Departement*-

chefen.

60

Kungl Maj:ts proposition nr 191.

avgörande för huruvida någon, som begått flera snatteri, vid återfall skall

dömas för snatteri eller för stöld. Emellertid är, såsom framgår av nyss­

nämnda yttranden, de sakkunnigas förslag i vissa hänseenden behäftat med

brister som i de särskilda fallen måhända kunna te sig mera stötande än

att förhöjt straff för eventuellt upprepad brottslighet kunde komma att ute­

bli. Det är nämligen att märka att åberopade processuella tillfälligheter icke

kunna verka i skärpande riktning. På grund av vad sålunda anmärkts och

med hänsyn även till att särskild utredning för närvarande pågår rörande

en reformering av lagstiftningen om förmögenhetsbrotten, synas övervägan­

de skäl tala för att i detta sammanhang ej vidtagas andra ändringar än så­

dana som erfordras för att bringa 20 kap. 8 § till överensstämmelse med försla­

get i övrigt. Detta torde också gälla beträffande de i 20 kap. 9 § för närvarande

upptagna stadgandena rörande straff för flera stölder m. m., vilka enligt de

sakkunnigas förslag skulle helt upphävas. Nu nämnda konkurrensreglers

anslutning till det föreslagna 4 kap. har funnits enklast kunna uppnås ge­

nom att gällande hänvisningar till bestraffningsreglerna vid fortsatt brott er­

sättas med föreskrifter att straffen för flera tjuvnadsbrott skola bestämmas

efter den straffsats som är stadgad för enkelt brott. Till följd av dessa av­

vikelser från sakkunnigförslaget har 20 kap. 1 § kunnat lämnas orubbad.

De övriga ändringar i strafflagen som föreslagits av de sakkunniga ha

funnits böra godkännas. Stadgandena i 25 kap. 15 § andra stycket lia kom­

pletterats med föreskrift om ådömande av sådan påföljd som omtalas i

första stycket av samma paragraf.

Övergångsbestämmelserna.

I fråga om övergångsbestämmelserna till ändringarna i strafflagen ha några

sakliga avvikelser från sakkunnigförslaget icke funnits påkallade såvitt an­

går de stadganden som upptagits under punkterna 1, 2, 3 första stycket och 4.

Den i punkt 3 andra stycket upptagna föreskriften om sammanläggning

av straff har ansetts kunna uteslutas, enär vad däri upptagits bör gälla även

utan särskild bestämmelse.

Den i punkt 5 upptagna bestämmelsen — med avseende å tvångsupp-

fostran, som ådömts enligt 5 kap. 3 § i dess lydelse före lagen den 13 mars

1937 om ändrad lydelse av samma lagrum, ävensom förvaring och interne­

ring, vartill dömts enligt lagarna den 22 april 1927 örn förvaring av för­

minskat tillräkneliga förbrytare och om internering av återfallsförbrytare —

har i likhet med det motsvarande stadgandet i förslagets 4 kap. 9 § ansetts

kunna utgå.

I punkt 6 ha de sakkunniga föreslagit en undantagsbestämmelse beträf­

fande brott mot tryckfrihetsförordningen av innebörd att reglerna i 4 kap. 2

§ om maximum för gemensamt bötesstraff ej skulle äga tillämpning vid be­

stämmande av straff för dylika brott, ändå att enligt tryckfrihetsförordnin­

gen brotten skulle straffas enligt allmän lag eller författning. Ifrågavarande

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

61

bestämmelse har funnits böra uteslutas. Den har synts överflödig med hän­

syn därtill att strafflagens konkurrensregler icke torde kunna tillämpas å

tryckfrihetsbrott i den mån dessa bestämmelser direkt strida mot tryckfri­

hetsförordningen, vilket är fallet med den i förevarande punkt åsyftade be­

stämmelsen i 4 kap. 2 § om maximum för böter som ådömas omedelbart i

penningar.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 10 kap. 21 § rättegångsbalken.

Huvudregeln i 10 kap. 21 § rättegångsbalken innebär att brottmål skola

handläggas och avdömas av domstolen i den ort där brottet förövats. Då

någon begått flera brott, är emellertid denna regel underkastad väsentliga

inskränkningar genom bestämmelserna i lagen den 22 februari 1924 angå­

ende domstols behörighet i fråga om upptagande av vissa brottmål. Även

om brotten begåtts inom olika domstolars domvärjo, få de enligt denna lag

i stor utsträckning upptagas vid en och samma domstol. När 1924 års lag

icke är tillämplig, skall det i 10 kap. 21 § rättegångsbalken stadgade förvis-

ningsförfarandet användas, med visst undantag beträffande ringa brott.

Såsom följd av de föreslagna nya konkurrensreglerna ha de sakkunniga

ansett ändring erforderlig beträffande bestämmelserna i 10 kap. 21 § rätte­

gångsbalken örn förvisningsförfarandet. Enligt detta lagrum skall i fråga

örn ringa brott förvisning ske med undantag för fall då alla brotten äro ringa

och tillika av olikartad beskaffenhet. Förslaget innebar att förvisning be­

träffande ringa brott skulle äga rum om brotten ägde gemenskap med var­

andra. I övrigt ändrades lagrummets lydelse i enlighet med stadgandet i

3 mom. kungörelsen den 18 december 1823 angående ändring av 10 kap.

21 § rättegångsbalken samt huru förhållas bör, då emot redan dömde per­

soner yppas brott, varom rannsakning tillförene icke varit anställd. Stad­

gandet i 1823 års kungörelse föreslogs i samband därmed skola upphävas.

I yttrande av häradshövdingen i Norra och Södra Vedbo domsaga har

gjorts gällande att det vore en nära nog nödvändig konsekvens av reglerna

örn gemensamt straff för den som på en gång tilltalats för flera brott, att

brotten alltid handlades och avgjordes av en och samma domstol.

Stationskrigsrätten i Stockholm har anfört att upphävandet av stadgan­

det i 3 mom. av 1823 års kungörelse skulle föranleda tvivelsmål beträffande

den fortsatta giltigheten av förordningen den 6 februari 1849, däri förklaras

att stadgandet skulle tillämpas även i det fall att en person, jämte det han

begått förbrytelse hörande till allmän domstol, tillika blivit ställd under till­

tal för brott som bör upptagas vid krigsdomstol.

Ett konsekvent genomförande av principen örn enhetsstraff för samman­

träffande brott förutsätter att brotten genom processrättsliga anordningar

kunna göras till föremål för enhetligt bedömande. Att i detta sammanhang

påbjuda fullständig processuell enhetlighet för samtliga fall av flerfaldig

Departements­

chefen.

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Departements­

chefen.

brottslighet synes dock ej vara lämpligt. Såsom de sakkunniga anfört

möter det ej hinder att rannsakningen örn varje brott får ske vid dess van­

liga forum, om allenast straffets utmätande göres av en och samma dom­

stol för alla brotten. På grund härav och med hänsyn även till att hithö­

rande spörsmål lämpligen böra lösas i samband med en allmän rättegångs-

reform, torde någon omarbetning av gällande regler örn forum i brottmål

icke nu böra ifrågakomma. De sakkunnigas ändringsförslag beträffande nu

ifrågavarande lagrum har i huvudsak ansetts böra godtagas. Viss jämkning

har dock föranletts av att i 4 kap. 1 § strafflagen införts generellt medgi­

vande att ådöma bötesstraff särskilt. Såsom konsekvens därav har det i

fråga örn mindre brott ansetts kunna få ankomma å domstolens prövning

huruvida förvisning bör äga rum.

Den i ett yttrande gjorda erinran beträffande giltigheten, efter nu före­

slagna ändringar, av förordningen den 6 februari 1849 har ej synts äga fog,

då 10 kap. 21 § rättegångsbalken lärer gälla jämväl i förhållandet mellan

krigsdomstol och allmän domstol.

Förslaget till lag örn ändring i lagen den 24 september 1931 angående

dagsböter utom strafflagens område (särskild böteslag).

I yttranden av Överståthållarämbetet och styrelsen för föreningen Sveriges

stadsfiskaler har anmärkts att beträffande fördelning av böter vilka ådömts

som gemensamt straff för flera brott erfordrades närmare bestämmelser än

den av de sakkunniga föreslagna, att domstolen skulle förordna örn fördel­

ningen efter brottens beskaffenhet.

Med anledning av de avvikelser från sakkunnigförslaget som skett beträf­

fande 4 kap. 1 § strafflagen har en formell omarbetning verkställts av de

föreskrifter om särskilda bötesstraff, vilka enligt de sakkunnigas förslag skul­

le intagas såsom en ny paragraf i förevarande lag. Den föreslagna bestäm­

melsen om bötesfördelningen i fall då böter åläggas såsom gemensamt straff

har i sak lämnats oförändrad. Att meddela mera ingående föreskrifter örn

fördelningen har ej ansetts nödvändigt eller ens möjligt. Nu omnämnda be­

stämmelser ha funnits lämpligen kunna upptagas såsom 2 § i lagen. Vad i

2 § för närvarande föreskrives om maximering av åklagares andel i dagsbö­

ter lärer nämligen kunna uteslutas med hänsyn till stadgandena i lagen den

10 februari 1933 om ändrade bestämmelser i vissa fall rörande fördelning

av böter m. m. I den av de sakkunniga föreslagna ändrade lydelsen av sär­

skilda böteslagens rubrik har vidtagits en jämkning, enligt vilken rubriken

skulle komma att bliva 'lag med vissa bestämmelser om bötesstraff utom

strafflagens område (särskild böteslag)’. Särskild övergångsbestämmelse i

anledning av ifrågavarande lagändringar har synts ej vara erforderlig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

63

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 9 april 1937

örn verkställighet av bötesstraff.

8

§.

Enligt nuvarande lydelsen av denna paragraf må förvandling ej ske av

böter understigande 5 dagsböter eller 25 kronor omedelbart i penningar. Då

flera bötesstraff sammanträffa skall vad sålunda stadgas gälla de särskilda

straffen. I anledning av införandet av enhetsstraff har, på sätt de sakkun­

niga föreslagit, sådan ändring i paragrafen synts påkallad att böter, vilka

ådömts som gemensamt straff, ej må förvandlas med mindre straffet över­

stiger 10 dagsböter eller 50 kronor i penningböter.

9 §•

Enligt sakkunnigförslaget skulle till denna paragraf fogas ett nytt stycke

av innehåll att, om bötfälld skulle undergå fängelse eller straffarbete i mer än

två år i följd, förvandling ej finge ske av böter som ådömts innan han fri­

givits från straffanstalten. Förvandlingsstraff som redan ålagts men ej

verkställts skulle förfalla. Liknande regler ha de sakkunniga föreslagit be­

träffande disciplinstraff enligt strafflagen för krigsmakten.

Svea hovrätt har funnit lämpligheten av ifrågavarande bestämmelser böra

tagas under förnyad prövning.

Till stöd för sitt förslag att förvandlingsstraff i vissa fall skulle bortfalla

Departements­

vid sammanträffande med annat frihetsstraff ha de sakkunniga anfört, att cheten-

det näppeligen borde anses föreligga något intresse av att låta dessa kortva­

riga straff bidraga till höjning av strafftiden, då frihetsstraff omedelbart

ådömts på längre tid än två år; en särskild beräkning av förvandlingsstraff

i sådana fall framstode ofta såsom en onödig subtilitet. Vad de sakkunniga

sålunda anfört torde visserligen i och för sig ej sakna fog. A andra sidan

torde emellertid gälla att verkställighet av förvandlingsstraffet i avsedda fall

icke är förenat med några olägenheter samt att vid tillämpning i praxis av de

föreslagna reglerna skulle uppkomma avsevärda svårigheter, övervägande

skäl lia synts tala för att ej upptaga de sakkunnigas förslag på denna punkt.

I enlighet härmed har 9 § lämnats orubbad.

13 §.

I anledning av det i 4 kap. 2 § strafflagen föreslagna stadgandet, att böter

som gemensamt straff för flera brott må sättas till högst 180 dagsböter, har

förvandlingsskalan i enlighet med sakkunnigförslaget ändrats så, att 180

dagsböter komma att svara mot förvandlingsstraffets maximum, 90 dagars

fängelse, vilket enligt nuvarande skala motsvarar 150 dagsböter.

14 och 18 §§.

Dessa paragrafer innehålla konkurrensregler för fall då flera bötesstraff

skola förvandlas och då flera förvandlingsstraff sammanträffa. De av de

sakkunniga föreslagna ändringarna lia delvis föranletts av ändringsförslag

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

rörande lagen om villkorlig straffdom, vilka av skäl som i det följande

skola angivas ej funnits böra upptagas i detta sammanhang. Emellertid

synes vidtagandet av ändringar i förevarande paragrafer av föreslagen in­

nebörd utgöra förutsättning för att en tillfredsställande reglering skall kuli­

na ernås av vissa konkurrensfall som kunna uppkomma vid tillämpning

av villkorlig dom. Förslag till revision av detta institut har framlagts av

särskilda sakkunniga i ett den 2 november 1937 avgivet betänkande (Statens

off. utredn. 1937:38). Såsom framgår av detta betänkande har vid försla­

gets utarbetande blivit förutsatt att nu ifrågavarande ändringar i bötesverk-

ställighetslagen komma till stånd. På grund av vad sålunda anförts och

med hänsyn till de skäl, som i övrigt anförts till stöd för dessa ändringar

torde förslag böra framläggas härom. Vissa ändringar i de sakkunnigas

förslag ha vidtagits för underlättande av bestämmelsernas tillämpning. Så­

lunda har i 14 § andra stycket om nedsättning av förvandlingsstraff skett

en jämkning som medför att vid förvandling hänsyn icke behöver tagas till

tidigare ålagda förvandlingsstraff med mindre de äro verkställda. Härjämte

har i samma stycke intagits föreskrift för vissa fall då anledning till straff-

nedsättning föreligger endast beträffande ett eller några av de bötesstraff

som skola förvandlas. Till följd av dessa ändringar har nuvarande lydelsen

av 18 § första stycket kunnat bibehållas med en mindre jämkning. I övrigt

ha i 18 § införts bestämmelser svarande mot dem som föreslagits av de

sakkunniga, med det undantag att föreskrift icke ansetts erforderlig rörande

omedelbar verkställighet av sådana beslut som i paragrafen avses.

26 och 27 §§.

Den av de sakkunniga i 26 § andra stycket upptagna övergångsbestäm­

melsen har synts vara obehövlig, och de i övrigt framställda ändringsför­

slagen ha ansetts böra förfalla till följd av den ståndpunkt som intagils

beträffande 9 § samt 14 § och 18 §§. Ifrågavarande paragrafer skola i enlig­

het härmed ej undergå någon ändring.

Förslaget till lag olli ändring i vissa delar av lagen den 28 juni 1918

angående villkorlig straffdom.

En omläggning av strafflagens konkurrensregler enligt de föreslagna prin­

ciperna nödvändiggör ändringar även beträffande konkurrensbestämmelserna

i lagen angående villkorlig straffdom. Jämte det de sakkunniga föreslagit

sådana följdändringar ha de dessutom i sitt förslag behandlat vissa vid till-

lämpningen av nämnda lag uppkommande spörsmål, vilka äro fristående i

förhållande till konkurrenslagstiftningen i övrigt. Sedan förslaget framlagts

hava, såsom nyss omnämnts, inom justitiedepartementet tillkallade sakkun­

niga för revision av lagstiftningen om villkorlig dom avlämnat betänkande

med förslag i detta ämne. Detta förslag, i vilket sist berörda spörsmål jämväl

behandlats, har remitterats för yttrande till vissa myndigheter m. fl. Det

har under sådana förhållanden ansetts lämpligt att i detta sammanhang icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

65

vidtagas andra ändringar beträffande föreskrifterna om villkorlig dom än så­

dana som omedelbart föranledas av konkurrenslagstiftningens revision. I en­

lighet härmed har de sakkunnigas förslag blivit omarbetat såvitt angår 11 och

12 §§ i lagen angående villkorlig straffdom, varjämte vissa jämkningar skett

beträffande 1, 13, 14 och 18 §§. Den i samband med 1937 års lagstiftning örn

bötesverkställigheten införda 12 a §, vilken enligt de sakkunnigas förslag skul­

le upphävas, har bibehållits. I sak överensstämmer det omarbetade förslaget

i stort sett med de sakkunnigas förslag såvitt detta avsåg nödvändiga följd­

ändringar till konkurrenslagstiftningen. Rörande de särskilda paragraferna

må anföras följande.

1 §•

Enligt de sakkunnigas förslag skulle bestämmelserna i 1 § tredje stycket

i dess lydelse enligt lagen den 9 april 1937 upphävas, enär desamma bleve

överflödiga på grund av föreslagna ändringar i strafflagen för krigsmakten.

I yttrande över förslaget har krigsrätten vid Upplands regemente, med in­

stämmande av krigshovrätten, riktat erinran mot att reglerna om gemensamt

straff i vissa fall medförde att villkorlig dom ej kunde beviljas. Rörande

denna fråga har anförts i huvudsak följande:

Enligt 1 § lagen angående villkorlig straffdom kan villkorlig dom ej be­

viljas där straff ådömes för brott för vilket straff är utsatt i strafflagen för

krigsmakten, i annat fall än då straffet ådömes efter 8 kap. i sistnämnda

lag. Örn ett sådant brott, som i och för sig förskyller disciplinstraff, sam­

manträffar med brott mot allmän lag eller 8 kap. strafflagen för krigsmak­

ten, vilket förskyller fängelse eller straffarbete, kan enligt nuvarande lag

sistnämnda straff ådömas villkorligt medan disciplinstraff ålägges ovillkor­

ligt. Enligt förslaget skall vid dylikt sammanträffande, vilket förekommer

mycket ofta, ett gemensamt straff ådömas för samtliga brotten. Men då detta

straff således är ådömt jämväl för brott, för vilket straff är utsatt i annan

del av strafflagen för krigsmakten än 8 kap., blir resultatet att villkorlig dom

icke kan tillämpas. Det otillfredsställande häruti ligger i öppen dag. Ä

andra sidan vore det lika otillfredsställande att låta den villkorliga domen i

sådant fall omfatta även brott som förskyller disciplinstraff. Här föreligger

alltså ett fall där av hänsyn till en rationell tillämpning av villkorlig dom

gemensamt straff icke passar.

De nuvarande föreskrifterna i tredje stycket av denna paragraf bliva

Departements-

överflödiga i följd av ändringar som föreslås beträffande strafflagen för

krigsmakten. Av skäl som anförts i det nyss återgivna yttrandet har det

emellertid befunnits nödvändigt att ersätta berörda föreskrifter med bestäm­

melse för det fall att någon förskyller disciplinstraff jämte frihetsstraff, i

fråga varom villkorlig dom må brukas. Bestämmelsen innebär att hinder

ej skall anses föreligga mot beviljande av anstånd med frihetsstraffet samt

att, örn anstånd beviljas, disciplinstraffet skall ådömas särskilt.

11 och 12 §§.

Stadgandet ilig första stycket motsvarar nuvarande föreskrifter i 11 §

i den mån dessa avse fall då den villkorligt dömde begår nytt brott som

förskyller fängelse eller straffarbete. Med anledning av den föreslagna 3 §

Bihang till riksdagens protokoll 19.'18. I sand. Nr 191.

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

i 4 kap. strafflagen ha ordalagen något jämkats samt erinran införts att

gemensamt straff skall ådömas under förutsättningar som i nämnda lagrum

angivas, nämligen att genom den villkorliga domen ålagts fängelse eller straff­

arbete.

I 11 § andra stycket har upptagits bestämmelse för ett fall som för när­

varande behandlas i 12 §, nämligen att villkorligt dömd övertygas om annat

brott som begåtts före domen. Med hänsyn till det innehåll som givits 4 kap.

3 § strafflagen har bestämmelsen kunnat begränsas till fall då fängelse eller

straffarbete ådömts samt jämväl det nyupptäckta brottet förskyller sådant

straff. I övrigt är bestämmelsen i sak överensstämmande med den nuva­

rande.

Föreskrifter rörande de övriga konkurrensfall som nu beröras av 11 och

12 §§ ha sammanförts i den föreslagna 12 §. Dock har på grund av änd­

ringarna i 14 § lagen örn verkställighet av bötesstraff ej erfordrats bestäm­

melse svarande mot den som genom 1937 års lagstiftning införts i 12 §

andra stycket. Därmed avsedda fall komma i stället att omfattas av 12 a §,

vilken såsom förut nämnts lämnats formellt orubbad.

13, 14 och 18 §§.

Ändringarna av dessa paragrafer utgöra följd av ändringsförslagen be­

träffande 11 och 12 §§.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1906

angående villkorlig frigivning.

Bortsett från vissa redaktionella jämkningar överensstämmer förslaget med

de sakkunnigas.

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 15 juni 1935

om ungdomsfängelse.

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 13 mars 1937

om tvångsuppfostran.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 15 och 17 §§ lagen den 18 juni

1937 örn förvaring och internering i säkerhetsanstalt.

Av de sakkunniga framställda ändringsförslag beträffande 2 och 3 §§

lagen om ungdomsfängelse, 2, 3 och 15 §§ lagen om tvångsuppfostran samt

2 och 13 §§ lagen om förvaring och internering i säkerhetsanstalt ha ej

upptagits. I övrigt överensstämma förslagen i huvudsak med motsvarande

av de sakkunniga framlagda förslag.

I ett av länsstyrelsen i Östergötlands lån åberopat yttrande av direktören

vid statens uppfostringsanstalt å Bona har hemställts om sådan ändring av

17 § lagen om tvångsuppfostran, att däri bleve stadgat att förordnande om

tvångsuppfostran skall vara förfallet, därest den som är villkorligt utskriven

från anstalten dömes till frihetsstraff för brott som förövats efter intagandet

i anstalten.

Kunni- Maj.ts proposition nr 191.

De uteslutningar som enligt vad nyss omförmälts skett i förhållande till de

Departements

sakkunnigas ändringsförslag ha föranletts av den omarbetning som ägt rum che1en-

av deras förslag i fråga om villkorlig straffdom. Härav har också följt att

i 20 § lagen om ungdomsfängelse bibehållits nuvarande föreskrift för det

fall att den som erhållit villkorlig dom sedermera dömes till ungdomsfän­

gelse. I övrigt ha allenast några redaktionella jämkningar företagits. Den

i ett yttrande gjorda hemställan om ändring av 17 § lagen örn tvångsuppfost-

ran har sålunda ej ansetts böra vinna bifall. Det spörsmål som berörts i

yttrandet var föremål för uppmärksamhet vid lagens tillkomst 1937 ävensom

vid antagandet år 1935 av lagen örn ungdomsfängelse. Tillräckliga skäl ha

ej ansetts föreligga att nu intaga en annan ståndpunkt till frågan än den

som då godtagits.

Det bör här anmärkas att lagarna örn ungdomsfängelse och om tvångsupp-

fostran skola, jämlikt Kungl. Maj:ts kungörelse den 10 december 1937, träda

i kraft den 1 januari 1938. Beträffande lagen om förvaring och internering

i säkerhetsanstalt lärer kunna förutsättas att den icke kommer att träda i

kraft förrän efter den 1 januari 1939, vilken dag föreslås för ikraftträdandet

av den nya konkurrenslagstiftningen.

67

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 2 och 16 §§ lagen den 22 april

1927 om förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 22 april 1927

örn internering av återfallsförbrytare.

Dessa lagförslag överensstämma med de sakkunnigas förslag. Vissa for­

mella jämkningar ha dock vidtagits.

Förslaget till lag örn ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten.

De i allmänna strafflagen för närvarande meddelade bestämmelserna om

sammanträffande av brott samt om förening eller förändring av straff skola

jämlikt 33 § strafflagen för krigsmakten lända till efterrättelse vid tillämp­

ning av sistnämnda lag, likväl med iakttagande av de ytterligare eller skilj­

aktiga stadganden som däri förekomma. Beträffande brott som förskylla

straffarbete, fängelse eller böter innehåller strafflagen för krigsmakten i hu­

vudsak ej andra särskilda stadganden än sådana som röra sammanträffande

av dylikt brott med brott som förskyller disciplinstraff. Med avseende å

ideell konkurrens föreskrives i 34 § strafflagen för krigsmakten, att vid till-

lämpning av 4 kap. 1 § allmänna strafflagen disciplinstraff ensamt skall

åläggas därest det andra brottet kan försonas med böter. Vidare meddelas i

35 och 36 §§ strafflagen för krigsmakten stadganden örn att disciplinstraff vid

sammanträffande med straffarbete på viss tid eller fängelse skall enligt när­

mare angivna beräkningsgrunder övergå till sådan straffart.

Vad angår brott som förskyller disciplinstraff meddelas i strafflagen för

krigsmakten särskilda bestämmelser som delvis bygga på andra grunder än

G8

stadgande^ i allmänna strafflagen. Den viktigaste av dessa bestämmelser

är den som innefattas i 38 §. Däi' stadgas, att örn någon på en gång över­

tygas om flera förseelser vilka ådraga disciplinstraff, för dessa förseelser

skall bestämmlas ett gemensamt straff. Detta får icke överstiga det i 22 §

för varje slag av arreststraff utsatta högsta mått, nämligen 15 dagar för

arrest utan bevakning och vaktarrest, 10 dagar för skärpt arrest och 6 dagar

för sträng arrest. Dessa maxima komma således att gälla såväl vid enkel som

vid flerfaldig brottslighet. I 39—41 §§ meddelas beträffande disciplinstraff

stadganden motsvarande dem som i fråga örn andra straff äro upptagna i

4 kap. 9 och 10 §§ allmänna strafflagen. Enligt 39 § skall vad i 38 § är stad­

gat örn gemensamt straff lända till efterrättelse jämväl örn någon, sedan disci­

plinstraff blivit honom ålagt, övertygas att förut hava begått annan förseelse,

därå disciplinstraff bör följa. I 40 § föreskrives att där någon, sedan disci­

plinstraff blivit honom ålagt men innan han det till fullo undergått, ånyo

gör sig skyldig till förseelse varå sådant straff bör följa, sistnämnda straff

skall sammanläggas med det förra straffet eller, örn detta var till någon del

verkställt då ny förseelse begicks, med vad av samma straff då återstod,

med iakttagande dock att sammanlagda straffet ej i något fall må över­

stiga vissa maximitider, nämligen 24 dagar för arrest utan bevakning och

vaktarrest, 12 dagar för skärpt arrest och 8 dagar för sträng arrest. Till

de nu nämnda stadgandena i 39 och 40 §§ äro fogade föreskrifter om av-

läkning av straff som redan verkställts. I 41 § stadgas visst undantag från

40 § för den händelse det först ålagda straffet förvandlats till fängelse eller

straffarbete.

I 42 § meddelas vissa särskilda föreskrifter med avseende å förordnanden

om verkställighet av straff. Enligt dessa bestämmelser, som innefatta av­

vikelse från gällande 13 § i 4 kap. allmänna strafflagen, skall förordnande

om sammanläggning av flera disciplinstraff meddelas av vederbörande be­

fälhavare, om förhållandet mellan brotten är sådant som avses i 40 §. I

andra fall skola erforderliga förordnanden örn förening eller sammanlägg­

ning av straff meddelas av krigsöverdomstolen eller av länsstyrelsen.

De sakkunniga lia uttalat att de föreslagna konkurrensbestämmelserna i

allmänna strafflagen i princip borde gälla vid tillämpning av strafflagen

för krigsmakten och således även i fall då disciplinstraff kan följa å ett

eller flera av de sammanträffande brotten. Med avseende å brott som

förskylla disciplinstralf lia emellertid vissa avvikelser funnits erforderliga.

Sålunda har förslagits att brott som är belagt allenast med disciplinstraff

icke skall tågås i beräkning vid bestämmande av maximum för gemensamt

straff, då sådant brott sammanträffar med brott varå kan följa fängelse

eller straffarbete på viss tid. Vidare har föreslagits att, i händelse brott varå

böter kan följa sammanträffar med brott som är belagt med disciplinstraff,

dessa straff skola ådömas jämte varandra, såframt brotten ej förskylla

straff i svårare straffart. Bestämmelser i nu angivna hänseenden lia införts

i 34 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

69

I fråga om bestraffningen av flera förseelser vilka böra beläggas med

disciplinstraff skola enligt 35 § i sakkunnigförslaget nuvarande föreskrifter

i 38 § i sak bibehållas. Däremot ha ej upptagits några bestämmelser sva­

rande mot nuvarande 39—41 §§, vilka enligt förslaget skola upphävas. I

stället ha föreslagits vissa stadganden dels om högsta strafftid vid sam­

manträffande av flera disciplinstraff och dels rörande samtidig bestraff­

ning av flera förseelser. Dessa stadganden ha upptagits i 36 § samt i 186 §

och en ny paragraf, 202 a §. Enligt 36 § skall, då flera disciplinstraff sam­

manträffa, sammanlagda strafftiden ej få överstiga 30 dagar för arrest utan

bevakning och vaktarrest, 15 dagar för skärpt arrest och 10 dagar för sträng

arrest. De föreslagna bestämmelserna i 186 § och 202 a § innebära, att örn

någon begått flera förseelser vilka äro att hänföra till disciplinmål, bestraff­

ning för förseelserna i allmänhet skall åläggas på en gång, samt att om

någon är angiven för sådan förseelse och för brott som tillhör krigsdomstols

upptagande, båda skola liänskjutas till domstolen.

Utöver nyssnämnda bestämmelse örn högsta sammanlagda strafftid lia

i sakkunnigförslagets 36 § upptagits föreskrifter örn strafförvandling då flera

arreststraff av olika slag sammanträffa. I 37 § ha meddelats föreskrifter i

detta avseende för fall då disciplinstraff sammanträffar med annat straff.

De normer efter vilka förvandling i dessa fall skall ske överensstämma med

dem som för närvarande gälla. De sakkunniga ha i 37 § jämväl upptagit en

bestämmelse om bortfallande av disciplinstraff vid sammanträffande med

fängelse eller straffarbete på längre tid än två år. Denna bestämmelse svarar

mot den som beträffande bötesförvandlingsstraff föreslagits i 9 § lagen örn

verkställighet av bötesstraff.

I 38 § sakkunnigförslaget lia upptagits vissa föreskrifter rörande förord­

nanden örn verkställighet av straff. Härutinnan har föreslagits att nuva­

rande bestämmelser i 42 § skola bibehållas såtillvida att det skall ankomma

å befälhavaren att förordna örn sammanläggning av flera disciplinstraff, då

den straffskyldige ej tillika är förfallen till annat frihetsstraff. I andra

fall skola erforderliga beslut örn förening eller sammanläggning av straff

enligt förslaget meddelas av länsstyrelsen i stället för av krigshovrätten; för

det fall att överkrigsrätt är inrättad har nuvarande föreskrift däremot bibe­

hållits.

Såsom följd av omarbetningen av konkurrensreglerna i 4 kap. allmänna

strafflagen och de nu omnämnda ändringarna i strafflagen för krigsmakten

ha de sakkunniga föreslagit flera andra ändringar i sistnämnda lag. Infö­

randet av enhetsstraff har sålunda föranlett en jämkning av redaktionell

innebörd i 20 g, vari meddelas bestämmelser att straff i vissa fall icke skola

verkställas i militärhäkte. Av samma anledning lia i 33 § fjärde stycket

och 90 § skett ändringar beträffande de i dessa lagrum stadgade förutsätt­

ningarna för inträdandet av vissa rättsverkningar. Den närmare innebör­

den av dessa ändringar skall omtalas i det följande. I 64, 71 och 131 gg

nu förekommande hänvisningar till särskilda paragrafer i 4 kap. allmänna

strafflagen och till 34 g strafflagen för krigsmakten lia ändrats att avse

Departements-

chefen.

förslagets 4 kap. allmänna strafflagen och, där så erfordrats, 34 § straffla­

gen för krigsmakten. I samband härmed lia de efter lagändring den 5 juni

1936 kvarstående två styckena av 64 § sammanförts. Slutligen har före­

slagits att 43 §, som föreskriver att domstol i visst fall skall förordna om

sammanläggning av straff, skall upphöra att gälla och i samband därmed

att bestämmelsen i 207 § tredje stycket rörande uppskov med verkställig­

het av disciplinstraff skall underkastas viss jämkning.

Det synes icke kunna råda delade meningar örn att, såsom de sakkunniga

föreslagit, de nya konkurrensreglerna i allmänna strafflagen böra göras till-

iämpliga även pa den militära strafflagens område. Vissa modifikationer

i de allmänna reglerna äro emellertid erforderliga med hänsyn till disciplin­

straffet. Vad de sakkunniga härutinnan föreslagit bär i huvudsak ansetts

böra godtagas. På några punkter har dock vid överarbetningen avvikelse i

sakligt hänseende skett från förslaget, varjämte detta undergått vissa for­

mella ändringar.

Beträffande brott som förskyller disciplinstraff må erinras att redan gäl­

lande lag innehåller en föreskrift om gemensamt straff för sådana brott.

Förslagets genomförande medför emellertid såtillvida en ändring i förhål­

lande till gällande rätt, att vid prövning huruvida disciplinstraff eller svå­

rare straff bör åläggas, det ej längre blir avgörande vad varje brott i och

för sig skulle lia förskyllt. Örn fängelse ingår i straffskalan för något av

brotten, kan sålunda gemensamt straff ådömas i denna straffart, även örn

brotten, bedömda vart för sig, icke skulle ha föranlett svårare straff än

disciplinstraff. Och örn ett av brotten ensamt finnes förskylla fängelse, skall

ej såsom för närvarande jämte fängelsestraffet åläggas disciplinstraff för

övriga brott, utan skall även i sådant fall gemensamt straff utmätas för

samtliga brotten. Ett undantag från sistnämnda regel har dock ansetts er-

lorderligt för det fall att någon jämte disciplinstraff finnes förskylla frihets­

straff som anses böra ådömas villkorligt. Härom har, såsom i det före­

gående nämnts, en särskild föreskrift intagits i det inom departementet om­

arbetade förslaget till ändrad lydelse av 1 § lagen angående villkorlig straff­

dom.

I fråga örn disciplinstraff såsom gemensamt straff har i sakkunnigför­

slaget bibehållits den nuvarande absorptionsregeln, innebärande att straffet

ej må sättas högre än vid enkelt brott. Härutinnan skall alltså gälla en

avvikelse från principen om asperation vid bestraffning av sammanträffan­

de brott. Anledning har ej synts föreligga till avvikelse från förslaget i den­

na del. Ej heller har funnits skäl att frångå de sakkunnigas förslag att

upphäva bestämmelserna i 39—41 §§. Beträffande motiven till detta för­

slag, mot vilket någon anmärkning icke förekommit i yttrandena, torde få

hänvisas till betänkandet.

Rörande de särskilda paragraferna i strafflagen för krigsmakten, vilka

beröras av de sakkunnigas förslag, må ytterligare anföras följande.

l0

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

71

33 §.

Den i tredje stycket av denna paragraf intagna hänvisningen till allmän­

na strafflagens konkurrensbestämmelser har i förslaget jämkats till över­

ensstämmelse med den föreslagna lydelsen av rubriken till 4 kap. sistnämn­

da lag.

I fjärde stycket av paragrafen upptages bestämmelse örn skadeståndsskyl-

dighet för krigsman, som utövar befäl å krigsmaktens fartyg, på grund av

förseelse begången vid fartygets manövrering eller navigering. Härom stad­

gas för närvarande att den försumlige är fri fran skadeståndsskyldighet,

om svårare straff än disciplinstraff ej ådömes. Enligt den föreslagna ly­

delsen skall såsom förutsättning för befrielse angivas att förseelsen ej finnes

förskylla svårare straff än disciplinstraff.

Beträffande sistnämnda ändringsförslag har i yttrande av krigsrätten vid

Upplands regemente, vari krig skov rätt en instämt, erinrats att, om för dylik

förseelse och annat brott ålades fängelse eller straffarbete som gemensamt

straff, för skadeståndsfrågans avgörande måste ske en särskild prövning

huruvida förseelsen ensam förskyllde disciplinstraff eller svårare straff.

Denna prövning kunde ibland behöva företagas i överrätt eller i särskilt

mål angående skadestånd. Det förelåge i sadant fall ett reellt behov7 av att

förseelsen belädes med särskilt straff, och det borde övervägas huruvida

detta behov kunde tillgodoses genom undantag från regeln om enhetsstraff.

Den i nämnda yttrande berörda frågan lärer ej vara av större praktisk

Departeinenu-

betydelse med hänsyn till att fall av åsyftad beskaffenhet torde bliva skä­

ligen sällsynta. Erinras må ock att skadeståndsfrågan i händelse av tvist

alltid tillhör domstols prövning. På grund härav har någon undantagsbe­

stämmelse för ifrågavarande fall ej ansetts lämpligen böra meddelas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

34 §.

I fråga om tillämpningen av enhetsstraff vid brott mot strafflagen för

krigsmakten har stationskrigsrätten i Karlskrona erinrat, att beträffande åt­

skilliga brott högre strafflatituder vore föreskrivna för det fall att omstän­

digheterna vore försvårande. Därest ett sådant brott, som i och för sig ej

kunde anses begånget under försvårande omständigheter, sammanträffade

nied brott som vore belagda endast med disciplinstraff, borde möjlighet fin­

nas att tillämpa den förhöjda strafflatituden för förstnämnda brott.

Rörande maximum för gemensamt straff vid sammanträffande av brott,

varå kan följa fängelse eller straffarbete på viss tid, och brott som är belagt

endast med disciplinstraff, har stationskrigsrätten i Stockholm gjort gällan­

de att bärande skäl icke anförts till stöd för den föreslagna bestämmelsen att

sistnämnda brott icke skulle föranleda höjning av straffmaximum.

Med avseende å fall då brott varå bötesstraff kan följa sammanträffar med

brott som är belagt med disciplinstraff har av krigsrätten vid Upplands rege­

mente, med instämmande av krigshovrätten, anförts följande:

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Departements

chefen.

Enligt den föreslagna bestämmelsen skola böter och disciplinstraff ådömas

jämte varandra, saframt brotten ej finnas förskylla straff i svårare straffart.

I den män bestämmelsen omfattar fall som enligt gällande rätt bedömas så­

som ideell konkurrens, innebär den att en brottslighet som för närvarande

föranleder enhetligt straff i stället erhåller två särskilda straff. I en lagstift­

ning med syfte att i konkurrensfall principiellt införa gemensamt straff är

det icke följdriktigt att, om också i mycket begränsad omfattning, tillskapa

nya kumulerade straff i olika straffarter. De sakkunniga ha även ifråga­

satt att, i likhet med vad nu gäller, i berörda fall disciplinstraff ensamt

skulle åläggas, därest brotten begåtts genom samma handling. En sådan

regel borde även omfatta de vida vanligare konkurrensfall sorn'avses i 131 §

strafflagen för krigsmakten och vilka i gällande rätt bestraffas med kumu­

lerade särskilda straff. Det av de sakkunniga åberopade skälet — att det

icke vore överensstämmande med principerna för förslagets behandling

av den ideella konkurrensen att för alla fall av ifrågavarande slag föreskriva

ådömande av allenast disciplinstraff — synes icke avgörande. I sådana fall

där det icke vore tillfyllest att ådöma endast disciplinstraff lärer i allmänhet

fängelse ingå i latituden och alltså gemensamt straff kunna ådömas i denna

straffart.

Beträffande det i ett yttrande framställda önskemålet rörande användnin­

gen i konkurrensfall av förhöjt straff, som finnes utsatt för fall då brott för­

övats under försvårande omständigheter, må hänvisas till vad som förut vid

behandlingen av 4 kap. 2 § allmänna strafflagen yttrats angående motsvaran­

de fråga vid tillämpning av nämnda lag.

Den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen att brott som är belagt

allenast med disciplinstraff icke skall föranleda ökning av straffmaximum

vid sammanträffande med brott, varå kan följa fängelse eller straffarbete på

viss tid, har såsom nyss anmärkts föranlett en erinran. Till stöd för försla­

gets ståndpunkt, som innefattar avvikelse från den eljest genomförda grund­

satsen om beräkning av maximum för gemensamt straff, kan, såsom de sak­

kunniga anfört, åberopas att den ökning av straffet för övriga brott, som en­

ligt förslagets grundsatser kunde ifrågasättas, borde vara synnerligen obetyd­

lig och skulle framstå såsom onödig med hänsyn till den lindriga beskaffen­

heten av de brott som endast äro belagda med disciplinstraff. Dessa skäl lia

ansetts tillräckliga för att motivera bibehållande av det föreslagna stadgan­

det.

Där brott varå bötesstraff kan följa sammanträffar med brott som är be­

lagt med disciplinstraff, skola enligt förslaget bötesstraff och disciplinstraff

ådömas jämte varandra såframt brotten ej förskylla straff i svårare straffart.

Förslaget står på denna punkt i motsättning icke blott till den eljest ge­

nomförda principen örn enhetsstraff utan även till gällande bestämmelse i

34 § om ådömande av endast disciplinstraff i fall då brotten begåtts genom

samma handling. Vad de sakkunniga anfört till stöd för förslagets stånd­

punkt bland annat att med hänsyn till botes- och disciplinstraffens beskaf­

fenhet och olika användningsområden tillämpning av gemensamt straff i nå­

gon av dessa straffarter ej lämpligen borde påbjudas — synes emellertid ej

innefatta hinder mot att i därför lämpade fall allenast disciplinstraff må efter

73

domstolens prövning åläggas. På grund härav har till den av de sakkun­

niga föreslagna bestämmelsen fogats föreskrift därom att disciplinstraff må

åläggas såsom gemensamt straff, örn särskilda skäl därtill föranleda.

36 §.

Beträffande den föreslagna bestämmelsen örn högsta sammanlagda straff­

tid vid sammanträffande av flera disciplinstraff har krigsrätten vid Norrbot­

tens regemente uttalat, att förslaget i förhållande till gällande rätt innebure

en ökning av maximitiden för sammanlagda disciplinstraff samt att krigs­

rätten kände sig i viss mån tveksam gentemot denna förändring.

De i nuvarande 40 § föreskrivna maximitider som skola iakttagas vid sam­

manläggning av flera disciplinstraff äro, såsom tidigare omnämnts, 24 dagar

för arrest utan bevakning och vaktarrest, 12 dagar för skärpt arrest och

8 dagar för sträng arrest, medan maximitiderna enligt de sakkunnigas för­

slag skola utgöra 30 dagar för arrest utan bevakning och vaktarrest, 15 da­

gar för skärpt arrest och 10 dagar för sträng arrest. Såsom skäl för dessa

ändringar har åberopats att de gällande maximitiderna ej avse fall, då nytt

brott förövats medan tidigare ålagt straff verkställes, utan att i sådant fall

kunde ske en tillökning motsvarande den del av det först ålagda straffet som

var verkställd då det nya brottet förövades. Förslagets maximitider skulle

däremot avse även nu berörda fall. Med hänsyn härtill och då den föreslagna

tämligen obetydliga ökningen av maximitiderna ej torde kunna anses olämp­

lig ur de synpunkter vilka eljest tala mot en utsträckning av disciplinstraf­

fens varaktighet, ha förslagets ifrågavarande bestämmelser funnits böra bi­

behållas.

37 §.

De sakkunniga hade i ett första stycke i denna paragraf upptagit stadgan­

de att, om någon var dömd både till disciplinstraff och till böter, båda straf­

fen skulle tillämpas. Detta stadgande har ansetts kunna uteslutas såsom

överflödigt. I sakkunnigförslagets andra stycke voro intagna de förut om­

nämnda bestämmelserna om strafförvandling vid sammanträffande mellan

disciplinstraff och andra tidsbestämda frihetsstraff. Dessa bestämmelser ha

bibehållits men underkastats vissa redaktionella jämkningar. Slutligen hade

de sakkunniga som tredje stycke upptagit den i det föregående berörda be­

stämmelsen örn bortfallande av disciplinstraff, då den straffskyldige skulle

undergå fängelse eller straffarbete i mer än två år i följd. Av skäl som an­

förts i samband med det motsvarande stadgandet som föreslagits i 9 § lagen

örn verkställighet av bötesstraff har jämväl ifrågavarande bestämmelse i 37 §

ansetts böra uteslutas.

Kunni. Maj:ts proposition nr 191.

90 §.

Enligt denna paragraf skall krigsman, som gjort sig skyldig till våld eller

annan misshandel å underordnad krigsman, i vissa fall kunna avsättas eller,

Departements­

chefen.

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Departements­

chefen.

om han hör till manskapet, av vederbörande befälhavare skiljas från sin

anställning vid krigsmakten. En förutsättning härför är enligt paragrafens

nuvarande lydelse att för brottet ådömes fängelse eller svårare straff. De

sakkunniga lia i anledning av enhetsstraffets införande föreslagit den änd­

ringen att förutsättningen för avskedande skall vara att brottet finnes för­

skylla fängelse eller svårare straff. I samband härmed har den i paragrafen

förekommande hänvisningen till 29 § angivits skola avse även 28 §, vilket

funnits påkallat med hänsyn till de ändringar 28 och 29 §§ undergått ge­

nom lag den 5 juni 1936.

Rörande förstnämnda ändringsförslag har krigsrätten vid Upplands rege­

mente i sitt av krigshovrätten åberopade yttrande erinrat, att det enligt för­

slaget kunde inträffa att sedan domstol ådömt gemensamt straff för miss­

handel enligt 90 § och annat brott, det ankomme på vederbörande befälha­

vare att pröva vilket straff misshandelsbrottet ensamt skulle ha förskyllt. Det

vore därför till fördel om i 90 § avsedda misshandelsbrott undantoges från

regeln om gemensamt straff.

Den praktiska betydelsen av en undantagsföreskrift av nyss angivet slag

måste anses vara mycket ringa. Därest fall av åsyftad beskaffenhet någon

gång skulle inträffa, lärer någon olägenhet ej behöva befaras av att befälha­

varen får verkställa en straffprövning som till sin natur icke skiljer sig från

den honom åliggande prövningen huruvida visst brott må behandlas i den

för disciplinmål stadgade ordningen. Med hänsyn härtill har det ej an­

setts påkallat att införa någon undantagsbestämmelse för ifrågavarande fall.

övergångsbestämmelserna.

I anledning av att det i sakkunnigförslagets 37 § tredje stycket upptagna

stadgandet icke bibehållits har en därmed sammanhängande övergångsbe­

stämmelse kunnat uteslutas. I övrigt ha de föreslagna övergångsbestämmel­

serna underkastats mindre formella ändringar.

FörslagetTtill lag angående ändrad lydelse av 82 § lagen den 23 oktober

1914 om krigsdomstolar oell rättegången därstädes.

Den av de sakkunniga föreslagna ändringen av 82 § krigsdomstolslagen

utgör följd av ändringsförslaget beträffande strafflagen för krigsmakten och

innebär borttagande av det hinder mot omedelbar verkställighet av disciplin­

straff som för närvarande finnes stadgat för fall då den dömde tillika blivit

fälld till annat frihetsstraff eller böter. Därjämte har den i paragrafen före­

kommande hänvisningen till 35 och 39 §§ strafflagen för krigsmakten ändrats

att avse de föreslagna 36 och 37 §§.

I anledning av de föreslagna ändringarna i strafflagen för krigsmakten har

krigsrätten vid Upplands regemente hemställt att krigsdomstolslagen måtte

kompletteras med bestämmelser om krigsdomstols behörighet att upptaga

Kungl. Majlis proposition nr 191.

75

åtal för sammanträffande brott. Denna hemställan bär biträtts av krigshov-

rätten. Till stöd för nämnda hemställan har krigsrätten anfört följande:

Vissa av de konkurrensformer som genom förslaget avskaffas såsom grund­

läggande för straffets bestämmande vid sammanträffande av brott äga där­

jämte en processuell betydelse i fråga om krigsdomstols behörighet. I vissa

fall av såväl ideell konkurrens som fortsatt brott är krigsdomstol behörig att

bedöma hela den konkurrerande brottsligheten även om däri ingår, utom

brott som omfattas av behörighetsregeln i 39 § krigsdomstolslagen, jämväl

brott enligt allmän lag som eljest skulle åtalats vid allmän domstol. Det

torde emellertid förhålla sig så, att några fullt klara gränser för krigsdomstols

behörighet i konkurrensfallen hittills icke uppdragits i rättspraxis. Den osä­

kerhet som i detta avseende nu råder blir emellertid väsentligt större i fram­

tiden, sedan bestämmelserna om ifrågavarande konkurrensformer upphävts

i allmänna strafflagen och i 34 §§ strafflagen för krigsmakten. Särskilt ligger

den faran nära till hands att, sedan första stycket i nämnda paragraf upp­

hävts men 131 § samma lag bibehållits, en bokstavstolkning av 39 § krigs­

domstolslagen kan leda till att krigsdomstols behörighet att bedöma ideellt

konkurrerande brottslighet begränsas till de i 131 § strafflagen för krigsmak­

ten omförmälda ideella konkurrensfallen.

De sakkunnigas ändringsförslag beträffande krigsdomstolslagen har synts

Departement­

chef en­

bär a

godtagas.

I anledning av den gjorda hemställan om komplettering av föreskrifterna

örn krigsdomstols behörighet må anmärkas, att det torde kunna ifragasättas

huruvida 34 § strafflagen för krigsmakten i och för sig är avgörande för sådan

domstols behörighet att upptaga åtal för brott mot allmän lag, då brottet

konkurrerar ideellt med brott enligt strafflagen för krigsmakten. Den behörig­

het som i praxis ansetts tillkomma krigsdomstol i detta hänseende synes ha

sin grund snarare i det faktiska förhållandet att brotten begåtts genom samma

handling än däri att 34 § innehåller ett specialstadgande om tillämpning av

allmänna strafflagens föreskrift örn enhetsstraff för sådana brott. Den om­

ständigheten att flera brott begåtts genom samma handling har i rättstillämp­

ningen tillmätts självständig processuell betydelse i fråga om doms rättskraft

och har också föranlett den särskilda bestämmelsen i 19 § 2. promulgations-

förordningen till allmänna strafflagen rörande allmän åklagares åtalsrätt. Det

synes med hänsyn härtill icke böra anses att upphävandet av specialreglerna

i strafflagstiftningen angående den ideella konkurrensen erhåller betydelse

för frågan om krigsdomslolarnas behörighet. I

I enlighet med vad i det föregående anförts ha upprättats förslag till

1) lag om ändring i vissa delar av strafflagen;

2) lag om ändrad lydelse av 10 kap. 21 § rättegångsbalken;

3) lag om ändring i lagen den 24 september 1931 (nr 328) angående dags­

böter utom strafflagens område (särskild böteslag);

4) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 9 april 1937 (nr 119) örn

verkställighet av bötesstraff;

76

5) lag om ändring i vissa delar av lagen den 28 juni 1918 (nr 531) angående

villkorlig straffdom;

6) lag örn ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1906 (nr 51 s. 9) an­

gående villkorlig frigivning;

7) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 15 juni 1935 (nr 343)

örn ungdomsfängelse;

8) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 13 mars 1937 (nr 75)

örn tvångsuppfostran;

9) lag angående ändrad lydelse av 15 och 17 §§ lagen den 18 juni 1937

(nr 461) örn förvaring och internering i säkerhetsanstalt;

10) lag angående ändrad lydelse av 2 och 16 §§ lagen den 22 april 1927

(nr 107) örn förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare;

11) lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 22 april 1927 (nr 108)

örn internering av återfallsförbrytare;

12) lag örn ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten;

13) lag angående ändrad lydelse av 82 § lagen den 23 oktober 1914 (nr

325) örn krig sdomstolar och rättegången därstädes.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lag­

förslag, av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av proto­

kollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren. 1

1 De under 2) 11) och 13) upptagna lagförslagen, vilka äro lika lydande med motsvarande

vid propositionen fogade lagförslag, lia här uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

77

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av strafflagen.

Härigenom förordnas, dels att 4 kap. 9—11 och 13 §§ strafflagen1 skola

upphöra att gälla, dels att 2 kap. 3, 4 och 8 §§, överskriften till 4 kap. och

1—8 §§ i samma kap., 10 kap. 9 och 14 §§, 13 kap. 2 §, 19 kap. 21 §, 20 kap.

8 § och 9 § 1 mom. samt 25 kap. 15, 18 och 22 §§ nämnda lag2 skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att till 16 kap. 3 § samma

lag3 skall fogas ett nytt moment av nedan angivna lydelse:

2 KAP.

3 §•

Straffarbete skall ådömas på livstid, eller på viss tid ej under två månader

eller över tio år, där ej annat följer av vad i 4 kap. 2 § sägs.

4 §•

Fängelse kan------------gäldande saknas.

Fängelse, som omedelbart för brott ådömes, må ej sättas under en månad

eller över två år, där ej annat följer av vad i 4 kap. 2 § sägs.

8

§•

Böter ådömas i dagsböter. Antalet dagsböter bestämmes efter brottets

beskaffenhet och vare minst en, högst etthundratjugu, där ej annat följer av

vad i 4 kap. 2 § sägs. Dagsboten fastställes i penningar till belopp från

och med en till och med trehundra riksdaler riksmynt, efter ty prövas skäligt

med hänsyn till den sakfälldes inkomst, förmögenhet, försörjningsskyldighet

1 Senaste lydelse, se beträffande 9, 11 och 13 §§ 1906:51 s. 1 och beträffande 10 § 1909:58

s. 5.

- Senaste lydelse, se beträffandet kap. 3 § 1906:51 s. 1, 4 § 1906:51 s. 1 och 1937:119 samt

8 § 1931:327, beträffande 4 kap. 1 § 1936:244, 2 § 1906:51 s. 1, 4 § 1921:288, 7 § 1884-21 s. 1

och 1937:121 samt 8 § 1906:51 s. 1, beträffande 10 kap. 9 § 1914: 328 och 14 § 1906:42 s. 1,

beträffande 19 kap. 21 § 1910:70 s. 1, beträffande 20 kap. 8 § 1918:268 samt 9 § 1890:33 s. 1

och 1937:242, beträffande 25 kap. 15 § 1909:31 s. 2 och 1936: 244 samt 22 § 1909: 31 s. 2.

3 Senaste lydelse, se 1921: 288, 1936: 244 och 1937: 464.

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

och ekonomiska förhållanden i övrigt. Är brottet ringa, må dagsbotens belopp

därefter jämkas. Minsta bötesstraff vare fem riksdaler.

Där enligt-------------fem riksdaler.

Böter tillfalla kronan.

4 KAP.

Om sammanträffande av brott samt om förändring av straff; så ock om åter­

fall i brott.

1 §•

Skall någon dömas för flera brott, varde gemensamt straff ådömt, evad

brotten begåtts genom samma handling eller genom skilda handlingar. För

brott som finnes förskylla böter må dock bötesstraffet ådömas jämte straff

för övriga brott, om särskilda skäl därtill föranleda.

I fråga om ådömande av straff varom förmäles i 2 kap. 15 § är nedan i

7 § stadgat.

2

§.

Gemensamt straff må ej understiga det svåraste av de lägsta straff som

för brotten äro utsatta i lagen eller överstiga de högsta straffen sammanlagda

med varandra. Dock må, om det svåraste av de högsta straffen är fängelse

eller straffarbete på viss tid, det straffet ej överskridas med mer än två år.

Böter såsom gemensamt straff må ej överstiga etthundraåttio dagsböter eller

femhundra riksdaler; dagsböter ådömas, om sådant straff är stadgat för

något av brotten.

3 §•

Varder den, som genom laga kraftvunnet utslag för brott dömts till fängel­

se eller straffarbete på viss tid, därefter övertygad örn brott som förövats in­

nan verkställighet av nämnda straff börjat; finnes han jämväl för sist­

nämnda brott förskylla sådant straff, då skall gemensamt straff för brotten

ådömas och så bestämmas som hade han på en gång varit för dem lagförd.

övertygas han samtidigt om brott, som är begånget sedan han börjat un­

dergå förstnämnda straff, må ock det brottet straffas gemensamt med de

övriga.

Från gemensamt straff, vartill dömes jämlikt 1 morn., skall avräknas

vad den dömde kan hava utstått av det förut ådömda straffet.

4 §•

Förekommer till verkställighet utslag, varigenom någon dömts till fängelse

eller straffarbete på viss tid, och finnes att brottet förövats innan den döm­

de börjat undergå dylikt straff som för annat brott blivit honom ålagt; då

skall gemensamt straff för brotten bestämmas med tillämpning av stad-

gandena i 3 §. Om förening av straff som nu sagts gore allmän åklagare,

efter anmälan av Konungens befallningshavande, framställning hos första

domstol i något av målen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

79

Domstolen inå ej meddela beslut om förening av straff utan att den döm­

de erhållit tillfälle att yttra sig. Om fullföljd av talan mot sådant beslut

gäde vad stadgat är om överklagande av utslag i brottmål. Beslutet skall,

där ej annorlunda förordnas, lända till efterrättelse ändå att klagan däremot

föres. Utan avbidan på beslut om förening av straff må ettdera straffet

verkställas.

5

§•

Dömes någon till straffarbete på livstid, förfalle annat frihetsstraff och bö­

ter som han tillika förskyllt.

Förekomma till verkställighet på en gång utslag, varigenom någon dömts

till straffarbete på viss tid, samt utslag, enligt vilket han har att undergå

fängelse, vare sig det omedelbart ådömts eller utgör förvandlingsstraff, skall,

där ej sådant fall föreligger som i 4 § avses, fängelsestraffet övergå till straff­

arbete. Beslut härom meddelas av Konungens befallningshavande.

6

§■

Vid tillämpning av 2—5 §§ anses viss tids fängelse svara mot straffarbete

under hälften så lång tid.

Vid beräkning av högsta gemensamma straff för brott, varå kan följa

fängelse eller straffarbete, samt brott, som ej är belagt med svårare straff

än böter, skall bötesstraff anses motsvara det fängelse som skolat följa vid

böternas förvandling. Vid beräkning av högsta och lägsta gemensamma straff

1 dagsböter, där något av brotten är belagt med böter omedelbart i penningar,

skall varje påbörjat bötesbelopp av fem riksdaler anses lika med en dagsbot.

Uppkommer vid sammanläggning eller avräkning av straff brutet månads-

tal, skall halv månad räknas till femton dagar; brutet dagatal förfaller.

7 §•

Vad i 1—4 §§ är stadgat om gemensamt straff skall i tillämpliga delar gälla,

där någon för flera brott i samma befattning förskyller avsättning från be­

fattningen eller mistning därav på viss tid.

I andra fall varde straff som nu sagts särskilt ådömt.

8

§•

Där något av de brott för vilka gemensamt straff ådömes är sådant som i

2 kap. 7 § sägs, må kunna till skärpning dömas.

Är av straff, som med varandra sammanläggas, någotdera förbundet med

skärpning, varde den tillämpad; äro två eller flera av straffen förbundna med

skärpning, tillämpas den skärpning som är svårast eller, där skärpningarna

äro lika svåra, en av dem. En dags skärpning med mörkt enrum anses svara

mot två dagars skärpning endast genom hårt nattläger. Där skärpningar

efter denna grund finnas lika svåra, tillämpas skärpningen med mörkt en­

rum. Går i fall sorn här är sagt strafftiden över två år, vare skärpningen

förfallen.

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Äro i fall, då från ådömt straff skall avräknas straff som redan verkställts,

båda straffen förbundna med skärpning, varde verkställd skärpning jämväl

avräknad från den senare ådömda i enlighet med de i 2 mom. för jämförelse

mellan olika skärpningar stadgade grunder.

10 KAP.

9 §■

Göra upprorsmän våld å person, eller bryta eller förstöra de hus, eller

plundra eller fördärva de annan egendom; då skola de dömas, anstiftare och

anförare till straffarbete från och med två till och med tio år, och annan

deltagare i upproret till sådant arbete i högst sex år; varde ock för våld eller

annan brottslig gärning, som vid uppror begås, gärningsmannen straffad

efter ty i 4 kap. skils.

14 §.

Var som, muntligen inför menighet eller folksamling, eller i skrift, den

han utspritt eller utsprida låtit, uppmanar till våld å person eller egendom

eller till annat brott, varde, där ej uppmaningen särskilt med straff belagd

är, dömd till böter eller fängelse. Avsåg uppmaningen brott, varå strängare

straff än fängelse kan följa, eller voro eljest omständigheterna synnerligen

försvårande, då må till straffarbete i högst fyra år dömas. Ar den skyldige

i följd av uppmaningen förfallen till straff för delaktighet i brott, som

därå följt, gälle vad i 4 kap. stadgas.

Där någon------------ 1 mom. sägs.

Har någon — — — eller fängelse.

Vad i-------------åsyftade verkan.

13 KAP.

2

§•

Har någon genom mened bidragit därtill, att den, som oskyldig är, blivit

fälld till straff, det han till fullo eller till någon del undergått; vare ock

menedaren förfallen till straff efter 16 kap. 3 §; och gånge, vid straffens till-

lämpning, som i 4 kap. skils.

16 KAP.

3 §•

Dömdes den tilltalade jämväl för annat brott än det, för vilket han falske­

ligen angivits, bestämmes straffet för angivaren såsom i 1 mom. är stadgat

efter det straff sistnämnda brott skulle hava förskyllt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

19 KAP.

81

21

§.

Har någon, i uppsåt att annan till liv eller hälsa skada eller att förstöra

eller skada annans egendom eller med vetskap om annans uppsåt till så­

dant brott för att honom därvid tillhandagå, tillverkat, anskaffat eller för­

varat sprängämne; varde dömd till straffarbete i högst två år eller fängelse.

Varder medelst sprängämnet brott, som därmed åsyftat var, begånget, eller

göres försök till sådant brott i fall, där försöket är i lagen med straff be­

lagt, och skall ej gärningen straffas efter ty i 6 § stadgas; gånge vid straf­

fets bestämmande som i 4 kap. sägs.

Har den------------straff fri.

20 KAP.

8

§•

Varder någon----------- stöld straffas.

Går sammanlagda värdet ej över trettio riksdaler; straffes såsom för ett

snatteribrott.

9 §•

Har någon å särskilda ställen eller tider begått stöld eller inbrott, eller

sådant brott och snatteri, och varder han därför på en gång lagförd; straffes

såsom för en stöld eller ett inbrott, och må straffet förhöjas till straffarbete

i ett år utöver den för det svåraste fallet bestämda högsta strafftiden.

25 KAP.

15 §.

Underlåter eller försummar ämbetsman vid statens kanal- eller slussverk

eller annan sådan vattenbyggnad eller järnvägsanläggning vad honom, till

förekommande av olyckshändelse, åligger att iakttaga, så att skada lätteligen

ske kan; dömes till fängelse eller böter. Var vållandet synnerligen grovt,

må dömas till straffarbete i högst två år. Finnes den felaktige hava för brot­

tet förskyllt fängelse, skall han, örn skäl därtill äro, tillika avsättas. Prö­

vas den felaktige förfallen till straffarbete, varde avsatt, och förklare dom­

stolen att han ej vidare må i dylik befattning nyttjas.

Sker sådan underlåtenhet eller försummelse uppsåtligen; varde den brotts­

lige avsatt samt dömd till straff efter 19 kap. 11 § och påföljd som i 1 mom.

sägs.

18 §.

Innefattar förbrytelse, som i 16 eller 17 § sagd är, tillika annat uppsåtlig!

brott eller sådant vållande, varå straff efter denna lag följa bör; gånge som

i 4 kap. stadgas.

Bihang lill riksdagens protokoll 19H8. 1 saini. Nr 191

K

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

22

§.

Vad om------ - — tjänsteärende förrätta.

Skall, till följd av Konungens förordnande, vad i 19 kap. 11 och 12 §§

om statens kanal- eller slussverk eller annan sådan vattenbyggnad eller järn­

vägsanläggning stadgat är, tillämpas å dylik inrättning, som av enskilda per­

soner, menigheter eller bolag gjord är; varde ock därvid anställd person för

brott av sådan beskaffenhet, som i 15 § nämnd är, straffad efter de i sam­

ma § stadgade grunder; och förklare domstolen, örn brottet uppsåtligen skett

eller den brottslige därför finnes förskylla straffarbete, att han ej sedermera

må kunna i dylik allmän befattning nyttjas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939; och skall i avseende härå iakt­

tagas följande:

1. Genom denna lag upphäves vad i lag eller särskild författning finnes

däremot stridande. 1 stället för bestämmelse av innebörd, att för brott till­

talad, som fortsätter sitt brottsliga förfarande, skall dömas till särskilt straff

för varje gång åtal äger rum, gäde att såsom särskilt brott skall anses vad

han före varje atal förbrutit; och skall föreskrift rörande högsta samman­

lagda straff för sådana brott iakttagas vid bestämmande av gemensamt straff

för brotten.

2. Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lag­

rum, som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället till-

lämpas.

3. I äldre lag givna bestämmelser om sammanträffande av brott och

om förening eller förändring av straff — därvid beträffande 4 kap. 7 §

skola iakttagas stadgandena i lagen den 9 april 1937 örn ändring i vissa delar

av strafflagen — skola äga tillämpning med avseende å straff som ålagts eller

ålägges i mål, vilket av första domstol avgjorts före den 1 januari 1939.

Där i sådant mål straff blivit någon för visst brott ålagt, skall vad nu sagts

gälla även beträffande straff för annat brott, såframt detta förövats

antingen innan förstnämnda straff ålades eller därefter innan verkställig­

het av straffet började,

eller ock, före den 1 januari 1939, efter det straffet började verkställas men

innan det blivit till fullo verkställt.

4. Vid ådömande jämlikt nya lagen av gemensamt straff för brott, som

förövats före den 1 januari 1939 och enligt äldre lag skolat straffas med till-

lämpning av 4 kap. 1 eller 3 §, iakttages att brotten ej må föranleda högre

straff än vad därå efter äldre lag kunnat följa.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

83

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten.

Härigenom förordnas, dels att 39—43 §§ strafflagen för krigsmakten skola

upphöra att gälla, dels att 20, 33—38, 64, 71, 90, 131, 186 och 207 §§ nämn­

da lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att till sam­

ma lag skall fogas en ny paragraf, betecknad 202 a §, av nedan angivna ly­

delse:

20

§.

Vad i 19 § stadgas åge ej tillämpning, örn straffet ålagts såsom gemensamt

straff för brott som där avses och annat brott, ej heller örn med straffet skall

förenas eller sammanläggas annat straff, som icke bör, efter vad i nämnda

§ är sagt, verkställas i militärhäkte.

33 §.

Är någon —------- sig skyldig.

Ej skall------------år dömas.

I övrigt skall vad i allmän lag finnes stadgat om delaktighet i brott, om sam­

manträffande av brott, om förändring av straff, om återfall i brott och om

särskilda grunder, som utesluta, minska eller upphäva straffbarhet, lända till

efterrättelse vid tillämpning av denna lag, likväl med iakttagande av de

ytterligare eller skiljaktiga stadganden, som däri förekomma; skolande vad i

allmän lag finnes stadgat om tillgodoräknande av häktningstid äga motsva­

rande tillämpning i disciplinmål.

I fråga om skadestånd gäde ock rdlmän lag. Har krigsman, som under

utövande av befäl å krigsmaktens fartyg är ansvarig för dess säkerhet, vid

fartygets manövrering eller navigering begått förseelse, som i 130 § sägs, vare

dock, där han ej finnes förskylla svårare straff för förseelsen än disciplin­

straff, icke skyldig att gälda skada eller kostnad, som genom förseelsen till­

skyndats kronan eller annan.

34 §.

Skall någon fällas till ansvar för flera brott, varde gemensamt straff ålagt

ändå att brotten eller något av dem är belagt med disciplinstraff. Där brott

1 Senaste lydelse, se beträffande 33 § 1921:289, beträffande 36 § 1937:126 och beträffande

64 § 1936: 245?

84

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

som är belagt allenast med disciplinstraff sammanträffar med brott varå kan

följa fängelse eller straffarbete på viss tid, må det gemensamma straffet ej

överstiga högsta straffet för sistnämnda brott.

Sammanträffar brott varå bötesstraff kan följa med brott som är belagt

med disciplinstraff, och finnas brotten ej förskylla gemensamt straff i svå­

rare straffart, skola böter och disciplinstraff ådömas jämte varandra; dock

må disciplinstraff ådömas såsom gemensamt straff, om särskilda skäl där­

till föranleda.

Är brottslig handling belagd med straff dels efter 10 kap. 1, 2 eller 5 §

allmänna strafflagen, dels efter 7 eller 12 kap. i denna lag, må nämnda lag­

rum i allmänna strafflagen icke tillämpas.

35 §.

Disciplinstraff såsom gemensamt straff för flera brott må icke överstiga

det i 22 § för varje slag av arreststraff utsatta högsta mått.

36 §.

Förekomma till verkställighet på en gång flera beslut genom vilka någon

blivit fälld till särskilda disciplinstraff, skola straffen med varandra sam­

manläggas till ett arreststraff av det slag straffen tillhöra eller, örn de äro

av olika slag, det svåraste något av dem tillhör. Därvid skall en dags arrest

utan bevakning anses svara mot en halv dags vaktarrest, en dags vaktarrest

mot en halv dags skärpt arrest och en dags skärpt arrest mot sträng arrest

under två tredjedels dag; uppkommer brutet dagatal, vare det förfallet.

Sammanlagda strafftiden må ej överstiga trettio dagar om straffet är arrest

utan bevakning eller vaktarrest, femton dagar om det är skärpt arrest och

tio dagar om det är sträng arrest.

Vad här stadgats skall iakttagas jämväl där det ena straffet jämlikt 37 §

övergått till fängelse eller straffarbete då det andra straffet skall verkställas.

37 §.

Förekomma på en gång till verkställighet dels beslut varigenom någon

ålagts fängelse eller straffarbete på viss tid eller förvaridlingsstraff för böter

dels ock beslut varigenom han fällts till disciplinstraff, skall disciplinstraffet

övergå till fängelse. Därvid skall varje dags arrest utan bevakning anses

svara mot en halv dags fängelse, varje dags vaktarrest mot en dags fängelse,

varje dags skärpt arrest mot två dagars fängelse och varje dags sträng arrest

mot tre dagars fängelse; uppkommer brutet dagatal, vare det förfallet.

38 §.

På vederbörande befälhavare ankomme att förordna örn sammanläggning

av disciplinstraff.

Är den straffskyldige tillika förfallen till annat frihetsstraff, eller förekom­

ma eljest på en gång till verkställighet flera beslut genom vilka någon blivit

fälld till särskilda frihetsstraff, gore befälhavaren örn förhållandet anmälan

Kungl. Maj.ts pronosition nr 191.

85

hos Konungens befallningshavande eller, där överkrigsrätt är inrättad, hos

överkrigsrätten, varefter i fråga om straffens förening eller sammanläggning

förfares efter de i denna lag och allmänna strafflagen stadgade grunder. Vad

nu sagts gälle ock där hos befälhavaren blott ett slraffbeslut förekommer till

verkställighet, såframt anledning föreligger därtill att straffet bör förenas

eller sammanläggas med annat straff samt fråga ej är allenast om disciplin­

straff.

64 §.

Göra upprorsmän våld å person, eller bryta eller förstöra de hus, eller

plundra eller fördärva de annan egendom; straffes anstiftare eller anförare

med straffarbete på livstid eller från och med tre till och med tio år och

annan deltagare i upproret med straffarbete från och med ett till och med

åtta år; varde ock för våld eller annan brottslig gärning, som vid uppror be­

gås, gärningsmannen straffad efter ty i 4 kap. allmänna strafflagen skils.

71 §.

Var som muntligen inför samlat krigsfolk eller i skrift, den han bland

krigsfolket utspritt eller utsprida låtit, uppmanat eller annorledes sökt för­

leda till ohörsamhet mot förmans eller överordnads befallningar i tjänsten

eller sökt upphetsa till ovilja mot krigstjänsten, varde, där ej gärningen är

att anse såsom uppmaning eller förledande till uppror, varom i 68 § för-

mäles, dömd till fängelse, eller, i lindrigare fall, till disciplinstraff. Vörö

omständigheterna synnerligen försvårande, må till straffarbete i högst två år

dömas. Är den skyldige i följd av gärningen förfallen till straff för del­

aktighet i brott, som därå följt, gälle vad i 4 kap. allmänna strafflagen och

34 § denna lag är sagt.

Lag samma------- — åsyftade verkan.

90 §.

Gör krigsman------------ disciplinstraff dömas.

Har krigsman, som förut undergått straff för brott, varom sägs i denna §,

inom fem år efter straffets fullbordande ånyo gjort sig skyldig till sådant

brott, och finnes han för det brott förskylla fängelse eller svårare straff,

då må, ändå att sådant fall ej är för handen, som i 28 eller 29 § avses, den

brottslige tillika, örn han är officer eller underofficer, dömas till avsättning

och, om han hör till manskapet, av vederbörande befälhavare skiljas från

sin anställning vid krigsmakten, ifall han genom sitt förfarande prövas hava

förspillt den aktning och tillit, som bör tillkomma hans befälsställning.

131 §.

Innefattar förbrytelse, som i 129 eller 130 § sägs, tillika annat uppsåtlig!

brott eller sådant vållande, varå straff efter denna eller allmän lag bör följa;

gånge som i 4 kap. allmänna strafflagen och 34 § denna lag stadgas.

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 191,

186 §.

Är någon på en gång angiven för förseelse, som i 185 § avses, och för

brott, som tillhör krigsdomstols upptagande, skola de båda hänskjutas till

domstolen.

202 a §.

Har befälhavaren genom angivelse eller eljest erhållit kunskap örn att nå­

gon begått flera förseelser, skall bestraffning för förseelserna på en gång

åläggas, där ej synnerliga skäl däremot äro.

207 §.

Disciplinstraff, som------------ genast verkställas.

Är den------------ eller uppehållas.

Hålles tilltalad häktad för brott, som hör till domstols upptagande, må

disciplinstraff ej bringas till verkställighet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939.

Genom lagen upphäves vad i lag eller särskild författning finnes däremot

stridande. Förekommer hänvisning till lagrum som ersatts genom bestäm­

melse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas. Beträffande brott som

förövats före den 1 januari 1939 skall i fråga om disciplinstraff tillämpas

vad i 39—42 §§ äldre lag stadgats.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

87

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 3 mars

1938.

Närvarande:

justitierådet A

fzelius

,

regeringsrådet A

schan

,

justitieråden F

orsberg

,

S^andström.

Enligt lagrådet den 30 december 1937 tillhandakommet utdrag av proto­

koll över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen

i statsrådet den 17 december 1937, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet in­

hämtas över upprättade förslag till

1) lag om ändring i vissa delar av strafflagen;

2) lag örn ändrad lydelse av 10 kap. 21 § rättegångsbalken;

3) lag örn ändring i lagen den 24 september 1931 (nr 328) angående dags­

böter utom strafflagens område (särskild böteslag);

4) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 9 april 1937 (nr 119) örn

verkställighet av bötesstraff;

5) lag örn ändring i vissa delar av lagen den 28 juni 1918 (nr 531) angående

villkorlig straffdom;

6) lag örn ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1906 (nr 51 s. 9) an­

gående villkorlig frigivning;

7) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 15 juni 1935 (nr 343)

örn ungdomsfängelse;

8) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 13 mars 1937 (nr 75)

örn tvångsuppf ostron;

9) lag angående ändrad lydelse av 15 och 17 §§ lagen den 18 juni 1937

(nr 461) örn förvaring och internering i såkerhetsanstalt;

10) lag angående ändrad lydelse av 2 och 16 §§ lagen den 22 april 1927

(nr 107) örn förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare;

11) lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 22 april 1927 (nr 108)

örn internering av återfallsförbrytare;

12) lag örn ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten; samt

13) lag angående ändrad lydelse av 82 § lagen den 23 oktober 1914 (nr

325) om krigsdomstolar och rättegången därstädes.

Förslagen, som finnas hilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredra­

gits av hovrättsassessorn N. Regner.

88

Kungl. Alaj:ts proposition nr 191.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Förslagen i allmänhet.

Justitierådet Afzelius, regeringsrådet Aschan och justitierådet Forsberg:

När 1903 års riksdag hos Kungl. Majit anhöll om undersökning på vad

sätt lagstiftningen om sammanträffande av brott lämpligen borde ändras »i

syfte att vinna större enkelhet och ökat tillfälle att avpassa straffet efter

brottsligheten i det särskilda fallet», kvarstod 1864 års strafflag i sin allmän­

na del ännu i allt väsentligt orubbad. Förhållandena äro numera i mångt och

mycket ändrade. För de svårare brottens bestraffning är ej längre rättskipnin­

gen hänvisad till de vanliga tidsbestämda frihetsstraffen allena. Beträffande

stora grupper av lagöverträdare erbjudas andra former — tvångsuppfostran,

ungdomsfängelse och internering —, den villkorliga domen har införts och vun­

nit en vidsträckt användning, och på straffverkställighetens område har den

villkorliga frigivningen blivit en faktor av största betydelse. En sådan ut­

veckling låter tydligen det svårlösta spörsmålet om en reformering av kon­

kurrensbestämmelserna från vissa sidor framstå i en annan belysning än

tillförne.

Det sätt, varpå strafflagen behandlar brottskonkurrensen, har länge varit

föremål för stark kritik. På sina håll synes man vara benägen att betrakta

bristfälligheten av det gällande systemet såsom nära nog axiomatisk, och

i starka färger framställas ej sällan dess olägenheter. Fortfarande röra sig

anmärkningarna väsentligen kring samma punkter, som för trettiofem år se­

dan framhöllos av riksdagen: lagbestämmelsernas alltför invecklade beskaf­

fenhet och den stelhet hos bestraffningsreglerna, vilken i enskilda fall kan

lägga hinder för en skälig avvägning av straffmåttet. För dessa svårigheter

vill det nu föreliggande förslaget råda bot genom att i samtliga konkurrens­

situationer låta komma till användning ett enhetsstraff, vilket, örn

än icke obundet av lagstadgade gränser, dock inom dessa skulle tillstädja

en friare prövning än som för närvarande kan äga rum.

Såvitt angår de egentliga konkurrensreglerna, knyter sig det huvudsak­

liga intresset till den nuvarande åtskillnaden mellan realkonkurrens och

fortsatt brott. I denna gränsdragning, vilken länge ansågs böra skarpt ge­

nomföras, torde man städse ha funnit systemets svagaste punkt, den mest

framträdande yttringen av en schematisering, som kan vara till hinder för

att omständigheterna i det enskilda fallet vinna allsidigt och tillbörligt beak­

tande. Härvid är måhända ej annat att erinra — detta dock viktigt nog,

när det gäller att klarlägga hur lagen verkar i den praktiska tillämpningen

— än att en dylik uppfattning numera måste anses i alltför hög grad utgå

från ett övervägande abstrakt bedömande. Lagens avfattning har här läm­

nat ringa ledning; uttrycket »att flera brottsliga handlingar utgöra fortsätt­

ning av ett och samma brott» är, såsom anmärktes av motionären vid 1903

års riksdag, »tydligen ej någon definition utan endast en omskrivning». Men

i denna obestämdhet hos lagbuden har legat möjligheten till att i rättspraxis

89

kunnat alltmer göra sig gällande en friare tolkning än den som under ett

tidigare skede var den vanliga. Obestridligt torde vara att pa denna väg en

av systemets mest överklagade verkningar — de stundom alltför stränga re­

sultat, som följde av att brottsfallen i större utsträckning än nu behandlades

såsom realkonkurrens och icke såsom fortsatt brott — blivit i betydande mån

utjämnad. Huruvida i sådana fall, där fortfarande reglerna för realkonkur­

rens anses äga tillämpning, en övergång till enhetsstraff i överensstämmelse

med förslaget skulle leda till mindre stränga resultat, kan naturligt nog icke

med säkerhet bedömas, men det synes icke sannolikt, att just i d e s s a fall

någon mer avsevärd förändring skulle komma att följa eller i allmänhet bör

följa. För övrigt har den nyligen genomförda, tämligen omfattande revi­

sionen av straffskalorna varit ägnad att minska riskerna för att kumula-

tionsprincipen vid realkonkurrens skall framtvinga alltför höga straffmatt.

När uppmärksamheten särskilt riktas å denna sida av den gällande ordnin­

gen, bör ej heller lämnas obeaktat, att det område, där frihetsstraffens lång­

varighet i synnerhet ingav betänklighet, nämligen ungdomsbrottsligheten, är

underkastat sina egna regler, likasom att beträffande de längre frihetsstraffen

över huvud verkningarna regelmässigt kunna mildras genom villkorlig fri­

givning.

Under utredningen i ärendet har starkt framhållits, att om den nuvarande

ordningen i några fall medför en större stränghet än önskligt är, så kan i åt­

skilliga andra fall ej undvikas att resultatet blir ett lindrigare bedömande av

konkurrerande brott än som är skäligt och lämpligt. Huruvida i praktiken

försports några större olägenheter i det senare hänseendet, kan här icke upp­

tagas till närmare undersökning. Måhända har i viss mån så varit förhål­

landet i fråga om några slag av förmögenhetsbrott, särskilt de svårare for­

merna av bedrägeri. Beträffande dylika brott lia dock under fjolåret stiaff-

skalorna ombildats i skärpande riktning och därmed lämnats möjlighet att

även i konkurrensfall låta strängare straff inträda än förut kunde ske. I

liknande sammanhang har stundom talats även örn »vaneförbrytare». Emot

de mer utpräglade återfallsförbrytarna riktar sig emellertid en nyss antagen

lagstiftning, vilken icke lärer kunna sägas brista i stränghet, och ytterligare

åtgärder torde åtminstone för närvarande knappast vara påkallade. Oav­

sett i övrigt vilket berättigande må tillkomma ett önskemål att möjliggöra

strängare bestraffning i vissa konkurrensfall, måste det betvivlas, att infö­

randet av enhetsstraff skall i stort sett visa sig ägnat att leda en utveckling åt

det sålunda antydda hållet. Utmätandet av dylikt straff kommer med stor

sannolikhet att ske efter väsentligen samma linjer som följas i fråga örn öv­

riga straff och alltså i enlighet med den genomgående tendensen i vår straff­

rättskipning som oftast hålla sig tämligen nära det lägsta medgivna straff­

måttet.

Strafflagens nuvarande bestämmelser rörande förening eller förändring

av straff i vissa konkurrenssituationer äro av ganska invecklad karaktär och

önskvärdheten av en förenkling är påtaglig. Möjligen äga från denna .syn­

punkt motsvarande bestämmelser i det remitterade förslaget ett visst örn

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

90

också icke alltför starkt betonat företräde. Deras nära samband med huvud­

reglerna rörande brottskonkurrensen utesluter emellertid, att de skulle kunna

upptagas till behandling annorledes än gemensamt med dessa.

De erinringar, vilka här i korthet anknutits till det föreliggande förslaget,

innebära icke, att de gällande lagreglerna i detta ämne uppfattas såsom i och

för sig tillfredsställande, och i all synnerhet icke, att de anses vara av be­

skaffenhet att böra bibehållas i en efter hand moderniserad straffrätt. Utan

gensägelse kunna emot den teoretiska konstruktion, på vilken de vila, rik­

tas befogade anmärkningar, och de utgöra icke i sina huvudpunkter en lag­

stiftning, som alltigenom med klarhet och fullständighet utreder sitt ämne.

Vad sålunda brister kan otvivelaktigt icke avhjälpas på annat sätt än genom

övergång till en ny metod för brottskonkurrensens behandling. Även om detta

skäl för en reform ingalunda underskattas, kan likväl denna lagstiftnings er­

sättande med en ny icke för närvarande betecknas såsom någon trängande

åtgärd. I tillämpningen, vilken numera på de förut något osäkra punkterna

icke torde sakna stadga, erbjuda de ofta klandrade bestämmelserna näppeli­

gen så betydande svårigheter som stundom uppgivits. Den praxis, som under

rättsutvecklingens gång kunnat grundas på dem, har — jämsides med att

reformer på andra straffrättens områden fått utöva sina verkningar — varit

agnad att låta systemet i viss mån framstå mindre ofördelaktigt än som ibland

skett i kritisk belysning.

Grundtanken i det förslag, som nu skulle sättas i den gällande lagstiftnin­

gens ställe, är helt visst tilltalande, i varje fall från teoretisk synpunkt. Lik­

väl synes med förslagets genomförande icke i allo ernås vad som förväntats

av en reform på detta område. I fråga om lättfattlighet och överskådlighet i

den formella avfattningen torde den nya lagstiftningen knappast bliva den

nuvarande synnerligt överlägsen. Om den förenkling, som härvidlag städse

ansetts eftersträvansvärd, icke kunnat i högre grad vinnas, lärer dock orsaken

till stor del ligga i själva ämnets ganska invecklade natur. Bidragande härtill

har ock varit, att det visat sig icke möjligt eller lämpligt att, såsom stundom

skett i främmande lagstiftning, avstå från vissa närmare regler till ledning

for domstolens avgörande vid användningen av enhetsstraff. Vad detta straff

angår, vill det synas som om dess fastställande enligt förslagets bestäm­

melser, så framt ej uppgiften löses alltför lättvindigt, knappast i verkligheten

bör komma att ställa sig avsevärt enklare än tillämpningen av de nuvarande

konkurrensreglerna. Att den föreslagna ordningen i och för sig skulle öva nå­

got större inflytande på straffrättskipningens resultat är, såsom redan antytts,

icke att antaga. Från kriminalpolitisk synpunkt kan förslagets genomföran­

de alltså icke betecknas såsom en reform av någon större räckvidd. För

domstolsverksamheten är lagstiftningens ställning till de i praktiken talrikt

förekommande konkurrensfallen uppenbarligen av stor betydelse, men be­

traktad från sådan utgångspunkt blir frågans lösning närmast en angelägen­

het av juridiskt-teknisk natur.

Såsom de framlagda lagtexterna utvisa, kräver den här avsedda örn-

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

91

gestaltningen av konkurrensreglerna synnerligen omfattande lagändringar. I

fråga om det sätt, på vilket uppgiften blivit efter de valda förutsättningarna

löst i lagtekniskt avseende, har vid den granskning, som nu kunnat äga rum,

föga funnits att erinra. Härvid bör framhållas, att ämnets beskaffenhet och

det starka sammanhanget mellan de olika leden i ett sadant system mäste

bjuda till varsamhet vid övervägande av ändringar på särskilda punkter. Både

med hänsyn till beaktansvärda erinringar av allmännare innebörd, vilka un­

der den förberedande utredningen framkommit emot förslaget, och för en

grundligare undersökning av åtskilliga viktiga detaljspörsmål skulle dock ett

något större rådrum med den slutliga behandlingen otvivelaktigt lia varit

önskvärt.

Även av andra grunder än den sist antydda torde kunna ifragasättas, huru­

vida, sedan detta lagstiftningsärende så länge fått vila, tidpunkten nu är den

lämpliga för genomförande av förslaget. Under senaste tid har strafflagstift­

ningen undergått flera mycket ingripande ändringar. För att nu nämna en­

dast de i detta sammanhang särskilt framträdande inom straffrättens all­

männa del, må sålunda erinras, att från och med detta år tillämpas de nya

lagarna om ungdomsfängelse och om tvångsuppfostran, att med ingången av

nästa år begynner utförandet av bötesstraffets ombildning, och att i fråga om

behandlingen av förminskat tillräkneliga brottslingar och av aterfallsförbry-

tare ny lag redan är antagen, örn ock tiden för dess ikraftträdande ännu icke

blivit fastställd. En revision av strafflagens konkurrensbestämmelser medför

nu, såsom här kommer till synes i en rad av lagförslag, åtskilliga ingalunda

enbart formella ändringar i dessa viktiga, nyss färdiga delar av den reforme­

rade strafflagstiftningen. Nära förestående lärer ock vara ny lagstiftning om

den villkorliga domen, vars användning därmed skulle komma att avsevärt

utvidgas. Även denna fråga har sådant samband med konkurrensreglerna, att

dessa sannolikt måste ändras sedan nämnda reform blivit antagen. Att dylika

ofta återkommande rubbningar inom helt nyreglerade centrala delar av straff­

rätten lätt nog kunna medföra osäkerhet vid rättstillämpningen och att de

måste starkt pröva domstolarnas förmåga att sammanhålla resultaten av ett

sålunda bedrivet lagstiftningsarbete, lärer icke kunna betvivlas. När straff­

rättens ombildning ansetts böra ske genom partiella reformer och förbere­

delserna till dessa utföras på skilda händer, kan det näppeligen vara utan

våda för enhetens upprätthållande, om alltför många dylika frågor skola

nära nog samtidigt bringas till lösning. Naturligt blir då att ställa i efter­

hand sådana rättssystemets delar, vilka mindre än andra hava en fristående

karaktär. I det läge, vari den raskt fortskridande reformeringen av straff­

rätten nu befinner sig, lärer från denna synpunkt med en omarbetning av

konkurrensreglerna lämpligare kunna något anstå.

övervägande skäl synas lala för att de remitterade förslagen icke för när­

varande föreläggas riksdagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

92

Kungl. Mcij:ts proposition nr 191.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av strafflagen.

4 kap. 1 §.

Justitierådet Afzelius, regeringsrådet Aschan och justitierådet Sandström:

Med anledning av de starkt grundade betänkligheter, vilka från flera håll

framförts emot sakkunnigförslagets sätt att i konkurrenshänseende behandla

bötesstraffet, har i förevarande paragraf införts den regel, att domstolen

äger, »örn särskilda skäl därtill föranleda», ådöma bötesstraff för visst brott

jämte straff — böter eller frihetsstraff — för övriga brott. Härmed kommer

frågan om ådömande av fristående bötesstraff att allenast ingå såsom ett

moment bland de övriga i straffmätningen vid fastställande av enhetsstraff.

Hur stadgandet i praktiken kommer att verka, lärer vara ovisst, då det icke

lämnar någon närmare ledning för tillämpningen. Möjligen kommer det däri

innefattade medgivandet — såsom ordalagen ock anvisa — att begagnas en­

dast i undantagsfall. Uteslutet är dock icke, att det får en vidsträcktare an­

vändning allt efter de olika uppfattningar, som kunna göra sig gällande* hos

underrätterna. Detta kan leda till ojämnhet och godtycklighet, helst som den

praxis, vilken utvecklar sig vid underrätterna, i det stora hela blir undandragen

prövning av högre rätt eller i varje händelse av den högsta instansen, i det

att klagan torde förekomma endast en eller annan gång från den sakfälldes

sida i något av de sannolikt tämligen sällsynta fall, när underrätten från en­

hetsstraff undantagit brott, som funnits förskylla böter. Även bör märkas,

att på grund av den föreslagna lydelsen av 4 kap. 3 § strafflagen enhetsstraf-

fets användning blir beroende av att gemensam lagföring äger rum.

Vid dessa förhallanden synes ett mer tillfredsställande resultat uppnås,

därest man stannar vid den även under utredningen ifrågasatta ordningen

att stadgandena om enhetsstraff icke erhålla tillämpning å bötesstraff i vidare

mån än domstolen finner så böra ske med hänsyn till brottens beskaffenhet

och inbördes sammanhang. Härmed skulle vinnas, att enhetsstraffet i fråga

örn böter i konkurrensfall icke från begynnelsen erhåller en alltför vidsträckt

och tämligen regellös användning. Sedan erfarenhet kunnat vinnas om ver­

kan av en dylik bestämmelse och örn de resultat den nya ordningen medför

i fråga om frihetsstraffen, kan med större säkerhet bedömas, huruvida eller i

vilken omfattning regeln kan böra utvidgas i den riktning, som anvisas av

det remitterade förslaget. Jämväl må erinras om sammanhanget med det vid

revisionen av lagstiftningen om. villkorlig dom återkommande spörsmålet

angående förutsättningarna för villkorligt anstånd med förvandlingsstraff för

böter, vilka ådömts samtidigt med frihetsstraff.

Vi tillstyrka, att förslaget underkastas omarbetning i enlighet med vad här

angivits.

4 kap. 2 §.

Justitierådet Afzelius, regeringsrådet Aschan och justitierådet Forsberg:

De i 1 § meddelade bestämmelserna om ådömande av gemensamt straff

innebära, att den brottslighet, som på grund av de särskilda förbrytelserna

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

93

ligger den tilltalade till last, skall bedömas såsom en enhet. Det ligger vis­

serligen i sakens natur, att detta bedömande måste vara grundat på ett beak­

tande såväl av de olika brottens svårlietsgrad som av de straffbestämmelser,

vilka i fråga om dem äro gällande. Något utmätande och sammanläggande

av särskilda straff skall dock ej äga rum, utan hela den föreliggande brotts­

ligheten skall med iakttagande av de för de sammanträffande brotten i lag

bestämda straffskalorna prövas i ett sammanhang genom fastställande av-

ett enda straff. Därav lärer följa, att med tillämpning enbart av stadgandet

i 1 § straffets maximum skulle utgöra det högsta straff, som i lagen är utsatt

för det svåraste av brotten.

I förevarande paragraf hava emellertid stadgats särskilda regler angående

maximum och minimum vid ådömande av gemensamt straff. Dessa överens­

stämma såvitt angår minimum med vad jämväl utan särskild bestämmelse

får anses hava bort gälla, men innebära i fråga örn maximum att högre straff

må ådömas än som enligt vad nyss sagts eljest skulle varit fallet. Mot dessa

reglers sakliga innebörd finna vi ej anledning till erinran. De angående

maximum meddelade bestämmelserna hava emellertid utformats på ett sätt,

som icke synes helt kunna godtagas. Då nämligen i första punkten uttalas,

att gemensamt straff ej må överstiga de högsta straffen sammanlagda med

varandra, så synes detta stadgande efter orden och i sitt sammanhang kunna

giva anledning till den uppfattningen, att enligt tidigare meddelade bestäm­

melser — eller alltså vad som föreskrives i 1 § ■—- andra regler angående det

gemensamma straffets fastställande skulle gälla än ovan framhållits samt

att det nu ifrågavarande stadgandet innefattade en begränsning av det maxi­

mum, som enligt dessa regler skulle kunna ifrågakomma. Men detta är mot­

satsen till vad som åsyftas. Den i viss mån motsägande avfattning som

stadgandet sålunda erhållit är även ägnad att — såsom också framgår av

utredningen — föranleda oklarhet angående straffets bestämmande i vissa

fall, där för ett vart av två eller flera brott mer än en straffart kan vinna

tillämpning. Visserligen innehåller remissprotokollet ett tydligt ultalande

om vad härutinnan skall gälla; men frågan är dock av den vikt, att lagtexten

icke bör lämna rum för någon tvekan angående rätta meningen.

Ett förtydligande av ifrågavarande stadgande lärer därför vara erforder­

ligt. Detta synes kunna ske på det sätt att i paragrafen kommer till ut­

tryck den nu underförstådda huvudregeln, att de för brotten i lag bestämda

straffskalorna skola ligga till grund för utmätande av det gemensamma

straffet.

Justitierådct Sandström:

Såsom utvecklas i sakkunnigbetänkandet och föredragande departements­

chefens yttrande till remissprotokollet är avsett att det gemensamma straf­

fet med ledning av den eller de för de särskilda brotten gällande straffska­

lorna skall utmätas ur en särskilt bildad sådan skala, angående vars nedre

och övre gränser i förevarande paragraf meddelas vissa föreskrifter. I frå­

ga om den särskilda straffskalan är därutöver enligt nämnda yttrande tänkt

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

att i lindrigare straffart än den vari högsta gemensamma straffet är bestämt

icke skall få utmätas högre straff än som för något av brotten är i lag stad­

gat. En sådan ordning kan icke anses följa såsom en självklar konsekvens

av tillämpningen av enhetsstraffet. Tvärtom synes det naturligare och mera

i överensstämmelse med den större frihet i fråga örn straffmätningen som

nu tilldelas domstolarna att, där för flera brott jämte straffarbete fängelse

kan ifrågakomma, straffet ina kunna utdömas i fängelse till de för brotten

stadgade högsta fängelsestraffen sammanlagda med iakttagande av samma

tvåårsgräns som för det högsta gemensamma straffet. Straffskalan för det

särskilda brottet är fastställd utan hänsyn till sammanträffande med andra

brott, och det är föga sannolikt att dess avvägning mellan de olika straffar­

terna skall befinnas lämplig även för alla slag av sådant sammanträffande.

Det torde också många gånger komma att te sig såsom en onödig hårdhet

att vid sammanträffande av två eller flera brott, vilka enligt vanligen till-

lämpade straffmätningsgrunder vart för sig bort förskylla fängelsestraff, dom­

stolen skall nödgas tillgripa straffarbete, då det i något av straffbuden stad­

gade högsta fängelsestraffet skulle komma att överskridas. Särskilt synes

delta kunna tänkas inträffa, då fängelsestraffen äro bestämda till högst sex

månader. Vad nu sagts lärer i tillämpliga delar gälla jämväl då böter före­

komma jämte frihetsstraff, och med hänsyn till den mera djupgående skill­

naden mellan dessa straffarter i än högre grad. I fråga örn böter hade också

de sakkunniga tänkt sig att det gemensamma straffet skulle kunna överstiga

det för något av brotten stadgade högsta bötesstraffet, även om i något av

straffbuden annan straffart förekomme.

Jag hemställer att förevarande paragraf omarbetas i överensstämmelse

med den uppfattning varåt här givits uttryck. I varje fall synes i fråga om

bötesstraff paragrafen böra ansluta sig till den av de sakkunniga avsedda

ordningen.

För den händelse paragrafen i sak bibehålies oförändrad, torde under

alla förhållanden ett förtydligande vara oundgängligt. Vad som angivits

vara förslagets ståndpunkt för det fall att olika straffarter förekomma torde

icke kunna anses framgå av lagens bestämmelser. Särskilt framträdande är

oklarheten i fråga om högsta gemensamma bötesstraffen, där förslaget och

sakkunnigbetänkandet giva olika innebörd åt samma bestämmelse. Lämp­

ligen kan den huvudregel, som ansetts böra gälla, upptagas såsom tredje

punkt i paragrafen. Åt bestämmelserna angående bötesstraffen lärer vidare

böra givas sådan formulering att därav klart framgår att regeln endast avser

sådana fall där brotten bestraffas allenast med böter.

•4 kap. A §.

Lagrådet:

För ådömande av gemensamt straff enligt 4 kap. 3 § förutsättes att det

tidigare utslaget vunnit laga kraft. För att ett utslag, på sätt i förevarande

paragraf sägs, skall förekomma till verkställighet är däremot tillräckligt

att det vunnit laga kraft mot den dömde, t. ex. genom nöjdförklaring, och

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

95

den omständigheten att annan part fullföljer talan mot utslaget hindrar ej

straffverkställigheten. Väl har i förevarande paragraf givits en hänvisning

till 3 §, men därav framgår icke otvetydigt att förutsättningen för att dom­

stol i förevarande fall skall kunna ådöma gemensamt straff är att de utslag,

genom vilka straff ådömts, vid tiden för domstolens beslut vunnit laga kraft.

Stadgandet lärer därför böra förtydligas.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av strafflagen för krigs­

makten.

34- §.

Lagrådet:

Enligt det föreslagna tredje stycket i 33 § skall vad i allmän lag finnes

stadgat om sammanträffande av brott och om förändring av straff lända

till efterrättelse vid tillämpning av strafflagen för krigsmakten, likväl nied

iakttagande av de ytterligare eller skiljaktiga stadganden, som däri förekom­

ma. Vid sådant förhållande kan synas överflödigt att — såsom föreslås i

34 § första punkten — stadga att, om någon skall fällas till ansvar för flera

brott, gemensamt straff skall åläggas, ändå att brotten eller något av dem

är belagt med disciplinstraff. Enligt 4 kap. 1 § strafflagen i dess nu före­

slagna lydelse är nämligen huvudregeln att gemensamt straff skall ådömas,

när någon skall dömas för flera brott. Den omständigheten att disciplin­

straff ej ingår bland de straff, som avses i allmänna strafflagen, torde ej

oundgängligen påkalla en bestämmelse sådan som den i 34 § första punkten

upptagna. Därtill kommer, att bestämmelsens avfattning måhända kan

framkalla missförstånd. Den kan nämligen giva anledning till antagande

dels att tillämpning av undantagsbestämmelsen i 4 kap. 1 § första stycket

andra punkten strafflagen skulle vara utesluten, dels ock att bestämmelsen

innebure en modifikation av stadgandet i 4 kap. 3 § strafflagen så att detta

.skulle bliva tillämpligt jämväl å fall där disciplinstraff ådömts.

Vid nu angivna förhållanden synes ifrågavarande bestämmelse böra utgå.

Övergångsbestämmelserna.

Lagrådet:

Det är avsett, att på grund av den vid 34 § här ovan återgivna bestämmel­

sen i 33 § tredje stycket vissa delar av övergångsbestämmelserna till lagen

örn ändring i vissa delar av strafflagen skola äga motsvarande tillämpning

beträffande strafflagen för krigsmakten. Emellertid utesluter avfattningen

av nu förevarande övergångsbestämmelser icke den missuppfattningen, att

de avse att uttömmande reglera övergången till den nya lagstiftningen och

att således den i 33 § givna hänvisningen icke skulle vara tillämplig. Därtill

kommer att nämnda hänvisning icke omfattar de speciella konkurrensregler

96

Kungl. Maj.ts proposition nr 191

som meddelas i strafflagen för krigsmakten. Stadgandet synes därför böra

förtydligas. Därvid bör även uppmärksammas att enligt lagen den 9 april

1937 om ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten 36 § skall från

och med den 1 januari 1939 hava ändrad lydelse.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

97

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i

statsrådet å Stockholms slott den 12 mars 1938.

Närvarande:

Statsministern

H

ansson^, ministern för utrikes ärendena

S

andler^, statsråden

P

ehrsson

-B

ramstorp

, W

estman

, W

igforss

, M

öller

, L

evinson

, E

ngberg

,

S

köld

, N

ilsson

, Q

uensel

, F

orslund

.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler, efter ge­

mensam beredning med chefen för försvarsdepartementet, lagrådets den 3

mars 1938 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 17 december 1937 re­

mitterade förslagen till

1) lag örn ändring i vissa delar av strafflagen;

2) lag örn ändrad lydelse av 10 kap. 21 § rättegångsbalken;

3) lag örn ändring i lagen den 24 september 1931 (nr 328) angående dags­

böter utom strafflagens område (särskild böteslag);

4) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 9 april 1937 (nr 119)

örn verkställighet av bötesstraff;

5) lag örn ändring i vissa delar av lagen den 28 juni 1918 (nr 531) angå­

ende villkorlig straffdom;

6) lag örn ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1906 (nr 51 s. 9) an­

gående villkorlig frigivning;

7) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 15 juni 1935 (nr 343)

örn ungdomsfängelse;

8) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 13 mars 1937 (nr 75)

örn tvångsuppfostron;

9) lag angående ändrad lydelse av 15 och 17 §§ lagen den 18 juni '1937

(nr 461) örn förvaring och internering i säkerlietsanstalt;

10) lag angående ändrad lydelse av 2 och 16 §§ lagen den 22 april 1927t

(nr 107) örn förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare;

11) lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 22 april 1927 (nr 108)

örn internering av återfallsförbrytare;

12) lag örn ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten; samt

13) lag angående ändrad lydelse av 82 § lagen den 23 oktober 1914 (nr

325) om krigsdomstolar och rättegången därstädes.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»En partiell strafflagsreforin beträffande brottskonkurrensen måste med

nödvändighet åtföljas av vissa ändringar i andra lagar än allmänna straff-

Bihang lill riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 191.

7

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

lagen. Av de förslag till lagändringar, vilka enligt Kungl. Maj:ts beslut den

17 december 1937 underställdes lagrådets granskning, stå emellertid icke

alla i sådant direkt samband med strafflagsreformen. De ändringar som

föreslagits beträffande de nya lagarna om ungdomsfängelse, tvångsuppfost-

ran samt förvaring och internering i säkerhetsanstalt innefatta sålunda en

översyn av de för dessa lagar specifika konkurrensreglerna i syfte att åväga­

bringa inbördes överensstämmelse dem emellan. Det gäller här spörsmål

som, bortsett från en detaljbestämmelse, äro formellt och reellt fristående

från dem som behandlats i strafflagen. Då tre av lagrådets ledamöter, med

hänsyn till befarade olägenheter i rättstillämpningen, uttalat betänkligheter

mot att ändringar vidtagas i dessa nyss färdiga delar av den reformerade

strafflagstiftningen, må först erinras att dessa betänkligheter på grund av

vad nyss sagts icke med fog kunna åberopas till stöd för den meningen att

reformen av allmänna strafflagens konkurrensregler bör anstå. Denna kan

genomföras oberoende av ändringar i de nyss nämnda lagarna, om skäl an­

ses föreligga mot genomförande av dessa senare ändringar. Ett sådant skäl

skulle vara att de nyligen blivit antagna och att två av dem, nämligen lagar­

na om ungdomsfängelse och tvångsuppfostran, trätt i kraft så sent som den

1 januari 1938. Det synes dock vara av icke ringa vikt att konkurrensreg­

lerna i dessa varandra närstående lagar givas en ensartad utformning. Den

nu verkställda omarbetningen innebär i huvudsak att lagarna om ungdoms­

fängelse och tvångsuppfostran beträffande konkurrensbestämmelserna

bragts i överensstämmelse med den senare antagna lagen om förvaring och

internering. Det kan icke gärna vara annat än till gagn för rättsskipningen

att denna översyn vidtages så snart som möjligt. Med den i föreliggande

ändringsförslag förordade dagen för ikraftträdandet, den 1 januari 1939,

lärer för övrigt vinnas den beaktansvärda fördelen att de ändringar som be­

röra lagen om förvaring och internering kunna införas i lagen redan innan

den träder i tillämpning.

Vad angår de föreslagna ändringarna i 1937 års lag örn verkställighet av

bötesstraff, vilken träder i kraft den 1 januari 1939, må anmärkas att dessa

endast delvis äro en direkt följd av strafflagsändringen. Genom ändringar­

nas vidtagande i förevarande sammanhang vinnes samma fördel som nyss

omnämndes beträffande lagen om förvaring och internering, nämligen att

ändringarna kunna införas före lagens ikraftträdande.

Samma lagrådsledamöter lia beträffande lagstiftningen örn villkorlig dom

yttrat, att denna fråga hade sådant samband med konkurrensreglerna att

dessa sannolikt måste ändras sedan en reviderad lagstiftning om villkorlig

dom blivit antagen. En inom departementet företagen undersökning synes

giva vid handen att dessa farhågor äro ogrundade. Det förhåller sig tvärtom

så, att utformningen av lagstadgandena rörande villkorlig dom i vissa delar

röner inverkan av de allmänna konkurrensreglerna. För det fortsatta arbetet

med revisionen av lagstiftningen örn villkorlig dom är det därför önskvärt att

frågan om brottskonkurrensens reformering redan nu avgöres. Samma syn­

punkt bör anläggas även beträffande andra reformer på straffrättens område,

Kungl. Maj:ts proposition nr 101.

99

vilka äro under förberedelse. Sakkunnigutredning pågår för närvarande an­

gående revision av lagstiftningen om villkorlig frigivning och om behand­

lingen av vissa arbetsskygga. Även dessa lagarbeten äro i vissa delar beroen­

de av strafflagens konkurrensregler. Om revisionen av de senare uppskju-

tes, blir följden blott att ett ökat antal speciallagar måste underkastas om­

arbetning, då konkurrenslagstiftningen omsider reformeras. De synpunkter

som inom lagrådet anförts till stöd för uppfattningen att de allmänna kon­

kurrensreglernas revision lämpligen bör ställas i efterhand synas alltså icke

bärande. I stället tala starka skäl för den motsatta ståndpunkten, att refor­

men bör genomföras utan ytterligare dröjsmål.

Med det sagda har icke förnekats att genomförandet av den ifrågava­

rande reformen ställer vissa krav på domstolarna vid övergången till den

nya ordningen. Då emellertid straffrätten enligt den uppgjorda planen om­

bildas genom partiella reformer, äro dylika gång efter annan uppkomman­

de svårigheter oundvikliga. Dessa olägenheter bliva givetvis särskilt fram­

trädande vid en omläggning inom lagstiftningens centrala delar, som måste

medföra rubbningar även på närliggande områden. Det är därför angeläget

att sådana omläggningar ske med tillbörlig planmässighet. Vad i det före­

gående anförts torde visa att det ur berörda synpunkt icke bör möta betänk­

ligheter att revisionen av konkurrensreglerna genomföres genom lagstiftning

som träder i tillämpning den 1 januari 1939. Det har fastmera påvisats att

ett uppskov med reformen skulle öka de speciella praktiska och lagtekniska

svårigheter som under alla förhållanden äro förknippade med dess genom­

förande såsom en partiell straffrättsreform.

Det torde här icke behöva närmare utvecklas hurusom en grundlig revi­

sion av gällande konkurrensregler utgör ett nödvändigt led i straffrättens om-

bildning. Detta har också vitsordats av de ledamöter av lagrådet vilka funnit

övervägande skäl tala för anstånd med reformen. Samma ledamöter ha emel­

lertid härtill knutit vissa reflexioner, vilka dels giva uttryck åt den uppfattnin­

gen, att strafflagens nuvarande föreskrifter i ämnet icke äro så bristfälliga att

deras ersättande med nya kan betecknas som någon trängande åtgärd, samt

dels innebära att den nya lagstiftningen icke skulle bliva den nuvarade synner­

ligt överlägsen i fråga om enkelhet, lättfattlighet och överskådlighet. Vad

sålunda anförts rörande behovet av reformen står i motsättning till den upp­

fattning som gjorts gällande i det stora flertalet av de över sakkunnigförsla­

get avgivna yttrandena. I åtskilliga av dessa har framhållits önskvärdheten

av en snar revision av hithörande rättsregler. I anledning av den inställ­

ning till reformen som kommit till uttryck i de inom lagrådet gjorda uttalan­

dena torde ytterligare några anmärkningar böra göras.

Det har av de tre lagrådsledamöterna gjorts gällande, att spörsmålet örn

en reformering av konkurrensbestämmelserna numera framstår i en annan

belysning än tillförne, sedan lagstiftning genomförts beträffande tvångsupp-

fostran, ungdomsfängelse, internering samt villkorlig dom och villkorlig fri­

givning. Det är visserligen riktigt, att de tre förstnämnda ansvarspåföljder-

nas genomförande och utvidgning medför alt tillämpning av de allmänna

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

konkurrensreglerna merendels ej behöver ske då sådana ansvarspåföljder

ådömas. Men de fall som härigenom avskiljas äro icke till antalet så bety­

dande att icke konkurrensreglerna alltjämt bibehålla ett mycket vidsträckt

tillämplighetsområde. För övrigt torde dessa moderna ansvarsformer vara

ägnade att göra ålderdomligheten hos konkurrensreglerna än mera framträ­

dande. Vad angår lagstiftningen om villkorlig dom och villkorlig frigiv­

ning torde denna ej ha medfört att konkurrensreglerna förlorat i betydelse.

Det har beträffande gällande konkurrenssystem vidare anförts, att utveck­

lingen i rättspraxis varit ägnad att låta systemet framstå mindre ofördelak­

tigt än som ibland skett i kritisk belysning. Att vissa av lagen oreglerade

frågor blivit lösta genom ståndpunktstagande i rättstillämpningen är obe­

stridligt. I fråga örn den egentliga konkurrensen gör sig dock alltjämt en

stor osäkerhet gällande. Härpå ha i sakkunnigbetänkandet anförts många

exempel. Vad speciellt angår gränsdragningen mellan realkonkurrens och

fortsatt brott kan visserligen spåras en utveckling enligt vilken brottsfallen

numera i större utsträckning behandlas efter de lindrigare reglerna örn fort­

satt brott. Genom denna utveckling lia otillfredsställande resultat i form

av alltför stränga straff i vissa fall kunnat undvikas, men å andra sidan har,

såsom Svea hovrätt anfört i sitt yttrande över sakkunnigförslaget, osäker­

heten i rättspraxis härigenom snarare tilltagit.

Lagrådets flertal har uttalat tvivelsmål dels huruvida en övergång till en-

hetsstraff skulle komma att leda till genomsnittligt mindre stränga resultat

i de fall där reglerna om realkonkurrens för närvarande äga tillämpning, och

dels huruvida enhetsstraffet skulle i stort sett visa sig ägnat att leda utveck­

lingen i riktning mot strängare bestraffning i vissa konkurrensfall, där resul­

tatet av gällande konkurrensregler blir ett lindrigare bedömande än som är

skäligt och lämpligt. För min del kan jag icke finna det befogat att åberopa

dessa synpunkter såsom skäl emot reformens genomförande. Ty, såsom

anfördes redan i den av de tre lagrådsledamöterna omnämnda motionen vid

1903 års riksdag, det är icke i främsta rummet vare sig större mildhet eller

större stränghet som är ändamålet med en lagändring beträffande brotts-

konkurrensen utan den större rättvisan för varje särskilt fall. Konkurrens­

reglerna skola bereda domaren möjlighet att utmäta ett rättvist straff. Me­

dan gällande lag obestridligen i åtskilliga konkurrensfall utgör hinder mot

att straffet anpassas efter omständigheterna, kan en sådan erinran icke med

fog riktas mot förslagets regler. I detta sammanhang må även framhållas,

att den nyligen genomförda revisionen av straffskalorna svårligen kan anses

minska behovet av konkurrensreglernas reformering. Hur mycket straff­

satserna för de olika brotten än vidgas, måste kumulationspriiicipen vid real­

konkurrens vara ägnad att i vissa fall medföra utmätande av obilligt höga

straff eller användande av olämpliga straffarter.

Man torde icke göra sig skyldig till överdrift genom att påstå att tillämp­

ningen av det föreslagna systemet med enhetsstraff måste i alla vanliga fall

ställa sig synnerligen enkel. Att mera invecklade spörsmål stundom måste

uppkomma ligger i sakens natur. Det har icke gjorts gällande att ett annat

Kungl. Maj-.ts proposition nr 191.

101

system skulle innebära större möjligheter till förenkling av lagstadgandena

än det valda, icke heller att man med enhetsstraffet såsom huvudregel lämp­

ligen kunnat göra lagreglerna överskådligare och lättfattligare än som skett.

En ytterligare förenkling skulle ha kunnat uppnås blott på fullständighetens

bekostnad; man skulle då lia avstått från att meddela närmare föreskrifter

annat än för normalfallen, medan de mindre vanliga fallen lämnades oregle­

rade. Det skulle emellertid icke stå i god överensstämmelse med i vårt land

hävdvunna lagstiftningsprinciper att i den utsträckning som skett i vissa ut­

ländska lagar överlämna lösningen av dessa spörsmål åt rättstillämpningen.

I anledning av de vid lagrådsgranskningen gjorda erinringarna beträffande

vissa av förslagets särskilda stadganden må följande anföras.

Enligt 4 kap. 1 § i det remitterade förslaget till lag örn ändring i vissa de­

lar av strafflagen gäller söm huvudregel, att gemensamt straff skall ådömas

då någon övertygas att hava begått flera brott. Denna regel gäller även

med avseende å brott som finnes förskylla böter. Beträffande sådana brott

meddelas dock ett särskilt undantagsstadgande av innehåll att bötesstraffet

må ådömas jämte straff för övriga brott, om särskilda skäl därtill föranleda.

Emot det sätt varpå förslaget sålunda i konkurrenshänseende behandlar bö­

tesstraffet ha tre av lagrådets ledamöter framfört vissa erinringar. Dessa

ledamöter ha tillstyrkt sådan omarbetning av förslaget att reglerna örn en-

hetsstraff icke erhölle tillämpning å bötesstraff i vidare mån än domstolen

funne så böra ske med hänsyn till brottens beskaffenhet och inbördes sam­

manhang. Till stöd härför har åberopats, att stadgandet icke lämnade nå­

gon närmare ledning för tillämpningen samt att det vid sådant förhållande

kunde leda till ojämnhet och godtycklighet, helst som den praxis som ut­

vecklade sig vid underrätterna i det stora hela bleve undandragen prövning

av högre rätt. Det synes emellertid föga sannolikt att den inom lagrådet

förordade regeln skulle var ägnad att medföra större enhetlighet i tillämp­

ningen. Det synes till och med kunna befaras att uppställandet av en kon­

kurrensform sådan som den inom lagrådet föreslagna skulle erbjuda större

utrymme för ojämn tillämpning än stadgandet i det remitterade förslaget,

som tydligt utmärker att allenast undantagsfall åsyftas. Den till stöd för

ändringen jämväl åberopade omständigheten, att på grund av den före­

slagna lydelsen av 4 kap. 3 § strafflagen enhetsstraffets användning bleve

beroende av att gemensam lagföring äger rum, synes icke i och för sig ut­

göra skäl att frångå det remitterade förslaget.

Rörande innebörden av 4 kap. 2 § med avseende å vissa fall, då mer än

en straffart kan vinna tillämpning, gjordes vid förslagets remitterande till

lagrådet ett uttalande av innebörd, att örn fängelse eller straffarbete kan

följa såsom gemensamt straff för flera brott, skulle i lindrigare straffart

ej få ådömas högre straff än som för något av brotten funnes utsatt i lagen.

Beträffande detta spörsmål har en ledamot av lagrådet anfört, att en mot­

satt ståndpunkt syntes naturligare och mera i överensstämmelse med den

större frihet i fråga om straffmätningen som enligt förslaget tilldelades dom-

Bihang till riksdagens protokoll 19.'I8. 1 sand. Nr lil.

8

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

stolen. Denne ledamot har hemställt att paragrafen skulle omarbetas renlig­

het härmed och har vidale uttalat att, för den händelse paragrafen i sak bi-

behölles oförändrad, ett förtydligande under alla förhållanden vore ound­

gängligt. Jämväl lagrådets övriga ledamöter lia ansett ett förtydligande er­

forderligt i nämnda hänseende. Enligt sistnämnda ledamöters mening bor­

de paragrafen förtydligas även för att undanröja en i viss mån motsägande

avfattning av bestämmelsen örn maximum för gemensamt straff.

Med anledning av vad sålunda anförts inom lagrådet har i paragrafen in­

förts stadgande, att gemensamt straff skall bestämmas med tillämpning av

de för brotten i lag stadgade straffsatserna. Härtill har anknutits en till av­

fattningen något jämkad föreskrift om det gemensamma straffets maximum.

Bestämmelsen om minimum för gemensamt straff har upptagits som en sista

punkt i paragrafen. Den nyss berörda, av en ledamot gjorda hemställan om

viss saklig ändring har jag däremot ej ansett mig böra biträda.

Slutligen har lagrådet framställt vissa erinringar beträffande 4 kap. 4 §

i strafflagsförslaget, 34 § i förslaget till lag örn ändring i strafflagen för

krigsmakten samt de i sistnämnda förslag upptagna övergångsbestämmel­

serna. Dessa erinringar, som äro av redaktionell natur, lia blivit beaktade.

Sålunda har i 4 kap. 4 § strafflagsförslaget angivits att gemensamt straff

ej må ådömas förr än utslagen vunnit laga kraft. Ur förslaget till ändrad

lydelse av 34 § strafflagen för krigsmakten har uteslutits stadgandet i för­

sta punkten av första stycket rörande ådömande av gemensamt straff, över­

gångsbestämmelserna i sistnämnda förslag lia kompletterats med föreskrift

att övergångsbestämmelserna till lagen örn ändring i vissa delar av allmänna

strafflagen skola äga motsvarande tillämpning beträffande äldre konkurrens­

bestämmelser i strafflagen för krigsmakten. Härmed lärer också bliva klar­

gjort att sistnämnda övergångsbestämmelser skola tillämpas även i övrigt,

då straff ådömes enligt strafflagen för krigsmakten.»

Föredraganden hemställer att de i enlighet med vad nu angivits ändrade

lagförslagen måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläg­

gas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprin-

sen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Tage Evers.

Stockholm 1938. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

375236