2

Kungl. Maj.ts proposition nr 307.

Förslag

till

Lag

om särskilda rättsmedel.

Härigenom förordnas som följer:

Om resning.

1 §•

Sedan dom i tvistemål vunnit laga kraft, må till förmån för någon av par­

terna resning beviljas,

1. om ledamot av rätten eller där anställd tjänsteman eller rättegångsfull­

mäktig eller ställföreträdare för part med avseende å målet gjort sig skyldig

till brottsligt förfarande, som kan antagas hava inverkat på målets utgång;

2. om skriftlig handling, som åberopats till bevis, varit falsk eller om part

under menedsansvar eller vittne, sakkunnig eller tolk avgivit falsk utsaga

samt handlingen eller utsagan kan antagas hava inverkat på utgången;

3. om omständighet eller bevis, som ej tidigare förebragts, åberopas och

dess förebringande sannolikt skulle hava lett till annan utgång; eller

4. om rättstillämpning, som ligger till grund för domen, uppenbart strider

mot lag.

Ej må på grund av förhållande, som avses i 3, resning beviljas, med mindre

parten gör sannolikt, att han icke vid den rätt, som meddelat domen, eller

genom fullföljd från denna kunnat åberopa omständigheten eller beviset

eller han eljest haft giltig ursäkt att ej göra det.

2

§•

Sedan dom i brottmål vunnit laga kraft, må till förmån för den tilltalade

resning i ansvarsfrågan beviljas,

1. om ledamot av rätten eller där anställd tjänsteman, åklagaren eller

rättegångsfullmäktig eller ställföreträdare för part eller rättegångsbiträde

med avseende å målet gjort sig skyldig till brottsligt förfarande, som kan an­

tagas hava inverkat på målets utgång;

2. örn skriftlig handling, som åberopats till bevis, varit falsk eller om vitt­

ne, sakkunnig eller tolk avgivit falsk utsaga samt handlingen eller utsagan

kan antagas hava inverkat på utgången;

3. örn omständighet eller bevis, som ej tidigare förebragts, åberopas och

dess förebringande sannolikt skulle hava lett till att den tilltalade frikänts

3

eller brottet hänförts under mildare straffbestämmelse än den som tillämpats

eller ock med hänsyn till vad sålunda åberopas och i övrigt förekommer syn­

nerliga skäl äro, att frågan, huruvida den tilltalade förövat det brott, för vil­

ket han dömts, prövas ånyo; eller

4. om rättstillämpning, som ligger till grund för domen, uppenbart strider

mot lag.

3 §.

Sedan dom i brottmål vunnit laga kraft, må till men för den tilltalade res­

ning i ansvarsfrågan beviljas,

1. om sådant förhållande, som avses i 2 § 1 eller 2, förelegat eller utsaga,

som avgivits av den tilltalade under menedsansvar, varit falsk och detta kan

antagas hava medverkat till att den tilltalade frikänts eller brottet hänförts

under väsentligt mildare straffbestämmelse än den som bort tillämpas; eller

2. örn å brottet kan följa straffarbete samt omständighet eller bevis, som ej

tidigare förebragts, åberopas och dess förebringande sannolikt skulle hava

lett till att den tilltalade dömts för brottet eller detta hänförts under väsentligt

strängare straffbestämmelse än den som tillämpats.

Ej må på grund av förhållande, som avses i 2, resning beviljas, med mindre

parten gör sannolikt, att han icke vid den rätt, som meddelat domen, eller ge­

nom fullföljd från denna kunnat åberopa omständigheten eller beviset eller

han eljest haft giltig ursäkt att ej göra det.

4 §•

Vill någon söka resning, skall han hos Konungen göra skriftlig ansökan

därom. Resning må ej sökas av annan åklagare än i 30 kap. 6 § 3 mom.

rättegångsbalken sägs.

Ansökan om resning i tvistemål på grund av förhållande, som avses i 1 §

första stycket 1, 2 eller 3, så ock i brottmål till men för den tilltalade skall

göras inom ett år, sedan sökanden erhöll kännedom om det förhållande, varå

ansökan grundas; åberopas annans brottsliga gärning som grund för ansökan,

må tiden räknas från den dag, då dom däröver vann laga kraft. Resning i

tvistemål på grund av förhållande, som avses i 1 § första stycket 4, skall

sökas inom sex månader från den dag, då domen vann laga kraft.

5 §■

I resningsansökan skall sökanden uppgiva:

1. den dom ansökan avser;

2. det förhållande, varå ansökan grundas, och skälen för ansökan; samt

3. de bevis sökanden vill åberopa och vad han vill styrka med varje sär­

skilt bevis.

Grundas ansökan å förhållande, som avses i 1 § första stycket 3 eller 3 §

första stycket 2, skall sökanden uppgiva anledningen till att omständigheten

eller beviset ej åberopats i rättegången.

Kungl. Maj:ts proposition nr 307.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 307.

Vid ansökan skola i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas de skriftliga be­

vis sökanden åberopar.

6 §•

Avvisas ej resningsansökan, skall motparten höras däröver på sätt i rätte­

gångsbalken är stadgat om besvär, som anförts hos Konungen. Finnes ansö­

kan ogrundad, må den dock omedelbart avslås.

När skäl äro därtill, må förordnas, att, till dess annorlunda föreskrives, vi­

dare åtgärd för verkställighet av domen ej må äga rum.

7 §•

Beviljas resning, förordnar Konungen, att målet skall ånyo upptagas av den

rätt, som sist dömt i målet; dock äger Konungen, då resning beviljas i tviste­

mål eller i brottmål till den tilltalades förmån och saken finnes uppenbar,

omedelbart ändra domen.

Skall målet återupptagas av underrätt och uteblir sökanden från det rätte-

gångstillfälle, till vilket målet efter resningen först utsättes, vare resningen

förfallen; uteblir motparten, må målet företagas utan hinder därav. I kal­

lelse skall intagas erinran därom. Vad nu sagts gälle dock ej i fråga örn

åklagare.

8

§■

Avser dom i brottmål icke ansvar, gälle beträffande resning i målet vad

om resning i tvistemål är stadgat. Är i brottmål, som rör ansvar, även fråga

örn skadestånd eller annat dylikt anspråk, skall ock målet i denna del an­

ses som tvistemål; beviljas resning i ansvarsfrågan, må dock utan hinder av

vad om resning i tvistemål är föreskrivet resning samtidigt beviljas även i

målet i övrigt.

9 §•

Vad i 1—8 §§ är stadgat om dom äge motsvarande tillämpning beträffande

annat rättens beslut.

Örn återställande av försutten tid.

10 §.

Har någon försuttit laga tid för fullföljande eller bevakande av talan eller

för sökande av återvinning eller för vidtagande av annan åtgärd i rättegång

och förelåg för hans underlåtenhet laga förfall, som han icke kunde i rätt tid

anmäla, må på ansökan av honom den försuttna tiden återställas.

11

§■

Vill någon söka återställande av försutten tid, skall han inom tre veckor,

sedan förfallet upphörde, och sist inom ett år från den dag, då tiden ut­

gick, hos Konungen göra skriftlig ansökan därom.

Beträffande ansökan, som nu sagts, åge vad i 5 och 6 §§ är stadgat mot­

svarande tillämpning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 307.

5

Om besvär över domvilla.

12

§.

Dom, som vunnit laga kraft, skall på besvär av den, vilkens rätt domen

rör, på grund av domvilla undanröjas,

1. örn målet upptagits, ehuru däremot förelegat rättegångshinder, som vid

fullföljd högre rätt haft att självmant beakta;

2. om rätten ej varit domför;

3. om domen givits mot någon, som ej varit rätteligen stämd och ej heller

fört talan i målet, eller genom domen någon, som ej varit part i målet, lider

förfång; eller

4. om i rättegången förekommit annat grovt rättegångsfel, som kan anta­

gas hava inverkat på målets utgång.

13 §.

Vill någon besvära sig över domvilla, skall han till den rätt, där talan mot

domen skolat fullföljas, eller, örn fullföljd ej kunnat äga rum, till Konungen

ingiva besvärsinlaga.

Besvär skola föras inom sex månader från den dag, då domen vann laga

kraft. I fall, som avses i 12 § 3, åge dock klagande, som erhållit kännedom

om domen först efter det denna vunnit laga kraft, föra besvär inom samma

tid efter det sådan kännedom vunnits.

14 §.

Örn besvär över domvilla och fullföljd av talan mot hovrätts beslut i så­

dant ärende åge i övrigt vad i rättegångsbalken är stadgat om besvär mot­

svarande tillämpning; beträffande besvär, som skola föras omedelbart hos

Konungen, gäde dock ej vad i 30 kap. rättegångsbalken är stadgat örn ned­

sättning av fullföljdsavgift och belopp till säkerhet för motparts kostnads­

ersättning eller om inskränkning i parts rätt att fullfölja talan.

Rätten äge, när skäl äro därtill, förordna, att, till dess annorlunda före-

skrives, vidare åtgärd för verkställighet av domen ej må äga rum.

Undanröjes domen och grundas beslutet ej därå, att rätten varit obehörig

eller eljest icke bort upptaga målet till prövning, skall tillika förordnas, att ny

handläggning skall äga rum vid den rätt, som meddelat domen.

15 §.

Vad i 12—14 §§ är stadgat örn dom äge motsvarande tillämpning be­

träffande annat rättens beslut.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 307.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1939.

Genom lagen upphävas 17 kap. 32 §, 25 kap. 10 §, 30 kap. 38 § och 31

kap. rättegångsbalken. Har före lagens ikraftträdande fråga, som avses i

17 kap. 32 § rättegångsbalken, väckts i hovrätt, skall med avseende därå

äldre lag fortfarande gälla.

Vad i 25 kap. 10 § och 30 kap. 38 § rättegångsbalken är stadgat om tid,

inom vilken besvär må föras, skall fortfarande äga tillämpning i fråga örn

besvärstid, som börjat löpa före lagens ikraftträdande. Skall i annat fall

än nu sagts enligt denna lag ansökan göras eller besvär föras inom viss tid,

må denna ej räknas från tidigare dag än den 1 juli 1939.

Kungl. Maj.ts proposition nr 307.

7

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 49 § utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 49 § utsökningslagen skall erhålla följande änd­

rade lydelse:

49 §.

Har någon, som ej vädjat mot underrätts dom, stämt om återvinning en­

ligt 12 kap. rättegångsbalken, eller har någon enligt lagen örn särskilda rätts­

medel på grund av domvilla anfört besvär över dom, som eljest bör såsom

laga kraftvunnen anses, gånge utan hinder därav domen i verkställighet så­

som laga kraftvunnen, såvitt ej rätten, där talan är anhängig, annorledes

förordnar.

Verkställighet av------------ till efterrättelse.

Ej må ansökan om resning eller återställande av försutten tid eller beslut,

varigenom sådan ansökan beviljats, hindra doms fullbordan, såvitt ej

Konungen i anledning av ansökan annorledes förordnar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1939. Har före nämnda dag ogil­

lande av dom yrkats enligt 25 kap. 10 § eller 30 kap. 38 § rättegångsbalken,

skall dock äldre lag fortfarande gälla.

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 307.

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 14 maj 1915 (nr 139) angående Kungl. Maj:ts

högsta domstols tjänstgöring på avdelningar.

Härigenom förordnas, dels att 5 och 6 §§ lagen den 14 maj 1915 angående

Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på avdelningar skola betecknas

såsom 6 och 7 §§, dels ock att i lagen skall med nedan angivna lydelse upp­

tagas en ny med 5 betecknad paragraf:

5 §•

Då avdelning behandlar ansökan örn resning eller besvär över domvilla i

något av högsta domstolen avgjort mål eller ärende, må ej ledamot, som

deltagit i det tidigare avgörandet, tjänstgöra på avdelningen, om domfört an­

tal ledamöter ändå är att tillgå.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1939.

Kungl. Maj:ts proposition nr 307.

9

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in­

för Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i stats­

rådet å Stockholms slott den 31 mars 1939.

Närvä i’ande:

Statsministern

H^ansson,

ministern för utrikes ärendena

S^andler,

statsråden

P^ehrsson-B^ramstorp, W^estman, W^igforss, M^öller, E^ngberg, S^köld,

Q^uensel, F^orslund, E^riksson, S^trindlund.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler fråga örn

ändrad lagstiftning rörande resning m. m. samt anför därvid:

»I 31 kap. rättegångsbalken finnas upptagna bestämmelser örn återbrytande

av dom som vunnit laga kraft. Enligt 1 § tillkommer det allenast Konungen

att återbryta sådan dom eller att återställa laga tid som är försutten. Ge­

nom § 18 l:o regeringsformen har det överlämnats åt regeringsrätten, såvitt

angår mål av beskaffenhet att kunna tillhöra dess slutliga prövning, och be­

träffande övriga mål åt högsta domstolen att återbryta dom eller återställa

försutten tid. Återställande av försutten tid innebär befogenhet för den sö­

kande att, ehuru den i lagen föreskrivna tiden för talan utgått, ändock föra

sådan talan. Ansökan härom må enligt 2 § nämnda kapitel ej bifallas, med

mindre sökanden visar 'synnerlig orsak och skäl, att han resning förty i sa­

ken njuta må'. Den viktigaste grunden för återställande av försutten tid är,

att sökanden av laga förfall varit hindrad att inom rätt tid bevaka sin talan.

Återbrytande av dom i egentlig mening, vilket i det allmänna språkbruket

benämnes resning, behandlas i 3 §. Förutsättningen härför är att någon

funnit nya skäl och menar att dom, som vunnit laga kraft, därmed kan hä­

vas. Bifalles resningsansökningen, skall målet förvisas till den rätt som

sist dömt däri. Denna upptager målet till ny prövning och äger, om skälen

finnas så giltiga, ändra den förra domen. Om så icke blir fallet, skall den som

sökt resning gälda vederparten kostnadsersättning och skadestånd och kan

därjämte fällas till ansvar för rättegångsmissbruk. Beträffande fullföljd

av ett efter resning upptaget mål gälla enahanda regler som för fullföljd av

annat mål.

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 307.

Uttrycket 'skäl’ i 3 § har i praxis uppfattats såsom åsyftande faktiska om­

ständigheter eller bevis av betydelse för målet. Fordran på att skälet skall

vara nytt innebär, att det ej åberopats i målet samt att det icke varit för

sökanden känt, när målet handlades eller att han då icke insett eller bort in­

se dess betydelse för avgörandet. Den omständigheten att en rättsgrund åbe­

ropas, som icke tidigare anförts i målet, anses icke kunna utgöra anledning

till resning. Det torde sålunda icke hava förekommit, att felaktig uppskatt­

ning av förebragt bevisning eller oriktig lagtolkning eller rättstillämpning an­

setts såsom resningsskäl.

I de numera upphävda 21 och 22 §§ i 25 kap. rättegångsbalken meddela­

des vissa bestämmelser örn klagan över domvilla. Såsom exempel å sådan

domvilla upptogs i 21 §', bland annat, att dom fällts av den som ej varit lag­

ligen förordnad till domare eller ej svurit domared, att rätten ej varit dom­

för, att dom meddelats över det som ej varit instämt eller att den dom som

vunnit laga kraft blivit ändrad. Hade parten varit närvarande vid rätten

själv eller genom ombud, hänvisades han i 21 § att föra talan mot domen

genom besvär i vanlig ordning. Försummades det, fick hans talan i hovrätten

ej upptagas, örn ej Konungen fann skäl att återställa försutten tid. I 22 §

behandlades det fall, alt någon dömdes frånvarande ostämd eller att domaren

i någon tvist två parter emellan fällde sådan dom, att den tredje eller an­

nan som ej varit hörd därav lede förfång; i sådant fall ägde han att inom natt

och år från det han fick veta det söka ändring däri i hovrätten. 1 samband

med 1901 års ändringar i fullföljdsförfarandet uteslötos bestämmelserna i

21 §, varemot stadgandet i 22 § i något förändrad avfattning bibehölls och

upptogs i nuvarande 10 § i 25 kap. Talan som där avses fullföljes genom

besvär i vanlig ordning. Enligt 30 kap. 38 § skall vad i 25 kap. 10 § är stad­

gat äga motsvarande tillämpning i fråga om klagan över utslag som medde­

lats av hovrätt. I dylika fall gäller icke vad i 30 kap. är stadgat örn inskränk­

ning i parts rätt att fullfölja talan. Ehuru rättegångsfel icke upptagits bland

resningsanledningarna i 31 kap. 3 §, har dock en viss tendens gjort sig märk­

bar att utvidga paragrafens tillämpning till detta område.

Ett med rättskrafts- och resningsinstituten nära sammanhängande ämne

behandlas i 17 kap. 32 § rättegångsbalken. Detta lagrum behandlar frågan

om återupptagande av brottmål till den tilltalades nackdel på grund av nya

skäl och omständigheter samt innebär i huvudsak, att hovrätt äger till hans

nackdel upptaga sådant mål, dock med undantag för tre grupper av mål,

nämligen mål däri penningböter äga rum, mål vari den tilltalade dömts till

straff som sedermera verkställts samt mål om statsbrott. Angående detta

lagrums ställning till resningsinstitutet råder i viss mån oklarhet. Enligt

den mening, som torde vara den förhärskande, innebär lagrummet icke nå­

gon begränsning i högsta domstolens befogenhet att medgiva resning. Vad

lagrummet enligt denna mening vill utsäga är, att i de åsyftade fallen åter­

upptagande kan ske utan resning, då i dessa fall någon rättskraft icke till­

kommer det tidigare avgörandet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 307.

11

Den omfattning, vari ifrågavarande rättsmedel kommit till an­

vändning under de senaste åren, framgår av en översikt, vilken torde få bi­

fogas detta protokoll (Bilagor C och D). Av denna översikt framgår, bland an­

nat, att antalet av Kungl. Maj:t under åren 1936—1938 avgjorda resnings-

ansökningar utgjort respektive 71, 59 och 48. Av ansökningarna biföllos

respektive 8, 7 och 5 eller sålunda tillhopa 20 ansökningar. I dessa fall hade

det beslut, som resningsansökningen avsåg, meddelats av högsta domstolen

i 2 mål, av hovrätt i 1, av allmän underrätt i 9, av ägodelningsdomare i 3,

av länsstyrelse i 1, av kammarrätten i 1 och av överlantmätare i 3.

Antalet mål, som av hovrätt återupptagits jämlikt 17 kap. 32 § rättegångs­

balken, utgjorde under åren 1920—1938 sammanlagt 26.

Processkommissionen (1926) upptog i sitt förslag de nuvaran­

de principerna för resningsinstitutet såväl i fråga om den myndighet, som

ägde medgiva resning, som beträffande resningsgrunderna. Till dessa hän­

fördes av processkommissionen även grovt rättegångsfel. Dessutom upptogs

som resningsgrund brottsligt förfarande med avseende å målet av ledamot

eller befattningshavare i rätten, part, ombud eller ställföreträdare, örn förfa­

randet kunde anses hava medverkat till en oriktig utgång. Vad särskilt angår

brottmål skulle resning kunna beviljas såväl till förmån som till nackdel för

den tilltalade, i sistnämnda' fallet dock endast i mera begränsad omfattning.

Någon motsvarighet till den befogenhet, som nu tillkommer hovrätt att åter­

upptaga brottmål till nackdel för den tilltalade, upptogs icke i förslaget.

Resningsinstitutet behandlades icke i propositionen (nr 8 0) till

1931 års riksdag angående huvudgrunderna för en rättegångsreform.

Ej heller upptogs frågan under riksdagsbehandlingen av förenämnda propo­

sition.

Frågan angående utsträckt möjlighet att återbryta dom i brottmål har va­

rit föremål för behandling i en av professorn Å. Hassler och advokaten G.

Stjernstedt såsom sakkunniga inom justitiedepartementet utarbetad prome­

moria den 19 december 1935 med därvid fogat förslag till lag

om tillägg till 31 kap. 3 § rättegångsbalken. De sakkunniga föreslogo, att

de i lagrummet redan upptagna resningsanledningarna skulle bibehållas samt

att till lagrummet skulle fogas ett andra stycke av innehåll att, om justitie-

kanslern eller ock riksdagens justitieombudsman eller militieombudsman

funne det vara av synnerlig vikt, att mål, vari någon genom laga kratt ägan­

de dom sakfällts för brott, ånyo bleve prövat, han hade att på begäran av

den sakfällde göra ansökan därom, varefter Konungen, när skäl därtill vore,

ägde återbryta domen. Resning skulle alltså principiellt tillåtas oberoende

av örn den åberopade grunden hänförde sig till rättstillämpningen eller be­

visningen och i sistnämnda fall oberoende av örn nya skäl åberopades eller

fråga vore allenast örn en förnyad bevisprövning på det redan föreliggande

materialet. De föreslagna reglerna avsågo icke tvistemål och i brottmål alle­

nast resning till den tilltalades förmån.

12

Efter en redogörelse för processkommissionens förslag i ämnet anförde

de sakkunniga:

Den ledande principen för bestämmande av grunderna för återbrytande

av dom sådana de hittills utformats är den tanken, att själva det sätt varpå

domstolen prövat det material som förelagts densamma icke får åberopas

som grund för återbrytande. Det måste vara något utanför själva den prö­

vande verksamheten liggande som skall kunna föranleda återbrytande, att

materialet befunnits i vissa hänseenden bristfälligt eller att nytt material till­

kommit. Undantag härifrån kan förekomma då visst grövre rättegångsfel

förelupit eller brottsligt förfarande med avseende å målet ägt rum. Men

längre sträcka sig icke de processuella grunderna för återbrytande. Har för­

farandet varit i väsentliga punkter formellt oangripligt och brottsligt förfa­

rande ej förekommit, den så att säga yttre ramen kring prövningen är fel­

fri, kan domen ej rubbas hurudan prövningen än till sitt innehåll varit be­

skaffad. Domstolen kan sålunda hava grundat sitt avgörande på en uppen­

bart felaktig uppskattning av den förebragta bevisningen eller gjort sig skyl­

dig till en klart oriktig lagtolkning eller rättstillämpning; däråt kan ingenting

göras. Anledningen till att man intagit denna ståndpunkt ligger tydligen

först och främst däri, att det ordinära instanssystemet funnits utgöra en till­

räcklig garanti för att bevisningen uppskattas och rättsreglerna tillämpas på

ett riktigt sätt. Vidare har befarats att, därest fel i bevisuppskattning eller

rättstillämpning, däri inbegripet lagtolkning, kunde utgöra grund för åter­

brytande, sådant skulle komma att sökas i den omfattning att prövnings-

myndigheten i själva verket bleve en överinstans i förhållande till den dom­

stol som avkunnat domen, alltså i stor utsträckning högsta instansen själv.

Det torde också hava stått klart att domstolarnas anseende skulle bliva i

hög grad lidande om det vöre part obetaget att på vilka processuella grun­

der som helst söka återbrytande. En regel av sådant innehåll skulle med

skäl kunna betecknas som ett uttryck för misstro till domstolarnas förmåga

av riktig bevisuppskattning och rättstillämpning.

Det synes icke kunna anses tvivelaktigt att den principiella ståndpunkt

gällande rätt och lagförslagen intagit till frågan om grunderna för återbry­

tande av dom förtjänar anslutning. Att införa en allmän befogenhet för

part att på processuell grund söka återbrytande kan sålunda ej ifrågasättas.

Härmed är dock icke sagt att ej i något fall skäl kunde finnas att utvidga

möjligheten till återbrytande på processuell grund, så att felaktig bevisupp-

skattning eller oriktig rättstillämpning finge leda till återbrytande. Det kan

näppeligen förnekas att fall kunna förekomma och jämväl förekommit då

en doms materiella oriktighet, förorsakad av felaktig bevisuppskattning eller

rättstillämpning, framstått som ett besvärande exempel på rättsordningens

ofullkomlighet. Detta har givetvis i första hand varit till nackdel för den

part som domen gått emot, då ett för honom viktigt rättsligt intresse icke

erhållit lagens skydd. Än betydelsefullare torde emellertid vara de skade­

verkningar på rättsordningen i dess helhet som i dylika fall kunna uppstå.

Rättssäkerheten kan i vida kretsar komma att framstå såsom hotad och för­

troendet för rättsskipningen lida avbräck. Det är uppenbart att dessa syn­

punkter väga tyngre i brottmål än i tvistemål och att de få en alldeles sär­

skild styrka då det gäller brottmålsdom varigenom någon sakfällts för ett

grövre brott. Att den som oskyldigt dömts för sådant brott, måhända av

en domstol där ett flertal olika meningar om hans brottslighet framkom­

mit, skall sakna varje möjlighet att erhålla rättelse därför att bevisuppskatt­

ning och rättstillämpning icke få angripas, torde knappast stå i överens­

stämmelse med allmän rättsuppfattning här i landet. Angelägenheten av

Kungl. Maj:ts proposition nr 307.

Kungl. Majlis proposition nr 307.

13

att laga kraft vunna domar stå fast och att domstolarnas auktoritet skyd­

das kan icke anses väga tyngre än hänsynen till rättsuppfattningens krav på

att den dömde i sådant fall skall kunna få sin sak ånyo prövad. Nåde-

vägen kan ej här anlitas; vad den oskyldigt dömde söker är icke nåd utan

rättvisa. Och det är uppenbarligen av största vikt att ej den meningen vin­

ner utbredning, alt möjligheten till upprättelse förvägras honom på mindre

vägande formella grunder.

Örn alltså skäl tala för att de proccssuella grunderna för återbrytande ut­

vidgas så att även fel i bevisuppskattning eller rättstillämpning få i sådant

hänseende åberopas (extraordinärt återbrytande), är det emellertid klart att

denna möjlighet att erhålla återbrytande bör mycket strängt begränsas.

Först och främst synes återbrytande endast kunna ifrågasättas till förmån

för den som sakfällts för brott. En frikännande dom bör vara orubblig örn

icke någon ordinär grund för återbrytande kan åberopas. Detta står i över­

ensstämmelse med den hävdvunna och utan tvivel sakligt grundade uppfatt­

ningen, att möjligheten till återbrytande bör vara mera vidsträckt då det gäl­

ler att återbryta dom till den tilltalades förmån än när fråga är om ny pröv­

ning till hans nackdel. Det är angelägnare att bereda den oskyldigt dömde

upprättelse än att fälla den som en gång lyckats undgå ansvar. Men även en

utsträckning av möjligheten till återbrytande till den sakfälldes förmån sy­

nes böra vara betingad därav, att synnerligen vägande skäl föreligga till un­

dantag från regeln att bevisuppskattning och rättstillämpning ej må angri­

pas. Härför tala med styrka de ovan anförda skäl varpå denna regel grun­

dats och vilka endast för sällsynta undantagsfall kunna medgiva ett avvikan­

de från densamma.

Att domen då extraordinärt återbrytande skall ske måste framstå såsom

materiellt oriktig synes vara självklart; har felaktig bevisuppskattning eller

rättstillämpning icke medfört en oriktig dom finnes uppenbarligen ej skäl

att på denna grund återbryta densamma. Vidare synes givet att det extra­

ordinära återbrytandet icke får äga rum när det brott varför den tilltalade

sakfällts är av mindre allvarlig natur, eller då det blott kan bliva fråga örn

gärningens hänförande under en något mildare straffskala eller örn en ned­

sättning av straffet inom den stadgade latituden. I dessa senare fall bör nå-

devägen anlitas eller ock därest straffet utståtts ersättning därför beredas.

För användning av extraordinärt återbrytande torde som regel böra fordras

att frihetsstraff ådömts och att det finnes sannolikt att den tilltalade efter

ny prövning kommer att frikännas eller brottet hänföras under en väsent­

ligt mildare straffbestämmelse än den som tillämpats. Endast örn så är

förhållandet synes det egentliga motivet till anordnande av extraordinärt

återbrytande, angelägenheten att upprätthålla förtroendet för rättsskipningen,

kunna anses vara för handen. Därest emellertid såsom nedan ifrågasättes

prövningen av frågan huruvida i det konkreta fallet det kan anses vara av

synnerlig vikt att återbrytande äger rum anförtros åt särskilt kvalificerade

myndigheter, torde det icke vara av nöden att närmare angiva be­

tingelserna för återbrytande ur nämnda synpunkt. Ej heller lär det vara

behövligt att i övrigt mera utförligt bestämma förutsättningarna för åter­

brytande. I synnerhet örn man i det väsentliga bibehåller oförändrade hit­

tills gällande stadgande]! med deras knappa avfattning och därav följande

ofullständighet synes det önskviirt alt icke binda (Ion beslutande myndigheten

genom uppställande av regler, som kunde utesluta möjligheten sitt återbryta

dom i något fall där detta dock av starka skäl vore betingat. Rätten att

besluta örn återbrytande måste naturligen, icke minst i här avsedda fall vil­

kas behandling kräver den högsta grad av omdömesförmåga och ansvars­

känsla, anförtros åt en myndighet vars kvalifikationer utgöra en tillräcklig

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 307.

garanti för att den utan stöd av detaljerade lagbestämmelser kan på ett

tillfredsställande sätt lösa den förelagda uppgiften.

Beträffande vilken myndighet prövningen av frågan örn återbrytande av

dom borde ankomma på anförde de sakkunniga, att det icke syntes före­

ligga anledning att tillägga annan myndighet än högsta domstolen befogenhet

att besluta örn återbrytande i de särskilda fall då sådant skulle förekomma

på annan grund än gällande lagstiftning stadgade. Tvärtom torde icke hos

någon annan vare sig judiciell eller administrativ myndighet kunna antagas

föreligga de förutsättningar för ett vidsynt och samvetsgrant bedömande av

frågor rörande extraordinärt återbrytande, vilka vore tilllinnandes hos högsta

domstolen. De sakkunniga anförde härom vidare:

Det skulle näppeligen heller vara möjligt att skapa en särskild utanför den

nuvarande organisationen stående instans som kunde anses mera kvalifice­

rad härtill. Inrättandet av en dylik instans skulle för övrigt icke vara utan

betänkligheter med hänsyn till den verkan detta kunde få på domstolarnas

ställning i den allmänna opinionen. Den misstanke som på vissa håll yppats,

att högsta domstolen skulle vara mindre benägen att bevilja återbrytande

för att icke rubba auktoriteten hos dess egna och möjligen också andra in­

stansers avgöranden, torde sakna berättigande. Om högsta domstolen hit­

tills måhända synts en eller annan kritiker följa en alltför restriktiv praxis

i fråga om att bevilja återbrytande, har detta utan tvivel berott på att högsta

domstolen icke med stöd av gällande lag kunnat gå längre. Anledning torde

ej finnas att antaga annat än att högsta domstolen därest möjligheten att

bevilja återbrytande vidgas kommer att utnyttja denna möjlighet i den ut­

sträckning lagstiftaren avsett.

Rörande spörsmålet huruvida i det av de sakkunniga avsedda fallet lik­

som vid återbrytande i övrigt det borde stå part öppet att vända sig omedel­

bart till högsta domstolen anförde de sakkunniga:

Skulle en sådan befogenhet tillerkännas för brott sakfällda personer måste

man utan tvivel vänta sig, att ett stort antal ansökningar om återbrytande

komme att ingivas till högsta domstolen, vilkens tid och arbetskraft skulle i

ej obetydlig grad bliva tagen i anspråk för dessa ansökningars behandling.

Därmed skulle ock den undantagskaraktär, som måste tillkomma återbry­

tande på grund av oriktig bevisuppskattning eller rättstillämpning, i väsent­

lig mån komma att utplånas. Det synes därför oundgängligt att finna en

form för en förberedande behandling och gallring av de fall då återbrytande

begäres på här avsedda grund. Denna form måste bereda garanti såväl för

att de fall där ett allmänt intresse kräver möjlighet till ny prövning bliva be­

aktade, som ock för att en rationell utrensning sker av de säkerligen långt

talrikare mål, i vilka utan att dylikt intresse föreligger ansökan örn extra­

ordinärt återbrytande försökes såsom en sista utväg till ändring. Det sy­

nes då vara naturligt och lämpligt att för denna maktpåliggande prövning

anlita de myndigheter, vilka hava såsom särskild uppgift sig ålagt att över­

vaka rättsvården i riket, nämligen justitiekansiern samt riksdagens justitie­

ombudsman och militieombudsman. Det lider intet tvivel att dessa ämbets­

män skulle komma att med framgång lösa uppgiften att pröva frågor örn ex­

traordinärt återbrytande och där anledning föreligger göra ansökan örn så­

dant återbrytande hos högsta domstolen. Deras ställning som åklagare lär

icke hindra att sagda uppgift anförtros dem, enär enligt modern rätt åklagare

Kungl. Maj:ts proposition nr 307.

15

allmänt tillägges befogenhet att göra ansökan om återbrytande till förmån

för den tilltalade, en regel som processkommissionen föreslagit till införande

hos oss och vilken för övrigt redan tillämpats i vår praxis (N. J. A. 1933 s.

216 med flera rättsfall). Genom att nämnda ämbetsmän underkastade ären­

den rörande extraordinärt återbrytande en förberedande prövning skulle

högsta domstolens befattning med dessa komma att högst väsentligt inskrän­

kas; i de sannolikt ganska fåtaliga fall då framställning örn återbrytande

komme att göras skulle ärendena föreligga i sådant skick att deras avgörande

ej bleve mycket betungande. Klart är visserligen att ifrågavarande åklagar­

myndigheters arbetsbörda komme att i motsvarande grad ökas, men beaktas

bör, att hos nämnda myndigheter endast en ämbetsman bleve sysselsatt med

handläggning av förevarande ärenden medan i högsta domstolen en hel av­

delning skulle tagas i anspråk, och vidare att en ej obetydlig del av arbetet

torde kunna utföras av underordnade tjänstemän. Möjligheter lära ej hel­

ler saknas att i mån av behov lätta de nämnda åklagarmyndigheternas ar­

betsbörda i övrigt.

Över promemorian avgåvos yttranden av justitiekanslern, justi­

tieombudsmannen och militieombudsmannen. Dessa avstyrk­

te förslaget, i vad det avsåge omprövning av bevisningen. Som skäl för den­

na ståndpunkt framhölls, att en omprövning på redan föreliggande material

skulle inkräkta på den uppgift, som tillkomme den ordinära fullföljden och

rubba den fasthet och stadga, som vore nödvändig för varje instansordning.

örn en tilltalad icke använde sig av tillgängliga ordinära rättsmedel, syntes

icke försvarligt att bereda honom annan utväg att få till stånd en ompröv­

ning. Av praktiska skäl måste ock samhället draga en gräns för ompröv-

ningaina. I detta sammanhang erinrades, att i vårt land, i motsats till vad

5 fallet vore i vissa andra länder, bevisfrågan finge dragas upp till högsta in­

stans. Hade högsta domstolen prövat bevisningen, funnes ingen sannolikhet,

att en ny prövning på samma material skulle leda till ett riktigare resultat.

De brister, som vidlådde vårt rättegångsväsen, vore av annan art och hänför­

de sig till de grundläggande principerna för rättegångsförfarandet. Dessa

brister avsåge bl. a. själva sättet för upptagande av processmaterialet och en

därav föranledd osäkerhet i fråga om bevisprövningen. Vidgade möjlighe­

ter till resning kunde icke förväntas i nämnvärd grad avhjälpa dessa brister.

Även i fråga om resning på grund av oriktig rättstillämpning intogo ju-

stitiekanslern samt riksdagens ombudsmän en avvisande ståndpunkt. Sär­

skilt olämplig vore en omprövning, då denna skulle avse i doktrin och praxis

omdiskuterade tolkningsfrågor. Inom detta område funnes dock en grupp

av fall, i vilka ett undantag från den allmänna regeln vore påkallat. Det

kunde någon gång förekomma fall, då det icke råddö mer än en mening

örn att en meddelad straffdom strede mot lag och där rättskänslan krävde

rättelse. Såsom exempel anfördes, att iteralionsstraff felaktigt ådömts, att

kumulering av straff skett utan iakttagande av lagstadgad begränsning, att

felaktig tillämpning av strafflagens konkurrensregler lett till högre straff,

att ny lag tillämpats i stället för gammal, som bort gälla, eller omvänt, att

strafflatituden i åberopat lagrum överskridits eller att straff ådömts, ehuru

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 307.

preskription inträtt. Militieombudsmannen har tillika framhållit, att enligt

hans åsikt borde en sådan resningsgrund, avseende i rättstillämpningen före-

lupna förbiseenden och misstag, äga tillämpning även i tvistemål.

Mot förslaget, i vad det avsåge justitieombudsmannens och militieombuds-

mannens befattning med resningsfrågor, framställde dessa erinringar av så­

väl principiell som praktisk innebörd. Justitiekanslern framhöll som en all­

varlig erinran mot förslaget, att offentlig myndighet skulle beslastas med ett

övervägande improduktivt arbete av avsevärd omfattning.

De sakkunnigas promemoria och däröver avgivna yttranden överlämnades

till processlagberedningen.

Frågan om ändrad lagstiftning rörande resning har därefter upptagits i

en av professorn V. Lundstedt väckt motion (nr 98/11) vid 1 9 3 7 års

riksdag. I motionen anfördes till en början bland annat:

Rättegångsbalken 31 kap. 3 § fordrar för återbrytande av dom, som vun­

nit laga kraft, att någon funnit nya skäl, sådana att ’han ej förr dem vetat

eller förstått, att de av sådan vikt varit’, d. v. s. av sådan vikt, att de måste

leda till ändring av den tidigare avkunnade domen. Lagrummets ordalag gi­

va endast vid handen, att vad som i resningsärendet åberopas icke får ha

framförts redan i den tidigare behandlingen av målet. Däremot måste ordet

’skäl’ givetvis icke nödvändigt tolkas såsom ett krav på nya faktiska omstän­

digheter eller bevismedel i saken. Med skäl kan ju lika gärna åsyftas en ny

argumentation i saken, varigenom i den ursprungliga handläggningen påvisa­

de processuella bristfälligheter klarläggas eller felaktig bevisuppskattning,

lagtolkning eller rättstillämpning vid den ursprungliga domens avkunnande

påvisas. I praxis har högsta domstolen emellertid tolkat kravet på ’nya skäl’

strängt formellt. Med ’nya skäl’ förstår man blott nya fakta — såsom t. ex. en

tillrättakommen handling, ett nytt vittne, en avlagd bekännelse. Med stöd av

ett bevismedel, som förekommit i den tidigare processen men förbisetts däri,

synes man icke framgångsrikt kunna söka om återbrytande av domen. Rå­

dande praxis medför, att materiella resningsgrunder icke bliva beaktade och

att t. o. m. en klart oriktig dom sålunda icke kan ändras, så vitt omständighe­

terna icke föra några ’nya skäl’ i nyssantydda restriktiva mening i sökandens

händer. Detta slumpartade spel med allvarliga mänskliga förhållanden, lik­

som den på området rådande formalismen, tillfredsställer icke det allmänna

rättsmedvetandet. Huvudsyftet med en reform måste sålunda bli beaktande

av alla sådana grunder, enligt vilka lagakraftvunnen dom kan visas vara fel­

aktig. En enskild skall visserligen icke genom en eller annan processuell

formalitet kunna framtvinga resning. Men den örn resning beslutande myn­

digheten måste äga möjlighet att bevilja resning så snart skäl eller omstän­

digheter av vad beskaffenhet de vara må göra sannolikt, att lagakraftvunnen

dom icke står i överensstämmelse med vid domens avkunnande gällande rätt.

I motionen uttalades vidare, att det syntes lämpligast att organisera ett

enhetligt system för återbrytande av domar i såväl civilmål som brottmål.

Beträffande frågan åt vilken myndighet doms återbrytande borde anför­

tros anfördes i motionen, att det för allmänheten torde framstå såsom en

av de mera betänkliga bristerna på förevarande område att högsta domstolen

själv, alltså den myndighet, vars dom vanligen avsåges med en resningsan-

sökan, skulle hava att avgöra, om den eventuellt felat i sin rättsskipning. Det

17

vore måhända därför tilltalande att låta en särskild instans avgöra resnings-

frågorna. Häremot kunde emellertid invändas, att högsta domstolens aukto­

ritet _ av vital betydelse för det allmänna förtroendet för rättsskipningen —

skulle kunna tänkas bliva lidande därpå. I motionen upptogs emellertid deri

i 1935 års förslag framförda tanken att tillskapa ett förberedande resnings-

organ. Därvid framhölls, att det utan tvivel måste vara svårt för högsta dom­

stolen själv att taga omedelbar befattning med alla resningsansökningar. Även

hänsyn till andra omständigheter än högsta domstolens arbetsbörda talade föl­

en anordning med en förberedande behandling av resningsansökningarna hos

annan myndighet. Ett förberedande organ skulle i viss mån innefatta en mot­

vikt mot högsta domstolen och genom sitt instämmande i en resningsansökan

giva denna särskild tyngd. Högsta domstolen skulle å sin sida genom att

ansvaret för avslag i vissa fall överflyttades på annan myndighet erhålla ett

visst skydd åt sin auktoritet. Beträffande frågan huru ett sådant förbere­

dande resningsorgan borde vara beskaffat anfördes i motionen:

Justitiekanslern, justitieombudsmannen och militieombudsmannen torde

vara alltför belastade med andra uppgifter för att kunna åtaga sig den nu

ifrågavarande. Tänkbart vore, att en särskild av riksdagen vald ämbetsman

tillädes uppgiften. Häremot kan invändningen riktas, att den valde ämbets­

mannen, som med all sannolikhet skulle komma att tagas ur justitiebyråkra-

tien, kanske icke alltid skulle kunna tillvinna sig den nödiga respekten.

Helt säkert vore det därför lämpligare, att det ifrågasatta organet utgjordes

av en sakkunnig nämnd av något slag. Denna nämnd borde tillsättas av

Konungen. En av riksdagen tillsatt nämnd skulle säkerligen mötas med in­

vändningen, att riksdagen icke borde på ett så direkt sätt taga del i rätts­

skipningen, vars handhavande ju vilar å Konungen. Självfallet är, alt res-

ningsnämnden icke finge tagas direkt ur ämbetsvärlden. Att låta t. ex. do­

mare i lägre instans i en särskild nämnd granska frågan, huruvida en högsta

domstolens dom vore fälld under felaktigt tillämpande av lagen, måste ur

flera synpunkter vara olyckligt. Ofrånkomligt är dock, att juridisk sakkun­

skap blir företrädd i nämnden.

En lämplig lösning torde därför vara, att Konungen utser en nämnd

på fem personer utanför den egentliga ämbetsmannavärlden att granska

ansökningar om återbrytande av dom. Denna nämnd kunde exempelvis be­

slå av tre jurister och två lekmän. Juristerna skulle tillhöra de juridiska

fakulteterna och advokatsamfundet, vilka båda kategorier måste vara repre­

senterade i nämnden. Professor, åt vilken uppdraget gives, skall företräda

antingen privaträtt, straffrätt eller processrätt. Beredningen av de ärenden,

som nämnden hade att behandla, skulle anförtros en juridiskt utbildad se­

kreterare. 1 fall, då nämnden så finner skäligt, skulle den hava att till högsta

domstolen ingå med ansökan om återbrytande av dom. Sådan ansökan skulle

högsta domstolen icke äga utan synnerliga skäl avslå. Härjämte skulle

emellertid möjlighet vara öppnad för högsta domstolen att på eget initiativ

förordna örn återbrytande av dom.

Första lagutskottet hemställde i utlåtande (nr 9) alt motionen icke måtte

föranleda lill någon riksdagens åtgärd. Som skäl anfördes, atl 1935 års för­

slag vore för yttrande överlämnat till processlagberedningen, som hade alt

i samband med den allmänna rättegångsreformen överväga frågan örn anord­

nandet av de särskilda rättsmedlen. Utskottets hemställan biträddes av riks­

dagen.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 307.

i

Kungl. Maj.ts proposition nr 307.

18

Kanyl. Maj:ts proposition nr 307.

I processlagberedningens förslag till rättegångsbalk

(Statens offentliga utredningar 1938: 43 och 44) har frågan om de särskilda

rättsmedlen ägnats en ingående behandling. Inledningsvis har processlagbe­

redningen framhållit, att den uppgift, som borde anvisas dessa rättsmedel,

berodde i första hand på det ordinära förfarandet och de garantier för rätts­

säkerheten, som detta förfarande erbjöde. Det läge i sakens natur, att de

extra ordinära rättsmedlen endast borde komma till användning i den ut­

sträckning som kunde anses betingad av att i särskilda fall de nyss antydda

garantierna icke kunde anses tillräckliga. Processlagberedningen har härom

anfört:

En avvikelse från denna grundsats skulle leda till att å de extra ordinära

rättsmedlen skulle överflyttas i huvudsak samma uppgifter, som tillkomme

det ordinära förfarandet. Härav skulle oundvikligen bliva följden, att det

ordinära förfarandet försvagades. Rättsskipningens säkerhet skulle härigenom

bliva lidande. Det är nämligen uppenbart, att de allmänna förutsättningarna

för materiellt riktiga avgöranden i regel äro gynnsammare i ett ordinärt

än i ett extra ordinärt förfarande. I rättssäkerhetens intresse måste därför

en klar och bestämd gräns uppdragas mellan det ordinära och det extra

ordinära förfarandet. Det är från de nu angivna utgångspunkterna, som be­

redningen ansett sig böra behandla denna fråga.

Processlagberedningen har därefter först upptagit spörsmålet, huruvida

deli rättstillämpning, som i det ordinära förfarandet i ett givet fall ägt rum,

borde i extra ordinär väg kunna göras tili föremål för omprövning. Efter att

hava berört förslagets innehåll i fråga örn den ordinära fullföljdsrätten har

processlagberedningen framhållit, att även i det ordinära förfarandet fall

kunde förekomma, då stor tvekan kunde råda om den riktiga rättstillämp­

ningen. En sådan tvekan vore emellertid i viss mån förenad med ali rätts­

skipning, och det vore uppenbart, att den icke avlägsnades därigenom, att ett

extra ordinärt förfarande anvisades. Särskilt måste det väcka betänklighet,

örn syftet med ett sådant förfarande skulle vara att genom inrättande av en

särskild resningsinstans vid sidan av domstolarna eller på annat mera in­

direkt sätt påverka domstolarnas rättsskipning. En sådan anordning skulle

icke stå i god överensstämmelse med den i våra grundlagar hävdade princi­

pen om domarmaktens oberoende ställning. Tydligt vore ock, att det läge

utanför resningsinstitutets uppgift att bereda tillfälle till omprövning enligt

rättsgrundsatser, som ej ägt tillämpning vid den tid, då domen meddelades,

utan först senare vunnit erkännande. Beredningen ansåge sig därför icke

som allmän regel kunna förorda, att frågor, som uteslutande anginge lag­

tolkning eller rättstillämpning, gjordes till föremål för omprövning i extra

ordinär ordning. Ett väsentligt annat förhållande syntes beredningen före­

ligga i de fall, då på grund av förbiseende eller misstag rättstillämpningen

blivit oriktig. Såsom justitiekanslern och riksdagens ombudsmän påpekat

borde med hänsyn till rättsskipningens auktoritet en uppenbart oriktig rätts­

tillämpning kunna rättas även i extra ordinär väg.

Vidare har processlagberedningen anfört:

Den materiella resningsgrund, som upptages i rättegångsbalken, hänför sig

till bevisningen men är begränsad till det fall, att nya skäl kommit i dagen.

Kungl. Metias proposition ur 307.

¹?

I de förslag, för vilka redogörelse lämnats, har ifrågasatts, att en ompröv­

ning i extra ordinär väg av bevisningen skulle kunna komma till stånd även

för det fall, att nya skäl e.j tillkommit, och alltså på den grund, alt den bevis

prövning, som i ordinär väg ägt ruin, vore oriktig. Beträffande denna fråga

anser sig beredningen först böra erinra, att enligt beredningens förslag full­

följd av bevisfrågan i ordinär väg är tillåten. På denna punkt avviker för­

slaget från flera främmande processystem, i vilka såsom beträffande jurymål

bevisprövningen sker i en enda instans. Att i sådana fall större behov före­

ligger av ett extra ordinärt rättsmedel för omprövning av bevisningen, ligger

i öppen dag. I detta sammanhang måste vidare beaktas de garantier för bevis­

ningens riktiga bedömande, som beredningens förslag innehåller. Såsom förut

framhållits beträffande de allmänna grundsatserna i fråga örn förfarandets

anordnande syfta dessa grundsatser i främsta rummet till att den materiella

grundvalen för domen må bliva säkrare och tillförlitligare. Av stor vikt i

detta hänseende är principen örn bevisningens omedelbarhet. Denna princip

innebär, att bevisningen, särskilt den muntliga bevisningen, skall upptagas

omedelbart av den dömande rätten. Även beträffande fullföljdsförfarandet

lia bestämmelser meddelats till skydd för bevisningens omedelbarhet. Sålunda

må hovrätt i regel icke göra ändring i den bevisbedömning, som underrätten

verkställt på grundval av omedelbar bevisupptagning, med mindre beviset

omedelbart upptages ånyo av hovrätten. Beredningen finner lika med justi-

tiekanslern och riksdagens ombudsmän i liög grad osannolikt, att några ytter­

ligare garantier i detta hänseende skulle kunna lillvägabringas genom en om­

prövning i extra ordinär väg. 1 många fall skulle, särskilt i vidlyftiga och

mera invecklade mål, det erbjuda stora praktiska svårigheter att ånyo samla

hela det material, som legat till grund för det i ordinär väg träffade avgö­

randet. Med all sannolikhet måste bevisprövningen vid målets återupptagande

i stor utsträckning ske på grundval av uppteckningar från den tidigare hand­

läggningen. Då kravet på bevisningens omedelbarhet alltså på kanske väsent­

liga punkter måste uppgivas, kan befaras, att materialet vid omprövningen

föreligger i ett försämrat skick. Och även för de fall, då omprövningen kan

ske på en bevisning, som upptages ånyo omedelbart, ligger i sakens natur,

att utsagor, som sålunda avgivas kanske lång tid efter den tilldragelse, som de

avse, icke vinna i tillförlitlighet. Beredningen anser sig på dessa skäl icke

kunna biträda tanken på en utvidgning av resningsinstitutet i den riktningen,

att en omprövning av bevisningen skulle kunna medgivas även i sådana fall,

då några nya omständigheter och bevis ej tillkommit.

Enligt beredningens förslag utgöra, liksom enligt gällande rätt, nya om­

ständigheter och bevis den huvudsakliga materiella resningsgrunden. Klart

är, att verkan av de nytillkomna omständigheterna och bevisen icke får be­

dömas isolerad från vad tidigare förekommit i målet. Den bevisning, som

redan prövats, kan vara av större eller mindre styrka. Är det förstnämnda

förhållandet, måste större krav ställas å den nya bevisningen, medan till­

tron till en mindre bindande bevisning kan rubbas även av i och för sig ganska

obetydliga omständigheter. Regeln erhåller på detta sätt en smidighet, som

för högsta domstolen öppnar möjlighet att taga hänsyn till förhållandena i

varje särskilt fall. Som resningsgrund bör kunna åberopas värjo förhållan­

de av faktisk natur, som är ägnat att påverka domarens uppfattning i bevis­

frågan. 1T it äro att hänföra såväl sådana fall, då vindel av ett tidigare före-

bragt bevis helt elimineras — ett vittne övertygas örn att lia avgivit falsk ut­

saga, en handling, som hållits för äkta, finnes vara falsk — som sådana, då

beträffande de för målet betydelsefulla omständigheterna tillgång vinnes till

nya upplysningskällor av vilket slag dessa än må vara. Som allmän regel

måste dock fasthålla», alt det som tillkommit är ägnat att rubba tilltron till

20

Kungl. Majlis proposition nr 307.

det tidigare avgörandet. Utan ett sådant villkor skulle resningsinstitutet up­

penbart komma att sakna nödvändig begränsning.

Beträffande grunderna för resningsinstitutet har processlagberedningen

ansett, att någon skillnad icke borde göras mellan tvistemål och brottmål.

Däremot har processlagberedningen funnit det klart, att vid rättsreglernas

närmare utformning en viss skillnad mellan de båda slagen av mål borde

beaktas. Härom har processlagberedningen närmare anfört:

I tvistemål bör kunna ställas större krav på parterna, att de redan vid den

ordinära behandlingen av målet och dess fullföljande framlägga hela mate­

rialet. Endast i den mån parten kan göra sannolikt, att han ej då kunnat

åberopa de nya omständigheterna eller bevisen eller i varje fall att han haft

giltig ursäkt att ej göra det, bör resningsskäl anses föreligga. Beträffande

brottmålen möter icke någon betänklighet att uppställa väsentligt strängare

fordringar för resning till den tilltalades nackdel än då resningen skulle

bliva till förmån för den tilltalade. Ett återupptagande mot den tilltalade

bör endast kunna ske i fråga om grövre brott, och starka skäl tala för att,

liksom i fråga örn tvistemålen, även i detta fall den ordinära behandlingen

i främsta rummet kommer till användning. Är däremot fråga om resning

till den tilltalades förmån, bör sådan stå öppen oberoende av brottets beskaf­

fenhet, och det bör, då någon bevisskyldighet principiellt icke kan utkrävas

av den tilltalade, ej heller läggas honom till last, att han underlåtit att i ordi­

när väg åberopa de omständigheter eller bevis, som han gör gällande i res-

ningsväg.

Även i ett annat hänseende har processlagberedningen ansett mindre stränga

villkor böra uppställas för resning i brottmål till den tilltalades förmån samt

härutinnan yttrat:

I fråga om resning i tvistemål liksom i brottmål till den tilltalades nackdel

bör krävas, att sannolikhet föreligger, att om de nya omständigheterna eller

bevisen förebragts i målet, detta skulle erhållit en annan utgång. I nu åsyf­

tade fall göra sig de intressen, som tala för upprätthållande av det tidigare

avgörandet, gällande med större styrka; i synnerhet har detta avseende å

den tilltalade. Även om denna fordran i allmänhet bör uppställas också vid

resning till den tilltalades förmån, äro dock de allmänna intressen, som kräva,

att ej den oskyldige fälles till ansvar, starkare än samhällets plikt att vaka

över att ej någon skyldig går fri från straff; särskilt med hänsyn till allmän­

hetens förtroende för straffrättsskipningen synes möjlighet böra stå öppen

att erhålla en omprövning till den tilltalades förmån redan då de nya om­

ständigheterna eller bevisen äro ägnade att framkalla tvivelsmål om den till­

talades skuld till det brott, för vilket han dömts.

Processlagberedningen har vidare förordat att, i likhet med vad fallet vore

i flera främmande processlagar, som grund för resning borde upptagas det

förhållandet, att ledamot av domstolen eller där anställd tjänsteman eller mot­

parten eller ombud eller ställföreträdare med avseende å målet gjort sig skyl­

dig till brottsligt förfarande, som kunde antagas hava inverkat å målets ut­

gång. Ett förhållande av nu angiven art innebure en så allvarlig brist med

hänsyn till rättegångens objektivitet, att det icke kunde lämnas obeaktat.

En särställning bland resningsgmnderna har processlagberedningen fun­

nit de grövre rättegångsfelen intaga. Processlagberedningen har erinrat om

21

att i 25 kap. 21 g rättegångsbalken i detta lagrums ursprungliga lydelse upp­

tagits vissa rättegångsfel, som i lagrummet betecknats som domvilla. En

ligt beredningens åsikt talade starka skäl för att, i nära anslutning till tanke­

gången i 1734 års lag, upptaga klagan över domvilla som ett särskilt rätts­

medel vid sidan av resningsinstitutet. Resningsinstitutet erhölle på detta sätt

en naturlig avgränsning till de fall, då ett återupptagande skedde på mate­

riella grunder. Klagan över domvilla har processlagberedningen föreslagit

skola ordnas efter samma grunder, som beredningen tillämpat i fråga om

besvärsförfarandet. Sådan klagan borde, örn domvilla förelage i lägre in­

stans, kunna föras i närmast högre instans; förelåge domvilla i högsta dom­

stolen, borde klagan upptagas av denna. Till domvilla har processlagbered­

ningen ansett böra hänföras varje grovt rättegångsfel av beskaffenhet att

kunna antagas hava inverkat på utgången.

Processlagberedningen har slutligen förordat, att den materiella resnings-

rätten fortfarande handhades av högsta domstolen. En överflyttning av den­

na rätt å annat organ, eventuellt Kungl. Majit i statsrådet eller särskild för

detta ändamål inrättad institution, har processlagberedningen ansett icke stå

i överensstämmelse med de konstitutionella grunder, å vilka vårt rättsväsen­

de vilade. Det nu anförda har processlagberedningen ock funnit äga tillämp­

ning å det förberedande resningsorgan, som förordats i motionen i ämnet till

1937 års riksdag. I motionen hade angivits som étt av huvudsyftena med

denna anordning, att den i viss mån skulle innefatta en motvikt mot högsta

domstolen. Processlagberedningen har uttalat, att i själva verket skulle här­

igenom skapas en instans över högsta domstolen.

Med utgångspunkt från vad sålunda anförts har processlagberedningen i

sitt förslag till rättegångsbalk upptagit i sjunde avdelningen under rubriken

Om särskilda rättsmedel lagbestämmelserna i ämnet. Dessa torde få såsom

en särskild bilaga bifogas detta protokoll (Bilaga B). Processlagberedningen

har därjämte i den speciella motiveringen till rättegångsbalken närmare utta­

lat sig angående innebörden av de särskilda lagrummen i förenämnda avdel­

ning.

Den utländska lagstiftningen å förevarande område framgår

av följande summariska översikt över gällande bestämmelser i vissa län­

der.

Vad angår civilmålen bär den franska civilprocesslagen två särskilda rätts­

medel. Det ena är avsett för den, vilkens rätt blivit kränkt genom en dom,

som meddelats i ett mål, däri han ej varit part. Det andra rättsmedlet rik­

tar sig mot laga kraft vunnen dom, då vid handläggningen förelupit vissa

grövre rättegångsfel liksom då nya faktiska upplysningar kommit i dagen.

Eljest är den i utländsk rätt vanliga anordningen av de särskilda rätts­

medlen den, att ett rättsmedel avser processuella fel, därtill även hänföres

det fallet att någon dömts ohörd, och ett annat rättsmedel avser nya upplys­

ningar, som materiellt kunna föranleda en annan utgång. Så äro de sär­

skilda rättsmedlen anordnade i Tyskland. Den norska civilprocesslagen har

Kungl. Maj.ts proposition nr 307.

22

Kungl. Majlis proposition nr 307.

ett gemensamt rättsmedel för såväl processuella felaktigheter som nya upp­

lysningar i sak. Den danska lagens särskilda rättsmedel hänför sig allenast

till omständigheter av sistnämnda slag.

I främmande länder anordnas den erforderliga möjligheten för part att

uppnå återställande av försutten tid ej såsom ett särskilt rättsmedel, utan

det härför inrättade förfarandet behandlas av lagarna i sammanhang med

reglerna örn frister i rättegång.

De processuella felaktigheter, som berättiga part eller annan att använda

ett särskilt rättsmedel, äro givetvis grövre sådana, vilka medföra, att den

meddelade domen bör betraktas såsom ogiltig, eller som äro ägnade att be­

taga någon hans rätt. Ilit hör i främsta rummet, att målet handlagts av en

domstol, som ej varit behörigen sammansatt, och att någon dömts ohörd. De

materiella förhållanden, som giva upphov till ett särskilt rättsmedel, äro en­

ligt civilprocesslagarna desamma som äga liknande verkan i straffprocessen.

Sålunda upptaga lagarna, dels att en oriktig utgång förorsakats av att part.

vittne, sakkunnig, domare eller tjänsteman vid rätten gjort sig skyldig till

ett brottsligt eller eljest oriktigt förfarande, som kunnat inverka på domen,

och dels att eljest nya omständigheter och bevis framkommit, som kunna för­

anleda annan utgång.

Beträffande brottmålen är det viktigaste av de i främmande rätt förekom­

mande särskilda rättsmedlen det, som inrättats i avsikt att bereda tillgång

till en ny rättegång, då omständigheter yppas, som angiva, att det tidigare

avgörandet varit sakligt oriktigt. Ett sådant rättsmedel förefinnes allmänt.

Ett undantag bildar dock den engelska rätten. Denna känner icke något

särskilt rättsmedel, som tjänar det ifrågavarande syftet. Då fråga uppstår

om att till den tilltalades förmån kunna beakta nya omständigheter, till­

godoses likväl i viss mån kravet på ny prövning genom appelldomstolens

rätt att bevilja utsträckning av den ordinarie tiden för anförande av appell.

Till skada för den tilltalade torde överhuvud ett förnyat upptagande av ett

avgjort mål ej kunna äga rum.

Den franska lagen har ett särskilt rättsmedel för återupptagande av rätts-

kraftigt avgjorda brottmål. Rättsmedlet kan endast begagnas till den till­

talades förmån. Lagen angiver fyra fall, i vilka återupptagande kan ske,

nämligen 1) om någon blivit dömd för mord eller dråp och det befinnes,

att den person, som antagits vara dödad, är vid liv; 2) örn genom skilda

domar två personer blivit dömda för samma brott och domarna äro ofören­

liga; 3) örn ett i målet hört vittne sedan dömts för falskt vittnesmål mot den

tilltalade; och 4) om efter domen omständigheter eller bevis framkomma,

som äro ägnade att ådagalägga den tilltalades oskuld.

Den tidigare österrikiska och den tyska lagen samt efter mönstret av dem de

norska och danska lagarna tillåta återupptagande av rättegång såväl till för­

man som till nackdel för den tilltalade. Förutsättningarna äro i huvudsak de­

samma i dessa lagar och kunna återföras till två grupper. Den ena av dessa

innefattar, att den meddelade domen tillkommit under inverkan av brottsligt

förfarande. Såsom exempel härå kan anföras, att en handling, som åbero­

Kungl. Maj:ts jtroposition nr 307.

23

pats i målet, varit förfalskad eller ett vittne avgivit falsk utsaga eller en do­

mare uppsåtligen förfarit orätt. Härmed likställes ibland det fall, att en till

grund för domen liggande förklaring av vittne eller sakkunnig varit oriktig,

även om vittnet eller den sakkunnige härför ej gjort sig förfallen till ansvar.

Den andra gruppen upptager de fall, då omständigheter och bevis åberopas,

som ej förebragts i rättegången och som äro ägnade att åvägabringa en an­

nan utgång av målet. Regelmässigt äro villkoren för återupptagande till den

tilltalades nackdel strängare än för återupptagande till hans fördel antingen

så till vida, att anspråken på orsakssammanhanget mellan den åberopade

grunden för återupptagande och den meddelade domens innehåll skärpas,

eller så att återupptagande ej må ske med mindre fråga är om grövre brott,

såsom enligt norsk och dansk rätt. Den norska lagen fordrar för återupp­

tagande till skada för tilltalad, som dömts till straff, att den nya rättegången

kan leda till sakfällande för ett väsentligt grövre brott. Den tyska lagen

tillåter återupptagande på grund av nya bevis till den tilltalades nackdel,

endast örn han i rättegången frikänts och sedermera avlagt bekännelse. En­

ligt den i Österrike gällande lagen, som icke medgav fullföljd av bevisfrågan

i vanlig ordning till högsta instans, kunde i extra ordinära fall högsta dom­

stolen tillåta återupptagande till den tilltalades förmån, om avgörande be­

tänkligheter yppades mot riktigheten av de till grund för domen lagda om­

ständigheterna.

I de främmande civilprocesslagarna tjänar i allmänhet samma rättsme­

del, som är inrättat för återupptagande av mål på grund av nya materiella

skäl, även till att få en dom upphävd, när den meddelats i ett med svårare

rättegångsfel behäftat förfarande. I straffprocesslagarna däremot är rätts­

medlet i allmänhet icke tillämpligt i sådana fall. Enligt de norska och danska

lagarna tillgodoses i viss mån behovet av att kunna mot en laga kraft vun­

nen dom åberopa rättegångsfel genom ett stadgande, enligt vilket en efter

fatalietidens utgång genom allmänt rättsmedel förd klagan må upptagas,

örn det är sannolikt, att den omständighet, som av klaganden lagts till grund

för hans klagan, först senare blivit honom bekant.

Vad beträffar anordnandet av en möjlighet för part, som av laga förfall

varit förhindrad att i rätt tid överklaga dom eller beslut, att få ny tid till sitt

förfogande, har man mestadels för detta ändamål icke inrättat ett särskilt

rättsmedel. Ämnet behandlas av den tyska lagen i sammanhang med regler­

na örn frister i rättegång. De norska och danska lagarna stadga vid behand­

lingen av de allmänna rättsmedlen, att en efter fataliernas utgång förd kla­

gan må upptagas till prövning, örn dröjsmålet förorsakats av omständighe­

ter, som icke kunna tillräknas klaganden.

Källen att besluta om resning har allestädes överlämnats åt domstol. Be­

träffande frågan vilken domstol som skall vara behörig, intaga lagarna emel­

lertid vitt .skilda ståndpunkter. Den franska lagen låter frågan örn resnings

beviljande alltid avgöras av högsta domstolen, den österrikiska däremot i

regel av den domstol, som i första instans prövat målet. De tyska, norska

och danska lagarna överlämna avgörandet åt den domstol, mot vilkens dom

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 307.

beparte-

■neli ts-

ehefen.

resning sökes; då ett till rättsfrågans prövning inskränkt rättsmedel begagnats,

skall dock enligt de tyska och danska lagarna resningsärendet handläggas

av närmast lägre instans.

Slutligen må anmärkas, att i Danmark nyligen antagits ett förslag örn

vissa ändringar i gällande lagstiftning angående resning. Enligt detta förslag

skall i brottmål resning kunna beviljas till den tilltalades förmån —- för­

utom på grund av nya skäl — när det i övrigt föreligger omständigheter,

som göra det övervägande sannolikt, att föreliggande bevis icke blivit riktigt

bedömda. Förslaget innebär vidare, att frågor om resning i brottmål skola

avgöras av en särskild myndighet, bestående av fem av Konungen för en

tid av tio år utsedda ledamöter; av dessa skall en vara domare i högsta

domstolen, en landsrättsdomare och en underrättsdomare, medan av de övri­

ga en skall vara advokat och en universitetslärare i rättsvetenskap eller annan

jurist med särskild vetenskaplig utbildning. Det må framhållas, att i Danmark

fullföljd i vanlig ordning av bevisfrågan till högsta instans ej är tillåten i

brottmål.

Såsom av den föregående redogörelsen framgår äro gällande svensk rätts

stadganden rörande de särskilda rättsmedlen synnerligen knapphändiga och

delvis även oklara. Särskilt i fråga om återbrytande av dom, i det följande

benämnt resning, lida gällande regler av ofullständighet såväl beträffande

de grunder, på vilka resning må beviljas, som ock i fråga om förfarandet vid

handläggning av dylika ärenden. I stor utsträckning hava dessa regler därför

måst kompletteras genom praxis. Frågan örn en reform av hithörande be­

stämmelser har, på sätt i det föregående anförts, tidigare varit föremål för

behandling dels av särskilda inom justitiedepartementet tillkallade sakkun­

niga, som under 1935 avlämnat en promemoria med förslag till vissa änd­

rade bestämmelser om resning, och dels vid 1937 års riksdag i anledning av

en inom andra kammaren väckt motion.

Sedan processlagberedningen numera avlämnat sitt betänkande med för­

slag till ny rättegångsbalk, synes tidpunkten vara inne att närmare överväga,

huruvida ej frågan örn en reglering av de särskilda rättsmedlen bör utbrytas

ur sitt sammanhang med den allmänna rättegångsreformen och göras till

föremål för särskild lagstiftning. Det är visserligen tydligt, att spörsmålet om

dessa rättsmedel och den omfattning, i vilken de böra kunna anlitas, i viss

mån är beroende på utformningen av det ordinära förfarandet och de garan­

tier för rättssäkerheten, som detta förfarande erbjuder. Ofullständigheten

och otydligheten i gällande bestämmelser på detta viktiga område utgöra

emellertid en sådan brist i vårt rättegångsväsen, att den bör avhjälpas snarast

möjligt och utan avbidan på den tidpunkt, då en ny rättegångsordning kan

träda i kraft. Några hinder torde icke möta häremot ur vare sig principiell

eller praktisk synpunkt. Tillses bör naturligen, att åt bestämmelserna gives

en sådan utformning, att de icke komma i strid med de principer, som böra

gälla i en ny rättegångsordning.

De särskilda rättsmedel, som gällande lag upptager, äro återställande av

25

försutten tid, i lagen benämnt resning, samt återbrytande av dom. Lagens

terminologi överensstämmer emellertid ej med det allmänna språkbruket, en­

ligt vilket jämväl återbrytande av dom benämnes resning. I processlagbered­

ningens förslag brukas resning såsom beteckning för vad som i gällande lag

benämnes återbrytande av dom, medan för det rättsmedel, som för närvaran­

de i lagen benämnes resning, användes beteckningen återställande av försut­

ten tid. De sålunda föreslagna beteckningarna användas ock i det följande.

Beträffande de allmänna principer, som böra ligga till grund för en regle­

ring av de särskilda rättsmedlen, kan jag ansluta mig till processlagbered­

ningens uttalanden. För de enskilda parterna är av största vikt, att den

regeln upprätthålles, att rättstvister, som blivit av domstol slutligen avgjor­

da, icke kunna göras till föremål för förnyad rättegång. Utan att äga trygg­

het, att ett slutligt avgörande ej kan när som helst rubbas, kunna de icke

inrätta sitt handlande efter det meddelade avgörandet, och den osäkerhet,

som härav bleve följden, komme att återverka även pa andra än parterna.

En sådan osäkerhet skulle undergräva den allmänna tilliten till rättsskip­

ningen. Kravet på slutliga domstolsavgörandens orubblighet gör sig prin­

cipiellt gällande med avseende å såväl tvistemålen som brottmålen. Å and­

ra sidan är allmänt erkänt, att regeln härom icke kan under alla förhållan­

den iakttagas. I särskilda fall måste möjlighet finnas till en ny behandling av

målet. Sådana fall äro exempelvis, då vid själva förfarandet viktiga pro-

cessuella regler åsidosatts eller då efter domens meddelande omständigheter

uppdagas, som komma avgörandet att framstå som materiellt oriktigt, eller

då en part av giltig anledning varit urståndsatt att inom föreskriven tid be­

gagna ett honom till buds stående rättsmedel mot domen. Av vikt är, att

i lagen tydligt angives, under vilka förutsättningar möjlighet finnes att få

en laga kraftvunnen dom hävd och målet upptaget till förnyad behandling.

Processlagberedningens förslag till lagstiftning på ifrågavarande område

synes ägnat att läggas till grund för en reform även under nuvarande rätte­

gångsordning. De i beredningens förslag upptagna bestämmelserna i ämnet

sammanhänga visserligen nära med den föreslagna anordningen av rätte-

gångsförfarandet i övrigt men torde efter vissa jämkningar kunna inpassas

i den gällande rättegångsordningen.

Beträffande resning, som på sätt förut nämnts motsvarar det nuvarande

återbrytande av dom, möter till en början spörsmålet, på vilka grunder sadan

bör kunna beviljas. Gällande lag intager härutinnan den standpunkten, att

för resning förutsättes, att den som söker resning företer nya skäl. Enligt

praxis åsyftas härmed icke rättsgrunder utan faktiska omständigheter eller

bevis, vilka kunna vara av betydelse för avgörande av den sak, som utgjort

föremål för prövning i domen. Att skålen skola vara nya innebäi, att sökan­

den icke förut baft vetskap örn dem eller att han åtminstone ej förstått, vil­

ken betydelse för saken de ägde. Däremot kan en omprövning i extra ordinär

väg uteslutande på grundval av det tidigare i målet förebragta materialet,

alltså utan alt nya skäl tillkommit, enligt gällande rätt icke äga rum. Såsom

resningsgrund kan sålunda icke åberopas att felaktig uppskattning av före-

Kungl. Maj:ts proposition nr 307.

26

bragt bevisning eller oriktig lagtolkning eller rättstillämpning skulle lia före­

kommit.

1 det förut nämnda av särskilda sakkunniga år 1935 utarbetade förslaget

ävensom i det förslag, som motionsvis framlades vid 1937 års riksdag, åsyf­

tades, att resning skulle kunna beviljas även utan att några nya skäl tillkom­

mit och alltså i ändamål att erhålla en omprövning av målet allenast på det

tidigare förebragta materialet. Medan 1935 års förslag gällde allenast resning

i brottmål till den tilltalades förmån, avsåg 1937 års förslag såväl tvistemål

som brottmål. Enligt båda förslagen skulle en viss förprövning av resnings-

ansökningen äga rum av myndighet, som stöde utanför högsta domstolen.

I de över 1935 års förslag avgivna yttrandena av justitiekanslersämbetet

samt riksdagens justitieombudsman och militieombudsman avstyrktes, att

resningsmöjligheterna så utvidgades, att en omprövning av bevisningen kun­

de ske även örn nya skäl ej åberopades. Såsom skäl härför anfördes bland

annat, att en omprövning på redan föreliggande material skulle inkräkta på

den uppgift, som tillkomine det ordinära fullföljdsförfarandet, och rubba den

fasthet och stadga, som vöre nödvändig i varje instansordning. Om en till­

talad icke utnyttjade tillgängliga ordinära rättsmedel, syntes icke försvarligt

att bereda honom annan väg att få till stånd en omprövning. Av praktiska

skäl mäste ock samhället draga en gräns för omprövningarna. Härvid erin­

rades därom att i vårt land, i motsats till vad fallet vöre i en del andra län­

der, även bevisfragan finge dragas upp till högsta instans. Hade bevisningen

sålunda prövats, funnes ingen sannolikhet, att en ny prövning på samma

material skulle leda till ett riktigare resultat. De brister, som vidlådde vårt

rättegångsväsen, vore av annan art och hänförde sig till de grundläggande

principerna för rättegångsförfarandet. Dessa brister avsåge bland annat

själva sättet för upptagande av bevismaterialet och en därav föranledd osä­

kerhet i fråga om bevisprövningen. Vidgade möjligheter till resning kunde

icke förväntas i nämnvärd grad avhjälpa dessa brister. Jämväl i fråga örn

möjligheten att medgiva resning på grund av oriktig rättstillämpning intogo

justitiekanslern och riksdagens ombudsmän en avvisande ståndpunkt. Dock

borde, då domen vore grundad på uppenbart förbiseende eller misstag med

avseende å tillämpningen av gällande rätt, resning kunna beviljas.

Processlagberedningen har, såsom av den föregående redogörelsen fram­

går, icke ansett sig kunna som allmän regel förorda, att frågor, som uteslu­

tande angå lagtolkning eller rättstillämpning, göras till föremål för ompröv­

ning i extra ordinär ordning. Enligt beredningens förslag kunde mot ett

avgörande i rättsfrågan talan i regel fullföljas till högsta instans. Visserligen

kunde även i det ordinära förfarandet fall förekomma, då stor tvekan kunde

råda om den riktiga rättstillämpningen. En sådan tvekan vore emellertid

i viss mån förenad med all rättsskipning, och det vore uppenbart, att den icke

avlägsnades därigenom, att ett extra ordinärt förfarande anvisades. Särskilt

måste det väcka betänklighet, om syftet med ett sådant förfarande skulle

vara att genom inrättande av en särskild resningsinstans eller på annat mera

indirekt sätt påverka domstolarnas rättsskipning. Tydligen läge det ock

Kungl. Maj:ts proposition nr 307.

Kungl. Maj.ts proposition nr 307.

27

utanför resningsinstitutets uppgift att bereda tillfälle till omprövning enligt

rättsgrundsatser, som ej ägt tillämpning vid den tid, då domen meddelades,

utan först senare vunnit erkännande. Ett väsentligt annat förhållande före-

låge i sådana fall, då på grund av förbiseende eller misstag rättstillämpning­

en blivit oriktig. Med hänsyn till rättsskipningens auktoritet borde en

uppenbart oriktig rättstillämpning kunna rättas även i extra ordinär

väg. Ej heller har beredningen ansett sig kunna biträda tanken på

en utvidgning av resningsinstitutet i den riktningen, att en omprövning av

bevisningen skulle kunna medgivas även i sådana fall, då några nya om­

ständigheter eller bevis ej tillkommit. I detta hänseende framhöll beredning­

en, att enligt beredningens förslag fullföljd ej blott av rättsfrågan utan även

av bevisfrågan i ordinär väg vore tillåten. På denna punkt avveke förslaget

från flera främmande processystem, i vilka såsom beträffande jurymål

bevisprövningen skedde i en enda instans. Beredningen erinrade vidare örn

de garantier för bevisningens riktiga bedömande, som beredningens förslag

innehölle, och framhöll, att det vore i hög grad osannolikt, att några ytter­

ligare garantier i detta hänseende skulle kunna tillvägabringas genom en

omprövning i extra ordinär väg.

De skäl, som sålunda anförts mot tanken på att möjliggöra resning ute­

slutande för omprövning av det redan förut i målet förebragta materialet,

synas i hög grad beaktansvärda. För en part, som är missnöjd med ett av

domstol träffat avgörande, ställer rättsordningen till förfogande ordinära

rättsmedel, genom vilka möjlighet beredes honom att få sin sak omprövad

i högre instans. Har parten utan giltigt skäl underlåtit att begagna den ut­

väg alt få en förment oriktig dom omprövad, som det regelmässiga full-

följdsförfarandet erbjuder, synes fog ej finnas för att medgiva honom att

anlita ett extra ordinärt rättsmedel. Härvid må särskilt framhållas att en­

ligt vår rätt, i motsats till vad fallet är inom flera främmande rättegångs-

system, fullföljd till högsta instans är i såväl tvistemål som brottmål tillåten

ej blott i fråga om rättstillämpningen utan även beträffande bevisprövningen.

Uppenbarligen gör sig behovet av ett extra ordinärt rättsmedel för ompröv­

ning av bevisningen starkare gällande i sådana fall, där såsom i jurymål

bevisprövningen sker i en enda instans. Genom att i mål, där såväl rätts­

frågan som bevisningen varit föremål för bedömande i högsta domstolen, till­

låta resning för omprövning uteslutande av det redan förebragta materialet

skulle i själva verket tillskapas en ytterligare instans utöver de redan be­

fintliga. Av praktiska skäl måste dock någonstädes en gräns dragas för om­

prövningarna. Jag finner mig fördenskull icke kunna tillstyrka en allmän

utvidgning av resningsinstitutet i sådan riktning, att resning skulle kunna

beviljas uteslutande för omprövning av det tidigare förebragta materialet

utan att några nya omständigheter eller bevis tillkommit. Däremot synas mig

starka skäl föreligga lör att, såsom processlagberedningen förordat, öppna

möjlighet till resning i sådana fall, då på grund av förbiseende eller misstag

rättstillämpningen blivit uppenbart felaktig.

Beträffande de grunder, som i övrigt böra kunna föranleda resning, kan

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 307.

jag ansluta mig till processlagberedningens förslag. Såsom resningsgrund

bör sålunda till en början upptagas det förhållandet, att ledamot av rätten

eller där anställd tjänsteman eller ombud eller ställföreträdare eller, såvitt

angår brottmål, åklagaren eller rättegångsbiträde med avseende å målet gjort

sig skyldig till brottsligt förfarande, som kan antagas hava inverkat på må­

lets utgång. Vidare bör resning kunna beviljas, då ett i målet tidigare före-

bragt bevis visat sig helt värdelöst, såsom då en åberopad skriftlig handling

varit falsk eller då part, som förelagts edgång, eller vittne eller sakkunnig

avgivit falsk utsaga. Hit bör även hänföras det fall, att i målet anlitad tolk

vid fullgörande av sitt uppdrag avgivit falsk utsaga. Tydligt är, att ett visst

orsakssammanhang måste föreligga mellan den falska handlingen eller ut­

sagan samt den utgång målet fått. Härutinnan synes ej böra fordras mera

än att handlingen eller utsagan kan antagas liava inverkat på utgången.

Då fråga är örn resning i brottmål till men för den tilltalade böra i

viss mån strängare fordringar uppställas. Härtill återkommer jag i det

följande.

Såsom grund för resning bör slutligen upptagas, att omständigheter eller

bevis, som ej tidigare förebragts, åberopas. På sätt processlagberedningen

framhållit är verkan av de nytillkomna omständigheterna eller bevisen ej att

bedöma isolerad från vad tidigare förekommit i målet. Den bevisning, som

redan prövats, kan vara av större eller mindre styrka. Är det förstnämnda

förhållandet, måste större krav ställas på den nya bevisningen, medan till­

tron till en mindre bindande bevisning kan rubbas även av i och för sig

ganska obetydliga omständigheter. Som resningsgrund bör kunna åberopas

varje förhållande av faktisk natur, som är ägnat att påverka domarens upp­

fattning i bevisfrågan. I fråga örn resning i tvistemål liksom i brottmål till

den tilltalades nackdel synes böra krävas, att sannolikhet föreligger, att

därest de nya omständigheterna eller bevisen förebragts i målet, detta skulle

erhållit en annan utgång. Då fråga är örn resning i brottmål till den tillta­

lades förmån torde emellertid, såsom processlagberedningen anfört, denna

fordran ej böra under alla förhållanden strängt upprätthållas. I detta fall

synes möjlighet böra öppnas att medgiva resning, även då de nya omständig­

heterna eller bevisen icke äro av den styrka, att deras förebringande sanno­

likt skulle hava föranlett annan utgång av målet, men de likväl äro ägnade

att framkalla tvivelsmål örn den tilltalades skuld till det brott, för vilket han

dömts. Vid bedömandet av resningsfrågan torde även böra beaktas exem­

pelvis ett sådant förhållande som att i de domstolar, där målet behand­

lats, betydande meningsskiljaktigheter förelegat. Hänsyn bör ock tagas till

beskaffenheten av det brott, för vilket den tilltalade dömts. Såsom bered­

ningen framhållit kan en dylik vidgad resningsmöjlighet vara av betydelse

särskilt i grova brottmål.

Jämväl i ett annat hänseende torde beträffande villkoren för resning på

grund av nya omständigheter eller bevis viss skillnad böra göras mellan å

ena sidan resning i tvistemål och i brottmål till den tilltalades nackdel och,

å den andra, resning i brottmål till den tilltalades förmån. I tvistemål bör

Kungl. Maj:ts proposition nr 307.

29

på parterna ställas det anspråket, att de i rättegången framlägga alla om­

ständigheter och bevis, som äro av betydelse för avgörandet och varom de

äga kännedom. Part bör icke erhålla tillfälle att genom ny rättegång upp­

hjälpa det bristfälliga sätt, på vilket han utfört sin talan. Detsamma bör

gälla i fråga örn åklagare och målsägande i brottmål. Såsom villkor för res­

ning i tvistemål och i brottmål till den tilltalades nackdel bör därför upp­

ställas, att parten gör sannolikt, att han icke före domens meddelande eller

genom fullföljande av talan i vanlig ordning kunnat göra gällande de till

grund för resningsansökan åberopade omständigheterna eller bevisen eller att

han eljest haft giltig ursäkt att ej göra det. Någon motsvarande inskränk­

ning i rätten att söka resning torde däremot icke böra gälla beträffande

resning i brottmål till den tilltalades förmån, särskilt med hänsyn till att

någon bevisskyldighet principiellt icke åligger den tilltalade.

Beträffande återupptagande till den tilltalades nackdel av rättskraftigt av­

gjorda brottmål erbjuder, såsom förut omnämnts, gällande rätt, vid sidan

av resning, en förenklad möjlighet genom bestämmelserna i 17 kap. 32 §

rättegångsbalken. På sätt framhållits av processlagberedningen torde nämn­

da bestämmelser icke innefatta någon begränsning i högsta domstolens be­

fogenhet att medgiva resning; samma uppfattning har ock uttalats av

processkommissionen. Det synes mindre lämpligt att vid sidan av var­

andra finnas två olika möjligheter till återupptagande av brottmål till den

tilltalades nackdel. Sättet för dylikt återupptagande bör vara detsamma som

gäller beträffande andra mål. I samband med regleringen av resningsinsti-

tutet torde därför 17 kap. 32 § rättegångsbalken böra upphävas; resning bör

sålunda utgöra den enda möjligheten att få ett brottmål återupptaget till den

tilltalades nackdel.

Med hänsyn till den nutida uppfattningen om den tilltalades ställning och

det berättigade i hans anspråk på att endast då starka samhälleliga skäl göra

sig gällande bliva underkastad ny rättegång om en avgjord sak böra i vissa

avseenden strängare förutsättningar uppställas för resning till hans nackdel.

Sålunda torde det förhållandet, att domen grundats på uppenbart oriktig

rättstillämpning, icke böra föranleda resning; för sådant fall synes allenast

den ordinära fullföljden böra stå åklagaren eller målsäganden till buds. I

övrigt böra visserligen enahanda omständigheter, som utgöra resningsgrund

i andra mål, kunna åberopas till stöd för resning till den tilltalades nack­

del, men vissa inskränkningar synas härvid påkallade. Sålunda bör brotts­

ligt förfarande med avseende å målet av domare eller vid rätten anställd

tjänsteman eller åklagare, ombud, ställföreträdare eller rättegångsbiträde

icke kunna föranleda resning, med mindre förfarandet kan antagas hava

medverkat till att den tilltalade frikänts eller brottet hänförts under väsent­

ligt mildare straffbestämmelse än den som bort tillämpas. Enahanda be­

gränsning bör göras, då såsom resningsgrund åberopas, alt ett i målet lbre-

bragt bevis varit falskt. Vad angår de fall, då nya omständigheter eller be­

vis åberopas, torde resning överhuvud icke böra kunna förekomma beträf­

fande lindrigare brott utan allenast, örn brottet är så allvarligt, alt samhällets

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 307.

krav på ett rättmätigt straff framträder med större styrka. I sådant avse­

ende synes böra fordras, att straffarbete kan följa å brottet. Det bör vidare

förutsättas, att de nya omständigheterna eller bevisen sannolikt skulle hava

lett till att den tilltalade dömts för brottet eller att detta hänförts under vä­

sentligt strängare straffbestämmelse än den som tillämpats. Såsom villkor för

resning till den tilltalades nackdel på grund av nya omständigheter eller

bevis bör, på sätt förut sagts, liksom i tvistemål stadgas att den part, som

söker resning, gör sannolikt, att han icke vid den rätt, som meddelat domen,

eller genom fullföljd från denna kunnat åberopa omständigheterna eller be­

visen eller att han eljest haft giltig ursäkt att ej göra det.

Befogenhet att medgiva resning tillkommer enligt gällande rätt allenast

Konungen. Denna befogenhet utövas jämlikt § 18 l:o regeringsformen av

högsta domstolen med undantag för sådana mål, som tillhöra regeringsrät­

tens prövning. Varken processkommissionen eller tidigare förslag i fråga

örn rättegångsväsendets ombildning ifrågasatte någon ändring härutinnan.

Enligt 1935 års sakkunnigförslag skulle hittills gällande ordning bibehållas;

dock skulle resningsansökningar i brottmål i vissa fall underkastas en för­

prövning av justitiekansler!!, justitieombudsmannen eller militieombudsman-

nen. Jämväl i det förslag, som 1937 framlades inom riksdagen, bibehölls

högsta domstolen som beslutande instans i resningsfrågor; detta förslag inne­

bar emellertid en väsentlig inskränkning i högsta domstolens fria prövnings­

rätt. Enligt förslaget skulle frågor angående resning upptagas till förberedande

handläggning av en särskild nämnd, bestående av fem av Kungl. Majit för

viss tid utsedda ledamöter, av vilka tre antingen skulle vara innehavare av

professur i privaträtt, straffrätt eller processrätt vid någon av de juridiska

fakulteterna eller ock tillhöra Sveriges advokatsamfund. Minst en av leda­

möterna skulle vara professor vid sådan fakultet och minst en av dem

skulle tillhöra advokatsamfundet; återstående två ledamöter skulle icke inne­

hava befattning i statens tjänst. Efter begäran av part skulle nämnden äga

att hos högsta domstolen göra ansökan örn resning; bifall till sådan ansökan

finge ej vägras med mindre synnerliga och av högsta domstolen bestämt an­

givna skäl däremot vore. Enligt processlagberedningens förslag skall res-

ningsrätten fortfarande handhavas av högsta domstolen. Beredningen fram­

håller, att en överflyttning av denna rätt å annat organ, eventuellt å Kungl.

Majit i statsrådet eller särskild för detta ändamål inrättad institution, icke

torde stå i överensstämmelse med de konstitutionella grunder, å vilka vårt

rättsväsende vilar; detta syntes ock äga tillämpning å det förberedande

resningsorgan, som förordats i den förutnämnda motionen vid 1937 års

riksdag.

Även frånsett de betänkligheter, som på sätt processlagberedningen fram­

hållit möta mot ett överflyttande av prövningsrätten i resningsfrågor å annat

organ än högsta domstolen, må framhållas, att genomförandet av en för­

ändring härutinnan skulle förutsätta ändringar i regeringsformen. Detta sy­

nes även vara fallet, därest såsom föreslogs vid 1937 års riksdag genom in­

rättandet av ett särskilt organ för förberedande prövning av resningsfrågor

Kungl. Maj.ts proposition nr 307.

31

högsta domstolens fria prövningsrätt i dylika frågor skulle begränsas. Då

syftet med den nu ifrågasatta lagstiftningen är att i avbidan på den allmän­

na rättegångsreformen åstadkomma en provisorisk reglering av de särskilda

rättsmedlen, följer redan härav, att lagstiftningen bör utformas på sådant

sätt, att för dess genomförande några grundlagsändringar icke bliva erforder­

liga. Prövningen av frågor angående resning bör sålunda alltjämt ankomma

på högsta domstolen. Emellertid synes kunna ifrågasättas att meddela vissa

särskilda bestämmelser rörande högsta domstolens sammansättning vid be­

handling av dylika frågor. Ett önskemål, som stundom framkommit, är att

då ansökan örn resning avser en av högsta domstolen meddelad dom, de

ledamöter, som deltagit i det tidigare avgörandet, ej böra deltaga i resnings-

frågans prövning till förekommande av den uppfattningen, att de därvid

skulle kunna låta sig påverkas av den mening de förut haft i saken. Det

synes därför lämpligt att i förevarande sammanhang som regel föreskriva,

att högsta domstolens beslut rörande resning i nu antydda fall skall fattas

av ledamöter, som ej deltagit i den dom resningsansökan avser. Bestäm­

melser i sådant syfte torde lämpligen kunna upptagas i lagen den 14 maj

1915 angående högsta domstolens tjänstgöring på avdelningar.

Liksom för närvarande bör möjlighet finnas för den som av giltig anled­

ning hindrats att iakttaga en processuell frist att genom särskilt rättsmedel

få den försuttna tiden återställd. Även i fråga om detta rättsmedel, vilket

torde böra benämnas återställande av försutten tid, bör i enlighet med pro­

cesslagberedningens förslag beslutanderätten tillkomma högsta domstolen.

Till den närmare utformningen av berörda institut torde jag få återkomma i

det följande.

Såsom tidigare framhållits medgives allmänt i främmande lagstiftningar

återupptagande av ett genom laga kraftvunnen dom avgjort mål på den

grund, att rättegångsfel förekommit vid målets behandling. Huruvida enligt

svensk rätt resning kan erhållas på grund av rättegångsfel, är icke uttryck­

ligen angivet i lagen. I praxis torde dock hava förekommit, att resning med­

givits i dylika fall; jämväl återställande av försutten tid har stundom kom­

mit till användning, då rättegångsfel förelupit. För ett särskilt fall kunna

vissa omständigheter med avseende å rättegången giva anledning till ny

prövning av ett genom laga kraftvunnen dom avgjort mål. I 25 kap. 10 §

rättegångsbalken stadgas, att örn i underrätt någon dömes ohörd eller där

fälles sådant utslag att någon, som ej är part i målet, därav lider förfång,

han äger att inom ett år från det utslaget blev honom kunnigt söka ändring

däri hos hovrätten genom besvär (s. k. nullitetsbesvär). Enligt 30 kap.

38 § samma balk gäller motsvarande regel i fråga örn klagan över utslag,

som meddelats av hovrätt. Till sin karaktär äro nullitetsbesvär ett exira

ordinärt rättsmedel, ehuru de i lagen behandlats såsom en art av det ordinära

rättsmedlet besvär.

Någon tvekan torde icke kunna råda därom, att då rättegångsfel av ali-

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 307.

varligare art förelupit, möjlighet bör finnas att få ett laga kraftvunnet av­

görande underkastat ny prövning. Rättegången saknar här den garanti för

rättssäkerhet, som lagen själv uppställt. Enligt processlagberedningens för­

slag har för nu avsedda fall anordnats ett särskilt rättsmedel, benämnt be­

svär över domvilla, vid sidan av resningsinstitutet; sistnämnda institut er­

håller på detta sätt en naturlig avgränsning till de fall, då ett återupptagande

sker på materiella grunder. Den sålunda föreslagna anordningen synes inne­

bära en tillfredsställande lösning av ifrågavarande spörsmål och torde utan

olägenhet kunna inpassas i gällande rättegångsordning. Klagan över dom­

villa hör sålunda i huvudsak ordnas efter samma grunder som gälla för det

ordinära rättsmedlet besvär. Föreligger domvilla i lägre instans, bör klagan

däröver föras i närmast högre instans; klagan över domvilla i högsta dom­

stolen bör upptagas av högsta domstolen. Av enahanda skäl, som anförts

beträffande resning, bör, då besvär över domvilla avse dom eller beslut, som

meddelats av högsta domstolen, i prövningen av besvären i regel ej få del­

taga ledamot, som deltagit i det tidigare avgörandet.

Beträffande den närmare utformningen av den ifrågasatta lagstiftningen

synes mindre lämpligt, att bestämmelserna om de särskilda rättsmedlen nu

inarbetas i rättegångsbalken, då denna kan förväntas komma att inom en ej

alltför avlägsen framtid ersättas med en ny rättegångsbalk. Bestämmelserna

torde därför i stället böra upptagas i en särskild lag. I enlighet härmed har

jag låtit inom justitiedepartementet upprätta lagförslag i ämnet. I stort sett

överensstämmer detta med vad processlagberedningen föreslagit; dock ha

sådana jämkningar vidtagits, som betingas av bestämmelsernas inpassande i

den nu gällande rättegångsordningen.

Rörande motiveringen till de särskilda bestämmelserna i departementsför-

slaget, i den mån dessa överensstämma med vad processlagberedningen före­

slagit, torde få hänvisas till vad beredningen yttrat. I övrigt får jag röran­

de de särskilda bestämmelserna anföra följande.

1 §•

I denna paragraf, som motsvarar 58 kap. 1 § processlagberedningens för­

slag, behandlas de grunder som kunna föranleda resning i tvistemål. En­

ligt gällande rätt anses talan om skadestånd eller annat privaträttsligt an­

språk på grund av brottslig gärning såsom brottmål, även om sådan talan

föres utan samband med åtal för brottet. Såsom framgår av 8 § skall emel­

lertid angående resning i dylikt mål gälla reglerna för tvistemål.

Med uttrycket dom avses i denna paragraf liksom i förslaget i övrigt ett

avgörande, som innefattar slutlig huvudsaklig prövning av målet, vare sig

avgörandet uttryckligen betecknats såsom dom eller givits annan benäm­

ning, t. ex. utslag. Att resningsbestämmelserna skola avse även vissa andra

avgöranden framgår av 9 §.

I punkt 2 av motsvarande paragraf i processlagberedningens förslag angives

såsom resningsgrund att part, som hörts under sanningsförsäkran, avgivit

33

falsk utsaga. Då dylikt hörande icke förekommer i gällande rätt, medan å

andra sidan i beredningens förslag icke bibehållits den nuvarande partseden,

har med hänsyn till vad i detta hänseende för närvarande gäller bland res-

ningsgrunderna ansetts böra upptagas att part under menedsansvar avgivit

falsk utsaga. Härmed åsyftas såväl del fall, att parten bekräftat sin utsaga

med ed, som ock det fall, att menedsansvar inträder enligt 13 kap. 5 § straff­

lagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 307.

2 och 3 §§.

Dessa paragrafer, som väsentligen överensstämma med 58 kap. 2 och 3 §§

i processlagberedningens förslag, behandla resning i brottmål. Bestämmel­

serna avse allenast resning i ansvarsfrågan. Om resning i sådana fall, då i

brottmål är fråga om annat än ansvar, meddelas bestämmelser i 8 §.

På sätt tidigare framhållits har i överensstämmelse med vad processlag­

beredningen föreslagit resning till den tilltalades förmån på grund av nya

omständigheter eller bevis ansetts böra kunna beviljas, även då de icke äro

av den styrka, att de sannolikt skulle ha föranlett annan utgång. Vad som

härmed åsyftas torde böra komma till tydligare uttryck i lagtexten, och den

av beredningen föreslagna formuleringen har därför i 2 § punkt 3 något

jämkats.

Såsom exempel på fall, som åsyftas i 2 § punkt 4, må anföras, att itera-

tionsstraff felaktigt ådömts, att oriktig tillämpning av strafflagens konkur­

rensregler lett till högre straff än som bort ådömas, att ny lag tillämpats i

stället för gammal, som bort gälla, eller omvänt, att strafflatituden i åbe­

ropat lagrum överskridits eller att straff ådömts, ehuru preskription inträtt.

I 3 § punkt 1 har, utöver vad processlagberedningen föreslagit, såsom res-

ningsgrund upptagits, att utsaga, som avgivits av den tilltalade under men­

edsansvar, varit falsk.

4 §.

Denna paragraf överensstämmer med 58 kap. 4 § i processlagberedning­

ens förslag.

Beträffande behörighet att väcka fråga om resning torde böra tillämpas

samma regler som för närvarande gälla i fråga örn fullföljd av talan i all­

mänhet. I tvistemål tillkommer alltså sådan rätt part eller den som in­

trätt i partens rätt. I den mån intervenient äger självständig fullföljdsrätt,

torde han även böra anses behörig att söka resning. I brottmål är såväl

åklagare som målsägande berättigad att göra ansökan om resning. Vad an­

går åklagare bör endast den åklagare vara behörig, som ägt fullfölja talan i

ordinär väg mot den dom, i frågj* om vilken resning sökes. Avser resnings-

ansökan hovrätts dom, tillkommer behörighet sålunda allenast justitiekans-

lern eller riksdagens justitieombudsman eller militieombudsman. Detsam­

ma torde böra gälla i fråga örn dom, som meddelats av högsta domstolen.

Enligt processlagberedningens förslag äga vissa närstående till avliden måls-

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 307.

3

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 307.

ägande rätt att åtala brott mot den avlidne och att fullfölja talan i vanlig

ordning; likaledes kunna närstående till tilltalad, som avlidit, i viss om­

fattning föra talan mot dom, varigenom den tilltalade funnits saker till

brottslig gärning. Av den rätt, som sålunda enligt förslaget tillkommer när­

stående till målsägande eller tilltalad, följer även behörighet att söka res­

ning. Då det för närvarande icke bör ifrågasättas att vidtaga några änd­

ringar beträffande den ordinära fullföljdsrätten, torde anledning saknas att

i detta sammanhang införa någon rätt för närstående till avliden målsägan­

de eller tilltalad att göra ansökan örn resning.

5 och 6 §§.

Dessa paragrafer, som avse den formella behandlingen av resningsansö-

kan, motsvara 58 kap. 5 och 6 §§ i processlagberedningens förslag.

Föreligger hinder mot resningsansökans upptagande, kan den omedelbart

avvisas, såsom då den som söker resning ej är berättigad att väcka fråga

därom eller då ansökan ej inkommit inom stadgad tid. Om ansökan fin­

nes ogrundad, bör den likaledes kunna omedelbart avslås. Däremot bör, i

likhet med vad för närvarande tillämpas i praxis, resning icke kunna be­

viljas, med mindre sökandens motpart lämnats tillfälle att yttra sig där­

över. Beträffande sättet för motpartens hörande synes lämpligen böra till-

lämpas samma bestämmelser, som enligt 30 kap. 42 § rättegångsbalken gälla

i fråga om besvär, som anförts hos Konungen.

Stadgandet i 6 § andra stycket torde böra föranleda viss ändring i 49 §

utsökningslagen.

7 §.

Första stycket i förevarande paragraf överensstämmer med 58 kap. 7 §

första stycket i processlagberedningens förslag. Stadgandet innebär bland

annat, att då högsta domstolen förordnat örn målets återupptagande av den

rätt, som sist dömt däri, denna har att av eget initiativ upptaga målet till ny

behandling utan att därför förutsättes anmälan från partens sida.

Enligt föreskrift i 31 kap. 3 § rättegångsbalken skall sökanden, innan

han vid den rätt, där målet återupptages, får förete sina skäl, avlägga en ed,

att han ej förr känt dem eller förstått, att de voro av sådan vikt. Någon

anledning att bibehålla detta stadgande, som icke tillämpas i brottmål och

jämväl i andra mål synes väsentligen ha kommit ur bruk, torde ej föreligga.

Beträffande målets behandling efter återupptagandet böra i stort sett till-

lämpas samma regler som i allmänhet gälla örn måls behandling i den in­

stans, där målet återupptages. Avser resningen underrätts dom, har rätten

att utsätta målet till handläggning och draga försorg om att parterna kallas

till denna. Med hänsyn till att någon skyldighet för sökanden att anmäla

målet till förnyad handläggning icke stadgats, torde på sätt processlagbered­

ningen föreslagit böra föreskrivas, att därest sökanden uteblir från rätte-

gångstillfälle, då målet ånyo företages, resningen skall vara förfallen. Örn

sökandens motpart uteblir, bör detta ej utgöra hinder för målets handlägg­

Kungl. Maj.ts proposition nr 307.

35

ning och avgörande. I kallelsen å parterna torde böra intagas en erinran

om nämnda påföljder för utevaro. Nu angivna bestämmelser synas icke

böra gälla i fråga örn åklagare.

Enligt processlagberedningens förslag skola nämnda bestämmelser röran­

de påföljd för parts uteblivande gälla även då resningen avser dom, som

meddelats av hovrätt eller högsta domstolen; detta sammanhänger med att

enligt nämnda förslag i dylika fall muntlig förhandling i allmänhet skall

äga rum. Med nuvarande rättegångsförfarande i överrätterna synes några

särskilda regler i förevarande hänseende icke erforderliga. Då målet åter-

upptages av hovrätt eller högsta domstolen, bör, därest målet ej för ny ut­

redning återförvisas till lägre rätt, tillfälle beredas parterna att yttra sig i

målet antingen skriftligen eller vid muntligt förhör. Underlåter part att

inkomma med skriftligt yttrande eller att komma tillstädes vid muntligt för­

hör, bör detta ej utgöra hinder för målets prövning. I regel torde vid sådan

underlåtenhet från sökandens sida den tidigare domen komma att fast­

ställas.

8

§.

Därest talan på grund av brottslig gärning föres om annat än ansvar, anses

enligt gällande rätt målet som brottmål. Beträffande resning i dylikt mål

torde emellertid i en ny lagstiftning reglerna för resning i tvistemål böra

gälla. Stadgande härom har upptagits i första punkten av förevarande pa­

ragraf.

Även då i samband med åtal för brott föres talan om skadestånd eller

annat dylikt anspråk på grund av brottet, bör målet i denna del, då fråga är

örn resning, anses som tvistemål; om resning beviljas i ansvarsfrågan, bör

dock utan hinder av föreskrifterna om resning i tvistemål resning samtidigt

kunna beviljas även i målet i övrigt. De bestämmelser härom, som uppta­

gits i andra punkten av denna paragraf, överensstämma med 58 kap. 9 §

i processlagberedningens förslag.

9 §•

De i föregående paragrafer meddelade bestämmelserna avse allenast rät­

tens domar. Såsom tidigare framhållits avses med dom ett avgörande, som

innefattar slutlig huvudsaklig prövning av målet. I regel äga andra rättens

beslut endast betydelse för den rättegång, i vilken de meddelats, och de äga

icke den självständiga karaktär, att de bliva föremål för rättskraft. Denna

regel är dock icke utan undantag. Har rätten på grund av rättegångshinder

avvisat parts talan, äger rätten icke, sedan beslutet vunnit laga kraft, i ett

nytt mål angående samma sak till prövning upptaga den fråga, som lett

till avvisandet. Även vissa av rättens beslut under rättegången äro föremål

för rättskraft, såsom beslut örn ersättning till vittne, sakkunnig eller annan,

som ej är part, eller beslut, varigenom förelagt vite utdömts. I fråga örn

beslut, som nu berörts, böra bestämmelserna örn resning av dom äga mot­

svarande tillämpning. Stadgande härom bär upptagits i förevarande para­

graf. Motsvarande bestämmelse återfinnes i processlagberedningens förslag

58 kap. 10 §.

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 307.

För det fall, att skilda domstolar genom beslut, som vunnit laga kraft, förkla­

rat sig obehöriga att upptaga visst mål till prövning, anses enligt praxis högsta

domstolen äga att, om någon av dessa domstolar finnes behörig, förordna, att

målet må upptagas vid den domstolen. I processlagberedningens förslag hava

i samband med reglerna örn laga domstol i tvistemål och i brottmål upp­

tagits särskilda bestämmelser i detta hänseende; beredningen framhåller, att

det även i detta fall är fråga om ett hävande av den rättskraft, som till­

kommit ena domstolens beslut, men att detta hävande sker oberoende av de

av beredningen föreslagna resningsgrunderna. Att i förevarande samman­

hang meddela något särskilt stadgande härom torde icke vara erforderligt.

Det må emellertid framhållas, att det nu föreliggande förslaget icke åsyftar

att göra någon ändring i hittillsvarande praxis på detta område.

10 och 11 §§.

Dessa paragrafer motsvara 58 kap. 11 och 12 §§ i processlagberedningens

förslag.

I gällande rätt finnas bestämmelser om återställande av försutten tid upp­

tagna i 31 kap. 2 § rättegångsbalken. Enligt detta lagrum äger Konungen

på ansökan återställa laga tid, som är försutten, om sökanden visar synnerlig

orsak och skäl därtill. Dylik ansökan prövas enligt regeringsformen av högsta

domstolen. Med laga tid avses i främsta rummet en för anmälan eller full­

följande av ordinärt rättsmedel fastställd frist, t. ex. för anmälan om vad

eller missnöje eller för ingivande av vade-, revisions- eller besvärsinlaga.

Även andra processuella frister torde, såsom framgår av flera rättsfall, falla

under stadgandet, t. ex. tid för fullgörande av förelagd edgång, tid för in­

givande av felande protokoll i vade-, besvärs- och revisionsmål eller tid för

bevakande av svarandetalan i dylika mål.

Med nu gällande rättegångsordning synes bäst överensstämma att bibehålla

ifrågavarande institut i den omfattning, som sålunda för närvarande gäller.

Återställande av försutten tid bör kunna ifrågakomma, då part underlåtit

att å eller inom tid, som föreskrivits i lag eller bestämts av domstol, före­

taga en processuell handling och detta för honom lett till rättsförlust. I

enlighet härmed har i 10 § stadgats, att om någon försuttit laga tid för full­

följande eller bevakande av talan eller för sökande av återvinning eller för

vidtagande av annan åtgärd i rättegång, den försuttna tiden må på ansökan

av honom återställas. Bifall till ansökningen innebär, att sökanden får ny

tid utsatt för att företaga den processuella handling, varom är fråga.

Såsom förutsättning för återställande av försutten tid torde böra föreskri­

vas, att för partens underlåtenhet att företaga handlingen förelåg laga för­

fall. I sådana fall, då såsom beträffande anmälan av missnöje eller in­

givande av vade-, revisions- eller besvärsinlaga rätten äger, örn förfallet

anmäles och visas inom den för vidtagande av åtgärden föreskrivna tiden,

utsätta ny tid, bör återställande ej kunna ske, med mindre förfallet varit

av den beskaffenhet eller varaktighet, att parten varit förhindrad att göra

anmälan därom. Bestämmelser örn laga förfall äro för närvarande med­

Kungl. Maj:ts proposition nr 307.

37

delade i 12 kap. 1 § rättegångsbalken. Av detta lagrum framgår, att be­

träffande andra omständigheter än de där såsom laga förfall särskilt an­

givna rätten äger pröva, örn de äro av den vikt, att de må gälla som för-

faU.

Liksom hittills bör det ankomma på högsta domstolen att pröva ansök­

ningar örn återställande av försutten tid. Enligt gällande lag är rätten att

söka återställande icke begränsad till viss tid. Såsom processkommissionen

framhållit kräver rättssäkerheten, att en sådan begränsning införes. I över­

ensstämmelse med vad processlagberedningen föreslagit har därför i 11 §

stadgats att ansökan skall göras inom tre veckor, sedan förfallet upphörde,

och sist inom ett år, sedan tiden utgick.

Beträffande ansökan och dess behandling torde de i 5 och 6 §§ upptagna

föreskrifterna angående resning böra äga motsvarande tillämpning. För bi­

fall till ansökningen bör sålunda fordras, att motparten höres däröver enligt

de regler, som gälla i fråga om besvär. Högsta domstolen bör även äga att,

om skäl förekomma därtill, meddela inhibition av vidare verkställighet av

domen eller beslutet.

12

§.

Såsom framhållits i den allmänna motiveringen har, i enlighet med vad

processlagberedningen föreslagit, ett särskilt rättsmedel ansetts böra ställas

till förfogande för vinnande av rättelse i en laga kraftvunnen dom, då grövre

rättegångsfel förekommit. Sådant rättegångsfel har betecknats såsom dom­

villa och som rättsmedel häremot anvisats ett särskilt besvärsförfarande.

Medan bifall till resningsansökan innebär, att domens rättskraft ej längre

utgör hinder för målets upptagande till ny prövning, samt frågan, huruvida

den tidigare domen skall bestå eller icke, beror av denna nya prövning,

medför ett bifall till besvär över domvilla alltid, att domen undanröjes; i

vissa fall skall, såsom framgår av 14 §, därefter ny handläggning äga

rum vid den domstol, som meddelat domen.

I förevarande paragraf meddelas bestämmelser örn de grunder, på vilka

besvär över domvilla kan föras. Paragrafen överensstämmer med 59 kap. 1 §

i processlagberedningens förslag.

Såsom domvillogrund upptages i punkt 1, att målet upptagits, ehuru där­

emot förelegat rättegångshinder, som vid fullföljd högre rätt haft att själv­

mant beakta. Med rättegångshinder avses sådan brist i processförutsätt­

ningarna, som medför, att rätten utan prövning av saken skall avvisa den

väckta talan. Till rättegångshinder är i första hand att hänföra, alt målet

väckts vid obehörig domstol. I vilka fall högre rätt vid fullföljd har att

självmant beakta sådant rättegångshinder, framgår av bestämmelserna i

10 kap. 28 och 29 §§ rättegångsbalken. Andra rättegångshinder av^ nu

ifrågavarande art äro t. ex. att rättegång angående samma sak redan pågår

eller att saken redan blivit avdömd.

Den i punkt 2 upptagna domvillogrunden avser åsidosättande av de i rätte­

gångsbalken och andra författningar givna reglerna om rättens domförhet.

38

Kungl. Majlis proposition nr 307.

Brist i rättens domförhet bör ock anses föreligga i sådana fall, då någon, som

deltagit i målets avgörande, ej varit behörig som domare eller beträffande

honom förelegat förhållande, som avses i 1 kap. 6 § rättegångsbalken. Att

domare som deltagit i avgörandet varit jävig, torde även böra anses såsom

brist i rättens domförhet. I sistnämnda hänseende är emellertid att märka

att därest part enligt gällande bestämmelser försuttit sin rätt att framställa

jävsinvändning mot domare i underrätt, lian icke kan göra jävet gällande

i extra ordinär väg.

Bestämmelsen i punkt 3 har med någon förändring av ordalagen upptagits

från 25 kap. 10 § och 30 kap. 38 § rättegångsbalken. Någon saklig ändring

i de nu gällande förutsättningarna för anlitande av nullitetsbesvär är icke

åsyftad i vidare mån än att domvillobesvär kunna förås även över dom, som

meddelats av högsta domstolen.

I processlagberedningens förslag har icke upptagits någon motsvarighet till

de i 24 kap. 10 och 11 §§ rättegångsbalken meddelade bestämmelserna örn

förklaring av dom. Beredningen framhåller, att detta institut står i mindre

god överensstämmelse med det av beredningen föreslagna muntliga förfaran­

det. Då processmaterialet ej funnes fullständigt bevarat i protokoll eller and­

ra handlingar, skulle meddelandet av förklaring vålla svårigheter, särskilt om

lång tid förflutit efter domens meddelande eller då domare, som deltagit däri,

ej längre hade säte i rätten. I stället har beredningen som domvillogrund

upptagit, att domen är så mörk eller ofullständig, att därav ej framgår, huru

i saken dömts. Ehuru med gällande rättegångsordning någon anledning att

upphäva bestämmelserna om förklaring av dom icke synes föreligga, torde

dock ifrågavarande domvillogrund böra upptagas jämväl i samband med den

nu föreslagna regleringen av de särskilda rättsmedlen. Att på detta sätt part

erhåller möjlighet att antingen söka förklaring av dom eller föra besvär över

domvilla, synes icke föranleda några olägenheter. Stadgandet torde även

kunna komma till tillämpning, därest ofullständigheten i domen är av sådan

art, att den icke kan avhjälpas genom domsförklaring.

I punkt 5 angives som domvillogrund annat grovt rättegångsfel, som kan

antagas hava inverkat på målets utgång. Huruvida ett rättegångsfel är att

anse som grovt, har överlämnats åt domstolens bedömande med hänsyn till

förhållandena i varje särskilt fall. Som exempel kan anföras, att underrätt

avgjort mål örn grovt brott utan att den tilltalade varit personligen tillstädes,

att rätten dömt över annat än det, varom talan väckts eller fullföljts, eller

att domen bestämts genom oriktig röstberäkning.

13—15 §§.

Dessa paragrafer motsvara 59 kap. 2—4 §§ i processlagberedningens för­

slag.

Beträffande förfarandet vid besvär över domvilla böra i stort sett tillämpas

samma regler som enligt rättegångsbalken gälla i fråga örn besvärsförfaran-

det i allmänhet. Skola besvären upptagas omedelbart av högsta domstolen,

Kungl. Maj:ts proposition nr 307.

39

torde dock de i 30 kap. rättegångsbalken meddelade föreskrifterna om ned­

sättande av fullföljdsavgift och belopp till säkerhet för motparts kostnadser­

sättning eller om inskränkning i parts rätt att fullfölja talan icke böra äga

tillämpning. Mot hovrätts beslut i anledning av besvär över domvilla, som

förekommit i lägre rätt, kan talan föras genom besvär i vanlig ordning till

högsta domstolen. Tillräcklig anledning att beträffande sådan talan avvika

från de rörande fullföljd i allmänhet meddelade bestämmelserna torde icke

föreligga; i nu åsyftade fall gälla alltså även bestämmelserna om nedsättning

och om inskränkning i parts rätt att fullfölja talan.

Stadgandet i 14 § andra stycket torde böra föranleda viss ändring i 49 §

utsökningslagen.

Beträffande 15 § hänvisas till vad som anförts vid 9 §.

övergångsbestämmelser.

Den nya lagen föreslås skola träda i kraft den 1 juli 1939. Genom lagen

böra upphävas 17 kap. 32 §, 25 kap. 10 §, 30 kap. 38 § och 31 kap. rätte­

gångsbalken.

Av allmänna processrättsliga grundsatser torde följa, att den nya lagen

skall äga tillämpning även beträffande dom eller beslut, som meddelats före

lagens ikraftträdande. Beträffande ärenden angående resning eller återstäl­

lande av försutten tid eller besvär enligt 25 kap. 10 § eller 30 kap. 38 §

rättegångsbalken, som före den nya lagens ikraftträdande anhängiggjorts

men ej slutligen prövats, kunde ifrågasättas att låta äldre bestämmelser gälla.

Å andra sidan innebär den nya lagen med avseende å den formella behand­

lingen av dylika ärenden icke några mera betydande avvikelser från vad nu

gäller. Med hänsyn härtill och då det synes riktigast, att med avseende å

resningsgrunderna den nya lagens bestämmelser tillämpas även beträffan­

de redan anliängiggjorda resningsärenden, har något allmänt stadgande i an­

tydd riktning icke ansetts böra meddelas. Dock bör uppenbarligen, därest i

hovrätt fråga om återupptagande av brottmål enligt 17 kap. 32 § rättegångs­

balken väckts före den nya lagens ikraftträdande men då ännu ej avgjorts,

med avseende därå äldre lag fortfarande gälla.

Enligt gällande lag äro inga tidsbegränsningar föreskrivna beträffande

rätten att göra ansökan om resning eller återställande av försutten tid. Vid

sådant förhållande skulle en undantagslös tillämpning av den nya lagen i

fråga örn dom eller beslut, som meddelats före dess ikraftträdande, kunna

medföra rättsförlust för part. För undvikande härav har ansetts böra före­

skrivas, att därest enligt den nya lagen ansökan skall göras inom viss tid,

denna ej må räknas från tidigare dag än den 1 juli 1939. Motsvarande regel

bör gälla i fråga örn tid för anförande av besvär över domvilla. I denna regel

torde dock böra göras viss modifikation. Enligt 25 kap. 10 § och 30 kap. 38 §

rättegångsbalken skola besvär, som där avses, föras inom ett år från det kla­

ganden erhöll kännedom örn domen. Då tiden för förande av domvillobe-

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 307.

svår på motsvarande grund enligt 13 § i förslaget begränsats till sex månader,

skulle en tillämpning av ovannämnda regel om beräkningen av tiden kunna

leda till en förlängning av ettårsfristen. Med hänsyn härtill torde, då dom

eller beslut meddelats före den nya lagens ikraftträdande, beträffande den

lid, inom vilken domvillobesvär i nu avsedda fall skola föras, böra tillämpas

stadgandena i nyssnämnda paragrafer i rättegångsbalken.

Ifrågavarande lagstiftning torde föranleda vissa ändringar i u t s ö k-

ningslagen och lagen angående Kungl. M a j: t s högsta

domstols tjänstgöring på avdelningar.

Enligt 47 § utsökningslagen skall, örn hos utmätningsman uppstår tvivel

huru dom rätteligen bör verkställas, han genast anmäla det hos överexeku-

tor; finnes i sådant fall eller då verkställighet av dom sökes hos överexeku-

tor domen så mörk, att överexekutor ej kan meddela föreskrift om verk­

ställigheten, har överexekutor att hänvisa parterna att i laga ordning söka

förklaring över domen. Med hänsyn till att vid sådan brist hos domen part

jämväl äger att föra besvär över domvilla, torde överexekutor i nu åsyftade

fall böra hänvisa parterna antingen att söka förklaring över domen eller

föra besvär över domvilla.

I 49 § första stycket utsökningslagen stadgas, att om någon, som ej väd­

jat mot underrätts dom, stämt om återvinning enligt 12 kap. rättegångs­

balken eller om någon enligt 25 kap. 10 § eller 30 kap. 38 § samma balk

yrkat ogillande av dom, som eljest bör såsom laga kraftvunnen anses, do­

men utan hinder därav skall gå i verkställighet såsom laga kraftvunnen, så­

vitt ej rätten, där talan är anhängig, annorledes förordnar. I samband

med upphävandet av nämnda båda paragrafer i rättegångsbalken och med

hänsyn till stadgandet i 14 § andra stycket i lagen om särskilda rättsmedel

torde första stycket i 49 § utsökningslagen böra ändras i sådan riktning,

att det kommer att avse det fall, att någon anfört besvär över domvilla.

Enligt sista stycket i nämnda paragraf må ansökning om resning ej

hindra doms fullbordan. Med resning torde här avses såväl återställande

av försutten tid som återbrytande av dom. Ej heller bifall till dylik ansö­

kan torde i och för sig kunna hindra verkställighet av domen. Då enligt

6 och 11 §§ i lagen om särskilda rättsmedel Kungl. Majit kan vid behand­

ling av ansökan örn resning eller återställande av försutten tid förordna örn

inhibition av verkställighet av den dom ansökan avser, bör i 49 § sista styc­

ket utsökningslagen stadgas, att ansökan om resning eller återställande av

försutten tid eller beslut, varigenom sådan ansökan beviljats, ej må hindra

doms fullbordan, såvitt ej Konungen i anledning av ansökan annorledes

förordnar.

Såsom framhållits i den allmänna motiveringen till förslaget till lag om

särskilda rättsmedel, bör som regel gälla, att då ansökan om resning eller

besvär över domvilla avse dom eller beslut, som meddelats av högsta dom­

stolen, beslut i anledning av ansökan eller besvären skall fattas av ledamö­

ter, som ej deltagit i det tidigare avgörandet. En dylik regel torde dock ej

kunna undantagslöst tillämpas. Detta gäller till en början, då det mål, var­

41

om är fråga, avgjorts av högsta domstolen i dess helhet. Vidare skulle, där­

est resningsansökan eller besvär över domvilla förekomma till prövning å

tid, då högsta domstolen arbetar på allenast en avdelning, den nämnda re­

geln kunna medföra den olägenheten, att med prövningen måste anstå till

dess ytterligare en avdelning inträdde i tjänstgöring. Någon gång torde det

även kunna inträffa, att resningsansökan eller besvär över domvilla äro av

beskaffenhet att böra avgöras av högsta domstolen i dess helhet; att i dy­

likt fall utesluta ledamot, som deltagit i det tidigare avgörandet, från att

tjänstgöra vid ansökningens eller besvärens prövning synes ej vara lämp­

ligt. Med hänsyn till det nu anförda torde den föreslagna regeln böra gälla,

endast då prövning av resningsansökan eller besvär över domvilla skall ske

på avdelning av högsta domstolen, samt begränsas till det fall, att för vin­

nande av domfört antal annan ledamot ej är att tillgå. Bestämmelse här­

om torde böra upptagas i ett andra stycke i 4 § lagen den 14 maj 1915 ang.

Kungl. Maj :ts högsta domstols tjänstgöring på avdelningar.

I enlighet med vad sålunda anförts hava inom justitiedepartementet upp­

rättats förslag till

1) lag om särskilda rättsmedel;

2) lag örn ändrad lydelse av 47 och 49 §§ utsökningslagen; och

3) lag örn ändrad lydelse av i § lagen den 14 maj 1915 (nr 139) angående

Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på avdelningar.»

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lag­

förslag, av den lydelse bilaga A till detta protokoll utvisar, måtte för det i

§ 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av pro­

tokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemstäl­

lan bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Tage Evers.

Kungl. Maj:ts proposition nr 307.

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 307.

Bilaga A.

Förslag

till

Lag

om särskilda rättsmedel.

Härigenom förordnas som följer:

Om resning.

1

§.

Sedan dom i tvistemål vunnit laga kraft, må till förmån för någon av par­

terna resning beviljas,

1. örn ledamot av rätten eller där anställd tjänsteman eller ombud eller ställ­

företrädare med avseende å målet gjort sig skyldig till brottsligt förfarande,

som kan antagas hava inverkat på målets utgång;

2. om skriftlig handling, som åberopats till bevis, varit falsk eller örn part

under menedsansvar eller vittne, sakkunnig eller tolk avgivit falsk utsaga

samt handlingen eller utsagan kan antagas hava inverkat på utgången;

3. örn omständighet eller bevis, som ej tidigare förebragts, åberopas och dess

förebringande sannolikt skulle hava lett till annan utgång; eller

4. örn rättstillämpning, som ligger till grund för domen, uppenbart strider

mot lag.

Ej må på grund av förhållande, som avses i 3, resning beviljas, med mindre

parten gör sannolikt, att han icke vid den rätt, som meddelat domen, eller ge­

nom fullföljd från denna, kunnat åberopa omständigheten eller beviset eller

han eljest haft giltig ursäkt att ej göra det.

2

§.

Sedan dom i brottmål vunnit laga kraft, må till förmån för den tilltalade

resning i ansvarsfrågan beviljas,

1. örn ledamot av rätten eller där anställd tjänsteman, åklagaren eller om­

bud, ställföreträdare eller rättegångsbiträde med avseende å målet gjort sig

skyldig till brottsligt förfarande, som kan antagas hava inverkat på målets

utgång;

2. örn skriftlig handling, som åberopats till bevis, varit falsk eller örn vitt­

ne, sakkunnig eller tolk avgivit falsk utsaga samt handlingen eller utsagan

kan antagas hava inverkat på utgången;

3. örn omständighet eller bevis, som ej tidigare förebragts, åberopas och dess

förebringande sannolikt skulle hava lett till att den tilltalade frikänts eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 307.

43

brottet hänförts under mildare straffbestämmelse än den som tillämpats eller

ock med hänsyn till vad sålunda åberopas och i övrigt förekommer synner­

liga skäl äro, att, frågan, huruvida den tilltalade förövat det brott, för vilket

han dömts, prövas ånyo; eller

4. örn rättstillämpning, som ligger till grund för domen, uppenbart strider

mot lag.

3 §.

Sedan dom i brottmål vunnit laga kraft, må till men för den tilltalade res­

ning i ansvarsfrågan beviljas,

1. örn sådant förhållande, som avses i 2 § 1 eller 2, förelegat eller utsaga,

som avgivits av den tilltalade under menedsansvar, varit falsk och detta kan

antagas hava medverkat till att den tilltalade frikänts eller brottet hänförts

under väsentligt mildare straffbestämmelse än den som bort tillämpas; eller

2. örn å brottet kan följa straffarbete samt omständighet eller bevis, som ej

tidigare förebragts, åberopas och dess förebringande sannolikt skulle hava lett

till att den tilltalade dömts för brottet eller detta hänförts under väsentligt

strängare straffbestämmelse än den som tillämpats.

Ej må på grund av förhållande, som avses i 2, resning beviljas, med mindre

parten gör sannolikt, att han icke vid den rätt, som meddelat domen, eller ge­

nom fullföljd från denna kunnat åberopa omständigheten eller beviset eller han

eljest haft giltig ursäkt att ej göra det.

4§.

Vill någon söka resning, skall han hos Konungen göra skriftlig ansökan

därom.

Ansökan örn resning i tvistemål på grund av förhållande, som avses i 1 §

första stycket 1, 2 eller 3, så ock i brottmål till men för den tilltalade skall

göras inom ett år, sedan sökanden erhöll kännedom örn det förhållande, varå

ansökan grundas; åberopas annans brottsliga gärning som grund för ansökan,

må tiden räknas från det dom däröver vann laga kraft. Resning i tvistemål

på grund av förhållande, som avses i 1 § första stycket 4, skall sökas inom

sex månader, sedan domen vann laga kraft.

5 §.

I resningsansökan skall sökanden uppgiva:

1. den dom ansökan avser;

2. det förhållande, varå ansökan grundas, och skälen för ansökan; samt

3. de bevis sökanden vill åberopa och vad han vill styrka med varje särskilt

bevis.

Grundas ansökan å förhållande, som avses i 1 § första stycket 3 eller 3 §

första stycket 2, skall sökanden uppgiva anledningen till att omständigheten

eller beviset ej åberopats i rättegången.

Vid ansökan skola i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas de skriftliga be­

vis sökanden åberopar.

44

6

8

-

Avvisas ej resningsansökan, skall motparten höras däröver på sätt i rätte­

gångsbalken är stadgat örn besvär, som anförts hos Konungen. Finnes ansö­

kan ogrundad, må den dock omedelbart avslås.

När skäl äro därtill, må förordnas, att, till dess annorlunda föreskrives, vi­

dare åtgärd för verkställighet av domen ej må äga rum.

7 §•

Beviljas resning, förordnar Konungen, att målet skall ånyo upptagas av den

rätt, som sist dömt i målet; dock äger Konungen, då resning beviljas i tviste­

mål eller i brottmål till den tilltalades förmån och saken finnes uppenbar,

omedelbart ändra domen.

Skall målet återupptagas av underrätt och uteblir sökanden från rättegångs-

tillfälle, då målet ånyo företages, vare resningen förfallen; uteblir motparten,

må målet företagas utan hinder därav. I kallelse skall intagas erinran där­

om. Vad nu sagts gälle dock ej i fråga örn åklagare.

8

§.

Avser dom i brottmål annat än ansvar, gälle beträffande resning i målet

vad örn resning i tvistemål är stadgat. Är i brottmål, som rör ansvar, även

fråga örn skadestånd eller annat dylikt anspråk, skall ock målet i denna del

anses som tvistemål; beviljas resning i ansvarsfrågan, må dock utan hinder av

vad örn resning i tvistemål är föreskrivet resning samtidigt beviljas även i

målet i övrigt.

9 §•

Vad i 1—8 §§ är stadgat örn dom äge motsvarande tillämpning beträffande

annat rättens beslut.

Kungl. Maj:ts proposition nr 307.

Om återställande av försutten tid.

10

§.

Har någon försuttit laga tid för fullföljande eller bevakande av talan eller

för sökande av återvinning eller för vidtagande av annan åtgärd i rättegång

och förelåg för hans underlåtenhet laga förfall, som han icke kunde i rätt tid

anmäla, må på ansökan av honom den försuttna tiden återställas.

11

§•

Vill någon söka återställande av försutten tid, skall han inom tre veckor,

sedan förfallet upphörde, och sist inom ett år, sedan tiden utgick, hos Ko­

nungen göra skriftlig ansökan därom.

Beträffande ansökan, som nu sagts, äge vad i 5 och 6 §§ är stadgat mot­

svarande tillämpning.

45

Orri besvär över domvilla.

12

§.

Dom skall på besvär av den, vilkens rätt domen rör, på grund av domvilla

undanröjas,

,

1. om målet upptagits, ehuru däremot förelegat rättegångshinder, som vid

fullföljd högre rätt haft att självmant beakta;

2. örn rätten ej varit domför;

3. örn domen givits mot någon, som ej varit rätteligen stämd och ej heller

fört talan i målet, eller genom domen någon, som ej varit part i målet, lider

förfång;

4. örn domen är så mörk eller ofullständig, att därav ej framgår, huru i sa­

ken dömts; eller

5. örn i rättegången förekommit annat grovt rättegångsfel, som kan anta­

gas hava inverkat på målets utgång.

Kungl. Maj:ts proposition nr 307.

13 §.

Vill någon besvära sig över domvilla, skall han till den rätt, där talan mot

domen skolat fullföljas, eller, örn fullföljd ej kunnat äga rum, till Konungen

ingiva besvärsinlaga.

Besvär skola föras, om de grundas å omständighet, som avses i 12 § 1, 2

eller 5, inom sex månader, sedan domen vann laga kraft, och, om besvären

grundas å omständighet, som avses i 12 § 3, inom sex manader, sedan klagan­

den erhöll kännedom örn domen. Erhöll han kännedom örn domen, innan den

vann laga kraft, skall tiden räknas från den dag, då domen vann laga kraft.

Besvär över domvilla må ej prövas, innan domen vunnit laga kraft.

14 §.

Örn besvär över domvilla och fullföljd av talan mot hovrätts beslut i sadant

ärende äge i övrigt vad i rättegångsbalken är stadgat örn besvär motsvarande

tillämpning; beträffande besvär, som skola föras omedelbart hos Konungen,

gälle dock ej vad i 30 kap. rättegångsbalken är stadgat örn nedsättning av

fullföljdsavgift och belopp till säkerhet för motparts kostnadsersättning eller

örn inskränkning i parts rätt att fullfölja talan.

Rätten äge, när skäl äro därtill, förordna, att, till dess annorlunda föreskri-

ves, vidare åtgärd för verkställighet av domen ej ma äga rum.

Undanröjes domen och grundas beslutet ej därå, att rätten varit obehörig

eller eljest icke bort upptaga målet till prövning, förordne rätten, att ny hand­

läggning skall äga rum vid den rätt, som meddelat domen.

15 §.

Vad i 12—14 §§ är stadgat örn dom äge motsvarande tillämpning beträffan­

de annat rättens beslut.

46

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1939.

Genom lagen upphävas 17 kap. 32 §, 25 kap. 10 §, 30 kap. 38 § och 31 kap.

rättegångsbalken. Har före lagens ikraftträdande fråga, som avses i 17 kap.

32 § rättegångsbalken, väckts i hovrätt, skall med avseende därå äldre lag

fortfarande gälla.

Skall enligt denna lag ansökan göras eller besvär föras inom viss tid, må

denna ej räknas från tidigare dag än den 1 juli 1939; röra besvär över dom­

villa fråga, som avses i 25 kap. 10 § eller 30 kap. 38 § rättegångsbalken, skall

dock vad där stadgas örn tid, inom vilken besvär må föras, äga tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 307.

Kungl. Maj:ts proposition nr 307.

47

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse ar 47 och 49 §§ ntsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 47 och 49 §§ utsökningslagen skola erhålla föl­

jande ändrade lydelse:

47 §.

Uppstår hos utmätningsman tvivel huru dom rätteligen bör verkställas, an-

mäle det genast hos överexekutor. Finnes i ty fall, eller då verkställighet av

dom hos överexekutor sökes, domen så mörk eller ofullständig, att överexeku­

tor ej kan meddela föreskrift örn verkställigheten, förvise han parterna att i

laga ordning söka förklaring över domen eller föra besvär över domvilla.

49 §.

Har någon, som ej vädjat mot underrätts dom, stämt örn återvinning enligt

12 kap. rättegångsbalken, eller har någon enligt lagen örn särskilda rättsmedel

på grund av domvilla anfört besvär över dom, som eljest bör såsom laga

kraftvunnen anses, gånge utan hinder därav domen i verkställighet såsom laga

kraftvunnen, såvitt ej rätten, där talan är anhängig, annorledes förordnar.

Verkställighet av------------ till efterrättelse.

Ej må ansökan örn resning eller återställande av försutten tid eller beslut,

varigenom sådan ansökan beviljats, hindra doms fullbordan, såvitt ej Konungen

i anledning av ansökan annorledes förordnar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1939.

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 307.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 4 § lagen den 14 maj 1915 (nr 139) angående Kungl.

Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på avdelningar.

Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 14 maj 1915 angående Kungl. Maj :ts

högsta domstols tjänstgöring på avdelningar skall erhålla följande ändrade

lydelse:

4 §.

Med undantag------------föreskrifter anmälas.

Å avdelning, som har att behandla ansökan om resning eller besvär över dom­

villa i något av högsta domstolen avgjort mål eller ärende, må vid prövning

av ansökan eller besvären ledamot, som deltagit i det tidigare avgörandet, ej

tjänstgöra å avdelningen, örn för vinnande av domfört antal annan ledamot är

att tillgå.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1939.

Kungl. Majlis proposition nr 307.

49

Bilaga B.

Förslag

till

Rättegångsbalk.

Härigenom förordnas, att rättegångsbalken i Sveriges rikes lag skall kava

följande lydelse:

SJUNDE AVDELNINGEN.

Om särskilda rättsmedel.

58 KAP.

Örn. resning och återställande av försutten tid.

1 §•

Sedan dom i tvistemål vunnit laga kraft, må till förmån för någon av par­

terna resning beviljas,

1. örn ledamot av rätten eller där anställd tjänsteman eller ombud eller

ställföreträdare med avseende å målet gjort sig skyldig till brottsligt förfaran­

de, som kan antagas hava inverkat på målets utgång;

2.

örn skriftlig handling, som åberopats till bevis, varit falsk eller örn

part, som hörts under sanningsförsäkran, eller vittne, sakkunnig eller tolk av­

givit falsk utsaga samt handlingen eller utsagan kan antagas hava inverkat

på utgången;

3. örn omständighet eller bevis, som ej tidigare förebragts, åberopas och

dess förebringande sannolikt skulle hava lett till annan utgång; eller

4. örn rättstillämpning, som ligger till grund för domen, uppenbart stri­

der mot ;ag.

Ej ihå >å grund av förhållande, som avses i 3, resning beviljas, med mindre

pantén gör sannolikt, att han icke vid den rätt, som meddelat domen, eller ge­

nom fullföljd från denna kunnat åberopa omständigheten eller beviset eller han

eljest haft giltig ursäkt att ej göra det.

2

§.

Sedan dom i brottmål vunnit laga kraft, må till förmån för den tilltalade

resning beviljas,

1. örn ledamot av rätten eller där anställd tjänsteman, åklagaren eller

ombud, ställföreträdare eller försvarare med avseende å målet gjort sig skyldig

till brottsligt förfarande, som kan antagas hava inverkat på målets utgång;

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr

4

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 307.

2.

om skriftlig handling, som åberopats till bevis, varit falsk eller örn

vittne, sakkunnig eller tolk avgivit falsk utsaga samt handlingen eller utsa­

gan kan antagas hava inverkat på utgången;

3. om omständighet eller bevis, som ej tidigare förebragts, åberopas och

dess förebringande sannolikt skulle hava lett till att den tilltalade frikänts

eller brottet hänförts under mildare straffbestämmelse än den som tillämpats

eller eljest med hänsyn till vad sålunda åberopas synnerlig anledning förekom­

mer, att frågan, huruvida den tilltalade förövat det brott, för vilket han dömts,

prövas ånyo; eller

4. om rättstillämpning, som ligger till grund för domen, uppenbart strider

mot lag.

3 §.

Sedan dom i brottmål vunnit laga kraft, må till men för den tilltalade res­

ning beviljas,

1. örn sådant förhållande, som avses i 2 § 1 eller 2, förelegat och detta kan

antagas hava medverkat till att den tilltalade frikänts eller brottet hänförts

under väsentligt mildare straffbestämmelse än den som bort tillämpas; eller

2. örn å brottet kan följa straffarbete samt omständighet eller bevis, som

ej tidigare förebragts, åberopas och dess förebringande sannolikt skulle hava

lett till att den tilltalade dömts för brottet eller detta hänförts under väsent­

ligt strängare straffbestämmelse än den som tillämpats.

Ej må på grund av förhållande, som avses i 2, resning beviljas, med mindre

parten gör sannolikt, att han icke vid den rätt, som meddelat domen, eller ge­

nom fullföljd från denna kunnat åberopa omständigheten eller beviset eller han

eljest haft giltig ursäkt att ej göra det.

4 §.

Vill någon söka resning, skall han hos högsta domstolen göra skriftlig an­

sökan därom.

Ansökan om resning i tvistemål på grund av förhållande, som avses i 1 §

första stycket 1, 2 eller 3, så ock i brottmål till men för den tilltalade skall

göras inom ett år, sedan sökanden erhöll kännedom örn det förhållande, varå

ansökan grundas; åberopas annans brottsliga gärning som grund för ansökan,

må tiden räknas från det dom däröver vann laga kraft. Resning i tvistemål

på grund av förhållande, som avses i 1 § första stycket 4, skall sökas inom

sex månader, sedan domen vann laga kraft.

5 §- .

I resningsansökan skall sökanden uppgiva:

1. den dom ansökan avser;

2. det förhållande, varå ansökan grundas, och skälen för ansökan; samt

3. de bevis sökanden vill åberopa och vad han vill styrka med varje särskilt

bevis.

Grundas ansökan å förhållande, som avses i 1 § första stycket 3 eller 3 §

första stycket 2, skall sökanden uppgiva anledningen till att omständigheten

eller beviset ej åberopats i rättegången.

Ansökan skall vara egenhändigt undertecknad av sökanden eller hans om­

bud.

Vid ansökan skola i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas de skriftliga be­

vis sökanden åberopar.

6

§.

Avvisas ej resningsansökan, skall ansökan med därvid fogade handlingar

delgivas motparten och föreläggande meddelas honom att inkomma med skrift­

lig förklaring. Finnes ansökan ogrundad, må den dock omedelbart avslås.

51

Vad i 56 kap. 9, 10 och 12 §§ är stadgat om besvär i högsta domstolen äge

motsvarande tillämpning beträffande resningsansökan.

Högsta domstolen äge, när skäl äro därtill, förordna, att, till dess annor­

lunda föreskrives, vidare åtgärd för verkställighet av domen ej må äga rum.

7 §•

Beviljas resning, förordne högsta domstolen, att målet skall ånyo upptagas

av den rätt, som sist dömt i målet; dock äge högsta domstolen, då resning be­

viljas i tvistemål eller i brottmål till den tilltalades förmån och Baken finnes

uppenbar, omedelbart ändra domen.

Uteblir sökanden, då målet ånyo företages till förhandling, vare resningen

förfallen; uteblir motparten, må målet avgöras utan hinder därav. I kallelse

skall intagas erinran därom. Yad nu sagts galle dock ej i fråga örn åklagare.

8 §•

Avvisas eller avslås resningsansökan, äge högsta domstolen ålägga sökanden

att ersätta motparten eller, om åklagaren är motpart, statsverket kostnaden å

resningsärendet; har resning sökts av åklagaren, må kostnaden utgå av all­

männa medel. Bifalles ansökan, skall frågan örn kostnaden prövas i samband

med målet efter dess återupptagande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 307.

9 §*

Avser dom i brottmål även annat än ansvar, gälle beträffande resning i

denna del av målet vad örn resning i tvistemål är stadgat; beviljas resning i an­

svarsfrågan, må dock utan hinder av vad sålunda är föreskrivet resning

samtidigt beviljas även i målet i övrigt.

10 §•

Vad i 1—9 §§ är stadgat örn dom äge motsvarande tillämpning beträffande

rättens beslut.

11

§.

Har någon försuttit laga tid för fullföljande av talan mot dom eller beslut

eller för ansökan örn återvinning eller återupptagande och förelåg^ för hans un­

derlåtenhet laga förfall, som han icke kunde i rätt tid anmäla, ma pa ansökan

av honom den försuttna tiden återställas.

12

§.

Vill någon söka återställande av försutten tid, skall han inom tre veckor,

sedan förfallet upphörde, och sist inom ett år, sedan tiden utgick, hos högsta

domstolen göra skriftlig ansökan därom.

Beträffande ansökan, som nu sagts, äge vad i 5, 6 och 8 §§ är stadgat mot­

svarande tillämpning.

59 KAP.

Om besvär över domvilla.

1 §•

Dom skall på besvär av den, vilkens rätt domen rör, på grund av domvilla

undanröjas,

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 307.

1. örn målet upptagits, ehuru däremot förelegat rättegångshinder, som vid

fullföljd högre rätt haft att självmant beakta;

2. örn rätten ej varit domför;

3. örn domen givits mot någon, som ej varit rätteligen stämd och ej heller

fört talan i målet, eller genom domen någon, som ej varit part i målet, lider

förfång;

4. örn domen är så mörk eller ofullständig, att därav ej framgår, huru i sa­

ken dömts; eller

5. örn i rättegången förekommit annat grovt rättegångsfel, som kan anta­

gas hava inverkat på målets utgång.

2

§.

Vill någon besvära sig över domvilla, skall han till den rätt, där talan mot

domen skolat fullföljas, eller, örn fullföljd ej kunnat äga rum, till högsta dom­

stolen inkomma med besvärsinlaga.

Besvär skola föras, örn de grundas å omständighet, som avses i 1 § 1, 2 eller

5, inom sex månader, sedan domen vann laga kraft, och, örn besvären grundas å

omständighet, som avses i 1 § 3, inom sex månader, sedan klaganden erhöll

kännedom örn domen. Erhöll han kännedom örn domen, innan den vann laga

kraft, skall tiden räknas från den dag, då domen vann laga kraft.

Besvär över domvilla må ej prövas, innan domen vunnit laga kraft.

3 §.

Örn besvär över domvilla och fullföljd av talan mot hovrätts beslut i sådant

ärende äge i övrigt vad i 52, 54 och 56 kap. är stadgat motsvarande tillämp­

ning; beträffande besvär, som skola upptagas omedelbart av högsta domstolen,

gäde dock ej bestämmelserna örn nedsättning av fullföljdsavgift och belopp till

säkerhet för motparts kostnadsersättning eller angående prövningstillstånd.

Rätten äge, när skäl äro därtill, förordna, att, till dess annorlunda föreskri-

ves, vidare åtgärd för verkställighet av domen ej må äga rum.

Undanröjes domen och grundas beslutet ej därå, att rätten varit obehörig

eller eljest icke bort upptaga målet till prövning, förordne rätten, att ny hand­

läggning skall äga rum vid den rätt, som meddelat domen.

Om ersättning för kostnad gälle vad örn rättegångskostnad är stadgat.

4 §.

Vad i 1—3 §§ är stadgat örn dom äge motsvarande tillämpning beträffande

rättens beslut.

5 §•

Strafföreläggande, som fastställts av rätten eller, då rättens fastställelse ej

erfordras, godkänts av den misstänkte, skall på besvär av den som föreläg­

gandet avser undanröjas,

1. örn föreläggandet ej överensstämmer med lag;

2. örn godkännandet icke kan anses som en giltig viljeförklaring; eller

3. örn vid ärendets behandling förekommit sådant fel, att föreläggandet bör

anses ogiltigt.

6

§.

Den som vill besvära sig över strafföreläggande skall till den hovrätt, där,

örn åtal väckts, talan mot underrättens dom skolat fullföljas, inkomma med

besvärsinlaga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 307.

53

Besvär skola föras inom en månad, sedan åtgärd för verkställighet av före­

läggandet företogs hos den misstänkte. Hovrätten äge, när skäl äro därtill,

förordna, att, till dess annorlunda föreskrives, vidare åtgärd för verkställighet

av föreläggandet ej må äga rum. Örn besvär, som nu sagts, äge i övrigt vad i

52 kap. är stadgat motsvarande tillämpning, över hovrättens beslut må talan

ej föras.

örn denna halks ikraftträdande förordnar Konungen med riksdagen.

Bilaga C.

Antalet av Kungl. Majit i högsta domstolen Åren 1936—1938 avgjorda resningsansökningar.

Å r

Domstol

(

myndighet) vilken såsom sista instans beslutat i målet

Summa

Allmän

underrätt

Hovrätt el.

vattenöver-

domstolen

Kungl.

Maj:t

Ägodeln.-

rätt

Ägodeln.-

domare

Över-

lant­

mätare

Lant­

mätare

Kammar­

rätten

Försäkr.-

rådet

Läns­

styrelse

Ingen

myndig­

het

1936............................................

20

15

19

1

1

2

_

4

—

7

2

71

1937............................................

20

15

12

1

1

1

—

2

2

5

—

59

1938............................................

10

20

11

—

1

—

1

1

1

3

—

48

Summa

50

50

42

2

3

S

1

7

3

15

2

178

Antalet av de i förestående tablå redovisade resningsansökningar som bifallits.

Å r

Domstol

(

myndighet

) vilken såsom sista

instans beslutat

i målet

Summa

Allmän'

underrätt

Hovrätt el.

vattenöver-

domstolen

Kungl.

Majit

Ägodeln.-

rätt

Ägodeln.-

domare

Över-

lant­

mätare

Lant­

mätare

Kammar­

rätten

Försäkr.-

rådet

Läns­

styrelse

Ingen

myndig­

het

1936............................................

4

_

1

—

1

2

—

—

—

—

—

8

: 1937............................................

3

—

1

—

1

1

—

1

—

—

—

7

1938............................................

2

1

—

—

1

—

—

—

—

1

—

5

!

Summa

9

1

2

—

3

3

—

1

—

1

—

20

K

u

n

g ^l.

M

a

j: ^ts

p

ro

p

o

si

tio ⁿ

n ^r

3

0

7

.

Kungl. Majlis proposition nr 307.

55

Bilaga D.

Mål däri resningsansökningar avgjorts av Kungl. Majit i högsta dom­

stolen åren 1936—1938.

(Siffrorna inom parentes angiva antalet bifallna ansökningar.)

1936

1937

1938

1

2

1

1

—

—

1

—

—

—

1

2

1

—

—

2

1

i

1

—

—

1

—

i

—

—

—

1

—

_

1

—

1

1

i

—

1

—

—

1

—

____

1

—

1(11

1

—

4

1

i

1

_

_

4(1)

4

4(1)

2(1)

1

1

—

1

—

—

1

—

—

1

—

1

—

—

1

—

1

23 (3)

20

! 15 (1)1

Civila mål

1936

1937

1938

Kriminella mål

Advokatarvode.....................

Arrende .................................

Arvskifte .............................

Avhysning.............................

Avstyckning .........................

Avtal ....................................

Barn i äktenskap, underhåll

till .................................

—, vårdnad av.....................

Barn utom äktenskap, under­

håll till ........ ................

Ersättning för fattigvård ..

— för annan samhällsvård

— för skada i militärtjänst

— för olycksfall i arbete ..

Fast egendom, bättre rätt till

—, köp av.............................

Fordran .................................

Förlikning, fastställelse av.,

Förmyndarredovisning.........

Försträckning .....................

Försäkring.............................

Godemanskap.........................

Handräckning .....................

Hemskillnad .........................

Konkurs, försättande i ....

Laga skifte .........................

Lagsökning .........................

Lös egendom, bättre rätt till

—, köp av.............................

Lösdriveri .............................

Lösning av jord .................

Lösöreköp .............................

Mantalsskrivning.................

Redovisning .........................

Rubbande av besittning----

Rågångsförrättning ..............

Samfällighet.........................

Skiljedom .............................

Testamente.............................

Vägkostnad .........................

Åborätt .................................

Ägostyckning.........................

Äktenskapsskillnad.............

—, underhåll efter ..............

Summa

1

1

2

(

2

)

8

(

2

)

6

4

2

(

2

)

5(2)

5

2

(

1

)

1

1

_3 ⁽ 1

)

6

1

3(2)

2

2 ⁽ 1

)

1

2

1

2

6

1 i —

1 (l)

¹ I

—

i l

l

I —

l

i —

—

: l

i (Dl -

i

i —

: i (i)

i i

i

i i

förfa-

Bedrägeri .................

Brott av ej angivet

slag.........................

Dråp ..........

Egenmäktigt

rande .....................

Fosterfördrivning___

Förfalskning..............

Förskingring.............

Hemfridsbrott ..........

Konkursförbrytelse ..

Landsförräderi..........

Mened .........................

Misshandel.................

Mord .........................

Mordbrand.................

Olaga jakt .................

Ordningsförseelse ....

Sedlighetsbrott..........

Skadestånd på grund

av brott .................

Smädelse mot tjänste­

man .........................

Stöld .........................

Trafikförseelse .........

Våld å tjänsteman ..

Våldtäkt.....................

Åverkan.....................

Ämbetsbrott .............

Ärekränkning.............

Summa

48 (5)| 39 (7)| 33 (4)

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 307.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 12 maj

1939.

Närvarande:

justitieråden E^klund,

L^awski,

^von S^teyern,

regeringsrådet H^järne.

Enligt lagrådet den 29 april 1939 tillhandakomma utdrag av protokoll över

justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-

Regenten i statsrådet den 31 mars 1939, hade Kungl. Maj:t förordnat, att

lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ända­

målet inhämtas över upprättade förslag till

1) lag om särskilda rättsmedel;

2) lag örn ändrad lydelse av 47 och 49 §§ utsökningslagen; och

3) lag örn ändrad lydelse av 4 § lagen den 14 maj 1915 (nr 139) angående

Kungl. Maj.ts högsta domstols tjänstgöring på avdelningar.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före­

dragits av ledamoten i processlagberedningen revisionssekreteraren Tore

Strandberg.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Förslaget till lag om särskilda rättsmedel.

Lagrådet:

Med förslaget avses att införa nya regler örn resning, återställande av

försutten tid och besvär över domvilla, i huvudsak överensstämmande med

dem som återfinnas i processlagberedningens betänkande. En reglering av

dessa särskilda rättsmedel och av den omfattning, i vilken de böra kunna an­

litas, är enligt lagrådets mening i hög grad beroende på utformningen av det

ordinära processförfarandet och de garantier för rättssäkerheten som detta

förfarande erbjuder. Det ligger därför i öppen dag, att betydande svårigheter

måste möta när det gäller att, i enlighet med vad här föreslås, på vår gamla

rättegångsordning inympa ett avsnitt av ett efter moderna principer utarbetat

förslag till ny rättegångsbalk. Även om man inskränker sig till att endast

göra de jämkningar i de sålunda utarbetade reglerna som äro absolut nöd­

vändiga för att dessa icke skola komma i strid med gällande lagbud, lärer

57

vidare en förnyad översyn i samband med processreformens genomförande

bliva ofrånkomlig. För lagrådet, som kan antagas komma att inom den

närmaste tiden få till sig överlämnat processlagberedningens betänkande

för granskning, blir det således nödvändigt att vid sådan granskning under­

söka, huruvida de nya reglerna örn resning, återställande av försutten tid

och besvär över domvilla stå i överenstämmelse med grunderna för den fö­

reslagna rättegångsordningen. Med hänsyn till vad nu framhållits skulle

det kunna dragas i tvivelsmål, huruvida tillräckliga skäl finnas att utbryta

denna del av processlagberedningens förslag ur sitt sammanhang och göra

elen till föremål för särskild lagstiftning. I betraktande av de sakliga för­

bättringar förslaget otvivelaktigt innebär finner sig lagrådet likväl icke böra

framställa någon erinran mot att förslaget upphöjes till lag.

Enligt lagrådets mening är det emellertid påkallat att i större utsträck­

ning än som skett vid den företagna omarbetningen av vad processlagbered­

ningen föreslagit taga hänsyn till den gällande rättegångsordningen. Vissa

ändringar av såväl materiell som formell innebörd böra av denna anledning

vidtagas i det remitterade förslaget. Härom kommer lagrådet att göra hem­

ställan vid de särskilda paragraferna.

1 och 2 §§.

Lagrådet:

I 1 § första stycket 1 och 2 § 1 talas om ombud eller ställföreträdare.

Denna terminologi synes väl ansluta sig till beredningens förslag i övrigt,

vilket behandlar parts ställföreträdare i 11 kap. och rättegångsombud i 12

kap. Rättegångsbalken däremot har i 15 kap. stadganden om laga ombuds­

man eller fullmäktig, under det att ställföreträdare, frånsett målsman för

omyndig, icke omtalas i samma balk. En närmare anslutning till gällande

lag skulle därför vinnas, om orden ombud och ställföreträdare utbyttes mot

rättegångsfullmäktig och ställföreträdare för part.

4 §•

Lagrådet:

Förslaget lämnar lika litet som gällande lag någon föreskrift rörande

åklagares behörighet att väcka fråga örn resning. I motiveringen till denna

paragraf uttalas att endast den åklagare bör vara behörig, som äger att i

ordinär väg fullfölja talan mot den dom, i fråga om vilken resning sökes.

Då det kan ifrågasättas om fullföljdsreglerna äro under alla förhållanden

analogiskt tillämpliga och örn de böra vara det, är det önskvärt att behörig­

hetsfrågan löses genom en regel i lag. Lämpligen synes rätten att såsom

åklagare begagna ifrågavarande extraordinära rättsmedel böra förbehållas

justitiekanslern och riksdagens ombudsmän, oavsett i vilken instans det ti­

digare avgörandet skett. Stadgande härom kan upptagas i första stycket av

denna paragraf.

De i andra stycket av paragrafen upptagna fristerna hava i vissa fall be-

slämts till ett år eller sex månader, sedan domen vann laga kraft. Sådana

Kungl. Maj:ts proposition nr 307.

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 307.

frister böra lämpligen ej utlöpa på ett visst klockslag på dagen. Detta skulle

ej heller hava blivit fallet vid genomförande av processlagberedningens för­

slag, varifrån bestämmelserna äro hämtade. Med gällande rättegångsordning

skulle däremot i många fall följden bliva att fristerna konnne att utlöpa

klockan tolv på dagen. Fristerna torde böra räknas från den dag, då do­

men vann laga kraft.

Liknande ändringar torde böra vidtagas i 11 och 13 §§.

Justitierådet von Steyern:

I den mån tid förflyter sedan ett mål blivit avgjort genom laga kraft ägan­

de dom, växa betänkligheterna mot att rubba domens rättskraft. Dessa

betänkligheter äro delvis av processuell art; bevismaterialet blir mera olill-

förlitligt, och faran ökas att den nya domen kommer att vila på ett sämre

underlag än den gamla. Därjämte framträda nied allt större styrka olägen­

heterna av att omdana de rättsverkningar, som inträtt på grund av den en

gång givna domen.

Förslaget innehåller endast för ett speciellt fall — resning i tvistemål på

grund av oriktig rättstillämpning — ett stadgande som medför hinder mot

att resning sökes längre tid efter domen. Såvitt brottmålen angår synes för­

slagets ståndpunkt kunna godtagas. Den som dömts till ansvar för ett brott

bör, i allt fall örn brottet är någorlunda allvarligt, icke förmenas möjlig­

heten till rättelse endast med hänsyn till de ökade svårigheterna för en ny

utredning. Och då fråga uppstår örn resning till men för den tilltalade, lära

stadgandena örn preskription av åtalsrätt i 5 kap. strafflagen kunna anses

tillämpliga även på resningsansökning, varigenom en åtminstone någorlun­

da tillfredsställande garanti får anses vunnen mot olägenheterna av upp­

skjuten rättegång och straffverkställighet.

För tvistemålens del framträder, vid sidan av den processuella synpunk­

ten, med styrka den ovan berörda önskvärdheten att ej ingripa i det rätts­

läge med verkningar i olika hänseenden, som utvecklats i förlitande på den

en gång givna domens orubblighet. Oftast lär det väl för rättskänslan fram­

stå såsom föga tilltalande, då någon med stöd av en skriftlig handling eller

något annat bevismedel som kommit i hans händer söker omkullkasta en för

längesedan given dom, vilken gått honom eller någon av hans företrädare

emot.

Huruvida den föreslagna lydelsen av 1 § lämnar möjlighet för högsta

domstolen att vägra resning vid längre tids förlopp, ehuru någon av de i pa­

ragrafen angivna resningsgrunderna är för handen, kan måhända vara tvi­

velaktigt. I varje fall komma med stor sannolikhet parter och allmänheten

att uppfatta de i förslaget upptagna resningsfallen såsom grundande en ovill­

korlig rätt till resning. Därest lagstiftarens avsikt är, att en i övrigt moti­

verad resningsansökan skall kunna avslås på grund av en längre tids för­

lopp, bör för att resningsmyndigheten skall skyddas mot misstanke för god­

tycke, denna avsikt komma till tydligt uttryck i lagen.

Detta kan ske genom att såsom i vissa främmande lagar stadga en frist för

59

ansökan om resning, räknad från den dag då domen vann laga kraft. Fris­

tens längd har i de norska och tyska lagarna satts till fem år och i den öster­

rikiska till tio; för vårt vidkommande torde den måhända böra bestämmas

till tio år. Med tanke på vissa fall, som kunna uppkomma särskilt i mål örn

äktenskaplig börd och dylikt, bör tillfälle lämnas för resningsmyndiglieten

att undantagsvis bevilja resning, även örn ansökan inkommit efter fristens

utgång. En annan möjlighet är att i 1 § upptaga ett stadgande av den inne­

börden, att resning ej må beviljas, då den med hänsyn till den tid, som för­

flutit från det domen vann laga kraft, kan anses obillig mot annan än den

som sökt resning.

7 §•

Lagrådet:

I andra stycket av förevarande paragraf stadgas, att resning förfaller, örn

i mål, som efter resningen skall återupptagas vid underrätt, resningssökan-

den uteblir från rättegångstillfälle, då målet ånyo företages. Denna före­

skrift synes stå i god överensstämmelse med processlagberedningens förslag,

enligt vilket varje utevaro medför särskild påföljd, men näppeligen med gäl­

lande rättegångsordning, vilken i stämningsmål i allmänhet endast låter ute­

varo vid första rättegångstillfället medföra påföljd för käranden. Med sist­

nämnda ordning torde bäst överensstämma, att den i nu ifrågavarande stycke

stadgade påföljden för utevaro får inträda allenast om sökanden uteblir från

det rättegångstillfälle, till vilket målet efter resningen först utsättes. Stad­

gandet synes därför böra jämkas i enlighet med det sagda.

12

§.

Lagrådet:

I enlighet med processlagberedningens förslag har i 12 § 4 stadgats rätt

att anföra besvär över domvilla i fall, då domen är så mörk eller ofullstän­

dig att därav ej framgår, huru i saken dömts. En dylik anordning lärer vara

nödvändig i beredningens förslag, enär detta icke innehåller några regler örn

domsförklaring. Men att, såsom i det remitterade förslaget avses, medgiva

part såväl att jämlikt 24 kap. 10 och 11 §§ rättegångsbalken söka förklaring

av dom som att enligt nu berörda paragraf föra besvär över domvilla, synes

icke av något behov påkallat. På grund härav och da förslaget skulle leda

till den egendomliga konsekvensen att part, vars besvär över domvilla av­

slagits, skulle vara oförhindrad att ändå söka förklaring av domen, hem­

ställes, att stadgandet under 4 får utgå.

I 12 § bör vidare, i likhet med vad som skett i 1—3 §§, lämpligen angivas,

att stadgandet avser dom som vunnit laga kraft.

Justitie rådet Lawski:

I fråga örn domvilla har ej upptagits någon motsvarighet till de beträffande

resning föreslagna bestämmelserna örn inskränkning i parts rätt att göra

gällande nya omständigheter eller bevis på grund av underlåtenhet att åbe­

Kungl. Maj:ts proposition nr 307.

60

ropa dem vid målets behandling eller genom fullföljd till högre rätt. Då det

nämligen, yttrar processlagberedningen härom, främst åligger rätten att till­

se att rättegången försiggår i laga former, bör det icke läggas parten till

last att han icke kommit till insikt om det förelupna rättegångsfelet å sådan

lid, att talan i vanlig ordning kunnat fullföljas.

Av detta uttalande lärer framgå att det, såvitt angår de i denna paragraf

under 1, 2 och 5 omnämnda grunderna, närmast tagits sikte på sådana fall

då rätten icke — åtminstone icke på ett för parten synligt sätt — uppmärk­

sammat den omständighet varom fråga är. Det anförda resonemanget äger

då sitt fulla berättigande. Har rätten åter prövat ett under rättegången ak­

tualiserat processuellt spörsmål och däri träffat uttryckligt avgörande, torde

anledning saknas att bereda möjlighet till omprövning av detta avgörandes

riktighet i annan ordning och under andra förutsättningar än som i allmän­

het gälla för överklagande av rättens beslut. Stadgandets sålunda begrän­

sade innebörd bör komma till uttryck i lagtexten, varigenom skulle undvikas

att part i vissa fall skulle kunna påkalla förnyad prövning av högsta domsto­

lens beslut rörande processuella spörsmål av mera omstridd art. Begräns­

ningen kan lämpligen ske genom en bestämmelse att besvären ej må på grund

av förhållande, som avses i 1, 2 eller 5, bifallas, om yttrande rörande den om­

ständighet, som åberopas, meddelats i rättegången.

13 §.

Lagrådet:

Om, i enlighet med lagrådets hemställan, i 12 § upptages en erinran att

stadgandet avser dom som vunnit laga kraft samt punkt 4 utgår, kunna

andra och tredje styckena i 13 § ersättas med en bestämmelse av innehåll att

besvär skola föras inom sex månader, från den dag då domen vann laga

kraft, men att i fall, som avses i 12 § 3, klagande, som erhållit kännedom örn

domen först efter det denna vunnit laga kraft, äger anföra besvär inom

samma tid efter det sådan kännedom vunnits.

övergångsbestämmelserna.

Lagrådet:

Det synes kunna ifrågasättas, huruvida icke, med hänsyn till den korta

tid som återstår till den föreslagna dagen för lagens ikraftträdande, denna

dag borde framflyttas till en senare tidpunkt än den 1 juli 1939.

I tredje stycket föreskrives, att de frister, som i förslaget äro satta för

rätten att göra ansökan om resning eller återställande av försutten tid och

att anföra besvär över domvilla, icke i något fall skola börja löpa före da­

gen för lagens ikraftträdande. Den modifikation i regeln, som gjorts för

sådana fall då i 25 kap. 10 § och 30 kap. 38 § stadgad ettårsfrist för dom-

villobesvär redan börjat löpa, har, enligt vad departementschefen fram­

håller, tillkommit för att förhindra en förlängning av denna frist. Det torde

emellertid icke heller böra ifrågakomma att genomföra en förkortning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 307.

Kungl. Maj:ts proposition nr 307.

61

fristen i sådana fall då den börjat löpa å dag som infaller mindre än sex

månader före lagens ikraftträdande. För att säkerställa en tolkning av be­

stämmelsen i enlighet med vad nu sagts kan åt densamma lämpligen givas det

innehållet att vad i 25 kap. 10 § och 30 kap. 38 § rättegångsbalken är stad­

gat örn tid, inom vilken besvär må föras, skall fortfarande äga tillämpning i

fråga om besvärstid som börjat löpa före lagens ikraftträdande samt att örn

i annat fall än nu sagts enligt denna lag ansökan skall göras eller besvär

föras inom viss tid, denna ej må räknas från tidigare dag än den då lagen

träder i kraft.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 47 och 49 §§ utsökningslagen

Lagrådet:

Därest i enlighet med vad lagrådet förordat 12 § 4 i förslaget till lag om

särskilda rättsmedel får utgå, erfordras icke någon ändring i 47 § utsök­

ningslagen.

För det fall att innan den här föreslagna lagen trätt i kraft ogillande av

dom yrkats jämlikt 25 kap. 10 § eller 30 kap. 38 § rättegångsbalken måste

uppenbarligen 49 § utsökningslagen i dess nuvarande lydelse fortfarande

gälla. En uttrycklig föreskrift härom torde böra upptagas i övergångsbe­

stämmelsen till förevarande lagförslag.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 4 § lagen den 14 maj 1915 (nr 139)

angående Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på avdelningar.

Lagrådet:

Den föreslagna bestämmelsen synes lämpligen böra upptagas såsom en

särskild paragraf närmast efter 4 § med det innehållet att då avdelning be­

handlar ansökan örn resning eller besvär över domvilla i något av högsta

domstolen avgjort mål eller ärende, ledamot, som deltagit i det tidigare av­

görandet, ej må tjänstgöra på avdelningen, örn domfört antal ledamöter ändå

är att tillgå.

Beaktas denna hemställan, torde därav böra föranledas ändring av följan­

de paragrafers numrering.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

62

Kungl. Maj.ts proposition nr

307

.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 12 maj 1939.

Närvarande:

Statsministern

H^ansson,

statsråden

P^ehrsson-B^ramstorp, W^estman, W^ig­

^forss, M^öller, E^ngberg, S^köld, Q^uensel, F^orslund, E^riksson, S^trind­

^lund.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler lagrådets

den 12 maj 1939 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 31 mars 1939

remitterade förslagen till lag om särskilda rättsmedel, lag om ändrad ly­

delse av 47 och 49 §§ utsökningslagen samt lag örn ändrad lydelse av 4 §

lagen den 14 maj 1915 (nr 139) angående Kungl. Maj:ts högsta domstols

tjänstgöring på avdelningar.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden:

»Vid 4 § i förslaget till lag örn särskilda rättsmedel har en av lagrådets

ledamöter anfört, att med hänsyn till de särskilt i tvistemål framträdande be­

tänkligheterna mot att rubba domens rättskraft efter en längre tids förlopp

i lagen borde beträffande dylika mål jämväl för andra fall än de i 1 § 4

avsedda stadgas en frist, räknad från det domen vann laga kraft, efter vars

utgång resning ej finge sökas. Fristens längd borde bestämmas till tio

år; tillfälle borde dock lämnas för resningsmyndigheten att undantagsvis be­

vilja resning även örn ansökan inkommit efter fristens utgång. Såsom en

annan möjlighet har denne ledamot förordat, att i 1 § upptoges ett stad­

gande av den innebörden, att resning ej må beviljas, då det med hänsyn till

den tid, som förflutit från det domen vunnit laga kraft, kunde anses obil­

ligt mot annan än den som sökt resning.

Såsom av det anförda framgår skulle den ifrågasatta inskränkningen i

rätten att söka resning endast avse tvistemål. Den omständigheten att

lång tid förflutit efter domens meddelande kan naturligen vara av betydelse

vid resningsfrågans bedömande. Därest under denna tid processmaterialet

undergått sådan försämring, att ett tillförlitligt förnyande av detsamma icke

längre är möjligt, ligger häri uppenbart ett starkt skäl mot att resning be­

viljas. Denna fråga bör emellertid bedömas med hänsyn till förhållandena

i varje särskilt fall, och någon allmän preklusionsfrist torde ur denna syn­

punkt icke vara nödvändig. Vad därefter angår den framförda betänklig­

heten mot att efter en längre tids förlopp ingripa i det rättsläge, som grun­

dats å den tidigare domen, må framhållas, att om resningssökanden först

Kungl. Maj.ts proposition nr 307.

63

efter en längre tid erhåller kännedom om de omständigheter eller bevis,

som komma den tidigare domen att framstå som oriktig, det ofta skulle

kunna verka obilligt, om detta förhållande skulle utestänga honom från bi­

fall till en i och för sig berättigad resningsansökan. Särskilt framträdande

skulle denna obillighet bliva i sådana fall, då den vinnande parten redan

under den tidigare rättegången ägt vetskap om de omständigheter, som åbe­

ropas till grund för resningsansökan. En regel örn bestämd tidsfrist torde

därför, såsom ock framhållits av nämnde ledamot, ej kunna göras undan­

tagslös. Med hänsyn till vad sålunda anförts synas, åtminstone under nu gäl­

lande rättegångsordning, tillräckliga skäl ej föreligga att i lagen stadga någon

begränsning i antydd riktning av resningsmöjligheterna. Jag anser mig för­

denskull icke böra frångå förslaget, som ock på denna punkt av lagrådets öv­

riga ledamöter lämnats utan erinran.

Vad lagrådet anmärkt i fråga om 1, 2, 4, 7, 11, 12 och 13 §§ i förslaget

till lag om särskilda rättsmedel synes böra iakttagas. I anledning härav

hava erforderliga ändringar verkställts i nämnda paragrafer. Därjämte hava

i samma förslag vidtagits vissa jämkningar av redaktionell natur.

Med hänsyn till den korta tid, som återstår till den föreslagna dagen för

nämnda lags ikraftträdande, har lagrådet ifrågasatt, huruvida icke ikraftträ­

dandet borde framflyttas till en senare tidpunkt än den 1 juli 1939. Några

mera väsentliga olägenheter av förslagets bestämmelse örn dagen för ikraft­

trädandet synas emellertid icke vara att befara, och jag anser mig därför

sakna anledning att föreslå någon ändring härutinnan. På grund av vad

lagrådet i övrigt erinrat i fråga örn övergångsbestämmelserna till ifrågava­

rande lag har ändring vidtagits.

I anledning av de erinringar lagrådet framställt beträffande förslagen till

lag örn ändrad lydelse av 47 och 49 §§ utsökningslagen och till lag örn

ändrad lydelse av 4 § lagen den 14 maj 1915 angående Kungl. Maj:ts högsta

domstols tjänstgöring på avdelningar torde ändringar böra vidtagas, varjämte

rubrikerna till nämnda lagförslag böra undergå viss ändring. Förslagen hava

därför omarbetats i anmärkta hänseenden.»

Föredraganden hemställer härefter, att i enlighet nied vad förut anlörts

ändrade förslag till lag om särskilda rättsmedel, lag örn ändrad lydelse av

A9 § utsökningslagen samt lag örn ändring i lagen den 1A maj 1915 (nr

139) angående Kungl. Maj.ts högsta domstols tjänstgöring på avdelningar

måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen

till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att

till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bi­

laga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.