Kungl. Maj-.ts proposition nr 330.

Förslag

till

Lag

örn ändring i Ingen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndig-

heter m. m.

Härigenom förordnas, att 3, 4 och 8 §§, 13 § 1 morn., 14 § 1 mom. samt

18 och 30 §§ lagen den 28 maj 1886 angående stenkolsfyndigheter m. m.1

skola erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande angives samt att till lagen

skall fogas ett nytt kapitel, betecknat 8 kap., av nedan angiven lydelse.

3 §.

Då koncessionsansökning inkommit, har Konungens befallningshavande

att ofördröjligen införa kungörelse därom i allmänna tidningarna och tidning

inom orten samt föranstalta, att kungörelsen varder anslagen på lämpligt

ställe i orten och delgiven industriella företag, som beröras av ansökningen.

Kungörelse, varom------------ frågan beroende.

Kostnaden för------------ sökanden förskjutas.

4 §.

Inom tre månader från den dag kungörelsen om ansökningen varit införd

i allmänna tidningarna åge den, som anser sin rätt vara av frågan beroende,

att hos Konungens befallningshavande i länet skriftligen anföra vad han till

bevarande av sin rätt aktar nödigt.

Efter utgången------------ sökanden beviljas.

8

§.

I koncession----------- skall fullgöra.

Koncessionen må ej överlåtas utan Konungens medgivande.

13 §.

1 mom. På mindre avstånd än etthundra meter från boningshus eller från

annan åbyggnad, där den är uppförd vid gård, eller från tomtplats eller träd­

gård må område för arbete i dagen enligt 12 § icke anvisas utan tillstånd

av så väl ägaren till byggnaden, tomtplatsen eller trädgården som den, vilken

därtill har nyttjanderätt.

1 Äng. lagens rubrik se 1933:180.

4

K luigi. Maj:ts proposition nr 330.

melserna i detta kap., äga motsvarande tillämpning i fråga om alunskiffer-

fyndigheter.

I fall, som här avses, skall utgå förhöjning å ersättning, som i 14 § 1 mom.

sägs, allenast såframt den mark, som löses, är avsedd att tagas i anspråk

på annat sätt än i 60 § sägs.

58 §.

Den, som erhållit koncession, åge uteslutande rätt att, med de villkor och

inskränkningar denna lag innehåller, inom det område, koncessionen om­

fattar, för utvinnande av olja eftersöka samt bearbeta och tillgodogöra sig

därstädes befintlig alunskifferfyndighet. Sedan område för arbete i dagen

enligt 12 § anvisats för inlösen, må alunskifferfyndigheten därinom ej heller

eljest utnyttjas av annan. Har koncessionen inskränkts till viss metod för

fyndighetens tillgodogörande, lände det till efterrättelse.

Koncessionsinnehavaren må tillgodogöra sig kalksten och andra minera-

liska ämnen, som måste brytas för tillgodogörande av skiffern eller som

eljest förekomma i sådant samband med denna att de ej kunna tillgodogöras

för sig. Bearbetas alunskifferfyndighet på annat sätt än medelst brytning,

må gas, som därvid erhålles, tillgodogöras av koncessionsinnehavaren.

Är mineralfyndighet inmutad inom det område, som omfattas av koncessio­

nen, vare lag som i 17 § sägs. Vad i sistnämnda paragraf stadgas om ord­

nande av särskilda slag av arbeten skall med avseende a alunskifferfyndig­

het gälla jämväl i annat fall än där sägs. .

59 §.

Är fyndigheten icke avsedd att bearbetas medelst brytning, vare konces­

sionsinnehavaren ej pliktig att lösa område för arbete i dagen, över vilket han

icke behöver förfoga under längre tid än tre år. Skall förty inlösen ej äga

rum, gäde i stället för 12 § följande.

Område för arbetet skall av bergmästaren i orten, efter kallelse å jord­

ägaren, anvisas i mån som koncessionsinnehavaren behöver taga i anspråk

mark under löpande eller nästföljande kalenderår. Området skall inläggas

å koncessionskartan, varav kopia skall tillställas jordägaren i vad honom

rörer. Kostnaden för förrättningen skall gäldas av koncessionsinnehavaren;

och åligge honom att hålla erforderligt stängsel kring området. Tages an­

visat område ej i anspråk senast inom nästföljande kalenderår, vare berg­

mästarens beslut förfallet.

Ersättning med anledning av arbetet utgår enligt vad i 18 § sägs.

60 §.

Jordägaren vare berättigad att av koncessionsinnehavaren erhålla en av­

gift med femton kronor för ar av den mark, inom vilken skiffer brutits i da­

gen eller under jorden eller olja utvunnits, vare sig marken blivit inlöst eller

ej. Koncessionsinnehavaren skall inom januari månad till jordägaren er­

Kungl. Maj:ts proposition nr 330.

5

lägga vad enligt denna paragraf tillkommer jordägaren för mark, som tagits

i anspråk under nästföregående arbetsår.

Vad i 23—25 §§ stadgas om avgift, som där sägs, skall äga motsvarande

tillämpning å avgift, som avses i första stycket.

61 §.

Koncessionsinnehavaren vare pliktig att upprätta karta över fyndighetens

bearbetning enligt de föreskrifter, som meddelas av Konungen eller, efter

Konungens bemyndigande, av bergsöverstyrelsen.

62 §.

Den som bryter mot föreskrift, som meddelats med stöd av 56 § andra

stycket, eller underlåter att fullgöra vad honom åligger enligt 61 §, straffes

med dagsböter. I fråga om åtalsrätt gäde vad i 44 § stadgas.

Åsidosätter någon föreskrift, som meddelats enligt 56 § andra stycket, eller

utnyttjas ej skifferfyndighet i den omfattning, som enligt 56 § tredje styc­

ket är föreskriven, må koncessionen förklaras förverkad, om avvikelsen är

avsevärd.

Utom den, vars enskilda rätt är i fråga, må kronans ombudsman föra

talan om koncessionens förverkande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1942.

Ansökan örn koncession må göras redan före lagens ikraftträdande. Har

sådan ansökan ingivits, må den som före lagens ikraftträdande börjat ut­

vinna olja ur fyndigheten, utan hinder av vad i lagen stadgas, fortsätta där­

med intill dess Konungens beslut meddelas.

Vad i 8 § andra stycket stadgas skall ej, utan att särskilt förbehåll skett,

gälla, där koncession meddelats före lagens ikraftträdande.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 330.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 5 § gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314).

Härigenom förordnas, att 5 § gruvlagen den 3 juni 1938 skall erhålla änd­

rad lydelse på sätt nedan angives.

5 §•

Inmutningspunkten må------------ äger företrädesrätt;

9) område, varå koncession förut meddelats för eftersökande och bearbe­

tande av stenkol, såvida begärd inmutning avser mineral som ingår i sten­

kolen och ej kan utvinnas utan stenkolens förbränning, eller av alunskiffer,

såvida begärd inmutning avser mineral som förekommer i sådant samband

med skiffern att det ej kan tillgodogöras för sig eller utan skada för skiffer­

fyndigheten; dock att hinder mot inmutning ej föreligger, om koncessions-

innehavaren lämnat medgivande därtill.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1942.

Kungl. Maj.ts proposition m 330.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 24 § 2 mom. förordningen den 16 juni 1875 (nr 42

s. 12) angående inteckning i fast egendom.

Härigenom förordnas, att 24 § 2 morn.1 förordningen den 16 juni 1875

angående inteckning i fast egendom skall erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives.

24 §.

2 mom. Kommer vid fördelning av ersättning enligt vattenlagen för förlo­

rad vattenkraft eller av ersättning, som enligt nämnda lag eller lagen om

flottning i allmän flottled tillkommer jord- eller vattenverksägare för skada

eller intrång, eller av lösen för mark, som jämlikt gruvlagen eller lagen an­

gående stenkolsfyndigheter m. m. avträtts till inmutare eller koncessionsinne-

havare, eller av ersättning, som enligt någondera lagen tillkommer jordägare

för skada eller intrång, betalning att utfalla å huvudstolen av inteckning i

egendomen, eller utfaller vid fördelning av medel, som jämlikt föreskrifterna

i utsökningslagen skola fördelas mellan rättsägare i fast egendom ändå att

försäljning av egendomen ej skett, betalning å huvudstolen av intecknad

fordran, för vars gäldande försäljningen skolat ske, vare inteckningen till

motsvarande belopp utan verkan; och varde därom, sedan fördelningen vi­

sats vara godkänd eller hava vunnit laga kraft, anteckning gjord i inteck-

ningsprotokollet, som nyss sagts.

Vad sålunda —--------intecknings huvudstol.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1942.

1 Senaste lydelse se 1938: 316.

8

Kungl. Majits proposition nr 330.

i

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Majit Konungen i statsrådet å Stock­

holms slott den 8 maj 1942.

Närvarande:

Statsministern

H^{ansson ,} ministern för utrikes ärendena

G^{unther ,} statsråden

P^ehrsson-B^ramstorp, W^estman, W^igforss, S^köld, E^riksson, B^ergquist,

B^agge, A^ndersson, D^omö, H^osander, G^jöres, E^werlöf.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans-, jordbruks-, handels-

och folkhushållningsdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet,

statsrådet Westman, fråga om lagstiftning angående tillgodogörande av skif­

ferolja.

Föredraganden anför.

I skrivelse till Konungen den 20 oktober 1941 har svenska skifferolje-

aktiebolaget hemställt om lagstiftning som skulle säkerställa möjligheten att

framställa olja ur skiffer. Med anledning därav har inom justitiedeparte­

mentet efter verkställd utredning upprättats en promemoria angående till­

godogörande av skifferolja jämte lagutkast i ämnet (justitiedepartementets

promemorior 1942:4). Sedan yttranden över denna promemoria inhämtats

från åtskilliga myndigheter och sammanslutningar m. fl., torde detta lag­

stiftningsärende nu böra upptagas till behandling.

Förslagets huvudsakliga innebörd.

I promemorian föreslås, att bestämmelser om tillgodogörande av skif­

ferolja införas i lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter

m. m. Den föreslagna lagstiftningen innebär i huvudsak följande.

Rättighet att för utvinnande av olja eftersöka och tillgodogöra sig alun-

skifferfyndighet skall vara beroende på koncession av Kungl. Maj:t. För­

farandet vid ansökan om koncession skall vara detsamma som då konces­

sion sökes å stenkolsfyndighet. Härom stadgas, att ansökningen skall ingi­

vas till länsstyrelsen som har att kungöra ärendet. I fråga om kungörelse-

förfarandet föreslås emellertid i detta sammanhang vissa ändringar. Så­

lunda skall kungörande i kyrkan ej vidare äga rum. I stället stadgas, att

kungörelsen skall delgivas industriella företag som beröras av ansökningen.

Efter viss tid insänder länsstyrelsen handlingarna till Kungl. Maj:t.

Kungl. Majlis proposition nr 330.

9

Koncession må ej omfatta område överstigande 1,600 hektar. Vid med­

delande av koncession å alunskifferfyndighet böra enligt förslaget fogas er­

forderliga föreskrifter till förhindrande att befintliga industriella företag

åsamkas olägenhet.

Den som erhållit koncession å alunskifferfyndighet skall äga uteslutande-

rätt att, med de inskränkningar förslaget innehåller, inom det område, kon­

cessionen omfattar, eftersöka och tillgodogöra sig därstädes befintlig alun­

skifferfyndighet för utvinnande av olja.

Innan arbete må utföras å området skall mark för ändamålet anvisas

av bergmästaren i orten. Förslaget har tagit i beräkning att fyndigheten kan

komma att tillgodogöras enligt endera av två huvudmetoder. Den ena förut­

sätter brytning av fyndigheten; enligt den andra metoden tillgodogöres oljan

genom uppvärmning av berget. Konungen äger enligt förslaget bestämma,

vilken metod som må användas.

Skall fyndigheten tillgodogöras genom brytning, är koncessionsinneha-

varen enligt förslaget skyldig att lösa mark för arbete i dagen enligt vad som

stadgas om expropriation, därvid förhöjning å ersättningen skall utgå med 50

procent. I ersättningen inräknas ej fyndighetens värde för oljeutvinning. Är

fyndigheten icke avsedd att bearbetas genom brytning, skall koncessions

innehavaren icke vara pliktig att lösa område, över vilket han icke be­

höver förfoga under längre tid än tre år. För detta fall föreslås vissa sär­

skilda regler för markens ianspråktagande. Område för arbetet skall av

bergmästaren efter kallelse å jordägaren anvisas i mån som koncessions-

innehavaren behöver taga i anspråk mark under löpande eller nästföljande

kalenderår. Även för skada och intrång, som ej innefattas i ersättning vil­

ken utgår i samband med inlösen, skall utgå ersättning med 50 procents

förhöjning. Den föreslagna bestämmelsen om förhöjning skall gälla även

i

fråga om andra fyndigheter som avses i 1886 års lag, om koncessionen med­

delats efter den nya bestämmelsens ikraftträdande.

Koncessionsinnehavaren skall vara berättigad att tillgodogöra sig mine-

raliska ämnen, vilka förekomma i sådant sammanhang med skiffern att

de ej kunna tillgodogöras för sig. Innefattar koncessionen rätt att bear­

beta fyndigheten medelst brytning, må enligt förslaget kalksten av kon­

cessionsinnehavaren brytas, i den mån sådant erfordras för arbetets ända­

målsenliga drivande. Vad sålunda brutits må av honom behållas, såframt

det icke inom 60 dagar efter tillsägelse avhämtas av jordägaren mot er­

läggande av gottgörelse för brytnings- och uppfordringskostnader. Tillgo­

dogöres alunskifferfyndighet på annat sätt än genom brytning, skall gas,

som därvid erhålles, få användas av koncessionsinnehavaren.

Utöver den ersättning som bestämmes vid inlösen och gottgörelse för

skada och intrång skall enligt förslaget utgå viss avgift (royalty) till jord­

ägaren. Denna avgift skall beräknas å värdet av skiffer samt mineraliska

ämnen som koncessionsinnehavaren brutit eller av olja och gas som han

utan brytning utvunnit. I motsats till vad som eljest gäller enligt sten­

kolslagen skall avgift beräknas jämväl å sådant som utvunnits å mark vil­

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 330.

ken koncessionsinnehavaren inlöst. Vad i stenkolslagen stadgas om fördel­

ning av avgiften mellan samtliga jordägare inom koncessionsområdet skall

ej heller äga tillämpning. Avgiften må ej för något år sättas högre än till

1,000 kronor för varje hektar av jordägarens mark som helt eller delvis

utnyttjats under året.

Vid meddelande av koncession skall Kungl. Majit äga bestämma, i vil­

ken utsträckning skifferfyndigheten årligen må utnyttjas, vid äventyr att,

om koncessionsinnehavaren bryter däremot, koncessionen förverkas. Kungl.

Majit skall vidare äga stadga, att koncession, om den ej utnyttjas minst

i viss av Kungl. Majit angiven omfattning, skall vara förfallen.

Härjämte föreslås åtskilliga detaljbestämmelser. Såsom följdändring före­

slås, att i gruvlagen den 3 juni 1938 intages stadgande örn att vid inmutning

enligt gruvlagen inmutningspunkten ej må vara belägen på och ej heller

inmutat område omfatta område, varå koncession förut meddelats för efter­

sökande och bearbetande av alunskiffer, såvida begärd inmutning avser mi­

neral som förekommer i sådant samband med skiffern att det ej kan tillgo­

dogöras för sig. Hinder mot inmutning föreligger dock ej, om koncessions­

innehavaren lämnat medgivande därtill.

Slutligen föreslås en jämkning i förordningen den 16 juni 1875 angående

inteckning i fast egendom.

Beträffande den närmare motiveringen till de föreslagna bestämmelserna

tillåter jag mig hänvisa till promemorian, vilken jämte därvid fogade lagut­

kast torde få fogas såsom bilaga till statsrådsprotokollet i detta ärende (Bila­

ga A).

Över promemorian ha efter remiss avgivits yttranden av kommerskol­

legium, marinförvaltningen, statens bränslekommission, statens industrikom­

mission, Sveriges geologiska undersökning, länsstyrelserna i Örebro, Skara­

borgs, Östergötlands och Kalmar län, ingenjörsvetenskapsakademien, Sveri­

ges industriförbund, järnkontoret, svenska skifferoljeaktiebolaget, riksför­

bundet landsbygdens folk, Sveriges lantbruksförbund, Yxhults stenhuggeri-

aktiebolag och tre andra företag i en gemensam skrift ävensom mellersta

Sveriges kalkbruks centralförening m. b. p. a. Kommerskollegium bär bifo­

gat yttranden av bergmästarna i södra och västra distrikten. Länsstyrelserna

i Östergötlands och Örebro län ha bilagt utlåtanden av länens hushållnings­

sällskaps förvaltningsutskott. Marinförvaltningen har ingivit yttrande av för­

valtningschefen vid flottans skifferoljeverk å Kinnekulle.

I samtliga yttranden har förordats lagstiftning i den riktning som i pro­

memorian angivits. De vid promemorian fogade lagutkasten ha i sin helhet

lämnats utan erinran av marinförvaltningen och förvaltningschefen vid flot­

tans skifferoljeverk, länsstyrelserna i Östergötlands och Kalmar län, ingen­

jörsvetenskapsakademien, Sveriges lantbruksförbund och Östergötlands läns

hushållningssällskaps förvaltningsutskott. I övriga yttranden ha framställts

yrkanden om jämkningar eller tillägg till de föreslagna bestämmelserna.

Beträffande förslaget i allmänhet har Sveriges geologiska undersökning

Kunni. Maj.ts proposition nr 330.

11

uttalat, att ämbetsverket funne det mycket starkt motiverat att genom infö­

randet av ett koncessionsförfarande enligt de allmänna principer, som kom­

mit till uttryck i den remitterade promemorian, säkerställa framställningen

av olja ur alunskiffer. Med hänsyn till denna frågas brådskande natur syn­

tes det välbetänkt att upptaga densamma till avgörande utan att samman­

koppla den med frågan, huruvida utnyttjande av alunskiffer även under

andra former kunde böra bliva föremål för koncession, vilken sistnämnda

fråga kunde förväntas komma att visa sig mycket komplicerad.

I ett par yttranden har ifrågasatts, huruvida tillräcklig anledning fun­

nes att så som skett skilja mellan tillgodogörande av alunskifferfyndighet

medelst brytning och tillgodogörande utan brytning. Statens industrikom­

mission anför härom:

Enligt det vid promemorian fogade utkastet till lag angående ändring i

stenkolslagen ha bestämmelserna i vissa avseenden utformats olika, alltefter­

som skifferfyndigheten skall bearbetas genom brytning eller på annat sätt.

Sålunda gäller enligt utkastet att, därest skifferfyndigheten icke är avsedd att

bearbetas genom brytning, koncessionsinnehavaren normalt sett icke skall,

såsom där brytning avses, vara skyldig att lösa något område för arbete i da­

gen. Orsaken härtill är enligt promemorian den att, om brytning icke skall

ske, ett väsentligt mindre men än eljest tillskyndas markägaren. Kommissio­

nen vill med anledning härav framhålla, att olika metoder för oljeutvinning

utan brytning väl kunna tänkas. I varje fall kan den metod, varom promemo­

rian talar och som består däri att oljan utvinnes vid en elektrisk uppvärm­

ning av skifferberget, icke ännu sägas vara så utarbetad, att man med sä­

kerhet kan påstå, att intrånget för markägaren vid denna metod blir avse­

värt mindre än örn brytning sker. På grund av nu angivna förhållanden an­

ser kommissionen det tveksamt, huruvida den skillnad mellan olika meto­

der, på vilken lagutkastet i förevarande hänseende bygger, lämpligen bör

upprätthållas.

Svenska skifferotjeaktiebolaget har uttalat sig i samma riktning. Bolaget

framhåller följande:

Såsom i promemorian angives kan olja ur alunskiffer utvinnas enligt oli­

ka metoder. Där lämnade upplysningar torde böra kompletteras med att man

på grund av det djup, vari skiffern inom vissa delar av Närke och ännu

mera i Östergötland ligger, måste räkna med att underjordisk brytning i en

framtid kan komma att i avsevärd utsträckning äga runi i huvudsaklig över­

ensstämmelse med vad som nu sker med stenkol. Jämväl andra metoder än

den av dr Ljungström föreslagna, som för övrigt icke kan sägas hava kom­

mit över experimentstadiet, kunna tänkas för oljans utvinnande ur skiffer in

situ. Dessutom biir nian taga hänsyn till att i en framtid ytterligare metoder

kunna tänkas.

I promemorian anföres beträffande frågan örn koncessionens innebörd, att

koncession må begränsas till viss metod för alunskifferfyndighetens till­

godogörande. Detta torde sammanhänga med den uppfattningen, att vid ut­

vinning av olja utan att skiffern brytes, en väsentligt mindre skada skulle

åsamkas jordägaren än örn skiffern brötes, och detta skedde i dagbrott. Vid

brytning Ilar därför promemorian utgått från att de områden, som tagas i

anspråk för arbeten i dagen, skola inlösas, medan vid oljeutvinning utan

brytning, då området anses dels bliva mindre skadat och dels icke behöver

tagas i anspråk under så lång tid, inlösen icke skulle behöva äga runi, utan

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 330.

Departe­

ments­

chefen.

gottgörelse till jordägaren få form av en ersättning för skada och intrång,

såvida icke koncessionsinnehavaren önskade lösa visst område. Då metoder­

na för oljeutvinning ur skiffer utan brytning ännu icke äro fullt utexperi-

menterade, är det kanske för tidigt att draga denna bestämda gräns mellan

oljeutvinning med brytning och utan brytning.

I några yttranden understrykes angelägenheten av att den föreslagna lag­

stiftningen ej får inverka menligt på kalkindustrien. Sveriges lantbruksför-

bund bär i detta hänseende anfört följande:

Med hänsyn till angelägenheten av att landets produktionsmöjligheter i

fråga om ersättningsbränslen i största möjliga utsträckning tillvaratagas

icke blott i nuvarande knappa försörjningsläge utan även ur allmän bered-

skapssynpunkt under mera normala förhållanden, synes en lagstiftning syf­

tande till att trygga åtkomsten av skiffertillgången för utvinning av olja

vara motiverad. I fråga om sättet för en dylik laglig reglering delar för­

bundet den i promemorian uttalade uppfattningen, att en koncessionslag-

stiftning i form av tillägg till 1886 års lag angående stenkolsfyndigheter

m. m. är att föredraga framför en sådan ändring av allmänna förfogande­

lagen, att förvärv av alunskifferfyndigheter för oljeutvinning med stöd av

denna lag skulle möjliggöras för längre tidsperiod än som enligt lagens

nuvarande lydelse är möjlig.

Beträffande utformningen av en sålunda förordad koncessionslagstift-

ning får förbundet understryka angelägenheten av att -—- såsom ett flertal

myndigheter och enskilda företag enligt promemorian anfört —- denna icke

kommer att menligt inverka på den för jordbruksnäringen och landets livs­

medelsförsörjning betydelsefulla kalkindustri, som byggts upp på grundval

av kalkstensförekomster i anslutning till oljeförande alunskiffrar. Med hän­

syn till att tillgången på dylika skifferarter synes vara betydande torde en

begränsning av koncessionsmedgivanden för oljeutvinning till områden, som

icke äro av ekonomisk betydelse för kalkproduktionen, vara genomförbar.

Därest konkurrens mellan dessa båda produktionsintressen likväl skulle

uppstå synes böra tagas i övervägande icke blott det aktuella behovet utan

jämväl de framtida konsekvenser ett hämmande av kalkproduktionen skulle

innebära för jordbrukets produktionskraft.

Det utkast till lagändringar, som fogats lill promemorian, synes på ett

tillfredsställande sätt lia beaktat dessa synpunkter.

Beträffande de erinringar som framställts mot de särskilda bestämmel­

serna må här endast nämnas, att reglerna om ersättning för mark, skada

och intrång samt om avgift till jordägaren föranlett invändningar i flera

yttranden, i vilka uttalats att jordägaren blivit alltför gynnsamt ställd. I

I den remitterade promemorian förordas, att frågan örn tillgodogörande

av skifferolja regleras genom ett tillägg till 1886 års lag om stenkolsfyn­

digheter m. m. Denna lag bygger på koncessionsprincipen. För rätt att ef­

tersöka och bearbeta alunskifferfyndighet för utvinnande av olja skall så­

lunda enligt förslaget fordras koncession av Kungl. Maj:t. Då denna natur­

tillgång uppenbarligen är av största betydelse för landets bränsleförsörj­

ning, synes det välmotiverat, att Kungl. Majit på så sätt får befogenhet att

bestämma vem som må göra den till föremål för bearbetning. Det är också

att märka, att förslaget ger Kungl. Maj:t möjlighet alt med tanke på fram-

Kungl. Maj:ts proposition nr 330.

13

tida behov begränsa produktionen. Å andra sidan har Kungl. Majit jämväl

erhållit fria händer att såsom villkor för koncessionen stadga den minimi-

produktion som Kungl. Majit finner lämplig.

I förslaget ha i vissa hänseenden uppställts olika regler allteftersom alun-

skifferfyndigheten är avsedd att tillgodogöras med eller utan brytning. Då

den i promemorian omnämnda metoden för alunskifferns tillgodogörande

utan brytning icke ännu tillämpats i affärsmässig drift, kunde det möjli­

gen synas för tidigt att nu meddela särskilda bestämmelser med tanke där­

på. Att nu icke taga någon hänsyn till möjligheten att denna metod kan

komma att vinna tillämpning synes emellertid olämpligt. Skulle erfarenhe­

ten framdeles visa att de bestämmelser som meddelats med tanke på nämn­

da metod ej i allo passa för denna, får en jämkning i lagstiftningen över­

vägas.

Mot de regler om ersättning till jordägaren och andra skadelidande som

förslaget upptager ha invändningar rests i flera yttranden. Denna fråga torde

böra regleras enligt delvis andra grunder än i promemorian. Jag återkommer

härtill i det följande.

De särskilda bestämmelserna.

Utkastet till lag: om ändring i 1886 års lag angående stenkolsfyndigheter m. m.

3 och 4 §§.

Beträffande förfarandet vid ansökan örn koncession gäl­

ler nu enligt 3 § i 1886 års lag, att ansökningen skall kungöras tre gånger

i allmänna tidningarna, uppläsas i kyrkan samt anslås i sockenstugan eller

på annat lämpligt ställe i socknen ävensom, där så kan ske, införas i tid­

ning inom orten.

I promemorian föreslås, att då kungörelse i kyrka vore en form som nu­

mera vore stadd på avskrivning, stadgandet därom borde utgå. Beträffande

kungörande i tidning syntes vara tillfyllest att låta införa kungörelse om

ansökningen en gång i allmänna tidningarna och i ortstidning. Kungörelsen

borde vidare liksom nu anslås på lämplig plats i orten. Härjämte föreslås,

att meddelande om ansökningen skall delgivas ettvart industriellt företag

som kan beröras därav.

I fråga om 4 § föreslås en redaktionell följdändring.

Länsstyrelsen i örebro lån har uttalat, att stadgandet i 3 § om kungörelses

delgivning med industriella företag vore för obestämt avfattat. Avsikten

kunde icke vara att delgivning skulle ske t. ex. med alla industrier som

kunde komma att beröras genom blivande konkurrens utan allenast med

sådana industrier i orten som i sin verksamhet bleve direkt berörda genom

den skifferbrytning ansökningen avsåge.

Bränslekommissionen har påpekat, att örn bestämmelsen angående kun­

görande i kyrka borttoges ur 3 §, borde jämväl stadgandet i 30 § om kungö­

randet i kyrkan av beslut örn vilostånd ändras.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 330.

Departe­

ments­

chefen.

Den föreslagna bestämmelsen om kungörelsens delgivning med industriella

företag synes svårligen kunna bliva föremål för missförstånd. Endast så­

dana företag som ha anknytning till orten och mera direkt beröras av an­

sökningen åsyftas, främst kalkindustrien. Då rätten att tillgodogöra sig alun-

skifferfyndighet för utvinnande av skifferolja skall vara beroende på kon­

cession, lärer det icke kunna bliva fråga om konkurrens med redan befint­

ligt företag i orten som har till uppgift att utvinna olja.

Med anledning av vad bränslekommissionen påpekat torde stadgandet i

30 §, att beslut om vilostånd skall kungöras i kyrkan, böra utbytas mot en

föreskrift örn anslag på lämpligt ställe i orten. Sådant anslag torde böra om­

besörjas av bergmästaren.

8 och 13 §§.

Efter hemställan av kommerskollegium föreslås i promemorian, att i 8 §

skall upptagas förbud mot överlåtelse av koncession utan Kungl.

Maj:ts tillstånd. Den nya bestämmelsen skall emellertid enligt de föreslagna

övergångsbestämmelserna ej tillämpas på koncession som inom lagens nu­

varande tillämpningsområde meddelats före lagändringens ikraftträdande.

Enligt 13 § 1 mom. i gällande lag må område för arbete i dagen

icke utan tillstånd av ägare och nyttjanderättshavare anvisas på mindre av­

stånd än 200 meter från boningshus eller annan åbyggnad, där den är upp­

förd vid gård, eller från tomtplats eller trädgård. Avståndet är i motsvarande

bestämmelse i 5 § gruvlagen bestämt till 100 meter. Sistnämnda avstånd före­

slås nu även för stenkolslagens del.

Beträffande sistnämnda lagrum har svenska skifferotjeaktiebolaget an­

märkt, att även efter den föreslagna ändringen relativt stora områden kunde

undandragas brytning i dagen. Tänkbart vöre att stadga förbud mot uppfö­

rande av ny byggnad inom området för koncessionen. Detta kunde emeller­

tid måhända anses medföra alltför stort ingrepp i äganderätten. Det kunde

emellertid ifrågasättas att införa ett stadgande, att nya gårdar eller i varje

fall tomtplatser eller trädgårdar icke finge efter koncessionens beviljande

anläggas inom koncessionsområdet utan vederbörligt tillstånd.

A andra sidan bär riksförbundet landsbygdens folk uttalat, att den före­

slagna ändringen av det i 13 § föreskrivna avståndet från 200 till 100 meter

icke vore motiverad. Förbundet anför härom:

Gruvlagen kommer i relativt ringa utsträckning i praktisk tillämpning i de

egentliga jordbruksbygderna, och därför har denna intrångsbestämmelse hit­

tills ej betytt så mycket. Det blir ett annat förhållande med oljeutvinningen,

som i stor utsträckning tydligen kommer att ske i våra bättre jordbruksbyg­

der. Det moderna jordbruket med dess långt drivna rationalisering ställer

bl. a. krav på att gården skall ha en tillfredsställande ägofigur. Denna kan

väsentligt förstöras, om ett mera omfattande intrång med därav följande

krav på utfartsvägar kan ske omedelbart utanför ett avstånd av 100 meter

från gårdens bebyggelse. Det ursprungliga avståndet 200 meter är därför

väsentligt mera lämpligt. Skall gränsen 100 meter bibehållas, bör i så fall

föreskrift förefinnas om att försämrad ägofigur eller övrig skadegörelse be­

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 330.

brytas med ekonomisk fördel eller eljest minskade i värde, gottgörelse för

förlusten skulle utgå enligt 18 §. Motsvarande gällde, om värdeminskning

drabbade mark som icke direkt berördes av arbetet.

I promemorian har även uppmärksammats frågan, i vad mån inteck-

ningshavare och med dem jämställda intressenter vore skyddade. Enligt

14 § 1 mom. i gällande lag skall lösesumma — om överenskommelse ej kan

träffas — bestämmas av särskild nämnd i den ordning som stadgas i gällande

författning angående jords eller lägenhets avstående för allmänt behov. I

fråga örn lösesummans utbetalande och villkoren därför skola samma för­

fattnings bestämmelser lända till efterrättelse.

Enligt vad i promemorian uttalas kunde undantaget för det fall att över­

enskommelse träffas befaras innebära risk ur inteckningshavarnas synpunkt.

Det syntes nämligen icke vara erforderligt, att inteckningshavarna medverkade

till sådan överenskommelse. I allt fall framginge ej ett sådant krav tydligt.

Detta undantag syntes därför böra upphävas och expropriationslagen städse

tillämpas. Mot den nuvarande lydelsen av 14 § kunde för övrigt anmärkas,

att den icke gåve klarhet, hur det skulle förfaras om lösen av viss mark

medförde intrång vid nyttjandet av annan mark. Att expropriationslagens

bestämmelser borde gälla i detta hänseende, förefölle tydligt. På grund av det

anförda hade hänvisningen till expropriationslagen fått ny avfattning. Någon

särskild bestämmelse örn att koncessionsinnehavaren skulle gälda kostnaden

för expropriationsförfarandet syntes med hänsyn till 67 § expropriationslagen

icke erfordras. Beträffande inteckningshavares rätt, då ersättning skulle utgå

enligt 18 §, vore det påtagligt, att även sådan ersättning Lunde uppgå till av­

sevärt belopp. Det syntes lämpligt att stadga, att om ersättningen avsåge för

framtiden bestående skada eller intrång, den i regel skulle nedsättas hos läns­

styrelsen samt att den skulle fördelas och utbetalas enligt vad som stadgades

om expropriationsersättning. Vore beloppet väsentligen utan betydelse för

annan rättsinnehavare i avseende å fastigheten än den som uppträdde såsom

sakägare, borde det få — av den skadeståndsskyldige eller länsstyrelsen —

utbetalas direkt till sakägaren.

Ersättningsreglerna i 14 och 18 §§ lia behandlats i flera yttranden, därvid

å ena sidan uttalats bland annat att jordägaren och andra ersättningstagare

blivit alltför gynnsamt ställda samt å andra sidan framställts yrkande örn

att ytterligare ersättning skulle utgå till jordägaren.

Svenska skifferoljeaktiebolagct har i detta hänseende anfört följande:

De områden, som vid stenkolsbrytning enligt koncessionslagen behöva

inlösas, äro relativt små och torde för det mesta innefatta erforderlig mark

för gruvschakt och därav betingade anläggningar. För den skull torde in­

lösen av den mark, som koncessionsinnehavaren måste beräknas använda

mycket länge, eller så länge koncessionen varar, i och för sig vara berättigad.

I de fall, då brytning av skiffer sker underjordiskt, blir förhållandet analogt

med underjordisk stenkolsbrytning. Men då brytningen sker i dagen och

alltså går fram över relativt stora områden, betyder detta, att en ovillkorlig

lösningsplikt av dessa områden skulle giva jordägaren enligt förslaget full

ersättning för hans jordvärde med 50 %> tillägg, varefter jordägaren inom reia-

Kungl. Maj:ts proposition nr 330.

17

tivt få år, högst 10, skulle återfå det sålunda av koncessionsinnehavaren in­

lösta området till fritt förfogande. Med anledning härav torde det kunna ifrå­

gasättas, om vid brytning i dagen koncessionsinnehavaren skall åläggas inlösa

hela området. Om så sker, torde på nu anförda skäl under inga förhållanden

något tillägg på 50 % vara berättigat. Därjämte bör, när jordägaren så rela­

tivt kort tid är berövad nyttjanderätten till sitt område, vid lösenbeloppets

bestämmande tagas hänsyn till det värde, området kan hava vid återlämnan­

det till jordägaren. Enär ju icke detta kan fastställas, när området tages i bruk

för koncessionsinnehavarens räkning, kan i sådant fall viss del av löseskil-

lingen tänkas innehållen i avvaktan på avgörandet efter syn med värdering

vid markens återlämnande. Vid återfyllning genom avfallsprodukter och av-

baningsjord torde marken i varje fall erhålla visst värde.

Alternativt kan man tänka sig, att lösningsplikt stadgas allenast för sådana

områden, sorn under en längre följd av år, förslagsvis 10, undandragas jord­

ägarens fria disposition. För sådana områden, som koncessionsinnehavaren

behövde disponera kortare tid än 10 år, skulle ersättningen till jordägaren

i så fall regleras enligt lagutkastets 18 §, som talar örn skada och intrång,

dock utan 50 % tillägg.

Den gottgörelse, som till jordägaren skulle komma att utgå, torde vara så

rikligt tilltagen, att den lämnar mer än skälig ersättning. Dels skulle ju näm­

ligen jordägaren vid inlösen av marken få ersättning för densamma plus

en halv gång dess värde ur jordägaresynpunkt (varvid bör anmärkas, att

erfarenheten visar, att en expropriationsnämnds värdering i de allra flesta

fall resulterar i ett relativt högt markvärde), dels vara berättigad till er­

sättning för skada och intrång, vilken ersättning likaledes skulle utgå med

50 /o över full gottgörelse, och dels slutligen erhålla en särskild avgift,

royal ty, å högst 1,000 kr per har. I många fall torde den totala gottgöreisen

till jordägaren komma att stiga till 3- eller 4-dubbla värdet ur jordägare-

synpunkt resp. taxeringsvärdet eller ännu mera. Vid brytning av stenkol

-lnSo/ ^CHe

På. inlöst mark. En förhöjning av markvärdet där med

50 /o må salunda i viss man vara berättigad. Men enligt lagförslaget utgår

royal ty vid skifferbrytning även å inlöst område, vilket är en betydelsefull

olikhet mot stenkolslagen.

Bolaget hemställer, att någon förhöjning med 50 % av de i 14 och 18 SS

upptagna vardén icke skall utgå och i varje fall icke, då området inom en

tidrymd av förslagsvis 10 år återlämnas till jordägarens förfogande.

¹ torde höra förutsättas, att då område lösts, och ersättning utgått enligt

detta ^refter utesluter ersättning enlig 18 § för samma område.

1 fråga om värdet på skiffern torde detta principiellt helt höra anses gott-

gjort genom royaltyn och icke få inräknas i markvärdet. I annat fall torde

har uppkomma en dubbelbetalning till jordägaren.

I justitiedepartementets P. M. angives emellertid såsom undantag från

denna regel, att den värdestegring, som skifferfvndighet kan lia medfört

f-U ,'n förekommer i samband med kalk och lämpligen kan giva bränsle

tor kalkbränningen, skall tågås i beräkning. Eftersom med mycket obetyd-

i^a undantag all oljeforande skiffer förekommer i samband med kalk, kan

jordägaren komma att framställa den invändning, att han tänkt sig möjlig-

lv!v'!!- alt anva,1<la SU1 skiffer flir kalkbränning, och alt konccssionsinne-

■tvären da skulle nodgas betala eli härigenom ökat pris på jordvärdet i

m osen resp. ersättning för skada och intrång. Emellertid är det ett faktum,

; t kalkbränning tor Sveriges behov endast ifrågakomma i viss begränsad

lits ira ckn mg, och undantaget Iran ovanberörda huvudregel torde diirför ut-

v-mt^skdT ,n>lniM81» hS™ ll" ;'lt f";1 Cndast dar Jordägaren verkligen an-

t

11 1,11 kalkbränning, och dea härav eventuellt föranledda värde-

Bilumg till riksdagens protokoll 1 sinni. Kr 330.

.>

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 330

stegringen alltså verkligen inträtt. Å ena sidan bör ju nämligen en jordägare,

som verkligen bedrivit kalkbränning, få ersättning för den förlust i sådant

avseende, som koncessionsinnehavaren kan tillfoga honom, men å andra

sidan bör icke blotta påståendet örn möjligheten att bedriva sådan kalkbrän­

ning räcka för ett förhöjande av fastighetens värde. Icke heller bör påbör­

jande av kalkbränning (sorn erfordrar relativt liten apparat) då den skett

omedelbart innan koncessionen sökes eller eljest i samband därmed för­

anleda någon höjning av markvärdet.

Vad här ovan anförts rörande kalkbränning bör i tillämpliga delar gälla

annan användning för skiffern, som jordägaren kan vilja påstå ersättning

för, och som icke innefattas i koncessionen.

Industrikommissionen bär framhållit, att enligt dess mening skiffervärdet

borde anses gottgjort genom att 50 procents förhöjning av jordvärdet skall

utgå enligt förslaget. Kommissionen uttalar:

Enligt 32 § i 1886 års lag skall, då koncessionen upphört att gälla, den

mark, som koncessionsinnehavaren inlöst, utan ersättning hemfalla till mark­

ägaren. Den inlösta marken hlir således aldrig koncessionsinnehavarens egen­

dom och i enlighet härmed stadgas i 14 § 5 morn., att lagfart icke får med­

delas för koncessionsinnehavaren. Ehuru således den rätt till marken, som

koncessionsinnehavaren erhåller, blir svagare än vid äganderättsförvärv en-

ligtlagen om expropriation, skall ersättning för marken enligt 14 § 1 mom.

utgå icke blott såsom enligt expropriationslagen med fulla värdet utan nied

hälften därutöver. Redan detta innebär ett mycket kraftigt tillgodoseende av

markägarens intresse. I promemorian framhålles emellertid därutöver, att

den värdestegring å marken, som en skifferfyndighet kan hava medfört, när

den förekommer i samband med kalk och lämpligen kan giva bränsle för

kalkbränningen, skall tagas i beräkning vid markens värdering. Enär skiffer

så gott som alltid förekommer tillsammans med kalk, innebär detta uttalande,

att det normala skulle bliva, att skifferfyndighetens värde inräknas i mark­

värdet. Även om det otvivelaktigt i och för sig måste anses riktigt att så sker

och att hänsyn alltså skall tagas till varje slags värde, som marken har, vore

det enligt kommissionens mening önskvärt, att detta hänsynstagande finge anses

hava skett redan genom nyssnämnda generella och för markägaren fördelaktiga

50-procentiga höjning av markvärdet. Ett ytterligare inräknande av skiffer­

fyndighetens värde skulle icke vara berättigat och med säkerhet föranleda,

att priserna på ifrågavarande områden även vid frivilliga överlåtelser bomme

att stiga till oskäliga belopp i rak motsättning till det syfte, som ifrågava­

rande lagstiftning avser att tjäna. Kommissionen får därför föreslå, att i

lagtexten eller annorledes uttryckligen klargöres att fyndighetens värde icke

pa annat sätt än genom den 50-procentiga förhöjningen skall inräknas i

markvärdet.

Kommissionen har även ansett, att royalty ej borde utgå för skifferfyn­

dighet.

Bergmästaren i södra distriktet har vänt sig mot regeln örn förhöjning av

ersättning som avses i 18 §. Han anför härom:

Den föreslagna ändringen av 18 § i stenkolslagen finner jag vara olämplig

och obehövlig. I övergångsbestämmelsen är visserligen stadgat, att ändringen

ej skall gälla för koncession, som meddelats före lagens ikraftträdande men

detta bör kraftigare understrykas. En efter ändringens ikraftträdande'med­

delad koncession skulle komma i sämre läge än en äldre, då det gäller er­

sättning för skada och intrång.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 330.

Departe­

ments­

chefen.

Till en början kan tvekan uppkomma, i vilken utsträckning expropria­

tionslagens regler skola tillämpas med hänsyn till den allmänna hänvisning

i 14 § till nämnda lag, som utredningsmannen föreslagit. Utredningsmannen

motiverar ändringen dels med behovet av det skydd för inteckningshavare,

som expropriationslagen ger, och dels med att nuvarande lydelse av 14 §

icke ger klarhet, huru skall förfaras om lösen av viss mark medför intrång

vid nyttjandet av annan mark. Det är ej fullt otvetydigt, om avsikten är att

samtliga expropriationslagens bestämmelser — utom beträffande ansökan

om expropriationstillstånd — skola bliva tillämpliga och om sålunda det full­

ständiga expropriationsförfarandet (med stämning till domstol etc.) och samt­

liga bestämmelser örn expropriationsersättning skola gälla i fråga örn inlö­

sen enligt 14 §. Örn avsikten är den nu antydda, kan ersättning för skada

och intrång komma att bestämmas såväl av expropriationsnämnden enligt

14 § som av skiljemän eller domstol enligt 18 §. Har expropriationsnämnden

bestämt viss ersättning i sådant hänseende, kunna skiljemän eller domstol

sannolikt vid senare prövning ej med ledning av expropriationsnämndens

protokoll bedöma örn just den skada, varom då är fråga, redan blivit er­

satt. Det synes därför angeläget att en klar gräns dragés upp mellan 14 och

18 §§, antingen detta skall ske genom en begränsning av expropriations­

nämndens befogenheter eller annorledes.

Enligt förslaget till ändring av 14 § skall vad i expropriationslagen är

stadgat äga motsvarande tillämpning vid inlösen av mark enligt stenkols­

lagen, dock att förhöjning av ersättningen skall ske med hälften av det be­

lopp som skall utgå jämlikt de i expropriationslagen stadgade grunder. I

fråga om förfarandet vid ersättnings bestämmande innebär detta, att ären­

det skall anhängiggöras genom stämning till allmän domstol och i alla hän­

seenden handläggas enligt vad som stadgas örn expropriation. Beträffande

det inbördes förhållandet mellan 14 och 18 §§ i förslaget är uppenbart, att

skada eller intrång som på grund av stadgandet i förstnämnda paragraf blivit

ersatt i samband med inlösen icke skall ånyo ersättas på grund av bestäm­

melsen i 18 §. För att utmärka detta torde — i överensstämmelse med en

motsvarande bestämmelse i 39 § gruvlagen —- böra i 18 § angivas, att där

avses allenast skada och intrång som ej förutsetts vid inlösen enligt 14 § 1

mom.

Enligt vad i promemorian föreslås skall 50 procents förhöjning utgå jäm­

väl vid inlösen av mark för bearbetande av alunskifferfyndighet samt för

skada och intrång vid arbetet. Skifferbolaget har framställt erinran häremot

och därvid åberopat bland annat, att marken i regel komrne att återställas

till jordägaren inom tio år. I andra yttranden har gjorts gällande, att om

jordägaren utöver ersättning enligt 14 och 18 §§ skulle bekomma royalty

enligt vad som föreslås under 60 §, den sammanlagda gottgörelsen bleve

oskäligt hög. Kommerskollegium har i annat sammanhang framhållit, att

framställning av olja ur alunskiffer, såvitt nu är känt, icke kan betraktas

som en under normala förhållanden lönande hantering.

Frågan, hur stor gottgörelse jordägaren skäligen bör erhålla, kan helt na­

turligt vara föremål för delade meningar. Reglerna kunna också tänkas ut­

formade enligt flera skilda alternativ. Vilken metod som än väljes för ersätt­

Kungl. Maj:ts proposition nr 330.

21

ningens bestämmande torde slutresultatet böra vara, att jordägaren erhåller

dels full ersättning för den mark han avstår samt för skada och intrång dels

ock därutöver skälig gottgörelse för själva fyndigheten.

För att nå fram till detta resultat kan man tänkas enbart stadga, att

vid inlösen av mark och bestämmande av ersättning för skada och intrång

skall utgå en avsevärd förhöjning av den ersättning som motsvarar mark­

värdet samt skadan och intrånget. Man kan också tänka sig att, vid sidan

av ersättning i nämnda hänseenden enligt vanliga grunder, föreskriva ut­

givandet av viss royalty. Slutligen kan man välja en kombination av dessa

båda alternativ. I promemorian har valts sistnämnda väg som ansluter sig

till vad som eljest gäller enligt stenkolslagen och vad som stadgas i gruv­

lagen.

Vid närmare övervägande av denna fråga torde emellertid framgå, att det

lämpligaste är att lösa spörsmålet på det sättet att vid sidan av ersättning en­

ligt vanliga grunder stadgas en avgäld som bestämmes på sådant sätt att den

ensam innefattar den särskilda gottgörelse som bör utgå till jordägaren.

Någon förhöjning av den ersättning som bestämmes enligt 14 § 1 mom. eller

18 § skulle vid sådant förhållande icke stadgas. Att föreskriva både förhöj­

ning och avgäld synes kunna bliva oskäligt betungande för koncessionsinne-

havaren. Det bör nämligen framhållas att, när det gäller bearbetande av

alunskifferfyndigheter, kan bliva fråga om att lösa stora områden för arbete

i dagen, under det att i fråga örn stenkolsgruvor och sådant gruvarbete som

avses i gruvlagen endast ett mindre område behöver lösas. I dessa senare

fall blir det alltså redan på grund av sättet för arbetets bedrivande icke fråga

om att till jordägaren utgiva dels förhöjd ersättning för ett jämförelsevis

stort område dels ock avgäld för utnyttjande av samma område. Härtill

kommer att i förslaget — enligt min mening på goda grunder — stadgats

att avgäld i fråga örn alunskifferfyndighet skall utgå jämväl för brytning

som belöper på område som blivit inlöst av koncessionsinnehavaren. Detta

innebär en avvikelse till jordägarens förmån från vad som eljest gäller en­

ligt stenkolslagen. Härjämte bör beaktas det av industrikommissionen sär­

skilt påpekade uttalandet i promemorian, att den värdestegring å marken,

som en skifferfyndighet kan ha medfört när den lämpligen kan giva bränsle

för kalkbränning, skall tagas i beräkning vid markens värdering. Kommis­

sionen har föreslagit, att i lagtexten eller annorledes måtte klargöras, att

fyndighetens värde icke på annat sätt än genom den föreslagna förhöjningen

finge inräknas i markvärdet, och skifferbolaget har uttalat, att skiffervärdet

borde principiellt anses helt gottgjort genom avgälden och icke finge inräk­

nas i markvärdet, enär i annat fall dubbelbetalning till jordägaren komme att

äga rum. För egen del ansluter jag mig till uttalandet i promemorian. Det

synes nämligen vara uteslutet att i detta hänseende stadga någon annan

värderingsgrund än som följer av allmänna regler om ersättning vid expro­

priation.

Vad nu sagts har avsett mark, inom vilken brytning skall äga rum eller

där olja eljest ulvinnes. I fråga örn mark som tages i anspråk på annat sätt,

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 330-

t. ex. för en fabriksbyggnad, kommer någon avgäld icke att utgå. För inlösen

enligt 14 § 1 mom. av sådan mark bör regeln om förhöjning med 50 pro­

cent bibehållas.

Då jag funnit mig böra föreslå, att i fråga om alunskifferfyndighet förhöj­

ning av ersättning i övrigt ej skall utgå, vill jag även erinra örn den omstän­

digheten, att marken i regel kan antagas komma att efter ej alltför lång

tid återställas till jordägaren.

Om förhöjning enligt vad nu sagts ej skall utgå å ersättning som enligt

18 § bestämmes i fråga örn alunskifferfyndighet, torde det ej föreligga till­

räcklig anledning att i fråga om andra fyndigheter stadga förhöjning av

ersättning som där avses. Av en återgång till gällande lags ståndpunkt i

detta hänseende skulle visserligen följa en viss inadvertens i förhållande till

14 § 1 mom. Denna får dock anses vara av ringa betydelse.

Bestämmelse, att förhöjning ej skall utgå vid inlösen av mark för bearbe­

tande av alunskifferfyndighet, torde böra upptagas under 57 §.

I övrigt finner jag vad som i promemorian föreslagits beträffande 14 och

18 §§ böra genomföras. Någon särskild bestämmelse, att med markvärde skall

förstås försäljningsvärdet torde icke böra upptagas.

56 och 57 §§.

Under 56 §, som inleder de bestämmelser i förslaget vilka handla en­

bart om alunskifferfyndigheter, har upptagits huvudbestämmelsen om att

för rättighet att eftersöka och tillgodogöra sig alunskifferfyndighet i syfte

att utvinna olja skall krävas koncession. Koncessionskravet gäller, som

av den föreslagna lydelsen framgår, endast för utvinnande av olja. Annat

tillgodogörande av skifferfyndighet är alltså i princip fritt.

I promemorian uttalas, att koncession å ett visst område icke bör med­

delas, örn den skulle medföra att annan nyttig industri skulle förkvävas. Den

utredning som skulle föregå koncessionsbeslutet avsåge bland annat att för­

hindra obefogat intrång i annans näring, varefter det ankomme på Kungl.

Maj:t att i koncessionsärendet göra denna avvägning. Därvid borde bland

annat tillses, att befintlig industri hade råmaterial för framtiden. En ut­

trycklig bestämmelse om hänsynstagande till befintliga industriföretag t. ex.

anläggningar för kalkbränning syntes emellertid vara lämplig. I detta hän­

seende föreslås en bestämmelse, enligt vilken vid koncession böra fogas

erforderliga föreskrifter till förhindrande att befintligt industriellt företag

åsamkas olägenhet.

I 57 § i utkastet har härefter skett hänvisning till de stadganden i 1886 års

lag, vilka handla om koncessionsförfarandet, inlösen, skada och intrång,

avgift till jordägaren, återställande av inlöst mark till jordägaren och ord-

ningsstadganden m. m. Därvid erinras emellertid, att vissa avvikelser föran­

ledas av de stadganden som i lagutkastet upptagits under 58—62 §§.

Med anledning av det föreslagna stadgandet i 56 §, att vid koncession böra

fogas erforderliga föreskrifter till förhindrande att befintligt industriellt före­

Kungl. Maj:ts proposition nr 330.

23

tag åsamkas olägenhet, har bergmästaren i västra distriktet uttalat, att bevis­

ligen tillämnat nytt företag borde inrymmas i bestämmelsen. Denna borde

vidare ej få tagas till intäkt för befrielse från ersättning för skada och in­

trång.

Yxhults stenliuggeriaktiebolag och de tre företag som förenat sig med bola­

get ha beträffande tolkningen av nämnda stadgande för sin del anfört föl­

jande:

Det heter i lagrummet att vid koncession erforderliga föreskrifter skola

meddelas till förhindrande att befintligt industriellt företag åsamkas olägen­

het. Denna bestämmelses verkan är helt beroende på den tolkning, som be­

stämmelsen kan få i framtiden. Därest man med uttrycket 'åsamkas olägen­

het’ avser allenast olägenheter vid det tillfälle då koncessionen ges eller

olägenheter i form av inkräktande på redan befintliga anläggningar, tillgodo­

ses icke behovet av skydd för andra industriella företag. Om koncession ges

på ett område, vars gränser gå omedelbart intill ett annat industriellt före­

tags gränser, kan det koncessionssökande oljebolaget möjligen, såsom för­

slaget är skrivet, hävda, att någon olägenhet icke åsamkas det andra före­

taget. Det ligger emellertid i sakens natur, att kalk- och skifferbrytning vid

ett industriellt företag av detta slag så småningom måste utvidga sig över

allt större områden. Hänsyn bör därför tagas även till att ett industriellt

företag icke skall möta hinder i sin framtida utveckling. Det är ju möjligt,

att detta kan inläggas i uttrycket åsamkas olägenhet. Men till undvikande

av oklarhet på denna punkt bör enligt vårt förmenande i lagtexten angivas,

att olägenheten icke endast avser de bestående förhållandena utan även de

framtida förhållandena. Ett tillägg bör därför ske efter orden åsamkas olä­

genhet så att andra stycket av 56 § slutar med orden åsamkas olägenhet

eller hindras i sin utveckling.

Ett uttalande i samma riktning har gjorts av Sveriges industriförbund.

Ä andra sidan har svenska skifferoljeaktiebolaget uttalat, att stadgandet i

fråga syntes giva befintliga företag ett alltför långtgående skydd. Bolaget

anför:

Sådant stadgandet är avfattat, synes befintligt industriellt företag vara

berättigat till ovillkorligt skydd. Emellertid har i promemorian såsom motiv

för stadgandet angivits, att koncession å ett visst område uppenbarligen

icke bör meddelas, om den skulle medföra att annan nyttig industri skulle

förkvävas. Den utredning, som skall föregå koncessionsbeslutet, avser bl. a.

att förhindra obefogat intrång i annans näring, varefter det ankommer på

Kungl. Majit att i koncessionsärendet göra denna avvägning. Möjligen kan

denna bedömningsrätt anses ligga i adjektivet 'erforderliga föreskrifter’. Men

bolaget anser likväl önskvärt, att i lagtexten mera uttryckligt angives, att

Konungen äger rätt att avväga de olika intressen, som kunna förefinnas mel­

lan befintliga industrier och koncessionssökandens industri, exempelvis ge­

nom insättande av orden 'åsamkas större olägenhet än skäligt eller nödigt

finnes’.

Sveriges geologiska undersökning har framhållit betydelsen av att land­

skapsbilden ej förstöres. Ämbetsverket anför:

Beträffande de villkor, som kunna böra förbindas med beviljandet av

koncession för oljeutvinning ur alunskiffer, önskar undersökningen särskilt

betona följande. Koncessioner av denna art komma företrädesvis att falla

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 330.

Departe­

ments­

chefen.

inom de bördigaste delarna av respektive landskap, där bebyggelsen är

jämförelsevis tät. En ökad byggnadsverksamhet kan förväntas såsom följd

av alunskifferindustriens utveckling. Under det att stenkolsbrytning huvud­

sakligen försiggår under jord, och sålunda väl kan framkalla markskador

men ej mera direkt berör förhållandena på jordytan annat än inom begrän­

sade områden, framgår alunskifferbrytning normalt genom dagbrott och

medför därför ett starkare ingrepp i landskapet. Det är sålunda önskvärt,

att en koncession icke får omfatta större område, än vad som kräves för

en rationell drift. Sökande synes därför böra åläggas att genom tillräckliga

utredningsarbeten i förväg instänga fyndigheten inom snävast möjliga grän­

ser. Det är vidare av den största vikt, att de betydande ingrepp i landska­

pet, som ofrånkomligen uppstå genom industrien, i möjlig mån regleras och

gottgöras, helst i samband med en allmän regionplanering inom de aktu­

ella alunskifferindustriområdena.

Det i 56 § upptagna stadgandet örn meddelande av föreskrifter till för­

hindrande att befintligt industriellt företag åsamkas olägenhet är icke av­

sett att utesluta en prövning, huruvida icke det företag, vartill koncession

meddelas, bör äga företräde till den naturtillgång som alunskifferfyndig-

heten utgör. Stadgandets lydelse torde dock böra jämkas något för att det

icke skall anses utgöra hinder däremot. Då det vidare icke bör vara ute­

slutet att meddela föreskrifter till skydd för ett planerat företag, synes or­

det 'befintligt’ böra utgå. Slutligen torde syftet med stadgandet tydligare

framgå, om orden 'åsamkas olägenhet’ utbytas mot 'hindras i sin utveckling'.

Att föreskrift till annat företags skydd av Kungl. Maj:t meddelas enligt nu

berörda bestämmelse utesluter icke, att företaget kan bliva berättigat till er­

sättning av koncessionsinnehavaren för skada eller intrång.

Från 62 § i förslaget torde till 56 § böra flyttas stadgandet, att Kungl.

Maj:t äger bestämma, i vilken omfattning skifferfyndigheten må utnyttjas,

samt föreskriva att fyndigheten, för att koncessionen skall äga bestånd, skall

utnyttjas i viss av Kungl. Maj:t angiven omfattning. Av skäl som kommer att

angivas vid behandling av 62 § torde ändrade dylika bestämmelser böra

kunna meddelas efter det koncession lämnats. Slutligen synes Kungl. Maj:t

böra äga att meddela föreskrift om markens återställande i lämpligt skick

eller till skydd för allmänna eller enskilda intressen i övrigt.

Med anledning av vad jag i det följande kommer att föreslå beträffande

60 och 61 §§ torde i 57 § hänvisning icke böra ske till 22—25 och 41 §§.

58 och 59 §§.

Beträffande koncessionens innebörd erinras i promemorian att

med avseende å stenkolsfyndighet gäller, att den som erhållit koncession

skall äga uteslutande rätt att, med de villkor och inskränkningar lagen inne­

håller, inom det område koncessionen omfattar eftersöka samt bearbeta och

tillgodogöra sig därstädes befintliga stenkolsfyndigheter ävensom de eld­

fasta leror, vilka förekomma i sammanhang med sådana fyndigheter. Även

övriga på djupet anträffade mineraliska ämnen inom området för konces-

Kungl. Maj:ts proposition nr 330.

25

siemen må brytas, i den mån sådant är erforderligt för arbetets ändamåls­

enliga drivande. Beträffande dem meddelas emellertid Vissa särskilda be­

stämmelser.

En sådan vidsträckt rätt som först nämnts har icke med avseende å alun­

skiffer ansetts böra givas den som erhållit koncession för utvinnande av olja.

Alunskiffer användes även för andra ändamål. Det syntes icke skäligt att

redan genom koncessions meddelande avstänga jordägaren eller den som

innehade jordägarens rätt från möjlighet att bryta skiffer för dylikt ända­

mål. Koncessionen syntes därför i första hand icke böra innebära mera än

att koncessionsinnehavaren framför annan vore berättigad att eftersöka och

tillgodogöra sig olja ur skiffern.

Å andra sidan vore att märka, att brytning av alunskifferfyndigheter

t. ex. i samband med kalkbränning kunde tänkas medföra väsentliga olä­

genheter för koncessionsinnehavaren. Det vore därför nödvändigt, att den­

ne på något sätt kunde förekomma att fyndigheten t. ex. avskures genom

en lokal brytning. Ett sådant skydd syntes kunna givas genom anknytning

till bestämmelserna om inlösen av mark. Koncessionsinnehavaren borde

emellertid icke först med inlösningen erhålla en mera omfattande rätt än

förut. Redan anvisandet enligt 12 § av visst område för arbete i dagen som

skulle lösas borde stärka hans ställning. I promemorian föreslås alltså, att

koncessionsinnehavaren i fall som nu avsåges, sedan område för arbete i

dagen enligt 12 § anvisats honom för inlösen, skulle äga uteslutanderätt

att, oavsett ändamålet, bryta alunskiffer inom området. Denna bestämmelse

är avsedd att gälla vare sig fyndigheten är avsedd att utnyttjas genom

brytning eller ej.

Vad härefter angår frågan örn koncessionsinnehavarens rätt till bipro­

dukter föreslås, att han må tillgodogöra sig mineraliska ämnen som före­

komma i sådant sammanhang med skiffern att de ej kunna tillgodogöras

för sig. I promemorian erinras härefter att, när alunskiffer tillgodogöres

genom brytning, ofta jämväl kalksten måste brytas. Kalksten förekomme

nämligen dels ovanpå alunskiffern dels ock inlagrad i denna. Den brutna

kalken skall, enligt vad i promemorian föreslås, av koncessionsinnehavaren

hembjudas jordägaren mot ersättning för brytnings- och uppfordringskost-

naderna. Löses den ej av jordägaren inom sextio dagar, skall den tillfalla

koncessionsinnehavaren. Härjämte meddelas en särbestämmelse beträffande

viss kronojord.

När olja utvinnes på elektrisk väg, erhålles enligt vad förut nämnts såsom

biprodukt gas. Denna skall enligt förslaget få användas av koncessionsinne­

havaren.

Bestämmelser i nu nämnda hänseenden ha upptagits under 58 §. I denna

paragraf lia även upptagits vissa föreskrifter för det fall, att mineralfyn­

dighet är inmutad inom koncessionsområdet, och örn ordnande av olika

slags arbeten inom området. I

I 59 § meddelas vissa särskilda bestämmelser för det fall att fyndigheten

icke är avsedd att bearbetas genom brytning. I sådan händelse skall kon-

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 330.

cessionsinnehavaren icke vara pliktig att lösa område för arbete i dagen,

över vilket han icke behöver förfoga under längre tid än tre år. Skall enligt

vad nu sagts inlösen ej äga rum, har bergmästaren i orten att efter kallelse

å jordägaren anvisa område för arbetet i mån som koncessionsinnehavaren

behöver taga i anspråk mark under löpande eller nästföljande kalenderår.

Området skall inläggas å koncessionskartan, varav kopia skall tillställas

jordägaren i vad honom rörer. Kostnaden för förrättningen skall gäldas av

koncessionsinnehavaren som också har att hålla erforderligt stängsel kring

området. Tages anvisat område ej i anspråk senast inom nästföljande ka­

lenderår, skall bergmästarens beslut förfalla. Ersättning för det arbete som

utföres gå området skall utgå enligt vad i 18 § sägs, d. v. s. med 50 procents

förhöjning.

Vad först angår 58 § har svenska skifferoljeaktiebolaget uttalat, att kon­

cession enligt förslaget ej komme att tillerkänna koncessionsinnehavaren till­

räcklig rådighet över alunskifferfyndigheten. Bolaget anför:

För att ändamålet med den föreslagna lagstiftningen skall ur koncessions-

innehavarens synpunkt kunna realiseras, bör han tillförsäkras möjlighet att

vederbörligen tillgodogöra sig skifferfyndigheterna. Varje hinder, som i sådant

avseende uppreses, innebär ett principiellt avsteg från vad som är meningen

med koncessionen och torde därför böra i görligaste män undvikas. Hänsyns­

tagande till redan befintlig bebyggelse, industri m. m. är givetvis ofrånkomlig

och har i lagförslaget berörts i §§ 56 och 58. Utvidgning av pågående kalk­

bränning, upptagande av nya kalkbruk inom koncessionsområdet eller på

det hela taget brytning av skiffer bör inom hela koncessionsområdet vara för­

bjudet för annan än koncessionsinnehavaren, om det icke sker för sådan in­

dustri, som enligt § 56 förklarats därtill i viss utsträckning berättigad. Detta

bör uttryckligen stadgas i § 58, som därför bör få den ändrade lydelse, en

sådan utvidgning av koncessionsinnehavarens rätt i jämförelse med den före­

slagna lagtexten erfordrar.

Kommerskollegium har berört samma fråga och därvid uttalat att någon

ändring i förslaget ej syntes erforderlig. Kollegiet har för sin del anfört

följande:

I promemorian förutsättes, att koncessionen ej skall få avstänga jordägaren

eller den, som innehar jordägarens rättigheter, från möjligheten att för annat

ändamål än utvinnande av olja i viss utsträckning bearbeta och tillgodogöra

sig inom koncessionen befintlig alunskifferfyndighet. Den olägenhet, som ett

dylikt medgivande innebär för koncessionsinnehavaren, anses kunna elimine­

ras därigenom, att vid anvisande av visst område för arbete i dagen enligt

lagens 12 § koncessionsinnehavaren bör genom detta anvisande erhålla ute­

slutande rätt att inom det anvisade området eftersöka och bearbeta där be­

fintlig alunskifferfyndighet.

Där alunskiffern för oljetillverkning måste brytas, kommer detta inom vid­

sträckta områden att ske i dagbrott. Koncessionsinnehavaren måste då hava

rätt att inom dessa områden bryta och tillgodogöra sig all befintlig, för olje­

tillverkning lämplig skiffer. Ett inom koncessionsområdet befintligt kalkbruk

eller annan alunskifferförbrukande industri utgör då en betydande olägenhet.

Örn man utgår från, att först anvisandet av visst område för arbete i dagen

säkerställer koncessionsinnehavaren mot dylika olägenheter, synes det vara

Kungl. Maj:ts proposition nr 330.

27

nödvändigt, att innehavaren av koncession, där alunskiffern avses bliva

tillgodogjord genom brytning i dagbrott, omedelbart efter koncessionens med­

delande begär att få åt sig anvisat för arbete i dagen bela det område, kon­

cessionen omfattar. Inlösning på en gång av hela området skulle emellertid

medföra en så stor kapitalbelastning för företaget, att den knappast kan vara

ekonomiskt försvarbar, åtminstone örn koncessionsområdet är av inemot

maximistorlek. Den i 58 § medgivna förmånen för koncessionsinnehavaren,

att alunskifferfyndighet icke må av annan i något fall utnyttjas inom för

inlösen anvisat område, torde härvid vara av ganska ringa betydelse, då tiden

mellan anvisandet och erläggandet av lösen knappast kan beräknas bliva

särdeles avsevärd. Kollegium anser därför, att oljeframställningen skulle bäst

främjas, om alunskifferfyndigheten inom koncessionsområdet helt reserve­

rades för koncessionens innehavare.

Häremot kan givetvis icke utan fog invändas, att, om en koncession av

maximistorlek meddelas, denna kanske räcker för det därpå anlagda olje-

verket i lång tid — kanske 100 å 150 år — även vid full drift och, örn verk­

samheten vid återinträdande av möjligheten till fri import av flytande

bränsle starkt inskränkes, ännu mycket längre. Under hela denna tid skulle

jordägaren vara förhindrad att på annat sätt utnyttja alunskifferfyndig­

heten, måhända utan att få någon nämnvärd ersättning.

Ovissheten om i vilken omfattning verksamheten kan komma att bedrivas

under skiftande konjunkturer talar för att koncession borde göras tidsbe­

gränsad, för att Kungl. Majit skulle äga möjlighet att vid koncessionstidens

utgång pröva behovet av förlängd upplåtelse och dess omfattning. Samma

syfte skulle emellertid i huvudsak nås genom att koncession icke meddelades

för större område än som svarade mot oljeverkets behov under mera begrän­

sad tid, exempelvis 20 å 25 år. Då bestämmandet av koncessionsområdets stor­

lek ligger i Kungl. Maj:ts hand, kan omfattningen avpassas efter det aktuella

behovet med vederbörlig hänsyn tagen till jordägarnas intressen. Denna väg

synes kollegium vara att föredraga framför tidsbegränsad koncession. Någon

ändring i den föreslagna lagtexten skulle då icke heller vara erforderlig.

Av bergmästaren i västra distriktet har uttalats att såtillvida måste alun­

skifferfyndigheten inom inlöst del av koncessionsområdet kunna nyttjas av

annan, att inmutning fortsättningsvis skulle kunna tagas å malmfyndighet,

som anstode i den underliggande berggrunden, och stenkolslagens 17 § lade

ej hinder i vägen härför. Eljest skulle markägarens möjlighet till avgäld en­

ligt gruvlagens 53 § berövas honom.

Beträffande frågan om rätten till kalksten som brytes i samband med skif­

fern har bränslekommissionen framhållit, att förslagets terminologi vore

oriktig, enär kalksten vore att räkna till mineraliska ämnen. Kommissionen

anför:

Kalksten förekommer, såsom i promemorian anföres, dels som linser och

bankar i själva skiffern, så kallad orsten, och dels som pålagring på skiffern.

Enligt 58 § andra stycket må koncessionsinnehavaren tillgodogöra sig mine­

raliska ämnen, vilka förekomma i sådant sammanhang med skiffern att de

ej kunna tillgodogöras för sig; och må, om koncessionen innefattar rätt att

bearbeta fyndigheten medelst brytning, kalksten av koncessionsinnehavaren

brytas, i den mån sådant är erforderligt för arbetets ändamålsenliga bedri­

vande. Vad sålunda brutits må av honom behållas, såframt det icke av jord­

ägaren mot erläggande av brytnings- och uppfordringskostnadcr avhämtas

inom 00 dagar efter tillsägelse.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 330.

Departe­

ments­

chefen.

Innebörden av dessa bestämmelser torde vara, att pålagrad kalk får bry­

tas endast då brytningsmetoden användes, under det att kalk som är inlag­

rad i skiffern får tillgodogöras vid båda metodernas användning i den mån

kalken ej kan tillgodogöras för sig. Huruvida hembudsskyldighet föreligger

såväl i fråga om pålagrad kalk som kalk, vilken är inlagrad i skiffern, är ej

fullt tydligt. Det kan likaledes vara föremål för tvekan om royalty skall be­

räknas på kalken. Av utredningsmannens uttalande i promemorian synes

framgå, att avsikten är, att kalken — såväl den pålagrade som den i skiffern

inlagrade -— skall vara undantagen från royalty. I 60 § föreskrives emeller­

tid, att royalty skall beräknas å värdet av mineraliska ämnen, och kalk tor­

de vara att räkna till dylika ämnen.

I detta sammanhang bör även beaktas, att andra brytvärda stenarter än

kalksten förekomma över oljeskifferlagren, såsom glaukonitskiffer, rödsten

och trapp. Man torde vid lagstiftningen böra taga ståndpunkt till, huruvida

dessa stenarter skola likställas med kalksten.

Även svenska skifferotjeaktiebolaget har uttalat sig örn rätten till kalksten

som brytes och därvid anfört följande:

Koncessionsinnehavaren bör få tillgodogöra sig sådana mineraliska äm­

nen, vilka vid brytning av skiffern medfölja antingen de kunna tillgodogöras

för sig eller icke. Den kalksten, som förekommer i skiffern i form av orsten,

ligger så insprängd i skiffern, att densamma bör utan någon särskild gott-

görelse få av koncessionsinnehavaren tillgodogöras, vilket måhända lättast

uttryckes genom tillägg i första meningen till orden 'mineraliska ämnen’,

däribland orsten.

Länsstyrelsen i Örebro län har ansett, att uttrycket 'mineraliska ämnen,

vilka förekomma i sådant sammanhang med skiffern att de ej kunna tillgodo­

göras för sig’ vore mindre lyckligt och att det borde utbytas mot 'mineraliska

ämnen, vilka förekomma i sådant sammanhang med skiffern att de vid van­

lig brytning därav medfölja’.

Bergmästaren i västra distriktet har anmärkt, att den skifferfyndigheten

eventuellt överlagrande kalkstenen, som måste brytas, kunde bliva av sådan

storleksordning, att dess avhämtning inom 60 dagar ej kunde hinna efter­

kommas. Båda parterna syntes dock på förhand lia måst träffa överenskom­

melse härutinnan på grund av den betydelse för driftsresultatet, som tillgodo­

görandet av stenen hade.

Med anledning av de bestämmelser som föreslagits under 59 § har svenska

skiff erot jeaktiebolaget velat påpeka, att brytning under jord icke krävde in­

lösen av markytan över det ställe där brytningsgångarna ginge fram eller där

brytningen ägde rum.

Örn koncessionsområdet är stort, kan det ur allmän synpunkt vara olämp­

ligt att, såsom skifferbolaget ifrågasatt, redan genom meddelandet av konces­

sionen hindra annan att utnyttja skifferfyndigheten för annat ändamål än

oljeutvinning. Enligt det remitterade utkastet skall koncessionen i och för sig

medföra ensamrätt för koncessionsinnehavaren allenast såvitt angår olje­

utvinning, frånsett att koncessionen dessutom i viss utsträckning innebär

hinder mot inmutning av mineralfyndighet inom koncessionsområdet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 330.

29

Sedd ur jordägarens synpunkt sammanhänger denna fråga nära med sättet

för reglering av frågan örn royalty. Örn rovaltyn icke fördelas mellan samt­

liga jordägare inom koncessionsområdet utan tillfaller den jordägare å vars

mark arbetet utförts, synes det icke rimligt att hindra andra jordägare inom

koncessionsområdet att använda skiffer å sin mark, t. ex. för kalkbränning,

förrän koncessionsinnehavaren vidtagit anstalt för att inlösa marken. Skulle

däremot royaltyn fördelas på samtliga jordägare inom koncessionsområdet,

kunde det snarare komma i fråga att uppställa sådant hinder, enär då viss

andel kunde beräknas komma att relativt snart utgå till envar jordägare.

Dessutom skulle vid detta alternativ ett sådant hinder vara påkallat för att

förebygga, att viss eller vissa jordägare samtidigt som de njöte andel i royal­

tyn kunde bereda sig ekonomisk förmån genom att använda skiffer å dem

tillhörigt område. Som i det följande kommer att närmare utvecklas anser

jag, att royaltyn icke bör fördelas på samtliga jordägare inom koncessions­

området.

Vad bränslekommissionen anfört örn att kalksten bör räknas till minera-

liska ämnen lärer vara riktigt. En ändring i förslaget torde fördenskull böra

vidtagas. Därvid torde de särskilda bestämmelserna örn hembud av kalksten

till jordägaren utan olägenhet kunna utgå. Detta synes också bäst överens­

stämma med ersättningsreglerna i 14 § 1 mom. och 18 §, enär ersättning

t. ex. vid inlösen bör bestämmas så att den innefattar jämväl gottgörelse för

kalkfyndighet inom området. Samtidigt bör stadgandet om rätt för konces­

sionsinnehavaren att tillgodogöra sig mineraliska ämnen jämkas så att det

tydligt omfattar jämväl kalksten som är lagrad ovanpå skiffern, örn kalksten

behöver brytas för skifferns tillgodogörande.

Beträffande frågan örn inmutning inom koncessionsområdet får jag hän­

visa till utkastet till lag örn ändring i gruvlagen.

60

§.

I 22 § av 1886 års lag meddelas bestämmelser örn jordägares rätt

till viss avgift vid stenkolsbrytning. Denna utgör en sjuttiofemtedel

av värdet av de stenkol och i sammanhang därmed förekommande eldfasta

leror vilka å koncessionsområdet vinnas och uppfordras i dagen. Jordägaren

är icke skyldig att deltaga i kostnaden för arbetet. Royaltyn beräknas å värdet

av stenkolen i uppfordrat skick. Å nämnda avgift äger dock koncessionsinne­

havaren räkna sig till godo så stor del som belöper på honom enligt 12 § an­

visat område för arbete i dagen i förhållande till hela det område koncessio­

nen omfattar.

I promemorian uttalas, att dessa bestämmelser icke syntes oförändrade

böra tillämpas, när skiffer tillgodogöres. Örn skiffern tillgodogöres genom

brytning, syntes bestämmelserna alltför ogynnsamma mot jordägaren, enär

brytning i allmänhet skedde allenast i dagen inom inlöst område

samt endast undantagsvis under jorden och utanför sådant område. Jordäga­

ren kunde därför praktiskt taget gå miste örn royalty. Beträffande tillgodo­

görande utan brytning kunde däremot framhållas, att stadgandet i 22 § i

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 330.

detta fall skulle ge jordägaren rätt att bekomma en sjuttiofemtedel av värdet

av all oljan, när inlösen ej ägde rum, samtidigt som koncessionsinnehavaren

utan avdrag å royaltyn ensam finge svara för alla kostnader. Vid detta alter­

nativ måste regeln därför anses oskäligt gynnsam för jordägaren.

För att icke jordägaren skulle bliva alltför olika ställd vid de skilda alterna­

tiven syntes lämpligt att stadga, att något avdrag ej vid avgiftens beräkning

skulle göras för vad som belöpte på inlöst område. Härigenom kunde jord­

ägaren påräkna avgift även när brytningsmetoden användes. Man frågade

sig då, huruvida han i så fall borde äga tillgodonjuta 50 procents förhöjning

å lösesumman för området enligt vad i 14 § stadgas. Då emellertid brytnings­

metoden innebure betydande skadegörelse å naturen som kunde vålla men

och otrevnad på flera sätt, syntes denna förhöjning böra kvarstå. Härnäst

mötte spörsmålet, på vilka produkter avgiften skulle beräknas. Det vore tänk­

bart att alltid beräkna avgiften på kvantiteten utvunnen olja. Härigenom

skulle dock, när brytningsmetoden användes, ske ett betydande avsteg från

principen, att avgiften beräknades på de produkter som utvunnes genom

själva brytningsarbetet. Det syntes icke påkallat, att jordägaren vid nämnda

alternativ, utan deltagande i kostnaden för oljans utvinnande ur den brutna

skiffern, skulle njuta andel i den färdiga produktens värde. När oljan till­

godogjordes utan brytning, borde däremot avgiften, i överensstämmelse med

principen i 1886 års lag, beräknas efter oljans värde å fastigheten.

Beträffande värderingen av den brutna skifferns värde å fastigheten an­

dres i promemorian, att det borde beräknas till den färdiga produktens vär­

de, minskat med de framställningskostnader som följde efter brytning och

uppfordring ur det schakt, där brytningen skett.

Vad härefter angår frågan örn avgift skall beräknas även på biprodukter­

nas värde har i promemorian uttalats den meningen, att frågan — frånsett

kalken — borde besvaras jakande. Å kalk, som jordägaren icke tillvaratoge,

borde avgift ej beräknas.

I promemorian erinras härefter, att vid beräkning av jordägareavgift en­

ligt 22 § skulle all stenkol som uppfordrades å koncessionsområdet räknas som

en enhet och fördelas mellan jordägarna inom hela koncessionsområdet. Det­

ta sammanhängde med svårigheten att avgöra hur mycket stenkol som kom-

me från skilda ägoområden inom koncessionsområdet. Motsvarande svårighet

kunde näppeligen uppkomma i fråga om alunskifferfyndigheter. Lämpligt

syntes vara, att här varje fastighet behandlades för sig. Avgiften syntes böra

maximeras till 1,000 kronor för hektar. Någon begränsning till tiden syntes

icke erforderlig, då en areal av en hektar kunde antagas vara utnyttjad inom

kort tid, kanske ett år.

Bestämmelserna om jordägareavgift ha införts såsom 60 §. I denna stad­

gas även att i uppgift till bergmästaren skall angivas allt varå avgift skall

beräknas. Av 22 § följer, att avgiften beräknas för kalenderår.

Mot bestämmelserna i denna paragraf ha erinringar framställts i åtskilliga

yttranden, därvid uttalats bland annat att stadgandet vore alltför gynnsamt

mot jordägaren. Kommerskollegium har anfört följande:

Kungl. Maj.ts proposition nr 330.

31

Del loide törst böra erinras därom, att, såvitt nu är känt, framställning av

olja ur alunskiffer icke kan betraktas som en under normala förhållanden

lönande hantering. Under tider av bristande tillförsel utifrån av flytande

bränsle måste emellertid verksamheten uppehållas för att täcka de oundgäng­

liga allmänna behoven, i första hand försvarsmaktens, varav följer att stats­

verket blir nödsakat att bära huvudparten av kostnaderna. Under sådana för­

hållanden torde det böra beaktas, att verksamheten icke betungas med om­

kostnader i högre grad än som är oundgängligen nödvändigt.

Detta anser kollegium vara fallet med den bestämmelse i förslagets 60 §,

som frånkänner koncessionsinnehavaren rätt till avdrag å avgälden för inlöst

område, för vilket han dock betalat markens fulla värde och hälften därutöver

utan att hava förvärvat annat än nyttjanderätt till densamma. Innehavare

av koncession på oljeskifler skulle på detta sätt bliva relativt hårdare belas­

tad med avgift till jordägaren än en innehavare av koncession på stenkol, vil­

ket, nied hänsyn till vad nyss sagts om lönsamheten, icke kan anses rimligt.

Kollegium anser sig därför böra påyrka, att orden 'utan avdrag för vad som

må belöpa å inlöst område’ i 60 § utgå.

Stadgandet i 60 § skulle i sådant fall endast få betydelse för de fail då olja

och gas utvinnas utan brytning eller oljeförande alunskiffer tillgodogöres ge­

nom underjordsbrytning utan att marken däröver inlöses, ett förhållande som

kan anses vara regel vid stenkolsbrytning.

Även i ett annat avseende torde man kunna ifrågasätta, om icke oljeutvin­

ning^ belastats med för hög ersättningsskyldighet, nämligen i fråga örn av­

gift enligt 60 § för olja och gas, som utvinnes utan brytning. Oljan och gasen

förefinnes nämligen icke färdigbildade i skiffern, utan det är först genom in­

verkan av det tillförda värmet, som de framställas. En jämförelse med för­

hållandet vid oljans destination ur bruten skiffer borde då leda till, att kost­

naden för det i borrhålen tillförda värmet finge avdragas från värdet av de

utvunna produkterna före beräknandet av avgiften till jordägare.

Bränslekommissionen, industrikommissionen och järnkontoret ha funnit

tvivelaktigt, huruvida royalty överhuvud laget bör utgå.

Bränslekommissionen anför:

I promemorian föreslås en utvidgning av principerna för beräkning av jord­

ägarens rätt genom att royalty skall utgå även på produkter från inlöst om­

råde. Utredningsmannen motiverar detta med att jordägaren, om nuvarande

bestämmelser skulle tillämpas, praktiskt taget kunde gå miste örn royalty,

enär brytning i allmänhet sker allenast i dagen inom inlöst område. Utred­

ningsmannen ifrågasätter i detta sammanhang, huruvida det likväl är moti­

verat, att jordägaren erhåller 50 procents förhöjning å lösesumman för om­

rådet, men motiverar förhöjningens kvarstående med alt brytningsmetoden

innebär betydande skadegörelse å naturen, sorn kan vålla men och otrevnad

på flera sätt. Den skadegörelse, varom här talas, torde emellertid bliva sär­

skilt ersatt antingen delta sker genom prövning av expropriationsnämnd eller

av skiljemän (domstol).

Jordägaren blir sålunda enligt kommissionens uppfattning väl tillgodosedd

genom de ersättningar, sorn utgå för marklösen samt för .skada och intrång.

I dessa ersättningar ingår dock ej särskild gottgörelse för de med konces­

sionen avsedda nyttigheterna och royaltyn torde avse alt göra jordägaren

delaktig i de värden, dessa representera. I princip skall alltså, då man valt

koncessions!örfarandet, royalty utgå. Royaltyn förutsätter emellertid, att den

utvunna produkten efter brytningen representerar ett vissi värde, varav jord­

ägaren äger uppbära Vis- Skifferns värde efter brytningen är mycket svår-

bestämbart. I själva verket torde det i allmänhet förhålla sig sfi, att oljeut-

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 330.

vinning ur .skiffer icke är ekonomiskt lönande utan helt motiverad ur bered-

skapssynpunkter. Skiffern kan i så fall sägas icke representera något värde

i och för sig. Det är först genom uttagandet av oljan som man får fram en

produkt med verkligt ekonomiskt värde. Det är emellertid alltför ogynnsamt

för koncessionshavaren och ej i överensstämmelse med reglerna örn royalty

i allmänhet att beräkna royaityn på den färdiga produkten och sålunda på

värden, som skapats genom industriell verksamhet. Örn man anser, att man

hör åsätta den brutna skiffern visst värde — och det är givetvis tänkbart, att

oljeutvinning ur skiffern kan bliva ekonomiskt lönande även örn så ej är

förhållandet för närvarande — kan det knappast vara riktigt att tillämpa

olika värden vid olika metoder för oljeutvinningen. Ett sådant förfarande

torde framstå såsom otillfredsställande ur såväl jordägarens som konces-

sionsinnehavarens synpunkt. Det kan måhända göras gällande, att ersätt­

ningsbestämmelserna i övrigt tillgodose jordägaren bättre i det fall att om­

rådet löses än då så ej sker, men i så fall synas bestämmelserna härutinnan

böra jämkas. Kommissionen, som sålunda närmast har den uppfattningen,

att royalty ej bör utgå, kan ej finna annan praktisk och enhetlig beräknings­

metod för en dylik årlig avgift än fixerandet av visst belopp per hektar. Vad

beträffar storleken av sådant belopp förefaller det kommissionen som om det

av utredningsmannen föreslagna maximibeloppet är för högt som en i varje

fall utgående royalty.

Därest royalty sålunda skall utgå med visst belopp per hektar hör må­

hända tydligare än i den föreslagna lagtexten skett angivas, om man avser

endast den mark, varå brytning eller motsvarande arbete utförts, eller om

man avser all mark, som tagits i anspråk för den ifrågavarande verksam­

heten.

Industrikommissionen har för sin del uttalat följande:

Kommissionen vill bestämt hävda, att royalty ej skall utgå. Man får hålla

i minnet, att en mycket väsentlig och principiell åtskillnad råder mellan å

ena sidan den royaltybelagda utvinningen av stenkol och övriga förnödenhe­

ter enligt de nuvarande bestämmelserna i 1886 års lag samt å andra sidan

ifrågavarande utvinning av olja ur alunskiffer. Medan, om utvinning av de

först angivna förnödenheterna bedrives, detta är att anse såsom en helt van­

lig ekonomisk verksamhet, som kommer till stånd på den grund, att före­

tagaren i ett givet fall finner vinstmöjligheterna tillfredsställande, är utvin­

ningen av skifferolja en av det rådande krisläget framtvingad verksamhet,

som icke i någon mån kan anses äga förutsättningar för att under normala

tider bliva ekonomiskt bärande. Det torde därför vara uppenbart, att sist­

nämnda verksamhet allenast kommer att utövas av staten själv såsom före­

tagare eller i varje fall med statens ekonomiska stöd. Att under dessa förhål­

landen tillerkänna royalty åt markägaren, som sålunda själv icke skulle kun­

na exploatera sin fyndighet och som i form av lösen eller skadeersättning

genom den 50-procentiga förhöjningen beredes en tillfredsställande engångs-

gottgörelse, kan icke vara rimligt. Kommissionen får på grund härav föreslå,

att royaltybestämmelsen med avseende å skifferolja och andra förnödenhe­

ter, som utvinnas i samband med denna, måtte helt och hållet uteslutas. I

varje fall torde bestämmelsen icke kunna utformas på det sätt, som i lagut­

kastet föreslagits. Härvidlag må till en början nämnas, att det synes oklart,

om det i lagrummet förutsatta utnyttjandet skall avse utvinning enbart eller

om också annan verksamhet, exempelvis körning över marken, skall anses

såsom ett utnyttjande av denna. Vidare är att märka, att royalty, åtminstone

vid utvinning genom brytning, i praktiken skulle bliva hart när omöjlig att

beräkna på det sätt, som föreslagits. Detta sammanhänger med det förhål-

Kungl. Maj:ts proposition nr 330.

33

landet, att alunskiffern icke har något marknadsvärde i och för sig. Såsom

i promemorian förutsättes måste därför skifferns värde å fastigheten beräk­

nas till oljans värde, minskat med de framställningskostnader, som följa ef­

ter brytning och uppfordring. Att dessa framställningskostnader emellertid

äro mycket svårbedömda och i varje fall kunna beräknas på många olika

sätt, torde vara tydligt. Troligen komma kostnaderna i fråga, med hänsyn

till oljans krisbetingade karaktär, som föranleder, att avskrivningen av an­

läggningskapitalet måste ske i betydligt snabbare takt än eljest, rent av att

uppgå till så stora belopp, att någon royalty överhuvud taget icke kommer att

utgå. I det fall åter, att oljan utvinnes utan brytning, skall royaltyn beräknas

direkt på den utvunna oljans värde. Detta betyder i sin tur, att royaltyn för

dylikt fall, om den föreslagna maximeringsgränsen icke funnes, sannolikt

skulle uppgå till belopp högt över nämnda gräns. Det markägaren i övrigt

ganska ovidkommande förhållandet, att den ena eller andra metoden, bryt­

ning eller icke brytning, kommer till användning, skulle med andra ord san­

nolikt föranleda en mycket stor skillnad i royaltyavseende. Även från kon-

cessionsinnehavarens synpunkt måste denna skillnad förefalla oberättigad,

eftersom hans framställningskostnader i det fall, att brytning icke sker, må­

hända äro väl så stora som i det motsatta fallet. Även nu angivna förhål­

landen tala enligt kommissionens mening för riktigheten av den uppfattning­

en, att royalty vid utvinning av skifferolja överhuvud taget icke bör utgå.

Järnkontoret har ansett, att frågan om sättet för royaltyns beräknande

borde tagas under omprövning. Möjligen kunde man tänka sig att det i la­

gen fastställdes visst mindre belopp per ton bruten skiffer, därvid emeller­

tid för den elektriska metoden måste fastställas ett approximativt relations­

tal.

Även svenska skifferoljeaktiebolaget har ifrågasatt en annan beräkning

av royaltyn. Bolaget anför:

Det torde föreligga en synnerligen betydelsefull praktisk skillnad mellan

stenkolsbrytning och utvinning av olja eller gas genom borrning enligt ⁷

kap. i berörda lag å ena sidan och tillgodogörande av den ur skiffern ut-

vinnbara oljan å andra sidan. Denna skillnad torde icke böra bliva utan

inflytande på de lagbestämmelser, som reglera utvinningen av olja ur skif­

fer.

Vid såväl brytning av stenkol som erhållande av olja och gas genom borr­

ning erhåller koncessionsinnehavaren den eftersökta varan, stenkolet resp.

oljan eller gasen, genom att direkt upphämta densamma ur jordägarens

mark. Den sålunda upphämtade varan är direkt användbar för försäljning,

och värdet därav är relativt lätt att fastställa. Den till jordägaren utgående

avgiften, royaltyn, har i stenkolslagen fastställts till V⁷⁵ av värdet av de

stenkol etc., vilka å området vinnas och i dagen uppfordras. Sådan avgift

utgår ej för inlöst område.

I alunskiffern däremot förekommer icke oljan såsom sådan. Först när

skiffern upphettas tillräckligt uppstår olja som produkt av viss kemisk för­

ändring (genom torrdestillation, s. k. pyrolys). Vid utvinning av olja ur

skiffer måste koncessionsinnehavaren antingen bryta skiffern och därefter

låta behandla densamma i för ändamålet uppförda synnerligen dyrbara

fabriksanläggningar för alt där genom pyrolys åstadkomma oljan, eller ock­

så måste koncessionsinnehavaren, vid samtliga s. k. in situ metoder, låta

genom upphettning av skiffern under användande av vissa tekniska anord­

ningar och, åtminstone vid Ljungströmska metoden, betydande mängder

Bihang till riksdagens protokoll 19i2. 1 sami. Nr 330.

3

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 330.

elektrisk energi, åstadkomma pyrolysen hos skiffern i dess läge i jordlag­

ren. Under alla omständigheter förutsätter alltså framställning av olja ur

skiffer ett med betydande kapitalutlägg och stora maskinella anordningar

förenat industriellt förfarande. Den naturtillgång, som tillhör jordägaren,

utgöres alltså icke av olja utan av skiffer.

Den skiffer, som koncessionsinnehavaren bryter eller på annat sätt förfo­

gar över på jordägarens mark, har i och för sig icke något handelsvärde.

Det är endast genom det arbete, koncessionsinnehavaren i sina fabriker el­

ler på annat sätt genom sina kapitalkrävande maskinella anordningar un­

derkastar skiffern, som densamma kan få betydelse såsom råvara för olje-

framställningen.

Royaltyn borde principiellt beräknas på den naturtillgång, koncessions­

innehavaren tillgodogör sig å jordägarens mark, och icke på värdet av den

slutprodukt, som genom nämnda industriella förfarande av koncessionsinne­

havaren kan erhållas. Det föreliggande lagförslaget torde medföra, att jord­

ägaren skulle erhålla del i den vinst, som för koncessionsinnehavaren kan

komma att uppstå genom hans industriella förfarande. Liksom royaltyn

vid stenkol, olja och gasfyndigheter i hittillsvarande lagstiftning beräknas

å nämnda tre i jorden befintliga ämnen, borde i nu ifrågasatta lagstiftning

royaltyn endast beräknas å skifferns värde.

Beräknas skiffervärdet såsom i lagförslaget efter den färdiga produktens

värde, förutsätter detta, att koncessionsinnehavarens bokföring granskas,

samt att frågan om hans omkostnader, frågan örn amorteringstid på hans

anläggningar, skälig vinstmarginal och en mängd andra dylika svårbedöm-

liga frågor skulle behöva lösas, för att man skall kunna få fram ’den fär­

diga produktens värde’.

Bortsett från att nu icke torde finnas något marknadsvärde för olja måste

man säga sig, att även örn så vore fallet det skulle bliva mycket vanskligt

att från ett sådant oljevärde räkna sig tillbaka till ett skiffervärde, då pro­

duktionskostnaderna innesluta så pass subjektiva faktorer som nämnda

amorteringsbelopp m. m. Skifferns värde skulle komma att utgöra en liten

differens mellan två stora i och för sig svårberäkneliga tal. Det måste

därför förutsättas, att en kalkyl av skiffervärdet kommer att bliva mycket

besvärlig att genomföra på sådant sätt, att båda parterna bliva därmed till­

freds.

Såväl principiella invändningar som stora praktiska svårigheter kunna

alltså vid all oljeberedning ur skiffer åberopas mot att göra royaltyn bero­

ende av den färdiga produktens d. v. s. oljans värde.

Då åter koncessionsinnehavaren utvinner olja utan brytning, skulle en­

ligt den föreslagna § 60 royaltyn beräknas å värdet av den utvunna oljan.

Med hänsyn till vad som förut av bolaget anförts rörande de tekniskt bety­

dande och kapitalkrävande åtgärder, som erfordras för att genom pyrolys

utvinna olja ur skiffer även in situ, synes det oriktigt att i detta fall knyta

royaltyn till oljevärdet.

Av anförda skäl torde royaltyn vid såväl brytnings- som in situ metoder

böra knytas vid den naturtillgång, som koncessionsinnehavaren ur jordäga­

rens mark upphämtar eller där eljest använder, alltså skiffern.

Men förut har påpekats, att skiffern i och för sig icke torde hava något

mera påvisbart värde. Med anledning av ovan framförda invändningar mot

och svårigheterna för att bestämma den jordägaren tillkommande royaltyn

på i lagförslaget angivet sätt, föreslår bolaget i stället följande.

I lagen skulle stadgas, att avgiften enligt § 22 i vad berör nu ifrågasatta

lagstiftning skall utgå i form av viss gottgörelse per ton av koncessionsinne-

36

Departe­

ments­

chefen.

Bergmästaren i västra distriktet har ifrågasatt, huruvida icke någon del av

royaltyn borde gå till samtliga jordägare inom koncessionsområdet. Berg­

mästaren anför:

Bestämmelsen örn att markägare inom koncessionsområde, som tillsvidare

ej tages i anspråk, ej skall vara berättigad erhålla någon avgäld torde komma

att föranleda anspråk på ersättning för skada och intrång därigenom att

fastigheten belastas med koncessionstvång för alunskiffer. Det synes rimligt

att övriga fastigheter inom koncessionen erhålla någon mindre del av av-

gälden till fördelning efter areal för detta intrång och skulle därigenom även

avvikelsen från stenkolslagen ej bliva så hjärt.

Mellersta Sveriges kalkbruks centralförening har uttalat sig för att royalty

borde beräknas även på bruten kalksten som ej tillgodogjordes av jordägaren.

Bestämmelserna i denna paragraf i det remitterade utkastet bygga på sam­

ma huvudprincip som stadgandet i 22 § stenkolslagen.

Mot de föreslagna bestämmelserna har emellertid erinrats, att det skulle

föreligga en principiell skillnad mellan t. ex. stenkolsbrytning å ena samt

skifferbrytning eller oljeutvinning ur skiffer å andra sidan. Denna invändning

finner jag icke grundad. Stenkolsbrytning utgör en industriell verksamhet

lika väl som oljans tillgodogörande. Den skillnad som har betydelse är av

praktisk art och sammanhänger med att vid brytningsmetodens användning

den å fastigheten utvunna produkten, d. v. s. den brutna skiffern, ej är någon

handelsvara. Mot det remitterade utkastet har i detta hänseende invänts, att

det skulle vara förenat med stora svårigheter att få fram ett värde på skif­

fern genom att — såsom i promemorian uttalas — från den färdiga produk­

tens värde draga vissa produktionskostnader.

Det torde vara obestridligt att, om koncessionsinnehavaren ej vill utgiva

royalty enligt den föreslagna maximiregeln, royaltyns fastställande fordrar

en omständlig beräkning samt att dess storlek kan bliva väsentligt olika

allt efter den metod som kommer till användning. En enklare regel än den

i promemorian föreslagna torde kunna vinnas genom att beräkna en avgift

med visst pris per ar som för oljeutvinning utnyttjats av koncessionsinneha­

varen. Priset synes kunna fastställas till ett belopp av 15 kronor per ar. Den

angivna beräkningsgrunden är för jordägaren synnerligen lätt att kontrollera

och torde därför vara att föredraga framför visst pris per ton skiffer eller

olja. Den innebär, att jordägaren successivt får gottgörelse med visst pris

per ar allteftersom hans mark tages i anspråk. Därvid skola för varje år

sammanläggas de områden som under året tagits i anspråk och avgälden be­

räknas i proportion till summan därav. Avgälden utgår utöver ersättning

som tillkommer jordägaren enligt 14 eller 18 §.

Till stöd för att generellt stadga en så jämförelsevis hög avgäld som nu före­

slagits, oaktat skiffern i regel icke har något handelsvärde, vill jag framhålla,

att enligt vad jag förut förordat någon förhöjning ej skall äga rum av ersätt­

ning som skall utgå vid inlösen av marken eller för skada eller intrång. Såsom

jag uttalat i nämnda sammanhang synes det mig riktigt att i fråga om avgäld

för alunskifferfyndighet något avdrag icke bör göras för inlöst område.

Kungl. Maj.ts proposition nr 330.

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 330.

Departe­

ments­

chefen.

Departe­

ments­

chefen.

utan synes det kunna uppdragas åt kollegium att utfärda föreskrifter, hur

karta i detta fall skall utföras.

Enligt 41 § behöver karta icke upprättas om gruvan är från dagen fullt

åskådlig. Över dagbrott på alunskiffer bör dock karta finnas, för faststäl­

lande av dels de ägoområden, inom vilka brytning under året verkställts, och

dels, för den händelse skifferbrottet sedermera kommer att fyllas med skiffer­

koks eller aska, gränserna för det utbrutna området.

Sveriges geologiska undersökning har framhållit, att beträffande oljeskiffer-

industrien vore en kartmässig framställning av brytning i dagbrott eller under

jord, borrningar, undersökningsarbeten, markåtervinning m. m. under alla

omständigheter önskvärd. Bergmästaren i västra distriktet har uttalat sig i

samma riktning.

Med anledning av stadgandena i 62 § har bränslekommissionen framhållit

såsom önskvärt, att örn koncessionsinnehavaren överträdde föreskrift om den

utsträckning i vilken skifferfyndighet finge utnyttjas, lindrigare påföljd än

förverkande, t. ex. bötespåföljd, bomme att stå till buds. Industri kommissio­

nen har uttalat, att Kungl. Majit borde äga att utöva i paragrafen angiven

befogenhet vid senare tidpunkt än då koncession meddelas. Svenska skiffer-

oljeaktiebolaget Ilar gjort ett uttalande av samma innehåll.

I 61 § torde endast böra stadgas att koncessionsinnehavaren skall vara

pliktig att upprätta karta över fyndighetens bearbetning enligt de föreskrifter

som meddelas av Kungl. Majit eller, efter Kungl. Majits bemyndigande, av

bergsöverstyrelsen, d. v. s. kommerskollegium.

Såsom förut nämnts synes huvudstadgandet i 62 § böra flyttas till 56 §.

Med anledning av vad industrikommissionen och skifferbolaget anfört vill

jag framhålla, att Kungl. Majit i föreskrifter angående maximum och mini­

mum för skifferfyndighetens utnyttjande bör kunna förbehålla sig att efter

koncessions meddelande med anledning av ändrade förhållanden meddela

ändrade föreskrifter t. ex. då en stark ökning av produktionen är nödvändig.

Särskild föreskrift härom torde ej behöva införas i lagen.

Under 62 § torde böra intagas bestämmelser örn straff och örn förverkande

av koncession.

Slutbestämmelserna.

Den föreslagna lagen skall träda i kraft den 1 juli 1942. Ansökan om kon­

cession skall få göras redan före lagens ikraftträdande. Den som dessför­

innan börjat utvinna olja ur fyndigheten, skall utan hinder av vad i lagen

stadgas få fortsätta därmed intill dess Konungens beslut meddelas.

Vad i 8 § andra stycket föreslås örn förbud mot överlåtelse av koncession

skall ej, utan att särskilt förbehåll skett, gälla, där koncession meddelats

före lagens ikraftträdande. I fall som nu sagts skall ej heller utgå någon för­

höjning å ersättning som avses i 18 §.

Då någon förhöjning ej skall beräknas å ersättning enligt 18 §, bör sista

punkten i slutbestämmelserna utgå.

40

Departe­

ments­

chefen.

Detta är givetvis betingat av förhållandena vid stenkolsbrytning och utvin­

ning av olja resp. gas genom borrning. Men vid tillgodogörande av olja ur

skiffer ställer sig saken helt annorlunda vid alla de metoder, som för olje-

utvinningen kräva anläggning av fabriker. Dessa fabriker kräva ett högst av­

sevärt anläggningskapital (bolagets anläggning betingar en kostnad av i runt

tal 25 mill. kr.). För anläggande av så dyrbara fabriker torde man böra

kräva äganderätt till den mark, där fabriken anlägges, och nödigt område

därtill, som koncessionsinnehavaren då borde få lösa enligt expropriations­

lagens bestämmelser.

Detta torde jämväl vara nödigt ur den synpunkt, att, därest efter fredslut

priset på importerad olja blir så lågt, att oljetillverkningen ur skiffer i Sve­

rige icke blir ekonomiskt lönande, och fabrikationen för den^skull nedlägges,

man kan tänka sig, att koncessionen på grund av underlätet arbete eller

andra orsaker förfaller. I sådant fall bör givetvis icke koncessionsinnehavaren

ställas inför möjligheten att förlora det i de stora fabriksanläggningarna

nedlagda kapitalet. Ur beredskapssynpunkt bör det för staten vara angeläget

att kunna bibehålla fabriksanläggningarna färdiga att tågås i bruk, örn och

när den svenska folkhushållningen så kräver. Trygghet i sådant avseende

torde endast kunna vinnas genom full äganderätt åt koncessionsinnehavaren

till den mark, varå fabrikerna äro belägna.

Sveriges industriförbund har understrukit samma önskemål.

Vid meddelande av koncession torde Kungl. Maj:t böra beakta, att mark

varå större byggnad finnes uppförd ej bör återgå till jordägaren förrän an­

läggningen kan anses definitivt övergiven. Då förslaget icke upptager något

stadgande om ovillkorlig arbetsskyldighet för koncessionsinnehavaren, kan

denna fråga regleras utan att särskild föreskrift behöver meddelas i lagen.

Tillräcklig anledning att för ändamålet införa stadgande om expropriation

av äganderätt till mark, när expropriationsrätt icke finnes enligt allmänna

expropriationslagen, synes mig icke föreligga.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts ha inom justitiedepartemen­

tet upprättats förslag till

1) lag om ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyn-

digheter m. m.;

2) lag om ändrad lydelse av 5 § gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314); och

3) lag örn ändrad lydelse av 24 § 2 mom. förordningen den 16 juni 1875

(nr 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen, av

den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regerings­

formen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemstäl­

lan bifaller Hans Majit Konungen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 330.

Ur protokollet:

Sigrid Linders.

1 Denna bilaga, som frånsett vissa redaktionella jämkningar är lika lydande med de vid pro­

positionen fogade lagförslagen, har här uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 330.

41

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 28 maj 1942.

N ärvarande:

justitieråden F^orssman,

B^ellinder,

regeringsrådet L^undevall,

justitierådet N^issen.

Enligt lagrådet den 22 maj 1942 tillhandakommet utdrag av protokoll över

justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet

den 8 maj 1942, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upp­

rättade förslag till

1) lag om ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyn-

digheter m. m.;

2) lag örn ändrad lydelse av 5 § gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314); och

3) lag örn ändrad lydelse av 24 § 2 mom. förordningen den 16 juni 1875

(nr 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före­

dragits av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet revisionssek­

reteraren Gösta Walin.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 330.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in­

för Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 29 maj 1942.

Närvarande:

Statsministern

H^{ansson ,} ministern för utrikes ärendena

G^{unther ,} statsråden

W^estman, W^igforss, M^öller, S^köld, E^riksson, B^ergquist, B^agge,

A^ndersson, D^omö, R^osander, G^jöres, E^werlöf.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans-, handels- och folkhus-

hållningsdepartementen samt t. f. chefen för jordbruksdepartementet, stats­

rådet Bergquist, anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet West­

man, lagrådets den 28 maj 1942 avgivna utlåtande över de den 8 maj 1942

till lagrådet remitterade förslagen till

1) lag örn ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyn-

digheter m. m.;

2) lag örn ändrad lydelse av 5 § gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314); samt

3) lag örn ändrad lydelse av 24 § 2 mom. förordningen den 16 juni 1875

(nr 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom.

Föredraganden hemställer, att förslagen, som av lagrådet lämnats utan erin­

ran, måtte, efter ett par jämkningar av redaktionell innebörd, jämlikt § 87

regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 330.

till stor del går förlorat och att bolagets arbetare mista sin utkomst. Ett

upphörande av bolagets verksamhet skulle vara olyckligt även ur bered-

skapssynpunkt. Av ovannämnda proposition framgår ock, att bolagets verk­

samhet avsågs att drivas på lång sikt.

Med hänsyn härtill har bolaget funnit anledning undersöka huruvida dess

åtkomst av skiffer kan säkerställas med stöd av nu gällande lagstiftning.

Vad först angår expropriationslagen, så nämnes oljeutvinning icke bland

de i lagen särskilt angivna ändamål, för vilka annan än kronan tillhörig

fastighet må tagas i anspråk genom expropriation. Visserligen kan expro­

priation ske jämväl för annat ändamål, som är jämförligt med vissa av de

angivna och som äger väsentlig betydelse för det allmänna. Oljeutvinning är

givetvis även under fredsförhållanden av väsentlig betydelse för det all­

männa, men lärer näppeligen kunna anses jämförlig med något av de

särskilt angivna ändamålen. Expropriationslagen torde därför icke kunna

användas i förevarande fall.

Gruvlagen den 3 juni 1938 har avseende endast å vissa angivna mineral-

fyndigheter och kan således icke åberopas för att säkerställa bolagets behov

av skiffer.

Vad angår lagen den 28 maj 1886 angående stenkolsfyndigheter m. m.

ha vissa av dess bestämmelser genom lagändringar 1917 och 1933 utsträckts

att gälla även rätt att bearbeta saltfyndighet samt att för utvinnande av olja

eller gas genom borrning eftersöka och bearbeta olje- eller gasfyndighet.

Lagen torde emellertid icke vara tillämplig å skifferbrytning för utvin­

ning av olja.

Skulle under nu rådande krisförhållanden behov uppkomma att förvärva

rätt att boda skiffer å annan tillhörig mark, kan behovet — om frivillig upp­

låtelse icke kan komma till stånd — tillgodoses genom att Eders Kungl.

Majit med stöd av förfoganderättslagen förordnar att skifferförekomst stäl­

les till bolagets förfogande. Sådant förordnande gäller dock, enligt lagens

övergångsbestämmelser, icke för längre tid än lagen äger giltighet.

Olägenheterna av att ett med stöd av förfoganderättslagen meddelat för­

ordnande om upplåtelse av fastighet för skifferbrytning upphör att gälla i

och med att lagen träder ur kraft skulle i viss mån kunna undanröjas, örn

lagen ändrades så att meddelat förordnande skulle gälla även viss tid, för­

slagsvis 10 år, efter det lagen i övrigt förlorat giltighet.

Bolagets fortsatta verksamhet skulle emellertid icke bliva tillfyllest säker­

ställd genom en sådan lagändring. Sedan lagen förlorat giltighet, kan ny

tvångsupplåtelse med stöd av densamma eller annan lag icke ske.

För att förebygga det osäkerhetsmoment, som den nuvarande lagstiftning­

en innebär för bolagets fortsatta verksamhet, anser bolaget nödvändigt, att

bearbetandet av skifferförekomst för oljeutvinning göres till föremål för

laglig reglering. Härför talar även det allmännas intresse av att förekom­

mande fyndigheter utnyttjas. För tillgodoseende av detta intresse måste för­

foganderätten till sådan fyndighet kunna, då så erfordras, överflyttas från

jordägare till lämplig företagare. Huruvida detta bör ske genom att likställa

skifferförekomst med sådan mineralfyndighet, för vilken inmutningsrätt kan

erhållas, eller genom det koncessionssystem, stenkolslagen anvisar, saknar

bolaget anledning att närmare taga ställning till. Bolaget vill emellertid på­

peka, att inmutning enligt gruvlagen synes i förevarande fall kunna med­

föra större intrång för fastighetsägaren än om koncessionsförfarande väljes.

På grund av det anförda får bolaget i underdånighet hemställa att Eders

Kungl. Majit ville föranstalta örn att bearbetande av skifferförekomst för

oljeutvinning snarast göres till föremål för laglig reglering. Skulle denna

hemställan icke vinna nådigt bifall, får bolaget underdånigt anhålla, att

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 330.

arbetar alunskifferfyndighet för oljeutvinning, må fortsätta därmed intill

dess ansökan örn koncession slutligen prövats. Dylik ansökan borde då in­

givas inom exempelvis sex månader efter lagens ikraftträdande.

Örn tillägg till stenkolslagen nu skall beslutas, vill kollegium ifrågasätta,

att ett pär mindre ändringar samtidigt göras i gällande bestämmelser.

I 13 § 1 mom. stadgas, att område för arbete i dagen icke må anvisas på

mindre avstånd än tvåhundra meter från boningshus eller från annan åbygg­

nad, där den är uppförd vid gård, eller från tomtplats eller trädgård utan

tillstånd av ägaren och nyttjanderättsinnehavaren. Genom gruvlagen den 3

juni 1938 har emellertid det område omkring boningshus etc., som är fre­

dat mot inmutning, minskats till att omfatta allenast 100 meter mot i gruve-

stadgan den 16 maj 1884 fastställda 200 meter. Arbete på fyndighet, varå

koncession kan meddelas, torde icke kunna anses medföra större olägenhet

vid bostadens nyttjande än arbetet vid en inmutad fyndighet utan snarare

mindre, då de förra i allmänhet äro av lösare beskaffenhet än de senare.

Det i 13 § stadgade avståndet synes därför böra minskas till 100 meter.

Angående övergång av koncession till ny ägare finnes i stenkolslagen en­

dast föreskrivet i 39 §, att den nye ägaren skall inom trettio dagar göra an­

mälan därom hos bergmästaren. Med hänsyn till den ingående prövning,

som föregår meddelande av koncession, synes det icke vara tillfredsställande,

att en koncession, sedan den väl är beviljad, kan överlåtas utan någon pröv­

ning av den nye innehavarens kvalifikationer. Vid meddelande av konces­

sion å icke inmutningsbara fyndigheter brukar även Kungl. Maj:t bestäm­

ma, att koncessionen icke må utan Kungl. Maj:ts medgivande helt eller del­

vis överlåtas å annan. En liknande bestämmelse synes böra intagas i sten­

kolslagen och ersätta den nuvarande föreskriften i 39 § om anmälan till

bergmästaren, vilken bleve överflödig då Kungl. Maj:ts beslut föreligger

angående överlåtelse.

Enligt gruvlagens 5 § 9) må inmutning ej omfatta område, varå konces­

sion förut meddelats för eftersökande och bearbetande av stenkol, såvida

begärd inmutning avser mineral som ingår i stenkolen och ej kan utvinnas

utan stenkolens förbränning. Även för koncession å alunskifferfyndighet

för oljeutvinning kan en motsvarande inskränkning vara påkallad, då det är

känt, att molybden och vanadin förekomma i alunskiffer, även örn det ännu

icke visats, att sådan fyndighet lämpar sig för teknisk bearbetning samt fö­

rekommer i sådan myckenhet att fyndigheten kan göras till föremål för

gruvdrift. Sannolikt skulle utvinningen av ifrågavarande mineral förutsätta

skifferns förbränning, och ett samtidigt tillgodogörande av skiffern för ut­

vinning av olja och av de angivna metallerna skulle i varje fall medföra

olösliga komplikationer. Kollegium anser sig därför böra föreslå sådant till-

lägg till berörda 5 § 9), att alunskiffer för oljeutvinning där jämställes med

stenkol.

Även bränslekommissionen, de hörda länsstyrelserna och bergmästaren

i västra distriktet ha ansett, att en utvidgning av tillämpningsområdet för

stenkolslagen är ett lämpligt sätt att reglera frågan.

Bergmästaren i västra distriktet har i övrigt liksom kommerskollegium

förordat, att 13 § i 1886 års lag ändras till överensstämmelse med 5 § i

gruvlagen. Han har vidare anmärkt, att i gruvlagen borde göras ett tillägg,

att inmutningsbart mineral, som ingår i fyndighet på sådant sätt att ämnet

ej kan utvinnas utan det fyndiga materialets bränning, ej må inmutas utan

Konungens tillstånd. Vidare borde iakttagas, att vid meddelande av kon­

6

ningsrätten icke inverkar menligt på det äldre företagets möjligheter till ut­

veckling. Vid Hällabrottet, Yxhult och Mossby finnas ett flertal industrier

med stor arbetarstam. Skulle utvecklingen gå därhän att dessa industrier ledo

men genom att koncessioner beviljades, som begränsade äldre företags arbete

och utvecklingsmöjligheter och därmed deras ekonomiska bärkraft, så skulle

företagen och de hos dem anställda stora arbetarstammarna komma i ett nöd­

läge. Vi hemställa därför att vid en eventuell lagstiftning på området en ve­

derbörlig avvägning sker mellan de konkurrerande intressen, som kunna

finnas mellan olika företag. Det bör i detta fall betonas, att samtliga dessa

företags behov av alunskiffer endast är en bråkdel av den kvantitet, som

svenska skifferoljeaktiebolaget torde behöva och att synnerligen stora^ fyn­

digheter finnas så belägna att de ligga naturligt till för bolaget och åt sådant

håll att vi ej kunna ha intresse av dem.

Det förtjänar även framhållas, att Yxhults stenhuggeriaktiebolag redan in­

köpt en anläggning för framställning av en mindre kvantitet olja för eget be­

hov. Detta har skett i samförstånd med statens bränslekommission, och olje-

framställningen avses endast drivas under nuvarande krigstid.

Aktiebolaget Kinnekulle Kalk och de företag som förenat sig med bolaget

i ett gemensamt yttrande lia anfört följande:

Undertecknade kalkbruk inom Skaraborgs län och på Öland använda vid

framställning av kalk, avsedd för jordbruks- och byggnadsändamål, såsom

bränsle oljeförande alunskiffer. Då våra intressen såsom ägare av skiffer­

fyndigheter sålunda kunna tänkas beröras av den hemställan, som svenska

skifferoljeaktiebolaget gjort rörande laglig reglering av rätten att bearbeta

skifferförekomst för oljeutvinning, få vi efter att hava tagit del av innehållet

i nämnda hemställan och de yttranden, vilka däröver avgivits, i underdånig­

het anföra följande.

Vi finna liksom sökanden, att framställning av flytande bränsle ur skif-

ferfyndigheterna är en angelägenhet av största betydelse för landet i sin hel­

het såväl under nu rådande förhållanden som ock, ur beredskapssynpunkt,

även under normala tider. Det är sålunda icke vår avsikt att på något sätt

motsätta oss förslaget örn en laglig reglering av rätten till oljeutvinning ur

skifferfyndigheterna.

I bolagets hemställan har naturligt nog någon uppmärksamhet icke ägnats

de behov, som för oss föreligga att kunna använda våra skifferfyndigheter

såsom bränsle vid framställning av kalk. Kommerskollegium har väl berört

denna fråga men allenast ur den synpunkten, att koncessionsförfarande rö­

rande skifferfyndighet icke skulle ifrågakomma för kalkbränningens utan en­

dast för oljeutvinningens behov. Enligt vad vi erfarit har bergmästaren i väst­

ra distriktet, vilken avgivit yttrande till länsstyrelsen i Skaraborgs län, fram­

hållit, att koncessionsrätt icke borde beröra kalkbrukens skifferfyndigheter.

Bergmästaren har nämligen yttrat följande: Område, där skiffer brytes för

bränning av kalksten, bör givetvis i erforderlig utsträckning undantagas från

sådant koncessionsområde, som anvisas för ifrågavarande oljeframställning.

Vi tillåta oss hänvisa till att den verksamhet, som av oss bedrives för fram­

ställning av kalk — såväl jordbrukskalk som murbrukskalk — även den är

av största betydelse för landets näringsliv. Detta gäller såväl under nu rådan­

de förhållanden som ock för framtiden. Kalkbränning med användning av

alunskiffer såsom bränsle har ock av oss och våra föregångare sedan mer än

100 år tillbaka bedrivits och förtjänar sålunda väl att skyddas, då nu frågan

örn skifferfyndigheternas användning för framställning av flytande bränsle

blivit aktuell.

Kungl. Maj:ts proposition nr 330.

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 330.

ställning. Härför fordrades en bergart som höll kalihaltig lersubstans och

svavelkis för bildningen av kaliumaluminiumsulfat och vidare organisk

substans som användes som bränsle i processen. Dessa tre komponenter,

kähler, kis och organisk substans karakterisera därför alunskiffern, som är

omvandlad gyttja. Har omvandlingen ej gått så långt att en bergart, som ej

uppmjukas i vatten, hunnit bildas, talar man om alunjord, har den däremot

gått så långt att den organiska substansen helt omvandlats i grafit, talar

man om en grafitskiffer. Grafit hör till de inmutningsbara mineralen. I de

svagare omvandlade alunskiffrarna avgiver den organiska substansen olja

och brännbar gas vid upphettning. Sådana alunskiffrar äro oljeskiffrar. 1

Sverige förekomma oljeskiffrar i Närke, på Kinnekulle, i Östergötland och

på Öland, möjligen även i Siljanstrakten. Vid starkare omvandling förstöres

oljeskiffern och man får en koksad eller antracitisk alunskiffer. Sådana äro

Halle- och Hunnebergs, Billingen-Falbygdens, Skånes och Norrlands alun­

skiffrar.

Förutom det värde som alunskiffern har som bränsle och som delvis kan

uttagas i form av olja innehåller den vissa substanser som kunna tänkas

bliva utvunna såsom biprodukter vid bearbetning av skiffern.

Sålunda förekomma jämte kalium, aluminium och järn anmärknings­

värda koncentrationer av vissa sällsyntare metaller av vilka vanadin och

uran-radium äro de viktigaste och mest karakteristiska. Här må även näm­

nas molybden. Av dessa äro vanadin och molybden inmutningsbara enligt

nya gruvlagen, under det att uran och dess dotterelement radium fortfa­

rande ej kan inmutas.

Vanadin förekommer förhållandevis rikligt (flera kg per ton) i den s. k.

dictyonemaskiffern, som förekommer i Falbygdens, Östergötlands, Ölands,

Skånes och Norrlands alunskifferområden, men saknas i Närke och på

Kinnekulle. Dessutom förekommer vanadin starkt koncentrerad i s. k. vana-

dinkol, som i liten skala påträffats i och närmast ovan alunskifferlagret

bl. a. på Billingen, där det varit föremål för koncessionsansökan enligt sten­

kolslagen.

Uran förekommer dels i själva alunskiffern till en mängd (i hittills under­

sökta fall) av upp till några hundra gram per ton, dels koncentrerad i den

s. k. kolmén, små linser av kol med en eller ett par procent uran (och mot­

svarande mängd radium) i askan. Uran är ej inmutningsbart.

I vissa alunskiffrar, särskilt i Skåne och Lappland, förekommer tung­

spat (BaSÖ4) i form av körtlar och bankar i så stor mängd att den kan

tänkas få praktisk betydelse. Tungspat hör ej till de inmutningsbara

mineralen.

Av stor praktisk betydelse är den kalksten som oftast åtföljer alunskiffern.

Denna förekommer dels som linser och bankar i själva skiffern, s. k. orsten,

dels som pålagring på skiffern. En mycket stor del av den svenska kalkstensin-

dustrien är förlagd till alunskifferområdena. Detta gäller både kalkbränning­

en, vilken använder orstenen eller den palagrade kalkstenen såsom rasten

och oftast även alunskiffern såsom bränsle, och cement- och byggnadsstens-

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 330.

Under 56 § i bifogade utkast till ändring i 1886 års lag har upptagits

huvudbestämmelsen om att för rättighet att eftersöka och tillgodogöra sig

alunskifferfyndighet i syfte att utvinna olja skall krävas koncession.

Koncessionskravet gäller, som av den föreslagna lydelsen framgår, endast

»för utvinnande av olja». Annat tillgodogörande av skifferfyndighet är alltså

i princip fritt. Bestämmelsen avser att omfatta såväl brytning som tillgodo­

görande på annat sätt, örn blott syftet är det nyss sagda.

Uppenbarligen bör koncession å ett visst område icke meddelas, om den

skulle medföra att annan nyttig industri skulle förkvävas. Den utredning som

skall föregå koncessionsbeslutet avser bland annat att förhindra obefogat in­

trång i annans näring, varefter det ankommer på Kungl. Majit att i kon­

cessionsärende göra denna avvägning. Därvid bör helt naturligt bland annat

tillses, att befintlig industri har råmaterial för framtiden. En uttrycklig be­

stämmelse om hänsynstagande till befintliga industriföretag, t. ex. anlägg­

ningar för kalkbränning, torde emellertid vara lämplig.

I 57 § i utkastet har härefter skett hänvisning till åtskilliga stadganden

i 1886 års lag, i vilka dock torde böra göras vissa modifikationer. 2—5 §§

i denna lag, vilka avhandla koncessionsansökningen, dess kungörande och

invändningar däremot samt största koncessionsområdet, torde i och för sig

kunna tillämpas å koncessionsansökningar rörande alunskifferfyndigheter

lika väl som på andra koncessionsansökningar. Det synes emellertid lämp­

ligt att i detta sammanhang vidtaga en ändring i 3 §. Enligt denna paragraf

skall ansökningen för närvarande kungöras tre gånger i allmänna tid­

ningarna, uppläsas i kyrkan samt anslås i sockenstugan eller på annat lämp­

ligt ställe i socknen ävensom, där så kan ske, införas i tidning inom orten.

Kungörelse i kyrka är en form som numera är stadd på avskrivning, varför

stadgandet därom bör utgå (jfr 23 § gruvlagen). Beträffande kungörande

i tidning synes vara tillfyllest att låta införa kungörelse örn ansökningen en

gång i allmänna tidningarna och i ortstidning. Kungörelsen bör vidare liksom

nu anslås på lämplig plats i orten. Härjämte synes emellertid böra stadgas,

att meddelande örn ansökningen skall delgivas ettvart industriellt företag som

kan beröras därav. På så sätt vinnes större trygghet, att redan befintliga

företags intressen ej förbises. I anslutning till förstnämnda ändring i 3 § om

kungörandet i tidning bör göras en redaktionell följdändring i 4 §.

Bestämmelserna i 7—9 §§ angående konkurrens mellan flera sökande, kon­

cessionens innehåll och gränserna på djupet torde utan ändring kunna till-

lämpas på nu ifrågavarande ärenden. Av 62 § i utkastet följer emellertid,

att vad i 8 § stadgas om utsättande i koncessionen av årlig arbetsskyldighet

icke skall tillämpas. I stället för stadgandena örn sådan arbetsskyldighet

böra nämligen särskilda villkor meddelas i koncessionen.

Kommerskollegium har ifrågasatt, huruvida det icke borde införas ett ge­

nerellt stadgande örn förbud mot överlåtelse av koncession utan

Konungens tillstånd. Stadgande härom synes kunna i detta sammanhang in­

Kungl. Maj.ts proposition nr 330.

15

föras såsom andra stycke i 8 §. Den nya bestämmelsen torde emellertid icke

böra tillämpas å koncession som inom lagens nuvarande tillämpningsområde

meddelats före lagändringens ikraftträdande.

Beträffande frågan örn koncessionens innebörd må till en bör­

jan framhållas att i 58 § upptagits uttrycklig föreskrift om att koncession

må begränsas till viss metod för alunskifferfyndighetens tillgodogörande. Me­

toden kan ju vara av avgörande betydelse för storleken av den skada som

vållas och därmed också för frågan om koncession må beviljas.

Med avseende å stenkolsfyndighet stadgas i 10 § första stycket, att den

som erhållit koncession skall äga uteslutande rätt att, med de villkor och

inskränkningar lagen innehåller, inom det område koncessionen omfattar

eftersöka samt bearbeta och tillgodogöra sig därstädes befintliga stenkolsfyn-

digheter ävensom de eldfasta leror, vilka förekomma i sammanhang med

sådana fyndigheter. Även övriga på djupet anträffade mineraliska ämnen

inom området för koncessionen må, enligt andra stycket, brytas, i den mån

sådant är erforderligt för arbetets ändamålsenliga drivande. Beträffande dem

meddelas emellertid vissa särskilda bestämmelser.

En sådan vidsträckt rätt som först nämnts torde icke böra med avseende

å alunskiffer givas den som erhållit koncession för utvinnande av olja.

Alunskiffer brytes även för andra ändamål. Såsom inkomna framställningar

visa användes skiffer t. ex. som bränsle i kalkugnar, varjämte skifferaska

jämte kalk brukas för framställning av lättbetong. Det synes icke skäligt

att redan genom koncessions meddelande för annan avstänga jordägaren

eller den som innehar jordägarens rätt från möjlighet att bryta skiffer för

dylikt ändamål. Koncessionen synes därför i första hand icke böra innebära

mera än att koncessionsinnehavaren framför annan är berättigad att efter­

söka och tillgodogöra sig olja ur skiffern. Detta kan måhända anses följa

redan av 56 § i utkastet men torde lämpligen böra uttryckligen utsägas. I

enlighet härmed blir det icke tillåtet för annan än koncessionsinnehavaren

att vidtaga sådan åtgärd, och ny koncession får naturligtvis icke meddelas

till förfång för innehavaren av koncession som redan är gällande.

Å andra sidan är att märka, att brytning av alunskifferfyndigheter t. ex.

i samband med kalkbränning kan tänkas medföra väsentliga olägenheter för

koncessionsinnehavaren. Det är därför nödvändigt, att denne på något sätt

må kunna förekomma att fyndigheten t. ex. avskäres genom en lokal bryt­

ning. Ett sådant skydd synes kunna givas genom anknytning till bestäm­

melserna örn inlösen av mark. Det synes självklart, att koncessionsinne­

havaren ensam bör disponera skifferfyndighet inom inlöst område och att

fyndigheten icke där bör få brytas av annan, även om det sker för annat än­

damål än utvinnande av olja. Koncessionsinnehavaren torde emellertid icke

först med inlösningen böra erhålla en mera omfattande rätt än förut. Redan

anvisandet enligt 12 § av visst område för arbete i dagen som skall lösas

bör stärka hans ställning. Stadgande synes alltså höra införas, att kon­

cessionsinnehavaren i fall som nu avses, sedan område för arbete i dagen

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 330.

enligt 12 § anvisats honom för inlösen, äger uteslutande rätt att, oavsett

ändamålet, bryta alunskiffer inom området. Denna bestämmelse bör gälla,

vare sig fyndigheten är avsedd att utnyttjas genom brytning eller ej.

Vad härefter angår frågan örn koncessionsinnehavarens rätt till bipro­

dukter synes böra stadgas, att han må tillgodogöra sig mineraliska ämnen

som förekomma i sådant sammanhang med skiffern att de ej kunna till­

godogöras för sig. Denna bestämmelse innebär, att i den mån koncessions-

innehavaren är berättigad att inom koncessionsområdet bryta skiffer — i

dagen eller under jorden —- han under nämnda förutsättning må tillvarataga

jämväl dylika biprodukter. Att dessa ej »kunna» tillgodogöras för sig, skall

betyda, att ett tillgodogörande utan samband med utvinnande av olja är

ekonomiskt eller tekniskt uteslutet. Detta är t. ex. fallet med fosforit som

förekommer i samband med alunskiffer, där fosforiten över huvud med för­

del kan tillgodogöras. Eldfasta leror torde icke förekomma i sådant samband

med alunskiffer att de böra beaktas här.

Vad nu sagts örn mineraliska ämnen torde bliva analogisk tillämpligt, om

någon metall förekommer i samband med skiffer utan att ha ingått sådan

förening att den rätteligen kan kallas mineral.

När alunskiffer tillgodogöres genom brytning, måste ofta jämväl kalksten

brytas. Kalksten förekommer nämligen dels ovanpå alunskiffern dels ock

inlagrad i denna. I viss anslutning till stadgande i 10 § andra stycket rörande

mineraliska ämnen som anträffas i samband med stenkolsfyndighet synes

böra föreskrivas, att den brutna kalken skall hembjudas jordägaren mot er­

sättning för brytnings- och uppfordringskostnaderna. Löses den ej av jord­

ägaren inom sextio dagar, torde den böra tillfalla koncessionsinnehavaren.

Liksom i 10 § andra stycket bör en särbestämmelse meddelas beträffande viss

kronojord.

När olja utvinnes på elektrisk väg, erhålles enligt vad förut nämnts såsom

biprodukt gas. Denna bör givetvis få användas av koncessionsinnehavaren.

I överensstämmelse med 10 § tredje stycket bör i detta sammanhang slut­

ligen stadgas, att om mineralfyndighet är inmutad inom området, vad i 17 §

stadgas skall lända till efterrättelse. Med hänsyn till de begränsningar i kon­

cessionens innehåll som förut förordats torde härtill böra göras det tillägget,

att vad i 17 § stadgas örn ordnande av särskilda slag av arbeten skall gälla

även i annat fall än där sägs. I

I 11—25 §§ i 1886 års lag avhandlas nedsättande av säkerhet för ersätt­

ning i anledning av skada och intrång, anvisande av områden för arbetet,

inlösen av sådana områden o. d., konkurrens med inmutning, skadeersätt­

ning, skiljenämnd, olovligt arbete, frånträdande av koncession och avgift

till jordägaren. Dessa bestämmelser torde med nedan angivna ändringar och

tillägg böra tillämpas jämväl på alunskifferfyndigheter.

Enligt 13 § 1 mom. må område för arbete i dagen icke utan

tillstånd av ägare och nyttjanderättshavare anvisas på mindre avstånd

än tvåhundra meter från boningshus eller annan åbyggnad, där den är upp-

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 330-

görelse för all framtida skada. Härjämte är att märka, att i 18 § gives en

allmän skadeståndsregel, enligt vilken skada och intrång som tillskyndas

jordägare eller annan genom arbete, som på grund av koncession verkställes,

skall ersättas av den, som innehar koncessionen. I motsats till 37 § gruvlagen

stadgar sistnämnda paragraf icke någon förhöjning av sådan ersättning.

Olikheten mot gruvlagen förefaller icke grundad. Då skadeståndsregeln i

18 § kommer att erhålla ökad betydelse genom att alunskifferfyndigheter

läggas under lagen, förefaller det påkallat att nu ändra detta stadgande till

överensstämmelse med gruvlagen.

Med sistnämnda ändring vinnes större jämnhet i flera avseenden. Sålunda

uppstår t. ex. icke någon skillnad i fråga om ersättningens storlek mellan det

fall att skog »löses» i samband med marken och det fall att skada å skog

ersättes först sedan skadan inträffat. Vidare och i främsta rummet ernås,

att, när inlösen överhuvud ej behöver äga rum, skada som eljest skulle ha

inkluderats i jordlösen ändock kommer att ersättas med 50 procents förhöj­

ning.

Det må framhållas, att när den elektriska metoden kommer till användning

och inlösen ej äger rum, de ersättningsregler som för provborrning stadgas i

14 § 2 mom. ej äro tillämpliga. I stället gäller stadgandet i 18 § enligt före­

slagen lydelse att ersättning skall utgå för skada och intrång med 50 pro­

cents förhöjning, vartill kommer royalty enligt 60 § i utkastet. Under 59 §

har intagits en erinran om att ersättning skall utgå enligt 18 §.

Nu ifrågavarande ersättning kommer enligt utkastet att utgå i efterskott.

Stadgande om ställande av säkerhet för skada och intrång finnes emellertid

i 11 §, ehuru för begränsat belopp. Vidare bör framhållas, att royalty

skall utgå årsvis. Att föreskriva, att jämväl ersättning för skada och intrång

skall erläggas årsvis, synes kunna vålla praktiska olägenheter (jfr vad nedan

sägs om nedsättning hos länsstyrelsen). Jordägaren har dock enligt utkastet

frihet att omedelbart kräva ersättning därför, men helt naturligt kan det

vara svårt att fastställa skada och intrång innan arbetet på hans mark slut­

förts. Som förut antytts torde arbetet emellertid i regel vara slutfört på kort

tid. Tiden för ianspråktagande utan lösen är ju också begränsad till högst

tre år.

I detta sammanhang bör uppmärksammas frågan, hur markvärdet

samt skada och intrång skall beräknas. Alunskifferfyndighetens värde skall

tydligen icke inräknas i jordvärdet, i den mån fyndigheten ej kan utnyttjas

utan koncession. I övrigt skall däremot fyndigheten tagas med vid värdebe­

räkningen. Så t. ex. skall den värdestegring, som sådan fyndighet kan ha

medfört, när den förekommer i samband med kalk och lämpligen kan giva

bränsle för kalkbränningen, tagas i beräkning, vilket naturligtvis — utöver

vad förut föreslagits — kraftigt motverkar att kalkbränningsindustrien blir

lidande. För att använda alunskiffer för kalkbränning skall ju alltjämt icke

fordras koncession.

Om oljan utan brytning tillgodogöres ur en skifferfyndighet, och därstädes

befintlig kalk till följd därav ej kan brytas med ekonomisk fördel eller

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 330.

att deltaga i kostnaden för arbetet. Royaltyn beräknas å värdet av stenkolen

i uppfordrat skick. Å nämnda avgift äger dock koncessionsinnehavaren räkna

sig till godo så stor del som belöper på det honom enligt 12 § anvisade om­

rådet för arbete i dagen i förhållande till hela det område koncessionen om­

fattar.

Dessa bestämmelser synas icke oförändrade böra tillämpas å nu ifråga­

varande fall. Vad först angår det alternativet att skiffern tillgodogöres genom

brytning synas bestämmelserna i detta fall alltför ogynnsamma mot jordäga­

ren, enär brytning i allmänhet sker allenast i dagen inom inlöst område samt

endast undantagsvis sker under jorden och utanför sådant område. Jord­

ägaren kunde därför praktiskt taget gå miste om royalty. Beträffande tillgodo­

görande utan brytning må däremot framhållas, att stadgandet i 22 § i detta

fall skulle ge jordägaren rätt att bekomma en sjuttiofemtedel av värdet av

all oljan, när inlösen ej äger rum, samtidigt som koncessionsinnehavaren utan

avdrag å royaltyn ensam får svara för alla kostnader. Vid detta alternativ

måste regeln därför anses oskäligt gynnsam för jordägaren.

Hur avgiften skäligen bör bestämmas, kan naturligtvis vara föremål för

delade meningar, och någon enkel, ur alla synpunkter fullt tillfredsställande

lösning synes knappast stå att finna. För att icke jordägaren skall bliva allt­

för olika ställd vid de skilda alternativen synes emellertid lämpligt att till

en början stadga, att något avdrag ej vid avgiftens beräkning skall göras för

vad som belöper på inlöst område. Härigenom kan jordägaren påräkna av­

gift även när brytningsmetoden användes. Man frågar sig då, huruvida han

i så fall bör äga tillgodonjuta 50 procents förhöjning å lösesumman för områ­

det enligt vad i 14 § stadgas. Då emellertid brytningsmetoden innebär be­

tydande skadegörelse å naturen som kan vålla men och otrevnad på flera

sätt, torde denna förhöjning böra kvarstå. Härnäst möter spörsmålet, på vilka

produkter avgiften skall beräknas. Det vöre tänkbart, att alltid beräkna av­

giften på kvantiteten utvunnen olja. Härigenom skulle dock, när brytnings­

metoden användes, ske ett betydande avsteg från principen, att avgiften be­

räknas på de produkter som utvinnas genom själva brytningsarbetet. Det

synes icke påkallat, att jordägaren vid nämnda alternativ, utan deltagande i

kostnaden för oljans utvinnande ur den brutna skiffern, skall njuta andel

i den färdiga produktens värde. När oljan tillgodogöres utan brytning, bör

däremot avgiften, i överensstämmelse med principen i 1886 års lag, beräk­

nas efter oljans värde å fastigheten.

Den brutna skifferns värde å fastigheten torde böra beräknas till den fär­

diga produktens värde, minskat med de framställningskostnader som följa

efter brytning och uppfordring ur det schakt, där brytningen skett.

Vad härefter angår frågan om avgift skall beräknas även på biprodukter­

nas värde, synas övervägande skäl tala för att den — frånsett kalken — bör

besvaras jakande. I fråga om mineraliska ämnen torde sålunda deras med­

räknande vara det enda praktiskt möjliga i fall, då de förekomma i alun­

skiffer^ eftersom avgiften enligt vad förut sagts skall vid brytningsmeto-

dens användning beräknas å skifferns värde. Men även örn dessa ämnen ej

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 330.

landet, synes det även påkallat att giva Konungen rätt att begränsa

produktionen så att den tillgång skiffern utgör kan sparas till tider då

den bäst behöves. Att Konungen äger att i tider av brist på olja reglera jäm­

väl konsumtionen, behöver icke här utsägas. I 62 § har även upptagits en be­

stämmelse om rätt att föra talan om förverkande m. m., svarande mot 31 §

andra stycket.

Såsom kommerskollegium föreslagit bör en följdändring göras i 5 § 9)

gruvlagen.

Stockholm i justitiedepartementet den 20 mars 1942.

GÖSTA WALIN.

24

14 §.

1 mom. Område, som enligt 12 § av bergmästaren anvisas för arbete i

dagen, skall, med det undantag som i 2 mom. här nedan sägs, av konces-

sionsinnehavaren lösas; och äge därvid vad i lagen örn expropriation stad­

gas motsvarande tillämpning, dock att förhöjning av ersättningen skall ske

med hälften av det belopp som skall utgå jämlikt de i samma lag stadgade

grunder.

18 §.

Skada och intrång, som tillskyndas jordägare eller annan genom arbete

som på gund av koncession verkställes, skall ersättas med belopp motsva­

rande full gottgörelse och hälften därutöver.

Avser ersättning, som nu sagts, gottgörelse för bestående skada eller in­

trång å fastigheten, skall den nedsättas hos Konungens befallningshavande,

och gäde om fördelning och utbetalande av nedsatt belopp i tillämpliga de­

lar vad som är stadgat för det fall att enligt lagen om expropriation nytt­

janderätt eller servitutsrätt upplåtes; dock att beloppet må utan hinder av

vad nu sagts utbetalas direkt till sakägaren, där det är väsentligen utan be­

tydelse för annan rättsinnehavare i avseende å fastigheten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 330.

8 KAP.

Om alunskifferfyudiglieter.

56 §.

Rättighet att för utvinnande av olja eftersöka och tillgodogöra sig alun-

skifferfyndighet är beroende på koncession, som meddelas av Konungen.

Vid koncession böra fogas erforderliga föreskrifter till förhindrande att

befintligt industriellt företag åsamkas olägenhet.

57 §.

Vad här ovan i 2—5, 7—9, 11-—25, 32—44 och 48 §§ är stadgat angående

stenkolsfyndigheter skall, med de avvikelser som föranledas av 58—62 §§,

äga motsvarande tillämpning i fråga örn alunskifferfyndigheter.

58 §.

Den, som erhållit koncession, äge uteslutande rätt att, med de villkor och

inskränkningar denna lag innehåller, inom det område koncessionen om­

fattar eftersöka och tillgodogöra sig därstädes befintlig alunskifferfyndighet

för utvinnande av olja. Sedan område för arbete i dagen enligt 12 § anvisats

för inlösen, må alunskifferfyndigheten därinom ej heller eljest utnyttjas av

annan. Har koncessionen inskränkts till viss metod för fyndighetens tillgo­

dogörande, lände det till efterrättelse.

61 §.

Orri olja utvinnes utan brytning, skall borrhålskarta upprättas enligt vad

i 54 § stadgas.

62 §.

Konungen äger vid meddelande av koncession bestämma, i vilken ut­

sträckning skifferfyndigheten årligen må utnyttjas, vid äventyr att, om kon-

cessionsinnehavaren bryter däremot, koncessionen förverkas, så ock stadga,

att koncessionen, örn den ej utnyttjas minst i viss av Konungen angiven om­

fattning, skall vara förfallen.

Utom den, vars enskilda rätt är i fråga, må kronans ombudsman föra ta­

lan örn att koncessionen skall förklaras vara förverkad eller förfallen.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 330.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1942.

Ansökan om koncession må göras redan före lagens ikraftträdande. Har

sådan ansökan ingivits, må den som före lagens ikraftträdande börjat utvin­

na olja ur fyndigheten, utan hinder av vad i lagen stadgas, fortsätta därmed

intill dess Konungens beslut meddelas.

Vad i 8 § andra stycket stadgas skall ej, utan att särskilt förbehåll skett,

gälla, där koncession meddelats före lagens ikraftträdande. I fall som nu

sagts skall ej heller utgå någon förhöjning å ersättning som avses i 18 §.