SOU 1970:45
Gruvrättslig speciallagstiftning
Till Statsrådet och chefen för justitiedepartementet
Genom beslut den 28 juni 1963 bemyndi- gade Kungl. Maj:t chefen för justitiedepar- tementet att tillkalla högst sex sakkunniga jämte sekreterare och experter med uppdrag att verkställa en allmän översyn av gruv- lagstiftningen.
Med stöd härav tillkallades den 20 no- vember 1963 såsom sakkunniga landshöv- dingen i Jönköpings län Sven af Geijerstam, tillika ordförande, direktören Lars Erik Bol- ding, generaldirektören Karl Albert Lind- bergson, förbundsordföranden Nils Lin- dell, direktören Hans Nordmark och depar- tementsrådet Sven Swarting. Till sekretera- re åt de sakkunniga förordnades den 28 november 1963 hovrättsrådet Lars Delin samt till biträdande sekreterare revisions- sekreteraren Hans Gullberg. Vidare förord- nade departementschefen den 6 februari 1964 f. d. bergmästaren G. Fröman att så- som expert biträda utredningen.
De sakkunniga, som antagit namnet gruv- rättsutredningen, överlämnade med skrivel- se den 14 maj 1969 sitt huvudbetänkande "Ny gruvlag” (SOU 1969:10). Betänkandet innefattade utredningens förslag i fråga om
den allmänna gruvlagstiftningen. Utredning- en anmälde att den avsåg att senare avge förslag rörande övrig gruvrättslig lagstift— ning.
Utredningen får härmed vördsamt över- lämna betänkandet ”Gruvrättslig speciallag- stiftning” (SOU 1970: 45).
Till betänkandet är fogade reservationer av ledamöterna Bolding, Lindbergson och Swarting.
Med betänkandet har utredningen slutfört sitt uppdrag.
Stockholm den 30 juni 1970.
Sven af Geijerstam
L. E. Bolding K. A. Lindbergson
Nils Lindell Hans Nordmark Sven S warting
Lars Delin
H. Gullberg
| |, [. :|." .. i.. ...-I..
lli-' ' '='-
__, 'i'-di lMiDi'lÄh-l— Jar-:"l Jlu "| u.. .. .. ".u'" "l'Ev' II'I'F1'1H'1'IFHUN'1HHn- .'|e . _.w ' 'i'" nu.....
i;..." .mmrm'lc- 'v'L'T-.. um». "|._ %ÄÅMIJJiäthF? [GW: ' '
mg: nåjafjg'nih 'i'-ul . )r'un ..1'
l:. FE ieihråthll-nruL-w-m ,....
i'm Mirzas-1 r..; -' '.-. :!:-e:
I( :i- " 113,5- '-""'" ""J " ' lå? 'muå'dä'utqt ämm"! Hf.-| J'l' ' Warm? ' 'l'fl' "kanalmewfi '-"" !=. inl.: 'i' " . ||, fll .. '| ;
'.n'i'i'u-'|.|!I=IU+ .nu; . hm'r ".
r." nimi—m ..nmu' fun!!"
'hrgnr? mh :wcwlilai.| ,
,,l _ .. ' '?,"l: . ' .".'
'. '1'l5'-'.:1'_'_" ,.. - |
.. M...:.'.""'--'.. " —' ,...-w. f.,,l ., ...i. .. . _, . . " '- w '.'|"5_'.,'- ' ' '-.'...1- . ”...,; -' ""—' ' . ' näsan??! Eld-531130 'NlJ-IUM :L' .l'” ") |namn? . ' de'?- -. .némutrmnmiu. _... ' ' ...g,
-.
Elm-'>': léjmåiy |»;qu [Takk rf.—1.1 ;,- ...'.i'|'zr.'w ..
pg..
jump! nlm'fel'r'll' '.' "1. ,..lll,,.f_.,.m. " va'-u "
:'Äqsa'ii "] wanw'f-il '. ' ||,- J_.
usa:. illum—|| 'ITI'I In.! ,,,-;, :|...
gamma-w! mh H"i-'.1.*'n_'_|'. :: '
ur
MI ”Hmm |!!!. |!!le Ja..; uk.
IX.
mq'måum, feil—*.! gun H 651. m, ' -"-_' =!" J.Lm "anim. H", '”';.
Författningsförslag
Förslag till
Lag om vissa mineralfyndigheter
Allmänna bestämmelser
15.
Rättighet att undersöka och bearbeta
1. olje-, gas- eller saltfyndighet.
2. alunskifferfyndighet för utvinnande av olja eller gas.
3. stenkolsfyndighet och fyndighet av såda- na eldfasta eller klinkrande leror som före- kommer i sammanhang med stenkolsfyndig- het.
4. fyndighet av uranhaltigt eller toriumhal- tigt mineral är, med de undantag som föreskrives i 3 &, beroende på koncession.
För rättighet som beviljas genom konces— sion gäller de villkor och inskränkningar som innefattas i eller föreskrives med stöd av denna lag.
Koncession meddelas av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.
25.
Koncession kan avse en eller flera av de grupper av fyndigheter som anges i l &.
Koncession skall avse bestämt område och viss tid samt meddelas antingen som under- sökningskoncession eller bearbetningskon- cession.
Koncessionsområdes gränser på djupet räknas lodräta, såvitt det kan ske utan för- närmande av annans rätt.
35.
Rätt att utan koncession, med uteslutande av andra som ej har koncession, undersöka fyndighet som avses i l & tillkommer på de villkor och med de inskränkningar denna lag innehåller,
1. inmutare på inmutat område,
2. gruvinnehavare på utmålsområde och därmed likställt område,
3. innehavare av bearbetningskoncession på koncessionsområdet i fråga om annan grupp av fyndigheter än som avses med koncessio- nen,
4. jordägare på annan mark än sådan som avses under 1—3,
5. den som av vederbörande rättsägare fått på sig överlåten rätt som avses under 1—4.
Inmutare, gruvinnehavare, koncessions- innehavare och deras rättsinnehavare får dock icke utan koncession avseende fyndiga het varom fråga är utföra undersökningsar— bete rörande fyndigheten på område som avses under 1—3, om genom undersöknings- arbetet sker intrång i jordägarens rätt till området och medgivande till arbetet ej läm- nats av denne och innehavare av nyttjande- rätt till området.
Rätt att utan koncession bearbeta fyndig- het som avses i 1 5 första stycket 2 och 3 tillkommer jordägaren och hans rättsinne- havare, så länge beträffande marken annan ej erhållit inmutning, utmål, undersöknings— koncession avseende fyndigheten i fråga el— ler bearbetningskoncession.
Gas som framkommit vid borrning efter vatten eller eljest annorledes än i samband med eftersökande av gasfyndighet får ut- nyttjas för husbehovsförbrukning utan hin- der av koncession.
4g.
Anvisande av mark enligt 27 5 första styc- ket får ej avse och undersökning eller be- arbetning av fyndighet får utanför anvisad mark ej äga rum på ]. område som avsatts till nationalpark el— ler om vars förklarande för nationalpark statlig myndighet väckt förslag hos Konung— en,
2. befästningsområde eller område utanför detta till den utsträckning Konungen be- stämmer,
3. kyrkogård eller begravningsplats,
4. område beläget på mindre avstånd än trettio meter från sådan järnväg eller kanal som är upplåten för allmän trafik eller från allmän flygplats eller från allmän väg eller sådan vägs sträckning enligt fastställd ar- betsplan, varvid avståndet räknas från yt- terkant av bank eller skärning eller, om så- dan ej finnes, från själva anläggningens yt- terkant,
5. område beläget på mindre avstånd än etthundra meter, i horisontalplanet räknat, från byggnad, som är avsedd att stadigva- rande användas till bostad, eller från annan byggnad, om den är uppförd vid gård, eller från tomtplats eller trädgård vid bostads- byggnad som nyss sagts,
6. område som upptages av elektrisk kraft- station eller industriell anläggning,
7. område som ingår i fastställd stadsplan eller byggnadsplan.
Undantag från bestämmelserna i första stycket kan medges, i fall 1—3, 5 och 6 av Konungen, i fall 4 av länsstyrelsen beträf— fande allmän väg och i övrigt av vederbö- rande förvaltningsmyndighet och i fall 7 av länsstyrelsen samt i fall 5 och 6 även av ve- derbörande rättsägare. Medgivande av Ko- nungen enligt 1 och 5 må lämnas endast när synnerliga skäl är därtill.
I fråga om bearbetningskoncession gäller
första stycket ej hinder som uppkommit ef- ter koncessionens meddelande.
55.
Kan i annat fall än som avses i 4 & under- sökning eller bearbetning av fyndighet inom visst område antagas komma att hindra eller avsevärt försvåra sådan förekommande eller planerad användning av marken som är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt, äger Konungen förordna att 4 5 skall äga motsvarande tillämpning på området i fråga. Hinder som avses i sagda paragraf anses där- vid uppkomma när förordnande meddelas. Undantag från meddelat förordnande kan medges av Konungen.
65.
Koncession får på inmutat område eller ut— lagt utmål eller annat område som avses i 2 kap. 2 & första stycket 9 och 10 gruvlagen1 icke utan särskilda skäl meddelas annan än inmutaren eller gruvinnehavaren beträffan- de mineral, som förekommer i sådant sam- band med den med gruvrätten avsedda fyn— digheten att mineralet ej kan tillgodogöras för sig eller utan skada för fyndigheten. Vad nu sagts äger motsvarande tillämpning i frå- ga om meddelande av koncession för någon av de fyndighetsgrupper som avses i 1 5 första stycket på område, varpå gäller kon- cession för annan fyndighetsgrupp.
7å.
Vid koncession kan fogas föreskrift som är påkallad från allmän synpunkt, såsom före- skrift om företagets ledning, sättet för ar- betenas utförande, karta över arbetena, provtagning, rapportering rörande verksam- heten och användningen av utvunna pro- dukter samt föreskrifter till skydd för all- männa intressen eller enskild rätt.
När koncession meddelas, kan bestäm- mas i vilken omfattning undersökning eller bearbetning skall ske för att den rätt som
1 Med gruvlagen avses här gruvrättsutredning- ens förslag till ny gruvlag.
Koncession kan även förbindas med vill- kor om statligt deltagande i verksamheten eller om utgivande till staten av avgifter för koncessionen, beräknade i förhållande till koncessionsområdets areal eller till mäng- den eller värdet av utvunna produkter eller på annat sätt, eller av andel av produkterna eller med liknande villkor.
Sä.
Koncession får ej överlåtas utan medgivan- de av koncessionsmyndigheten.
95.
Vill koncessionsinnehavare frånträda kon- cessionen, skall han inge anmälan därom till koncessionsmyndigheten. Om ej annat föreskrivits i koncessionen, upphör denna sex månader från den dag sådan anmälan skett.
Önskar koncessionsinnehavare avstå en- dast från viss del av koncessionsområdet, skall han göra ansökan därom hos konces- sionsmyndigheten.
Koncession kan återkallas av koncessions- myndigheten, om föreskrift eller villkor för koncessionen åsidosättes eller om synnerliga skäl i annat fall föreligger.
105.
På staten tillhörig jord som innehas under stadgad åborätt åtnjuter åbon de rättigheter som enligt denna lag tillkommer jordägaren.
115.
Denna lag äger icke tillämpning på allmänt vattenområde i havet.
Särskilda bestämmelser om undersökning av fyndighet
12å. Undersökningskoncession medför rätt för
innehavaren att, med uteslutande av andra,
för utvinnande av mineral som avses med koncessionen inom koncessionsområdet ut— föra undersökningsarbete beträffande fyn- digheter av sådana mineral. Undersökningskoncession kan förenas med rätt för innehavaren att erhålla bear- betningskoncession beträffande exploater- bar fyndighet som påträffas vid undersök- ningsarbetet. Därvid skall de huvudsakliga villkoren för sådan koncession anges i un- dersökningskoncessionen.
13 5.
Vid prövning av ansökan om undersök— ningskoncession skall beaktas huruvida från det allmännas synpunkt koncession bör med- ges sökanden.
Söker flera undersökningskoncession på samma område beträffande fyndigheter till- hörande samma grupp, skall vid bedömande av frågan om företräde särskilt beaktas, för- utom det allmännas intresse, om någon av sökandena gjort fynd eller verkställt under— sökningsarbete på området. Vad nu sagts äger motsvarande tillämpning om ansök- ningarna avser olika fyndighetsgrupper och enligt 6 & ej alla kan bifallas.
14 &.
Undersökningsområdets storlek och konces- sionens giltighetstid bestämmes efter vad som är skäligt med hänsyn till fyndighetens art och omfattningen av de undersöknings- arbeten sökanden avser att utföra.
15 5.
Minst två veckor innan arbete på område för undersökningskoncession påbörjas skall genom koncessionsinnehavarens försorg un- derrättelse härom delges såväl ägaren av den mark där arbetet skall bedrivas som in- nehavare av nyttjanderätt till marken. Äges eller innehas marken av enskild person som är frånvarande och låter egendomen för- valtas av annan, får dock underrättelsen delges förvaltaren.
Annan koncessionsinnehavare än staten skall därjämte, innan något arbete påbörjas,
ställa pant eller borgen till säkerhet för er- sättning enligt 19 5, såvida icke den till er- sättning berättigade medger annat. Om så- kerheten ej antages av denne, skall den vara godkänd av överexekutor i den ort där kon- cessionsområdet eller större delen därav fin- nes.
16 &.
Undersökningsarbetet får bestå endast i så- dana åtgärder som fordras för att visa att inom koncessionsområdet förekommer fyn- dighet av det slag som avses med undersök- ningskoncessionen samt för att vinna när- mare kännedom om fyndighetens storlek. beskaffenhet och exploaterbarhet. Allt ar— bete skall utföras så att minsta möjliga ska- da orsakas.
På koncessionsområdet får den som verk- ställer undersökning icke utan tillstånd av markens ägare och innehavare uppföra and- ra byggnader än sådana som är nödvändiga för undersökningsarbetets bedrivande. Un- dersökaren får begagna eller anlägga erfor- derlig väg till och inom koncessionsområdet.
175.
Kan ej med jordägaren eller annan rättsin— nehavare träffas överenskommelse om var arbetet i dagen får verkställas eller om väg till eller inom området, skall bergmästaren. på ansökan av koncessionsinnehavaren och efter kallelse på rättsinnehavarna, på stäl- let anvisa det område som får användas för ändamålet. Anvisandet kan ske antingen på en gång vid arbetets början eller i den mån behov därav sedermera uppkommer under undersökningstiden.
185.
Under arbetet brutna eller eljest utvunna mineral av det slag som avses i undersök— ningskoncessionen får koncessionsinnehava— ren icke använda på annat sätt eller i stör- re omfattning än som är nödvändigt för un- dersökning av deras beskaffenhet och lämp- lighet för teknisk bearbetning. Produkter
som utvinnes därvid får koncessionsinneha- varen fritt tillgodogöra sig. På samma sätt får koncessionsinnehavaren utnyttja inom koncessionsområdet befintligt varp, som för- utvarande rättsinnehavare enligt 26 & icke får föra bort och som ej är föremål för rätt på grund av särskild inmutning enligt äldre lag.
Andra mineraliska ämnen än som avses i koncessionen får koncessionsinnehavaren bryta endast i den mån det fordras för un- dersökningsarbetets ändamålsenliga bedri— vande. Av det brutna får koncessionsinne- havaren använda vad som behövs för un- dersökningsarbetet på fyndigheten.
195.
För begagnandet av mark som tages 1 an— språk enligt 16 5 skall koncessionsinneha— varen utge ersättning till markens innehava- re med en årlig avgift. Avgiften betalas för— skottsvis för år. Koncessionsinnehavaren skall också ersätta skada som marken kan ha tagit för framtiden. Till dess sådan er- sättning betalats skall koncessionsinnehava- ren erlägga årlig avgift såsom för markens begagnande.
Orsakas eljest av undersökningsarbetet förlust, skada eller intrång, skall ersättning även utges härför.
209.
Kan parterna ej komma överens om belop— pet av årlig avgift eller annan ersättning som skall utgå enligt 19 &, äger den som fordrar ersättning påkalla att denna be- stämmes av skiljemän. Beträffande sådan tvist äger lagen om skiljemän motsvarande tillämpning, varvid dock iakttages vad som föreskrives nedan i denna paragraf.
Skiljedomskostnaderna erlägges av den som skiljemännen finner skyldig därtill. Så- dan skyldighet får dock ej åläggas den er- sättningsberättigade, såvida han icke uppen— barligen påkallat förfarandet utan skäl.
Vill den som fordrar ersättning hellre än att låta tvisten avgöras av skiljemän hän- skjuta den till domstols prövning, står det honom öppet.
Särskilda bestämmelser om bearbetning av fyndighet
21 &.
Bearbetningskoncession medför rätt för in— nehavaren att, med uteslutande av andra, för utvinnande av mineral som avses med koncessionen inom koncessionsområdet un- dersöka och bearbeta fyndigheter av sådana mineral.
Från äldre gruvbrytning härrörande icke uppfordrat mineral av det slag som avses med koncessionen ävensom uppfordrat så— dant mineral som kvarligger inom konces- sionsområdet på löst mark får koncessions- innehavaren tillgodogöra sig, i den mån det icke enligt 26 5 eller enligt 7 kap. 3 & gruv- lagen1 bortföres av tidigare rättsinnehavare.
22 &.
Även andra mineraliska ämnen än som av- ses i 21 & får brytas av koncessionsinneha- varen, i den mån det fordras för arbetets ändamålsenliga bedrivande. Av dessa äm- 'nen får han använda vad som behövs vid bearbetningen samt dessutom tillgodogöra sig allt som ej förrän vid anrikning eller därmed likställt förfarande kan avskiljas från det ämne som avses med koncessio— nen. Koncessionsinnehavaren får även i öv- rigt tillgodogöra sig sådana ämnen, såvida de icke inom sex månader efter tillsägelse avhämtas av jordägaren eller annan rättsin- nehavare mot erläggande av kostnader som koncessionsinnehavaren nedlagt därpå.
Första stycket medför ej rätt för konces- sionsinnehavaren att tillgodogöra sig exploa- terbar fyndighet av inmutningsbart mineral eller mineral enligt denna lag av annat slag än som avses med koncessionen, såvida det ej är fråga blott om att taga ut material ur fyndigheten för analys eller anrikningsför- .sök.
Uppstår tvist om beloppet av gottgörel- se som avses i första stycket äger 20 5 mot- svarande tillämpning. Parterna skall dock själva vidkännas sina kostnader för skilje— domsförfarandet och betala vardera halva kostnaden för skiljemännens sammanträde.
Tiden för avhämtandet räknas vid tvist var— om nu är fråga från det gottgörelsens be— lopp slutligt bestämts.
23 &.
Innehavare av bearbetningskoncession äger ej använda koncessionsområdet i dagen el- ler under jord för annat ändamål än under- sökning eller bearbetning av fyndigheten och därmed sammanhängande verksamhet för produkternas tillgodogörande och ej heller område, som han utom koncessionsområdet fått sig anvisat enligt 27 å andra stycket, för annat än där avsett ändamål.
l dagen får koncessionsområdet användas för annat än undersökningsarbete endast till den del marken anvisats vid förrättning en- ligt 27 5.
24 5.
För meddelande av bearbetningskoncession fordras att fyndighet som kan ekonomiskt tillgodogöras blivit påvisad.
Är sökande icke på grund av villkor i un— dersökningskoncession berättigad att erhålla bearbetningskoncession, prövar koncessions- myndigheten huruvida från allmän synpunkt koncession bör meddelas sökanden.
Söker flera bearbetningskoncession på samma område och är ingen av sökandena berättigad till koncession på grund som an— givits i andra stycket, prövar koncessions- myndigheten vilken av sökandena som med hänsyn till det allmännas intresse bör äga företräde till erhållande av koncession. Vad nu sagts äger motsvarande tillämpning om ansökningarna avser olika fyndighetsgrup- per och enligt 6 5 ej alla kan bifallas eller om beträffande samma område sökes dels undersökningskoncession dels bearbetnings- koncession.
25 &.
Området för bearbetningskoncession och koncessionens giltighetstid bestämmes efter
1 Med gruvlagen avses här gruvrättsutredning— ens förslag till ny gruvlag.
vad som är skäligt med hänsyn till fyndig- hetens art och storlek samt övriga betingel- ser för bearbetning.
26 5.
När bearbetningskoncession upphör att gäl- la, förlorar koncessionsinnehavaren all rätt dels till sådant ej uppfordrat mineral, som finnes inom koncessionsområdet vid tiden för upphörandet, dels till byggnader som verkställ—ts för gruvans styrka och bestånd, däri inbegripet inklädnad av borrhål, dels till den mark som upplåtits för bearbetning- en inom eller utom koncessionsområdet och dels till stängsel som koncessionsinnehava- ren varit skyldig att hålla.
Andra för bearbetningen gjorda anlägg- ningar samt uppfordrat, med koncessionen avsett mineral får avgiftsfritt kvarligga för koncessionsinnehavarens räkning under högst två år efter koncessionens upphöran- de. Till det som ej borttagits inom nämnda tid har koncessionsinnehavaren förlorat all rätt.
Efter koncessionens upphörande är jord- ägaren berättigad att utan lösen förfoga över den mark som varit upplåten enligt 27 5. Annan egendom som koncessionsinnehava- ren enligt vad förut sagts går förlustig, till- faller likaledes jordägaren. Byggnader, borr- hålsinklädnad och stängsel som avses i förs- ta stycket skall dock utan lösen övergå till den som sedermera erhåller bearbetnings- koncession beträffande området. Beträffan- de brutna eller eljest utvunna mineral före- skrives i 21 5 andra stycket.
27 5.
Inom området för bearbetningskoncession äger sökanden vid förrättning på stället få sig anvisat det område som behöver tagas i anspråk för arbetet ovan jord. Med de in— skränkningar som följer av 4 5 eller förord— nande enligt 5 5 eller kan ha föreskrivits vid koncessionens meddelande bestämmes sådant område i enlighet med sökandens förslag, såvida det icke är uppenbart att viss mark ej behövs för gruvdriften eller därmed sam- manhängande verksamhet.
Utanför koncessionsområdet äger konces- sionsinnehavaren vid sådan förrättning få sig anvisad nödig mark dels för uppläggan- de av malm eller mineral som utvinnes vid bearbetningen samt varp eller andra avfalls- produkter och dels för sådan byggnad eller annan anläggning, väg, transportbana, kraft- ledning, vattenledning eller avloppsledning som behövs för bearbetningen eller därmed sammanhängande verksamhet. Hotas visst område av ras eller sättningar, kan också det anvisas.
När skäl är därtill, kan anvisande av mark begränsas till att avse högst fem år. Mark- anvisning kan ske antingen på en gång vid arbetets början eller senare efter hand som behov därav uppkommer. Anvisat område skall utstakas samt utmärkas på karta i lämplig skala.
28 5.
Mark som anvisas enligt 27 5 skall lösas av koncessionsinnehavaren, om anvisandet ej är begränsat till högst fem år. Vid anvisan- de enligt 27 5 andra stycket fordras därut- över för lösenskyldighet att marken helt ta- ges i anspråk för ändamålet eller lider syn- nerligt men av upplåtelsen. Löses ej marken, skall ersättning utgå för skada och intrång som förorsakas.
Ansökan om anvisande av mark skall gö- ras skriftligen hos bergmästaren i det di- strikt där det med ansökningen avsedda om- rådet eller större delen därav är beläget.
I övrigt skall i fråga om förrättning för anvisande av mark, lösen och ersättning i anledning av sådant anvisande samt avstå- ende av mark som tidigare anvisats enligt 27 5 i tillämpliga delar gälla vad i 4 kap. 2, 3. 5—19 och 26—35 55 samt 36 5 första stycket gruvlagen1 föreskrives för motsva— rande fall.
29 5.
I fråga om undersökningsarbete i dagen in» om område för bearbetningskoncession på
1 Med gruvlagen avses här gruvrättsutredning- ens förslag till ny gruvlag.
mark som ej anvisats enligt 27 5 första stycket gäller 15—20 55 i tillämpliga delar.
30 5. '
Jordägaren är berättigad att av innehavare av bearbetningskoncession beträffande fyn- dighetsgrupp som avses i l 5 första stycket 2—4 erhålla en årlig avgäld, motsvarande en procent av värdet av de med koncessio- nen avsedda mineral som brutits och upp- fordrats inom koncessionsområdet. I fråga om varje fyndighetsgrupp gäller dock att av— gälden ej för något år skall beräknas högre än till 20 000 kr. och att den skall upphöra att utgå, sedan regelbunden brytning pågått under sammanlagt tjugo år. Finnes inom koncessionsområdet flera jordägare, skall de ha del i avgälden efter sin del i området.
Avgälden skall för varje år betalas inom mars månad påföljande år till jordägaren el— ler, om flera jordägare finnes, till den per- son som de har att utse. Uppstår tvist om beloppet, äger 20 5 motsvarande tillämp- ning.
Förberedande undersökningar
315.
Vill någon såsom förberedelse för ansökan om undersökningskoncession eller bearbet- ningskoncession verkställa undersökningsar- bete på annans mark, äger tillsynsmyndig- heten på ansökan och efter hörande av ve— derbörande rättsägare förordna att sådant arbete får utföras och att erforderligt till- träde skall lämnas under viss tid. Sådant till- stånd kan förbindas med de villkor som fin— nes påkallade. För undersökningen får icke byggnader uppföras eller vägar anläggas i vidare mån än som oundgängligen fordras för arbetets bedrivande. Arbetet får ej in- kräkta på arbete som bedrives av innehava- re av inmutningsrätt eller koncession. Minst två veckor före undersökningsarbe- tets början skall sökanden underrätta veder- börande rättsägare på det sätt som föreskri- ves i 15 5. Föranleder undersökningen ska- da, är den skadelidande berättigad att er-
hålla ersättning därför av den som påkallat undersökningen. Beträffande ersättningens bestämmande äger 19 och 20 55 motsvaran- de tillämpning.
Före undersökningen skall annan sökande än staten hos länsstyrelsen ställa pant eller borgen för ersättning som avses i andra stycket, såvida icke den till ersättning berät- tigade medger annat.
Tillsyn rn. m.
32 &.
Tillsyn över undersökning och bearbetning samt över efterlevnaden av föreskrifter och villkor för koncession utövas av myndighet som Konungen bestämmer.
Innehavare av koncession skall på an- fordran lämna tillsynsmyndigheten de upp- lysningar och handlingar som fordras för tillsynens utövande. Tillsynsmyndigheten äger meddela bestämmelser för att trygga efterlevnaden av föreskrift eller villkor som gäller för koncession.
Den som har att taga befattning med till- syn äger tillträde till gruva eller anläggning, där verksamhet som omfattas av koncession bedrives, och får göra sig underrättad om förhållande av betydelse för tillämpningen av föreskrift eller villkor för koncessionen.
33 5.
Om arbetstagares skyddande mot ohälsa och olycksfall i arbete och om tillsyn där— över är föreskrivet i arbetarskyddslagen.
34 5.
Beviljas inmutning enligt gruvlagen på om- råde, på vilket finnes koncession enligt den- na lag, eller meddelas koncession beträffan- de viss grupp av fyndigheter på område som omfattas av koncession avseende an- nan fyndighetsgrupp eller av inmutningsrätt, får arbete som verkställes på grund av först uppkommen rättighet icke hindras eller uppehållas av arbete på grund av rättighet som tillkommit senare. Uppstår tvist om sät- tet för drivande av de särskilda slagen av
arbete, skall tillsynsmyndigheten, med iakt- tagande av vad som kan ha föreskrivits i frågan i koncessionen, bestämma hur arbe- tena skall ordnas, så att innehavaren av äldre rättighet kan ändamålsenligt driva sitt arbete med minsta förfång för den senare rättSinnehavaren.
35 5.
Bearbetning får ej bedrivas på sådant sätt att gruvas framtida bestånd äventyras eller att tillgodogörandet av kvarlämnad känd tillgång på malm eller mineral omöjliggöres eller i väsentlig mån försvåras eller att eljest uppenbar misshushållning med sådan till- gång äger rum. Utfraktsvägar och orter som leder till gruvas obrutna delar skall hållas öppna. Borrhål avseende olje-, gas- eller saltfyndighet skall vara försett med myn- ningsskydd. För igenläggning av utfrakts- väg, ort eller borrhål som nyss sagts ford- ras tillstånd av tillsynsmyndigheten, vare sig koncessionen äger bestånd eller icke.
36 5.
Sveriges geologiska undersökning eller an- nan myndighet som Konungen bestämmer skall på begäran beredas tillfälle att följa koncessionsinnehavarens arbete i geologiskt avseende och taga del av de geologiska re- sultaten av arbetet.
37 5.
Har innehavare av koncession handlat i strid med 15, 16 eller 23 5 eller underlåtit att ställa sig till efterrättelse föreskrift som meddelats med stöd av 7 5 första stycket el- ler vad som åligger honom enligt 35 eller 36 5 eller att efterkomma anfordran eller föreskrift som tillsynsmyndighet meddelat med stöd av 32 5 andra eller tredje stycket, äger tillsynsmyndigheten ålägga honom vid vite att fullgöra sina skyldigheter.
Medför koncessionsinnehavarens hand- lande eller underlåtenhet uppenbar fara för allmänt eller enskilt intresse, äger tillsyns- myndigheten förbjuda arbetets fortsatta be- drivande och låta genom polismyndighetens
försorg vidtaga rättelse på koncessionsinne- havarens bekostnad.
Ansvarsbestämmelser m. m. 38 5.
Till böter dömes ]. den som utan bearbetningskoncession, där sådan erfordras, bearbetar fyndighet som avses i 1 5 första stycket 1 eller 4,
2. den som bryter mot föreskrift som med- delats med stöd av 7 5 första stycket,
3. den som underlåter att efterkomma vad tillsynsmyndighet fordrar eller föreskri- ver med stöd av 32 5 andra eller tredje stycket,
4. den som lägger igen utfraktsväg, ort el- ler borrhål i strid med 35 5,
5. den som vid fullgörande av uppgifts— skyldighet som är förbunden med kon- cession eller som är föreskriven i eller som ålagts enligt 32 5 andra stycket uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift,
6. koncessionsinnehavare som påbörjar un- dersökningsarbete innan han fullgjort vad som åligger honom enligt 15 5 eller olovligen förfogar över område i dagen som icke anvisats enligt 27 5. I fall som avses i första stycket 1 kan mi- neral som utvunnits förklaras förverkat till staten.
Om brott som avses i första stycket 6 en- dast fömärmar enskilds rätt, får det åtalas av åklagare blott efter angivelse av måls- ägande.
39 5.
Den som deltager eller deltagit i tillsyn över efterlevnaden av denna lag eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter eller villkor eller som anlitats såsom biträde vid tillsy- nens utövande eller som på annat sätt tagit befattning med ärende som avses i lagen, får ej röja eller obehörigen nyttja yrkeshem- lighet, som därigenom blivit känd för ho- nom, och får ej heller, om det ej kan anses påkallat i tjänstens intresse, yppa arbetsför-
farande eller affärsförhållande varom han sålunda fått kännedom. Bryter någon här— emot, dömes till böter eller fängelse i högst ett år.
40 5.
Mot beslut vid förrättning som avses i 28 5 i vad gäller annan fråga än som rör anvi- sat områdes storlek, form eller sträckning eller anvisande av mark utanför konces— sionsområdet föres talan vid allmän dom- stol efter stämning, som skall inges inom ett år från förrättningens avslutande.
Talan mot bergmästarens beslut i annat fall enligt denna lag eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter föres hos kommers- kollegium genom besvär, vilka skall inges till kommerskollegium.
Beträffande skyldigheten att svara för kostnad i mål som avses i första stycket gäl- ler, med tillämpning i övrigt av 18 kap. rät- tegångsbalken, att koncessionsinnehavaren, om ej annat föranledes av 18 kap. 6 eller 8 5 samma balk, alltid själv skall vidkännas sina kostnader ävensom kostnad som åsam- kas motpart genom att koncessionsinnehava- ren instämt eller, i högre rätt, fullföljt talan.
41 5.
Uppstår tvist om beräkningen av avgift el- ler andel som skall utges till staten på grund av villkor som avses i 7 5 tredje stycket, äger vad i 20 5 föreskrives för där avsett fall motsvarande tillämpning, dock med un- dantag av bestämmelsen i 20 5 andra styc- ket andra punkten.
42 5.
Närrnare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen.
Ö vergångsbestämmelser
43 5.
Denna lag träder i kraft den 1 jan. 1973, då lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående
stenkolsfyndigheter m.m. och uranlagen den 2 dec. 1960 (nr 679) upphör att gälla. Den nya lagen äger tillämpning även på sådana privilegier och utmål avseende sten- kolsgruva, koncessioner enligt lagen angå- ende stenkolsfyndigheter m.m. och uranla- gen samt undersökningstillstånd enligt sist- nämnda lag, vilka tillkommit före nya lagens ikraftträdande, i den mån ej annat följer av vad som föreskrives nedan. Rättigheter- na skall därvid anses såsom undersöknings- eller bearbetningskoncessioner enligt nya la- gen. Rättigheter som innefattar bearbetning och som är meddelade utan tidsbegränsning skall anses beviljade att gälla till dess tjugo- fem år förflutit från lagens ikraftträdande. I fråga om äldre rättigheter skall vidare gälla följande. ]. Hinder enligt 4 och 5 55 skall, oberoende av när det uppkommit, gälla i fråga om ar- bete och anvisande av mark inom område för undersökningskoncession, som träder i stället för äldre rättighet enligt uranlagen el- ler lagen angående stenkolsfyndigheter rn. m., samt inom område för bearbetningskonces- sion som träder i stället för privilegier av- seende stenkolsgruva. 2. I fråga om avgift till jordägare på grund av koncession som träder i stället för äldre stenkolsrättighet skall äldre lag fortfarande gälla. 3. För koncession som träder i stället för äldre stenkolsrättighet är innehavaren skyl- dig att, vare sig arbete bedrives på konces- sionsområdet eller icke, till staten utge en årlig avgift av femton kronor för varje hek- tar eller överskjutande del av hektar av om- rådet. Avgiften skall förskottsvis för varje år senast den 31 dec. föregående år inbe- talas till kommerskollegium och skall er- läggas första gången för år 1974. Konungen kan på ansökan av koncessionsinnehavare medge att avgiften nedsättes eller ersättes med viss arbetsskyldighet. 4. Söker innehavare av bearbetningskonces- sion, som träder i stället för äldre rättighet, senast ett år före utgången av ovannämnda period om tjugofem år förlängning av kon- cessionens giltighetstid, skall förlängning på skäliga villkor beviljas, om sökanden efter
nya lagens ikraftträdande bedrivit regelbun- den bearbetning inom området i fråga eller där utfört undersökningsarbete av större om- fattning. I annat fall skall vid prövning av
sådan ansökan särskilt beaktas fyndighetens värde såsom reserv för sökanden tillhörigt förädlingsverk eller företag för mineralut— vinning.
Förslag till Lag om ändring i lagen den 3 juni 1966 (nr 314) om kontinentalsockeln
Härigenom förordas att 1 och 7 55 lagen den 3 juni 1966 om kontinentalsockeln samt över- gångsbestämmelsema till samma lag skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
]
Med kontinentalsockeln ______ Med kontinentalsockelns _____
Inom allmänt vattenområde äger denna lag ej tillämpning på sådan undersökning och bearbetning av inmutningsbart mineral som avses i gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314) och ej heller på fångst av sådana le- vande naturtillgångar som omfattas av svensk lagstiftning angående fiske.
(Föreslagen lydelse)
———————— om kontinentalsockeln. ——————————— dess underlag.
Inom allmänt vattenområde äger denna lag ej tillämpning på fångst av sådana le- vande naturtillgångar som omfattas av svensk lagstiftning angående fiske.
75.
Beviljas inmutning enligt gruvlagen på område, till vilket rätt föreligger på grund av tillstånd enligt 3 5, eller avser sådant till- stånd inmutat område, får arbete för under— sökning eller bearbetning, som verkställes på grund av först uppkommen rättighet, icke hindras på grund av rättighet som till- kommit senare. Uppstår tvist om hur de särskilda slagen av arbete skola bedrivas, skall bergmästaren, med iakttagande av före- skrift som enligt 4 5 har fogats vid tillstån- det, bestämma hur arbetena skola ordnas för att innehavaren av äldre rättighet skall kunna driva sitt arbete ändamålsenligt och med minsta förfång för den senare rättsinneha- varen.
Meddelas tillständ enligt denna lag i fråga om viss naturtillgång på område, som om— fattas av förut beviljat tillstånd avseende annan naturtillgång, får arbete för under— sökning eller bearbetning, som verkställes på grund av först uppkommen rättighet, icke hindras på grund av rättighet som till- kommit senare. Uppstår tvist om hur de särskilda slagen av arbete skola bedrivas, skall tillsynsmyndigheten, med iakttagande av föreskrift som enligt 4 5 har fogats vid tillståndet, bestämma hur arbetena skola ordnas för att innehavaren av äldre rättig- het skall kunna driva sitt arbete ändamåls— enligt och med minsta förfång för den se- nare rättsinnehavaren.
Denna lag —————————— I fråga ———————————
Avser tillstånd enligt denna lag område som omfattas av koncession enligt lagen an- gående stenkolsfyndigheter m. m. eller uran— lagen eller av undersökningstillstånd enligt sistnämnda lag, äga bestämmelserna i 7 5 för det fall att tillstånd avser område som är inmutat enligt gruvlagen motsvarande tillämpning.
Denna lag träderi kraft den 1 januari 1973.
————————————— juli 1966. ________ särskilda bestämmelser.
I fråga om inmutningsrätt som före nya lagens ikraftträdande uppkommit på allmänt vat- tenområde i havet föreskrives i gruvlagen (1972: ). Beträffande arbete på område som omfattas av såväl inmutningsrätt som nyss sagts som tillstånd enligt lagen om kontinental- sockeln gäller 7 5 i sin äldre lydelse.
Ändringar i gruvrättsutredningens den 14 maj 1969 framlagda förslag till gruvlag
(SOU 1969: 10) vilka betingas av förslagen till lag om vissa mineralfyndigheter
och till lag om ändring i lagen om kontinentalsockeln
Förslag till gruvlag
(Lydelse enligt SOU 1969:10)
2 kap.
Inmutat område får icke omfatta l. områdesom———————————
13. område varpå sökts eller meddelats koncession enligt lagen angående stenkols— fyndigheter m.m., undersökningstillstånd eller koncession enligt uranlagen eller till- stånd enligt lagen om kontinentalsockeln, såvida begärd inmutning avser mineral som förekommer i sådant samband med fyndig- het som avses med ansökningen, koncessio— nen eller tillståndet att det ej kan tillgodogö- ras för sig eller utan skada för denna fyn- dighet.
Undantag från ———————————
(Ny lydelse)
25.
— — — — — — — — — ansökningen inkom,
13. område varpå sökts eller meddelats koncession enligt lagen om vissa mineral- fyndigheter, såvida begärd inmutning avser mineral som förekommer i sådant samband med fyndighet som avses med ansökningen eller koncessionen att det ej kan tillgodo- göras för sig eller utan skada för denna fyndighet.
———————————— är därtill.
6 kap.
Gruvinnehavaren får———-————— Avde————————————-
Vad i denna paragraf föreskrives om rätt för gruvinnehavaren att tillgodogöra sig icke inmutningsbara mineraliska ämnen gäller icke ämnen som avses med uranlagen, så- vida det ej är fråga blott om att taga ut material ur fyndighet för analys eller anrik- ningsförsök.
Zå.
_______ inmutningsbara mineralen. —————————— slutligt bestämts.
Vad som föreskrives ovan i denna para- graf medför icke rätt för gruvinnehavaren att tillgodogöra sig exploaterbar fyndighet av mineral som avses med lagen om vissa mineralfyndigheter, såvida det ej är fråga blott om att taga ut material ur fyndighet för analys eller anrikningsförsök.
13 kap. 5 &.
Närmare bestämmelser rörande tillämp- ningen av denna lag utfärdas av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.
Denna lag äger icke tillämpning på all- mänt vattenområde i havet.
13 kap. 6 &.
Närmare bestämmelser rörande tillämp- ningen av denna lag utfärdas av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.
14 kap. 9 %.
Bestämmelsen i 13 kap. 5 & hindrar ej att in- matning eller utmål lägges på allmänt vat- tenområde i havet efter inmutningsansökan som ingivits före nya lagens ikraftträdande. I fråga om utmål på sådant vattenområde gäller ej bestämmelserna i 6 kap. 5 och 6 55.
Utkast till Kungörelse om tillämpningen av lagen om vissa mineralfyndigheter
K oncessi onsm ynd ighet
lé.
Undersökningskoncession och bearbetnings- koncession enligt lagen om Vissa mineral- fyndigheter meddelas av Kungl. Maj:t.
Tillsynsmyndighet 2 5.
Tillsyn över efterlevnaden av föreskrifter och villkor för koncession utövas av kom- merskollegium. Det åligger kollegiet att vid
tillsynen samverka med annan myndighet vars verksamhet beröres av koncessionen.
Kommerskollegium biträdes i tillsynen av bergsstatstjänstemännen. Finner bergmästa- re anledning förekomma till ingripande en- ligt 37 5 lagen om vissa mineralfyndigheter, skall han omedelbart göra anmälan härom till kollegiet.
Ansökan om undersökningskoncession
35.
Till Kungl. Maj:t ställd ansökan om under- sökningskoncession inges till kommerskolle- gium i sex exemplar och skall innehålla
]. uppgift om sökandens namn, yrke, hem-
vist och adress, uppgift om det slag av fyndigheter ansökningen avser,
3. uppgift om det område och den tid an- sökningen avser,
4. uppgift om den planerade verksamhe- tens art och sannolika omfattning,
5. uppgift om de åtgärder sökanden anser erforderliga för att förebygga skada och intrång på allmänna och enskilda intressen,
6. karta, upprättad enligt kommerskolle- giets anvisningar, jämte beskrivning över det område som avses med ansök- ningen,
7. om sökanden önskar att begärd under- sökningskoncession skall vara förenad med rätt till bearbetningskoncession, uppgift om de huvudsakliga villkor som enligt sökandens mening bör gälla för sådan koncession,
8. uppgift huruvida sökanden veterligen inom det med ansökningen avsedda området förekommer inmutning, ut- mål eller koncession, med angivande av det område rättigheten avser och dess innehavare,
9. uppgift om sökandens tekniska och ekonomiska förutsättningar för verk- samheten, 10. intyg som sökanden vill åberopa för att styrka uppgifter som avses i 9. II»)
Med ansökningen skall inges ansöknings- avgift om kronor samt förskott till be- räknad kostnad för kungörelse av ansök- ningen.
45.
Är ansökningshandlingarna ofullständiga el- ler har sökanden underlåtit att erlägga an- sökningsavgift eller förskott, skall kommers- kollegium förelägga sökanden att inom viss tid avhjälpa bristen, vid påföljd att ansök- ningen kan avvisas. Föreläggandet skall de]- ges sökanden.
Efterkommes ej föreläggandet, äger kom- merskollegium avvisa ansökningen. Före— läggandet skall innehålla erinran därom.
55.
Sedan eventuella brister i ansökningshand- lingama avhjälpts, skall kommerskollegium införa kungörelse om ansökningen i Post- och Inrikes Tidningar och tidning i orten. I den mån tillgängliga uppgifter gör det möjligt och ger anledning därtill, bör även meddelande om ansökningen med posten tillställas läns- styrelsen, kommuner, industriella företag, innehavare av inmutning, utmål och konces- sioner inom området i fråga samt andra som beröres av ansökningen. I kungörelsen och meddelandena skall anges, att erinringar mot ansökningen skall göras skriftligen has kom- merskollegium inom viss angiven tid, minst fyra veckor efter det att kungörelsen var införd i Post- och Inrikes Tidningar.
Innehar sökanden förut inmutning, ut- mål eller koncession avseende det tilläm- nade koncessionsområdet, äger kommerskol- legium, om det finnes motiverat av omstän— digheterna, behandla ärendet utan kungörel— se enligt första stycket. I sådant fall räknas den i första stycket angivna tiden från med- delandenas avsändande.
Efter utgången av erinringstiden och se- dan yttrande inhämtats från bergmästaren skall kommerskollegium insända samtliga handlingar i ärendet jämte eget utlåtande till Kungl. Maj:t.
65.
Till Kungl. Maj:t ställd ansökan om bearbet- ningskoncession inges till kommerskollegi- um i sex exemplar. I ansökningen skall an-
ges
1. sökandens namn, yrke, hemvist och adress,
2. de slag av fyndigheter ansökningen av- ser,
3. det område och den tid ansökningen av- ser,
4. fastigheterna inom det avsedda konces- sionsområdet samt de personers namn och adress vilka äger eller innehar nytt- janderätt, servitut eller samfällighetsrätt till fastigheterna, varvid om mark är samfälld för flera fastigheter och för samfälligheterna finnes styrelse eller för- valtare uppgifterna i stället kan avse le- damöterna i styrelsen eller förvaltaren,
5. huruvida sökanden innehar undersök- ningskoncession beträffande det område som avses med ansökningen och, om så är fallet, benämningen på denna,
6. de åtgärder sökanden anser erforderliga för att förebygga skada och intrång på allmänna och enskilda intressen,
7. huruvida sökanden veterligen inom det med ansökningen avsedda området före— kommer inmutningar, utmål eller kon- cessioner eller hinder enligt 4 eller 5 & lagen om vissa mineralfyndigheter,
8. sökandens tekniska och ekonomiska för- utsättningar för verksamheten,
9. de huvudsakliga villkor som enligt sö- kandens mening bör gälla för den bear- betningskoncession som sökes.
Till ansökningen skall som bilagor fogas
1. karta över det med ansökningen avsedda området jämte erforderlig beskrivning,
2. berättelse över de resultat som erhållits vid undersökningsarbeten, upprättade geologiska och geofysiska kartor och an- nan förefintlig utredning som är av be— tydelse för bedömande huruvida sökan- den påträffat exploaterbar fyndighet in- om området,
3. arbetsprogram för den tillämnade verk- samheten,
4. intyg som sökanden vill åberopa för att styrka uppgifter som avses i första styc- ket 6 och 8 samt andra stycket 3,
5. ansökningsavgift om kronor samt förskott till beräknad kostnad för kun- görelse av ansökningen. De i andra stycket 1 avsedda handlingar- na skall vara upprättade av lantmätare el- ler annan sakkunnig person. Av handlingar- na skall tydligt framgå det begärda konces- sionsområdets belägenhet, belägenheten av områden som avses i första stycket 7, de ställen där fyndigheter av det med ansök- ningen avsedda slaget påträffats samt övri- ga för sökanden kända förhållanden som är av betydelse för att bedöma fyndighetens storlek, läge och sträckning. Karta som av- ses i andra stycket 1 skall vara utförd i ska- la om minst 1:4 000 eller, om kommerskol- legium medgivit det, i annan skala om minst 1 : 20 000.
Innehar sökanden förut beträffande det begärda koncessionsområdet utmål eller be- arbetningskoncession för fyndighet av annat slag än som avses med ansökningen äger kommerskollegium medge av omständighe- terna betingad inskränkning i de ovan i den- na paragraf föreskrivna uppgifterna.
75.
I fråga om erforderlig komplettering av an- sökningen äger 4 g motsvarande tillämpning.
85.
Sedan eventuella brister i ansökningshand- lingarna avhjälpts, skall kommerskollegium införa kungörelse om ansökningen i Post- och Inrikes Tidningar och tidning i orten. Kollegiet skall även genom meddelande med posten underrätta länsstyrelsen, kommuner. fastighetsägare, nyttjanderättshavare och in- industriella företag, som beröres av ansök- ningen, ävensom innehavare av inmutning. utmål eller koncession inom det med ansök- ningen avsedda området. I kungörelsen och meddelandena skall anges, att erinringar mot ansökningen skall göras skriftligen hos kom-
merskollegium inom viss angiven tid, minst fyra veckor efter det kungörelsen varit in- förd i Post- och Inrikes Tidningar.
Innehar sökanden förut utmål eller bear- betningskoncession avseende det tillämnade koncessionsområdet, äger, kommerskollegi- um, om det finnes motiverat av omständig- heterna, behandla ärendet utan kungörelse enligt första stycket. I sådant fall räknas den i första stycket angivna tiden från med- delandenas avsändande.
Efter utgången av erinringstiden och se- dan yttrande inhämtats från bergmästaren skall kommerskollegium insända samtliga handlingar i ärendet jämte eget utlåtande till Kungl. Maj:t.
Frånträdande av koncession m. m.
95.
Har koncessionsinnehavaren anmält att han önskar frånträda koncessionen skall kom- merskollegium på hans bekostnad låta infö- ra kungörelse om anmälan i Post- och In- rikes Tidningar och tidning i orten.
Ansökan om avstående från del av kon- cessionsområde skall behandlas på samma sätt som är föreskrivet beträffande ansökan om koncession.
I fråga om förlängning av koncessions giltighetstid äger 3—8 55 motsvarande till- lämpning.
Vissa allmänna koncessionsvillkor enligt 7 5 första stycket lagen om vissa mineralfyndig- heter.
10 5. Borrhål för utvinning av olja eller gas får ej utan tillstånd av kommerskollegium pla- ceras eller på djupet drivas närmare grän- sen för bearbetningskoncessionen än ett- hundratjugofem meter.
115.
Koncessionsinnehavare är skyldig att föra journal och avge rapporter angående under-
sökningsarbete och bearbetning som utförts av honom. Närmare föreskrifter härom meddelas av kommerskollegium.
125.
Över bearbetning av fyndighet skall genom koncessionsinnehavarens ' försorg och på hans bekostnad upprättas karta. På kartan skall även redovisas borrhål av bestående värde. Dylika borrhål som upptages på om- råde för bearbetningskoncession utan att skyldighet att upprätta karta föreligger skall inläggas på borrhålskarta.
Karta över bearbetning skall upprättas av person som kommerskollegium förklarat be- hörig att verkställa gruvmätningar. Närmare föreskrifter angående upprättande, komplet- tering och förvaring av sådan karta samt in- sändande av utdrag därav till kommerskol- legium eller andra myndigheter meddelas av kollegiet.
13 5.
Innehavare av bearbetningskoncession är skyldig att på område som tagits i anspråk för undersökning eller bearbetning ensam hålla behövligt stängsel samt att utföra de övriga anordningar till skydd för allmän- heten som tillsynsmyndigheten föreskriver.
14 5. När bearbetning påbörjas, nedlägges, av- brytes för längre tid än sex månader eller återupptages, skall anmälan om detta oför- dröjligen göras hos bergmästaren. Om in- kommen anmälan skall denne ofördröjligen underrätta kommerskollegium.
Erinran om annan lagstiftning
155.
Innehavare av koncession eller tillstånd en- ligt 31 5 lagen om vissa mineralfyndigheter är skyldig att underkasta sig den prövning av verksamheten som kan fordras enligt an- nan lagstiftning.
Register m. m. 16 5.
Kommerskollegium fastställer benämning på varje koncession.
17 5.
Kommerskollegium för register över under- sökningskoncessioner, bearbetningskonces- sioner och förordnanden enligt 31 5 lagen om vissa mineralfyndigheter (mineralregis- ter). I registret skall göras anteckning om alla sådana av Kungl. Maj:t, kommerskolle- gium, bergmästaren, domstol eller annan myndighet meddelade beslut eller vidtagna åtgärder, som rör koncessionsområde eller område för förordnande som nyss sagts, ävensom beträffande andra omständigheter som är av betydelse för bedömande av rätten till mineralfyndighet inom sådant område.
Har domstol eller annan myndighet med- delat beslut, om vilket anteckning bör ske i mineralregistret, skall underrättelse om be-
slutet så snart det kan ske sändas till kom- merskollegium.
Vid lagens ikraftträdande anhängiga ansökningar
185.
Ansökningar om undersökningstillständ el- ler koncession enligt uranlagen eller om koncession enligt lagen angående stenkols- fyndigheter m.m., vilka är anhängiga hos bergmästare eller länsstyrelse vid ikraftträ— dandet av lagen om vissa mineralfyndighe— ter, skall av dessa myndigheter överlämnas till kommerskollegium och skall behandlas som ansökningar om koncession enligt sist- nämnda Iag. Har ansökningarna dessförin- nan vederbörligen kungjorts är ny kungörel- se enligt 5 eller 8 5 ej erforderlig.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 ja— nuari 1973.
Allmän motivering
1. Inledning
Gruvrättsutredningen har enligt sina direk- tiv att företa en samlad översyn av hela vårt gruvrättsliga system, sådant detta fin- nes upptaget i gruvlagen, stenkolslagen och uranlagen. Direktiven är återgivna i utred- ningens betänkande rörande den allmänna gruvlagstiftningen, »Ny gruvlag» (s. 35 ff), vartill hänvisas. Bland de gruvrättsliga la- garna ingår sedan den 1 juli 1966 också lagen om kontinentalsockeln.
Nämnda betänkande innehåller utredning- ens förslag till reformer inom den egentliga gruvlagstiftningen, dvs. gruvlagen och där- till anknytande författningar. I betänkandet uttalas att utredningen inte funnit anledning föreslå att kretsen av de inmutningsbara mi- neralen minskas eller att i denna upptas mi- neral som nu inte omfattas av gruvlagstift- ningen. Beträffande de mineral som avses i den nuvarande koncessionslagstiftningen har utredningen i enlighet med direktiven sett som sin huvuduppgift att undersöka ändamålsenligheten av gällande regler och föreslå de reformer beträffande de av reg- lerna omfattade mineralen som därvid kun- de befinnas motiverade.
Den nuvarande koncessionslagstiftningen är vad gäller landområde begränsad till ett fåtal mineral som på grund av sin sällsynthet, speciella förekomstsätt och betydelse för in- dustrin eller samhällsekonomin ansetts böra vara underkastad särskild reglering. Från samhällsekonomiska eller allmänpolitiska ut- gångspunkter kan måhända anföras motiv
för att även utnyttjandet av andra mineral och i jorden ingående naturtillgångar än dem som nu omfattas av gruvlagstiftningen. såsom kalksten, kvarts, fältspat, grus och sand, bör göras beroende av koncession. Det må här erinras om den tillståndsplikt som redan föreligger enligt naturvårdslagen och miljöskyddslagen med hänsyn till exploate- ringens inverkan på landskapsbilden samt vatten- och luftförorening mm. Utredning- en har emellertid inte ansett det falla inom sitt uppdrag att överväga frågan om en ut- vidgning av det allmännas inflytande över dispositionen av dylika råvarutillgångar uti- från andra synpunkter än dem som ligger till grund för gällande gruvlagstiftning.
För sin översyn av koncessionslagstift- ningen har utredningen inhämtat synpunkter från kommerskollegiets bergsbyrå, förestån- daren för SGU:s filial i Lund förste stats- geologen E. Mohréu och Svenska gruvför- eningen. I fråga om uranfyndigheter har utredningen fått föredragningar av överin- genjören vid AB Atomenergi E. Svenke samt byråchefen G. Kautsky och förste statsgeo- logen B. Lundberg vid SGU. Svenke har också gett synpunkter och material beträf- fande utnyttjande av alunskifferfyndigheter för utvinnande av olja eller gas. Detta spörs- mål har även belysts i ett yttrande av pro- fessorn E. Schjånberg. I vad avser stenkols- fyndigheter och därmed sammanhörande leror har utredningen besökt Höganäs ak- tiebolags anläggningar i Höganäs, Bjuv och
Skromberga, varvid information erhållits om bolagets verksamhet för tillgodogörande av sådana fyndigheter, samt haft överläggning- ar i Malmö med företrädare för länsstyrel- sen i Malmöhus län, Nordvästra Skånes kommunalförbund, gruvföreningen, Höga- näsbolaget, Fyleverken AB och RLFzs av- delning i Malmö samt med bergmästaren i södra distriktet. Beträffande slutligen olje- och gasfyndigheter har utredningen i stor utsträckning byggt på de uppgifter i ämnet som lämnas i kontinentalsockelutredningens betänkande »Kontinentalsockeln» (SOU 1965: 66).
Utredningens förslag i förevarande be- tänkande och i huvudbetänkandet är att betrakta som en enhet. På åtskilliga punk- ter förutsätts sålunda att en ny gruvlag in- förs. Å andra sidan påkallar utredningens nu framlagda förslag såsom förutskickats i huvudbetänkandet vissa jämkningar i försla- get till ny gruvlag. Dessa redovisas i detta betänkande.
Beträffande det huvudsakliga innehållet i stenkolslagen, uranlagen och lagen om kontinentalsockeln samt den historiska bak- grunden till lagstiftningen hänvisas i första hand till framställningen i »Ny gruvlag» s. 56—59 respektive 5. 41, 48 f.
Efter avlämnandet av huvudbetänkandet har utredningen avgivit infordrade remiss- yttranden över informationsutredningens be- tänkande »Kungörelseannonsering» (SOU 1969: 7) samt över vissa vid 1970 års riks- dag väckta motioner angående naturvårds- skyddet för Smålands Taberg.
2. Olje-, gas- och saltfyndigheter
2.1. Geologiska förutsättningar
Olja och naturgas (kolväten) anses ha bil— dats genom omvandling av organisk sub- stans, som avsatts i sediment. Närvaron av sediment innehållande dylik substans anses därför vara en första förutsättning för före- komst av olja eller gas. Oftast förekommer de exploateringsbara kolvätena ej i primärt läge, utan de har på grund av sina fysika- liska egenskaper och under inverkan av yttre faktorer, såsom tryck, lämnat de lager där de bildats och ansamlats i högre lig- gande sediment, som därigenom kommit att bilda gas- och/eller oljereservoarer. För att en bergart skall kunna tjänstgöra som kol- vätereservoar fordras bl.a. en viss porositet (genomsläpplighet) hos bergarten i fråga. Vidare skall det porösa bergartskomplexet täckas av för kolväten ogenomträngliga la- ger. Genom deformation av lagerserien kan strukturer bildas, vilka effektivt fångar in kolvätena och förhindrar rörelse av dessa även i sidled. Om intet hinder föreligger för kolvätenas rörelser, läcker gas och olja så småningom fram vid markytan eller på havsbottnen. Gas och olja har påträffats och exploaterats från markytan ned till över 6.500 meters djup.
Inom Sverige och havsområdena utanför den svenska kusten finns sedimentära av- lagringar med förutsättningar för ackumu- lering av kolväten i Skåne, på Öland och Gotland samt i södra Östersjön. I Skåne
uppgår den maximala sedimentmäktigheten sannolikt till mer än 5.000 meter. Förut- sättningar för ackumulering av kolväten finns också i delar av Bottenhavet. På 1940- och 50-talen utfördes i statlig regi fem djup- borrningar på Falsterbohalvön. Vid Ljung- husen erhölls spår av gas på omkring 1.800 meters djup och vid Höllviken spår av olja. Olja och gas har påträffats bl.a. i Baltikum, Polen och Östtyskland nära Östersjökusten samt i norra Västtyskland. I sistnämnda om- råde finns ett flertal betydande olje- och naturgasfält.
Salt uppträder i naturen ej sällan tillsam- mans med olja och gas. Med saltfyndighet förstås i stenkolslagen fyndighet, innehål- lande stensalt eller andra salter, vilkas före- komstsätt är likartat med stensaltets (49 5). Av förarbetena till ifrågavarande bestäm- melser framgår att lagen ej avser saltfyn- digheter av andra slag än sådana som kan uppdagas genom djupborrningar. Bestäm- melserna äger tillämpning på saltfyndighe- ter vare sig saltet förekommer i fast eller flytande form. Förste statsgeologen Mohrénv har i yttrande till utredningen bl.a. anfört.
Förekomst av salt är vanligen betingat av att havsvatten eller vatten i ökenartade områden indunstat i slutna bäcken. Sekundärt kan det så indunstade, fasta saltet under ändrade kli- matiska eller geologiska förhållanden ha upp— lösts och uppträda i form av saltlösningar. Även primära saltlösningar kan i form av s.k. remanerande saltvatten förekomma i jord— och bergarter. Salthalten är dock i sådana fall så
låg, att man helt torde kunna bortse från detta förekomstsätt i detta sammanhang.
På grund av det fasta saltets plasticitet åter- finns ej alltid saltkroppen eller -lagret på sin ursprungliga plats i lagerföljden. Genom rik- tat jordskorpetryck kan saltkroppen förskjutas, som regel mot markytan (saltdomer). I ännu högre grad förekommer dylik vandring vad beträffar saltlösningar. Som djupborrningar i Skåne visat, är en stor del av sydvästra Skånes berggrund »genomsaftad» av dylika lösningar med mot djupet tilltagande saltkoncentration. Saltvattnet är med all sannolikhet ej primärt vare sig i rätlias- eller kritbergarterna utan av äldre datum. Under sin vandring kan saltlös- ningarna genom jonbyte eller andra kemiska reaktioner ändra sin sammansättning.
Saltfyndigheter kan i vårt land antingen be- räknas förekomma som saltlösningar eller —— om fyndigheterna uppträder som fast salt, vil- ket i så fall torde ske på mycket stort djup — utvinnas genom lakning. Olja och gas upp- träder i naturen ej sällan tillsammans med domer av fast salt eller saltlösningar och »mig- rerar» i berggrunden på samma sätt som salt- lösningar.
2.2. Prospektering efter olja och gas
Förekomst av gas eller olja kan ej påvisas genom mätningar utom i de enstaka fall då olja eller gas sipprar fram på havsbotten eller vid markytan. Det är endast genom djupborrningar, som förekomsten kan fast- ställas. Då djupborrningar är mycket kost- nadskrävande söker man genom olika geo- logiska och geofysiska undersökningar utrö- na huruvida djupborrningar är motiverade och på vilka platser de i så fall bör företas.
De inledande geologiska arbetena består i att från tillgängliga litteraturuppgifter åstadkomma en översiktlig bild av prospek- teringsområdets geologi. Härtill fogas re- sultat, som erhålls vid geologisk kartering.
Nu nämnda arbeten ger en översiktlig bild av sedimentens utbredning. För att få upplysningar om de konsoliderade sedimen- tens mäktighet och strukturella uppbyggnad fordras geofysiska undersökningar. Som ti- digare nämnts måste vissa strukturer före- finnas för uppfångande av kolvätena. Det är därför av största vikt att de strukturella förhållandena klarläggs inom prospekte-
ringsområdet. Av speciellt intresse är såda- na strukturer som antiklinaler (»ryggar»), saltdomer (=i lagerserien uppressade salt- lager) och förkastningar. Genom geofysiska undersökningar kan även antydningar er- hållas om de ur prospekteringssynpunkt be— tydelsefulla faciesförhållandena (=av bild- ningsmiljön betingade utbildningsformer hos sedimenten). Dessa yttrar sig bl.a. i varia- tioner-i horisontalled hos en sedimentär bergartsenhet. En skiffer kan sålunda över- gå till sandsten, som vanligtvis är en för kolväteackumulation lämpad bergart.
Den första etappen i det geofysiska pro- spekteringsarbetet utgörs av flygmagnetiska undersökningar, i regel utförda från några hundra meters höjd. Genom dessa under- sökningar erhålls en allmän bild av sedi- mentområdenas mäktighet och eventuella förekomster av sådana bergarter som exem- pelvis diabasgångar i sedimenten.
På grundval av resultaten av de flygmag- netiska undersökningarna planeras seismis— ka mätningar. Vid seismiska undersökningar bestäms gångtiden för akustiska vågor. fram— kallade genom sprängningar, mellan två punkter på jordytan. Tidsskillnaden gör det möjligt att dra slutsatser rörande sedimen- tens lagerföljd och ibland även om deras beskaffenhet. I anslutning till de seismiska undersökningarna utförs gravimetriska mät- ningar. Dessa ger en bild av täthetsfördel- ningen i den underliggande berggrunden och är speciellt väl lämpade, när det gäller att fastställa förekomsten av saltdomer.
Om resultaten av de geologiska och geo- fysiska undersökningarna föranleder därtill. utväljs med ledning av dessa resultat platser för borrningar inom områden som bedöms som mest lovande. Borrhålet drivs genom rotaryborrning. De bergartsbitar (cuttings) som härvid bryts loss, transporteras konti- nuerligt medelst spolvätskan upp till ytan. Geologiska data erhålls bl.a. genom under— sökning av »cuttings». I intressantare berg- avsnitt tillämpas kärnborrning, som ger sammanhängande prov men är betydligt dyrbarare. I borrhålet görs även geofysiska mätningar.
Djupborrning är mycket kostnadskrävan-
de. Ett borrhål på land kan kosta ett par tre milj. kr. Vid borrning till över 1000 m djup stiger borrningskostnaden per längd- enhet kraftigt. Borrning i havsbottnen, som måste ske från fasta eller flytande platt- formar eller för borrning utrustade fartyg, är 3—4 gånger dyrare än borrning på land. Redan vid prospekteringsborrningar måste särskilda anordningar vidtagas till skydd mot läckage av olja och gasutbrott (»blow out preventors»).
2.3 Utvinning av olja och gas
Har vid en undersökningsborrning päträf— fats en kommersiellt exploateringsbar fyn— dighet, iordningställs borrhålet för produk- tion. Detta innebär att borrhålets väggar förstärks samt pumpar och ventiler installe— ras och kopplingar för ledningar och rör färdigställs. Ställda i relation till prospek— teringskostnaderna torde produktionskost- naderna i allmänhet vara väsentligt lägre vid olje- och gasutvinning än vid malmbryt- ning. — Vid utvinning av olja och gas, som i allmänhet sker på betydande djup under markytan, torde man sällan kunna mera exakt fastställa utsträckningen av det om- råde under jord från vilket tillströmning av olja och gas till produktionsborrhålet sker.
2.4 Något om utländsk lagstiftning röran- de olje— och gasfyndigheter
2.4.1. A ”män!
I de flesta olje— eller naturgasproducerande länder i västvärlden bildar lagar och bestäm- melser angående undersökning och bear- betning av olje- och gasfyndigheter vanligen ett särskilt regelkomplex vid sidan av den allmänna gruvlagstiftningen.
För undersökning och bearbetning krävs normalt koncession. Oftast meddelas kon- cession särskilt för undersökning (undersök- ningstillstånd) och särskilt för bearbetning (bearbetningstillstånd). Tillstånd och kon- cessioner meddelas normalt av staten.
I Förenta staterna tillkommer rätten till olje- och gasfyndigheter jordägaren, såvitt gäller enskild mark. På s.k. public lands gäl- ler särskilda regler.
Beträffande utländsk lagstiftning för fyn- digheter på kontinentalsockeln hänvisas till betänkandet »Kontinentalsockeln» (SOU 1965: 66 s. 41—53). Lagstiftning rörande naturtillgångar på kontinentalsockeln har sedermera tillkommit bl. a. i Storbritannien (1966), Italien och Portugal (1967), Irland (1968) och Belgien (1969).
2.4.2. Översikt över de europeiska OECD- ländernas1 lagstiftning angående olje— och natttrgasfyndigheter ( på eget territorium)
Produktion
Som bakgrund till en översikt över de euro- peiska OECD-ländernas lagstiftning på om- rådet må först lämnas följande uppgifter om dessa länders produktion av olja och naturgas 1968.2
Råolja Naturgas
tusen ton milj. m3 Storbritannien 81 2 019 Västtyskland 7 982 5 103 österrike 2 724 1 630 Frankrike 2 688 5 682 Italien 1 506 10 412 Nederländerna 2 147 14 551 Spanien 127 — Turkiet 3 104 —
1 Sverige, Norge, Danmark, Finland, Storbri- tannien, Västtyskland, Österrike, Frankrike, Italien. Belgien, Nederländerna, Luxemburg, Spanien, Portugal, Grekland, Schweiz, Irland, Island och Turkiet. Finland och Norge sak- nar lagstiftning för olje- och gasfyndigheter på landterritoriet, varför eventuella fyndig- heter där i dessa länder torde tillkomma jordägaren. — Uppgifterna under förevaran- de avsnitt är väsentligen hämtade ur en inom handelsdepartementet i april 1964 upprättad promemoria angående de europeiska OECD- ländernas lagstiftning rörande undersökning och bearbetning av olja och naturgas; kom- plettering har skett med hänsyn till skedda lagändringar fram till hösten 1969.
2
Uppgifterna är hämtade från statistik publi- cerad av OECD:s specialkommitté för olja.
I övriga OECD-länder förekom 1968 ing- en produktion av olja eller naturgas.
Beträffande oljeproduktionen kan som jämförelse nämnas att förbrukningen av oljeprodukter i Sverige år 1968 utgjorde cirka 22 milj. ton. — Gasproduktionen i Västeuropa härrörde 1967 från nära 200 fält. De kända reserverna uppskattades då till cirka 4 000 miljarder m3.
U ndersöknin gstillstånd
Undersökningstillstånd utfärdas diskretio- närt av myndigheten. Tillståndsinnehavarens rättigheter och skyldigheter regleras i lag eller i vissa fall genom överenskommelse mellan staten och tillståndshavaren. I en del fall åligger det tillståndshavaren att ställa garanti för att han kommer att fullgöra sina åligganden.
Undersökningstillstånd kan inte överlåtas utan godkännande av den myndighet som utfärdat det.
Tillstånd innebär i regel ensamrätt att ut- föra undersökningar under en bestämd tids- period på ett bestämt område. Innehavare av undersökningstillstånd äger, under för- utsättning att jordägaren hålls skadeslös, rätt att förfoga över den mark som behövs för undersökningen.
Undersökningstillståndens giltighetstid kan i de flesta länder förlängas en eller flera gånger. Som allmän regel gäller, att för- nyelse kräver fullgörande av ett visst un- dersökningsprogram och att tillståndsinne- havare, som uppfyllt detta krav, kan påräk- na förlängning. I Schweiz och Turkiet sker dock förlängning efter diskretionär prövning av myndigheterna. I Österrike, Belgien och Irland finns inga regler för tillståndets gil- tighetstid och antalet möjliga förlängningar. I Tyskland är första perioden 5 år med möjlighet till ett obegränsat antal förläng- ningar med 3 år.
Den totala giltighetstiden inklusive möj- liga förlängningar uppgår till 3 år 10 år i Italien, Storbritannien, Schweiz och Tur- kiet. I Frankrike och Spanien är maximala giltighetstiden cirka 15 år, i Danmark 50 år och i Portugal 99 år. I de båda sistnämnda
länderna täcks i stort sett hela territoriet av en koncession för både undersökning och bearbetning.
Storleken av det område, som kan täckas av ett undersökningstillstånd, varierar i hög grad. Endast i ett fåtal länder —— Italien, Spanien och Turkiet — är områdets stor- lek begränsad i lag. Maximiytan uppgår i dessa länder till cirka 50000 hektar. I de länder där undersökningsområdets storlek ej regleras genom lagar och förordningar bestäms ytan oftast genom överenskommel— se mellan den som söker tillstånd och myn- digheterna. I Frankrike minskas området med 50 procent vid första förlängningen av tillståndet, i Italien och Spanien med 25 pro- cent. Vid varje efterföljande förlängning av tillståndet skärs området ner ytterligare. Områdena måste vidare ofta vara av kva- dratisk eller rektangulär form. Det antal områden som en och samma person kan er- hålla rätt till är i de länder, där maximistor- leken regleras i lag, vanligen begränsat.
Innehavare av undersökningstillstånd är skyldig att uppfylla vissa tekniska villkor, som är ägnade att garantera att undersök- ningsarbetena bedrivs med största möjliga effektivitet. Förpliktelserna varierar från land till land. I de flesta länder krävs dekla- rationer och periodiska rapporter.
I Frankrike och Italien måste undersök- ningsarbetet utföras i överensstämmelse med ett av myndigheterna godkänt arbetspro- gram. Ibland måste arbetet påbörjas inom en bestämd tidsperiod efter utfärdandet av tillståndet. Uppehåll i verksamheten kan få till följd att tillståndet dras in.
Genom granskning av handlingar eller genom undersökningar på platsen tillser myndigheterna att bestämmelserna efterlevs.
Bearbetningstillstånd
Bearbetningskoncession beviljas av samma myndighet som beviljar undersökningstill- stånd. I de flesta fall regleras koncessions- innehavarens rättigheter och skyldigheter i avtal med staten. Den som ansöker om kon- cession måste kunna påvisa exploaterbar fyndighet och visa att han förfogar över
erforderliga tekniska och finansiella resur- ser.
Övergången från undersökning till bear- betning kan ske på olika sätt. I Nederlän- derna och — i de fall kombinerat under- söknings- och bearbetningstillstånd ej från början utfärdats — även i Belgien har myn- digheterna rätt till diskretionär prövning av koncessionsansökningarna, ehuru den sökan- de vid avslag är berättigad till kompensa- tion. Motsatt ytterlighet representeras av Danmark och Portugal, där tillståndet avser såväl undersökning som bearbetning.
I de flesta övriga länder har innehavare av undersökningstillstånd som fullgjort sina skyldigheter rätt att efter ansökan erhålla koncession. 1 Västtyskland och Frankrike kan innehavare av undersökningstillstånd på förhand erhålla provisoriskt tillstånd att be- arbeta fyndigheter till dess koncession hin- ner beviljas.
Liksom vid undersökningstillstånd krävs ibland att den som erhåller koncession stäl- ler pant.
För överlåtelse av koncession krävs myn- digheternas tillstånd. I Frankrike är över- låtelse i princip förbjuden. Koncessioner kan liksom undersökningstillstånd förverkas el- ler dras in i de fall koncessionsinnehavaren ej uppfyller sina förpliktelser. Innehavaren äger även rätt att frånträda koncessionen.
I flertalet länder är koncessionens totala giltighetstid — inberäknat en eller flera för- längningar — begränsad; i Italien är maxi- mitiden 40 år, i Danmark och Frankrike 50 år, i Spanien och Turkiet 60 år, i Schweiz 80 år och i Portugal 99 år. Koncession be- viljas i Storbritannien i allmänhet på sex år med möjlighet till 40 års förlängning. I Nederländerna beviljas koncession på obe- gränsad tid, medan i Västtyskland förläng- ning sker automatiskt och ett obegränsat antal gånger. I Belgien, Österrike och Irland fastställs koncessionens giltighetstid från fall till fall.
Koncessionsområdets storlek är vanligen ej begränsad i lag. De länder som i lag be- gränsar undersökningsområdets storlek — dvs. Italien, Spanien och Turkiet — tilläm- par dock liknande regler för koncessions-
område. I Turkiet är koncessionsområdet begränsat till högst hälften, dvs. cirka 25 000 hektar, av undersökningsområdes maximi- areal, medan i Italien gränsen är satt vid 3 000 hektar och i Spanien vid 10000 hektar. Dessa länder har även maximerat den totala areal. som får bearbetas av en och samma person. I flertalet västtyska delstater gäller i princip en begränsning av koncessionsområdes storlek till 440 hektar.
Bearbetningsrättigheterna är ibland för- knippade med vissa inskränkningar i rätten att förfoga över utvunna produkter. Kon- cessionsinnehavaren måste ge prioritet åt nationella behov. — Koncessionsinnehava- ren äger mot ersättning ta i anspråk den mark han behöver för sitt arbete.
I Tyskland åligger det koncessionsinne- havaren att bedriva utvinningsarbetet så länge det är tekniskt och ekonomiskt möj- ligt. I Frankrike skall maximal avkastning av fyndigheten uppnås så snabbt som möj- ligt. En rad bestämmelser med liknande syfte finns. I Danmark får sålunda uppehåll i bearbetningen inte göras under mer än två år i följd. I Italien fordras myndigheter- nas medgivande för vilostånd. I Frankrike och Italien måste ett bearbetningsprogram underställas myndigheterna. Om samma fyn- dighet berörs av flera intill varandra beläg— na koncessioner, är innehavarna i regel skyl- diga att träffa överenskommelse om gemen- sam bearbetning.
Avgifter m. m.
Undersökningskoncessioner kombineras i de flesta länder med arealavgifter till det all- männa. Avgifterna syftar till att begränsa områdenas storlek. Vanligen höjs avgiften med vissa tidsintervaller eller vid förläng- ning av undersökningstillstånd.
De flesta länder tar vid bearbetning ut en särskild skatt eller royalty på utvunna pro- dukter. Skattesatserna varierar i stort sett mellan 5 och 15 procent på produktionens värde. Beskattningen är vanligen propor- tionell, men Frankrike och Italien tillämpar ett progressivt system enligt vilket skatte- satsen höjs vid ökad produktion från en fyn-
dighet. —— Arealavgifter förekommer vid bearbetning liksom vid undersökning. Areal- avgifterna får dock ofta dras av från royal- ties på utvunna produkter.
Avgifter till jordägaren förekommer i regel ej, bortsett från att i vissa länder (Bel- gien, Nederländerna) utgår viss årlig avgift eller engångsavgift per hektar bearbetnings- område.
2.4.3 Förenta staterna
I Förenta staterna tillkommer som nämnts rätten till olje- och gasfyndigheter på en- skild mark jordägaren. Utnyttjandet av fyn- digheterna är emellertid föremål för viss kontroll genom federal och delstatlig lag- stiftning, framför allt för att tillgodose sä- kerhets- och sundhetssynpunkter men även för reglering av markanvändningen. Före- skrifter kan meddelas angående borrning, mellanrum mellan borrhål och handhavan- det av fyndigheter för att hindra misshus- hållning. I sistnämnda syfte kan ges före- skrifter om högsta tillåten dagsproduktion inom ett oljefält och om maximiproduktion inom en delstat, som ibland bestäms med hänsyn till rådande efterfrågeförhållanden.
Exploatering av gas- och oljefyndigheter på public lands regleras i Mineral Leasing Act av år 1920. Sådana fyndigheter upp- låts på arrende av de federala myndigheter- na. Villkoren för erhållande av arrende är olika allteftersom ett område ligger inom eller utanför den kända geologiska struk- turen av ett i produktion varande olje- eller gasfält. Områden inom en känd sådan struk- tur utarrenderas genom ett auktionsförfa- rande (competitive leases), medan övriga områden utarrenderas till förste sökande (noncompetitive leases).
Enligt reglerna om noncompetitive leases kan genom anmälan till myndighet förvär- vas exklusiv rätt att undersöka och utvin- na fyndigheter inom ett område om högst 2560 acres (1037 hektar) under en period av fem år och så lång tid därefter som olja eller gas produceras med ekonomiskt ut- byte. 12% procent royalty på produktionen
utgår. Vid competitive leases erhåller den högstbjudande arrende på högst tjugo år, med företrädesrätt till förlängning tio år i sänder, till ett område om högst 640 acres (cirka 260 hektar). Arrendatorn måste be- tala royalty varierande från 12% till 25 procent för olja och från 12% till 16% procent för gas. Arrendatorn måste lämna noggranna redogörelser för undersöknings- resultat, borrningar, produktion m.m. och skall vid arrendetidens slut återställa mar- ken i tidigare skick och ersätta eventuella skador.
2.5 1963 och 1966 års ändringar i stenkols- lagens regler om olje-, gar- och saltfyndig- heter
Som framgår av redogörelse i »Ny gruv- lag» (5. 49) genomfördes 1963 och 1966 vissa ändringar i rubricerade regler.
Genom 1963 års ändringar infördes möj- lighet att begränsa koncession beträffande salt-, olje- och gasfyndigheter till att avse endast undersökning av dylik fyndighet och, i samband med sådan begränsning, till att gälla under viss tid. Vidare höjdes konces- sionsområdes maximistorlek från 1600 till 10000 hektar. Tidigare bestämmelser om arbetsplikt ersattes med mera allmänt håll- na föreskrifter om möjlighet för Kungl. Maj:t att stipulera undersökningsplikt. Efter mönster från uranlagen infördes möjlighet att återkalla koncession. Nya regler infördes angående den utredning som sökanden bör förebringa i koncessionsärende. Ur den de- partementspromemoria som låg till grund för ändringarna i fråga må här antecknas följande ( prop. 1963: 176 ).
Förhållandena är olika när det gäller efter- sökandet av exempelvis en oljefyndighet, å ena, och bearbetandet av en sådan fyndighet, å andra sidan. Prospekteringen kräver ett så vid- sträckt område som möjligt. För bearbetningen erfordras däremot knappast tillgång till några mer betydande arealer. Även beträffande den s. k. arbetsskyldigheten synes andra föreskrifter ofta böra gälla under bearbetningen än under
prospekteringen. I utländsk rätt görs också re- gelmässigt åtskillnad mellan reglerna för efter- sökandet och dem för bearbetandet.
När det gäller koncession som endast avser eftersökande och undersökning kan det med hänsyn till såväl det allmännas som enskildas intressen anses önskvärt att kunna begränsa giltighetstiden.
De äldre bestämmelserna — med 1 600 hektar som maximistorlek för koncessionsområde —— beaktar inte behovet av vidsträckta områden för prospektering. Det synes innebära en lämp- lig avvägning att bestämma maximiarealen till 10000 hektar, dvs. ett område motsvarande en kvadrat med en mils sida. Därigenom blir det möjligt att i vissa fall låta koncessionsområde sammanfalla med kommuns område eller med en eller flera jordregistersocknar, varigenom arbetet med upprättandet av fastighetsförteck- ningar och koncessionskarta synes kunna i nå- gon mån underlättas.
Bestämmelserna om arbetsskyldighet an- sågs i olikhet mot äldre föreskrifter böra ge utrymme för ett fritt lämplighetsbedö- mande i det särskilda fallet. Vederbörande departementschef framhöll att det enligt hans mening i regel inte torde föreligga nå- got intresse från det allmännas sida att tvinga fram bearbetning av fyndigheter. Där- emot ansåg han det påkallat att Kungl. Maj:t skulle kunna meddela föreskrifter om undersökningar. I varje fall i fråga om an- dra än kortvariga koncessioner avseende ef- tersökande och undersökning av fyndighet måste det nämligen vara av vikt att under- sökning av koncessionsområdena skedde i den utsträckning som var påkallad bl. a. av geologiska skäl.
Enligt gällande bestämmelser är Kungl. Maj:t inte bunden av särskild lagbestämmel- se att till innehavare av bearbetningskon- cession för en fyndighet utse den som inne- har koncession avseende eftersökande och undersökning av samma fyndighet. I anslut- ning härtill uttalade departementschefen bl. a. att även om innehavaren av en kon- cession avseende eftersökande och under- sökning inte i lagen uttryckligen tillerkänts företrädesrätt till bearbetningskoncession, dennes intresse borde vinna synnerligt beak- tande i koncessionsärendet. Bearbetnings-
koncession borde sålunda som regel tillfalla honom, om han genomfört eftersöknings- och undersökningsarbetena på ett sätt som ur det allmännas synvinkel framstod som förtjänstfullt och han tillika bedömdes äga förutsättning att exploatera fyndigheten till gagn för orten och det allmänna. I detta sammanhang betonade departementschefen också som angeläget att de synpunkter som skulle beaktas i ärende om bearbetnings— koncession i möjlig mån beaktades redan vid prövningen av ansökning om koncession avseende eftersökande och undersökning.
1966 års ändringar i stenkolslagen vidtogs i samband med antagandet av lagen om kontinentalsockeln. Enligt denna lag (se 5. 58 f i »Ny gruvlag») tillkommer rätten att utforska kontinentalsockeln och utvinna dess naturtillgångar staten. Vidsträckta möjlig- heter att ställa villkor i samband med kon- cessionsgivning finns. Det allmännas möj- ligheter att bestämma över utnyttjandet av sådana tillgångar är väsentligt större än vid koncession enligt stenkolslagen. Ändringarna i stenkolslagen avsåg att undanröja de mest påfallande skillnaderna mellan lagarna i fråga om olje- och gasfyndigheter och inne- bar att möjlighet infördes att tidsbegränsa bearbetningskoncession i fråga om sådana fyndigheter samt att uttaga royaltyavgifter vid bearbetning. Därjämte undantogs all- mänt vattenområde i havet från stenkolsla- gens tillämpning.
2.6 Lagstiftningen rörande olje-, gas- och saltfyndigheter i praxis
Utvinning av olje-, gas- och saltfyndigheter enligt bestämmelserna i stenkolslagen har hittills inte förekommit. Enligt uppgift från kommerskollegium hade år 1968 sedan till- komsten av bestämmelserna om olje- och gasfyndigheter 1933 beviljats sammanlagt tre koncessioner (områden i Skåne samt på Öland och Gotland), vilka alla numera frånträtts. För närvarande gäller inga andra koncessioner beträffande olje-, gas- och saltfyndigheter än de som den 27 juni 1969
beviljades det halvstatliga företaget Olje- prospektering aktiebolag.1 Kungl. Maj:t med- delade då i ett beslut koncessioner för bo- laget att under åtta år genom borrning söka efter gas- och oljefyndigheter inom 27 om- råden i Malmöhus län, ett område i Kristian- stads län och 27 områden i Gotlands län och att inom samtliga områden med undantag av områdena på Gotland tillika söka efter saltfyndighet. Samtidigt fick bolaget genom beslut enligt kontinentalsockellagen tillstånd att, med uteslutande av andra, under åtta år för eftersökande av olja, gas och salt utforska kontinentalsockeln genom geofy- siska mätningar, borrning eller på annat sätt inom hela det svenska kontinentalsockel- området med undantag för Bottenviken, Bottenhavet och den del av Östersjön som ligger norr om 59:e breddgraden.
De 55 landkoncessionerna täcker i huvud- sak de landområden i Sverige som anses ha intresse med hänsyn till möjlig förekomst av kolväten. Beträffande koncessionsvillko- ren må här antecknas följande.
Koncessionsområdenas gränser är noggrant beskrivna, på fastlandet i allmänhet med ut- gående från sockengränserna och på Gotland, där områdena omfattar allt land och enskilt vatten inom beskrivna kvadrater, genom angi- vande av koordinater för en hörnpunkt i kva- draterna.
Arbetsskyldighet är bestämd på det sättet att bolaget under de fem första åren av kon- cessionstiden skall inom de 55 koncessionsom- rådena samt tillståndsområdet på havet utföra geologiska och geofysiska undersökningsarbe- ten samt borrningar för en kostnad av sam- manlagt minst 100 milj. kr. Omfattningen av de undersökningsarbeten som skall utföras un- der den återstående treårsperioden bestäms, efter hörande av bolaget, av Kungl. Maj:t på grundval av framkomna resultat, dock under en kostnadsgräns av sammanlagt 150 milj. kr. för arbetena under hela den åttaåriga under- sökningstiden.
Bestämmelser ges om journalföring och rap- portering. Närmare föreskrifter i ämnet med- delas av kommerskollegium eller annan myn- dighet som Kungl. Maj:t bestämmer.
Bolaget tillförsäkras rätt att under vissa an- givna förutsättningar — vid påträffande av kommersiellt utvinningsbar fyndighet inom nå- got koncessionsområde, force majeure beträf- fande undersökningsarbete eller endast efter
fullgörande av koncessionsvillkoren — få kon- cessionstiden förlängd i skälig omfattning el- ler, i sistnämnda fall, med fem år. Förlängning kan begränsas till att avse blott vissa konces- sionsområden.
Bolaget tillförsäkras vidare rätt att erhålla utvinningskoncession, om inom koncessionsom- råde påträffas kommersiellt utvinningsbar fyn- dighet av det slag som omfattas av vederbö- rande koncession och bolaget är berett att ex- ploatera fyndigheten. Vissa huvudvillkor som skall gälla för sådan koncession anges. Utvin- ningskoncessionen skall sålunda gälla under fyrtio år och avse området för den undersök- ningskoncession där fyndet gjorts och, i den ut- sträckning så erfordras för erhållande av ett utvinningsområde som är av tillräcklig omfatt- ning med hänsyn till den påträffade fyndighe- tens art och storlek, även angränsande kon- cessionsområde. För utvunna produkter skall erläggas royalty till staten enligt angivna grun- der. I övrigt skall bolaget ställa sig till efter- rättelse de föreskrifter och villkor som kan meddelas i samband med utvinningskonces- sionens beviljande.
Bolaget äger ej utan Kungl. Maj:ts medgi- vande upplåta rättighet på grund av konces- sion till annan eller träffa avtal med annan om rätt till andel i produktion.
Bolaget erinras om den reglering av den tillåtna verksamheten som kan gälla enligt an- nan lagstiftning än stenkolslagen. Särskilt erin- ras om bolagets skyldighet att vid genomfö- rande av undersökningsarbetena iakttaga be- stämmelserna i 2 kap. 63 å vattenlagen och därvid samråda med vederbörande länsingenjör.
Den samtidigt meddelade koncessionen för havsområdet innehåller motsvarande villkor samt därjämte — utöver hänvisning till bestämmelserna i kungörelsen den 3 juni 1966 om tillämpning av lagen om kontinen- talsockeln — bl. a. följande föreskrifter:
Fast eller flytande anläggning för borrning i havsbottnen eller annat ändamål får inte inrät- tas förrän Kungl. Maj:t efter framställning från bolaget lämnat särskilt medgivande därtill. Bo— laget skall underkasta sig de föreskrifter som kan meddelas i samband med sådant medgi- vande. Upphör undersökningstillståndet, skall borrhål inom område, som inte omfattas av efterföljande utvinningstillstånd för bolaget, till- falla staten.
* Delägare: Vattenfallsverket, LKAB, AGA, Boliden, Fosfatbolaget, Rederi AB Nordstjer- nan, Nynäs Petroleum, KF, OK, Sydkraft, Gränges, Voxna Kraft AB, ASEA.
Vid arbetena skall vidtas de åtgärder som skäligen kan erfordras till förebyggande av vat- tenförorening och till skydd för sjöfarten, fis- ket och annat allmänt eller enskilt intresse. Bolaget har att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter som i dessa hänseenden meddelas av kommerskollegium eller annan myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer.
Återkallas undersökningstillståndet av annan anledning än att bolaget åsidosatt föreskrifter eller villkor för tillståndet, är bolaget berät- tigat att erhålla skälig gottgörelse av staten.
Aktier i Oljeprospektering aktiebolag får inte utan Kungl. Maj:ts medgivande överlåtas till annan än staten eller övriga delägare i bo- laget.
Tvist härflytande av det genom undersök- ningstillståndet grundlagda rättsförhållandet mellan staten och bolaget avgörs enligt lagen om skiljemän, i den mån rättsförhållandet är att anse som avtalsmässigt reglerat.
Ifrågavarande koncessioner enligt sten- kolslagen och kontinentalsockellagen före- gicks av långvariga förhandlingar mellan företrädare för staten och de berörda före— tagen.
2.7. Reformbehov
Eventuella fynd av olje- eller gastillgångar i Sverige kan få stor betydelse för den sven- ska samhällsekonomin. Med hänsyn härtill är det enligt utredningens uppfattning ange- läget att det allmänna förbehåller sig ett avgörande inflytande på såväl undersök- ningsarbeten som exploatering. Därigenom bör det vara möjligt att få garantier för att verksamheten kommer att bedrivas ra- tionellt och i övrigt på ett sätt som är lämp- ligt med hänsyn till landets intressen. Det måste också tillses att motstående intressen inte förorsakas otillbörligt intrång. I vissa fall kan det tänkas uppkomma behov av villkor angående produkternas användning. Även statens ekonomiska intressen bör i skä- lig mån tillgodoses. Innehållet av de före- skrifter och villkor som sålunda kan behöva förbindas med tillstånd att eftersöka eller utnyttja naturtillgångar varom nu är fråga måste i hög grad bli beroende av bl. a. så- dana varierande omständigheter som de geo-
logiska förutsättningarna, vederbörande in- tressents beredvillighet att binda sig för en viss prospekteringsinsats, metoder och kost- nader för planerad undersökning samt 10— kala förhållanden. Lagstiftningen bör över- huvud utformas på sådant sätt att den främ- jar upptäckt och tillgodogörande av fyndig- heter. (Jfr uttalande av dep.chefen i prop. 1966: 114 s. 46 ).
Nu anförda synpunkter var endast i ringa mån tillgodosedda i den före 1963 gällande lagstiftningen på området, vilken i första hand hade till syfte att åstadkomma en till- fredsställande reglering av förhållandet mel- lan den berörda industrin och jordägarna (jfr »Ny gruvlag» s. 48). Genom de år 1963 och 1966 genomförda lagändringarna har den legala regleringen beträffande ifråga- varande fyndigheter kommit att stå i bättre samklang med de principer som enligt vad nyss antytts bör prägla en lagstiftning på området. Här må särskilt erinras om möj- ligheterna till uppdelning i undersöknings- koncession och bearbetningskoncession, tids- begränsning av koncession, stipulering av viss undersökningsplikt som villkor för un- dersökningskoncession samt fastställande av royaltyavgifter till staten.
Berörda lagändringar innebär som an- tytts enligt utredningens mening att de från materiell synpunkt mest angelägna reform- behoven tillgodosetts. Det har exempelvis visat sig möjligt att med stöd av gällande lagstiftning ge de nyligen utfärdade omfat- tande koncessionerna för Oljeprospektering AB en utformning och ett innehåll som i huvudsak torde få anses tillfredsställande såväl från allmän synpunkt som för bolaget. De ytterligare kompletteringar beträffande regleringen av ifrågavarande fyndigheter som är påkallade eller bör övervägas vid den allmänna översyn av denna som ut- redningen har att företa inskränker sig en- ligt utredningens mening till vissa juste- ringar för en mera fullständig anpassning till ovan antydda principer samt en del ändringar av övervägande teknisk karak- tär. Behov av reformer synes sålunda bl. a. föreligga i följande avseenden.
Det inflytande som enligt vad förut sagts
bör tillkomma det allmänna beträffande un- dersökning och bearbetning av nu ifråga- varande fyndigheter kommer i kontinental- sockellagen till uttryck bl.a. genom stad- gande att tillstånd kan förbindas med vill- kor om statligt deltagande i verksamheten eller om utgivande till staten inte bara av royaltyavgifter utan också av arealavgifter eller andel av utvunna produkter eller med annat liknande villkor. Utredningen anser att motsvarande bestämmelse bör gälla be- träffande landkoncessioner. I sammanhanget kan påpekas att det med den diskretionära prövningsrätt som enligt gällande lag till- kommer Kungl. Maj:t redan nu torde vara möjligt att t.ex. bifalla en koncessionsan- sökan endast på det sättet att koncession meddelas ett av sökanden och staten ge- mensamt bildat bolag.
I de förut nämnda undersökningskonces- sionerna för Oljeprospektering AB har bo- laget ansetts kunna tillförsäkras rätt att framdeles erhålla även bearbetningskonces- sion, om vissa förutsättningar uppfylls. Då möjligheten av en dylik sammankoppling mellan undersöknings- och bearbetningskon- cession kan ha stor praktisk betydelse, synes uttryckligt stadgande härom böra upptas i lagen.
När lagstiftningen angående olje- och gasfyndigheter tillkom, var borrning den undersökningsmetod man framförallt hade i tankarna. Koncessionsreglerna beträffande dessa ämnen är därför formulerade så att de avse rättighet att för utvinnande av olja eller gas genom borrning eftersöka och be- arbeta olje- eller gasfyndighet. Som fram- går av redogörelsen under 2.2 ovan inne- fattar modern prospektering efter ifråga- varande ämnen åtskilliga undersökningsar- beten för förberedelse till borrning, såsom geologiska och geofysiska — bl. a. seismiska — undersökningar. Den nuvarande lagstift- ningen synes ej inbegripa någon tvångsrätt för koncessionsinnehavare att ta i anspråk annans mark för sådana undersökningar mot ägarens bestridande, utan koncessions- innehavaren är, i den mån tillträde och er- forderliga åtgärder ej kan ske med stöd av allemansrätten, hänvisad till att söka träffa
uppgörelse med markinnehavaren. Detta är givetvis en otillfredsställande ordning som bör rättas till i samband med ny lagstift- ning.
Modern prospektering efter olja och gas är mycket kostsam. En rationell upplägg- ning av arbetet fordrar i allmänhet att un- dersökningsarbeten bedrivs systematiskt i stor skala och att prospektören har tillgång till vidsträckta undersökningsområden. De 55 undersökningskoncessioner, fördelade på ett fåtal sammanhängande områden, som meddelades Oljeprospektering AB i juni 1969 tyder på att den höjning av maximi- storleken för koncessionsområde från 1800 till 10000 hektar som genomfördes 1963 numera är otillräcklig. Utvecklingen synes ge anledning överväga om man inte bör ta bort bestämmelserna om maximigräns för undersökningsområde ur lagen och i stället helt bestämma koncessionsområdets storlek med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall.
En annan brist hos gällande bestämmel- ser utgör enligt utredningens uppfattning det förhållandet att bearbetningskoncession ej kan förenas med skyldighet för konces- sionsinnehavaren att fullgöra viss minimi- prestation i fråga om bearbetningen. En möj- lighet att meddela dylika föreskrifter synes i vissa situationer kunna vara behövlig från allmän synpunkt och står överhuvud i över- ensstämmelse med principer angående för- svar av gruvrätt som sedan gammalt erkänts inom svensk gruvlagstiftning (jfr »Ny gruv- lag» 5. 149).
Slutligen är åtskilliga av de regler i sten- kolslagen, vilka på grund av hänvisningar i bestämmelserna om olje-, salt- och gasfyn- digheter är tillämpliga på sådana fyndighe- ter, föga tidsenliga eller anpassade för de särskilda förhållandena i samband med un- dersökning och bearbetning av dylika fyn- digheter.
3. Fyndigheter av uranhaltigt eller toriumhaltigt
mineral
3.1 Förekomstsätt
Uranlagen reglerar undersökning och bear- betning av uranhaltigt eller toriumhaltigt mineral för utvinnande av uran eller uran- förening respektive torium eller toriumför- ening.
Uran är ett metalliskt grundämne som i olika föreningar förekommer relativt all- mänt i jordskorpan. Som regel är emeller- tid uranhalten mycket låg. Granit innehåller stundom cirka 25 gram per ton.
Primärt uppträder uran i naturen i sura bergarter och i pegmatiter och hydrotermala gångar, som ansluter sig till dessa bergarter. Genom vittring av eruptivbergarter kan uran ansamlas i vissa sedimentbergarter. De stör- sta kända uranfyndigheterna såväl i Sverige som utomlands uppvisar den sistnämnda mi- neraliseringstypen. Stundom förekommer uran i samband med inmutningsbara mi- neral.
Sverige har i Närke (Kvarntorp) och Väs- tergötland (Billingen) mycket stora tillgån- gar av låghaltig uranskiffer. Uranhalten i de uranrika zonerna i Billingen är i genom- snitt cirka 300 gram uran per ton skiffer. Motsvarande siffra för Kvarntorp är 250 gram. De mellansvenska uranskiffrarna ut- gör i själva verket efter vad som är känt i dag världens största samlade uranfyndig- heter. Fyndigheterna är dock inte ekono- miskt brytvärda med nuvarande marknads- förhållanden.
Torium är ett ämne av liknande natur som uran. Nämnvärda fynd av torium har ännu ej gjorts i Sverige. Ämnet förekom- mer liksom uran i samband med mineral av olika slag.
De geologiska förutsättningarna att på- träffa nya uranförekomster i Sverige be- tecknas som goda. Cirka 50 % av världens nu kända ekonomiska uranreserver före- kommer i områden med prekambriska berg- arter (urberg), dvs. i samma bergartstyp som utgör huvuddelen av Sveriges berggrund. I fråga om yngre bergarter består vidare den skandinaviska fjällkedjan delvis av bergar- ter av samma ålder som de uranförande mellansvenska skiffrarna. Möjligheterna att finna brytvärd uran även där kan ej ute- slutas.
3 .2 U ran prospektering
Uran är som nämnts ett metalliskt element, och dess uppträdande i berggrunden bestäms av samma kemisk-fysikaliska och geologiska lagar som gäller för andra metaller. Liksom i fråga om inmutningsbara mineral kan prospektering efter uran uppdelas i över- siktlig prospektering (regionalprospektering), dvs. en allmän inventering och kartering av uranindikationer, och en projektbunden prospektering (lokalprospektering), varvid indikationerna blir närmare undersökta och utvärderade.
Vid prospekteringen används vissa spe- ciella metoder som baserar sig på uranets radioaktiva strålning. Vid sidan härav till- lämpas samma metoder som vid letning ef— ter järn- och sulfidmalmer (blockletning, geologiska undersökningar, geofysiska flyg- och markmätningar. geokemiska undersök- ningar, diamantborrning). Rationaliseringar kan ofta vinnas genom sammankoppling av uranprospektering och övrig malmprospek- tering.
Utanför de nämnda sedimentära bild- ningarna förekommer uran ganska allmänt utspritt över stora ytor men i små, icke brytvärda halter. Stora eller extremt rika fyndigheter krävs för att exploatering skall vara möjlig. Uranprospektering anses vara relativt sett väsentligt dyrare än annan malm- letning.
Inom Sverige bedrevs prospektering efter uran under senare delen av 1950-talet och början av 1960-talet av AB Atomenergi. Arbetet utfördes delvis i samarbete med ett antal svenska gruv- och skogsindustrier. Un- dersökningarna har huvudsakligen varit kon- centrerade till bergarter i vilka uraninne- hållet länge varit känt. Översiktliga radio- aktivitetsmätningar med regional utbredning har dock företagits. Flera smärre indika- tioner har påträffats med förhållandevis höga uranhalter, men möjligheter att kom— mersiellt utnyttja dessa föreligger inte. Hit- tills har endast en indikation av större be- tydelse framkommit, nämligen i Tåsjöom- rådet i västra Ångermanland, där uran på- träffats i fjällrandens skiffrar. Dessa skiffrar är emellertid av en annan karaktär än de mellansvenska skiffrarna, och någon eko- nomisk metod att utvinna uran ur dem har ännu inte utvecklats.
Sedan AB Atomenergis undersökningar avslutats har ansvaret för den statligt finan- sierade prospekteringen efter uran fr.o.m. budgetåret 1967/ 68 överförts till SGU. I statsverkspropositionen för 1970/ 71 är me— delstilldelningen för verksamheten upptagen till drygt 3,3 milj. kr. De tre föregående budgetåren utgjorde anslaget respektive 450 000, 615 000 och 1,6 milj. kr.
I den finska gruvlagen av år 1965 ingår uran och torium bland de inmutningsbara mineralen.
I Norge finns numera inte någon gruv- rättslig särreglering beträffande uran och torium, utan dessa mineral behandlas helt enligt bestämmelserna i 1842 års gruvlag och 1917 års koncessionslag.
Den franska gruvlagen av år 1956 indelar mineralen i tre klasser, les mines, les mi- nieres och les carrieres. Under les mines är utom de vanliga malmerna upptagna fyndig- heter innehållande helium, radium, torium, uran och andra radioaktiva ämnen. Com- missariat å l'énergie atomique organiserar och kontrollerar prospektering och utvin- ning av viktigare mineral som kan tjäna atomenergiändamål. Atomenergikommittén skall höras vid beviljande, förlängning, åter- kallande eller överlåtelse av eller avstående från undersökningstillstånd avseende ämnen som kan tjäna atomenergiändamål. Vidare skall atomenergikommittén höras, då fråga är om sådana ämnen, vid meddelande av bearbetningstillstånd och av koncession.
I Västtyskland har staten förbehållit sig rätten att eftersöka och utvinna uran och torium. En privatperson kan förvärva rätt därtill endast i form av koncession. Till- stånd att eftersöka ifrågavarande fyndig- heter är alltid återkalleliga eller gällande för vissa år. Tillstånd kan meddelas endast den som finansiellt och fackmässigt kan ga- rantera ett ändamålsenligt genomförande av undersökningen. Undersöknings- och utvin- ningsverksamheten står under uppsikt av högsta gruvmyndigheten i vederbörande för- bundsland. De som är verksamma med ar- bete måste inge noggranna planer för ar- bete, av vilka det framgår, hur uran- och toriumfyndigheterna skall utforskas. Dessa planer granskas av myndigheterna och god- känns till utförande endast om de ej är för- bundna med nackdelar ur allmän synpunkt. Dessutom skall de geologiska myndigheterna enligt en särskild lag hållas underrättade.
I Kanada gäller numera samma regler för eftersökande av uran och torium som för
andra mineral och något särskilt tillstånd behövs ej. Upptäckaren får sälja eller eljest disponera över fyndet på samma sätt som i fråga om andra mineral. Först när man fun- nit radioaktiva mineral inträder en kontroll från de federala myndigheternas sida. Den- na kontroll tar sikte på att, med åstadkom- mande av så ringa olägenhet som möjligt för den enskilde, möjliggöra för myndigheterna att få säkra informationer om uranfyndig- heter i landet och kontrollera dispositionen över dem. Kontrollen effektueras enligt Ato- mic Energy Control Act 1946. Den som vill exploatera en fyndighet skall ha tillstånd från The Atomic Energy Control Board. Månatliga rapporter skall avgivas. Åtgärder har nyligen vidtagits för att begränsa ut- länningars rätt att äga uranproducerande företag.
I U.S.A. gäller i stort sett samma be- stämmelser för eftersökande och utvinnande av uran och torium som för andra viktigare mineral. Speciella regler, huvudsakligen an- gående försäljning och annan överlåtelse av utvunnen uran och torium, gäller enligt Atomic Energy Act av år 1954.
3.4 Tillämpningen av uranlagstiftningen
Under mitten och senare delen av 1950-talet meddelades ett stort antal undersöknings- koncessioner för utan (enligt dåvarande 9 kap. i stenkolslagen). Av 25] inkomna an- sökningar beviljades sålunda enligt uppgift från kommerskollegium åren 1956—1962 166 stycken, varjämte 19 ansökningar av- slogs och 66 återkallades. Därefter har an- sökningarna avtagit i antal. För närvarande (april 1970) föreligger intet giltigt under- sökningstillstånd. Fem urankoncessioner gäl- ler, nämligen i Kvarntorp för Svenska Skif- feroljeaktiebolaget (Lilla Kvarntorpskonces- sionen, beviljad 16.4.1948), i Kumla för Yx- hults stenhuggeriaktiebolag (Kumlakonces- sionen nr Br 1, beviljad för Svenska Skiffer- oljeaktiebolaget 31.1.1958) och i Ranstad för AB Atomenergi (Ranstadkoncessionerna Br nr 1—3, beviljade 1.9.1960).
Undersökningstillstånd eller koncession enligt uranlagen har enligt uppgift inte med- delats i något fall.
3.5. Av utredningen inhämtade synpunkter på uranlagstiftningen
Samtliga bergmästare har uttalat sig till för- män för att uran och torium upptas bland de inmutningsbara mineralen. Härvid har bl. a. anförts att uran och torium naturligt hör till dessa mineral och att de kontroll- synpunkter som vid uranlagens tillkomst åberopades till förmån för en koncessions- lagstiftning numera ej är bärande. Ett över- förande till gruvlagen underlättas genom den av gruvrättsutredningen föreslagna ök- ningen av maximistorleken för utmål. Det görs även gällande att den nuvarande lag- stiftningens utformning kan ha bidragit till att intresset för enskild uranprospektering synes ha upphört.
Svenska gruvföreningen yttrar: Uran har nu sin huvudsakliga användning inom en ständigt ökande civil verksamhet. Utgår man från att uran har civil karaktär och att önskemål uppkommer om en stimulerad uranletning, borde ett inmutningsförfarande enligt gruvlagen vara motiverat och tänk- bart. Gruvföreningen har då även ansett att det allmännas intresse för sådana fyndig- heter väl tillgodoses genom kronoandel i utmål. Negativa effekter t. ex. för åtkomsten av de kalk— och sandstenar, som förekom- mer i anslutning till uranhaltiga skiffrar, kan ej heller anses uppstå med ett inmut- ningsförfarande.
Gruvföreningen är å andra sidan medve- ten om att det inte behöver medföra någon större och omedelbar nackdel, om uran- koncessionssystemet tills vidare bibehålls. Eventuella nyfynd av betydelse kan näm- ligen förväntas i fjällens och fjällrandens skiffrar utanför de nuvarande malmregio- nerna. En sådan regional prospektering av- seende enbart uran framstår som mindre åtråvärd för enstaka gruvföretag.
Vid den på s. 23 omnämnda föredrag-
ningen av överingenjören Svenke vid Aktie- bolaget Atomenergi framkom tvivel på att utformningen av den nuvarande uranlagstift- ningen i nämnvärd mån bidragit till det minskade prospekteringsintresset. Under 1960-talet har knappast förekommit någon prospektering alls i världen. Från teknisk synpunkt talar enligt Svenke bl. a. det för- hållandet, att uranmineraliseringar förutom i sedimentära bergarter kan förekomma till- sammans med järnmalm och andra malmer, för att uran görs inmutningsbart. Den bevak- ning som behövs från det allmännas sida kan ske med stöd av atomenergilagen. Om det uppstår ett verkligt intresse för uranprospek- tering, torde å andra sidan även en konces- -sionslagstiftning kunna fungera tillfredsstäl- lande. I så fall är det emellertid enligt Svenkes mening angeläget att möjligheter finns att tillförsäkra den som utför under- sökningsarbete på ett område rättighet att dra nytta av arbetet.
3.6. Den svenska uranpolitiken
Vid 1969 års vårriksdag antogs ett utveck- lingsprogram rörande utvinning av uran en- ligt vissa riktlinjer. Angående dessa må från propositionen i ärendet (1969: 49) och den inom industridepartementet upprättade de- partementspromemoria (1969: 2, stencil) som låg till grund för propositionen anteck- nas följande.
Förberedelser för att utnyttja de mellan- svenska uranskiffrarna har utgjort ett vik- tigt led i den svenska atomenergiverksam- heten. Arbetet har bedrivits huvudsakligen i anslutning till fyndigheterna vid Billingen, där Aktiebolaget Atomenergi under åren 1958—1965 uppförde Ranstadsverket. Un- der de därpå följande åren har verket dri- vits i begränsad omfattning. Trots de svå- righeter som betingats av skiffrarnas myc- ket låga uranhalt har det tekniska resulta— tet av provdriften varit gott. Kostnaderna för det producerade uranet ligger emellertid även vid full drift väsentligt högre än nu- varande världsmarknadspris.
Den atomkraftutbyggnad som nu är pla- nerad i vårt land kommer att medföra en växande efterfrågan på uran. Utbyggnaden väntas åtminstone till en början komma att ske uteslutande med lättvattenreaktorer, som drivs med anrikat uran. Den s.k. bränsle- cykeln omfattar vid sådana reaktorer förenk- lat uttryckt följande led, nämligen uran- malm — behandling för erhållande av uran- koncentrat — konvertering till uranhexa- fluorid -—— anrikning av klyvbar uranisotop — bränsleelementtillverkning — energiutvin— ning i reaktorn — upparbetning av utbränt bränsle för utvinning av kvarvarande uran (som efter konvertering anrikas på nytt) och plutonium (som direkt kan användas för bränsleelementtillverkning). Anrikningen är med nu tillämpade metoder en inveck- lad och kapitalkrävande process, vilken kan utföras endast av de stormakter som upp- fört s.k. diffusionsanläggningar i huvudsak- ligen militärt syfte. Vissa andra processer i bränslecykeln för atomreaktorer kan emel- lertid utföras i vårt land, t. ex. framställning av urankoncentrat samt tillverkning av bränsleelement av såväl anrikat som natur- ligt uran.
Anförda omständigheter innebär att möj- ligheten att helt basera utbyggnaden av atomkraftverk på inhemska råvaruresurser och inhemsk bearbetning av dessa för när- varande är utesluten. Försörjningen med na- turligt uran för det svenska atomkraftpro- grammet antas tills vidare få ske genom import. Formella förutsättningar för en så— dan import föreligger genom ingångna re- geringsavtal med bl.a. Förenta staterna, Storbritannien, Kanada och Sovjetunionen.
Även om sålunda den svenska atomkraft— utbyggnaden tills vidare synes kunna base- ras på import bör emellertid enligt de av riksdagen godtagna riktlinjerna produktion av uran ur Billingenskiffer betraktas som ett reellt försörjningsalternativ för framti- den. Det hänvisas här till den stora osäker- het som råder beträffande den långsiktiga marknadsutvecklingen för uran. Tillräckliga skäl att påbörja ett utvecklingsarbete i syfte att få fram beslutsunderlag för en inhemsk uranutvinning i stor skala ansågs visserligen
inte föreligga. Däremot anvisade riksdagen anslag för utvecklingsarbete rörande uran enligt ett program med mera begränsad målsättning. Detta innefattar ett projektin- riktat utvecklingsarbete under tre år, avsett att åstadkomma en tillfredsställande hand- lingsberedskap i fråga om att ta upp en produktion i stor skala.
Andra frågor rörande Sveriges framtida uranförsörjning, bl.a. ökade insatser för prospektering, avses enligt vad departe- mentschefen uttalade i propositionen i fråga tas upp sedan vissa utredningar -—— främst 1964 års geologiutredning och energikom- mittén — slutfört sitt arbete och vissa för- handlingar slutförts. Departementschefen er- inrade i sammanhanget om att det aktuella utredningsarbetet rörande nordiskt ekono- miskt samarbete omfattar även ett närmare samarbete på atomenergiområdet och att det nyligen överenskommits att därvid upp- märksamma bl. a. frågan om uranproduk- tion, inklusive uranprospektering.
3.7. A tomenergilagen
Enligt lagen d. 1 juni 1956 om rätt att ut- vinna atomenergi m.m. får ingen utan till- stånd av Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer förvärva, inneha, överlåta, bearbeta eller eljest ta befattning med uran, plutonium eller annat ämne, som användes som bränsle (atombränsle) i an- läggning för utvinning av atomenergi (atom- reaktor), eller förening vari sådant ämne ingår. Detsamma gäller i fråga om torium och annat ämne som är ägnat att omvand- las till atombränsle (l 5). Tillstånd krävs också för att uppföra, inneha eller driva atomreaktor eller anläggning för bearbet- ning av ämne eller förening som förut nämnts (2 5). Slutligen fordras tillstånd för att ur riket utföra sådant ämne eller sådan förening, mineral med halt av sådant ämne, vad som framställts av sådant ämne eller vara i vilken sådant ämne ingår (3 g). Till- stånd kan förenas med villkor och kan återkallas (4 5). Överträdelse av bestämmel-
serna medför straffpåföljd. Tillsyn över ef- terlevnaden av bestämmelserna utövas av delegationen för atomenergifrågor.
Av redogörelsen framgår att brytning av uranmalm inte kräver tillstånd enligt atom- energilagen. Tillstånd fordras däremot för att föra ut sådan malm ur riket. Beträffan- de de olika leden i bränslecykeln för lätt- vattenreaktorer synes tillstånd erforderligt för befattning med urankoncentrat och pro- dukterna i därefter följande led i föräd- lingsprocessen.
3.8. Reform behov
Utredningen vill först beröra frågan huru— vida tillräckliga skäl föreligger att ta upp uran bland de inmutningsbara mineralen.
Denna fråga var föremål för diskussion redan i samband med tillkomsten av uran- lagen. Under remissbehandlingen av det be- tänkande med förslag till uranlag (SOU l958:41) som låg till grund för lagstift- ningen förordade ett fåtal remissinstanser att uran borde göras inmutningsbart enligt gruvlagen. Till stöd härför anfördes bl.a. att tyngdpunkten i fråga om uranets utnytt- jande numera förskjutits till fredlig använd- ning inom atomkraftindustrin. Vid bibehål- let koncessionssystem kunde uranets före- komstsätt föranleda konfliktsituationer i förhållande till den egentliga gruvrätten. Ett överförande till gruvlagen skulle stimu- lera intresset för uran. Det allmännas behov av kontroll ansågs väl tillgodosett genom bestämmelserna i atomenergilagen.
I propositionen angående uranlagen ( prop. 1960: 160 ) anförde departementschefen i fö- revarande fråga bl. a. följande.
När genom lagstiftning år 1945 stenkolsla- gens koncessionssystem gjordes tillämpligt på uranfyndigheter, torde motivet i första hand ha varit den stora betydelse som dessa fyndig- heter ansågs ha framför allt ur försvars- och utrikespolitisk synpunkt. Genom den utveck- ling som därefter ägt rum har uranets betydel- se som energikälla för fredliga behov starkt ökat. Man kan räkna med att allt vidare fält kommer att öppnas för atomkraftens använd-
ning på det rent civila området och uranfyn- digheterna kommer av allt att döma att i en nära framtid spela en betydande roll för folk- hushållet.
På grund av den betydelse uranet sålunda redan nu har och än mer kan antagas få måste starka skäl föreligga för att samhället skall av- hända sig de möjligheter att befordra och kon- trollera tillgodogörandet av uranfyndigheter, som en tillämpning av koncessionssystemet i vad gäller bearbetning av sådana fyndigheter innebär. Det kan enligt min mening icke med fog hävdas, att den kontroll samhället kan
utöva med stöd av atomenergilagen _ som reglerar rätten att inneha, överlåta och bear- beta uran och andra atombränslen — därvid är tillfyllest. Endast om tillämpningen av ett koncessionssystem på förevarande område är på ett eller annat sätt förenat med olägenheter av allvarligare art, bör det övervägas att över- ge detta system i vad gäller tillgodogörandet av uranfyndigheter.
Det har gjorts gällande att inmutningssyste- met till sin natur är bättre ägnat än kon- cessionssystemet att uppmuntra till eftersökan- de av fyndigheter av betydelse för atomenergi- utvinning. Emellertid bör erinras om att redan den nu gällande lagstiftningen på ifrågavaran- de område bygger på koncessionssystemet samt att de erfarenheter man hittills haft av denna lagstiftning icke ger belägg för ett antagande att uranprospekteringen på ett för landet men- ligt sätt hämmats genom koncessionstvångct.
Av stor vikt synes mig även vara att man inom koncessionssystemets ram har lättare att hävda de anspråk i fråga om ekonomiska re- surser samt allmän lämplighet över huvud, som måste kunna ställas på dem som anförtros ut- vinningen av en för vårt land så viktig natur- tillgång som uran utgör.
Även om sålunda skäl ej föreligger att i dagens läge uppge kravet på koncession för rätt att bearbeta uranfyndighet, kan man givet- vis icke bortse från möjligheten att förhållan- dena i framtiden kan ändra sig på sådant sätt, att det framstår som naturligt att lätta på den kontroll som enligt den föreslagna lagstift- ningen skall utövas från samhällets sida på förevarande område. Utvecklingen på området bör följas med uppmärksamhet, så att lagstift- ningen efter hand kan anpassas efter uppkom- mande behov.
Otvivelaktigt kan vissa skäl, främst ura- nets förekomstsätt, anföras för att uranmalm bör upptas bland de inmutningsbara mine- ralen. Om i sådant fall särskilt behov av
kontroll från det allmännas sida utöver de möjligheter härtill som atomenergilagen er- bjuder anses föreligga, skulle detta kunna tillgodoses exempelvis genom införande i gruvlagen av en bestämmelse att utmåls- innehavare inte får bearbeta uranfyndighet utan särskilt tillstånd av Kungl. Maj:t och att sådant tillstånd kan förbindas med de villkor som påkallas från allmän synpunkt. Alternativt kunde man tänka sig att kom- plettera atomenergilagen så att den inbe- griper all befattning med bruten och upp— fordrad uranmalm, eventuellt också bryt- ning av sådan malm.
Enligt utredningens mening har emellertid de skäl som vid uranlagens tillkomst fällde utslaget till förmån för bibehållande av kon- cessionssystemet beträffande uranfyndighe- ter alltjämt giltighet. Förutsättningarna i fråga om exploatering av uranfyndigheter och användning av uran synes inte sedan 1960 ha ändrats i sådan riktning att det för närvarande finns anledning att överge det nuvarande systemet. Den nedgång i uranletningen i Sverige som inträdde i bör- jan av 1960-talet sammanföll med en mot- svarande minskning av intresset för prospek- tering efter uran i andra delar av världen och torde inte i nämnvärd mån ha påver- kats av utformningen av den nuvarande lag- stiftningen. Så länge nuvarande avsättnings- förhållanden för uran består, torde såsom antyds i gruvföreningens yttrande de en- skilda gruvföretagens intresse för uran- prospektering utanför de nuvarande malm- regionerna förbli begränsat, oavsett vilket system som gäller. Ansvaret för den pros- pektering som anses önskvärd med hänsyn till den framtida energiförsörjningen i lan- det torde t.v. väsentligen komma att vila på SGU.
Utredningen anser sålunda att det för när- varande inte föreligger tillräckliga skäl att ta upp uran bland de inmutningsbara mine- ralen.
Vad härefter angår den framtida utform- ningen av koncessionslagstiftningen beträf- fande uran har som förut framgått hittills inte meddelats några undersökningstillstånd eller koncessioner enligt uranlagen. Ehuru
praktiska erfarenheter av lagen sålunda sak- nas, finns enligt utredningens mening ej an- ledning antaga annat än att den i stort sett är lämplig för sitt ändamål. Vid sin översyn av lagen har utredningen dock funnit skäl att överväga jämkningar i vissa hänseenden.
Inför utredningen har sålunda från ex- perthåll understrukits vikten av att den som utför ett omfattande och dyrbart undersök- ningsarbete beträffande uranfyndigheter måste kunna säkert räkna med att också få tillgodogöra sig de fyndigheter som påträf- fats vid undersökningsarbetet. I annat fall skulle detta te sig alltför riskfyllt. Uranlagen, enligt vilken undersökningstillstånd meddelas av kommerskollegium och bearbetningskon- cession av Kungl. Maj:t, medger inte en så- dan sammankoppling av rätt till undersök- ning och bearbetning. Genom att rättighe- terna meddelas av olika myndigheter är det vidare knappast görligt att redan i samband med undersökningstillstånd företa en allsi- dig bedömning av en sökandes lämplighet att bedriva även exploatering av eventuella fyndigheter. För att främja prospekterings- intresset synes det enligt utredningens upp- fattning påkallat att lagstiftningen åtminsto- ne öppnar möjlighet att vid behov förena ett undersökningstillstånd med rätt för inne- havaren att under vissa förutsättningar er- hålla även bearbetningskoncession. I sam- band härmed kan befinnas erforderligt att förlägga tillståndsgivningen beträffande bå- da slagen av tillstånd hos en och samma myndighet.
Prospektering efter uran utanför de mel- lansvenska skifferområdena kräver med hän— syn till fyndigheternas spridning i berggrun- den och de förhållandevis höga kostnaderna för undersökningsarbete undersökningsom- råden av betydande utsträckning. Med hän- syn härtill bör enligt utredningens mening övervägas att väsentligt utöka nuvarande maximiareal för undersöknings- och kon- cessionsområde eller att helt slopa bestäm- melserna härom.
Uranlagen innehåller inte någon motsva- righet till gruvlagens bestämmelser om kro- noandel. Ej heller finns såsom i fråga om olja och gas möjlighet att föreskriva royalty-
avgifter till staten. Detta framstår enligt ut- redningens mening som en brist med hänsyn till det starka allmänna intresset i fråga om urantillgångarna. Att foga in ett kronoan- delsinstitut med i huvudsak oförändrat in- nehåll i ett koncessionssystem har utred- ningen ansett ej gärna kunna komma i frå- ga beträffande de mineral som omfattas av gruvlagen med hänsyn till verkningarna på prospekteringsintresset och gruvornas in- ternationella konkurrenssituation (jfr »Ny gruvlag» s. 141). Även om väsentliga skill- nader finns, t. ex. med hänsyn till den do- minerande roll det allmänna hittills spelat inom uranprospekteringen och atomkraft- industrin, torde vid en sådan kombination av koncessionssystem och kronoandel risker i nämnda hänseende ej heller kunna helt uteslutas när det gäller uranfyndigheter. Däremot synes det enligt utredningens me- ning möjligt att i skälig mån tillgodose be- hovet av allmänt inflytande utan sådana risker av betydelse genom att införa liknan- de föreskrifter i fråga om statligt deltagan- de och royaltyavgifter m.m. som utred- ningen förordat beträffande olje- och gas- fyndigheter (s. 34 ovan). Man torde knap- past behöva räkna med dylika risker om t. ex. redan i samband med undersöknings- tillstånd fastställs de efter förhållandena i varje särskilt fall anpassade villkor i nämn- da hänseenden som skall gälla vid eventuell bearbetningskoncession.
Huruvida nu diskuterade jämkningar lämpligen bör genomföras genom ändringar i uranlagen eller i samband med att uran- fyndigheter inordnas i en allmän konces- sionslagstiftning, omfattande även andra mineral, får enligt utredningens mening be- ro på överväganden rörande samordningen av reglerna beträffande koncessionspliktiga mineral överhuvud. Denna fråga diskuteras närmare på s. 54 ff i det följande.
Vad ovan sagts om uranfyndigheter är i huvudsak tillämpligt även beträffande to- riumfyndigheter.
4. Alunskifferfyndigheter
4.1. Förekomst och användning
Alunskiffern har sitt namn av att den förr användes till alunframställning. Alunskif- fern är en med kolväteföreningar irnpregne- rad, svart-brunsvart lerskiffer. Dess uppträ- dande i Sverige är i geologiskt hänseende bundet till vissa delar av de kambro-ordo- viciska systemen. Regionalt förekommer alunskiffer i delar av Skåne, på Öland och Östgötaslätten, under vissa av Västgötaberg— en, på Närkesslätten samt i Jämtland. Vi- dare uppträder den i delar av den skan- dinaviska fjällkedjan. I princip uppträder alunskiffer geologiskt sett på liknande sätt som stenkol, nämligen som vitt utbredda, vanligen horisontellt liggande sediment. Möjligheterna att ekonomiskt utnyttja alunskiffer sammanhänger med dess inne- håll av kolväteföreningar (bitumen), svavel- kis, svart kalksten samt små mängder av aluminium-, kalium- och fosforföreningar, vanadin, molybden och uran. Kolväteför- eningarna är nedbrytningsprodukter av den djur- och växtvärld som fanns i det kam— bro-ordoviciska havet. Dessa organiska för- eningar kan genom upphettning sönderdelas till gasformiga, flytande eller halvfasta kol- väten. Därför har alunskiffern flerstädes an- vänts som bränsle, framför allt för skalk- bränning» av den kalksten som finns till- sammans med eller i anslutning till alunskif- fern. Av samma anledning användes den
bl. a. under andra världskriget för framställ— ning av petroleumprodukter.
När bestämmelserna om alunskifferfyn- digheter 1942 upptogs i stenkolslagen räk— nade man med två olika metoder att ut— vinna olja ur sådana fyndigheter. Den ena metoden förutsatte brytning av skiffern. Därjämte hade utexperimenterats en ny me— tod, som ej fordrade brytning, nämligen elektrisk uppvärmning av berget in situ (Ljungströmsmetoden).
De för oljeutvinning eventuellt brytvärda skiffrarna i Närke och Östergötland, på Öland och Kinnekulle utgör en betydande energireserv. Oljeinnehållet har uppskattats till inalles omkring 450 milj. ton, därav 85 för Närke, 190 för Östergötland, 7 för Kin- nekulle och 170 för Öland. Av dessa anses, enligt samma uppskattning, teoretiskt sett 75 % kunna utvinnas ur skiffern. Hela bruttoinnehållet torde emellertid inte vara större än något decenniums importbehov av olja.
Förutom det värde som alunskiffern har som bränsle och som delvis kan uttagas i form av olja innehåller den som antytts vissa substanser som kan tänkas bli utvunna som biprodukter.
Vanadin förekommer förhållandevis rik- ligt på vissa håll i Falbygdens, Östergöt- lands, Ölands, Skånes och Norrlands alun— skifferområden.
Uran förekommer dels i själva alunskif-
fem till en mängd av upp till några hundra gram per ton dels koncentrerat i den s.k. »kolmen», små linser av kol med en eller ett par procent uran i askan.
I vissa alunskiffrar, särskilt i Skåne och Lappland, förekommer tungspat.
Brytning av alunskiffer för utvinnande av olja upptogs under andra världskriget vid Kvarntorp i Örebro län av det statliga Svenska Skifferoljeaktiebolaget, vilket bilda- des 1941 för att genom utvinning av olja ur skiffertillgångarna i östra Närke med- verka till försörjningen med flytande bräns- le. Vid Kvarntorp uppfördes, förutom an- läggningar för brytning och transport samt krossning och annan beredning av skiffern jämte ugnar för skifferdestillation, en s.k. Ljungströmsanläggning, i vilken skiffergasen erhölls genom elektrisk upphettning av skif- ferlagren utan brytning. Vidare anlades 1954 en ammoniakfabrik i syfte att på ett ekono— miskt sätt tillvarata överskottsgas. Produk— tionens storlek belyses av följande siffror:
1944/45 1946/47 1959/60
Bensin, m3 31.200 18.700 34.900 Eldningsolja, m3 45.300 39.200 82.700 Svavel, ton 20.700 16.700 38.100 Gasol, ton — 300 11.100 Kalk, ton — 9.800 48.600 Ammoniak, ton — — 20.800 Ammoniumsulfat, ton — — 2.500
Bolaget gick med årliga förluster, som täcktes genom statliga bidrag och subven- tioner. Efter riksdagsbeslut avvecklades drif- ten successivt 1961—1965. Sistnämnda år överläts rörelsen till Yxhults stenhuggeri- aktiebolag, som också övertog Skifferolje- aktiebolagets koncessioner avseende alun- skiffer. Någon produktion av olja ur alun- skiffer förekommer numera inte i landet och torde för närvarande ej kunna genomföras ekonomiskt.
För närvarande (mars 1970) förekommer sju alunskifferkoncessioner, varav fyra i Örebro län och tre i Skaraborgs län. Samt- liga utom en tillkom under krigstiden eller omedelbart efter krigsslutet. En år 1958 beviljad koncession avser även uran. I samt-
liga fall har befrielse från föreskriven ar- betsskyldighet beviljats eller begärts.
4.2. Reformbehov
I motiven till den år 1942 genomförda lag- stiftningen om alunskifferfyndigheter anför- des att då den naturtillgång som alunskif- ferfyndigheterna utgjorde uppenbarligen var av största betydelse för landets bränsleför— sörjning, det syntes välmotiverat att Kungl. Maj:t genom koncession fick befogenhet att bestämma vem som fick göra den till före- mål för bearbetning. Frågan kunde ej lämp- ligen lösas med hjälp av allmänna förfogan— delagen, eftersom denna kunde sättas i kraft endast under extraordinära förhållanden och saknade särskilda bestämmelser om jordäga— rens rätt.
Med hittills tillämpade metoder är det inte ekonomiskt lönsamt i fredstid att ut- nyttja de svenska alunskiffertillgångarna för utvinning av olja eller gas. Uppdagande av alunskifferfyndigheter torde inte vara för- enat med sådana svårigheter att särskild lagstiftning är påkallad för att stimulera cf- tersökandet av dylika fyndigheter. Exploa- tering av alunskifferfyndigheter för andra ändamål än oljeutvinning, t. ex. inom bygg- nadsindustrin, är ej underkastad konces- sionsplikt enligt gruvlagstiftningen. Åtskilli- ga skäl synes sålunda tala för att man bör avföra alunskiffer från nämnda lagstiftning. I så. fall skulle den, som vill söka utvinna olja ur alunskiffer, bli hänvisad till att träffa avtal med jordägaren på samma sätt som för närvarande måste ske vid utnyttjande av skifferfyndigheter för annat ändamål.
Å andra sidan kan man ej helt bortse från möjligheten att nya metoder kan fram— komma för ekonomisk produktion av olja eller gas ur alunskiffer. I Förenta staterna, som har mycket stora oljeskiffertillgångar, bedrivs ett betydande forskningsarbete i syfte att få fram mera ekonomiska metoder för oljeutvinning. Det anses vara av väsent- ligt intresse att utvecklingen av nya skif- ferbearbetningsförfaranden utomlands syste-
matiskt och noggrant följs i Sverige. Vissa åtgärder härför vidtogs i samband med av- vecklingen av Skifferoljebolagets verksam- het i Kvarntorp. Sedermera (1968) har över- styrelsen för ekonomisk försvarsberedskap hemställt hos Kungl. Maj:t att ingenjörs- vetenskapsakademin får i uppdrag att följa utvecklingen på området. I ett beredskaps- läge anses Ljungströmsmetoden särskilt lämplig genom att den kan användas för att på kort tid bygga upp en ej obetydlig olje- produktion. Även om den nu gällande all- männa förfogandelagen av år 1954 erbjuder bättre möjligheter än den tidigare bered- skapslagstiftningen att få till stånd sådan produktion, synes ett ianspråktagande med stöd av ifrågavarande lagstiftning alltjämt förenat med vissa nackdelar, främst sam- manhängande med ersättningsreglernas ut- formning och den begränsade varaktigheten av upplåtelse enligt förfogandelagen. Under utredningsarbetet har inte framkommit att ett bibehållande av koncessionslagstiftningen
för alunskifferfyndigheter skulle medföra några olägenheter av betydelse från allmän synpunkt eller med hänsyn till enskild rätt.
Med hänvisning till det anförda anser ut- redningen att det för närvarande inte före- ligger tillräckliga skäl att avhända det all- männa den möjlighet att kontrollera och främja ett eventuellt framtida utnyttjande av alunskiffertillgångarna för oljeutvinning som en koncessionslagstiftning innebär.
De nuvarande reglerna angående alun- skifferfyndigheter innehåller åtskilliga de- taljbestämmelser, varav en del mer eller mindre starkt avviker från motsvarande be- stämmelser beträffande andra koncessions- pliktiga mineral. Bl.a. med hänsyn till den sannolikt ringa framtida frekvensen av kon— cessioner för sådana fyndigheter torde goda förutsättningar finnas att utan mera omfat— tande särbestämmelser foga in fyndigheter- na i fråga i en eventuell enhetlig mineral- koncessionslag med karaktär av ramlag— stiftning.
5. Fyndigheter av stenkol och leror
5.1. Stenkolr/yndigheternas förekomsrsät!
Stenkol torde inom svenskt landområde en- dast förekomma i den stenkolsförande for- mationen, rät-lias, i Skåne. De två viktigas- te flötserna, betecknade A (övre) och B (undre), tillhör båda den rätiska avdelning— en och utgör gränslager i triassystemet mot den ovanliggande juran, dit lias hör. Rät- lias har i Skåne sin i praktiskt och ekono- miskt hänseende viktigaste utbredning i landskapets nordvästra del i området Höga- näs - Ängelholm - Åstorp - Skromberga - Vallåkra - Hälsingborg. Den rätiska avdel- ningen utgörs huvudsakligen av leriga sedi- ment, i vilka de båda stenkolsflötserna A och B finns. Juradelen av lagerserien består övervägande av sandstenar eller finsandiga lerskiffrar. Här och var förekommer dock tunna kolflötser.
Likåldriga lager torde förekomma mer el- ler mindre sammanhängande under hela syd- västra Skåne, sydväst om en linje Hälsing- borg - Lund - Romeleåsen - Ystad - Sand- hammaren. Men kolflötserna synes alltmer tunna ut mot sydväst och ersättas av lerigt- finsandigt material. Rätlias—lagren ligger här på minst 1000 meters djup, täckta av krit- systemets bergarter.
Även närmast nordost om linjen Ängel- holm—Söderåsen förekommer ett område med sammanhängande utbredning av rätlias, dock såvitt känt utan egentliga kolbildningar. Ännu längre mot nordost har formationen
tidigare haft en större utbredning. Man fin- ner i de centrala delarna av Skåne åtskilliga »uteliggare», nedsänkta genom förkastningar och tack vare detta bevarade och i regel blott täckta av några meter istidsbildningar.
Den europeiska kontinentens viktiga sten- kolslager, som tillhör karbonsystemet, är väsentligt äldre än de skånska. Dessa lager har ej hittills påvisats inom svenska land- områden. Helt uteslutet är väl icke, att de skulle kunna påträffas inom svenskt intres— seområde i södra Östersjön. Sannolikheten härför får dock anses ringa.
5.2 Brytningen av stenkol och leror
Stenkolsbrytning i Skåne är känd sedan 1560-talet. På grund av de tunna flötserna, stenkolens sekunda beskaffenhet med ringa värmevärde och hög askhalt, förkastningar, riklig grundvattentillströmning m.m. har stenkolsbrytningen i Skåne alltid haft stora svårigheter av teknisk och ekonomisk art att kämpa mot. Först i och med att man lärde sig att i större skala utnyttja de leror, som uppträder samman med kolflötserna, blev situationen bättre. Dessa leror är dels »eld— fasta» dels »klinkrande».
De eldfasta lerorna har hög kaolinithalt och är därför rika på aluminium. De ut— märker sig genom hög smältpunkt. Denna betingas även av mycket låg halt av alka- lier och kalk. De eldfasta lerorna används
som huvudsakligaste råvara för framställ- ning av ugnstegel till masugnar o.d. (Hö- ganäs AB:s anläggningar i Bjuv och Höga- näs).
De klinkrande lerorna har lägre kaolinit- halt men en högre halt av alkalier och kalk. Detta har till följd att vid upphettning av leran en sammankittning (sintring) sker av partiklar i leran innan denna smälter. Leran >>klinkrar>> till en tätare produkt med högre mekanisk och kemisk resistens än lervaror i allmänhet. Klinkerleran används vid fram- ställning av material för golv och väggbe- klädnad (Höganäs AB:s anläggningar i Skromberga).
De senare årens kostnadsläge och utveck- lingen av prisförhållandet mellan olja och kol har medfört a-tt de skånska stenkolens värde som bränsle blivit av helt underordnad betydelse. Det är i stället lerorna, i synner- het de eldfasta, som är huvudprodukten. År 1950 var ännu fem gruvor i drift. För när- varande drivs endast en gruva under jord (Bjuv) och där utvinns kolet endast som bi- produkt till leran. Under senare år har dag- brott öppnats i kolfältens utkanter, där le- rorna ligger på måttligt djup under täcket av lösa jordlager.
Förutom lerorna i sammanhang med sten- kolsfyndigheter förekommer i Skåne och angränsande delar av Blekinge även andra leror med hög smältpunkt (Ivö, Axeltorp m.fl. platser i Näsums och angränsande kommuner). Liksom stenkolsformationens
leror är dessa leror av kaolintyp (kaolinit- leror). De exploateras av Höganäs AB och har tidigare brutits även av AB Iföverken.
5.3 Regleringen av rätten att eftersöka och bearbeta stenkolsfyndigheter och i sammanhang därmed förekommande leror
5.3.1. Olika typer av rättigheter
Man har för närvarande att räkna med tre olika typer av rättigheter när det gäller ut— vinning av stenkol och leror. Rättigheter, som tillkommit efter år 1886, utgörs av kon- cessionsrätt enligt 1886 års lag angående stenkolsfyndigheter m.m. (ang. denna se »Ny gruvlag» s. 48 och 56 f). Rätt, som tillkommit dessförinnan, kan grunda sig an— tingen på inmutning enligt den vid rättens tillkomst gällande gruvlagstiftningen eller på privilegier.
Gällande rättigheter till stenkol och leror fördelar sig (med bortseende från områden beträffande vilka rättighet alltjämt föreligger men ansökan eller anmälan gjorts om av- stående) enligt nedanstående förteckning.
5.3.2. Privilegieområdet
Den kände industrimannen Jonas Alströ- mer sträckte sitt intresse för det svenska
Förteckning över gällande stenkolsrättigheter (samtliga i Malmöhus län)
Område m.m. Tillkomst- Ungefärlig Anm.
år areal i hektar Privilegierat område (Höganäs AB) 1737, 1738, 13.000
1788, 1898 Billesholms utmål (71 st; Höganäs AB) 1866—1886 821 Ljungsgårds utmål (12 st; Höganäs AB) 1881, 1889 157 Stabbarps sammanlagda utmål (sammanlägg- 1867, 1889 273
ning 1920; Höganäs AB) Skrombergafältets utmål (11 st; Höganäs AB) 1878, 1887 140 Sellebergakoncessionen (Höganäs AB) 1893 132 Skrombergakoncessionen nr 1 (Höganäs AB) 1892 517 Skrombergakoncessionen nr 2 (Höganäs AB) 1895 245 Norra Vrams-koncessionen (Höganäs AB) 1899 383 Vramstorpskoncessionen (Höganäs AB) 1959 418 Fylekoncessionen nr 1 (Fyleverken AB) 1942 24 Vilostånd Fylekoncessionen nr 2 (Fyleverken AB) 1944 23 Vilostånd Bechkoncessionen (Niels Bech) 1942 14 Ej arbete 46 SOU 1970: 45
näringslivet även till stenkolsfyndigheterna i Skåne. Alströmer vände sig år 1726 till bergskollegiet med ansökan om privilegium på stenkolsfyndigheter vid Hälsingborg samt »allehanda sorter sten eller andra nyttiga fossilier och jordarter, som gemenligen äro stenkolens följeslagare». Sedan kollegiet för- ordnat om uppskov för att höra jordägarna om de ville delta i driften, associerade sig med Alströmer bergmästaren Anton Swab och geschwornern vid Stora Kopparberget Erik Stockenström. För Alströmer och sig själva ingav de år 1737 till bergskollegiet en ansökan om bifall till Alströmers fram- ställning om privilegier.
Den 18 februari 1737 beviljade bergskol- legiet det sökta privilegiet med nio frihetsår och övriga förmåner, som lag och bergsord- ningar medgav. Genom bergskollegiets re- solution den 29 mars 1738 utsträcktes pri- vilegiet till Vallåkra samt trakten däremel— lan och Landskrona.
Stenkolsverket såldes 1786. Efter ansökan av den nye innehavaren preciserade bergs- kollegiet i utslag den 14 november 1788 ut- sträckningen av det område, till vilket pri- vilegierna hänförde sig. I utslaget förklara- des att Luggude och Rönnebergs härader hädanefter skulle anses som ett för sten- kolsverket utstakat och fastställt distrikt, inom vars gränser innehavaren skulle åt- njuta 1737 och 1738 års privilegier.
1877 utfärdades en förordning enligt vil- ken bergverkstionden skulle avskaffas. De verk, som åtnjöt vissa privilegier, skulle i gengäld avstå från dessa för att komma i åtnjutande av tiondefriheten.
I proposition till 1888 års riksdag före- slogs att den för övriga bergverk i riket medgivna tiondefriheten skulle tillämpas även på Höganäs stenkolsverk, som dittills endast tills vidare befriats från tiondet. Pro- positionen bifölls av andra kammaren utan villkor men av första kammaren under för- utsättning att Stenkolsverket i fråga om upptagande av nya gruvor skulle vara un- derkastat 1886 års stenkolslag. Sedan frågan förfallit till följd av kamrarnas olika beslut uppdrogs åt kamma'r- och kommerskolle- gierna att gemensamt avge utlåtande huru-
vida Höganäs stenkolsverk åtnjöt några sådana privilegier eller förmåner, vilkas upp- hörande borde göras till villkor för efter- gift av tiondeskyldigheten. Kollegierna fö- reslog i utlåtande den 1 november 1888 att bolaget mot det att den Höganäs sten— kolsverk åliggande tiondeskyldigheten defi- nitivt förklarades upphörd samt ett arbets- område, bestående av den jordrymd bolaget själv ägde eller eljest belagt med gruvarbete och möjligen därutöver vad som för ett ändamålsenligt bestämmande av arbetsom- rådet kunde anses erforderligt, fastställdes för bolaget — skulle avstå från sina privile- gier att inom Luggude och Rönnebergs hä- rader i övrigt eftersöka och bearbeta sten- kolsfyndigheter. I infordrat yttrande erinra- de Höganäs stenkolsbolag, att det område, som genom de för Höganäs stenkolsverk gällande privilegierna tilldelats detsamma för eftersökande och bearbetande av sten- kol, omfattade en areal av 85131 hektar. Bolaget hemställde, att ett på visst sätt an- givet mindre område måtte fastställas så- som det arbetsområde inom vilket de för Stenkolsverket hittills gällande privilegierna fortfarande borde äga bestånd. I sådant fall var bolaget villigt att, mot det att den Hö- ganäs stenkolsverk åliggande tiondeskyldig- heten definitivt förklarades upphörd, avstå från sina privilegier beträffande rättigheten att inom Luggude och Rönnebergs härader i övrigt eftersöka och bearbeta stenkolsfyn- digheter. Den sålunda avsedda arealen om- fattade 28 800 hektar. Bergmästaren i di- striktet framhöll i avgivet utlåtande, att det av bolaget angivna området borde mins- kas med dels 15 800 hektar, till största delen omfattande ofyndig mark, och dels ett om- råde, där viss person fått rätt till några ut- mål. I så fall skulle för bolaget återstå om- kring 12924 hektar, omfattande den mäk- tigaste och bäst belägna stenkolsfyndighe- ten. Sedan Höganäs stenkolsbolag förklarat, att bolaget inte hade något att erinra mot de ifrågasatta inskränkningarna, föreslogs i proposition nr 66 till 1898 års riksdag, att den för övriga bergverk i riket medgivna tiondefriheten skulle tillämpas även för Hö- ganäs stenkolsverk under villkor att bola-
gets privilegier endast fick göras gällande beträffande området om 12 924 hektar. De- partementschefen anförde bl. a.:
Innebörden af dessa nu ifrågavarande privi- legier synes, hvad angår bolagets förhållande till det allmänna, vara hufvudsakligen den, att bolaget inom det angifna området eger efter- söka och bearbeta stenkolsfyndigheter utan att behöfva ställa sig till efterrättelse eljest gäl- lande föreskrifter i afseende å sättet för för- värfvande af tillstånd till dylika fyndigheters eftersökande och bearbetande. Den ställning, bolaget i följd af samma privilegier må intaga i förhållande dels till vederbörande jordegare, dels ock till andra eftersökare eller bearbetare af stenkolsfyndigheter inom det i privilegierna afsedda området, synes vara mera oviss. Frå- gan härom torde i allt fall vara af beskaffen- het att icke kunna af Eders Kongl. Maj:t i administrativ ordning afgöras, utan tillhöra domstols pröfning.
Propositionen bifölls av riksdagen. Privilegierna innehas numera av Höganäs AB.
5.3.3. Regler angående stenkolsgruvor till vil- ka rättighet uppkommit före 1887
För de på inmutning grundade stenkolsrät- tigheterna gäller enligt 45 ä 1 mom. i sten— kolslagen 1884 års gruvstadga med vissa i punkterna a—h i sagda mom. angivna un- dantag. Detsamma är enligt paragrafens or- dalydelse fallet med stenkolsgruva, vartill rättighet vunnits på annat sätt före 1887. Innehavaren av privilegierna har emellertid som framgår av redogörelsen i avsnitt 5.3.4 i vissa avseenden en undantagsställning.
Genom de i 45 & stenkolslagen angivna undantagen kommer beträffande stenkols- gruvor, till vilka rättighet uppkommit före 1887, att i vissa praktiskt betydelsefulla av- seenden gälla motsvarande regler som för stenkolsrättigheter upplåtna genom konces- sion enligt stenkolslagen.
Sålunda ger en sammanställning av 45 5 1 mom. a) stenkolslagen med 3 5 2 mom. 1884 års gruvstadga vid handen att i hu- vudsak samma hindersregler gäller för in-
nehavare av stenkolsutmål som enligt 13 och 16 55 stenkolslagen gäller för koncessions- havare. Hindersavståndet ovan jord från hus och hem är dock 178,14 meter (100 famnar, detsamma som enligt 1855 års stad- ga) mot 100 meter (ursprungligen 200 me- ter) enligt stenkolslagen.
I punkt 3) stadgas även att avgiftsbe- stämmelsen i 22 & stenkolslagen skall tilläm- pas vid den underjordsbrytning som kan förekomma inom skyddsavståndet 178,14 meter. Stadgandet förklaras av att 1855 års gruvstadga ej tillät sådan brytning. — Det kan i sammanhanget nämnas att äldre reg- ler om jordägarandel samtidigt synes kvar- stå oförändrade.
Enligt 45 Q 1 mom. b) stenkolslagen är innehavare av äldre stenkolsgruva berät- tigad att bearbeta och tillgodogöra sig även de eldfasta leror, som förekommer i sam- manhang med stenkolsfyndigheten. Här ges alltså utan skillnad i sak samma bestämmel- se som stadgas i stenkolslagen för konces- sionsinnehavare.
I fråga om arbetsskyldighet och Vilostånd gäller enligt 45 ä 1 mom. d)—f) stenkols- lagen i huvudsak samma regler som då kon- cession meddelats. Dock hänförs den årliga arbetsskyldigheten till varje utmål och får inte understiga vad som i värde motsvarar 100 dagsverken per utmål. Som utmål kan enligt punkt c) i samma mom. tilldelas ett område om högst 356,28 meter (200 fam- nar, samma som i 1855 års stadga) i längd och bredd.
Samma bestämmelser om tillsyn gäller en- ligt 45 g 1 mom. g) för innehavare av äldre stenkolsrätt som för innehavare av konces- sion.
Vidare synes i stort sett samma regler gälla om upphörande av äldre stenkolsrät- tighet och koncession på grund av försum- melse av arbetsskyldighet (47 och 48 55 1884 års stadga, 31 och 32 55 stenkolsla- gen).
Av bestämmelser som skiljer sig beträf- fande äldre stenkolsrättigheter och rättighe- ter på grund av koncession kan nämnas reg- lerna om ersättning till jordägare efter an- visande av mark för arbete i dagen.
Särskilda regler utan motsvarighet i sten- kolslagen kunde även tänkas vara att tilläm- pa vid utvidgning av utmål. Enligt vad som inhämtats från bergmästaren i södra di- striktet har dock, sedan stenkolslagen in- fördes, aldrig varit tal om utvidgning av stenkolsutmål utan i stället har vid behov koncession begärts på angränsande område.
5.3.4. Närmare om privilegieinnehavarens ställning
Som redan framhållits har privilegieinneha- varen i vissa avseenden en undantagsställ- ning. Förhållandet berördes av departe- mentschefen i samband med att Höganäs stenkolsverk genom beslut av 1898 års riks- dag medgavs tiondefrihet mot begränsning av privilegieområdet (se avsnitt 5.3.3). I sammanhanget kan även nämnas att kam- mar- och kommerskollegierna i sitt utlå- tande i frågan (se nyssnämnda avsnitt) på- pekade, att endast punkterna a), b) och g) av de i 45 & stenkolslagen angivna undan- tagen syntes kunna vara gällande för sten- kolsverket. Att ej heller punkt a) är helt tillämplig framgår av nedan anförda rätts- fall NJA 1958 s. 326 .
Frågan om privilegieinnehavarens ställ- ning har belysts i vissa rättsfall, av vilka må nämnas följande.
NJA 1881 s. 142 . I rättsfallet behandlades bl. a. frågan om jordägares rätt att delta i gruv- arbete på grund av privilegierna. Enligt HD:s dom kan jordägares rätt till deltagande ha blivit prekluderad genom underlåtenhet att ve- derbörligen göra framställning härom.
NJA 1930 s. 330 . Rättsfallet gällde inlösen av mark inom privilegieområdet. HD anförde i sin dom att enligt privilegierna, jämförda med de i ämnet gällande författningarna, fick privilegieinnehavaren anses berättigad att inom det område, som privilegierna omfattade, ta i anspråk mark, som befanns vara erforderlig för gruvdriften. Därvid var dock innehavaren underkastad den inskränkningen att bonings- hus och annan i 3 5 1884 års stadga angiven anläggning skulle vara skyddade mot dylikt arbete inom ett avstånd av 178,14 meter, även om byggnaden eller anläggningen tillkommit efter privilegiernas meddelande, såvida inte
särskilda omständigheter vid dess tillkomst för- anledde annat.
NJA 1958 s. 326. Fråga om skyldighet att beträffande privilegierat område erlägga avgift enligt 45 5 1 mom. a) stenkolslagen. Stadgan- det har behandlats i avsnitt 5.3.3. Det kan yt- terligare anmärkas att svensk gruvlagstiftning, innan 1855 års gruvstadga trädde i kraft, sak- nade egentliga skydds- eller andra hindersbe- stämmelser. HD konstaterade i sin dom att tidigare innehavare av privilegierna redan före tillkomsten av 1855 års stadga haft en på pri- vilegierna och äldre gruvförfattningar grundad obegränsad rätt att under jord bedriva gruv- arbete inom privilegieområdet. Vid denna rätt fick privilegiernas innehavare anses ha bibe- hållits genom bestämmelsen i 40 5 nämnda stadga. Med hänsyn härtill förelåg ej skyldig- het för innehavaren att erlägga ifrågavarande avgift.
NJA 1964 s. 460 . Enligt 14 kap. 2 & vatten- lagen skall vad i vattenlagen stadgas angående rättigheter och skyldigheter, som är förenade med äganderätt till fast egendom, äga motsva- rande tillämpning på rätt till gruva, för vars tillgodogörande utmål anvisats eller konces- sion meddelats. Innehavaren av privilegierna ansökte hos vattendomstol om tillstånd att ut— föra dammbyggnad för torrläggning av visst område och hänvisade bl. a. till att privilegier- na medförde att anförda stadgande i vatten- lagen var tillämpligt. HD avvisade ansökningen med motivering, i den del som här är av in- tresse, att privilegierna inte kunde anses med- föra sådana befogenheter med avseende på det synnerligen vidsträckta distrikt de omfat- tade, att innehavarens gruvrätt skulle kunna jämställas med innehav av utmål eller konces- sion utan utmålsläggning eller liknande åt- gärd.
I fråga om försvarsskyldigheten för privi- legieområdet tillämpas bestämmelserna i 45 5 1 mom. stenkolslagen på det sättet att om- rådet anses som ett utmål.
5.3.5. Särskilt angående rätten till leror
Kretsen av inmutningsbara mineral var en- ligt äldre gruvförfattningar mycket omfat— tande men inskränktes genom 1855 års gruv- stadga. Bland inmutningsbara mineral upp- tar stadgan stenkol men inte lera.
I förarbetena till stenkolslagen (Betänkan- de och förslag till stadga angående efter- sökande och bearbetande af stenkolsfyndig-
heter, Stockholm 1885, s. 54) påpekas att — ehuru uttrycklig regel om rätt till de eld- fasta lerorna saknades i 1855 års stadga — dessa hittills opåtalt disponerats av gruv— ägaren. I anknytning härtill uttalas att sten- kolsindustrin knappast skulle kunna äga be- stånd utan fritt förfogande över de eldfasta lerorna och att hela lagstiftningen om sten- kol skulle bli förfelad om icke däri inrym- des den för denna industri nödvändiga rät- tigheten att tillgodogöra även de i samman- hang med stenkolen förekommande eldfasta lerorna.
Ernberg (Grunder för gruverätt till sten- kol och eldfasta leror, Lund 1948) har utrett stenkolsgruvägares rätt till eldfasta leror en- ligt 10 och 45 55 stenkolslagen. Ernberg avvisar den tolkningen att ordet »samman- hang» skulle vara liktydigt med >>omedel- bart sammanhang», så att ett lerlager kom— me in under stadgandena endast om och i den mån det har sådant sammanhang med ett stenkolslager. Likaså avvisar han en av Hammarskjöld (Om grufregal och grufegen- dom i allmänhet, 1891, s. 110) framförd åsikt, enligt vilken endast de leror, som ut- gör underbädd för stenkolsflötserna eller skikt i dessa, skulle i lagens mening före- komma i sammanhang med stenkolsflötser- na. Ernberg anser att man i stället bör upp- fatta de eldfasta lerornas i lagen angivna sammanhang som ett geologiskt samman- hang. Enligt Ernberg bör därför bestäm- ningen att de eldfasta lerorna skall före- komma i sammanhang med stenkolsfyndig- heterna ges samma betydelse som skulle fö- relegat om i lagtexten talats om de eldfasta leror som förekommer jämte stenkolsfyn— digheterna.
Varken i stenkolslagens lagtext eller i motiven till denna anges att de eldfasta le- rornas sammanhang med stenkolsfyndighe- ter skall vara beskaffat på något speciellt sätt. Det förtjänar vidare att påpekas att beskrivningen av de geologiska förhållan- dena inom Skånes stenkolsförande forma- tion intar en framträdande plats i motiven. Man torde enligt utredningens mening kun- na utgå från att den av Ernberg förordade tolkningen är riktig.
De klinkrande lerorna räknas i varje fall med nu vedertagen definition (se avsnitten 5.2 och 5.4) inte till de eldfasta lerorna. I enlighet här-med skulle de därför kunna bry- tas och tillgodogöras av koncessionsinneha- vare endast under de förutsättningar som an- ges i 10 å andra stycket stenkolslagen. Vad gäller den motsvarande rätten för innehavare av äldre gruvrättigheter hänvisas till fram- ställningen i »Ny gruvlag» s. 249. En del av klinkerlerorna torde ligga under stenkols- flötserna. I den mån så är förhållandet skulle i vart fall koncession strängt taget inte medföra någon som helst rätt till leran. Enligt vad som inhämtats av bergmästaren i södra distriktet bygger emellertid praxis på en liberal tolkning av bestämmelserna. Klin- kerlerorna har sålunda vid tillämpningen i stort sett likställts med de eldfasta lerorna.
5.4. Av utredningen inhämtade allmänna synpunkter på lagstiftningen angående sten- kol och leror
Bergmästaren i södra distriktet, det enda där stenkolsbrytning är aktuell, har anfört: Stenkolen synes ha spelat ut sin roll men de eldfasta lerorna är ännu betydelsefulla. En del tvistigheter har förekommit beträf- fande tolkningen av begreppet eldfasta le- ror som förekommer i sammanhang med stenkolsfyndighet. Det föreslås att regle- ringen i fråga om stenkol bibehålls men att möjlighet införs att meddela koncession även på enbart eldfasta leror (leror tillhörande rät-liasformationen).
Svenska gruvföreningen har yttrat: Sten- kolslagen sammankopplar stenkol och eld- fasta leror. Detta har betingats inte endast av geologiska utan även av ekonomiska skäl. En intresseförskjutning har ägt rum från kol till lera. Detta motiverar en ändring så att eldfasta leror kan utgöra ensamt objekt för koncession. Det är tänkbart att även andra råvaror för den keramiska industrin, såsom kaolin, bör inrymmas i stenkolsla- gen.
Föreståndaren för Sveriges geologiska un-
dersöknings avdelning i Lund, förste stats— geolog E. Mohrén, har i en till utredningen överlämnad promemoria erinrat om de ifrågavarande kolflötsernas ringa mäktighet i Sverige och det minskade intresset för sten- kolsbrytning samt yttrat: Det är föga san- nolikt att nya ansökningar att eftersöka och/eller bryta stenkol i Skåne eller inom svenskt landområde överhuvudtaget kan be- räknas inkomma. Det kan av dessa skäl ifrågasättas, huruvida nuvarande lag angå- ende stenkolsfyndigheter bör bibehållas. De ekonomiska och juridiska förhållandena tor- de kunna regleras genom avtal mellan jord- ägare och vederbörande gruvintressent. — Inga skäl torde föreligga att låta lertäkter i allmänhet falla under stenkolslagen. Även om de eldfasta lerorna kan anses rätt väl definierade: smältpunkt >1570O=seger- kägla 26, så finns dock alla övergångar ned till tegelleror av enklaste slag.
Från Höganäsbolagets sida har vid ut- redningens överläggningar med bolaget an- förts: Omfattningen av stenkolsbrytningen regleras numera snarast av vad som fram— kommer av stenkol vid brytningen av de eldfasta leror, som förekommer i samman- hang med stenkolsfyndigheterna. Av den stenkol, som erhålls härvid, går huvudparten till chamottebränning. (Chamottetegel är huvudtypen av eldfast tegel. Halvfabrikatet utgörs av chamotte, dvs. på en stenkols- bädd fältbränd eldfast lera.) Resten av sten- kolen säljs utom företaget. Det kan nämnas att bolagets stenkol på grund av sina spe- ciella egenskaper vunnit en ny användning på det metallurgiska området, nämligen vid framställning av s. k. ferrokrom carboré. — Som framgått av det sagda har tyngdpunk- ten för bolagets gruvverksamhet förskjutits från stenkolsbrytning till brytning av åtföl- jande eldfasta leror. Dessa leror, med en smältpunkt över 1700”, utgör basen för bo- lagets tillverkning av eldfast tegel. Vid till- verkningen ingår som en nödvändig ingre- diens även de högeldfasta och i Sverige sällsynta kaolinleror som bolaget bryter i trakten av Näsum. Bolagets tillverkning av eldfast tegel är den enda i Sverige. Genom tillverkningen tillgodoses för närvarande
hälften av de svenska järn- och stålverkens behov av eldfast tegel. Tillverkningen av eld- fast tegel utgör en s.k. K-industri, som i händelse av krig skall upprätthållas för att trygga landets hela behov av sådant tegel. Bolaget lagrar råvaror för tegeltillverkning för överstyrelsen för ekonomisk försvarsbe- redskaps räkning. I bolagets anläggningar i Bjuv och Höganäs, vilka investeringsmäs- sigt har ett värde av omkring 40 miljoner kronor, sysselsätts direkt cirka 400 perso- ner med tillverkning av eldfast material, som har ett årligt försäljningsvärde av 40— 50 miljoner kronor. — En särställning i förhållande till kvartärleror intar också de inom rätliasformationen förekommande klinkerlerorna. Dessa används till en mindre del som bindemedel vid tillverkningen av chamottetegel. Klinkerlerornas huvudsakliga användning är dock i den keramiska till- verkning, som bolaget bedriver i Skrom- berga och som omfattar keramiska plattor och klinkers för byggnadsändamål. Anlägg- ningarna i Skromberga kan uppskattas ha ett investeringsvärde i storleksordningen 30 miljoner kronor och sysselsätter omkring 375 man. Det årliga försäljningsvärdet av där tillverkade produkter utgör i runda tal 25 miljoner kronor. — Stålindustrin ställer allt större krav på det eldfasta materialets motståndskraft, vilket tvingar den keramis- ka industrin att förbättra tekniken för höj- ning av eldfastheten hos ingångsmaterialet. För dessa anrikningsprocesser lämpar sig ofta relativt fattiga ingåenden, som är lät- tare att behandla än rikare leror. Sedan våren 1969 arbetar ett anrikningsverk med sandig kaolinlera på fyndigheten vid Näsum. Det finns anledning att förvänta en liknan- de utveckling beträffande vissa leror i sten- kolsformationen av lägre eldfasthet än de som nu bryts (dock med en smältpunkt över 1570”). — Den begränsade tillgången på eldfast lera inom landet och dess bety- delse för järn- och stålindustrin gör det nöd- vändigt att säkerställa möjligheterna att få tillgodogöra sig leran. Bolagets möjligheter härvidlag är i hög grad beroende av den rätt till inlösen av fyndigheter, som bolaget har till följd av sina koncessioner. Bolagets
råvaruförsörjning kan annars bli beroende på jordägarnas inställning. Att driva till- verkningarna i Bjuv och Skromberga på basis av importerade råvaror är otänkbart ur ekonomisk synpunkt. _ Bolaget anser sammanfattningsvis att koncession bör kun- na meddelas för eftersökande och brytning av stenkol samt leror i den skånska sten- kolsformationen och andra kaolinleror, samtliga med en sådan halt av kaolin att de ger möjlighet till ekonomisk utvinning för tillverkning av produkter med eldfasta eller klinkrande egenskaper.
Beträffande privilegieområdet har Höga- näsbolaget upplyst att där för närvarande endast förekommer obetydlig verksamhet, huvudsakligen brytning av vissa specialleror av dels eldfast och dels klinkrande beskaf— fenhet. Dessa leror ingår i tillverkningen av eldfast material. Underjordsbrytning har ej bedrivits inom privilegieområdet sedan början av 1960-talet.
Från RLF:s juridiska avdelning AB:s malmökontor har bl.a. anförts: Intresset för stenkolsbrytning är i dagens läge prak- tiskt taget obefintligt. Stenkolsfyndigheter— na i landet är väl lokaliserade och de i och för sig brytvärda är redan koncessionsbe- lagda. Det finns därför ingen anledning att anta att någon i framtiden skall begära koncession för att bryta enbart stenkol. Stenkolslagen torde kunna upphävas i sin nuvarande form, varvid dock redan med- delade koncessioner bör bibehållas. — Flera betydande keramiska industrier har kunnat byggas upp utan hjälp av någon konces- sionslagstiftning. Detta visar att en konces- sionslagstiftning beträffande lera inte är nödvändig för industrin. Möjligheter finns att träffa frivilliga uppgörelser med mark- ägarna — låt vara att dessa stundom pris- sätter sin egendom efter enligt exploatörens mening irrationella grunder. Skulle man gå in för en så vansklig sak som att medge en koncessionsrätt beträffande leror, måste lag- stiftningen under alla förhållanden begrän- sas till speciella typer av leror, som visas vara särskilt värdefulla och sällsynta. Be- greppet kaolinlera är alltför svävande för att kunna användas. Inte heller kan en all-
män koncessionsrätt till leror inom rätlias- formationen godtas.
Vid utredningens överläggningar i Malmö har företrädare för länsstyrelsen i Malmö- hus Iän och för Nordvästra Skånes kom- munalförbund uttalat, att Höganäsbolagets anläggningar ligger i en region med starkt bebyggelsetryck och med på sikt goda möj— ligheter till sysselsättning men att den där bedrivna keramiska industrin under alla för- hållanden måste anses värdefull för regio— nen.
5.5. Utredningens synpunkter på lagstiftning- en om fyndigheter av stenkol och leror
I landet finns sedan lång tid en särskild rättslig reglering av rätten att bryta stenkol och de eldfasta leror som förekommer i sammanhang därmed. Fyndigheterna är i huvudsak lokaliserade till ett begränsat om- råde i Skåne.
Enligt de uppgifter som lämnats till ut— redningen har brytningen av stenkol allt- mer trätt i bakgrunden för en ökad bryt- ning av leror i sammanhang med stenkols- fyndigheterna. Stenkolsförekomsten synes i flera fall ha fått tjäna som en förevändning för tillstånd att bryta eldfast lera. Detta har även från industrins sida anförts som otillfredsställande. Vad beträffar den fram— tida brytningen räknar man knappast med att en exploatering av kvarvarande sten- kolsförekomster i Skåne kan bli lönsam så- vitt angår ett enbart till stenkolen begrän- sat tillgodogörande.
I hägnet av gällande lagstiftning har emel- lertid uppstått en betydelsefull industri med tillverkning på basis av eldfasta leror och klinkerleror. Att förutsättningarna för den- na industri bevaras är uppenbarligen ett intresse redan med hänsyn till de omfattan- de investeringar som skett i befintliga an- läggningar och den utveckling av verksam- heten som planeras med stöd av gällande reglering. Härtill kommer att det eldfasta material som tillverkas är av stor betydelse för järn- och stålindustrin. Att denna till-
verkning bedrivs med i huvudsak inhemska råvaror är av särskild vikt i en avspärr- ningssituation.
Det har anförts att andra keramiska in- dustrier byggts upp utan stöd av någon sär- skild reglering. Det kan också erinras om att detsamma är fallet med flera andra be- tydelsefulla industrier, som är beroende av råvaror i form av mineral. En viktig om- ständighet i sammanhanget är emellertid att den typ av lera på vilken tillverkningen av eldfast material bygger utgör ett inom lan- det sällsynt mineral. Om den särskilda reg- leringen beträffande utnyttjandet av dessa råvaror nu upphävs, kan resultatet lätt bli svårigheter för industrin att få till stånd skäliga uppgörelser med markägarna och därmed en försämring av förutsättningarna för tillvaratagande av den inhemska natur- tillgång som ifrågavarande leror utgör. En sådan utveckling synes böra accepteras en- dast om ett avskaffande av regleringen skul- le medföra fördelar från allmän synpunkt. Här kan pekas på att de ifrågavarande fyn- digheterna är lokaliserade till ett tättbebyggt område där ytterligare kraftig exploatering för bebyggelse m.m. kan väntas och att detta förhållande är ägnat att skärpa kraven på skyddsvärde hos fyndigheterna. En reg- lering bör emellertid kunna genomföras så att den innefattar en från allmän synpunkt lämplig avvägning mellan industrins behov och övriga intressen. Enligt utredningens mening finns inte anledning anta att ett upphävande av regleringen skulle medföra några speciella fördelar för det allmänna vare sig med hänsyn till nu berörda förhål- landen eller eljest. Fastmera kan en reglering ge större möjlighet till insyn och inflytande från det allmännas sida, t. ex. genom statligt deltagande i företaget, än om brytningen blev beroende enbart av uppgörelser med markägarna.
Dessa överväganden leder till att något slag av reglering bör upprätthållas på om- rådet. Vid valet av form för regleringen torde de skäl som i förarbetena till sten- kolslagen anfördes mot ett inmutningssystem och för ett koncessionssystem (se »Ny gruv- lag» 3. 48) fortfarande vara giltiga. Det sy-
nes sålunda lämpligt att koncessionssyste- met bibehålls. Mot bakgrund av nuvarande praxis och vad i det föregående anförts om de eldfasta och klinkrande lerornas före- komstsätt och de produktionstekniska för— hållandena bör därvid enligt utredningens mening ske en anpassning till utvecklingen så att koncession i vart fall skall kunna meddelas inte bara för stenkolsfyndighet utan även för fyndighet av sådana eldfasta och klinkrande leror som förekommer i stenkolsformationen.
Kaolinleror utanför stenkolsformationen har hittills brutits utan stöd av särskild lag- stiftning. Beträffande dessa leror kan delvis anföras samma skäl till stöd för en regle- ring som åberopats i fråga om lerorna i stenkolsformationen. Utredningen har emel- lertid inte funnit dessa skäl tillräckligt star— ka för att förorda att koncessionssystem nu införs även beträffande ifrågavarande fyn- digheter. Frågan torde lämpligen tas upp i ett vidare sammanhang, om en allmän ut- vidgning av koncessionsplikten skulle aktua- liseras (jfr s. 23).
Stenkolslagens regler är i stora delar ål- derdomliga. Regleringen av rätten till sten- kol och leror torde i åtskilliga avseenden kunna förenklas. Vid regleringen torde på samma sätt som antytts beträffande andra koncessionspliktiga mineral behovet av det allmännas inflytande och beaktande av mot- stående intressen böra tillgodoses främst genom införande av bättre möjligheter att ställa villkor i samband med koncession. Detta synes särskilt påkallat med hänsyn till de speciella förhållandena inom de tätt- bebyggda områden varom här är fråga.
6. Samordning av lagstiftningenfrörande
koncessionspliktiga mineral
Som framgått av det föregående bör enligt utredningens mening koncessionssystem allt- jämt tillämpas beträffande fyndigheter av uran och torium, olja, gas och salt, alun- skiffer samt stenkol. Koncession bör vidare kunna meddelas för undersökning och be- arbetning av sådana eldfasta leror och klin- kerleror som förekommer i sammanhang med stenkolsfyndigheter.
Samordningen och den allmänna upplägg- ningen i övrigt av lagstiftningen på områ— det kan genomföras på olika sätt. En möj- lighet är att den relativt nya uranlagen läm- nas orörd, bortsett från sådana ändringar som kan vara motiverade utifrån de i ka- pitel 3 anförda synpunkterna, och att sten- kolslagen ersätts med en ny lag, inbegri- pande övriga nu ifrågavarande mineral. I så fall skulle även kontinentalsockellagen i princip bibehållas oförändrad. Man kan också tänka sig att undersökning och bear- betning av här berörda mineral på land- område regleras i en lag, varvid kontinen- talsockellagen likaledes bibehålls. En tredje möjlighet är att bestämmelserna rörande ifrågavarande mineral och kontinentalsoc- kellagen sammanförs i en enda lag. Vid övervägande av denna fråga anlägger ut- redningen följande synpunkter, varvid först behandlas förhållandena på land.
Gemensamt för de ifrågavarande mine- ralen är att aktiviteten när det gäller un— dersökning och bearbetning av fyndigheter som inte omfattas av gällande rättigheter
kan antas bli av begränsad omfattning un— der den framtid som nu kan överblickas. Några mera betydande koncessioner avse- sende olja, gas och salt utanför de områ- den, vilka täcks av 1969 års koncessioner för Oljeprospektering AB, torde sålunda knappast komma att aktualiseras på länge. Intresset för uranprospektering från enskil- da företags sida synes vara obetydligt. Ut- nyttjande av alunskifferfyndigheter för ut- vinnande av olja torde inte bli aktuellt i fredstid, såvida man inte lyckas få fram mera lönsamma metoder för utvinningen än som praktiserats hittills. Behov av nya kon- cessioner för stenkol och lera utanför nu- varande koncessionsområden torde framde- les uppkomma endast i begränsad utsträck- ning.
Har man på sätt antytts att räkna med ett mycket ringa antal koncessionsärenden, är det enligt utredningens uppfattning föga meningsfullt att genom lagregler i detalj reglera sådana frågor som koncessionstidens längd, möjlighet till förlängning av konces— sionstiden, koncessionsområdets maximistor- lek, arealavgifter m.m. Dylika frågor bör då med större fördel från allmän och en- skild synpunkt kunna avgöras av konces- sionsmyndigheten med hänsyn till förhål— landena i varje särskilt fall efter förhand- lingar mellan myndigheten och sökanden, och lagstiftningen behöver i detta hänseen- de endast uppta vissa grundläggande regler om koncession och de villkor som kan för-
enas därmed. Dessa regler torde kunna ges ett enhetligt innehåll beträffande de mine- ralfyndigheter varom nu är fråga. Kontinen— talsockellagen synes härvidlag kunna tjäna som mönster.
En mera utförlig reglering i lag fordras däremot beträffande frågor som berör för- hållandet mellan koncessionsinnehavare och den som disponerar över marken. Här av- ses i första hand bestämmelser om ianspråk- tagande av mark för undersökningsarbeten och bearbetning, om ersättning för skador i samband därmed samt om eventuell av- gift till jordägaren. Regler i dessa hänse- enden torde i stor utsträckning kunna be- träffande samtliga mineral utformas efter mönster av uranlagens och gruvlagens be- stämmelser i ämnet. Särbestämmelser för visst mineral torde vara erforderliga en- dast i obetydlig omfattning.
Uranlagen innehåller åtskilliga detaljfö- reskrifter som enligt numera vanlig lag- stiftningsteknik brukar få sin plats i till- lämpningsföreskrifter. Det förhållandet att lagen hittills ej fått någon tillämpning i praktiken bör minska betänkligheterna mot att, oaktat den varit i kraft knappt tio år, i förevarande sammanhang företas den re— videring av lagstiftningen på området som kan finnas lämplig från systematiska och andra synpunkter. Allmänt torde det vara ett önskemål att reglerna om koncessions- pliktiga mineral inte är uppsplittrade på fle- ra lagar än nödvändigt.
Vid övervägande av anförda omständig- heter har utredningen funnit ändamålsen— ligt att åtminstone regleringen för landom- råde beträffande ifrågavarande mineral sammanförs i en lag med vissa grundläg- gande regler angående koncessionsgivning och ianspråktagande av mark m.m. vilka i princip är gemensamma för samtliga be- rörda mineral.
Närmare detaljer angående ansöknings- förfarandet m.m. bör i så fall kunna inta— gas i tillämpningsföreskrifter. Om det fram- deles skulle bli större frekvens av konces- sionsärenden rörande visst mineralslag, be- träffande vilket enhetliga koncessionsvillkor anses kunna gälla, t.ex. angående under-
sökningstid och maximiareal för undersök- ningskoncession, bör bestämmelser härom kunna utfärdas i administrativ ordning. En fördel med en ramlagstiftning av här avsedd typ är bl. a. att det blir möjligt att utan större omgång avföra visst mineral från lagen eller att i densamma ta upp vissa mineral eller liknande naturtillgångar som nu inte omfattas av den speciella gruvlag- stiftningen, om detta skulle anses påkallat. Som ovan antytts bör en gemensam kon- cessionslag för landområde i viss utsträck- ning kunna utformas efter mönster från kontinentalsockellagen. Man kan då ställa frågan om det inte vore lämpligast med en gemensam koncessionslagstiftning för land- område och havet. Enligt utredningens me— ning kan emellertid vägande invändningar anföras mot en sådan tanke. Förhållandena gestaltar sig nämligen väsentligt olika på land och på havsområde i flera från lag- stiftningssynpunkt relevanta avseenden. Sålunda gäller kontinentalsockellagen samtliga mineraliska och andra icke levande naturtillgångar på och under havsbotten ävensom vissa levande organismer, medan den nu aktuella lagstiftningen för landom- råde avser blott ett fåtal mineralslag. En- ligt kontinentalsockellagen tillkommer rätten till naturtillgångarna på sockeln staten. Av skäl som utvecklas i följande avsnitt bör enligt utredningens mening någon legal de- klaration av liknande innehåll inte göras i fråga om de aktuella mineralfyndigheterna på land. Kontinentalsockellagens Specialreg- ler om sjöfart och fiske, säkerhetszon och straffrättslig behandling av utlänning ford- rar ingen motsvarighet i lagstiftningen för landområde. Samtidigt måste denna inne- hålla åtskilliga bestämmelser om fredade områden, undersökningsarbete och bearbet- ning på annans mark samt avgäld till jord- ägare, m.m. som ej behövs i kontinental- sockellagen. Med hänsyn till det anförda förefaller det föga sannolikt att en gemen- sam lagstiftning för land och kontinental- sockeln skulle vara ägnad att skapa ökad klarhet och överskådlighet till nytta för till- lämpningen. Utredningen föreslår alltså att lagstift-
ningen rörande de mineral som nu omfattas av uranlagen och stenkolslagen, däri inbe- gripet eldfasta leror och klinkerleror, sam- manförs i en ny lag, benämnd »Lag om vissa mineralfyndigheter» samt att konti- nentalsockellagen bibehålls i princip oför- ändrad.
7. Huvudgrunderna i utredningens lagförslag
Rättsliga utgångspunkter
Enligt 2 5 i lagen om kontinentalsockeln tillkommer rätten att utforska sockeln och utvinna dess naturtillgångar staten. En dylik deklaration, som överensstämmer med lik- nande förklaringar i utländsk kontinental- sockellagstiftning, ansågs naturlig och rim- lig i nämnda lag med hänsyn till att all- mänt vattenområde i havet är undandraget enskild äganderätt och till att lagen även omfattar område utanför Sveriges territo- rialgräns (jfr prop. 1966:114 s. 25 f och 48). När det gäller den allmänna gruvrät- ten, där frågan om mineraltillgångarna skall anses tillhöra staten eller jordägaren tidi- gare varit föremål för livlig diskussion. har utredningen ansett att något behov av ställ- ningstagande i denna fråga inte föreligger, utan att sådana spörsmål som graden av allmänt inflytande samt upptäckarens och jordägarens ställning såvitt avser nya rättig— heter helt bör lösas med utgångspunkt från praktiska överväganden (se »Ny gruvlag» s. 137). Beträffande fyndigheter som omfat- tas av stenkolslagen och uranlagen har mot- svarande teoretiska fråga ej varit föremål för diskussion på samma sätt. Även här torde rättsläget i ifrågavarande hänseende kunna betecknas som oklart. Åtminstone när det gäller stenkolsfyndigheter talar måhända vissa omständigheter för en starkare beto- ning av jordägarens rätt än i fråga om de inmutningsbara mineralen. Dels förekom-
mer ej någon kronoandel i stenkolslagen och dels anses jordägaren oförhindrad att till- godogöra sig sådana fyndigheter på egen mark, så länge koncession ej tilldelats an- nan. Jordägarens rätt till avgäld är mera om- fattande än enligt gruvlagen. I fråga om övriga mineral underströks å andra sidan vid införandet av bestämmelserna angåen- de alunskifferfyndigheter och fyndigheter av uranhaltigt mineral vikten av kontroll från det allmännas sida (se »Ny gruvlag» s. 48). Beträffande olje-, gas— och saltfyn- digheter måste sambandet mellan de be- fogenheter som är typiska för jordägande- rätten och tillgodogörandet av dylika van- ligen på mycket stort djup förekommande fyndigheter betraktas som svagt. De är 1966 införda bestämmelserna om royalty till sta- ten och begränsning av koncessionstiden be- träffande olja och gas markerar en ökning av det statliga inflytandet även i fråga om sådana fyndigheter.
En legal förklaring att fyndigheter av olja, gas och salt tillkommer staten skulle i och för sig kunna göras utan större be- tänkligheter med hänsyn till det ringa sam- bandet med jordägarens vanliga rådighets- sfär och det förhållandet att någon kom- mersiell utvinning av sådana fyndigheter hittills ej förekommit i landet. Å andra si- dan är det praktiska behovet av en dylik rättighetsdeklaration föga framträdande. Ut- redningen förutsätter då som självklart att krav med hänvisning till några principiella
* rättigheter för jordägaren även till fyndig- heter djupt under markytan inte under någ- ra förhållanden kan ställas. Den tänkta lag- stiftningen utgår från att eventuella sådana rättigheter här är så uttunnade att de sak- nar reellt innehåll. Skulle fyndigheter av detta slag, t.ex. i form av utströmmande naturgas, yppa sig vid markytan i ekono— miskt betydelsefull omfattning, kan saken i den delen komma i ett annat läge. Även med hänsyn härtill vore en rättighetsde- klaration till förmån för staten tveksam. I fråga om mera ytligt förekommande fyn— digheter såsom alunskiffer och stenkol skul- le en dylik deklaration passa mindre väl samman med annan lagstiftning angående nyttigheter i marken. Utredningen anser sig med åberopande av det anförda inte ha an- ledning vare sig att föreslå att i nya lagen intages en deklaration om rätten till de fyn- digheter som skall omfattas av lagen eller att överhuvud — utöver vad som nu skett — ta ställning till ifrågavarande teoretiska spörsmål. I stället bör enligt utredningens mening sakfrågorna liksom beträffande den allmänna gruvlagstiftningen lösas med ut- gångspunkt från praktiska överväganden. I konsekvens härmed torde koncessionsgiv- ning rörande ifrågavarande fyndigheter på landområde alltjämt böra betraktas såsom en i princip offentligrättslig akt.
Uppdelning ] undersökningskoncession och bearbetningskoncession
Av skäl som utvecklats i kapitel 6 bör den nya koncessionslagen enligt utredning- ens åsikt i fråga om en koncessions inne— håll och villkor begränsas till vissa grund- läggande bestämmelser. Härutinnan synes till en början lämpligt att i lagen skilja mel- lan undersökningskoncession och bearbet- ningskoncession. Skälen härtill är flera. Un- dersökningsarbete beträffande ifrågavarande fyndigheter bedrivs ofta över vidsträckta områden. Bearbetning är däremot normalt begränsad till ett mindre område där en fyndighet lokaliserats. Medan undersök- ningsarbeten normalt genomförs under för- hållandevis kort tid, kräver bearbetningen
oftast betydligt längre tid. Erforderligt ian- språktagande av annans mark är därför i princip mindre ingripande och kan regleras genom enklare förfarande i fråga om un- dersökning än vid bearbetning. Då det med hänsyn till det anförda i flera avseenden måste gälla olika regler för undersöknings- arbete och bearbetning, innebär det en lag- teknisk fördel att skilja mellan begreppen undersökningskoncession och bearbetnings- koncession. En sådan åtskillnad görs nu— mera redan i gällande lagstiftning beträf— fande flera av ifrågavarande mineralslag och synes vara vanlig i utländsk lagstift- ning.
Som förutsättning för meddelande av be- arbetningskoncession synes böra uppställas att exploaterbar fyndighet bedöms förekom- ma inom det område som avses med ansök- ningen.
Uppdelningen i undersökningskoncession och bearbetningskoncession bör enligt ut- redningens mening inte medföra hinder att, om övriga förutsättningar är uppfyllda, meddela bearbetningskoncession direkt utan föregående undersökningskoncession. Detta torde kunna visa sig lämpligt t. ex. vid be- arbetningskoncession för fyndigheter av alunskiffer eller av stenkol och lera, där fyndigheternas belägenhet i stor utsträck— ning är allmänt känd.
Såsom antytts i det föregående är det en- ligt utredningens mening från skilda syn- punkter önskvärt att av lagen klart framgår att undersökningskoncession kan förenas med rätt för innehavaren att under vissa förutsättningar erhålla även bearbetnings- koncession, varvid bör anges de huvudsak- liga villkoren för sådan koncession. Givet- vis bör hinder inte föreligga att meddela un- dersökningskoncession som ej är förenad med rätt till bearbetningskoncession. Detta blir aktuellt särskilt när fråga är om stora undersökningsområden och undersöknings- arbetena avses bli av mera översiktlig ka- raktär.
En sammankoppling av undersöknings- och bearbetningskoncession på sätt nu an- givits förutsätter att en prövning av sökan- des lämplighet att bedriva exploatering av
en fyndighet kan ske redan i samband med beviljande av undersökningskoncession. En sådan ordning torde fordra att prövningen av båda slagen av koncessioner omhänder- has av samma myndighet. Denna prövning bör enligt utredningens mening ankomma på Kungl. Maj:t. Då det i vissa fall, t. ex. vid stor frekvens av undersökningskoncessioner utan rätt till bearbetningskoncession, kan befinnas lämpligt att delegera koncessions- givningen beträffande vissa typer av kon- cessioner till annan myndighet, bör lagen uppta bestämmelse om sådan delegations- rätt.
Koncessionstid och koncessionsområde
Enligt nuvarande ordning beviljas bearbet- ningskoncession för andra mineralfyndighe- ter än olja och gas utan begränsning i tiden. Även om möjligheter finns att återkalla el- ler framtvinga förverkande av en konces- sion om villkoren för denna åsidosätts, bör enligt utredningens mening det allmänna alltid ha möjlighet att efter en tids förlopp ta upp frågan om koncessionen och vill- koren för denna till förnyad prövning i hela dess vidd. Med den snabba utveckling som numera äger rum på alla områden måste man räkna med att underlaget för pröv- ningen i samband med koncessionsgivning snart nog kan förändras på ett avgörande sätt. Koncession bör därför enligt utred- ningens mening alltid meddelas på viss tid.
Mot bakgrunden av den väntade ringa frekvensen av koncessionsärenden finns där- emot enligt utredningens uppfattning ej an- ledning att i lagen fastställa maximitid för undersöknings- eller bearbetningskoncession. Ej heller finns enligt utredningens mening skäl att ha föreskrifter om maximiareal för sådana koncessioner.
Förhållandet till motstående intressen
Förhållandet mellan koncessionerad verk- samhet och motstående allmänna och en— skilda intressen regleras för närvarande framför allt på det sättet att arbeten för undersökning och bearbetning är underkas- tade bestämmelser i annan lagstiftning om
tenlagen, byggnadslagen, naturvårdslagen och miljöskyddslagen. Förhållandet till mot- stående intressen regleras vidare genom stenkolslagens och uranlagens regler om anvisande av mark för arbete i dagen och om s. k. fredade områden, där arbete i da- gen eller under jord inte får äga rum över- huvud eller inte utan särskilt tillstånd. Där- jämte kan i koncession för uran— och alun- skifferfyndigheter bestämmas vilka åtgärder som skall vidtas för att återställa marken i lämpligt skick sedan fyndighet tillgodo- gjorts samt meddelas de föreskrifter som behövs för att förebygga att annat indu- striellt företag hindras i sin utveckling eller som eljest anses erforderliga från allmän eller enskild synpunkt (31 & uranlagen och 56 & stenkolslagen). Beträffande alla ifråga- varande slag av fyndigheter äger kommers- kollegium och bergmästare meddela före- skrifter för att förhindra att det uppstår fara för annans egendom genom arbetet (50 & respektive 37 5).
Frågan om regleringen av förhållandet till motstående intressen i samband med koncession har stor betydelse bl.a. med hänsyn till innehållet i koncessionärens rättigheter. Som en väsentlig fördel hos kon— cessionssystemet har traditionellt betraktats möjligheterna att i samband med konces— sion åstadkomma en skälig, av formella hänsyn obunden avvägning mellan gruvin- tresset och motstående intressen av skilda slag. Möjligheterna att i samband med kon- cessionsgivning åstadkomma en definitiv reg- lering härvidlag är emellertid av olika skäl —— varav några utvecklats i »Ny gruvlag» s. 139 f. -— i realiteten tämligen begränsa- de. Följande huvudalternativ till lösning av frågan synes tänkbara.
1. Motstående intressen beaktas ej alls vid koncessionsgivningen (möjligen med förbe- hållet att viss mark skulle kunna undantas från anvisning för arbete i dagen eller un- der jord). Koncessionens betydelse reduce- ras då till konstituerande av en civilrätts- lig rätt att disponera över marken för un- dersökning och tillgodogörande av fyndig- heter, varemot de faktiska möjligheterna att utöva denna rätt blir beroende av of-
fentligrättslig lagstiftning beträffande an- vändande av mark m.m. Denna ordning får för närvarande anses gälla beträffande stenkolsfyndigheter samt olje-, gas- och salt- fyndigheter. Vid koncessionsgivningen sker en allsidig och definitiv prövning av förhållandet till motstående intressen. Samtidigt undantas företaget från tillämpning av annan lag— stiftning angående markanvändning. Före- taget skulle exempelvis i fortsättningen ej behöva riskera att bli utsatt för ingripande enligt naturvårdslagen eller underkastas prövning enligt miljöskyddslagen. Undan- tagsbestämmelser härom finge intagas i des- sa och andra lagar av liknande karaktär (jfr exempelvis undantaget beträffande elektrisk anläggning m.m. i l 5 andra styc- ket miljöskyddslagen). Koncessionsansökan finge gå på remiss till alla berörda myndig- heter och koncession innehålla detaljerade föreskrifter bl.a. av samma typ som vid tillstånd enligt miljöskyddslagen. Sedan koncession meddelas, får förbud mot den koncessionerade verksamheten inte meddelas enligt annan lagstiftning, vilken däremot i övrigt skall vara tillämplig på verksamheten i fråga. En förebild finns i 6 & tredje stycket miljöskyddslagen, enligt vilken tillåtlighetsbestämmelserna i para- grafen ej hindrar att sådan flygplats, väg eller järnväg, vars anläggning prövas i sär- skild ordning, används för avsett ändamål.
. Vid koncessionsgivningen sker en relativt
summarisk prövning av företagets inverkan på motstående intressen. Prövningen kan föranleda att koncession exempelvis ej med- delas för oljeutvinning intill en större vat- tentäkt eller i ett naturvårdsområde som anses böra skyddas mot industriföretag. Till skydd för motstående intressen meddelas eventuellt vissa allmänna föreskrifter, t.ex. att bearbetning ovan jord inte får ske inom viss trakt, att område för dag- brott efter brytningens avslutande skall återställas i ett från naturvårdssynpunkt godtagbart skick eller att borrtom av hänsyn till lufttrafik inte får överskrida viss höjd eller förläggas närmare flygplats än angivet minimiavstånd. Denna summa- riska prövning medför emellertid inte att företaget ej är underkastat den allmänna lagstiftningen angående användningen av mark och vatten. I extrema fall skulle ge- nomförandet av en koncessionerad verk- samhet t.o.m. kunna förbjudas exempelvis enligt miljöskyddslagen. Koncessionsföre- skrifterna skulle sålunda endast innebära vissa minimiföreskrifter som koncessionä- ren under alla förhållanden är skyldig att tåla. En sådan ordning torde motsvara vad
som för närvarande gäller beträffande alun- skiffer och uran liksom, enligt kontinental— sockellagen, på allmänt vattenområde i ha- vet.
Den i alternativ 1 skisserade ordningen representerar visserligen en klar linje men kontrasterar enligt utredningens mening allt- för mycket mot en grundtanke hos kon- cessionssystemet. Det synes otillfredsställan- de om t.ex. bearbetningskoncession skulle kUnna meddelas beträffande ett begränsat område utan beaktande av de speciella be- tingelserna för verksamheten med hänsyn till miljön på platsen.
Det system som avses i alternativ 2 synes knappast kunna tillämpas vid undersöknings- koncession. Sådan koncession får antas nor- malt avse ett vidsträckt område, varvid plat— serna där borrning och andra undersök- ningsarbeten kommer att företas knappast kan vara kända i förväg. Beträffande bear- betningskoncession, som får antas omfatta ett väsentligt mindre område, har man på ett annat sätt än vid undersökningskonces- sion att göra med ett konkret projekt. En prövning med hänsyn till aktuella bebyg- gelse-, naturvårds- och miljöskyddsintressen bör vara genomförbar i detta fall. Att i samband med koncession meddela behöv— liga detaljföreskrifter i olika avseenden tor- de dock föranleda praktiska svårigheter. Frågan i vad mån en koncessionär skall åt- njuta skydd mot sådana i framtiden upp- trädande intressen, vars tillgodoseende skulle innebära intrång i den koncessionerade verk- samheten, lär knappast kunna regleras de- finitivt i koncessionsärendet. Med hänvis— ning till det anförda kan utredningen ej heller förorda en lösning enligt detta alter- nativ.
Vad angår alternativ 3 torde prövningen i samband med undersökningskoncession av skäl som nyss antytts inte kunna bli så full- ständig att man bör utesluta möjligheten av förbud enligt exempelvis miljöskyddslagen. Huruvida det föreligger tillräckliga skäl att utesluta en sådan möjlighet i fråga om be- arbetningskoncession synes tveksamt. Även vid dylik koncession torde det kunna bli fråga om arbeten på olika tider och platser
i sådan utsträckning att verkningarna för motstående intressen inte vid koncessions- givningen i alla delar kan överblickas med den säkerhet som erfordras för en definitiv prioritering.
Utredningen förordar i stället att frågan löses enligt den linje som skisserats i alter- nativ 4, sålunda en mera allmän prövning med hänsyn till motstående intressen i sam- band med koncessionsgivningen samtidigt som lagstiftningen angående användningen av mark och vatten i allmänhet är fullt ut tillämplig på verksamheten i fråga. Enligt utredningens mening finns goda förutsätt- ningar för att en sådan ordning skall kun- na fungera tillfredsställande. Även i detta fall bör i varje fall en ansökning om bear- betningskoncession normalt remitteras till berörda länsstyrelser m. fl. myndigheter. Re- missyttrandena bör emellertid kunna in- skränkas till en allmän bedömning av före- tagets inverkan med hänsyn till myndighe- tens ansvarsområde. Efter en sådan bered- ning bör det knappast behöva inträffa att utövandet av en koncessionerad verksamhet omöjliggörs t.ex. genom att området för bearbetningskoncession tas in i naturvårds— reservat enligt naturvårdslagen eller avsätts för bostadsbebyggelse genom planläggning enligt byggnadslagen eller att verksamheten förbjuds enligt miljöskyddslagen. I fråga om undersökningskoncessioner torde remiss- förfarande inte vara påkallat i samma ut- sträckning som vid ansökan om bearbet- ningskoncession.
Den skisserade ordningen synes vara väl förenlig med miljöskyddslagen. Enligt 2 5 nämnda lag skall utöver bestämmelserna i lagen beträffande miljöfarlig verksamhet gälla vad som föreskrivs i hälsovårds-, bygg- nads- och naturvårdslagstiftning eller i an- nan lagstiftning. Av motiven framgår att avsikten är att sådan lagstiftning skall gälla vid sidan av miljöskyddslagen och att de organ som genom särlagstiftningen tilläggs olika befogenheter alltjämt skall ha att ut- öva dessa, i den mån ej annat särskilt anges i miljöskyddslagen. Ifrågavarande hänvis- ning i miljöskyddslagen anges också inne— bära att de myndigheter som har att hand—
lägga frågor om immissioner kan ha att beakta sådana bestämmelser som i särskilda hänseenden meddelas i annan lagstiftning ( prop. 1969: 28 s. 261 ). Det torde stå i över- ensstämmelse med det anförda att myndig— het som har tillsyn över undersöknings- och bearbetningskoncessioner för konkreta fall meddelar närmare föreskrifter t. ex. beträf- fande skydd mot buller eller vattenförore- ning i samband med borrning eller i fråga om seismiska prov. Sådana föreskrifter in- nebär som nämnts minimibestämmelser. Är tillståndsprövning enligt miljöskyddslagen inte obligatorisk för arbetena i fråga, lär koncessionsinnehavaren knappast behöva räkna med ingripande från miljövårdsmyn- digheterna annat än om allvarlig risk för störande immissioner skulle uppkomma trots nämnda föreskrifter. Krävs tillståndspröv— ning enligt miljöskyddslagen eller vatten— lagen eller dispens från landskapsskyddsför- ordnande enligt 19 å naturvårdslagen, synes erinran härom lämpligen böra intas i kon— cessionsföreskrifterna.
Till frågan om anvisande av mark och s.k. fredade områden återkommer utred- ningen längre fram.
Koncessionsvillkor i övrigt
Av vad ovan anförts i fråga om förhållan- det till motstående intressen följer att kon— cession bör kunna förenas med de föreskrif- ter som anses erforderliga till skydd för all- männa intressen eller enskild rätt.
I motiven till kontinentalsockellagen fram- hålls att fynd av olja och naturgas kan få stor betydelse för den svenska samhälls- ekonomin och att det med hänsyn därtill är angeläget att staten förbehåller sig ett avgörande inflytande på såväl undersök— ningsarbeten som exploatering (prop. 1966: 14 s. 46). Dessa synpunkter har enligt ut— redningens mening även relevans såväl be- träffande sådana fyndigheter på landområ- de som i fråga om uranfyndigheter. I ett beredskapsläge skulle detsamma kunna kom— ma att gälla också beträffande alunskiffer- fyndigheter och vissa leror.
Med hänsyn till det anförda bör en ny
minerallag enligt utredningens mening lämp- ligen innefatta befogenhet för koncessions- myndigheten att meddela från allmän syn- punkt påkallade föreskrifter av liknande in- nehåll som 4 5 första stycket kontinental- sockellagen. Ehuru behovet av allmänt in- flytande måhända inte är lika starkt när det gäller stenkol och lera som i fråga om övriga fyndigheter, synes anledning ej fin- nas att i nämnda föreskrifter göra undantag för dessa mineral.
Såväl undersökningskoncession som bear- betningskoncession bör kunna förknippas med skyldighet för koncessionsinnehavaren att fullgöra vissa minimiprestationer i fråga om undersökning eller bearbetning. Bestäm- melse härom synes kunna utformas efter mönster av 4 5 andra stycket kontinental- sockellagen.
Tillstånd enligt kontinentalsockellagen kan även förbindas med villkor om statligt del- tagande i verksamheten eller om utgivande till staten av avgifter för tillståndet, beräk— nade i förhållande till mängden eller värdet av utvunna produkter eller på annat sätt, eller av andel av produkterna eller med an- nat liknande villkor (4 & tredje stycket). Att en dylik regel upptogs i nämnda lag var na- turligt mot bakgrunden av deklarationen att rätten att utforska kontinentalsockeln och utvinna dess naturtillgångar tillkommer sta- ten. Den föreslagna lagen om vissa mine- ralfyndigheter avses som berörts i annat sammanhang ej innehålla någon motsva— rande förklaring.
Enligt utredningens mening kan emeller- tid det oaktat anföras skäl för att även en ny minerallag bör innehålla en liknande be- stämmelse om rätt till statligt deltagande m.m. Genom den fria prövningen vid koncessionsgivningen har Kungl. Maj:t re— dan nu vissa möjligheter att förbehålla en koncession exempelvis åt ett företag där staten är delägare. En tänkbar åtgärd i fö- revarande sammanhang är att införa krono- andel i analogi med den allmänna gruv- lagens bestämmelser i ämnet. Emellertid synes, bortsett från de risker härmed som antytts i annat sammanhang (se s. 41), dy- lika detaljerade regler om delaktighet m.m.
vara mindre lämpliga beträffande nu ifråga- varande mineralfyndigheter, där förutsätt- ningarna för undersökning och bearbetning varierar i så hög grad. En bättre anpass- ning efter omständigheterna bör kunna åstadkommas exempelvis genom att i un- dersökningskoncession för enskilt företag föreskrivs att koncessionären kan påfordra att bearbetningskoncession i händelse att fynd görs skall ges åt ett för ändamålet särskilt bildat bolag, i vilket företaget och staten skall ha de] med andelar som — jämte de huvudsakliga villkoren för bear- betningskoncessionen — fixerats i under- sökningskoncessionen mot bakgrund av de vid beviljandet av denna rådande förutsätt- ningarna i skilda hänseenden. Kan i andra fall befaras att krav på statligt deltagande i bearbetning skulle, exempelvis med hänsyn till exceptionellt ringa prospekteringsutsik- ter, verka tillbakahållande på en från all- män synpunkt önskvärd undersökningsverk— samhet, bör villkoren i undersökningskon- cessionen kunna formuleras så att sådant deltagande utesluts.
Förutom genom direkt statligt engage- mang i undersökning eller bearbetning kan det allmännas intresse att få tillgodogöra sig del av vinsten vid exploatering av ifråga- varande mineralfyndigheter tillgodoses ge- nom uttagande av royalty eller liknande avgifter i samband med bearbetning. Dylika avgifter — som i utlandet regelbundet ut- tages vid utvinning av olja eller gas —— kan principiellt likställas med de avgifter som staten betingar sig vid utarrendering av kro- noandelar enligt gruvlagen. Royaltyavgiften för olja och gas varierar i de västeuro- peiska länderna i stort sett mellan 5 och l5 % av produktionens värde. Vanligen ut- går avgiften proportionellt, men stundom tillämpas ett progressivt systern. I de ny- ligen i Sverige beviljade koncessionerna för Oljeprospektering AB har royaltyavgiften bestämts med hänsynstagande till lönsamhe- ten. Mot bakgrunden av den väntade ringa frekvensen av koncessioner anser utredning- en lämpligast att frågan om eventuell royal- tyavgifts storlek och sättet för avgiftens be- räkning avgörs med hänsyn till omständig—
heterna i varje särskilt fall. I stället för (eller jämsides med) royaltyavgift bör sta- ten kunna förbehålla sig andel av produk- tionen.
På flera håll i utlandet tar man ut areal— avgifter — stundom efter en stigande skala — i syfte att förmå innehavare av under- sökningskoncession att påskynda undersök- ningarna och snarast lämna ifrån sig kon- cessionsområdet eller del därav. Här må vidare erinras om de inmutningsavgifter som föreslagits av utredningen i fråga om den allmänna gruvlagstiftningen (»Ny gruvlag» s. 143 och 178). Av liknande skäl kan det stundom vara motiverat att förena även bearbetningskoncession med bestämmelse om arealavgifter (jfr »Ny gruvlag» s. 147).
Med hänvisning till det anförda förordar utredningen att även bestämmelser motsva- rande 4 5 andra och tredje styckena konti- nentalsockellagen intas i den nya lagen.
Den föreslagna regleringen ger uppen- barligen det allmänna väl så goda möjlig- heter att öva inflytande på undersökning och bearbetning som en konstruktion med kronoandel.
Anvisande av mark
Eventuella motsättningar mellan en kon- cessionerad verksamhet samt andra allmän- na och enskilda intressen konkretiseras när koncessionsinnehavaren skall ta i anspråk mark för arbete i dagen inom koncessions- området. Enligt stenkolslagen skall i kon- cession utsättas den ytvidd i dagen som högst får anvisas sökanden för arbetet samt den mark för väg till koncessionsområdet som sökanden äger begagna (8 S*). Däremot bestäms marken inte till läge och gränser vid koncessionsgivningen. Någon motsvarande bestämmelse upptogs ej i uranlagen under hänvisning till strävan efter anslutning till gruvlagen och till att den ifrågavarande schematiska prövningen vid koncessionsgiv— ningen syntes ha ringa värde. Enligt såväl stenkolslagen som uranlagen anvisas i övrigt den mark som behövs för arbete i dagen vid bergmästarförrättning, varvid i princip sökanden själv torde få bestämma vilket
område som skall tas i anspråk (12 5 1 mom. stenkolslagen och 36 'g' 1 mom. uranlagen). En spärr mot att onödigt stora områden tas i anspråk utgör i första hand regeln att er- sättning för marken m.m. skall utgå med femtio procent förhöjning. Enligt stenkols— lagen gäller därjämte att markanvisning inte utan vederbörligt medgivande får ske inom vissa fredade områden (13 å).
Bearbetning av de fyndigheter varom nu är fråga torde — bortsett från olja och gas — komma att ske i dagbrott i betydligt större utsträckning än som är fallet vid be- arbetning av inmutningsbara mineral. De kända fyndigheterna är vidare i högre grad än dessa mineral koncentrerade till södra och mellersta Sveriges jordbruksbygder. Med hänsyn till det sagda kan skäl anföras för att även markanvisningen inom ett kon— cessionsområde borde ske efter en allsidig prövning med beaktande av samtliga be— rörda intressen. Prövningen kunde förslags- vis anförtros kommerskollegium. En sådan ordning skulle emellertid i praktiken inne— bära en dubblering av koncessionsprövning- en. Om denna i enlighet med utredningens förslag skall innefatta en summarisk pröv— ning med hänsyn till motstående intressen — varvid bl.a. bör kunna bestämmas att viss del av koncessionsområdet (t. ex. om- råde som ingår i befintligt naturreservat) inte får anvisas för arbete i dagen — bör risken för uppkomsten av problem i sam- band med sådana intressen minskas. En ytterligare garanti mot obehöriga ingrepp mot motstående intressen av betydelse bör kunna åstadkommas genom en bestämmelse att mark inte får anvisas inom ”fredade områden” utan vederbörligt tillstånd (se ne- dan). Vidare föreslår utredningen att för— rättningsmannen liksom enligt förslaget till ny gruvlag (4 kap. 23 5) får möjlighet att anvisa ett mindre område än sökanden föreslagit, såvitt det är uppenbart att viss mark ej behövs för bearbetningen eller där- med sammanhängande verksamhet.
F redade områden
Ovan har förutsatts att den nya lagen lik-
som gällande lagstiftning skall innehålla be- stämmelser om fredade områden. Systemet med fredade områden, vilket som förut an- tytts innebär att vissa som särskilt skydds- värda ansedda områden ej alls eller endast efter särskilt medgivande får användas för undersökning eller bearbetning, synes gå väl samman med ett koncessionssystem mot bakgrund av att det vid koncessionsgivning- en av praktiska skäl inte är möjligt att över- blicka alla de intressekonflikter beträffande markanvändningen som kan uppkomma vid utövandet av den koncessionerade verksam- heten. Blir det aktuellt att för dennas skull göra intrång på fredat område, kommer det i förekommande fall, om sakägarens med- givande inte kan utverkas, till stånd en pröv- ning med avvägning mellan de olika in- tressena.
De fredade områdena är i viss mån be- stämda olika i gruvlagen, stenkolslagen och uranlagen. I stenkolslagen skiljs vidare mel— lan hinder mot arbete ovan jord och under jord (13 och 16 åå). Som fredade områden bör i den nya lagen enligt utredningens me- ning lämpligen upptas i första hand samma områden som de, där inmutningshinder före- ligger enligt 2 kap. 2 % första stycket 2—8 förslaget till ny gruvlag. Av skäl som ut- vecklats i motiven till gruvlagsförslaget (s. 160) har fredningsbestämmelserna i nämn- da förslag kompletterats med en reservregel av innehåll att Kungl. Maj:t får befogenhet att förordna om fredande av område även i andra fall, för den händelse det kan antas att undersökning eller bearbetning inom området skulle komma att hindra el- ler avsevärt försvåra sådan förekommande eller planerad användning av marken som är av väsentlig betydelse från allmän syn— punkt. När det gäller den gruvrättsliga spe— ciallagstiftningen är behovet av en mot- svarande reservregel mindre påtagligt med hänsyn till den prövning som sker i sam- band med koncessionsgivningen. Då det kan vara svårt att vid denna prövning förutse alla i framtiden uppkommande situationer, har utredningen emellertid ansett att en lik- nande regel bör upptas i den föreslagna koncessionslagen.
I gruvlagen är fredningsbestämmelserna utformade som hinder mot inmutning och utmålsläggning (5 och 31 55). Av stenkols- lagens bestämmelser i ämnet innefattar någ- ra hinder mot anvisning av mark för arbete i dagen (13 ä 1 och 2 mom.) och andra för- bud mot underjordsarbete inom fredade områden (16 5). Enligt uranlagen får inte undersökningstillstånd eller koncession om- fatta eller undersökningsarbete eller bear- betning av fyndighet äga rum inom de fre- dade områdena (3 é). Inmutnjngshinder en- ligt gruvlagen gäller endast om hindret före- låg när mutsedeln utfärdades (4 $). På mot- svarande sätt gäller stenkolslagens hinders- bestämmelser inte i fråga om hinder som uppkommit efter koncessionens meddelan- de (13 och 16 åå). Uranlagens ståndpunkt i förevarande avseende synes ej fullt klar, men med hänsyn till den eftersträvade an— knytningen till gruvlagen torde få antas att samma princip gäller i fråga om undersök- ningstillstånd och koncession för uranfyn- dighet.
Fredningsbestämmelserna i en ny mine— rallag bör enligt utredningens mening lämp- ligen utformas så att anvisning av mark inte får ske och undersökningsarbete eller bearbetning utanför anvisad mark inte äga rum inom fredade områden, med mindre tillstånd erhålls. Däremot bör i och för sig inte finnas hinder att låta sådana områden ingå i koncession. Dels torde vid konces- sionsgivningen föreligga svårigheter att över- blicka förekomsten av fredade områden inom det tilltänkta koncessionsområdet och dels kan omständigheterna vara sådana att dispens bör medges.
När det gäller frågan om fredade om- råden bör kunna uppkomma under konces- sions giltighetstid eller om förhållandena vid koncessionsgivningen bör vara avgöran- de på samma sätt som enligt gällande lag- stiftning synes man böra göra skillnad mel- lan undersökningskoncession och bearbet- ningskoncession. De undersökningsområden som tilldelats Oljeprospektering AB genom 1969 års landkoncessioner har tillsamman- tagna mycket stor ytvidd. Även undersök— ningsområde för uran kan i framtiden an—
tas få ganska stor omfattning. Vid mycket stora undersökningsområden måste arbets- intensiteten per arealenhet med nödvändig— het bli ganska ringa. Att alla bostadshus, industrianläggningar m.m., som under en undersökningskoncessions giltighetstid till- kommer inom koncessionsområdet, skulle åtnjuta sämre skydd mot undersökningsar- beten än anläggningar som tillkommit före koncessionsgivningen synes föga motiverat. Utredningen förordar att även anläggningar m.m. som tillkommer under en undersök- ningskoncessions giltighetstid skall åtnjuta skydd enligt fredningsbestämmelserna. Detta innebär bl. a. att förordnande om frednings- område enligt nyss berörda reservregel skall kunna meddelas under undersökningstiden med omedelbar verkan.
I fråga om bearbetningskoncession bör man kunna räkna med att koncessionsom- rådet har tämligen begränsad omfattning och att betydande delar därav under lång tid blir föremål för aktivitet i samband med exploatering. Det synes med hänsyn härtill naturligt att bibehålla den nuvarande ord- ningen beträffande dylik koncession, dvs. anläggningar som annan än koncessionsin- nehavaren under koncessionstiden uppför inom koncessionsområdet blir ej särskilt fredade. Det bör emellertid erinras om att den som uppför sådana anläggningar på ej inlöst mark inom koncessionsområdet allt- jämt skall ha rätt till ersättning vid intrång från koncessionsföretaget.
Avgifter till jordägaren
Enligt gällande rätt är jordägaren berättigad till avgifter vid bearbetning av samtliga de slag av fyndigheter varom nu är fråga. Reg- lerna härom får ses som ett utflöde av åskådningen att fyndigheterna i fråga ytterst tillkommer jordägaren. Frågan om avgif- tens bibehållande synes numera främst vara att betrakta som ett praktiskt och politiskt spörsmål. Några rättsliga hinder för dess avskaffande lär inte föreligga. När utred- ningen ansett systemet i fråga böra kvarstå i den allmänna gruvlagstiftningen, har till stöd härför anförts bl.a. att jordägaren i
kraft av sin äganderätt har vissa möjlighe- ter att, låt vara i annan form än gruvdrift, utnyttja den substans vari mineralen ingår, att en positiv inställning till malmletning och gruvdrift hos jordägarna är av värde för gruvnäringen samt att principen om jord- ägarens rätt till andel, senare avgäld. upp- rätthållits under lång tid (»Ny gruvlag» s. 209). Motsvarande synpunkter kan i stort sett anläggas också på den jordägaravgift som utgår vid brytning av stenkol, lera, alunskiffer och uran. Motiven för ett bibe- hållande av avgiften beträffande dessa fyn- digheter förstärks av det förhållandet att den brytning, som eventuellt kan bli aktuell, i stor utsträckning torde komma att ske i dagbrott. Med hänvisning till det anförda förordar utredningen att jordägaravgiften i princip bibehålls i fråga om nyssnämnda mineral.
När det gäller olja, gas och salt är up- penbarligen sambandet mellan de befogen- heter som är typiska för jordäganderätten och ifrågavarande, normalt synnerligen djupt liggande fyndigheter mycket uttunnat. Vid nuvarande maximiareal för koncession beträffande sådana mineral, 10000 hektar, blir den avgift en enskild jordägare inom området kan påräkna vid utvinning tydligt- vis ytterst obetydlig. Någon utvinning av ifrågavarande mineralslag som föranlett er- läggande av jordägaravgift har hittills inte förekommit i landet. Ovan redovisade argu- ment till stöd för bibehållande av jord- ägaravgift har knappast tillämpning på olje-, gas- och saltfyndigheter. I de västeuropeiska länder, där utvinning av sådana produkter är aktuell, har jordägaren i intet fall rätt till avgift på utvunna produkter. Utred- ningen föreslår med hänsyn till det sagda att jordägaravgiften avskaffas i fråga om olja, gas och salt.
Återkallelse av koncession
Enligt uranlagen kan såväl undersöknings- tillstånd som koncession återkallas, om upp- ställda villkor inte uppfylls eller om eljest synnerliga skäl är därtill (12 och 33 55). I motiveringen för bestämmelsen, som formu-
lerats i anslutning till 4 & tredje stycket atomenergilagen, anförs att det kan tänkas uppkomma en sådan försörjningssituation i fråga om uran att återkallelse kan vara försvarlig för att få till stånd en produk- tion av synnerlig betydelse för det allmän- na. Samtidigt framhålls att bestämmelsen bör tillämpas med största varsamhet. så att inte enskild person tillskyndas ekonomisk skada genom otillräckligt grundat återkal- lelsebeslut. I fråga om stenkol och alun- skiffer finns inga bestämmelser om åter- kallelse av koncession. Däremot kan kon- cession förverkas, om arbetsskyldigheten åsidosätts (31 och 62 55). Beträffande alun- skifferfyndighet kan förverkande också ske om föreskrift om maximibrytning eller fö- reskrift som ansetts erforderlig ur allmän eller enskild synpunkt åsidosätts. I fråga om alunskiffer krävs för förverkande också att försummelsen är avsevärd (62 å). Talan om förverkande förs vid allmän domstol av den, vars enskilda rätt är i fråga, och av kronans ombudsman. I fråga om olje—, gas— och saltfyndigheter gällde tidigare regler om förverkande, men i samband med 1963 års ändringar i stenkolslagen ersattes dessa med bestämmelser om återkallelse av sam- ma innehåll som i uranlagen. I motiven an- förs bl.a. att återkallelse med stöd av be- stämmelsen inte bör ske så att koncessions— innehavaren åsamkas en oberättigad förlust utan endast vid försummelse från hans sida eller när koncessionen inte utnyttjats under längre tid och godtagbara skäl härför inte anförs (prop. 1963: 176). Under hänvisning till nu berörda regler om återkallelse upp- togs en motsvarande bestämmelse även i kontinentalsockellagen (5 5). Även i detta sammanhang underströks att återkallelse- möjligheten borde utnyttjas med varsamhet och under långtgående hänsyn till till- ståndshavarens rätt. Det borde tillses att tillståndshavaren inte oförskyllt tillskynda- des förlust (prop. 1966: 114 s. 53). Möjligheten att återkalla koncession obe- roende av försummelse från koncessionsin- nehavarens sida, vilken bestämmelse torde ha ytterst få motsvarigheter i utländsk rätt, är otvivelaktigt ägnad att minska konces-
sionsinnehavarens trygghet. Motiven för re- geln minskar i tyngd, om koncession kan tidsbegränsas och förenas med arbetsskyl- dighet. På land föreligger inte den risk för internationella komplikationer som kan ut— göra ett motiv för återkallelse av tillstånd på kontinentalsockeln.
Å andra sidan kan det inte uteslutas att en återkallelsemöjlighet i ett givet läge kan visa sig vara av värde för det allmänna, framförallt med hänsyn till den betydelse som fyndigheter av uran, olja och gas kan komma att få för landets energiförsörjning. Risken för negativa verkningar av en sådan regel, vilken som understrukits i olika sam- manhang självfallet bör utnyttjas med stor varsamhet, bör inte överdrivas. Utredningen förordar med hänsyn till det anförda att den ifrågavarande regeln även upptas i den nya lagen.
I det år 1969 för Oljeprospektering AB meddelade undersökningstillståndet för kon- tinentalsockeln föreskrivs att bolaget är be- rättigat att erhålla skälig gottgörelse av staten, om undersökningstillståndet återkal- las av annan anledning än att bolaget åsido- satt föreskrifter eller villkor för tillståndet. Någon liknande utfästelse återfinns ej i de samtidigt meddelade landkoncessionerna, tydligen beroende på att detta ej ansetts möjligt med stöd av stenkolslagen. Med den generella utformning av reglerna för kon- cessionsgivning som förordas av utredningen bör hinder inte möta att bland konces- sionsföreskrifterna intages förbehåll om rätt till ersättning för koncessionsinnehavaren för den händelse koncessionen återkallas oberoende av försummelse från dennes sida.
Förberedande undersökningar
Skall undersökningskoncession meddelas av Kungl. Maj:t och föregås av prövning med remissförfarande, måste man räkna med att en ansökan kräver visst förberedelse- arbete och att ganska lång tid kan komma att förflyta mellan ansökningens ingivande och koncessionsbeslutet. Med hänsyn här- till kan enligt utredningens mening finnas behov av bestämmelser som gör det möjligt
för intresserade företag att genom ett snabbt och enkelt förfarande erhålla rätt att som förberedelse för ansökan om koncession ut— föra undersökningsarbete på annans mark oberoende av ägarens medgivande och utan att tillstånd till sådant arbete medför en- samrätt av något slag. Här åsyftas i första hand geofysiska undersökningar. Sådant till- stånd synes lämpligen böra avse ett be- stämt arbete på angiven plats och tid och bör meddelas av kommerskollegium.
Fyndanmälan och ersättning åt upptäckare
Uranlagen innehåller bestämmelser om s.k. fyndanmälan (44 5). Enligt dessa bestäm- melser äger den som upptäckt fyndighet av uranhaltigt mineral göra skriftlig anmälan därom till bergmästaren. Anmälan bör in— nehålla noggranna uppgifter om tiden för fyndet och fyndplatsen samt om fyndets beskaffenhet. Fyndplatsen bör anges på kar- ta jämte detaljskiss.
Enligt lagen och motiven till denna kan fyndanmälan ha betydelse i två fall. Söker flera undersökningstillstånd på samma om- råde, skall beträffande frågan om företräde särskilt beaktas, förutom det allmännas in— tresse, om någon av sökandena gjort fynd- anmälan eller eljest visar sig ha gjort fynd eller verkställt undersökningsarbete på om- rådet (9 S'). En fyndanmälan kan vidare tjäna som underlag vid tillämpning av reg- lerna om ersättning till upptäckare.
Enligt sistnämnda regler är den som upp- täckt en fyndighet av uranhaltigt mineral berättigad att, om annan erhåller konces- sion, få skälig gottgörelse av denne (45 å). Ersättningsfrågan avgörs, om överenskom- melse ej kan träffas, av domstol.
Reglerna om fyndanmälan och ersättning till upptäckare antogs vid införandet i uran- lagen vara ägnade att stimulera prospekte- ringsverksamheten ( prop. 1960: 160 s. 119 ff).
Bestämmelse om ersättning åt upptäcka- ren finns även i stenkolslagen. Söker flera koncession på samma område och visar sig en av dem ha upptäckt fyndigheten, är han, om annan erhåller koncessionen, berät-
tigad att av denne få skälig gottgörelse med belopp som bestäms i koncessionen (7 5). Bestämmelsen gäller samtliga mineral som omfattas av stenkolslagen.
Redan vid införandet av reglerna om fyndanmälan gav lagstiftaren uttryck åt viss tveksamhet om ändamålsenligheten av in- stitutet. Detta har fått ringa användning i praktiken och uppenbarligen inte haft den stimulerande effekt på uranletningen som man tänkte sig.
Beträffande prioritetsfrågan när flera sö- ker undersökningstillstånd är att märka, att enligt uranlagen prioritet i fråga om fynd inte har avgörande betydelse för vem som vid konkurrens mellan flera skall erhålla undersökningstillstånd samt att fyndanmä- lan endast utgör ett bevismedel med avse- ende på tidigare fynd. Dagböcker eller in- terna rapporter hos SGU eller seriöst gruv- företag torde exempelvis äga minst lika stort bevisvärde. Därtill kommer att en fynd- anmälan enligt motiven bör vara ”väl un- derbyggd” för att tillerkännas bevisvärde och att härför allmänt sett krävs att an- mält fynd har det värde att sökanden är beredd att bekosta undersökningsarbete därpå. Om detta är fallet ligger det emel- lertid nära till hands att undersökningstill- stånd begärs. Vidare måste man räkna med att en upptäckare kan finna det oförenligt med sina intressen att i förväg bekantgöra sitt fynd. Med hänsyn till det anförda fin- ner utredningen att institutet fyndanmälan knappast fyller någon funktion av betydelse från prioritetssynpunkt, när det gäller uran. Motsvarande gäller i än högre grad i fråga om olja. gas och salt med hänsyn till att påvisande av sådana fyndigheter kräver in- satser av sådan storlek att de knappast kom- mer till stånd utan att undersökningskon- cession beviljats. Landets förekomster av stenkol, lera och alunskiffer torde i stort sett vara kända.
Som underlag för bestämmelse om ersätt- ning åt upptäckaren synes fyndanmälan be- träffande uran teoretiskt vara av intresse främst med hänsyn till möjligheterna att stimulera enskilda personer att leta efter uran. Förekomst av uran konstateras van-
ligen genom påvisande av en radioaktiv strålning utöver det normala. Förhöjd strål- ningsintensitet förekommer emellertid på en mängd platser utan att det för den skull finns förutsättningar för ekonomisk uran- brytning. Om intresset för uranletning skul- le tilltaga, finge man förmodligen räkna med en mängd fyndanmälningar utan nämn- värt värde, med åtföljande besvär med re- gistrering. Önskar ett gruvföretag medver- kan från allmänhetens sida vid uranletning, kan detta lämpligen ske genom utfästelse om belöning för upptäckter. Denna metod har beträffande malmletning överhuvud med viss framgång praktiserats såväl av SGU som av enskilda gruvföretag. När det gäller olja, gas och salt, kan möjligheten att en enskild person skall göra något fynd av betydelse praktiskt taget anses utesluten. Landets tillgångar av stenkolsfyndigheter och därmed sammanhängande leror samt av alunskiffer är som nämnts i stort sett kända.
Mot bakgrunden av det anförda har ut- redningen i sitt lagförslag inte upptagit nå— gon motsvarighet till institutet fyndanmälan.
Vad ovan anförts ger enligt utredningens mening vid handen att inte heller en be- stämmelse om fyndersättning kan ha någon nämnvärd betydelse för att stimulera en- skilda personer till mineralletning. Större be- tydelse kan en sådan bestämmelse möjligen ha för det fall att undersökningskoncession beviljas annan än den, som verkställt för- beredande undersökningsarbete efter till- stånd av kommerskollegium, eller bearbet— ningskoncession annan än den, som dess- förinnan innehaft undersökningskoncession på området. I sådana fall kan en viss er- sättning för utfört undersökningsarbete och såsom »hittelön» te sig motiverad åtminsto- ne från principiell synpunkt. Emellertid tor- de ett företag, om man i enlighet med ut- redningens förslag inför möjlighet att för— ena undersökningskoncession med rätt till bearbetningskoncessioni händelse av fynd, sällan vara berett att utföra mera dyrbara undersökningsarbeten utan garantier av det- ta slag. De undersökningsarbeten, som ett företag i andra fall kan ha intresse av att utföra, torde komma till stånd oberoende
av om möjlighet till fyndersättning finns eller inte. Bevisningen om sambandet mellan en bearbetningskoncession och tidigare fynd liksom bestämmandet av ersättningen måste uppenbarligen bereda svårigheter. Skulle det i något fall framstå som uppenbart obilligt att en upptäckare lämnas utan ersättning bör, om uppgörelse härom ej kan träffas, föreskrift i frågan kunna intas bland kon- cessionsvillkoren såsom påkallad från all- män synpunkt.
Utredningen har på grund av det anför- da ej heller upptagit någon bestämmelse om rätt till fyndersättning i sitt lagförslag.
Ö vergångsregler
Utredningen föreslår att den nya lagen i princip görs tillämplig också på koncessio- ner samt, i fråga om stenkol och lera, pri- vilegiet och utmål som existerar vid lagens ikraftträdande. Det problem som samman- hänger med att sådana rättigheter i flerta- let fall inte är begränsade till tiden synes i fråga om rättigheter som innefattar bearbet- ning lämpligen kunna lösas så att dessa an- ses beviljade vid lagens ikraftträdande för en tid av 25 år och att innehavaren ges möjlighet att vid utgången av denna tid erhålla fortsatt koncession under ungefär samma förutsättningar som enligt förslaget till gruvlag gäller för förlängning av utmål. Speciella övergångsproblem föreligger i fråga om rättigheter avseende stenkol och lera. Frågan om övergångsreglerna behandlas ut- förligt i specialmotiveringen.
8. Rätten till inmutningsbara mineral på allmänt
vattenområde i havet
Enligt särskild undantagsbestämmelse i kon- tinentalsockellagen (] & tredje stycket) äger denna lag inom allmänt vattenområde i ha- vet ej tillämpning på sådan undersökning och bearbetning av inmutningsbart mineral som avses i gruvlagen. Undantaget motive- rades enligt förarbetena av hänsyn till gruv- rättsutredningens då pågående arbete ( prop. 1966: 114 s. 22 och 49 ). Sedan utredningen nu lagt fram förslag angående den allmän- na gruvlagstiftningen, grundat på inmut- ningsrättens bibehållande, samt förordat att kontinentalsockellagen skall bestå med i huvudsak oförändrat innehåll, vill utred- ningen, såsom förutskickats i betänkandet »Ny gruvlag» (s. 40), ta upp frågan om gränsdragningen mellan kontinentalsockella- gen och gruvlagen.
Med all sannolikhet finns betydande till- gångar av olika malmslag under havsbotten. Exploatering av malmfyndigheter under havsbottnen har emellertid hittills varit be- gränsad till områden nära kusten och i all- mänhet skett medelst orter som från land drivits ut under havsbottnen. Sålunda har exempelvis brutits järnmalm utanför Fin- lands kust (Jussarö) och, i betydande ut- sträckning, utanför Newfoundland. Under senare år har intresset att utvinna malmfyn— digheter under havet ökat. Det kan nämnas att Boliden AB nyligen i Skelleftefältets för- längning i Bottenviken dels tagit ut ett par hundra inmutningar på allmänt vattenom- råde dels begärt tillstånd enligt kontinental-
soc kellagen att utföra undersökningsarbeten därutanför på det svenska kontinentalsoc- kelområdet. I framtiden torde man på all- var ha att räkna med möjligheten att gruv- öppningar upptas även från plattformsan- läggningar i havet.
Enligt utredningens mening talar starka skäl för att kontinentalsockellagen bör gö- ras tillämplig även på inmutningsbara mi- neral inom allmänt vattenområde i havet. Utredningen vill särskilt peka på följande omständigheter.
Undersökningsarbete på och under havs- bottnen av den intensitet som enligt den allmänna gruvlagstiftningen fordras för er- hållande av utmål torde normalt kräva så omfattande och dyrbara anordningar att de knappast kan utföras av enskilda personer eller mindre företag. I vårt land torde i själva verket blott ett fåtal företag besitta resurser att på ett ändamålsenligt sätt leta efter och utvinna malm under havsbottnen. Med hänsyn härtill lär det knappast ha nå- gon betydelse från stimulanssynpunkt om erforderliga rättigheter konstitueras genom inmutning eller koncession. Från allmän synpunkt synes det däremot angeläget att sådana rättigheter i första hand förbehålls företag som kan väntas utnyttja dem till en intensiv och rationell insats för undersök- ningar och exploatering. Med hänsyn här- till kan det knappast vara en ändamålsenlig ordning att det på havsområde skall vara möjligt för envar att erhålla inmutning och
utmål utan prövning av vederbörandes lämp- lighet och kvalifikationer i övrigt.
Redan kravet att på ett rationellt sätt ut- nyttja de dyrbara anstalter som måste vid- tas för undersökningsarbete på havsområde torde medföra behov av betydligt större undersökningsområden än den av utredning— en föreslagna maximiarealen för inmut- ningar. Vissa svårigheter torde föreligga att på ifrågavarande havsområde med erfor- derlig noggrannhet fixera positionen för så små arealenheter som inmutningar och ut- mål.
Gruvlagens bestämmelser om undersök— ningsarbete och om förrättning för utmåls- läggning är anpassade efter förhållandena på land. På havsområde där någon enskild äganderätt inte finns kan bestämmelserna i fråga till stor del ej alls tillämpas. I stället träder i förgrunden förhållandet till sådana allmänna intressen som fiske, sjöfart och på sina håll även bad och friluftsliv. Mot bak- grund härav synes naturligt att gruvrättig— heter inte tillåts uppkomma på allmänt vat- tenområde i havet utan att det samtidigt sker åtminstone en summarisk prövning med hänsyn till avsedda arbetens inverkan på motstående intressen.
Slutligen måste det vara till fördel för den praktiska tillämpningen att samma reg- ler gäller beträffande alla slags mineral på kontinentalsockeln och att den geografiska gränsen för kontinentalsockellagens tillämp- ningsområde är enhetligt bestämd och inte som för närvarande olika i fråga om olika slag av naturtillgångar.
Det sagda har i första hand tagit sikte på undersökning och bearbetning som ut- förs från havsytan. Då allmänt vattenområ- de vanligen vidtar redan 300 meter från land, finns uppenbarligen förutsättningar att undersöka och bearbeta malmfyndigheter där medelst orter som från schakt på land drivs ut under havsbotten. I den mån detta är fallet, har tydligen ovan anförda syn- punkter beträffande verkningarna för sjö- fart, fiske m.m. ingen relevans. Man skulle här möjligen kunna tänka sig en regel att kontinentalsockellagen ej skall utgöra hinder mot att innehavare av utmål utför sådana
undersökningsarbeten under jord. som med utgångspunkt från utmålet kan företas un— der havsbottnen på allmänt vattenområde, och erhåller utmål på grundval av malmfö- rekomst som påvisats vid sådana undersök- ningar. En förutsättning finge därvid vara att arbetena inte inkräktar på utövningen av rättigheter som beviljats enligt kontinen- talsockellagen. Enligt utredningens mening torde emellertid behovet av en speciell reg- lering för ifrågavarande troligen ganska säll- synta fall inte vara så stort att man för den skull bör frångå principen om en enhetlig geografisk gränsdragning mellan kontinen- talsockellagen och gruvlagstiftningen på land. Blir det aktuellt att tillämpa kontinen- talsockellagen i antydd situation, får man utgå från att utmålsinnehavaren normalt er— håller tillstånd på skäliga villkor att företa undersökning och bearbetning under all- mänt vattenområde med utgående från den befintliga gruvan.
Utredningen förordar sålunda att konti- nentalsockellagen görs tillämplig även på inmutningsbara mineral inom allmänt vat— tenområde i havet och att gränsen därvid också på djupet strikt följer gränsen mellan allmänt och enskilt vatten.
I detta sammanhang må erinras om att det på vissa håll i landet i anslutning till hamnanläggningar m.m. gjorts omfattande utfyllnader på allmänt vattenområde i ha- vet. Det är uppenbarligen mindre tillfreds- ställande att kontinentalsockellagen är till- lämplig på dylika områden. Då ifrågava- rande områden — som torde vara föga in- tressanta med hänsyn till förekomsten av mineraltillgångar — emellertid efterhand torde komma att intagas i fastighetsindel- ningen och rättsligen avföras från allmänt vattenområde, har utredningen ej funnit an- ledning att föreslå särbestämmelser för des- sa fall.
Som antytts i det föregående kan det bli aktuellt att undersöka och exploatera malm- tillgångar på kontinentalsockeln med ut- nyttjande av orter, som från schakt på land drivs ut under havsbottnen på allmänt vat- tenområde. Är det härvid fråga om en malmtrakt som har sin början på land, bör
om erforderliga förutsättningar finns nödi- ga schakt, orter och anläggningar i övrigt kunna utföras på område som utmålslagts enligt gruvlagen. I speciella fall kan själv- fallet inträffa att denna utväg inte står till buds. Utredningen har övervägt att för den— na situation som i princip kan aktuali- seras även i fråga om andra naturtillgångar än gruvmineral — föreslå införande i kon— tinentalsockellagen av en särskild bestäm- melse, enligt vilken Kungl. Maj:t i dylika fall skulle kunna medge koncessionsinne— havare rätt att mot ersättning ta i anspråk för ändamålet erforderligt område innan- för det allmänna vattenområdet. Emeller- tid torde finnas anledning anta att ett even- tuellt behov av tvångsrätt i sådana fall i framtiden skall kunna tillgodoses i annan ordning. Enligt det av expropriationsutred- ningen nyligen framlagda förslaget till all- män expropriationslag (SOU 1969: 50) får expropriation äga rum bl.a. för att bereda utrymme åt näringsverksamhet eller anlägg— ning därför av större betydelse för riket el— ler orten eller för viss befolkningsgrupp (2 kap. 5 å). Genomförs detta förslag, bör vissa möjligheter finnas för vederbörande gruvföretag att genom expropriation för— värva för landanläggningarna erforderliga rättigheter (jfr SOU 1969: 50 s. 103 f). Ut— redningen har därför ansett sig ej behöva föreslå särskilda regler för ifrågavarande, sannolikt tämligen ovanliga situation. Flygprospektering och sådana översiktliga geofysiska markmätningar m.m. som kan utföras med stöd av allemansrätten regle- ras inte i gruvlagen, stenkolslagen eller uran- lagen. Kontinentalsockellagen är däremot i princip tillämplig också på sådan verksam— het även i vad gäller prospektering efter inmutningsbara mineral. Då emellertid be- hovet av kontroll av sådan verksamhet tills vidare ansetts mindre framträdande, har i administrativ väg förordnats om visst un- dantag från denna regel. Enligt 3 & konti- nentalsockelkungörelsen fordras sålunda inte tillstånd enligt kontinentalsockellagen för vetenskaplig undersökning som utförs av svensk vetenskaplig institution, om arbetet kan bedrivas utan förfång för verksamhet
som utövas enligt tillstånd. Detsamma gäl- ler i fråga om annan undersökning, som bedrivs av svensk fysisk eller juridisk per- son innanför territorialgränsen, när under- sökningen ej avser letning efter salt, olja eller gas eller innefattar sprängning, borr- ning, inrättande av anläggning eller annat ingrepp i naturen av någon betydelse. Un— dersökning skall dock anmälas skriftligen till kommerskollegium minst fjorton dagar före arbetets början. Utredningen, som an- ser det betydelsefullt att prospektering efter gruvmineral även i fortsättningen får be- drivas obehindrat åtminstone på den del av kontinentalsockeln som utgörs av allmänt vattenområde, förutsätter att angivna ord— ning upprätthålls även i framtiden.
Specialmotivering
Förslag till lag om vissa mineralfyndigheter
Som anförts i den allmänna motiveringen har utredningen vid utformningen av försla- get till lag om vissa mineralfyndigheter häm- tat förebilder såväl från uranlagen och för- slaget till ny gruvlag som från lagen om kontinentalsockeln. Uranlagen och förslaget till ny gruvlag har därvid stått modell hu- vudsakligen för bestämmelser som behand— lar undersökningsarbete och bearbetning samt förhållandet till markinnehavaren i all- mänhet, medan kontinentalsockellagen följts framförallt i fråga om bestämmelser angå- ende koncessionsvillkor, tillsyn och ansvar.
I lagförslaget har gjorts hänvisningar till gruvlagsförslaget beträffande förrättning för anvisande av mark samt bestämmande av lösen och ersättning. I övrigt upptar för— slaget direkta lagstadganden även i den mån dessa har full motsvarighet i förslaget till gruvlag eller i kontinentalsockellagen. Ett alltför stort antal hänvisningar är up- penbarligen ägnat att göra lagen svårläst och svåröverskådlig. Undantaget beträffan- de reglerna om förrättning och markanvis- ning — vilka i stor utsträckning är avsedda för tillämpning av myndighet —— har mot- svarighet i uranlagen.
I den inledande avdelningen ”Allmänna bestämmelser” (l—ll 55) har sammanförts vissa grundläggande bestämmelser om kon- cessionsrätt, koncessionsföreskrifter, fredade områden m.m. som i huvudsak är gemen- samma för undersökningskoncession och be-
arbetningskoncession. Därefter följer sepa- rata avsnitt med särskilda bestämmelser om undersökning av fyndighet (12—20 55) och bearbetning av fyndighet (21—30 åå). Efter en bestämmelse om förberedande undersök- ningar (31 &) följer så under rubriken ”Till- syn m. m." bestämmelser om tillsyn, regler för vissa kollisionsfall samt vissa betydelse- fulla villkor för bearbetning, som har ge- nerell karaktär och delvis även rör tredje man (32—37 å). Ett sista avsnitt innehåller bestämmelser om ansvar och fullföljd av ta- lan m.m. (38——42 å).
I lagförslaget har ej upptagits motsvarig- heter till uranlagens hänvisningar till sam- äganderättsreglerna i gruvlagen (57 & uran- lagen) eller till stenkolslagens bestämmelser om ansvarig föreståndare för arbetet då fle- ra har del i koncession (40 5). Om i något fall flera skulle erhålla del i koncessionsrätt. torde förhållandet mellan dem få regleras enligt vanliga associationsrättsliga regler samt vanliga ansvarighetsprinciper tilläm- pas. Med hänsyn till kravet på tillstånd av koncessionsmyndigheten för överlåtelse av koncession har utredningen ej heller ansett erforderligt att i lagen hänvisa till gruvla- gens regler om övergång av rätt till gruva (jfr 57 % uranlagen och 39 % stenkolslagen).
Detaljregler angående ansökningsförfa- rande och vissa standardvillkor m.m. har intagits i ett av utredningen upprättat ut- kast till tillämpningskungörelse (s. 18 ff).
En översikt över de föreslagna reglernas motsvarigheter i gällande lag återfinns i en bilaga till betänkandet.
lå.
Paragrafens första stycke har motsvarighet i 1, 10, 49, 51 och 56 åå stenkolslagen samt 1 och 65 55 uranlagen.
Indelningen av koncessionsfyndigheterna i fyra grupper har genomförts väsentligen med tanke på de geologiska sammanhang i vilka fyndigheterna förekommer. Vid ef- tersökande av olje- och gasfyndigheter är det ofta ovisst vilket slag av dessa fyndig- heter man eventuellt kommer att påträffa. Stenkol och här avsedda leror förekommer i sådant sammanhang att de ej lämpligen kan tillgodogöras separat. Ur alunskiffer kan vanligen utvinnas såväl olja som gas. Enligt uranlagen gäller urankoncession även för fyndighet av toriumhaltigt mineral (65 5). Som framgår av 2 % första stycket avses koncession alltid skola omfatta alla mineral inom en fyndighetsgrupp.
Att undersökning och bearbetning av andra fyndigheter än alunskifferfyndigheter skall syfta till utvinnande av respektive mi- neral torde inte behöva särskilt anges i före- varande sammanhang.
Det är mindre sannolikt att det i vårt land kan bli aktuellt att utföra djupborrningar enbart för utvinnande av salt. Att salt lik- väl bibehålls som koncessionsmineral beror på möjligheten att utvinna salt från borr- hål, som upptagits för utvinnande av olja eller gas utan att sådana mineral påträffats.
Utredningen har ej ansett det erforderligt att i lagförslaget uppta motsvarighet till de- finitionen av saltfyndighet i 49 å andra stycket stenkolslagen. Denna definition av- ser enligt uttalande i förarbetena ( prop. 1917: 165 ) att markera att lagen inte gäller saltfyndigheter av andra slag än sådana som kan uppdagas genom djupborrningar och alltså ej exempelvis gnejs och andra silikatbergarter, varur kalisalter eller andra salter kan framställas, och ej heller magne— sit. Genom den skedda indelningen i fyn- dighetsgrupper torde utan särskilt stadgan-
de vara klart att dessa fyndigheter, som geologiskt inte förekommer i sammanhang med olje- och gasfyndigheter, ej omfattas av lagförslaget. — Ej heller torde det vara nödvändigt att såsom i gällande lag särskilt markera syftet att "tekniskt" utvinna salt (jfr prop. 1917: 165 s. 13).
Med klinkrande lera avses en lera som börjar partiellt smälta (klinkra) vid en vä- sentligt lägre temperatur, 1200o å 1300”, än den vid vilken fullständig smältning och formförändring äger rum (vanligen cirka 1500”). Denna egenskap skiljer de klink- rande leroma från såväl de eldfasta lerorna som de vanliga keramiska lerorna, hos vil- ka det nämnda temperaturintervallet är för kort för att kunna tekniskt utnyttjas. Några svårigheter att avgränsa klinkrande leror från de vanliga keramiska lerorna torde in— te föreligga i praktiken. Se även 5. 46 i den allmänna motiveringen.
Uttrycken uranhaltigt mineral och torium- haltigt mineral täcker de i uranlagen an- vända begreppen uran och uranförening re- spektive torium och toriumförening. Uran och torium förekommer i naturen endast i form av uranförening respektive toriumför- ening.
Andra stycket har motsvarigheter i 1 och 24 åå uranlagen samt 10 & stenkolslagen. Bland betydelsefulla legala inskränkningar kan nämnas bestämmelserna om fredade områden i 4 och 5 55 lagförslaget. Såsom framhållits i annat sammanhang är konces- sionsinnehavaren även underkastad den prövning av verksamheten som kan fordras enligt miljöskyddslagen, naturvårdslagen, byggnadslagstiftningen och annan offentlig- rättslig lagstiftning rörande användningen av mark och vatten.
Beträffande tredje stycket hänvisas till den allmänna motiveringen (s. 59).
2 5. Motiven till bestämmelsen i första stycket har berörts vid 1 Q'. I fråga om andra stycket hänvisas i förs- ta hand till den allmänna motiveringen (s. 59 f).
Hinder avses givetvis inte möta mot att koncessionsmyndigheten på ansökan med- ger att den ursprungliga koncessionstiden — med eller utan ändring av övriga kon— cessionsvillkor — förlängs på viss tid. Hu- ruvida fortsatt koncessionsinnehav medges i form av ny koncession eller förlängning av den ursprungliga koncessionen har såvitt gäller bearbetningskoncession betydelse bl.a. med hänsyn till bestämmelserna i 26 % om rätten till gruvegendomen m.m. vid upp- hörande av koncession och bestämmelserna i 30 % om beräkning av jordägaravgäld. Be- träffande undersökningskoncession synes denna fråga ha mindre betydelse. Ansökan om förlängning av koncessionstiden bör i princip behandlas på samma sätt som an- sökan om ny koncession. Föreskrift härom har intagits i utkastet till tillämpningskungö- relse.
Att koncession skall meddelas på viss tid bör inte heller utesluta att bland kon- cessionsvillkoren intas föreskrift om rätt till förlängning av koncessionstiden, förutsatt att möjligheten till förlängning är begrän— sad till tiden.
Koncession avseende redan förut kända fyndigheter av exempelvis stenkol, lera eller alunskiffer torde lämpligen meddelas i form av omedelbar bearbetningskoncession.
Tredje stycket har motsvarighet i 9 & sten- kolslagen samt 10 och 30 && uranlagen.
3 &. Första och andra styckena har motsvarighet i 2 & uranlagen.
Förslaget innebär att jordägaren i princip har rätt att på sin mark utföra undersök- ningsarbeten på fyndigheter som avses i la- gen, så länge marken inte omfattas av nå- gon för annan meddelad undersöknings- el- ler bearbetningskoncession avseende fyndig- heten i fråga. Omfattas marken av inmut- ning eller utmål enligt gruvlagen eller av be- arbetningskoncession avseende annan fyn- dighetsgrupp än den till vilken den ifråga- varande fyndigheten hör, har dock gruv- rätts- eller koncessionsinnehavaren enligt första stycket företräde framför jordägaren
att undersöka fyndigheten. Företrädesrätten — som kommer till uttryck i orden »med uteslutande av andra som ej har konces- sion» — har här, med hänsyn till begräns— ningen i andra stycket, reell betydelse fram— för allt på löst mark och under jord, där undersökningsarbete knappast kan sägas göra intrång i jordägarens rätt!) I nyss- nämnda hänseenden överensstämmer försla- get i huvudsak med principerna i uranla- gen. lnom område för undersökningskon- cession ges enligt förslaget jordägaren före- träde framför koncessionsinnehavaren, så- vitt gäller undersökning av andra mineral av de i 1 % angivna grupperna än som av- ses med koncessionen. En sådan ordning synes skälig med hänsyn till de vidsträckta områden det här kan röra sig om.
Beviljas undersöknings- eller bearbet- ningskoncession avseende fyndigheten i frå- ga för annat företag, bortfaller de under 1—5 angivna rättsägarnas rätt att bedriva undersökningsarbete beträffande den aktu- ella fyndigheten. Den nyss citerade formu- leringen i första stycket är avsedd att ge uttryck även åt detta förhållande. Sedan koncession beviljats, har koncessionsinne- havaren ensamrätt till undersökning enligt 12 eller 21 &.
Angående innebörden av uttrycket ”där- med likställt område” se prop. 19601160 s. 68.
Som berörs vid 38 % stadgas i förslaget ej straff för den som utför undersöknings- arbete utan koncession. Detsamma gäller i fråga om den som bedriver sådant arbete utan rätt som avses i förevarande paragraf. Där angivna rättsägares ensamrätt — lik- som ensamrätt på grund av undersöknings- koncession -—— innebär emellertid bl. a. att rättsskydd mot störningar i arbetet kan ut- verkas genom civil talan vid domstol. I vissa fall torde kunna ifrågakomma ansvar enligt brottsbalkens bestämmelser om skadegörelse m. m.
Bearbetning utan koncession av konces- sionspliktiga fyndigheter kan för närvaran- de, om jordägarens samtycke inhämtas, ske
1) Jfr prop. 1960:160 5. 66.
utan straffpåföljd utom beträffande uran- och toriumfyndigheter. Behovet av allmänt inflytande torde när det gäller alunskiffer- fyndigheter, stenkol och leror inte motivera någon straffsanktionering av koncessions- plikten. Alunskifferfyndigheter har som framgått av det föregående numera väsent— ligen andra användningsområden än för 01- jeutvinning. Tillgodogörande av exempelvis en inom en fastighet förekommande mindre fyndighet av eldfasta leror och klinkerleror torde vid uppgörelse mellan vederbörande industriföretag och fastighetsägaren i flera fall kunna ske på kort tid utan att hämmas av den teoretiska risken att ett utomstående företag dessförinnan hinner få koncession på fyndigheten. Enligt utredningens mening bör i lagen klart utsägas att jordägaren och hans rättsinnehavare har rätt att utan kon- cession bearbeta fyndigheter av alunskiffer, stenkol och leror. I analogi med motsvaran— de förbehåll i första stycket bör undantag göras för det fall att marken omfattas av till förmån för annan gällande inmutning, utmål, undersökningskoncession avseende fyndigheten i fråga eller bearbetningskon— cession. Bestämmelser i ämnet har upptagits i tredje stycket.
Enligt 55 & stenkolslagen får anläggning för utvinnande av gas till husbehov, vilken var i bruk den 1 januari 1933, fortfarande begagnas utan hinder av beviljad konces- sion. I motiven till bestämmelsen framhölls att det inte var meningen att koncession skulle erfordras för sådant tillgodogörande av gas för hushållsändamål, som sedan år— tionden pågått på viss angiven egendom. Sannolikt finns numera några dylika anlägg- ningar för gasutvinning från tiden före 1933 ej längre i bruk. Under tiden därefter har emellertid gasutvinning för husbehov upp— tagits på några platser i Östergötland, Väs- tergötland och Närke. Enligt uppgift har ga- sen i dessa fall framkommit i samband med borrning efter vatten. Koncession har inte sökts och ej heller varit erforderlig enligt gällande lag. Enligt utredningens mening är det i dylika fall ej motiverat vare sig att krä- va koncession för utvinningen eller att låta bearbetningskoncession för annan avseende
det ifrågavarande området innebära förbud för markinnehavaren att tillvarataga gasen. Med hänsyn härtill har i fjärde stycket före- skrivits att gas som framkommit vid borr- ning efter vatten eller eljest annorledes än i samband med eftersökande av gas får ut- nyttjas för husbehovsförbrukning utan hin- der av koncession. Bestämmelsen avser själv- fallet ej att skydda gaskällans innehavare mot åtgärder från koncessionsinnehavares sida som medför att gasutströmningen upp— hör, t. ex. borrning i närheten eller ianspråk- tagande av det ifrågavarande området enligt 27 5.
45.
Paragrafen, som innehåller bestämmelser om s. k. fredade områden, har motsvarighet i 3 & uranlagen, 4, 5 och 31 55 gruvlagen, 2 kap. 2 & förslaget till ny gruvlag samt 13 €, 16 å och 57 å andra stycket stenkolslagen. Statsgruvefält har ej medtagits bland de fre- dade områdena. De behov som föranlett statsgruvefältinstitutet bör helt kunna till- godoses vid prövningen av koncessionsären- de hos Kungl. Maj:t, som både är konces- sionsmyndighet och den myndighet som prö- var dispensärenden inom statsgruvefält. Om vissa slag av koncessionsärenden delegeras till underordnad myndighet, bör samtidigt föreskrivas att ansökningar om koncession inom statsgruvefält skall avgöras av Kungl. Maj:t.
I fråga om fredningsbestämmelserna hän— visas i första hand till den allmänna moti— veringen s. 63 ff. Den föreslagna konstruk- tionen av bestämmelserna innebär att en koncession i princip även omfattar inom koncessionsområdet förefintliga fredade om- råden, inom vilka emellertid markanvisning eller arbete inte får ske utan dispens eller medgivande från vederbörande rättsägare. Vid prövning av koncessionsansökan behö- ver sålunda inte närmare undersökas i vad mån inom det avsedda koncessionsområ- det finns områden som är fredade enligt nu ifrågavarande regler. Framgår av hand- lingarna att en ansökan berör visst fredat område, beträffande vilket dispens uppen- barligen ej kommer att beviljas, t. ex. natio—
nalpark, bör naturligtvis koncessionsområ- det likväl begränsas med hänsyn härtill.
Med undersökning avses givetvis arbeten som är av mera ingripande natur, däremot ej exempelvis mätningar som kan företas med stöd av allemansrätten.
I samband med undersökningsarbete av mera varaktig karaktär, t. ex. skärpning el- ler djupborming, kan tänkas förekomma att det sedan arbetet igångsatts inträffar om- ständigheter som enligt förevarande para- graf skulle utgöra hinder mot arbetet om de förelegat när detta påbörjades. [ dylikt fall bör bestämmelserna tolkas så att de inte in- nefattar hinder mot att arbetet fullföljs. Detta torde vara klart utan särskilt stad- gande.
Fredningsbestämmelsema avses gälla åt— gärder för undersökning eller bearbetning oavsett om arbetena utförs ovan eller under jord. I fråga om djupborming bör man i princip utgå från borrhålets sträckning i he- la sin längd vid avgörande huruvida fredat område berörs eller ej. Det ligger emeller- tid i sakens natur att ett strikt upprätthål- lande av denna grundsats knappast kan va- ra motiverat t. ex. om ett borrhål på myc- ket stort djup råkar komma in under ett fredat område. I detta sammanhang före- slår utredningen att Kungl. Maj:t får be— fogenhet att meddela dispens även från fredningsbestämmelsen i p. 3. — Till om- råde som ej berörs av arbetet på annat sätt än att olja eller gas sugs därifrån till borr- hålet synes hänsyn ej böra tagas vid till- lämpning av fredningsbestämmelserna.
I lagförslaget har inte upptagits någon motsvarighet till 3 5 3 mom. uranlagen. Har sökanden inmutningsrätt eller koncessions- rätt till hindersområde, skall enligt detta stadgande uranlagens fredningsbestämmel- ser inte utgöra hinder för att undersöknings- arbete och rätt till undersökningsarbete el- ler koncession utsträcks även till sådant om- råde. Med bestämmelsen torde avses att ska- pa likformighet mellan olika mineral inom ett och samma koncessionsområde (jfr prop. 19601160 s. 73). Tillämpad på de av ut- redningen förordade hindersreglema skulle en dylik grundsats i vad till en början gäl-
ler undersökningskoncession närmast inne- bära att meddelad dispens från visst hinder skulle gälla även sådant arbete på ifrågava- rande område som sedermera utförs där på grund av senare meddelad koncession be- träffande annat fyndighetsslag. Med hänsyn till de skilda betingelserna för olika slag av undersökningsarbeten och de skiftande verk- ningarna av dessa för de skyddade intres- sena synes en sådan ordning knappast vara lämplig i detta fall. I fråga om bearbetnings- koncessioner tillkommer det förhållandet att hinder som uppkommer efter koncessionens. meddelande ej beaktas. Det kunde här synas rimligt att den koncessionsinnehavare, som sedermera söker koncession på samma om- råde även för annat fyndighetsslag än som avses med den ursprungliga koncessionen, ej heller vid arbete på grund av den nya kon- cessionen skulle behöva ta hänsyn till hin- der som uppkommit efter meddelandet av den äldre koncessionen. Utredningen har dock ansett att hänsyn till de intressen, som skyddas genom fredningsbestämmelserna, motiverar att de olika koncessionerna också i förevarande avseende behandlas för sig. Några olägenheter härigenom torde inte be- höva befaras med hänsyn till dispensmöjlig- heterna.
55.
Beträffande denna paragraf, som har mot— svarighet i 2 kap. 3 & förslaget till ny gruv- lag, hänvisas till den allmänna motivering— en s. 64.
Har förordnande meddelats beträffande visst område, får därefter markanvisning el- ler arbete på området ej ske utan tillstånd av Kungl. Maj:t. Förordnande avses kun- na meddelas såväl innan koncession bevil- jats som beträffande område vilket omfat- tas av undersökningskoncession. I det senare fallet har förordnandet samma verkan som om exempelvis en nationalpark inrättats på området. Inom området för en redan exi— sterande bearbetningskoncession kan fred- ning ej åstadkommas genom förordnande enligt förevarande paragraf, eftersom 4 5 enligt paragrafens tredje stycke ej avses gäl—
la hinder som uppkommit efter meddelan- det av sådan koncession.
Möjligheten att meddela förordnande en— ligt denna paragraf sedan undersöknings— koncession beviljats bör uppenbarligen ut- nyttjas med varsamhet. Detta gäller i sär— skilt hög grad om koncessionen är förenad med rätt till bearbetningskoncession och betydande kostnader nedlagts på undersök- ningsarbeten inom området i fråga. I sådant fall bör förordnande meddelas endast i un- dantagsfall, om utomordentligt starka skäl för åtgärden föreligger.
65.
Paragrafen innehåller bestämmelser om meddelande av koncession på område, där annan förut har inmutning eller utmål en— ligt gruvlagen eller koncessionsrätt enligt den föreslagna lagen beträffande fyndighet av annat slag än som avses med förstnämn- da koncession. Bestämmelsen har motsva- righet i 3 5 2 mom. uranlagen. Beträffande det besläktade fallet att inmutning eller ut- mål aktualiseras på område som omfattas av koncession eller tillstånd enligt stenkols— lagen, uranlagen eller kontinentalsockella— gen finns regler i 5 5 9) gruvlagen och 2 kap. 2 5 första stycket 13 och andra stycket förslaget till ny gruvlag. Nära samband med berörda bestämmelser har reglerna i 17 & stenkolslagen, 46 & uranlagen och 7 & kon— tinentalsockellagen rörande arbetets bedri— vande för det fall att samma område om- fattas av både gruvrätt och koncessionsrätt eller av koncessioner avseende olika slags mineral. Reglerna innebär i huvudsak att den som verkställer arbete på grund av först vunnen rättighet har företräde vid bedrivan- det av de särskilda slagen av arbete och att om tvist uppstår bergmästaren skall bestäm— ma hur arbetena skall ordnas så att inneha- vare av äldre inmutning eller koncession kan ändamålsenligt driva sitt arbete med minsta förfång för den senare rättsinnehavaren. I förevarande sammanhang bör även nämnas stadgandet i 31 & uranlagen att Kungl. Maj:t om koncession beviljas på område vartill gruvrätt tillkommer annan kan meddela be-
stämmelser för att. med iakttagande av be- stämmelserna i 46 å, reglera förhållandet mellan sökanden och innehavare av sådan rätt.
Om utredningens förslag till gränsdrag- ning mellan å ena sidan kontinentalsockel- lagen och å andra sidan gruvlagstiftningen för land genomförs, kan i princip ej vidare förekomma konflikt mellan rättigheter enligt gruvlagen och kontinentalsockellagen. De kollisioner som kan aktualiseras inom gruv- lagens och den föreslagna minerallagens till— lämpningsområde synes i praktiken huvud- sakligen gälla sammanträffande dels mellan inmutningsbara mineral och uran eller alun- skiffer dels mellan uran och alunskiffer. I dessa fall torde situationen ofta vara den att det ena mineralet ej kan tillgodogöras för sig eller utan skada för det andra mine- ralet. I sistnämnda hänseende har i förarbe- tena till bestämmelserna om alunskiffer (prop. 19421330 s. 39) nämnts det teoretiska exemplet att inmutningsbar fyndighet med stor horisontell utsträckning förekommer under alunskiffern och i sådant läge att dess brytning skulle kunna, genom sprickbild- ning, ras e. d., äventyra alunskifferns ut- nyttjande. I nu avsedda situationer bör en- ligt utredningens mening gruvrätt eller kon- cessionsrätt på område, som omfattas av tidigare uppkommen rättighet, inte beviljas annan än rättighetens innehavare såvida in— te särskilda skäl är därtill. Sådana skäl kan föreligga t. ex. om innehavaren av den äld— re rättigheten lämnat sitt medgivande eller inte utnyttjat sin rättighet under lång tid el— ler om en inmutning i något fall uppenbar- ligen uttagits enbart i avsikt att underlätta för innehavaren att erhålla koncession. Som ytterligare exempel må nämnas beviljande av undersökningskoncession för uran på in- mutade områden. I dylika fall torde under- sökningsarbetena ej sällan kunna bedrivas jämsides utan olägenhet, och hinder bör in- te möta att meddela åtminstone undersök- ningskoncession som ej är förenad med rätt till bearbetningskoncession. Skall föreskrift om sådan rätt finnas, torde däremot lämp— ligen i undersökningskoncessionen beträf- fande omfattningen av rätten till bearbet-
ningskoncession intagas förbehåll med hän— syn till eventuell utmålsläggning.
Kollision mellan å ena sidan stenkol och lera och å andra sidan inmutningsbara mi— neral, uran eller alunskiffer är osannolik med hänsyn till de geologiska förhållande- na. Däremot finns vissa möjligheter att sär- skilt undersökningskoncessioner avseende olja, gas och salt kan beröra koncessioner avseende andra mineral eller gruvrätter. I sådana fall torde emellertid i allmänhet in- te finnas praktiska hinder att arbetet bedrivs jämsides. I eventuell utvinningskoncession exempelvis för olja och gas bör vid behov med stöd av 7 & i lagförslaget kunna ges föreskrifter för reglering av förhållandet till innehavare av äldre gruvrättighet.
Förevarande paragraf har utformats i överensstämmelse med vad nu anförts.
Lagförslaget föranleder, som förutskic- kats i betänkandet ”Ny gruvlag” (s. 173), ändrad formulering av den korresponderan- de bestämmelsen i 2 kap. 2 5 första stycket 13 i sistnämnda lagförslag. Se härom även s. 17 och 93.
Skulle vid utövandet av gruv- eller kon- cessionsrättigheter avseende samma område uppkomma tvist angående arbetenas be- drivande, bör denna kunna. lösas med till- lämpning av 34 5 i förslaget, vilken till in- nehållet motsvarar 17 & stenkolslagen och 46 & uranlagen.
75.
Paragrafen är utformad efter mönster av 4 & kontinentalsockellagen.
Beträffande motiven till de föreslagna be- stämmelserna hänvisas till 5. 59 ff i den all- männa motiveringen. Genom föreskrifter en- ligt första stycket kan t. ex. bestämmas att undersökning eller bearbetning inte får ske ovan jord inom viss del av koncessionsområ- det, att produktionsborrhål ej får placeras inom visst avstånd från koncessionsområdets gräns, att bearbetning får ske endast medelst viss metod (aktuellt särskilt beträffande alunskiffer), att den årliga brytningen ej får överstiga viss mängd, att under eller ef- ter brytning i dagbrott skall vidtagas särskil-
då åtgärder för att motverka eller begränsa skadan på landskapsbilden samt att behöv- ligt stängsel skall hållas omkring brytnings- område .I sistnämnda hänseende må sär- skilt nämnas att hinder ej möter att bear- betningskoncession förenas med skyldighet för koncessionären att även efter det kon— cession upphört svara för erforderliga skyddsanordningar omkring gruvhål o.dyl., intill dess ny koncession meddelats eller stängselfrågan eljest lösts på tillfredsstäl- lande sätt (jfr "Ny gruvlag s. 215 samt 13 å i utkastet till tillämpningskungörelse).
I sammanhanget må särskilt framhållas den betydelse som koncessionsmyndighetens prövning beträffande verkningarna för mot- stående intressen har därigenom, att kon- cessionären självfallet inte framdeles kan fordra ersättning av det allmänna i anled- ning av inskränkningar som med stöd av 7 & ålagts honom av hänsyn exempelvis till miljö- eller naturvårdsintressen.
Föreskrifter enligt första stycket avses va— ra straffsanktionerade, i motsats till villkor om arbetsskyldighet och avgifter rn. rn. en- ligt andra och tredje styckena. Med hänsyn härtill är det angeläget att koncessionsbe- stämmelserna utformas på sådant sätt att någon tvekan inte kan råda huruvida visst villkor meddelats med stöd av 7 & första stycket eller ej.
Enligt 42 5 i lagförslaget äger Kungl. Maj:t meddela närmare föreskrifter för till- lämpningen av lagen. Om förhållandena på- kallar det kan med stöd härav i tillämp- ningsförfattning intagas standardvillkor i hänseende som avses i 7 & att gälla beträf- fande varje koncession eller vissa slag av koncessioner. Vissa sådana villkor har in- tagits i utredningens utkast till tillämpnings- kungörelse. Paragrafen avses också kunna tillämpas på det sättet att Kungl. Maj:t i koncession delegerar åt myndighet att 1 an- givet avseende, t. ex. journalföring, rappor— tering, provtagning och förvaring av borr- kärnor, senare meddela detaljföreskrifter vilka koncessionären har att underkasta sig. Detta tillvägagångssätt bör givetvis ej till- lämpas i frågor som har väsentlig betydelse för koncessionsrättens innehåll.
Paragrafen har motsvarighet i 8 5 andra stycket stenkolslagen, 11 och 33 åå uran- lagen samt 5 & kontinentalsockellagen.
Bestämmelsen utgör i och för sig inte hin- der mot att koncessionären, med bibehållet ansvar för uppfyllandet av koncessionsföre— skrifterna, mer eller mindre tillfälligt upp- låter utnyttjandet av rättighet enligt kon— cessionen åt annan. I koncessionen kan emel- lertid med stöd av 7 & första stycket stad- gas förbud mot sådan upplåtelse i andra hand.
95.
Första och andra styckena har motsvarighet i 21 & stenkolslagen, 15 och 34 55 uranlagen samt 5 & kontinentalsockellagen.
Enligt stenkolslagen och uranlagen kan koncession och undersökningstillstånd från- trädas genom anmälan till myndighet, var— vid rättigheten omedelbart upphör. I kon— tinentalsockellagen är frågan inte reglerad på annat sätt än genom stadgande att i sam— band med tillstånd kan föreskrivas på vilka villkor tillståndshavaren äger frånträda till- ståndet eller avstå från en del av det om- råde detta omfattar.
Som antytts i den allmänna motiveringen avses en koncession enligt lagförslaget vä- sentligen ha offentligrättslig karaktär. Med detta synsätt bör koncessionsinnehavaren i princip — och om annat ej framgår av koncessionen — ha möjlighet att från- träda koncessionen, när helst han så önskar, t. ex. om han anser sig inte längre kunna fullgöra föreskriven arbetsskyldighet. Med hänsyn till att behovet av varseltid torde kunna skifta i hög grad efter koncessionens art, har såsom huvudregel föreslagits att koncession upphör sex månader från den dag anmälan om frånträdande ingivits till koncessionsmyndigheten, såvida annat ej fö— reskrivits i koncessionen.
Ansökan om avstående av del av konces- sionsområde bör behandlas på samma sätt som koncessionsansökan, eftersom nya fö- reskrifter kan erfordras i fråga om arbets- skyldighet, avgifter, gränser m.m.
Tredje stycket, som rör återkallelse av koncession, har motsvarighet i 49 och 52 åå stenkolslagen, 12 och 33 åå uranlagen och 5 & kontinentalsockellagen. Frågan har be- handlats i den allmänna motiveringen (s. 65 f).
10å.
Paragrafen har motsvarighet i 64 & uranla- gen, 23 & stenkolslagen, 79 & gruvlagen och 13 kap. 2 & förslaget till ny gruvlag.
11 å. Beträffande denna paragraf, som har mot- svarighet i 48 a & stenkolslagen och 66 & uranlagen, hänvisas till den allmänna moti— veringen (s. 69 ff).
125.
Paragrafen inleder de särskilda bestämmel- serna om undersökning av fyndighet och in- nehåller de grundläggande bestämmelserna om den rätt undersökningskoncession med- för.
Första stycket har motsvarighet i 10 och 58 55 stenkolslagen samt l & uranlagen. Rätten att utföra undersökningsarbete är un- derkastad inskränkningar i åtskilliga avseen- den. Se bl. a. vid 1 & andra stycket och 7 &. Att undersökningsarbete skall syfta till att utvinna med koncessionen avsett mineral har betydelse särskilt i fråga om alunskiffer. Undersökningsarbete som avser att klarläg— ga exempelvis möjligheten att använda skif— fern som byggnadsmaterial omfattas ej av lagförslaget.
Beträffande andra stycket hänvisas till den allmänna motiveringen s. 58 f. Med huvud— sakliga villkor för bearbetningskoncession åsyftas bl. a. villkor som rör koncessionsti- dens längd, eventuellt statligt deltagande i btarbetning samt royalty. Skäliga föreskrif- ter till skydd för motstående intressen som kan skadas genom bearbetningen måste koncessionären alltid räkna med.
13 å.
Paragrafen har motsvarighet i 4 och 7 åå stenkolslagen samt 9 å uranlagen.
Undersökningstillstånd meddelas enligt uranlagen av kommerskollegium. Ansökan skall ställas till kommerskollegium och in— ges till bergmästaren. Uranlagen innehåller utförligare regler angående det fortsatta an— sökningsförfarandet (4—8 åå). Koncession enligt stenkolslagen, som meddelas av Kungl. Maj:t, söks hos länsstyrelsen, vilken efter kungörelse och hörande av bergmästa- ren med eget utlåtande översänder hand- lingarna i ärendet till Kungl. Maj:t (2—4 åå).
Enligt utredningens förslag skall konces- sionsärenden normalt avgöras av Kungl. Maj:t. Det synes lämpligt att den förbere- dande handläggningen i ärendet sker hos den myndighet som skall öva tillsyn över la- gens efterlevnad. Som framgår av det föl- jande (jfr s. 86) tänker sig utredningen att denna uppgift tills vidare skall ankomma på kommerskollegium.
Bl. a. med hänsyn till att ansökan om un- dersökningstillstånd ej har prioritetsverkan och i övrigt har begränsad betydelse i rätts— ligt hänseende synes erforderliga detaljföre- skrifter angående ansökans innehåll och handläggningen av ansökningsårende lämp- ligen kunna meddelas i administrativ väg. Föreskrifter i ämnet har intagits i det av ut- redningen upprättade utkastet till tillämp- ningskungörelse.
14 å.
Paragrafen anger de riktlinjer som bör vara vägledande vid bestämmande av undersök- ningskoncessions giltighetstid och undersök- ningsområdets storlek. Beträffande under- sökningstiden framhålls i propositionen an- gående kontinentalsockellagen att undersök- ningstillstånd i regel inte torde böra ges för längre tid än 3—5 år ( prop. 1966:114 s. 52 f). Uttalandet bör enligt utredningens mening kunna tjäna som riktpunkt även vid tillämpningen av den föreslagna lagen. Så- väl undersökningstidens längd som under- sökningsområdets storlek bör bestämmas
med utgångspunkt från vad som är ägnat att bäst tillgodose det allmännas intresse att få till stånd en 'rationell prospekteringsverk— samhet. I vissa fall torde detta syfte kunna ytterligare främjas genom fastställande av lämpligt avvägda arealavgifter (jfr s. 63).
15—20 åå.
Förevarande paragrafer, vilka behandlar villkoren för utförande av undersökningsar- bete, har utformats efter förebild av 16—19, 21 och 22 åå uranlagen, 12—14 och 16— 18 åå gruvlagen samt 3 kap. 1—3 och 5— 7 åå förslaget till ny gruvlag. Beträffande olja och gas innebär reglerna den nyheten att rätt kan erhållas att söka efter dessa mineral inte bara medelst borrning utan också medelst seismiska mätningar och andra metoder som används före borrnings- skedet.
Enligt 20 å uranlagen kan bergmästaren meddela särskilda föreskrifter i syfte att förebygga att undersökare överskrider sin rätt i vissa avseenden. Särskild föreskrift härutinnan har inte upptagits i lagförslaget med hänsyn till den generella befogenheten att trygga efterlevnaden av koncessionsfö— reskrifter som enligt 32 å i förslaget tillkom- mer tillsynsmyndigheten. — Utredningen har ej heller ansett erforderligt att i lagför- slaget införa motsvarighet till bestämmelsen i 21 å 2 mom. uranlagen om beräkning av skadeersättning när område för inmutnings- rätt och undersökningstillstånd enligt uran- lagen sammanfaller.
21 å.
Paragrafen har motsvarighet i 24 å uranla- gen och delvis även i 10 å stenkolslagen, 51 å gruvlagen och 6 kap. 1 å gruvlagsförslaget. Angående inskränkningar i den rätt som er- hålls genom bearbetningskoncession, se bl. a. vid 1 och 7 åå.
I fråga om alunskifferfyndigheter innebär det uppställda ändamålskravet att bearbet- ningskoncession inte medför rätt att under- söka och bearbeta sådan fyndighet i annat syfte än för utvinnande av olja eller gas.
Enbart koncessionen avstänger sålunda inte markägaren från att bryta skiffer för an- vändning exempelvis som bränsle i kalkugn. Har viss mark inom koncessionsområdet däremot anvisats koncessionsinnehavaren enligt 27 å första stycket, får markägaren givetvis inte disponera fyndigheten inom den anvisade marken för mineralbrytning av nå- got slag. Särskilt stadgande härom torde ej vara erforderligt (jfr 58 å första stycket stenkolslagen samt prop. 1942: 330 s. 25 och 28 f samt Bil. A till sagda prop., s. 15).
Om på koncessionsområde kvarligger från äldre gruvbrytning härrörande malm, som inte inom föreskriven tid bortförts av mark- ägaren, bör malmen i den mån den innehål- ler med koncessionen avsett mineral få till- godogöras av koncessionsinnehavaren, oav- sett om den tidigare rättigheten utgjorts av en koncession eller av utmål enligt gruvla- gen. Den från gällande lagstiftning hämtade bestämmelsen i andra stycket har komplet- terats i överensstämmelse härmed.
Enligt 51 å andra stycket stenkolslagen äger den som innehar koncession för utvin- nande av olja eller gas genom borrning ock- så tillgodogöra sig kolväte i fast form som anträffas inom koncessionsområdet. Med kolväte i fast form torde närmast åsyftas asfalt och liknande ämnen. Om sådana äm- nen påträffas i de djupt liggande formatio- ner, varifrån utvinning eventuellt kan ske av olja och gas, torde ekonomiskt tillgodo- görande av ämnena knappast vara möjligt. Någon motsvarighet till nämnda bestäm- melse har därför inte ansetts erforderlig.
Förslaget innehåller inte motsvarighet till bestämmelsen i 58 å andra stycket stenkols- lagen att innehavare av koncession beträf- fande alunskiffer får tillgodogöra sig kalk- sten och andra mineraliska ämnen som mås- te brytas för tillgodogörande av skiffern el- ler som eljest förekommer i sådant samband med denna att de ej kan tillgodogöras för sig. Enligt utredningens mening finns ej till- räckliga skäl att behandla sådan kalksten, som måste brytas för tillgodogörande av alunskiffer, på annat sätt än andra minera- liska ämnen som av tekniska orsaker måste brytas vid tillgodogörande av koncessions-
mineral. Utredningen föreslår att de i föl- jande paragraf intagna reglerna i detta av- seende angående hembudsskyldighet m.m. blir tillämpliga även beträffande kalksten.
22 å.
Paragrafen har motsvarighet i 24 å uranla- gen, 10 och 58 åå stenkolslagen, 52 å gruv- lagen och 6 kap. 2 å gruvlagsförslaget.
Andra stycket avser den situationen att i det mineral som aVSes med koncessionen förekommer inslag av annat koncessions- mineral eller av inmutningsbart mine- ral. Om mineral av det senare slaget före- kommer i exploaterbar omfattning får kon- cessionsinnehavaren inte tillgodogöra sig detta mineral utan särskild koncession eller inmutning. Utan en sådan bestäm- melse skulle första stycket kunna utnyttjas för att kringgå gruvlagen och koncessions- tvånget i den föreslagna lagen. Undantag bör göras för det fall att fråga är blott om att ta ut material ur fyndigheten för analys eller anrikningsförsök (jfr 52 å fjärde styc- ket gruvlagen och 10 å fjärde stycket sten- kolslagen). Motsvarande jämkning bör gö- ras i 6 kap. 2 å förslaget till ny gruvlag.
Skäl kan anföras för att Kungl. Maj:t borde ha möjlighet att dispensera från be- stämmelsen i andra stycket, för den hän- delse inom område för bearbetningskonces— sion förekommer mindre kvantiteter av in- mutningsbara mineral eller av annat kon- cessionsmineral än som avses med konces- sionen. Utredningen har övervägt denna fråga. Då antalet fall där frågan kan få ak- tualitet torde vara ringa och problemet nor- malt bör kunna utan större omgång eller kostnad lösas genom inmutning eller med— delande av bearbetningskoncession för det mineral varom fråga är, har utredningen emellertid ej ansett att någon dylik dispens- föreskrift behövs.
23 å.
Paragrafen har motsvarighet i 25 å uranla- gen. Genom de jämkningar som skett i för- hållande till berörda stadgande har beaktats
att bearbetningskoncession avses inbegripa rätt till undersökningsarbeten. Angående verkställandet av sådana arbeten i dagen utanför anvisad mark föreskrivs i 29 å.
24 å.
Det i första stycket uppställda kravet för er- hållande av bearbetningskoncession har be- rörts i den allmänna motiveringen (s. 58). För uppfyllande av detta krav bör det enligt utredningens mening vara tillräckligt om det bedöms att möjligheter finns till ett framtida ekonomiskt utnyttjande av fyndig- heten. Lika litet som vid utmålsläggning avses således krävas att fyndigheten skall vara kommersiellt exploaterbar vid ansök- ningens ingivande. Beträffande arten och omfattningen av de undersökningar som en sökande har att prestera som grund för prövningen av en koncessionsansökan bör viss ledning kunna hämtas från vad som en- ligt utredningens förslag skall gälla i detta hänseende vid utmålsläggning (se ”Ny gruv- lag” 5. 184 ff). Närmare föreskrifter i äm- net torde inte fordras med hänsyn till den fria prövningen i koncessionsärenden.
Andra och tredje styckena har motsvarig- het i 13 å detta lagförslag, 29 å uranlagen samt 4 och 7 åå stenkolslagen. Förslag till närmare föreskrifter angående ansöknings- förfarandet har intagits i det av utredningen upprättade utkastet till tillämpningskungö- relse. I denna fråga hänvisas till vad som anförts vid 13 å i fråga om ansökan om undersökningskoncession.
25 å.
Beträffande detta stadgande hänvisas i förs- ta hand till den allmänna motiveringen (s. 59 f).
Bearbetningskoncession bör inte omfatta större område än som är motiverat av fyn- dighetens sträckning och behovet av mark för driftsanläggningar. Bl. a. med hänsyn till att en bearbetningskoncession i praktiken innebär en avsevärd inskränkning i möjlig- heterna att disponera marken för annat än-
damål vill utredningen starkt understryka vikten av att frågan om koncessionsområ- dets storlek prövas ingående i koncessions— ärendet. Som riktpunkt synes kunna upp- ställas att en bearbetningskoncession inte utan starka skäl bör omfatta större område än den maximiareal som utredningen före- slagit beträffande utmål, sålunda 50 hektar. — Som berörts i annat sammanhang kan arealavgift fastställas för bearbetningskon— cession.
Bestämmandet av gränserna för en bear- betningskoncession för olja, gas och salt kan erbjuda särskilda problem. Som framhållits i det föregående (5. 27) torde man vid utvin- ning av olja och gas sällan kunna exakt fast- ställa utsträckningen av det område under jord från vilket tillströmning av olja och gas till produktionsborrhålet sker. Enligt 2 å tredje stycket i lagförslaget skall koncessions- områdes gränser på djupet räknas lodräta, så- vitt det kan ske utan fömärmande av annans rätt. Fråga uppkommer då, om det skall an- ses förbjudet för koncessionsinnehavare att medelst borrhål inom koncessionsområde suga upp olja eller gas från område där- utanför. Med hänsyn till svårigheterna att fastställa en kolvätestrukturs gränser och att konstatera huruvida en insugning av nyss- nämnda slag äger rum bör enligt utredning- ens mening något dylikt förbud inte gälla. Däremot bör man i princip eftersträva att bestämma koncessionsområdets gränser på sådant sätt att sannolikheten för sådan på- verkan är ringa. Av angivna skäl synes det vidare lämpligt att bearbetningskoncession beträffande olja och gas i likhet med vad som förekommer utomlands generellt inne- håller föreskrift att produktionsborrhål inte utan tillstånd av tillsynsmyndigheten får pla- ceras närmare koncessionsgränsen än 125 meter. En sådan bestämmelse har intagits i utredningens utkast till tillämpningskungö- relse (10 å). Vidare bör, om en fyndighet undantagsvis skulle sträcka sig över flera koncessionsområden, i koncession kunna ges föreskrifter om gemensamt utnyttjande av fyndigheten, i den mån detta anses önsk- värt för att få till stånd en rationell exploa- tering.
I propositionen angående lagen om kon- tinentalsockeln har departementschefen ut- talat att utvinningstillstånd inte bör ges för längre tid än 40 år (prop. 1966: 114 s. 53). Enligt utredningens mening bör på land en så lång koncessionstid medges endast i un— dantagsfall, då speciella skäl föreligger. Normalt synes en koncessionstid av högst omkring 25 år vara lämplig. Utredningen erinrar om att giltighetstiden för utmål i för- slaget till gruvlag begränsats till 25 år, med vissa möjligheter till förlängning.
Angående förlängning av koncessions gil- tighetstid, se vid 2 å.
26 å.
Paragrafen motsvarar 35 å uranlagen, 32 å stenkolslagen, 57 å gruvlagen och 7 kap. 3 å gruvlagsförslaget.
Frågor i samband med övergivna borrhål diskuteras närmare vid 35 å.
De frågor som behandlas i förevarande paragraf avser enbart rätten till gruvegen- domen när bearbetningskoncession upphör. Erforderliga föreskrifter om återställande av brytningsområde eller andra naturvårds— åtgärder i anslutning till verksamhetens upp- hörande kan som nämnts i annat samman- hang meddelas såväl i samband med kon- cessionen som i tillstånd enligt miljöskydds- lagen, när sådant behövs. — Frågan om stängselhållning sedan koncession upphört har berörts vid 7 å.
27 å.
Första och andra styckena har motsvarighet i 36 å 1 mom. och 37 å uranlagen, 12 å 1 mom. stenkolslagen, 33 och 34 åå gruvlagen samt 4 kap. 23 och 24 åå gruvlagsförslaget och ansluter sig närmast till sistnämnda för- slag.
Förslaget att visst område i koncessionen skall kunna undantas från arbete ovan jord och att bergmästaren skall kunna vägra an- visning av mark som uppenbarligen inte er- fordras för bearbetningen har berörts i den allmänna motiveringen (s. 60, 61, 63).
Tredje stycket upptar vissa för markan- visning gemensamma bestämmelser. Den fö- reslagna regeln om möjlighet att begränsa markanvisning till högst fem år har viss motsvarighet i 38 å 2 mom. uranlagen, en- ligt vilket stadgande koncessionsinnehavare, om anvisat område endast är avsett för un- dersökningsarbete eller väg och koncessions- innehavaren inte vill förfoga däröver mer än högst tre år, inte är skyldig att lösa om- rådet. Liknande bestämmelser finns i 14 å 2 mom. och 59 å stenkolslagen. Särskilt brytning av stenkol och lera får i framtiden antas komma att ske i dagbrott, varvid jord- täcket först avskalas med grävmaskin. Då i sådant fall fyndighet på viss fastighet ofta torde uttagas tämligen snabbt, varefter kon- cessionsinnehavaren ej längre har intresse av att behålla området, bör enligt utredningens mening finnas möjlighet att tidsbegränsa markupplåtelse till förslagsvis högst fem år. ] dylikt fall bör marken inte lösas, utan er- sättning för utnyttjandet och därigenom upp- kommande skador lämpligen bestämmas i samma ordning som ersättning för skador i samband med icke tidsbegränsad markupp- låtelse. Vid ersättningsberäkningen bör själv- fallet hänsyn tas till det skick i vilket mar- ken kan förutsättas bli återlämnad. Visar sig sedermera antagandena i denna fråga oriktiga, kan markägaren föra talan om er- sättning för oförutsedd skada. Andra och tredje punkten i tredje stycket har motsva- righet i 36 å 1 mom. uranlagen respekti— ve 4 kap. 23 och 24 åå gruvlagsförslaget.
28 å.
Första stycket har motsvarigheti 38 å 1 mom. uranlagen, 14 å ] mom. stenkolslagen, 36 å gruvlagen och 4 kap. 26 å förslaget till ny gruvlag.
Det i första stycket behandlade fallet att upplåtelse av mark begränsas till högst fem år har berörts vid 27 å.
Enligt andra stycket skall ansökan om markanvisning göras skriftligen hos berg- mästaren i det distrikt där det med ansök- ningen avsedda området eller större delen
därav är beläget. I övrigt föreslås att såväl förrättning för markanvisning som bestäm- mande av lösen och ersättning m.m. skall ske med tillämpning av den föreslagna nya gruvlagens regler. Hänvisningen till dessa i tredje stycket har viss motsvarighet i 36 å 2 mom. sista stycket samt 41 å uranlagen och innebär i stort sett följande.
Det område sökanden önskar få sig an- visat skall tydligt anges i ansökningen (4 kap. 2 å). Är ansökningen ofullständig, kan bergmästaren ge föreläggande om komplet— tering (3 å). Förrättning skall företagas så snart ske kan (5 å). Tillämpliga blir vidare bestämmelserna om kungörelse m. m. (4 kap. 6 å), uppgift om nyttjanderättshavare m.fl. (7 å), uppskov med förrättning (8 å), delgivning när fastighetsägare vistas utom- lands m.m. (9 å), förrättningens företa- gande (10—19 åå), lösen och annan ersätt- ning (26—29 åå), förrättningskostnader (30 och 31 åå), förrättningens avslutande (32 å), utbetalning av ersättningsmedel (33—35 åå) samt avstående till jordägaren av tidigare ianspråktagen mark (36 å första stycket 3).
Enligt 14 å 1 mom. stenkolslagen skall la- gen om expropriation tillämpas beträffande lösen av mark som anvisats av bergmästa— ren (med den skillnaden att lösenbeloppet skall utgå med 50 % förhöjning). Löseskil- lingen bestäms sålunda i detta fall omedel- bart av expropriationsdomstolen. Vissa skäl för en sådan ordning synes kunna anföras inte bara i fråga om stenkol och leror utan även beträffande framförallt uran och alun- skifferfyndigheter med hänsyn till att bryt- ning av samtliga ifrågavarande mineral mås- te antas ofta komma att ske i dagbrott i söd— ra och mellersta Sveriges jordbruksbygder. Mot bakgrund härav har utredningen över— vägt att införa möjlighet för bergmästaren att hänskjuta mera vidlyftiga ersättningsfrå- gor till expropriationsdomstol. Vid tillämp- ning av den gällande koncessionslagstift- ningen har emellertid uppkommande ersätt- ningsfrågor i allmänhet lösts genom frivil- lig uppgörelse mellan parterna. Behovet av markupplåtelser för bearbetning av ifråga- varande mineralfyndigheter torde, såvitt nu kan bedömas, vara tämligen obetydligt un-
der överskådlig tid. Med hänsyn till det an- förda har utredningen inte ansett tillräck- liga skäl föreligga att på ifrågavarande punkt göra avsteg från den ordning som gäl— ler enligt den allmänna gruvlagstiftningen.
29 å.
Enligt 21 å i förslaget innefattar bearbet- ningskoncession även rätt att utföra under- sökningsarbeten inom koncessionsområdet. Inom område som upplåtits enligt 27 å förs- ta stycket kan uppenbarligen sådana arbeten utföras utan vidare. I fråga om undersök— ningsarbete på annat till koncessionen hö- rande område synes lämpligen i princip bö- ra gälla samma regler som för undersök— ningsarbete inom område för undersök- ningskoncession. Bestämmelse härom har intagits i förevarande paragraf.
30 å.
Paragrafen har motsvarighet i 43 å uranla- gen, 22 och 60 åå stenkolslagen, 53 å gruvla- gen och 6 kap. 3 å förslaget till ny gruvlag.
Som närmare utvecklas i den allmänna motiveringen (s. 65) förordar utredningen att jordägaravgälden avskaffas i fråga om olja, gas och salt men bibehålls beträffande övriga koncessionsmineral.
Den allmänna regeln om avgäld i sten- kolslagen, som gäller även för olja, gas och salt, finns i 22 å. Avgälden skall mot- svara l/75—del av vad som brutits och upp— fordrats. Koncessionsinnehavaren äger på avgiften avräkna så stor del som belöper på löst område i förhållande till hela konces- sionsområdet. Finns inom sistnämnda om— råde flera jordägare fördelas avgiften mel- lan dem efter vad de äger del i jorden. Re- geln har ej ändrats sedan stenkolslagens till— komst 1886.
I fråga om alunskiffer gäller enligt 60 å samma lag att jordägaren skall vara be- rättigad till en avgift av 15 kr för ar av den mark, inom vilken brytning skett eller olja utvunnits, vare sig marken blivit inlöst eller inte. Avgiften utgår endast för mark
som under föregående år varit föremål för bearbetning. Enligt motiven för bestämmel- sen ansågs en fördelning på samtliga jord- ägare inom koncessionsområdet leda till alltför godtyckliga resultat ( prop. 1942: 330 ). Att beräkningen skall göras efter be- rörd areal utan hänsyn till de brutna pro- dukternas värde synes sammanhänga med svårigheterna att fastställa något värde på bruten skiffer.
Uranlagens huvudregel i ämnet ansluter sig till gruvlagens bestämmelser om jord- ägaravgäld. Jordägaren har sålunda rätt till en avgäld motsvarande en procent av vär- det av uranhaltigt mineral som brutits och uppfordrats inom koncessionsområdet. Lik- som enligt gruvlagen skall avgälden dock ej för något år uppgå till högre belopp än 10 000 kr, och tiden är begränsad till tjugo år. Fördelning sker mellan jordägarna efter vars och ens del i den jord som ingår i om- rådet.
Gruvlagens regler om jordägaravgäld har överförts till gruvlagsförslaget utan annan ändring än att avgäldens maximibelopp höjts till 20000 kr. Som skäl för höjningen har, förutom penningvärdets fall, åberopats att enligt förslaget utmål skall kunna utläg- gas om högst 50 hektar mot för närvaran— de högst 16 hektar (”Ny gruvlag” s. 209).
Enligt utredningens mening talar såväl praktiska som principiella skäl för att kon- cessionslagens bestämmelser om jordägarav- gäld beträffande samtliga ifrågavarande mi- neral ges en utformning som så nära som möjligt ansluter sig till motsvarande regler i gruvlagen. 30 å har avfattats i överens- stämmelse därmed.
Förslaget innebär bl.a. att vid brytning av fyndighet varom nu är fråga en avgäld om högst 20000 kr skall fördelas mellan jordägarna inom koncessionsområdet efter arealen. Eftersom någon maximiareal ej av- ses gälla för koncessionsområde, skulle re- geln kunna befaras leda till alltför godtyck- liga resultat ur jordägarnas synpunkt. Ut- redningen erinrar emellertid om att den i an- nat sammanhang (s. 82) starkt understru- kit vikten av att bearbetningskoncession in— te beviljas för större område än som ford-
ras med hänsyn till fyndighetens storlek och betingelserna för bearbetning. Då område för bearbetningskoncession om dessa krav iakttas sällan torde bli större än den före- slagna maximiarealen för utmål, 50 hektar, behöver man enligt utredningens mening inte räkna med några nämnvärda olägenhe- ter i ifrågavarande avseende.
Att beräkna ett värde på bruten alunskif- fer torde inte möta alltför stora svårighe- ter. Från eventuellt saluvärde på olja får dras alla kostnader utom brytningskostna— derna. Används Ljungströmmetoden _ som hittills inte visat sig ekonomisk och väl knappast kommer att tillämpas —— torde upp- bormingen av fyndigheten i och för elektrisk upphettning få likställas med brytning.
Ett särskilt problem är hur avgälden skall beräknas, när koncessioner avseende olika slag av fyndigheter (grupper av fyndigheter som avses i 1 å) eller koncession och utmål enligt gruvlagen helt eller delvis täcker var- andra. De sammanträffanden som med hän- syn till geologiska förhållanden kan få ak- tualitet avser framförallt uran och inmut- ningsbara mineral (företrädesvis järnmalm), uran och alunskiffer samt alunskiffer och inmutningsbara mineral (företrädesvis vana- din). Enligt uranlagen gäller för liknande fall att om uran förekommer tillsammans med mineral som är inmutade enligt gruvlagen eller för vilka koncession meddelats enligt stenkolslagen, uranet i fråga om avgäld till jordägaren i varje särskilt fall likställs med de mineral för vilka avgäld skall utgå (43 å tredje stycket). En liknande bestämmelse skulle kunna tänkas för kollisionsfall enligt den föreslagna lagen. Tillämpningen av en sådan bestämmelse kan emellertid medföra åtskilliga komplikationer, framförallt i fråga om maximibeloppets bestämmande och för- delningen mellan jordägarna inom de berör— da koncessionsområdena samt tillämpningen av tjugoårsregeln (några exempel anförs i SOU l958:41 s. 92 f).
Uranlagens bestämmelse för ifrågavaran- de situationer torde få ses mot bakgrunden av de olika regler om jordägaravgäld som hittills gällt. Dessa skillnader avses nu bli eliminerade. Det är därjämte ett önskemål
att man har en regel som är lätt att tillämpa även i kollisionsfall. Utredningen förordar därför den lösningen av problemet att var- je grupp av fyndigheter behandlas för sig vid beräkningen av avgälden. Någon sär- skild kollisionsregel erfordras då inte. Om t. ex. uran- och alunskifferkoncessioner helt eller delvis täcker varandra, får sålunda sär- skilda beräkningar med avseende på maxi— mibelopp, tid och område göras beträffande brytningen av de olika fyndighetsslagen. Detta gäller vare sig dessa upplåtits genom en koncession, avseende både uran och alun— skiffer, eller genom skilda koncessioner. Motsvarande avses gälla vid samtidig bryt- ning av inmutningsbara mineral och uran inom utmål som helt eller delvis täcks av koncessionsområde. De svårigheter som möjligen kan uppkomma att vid samtidig brytning fördela produktvärdet på skilda mineralslag torde vara obetydliga i jämfö- relse med de komplikationer som kan upp- stå, om utgångspunkten vid avgäldsberäk- ningen är att olika fyndighetsslag skall lik— ställas i kollisionsfall. Den omständigheten att den föreslagna regeln teoretiskt i vissa situationer kan leda till högre avgäldsbelopp än principen i uranlagen synes ej höra till— mätas större betydelse i sammanhanget.
31 å.
Beträffande denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen (s. 66 f) samt — i fråga om tillsynsmyndigheten —— till vad som sägs vid följande paragraf. Med ut- trycket ”vederbörande rättsägare” avses även innehavare av gruv- eller koncessions- rätt. I och för sig synes hinder inte böra fö- religga mot att tillstånd varom här är frå- ga ges till arbete även inom område som omfattas av annans gruvrätt (koncession). Arbetet bör dock inte få inkräkta på arbe- te som bedrivs av rättighetsinnehavaren.
32 å.
Paragrafen har utformats efter mönster av 8 å kontinentalsockellagen. Den ersätter helt eller delvis bestämmelserna i 20, 47, 48,
50 och 55 åå uranlagen samt 33, 36, 37 och 42 åå stenkolslagen.
Tillsyn över gruvarbete m.m. utövas en- ligt stenkolslagen och uranlagen av kom- merskollegium och bergsstatstjänstemännen. I flera fall har bergmästaren tillagts befo- genhet att ingripa med förbud eller före- skrifter m.m. beträffande gruvarbetet. Som nämnts vid 7 å utgår utredningen från att Kungl. Maj:t vid meddelande av koncession i viss utsträckning kommer att delegera åt myndighet att utfärda detaljföreskrifter i särskilda frågor, t.ex. angående journalfö- ring, rapportering och förvaring av borr— kärnor. Sådana föreskrifter kan även behö- va utfärdas exempelvis till förebyggande av vatten- eller luftförorening eller av s.k. ”blow out” vid borrning. I de 1969 medde- lade koncessionerna rörande olja, gas och salt har föreskrivits att närmare bestämmel- ser i dylika frågor meddelas av kommers- kollegium eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer. Enligt utredningens mening sy- nes det lämpligt att samma organ som har att meddela kompletterande detaljföreskrif- ter av nämnda slag också får huvudansvaret för tillsynen över lagens efterlevnad. Kom- merskollegiums arbetsuppgifter och organi- sation är för närvarande föremål för över- syn av kommerskollegieutredningen (se 1969 års riksdagsberättelse H 12). Denna fråga berörs också av pågående överväganden in- om 1964 års geologiutredning rörande för— valtningen av statens gruvegendom m.m. Vissa övervakningsfunktioner torde av prak- tiska skäl alltjämt böra vila omedelbart på bergmästarna. Med hänsyn till det anförda har utredningen funnit lämpligt att i lagen ange endast att tillsynen utövas av myndig- het som Kungl. Maj:t bestämmer. Närmare föreskrifter i frågan förutsätts sålunda kom- ma att utfärdas på administrativ väg.
I avvaktan på den omorganisation som kan föranledas av kommande förslag från kommerskollegieutredningen och geologiut— redningen har gruvrättsutredningen i sitt ut- kast till tillämpningskungörelse upptagit kommerskollegium som tillsynsmyndighet. Kollegiet föreslås i sin tillsyn skola biträdas av bergstatstjänstemännen.
Paragrafen motsvarar 47 å andra stycket uranlagen, 34 å stenkolslagen, 68 å andra stycket gruvlagen samt 11 kap. 1 å andra stycket i förslaget till ny gruvlag.
34 å.
Paragrafen motsvarar 46 å uranlagen, 17 å stenkolslagen samt 7 å lagen om kontinen— talsockeln.
35 å.
Paragrafen, som innehåller bestämmelser om misshushållning med mineral och om skydd för orter och djupborrhål, har motsvarighet i 48 å uranlagen, 35 å stenkolslagen, 69 å gruvlagen och 11 kap. 2 å gruvlagsförslaget.
Djupborrning efter olja, gas eller salt är som framgått av redogörelsen i kap. 2 ett mycket kostsamt företag. Ett övergivet djup- borrhål kan ibland komma till användning i framtiden som utgångspunkt för borrning till än större djup eller för andra undersök- ningar. Stundom kan ett sådant borrhål ut- nyttjas för vattentäktsändamål. Vid sidan av föreskrift angående igenläggning av utfrakts- vägar föreslås därför en analog bestämmel- se av innehåll att borrhål varom nu är frå- gan skall vara försett med mynningsskydd och inte får igenläggas utan tillstånd av till- synsmyndigheten, vare sig koncessionen äger bestånd eller inte. Med igenläggning åsyftas rasering genom avlägsnande av befintlig ce- ment- eller rörinklädnad eller av rör som nedslagits i lösa jordlager i borrhåls övre del. Tillstånd erfordras således om mark- ägaren önskar utnyttja marken t. ex. för byggnadsändamål eller på annat sätt som medför att borrhålet spolieras.
36 å.
Stadgandet har motsvarighet i 55 å andra stycket uranlagen, 50 å 3 mom. andra styc— ket stenkolslagen och 9 å kontinentalsockel- lagen.
Paragrafen har motsvarighet i 12 å konti— nentalsockellagen. Den ersätter liknande fö- reskrifter i 50, 52, 54, 55, 60 och 61 åå uranlagen samt 36—38 åå stenkolslagen. I fråga om motiven till stadgandet hänvisas till prop. 1966: 114 s. 75 f.
38 å.
Paragrafen har motsvarighet i 58, 59 och 62 åå uranlagen, 12 kap. 1 å förslaget till ny gruvlag, 11 å kontinentalsockellagen samt i ett flertal straffbestämmelser i stenkolsla- gen och gruvlagen.
Som berörts vid 3 å avses att jordägaren i princip skall ha rätt att utföra undersök- ningsarbeten på sin mark så länge denna inte omfattas av någon för annan meddelad koncession avseende den fyndighet under— sökningen gäller. Möjligen skulle kunna ifrågasättas om koncession inte borde vara obligatorisk beträffande borrning efter olja och gas till förebyggande av att myndighe- terna försätts i en tvångssituation genom att koncessionssökande redan utfört sådan borrning. Med hänsyn till de mycket bety- dande kostnaderna för djupborrning finns emellertid enligt utredningens mening ej an- ledning räkna med att någon kommer att företaga sådant arbete utan att dessförinnan ha fått undersökningskoncession med vissa garantier om bearbetningskoncession. Be- stämmelsen i 58 å 1 mom. uranlagen om straff för den som undersöker uranfyndig- het utan undersökningstillstånd, där sådant erfordras, synes ha räckvidden begränsad till fall där jordägare utför undersöknings- arbete på områden där annan har konces- sion och liknande situationer. Någon mot— svarighet till detta straffskydd för gruvrätts— innehavarens ensamrätt finns varken i gruv— lagen eller stenkolslagen, och enligt utred- ningens mening finns knappast behov av sådant skydd. I förslaget har därför inte stadgats någon straffpåföljd för den som utför undersökningsarbete utan koncession.
Bearbetning utan koncession av konces- sionspliktiga fyndigheter är för närvarande
straffbelagd endast beträffande uran- och toriumfyndigheter. Straffet för olovlig be- arbetning av sådana fyndigheter är dagsbö- ter, och vad som utvunnits kan förklaras förverkat till kronan (58 å ] mom.). Såväl i gruvlagen (73 å) som i förslaget till ny gruv- lag (12 kap. 1 å ]) stadgas straff för den som bearbetar inmutningsbar mineralfyndighet utan att ha förvärvat inmutningsrätt.
I den allmänna motiveringen har det all— männas intresse i fråga om exploatering av olje-, gas- och uranfyndigheter särskilt fram- hävts (jfr bl.a. s. 61). Det kontrollbehov som föreligger med hänsyn till dessa fyndig- heters betydelse för samhällsekonomin gör det enligt utredningens mening motiverat att bearbetning av sådana fyndigheter utan kon- cession är förenad med straffpåföljd. Be- träffande bearbetning utan koncession av alunskifferfyndigheter, stenkol och leror hänvisas till motiveringen vid 3 å tredje styc- ket (s. 75).
39 å.
Paragrafen har utformats efter mönster av 13 å lagen om kontinentalsockeln.
Befattningshavare, som utövar tillsyn över den föreslagna lagens efterlevnad eller i öv- rigt har att ta befattning med ärende som avses i lagen, kan därunder komma att få kännedom om arbets- eller affärsförhållan- den som tillståndshavare önskar hålla hem- liga. Exempel härpå är undersökningstek- nik och försäljningsavtal rörande produk- tionen. Med hänsyn härtill bör enligt ut- redningens mening bestämmelser om tyst- nadsplikt tas in i lagen. Bestämmelserna i 21 och 34 åå lagen om inskränkningar i rät- ten att utbekomma allmänna handlingar torde kunna bli tillämpliga beträffande vis- sa handlingar som upprättats i tillstånds- ärende.
40 å.
Första och andra styckena har utformats ef- ter förebilder i 63 å uranlagen och 12 kap. 3, 4 och 6 55 gruvlagsförslaget. Det torde
finnas anledning överväga att överföra mål, som enligt stadgandet skall handläggas av allmän domstol — liksom motsvarande mål enligt den allmänna gruvlagstiftningen — till fastighetsdomstol. Denna fråga torde emellertid få bedömas i ett vidare samman— hang.
Tredje stycket har motsvarighet i 12 kap. 7 å förslaget till ny gruvlag. Utredningen hänvisar i frågan om kostnadsersättning vid förrättning och vid fullföljd av talan mot beslut vid förrättning till behandlingen av motsvarande spörsmål i betänkandet »Ny gruvlag» (s. 194 ff).
41 å.
Paragrafen har motsvarighet i 51 å tredje stycket stenkolslagen.
Bestämmelsen synes lämplig med hänsyn till karaktären av de tvister som här kan komma i fråga. Partsställningen i sådana tvister har ansetts motivera det gjorda un- dantaget i förhållande till 20 å.
Som utredningen framhållit i annat sam— manhang (s. 58) torde koncessionsgivning enligt den föreslagna lagen böra betraktas såsom en i princip offentligrättslig akt. Bort— sett från åtal vid överträdelse av konces- sionsföreskrift torde utrymmet för dom- stolsprövning av tvister rörande koncessions- villkor vara begränsat. Utredningen, som ej anser sig ha anledning att gå närmare in på denna fråga, vill emellertid poängtera att avsikten inte är att förevarande paragraf skall tolkas e contrario på det sättet, att skiljemannaförfarande och domstolspröv- ning skulle vara uteslutna i fall som ej om- fattas av lagregeln.
Ö vergångsbesfämmelser
Som berörts i den allmänna motiveringen förordar utredningen att den nya konces— sionslagen i princip görs tillämplig även på äldre rättigheter (s. 68). En sådan ordning synes önskvärd inte minst av praktiska skäl. Ett genomförande av denna grundsats krä-
ver emellenid modifikationer och särskilda bestämmelser i olika avseenden framförallt beträffande äldre stenkolsrättigheter.
43 å.
Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1973 samtidigt med den föreslagna nya gruvlagen.
Som undersökningskoncession avses skola behandlas undersökningskoncession för olja, gas och salt, som meddelats med stöd av 49 och 51 åå stenkolslagen, samt undersök- ningstillstånd enligt uranlagen. Övriga äldre rättigheter varom nu är fråga blir att be- trakta som bearbetningskoncessioner enligt den föreslagna lagen.
Nu gällande koncessionsrättigheter som innefattar rätt till bearbetning har medde- lats utan begränsning i tiden. Enligt utred- ningens lagförslag skall koncessioner i fram- tiden alltid beviljas för bestämd tid. Bak- grunden härtill är att utredningen, såsom närmare utvecklats i betänkandet ”Ny gruv- lag" (5. 146 ff), ansett det angeläget att in- föra en ordning som gör gruvrättigheters bestånd beroende av att de utnyttjas på ett sätt som gagnar gruvnäringen och samhäl- let. Förslaget att icke tidsbegränsade äldre gruvrättigheter som innefattar bearbetning skall anses beviljade att gälla till dess tjugo- fem år förflutit från lagens ikraftträdande anknyter till den tidsgräns som i nämnda betänkande förordats i fråga om äldre ut- mål. Regeln kompletteras i punkt 4 med bestämmelser om vissa möjligheter för kon- cessionsinnehavaren att vid tjugofemårspe- riodens utgång få koncessionstiden förlängd på skäliga villkor. Vad som skall anses ut- göra skäliga villkor bör givetvis bedömas med beaktande av koncessionsinnehavarens tidigare rätt: Detta bör emellertid inte ute- sluta exempelvis att i samband med för- längning av koncessionstiden görs förbehåll om rätt för staten att efter inlösen samt ersättning för anläggningar m.m. ta del i driften, om detta skulle anses påkallat från allmän synpunkt. Om övergångsreg- lerna utformas på angivna sätt anser utredningen att avkortningen av de äldre
rättigheternas giltighetstid inte behöver för- anleda betänkligheter från rättssäkerhets— synpunkt. I denna fråga hänvisas till utred- ningens överväganden på s. 149 i sagda be- tänkande.
Enligt 49 och 51 åå stenkolslagen kan un- dersökningskoncession avseende olja, gas och salt beviljas utan tidsgräns. Några dy- lika koncessioner gäller emellertid inte för närvarande och torde knappast komma att beviljas. Särskild bestämmelse om tidsbe- gränsning av äldre undersökningskoncessio- ner har därför inte ansetts erforderlig.
Har äldre rättighet vid sin tillkomst för-- knippats med särskilda villkor — exempel- vis föreskrift i koncession om begränsad gil- tighetstid eller om arbetsskyldighet —- är dessa att betrakta som koncessionsvillkor enligt nya lagen.
Föreskrifter i äldre lag om vad rättighets- innehavare har att iakttaga under rättighe— tens giltighetstid -— t. ex. i fråga om under- sökningsarbete, avgäld till jordägaren och arbetsskyldighet — liksom föreskrifter om förrättning för ianspråktagande av mark, lö- sen och annan ersättning, tillsyn, ansvar etc. avses i princip bli ersatta av motsvarande- bestämmelser i nya lagen eller, om sådana saknas, skola upphöra att gälla. Vissa un— dantag eller särskilda bestämmelser i anslut- ning till denna grundsats synes emellertid erforderliga. Föreskrifter härom ges i punk- terna 1—3.
En fråga som måste särskilt uppmärk- sammas gäller tillämpningen av hindersbe- stämmelserna i 4 och 5 åå samt dessas mot— svarigheter i äldre lag. En huvudprincip i gällande lag är att hinder som uppkommit efter meddelandet av viss rättighet —— t. ex.. bostadsbyggnad som uppförts inom kon- cessionsområde efter koncessionens bevil- jande — inte beaktas. Särskilda föreskrif- ter erfordras om vad som skall gälla i detta hänseende beträffande koncessioner som träder i stället för äldre rättigheter.
Vad först angår undersökningskoncessio— ner utgörs de enda motsvarande äldre rät- tigheter som för närvarande existerar av de 55 undersökningskoncessioner avseende 01- ja, gas och salt som 1969 beviljades Olje-
prospektering aktiebolag. Särskilt med hän— syn till den långa undersökningstiden, åtta år med betydande möjligheter till förläng- ning, och koncessionsområdenas stora ut- sträckning är det enligt utredningens me- ning önskvärt att de föreslagna hindersbe- stämmelserna i 4 och 5 åå lagförslaget görs omedelbart tillämpliga på koncessionerna. Detta torde inte behöva medföra nämnvär— da olägenheter för koncessionsinnehavaren.
Bearbetningskoncession kan enligt utred- ningens förslag ej drabbas av hinder enligt 4 eller 5 å som ej existerade vid tidpunkten för koncessionens meddelande. En modifi- kation i denna grundsats synes påkallad be- träffande det Höganäs AB tillhöriga privi- legieområdet. Detta område omfattar cirka 13 000 hektar. Privilegierna härrör från 1700-talet (se 5. 46 f). De torde innefatta en i princip obegränsad rätt att bedriva gruvar- bete under jord inom hela privilegieområdet. Privilegieinnehavaren har å andra sidan vid markanvisning ansetts underkastad hinders- bestämmelser även beträffande anläggningar som tillkommit efter privilegiernas medde- lande (jfr s. 49). Underjordsarbete har inte bedrivits inom privilegieområdet sedan bör- jan av 1960-talet. Om arbete för utvinning av stenkol och lera i framtiden upptas inom pri- vilegieområdet, kommer detta av praktiska och ekonomiska skål med all sannolikhet att ske genom ovanjordsbrytning. Underjords- brytning inom ifrågavarande område är ej sällan förenad med risk för ras och sättning- .ar. Samtidigt är markutnyttjandet inom om- rådet för andra ändamål intensivt. Arbete ovan jord bedrivs för närvarande endast i obetydlig omfattning. Med hänsyn till anför- da omständigheter och privilegieområdets stora utsträckning förordar utredningen att hinder enligt 4 och 5 åå skall, oberoende av när hindret uppkommit, gälla även inom pri- vilegieområdet. En sådan regel drabbar tyd— ligen främst underjordsarbete inom hinders- områden enligt nya lagen. Även återuppta- gande av arbete i äldre gruvgångar inom dy- lika områden berörs. Det intrång i bestående rättigheter som genom den föreslagna ord- ningen må tillskyndas privilegieinnehavaren kan enligt utredningens mening ej anses mera
betungande än att det skäligen bör tålas utan ersättning.
De i 30 å föreslagna reglerna om jord- ägaravgäld innebär ingen ändring av prak— tisk betydelse i fråga om uran eller torium utom i den mån dessa mineral bryts i sam- band med alunskifferfyndighet. Någon bryt- ning som avses i nämnda undantagsfall fö— rekommer inte för närvarande och torde knappast bli aktuell inom överskådlig tid. Detsamma gäller brytning av enbart alun- skiffer för utvinnande av olja eller gas. I fråga om olje-, gas- och saltfyndigheter exi- sterar för närvarande inga bearbetningskon- cessioner. De nyligen beviljade undersök- ningskoncessionerna för olja, gas och salt, vilka i stort sett täcker de områden i Sve— rige där förutsättningar anses finnas att på- träffa sådana mineral, är visserligen förena- de med rätt för koncessionsinnehavaren att under vissa betingelser erhålla bearbetnings- koncessioner. I den mån det någon gång i framtiden kan bli aktuellt att meddela be- arbetningskoncessioner torde dessa emeller- tid komma att avse mycket begränsade de- lar av de vidsträckta områden som under- sökningskoncessionerna omfattar. Någon rättslig grund för att markägarna inom alla dessa områden bör bibehållas vid rätten till avgäld i händelse av framtida bearbetnings— koncessioner torde ej kunna åberopas. Ej heller synes kunna göras gällande att ett avskaffande av avgäldsrätten nu medför nå- gon ekonomisk förlust för markägarna. En övergångsregel av innebörd att rätten till jordägaravgäld bibehålls i förevarande fall skulle uppenbarligen göra den av utred- ningen förordade principen att avgäld ej skall utgå vid bearbetning av ifrågavarande fyndigheter praktiskt innehållslös. Med hän- syn till det anförda föreslår utredningen att de nya reglerna görs omedelbart tillämp— liga såväl beträffande uran, torium och alunskiffer som i fråga om olja, gas och salt.
I fråga om stenkolsfyndigheter och leror synes däremot förhållandena motivera en annan reglering. Här pågår bearbetning i flera fall. Därvid utgår avgäld med nuva- rande högre avgift, motsvarande 1/75 av
produkternas värde, vilken avgift ej är maxi- merad till visst belopp. En omedelbar an- passning till de nya reglerna skulle i vissa fall kunna innebära en påtaglig inskränkning i markägarnas rättigheter. Vidare är privile- gieinnehavare och — med visst undantag enligt 45 å 1 mom. a) stenkolslagen — ut- målsinnehavare ej skyldiga att erlägga jord- ägaravgäld (jfr beträffande privilegieinneha- vare s. 49). Av anförda skäl har i punkt 2 in— tagits en bestämmelse av innebörd att äldre lag fortfarande skall gälla i fråga om avgift till jordägaren på grund av koncession som enligt de föreslagna övergångsbestämmelser— na träder i stället för äldre rättighet avseende stenkol jämte därmed sammanhörande leror.
Skulle mot förmodan fråga om jordägar- andel aktualiseras beträffande äldre sten- kolsrättighet (jfr s. 48) torde övergångsbe- stämmelserna till den föreslagna nya gruv- lagen kunna tillämpas analogivis. Särskild föreskrift härutinnan har inte ansetts erfor- derlig.
Stenkolslagens regler om arbetsskyldighet i samband med stenkolskoncessioner — en- ligt huvudregeln bestämd till arbete i värde motsvarande visst antal dagsverken per hek- tar och år —- är ålderdomliga och numera på grund av arbetsförtjänsternas uppgång i vissa fall relativt betungande. Som ovan framgått avses dessa regler upphöra att gäl- la vid nya lagens ikraftträdande. Vid med- delande av nya koncessioner för stenkol och lera kan enligt 7 å i lagförslaget be- stämmas i vilken omfattning undersökning eller bearbetning skall ske för att den rätt som grundas på koncessionen skall äga be— stånd och även fastställas villkor om utgi- vande av avgifter till staten. Att i samband med nya lagens ikraftträdande omedelbart för varje äldre rättighet ersätta den legala arbetsskyldigheten i stenkolslagen med efter omständigheterna i varje särskilt fall anpas- sade föreskrifter om minsta arbetspresta- tion skulle vara förenat med betydande svå- righeter. Utredningen föreslår i stället att de äldre reglerna om arbetsskyldighet i frå- ga om stenkol och lera ersätts med en årlig arealavgift. Avgiften synes lämpligen kunna beräknas efter samma grunder som den del
av den s.k. försvarsavgiften för utmål vil- ken enligt förslaget till ny gruvlag skall er- läggas till staten, dvs. femton kr årligen för varje hektar eller överskjutande del därav av koncessionsområdet. Försummelse att inbetala avgiften kan medföra återkallelse av koncessionen enligt 9 å i lagförslaget.
Den sålunda föreslagna avgiften kan i något fall tänkas bli oskäligt hög. Härutin- nan må bl. a. erinras om att den tillämpade arbetsskyldigheten inom privilegieområdet är helt obetydlig. Det torde för övrigt ej kunna anses klarlagt att sådan arbetsskyl— dighet överhuvud kan lagligen utkrävas. Med hänsyn härtill har i punkt 3 föreskri- vits att Kungl. Maj:t på ansökan av konces- sionsinnehavaren kan medge att avgiften nedsätts eller ersätts med viss arbetsskyldig- het. För att ge rådrum för överväganden i frågan föreslås att avgiften ej skall utgå för det första året efter lagens ikraftträdande.
Enligt punkt 4 tillförsäkras innehavare av bearbetningskoncession som träder i stället för äldre rättighet vissa möjligheter att vid tjugofemårsperiodens utgång få koncenssio- nens giltighetstid förlängd. Motiven för den- na bestämmelse har berörts i det föregående (s. 89).
Bland övergångsreglerna har ej upptagits bestämmelser om behandlingen av sådana ansökningar om undersökningstillstånd eller koncessioner som är anhängiga vid tiden för nya lagens ikraftträdande. Enligt utred- ningens mening bör dylika ansökningar där- efter behandlas såsom ansökningar om kon- cession enligt nya lagen. En sådan ordning torde, i betraktande av den begränsade rätts— liga betydelsen av dylika ansökningar, knap— past möta större betänkligheter. För ända- målet torde vara tillfyllest med en föreskrift i tillämpningskungörelsen till den nya lagen av innebörd att ansökningar om undersök- ningstillstånd eller koncession enligt uran- lagen eller om koncession enligt stenkolsla- gen, vilka vid nya lagens ikraftträdande är anhängiga hos bergmästare respektive läns- styrelse, av dessa myndigheter skall över- lämnas till kommerskollegium för vidare åt- gärder enligt kungörelsen. Om ansökningar- na dessförinnan vederbörligen kungjorts av
berörda myndigheter, bör ny kungörelse ge- nom kommerskollegiums försorg ej krävas. Förslag till föreskrifter i ämnet har intagits
sist i det av utredningen upprättade utkastet till tillämpningsföreskrifter.
Förslag till lag om ändring i lagen om kontinentalsockeln
lå.
Beträffande utredningens förslag till ändrad gränsdragning mellan gruvlagen och konti- nentalsockellagen hänvisas till den allmänna motiveringen (s. 69 ff).
7å.
Om de nämnda lagarnas geografiska till- lämpningsområden såsom föreslås blir helt åtskilda, finns ej längre behov av den nuva- rande konkurrensregeln i 7 å.
Enligt kontinentalsockellagen möter ej hinder att undersökningstillstånd eller bear- betningstillstånd beträffande visst mineral- slag meddelas på område, på vilket annan förut har tillstånd att undersöka eller bear- beta fyndighet av annat slag. Tillstånd till grustäkt eller bearbetning av sulfidmalmer kan exempelvis ges på samma område som omfattas av annat företags tillstånd att söka efter olje- och gasfyndigheter. Utredningen föreslår att på platsen för nuvarande 7 å insätts en bestämmelse som reglerar förhål- landet mellan rättighetsinnehavama i nu av- sedda situationer. Bestämmelsen har utfor- mats efter mönster av motsvarande stadgan- de i 34 å förslaget till lag om vissa mine- ralfyndigheter.
Bestämmelsen är ej tillämplig i det fall
att flera erhåller undersökningskoncession för samma slags fyndigheter på samma om- råde, något som synes tänkbart åtminstone om intet av tillstånden är förenat med rätt till utvinningstillstånd. I dylikt fall torde er- forderliga konkurrensbestämmelser få före- skrivas i tillståndsbeslutet.
K onlinemalsockellagens ö vergångsbeslämmelser
I tredje stycket av nämnda övergångsbe- stämmelser behandlas det fall att tillstånd enligt kontinentalsockellagen avser område som omfattas av rättigheter enligt stenkols- lagen eller uranlagen. Numera kan konsta- teras att några dylika rättigheter inte existe— rade när kontinentalsockellagen trädde i kraft. Med hänsyn härtill och till de före- slagna ändringarna i 1 och 7 åå föreslås. att ifrågavarande stycke utgår.
Ö vergångsbestämmelser
Beträffande behandlingen av inmutningsrätt som före nya lagens ikraftträdande uppkom- mit på allmänt vattenområde i havet hän- visas till motiven till avsedd ändring i 14 kap. 9 5 gruvlagsförslaget (s. 93).
Ändringar i förslaget till ny gruvlag
Utredningens förslag till lag om vissa mine- ralfyndigheter och till ändringar i kontinen- talsockellagen föranleder smärre jämkning- ar och tillägg i det i utredningens huvudbe- tänkande framlagda förslaget till ny gruv- lag.
2 kap. 2 å.
Ändringen i första stycket 13 har berörts i specialmotiveringen till 6 å förslaget till lag. om vissa mineralfyndigheter.
Ändringen i tredje stycket korresponderar med bestämmelsen i 22 å andra stycket för- slaget till lag om vissa mineralfyndigheter. Begränsningen i rätten att tillgodogöra sig icke inmutningsbara mineral torde i analogi med nämnda bestämmelse böra utsträckas till samtliga koncessionsmineral. Angående företräde till koncession i dylika fall för gruvinnehavaren se 6 5 i förslaget till lag om vissa mineralfyndigheter.
13 kap. 5 och 6 59”.
Frågan om gränsdragningen mellan gruvla- gens och kontinentalsockellagens tillämp— ningsområden har behandlats på s. 69 ff.
14 kap. 9 5.
År 1969 beviljades ett antal inmutningar i Skelleftefältets förlängning på kontinental- sockeln. I övrigt finns för närvarande inga gruvrättigheter på sockeln. I och för sig sy- nes önskvärt att de existerande inmutnings— rättema så snart som möjligt ersätts med
koncessioner. Å andra sidan måste tillbör- lig hänsyn tas till inmutarens rättigheter. Utredningen föreslår att den nya gruvlagens övergångsregler i princip görs tillämpliga även på gruvrättigheter varom nu är fråga. Härigenom blir det t. ex. möjligt att erhålla förlängning av undersökningstiden enligt 3 kap. 8 & liksom utläggning av utmål om för- utsättningarna härför uppfylls. Däremot fö- reslås att förlängning av giltighetstiden en- ligt 6 kap. 5 och 6 åå ej skall kunna med— delas beträffande utmål på allmänt vatten- område. Utredningen utgår från att gruv- rättens innehavare bör kunna påräkna att få koncession på skäliga villkor när gruvrät- ten upphör, om förutsättningar analoga med dem som anges i nämnda lagrum föreligger. Särskild föreskrift härom har inte ansetts erforderlig med hänsyn till den avlägsna tidpunkten och den ringa sannolikheten för att frågan får aktualitet.
Den förordade ordningen utesluter givet- vis inte att inmutaren i samband med an- sökan om koncession på området eller an- gränsande områden avstår från utmålslägg- ning mot det att motsvarande koncessions— rätt beviljas.
Sammanfattning
Utredningens huvudbetänkande ”Ny gruv- lag” (SOU 1969: 10) avsåg den allmänna gruv— lagstiftningen. I förevarande slutbetänkande behandlas de mineral som för närvarande omfattas av 1886 års lag angående stenkols- fyndigheter m.m. och 1960 års uranlag, så- lunda stenkol, vissa eldfasta leror, alunskif- fer, olja, gas, salt, uran och torium. I betän- kandet tas även upp gränsdragningen mel- lan gruvlagens och kontinentalsockellagens geografiska tillämpningsområden.
Enligt utredningens förslag skall under— sökning och bearbetning av fyndigheter av nämnda mineral i princip alltjämt regleras genom koncession. De ifrågavarande lagar- nas detaljerade och olikartade regler för de olika fyndighetsslagen ersätts med en ny lag, benämnd lag om vissa mineralfyndig- heter. I denna upptas vissa grundläggande regler angående koncessionsgivning, konces- sionsvillkor och ianspråktagande av mark m.m., vilka i princip är gemensamma för samtliga berörda mineral. Närmare precise- ring av koncessions innehåll och konces— sionsvillkor avses skola ske i samband med koncessionsgivningen i varje särskilt fall ef- ter förhandlingar med den som söker kon- cession. Utredningen finner en sådan ord- ning lämplig bl.a. mot bakgrund av att man såvitt nu kan bedömas inte har att räk- na med något större antal koncessionsären- den. En annan fördel är att det blir möjligt att utan vidlyftiga lagändringar från lagen avföra visst mineral eller i densamma uppta
mineral som nu inte omfattas av den gruv— rättsliga speciallagstiftningen, om detta framdeles skulle befinnas motiverat. Koncession skall kunna meddelas beträf- fande följande slag av mineralfyndigheter nämligen 1) olje-, gas- eller saltfyndighet, 2) alunskifferfyndighet för utvinnande av olja eller gas, 3) stenkolsfyndighet och fyn- dighet av sådana eldfasta eller klinkrande leror som förekommer i sammanhang med stenkolsfyndighet och 4) fyndighet av uran- haltigt eller toriumhaltigt mineral. Kretsen av mineral är alltså densamma som i nuva— rande koncessionslagstiftning. I fråga om leror har dock en anpassning skett till ut- vecklingen beträffande brytningen av sten- kol och leror, så att koncession skall kunna meddelas direkt för sådana eldfasta och klinkrande leror som förekommer i sam- manhang med stenkolsfyndighet. Betydelsefulla undantag från koncessions- plikten föreslås särskilt i fråga om under- sökningsarbete. Undersökningsarbete avse- ende visst mineralslag får bedrivas av mark- ägare och, under vissa betingelser, av in- nehavare av gruvrättigheter på området av- seende andra mineral, så länge annan än un- dersökaren inte fått koncession för minera- let i fråga. Under motsvarande förutsätt- ning får markägare eller någon till vilken han överlåtit sin rätt fritt tillgodogöra sig på hans mark förekommande fyndigheter av stenkol, eldfasta och klinkrande leror samt alunskiffer. I berörda avseenden över-
ensstämmer förslaget i stort sett med gäl- lande rätt. Utnyttjande av alunskifferfyn- dighet för annat ändamål än utvinnande av olja eller gas avses i likhet med vad som nu gäller ej vara reglerat genom koncession.
Koncession skall enligt förslaget meddelas av Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer.
Undersökningsarbete särskilt i fråga om uran, olja och gas bedrivs ofta över vid- sträckta områden. Arbetena kan i regel slut— föras på förhållandevis kort tid och utan mera ingripande åtgärder på marken. Be- arbetning kräver längre tid men är normalt begränsad till ett mindre område där en fyndighet lokaliserats. Vidare krävs vid be— arbetning långvarigt ianspråktagande av vis- sa markområden i dagen. I lagförslaget skiljs därför på liknande sätt som i uranlagen och i stenkolslagens regler om olja och gas mel- lan undersökningskoncession och bearbet- ningskoncession.
Om mera betydande satsningar på under— sökningsarbete från enskilda intressenters si- da skall kunna påräknas måste möjlighet finnas att ge vissa garantier för att veder- börande även får tillgodogöra sig påträffa- de fyndigheter. I lagförslaget föreskrivs där- för uttryckligen att undersökningskonces- sion skall kunna förenas med rätt för inne- havaren att under vissa betingelser erhål— la bearbetningskoncession beträffande ex— ploaterbar fyndighet som påträffas vid un- dersökningsarbetet. Därvid skall de huvud- sakliga villkoren för sådan koncession an- ges i undersökningskoncessionen. Självfal— let föreligger ej hinder att meddela under- sökningskoncession utan rätt till bearbet- ningskoncession. Bearbetningskoncession kan även meddelas direkt utan föregående un- dersökningskoncession.
Koncession skall avse bestämt område och viss tid. Någon maximiareal eller maximitid har ej ansetts böra föreskrivas i lagen. Ut- redningen anger dock vissa riktlinjer i dessa avseenden. Undersökningskoncession bör normalt inte ges för längre tid än 3—5 år. Undersökningsområdets storlek bör bestäm- mas med utgångspunkt från vad som är äg- nat att bäst tillgodose det allmännas intresse
att få till stånd en rationell prospekterings- verksamhet. Bearbetningskoncession bör en- ligt utredningen i regel inte ges för längre tid än 25 år. Koncessionsområdet bör inte vara större än som är motiverat av fyndig- hetens sträckning och behovet av mark för driftsanläggningar.
Särskilt fynd av olja och naturgas eller av uran kan få stor betydelse för samhällseko— nomin. Med hänsyn härtill är det angeläget att såväl undersökningsarbete som exploa- tering bedrivs på ett rationellt och ur sam- hällelig synpunkt lämpligt sätt. Vid konces- sion skall enligt förslaget kunna fogas före- skrifter som är påkallade från allmän syn- punkt, såsom föreskrift om företagets led- ning, sättet för arbetenas utförande, rappor- tering rörande verksamheten och använd- ningen av utvunna produkter samt före- skrifter till skydd för allmänna intressen el- ler enskild rätt. Vidare skall kunna föreskri- vas skyldighet för koncessionsinnehavare att fullgöra vissa minimiprestationer i fråga om undersökning eller bearbetning. Konces- sion skall även kunna förbindas med före- skrifter om statligt deltagande i verksam- heten, royalty och arealavgifter till staten eller liknande villkor. I dessa avseenden överensstämmer förslaget med motsvarande regler i kontinentalsockellagen.
Förhållandet till motstående intressen, så- som bebyggelse, kommunikationer samt na- tur- och miljövård, avses enligt förslaget bli reglerat på följande sätt. En mera allmän prövning skall ske i samband med konces- sionsgivningen. I bearbetningskoncession kan t. ex. av naturvårdsskäl föreskrivas att vissa angivna områden som omfattas av konces- sionen inte får användas för arbete i dagen. Vidare anges i lagen vissa fredade områden inom vilka, även om koncession meddelats, anvisande av mark för ovanjordsarbete eller, utanför anvisade områden, undersökning el- ler bearbetning överhuvud inte får äga rum utan särskilt medgivande. Områdena mot- svaras i stort sett av de områden där s.k. inmutningshinder föreligger eller enligt ut- redningens förslag avses föreligga enligt gruvlagen. En betydelsefull skillnad är dock att enligt förslaget till lag om vissa mineral-
fyndigheter även omständigheter som in- träffar under giltighetstiden för undersök- ningskoncession — t. ex. uppförande av bo- stadsbyggnad eller fastställande av bygg— nadsplan — skall föranleda att området i fråga blir fredat. Anläggning som annan än koncessionsinnehavaren under bearbetnings- koncessions giltighetstid uppför inom kon- cessionsområdet blir däremot i likhet med vad som gäller enligt nuvarande ordning ej särskilt skyddad genom fredningsbestämmel- serna. Slutligen förutsätts att koncessions— innehavare i samband med undersökning och gruvdrift är underkastad sådana in- skränkningar som gäller eller kan föreskri— vas enligt byggnadslagen, naturvårdslagen, miljöskyddslagen och annan offentligrätts- lig lagstiftning angående användningen av mark.
I fråga om undersökningsarbete samt un- dersökares rättigheter och skyldigheter gent- emot markägarna föreslås i stort sett sam- ma regler som nu gäller enligt uranlagen och gruvlagen. Mark som innehavare av be— arbetningskoncession behöver ta i anspråk för arbete ovan jord skall liksom hittills an- visas vid bergmästarförrättning. Förrätt- ningsmannen får större möjligheter än för närvarande att pröva behovet av mark för nämnda ändamål. Anvisande av mark kan begränsas till att avse högst fem år. I fråga om förrättningen, marklösen eller annan er- sättning till markägaren och avstående av tidigare anvisad mark föreslås gälla samma regler som för motsvarande fall upptagits i förslaget till ny gruvlag.
Rätten till jordägaravgäld föreslås avskaf- fad i fråga om olja, gas och salt med hänsyn till det svaga sambandet mellan de för jord- äganderätten typiska befogenheterna och ifrågavarande, normalt tusentals meter un- der markytan belägna fyndigheter. Beträf- fande övriga av lagförslaget omfattade mi- neral bibehålls rätten till jordägaravgäld. Reglerna härom har utformats i nära an- slutning till motsvarande bestämmelser i gruvlagsförslaget.
Koncession skall, i likhet med vad som för närvarande gäller i fråga om konces- sioner för uran samt olja, salt och gas, kun-
na återkallas av koncessionsmyndigheten om föreskrift eller villkor för koncessionen åsi— dosätts eller om synnerliga skäl eljest före- ligger.
En nyhet i lagförslaget är bestämmelser om rätt att utföra förberedande undersök- ningar på annans mark oberoende av äga— rens samtycke. Tillstånd kan lämnas av till- synsmyndigheten efter ett enkelt förfarande.
Institutet fyndanmälan, som infördes med uranlagen, har befunnits inte fylla någon funktion av betydelse och har avförts från lagstiftningen. Ej heller har i lagförslaget ansetts böra medtas någon motsvarighet till uranlagens och stenkolslagens bestämmelser om ersättning till upptäckare.
Förslaget innehåller vidare bestämmelser om tillsyn över undersökning och bearbet- ning samt över efterlevnaden av föreskrif- ter och villkor för koncession. Tillsynen skall utövas av myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer. Slutligen upptar lagförslaget be- stämmelser om ansvar och fullföljd av ta- lan m.m. Undersökning eller bearbetning utan koncession kriminaliseras ej utom så- vitt avser bearbetning utan koncession av uran, torium, olja, gas eller salt.
Ett av utredningen upprättat utkast till tillämpningskungörelse innehåller bl.a. be- stämmelser om tillsynsmyndigheten — som t. v. föreslås vara kommerskollegium —— an— sökningsförfarandet, frånträdande av kon- cession, vissa allmänna koncessionsvillkor samt register över koncessioner.
Den nya lagen föreslås i princip bli till- lämplig även på sådana koncessioner och andra äldre rättigheter, såsom privilegier och utmål avseende stenkol, vilka existerar vid lagens ikraftträdande. Därvid skall an- ses som om rättigheterna meddelats såsom undersöknings- eller bearbetningskoncessio- ner enligt nya lagen och, beträffande rättig- heter som innefattar bearbetning, för en tid av tjugofem år från lagens ikraftträdande, med vissa möjligheter till förlängning. Vissa modifikationer i denna princip föreslås sär- skilt i fråga om äldre stenkolsrättigheter.
Kontinentalsockellagen, som reglerar ef- tersökande och utnyttjande av naturtill- gångar under havsbottnen, gäller på allmänt
vattenområde i havet samt det havsområde utanför territorialgränsen där Sverige enligt konventionen om kontinentalsockeln har rätt att utforska och tillgodogöra sig kon— tinentalsockelns naturtillgångar. Inom all- mänt vattenområde i havet är emellertid så- dan undersökning och bearbetning av in- mutningsbart mineral som avses i gruvlagen för närvarande undantagen från kontinen- talsockellagens tillämpningsområde. Undan— taget föranleddes på sin tid av den pågåen- de översynen av gruvlagstiftningen. Utred- ningen föreslår nu att undantagsbestämmel— sen i fråga upphävs. Gränsen mellan de geografiska tillämpningsområdena för å ena sidan gruvlagen och den föreslagna lagen om vissa mineralfyndigheter och å andra si- dan kontinentalsockellagen skall sålunda i alla hänseenden sammanfalla med gränsen mellan enskilt vatten och allmänt vattenom- råde i havet.
I det tidigare framlagda förslaget till ny gruvlag har företagits några smärre jämk- ningar, föranledda av erforderlig samord- ning på vissa punkter med förslaget till lag om vissa mineralfyndigheter samt av nyss- nämnda förslag angående lagen om konti- nentalsockeln.
Vid betänkandet är fogade reservationer av ledamöterna Bolding, Lindbergson och Swarting.
Reservationer
Reservation av ledamoten Bolding
Allmänna synpunkter
Som anges i inledningen till den allmänna motiveringen (s. 23) har gruvrättsutred- ningen att företa en samlad översyn av hela det gruvrättsliga systemet. Hänvisning sker till utredningens tidigare betänkande »Ny gruvlag» (SOU 1969:10), vilket innehåller förslag till reformer inom den egentliga gruvlagstiftningen, dvs. gruvlagen och där- till anknytande författningar. Utredningens förslag i förevarande betänkande och i hu- vudbetänkandet är (s. 24) att betrakta som en enhet. Som en konsekvens härav hänvi- sar jag därför även till de synpunkter av allmän karaktär som anges i min reserva- tion till huvudbetänkandet (SOU 1969: 10 s. 267 f). Särskilt avser jag därvid vad jag anfört (s. 269 i nämnda betänkande) beträffande innebörden av en »aktiv gruv- politik» från statens sida. Anledningen till att mina där angivna synpunkter har rele- vans även beträffande förevarande be- tänkande är den att en koncession skall kunna förbindas med villkor om statligt del- tagande i verksamheten (se 5 7, s. 9); ett förslag som — givetvis — innebär att frå- gan om statligt deltagande i undersöknings- arbeten och exploatering berörts i betänkan- det (se t. ex. 5. 33 f, 41 och 61 f).
Särskilda frågor
1. De lagar som reglerar gruvhanteringen i allmänhet innehåller bestämmelser om s.k.
»fredade områden». Dessa regler anger i vilka fall gruvrätter inte —— eller inte utan särskilt tillstånd — får etableras. Den av utredningen nu föreslagna »Lagen om vissa mineralfyndigheter» innehåller även bestäm- melser av angiven art. Därvid har uppta- gits motsvarigheten till de s. k. »inmutnings- hinder» som föreslås enligt 2 kap. 2 & första stycket 2—8 i förslaget till ny gruvlag.
Fredningsbestämmelsema är i förevaran— de betänkande liksom i förslaget till ny gruvlag kompletterade med en reservregel (% 5, s. 8, 64 och 76) av innehåll att Kungl. Maj:t får befogenhet att förordna om fre- dande av område även i andra fall än de som särskilt anges, för den händelse det kan antagas att undersökning eller bearbetning inom området skulle komma att hindra eller avsevärt försvåra sådan förekommande eller planerad användning av marken som är av väsentlig betydelse ur allmän synpunkt. Så- dant förordnande föreslås gälla även beträf- fande dessförinnan meddelade undersök- ningskoncessioner (men ej beträffande be- arbetningskoncessioner). Som jag anfört i anslutning till motsvarande bestämmelse i förslaget till ny gruvlag anser jag att en sådan regel skulle öppna möjlighet att på administrativ väg sätta lagen ur kraft på betydande områden. Jag kan icke biträda detta förslag.
2. Enligt hittillsvarande lagstiftning rö— rande fyndigheter av uran, torium, olja, gas och salt kan en meddelad koncession åter- kallas om uppställda koncessionsvillkor inte
uppfylles. Sådan koncession kan dessutom återkallas även om koncessionsinnehavaren iakttagit koncessionsvillkoren, nämligen när »synnerliga skäl» för ett återkallande före- ligger. Vid bestämmelsens införande i uran- lagen anfördes som motiv att en sådan försörjningssituation i fråga om uran kunde tänkas uppkomma att en återkallelse kunde vara försvarlig för att få till stånd en pro- duktion av synnerlig betydelse för det all- männa. I förevarande förslag till Lag om vissa mineralfyndigheter (& 9, s. 9, 65 f och 79) föreslås nu en bestämmelse av denna typ, som alltså gör det möjligt att återkalla en koncession oberoende av om försum- melse från koncessionsinnehavarens sida föreligger. Utredningen framhåller att be- stämmelsen torde ha ytterst få motsvarighe- ter i utländsk rätt och att densamma otvivel- aktigt är ägnad att minska koncessionsinne- havarens trygghet. Någon lagfäst rätt till er- sättning för koncessionsinnehavaren vid en återkallelse finns icke i lagförslaget (jfr % 26, s. 12). Utredningen konstaterar att — med den generella utformning av reglerna för koncessionsgivning som förordas — hinder inte bör möta att bland koncessionsföreskrif- terna intaga förbehåll om rätt till ersättning för koncessionsinnehavaren för den händelse koncessionen återkallas oberoende av för- summelse från dennes sida. Enligt min me- ning blir konsekvensen av lagförslaget att varje koncessionssökande kommer att på- kalla intagandet i föreskrifterna av sådant förbehåll. På grund härav och av princi- piella skäl anser jag att en lagfäst ersätt- ningsrätt i angivna situation är erforderlig.
Reservation av ledamöterna Lindbergson
och Swarting
På en punkt får undertecknade anföra re- servation mot det framlagda förslaget, näm- ligen angående övergångsreglerna beträffan- de jordägaravgäld vid bearbetning av olje-, gas- och saltfyndighet.
Först må erinras om att enligt stenkols- lagen jordägaren är berättigad att erhålla en avgift motsvarande värdet av l/75-del av de mineral som utvinns inom konces- sionsområdet. Denna rätt för jordägaren att uppbära avgift har borttagits i den nya lagen i vad gäller olja, gas och salt. Det bör emellertid uppmärksammas att i den koncession som Kungl. Maj:t den 27 juni 1969 lämnade Oljeprospektering Aktiebo- lag att söka efter sådana fyndigheter inom praktiskt taget hela den för Oljeprospekte- ringen intressanta delen av våra landområ- den även innesluts en rätt för bolaget att framdeles erhålla utvinningskoncession på fyndigheter som påträffas. De ekonomiska villkoren för en sådan utvinningskoncession har även närmare fixerats i Kungl. Maj:ts beslut.
Enligt vad vi erfarit har bolaget vid—igång- sättandet av pågående arbeten underrättat jordägarna om innebörden av gällande lag- stiftning på området. Då således konces- sionsvillkoren utformats och prospekterings- arbetena igångsatts med beaktande av de regler som finnes i nu gällande lagstiftning, synes det icke rimligt att betaga jordägarna den rätt till avgift som de ansett sig ha att förvänta vid ett gynnsamt utfall av pro-
spekteringen och som sannolikt bidragit till en positiv inställning vid uppgörelser om skadeersättning i samband med arbetena.
På anförda skäl föreslår vi därför att 43 å andra stycket punkt 2 i förslaget till lag om vissa mineralfyndigheter erhåller följande lydelse: _
»2. I fråga om avgift till jordägare på grund av bearbetningskoncession avseende stenkol, olja, gas eller salt, vilken träder i stället för äldre rättighet eller beviljas på grund av en med en äldre undersöknings— koncession förenad rätt till bearbetnings- koncession, skall äldre lag fortfarande gälla.»
Bilaga
Översikt över bestämmelserna i utredningens lagförslag och motsvarande bestämmelser i gällande lagstiftning
]. Den föreslagna lagens motsvarigheter i stenkolslagen och uranlagen (hänvisningarna i stenkolslagens 50 & 1 mom. st. 1, 52 5 st. 1 och 57 & st. 1 ej redovisade) '
Förslaget till lag om vissa Stenkolslagen Uranlagen mineralfyndigheter låst.]p.l 49(jst.lo.2',' 51 5 st. 1 p. 2 56 5 st. 1 p. 3 1 5, 10 & st.1 p. 4 1 &, 65 låst.2 105st.1 låst.],24åstl läst.3 15, . 402355 49 5 st. 1, . 51 5 st. 1, 56 5 st. 1 2 5 st 1 — —— st. 2 5 €, 49 55 st. 1, 10 5, 50 ij 2 mom., 11 5 st 1, 515st.l,52£$st.2 305 st. 3 9 € 10 o. 30 55 3 5 st. 1 o. 2 2 st. 3 — '— st. 4 55 ä 4 5 13 0.1655, 3 5 1 mom. 57 5 st. 2 5 & — — 6 5 3 & 2 mom. 7 5 26—30 55, 49 åtst. 3, 12 & st. 1, 31 5 51 5 st. 3, 52 5 st. 2,' 56 5 st. 2 o. 3, 58 5 st. 1 p. 3 85 Såst.2 11åst.2,33äst.2 9åst.1o.2 215 » 155$t.1,345 9åst.3 315st.1,495st.4, 125st.2,3355t.1 52 5 st. 2, 62 & st.,2 10 5 23 5 64 5 11 5 48 a 5 66 & lZåst.l lOåst. 1, ' låstl 5855t.1p.lo.2 12 5 st. 2 —— _ 13 ä 4 o. 7 55 9 € 14 5 5 5, 49 "5 st. 1, 10 5,11 5 st.] 50 Q 2 mom., i 51 5 st. 1, 52 ,ä—st.,2 SOU '=1970: 45 101
Förslaget till lag om vissa Stenkolslagen Uranlagen
mineralfyndigheter
15 5 11 9" 16 & 16 & 17 5 17 6 18 5 18 & 19 5 19 & 21 5 1 mom. 20 5 19 5 22 5 215 1053t.1,5855t.1 24åst.lo.2 p. 1 o. 2 22 5 10 5 st. 2 o. 4. 24 5 st. 3—5 58 5 st. 2 o. 4 23åst.l 255$t.1 236st.2 1555t.1 2555t.2
24 5 st. 1 — —
24åst.20.3 40.755 295 255 55,5052m0m..5255t.2 305 26 5 32 5 35 5
27 5 st. 1 12 5 1 mom. 36 9” 1 mom. 27 5 st. 2 14 5 3 mom. 37 5 27 5 st. 3 14 lj 2 mom., 59 5 38 5 2 mom. 28 o. 2 55 12 5 1 mom., 14 5 1 mom., 36 5 2 mom.. 37 5 18 &, 57 9 st. 3. 59 9 st. 3, 38—42 56 30 5 22 o. 60 55 43 5
31 5 — ——
325 33åst.t 20 ä.475$t.1 33 5 34 5 47 5 st. 2 345 1055t.3.175 465 35 o. 37 99 35—38 55 48, 50, 52, 54, 55,
60 o. 61 55
36 5 50 5 3 mom. st. 2. 55 5 st. 2 52 5 st. 2 38 5 20 5 1 mom., 33 9 st. 2. 58. 59, 62 65 35 &, 41 5 st. 3, 42 5 st. 2. 44 &, 50 5 4 mom.. 62 5 st. 1
39 6 _— —
40 5 48 5 63 5 41 5 51 5 st. 3
42 5 — ——
43 5 45 5
2. Stenkolslagens motsvarigheter i utredningens förslag
Stenkolslagen Förslaget till lag om vissa Utkast till mineralfyndigheter tillämpningskungörelse 1 9 l & st. 1 p. 3 1 5 0. st. 3 2 5 3 o. 6 55 3 o. 4 55 5 o. 8 GQ 4äst.2 l35st.l. 24 (5 st. 1 o. 2 S 6 2 5 st. 2, 14 5, 25 5 6 5 — 7 5 13 5 st. 2, 24 5 st. 3 8 5 st. 1 — 8 5 st. 2 8 & 9 9 2 5 st. 3 1053t.1 låst.1p.3o.st.2, 12 5, 21 5 st. 1 1055t.2 225st. 1.106 102 SOU 1970: 45
Stenkolslagen Förslag till lag om vissa Utkast till mineralfyndigheter tillämpningskungörelse 10 & st. 3 34 & loåst.4 225st.2 115 15åst.2.296 12 ä 1 mom. 27 5 st. 1, 28 5 st. 3 12 ä 2 mom. _— 13 5 4 5 14 ä 1 mom. 28 5 14 5 2 mom. 27 5 st. 3, 28 5 14 ä 3 mom. 27 5 st. 2 14 ä 4 mom. 13 5 14 5 5 mom. — lSåst.1 23åst2 15 5 st. 2 — 16 5 4 lj 17 & 34 5 18 & 28 5 st. 3 19 5 20 & 2051mom. 38åst.lp.6 20 ä 2 mom. 37 & Zlåst.1 9åst.l 95.5t.1 21 5 st. 2 — Zlåst.3 9äst.2 9åst.2 22 & 30 5 23 5 10 € 24 å — 255 3053t.2p.2 26—30 55 7 & st. 2 31 9 9 5 st. 3 32 5 26 5 33 5 st 1 32 ä 2 & 3355t2 3855t.lp.3 34 & 33 5 355 355,3855L1p.4 36—38 59 35 o. 37 55 39 9 — 40 å _ 415 3855t.1p.3 125 42 € -— —— 43 5 _ 44 5 38 5 st 3 45 5 43 5 46 5 __ 47 5 __ 48 5 40 5 48 a 5 11 5 49åst.1 låst.1plo.st3, 2 5 st. 2, 14 & 49 5 st. 2 —— 49åst.3 75st.2 49åst.4 95st.3 50 9 1 mom. st. Ang. hänv. jfr ovan. 50 5 1 mom. st. 3 5 50 ä 2 mom. 2 5 st. 2, 14 €. 25 5 50 5 3 mom. st. 7 5 st. 1 12 5 50 5 3 mom. st. 36 5 5054mom. 385st.1p.2 Slåst.1 låst.lp.lo.st.3, 2 5 st. 2, 14 $ 51 5 st. 2 — 519st.3 7åst.3,415 52 & Ang. hänv. jfr ovan- 55 ä 3 5 st. 4 SOU 1970: 45 103
Stenkolslagen Förslag'till Utkast till i " mineralfyndigheter tillämpningskungörelse 5655t.1 låst.]p.2 0. st. 3 56åst.20.3 7åst.lo.2' 57 & st. ] Ang. hänv. jfr ovan. 57åst.2 4åst.2 57 5 st. 3 28 & 5855t.]pl 2 125,21åst.1 58åst.lp3 7€st.1 585st.2 Häst.] 58 5 st. 3 34 å 58äst.4 22åst.2 595 27å,28åst.3 l3å 60 & 30 å ' 61 5 7 & st. ] 12 & 62åst.l 3855t.lp.20.3 62åst.2 9åst.3 62 lj st. 3 —
3. Uranlagens motsvarigheter i utredningens förslag
Uranlagen Förslag till lag om vissa Utkast till mineralfyndigheter tillämpningskungörelse låst.] läst.]p.4,st.2, 12 5 st. 1 låst.2 låst.]p4, 21 5 st. 1 l & st. 3 »— 2 5 3 5 st. 1 o 2 3 5 1 mom. 4 5 3 5 2 mom. 6 5 3 5 3 mom. —— 4 5 ] 5 st. 3 l ä 5 5 3 5 6 5 4 5 7 5 5 5 8 5 — 9 & 13 5 105 255t.20.3, 14 å Häst.] 255t2,145 11 5 st. 2 8 & Häst.] 7åst.loch2 12 5 st. 2 9 5 st 3 13 & 1)—4) — 13 5 5) 16 5 14 5 14 5 9 5 st. 3 lSåst.l 9åstl-- - 15 5 st. 2 — 16 5 15 5 17 5 16 5 18 5 17 € 19 & 18 5 20 5 32 5 st 1 21 5 ] mom. 19 5 21 5 2 mom. — 22 5 20 5 23 9 1 5 st. 3 1 & 245st.lo.2 215 ' 24åst.3 22€st.1
Uranlagen Förslag till
Utkast till
koncessionslag tillämpningskungörelse 24 55 22 5 st 2 24 5s 22 5 st 3 25 5 23 5 13 5 26 5] mom. 6 5 26 55 mmo 7 5 27 5 8 5 st. 1 o. 2 28 5 8 5 st. 3 29 5 24 5 30 5 2 5 st. 2 0.3, 25 5 15 7 5 st. 1 o. 2 32 5 1)—3) — 32 5 4) 16 & 335st.1 95st.3 33 5 st. 2 8 5 345 953t.lo.2 95st.1o.2 35 5 26 5 3651mom. 27åst.lo.3 3652mom. 28åst.20.3 375 2755t.20. 3, 28 5 st. 2 o. 3 38—42 55 28 5 st. 1 o. 3, 29 5 43 5 30 5 44—45 55 — 46 5 34 5 47 5 st. ] 32 5 2 5 47 5 st. 2 33 5 485st.loch2 355 48 5 st. 3 — 49 g” 14 € 50 5 37 5 51 5 7 5 st 1 12 5 52 5 37 5 53 5 — _— 54 5 37 555st.1 75st1 115 55 5 st. 2 36 5 55 5 st. 3 37 5 56 5 17 5 57 5 — 5851mom.st.l 385st.1p.] 58 5 1 mom. st. 2 38 5 st. 2 58 5 2 mom. 38 5 st. 1 p. 2—6 59 5 38 5 st. 1 p 3 60 5 37 5 6] 5 37 5 62 5 38 5 st 3 63 5 40 5 64 5 10 5 65 5 1 5 st. 1 p 4 66 5 11 5 SOU 1970: 45 105
KUNGL. BIBL. Hifi: 1970 STOCKHOLM
Nordisk udredningsserie (Nu) 1970
Kronologisk förteckning
av ägare..
. Samordnad utbyggnadsplanering inom Nordel. . Uddannelses- og forskningsspargsmäl. . Provelosladelse. . La cooperation internodique en matiéres écono- miques et culturelles. . Nordisk gränsregion miljövård och Urbanisering.
Statens offentliga "Utredningar 1970
Systematisk ”förteckning
Justitiedepartementet _ Grundlagberedning'en. 1. Hiksdagegrupperna - Bagar-ingå
bildningen. [16] 2. Ersättare _för rikadag'eledamöterna. [ 3. Allmänna val Våren? [27] _
Svensk FN-lag. 19] ' Militära straff oc * disciplinmedel. [31] Polisen i samhället. [32] Hemförsäljning. [35] ,
Revision av vattenlagen. [40] Gruvrättslig epeciailagstiftning. [45]
Försvarsdepartementet Värnpliktetjänetgöringens civila meritvärde. [12]
Socialdepartementet
Livsmedelsstadgekommittén. 1. Ny livemedelsstadga m.m. Del 1. Förslag och motiv. [6] 2. Ny livsmedelsatadga m.m. Del II. Bilagor. [7] Folktandvårdens utbyggande och reglering. [11],
Kommunikationsdepertementet
Snöskotern' — fordonet-och föraren. [9] Körkort och körkortsregistrerlng. [26]
Finansdepartementat
Upphandlin av byggnader. Del 2. Administrationen. [18] Understöd, öreningar. [23] _ Aapjrationer, möjligheter och ekattemoral. [25] Tjänstgöringsbetyg. [28] Decentralisering av statlig verksamhet._ [29] Stordriftsfördelar inom industriproduktionen. [30] Kilometerbeskatlning. [36] Översyn av vissa punktskatter. [37] Förtrolig företagsinformation, och börshandlel. [38]
Utb'ildnlngadepartamentet
Om nat och kyrka. [2] Yrkesutbildnln sberedningen. 1. Reformerad lärarutbild- ning. [4] 2. Yr esteknisk högskoleutbildning. [8] Fria läromedel. [10] . Kompetenautredningen V. Behörighet, meritvärdenng, studieprognoa. Specialunderaökningar av kompetensfrågor. Lä] (Utkommer senare.) VI. Vägar till högre utbildning. edagogisk utbildning och forskning. [22] Sexualkunskepen på grundskolans låg- och mellan.- stadier. [39] Spräkundersökningi bland finländska barn och ungdomari Sverige. [44]
Jordbrukadep'artem'entot Statligt stöd nu fiskehamnen [5]
Handelsdapartementet Rationell benainhandel. [24]
Inrlkesdepartementet _ Expertgruppen för regional utrednin averkeamhet (;ERU) 1. Balanserad reglonal utveckli . [3 2.,Urbeniseringen i
Sverige. Bilagedel | till Bal-aneera "regional utveckling. [14] 3. Regionalekonomisk. utveckling. Bilagedel 11 till Ballan- serad. regional utveckling. [15] Medel för styrning av byggnadsverksamheten. [33] Svenska folkets inkomster. [34] (Utkommer senare.) Ungdom — Bostad. [43]
Givildepartemontet? Barna Utemiljö [1]
Industridepartementet ?rgäiges energiiönörjning. Energipolitik och organisation.
Semenbetst'rtred'ningen. 1. Företag 'och Samhälle,. Del 1. Förslag med motiv samt bilagor. [41] 2. Företag och Samhäile. Del 2. Hearings med företrädare för samhällsorgan, företag, löntagarorga'n'i'eationer, poli- tiska panier m. fl. [42]
Anm. Sifl'rorna inomklammer betecknar. mmmmu; p% 4: ”" "' L'B' kmane Tryckerier AB 1970 ALLF 101 20 34
nummer i den kronologiska *förteckningan.
1