2

nisationer anskaffa för tjänsten i krig och fred erforderliga förnödenheter,

materiel och byggnader, att vårda och underhålla försvarsväsendets materiel

och övriga egendom m. m. Det åligger därjämte de högre förvaltningsmyn­

digheterna att övervaka och granska förvaltningen hos de underlydande

organen.

Enligt 1936 års försvarsordning är den militära förvaltningen ordnad för-

svarsgrensvis. Högsta ledningen av och uppsikten över försvarsgrenarna i

förvaltningshänseende utövas under Kungl. Maj:t av respektive arméför­

valtningen, marinförvaltningen och flygförvaltningen såsom centrala förvalt­

ningsmyndigheter.

De centrala förvaltningsmyndigheternas organisation är icke ensartad.

Arméförvaltningen saknar sålunda i motsats till övriga förvaltningar gemen­

sam chef. Detta förhållande medför, att vid armén den centrala förvalt­

ningsmyndigheten direkt under Kungl. Majit i praktiken utövas av ett

flertal sidoordnade departement och styrelser, vilka dock i vissa bestämda

fall sammanhållas under gemensam ledning av en av departementscheferna

såsom ordförande i plenum eller av arméchefen. Marinförvaltningen har

särskild chef. Vid avgörandet av vissa bestämda ärenden inträder dock

marinchefen såsom chef för ämbetsverket. Vid flygvapnet slutligen är che­

fen för flygvapnet själv tillika chef för flygförvaltningen.

Närmast under de centrala förvaltningsmyndigheterna stå vid armén och

i regel även vid marinen regionala förvaltningsorgan. Vid armén ingå dessa i

militärbefälsstaberna, vid marinen i marindistriktsstaberna. Vid flygvapnet

saknas i nuvarande organisation egentliga regionala förvaltningsorgan.

Vad slutligen angår den lokala förvaltningen är denna vid armén och flyg­

vapnet anknuten till regementena respektive flygflottiljerna (flygkrigsskolan)

samt till vissa direkt under vederbörande centralmyndighet lydande anstal­

ter. De i 1942 års försvarsplan upptagna flygbasområdesstaberna skola även

ha vissa förvaltningsuppgifter med avseende å övningsplatser och krigs-

flygfält jämte där befintliga anläggningar. Dessa uppgifter, villia utövas

bland annat genom direkt under flygbasområdeschefen ställda tillsynsmän,

äro närmast hänförliga till lokalförvaltning. Vid marinen ansluter sig lokal­

förvaltningen till örlogsstationer, örlogsvarv, flottans fartyg, kustartilleri-

försvar och kustartilleriregementen.

I fråga om såväl den regionala som den lokala förvaltningen gäller prin­

cipen, att vederbörande chefer äro ansvariga för förvaltningen men att de i

allmänhet biträdas av i förvaltningsbesluten medansvariga, sakkunniga före­

dragande. Cheferna äro dock i regel befriade från handläggningen av kassa­

ärenden, vilka utbrutits såsom en särskild gren av förvaltningsverksamheten.

Gällande instruktioner för överbefälhavaren, försvarsgrensledningarna och

de centrala förvaltningsmyndigheterna samt det allmänna krigsförvaltningsreg-

lementet, som tillämpas under rådande försvarsberedskap, innehålla vissa

bestämmelser rörande förhållandet mellan den högre militära ledningen och

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

4

valtningen. De äga besluta orri utanordningar från anslag, som enligt fast­

ställda stater eller särskilda föreskrifter få av dem disponeras. Å andra depar­

tement än civila departementet meddelade beslut om utanordningar skola

för verkställighet dit överlämnas.

De till arméförvaltningens handläggning hörande ärendena avgöras på

något av följande sätt, nämligen av arméförvaltningen under chefskap av

chefen för armén, av arméförvaltningen i plenum, av två eller flera departe­

ment gemensamt eller av vederbörande departement. Därjämte tillkommer

byråchef viss befogenhet att själv fatta beslut.

Under chefskap av arméchefen avgöras ärenden avseende framställ­

ningar till ledning vid upprättandet av statsverkspropositionen, uppgörandet

av stater m. m. rörande disponerandet av för arméns utbildning, utrustning

och krigsberedskap anvisade medel, fastställande i huvuddrag av anskaff­

nings- och hushållningsplaner, som beröra statsanslag till materiel för arméns

utbildning och utrustning samt fastställande av modeller å vapen, fordon,

beklädnads-, utrednings- och andra persedlar m. m. i den omfattning Kungl.

Majit bestämmer.

Marinförvaltningen är indelad i nio avdelningar, nämligen artilleri-, torped-,

min- och nautiska avdelningarna, var och en under en regementsofficer ur

marinen, fortifikationsavdelningen under en regementsofficer ur fortifika­

tionskåren, ingenjöravdelningen under marinöverdirektören, intendenturav-

delningen under chefen för marinintendenturkåren, sanitetsavdelningen under

marinöverläkaren samt civilavdelningen under marinöverkommissarien. I ma­

rinförvaltningen ingår dessutom en kameralbyrå med amiralitetsrådet såsom

chef. Till civilavdelningen höra ett registratorskontor och ett advokatfiskals-

kontor, till kameralbyrån ett bokslutskontor, ett revisionskontor och ett lcassa-

kontor. Inom marinförvaltningen finnas därjämte ett kontor för industriens

krigsorganisation och ett kontor för teknisk revision.

Marinförvaltningen utgöres av en chef av flaggmans grad samt de nio av­

delningscheferna såsom ledamöter. Chefen för kameralbyrån (amiralitetsrå­

det) inträder såsom ledamot vid handläggning av ärende, som i något avseen­

de tillhör honom.

Av de marinförvaltningen tillhörande ärendena handläggas

å artilleriavdelningen ärenden angående den flytande materie-

lens och kustartilleriförsvarets artillerimateriel med tillbehör, eldledningsan-

ordningar, ammunition1, personalens beväpning och gasskydd, kemiska strids-

och dimbildningsmedel, skjutbanor och målmateriel m. m.;

å torpedavdelningen ärenden angående torpedbestyckning och

vad därmed sammanhänger samt marinens radio- och undervattenssignalma-

teriel;

1 Anskaffning av viss krigsmateriel, däribland ammunition (med undantag av torpeder), sjöminor

och sjunkbomber samt av viss intendenturmateriel, har under rådande krisläge överflyttats på statens

krigsmaterielnämnd.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr ISO.

6

slag till huvudritning för nybyggnad av större fartyg eller för större befäst-

ningsanläggning, till viktigare förändring av fartyg eller befästningsanlägg-

ning, läggande i materielreserv av äldre fartyg eller nedläggande av befäst-

ningsanläggning, viktigare förvaltningsfrågor rörande övningar vid marinen,

anställande av viktigare försök med marinens materiel samt fastställande av

modeller å vapen, fordon, beklädnads-, utrednings- och andra persedlar m. m.

i den omfattning Kungl. Maj:t bestämmer.

Vad flygförvaltningen beträffar står densamma såsom förut nämnts under

chefskap av chefen för flygvapnet. I den omfattning denne bestämmer utövas

chefskapet för ämbetsverket av souschefen vid flygförvaltningen.

Verksamheten inom ämbetsverket bedrives å — förutom en expedition —

tre avdelningar och en byrå, nämligen:

materielavdelningen — med en regementsofficer som chef — för

ärenden, som angå bland annat anskaffning, teknisk användning, skötsel,

vård, provning, leveranskontroll m. m. i fråga örn flygmateriel, vapen och

ammunition1, verkstadsdriften vid flygvapnets verkstäder och flygindustriens

krigsorganisation;

intendenturavdelningen — med en regementsofficer i intenden-

turbefattning som chef — för ärenden angående förplägnad, intendenturma-

teriel1, anslag till sjukvård m. m.;

byggnadsav delningen — under chefskap av en regementsofficer

ur flygvapnet eller fortifikationskåren — för ärenden, som angå flygvapnets

byggnader, flyg- och skjutfält, flygstationer m. m. med därtill hörande an­

läggningar ävensom inkvartering och uthyrning i flygvapnets byggnader;

samt

civilbyrån — under ledning av en byråchef — för ärenden, som angå

avlöning, rekrytering, resekostnader, allmänna författningar och föreskrifter,

anmärknings-, avskrivnings- och besvärsmål, kassa- och redovisnings-

väsendet, kameral revision samt övriga ärenden av administrativ-juridisk

beskaffenhet.

Chefen för flygförvaltningen är ensam beslutande i alla de ärenden, vilka

föredragas inför honom, så ock souschefen i de ärenden, som inför honom

föredragas. I vissa fall tillkommer det avdelningschef att meddela beslut.

Vad särskilt angår krigsförberedelsearbetet på det industriella området

skola hithörande ärenden inom de centrala militära förvaltningsmyndigheter­

na huvudsakligen handläggas inom arméförvaltningen på tyg- och intenden-

turdepartementens industribyråer, inom marinförvaltningen på respektive

avdelningar samt på kontoret för industriens krigsorganisation, vilket har

att biträda ämbetsverkets avdelningar i deras förberedelsearbete inom detta

område, samt inom flygförvaltningen främst på materielavdelningen. På che­

Kungl. Maj :is proposition nr 180.

1 Se noten å sid.

i.

8

Majit av armé-, marin- och flygförvaltningarna, vilka i ärenden av bety­

delse för krigföringen skola inhämta direktiv från överbefälhavaren (even­

tuellt chefen för försvarsstaben). Denne äger jämväl i övrigt utfärda direktiv

till de centrala myndigheterna samt anvisningar och föreskrifter till under­

lydande chefer (befälhavare).

Egentliga krigsförvaltningsärenden handläggas av — förutom de centrala

myndigheterna — vissa militära chefer, fungerande såsom särskilda krigs-

förvaltningsmyndigheter. Krigskassaärenden omhänderhavas av — utom de

centrala myndigheterna — särskilda krigskassamyndigheter.

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 180.

B. 1940 års militära förvaltningsutredning.

Frågan örn ett mera rationellt ordnande av den militära centralförvalt­

ningen har vid flera tidigare tillfällen, bland annat vid genomförandet »v

1936 års försvarsreform, stått på dagordningen. Särskild uppmärksam­

het har därvid ägnats spörsmålen örn förvaltningens ordnande försvars-

grensvis eller gemensamt för försvarsväsendet i dess helhet samt om för­

valtningsorganens ställning inom försvarsorganisationen, särskilt om det in­

bördes förhållandet mellan de rent militära myndigheterna, å ena sidan, och

förvaltningsorganen, å den andra. Genom de starka påfrestningar på den

militära förvaltningsapparaten, som det pågående krigets utbrott och upp­

rätthållandet av den förstärkta försvarsberedskapen medförde, vunno hit­

hörande spörsmål förnyad aktualitet. I anledning härav bemyndigade Kungl.

Majit den 29 november 1940 chefen för försvarsdepartementet att tillkalla.

sju sakkunniga för att inom departementet biträda med utredning, i huvud­

sak syftande till att enligt närmare angivna grunder uppdraga mera allmän­

na linjer för en blivande omorganisation av det militära förvaltningsväsendet

samt att med utgångspunkt därifrån angiva sättet och tidsföljden för genom­

förande av en dylik. Kungl. Majit förklarade sig vidare vilja, sedan förslag i

dessa avseenden utarbetats, taga under förnyat övervägande, på vad sätt

mera detaljerade förslag rörande de särskilda förvaltningsorganens inre orga­

nisation m. m. borde utarbetas.

Departementschefen anmodade samma dag överståthållaren T. K. V. No­

thin, direktören R. Blomquist, generalmajoren J. H. F. Söderbom, konterami-

ralen K. G. Bjurner, generalmajoren friherre A. O. Rappe, direktören P. E.

S. Gummeson och översten N. O. F. Söderberg att utföra ifrågavarande

uppdrag, därvid Nothin tillika anmodades att i egenskap av ordförande leda

de sakkunnigas arbete. De sakkunniga antogo benämningen »militära för-

valtningsutredningen». I det följande kallas denna utredning *1940 års ut­

redning».

I samband med igångsättandet av 1940 års utredning anförde chefen för

försvarsdepartementet till statsrådsprotokollet bland annat följande.

Kungl. Majda proposition nr ISO.

9

Upprätthållandet av den förstärkta försvarsberedskapen har helt naturligt

ställt de centrala förvaltningsmyndigheterna inom vårt försvar, armé-, marin-

och flygförvaltningarna, inför uppgifter av en storleksordning och cn svårighets­

grad, som i jämförelse med mera normala förhållanden medfört en våldsam an­

svällning av förvaltningsapparaten. Av särskild betydelse ha i detta hänseende

varit de utomordentligt omfattande materielanskaffningar av olika slag, som

måst äga rum i snabb takt och som även framgent torde komma att ställa

mycket stora krav på de förvaltande myndigheterna. Även de i tjänstgöring va­

rande truppernas underhåll och förseende med förnödenheter av skilda slag har

ställt och ställer alltjämt stora fordringar på förvaltningsmyndigheternas ka­

pacitet.

De anförda omständigheterna ha föranlett till att vissa åtgärder ansetts böra

vidtagas i syfte dels att inom speciella områden effektivisera förvaltningstjänsten

och dels att från förvaltningsmyndigheterna avlyfta en del av deras arbets­

börda. I sistnämnda hänseende må erinras om att vid sidan av förvaltningsmyn­

digheterna två särskilda organ inrättats, statens ammunitionsnämnd och för-

svarsväsendets verkstadsnämnd, den förra med uppgift att omhänderhava am-

munitionsanskaffningen för försvarsväsendet i dess helhet, den senare att leda

verksamheten vid vissa försvaret tillhörande verkstäder.

Inom statens industrikommission hava på sistone vissa utredningar ägt rum

med syfte att undersöka möjligheterna för att i vissa avseenden åstadkomma

en rationalisering av den militära förvaltningstjänsten. Dessa undersökningar

hava resulterat i att preliminära riktlinjer utarbetats för en omorganisation av

den militära förvaltningen.

Även enligt min mening synes tiden nu vara inne att söka tillvarataga de er­

farenheter som kunnat göras under det senast förflutna året för att med dem

såsom grundval söka anpassa den centrala militära förvaltningstjänstens orga­

nisation efter de betydligt ökade arbetsuppgifter, som nu åvila den militära

förvaltningen och som säkerligen komma att kvarstå även efter en framtida

återgång till mera fredliga förhållanden. Vad som därvidlag särskilt torde böra

eftersträvas synes i första hand vara åstadkommande av större enhetlighet i

förvaltningstjänsten inom försvarsväsendet än som hittills varit till finnandes.

Vidare torde det böra övervägas, huruvida icke kommersiell och industriell sak­

kunskap för framtiden bör vara i ökad grad och mera permanent företrädd inom

den militära förvaltningsverksamheten än som hittills normalt varit fallet.

1940 års utredning avgav den 24 februari 1941 sitt betänkande med prin­

cipförslag rörande omorganisation av den militära förvaltningen. I betänkan­

det framhölls bland annat, att den nuvarande militära förvaltningsorganisa­

tionen vid den försvarsberedskap, som vårt land på grund av stormaktskri­

get tvingats intaga, uppvisat betänkliga brister, då det gällt att skaffa en

överblick över de olika försvarsgrenarnas behov och tillgångar samt möjlig­

heterna att fylla behoven. Olägenheterna med den nuvarande förvaltningsor­

ganisationen vore huvudsakligen att hänföra till splittringen på de olika för­

svarsgrenarna av förvaltningsuppgifter av samma art samt avsaknaden av

samordnande organ för det krigsindustriella planeringsarbetet. Med hänsyn

till dessa olägenheter hade utredningen funnit erforderligt att, så långt detta

lämpligen läte sig göra, förvaltningsverksamheten sammanfördes fackgrens-

vis till en gemensam försvarsförvaltning, samt att denna tillfördes all erfor-

10

derlig teknisk och merkantil sakkunskap, så att fortlöpande kontakt med in­

dustrien kunde hållas och planläggningen av krigsindustrien säkerställas. Vid

detta sammanförande borde i huvudsak följas den nuvarande indelningen in­

om arméförvaltningen.

1940 års utredning föreslog sålunda, att verksamheten inom den gemen­

samma försvarsförvaltningen skulle uppdelas på ett materieldepartement, ett

intendenturdepartement, ett fortifikationsdepartement, ett sjukvårdsdeparte-

ment och ett civilt departement. Vad intendenturförvaltningen beträffar räk­

nade utredningen emellertid även med det alternativet, att särskilda central­

myndigheter för de olika försvarsgrenarna skulle bibehållas på detta område.

Bortsett från detta alternativ borde enligt utredningens mening till vart och

ett av nämnda departement sammanföras dithörande ärenden från samtliga

försvarsgrenar. Förutom dessa fem för försvarsgrenarna gemensamma depar­

tement krävdes emellertid särskilda förvaltningsorgan, ett för varje försvars­

gren, förslagsvis benämnda armé-, marin- och flygförvaltningarna, med upp­

gift att handlägga vissa för försvarsgrenarna specifika uppgifter, vilka stöde

i nära samband nied tjänsten inom dem.

I sitt betänkande uppehöll sig 1940 års utredning särskilt vid materielde-

partementets arbetsuppgifter. Detta departement skulle närmast motsvara

det nuvarande tygdepartementet inom arméförvaltningen men ombesörja

även vissa delar av övriga försvarsgrenars materielförvaltningar. Det skulle

hava till uppgift att handhava konstruktion, nyanskaffning och kontroll av

krigsmateriel ävensom anskaffningen av vissa slag av intendenturmateriel.

Projekterandet av viss för försvarsgrenarna specifik materiel, såsom strids­

vagnar för armén, fartyg för marinen och flygplan med tillhörande motorer

för flygvapnet, skulle emellertid handhavas av respektive försvarsgrenars

egna förvaltningsorgan. Sistnämnda förvaltningsorgan skulle också ombesörja

all reparations- och underhållstjänst för den egna försvarsgrenens materiel.

Till materieldepartementet skulle enligt 1940 års utrednings förslag vara

förvaltningsmässigt anknuten en särskild organisation för handhavande av

förrådsverksamheten inom försvarsväsendet. Denna organisation skulle stå

under ledning av en generalrustmästare. Till dennes förfogande avsågs skola

ställas specialutbildad förrådspersonal, ammunitionstrupper. Verksamheten

vid försvarsväsendets industriella anläggningar, vilka enligt nuvarande orga­

nisation lyda under de olika centrala förvaltningsorganen men i rådande kris­

läge i viss utsträckning provisoriskt sammanförts under försvarsväsendets

verkstadsnämnd, skulle enligt utredningens förslag framdeles drivas i bolags­

form.

I fråga om de föreslagna förvaltningsorganens ställning inom försvarsorga­

nisationen förordade 1940 års utredning, att de till den centrala försvarsför­

valtningen hörande fem departementen skulle lyda direkt under Kungl.

Maj:t. Emellertid borde överbefälhavaren över rikets försvarskrafter äga di­

rektivrätt i erforderlig omfattning; han skulle också äga att genom en sär­

Kungl. Majlis proposition nr ISO.

12

ett flertal myndigheter har framhållits, att det synes kunna befaras, att en sådan

splittring av materielförvaltningen i vidsträckt mening skulle kunna medföra

allvarliga olägenheter. Det synes därför böra undersökas, huruvida icke på

grundval av det av arméförvaltningen framlagda förslaget eller på annat sätt

förbättringar i detta avseende kunna vinnas.

På sätt jag i ett tidigare sammanhang anfört föreligger ett visst samband

mellan frågan om ordnandet av den militära högsta ledningen och spörsmålet

om den centrala förvaltningsorganisationen. Den sistnämndas struktur kan så­

lunda komma att i viss mån bliva beroende av det resultat, till vilket den på­

gående försvarsutredningen kan komma i fråga om den högsta ledningen. Sär­

skilt torde härvidlag den ställning som försvarsgrenscheferna anses böra intaga

komma att vara av betydelse. Anses försvarsgrenscheferna alltjämt böra bära

ansvaret för respektive försvarsgrenars utbildning och stridsduglighet i allmän­

het, lärer det sålunda även böra tillkomma dem ett visst och icke alltför be­

gränsat inflytande på den centrala förvaltningstjänsten, enkannerligen i vad

rör materielförvaltningen, medan ett sådant inflytande icke synes vara lika nöd­

vändigt, därest de nuvarande försvarsgrenschefernas ställning anses böra föränd­

ras till att bliva av mera inspekterande art.

En fråga, som vid den fortsatta utredningen av förevarande spörsmål måste

ägnas en ingående uppmärksamhet, är det särskilt av riksräkenskapsverket i dess

yttrande berörda spörsmålet om vilka myndigheter som skola hava att avgiva

framställningar örn medelsanvisningar ävensom förvalta beviljade anslagsmedel.

Denna fråga, vilken av förvaltningsutredningen lämnats olöst, sammanhänger

delvis med det militära ledningsproblemet, och torde komma att visa sig vara

av väsentlig betydelse, då det gäller att taga slutlig ståndpunkt till det förelig­

gande spörsmålet i dess helhet.

Den nu ifrågavarande utredningen torde till en början böra utmynna i ett

förslag rörande de organ som böra ingå i försvarsväsendets centrala försvarsorga­

nisation med klarläggande av de uppgifter som böra åvila de olika förvaltnings­

organen ävensom av den ställning som överbefälhavaren och försvarsgrensche­

ferna böra intaga till desamma. Vidare torde det ankomma på utredningen att

uppgöra förslag till de särskilda organens inre organisation med uppdelning på

byråer och avdelningar m. m. På grundval härav torde böra utarbetas utkast till

instruktioner för de olika förvaltningsorganen ävensom preliminära förslag till

personalförteckningar. Slutligen torde såvitt möjligt fullständiga kostnadsberäk­

ningar böra framläggas.

Vid utredningsarbetet bör givetvis även frågan om försvarsväsendets industri­

anläggningars inpassande i förvaltningsorganisationen tagas under omprövning.

Däremot synes det icke vara oundgängligen nödvändigt att i detta sammanhang

till slutligt bedömande upptaga den synnerligen komplicerade frågan, huruvida

dessa anläggningar böra i enlighet med förvaltningsutredningens förslag bedrivas

i bolagsform eller huruvida driften bör ordnas på annat sätt. Jag vill här erinra

örn att en viss del av detta frågekomplex nyligen överlämnats till särskild under­

sökning, i det att Kungl. Majit genom beslut den 4 juli 1941 uppdragit åt för­

svarsväsendets verkstadsnämnd att i samråd med marinförvaltningen företaga

en utredning rörande omorganisation av örlogsvarven samt till Kungl. Majit in­

komma med förslag härutinnan.

Utredningen bör bedrivas och slutföras med all skyndsamhet. Hinder bör emel­

lertid icke möta att, därest så finnes lämpligt, ett visst avsnitt av förvalt­

ningsapparaten upptages till behandling för sig och göres till föremål för ett sär-

förslag. På utredningen torde böra ankomma att yttra sig örn den lämpliga tiden

för ett genomförande av en reform på förevarande område ävensom örn den ord-

Kungl. Mapis proposition nr 180.

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

i;i

ning, i vilken eventuella nyorganisationer böra äga runi. Även om det befinncs

påkallat att beträffande vissa avsnitt av förvaltningsapparaten låta med en om­

organisation anstå till dess mera normala förhållanden inträtt, torde likväl utred­

ningen jämväl i dessa delar böra föras fram sa långt, att de tilltänkta nya för­

valtningsorganens arbetsområden och inre organisation klarläggas samt en över­

blick över personalbehovet erhålles.

1941 års förvaltningsutrednings förslag, vilket innefattas i ett den 28 mars

1942 avgivet betänkande nied förslag rörande den centrala förvaltningsverk-

samheten inom försvarsväsendet (stat. off. utr. 1942: 16) bygger till

sina huvudprinciper på de av 1940 års utredning uppdragna grundlinjerna

för en försvarsförvaltning. Det nya förslaget innefattar dock vissa princi­

piella avvikelser från 1940 års utrednings förslag, särskilt hänförande sig

till krigsmaterielförsörjningens område. Dessa avvikelser bottna i huvud­

sak i den uppfattning rörande försvarsgrenschefernas ställning i försvars­

organisationen, som kommit till uttryck i 1941 års försvarsutrednings förslag

och vilken uppfattning omfattats jämväl av förvaltningsutredningen. Den kon­

centrering av likartade arbetsuppgifter till ensartade organ med speciell kom­

petens för uppgifternas handhavande, vilken utgjorde 1940 års utrednings

syftemål, har emellertid även för 1941 års förvaltningsutredning framstått

såsom ett mycket viktigt led i strävandena att åstadkomma en rationell arbets­

fördelning inom det militära förvaltningsväsendet. Det av den nya utredningen

framlagda förslaget till organisation av den centrala militära förvaltningsappa­

raten syftar sålunda, enligt vad i betänkandet framhållits, till att i möjligaste

mån fylla det i utredningsdirektiven uppställda önskemålet att åt den militära

förvaltningen förläna den grad av enhetlighet som över huvud kan åstadkom­

mas utan att de särskilda försvarsgrenarnas krav på smidighet och anpass­

ning därigenom trädas för nära. 1941 ars utrednings betänkande utmynnar i

ett förslag, att försvarsväsendets centrala förvaltningsverksamhet framdeles

skall omhänderhavas av följande centrala ämbetsverk, nämligen arméför­

valtningen, marinförvaltningen, flygförvaltningen, försvarsväsendets forti-

fikationsförvaltning, försvarsväsendets sjukvårdsförvaltning, försvarsväsen­

dets civilförvaltning samt försvarsväsendets industriverk.

Beträffande genomförandet av den föreslagna omorganisationen vore det

enligt utredningens mening uppenbart, att flera olika faktorer spelade in

vid bedömandet härav. I och för sig mäste det framsta såsom önskvärt, att

den nya organisationen genomfördes snarast möjligt, da ju avsikten med

densamma vore att åstadkomma en förbättring och rationalisering av de

nuvarande förhållandena på ifrågavarande områden. Å andra sidan finge

man icke bortse från vad i åtskilliga av de över 1940 års utrednings förslag

avgivna yttrandena anförts därom, att en genomgripande förvaltningsreform

icke borde genomföras under en för förvaltningsapparaten i sin helhet så

påfrestande tid som den nuvarande, då alla krafter måste anspännas för att

tillgodose de utomordentligt stegrade krav som ställas på densamma, öppen-

14

bart vore nämligen, att själva genomförandet av en genomgripande omorga­

nisation ofta medförde en temporär nedsättning i effektiviteten hos förvalt­

ningsorganet i fråga.

Enligt utredningens mening vore det mest angeläget, att det nya organ,

som föresloges skola under namn av Försvarsväsendets industriverk över­

taga viktiga delar av materielanskaffningsproblemen och krigsförberedelse­

arbetet på industriens område, snarast möjligt började uppsättas. Vidare

syntes många skäl tala för att den för försvarsväsendet gemensamma forti-

fikationsförvaltningen utan dröjsmål komme till stånd, därvid dock vore

att märka, att enligt utredningens uppfattning den verksamhet, som för

närvarande omhänderhades inom flygförvaltningens byggnadsavdelning,

borde övertagas av den nya fortifikationsförvaltningen först efter hand som

de planerade nya etablissementen i huvudsak blivit fullbordade.

Tidpunkten för genomförandet av den nya organisationen beträffande

övriga föreslagna förvaltningsorgan syntes kunna lämpas efter förhållandena

i de särskilda fallen. Ett genomförande av den av utredningen föreslagna

inre organisationen av flygförvaltningens materielavdelning syntes sålunda

kunna äga rum helt oberoende av tidpunkten för genomförandet av övriga

delar av förslaget. Detsamma gällde enligt utredningens mening beträffan­

de den inre organisationen av exempelvis arméförvaltningens tygdeparte­

ment och marinförvaltningens ingenjöravdelning. Att organisationsförslaget

i nämnda delar bringades till genomförande snarast möjligt framstode enligt

utredningens mening som en angelägenhet, vilken icke länge borde undan­

skjutas. Däremot syntes det icke i och för sig behöva medföra några större

olägenheter, om med uppsättandet av de nya för försvarsväsendet gemen­

samma sjukvårds- och civilförvaltningarna skulle anses böra anstå någon

tid. Enligt utredningens mening innebure dock förslaget jämväl i dessa

delar så väsentliga fördelar i förhållande till den nuvarande organisationen,

att ett genomförande av detsamma icke borde uppskjutas annat än av vä­

gande skäl.

Här må även erinras om vissa andra utredningar rörande förvaltnings-

spörsmål, vilka äga nära sammanhang med frågan om den militära central­

förvaltningen.

1941 års militära förvaltningsutredning förordade för sin del, örn ock

med viss tvekan, driftsformen statlig affärsdrift för försvarsväsendets ny-

tillverkande fabriker framför bolagsformen. Utredningen framhöll emeller­

tid, att, därest Kungl. Majit ändock skulle anse det vara lämpligare, att

ifrågavarande fabriker dreves i bolagsform, en särskild detaljutredning er­

fordrades angående med bolagsbildningen sammanhängande spörsmål. I

anslutning härtill bemyndigade Kungl. Majit genom beslut den 17 april

1942 chefen för försvarsdepartementet att dels utse en sakkunnig med upp­

gift att inom nämnda departement biträda med utredning rörande bedrivan­

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

15

de av verksamheten vid vissa försvarsväsendet tillhöriga industrianlägg­

ningar i bolagsform samt avgiva de förslag, vartill utredningen kunde för­

anleda, dels ock besluta om sekreterarbiträde åt den sakkunnige ävensom

om tillkallande av experter för att stå till utredningens förfogande för sär­

skilda utredningsuppdrag och samråd.

I anledning härav tillkallade departementschefen den 6 maj 1942 tillför­

ordnade byråchefen i riksräkenskapsverket C. A. Murray att såsom sak­

kunnig inom departementet handhava ifrågavarande utredning. För utred­

ningen antogs benämningen 1942 års militära bolagsutredning. Med stöd

av Kungl. Majlis ovannämnda bemyndigande har departementschefen se­

dermera tillkallat vissa experter att biträda vid utredningen. Sedan utred­

ningens arbete slutförts, har utredningen den 10 september 1942 till full­

görande av sitt uppdrag överlämnat en promemoria med utredning och för­

slag rörande bolagsdrift vid vissa försvarsväsendet tillhöriga industrian­

läggningar.

I nära sammanhang med nyssnämnda spörsmål står frågan örn en om­

organisation, av örlogsvarven, vars utredning genom Kungl. Maj:ts beslut

den 4 juli 1941 uppdragits åt verkstadsnämnden i samråd med marinför­

valtningen. Sedan denna fråga bearbetats av särskilda av nämnden i sam­

råd med marinförvaltningen utsedda sakkunniga (1941 års örlogsvarvskom-

mitté), har nämnden inkommit med förslag i ämnet, till vilket Kungl. Majit

efter vederbörlig remissbehandling torde få taga ståndpunkt.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande beslöt besparingsberedningen

den 28 juni 1941 i samråd med statens krisrevision att tillkalla intendenten

i byggnadsstyrelsen K. Bildmark att såsom sakkunnig verkställa utredning

angående besparings- och rationaliseringsåtgärder i fråga om underhållet

av staten tillhöriga, för den civila statsförvaltningen och försvarsväsendet

disponerade byggnader. Efter fullgjort uppdrag har Bildmark den 23 fe­

bruari 1942 framlagt en promemoria i ärendet, innefattande bland annat

vissa förslag om omorganisation av byggnadsförvaltningen inom försvars­

väsendet. Besparingsberedningen har sedermera i en den 25 april 1942 dag-

tecknad promemoria, utan att taga ståndpunkt till organisationsförslagen,

gjort vissa uttalanden örn behovet av husbyggnadsteknisk sakkunskap vid

underhållsarbetet å statens fastigheter.

Slutligen har chefen för försvarsdepartementet med stöd av Kungl. Majits

den 17 april 1942 givna bemyndigande tillkallat tre personer för att biträda

med utredning rörande ordnandet av reparationst jönsten i fråga om uniforms­

persedlar m. m. (1942 års militära reparationstjänstutredning). Dessa sakkun­

niga ha den 16 oktober 1942 till departementschefen överlämnat principbe­

tänkande angående centralisering av reparationstjänsten i fråga om intenden-

turmateriel och sedermera i anslutning därtill avgivit vissa detaljförslag. På

min hemställan har Kungl. Majit förut i dag beslutit avlåta proposition nr

179 till riksdagen med förslag i hithörande hänseenden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

16

Jag ämnar i det följande vid behandlingen av de särskilda avsnitt av för­

valtningsorganisationen, som ha samband med nyssnämnda förslag, i vissa

delar beröra såväl dessa som däröver avgivna remissyttranden.

I förevarande sammanhang bör vidare erinras, att Kungl. Majit den 5 juni

1942 bemyndigade mig att utse högst sex utredningsmän att inom försvars­

departementet biträda med utredning rörande utnyttjandet av ingenjörtek-

niskt utbildad personal inom försvarsväsendet och därmed sammanhängande

frågor. Den 30 juni 1942 anmodades sex personer att utföra ifrågavarande

uppdrag. Utredningen har antagit namnet jörsvarsväsendets ingenjörutred­

ning.

Då ingenjörutredningen berör ett flertal av de förvaltningsområden, om

vilka här är fråga, synes det mig lämpligast att lämna en närmare redogörelse

för utredningens uppdrag.

Vid avlåtandet av propositionen 1942: 210 angående den fortsatta utbygg­

naden och organisationen av landets försvarskrafter förklarade jag det vara

min avsikt att, sedan 1941 års förvaltningsutredning framlagt sitt betänkande,

upptaga frågan örn en hela försvarsväsendet omspännande undersökning

rörande ingenjörspersonalens utnyttjande.

I anslutning härtill anförde jag i samband med igångsättandet av ingenjör­

utredningen till statsrådsprotokollet bland annat följande.

Sedan 1941 års militära förvaltningsutredning numera framlagt betänkande med

förslag rörande den centrala förvaltningsverksamheten inom försvarsväsendet,

synes tiden vara inne att upptaga frågan om den av mig sålunda förutsatta utred­

ningen rörande den ingenjörtekniskt utbildade personalens utnyttjande inom för­

svarsorganisationen. Såsom redan anförts, anser jag det nödvändigt, att tekni­

kens män beredas ökat utrymme och inflytande inom försvarsorganisationen; den

utökning av den fast anställda ingenjörspersonalen, som 1941 års försvarsutred-

ning föreslagit, torde kunna betecknas såsom ett minimum. Det synes nämligen

icke uteslutet, att vissa arbetsuppgifter av mera teknisk natur, vilka enligt för-

svarsutredningens förslag skulle anförtros åt militär personal, vid närmare under­

sökning befinnas böra hellre handhavas av ingenjörer, civilmilitära eller civila.

Bland de arbetsuppgifter, som sålunda kunna tänkas överlämnade till ingenjörs-

personal, må nämnas vissa uppgifter med avseende å tygtjänsten vid militärbe-

fälsstaber och truppförband samt vissa med befästnings- och byggnadsväsende!

sammanhängande frågor. Vid bedömandet av frågorna om den tekniska tjänstens

organisation inom försvarsväsendet får dock icke förglömmas, att dessa frågor

måste prövas främst ur militär synpunkt. Vid organisationens utformande måste

sålunda tillses, att densamma — samtidigt som den blir i möjligaste mån effektiv

ur teknisk synpunkt — passar in i det militära systemet.

Den utredning rörande ingenjörspersonalens utnyttjande inom försvarsväsendet,

som sålunda bör komma till stånd, bör omfatta samtliga försvarsgrenar. För utred­

ningsarbetet torde lämpligen 1941 års försvarsutrednings förslag och däröver av­

givna yttranden ävensom 1941 års militära förvaltningsutrednings betänkande

jämte de yttranden, som i anledning av remiss däröver avgivas, kunna tjäna så­

som utgångspunkt. Härvid böra dock förutsättningslöst prövas både organisations-

och anställningsformerna. Det torde icke utan vidare vara klart, att ingenjörs-

Kunell. Maj:ts proposition nr ISO.

17

personalen bör bilda särskilda civilmilitära kårer eller att den bör i större utsträck­

ning vara fullmaktsanställd. Ävenledes bör noggrant övervägas i vilken omfatt­

ning ingenjörspersonalen skall vara högskoleutbildad och i vilken utsträckning

fackskoleutbildning jämte praktik kan befinnas tillräcklig. Vid utredningen bör

vidare upptagas till prövning — förutom spörsmålet örn den fast anställda ingen­

jörspersonalen — jämväl frågan om behovet av ingenjörsutbildad reservpersonal

vid de olika försvarsgrenarna. Jämväl frågan örn utbildningen inom försvarsvä-

sendet av för tygtjänsten avsedd personal med lägre befattningar bör upptagas

till behandling. Slutligen böra även andra nied här berörda frågor sammanhäng­

ande spörsmål, såsom rörande organisationen av vissa utbildningsanstalter, i den

mån så befinnes erforderligt bliva föremål för utredning.

I samband med det utredningsarbete, som sålunda bör komma till stånd, bör

— såsom i försvarspropositionen framhållits — även upptagas till behandling spörs­

målet om ordnande av reparations- och underhållstjänsten i fråga örn tygmateriel.

Med hänsyn till att den utökade försvarsorganisationen kommer att förfoga över

väsentligt mera materiel av komplicerad och svårskött beskaffenhet än vad tidi­

gare varit fallet, är det nämligen av vikt, att materielen erhåller en ur ekonomisk

synpunkt och med hänsyn till försvarets effektivitet tillfredsställande vård.

Den utredning, som sålunda bör komma till stånd, torde böra anförtros åt sär­

skilda inom försvarsdepartementet tillkallade utredningsmän, vilka böra avgiva

dels förslag till stater för de personalkategorier, som beröras av utredningen, dels

fullständiga förslag till nya eller ändrade författningar i de av utredningen omfat­

tade eller därmed sammanhörande ämnena, dels ock fullständiga kostnadsberäk­

ningar.

Ytterligare en utredning, som här bör omnämnas, är 19J+1 års revisionsut-

redning, tillkallad av chefen för finansdepartementet med stöd av Kungl.

Maj:ts den 28 juni 1941 givna bemyndigande för att inom nämnda departe­

ment biträda med utredning av frågan om upprättande av en permanent och

allmän sakrevision inom statsförvaltningen. Denna utredning har den 17

december 1942 avgivit betänkande angående inrättande av statens sakrevision

(stat. off. utr. 1942: 57). Proposition i ämnet har sedermera avlåtits till årets

riksdag (1943: 164).

D. Yttranden över 1941 års militära förvaltnings-

utrednings förslag.

Över 1941 års militära förvaltningsutrednings förslag ha yttranden in­

fordrats av följande myndigheter m. fl., nämligen överbefälhavaren, armé­

chefen, marinchefen, chefen för flygvapnet och flygförvaltningen, arméför­

valtningen, marinförvaltningen, medicinalstyrelsen, statskontoret, riksräken-

skapsverket, statens arbetsmarknadskommission, statens krisrevision, sta­

tens industrikommission, statens ammunitionsnämnd, försvarsväsendets

verkstadsnämnd, statens reservförrådsnämnd, ordföranden i rikskommissio-

nen för ekonomisk försvarsberedskap, ingenjörsvetenskapsakademien, 1941

års revisionsutredning, utredningen rörande den tekniskt-vetenskapliga

Bihang till riksdagens protokoll 191)3. 1 sami. Nr 180.

Kungl. Marits 'proposition nr 180.

2

18

forskningens ordnande, byggnadsstyrelsen, 1940 års militära byggnadsutred­

ing, allmänna lönenämnden och försvarsväsendets lönenämnd gemensamt

samt medicinalstyrelseutredningen.

Vidare lia Sveriges industriförbund, svenska teknologföreningen, svenska

officersförbundet, svenska underofficersförbundet, svenska militärläkarför-

eningen, försvarsväsendets civilmilitära ingenjörers förbund, civilmilitära

tjänstemannaföreningen, försvarets civila tjänstemannaförbund, försvarsver­

kens civila personals förbund, Sveriges arbetsledareförbund, svenska natio­

nalkommittén för fysik samt svenska arkitekters riksförbund beretts till­

fälle att yttra sig över betänkandet.

Slutligen ha utlåtanden över svenska nationalkommitténs för fysik ytt­

rande infordrats från arméförvaltningens tyg- och civila departement samt

fortifikationsstyreise ävensom ingenjörsvetenskapsakademien.

En närmare redogörelse för innehållet i yttrandena lämnas i det följande

under de olika avsnitt, som därav beröras. I den mån annat icke angives ha

de framlagda förslagen i de särskilda hänseendena i huvudsak tillstyrkts

eller lämnats utan erinran. I förevarande sammanhang skall emellertid en

översikt lämnas över de synpunkter på förslaget i dess helhet, som fram­

kommit i yttrandena.

Vad angår det nya förslagets allmänna grunder har över­

befälhavaren med vissa reservationer, för vilka i det följande redogöres, för­

klarat sig kunna godtaga ett ordnande av den centrala förvaltningsverksam-

heten inom försvarsväsendet i huvudsaklig överensstämmelse med 1941 års

utrednings förslag. Överbefälhavaren har emellertid föreslagit, att vissa av

de frågor, som enligt hans mening vore svävande eller icke fullt utredda,

snarast och helst innan ärendet förelädes riksdagen underkastades ytterligare

utredning, därvid överbefälhavaren borde beredas tillfälle att framställa

sina önskemål. Redan i detta sammanhang torde emellertid böra erinras om

det av överbefälhavaren framställda kravet på förstärkning av den mili­

tära sakkunskapen inom civilförvaltningen och industriverket. Överbefäl­

havaren har vidare framhållit såsom synnerligen önskvärt, att riksdagens

blivande beslut i förevarande fråga icke fastlade annat än organisationens

huvuddrag och att sålunda detaljerna lämnades till Kungl. Maj:ts av­

görande.

Arméchefen har i sitt yttrande uttalat, att han i princip delade utred­

ningens uppfattning om behovet av ett fristående organ med i huvudsak

de uppgifter, som av utredningen föreslagits för försvarsväsendets industri­

verk. Arméchefen har vidare understrukit betydelsen av försvarsgrensvis

ordnad tyg- och intendenturförvaltning, tillstyrkt en gemensam civilförvalt­

ning och förklarat sig intet ha att erinra mot gemensamma fortifikations-

och sjukvårdsförvaltningar, därest vederbörande försvarsgrenschefs infly­

tande bleve tillfredsställande tillgodosett.

Även marinchefen har i princip anslutit sig till utredningens förslag men

Kungl. Hants proposition nr 180.

19

förklarat sig frukta, att dess genomförande kunde visa sig innebära över­

organisation med hänsyn till arbetets omfattning under fredsförhållanden

och skapa en icke önskvärd fördröjning och tungroddhet i förvaltningsären­

denas handläggning.

Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen ha i gemensamt yttrande an­

slutit sig till utredningsförslaget i vad detta går ut på bibehållande av för­

svarsgrenarnas materielorgan jämte inrättande av ett gemensamt industri­

verk men däremot motsatt sig en utbrytning ur försvarsgrensförvaltningarna

av byggnads-, sjukvårds- och civilärendena. De ifrågavarande myndigheter­

na lia i detta sammanhang framhållit såsom en konsekvens av utredningens

förslag, att vid flygvapnet måste inrättas regionala förvaltningsorgan, vil­

ket icke vore önskvärt och icke heller behövligt, därest överstyrelsen vore

samlad inom flygförvaltningen.

Arméförvaltningen har funnit ofrånkomligt, att den tekniska och ekono­

miska verksamhet, som sammanhängde med försvarsgrenarnas utrustning

med krigsmateriel, handhades av förvaltningsorgan, hos vilka vederböran­

de försvarsgrenschef omedelbart kunde få sina intentioner i fråga om ma-

terielförsörjningen omsatta. För tillgodoseende härav syntes alltså förvalt-

ningsverksamheten på tyg- och intendenturmaterielområdena böra ordnas

försvarsgrensvis. Ingen tvekan rådde emellertid örn att ett centralt organ

för handläggning i fred av det krigsindustriella förberedelsearbetet och vissa

därmed sammanhängande frågor vore erforderligt. En centralisering av öv­

riga förvaltningsgrenar syntes ägnad att medföra en rationalisering av verk­

samheten inom varje särskilt förvaltningsområde.

Marinförvaltningen har framhållit, att tvingande skäl icke syntes före­

ligga att nu, när den av upprustningen betingade materielanskaffningen

överskridit sin toppunkt, vidtaga så omfattande och genomgripande orga­

nisationsförändringar som föreslagits. Emellertid vore det önskvärt med

mera rationella arbetsmetoder. Marinförvaltningen ville därför ej motsätta

sig, att förslaget lades till grund för åstadkommande av en mera tillfreds­

ställande ordning. Ämbetsverket anslöte sig alltså i princip till det före­

liggande förslaget med undantag för sjukvårdsförvaltningen. Den mång­

hövdade centralförvaltningen måste dock skapa betydande svårigheter att

klarlägga tjänstevägarna samt kunde befaras giva anledning till kompetens­

tvister, osäkerhet i ämbetsutövningen och vidlyftigt remissförfarande. Ge­

nomförandet borde ske så att effektiviteten icke äventyrades under rådan­

de förhållanden.

Statskontoret har förklarat sig ej vara övertygat om lämpligheten av att

i den nu föreslagna utsträckningen bibehålla materiel- och intendentur-

verksamheten hos försvarsgrensförvaltningarna. Gränsdragningen hade i

varje fall ej blivit klarare än i det av 1940 års utredning framlagda för­

slaget utan snarare tvärtom. Måhända vore det dock välbetänkt att åt­

minstone tills vidare väsentligen oförändrad bibehålla materiel- och inten-

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

20

denturverksamheten. Ämbetsverket har vidare i åtskilliga hänseenden, för

vilka i det följande redogöres, framställt erinringar mot det nya förslaget

och har på grund därav funnit frågan böra underkastas ytterligare all­

sidigt övervägande.

Statens krisrevision har gentemot det nu till bedömande föreliggande försla­

get framhållit, att 1941 års utredning — i stället för att fixera målet och sedan

söka en lösning efter vissa principiella huvudlinjer — styckat sönder pro­

blemet i stort sett efter förvaltningens nuvarande organisation. Utred­

ningen hade lämnat tämligen fritt spelrum för en dragkamp mellan s. k.

civila och militära intressen. Militär personal borde ha ett dominerande in­

flytande på utvecklingsarbetet. Den konstruktiva utformningen borde upp­

dragas åt civil personal med biträde av militärer med tillräckligt färska

erfarenheter av materielens användande i trupptjänst.

Krisrevisionen har vidare erinrat, att ingen nu kunde förutse behoven

under en kommande fredsperiod. En omorganisation kunde därför lätt re­

sultera i överorganisation. Krisrevisionen kunde icke frigöra sig från ett in­

tryck av att förslaget gåve stöd åt dylika farhågor. Den nya organisationen

borde växa fram etappvis. Krisrevisionen kunde ej finna, att den föreslagna

förvaltningsapparaten skulle befrämja önskad enkelhet, klarhet och reda.

Förslaget vore behäftat med så väsentliga brister, att det icke i föreliggande

skick kunde läggas till grund för en omorganisation. Krisrevisionen föror­

dade därför uppskov till dess ny och väsentligt grundligare utredning skett.

Det vore angeläget att verkställa en dylik utredning med minsta möjliga

tidsutdräkt. I avvaktan på resultatet borde man bygga vidare på den pro­

visoriska grundval, som funnes i statens ammunitionsnämnd (numera sta­

tens krigsmaterielnämnd) och försvarsväsendets verkstadsnämnd. Utvidg­

ningen av ammunitionsnämnden utgjorde ett viktigt steg mot skapande av

det centrala organ för den militära materielanskaffningen, vilket innebure

den angelägnaste reformen. Under den successiva utbyggnaden av ammuni­

tionsnämnden vunnes erfarenhet och ett säkrare utgångsläge för omdaning

även av det militära förvaltningsväsendet i övrigt.

De betydelsefulla utbildningsfrågorna borde ägnas särskild uppmärksam­

het och åtgärder snarast vidtagas för att förstärka den tekniskt skolade

personalen inom försvarsväsendet.

Statens industrikommission har biträtt grundtanken i förslaget men fun­

nit betydelsefulla justeringar påkallade, särskilt i fråga om gränsdrag­

ningen mellan det tilltänkta industriverket och försvarsgrensförvaltningar-

na. Till hithörande spörsmål torde jag i ett senare avsnitt få återkomma.

Svenska officersförbundet har ansett systematiseringen alltför långt dri­

ven, varigenom en viss överorganisation uppkommit. Utredningen hade vi­

dare enligt förbundets mening övervärderat arbetsuppgifterna och deras

omfattning under normala förhållanden. Utredningen syntes ha eftersträvat

att basera den centrala förvaltningsapparatens verksamhet till alldeles

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

21

övervägande del på allenast personal, som saknade varje militär fackutbild­

ning. För envar initierad vore det närmast ett axiom, att förvaltningens

ändamålsenliga handhavande i det stora flertalet fall krävde militära kun­

skaper och ingående kännedom örn militära förhållanden. Befälsförhållan-

dena måste vidare bliva ordnade på rimligt sätt. Denna sida av saken hade

helt lämnats åsido av utredningen. Detsamma gällde rekryteringsfrågan.

Även denna punkt måste göras till föremål för utredning. Förslaget inne­

fattade slutligen en orimlig skiljaktighet i lönesättningen för militära och

civila befattningshavare, i vilket hänseende det vore nödvändigt med rät­

telse. Officersförbundets yttrande utmynnar i en hemställan om grundlig

överarbetning av förslaget.

Försvar sväsendets civilmilitära ingenjörers förbund har uttalat, att önske­

målet om enhetlighet ej vore konsekvent genomfört.

Såsom av det anförda framgår lia erinringar mot det nya utredningsför­

slaget framkommit från åtskilliga håll. I vissa fall har krävts förnyad ut­

redning av frågan i hela dess vidd. Yrkanden härom ha sålunda framställts

av statskontoret och krisrevisionen, varjämte svenska officersförbundet

hemställt om grundlig överarbetning.

Nya utredningar om mera begränsade men dock väsentliga avsnitt ha

—• delvis i anslutning till hemställan örn en förnyad allmän utredning —

påyrkats

beträffande fortifikations- och byggnadsförvaltningen i dess helhet av kris­

revisionen, ammunitions- och verkstadsnämnderna, byggnadsstyrelsen, tre

reservanter i 1940 års militära byggnadsutredning, svenska arkitekters riks­

förbund samt 1941 års revisionsutredning;

beträffande sjukvårdsverksamheten i dess helhet av krisrevisionen;

beträffande det militära revisionsväsendet av riksräkenskapsverket och

1941 års revisionsutredning;

beträffande försvarsgrensförvaltningarnas organisation av ammunitions-

och verkstadsnämnderna;

beträffande personalbehovet av lönenämnderna.

I övrigt har hemställts örn vissa specialutredningar. Härom gjorda yrkan­

den redovisas närmare nedan under de särskilda avsnitten.

Särskild uppmärksamhet har i åtskilliga yttranden ägnats frågorna örn

personalens omfattning och i samband därmed kost­

naderna för genomförande av den föreslagna organisationen samt örn

lönesättningen för personalen med flera därmed sammanhängan­

de spörsmål. I dessa hänseenden har i yttrandena anförts i huvudsak föl­

jande.

Statskontoret har erinrat, att ett godtagande av utredningens förslag i

hela dess vidd skulle medföra en högst betydande kostnadsökning. Ämbets­

verket kunde ej ingå på närmare bedömande av personalbehovet men hade

Kungl. Majda proposition nr 180.

22

ett mycket starkt intryck av att personalorganisationen vöre alltför om­

fattande och att lönesättningen ofta vore i överkant. Utredningen hade ej

heller iakttagit tillräcklig återhållsamhet i fråga örn inrättande av pensions-

berättigande befattningar. Personalorganisationen avveke vidare i vissa

avseenden från eljest tillämpade principer. Utredningen hade föreslagit in­

rättande av ordinarie tjänster, som skulle tillsättas på viss tid, i en utsträck­

ning som saknade motsvarighet på andra områden och som icke vore be­

tingad av föreliggande omständigheter. Dylika tjänster borde enligt stats­

kontorets mening förekomma endast undantagsvis, där alldeles särskilda

skäl vore för handen. Hänsyn borde nämligen tagas bland annat till de

ekonomiska konsekvenser för statsverket, som rätt till pension vid frivillig

avgång efter tolv års tjänstgöring kunde medföra.

Statskontoret har vidare framhållit, att förvaltningsorganen i påfallande

stor utsträckning indelats i avdelningar örn flera byråer. Tillräckliga skäl

att på detta sätt frångå den inom svensk förvaltning vanliga organisationen

med enbart byråindelning kunde enligt ämbetsverkets mening icke anses

vara för handen. Särskilt inom affärsverken funnes byråer, som till sin stor­

lek väl svarade mot de föreslagna avdelningarna.

Redan det anförda belyste enligt statskontorets uppfattning nödvändig­

heten av att de framlagda organisationsförslagen gjordes till föremål för

överarbetning av en särskild sakkunnigberedning. Det borde tillses, att

största möjliga enhetlighet åstadkommes i lönegradsplaceringen och att

lönesättningen genomgående anpassades efter vad som tillämpades i för­

valtningen i allmänhet. Statskontoret hade uppmärksammat bestämda bris­

ter i berörda hänseenden men saknade på grund av ärendets omfattning

möjlighet att genomföra en mera ingående granskning av personalförteck­

ningarna.

Riksräkenskapsv arket har erinrat, att förslagets genomförande skulle

medföra högst avsevärda kostnader, närmast förbundna med det av utred­

ningen tillämpade systemet för förvaltningsorganisationens uppbyggnad.

Särskilt på civilförvaltningens område skulle den föreslagna planläggningen

medföra onödig omgång och merarbete. Den för långt drivna specialiseringen

av arbetsuppgifter med starkt begränsade möjligheter till direkt samarbete

mellan de militära och de civila organen måste medföra ökat remissväsende.

Allmänna lönenämnden och försvarsväsendets lönenämnd ha i gemen­

samt remissyttrande uttalat, att ett ställningstagande till de av utredningen

föreslagna lön egradspl aceringarna för ett flertal befattningar vore synner­

ligen vanskligt med hänsyn till det knapphändiga och summariska utred­

ningsmaterial, som återfunnes i betänkandet. Särskilt beträffande civil tek­

nisk personal och civil kontorspersonal saknades tillräckligt underlag för

säkert bedömande. Lönenämnderna hade emellertid fått det allmänna in­

trycket, att löneställningen i ej ringa utsträckning tilltagits väl hög. Med

inrättande av nya arvoden utöver lön borde få anstå i avvaktan på slut­

förandet av det uppdrag, som lämnats 1939 års militära arvodesutredning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

23

De högre civila befattningarna borde därjämte tills vidare i ökad utsträck­

ning kunna vara extra ordinarie, varigenom önskvärd elasticitet i personal­

organisationen skulle kunna åstadkommas. Beträffande antalet befattnings­

havare i olika lönegrader förelåge enligt nämndernas mening ingen möjlig­

het att taga ställning utan ingående undersökning av arbetsuppgifternas

omfattning och beskaffenhet.

Statens krisrevision har, såsom redan i det föregående omnämnts, givit ut­

tryck åt farhågor för att genomförandet av förslaget skulle resultera i över­

organisation, detta på grund av svårigheten att i nuvarande läge förutse beho­

ven under en kommande fredsperiod.

Även överbefälhavaren har funnit löneplaceringen ej vara i allo väl av­

vägd. En jämförelse borde göras med förhållandena inom försvarsväsendet

i övrigt. Det syntes icke kunna anses berättigat att i lönehänseende placera

förvaltningscheferna framför militärbefälhavarna, chefen för fortifikationsför-

valtningen till och med jämställd med försvarsgrenscheferna. De i vissa fall

utöver lön utgående arvodena syntes ojämnt fördelade. Förhållandet mellan

ordinarie och icke-ordinarie personal syntes icke beräknat efter samma prin­

ciper vid de olika verken.

Svenska teknologföreningen har understrukit betydelsen av att överflytt­

ning av tjänstemän både från privat företag till statligt och tvärtom kunde

ske smidigt. Speciellt pensionsfrågan hade i detta sammanhang stor bety­

delse. En särskild utredning av hithörande spörsmål vore påkallad.

Försvarets civila tjänstemannaförbund har funnit högst anmärkningsvärt,

att blott en ytterst ringa del av tjänstemännen inom den tilltänkta förvalt­

ningsorganisationen uppförts på löneplan A. I många fall förelåge vidare

så stora likheter i de befattningshavarna åvilande arbetsuppgifterna, att

större likformighet borde kunna åstadkommas. Enligt förbundets mening

vore det nödvändigt med allsidig utredning om de civila tjänstemännens

ställning inom försvaret, så snart beslut fattats om principerna för den nya

organisationen av detsamma.

Arméchefen har framhållit, att utredningen vid upprättandet av förslag

till personalstater för samt lönegradsplaceringar inom de olika förvaltning­

arna tillämpat en helt annan princip än den som vid 1942 års försvarsreform

kommit till användning i fråga om militära staber och truppförband. För­

hållandet tydde på överskattning av materieltjänsten. Om en god personal­

rekrytering krävde högre löner för materiel tjänst, borde särskilda arvoden

bestämmas i stället för att beställningarna kraftigt förskötes mot högre

tjänstegrader. Departementscheferna borde ej placeras högre än militärbe­

fälhavare m. fl. I fråga om tilläggsarvoden borde samma princip tillämpas

inom samtliga förvaltningar. Arméchefen hänvisade härutinnan till den

militära arvodesutidningen.

Såsom förut anmärkts har svenska officersförbundet understrukit önsk­

värdheten av att personalberäkningarna underkastades grundlig överarbet-

ning under medverkan av militära fackmän.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

24

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

E. Provisoriska åtgärder till förstärkning av den centrala

militärförvaltningen.

Under de senaste aren ha ett flertal betydelsefulla åtgärder av övervägande

provisorisk natur vidtagits i syfte att förstärka den centrala militärförvalt­

ningen i vissa hänseenden. Jag har redan tidigare haft tillfälle att inom riks­

dagen redogöra för de viktigaste av dessa åtgärder. I anledning av en inom

andra kammaren framställd interpellation anförde jag nämligen vid kamma­

rens sammanträde den 27 maj 1942 i huvudsak följande.

Efter stormaktskrigets utbrott och särskilt efter den under vintern 1939/40

för vårt vidkommande inträdda skärpningen av det utrikespolitiska läget blev

det uppenbart, att genomgripande åtgärder måste vidtagas inom vissa för riks-

försvaret och beredskapen betydelsefulla förvaltningsområden. Sålunda befanns

det lämpligt, att ledningen av den för försvarsväsendet i dess helhet erforderliga

anskaffningen av ammunition och för dennas framställning behövliga förnöden­

heter anförtroddes åt ett centralt organ under teknisk och kommersiell ledning.

Med anledning härav inrättades för ändamålet ett direkt under Kungl. Majit

lydande organ, statens ammunitionsnämnd, som började sin verksamhet i april

1940. En rationellare planläggning och driftsledning vid försvarsväsendets fabri­

ker och verkstäder visade sig även nödvändig. För detta ändamål inrättades i

maj 1940 försvarsväsendets verkstadsnämnd, vilken i likhet med ammunitions-

nämnden lyder direkt under Kungl. Majit. Även må erinras örn tillkomsten av

statens industrikommission, vilken i sig innesluter organ av betydelse i detta

sammanhang, exempelvis en krigsindustriavdelning och en prisbyrå.

Genom ammunitions- och verkstadsnämndernas inrättande ernåddes en ratio­

nalisering och effektivisering av de verksamhetsgrenar, som direkt beröras av

nämndernas förvaltning, men även en välbehövlig avlastning från de militära

förvaltningsmyndigheterna av en del tyngande arbetsuppgifter. Även efter nu

berörda organisationsändringar ha emellertid de centrala militära förvaltnings­

myndigheterna haft att fullgöra arbetsuppgifter av den storleksordning, att sär­

skilda åtgärder ansetts erforderliga. Dessa ha särskilt berört arméförvaltningen.

Inom arméförvaltningens tygdepartement har sålunda enligt beslut av Kungl.

Majit i augusti 1940 provisoriskt inrättats en extra materielbyrå för handlägg­

ning av de icke minst ur ekonomisk synpunkt betydelsefulla ärendena rörande

anskaffning och tekniskt handhavande av anspanns- och motorfordon m. m.

Sedan arméns tygverkstäder, med visst undantag, från ingången av år 1942

ånyo underställts arméförvaltningens tygdepartement, har inom departementet

inrättats en direkt under generalfälttygmästaren lydande verkstadsavdelning

under ledning av en civil överingenjör. Även intendenturdepartementet har ut­

vidgats. Den 1 juli 1940 trädde nämligen en ny byrå, industribyrån, i verksam­

het med uppgift att handlägga vissa ärenden rörande krigstillverkningens plan­

läggning. Även arméförvaltningens fortifikationsstyrelse har i vissa avseenden

omorganiserats. Sålunda inrättades från ingången av år 1941 en extra byrå för

handläggning av ärenden rörande vissa fortifikatoriska arbeten. En annan för­

stärkning av fortifikationsstyrelsen genomfördes den 1 oktober 1941, då en inom

industrikommissionen upprättad betongteknisk byrå överflyttades till fortifi­

kationsstyrelsen. Med hänsyn till den avsevärda utökningen av byggnadsverk­

25

samheten inom lantförsvaret har vidare inom fortifikationsstyrelsen från och

med den 1 februari 1942 inrättats ett byggnadskontor under civil ledning med

uppgift att handha den praktiska byggnadstekniska verksamheten inom sty­

relsen.

Även inom marinförvaltningen har en organisationsförändring av större räck­

vidd genomförts för effektivisering och rationalisering av verksamheten, i det

att år 1941 inrättats en särskild upphandlingscentral med uppgift att centralt

handha upphandling av viss för fartygsbyggnader erforderlig materiel.

Förutom de nu nämnda förstärkningarna av den centrala förvaltningsappara­

ten, vilka innebära ett frångående i viss mån av den förut fastställda byråindel­

ningen inom förvaltningsorganen, ha givetvis såväl armé- och marinförvaltning­

arna som flygförvaltningen tillförts tillfällig arbetskraft i mycket stor omfatt­

ning. Denna utökning av de centrala förvaltningsmyndigheternas personalorga­

nisation har delvis skett i enlighet med på förhand uppgjorda planer. Förvalt­

ningsorganen lia på detta sätt tillförts ett flertal högt kvalificerade specialister

på olika områden, bland annat ingenjörer och kommersiellt utbildad personal.

I samband med personalökningarna har det i många fall visat sig nödvändigt

att avlasta de högre befattningshavarna från mindre betydelsefulla arbetsupp­

gifter. Detta har skett bland annat genom att lägre befattningshavare erhållit

en mera självständig föredragningsskyldighet.

Det nu sagda gäller de centrala förvaltningsorganen. Åtgärder ha emellertid

vidtagits även i syfte att förse de militära lokalförvaltningarna med särskild

teknisk personal i större utsträckning än hittills varit fallet. Sålunda ha armé­

fördelningarnas staber och vissa fästningsstaber tillförts civila elektro- och bygg­

nadsingenjörer, avsedda att biträda vid handläggning av kasernärenden. Civila

ingenjörer ha anställts vid arméns truppförband, såsom sakkunnig motorper­

sonal, varjämte ett flertal förråds- och ingenjörsbefattningar tillskapats för

materielvården vid det territoriella luftvärnet. I särskild proposition till årets

riksdag har föreslagits, att vissa av dessa befattningar skola fastare knytas till

försvarsorganisationen. Såsom i försvarspropositionen framhållits är det meningen

att till utredning upptaga frågan örn den ytterligare utökning av den tekniska

personalen, som kan befinnas erforderlig.

Ehuru dessa åtgärder otvivelaktigt medfört, att den militära förvaltnings­

apparaten nu fungerar på ett betydligt mera friktionsfritt och rationellt sätt än

under den första beredskapstiden, måste den fortfarande anses vara i vissa delar

mindre ändamålsenligt organiserad. De av interpellanten omnämnda utredning­

arna (militära förvaltningsutredningen av år 1940 samt 1941 års militära för-

valtningsutredning) ha också utrett frågan om den centrala förvaltningen inom

försvarsväsendet i hela dess vidd och på grundval av verkställda undersökningar

framlagt förslag örn genomgripande omgestaltningar av densamma. Den senare

utredningens förslag är för närvarande föremål för remissbehandling, och det är

min förhoppning, att förslag på grundval av detsamma skall kunna föreläggas

nästa års riksdag vid dess början. Det har emellertid synts mig, som om mycket

vore att vinna genom att snarast möjligt successivt utbygga statens ammuni-

tionsnämnd, som redan nu är i verksamhet, till ett centralt organ för anskaff­

ning av krigsmateriel. Med hänsyn härtill har Kungl. Majit på min hemställan

genom beslut den 24 april i år vidtagit åtgärder i detta syfte. Samtidigt har at

ammunitionsnämnden uppdragits att i samråd med industri- och arbetsmark­

nadskommissionerna samt försvarsgrenarnas centrala förvaltningsmyndigheter

verkställa utredning angående vissa med omorganisationen sammanhängande

detalj spörsmål.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

26

Jämväl efter den tidpunkt, då nyss återgivna redogörelse lämnades, ha

vissa åtgärder vidtagits i förutnämnda syfte.

Utbyggnaden av statens ammunitionsnämnd, vilken i samband därmed er­

hållit beteckningen statens krigsmaterielnämnd, har fortsatts. Sålunda ha

nämndens nya uppgifter genom Kungl. Maj:ts beslut den 21 augusti 1942 i

vissa hänseenden klarlagts samt en ytterligare överflyttning av materielan-

skaffningen till nämnden ägt rum.

I anslutning till ett den 8 maj 1942 meddelat beslut om organisationen av

det inom arméförvaltningens fortifikationsstyrelse inrättade byggnadskonto-

ret har Kungl. Majit den 30 juni 1942 medgivit anställande av viss personal

avsedd för verksamheten inom kontorets arbetsområde. I syfte att effekti­

visera byggnadsverksamheten även inom flygförvaltningens verksamhetsfält

har Kungl. Majit den 19 juni 1942 förordnat en särskild byggnadschef inom

nämnda ämbetsverk samt den 30 oktober 1942 meddelat beslut örn viss om­

organisation av dess byggnadsavdelning. Vidare har Kungl. Majit den 30

juni 1942 till vinnande av enhetlighet inom försvarsväsendets byggnadsverk­

samhet, till undvikande av konkurrens örn materiel och arbetskraft mellan

byggnadsorganen inom de särskilda försvarsgrenarna samt för nedbringande

av byggnadskostnaderna föreskrivit, att det skulle åligga nämnda organ att

i möjligaste mån bedriva byggnadsverksamheten i inbördes samarbete och i

sådant syfte vidtaga vissa närmare angivna åtgärder. Tillika har Kungl.

Majit uppdragit åt tillförordnade chefen för arméförvaltningens fortifikations­

styrelse att taga initiativ till de åtgärder, som i angivet syfte kunde befinnas

lämpliga.

Vad angår arméförvaltningens organisation i andra delar än som avse bygg­

nadsverksamheten har genom beslut den 19 juni 1942 inom verkets inten-

denturdepartement inrättats en extra byrå för ärenden förande driv- och

smörjmedel, varjämte Kungl. Majit den 30 juni 1942 förordnat, att inom

tygdepartementet finge i stället för den nuvarande industribyrån finnas orga­

niserad en ammunitionsförrådsbyrå.

För marinförvaltningens vidkommande har Kungl. Majit genom beslut den

30 juni 1942 fastställt vissa instruktionsbestämmelser för ämbetsverkets

ingenjöravdelning, syftande till genomförande av en provisorisk organisation

av denna avdelning i huvudsaklig överensstämmelse med de grundlinjer, som

av förvaltningsutredningen uppdragits.

Vad slutligen flygförvaltningen beträffar har Kungl. Majit likaledes genom

beslut den 30 juni 1942 medgivit, att dess materielavdelning finge utan in­

verkan på vederbörligt avlöningsanslag provisoriskt organiseras med beak­

tande av förvaltningsutredningens förslag. Sedermera har Kungl. Majit den

24 juli 1942 medgivit, att — med samma förbehåll som nyss sagts — en

centralförrådsorganisation för flygmateriel m. m. finge inrättas i anslutning

till centrala flygverkstaden å Malmen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

27

Den nuvarande militära förvaltningsorganisationen har i sina huvuddrag

ägt bestånd under mer än tre decennier. I stort sett torde den ha varit väl av­

passad efter de förhållanden, under vilka den kom till stånd. Utrustningen

och beväpningen var vid den tiden relativt enkel och ensartad för varje sär­

skild vapengren. Behovet av krigsmateriel tillgodosågs i stor utsträckning

genom tillverkning vid statens egna verkstäder, och önskemål örn närmare

samarbete mellan de olika försvarsgrenarnas förvaltningsorgan vid materiel-

anskaffning gjorde sig föga kännbara. Utvecklingen har emellertid undan för

undan ställt ökade eller helt nya krav på den militära förvaltningens kapa­

citet, I den mån så skett har ett allt starkare behov av organisatoriska för­

ändringar framträtt. Genom den år 1936 beslutade omorganisationen av de

centrala militära förvaltningarna avhjälptes vissa av de olägenheter, som visat

sig vidlåda den äldre organisationen. Sålunda skedde en förenkling och syste­

matisering av materielanskaffningen inom de särskilda försvarsgrenarna. I

detta sammanhang må även erinras, att planläggningen i stort av industriens

omläggning till krigsindustri och fördelningen av landets möjligheter för in­

dustriell produktion redan tidigare anförtrotts åt ett särskilt organ, nämligen

rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap.

Det lärer ej vara erforderligt att här uppehålla sig vid de senaste årens ut­

veckling på det militära området och den snabbhet, varmed denna förlöpt.

1941 års militära förvaltningsutredning har härutinnan framhållit, hurusom

den moderna krigföringen klart ådagalagt, att för åstadkommande av största

möjliga försvarseffekt ett lands samtliga resurser måste tagas i anspråk och

sinsemellan samordnas. Som följd av den ökade betydelse de tekniska hjälp­

medlen fått inom försvarsväsendet vore det enligt utredningens mening av

allra största vikt, att landets tekniska, ekonomiska och produktiva resurser

bleve utnyttjade på effektivast möjliga sätt. Detta omdöme synes mig icke

kunna jävas. Den sålunda skisserade utvecklingen måste självfallet avspegla

sig i stegrade anspråk på den centrala militära förvaltningens funktions­

duglighet och effektivitet. Den tekniska utvecklingen på militärväsendets

område har å ena sidan upprullat delvis samma eller åtminstone likartade

problem för de olika försvarsgrenarna och därigenom försvagat och i viss man

till och med undanryckt grunden för en anordning med försvarsgrensvis skilda

förvaltningsorganisationer. Å andra sidan har den medfört krav på ökade

merkantila och tekniska specialkunskaper hos de militära förvaltningsorganen,

på ökat samarbete mellan dessa inbördes och mellan den centrala militärför­

valtningen och landets industri samt på möjlighet till snabb och effektiv ut­

ökning av industriens produktion av krigsmateriel vid krigsutbrott. Härtill

kommer, att den försvarsberedskap, som stormaktskriget tvingat vårt land

att intaga, på ett handgripligt sätt ställt de militära förvaltningarna inför

nödvändigheten att med begränsade resurser lösa problem av en art och om­

fattning, som icke förutsetts vid den tid, då förvaltningsapparaten fick sin

nuvarande gestaltning.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

Departe­

mentschefen .

28

Om än den militära centralförvaltningen alltjämt i sina huvuddrag är ut­

formad i enlighet med erfarenheterna från tiden fram till 1936 års försvars-

reform, är därmed ingalunda sagt, att den senaste tidens utveckling lämnat

organisationen orörd. Såsom av den i det föregående lämnade redogörelsen

framgår har under de gångna lerigsåren ett oavbrutet arbete pågått för att i

effektiviseringssyfte provisoriskt komplettera och utbygga försvarsförvaltning-

ens organisation. I detta sammanhang torde inrättandet av ammunitions-

(numera krigsmateriel-) och verkstadsnämnderna förtjäna särskild uppmärk­

samhet. Utvecklingen på förevarande område leddes därmed in på en linje,

vars ändamålsenlighet synes mig bekräftad av erfarenheterna icke blott från

vårt eget land utan även från de krigförande staterna. I vissa främmande

länder har sålunda, vad anskaffningen av krigsmateriel angår, ett alltmera

ökat inflytande måst inrymmas åt teknikens män.

Da åtgärder till förstärkning av den militära centralförvaltningens organi­

sation under förfluten del av beredskapstiden ifrågasatts, ha statsmakterna

måst laga efter lägligheten. Där mera uppenbara brister framträtt och det

varit möjligt att provisoriskt bota dem, har så skett. Sedan frågan om den

fortsatta utbyggnaden och organisationen av försvarsmaktens militära delar förts

fram till en systematiskt utformad lösning, synes mig tidpunkten nu vara

inne att till mera allsidig granskning upptaga jämväl det betydelsefulla spörs­

målet örn förvaltningsorganisationen. De båda utredningar i detta ämne, som

efter stormaktskrigets utbrott verkställts, ha resulterat i förslag om genom­

gripande organisationsförändringar. Utredningsförslagen med däröver avgivna

yttranden utgöra ett omfattande och mångskiftande material. Skarpa me­

ningsbrytningar ha på detta område kommit till synes, framförallt när frågan

gällt gränsdragningen mellan olika myndigheters arbetsuppgifter, den inre or­

ganisationen av vissa förvaltningsorgan samt personalbehovet och lönesätt­

ningen särskilt för högre befattningshavare. Man rör sig här på ett område,

som inrymmer spörsmål av mycket svårbedömbar natur. Att här komma

fram till en för samtliga berörda parter i allo tillfredsställande lösning stöter

därför på betydande svårigheter. Det har emellertid varit min strävan att

göra en rättvis och lämplig avvägning mellan de olika meningar, som på

snart sagt varje punkt gjort sig gällande.

De huvudprinciper, som ligga till grund för det nu utarbetade och i fortsätt­

ningen närmare angivna förslaget, äro följande fyra, nämligen centralisering av

likartade arbetsuppgifter, förstärkning av den tekniska och den merkantila

sakkunskapen inom försvarsförvaltningen, förstärkning av det militära infly­

tandet på de fackgrenar av förvaltningen, som alltjämt skola ombesörjas för-

svarsgrensvis, samt rationalisering och effektivisering av organisation och

arbetsformer inom de särskilda förvaltningsmyndigheterna.

Centraliseringsprincipen är i den nuvarande centrala försvarsförvaltningen

endast i ringa omfattning genomförd. Bortsett från de i rådande beredskaps-

läge fungerande krigsmateriel- och verkstadsnämnderna bedrives förvaltnings-

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

29

verksamheten i stort sett försvarsgrensvis. 1936 års försvarsordning, som på

förvaltningens område alltjämt i sina huvuddrag är gällande, utgår från att

anskaffning av vapen och annan tygmateriel samt intendentur- och sjuk-

vårdsmateriel skall ske särskilt för varje försvarsgren, att byggnader skola pla­

neras och uppföras av de olika försvarsgrenarnas förvaltningsmyndigheter obe­

roende av varandra samt att rent administrativa och kamerala funktioner

ävensom revision skola ombesörjas försvarsgrensvis. Ur teknisk och ekonomisk

synpunkt kan ett sådant system knappast anses rationellt. På senare år har

emellertid åtskilligt gjorts för att härvidlag åvägabringa samordning. För

mig framstår det såsom ett betydelsefullt önskemål, att den alltjämt i över­

vägande utsträckning bestående isoleringen mellan försvarsgrenarna i fråga

om förvaltningsuppgifterna — en kvarleva från en tid då den moderna krig­

föringens krav på samverkan mellan försvarsgrenarna även i rent militärt

hänseende ännu icke starkare framträtt — brytes genom ett sammanförande

av likartade sådana uppgifter till organ, som äro gemensamma för samtliga

försvarsgrenar. Jag ämnar således föreslå, att den centrala förvaltningsverk-

samheten i vad avser ledningen av försvarsväsendets fabriker, fortifikations-

och byggnadsverksamheten, sjukvården samt den s. k. civilförvaltningen,

d. v. s. den rent administrativa och kamerala verksamheten ävensom revisio­

nen, fackgrensvis sammanföres till särskilda ämbetsverk. Vad tyg- och inten-

denturförvaltningen angår föreslås en koncentration av främst det krigsindu-

striella förberedelsearbetet och de stora anskaffningsuppgifterna till ett krigs-

materielverk. Betydelsen av centraliseringen visar sig här bland annat i möj­

ligheten att förhindra konkurrens mellan försvarsgrenarna i fråga örn beställ­

ningar hos industrien samt att genomföra en särskilt under krigsförhållanden

synnerligen viktig standardisering av materielen. En dylik centralisering måste

självfallet såvitt angår materielanskaffningen ske på sådant sätt att de mili­

tära kvalitets- och funktionskraven icke komma till korta gentemot tillverk-

ningstekniska krav och standardiseringssträvanden. Tillbörligt inflytande på

den centraliserade förvaltningsverksamheten måste också säkras åt den högsta

militärledningen.

Den andra huvudprincipen syftar till en förstärkning av den tekniska och

den merkantila sakkunskapen inom försvarsförvaltningen. Denna grundsats

har främst kommit till uttryck i de förslag, som i det följande framläggas, om

tillskapande av ett krigsmaterielverk och en försvarets fabriksstyrelse. Båda

dessa ämbetsverk avses skola handha förhållandet mellan försvaret och indu­

strien, ehuru deras verksamhet ligger på olika plan. Krigsmaterielverket spän­

ner även över ett mera vidsträckt arbetsområde, planläggningen för och an­

skaffningen från krigsindustrien i dess helhet, medan fabriksstyrelsen skall

handha ledningen för försvarets fabriker. På de ledande posterna i dessa äm­

betsverk måste dugande industrimän placeras, vilket uppenbarligen bör kunna

ske utan att dessa verk i något avseende komma att intaga motsatsställning

lill övriga myndigheter inom försvarsförvaltningen. För krigsmateriel verkets

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

30

del säkras härigenom överblicken över industriens kapacitet, öppnas vägen till

ökat samarbete med industrien samt möjliggöres en snabb och effektiv ut­

ökning av krigsmaterielproduktionen vid krigsutbrott. Verkets industriella

fackmän kunna även på jämställdhetens grund föra affärsförhandlingar med

industriens representanter. För fabriksledningens vidkommande vinnes, att

driften kommer att handhavas efter linjer, som inom privatindustrien prövats

och funnits rationella.

Även inom de särskilda försvarsgrenarnas kvarstående förvaltningsmyn­

digheter har jag sökt bereda ökat inflytande åt teknikens män. Härmed sam­

manhänger även min strävan att utnyttja den personliga dugligheten, oav­

sett örn den är att finna hos militärer eller tekniker. Det är av denna anled­

ning som jag förutsätter, att souschefsposterna inom marin- och flygförvalt­

ningarna skola kunna besättas med de i varje särskilt fall lämpligaste inne­

havarna, antingen dessa nu äro militärer, civilmilitärer eller civila. Beträf­

fande arméförvaltningen kan denna regel åtminstone tills vidare icke genom­

föras, då detta verks souschef avses skola väljas bland verkets två militära

avdelningschefer. Däremot torde regeln kunna bli aktuell inom en blivande,

för försvaret gemensam fortifikationsförvaltning.

En tredje huvudprincip avser en förstärkning av det militära inflytandet

på de fackgrenar av förvaltningen, som alltjämt skola ombesörjas försvars-

grensvis. Detta syfte vinnes genom att armé- och marincheferna — liksom

fallet redan är med chefen för flygvapnet — sättas till chefer även för respek­

tive försvarsgrensförvaltningar. Därvid förutsättes givetvis, att försvars-

grenschefema ej skola behöva taga befattning med löpande ärenden i allmän­

het. Sådana ärenden böra ankomma på souschefen för förvaltningen eller lägre

befattningshavare.

I övrigt avses den högsta militärledningens inflytande på den centrala för-

svarsförvaltningen bli tillgodosett genom direktivrätt för överbefälhavaren

samt en mera begränsad anvisningsrätt för försvarsgrenscheferna i förhållan­

de till fortifikations-, sjukvårds- och civilförvaltningarna men däremot ej

gentemot krigsmaterielverket och fabriksstyrelsen.

En fjärde huvudpunkt är rationalisering och effektivisering inrym de sär­

skilda förvaltningsmyndigheterna. Hithörande åtgärder taga sikte såväl på

organisation som på arbetsformer. I sistnämnda hänseende syfta de till att

lätta de högre chefernas arbetsbörda genom delegering av beslutanderätten i

löpande ärenden av mindre vikt. Tanken härmed är att bereda de högre che­

ferna möjlighet att ägna ökad uppmärksamhet åt de stora och mera bety­

delsefulla frågorna samt att giva dem vidgat utrymme för sin initiativkraft.

Av skäl, som jag i de följande avsnitten av denna framställning kommer

att närmare utveckla, har jag stannat vid att föreslå en indelning av den

centrala försvarsförvaltningen på åtta särskilda ämbetsverk, nämligen

krigsmaterielverket,

försvarets fabriksstyrelse,

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

31

försvarets fortifikationsförvaltning, med vars inrättande dock skall anstå,

försvarets sjukvårdsförvaltning,

försvarets civilförvaltning,

arméförvaltningen,

marinförvaltningen och

flygförvaltningen.

För tiden intill dess slutlig ställning kan tagas till frågan örn försvarsväsen-

dets fortifikations- och byggnadsverksamhet förutsätter jag, att den nuvarande

fortifikationsstyrelsen inom arméförvaltningen utbrytes till ett fristående verk,

arméns fortifikationsförvaltning.

Någon ökning av antalet centrala ämbetsverk inom försvarsförvaltningen

medför omorganisationen i realiteten icke. För närvarande finnas inom detta

förvaltningsområde formellt endast tre ämbetsverk, nämligen armé-, marin-

och flygförvaltningarna. Arméförvaltningen består emellertid av fem depar­

tement och styrelser utan gemensam chef, vilka i stort sett självständigt hand­

lägga ärendena inom sina respektive fackområden, och kan därför med fog

anses motsvara fem särskilda verk. Härtill komma, såsom förut nämnts, två

provisoriska organ, statens krigsmaterielnämnd och försvarsväsendets verlc-

stadsnämnd, enligt det föreliggande förslaget avsedda att utbyggas till krigs-

materielverket respektive försvarets fabriksstyrelse.

Jag vill här giva en kortfattad översikt över de olika planerade ämbets­

verkens arbetsuppgifter.

På krig smaterielverket skall i huvudsak ankomma det industriella krigs­

förberedelsearbetet, anskaffningen av mass- eller standardvaror och viss an­

nan materiel, merkantil avtalsgranskning och rådgivning, standardiserings-

frågor, verkstadskontroll, vissa konstruktionsfrågor samt handhavandet av

s. k. industriförråd.

Försvarets fabriksstyrelse, som avses skola drivas såsom statligt affärs­

verk, skall bland annat utöva ledningen av de statliga fabriker, som ha att

tillverka krigsmateriel eller annan materiel för försvarsändamål, samt anlägg­

ningar för reparations- och underhållsverksamhet, där denna verksamhet be-

drives efter samma normer som en industrimässig serie- eller masstillverkning.

Arméns fortifikationsförvaltning, som sedermera bör uppgå i en för hela

försvaret gemensam fortifikationsförvaltning, avses tills vidare skola handha,

fortifikations- och byggnadsverksamheten för arméns del. Såsom jag i det

följande kommer att närmare utveckla är det enligt min mening icke möjligt

att nu framlägga ett mera utformat förslag till lösning av den svårlösta frå­

gan om fortifikations- och byggnadsverksamhetens organisation. Denna fråga

får sin särskilda karaktär genom att hänsyn måste tagas till den under den

närmaste femårsperioden inom försvarsväsendet pågående omfattande bygg­

nadsverksamheten. Även i vissa andra hänseenden torde det föreliggande

utredningsmaterialet vara i behov av komplettering.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr ISO.

32

Försvarets sjukvårdsförvaltning bör handha hela försvarsväsendets ären­

den rörande hälso- och sjukvård, hygien, epidemiologi samt tandvård, sjuk­

husärenden, ärenden angående sjukvårdsmateriel m. m. Särskilda anstalter

skola träffas för att säkerställa samverkan mellan sjukvårdsförvaltningen

samt de till försvarsgrenarna anknutna sjukvårdsinspektionerna och medici­

nalstyrelsen.

Försvarets civilförvaltning skall handha avlöningsfrågor, spörsmål rörande

administrativa författningar och föreskrifter, övervakningen av hela försvars­

väsendets räkenskaps- och redovisningsväsende, den centrala räkenskapsfö-

ringen för hela försvarsväsendet, kassagöromålen för försvarets samtliga cen­

trala förvaltningsorgan, den kamerala revisionen av den militära lokalförvalt­

ningens räkenskaper m. m. Vad nu sagts gäller dock ej fabriksstvrelsen, som

skall intaga en relativt fristående ställning.

Sedan nu nämnda fackgrenar utbrutits ur de nuvarande försvarsgrensför-

valtningarna, bli tydligen dessas arbetsuppgifter väsentligt begränsade. Inom

den blivande reducerade arméförvaltningen komma att kvarstå tygförvalt­

ningen och intendenturförvaltningen, förlagda till var sin avdelning. På tyg­

avdelningen skall alltjämt ankomma projektering av tygmaterielen, utprov-

ning av nya materieltyper, förvaltning av medel, som ställas till förfogande

för arméns utrustning med tygmateriel, anskaffning av specialmateriel, den

militära mottagningskontrollen av levererad materiel, frågor örn arméns kvan­

titativa behov av tygmateriel samt sådan materiels förrådshållning, redovis­

ning och vård, överinseendet över tygmaterielens reparation m. m. Intenden-

tu ra vdelningens uppgifter bli i stort sett begränsade till lokal materielanskaff-

ning, centrala och lokala vård- och underhållsuppgifter, livsmedelsanskaffning,

ärenden angående intendenturväsendets organisation och utveckling m. m.

För marinförvaltningens tilltänkta vapenavdelning samt dess och flygför­

valtningens intendenturavdelningar gäller i tillämpliga delar vad nu är sagt.

Marinförvaltningens ingenjöravdelning och flygförvaltningens materielav-

delning skola i huvudsakligen samma omfattning som nu handlägga frågor

om fartygs- respektive flygmateriel. Samma ämbetsverks fortifikations- eller

byggnadsavdelningar böra tills vidare i hittillsvarande omfattning och allt­

jämt infogade i ämbetsverken ombesörja fortifikations- och byggnadsfrågor.

Stark kritik har i remissyttrandena från åtskilliga håll riktats mot det nya

utredningsförslaget i vad avser personalorganisationen, lönesättningen för be­

fattningshavarna och kostnaderna för förslagets genomförande. I likhet med

flera av de hörda myndigheterna har jag icke kunnat undgå att finna den

av utredningen föreslagna personalorganisationen alltför omfattande. Jag in­

ser till fullo de svårigheter, vilka under nu rådande exceptionella förhållan­

den göra sig gällande vid bedömande av personalbehovet för en efter freds-

förhållanden avpassad förvaltningsorganisation, som därtill har att sörja för

en krigsmakt av helt andra mått än den i 1936 års försvarsordning förutsatta.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

33

Det ligger i sakens natur, att den under de senaste åren beslutade avsevärda

utbyggnaden av försvarsorganisationen samt förlängningen av övningstiden

måste avspegla sig i en ökning även av förvaltningsmyndigheternas arbets­

kvantitet med därav följande behov av ytterligare personal.

Det låter sig icke göra att nu med säkerhet bedöma förvaltningsorganisa­

tionens personalbehov efter återgång till fredsförhållanden, varom ju här är

fråga. Den starka ansvällningen av personalstyrkan under rådande beredskaps-

läge kan lätt föranleda till en överdimensionering av personalen, som måste

undvikas. Jag anser därför, att statsmakterna vid personalberäkningarna för

de olika förvaltningsorganen måste gå fram med den största försiktighet. I

första hand måste sålunda den nu förefintliga förvaltningspersonalen inpla­

ceras i de nya organisatoriska enheterna. Därutöver torde för närvarande

bestämda förslag böra framläggas endast i fråga örn de nyckelposter, som äro

betingade av de förordade organisationsändringarna, samt vissa nya befatt­

ningar, som under alla omständigheter måste inrättas. Övriga befattningar,

som på grund av hela försvarsorganisationens utökning måste tillkomma obe­

roende av vilken organisationsform för förvaltningen som fastställes och vilka

sålunda icke direkt sammanhänga med den nu förordade omorganisationen i

och för sig, böra successivt föreslås i samband med försvarsorganisationens ut­

ökning i enlighet med 1942 års försvarsplan och tillsättas efter prövning i

varje särskilt fall. Sedan normala förhållanden åter inträtt, få hithörande

spörsmål efter framställning i vanlig ordning från förvaltningsmyndigheterna

upptagas till slutlig prövning.

Med hänsyn till att den organisation, som föreslås, i åtskilliga avseenden

innefattar betydelsefulla nyheter i jämförelse med nuvarande organisation

torde det vara uteslutet att på förhand med säkerhet bedöma varje detalj i

den nya organisationen. Jag förutsätter emellertid, att Kungl. Majit skall

äga vid förslagets genomförande vidtaga de jämkningar i densamma, som

kunna visa sig erforderliga eller önskvärda. I

I den följande framställningen ämnar jag till en början lämna en närmare

redogörelse för de synpunkter på frågan om den centrala försvarsförvaltning-

ens ordnande gemensamt eller försvarsgrensvis, vilka kunna anföras inom

varje särskilt fackområde, samt för min inställning i olika hithörande hän­

seenden. I samband därmed avser jag att i stora drag angiva gränserna mel­

lan de olika myndigheternas arbetsområden. I fortsättningen behandlas vissa

för förvaltningsmyndigheterna gemensamma principiella spörsmål. Jag ämnar

därefter mera i detalj ingå på de särskilda ämbetsverkens arbetsuppgifter och

organisation. Slutligen skola frågorna om övergången till den nya organisa­

tionen och om kostnaderna för denna belysas.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

Bihang till riksdagens ]rrotokoll 19^3. 1 sami. Nr 180.

3

34

Kungl. Majlis 'proposition nr 180.

Avd. II. Principer för förvaltningsverksamheten

inom försvarsväsendet.

A. Gemensam eller försvarsgrensvis ordnad

central förvaltning.

1. Tygförvaltningens område.

Liksom förvaltningsverksamheten över huvud inom försvarsväsendet så

är också den centrala förvaltningen inom tygförvaltningens område —

d. v. s. anskaffning, redovisning, översyn och underhåll m. m. av krigsmate­

riel i egentlig mening — för närvarande i princip uppdelad på de särskilda

försvarsgrenarnas förvaltningsorgan. Arméförvaltningens tygdepartement

är sålunda för arméns del det centrala organet för all krigsmaterielförvalt-

ning. För marinens del ombesörjas materielärendena centralt av marinför­

valtningen å dess ingenjör-, artilleri- och övriga materielavdelningar. Flyg­

vapnets centrala materielförvaltning handhaves å flygförvaltningens mate-

rielavdelning.

Denna principiella uppdelning av materielförvaltningen på de tre för­

svarsgrenarnas förvaltningsorgan har emellertid icke kunnat helt upprätt­

hållas. Sålunda har sedan länge i åtskilliga fall det förfaringssättet tilläm­

pats, att materiel som användes inom hela försvarsväsendet anskaffats ge­

nom en enda myndighets försorg för alla försvarsgrenarna. Särskilt har detta

varit fallet med handvapenmateriel. Under de senaste åren ha dessutom,

såsom redan i det föregående i korthet angivits, under trycket av den våld­

samma stegring i kraven på förvaltningsmyndigheternas kapacitet som blivit

en följd av den inträdda beredskapssituationen, tillkommit två särskilda

centrala organ med sikte på en av indelningen i försvarsgrenar oberoende

förvaltningsverksamhet inom tygförvaltningens område, nämligen statens

krigsmaterielnämnd (tidigare kallad statens ammuni-

tionsnämnd) och försvarsväsendets verkstadsnämnd,

den förra med uppgift att ombesörja anskaffning av all ammunition samt

av åtskillig annan krigsmateriel, den senare med uppgift att utöva den cen­

trala ledningen av vissa försvarsväsendet tillhörande fabriker.

1940 års utredning.

Såsom förut anförts föreslog 1940 års utredning, att den centrala förvalt­

ningsverksamheten i princip skulle sammanföras till för försvarsväsendet

gemensamma förvaltningsorgan. Som motivering för detta förslag an­

fördes, att det ur allmän effektivitetssynpunkt läge i sakens natur, att

35

även med bästa vilja till samarbete åtskilligt dubbelarbete icke kunde

undvikas, så länge förvaltningsorganen vore skilda åt. Ej heller hade kra­

vet på standardisering vunnit tillräckligt beaktande. Även om orsaken

därtill icke vore att söka enbart i den omständigheten, att den centrala

förvaltningen varit uppdelad på skilda organ, vore dock ett sammanförande

av eller intimt samarbete mellan förvaltningsorganen en oundgänglig för­

utsättning för att standardiseringssträvandena skulle leda till effektivt

och stadigvarande resultat. Nuvarande organisation medförde emellertid

icke blott svårigheter för en effektiv standardisering, utan den omöjlig­

gjorde även ett enhetligt samlande, samordnande och bearbetande av de

på olika områden vunna erfarenheterna. — Särskilt ur krigsberedskapssyn-

punkt vore, enligt vad 1940 års utredning anförde, den nuvarande organisatio­

nen av de centrala förvaltningsorganen icke tillfredsställande. Systemet med

skilda förvaltningar försvårade väsentligt överblicken över industrien och

dess möjligheter samt planläggningen av industriens övergång till krigs­

industri. Visserligen hade rikskommissionen för ekonomisk försvarsbered­

skap i samråd med förvaltningsmyndigheterna nedlagt ett betydande ar­

bete på färdigställande av planer för industriens ianspråktagande i hän­

delse av krig. Dessa planer hade emellertid kommit att i stor utsträckning

stanna på papperet. Därest rikskommissionen intagit en verkligt ledande

och samordnande ställning i förhållande till de centrala förvaltningsorganen,

skulle förhållandena på förevarande område möjligen hava varit annor­

lunda. Även i fråga om själva industrien hade under den gångna delen av

krigsperioden avsevärda brister kommit till synes. Redan i vad anginge

försvarsväsendets egna fabriker och industrianläggningar syntes befogad

kritik kunna framställas. Av än större betydelse vore de konstaterade bris­

terna beträffande industriens krigsberedskap i allmänhet. Snabbheten och

planmässigheten i leveranserna hade icke kommit att motsvara vad rå­

dande förhållanden krävt, trots att förvaltningsmyndigheterna vidtagit de

åtgärder, som med hänsyn till deras organisatoriska struktur och tidigare

utarbetade planer avsetts skola igångsättas. — Bristerna i den nuvarande

förvaltningsorganisationen hade enligt 1940 års utredning till väsentlig

del sin orsak i en splittring på de särskilda försvarsgrenarna även av den

verksamhet som vore för dem gemensam samt i förläggandet av det krigs-

industriella planeringsarbetet till ett fristående organ. För undanröjande

av dessa brister vore det bland annat erforderligt, att centralförvaltningen så

organiserades, att arbetet i erforderlig utsträckning kunde bedrivas på

enhetligt sätt utan hinder av uppdelning på skilda försvarsgrenar. Strä­

van efter enhetlighet finge dock icke drivas så långt, att den verksam­

het inom de särskilda försvarsgrenarna som med nödvändighet måste be­

hålla sin specifika karaktär äventyrades. Det måste vidare tillses, att allt

erforderligt utrymme även i framtiden bereddes den militära sakkunskapen

samt att den behövliga kontakten med industrien icke vunnes på bekost­

nad av nödig kontakt med försvarsväsendet och förståelse för dess krav.

Kungl. Maj:ts -proposition nr 180.

36

Enligt 1940 års utrednings mening borde de centrala förvaltningsmyndig­

heterna sammanföras fackgrensvis, så långt huvudsaklig överensstämmelse

förelåge. I stort sett syntes därvid den gruppindelning som skett inom

arméförvaltningen kunna följas. I enlighet därmed föresloge 1940 års utred­

ning, såsom redan anförts, för tygförvaltningens del inrättandet av ett mat e-

r ^departement, i stort sett utgörande en ombildning och utvidgning

av arméförvaltningens tygdepartement och vissa delar av försvarsförvaltningen

i övrigt. Detta departement borde ha till huvudsaklig uppgift att handha

konstruktion, nyanskaffning och kontroll av krigsmateriel. Utredningen

hade vidare funnit, att arbetet på vart och ett av in tendénturförvalt­

ningens, fortifikations väsendets och fastighetsförvaltningens, sjukvårdsför­

valtningens samt civilförvaltningens områden borde sammanföras till ett

särskilt, samtliga försvarsgrenar omfattande departement. Den efter det

sålunda gjorda frånskiljandet av särskilda verksamhetsgrenar återstående,

för de olika försvarsgrenarna specifika förvaltningsverksamheten borde

sammanhållas i väsentligt reducerade förvaltningar, ställda till vederbö­

rande försvarsgrenschefers förfogande och i huvudsak avseende projekte-

ringsverksamhet samt underhålls- och reparationstjänst i fråga örn försvars­

grenarnas materiel. Vad konstruktionsverksamheten anginge vore viss ma­

teriel av sådan beskaffenhet, att dess projektering måste ske i särskilt

intimt samarbete med militära organ inom den försvarsgren, där materielen

nyttjades i tjänst, vilka organ jämväl ansvarade för vård, reparationer och

underhåll av denna materiel, d. v. s. respektive försvarsgrenars centrala för­

valtningar. Materiel av sådan beskaffenhet vore marinens fartyg, flygvap­

nets flygplan med tillhörande motorer samt arméns stridsvagnar. Dylik ma­

teriel borde lämpligast projekteras inom vederbörande försvarsgrens centrala

förvaltning. Vad anginge själva anskaffningen av nu nämnda materiel så

borde denna ombesörjas av materieldepartementet, givetvis, där så erfordra­

des, efter samråd med vederbörande försvarsgrens förvaltning. Beträffande

åter annan materiel, syntes vissa uppgifter böra undantagas från ämbetsom­

rådet för ett dylikt materieldepartement. Skälet för ett sammanförande av

upphandlingen vore nämligen i huvudsak behovet av en samlad överblick

över industriens kapacitet och sysselsättning samt en erforderlig merkantil

sakkunskap. I den mån detta skäl för ett sammanförande av upphandlingen

till ett enda verk icke gjorde sig gällande men däremot särskilda omständig­

heter talade för upphandlingens ombesörjande av annan myndighet, borde

givetvis icke enbart kravet på enhetlighet få utgöra hinder för en sådan

anordning.

Det av 1940 års utredning föreslagna materieldepartementet skulle såle­

des hava till uppgift att, med angivna begränsningar, omhänderhava krigs-

materielens såväl utformning som anskaffning. Materieldepartementet

borde stå under ledning av en med industriens problem väl förtrogen chef.

Beträffande materieldepartementets inre organisation

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

37

hade 1940 års utredning efter övervägande av flera alternativ stannat vid att

föreslå en uppdelning av verket i två huvudavdelningar, nämligen en för

forskning och konstruktion (tekniska avdelningen) och en för anskaffning

jämte kontroll (anskaffningsavdelningen). Till den senare avdelningen skulle

vara anknutet ett särskilt organ för planering, vilket under fredstid skulle

genom fortlöpande, från industriföretagen inhämtade uppgifter hålla sig un-

derkunnigt örn de olika företagens möjlighet och lämplighet att utföra till­

verkningar av skilda slag. För detta ändamål skulle genom planeringsorganets

försorg uppläggas ett särskilt maskinregister. För planeringsorganets arbete

fordrades även, att en ständig överblick kunde äga rum över försvars-

väsendets materieltillgångar, vilket borde ske genom en dit förlagd bokfö­

ring. Vidare skulle planeringsorganet i samråd med vederbörande militära

organ samt industriföretagen medverka till att för den industriella produktio­

nen oundgängligen erforderlig arbetskraft erhölle uppskov från militärtjänst

i erforderlig omfattning.

Den materielanskaffning som skulle omhänderhavas av det av 1940 års

utredning sålunda föreslagna materieldepartementet skulle, bortsett från vad

som upphandlades i den öppna marknaden, ske genom utnyttjande av inom

landet redan existerande privata företag, genom drift vid av staten ägda

men under enskild ledning handhavda industriföretag, s. k. skuggfabriker,

samt genom anlitande av försvarsväsendets egna fabriker, vilka sistnämnda

borde skötas och administreras i bolagsform av en fristående verkstadsled-

ning. Inom anskaffningsavdelningen borde även finnas särskilda centralt

sammanhållna kontrollgrupper, som hade att dels lämna service och ombe­

sörja kvalitetskontroll av tillverkningen av varor, dels omhänderha mät-

verktyg och organisera deras förvaring och användning samt föra inven-

tarieregister över landets verktygsbestånd.

Det föreslagna materieldepartementet skulle lyda direkt under Kungl.

Majit. Verkets förhållande till försvarsledningen borde, i anslutning till att

överbefälhavaren skulle äga viss direktivrätt, vara den, att försvarsledning­

en skulle äga påkalla konstruktioner, undersökningar, utlåtanden och dylikt

samt framställa önskemål i fråga örn varors beskaffenhet. Skulle materiel­

departementet finna att någon sådan framställning vore olämplig ur till-

verkningssynpunkt och kunde enighet ej vinnas mellan departementet och

överbefälhavaren, borde ärendet underställas Kungl. Majits prövning.

Vad beträffar försvarsväsendets förrådsverksamhet föreslog 1940

års utredning, att upplagringen av krigsmateriel, framför allt ammunition,

skulle ske i strategiskt lämpligt placerade centrala förråd gemensamma för

försvarsväsendet i dess helhet. En betydande personalorganisation erfordra­

des i krig för handhavandet av materielen vid dessa förråd. Denna personal­

organisation borde även ha till uppgift att ansvara för materielen i de

bakre och främre etappförråden. Personalorganisationen måste bliva av mili­

tär beskaffenhet och borde ställas under högsta ledning av en direkt under

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

38

överbefälhavaren lydande befattningshavare, förslagsvis benämnd gene-

ralrustmästaren, vilken skulle handha materielen vid de nämnda

förråden. Till sitt förfogande för utförande av de honom åvilande uppgifterna

borde generalrustmästaren ha specialutbildade ammunitionstrup-

p e r. Centralförråden borde bliva förläggnings- och utbildningsplatser för

ammunitionstruppema. — Till generalrustmästarens verksamhetsområde

och redovisningsskyldighet skulle enligt förslaget även höra den materiel,

som upplagrats i förråd regionalt samt lokalt vid truppförbanden. Förråds-

verksamheten borde sortera direkt under överbefälhavaren i frågor berö­

rande personalens utbildning och organisation samt därmed sammanhäng­

ande inspektionsverksamhet. Däremot syntes det vara lämpligt att förvalt-

ningsmässigt förankra verksamheten inom materieldepartementet. Med en

dylik förvaltningsform vunne man, att ett intimt samarbete med materiel­

departementet kunde erhållas rörande materielens vård, underhåll och lämp­

liga omsättning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

Utlåtanden över 1940 års utrednings förslag.

De över 1940 års utrednings förslag hörda myndigheterna lia i allmän­

het vitsordat, att de av utredningen framställda erinringarna i fråga örn

krigsförberedelsearbetets bedrivande och krigsindustriens planerande vore

befogade. Jämväl har kravet på en centraliserad standardiseringsverksam-

het i fråga örn materielanskaffningen i allmänhet biträtts. I andra avseenden

ha vissa principiella erinringar framförts mot förslaget. Bland annat har

påpekats, att de erfarenheter, som utredningen haft som underlag för sitt

arbete och för att bedöma nödvändigheten av en omorganisation, hämtats

från en exceptionell tid, varunder apparaten utsatts för påfrestningar av

en sådan omfattning, att de torde motsvara och i vissa fall överstiga

dem, som vid krig komme att göra sig gällande för tillgodoseende av ersätt­

ningskraven. Anledningen till påtalade missförhållanden vore icke i huvud­

sak att söka i organisatoriska fel och brister hos den militära förvaltning­

en utan i knappheten på personal. Från åtskilliga håll har hävdats, att

man, innan man sökte åstadkomma en fullständig omvälvning i den mili­

tära förvaltningsorganisationen, borde undersöka, örn icke partiella refor­

mer kunde leda till ett godtagbart resultat. Vidare har från flera myn­

digheter framhållits, att det icke kunde vara lämpligt att under nuva­

rande yttre förhållanden verkställa en så genomgripande omorganisation

som den föreslagna; oberoende av principiell inställning till förslaget i och

för sig vore tidpunkten icke lämplig för experiment på dessa livsviktiga

områden. Sålunda ha samtliga försvarsgrenschefer och centrala förvalt­

ningsmyndigheter uttalat sig emot en genomgripande omorganisation, i

varje fall för det dåvarande.

Oavsett ståndpunktstagandet till förslaget i stort har från flera håll utta­

39

lats, att det tilltänkta materieldepartementet i varje fall borde begränsas

till att vara ett samordnande industriorgan med huvudsaklig uppgift att

handhava standardiseringsfrågor, planering av krigsmaterielförsörjningen

samt eventuellt även själva anskaffningen av krigsmateriel, åtminstone i

viss omfattning. På dylika tankegångar ha såväl överbefälhavaren som

försvarsgrenscheferna och försvarsgrensförvaltningarna varit inne.

Vad särskilt beträffar remissyttrandena i vad de avse den av 1940 års

utredning föreslagna organisationen av det gemensamma materieldeparte­

mentet samt av förrådshållningen torde jag få hänvisa till den redogörelse,

som lämnats i 1941 års utrednings betänkande (sid. 28—35). Sammanfatt­

ningsvis kan här sägas, att mellan 1940 års utredning, a ena sidan, samt

de över utredningens förslag hörda militära myndigheterna och förvalt­

ningsorganen, å den andra, föreligger en påtaglig skillnad i principiell

uppfattning rörande krigsmaterielförvaltningens anordnande. De militära myn­

digheterna ha i stort sett hävdat, att materielanskaffningen och materielför-

valtningen över huvud i princip borde ankomma på särskilda förvaltningsor­

gan för varje försvarsgren. Samtliga militära myndigheter ha dock vitsordat,

att en centralisering av materielförvaltningstjänsten i vissa hänseenden vore

påkallad och fördenskull ansett det nödvändigt, att vid sidan av försvarsgrens­

förvaltningarna tillskapades ett särskilt gemensamt organ för krigsindustripla­

nering, viss upphandling m. m. Från ett flertal hall har framhållits, att 1940

års utrednings förslag icke erbjöde tillräckligt underlag för ett bedömande

av hithörande spörsmål, utan att detsamma måste göras till föremål för ytter­

ligare utarbetning innan ståndpunkt därtill kunde fattas.

1941 års förvaltningsutredning.

Vad därefter angår det av 1941 års förvaltningsutredning framlagda för­

slaget har utredningen för sin del framhållit, att frågan om den principiella

anordningen av försörjningen med krigsmateriel — frågan huruvida den

skulle ombesörjas av förvaltningsorgan som anslöte sig till indelningen i

försvarsgrenar eller vara sammanförd till ett för hela försvarsväsendet ge­

mensamt organ — till väsentlig del vore beroende på den ställning inom för­

svarssystemet som cheferna för de tre försvarsgrenarna avsages skola intaga.

Ansåges överbefälhavaren böra vara den militära myndighet som bure det

primära ansvaret för stridsdugligheten hos försvaret i dess helhet, lage det

nära till hands att låta jämväl krigsmaterielförsörjningen centraliseras till

en enda myndighet, ett gemensamt materieldepartement, som då komme

att vara relativt frikopplat från inflytande från försvarsgrenscheferna. Örn

däremot försvarsgrenscheferna skulle vara de myndigheter som hade att

svara för respektive försvarsgrenars krigsduglighet och tjänstbarhet i övrigt,

syntes därav böra följa, att åt dem borde inrymmas ett avgörande infly­

tande på krigsmaterielanskaffningen och krigsmaterielens förvaltning i övrigt,

något som knappast kunde ske annat än genom att särskilda förvaltnings­

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

40

organ med klart angivna befogenheter funnes, i vilkas verksamhet försvars-

grenschefen kunde göra ett dylikt inflytande gällande.

Den uppläggning som 1940 års utredning givit åt förvaltningsproblemet

syntes — enligt vad den nya utredningen framhöll — snarast tyda på att

den förra utredningen utgått från att överbefälhavaren borde åläggas det

primära ansvaret jämväl för försvarsgrenarnas krigsduglighet och att för­

svarsgrenscheferna i nämnda hänseende snarast borde intaga ställningen av

inspektörer var och en för sin försvarsgren. Även med denna utgångspunkt

hade 1940 års utredning emellertid funnit sig böra föreslå, att förutom ett

för hela försvarsväsendet gemensamt materieldepartement skulle finnas sär­

skilda förvaltningsorgan för de tre försvarsgrenarnas räkning.

Den senare förvaltningsutredningen anförde vidare, att det av 1941 års

försvarsutredning avgivna förslaget till organisation av försvarsväsendets

högsta ledning byggde på principen, att försvarsgrenscheferna alltjämt skulle

bära det primära ansvaret för respektive försvarsgrenars krigsduglighet.

Härav följde enligt 1941 års förvaltningsutrednings uppfattning, att den

tekniska och ekonomiska verksamhet som sammanhängde med försvarsgre­

nens utrustning med krigsmateriel, borde handhavas av förvaltningsorgan, hos

vilka försvarsgrenschefen omedelbart kunde få sina intentioner i fråga örn

försvarsgrenens materielförsörjning omsatta. Den ansvarsfördelning mellan

överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna, från vilken försvarsutredningen

utgått, syntes sålunda närmast förutsätta, att den centrala förvaltningsverk-

samheten i vad avsåge krigsmateriel i egentlig mening (tygmateriel) hand­

hades av särskilt förvaltningsorgan för varje försvarsgren.

Oavsett det sålunda förda resonemanget hade emellertid, enligt vad 1941

års utredning vidare framhöll, från de militära myndigheternas sida be­

tydelsefulla erinringar framförts gentemot 1940 års utrednings förslag att i

princip koncentrera materielanskaffningen jämte konstruktions- och kon­

trollverksamheten till ett enda organ. Sålunda hade gjorts gällande, att den

uppdelning av materieltjänsten på å ena sidan det gemensamma materiel -

departementet och a andra sidan de föreslagna reducerade försvarsgrens-

förvaltningarna, som av 1940 års utredning föreslagits, icke vore rationell

utan ägnad att medföra oklarhet i fråga om ansvarsfördelningen samt dubb­

lering av personalorganisationen. I sistnämnda hänseende hade bland annat

fiamhallits, att spörsmålen örn materielens underhåll, vilka skulle hand­

läggas av försvarsgrensförvaltningarna, samt frågorna örn utformning och

nyanskaffning av materiel, vilka skulle ankomma på materieldepartemen-

tet, i många fall hängde så intimt tillsammans, att de borde handläggas av

personal med enahanda kvalifikationer. I bägge fallen krävdes rent militära

överväganden, vilka icke syntes få samma utrymme i materieldepartemen-

tet, som ju förutsattes skola stå under civil ledning.

1941 års utredning fann de sålunda framförda erinringarna mot den av

1940 års utredning gjorda uppläggningen av den centrala krigsmaterielför-

Kungl. May.ts proposition nr 180.

41

valtningen i huvudsak bärande. Även om det givetvis vore möjligt att jämväl

med den föreslagna organisationen etablera ett sådant samarbete mellan för­

svarsgrenarna å ena sidan samt det centrala materieldepartementet å den

andra, att de framförda farhågorna för kompetenskonflikter och dubbelorga­

nisation i huvudsak eliminerades — utredningen förutsatte, att vid detaljut­

formningen av organisationen åtgärder vidtoges för säkerställande av ett

dylikt samband — syntes förslaget dock innebära, att försvarsgrenschefens

möjlighet att utöva ett direkt inflytande på den egna försvarsgrenens mate-

rielutrustning skulle komma att avsevärt inskränkas. Detta syntes vara en

konsekvens, som vore ägnad att ingiva allvarliga betänkligheter.

De sålunda framlagda synpunkterna föranledde 1941 års förvaltningsutred-

ning att för sin del föreslå, att den centrala förvaltningsverksamheten i vad

avsåge tygmateriel och annan krigsmateriel i egentlig mening skulle i princip

omhänderhavas av särskilda förvaltningsorgan för varje försvarsgren, i

vilka organs ledning vederbörande försvarsgrenschef skulle tillförsäkras ett

avgörande inflytande. Härav följde också, att den gren av förvaltningen,

som avsåge förrådshållningen, enligt utredningens mening borde utövas för-

svarsgrensvis. Den föreslagna principen borde emellertid icke utgöra hinder

för att de delar av förvaltningsverksamheten, beträffande vilka så lämp­

ligen kunde ske, i möjligaste mån organisatoriskt samordnades.

I sistberörda hänseende erinrade utredningen örn att så gott som samtliga

hörda myndigheter vore ense med 1940 års utredning om att vid sidan av för-

svarsförvaltningarna borde finnas ett för förs vars väse!] d et i dess helhet

gemensamt organ för samordnande av de industriella problem som sam­

manhängde med materiel tjänsten. Till denna uppfattning ville också 1941 års

förvaltningsutredning obetingat ansluta sig. En av de mest påtagliga bris­

terna i den nuvarande förvaltningsorganisationen hade, enligt vad utredningen

framhöll, just varit avsaknaden av organiserat samarbete mellan de militära

förvaltningarna och den krigsmateriellevererande industrien. Denna brist hade

tagit sig uttryck i mångahanda hänseenden, främst måhända på krigsindustri­

planeringens område, men även i fråga örn rena leveransfrågor, såsom beträf­

fande prissättning, standardisering, prioritetsrätt m. m.

I anslutning till vad sålunda anförts föreslog 1941 års förvaltningsutredning,

att ett särskilt organ skulle inrättas med uppgift att för försvarsgrensför-

valtningarnas räkning handhava de viktiga 'frågekomplex, som samman­

hängde med industriens utnyttjande i försvarsväsendets tjänst. Detta indu­

striorgan borde som en av sina viktigaste uppgifter hava att svara för det

krigsindustriella planeringsarbetet. Vidare borde på detta organ ankomma

att ombesörja själva anskaffningen av sådan krigsmateriel, som icke vore av

försvarsgrensbetonad art, med andra ord krigsmateriel av mass- eller stan­

dardnatur, främst ammunition. Industriorganet borde även omhänderhava

den standardiseringsverksamhet i fråga örn krigsmaterielen, som visat sig

animera vara av värde för att säkerställa erforderlig enhetlighet i materiel-

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

42

anskaffningarna. Som industriorganet förutsattes skola i sig inrymma fram­

stående sakkunskap på det rent kommersiella området, borde på detsamma

även ankomma att utöva granskningsverksamhet ur kommersiell synpunkt

rörande materielleveranskontrakt över huvud för försvarsväsendets räkning.

Organet borde vidare handhava ledningen av de försvarsväsendet tillhörande

fabriker, vilka utförde nytillverkning av krigsmateriel, varjämte den veten­

skapliga forskningsverksamheten för försvarets räkning borde inordnas under

verket i fråga. Slutligen borde industriorganet hava ett avgörande inflytande

på frågor rörande uppskov med värnpliktstjänstgöring för den i krigsindu­

strien sysselsatta personalen.

Som en sammanfattning anförde förvaltningsutredningen, att de till tyg-

materielförvaltningens område hörande förvaltningsuppgifterna borde i prin­

cip omhänderhavas av särskilda förvaltningsorgan för varje försvarsgren, vilka

organ skulle ha ansvaret såväl för vilka slag och vilka kvantiteter av krigs­

materiel som skulle anskaffas som för projektering och konstruktion av dylik

materiel, i den mån icke sistberörda uppgifter utfördes inom den privata indu­

strien. Vid sidan av försvarsgrenarnas förvaltningsorgan borde finnas ett för

försvarsväsendet gemensamt industriorgan med uppgift att omhänderha det

industriella krigsförberedelsearbetet, att för försvarsgrensförvaltningarnas räk­

ning utföra anskaffningar av sådan krigsmateriel som vore att hänföra till mass-

eller standardvaror samt att i övrigt handlägga de frågor av industriell eller

kommersiell natur som i det föregående i korthet angivits.

Förvaltningsutredningen framhöll slutligen, att den omständigheten, att

förvaltningsverksamheten på tygförvaltningens område föresloges skola

handhavas försvarsgrensvis, helt naturligt icke finge hindra att, på sätt redan

nu i viss utsträckning skedde, en försvarsgrens förvaltningsorgan åtoge sig

upphandlings- eller andra uppgifter för en annan försvarsgrensförvaltnings

räkning, där så lämpligen kunde ske. Tvärtom borde det instruktionsmässigt

fastslås, att ett sådant samarbete skulle eftersträvas förvaltningsorganen

emellan.

Utlåtanden över 1941 års förvaltnings-

utrednings förslag.

Överbefälhavaren, som i huvudsak anslutit sig till den av 1941 års utred­

ning föreslagna uppdelningen av förvaltningsärendena på försvarsgrensvis

organiserade och gemensamma ämbetsverk, har beträffande tygförvaltningen

ansett riktigt, att verksamheten i huvudsak utövades försvarsgrensvis och

att samtliga beställningar skulle göras av försvarsgrensförvaltningarna, intill

dess maten’elen vore utexperimenterad. Av utredningens betänkande fram-

ginge icke klart vem som ägde bestämma, örn beställning skulle göras av ve­

derbörlig försvarsgrensförvaltning eller av industriverket. Utredningen syntes

emellertid vilja göra gällande, att Kungl. Majit skulle bestämma detta. Den­

na fråga syntes överbefälhavaren icke vara tillräckligt utredd. I samband

Kungl. Maurts proposition nr 180.

43

ined att medel äskades av visst förvaltningsorgan kunde måhända lämpligen

föreslås vem som skulle utlägga beställningen.

Arméchefen har understrukit betydelsen av en försvarsgrensvis ordnad

tyg- och intendenturförvaltning men har tillika framhållit, att det otvivel­

aktigt förelåge behov av ett centralt, från försvarsgrensförvaltningarna rela­

tivt fristående organ för industriell krigsplanering, standardisering m. m. och

för vissa av de uppgifter, som tidigare påvilat rikskommissionen för ekono­

misk försvarsberedskap.

Cheferna för mannen och flygvapnet samt marinförvaltningen och flyg-

förvaltningen ha icke haft något att erinra mot vad utredningen i denna del

anfört.

Arméförvaltningen har ansett ofrånkomligt, att den tekniska och ekono­

miska verksamhet, som sammanhängde med försvarsgrenarnas utrustning

med krigsmateriel, handhades av förvaltningsorgan, hos vilka vederbörande

försvarsgrenschef omedelbart kunde få sina intentioner i fråga örn materiel-

försörjningen omsatta. För tillgodoseende härav borde förvaltningsverksam-

heten på tyg- och intendenturmaterielområdena ordnas försvarsgrensvis. Det

rådde emellertid ingen tvekan om behovet av ett centralt organ för handlägg­

ning i fred av det krigsindustriella förberedelsearbetet och vissa därmed sam­

manhörande frågor. Arméförvaltningen har i anslutning härtill velat insätta

hithörande spörsmål i ett större sammanhang.

Riksräkenskapsverket har uttalat, att en koncentration av vissa ärenden

till särskilt industriorgan skulle medföra avsevärda fördelar.

Statens hisrevision har obetingat anslutit sig till utredningens uttalande,

att krigsindustriplaneringen bleve fullt effektiv endast om materielanskaff-

ningen i huvudsak centraliserades till ett industriverk och att undantag från

denna huvudregel borde förekomma blott då vägande militära skäl förelåge. Ut­

redningen hade emellertid icke konsekvent tillämpat denna princip. Ett rik­

tigt handhavande av upphandlingen krävde vidare enligt krisrevisionens me­

ning, att även konstruktionsverksamheten, i den mån den icke handhades

av industrien, samt kontrollen förlädes till industriverket.

Statens industrikommission har biträtt utredningens förslag om att anför­

tro vissa uppgifter på förevarande område åt ett särskilt industriorgan. Sam­

ordningstanken hade emellertid enligt kommissionens mening icke i tillräcklig

omfattning kommit till uttryck i förslaget.

Statens ammunitionsnämnd och försvarsväsendets verkstadsnämnd lia i

sitt gemensamma yttrande framhållit, att tvekan ej kunde råda om riktig­

heten och nödvändigheten av att ett centralt anskaffningsorgan tillskapades.

Förslaget örn inrättande av ett dylikt kunde emellertid tillstyrkas endast

under förutsättning, att de av utredningen angivna principerna för anskaff­

ningen följdes. I viss omfattning måste även konstruktionsverksamhet be­

drivas hos det föreslagna industriverket.

Kungl. Maj:ts -proposition nr 180.

44

Departe­

mentschefen .

Även svenska teknologföreningen har funnit behovet av ett industriorgan

med i stort sett de av utredningen angivna uppgifterna vara påtagligt.

Av intresse i förevarande sammanhang äro jämväl vissa i remissyttrande­

na framkomna allmänna synpunkter på frågan örn det av utredningen före­

slagna industriverkets arbetsuppgifter och organisation. Härtill återkommer

jag emellertid i det följande.

I förevarande sammanhang torde böra erinras om försvarsväsendets ingen-

jöruiredning, vars verksamhet för närvarande pågår. En utförlig redogörelse

för utredningens uppdrag har lämnats här ovan (sid. 16 f.).

De skiljaktigheter i uppfattning, som gjort sig gällande beträffande prin­

ciperna för den militära centralförvaltningens ordnande, lia fått en särskild

tillspetsning på tygförvaltningens område. Såsom av den i det föregående

lämnade redogörelsen framgår innebar det av 1940 års utredning framlagda

förslaget, att krigsmaterielanskaffningen med konstruktionsarbetet däri in­

begripet skulle i princip vara centraliserad till ett för försvarsväsendet ge­

mensamt materieldepartement. Samtidigt skulle emellertid finnas smärre

förvaltningsorgan för var och en av försvarsgrenarna med uppgift att om-

händerha den anskaffade materielens översyn, vård och underhåll. Dessa

smärre förvaltningsorgan skulle också handha projekteringen av viss mera

försvarsgrensbetonad materiel. I vissa över 1940 års utredning avgivna re­

missyttranden har å andra sidan hävdats, att materielanskaffningen och ma-

terielförvaltningen över huvud i princip borde ankomma på särskilda förvalt­

ningsorgan för varje försvarsgren. Även i sistnämnda yttranden har dock

vitsordats behovet av att vid sidan av försvarsgrensförvaltningarna tillskapa

ett särskilt, för försvarsväsendet gemensamt organ för krigsindustriplanering

och vissa andra uppgifter.

Enligt 1941 års utrednings förslag skulle det ankomma på det tilltänkta

industriorganet att omhänderha planering av krigsmaterielindustrien, vissa

uppskovsfrågor, viss materielanskaffning, merkantil granskning av ärenden

om anskaffning i andra fall, standardisering, leveranskontroll, central regi­

strering av tillgången på krigsmateriel, forskning på det militärtekniska om­

rådet samt ledning av en del av försvarsväsendets fabriker och verkstäder.

Vad särskilt materielanskaffningen angår skulle enligt förslaget industrior­

ganet för försvarsgrensförvaltningarnas räkning i den omfattning, som kunde

bli föreskriven, ombesörja anskaffning av materiel, som vore av mass- eller

standardkaraktär eller som kunde anses fixerad i tekniskt hänseende, samt

vidare sådan anskaffning som måste ske genom verket för att möjliggöra

effektiv krigsplanering. Anskaffandet av ren specialmateriel eller sådan ma­

teriel, som befunne sig på experimentstadiet, borde däremot åvila vederbö­

rande försvarsgrensförvaltning. Utredningens i olika sammanhang gjorda ut­

talanden ha emellertid visat sig föranleda tveksamhet örn den verkliga inne­

börden av utredningsförslaget på denna synnerligen betydelsefulla punkt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

45

För min del kan jag i stort sett ansluta viig till det av 1941 års

utredning framlagda förslaget i vad angår det planerade industriorga­

nets uppgifter. Beträffande frågorna om den militärtekniska forskning­

ens ställning och örn fabriksledningen är jag emellertid icke övertygad

örn att den av utredningen förordade lösningen är den bästa. Vad angår ma-

terielanskaffningen synes mig den av utredningen formulerade principen böra

fastslås. Upprätthållandet av denna princip torde utgöra en förutsättning för

att ett effektivt verkande industriorgan av den skisserade karaktären över

huvud taget skall kunna komma till stånd. Detta innebär, att materielanskaff-

ningen i väsentliga delar bör centraliseras till industriorganet och att i de fall,

då viss materiel i egenskap av specialmateriel skall undantagas från den cen­

trala anskaffningen, vägande skäl böra kunna åberopas härför. Då en över­

flyttning av uppgifter från de nuvarande försvarsgrensförvaltningarna till

industriorganet såsom jag redan förut antytt måste ske successivt, bör tyd­

ligen materielanskaffningen tills vidare ligga kvar på försvarsgrensförvalt­

ningarna, intill dess Kungl. Maj:t genom beslut i varje särskilt fall eller be­

träffande visst eller vissa materielslag förordnar örn anskaffningsuppgiftens

överförande på industriorganet. Härigenom vinnes anknytning till den me­

tod, som använts vid den redan påbörjade utbyggnaden av ammunitions-

nämnden till en krigsmaterielnämnd. Överbefälhavaren har i sitt yttrande an­

fört, att det av utredningens betänkande icke klart framginge vem som ägde

bestämma, om beställning skulle göras av vederbörlig försvarsgrensförvaltning

eller av industriorganet. Örn den av mig nyss angivna ordningen tillämpas,

torde farhågorna för oklarhet härvidlag kunna anses i huvudsak undanröjda.

Två spörsmål, som i förevarande sammanhang påkalla särskild uppmärk­

samhet och vilkas lösning är förenad med betydande svårigheter, äro frågor­

na till vilket organ konstruktionsarbetet och kontrollverksamheten skola för­

läggas. Vad den förra arbetsuppgiften beträffar måste skillnad göras mellan

å ena sidan den idégivande konstruktionsverksamheten eller projekteringen,

d. v. s. uppgörandet av principkonstruktioner med utgångspunkt från funk­

tionskraven, samt å andra sidan konstruktionsverksamheten i egentlig me­

ning. Den förra sidan av verksamheten måste otvivelaktigt handhavas av för­

svarsgrensförvaltningarna. Det egentliga konstruktionsarbetet, d. v. s. den

verksamhet, som är inriktad på utarbetande av färdiga arbetsritningar, bör

liksom hittills i regel förläggas till de industriföretag, som lia att tillverka ma-

terielen. I den mån detta icke är möjligt, bör vederbörande försvarsgrensför­

valtning själv omhänderha konstruktionsarbetet. Såsom i ammunitions- och

verkstadsnämndernas yttrande framhållits torde emellertid med nödvändig­

het viss konstruktionsverksamhet komma att bedrivas hos det planerade in­

dustriorganet. Att träffa avgörande rörande den omfattning detta organs

verksamhet härvidlag skall få möter svårigheter, på vilka jag närmare skall

ingå i samband med behandlingen av industriorganets uppgifter (sid. 149 f.).

Även frågan om kontrollens anordnande ämnar jag därvid upptaga till be­

handling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

46

De inom försvarsgrensföryaltningarna kvarstående arbetsuppgifterna omfatta

projektering och provning samt i vissa fall konstruktion av materiel, förvalt­

ning av medel avsedda för anskaffning av tygmateriel, anskaffning av spe-

cialmateriel, militär mottagningskontroll, frågor om behov av tygmateriel,

förrådshållning, redovisning, vård och reparation av sådan materiel m. m.

Om, såsom jag för min del anser, tvekan icke råder om behovet av ett cen­

tralt organ för handläggning av det krigsindustriella förberedelsearbetet och

vissa därmed sammanhörande frågor, uppställer sig det av arméförvaltningen

berörda spörsmålet, hur nämnda förberedelsearbete skall inordnas i sitt orga­

nisatoriska sammanhang med planeringen av landets industri i dess helhet för

ett krigsfall. Detta spörsmål torde lämpligast upptagas till behandling i sam­

band med frågan örn krigsmaterielverkets organisation, och jag torde därför

få återkomma till detsamma i det följande (sid. 120 och 125).

2. Intendenturförvaltningens område.

Den centrala intendenturförvaltningstjänsten är enligt nuvarande orga­

nisation uppdelad försvarsgrensvis på det sätt, att densamma inom armé­

förvaltningen ombesörjes av dess intendenturdepartement, inom marinför­

valtningen av en särskild intendenturavdelning och inom flygförvaltning­

en likaledes av en intendenturavdelning. En viss centralisering har emel­

lertid sedan länge tillämpats i så måtto, att särskilt arméförvaltningens in­

tendenturdepartement omhänderhaft anskaffningen av vissa intendenturvaror

jämväl för de två andra förvaltningarnas räkning.

1940 års utredning.

Såsom redan förut anförts uttalade 1940 års utredning som sin åsikt,

att även arbetet på intendenturverksamhetens område borde sammanföras

till ett särskilt, samtliga försvarsgrenar omfattande departement i den före­

slagna försvarsförvaltningen, därvid utredningen dock förutsatt, att jämväl

på detta område den centrala verksamheten i fråga örn underhålls- och repara­

tionst jänst skulle äga rum inom de av utredningen skisserade reducerade för­

valtningsorgan, vilka förutsattes skola finnas för varje försvarsgren.

De skäl som ansetts tala för en för hela försvaret gemensam intendentur-

förvaltning ha av 1940 års utredning i dess betänkande sammanfattats på

följande sätt.

Vad förplägnadstjänsten beträffar äro skiljaktigheterna i fred mellan försvars­

grenarna av den ringa betydenhet, att en ändamålsenligt ordnad samverkan vid

livsmedlens anskaffning och tillhandahållande får anses ekonomiskt rationell och

genomförbar. Beträffande underhållstjänsten i krig föreligga visserligen i så

måtto betydande skiljaktigheter mellan förhållandena vid till lands och sjöss upp­

trädande stridskrafter, att denna tjänst under operationer till lands måste ske

under alldeles speciella former, vilka i väsentliga avseenden avvika från förhål­

landena i fred. Då emellertid nämnda skiljaktigheter i huvudsak endast äro att

hänföra till sättet för livsmedlens distribuering och tillhandahållande, kan denna

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

47

omständighet i och för sig icke utgöra hinder för en gemensam intendenturför-

valtning, särskilt som i övriga avseenden förplägnadstjänsten vid samtliga för­

svarsgrenar i huvudsak bedrives på samma sätt i krig och fred. Under krig eller

av krig föranledda utomordentliga förhållanden erfordras en ständig kontakt

mellan centralorganet för hela landets livsmedelsförsörjning (livsmedelskommis­

sionen) och de militära myndigheterna för att man snabbt skall kunna genom­

föra de regleringar och ingripanden i övrigt, som det allmänna försörjningsläget

kan påkalla. Tillkomsten av en gemensam intendenturförvaltning skulle under­

lätta såväl ett dylikt ingripande som själva livsmedelsanskaffningens rationella

ordnande.

I fråga om bränsleförsörjningen har betydelsen av en enhetlig, fast och

ändamålsenlig organisation alltmera framträtt. I all synnerhet gäller detta im­

portbränslet, framför allt det flytande, som med den hastigt ökade motoriseringen

och mekaniseringen vid försvarsväsendet samt införandet i allt större utsträck­

ning av oljeeldning å flottans fartyg blivit en livsfråga för samtliga försvars­

grenar. För sammanförandet under gemensam ledning av de olika försvarsgre­

narnas skilda organ för bränsleförsörjningen tala i huvudsak samma skäl som i

det föregående angivits för livsmedelsförsörjningen.

Vad därefter den egentliga intendenturmaterielen beträffar så föreligga, sär­

skilt i fråga örn beklädnad och personlig utrustning, likheter i stort mellan de

olika försvarsgrenarna.

1940 års utredning har emellertid framhållit, att även andra synpunkter

kunde läggas på denna fråga. Sålunda gällde i viss utsträckning jämväl

för intendenturförvaltningens del, att de förvaltningsuppgifter, som nära

sammanhängde med det militära arbetet vid försvarsgrenarna, borde för­

läggas till försvarsgrenscheferna, enär uppgifterna i fråga icke lämpligen

borde ställas under en från dessa fristående ledning. För marinens del

kunde sålunda bland annat framhållas frågor angående personalens för­

läggning ombord, inredning och utrustning av fartyg vid nybyggnad och

större omändringar, den lokala distributionen av bränsle, vatten och övrig

utredning till sjöstyrkor och marindistrikt, uppläggning av lokala förråd

av olika slag, försöksverksamhet m. m. Det hade även gjorts gällande, att

samarbetet med de lokala förvaltningarna skulle kunna ske på ett smidigare

sätt vid ett bibehållande av förvaltningarna i deras nuvarande form. Vid

ett bedömande av de fördelar och nackdelar, som de olika organisations­

formerna medförde, hade utredningen emellertid ansett sig böra räkna med

ett sammanförande av försvarsgrenarnas intendenturförvaltningar till ett

gemensamt intendenturdepartement. Vid organiserandet av ett dylikt in-

tendenturdepartement syntes med hänsyn till de mera speciella förhållan­

den som gjorde sig gällande inom marinen, en särskild marinbyrå böra in­

rättas. — De nuvarande intendenturkårerna förutsattes av utredningen

skola bibehållas som skilda organisationer. Härför talade icke blott kårer­

nas hittillsvarande olika arbetsområden utan jämväl den i många avseen­

den olikartade utbildningen för personalen.

Emellertid räknade 1940 års utredning även med det alternativet, att

skilda förvaltningar skulle bibehållas på intendenturförvaltningens områ­

Kungl. Marits proposition nr 180.

48

de. För sådant fall borde enligt utredningens mening den centrala livs­

medelsförsörjningen lämpligen ombesörjas av arméförvaltningens intenden-

turdepartement för samtliga försvarsgrenar, då ju armén representerade

den ojämförligt största förbrukningen. Beträffande bränsleförsörjningen bor­

de behoven för de olika försvarsgrenarna sammanföras inom materieldeparte-

mentet, varefter upphandling, upplagring och distribution borde ombesör­

jas av statens reservförrådsnämnd. Vad slutligen intendenturmaterielen i

övrigt beträffade, borde anskaffningen i enlighet med av utredningen för­

ordade principer förläggas till materieldepartementet för samtliga för­

svarsgrenar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

Utlåtanden över 1940 års utrednings förslag.

Rörande de över 1940 års utredning hörda myndigheternas yttranden be­

träffande intendenturförvaltningen torde jag få hänvisa till den redogörelse,

som lämnats i 1941 års utrednings betänkande (sid. 41—43).

1941 års förvaltningsutredning.

Vid övervägande av frågan, huruvida den centrala intendenturförvalt-

ningstjänsten bör göras gemensam för hela försvarsväsendet eller, såsom nu

i princip är fallet, vara uppdelad på särskilda förvaltningsorgan för de tre

försvarsgrenarna, har 1941 års förvaltningsutredning kommit till det resul­

tatet, att det sistnämnda alternativet avgjort är att föredraga. Jämväl 1940

års utredning har ju, såsom av det föregående framgår, räknat med en så­

dan lösning.

Enligt vad 1941 års utredning framhållit vore orsakerna till att utredning­

en ansett sig böra förorda en principiell uppdelning av intendenturförvalt­

ningen efter försvarsgrenarna flera. Till en början förelåge, örn än i mindre

grad än i fråga om tygförvaltningstjänsten, det allmänna skälet för en upp­

delning av denna förvaltning på särskilda försvarsgrensorgan, att försvars-

grenschefen, vilken borde ha att bära det primära ansvaret för sin försvars­

grens krigsduglighet, för att rätt kunna fylla denna uppgift borde kunna äga

ett väsentligt och direkt inflytande på den ytterst viktiga frågan om utrust­

ningen med intendenturmateriel. Ett sådant inflytande läte sig svårligen på

ett tillfredsställande sätt ordna annat än genom ett den egna försvarsgrenen

tillhörande förvaltningsorgan.

Vidare måste det konstateras, att den centrala intendenturförvaltnings-

tjänsten i varje fall under normala tider icke i främsta rummet känneteck­

nades av materielanskaffningar i större omfattning utan mera av en på de

särskilda truppförbanden etc. inriktad förvaltningstjänst i egentlig mening,

omfattande underhålls- och förrådshållningsföreskrifter, omsättnings- och

distributionsfrågor m. m. Att denna förvaltningstjänst i egentlig mening vore

i betydande grad försvarsgrensbetonad läge med hänsyn till försvarsgrenar­

nas olika stridssätt och militära organisation i öppen dag.

49

Slutligen borde det enligt den nya utredningens mening framhållas, att

1940 års utrednings förslag syntes innebära en viss oklarhet i fråga om gräns­

dragningen mellan de olika förvaltningsorganen. Enligt förslaget skulle så­

lunda den centrala intendenturförvaltningen vara samlad hos ett för hela för­

svaret gemensamt organ. Samtidigt syntes det ha förutsatts, att vissa till

intendenturförvaltningen hörande uppgifter, som nära sammanhängde med

det militära arbetet vid försvarsgrenarna och som icke lämpligen borde ställas

under en från försvarsgrenscheferna fristående ledning, skulle förläggas till

de reducerade försvarsgrensförvaltningarna. Slutligen torde den föregående

utredningen ha räknat med att vissa upphandlingar av intendenturmateriel

jämväl skulle överlämnas till det föreslagna materieldepartementet.

1941 års utredning holle för sin del före, att den organisatoriskt mest rediga

lösningen av förevarande förvaltningsspörsmål vore att — i likhet med vad

som föreslagits i fråga om tygmaterielen — förlägga ansvaret för all central

intendenturtjänst till förvaltningsorgan, som tillhörde de särskilda försvars­

grenarna och i vilkas verksamhet försvarsgrenscheferna kunde erhålla ett be­

stämmande inflytande.

Det sagda borde enligt den nya utredningens mening icke hindra, att en

centralisering av vissa arbetsuppgifter på hithörande område komme till stand.

Tvärtom vore det synnerligen angeläget, att det system som redan nu med

framgång tillämpats, nämligen att en försvarsgrensförvaltning ombesörjde

likartade uppgifter jämväl för de övrigas räkning, ytterligare utvecklades och

instruktionsmässigt befästes.

Det kunde också tänkas fördelaktigt att låta själva upphandlingen av

vissa standardvaror även på intendenturområdet för försvarsgrensförvalt-

ningarnas räkning ombesörjas av industriverket. I varje fall syntes så med

påtaglig fördel vara fallet med sådan intendenturmateriel, som vore att hän­

föra till den mekaniska verkstadsindustrien. I anslutning härtill har förvalt-

ningsutredningen anfört bland annat följande.

Beträffande anskaffningen från textil-, läder- och livsmedelsindustrierna kunna

i viss mån andra synpunkter göra sig gällande. I fråga örn anskaffning av textilier

och läder må sålunda framhållas, att hithörande materiel, exempelvis uniformer

och skodon, tvivelsutan är av mass- och standardkaraktär, men att de inom pri­

vatindustrien med dylik tillverkning sysselsatta fabrikerna äro avsevärt enklare

att handha ur krigsindustriplaneringssynpunkt än de flesta till den mekaniska in­

dustrien hörande "fabrikerna. Vidare kunna här prioritetsfrågor endast i undan­

tagsfall uppstå. Omläggningen av dessa industriers tillverkning från civil till mi­

litär produktion ställer sig därjämte avsevärt enklare och går att genomföra på

kortare tid än inom den mekaniska industrien. Som följd härav kan krigsindustri-

planerandet i stort i fråga om berörda materiel tänkas ske hos industriverket,

även örn det skulle visa sig ändamalsenligare att lata anskaffandet avila försvars­

grensförvaltningarna. Utredningen anser sig icke hava tillräckligt underlag för att

nu kunna taga definitiv ställning till, huruvida anskaffningen av ifrågavarande

slag av intendenturmateriel i allmänhet bör ske genom försvarsgrensförvaltning­

arna eller centraliseras till industriverket. Utan tvivel kunna skäl åberopas för

bägge lösningarna. Visst fog kan måhända sägas föreligga för den från intendentur-

Uihang till riksdagens protokoll 19i3. 1 sami. Nr 180.

4

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

50

håll med skärpa framförda uppfattningen, att det i och för sig måste innebära

en fördel, att de organ som skola omhänderhava materielens användning, under­

håll, distribution etc. också sköta om dess anskaffning, därest icke, såsom fallet

obestridligen är med produkter tillhörande den mekaniska industrien, avgörande

skäl tala för en annan ordning. Då den personal som avses skola ingå i våra inten-

denturorgan otvivelaktigt måste sägas besitta stor erfarenhet i hithörande frågor,

synas också personaltekniska skäl föreligga för att förlägga jämväl själva anskaff­

ningen till dessa organ. Utredningen har vid utformandet av de nämnda organen

närmast räknat med att så blir fallet. Utredningen har emellertid därvid förutsatt,

att en centralisering i avsevärd utsträckning skall kunna ske på det sättet, att en

försvarsgrensförvaltning åtager sig anskaffning av likartad materiel jämväl för

de övrigas räkning. Därest särskilda skäl föreligga för att någon viss anskaffning

av dylik materiel sker genom industriverket, bör detta givetvis anlitas. Beträffan­

de intendenturmateriel tillhörande den mekaniska verkstadsindustrien bör så un­

dantagslöst ske. —• Vad beträffar de centrala beklädnadsverkstäderna böra dessa,

i den mån de över huvud anses böra finnas kvar, underställas samma organ som

handhar materielens anskaffande.

Utlåtanden över 1941 års förvaltnings-

utrednings förslag.

Överbefälhavaren har i sitt yttrande med hänsyn till den likartade beskaf­

fenheten inom samtliga försvarsgrenar av munderingsutrustning, kaserninven­

tarier, expeditionsmateriel, bränsle-, lyse- och vattenförsörjning samt tvätt

ifrågasatt att, i motsats till vad av utredningen föreslagits, en för försvars­

grenarna gemensam intendenturförvaltning skulle komma till stånd. I fråga

örn anskaffning av bränsle och smörjoljor till fordon, fartyg och flygplan

kunde man ställa sig tveksammare mot centralisering, emedan det försvars-

grensvisa intresset här vore starkare framträdande. I fråga om de övnings-

anslag, som tillhörde intendenturförvaltningens område, vore centralisering

olämplig. För erhållande av bästa effekt borde därför intendenturförvaltning­

ens område måhända uppdelas så, att vissa ärenden komme under ett gemen­

samt organ, andra under försvarsgrensförvaltningarna. Någon sådan uppdel­

ning hade icke av 1941 års utredning tagits under omprövning. Överbefälha­

varen ansåg, att denna fråga borde ägnas fortsatt uppmärksamhet, så att en

ändring eventuellt framdeles kunde vidtagas.

Beträffande arméförvaltningens yttrande i nu ifrågavarande hänseende hän­

visas till vad som anförts ovan vid behandlingen av tygförvaltningen.

Statens krisrevision har funnit, att mycket påtagliga skäl förelåge för långt

driven centralisering på detta område. Man kunde fråga sig, varför ej utred­

ningen tagit steget fullt ut och förordat gemensam intendenturförvaltning,

när den ändå föreslagit så många undantag och avsteg i den riktningen. Ett

genomförande av det föreliggande förslaget skulle medföra dubbelarbete och

överorganisation. Enligt krisrevisionens uppfattning borde en gemensam in­

tendenturförvaltning — eventuellt organiserad såsom en avdelning inom krigs-

materielverket — handlägga frågor om anskaffning av förplägnadsvaror och

annan intendenturmateriel, medan försvarsgrenarnas intendenturavdelningar

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

51

borde handha intendenturmaterielen samt ombesörja utbildning av inten­

dent urpersonal ävensom mobiliseringsärenden. Särskild uppmärksamhet borde

ägnas åt att förråd och förrådstjänst ordnades ändamålsenligare. I detta sam­

manhang har krisrevisionen även fäst uppmärksamheten på att gränsdrag­

ningen mellan tyg- och intendenturmateriel borde revideras. Så borde t. ex.

såväl kokvagn (fordonet) som kokkittel anskaffas av samma och icke som nu

av flera olika organ.

I åtskilliga remissyttranden ha påyrkats vissa ytterligare förskjutningar av

gränsen mellan försvarsgrensförvaltningarnas intendenturorgan och det plane­

rade industriverket, syftande till en överflyttning till detta verk av anskaff­

ningen särskilt av textil och lädervaror. Uttalanden i denna riktning ha

gjorts av statens ammunitionsnämnd och försvarsväsendets verkstadsnämnd,

statens krisrevision, Sveriges industriförbund och svenska teknologförening-

en. Emot en sådan överflyttning ha arméchefen och arméförvaltningen, vilka

anse att intendenturdepartementet bör omhänderha denna anskaffning, ut­

talat sig. Mera industribetonade livsmedel av standardtyp borde enligt flera

uttalanden anskaffas genom industriverket.

Ett spörsmål, som vid det verkställda utredningsarbetet visat sig synner­

ligen svårt att komma till rätta med, är frågan om den centrala intendentur-

förvaltningstjänstens ordnande. För närvarande ombesörjes denna försvars-

grensvis, men en tendens till koncentration har sedan länge gjort sig gällande

såtillvida, att särskilt arméförvaltningens intendenturdepartement jämväl för

marin- och flygförvaltningarnas räkning omhänderhaft anskaffningen av vissa

för samtliga försvarsgrenar likartade intendenturvaror.

1940 års utredning ansåg visserligen, att även intendenturverksamheten

borde sammanföras till ett särskilt, samtliga försvarsgrenar omfattande depar­

tement i den föreslagna försvarsförvaltningen, därvid dock förutsattes, att

även på detta område den centrala verksamheten i fråga om underhålls- och

reparationstjänst skulle äga rum inom de av utredningen tilltänkta reduce­

rade försvarsgrensförvaltningarna. Utredningen räknade emellertid även med

det alternativet, att skilda förvaltningar skulle bibehållas på förevarande om­

råde. I vissa särskilda avseenden skulle dock även med detta alternativ en

centralisering äga runi. Sålunda skulle den centrala livsmedelsförsörjningen

för samtliga försvarsgrenar ombesörjas av arméförvaltningens intendenturde­

partement, medan bränsleförsörjningen borde anförtros åt materieldeparte-

mentet och statens reservförrådsnämnd. Anskaffningen av den egentliga in­

tendenturmaterielen för alla försvarsgrenar borde enligt utredningens mening

för detta fall förläggas till materieldepartementet.

1941 års utredning har för sin del ansett ansvaret för all central intenden-

turtjänst böra förläggas till förvaltningsorgan, som tillhörde de särskilda för­

svarsgrenarna och å vilkas verksamhet försvarsgrenscheferna kunde erhålla

ett bestämmande inflytande. Det redan nu tillämpade systemet, att en för-

Kungl. Majlis proposition nr 180.

Departe-

mentscliefen.

52

svarsgrensförvaltning ombesörjde likartade uppgifter jämväl för de övrigas

räkning, borde emellertid ytterligare utvecklas och instruktionsmässigt be­

fästas. Enligt utredningens mening kunde det även tänkas fördelaktigt att

låta själva upphandlingen av vissa standardvaror även på intendenturområ-

det för försvarsgrensförvaltningarnas räkning ombesörjas av det planerade

industriverket. I varje fall syntes så med påtaglig fördel vara fallet med sådan

intendenturmateriel som vore att hänföra till den mekaniska verkstadsindu­

strien.

Åtskilliga av de myndigheter och sammanslutningar, som yttrat sig över

sistnämnda förslag, ha förordat en längre driven centralisering av intenden-

turverksamheten än 1941 års utredning föreslagit. Mera allmänt har en sådan

åtgärd ifrågasatts beträffande anskaffningen inom textil- och läderbranschen.

Längst har statens krisrevision gått, enligt vars mening anskaffningen av för-

plägnadsvaror och intendenturmateriel borde handhavas centralt — eventuellt

genom en avdelning inom krigsmaterielverket —- medan försvarsgrenarnas

intendenturavdelningar borde ombesörja underhålls-, utbildnings- och mobi-

liseringsärenden. Även överbefälhavaren har varit inne på liknande tanke­

gångar men har stannat vid ett uttalande, att frågan borde ägnas fortsatt upp­

märksamhet.

Sammanfattningsvis kan sägas, att under den senaste tidens utredningsarbete

på den militära förvaltningens område enighet i stort sett nåtts därom, att in­

tendenturmateriel hänförlig till den mekaniska eller den kemisk-tekniska indu­

strien lämpligen borde anskaffas av ett nyinrättat krigsmateriel verk. Även från

intendenturhåll har medgivits, att en sådan utveckling vore naturlig, eftersom

anskaffningen i krigstid på dessa områden icke utan de största olägenheter kun­

de ske, om icke arbetet enhetligt sammanhölies och planlades redan i fredstid.

Även jag ansluter mig till denna uppfattning. I viss mån har densamma re­

dan kommit till uttryck i Kungl. Maj:ts förut omnämnda beslut den 21

augusti 1942 angående den fortsatta utbyggnaden av ammunitionsnämnden

till en krigsmaterielnämnd. Genom detta beslut har nämligen föreskrivits,

att krigsmaterielnämnden skulle så snart ske kunde efter den 1 oktober 1942

för försvarsgrensförvaltningarnas räkning omhändertaga bland annat an­

skaffningen av sådan inom den mekaniska industrien tillverkad intendentur­

materiel som funnes upptagen i särskild förteckning samt viss kemisk ma­

teriel.

Beträffande intendenturmaterielen i övrigt har även 1941 års utredning

med styrka framhållit, att förnödenheter, vilka med samma eller i det närma­

ste likartad beskaffenhet användes inom mer än en försvarsgren, borde an­

skaffas av ett enda förvaltningsorgan. Utredningen har emellertid härvidlag

icke sträckt sig längre än till ett förslag, att anskaffningen av dylika förnö­

denheter skulle anförtros åt den centrala försvarsgrensförvaltning, som repre­

senterade den ojämförligt största förbrukningen därav. Även jag anser starka

skäl tala för en långt driven centralisering på detta område. För min del är

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

53'

jag emellertid benägen att till fullo draga ut konsekvenserna härav. Vad sär­

skilt angår textil- och lädervaror äro dessa otvivelaktigt i stor utsträckning

av mass- och standardkaraktär och ur denna synpunkt jämförliga med den

materiel, som enligt det föregående bör anskaffas av krigsmaterielverket.

Även i övrigt synes mig med fog kunna göras gällande, att den centrala an­

skaffningen på intendenturens område med fördel bör kunna förläggas till

krigsmaterielverket, då nu ett sådant föreslås till inrättande. Den omständig­

heten, att anskaffningen på detta område under den gångna beredskapstiden

kunnat genomföras med mindre friktioner än vad fallet varit på vissa andra

militära förvaltningsområden, synes mig härvidlag icke kunna vara utslags­

givande. Enligt min mening bör man icke för framtiden stanna vid de redan

vunna resultaten utan fastmera eftersträva en organisation, som är ägnad

att, utan åsidosättande av nödiga militära krav, såväl tekniskt som ekono­

miskt fungera på bästa möjliga sätt. 1941 års utredning har till stöd för ett

bibehållande av den nuvarande ordningen på intendenturområdet åberopat

bland annat, att vissa i samband med anskaffnings- och planeringsarbetet

uppkommande svårigheter vore lättare att bemästra, när fråga vore om tex­

til- och läderbranscherna än när det gällde den mekaniska industrien. Detta

skäl mot en överflyttning av vissa arbetsuppgifter till krigsmaterielverket

synes mig emellertid äga ringa styrka. Jag har kommit till den övertygelsen,

att den anskaffning av intendenturmateriel, som över huvud kan ske cen­

tralt, bör överföras till krigsmaterielverket enligt samma grunder som avses

skola gälla beträffande tygmateriel. Vad livsmedelsanskaffningen an­

går synes en viss centralisering till arméförvaltningens intendenturavdelning

ligga nära till hands. Genom en sådan centralisering underlättas samordnan­

det av den militära livsmedelsförsörjningen med försörjningen för landet i

dess helhet. Under krig plötsligt uppkommande behov kunna även snabbare

och säkrare tillgodoses. Förrådsuppläggningen kan också lättare komplette­

ras och anpassas efter läget. På försvarsgrensförvaltningarnas intendentur-

organ böra i övrigt alltjämt ankomma anskaffningsuppgifter allenast i den

män det gäller sådan för en viss försvarsgren specifik materiel, för vars an­

skaffning i dylik ordning vägande militära skäl kunna åberopas. Den efter

försvarsgrenarna uppdelade intendenturförvaltningstjänsten skulle sålunda,

med nyss angivna undantag för specialmateriel, begränsas till lokal materiel-

anskaffning samt centrala och lokala vård- och underhållsuppgifter ävensom

1 i vsme d eks a n sk a ff n ing. I anslutning härtill böra ärenden angående intenden-

turväsendets organisation och utveckling, mobiliseringsärenden, frågor om in-

tendenturtjönsten berörande reglementen och instruktioner m. m. handläg­

gas. T fråga om dessa kvarstående verksamhetsgrenar synes det mig ound­

gängligt, att försvarsgrenschefens ansvar och inflytande bibehålies. En na­

turlig följd härav blir, att det under försvarsgrenschefen sammanhållande

organet på området bör infogas i försvarsgrensförvaltningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

54

Till frågan om drivmedelsförsörjningens ordnande återkommer jag vid be­

handlingen av krigsmateriel verket.

Vad beträffar det av krisrevisionen väckta spörsmålet örn revision av

gränsen mellan tyg- och intendenturmateriel torde detsamma förlora i bety­

delse i samma mån som anskaffningen av båda dessa materielslag överflyttas

till krigsmaterielverket. Frågan om en sådan revision beträffande den mate­

riel, vars anskaffning alltjämt skall åvila försvarsgrensförvaltningarna, torde

emellertid vara förtjänt av övervägande. Att i detta sammanhang närmare

ingå på berörda spörsmål lärer dock ej ifrågakomma.

Kungl. Maj:ts fr oposition nr 180.

3. Fortifikations- och byggnadsförvaltningens område.

Inom de nuvarande försvarsförvaltningama utövas den centrala ledningen

av byggnadsverksamheten och vad därmed sammanhänger ävensom av de

till fortifikationsverksamheten hänförliga förvaltningsspörsmålen för arméns

vidkommande å arméförvaltningens fortifikationsstyrelse, för marinen inom

marinförvaltningens fortifikationsavdelning samt för flygvapnet, där några

egentliga fortifikatoriska problem hittills icke förefunnits, inom flygförvalt­

ningens byggnadsavdelning. Såväl å arméförvaltningens fortifikationsstyrelse

som å marinförvaltningens fortifikationsavdelning utgöres personalen till vä­

sentlig del av officerare tillhörande fortifikationskåren. Flygförvaltningens

byggnadsavdelning står under ledning av en överste vid flygvapnet. Här må

emellertid erinras örn de provisoriska åtgärder, som vidtagits i syfte att effek­

tivisera och samordna verksamheten på byggnadsförvaltningens område och

för vilka i det föregående i korthet redogjorts.

1930 års försvarskommission.

Frågan örn att sammanslå den centrala förvaltningsverksamheten på före­

varande område till ett enda förvaltningsorgan har även tidigare varit före­

mål för behandling. I sitt den 30 juli 1935 avgivna betänkande föreslog så­

lunda 1930 års försvarskommission, att den centrala fastighetsförvaltningen

skulle utbrytas ur försvarsgrenarna och centraliseras till ett för försvarsväsen-

det gemensamt organ. En sådan åtgärd syntes ur ekonomisk synpunkt böra

tillmätas stor betydelse, i det att möjligheterna till rationalisering av verk­

samheten underlättades och entreprenadsystemet kunde intensivare utnytt­

jas. Vidare måste enhetligheten i behandling av anslags- m. fl. frågor rörande

fastighetsförvaltningen i dess helhet kunna på ett helt annat och bättre sätt

tillgodoses än med nuvarande organisation.

Utlåtanden över försvarskoinmissionens betänkande.

I de över försvarskommissionens betänkande avgivna yttrandena gåvo åt­

skilliga av de hörda myndigheterna uttryck för allvarliga betänkligheter gent­

emot den föreslagna centraliseringen av fastighetsförvaltningen. Erinringarna

55

hänförde sig i huvudsak till konsekvenserna i militärt hänseende av att till­

skapa ett utom försvarsgrenarna stående centralt ämbetsverk för handhavande

av försvarsväsendets fastighetsverksamhet. Det befarades salunda, att de rent

militära önskemålen i fråga örn byggnadernas anordnande skulle med större

svårighet kunna göra sig gällande gentemot ett dylikt fristående ämbetsverk

än vid ett bibehållande av fastighetsväsendet knutet till den egna försvarsgre­

nen. Emot den föreslagna anordningen anfördes också, att det ständiga och

intima samarbete, varav behov skulle uppstå mellan de militära myndigheter­

na och det fristående ämbetsverket, säkerligen komme att störas av åtskilliga

friktioner. Särskilt från flygvapnets sida framhölls med stor skärpa, att anord­

nandet och vården av de för detta vapen speciella byggnaderna, flygfälten

m. m. krävde ett så verksamt och beständigt övervakande ur rent militära

synpunkter, att även den centrala fastighetsförvaltningen måste ingå bland

flygvapnets egna förvaltningsorgan. Slutligen papekades fran marint hall, att

ett avskiljande av de befästningsärenden, som vore av fortifikatorisk art, från

de strategiska och vapentekniska fästningsärendena medförde allvarliga olä­

genheter.

Propositionen

1936: 225.

I propositionen 1936:225 angående försvarsväsendets ordnande föreslogs

att all förvaltningsverksamhet, således även på byggnads- och fortifikations-

området, skulle vara försvarsgrensvis organiserad. Detta blev också riksda­

gens beslut. Vid anmälan av nyssberörda ärende i statsrådet den 27 mars

1936 anförde föredragande departementschefen bland annat.

Från de invändningar, som rests från ett flertal av de över förslaget hörda

myndigheterna, kan man enligt min mening icke bortse, även örn de anförda

farhågorna i vissa hänseenden må betecknas som överdrivna. Jag utgår näm­

ligen ifrån att vid anordnandet av en för hela försvarsväsendet gemensam cen­

tral fastighetsförvaltning det icke skulle möta några oövervinneliga svårigheter

att på ett lämpligt sätt säkerställa, att de militärt ledande organen erhölle sådant

inflytande över denna verksamhet, att alla militära synpunkter på byggnaders

konstruktion m. m. kunde på ett tillbörligt sätt göra sig gällande. Å andra sidan

förhåller det sig säkerligen så, att en dylik ordning mången gång skulle ställa

sig onödigt tyngande. Härtill kommer, vad angår flygvapnet, att frågan om

flygfältens, hangarernas och andra specialbyggnaders beskaffenhet så intimt

sammanhänger med själva flygtjänstens bedrivande, att ledandet av den sist­

nämnda underlättas, därest fastighetsförvaltningens ledning är förlagd till den

egna försvarsgrenen. Då en sådan genomgripande förändring som fastighetsför­

valtningens utbrytande ur försvarsgrenarnas förvaltningsområde — en föränd­

ring som innebure ett avsteg från den i övrigt hävdade principen, att förvalt-

ningsverksamheten bör handhavas försvarsgrensvis icke bör vidtagas utan

att därför kunna åberopas så patagliga fördelar, att de framförda invändningar­

nas bärkraft väsentligen försvagas, har jag med hänsyn till nyssnämnda om­

ständigheter funnit mig icke kunna tillstyrka ett genomförande av den centrali­

sering på fastighetsförvaltningens område som av försvarskommissionen före­

slagits.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

56

Kungl. Majlis proposition nr 180.

1940 års utredning.

Beträffande byggnads- och fortifikationsförvaltningens område har 1940

års utredning i sitt betänkande anfört bland annat följande.

De två huvudspörsmål, som i förevarande sammanhang uppställa sig till be­

dömande, äro dels frågan örn fastighetsförvaltningens utbrytande ur de sär­

skilda försvarsgrenarna och centraliserande till ett för försvarsväsendet gemen­

samt organ, dels ock frågan huruvida man bör göra boskillnad mellan befäst-

ningsförvaltning^ och husbyggnadsförvaltning. I nära sammanhang med sist­

nämnda spörsmål står frågan örn beredande av större utrymme åt den civila

teknikens målsmän inom det eller de organ, som skola handhava fastighetsför­

valtningen.

Vad till en början angår förstnämnda spörsmål föreligger redan vid nu gäl­

lande organisation på fastighetsförvaltningens område en hög grad av gemen­

samhet mellan olika försvarsgrenar. Det säger sig självt, att förvaltningen av

kaserner och andra byggnader, övnings- och skjutfält m. m. principiellt sett icke

är av skiljaktig natur inom de olika försvarsgrenarna. För byggnaders konstruk­

tion och underhåll m. m. samt för den domäntekniska och juridiska skötseln av

försvarsväsendets markområden böra i stort sett likartade regler gälla. Å andra

sidan är det uppenbart, att erforderligt beaktande måste ägnas de militära syn­

punkterna vid förvaltningstekniska åtgärders vidtagande å övnings-, skjut- och

flygfält m. m.

Vid den tidigare behandlingen av det föreliggande spörsmålet har såsom ett

betydelsefullt skäl emot fastighetsförvaltningens centralisering anförts, att en

dylik förändring innebure ett avsteg från den då i övrigt hävdade principen,

att förvaltningsverksamheten borde handhavas försvarsgrensvis. Detta skäl

synes, på sätt tidigare framhållits, icke längre vara bärande. Tvärtom har en

helt genomförd uppdelning av förvaltningen efter försvarsgrenar visat sig icke

längre hållbar. Vid sådant förhållande vinner tanken på en centralisering jämväl

av fastighetsförvaltningen i styrka. De tidigare yppade farhågorna, att där­

igenom skulle försvåras samarbetet med de militära myndigheterna och det

tillbörliga beaktandet av dessas önskemål, torde icke visa sig vara grundade.

Givet är visserligen, att exempelvis för flygvapnets vidkommande frågan örn

flygfältens, hangarernas och andra specialbyggnaders beskaffenhet intimt sam­

manhänger med själva flygtjänstens bedrivande. Genom en lämplig person­

representation i fortifikationsdepartementet borde emellertid garantier för ett

friktionsfritt samarbete härvidlag kunna vinnas.

Beträffande frågan, örn man bör skilja mellan befästningsförvaltning och hus­

byggnadsförvaltning, kunna delade meningar råda. Såsom skäl för att göra en

sådan skillnad har anförts, att fortifikationskårens personal därigenom skulle

kunna få odelat ägna sig åt befästningsfrågor, att för husbyggnadernas vidkom­

mande en intimare kontakt med den rent civila byggnadsverksamheten skulle

kunna uppnås samt att husbyggnaderna skulle kunna omhänderhavas av härför

särskilt lämpad personal. Den omständigheten, att husbyggnadsverksamheten

sammanföres inom en förvaltningsgren med befästningsbyggandet utesluter

emellertid ingalunda, att för den förra verksamheten kan användas all erforder­

lig civil sakkunskap i byggnadsfrågor. Tvärtom torde genom ett dylikt sam­

manförande inom ett ämbetsverks ram men med arbetet uppdelat på skilda

avdelningar vinnas, att den civila tekniska sakkunskapen kan i erforderlig grad

utnyttjas jämväl i fråga örn befästningsanläggningars utförande och underhåll.

57

På grundval av de anförda synpunkterna kom 1940 års utredning till det

resultatet, att försvarsväsendets fastighetsförvaltning, däri inberäknat utfö­

randet och vården av befästningsanläggningar och husbyggnader, borde cen­

traliseras till ett förvaltningsorgan, förslagsvis benämnt försvarsväsendets

fortifikationsdepartement.

Utlåtanden över 1940 års utredning.

De över 1940 års utredning hörda myndigheterna ha i sina yttranden

givit uttryck åt skiftande uppfattningar i fråga om den föreslagna centrali­

seringen av fastighetsförvaltningen. Rörande innehållet i dessa yttranden torde

jag få hänvisa till 1941 års utrednings betänkande (sid. 47—49). Här må

endast framhållas, att överbefälhavaren, arméförvaltningen och 1940 års mili­

tära byggnadsutredning anslutit sig till utredningens förslag härvidlag, att

marinförvaltningen under viss förutsättning icke haft något att erinra samt

att försvarsgrenschefema och flygförvaltningen avstyrkt förslaget, varvid

i huvudsak samma skäl anfördes som gentemot försvarskommissionens

förslag.

1941 års förvaltningsutredning.

1941 års förvaltningsutredning har i princip anslutit sig till 1940 års ut­

rednings förslag och således förordat, att en centralisering komme till stånd.

Som skäl för detta ståndpunkttagande ville utredningen framför allt åbe­

ropa den från olika håll påpekade omständigheten, att planläggandet och

utförandet av byggnadsarbeten i stort sett syntes böra ske med likartade be­

dömanden, vare sig byggnaderna skulle användas för den ena eller den andra

försvarsgrenen. Därmed vore naturligtvis icke sagt, att icke de specialhänsyn

som kunde betingas av de skilda försvarsgrenarnas särart i full utsträckning

borde få göra sig gällande. En påtaglig fördel med en sammanslagning syntes

också ligga i det förhållandet, att därigenom frågor om befästningars utfö­

rande och underhåll komme att åvila en enda centralmyndighet i stället för

såsom nu två. Och vad beträffar det löpande förvaltningsbestyret med för­

svarsväsendets synnerligen omfattande och alltmera växande fastighetsbe­

stånd syntes det icke kunna vara annat än till båtnad, att den centrala led­

ningen av denna förvaltning ägde rum inom ett enda organ.

Att vissa invändningar kunde göras mot en sammanslagning av fastighets­

förvaltningen skulle emellertid — framhöll utredningen vidare — icke förne­

kas. Särskilt syntes därvid böra uppmärksammas de från flygvapnets sida ut­

talade farhågorna för att de speciella synpunkter som i stor utsträckning måste

uppställas på flygvapnets byggnader ävensom på flygfältens byggande och

underhåll icke skulle bliva lika tillförlitligt och väl tillgodosedda inom en fri­

stående byggnadsförvaltning som inom flygvapnets eget förvaltningsorgan,

flygförvaltningen. Utredningen ansåge emellertid de organisatoriska fördelarna

av ett sammanförande av byggnadsförvaltningen till ett organ vara så över­

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

58

vägande, att de nämnda invändningarna icke borde stå hindrande i vägen där­

för. De från flygvapnets myndigheter framförda farhågorna syntes kunna i

huvudsak bortfalla, därest en regementsofficer vid flygvapnet placerades till

ständig tjänstgöring i den centrala fortifikationsförvaltningen med uppgift

att iakttaga de specialsynpunkter på byggnadsförvaltningens område som

gjorde sig gällande för flygvapnets del.

Vad beträffar den av 1940 års utredning berörda frågan, huruvida den

fortifikatoriska verksamheten och den militära byggnadsverksamheten i övrigt

alltjämt borde vara i förvaltningshänseende sammanförda till samma central­

organ, anslöte sig den nya utredningen obetingat till den av 1940 års ut­

redning intagna ståndpunkten, att en dylik gemensamhet alltjämt borde upp­

rätthållas. Denna ståndpunkt hade också med skärpa hävdats av militära

byggnadsutredningen i dess remissutlåtande.

Förutom de av 1940 års utredning och militära byggnadsutredningen an­

förda skälen för att befästnings- och övrig militär byggnadsverksamhet bör

organiseras gemensamt borde enligt 1941 års utrednings mening ytterligare

framhållas, att frågan om den fortlöpande förvaltningen av de för befäst-

ningsändamål för kronans räkning förvärvade fastigheterna bleve synnerligen

vansklig att lösa, örn man skilde fortifikationsförvaltningen från den övriga

byggnadsförvaltningen. Antingen måste man nämligen då låta den egentliga

förvaltningen av försvarets fastigheter omhänderhavas av två olika organ

eller också finge man inrätta ett fristående organ för ändamålet. Vilket alter­

nativ man än valde, komme förvaltningsapparaten att kompliceras. Slutligen

måste i förevarande hänseende framhållas, att det vore av stor vikt, att den

militära personal som skulle handlägga främst befästningsärendena bleve skick­

lig och för sina uppgifter fullt kompetent. För att säkerställa detta krav vore

det nödvändigt att tillskapa en tillräckligt vid rekryteringsbas för den härför

avsedda personalkåren, varjämte kåren måste givas en sådan storlek och sam­

mansättning, att betryggande garantier erhölles för att vid besättandet av le­

dande poster ett urval kunde göras mellan högt kvalificerade officerare. Då

befästningsverksamheten aldrig kunde i vårt land bliva så omfattande, att den

ensam kunde behöva en personalkår av den storlek realiserandet av nyssbe-

rörda önskemål förutsatte, bleve det nödvändigt att åt ifrågavarande för be-

fästningsväsendet avsedda personalorganisation anförtro jämväl andra mili­

tära byggnadsuppgifter. Detta förhållande talade också starkt för ett fortsatt

sammanhållande i förvaltningshänseende av befästningsväsendet och det mili­

tära byggnadsområdet i övrigt.

Då 1941 års utredning sålunda förordade, att den centrala ledningen av

försvarsväsendets byggnadsverksamhet sammanfördes till ett enda förvaltnings­

organ, ville utredningen framhålla, att det ifrågavarande organet borde hand­

hava all central förvaltningsverksamhet på förevarande område. Byggnads­

frågor borde således över huvud taget icke tillhöra försvarsgrensförvaltning-

arnas kompetensområde. En annan sak vore, att det måhända övergångsvis

Kungl. Majlis 'proposition nr 180.

59

kunde visa sig vara lämpligt att låta flygförvaltningens byggnadsavdelning

fortsätta sin verksamhet även någon tid efter det att det nya förvaltnings­

organet börjat sin verksamhet. Det syntes nämligen icke uteslutet, att den

utomordentligt omfattande byggnadsverksamhet som under de närmaste åren

vore att förutse för flygvapnets räkning kunde motivera att byggnadsavdel-

ningen först så småningom och i avvaktan på mera normala förhållandens in­

träde avvecklade sin verksamhet.

Utlåtanden över 1941 års förvallnings-

utrednings förslag.

Av remissmyndigheterna har överbefälhavaren uttalat, att erfarenheterna

syntes honom bestämt tala för förslaget om gemensam förvaltning på forti­

fikations- och byggnadsförvaltningens område. Denna gemensamma förvalt­

ning borde omfatta samtliga fastigheter, således även exempelvis marinens

skjutbanor.

Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen ha i sitt gemensamma yttran­

de avstyrkt inrättande av en för försvarsväsendet gemensam fortifikationsför-

valtning. I varje fall borde därmed anstå, till dess flygvapnets utbyggnad

vore helt fullbordad. Chefen för flygvapnet måste även få större inflytande

än som föreslagits beträffande den under ett visst budgetår erforderliga bygg­

nadsverksamheten. Byggnadsunderhållet borde vidare ej överflyttas, förrän

flygförvaltningens byggnadsavdelning helt uppginge i det nya verket.

' Marinförvaltningen har väl funnit den föreslagna principen riktig men an­

sett, att örlogsvarvens byggnader borde underställas marinförvaltningen på

samma sätt som försvarsväsendets fabriker förutsatts skola underställas indu­

striverket. Den del av fastighetsfonden, som berörde örlogsvarven, borde på

grund härav utbrytas och underställas marinförvaltningen. Detsamma gällde

även andra anläggningar under varvschefs förvaltning, exempelvis oljecistern­

anläggningar.

Riksrälcenskapsverket har i princip anslutit sig till förslaget i denna del,

dock med hänvisning till förutnämnda av intendenten K. Bildmark verkställ­

da utredning angående besparings- och rationaliseringsåtgärder i fråga om

underhållet av staten tillhöriga byggnader. Ämbetsverket har vidare fram­

hållit, att den planerade fortifikationsförvaltningen självfallet borde handha

redovisningen av försvarsväsendets fastighetsfond.

Statens krisrevision, statens industrikommission och svenska teknologför-

eningen ha i princip biträtt förslaget örn en gemensam fortifikationsförvalt-

ning.

Byggnadsstyrelsen har uttalat, att en för hela försvarsväsendet gemensam

byggnadsförvaltning kunde väntas medföra icke oväsentliga ekonomiska och

tekniska fördelar. Styrelsen förutsatte emellertid, att ett intimare samarbete

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

60

Departe­

mentschefen.

än utredningen avsage kunde avägabringas mellan de olika försvarsgrenarnas

chefer och fortifikationsförvaltningen. En centralisering av nybyggnadsverk­

samheten för försvarsväsendet borde enligt styrelsens mening anstå tills vidare

i avbidan på att verksamheten åter skulle nedgå, och frågan borde erhålla

en provisorisk lösning. Fastighetsförvaltningen i egentlig mening syntes där­

emot tidigare kunna centraliseras.

191+0 ars militära byggnadsutredning har erinrat örn att utredningen redan

tidigare anslutit sig till principen om sammanförande av ledningen för för-

svarsväsendets nybyggnads- och fastighetsförvaltande verksamhet till ett för

samtliga försvarsgrenar gemensamt organ. Tre reservanter inom byggnads-

utredningen ha framhållit, att samarbetet med försvarsgrenscheferna borde

ordnas mera effektivt vad anginge nybyggnaderna. Underhållsarbetena borde

helt handhas av fortifikationsförvaltningen och underlydande myndigheter.

Ytterligare en reservant i samma utredning hax gjort gällande, att flygvapnets

centrala fastighetsförvaltning måste inordnas i flygförvaltningen eller att i

varje fall flygvapnets intressen måste tillgodoses mera effektivt.

I yttranden över den i det föregående omnämnda, av intendenten K. Bild­

mark verkställda utredningen angående besparings- och rationaliseringsåtgär-

der i fråga om underhållet av staten tillhöriga byggnader ha gjorts vissa ut­

talanden, som böra uppmärksammas i förevarande sammanhang. Sålunda har

statens industrikommission framhållit, att omorganisationen av fastighetsför­

valtningen icke borde genomföras i så snabb takt, att effektiviteten äventyra­

des genom bristen på kunniga tekniker. Byggnadsstyrelsen har även här utta­

lat, att med genomförandet av en centralisering av försvarsväsendets bygg-

nadsförvaltning borde tills vidare anstå men att detta dock ej borde hindra,

att åtgärder snarast möjligt vidtoges för en behövlig omorganisation.

1

I förevarande sammanhang må även erinras örn försvarsväsendets ingenjör­

utredning, som för närvarande undersöker frågan om utnyttjandet av ingenjör-

tekniskt utbildad personal inom försvarsväsendet. En närmare redogörelse för

utredningsuppdraget återfinnes i det föregående (sid. 16 f.).

Tanken på en sammanslagning av den centrala verksamheten på fortifi­

kations- och byggnadsförvaltningens område har, såsom framgår av den läm­

nade redogörelsen, redan tidigare kommit till uttryck. Ett utformat förslag

i sådant hänseende framlades sålunda av 1930 års försvarskommission. Med

hänsyn till den kritik, som i remissyttrandena riktades mot förslaget, upptogs

detsamma ej i 1936 års försvarsproposition, vilken i detta hänseende god­

kändes av riksdagen.

Vid frågans tidigare behandling anfördes mot en centralisering av fastig­

hetsförvaltningen det skälet, att en dylik förändring skulle på en särskild

punkt innebära ett avsteg från den då över hela linjen hävdade principen

örn förvaltningsverksamhetens handhavande försvarsgrensvis. Då denna prin­

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

61

cip numera i olika hänseenden brutits och — såsom framgår av det förut

anförda — i framtiden sannolikt får frångås i än större utsträckning, har

det angivna skälet icke längre bärkraft. Över huvud taget torde det ur ekono­

misk och arbetssynpunkt få anses vara ett önskemål, att sådan verksamhet

inom försvarsväsendet, som kan för hela försvarsväsendet gemensamt bedrivas,

icke utan tvingande skäl uppdelas på de olika försvarsgrenarna. Den force­

rade verksamhet, som under de senaste åren bedrivits på såväl befästnings-

som byggnadsområdet, har vidare i viss mån ställt hithörande spörsmål i ny

belysning.

Vad angår frågan om fastighetsförvaltningens utbrytande ur försvars­

grenarna ansluter jag mig till den mening, som uttalats av såväl 1940 som

1941 års utredning. I likhet med de båda utredningarna anser även jag, att

planläggning och utförande av byggnadsarbeten bör ske enligt i huvudsak

likartade bedömanden, vare sig byggnaderna skola användas för den ena eller

den andra försvarsgrenen. En gemensam förvaltningsorganisation för den

militära byggnadsverksamheten synes även ägnad att underlätta rationali­

sering och standardisering av densamma. Vidare torde en sådan organisation

medföra ökade möjligheter att så avväga de särskilda försvarsgrenarnas behov

av byggnadsmedel, att försvaret i sin helhet blir på bästa sätt tillgodosett.

Behovet av att en sådan avvägning verkställts redan innan byggnadsärendena

underställas Kungl. Maj:ts prövning har mer och mer framträtt, särskilt under

den senaste tidens omfattande byggnadsverksamhet. Vad befästningar angår

måste det betraktas såsom en olägenhet, att dessa för närvarande anläggas

av arméförvaltningens fortifikationsstyrelse och marinförvaltningen var för sig.

Arméförvaltningen har för sin del vitsordat, att bristande enhetlighet vid

ordnandet av landets fasta försvar med nuvarande system icke kan undvikas.

Även ur denna synpunkt skulle således en avsevärd fördel stå att vinna genom

en sammanslagning. I fråga om underhållet av försvarets omfattande fastig­

hetsbestånd synas än starkare skäl tala för att större enhetlighet åväga­

bringas.

De fördelar, som skulle vara förenade med en koncentration av fastighets­

förvaltningen, synas mig väga tyngre än de invändningar däremot, som otvi­

velaktigt med visst fog kunna göras. Jag syftar här främst på risken för att

de rent militära önskemålen ej skulle kunna i tillbörlig utsträckning göra sig

gällande gentemot ett utom försvarsgrenarna stående centralt ämbetsverk.

■Krån flygvapnets sida ha därjämte yppats farhågor för att de särpräglade

synpunkter, som i stor utsträckning måste anläggas på denna försvarsgrens

byggnader samt på flygfältens byggande och underhåll, icke skulle bliva på

tillfredsställande sätt tillgodosedda av ett utanför flygförvaltningen förlagt

organ. Såsom de båda förvaltningsutredningarna samstämmigt framhållit bör

det icke vara ogörligt att övervinna dessa svårigheter.

Till frågan om det sätt, på vilket en centralisering av fortifikations- och

byggnadsförvalträngen bör ske, samt om tidpunkten för genomförande av

en sådan centralisering återkommer jag i det följande.

Kungl. Mcij:ts 'proposition nr 180.

62

Kungl. Majlis 'proposition nr 180.

4. Sjukvårdsförvaltningens område.

Den centrala sjukvårdsförvaltningen inom försvarsväsendet omhänderha-

ves enligt nu gällande organisation för arméns vidkommande av arméför­

valtningens sjukvårdsstyrelse, för marinen av marinförvaltningen å dess

sanitetsavdelning samt för flygvapnet av flygförvaltningen å dess intenden-

turavdelning. Oaktat denna uppdelning av sjukvårdsförvaltningen å sär­

skilda organ för varje försvarsgren har emellertid en rätt långt driven cent­

ralisering av själva upphandlingsväsendet för sjukvårdsändamål under se­

nare år tillämpats. I synnerhet sedan en särskild materielbyrå organiserats

inom sjukvårdsstyrelsen, ha i stor utsträckning upphandlingar av sjuk-

vårdsmateriel för alla tre försvarsgrenarnas räkning ägt rum genom sjuk­

vårdsstyrelsens försorg.

Tidigare utredningar.

Frågan om ett sammanförande av förvaltningsverksamheten inom den

militära sjukvården till ett enda centralorgan har vid upprepade tillfällen

varit föremål för uppmärksamhet. Sålunda föreslogo departementalkommit-

terade i sitt år 1912 avgivna betänkande, att en för armén och marinen

gemensam sjukvårdsavdelning skulle inrättas i försvarsdepartementet. Frå­

gan underkastades vidare en ingående behandling av 1920 års förvaltnings-

sakkunniga, vilka år 1921 avgåvo betänkande med förslag till en koncent­

ration av försvarsförvaltningen till ett enda centralt verk. Därvid anfördes

i förevarande hänseende bland annat, att en granskning av de förvaltnings­

ärenden, vilka avgöras av de särskilda försvarsgrenarnas sjukvårdsmyndighe­

ter, visade, att ett flertal ärenden vore av synnerligen ensartad natur. Någon

viktigare saklig skillnad kunde icke förefinnas mellan hälso- och sjukvård

vid de olika försvarsgrenarna, även örn organisationens detaljer vore väl

så olika. Beträffande försvarsväsendets hälso- och sjukvård i dess helhet

borde anskaffning, vård och redovisning av sjukvårdsmaterielen till båtnad

för alla parter ske efter möjligast enhetliga grunder. Vid utarbetandet av

lämpliga modeller för sjukvårdsmateriel syntes man även ha gagn av

samarbete. Enahanda vore naturligtvis fallet beträffande uppgörandet av

årsberättelser, statistik, granskning av läroböcker, reglementen och instruk­

tioner för sjukvårdspersonal, i den mån hälso- och sjukvård därav berördes.

Samarbete vore även önskvärt beträffande såväl undervisning i hälsovård

för manskap som fackutbildning för sjukvårdspersonal. Jämväl i fråga om

speciell fackutbildning av läkare skulle ett systematiskt samarbete ha en

uppgift att fylla. Ett utbyte av erfarenheter på den tillämpade hälsovårdens

område, beträffande exempelvis epidemiers bekämpande, bad, avlusning,

vattenförsörjning, uppvärmning, ventilation, belysning, proviantering och

beklädnad, borde ock vara till nytta för de olika försvarsgrenarna. Den

sjukvårdstekniska behandlingen av skador och sjukdomar vore i princip

63

densamma å sjukhus, i fält, å fästningar, fort och fartyg, även örn till buds

stående hjälpmedel och andra förhållanden givetvis i ena och andra avse­

endet krävde jämkningar. Sjukhusens planläggande, uppförande och inre­

dande borde handläggas gemensamt. I detta sammanhang borde dock er­

inras om de olikheter, som förefunnes mellan försvarets sjukvårdsgrenar,

och om de områden, där förutsättningar för samarbete vore få eller sak­

nades. Tillämpningen av hygienen vore olika, utbildningen av läkare måste

beträffande tjänst vid exempelvis armén med dess krav på sjukvårdstaktiska

kunskaper, befälstagande o. s. v. vara vitt skild från läkarnas vid ma­

rinen. Dessa senare måste å andra sidan vara sjövana och fullt förtrogna

med den säregna tjänsten ombord. Även beträffande den militära lägre

sjukvårdspersonalen bleve den fortsatta utbildningen av liknande skäl olika,

vartill komme, att denna personal för fullgörande av sin tjänst måste hava

en viss militär utbildning, lämpad för olika truppslag eller vapengrenar.

1940 års utredning.

1940 års utredning har funnit de sålunda av 1920 års förvaltningssak-

kunniga anförda skälen för en sammanslagning av de särskilda försvarsgre­

narnas sjukvårdsledning i stort sett alltjämt vara bärande. Visserligen ägde

redan nu i många gemensamma spörsmål samarbete och samråd rum mellan

cheferna för de olika sjukvårdsgrenama, liksom det i förvaltningsreglemen-

ten och instruktioner funnes allmänna föreskrifter om samråd och samar­

bete. Ett sådant bleve dock aldrig tillräckligt effektivt mellan helt skilda

ämbetsverk, även där viljan till samarbete vore god. Ett sammanförande

under enhetlig ledning av försvarsväsendets sjukvård skulle medföra ett

utvidgande och effektiviserande av detta samarbete samt därmed ökade

möjligheter till rationalisering av hela sjukvårdsarbetet. Utredningen an-

såge därför, att ett sådant sammanförande borde äga rum, därvid dock er­

forderligt beaktande måste ägnas åt de för olika försvarsgrenar särartade

sjukvårdsfrågorna. — Enligt utredningens mening borde det militära sjuk-

vårdsväsendet ställas under gemensam ledning av en försvarsväsendets

chefläkare, benämnd exempelvis generalläkare. I sin egenskap av inspek­

tör för det militära hälso- och sjukvårds väsendet i dess helhet borde gene­

ralläkaren lyda under överbefälhavaren. Vad anginge den rent förvaltnings-

mässiga delen av sin verksamhet borde han däremot lyda direkt under

Kungl. Majit, dock med direktivrätt för överbefälhavaren i erforderlig ut­

sträckning. — I sjukvårdsorganisationen, förslagsvis benämnd försvarsför-

valtningens sjukvårdsdepartement, borde ingå en avdelningschef för var

och en av de tre försvarsgrenarna, en arméöverläkare, en marinöverläkare

och en flygöverläkare. Dessa borde i stort sett intaga samma ställning som

nu, d. v. s. vara tjänstegrenschefer hos de olika försvarsgrenscheferna. De

borde under den gemensamme chefens inseende äga att på ett relativt själv­

ständigt sätt handlägga var inom sin avdelning de för de olika försvars­

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

64

grenarna speciella sjukvårdsfrågorna. Likaså syntes det vara naturligt, att, då

så vid behandlingen av ärenden inom de olika försvarsgrenarnas centrala

förvaltningar erfordrades, vederbörande överläkare deltoge i ärendenas

handläggning. De avsåges vidare att under generalläkaren fungera som

sjukvårdsinspektörer var och en inom sin försvarsgren. Hälso- och sjuk-

vårdsärenden av allmän natur borde enligt föreskrifter i arbetsordning eller

efter generalläkarens bestämmande fördelas mellan de tre överläkarna. —

Anskaffningen av sjukvårdsmateriel och därmed sammanhängande arbets-

kontroll, besiktning och eventuellt nykonstruktioner syntes icke behöva be­

lasta sjukvårdsdepartementet. Dessa uppgifter torde av utredningen hava

ansetts skola ankomma å det föreslagna materieldepartementet. Läkeme-

delsanskaffningen förutsattes däremot skola ske genom sjukvårdsdeparte-

mentets försorg.

Kungl. Marits proposition nr 180.

Utlåtanden över 1940 år9 utrednings förslag.

Rörande det huvudsakliga innehållet i de över 1940 års utrednings förslag

avgivna yttrandena torde jag få hänvisa till den nya utredningens betänkande

(sid. 54—56).

1941 års förvaltningsutredning.

1941 års förvaltningsutredning har såsom sin åsikt uttalat, att sjukvårds­

förvaltningen vore ett av de militära förvaltningsområden, där ett sam­

manförande av den centrala ledningen till ett gemensamt organ syntes

ligga naturligast till. På materielanskaffningens och läkemedelsförsörjning­

ens område hade en avsevärd centralisering redan med nuvarande orga­

nisation kunnat äga rum, i det att arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse

utövade en omfattande upphandlingsverksamhet jämväl för marinens och

flygvapnets räkning. Men även på andra områden syntes ett sammanförande

av förvaltningsverksamheten böra vara ägnat att främja syftemålet att

erhålla en så effektiv sjukvårdstjänst som möjligt inom försvarsväsendet.

Särskilt syntes det vara av vikt, att genom ett sådant organisatoriskt be­

tingat samarbete de erfarenheter och uppslag, som gjordes inom en försvars­

gren, utan omgång kunde komma de andra tillgodo, liksom också en dylik

gemensamhet måste underlätta ernåendet av önskvärd enhetlighet i fråga

om utbildningsföreskrifter, redovisningsbestämmelser m. m. Jämväl på

krigsförberedelsernas område syntes en sammanslagning av förvaltningsverk­

samheten kunna vara av betydande värde.

Emellertid erbjöde spörsmålet om ett samordnande av den militära sjuk-

vårdsförvaltningstjänsten vissa speciella svårigheter, från vilka man icke

finge bortse vid övervägandet av de uppgifter, som borde tillkomma ett central­

organ på sjukvårdsförvaltningens område. Dessa svårigheter sammanhängde

i främsta rummet med det förhållandet, att gränsen mellan förvaltnings-

sidan och inspektionssidan på den militära sjukvårdens område ofta vore rätt

65

oklar. Förvaltnings- och inspektionsspörsmålen grepe icke sällan in i var­

andra på ett sätt som kunde göra det vanskligt att avgöra, om ett ärende vore

av ena eller andra naturen. Ur denna synpunkt hade tvivelsutan den

nuvarande organisationsformen med förvaltnings- och inspektionsverksam­

het sammanförda försvarsgrensvis under gemensam ledning varit ägnad att

förenkla sjukvårdsväsendets ledning. Vid ett överförande av förvaltnings-

sidan till ett utanför försvarsgrenarna stående förvaltningsorgan måste den­

na gemenskap mellan sjukvårdsförvaltning och sjukvårdsinspektion komma

att rubbas. Utredningen vore nämligen av den bestämda uppfattningen, att

inspektionsverksamheten på sjukvårdsområdet liksom på andra fackområ­

den måste ske försvarsgrensvis genom inspektionsorgan, som för ändamålet

stöde till respektive försvarsgrenschefers förfogande, i detta fall armé-, marin-

och flygöverläkarna. Det sagda uteslöte givetvis icke, att viss inspektions-

rätt vid sidan härav kunde finnas böra tilläggas chefen för det gemensamma

förvaltningsorganet.

Det samband som enligt vad nyss påpekats förelåge mellan sjukvårdsför­

valtning och sjukvårdsinspektion nödvändigggjorde, att därest den centrala

sjukvårdsförvaltningen sammanfördes till ett för försvarsgrenarna gemen­

samt organ, ett organiserat samarbete måste komma till stånd mellan detta

organ och inspektionsmyndigheterna, d. v. s. armé-, marin- och flygöverlä­

karna. Enligt förvaltningsutredningens mening borde emellertid detta sam­

arbete icke på sätt 1940 års utredning föreslagit åstadkommas genom att

de nämnda överläkarna inginge i förvaltningsorganet som chefer för var sina

avdelningar. En sådan indelning av förvaltningsorganet skulle stå i strid

med det primära syftemålet med dess tillkomst, nämligen att åstadkomma

enhetlighet över hela försvarsväsendet i förvaltningsärendenas behandling.

Det erforderliga samarbetet syntes i stället böra sökas på det sätt, att de

tre försvarsgrensöverläkarna tillförsäkrades rätt och ålades skyldighet att

deltaga i avgörandet av sådana ärenden i den gemensamma sjukvårdsför­

valtningen som antingen vore av vikt för försvarsväsendet i dess helhet eller

ock särskilt anginge den egna försvarsgrenen. Särskilt borde detta bliva fallet

beträffande sådana på sjukvårdsförvaltningen ankommande ärenden, vilka

icke vore av renodlad förvaltningsnatur. För dryftande av gemensamma spörs­

mål skulle försvarsgrensöverläkarna vidare kunna kallas till »försvarsläkarbe-

redning».

. Förvaltningsutredningen ansåg sig alltså icke kunna biträda 1940 års ut­

rednings uttalande, att de tre försvarsgrensöverläkarna skulle i deras egenskap

av sjukvårdsinspektörer var och en för sin försvarsgren lyda under den före-

slagne generalläkaren. Än mindre kunde förvaltningsutredningen ansluta sig till

ett av arméförvaltningen i dess remissutlåtande över 1940 års utrednings be­

tänkande gjort uttalande, att armé-, marin- och flygöverläkarnas uppgifter

såsom tjänstegrensinspektörer syntes kunna förläggas till en gemensam sjuk­

vårdsinspektion, diir de under generalläkarens chefskap och överinseende skulle

Bihang till riksdagens ■protokoll 191^3. 1 sami. Nr ISO.

5

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

66

bliva chefer för respektive detaljer. De nämnda överläkarna borde enligt för-

valtningsutredningens mening i alla hänseenden vara underställda respektive

försvarsgrenschefer, vilkas organ de vore för utövande av högsta uppsikten

över sjukvårdsväsendet inom vederbörlig försvarsgren. I utövandet av sin

ovan berörda verksamhet inom sjukvårdsförvaltningen borde de sålunda be­

traktas såsom ledamöter av ämbetsverket i fråga och icke såsom generalläka­

ren underställda myndigheter. En annan sak vore, att generalläkaren enligt

förvaltningsutredningens förslag skulle i denna sin egenskap äga en viss in-

spektionsrätt över försvarsväsendets sjukvård i gemen; därmed behövde och

borde icke följa, att generalläkaren skulle äga att med befälsrätt ingripa i

sjukvårdstjänstens utövande vid försvarsgrenarna.

Utlåtanden över 1941 års förvaltnings-

utrcdnings förslag.

Överbefälhavaren har förklarat sig dela förvaltningsutredningens uppfatt­

ning, att sjukvårdsförvaltningen borde göras gemensam. Den representation

vid nämnda förvaltning, som föreslagits i form av försvarsläkarberedning och

inrättande av sjukvårdsinspektioner inom varje försvarsgren, syntes honom sä­

kerställa alla rimliga anspråk från försvarsgrenarnas sida om inflytande på

sjukvården.

Arméchefen har icke haft något att erinra mot en gemensam sjukvårdsför­

valtning.

Marinchefen har ansett den för försvarsgrenarna gemensamma sjukvårds­

förvaltningen vara det ur saklig synpunkt svagast motiverade ledet i den nya

uppläggningen av förvaltningsorganisationen. Förvaltningsutredningen hade

enligt marinchefens mening här kommit fram till en i vart fall inom marinen

olycklig uppspaltning av inspektions- och förvaltnings verksamheten. Strävan

efter enhetlighet framstode snarare som en fara för den marina stridssjuk-

vårdstjänstens ändamålsenliga organisation och bedrivande än som en fördel.

Att en samordning av vissa detaljer och en samverkan i vissa specialfrågor

inom sjukvårdstjänsten vore både önsklig och behövlig syntes icke böra leda

till en så omfattande organisationsförändring som den föreslagna. Marinchefen

har därför avstyrkt förslaget i denna del.

Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen ha i sitt gemensamma yttrande

uttalat, att den föreslagna organisationen på förevarande område sannolikt i

många fall komme att visa sig effektiv, i det att den i viss grad skulle för­

läna enhetlighet åt den militära sjukvårdsförvaltningen. Å andra sidan

skulle den medföra allvarliga olägenheter genom att försvarsgrenschefen skulle

förlora det fasta grepp på och den överblick över sjukvården vid försvarsgre­

nen, som vore önskvärd. Ärendenas handläggning skulle ej heller kunna ske

med tillräcklig smidighet och anpassning. Svårigheter skulle vidare uppstå vid

gränsdragningen mellan inspektion och förvaltning. Det vore därjämte olämp­

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

67

ligt med inspektionsrätt åt utomstående myndighet, som ej vore överordnad

försvarsgrenschefen. Olämpligt vore även, att kommunikationen mellan lokal­

förvaltningarna och sjukvårdsförvaltningen skulle ske direkt med förbigående

av försvarsgrenschefen. Med hänsyn till det anförda avstyrktes en gemensam

sjukvårdsförvaltning.

Arméförvaltningen har ansett förslaget ägnat att medföra en rationalisering

av verksamheten.

Marinförvaltningen har framhållit, att det i intet annat land med tillnärmel­

sevis lika omfattande marin som den svenska ansetts förmånligt att tillskapa en

för armén och marinen gemensam sanitetsledning. Den föreslagna organisatio­

nen vore omständlig och den skulle försvåra ett nödvändigt intimt samarbete

med marinförvaltningens olika avdelningar i navalhygieniska frågor. Den vore

dessutom dyrbar. Vidare skulle generalläkarens inspektionsrätt medföra risk för

dualism och en icke önskvärd fördelning av ansvaret. Örn gemensam sjukvårds­

förvaltning ej komme till stånd, borde uppdrag lämnas åt de nuvarande för­

valtningsorganen att avgiva förslag till samarbetsbestämmelser.

Medicinalstyrelsen, som i yttrande över 1940 års utrednings förslag anfört,

att styrelsen funnit en sammanslagning av de olika försvarsgrenarnas sjuk-

vårdsledning i princip väl motiverad och väl ägnad att underlätta det nödvän­

diga samarbetet mellan militära och civila sjukvårdsmyndigheter framförallt

på sjukvårdsberedskapens område, har i sitt utlåtande över det nya förslaget

gjort vissa påpekanden beträffande den planerade sjukvårdsförvaltningens

inre organisation och dess förhållande till medicinalstyrelsen. Dessa frågor kom­

ma att i sitt vederbörliga sammanhang (sid. 246 f.) upptagas till behandling.

Medicinalstyrelsens materielnämnd har funnit ett sammanförande av de

olika försvarsgrenarnas sjukvårdsledning principiellt väl grundat och ägnat

att för sjukvården medföra avsevärda förenklingar och förbättringar. Mot det

nu framlagda förslaget i denna del funnes således från nämndens sida i princip

intet att erinra. Nämnden har vidare understrukit vikten av ett vidgat sam­

arbete i beredskapssyfte mellan civil och militär sjukvårdsförvaltning, särskilt

beträffande anskaffning och omsättning av sjukvårdsmateriel.

Statskontoret, som ej haft något att erinra mot principen om den militära

sjukvårdsförvaltningens sammanförande till ett organ, har emellertid framhål­

lit, att ledningen av såväl inspektions- som förvaltningstjänsten borde sam­

manhållas under den föreslagne generalläkaren. Statskontoret har vidare an­

sett en sammanslagning av de olika militärläkarkårerna böra övervägas.

Även riksräkenslcapsverket har förordat en centralisering på förevarande

område.

Statens krisrevision, som i princip anslutit sig till förslaget örn en centralise­

ring, har emellertid framhållit, att örn det av militära skäl ansåges ofrånkom­

ligt att ordna inspektionsverksamheten försvarsgrensvis genom organ, som

vore direkt underställda försvarsgrenscheferna, ett bibehållande av hittillsva­

Kungl. Mcij:ts 'proposition nr 180.

Departe­

mentschefen.

rande ordning på det militära sjukvårdsområdet vore att föredraga framför den

föreslagna klyvningen av inspektions- och förvaltningstjänsten.

Även frågan örn ett sammanförande av den centrala sjukvårdsförvalt­

ningen till ett gemensamt organ har vid flera föregående tillfällen över­

vägts. Det gäller här ett förvaltningsområde, inom vilket tyngdpunkten

är förlagd till ett vid sidan av det militära liggande specialfack, det medi­

cinska. Denna omständighet synes mig tala för att krigsmaktens indelning

i försvarsgrenar icke med nödvändighet behöver i full utsträckning avspegla

sig på förevarande område. 1941 års förvaltningsutredning har också uttalat,

att sjukvårdsförvaltningen vore ett av de militära förvaltningsområden, där

ett sammanförande av den centrala ledningen till ett gemensamt organ syntes

ligga naturligast till. Å andra sidan har marinförvaltningen i sitt remiss­

yttrande anfört, att det i intet annat land med tillnärmelsevis lika omfat­

tande marin som den svenska ansetts förmånligt att tillskapa en för armén

och marinen gemensam sanitetsledning. Örn än detta var fallet, då marin­

förvaltningen avgav sitt yttrande, så har emellertid numera ändring inträtt

häri. Åtminstone en av stormakterna har under pågående krig funnit nöd­

vändigt att — låt vara i provisoriska former — inrätta en för alla försvars­

grenar gemensam sjukvårdsledning.

Såsom 1941 års förvaltningsutredning framhållit har redan med nuva­

rande organisation en avsevärd centralisering med goda resultat kunnat ske

på materielanskaffningens och läkemedelsförsörjningens område. Sålunda ut­

övar arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse en omfattande upphandlingsverk-

samhet jämväl för marinens och flygvapnets räkning. En sammanslagning

av förvaltnings verksamheten på den militära sjukvårdens område synes även

ägnad att underlätta ett snabbt tillgodogörande inom hela detta område

av erfarenheter, som vinnas inom en särskild försvarsgren, att befordra önsk­

värd enhetlighet i fråga örn utbildningsföreskrifter, redovisningsbestämmel-

ser m. m. samt att effektivisera krigsförberedelserna på området. Att för­

delar härigenom skulle uppnås bestyrkes av de erfarenheter, som inhämtats

icke minst under beredskapstiden.

Krisrevisionen har framhållit, att om det av militära skäl ansåges ofrånkom­

ligt att ordna inspektionsverksamheten försvarsgrensvis genom organ, som

vore direkt underställda försvarsgrenscheferna, ett bibehållande av hittillsva­

rande ordning på det militära sjukvårdsområdet vore att föredraga framför

den föreslagna klyvningen av inspektions- och förvaltningstjänsten. Krisrevi­

sionens yttrande synes mig innebära en överdrift. Jag förbiser dock icke

de betänkligheter, som kunna vara förenade med det föreslagna sär­

skiljandet av förvaltnings- och inspektionsverksamhet. Även enligt min

mening bör den klyfta, som enligt krisrevisionens mening skulle uppkomma,

såvitt möjligt överbryggas. Detta synes kunna ske genom att den föreslagne

generalläkarens inspektionsrätt utbygges så långt detta låter sig göra utan att

68

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

69

försvarsgrenschefernas intressen trädas för nära. Frågan huru detta skall ske

samt övriga detaljer rörande utformningen av förhållandet mellan inspektion

och förvaltning torde förtjäna en mera utförlig behandling i ett särskilt avsnitt

(sid. 244 f.). Jag vill emellertid förutskicka, att även enligt min uppfattning

försvarsgrensöverläkarna böra i alla hänseenden vara underställda respektive

försvarsgrenschefer, vilkas organ de skola vara för utövande av uppsikten över

sjukvårdsväsendet inom vederbörlig försvarsgren. De böra sålunda icke i egen­

skap av sjukvårdsinspektörer var och en för sin försvarsgren lyda under

generalläkaren.

I nära samband med spörsmålet örn ordnandet av sjukvårdsförvaltningen

står frågan örn de militära läkarkårerna och deras inbördes förhållande. Vid

flera tillfällen har tanken på en sammanslagning av dessa kårer förts fram

till diskussion. Det har därvid påpekats bland annat, att den grundläggande

medicinska utbildningen vore densamma för läkarpersonalen, vare sig denna

tillhörde den ena eller den andra försvarsgrenen, samt att medlen för sjuk­

vårdens utövande även i stort sett vore av likartad natur. Å andra sidan har

erinrats, att de yttre lokala betingelserna för utövande av läkarverksamheten

vore olika på land och ombord samt att även i övrigt verksamheten inom en

försvarsgren i viss mån satte sin särskilda prägel på sjukvården inom denna,

ett förhållande som måste vinna beaktande bland annat i fråga om perso­

nalens fackutbildning. Vidare har gjorts gällande, att en förutsättning för

att försvarsväsendets läkarkrafter skulle kunna utnyttjas på bästa sätt vore,

att de samlades till en gemensam läkarkår, varifrån läkare skulle avdelas till

tjänstgöring inom de olika försvarsgrenarna. För sådant fall skulle militär­

läkarnas utbildning få i erforderlig utsträckning differentieras med hänsyn till

försvarsgrenarnas skilda förhållanden.

För min del är jag icke beredd att nu taga slutlig ståndpunkt till frågan

om de militära läkarkårerna. Jag hyser emellertid den uppfattningen, att en

undersökning i varje fall bör verkställas angående möjligheterna att anordna

gemensam utbildning för blivande militärläkare av olika kategorier och att

underlätta övergången från en militärläkarkår till en annan. 5

Kungl. Maj:ts -proposition nr 180.

5. Civilförvaltningens område.

Med den centrala civilförvaltningen inom försvarsväsendet förstås i hu­

vudsak dels handhavandet av allmänt administrativa spörsmål inom för­

svarsväsendet, såsom författningsfrågor av allmän innebörd, avlöningsspörs-

mål m. m., dels ledandet av försvarsväsendets kassa- och redovisningsvä-

sende, dels ock det militära revisionsväsendet. Den centrala civilförvaltning­

en i denna bemärkelse är enligt nu gällande organisation uppdelad på de tre

försvarsgrenarnas förvaltningsorgan och handhaves inom arméförvaltningen

av dess civila departement, inom marinförvaltningen å civilavdelningen

med kameralbyrån samt inom flygförvaltningen å dess civilbyrå. Den för-

70

valtningsverksamhet av civil natur, som mera har karaktären av admini-

strativt-juridiskt biträde i den fackligt betonade förvaltningstjänsten och

som i nuvarande organisation utövas å särskilda civilbyråer inom armé­

förvaltningens fackdepartement och -styrelser samt å de civila organen i ma­

rin- och flygförvaltningarna, beröres icke i detta sammanhang.

Frågans tidigare behandling.

Spörsmålet örn en sammanslagning av civilförvaltningen inom försvars-

väsendet till ett enda för samtliga försvarsgrenar gemensamt organ har vid

åtskilliga tillfällen tidigare varit på tal. De s. k. 1920 års förvaltningssak-

kunniga anförde i sitt år 1921 avgivna betänkande, att för »likartade» för­

valtningsärenden inom försvarsgrenarna borde eftersträvas en i möjligaste

mån enhetlig behandling, vilket bäst vunnes genom organiserandet av endast

ett centralt ämbetsverk för hela försvarsväsendet. I detta skulle ingå bland

annat en kameralavdelning för behandling av ärenden rörande avlöning,

kassa- och räkenskaps väsende m. m.

Den s. k. 1926 års beredning angående den centrala jörsvarsjörvaltningen

upptog i sitt år 1927 avgivna betänkande 1920 års förvaltningssakkunnigas

förslag till granskning men fann icke de av dessa förebragta skälen för en

sammanslagning av armé- och marinförvaltningarna till en gemensam för-

svarsförvaltning övertygande. Beredningen hade emellertid ansett angeläget

att undersöka, huruvida vissa grupper »likartade» ärenden av mera kame­

ral natur, såsom avlönings-, kassa- och räkenskapsärenden, vissa civilären­

den m. fl. kunde utbrytas samt — utan att skada den enhetlighet, som måste

förefinnas inom vederbörlig försvarsgrens förvaltning — förenas i en för

hela försvarsväsendet gemensam kameralförvaltning. Ifrågavarande under­

sökning hade givit vid handen, att vissa fördelar skulle kunna förväntas

uppstå genom en dylik organisation. I betraktande av att särskilt lokal­

frågan icke syntes vara möjlig att lösa förrän i en jämförelsevis avlägsen

framtid och att verkställda kostnadsberäkningar givit vid handen, att den

ekonomiska vinsten av den antydda organisationen skulle stanna vid ett

mycket ringa belopp men att betydande olägenheter skulle vara förenade

med en fristående kameralförvaltning, ansåge beredningen, att icke heller

en dylik förvaltning borde komma till stånd.

Även 1930 års försvarskommission upptog i sitt år 1935 avgivna betän­

kande frågan om en för försvarsväsendet gemensam civilförvaltning till be­

handling men stannade vid den uppfattningen, att civilförvaltningen allt­

jämt borde vara organiserad försvarsgrensvis. I propositionen 1936:225

angående försvarsväsendets ordnande uttalades likaledes, att den civila för-

valtningsverksamheten inom försvarsväsendet alltjämt borde utövas inom

var och en av de tre försvarsgrenarna för sig. Detta uttalande mötte ingen

erinran från riksdagens sida.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

Kungl. Majlis proposition nr 180.

71

1940 års utredning.

1940 års utredning har i förevarande fråga anfört, att erinringar kunde

framställas beträffande den nuvarande organisationen av den kamerala för­

valtningen och det militära revisionsväsendet. I den mån gällande löne-

författningar och andra ekonomiska bestämmelser bleve av mera inveck­

lad art, bleve det dubbla arbetet vid en uppdelning på skilda förvaltningar

mera framträdande och bristen på enhetlighet vid tillämpningen av gäl­

lande bestämmelser mera kännbar. I den mån revisionen finge att kon­

trollera användningen av allt större värden, framträdde också med ökad

styrka vikten av en gentemot de militära förvaltningarna liksom hela för-

svarsväsendet fullt självständig och Kungl. Majit omedelbart underställd

revisionsverksamhet. Men än viktigare vore att med hänsyn till krigsförvalt-

ningens krav på enkelhet och effektivitet sammanföra de tre skilda civilför­

valtningarna till en enhetlig organisation. En sådan gemensam civilförvalt­

ning skulle för respektive försvarsgrenar i stort sett fylla de uppgifter, som för

statsförvaltningen i övrigt ankomme på statskontoret och i vissa avseenden

på riksräkenskapsverket. Därest en dylik centraliserad civilförvaltning till­

skapades, syntes densamma böra erhålla en självständig ställning i förhål­

lande till den militära ledningen och övriga militära förvaltningsorgan. Å

andra sidan måste givetvis en intim samverkan mellan alla förvaltningens

grenar komma till stånd. I detta sammanhang vore även att märka, att det

civila verket skulle representera allmän förvaltningskunskap med utblick

över den övriga statsförvaltningen samt att det remissvägen och annorledes

skulle vara Kungl. Majits rådgivare i ofta betydelsefulla angelägenheter,

där uttalandet av en fri och oberoende mening borde vara garanterat redan

genom dess organisation. — I detta sammanhang hade särskilt övervägts,

om revisionsverksamheten borde utbrytas från en dylik gemensam civilför­

valtning och bilda underlag för ett särskilt verk. Utredningen hade emel­

lertid stannat vid den uppfattningen, att det icke vore till fördel för sta­

tens intressen att giva den kamerala revisionen en ändrad ställning i för­

hållande till försvarsväsendets civila förvaltningsorgan i övrigt. Det så­

lunda föreslagna gemensamma civilorganet, som förslagsvis syntes böra

benämnas försvarsförvaltningens civila departement, borde sortera direkt

under Kungl. Majit och stå under ledning av en generaldirektör.

Utlåtanden över 1940 års utrednings förslag.

Yttrandena över 1940 års utrednings förslag utvisa i förevarande hän­

seende avsevärt skiftande uppfattningar. Beträffande innehållet i dessa ytt­

randen torde jag få hänvisa till 1941 års förvaltningsutrednings betänkande

(sid. 60—62).

72

Kungl. Majlis proposition nr 180.

1941 års förvaltningsutredning.

1941 års förvaltningsutredning har kommit till den uppfattningen, att det

av 1940 års utredning föreslagna sammanförandet av den allmänt admini­

strativa verksamheten inom försvarsväsendet till ett för detta i dess helhet

gemensamt ämbetsverk skulle innebära så avsevärda fördelar, att ett ge­

nomförande av detta förslag syntes böra förordas. Visserligen kunde det

sägas, att den i och för sig värdefulla kontakt mellan civilförvaltningens

malsmän och den militära fackförvaltningstjänsten, som framtvingades av

det nuvarande sammanförandet av ali förvaltningsutövning försvarsgrens-

vis, i viss mån uppoffrades i och genom ett överförande av civilförvaltning­

en till ett gemensamt organ utanför försvarsgrenarna. Men å andra sidan

kunde det icke ifrånkommas, att den verksamhet varom här vore fråga i

stort sett vore oberoende av de skilda försvarsgrenarnas särart och förden­

skull i största möjliga mån borde utövas likformigt över hela försvarsvä­

sendet, något som otvivelaktigt underlättades genom verksamhetens kon­

centrerande till ett enda ämbetsverk.

Ett sammanförande av civilförvaltningen till ett enda ämbetsverk för­

utsatte emellertid, såsom från åtskilliga håll påpekats, att vid vart och ett

av de övriga ämbetsverk som skulle ingå i försvarsförvaltningen komme

att finnas en särskild civilbyrå för tillgodoseende av det behov av civil sak­

kunskap som alltid erfordrades i den löpande tjänsten, för kassa- och räken-

skapsföring m. m.

Vad särskilt anginge den centrala revisionsverksamheten hade bland annat

från flygvapnets sida framhållits, att ett utbrytande av densamma från

flygförvaltningen skulle innebära en olägenhet, i det att revisionens pla­

cerande inom verket varit till stor nytta ur synpunkten att därigenom

revisionsanmärkningar kunnat förebyggas genom inhämtande av upplys­

ningar på ett tidigt stadium. Frånsett att den kamerala revisionens upp­

gift icke i främsta rummet vore att vara rådgivande i utbetalningsfrågor —

den uppgiften tillkomme snarare den s. k. kamerala förhandsgranskningen

— syntes specialkunskaperna inom revisionen icke behöva bliva sämre där­

för att revisionen utövades i ett gemensamt revisionsverk. Utredningen för­

utsatte nämligen, att revisionen av de särskilda försvarsgrenarnas räken­

skaper inom det gemensamma ämbetsverket komme att ske på särskilda

kontor för varje försvarsgren. Och rent principiellt syntes den av 1940 års

utredning framförda synpunkten vara riktig, att revisionsverksamheten

borde utövas helt fristående från och oberoende av de myndigheter revisio­

nen avsåge.

1941 års förvaltningsutredning förordade således, att den centrala civil­

förvaltningen inom försvarsledningen sammanfördes till att handhavas in­

om ett direkt under Kungl. Maj:t stående ämbetsverk.

Kungl. Majlis proposition nr ISO.

73

Utlåtanden över 1941 års förvnltnings-

utrednings förslag.

Överbefälhavaren har i princip biträtt förslaget om gemensam civilför­

valtning men har påpekat faran av verkets isolering och önskvärdheten av

att militär sakkunskap ställes till dess förfogande. Personalrekryteringen

borde ske med detta för ögonen. Bland de åtgärder, som borde övervägas,

har överbefälhavaren förslagsvis framhållit ökning av antalet med förhål­

landena inom truppförbanden förtrogen personal inom förvaltningen, an­

ordnande av tjänstgöring vid de lokala och regionala kassaförvaltningarna

före och under tjänstgöringen vid centralförvaltningen samt tjänstgöring

vid centralförvaltningen av personal anställd vid de regionala och lokala

kassaförvaltningarna.

Arméförvaltningen har i stort sett icke haft någon erinran beträffande

den tilltänkta civilförvaltningens arbetsuppgifter. Ämbetsverket har utta­

lat, att det icke vore uteslutet, att kassagöromålen kunde i den nya organi­

sationen handhavas av försvarsväsendets civilförvaltning. En centralisering

av kassagöromålen skulle medföra den fördelen, att särskilda kassakontor

icke behövde inrättas vid övriga förvaltningsverk, dock med undantag för

industriverket, försåvitt icke fabriksdriften utbrötes ur sistnämnda verk.

Med detta förbehåll kunde medelsdistributionen i sin helhet förläggas till

civilförvaltningen. Att en dylik anordning vore praktiskt genomförbar be­

styrktes av att för närvarande kassarörelsen för arméförvaltningens samt­

liga departement och styrelser ombesörjdes av ämbetsverkets till civila de­

partementet förlagda huvudkassa. Genom ett slopande av kassakontoren

skulle en viss personalbesparing vinnas. Även vissa andra göromål av ka­

meral natur syntes kunna centraliseras till civilförvaltningen. Sålunda syn­

tes förhandsgranskningen i stort sett kunna ske hos civilförvaltningen, där

dessutom avlöningslistor för å de skilda ämbetsverken placerade såväl mili­

tära som civila tjänstemän skulle kunna uppgöras på grundval av lämnade

tjänstgörings- m. fl. uppgifter. Även härigenom syntes vissa personalbespa­

ringar kunna ernås. Därest en sådan centralisering av kassaväsendet m. m.

komme till stånd, torde enligt arméförvaltningens mening revisionen av

samtliga de centrala försvarsförvaltningarnas räkenskaper — möjligen med

undantag av industriverkets — komma att åvila riksräkenskapsverket och

icke civilförvaltningen.

Även statskontoret samt statens ammunitionsnämnd och försvarsväsen­

dets verkstadsnämnd ha förordat en centralisering av kassaväsendet till

civilförvaltningen. Vad revisionsverksamheten anginge borde denna enligt

statskontorets mening organiseras som specialrevision i förhållande till riks­

räkenskapsverket.

Marinförvaltningen har för sin del anfört, att då den kamerala revisionen

icke framdeles såsom hittills avsåges vara ett internt remissinstitut i snart

74

sagt alla ekonomiska spörsmål, så ville ämbetsverket ej motsätta sig sam­

manförande av försvarsväsendets revisionsverksamhet till en civilförvalt­

ning. En överflyttning till riksräkenskapsverket borde däremot ej äga rum.

Beträffande olägenheten av att revisionen härvid icke komme att äga direkt

tillgång till de särskilda militärtekniska förvaltningsorganens handlingar

ansåge marinförvaltningen sig ha funnit den lösningen, att genomslags-

kopior av revisionens verksamhet berörande protokoll och utgående skri­

velser skulle månatligen sammanföras och jämte dessa förvaltningars rä­

kenskaper överlämnas till civilförvaltningens revisionsavdelning.

Chefen för flygvapnet samt flygförvaltningen ha framhållit, att förebyg­

gande åtgärder vore lämpligare än det traditionella revisionsförfarandet.

Det vore emellertid då nödvändigt med nära kontakt mellan förvaltning

och revision. Revisionen finge då också mera tid och kraft att ingripa mot

verkliga fel. Förvaltningsutredningens förslag skulle innebära en återgång

till en äldre ordning inom flygförvaltningen. Myndigheterna ville emellertid

icke motsätta sig ett civilverk med uppgifter motsvarande statskontorets

och krisrevisionens.

Flygförvaltningen har för sin del skisserat upp riktlinjerna för ett gemen­

samt civilt verk med mera begränsade arbetsuppgifter. Arbetsområdet för

ett sådant verk skulle kunna tänkas omfatta de gemensamma anslagen och

särskilda anslag, vilkas förvaltning anförtroddes verket, t. ex. för publika-

tionstryck, försvarets pensionsärenden, fonder och donationsmedel, författ­

ningar, allmänna föreskrifter och tillämpningsbestämmelser på civilförvalt­

ningens område, sammanfattande av riksdagspetita för försvarsväsendet,

upprättande av statsliggare för fjärde huvudtiteln ävensom besvarande av

Kungl. Maj:ts och departementschefs remisser. Därest sakrevisionen skulle

komma att läggas utom försvarsgrenarnas förvaltningar, borde denna re­

vision förläggas till civilförvaltningen.

Särskilt intresse tilldrager sig rilcsräkenskapsverkets remissyttrande, vil­

ket avspeglar de motsättningar i uppfattningen, som i förevarande sam­

manhang kommit till synes. Det torde med hänsyn härtill vara motiverat

att mera utförligt återgiva detta yttrande. Ämbetsverket har i hithörande

hänseenden anfört i huvudsak följande.

För närvarande utövar riksräkenskapsverket under finandepartementet den

centrala ledningen av redovisningen av och kontrollen över statsverkets medelsför­

valtning. Enligt utredningens förslag skulle denna ledning och kontroll vad an­

går försvarsväsendet förläggas till ett under försvarsdepartementet lydande or­

gan. En sådan anordning skulle medföra, att försvarsförvaltningen undanrycktes

från sammanhanget med statsförvaltningen i övrigt. Utredningens förslag inne­

bär vidare, att försvarsväsendets medelsförsörjning och kontrollen över försvars-

utgifterna skulle ombesörjas av ett och samma organ. Förslaget härutinnan står

i strid med hittills tillämpade principer att fördela dessa funktioner på skilda or­

gan. Utredningen har tänkt sig, att civilförvaltningen skulle vara huvudförvalt­

ning för samtliga övriga till försvarsväsendet hörande centrala och lokala förvalt­

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

75

ningar samt att i en gemensam huvudbok skulle sammanföras samtliga försvars-

väsendet berörande inkomster och utgifter. Härtill må ytterligare framhållas, att

utredningens förslag i vad avser inskjutande av det föreslagna civila verkets ka­

meralavdelning såsom en mellaninstans mellan riksräkenskapsverkets budgetbyra

och de medelsförvaltande militära ämbetsverken skulle medföra, att de uppgifter,

som åvila budgetbyrån med avseende å kontrollen över redovisningen inom för-

svarsväsendet, skulle överflyttas till det nya civila ämbetsverket. En dylik an­

ordning anser sig ämbetsverket, särskilt med hänsyn saväl till de erfarenheter äm­

betsverket gjort under nuvarande beredskapsförhallanden som till fjärde huvud­

titelns betydelse för budgeten i dess helhet, böra bestämt avstyrka. Ämbetsverket

får tillika erinra, att genom den föreslagna organisationen såväl riksräkenskaps-

verket som finansdepartementet skulle förhindras att få den direkta inblick i och

kontroll över medelsförvaltningen, som är nödvändig för att samordna den mili­

tära medelsförvaltningen med den civila. Utredningens förslag innebär sålunda en

isolering av försvarsväsendet från den övriga statsförvaltningen i fråga om redo­

visning, avlöning m. m. Den enhetlighet på hithörande områden, som hittills kom­

mit till’stånd och ytterligare borde befästas, bomme därigenom att äventyras.

De invändningar, som hittills framkommit mot de nuvarande militära special­

revisionerna, hava främst siktat på dessas beroende av förvaltningsorganen. Ett

undanröjande av dessa olägenheter kan ske antingen genom att hela revisions­

verksamheten inordnas under statens centrala revisionsorgan eller genom att det­

tas inflytande över specialrevisionerna stärkes.

.

Ett genomförande av förvaltningsutredningens förslag att till den nya civilför­

valtningen förlägga granskningen av försvarets såväl centrala som lokala myndig­

heters räkenskaper skulle emellertid innebära, att riksräkenskapsverket, som för

närvarande anförtrotts utövandet av den centrala ledningen beträffande kontrol­

len av medelsförvaltningen inom hela statsförvaltningen, skulle i väsentlig män

undandragas möjligheten att på försvarsväsendets område utöva denna funktion.

Härigenom skulle en splittring uppstå i fråga om ledningen av den statliga revi­

sionsverksamheten. Då enligt riksräkenskapsverkets mening enhetlighet och sam­

ordning på detta område framstår såsom ett oeftergivligt brav, vill ämbetsverket

för sin del bestämt förorda, att riksräkenskapsverket skall intaga ställning såsom

överrevision.

Under denna förutsättning synas framträdande fördelar vara förenade med att

nuvarande specialrevisioner kvarbliva inom armé-, marin- och flygförvaltningarna.

Härvid bör riksräkenskapsverket fungera såsom tillsynsmyndighet över special-

revisionerna.

Beträffande granskningen av de militära lokalmyndigheternas räkenskaper och

förvaltning vill riksräkenskapsverket framhålla, att denna granskning bör stå i in­

timt samband med förvaltningsverksamheten. På författningstillämpningens om­

råde är revisionsverksamheten endast till formen skild från den verksamhet, som

den centrala försvarsförvaltningen utövar vid handläggningen av besvärsmål, an­

söknings- m. fl. ärenden. Vidare är den kamerala revisionen på det intimaste be­

roende av kännedom om personalförhållanden och organisatoriska dispositioner.

Revisionen bitr stödja förvaltningen genom förebyggande åtgärder. Ett sådant

syfte tjänar den bäst genom att organisatoriskt inbyggas inom den förvaltning,

som är föremål för dess verksamhet.

Förvaltningsutredningen har ansett det vara en framträdande olägenhet, att

tillämpningen av gällande löneförfattningar och andra ekonomiska bestämmelser

alltjämt åvilar de skilda försvarsgrensförvaltningarna i ali synnerhet i den mån

gällande bestämmelser bleve av iner invecklad art. Enligt riksräkenskapsverkets

uppfattning kan emellertid utvecklingen förväntas komma att gå i riktning mot

Kungl. Marits proposition nr ISO.

76

enkiar?och klararf bestämmelser, varigenom den eftersträvade enhetligheten

pa hithörande område bomme att befrämjas. Riksräkenskapsverket får i detta

sammanhang erinra, att krigsavlöningsbestämmelserna för närvarande äro före-

moa^ ,^r översyn. Framhållas må dock att de speciella författningsföreskrifterna

på väsentliga punkter — exempelvis vad angår de särskilda förmånerna vid flyg-

och sjötjänstgöring mäste bliva av olika innehall för de olika försvarsgrenar-

na. En vidgad tillämpning av nuvarande möjlighet att hos riksräkenskapsverket

inhämta tolkningsanvisning skulle vidare enligt riksräkenskapsverkets uppfatt­

ning i många fall skapa förutsättningar att snabbt ernå en enhetlig och riktig

tillämpning.

6

Förvaltningsutredningen har vidare framhållit, att revisionsverksamheten prin­

cipiellt borde utövas helt fristående och oberoende av de myndigheter revisionen

avsage. Därest riksräkenskapsverket genom erforderlig förstärkning av arbets­

krafterna bereddes möjlighet att effektivt övervaka specialrevisionernas verksam­

het, skulle olägenheten med specialrevisionernas i förhållande till de militära

myndigheterna beroende ställning elimineras.

Med hänsyn till vad ovan anförts anser riksräkenskapsverket sig böra avstyrka

det av utredningen framlagda förslaget att till ett gemensamt ämbetsverk sam­

manföra den civila förvaltningsverksamheten på försvarsväsendets område. En­

ligt riksräkenskapsverkets uppfattning böra i stället de uppgifter, som enligt ut­

redningens förslag skulle ankomma pa civilförvaltningen, åvila de nya armé-, ma­

rin- och flygförvaltningarna samt de föreslagna gemensamma försvarsförvalt-

ningarna, varjämte riksräkenskapsverkets ställning såsom ledande organ beträf­

fande försvarsväsendets redovisnings- och revisionsväsende ytterligare bör stär­

kas. Vid handläggningen av sådana för de centrala försvarsförvaltningarna gemen­

samma frågor på civilförvaltningens område, som äro av större principiell bety­

delse, bör emellertid samråd mellan dessa förvaltningar äga rum under instruk-

tionsmässigt givna former. I sådant samråd bör även representant för riksräken­

skapsverket i erforderliga fall deltaga. På riksräkenskapsverket bör ankomma att

dels verkställa granskningen av de centrala försvarsförvaltningarnas räkenskaper,

dels ock utöva tillsyn över den av specialrevisionerna verkställda granskningen

av de militära lokalmyndigheternas räkenskaper. Riksräkenskapsverket anser sig

böra framhålla betydelsen av att revisionsverksamheten såvitt möjligt bliver av

förebyggande art. Detta syfte skulle med den av riksräkenskapsverket föreslagna

organisationen bäst tillgodoses genom att specialrevisionerna fortfarande äro an­

knutna till respektive militära försvarsgrensförvaltningar.

En decentralisering av civilärendena i enlighet med de riktlinjer riksräken­

skapsverket ovan uppdragit förutsätter, att riksräkenskapsverkets ställning så­

som ledande och samordnande organ på redovisnings- och revisionsväsendets om­

råden ytterligare befästes. För att kunna fullgöra de härmed förenade ökade ar­

betsuppgifterna erfordras dock en förstärkning av riksräkenskapsverkets organi­

sation. För hithörande göromål skulle erfordras dels inrättande inom riksräken­

skapsverket av ytterligare ett särskilt revisionskontor eller eventuellt en särskild

byrå, dels ock förstärkning av ämbetsverkets budgetbyrå.

Bortsett från vad sålunda anförts vill riksräkenskapsverket vidare framhålla,

att den av förvaltningsutredningen föreslagna organisationen i väsentliga delar ut­

visar så stora avvikelser från det statliga revisionsväsendet i övrigt, att ett ge­

nomförande av förslaget måste få betydande konsekvenser med avseende å hela

revisionsväsendet. Detsamma kan i viss man ock gälla vad riksräkenskapsverket

nu förordat, även örn ämbetsverkets förslag i jämförelse med utredningens med­

för en betydligt billigare och ändamålsenligare samt till sina verkningar avsevärt

mindre genomgripande omläggning av revisionsväsendet. Riksräkenskapsverket

Kungl. Maj:ts 'proposition nr ISO.

77

anser sig därför böra förorda, att frågan om ordnandet av det militära revisions-

väsendet och dessa spörsmåls anpassning till statens revisionsväsende i övrigt göres

till föremål för fortsatt utredning. Därvid torde även böra övervägas frågan om

inrättande av en särskild lönedomstol, vari det statliga anställningsförhållandets

tvenne parter voro företrädda. Vid utredningen synes hänsyn även böra tagas till

frågan om ämbetsverkens ställning i redovisningshänseende och till frågan örn

sakrevisionens ordnande.

Statens krisrevision har med hänvisning till de av förvaltningsutred-

ningen angivna lönekostnaderna framhållit, att efter den föreslagna centra­

liseringens genomförande civila förvaltningsgöromål, representerande en

sammanlagd lönekostnad, som vore större än kostnaderna för den nya gemen­

samma civilförvaltningen, alltjämt skulle kvarligga hos de militära förvalt­

ningsorganen. Ett förslag, vars genomförande skulle leda till ett sådant re­

sultat, måste redan från början inge starka betänkligheter.

Vad särskilt angår revisionsverksamheten har krisrevisionen framhållit,

hurusom utredningsförslagets genomförande skulle innebära, att riksräken-

skapsverkets nuvarande befattning med granskning av militärräkenskaper

i stort sett skulle upphöra, varigenom även på räkenskapsväsendets område

försvarets särställning skulle ytterligare markeras. Detta vore enligt kris­

revisionens mening ägnat att ingiva avgjorda betänkligheter, särskilt med

hänsyn till angelägenheten av att minska isoleringen mellan försvaret och

dess förvaltning å ena samt statsförvaltningen i övrigt å andra sidan. Denna

och andra synpunkter hade lett krisrevisionen till den uppfattningen, att det

vore principiellt riktigast att låta revisionen av försvarsväsendets medels­

förvaltning omhänderhavas av riksräkenskapsverket. Själva revisionsarbe­

tet syntes däremot icke böra bedrivas centralt hos riksräkenskapsverket

utan anordnas som lokalrevision direkt hos det militära förvaltningsorgan,

vars verksamhet skulle revideras. Därigenom skulle bättre kontakt ernås

mellan revisionen och vederbörande förvaltningsorgan, och det skriftliga

anmärkningsförfarandet kunde i större utsträckning än eljest undvikas ge­

nom att vid granskningen uppmärksammade felaktigheter kunde rättas

genom påpekanden under hand. Emellertid skulle riksräkenskapsverkets

övertagande av den militära revisionen för detta verk givetvis innebära en

avsevärd ökning av de anmärkningsmål, vilkas avdömande skulle ankom­

ma på verkets ledning. Därest en dylik utökning av riksräkenskapsverkets

arbetsuppgifter med därav föranledd utvidgad eller förändrad organisation

av andra orsaker icke ansåges böra ifrågakomma, ville krisrevisionen till

övervägande alternativt förorda inrättande av ett centralt militärt revi­

sionsverk, organiserat enligt i huvudsak samma principer som angivits för

en av riksräkenskapsverket omliänderhavd revision. Detta verk skulle allt­

så övertaga de uppgifter, som eljest bort ankomma på riksräkenskapsver­

ket. I sistnämnda fall ville dock krisrevisionen förorda, att formerna för ett

intimt samarbete mellan riksräkenskapsverket och det militära revisions­

verket niirmare övervägdes. Eventuellt kunde det befinnas lämpligt, att

Kungl. Marits ■proposition nr 180.

Departe­

mentschefen.

riksräkenskapsverket i egenskap av överrevision erhölle i uppdrag att sam­

ordna de båda revisionsorganens verksamhet och öva tillsyn å revisions­

arbetets bedrivande inom det militära verket.

194-1 års revisionsutredning har erinrat, att förslaget måste bedömas även

med hänsyn till konsekvenserna å riksräkenskapsverkets möjligheter att

fullgöra sina granskningsuppgifter på hithörande område. Den kamerala

revisionen borde såvitt möjligt centraliseras till ett organ. Det mest ratio­

nella vore nog att inordna de nuvarande specialrevisionerna i riksräken­

skapsverket. I så fall vore det knappast behövligt med särskilt centralt

organ för de återstående civila förvaltningsärendena. I detta sammanhang

förordades inrättande av en särskild lönedomstol. En centralisering till riks­

räkenskapsverket skulle enligt revisionsutredningens mening kräva en be­

tydande förstärkning av verkets personal samt en omorganisation. Örn en

dylik omläggning vore möjlig utan förfång för ämbetsverkets nuvarande

uppgifter kunde revisionsutredningen ej säkert bedöma. I vilket fall som

helst måste riksräkenskapsverket ha möjlighet att även framdeles mera in­

gående granska de militära centralförvaltningarnas medelsförvaltning. Hela

frågan om den kamerala revisionen vid försvarsväsendet borde göras till

föremål för ytterligare utredning. Hinder förelåge ej att tills vidare upp­

skjuta lösningen av förevarande spörsmål.

Såsom skäl för ett sammanförande av civilförvaltningen inom försvars­

väsendet, d. v. s. den allmänt administrativa och den kamerala verksam­

heten samt revisionsväsendet, till ett gemensamt organ har anförts bland

annat, att i den mån gällande löneförfattningar och andra ekonomiska be­

stämmelser bleve av mera invecklad art, det dubbla eller tredubbla arbetet

vid en uppdelning på skilda förvaltningar bleve mera framträdande och

bristen på enhetlighet vid tillämpningen av gällande bestämmelser mera

kännbar. I och med att revisionen finge att kontrollera användningen av

allt större värden, framträdde också med ökad styrka vikten av en gent­

emot de militära förvaltningarna liksom hela försvarsväsendet fullt själv­

ständig och Kungl. Majit omedelbart underställd revisionsverksamhet. Än

viktigare vore emellertid att med hänsyn till krigsförvaltningens krav på

enkelhet och effektivitet sammanföra de tre skilda civilförvaltningarna till

en enhetlig organisation. Det har vidare framhållits, att en sådan centrali­

serad civilförvaltning syntes böra erhålla en självständig ställning i förhål­

lande till den militära ledningen och till övriga militärförvaltningsorgan

men att å andra sidan den intima samverkan mellan alla förvaltningens

grenar givetvis måste bibehållas. Därjämte har understrukits, att det civila

verket skulle representera allmän förvaltningskunskap med utblick över

den övriga statsförvaltningen samt att det remissvägen och annorledes

skulle vara Kungl. Majits rådgivare i ofta betydelsefulla angelägenheter,

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

79

där uttalandet av en fri och oberoende mening borde vara garanterat redan

genom dess organisation.

I anledning av den kritik, som i vissa remissyttranden framställts mot för­

slaget om en för hela försvarsväsendet gemensam central civilförvaltning, vill

jag nämna att, innan förslag i detta hänseende nu framlägges, överläggningar

ägt rum med företrädare för de motsatta uppfattningarna, bland andra repre­

sentanter för riksräkenskapsverket. Det har därvid visat sig möjligt att genom

smärre jämkningar i väsentliga delar utjämna de motsättningar, som kommit

till synes i yttrandena.

Det av 1941 års utredning framlagda förslaget har, i vad gäller princi­

pen örn sammanförande av de administrativa ärendena i egentlig mening

(kansliärendena), i allmänhet icke mött mera vägande erinringar. Riks­

räkenskapsverket har dock uttalat, att enligt verkets uppfattning utveck­

lingen kunde förväntas gå i riktning mot enklare och klarare bestämmelser,

varigenom den eftersträvade enhetligheten på förevarande område komme

att befrämjas. Ämbetsverket har vidare framhållit, att de speciella författ-

ningsföreskrifterna på väsentliga punkter, exempelvis vad anginge de sär­

skilda förmånerna vid flyg- och sjötjänstgöring, måste bli av olika innehåll

för de olika försvarsgrenarna. Vidare skulle en vidgad tillämpning av möj­

ligheten att hos riksräkenskapsverket inhämta tolkningsanvisning enligt

verkets mening befordra en enhetlig och riktig tillämpning.

För min del vill jag framhålla, att författningsbestämmelser och andra

generella föreskrifter på försvarets område bilda ett synnerligen omfattande

och svåröverskådligt komplex. Visserligen har under de senaste åren ett be­

tydande arbete nedlagts på revision av vissa delar av detta komplex, och

för närvarande pågår en översyn av stadgandena om krigsavlöning. Där­

med är dock målet ingalunda vunnet. Det synes mig emellertid obestrid­

ligt, att den föreslagna organisationen skulle vara en god utgångspunkt för

ett fortsatt arbete mot större enhetlighet på området. Den omständigheten,

att vissa i relativt begränsad omfattning förekommande speciella föreskrif­

ter måste få ett efter de olika försvarsgrenarna skiftande innehåll, synes

mig ej föranleda till att hela den nu ifrågavarande administrativa verk­

samheten med nödvändighet skulle behöva bedrivas försvarsgrensvis. De

särskilda synpunkter, som för en viss försvarsgrens vidkommande kräva

beaktande, böra enligt min mening kunna komma till sin rätt även inom

en för försvarsväsendet gemensam civilförvaltning. Gentemot vad riksrä­

kenskapsverket anfört örn värdet av att hos detsamma inhämta tolknings-

anvisningar vill jag — givetvis utan förringande av nämnda verks gagnan­

de arbete — framhålla, att en på försvarsväsendets förhållanden speciellt

inriktad civilförvaltning enligt min mening måste inom sitt avgränsade om­

råde äga större förutsättningar än riksräkenskapsverket att lämna aukto­

ritativa tolkningsanvisningar. Inom de nuvarande försvarsgrensförvaltning-

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

80

arnäs civila organ har sådan verksamhet redan fått en betydande omfatt­

ning och visat sig ändamålsenlig.

Riksräkenskapsverket har i sitt remissyttrande över 1941 års förvalt-

ningsutrednings förslag erinrat, att verket för närvarande under finansde­

partementet utövade den centrala ledningen av redovisningen av och kon­

trollen över statsverkets medelsförvaltning. Enligt riksräkenskapsverkets

mening skulle ett genomförande av utredningens förslag medföra, att denna

ledning och kontroll vad försvarsväsendet anginge förlädes till ett under

försvarsdepartementet lydande organ, varigenom försvarsförvaltningen

skulle undanryckas från sammanhanget med statsförvaltningen i övrigt.

Den tilltänkta omorganisationen innebär en omgruppering av arbetsupp­

gifterna inom den militära centralförvaltningen och någon ändring i riks­

räkenskapsverkets instruktionsenliga kontrollverksamhet med avseende å

statens inkomster och utgifter samt å förvaltningen av statsförmögenheten

kommer härigenom ej att ske. Riksräkenskapsverket bör även framdeles

intaga den ställning till försvarsförvaltningen, som det nu har. Tillkomsten

av en för försvarsväsendet gemensam civilförvaltning kommer i och för

sig icke att medföra någon ändring härutinnan. Civilförvaltningen bör näm­

ligen ha i stort sett samma arbetsuppgifter i förhållande till övriga verk inom

försvarsförvaltningen som arméförvaltningens civila departement för närvaran­

de har i förhållande till ämbetsverkets övriga departement och styrelser.

Enligt 1941 års förvaltningsutrednings förslag skulle civilförvaltningen

vara huvudförvaltning för samtliga övriga till försvarsväsendet hörande

centrala och lokala förvaltningsorgan. Därmed har avsetts att civilförvalt­

ningen skulle för hela det militära förvaltningsområdet äga dragningsrätt å

statsverkets checkräkning. Enligt vanliga regler tillkommer sådan dragnings­

rätt endast den myndighet, som äger förfoga över vederbörande anslag. Med

utgångspunkt härifrån har riksräkenskapsverket riktat kritik mot förslaget.

Verket har sålunda ansett det vara av största vikt för åstadkommande av ord­

ning och reda i redovisningsväsendet, att cheferna för de olika förvaltnings­

organen inom försvarsväsendet direkt erhölle möjlighet att övervaka och följa

anslagsförbrukningen i vad avsåge de till vederbörandes förfogande ställda

anslagen. Riksräkenskapsverket har därför förordat, att varje särskilt ämbets­

verk inom den militära centralförvaltningen skulle erhålla förfoganderätt till

vederbörande anslag och dragningsrätt å statsverkets checkräkning.

Jag anser, att som allmän princip för anslagens fördelning mellan de olika

centrala förvaltningsmyndigheterna bör gälla, att anslagen skola förvaltas av

de myndigheter, till vilkas verksamhetsområden de närmast hänföra sig, och

att alltså dessa myndigheter skola äga förfoga över anslagen. Det oaktat bör

inom försvarsförvaltningen finnas allenast en enda förvaltning, nämligen den

föreslagna civilförvaltningen, med dragningsrätt på statsverkets checkräkning

och alltså med ansvar för kassagöromålen för försvarsväsendets samtliga cen­

trala förvaltningsorgan med undantag för försvarets fabriksstyrelse, som i egen-

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

81

skap av affärsdrivande verk kommer att intaga en särställning. Övriga hit­

hörande ämbetsverk komma att i andra hänseenden än just beträffande kassa-

göromålens handhavande intaga samma ställning som hittills. Vid de förut­

nämnda överläggningarna med representanter för riksräkenskapsverket har det

också visat sig, att en sådan anordning som den här skisserade knappast

skulle behöva väcka betänkligheter från verkets sida. Med den förordade för­

delningen av förfoganderätten över anslagen bör civilförvaltningen såsom cen­

tral kassa redovisa utgifterna åtskilda fot de olika förvaltningsorganen, som

lia förfoganderätt. För vart och ett av sistnämnda organ bör nämligen upp­

läggas särskilt konto i rikshuvudboken.

Beträffande organisationen av revisionsverksamheten har riksräkenskaps­

verket framhållit, hurusom ett genomförande av förvaltningsutredningens

förslag att till den nya civilförvaltningen förlägga granskningen av försva­

rets såväl centrala som lokala myndigheters räkenskaper skulle innebära,

att riksräkenskapsverket skulle i väsentlig mån undandragas möjligheten

att på försvarsväsendets område utöva den centrala ledningen av kontrol­

len över medelsförvaltningen. Enligt förslaget skulle nämligen ej blott de

militära lokalförvaltningarna utan även de centrala förvaltningsorganen in­

ordnas i försvarsväsendets räkenskapssystem. Deras räkenskaper skulle så­

ledes ingivas till civilförvaltningen för granskning. Endast civilförvaltning­

ens egna räkenskaper skulle alltjämt revideras av riksräkenskapsverket.

Härigenom skulle enligt ämbetsverkets mening splittring uppstå i fråga om

ledningen av den statliga revisionsverksamheten. Då enhetlighet och sam­

ordning på detta område framstode såsom ett oeftergivligt krav, ville äm­

betsverket för sin del bestämt förorda, att riksräkenskapsverket skulle in­

taga ställning såsom överrevision. Under denna förutsättning vore, syntes

det verket, framträdande fördelar förenade med att nuvarande specialrevi­

sioner kvarbleve inom armé-, marin- och flygförvaltningarna.

De av riksräkenskapsverket och statens krisrevision uttalade farhågorna

för att ett genomförande av förvaltningsutredningens förslag skulle med­

föra splittring i ledningen av den statliga revisionsverksamheten synas äga

visst fog, därest icke en jämkning i utredningens förslag göres. Ur de syn­

punkter, på vilka det föreliggande förslaget grundats, torde skäl ej före­

ligga att begränsa riksräkenskapsverkets nuvarande möjligheter till kontroll

över medelsförvaltningen på förevarande betydelsefulla område. Detta ger

dock icke anledning att utdöma förslaget om en till civilförvaltningen sam­

manförd revisionsverksamhet för hela försvarsväsendet. Därest man, på

sätt jag i det föregående förordat, vidtager den jämkningen, att kassagöro-

målen för hela den centrala försvarsförvaltningen utom fabriksstyrelsen för­

läggas till civilförvaltningen, bör nämligen en följd därav bli, att revisionen

av samtliga de ifrågavarande centrala förvaltningsorganens räkenskaper såsom

hittills komma att direkt åvila riksräkenskapsverket och icke civilförvaltningen.

Denna slutsats har också dragits av arméförvaltningen i dess förut återgivna

Bihang till riksdagens protokoll 19b3. 1 sami. Nr ISO.

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

9

82

remissyttrande. Riksräkenskapsverkets ansvarstalan i anmärkningmål skall

givetvis rikta sig mot den myndighet, som äger förfoga över respektive anslag

och fattar utanordningsbesluten. Sammanförandet av kassa- och revisions­

verksamheten till civilförvaltningen begränsar alltså icke riksräkenskapsverkets

befogenheter.

Vad angår granskningen av de militära lokalmyndigheternas räkenskaper

och förvaltning kunna givetvis skäl anföras till stöd för meningen, att

denna granskning bör stå i intimt samband med den egentliga förvaltnings-

verksamheten. Såsom 1941 års förvaltningsutredning framhållit synas emel­

lertid specialkunskaperna inom revisionen helt naturligt icke behöva bli i

minskad omfattning förefintliga därför att verksamheten utövas inom ett

gemensamt revisionsverk. Det må därvid även framhållas, att granskningen

av de särskilda försvarsgrenarnas räkenskaper inom det gemensamma äm­

betsverket förutsatts skola ske på särskilda kontor för varje försvarsgren.

Härtill kommer, att revisionsverksamheten rent principiellt synes böra ut­

övas helt fristående från och oberoende av den verksamhetsgren, som skall

granskas. Bemärkas bör även det nära samband, som råder mellan revi­

sionsverksamheten och övriga arbetsfält inom civilförvaltningens område.

Såväl de till kansliärendena hänförliga besvärsmålen som de vid gransk­

ning av räkenskapsmaterialet uppkommande anmärkningsmålen avse till-

lämpningen av i flertalet fall samma författningsföreskrifter. Även i övrigt

böra samma principer här göra sig gällande. Lättast åvägabringas natur­

ligen den önskvärda enhetligheten inom ett och samma verk. Ytterligare

en omständighet bör i detta sammanhang beaktas. Om ett revisionsorgan

skulle finnas inrättat i vart och ett av den militära förvaltningens centrala

ämbetsverk, uppkommer fråga, huruvida övriga uppgifter inom förevarande

arbetsområde utgöra tillräckligt underlag för ett civilverk. Örn så ej skulle

vara fallet, bleve resultatet, att samtliga civila göromål bomme att uppdelas

på ett flertal fristående ämbetsverk. Ett sådant resultat synes mig ej kunna

godtagas. Enligt min mening bör därför revisionsverksamheten liksom övriga

sidor av den civila förvaltningen förläggas till ett gemensamt ämbetsverk.

En schematisk framställning av förhållandet mellan den centrala försvars-

förvaltningen och riksräkenskapsverket återfinnes i bilaga 7. Därvid har icke

medtagits fabriksstyrelsen, som i egenskap av affärsdrivande verk kommer att

stå utanför den centrala försvarsförvaltningen i övrigt med dess gemensamma

kassarörelse. I förhållande till riksräkenskapsverket kommer fabriksstyrelsen

att intaga samma ställning som annat affärsdrivande verk.

Såsom jag förut omnämnt har i vissa remissyttranden kritik riktats mot

1941 års förvaltningsutrednings förslag ur den synpunkten, att dess genom­

förande till följd av bristen på fackkunskap i den planerade civilförvalt­

ningen skulle leda till dennas isolering från den militära centralförvaltningen

i övrigt. En sådan utveckling skulle även enligt min mening vara olycklig

och bör därför motarbetas, därest mot förmodan tendens därtill skulle visa

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

83

sig. Av viss betydelse i förevarande hänseende skulle givetvis vara, om

civilförvaltningen kunde vinna lokal anslutning till de övriga centrala ver­

ken inom den militära förvaltningen. Hinder lärer ej heller möta mot att,

om så skulle erfordras, rent lokalt förlägga viss av civilförvaltningen bedri­

ven granskningsverksamhet till en försvarsgrensförvaltning. I varje fall

förutsätter jag i likhet med 1941 års förvaltningsutredning, att vid organi­

serandet av samarbete ämbetsverken emellan onödigt mångskriveri und-

vikes samt i möjligaste mån enkla och smidiga metoder tillämpas. Jag vill

i detta sammanhang även erinra om de av överbefälhavaren framförda

önskemålen örn ökning av den med förhållandena inom truppförbanden för­

trogna personalen inom förvaltningen samt örn anordnande av tjänstgöring

växelvis vid å ena sidan den centrala samt å andra sidan den lokala och

den regionala förvaltningen. Jag finner dessa önskemål beaktansvärda men

är icke beredd att nu utan närmare utredning taga ståndpunkt till dem.

Emellertid ämnar jag även i fortsättningen ägna uppmärksamhet åt hithö­

rande spörsmål.

Riksräkenskapsverket har i sitt yttrande framlagt vissa synpunkter på

den av förvaltningsutredningen föreslagna organisationen, till vilka jag

torde få återkomma i ett följande avsnitt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

B. Allmänna spörsmål.

1. Förvaltningsorganens förhållande till Kungl. Maj:t och den

högsta militära ledningen. I

I enlighet med den princip som är den förhärskande inom svensk stats­

förvaltning lyda för närvarande samtliga försvarsväsendet tillhörande cen­

trala förvaltningsmyndigheter omedelbart under Kungl. Majit. Detta är så­

lunda även fallet med flygförvaltningen, oaktat chefen för flygvapnet är flyg­

förvaltningens chef; flygförvaltningen som ämbetsverk är således icke under­

ställd chefen för flygvapnet i denna hans egenskap utan är med chefen för flyg­

vapnet som verkschef direkt underställd Kungl. Majit. Samma förhållande

gäller i fråga om armé- och marinförvaltningarna i de fall då försvarsgrens-

cheferna enligt de för ämbetsverken gällande instruktionerna utöva beslutande­

rätten i vissa förvaltningsärenden.

1941 års förvaltningsutredning.

Enligt förvaltningsutredningens mening borde någon tvekan icke råda där­

om, att försvarsväsendets centrala förvaltningsorgan även efter ett genom­

förande av den planerade omorganisationen borde lyda direkt under Kungl.

Majit. Detta uteslöte givetvis icke, att åt de högsta militära myndigheterna

kunde i annan ordning inrymmas ett vidsträckt inflytande på förvaltnings­

myndigheternas verksamhet.

84

I vad rörde de tre försvarsgrensbetonade ämbetsverken, armé-, marin- och

flygförvaltningarna, föreslogs detta inflytande skola säkerställas på det sättet,

att försvarsgrenscheferna skulle äga högsta chefskapet över respektive för­

valtningsmyndigheter med därav härflytande rätt att i ämbetsverket fatta

beslut i förvaltningsärenden, givetvis då med det förvaltningsansvar som där­

av följde. För marin- och flygförvaltningarna skulle emellertid enligt utred­

ningens förslag finnas särskilda chefer under försvarsgrenscheferna. I fråga

om arméförvaltningen skulle departementscheferna i viss mån intaga ställning

av verkschefer, envar för sitt departement.

Försvarsgrenscheferna borde emellertid enligt utredningens mening äga möj­

lighet att även i förhållande till de för hela försvarsväsendet gemensamma

fortifikations-, sjukvårds- och civilförvaltningarna på ett icke alltför form-

bundet sätt göra sina synpunkter gällande. Det borde därför enligt utredning­

ens mening i instruktionerna för dessa tre förvaltningsorgan föreskrivas, att de

skulle vara skyldiga att i sin verksamhet beakta de framställningar och på­

pekanden som gjordes från försvarsgrenschefernas sida i och för deras verk­

samhet, liksom det borde åligga myndigheterna i fråga att på begäran till­

handagå försvarsgrenscheferna med de upplysningar och utredningar som

av dem begärdes och av myndigheterna kunde lämnas. I fråga örn sjukvårds­

förvaltningen ha därutöver föreslagits vissa speciella åtgärder för att främja

kontakten med försvarsgrenarnas militära ledning. Någon direktivrätt från

försvarsgrenschefernas sida i förhållande till de nu ifrågavarande myndigheter­

na syntes däremot icke böra finnas annat än i den mån som följde av deras

rätt att inverka på myndigheternas framställningar i anslagsfrågor.

I förhållande till det föreslagna nya industriverket syntes det utredningen

icke föreligga behov att åt försvarsgrenscheferna såsom sådana inrymma något

inflytande utöver vad som följde av allmänna förvaltningsrättsliga regler. Där­

emot komme de i sin egenskap av chefer för respektive försvarsgrensförvalt-

ningar att få hålla en ständigt fortlöpande kontakt med industriverket, som

ju förutsattes skola i stor utsträckning samarbeta med försvarsgrensförvalt-

ningarna.

Med den uppfattning 1941 års förvaltningsutredning givit uttryck åt be­

träffande försvarsgrenscheferna såsom de primärt ansvariga för respektive

försvarsgrenars krigsduglighet samt med den ställning försvarsgrenscheferna i

anslutning härtill föreslogos skola intaga såsom utövare av högsta chefskapet

över försvarsgrenarnas egna förvaltningsmyndigheter följde enligt utredningens

mening, att någon omedelbar direktivrätt från överbefälhavarens sida i för­

hållande till sistberörda förvaltningsmyndigheter icke syntes vara erforderlig.

De impulser som från överbefälhavaren borde komma dessa myndigheter till

del och som väl i huvudsak komme att avse krigsförberedelsearbetets be­

drivande syntes i princip böra komma dem tillhanda via försvarsgrenschefer­

na. Över huvud syntes nämligen överbefälhavaren böra i möjligaste mån av­

lastas från förvaltningsansvar.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

Kungl. Maj.ts proposition nr ISO.

85

I förhållande till de för försvarsväsendet gemensamma fortifikations-, sjuk­

vårds- och civilförvaltningarna borde enligt utredningens uppfattning en viss

direktivrätt tillkomma överbefälhavaren. Denna direktivrätt syntes böra i hu­

vudsak avse sådana spörsmål som på ett eller annat sätt sammanhängde med

det operativa krigsförberedelsearbete som bedreves inom försvarsstaben. Då

det vore av vikt, att civilförvaltningen intoge en i förhållande till de militära

myndigheterna självständig ställning, syntes överbefälhavarens direktivrätt

till nämnda ämbetsverk lämpligen icke böra omfatta annat än grunderna för

civilförvaltningens eget krigsförberedelsearbete.

I den mån de egentliga förvaltningsmyndigheterna funne sig icke kunna

följa av överbefälhavaren givna direktiv, borde de enligt utredningens mening

vara skyldiga att underställa frågan Kungl. Maj:ts prövning. I ett avseende

syntes emellertid åt överbefälhavaren böra inrymmas ett bestämmande infly­

tande på förvaltningsmyndigheternas åtgöranden, nämligen i avvägningsfrå­

gor rörande förvaltningsmyndigheternas anslagsäskanden.

Vad slutligen beträffar överbefälhavarens ställning till det föreslagna in­

dustriverket, ansåg utredningen, att här knappast funnes utrymme för någon

annan direktivrätt än som sammanhängde med prioritetsfrågor rörande krigs-

materielleveranser. Den möjlighet att bevaka försvarsväsendets intressen som

i övrigt borde tillkomma överbefälhavaren i förhållande till industriverket

syntes böra tillgodoses därigenom, att överbefälhavaren skulle äga utse en

representant i det rådgivande organ, industriverkets råd, vilket föreslogs skola

vara anknutet till industriverket.

Oavsett vad utredningen framhållit i fråga om överbefälhavarens ställning

till förvaltningsmyndigheterna borde det givetvis åligga dessa att i sin verk­

samhet beakta de framställningar och påpekanden, som gjordes från överbe­

fälhavarens eller chefens för försvarsstaben sida i och för deras verksamhet

ävensom att på begäran tillhandagå dessa myndigheter med erforderliga upp­

lysningar och utredningar.

Utlåtanden över 1941 års förvaltnings-

utrednings förslag.

överbefälhavaren har i sitt yttrande uttalat, att principen om skiljande

mellan kommando- och förvaltningsmyndighet i näst högsta instans icke vore

förenlig med en fullt rationell ledning av försvaret. Frågan om en enhetlig

ledning av försvarsförvaltningen borde undersökas. I instruktionerna för de

centrala förvaltningsorganen borde vidare inarbetas nuvarande bestämmelser

i allmänt krigsförvaltningsreglemente, varigenom likhet skulle vinnas mellan

krig och fred. Chef för central förvaltningsmyndighet skulle alltså direkt bi­

träda överbefälhavaren jämlikt dennes bestämmande. Vidare borde förvalt­

ningsmyndigheten i ärende, som kunde ha betydelse för krigföringen eller krigs­

förberedelserna, inhämta direktiv hos överbefälhavaren. Överbefälhavaren

har ej ingått på frågan örn kommandomyndighetemas inflytande på industri-

8t>

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

verket, då dettas uppgifter och ställning enligt hans mening ej vore tillräck­

ligt klarlagda. — Anvisningar från överbefälhavaren till försvarsgrensförvalt-

ning borde ej gå omvägen genom försvarsgrenschefen.

Arméchefen

har framhållit, att försvarsgrenschefernas befogenheter enligt

de vid utredningsbetänkandet fogade instruktionsutkasten vore klara och till­

fredsställande. Så vore däremot ej fallet enligt motiveringen till instruktions-

bestämmelserna. Även överbefälhavaren borde ge »anvisningar och föreskrif­

ter» och detta direkt till vederbörligt förvaltningsorgan.

Marinchefen

har såsom sin uppfattning uttalat, att överbefälhavarens och

eventuellt chefens för försvarsstaben anvisningar m. m. till försvarsgrensför-

valtningarna borde gå genom försvarsgrenschefen.

Chefen för flygvapnet

samt

flygförvaltningen

lia funnit direktivrätten gent­

emot de gemensamma förvaltningarna oklar. Försvarsgrenschefen måste ha ett

bestämmande inflytande. Överbefälhavarens direktiv borde gå genom försvars­

grenschefen. Överbefälhavaren borde vidare lia direktivrätt i frågor, som gäll­

de forskningsanstaltens arbetsuppgifter.

Arméförvaltningen,

som i sitt utlåtande ingående behandlat hithörande

spörsmål, har härutinnan anfört i huvudsak följande.

I likhet med förvaltningsutredningen finner arméförvaltningen det självfallet,

att samtliga centrala förvaltningsorgan skola lyda omedelbart under Kungl. Maj:t.

Vad angår de blivande försvarsgrensförvaltningarna må framhållas, att de orga­

nisatoriska skäl, som föranlett, att viss förvaltningsverksamhet ansetts böra orga­

niseras försvarsgrensvis, väl icke i och för sig med nödvändighet behöva medföra

jämväl ett försvarsgrenschefens högsta chefskap över försvarsgrensförvaltningen.

En av de väsentligaste anledningarna till, att försvarsgrenschef ansetts böra er­

hålla ett bestämt inflytande på förvaltningsverksamheten, torde utan tvivel vara

att söka i önskemålet om en ur militära synpunkter gjord avvägning mellan olika

anslagskrav för försvarsgrenens räkning ävensom en motsvarande disposition av

beviljade medel, i den mån en dylik icke redan gjorts av statsmakterna vid an-

slagsbeviljandet. Försvarsgrenschefs inflytande på försvarsgrenen berörande för­

valtningsverksamhet erhöll på grunder, som återfinnas i särskilda utskottets utlå­

tande nr 1 vid 1936 års riksdag, formen av chefskap i vissa frågor över förvalt­

ningsmyndigheten och icke direktivrätt. Då med tillkomsten av för samtliga för­

svarsgrenar gemensamma förvaltningsorgan försvarsgrenschefs inflytande på dessa

organs verksamhet icke kan komma till uttryck genom ett chefskap och ej heller

förutsättes äga rum genom direktiv, skulle måhända kunna tagas under diskussion,

huruvida icke chefskapet över försvarsgrensförvaltningarna borde utan olägenhet

kunna ersättas med direktivrätt. Med hänsyn till det särskilda samband, som

råder mellan tyg- respektive intendenturförvaltning och den militära verksam­

heten, torde dock övervägande skäl tala för, att försvarsgrenschefen liksom nu

inträder såsom förvaltningschef vid behandlingen av vissa instruktionsmässigt fast­

slagna ärendesgrupper.

Dessa ha uttömmande angivits i 24 § styckena a—e av förvaltningsutredning-

ens utkast till instruktionsbestämmelser för arméförvaltningen (se utredningens

betänkande sid. 309). Motsvarande bestämmelser gälla även nu. Härutöver före­

slår emellertid förvaltningsutredningen, att chefen för armén skall äga utöva

chefskap över arméförvaltningen även i andra frågor vilka av chefen för armén

87

anses vara av den vikt eller av sådan principiell betydelse, att de böra av honora

avgöras (se instruktionsutkastet 24 § stycket f). Till detta förslag kan arméför­

valtningen icke ansluta sig. Något reellt behov av ett mer vidsträckt chefskap

än vad° som följer med nuvarande bestämmelser lär icke föreligga, då dessa på

sätt ovan nämnts måste anses omfatta samtliga ärenden av den vikt,. att vid

deras avgörande chefen för armen över huvud bör fungera som förvaltningschef.

En mera”obestämd avgränsning i detta hänseende skulle förvisso för förvaltnings­

myndigheterna skapa ett icke önskvärt osäkerhetstillstand beträffande deras befo­

genheter och ansvar, något som icke kan vara till båtnad för verksamheten inom

de centrala förvaltningsmyndigheterna och icke heller för försvarsgrenschefen. I

utkastet till instruktionsbestämmelser för arméförvaltningen bör därför 24 § styc­

ket f) uteslutas.

_

Med avseende å försvarsgrenschefs ställning till de gemensamma förvaltnings­

organen har i de för dessa uppgjorda utkasten till instruktionsbestämmelser in­

tagits ett stadgande om, att förvaltningarna skola ha att taga behörig hänsyn till

de militära anvisningar och föreskrifter för deras verksamhet,^ som försvarsgrens-

cheferna finna erforderligt meddela. Arméförvaltningen utgår från att detta uttryck

är att fatta såsom i sträng bemärkelse avseende rent militära anvisningar etc. och

att myndigheterna alltså icke betagas möjligheten att vid sin prövning tillämpa

allmängiltiga förvaltningssynpunkter.

Vidare innehålla instruktionsutkasten föreskrifter om att i. ärenden av större

vikt vederbörande försvarsgrenschefs mening skall inhämtas, innan förvaltnings­

myndigheten fattar sitt beslut. Huruvida ett ärende skall anses vara av större

vikt eller icke torde i flertalet fall vara beroende på ett subjektivt bedömande. En

bestämmelse, sådan som den föreslagna, måste därför föranleda tveksamhet i till-

lämpningen och bereda möjlighet för en försvarsgrenschef att, utöver vad som

lärer vara avsett, ingripa i förvaltnings verksamheten. Arméförvaltningen yrkar

därför, att den föreslagna bestämmelsen slopas.

Beträffande sambandet mellan å ena sidan överbefälhavaren och försvarsgrens-

förvaltningarna samt å den andra försvarsgrenscheferna och de gemensamma för­

valtningsorganen vill det synas, som om förvaltningsutredningens förslag ur be­

fogenhets- och ansvarssynpunkt knappast kunna anses fullt tillfredsställande med

hänsyn till den osäkerhet i tillämpningen, som därav kan föranledas.

Skillnaden mellan direktiv, framställningar och påpekanden synes nämligen så

svävande, att det är fara värt att, därest från olika militära ledningsorgan lämnas

motstridiga direktiv etc., förvaltningsmyndigheterna komma att ställas i tvivels-

mål om företrädesrätten dem emellan. Som ovan nämnts, skola de impulser, som

från överbefälhavaren böra komma förs vaksgren sförvaltningarna, till del och. som

väl i huvudsak komma att avse krigsförberedelsearbetets bedrivande, i princip

komma dem tillhanda via försvarsgrenscheferna. I det sammanhang uttalandet

göres, torde det få anses åsyfta det operativa krigsförberedelsearbetet. Om utta­

landet skärskådas mot bakgrunden av 1941 års försvarsutrednings i proposition

1942:210 godtagna förslag, enligt vilket operativt krigsförberedelsearbete icke

skall åvila chefen flir armén, synes en viss inkongruens härvidlag föreligga. Med

hänsyn till den militära ledningens organisation i berörda hänseende synes den

slutsatsen ha legat närmare till hands, att beträffande det operativa förberedelse­

arbetet (underhållstjänsten) direktiv borde lämnas från överbefälhavaren till armé­

förvaltningen. Emellertid är emot den föreslagna anordningen intet att erinra, da

ju chefen för armén endast kommc att intaga en förmedlande ställning mellan

överbefälhavaren och arméförvaltningen, något som också medför den bestämda

fördelen, att arméförvaltningen finge att göra med endast en myndighet inom

den militära ledningen, nämligen chefen flir armén. Detta rubbas emellertid genom

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

88

Departe­

mentschefen.

den förut omnämnda rättigheten för överbefälhavaren att till försvarsgrensförvalt-

framställningar och påpekanden, vilka det åligger dem att beakta.

Självfallet mäste dylika framställningar och påpekanden främst vara att förvänta

i ärenden, som angå det operativa förberedelsearbetet, i vilket ju underhållst i ansten

spelar en betydande roll.

Av det anförda torde framgå, att därest den föreslagna organisationen av för-

svarsväsendets högsta militära ledning och förvaltning genomföres och sambandet

dem emellan regleras på av utredningen föreslaget sätt, en betydande osäkerhet

och oklarhet skulle komma att föreligga. I dessa mycket betydelsefulla och sam­

tidigt svara frågor torde en ingående omprövning bliva erforderlig.

Marinjörvaltningen har framhållit, att även försvarsgrensförvaltningarna

och alltså ej blott försvarsgrenscheferna borde på formfritt sätt kunna göra

sina synpunkter gällande gentemot de gemensamma förvaltningarna. Ämbets­

verket hade ingen erinran att göra mot att överbefälhavaren finge direktivrätt

endast mot de gemensamma förvaltningarna. Marinförvaltningen, som hyste

betänkligheter mot marinchefens ökade inflytande på marinförvaltningen, ville

dock ej motsätta sig förslaget härutinnan.

Statskontoret har framlagt vissa synpunkter på frågan örn försvarsgrens-

chefernas förhållande till sjukvårdsförvaltningen, vilka närmare behandlas i

de avsnitt, som beröra sistnämnda verk. I övrigt har statskontoret ej haft

någon erinran i förevarande avseende.

# Statens ammunitionsnämnd och försvarsväsendets verkstadsnämnd ha fun­

nit nödvändigt att fastare inordna försvarsgrensförvaltningen under försvars-

grensledningen. Hithörande spörsmål borde närmare utredas. Det borde där­

vid ingående undersökas, huruvida förvaltningarna alltjämt borde vara direkt

underställda Kungl. Majit.

Såsom framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen har överbe­

fälhavaren ansett, att ett skiljande mellan kommando- och förvaltningsmyn­

dighet i näst högsta instans icke vore förenligt med en fullt rationell ledning

av försvaret. Enligt hans mening borde frågan om en enhetlig ledning av

försvarsförvaltningen undersökas. För min del uttalade jag mig redan vid

framläggande av propositionen 1942: 210 angående den fortsatta utbyggna­

den och organisationen av landets försvarskrafter för en begränsning av över­

befälhavarens åligganden i syfte att bevara hans tid och förmåga åt de stora

frågornas bemästrande samt för en effektiv avlastning av överbefälhavaren

från allt detaljarbete. I denna anda har också gällande instruktion för över­

befälhavaren utformats. Enligt denna instruktion utövar överbefälhavaren un­

der Kungl. Majit den militära ledningen av och uppsikten över krigsmakten.

Han är, i vad på honom ankommer, Kungl. Majit ansvarig för att krigsmak­

ten äger högsta krigsduglighet och tjänstbarhet i övrigt samt att militära

operationer planläggas och ledas i enlighet med de riktlinjer, som må angivas

av Kungl. Majit. Att härutöver betunga överbefälhavaren jämväl med ansva­

ret för handhavandet i tekniskt och ekonomiskt hänseende av försvarsväsen-

Kungl. Majrts 'proposition nr 180.

89

dets angelägenheter bör enligt min mening icke ifrågakomma. Örn så skedde,

skulle syftet med de nyligen vidtagna förändringarna i överbefälhavarens ställ­

ning lätt nog kunna åtminstone i viss mån förfelas och risk uppkomma, att

hans väsentliga uppgifter, de militära, måste eftersättas. I likhet med både

1940 och 1941 års utredningar anser jag därför, att överbefälhavaren icke

bör vara ett mellanled mellan Kungl. Majit och de centrala ämbetsverken

inom den militära förvaltningen. Därmed har jag dock icke velat utesluta

ett avsevärt inflytande för överbefälhavaren på de svårbedömbara och ofta

ömtåliga frågorna om avvägningen av försvarsgrenarnas anslagsbehov inom

ramen för våra begränsade statsfinansiella resurser samt på krigsförberedelse­

arbetet inom förvaltningarna. Ett sådant inflytande bör emellertid tillför­

säkras överbefälhavaren på annan väg än genom att direkt ställa den mili­

tära förvaltningen under honom. Innan jag ingår på frågan härom, vill jag

dock angiva min ställning till spörsmålet örn förhållandet mellan försvars-

grenscheferna och försvarsgrensförvaltningarna.

Enligt min mening bör det klart utsägas, att chefskapet för försvarsgrens­

förvaltningarna lägges i vederbörande försvarsgrenschefs hand. Denne kom­

mer således att i sin egenskap av förvaltningschef lyda direkt under Kungl.

Majit. Den omedelbara ledningen av försvarsgrensförvaltningen bör — i an­

slutning till vad för närvarande är fallet inom flygförvaltningen — under

försvarsgrenschefen utövas av en souschef. Ett tungt vägande skäl för att

ge försvarsgrenschefen ett bestämt inflytande på förvaltningsverksamheten

är, såsom arméförvaltningen påpekat, att söka i önskemålet om en ur mili­

tära synpunkter gjord avvägning mellan olika anslagskrav för försvarsgre­

nens räkning ävensom en motsvarande disposition av beviljade medel. I

instruktionerna för armé-, marin- och flygförvaltningarna bör i likhet med

vad nu är fallet uttryckligen angivas de viktigaste grupper av ärenden,

som i regel skola avgöras under försvarsgrenschefens chefskap. 1941 års

förvaltningsutredning har föreslagit, att försvarsgrenschefen därutöver skulle

tillerkännas beslutanderätt i andra förvaltningsfrågor — oberoende av deras

art — under förutsättning att de av försvarsgrenschefen ansåges vara av den

vikt eller av sådan principiell betydelse, att de borde avgöras av honom. Mot

en bestämmelse av dylik innebörd lia invändningar rests, särskilt av arméför­

valtningen, som ansett, att därigenom skulle för förvaltningsmyndigheterna

skapas ett icke önskvärt osäkerhetstillstånd beträffande deras befogenheter

och ansvar. Enligt arméförvaltningens mening skulle något reellt behov av

en sådan bestämmelse icke föreligga. Även marinförvaltningen har hyst vissa

betänkligheter mot en ökning av försvarsgrenschefens inflytande på veder­

börande försvarsgrensförvaltning men har icke motsatt sig förslaget härom.

För min del hyser jag den uppfattningen, att i och med att på försvarsgrens­

chefen lägges det primära ansvaret för respektive försvarsgrens krigsduglighct,

det också måste öppnas möjlighet för honom att ingripa i förvaltningen i

varje fall, då ett sådant ingripande för honom framstår såsom påkallat. Hans

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

90

befogenheter gentemot förvaltningsmyndigheten kunna därför svårligen in-

struktionsmässigt insnöras. Den nödvändiga begränsningen till väsentliga ting

måste i sista hand lämnas åt försvarsgrenschefens omdöme. En klar finger­

visning om att han bör avhålla sig från att taga befattning med löpande ären­

den i allmänhet eller rent av bagatellärenden har dock inlagts i den omtvis­

tade bestämmelsen.

I fråga örn försvarsgrenschefs ställning till de för försvaret gemensamma

fortifikations-, sjukvårds- och civilförvaltningarna har 1941 års förvaltnings-

utredning i de för dessa uppgjorda instruktionsutkasten intagit stadgande örn

att nämnda verk skola ha att taga behörig hänsyn till de militära anvisningar

och föreskrifter för deras verksamhet, som försvarsgrenscheferna finna erfor­

derligt meddela. Arméförvaltningen har i sitt yttrande utgått från att detta

stadgande vore att fatta såsom i sträng bemärkelse avseende rent militära

anvisningar och föreskrifter samt att myndigheterna alltså icke skulle betagas

möjligheten att vid sin prövning tillämpa allmängiltiga förvaltningssynpunk­

ter. Mot ett stadgande med sådan utformning och innebörd har jag intet att

erinra.

Nyssnämnda instruktionsutkast innehålla vidare föreskrifter om att i ären­

den av större vikt vederbörande försvarsgrenschefs mening skall inhämtas,

innan den gemensamma förvaltningsmyndigheten fattar beslut. Självfallet

måste frågan, om ett ärende skall anses vara av större vikt eller icke, i fler­

talet fall bli beroende på ett subjektivt bedömande. Ett sådant synes mig

dock i förevarande fall knappast bli svårare än de likartade bedömanden, som

eljest ofta måste träffas av en förvaltningsmyndighet. Att i vissa fall tvek­

samhet här kan uppkomma synes svårt att undvika. Myndigheten lärer dock

i sådana fall kunna skydda sig mot klander genom att förhöra sig hos veder­

börande försvarsgrenschef, huruvida denne önskar yttra sig i det föreliggande

ärendet.

Jag anser vidare, att åt försvarsgrenscheferna icke bör inrymmas inflytande

på krigsmaterielverkets och fabriksstyrelsens arbete i vidare mån än som

följer av allmänna förvaltningsrättsliga regler. Däremot komma de givetvis

i sin egenskap av förvaltningschefer att få hålla en fortlöpande kontakt med

dessa båda verk, som ju förutsättas skola i stor utsträckning samarbeta med

f örsvarsgrensf örvaltningarna.

I fråga om överbefälhavarens inflytande på de för försvarsväsendet gemen­

samma förvaltningsorganen finner jag i likhet med 1941 års förvaltningsutred-

ning, att det bör åligga ifrågavarande myndigheter att vid fullgörandet av

krigsförberedelsearbetet följa de direktiv, som överbefälhavaren finner erfor­

derligt meddela. Med hänsyn till önskvärdheten av att civilförvaltningen in­

tager en i förhållande till de militära myndigheterna såvitt möjligt självstän­

dig ställning, torde överbefälhavarens direktivrätt i förhållande till nämnda

ämbetsverk lämpligen icke böra omfatta annat än grunderna för civilförvalt­

ningens eget krigsförberedelsearbete. I förhållande till krigsmateriel verket lära

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

91

överbefälhavarens direktiv främst komma att avse frågor om företrädesrätt

vid krigsmaterielleveranser samt om ammunitionsuppläggning. För att över­

befälhavaren skall kunna utöva sina befogenheter härvidlag, bör han, såsom

utredningen framhållit, av verkets ledning ständigt hållas underrättad om vad

i sådant hänseende förekommer.

Vad beträffar överbefälhavarens ställning till övriga förvaltningsmyndig­

heter har 1941 års förvaltningsutredning ansett, att — med försvarsgrensche-

ferna såsom primärt ansvariga för respektive försvarsgrenars krigsduglighet

och i anslutning därtill såsom utövare av högsta chefskapet över försvarsgre­

narnas egna förvaltningsmyndigheter — någon omedelbar direktivrätt från

överbefälhavarens sida i förhållande till sistnämnda förvaltningsmyndigheter

icke vore erforderlig. De impulser, som från överbefälhavaren borde komma

dessa myndigheter till del och som väl i huvudsak komme att avse krigsför­

beredelsearbetets bedrivande, borde enligt utredningens mening i princip

komma dem tillhanda genom försvarsgrenscheferna. I remissyttrandena ha

delade meningar kommit till synes beträffande frågan, örn överbefälhavarens

direktiv borde gå omvägen genom försvarsgrenschefen eller ej. I och med att

den sistnämnde får ställning som förvaltningschef synes mig denna tvistefråga

i stort sett förlora sin praktiska betydelse. I vilken ordning sådana direktiv

än komma förvaltningsmyndigheten tillhanda lärer det nämligen ej kunna

undgås, att de delgivas försvarsgrenschefen i hans egenskap av förvaltnings­

chef. För ^min del finner jag därför lämpligast, att de direktiv, som överbefäl­

havaren självfallet måste kunna giva försvarsgrensförvaltningarna i fråga örn

krigsförberedelsearbetet, meddelas nu ifrågavarande myndigheter genom deras

chefer, försvarsgrenscheferna.

I enlighet med vad 1941 års förvaltningsutredning framhållit bör i ett av­

seende ett bestämmande inflytande på förvaltningsmyndigheternas åtgöran­

den inrymmas åt överbefälhavaren. Jag syftar här på frågor rörande avväg­

ningen mellan förvaltningsmyndigheternas anslagsäskanden för olika ända­

mål. Härtill återkommer jag i nästföljande avsnitt.

Såsom 1941 års förvaltningsutredning förutsett kan det i särskilda fall visa

sig icke vara möjligt att följa lämnade direktiv, anvisningar eller föreskrifter.

I sådant fall bör det, i överensstämmelse med vad som stadgas i gällande krigs-

förvaltningsreglemente, åligga den centrala förvaltningsmyndigheten att ome­

delbart göra anmälan därom till den myndighet, som meddelat direktivet,

anvisningen eller föreskriften. Om enighet ej kan vinnas på denna väg, bör

tvistefrågan hänskjutas till närmast högre instans, d. v. s. till överbefälhava­

ren, då fråga är om anvisning eller föreskrift av försvarsgrensehef, och till

Kungl. Majit, då det gäller direktiv av överbefälhavaren. Motsvarande bör

gälla för den händelse motstridiga direktiv, anvisningar eller föreskrifter skulle

lämnas från olika militära ledningsorgan. De farhågor för osäkerhet i tillämp­

ningen, som arméförvaltningen i detta sammanhang uttalat, torde därmed bli

undanröjda.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr ISO.

92

I anslutning till vad överbefälhavaren föreslagit bör central förvaltnings-

myndighet vara skyldig att i ärende, som kan ha betydelse för krigsförbere­

delsearbetet, inhämta direktiv hos överbefälhavaren. Det bör vidare åligga

sådan myndighet att till överbefälhavaren inkomma med de yttranden och

utredningar, som av honom påkallas och av ämbetsverket kunna lämnas.

Samma skyldighet bör åvila gemensam förvaltningsmyndighet i förhållande

till försvarsgrenschef. Då överbefälhavaren i motsats till försvarsgrenschef icke

har någon förvaltningsmyndighet sig underställd och icke själv bör vara sådan

myndighet, böra de centrala förvaltningsorganen vart och ett inom sitt arbets­

område pa överbefälhavarens anmodan biträda honom med utarbetande av

de förslag till Kungl. Maj:t, som han kan finna erforderligt framställa. Av

9 § andra stycket i den nyligen fastställda instruktionen för överbefälhavaren

framgår, att närmare föreskrifter om förvaltningsmyndigheternas skyldig­

heter i förevarande hänseende av överbefälhavaren skola underställas Kungl.

Maj :ts prövning.

Med den ställning såsom förvaltningschefer, som försvarsgrenarnas främsta

malsmän enligt min mening böra erhålla, lärer marinförvaltningens önskemål

om inrymmande av inflytande även åt försvarsgrensförvaltningarna gentemot

de gemensamma ämbetsverken få anses tillgodosett.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

2. Medelsäskanden och anslagsförvaltning.

1941 års förvaltningsutredning.

1941 års förvaltningsutredning har utgått från förutsättningen, att upp­

ställningen av fjärde huvudtiteln i princip kommer att vara densamma som

den nuvarande, d. v. s. att särskilda anslag för skilda ändamål — avlöningar,

mathållning, beklädnad, övningar etc. — alltjämt komma att anvisas för sig

för de olika försvarsgrenarna. Enligt utredningens uppfattning kommer det

nämligen alltid att förefinnas ett bestämt intresse att kunna direkt av riks-

staten utläsa kostnaderna för de skilda försvarsgrenarna.

Som en allmän princip för anslagens fördelning mellan de olika centrala

förvaltningsmyndigheterna borde enligt utredningens mening gälla, att de

skulle förvaltas av de myndigheter, till vilkas verksamhetsområden anslagen

närmast hänföra sig. I enlighet därmed borde de nya armé-, marin- och flyg-

förvaltningarna omhänderhava förvaltningen av respektive försvarsgrenars

samtliga krigsmateriel- (tygmateriel-) och intendenturanslag, vare sig ansla­

gen avsåge nyanskaffningar eller underhåll. Likaså borde försvarsgrensförvalt­

ningarna handha respektive försvarsgrenars undervisnings- och övningsanslag.

De allmänna avlöningsanslagen för samtliga försvarsgrenar borde liksom för­

svarsgrenarnas anslag till rekrytering, resekostnader, flyttningsersättningar,

resestipendier m. m. förvaltas av försvarsväsendets civilförvaltning, som alltså

i nämnda hänseenden komme att för hela försvarsväsendet fylla samma upp­

gifter som nu tillkomme arméförvaltningens civila departement i fråga örn

93

armén. Till den gemensamma sjukvårdsförvaltningens förfogande borde stäl­

las samtliga försvarsgrenars anslag till sjukvård och sjukvårdsmateriel ävensom

övriga till sjukvården hörande anslag, exempelvis anslaget till sero-bakteriolo-

gisk verksamhet. Samtliga anslag till nybyggnader samt till byggnaders och

befästningars underhåll m. m. borde förvaltas av försvarsväsendets fortifika-

tionsförvaltning. För försvarsväsendet gemensamma anslag syntes i allmän­

het böra ställas till civilförvaltningens förfogande. De avlönings- och omkost-

nadsajislag

sorn avsåge förvaltningsorganens egen verksamhet borde givetvis

förvaltas av respektive förvaltningsorgan själva.

Vad därefter beträffar frågan om vilka organ som hos Kungl. Majit skola

avgiva framställningar om anvisande av anslag, syntes det utredningen icke

böra ifrågakomma att för försvarsväsendets del frångå den eljest inom stats­

förvaltningen hävdade principen, att medelframställningarna skulle, i varje

fall primärt, avgivas av den myndighet som hade att förvalta anslagsmedlen.

Eftersom särskilda anslag förutsattes komma att i samma utsträckning som

hittills anvisas för de olika försvarsgrenarna, uppställde sig emellertid sär­

skilda problem i fråga om de försvarsgrensanslag som i enlighet med det förut

anförda komme att förvaltas av de för försvarsgrenarna gemensamma förvalt­

ningsorganen. Beträffande dessa anslag bleve i allmänhet anslagsberäkning­

arna i viss mån beroende av faktorer som läge utanför de anslagsförvaltande

myndigheternas bedömande, såsom kaderstyrkor, tjänstgöringsdagarnas antal

m. m. De myndigheter som härvidlag framför allt måste få göra sitt infly­

tande gällande vore försvarsgrenscheferna. Dessa borde vara skyldiga att till

ledning för förvaltningsmyndigheternas medelsframställningar ställa erforder­

ligt underlag av militärorganisatorisk art till förfogande. Förvaltningsmyndig­

heterna å sin sida syntes böra som regel vara skyldiga att i sina anslagsberäk­

ningar bygga på det militärorganisatoriska underlag som sålunda ställts till

deras förfogande. Skulle förvaltningsmyndigheterna i något fall anse sig för­

hindrade att följa försvarsgrenschefenias militärorganisatoriska anvisningar,

torde frågan böra hänskjutas till överbefälhavarens bedömande. Skulle ej hel­

ler därvid enighet kunna uppnås mellan förvaltningarna och de militära myn­

digheterna, borde förvaltningarna vara skyldiga att vid medelsframställningen

hos Kungl. Majit anmärka nämnda förhållande. För fortifikationsförvaltning-

ens del läge emellertid förhållandet något annorlunda till, i det att bedöman­

det huruvida vissa byggnader skola uppföras eller andra byggnadsåtgärder

vidtagas icke enbart vore avhängigt av militärorganisatoriska problem utan

även sammanhängde med tillgången på arbetskraft, tillgången på utrymmen

av annat slag m. m. Fortifikationsförvaltningen måste fördenskull kunna för­

hållandevis självständigt bedöma vilka byggnadsföretag eller markinköp som

borde företagas under ett visst budgetår. Även fortifikationsförvaltningen syn­

tes emellertid böra ha skyldighet att vid framläggandet av sina anslagsäskan-

den redovisa de önskemål, som framställts från försvarsgrenschefernas sida.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

94

Enligt utredningens mening borde man uppställa som regel, att det militär­

organisatoriska underlaget skulle vara förvaltningsmyndigheterna tillhanda

senast den 15 juli. Detsamma syntes böra gälla även försvarsstaben och övriga

för försvarsväsendet gemensamma institutioner, vilkas anslag skulle förvaltas

av civilförvaltningen.

Redan vid uppgörandet av anslagsunderlaget borde överbefälhavaren enligt

utredningens mening bereda sig tillfälle att utöva sitt inflytande över medels-

framställningarna. Därigenom syntes hans befattning med anslagsfrågorna på

ett senare stadium kunna reduceras till ett minimum. Utredningen utgick

från att överbefälhavaren därvid icke skulle ha att ingå i några detaljer

utan att hans direktiv endast skulle avse de stora dragen. När preliminära

anslagsberäkningar förelåge, syntes dessa böra föredragas inför överbefälhava­

ren i och för inhämtande av de ytterligare direktiv i avvägningshänseende, till

vilka de sålunda föreliggande beräkningarna kunde föranleda. Efter det erfor­

derliga justeringar och jämkningar företagits i de preliminära anslagsberäk­

ningarna, skulle skrivelserna med framställningar till statsverkspropositionen

kunna i vanlig ordning avlåtas till Kungl. Maj:t från de särskilda förvaltnings­

organen var för sig. Utredningen ville emellertid föreslå, att de justerade an­

slagsframställningarna från de särskilda förvaltningsorganen skulle överläm­

nas till försvarsväsendets civilförvaltning i och för deras redaktionella sam­

manfogande till en för samtliga förvaltningar gemensam skrivelse, i vilken

anslagen infogas i ordning försvarsgrensvis och i övrigt i enlighet med de fast­

ställda grunderna för fjärde huvudtitelns uppställning. Jämväl industriverkets

framställningar om anslag för sin egen verksamhet syntes på detta sätt böra

ingivas genom civilförvaltningen. Tidpunkten inom vilken denna gemensamma

skrivelse skulle vara ingiven till försvarsdepartementet borde bestämmas till

den 15 september.

Slutligen ville utredningen som sin åsikt framhålla, att sjökarteverket, vilket

intar en särställning bland de under försvarsdepartementet lydande myndig­

heterna, syntes böra liksom för närvarande ingiva sina medelsframställningar

direkt till Kungl. Majit och icke genom civilförvaltningen; det intresse av

samordnande av försvarsväsendets anslag som utgjorde grunden för den sist-

berörda anordningen, förelåge nämligen icke i fråga om sjökarteverket. En

annan sak vore, att sjökarteverket icke heller framdeles syntes böra bilda egen

huvudförvaltning utan i avseende på revision och huvudbokföring borde an­

knytas till civilförvaltningen.

Ull&tanden över 1941 års förvaltnings-

utrednings förslag.

Arméchejen har ansett otillfredsställande, att försvarsgrenschefen skulle

vara avkopplad från anslagsäskandena, sedan han avlämnat det militärorga­

nisatoriska underlaget. Detta underlag borde även få avlämnas något senare

än förutsatt.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

Kungl. Maj:ts proposition nr J80.

95

Marinchefen bär funnit proceduren tung men har förklarat sig ej kunna

föreslå förbättringar.

Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen ha ansett nödvändigt att giva

försvarsgrenschefen ett bestämmande inflytande rörande anslagspetita även

i vad anginge fortifikationsförvaltningen. Överbefälhavarens direktiv borde

avse endast de stora dragen.

Arméförvaltningen har i stort sett anslutit sig till utredningsförslaget i före­

varande hänseende. Förvaltningsmyndigheternas bundenhet av militärled­

ningens önskemål borde emellertid preciseras. De borde självfallet redovisa

de militära önskemålen, men det vore föga gagneligt, om de icke samtidigt

gåve klart uttryck för sin egen mening. Civilförvaltningens redigering av de

olika verkens medelsframställningar måste inskränka sig till ett inordnande

av dem i den för uppställningen av anslagen under fjärde huvudtiteln gällande

ordningen. Granskning och yttrande kunde ej medhinnas under tiden den 1—

den 15 september. I förekommande fall borde för sådant ändamål återremiss

till civilförvaltningen äga rum.

Enligt marinförvaltningens mening sammanhängde uppförandet av bygg­

nader i åtskilliga hänseenden mycket intimt med anskaffningen av materiel.

Fortifikationsförvaltningen borde därför ej få rätt att alltför självständigt be­

döma hithörande spörsmål. Lokalförvaltningarnas medelsäskanden kunde

absolut icke avgivas tidigare än nu, d. v. s. den 10 augusti. I betraktande

härav kunde medelsäskandena icke komma in till civilförvaltningen tidigare

än den 10 september och icke till Kungl. Majit tidigare än den 1 oktober,

alltså en månad senare än nu.

Statskontoret har funnit den föreslagna ordningen ej rationell. Det vore

naturligast, att försvarsgrenscheferna genom armé-, marin- och flygförvalt­

ningarna uppgjorde äskandena beträffande samtliga anslag, hänförliga till ve­

derbörande försvarsgrenar, med undantag för anslag berörande fortifikations-

och sjukvårdsväsendet samt industriverkets och civilförvaltningens avlönings-

och omkostnadsanslag. Medelsframställningarna på fortifikations- och sjuk-

vårdsväsendets områden syntes böra beslutas av försvarsgrenscheferna och

chefen för fortifikationsförvaltningen respektive generalläkaren gemensamt,

anslagsäskandena rörande industriverkets och civilförvaltningens avlönings-

och omkostnadsanslag av vederbörande verkschefer. Samtliga framställningar

borde överlämnas till överbefälhavaren för att av denne med eget utlåtande

vidarebefordras till Kungl. Majit. Kungl. Majit skulle därefter ha möjlighet

att från en obunden, sakkunnig civilförvaltning inhämta yttrande i vissa

avseenden. Härigenom skulle även vinnas, att såväl de äskande myndigheter­

nas som överbefälhavarens uppfattning bomme till klart uttryck.

Statens krisrevision har framhållit, att den nya ordningen i förevarande hän­

seende utgjorde ett belysande exempel på olägenheterna av en för långt dri­

ven centralisering. Krisrevisionen befarade, att tidtabellen för anslagsberäk­

ningarna endast med största svårighet och måhända stundom icke alls skulle

kunna hållas.

96

Departe­

mentschefen.

I likhet med 1941 års förvaltningsutredning anser jag, att de särskilda an­

slagen för försvarsändamål böra förvaltas av de myndigheter, till vilkas verk­

samhetsområden de närmast hänföra sig, samt att framställningar om anvi­

sande av medel böra avgivas av den myndighet, som förvaltar ifrågavarande

anslag. Självfallet måste anslagsberäkningarna vila på ett militärorganisato-

riskt underlag, som utarbetas inom försvarsgrensstaberna och av försvarsgrens-

cheferna tillhandahållas förvaltningsmyndigheterna. Då försvarsgrenscheferna

tillika avses vara chefer för respektive försvarsgrensförvaltningar, torde några

särskilda svårigheter i förhållandet dem emellan knappast behöva uppkomma.

I fråga om de anslag, som komma att förvaltas av de för försvarsgrenarna ge­

mensamma förvaltningsorganen, framträda däremot vissa speciella problem,

som påkalla sin lösning. Såsom utredningen framhållit bli i allmänhet anslags­

beräkningarna här i viss mån beroende av faktorer, som ligga utanför de an-

slagsförvaltande myndigheternas bedömande, såsom kaderstyrkor, tjänstgö-

ringsdagarnas antal m. m. Det blir därför ofrånkomligt att även i fråga om

dessa anslag säkerställa försvarsgrenschefernas inflytande. Detta bör ske ge­

nom uppställande av en skyldighet för de gemensamma förvaltningsorganen

att grunda sina anslagsberäkningar på det militärorganisatoriska underlag,

som försvarsgrenscheferna även för detta fall böra ställa till förfogande. Däresc

förvaltningsmyndigheterna i något fall skulle anse sig förhindrade att följa

försvarsgrenschefernas militärorganisatoriska anvisningar, bör frågan hänskju-

tas till överbefälhavarens bedömande. Skulle ej heller på detta sätt enighet

kunna uppnås mellan förvaltningarna och de militära myndigheterna, får frå­

gan underställas Kungl. Majit. I anledning av vad arméförvaltningen anfört

vill jag framhålla såsom min mening, att förvaltningsorganen därvid i ämnen,

som falla inom deras fackområden, böra giva klart uttryck för sin egen mening.

Först om så sker, erhåller Kungl. Majit möjlighet till allsidig prövning av de

föreliggande spörsmålen.

Såsom förvaltningsutredningen framhållit bör det nu sagda främst gälla

civil- och sjukvårdsförvaltningarna. Av skäl, som utredningen anfört, torde

at en blivande fortifikationsförvaltning böra inrymmas en något högre grad

av självständighet i bedömandet av frågan, vilka byggnadsföretag som böra

igångsättas eller vilka markinköp som böra företagas under ett visst budgetår.

Till de synpunkter på frågan om överbefälhavarens inflytande på medels­

framställningarna, som förvaltningsutredningen anfört, kan jag i stort sett

ansluta mig.

Förvaltningsutredningen har ansett, att anslagsframställningarna av de sär­

skilda förvaltningsorganen borde överlämnas till civilförvaltningen i och för

deras redaktionella sammanfogande till en gemensam skrivelse, i vilken ansla­

gen infogades i ordning försvarsgrensvis och i övrigt enligt gällande grunder

för fjärde huvudtitelns uppställning. För min del anser jag, att ett sådant

förfaringssätt skulle medföra onödig omgång, då någon saklig granskning av

anslagsäskandena i allt fall icke skulle kunna medhinnas av civilförvaltningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

97

på den korta tid, som komme att stå till buds. Enligt min mening böra me­

delsframställningarna i stället överlämnas till överbefälhavaren för att av

denne, som ju redan under deras utarbetande tagit viss befattning med dem,

med eget yttrande ingivas till Kungl. Majit. Undantag torde dock härvid

böra göras för civilförvaltningen. Med hänsyn till den i förhållande till de

militära myndigheterna mera obundna ställning, som denna myndighet avses

skola intaga, torde nämligen densamma böra ingiva sina anslagsäskanden

direkt till Kungl. Majit. Det säger sig självt, att Kungl. Majit i fall, då sådant

visar sig erforderligt, över inkomna medelsäskanden inhämtar utlåtande från

myndighet, som icke tidigare haft tillfälle att yttra sig i ärendet.

På frågan örn de tidpunkter, som böra iakttagas av myndigheterna vid upp­

rättande av medelsframställningarna, torde det icke vara erforderligt att här

ingå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

3. Principerna för beslutanderättens utövande inom

förvaltningsorganen.

Det system för besluts fattande, som numera blivit vanligt inom de

centrala ämbetsverken, är att besluten såsom regel fattas av verkets chef en­

sam (enrådighetssystemet) men att beslutanderätten i vissa hänseenden kan

delegeras till underlydande tjänstemän. Att i ett stort verk med omfattande

arbetsuppgifter koncentrera ali beslutanderätt till verkets högsta ledning skulle

givetvis innebära en onormal belastning av denna. Enrådighetssystemet är

därför vanligen förbundet med ett byråsystem, d. v. s. verket är indelat i

byråer eller avdelningar, mellan vilka ärendena i stora drag fördelas genom

en instruktion, som i sin tur kompletteras genom en arbetsordning, fastställd

av verket självt eller dess chef. Beslutanderätten i ärenden av mindre vikt har

därvid i växlande omfattning överlåtits åt byrå- eller avdelningschefer. I vissa

verk har man i samma syfte inrättat en särskild befattning, vars innehavare

såsom souschef har att biträda verkschefen i utövningen av dennes ämbete

och för detta ändamål kan erhålla i uppdrag att avgöra vissa grupper av

ärenden.

1941 års förvaltningsutredning.

Utredningen har framhållit att, vad de centrala försvarsförvaltningarna

beträffade, på grund av verksamhetens kraftiga ansvällning och de starkt

ökade kraven på insikter och sakkunskap på olika områden stora svårig­

heter mångenstädes uppkommit för de beslutande cheferna att bemästra sina

allt mera ökade arbetsuppgifter. Som en följd härav hade stagnation samt för­

sening av viktiga ärendens avgörande ofta icke kunnat undvikas, något som

i sin tur kunnat lia menliga följder för försvarsväsendets effektivitet och krigs-

beredskap. Åtgärder måste därför enligt utredningens mening vidtagas för

att avhjälpa berörda missförhållanden. Detta kunde ske på olika sätt. Sålunda

Bihang till riksdagens jrrotukoll lilis. 1 sami. Nr ISO.

7

Departe­

mentschefen.

hade utredningen funnit lämpligt att föreslå tillsättandet i vissa förvaltnings­

organ av en souschef med uppgift att biträda verkschefen vid utövandet av

dennes åligganden. I andra fall åter hade det ansetts behövligt att uppdela

större avdelningar i byråer, varvid tillkomsten av byråchefer hade öppnat

möjlighet att dels öka avdelningschefernas befogenheter att avgöra ärenden,

dels ock tillägga byråcheferna beslutanderätt i lämplig utsträckning. Slut­

ligen hade det även i vissa fall visat sig erforderligt att sammanföra ett antal

mindre byråer eller avdelningar till större avdelningar under avdelningschefer

med ökad beslutsbefogenhet. En ledande tanke hade emellertid alltid varit

att främja ärendenas rationella behandling genom att deras avgörande icke

förlädes till högre instans än deras natur eller andra omständigheter krävde.

Utlåtanden över 1941 års förvaltnings-

utrednings förslag.

Av remissmyndigheterna har marinförvaltningen i princip uttalat sin anslut­

ning till utredningsförslaget i förevarande hänseende under framhållande tilli­

ka, att besvärs- och anmärkningsmål borde avgöras efter omröstning samt

att en ökad delegation av beslutanderätten för marinförvaltningens del skulle

vara synnerligen betydelsefull.

För min del har jag intet att erinra mot vad förvaltningsutredningen anfört

om vikten av att främja en rationell behandling av de hos förvaltningsmyn­

digheterna förekommande ärendena genom att tillse, att deras avgörande icke

förlägges till högre instans än deras natur eller andra omständigheter kräva.

Härigenom vinna de högre cheferna möjlighet att ägna ökad uppmärksamhet

åt de stora och mera betydelsefulla frågorna samt vidgat utrymme för sin

initiativkraft. Jag är emellertid icke beredd att i den utsträckning, som utred­

ningen föreslagit, utöka förvaltningsorganisationen med ett stort antal avdel­

ningschefer och jämväl souschefer. Såsom jag i annat sammanhang framhållit

är det enligt min mening nödvändigt att vid en omläggning av denna orga­

nisation iakttaga stor återhållsamhet, då det gäller inrättande av nya befatt­

ningar. Det är emellertid enligt min mening önskvärt, att de av utredningen

angivna principerna i fråga örn beslutanderätten såvitt möjligt få sin tillämp­

ning inom en på detta sätt mera begränsad ram. I de instruktioner och arbets­

ordningar för förvaltningsmyndigheterna, som givetvis måste utfärdas för ge­

nomförandet av den tilltänkta nya organisationen, böra dessa synpunkter

röna erforderligt beaktande.

4. Samarbetet mellan olika förvaltningsorgan.

I instruktionerna för ämbetsverken finnas bestämmelser örn samråd vid

ärendenas beredning och avgörande. Man har på detta sätt velat säkerställa,

att ärendena komma under övervägande under ämbetsmannaansvar av så

98

Kungl. Marits proposition nr 180.

99

många och så kvalificerade personer som i varje särskilt fall erfordras för en

allsidig och ingående belysning. De vanligen förekommande formerna för sam­

verkan mellan olika myndigheter torde vara följande:

1. Två eller flera ämbetsverk besluta gemensamt i vissa frågor. I vissa fall

förekommer det att även andra representanter för ämbetsverk än verksche­

ferna gemensamt kunna avgöra inom verken delegerade ärenden, därest dessa

representanter äro örn beslutet ense.

2. Vid föredragning och avgörande inom ett verk av ärende, som berör

annat centralt ämbetsverks verksamhetsområde, beredes representant för detta

ämbetsverk tillfälle att närvara vid och deltaga i överläggningen samt att

få sin skiljaktiga mening antecknad till protokoll.

3. Samråd äger rum före ärendets avgörande med annat ämbetsverk, som

beröres av ärendet.

4. Yttrande infordras från annat ämbetsverk före ärendets avgörande.

1941 års förvaHningsutredning.

Utredningen har framhållit, att vid organiserandet av samarbete ämbetsver­

ken emellan onödigt mångskriveri borde undvikas och i möjligaste mån enkla

och smidiga metoder tillämpas. Detta syntes utredningen vara särskilt viktigt

just beträffande försvarsväsendets centrala myndigheter, vilkas verksamhets­

områden bomme att i mångt och mycket beröra varandra, med påföljd att

samarbete bleve av nöden i en mångfald ärenden. Gemensamt beslut av två

eller flera ämbetsverk syntes böra ifrågakomma endast när ärendet vore av

vidlyftigare eller svårare beskaffenhet eller då det av annan anledning funnes

nödigt. Närvaro av representant för annat ämbetsverk vid avgörande av ären­

de, som berörde dettas verksamhetsområde, vore en mycket användbar arbets­

form. Det representerade verket brukade i regel informeras i förväg genom

en föredragningspromemoria eller på annat lämpligt sätt. Därest ärende som

berörde annat ämbetsverks verksamhetsområde icke vore av den vikt, att det

borde avgöras genom gemensamt beslut eller i närvaro av representant för

verket i fråga, syntes samrådsförfarande i de flesta fall vara lämpligt. Olika

tillvägagångssätt kunde härvid ifrågakomma; en enkel metod vore att för-

slagskoncept till utgående expedition i ärendet översändes till det andra av

ärendet berörda ämbetsverket, som genom påskrift å handlingen angåve sin

anslutning därtill eller ock de avvikelser eller tillägg, som funnes påkallade.

Det förekomme emellertid även ärenden, vari ett skriftligt remissförfarande

kunde vara lämpligt eller erforderligt, exempelvis vid infordrande av yttrande

med anledning av besvärsmål.

UUutnnden över 1941 urs förvallnings-

utredniiigs förslag.

Armé\örvaltningen har icke gjort erinran mot vad utredningen i förevaran­

de hänseende anfört. Ämbetsverket har emellertid förutsatt, att samarbetet

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

Departe­

mentschefen.

mellan förvaltningsmyndigheterna inbördes och även med den högsta militär­

ledningen kunde ske under fria och obundna former. Framställningar och andra

tjänsteskrivelser i förvaltningsärenden borde från de lokala myndigheterna via

de regionala ingivas till de centrala förvaltningsmyndigheterna och icke till

försvarsgrenscheferna. I annat fall måste dröjsmål och dubbelarbete upp­

komma samt stabspersonalen bli belastad med frågor utanför dess speciella

kompentensområde.

Frågan om formerna för samarbetet mellan de olika förvaltningsorganen bör

givetvis regleras i vederbörliga instruktioner. Det torde icke vara erforderligt

att i förevarande sammanhang närmare ingå på detta spörsmål. Jag vill emel­

lertid understryka förvaltningsutredningens uttalande om önskvärdheten av

att vid det samarbete såväl mellan förvaltningsmyndigheterna inbördes som

mellan dem och de militära organen, som självfallet bör äga rum, tillämpas så

enkla och smidiga metoder som för ärendenas klarläggande och avgörande äro

möjliga.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

5. En eller flera huvudförvaltningar.

Med huvudförvaltning menas inom den egentliga statsförvaltningen ett

ämbetsverk eller annan statlig institution, som äger eget konto i rikshuvud-

boken. Huvudförvaltningarna äga i allmänhet dragningsrätt å statsverkets

checkräkning. Varje huvudförvaltning är en redovisningsteknisk enhet och

omfattar såväl det centrala ämbetsverket som därunder sorterande lokal­

förvaltningar.

I sitt yttrande över 1940 års utrednings förslag till principer för omorganisa­

tion av den militära förvaltningen framhöll riksräkenskapsverket, att det vore

av största vikt för åstadkommande av ordning och reda i redovisningsväsen-

det, att cheferna för de olika försvarsförvaltningsorganen direkt erhölle möjlig­

het att övervaka och följa anslagsförbrukningen i vad avsåge de till vederbö-

randes förfogande ställda anslagen. Detta skulle enligt riksräkenskapsverkets

förmenande vara en direkt tillämpning av en allmän regel, att redovisningen

av statsanslagen förlädes i direkt kontakt med och inom den verksamhet, vars

ekonomiska funktion redovisningen skulle registrera. Riksräkenskapsverket

hävdade därför, att såväl de av 1940 års utredning föreslagna centrala för­

valtningsmyndigheterna som ock de ifrågasatta reducerade armé-, marin- och

flygförvaltningarna borde erhålla ställning som huvudförvaltningar, vilket

enligt ämbetsverkets förmenande dock icke borde utesluta att man, därest

kontouppdelningen av inkomster och utgifter komme att utföras medelst

fullt genomförd maskinbokföring, prövade möjligheten att låta det tekniska

utförandet av denna bokföring för de olika myndigheternas räkning ordnas

i en till det för försvarsväsendet gemensamma civila departementet förlagd

maskinbokföringscentral.

Kungl. Maj:ts -proposition nr ISO.

101

1941 års förvaltningsutredning.

1941 års förvaltningsutredning har för sin del funnit sig icke kunna dela

de synpunkter som i förevarande hänseende framlagts av riksräkenskaps-

verket. Olika huvudförvaltningar borde enligt utredningens mening i redo­

visningshänseende vara strängt avgränsade från varandra. Det läge sålunda

i sakens natur, att en huvudförvaltning icke kunde äga befatta sig med en

annan huvudförvaltnings åtgöranden i redovisnings tekniskt hänseende. Att

inom försvarsväsendet upprätthålla en sådan avgränsning de olika centrala

förvaltningsmyndigheterna emellan skulle emellertid medföra avsevärda

olägenheter. Man finge för sådant fall räkna med att det komme att till-

lämpas lika många redovisnings-(konto-) system som det funnes huvudför­

valtningar. Olägenheterna härav bleve särskilt påfallande beträffande de

huvudförvaltningar, vilkas verksamhetsområden skulle omspänna alla för­

svarsgrenarna, såsom sjukvårdsförvaltningen och fortifikationsförvaltningen.

Riksräkenskapsverket syntes lia utgått från att, därest ett anslag ställdes

till en huvudförvaltnings förfogande, samtliga utgifter också komme att

redovisas hos denna huvudförvaltning. Under normala fredsförhållanden

redovisades emellertid huvuddelen av försvarets utgifter hos lokalförvalt­

ningarna. Det syntes klart, att ett system av flera huvudförvaltningar in­

om försvarsväsendets centrala förvaltningsorganisation skulle stå i strid

med den strävan efter enhetlighet som inom detta område borde göra sig

gällande. Utredningen har vidare erinrat, att statsverkets kassaförlag kun­

nat avsevärt nedskäras genom inrättandet av statsverkets checkräkning.

Med tillämpande av de metoder för medelsdistribution, som av arméför­

valtningens civila departement genomförts vid omläggningen av arméns

bokföring från och med den 1 juli 1939 och som helt byggde på utnyttjande

av postgirot, hade kassaförlagssynpunkten tillgodosetts i samma utsträck­

ning som om lokalförvaltningarna skulle äga dragningsrätt å statsverkets

checkräkning. En anslutning till nu tillämpade postgirosystem av samtliga

försvarsväsendets kassaförvaltningar under civilförvaltningen som enda hu­

vudförvaltning skulle medföra en enklare och mera direkt verkande kon­

troll på kassaväsendet än som kunde ernås i fråga örn statsverkets check­

räkning. De rapporter mellan vederbörande huvudförvaltning, riksbanken

och statskontoret, som vore oundgängliga vid anslutning till statsverkets

checkräkning, bleve nämligen överflödiga vid anslutning till nämnda post­

girosystem. Därest ifrågavarande ämbetsverk finge sin medelsförsörjning

ordnad över ett för försvarsväsendet gemensamt postgirosystem, inrättat

enligt angivna riktlinjer, komme varje centralförvaltning att i redovisnings­

hänseende intaga samma ställning gentemot den gemensamma civilförvalt­

ningen som de lokala förvaltningarna för närvarande intaga i förhållande

till respektive armé-, marin- och flygförvaltningarna. Förvaltningsutred-

ningen räknar sålunda nied att inom försvarsväsendet skall finnas en enda

huvudförvaltning, nämligen den föreslagna försvarsväsendets civilförvalt­

10L'

ning. — Vissa skäl kunde enligt utredningens mening måhända sägas tala

för att sj ökarte verket, vilket ju intoge en särställning bland de under för­

svarsdepartementet lydande ämbetsverken, oavsett nu angivna synpunkter

borde bilda egen huvudförvaltning. Som sjökarteverkets räkenskaper i

många hänseenden måste uppläggas enligt samma regler som marinens rä­

kenskaper och fördenskull lämpligen borde granskas jämsides med dessa,

ville förvaltningsutredningen dock föreslå, att jämväl sjökarteverket an-

knötes till det för försvarsväsendet gemensamma postgirosystemet under

civilförvaltningen som huvudförvaltning.

Utlåtanden över 1941 årä förvaltnings-

utrednings förslag.

Marinjörvaltningen har funnit förslaget i förevarande del rationellt. För­

valtningsmyndigheterna måste emellertid för dispositionsbokföringen ha

fortlöpande anslagsbelastningsuppgifter från lokalmyndighetema eller från

civilförvaltningen. Det bärande skälet för att ha endast en huvudförvalt­

ning inom försvarsförvaltningen vore, att i annat fall kassaredovisning

måste avgivas till i allmänhet fyra olika överordnade myndigheter. Civil­

förvaltningens befattning borde dock inskränkas till medlens redovisning

mot rilcsstaten.

Fly g förvaltningen har ansett, att de centrala medelsförvaltande verken

borde vart för sig bli huvudförvaltning. Medelsanvisningarna för lokalför­

valtningarna borde samtliga ske genom respektive försvarsgrens centrala

ämbetsverk. Detta skulle då från lokalförvaltningarna mottaga deras kassa­

rapporter och redovisningar samt i sin tur gentemot annat centralt verk

(t. ex. en gemensam fortifikationsförvaltning) redovisa de medel, som av

sådant verk ställts till förfogande för lokalförbandens räkning. Enligt för­

slaget skulle även försvarsgrenarnas redovisning sammanföras inom en cen­

tral civilförvaltning. I huvudkassan skulle således försvarsplanens hela ut-

giftsmassa eller antagligen närmare hälften av statsverkets samlade utgifts-

belopp omsättas. Postgirots utnyttjande skulle ur kassaförlagssynpunkt

innebära en försämring. Ur kontrollsynpunkt vore det även ovisst, om nå­

gon fördel stöde att vinna därigenom. Fördelarna med förslaget vore ej att

söka i organisationen av kassaväsendet, utan det hade antagligen tillkom­

mit för att bereda grunden för en enhetlig ledning på civilförvaltningens

område. Det vore ej rimligt med en så omfattande apparat enbart för

detta ändamål. Förslaget örn att endast en huvudförvaltning skulle fin­

nas inom försvarsförvaltningen vore oantagbart.

Statskontoret har anslutit sig till förslaget i det hänseende, varom här

är fråga, och därutöver förordat, att utbetalningen av samtliga till de

olika förvaltningsmyndigheternas disposition ställda medel skulle centrali­

seras till civilförvaltningen.

RiksräJcenskapsverket, vars yttrande i vissa hithörande delar återgivits

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

103

i samband med frågan om principerna för den civila förvaltningens orga­

nisation, har framhållit, att utredningens förslag skulle innebära återgång

till en äldre ordning. Ämbetsverket förordade ett system med särskilda

huvudförvaltningar.

Statens krisrevision har uttalat, att det vore av största vikt, att chefer­

na för de olika försvarsförvaltningsorganen direkt erhölle möjlighet att

övervaka och följa anslagsförbrukningen i vad avsåge de till vederbörandes

förfogande ställda anslagen.

Framställning av chefen för sjökarteverket.

I förevarande sammanhang må omnämnas en den 23 december 1942

dagtecknad framställning av thelen för sjökarteverket, i vilken denne hem­

ställt, bland annat att verket från och med den 1 juli 1943 finge bilda

egen huvudförvaltning. Till stöd för denna hemställan har anförts i huvud­

sak följande.

Beträffande sjökarteverkets

förvaltning i land

torde kunna anses, om i detta

sammanhang bortses från själva bokföringssystemet, att densamma numera helt

ansluter sig till den civila statsförvaltningen och därjämte har en från marinen i

övrigt fullt fristående statuppställning. Beträffande

förvaltningen ombord

å sex

av verkets mätningsfartyg tillämpas däremot samma redovisningsförfarande som å

flottans fartyg, kompletterat med de anvisningar kartverkschefen ansett erforder­

ligt utfärda "med hänsyn till de speciella förhållanden, som äro rådande å dessa

fartyg i deras egenskap av sjömätningsfartyg. Fartygens redovisningsförfarande är

sålunda i stort sett fristående från verkets förvaltning i övrigt och de bilda i stället

var för sig egna lokalförvaltningar under marinförvaltningen. Det torde utan vidare

vara uppenbart, att nu rådande ordning är oformlig och föga ändamålsenlig. Det

enda riktiga synes vara att all förvaltning rörande sjökarteverkets anslag, såväl

i land som ombord samlas till en gemensam redovisning i sjökarteverket, varefter

densamma med en kassarapport överlämnas till den reviderande myndigheten

(riksräkenskapsverket). Endast genom en dylik anordning blir det möjligt för

kartverkschefen att utöva en ändamålsenlig och effektiv ledning och kontroll be­

träffande av sjökarteverket disponerade anslag. Därjämte skulle härigenom vinnas

den fördelen att högst betydande förenklingar kunde genomföras beträffande far-

tygsförvaltningarna, utan att en effektiv reviderande kontroll därför behövde

eftersättas. Denna skulle snarare ökas genom förenklingarna.

De skäl som tidigare anförts för att ansluta dessa fartygsförvaltningar till ma­

rinens redovisningsförfarande beträffande flottans fartyg, nämligen det förhållan­

det att fartygen till större delen äro bemannade med militär personal, utgöra intet

verkligt motiv för att fartygens räkenskaper måste uppläggas enligt samma regler

som gidia för flottans fartyg. Den militära personalens avlöning, beklädnad m. m.

utbetalas respektive ombesörjes nämligen genom de militära myndigheterna i land.

Eventuella mindre utgiftsposter för den militära personalen ombord, som skola

belasta marinens anslag, torde utan svårighet kunna regleras, enär det förutsättes,

att sjökarteverket alltjämt skall lyda under försvarsdepartementet. Det torde så­

ledes icke föreligga någon anledning till att låta sjökarteverket med sin civilt be­

tonade verksamhet intaga en annan ställning i förvaltnings- och redovisningshän­

seende än övriga civila ämbetsverk, även örn det av flera skäl är lämpligast att

sjökarteverket alltjämt är underställt försvarsdepartementet.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

104

Departe­

mentschefen.

Utlåtanden över framställningen av chefen

för sjökarteverket.

Marinförvaltningen har i yttrande över nyssnämnda framställning erinrat,

att sjökarteverkets samhörighet med marinen under rådande försvarsbered­

skap vore mera framträdande än eljest. Enligt marinförvaltningens mening

hade det enhetliga redovisningssystem, som tillämpas för flottans fartyg, visat

sig synnerligen lämpligt även för sjökarteverkets fartyg. Redan med nuva­

rande system borde chefen för sjökarteverket utan svårighet kunna överblicka

inkomster och utgifter för verkets fartyg, men förbättrade möjligheter här­

utinnan kunde ordnas. Enligt marinförvaltningens mening vore det icke lämp­

ligt, att sjökarteverkets fartygsräkenskaper granskades av annan reviderande

myndighet än marinförvaltningen. Det vore nämligen av vikt för marinför­

valtningens revision att ha tillgång till dessa räkenskaper för att kunna kon­

trollera utgående förmåner till marinen tillhörande beställningshavare, som

tjänstgjorde å verkets fartyg. Marinförvaltningen hemställde, att framställ­

ningen för närvarande icke måtte föranleda någon åtgärd.

Rilcsräkenskapsverket har framhållit, att sjökarteverket i likhet med rikets

allmänna kartverk borde behandlas såsom ett fristående civilt verk. Att detta

verk fortfarande borde kvarstå å fjärde huvudtiteln sammanhängde närmast

med att verket utnyttjade viss marinen underställd personal. I avseende å

verksamhetens bedrivande samt skötsel och underhåll av fartyg vore sjökarte­

verket helt oberoende av de marina myndigheterna. Att för sjökarteverkets

fartyg borde kunna ordnas ett enklare redovisningsförfarande vore uppen­

bart. Förslag till de nya föreskrifter, som erfordrades, därest sjökarteverket

bleve huvudförvaltning, borde utarbetas i samråd med riksräkenskapsverket.

Riksräkenskapsverket har sålunda tillstyrkt, att sjökarteverket från och med

den 1 juli 1943 skulle erhålla dragningsrätt å statsverkets checkräkning samt

att verkets räkenskaper för tiden därefter skulle granskas av riksräkenskaps­

verket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

Redan i samband med behandlingen av frågan örn principerna för ord­

nandet av den civila verksamheten inom försvarsförvaltningen har jag-

framhållit, att jag funnit övervägande skäl tala för att inom den egentliga

försvarsförvaltningen finnes allenast en enda förvaltning med dragningsrätt

å statsverkets checkräkning, nämligen försvarets civilförvaltning, till vilket

ämbetsverk även kassagöromålen för försvarsväsendets samtliga centrala för­

valtningsorgan utom försvarets fabriksstyrelse böra centraliseras. Jag erinrar

om att en sådan ordning tillstyrkts av bland andra remissmyndigheter även

statskontoret. Genomförandet därav skulle medföra, att civilförvaltningen

komme att intaga samma ställning i förhållande till övriga centrala ämbets­

verk inom försvarsförvaltningen som arméförvaltningens civila departement

för närvarande intager i förhållande till arméförvaltningens övriga departe-

%

merit och styrelser. Motsvarande gäller riksräkenskapsverkets ställning nu

och enligt den föreslagna ordningen.

Vad angår sjökarteverkets ställning vill jag framhålla, att dess samhörig­

het med marinförvaltningen efter ett genomförande av förslaget om en för

försvaret gemensam civilförvaltning under alla omständigheter skulle bli

mindre framträdande än tidigare. Vid sådant förhållande och då sjökarte-

verlcet bland de under försvarsdepartementet lydande ämbetsverken intager

en särställning, ansluter jag mig till den mening, som uttalats av chefen för

sjökarteverket och riksräkenskapsverket. Jag förordar sålunda, att sjökarte-

verket från och med den 1 juli 1943 erhåller ställning såsom förvaltning

med dragningsrätt å statsverkets checkräkning samt att verkets räkenskaper

för tiden därefter skola granskas av riksräkenskapsverket. Förslag till härav

föranledda nya föreskrifter böra utarbetas av sjökarteverket i samråd med

marinförvaltningen och riksräkenskapsverket. Några ökade kostnader torde

icke genom förändringen uppkomma vare sig inom sjökarteverket eller inom

riksräkenskapsverket.

6. Anordningsbeslut, kameral förhandsgranskning och

dispositionsbokföring.

1941 års förvaltningsulredning.

Förvaltningsutredningen har erinrat, att till förebyggande av felaktig­

heter vid medels utanordnande inom de militära förvaltningarna den hand­

ling, på vilken ett utanordningsbeslut skall grunda sig, underkastas s. k.

kameral förhandsgranskning. Denna granskning hade till uppgift icke blott

att kontrollera författningsenligheten av ett blivande utanordningsbeslut

utan även att granska, att det belopp, som skulle utbetalas, vore siffer­

mässigt riktigt uträknat. Enligt utredningens mening borde för dessa upp­

gifter avses personal med kameral och administrativ erfarenhet. Även om

en mängd till den kamerala förhandsgranskningen hörande uppgifter kunde

sägas vara av den mera rutinmässiga natur, att kvinnlig biträdespersonal

lämpligen kunde anlitas därför, vore det enligt utredningens mening på­

tagligt, att insikter och erfarenhet på det kamerala området vore av största

betydelse vid det granskningsarbete, varom här vore fråga.

Beträffande det egentliga beslutsförfarandet vid utanordningsärenden har

utredningen utgått från den principen, att vederbörande verkschefer samt

tekniska eller militära ledamöter icke borde betungas därmed, utan att

dessa ärenden borde handläggas och slutligt avgöras av vederbörande ka­

merala organ. Utredningen hade stannat vid att det som regel borde till­

komma vederbörande kamrerare att å verkets vägnar fatta ifrågavarande

beslut. Ärende, som vore av principiell betydelse för likartade avgöran­

den i framtiden eller eljest av särskild vikt eller svårare beskaffenhet, borde

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

105

106

dock kamreraren ha rätt att hänskjuta till chefen för civilavdelningen (civil­

byrån) inom verket, varvid kamreraren borde vara föredragande.

Enligt utredningens mening borde inom respektive ämbetsverk en cen­

tralisering av dispositionsbokföringen överallt genomföras. Genom en sådan

åtgärd skulle nämligen en enhetlig ledning av bokföringsarbetet säkerställas

och förutsättningar skapas för rationalisering av detsamma, varigenom avse­

värda personalminskningar och därmed kostnadsbesparingar skulle kunna

ernås. Berörda bokföring borde organiseras så, att vederbörande avdel­

ningar snabbt och säkert kunde erhålla erforderliga uppgifter om ansla­

gens ställning ur dispositionssynpunkt. Utredningen förutsatte, att där så

vore möjligt bokföringsmaskiner komme till användning.

Utlåtanden över 1941 års förvaltnings-

utrednings förslag.

Arméförvaltningen har för sin del ifrågasatt lämpligheten av vad utred­

ningen i förevarande hänseenden föreslagit. Huruvida här avsedda olika åt­

gärder skulle förläggas till den ena eller den andra byrån eller bli föremål

för central handläggning borde ankomma på vederbörande förvaltnings­

myndighet att bestämma. Ämbetsverket har härvid även framhållit, att be­

slut av ekonomisk innebörd och anordningsbeslut i praktiken ofta sam-

manfölle.

I anledning av vad förvaltningsutredningen anfört om den kame­

rala förhandsgranskningen har marinförvaltningen fram­

hållit, att sådan granskning ej alltid kunde utföras utan hjälp från veder­

börande fackavdelning.

Riksräkenskapsverket har på denna punkt anslutit sig till utredningsför­

slaget.

Beträffande ordningen för fattande av anordningsbeslut har

flygförvaltningen funnit utredningens framställning oklar. Det vore ej be­

hövligt med ett utbetalningsbeslut och därefter ett utanordningsbeslut.

Detta skulle leda till dubbelskriveri, tidsförlust, ökad arbetsbelastning, fel­

skrivning och minskad snabbhet. Ämbetsverket saknade anledning ansluta

sig till förslaget.

Riksräkenskapsverket har ansett, att utanordningsärenden borde hand­

läggas på fackavdelningarna. Verkställigheten borde sedan överlämnas till

vederbörande civila organ.

I fråga om dispositionsbokföringen har arméförvaltningen

såsom sin mening uttalat, att dispositionsbokföringen måste vara förlagd

till det verk, som förvaltade vederbörligt anslag.

Marinförvaltningen har framhållit, att central dispositionsbokföring ej

finge släpa efter mer än högst en vecka. Det kunde emellertid starkt ifråga­

sättas, om ej därutöver viss statistikbokföring borde äga rum inom varje

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

107

byrå eller avdelning. Särskilt inom ämbetsverkets ingenjöravdelning ford­

rades en noggrann uppdelning och planering av de olika anslagsmedlens

användning. Förhandskalkylen måste dessutom hållas aktuell, så att man

ständigt skulle kunna överblicka, att planens grund icke förrycktes.

Flygförvaltningen har anslutit sig till meningen, att dispositionsbokfö-

ringen borde centraliseras, men har tillika framhållit, att arbetet vad flyg-

förvaltningens materielavdelning anginge måste lokalt förläggas dit.

Statskontoret har funnit lämpligast, att dispositionsbokföringen vore de­

centraliserad till vederbörande avdelning inom ett verk.

Rilcsräkenskapsverket har beträffande dispositionsbokföringen framhål­

lit, att garantier måste skapas för att redovisningssystemet erhölle en fullt

homogen utbyggnad. Det syntes fördenskull böra ankomma på respektive

huvudförvaltningar att i samråd med rilcsräkenskapsverket utfärda erfor­

derliga redovisningsföreskrifter.

Såsom av det föregående framgår avses, att huvudbokföringen för hela

den centrala försvarsförvaltningen utom fabriksstyrelsen skall ombesörjas av

försvarets civilförvaltning. Vad däremot dispositionsbokföringen angår må­

ste denna vara förlagd till det ämbetsverk, som förvaltar vederbörliga anslag.

Huruvida dispositionsbokföringen inom vederbörande ämbetsverk bör hand­

havas centralt eller förläggas till dettas särskilda byråer kan vara föremål för

delade meningar. Förvaltningsutredningen har såväl i dylikt hänseende som

i fråga om den kamerala förhandsgranskningen och sättet för fattande av an-

ordningsbeslut förordat en centralisering. Häremot har i remissyttrandena

från flera håll och i skilda hänseenden framförts kritik. Jag ansluter mig till

den av arméförvaltningen uttalade uppfattningen, att det bör ankomma på

vederbörande förvaltningsmyndigheter att med hänsyn till omständigheter­

na i de särskilda fallen reglera hithörande förhållanden. Det bör emellertid

ankomma på civilförvaltningen att ha sin uppmärksamhet riktad på dessa

spörsmål samt att — där så erfordras efter samråd med riksräkenskapsver-

ket — taga initiativ till de förenklingar och effektiviseringar, som kunna

finnas påkallade.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

7. Sakrevision och förrådskontroll.

Revisionen av räkenskaperna för försvarsväsendets organ är med nuva­

rande organisation anordnad dels såsom en inom de särskilda försvarsgrens-

förvaltningarna försiggående specialrevision av den militära lokalförvalt­

ningens redovisningar, dels ock såsom en av riksräkenskapsverket omhän-

derhavd granskning av de centrala militära förvaltningsmyndigheternas

egna räkenskaper.

Enligt gällande instruktioner för armé-, marin- och flygförvaltningarna

är specialrevisionen inom dessa verk av två slag, teknisk och kameral.

Bakom denna uppdelning ligger tanken, att det för åstadkommande av en

Departe­

mentschefen.

108

fullt effektiv kontroll över de olika förvaltningsmyndigheterna och deras

åtgärder borde anordnas en revision av tvåfaldig art, nämligen å ena sidan

formell eller kameral samt å andra sidan saklig eller teknisk. I samband

med den tekniska revisionen borde, för vinnande av överskådlighet över

hushållningen inom olika förvaltningsgrenar, alla medel och anslag göras till

föremål för statistisk sammanställning och bearbetning. Den inom de sär­

skilda försvarsgrensförvaltningarna bedrivna revisionen är i regel uppdelad

på särskilda organ för teknisk respektive kameral granskning. Undantag

förekomma dock.

Den ursprungligen för den tekniska revisionen tillämnade väsentliga ar­

betsuppgiften — att ur ekonomisk synpunkt granska vidtagna förvaltnings-

åtgärder — har emellertid småningom kommit att utgöra allenast en mindre

del av dess verksamhet. Dess huvuduppgifter ha kommit att — i växlande

omfattning för olika förvaltningsorgan — bli granskning av att upphandlad

eller försåld materiel blivit uppdebiterad eller avförd i de lokala myndig­

heternas materiel- och persedelredogörelser samt av användningen av

materiel- och omkostnadsanslag, förande av statistik och dylikt. I stort

sett är det här fråga örn en detaljgranskning.

Här må erinras, att chefen för finansdepartementet med stöd av Kungl.

Maurts den 28 juni 1941 givna bemyndigande tillkallat vissa sakkunniga

för att inom departementet biträda med utredning av frågan om upprät­

tande av en statlig sakrevision (191+1 års revisionsutredning). I direktiven

för nämnda utredning har erinrats örn bland annat, att inom försvarsför-

valtningen funnes anordnad en teknisk revision, vid vilken även skulle verk­

ställas prövning av utgifternas ändamålsenlighet.

1941 års iörvaltningsutredning.

Förvaltningsutredningen har framhållit, att den av de tekniska revisions­

organen utförda granskningen av materielredogörelserna till sin natur stöde

den kamerala granskningen nära. Det hade därför ifrågasatts att låta den

blivande civilförvaltningens revisionsavdelning övertaga denna granskning.

Med sin nuvarande utformning syftade emellertid den tekniska revisionen

icke blott till att utöva kritik utan därjämte till att bereda chefen för veder­

börande centrala förvaltningsorgan tillfälle till överblick över och jämfö­

relse mellan förhållandena i de olika lokalförvaltningarna samt giva honom

impulser till vidtagande av förbättringar med avseende å förvaltningsverk-

samheten. Förvaltningsutredningens ståndpunkt vore, att i avbidan på re­

sultatet av revisionsutredningen några mera väsentliga ändringar i fråga om

den tekniska revisionens ställning och uppgifter icke borde vidtagas. Avgö­

randet av frågan om tillgodoseendet av de rena sakrevisionsuppgifterna in­

om försvarsförvaltningen syntes bli beroende av detta resultat. Utredningen

ville emellertid föreslå, att den nuvarande benämningen »teknisk revision»

utbyttes mot beteckningen »förrådskontroll», som gåve ett mera

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

109

adekvat uttryck åt vad verksamheten i fråga i själva verket innebure. Ge­

nom införande av den nya beteckningen skulle framhävas, att det här ej

vore fråga örn en revision i egentlig mening, vilken till övervägande del kan

och bör anförtros åt ett från förvaltningen inom de särskilda fackområdena

fristående organ.

Utlåtanden över 1941 års förvnltnings-

utrednings förslag.

Arméförvaltningen har i sitt yttrande framhållit, att den nuvarande tek­

niska revisionens olilia verksamhetsgrenar ingrepe så i varandra, att be­

stämda gränslinjer icke lämpligen kunde uppdragas. En blivande central

sakrevision borde avse den statliga förvaltningen i stort, under det att för-

valtningsverksamheten vid truppförbanden borde kontrolleras av arméför­

valtningen, som måste vara orienterad örn huru utfärdade bestämmelser

verkade samt föreslå nya eller ändrade bestämmelser, där så erfordrades.

Fullständig kännedom om huru förvaltningstjänsten fungerade och huru

olika bestämmelser verkade utgjorde en av förutsättningarna för effektiv

och vederhäftig revision. I avbidan på revisionsutredningen vore det knap­

past påkallat med en förändring i förevarande hänseende.

Marinförvaltningen har ansett, att hithörande spörsmål snarast möjligt

borde bringas till en lösning, icke minst med hänsyn till de stora värden,

som representerades av under försvarsberedskapen anskaffad materiel. Det

vore nödvändigt att lokalt sammanföra den tekniska med den kamerala

revisionen. Annars skulle en betungande splittring av räkenskapsmaterialet

och betydande transportkostnader uppkomma.

Även enligt flygförvaltningens mening borde förrådskontrollen överföras

till den kamerala revisionen. Detta skulle gå bra med flygförvaltningens

förslag om den kamerala revisionens bibehållande vid försvarsgrenen. Be­

hovet av verklig sakrevision borde tillgodoses, eventuellt inom ett civil­

verk med mera begränsade uppgifter än det av utredningen föreslagna.

RiksräkensJcapsverket har ansett det under alla förhållanden erforder­

ligt, att de militära centralförvaltningarna utövade viss kontroll över det

sätt, på vilket förvaltningsärendena handlades hos lokalmyndigheterna. Det

slutliga ordnandet av sakrevisionen borde anstå i avvaktan på resultatet av

1941 års revisionsutredning.

1941 års revisionsutredning har i sitt remissyttrande uttalat, att de skäl,

som anförts mot en överflyttning av den tekniska revisionens uppgifter,

sådana de nu verkligen tillgodosåges, till civilförvaltningen, knappast vore

fullt bärande. Utredningen har vidare understrukit vikten av att den bli­

vande organisationen av den statliga sakrevisionen icke föregrepes.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

Departe­

mentschefen.

1941 års revisionsutrednings betänkande.

Revisionsutredningen har sedermera i ett den 17 december 1942 avgivet

betänkande angående inrättande av statens sakrevision (stat. off. utr.

1942: 57) föreslagit, att för permanent handhavande av den sakliga revi­

sionen inom statsförvaltningen måtte inrättas ett fristående centralt revi-

sionsinstitut med benämningen statens sakrevision. I betänkandet har vi­

dare anförts bland annat följande.

Enligt revisionsutredningens uppfattning bör den sakliga revisionen av hela den

militära förvaltningen efter försvarsberedskapens upphörande anförtros åt statens

sakrevision. Under sådana förhållanden torde någon förstärkning av den inom för-

svarsväsendet verkande tekniska revisionen icke erfordras med hänsyn till behovet

av rent saklig granskning. Därest den nuvarande tekniska revisionen i enlighet med

förvaltningsutredningens förslag bibehålies, ehuru under benämningen förrådskon-

troll, böra dock vid denna kontroll, liksom vid den kamerala revisionen i övrigt, de

sakliga synpunkterna givetvis beaktas. Statens sakrevision bör emellertid vid sin

granskning av den militära förvaltningen tillse, att den interna förvaltningskon-

trollen fungerar effektivt.

I annat sammanhang denna dag har Kungl. Majit fattat beslut örn pro­

position till riksdagen (nr 164) angående inrättande av en allmän sakrevision

i huvudsaklig anslutning till sakkunnigförslaget.

Av vad i det föregående anförts framgår, att den så kallade tekniska re­

visionens verksamhet småningom i huvudsak inriktats på detaljgranskning.

Med hänsyn härtill och då den tekniska revisionen ej har någon befogenhet

att granska de centrala förvaltningsmyndigheternas egen verksamhet, tor­

de därutöver föreligga behov av en verklig sakrevision med syfte att efterse,

huruvida statens förvaltning inom ett visst område, sedd i ett större sam­

manhang, utövats på ett ur ekonomiska synpunkter tillfredsställande sätt.

Ifrågavarande granskningsuppgift torde böra åläggas det nya revisionsorgan

— statens sakrevision — varom förslag skall föreläggas riksdagen. Angående

arbetsfördelningen mellan statens sakrevision och krisrevisionen under rå­

dande förhållanden torde jag få hänvisa till vad chefen för finansdeparte­

mentet anfört vid anmälan av förslag till nyssnämnda proposition.

Under alla omständigheter kommer dock — såsom 1941 års revisions-

utredning framhållit — inom den centrala försvarsförvaltningen att finnas

utrymme för en mera på detaljer inriktad förrådskontroll med i stort sett

de uppgifter, som nu tillkomma den tekniska revisionen. I likhet med för-

valtningsutredningen anser jag, att några mera väsentliga ändringar i fråga

om denna interna förvaltningskontrolls ställning och uppgifter icke nu böra

vidtagas. Jag förutsätter i anslutning till vad revisionsutredningen därom

uttalat, att även de sakliga synpunkterna beaktas vid denna kontroll. Med

hänsyn till det nära samband, som förefinnes mellan sakrevision och för­

rådskontroll, ligger det nära till hands att antaga, att verksamheten inom

ett eventuellt organ för sakrevision framdeles kan giva uppslag till viss effek-

tivisering av förrådskontrollen.

110

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

Kungl. Majlis -proposition nr 180.

lil

Avd. III. Förvaltningsmyndigheternas

organisation m. m.

I. Krigsmateriel verket.

A. Krigsmaterielverkets uppgifter.

1. Allmänna synpunkter.

I den förut lämnade översikten av den hittillsvarande centrala förvaltnings­

organisationen inom försvarsväsendet ha de uppgifter, som ankommit på riks-

kommissionen för ekonomisk försvarsberedskap något berörts. En kortfattad

redogörelse för den utveckling, som lett fram till förslaget om inrättande av

ett centralt industriorgan för försvaret, har lämnats av 1941 års förvaltnings-

utredning i dess betänkande (sid. 98—102). Förvaltningsutredningen har där­

vid erinrat örn 1940 års utrednings förslag, enligt vilket bland annat ett för

försvarsväsendet gemensamt materieldepartement skulle inrättas. Detta de­

partement avsågs skola uppdelas i en teknisk avdelning för forsknings- och

konstruktionsverksamhet samt en anskaffningsavdelning för anskaffning och

kontroll. Beträffande detaljerna i detta tidigare förslag, på vilket 1941 års för-

valtningsutrednings förslag i viss utsträckning bygger, torde få hänvisas till

nyssnämnda redogörelse.

1941 urs förvaltiiingsutredning.

1941 års förvaltningsutredning har beträffande de allmänna synpunkterna

på ett särskilt industriorgan inom försvarsförvaltningen yttrat i huvudsak föl­

jande.

Den moderna krigföringen har klart ådagalagt, att för åstadkommande av största

möjliga försvarseffekt ett lands samtliga resurser måste tagas i anspråk och sins­

emellan samordnas. Som följd av den ökade betydelse de tekniska hjälpmedlen

fått inom försvarsväsendet är det härvidlag av allra största vikt, att landets tek­

niska, ekonomiska och produktiva resurser på effektivast möjliga sätt bliva utnytt­

jade. För att på bästa sätt nå detta mål är det enligt utredningens uppfattning

erforderligt att tillskapa ett centralt organ med uppgift att för försvarsväsendet i

dess helhet handha hithörande frågor. Utredningen har också funnit sig böra före­

slå, att för nämnda ändamål skall inrättas ett nytt centralt ämbetsverk, benämnt

försvarsväsendets industriverk.

Det verksamhetsområde som föreslås skola tillkomma industriverket bygger på

den förutsättningen, att ett under folkhushållningsdepartementet inordnat organ

alltjämt i en eller annan form kommer att finnas med uppgift att centralt sam­

ordna och handlägga landets försörjningsfrågor. Vidare utgår förslaget från att alla

med materielens förvaltning i egentlig mening sammanhängande frågor komma att

försvarsgrensvis handläggas av armeförvaltningen, marinförvaltningen och flyg­

förvaltningen.

112

De industriverket åvilande huvuduppgifterna kunna sammanfattas sålunda.

Verket skall centralt handha landets med krigsmaterieltillverkning sammanhäng­

ande industriplanering, omfattande disponibla och erforderliga till­

verkningskapaciteter, för tillverkning erforderlig personal, råmaterialfrågor och

prioritetsfrågor.

Till verkets arbetsuppgifter skall vidare höra att för försvarsgrensförvaltning-

arnas räkning omhänderhava anskaffning av sådan krigsmateriel, vilken

har mass- eller standardkaraktär eller som kan sägas vara fixerad i tekniskt hän­

seende. Detta är förutsättningen för att verket på effektivast möjliga sätt skall

kunna handhava landets krigsindustriplanering. Samtidigt vinnas härigenom stora

tekniska och ekonomiska fördelar.

Verket bör utöva en målbunden standardiseringsverksamhet,

varigenom avsevärda ekonomiska fördelar kunna vinnas och ökad beredskap upp­

nås. Genom ett samordnande av konstruktions-, standardiserings- och tillverknings-

tekniska synpunkter vinnas därjämte stora produktionstekniska fördelar med därav

följande lägre produktionskostnader och kortare tillverkningstider.

Som följd av den snabba utveckling, som för närvarande äger rum i fråga om

krigsmateriel, synes det för bibehållande av en kvalitativt högtstående modern ut­

rustning inom försvarsväsendet vara erforderligt, att en samordnande, enhetligt

ledd militär forskningsverksamhet kontinuerligt bedrives under

utnyttjande av olika inom landet tillgängliga forskningsmöjligheter. Med hänsyn

till att forskningsverksamheten intimt sammanhänger med industriverkets tekniska

uppgifter och då forskningsverksamheten är för de olika försvarsgrenarna gemen­

sam, synes den böra förläggas till industriverket.

För möjliggörande av ett ur landets synpunkt i möjligaste mån effektivt utnytt­

jande av de statliga fabriker, som bedriva krigsmaterieltillverkning,

böra dessas ledning handhavas av ett centralt industriellt inriktat organ. Då indu­

striverket kommer att utgöra ett för hela försvarsväsendet gemensamt organ med

huvuduppgifter av industriell art, talar detta för att verket även bör handha led­

ningen av dessa fabriker.

Utlåtanden över 1941 års förvaltnings-

utrednings förslag.

Överbefälhavaren har ansett, att det föreslagna industriverkets förhållande

till krisorganen knappast vore fullt klarlagt. Problemet om organisationen av

krigsmaterielindustrien borde ses i det större sammanhanget med organisatio­

nen av industrien i övrigt. Motsvarande gällde industriverkets befattning med

standardisering och uppskovsärenden. Utredningen på denna punkt vore för

svävande och ytterligare utredning i frågan vore önskvärd. Uppsättandet av

ett industriverk syntes dock kunna påbörjas utan hinder härav. Personalanta­

let vid verket syntes emellertid väl högt tilltaget. Det förefölle, som örn utred­

ningen vid personalberäkningen bedömt den blivande verksamheten efter nu­

varande mera extraordinära förhållanden.

Enligt arméchefens mening vore det svårt att i praktiken uppdraga en be­

stämd gräns mellan krigsindustriens och den civila industriens planering. Plan­

läggningen av landets hela industriella beredskap borde göras av ett organ

under folkhushållningsdepartementet. Under detta organ borde inordnas ett

verk för planläggning av landets hela industriella beredskap, vari krigs­

industrien endast utgjorde en del. Arméchefen har vidare framhållit, att

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 180.

113

organisationen huvudsakligen syntes grundad på erfarenheter från den gångna

upprustningsperioden.

Arméförvältning en har framhållit, att utredningen ej till fullo beaktat, att

industriverkets organisation och verksamhet skulle avse fredsförhållanden.

Sammanfattningsvis har ämbetsverket uttalat, att ingen tvekan rådde om att

ett centralt krigsindustriorgan erfordrades. Förslaget innebure emellertid en

begränsning och ett lösryckande ur det större sammanhanget av industriplane­

ringsfrågorna och samtidigt härmed ett delvis överflyttande till industriverket

av uppgifter, som regelmässigt syntes böra ankomma på de militära förvalt­

ningarna. Denna tvåfaldiga dualism måste leda till oklarhet beträffande upp­

gifts- och ansvarsfördelning samt innebära en överorganisation. Det rationella

syntes därför vara att i stället tillskapa ett »industriberedskapsverk» med

huvudsaklig uppgift att leda och planlägga beredskapsarbetet på ifrågavarande

område. Under hänvisning till erfarenheterna från förra världskriget och de

utredningar som då verkställdes, har arméförvaltningen framhållit, att det

knappast kunde vara lämpligt med ett organ för planerandet av krigsmateriel-

tillverkningen och dessutom ytterligare minst ett organ för övriga industriella

frågor.

Ordföranden i rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap har an­

fört, att sammanställandet av de militära behoven med de civila, industriens

försörjning med råvaror, bränsle och förnödenheter i övrigt samt fördelningen

av landets möjligheter för industriell produktion mellan militära och andra

ändamål måste anförtros åt ett eller flera fristående organ med liknande befo­

genheter som de, vilka nu i motsvarande avseenden tillkomme vederbörande

kristidsmyndigheter. I vad industriverkets uppgifter hänförde sig till krigsför­

beredelsearbetet, syntes de icke kunna slutgiltigt preciseras förrän i samband

med utskiftandet av detta arbete i övrigt på därför erforderliga organ.

Statens ammunitionsnämnd och försvarsväsendets verkstadsnämnd ha an­

sett nödvändigt, att ett ledande och samordnande organ funnes för handlägg­

ning av de försörjningsproblem — civila såväl som militära — vilka uppstode

under ett krig. Det vore av största vikt, att klarhet vunnes, huru detta organ

slutgiltigt komme att utformas.

Sveriges industriförbund har principiellt anslutit sig till de av utredningen

uppdragna riktlinjerna. Förbundet har vidare understrukit vikten av levande

kontakt mellan förvaltningsorgan och försvarsgrenschef. Industriverket vore

den viktigaste nyheten i förslaget, som härutinnan hälsades med tillfredsstäl­

lelse. Tillkomsten av ett industriverk förutsatte, att det även i fortsättningen

och icke blott under nuvarande utomordentliga förhållanden komme att fin­

nas ett särskilt organ med uppgift att centralt samordna och handlägga lan­

dets försörjningsfrågor. I annat fall komme krigsindustriplaneringen att lös­

ryckas ur sitt organiska sammanhang.

Statens krisrevision har obetingat anslutit sig till utredningens uttalande,

att krigsindustriplaneringen bleve fullt effektiv endast örn matericlanskaffning-

Bihang till riksdagens 'protokoll 191/3. 1 sami. Nr 180.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

8

114

en i huvudsak centraliserades till detta verk och att undantag från denna

huvudregel borde ifrågakomma blott då vägande militära skäl förelåge. Ut­

redningen hade emellertid ej konsekvent genomfört denna tankegång. Enligt

krisrevisionens mening måste vidare lämplig kontakt åvägabringas mellan

industriverket och försvarsgrensförvaltningarna. På vad sätt detta skulle ske,

borde närmare övervägas.

Statens ammunitionsnämnd och försvarsväsendets verkstadsnämnd ha an­

sett tvekan ej råda örn riktigheten och nödvändigheten av att inrätta ett indu­

striverk. Förslaget härom kunde emellertid tillstyrkas endast under förutsätt­

ning, att de av utredningen angivna principerna för anskaffningen följdes. Det

vore enligt nämndens mening angeläget, att definitivt beslut i ärendet snarast

fattades.

En reservant i ammunitionsnämnden har funnit olämpligt att undantaga

all materiel av standard- eller masskaraktär eller som är fixerad från för-

svarsgrensförvaltningarnas anskaffning. Detta skulle medföra ett onödigt för­

dröjande av ärendenas handläggning. Industriverket borde vara rådgivande

vid större anskaffningar av sådan materiel. Verkets personalorganisation vore

vidare väl rikligt tilltagen.

Enligt marinförvaltningens mening stöde industriverkets omfattning ej i

rätt förhållande till verkets sannolika arbetsuppgifter i fredstid. Arbetsuppgif­

terna vore alltför omfattande och personalen väl frikostigt tilltagen. Industri­

verket hade ej som sig bort blivit sidoordnat med försvarsgrensförvaltningarna

utan överordnat dem.

Statskontoret har funnit organisationen av industriverket något vidlyftig.

I avvaktan på erfarenheter borde ordinarie befattningar icke inrättas utan

organisationen uppbyggas kring ammunitions- och verkstadsnämnderna samt

vissa utbrutna delar av industrikommissionen med tillämpning tills vidare av

hittillsvarande anställnings- och avlöningsvillkor vid dessa organ.

Svenska teknologföreningen har ansett behovet av ett organ med de av

utredningen angivna uppgifterna påtagligt.

Krigsmaterielnämndens provisoriska utbyggnad.

Sedan 1941 års förvaltningsutredning den 28 mars 1942 avgivit sitt betän­

kande samt detta genom beslut den 31 i samma månad utremitterats till ett

flertal myndigheter och sammanslutningar, framlade statens ammunitions­

nämnd samt verkställande ledamoten i försvarsväsendets verkstadsnämnd,

professorn vid tekniska högskolan R. Woxén enligt uppdrag av mig i skrivelse

den 17 april 1942 förslag till organisation av ammunitionsnämnden för det

fall, att till densamma skulle provisoriskt överlämnas vissa uppgifter, som en­

ligt förvaltningsutredningens förslag borde omhänderhavas av industriverket.

I dessa uppgifter skulle ej ingå ledningen av de nytillverkande statliga fabri­

kerna och ej heller forskningsverksamheten för försvarsväsendets räkning. Vid

förslaget fanns fogat ett instruktionsutkast. Enligt förslaget borde nämnden

Kungl. Maj.ts yr exposition nr 180.

115

under angivna förutsättning organiseras på en industriavdelning, omfattande

anskaffningsbyrå, planeringsbyrå, krigsindustribyrå och prisbyrå, en standar-

diseringsavdelning, omfattande standardiseringsbyrå och verktygsbyrå, en

leverans- och förrådsavdelning, en byggnadsbyrå samt en kanslibyrå, omfat­

tande administrativt-juridisk sektion och ekonomisektion.

Över nämnda förslag avgåvos utlåtanden av ställföreträdaren för chefen för

försvarsstaben, arméförvaltningen, marinförvaltningen och flygförvaltningen

samt statens industrikommission. Samtliga hörda myndigheter tillstyrkte i

princip eller hade i varje fall icke något att erinra mot en provisorisk omorga­

nisation av nämnden i föreslagen riktning. Beträffande förslagets närmare ut­

formning gjordes emellertid vissa påpekanden.

Genom beslut den 24 april 1942 har Kungl. Majit fastställt tillägg till in­

struktionen för ammunitionsnämnden i huvudsaklig överensstämmelse med

nyssnämnda förslag. Enligt detta tillägg skulle ammunitionsnämnden lia till

uppgift att — utöver vad i instruktionen för nämnden vore föreskrivet angå­

ende anskaffning av ammunition och för dennas framställning erforderliga för­

nödenheter — för försvarsgrensförvaltningarnas räkning efter därom av Kungl.

Majit i varje särskilt fall eller beträffande visst eller vissa materielslag med­

delade beslut ombesörja anskaffning av annan materiel, som vore av mass-

eller standardkaraktär eller som kunde anses fixerad i tekniskt hänseende eller

vars anskaffande borde handhavas centralt för att möjliggöra fullt effektiv

krigsindustriplanering, att med utnyttjande av de råvaror, produkter och för­

nödenheter, den tillverkningskapacitet och den arbetskraft, som kunde stå till

förfogande för ändamålet, i samråd med statens industrikommission och sta­

tens arbetsmarknadskommission, envar i vad på densamma ankomme, omhän-

derha planeringen av landets krigsindustri, att utöva granskning ur merkantil

.synpunkt och med hänsyn till krigsindustriplaneringen av viktigare anskaff-

ningsärenden, som handlades av försvarsgrensförvaltningarna, samt att i sam­

råd med försvarsgrensförvaltningarna verka för att med avseende å försvars-

väsendets materiel tillverkningstekniska krav och standardiseringskrav såvitt

möjligt bleve tillgodosedda under beaktande av de fordringar, som materielen

ur funktionssynpunkt måste fylla. Konstruktions- och försöksverksamhet samt

anskaffning av för denna verksamhet erforderlig materiel skulle fortfarande

åvila vederbörande försvarsgrensförvaltningar. Detta tillägg skulle lända till

efterrättelse från och med den dag, Kungl. Majit pä förslag av nämnden be­

stämde. I samband därmed uppdrog Kungl. Majit åt ammunitionsnämnden

att i samråd med statens industrikommission och statens arbetsmarknadskom­

mission uppgöra och till Kungl. Majit inkomma med förslag till bland annat

de organisationsbestämmelser, som därutöver kunde vara erforderliga för

nämndens fortsatta verksamhet, särskilt beträffande handläggningen av frågor

om prisgranskning och örn uppskov med inställelse till värnpliktstjänstgöring

för personal vid industriföretag, som beröras av krigsindustriplaneringen.

Vidare har åt nämnden uppdragits att inkomma med utredning och förslag

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

116

rörande den ytterligare personal, som kunde bliva erforderlig i anledning av

omorganisationen, samt med framställning rörande de anslagsmedel, som —

utöver vad redan anvisats eller äskats för nämndens räkning — korinne att

erfordras för dess verksamhet såväl under då löpande budgetår som under

budgetåret 1942/43.

Vad sålunda förekommit anmäldes för riksdagen i propositionen 1942: 266

angående vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel för

budgetåret 1942/43. Under hänvisning till förvaltningsutredningens förslag

om inrättande av ett industriverk anförde jag i samband därmed till statsråds­

protokollet bland annat följande.

Även jag hyser den uppfattningen, att åtgärder av denna art böra vidtagas utan

onödigt uppskov. Ett tungt vägande skäl härför är den betydande materielanskaff-

ning, som utgör ett viktigt led i den plan för den fortsatta utbyggnaden och orga­

nisationen av landets försvarskrafter, vilken för närvarande ligger under riksdagens

behandling. Jag är dock icke beredd att, utan avbidan å resultatet av den pågå­

ende remissbehandlingen av förvaltningsutredningens betänkande, redan nu fram­

lägga slutligt förslag i berörda hänseende. Det synes mig dock, som om åtskilligt

vore att vinna genom att snarast möjligt successivt utbygga den sedan någon tid

fungerande statens ammunitionsnämnd i den av förvaltningsutredningen anvisade

riktningen. Med hänsyn härtill har också Kungl. Majit på min hemställan genom

förutnämnda beslut den 24 april 1942 vidtagit åtgärder i sådant syfte. Givet är,

att de beslutade organisationsändringarna komma att medföra vissa ökade kost­

nader. För innevarande budgetår torde kostnadsökningen bliva förhållandevis be­

gränsad och kunna bestridas från anslaget till ammunitionsnämnden. Att redan nu

beräkna storleken av den kostnadsökning, som vid ett genomförande av nämndens

tilltänkta utbyggnad uppkommer under budgetåret 1942/43, är mig icke möjligt.

Därest riksdagen icke har något att däremot erinra, torde jämväl på nästkommande

budgetår belöpande utgifter för ifrågavarande ändamål få bestridas från nämnda

anslag. Jag förutser emellertid, att för sådant fall belastningen å anslaget vid bud­

getårets slut kommer att överstiga det i årets statsverksproposition för ändamålet

beräknade beloppet. En redogörelse för sålunda uppkommande merkostnader torde

längre fram få lämnas riksdagen. Anmärkas må att samtidigt en viss minskning av

belastningen å andra anslag är att emotse, såsom å anslagen till de centrala mili­

tära förvaltningarna och till industrikommissionen.

Med hänsyn till de utvidgade arbetsuppgifter, som i enlighet med det anförda

skulle komma att åvila ammunitionsnämnden, synes mig nämnden böra erhålla

annan benämning, lämpligen statens krigsmaterielnämnd.

Mot vad sålunda anförts och föreslagits gjorde riksdagen ej erinran (skri­

velse nr 375 sid. 44). Riksdagen förutsatte likväl, att ifrågavarande förslag

icke skulle föregripa prövningen av förvaltningsutredningens förslag.

Till fullgörande av det uppdrag, som av Kungl. Majit lämnats genom beslu­

tet den 24 april 1942, inkom ammunitionsnämnden — vilken från och med

ingången av budgetåret 1942/43 benämnes statens krigsmaterielnämnd — i

skrivelse den 30 juni 1942 med förslag bland annat i fråga om dels den mate­

riel, vars anskaffning i första hand borde överflyttas till nämnden, dels omfatt­

ningen av den planering av landets krigsindustri och den granskning ur mer­

kantil synpunkt och med hänsyn till krigsindustriplaneringen, som enligt in-

struktionstillägget skulle åvila nämnden. Häröver avgåvos utlåtanden av

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

117

arméförvaltningens intendentur- och civila departement, marinförvaltningen,

flygförvaltningen, statens arbetsmarknadskommission samt statens industri­

kommission, varjämte krigsmaterielnämnden av given anledning i en prome­

moria gjorde vissa ytterligare uttalanden i ärendet.

I anledning härav föreskrev Kungl. Majit genom beslut den 21 augusti 1942,

att förenämnda tillägg till instruktionen för nämnden skulle lända till efter­

rättelse från och med den 1 september 1942, samt meddelade i anslutning här­

till vissa särskilda bestämmelser med avseende å instruktionstilläggets tillämp­

ning. Sålunda skulle den i instruktionstillägget avsedda planeringen av landets

krigsindustri i samråd med statens industrikommission och statens arbetsmark­

nadskommission, envar i vad på densamma ankomme, utföras av krigsmate­

rielnämnden beträffande materiel, vars anskaffning åvilade nämnden, samt

av försvarsgrensförvaltningarna beträffande materiel, vars anskaffning ombe­

sörjdes av dessa. Det skulle åligga krigsmaterielnämnden att biträda försvars­

grensförvaltningarna vid samt såsom ett sammanhållande och övervakande

organ utöva överinseendet över den av dem utförda planeringen. Vidare skulle

den i instruktionstillägget angivna, krigsmaterielnämnden åvilande gransk­

ningen ur merkantil synpunkt och med hänsyn till krigsindustriplaneringen

av viktigare anskaffningsärenden, som handlades av försvarsgrensförvaltning­

arna, icke innefatta frågor örn granskning av leverantörers kalkyler eller om

glidande prisskala. I anslutning härtill föreskrev Kungl. Majit, att krigsmate­

rielnämnden skulle så snart ske kunde efter den 1 oktober 1942 för försvars-

grensförvaltningarnas räkning omhändertaga anskaffningen av följande mate­

riel, nämligen gasskyddsmateriel, inom den mekaniska industrien tillverkad,

för lantförsvarets behov avsedd intendenturmateriel enligt särskild förteck­

ning, motsvarande för sjöförsvarets och flygvapnets behov avsedd intendentur­

materiel, annan inom den mekaniska industrien tillverkad intendenturmate­

riel än sådan som utgjorde tillbehör till textil- och läderfabrikat eller inginge

i särskilda reparationssatser, i den mån krigsmaterielnämnden ur krigsindustri-

planerings- eller ekonomisk synpunkt funne materielen böra anskaffas av

nämnden och överenskommelse därom kunde träffas med vederbörande för-

svarsgrensförvaltning, färger, fernissor, lösningsmedel, tvättmedel och mot­

svarande kemisk materiel, som dittills anskaffats av försvarsgrensförvaltning­

arna, dock med undantag av s. k. färgarfärger för textilier och läder, allt i den

omfattning nämnden ur krigsindustriplanerings- eller ekonomisk synpunkt

funne lämpligt, samt sjöminor och sjunkbomber. Tillika anbefallde Kungl.

Majit krigsmaterielnämnden att med vederbörande försvarsgrensförvaltning

träffa närmare överenskommelse rörande tidpunkten för överflyttandet av an­

skaffning av ifrågavarande materiel.

En av krigsmaterielnämnden gjord framställning om överflyttning till nämn­

den av anskaffningen av viss ytterligare materiel är beroende på Kungl. Majits

prövning.

Genom brev den .‘50 juni 1942 (regleringsbrevet) ställde Kungl. Majit för

budgetåret 1942/43 ett förslagsanslag av 1,100,000 kronor till arméförval t-

Kungl. Majlis proposition nr 180.

118

ningens förfogande att av förvaltningen disponeras för utbetalning till krigs-

materielnämnden, som ägde använda anslaget för därmed avsett ändamål.

Tillika förklarade Kungl. Maj:t sig vilja framdeles, efter förslag av nämnden,

meddela föreskrifter rörande anslagets användning.

I skrivelser den 5 september och den 22 september 1942 Ilar nämnden fram­

hållit, att under budgetåret 1942/43 nya och vidgade anskaffningsuppgifter

komme att successivt tillföras nämnden. Nämnden vore emellertid icke beredd

att slutligt angiva den materiel, vars anskaffning syntes böra övertagas av

nämnden. Som en följd av den vidgade anskaffningen bleve en omorganisation

av nämnden med åtföljande avsevärt ökade personal- och driftkostnader ofrån­

komlig. Efter omorganisationen skulle nämnden bestå av fem avdelningar,

nämligen en centralavdelning, omfattande nämndens huvudsakligen samman­

hållande, övervakande och planerande verksamhet ävensom en teknisk avdel­

ning samt en anskaffnings-, en kontroll- och en förrådsavdelning. Centralavdel­

ningen skulle omfatta kansli samt ekonomi-, planerings- och byggnadsbyrå. Be­

träffande det ökade personalbehovet hade nämnden icke möjlighet att lämna

exakta uppgifter. I första hand medförde övertagandet av de nya anskaff-

ningsuppgifterna och det utvidgade planeringsarbetet behov av en avsevärd

personalökning inom anskaffningsavdelningen och planeringsbyrån men även

inom andra avdelningar och byråer bleve en ökning ofrånkomlig. Beträffande

avlöning åt personalen ansåge nämnden, att lönerna till befattningshavare

inom kontrollavdelningen, som direkt handhade kontrollen av de enskilda

leveranserna, ävensom löner till kontrollarbetare borde belasta priset för den

färdiga produkten. Likaså syntes lönerna till den personal inom byggnads-

byrån, som ombesörjde den byggnadstekniska kontrollen av de genom nämn­

dens försorg uppförda byggnaderna eller vars befattning eljest direkt ägde

befattning med vissa byggnadsarbeten, böra bestridas av de anslag, som an­

visats för byggnadsarbetena. Beträffande lönerna till militär personal utginge

nämnden från att dessa borde bestridas av vederbörande militära myndigheter.

Överflyttning till nämnden från förvaltningsmyndigheterna av personal för

ifrågavarande ökade arbetsuppgifter syntes endast i ringa utsträckning kunna

komma i fråga under innevarande budgetår. Överflyttningen kunde därför

icke i nämnvärd mån inverka minskande på förvaltningsmyndigheternas löne­

kostnader under innevarande budgetår. Nämnden hemställde, att till bestri­

dande av nämndens ökade kostnader förut berörda förslagsanslag å 1,100,000

kronor måtte få överskridas med 1,572,000 kronor eller, såsom yrkandet slut­

ligen, efter återremiss av ärendet till nämnden, bestämts, med 1,316,900

kronor.

I ärendet avgåvos utlåtanden av arméförvaltningens civila departement, all­

männa lönenämnden och försvarsväsendets lönenämnd gemensamt samt riks-

räkenskapsverket.

Krigsmaterielnämnden har vidare i särskild skrivelse den 5 september 1942

hemställt, att berörda anslag å 1,100,000 kronor måtte få överskridas med

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

119

ytterligare 76,500 kronor, motsvarande kostnaderna för flyttning av nämn­

dens verktygsbyrås avdelning till Stockholm. I detta ärende har arméförvalt­

ningens civila departement efter samråd med tygdepartementet utlåtit sig.

Krigsmaterielnämnden har sålunda hemställt, att anslagsöverskridande

måtte få ske med (1,316,900 + 76,500 =) 1,393,400 kronor.

Genom beslut den 15 januari 1943 har Kungl. Majit medgivit, att ifråga­

varande anslag finge överskridas med 1,100,000 kronor, samt fastställt stat

för anslaget.

Redan inledningsvis har jag förordat, att ett för samtliga försvarsgrenar

gemensamt industriorgan inrättas, och i samband med behandlingen av frågan

örn principerna för tyg- och intendenturförvaltningens ordnande har jag i vissa

huvudpunkter tagit ställning till vilka uppgifter som enligt mitt förmenande

böra anförtros detta organ. I huvudsaklig överensstämmelse med förvaltnings-

utredningens förslag i detta hänseende bör sålunda åt ett dylikt organ anför­

tros landets med krigsmaterieltillverkning sammanhängande industriplanering,

anskaffning av viss krigsmateriel m. m. Såsom jag tidigare framhållit är jag

däremot icke beredd att förorda förslaget, att jämväl den militära forsknings­

verksamheten samt ledningen av de statliga krigsmaterielfabrikerna skola

förläggas till detta industriorgan. Frågorna om forskningsverksamhetens och

fabriksledningens organisation kräva redogörelser i särskilda avsnitt.

I likhet med förvaltningsutredningen har jag kommit till den uppfattningen,

att ett industriorgan med angivna uppgifter bör tillskapas utan onödigt upp­

skov. För att icke tiden skulle förspillas vidtogos därför kort tid efter framläg­

gandet av utredningens betänkande åtgärder för ett successivt utbyggande

snarast möjligt av den sedan april 1940 fungerande statens ammunitionsnämnd i

den av förvaltningsutredningen anvisade riktningen. Den 24 april 1942 medde­

lade Kungl. Majit på min hemställan beslut härom, i väsentliga delar överens­

stämmande med ett av ammunitionsnämnden samt dåvarande verkställande

ledamoten i försvarsväsendets verkstadsnämnd upprättat förslag. Detta beslut

anmäldes sedan för riksdagen, som förklarade sig icke ha något att erinra mot

att ammunitionsnämnden, som i samband därmed fick namnet statens krigs-

materielnämnd, i huvudsak erhölle den organisation och de uppgifter, som

innefattades i nyssnämnda förslag. Riksdagen förutsatte emellertid, att för­

slaget icke skulle föregripa prövningen av förvaltningsutredningens förslag. I

samband därmed medgav riksdagen att det i riksstaten för innevarande bud­

getår upptagna förslagsanslaget till nämnden å 1,100,000 kronor finge över­

skridas för bestridande av den kostnadsökning, som skulle uppkomma vid ett

genomförande av nämndens tilltänkta utbyggnad. Den utveckling, som så­

lunda påbörjats, har sedermera i viss utsträckning fullföljts genom Kungl.

Majits förenämnda beslut den 21 augusti 1942.

Sedan förvaltningsutredningens förslag numera undergått remissbehandling

och därefter i vissa hänseenden överarbetats inom försvarsdepartementet, an­

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

Departe-

mentscliefen.

120

ser jag tiden vara inne att förelägga riksdagen ett mera utformat förslag i

ämnet. Även de erfarenheter, som vunnits under den förflutna utbyggnads-

tiden, ha därvid kunnat tillgodogöras.

Ett spörsmål av stor betydelse, som varit föremål för uppmärksamhet icke

blott från förvaltningsutredningens utan även från åtskilliga remissmyndig­

heters sida, är frågan om krigsindustriplaneringens infogande i sitt samman­

hang med verksamheten för central samordning och handläggning av landets

försörjningsfrågor i deras helhet. Förvaltningsutredningens förslag bygger här­

utinnan på förutsättningen, att ett under folkliushållningsdepartementet inord­

nat organ alltjämt i en eller annan form kommer att finnas för omhänder-

havande av sistnämnda frågor. Behovet av ett dylikt organ har kraftigt under­

strukits av flera myndigheter och sammanslutningar. Även det förslag, som nu

framlägges, grundar sig på en liknande förutsättning. Jag utgår således från

att det bör finnas ett organ för planläggning av landets krisförsörjningsfrågor

i deras helhet. Detta organ bör i stora drag giva direktiv rörande fördelningen

av tillverkningskapaciteter och materialtillgångar. På grundval av dessa direk­

tiv har krigsmateriel verket sedan att ombesörja sin del av planläggningen.

Självfallet mäste härvid en nära kontakt upprätthållas mellan krigsmateriel-

verket och organet för allmän planering. Så länge den nuvarande krisadmini­

strationen bestar, finnas tydligen organ för sådan allmän planering. I sam­

band med en framtida avveckling av krisadministrationen måste emellertid

avgörande träffas örn de former, i vilka en dylik allmän planering skall bedri­

vas. Vilket detta avgörande än kan bli, synes det mig icke kunna äventyra

krigsmaterielverkets bestånd, då detta verk tillämnas ett flertal betydelse­

fulla uppgifter vid sidan av krigsplaneringsarbetet. I likhet med överbefäl­

havaren anser jag därför, att upprättandet av krigsmaterielverket icke av

sådan anledning behöver uppskjutas. Därmed är dock ej sagt, att icke den

framtida lösningen av den generella planeringsfrågan kan föranleda vissa jämk­

ningar i krigsmaterielverkets organisation och befogenheter.

Under remissbehandlingen har framhållits, att utredningen syntes ha base­

rat industriverkets organisation huvudsakligen på erfarenheter från den gångna

upprustningsperiodens exceptionella förhållanden, att utredningen ej till fullo

beaktat, att organisationen och verksamheten skall avse fredsförhållanden,

samt att alltför stor personal beräknats. I anledning härav vill jag framhålla,

att det enligt min mening vid uppgörande av ett organisationsförslag på före­

varande område icke är möjligt att bortse från krigstidens erfarenheter. Min

strävan har varit att nå fram till en organisation, som även under hårda på­

frestningar utan improviserade omläggningar kan fungera fullt effektivt.

Hörnstenarna i organisationen böra sålunda redan i fredstid stå på sin plats.

Därmed är självfallet icke sagt, att verksamheten skall ha samma kvanti­

tativa omfattning som i krigstid. Jag har ingalunda förbisett, att den freds-

mässiga materielanskaffningen efter genomförandet av den i försvarsplanen

avsedda upprustningen kommer att väsentligt nedgå. Min tanke är att inom

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

121

en given ram göra krigsmaterielverket så elastiskt som förhållandena möjlig­

göra. För min del förordar jag, att statsmakterna nu binda sig allenast för ett

fåtal nyckelposter inom verket samt att den i övrigt erforderliga personalen

tills vidare anställes i lösare former.

Jag är ense med statens krisrevision om vikten av att lämplig kontakt

åvägabringas mellan krigsmaterielverket och försvarsgrensförvaltningarna.

Den omständigheten, att inom förvaltningen beredes ökat inflytande åt den

tekniska och kommersiella sakkunskapen, får självfallet icke tagas till intäkt för

att skapa ett konstlat motsatsförhållande mellan civila och militära intressen.

Enligt min mening kräver den centrala militärförvaltningen såväl militär som

civil sakkunskap. Krigsmaterielverket utgör härvidlag intet undantag. Till

detta verk bör således i viss utsträckning ske en överflyttning av personal från

försvarsgrensförvaltningarna. I vissa hänseenden torde även de sistnämnda

böra tillföras teknisk och merkantil expertis. En sådan anordning synes

mig utgöra en viktig förutsättning för att den militära förvaltningen skall

fungera väl. Självfallet måste även ett intimt samarbete såväl mellan förvalt­

ningens olika myndigheter inbördes som mellan dem och de militära organen

äga rum. Jag har redan i det föregående haft tillfälle framhålla, att sådant

samarbete bör försiggå i så enkla och smidiga former som möjligt.

Jag ämnar i det följande under särskilda avsnitt närmare ingå på frågan

om de olika uppgifter, som böra åvila krigsmaterielverket, samt på spörsmålet

om verkets personal och vad därmed äger sammanhang.

Kungl. Majlis proposition nr 180.

2. Industriell krigsförberedelse.

1941 års förvaltningsutredning.

Förvaltningsutredningen har beträffande förevarande spörsmål anfört

följande.

En förutsättning för att industriens resurser vid fall av krig skola kunna effektivt

utnyttjas är, att en centraliserad, ständigt arbetande krigsindustriplanering försig­

går. Landets samtliga försörjningsfrågor vid krigstillfälle torde emellertid icke lämp­

ligen kunna handläggas av ett enda planerande organ, utan starka skäl tala för att

en viss uppdelning av planeringsverksamheten är ändamålsenlig. Sålunda bör med

försvarsväsendets behov sammanhängande planering handhavas av ett organ, pla­

nerandet beträffande landets bränslefrågor handhavas av ett annat organ etc.

Dessa primärt planerande organs verksamhet bör sedan i erforderlig grad samord­

nas genom ett centralt under folkhushållningsdepartementet ställt organ för landets

samtliga försörjningsfrågor. Med denna utgångspunkt kunna de uppgifter av såväl

planerande som kontrollerande natur, vilka böra åvila det för försvarsväsendet

krigsindustriplanerande organet, sammanfattas på följande sätt.

På basis av uppgifter beträffande erforderliga utrustningsbehov och månatliga

ersättningsbehov för olika materielslag skall beträffande landets krigsmaterieltill-

gång en planeringsverksamhet ske i samråd med vederbörande myndigheter. Här­

vid skall erforderlig industriell tillverkningskapacitet beräknas och åstadkommas

under beaktande av för tillverkningen i fråga erforderligt råmaterial, maskinell och

annan utrustning samt arbetskraft. För att möjliggöra detta är det nödvändigt,

122

att överblick hålles över befintlig industriell tillverkningskapacitet, maskinell ut­

rustning samt tillgång på arbetskraft. För att ernå kortast möjliga igångsättnings-

tider vid industrien på tidpunkter, då dennas kapacitet helt skall tagas i anspråk,

måste den förberedande planeringsverksamheten taga sikte på att tillverknings-

kapaciteterna lämpligt avvägas samt att under fredstid utlagda beställningar för­

delas med hänsyn till att industriens beredskap ständigt skall uppehållas. Vidare

måste avtal vara träffade med olika industrier beträffande den tillverkning, som

kan tänkas ifrågakomma. För att i möjligaste mån reducera verkan av störningar

vid krigstillfälle måste slutligen planer vara uppgjorda och åtgärder förberedda

för eventuellt erforderlig industrievakuering.

En ytterligare viktig uppgift, som intimt sammanhänger med den krigsindustri-

planerande^ verksamheten, är att utöva kontroll av att planerade och avsedda åt­

gärder blivit vidtagna. Med hänsyn till att anskaffning kommer att ske genom ett

antal olika organ, måste härvid även en kontroll ske av att såväl ordinarie beställ­

ningar som provbeställningar bliva utlagda på lämpligt sätt och så, att industriens

beredskap uppehälles.

Vidare komma staten tillhöriga maskiner och annan utrustning att till stort antal

vara placerade vid olika privatindustrier, varjämte ett antal skuggfabriker kommer

att finnas. I samband härmed måste tillses, att kontroll utövas över att den nämnda

maskinella utrustningen hålles i stånd samt att skuggfabrikerna hållas i funktions­

dugligt skick.

I nära samband med krigsindustriplaneringen står verksamheten för in­

dustriens tillgodoseende med arbetskraft. Frågorna örn uppskov med mili­

tärtjänstgöring och om krigsplacering träda härvid i förgrunden. Förvalt-

ningsutredningen har härom anfört följande.

För att den erforderliga industriella tillverkningskapaciteten på avsett vis skall

stå till förfogande, erfordras även tillgång på kvalificerad arbetskraft. Under freds­

tid måste viss personal tränas, exempelvis i samband med provtillverkningar, var­

jämte förmän, maskinställare m. fl. måste utbildas i sådan utsträckning, som är

betingad av beredskapsskäl. Vid de tillfällen, då industriens kapacitet kan behöva

tågås helt i anspråk, måste sådana åtgärder vara träffade, att personalen i fråga

snabbt kan bringas att tjänstgöra vid industriföretag, där tillverkningen skall igång­

sättas, även om personalen i viss omfattning skulle ha övergått till annan verk­

samhet. För att detta skall möjliggöras, måste viss del av den vid privatindustrien

tjänstgörande personalen åtnjuta uppskov och den vid statens fabriker anställda

eller för dessa fabriker avsedda personalen vara krigsplacerad därstädes.

Uppskovs- och krigsplaceringsfrågorna sammanhänga så intimt med krigsin­

dustriplaneringen i dess helhet, att de tvivelsutan böra lösas som ett led i plane­

ringsverksamheten och sålunda tillhöra industriverkets kompetensområde. För att

ett skäligt avvägande mellan militära och av arbetsmarknaden i övrigt betingade

krav skall komma till stånd, bör vid dylika frågors handläggning inom verket sam­

arbete med de militära myndigheterna och statens arbetsmarknadskommission

eller motsvarande organ äga rum.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

Utlåtanden över 1941 års förvaltnings-

utrednings förslag.

Vad angår de egentliga industriplaneringsfrå­

gorna ha remissmyndigheterna anfört i huvudsak följande.

123

Arméförvaltningen har i sitt yttrande framhållit, att utredningen i före­

varande hänseende tillämpat olika indelningsgrunder. Sålunda hade utred­

ningen på industriområdet till ett komplex sammanfört försvarsväsendets

behov under det att på andra områden landets försörjningsfrågor samman­

förts till andra komplex. Enligt ämbetsverkets mening borde för landets

industriella beredskap, försvarsväsendets däri inräknad, avses ett enda or­

gan. Krigsmaterielen framstode såsom sådan först på ett relativt sent sta­

dium i den industriella processen, där den överhuvud hade en från normal­

artiklar avvikande karaktär. De grundläggande produktionsfaktorerna bil­

dade den gemensamma basen.

Statens industrikommission har ansett nödvändigt, att den krigsindu-

striella planeringen på sätt utredningen föreslagit anförtroddes åt ett enda

ledande organ. Planeringen finge emellertid ej mynna ut i en oduglig pap-

persorganisation. Den måste ske på så relativt kort sikt att förhållandena

med någorlunda säkerhet kunde bedömas. En följd härav vöre, att plane­

ringsarbetet måste bedrivas i intimt samband med samtidigt pågående ma-

terielanskaffning.

Ordföranden i rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap har an­

fört, att en verkligt effektiv ledning av det industriella krigsförberedelse­

arbetet icke kunde utövas av ett organ, som stöde alldeles utanför anskaff-

ningsverksamheten. Krigsmaterielanskaffningar, som ej gjordes av industri­

verket, borde ske i samråd med eller åtminstone delgivas detta verk. I

annat fall finge industriverket ej tillräcklig överblick över förhållandena

på området.

Statens ammunitionsnämnd och försvarsväsendets verkstadsnämnd ha i

sitt gemensamma yttrande understrukit vikten av att planer för industri­

evakuering enligt förslaget komme att uppgöras av industriverket. Behovet av

en dylik planering hade i belysningen av erfarenheterna från det nu pågående

stormaktskriget med styrka gjort sig gällande.

Vad därefter angår uppskovsfrågorna ha följande synpunkter

framkommit i remissyttrandena.

Arméchefen har ansett, att alla uppskovsärenden måste behandlas i ett

sammanhang inom industriverket.

Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen lia anfört, att industriver­

ket borde få erforderlig befogenhet i fråga örn den för krigsmaterielindustrien

erforderliga arbetskraften.

Arméförvaltningen har ansett det knappast möjligt att splittra uppskovs-

ärendena, så att dessa beträffande krigsmaterieltillverkande personal hand­

lades av industriverket och beträffande annan personal av ett eller flera

andra organ. De personella tillgångarnas utnyttjande sammanhängde för

övrigt på det närmaste med strategiska och andra spörsmål, i vilka överbe­

fälhavaren och i sista hand Kungl. Majit måste lämna erforderliga anvis­

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

ningar.

124

Statens arbetsmarknadskommission

har avstyrkt utbrytande av krigsin­

dustriens uppskovsärenden. Uppskovsinstitutet utgjorde ju endast ett mo­

ment av arbetsmarknadens reglering. Utredningens förslag skulle, om kon­

sekvenserna utdroges, innebära en återgång till det för några år sedan ut­

dömda systemet med decentraliserat uppskovsväsende. — Kommissionen

har erinrat, att den i samarbete med vissa andra myndigheter och samman­

slutningar tagit initiativ till krigsindustriens mobiliseringsplanering, vars

syfte vore, att de enskilda företagen skulle bereda sig till att i krig ersätta

inkallad värnpliktig personal med icke värnpliktiga män och framför allt

kvinnor.

Statens industrikommission

har ansett, att arbetsmarknadskommissionen

borde behålla handläggningen av uppskovsfrågor åtminstone i nuvarande

krisläge. Örn industriverket skulle få hand om dem, borde direktivrätt in­

rymmas åt det organ, som i fred komme att handha arbetsmarknadsfrågor,

eller åt överbefälhavaren.

Statens ammunitionsnämnd

och försvarsväsendets verkstadsnämnd

ha

förklarat sig ej ha någon erinran mot förslaget i förevarande del. Lämpliga

former borde skapas för att tillförsäkra krigsmaterielindustrien tillgång till

kvalificerad personal och reservarbetskraft. Denna fråga borde underkastas

särskild utredning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

Krigsmatericlnämndens provisoriska utbyggnad.

Rörande krigsmaterielnämndens provisoriska utbyggnad på det egentliga

industriplaneringsområdet torde få hänvisas till redogörelsen under närmast

föregående avsnitt.

I övrigt må här nämnas, att i den av ammunitionsnämnden

den 30 juni

1942 avlåtna skrivelse, som låg till grund för Kungl. Maj:ts förutnämnda

beslut den 21 augusti 1942, anfördes, att vad anginge frågor örn uppskov

med inställelse till värnpliktstjänstgöring för personal vid industriföretag,

som berördes av krigsindustriplaneringen, det syntes nödvändigt, att arbets­

marknadskommissionen alltjämt fungerade såsom ett centralt sammanhål­

lande organ i förevarande hänseende. Nämnden borde emellertid beredas

tillfälle att i tveksamma fall yttra sig över aktuella uppskovsansökningar,

innan ärendena avgjordes av kommissionen. Vidare borde nämnden upp­

rätta uppställningar över den arbetarpersonal, som vid krigstillfälle plane­

rades skola syssla med krigsmaterieltillverkningar, samt för vederbörliga åt­

gärder ingiva dessa uppställningar till kommissionen. I dessa hänseenden

ansåges sålunda det dittillsvarande systemet böra tills vidare bibehållas.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit har någon överflyttning av upp­

gifter från arbetsmarknadskommissionen till krigsmaterielnämnden icke

skett genom beslutet den 21 augusti 1942. Uppskovsärenden handläggas allt­

så alltjämt av arbetsmarknadskommissionen, men tillfälle att avgiva ytt­

rande beredes nämnden, då fråga är om företag, som tillverka krigsmateriel

125

för nämndens rakning. Granskningen av till nämnden remitterade uppskovs-

ansökningar omhänderhaves av nämndens planeringsorgan, inom vilket för

närvarande upprättas krigstillverkningsplaner för de olika krigsmateriel-

producerande industriföretagen. På grundval av dessa planer beräknas mi­

nimibehovet av personal samt sker en bedömning av de kvalifikationer,

som erfordras för olika arbeten. Med stöd härav avgiver nämnden sitt ytt­

rande om ansökningarna.

Under nästföregående avsnitt har jag såsom min ståndpunkt angivit, att

det utöver krigsmaterielverket bör finnas ett organ för planläggning av

landets krisförsörjningsfrågor i deras helhet men att krigsmaterielverket un­

der alla omständigheter har sitt givna verksamhetsområde. Jag har i sam­

manhang därmed framhållit, att med ett ståndpunkttagande till formerna

för en sådan allmän planerings bedrivande torde få anstå i avbidan på en

framtida avveckling av krisadministrationen.

I övrigt kan jag i stort sett ansluta mig till vad förvaltningsutredningen

i förevarande hänseende anfört och föreslagit rörande den egentliga indu-

striplaneringen. Av den redogörelse för den provisoriska utbyggnaden av

krigsmaterielnämnden, som jag i det föregående lämnat, framgår att det

för närvarande enligt Kungl. Maj:ts beslut den 24 april 1942 ankommer på

nämnden att med utnyttjande av de råvaror, produkter och förnödenheter,

den tillverkningskapacitet och den arbetskraft, som kunna stå till förfogande

för ändamålet, i samråd med industri- och arbetsmarknadskommissionerna

omhänderha planeringen av landets krigsindustri. Genom Kungl. Maj:ts beslut

den 21 augusti 1942 har det tidigare beslutet preciserats så att planeringen

skall utföras av krigsmaterielnämnden beträffande materiel, vars anskaffning

åvilar nämnden, samt av de särskilda försvarsgrensförvaltningarna beträffande

materiel, vars anskaffning ombesörjes av dessa. Det åligger emellertid krigs­

materielnämnden att biträda försvarsgrensförvaltningarna vid den av dem ut­

förda planeringen. Ytterst vilar också ansvaret för planeringen av krigsindu­

strien i dess helhet på nämnden. Denna har nämligen till uppgift även att

såsom ett sammanhållande och övervakande organ utöva överinseendet över

den av försvarsgrensförvaltningarna utförda planeringen. De riktlinjer för

nämndens verksamhet i förevarande hänseende, som sålunda angivits, synas

lämpligen böra tillämpas även på det tilltänkta krigsmaterielverkets arbete,

varvid bör eftersträvas, att planeringen såvitt möjligt förlägges till krigs­

materielverket.

Den förut lämnade redogörelsen ger vid handen, att arbetsmarknads­

kommissionen alltjämt handhar frågor örn uppskov, ehuru tillfälle beredes

nämnden att granska sådana ärenden och avgiva yttrande i fall, då de

intressen beröras, som nämnden är satt att bevaka. För min del anser jag

mig icke böra, i samband med att krigsmaterielnämnden omvandlas till ett

permanent krigsmaterielverk, ifrågasätta annan ändring härutinnan än att

nämndens granskning av uppskovsansökningar i den man sa av organisa­

Kungl. Maj:ts -proposition nr 180.

Departe-

mentschefen.

126

toriska skäl blir möjligt bör utsträckas till att omfatta personalbehovet viii

all krigsmaterieltillverkning. Så länge nuvarande läge råder bör emellertid

denna granskning ej utesluta anlitande av den allmänna industriexpertis, som

industrikommissionens mobiliseringsbyrå tillhandahåller åt arbetsmarknads­

kommissionen. Någon rubbning av arbetsmarknadskommissionens befogen­

heter är icke heller avsedd. Självfallet bör krigsmaterielverket beredas erfor­

derligt inflytande vid behandlingen av uppskovsfrågor, i den män verkets

arbetsområde därav beröres.

Med anledning av vad ammunitions- och verkstadsnämnderna anfört om

behovet av utredning rörande frågor om säkrande av industriens tillgång

till kvalificerad personal och reservarbetskraft vill jag hänvisa till att ar­

betsmarknadskommissionen, såsom av dess yttrande framgår, i samarbete

med vissa andra myndigheter och sammanslutningar tagit initiativ till

vissa åtgärder i sådant syfte.

3. Anskaffnings frågor.

1941 års förvaltningsutredning.

I det vid förvaltningsutredningens betänkande fogade utkastet till in-

struktionsbestämmelser för industriverket har dettas anskaffningsuppgift

angivits vara att för försvarsgrensförvaltningarnas räkning i den omfatt­

ning, som kunde varda föreskriven, ombesörja anskaffning av materiel,

som vore av mass- eller standardkaraktär eller som kunde anses fixerad i

tekniskt hänseende, ävensom sådan anskaffning, som måste ske genom

verket för att möjliggöra en effektiv krigsindustriplanering.

Utredningen har närmare utvecklat innebörden av denna bestämmelse

på följande sätt.

I likhet med 1940 års utredning anser 1941 års utredning, att en viss centralise­

ring av anskaffningsverksamheten för försvarsväsendet bör äga rum. Beträffande

omfattningen av denna verksamhet föreslår utredningen, att densamma begränsas

till anskaffning av sådan materiel, vilken har mass- eller standardkaraktär eller är

fixerad i tekniskt hänseende, under det att anskaffandet av ren specialmateriel eller

sådan materiel, som befinner sig på experimentstadiet, bör åvila respektive försvars­

grens förvaltning. Genom en centralisering av anskaffningen i nu nämnd utsträck­

ning vinnes erforderlig enhetlighet, samtidigt som merkantil sakkunskap centralt

kan utnyttjas för handhavande av anskaffningsverksamheten. Då anskaffande av

specialmateriel eller av materiel, som befinner sig i experimentstadiet, avses att

handhavas av till förvaltningarna knuten militär expertis, som deltagit vid materie-

lens första utformande eller som äger speciell kännedom örn de krav, som materie-

len ur funktionssynpunkt måste uppfylla, vinnes garanti för att de militära syn­

punkterna härvidlag bliva beaktade.

Ett vägande skäl för en centralisering av anskaffningen av mass- och standard­

artiklar m. m. till industriverket ligger däri, att krigsindustriplaneringen torde

kunna göras fullt effektiv, endast örn såväl anskaffning som planering ske hos ett

och samma centrala organ. Med hänsyn härtill böra också enligt utredningens

uppfattning i de fall, då viss materiel i egenskap av specialmateriel skall undan­

tagas från den centrala anskaffningen, vägande militära skäl kunna åberopas härför.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

127

Enligt 194*0 års utredning borde anskaffandet av flytande bränsle och smörj­

medel åvila statens reservförrådsnämnd. Denna uppfattning kan förvaltningsutred-

ningen för sin del icke dela. Utredningen håller snarare före, att denna anskaffnings-

uppgift är av sådan art, att den principiellt bör åvila industriverket. Speciellt gäller

detta beträffande motorbensin. Däremot synas skäl tala för att marinens anskaff­

ning av pannbrännolja, för vilken specialuppgift marinförvaltningen besitter särskild

erfarenhet, även fortsättningsvis bör åvila marinförvaltningen. Ett särskilt skäl

härför utgör den omständigheten, att införseln av olja i stor utsträckning sker med

anlitande av marinen tillhöriga tankfartyg eller genom direkt befraktning av

dylika fartyg.

Vid behandlingen av frågan om flygförvaltningens organisation har för-

valtningsutredningen förutsatt ytterligare ett undantag från huvudregeln

i förevarande hänseende, nämligen att drivmedel till flygmotorer även fram­

deles skola anskaffas av flygförvaltningen.

Förvaltningsutredningen har vidare ingått på frågan örn anskaffningen av

viss intendenturmateriel, varför redogörelse lämnats i det föregående.

Förvaltningsutredningen har vidare rörande anskaffningsfrågorna anfört

följande.

För att ytterligare belysa de angivna riktlinjerna beträffande anskaffningens för­

delning vill utredningen som exempel på materiel, vars anskaffande i princip bör

åvila industriverket, nämna följande: krut, sprängämnen och rökmateriel; hand­

vapen- och artilleriammunition; torpeder, minor, bomber och handgranater; fin­

kalibriga vapen; viss artillerimateriel; radio- och signalmateriel; gasskyddsmateriel;

fordon och cyklar; förbrukningsartiklar, såsom hjälmar, skidor, verktyg etc.

Av merkantila och andra skäl bör jämväl anskaffningsverksamheten för de

fabriker som kunna komma att underställas industriverket handläggas centralt,

medan fabrikerna själva lämpligen endast synas böra handhava vissa löpande, med

själva driften sammanhängande anskaffningar.

Utredningen vill i detta sammanhang framhålla nödvändigheten av att industri­

verket, för att det på ett så effektivt och ekonomiskt sätt som möjligt skall kunna

fullgöra sina anskaffningsuppgifter, bör erhålla största möjliga lättnader i fråga örn

iakttagandet av föreskrifterna i upphandlingsförordningen, i likhet med vad som

tillämpas för vissa andra statliga organ. Sålunda ha statens ammunitionsnämnd

och försvarsväsendets verkstadsnämnd helt och hållet varit befriade från iaktta­

gande av nämnda förordning, varjämte de affärsdrivande verken enligt sina instruk­

tioner vid verkställande av upphandling eller utförande av arbete för verkets räk­

ning utan hinder av upphandlingsförordningen må, när sådant anses erforder­

ligt, träffa uppgörelse under hand.

Utlåtanden över 1941 års förvaltnings-

utrednings förslag.

Beträffande den grundläggande principen för anskaffningarnas överflyt­

tande till ett industriorgan har försvar sväsendets civilmilitära ingenjörers

förbund anfört, att full klarhet om anskaffningens uppdelning kunde nås

först i och med att materielen i detalj undergått teknisk klassifikation och

fullständiga förteckningar över densamma utarbetats. Ett stort antal gräns­

fall kunde förväntas uppkomma. Den hastiga utvecklingen kornme ofta att

medföra oklarhet örn huruvida viss materiel vore fixerad i tekniskt hän­

seende eller befunne sig på experimentstadiet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

128

Chefen för flygvapnet

och flygförvaltningen

ha beträffande uppdelningen

av anskaffningsfrågor ej haft någon erinran att göra.

Enligt arméförvaltningens

mening borde skillnad göras på anskaffning

och upphandling. Det vore en rimlig och självklar fordran, att de för strids-

dugligheten i materiellt hänseende ansvariga militära förvaltningsmyndig­

heterna skulle äga både rättighet och skyldighet att anskaffa den materiel,

som skulle betjänas av truppen. Fullgod garanti för materielens beskaffen­

het kunde vinnas endast genom att ansvaret för anskaffningen lädes på de

militära förvaltningarna. En annan sak vore, att upphandlingsverksamhe-

ten, inköpet, i vissa fall, främst då beträffande ammunition, kunde av för­

valtningarna helt eller delvis överlåtas till industriorganet. Emellertid torde

anskaffningsverksamheten i fred normalt bli av ringa omfattning. Den

enda materiel, som i fredstid nyanskaffades i någon större omfattning, vore

ammunition för övningar. Beträffande arméns tekniska krigsmateriel torde

alltså i fredstid anskaffningsfrågor komma att endast i ringa omfattning

handläggas av industriverket. En annan sak vore, att det i ett nytt krigs-

eller krisläge kunde vara ändamålsenligt att tillskapa verkställande organ

för att effektuera vad som i fred planerats av beredskapsorganet.

Marinförvaltningen

har anfört, att torpeder ej vore massartiklar och ej

heller fixerade i tekniskt hänseende. Snarare vore de att anse såsom ma­

teriel på experimentstadiet. Marinförvaltningen borde därför ha full frihet

vid utformandet av torpedmaterielen. Motsvarande gällde minor och sjunk­

bomber m. m. Anskaffningen härav borde principiellt ske genom marinför­

valtningen. Ämbetsverket hade dock intet emot att beställning skedde ge­

nom förmedling av industriverket. — Marinförvaltningen hade ingen er­

inran emot att lättnader i upphandlingsförordningen beviljades. Med hän­

syn till avsikten med förordningen ifrågasattes, örn bärande skäl förelåge

för medgivande av sådana lättnader endast för industriverkets del.

Statskontoret

har ej funnit anledning att begränsa upphandlingen till

massartiklar i fråga om tygmateriel. Industriverket borde bli ett försvars-

väsendets centrala beställningskontor.

Statens krisrevision

har uttalat, att viss del av materielanskaffningen ej

borde överföras till industriverket. Undantag från huvudregeln borde emel­

lertid medgivas endast då vägande militära skäl kunde åberopas till stöd

därför. Undantagsfall förelåge beträffande sådana materielslag som krigs­

fartyg och flygplan, för vilkas konstruerande krävdes personal med speciell

fackutbildning och där konstruktions- och tillverkningsarbetet vore av en

storleksordning, som motiverade inrättandet av en under högt kvalificerad

ledning stående särskild teknisk avdelning av betydande omfattning.

Statens industrikommission

har helt anslutit sig till den utformning in­

dustriverkets anskaffningsuppgift fått i det av utredningen upprättade in-

struktionsutkastet. Industriverket skulle därigenom erhålla mycket långt­

gående befogenheter. Emellertid hade utredningen nog ej avsett att gå så

Kungl. Marits proposition nr 180.

129

långt. En betydande anskaffning läge nämligen enligt förslaget kvar på för-

svarsgrensförvaltningarna. Detta innebure en ren motsägelse från utred­

ningens sida. Kommissionen vore emellertid väl medveten örn att undantag

från huvudregeln måste göras. — Inom intendenturens område borde mot­

svarande gälla. Färska livsmedel borde exempelvis undantagas från indu­

striverkets anskaffning, men där ej speciella skäl förelåge lämpade sig inten-

denturmaterielen i särskilt hög grad för centralisering. Utredningen hade

ju också i viss mån vitsordat detta genom att centralisera en del av anskaff­

ningen på detta område till en enda försvarsgrensförvaltning.

Statens ammunitionsnämnd och försvar sväsendets verkstadsnämnd ha

ansett, att förslaget om ett industriverk kunde tillstyrkas endast under för­

utsättning, att de av utredningen angivna principerna för anskaffningen

följdes. Dessa principer borde därför icke frångås. Dessvärre hade utred­

ningen själv i väsentlig utsträckning frångått dem i de delar, som anginge

arméförvaltningens och i viss mån även marinförvaltningens och flygför­

valtningens organisation. Centraliseringen till industriverket hade på detta

sätt gjorts illusorisk.

Enligt arméförvaltningens mening borde driv- och smörjmedel anskaffas

genom reservförrådsnämnden, om statlig lagring komme till stånd, och i an­

nat fall genom tygdepartementet, som handhade motorfordonen. Även armé-

chefen har föreslagit, att driv- och smörjmedelsärenden för arméns vidkom­

mande skulle överflyttas till tygdepartementet.

Statens reservförrådsnämnd har ej haft erinran mot förslaget, att upp­

handlingen av smörjoljor och flytande bränslen skedde på sätt utredningen

föreslagit.

Ordföranden i rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap har

framhållit, att 1941 års förvaltningsutrednings förslag i fråga örn inten-

denturförvaltningen innebure ett steg tillbaka i förhållande till 1940 års

utredning. Då emellertid en koncentration på detta område icke vore av

samma betydelse som då det gällde tygförvaltningen, syntes betänkligheter­

na få vika, därest det nya förslaget ur andra viktiga synpunkter hade av­

gjorda företräden.

Under nästföregående avsnitt ha återgivits vissa i remissyttrandena gjor­

da uttalanden örn att planeringsarbetet för att bli effektivt måste bedrivas

i intimt samband med materielanskaffningen. I ett yttrande har framhävts

en annan sida av detta samband, nämligen betydelsen av anskaffningsverk-

samhetens anpassning efter beredskapsplanerna. Sålunda har arméförvalt­

ningen erinrat, att det vore av vikt, att avsedda tillverkare genom beställ­

ningar redan i fredstid gjordes förtrogna med framställning av vederbörliga

materielslag. Frågan huruvida under fredstid en önskviird provbeställning

kunde komma till utförande vore emellertid beroende ej blott av ekonomi­

ska betingelser utan även av vederbörande företags förmåga och vilja att

åtaga sig dylika beställningar. Under en lågkonjunktur vore det relativt lätt

Bihang till riksdagens protokoll ^19i3.

1 ^saini. Nr

ISO.

9

Kungl. Majits proposition nr ISO.

Departe­

mentschefen ,

att få dylika beställningar effektuerade, medan det däremot ställde sig be­

tydligt svårare under goda konjunkturer för industrien. Även den ordinarie

anskaffningsverksamhetens anpassning till beredskapsplanerna kunde stöta

på svårigheter, försåvitt icke åt industriverket kunde lämnas full frihet att

oberoende av anbud, priser m. m. utplacera beställningar. Det vore emel­

lertid diskutabelt, örn sådan frihet borde medgivas. Att upphandlingsför-

ordningen tillämpades vore nog till fördel för båda parter. Viss uppmjuk­

ning t. ex. beträffande rätt till underhandsuppgörelse kunde dock vara

lämplig, men detta gällde även för försvarsgrensförvaltningama.

Krigsmatericlnämndens provisoriska utbyggnad.

Av den i det föregående (sid. 114 f.) lämnade redogörelsen för krigsmate-

rielnämndens provisoriska utbyggnad framgår, att nämndens anskaffnings-

uppgifter tills vidare bestämts i enlighet med de riktlinjer, som angivits i

det av förvaltningsutredningen uppgjorda instruktionsutkastet. Nämnden

skall sålunda för försvarsgrensförvaltningarnas räkning ombesörja anskaff­

ning av materiel, som är av mass- eller standardkaraktär eller som kail an­

ses fixerad i tekniskt hänseende eller vars anskaffande bör handhavas cen­

tralt för att möjliggöra fullt effektiv krigsindustriplanering. Anskaffnings-

uppgifterna äro dock såtillvida begränsade, att de skola fullgöras efter be­

slut av Kungl. Majit i varje särskilt fall eller beträffande visst eller vissa

materielslag. Sådant beslut har hittills meddelats beträffande åtskillig ma­

teriel, som närmare angivits i nyssnämnda redogörelse (sid. 117).

Vid behandlingen av principerna för tyg- och intendenturförvaltningens

ordnande har jag i stora drag angivit min principiella inställning till frågan

örn anskaffningsverksamhetens uppdelning på krigsmaterielverket och för-

svarsgrensförvaltningarna. Enligt min mening bör krigsmaterielverket för

försvarsgrensförvaltningarnas räkning och på deras rekvisition ombesörja

anskaffning av materiel, som är av mass- eller standardkaraktär eller som

kan anses fixerad i tekniskt hänseende eller vars anskaffande bör handhavas

centralt för att möjliggöra fullt effektiv krigsindustriplanering. Dessa rikt­

linjer, som ansluta till 1941 års förvaltningsutidnings förslag, ha följts vid

den provisoriska utbyggnaden av krigsmaterielnämnden, och någon anled­

ning att vid fullföljandet av denna utbyggnad avvika från dem synes mig

icke föreligga. Vad angår anskaffningen av den krigsmateriel, som är att an­

se såsom en av de mest typiska mass- eller standardprodukterna, nämligen

ammunition, befanns redan i början av det pågående stormaktskriget nöd­

vändigt med en centralisering. De skäl, som talade härför, kunna med fog

åberopas till stöd för ett sammanförande av anskaffningen jämväl av mass-

eller standardartiklar i övrigt samt av annan materiel av den beskaffenhet,

som nyss angivits. Genom en sådan åtgärd Rigges en fast grundval för pla­

neringen av krigsindustrien och för standardiseringsverksamheten, undvikes

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

131

konkurrens örn materielleveranser mellan de olika försvarsgrenarna och

inöjliggöres ett tillförlitligt avgörande av prioritetsanspråken samt beford­

ras större enhetlighet försvarsgrenarna emellan i fråga örn leverans- och

kontrollbestämmelser m. m.

Såsom jag förut anfört måste undantag från principerna för anskaff­

ningen göras i fråga om ren specialmateriel eller sådan materiel som be­

finner sig på experimentstadiet. Det torde i många fall vara ofrånkomligt

att låta vederbörande försvarsgrensförvältning alltjämt ombesörja anskaff­

ningen därav. Jag ansluter mig emellertid till krisrevisionens uttalande, att

undantag' från huvudregeln böra göras endast då vägande militära skäl

därför äro för handen. De mest betydelsefulla undantagsfallen avse krigs­

fartyg med fast förbundna delar, inberäknat för fartygen specialbyggda

kraf t alstrande maskiner m. m., ävensom flygplan med tillhörande motorer

och propellrar. Det gäller här materiel av grundläggande betydelse för en

hel försvarsgrens verksamhet, som därjämte är synnerligen komplicerad

och omfattande. Framställandet av sådan materiel förutsätter, att i veder­

börande försvarsgrensförvaltningar finnas särskilda, främst på dessa strids­

medel jämte tillbehör inriktade tekniska organ av betydande storlek. Det

framstår härvid som naturligt att till dessa organ förlägga även själva an-

skaffningsverksamheten, när det gäller sådan materiel. Vad nu sagts äger

i viss mån tillämpning jämväl på arméns stridsvagnar och andra fordon,

i den mån dessa icke äro eller bli tekniskt fixerade. Självfallet äro nu nämnda

inaterielslag endast att fatta såsom exempel på de undantag, som måste

göras. Någon fullständig uppräkning av ifrågavarande materiel skall här ej

göras. Därmed lärer få anstå, tills de undersökningar örn hithörande spörs­

mål, som sedan länge pågått inom krigsmaterielnämnden, i sinom tid bliva

slutförda. Beträffande vissa materielslag har dock nämndens undersöknings­

resultat, såsom jag i det föregående framhållit, redan lett till en uppdelning­

av anskaffningsuppgiftema på nämnden och vederbörande försvarsgrensför-

valtningar. Jag förutsätter, att dessa undersökningar, som helt naturligt äro

tidsödande och vid vilka det gäller att övervinna betydande svårigheter,

skola fullföljas successivt och att överflyttningen av uppgifter på krigsmate-

rielverket skall ske i den mån som undersökningsresultaten giva anledning

härtill. Genom att tillämpa en sådan försiktig metod för överförandet av an-

skaffningsuppgifter begränsas eller upphävas de svårigheter, som alltid äro

förenade med själva omläggningen av en verksamhet. Jag vill i detta sam­

manhang även framhålla, att det torde kunna visa sig lämpligt, att krigs-

materielverket även för myndigheter utanför försvarsförvaltningen ombe­

sörjer anskaffning av viss materiel likartad med den som avses för försvå rs-

väsendet. För sådant fall torde överenskommelse kunna träffas med de be­

rörda myndigheterna.

Jag är ense med försvarsväsendets civilmilitära ingenjörers förbund om

att full klarhet rörande anskaffningens uppdelning i alla hänseenden kan

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.