Prop. 1943:180

('angående organisationen av forsvarsväsendets centrala förvaltning',)

Kungl. Majlis proposition nr 180.

1

Nr 180.

Kungl. Majits proposition till riksdagen angående organisationen

av forsvarsväsendets centrala förvaltning; given Stockholms slott den 12 mars 1948.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departe­ mentschefen hemställt.

GUSTAF.

Per Edvin Sköld.

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför Hans

Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12 mars 1943.

N ärvarande: Statsministern

H

ansson, ministern för utrikes ärendena

G

unther, stats­

råden

P

ehrsson

-B

ramstorp

, W

estman

, W

igforss

, M

öller

, S

köld

,

E

riksson

, B

ergquist

, B

agge

, A

ndersson

, D

omö

, R

osander

, G

jöres

,

E

werlöf

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Sköld, fråga om organisationen av forsvarsväsendets centrala förvaltning och anför härutinnan följande.

Avd. I. Inledning.

A. Översikt över den nuvarande centrala förvaltnings­

organisationen inom försvarsväsendet.

Den militära förvaltningens uppgift är att i tekniskt och ekonomiskt av­ seende ombesörja forsvarsväsendets angelägenheter. På förvaltningsorganen ankommer sålunda att omhänderhava och redovisa de medel, som anvisats för försvarets behov, att åt krigsmaktens förband och andra militära orga-

Bihang till riksdagens 'protokoll 19^3. 1 sami. Nr

ISO.

1

2

nisationer anskaffa för tjänsten i krig och fred erforderliga förnödenheter,

materiel och byggnader, att vårda och underhålla försvarsväsendets materiel

och övriga egendom m. m. Det åligger därjämte de högre förvaltningsmyn­

digheterna att övervaka och granska förvaltningen hos de underlydande

organen.

Enligt 1936 års försvarsordning är den militära förvaltningen ordnad för-

svarsgrensvis. Högsta ledningen av och uppsikten över försvarsgrenarna i

förvaltningshänseende utövas under Kungl. Maj:t av respektive arméför­

valtningen, marinförvaltningen och flygförvaltningen såsom centrala förvalt­

ningsmyndigheter.

De centrala förvaltningsmyndigheternas organisation är icke ensartad.

Arméförvaltningen saknar sålunda i motsats till övriga förvaltningar gemen­

sam chef. Detta förhållande medför, att vid armén den centrala förvalt­

ningsmyndigheten direkt under Kungl. Majit i praktiken utövas av ett

flertal sidoordnade departement och styrelser, vilka dock i vissa bestämda

fall sammanhållas under gemensam ledning av en av departementscheferna

såsom ordförande i plenum eller av arméchefen. Marinförvaltningen har

särskild chef. Vid avgörandet av vissa bestämda ärenden inträder dock

marinchefen såsom chef för ämbetsverket. Vid flygvapnet slutligen är che­

fen för flygvapnet själv tillika chef för flygförvaltningen.

Närmast under de centrala förvaltningsmyndigheterna stå vid armén och

i regel även vid marinen regionala förvaltningsorgan. Vid armén ingå dessa i

militärbefälsstaberna, vid marinen i marindistriktsstaberna. Vid flygvapnet

saknas i nuvarande organisation egentliga regionala förvaltningsorgan.

Vad slutligen angår den lokala förvaltningen är denna vid armén och flyg­

vapnet anknuten till regementena respektive flygflottiljerna (flygkrigsskolan)

samt till vissa direkt under vederbörande centralmyndighet lydande anstal­

ter. De i 1942 års försvarsplan upptagna flygbasområdesstaberna skola även

ha vissa förvaltningsuppgifter med avseende å övningsplatser och krigs-

flygfält jämte där befintliga anläggningar. Dessa uppgifter, villia utövas

bland annat genom direkt under flygbasområdeschefen ställda tillsynsmän,

äro närmast hänförliga till lokalförvaltning. Vid marinen ansluter sig lokal­

förvaltningen till örlogsstationer, örlogsvarv, flottans fartyg, kustartilleri-

försvar och kustartilleriregementen.

I fråga om såväl den regionala som den lokala förvaltningen gäller prin­

cipen, att vederbörande chefer äro ansvariga för förvaltningen men att de i

allmänhet biträdas av i förvaltningsbesluten medansvariga, sakkunniga före­

dragande. Cheferna äro dock i regel befriade från handläggningen av kassa­

ärenden, vilka utbrutits såsom en särskild gren av förvaltningsverksamheten.

Gällande instruktioner för överbefälhavaren, försvarsgrensledningarna och

de centrala förvaltningsmyndigheterna samt det allmänna krigsförvaltningsreg-

lementet, som tillämpas under rådande försvarsberedskap, innehålla vissa

bestämmelser rörande förhållandet mellan den högre militära ledningen och

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

3

de centrala förvaltningsorganen, innefattande bland annat föreskrifter om viss direktiv- och anvisningsriitt för den förra i förhållande till de senare. Till frågan härom återkommer jag i det följande under avsnittet »Förvalt­ ningsorganens förhållande till Kungl. Majit och den högsta militära led­ ningen» .

Arméförvaltningen utgöres enligt den genom 1936 års försvarsbeslut fast­ slagna, alltjämt i sina huvuddrag gällande organisationen av:

tygdepartementet — med generalfälttygmästaren som chef — för ärenden angående arméns tygmateriel, avseende såväl konstruktions- och kontrollverksamhet som anskaffning, tekniskt handhavande, underhåll, för- rådsförvaring och redovisning av vapen, ammunition1, fordon, signal-, pionjär- och brobyggnadsmateriel m. m., verksamheten vid tygdepartementets fabri­ ker och anstalter samt vid försvarsväsendets kemiska anstalt1 2, planering av krigstillverkning, krigsindustriens personalorganisation m. m.;

intendenturdepartementet — med generalintendenten som chef — för ärenden angående arméns intendenturmateriel3, inbegripande såväl konstruktion och kontroll som anskaffning m. m., veterinärmateriel, förpläg- nad, undervisning och övningar, remontering och hästhållning, verksamheten vid intendenturdepartementets fabriker och anstalter, krigsindustri- och krigs- materielplaner, i vad berör intendenturdepartementets verksamhetsområde, m. m.;

civila departementet — med generalkrigskommissarien som chef — för ärenden angående arméns rekrytering och avlöning, bokförings- och kassaväsende, kameral revision, besvärs- och anmärkningsmål, frågor av allmänt juridisk och administrativ natur m. m.;

fortifikationsstyrelsen — under chefskap av chefen för forti­ fikationskåren — för ärenden angående rikets fasta försvar i allmänhet, den fortifikatoriska rustningen såväl av fästningar som i övrigt inom militär­ områdena, lantbefästningar, underhåll och vård av arméns byggnader, öv­ ningsfält och skjutbanor, uppförande av nybyggnader för lantförsvaret m. m.; samt

sjukvårdsstyrelsen — med generalfältläkaren som chef — för ärenden angående arméns hälso- och sjukvårdsväsende, behovsberäkning, anskaffning, vård, omsättning och redovisning av arméns sjukvårdsmateriel (med vissa undantag), planläggning av krigsindustriens leveranser av sjuk­ vårdsmateriel, försök med dylik materiel i viss omfattning m. m.

Arméförvaltningens departement (styrelser) handlägga, såvitt ej annor­ lunda är stadgat, var för sig de ärenden som tillhöra dess område inom för­

1 Under rådande krisläge handhaves bland annat anskaffning will upplagring av viss krigsmate­ riel, särskilt ammunition, av ett fristående organ, statens krigsmaterielnämml (före den 1 juli 1942 benämnd statens ammunitionsniimnd). 2 Under rådande krisläge handhaves ledningen av driften vid dessa anläggningar i viss utsträck­ ning av försvarsväsendets verkstadsnämnd. 3 Anskaffning av viss intendenturmateriel sker flir närvarande genom krigsmateriel nämnden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

4

valtningen. De äga besluta orri utanordningar från anslag, som enligt fast­

ställda stater eller särskilda föreskrifter få av dem disponeras. Å andra depar­

tement än civila departementet meddelade beslut om utanordningar skola

för verkställighet dit överlämnas.

De till arméförvaltningens handläggning hörande ärendena avgöras på

något av följande sätt, nämligen av arméförvaltningen under chefskap av

chefen för armén, av arméförvaltningen i plenum, av två eller flera departe­

ment gemensamt eller av vederbörande departement. Därjämte tillkommer

byråchef viss befogenhet att själv fatta beslut.

Under chefskap av arméchefen avgöras ärenden avseende framställ­

ningar till ledning vid upprättandet av statsverkspropositionen, uppgörandet

av stater m. m. rörande disponerandet av för arméns utbildning, utrustning

och krigsberedskap anvisade medel, fastställande i huvuddrag av anskaff­

nings- och hushållningsplaner, som beröra statsanslag till materiel för arméns

utbildning och utrustning samt fastställande av modeller å vapen, fordon,

beklädnads-, utrednings- och andra persedlar m. m. i den omfattning Kungl.

Majit bestämmer.

Marinförvaltningen är indelad i nio avdelningar, nämligen artilleri-, torped-,

min- och nautiska avdelningarna, var och en under en regementsofficer ur

marinen, fortifikationsavdelningen under en regementsofficer ur fortifika­

tionskåren, ingenjöravdelningen under marinöverdirektören, intendenturav-

delningen under chefen för marinintendenturkåren, sanitetsavdelningen under

marinöverläkaren samt civilavdelningen under marinöverkommissarien. I ma­

rinförvaltningen ingår dessutom en kameralbyrå med amiralitetsrådet såsom

chef. Till civilavdelningen höra ett registratorskontor och ett advokatfiskals-

kontor, till kameralbyrån ett bokslutskontor, ett revisionskontor och ett lcassa-

kontor. Inom marinförvaltningen finnas därjämte ett kontor för industriens

krigsorganisation och ett kontor för teknisk revision.

Marinförvaltningen utgöres av en chef av flaggmans grad samt de nio av­

delningscheferna såsom ledamöter. Chefen för kameralbyrån (amiralitetsrå­

det) inträder såsom ledamot vid handläggning av ärende, som i något avseen­

de tillhör honom.

Av de marinförvaltningen tillhörande ärendena handläggas

å artilleriavdelningen ärenden angående den flytande materie-

lens och kustartilleriförsvarets artillerimateriel med tillbehör, eldledningsan-

ordningar, ammunition1, personalens beväpning och gasskydd, kemiska strids-

och dimbildningsmedel, skjutbanor och målmateriel m. m.;

å torpedavdelningen ärenden angående torpedbestyckning och

vad därmed sammanhänger samt marinens radio- och undervattenssignalma-

teriel;

1 Anskaffning av viss krigsmateriel, däribland ammunition (med undantag av torpeder), sjöminor

och sjunkbomber samt av viss intendenturmateriel, har under rådande krisläge överflyttats på statens

krigsmaterielnämnd.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr ISO.

i)

å minavdelningen ärenden angående minförsvaret m. m., minsvep- nings-, spräng- och spärrmateriel, lyssningsmateriel m. m.1;

å nautiska avdelningen ärenden angående marinens krigsbered- skap, övningar och organisation i allmänhet, fotografimateriel, instrument av olika slag, allmänna sjöfarten, förhyrning av personal och flytande materiel, trupptransporter m. m.;

å fortifikationsavdelningen ärenden angående konstruktion och nybyggnad samt underhåll och vård av sjöförsvarets befästningsanlägg- ningar, kajer, byggnader — med undantag av örlogsvarv och örlogsdepåer jämte arbetarbostäder i den omfattning marinförvaltningen bestämmer — m. m.;

å ingenjöravdelningen ärenden angående konstruktion och ny­ byggnad samt underhåll av flytande materiel och av byggnader hörande till örlogsvarv och örlogsdepåer jämte arbetarbostäder, i den omfattning marin­ förvaltningen bestämmer, marinens elektriska belysnings- och kraftanlägg­ ningar samt skifferoljeverk och oljefabrikör m. m.;

å intendent ur avdelningen ärenden angående förplägnad, be­ klädnad, anskaffning av intendenturmateriel1, kol, olja och i allmänhet för­ nödenheter i större omfattning, förrådsverksamhet m. m.;

å sanitetsavdelningen ärenden angående hälso- och sjukvården vid marinen m. m.; samt

å civilavdelningen ärenden avseende marinens fasta egendom i rättsligt hänseende, balans- och avskrivningsmål, besvärsmål, anslagsäskan- den m. m. samt övriga ärenden av administrativ-juridisk beskaffenhet.

Till kameralbyrån hänföras ärenden angående uppbörden, anord­ nandet och redovisningen av till marinförvaltningens befattning hörande me­ del, marinens kassa- och redovisningsväsende, verkställighet av marinförvalt­ ningens utbetalnings- och omföringsbeslut m. m.

Kontoret för industriens krigsorganisation biträder avdelningscheferna i förberedelsearbetet för nödiga beställningar vid krig och handlägger allmänna ärenden rörande industriens krigsorganisation m. m.

De till marinförvaltningens handläggning hörande ärendena avgöras på nå­ got av följande sätt, nämligen av marinförvaltningen i plenum under chef­ skap av marinchefen, av marinförvaltningen i plenum under chefskap av chefen för marinförvaltningen, av chefen för marinförvaltningen eller av vederbörande ledamot.

I plenum under chefskap av marinchefen avgöras ärenden angående framställningar rörande sjöförsvarets medelsbehov till ledning vid upprät­ tandet av statsverkspropositionen, förslag till stater för den militära och ci­ vilmilitära personalen samt för marinens krigsberedskap och övningar, för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

1 Se noten u sid. 4.

6

slag till huvudritning för nybyggnad av större fartyg eller för större befäst-

ningsanläggning, till viktigare förändring av fartyg eller befästningsanlägg-

ning, läggande i materielreserv av äldre fartyg eller nedläggande av befäst-

ningsanläggning, viktigare förvaltningsfrågor rörande övningar vid marinen,

anställande av viktigare försök med marinens materiel samt fastställande av

modeller å vapen, fordon, beklädnads-, utrednings- och andra persedlar m. m.

i den omfattning Kungl. Maj:t bestämmer.

Vad flygförvaltningen beträffar står densamma såsom förut nämnts under

chefskap av chefen för flygvapnet. I den omfattning denne bestämmer utövas

chefskapet för ämbetsverket av souschefen vid flygförvaltningen.

Verksamheten inom ämbetsverket bedrives å — förutom en expedition —

tre avdelningar och en byrå, nämligen:

materielavdelningen — med en regementsofficer som chef — för

ärenden, som angå bland annat anskaffning, teknisk användning, skötsel,

vård, provning, leveranskontroll m. m. i fråga örn flygmateriel, vapen och

ammunition1, verkstadsdriften vid flygvapnets verkstäder och flygindustriens

krigsorganisation;

intendenturavdelningen — med en regementsofficer i intenden-

turbefattning som chef — för ärenden angående förplägnad, intendenturma-

teriel1, anslag till sjukvård m. m.;

byggnadsav delningen — under chefskap av en regementsofficer

ur flygvapnet eller fortifikationskåren — för ärenden, som angå flygvapnets

byggnader, flyg- och skjutfält, flygstationer m. m. med därtill hörande an­

läggningar ävensom inkvartering och uthyrning i flygvapnets byggnader;

samt

civilbyrån — under ledning av en byråchef — för ärenden, som angå

avlöning, rekrytering, resekostnader, allmänna författningar och föreskrifter,

anmärknings-, avskrivnings- och besvärsmål, kassa- och redovisnings-

väsendet, kameral revision samt övriga ärenden av administrativ-juridisk

beskaffenhet.

Chefen för flygförvaltningen är ensam beslutande i alla de ärenden, vilka

föredragas inför honom, så ock souschefen i de ärenden, som inför honom

föredragas. I vissa fall tillkommer det avdelningschef att meddela beslut.

Vad särskilt angår krigsförberedelsearbetet på det industriella området

skola hithörande ärenden inom de centrala militära förvaltningsmyndigheter­

na huvudsakligen handläggas inom arméförvaltningen på tyg- och intenden-

turdepartementens industribyråer, inom marinförvaltningen på respektive

avdelningar samt på kontoret för industriens krigsorganisation, vilket har

att biträda ämbetsverkets avdelningar i deras förberedelsearbete inom detta

område, samt inom flygförvaltningen främst på materielavdelningen. På che­

Kungl. Maj :is proposition nr 180.

1 Se noten å sid.

i.

7

fen för försvarsstaben och cheferna för de olika försvarsgrenarna ankommer att genom anvisningar och föreskrifter till förvaltningsorganen samt på annat sätt främja krigsberedskapen.

Den ledande och övervakande verksamheten med avseende å rikets för- svarsförberedelser på det ekonomiska området omhänderhades tidigare av rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap, vars verksamhet emeller­ tid numera i allt väsentligt övertagits av olika krisorgan.

I förevarande sammanhang bör även statens reservförrådsnämnd uppmärk­ sammas. Denna nämnd utgör organ för handläggning av frågor rörande in­ köp och lagerhållning för statens räkning av importvaror, vilkas befintlighet inom landet i händelse av avspärrning i varutillförseln är av vikt för upp­ rätthållande av landets näringsliv och folkförsörjning samt för den ekono­ miska försvarsberedskapen i övrigt.

Förhållandena på materielanskaffningens område ha framtvingat ett in­ timt samarbete mellan de militära myndigheterna och de statliga krisorgan, som tillskapats i samband med landets krigsindustriella mobilisering. De kris­ organ, med vilka sådant samarbete i här berört avseende särskilt ägt och äger rum, äro statens industrikommission, statens livsmedelskommission, statens bränslekommission, statens krigsmaterielnämnd (tidigare statens ammuni- tionsnämnd) och försvarsväsendets verkstadsnämnd.

Statens krigsmaterielnämnd är ett centralt organ för anskaffning och lag­ ring av ammunition och numera även viss annan krigsmateriel. Den bildar ett centralt inköpsorgan för armé-, marin- och flygförvaltningarnas behov i vissa hänseenden, varigenom befintlig produktionskapacitet bättre utnytt­ jas än enligt äldre planering samt standardisering och ändamålsenliga leve­ ransterminer kunna erhållas. Nämnden har även vissa ytterligare arbets­ uppgifter. Till frågan härom återkommer jag i det följande.

Försvarsväsendets verkstadsnämnd har till uppgift att direkt under Kungl.

Maj:t i tekniskt och ekonomiskt avseende handhava ledningen och driften vid vissa försvarsväsendet tillhörande fa tiri leer och anstalter. Det åligger nämnden bland annat att tillse, att tillverkningen vid nämnden underställda verkstäder m. m. bedrives på ett rationellt och effektivt sätt.

I förevarande sammanhang må även erinras örn den sida av statens kris­ revisions verksamhet, som berör försvarsväsendet. Krisrevisionens kontroll av den militära förvaltningen avser väsentligen tillsyn över att personal, medel och materiel utnyttjas på ett ekonomiskt sätt. Den fortlöpande räken- skapsgranslcningen åvilar däremot alltjämt specialrevisionerna i de olika försvarsgrensförvaltningarna samt riksräkenskapsverket.

Grunderna för förvaltningen i krig, vilka i väsentliga delar överensstämma med principerna för fredsförvaltningen, äro införda i ett den 31 augusti 1939 utfärdat, i det föregående omnämnt allmänt krigsförvaltningsreglemente. Ledningen av oell uppsikten över krigsförvaltningen utövas under Kungl.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

8

Majit av armé-, marin- och flygförvaltningarna, vilka i ärenden av bety­

delse för krigföringen skola inhämta direktiv från överbefälhavaren (even­

tuellt chefen för försvarsstaben). Denne äger jämväl i övrigt utfärda direktiv

till de centrala myndigheterna samt anvisningar och föreskrifter till under­

lydande chefer (befälhavare).

Egentliga krigsförvaltningsärenden handläggas av — förutom de centrala

myndigheterna — vissa militära chefer, fungerande såsom särskilda krigs-

förvaltningsmyndigheter. Krigskassaärenden omhänderhavas av — utom de

centrala myndigheterna — särskilda krigskassamyndigheter.

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 180.

B. 1940 års militära förvaltningsutredning.

Frågan örn ett mera rationellt ordnande av den militära centralförvalt­

ningen har vid flera tidigare tillfällen, bland annat vid genomförandet »v

1936 års försvarsreform, stått på dagordningen. Särskild uppmärksam­

het har därvid ägnats spörsmålen örn förvaltningens ordnande försvars-

grensvis eller gemensamt för försvarsväsendet i dess helhet samt om för­

valtningsorganens ställning inom försvarsorganisationen, särskilt om det in­

bördes förhållandet mellan de rent militära myndigheterna, å ena sidan, och

förvaltningsorganen, å den andra. Genom de starka påfrestningar på den

militära förvaltningsapparaten, som det pågående krigets utbrott och upp­

rätthållandet av den förstärkta försvarsberedskapen medförde, vunno hit­

hörande spörsmål förnyad aktualitet. I anledning härav bemyndigade Kungl.

Majit den 29 november 1940 chefen för försvarsdepartementet att tillkalla.

sju sakkunniga för att inom departementet biträda med utredning, i huvud­

sak syftande till att enligt närmare angivna grunder uppdraga mera allmän­

na linjer för en blivande omorganisation av det militära förvaltningsväsendet

samt att med utgångspunkt därifrån angiva sättet och tidsföljden för genom­

förande av en dylik. Kungl. Majit förklarade sig vidare vilja, sedan förslag i

dessa avseenden utarbetats, taga under förnyat övervägande, på vad sätt

mera detaljerade förslag rörande de särskilda förvaltningsorganens inre orga­

nisation m. m. borde utarbetas.

Departementschefen anmodade samma dag överståthållaren T. K. V. No­

thin, direktören R. Blomquist, generalmajoren J. H. F. Söderbom, konterami-

ralen K. G. Bjurner, generalmajoren friherre A. O. Rappe, direktören P. E.

S. Gummeson och översten N. O. F. Söderberg att utföra ifrågavarande

uppdrag, därvid Nothin tillika anmodades att i egenskap av ordförande leda

de sakkunnigas arbete. De sakkunniga antogo benämningen »militära för-

valtningsutredningen». I det följande kallas denna utredning *1940 års ut­

redning».

I samband med igångsättandet av 1940 års utredning anförde chefen för

försvarsdepartementet till statsrådsprotokollet bland annat följande.

Kungl. Majda proposition nr ISO.

9

Upprätthållandet av den förstärkta försvarsberedskapen har helt naturligt

ställt de centrala förvaltningsmyndigheterna inom vårt försvar, armé-, marin-

och flygförvaltningarna, inför uppgifter av en storleksordning och cn svårighets­

grad, som i jämförelse med mera normala förhållanden medfört en våldsam an­

svällning av förvaltningsapparaten. Av särskild betydelse ha i detta hänseende

varit de utomordentligt omfattande materielanskaffningar av olika slag, som

måst äga rum i snabb takt och som även framgent torde komma att ställa

mycket stora krav på de förvaltande myndigheterna. Även de i tjänstgöring va­

rande truppernas underhåll och förseende med förnödenheter av skilda slag har

ställt och ställer alltjämt stora fordringar på förvaltningsmyndigheternas ka­

pacitet.

De anförda omständigheterna ha föranlett till att vissa åtgärder ansetts böra

vidtagas i syfte dels att inom speciella områden effektivisera förvaltningstjänsten

och dels att från förvaltningsmyndigheterna avlyfta en del av deras arbets­

börda. I sistnämnda hänseende må erinras om att vid sidan av förvaltningsmyn­

digheterna två särskilda organ inrättats, statens ammunitionsnämnd och för-

svarsväsendets verkstadsnämnd, den förra med uppgift att omhänderhava am-

munitionsanskaffningen för försvarsväsendet i dess helhet, den senare att leda

verksamheten vid vissa försvaret tillhörande verkstäder.

Inom statens industrikommission hava på sistone vissa utredningar ägt rum

med syfte att undersöka möjligheterna för att i vissa avseenden åstadkomma

en rationalisering av den militära förvaltningstjänsten. Dessa undersökningar

hava resulterat i att preliminära riktlinjer utarbetats för en omorganisation av

den militära förvaltningen.

Även enligt min mening synes tiden nu vara inne att söka tillvarataga de er­

farenheter som kunnat göras under det senast förflutna året för att med dem

såsom grundval söka anpassa den centrala militära förvaltningstjänstens orga­

nisation efter de betydligt ökade arbetsuppgifter, som nu åvila den militära

förvaltningen och som säkerligen komma att kvarstå även efter en framtida

återgång till mera fredliga förhållanden. Vad som därvidlag särskilt torde böra

eftersträvas synes i första hand vara åstadkommande av större enhetlighet i

förvaltningstjänsten inom försvarsväsendet än som hittills varit till finnandes.

Vidare torde det böra övervägas, huruvida icke kommersiell och industriell sak­

kunskap för framtiden bör vara i ökad grad och mera permanent företrädd inom

den militära förvaltningsverksamheten än som hittills normalt varit fallet.

1940 års utredning avgav den 24 februari 1941 sitt betänkande med prin­

cipförslag rörande omorganisation av den militära förvaltningen. I betänkan­

det framhölls bland annat, att den nuvarande militära förvaltningsorganisa­

tionen vid den försvarsberedskap, som vårt land på grund av stormaktskri­

get tvingats intaga, uppvisat betänkliga brister, då det gällt att skaffa en

överblick över de olika försvarsgrenarnas behov och tillgångar samt möjlig­

heterna att fylla behoven. Olägenheterna med den nuvarande förvaltningsor­

ganisationen vore huvudsakligen att hänföra till splittringen på de olika för­

svarsgrenarna av förvaltningsuppgifter av samma art samt avsaknaden av

samordnande organ för det krigsindustriella planeringsarbetet. Med hänsyn

till dessa olägenheter hade utredningen funnit erforderligt att, så långt detta

lämpligen läte sig göra, förvaltningsverksamheten sammanfördes fackgrens-

vis till en gemensam försvarsförvaltning, samt att denna tillfördes all erfor-

10

derlig teknisk och merkantil sakkunskap, så att fortlöpande kontakt med in­

dustrien kunde hållas och planläggningen av krigsindustrien säkerställas. Vid

detta sammanförande borde i huvudsak följas den nuvarande indelningen in­

om arméförvaltningen.

1940 års utredning föreslog sålunda, att verksamheten inom den gemen­

samma försvarsförvaltningen skulle uppdelas på ett materieldepartement, ett

intendenturdepartement, ett fortifikationsdepartement, ett sjukvårdsdeparte-

ment och ett civilt departement. Vad intendenturförvaltningen beträffar räk­

nade utredningen emellertid även med det alternativet, att särskilda central­

myndigheter för de olika försvarsgrenarna skulle bibehållas på detta område.

Bortsett från detta alternativ borde enligt utredningens mening till vart och

ett av nämnda departement sammanföras dithörande ärenden från samtliga

försvarsgrenar. Förutom dessa fem för försvarsgrenarna gemensamma depar­

tement krävdes emellertid särskilda förvaltningsorgan, ett för varje försvars­

gren, förslagsvis benämnda armé-, marin- och flygförvaltningarna, med upp­

gift att handlägga vissa för försvarsgrenarna specifika uppgifter, vilka stöde

i nära samband nied tjänsten inom dem.

I sitt betänkande uppehöll sig 1940 års utredning särskilt vid materielde-

partementets arbetsuppgifter. Detta departement skulle närmast motsvara

det nuvarande tygdepartementet inom arméförvaltningen men ombesörja

även vissa delar av övriga försvarsgrenars materielförvaltningar. Det skulle

hava till uppgift att handhava konstruktion, nyanskaffning och kontroll av

krigsmateriel ävensom anskaffningen av vissa slag av intendenturmateriel.

Projekterandet av viss för försvarsgrenarna specifik materiel, såsom strids­

vagnar för armén, fartyg för marinen och flygplan med tillhörande motorer

för flygvapnet, skulle emellertid handhavas av respektive försvarsgrenars

egna förvaltningsorgan. Sistnämnda förvaltningsorgan skulle också ombesörja

all reparations- och underhållstjänst för den egna försvarsgrenens materiel.

Till materieldepartementet skulle enligt 1940 års utrednings förslag vara

förvaltningsmässigt anknuten en särskild organisation för handhavande av

förrådsverksamheten inom försvarsväsendet. Denna organisation skulle stå

under ledning av en generalrustmästare. Till dennes förfogande avsågs skola

ställas specialutbildad förrådspersonal, ammunitionstrupper. Verksamheten

vid försvarsväsendets industriella anläggningar, vilka enligt nuvarande orga­

nisation lyda under de olika centrala förvaltningsorganen men i rådande kris­

läge i viss utsträckning provisoriskt sammanförts under försvarsväsendets

verkstadsnämnd, skulle enligt utredningens förslag framdeles drivas i bolags­

form.

I fråga om de föreslagna förvaltningsorganens ställning inom försvarsorga­

nisationen förordade 1940 års utredning, att de till den centrala försvarsför­

valtningen hörande fem departementen skulle lyda direkt under Kungl.

Maj:t. Emellertid borde överbefälhavaren över rikets försvarskrafter äga di­

rektivrätt i erforderlig omfattning; han skulle också äga att genom en sär­

Kungl. Majlis proposition nr ISO.

11

skild representant i förekommande fall följa ärendenas handläggning. Civila departementet borde dock göras helt oberoende av de militära myndigheter­ na utom i frågor rörande krigsförberedelsearbetet, där viss direktivrätt borde tillkomma överbefälhavaren. I fråga om de särskilda förvaltningsorganen för försvarsgrenarna torde 1940 års utredning hava avsett, att försvarsgrens- cheferna skulle i förhållande till dem intaga i stort sett samma ställning som för närvarande tillkomma dem i förhållande till armé-, marin- och flygför­ valtningarna.

En närmare redogörelse för innebörden i 1940 års utrednings förslag även­ som för de erinringar som i remissväg framställts gentemot förslaget återfin­ nes å sid. 23—62 i 1941 års utrednings betänkande. I den mån icke i det följande närmare upplysningar lämnas i dessa hänseenden torde jag få hän­ visa till nyssnämnda framställning.

Kungl. Majlis proposition nr 180.

C. 1941 års militära förvaltningsutredning samt vissa andra

utredningar berörande frågor örn militär förvaltning.

Genom beslut den 30 augusti 1941 har Kungl. Majit uppdragit åt då­ varande statssekreteraren i försvarsdepartementet T. G. Wärn att handhava och utföra fortsatt utredning rörande organisationen av försvarsväsendets förvaltningsverksamhet ävensom att avgiva de förslag, vilka av utredningen kunde föranledas (1941 års militära förvaltningsutredning). I enlighet med Kungl. Maj:ts samtidigt lämnade bemyndigande tillkallades sedermera ett flertal för utredningens utförande erforderliga sakkunniga.

I anförande till statsrådsprotokollet nyssnämnda dag yttrade jag, efter att ha erinrat om vissa huvudpunkter i 1940 års utrednings förslag och i de däröver avgivna yttrandena, bland annat följande.

Den fortsatta utredning rörande sättet för åstadkommande av en erforderlig rationalisering av den militära förvaltningsverksamheten, vilken jag i enlighet med det förut anförda anser nu böra igångsättas, torde böra i sina väsentliga delar bygga på den principiella uppläggning av problemet som kommit till ut­ tryck i militära förvaltningsutredningens betänkande. Sålunda bör eftersträvas att åt den militära förvaltningen förläna den grad av enhetlighet som över huvud kan åstadkommas utan att de särskilda försvarsgrenarnas berättigade krav på smidighet och anpassning därigenom trädas för nära. Särskilt bör där­ vid uppmärksammas angelägenheten av ett planmässigt inordnande av den mi­ litära materielproduktionen inom landets industriella kapacitet, för vilket ända­ mål enhetlighet i ledningen synes vara särskilt av nöden. Emellertid böra vid den fortsatta utredningen på förevarande område vissa av de erinringar emot förvaltningsutredningens förslag som framförts från de över förslaget hörda myndigheternas sida upptagas till prövning. För min del har jag särskilt upp­ märksammat de invändningar som hänföra sig till förslaget örn att uppdela den centrala materielförvaltningen på dels ett gemensamt materieldepartement och dels särskilda förvaltningsorgan tillhörande de särskilda försvarsgrenarna. Från

12

ett flertal myndigheter har framhållits, att det synes kunna befaras, att en sådan

splittring av materielförvaltningen i vidsträckt mening skulle kunna medföra

allvarliga olägenheter. Det synes därför böra undersökas, huruvida icke på

grundval av det av arméförvaltningen framlagda förslaget eller på annat sätt

förbättringar i detta avseende kunna vinnas.

På sätt jag i ett tidigare sammanhang anfört föreligger ett visst samband

mellan frågan om ordnandet av den militära högsta ledningen och spörsmålet

om den centrala förvaltningsorganisationen. Den sistnämndas struktur kan så­

lunda komma att i viss mån bliva beroende av det resultat, till vilket den på­

gående försvarsutredningen kan komma i fråga om den högsta ledningen. Sär­

skilt torde härvidlag den ställning som försvarsgrenscheferna anses böra intaga

komma att vara av betydelse. Anses försvarsgrenscheferna alltjämt böra bära

ansvaret för respektive försvarsgrenars utbildning och stridsduglighet i allmän­

het, lärer det sålunda även böra tillkomma dem ett visst och icke alltför be­

gränsat inflytande på den centrala förvaltningstjänsten, enkannerligen i vad

rör materielförvaltningen, medan ett sådant inflytande icke synes vara lika nöd­

vändigt, därest de nuvarande försvarsgrenschefernas ställning anses böra föränd­

ras till att bliva av mera inspekterande art.

En fråga, som vid den fortsatta utredningen av förevarande spörsmål måste

ägnas en ingående uppmärksamhet, är det särskilt av riksräkenskapsverket i dess

yttrande berörda spörsmålet om vilka myndigheter som skola hava att avgiva

framställningar örn medelsanvisningar ävensom förvalta beviljade anslagsmedel.

Denna fråga, vilken av förvaltningsutredningen lämnats olöst, sammanhänger

delvis med det militära ledningsproblemet, och torde komma att visa sig vara

av väsentlig betydelse, då det gäller att taga slutlig ståndpunkt till det förelig­

gande spörsmålet i dess helhet.

Den nu ifrågavarande utredningen torde till en början böra utmynna i ett

förslag rörande de organ som böra ingå i försvarsväsendets centrala försvarsorga­

nisation med klarläggande av de uppgifter som böra åvila de olika förvaltnings­

organen ävensom av den ställning som överbefälhavaren och försvarsgrensche­

ferna böra intaga till desamma. Vidare torde det ankomma på utredningen att

uppgöra förslag till de särskilda organens inre organisation med uppdelning på

byråer och avdelningar m. m. På grundval härav torde böra utarbetas utkast till

instruktioner för de olika förvaltningsorganen ävensom preliminära förslag till

personalförteckningar. Slutligen torde såvitt möjligt fullständiga kostnadsberäk­

ningar böra framläggas.

Vid utredningsarbetet bör givetvis även frågan om försvarsväsendets industri­

anläggningars inpassande i förvaltningsorganisationen tagas under omprövning.

Däremot synes det icke vara oundgängligen nödvändigt att i detta sammanhang

till slutligt bedömande upptaga den synnerligen komplicerade frågan, huruvida

dessa anläggningar böra i enlighet med förvaltningsutredningens förslag bedrivas

i bolagsform eller huruvida driften bör ordnas på annat sätt. Jag vill här erinra

örn att en viss del av detta frågekomplex nyligen överlämnats till särskild under­

sökning, i det att Kungl. Majit genom beslut den 4 juli 1941 uppdragit åt för­

svarsväsendets verkstadsnämnd att i samråd med marinförvaltningen företaga

en utredning rörande omorganisation av örlogsvarven samt till Kungl. Majit in­

komma med förslag härutinnan.

Utredningen bör bedrivas och slutföras med all skyndsamhet. Hinder bör emel­

lertid icke möta att, därest så finnes lämpligt, ett visst avsnitt av förvalt­

ningsapparaten upptages till behandling för sig och göres till föremål för ett sär-

förslag. På utredningen torde böra ankomma att yttra sig örn den lämpliga tiden

för ett genomförande av en reform på förevarande område ävensom örn den ord-

Kungl. Mapis proposition nr 180.

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

i;i

ning, i vilken eventuella nyorganisationer böra äga runi. Även om det befinncs

påkallat att beträffande vissa avsnitt av förvaltningsapparaten låta med en om­

organisation anstå till dess mera normala förhållanden inträtt, torde likväl utred­

ningen jämväl i dessa delar böra föras fram sa långt, att de tilltänkta nya för­

valtningsorganens arbetsområden och inre organisation klarläggas samt en över­

blick över personalbehovet erhålles.

1941 års förvaltningsutrednings förslag, vilket innefattas i ett den 28 mars

1942 avgivet betänkande nied förslag rörande den centrala förvaltningsverk-

samheten inom försvarsväsendet (stat. off. utr. 1942: 16) bygger till

sina huvudprinciper på de av 1940 års utredning uppdragna grundlinjerna

för en försvarsförvaltning. Det nya förslaget innefattar dock vissa princi­

piella avvikelser från 1940 års utrednings förslag, särskilt hänförande sig

till krigsmaterielförsörjningens område. Dessa avvikelser bottna i huvud­

sak i den uppfattning rörande försvarsgrenschefernas ställning i försvars­

organisationen, som kommit till uttryck i 1941 års försvarsutrednings förslag

och vilken uppfattning omfattats jämväl av förvaltningsutredningen. Den kon­

centrering av likartade arbetsuppgifter till ensartade organ med speciell kom­

petens för uppgifternas handhavande, vilken utgjorde 1940 års utrednings

syftemål, har emellertid även för 1941 års förvaltningsutredning framstått

såsom ett mycket viktigt led i strävandena att åstadkomma en rationell arbets­

fördelning inom det militära förvaltningsväsendet. Det av den nya utredningen

framlagda förslaget till organisation av den centrala militära förvaltningsappa­

raten syftar sålunda, enligt vad i betänkandet framhållits, till att i möjligaste

mån fylla det i utredningsdirektiven uppställda önskemålet att åt den militära

förvaltningen förläna den grad av enhetlighet som över huvud kan åstadkom­

mas utan att de särskilda försvarsgrenarnas krav på smidighet och anpass­

ning därigenom trädas för nära. 1941 ars utrednings betänkande utmynnar i

ett förslag, att försvarsväsendets centrala förvaltningsverksamhet framdeles

skall omhänderhavas av följande centrala ämbetsverk, nämligen arméför­

valtningen, marinförvaltningen, flygförvaltningen, försvarsväsendets forti-

fikationsförvaltning, försvarsväsendets sjukvårdsförvaltning, försvarsväsen­

dets civilförvaltning samt försvarsväsendets industriverk.

Beträffande genomförandet av den föreslagna omorganisationen vore det

enligt utredningens mening uppenbart, att flera olika faktorer spelade in

vid bedömandet härav. I och för sig mäste det framsta såsom önskvärt, att

den nya organisationen genomfördes snarast möjligt, da ju avsikten med

densamma vore att åstadkomma en förbättring och rationalisering av de

nuvarande förhållandena på ifrågavarande områden. Å andra sidan finge

man icke bortse från vad i åtskilliga av de över 1940 års utrednings förslag

avgivna yttrandena anförts därom, att en genomgripande förvaltningsreform

icke borde genomföras under en för förvaltningsapparaten i sin helhet så

påfrestande tid som den nuvarande, då alla krafter måste anspännas för att

tillgodose de utomordentligt stegrade krav som ställas på densamma, öppen-

14

bart vore nämligen, att själva genomförandet av en genomgripande omorga­

nisation ofta medförde en temporär nedsättning i effektiviteten hos förvalt­

ningsorganet i fråga.

Enligt utredningens mening vore det mest angeläget, att det nya organ,

som föresloges skola under namn av Försvarsväsendets industriverk över­

taga viktiga delar av materielanskaffningsproblemen och krigsförberedelse­

arbetet på industriens område, snarast möjligt började uppsättas. Vidare

syntes många skäl tala för att den för försvarsväsendet gemensamma forti-

fikationsförvaltningen utan dröjsmål komme till stånd, därvid dock vore

att märka, att enligt utredningens uppfattning den verksamhet, som för

närvarande omhänderhades inom flygförvaltningens byggnadsavdelning,

borde övertagas av den nya fortifikationsförvaltningen först efter hand som

de planerade nya etablissementen i huvudsak blivit fullbordade.

Tidpunkten för genomförandet av den nya organisationen beträffande

övriga föreslagna förvaltningsorgan syntes kunna lämpas efter förhållandena

i de särskilda fallen. Ett genomförande av den av utredningen föreslagna

inre organisationen av flygförvaltningens materielavdelning syntes sålunda

kunna äga rum helt oberoende av tidpunkten för genomförandet av övriga

delar av förslaget. Detsamma gällde enligt utredningens mening beträffan­

de den inre organisationen av exempelvis arméförvaltningens tygdeparte­

ment och marinförvaltningens ingenjöravdelning. Att organisationsförslaget

i nämnda delar bringades till genomförande snarast möjligt framstode enligt

utredningens mening som en angelägenhet, vilken icke länge borde undan­

skjutas. Däremot syntes det icke i och för sig behöva medföra några större

olägenheter, om med uppsättandet av de nya för försvarsväsendet gemen­

samma sjukvårds- och civilförvaltningarna skulle anses böra anstå någon

tid. Enligt utredningens mening innebure dock förslaget jämväl i dessa

delar så väsentliga fördelar i förhållande till den nuvarande organisationen,

att ett genomförande av detsamma icke borde uppskjutas annat än av vä­

gande skäl.

Här må även erinras om vissa andra utredningar rörande förvaltnings-

spörsmål, vilka äga nära sammanhang med frågan om den militära central­

förvaltningen.

1941 års militära förvaltningsutredning förordade för sin del, örn ock

med viss tvekan, driftsformen statlig affärsdrift för försvarsväsendets ny-

tillverkande fabriker framför bolagsformen. Utredningen framhöll emeller­

tid, att, därest Kungl. Majit ändock skulle anse det vara lämpligare, att

ifrågavarande fabriker dreves i bolagsform, en särskild detaljutredning er­

fordrades angående med bolagsbildningen sammanhängande spörsmål. I

anslutning härtill bemyndigade Kungl. Majit genom beslut den 17 april

1942 chefen för försvarsdepartementet att dels utse en sakkunnig med upp­

gift att inom nämnda departement biträda med utredning rörande bedrivan­

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

15

de av verksamheten vid vissa försvarsväsendet tillhöriga industrianlägg­

ningar i bolagsform samt avgiva de förslag, vartill utredningen kunde för­

anleda, dels ock besluta om sekreterarbiträde åt den sakkunnige ävensom

om tillkallande av experter för att stå till utredningens förfogande för sär­

skilda utredningsuppdrag och samråd.

I anledning härav tillkallade departementschefen den 6 maj 1942 tillför­

ordnade byråchefen i riksräkenskapsverket C. A. Murray att såsom sak­

kunnig inom departementet handhava ifrågavarande utredning. För utred­

ningen antogs benämningen 1942 års militära bolagsutredning. Med stöd

av Kungl. Majlis ovannämnda bemyndigande har departementschefen se­

dermera tillkallat vissa experter att biträda vid utredningen. Sedan utred­

ningens arbete slutförts, har utredningen den 10 september 1942 till full­

görande av sitt uppdrag överlämnat en promemoria med utredning och för­

slag rörande bolagsdrift vid vissa försvarsväsendet tillhöriga industrian­

läggningar.

I nära sammanhang med nyssnämnda spörsmål står frågan örn en om­

organisation, av örlogsvarven, vars utredning genom Kungl. Maj:ts beslut

den 4 juli 1941 uppdragits åt verkstadsnämnden i samråd med marinför­

valtningen. Sedan denna fråga bearbetats av särskilda av nämnden i sam­

råd med marinförvaltningen utsedda sakkunniga (1941 års örlogsvarvskom-

mitté), har nämnden inkommit med förslag i ämnet, till vilket Kungl. Majit

efter vederbörlig remissbehandling torde få taga ståndpunkt.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande beslöt besparingsberedningen

den 28 juni 1941 i samråd med statens krisrevision att tillkalla intendenten

i byggnadsstyrelsen K. Bildmark att såsom sakkunnig verkställa utredning

angående besparings- och rationaliseringsåtgärder i fråga om underhållet

av staten tillhöriga, för den civila statsförvaltningen och försvarsväsendet

disponerade byggnader. Efter fullgjort uppdrag har Bildmark den 23 fe­

bruari 1942 framlagt en promemoria i ärendet, innefattande bland annat

vissa förslag om omorganisation av byggnadsförvaltningen inom försvars­

väsendet. Besparingsberedningen har sedermera i en den 25 april 1942 dag-

tecknad promemoria, utan att taga ståndpunkt till organisationsförslagen,

gjort vissa uttalanden örn behovet av husbyggnadsteknisk sakkunskap vid

underhållsarbetet å statens fastigheter.

Slutligen har chefen för försvarsdepartementet med stöd av Kungl. Majits

den 17 april 1942 givna bemyndigande tillkallat tre personer för att biträda

med utredning rörande ordnandet av reparationst jönsten i fråga om uniforms­

persedlar m. m. (1942 års militära reparationstjänstutredning). Dessa sakkun­

niga ha den 16 oktober 1942 till departementschefen överlämnat principbe­

tänkande angående centralisering av reparationstjänsten i fråga om intenden-

turmateriel och sedermera i anslutning därtill avgivit vissa detaljförslag. På

min hemställan har Kungl. Majit förut i dag beslutit avlåta proposition nr

179 till riksdagen med förslag i hithörande hänseenden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

16

Jag ämnar i det följande vid behandlingen av de särskilda avsnitt av för­

valtningsorganisationen, som ha samband med nyssnämnda förslag, i vissa

delar beröra såväl dessa som däröver avgivna remissyttranden.

I förevarande sammanhang bör vidare erinras, att Kungl. Majit den 5 juni

1942 bemyndigade mig att utse högst sex utredningsmän att inom försvars­

departementet biträda med utredning rörande utnyttjandet av ingenjörtek-

niskt utbildad personal inom försvarsväsendet och därmed sammanhängande

frågor. Den 30 juni 1942 anmodades sex personer att utföra ifrågavarande

uppdrag. Utredningen har antagit namnet jörsvarsväsendets ingenjörutred­

ning.

Då ingenjörutredningen berör ett flertal av de förvaltningsområden, om

vilka här är fråga, synes det mig lämpligast att lämna en närmare redogörelse

för utredningens uppdrag.

Vid avlåtandet av propositionen 1942: 210 angående den fortsatta utbygg­

naden och organisationen av landets försvarskrafter förklarade jag det vara

min avsikt att, sedan 1941 års förvaltningsutredning framlagt sitt betänkande,

upptaga frågan örn en hela försvarsväsendet omspännande undersökning

rörande ingenjörspersonalens utnyttjande.

I anslutning härtill anförde jag i samband med igångsättandet av ingenjör­

utredningen till statsrådsprotokollet bland annat följande.

Sedan 1941 års militära förvaltningsutredning numera framlagt betänkande med

förslag rörande den centrala förvaltningsverksamheten inom försvarsväsendet,

synes tiden vara inne att upptaga frågan om den av mig sålunda förutsatta utred­

ningen rörande den ingenjörtekniskt utbildade personalens utnyttjande inom för­

svarsorganisationen. Såsom redan anförts, anser jag det nödvändigt, att tekni­

kens män beredas ökat utrymme och inflytande inom försvarsorganisationen; den

utökning av den fast anställda ingenjörspersonalen, som 1941 års försvarsutred-

ning föreslagit, torde kunna betecknas såsom ett minimum. Det synes nämligen

icke uteslutet, att vissa arbetsuppgifter av mera teknisk natur, vilka enligt för-

svarsutredningens förslag skulle anförtros åt militär personal, vid närmare under­

sökning befinnas böra hellre handhavas av ingenjörer, civilmilitära eller civila.

Bland de arbetsuppgifter, som sålunda kunna tänkas överlämnade till ingenjörs-

personal, må nämnas vissa uppgifter med avseende å tygtjänsten vid militärbe-

fälsstaber och truppförband samt vissa med befästnings- och byggnadsväsende!

sammanhängande frågor. Vid bedömandet av frågorna om den tekniska tjänstens

organisation inom försvarsväsendet får dock icke förglömmas, att dessa frågor

måste prövas främst ur militär synpunkt. Vid organisationens utformande måste

sålunda tillses, att densamma — samtidigt som den blir i möjligaste mån effektiv

ur teknisk synpunkt — passar in i det militära systemet.

Den utredning rörande ingenjörspersonalens utnyttjande inom försvarsväsendet,

som sålunda bör komma till stånd, bör omfatta samtliga försvarsgrenar. För utred­

ningsarbetet torde lämpligen 1941 års försvarsutrednings förslag och däröver av­

givna yttranden ävensom 1941 års militära förvaltningsutrednings betänkande

jämte de yttranden, som i anledning av remiss däröver avgivas, kunna tjäna så­

som utgångspunkt. Härvid böra dock förutsättningslöst prövas både organisations-

och anställningsformerna. Det torde icke utan vidare vara klart, att ingenjörs-

Kunell. Maj:ts proposition nr ISO.

17

personalen bör bilda särskilda civilmilitära kårer eller att den bör i större utsträck­

ning vara fullmaktsanställd. Ävenledes bör noggrant övervägas i vilken omfatt­

ning ingenjörspersonalen skall vara högskoleutbildad och i vilken utsträckning

fackskoleutbildning jämte praktik kan befinnas tillräcklig. Vid utredningen bör

vidare upptagas till prövning — förutom spörsmålet örn den fast anställda ingen­

jörspersonalen — jämväl frågan om behovet av ingenjörsutbildad reservpersonal

vid de olika försvarsgrenarna. Jämväl frågan örn utbildningen inom försvarsvä-

sendet av för tygtjänsten avsedd personal med lägre befattningar bör upptagas

till behandling. Slutligen böra även andra nied här berörda frågor sammanhäng­

ande spörsmål, såsom rörande organisationen av vissa utbildningsanstalter, i den

mån så befinnes erforderligt bliva föremål för utredning.

I samband med det utredningsarbete, som sålunda bör komma till stånd, bör

— såsom i försvarspropositionen framhållits — även upptagas till behandling spörs­

målet om ordnande av reparations- och underhållstjänsten i fråga örn tygmateriel.

Med hänsyn till att den utökade försvarsorganisationen kommer att förfoga över

väsentligt mera materiel av komplicerad och svårskött beskaffenhet än vad tidi­

gare varit fallet, är det nämligen av vikt, att materielen erhåller en ur ekonomisk

synpunkt och med hänsyn till försvarets effektivitet tillfredsställande vård.

Den utredning, som sålunda bör komma till stånd, torde böra anförtros åt sär­

skilda inom försvarsdepartementet tillkallade utredningsmän, vilka böra avgiva

dels förslag till stater för de personalkategorier, som beröras av utredningen, dels

fullständiga förslag till nya eller ändrade författningar i de av utredningen omfat­

tade eller därmed sammanhörande ämnena, dels ock fullständiga kostnadsberäk­

ningar.

Ytterligare en utredning, som här bör omnämnas, är 19J+1 års revisionsut-

redning, tillkallad av chefen för finansdepartementet med stöd av Kungl.

Maj:ts den 28 juni 1941 givna bemyndigande för att inom nämnda departe­

ment biträda med utredning av frågan om upprättande av en permanent och

allmän sakrevision inom statsförvaltningen. Denna utredning har den 17

december 1942 avgivit betänkande angående inrättande av statens sakrevision

(stat. off. utr. 1942: 57). Proposition i ämnet har sedermera avlåtits till årets

riksdag (1943: 164).

D. Yttranden över 1941 års militära förvaltnings-

utrednings förslag.

Över 1941 års militära förvaltningsutrednings förslag ha yttranden in­

fordrats av följande myndigheter m. fl., nämligen överbefälhavaren, armé­

chefen, marinchefen, chefen för flygvapnet och flygförvaltningen, arméför­

valtningen, marinförvaltningen, medicinalstyrelsen, statskontoret, riksräken-

skapsverket, statens arbetsmarknadskommission, statens krisrevision, sta­

tens industrikommission, statens ammunitionsnämnd, försvarsväsendets

verkstadsnämnd, statens reservförrådsnämnd, ordföranden i rikskommissio-

nen för ekonomisk försvarsberedskap, ingenjörsvetenskapsakademien, 1941

års revisionsutredning, utredningen rörande den tekniskt-vetenskapliga

Bihang till riksdagens protokoll 191)3. 1 sami. Nr 180.

Kungl. Marits 'proposition nr 180.

2

18

forskningens ordnande, byggnadsstyrelsen, 1940 års militära byggnadsutred­

ing, allmänna lönenämnden och försvarsväsendets lönenämnd gemensamt

samt medicinalstyrelseutredningen.

Vidare lia Sveriges industriförbund, svenska teknologföreningen, svenska

officersförbundet, svenska underofficersförbundet, svenska militärläkarför-

eningen, försvarsväsendets civilmilitära ingenjörers förbund, civilmilitära

tjänstemannaföreningen, försvarets civila tjänstemannaförbund, försvarsver­

kens civila personals förbund, Sveriges arbetsledareförbund, svenska natio­

nalkommittén för fysik samt svenska arkitekters riksförbund beretts till­

fälle att yttra sig över betänkandet.

Slutligen ha utlåtanden över svenska nationalkommitténs för fysik ytt­

rande infordrats från arméförvaltningens tyg- och civila departement samt

fortifikationsstyreise ävensom ingenjörsvetenskapsakademien.

En närmare redogörelse för innehållet i yttrandena lämnas i det följande

under de olika avsnitt, som därav beröras. I den mån annat icke angives ha

de framlagda förslagen i de särskilda hänseendena i huvudsak tillstyrkts

eller lämnats utan erinran. I förevarande sammanhang skall emellertid en

översikt lämnas över de synpunkter på förslaget i dess helhet, som fram­

kommit i yttrandena.

Vad angår det nya förslagets allmänna grunder har över­

befälhavaren med vissa reservationer, för vilka i det följande redogöres, för­

klarat sig kunna godtaga ett ordnande av den centrala förvaltningsverksam-

heten inom försvarsväsendet i huvudsaklig överensstämmelse med 1941 års

utrednings förslag. Överbefälhavaren har emellertid föreslagit, att vissa av

de frågor, som enligt hans mening vore svävande eller icke fullt utredda,

snarast och helst innan ärendet förelädes riksdagen underkastades ytterligare

utredning, därvid överbefälhavaren borde beredas tillfälle att framställa

sina önskemål. Redan i detta sammanhang torde emellertid böra erinras om

det av överbefälhavaren framställda kravet på förstärkning av den mili­

tära sakkunskapen inom civilförvaltningen och industriverket. Överbefäl­

havaren har vidare framhållit såsom synnerligen önskvärt, att riksdagens

blivande beslut i förevarande fråga icke fastlade annat än organisationens

huvuddrag och att sålunda detaljerna lämnades till Kungl. Maj:ts av­

görande.

Arméchefen har i sitt yttrande uttalat, att han i princip delade utred­

ningens uppfattning om behovet av ett fristående organ med i huvudsak

de uppgifter, som av utredningen föreslagits för försvarsväsendets industri­

verk. Arméchefen har vidare understrukit betydelsen av försvarsgrensvis

ordnad tyg- och intendenturförvaltning, tillstyrkt en gemensam civilförvalt­

ning och förklarat sig intet ha att erinra mot gemensamma fortifikations-

och sjukvårdsförvaltningar, därest vederbörande försvarsgrenschefs infly­

tande bleve tillfredsställande tillgodosett.

Även marinchefen har i princip anslutit sig till utredningens förslag men

Kungl. Hants proposition nr 180.

19

förklarat sig frukta, att dess genomförande kunde visa sig innebära över­

organisation med hänsyn till arbetets omfattning under fredsförhållanden

och skapa en icke önskvärd fördröjning och tungroddhet i förvaltningsären­

denas handläggning.

Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen ha i gemensamt yttrande an­

slutit sig till utredningsförslaget i vad detta går ut på bibehållande av för­

svarsgrenarnas materielorgan jämte inrättande av ett gemensamt industri­

verk men däremot motsatt sig en utbrytning ur försvarsgrensförvaltningarna

av byggnads-, sjukvårds- och civilärendena. De ifrågavarande myndigheter­

na lia i detta sammanhang framhållit såsom en konsekvens av utredningens

förslag, att vid flygvapnet måste inrättas regionala förvaltningsorgan, vil­

ket icke vore önskvärt och icke heller behövligt, därest överstyrelsen vore

samlad inom flygförvaltningen.

Arméförvaltningen har funnit ofrånkomligt, att den tekniska och ekono­

miska verksamhet, som sammanhängde med försvarsgrenarnas utrustning

med krigsmateriel, handhades av förvaltningsorgan, hos vilka vederböran­

de försvarsgrenschef omedelbart kunde få sina intentioner i fråga om ma-

terielförsörjningen omsatta. För tillgodoseende härav syntes alltså förvalt-

ningsverksamheten på tyg- och intendenturmaterielområdena böra ordnas

försvarsgrensvis. Ingen tvekan rådde emellertid örn att ett centralt organ

för handläggning i fred av det krigsindustriella förberedelsearbetet och vissa

därmed sammanhängande frågor vore erforderligt. En centralisering av öv­

riga förvaltningsgrenar syntes ägnad att medföra en rationalisering av verk­

samheten inom varje särskilt förvaltningsområde.

Marinförvaltningen har framhållit, att tvingande skäl icke syntes före­

ligga att nu, när den av upprustningen betingade materielanskaffningen

överskridit sin toppunkt, vidtaga så omfattande och genomgripande orga­

nisationsförändringar som föreslagits. Emellertid vore det önskvärt med

mera rationella arbetsmetoder. Marinförvaltningen ville därför ej motsätta

sig, att förslaget lades till grund för åstadkommande av en mera tillfreds­

ställande ordning. Ämbetsverket anslöte sig alltså i princip till det före­

liggande förslaget med undantag för sjukvårdsförvaltningen. Den mång­

hövdade centralförvaltningen måste dock skapa betydande svårigheter att

klarlägga tjänstevägarna samt kunde befaras giva anledning till kompetens­

tvister, osäkerhet i ämbetsutövningen och vidlyftigt remissförfarande. Ge­

nomförandet borde ske så att effektiviteten icke äventyrades under rådan­

de förhållanden.

Statskontoret har förklarat sig ej vara övertygat om lämpligheten av att

i den nu föreslagna utsträckningen bibehålla materiel- och intendentur-

verksamheten hos försvarsgrensförvaltningarna. Gränsdragningen hade i

varje fall ej blivit klarare än i det av 1940 års utredning framlagda för­

slaget utan snarare tvärtom. Måhända vore det dock välbetänkt att åt­

minstone tills vidare väsentligen oförändrad bibehålla materiel- och inten-

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

20

denturverksamheten. Ämbetsverket har vidare i åtskilliga hänseenden, för

vilka i det följande redogöres, framställt erinringar mot det nya förslaget

och har på grund därav funnit frågan böra underkastas ytterligare all­

sidigt övervägande.

Statens krisrevision har gentemot det nu till bedömande föreliggande försla­

get framhållit, att 1941 års utredning — i stället för att fixera målet och sedan

söka en lösning efter vissa principiella huvudlinjer — styckat sönder pro­

blemet i stort sett efter förvaltningens nuvarande organisation. Utred­

ningen hade lämnat tämligen fritt spelrum för en dragkamp mellan s. k.

civila och militära intressen. Militär personal borde ha ett dominerande in­

flytande på utvecklingsarbetet. Den konstruktiva utformningen borde upp­

dragas åt civil personal med biträde av militärer med tillräckligt färska

erfarenheter av materielens användande i trupptjänst.

Krisrevisionen har vidare erinrat, att ingen nu kunde förutse behoven

under en kommande fredsperiod. En omorganisation kunde därför lätt re­

sultera i överorganisation. Krisrevisionen kunde icke frigöra sig från ett in­

tryck av att förslaget gåve stöd åt dylika farhågor. Den nya organisationen

borde växa fram etappvis. Krisrevisionen kunde ej finna, att den föreslagna

förvaltningsapparaten skulle befrämja önskad enkelhet, klarhet och reda.

Förslaget vore behäftat med så väsentliga brister, att det icke i föreliggande

skick kunde läggas till grund för en omorganisation. Krisrevisionen föror­

dade därför uppskov till dess ny och väsentligt grundligare utredning skett.

Det vore angeläget att verkställa en dylik utredning med minsta möjliga

tidsutdräkt. I avvaktan på resultatet borde man bygga vidare på den pro­

visoriska grundval, som funnes i statens ammunitionsnämnd (numera sta­

tens krigsmaterielnämnd) och försvarsväsendets verkstadsnämnd. Utvidg­

ningen av ammunitionsnämnden utgjorde ett viktigt steg mot skapande av

det centrala organ för den militära materielanskaffningen, vilket innebure

den angelägnaste reformen. Under den successiva utbyggnaden av ammuni­

tionsnämnden vunnes erfarenhet och ett säkrare utgångsläge för omdaning

även av det militära förvaltningsväsendet i övrigt.

De betydelsefulla utbildningsfrågorna borde ägnas särskild uppmärksam­

het och åtgärder snarast vidtagas för att förstärka den tekniskt skolade

personalen inom försvarsväsendet.

Statens industrikommission har biträtt grundtanken i förslaget men fun­

nit betydelsefulla justeringar påkallade, särskilt i fråga om gränsdrag­

ningen mellan det tilltänkta industriverket och försvarsgrensförvaltningar-

na. Till hithörande spörsmål torde jag i ett senare avsnitt få återkomma.

Svenska officersförbundet har ansett systematiseringen alltför långt dri­

ven, varigenom en viss överorganisation uppkommit. Utredningen hade vi­

dare enligt förbundets mening övervärderat arbetsuppgifterna och deras

omfattning under normala förhållanden. Utredningen syntes ha eftersträvat

att basera den centrala förvaltningsapparatens verksamhet till alldeles

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

21

övervägande del på allenast personal, som saknade varje militär fackutbild­

ning. För envar initierad vore det närmast ett axiom, att förvaltningens

ändamålsenliga handhavande i det stora flertalet fall krävde militära kun­

skaper och ingående kännedom örn militära förhållanden. Befälsförhållan-

dena måste vidare bliva ordnade på rimligt sätt. Denna sida av saken hade

helt lämnats åsido av utredningen. Detsamma gällde rekryteringsfrågan.

Även denna punkt måste göras till föremål för utredning. Förslaget inne­

fattade slutligen en orimlig skiljaktighet i lönesättningen för militära och

civila befattningshavare, i vilket hänseende det vore nödvändigt med rät­

telse. Officersförbundets yttrande utmynnar i en hemställan om grundlig

överarbetning av förslaget.

Försvar sväsendets civilmilitära ingenjörers förbund har uttalat, att önske­

målet om enhetlighet ej vore konsekvent genomfört.

Såsom av det anförda framgår lia erinringar mot det nya utredningsför­

slaget framkommit från åtskilliga håll. I vissa fall har krävts förnyad ut­

redning av frågan i hela dess vidd. Yrkanden härom ha sålunda framställts

av statskontoret och krisrevisionen, varjämte svenska officersförbundet

hemställt om grundlig överarbetning.

Nya utredningar om mera begränsade men dock väsentliga avsnitt ha

—• delvis i anslutning till hemställan örn en förnyad allmän utredning —

påyrkats

beträffande fortifikations- och byggnadsförvaltningen i dess helhet av kris­

revisionen, ammunitions- och verkstadsnämnderna, byggnadsstyrelsen, tre

reservanter i 1940 års militära byggnadsutredning, svenska arkitekters riks­

förbund samt 1941 års revisionsutredning;

beträffande sjukvårdsverksamheten i dess helhet av krisrevisionen;

beträffande det militära revisionsväsendet av riksräkenskapsverket och

1941 års revisionsutredning;

beträffande försvarsgrensförvaltningarnas organisation av ammunitions-

och verkstadsnämnderna;

beträffande personalbehovet av lönenämnderna.

I övrigt har hemställts örn vissa specialutredningar. Härom gjorda yrkan­

den redovisas närmare nedan under de särskilda avsnitten.

Särskild uppmärksamhet har i åtskilliga yttranden ägnats frågorna örn

personalens omfattning och i samband därmed kost­

naderna för genomförande av den föreslagna organisationen samt örn

lönesättningen för personalen med flera därmed sammanhängan­

de spörsmål. I dessa hänseenden har i yttrandena anförts i huvudsak föl­

jande.

Statskontoret har erinrat, att ett godtagande av utredningens förslag i

hela dess vidd skulle medföra en högst betydande kostnadsökning. Ämbets­

verket kunde ej ingå på närmare bedömande av personalbehovet men hade

Kungl. Majda proposition nr 180.

22

ett mycket starkt intryck av att personalorganisationen vöre alltför om­

fattande och att lönesättningen ofta vore i överkant. Utredningen hade ej

heller iakttagit tillräcklig återhållsamhet i fråga örn inrättande av pensions-

berättigande befattningar. Personalorganisationen avveke vidare i vissa

avseenden från eljest tillämpade principer. Utredningen hade föreslagit in­

rättande av ordinarie tjänster, som skulle tillsättas på viss tid, i en utsträck­

ning som saknade motsvarighet på andra områden och som icke vore be­

tingad av föreliggande omständigheter. Dylika tjänster borde enligt stats­

kontorets mening förekomma endast undantagsvis, där alldeles särskilda

skäl vore för handen. Hänsyn borde nämligen tagas bland annat till de

ekonomiska konsekvenser för statsverket, som rätt till pension vid frivillig

avgång efter tolv års tjänstgöring kunde medföra.

Statskontoret har vidare framhållit, att förvaltningsorganen i påfallande

stor utsträckning indelats i avdelningar örn flera byråer. Tillräckliga skäl

att på detta sätt frångå den inom svensk förvaltning vanliga organisationen

med enbart byråindelning kunde enligt ämbetsverkets mening icke anses

vara för handen. Särskilt inom affärsverken funnes byråer, som till sin stor­

lek väl svarade mot de föreslagna avdelningarna.

Redan det anförda belyste enligt statskontorets uppfattning nödvändig­

heten av att de framlagda organisationsförslagen gjordes till föremål för

överarbetning av en särskild sakkunnigberedning. Det borde tillses, att

största möjliga enhetlighet åstadkommes i lönegradsplaceringen och att

lönesättningen genomgående anpassades efter vad som tillämpades i för­

valtningen i allmänhet. Statskontoret hade uppmärksammat bestämda bris­

ter i berörda hänseenden men saknade på grund av ärendets omfattning

möjlighet att genomföra en mera ingående granskning av personalförteck­

ningarna.

Riksräkenskapsv arket har erinrat, att förslagets genomförande skulle

medföra högst avsevärda kostnader, närmast förbundna med det av utred­

ningen tillämpade systemet för förvaltningsorganisationens uppbyggnad.

Särskilt på civilförvaltningens område skulle den föreslagna planläggningen

medföra onödig omgång och merarbete. Den för långt drivna specialiseringen

av arbetsuppgifter med starkt begränsade möjligheter till direkt samarbete

mellan de militära och de civila organen måste medföra ökat remissväsende.

Allmänna lönenämnden och försvarsväsendets lönenämnd ha i gemen­

samt remissyttrande uttalat, att ett ställningstagande till de av utredningen

föreslagna lön egradspl aceringarna för ett flertal befattningar vore synner­

ligen vanskligt med hänsyn till det knapphändiga och summariska utred­

ningsmaterial, som återfunnes i betänkandet. Särskilt beträffande civil tek­

nisk personal och civil kontorspersonal saknades tillräckligt underlag för

säkert bedömande. Lönenämnderna hade emellertid fått det allmänna in­

trycket, att löneställningen i ej ringa utsträckning tilltagits väl hög. Med

inrättande av nya arvoden utöver lön borde få anstå i avvaktan på slut­

förandet av det uppdrag, som lämnats 1939 års militära arvodesutredning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

23

De högre civila befattningarna borde därjämte tills vidare i ökad utsträck­

ning kunna vara extra ordinarie, varigenom önskvärd elasticitet i personal­

organisationen skulle kunna åstadkommas. Beträffande antalet befattnings­

havare i olika lönegrader förelåge enligt nämndernas mening ingen möjlig­

het att taga ställning utan ingående undersökning av arbetsuppgifternas

omfattning och beskaffenhet.

Statens krisrevision har, såsom redan i det föregående omnämnts, givit ut­

tryck åt farhågor för att genomförandet av förslaget skulle resultera i över­

organisation, detta på grund av svårigheten att i nuvarande läge förutse beho­

ven under en kommande fredsperiod.

Även överbefälhavaren har funnit löneplaceringen ej vara i allo väl av­

vägd. En jämförelse borde göras med förhållandena inom försvarsväsendet

i övrigt. Det syntes icke kunna anses berättigat att i lönehänseende placera

förvaltningscheferna framför militärbefälhavarna, chefen för fortifikationsför-

valtningen till och med jämställd med försvarsgrenscheferna. De i vissa fall

utöver lön utgående arvodena syntes ojämnt fördelade. Förhållandet mellan

ordinarie och icke-ordinarie personal syntes icke beräknat efter samma prin­

ciper vid de olika verken.

Svenska teknologföreningen har understrukit betydelsen av att överflytt­

ning av tjänstemän både från privat företag till statligt och tvärtom kunde

ske smidigt. Speciellt pensionsfrågan hade i detta sammanhang stor bety­

delse. En särskild utredning av hithörande spörsmål vore påkallad.

Försvarets civila tjänstemannaförbund har funnit högst anmärkningsvärt,

att blott en ytterst ringa del av tjänstemännen inom den tilltänkta förvalt­

ningsorganisationen uppförts på löneplan A. I många fall förelåge vidare

så stora likheter i de befattningshavarna åvilande arbetsuppgifterna, att

större likformighet borde kunna åstadkommas. Enligt förbundets mening

vore det nödvändigt med allsidig utredning om de civila tjänstemännens

ställning inom försvaret, så snart beslut fattats om principerna för den nya

organisationen av detsamma.

Arméchefen har framhållit, att utredningen vid upprättandet av förslag

till personalstater för samt lönegradsplaceringar inom de olika förvaltning­

arna tillämpat en helt annan princip än den som vid 1942 års försvarsreform

kommit till användning i fråga om militära staber och truppförband. För­

hållandet tydde på överskattning av materieltjänsten. Om en god personal­

rekrytering krävde högre löner för materiel tjänst, borde särskilda arvoden

bestämmas i stället för att beställningarna kraftigt förskötes mot högre

tjänstegrader. Departementscheferna borde ej placeras högre än militärbe­

fälhavare m. fl. I fråga om tilläggsarvoden borde samma princip tillämpas

inom samtliga förvaltningar. Arméchefen hänvisade härutinnan till den

militära arvodesutidningen.

Såsom förut anmärkts har svenska officersförbundet understrukit önsk­

värdheten av att personalberäkningarna underkastades grundlig överarbet-

ning under medverkan av militära fackmän.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

24

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

E. Provisoriska åtgärder till förstärkning av den centrala

militärförvaltningen.

Under de senaste aren ha ett flertal betydelsefulla åtgärder av övervägande

provisorisk natur vidtagits i syfte att förstärka den centrala militärförvalt­

ningen i vissa hänseenden. Jag har redan tidigare haft tillfälle att inom riks­

dagen redogöra för de viktigaste av dessa åtgärder. I anledning av en inom

andra kammaren framställd interpellation anförde jag nämligen vid kamma­

rens sammanträde den 27 maj 1942 i huvudsak följande.

Efter stormaktskrigets utbrott och särskilt efter den under vintern 1939/40

för vårt vidkommande inträdda skärpningen av det utrikespolitiska läget blev

det uppenbart, att genomgripande åtgärder måste vidtagas inom vissa för riks-

försvaret och beredskapen betydelsefulla förvaltningsområden. Sålunda befanns

det lämpligt, att ledningen av den för försvarsväsendet i dess helhet erforderliga

anskaffningen av ammunition och för dennas framställning behövliga förnöden­

heter anförtroddes åt ett centralt organ under teknisk och kommersiell ledning.

Med anledning härav inrättades för ändamålet ett direkt under Kungl. Majit

lydande organ, statens ammunitionsnämnd, som började sin verksamhet i april

1940. En rationellare planläggning och driftsledning vid försvarsväsendets fabri­

ker och verkstäder visade sig även nödvändig. För detta ändamål inrättades i

maj 1940 försvarsväsendets verkstadsnämnd, vilken i likhet med ammunitions-

nämnden lyder direkt under Kungl. Majit. Även må erinras örn tillkomsten av

statens industrikommission, vilken i sig innesluter organ av betydelse i detta

sammanhang, exempelvis en krigsindustriavdelning och en prisbyrå.

Genom ammunitions- och verkstadsnämndernas inrättande ernåddes en ratio­

nalisering och effektivisering av de verksamhetsgrenar, som direkt beröras av

nämndernas förvaltning, men även en välbehövlig avlastning från de militära

förvaltningsmyndigheterna av en del tyngande arbetsuppgifter. Även efter nu

berörda organisationsändringar ha emellertid de centrala militära förvaltnings­

myndigheterna haft att fullgöra arbetsuppgifter av den storleksordning, att sär­

skilda åtgärder ansetts erforderliga. Dessa ha särskilt berört arméförvaltningen.

Inom arméförvaltningens tygdepartement har sålunda enligt beslut av Kungl.

Majit i augusti 1940 provisoriskt inrättats en extra materielbyrå för handlägg­

ning av de icke minst ur ekonomisk synpunkt betydelsefulla ärendena rörande

anskaffning och tekniskt handhavande av anspanns- och motorfordon m. m.

Sedan arméns tygverkstäder, med visst undantag, från ingången av år 1942

ånyo underställts arméförvaltningens tygdepartement, har inom departementet

inrättats en direkt under generalfälttygmästaren lydande verkstadsavdelning

under ledning av en civil överingenjör. Även intendenturdepartementet har ut­

vidgats. Den 1 juli 1940 trädde nämligen en ny byrå, industribyrån, i verksam­

het med uppgift att handlägga vissa ärenden rörande krigstillverkningens plan­

läggning. Även arméförvaltningens fortifikationsstyrelse har i vissa avseenden

omorganiserats. Sålunda inrättades från ingången av år 1941 en extra byrå för

handläggning av ärenden rörande vissa fortifikatoriska arbeten. En annan för­

stärkning av fortifikationsstyrelsen genomfördes den 1 oktober 1941, då en inom

industrikommissionen upprättad betongteknisk byrå överflyttades till fortifi­

kationsstyrelsen. Med hänsyn till den avsevärda utökningen av byggnadsverk­

25

samheten inom lantförsvaret har vidare inom fortifikationsstyrelsen från och

med den 1 februari 1942 inrättats ett byggnadskontor under civil ledning med

uppgift att handha den praktiska byggnadstekniska verksamheten inom sty­

relsen.

Även inom marinförvaltningen har en organisationsförändring av större räck­

vidd genomförts för effektivisering och rationalisering av verksamheten, i det

att år 1941 inrättats en särskild upphandlingscentral med uppgift att centralt

handha upphandling av viss för fartygsbyggnader erforderlig materiel.

Förutom de nu nämnda förstärkningarna av den centrala förvaltningsappara­

ten, vilka innebära ett frångående i viss mån av den förut fastställda byråindel­

ningen inom förvaltningsorganen, ha givetvis såväl armé- och marinförvaltning­

arna som flygförvaltningen tillförts tillfällig arbetskraft i mycket stor omfatt­

ning. Denna utökning av de centrala förvaltningsmyndigheternas personalorga­

nisation har delvis skett i enlighet med på förhand uppgjorda planer. Förvalt­

ningsorganen lia på detta sätt tillförts ett flertal högt kvalificerade specialister

på olika områden, bland annat ingenjörer och kommersiellt utbildad personal.

I samband med personalökningarna har det i många fall visat sig nödvändigt

att avlasta de högre befattningshavarna från mindre betydelsefulla arbetsupp­

gifter. Detta har skett bland annat genom att lägre befattningshavare erhållit

en mera självständig föredragningsskyldighet.

Det nu sagda gäller de centrala förvaltningsorganen. Åtgärder ha emellertid

vidtagits även i syfte att förse de militära lokalförvaltningarna med särskild

teknisk personal i större utsträckning än hittills varit fallet. Sålunda ha armé­

fördelningarnas staber och vissa fästningsstaber tillförts civila elektro- och bygg­

nadsingenjörer, avsedda att biträda vid handläggning av kasernärenden. Civila

ingenjörer ha anställts vid arméns truppförband, såsom sakkunnig motorper­

sonal, varjämte ett flertal förråds- och ingenjörsbefattningar tillskapats för

materielvården vid det territoriella luftvärnet. I särskild proposition till årets

riksdag har föreslagits, att vissa av dessa befattningar skola fastare knytas till

försvarsorganisationen. Såsom i försvarspropositionen framhållits är det meningen

att till utredning upptaga frågan örn den ytterligare utökning av den tekniska

personalen, som kan befinnas erforderlig.

Ehuru dessa åtgärder otvivelaktigt medfört, att den militära förvaltnings­

apparaten nu fungerar på ett betydligt mera friktionsfritt och rationellt sätt än

under den första beredskapstiden, måste den fortfarande anses vara i vissa delar

mindre ändamålsenligt organiserad. De av interpellanten omnämnda utredning­

arna (militära förvaltningsutredningen av år 1940 samt 1941 års militära för-

valtningsutredning) ha också utrett frågan om den centrala förvaltningen inom

försvarsväsendet i hela dess vidd och på grundval av verkställda undersökningar

framlagt förslag örn genomgripande omgestaltningar av densamma. Den senare

utredningens förslag är för närvarande föremål för remissbehandling, och det är

min förhoppning, att förslag på grundval av detsamma skall kunna föreläggas

nästa års riksdag vid dess början. Det har emellertid synts mig, som om mycket

vore att vinna genom att snarast möjligt successivt utbygga statens ammuni-

tionsnämnd, som redan nu är i verksamhet, till ett centralt organ för anskaff­

ning av krigsmateriel. Med hänsyn härtill har Kungl. Majit på min hemställan

genom beslut den 24 april i år vidtagit åtgärder i detta syfte. Samtidigt har at

ammunitionsnämnden uppdragits att i samråd med industri- och arbetsmark­

nadskommissionerna samt försvarsgrenarnas centrala förvaltningsmyndigheter

verkställa utredning angående vissa med omorganisationen sammanhängande

detalj spörsmål.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

26

Jämväl efter den tidpunkt, då nyss återgivna redogörelse lämnades, ha

vissa åtgärder vidtagits i förutnämnda syfte.

Utbyggnaden av statens ammunitionsnämnd, vilken i samband därmed er­

hållit beteckningen statens krigsmaterielnämnd, har fortsatts. Sålunda ha

nämndens nya uppgifter genom Kungl. Maj:ts beslut den 21 augusti 1942 i

vissa hänseenden klarlagts samt en ytterligare överflyttning av materielan-

skaffningen till nämnden ägt rum.

I anslutning till ett den 8 maj 1942 meddelat beslut om organisationen av

det inom arméförvaltningens fortifikationsstyrelse inrättade byggnadskonto-

ret har Kungl. Majit den 30 juni 1942 medgivit anställande av viss personal

avsedd för verksamheten inom kontorets arbetsområde. I syfte att effekti­

visera byggnadsverksamheten även inom flygförvaltningens verksamhetsfält

har Kungl. Majit den 19 juni 1942 förordnat en särskild byggnadschef inom

nämnda ämbetsverk samt den 30 oktober 1942 meddelat beslut örn viss om­

organisation av dess byggnadsavdelning. Vidare har Kungl. Majit den 30

juni 1942 till vinnande av enhetlighet inom försvarsväsendets byggnadsverk­

samhet, till undvikande av konkurrens örn materiel och arbetskraft mellan

byggnadsorganen inom de särskilda försvarsgrenarna samt för nedbringande

av byggnadskostnaderna föreskrivit, att det skulle åligga nämnda organ att

i möjligaste mån bedriva byggnadsverksamheten i inbördes samarbete och i

sådant syfte vidtaga vissa närmare angivna åtgärder. Tillika har Kungl.

Majit uppdragit åt tillförordnade chefen för arméförvaltningens fortifikations­

styrelse att taga initiativ till de åtgärder, som i angivet syfte kunde befinnas

lämpliga.

Vad angår arméförvaltningens organisation i andra delar än som avse bygg­

nadsverksamheten har genom beslut den 19 juni 1942 inom verkets inten-

denturdepartement inrättats en extra byrå för ärenden förande driv- och

smörjmedel, varjämte Kungl. Majit den 30 juni 1942 förordnat, att inom

tygdepartementet finge i stället för den nuvarande industribyrån finnas orga­

niserad en ammunitionsförrådsbyrå.

För marinförvaltningens vidkommande har Kungl. Majit genom beslut den

30 juni 1942 fastställt vissa instruktionsbestämmelser för ämbetsverkets

ingenjöravdelning, syftande till genomförande av en provisorisk organisation

av denna avdelning i huvudsaklig överensstämmelse med de grundlinjer, som

av förvaltningsutredningen uppdragits.

Vad slutligen flygförvaltningen beträffar har Kungl. Majit likaledes genom

beslut den 30 juni 1942 medgivit, att dess materielavdelning finge utan in­

verkan på vederbörligt avlöningsanslag provisoriskt organiseras med beak­

tande av förvaltningsutredningens förslag. Sedermera har Kungl. Majit den

24 juli 1942 medgivit, att — med samma förbehåll som nyss sagts — en

centralförrådsorganisation för flygmateriel m. m. finge inrättas i anslutning

till centrala flygverkstaden å Malmen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

27

Den nuvarande militära förvaltningsorganisationen har i sina huvuddrag

ägt bestånd under mer än tre decennier. I stort sett torde den ha varit väl av­

passad efter de förhållanden, under vilka den kom till stånd. Utrustningen

och beväpningen var vid den tiden relativt enkel och ensartad för varje sär­

skild vapengren. Behovet av krigsmateriel tillgodosågs i stor utsträckning

genom tillverkning vid statens egna verkstäder, och önskemål örn närmare

samarbete mellan de olika försvarsgrenarnas förvaltningsorgan vid materiel-

anskaffning gjorde sig föga kännbara. Utvecklingen har emellertid undan för

undan ställt ökade eller helt nya krav på den militära förvaltningens kapa­

citet, I den mån så skett har ett allt starkare behov av organisatoriska för­

ändringar framträtt. Genom den år 1936 beslutade omorganisationen av de

centrala militära förvaltningarna avhjälptes vissa av de olägenheter, som visat

sig vidlåda den äldre organisationen. Sålunda skedde en förenkling och syste­

matisering av materielanskaffningen inom de särskilda försvarsgrenarna. I

detta sammanhang må även erinras, att planläggningen i stort av industriens

omläggning till krigsindustri och fördelningen av landets möjligheter för in­

dustriell produktion redan tidigare anförtrotts åt ett särskilt organ, nämligen

rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap.

Det lärer ej vara erforderligt att här uppehålla sig vid de senaste årens ut­

veckling på det militära området och den snabbhet, varmed denna förlöpt.

1941 års militära förvaltningsutredning har härutinnan framhållit, hurusom

den moderna krigföringen klart ådagalagt, att för åstadkommande av största

möjliga försvarseffekt ett lands samtliga resurser måste tagas i anspråk och

sinsemellan samordnas. Som följd av den ökade betydelse de tekniska hjälp­

medlen fått inom försvarsväsendet vore det enligt utredningens mening av

allra största vikt, att landets tekniska, ekonomiska och produktiva resurser

bleve utnyttjade på effektivast möjliga sätt. Detta omdöme synes mig icke

kunna jävas. Den sålunda skisserade utvecklingen måste självfallet avspegla

sig i stegrade anspråk på den centrala militära förvaltningens funktions­

duglighet och effektivitet. Den tekniska utvecklingen på militärväsendets

område har å ena sidan upprullat delvis samma eller åtminstone likartade

problem för de olika försvarsgrenarna och därigenom försvagat och i viss man

till och med undanryckt grunden för en anordning med försvarsgrensvis skilda

förvaltningsorganisationer. Å andra sidan har den medfört krav på ökade

merkantila och tekniska specialkunskaper hos de militära förvaltningsorganen,

på ökat samarbete mellan dessa inbördes och mellan den centrala militärför­

valtningen och landets industri samt på möjlighet till snabb och effektiv ut­

ökning av industriens produktion av krigsmateriel vid krigsutbrott. Härtill

kommer, att den försvarsberedskap, som stormaktskriget tvingat vårt land

att intaga, på ett handgripligt sätt ställt de militära förvaltningarna inför

nödvändigheten att med begränsade resurser lösa problem av en art och om­

fattning, som icke förutsetts vid den tid, då förvaltningsapparaten fick sin

nuvarande gestaltning.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

Departe­

mentschefen .

28

Om än den militära centralförvaltningen alltjämt i sina huvuddrag är ut­

formad i enlighet med erfarenheterna från tiden fram till 1936 års försvars-

reform, är därmed ingalunda sagt, att den senaste tidens utveckling lämnat

organisationen orörd. Såsom av den i det föregående lämnade redogörelsen

framgår har under de gångna lerigsåren ett oavbrutet arbete pågått för att i

effektiviseringssyfte provisoriskt komplettera och utbygga försvarsförvaltning-

ens organisation. I detta sammanhang torde inrättandet av ammunitions-

(numera krigsmateriel-) och verkstadsnämnderna förtjäna särskild uppmärk­

samhet. Utvecklingen på förevarande område leddes därmed in på en linje,

vars ändamålsenlighet synes mig bekräftad av erfarenheterna icke blott från

vårt eget land utan även från de krigförande staterna. I vissa främmande

länder har sålunda, vad anskaffningen av krigsmateriel angår, ett alltmera

ökat inflytande måst inrymmas åt teknikens män.

Da åtgärder till förstärkning av den militära centralförvaltningens organi­

sation under förfluten del av beredskapstiden ifrågasatts, ha statsmakterna

måst laga efter lägligheten. Där mera uppenbara brister framträtt och det

varit möjligt att provisoriskt bota dem, har så skett. Sedan frågan om den

fortsatta utbyggnaden och organisationen av försvarsmaktens militära delar förts

fram till en systematiskt utformad lösning, synes mig tidpunkten nu vara

inne att till mera allsidig granskning upptaga jämväl det betydelsefulla spörs­

målet örn förvaltningsorganisationen. De båda utredningar i detta ämne, som

efter stormaktskrigets utbrott verkställts, ha resulterat i förslag om genom­

gripande organisationsförändringar. Utredningsförslagen med däröver avgivna

yttranden utgöra ett omfattande och mångskiftande material. Skarpa me­

ningsbrytningar ha på detta område kommit till synes, framförallt när frågan

gällt gränsdragningen mellan olika myndigheters arbetsuppgifter, den inre or­

ganisationen av vissa förvaltningsorgan samt personalbehovet och lönesätt­

ningen särskilt för högre befattningshavare. Man rör sig här på ett område,

som inrymmer spörsmål av mycket svårbedömbar natur. Att här komma

fram till en för samtliga berörda parter i allo tillfredsställande lösning stöter

därför på betydande svårigheter. Det har emellertid varit min strävan att

göra en rättvis och lämplig avvägning mellan de olika meningar, som på

snart sagt varje punkt gjort sig gällande.

De huvudprinciper, som ligga till grund för det nu utarbetade och i fortsätt­

ningen närmare angivna förslaget, äro följande fyra, nämligen centralisering av

likartade arbetsuppgifter, förstärkning av den tekniska och den merkantila

sakkunskapen inom försvarsförvaltningen, förstärkning av det militära infly­

tandet på de fackgrenar av förvaltningen, som alltjämt skola ombesörjas för-

svarsgrensvis, samt rationalisering och effektivisering av organisation och

arbetsformer inom de särskilda förvaltningsmyndigheterna.

Centraliseringsprincipen är i den nuvarande centrala försvarsförvaltningen

endast i ringa omfattning genomförd. Bortsett från de i rådande beredskaps-

läge fungerande krigsmateriel- och verkstadsnämnderna bedrives förvaltnings-

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

29

verksamheten i stort sett försvarsgrensvis. 1936 års försvarsordning, som på

förvaltningens område alltjämt i sina huvuddrag är gällande, utgår från att

anskaffning av vapen och annan tygmateriel samt intendentur- och sjuk-

vårdsmateriel skall ske särskilt för varje försvarsgren, att byggnader skola pla­

neras och uppföras av de olika försvarsgrenarnas förvaltningsmyndigheter obe­

roende av varandra samt att rent administrativa och kamerala funktioner

ävensom revision skola ombesörjas försvarsgrensvis. Ur teknisk och ekonomisk

synpunkt kan ett sådant system knappast anses rationellt. På senare år har

emellertid åtskilligt gjorts för att härvidlag åvägabringa samordning. För

mig framstår det såsom ett betydelsefullt önskemål, att den alltjämt i över­

vägande utsträckning bestående isoleringen mellan försvarsgrenarna i fråga

om förvaltningsuppgifterna — en kvarleva från en tid då den moderna krig­

föringens krav på samverkan mellan försvarsgrenarna även i rent militärt

hänseende ännu icke starkare framträtt — brytes genom ett sammanförande

av likartade sådana uppgifter till organ, som äro gemensamma för samtliga

försvarsgrenar. Jag ämnar således föreslå, att den centrala förvaltningsverk-

samheten i vad avser ledningen av försvarsväsendets fabriker, fortifikations-

och byggnadsverksamheten, sjukvården samt den s. k. civilförvaltningen,

d. v. s. den rent administrativa och kamerala verksamheten ävensom revisio­

nen, fackgrensvis sammanföres till särskilda ämbetsverk. Vad tyg- och inten-

denturförvaltningen angår föreslås en koncentration av främst det krigsindu-

striella förberedelsearbetet och de stora anskaffningsuppgifterna till ett krigs-

materielverk. Betydelsen av centraliseringen visar sig här bland annat i möj­

ligheten att förhindra konkurrens mellan försvarsgrenarna i fråga örn beställ­

ningar hos industrien samt att genomföra en särskilt under krigsförhållanden

synnerligen viktig standardisering av materielen. En dylik centralisering måste

självfallet såvitt angår materielanskaffningen ske på sådant sätt att de mili­

tära kvalitets- och funktionskraven icke komma till korta gentemot tillverk-

ningstekniska krav och standardiseringssträvanden. Tillbörligt inflytande på

den centraliserade förvaltningsverksamheten måste också säkras åt den högsta

militärledningen.

Den andra huvudprincipen syftar till en förstärkning av den tekniska och

den merkantila sakkunskapen inom försvarsförvaltningen. Denna grundsats

har främst kommit till uttryck i de förslag, som i det följande framläggas, om

tillskapande av ett krigsmaterielverk och en försvarets fabriksstyrelse. Båda

dessa ämbetsverk avses skola handha förhållandet mellan försvaret och indu­

strien, ehuru deras verksamhet ligger på olika plan. Krigsmaterielverket spän­

ner även över ett mera vidsträckt arbetsområde, planläggningen för och an­

skaffningen från krigsindustrien i dess helhet, medan fabriksstyrelsen skall

handha ledningen för försvarets fabriker. På de ledande posterna i dessa äm­

betsverk måste dugande industrimän placeras, vilket uppenbarligen bör kunna

ske utan att dessa verk i något avseende komma att intaga motsatsställning

lill övriga myndigheter inom försvarsförvaltningen. För krigsmateriel verkets

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

30

del säkras härigenom överblicken över industriens kapacitet, öppnas vägen till

ökat samarbete med industrien samt möjliggöres en snabb och effektiv ut­

ökning av krigsmaterielproduktionen vid krigsutbrott. Verkets industriella

fackmän kunna även på jämställdhetens grund föra affärsförhandlingar med

industriens representanter. För fabriksledningens vidkommande vinnes, att

driften kommer att handhavas efter linjer, som inom privatindustrien prövats

och funnits rationella.

Även inom de särskilda försvarsgrenarnas kvarstående förvaltningsmyn­

digheter har jag sökt bereda ökat inflytande åt teknikens män. Härmed sam­

manhänger även min strävan att utnyttja den personliga dugligheten, oav­

sett örn den är att finna hos militärer eller tekniker. Det är av denna anled­

ning som jag förutsätter, att souschefsposterna inom marin- och flygförvalt­

ningarna skola kunna besättas med de i varje särskilt fall lämpligaste inne­

havarna, antingen dessa nu äro militärer, civilmilitärer eller civila. Beträf­

fande arméförvaltningen kan denna regel åtminstone tills vidare icke genom­

föras, då detta verks souschef avses skola väljas bland verkets två militära

avdelningschefer. Däremot torde regeln kunna bli aktuell inom en blivande,

för försvaret gemensam fortifikationsförvaltning.

En tredje huvudprincip avser en förstärkning av det militära inflytandet

på de fackgrenar av förvaltningen, som alltjämt skola ombesörjas försvars-

grensvis. Detta syfte vinnes genom att armé- och marincheferna — liksom

fallet redan är med chefen för flygvapnet — sättas till chefer även för respek­

tive försvarsgrensförvaltningar. Därvid förutsättes givetvis, att försvars-

grenschefema ej skola behöva taga befattning med löpande ärenden i allmän­

het. Sådana ärenden böra ankomma på souschefen för förvaltningen eller lägre

befattningshavare.

I övrigt avses den högsta militärledningens inflytande på den centrala för-

svarsförvaltningen bli tillgodosett genom direktivrätt för överbefälhavaren

samt en mera begränsad anvisningsrätt för försvarsgrenscheferna i förhållan­

de till fortifikations-, sjukvårds- och civilförvaltningarna men däremot ej

gentemot krigsmaterielverket och fabriksstyrelsen.

En fjärde huvudpunkt är rationalisering och effektivisering inrym de sär­

skilda förvaltningsmyndigheterna. Hithörande åtgärder taga sikte såväl på

organisation som på arbetsformer. I sistnämnda hänseende syfta de till att

lätta de högre chefernas arbetsbörda genom delegering av beslutanderätten i

löpande ärenden av mindre vikt. Tanken härmed är att bereda de högre che­

ferna möjlighet att ägna ökad uppmärksamhet åt de stora och mera bety­

delsefulla frågorna samt att giva dem vidgat utrymme för sin initiativkraft.

Av skäl, som jag i de följande avsnitten av denna framställning kommer

att närmare utveckla, har jag stannat vid att föreslå en indelning av den

centrala försvarsförvaltningen på åtta särskilda ämbetsverk, nämligen

krigsmaterielverket,

försvarets fabriksstyrelse,

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

31

försvarets fortifikationsförvaltning, med vars inrättande dock skall anstå,

försvarets sjukvårdsförvaltning,

försvarets civilförvaltning,

arméförvaltningen,

marinförvaltningen och

flygförvaltningen.

För tiden intill dess slutlig ställning kan tagas till frågan örn försvarsväsen-

dets fortifikations- och byggnadsverksamhet förutsätter jag, att den nuvarande

fortifikationsstyrelsen inom arméförvaltningen utbrytes till ett fristående verk,

arméns fortifikationsförvaltning.

Någon ökning av antalet centrala ämbetsverk inom försvarsförvaltningen

medför omorganisationen i realiteten icke. För närvarande finnas inom detta

förvaltningsområde formellt endast tre ämbetsverk, nämligen armé-, marin-

och flygförvaltningarna. Arméförvaltningen består emellertid av fem depar­

tement och styrelser utan gemensam chef, vilka i stort sett självständigt hand­

lägga ärendena inom sina respektive fackområden, och kan därför med fog

anses motsvara fem särskilda verk. Härtill komma, såsom förut nämnts, två

provisoriska organ, statens krigsmaterielnämnd och försvarsväsendets verlc-

stadsnämnd, enligt det föreliggande förslaget avsedda att utbyggas till krigs-

materielverket respektive försvarets fabriksstyrelse.

Jag vill här giva en kortfattad översikt över de olika planerade ämbets­

verkens arbetsuppgifter.

krig smaterielverket skall i huvudsak ankomma det industriella krigs­

förberedelsearbetet, anskaffningen av mass- eller standardvaror och viss an­

nan materiel, merkantil avtalsgranskning och rådgivning, standardiserings-

frågor, verkstadskontroll, vissa konstruktionsfrågor samt handhavandet av

s. k. industriförråd.

Försvarets fabriksstyrelse, som avses skola drivas såsom statligt affärs­

verk, skall bland annat utöva ledningen av de statliga fabriker, som ha att

tillverka krigsmateriel eller annan materiel för försvarsändamål, samt anlägg­

ningar för reparations- och underhållsverksamhet, där denna verksamhet be-

drives efter samma normer som en industrimässig serie- eller masstillverkning.

Arméns fortifikationsförvaltning, som sedermera bör uppgå i en för hela

försvaret gemensam fortifikationsförvaltning, avses tills vidare skola handha,

fortifikations- och byggnadsverksamheten för arméns del. Såsom jag i det

följande kommer att närmare utveckla är det enligt min mening icke möjligt

att nu framlägga ett mera utformat förslag till lösning av den svårlösta frå­

gan om fortifikations- och byggnadsverksamhetens organisation. Denna fråga

får sin särskilda karaktär genom att hänsyn måste tagas till den under den

närmaste femårsperioden inom försvarsväsendet pågående omfattande bygg­

nadsverksamheten. Även i vissa andra hänseenden torde det föreliggande

utredningsmaterialet vara i behov av komplettering.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr ISO.

32

Försvarets sjukvårdsförvaltning bör handha hela försvarsväsendets ären­

den rörande hälso- och sjukvård, hygien, epidemiologi samt tandvård, sjuk­

husärenden, ärenden angående sjukvårdsmateriel m. m. Särskilda anstalter

skola träffas för att säkerställa samverkan mellan sjukvårdsförvaltningen

samt de till försvarsgrenarna anknutna sjukvårdsinspektionerna och medici­

nalstyrelsen.

Försvarets civilförvaltning skall handha avlöningsfrågor, spörsmål rörande

administrativa författningar och föreskrifter, övervakningen av hela försvars­

väsendets räkenskaps- och redovisningsväsende, den centrala räkenskapsfö-

ringen för hela försvarsväsendet, kassagöromålen för försvarets samtliga cen­

trala förvaltningsorgan, den kamerala revisionen av den militära lokalförvalt­

ningens räkenskaper m. m. Vad nu sagts gäller dock ej fabriksstvrelsen, som

skall intaga en relativt fristående ställning.

Sedan nu nämnda fackgrenar utbrutits ur de nuvarande försvarsgrensför-

valtningarna, bli tydligen dessas arbetsuppgifter väsentligt begränsade. Inom

den blivande reducerade arméförvaltningen komma att kvarstå tygförvalt­

ningen och intendenturförvaltningen, förlagda till var sin avdelning. På tyg­

avdelningen skall alltjämt ankomma projektering av tygmaterielen, utprov-

ning av nya materieltyper, förvaltning av medel, som ställas till förfogande

för arméns utrustning med tygmateriel, anskaffning av specialmateriel, den

militära mottagningskontrollen av levererad materiel, frågor örn arméns kvan­

titativa behov av tygmateriel samt sådan materiels förrådshållning, redovis­

ning och vård, överinseendet över tygmaterielens reparation m. m. Intenden-

tu ra vdelningens uppgifter bli i stort sett begränsade till lokal materielanskaff-

ning, centrala och lokala vård- och underhållsuppgifter, livsmedelsanskaffning,

ärenden angående intendenturväsendets organisation och utveckling m. m.

För marinförvaltningens tilltänkta vapenavdelning samt dess och flygför­

valtningens intendenturavdelningar gäller i tillämpliga delar vad nu är sagt.

Marinförvaltningens ingenjöravdelning och flygförvaltningens materielav-

delning skola i huvudsakligen samma omfattning som nu handlägga frågor

om fartygs- respektive flygmateriel. Samma ämbetsverks fortifikations- eller

byggnadsavdelningar böra tills vidare i hittillsvarande omfattning och allt­

jämt infogade i ämbetsverken ombesörja fortifikations- och byggnadsfrågor.

Stark kritik har i remissyttrandena från åtskilliga håll riktats mot det nya

utredningsförslaget i vad avser personalorganisationen, lönesättningen för be­

fattningshavarna och kostnaderna för förslagets genomförande. I likhet med

flera av de hörda myndigheterna har jag icke kunnat undgå att finna den

av utredningen föreslagna personalorganisationen alltför omfattande. Jag in­

ser till fullo de svårigheter, vilka under nu rådande exceptionella förhållan­

den göra sig gällande vid bedömande av personalbehovet för en efter freds-

förhållanden avpassad förvaltningsorganisation, som därtill har att sörja för

en krigsmakt av helt andra mått än den i 1936 års försvarsordning förutsatta.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

33

Det ligger i sakens natur, att den under de senaste åren beslutade avsevärda

utbyggnaden av försvarsorganisationen samt förlängningen av övningstiden

måste avspegla sig i en ökning även av förvaltningsmyndigheternas arbets­

kvantitet med därav följande behov av ytterligare personal.

Det låter sig icke göra att nu med säkerhet bedöma förvaltningsorganisa­

tionens personalbehov efter återgång till fredsförhållanden, varom ju här är

fråga. Den starka ansvällningen av personalstyrkan under rådande beredskaps-

läge kan lätt föranleda till en överdimensionering av personalen, som måste

undvikas. Jag anser därför, att statsmakterna vid personalberäkningarna för

de olika förvaltningsorganen måste gå fram med den största försiktighet. I

första hand måste sålunda den nu förefintliga förvaltningspersonalen inpla­

ceras i de nya organisatoriska enheterna. Därutöver torde för närvarande

bestämda förslag böra framläggas endast i fråga örn de nyckelposter, som äro

betingade av de förordade organisationsändringarna, samt vissa nya befatt­

ningar, som under alla omständigheter måste inrättas. Övriga befattningar,

som på grund av hela försvarsorganisationens utökning måste tillkomma obe­

roende av vilken organisationsform för förvaltningen som fastställes och vilka

sålunda icke direkt sammanhänga med den nu förordade omorganisationen i

och för sig, böra successivt föreslås i samband med försvarsorganisationens ut­

ökning i enlighet med 1942 års försvarsplan och tillsättas efter prövning i

varje särskilt fall. Sedan normala förhållanden åter inträtt, få hithörande

spörsmål efter framställning i vanlig ordning från förvaltningsmyndigheterna

upptagas till slutlig prövning.

Med hänsyn till att den organisation, som föreslås, i åtskilliga avseenden

innefattar betydelsefulla nyheter i jämförelse med nuvarande organisation

torde det vara uteslutet att på förhand med säkerhet bedöma varje detalj i

den nya organisationen. Jag förutsätter emellertid, att Kungl. Majit skall

äga vid förslagets genomförande vidtaga de jämkningar i densamma, som

kunna visa sig erforderliga eller önskvärda. I

I den följande framställningen ämnar jag till en början lämna en närmare

redogörelse för de synpunkter på frågan om den centrala försvarsförvaltning-

ens ordnande gemensamt eller försvarsgrensvis, vilka kunna anföras inom

varje särskilt fackområde, samt för min inställning i olika hithörande hän­

seenden. I samband därmed avser jag att i stora drag angiva gränserna mel­

lan de olika myndigheternas arbetsområden. I fortsättningen behandlas vissa

för förvaltningsmyndigheterna gemensamma principiella spörsmål. Jag ämnar

därefter mera i detalj ingå på de särskilda ämbetsverkens arbetsuppgifter och

organisation. Slutligen skola frågorna om övergången till den nya organisa­

tionen och om kostnaderna för denna belysas.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

Bihang till riksdagens ]rrotokoll 19^3. 1 sami. Nr 180.

3

34

Kungl. Majlis 'proposition nr 180.

Avd. II. Principer för förvaltningsverksamheten

inom försvarsväsendet.

A. Gemensam eller försvarsgrensvis ordnad

central förvaltning.

1. Tygförvaltningens område.

Liksom förvaltningsverksamheten över huvud inom försvarsväsendet så

är också den centrala förvaltningen inom tygförvaltningens område —

d. v. s. anskaffning, redovisning, översyn och underhåll m. m. av krigsmate­

riel i egentlig mening — för närvarande i princip uppdelad på de särskilda

försvarsgrenarnas förvaltningsorgan. Arméförvaltningens tygdepartement

är sålunda för arméns del det centrala organet för all krigsmaterielförvalt-

ning. För marinens del ombesörjas materielärendena centralt av marinför­

valtningen å dess ingenjör-, artilleri- och övriga materielavdelningar. Flyg­

vapnets centrala materielförvaltning handhaves å flygförvaltningens mate-

rielavdelning.

Denna principiella uppdelning av materielförvaltningen på de tre för­

svarsgrenarnas förvaltningsorgan har emellertid icke kunnat helt upprätt­

hållas. Sålunda har sedan länge i åtskilliga fall det förfaringssättet tilläm­

pats, att materiel som användes inom hela försvarsväsendet anskaffats ge­

nom en enda myndighets försorg för alla försvarsgrenarna. Särskilt har detta

varit fallet med handvapenmateriel. Under de senaste åren ha dessutom,

såsom redan i det föregående i korthet angivits, under trycket av den våld­

samma stegring i kraven på förvaltningsmyndigheternas kapacitet som blivit

en följd av den inträdda beredskapssituationen, tillkommit två särskilda

centrala organ med sikte på en av indelningen i försvarsgrenar oberoende

förvaltningsverksamhet inom tygförvaltningens område, nämligen statens

krigsmaterielnämnd (tidigare kallad statens ammuni-

tionsnämnd) och försvarsväsendets verkstadsnämnd,

den förra med uppgift att ombesörja anskaffning av all ammunition samt

av åtskillig annan krigsmateriel, den senare med uppgift att utöva den cen­

trala ledningen av vissa försvarsväsendet tillhörande fabriker.

1940 års utredning.

Såsom förut anförts föreslog 1940 års utredning, att den centrala förvalt­

ningsverksamheten i princip skulle sammanföras till för försvarsväsendet

gemensamma förvaltningsorgan. Som motivering för detta förslag an­

fördes, att det ur allmän effektivitetssynpunkt läge i sakens natur, att

35

även med bästa vilja till samarbete åtskilligt dubbelarbete icke kunde

undvikas, så länge förvaltningsorganen vore skilda åt. Ej heller hade kra­

vet på standardisering vunnit tillräckligt beaktande. Även om orsaken

därtill icke vore att söka enbart i den omständigheten, att den centrala

förvaltningen varit uppdelad på skilda organ, vore dock ett sammanförande

av eller intimt samarbete mellan förvaltningsorganen en oundgänglig för­

utsättning för att standardiseringssträvandena skulle leda till effektivt

och stadigvarande resultat. Nuvarande organisation medförde emellertid

icke blott svårigheter för en effektiv standardisering, utan den omöjlig­

gjorde även ett enhetligt samlande, samordnande och bearbetande av de

på olika områden vunna erfarenheterna. — Särskilt ur krigsberedskapssyn-

punkt vore, enligt vad 1940 års utredning anförde, den nuvarande organisatio­

nen av de centrala förvaltningsorganen icke tillfredsställande. Systemet med

skilda förvaltningar försvårade väsentligt överblicken över industrien och

dess möjligheter samt planläggningen av industriens övergång till krigs­

industri. Visserligen hade rikskommissionen för ekonomisk försvarsbered­

skap i samråd med förvaltningsmyndigheterna nedlagt ett betydande ar­

bete på färdigställande av planer för industriens ianspråktagande i hän­

delse av krig. Dessa planer hade emellertid kommit att i stor utsträckning

stanna på papperet. Därest rikskommissionen intagit en verkligt ledande

och samordnande ställning i förhållande till de centrala förvaltningsorganen,

skulle förhållandena på förevarande område möjligen hava varit annor­

lunda. Även i fråga om själva industrien hade under den gångna delen av

krigsperioden avsevärda brister kommit till synes. Redan i vad anginge

försvarsväsendets egna fabriker och industrianläggningar syntes befogad

kritik kunna framställas. Av än större betydelse vore de konstaterade bris­

terna beträffande industriens krigsberedskap i allmänhet. Snabbheten och

planmässigheten i leveranserna hade icke kommit att motsvara vad rå­

dande förhållanden krävt, trots att förvaltningsmyndigheterna vidtagit de

åtgärder, som med hänsyn till deras organisatoriska struktur och tidigare

utarbetade planer avsetts skola igångsättas. — Bristerna i den nuvarande

förvaltningsorganisationen hade enligt 1940 års utredning till väsentlig

del sin orsak i en splittring på de särskilda försvarsgrenarna även av den

verksamhet som vore för dem gemensam samt i förläggandet av det krigs-

industriella planeringsarbetet till ett fristående organ. För undanröjande

av dessa brister vore det bland annat erforderligt, att centralförvaltningen så

organiserades, att arbetet i erforderlig utsträckning kunde bedrivas på

enhetligt sätt utan hinder av uppdelning på skilda försvarsgrenar. Strä­

van efter enhetlighet finge dock icke drivas så långt, att den verksam­

het inom de särskilda försvarsgrenarna som med nödvändighet måste be­

hålla sin specifika karaktär äventyrades. Det måste vidare tillses, att allt

erforderligt utrymme även i framtiden bereddes den militära sakkunskapen

samt att den behövliga kontakten med industrien icke vunnes på bekost­

nad av nödig kontakt med försvarsväsendet och förståelse för dess krav.

Kungl. Maj:ts -proposition nr 180.

36

Enligt 1940 års utrednings mening borde de centrala förvaltningsmyndig­

heterna sammanföras fackgrensvis, så långt huvudsaklig överensstämmelse

förelåge. I stort sett syntes därvid den gruppindelning som skett inom

arméförvaltningen kunna följas. I enlighet därmed föresloge 1940 års utred­

ning, såsom redan anförts, för tygförvaltningens del inrättandet av ett mat e-

r ^departement, i stort sett utgörande en ombildning och utvidgning

av arméförvaltningens tygdepartement och vissa delar av försvarsförvaltningen

i övrigt. Detta departement borde ha till huvudsaklig uppgift att handha

konstruktion, nyanskaffning och kontroll av krigsmateriel. Utredningen

hade vidare funnit, att arbetet på vart och ett av in tendénturförvalt­

ningens, fortifikations väsendets och fastighetsförvaltningens, sjukvårdsför­

valtningens samt civilförvaltningens områden borde sammanföras till ett

särskilt, samtliga försvarsgrenar omfattande departement. Den efter det

sålunda gjorda frånskiljandet av särskilda verksamhetsgrenar återstående,

för de olika försvarsgrenarna specifika förvaltningsverksamheten borde

sammanhållas i väsentligt reducerade förvaltningar, ställda till vederbö­

rande försvarsgrenschefers förfogande och i huvudsak avseende projekte-

ringsverksamhet samt underhålls- och reparationstjänst i fråga örn försvars­

grenarnas materiel. Vad konstruktionsverksamheten anginge vore viss ma­

teriel av sådan beskaffenhet, att dess projektering måste ske i särskilt

intimt samarbete med militära organ inom den försvarsgren, där materielen

nyttjades i tjänst, vilka organ jämväl ansvarade för vård, reparationer och

underhåll av denna materiel, d. v. s. respektive försvarsgrenars centrala för­

valtningar. Materiel av sådan beskaffenhet vore marinens fartyg, flygvap­

nets flygplan med tillhörande motorer samt arméns stridsvagnar. Dylik ma­

teriel borde lämpligast projekteras inom vederbörande försvarsgrens centrala

förvaltning. Vad anginge själva anskaffningen av nu nämnda materiel så

borde denna ombesörjas av materieldepartementet, givetvis, där så erfordra­

des, efter samråd med vederbörande försvarsgrens förvaltning. Beträffande

åter annan materiel, syntes vissa uppgifter böra undantagas från ämbetsom­

rådet för ett dylikt materieldepartement. Skälet för ett sammanförande av

upphandlingen vore nämligen i huvudsak behovet av en samlad överblick

över industriens kapacitet och sysselsättning samt en erforderlig merkantil

sakkunskap. I den mån detta skäl för ett sammanförande av upphandlingen

till ett enda verk icke gjorde sig gällande men däremot särskilda omständig­

heter talade för upphandlingens ombesörjande av annan myndighet, borde

givetvis icke enbart kravet på enhetlighet få utgöra hinder för en sådan

anordning.

Det av 1940 års utredning föreslagna materieldepartementet skulle såle­

des hava till uppgift att, med angivna begränsningar, omhänderhava krigs-

materielens såväl utformning som anskaffning. Materieldepartementet

borde stå under ledning av en med industriens problem väl förtrogen chef.

Beträffande materieldepartementets inre organisation

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

37

hade 1940 års utredning efter övervägande av flera alternativ stannat vid att

föreslå en uppdelning av verket i två huvudavdelningar, nämligen en för

forskning och konstruktion (tekniska avdelningen) och en för anskaffning

jämte kontroll (anskaffningsavdelningen). Till den senare avdelningen skulle

vara anknutet ett särskilt organ för planering, vilket under fredstid skulle

genom fortlöpande, från industriföretagen inhämtade uppgifter hålla sig un-

derkunnigt örn de olika företagens möjlighet och lämplighet att utföra till­

verkningar av skilda slag. För detta ändamål skulle genom planeringsorganets

försorg uppläggas ett särskilt maskinregister. För planeringsorganets arbete

fordrades även, att en ständig överblick kunde äga rum över försvars-

väsendets materieltillgångar, vilket borde ske genom en dit förlagd bokfö­

ring. Vidare skulle planeringsorganet i samråd med vederbörande militära

organ samt industriföretagen medverka till att för den industriella produktio­

nen oundgängligen erforderlig arbetskraft erhölle uppskov från militärtjänst

i erforderlig omfattning.

Den materielanskaffning som skulle omhänderhavas av det av 1940 års

utredning sålunda föreslagna materieldepartementet skulle, bortsett från vad

som upphandlades i den öppna marknaden, ske genom utnyttjande av inom

landet redan existerande privata företag, genom drift vid av staten ägda

men under enskild ledning handhavda industriföretag, s. k. skuggfabriker,

samt genom anlitande av försvarsväsendets egna fabriker, vilka sistnämnda

borde skötas och administreras i bolagsform av en fristående verkstadsled-

ning. Inom anskaffningsavdelningen borde även finnas särskilda centralt

sammanhållna kontrollgrupper, som hade att dels lämna service och ombe­

sörja kvalitetskontroll av tillverkningen av varor, dels omhänderha mät-

verktyg och organisera deras förvaring och användning samt föra inven-

tarieregister över landets verktygsbestånd.

Det föreslagna materieldepartementet skulle lyda direkt under Kungl.

Majit. Verkets förhållande till försvarsledningen borde, i anslutning till att

överbefälhavaren skulle äga viss direktivrätt, vara den, att försvarsledning­

en skulle äga påkalla konstruktioner, undersökningar, utlåtanden och dylikt

samt framställa önskemål i fråga örn varors beskaffenhet. Skulle materiel­

departementet finna att någon sådan framställning vore olämplig ur till-

verkningssynpunkt och kunde enighet ej vinnas mellan departementet och

överbefälhavaren, borde ärendet underställas Kungl. Majits prövning.

Vad beträffar försvarsväsendets förrådsverksamhet föreslog 1940

års utredning, att upplagringen av krigsmateriel, framför allt ammunition,

skulle ske i strategiskt lämpligt placerade centrala förråd gemensamma för

försvarsväsendet i dess helhet. En betydande personalorganisation erfordra­

des i krig för handhavandet av materielen vid dessa förråd. Denna personal­

organisation borde även ha till uppgift att ansvara för materielen i de

bakre och främre etappförråden. Personalorganisationen måste bliva av mili­

tär beskaffenhet och borde ställas under högsta ledning av en direkt under

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

38

överbefälhavaren lydande befattningshavare, förslagsvis benämnd gene-

ralrustmästaren, vilken skulle handha materielen vid de nämnda

förråden. Till sitt förfogande för utförande av de honom åvilande uppgifterna

borde generalrustmästaren ha specialutbildade ammunitionstrup-

p e r. Centralförråden borde bliva förläggnings- och utbildningsplatser för

ammunitionstruppema. — Till generalrustmästarens verksamhetsområde

och redovisningsskyldighet skulle enligt förslaget även höra den materiel,

som upplagrats i förråd regionalt samt lokalt vid truppförbanden. Förråds-

verksamheten borde sortera direkt under överbefälhavaren i frågor berö­

rande personalens utbildning och organisation samt därmed sammanhäng­

ande inspektionsverksamhet. Däremot syntes det vara lämpligt att förvalt-

ningsmässigt förankra verksamheten inom materieldepartementet. Med en

dylik förvaltningsform vunne man, att ett intimt samarbete med materiel­

departementet kunde erhållas rörande materielens vård, underhåll och lämp­

liga omsättning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

Utlåtanden över 1940 års utrednings förslag.

De över 1940 års utrednings förslag hörda myndigheterna lia i allmän­

het vitsordat, att de av utredningen framställda erinringarna i fråga örn

krigsförberedelsearbetets bedrivande och krigsindustriens planerande vore

befogade. Jämväl har kravet på en centraliserad standardiseringsverksam-

het i fråga örn materielanskaffningen i allmänhet biträtts. I andra avseenden

ha vissa principiella erinringar framförts mot förslaget. Bland annat har

påpekats, att de erfarenheter, som utredningen haft som underlag för sitt

arbete och för att bedöma nödvändigheten av en omorganisation, hämtats

från en exceptionell tid, varunder apparaten utsatts för påfrestningar av

en sådan omfattning, att de torde motsvara och i vissa fall överstiga

dem, som vid krig komme att göra sig gällande för tillgodoseende av ersätt­

ningskraven. Anledningen till påtalade missförhållanden vore icke i huvud­

sak att söka i organisatoriska fel och brister hos den militära förvaltning­

en utan i knappheten på personal. Från åtskilliga håll har hävdats, att

man, innan man sökte åstadkomma en fullständig omvälvning i den mili­

tära förvaltningsorganisationen, borde undersöka, örn icke partiella refor­

mer kunde leda till ett godtagbart resultat. Vidare har från flera myn­

digheter framhållits, att det icke kunde vara lämpligt att under nuva­

rande yttre förhållanden verkställa en så genomgripande omorganisation

som den föreslagna; oberoende av principiell inställning till förslaget i och

för sig vore tidpunkten icke lämplig för experiment på dessa livsviktiga

områden. Sålunda ha samtliga försvarsgrenschefer och centrala förvalt­

ningsmyndigheter uttalat sig emot en genomgripande omorganisation, i

varje fall för det dåvarande.

Oavsett ståndpunktstagandet till förslaget i stort har från flera håll utta­

39

lats, att det tilltänkta materieldepartementet i varje fall borde begränsas

till att vara ett samordnande industriorgan med huvudsaklig uppgift att

handhava standardiseringsfrågor, planering av krigsmaterielförsörjningen

samt eventuellt även själva anskaffningen av krigsmateriel, åtminstone i

viss omfattning. På dylika tankegångar ha såväl överbefälhavaren som

försvarsgrenscheferna och försvarsgrensförvaltningarna varit inne.

Vad särskilt beträffar remissyttrandena i vad de avse den av 1940 års

utredning föreslagna organisationen av det gemensamma materieldeparte­

mentet samt av förrådshållningen torde jag få hänvisa till den redogörelse,

som lämnats i 1941 års utrednings betänkande (sid. 28—35). Sammanfatt­

ningsvis kan här sägas, att mellan 1940 års utredning, a ena sidan, samt

de över utredningens förslag hörda militära myndigheterna och förvalt­

ningsorganen, å den andra, föreligger en påtaglig skillnad i principiell

uppfattning rörande krigsmaterielförvaltningens anordnande. De militära myn­

digheterna ha i stort sett hävdat, att materielanskaffningen och materielför-

valtningen över huvud i princip borde ankomma på särskilda förvaltningsor­

gan för varje försvarsgren. Samtliga militära myndigheter ha dock vitsordat,

att en centralisering av materielförvaltningstjänsten i vissa hänseenden vore

påkallad och fördenskull ansett det nödvändigt, att vid sidan av försvarsgrens­

förvaltningarna tillskapades ett särskilt gemensamt organ för krigsindustripla­

nering, viss upphandling m. m. Från ett flertal hall har framhållits, att 1940

års utrednings förslag icke erbjöde tillräckligt underlag för ett bedömande

av hithörande spörsmål, utan att detsamma måste göras till föremål för ytter­

ligare utarbetning innan ståndpunkt därtill kunde fattas.

1941 års förvaltningsutredning.

Vad därefter angår det av 1941 års förvaltningsutredning framlagda för­

slaget har utredningen för sin del framhållit, att frågan om den principiella

anordningen av försörjningen med krigsmateriel — frågan huruvida den

skulle ombesörjas av förvaltningsorgan som anslöte sig till indelningen i

försvarsgrenar eller vara sammanförd till ett för hela försvarsväsendet ge­

mensamt organ — till väsentlig del vore beroende på den ställning inom för­

svarssystemet som cheferna för de tre försvarsgrenarna avsages skola intaga.

Ansåges överbefälhavaren böra vara den militära myndighet som bure det

primära ansvaret för stridsdugligheten hos försvaret i dess helhet, lage det

nära till hands att låta jämväl krigsmaterielförsörjningen centraliseras till

en enda myndighet, ett gemensamt materieldepartement, som då komme

att vara relativt frikopplat från inflytande från försvarsgrenscheferna. Örn

däremot försvarsgrenscheferna skulle vara de myndigheter som hade att

svara för respektive försvarsgrenars krigsduglighet och tjänstbarhet i övrigt,

syntes därav böra följa, att åt dem borde inrymmas ett avgörande infly­

tande på krigsmaterielanskaffningen och krigsmaterielens förvaltning i övrigt,

något som knappast kunde ske annat än genom att särskilda förvaltnings­

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

40

organ med klart angivna befogenheter funnes, i vilkas verksamhet försvars-

grenschefen kunde göra ett dylikt inflytande gällande.

Den uppläggning som 1940 års utredning givit åt förvaltningsproblemet

syntes — enligt vad den nya utredningen framhöll — snarast tyda på att

den förra utredningen utgått från att överbefälhavaren borde åläggas det

primära ansvaret jämväl för försvarsgrenarnas krigsduglighet och att för­

svarsgrenscheferna i nämnda hänseende snarast borde intaga ställningen av

inspektörer var och en för sin försvarsgren. Även med denna utgångspunkt

hade 1940 års utredning emellertid funnit sig böra föreslå, att förutom ett

för hela försvarsväsendet gemensamt materieldepartement skulle finnas sär­

skilda förvaltningsorgan för de tre försvarsgrenarnas räkning.

Den senare förvaltningsutredningen anförde vidare, att det av 1941 års

försvarsutredning avgivna förslaget till organisation av försvarsväsendets

högsta ledning byggde på principen, att försvarsgrenscheferna alltjämt skulle

bära det primära ansvaret för respektive försvarsgrenars krigsduglighet.

Härav följde enligt 1941 års förvaltningsutrednings uppfattning, att den

tekniska och ekonomiska verksamhet som sammanhängde med försvarsgre­

nens utrustning med krigsmateriel, borde handhavas av förvaltningsorgan, hos

vilka försvarsgrenschefen omedelbart kunde få sina intentioner i fråga örn

försvarsgrenens materielförsörjning omsatta. Den ansvarsfördelning mellan

överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna, från vilken försvarsutredningen

utgått, syntes sålunda närmast förutsätta, att den centrala förvaltningsverk-

samheten i vad avsåge krigsmateriel i egentlig mening (tygmateriel) hand­

hades av särskilt förvaltningsorgan för varje försvarsgren.

Oavsett det sålunda förda resonemanget hade emellertid, enligt vad 1941

års utredning vidare framhöll, från de militära myndigheternas sida be­

tydelsefulla erinringar framförts gentemot 1940 års utrednings förslag att i

princip koncentrera materielanskaffningen jämte konstruktions- och kon­

trollverksamheten till ett enda organ. Sålunda hade gjorts gällande, att den

uppdelning av materieltjänsten på å ena sidan det gemensamma materiel -

departementet och a andra sidan de föreslagna reducerade försvarsgrens-

förvaltningarna, som av 1940 års utredning föreslagits, icke vore rationell

utan ägnad att medföra oklarhet i fråga om ansvarsfördelningen samt dubb­

lering av personalorganisationen. I sistnämnda hänseende hade bland annat

fiamhallits, att spörsmålen örn materielens underhåll, vilka skulle hand­

läggas av försvarsgrensförvaltningarna, samt frågorna örn utformning och

nyanskaffning av materiel, vilka skulle ankomma på materieldepartemen-

tet, i många fall hängde så intimt tillsammans, att de borde handläggas av

personal med enahanda kvalifikationer. I bägge fallen krävdes rent militära

överväganden, vilka icke syntes få samma utrymme i materieldepartemen-

tet, som ju förutsattes skola stå under civil ledning.

1941 års utredning fann de sålunda framförda erinringarna mot den av

1940 års utredning gjorda uppläggningen av den centrala krigsmaterielför-

Kungl. May.ts proposition nr 180.

41

valtningen i huvudsak bärande. Även om det givetvis vore möjligt att jämväl

med den föreslagna organisationen etablera ett sådant samarbete mellan för­

svarsgrenarna å ena sidan samt det centrala materieldepartementet å den

andra, att de framförda farhågorna för kompetenskonflikter och dubbelorga­

nisation i huvudsak eliminerades — utredningen förutsatte, att vid detaljut­

formningen av organisationen åtgärder vidtoges för säkerställande av ett

dylikt samband — syntes förslaget dock innebära, att försvarsgrenschefens

möjlighet att utöva ett direkt inflytande på den egna försvarsgrenens mate-

rielutrustning skulle komma att avsevärt inskränkas. Detta syntes vara en

konsekvens, som vore ägnad att ingiva allvarliga betänkligheter.

De sålunda framlagda synpunkterna föranledde 1941 års förvaltningsutred-

ning att för sin del föreslå, att den centrala förvaltningsverksamheten i vad

avsåge tygmateriel och annan krigsmateriel i egentlig mening skulle i princip

omhänderhavas av särskilda förvaltningsorgan för varje försvarsgren, i

vilka organs ledning vederbörande försvarsgrenschef skulle tillförsäkras ett

avgörande inflytande. Härav följde också, att den gren av förvaltningen,

som avsåge förrådshållningen, enligt utredningens mening borde utövas för-

svarsgrensvis. Den föreslagna principen borde emellertid icke utgöra hinder

för att de delar av förvaltningsverksamheten, beträffande vilka så lämp­

ligen kunde ske, i möjligaste mån organisatoriskt samordnades.

I sistberörda hänseende erinrade utredningen örn att så gott som samtliga

hörda myndigheter vore ense med 1940 års utredning om att vid sidan av för-

svarsförvaltningarna borde finnas ett för förs vars väse!] d et i dess helhet

gemensamt organ för samordnande av de industriella problem som sam­

manhängde med materiel tjänsten. Till denna uppfattning ville också 1941 års

förvaltningsutredning obetingat ansluta sig. En av de mest påtagliga bris­

terna i den nuvarande förvaltningsorganisationen hade, enligt vad utredningen

framhöll, just varit avsaknaden av organiserat samarbete mellan de militära

förvaltningarna och den krigsmateriellevererande industrien. Denna brist hade

tagit sig uttryck i mångahanda hänseenden, främst måhända på krigsindustri­

planeringens område, men även i fråga örn rena leveransfrågor, såsom beträf­

fande prissättning, standardisering, prioritetsrätt m. m.

I anslutning till vad sålunda anförts föreslog 1941 års förvaltningsutredning,

att ett särskilt organ skulle inrättas med uppgift att för försvarsgrensför-

valtningarnas räkning handhava de viktiga 'frågekomplex, som samman­

hängde med industriens utnyttjande i försvarsväsendets tjänst. Detta indu­

striorgan borde som en av sina viktigaste uppgifter hava att svara för det

krigsindustriella planeringsarbetet. Vidare borde på detta organ ankomma

att ombesörja själva anskaffningen av sådan krigsmateriel, som icke vore av

försvarsgrensbetonad art, med andra ord krigsmateriel av mass- eller stan­

dardnatur, främst ammunition. Industriorganet borde även omhänderhava

den standardiseringsverksamhet i fråga örn krigsmaterielen, som visat sig

animera vara av värde för att säkerställa erforderlig enhetlighet i materiel-

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

42

anskaffningarna. Som industriorganet förutsattes skola i sig inrymma fram­

stående sakkunskap på det rent kommersiella området, borde på detsamma

även ankomma att utöva granskningsverksamhet ur kommersiell synpunkt

rörande materielleveranskontrakt över huvud för försvarsväsendets räkning.

Organet borde vidare handhava ledningen av de försvarsväsendet tillhörande

fabriker, vilka utförde nytillverkning av krigsmateriel, varjämte den veten­

skapliga forskningsverksamheten för försvarets räkning borde inordnas under

verket i fråga. Slutligen borde industriorganet hava ett avgörande inflytande

på frågor rörande uppskov med värnpliktstjänstgöring för den i krigsindu­

strien sysselsatta personalen.

Som en sammanfattning anförde förvaltningsutredningen, att de till tyg-

materielförvaltningens område hörande förvaltningsuppgifterna borde i prin­

cip omhänderhavas av särskilda förvaltningsorgan för varje försvarsgren, vilka

organ skulle ha ansvaret såväl för vilka slag och vilka kvantiteter av krigs­

materiel som skulle anskaffas som för projektering och konstruktion av dylik

materiel, i den mån icke sistberörda uppgifter utfördes inom den privata indu­

strien. Vid sidan av försvarsgrenarnas förvaltningsorgan borde finnas ett för

försvarsväsendet gemensamt industriorgan med uppgift att omhänderha det

industriella krigsförberedelsearbetet, att för försvarsgrensförvaltningarnas räk­

ning utföra anskaffningar av sådan krigsmateriel som vore att hänföra till mass-

eller standardvaror samt att i övrigt handlägga de frågor av industriell eller

kommersiell natur som i det föregående i korthet angivits.

Förvaltningsutredningen framhöll slutligen, att den omständigheten, att

förvaltningsverksamheten på tygförvaltningens område föresloges skola

handhavas försvarsgrensvis, helt naturligt icke finge hindra att, på sätt redan

nu i viss utsträckning skedde, en försvarsgrens förvaltningsorgan åtoge sig

upphandlings- eller andra uppgifter för en annan försvarsgrensförvaltnings

räkning, där så lämpligen kunde ske. Tvärtom borde det instruktionsmässigt

fastslås, att ett sådant samarbete skulle eftersträvas förvaltningsorganen

emellan.

Utlåtanden över 1941 års förvaltnings-

utrednings förslag.

Överbefälhavaren, som i huvudsak anslutit sig till den av 1941 års utred­

ning föreslagna uppdelningen av förvaltningsärendena på försvarsgrensvis

organiserade och gemensamma ämbetsverk, har beträffande tygförvaltningen

ansett riktigt, att verksamheten i huvudsak utövades försvarsgrensvis och

att samtliga beställningar skulle göras av försvarsgrensförvaltningarna, intill

dess maten’elen vore utexperimenterad. Av utredningens betänkande fram-

ginge icke klart vem som ägde bestämma, örn beställning skulle göras av ve­

derbörlig försvarsgrensförvaltning eller av industriverket. Utredningen syntes

emellertid vilja göra gällande, att Kungl. Majit skulle bestämma detta. Den­

na fråga syntes överbefälhavaren icke vara tillräckligt utredd. I samband

Kungl. Maurts proposition nr 180.

43

ined att medel äskades av visst förvaltningsorgan kunde måhända lämpligen

föreslås vem som skulle utlägga beställningen.

Arméchefen har understrukit betydelsen av en försvarsgrensvis ordnad

tyg- och intendenturförvaltning men har tillika framhållit, att det otvivel­

aktigt förelåge behov av ett centralt, från försvarsgrensförvaltningarna rela­

tivt fristående organ för industriell krigsplanering, standardisering m. m. och

för vissa av de uppgifter, som tidigare påvilat rikskommissionen för ekono­

misk försvarsberedskap.

Cheferna för mannen och flygvapnet samt marinförvaltningen och flyg-

förvaltningen ha icke haft något att erinra mot vad utredningen i denna del

anfört.

Arméförvaltningen har ansett ofrånkomligt, att den tekniska och ekono­

miska verksamhet, som sammanhängde med försvarsgrenarnas utrustning

med krigsmateriel, handhades av förvaltningsorgan, hos vilka vederbörande

försvarsgrenschef omedelbart kunde få sina intentioner i fråga örn materiel-

försörjningen omsatta. För tillgodoseende härav borde förvaltningsverksam-

heten på tyg- och intendenturmaterielområdena ordnas försvarsgrensvis. Det

rådde emellertid ingen tvekan om behovet av ett centralt organ för handlägg­

ning i fred av det krigsindustriella förberedelsearbetet och vissa därmed sam­

manhörande frågor. Arméförvaltningen har i anslutning härtill velat insätta

hithörande spörsmål i ett större sammanhang.

Riksräkenskapsverket har uttalat, att en koncentration av vissa ärenden

till särskilt industriorgan skulle medföra avsevärda fördelar.

Statens hisrevision har obetingat anslutit sig till utredningens uttalande,

att krigsindustriplaneringen bleve fullt effektiv endast om materielanskaff-

ningen i huvudsak centraliserades till ett industriverk och att undantag från

denna huvudregel borde förekomma blott då vägande militära skäl förelåge. Ut­

redningen hade emellertid icke konsekvent tillämpat denna princip. Ett rik­

tigt handhavande av upphandlingen krävde vidare enligt krisrevisionens me­

ning, att även konstruktionsverksamheten, i den mån den icke handhades

av industrien, samt kontrollen förlädes till industriverket.

Statens industrikommission har biträtt utredningens förslag om att anför­

tro vissa uppgifter på förevarande område åt ett särskilt industriorgan. Sam­

ordningstanken hade emellertid enligt kommissionens mening icke i tillräcklig

omfattning kommit till uttryck i förslaget.

Statens ammunitionsnämnd och försvarsväsendets verkstadsnämnd lia i

sitt gemensamma yttrande framhållit, att tvekan ej kunde råda om riktig­

heten och nödvändigheten av att ett centralt anskaffningsorgan tillskapades.

Förslaget örn inrättande av ett dylikt kunde emellertid tillstyrkas endast

under förutsättning, att de av utredningen angivna principerna för anskaff­

ningen följdes. I viss omfattning måste även konstruktionsverksamhet be­

drivas hos det föreslagna industriverket.

Kungl. Maj:ts -proposition nr 180.

44

Departe­

mentschefen .

Även svenska teknologföreningen har funnit behovet av ett industriorgan

med i stort sett de av utredningen angivna uppgifterna vara påtagligt.

Av intresse i förevarande sammanhang äro jämväl vissa i remissyttrande­

na framkomna allmänna synpunkter på frågan örn det av utredningen före­

slagna industriverkets arbetsuppgifter och organisation. Härtill återkommer

jag emellertid i det följande.

I förevarande sammanhang torde böra erinras om försvarsväsendets ingen-

jöruiredning, vars verksamhet för närvarande pågår. En utförlig redogörelse

för utredningens uppdrag har lämnats här ovan (sid. 16 f.).

De skiljaktigheter i uppfattning, som gjort sig gällande beträffande prin­

ciperna för den militära centralförvaltningens ordnande, lia fått en särskild

tillspetsning på tygförvaltningens område. Såsom av den i det föregående

lämnade redogörelsen framgår innebar det av 1940 års utredning framlagda

förslaget, att krigsmaterielanskaffningen med konstruktionsarbetet däri in­

begripet skulle i princip vara centraliserad till ett för försvarsväsendet ge­

mensamt materieldepartement. Samtidigt skulle emellertid finnas smärre

förvaltningsorgan för var och en av försvarsgrenarna med uppgift att om-

händerha den anskaffade materielens översyn, vård och underhåll. Dessa

smärre förvaltningsorgan skulle också handha projekteringen av viss mera

försvarsgrensbetonad materiel. I vissa över 1940 års utredning avgivna re­

missyttranden har å andra sidan hävdats, att materielanskaffningen och ma-

terielförvaltningen över huvud i princip borde ankomma på särskilda förvalt­

ningsorgan för varje försvarsgren. Även i sistnämnda yttranden har dock

vitsordats behovet av att vid sidan av försvarsgrensförvaltningarna tillskapa

ett särskilt, för försvarsväsendet gemensamt organ för krigsindustriplanering

och vissa andra uppgifter.

Enligt 1941 års utrednings förslag skulle det ankomma på det tilltänkta

industriorganet att omhänderha planering av krigsmaterielindustrien, vissa

uppskovsfrågor, viss materielanskaffning, merkantil granskning av ärenden

om anskaffning i andra fall, standardisering, leveranskontroll, central regi­

strering av tillgången på krigsmateriel, forskning på det militärtekniska om­

rådet samt ledning av en del av försvarsväsendets fabriker och verkstäder.

Vad särskilt materielanskaffningen angår skulle enligt förslaget industrior­

ganet för försvarsgrensförvaltningarnas räkning i den omfattning, som kunde

bli föreskriven, ombesörja anskaffning av materiel, som vore av mass- eller

standardkaraktär eller som kunde anses fixerad i tekniskt hänseende, samt

vidare sådan anskaffning som måste ske genom verket för att möjliggöra

effektiv krigsplanering. Anskaffandet av ren specialmateriel eller sådan ma­

teriel, som befunne sig på experimentstadiet, borde däremot åvila vederbö­

rande försvarsgrensförvaltning. Utredningens i olika sammanhang gjorda ut­

talanden ha emellertid visat sig föranleda tveksamhet örn den verkliga inne­

börden av utredningsförslaget på denna synnerligen betydelsefulla punkt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

45

För min del kan jag i stort sett ansluta viig till det av 1941 års

utredning framlagda förslaget i vad angår det planerade industriorga­

nets uppgifter. Beträffande frågorna om den militärtekniska forskning­

ens ställning och örn fabriksledningen är jag emellertid icke övertygad

örn att den av utredningen förordade lösningen är den bästa. Vad angår ma-

terielanskaffningen synes mig den av utredningen formulerade principen böra

fastslås. Upprätthållandet av denna princip torde utgöra en förutsättning för

att ett effektivt verkande industriorgan av den skisserade karaktären över

huvud taget skall kunna komma till stånd. Detta innebär, att materielanskaff-

ningen i väsentliga delar bör centraliseras till industriorganet och att i de fall,

då viss materiel i egenskap av specialmateriel skall undantagas från den cen­

trala anskaffningen, vägande skäl böra kunna åberopas härför. Då en över­

flyttning av uppgifter från de nuvarande försvarsgrensförvaltningarna till

industriorganet såsom jag redan förut antytt måste ske successivt, bör tyd­

ligen materielanskaffningen tills vidare ligga kvar på försvarsgrensförvalt­

ningarna, intill dess Kungl. Maj:t genom beslut i varje särskilt fall eller be­

träffande visst eller vissa materielslag förordnar örn anskaffningsuppgiftens

överförande på industriorganet. Härigenom vinnes anknytning till den me­

tod, som använts vid den redan påbörjade utbyggnaden av ammunitions-

nämnden till en krigsmaterielnämnd. Överbefälhavaren har i sitt yttrande an­

fört, att det av utredningens betänkande icke klart framginge vem som ägde

bestämma, om beställning skulle göras av vederbörlig försvarsgrensförvaltning

eller av industriorganet. Örn den av mig nyss angivna ordningen tillämpas,

torde farhågorna för oklarhet härvidlag kunna anses i huvudsak undanröjda.

Två spörsmål, som i förevarande sammanhang påkalla särskild uppmärk­

samhet och vilkas lösning är förenad med betydande svårigheter, äro frågor­

na till vilket organ konstruktionsarbetet och kontrollverksamheten skola för­

läggas. Vad den förra arbetsuppgiften beträffar måste skillnad göras mellan

å ena sidan den idégivande konstruktionsverksamheten eller projekteringen,

d. v. s. uppgörandet av principkonstruktioner med utgångspunkt från funk­

tionskraven, samt å andra sidan konstruktionsverksamheten i egentlig me­

ning. Den förra sidan av verksamheten måste otvivelaktigt handhavas av för­

svarsgrensförvaltningarna. Det egentliga konstruktionsarbetet, d. v. s. den

verksamhet, som är inriktad på utarbetande av färdiga arbetsritningar, bör

liksom hittills i regel förläggas till de industriföretag, som lia att tillverka ma-

terielen. I den mån detta icke är möjligt, bör vederbörande försvarsgrensför­

valtning själv omhänderha konstruktionsarbetet. Såsom i ammunitions- och

verkstadsnämndernas yttrande framhållits torde emellertid med nödvändig­

het viss konstruktionsverksamhet komma att bedrivas hos det planerade in­

dustriorganet. Att träffa avgörande rörande den omfattning detta organs

verksamhet härvidlag skall få möter svårigheter, på vilka jag närmare skall

ingå i samband med behandlingen av industriorganets uppgifter (sid. 149 f.).

Även frågan om kontrollens anordnande ämnar jag därvid upptaga till be­

handling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

46

De inom försvarsgrensföryaltningarna kvarstående arbetsuppgifterna omfatta

projektering och provning samt i vissa fall konstruktion av materiel, förvalt­

ning av medel avsedda för anskaffning av tygmateriel, anskaffning av spe-

cialmateriel, militär mottagningskontroll, frågor om behov av tygmateriel,

förrådshållning, redovisning, vård och reparation av sådan materiel m. m.

Om, såsom jag för min del anser, tvekan icke råder om behovet av ett cen­

tralt organ för handläggning av det krigsindustriella förberedelsearbetet och

vissa därmed sammanhörande frågor, uppställer sig det av arméförvaltningen

berörda spörsmålet, hur nämnda förberedelsearbete skall inordnas i sitt orga­

nisatoriska sammanhang med planeringen av landets industri i dess helhet för

ett krigsfall. Detta spörsmål torde lämpligast upptagas till behandling i sam­

band med frågan örn krigsmaterielverkets organisation, och jag torde därför

få återkomma till detsamma i det följande (sid. 120 och 125).

2. Intendenturförvaltningens område.

Den centrala intendenturförvaltningstjänsten är enligt nuvarande orga­

nisation uppdelad försvarsgrensvis på det sätt, att densamma inom armé­

förvaltningen ombesörjes av dess intendenturdepartement, inom marinför­

valtningen av en särskild intendenturavdelning och inom flygförvaltning­

en likaledes av en intendenturavdelning. En viss centralisering har emel­

lertid sedan länge tillämpats i så måtto, att särskilt arméförvaltningens in­

tendenturdepartement omhänderhaft anskaffningen av vissa intendenturvaror

jämväl för de två andra förvaltningarnas räkning.

1940 års utredning.

Såsom redan förut anförts uttalade 1940 års utredning som sin åsikt,

att även arbetet på intendenturverksamhetens område borde sammanföras

till ett särskilt, samtliga försvarsgrenar omfattande departement i den före­

slagna försvarsförvaltningen, därvid utredningen dock förutsatt, att jämväl

på detta område den centrala verksamheten i fråga örn underhålls- och repara­

tionst jänst skulle äga rum inom de av utredningen skisserade reducerade för­

valtningsorgan, vilka förutsattes skola finnas för varje försvarsgren.

De skäl som ansetts tala för en för hela försvaret gemensam intendentur-

förvaltning ha av 1940 års utredning i dess betänkande sammanfattats på

följande sätt.

Vad förplägnadstjänsten beträffar äro skiljaktigheterna i fred mellan försvars­

grenarna av den ringa betydenhet, att en ändamålsenligt ordnad samverkan vid

livsmedlens anskaffning och tillhandahållande får anses ekonomiskt rationell och

genomförbar. Beträffande underhållstjänsten i krig föreligga visserligen i så

måtto betydande skiljaktigheter mellan förhållandena vid till lands och sjöss upp­

trädande stridskrafter, att denna tjänst under operationer till lands måste ske

under alldeles speciella former, vilka i väsentliga avseenden avvika från förhål­

landena i fred. Då emellertid nämnda skiljaktigheter i huvudsak endast äro att

hänföra till sättet för livsmedlens distribuering och tillhandahållande, kan denna

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

47

omständighet i och för sig icke utgöra hinder för en gemensam intendenturför-

valtning, särskilt som i övriga avseenden förplägnadstjänsten vid samtliga för­

svarsgrenar i huvudsak bedrives på samma sätt i krig och fred. Under krig eller

av krig föranledda utomordentliga förhållanden erfordras en ständig kontakt

mellan centralorganet för hela landets livsmedelsförsörjning (livsmedelskommis­

sionen) och de militära myndigheterna för att man snabbt skall kunna genom­

föra de regleringar och ingripanden i övrigt, som det allmänna försörjningsläget

kan påkalla. Tillkomsten av en gemensam intendenturförvaltning skulle under­

lätta såväl ett dylikt ingripande som själva livsmedelsanskaffningens rationella

ordnande.

I fråga om bränsleförsörjningen har betydelsen av en enhetlig, fast och

ändamålsenlig organisation alltmera framträtt. I all synnerhet gäller detta im­

portbränslet, framför allt det flytande, som med den hastigt ökade motoriseringen

och mekaniseringen vid försvarsväsendet samt införandet i allt större utsträck­

ning av oljeeldning å flottans fartyg blivit en livsfråga för samtliga försvars­

grenar. För sammanförandet under gemensam ledning av de olika försvarsgre­

narnas skilda organ för bränsleförsörjningen tala i huvudsak samma skäl som i

det föregående angivits för livsmedelsförsörjningen.

Vad därefter den egentliga intendenturmaterielen beträffar så föreligga, sär­

skilt i fråga örn beklädnad och personlig utrustning, likheter i stort mellan de

olika försvarsgrenarna.

1940 års utredning har emellertid framhållit, att även andra synpunkter

kunde läggas på denna fråga. Sålunda gällde i viss utsträckning jämväl

för intendenturförvaltningens del, att de förvaltningsuppgifter, som nära

sammanhängde med det militära arbetet vid försvarsgrenarna, borde för­

läggas till försvarsgrenscheferna, enär uppgifterna i fråga icke lämpligen

borde ställas under en från dessa fristående ledning. För marinens del

kunde sålunda bland annat framhållas frågor angående personalens för­

läggning ombord, inredning och utrustning av fartyg vid nybyggnad och

större omändringar, den lokala distributionen av bränsle, vatten och övrig

utredning till sjöstyrkor och marindistrikt, uppläggning av lokala förråd

av olika slag, försöksverksamhet m. m. Det hade även gjorts gällande, att

samarbetet med de lokala förvaltningarna skulle kunna ske på ett smidigare

sätt vid ett bibehållande av förvaltningarna i deras nuvarande form. Vid

ett bedömande av de fördelar och nackdelar, som de olika organisations­

formerna medförde, hade utredningen emellertid ansett sig böra räkna med

ett sammanförande av försvarsgrenarnas intendenturförvaltningar till ett

gemensamt intendenturdepartement. Vid organiserandet av ett dylikt in-

tendenturdepartement syntes med hänsyn till de mera speciella förhållan­

den som gjorde sig gällande inom marinen, en särskild marinbyrå böra in­

rättas. — De nuvarande intendenturkårerna förutsattes av utredningen

skola bibehållas som skilda organisationer. Härför talade icke blott kårer­

nas hittillsvarande olika arbetsområden utan jämväl den i många avseen­

den olikartade utbildningen för personalen.

Emellertid räknade 1940 års utredning även med det alternativet, att

skilda förvaltningar skulle bibehållas på intendenturförvaltningens områ­

Kungl. Marits proposition nr 180.

48

de. För sådant fall borde enligt utredningens mening den centrala livs­

medelsförsörjningen lämpligen ombesörjas av arméförvaltningens intenden-

turdepartement för samtliga försvarsgrenar, då ju armén representerade

den ojämförligt största förbrukningen. Beträffande bränsleförsörjningen bor­

de behoven för de olika försvarsgrenarna sammanföras inom materieldeparte-

mentet, varefter upphandling, upplagring och distribution borde ombesör­

jas av statens reservförrådsnämnd. Vad slutligen intendenturmaterielen i

övrigt beträffade, borde anskaffningen i enlighet med av utredningen för­

ordade principer förläggas till materieldepartementet för samtliga för­

svarsgrenar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

Utlåtanden över 1940 års utrednings förslag.

Rörande de över 1940 års utredning hörda myndigheternas yttranden be­

träffande intendenturförvaltningen torde jag få hänvisa till den redogörelse,

som lämnats i 1941 års utrednings betänkande (sid. 41—43).

1941 års förvaltningsutredning.

Vid övervägande av frågan, huruvida den centrala intendenturförvalt-

ningstjänsten bör göras gemensam för hela försvarsväsendet eller, såsom nu

i princip är fallet, vara uppdelad på särskilda förvaltningsorgan för de tre

försvarsgrenarna, har 1941 års förvaltningsutredning kommit till det resul­

tatet, att det sistnämnda alternativet avgjort är att föredraga. Jämväl 1940

års utredning har ju, såsom av det föregående framgår, räknat med en så­

dan lösning.

Enligt vad 1941 års utredning framhållit vore orsakerna till att utredning­

en ansett sig böra förorda en principiell uppdelning av intendenturförvalt­

ningen efter försvarsgrenarna flera. Till en början förelåge, örn än i mindre

grad än i fråga om tygförvaltningstjänsten, det allmänna skälet för en upp­

delning av denna förvaltning på särskilda försvarsgrensorgan, att försvars-

grenschefen, vilken borde ha att bära det primära ansvaret för sin försvars­

grens krigsduglighet, för att rätt kunna fylla denna uppgift borde kunna äga

ett väsentligt och direkt inflytande på den ytterst viktiga frågan om utrust­

ningen med intendenturmateriel. Ett sådant inflytande läte sig svårligen på

ett tillfredsställande sätt ordna annat än genom ett den egna försvarsgrenen

tillhörande förvaltningsorgan.

Vidare måste det konstateras, att den centrala intendenturförvaltnings-

tjänsten i varje fall under normala tider icke i främsta rummet känneteck­

nades av materielanskaffningar i större omfattning utan mera av en på de

särskilda truppförbanden etc. inriktad förvaltningstjänst i egentlig mening,

omfattande underhålls- och förrådshållningsföreskrifter, omsättnings- och

distributionsfrågor m. m. Att denna förvaltningstjänst i egentlig mening vore

i betydande grad försvarsgrensbetonad läge med hänsyn till försvarsgrenar­

nas olika stridssätt och militära organisation i öppen dag.

49

Slutligen borde det enligt den nya utredningens mening framhållas, att

1940 års utrednings förslag syntes innebära en viss oklarhet i fråga om gräns­

dragningen mellan de olika förvaltningsorganen. Enligt förslaget skulle så­

lunda den centrala intendenturförvaltningen vara samlad hos ett för hela för­

svaret gemensamt organ. Samtidigt syntes det ha förutsatts, att vissa till

intendenturförvaltningen hörande uppgifter, som nära sammanhängde med

det militära arbetet vid försvarsgrenarna och som icke lämpligen borde ställas

under en från försvarsgrenscheferna fristående ledning, skulle förläggas till

de reducerade försvarsgrensförvaltningarna. Slutligen torde den föregående

utredningen ha räknat med att vissa upphandlingar av intendenturmateriel

jämväl skulle överlämnas till det föreslagna materieldepartementet.

1941 års utredning holle för sin del före, att den organisatoriskt mest rediga

lösningen av förevarande förvaltningsspörsmål vore att — i likhet med vad

som föreslagits i fråga om tygmaterielen — förlägga ansvaret för all central

intendenturtjänst till förvaltningsorgan, som tillhörde de särskilda försvars­

grenarna och i vilkas verksamhet försvarsgrenscheferna kunde erhålla ett be­

stämmande inflytande.

Det sagda borde enligt den nya utredningens mening icke hindra, att en

centralisering av vissa arbetsuppgifter på hithörande område komme till stand.

Tvärtom vore det synnerligen angeläget, att det system som redan nu med

framgång tillämpats, nämligen att en försvarsgrensförvaltning ombesörjde

likartade uppgifter jämväl för de övrigas räkning, ytterligare utvecklades och

instruktionsmässigt befästes.

Det kunde också tänkas fördelaktigt att låta själva upphandlingen av

vissa standardvaror även på intendenturområdet för försvarsgrensförvalt-

ningarnas räkning ombesörjas av industriverket. I varje fall syntes så med

påtaglig fördel vara fallet med sådan intendenturmateriel, som vore att hän­

föra till den mekaniska verkstadsindustrien. I anslutning härtill har förvalt-

ningsutredningen anfört bland annat följande.

Beträffande anskaffningen från textil-, läder- och livsmedelsindustrierna kunna

i viss mån andra synpunkter göra sig gällande. I fråga örn anskaffning av textilier

och läder må sålunda framhållas, att hithörande materiel, exempelvis uniformer

och skodon, tvivelsutan är av mass- och standardkaraktär, men att de inom pri­

vatindustrien med dylik tillverkning sysselsatta fabrikerna äro avsevärt enklare

att handha ur krigsindustriplaneringssynpunkt än de flesta till den mekaniska in­

dustrien hörande "fabrikerna. Vidare kunna här prioritetsfrågor endast i undan­

tagsfall uppstå. Omläggningen av dessa industriers tillverkning från civil till mi­

litär produktion ställer sig därjämte avsevärt enklare och går att genomföra på

kortare tid än inom den mekaniska industrien. Som följd härav kan krigsindustri-

planerandet i stort i fråga om berörda materiel tänkas ske hos industriverket,

även örn det skulle visa sig ändamalsenligare att lata anskaffandet avila försvars­

grensförvaltningarna. Utredningen anser sig icke hava tillräckligt underlag för att

nu kunna taga definitiv ställning till, huruvida anskaffningen av ifrågavarande

slag av intendenturmateriel i allmänhet bör ske genom försvarsgrensförvaltning­

arna eller centraliseras till industriverket. Utan tvivel kunna skäl åberopas för

bägge lösningarna. Visst fog kan måhända sägas föreligga för den från intendentur-

Uihang till riksdagens protokoll 19i3. 1 sami. Nr 180.

4

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

50

håll med skärpa framförda uppfattningen, att det i och för sig måste innebära

en fördel, att de organ som skola omhänderhava materielens användning, under­

håll, distribution etc. också sköta om dess anskaffning, därest icke, såsom fallet

obestridligen är med produkter tillhörande den mekaniska industrien, avgörande

skäl tala för en annan ordning. Då den personal som avses skola ingå i våra inten-

denturorgan otvivelaktigt måste sägas besitta stor erfarenhet i hithörande frågor,

synas också personaltekniska skäl föreligga för att förlägga jämväl själva anskaff­

ningen till dessa organ. Utredningen har vid utformandet av de nämnda organen

närmast räknat med att så blir fallet. Utredningen har emellertid därvid förutsatt,

att en centralisering i avsevärd utsträckning skall kunna ske på det sättet, att en

försvarsgrensförvaltning åtager sig anskaffning av likartad materiel jämväl för

de övrigas räkning. Därest särskilda skäl föreligga för att någon viss anskaffning

av dylik materiel sker genom industriverket, bör detta givetvis anlitas. Beträffan­

de intendenturmateriel tillhörande den mekaniska verkstadsindustrien bör så un­

dantagslöst ske. —• Vad beträffar de centrala beklädnadsverkstäderna böra dessa,

i den mån de över huvud anses böra finnas kvar, underställas samma organ som

handhar materielens anskaffande.

Utlåtanden över 1941 års förvaltnings-

utrednings förslag.

Överbefälhavaren har i sitt yttrande med hänsyn till den likartade beskaf­

fenheten inom samtliga försvarsgrenar av munderingsutrustning, kaserninven­

tarier, expeditionsmateriel, bränsle-, lyse- och vattenförsörjning samt tvätt

ifrågasatt att, i motsats till vad av utredningen föreslagits, en för försvars­

grenarna gemensam intendenturförvaltning skulle komma till stånd. I fråga

örn anskaffning av bränsle och smörjoljor till fordon, fartyg och flygplan

kunde man ställa sig tveksammare mot centralisering, emedan det försvars-

grensvisa intresset här vore starkare framträdande. I fråga om de övnings-

anslag, som tillhörde intendenturförvaltningens område, vore centralisering

olämplig. För erhållande av bästa effekt borde därför intendenturförvaltning­

ens område måhända uppdelas så, att vissa ärenden komme under ett gemen­

samt organ, andra under försvarsgrensförvaltningarna. Någon sådan uppdel­

ning hade icke av 1941 års utredning tagits under omprövning. Överbefälha­

varen ansåg, att denna fråga borde ägnas fortsatt uppmärksamhet, så att en

ändring eventuellt framdeles kunde vidtagas.

Beträffande arméförvaltningens yttrande i nu ifrågavarande hänseende hän­

visas till vad som anförts ovan vid behandlingen av tygförvaltningen.

Statens krisrevision har funnit, att mycket påtagliga skäl förelåge för långt

driven centralisering på detta område. Man kunde fråga sig, varför ej utred­

ningen tagit steget fullt ut och förordat gemensam intendenturförvaltning,

när den ändå föreslagit så många undantag och avsteg i den riktningen. Ett

genomförande av det föreliggande förslaget skulle medföra dubbelarbete och

överorganisation. Enligt krisrevisionens uppfattning borde en gemensam in­

tendenturförvaltning — eventuellt organiserad såsom en avdelning inom krigs-

materielverket — handlägga frågor om anskaffning av förplägnadsvaror och

annan intendenturmateriel, medan försvarsgrenarnas intendenturavdelningar

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

51

borde handha intendenturmaterielen samt ombesörja utbildning av inten­

dent urpersonal ävensom mobiliseringsärenden. Särskild uppmärksamhet borde

ägnas åt att förråd och förrådstjänst ordnades ändamålsenligare. I detta sam­

manhang har krisrevisionen även fäst uppmärksamheten på att gränsdrag­

ningen mellan tyg- och intendenturmateriel borde revideras. Så borde t. ex.

såväl kokvagn (fordonet) som kokkittel anskaffas av samma och icke som nu

av flera olika organ.

I åtskilliga remissyttranden ha påyrkats vissa ytterligare förskjutningar av

gränsen mellan försvarsgrensförvaltningarnas intendenturorgan och det plane­

rade industriverket, syftande till en överflyttning till detta verk av anskaff­

ningen särskilt av textil och lädervaror. Uttalanden i denna riktning ha

gjorts av statens ammunitionsnämnd och försvarsväsendets verkstadsnämnd,

statens krisrevision, Sveriges industriförbund och svenska teknologförening-

en. Emot en sådan överflyttning ha arméchefen och arméförvaltningen, vilka

anse att intendenturdepartementet bör omhänderha denna anskaffning, ut­

talat sig. Mera industribetonade livsmedel av standardtyp borde enligt flera

uttalanden anskaffas genom industriverket.

Ett spörsmål, som vid det verkställda utredningsarbetet visat sig synner­

ligen svårt att komma till rätta med, är frågan om den centrala intendentur-

förvaltningstjänstens ordnande. För närvarande ombesörjes denna försvars-

grensvis, men en tendens till koncentration har sedan länge gjort sig gällande

såtillvida, att särskilt arméförvaltningens intendenturdepartement jämväl för

marin- och flygförvaltningarnas räkning omhänderhaft anskaffningen av vissa

för samtliga försvarsgrenar likartade intendenturvaror.

1940 års utredning ansåg visserligen, att även intendenturverksamheten

borde sammanföras till ett särskilt, samtliga försvarsgrenar omfattande depar­

tement i den föreslagna försvarsförvaltningen, därvid dock förutsattes, att

även på detta område den centrala verksamheten i fråga om underhålls- och

reparationstjänst skulle äga rum inom de av utredningen tilltänkta reduce­

rade försvarsgrensförvaltningarna. Utredningen räknade emellertid även med

det alternativet, att skilda förvaltningar skulle bibehållas på förevarande om­

råde. I vissa särskilda avseenden skulle dock även med detta alternativ en

centralisering äga runi. Sålunda skulle den centrala livsmedelsförsörjningen

för samtliga försvarsgrenar ombesörjas av arméförvaltningens intendenturde­

partement, medan bränsleförsörjningen borde anförtros åt materieldeparte-

mentet och statens reservförrådsnämnd. Anskaffningen av den egentliga in­

tendenturmaterielen för alla försvarsgrenar borde enligt utredningens mening

för detta fall förläggas till materieldepartementet.

1941 års utredning har för sin del ansett ansvaret för all central intenden-

turtjänst böra förläggas till förvaltningsorgan, som tillhörde de särskilda för­

svarsgrenarna och å vilkas verksamhet försvarsgrenscheferna kunde erhålla

ett bestämmande inflytande. Det redan nu tillämpade systemet, att en för-

Kungl. Majlis proposition nr 180.

Departe-

mentscliefen.

52

svarsgrensförvaltning ombesörjde likartade uppgifter jämväl för de övrigas

räkning, borde emellertid ytterligare utvecklas och instruktionsmässigt be­

fästas. Enligt utredningens mening kunde det även tänkas fördelaktigt att

låta själva upphandlingen av vissa standardvaror även på intendenturområ-

det för försvarsgrensförvaltningarnas räkning ombesörjas av det planerade

industriverket. I varje fall syntes så med påtaglig fördel vara fallet med sådan

intendenturmateriel som vore att hänföra till den mekaniska verkstadsindu­

strien.

Åtskilliga av de myndigheter och sammanslutningar, som yttrat sig över

sistnämnda förslag, ha förordat en längre driven centralisering av intenden-

turverksamheten än 1941 års utredning föreslagit. Mera allmänt har en sådan

åtgärd ifrågasatts beträffande anskaffningen inom textil- och läderbranschen.

Längst har statens krisrevision gått, enligt vars mening anskaffningen av för-

plägnadsvaror och intendenturmateriel borde handhavas centralt — eventuellt

genom en avdelning inom krigsmaterielverket —- medan försvarsgrenarnas

intendenturavdelningar borde ombesörja underhålls-, utbildnings- och mobi-

liseringsärenden. Även överbefälhavaren har varit inne på liknande tanke­

gångar men har stannat vid ett uttalande, att frågan borde ägnas fortsatt upp­

märksamhet.

Sammanfattningsvis kan sägas, att under den senaste tidens utredningsarbete

på den militära förvaltningens område enighet i stort sett nåtts därom, att in­

tendenturmateriel hänförlig till den mekaniska eller den kemisk-tekniska indu­

strien lämpligen borde anskaffas av ett nyinrättat krigsmateriel verk. Även från

intendenturhåll har medgivits, att en sådan utveckling vore naturlig, eftersom

anskaffningen i krigstid på dessa områden icke utan de största olägenheter kun­

de ske, om icke arbetet enhetligt sammanhölies och planlades redan i fredstid.

Även jag ansluter mig till denna uppfattning. I viss mån har densamma re­

dan kommit till uttryck i Kungl. Maj:ts förut omnämnda beslut den 21

augusti 1942 angående den fortsatta utbyggnaden av ammunitionsnämnden

till en krigsmaterielnämnd. Genom detta beslut har nämligen föreskrivits,

att krigsmaterielnämnden skulle så snart ske kunde efter den 1 oktober 1942

för försvarsgrensförvaltningarnas räkning omhändertaga bland annat an­

skaffningen av sådan inom den mekaniska industrien tillverkad intendentur­

materiel som funnes upptagen i särskild förteckning samt viss kemisk ma­

teriel.

Beträffande intendenturmaterielen i övrigt har även 1941 års utredning

med styrka framhållit, att förnödenheter, vilka med samma eller i det närma­

ste likartad beskaffenhet användes inom mer än en försvarsgren, borde an­

skaffas av ett enda förvaltningsorgan. Utredningen har emellertid härvidlag

icke sträckt sig längre än till ett förslag, att anskaffningen av dylika förnö­

denheter skulle anförtros åt den centrala försvarsgrensförvaltning, som repre­

senterade den ojämförligt största förbrukningen därav. Även jag anser starka

skäl tala för en långt driven centralisering på detta område. För min del är

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

53'

jag emellertid benägen att till fullo draga ut konsekvenserna härav. Vad sär­

skilt angår textil- och lädervaror äro dessa otvivelaktigt i stor utsträckning

av mass- och standardkaraktär och ur denna synpunkt jämförliga med den

materiel, som enligt det föregående bör anskaffas av krigsmaterielverket.

Även i övrigt synes mig med fog kunna göras gällande, att den centrala an­

skaffningen på intendenturens område med fördel bör kunna förläggas till

krigsmaterielverket, då nu ett sådant föreslås till inrättande. Den omständig­

heten, att anskaffningen på detta område under den gångna beredskapstiden

kunnat genomföras med mindre friktioner än vad fallet varit på vissa andra

militära förvaltningsområden, synes mig härvidlag icke kunna vara utslags­

givande. Enligt min mening bör man icke för framtiden stanna vid de redan

vunna resultaten utan fastmera eftersträva en organisation, som är ägnad

att, utan åsidosättande av nödiga militära krav, såväl tekniskt som ekono­

miskt fungera på bästa möjliga sätt. 1941 års utredning har till stöd för ett

bibehållande av den nuvarande ordningen på intendenturområdet åberopat

bland annat, att vissa i samband med anskaffnings- och planeringsarbetet

uppkommande svårigheter vore lättare att bemästra, när fråga vore om tex­

til- och läderbranscherna än när det gällde den mekaniska industrien. Detta

skäl mot en överflyttning av vissa arbetsuppgifter till krigsmaterielverket

synes mig emellertid äga ringa styrka. Jag har kommit till den övertygelsen,

att den anskaffning av intendenturmateriel, som över huvud kan ske cen­

tralt, bör överföras till krigsmaterielverket enligt samma grunder som avses

skola gälla beträffande tygmateriel. Vad livsmedelsanskaffningen an­

går synes en viss centralisering till arméförvaltningens intendenturavdelning

ligga nära till hands. Genom en sådan centralisering underlättas samordnan­

det av den militära livsmedelsförsörjningen med försörjningen för landet i

dess helhet. Under krig plötsligt uppkommande behov kunna även snabbare

och säkrare tillgodoses. Förrådsuppläggningen kan också lättare komplette­

ras och anpassas efter läget. På försvarsgrensförvaltningarnas intendentur-

organ böra i övrigt alltjämt ankomma anskaffningsuppgifter allenast i den

män det gäller sådan för en viss försvarsgren specifik materiel, för vars an­

skaffning i dylik ordning vägande militära skäl kunna åberopas. Den efter

försvarsgrenarna uppdelade intendenturförvaltningstjänsten skulle sålunda,

med nyss angivna undantag för specialmateriel, begränsas till lokal materiel-

anskaffning samt centrala och lokala vård- och underhållsuppgifter ävensom

1 i vsme d eks a n sk a ff n ing. I anslutning härtill böra ärenden angående intenden-

turväsendets organisation och utveckling, mobiliseringsärenden, frågor om in-

tendenturtjönsten berörande reglementen och instruktioner m. m. handläg­

gas. T fråga om dessa kvarstående verksamhetsgrenar synes det mig ound­

gängligt, att försvarsgrenschefens ansvar och inflytande bibehålies. En na­

turlig följd härav blir, att det under försvarsgrenschefen sammanhållande

organet på området bör infogas i försvarsgrensförvaltningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

54

Till frågan om drivmedelsförsörjningens ordnande återkommer jag vid be­

handlingen av krigsmateriel verket.

Vad beträffar det av krisrevisionen väckta spörsmålet örn revision av

gränsen mellan tyg- och intendenturmateriel torde detsamma förlora i bety­

delse i samma mån som anskaffningen av båda dessa materielslag överflyttas

till krigsmaterielverket. Frågan om en sådan revision beträffande den mate­

riel, vars anskaffning alltjämt skall åvila försvarsgrensförvaltningarna, torde

emellertid vara förtjänt av övervägande. Att i detta sammanhang närmare

ingå på berörda spörsmål lärer dock ej ifrågakomma.

Kungl. Maj:ts fr oposition nr 180.

3. Fortifikations- och byggnadsförvaltningens område.

Inom de nuvarande försvarsförvaltningama utövas den centrala ledningen

av byggnadsverksamheten och vad därmed sammanhänger ävensom av de

till fortifikationsverksamheten hänförliga förvaltningsspörsmålen för arméns

vidkommande å arméförvaltningens fortifikationsstyrelse, för marinen inom

marinförvaltningens fortifikationsavdelning samt för flygvapnet, där några

egentliga fortifikatoriska problem hittills icke förefunnits, inom flygförvalt­

ningens byggnadsavdelning. Såväl å arméförvaltningens fortifikationsstyrelse

som å marinförvaltningens fortifikationsavdelning utgöres personalen till vä­

sentlig del av officerare tillhörande fortifikationskåren. Flygförvaltningens

byggnadsavdelning står under ledning av en överste vid flygvapnet. Här må

emellertid erinras örn de provisoriska åtgärder, som vidtagits i syfte att effek­

tivisera och samordna verksamheten på byggnadsförvaltningens område och

för vilka i det föregående i korthet redogjorts.

1930 års försvarskommission.

Frågan örn att sammanslå den centrala förvaltningsverksamheten på före­

varande område till ett enda förvaltningsorgan har även tidigare varit före­

mål för behandling. I sitt den 30 juli 1935 avgivna betänkande föreslog så­

lunda 1930 års försvarskommission, att den centrala fastighetsförvaltningen

skulle utbrytas ur försvarsgrenarna och centraliseras till ett för försvarsväsen-

det gemensamt organ. En sådan åtgärd syntes ur ekonomisk synpunkt böra

tillmätas stor betydelse, i det att möjligheterna till rationalisering av verk­

samheten underlättades och entreprenadsystemet kunde intensivare utnytt­

jas. Vidare måste enhetligheten i behandling av anslags- m. fl. frågor rörande

fastighetsförvaltningen i dess helhet kunna på ett helt annat och bättre sätt

tillgodoses än med nuvarande organisation.

Utlåtanden över försvarskoinmissionens betänkande.

I de över försvarskommissionens betänkande avgivna yttrandena gåvo åt­

skilliga av de hörda myndigheterna uttryck för allvarliga betänkligheter gent­

emot den föreslagna centraliseringen av fastighetsförvaltningen. Erinringarna

55

hänförde sig i huvudsak till konsekvenserna i militärt hänseende av att till­

skapa ett utom försvarsgrenarna stående centralt ämbetsverk för handhavande

av försvarsväsendets fastighetsverksamhet. Det befarades salunda, att de rent

militära önskemålen i fråga örn byggnadernas anordnande skulle med större

svårighet kunna göra sig gällande gentemot ett dylikt fristående ämbetsverk

än vid ett bibehållande av fastighetsväsendet knutet till den egna försvarsgre­

nen. Emot den föreslagna anordningen anfördes också, att det ständiga och

intima samarbete, varav behov skulle uppstå mellan de militära myndigheter­

na och det fristående ämbetsverket, säkerligen komme att störas av åtskilliga

friktioner. Särskilt från flygvapnets sida framhölls med stor skärpa, att anord­

nandet och vården av de för detta vapen speciella byggnaderna, flygfälten

m. m. krävde ett så verksamt och beständigt övervakande ur rent militära

synpunkter, att även den centrala fastighetsförvaltningen måste ingå bland

flygvapnets egna förvaltningsorgan. Slutligen papekades fran marint hall, att

ett avskiljande av de befästningsärenden, som vore av fortifikatorisk art, från

de strategiska och vapentekniska fästningsärendena medförde allvarliga olä­

genheter.

Propositionen

1936: 225.

I propositionen 1936:225 angående försvarsväsendets ordnande föreslogs

att all förvaltningsverksamhet, således även på byggnads- och fortifikations-

området, skulle vara försvarsgrensvis organiserad. Detta blev också riksda­

gens beslut. Vid anmälan av nyssberörda ärende i statsrådet den 27 mars

1936 anförde föredragande departementschefen bland annat.

Från de invändningar, som rests från ett flertal av de över förslaget hörda

myndigheterna, kan man enligt min mening icke bortse, även örn de anförda

farhågorna i vissa hänseenden må betecknas som överdrivna. Jag utgår näm­

ligen ifrån att vid anordnandet av en för hela försvarsväsendet gemensam cen­

tral fastighetsförvaltning det icke skulle möta några oövervinneliga svårigheter

att på ett lämpligt sätt säkerställa, att de militärt ledande organen erhölle sådant

inflytande över denna verksamhet, att alla militära synpunkter på byggnaders

konstruktion m. m. kunde på ett tillbörligt sätt göra sig gällande. Å andra sidan

förhåller det sig säkerligen så, att en dylik ordning mången gång skulle ställa

sig onödigt tyngande. Härtill kommer, vad angår flygvapnet, att frågan om

flygfältens, hangarernas och andra specialbyggnaders beskaffenhet så intimt

sammanhänger med själva flygtjänstens bedrivande, att ledandet av den sist­

nämnda underlättas, därest fastighetsförvaltningens ledning är förlagd till den

egna försvarsgrenen. Då en sådan genomgripande förändring som fastighetsför­

valtningens utbrytande ur försvarsgrenarnas förvaltningsområde — en föränd­

ring som innebure ett avsteg från den i övrigt hävdade principen, att förvalt-

ningsverksamheten bör handhavas försvarsgrensvis icke bör vidtagas utan

att därför kunna åberopas så patagliga fördelar, att de framförda invändningar­

nas bärkraft väsentligen försvagas, har jag med hänsyn till nyssnämnda om­

ständigheter funnit mig icke kunna tillstyrka ett genomförande av den centrali­

sering på fastighetsförvaltningens område som av försvarskommissionen före­

slagits.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

56

Kungl. Majlis proposition nr 180.

1940 års utredning.

Beträffande byggnads- och fortifikationsförvaltningens område har 1940

års utredning i sitt betänkande anfört bland annat följande.

De två huvudspörsmål, som i förevarande sammanhang uppställa sig till be­

dömande, äro dels frågan örn fastighetsförvaltningens utbrytande ur de sär­

skilda försvarsgrenarna och centraliserande till ett för försvarsväsendet gemen­

samt organ, dels ock frågan huruvida man bör göra boskillnad mellan befäst-

ningsförvaltning^ och husbyggnadsförvaltning. I nära sammanhang med sist­

nämnda spörsmål står frågan örn beredande av större utrymme åt den civila

teknikens målsmän inom det eller de organ, som skola handhava fastighetsför­

valtningen.

Vad till en början angår förstnämnda spörsmål föreligger redan vid nu gäl­

lande organisation på fastighetsförvaltningens område en hög grad av gemen­

samhet mellan olika försvarsgrenar. Det säger sig självt, att förvaltningen av

kaserner och andra byggnader, övnings- och skjutfält m. m. principiellt sett icke

är av skiljaktig natur inom de olika försvarsgrenarna. För byggnaders konstruk­

tion och underhåll m. m. samt för den domäntekniska och juridiska skötseln av

försvarsväsendets markområden böra i stort sett likartade regler gälla. Å andra

sidan är det uppenbart, att erforderligt beaktande måste ägnas de militära syn­

punkterna vid förvaltningstekniska åtgärders vidtagande å övnings-, skjut- och

flygfält m. m.

Vid den tidigare behandlingen av det föreliggande spörsmålet har såsom ett

betydelsefullt skäl emot fastighetsförvaltningens centralisering anförts, att en

dylik förändring innebure ett avsteg från den då i övrigt hävdade principen,

att förvaltningsverksamheten borde handhavas försvarsgrensvis. Detta skäl

synes, på sätt tidigare framhållits, icke längre vara bärande. Tvärtom har en

helt genomförd uppdelning av förvaltningen efter försvarsgrenar visat sig icke

längre hållbar. Vid sådant förhållande vinner tanken på en centralisering jämväl

av fastighetsförvaltningen i styrka. De tidigare yppade farhågorna, att där­

igenom skulle försvåras samarbetet med de militära myndigheterna och det

tillbörliga beaktandet av dessas önskemål, torde icke visa sig vara grundade.

Givet är visserligen, att exempelvis för flygvapnets vidkommande frågan örn

flygfältens, hangarernas och andra specialbyggnaders beskaffenhet intimt sam­

manhänger med själva flygtjänstens bedrivande. Genom en lämplig person­

representation i fortifikationsdepartementet borde emellertid garantier för ett

friktionsfritt samarbete härvidlag kunna vinnas.

Beträffande frågan, örn man bör skilja mellan befästningsförvaltning och hus­

byggnadsförvaltning, kunna delade meningar råda. Såsom skäl för att göra en

sådan skillnad har anförts, att fortifikationskårens personal därigenom skulle

kunna få odelat ägna sig åt befästningsfrågor, att för husbyggnadernas vidkom­

mande en intimare kontakt med den rent civila byggnadsverksamheten skulle

kunna uppnås samt att husbyggnaderna skulle kunna omhänderhavas av härför

särskilt lämpad personal. Den omständigheten, att husbyggnadsverksamheten

sammanföres inom en förvaltningsgren med befästningsbyggandet utesluter

emellertid ingalunda, att för den förra verksamheten kan användas all erforder­

lig civil sakkunskap i byggnadsfrågor. Tvärtom torde genom ett dylikt sam­

manförande inom ett ämbetsverks ram men med arbetet uppdelat på skilda

avdelningar vinnas, att den civila tekniska sakkunskapen kan i erforderlig grad

utnyttjas jämväl i fråga örn befästningsanläggningars utförande och underhåll.

57

På grundval av de anförda synpunkterna kom 1940 års utredning till det

resultatet, att försvarsväsendets fastighetsförvaltning, däri inberäknat utfö­

randet och vården av befästningsanläggningar och husbyggnader, borde cen­

traliseras till ett förvaltningsorgan, förslagsvis benämnt försvarsväsendets

fortifikationsdepartement.

Utlåtanden över 1940 års utredning.

De över 1940 års utredning hörda myndigheterna ha i sina yttranden

givit uttryck åt skiftande uppfattningar i fråga om den föreslagna centrali­

seringen av fastighetsförvaltningen. Rörande innehållet i dessa yttranden torde

jag få hänvisa till 1941 års utrednings betänkande (sid. 47—49). Här må

endast framhållas, att överbefälhavaren, arméförvaltningen och 1940 års mili­

tära byggnadsutredning anslutit sig till utredningens förslag härvidlag, att

marinförvaltningen under viss förutsättning icke haft något att erinra samt

att försvarsgrenschefema och flygförvaltningen avstyrkt förslaget, varvid

i huvudsak samma skäl anfördes som gentemot försvarskommissionens

förslag.

1941 års förvaltningsutredning.

1941 års förvaltningsutredning har i princip anslutit sig till 1940 års ut­

rednings förslag och således förordat, att en centralisering komme till stånd.

Som skäl för detta ståndpunkttagande ville utredningen framför allt åbe­

ropa den från olika håll påpekade omständigheten, att planläggandet och

utförandet av byggnadsarbeten i stort sett syntes böra ske med likartade be­

dömanden, vare sig byggnaderna skulle användas för den ena eller den andra

försvarsgrenen. Därmed vore naturligtvis icke sagt, att icke de specialhänsyn

som kunde betingas av de skilda försvarsgrenarnas särart i full utsträckning

borde få göra sig gällande. En påtaglig fördel med en sammanslagning syntes

också ligga i det förhållandet, att därigenom frågor om befästningars utfö­

rande och underhåll komme att åvila en enda centralmyndighet i stället för

såsom nu två. Och vad beträffar det löpande förvaltningsbestyret med för­

svarsväsendets synnerligen omfattande och alltmera växande fastighetsbe­

stånd syntes det icke kunna vara annat än till båtnad, att den centrala led­

ningen av denna förvaltning ägde rum inom ett enda organ.

Att vissa invändningar kunde göras mot en sammanslagning av fastighets­

förvaltningen skulle emellertid — framhöll utredningen vidare — icke förne­

kas. Särskilt syntes därvid böra uppmärksammas de från flygvapnets sida ut­

talade farhågorna för att de speciella synpunkter som i stor utsträckning måste

uppställas på flygvapnets byggnader ävensom på flygfältens byggande och

underhåll icke skulle bliva lika tillförlitligt och väl tillgodosedda inom en fri­

stående byggnadsförvaltning som inom flygvapnets eget förvaltningsorgan,

flygförvaltningen. Utredningen ansåge emellertid de organisatoriska fördelarna

av ett sammanförande av byggnadsförvaltningen till ett organ vara så över­

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

58

vägande, att de nämnda invändningarna icke borde stå hindrande i vägen där­

för. De från flygvapnets myndigheter framförda farhågorna syntes kunna i

huvudsak bortfalla, därest en regementsofficer vid flygvapnet placerades till

ständig tjänstgöring i den centrala fortifikationsförvaltningen med uppgift

att iakttaga de specialsynpunkter på byggnadsförvaltningens område som

gjorde sig gällande för flygvapnets del.

Vad beträffar den av 1940 års utredning berörda frågan, huruvida den

fortifikatoriska verksamheten och den militära byggnadsverksamheten i övrigt

alltjämt borde vara i förvaltningshänseende sammanförda till samma central­

organ, anslöte sig den nya utredningen obetingat till den av 1940 års ut­

redning intagna ståndpunkten, att en dylik gemensamhet alltjämt borde upp­

rätthållas. Denna ståndpunkt hade också med skärpa hävdats av militära

byggnadsutredningen i dess remissutlåtande.

Förutom de av 1940 års utredning och militära byggnadsutredningen an­

förda skälen för att befästnings- och övrig militär byggnadsverksamhet bör

organiseras gemensamt borde enligt 1941 års utrednings mening ytterligare

framhållas, att frågan om den fortlöpande förvaltningen av de för befäst-

ningsändamål för kronans räkning förvärvade fastigheterna bleve synnerligen

vansklig att lösa, örn man skilde fortifikationsförvaltningen från den övriga

byggnadsförvaltningen. Antingen måste man nämligen då låta den egentliga

förvaltningen av försvarets fastigheter omhänderhavas av två olika organ

eller också finge man inrätta ett fristående organ för ändamålet. Vilket alter­

nativ man än valde, komme förvaltningsapparaten att kompliceras. Slutligen

måste i förevarande hänseende framhållas, att det vore av stor vikt, att den

militära personal som skulle handlägga främst befästningsärendena bleve skick­

lig och för sina uppgifter fullt kompetent. För att säkerställa detta krav vore

det nödvändigt att tillskapa en tillräckligt vid rekryteringsbas för den härför

avsedda personalkåren, varjämte kåren måste givas en sådan storlek och sam­

mansättning, att betryggande garantier erhölles för att vid besättandet av le­

dande poster ett urval kunde göras mellan högt kvalificerade officerare. Då

befästningsverksamheten aldrig kunde i vårt land bliva så omfattande, att den

ensam kunde behöva en personalkår av den storlek realiserandet av nyssbe-

rörda önskemål förutsatte, bleve det nödvändigt att åt ifrågavarande för be-

fästningsväsendet avsedda personalorganisation anförtro jämväl andra mili­

tära byggnadsuppgifter. Detta förhållande talade också starkt för ett fortsatt

sammanhållande i förvaltningshänseende av befästningsväsendet och det mili­

tära byggnadsområdet i övrigt.

Då 1941 års utredning sålunda förordade, att den centrala ledningen av

försvarsväsendets byggnadsverksamhet sammanfördes till ett enda förvaltnings­

organ, ville utredningen framhålla, att det ifrågavarande organet borde hand­

hava all central förvaltningsverksamhet på förevarande område. Byggnads­

frågor borde således över huvud taget icke tillhöra försvarsgrensförvaltning-

arnas kompetensområde. En annan sak vore, att det måhända övergångsvis

Kungl. Majlis 'proposition nr 180.

59

kunde visa sig vara lämpligt att låta flygförvaltningens byggnadsavdelning

fortsätta sin verksamhet även någon tid efter det att det nya förvaltnings­

organet börjat sin verksamhet. Det syntes nämligen icke uteslutet, att den

utomordentligt omfattande byggnadsverksamhet som under de närmaste åren

vore att förutse för flygvapnets räkning kunde motivera att byggnadsavdel-

ningen först så småningom och i avvaktan på mera normala förhållandens in­

träde avvecklade sin verksamhet.

Utlåtanden över 1941 års förvallnings-

utrednings förslag.

Av remissmyndigheterna har överbefälhavaren uttalat, att erfarenheterna

syntes honom bestämt tala för förslaget om gemensam förvaltning på forti­

fikations- och byggnadsförvaltningens område. Denna gemensamma förvalt­

ning borde omfatta samtliga fastigheter, således även exempelvis marinens

skjutbanor.

Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen ha i sitt gemensamma yttran­

de avstyrkt inrättande av en för försvarsväsendet gemensam fortifikationsför-

valtning. I varje fall borde därmed anstå, till dess flygvapnets utbyggnad

vore helt fullbordad. Chefen för flygvapnet måste även få större inflytande

än som föreslagits beträffande den under ett visst budgetår erforderliga bygg­

nadsverksamheten. Byggnadsunderhållet borde vidare ej överflyttas, förrän

flygförvaltningens byggnadsavdelning helt uppginge i det nya verket.

' Marinförvaltningen har väl funnit den föreslagna principen riktig men an­

sett, att örlogsvarvens byggnader borde underställas marinförvaltningen på

samma sätt som försvarsväsendets fabriker förutsatts skola underställas indu­

striverket. Den del av fastighetsfonden, som berörde örlogsvarven, borde på

grund härav utbrytas och underställas marinförvaltningen. Detsamma gällde

även andra anläggningar under varvschefs förvaltning, exempelvis oljecistern­

anläggningar.

Riksrälcenskapsverket har i princip anslutit sig till förslaget i denna del,

dock med hänvisning till förutnämnda av intendenten K. Bildmark verkställ­

da utredning angående besparings- och rationaliseringsåtgärder i fråga om

underhållet av staten tillhöriga byggnader. Ämbetsverket har vidare fram­

hållit, att den planerade fortifikationsförvaltningen självfallet borde handha

redovisningen av försvarsväsendets fastighetsfond.

Statens krisrevision, statens industrikommission och svenska teknologför-

eningen ha i princip biträtt förslaget örn en gemensam fortifikationsförvalt-

ning.

Byggnadsstyrelsen har uttalat, att en för hela försvarsväsendet gemensam

byggnadsförvaltning kunde väntas medföra icke oväsentliga ekonomiska och

tekniska fördelar. Styrelsen förutsatte emellertid, att ett intimare samarbete

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

60

Departe­

mentschefen.

än utredningen avsage kunde avägabringas mellan de olika försvarsgrenarnas

chefer och fortifikationsförvaltningen. En centralisering av nybyggnadsverk­

samheten för försvarsväsendet borde enligt styrelsens mening anstå tills vidare

i avbidan på att verksamheten åter skulle nedgå, och frågan borde erhålla

en provisorisk lösning. Fastighetsförvaltningen i egentlig mening syntes där­

emot tidigare kunna centraliseras.

191+0 ars militära byggnadsutredning har erinrat örn att utredningen redan

tidigare anslutit sig till principen om sammanförande av ledningen för för-

svarsväsendets nybyggnads- och fastighetsförvaltande verksamhet till ett för

samtliga försvarsgrenar gemensamt organ. Tre reservanter inom byggnads-

utredningen ha framhållit, att samarbetet med försvarsgrenscheferna borde

ordnas mera effektivt vad anginge nybyggnaderna. Underhållsarbetena borde

helt handhas av fortifikationsförvaltningen och underlydande myndigheter.

Ytterligare en reservant i samma utredning hax gjort gällande, att flygvapnets

centrala fastighetsförvaltning måste inordnas i flygförvaltningen eller att i

varje fall flygvapnets intressen måste tillgodoses mera effektivt.

I yttranden över den i det föregående omnämnda, av intendenten K. Bild­

mark verkställda utredningen angående besparings- och rationaliseringsåtgär-

der i fråga om underhållet av staten tillhöriga byggnader ha gjorts vissa ut­

talanden, som böra uppmärksammas i förevarande sammanhang. Sålunda har

statens industrikommission framhållit, att omorganisationen av fastighetsför­

valtningen icke borde genomföras i så snabb takt, att effektiviteten äventyra­

des genom bristen på kunniga tekniker. Byggnadsstyrelsen har även här utta­

lat, att med genomförandet av en centralisering av försvarsväsendets bygg-

nadsförvaltning borde tills vidare anstå men att detta dock ej borde hindra,

att åtgärder snarast möjligt vidtoges för en behövlig omorganisation.

1

I förevarande sammanhang må även erinras örn försvarsväsendets ingenjör­

utredning, som för närvarande undersöker frågan om utnyttjandet av ingenjör-

tekniskt utbildad personal inom försvarsväsendet. En närmare redogörelse för

utredningsuppdraget återfinnes i det föregående (sid. 16 f.).

Tanken på en sammanslagning av den centrala verksamheten på fortifi­

kations- och byggnadsförvaltningens område har, såsom framgår av den läm­

nade redogörelsen, redan tidigare kommit till uttryck. Ett utformat förslag

i sådant hänseende framlades sålunda av 1930 års försvarskommission. Med

hänsyn till den kritik, som i remissyttrandena riktades mot förslaget, upptogs

detsamma ej i 1936 års försvarsproposition, vilken i detta hänseende god­

kändes av riksdagen.

Vid frågans tidigare behandling anfördes mot en centralisering av fastig­

hetsförvaltningen det skälet, att en dylik förändring skulle på en särskild

punkt innebära ett avsteg från den då över hela linjen hävdade principen

örn förvaltningsverksamhetens handhavande försvarsgrensvis. Då denna prin­

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

61

cip numera i olika hänseenden brutits och — såsom framgår av det förut

anförda — i framtiden sannolikt får frångås i än större utsträckning, har

det angivna skälet icke längre bärkraft. Över huvud taget torde det ur ekono­

misk och arbetssynpunkt få anses vara ett önskemål, att sådan verksamhet

inom försvarsväsendet, som kan för hela försvarsväsendet gemensamt bedrivas,

icke utan tvingande skäl uppdelas på de olika försvarsgrenarna. Den force­

rade verksamhet, som under de senaste åren bedrivits på såväl befästnings-

som byggnadsområdet, har vidare i viss mån ställt hithörande spörsmål i ny

belysning.

Vad angår frågan om fastighetsförvaltningens utbrytande ur försvars­

grenarna ansluter jag mig till den mening, som uttalats av såväl 1940 som

1941 års utredning. I likhet med de båda utredningarna anser även jag, att

planläggning och utförande av byggnadsarbeten bör ske enligt i huvudsak

likartade bedömanden, vare sig byggnaderna skola användas för den ena eller

den andra försvarsgrenen. En gemensam förvaltningsorganisation för den

militära byggnadsverksamheten synes även ägnad att underlätta rationali­

sering och standardisering av densamma. Vidare torde en sådan organisation

medföra ökade möjligheter att så avväga de särskilda försvarsgrenarnas behov

av byggnadsmedel, att försvaret i sin helhet blir på bästa sätt tillgodosett.

Behovet av att en sådan avvägning verkställts redan innan byggnadsärendena

underställas Kungl. Maj:ts prövning har mer och mer framträtt, särskilt under

den senaste tidens omfattande byggnadsverksamhet. Vad befästningar angår

måste det betraktas såsom en olägenhet, att dessa för närvarande anläggas

av arméförvaltningens fortifikationsstyrelse och marinförvaltningen var för sig.

Arméförvaltningen har för sin del vitsordat, att bristande enhetlighet vid

ordnandet av landets fasta försvar med nuvarande system icke kan undvikas.

Även ur denna synpunkt skulle således en avsevärd fördel stå att vinna genom

en sammanslagning. I fråga om underhållet av försvarets omfattande fastig­

hetsbestånd synas än starkare skäl tala för att större enhetlighet åväga­

bringas.

De fördelar, som skulle vara förenade med en koncentration av fastighets­

förvaltningen, synas mig väga tyngre än de invändningar däremot, som otvi­

velaktigt med visst fog kunna göras. Jag syftar här främst på risken för att

de rent militära önskemålen ej skulle kunna i tillbörlig utsträckning göra sig

gällande gentemot ett utom försvarsgrenarna stående centralt ämbetsverk.

■Krån flygvapnets sida ha därjämte yppats farhågor för att de särpräglade

synpunkter, som i stor utsträckning måste anläggas på denna försvarsgrens

byggnader samt på flygfältens byggande och underhåll, icke skulle bliva på

tillfredsställande sätt tillgodosedda av ett utanför flygförvaltningen förlagt

organ. Såsom de båda förvaltningsutredningarna samstämmigt framhållit bör

det icke vara ogörligt att övervinna dessa svårigheter.

Till frågan om det sätt, på vilket en centralisering av fortifikations- och

byggnadsförvalträngen bör ske, samt om tidpunkten för genomförande av

en sådan centralisering återkommer jag i det följande.

Kungl. Mcij:ts 'proposition nr 180.

62

Kungl. Majlis 'proposition nr 180.

4. Sjukvårdsförvaltningens område.

Den centrala sjukvårdsförvaltningen inom försvarsväsendet omhänderha-

ves enligt nu gällande organisation för arméns vidkommande av arméför­

valtningens sjukvårdsstyrelse, för marinen av marinförvaltningen å dess

sanitetsavdelning samt för flygvapnet av flygförvaltningen å dess intenden-

turavdelning. Oaktat denna uppdelning av sjukvårdsförvaltningen å sär­

skilda organ för varje försvarsgren har emellertid en rätt långt driven cent­

ralisering av själva upphandlingsväsendet för sjukvårdsändamål under se­

nare år tillämpats. I synnerhet sedan en särskild materielbyrå organiserats

inom sjukvårdsstyrelsen, ha i stor utsträckning upphandlingar av sjuk-

vårdsmateriel för alla tre försvarsgrenarnas räkning ägt rum genom sjuk­

vårdsstyrelsens försorg.

Tidigare utredningar.

Frågan om ett sammanförande av förvaltningsverksamheten inom den

militära sjukvården till ett enda centralorgan har vid upprepade tillfällen

varit föremål för uppmärksamhet. Sålunda föreslogo departementalkommit-

terade i sitt år 1912 avgivna betänkande, att en för armén och marinen

gemensam sjukvårdsavdelning skulle inrättas i försvarsdepartementet. Frå­

gan underkastades vidare en ingående behandling av 1920 års förvaltnings-

sakkunniga, vilka år 1921 avgåvo betänkande med förslag till en koncent­

ration av försvarsförvaltningen till ett enda centralt verk. Därvid anfördes

i förevarande hänseende bland annat, att en granskning av de förvaltnings­

ärenden, vilka avgöras av de särskilda försvarsgrenarnas sjukvårdsmyndighe­

ter, visade, att ett flertal ärenden vore av synnerligen ensartad natur. Någon

viktigare saklig skillnad kunde icke förefinnas mellan hälso- och sjukvård

vid de olika försvarsgrenarna, även örn organisationens detaljer vore väl

så olika. Beträffande försvarsväsendets hälso- och sjukvård i dess helhet

borde anskaffning, vård och redovisning av sjukvårdsmaterielen till båtnad

för alla parter ske efter möjligast enhetliga grunder. Vid utarbetandet av

lämpliga modeller för sjukvårdsmateriel syntes man även ha gagn av

samarbete. Enahanda vore naturligtvis fallet beträffande uppgörandet av

årsberättelser, statistik, granskning av läroböcker, reglementen och instruk­

tioner för sjukvårdspersonal, i den mån hälso- och sjukvård därav berördes.

Samarbete vore även önskvärt beträffande såväl undervisning i hälsovård

för manskap som fackutbildning för sjukvårdspersonal. Jämväl i fråga om

speciell fackutbildning av läkare skulle ett systematiskt samarbete ha en

uppgift att fylla. Ett utbyte av erfarenheter på den tillämpade hälsovårdens

område, beträffande exempelvis epidemiers bekämpande, bad, avlusning,

vattenförsörjning, uppvärmning, ventilation, belysning, proviantering och

beklädnad, borde ock vara till nytta för de olika försvarsgrenarna. Den

sjukvårdstekniska behandlingen av skador och sjukdomar vore i princip

63

densamma å sjukhus, i fält, å fästningar, fort och fartyg, även örn till buds

stående hjälpmedel och andra förhållanden givetvis i ena och andra avse­

endet krävde jämkningar. Sjukhusens planläggande, uppförande och inre­

dande borde handläggas gemensamt. I detta sammanhang borde dock er­

inras om de olikheter, som förefunnes mellan försvarets sjukvårdsgrenar,

och om de områden, där förutsättningar för samarbete vore få eller sak­

nades. Tillämpningen av hygienen vore olika, utbildningen av läkare måste

beträffande tjänst vid exempelvis armén med dess krav på sjukvårdstaktiska

kunskaper, befälstagande o. s. v. vara vitt skild från läkarnas vid ma­

rinen. Dessa senare måste å andra sidan vara sjövana och fullt förtrogna

med den säregna tjänsten ombord. Även beträffande den militära lägre

sjukvårdspersonalen bleve den fortsatta utbildningen av liknande skäl olika,

vartill komme, att denna personal för fullgörande av sin tjänst måste hava

en viss militär utbildning, lämpad för olika truppslag eller vapengrenar.

1940 års utredning.

1940 års utredning har funnit de sålunda av 1920 års förvaltningssak-

kunniga anförda skälen för en sammanslagning av de särskilda försvarsgre­

narnas sjukvårdsledning i stort sett alltjämt vara bärande. Visserligen ägde

redan nu i många gemensamma spörsmål samarbete och samråd rum mellan

cheferna för de olika sjukvårdsgrenama, liksom det i förvaltningsreglemen-

ten och instruktioner funnes allmänna föreskrifter om samråd och samar­

bete. Ett sådant bleve dock aldrig tillräckligt effektivt mellan helt skilda

ämbetsverk, även där viljan till samarbete vore god. Ett sammanförande

under enhetlig ledning av försvarsväsendets sjukvård skulle medföra ett

utvidgande och effektiviserande av detta samarbete samt därmed ökade

möjligheter till rationalisering av hela sjukvårdsarbetet. Utredningen an-

såge därför, att ett sådant sammanförande borde äga rum, därvid dock er­

forderligt beaktande måste ägnas åt de för olika försvarsgrenar särartade

sjukvårdsfrågorna. — Enligt utredningens mening borde det militära sjuk-

vårdsväsendet ställas under gemensam ledning av en försvarsväsendets

chefläkare, benämnd exempelvis generalläkare. I sin egenskap av inspek­

tör för det militära hälso- och sjukvårds väsendet i dess helhet borde gene­

ralläkaren lyda under överbefälhavaren. Vad anginge den rent förvaltnings-

mässiga delen av sin verksamhet borde han däremot lyda direkt under

Kungl. Majit, dock med direktivrätt för överbefälhavaren i erforderlig ut­

sträckning. — I sjukvårdsorganisationen, förslagsvis benämnd försvarsför-

valtningens sjukvårdsdepartement, borde ingå en avdelningschef för var

och en av de tre försvarsgrenarna, en arméöverläkare, en marinöverläkare

och en flygöverläkare. Dessa borde i stort sett intaga samma ställning som

nu, d. v. s. vara tjänstegrenschefer hos de olika försvarsgrenscheferna. De

borde under den gemensamme chefens inseende äga att på ett relativt själv­

ständigt sätt handlägga var inom sin avdelning de för de olika försvars­

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

64

grenarna speciella sjukvårdsfrågorna. Likaså syntes det vara naturligt, att, då

så vid behandlingen av ärenden inom de olika försvarsgrenarnas centrala

förvaltningar erfordrades, vederbörande överläkare deltoge i ärendenas

handläggning. De avsåges vidare att under generalläkaren fungera som

sjukvårdsinspektörer var och en inom sin försvarsgren. Hälso- och sjuk-

vårdsärenden av allmän natur borde enligt föreskrifter i arbetsordning eller

efter generalläkarens bestämmande fördelas mellan de tre överläkarna. —

Anskaffningen av sjukvårdsmateriel och därmed sammanhängande arbets-

kontroll, besiktning och eventuellt nykonstruktioner syntes icke behöva be­

lasta sjukvårdsdepartementet. Dessa uppgifter torde av utredningen hava

ansetts skola ankomma å det föreslagna materieldepartementet. Läkeme-

delsanskaffningen förutsattes däremot skola ske genom sjukvårdsdeparte-

mentets försorg.

Kungl. Marits proposition nr 180.

Utlåtanden över 1940 år9 utrednings förslag.

Rörande det huvudsakliga innehållet i de över 1940 års utrednings förslag

avgivna yttrandena torde jag få hänvisa till den nya utredningens betänkande

(sid. 54—56).

1941 års förvaltningsutredning.

1941 års förvaltningsutredning har såsom sin åsikt uttalat, att sjukvårds­

förvaltningen vore ett av de militära förvaltningsområden, där ett sam­

manförande av den centrala ledningen till ett gemensamt organ syntes

ligga naturligast till. På materielanskaffningens och läkemedelsförsörjning­

ens område hade en avsevärd centralisering redan med nuvarande orga­

nisation kunnat äga rum, i det att arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse

utövade en omfattande upphandlingsverksamhet jämväl för marinens och

flygvapnets räkning. Men även på andra områden syntes ett sammanförande

av förvaltningsverksamheten böra vara ägnat att främja syftemålet att

erhålla en så effektiv sjukvårdstjänst som möjligt inom försvarsväsendet.

Särskilt syntes det vara av vikt, att genom ett sådant organisatoriskt be­

tingat samarbete de erfarenheter och uppslag, som gjordes inom en försvars­

gren, utan omgång kunde komma de andra tillgodo, liksom också en dylik

gemensamhet måste underlätta ernåendet av önskvärd enhetlighet i fråga

om utbildningsföreskrifter, redovisningsbestämmelser m. m. Jämväl på

krigsförberedelsernas område syntes en sammanslagning av förvaltningsverk­

samheten kunna vara av betydande värde.

Emellertid erbjöde spörsmålet om ett samordnande av den militära sjuk-

vårdsförvaltningstjänsten vissa speciella svårigheter, från vilka man icke

finge bortse vid övervägandet av de uppgifter, som borde tillkomma ett central­

organ på sjukvårdsförvaltningens område. Dessa svårigheter sammanhängde

i främsta rummet med det förhållandet, att gränsen mellan förvaltnings-

sidan och inspektionssidan på den militära sjukvårdens område ofta vore rätt

65

oklar. Förvaltnings- och inspektionsspörsmålen grepe icke sällan in i var­

andra på ett sätt som kunde göra det vanskligt att avgöra, om ett ärende vore

av ena eller andra naturen. Ur denna synpunkt hade tvivelsutan den

nuvarande organisationsformen med förvaltnings- och inspektionsverksam­

het sammanförda försvarsgrensvis under gemensam ledning varit ägnad att

förenkla sjukvårdsväsendets ledning. Vid ett överförande av förvaltnings-

sidan till ett utanför försvarsgrenarna stående förvaltningsorgan måste den­

na gemenskap mellan sjukvårdsförvaltning och sjukvårdsinspektion komma

att rubbas. Utredningen vore nämligen av den bestämda uppfattningen, att

inspektionsverksamheten på sjukvårdsområdet liksom på andra fackområ­

den måste ske försvarsgrensvis genom inspektionsorgan, som för ändamålet

stöde till respektive försvarsgrenschefers förfogande, i detta fall armé-, marin-

och flygöverläkarna. Det sagda uteslöte givetvis icke, att viss inspektions-

rätt vid sidan härav kunde finnas böra tilläggas chefen för det gemensamma

förvaltningsorganet.

Det samband som enligt vad nyss påpekats förelåge mellan sjukvårdsför­

valtning och sjukvårdsinspektion nödvändigggjorde, att därest den centrala

sjukvårdsförvaltningen sammanfördes till ett för försvarsgrenarna gemen­

samt organ, ett organiserat samarbete måste komma till stånd mellan detta

organ och inspektionsmyndigheterna, d. v. s. armé-, marin- och flygöverlä­

karna. Enligt förvaltningsutredningens mening borde emellertid detta sam­

arbete icke på sätt 1940 års utredning föreslagit åstadkommas genom att

de nämnda överläkarna inginge i förvaltningsorganet som chefer för var sina

avdelningar. En sådan indelning av förvaltningsorganet skulle stå i strid

med det primära syftemålet med dess tillkomst, nämligen att åstadkomma

enhetlighet över hela försvarsväsendet i förvaltningsärendenas behandling.

Det erforderliga samarbetet syntes i stället böra sökas på det sätt, att de

tre försvarsgrensöverläkarna tillförsäkrades rätt och ålades skyldighet att

deltaga i avgörandet av sådana ärenden i den gemensamma sjukvårdsför­

valtningen som antingen vore av vikt för försvarsväsendet i dess helhet eller

ock särskilt anginge den egna försvarsgrenen. Särskilt borde detta bliva fallet

beträffande sådana på sjukvårdsförvaltningen ankommande ärenden, vilka

icke vore av renodlad förvaltningsnatur. För dryftande av gemensamma spörs­

mål skulle försvarsgrensöverläkarna vidare kunna kallas till »försvarsläkarbe-

redning».

. Förvaltningsutredningen ansåg sig alltså icke kunna biträda 1940 års ut­

rednings uttalande, att de tre försvarsgrensöverläkarna skulle i deras egenskap

av sjukvårdsinspektörer var och en för sin försvarsgren lyda under den före-

slagne generalläkaren. Än mindre kunde förvaltningsutredningen ansluta sig till

ett av arméförvaltningen i dess remissutlåtande över 1940 års utrednings be­

tänkande gjort uttalande, att armé-, marin- och flygöverläkarnas uppgifter

såsom tjänstegrensinspektörer syntes kunna förläggas till en gemensam sjuk­

vårdsinspektion, diir de under generalläkarens chefskap och överinseende skulle

Bihang till riksdagens ■protokoll 191^3. 1 sami. Nr ISO.

5

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

66

bliva chefer för respektive detaljer. De nämnda överläkarna borde enligt för-

valtningsutredningens mening i alla hänseenden vara underställda respektive

försvarsgrenschefer, vilkas organ de vore för utövande av högsta uppsikten

över sjukvårdsväsendet inom vederbörlig försvarsgren. I utövandet av sin

ovan berörda verksamhet inom sjukvårdsförvaltningen borde de sålunda be­

traktas såsom ledamöter av ämbetsverket i fråga och icke såsom generalläka­

ren underställda myndigheter. En annan sak vore, att generalläkaren enligt

förvaltningsutredningens förslag skulle i denna sin egenskap äga en viss in-

spektionsrätt över försvarsväsendets sjukvård i gemen; därmed behövde och

borde icke följa, att generalläkaren skulle äga att med befälsrätt ingripa i

sjukvårdstjänstens utövande vid försvarsgrenarna.

Utlåtanden över 1941 års förvaltnings-

utrcdnings förslag.

Överbefälhavaren har förklarat sig dela förvaltningsutredningens uppfatt­

ning, att sjukvårdsförvaltningen borde göras gemensam. Den representation

vid nämnda förvaltning, som föreslagits i form av försvarsläkarberedning och

inrättande av sjukvårdsinspektioner inom varje försvarsgren, syntes honom sä­

kerställa alla rimliga anspråk från försvarsgrenarnas sida om inflytande på

sjukvården.

Arméchefen har icke haft något att erinra mot en gemensam sjukvårdsför­

valtning.

Marinchefen har ansett den för försvarsgrenarna gemensamma sjukvårds­

förvaltningen vara det ur saklig synpunkt svagast motiverade ledet i den nya

uppläggningen av förvaltningsorganisationen. Förvaltningsutredningen hade

enligt marinchefens mening här kommit fram till en i vart fall inom marinen

olycklig uppspaltning av inspektions- och förvaltnings verksamheten. Strävan

efter enhetlighet framstode snarare som en fara för den marina stridssjuk-

vårdstjänstens ändamålsenliga organisation och bedrivande än som en fördel.

Att en samordning av vissa detaljer och en samverkan i vissa specialfrågor

inom sjukvårdstjänsten vore både önsklig och behövlig syntes icke böra leda

till en så omfattande organisationsförändring som den föreslagna. Marinchefen

har därför avstyrkt förslaget i denna del.

Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen ha i sitt gemensamma yttrande

uttalat, att den föreslagna organisationen på förevarande område sannolikt i

många fall komme att visa sig effektiv, i det att den i viss grad skulle för­

läna enhetlighet åt den militära sjukvårdsförvaltningen. Å andra sidan

skulle den medföra allvarliga olägenheter genom att försvarsgrenschefen skulle

förlora det fasta grepp på och den överblick över sjukvården vid försvarsgre­

nen, som vore önskvärd. Ärendenas handläggning skulle ej heller kunna ske

med tillräcklig smidighet och anpassning. Svårigheter skulle vidare uppstå vid

gränsdragningen mellan inspektion och förvaltning. Det vore därjämte olämp­

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

67

ligt med inspektionsrätt åt utomstående myndighet, som ej vore överordnad

försvarsgrenschefen. Olämpligt vore även, att kommunikationen mellan lokal­

förvaltningarna och sjukvårdsförvaltningen skulle ske direkt med förbigående

av försvarsgrenschefen. Med hänsyn till det anförda avstyrktes en gemensam

sjukvårdsförvaltning.

Arméförvaltningen har ansett förslaget ägnat att medföra en rationalisering

av verksamheten.

Marinförvaltningen har framhållit, att det i intet annat land med tillnärmel­

sevis lika omfattande marin som den svenska ansetts förmånligt att tillskapa en

för armén och marinen gemensam sanitetsledning. Den föreslagna organisatio­

nen vore omständlig och den skulle försvåra ett nödvändigt intimt samarbete

med marinförvaltningens olika avdelningar i navalhygieniska frågor. Den vore

dessutom dyrbar. Vidare skulle generalläkarens inspektionsrätt medföra risk för

dualism och en icke önskvärd fördelning av ansvaret. Örn gemensam sjukvårds­

förvaltning ej komme till stånd, borde uppdrag lämnas åt de nuvarande för­

valtningsorganen att avgiva förslag till samarbetsbestämmelser.

Medicinalstyrelsen, som i yttrande över 1940 års utrednings förslag anfört,

att styrelsen funnit en sammanslagning av de olika försvarsgrenarnas sjuk-

vårdsledning i princip väl motiverad och väl ägnad att underlätta det nödvän­

diga samarbetet mellan militära och civila sjukvårdsmyndigheter framförallt

på sjukvårdsberedskapens område, har i sitt utlåtande över det nya förslaget

gjort vissa påpekanden beträffande den planerade sjukvårdsförvaltningens

inre organisation och dess förhållande till medicinalstyrelsen. Dessa frågor kom­

ma att i sitt vederbörliga sammanhang (sid. 246 f.) upptagas till behandling.

Medicinalstyrelsens materielnämnd har funnit ett sammanförande av de

olika försvarsgrenarnas sjukvårdsledning principiellt väl grundat och ägnat

att för sjukvården medföra avsevärda förenklingar och förbättringar. Mot det

nu framlagda förslaget i denna del funnes således från nämndens sida i princip

intet att erinra. Nämnden har vidare understrukit vikten av ett vidgat sam­

arbete i beredskapssyfte mellan civil och militär sjukvårdsförvaltning, särskilt

beträffande anskaffning och omsättning av sjukvårdsmateriel.

Statskontoret, som ej haft något att erinra mot principen om den militära

sjukvårdsförvaltningens sammanförande till ett organ, har emellertid framhål­

lit, att ledningen av såväl inspektions- som förvaltningstjänsten borde sam­

manhållas under den föreslagne generalläkaren. Statskontoret har vidare an­

sett en sammanslagning av de olika militärläkarkårerna böra övervägas.

Även riksräkenslcapsverket har förordat en centralisering på förevarande

område.

Statens krisrevision, som i princip anslutit sig till förslaget örn en centralise­

ring, har emellertid framhållit, att örn det av militära skäl ansåges ofrånkom­

ligt att ordna inspektionsverksamheten försvarsgrensvis genom organ, som

vore direkt underställda försvarsgrenscheferna, ett bibehållande av hittillsva­

Kungl. Mcij:ts 'proposition nr 180.

Departe­

mentschefen.

rande ordning på det militära sjukvårdsområdet vore att föredraga framför den

föreslagna klyvningen av inspektions- och förvaltningstjänsten.

Även frågan örn ett sammanförande av den centrala sjukvårdsförvalt­

ningen till ett gemensamt organ har vid flera föregående tillfällen över­

vägts. Det gäller här ett förvaltningsområde, inom vilket tyngdpunkten

är förlagd till ett vid sidan av det militära liggande specialfack, det medi­

cinska. Denna omständighet synes mig tala för att krigsmaktens indelning

i försvarsgrenar icke med nödvändighet behöver i full utsträckning avspegla

sig på förevarande område. 1941 års förvaltningsutredning har också uttalat,

att sjukvårdsförvaltningen vore ett av de militära förvaltningsområden, där

ett sammanförande av den centrala ledningen till ett gemensamt organ syntes

ligga naturligast till. Å andra sidan har marinförvaltningen i sitt remiss­

yttrande anfört, att det i intet annat land med tillnärmelsevis lika omfat­

tande marin som den svenska ansetts förmånligt att tillskapa en för armén

och marinen gemensam sanitetsledning. Örn än detta var fallet, då marin­

förvaltningen avgav sitt yttrande, så har emellertid numera ändring inträtt

häri. Åtminstone en av stormakterna har under pågående krig funnit nöd­

vändigt att — låt vara i provisoriska former — inrätta en för alla försvars­

grenar gemensam sjukvårdsledning.

Såsom 1941 års förvaltningsutredning framhållit har redan med nuva­

rande organisation en avsevärd centralisering med goda resultat kunnat ske

på materielanskaffningens och läkemedelsförsörjningens område. Sålunda ut­

övar arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse en omfattande upphandlingsverk-

samhet jämväl för marinens och flygvapnets räkning. En sammanslagning

av förvaltnings verksamheten på den militära sjukvårdens område synes även

ägnad att underlätta ett snabbt tillgodogörande inom hela detta område

av erfarenheter, som vinnas inom en särskild försvarsgren, att befordra önsk­

värd enhetlighet i fråga örn utbildningsföreskrifter, redovisningsbestämmel-

ser m. m. samt att effektivisera krigsförberedelserna på området. Att för­

delar härigenom skulle uppnås bestyrkes av de erfarenheter, som inhämtats

icke minst under beredskapstiden.

Krisrevisionen har framhållit, att om det av militära skäl ansåges ofrånkom­

ligt att ordna inspektionsverksamheten försvarsgrensvis genom organ, som

vore direkt underställda försvarsgrenscheferna, ett bibehållande av hittillsva­

rande ordning på det militära sjukvårdsområdet vore att föredraga framför

den föreslagna klyvningen av inspektions- och förvaltningstjänsten. Krisrevi­

sionens yttrande synes mig innebära en överdrift. Jag förbiser dock icke

de betänkligheter, som kunna vara förenade med det föreslagna sär­

skiljandet av förvaltnings- och inspektionsverksamhet. Även enligt min

mening bör den klyfta, som enligt krisrevisionens mening skulle uppkomma,

såvitt möjligt överbryggas. Detta synes kunna ske genom att den föreslagne

generalläkarens inspektionsrätt utbygges så långt detta låter sig göra utan att

68

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

69

försvarsgrenschefernas intressen trädas för nära. Frågan huru detta skall ske

samt övriga detaljer rörande utformningen av förhållandet mellan inspektion

och förvaltning torde förtjäna en mera utförlig behandling i ett särskilt avsnitt

(sid. 244 f.). Jag vill emellertid förutskicka, att även enligt min uppfattning

försvarsgrensöverläkarna böra i alla hänseenden vara underställda respektive

försvarsgrenschefer, vilkas organ de skola vara för utövande av uppsikten över

sjukvårdsväsendet inom vederbörlig försvarsgren. De böra sålunda icke i egen­

skap av sjukvårdsinspektörer var och en för sin försvarsgren lyda under

generalläkaren.

I nära samband med spörsmålet örn ordnandet av sjukvårdsförvaltningen

står frågan örn de militära läkarkårerna och deras inbördes förhållande. Vid

flera tillfällen har tanken på en sammanslagning av dessa kårer förts fram

till diskussion. Det har därvid påpekats bland annat, att den grundläggande

medicinska utbildningen vore densamma för läkarpersonalen, vare sig denna

tillhörde den ena eller den andra försvarsgrenen, samt att medlen för sjuk­

vårdens utövande även i stort sett vore av likartad natur. Å andra sidan har

erinrats, att de yttre lokala betingelserna för utövande av läkarverksamheten

vore olika på land och ombord samt att även i övrigt verksamheten inom en

försvarsgren i viss mån satte sin särskilda prägel på sjukvården inom denna,

ett förhållande som måste vinna beaktande bland annat i fråga om perso­

nalens fackutbildning. Vidare har gjorts gällande, att en förutsättning för

att försvarsväsendets läkarkrafter skulle kunna utnyttjas på bästa sätt vore,

att de samlades till en gemensam läkarkår, varifrån läkare skulle avdelas till

tjänstgöring inom de olika försvarsgrenarna. För sådant fall skulle militär­

läkarnas utbildning få i erforderlig utsträckning differentieras med hänsyn till

försvarsgrenarnas skilda förhållanden.

För min del är jag icke beredd att nu taga slutlig ståndpunkt till frågan

om de militära läkarkårerna. Jag hyser emellertid den uppfattningen, att en

undersökning i varje fall bör verkställas angående möjligheterna att anordna

gemensam utbildning för blivande militärläkare av olika kategorier och att

underlätta övergången från en militärläkarkår till en annan. 5

Kungl. Maj:ts -proposition nr 180.

5. Civilförvaltningens område.

Med den centrala civilförvaltningen inom försvarsväsendet förstås i hu­

vudsak dels handhavandet av allmänt administrativa spörsmål inom för­

svarsväsendet, såsom författningsfrågor av allmän innebörd, avlöningsspörs-

mål m. m., dels ledandet av försvarsväsendets kassa- och redovisningsvä-

sende, dels ock det militära revisionsväsendet. Den centrala civilförvaltning­

en i denna bemärkelse är enligt nu gällande organisation uppdelad på de tre

försvarsgrenarnas förvaltningsorgan och handhaves inom arméförvaltningen

av dess civila departement, inom marinförvaltningen å civilavdelningen

med kameralbyrån samt inom flygförvaltningen å dess civilbyrå. Den för-

70

valtningsverksamhet av civil natur, som mera har karaktären av admini-

strativt-juridiskt biträde i den fackligt betonade förvaltningstjänsten och

som i nuvarande organisation utövas å särskilda civilbyråer inom armé­

förvaltningens fackdepartement och -styrelser samt å de civila organen i ma­

rin- och flygförvaltningarna, beröres icke i detta sammanhang.

Frågans tidigare behandling.

Spörsmålet örn en sammanslagning av civilförvaltningen inom försvars-

väsendet till ett enda för samtliga försvarsgrenar gemensamt organ har vid

åtskilliga tillfällen tidigare varit på tal. De s. k. 1920 års förvaltningssak-

kunniga anförde i sitt år 1921 avgivna betänkande, att för »likartade» för­

valtningsärenden inom försvarsgrenarna borde eftersträvas en i möjligaste

mån enhetlig behandling, vilket bäst vunnes genom organiserandet av endast

ett centralt ämbetsverk för hela försvarsväsendet. I detta skulle ingå bland

annat en kameralavdelning för behandling av ärenden rörande avlöning,

kassa- och räkenskaps väsende m. m.

Den s. k. 1926 års beredning angående den centrala jörsvarsjörvaltningen

upptog i sitt år 1927 avgivna betänkande 1920 års förvaltningssakkunnigas

förslag till granskning men fann icke de av dessa förebragta skälen för en

sammanslagning av armé- och marinförvaltningarna till en gemensam för-

svarsförvaltning övertygande. Beredningen hade emellertid ansett angeläget

att undersöka, huruvida vissa grupper »likartade» ärenden av mera kame­

ral natur, såsom avlönings-, kassa- och räkenskapsärenden, vissa civilären­

den m. fl. kunde utbrytas samt — utan att skada den enhetlighet, som måste

förefinnas inom vederbörlig försvarsgrens förvaltning — förenas i en för

hela försvarsväsendet gemensam kameralförvaltning. Ifrågavarande under­

sökning hade givit vid handen, att vissa fördelar skulle kunna förväntas

uppstå genom en dylik organisation. I betraktande av att särskilt lokal­

frågan icke syntes vara möjlig att lösa förrän i en jämförelsevis avlägsen

framtid och att verkställda kostnadsberäkningar givit vid handen, att den

ekonomiska vinsten av den antydda organisationen skulle stanna vid ett

mycket ringa belopp men att betydande olägenheter skulle vara förenade

med en fristående kameralförvaltning, ansåge beredningen, att icke heller

en dylik förvaltning borde komma till stånd.

Även 1930 års försvarskommission upptog i sitt år 1935 avgivna betän­

kande frågan om en för försvarsväsendet gemensam civilförvaltning till be­

handling men stannade vid den uppfattningen, att civilförvaltningen allt­

jämt borde vara organiserad försvarsgrensvis. I propositionen 1936:225

angående försvarsväsendets ordnande uttalades likaledes, att den civila för-

valtningsverksamheten inom försvarsväsendet alltjämt borde utövas inom

var och en av de tre försvarsgrenarna för sig. Detta uttalande mötte ingen

erinran från riksdagens sida.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

Kungl. Majlis proposition nr 180.

71

1940 års utredning.

1940 års utredning har i förevarande fråga anfört, att erinringar kunde

framställas beträffande den nuvarande organisationen av den kamerala för­

valtningen och det militära revisionsväsendet. I den mån gällande löne-

författningar och andra ekonomiska bestämmelser bleve av mera inveck­

lad art, bleve det dubbla arbetet vid en uppdelning på skilda förvaltningar

mera framträdande och bristen på enhetlighet vid tillämpningen av gäl­

lande bestämmelser mera kännbar. I den mån revisionen finge att kon­

trollera användningen av allt större värden, framträdde också med ökad

styrka vikten av en gentemot de militära förvaltningarna liksom hela för-

svarsväsendet fullt självständig och Kungl. Majit omedelbart underställd

revisionsverksamhet. Men än viktigare vore att med hänsyn till krigsförvalt-

ningens krav på enkelhet och effektivitet sammanföra de tre skilda civilför­

valtningarna till en enhetlig organisation. En sådan gemensam civilförvalt­

ning skulle för respektive försvarsgrenar i stort sett fylla de uppgifter, som för

statsförvaltningen i övrigt ankomme på statskontoret och i vissa avseenden

på riksräkenskapsverket. Därest en dylik centraliserad civilförvaltning till­

skapades, syntes densamma böra erhålla en självständig ställning i förhål­

lande till den militära ledningen och övriga militära förvaltningsorgan. Å

andra sidan måste givetvis en intim samverkan mellan alla förvaltningens

grenar komma till stånd. I detta sammanhang vore även att märka, att det

civila verket skulle representera allmän förvaltningskunskap med utblick

över den övriga statsförvaltningen samt att det remissvägen och annorledes

skulle vara Kungl. Majits rådgivare i ofta betydelsefulla angelägenheter,

där uttalandet av en fri och oberoende mening borde vara garanterat redan

genom dess organisation. — I detta sammanhang hade särskilt övervägts,

om revisionsverksamheten borde utbrytas från en dylik gemensam civilför­

valtning och bilda underlag för ett särskilt verk. Utredningen hade emel­

lertid stannat vid den uppfattningen, att det icke vore till fördel för sta­

tens intressen att giva den kamerala revisionen en ändrad ställning i för­

hållande till försvarsväsendets civila förvaltningsorgan i övrigt. Det så­

lunda föreslagna gemensamma civilorganet, som förslagsvis syntes böra

benämnas försvarsförvaltningens civila departement, borde sortera direkt

under Kungl. Majit och stå under ledning av en generaldirektör.

Utlåtanden över 1940 års utrednings förslag.

Yttrandena över 1940 års utrednings förslag utvisa i förevarande hän­

seende avsevärt skiftande uppfattningar. Beträffande innehållet i dessa ytt­

randen torde jag få hänvisa till 1941 års förvaltningsutrednings betänkande

(sid. 60—62).

72

Kungl. Majlis proposition nr 180.

1941 års förvaltningsutredning.

1941 års förvaltningsutredning har kommit till den uppfattningen, att det

av 1940 års utredning föreslagna sammanförandet av den allmänt admini­

strativa verksamheten inom försvarsväsendet till ett för detta i dess helhet

gemensamt ämbetsverk skulle innebära så avsevärda fördelar, att ett ge­

nomförande av detta förslag syntes böra förordas. Visserligen kunde det

sägas, att den i och för sig värdefulla kontakt mellan civilförvaltningens

malsmän och den militära fackförvaltningstjänsten, som framtvingades av

det nuvarande sammanförandet av ali förvaltningsutövning försvarsgrens-

vis, i viss mån uppoffrades i och genom ett överförande av civilförvaltning­

en till ett gemensamt organ utanför försvarsgrenarna. Men å andra sidan

kunde det icke ifrånkommas, att den verksamhet varom här vore fråga i

stort sett vore oberoende av de skilda försvarsgrenarnas särart och förden­

skull i största möjliga mån borde utövas likformigt över hela försvarsvä­

sendet, något som otvivelaktigt underlättades genom verksamhetens kon­

centrerande till ett enda ämbetsverk.

Ett sammanförande av civilförvaltningen till ett enda ämbetsverk för­

utsatte emellertid, såsom från åtskilliga håll påpekats, att vid vart och ett

av de övriga ämbetsverk som skulle ingå i försvarsförvaltningen komme

att finnas en särskild civilbyrå för tillgodoseende av det behov av civil sak­

kunskap som alltid erfordrades i den löpande tjänsten, för kassa- och räken-

skapsföring m. m.

Vad särskilt anginge den centrala revisionsverksamheten hade bland annat

från flygvapnets sida framhållits, att ett utbrytande av densamma från

flygförvaltningen skulle innebära en olägenhet, i det att revisionens pla­

cerande inom verket varit till stor nytta ur synpunkten att därigenom

revisionsanmärkningar kunnat förebyggas genom inhämtande av upplys­

ningar på ett tidigt stadium. Frånsett att den kamerala revisionens upp­

gift icke i främsta rummet vore att vara rådgivande i utbetalningsfrågor —

den uppgiften tillkomme snarare den s. k. kamerala förhandsgranskningen

— syntes specialkunskaperna inom revisionen icke behöva bliva sämre där­

för att revisionen utövades i ett gemensamt revisionsverk. Utredningen för­

utsatte nämligen, att revisionen av de särskilda försvarsgrenarnas räken­

skaper inom det gemensamma ämbetsverket komme att ske på särskilda

kontor för varje försvarsgren. Och rent principiellt syntes den av 1940 års

utredning framförda synpunkten vara riktig, att revisionsverksamheten

borde utövas helt fristående från och oberoende av de myndigheter revisio­

nen avsåge.

1941 års förvaltningsutredning förordade således, att den centrala civil­

förvaltningen inom försvarsledningen sammanfördes till att handhavas in­

om ett direkt under Kungl. Maj:t stående ämbetsverk.

Kungl. Majlis proposition nr ISO.

73

Utlåtanden över 1941 års förvnltnings-

utrednings förslag.

Överbefälhavaren har i princip biträtt förslaget om gemensam civilför­

valtning men har påpekat faran av verkets isolering och önskvärdheten av

att militär sakkunskap ställes till dess förfogande. Personalrekryteringen

borde ske med detta för ögonen. Bland de åtgärder, som borde övervägas,

har överbefälhavaren förslagsvis framhållit ökning av antalet med förhål­

landena inom truppförbanden förtrogen personal inom förvaltningen, an­

ordnande av tjänstgöring vid de lokala och regionala kassaförvaltningarna

före och under tjänstgöringen vid centralförvaltningen samt tjänstgöring

vid centralförvaltningen av personal anställd vid de regionala och lokala

kassaförvaltningarna.

Arméförvaltningen har i stort sett icke haft någon erinran beträffande

den tilltänkta civilförvaltningens arbetsuppgifter. Ämbetsverket har utta­

lat, att det icke vore uteslutet, att kassagöromålen kunde i den nya organi­

sationen handhavas av försvarsväsendets civilförvaltning. En centralisering

av kassagöromålen skulle medföra den fördelen, att särskilda kassakontor

icke behövde inrättas vid övriga förvaltningsverk, dock med undantag för

industriverket, försåvitt icke fabriksdriften utbrötes ur sistnämnda verk.

Med detta förbehåll kunde medelsdistributionen i sin helhet förläggas till

civilförvaltningen. Att en dylik anordning vore praktiskt genomförbar be­

styrktes av att för närvarande kassarörelsen för arméförvaltningens samt­

liga departement och styrelser ombesörjdes av ämbetsverkets till civila de­

partementet förlagda huvudkassa. Genom ett slopande av kassakontoren

skulle en viss personalbesparing vinnas. Även vissa andra göromål av ka­

meral natur syntes kunna centraliseras till civilförvaltningen. Sålunda syn­

tes förhandsgranskningen i stort sett kunna ske hos civilförvaltningen, där

dessutom avlöningslistor för å de skilda ämbetsverken placerade såväl mili­

tära som civila tjänstemän skulle kunna uppgöras på grundval av lämnade

tjänstgörings- m. fl. uppgifter. Även härigenom syntes vissa personalbespa­

ringar kunna ernås. Därest en sådan centralisering av kassaväsendet m. m.

komme till stånd, torde enligt arméförvaltningens mening revisionen av

samtliga de centrala försvarsförvaltningarnas räkenskaper — möjligen med

undantag av industriverkets — komma att åvila riksräkenskapsverket och

icke civilförvaltningen.

Även statskontoret samt statens ammunitionsnämnd och försvarsväsen­

dets verkstadsnämnd ha förordat en centralisering av kassaväsendet till

civilförvaltningen. Vad revisionsverksamheten anginge borde denna enligt

statskontorets mening organiseras som specialrevision i förhållande till riks­

räkenskapsverket.

Marinförvaltningen har för sin del anfört, att då den kamerala revisionen

icke framdeles såsom hittills avsåges vara ett internt remissinstitut i snart

74

sagt alla ekonomiska spörsmål, så ville ämbetsverket ej motsätta sig sam­

manförande av försvarsväsendets revisionsverksamhet till en civilförvalt­

ning. En överflyttning till riksräkenskapsverket borde däremot ej äga rum.

Beträffande olägenheten av att revisionen härvid icke komme att äga direkt

tillgång till de särskilda militärtekniska förvaltningsorganens handlingar

ansåge marinförvaltningen sig ha funnit den lösningen, att genomslags-

kopior av revisionens verksamhet berörande protokoll och utgående skri­

velser skulle månatligen sammanföras och jämte dessa förvaltningars rä­

kenskaper överlämnas till civilförvaltningens revisionsavdelning.

Chefen för flygvapnet samt flygförvaltningen ha framhållit, att förebyg­

gande åtgärder vore lämpligare än det traditionella revisionsförfarandet.

Det vore emellertid då nödvändigt med nära kontakt mellan förvaltning

och revision. Revisionen finge då också mera tid och kraft att ingripa mot

verkliga fel. Förvaltningsutredningens förslag skulle innebära en återgång

till en äldre ordning inom flygförvaltningen. Myndigheterna ville emellertid

icke motsätta sig ett civilverk med uppgifter motsvarande statskontorets

och krisrevisionens.

Flygförvaltningen har för sin del skisserat upp riktlinjerna för ett gemen­

samt civilt verk med mera begränsade arbetsuppgifter. Arbetsområdet för

ett sådant verk skulle kunna tänkas omfatta de gemensamma anslagen och

särskilda anslag, vilkas förvaltning anförtroddes verket, t. ex. för publika-

tionstryck, försvarets pensionsärenden, fonder och donationsmedel, författ­

ningar, allmänna föreskrifter och tillämpningsbestämmelser på civilförvalt­

ningens område, sammanfattande av riksdagspetita för försvarsväsendet,

upprättande av statsliggare för fjärde huvudtiteln ävensom besvarande av

Kungl. Maj:ts och departementschefs remisser. Därest sakrevisionen skulle

komma att läggas utom försvarsgrenarnas förvaltningar, borde denna re­

vision förläggas till civilförvaltningen.

Särskilt intresse tilldrager sig rilcsräkenskapsverkets remissyttrande, vil­

ket avspeglar de motsättningar i uppfattningen, som i förevarande sam­

manhang kommit till synes. Det torde med hänsyn härtill vara motiverat

att mera utförligt återgiva detta yttrande. Ämbetsverket har i hithörande

hänseenden anfört i huvudsak följande.

För närvarande utövar riksräkenskapsverket under finandepartementet den

centrala ledningen av redovisningen av och kontrollen över statsverkets medelsför­

valtning. Enligt utredningens förslag skulle denna ledning och kontroll vad an­

går försvarsväsendet förläggas till ett under försvarsdepartementet lydande or­

gan. En sådan anordning skulle medföra, att försvarsförvaltningen undanrycktes

från sammanhanget med statsförvaltningen i övrigt. Utredningens förslag inne­

bär vidare, att försvarsväsendets medelsförsörjning och kontrollen över försvars-

utgifterna skulle ombesörjas av ett och samma organ. Förslaget härutinnan står

i strid med hittills tillämpade principer att fördela dessa funktioner på skilda or­

gan. Utredningen har tänkt sig, att civilförvaltningen skulle vara huvudförvalt­

ning för samtliga övriga till försvarsväsendet hörande centrala och lokala förvalt­

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

75

ningar samt att i en gemensam huvudbok skulle sammanföras samtliga försvars-

väsendet berörande inkomster och utgifter. Härtill må ytterligare framhållas, att

utredningens förslag i vad avser inskjutande av det föreslagna civila verkets ka­

meralavdelning såsom en mellaninstans mellan riksräkenskapsverkets budgetbyra

och de medelsförvaltande militära ämbetsverken skulle medföra, att de uppgifter,

som åvila budgetbyrån med avseende å kontrollen över redovisningen inom för-

svarsväsendet, skulle överflyttas till det nya civila ämbetsverket. En dylik an­

ordning anser sig ämbetsverket, särskilt med hänsyn saväl till de erfarenheter äm­

betsverket gjort under nuvarande beredskapsförhallanden som till fjärde huvud­

titelns betydelse för budgeten i dess helhet, böra bestämt avstyrka. Ämbetsverket

får tillika erinra, att genom den föreslagna organisationen såväl riksräkenskaps-

verket som finansdepartementet skulle förhindras att få den direkta inblick i och

kontroll över medelsförvaltningen, som är nödvändig för att samordna den mili­

tära medelsförvaltningen med den civila. Utredningens förslag innebär sålunda en

isolering av försvarsväsendet från den övriga statsförvaltningen i fråga om redo­

visning, avlöning m. m. Den enhetlighet på hithörande områden, som hittills kom­

mit till’stånd och ytterligare borde befästas, bomme därigenom att äventyras.

De invändningar, som hittills framkommit mot de nuvarande militära special­

revisionerna, hava främst siktat på dessas beroende av förvaltningsorganen. Ett

undanröjande av dessa olägenheter kan ske antingen genom att hela revisions­

verksamheten inordnas under statens centrala revisionsorgan eller genom att det­

tas inflytande över specialrevisionerna stärkes.

.

Ett genomförande av förvaltningsutredningens förslag att till den nya civilför­

valtningen förlägga granskningen av försvarets såväl centrala som lokala myndig­

heters räkenskaper skulle emellertid innebära, att riksräkenskapsverket, som för

närvarande anförtrotts utövandet av den centrala ledningen beträffande kontrol­

len av medelsförvaltningen inom hela statsförvaltningen, skulle i väsentlig män

undandragas möjligheten att på försvarsväsendets område utöva denna funktion.

Härigenom skulle en splittring uppstå i fråga om ledningen av den statliga revi­

sionsverksamheten. Då enligt riksräkenskapsverkets mening enhetlighet och sam­

ordning på detta område framstår såsom ett oeftergivligt brav, vill ämbetsverket

för sin del bestämt förorda, att riksräkenskapsverket skall intaga ställning såsom

överrevision.

Under denna förutsättning synas framträdande fördelar vara förenade med att

nuvarande specialrevisioner kvarbliva inom armé-, marin- och flygförvaltningarna.

Härvid bör riksräkenskapsverket fungera såsom tillsynsmyndighet över special-

revisionerna.

Beträffande granskningen av de militära lokalmyndigheternas räkenskaper och

förvaltning vill riksräkenskapsverket framhålla, att denna granskning bör stå i in­

timt samband med förvaltningsverksamheten. På författningstillämpningens om­

råde är revisionsverksamheten endast till formen skild från den verksamhet, som

den centrala försvarsförvaltningen utövar vid handläggningen av besvärsmål, an­

söknings- m. fl. ärenden. Vidare är den kamerala revisionen på det intimaste be­

roende av kännedom om personalförhållanden och organisatoriska dispositioner.

Revisionen bitr stödja förvaltningen genom förebyggande åtgärder. Ett sådant

syfte tjänar den bäst genom att organisatoriskt inbyggas inom den förvaltning,

som är föremål för dess verksamhet.

Förvaltningsutredningen har ansett det vara en framträdande olägenhet, att

tillämpningen av gällande löneförfattningar och andra ekonomiska bestämmelser

alltjämt åvilar de skilda försvarsgrensförvaltningarna i ali synnerhet i den mån

gällande bestämmelser bleve av iner invecklad art. Enligt riksräkenskapsverkets

uppfattning kan emellertid utvecklingen förväntas komma att gå i riktning mot

Kungl. Marits proposition nr ISO.

76

enkiar?och klararf bestämmelser, varigenom den eftersträvade enhetligheten

pa hithörande område bomme att befrämjas. Riksräkenskapsverket får i detta

sammanhang erinra, att krigsavlöningsbestämmelserna för närvarande äro före-

moa^ ,^r översyn. Framhållas må dock att de speciella författningsföreskrifterna

på väsentliga punkter — exempelvis vad angår de särskilda förmånerna vid flyg-

och sjötjänstgöring mäste bliva av olika innehall för de olika försvarsgrenar-

na. En vidgad tillämpning av nuvarande möjlighet att hos riksräkenskapsverket

inhämta tolkningsanvisning skulle vidare enligt riksräkenskapsverkets uppfatt­

ning i många fall skapa förutsättningar att snabbt ernå en enhetlig och riktig

tillämpning.

6

Förvaltningsutredningen har vidare framhållit, att revisionsverksamheten prin­

cipiellt borde utövas helt fristående och oberoende av de myndigheter revisionen

avsage. Därest riksräkenskapsverket genom erforderlig förstärkning av arbets­

krafterna bereddes möjlighet att effektivt övervaka specialrevisionernas verksam­

het, skulle olägenheten med specialrevisionernas i förhållande till de militära

myndigheterna beroende ställning elimineras.

Med hänsyn till vad ovan anförts anser riksräkenskapsverket sig böra avstyrka

det av utredningen framlagda förslaget att till ett gemensamt ämbetsverk sam­

manföra den civila förvaltningsverksamheten på försvarsväsendets område. En­

ligt riksräkenskapsverkets uppfattning böra i stället de uppgifter, som enligt ut­

redningens förslag skulle ankomma pa civilförvaltningen, åvila de nya armé-, ma­

rin- och flygförvaltningarna samt de föreslagna gemensamma försvarsförvalt-

ningarna, varjämte riksräkenskapsverkets ställning såsom ledande organ beträf­

fande försvarsväsendets redovisnings- och revisionsväsende ytterligare bör stär­

kas. Vid handläggningen av sådana för de centrala försvarsförvaltningarna gemen­

samma frågor på civilförvaltningens område, som äro av större principiell bety­

delse, bör emellertid samråd mellan dessa förvaltningar äga rum under instruk-

tionsmässigt givna former. I sådant samråd bör även representant för riksräken­

skapsverket i erforderliga fall deltaga. På riksräkenskapsverket bör ankomma att

dels verkställa granskningen av de centrala försvarsförvaltningarnas räkenskaper,

dels ock utöva tillsyn över den av specialrevisionerna verkställda granskningen

av de militära lokalmyndigheternas räkenskaper. Riksräkenskapsverket anser sig

böra framhålla betydelsen av att revisionsverksamheten såvitt möjligt bliver av

förebyggande art. Detta syfte skulle med den av riksräkenskapsverket föreslagna

organisationen bäst tillgodoses genom att specialrevisionerna fortfarande äro an­

knutna till respektive militära försvarsgrensförvaltningar.

En decentralisering av civilärendena i enlighet med de riktlinjer riksräken­

skapsverket ovan uppdragit förutsätter, att riksräkenskapsverkets ställning så­

som ledande och samordnande organ på redovisnings- och revisionsväsendets om­

råden ytterligare befästes. För att kunna fullgöra de härmed förenade ökade ar­

betsuppgifterna erfordras dock en förstärkning av riksräkenskapsverkets organi­

sation. För hithörande göromål skulle erfordras dels inrättande inom riksräken­

skapsverket av ytterligare ett särskilt revisionskontor eller eventuellt en särskild

byrå, dels ock förstärkning av ämbetsverkets budgetbyrå.

Bortsett från vad sålunda anförts vill riksräkenskapsverket vidare framhålla,

att den av förvaltningsutredningen föreslagna organisationen i väsentliga delar ut­

visar så stora avvikelser från det statliga revisionsväsendet i övrigt, att ett ge­

nomförande av förslaget måste få betydande konsekvenser med avseende å hela

revisionsväsendet. Detsamma kan i viss man ock gälla vad riksräkenskapsverket

nu förordat, även örn ämbetsverkets förslag i jämförelse med utredningens med­

för en betydligt billigare och ändamålsenligare samt till sina verkningar avsevärt

mindre genomgripande omläggning av revisionsväsendet. Riksräkenskapsverket

Kungl. Maj:ts 'proposition nr ISO.

77

anser sig därför böra förorda, att frågan om ordnandet av det militära revisions-

väsendet och dessa spörsmåls anpassning till statens revisionsväsende i övrigt göres

till föremål för fortsatt utredning. Därvid torde även böra övervägas frågan om

inrättande av en särskild lönedomstol, vari det statliga anställningsförhållandets

tvenne parter voro företrädda. Vid utredningen synes hänsyn även böra tagas till

frågan om ämbetsverkens ställning i redovisningshänseende och till frågan örn

sakrevisionens ordnande.

Statens krisrevision har med hänvisning till de av förvaltningsutred-

ningen angivna lönekostnaderna framhållit, att efter den föreslagna centra­

liseringens genomförande civila förvaltningsgöromål, representerande en

sammanlagd lönekostnad, som vore större än kostnaderna för den nya gemen­

samma civilförvaltningen, alltjämt skulle kvarligga hos de militära förvalt­

ningsorganen. Ett förslag, vars genomförande skulle leda till ett sådant re­

sultat, måste redan från början inge starka betänkligheter.

Vad särskilt angår revisionsverksamheten har krisrevisionen framhållit,

hurusom utredningsförslagets genomförande skulle innebära, att riksräken-

skapsverkets nuvarande befattning med granskning av militärräkenskaper

i stort sett skulle upphöra, varigenom även på räkenskapsväsendets område

försvarets särställning skulle ytterligare markeras. Detta vore enligt kris­

revisionens mening ägnat att ingiva avgjorda betänkligheter, särskilt med

hänsyn till angelägenheten av att minska isoleringen mellan försvaret och

dess förvaltning å ena samt statsförvaltningen i övrigt å andra sidan. Denna

och andra synpunkter hade lett krisrevisionen till den uppfattningen, att det

vore principiellt riktigast att låta revisionen av försvarsväsendets medels­

förvaltning omhänderhavas av riksräkenskapsverket. Själva revisionsarbe­

tet syntes däremot icke böra bedrivas centralt hos riksräkenskapsverket

utan anordnas som lokalrevision direkt hos det militära förvaltningsorgan,

vars verksamhet skulle revideras. Därigenom skulle bättre kontakt ernås

mellan revisionen och vederbörande förvaltningsorgan, och det skriftliga

anmärkningsförfarandet kunde i större utsträckning än eljest undvikas ge­

nom att vid granskningen uppmärksammade felaktigheter kunde rättas

genom påpekanden under hand. Emellertid skulle riksräkenskapsverkets

övertagande av den militära revisionen för detta verk givetvis innebära en

avsevärd ökning av de anmärkningsmål, vilkas avdömande skulle ankom­

ma på verkets ledning. Därest en dylik utökning av riksräkenskapsverkets

arbetsuppgifter med därav föranledd utvidgad eller förändrad organisation

av andra orsaker icke ansåges böra ifrågakomma, ville krisrevisionen till

övervägande alternativt förorda inrättande av ett centralt militärt revi­

sionsverk, organiserat enligt i huvudsak samma principer som angivits för

en av riksräkenskapsverket omliänderhavd revision. Detta verk skulle allt­

så övertaga de uppgifter, som eljest bort ankomma på riksräkenskapsver­

ket. I sistnämnda fall ville dock krisrevisionen förorda, att formerna för ett

intimt samarbete mellan riksräkenskapsverket och det militära revisions­

verket niirmare övervägdes. Eventuellt kunde det befinnas lämpligt, att

Kungl. Marits ■proposition nr 180.

Departe­

mentschefen.

riksräkenskapsverket i egenskap av överrevision erhölle i uppdrag att sam­

ordna de båda revisionsorganens verksamhet och öva tillsyn å revisions­

arbetets bedrivande inom det militära verket.

194-1 års revisionsutredning har erinrat, att förslaget måste bedömas även

med hänsyn till konsekvenserna å riksräkenskapsverkets möjligheter att

fullgöra sina granskningsuppgifter på hithörande område. Den kamerala

revisionen borde såvitt möjligt centraliseras till ett organ. Det mest ratio­

nella vore nog att inordna de nuvarande specialrevisionerna i riksräken­

skapsverket. I så fall vore det knappast behövligt med särskilt centralt

organ för de återstående civila förvaltningsärendena. I detta sammanhang

förordades inrättande av en särskild lönedomstol. En centralisering till riks­

räkenskapsverket skulle enligt revisionsutredningens mening kräva en be­

tydande förstärkning av verkets personal samt en omorganisation. Örn en

dylik omläggning vore möjlig utan förfång för ämbetsverkets nuvarande

uppgifter kunde revisionsutredningen ej säkert bedöma. I vilket fall som

helst måste riksräkenskapsverket ha möjlighet att även framdeles mera in­

gående granska de militära centralförvaltningarnas medelsförvaltning. Hela

frågan om den kamerala revisionen vid försvarsväsendet borde göras till

föremål för ytterligare utredning. Hinder förelåge ej att tills vidare upp­

skjuta lösningen av förevarande spörsmål.

Såsom skäl för ett sammanförande av civilförvaltningen inom försvars­

väsendet, d. v. s. den allmänt administrativa och den kamerala verksam­

heten samt revisionsväsendet, till ett gemensamt organ har anförts bland

annat, att i den mån gällande löneförfattningar och andra ekonomiska be­

stämmelser bleve av mera invecklad art, det dubbla eller tredubbla arbetet

vid en uppdelning på skilda förvaltningar bleve mera framträdande och

bristen på enhetlighet vid tillämpningen av gällande bestämmelser mera

kännbar. I och med att revisionen finge att kontrollera användningen av

allt större värden, framträdde också med ökad styrka vikten av en gent­

emot de militära förvaltningarna liksom hela försvarsväsendet fullt själv­

ständig och Kungl. Majit omedelbart underställd revisionsverksamhet. Än

viktigare vore emellertid att med hänsyn till krigsförvaltningens krav på

enkelhet och effektivitet sammanföra de tre skilda civilförvaltningarna till

en enhetlig organisation. Det har vidare framhållits, att en sådan centrali­

serad civilförvaltning syntes böra erhålla en självständig ställning i förhål­

lande till den militära ledningen och till övriga militärförvaltningsorgan

men att å andra sidan den intima samverkan mellan alla förvaltningens

grenar givetvis måste bibehållas. Därjämte har understrukits, att det civila

verket skulle representera allmän förvaltningskunskap med utblick över

den övriga statsförvaltningen samt att det remissvägen och annorledes

skulle vara Kungl. Majits rådgivare i ofta betydelsefulla angelägenheter,

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

79

där uttalandet av en fri och oberoende mening borde vara garanterat redan

genom dess organisation.

I anledning av den kritik, som i vissa remissyttranden framställts mot för­

slaget om en för hela försvarsväsendet gemensam central civilförvaltning, vill

jag nämna att, innan förslag i detta hänseende nu framlägges, överläggningar

ägt rum med företrädare för de motsatta uppfattningarna, bland andra repre­

sentanter för riksräkenskapsverket. Det har därvid visat sig möjligt att genom

smärre jämkningar i väsentliga delar utjämna de motsättningar, som kommit

till synes i yttrandena.

Det av 1941 års utredning framlagda förslaget har, i vad gäller princi­

pen örn sammanförande av de administrativa ärendena i egentlig mening

(kansliärendena), i allmänhet icke mött mera vägande erinringar. Riks­

räkenskapsverket har dock uttalat, att enligt verkets uppfattning utveck­

lingen kunde förväntas gå i riktning mot enklare och klarare bestämmelser,

varigenom den eftersträvade enhetligheten på förevarande område komme

att befrämjas. Ämbetsverket har vidare framhållit, att de speciella författ-

ningsföreskrifterna på väsentliga punkter, exempelvis vad anginge de sär­

skilda förmånerna vid flyg- och sjötjänstgöring, måste bli av olika innehåll

för de olika försvarsgrenarna. Vidare skulle en vidgad tillämpning av möj­

ligheten att hos riksräkenskapsverket inhämta tolkningsanvisning enligt

verkets mening befordra en enhetlig och riktig tillämpning.

För min del vill jag framhålla, att författningsbestämmelser och andra

generella föreskrifter på försvarets område bilda ett synnerligen omfattande

och svåröverskådligt komplex. Visserligen har under de senaste åren ett be­

tydande arbete nedlagts på revision av vissa delar av detta komplex, och

för närvarande pågår en översyn av stadgandena om krigsavlöning. Där­

med är dock målet ingalunda vunnet. Det synes mig emellertid obestrid­

ligt, att den föreslagna organisationen skulle vara en god utgångspunkt för

ett fortsatt arbete mot större enhetlighet på området. Den omständigheten,

att vissa i relativt begränsad omfattning förekommande speciella föreskrif­

ter måste få ett efter de olika försvarsgrenarna skiftande innehåll, synes

mig ej föranleda till att hela den nu ifrågavarande administrativa verk­

samheten med nödvändighet skulle behöva bedrivas försvarsgrensvis. De

särskilda synpunkter, som för en viss försvarsgrens vidkommande kräva

beaktande, böra enligt min mening kunna komma till sin rätt även inom

en för försvarsväsendet gemensam civilförvaltning. Gentemot vad riksrä­

kenskapsverket anfört örn värdet av att hos detsamma inhämta tolknings-

anvisningar vill jag — givetvis utan förringande av nämnda verks gagnan­

de arbete — framhålla, att en på försvarsväsendets förhållanden speciellt

inriktad civilförvaltning enligt min mening måste inom sitt avgränsade om­

råde äga större förutsättningar än riksräkenskapsverket att lämna aukto­

ritativa tolkningsanvisningar. Inom de nuvarande försvarsgrensförvaltning-

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

80

arnäs civila organ har sådan verksamhet redan fått en betydande omfatt­

ning och visat sig ändamålsenlig.

Riksräkenskapsverket har i sitt remissyttrande över 1941 års förvalt-

ningsutrednings förslag erinrat, att verket för närvarande under finansde­

partementet utövade den centrala ledningen av redovisningen av och kon­

trollen över statsverkets medelsförvaltning. Enligt riksräkenskapsverkets

mening skulle ett genomförande av utredningens förslag medföra, att denna

ledning och kontroll vad försvarsväsendet anginge förlädes till ett under

försvarsdepartementet lydande organ, varigenom försvarsförvaltningen

skulle undanryckas från sammanhanget med statsförvaltningen i övrigt.

Den tilltänkta omorganisationen innebär en omgruppering av arbetsupp­

gifterna inom den militära centralförvaltningen och någon ändring i riks­

räkenskapsverkets instruktionsenliga kontrollverksamhet med avseende å

statens inkomster och utgifter samt å förvaltningen av statsförmögenheten

kommer härigenom ej att ske. Riksräkenskapsverket bör även framdeles

intaga den ställning till försvarsförvaltningen, som det nu har. Tillkomsten

av en för försvarsväsendet gemensam civilförvaltning kommer i och för

sig icke att medföra någon ändring härutinnan. Civilförvaltningen bör näm­

ligen ha i stort sett samma arbetsuppgifter i förhållande till övriga verk inom

försvarsförvaltningen som arméförvaltningens civila departement för närvaran­

de har i förhållande till ämbetsverkets övriga departement och styrelser.

Enligt 1941 års förvaltningsutrednings förslag skulle civilförvaltningen

vara huvudförvaltning för samtliga övriga till försvarsväsendet hörande

centrala och lokala förvaltningsorgan. Därmed har avsetts att civilförvalt­

ningen skulle för hela det militära förvaltningsområdet äga dragningsrätt å

statsverkets checkräkning. Enligt vanliga regler tillkommer sådan dragnings­

rätt endast den myndighet, som äger förfoga över vederbörande anslag. Med

utgångspunkt härifrån har riksräkenskapsverket riktat kritik mot förslaget.

Verket har sålunda ansett det vara av största vikt för åstadkommande av ord­

ning och reda i redovisningsväsendet, att cheferna för de olika förvaltnings­

organen inom försvarsväsendet direkt erhölle möjlighet att övervaka och följa

anslagsförbrukningen i vad avsåge de till vederbörandes förfogande ställda

anslagen. Riksräkenskapsverket har därför förordat, att varje särskilt ämbets­

verk inom den militära centralförvaltningen skulle erhålla förfoganderätt till

vederbörande anslag och dragningsrätt å statsverkets checkräkning.

Jag anser, att som allmän princip för anslagens fördelning mellan de olika

centrala förvaltningsmyndigheterna bör gälla, att anslagen skola förvaltas av

de myndigheter, till vilkas verksamhetsområden de närmast hänföra sig, och

att alltså dessa myndigheter skola äga förfoga över anslagen. Det oaktat bör

inom försvarsförvaltningen finnas allenast en enda förvaltning, nämligen den

föreslagna civilförvaltningen, med dragningsrätt på statsverkets checkräkning

och alltså med ansvar för kassagöromålen för försvarsväsendets samtliga cen­

trala förvaltningsorgan med undantag för försvarets fabriksstyrelse, som i egen-

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

81

skap av affärsdrivande verk kommer att intaga en särställning. Övriga hit­

hörande ämbetsverk komma att i andra hänseenden än just beträffande kassa-

göromålens handhavande intaga samma ställning som hittills. Vid de förut­

nämnda överläggningarna med representanter för riksräkenskapsverket har det

också visat sig, att en sådan anordning som den här skisserade knappast

skulle behöva väcka betänkligheter från verkets sida. Med den förordade för­

delningen av förfoganderätten över anslagen bör civilförvaltningen såsom cen­

tral kassa redovisa utgifterna åtskilda fot de olika förvaltningsorganen, som

lia förfoganderätt. För vart och ett av sistnämnda organ bör nämligen upp­

läggas särskilt konto i rikshuvudboken.

Beträffande organisationen av revisionsverksamheten har riksräkenskaps­

verket framhållit, hurusom ett genomförande av förvaltningsutredningens

förslag att till den nya civilförvaltningen förlägga granskningen av försva­

rets såväl centrala som lokala myndigheters räkenskaper skulle innebära,

att riksräkenskapsverket skulle i väsentlig mån undandragas möjligheten

att på försvarsväsendets område utöva den centrala ledningen av kontrol­

len över medelsförvaltningen. Enligt förslaget skulle nämligen ej blott de

militära lokalförvaltningarna utan även de centrala förvaltningsorganen in­

ordnas i försvarsväsendets räkenskapssystem. Deras räkenskaper skulle så­

ledes ingivas till civilförvaltningen för granskning. Endast civilförvaltning­

ens egna räkenskaper skulle alltjämt revideras av riksräkenskapsverket.

Härigenom skulle enligt ämbetsverkets mening splittring uppstå i fråga om

ledningen av den statliga revisionsverksamheten. Då enhetlighet och sam­

ordning på detta område framstode såsom ett oeftergivligt krav, ville äm­

betsverket för sin del bestämt förorda, att riksräkenskapsverket skulle in­

taga ställning såsom överrevision. Under denna förutsättning vore, syntes

det verket, framträdande fördelar förenade med att nuvarande specialrevi­

sioner kvarbleve inom armé-, marin- och flygförvaltningarna.

De av riksräkenskapsverket och statens krisrevision uttalade farhågorna

för att ett genomförande av förvaltningsutredningens förslag skulle med­

föra splittring i ledningen av den statliga revisionsverksamheten synas äga

visst fog, därest icke en jämkning i utredningens förslag göres. Ur de syn­

punkter, på vilka det föreliggande förslaget grundats, torde skäl ej före­

ligga att begränsa riksräkenskapsverkets nuvarande möjligheter till kontroll

över medelsförvaltningen på förevarande betydelsefulla område. Detta ger

dock icke anledning att utdöma förslaget om en till civilförvaltningen sam­

manförd revisionsverksamhet för hela försvarsväsendet. Därest man, på

sätt jag i det föregående förordat, vidtager den jämkningen, att kassagöro-

målen för hela den centrala försvarsförvaltningen utom fabriksstyrelsen för­

läggas till civilförvaltningen, bör nämligen en följd därav bli, att revisionen

av samtliga de ifrågavarande centrala förvaltningsorganens räkenskaper såsom

hittills komma att direkt åvila riksräkenskapsverket och icke civilförvaltningen.

Denna slutsats har också dragits av arméförvaltningen i dess förut återgivna

Bihang till riksdagens protokoll 19b3. 1 sami. Nr ISO.

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

9

82

remissyttrande. Riksräkenskapsverkets ansvarstalan i anmärkningmål skall

givetvis rikta sig mot den myndighet, som äger förfoga över respektive anslag

och fattar utanordningsbesluten. Sammanförandet av kassa- och revisions­

verksamheten till civilförvaltningen begränsar alltså icke riksräkenskapsverkets

befogenheter.

Vad angår granskningen av de militära lokalmyndigheternas räkenskaper

och förvaltning kunna givetvis skäl anföras till stöd för meningen, att

denna granskning bör stå i intimt samband med den egentliga förvaltnings-

verksamheten. Såsom 1941 års förvaltningsutredning framhållit synas emel­

lertid specialkunskaperna inom revisionen helt naturligt icke behöva bli i

minskad omfattning förefintliga därför att verksamheten utövas inom ett

gemensamt revisionsverk. Det må därvid även framhållas, att granskningen

av de särskilda försvarsgrenarnas räkenskaper inom det gemensamma äm­

betsverket förutsatts skola ske på särskilda kontor för varje försvarsgren.

Härtill kommer, att revisionsverksamheten rent principiellt synes böra ut­

övas helt fristående från och oberoende av den verksamhetsgren, som skall

granskas. Bemärkas bör även det nära samband, som råder mellan revi­

sionsverksamheten och övriga arbetsfält inom civilförvaltningens område.

Såväl de till kansliärendena hänförliga besvärsmålen som de vid gransk­

ning av räkenskapsmaterialet uppkommande anmärkningsmålen avse till-

lämpningen av i flertalet fall samma författningsföreskrifter. Även i övrigt

böra samma principer här göra sig gällande. Lättast åvägabringas natur­

ligen den önskvärda enhetligheten inom ett och samma verk. Ytterligare

en omständighet bör i detta sammanhang beaktas. Om ett revisionsorgan

skulle finnas inrättat i vart och ett av den militära förvaltningens centrala

ämbetsverk, uppkommer fråga, huruvida övriga uppgifter inom förevarande

arbetsområde utgöra tillräckligt underlag för ett civilverk. Örn så ej skulle

vara fallet, bleve resultatet, att samtliga civila göromål bomme att uppdelas

på ett flertal fristående ämbetsverk. Ett sådant resultat synes mig ej kunna

godtagas. Enligt min mening bör därför revisionsverksamheten liksom övriga

sidor av den civila förvaltningen förläggas till ett gemensamt ämbetsverk.

En schematisk framställning av förhållandet mellan den centrala försvars-

förvaltningen och riksräkenskapsverket återfinnes i bilaga 7. Därvid har icke

medtagits fabriksstyrelsen, som i egenskap av affärsdrivande verk kommer att

stå utanför den centrala försvarsförvaltningen i övrigt med dess gemensamma

kassarörelse. I förhållande till riksräkenskapsverket kommer fabriksstyrelsen

att intaga samma ställning som annat affärsdrivande verk.

Såsom jag förut omnämnt har i vissa remissyttranden kritik riktats mot

1941 års förvaltningsutrednings förslag ur den synpunkten, att dess genom­

förande till följd av bristen på fackkunskap i den planerade civilförvalt­

ningen skulle leda till dennas isolering från den militära centralförvaltningen

i övrigt. En sådan utveckling skulle även enligt min mening vara olycklig

och bör därför motarbetas, därest mot förmodan tendens därtill skulle visa

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

83

sig. Av viss betydelse i förevarande hänseende skulle givetvis vara, om

civilförvaltningen kunde vinna lokal anslutning till de övriga centrala ver­

ken inom den militära förvaltningen. Hinder lärer ej heller möta mot att,

om så skulle erfordras, rent lokalt förlägga viss av civilförvaltningen bedri­

ven granskningsverksamhet till en försvarsgrensförvaltning. I varje fall

förutsätter jag i likhet med 1941 års förvaltningsutredning, att vid organi­

serandet av samarbete ämbetsverken emellan onödigt mångskriveri und-

vikes samt i möjligaste mån enkla och smidiga metoder tillämpas. Jag vill

i detta sammanhang även erinra om de av överbefälhavaren framförda

önskemålen örn ökning av den med förhållandena inom truppförbanden för­

trogna personalen inom förvaltningen samt örn anordnande av tjänstgöring

växelvis vid å ena sidan den centrala samt å andra sidan den lokala och

den regionala förvaltningen. Jag finner dessa önskemål beaktansvärda men

är icke beredd att nu utan närmare utredning taga ståndpunkt till dem.

Emellertid ämnar jag även i fortsättningen ägna uppmärksamhet åt hithö­

rande spörsmål.

Riksräkenskapsverket har i sitt yttrande framlagt vissa synpunkter på

den av förvaltningsutredningen föreslagna organisationen, till vilka jag

torde få återkomma i ett följande avsnitt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

B. Allmänna spörsmål.

1. Förvaltningsorganens förhållande till Kungl. Maj:t och den

högsta militära ledningen. I

I enlighet med den princip som är den förhärskande inom svensk stats­

förvaltning lyda för närvarande samtliga försvarsväsendet tillhörande cen­

trala förvaltningsmyndigheter omedelbart under Kungl. Majit. Detta är så­

lunda även fallet med flygförvaltningen, oaktat chefen för flygvapnet är flyg­

förvaltningens chef; flygförvaltningen som ämbetsverk är således icke under­

ställd chefen för flygvapnet i denna hans egenskap utan är med chefen för flyg­

vapnet som verkschef direkt underställd Kungl. Majit. Samma förhållande

gäller i fråga om armé- och marinförvaltningarna i de fall då försvarsgrens-

cheferna enligt de för ämbetsverken gällande instruktionerna utöva beslutande­

rätten i vissa förvaltningsärenden.

1941 års förvaltningsutredning.

Enligt förvaltningsutredningens mening borde någon tvekan icke råda där­

om, att försvarsväsendets centrala förvaltningsorgan även efter ett genom­

förande av den planerade omorganisationen borde lyda direkt under Kungl.

Majit. Detta uteslöte givetvis icke, att åt de högsta militära myndigheterna

kunde i annan ordning inrymmas ett vidsträckt inflytande på förvaltnings­

myndigheternas verksamhet.

84

I vad rörde de tre försvarsgrensbetonade ämbetsverken, armé-, marin- och

flygförvaltningarna, föreslogs detta inflytande skola säkerställas på det sättet,

att försvarsgrenscheferna skulle äga högsta chefskapet över respektive för­

valtningsmyndigheter med därav härflytande rätt att i ämbetsverket fatta

beslut i förvaltningsärenden, givetvis då med det förvaltningsansvar som där­

av följde. För marin- och flygförvaltningarna skulle emellertid enligt utred­

ningens förslag finnas särskilda chefer under försvarsgrenscheferna. I fråga

om arméförvaltningen skulle departementscheferna i viss mån intaga ställning

av verkschefer, envar för sitt departement.

Försvarsgrenscheferna borde emellertid enligt utredningens mening äga möj­

lighet att även i förhållande till de för hela försvarsväsendet gemensamma

fortifikations-, sjukvårds- och civilförvaltningarna på ett icke alltför form-

bundet sätt göra sina synpunkter gällande. Det borde därför enligt utredning­

ens mening i instruktionerna för dessa tre förvaltningsorgan föreskrivas, att de

skulle vara skyldiga att i sin verksamhet beakta de framställningar och på­

pekanden som gjordes från försvarsgrenschefernas sida i och för deras verk­

samhet, liksom det borde åligga myndigheterna i fråga att på begäran till­

handagå försvarsgrenscheferna med de upplysningar och utredningar som

av dem begärdes och av myndigheterna kunde lämnas. I fråga örn sjukvårds­

förvaltningen ha därutöver föreslagits vissa speciella åtgärder för att främja

kontakten med försvarsgrenarnas militära ledning. Någon direktivrätt från

försvarsgrenschefernas sida i förhållande till de nu ifrågavarande myndigheter­

na syntes däremot icke böra finnas annat än i den mån som följde av deras

rätt att inverka på myndigheternas framställningar i anslagsfrågor.

I förhållande till det föreslagna nya industriverket syntes det utredningen

icke föreligga behov att åt försvarsgrenscheferna såsom sådana inrymma något

inflytande utöver vad som följde av allmänna förvaltningsrättsliga regler. Där­

emot komme de i sin egenskap av chefer för respektive försvarsgrensförvalt-

ningar att få hålla en ständigt fortlöpande kontakt med industriverket, som

ju förutsattes skola i stor utsträckning samarbeta med försvarsgrensförvalt-

ningarna.

Med den uppfattning 1941 års förvaltningsutredning givit uttryck åt be­

träffande försvarsgrenscheferna såsom de primärt ansvariga för respektive

försvarsgrenars krigsduglighet samt med den ställning försvarsgrenscheferna i

anslutning härtill föreslogos skola intaga såsom utövare av högsta chefskapet

över försvarsgrenarnas egna förvaltningsmyndigheter följde enligt utredningens

mening, att någon omedelbar direktivrätt från överbefälhavarens sida i för­

hållande till sistberörda förvaltningsmyndigheter icke syntes vara erforderlig.

De impulser som från överbefälhavaren borde komma dessa myndigheter till

del och som väl i huvudsak komme att avse krigsförberedelsearbetets be­

drivande syntes i princip böra komma dem tillhanda via försvarsgrenschefer­

na. Över huvud syntes nämligen överbefälhavaren böra i möjligaste mån av­

lastas från förvaltningsansvar.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

Kungl. Maj.ts proposition nr ISO.

85

I förhållande till de för försvarsväsendet gemensamma fortifikations-, sjuk­

vårds- och civilförvaltningarna borde enligt utredningens uppfattning en viss

direktivrätt tillkomma överbefälhavaren. Denna direktivrätt syntes böra i hu­

vudsak avse sådana spörsmål som på ett eller annat sätt sammanhängde med

det operativa krigsförberedelsearbete som bedreves inom försvarsstaben. Då

det vore av vikt, att civilförvaltningen intoge en i förhållande till de militära

myndigheterna självständig ställning, syntes överbefälhavarens direktivrätt

till nämnda ämbetsverk lämpligen icke böra omfatta annat än grunderna för

civilförvaltningens eget krigsförberedelsearbete.

I den mån de egentliga förvaltningsmyndigheterna funne sig icke kunna

följa av överbefälhavaren givna direktiv, borde de enligt utredningens mening

vara skyldiga att underställa frågan Kungl. Maj:ts prövning. I ett avseende

syntes emellertid åt överbefälhavaren böra inrymmas ett bestämmande infly­

tande på förvaltningsmyndigheternas åtgöranden, nämligen i avvägningsfrå­

gor rörande förvaltningsmyndigheternas anslagsäskanden.

Vad slutligen beträffar överbefälhavarens ställning till det föreslagna in­

dustriverket, ansåg utredningen, att här knappast funnes utrymme för någon

annan direktivrätt än som sammanhängde med prioritetsfrågor rörande krigs-

materielleveranser. Den möjlighet att bevaka försvarsväsendets intressen som

i övrigt borde tillkomma överbefälhavaren i förhållande till industriverket

syntes böra tillgodoses därigenom, att överbefälhavaren skulle äga utse en

representant i det rådgivande organ, industriverkets råd, vilket föreslogs skola

vara anknutet till industriverket.

Oavsett vad utredningen framhållit i fråga om överbefälhavarens ställning

till förvaltningsmyndigheterna borde det givetvis åligga dessa att i sin verk­

samhet beakta de framställningar och påpekanden, som gjordes från överbe­

fälhavarens eller chefens för försvarsstaben sida i och för deras verksamhet

ävensom att på begäran tillhandagå dessa myndigheter med erforderliga upp­

lysningar och utredningar.

Utlåtanden över 1941 års förvaltnings-

utrednings förslag.

överbefälhavaren har i sitt yttrande uttalat, att principen om skiljande

mellan kommando- och förvaltningsmyndighet i näst högsta instans icke vore

förenlig med en fullt rationell ledning av försvaret. Frågan om en enhetlig

ledning av försvarsförvaltningen borde undersökas. I instruktionerna för de

centrala förvaltningsorganen borde vidare inarbetas nuvarande bestämmelser

i allmänt krigsförvaltningsreglemente, varigenom likhet skulle vinnas mellan

krig och fred. Chef för central förvaltningsmyndighet skulle alltså direkt bi­

träda överbefälhavaren jämlikt dennes bestämmande. Vidare borde förvalt­

ningsmyndigheten i ärende, som kunde ha betydelse för krigföringen eller krigs­

förberedelserna, inhämta direktiv hos överbefälhavaren. Överbefälhavaren

har ej ingått på frågan örn kommandomyndighetemas inflytande på industri-

8t>

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

verket, då dettas uppgifter och ställning enligt hans mening ej vore tillräck­

ligt klarlagda. — Anvisningar från överbefälhavaren till försvarsgrensförvalt-

ning borde ej gå omvägen genom försvarsgrenschefen.

Arméchefen

har framhållit, att försvarsgrenschefernas befogenheter enligt

de vid utredningsbetänkandet fogade instruktionsutkasten vore klara och till­

fredsställande. Så vore däremot ej fallet enligt motiveringen till instruktions-

bestämmelserna. Även överbefälhavaren borde ge »anvisningar och föreskrif­

ter» och detta direkt till vederbörligt förvaltningsorgan.

Marinchefen

har såsom sin uppfattning uttalat, att överbefälhavarens och

eventuellt chefens för försvarsstaben anvisningar m. m. till försvarsgrensför-

valtningarna borde gå genom försvarsgrenschefen.

Chefen för flygvapnet

samt

flygförvaltningen

lia funnit direktivrätten gent­

emot de gemensamma förvaltningarna oklar. Försvarsgrenschefen måste ha ett

bestämmande inflytande. Överbefälhavarens direktiv borde gå genom försvars­

grenschefen. Överbefälhavaren borde vidare lia direktivrätt i frågor, som gäll­

de forskningsanstaltens arbetsuppgifter.

Arméförvaltningen,

som i sitt utlåtande ingående behandlat hithörande

spörsmål, har härutinnan anfört i huvudsak följande.

I likhet med förvaltningsutredningen finner arméförvaltningen det självfallet,

att samtliga centrala förvaltningsorgan skola lyda omedelbart under Kungl. Maj:t.

Vad angår de blivande försvarsgrensförvaltningarna må framhållas, att de orga­

nisatoriska skäl, som föranlett, att viss förvaltningsverksamhet ansetts böra orga­

niseras försvarsgrensvis, väl icke i och för sig med nödvändighet behöva medföra

jämväl ett försvarsgrenschefens högsta chefskap över försvarsgrensförvaltningen.

En av de väsentligaste anledningarna till, att försvarsgrenschef ansetts böra er­

hålla ett bestämt inflytande på förvaltningsverksamheten, torde utan tvivel vara

att söka i önskemålet om en ur militära synpunkter gjord avvägning mellan olika

anslagskrav för försvarsgrenens räkning ävensom en motsvarande disposition av

beviljade medel, i den mån en dylik icke redan gjorts av statsmakterna vid an-

slagsbeviljandet. Försvarsgrenschefs inflytande på försvarsgrenen berörande för­

valtningsverksamhet erhöll på grunder, som återfinnas i särskilda utskottets utlå­

tande nr 1 vid 1936 års riksdag, formen av chefskap i vissa frågor över förvalt­

ningsmyndigheten och icke direktivrätt. Då med tillkomsten av för samtliga för­

svarsgrenar gemensamma förvaltningsorgan försvarsgrenschefs inflytande på dessa

organs verksamhet icke kan komma till uttryck genom ett chefskap och ej heller

förutsättes äga rum genom direktiv, skulle måhända kunna tagas under diskussion,

huruvida icke chefskapet över försvarsgrensförvaltningarna borde utan olägenhet

kunna ersättas med direktivrätt. Med hänsyn till det särskilda samband, som

råder mellan tyg- respektive intendenturförvaltning och den militära verksam­

heten, torde dock övervägande skäl tala för, att försvarsgrenschefen liksom nu

inträder såsom förvaltningschef vid behandlingen av vissa instruktionsmässigt fast­

slagna ärendesgrupper.

Dessa ha uttömmande angivits i 24 § styckena a—e av förvaltningsutredning-

ens utkast till instruktionsbestämmelser för arméförvaltningen (se utredningens

betänkande sid. 309). Motsvarande bestämmelser gälla även nu. Härutöver före­

slår emellertid förvaltningsutredningen, att chefen för armén skall äga utöva

chefskap över arméförvaltningen även i andra frågor vilka av chefen för armén

87

anses vara av den vikt eller av sådan principiell betydelse, att de böra av honora

avgöras (se instruktionsutkastet 24 § stycket f). Till detta förslag kan arméför­

valtningen icke ansluta sig. Något reellt behov av ett mer vidsträckt chefskap

än vad° som följer med nuvarande bestämmelser lär icke föreligga, då dessa på

sätt ovan nämnts måste anses omfatta samtliga ärenden av den vikt,. att vid

deras avgörande chefen för armen över huvud bör fungera som förvaltningschef.

En mera”obestämd avgränsning i detta hänseende skulle förvisso för förvaltnings­

myndigheterna skapa ett icke önskvärt osäkerhetstillstand beträffande deras befo­

genheter och ansvar, något som icke kan vara till båtnad för verksamheten inom

de centrala förvaltningsmyndigheterna och icke heller för försvarsgrenschefen. I

utkastet till instruktionsbestämmelser för arméförvaltningen bör därför 24 § styc­

ket f) uteslutas.

_

Med avseende å försvarsgrenschefs ställning till de gemensamma förvaltnings­

organen har i de för dessa uppgjorda utkasten till instruktionsbestämmelser in­

tagits ett stadgande om, att förvaltningarna skola ha att taga behörig hänsyn till

de militära anvisningar och föreskrifter för deras verksamhet,^ som försvarsgrens-

cheferna finna erforderligt meddela. Arméförvaltningen utgår från att detta uttryck

är att fatta såsom i sträng bemärkelse avseende rent militära anvisningar etc. och

att myndigheterna alltså icke betagas möjligheten att vid sin prövning tillämpa

allmängiltiga förvaltningssynpunkter.

Vidare innehålla instruktionsutkasten föreskrifter om att i. ärenden av större

vikt vederbörande försvarsgrenschefs mening skall inhämtas, innan förvaltnings­

myndigheten fattar sitt beslut. Huruvida ett ärende skall anses vara av större

vikt eller icke torde i flertalet fall vara beroende på ett subjektivt bedömande. En

bestämmelse, sådan som den föreslagna, måste därför föranleda tveksamhet i till-

lämpningen och bereda möjlighet för en försvarsgrenschef att, utöver vad som

lärer vara avsett, ingripa i förvaltnings verksamheten. Arméförvaltningen yrkar

därför, att den föreslagna bestämmelsen slopas.

Beträffande sambandet mellan å ena sidan överbefälhavaren och försvarsgrens-

förvaltningarna samt å den andra försvarsgrenscheferna och de gemensamma för­

valtningsorganen vill det synas, som om förvaltningsutredningens förslag ur be­

fogenhets- och ansvarssynpunkt knappast kunna anses fullt tillfredsställande med

hänsyn till den osäkerhet i tillämpningen, som därav kan föranledas.

Skillnaden mellan direktiv, framställningar och påpekanden synes nämligen så

svävande, att det är fara värt att, därest från olika militära ledningsorgan lämnas

motstridiga direktiv etc., förvaltningsmyndigheterna komma att ställas i tvivels-

mål om företrädesrätten dem emellan. Som ovan nämnts, skola de impulser, som

från överbefälhavaren böra komma förs vaksgren sförvaltningarna, till del och. som

väl i huvudsak komma att avse krigsförberedelsearbetets bedrivande, i princip

komma dem tillhanda via försvarsgrenscheferna. I det sammanhang uttalandet

göres, torde det få anses åsyfta det operativa krigsförberedelsearbetet. Om utta­

landet skärskådas mot bakgrunden av 1941 års försvarsutrednings i proposition

1942:210 godtagna förslag, enligt vilket operativt krigsförberedelsearbete icke

skall åvila chefen flir armén, synes en viss inkongruens härvidlag föreligga. Med

hänsyn till den militära ledningens organisation i berörda hänseende synes den

slutsatsen ha legat närmare till hands, att beträffande det operativa förberedelse­

arbetet (underhållstjänsten) direktiv borde lämnas från överbefälhavaren till armé­

förvaltningen. Emellertid är emot den föreslagna anordningen intet att erinra, da

ju chefen för armén endast kommc att intaga en förmedlande ställning mellan

överbefälhavaren och arméförvaltningen, något som också medför den bestämda

fördelen, att arméförvaltningen finge att göra med endast en myndighet inom

den militära ledningen, nämligen chefen flir armén. Detta rubbas emellertid genom

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

88

Departe­

mentschefen.

den förut omnämnda rättigheten för överbefälhavaren att till försvarsgrensförvalt-

framställningar och påpekanden, vilka det åligger dem att beakta.

Självfallet mäste dylika framställningar och påpekanden främst vara att förvänta

i ärenden, som angå det operativa förberedelsearbetet, i vilket ju underhållst i ansten

spelar en betydande roll.

Av det anförda torde framgå, att därest den föreslagna organisationen av för-

svarsväsendets högsta militära ledning och förvaltning genomföres och sambandet

dem emellan regleras på av utredningen föreslaget sätt, en betydande osäkerhet

och oklarhet skulle komma att föreligga. I dessa mycket betydelsefulla och sam­

tidigt svara frågor torde en ingående omprövning bliva erforderlig.

Marinjörvaltningen har framhållit, att även försvarsgrensförvaltningarna

och alltså ej blott försvarsgrenscheferna borde på formfritt sätt kunna göra

sina synpunkter gällande gentemot de gemensamma förvaltningarna. Ämbets­

verket hade ingen erinran att göra mot att överbefälhavaren finge direktivrätt

endast mot de gemensamma förvaltningarna. Marinförvaltningen, som hyste

betänkligheter mot marinchefens ökade inflytande på marinförvaltningen, ville

dock ej motsätta sig förslaget härutinnan.

Statskontoret har framlagt vissa synpunkter på frågan örn försvarsgrens-

chefernas förhållande till sjukvårdsförvaltningen, vilka närmare behandlas i

de avsnitt, som beröra sistnämnda verk. I övrigt har statskontoret ej haft

någon erinran i förevarande avseende.

# Statens ammunitionsnämnd och försvarsväsendets verkstadsnämnd ha fun­

nit nödvändigt att fastare inordna försvarsgrensförvaltningen under försvars-

grensledningen. Hithörande spörsmål borde närmare utredas. Det borde där­

vid ingående undersökas, huruvida förvaltningarna alltjämt borde vara direkt

underställda Kungl. Majit.

Såsom framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen har överbe­

fälhavaren ansett, att ett skiljande mellan kommando- och förvaltningsmyn­

dighet i näst högsta instans icke vore förenligt med en fullt rationell ledning

av försvaret. Enligt hans mening borde frågan om en enhetlig ledning av

försvarsförvaltningen undersökas. För min del uttalade jag mig redan vid

framläggande av propositionen 1942: 210 angående den fortsatta utbyggna­

den och organisationen av landets försvarskrafter för en begränsning av över­

befälhavarens åligganden i syfte att bevara hans tid och förmåga åt de stora

frågornas bemästrande samt för en effektiv avlastning av överbefälhavaren

från allt detaljarbete. I denna anda har också gällande instruktion för över­

befälhavaren utformats. Enligt denna instruktion utövar överbefälhavaren un­

der Kungl. Majit den militära ledningen av och uppsikten över krigsmakten.

Han är, i vad på honom ankommer, Kungl. Majit ansvarig för att krigsmak­

ten äger högsta krigsduglighet och tjänstbarhet i övrigt samt att militära

operationer planläggas och ledas i enlighet med de riktlinjer, som må angivas

av Kungl. Majit. Att härutöver betunga överbefälhavaren jämväl med ansva­

ret för handhavandet i tekniskt och ekonomiskt hänseende av försvarsväsen-

Kungl. Majrts 'proposition nr 180.

89

dets angelägenheter bör enligt min mening icke ifrågakomma. Örn så skedde,

skulle syftet med de nyligen vidtagna förändringarna i överbefälhavarens ställ­

ning lätt nog kunna åtminstone i viss mån förfelas och risk uppkomma, att

hans väsentliga uppgifter, de militära, måste eftersättas. I likhet med både

1940 och 1941 års utredningar anser jag därför, att överbefälhavaren icke

bör vara ett mellanled mellan Kungl. Majit och de centrala ämbetsverken

inom den militära förvaltningen. Därmed har jag dock icke velat utesluta

ett avsevärt inflytande för överbefälhavaren på de svårbedömbara och ofta

ömtåliga frågorna om avvägningen av försvarsgrenarnas anslagsbehov inom

ramen för våra begränsade statsfinansiella resurser samt på krigsförberedelse­

arbetet inom förvaltningarna. Ett sådant inflytande bör emellertid tillför­

säkras överbefälhavaren på annan väg än genom att direkt ställa den mili­

tära förvaltningen under honom. Innan jag ingår på frågan härom, vill jag

dock angiva min ställning till spörsmålet örn förhållandet mellan försvars-

grenscheferna och försvarsgrensförvaltningarna.

Enligt min mening bör det klart utsägas, att chefskapet för försvarsgrens­

förvaltningarna lägges i vederbörande försvarsgrenschefs hand. Denne kom­

mer således att i sin egenskap av förvaltningschef lyda direkt under Kungl.

Majit. Den omedelbara ledningen av försvarsgrensförvaltningen bör — i an­

slutning till vad för närvarande är fallet inom flygförvaltningen — under

försvarsgrenschefen utövas av en souschef. Ett tungt vägande skäl för att

ge försvarsgrenschefen ett bestämt inflytande på förvaltningsverksamheten

är, såsom arméförvaltningen påpekat, att söka i önskemålet om en ur mili­

tära synpunkter gjord avvägning mellan olika anslagskrav för försvarsgre­

nens räkning ävensom en motsvarande disposition av beviljade medel. I

instruktionerna för armé-, marin- och flygförvaltningarna bör i likhet med

vad nu är fallet uttryckligen angivas de viktigaste grupper av ärenden,

som i regel skola avgöras under försvarsgrenschefens chefskap. 1941 års

förvaltningsutredning har föreslagit, att försvarsgrenschefen därutöver skulle

tillerkännas beslutanderätt i andra förvaltningsfrågor — oberoende av deras

art — under förutsättning att de av försvarsgrenschefen ansåges vara av den

vikt eller av sådan principiell betydelse, att de borde avgöras av honom. Mot

en bestämmelse av dylik innebörd lia invändningar rests, särskilt av arméför­

valtningen, som ansett, att därigenom skulle för förvaltningsmyndigheterna

skapas ett icke önskvärt osäkerhetstillstånd beträffande deras befogenheter

och ansvar. Enligt arméförvaltningens mening skulle något reellt behov av

en sådan bestämmelse icke föreligga. Även marinförvaltningen har hyst vissa

betänkligheter mot en ökning av försvarsgrenschefens inflytande på veder­

börande försvarsgrensförvaltning men har icke motsatt sig förslaget härom.

För min del hyser jag den uppfattningen, att i och med att på försvarsgrens­

chefen lägges det primära ansvaret för respektive försvarsgrens krigsduglighct,

det också måste öppnas möjlighet för honom att ingripa i förvaltningen i

varje fall, då ett sådant ingripande för honom framstår såsom påkallat. Hans

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

90

befogenheter gentemot förvaltningsmyndigheten kunna därför svårligen in-

struktionsmässigt insnöras. Den nödvändiga begränsningen till väsentliga ting

måste i sista hand lämnas åt försvarsgrenschefens omdöme. En klar finger­

visning om att han bör avhålla sig från att taga befattning med löpande ären­

den i allmänhet eller rent av bagatellärenden har dock inlagts i den omtvis­

tade bestämmelsen.

I fråga örn försvarsgrenschefs ställning till de för försvaret gemensamma

fortifikations-, sjukvårds- och civilförvaltningarna har 1941 års förvaltnings-

utredning i de för dessa uppgjorda instruktionsutkasten intagit stadgande örn

att nämnda verk skola ha att taga behörig hänsyn till de militära anvisningar

och föreskrifter för deras verksamhet, som försvarsgrenscheferna finna erfor­

derligt meddela. Arméförvaltningen har i sitt yttrande utgått från att detta

stadgande vore att fatta såsom i sträng bemärkelse avseende rent militära

anvisningar och föreskrifter samt att myndigheterna alltså icke skulle betagas

möjligheten att vid sin prövning tillämpa allmängiltiga förvaltningssynpunk­

ter. Mot ett stadgande med sådan utformning och innebörd har jag intet att

erinra.

Nyssnämnda instruktionsutkast innehålla vidare föreskrifter om att i ären­

den av större vikt vederbörande försvarsgrenschefs mening skall inhämtas,

innan den gemensamma förvaltningsmyndigheten fattar beslut. Självfallet

måste frågan, om ett ärende skall anses vara av större vikt eller icke, i fler­

talet fall bli beroende på ett subjektivt bedömande. Ett sådant synes mig

dock i förevarande fall knappast bli svårare än de likartade bedömanden, som

eljest ofta måste träffas av en förvaltningsmyndighet. Att i vissa fall tvek­

samhet här kan uppkomma synes svårt att undvika. Myndigheten lärer dock

i sådana fall kunna skydda sig mot klander genom att förhöra sig hos veder­

börande försvarsgrenschef, huruvida denne önskar yttra sig i det föreliggande

ärendet.

Jag anser vidare, att åt försvarsgrenscheferna icke bör inrymmas inflytande

på krigsmaterielverkets och fabriksstyrelsens arbete i vidare mån än som

följer av allmänna förvaltningsrättsliga regler. Däremot komma de givetvis

i sin egenskap av förvaltningschefer att få hålla en fortlöpande kontakt med

dessa båda verk, som ju förutsättas skola i stor utsträckning samarbeta med

f örsvarsgrensf örvaltningarna.

I fråga om överbefälhavarens inflytande på de för försvarsväsendet gemen­

samma förvaltningsorganen finner jag i likhet med 1941 års förvaltningsutred-

ning, att det bör åligga ifrågavarande myndigheter att vid fullgörandet av

krigsförberedelsearbetet följa de direktiv, som överbefälhavaren finner erfor­

derligt meddela. Med hänsyn till önskvärdheten av att civilförvaltningen in­

tager en i förhållande till de militära myndigheterna såvitt möjligt självstän­

dig ställning, torde överbefälhavarens direktivrätt i förhållande till nämnda

ämbetsverk lämpligen icke böra omfatta annat än grunderna för civilförvalt­

ningens eget krigsförberedelsearbete. I förhållande till krigsmateriel verket lära

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

91

överbefälhavarens direktiv främst komma att avse frågor om företrädesrätt

vid krigsmaterielleveranser samt om ammunitionsuppläggning. För att över­

befälhavaren skall kunna utöva sina befogenheter härvidlag, bör han, såsom

utredningen framhållit, av verkets ledning ständigt hållas underrättad om vad

i sådant hänseende förekommer.

Vad beträffar överbefälhavarens ställning till övriga förvaltningsmyndig­

heter har 1941 års förvaltningsutredning ansett, att — med försvarsgrensche-

ferna såsom primärt ansvariga för respektive försvarsgrenars krigsduglighet

och i anslutning därtill såsom utövare av högsta chefskapet över försvarsgre­

narnas egna förvaltningsmyndigheter — någon omedelbar direktivrätt från

överbefälhavarens sida i förhållande till sistnämnda förvaltningsmyndigheter

icke vore erforderlig. De impulser, som från överbefälhavaren borde komma

dessa myndigheter till del och som väl i huvudsak komme att avse krigsför­

beredelsearbetets bedrivande, borde enligt utredningens mening i princip

komma dem tillhanda genom försvarsgrenscheferna. I remissyttrandena ha

delade meningar kommit till synes beträffande frågan, örn överbefälhavarens

direktiv borde gå omvägen genom försvarsgrenschefen eller ej. I och med att

den sistnämnde får ställning som förvaltningschef synes mig denna tvistefråga

i stort sett förlora sin praktiska betydelse. I vilken ordning sådana direktiv

än komma förvaltningsmyndigheten tillhanda lärer det nämligen ej kunna

undgås, att de delgivas försvarsgrenschefen i hans egenskap av förvaltnings­

chef. För min del finner jag därför lämpligast, att de direktiv, som överbefäl­

havaren självfallet måste kunna giva försvarsgrensförvaltningarna i fråga örn

krigsförberedelsearbetet, meddelas nu ifrågavarande myndigheter genom deras

chefer, försvarsgrenscheferna.

I enlighet med vad 1941 års förvaltningsutredning framhållit bör i ett av­

seende ett bestämmande inflytande på förvaltningsmyndigheternas åtgöran­

den inrymmas åt överbefälhavaren. Jag syftar här på frågor rörande avväg­

ningen mellan förvaltningsmyndigheternas anslagsäskanden för olika ända­

mål. Härtill återkommer jag i nästföljande avsnitt.

Såsom 1941 års förvaltningsutredning förutsett kan det i särskilda fall visa

sig icke vara möjligt att följa lämnade direktiv, anvisningar eller föreskrifter.

I sådant fall bör det, i överensstämmelse med vad som stadgas i gällande krigs-

förvaltningsreglemente, åligga den centrala förvaltningsmyndigheten att ome­

delbart göra anmälan därom till den myndighet, som meddelat direktivet,

anvisningen eller föreskriften. Om enighet ej kan vinnas på denna väg, bör

tvistefrågan hänskjutas till närmast högre instans, d. v. s. till överbefälhava­

ren, då fråga är om anvisning eller föreskrift av försvarsgrensehef, och till

Kungl. Majit, då det gäller direktiv av överbefälhavaren. Motsvarande bör

gälla för den händelse motstridiga direktiv, anvisningar eller föreskrifter skulle

lämnas från olika militära ledningsorgan. De farhågor för osäkerhet i tillämp­

ningen, som arméförvaltningen i detta sammanhang uttalat, torde därmed bli

undanröjda.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr ISO.

92

I anslutning till vad överbefälhavaren föreslagit bör central förvaltnings-

myndighet vara skyldig att i ärende, som kan ha betydelse för krigsförbere­

delsearbetet, inhämta direktiv hos överbefälhavaren. Det bör vidare åligga

sådan myndighet att till överbefälhavaren inkomma med de yttranden och

utredningar, som av honom påkallas och av ämbetsverket kunna lämnas.

Samma skyldighet bör åvila gemensam förvaltningsmyndighet i förhållande

till försvarsgrenschef. Då överbefälhavaren i motsats till försvarsgrenschef icke

har någon förvaltningsmyndighet sig underställd och icke själv bör vara sådan

myndighet, böra de centrala förvaltningsorganen vart och ett inom sitt arbets­

område pa överbefälhavarens anmodan biträda honom med utarbetande av

de förslag till Kungl. Maj:t, som han kan finna erforderligt framställa. Av

9 § andra stycket i den nyligen fastställda instruktionen för överbefälhavaren

framgår, att närmare föreskrifter om förvaltningsmyndigheternas skyldig­

heter i förevarande hänseende av överbefälhavaren skola underställas Kungl.

Maj :ts prövning.

Med den ställning såsom förvaltningschefer, som försvarsgrenarnas främsta

malsmän enligt min mening böra erhålla, lärer marinförvaltningens önskemål

om inrymmande av inflytande även åt försvarsgrensförvaltningarna gentemot

de gemensamma ämbetsverken få anses tillgodosett.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

2. Medelsäskanden och anslagsförvaltning.

1941 års förvaltningsutredning.

1941 års förvaltningsutredning har utgått från förutsättningen, att upp­

ställningen av fjärde huvudtiteln i princip kommer att vara densamma som

den nuvarande, d. v. s. att särskilda anslag för skilda ändamål — avlöningar,

mathållning, beklädnad, övningar etc. — alltjämt komma att anvisas för sig

för de olika försvarsgrenarna. Enligt utredningens uppfattning kommer det

nämligen alltid att förefinnas ett bestämt intresse att kunna direkt av riks-

staten utläsa kostnaderna för de skilda försvarsgrenarna.

Som en allmän princip för anslagens fördelning mellan de olika centrala

förvaltningsmyndigheterna borde enligt utredningens mening gälla, att de

skulle förvaltas av de myndigheter, till vilkas verksamhetsområden anslagen

närmast hänföra sig. I enlighet därmed borde de nya armé-, marin- och flyg-

förvaltningarna omhänderhava förvaltningen av respektive försvarsgrenars

samtliga krigsmateriel- (tygmateriel-) och intendenturanslag, vare sig ansla­

gen avsåge nyanskaffningar eller underhåll. Likaså borde försvarsgrensförvalt­

ningarna handha respektive försvarsgrenars undervisnings- och övningsanslag.

De allmänna avlöningsanslagen för samtliga försvarsgrenar borde liksom för­

svarsgrenarnas anslag till rekrytering, resekostnader, flyttningsersättningar,

resestipendier m. m. förvaltas av försvarsväsendets civilförvaltning, som alltså

i nämnda hänseenden komme att för hela försvarsväsendet fylla samma upp­

gifter som nu tillkomme arméförvaltningens civila departement i fråga örn

93

armén. Till den gemensamma sjukvårdsförvaltningens förfogande borde stäl­

las samtliga försvarsgrenars anslag till sjukvård och sjukvårdsmateriel ävensom

övriga till sjukvården hörande anslag, exempelvis anslaget till sero-bakteriolo-

gisk verksamhet. Samtliga anslag till nybyggnader samt till byggnaders och

befästningars underhåll m. m. borde förvaltas av försvarsväsendets fortifika-

tionsförvaltning. För försvarsväsendet gemensamma anslag syntes i allmän­

het böra ställas till civilförvaltningens förfogande. De avlönings- och omkost-

nadsajislag

sorn avsåge förvaltningsorganens egen verksamhet borde givetvis

förvaltas av respektive förvaltningsorgan själva.

Vad därefter beträffar frågan om vilka organ som hos Kungl. Majit skola

avgiva framställningar om anvisande av anslag, syntes det utredningen icke

böra ifrågakomma att för försvarsväsendets del frångå den eljest inom stats­

förvaltningen hävdade principen, att medelframställningarna skulle, i varje

fall primärt, avgivas av den myndighet som hade att förvalta anslagsmedlen.

Eftersom särskilda anslag förutsattes komma att i samma utsträckning som

hittills anvisas för de olika försvarsgrenarna, uppställde sig emellertid sär­

skilda problem i fråga om de försvarsgrensanslag som i enlighet med det förut

anförda komme att förvaltas av de för försvarsgrenarna gemensamma förvalt­

ningsorganen. Beträffande dessa anslag bleve i allmänhet anslagsberäkning­

arna i viss mån beroende av faktorer som läge utanför de anslagsförvaltande

myndigheternas bedömande, såsom kaderstyrkor, tjänstgöringsdagarnas antal

m. m. De myndigheter som härvidlag framför allt måste få göra sitt infly­

tande gällande vore försvarsgrenscheferna. Dessa borde vara skyldiga att till

ledning för förvaltningsmyndigheternas medelsframställningar ställa erforder­

ligt underlag av militärorganisatorisk art till förfogande. Förvaltningsmyndig­

heterna å sin sida syntes böra som regel vara skyldiga att i sina anslagsberäk­

ningar bygga på det militärorganisatoriska underlag som sålunda ställts till

deras förfogande. Skulle förvaltningsmyndigheterna i något fall anse sig för­

hindrade att följa försvarsgrenschefenias militärorganisatoriska anvisningar,

torde frågan böra hänskjutas till överbefälhavarens bedömande. Skulle ej hel­

ler därvid enighet kunna uppnås mellan förvaltningarna och de militära myn­

digheterna, borde förvaltningarna vara skyldiga att vid medelsframställningen

hos Kungl. Majit anmärka nämnda förhållande. För fortifikationsförvaltning-

ens del läge emellertid förhållandet något annorlunda till, i det att bedöman­

det huruvida vissa byggnader skola uppföras eller andra byggnadsåtgärder

vidtagas icke enbart vore avhängigt av militärorganisatoriska problem utan

även sammanhängde med tillgången på arbetskraft, tillgången på utrymmen

av annat slag m. m. Fortifikationsförvaltningen måste fördenskull kunna för­

hållandevis självständigt bedöma vilka byggnadsföretag eller markinköp som

borde företagas under ett visst budgetår. Även fortifikationsförvaltningen syn­

tes emellertid böra ha skyldighet att vid framläggandet av sina anslagsäskan-

den redovisa de önskemål, som framställts från försvarsgrenschefernas sida.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

94

Enligt utredningens mening borde man uppställa som regel, att det militär­

organisatoriska underlaget skulle vara förvaltningsmyndigheterna tillhanda

senast den 15 juli. Detsamma syntes böra gälla även försvarsstaben och övriga

för försvarsväsendet gemensamma institutioner, vilkas anslag skulle förvaltas

av civilförvaltningen.

Redan vid uppgörandet av anslagsunderlaget borde överbefälhavaren enligt

utredningens mening bereda sig tillfälle att utöva sitt inflytande över medels-

framställningarna. Därigenom syntes hans befattning med anslagsfrågorna på

ett senare stadium kunna reduceras till ett minimum. Utredningen utgick

från att överbefälhavaren därvid icke skulle ha att ingå i några detaljer

utan att hans direktiv endast skulle avse de stora dragen. När preliminära

anslagsberäkningar förelåge, syntes dessa böra föredragas inför överbefälhava­

ren i och för inhämtande av de ytterligare direktiv i avvägningshänseende, till

vilka de sålunda föreliggande beräkningarna kunde föranleda. Efter det erfor­

derliga justeringar och jämkningar företagits i de preliminära anslagsberäk­

ningarna, skulle skrivelserna med framställningar till statsverkspropositionen

kunna i vanlig ordning avlåtas till Kungl. Maj:t från de särskilda förvaltnings­

organen var för sig. Utredningen ville emellertid föreslå, att de justerade an­

slagsframställningarna från de särskilda förvaltningsorganen skulle överläm­

nas till försvarsväsendets civilförvaltning i och för deras redaktionella sam­

manfogande till en för samtliga förvaltningar gemensam skrivelse, i vilken

anslagen infogas i ordning försvarsgrensvis och i övrigt i enlighet med de fast­

ställda grunderna för fjärde huvudtitelns uppställning. Jämväl industriverkets

framställningar om anslag för sin egen verksamhet syntes på detta sätt böra

ingivas genom civilförvaltningen. Tidpunkten inom vilken denna gemensamma

skrivelse skulle vara ingiven till försvarsdepartementet borde bestämmas till

den 15 september.

Slutligen ville utredningen som sin åsikt framhålla, att sjökarteverket, vilket

intar en särställning bland de under försvarsdepartementet lydande myndig­

heterna, syntes böra liksom för närvarande ingiva sina medelsframställningar

direkt till Kungl. Majit och icke genom civilförvaltningen; det intresse av

samordnande av försvarsväsendets anslag som utgjorde grunden för den sist-

berörda anordningen, förelåge nämligen icke i fråga om sjökarteverket. En

annan sak vore, att sjökarteverket icke heller framdeles syntes böra bilda egen

huvudförvaltning utan i avseende på revision och huvudbokföring borde an­

knytas till civilförvaltningen.

Ull&tanden över 1941 års förvaltnings-

utrednings förslag.

Arméchejen har ansett otillfredsställande, att försvarsgrenschefen skulle

vara avkopplad från anslagsäskandena, sedan han avlämnat det militärorga­

nisatoriska underlaget. Detta underlag borde även få avlämnas något senare

än förutsatt.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

Kungl. Maj:ts proposition nr J80.

95

Marinchefen bär funnit proceduren tung men har förklarat sig ej kunna

föreslå förbättringar.

Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen ha ansett nödvändigt att giva

försvarsgrenschefen ett bestämmande inflytande rörande anslagspetita även

i vad anginge fortifikationsförvaltningen. Överbefälhavarens direktiv borde

avse endast de stora dragen.

Arméförvaltningen har i stort sett anslutit sig till utredningsförslaget i före­

varande hänseende. Förvaltningsmyndigheternas bundenhet av militärled­

ningens önskemål borde emellertid preciseras. De borde självfallet redovisa

de militära önskemålen, men det vore föga gagneligt, om de icke samtidigt

gåve klart uttryck för sin egen mening. Civilförvaltningens redigering av de

olika verkens medelsframställningar måste inskränka sig till ett inordnande

av dem i den för uppställningen av anslagen under fjärde huvudtiteln gällande

ordningen. Granskning och yttrande kunde ej medhinnas under tiden den 1—

den 15 september. I förekommande fall borde för sådant ändamål återremiss

till civilförvaltningen äga rum.

Enligt marinförvaltningens mening sammanhängde uppförandet av bygg­

nader i åtskilliga hänseenden mycket intimt med anskaffningen av materiel.

Fortifikationsförvaltningen borde därför ej få rätt att alltför självständigt be­

döma hithörande spörsmål. Lokalförvaltningarnas medelsäskanden kunde

absolut icke avgivas tidigare än nu, d. v. s. den 10 augusti. I betraktande

härav kunde medelsäskandena icke komma in till civilförvaltningen tidigare

än den 10 september och icke till Kungl. Majit tidigare än den 1 oktober,

alltså en månad senare än nu.

Statskontoret har funnit den föreslagna ordningen ej rationell. Det vore

naturligast, att försvarsgrenscheferna genom armé-, marin- och flygförvalt­

ningarna uppgjorde äskandena beträffande samtliga anslag, hänförliga till ve­

derbörande försvarsgrenar, med undantag för anslag berörande fortifikations-

och sjukvårdsväsendet samt industriverkets och civilförvaltningens avlönings-

och omkostnadsanslag. Medelsframställningarna på fortifikations- och sjuk-

vårdsväsendets områden syntes böra beslutas av försvarsgrenscheferna och

chefen för fortifikationsförvaltningen respektive generalläkaren gemensamt,

anslagsäskandena rörande industriverkets och civilförvaltningens avlönings-

och omkostnadsanslag av vederbörande verkschefer. Samtliga framställningar

borde överlämnas till överbefälhavaren för att av denne med eget utlåtande

vidarebefordras till Kungl. Majit. Kungl. Majit skulle därefter ha möjlighet

att från en obunden, sakkunnig civilförvaltning inhämta yttrande i vissa

avseenden. Härigenom skulle även vinnas, att såväl de äskande myndigheter­

nas som överbefälhavarens uppfattning bomme till klart uttryck.

Statens krisrevision har framhållit, att den nya ordningen i förevarande hän­

seende utgjorde ett belysande exempel på olägenheterna av en för långt dri­

ven centralisering. Krisrevisionen befarade, att tidtabellen för anslagsberäk­

ningarna endast med största svårighet och måhända stundom icke alls skulle

kunna hållas.

96

Departe­

mentschefen.

I likhet med 1941 års förvaltningsutredning anser jag, att de särskilda an­

slagen för försvarsändamål böra förvaltas av de myndigheter, till vilkas verk­

samhetsområden de närmast hänföra sig, samt att framställningar om anvi­

sande av medel böra avgivas av den myndighet, som förvaltar ifrågavarande

anslag. Självfallet måste anslagsberäkningarna vila på ett militärorganisato-

riskt underlag, som utarbetas inom försvarsgrensstaberna och av försvarsgrens-

cheferna tillhandahållas förvaltningsmyndigheterna. Då försvarsgrenscheferna

tillika avses vara chefer för respektive försvarsgrensförvaltningar, torde några

särskilda svårigheter i förhållandet dem emellan knappast behöva uppkomma.

I fråga om de anslag, som komma att förvaltas av de för försvarsgrenarna ge­

mensamma förvaltningsorganen, framträda däremot vissa speciella problem,

som påkalla sin lösning. Såsom utredningen framhållit bli i allmänhet anslags­

beräkningarna här i viss mån beroende av faktorer, som ligga utanför de an-

slagsförvaltande myndigheternas bedömande, såsom kaderstyrkor, tjänstgö-

ringsdagarnas antal m. m. Det blir därför ofrånkomligt att även i fråga om

dessa anslag säkerställa försvarsgrenschefernas inflytande. Detta bör ske ge­

nom uppställande av en skyldighet för de gemensamma förvaltningsorganen

att grunda sina anslagsberäkningar på det militärorganisatoriska underlag,

som försvarsgrenscheferna även för detta fall böra ställa till förfogande. Däresc

förvaltningsmyndigheterna i något fall skulle anse sig förhindrade att följa

försvarsgrenschefernas militärorganisatoriska anvisningar, bör frågan hänskju-

tas till överbefälhavarens bedömande. Skulle ej heller på detta sätt enighet

kunna uppnås mellan förvaltningarna och de militära myndigheterna, får frå­

gan underställas Kungl. Majit. I anledning av vad arméförvaltningen anfört

vill jag framhålla såsom min mening, att förvaltningsorganen därvid i ämnen,

som falla inom deras fackområden, böra giva klart uttryck för sin egen mening.

Först om så sker, erhåller Kungl. Majit möjlighet till allsidig prövning av de

föreliggande spörsmålen.

Såsom förvaltningsutredningen framhållit bör det nu sagda främst gälla

civil- och sjukvårdsförvaltningarna. Av skäl, som utredningen anfört, torde

at en blivande fortifikationsförvaltning böra inrymmas en något högre grad

av självständighet i bedömandet av frågan, vilka byggnadsföretag som böra

igångsättas eller vilka markinköp som böra företagas under ett visst budgetår.

Till de synpunkter på frågan om överbefälhavarens inflytande på medels­

framställningarna, som förvaltningsutredningen anfört, kan jag i stort sett

ansluta mig.

Förvaltningsutredningen har ansett, att anslagsframställningarna av de sär­

skilda förvaltningsorganen borde överlämnas till civilförvaltningen i och för

deras redaktionella sammanfogande till en gemensam skrivelse, i vilken ansla­

gen infogades i ordning försvarsgrensvis och i övrigt enligt gällande grunder

för fjärde huvudtitelns uppställning. För min del anser jag, att ett sådant

förfaringssätt skulle medföra onödig omgång, då någon saklig granskning av

anslagsäskandena i allt fall icke skulle kunna medhinnas av civilförvaltningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

97

på den korta tid, som komme att stå till buds. Enligt min mening böra me­

delsframställningarna i stället överlämnas till överbefälhavaren för att av

denne, som ju redan under deras utarbetande tagit viss befattning med dem,

med eget yttrande ingivas till Kungl. Majit. Undantag torde dock härvid

böra göras för civilförvaltningen. Med hänsyn till den i förhållande till de

militära myndigheterna mera obundna ställning, som denna myndighet avses

skola intaga, torde nämligen densamma böra ingiva sina anslagsäskanden

direkt till Kungl. Majit. Det säger sig självt, att Kungl. Majit i fall, då sådant

visar sig erforderligt, över inkomna medelsäskanden inhämtar utlåtande från

myndighet, som icke tidigare haft tillfälle att yttra sig i ärendet.

På frågan örn de tidpunkter, som böra iakttagas av myndigheterna vid upp­

rättande av medelsframställningarna, torde det icke vara erforderligt att här

ingå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

3. Principerna för beslutanderättens utövande inom

förvaltningsorganen.

Det system för besluts fattande, som numera blivit vanligt inom de

centrala ämbetsverken, är att besluten såsom regel fattas av verkets chef en­

sam (enrådighetssystemet) men att beslutanderätten i vissa hänseenden kan

delegeras till underlydande tjänstemän. Att i ett stort verk med omfattande

arbetsuppgifter koncentrera ali beslutanderätt till verkets högsta ledning skulle

givetvis innebära en onormal belastning av denna. Enrådighetssystemet är

därför vanligen förbundet med ett byråsystem, d. v. s. verket är indelat i

byråer eller avdelningar, mellan vilka ärendena i stora drag fördelas genom

en instruktion, som i sin tur kompletteras genom en arbetsordning, fastställd

av verket självt eller dess chef. Beslutanderätten i ärenden av mindre vikt har

därvid i växlande omfattning överlåtits åt byrå- eller avdelningschefer. I vissa

verk har man i samma syfte inrättat en särskild befattning, vars innehavare

såsom souschef har att biträda verkschefen i utövningen av dennes ämbete

och för detta ändamål kan erhålla i uppdrag att avgöra vissa grupper av

ärenden.

1941 års förvaltningsutredning.

Utredningen har framhållit att, vad de centrala försvarsförvaltningarna

beträffade, på grund av verksamhetens kraftiga ansvällning och de starkt

ökade kraven på insikter och sakkunskap på olika områden stora svårig­

heter mångenstädes uppkommit för de beslutande cheferna att bemästra sina

allt mera ökade arbetsuppgifter. Som en följd härav hade stagnation samt för­

sening av viktiga ärendens avgörande ofta icke kunnat undvikas, något som

i sin tur kunnat lia menliga följder för försvarsväsendets effektivitet och krigs-

beredskap. Åtgärder måste därför enligt utredningens mening vidtagas för

att avhjälpa berörda missförhållanden. Detta kunde ske på olika sätt. Sålunda

Bihang till riksdagens jrrotukoll lilis. 1 sami. Nr ISO.

7

Departe­

mentschefen.

hade utredningen funnit lämpligt att föreslå tillsättandet i vissa förvaltnings­

organ av en souschef med uppgift att biträda verkschefen vid utövandet av

dennes åligganden. I andra fall åter hade det ansetts behövligt att uppdela

större avdelningar i byråer, varvid tillkomsten av byråchefer hade öppnat

möjlighet att dels öka avdelningschefernas befogenheter att avgöra ärenden,

dels ock tillägga byråcheferna beslutanderätt i lämplig utsträckning. Slut­

ligen hade det även i vissa fall visat sig erforderligt att sammanföra ett antal

mindre byråer eller avdelningar till större avdelningar under avdelningschefer

med ökad beslutsbefogenhet. En ledande tanke hade emellertid alltid varit

att främja ärendenas rationella behandling genom att deras avgörande icke

förlädes till högre instans än deras natur eller andra omständigheter krävde.

Utlåtanden över 1941 års förvaltnings-

utrednings förslag.

Av remissmyndigheterna har marinförvaltningen i princip uttalat sin anslut­

ning till utredningsförslaget i förevarande hänseende under framhållande tilli­

ka, att besvärs- och anmärkningsmål borde avgöras efter omröstning samt

att en ökad delegation av beslutanderätten för marinförvaltningens del skulle

vara synnerligen betydelsefull.

För min del har jag intet att erinra mot vad förvaltningsutredningen anfört

om vikten av att främja en rationell behandling av de hos förvaltningsmyn­

digheterna förekommande ärendena genom att tillse, att deras avgörande icke

förlägges till högre instans än deras natur eller andra omständigheter kräva.

Härigenom vinna de högre cheferna möjlighet att ägna ökad uppmärksamhet

åt de stora och mera betydelsefulla frågorna samt vidgat utrymme för sin

initiativkraft. Jag är emellertid icke beredd att i den utsträckning, som utred­

ningen föreslagit, utöka förvaltningsorganisationen med ett stort antal avdel­

ningschefer och jämväl souschefer. Såsom jag i annat sammanhang framhållit

är det enligt min mening nödvändigt att vid en omläggning av denna orga­

nisation iakttaga stor återhållsamhet, då det gäller inrättande av nya befatt­

ningar. Det är emellertid enligt min mening önskvärt, att de av utredningen

angivna principerna i fråga örn beslutanderätten såvitt möjligt få sin tillämp­

ning inom en på detta sätt mera begränsad ram. I de instruktioner och arbets­

ordningar för förvaltningsmyndigheterna, som givetvis måste utfärdas för ge­

nomförandet av den tilltänkta nya organisationen, böra dessa synpunkter

röna erforderligt beaktande.

4. Samarbetet mellan olika förvaltningsorgan.

I instruktionerna för ämbetsverken finnas bestämmelser örn samråd vid

ärendenas beredning och avgörande. Man har på detta sätt velat säkerställa,

att ärendena komma under övervägande under ämbetsmannaansvar av så

98

Kungl. Marits proposition nr 180.

99

många och så kvalificerade personer som i varje särskilt fall erfordras för en

allsidig och ingående belysning. De vanligen förekommande formerna för sam­

verkan mellan olika myndigheter torde vara följande:

1. Två eller flera ämbetsverk besluta gemensamt i vissa frågor. I vissa fall

förekommer det att även andra representanter för ämbetsverk än verksche­

ferna gemensamt kunna avgöra inom verken delegerade ärenden, därest dessa

representanter äro örn beslutet ense.

2. Vid föredragning och avgörande inom ett verk av ärende, som berör

annat centralt ämbetsverks verksamhetsområde, beredes representant för detta

ämbetsverk tillfälle att närvara vid och deltaga i överläggningen samt att

få sin skiljaktiga mening antecknad till protokoll.

3. Samråd äger rum före ärendets avgörande med annat ämbetsverk, som

beröres av ärendet.

4. Yttrande infordras från annat ämbetsverk före ärendets avgörande.

1941 års förvaHningsutredning.

Utredningen har framhållit, att vid organiserandet av samarbete ämbetsver­

ken emellan onödigt mångskriveri borde undvikas och i möjligaste mån enkla

och smidiga metoder tillämpas. Detta syntes utredningen vara särskilt viktigt

just beträffande försvarsväsendets centrala myndigheter, vilkas verksamhets­

områden bomme att i mångt och mycket beröra varandra, med påföljd att

samarbete bleve av nöden i en mångfald ärenden. Gemensamt beslut av två

eller flera ämbetsverk syntes böra ifrågakomma endast när ärendet vore av

vidlyftigare eller svårare beskaffenhet eller då det av annan anledning funnes

nödigt. Närvaro av representant för annat ämbetsverk vid avgörande av ären­

de, som berörde dettas verksamhetsområde, vore en mycket användbar arbets­

form. Det representerade verket brukade i regel informeras i förväg genom

en föredragningspromemoria eller på annat lämpligt sätt. Därest ärende som

berörde annat ämbetsverks verksamhetsområde icke vore av den vikt, att det

borde avgöras genom gemensamt beslut eller i närvaro av representant för

verket i fråga, syntes samrådsförfarande i de flesta fall vara lämpligt. Olika

tillvägagångssätt kunde härvid ifrågakomma; en enkel metod vore att för-

slagskoncept till utgående expedition i ärendet översändes till det andra av

ärendet berörda ämbetsverket, som genom påskrift å handlingen angåve sin

anslutning därtill eller ock de avvikelser eller tillägg, som funnes påkallade.

Det förekomme emellertid även ärenden, vari ett skriftligt remissförfarande

kunde vara lämpligt eller erforderligt, exempelvis vid infordrande av yttrande

med anledning av besvärsmål.

UUutnnden över 1941 urs förvallnings-

utredniiigs förslag.

Armé\örvaltningen har icke gjort erinran mot vad utredningen i förevaran­

de hänseende anfört. Ämbetsverket har emellertid förutsatt, att samarbetet

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

Departe­

mentschefen.

mellan förvaltningsmyndigheterna inbördes och även med den högsta militär­

ledningen kunde ske under fria och obundna former. Framställningar och andra

tjänsteskrivelser i förvaltningsärenden borde från de lokala myndigheterna via

de regionala ingivas till de centrala förvaltningsmyndigheterna och icke till

försvarsgrenscheferna. I annat fall måste dröjsmål och dubbelarbete upp­

komma samt stabspersonalen bli belastad med frågor utanför dess speciella

kompentensområde.

Frågan om formerna för samarbetet mellan de olika förvaltningsorganen bör

givetvis regleras i vederbörliga instruktioner. Det torde icke vara erforderligt

att i förevarande sammanhang närmare ingå på detta spörsmål. Jag vill emel­

lertid understryka förvaltningsutredningens uttalande om önskvärdheten av

att vid det samarbete såväl mellan förvaltningsmyndigheterna inbördes som

mellan dem och de militära organen, som självfallet bör äga rum, tillämpas så

enkla och smidiga metoder som för ärendenas klarläggande och avgörande äro

möjliga.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

5. En eller flera huvudförvaltningar.

Med huvudförvaltning menas inom den egentliga statsförvaltningen ett

ämbetsverk eller annan statlig institution, som äger eget konto i rikshuvud-

boken. Huvudförvaltningarna äga i allmänhet dragningsrätt å statsverkets

checkräkning. Varje huvudförvaltning är en redovisningsteknisk enhet och

omfattar såväl det centrala ämbetsverket som därunder sorterande lokal­

förvaltningar.

I sitt yttrande över 1940 års utrednings förslag till principer för omorganisa­

tion av den militära förvaltningen framhöll riksräkenskapsverket, att det vore

av största vikt för åstadkommande av ordning och reda i redovisningsväsen-

det, att cheferna för de olika försvarsförvaltningsorganen direkt erhölle möjlig­

het att övervaka och följa anslagsförbrukningen i vad avsåge de till vederbö-

randes förfogande ställda anslagen. Detta skulle enligt riksräkenskapsverkets

förmenande vara en direkt tillämpning av en allmän regel, att redovisningen

av statsanslagen förlädes i direkt kontakt med och inom den verksamhet, vars

ekonomiska funktion redovisningen skulle registrera. Riksräkenskapsverket

hävdade därför, att såväl de av 1940 års utredning föreslagna centrala för­

valtningsmyndigheterna som ock de ifrågasatta reducerade armé-, marin- och

flygförvaltningarna borde erhålla ställning som huvudförvaltningar, vilket

enligt ämbetsverkets förmenande dock icke borde utesluta att man, därest

kontouppdelningen av inkomster och utgifter komme att utföras medelst

fullt genomförd maskinbokföring, prövade möjligheten att låta det tekniska

utförandet av denna bokföring för de olika myndigheternas räkning ordnas

i en till det för försvarsväsendet gemensamma civila departementet förlagd

maskinbokföringscentral.

Kungl. Maj:ts -proposition nr ISO.

101

1941 års förvaltningsutredning.

1941 års förvaltningsutredning har för sin del funnit sig icke kunna dela

de synpunkter som i förevarande hänseende framlagts av riksräkenskaps-

verket. Olika huvudförvaltningar borde enligt utredningens mening i redo­

visningshänseende vara strängt avgränsade från varandra. Det läge sålunda

i sakens natur, att en huvudförvaltning icke kunde äga befatta sig med en

annan huvudförvaltnings åtgöranden i redovisnings tekniskt hänseende. Att

inom försvarsväsendet upprätthålla en sådan avgränsning de olika centrala

förvaltningsmyndigheterna emellan skulle emellertid medföra avsevärda

olägenheter. Man finge för sådant fall räkna med att det komme att till-

lämpas lika många redovisnings-(konto-) system som det funnes huvudför­

valtningar. Olägenheterna härav bleve särskilt påfallande beträffande de

huvudförvaltningar, vilkas verksamhetsområden skulle omspänna alla för­

svarsgrenarna, såsom sjukvårdsförvaltningen och fortifikationsförvaltningen.

Riksräkenskapsverket syntes lia utgått från att, därest ett anslag ställdes

till en huvudförvaltnings förfogande, samtliga utgifter också komme att

redovisas hos denna huvudförvaltning. Under normala fredsförhållanden

redovisades emellertid huvuddelen av försvarets utgifter hos lokalförvalt­

ningarna. Det syntes klart, att ett system av flera huvudförvaltningar in­

om försvarsväsendets centrala förvaltningsorganisation skulle stå i strid

med den strävan efter enhetlighet som inom detta område borde göra sig

gällande. Utredningen har vidare erinrat, att statsverkets kassaförlag kun­

nat avsevärt nedskäras genom inrättandet av statsverkets checkräkning.

Med tillämpande av de metoder för medelsdistribution, som av arméför­

valtningens civila departement genomförts vid omläggningen av arméns

bokföring från och med den 1 juli 1939 och som helt byggde på utnyttjande

av postgirot, hade kassaförlagssynpunkten tillgodosetts i samma utsträck­

ning som om lokalförvaltningarna skulle äga dragningsrätt å statsverkets

checkräkning. En anslutning till nu tillämpade postgirosystem av samtliga

försvarsväsendets kassaförvaltningar under civilförvaltningen som enda hu­

vudförvaltning skulle medföra en enklare och mera direkt verkande kon­

troll på kassaväsendet än som kunde ernås i fråga örn statsverkets check­

räkning. De rapporter mellan vederbörande huvudförvaltning, riksbanken

och statskontoret, som vore oundgängliga vid anslutning till statsverkets

checkräkning, bleve nämligen överflödiga vid anslutning till nämnda post­

girosystem. Därest ifrågavarande ämbetsverk finge sin medelsförsörjning

ordnad över ett för försvarsväsendet gemensamt postgirosystem, inrättat

enligt angivna riktlinjer, komme varje centralförvaltning att i redovisnings­

hänseende intaga samma ställning gentemot den gemensamma civilförvalt­

ningen som de lokala förvaltningarna för närvarande intaga i förhållande

till respektive armé-, marin- och flygförvaltningarna. Förvaltningsutred-

ningen räknar sålunda nied att inom försvarsväsendet skall finnas en enda

huvudförvaltning, nämligen den föreslagna försvarsväsendets civilförvalt­

10L'

ning. — Vissa skäl kunde enligt utredningens mening måhända sägas tala

för att sj ökarte verket, vilket ju intoge en särställning bland de under för­

svarsdepartementet lydande ämbetsverken, oavsett nu angivna synpunkter

borde bilda egen huvudförvaltning. Som sjökarteverkets räkenskaper i

många hänseenden måste uppläggas enligt samma regler som marinens rä­

kenskaper och fördenskull lämpligen borde granskas jämsides med dessa,

ville förvaltningsutredningen dock föreslå, att jämväl sjökarteverket an-

knötes till det för försvarsväsendet gemensamma postgirosystemet under

civilförvaltningen som huvudförvaltning.

Utlåtanden över 1941 årä förvaltnings-

utrednings förslag.

Marinjörvaltningen har funnit förslaget i förevarande del rationellt. För­

valtningsmyndigheterna måste emellertid för dispositionsbokföringen ha

fortlöpande anslagsbelastningsuppgifter från lokalmyndighetema eller från

civilförvaltningen. Det bärande skälet för att ha endast en huvudförvalt­

ning inom försvarsförvaltningen vore, att i annat fall kassaredovisning

måste avgivas till i allmänhet fyra olika överordnade myndigheter. Civil­

förvaltningens befattning borde dock inskränkas till medlens redovisning

mot rilcsstaten.

Fly g förvaltningen har ansett, att de centrala medelsförvaltande verken

borde vart för sig bli huvudförvaltning. Medelsanvisningarna för lokalför­

valtningarna borde samtliga ske genom respektive försvarsgrens centrala

ämbetsverk. Detta skulle då från lokalförvaltningarna mottaga deras kassa­

rapporter och redovisningar samt i sin tur gentemot annat centralt verk

(t. ex. en gemensam fortifikationsförvaltning) redovisa de medel, som av

sådant verk ställts till förfogande för lokalförbandens räkning. Enligt för­

slaget skulle även försvarsgrenarnas redovisning sammanföras inom en cen­

tral civilförvaltning. I huvudkassan skulle således försvarsplanens hela ut-

giftsmassa eller antagligen närmare hälften av statsverkets samlade utgifts-

belopp omsättas. Postgirots utnyttjande skulle ur kassaförlagssynpunkt

innebära en försämring. Ur kontrollsynpunkt vore det även ovisst, om nå­

gon fördel stöde att vinna därigenom. Fördelarna med förslaget vore ej att

söka i organisationen av kassaväsendet, utan det hade antagligen tillkom­

mit för att bereda grunden för en enhetlig ledning på civilförvaltningens

område. Det vore ej rimligt med en så omfattande apparat enbart för

detta ändamål. Förslaget örn att endast en huvudförvaltning skulle fin­

nas inom försvarsförvaltningen vore oantagbart.

Statskontoret har anslutit sig till förslaget i det hänseende, varom här

är fråga, och därutöver förordat, att utbetalningen av samtliga till de

olika förvaltningsmyndigheternas disposition ställda medel skulle centrali­

seras till civilförvaltningen.

RiksräJcenskapsverket, vars yttrande i vissa hithörande delar återgivits

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

103

i samband med frågan om principerna för den civila förvaltningens orga­

nisation, har framhållit, att utredningens förslag skulle innebära återgång

till en äldre ordning. Ämbetsverket förordade ett system med särskilda

huvudförvaltningar.

Statens krisrevision har uttalat, att det vore av största vikt, att chefer­

na för de olika försvarsförvaltningsorganen direkt erhölle möjlighet att

övervaka och följa anslagsförbrukningen i vad avsåge de till vederbörandes

förfogande ställda anslagen.

Framställning av chefen för sjökarteverket.

I förevarande sammanhang må omnämnas en den 23 december 1942

dagtecknad framställning av thelen för sjökarteverket, i vilken denne hem­

ställt, bland annat att verket från och med den 1 juli 1943 finge bilda

egen huvudförvaltning. Till stöd för denna hemställan har anförts i huvud­

sak följande.

Beträffande sjökarteverkets

förvaltning i land

torde kunna anses, om i detta

sammanhang bortses från själva bokföringssystemet, att densamma numera helt

ansluter sig till den civila statsförvaltningen och därjämte har en från marinen i

övrigt fullt fristående statuppställning. Beträffande

förvaltningen ombord

å sex

av verkets mätningsfartyg tillämpas däremot samma redovisningsförfarande som å

flottans fartyg, kompletterat med de anvisningar kartverkschefen ansett erforder­

ligt utfärda "med hänsyn till de speciella förhållanden, som äro rådande å dessa

fartyg i deras egenskap av sjömätningsfartyg. Fartygens redovisningsförfarande är

sålunda i stort sett fristående från verkets förvaltning i övrigt och de bilda i stället

var för sig egna lokalförvaltningar under marinförvaltningen. Det torde utan vidare

vara uppenbart, att nu rådande ordning är oformlig och föga ändamålsenlig. Det

enda riktiga synes vara att all förvaltning rörande sjökarteverkets anslag, såväl

i land som ombord samlas till en gemensam redovisning i sjökarteverket, varefter

densamma med en kassarapport överlämnas till den reviderande myndigheten

(riksräkenskapsverket). Endast genom en dylik anordning blir det möjligt för

kartverkschefen att utöva en ändamålsenlig och effektiv ledning och kontroll be­

träffande av sjökarteverket disponerade anslag. Därjämte skulle härigenom vinnas

den fördelen att högst betydande förenklingar kunde genomföras beträffande far-

tygsförvaltningarna, utan att en effektiv reviderande kontroll därför behövde

eftersättas. Denna skulle snarare ökas genom förenklingarna.

De skäl som tidigare anförts för att ansluta dessa fartygsförvaltningar till ma­

rinens redovisningsförfarande beträffande flottans fartyg, nämligen det förhållan­

det att fartygen till större delen äro bemannade med militär personal, utgöra intet

verkligt motiv för att fartygens räkenskaper måste uppläggas enligt samma regler

som gidia för flottans fartyg. Den militära personalens avlöning, beklädnad m. m.

utbetalas respektive ombesörjes nämligen genom de militära myndigheterna i land.

Eventuella mindre utgiftsposter för den militära personalen ombord, som skola

belasta marinens anslag, torde utan svårighet kunna regleras, enär det förutsättes,

att sjökarteverket alltjämt skall lyda under försvarsdepartementet. Det torde så­

ledes icke föreligga någon anledning till att låta sjökarteverket med sin civilt be­

tonade verksamhet intaga en annan ställning i förvaltnings- och redovisningshän­

seende än övriga civila ämbetsverk, även örn det av flera skäl är lämpligast att

sjökarteverket alltjämt är underställt försvarsdepartementet.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

104

Departe­

mentschefen.

Utlåtanden över framställningen av chefen

för sjökarteverket.

Marinförvaltningen har i yttrande över nyssnämnda framställning erinrat,

att sjökarteverkets samhörighet med marinen under rådande försvarsbered­

skap vore mera framträdande än eljest. Enligt marinförvaltningens mening

hade det enhetliga redovisningssystem, som tillämpas för flottans fartyg, visat

sig synnerligen lämpligt även för sjökarteverkets fartyg. Redan med nuva­

rande system borde chefen för sjökarteverket utan svårighet kunna överblicka

inkomster och utgifter för verkets fartyg, men förbättrade möjligheter här­

utinnan kunde ordnas. Enligt marinförvaltningens mening vore det icke lämp­

ligt, att sjökarteverkets fartygsräkenskaper granskades av annan reviderande

myndighet än marinförvaltningen. Det vore nämligen av vikt för marinför­

valtningens revision att ha tillgång till dessa räkenskaper för att kunna kon­

trollera utgående förmåner till marinen tillhörande beställningshavare, som

tjänstgjorde å verkets fartyg. Marinförvaltningen hemställde, att framställ­

ningen för närvarande icke måtte föranleda någon åtgärd.

Rilcsräkenskapsverket har framhållit, att sjökarteverket i likhet med rikets

allmänna kartverk borde behandlas såsom ett fristående civilt verk. Att detta

verk fortfarande borde kvarstå å fjärde huvudtiteln sammanhängde närmast

med att verket utnyttjade viss marinen underställd personal. I avseende å

verksamhetens bedrivande samt skötsel och underhåll av fartyg vore sjökarte­

verket helt oberoende av de marina myndigheterna. Att för sjökarteverkets

fartyg borde kunna ordnas ett enklare redovisningsförfarande vore uppen­

bart. Förslag till de nya föreskrifter, som erfordrades, därest sjökarteverket

bleve huvudförvaltning, borde utarbetas i samråd med riksräkenskapsverket.

Riksräkenskapsverket har sålunda tillstyrkt, att sjökarteverket från och med

den 1 juli 1943 skulle erhålla dragningsrätt å statsverkets checkräkning samt

att verkets räkenskaper för tiden därefter skulle granskas av riksräkenskaps­

verket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

Redan i samband med behandlingen av frågan örn principerna för ord­

nandet av den civila verksamheten inom försvarsförvaltningen har jag-

framhållit, att jag funnit övervägande skäl tala för att inom den egentliga

försvarsförvaltningen finnes allenast en enda förvaltning med dragningsrätt

å statsverkets checkräkning, nämligen försvarets civilförvaltning, till vilket

ämbetsverk även kassagöromålen för försvarsväsendets samtliga centrala för­

valtningsorgan utom försvarets fabriksstyrelse böra centraliseras. Jag erinrar

om att en sådan ordning tillstyrkts av bland andra remissmyndigheter även

statskontoret. Genomförandet därav skulle medföra, att civilförvaltningen

komme att intaga samma ställning i förhållande till övriga centrala ämbets­

verk inom försvarsförvaltningen som arméförvaltningens civila departement

för närvarande intager i förhållande till arméförvaltningens övriga departe-

%

merit och styrelser. Motsvarande gäller riksräkenskapsverkets ställning nu

och enligt den föreslagna ordningen.

Vad angår sjökarteverkets ställning vill jag framhålla, att dess samhörig­

het med marinförvaltningen efter ett genomförande av förslaget om en för

försvaret gemensam civilförvaltning under alla omständigheter skulle bli

mindre framträdande än tidigare. Vid sådant förhållande och då sjökarte-

verlcet bland de under försvarsdepartementet lydande ämbetsverken intager

en särställning, ansluter jag mig till den mening, som uttalats av chefen för

sjökarteverket och riksräkenskapsverket. Jag förordar sålunda, att sjökarte-

verket från och med den 1 juli 1943 erhåller ställning såsom förvaltning

med dragningsrätt å statsverkets checkräkning samt att verkets räkenskaper

för tiden därefter skola granskas av riksräkenskapsverket. Förslag till härav

föranledda nya föreskrifter böra utarbetas av sjökarteverket i samråd med

marinförvaltningen och riksräkenskapsverket. Några ökade kostnader torde

icke genom förändringen uppkomma vare sig inom sjökarteverket eller inom

riksräkenskapsverket.

6. Anordningsbeslut, kameral förhandsgranskning och

dispositionsbokföring.

1941 års förvaltningsulredning.

Förvaltningsutredningen har erinrat, att till förebyggande av felaktig­

heter vid medels utanordnande inom de militära förvaltningarna den hand­

ling, på vilken ett utanordningsbeslut skall grunda sig, underkastas s. k.

kameral förhandsgranskning. Denna granskning hade till uppgift icke blott

att kontrollera författningsenligheten av ett blivande utanordningsbeslut

utan även att granska, att det belopp, som skulle utbetalas, vore siffer­

mässigt riktigt uträknat. Enligt utredningens mening borde för dessa upp­

gifter avses personal med kameral och administrativ erfarenhet. Även om

en mängd till den kamerala förhandsgranskningen hörande uppgifter kunde

sägas vara av den mera rutinmässiga natur, att kvinnlig biträdespersonal

lämpligen kunde anlitas därför, vore det enligt utredningens mening på­

tagligt, att insikter och erfarenhet på det kamerala området vore av största

betydelse vid det granskningsarbete, varom här vore fråga.

Beträffande det egentliga beslutsförfarandet vid utanordningsärenden har

utredningen utgått från den principen, att vederbörande verkschefer samt

tekniska eller militära ledamöter icke borde betungas därmed, utan att

dessa ärenden borde handläggas och slutligt avgöras av vederbörande ka­

merala organ. Utredningen hade stannat vid att det som regel borde till­

komma vederbörande kamrerare att å verkets vägnar fatta ifrågavarande

beslut. Ärende, som vore av principiell betydelse för likartade avgöran­

den i framtiden eller eljest av särskild vikt eller svårare beskaffenhet, borde

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

105

106

dock kamreraren ha rätt att hänskjuta till chefen för civilavdelningen (civil­

byrån) inom verket, varvid kamreraren borde vara föredragande.

Enligt utredningens mening borde inom respektive ämbetsverk en cen­

tralisering av dispositionsbokföringen överallt genomföras. Genom en sådan

åtgärd skulle nämligen en enhetlig ledning av bokföringsarbetet säkerställas

och förutsättningar skapas för rationalisering av detsamma, varigenom avse­

värda personalminskningar och därmed kostnadsbesparingar skulle kunna

ernås. Berörda bokföring borde organiseras så, att vederbörande avdel­

ningar snabbt och säkert kunde erhålla erforderliga uppgifter om ansla­

gens ställning ur dispositionssynpunkt. Utredningen förutsatte, att där så

vore möjligt bokföringsmaskiner komme till användning.

Utlåtanden över 1941 års förvaltnings-

utrednings förslag.

Arméförvaltningen har för sin del ifrågasatt lämpligheten av vad utred­

ningen i förevarande hänseenden föreslagit. Huruvida här avsedda olika åt­

gärder skulle förläggas till den ena eller den andra byrån eller bli föremål

för central handläggning borde ankomma på vederbörande förvaltnings­

myndighet att bestämma. Ämbetsverket har härvid även framhållit, att be­

slut av ekonomisk innebörd och anordningsbeslut i praktiken ofta sam-

manfölle.

I anledning av vad förvaltningsutredningen anfört om den kame­

rala förhandsgranskningen har marinförvaltningen fram­

hållit, att sådan granskning ej alltid kunde utföras utan hjälp från veder­

börande fackavdelning.

Riksräkenskapsverket har på denna punkt anslutit sig till utredningsför­

slaget.

Beträffande ordningen för fattande av anordningsbeslut har

flygförvaltningen funnit utredningens framställning oklar. Det vore ej be­

hövligt med ett utbetalningsbeslut och därefter ett utanordningsbeslut.

Detta skulle leda till dubbelskriveri, tidsförlust, ökad arbetsbelastning, fel­

skrivning och minskad snabbhet. Ämbetsverket saknade anledning ansluta

sig till förslaget.

Riksräkenskapsverket har ansett, att utanordningsärenden borde hand­

läggas på fackavdelningarna. Verkställigheten borde sedan överlämnas till

vederbörande civila organ.

I fråga om dispositionsbokföringen har arméförvaltningen

såsom sin mening uttalat, att dispositionsbokföringen måste vara förlagd

till det verk, som förvaltade vederbörligt anslag.

Marinförvaltningen har framhållit, att central dispositionsbokföring ej

finge släpa efter mer än högst en vecka. Det kunde emellertid starkt ifråga­

sättas, om ej därutöver viss statistikbokföring borde äga rum inom varje

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

107

byrå eller avdelning. Särskilt inom ämbetsverkets ingenjöravdelning ford­

rades en noggrann uppdelning och planering av de olika anslagsmedlens

användning. Förhandskalkylen måste dessutom hållas aktuell, så att man

ständigt skulle kunna överblicka, att planens grund icke förrycktes.

Flygförvaltningen har anslutit sig till meningen, att dispositionsbokfö-

ringen borde centraliseras, men har tillika framhållit, att arbetet vad flyg-

förvaltningens materielavdelning anginge måste lokalt förläggas dit.

Statskontoret har funnit lämpligast, att dispositionsbokföringen vore de­

centraliserad till vederbörande avdelning inom ett verk.

Rilcsräkenskapsverket har beträffande dispositionsbokföringen framhål­

lit, att garantier måste skapas för att redovisningssystemet erhölle en fullt

homogen utbyggnad. Det syntes fördenskull böra ankomma på respektive

huvudförvaltningar att i samråd med rilcsräkenskapsverket utfärda erfor­

derliga redovisningsföreskrifter.

Såsom av det föregående framgår avses, att huvudbokföringen för hela

den centrala försvarsförvaltningen utom fabriksstyrelsen skall ombesörjas av

försvarets civilförvaltning. Vad däremot dispositionsbokföringen angår må­

ste denna vara förlagd till det ämbetsverk, som förvaltar vederbörliga anslag.

Huruvida dispositionsbokföringen inom vederbörande ämbetsverk bör hand­

havas centralt eller förläggas till dettas särskilda byråer kan vara föremål för

delade meningar. Förvaltningsutredningen har såväl i dylikt hänseende som

i fråga om den kamerala förhandsgranskningen och sättet för fattande av an-

ordningsbeslut förordat en centralisering. Häremot har i remissyttrandena

från flera håll och i skilda hänseenden framförts kritik. Jag ansluter mig till

den av arméförvaltningen uttalade uppfattningen, att det bör ankomma på

vederbörande förvaltningsmyndigheter att med hänsyn till omständigheter­

na i de särskilda fallen reglera hithörande förhållanden. Det bör emellertid

ankomma på civilförvaltningen att ha sin uppmärksamhet riktad på dessa

spörsmål samt att — där så erfordras efter samråd med riksräkenskapsver-

ket — taga initiativ till de förenklingar och effektiviseringar, som kunna

finnas påkallade.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

7. Sakrevision och förrådskontroll.

Revisionen av räkenskaperna för försvarsväsendets organ är med nuva­

rande organisation anordnad dels såsom en inom de särskilda försvarsgrens-

förvaltningarna försiggående specialrevision av den militära lokalförvalt­

ningens redovisningar, dels ock såsom en av riksräkenskapsverket omhän-

derhavd granskning av de centrala militära förvaltningsmyndigheternas

egna räkenskaper.

Enligt gällande instruktioner för armé-, marin- och flygförvaltningarna

är specialrevisionen inom dessa verk av två slag, teknisk och kameral.

Bakom denna uppdelning ligger tanken, att det för åstadkommande av en

Departe­

mentschefen.

108

fullt effektiv kontroll över de olika förvaltningsmyndigheterna och deras

åtgärder borde anordnas en revision av tvåfaldig art, nämligen å ena sidan

formell eller kameral samt å andra sidan saklig eller teknisk. I samband

med den tekniska revisionen borde, för vinnande av överskådlighet över

hushållningen inom olika förvaltningsgrenar, alla medel och anslag göras till

föremål för statistisk sammanställning och bearbetning. Den inom de sär­

skilda försvarsgrensförvaltningarna bedrivna revisionen är i regel uppdelad

på särskilda organ för teknisk respektive kameral granskning. Undantag

förekomma dock.

Den ursprungligen för den tekniska revisionen tillämnade väsentliga ar­

betsuppgiften — att ur ekonomisk synpunkt granska vidtagna förvaltnings-

åtgärder — har emellertid småningom kommit att utgöra allenast en mindre

del av dess verksamhet. Dess huvuduppgifter ha kommit att — i växlande

omfattning för olika förvaltningsorgan — bli granskning av att upphandlad

eller försåld materiel blivit uppdebiterad eller avförd i de lokala myndig­

heternas materiel- och persedelredogörelser samt av användningen av

materiel- och omkostnadsanslag, förande av statistik och dylikt. I stort

sett är det här fråga örn en detaljgranskning.

Här må erinras, att chefen för finansdepartementet med stöd av Kungl.

Maurts den 28 juni 1941 givna bemyndigande tillkallat vissa sakkunniga

för att inom departementet biträda med utredning av frågan om upprät­

tande av en statlig sakrevision (191+1 års revisionsutredning). I direktiven

för nämnda utredning har erinrats örn bland annat, att inom försvarsför-

valtningen funnes anordnad en teknisk revision, vid vilken även skulle verk­

ställas prövning av utgifternas ändamålsenlighet.

1941 års iörvaltningsutredning.

Förvaltningsutredningen har framhållit, att den av de tekniska revisions­

organen utförda granskningen av materielredogörelserna till sin natur stöde

den kamerala granskningen nära. Det hade därför ifrågasatts att låta den

blivande civilförvaltningens revisionsavdelning övertaga denna granskning.

Med sin nuvarande utformning syftade emellertid den tekniska revisionen

icke blott till att utöva kritik utan därjämte till att bereda chefen för veder­

börande centrala förvaltningsorgan tillfälle till överblick över och jämfö­

relse mellan förhållandena i de olika lokalförvaltningarna samt giva honom

impulser till vidtagande av förbättringar med avseende å förvaltningsverk-

samheten. Förvaltningsutredningens ståndpunkt vore, att i avbidan på re­

sultatet av revisionsutredningen några mera väsentliga ändringar i fråga om

den tekniska revisionens ställning och uppgifter icke borde vidtagas. Avgö­

randet av frågan om tillgodoseendet av de rena sakrevisionsuppgifterna in­

om försvarsförvaltningen syntes bli beroende av detta resultat. Utredningen

ville emellertid föreslå, att den nuvarande benämningen »teknisk revision»

utbyttes mot beteckningen »förrådskontroll», som gåve ett mera

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

109

adekvat uttryck åt vad verksamheten i fråga i själva verket innebure. Ge­

nom införande av den nya beteckningen skulle framhävas, att det här ej

vore fråga örn en revision i egentlig mening, vilken till övervägande del kan

och bör anförtros åt ett från förvaltningen inom de särskilda fackområdena

fristående organ.

Utlåtanden över 1941 års förvnltnings-

utrednings förslag.

Arméförvaltningen har i sitt yttrande framhållit, att den nuvarande tek­

niska revisionens olilia verksamhetsgrenar ingrepe så i varandra, att be­

stämda gränslinjer icke lämpligen kunde uppdragas. En blivande central

sakrevision borde avse den statliga förvaltningen i stort, under det att för-

valtningsverksamheten vid truppförbanden borde kontrolleras av arméför­

valtningen, som måste vara orienterad örn huru utfärdade bestämmelser

verkade samt föreslå nya eller ändrade bestämmelser, där så erfordrades.

Fullständig kännedom om huru förvaltningstjänsten fungerade och huru

olika bestämmelser verkade utgjorde en av förutsättningarna för effektiv

och vederhäftig revision. I avbidan på revisionsutredningen vore det knap­

past påkallat med en förändring i förevarande hänseende.

Marinförvaltningen har ansett, att hithörande spörsmål snarast möjligt

borde bringas till en lösning, icke minst med hänsyn till de stora värden,

som representerades av under försvarsberedskapen anskaffad materiel. Det

vore nödvändigt att lokalt sammanföra den tekniska med den kamerala

revisionen. Annars skulle en betungande splittring av räkenskapsmaterialet

och betydande transportkostnader uppkomma.

Även enligt flygförvaltningens mening borde förrådskontrollen överföras

till den kamerala revisionen. Detta skulle gå bra med flygförvaltningens

förslag om den kamerala revisionens bibehållande vid försvarsgrenen. Be­

hovet av verklig sakrevision borde tillgodoses, eventuellt inom ett civil­

verk med mera begränsade uppgifter än det av utredningen föreslagna.

RiksräkensJcapsverket har ansett det under alla förhållanden erforder­

ligt, att de militära centralförvaltningarna utövade viss kontroll över det

sätt, på vilket förvaltningsärendena handlades hos lokalmyndigheterna. Det

slutliga ordnandet av sakrevisionen borde anstå i avvaktan på resultatet av

1941 års revisionsutredning.

1941 års revisionsutredning har i sitt remissyttrande uttalat, att de skäl,

som anförts mot en överflyttning av den tekniska revisionens uppgifter,

sådana de nu verkligen tillgodosåges, till civilförvaltningen, knappast vore

fullt bärande. Utredningen har vidare understrukit vikten av att den bli­

vande organisationen av den statliga sakrevisionen icke föregrepes.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

Departe­

mentschefen.

1941 års revisionsutrednings betänkande.

Revisionsutredningen har sedermera i ett den 17 december 1942 avgivet

betänkande angående inrättande av statens sakrevision (stat. off. utr.

1942: 57) föreslagit, att för permanent handhavande av den sakliga revi­

sionen inom statsförvaltningen måtte inrättas ett fristående centralt revi-

sionsinstitut med benämningen statens sakrevision. I betänkandet har vi­

dare anförts bland annat följande.

Enligt revisionsutredningens uppfattning bör den sakliga revisionen av hela den

militära förvaltningen efter försvarsberedskapens upphörande anförtros åt statens

sakrevision. Under sådana förhållanden torde någon förstärkning av den inom för-

svarsväsendet verkande tekniska revisionen icke erfordras med hänsyn till behovet

av rent saklig granskning. Därest den nuvarande tekniska revisionen i enlighet med

förvaltningsutredningens förslag bibehålies, ehuru under benämningen förrådskon-

troll, böra dock vid denna kontroll, liksom vid den kamerala revisionen i övrigt, de

sakliga synpunkterna givetvis beaktas. Statens sakrevision bör emellertid vid sin

granskning av den militära förvaltningen tillse, att den interna förvaltningskon-

trollen fungerar effektivt.

I annat sammanhang denna dag har Kungl. Majit fattat beslut örn pro­

position till riksdagen (nr 164) angående inrättande av en allmän sakrevision

i huvudsaklig anslutning till sakkunnigförslaget.

Av vad i det föregående anförts framgår, att den så kallade tekniska re­

visionens verksamhet småningom i huvudsak inriktats på detaljgranskning.

Med hänsyn härtill och då den tekniska revisionen ej har någon befogenhet

att granska de centrala förvaltningsmyndigheternas egen verksamhet, tor­

de därutöver föreligga behov av en verklig sakrevision med syfte att efterse,

huruvida statens förvaltning inom ett visst område, sedd i ett större sam­

manhang, utövats på ett ur ekonomiska synpunkter tillfredsställande sätt.

Ifrågavarande granskningsuppgift torde böra åläggas det nya revisionsorgan

— statens sakrevision — varom förslag skall föreläggas riksdagen. Angående

arbetsfördelningen mellan statens sakrevision och krisrevisionen under rå­

dande förhållanden torde jag få hänvisa till vad chefen för finansdeparte­

mentet anfört vid anmälan av förslag till nyssnämnda proposition.

Under alla omständigheter kommer dock — såsom 1941 års revisions-

utredning framhållit — inom den centrala försvarsförvaltningen att finnas

utrymme för en mera på detaljer inriktad förrådskontroll med i stort sett

de uppgifter, som nu tillkomma den tekniska revisionen. I likhet med för-

valtningsutredningen anser jag, att några mera väsentliga ändringar i fråga

om denna interna förvaltningskontrolls ställning och uppgifter icke nu böra

vidtagas. Jag förutsätter i anslutning till vad revisionsutredningen därom

uttalat, att även de sakliga synpunkterna beaktas vid denna kontroll. Med

hänsyn till det nära samband, som förefinnes mellan sakrevision och för­

rådskontroll, ligger det nära till hands att antaga, att verksamheten inom

ett eventuellt organ för sakrevision framdeles kan giva uppslag till viss effek-

tivisering av förrådskontrollen.

110

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

Kungl. Majlis -proposition nr 180.

lil

Avd. III. Förvaltningsmyndigheternas

organisation m. m.

I. Krigsmateriel verket.

A. Krigsmaterielverkets uppgifter.

1. Allmänna synpunkter.

I den förut lämnade översikten av den hittillsvarande centrala förvaltnings­

organisationen inom försvarsväsendet ha de uppgifter, som ankommit på riks-

kommissionen för ekonomisk försvarsberedskap något berörts. En kortfattad

redogörelse för den utveckling, som lett fram till förslaget om inrättande av

ett centralt industriorgan för försvaret, har lämnats av 1941 års förvaltnings-

utredning i dess betänkande (sid. 98—102). Förvaltningsutredningen har där­

vid erinrat örn 1940 års utrednings förslag, enligt vilket bland annat ett för

försvarsväsendet gemensamt materieldepartement skulle inrättas. Detta de­

partement avsågs skola uppdelas i en teknisk avdelning för forsknings- och

konstruktionsverksamhet samt en anskaffningsavdelning för anskaffning och

kontroll. Beträffande detaljerna i detta tidigare förslag, på vilket 1941 års för-

valtningsutrednings förslag i viss utsträckning bygger, torde få hänvisas till

nyssnämnda redogörelse.

1941 urs förvaltiiingsutredning.

1941 års förvaltningsutredning har beträffande de allmänna synpunkterna

på ett särskilt industriorgan inom försvarsförvaltningen yttrat i huvudsak föl­

jande.

Den moderna krigföringen har klart ådagalagt, att för åstadkommande av största

möjliga försvarseffekt ett lands samtliga resurser måste tagas i anspråk och sins­

emellan samordnas. Som följd av den ökade betydelse de tekniska hjälpmedlen

fått inom försvarsväsendet är det härvidlag av allra största vikt, att landets tek­

niska, ekonomiska och produktiva resurser på effektivast möjliga sätt bliva utnytt­

jade. För att på bästa sätt nå detta mål är det enligt utredningens uppfattning

erforderligt att tillskapa ett centralt organ med uppgift att för försvarsväsendet i

dess helhet handha hithörande frågor. Utredningen har också funnit sig böra före­

slå, att för nämnda ändamål skall inrättas ett nytt centralt ämbetsverk, benämnt

försvarsväsendets industriverk.

Det verksamhetsområde som föreslås skola tillkomma industriverket bygger på

den förutsättningen, att ett under folkhushållningsdepartementet inordnat organ

alltjämt i en eller annan form kommer att finnas med uppgift att centralt sam­

ordna och handlägga landets försörjningsfrågor. Vidare utgår förslaget från att alla

med materielens förvaltning i egentlig mening sammanhängande frågor komma att

försvarsgrensvis handläggas av armeförvaltningen, marinförvaltningen och flyg­

förvaltningen.

112

De industriverket åvilande huvuduppgifterna kunna sammanfattas sålunda.

Verket skall centralt handha landets med krigsmaterieltillverkning sammanhäng­

ande industriplanering, omfattande disponibla och erforderliga till­

verkningskapaciteter, för tillverkning erforderlig personal, råmaterialfrågor och

prioritetsfrågor.

Till verkets arbetsuppgifter skall vidare höra att för försvarsgrensförvaltning-

arnas räkning omhänderhava anskaffning av sådan krigsmateriel, vilken

har mass- eller standardkaraktär eller som kan sägas vara fixerad i tekniskt hän­

seende. Detta är förutsättningen för att verket på effektivast möjliga sätt skall

kunna handhava landets krigsindustriplanering. Samtidigt vinnas härigenom stora

tekniska och ekonomiska fördelar.

Verket bör utöva en målbunden standardiseringsverksamhet,

varigenom avsevärda ekonomiska fördelar kunna vinnas och ökad beredskap upp­

nås. Genom ett samordnande av konstruktions-, standardiserings- och tillverknings-

tekniska synpunkter vinnas därjämte stora produktionstekniska fördelar med därav

följande lägre produktionskostnader och kortare tillverkningstider.

Som följd av den snabba utveckling, som för närvarande äger rum i fråga om

krigsmateriel, synes det för bibehållande av en kvalitativt högtstående modern ut­

rustning inom försvarsväsendet vara erforderligt, att en samordnande, enhetligt

ledd militär forskningsverksamhet kontinuerligt bedrives under

utnyttjande av olika inom landet tillgängliga forskningsmöjligheter. Med hänsyn

till att forskningsverksamheten intimt sammanhänger med industriverkets tekniska

uppgifter och då forskningsverksamheten är för de olika försvarsgrenarna gemen­

sam, synes den böra förläggas till industriverket.

För möjliggörande av ett ur landets synpunkt i möjligaste mån effektivt utnytt­

jande av de statliga fabriker, som bedriva krigsmaterieltillverkning,

böra dessas ledning handhavas av ett centralt industriellt inriktat organ. Då indu­

striverket kommer att utgöra ett för hela försvarsväsendet gemensamt organ med

huvuduppgifter av industriell art, talar detta för att verket även bör handha led­

ningen av dessa fabriker.

Utlåtanden över 1941 års förvaltnings-

utrednings förslag.

Överbefälhavaren har ansett, att det föreslagna industriverkets förhållande

till krisorganen knappast vore fullt klarlagt. Problemet om organisationen av

krigsmaterielindustrien borde ses i det större sammanhanget med organisatio­

nen av industrien i övrigt. Motsvarande gällde industriverkets befattning med

standardisering och uppskovsärenden. Utredningen på denna punkt vore för

svävande och ytterligare utredning i frågan vore önskvärd. Uppsättandet av

ett industriverk syntes dock kunna påbörjas utan hinder härav. Personalanta­

let vid verket syntes emellertid väl högt tilltaget. Det förefölle, som örn utred­

ningen vid personalberäkningen bedömt den blivande verksamheten efter nu­

varande mera extraordinära förhållanden.

Enligt arméchefens mening vore det svårt att i praktiken uppdraga en be­

stämd gräns mellan krigsindustriens och den civila industriens planering. Plan­

läggningen av landets hela industriella beredskap borde göras av ett organ

under folkhushållningsdepartementet. Under detta organ borde inordnas ett

verk för planläggning av landets hela industriella beredskap, vari krigs­

industrien endast utgjorde en del. Arméchefen har vidare framhållit, att

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 180.

113

organisationen huvudsakligen syntes grundad på erfarenheter från den gångna

upprustningsperioden.

Arméförvältning en har framhållit, att utredningen ej till fullo beaktat, att

industriverkets organisation och verksamhet skulle avse fredsförhållanden.

Sammanfattningsvis har ämbetsverket uttalat, att ingen tvekan rådde om att

ett centralt krigsindustriorgan erfordrades. Förslaget innebure emellertid en

begränsning och ett lösryckande ur det större sammanhanget av industriplane­

ringsfrågorna och samtidigt härmed ett delvis överflyttande till industriverket

av uppgifter, som regelmässigt syntes böra ankomma på de militära förvalt­

ningarna. Denna tvåfaldiga dualism måste leda till oklarhet beträffande upp­

gifts- och ansvarsfördelning samt innebära en överorganisation. Det rationella

syntes därför vara att i stället tillskapa ett »industriberedskapsverk» med

huvudsaklig uppgift att leda och planlägga beredskapsarbetet på ifrågavarande

område. Under hänvisning till erfarenheterna från förra världskriget och de

utredningar som då verkställdes, har arméförvaltningen framhållit, att det

knappast kunde vara lämpligt med ett organ för planerandet av krigsmateriel-

tillverkningen och dessutom ytterligare minst ett organ för övriga industriella

frågor.

Ordföranden i rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap har an­

fört, att sammanställandet av de militära behoven med de civila, industriens

försörjning med råvaror, bränsle och förnödenheter i övrigt samt fördelningen

av landets möjligheter för industriell produktion mellan militära och andra

ändamål måste anförtros åt ett eller flera fristående organ med liknande befo­

genheter som de, vilka nu i motsvarande avseenden tillkomme vederbörande

kristidsmyndigheter. I vad industriverkets uppgifter hänförde sig till krigsför­

beredelsearbetet, syntes de icke kunna slutgiltigt preciseras förrän i samband

med utskiftandet av detta arbete i övrigt på därför erforderliga organ.

Statens ammunitionsnämnd och försvarsväsendets verkstadsnämnd ha an­

sett nödvändigt, att ett ledande och samordnande organ funnes för handlägg­

ning av de försörjningsproblem — civila såväl som militära — vilka uppstode

under ett krig. Det vore av största vikt, att klarhet vunnes, huru detta organ

slutgiltigt komme att utformas.

Sveriges industriförbund har principiellt anslutit sig till de av utredningen

uppdragna riktlinjerna. Förbundet har vidare understrukit vikten av levande

kontakt mellan förvaltningsorgan och försvarsgrenschef. Industriverket vore

den viktigaste nyheten i förslaget, som härutinnan hälsades med tillfredsstäl­

lelse. Tillkomsten av ett industriverk förutsatte, att det även i fortsättningen

och icke blott under nuvarande utomordentliga förhållanden komme att fin­

nas ett särskilt organ med uppgift att centralt samordna och handlägga lan­

dets försörjningsfrågor. I annat fall komme krigsindustriplaneringen att lös­

ryckas ur sitt organiska sammanhang.

Statens krisrevision har obetingat anslutit sig till utredningens uttalande,

att krigsindustriplaneringen bleve fullt effektiv endast örn matericlanskaffning-

Bihang till riksdagens 'protokoll 191/3. 1 sami. Nr 180.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

8

114

en i huvudsak centraliserades till detta verk och att undantag från denna

huvudregel borde ifrågakomma blott då vägande militära skäl förelåge. Ut­

redningen hade emellertid ej konsekvent genomfört denna tankegång. Enligt

krisrevisionens mening måste vidare lämplig kontakt åvägabringas mellan

industriverket och försvarsgrensförvaltningarna. På vad sätt detta skulle ske,

borde närmare övervägas.

Statens ammunitionsnämnd och försvarsväsendets verkstadsnämnd ha an­

sett tvekan ej råda örn riktigheten och nödvändigheten av att inrätta ett indu­

striverk. Förslaget härom kunde emellertid tillstyrkas endast under förutsätt­

ning, att de av utredningen angivna principerna för anskaffningen följdes. Det

vore enligt nämndens mening angeläget, att definitivt beslut i ärendet snarast

fattades.

En reservant i ammunitionsnämnden har funnit olämpligt att undantaga

all materiel av standard- eller masskaraktär eller som är fixerad från för-

svarsgrensförvaltningarnas anskaffning. Detta skulle medföra ett onödigt för­

dröjande av ärendenas handläggning. Industriverket borde vara rådgivande

vid större anskaffningar av sådan materiel. Verkets personalorganisation vore

vidare väl rikligt tilltagen.

Enligt marinförvaltningens mening stöde industriverkets omfattning ej i

rätt förhållande till verkets sannolika arbetsuppgifter i fredstid. Arbetsuppgif­

terna vore alltför omfattande och personalen väl frikostigt tilltagen. Industri­

verket hade ej som sig bort blivit sidoordnat med försvarsgrensförvaltningarna

utan överordnat dem.

Statskontoret har funnit organisationen av industriverket något vidlyftig.

I avvaktan på erfarenheter borde ordinarie befattningar icke inrättas utan

organisationen uppbyggas kring ammunitions- och verkstadsnämnderna samt

vissa utbrutna delar av industrikommissionen med tillämpning tills vidare av

hittillsvarande anställnings- och avlöningsvillkor vid dessa organ.

Svenska teknologföreningen har ansett behovet av ett organ med de av

utredningen angivna uppgifterna påtagligt.

Krigsmaterielnämndens provisoriska utbyggnad.

Sedan 1941 års förvaltningsutredning den 28 mars 1942 avgivit sitt betän­

kande samt detta genom beslut den 31 i samma månad utremitterats till ett

flertal myndigheter och sammanslutningar, framlade statens ammunitions­

nämnd samt verkställande ledamoten i försvarsväsendets verkstadsnämnd,

professorn vid tekniska högskolan R. Woxén enligt uppdrag av mig i skrivelse

den 17 april 1942 förslag till organisation av ammunitionsnämnden för det

fall, att till densamma skulle provisoriskt överlämnas vissa uppgifter, som en­

ligt förvaltningsutredningens förslag borde omhänderhavas av industriverket.

I dessa uppgifter skulle ej ingå ledningen av de nytillverkande statliga fabri­

kerna och ej heller forskningsverksamheten för försvarsväsendets räkning. Vid

förslaget fanns fogat ett instruktionsutkast. Enligt förslaget borde nämnden

Kungl. Maj.ts yr exposition nr 180.

115

under angivna förutsättning organiseras på en industriavdelning, omfattande

anskaffningsbyrå, planeringsbyrå, krigsindustribyrå och prisbyrå, en standar-

diseringsavdelning, omfattande standardiseringsbyrå och verktygsbyrå, en

leverans- och förrådsavdelning, en byggnadsbyrå samt en kanslibyrå, omfat­

tande administrativt-juridisk sektion och ekonomisektion.

Över nämnda förslag avgåvos utlåtanden av ställföreträdaren för chefen för

försvarsstaben, arméförvaltningen, marinförvaltningen och flygförvaltningen

samt statens industrikommission. Samtliga hörda myndigheter tillstyrkte i

princip eller hade i varje fall icke något att erinra mot en provisorisk omorga­

nisation av nämnden i föreslagen riktning. Beträffande förslagets närmare ut­

formning gjordes emellertid vissa påpekanden.

Genom beslut den 24 april 1942 har Kungl. Majit fastställt tillägg till in­

struktionen för ammunitionsnämnden i huvudsaklig överensstämmelse med

nyssnämnda förslag. Enligt detta tillägg skulle ammunitionsnämnden lia till

uppgift att — utöver vad i instruktionen för nämnden vore föreskrivet angå­

ende anskaffning av ammunition och för dennas framställning erforderliga för­

nödenheter — för försvarsgrensförvaltningarnas räkning efter därom av Kungl.

Majit i varje särskilt fall eller beträffande visst eller vissa materielslag med­

delade beslut ombesörja anskaffning av annan materiel, som vore av mass-

eller standardkaraktär eller som kunde anses fixerad i tekniskt hänseende eller

vars anskaffande borde handhavas centralt för att möjliggöra fullt effektiv

krigsindustriplanering, att med utnyttjande av de råvaror, produkter och för­

nödenheter, den tillverkningskapacitet och den arbetskraft, som kunde stå till

förfogande för ändamålet, i samråd med statens industrikommission och sta­

tens arbetsmarknadskommission, envar i vad på densamma ankomme, omhän-

derha planeringen av landets krigsindustri, att utöva granskning ur merkantil

.synpunkt och med hänsyn till krigsindustriplaneringen av viktigare anskaff-

ningsärenden, som handlades av försvarsgrensförvaltningarna, samt att i sam­

råd med försvarsgrensförvaltningarna verka för att med avseende å försvars-

väsendets materiel tillverkningstekniska krav och standardiseringskrav såvitt

möjligt bleve tillgodosedda under beaktande av de fordringar, som materielen

ur funktionssynpunkt måste fylla. Konstruktions- och försöksverksamhet samt

anskaffning av för denna verksamhet erforderlig materiel skulle fortfarande

åvila vederbörande försvarsgrensförvaltningar. Detta tillägg skulle lända till

efterrättelse från och med den dag, Kungl. Majit pä förslag av nämnden be­

stämde. I samband därmed uppdrog Kungl. Majit åt ammunitionsnämnden

att i samråd med statens industrikommission och statens arbetsmarknadskom­

mission uppgöra och till Kungl. Majit inkomma med förslag till bland annat

de organisationsbestämmelser, som därutöver kunde vara erforderliga för

nämndens fortsatta verksamhet, särskilt beträffande handläggningen av frågor

om prisgranskning och örn uppskov med inställelse till värnpliktstjänstgöring

för personal vid industriföretag, som beröras av krigsindustriplaneringen.

Vidare har åt nämnden uppdragits att inkomma med utredning och förslag

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

116

rörande den ytterligare personal, som kunde bliva erforderlig i anledning av

omorganisationen, samt med framställning rörande de anslagsmedel, som —

utöver vad redan anvisats eller äskats för nämndens räkning — korinne att

erfordras för dess verksamhet såväl under då löpande budgetår som under

budgetåret 1942/43.

Vad sålunda förekommit anmäldes för riksdagen i propositionen 1942: 266

angående vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel för

budgetåret 1942/43. Under hänvisning till förvaltningsutredningens förslag

om inrättande av ett industriverk anförde jag i samband därmed till statsråds­

protokollet bland annat följande.

Även jag hyser den uppfattningen, att åtgärder av denna art böra vidtagas utan

onödigt uppskov. Ett tungt vägande skäl härför är den betydande materielanskaff-

ning, som utgör ett viktigt led i den plan för den fortsatta utbyggnaden och orga­

nisationen av landets försvarskrafter, vilken för närvarande ligger under riksdagens

behandling. Jag är dock icke beredd att, utan avbidan å resultatet av den pågå­

ende remissbehandlingen av förvaltningsutredningens betänkande, redan nu fram­

lägga slutligt förslag i berörda hänseende. Det synes mig dock, som om åtskilligt

vore att vinna genom att snarast möjligt successivt utbygga den sedan någon tid

fungerande statens ammunitionsnämnd i den av förvaltningsutredningen anvisade

riktningen. Med hänsyn härtill har också Kungl. Majit på min hemställan genom

förutnämnda beslut den 24 april 1942 vidtagit åtgärder i sådant syfte. Givet är,

att de beslutade organisationsändringarna komma att medföra vissa ökade kost­

nader. För innevarande budgetår torde kostnadsökningen bliva förhållandevis be­

gränsad och kunna bestridas från anslaget till ammunitionsnämnden. Att redan nu

beräkna storleken av den kostnadsökning, som vid ett genomförande av nämndens

tilltänkta utbyggnad uppkommer under budgetåret 1942/43, är mig icke möjligt.

Därest riksdagen icke har något att däremot erinra, torde jämväl på nästkommande

budgetår belöpande utgifter för ifrågavarande ändamål få bestridas från nämnda

anslag. Jag förutser emellertid, att för sådant fall belastningen å anslaget vid bud­

getårets slut kommer att överstiga det i årets statsverksproposition för ändamålet

beräknade beloppet. En redogörelse för sålunda uppkommande merkostnader torde

längre fram få lämnas riksdagen. Anmärkas må att samtidigt en viss minskning av

belastningen å andra anslag är att emotse, såsom å anslagen till de centrala mili­

tära förvaltningarna och till industrikommissionen.

Med hänsyn till de utvidgade arbetsuppgifter, som i enlighet med det anförda

skulle komma att åvila ammunitionsnämnden, synes mig nämnden böra erhålla

annan benämning, lämpligen statens krigsmaterielnämnd.

Mot vad sålunda anförts och föreslagits gjorde riksdagen ej erinran (skri­

velse nr 375 sid. 44). Riksdagen förutsatte likväl, att ifrågavarande förslag

icke skulle föregripa prövningen av förvaltningsutredningens förslag.

Till fullgörande av det uppdrag, som av Kungl. Majit lämnats genom beslu­

tet den 24 april 1942, inkom ammunitionsnämnden — vilken från och med

ingången av budgetåret 1942/43 benämnes statens krigsmaterielnämnd — i

skrivelse den 30 juni 1942 med förslag bland annat i fråga om dels den mate­

riel, vars anskaffning i första hand borde överflyttas till nämnden, dels omfatt­

ningen av den planering av landets krigsindustri och den granskning ur mer­

kantil synpunkt och med hänsyn till krigsindustriplaneringen, som enligt in-

struktionstillägget skulle åvila nämnden. Häröver avgåvos utlåtanden av

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

117

arméförvaltningens intendentur- och civila departement, marinförvaltningen,

flygförvaltningen, statens arbetsmarknadskommission samt statens industri­

kommission, varjämte krigsmaterielnämnden av given anledning i en prome­

moria gjorde vissa ytterligare uttalanden i ärendet.

I anledning härav föreskrev Kungl. Majit genom beslut den 21 augusti 1942,

att förenämnda tillägg till instruktionen för nämnden skulle lända till efter­

rättelse från och med den 1 september 1942, samt meddelade i anslutning här­

till vissa särskilda bestämmelser med avseende å instruktionstilläggets tillämp­

ning. Sålunda skulle den i instruktionstillägget avsedda planeringen av landets

krigsindustri i samråd med statens industrikommission och statens arbetsmark­

nadskommission, envar i vad på densamma ankomme, utföras av krigsmate­

rielnämnden beträffande materiel, vars anskaffning åvilade nämnden, samt

av försvarsgrensförvaltningarna beträffande materiel, vars anskaffning ombe­

sörjdes av dessa. Det skulle åligga krigsmaterielnämnden att biträda försvars­

grensförvaltningarna vid samt såsom ett sammanhållande och övervakande

organ utöva överinseendet över den av dem utförda planeringen. Vidare skulle

den i instruktionstillägget angivna, krigsmaterielnämnden åvilande gransk­

ningen ur merkantil synpunkt och med hänsyn till krigsindustriplaneringen

av viktigare anskaffningsärenden, som handlades av försvarsgrensförvaltning­

arna, icke innefatta frågor örn granskning av leverantörers kalkyler eller om

glidande prisskala. I anslutning härtill föreskrev Kungl. Majit, att krigsmate­

rielnämnden skulle så snart ske kunde efter den 1 oktober 1942 för försvars-

grensförvaltningarnas räkning omhändertaga anskaffningen av följande mate­

riel, nämligen gasskyddsmateriel, inom den mekaniska industrien tillverkad,

för lantförsvarets behov avsedd intendenturmateriel enligt särskild förteck­

ning, motsvarande för sjöförsvarets och flygvapnets behov avsedd intendentur­

materiel, annan inom den mekaniska industrien tillverkad intendenturmate­

riel än sådan som utgjorde tillbehör till textil- och läderfabrikat eller inginge

i särskilda reparationssatser, i den mån krigsmaterielnämnden ur krigsindustri-

planerings- eller ekonomisk synpunkt funne materielen böra anskaffas av

nämnden och överenskommelse därom kunde träffas med vederbörande för-

svarsgrensförvaltning, färger, fernissor, lösningsmedel, tvättmedel och mot­

svarande kemisk materiel, som dittills anskaffats av försvarsgrensförvaltning­

arna, dock med undantag av s. k. färgarfärger för textilier och läder, allt i den

omfattning nämnden ur krigsindustriplanerings- eller ekonomisk synpunkt

funne lämpligt, samt sjöminor och sjunkbomber. Tillika anbefallde Kungl.

Majit krigsmaterielnämnden att med vederbörande försvarsgrensförvaltning

träffa närmare överenskommelse rörande tidpunkten för överflyttandet av an­

skaffning av ifrågavarande materiel.

En av krigsmaterielnämnden gjord framställning om överflyttning till nämn­

den av anskaffningen av viss ytterligare materiel är beroende på Kungl. Majits

prövning.

Genom brev den .‘50 juni 1942 (regleringsbrevet) ställde Kungl. Majit för

budgetåret 1942/43 ett förslagsanslag av 1,100,000 kronor till arméförval t-

Kungl. Majlis proposition nr 180.

118

ningens förfogande att av förvaltningen disponeras för utbetalning till krigs-

materielnämnden, som ägde använda anslaget för därmed avsett ändamål.

Tillika förklarade Kungl. Maj:t sig vilja framdeles, efter förslag av nämnden,

meddela föreskrifter rörande anslagets användning.

I skrivelser den 5 september och den 22 september 1942 Ilar nämnden fram­

hållit, att under budgetåret 1942/43 nya och vidgade anskaffningsuppgifter

komme att successivt tillföras nämnden. Nämnden vore emellertid icke beredd

att slutligt angiva den materiel, vars anskaffning syntes böra övertagas av

nämnden. Som en följd av den vidgade anskaffningen bleve en omorganisation

av nämnden med åtföljande avsevärt ökade personal- och driftkostnader ofrån­

komlig. Efter omorganisationen skulle nämnden bestå av fem avdelningar,

nämligen en centralavdelning, omfattande nämndens huvudsakligen samman­

hållande, övervakande och planerande verksamhet ävensom en teknisk avdel­

ning samt en anskaffnings-, en kontroll- och en förrådsavdelning. Centralavdel­

ningen skulle omfatta kansli samt ekonomi-, planerings- och byggnadsbyrå. Be­

träffande det ökade personalbehovet hade nämnden icke möjlighet att lämna

exakta uppgifter. I första hand medförde övertagandet av de nya anskaff-

ningsuppgifterna och det utvidgade planeringsarbetet behov av en avsevärd

personalökning inom anskaffningsavdelningen och planeringsbyrån men även

inom andra avdelningar och byråer bleve en ökning ofrånkomlig. Beträffande

avlöning åt personalen ansåge nämnden, att lönerna till befattningshavare

inom kontrollavdelningen, som direkt handhade kontrollen av de enskilda

leveranserna, ävensom löner till kontrollarbetare borde belasta priset för den

färdiga produkten. Likaså syntes lönerna till den personal inom byggnads-

byrån, som ombesörjde den byggnadstekniska kontrollen av de genom nämn­

dens försorg uppförda byggnaderna eller vars befattning eljest direkt ägde

befattning med vissa byggnadsarbeten, böra bestridas av de anslag, som an­

visats för byggnadsarbetena. Beträffande lönerna till militär personal utginge

nämnden från att dessa borde bestridas av vederbörande militära myndigheter.

Överflyttning till nämnden från förvaltningsmyndigheterna av personal för

ifrågavarande ökade arbetsuppgifter syntes endast i ringa utsträckning kunna

komma i fråga under innevarande budgetår. Överflyttningen kunde därför

icke i nämnvärd mån inverka minskande på förvaltningsmyndigheternas löne­

kostnader under innevarande budgetår. Nämnden hemställde, att till bestri­

dande av nämndens ökade kostnader förut berörda förslagsanslag å 1,100,000

kronor måtte få överskridas med 1,572,000 kronor eller, såsom yrkandet slut­

ligen, efter återremiss av ärendet till nämnden, bestämts, med 1,316,900

kronor.

I ärendet avgåvos utlåtanden av arméförvaltningens civila departement, all­

männa lönenämnden och försvarsväsendets lönenämnd gemensamt samt riks-

räkenskapsverket.

Krigsmaterielnämnden har vidare i särskild skrivelse den 5 september 1942

hemställt, att berörda anslag å 1,100,000 kronor måtte få överskridas med

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

119

ytterligare 76,500 kronor, motsvarande kostnaderna för flyttning av nämn­

dens verktygsbyrås avdelning till Stockholm. I detta ärende har arméförvalt­

ningens civila departement efter samråd med tygdepartementet utlåtit sig.

Krigsmaterielnämnden har sålunda hemställt, att anslagsöverskridande

måtte få ske med (1,316,900 + 76,500 =) 1,393,400 kronor.

Genom beslut den 15 januari 1943 har Kungl. Majit medgivit, att ifråga­

varande anslag finge överskridas med 1,100,000 kronor, samt fastställt stat

för anslaget.

Redan inledningsvis har jag förordat, att ett för samtliga försvarsgrenar

gemensamt industriorgan inrättas, och i samband med behandlingen av frågan

örn principerna för tyg- och intendenturförvaltningens ordnande har jag i vissa

huvudpunkter tagit ställning till vilka uppgifter som enligt mitt förmenande

böra anförtros detta organ. I huvudsaklig överensstämmelse med förvaltnings-

utredningens förslag i detta hänseende bör sålunda åt ett dylikt organ anför­

tros landets med krigsmaterieltillverkning sammanhängande industriplanering,

anskaffning av viss krigsmateriel m. m. Såsom jag tidigare framhållit är jag

däremot icke beredd att förorda förslaget, att jämväl den militära forsknings­

verksamheten samt ledningen av de statliga krigsmaterielfabrikerna skola

förläggas till detta industriorgan. Frågorna om forskningsverksamhetens och

fabriksledningens organisation kräva redogörelser i särskilda avsnitt.

I likhet med förvaltningsutredningen har jag kommit till den uppfattningen,

att ett industriorgan med angivna uppgifter bör tillskapas utan onödigt upp­

skov. För att icke tiden skulle förspillas vidtogos därför kort tid efter framläg­

gandet av utredningens betänkande åtgärder för ett successivt utbyggande

snarast möjligt av den sedan april 1940 fungerande statens ammunitionsnämnd i

den av förvaltningsutredningen anvisade riktningen. Den 24 april 1942 medde­

lade Kungl. Majit på min hemställan beslut härom, i väsentliga delar överens­

stämmande med ett av ammunitionsnämnden samt dåvarande verkställande

ledamoten i försvarsväsendets verkstadsnämnd upprättat förslag. Detta beslut

anmäldes sedan för riksdagen, som förklarade sig icke ha något att erinra mot

att ammunitionsnämnden, som i samband därmed fick namnet statens krigs-

materielnämnd, i huvudsak erhölle den organisation och de uppgifter, som

innefattades i nyssnämnda förslag. Riksdagen förutsatte emellertid, att för­

slaget icke skulle föregripa prövningen av förvaltningsutredningens förslag. I

samband därmed medgav riksdagen att det i riksstaten för innevarande bud­

getår upptagna förslagsanslaget till nämnden å 1,100,000 kronor finge över­

skridas för bestridande av den kostnadsökning, som skulle uppkomma vid ett

genomförande av nämndens tilltänkta utbyggnad. Den utveckling, som så­

lunda påbörjats, har sedermera i viss utsträckning fullföljts genom Kungl.

Majits förenämnda beslut den 21 augusti 1942.

Sedan förvaltningsutredningens förslag numera undergått remissbehandling

och därefter i vissa hänseenden överarbetats inom försvarsdepartementet, an­

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

Departe-

mentscliefen.

120

ser jag tiden vara inne att förelägga riksdagen ett mera utformat förslag i

ämnet. Även de erfarenheter, som vunnits under den förflutna utbyggnads-

tiden, ha därvid kunnat tillgodogöras.

Ett spörsmål av stor betydelse, som varit föremål för uppmärksamhet icke

blott från förvaltningsutredningens utan även från åtskilliga remissmyndig­

heters sida, är frågan om krigsindustriplaneringens infogande i sitt samman­

hang med verksamheten för central samordning och handläggning av landets

försörjningsfrågor i deras helhet. Förvaltningsutredningens förslag bygger här­

utinnan på förutsättningen, att ett under folkliushållningsdepartementet inord­

nat organ alltjämt i en eller annan form kommer att finnas för omhänder-

havande av sistnämnda frågor. Behovet av ett dylikt organ har kraftigt under­

strukits av flera myndigheter och sammanslutningar. Även det förslag, som nu

framlägges, grundar sig på en liknande förutsättning. Jag utgår således från

att det bör finnas ett organ för planläggning av landets krisförsörjningsfrågor

i deras helhet. Detta organ bör i stora drag giva direktiv rörande fördelningen

av tillverkningskapaciteter och materialtillgångar. På grundval av dessa direk­

tiv har krigsmateriel verket sedan att ombesörja sin del av planläggningen.

Självfallet mäste härvid en nära kontakt upprätthållas mellan krigsmateriel-

verket och organet för allmän planering. Så länge den nuvarande krisadmini­

strationen bestar, finnas tydligen organ för sådan allmän planering. I sam­

band med en framtida avveckling av krisadministrationen måste emellertid

avgörande träffas örn de former, i vilka en dylik allmän planering skall bedri­

vas. Vilket detta avgörande än kan bli, synes det mig icke kunna äventyra

krigsmaterielverkets bestånd, då detta verk tillämnas ett flertal betydelse­

fulla uppgifter vid sidan av krigsplaneringsarbetet. I likhet med överbefäl­

havaren anser jag därför, att upprättandet av krigsmaterielverket icke av

sådan anledning behöver uppskjutas. Därmed är dock ej sagt, att icke den

framtida lösningen av den generella planeringsfrågan kan föranleda vissa jämk­

ningar i krigsmaterielverkets organisation och befogenheter.

Under remissbehandlingen har framhållits, att utredningen syntes ha base­

rat industriverkets organisation huvudsakligen på erfarenheter från den gångna

upprustningsperiodens exceptionella förhållanden, att utredningen ej till fullo

beaktat, att organisationen och verksamheten skall avse fredsförhållanden,

samt att alltför stor personal beräknats. I anledning härav vill jag framhålla,

att det enligt min mening vid uppgörande av ett organisationsförslag på före­

varande område icke är möjligt att bortse från krigstidens erfarenheter. Min

strävan har varit att nå fram till en organisation, som även under hårda på­

frestningar utan improviserade omläggningar kan fungera fullt effektivt.

Hörnstenarna i organisationen böra sålunda redan i fredstid stå på sin plats.

Därmed är självfallet icke sagt, att verksamheten skall ha samma kvanti­

tativa omfattning som i krigstid. Jag har ingalunda förbisett, att den freds-

mässiga materielanskaffningen efter genomförandet av den i försvarsplanen

avsedda upprustningen kommer att väsentligt nedgå. Min tanke är att inom

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

121

en given ram göra krigsmaterielverket så elastiskt som förhållandena möjlig­

göra. För min del förordar jag, att statsmakterna nu binda sig allenast för ett

fåtal nyckelposter inom verket samt att den i övrigt erforderliga personalen

tills vidare anställes i lösare former.

Jag är ense med statens krisrevision om vikten av att lämplig kontakt

åvägabringas mellan krigsmaterielverket och försvarsgrensförvaltningarna.

Den omständigheten, att inom förvaltningen beredes ökat inflytande åt den

tekniska och kommersiella sakkunskapen, får självfallet icke tagas till intäkt för

att skapa ett konstlat motsatsförhållande mellan civila och militära intressen.

Enligt min mening kräver den centrala militärförvaltningen såväl militär som

civil sakkunskap. Krigsmaterielverket utgör härvidlag intet undantag. Till

detta verk bör således i viss utsträckning ske en överflyttning av personal från

försvarsgrensförvaltningarna. I vissa hänseenden torde även de sistnämnda

böra tillföras teknisk och merkantil expertis. En sådan anordning synes

mig utgöra en viktig förutsättning för att den militära förvaltningen skall

fungera väl. Självfallet måste även ett intimt samarbete såväl mellan förvalt­

ningens olika myndigheter inbördes som mellan dem och de militära organen

äga rum. Jag har redan i det föregående haft tillfälle framhålla, att sådant

samarbete bör försiggå i så enkla och smidiga former som möjligt.

Jag ämnar i det följande under särskilda avsnitt närmare ingå på frågan

om de olika uppgifter, som böra åvila krigsmaterielverket, samt på spörsmålet

om verkets personal och vad därmed äger sammanhang.

Kungl. Majlis proposition nr 180.

2. Industriell krigsförberedelse.

1941 års förvaltningsutredning.

Förvaltningsutredningen har beträffande förevarande spörsmål anfört

följande.

En förutsättning för att industriens resurser vid fall av krig skola kunna effektivt

utnyttjas är, att en centraliserad, ständigt arbetande krigsindustriplanering försig­

går. Landets samtliga försörjningsfrågor vid krigstillfälle torde emellertid icke lämp­

ligen kunna handläggas av ett enda planerande organ, utan starka skäl tala för att

en viss uppdelning av planeringsverksamheten är ändamålsenlig. Sålunda bör med

försvarsväsendets behov sammanhängande planering handhavas av ett organ, pla­

nerandet beträffande landets bränslefrågor handhavas av ett annat organ etc.

Dessa primärt planerande organs verksamhet bör sedan i erforderlig grad samord­

nas genom ett centralt under folkhushållningsdepartementet ställt organ för landets

samtliga försörjningsfrågor. Med denna utgångspunkt kunna de uppgifter av såväl

planerande som kontrollerande natur, vilka böra åvila det för försvarsväsendet

krigsindustriplanerande organet, sammanfattas på följande sätt.

På basis av uppgifter beträffande erforderliga utrustningsbehov och månatliga

ersättningsbehov för olika materielslag skall beträffande landets krigsmaterieltill-

gång en planeringsverksamhet ske i samråd med vederbörande myndigheter. Här­

vid skall erforderlig industriell tillverkningskapacitet beräknas och åstadkommas

under beaktande av för tillverkningen i fråga erforderligt råmaterial, maskinell och

annan utrustning samt arbetskraft. För att möjliggöra detta är det nödvändigt,

122

att överblick hålles över befintlig industriell tillverkningskapacitet, maskinell ut­

rustning samt tillgång på arbetskraft. För att ernå kortast möjliga igångsättnings-

tider vid industrien på tidpunkter, då dennas kapacitet helt skall tagas i anspråk,

måste den förberedande planeringsverksamheten taga sikte på att tillverknings-

kapaciteterna lämpligt avvägas samt att under fredstid utlagda beställningar för­

delas med hänsyn till att industriens beredskap ständigt skall uppehållas. Vidare

måste avtal vara träffade med olika industrier beträffande den tillverkning, som

kan tänkas ifrågakomma. För att i möjligaste mån reducera verkan av störningar

vid krigstillfälle måste slutligen planer vara uppgjorda och åtgärder förberedda

för eventuellt erforderlig industrievakuering.

En ytterligare viktig uppgift, som intimt sammanhänger med den krigsindustri-

planerande^ verksamheten, är att utöva kontroll av att planerade och avsedda åt­

gärder blivit vidtagna. Med hänsyn till att anskaffning kommer att ske genom ett

antal olika organ, måste härvid även en kontroll ske av att såväl ordinarie beställ­

ningar som provbeställningar bliva utlagda på lämpligt sätt och så, att industriens

beredskap uppehälles.

Vidare komma staten tillhöriga maskiner och annan utrustning att till stort antal

vara placerade vid olika privatindustrier, varjämte ett antal skuggfabriker kommer

att finnas. I samband härmed måste tillses, att kontroll utövas över att den nämnda

maskinella utrustningen hålles i stånd samt att skuggfabrikerna hållas i funktions­

dugligt skick.

I nära samband med krigsindustriplaneringen står verksamheten för in­

dustriens tillgodoseende med arbetskraft. Frågorna örn uppskov med mili­

tärtjänstgöring och om krigsplacering träda härvid i förgrunden. Förvalt-

ningsutredningen har härom anfört följande.

För att den erforderliga industriella tillverkningskapaciteten på avsett vis skall

stå till förfogande, erfordras även tillgång på kvalificerad arbetskraft. Under freds­

tid måste viss personal tränas, exempelvis i samband med provtillverkningar, var­

jämte förmän, maskinställare m. fl. måste utbildas i sådan utsträckning, som är

betingad av beredskapsskäl. Vid de tillfällen, då industriens kapacitet kan behöva

tågås helt i anspråk, måste sådana åtgärder vara träffade, att personalen i fråga

snabbt kan bringas att tjänstgöra vid industriföretag, där tillverkningen skall igång­

sättas, även om personalen i viss omfattning skulle ha övergått till annan verk­

samhet. För att detta skall möjliggöras, måste viss del av den vid privatindustrien

tjänstgörande personalen åtnjuta uppskov och den vid statens fabriker anställda

eller för dessa fabriker avsedda personalen vara krigsplacerad därstädes.

Uppskovs- och krigsplaceringsfrågorna sammanhänga så intimt med krigsin­

dustriplaneringen i dess helhet, att de tvivelsutan böra lösas som ett led i plane­

ringsverksamheten och sålunda tillhöra industriverkets kompetensområde. För att

ett skäligt avvägande mellan militära och av arbetsmarknaden i övrigt betingade

krav skall komma till stånd, bör vid dylika frågors handläggning inom verket sam­

arbete med de militära myndigheterna och statens arbetsmarknadskommission

eller motsvarande organ äga rum.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

Utlåtanden över 1941 års förvaltnings-

utrednings förslag.

Vad angår de egentliga industriplaneringsfrå­

gorna ha remissmyndigheterna anfört i huvudsak följande.

123

Arméförvaltningen har i sitt yttrande framhållit, att utredningen i före­

varande hänseende tillämpat olika indelningsgrunder. Sålunda hade utred­

ningen på industriområdet till ett komplex sammanfört försvarsväsendets

behov under det att på andra områden landets försörjningsfrågor samman­

förts till andra komplex. Enligt ämbetsverkets mening borde för landets

industriella beredskap, försvarsväsendets däri inräknad, avses ett enda or­

gan. Krigsmaterielen framstode såsom sådan först på ett relativt sent sta­

dium i den industriella processen, där den överhuvud hade en från normal­

artiklar avvikande karaktär. De grundläggande produktionsfaktorerna bil­

dade den gemensamma basen.

Statens industrikommission har ansett nödvändigt, att den krigsindu-

striella planeringen på sätt utredningen föreslagit anförtroddes åt ett enda

ledande organ. Planeringen finge emellertid ej mynna ut i en oduglig pap-

persorganisation. Den måste ske på så relativt kort sikt att förhållandena

med någorlunda säkerhet kunde bedömas. En följd härav vöre, att plane­

ringsarbetet måste bedrivas i intimt samband med samtidigt pågående ma-

terielanskaffning.

Ordföranden i rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap har an­

fört, att en verkligt effektiv ledning av det industriella krigsförberedelse­

arbetet icke kunde utövas av ett organ, som stöde alldeles utanför anskaff-

ningsverksamheten. Krigsmaterielanskaffningar, som ej gjordes av industri­

verket, borde ske i samråd med eller åtminstone delgivas detta verk. I

annat fall finge industriverket ej tillräcklig överblick över förhållandena

på området.

Statens ammunitionsnämnd och försvarsväsendets verkstadsnämnd ha i

sitt gemensamma yttrande understrukit vikten av att planer för industri­

evakuering enligt förslaget komme att uppgöras av industriverket. Behovet av

en dylik planering hade i belysningen av erfarenheterna från det nu pågående

stormaktskriget med styrka gjort sig gällande.

Vad därefter angår uppskovsfrågorna ha följande synpunkter

framkommit i remissyttrandena.

Arméchefen har ansett, att alla uppskovsärenden måste behandlas i ett

sammanhang inom industriverket.

Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen lia anfört, att industriver­

ket borde få erforderlig befogenhet i fråga örn den för krigsmaterielindustrien

erforderliga arbetskraften.

Arméförvaltningen har ansett det knappast möjligt att splittra uppskovs-

ärendena, så att dessa beträffande krigsmaterieltillverkande personal hand­

lades av industriverket och beträffande annan personal av ett eller flera

andra organ. De personella tillgångarnas utnyttjande sammanhängde för

övrigt på det närmaste med strategiska och andra spörsmål, i vilka överbe­

fälhavaren och i sista hand Kungl. Majit måste lämna erforderliga anvis­

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

ningar.

124

Statens arbetsmarknadskommission

har avstyrkt utbrytande av krigsin­

dustriens uppskovsärenden. Uppskovsinstitutet utgjorde ju endast ett mo­

ment av arbetsmarknadens reglering. Utredningens förslag skulle, om kon­

sekvenserna utdroges, innebära en återgång till det för några år sedan ut­

dömda systemet med decentraliserat uppskovsväsende. — Kommissionen

har erinrat, att den i samarbete med vissa andra myndigheter och samman­

slutningar tagit initiativ till krigsindustriens mobiliseringsplanering, vars

syfte vore, att de enskilda företagen skulle bereda sig till att i krig ersätta

inkallad värnpliktig personal med icke värnpliktiga män och framför allt

kvinnor.

Statens industrikommission

har ansett, att arbetsmarknadskommissionen

borde behålla handläggningen av uppskovsfrågor åtminstone i nuvarande

krisläge. Örn industriverket skulle få hand om dem, borde direktivrätt in­

rymmas åt det organ, som i fred komme att handha arbetsmarknadsfrågor,

eller åt överbefälhavaren.

Statens ammunitionsnämnd

och försvarsväsendets verkstadsnämnd

ha

förklarat sig ej ha någon erinran mot förslaget i förevarande del. Lämpliga

former borde skapas för att tillförsäkra krigsmaterielindustrien tillgång till

kvalificerad personal och reservarbetskraft. Denna fråga borde underkastas

särskild utredning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

Krigsmatericlnämndens provisoriska utbyggnad.

Rörande krigsmaterielnämndens provisoriska utbyggnad på det egentliga

industriplaneringsområdet torde få hänvisas till redogörelsen under närmast

föregående avsnitt.

I övrigt må här nämnas, att i den av ammunitionsnämnden

den 30 juni

1942 avlåtna skrivelse, som låg till grund för Kungl. Maj:ts förutnämnda

beslut den 21 augusti 1942, anfördes, att vad anginge frågor örn uppskov

med inställelse till värnpliktstjänstgöring för personal vid industriföretag,

som berördes av krigsindustriplaneringen, det syntes nödvändigt, att arbets­

marknadskommissionen alltjämt fungerade såsom ett centralt sammanhål­

lande organ i förevarande hänseende. Nämnden borde emellertid beredas

tillfälle att i tveksamma fall yttra sig över aktuella uppskovsansökningar,

innan ärendena avgjordes av kommissionen. Vidare borde nämnden upp­

rätta uppställningar över den arbetarpersonal, som vid krigstillfälle plane­

rades skola syssla med krigsmaterieltillverkningar, samt för vederbörliga åt­

gärder ingiva dessa uppställningar till kommissionen. I dessa hänseenden

ansåges sålunda det dittillsvarande systemet böra tills vidare bibehållas.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit har någon överflyttning av upp­

gifter från arbetsmarknadskommissionen till krigsmaterielnämnden icke

skett genom beslutet den 21 augusti 1942. Uppskovsärenden handläggas allt­

så alltjämt av arbetsmarknadskommissionen, men tillfälle att avgiva ytt­

rande beredes nämnden, då fråga är om företag, som tillverka krigsmateriel

125

för nämndens rakning. Granskningen av till nämnden remitterade uppskovs-

ansökningar omhänderhaves av nämndens planeringsorgan, inom vilket för

närvarande upprättas krigstillverkningsplaner för de olika krigsmateriel-

producerande industriföretagen. På grundval av dessa planer beräknas mi­

nimibehovet av personal samt sker en bedömning av de kvalifikationer,

som erfordras för olika arbeten. Med stöd härav avgiver nämnden sitt ytt­

rande om ansökningarna.

Under nästföregående avsnitt har jag såsom min ståndpunkt angivit, att

det utöver krigsmaterielverket bör finnas ett organ för planläggning av

landets krisförsörjningsfrågor i deras helhet men att krigsmaterielverket un­

der alla omständigheter har sitt givna verksamhetsområde. Jag har i sam­

manhang därmed framhållit, att med ett ståndpunkttagande till formerna

för en sådan allmän planerings bedrivande torde få anstå i avbidan på en

framtida avveckling av krisadministrationen.

I övrigt kan jag i stort sett ansluta mig till vad förvaltningsutredningen

i förevarande hänseende anfört och föreslagit rörande den egentliga indu-

striplaneringen. Av den redogörelse för den provisoriska utbyggnaden av

krigsmaterielnämnden, som jag i det föregående lämnat, framgår att det

för närvarande enligt Kungl. Maj:ts beslut den 24 april 1942 ankommer på

nämnden att med utnyttjande av de råvaror, produkter och förnödenheter,

den tillverkningskapacitet och den arbetskraft, som kunna stå till förfogande

för ändamålet, i samråd med industri- och arbetsmarknadskommissionerna

omhänderha planeringen av landets krigsindustri. Genom Kungl. Maj:ts beslut

den 21 augusti 1942 har det tidigare beslutet preciserats så att planeringen

skall utföras av krigsmaterielnämnden beträffande materiel, vars anskaffning

åvilar nämnden, samt av de särskilda försvarsgrensförvaltningarna beträffande

materiel, vars anskaffning ombesörjes av dessa. Det åligger emellertid krigs­

materielnämnden att biträda försvarsgrensförvaltningarna vid den av dem ut­

förda planeringen. Ytterst vilar också ansvaret för planeringen av krigsindu­

strien i dess helhet på nämnden. Denna har nämligen till uppgift även att

såsom ett sammanhållande och övervakande organ utöva överinseendet över

den av försvarsgrensförvaltningarna utförda planeringen. De riktlinjer för

nämndens verksamhet i förevarande hänseende, som sålunda angivits, synas

lämpligen böra tillämpas även på det tilltänkta krigsmaterielverkets arbete,

varvid bör eftersträvas, att planeringen såvitt möjligt förlägges till krigs­

materielverket.

Den förut lämnade redogörelsen ger vid handen, att arbetsmarknads­

kommissionen alltjämt handhar frågor örn uppskov, ehuru tillfälle beredes

nämnden att granska sådana ärenden och avgiva yttrande i fall, då de

intressen beröras, som nämnden är satt att bevaka. För min del anser jag

mig icke böra, i samband med att krigsmaterielnämnden omvandlas till ett

permanent krigsmaterielverk, ifrågasätta annan ändring härutinnan än att

nämndens granskning av uppskovsansökningar i den man sa av organisa­

Kungl. Maj:ts -proposition nr 180.

Departe-

mentschefen.

126

toriska skäl blir möjligt bör utsträckas till att omfatta personalbehovet viii

all krigsmaterieltillverkning. Så länge nuvarande läge råder bör emellertid

denna granskning ej utesluta anlitande av den allmänna industriexpertis, som

industrikommissionens mobiliseringsbyrå tillhandahåller åt arbetsmarknads­

kommissionen. Någon rubbning av arbetsmarknadskommissionens befogen­

heter är icke heller avsedd. Självfallet bör krigsmaterielverket beredas erfor­

derligt inflytande vid behandlingen av uppskovsfrågor, i den män verkets

arbetsområde därav beröres.

Med anledning av vad ammunitions- och verkstadsnämnderna anfört om

behovet av utredning rörande frågor om säkrande av industriens tillgång

till kvalificerad personal och reservarbetskraft vill jag hänvisa till att ar­

betsmarknadskommissionen, såsom av dess yttrande framgår, i samarbete

med vissa andra myndigheter och sammanslutningar tagit initiativ till

vissa åtgärder i sådant syfte.

3. Anskaffnings frågor.

1941 års förvaltningsutredning.

I det vid förvaltningsutredningens betänkande fogade utkastet till in-

struktionsbestämmelser för industriverket har dettas anskaffningsuppgift

angivits vara att för försvarsgrensförvaltningarnas räkning i den omfatt­

ning, som kunde varda föreskriven, ombesörja anskaffning av materiel,

som vore av mass- eller standardkaraktär eller som kunde anses fixerad i

tekniskt hänseende, ävensom sådan anskaffning, som måste ske genom

verket för att möjliggöra en effektiv krigsindustriplanering.

Utredningen har närmare utvecklat innebörden av denna bestämmelse

på följande sätt.

I likhet med 1940 års utredning anser 1941 års utredning, att en viss centralise­

ring av anskaffningsverksamheten för försvarsväsendet bör äga rum. Beträffande

omfattningen av denna verksamhet föreslår utredningen, att densamma begränsas

till anskaffning av sådan materiel, vilken har mass- eller standardkaraktär eller är

fixerad i tekniskt hänseende, under det att anskaffandet av ren specialmateriel eller

sådan materiel, som befinner sig på experimentstadiet, bör åvila respektive försvars­

grens förvaltning. Genom en centralisering av anskaffningen i nu nämnd utsträck­

ning vinnes erforderlig enhetlighet, samtidigt som merkantil sakkunskap centralt

kan utnyttjas för handhavande av anskaffningsverksamheten. Då anskaffande av

specialmateriel eller av materiel, som befinner sig i experimentstadiet, avses att

handhavas av till förvaltningarna knuten militär expertis, som deltagit vid materie-

lens första utformande eller som äger speciell kännedom örn de krav, som materie-

len ur funktionssynpunkt måste uppfylla, vinnes garanti för att de militära syn­

punkterna härvidlag bliva beaktade.

Ett vägande skäl för en centralisering av anskaffningen av mass- och standard­

artiklar m. m. till industriverket ligger däri, att krigsindustriplaneringen torde

kunna göras fullt effektiv, endast örn såväl anskaffning som planering ske hos ett

och samma centrala organ. Med hänsyn härtill böra också enligt utredningens

uppfattning i de fall, då viss materiel i egenskap av specialmateriel skall undan­

tagas från den centrala anskaffningen, vägande militära skäl kunna åberopas härför.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

127

Enligt 194*0 års utredning borde anskaffandet av flytande bränsle och smörj­

medel åvila statens reservförrådsnämnd. Denna uppfattning kan förvaltningsutred-

ningen för sin del icke dela. Utredningen håller snarare före, att denna anskaffnings-

uppgift är av sådan art, att den principiellt bör åvila industriverket. Speciellt gäller

detta beträffande motorbensin. Däremot synas skäl tala för att marinens anskaff­

ning av pannbrännolja, för vilken specialuppgift marinförvaltningen besitter särskild

erfarenhet, även fortsättningsvis bör åvila marinförvaltningen. Ett särskilt skäl

härför utgör den omständigheten, att införseln av olja i stor utsträckning sker med

anlitande av marinen tillhöriga tankfartyg eller genom direkt befraktning av

dylika fartyg.

Vid behandlingen av frågan om flygförvaltningens organisation har för-

valtningsutredningen förutsatt ytterligare ett undantag från huvudregeln

i förevarande hänseende, nämligen att drivmedel till flygmotorer även fram­

deles skola anskaffas av flygförvaltningen.

Förvaltningsutredningen har vidare ingått på frågan örn anskaffningen av

viss intendenturmateriel, varför redogörelse lämnats i det föregående.

Förvaltningsutredningen har vidare rörande anskaffningsfrågorna anfört

följande.

För att ytterligare belysa de angivna riktlinjerna beträffande anskaffningens för­

delning vill utredningen som exempel på materiel, vars anskaffande i princip bör

åvila industriverket, nämna följande: krut, sprängämnen och rökmateriel; hand­

vapen- och artilleriammunition; torpeder, minor, bomber och handgranater; fin­

kalibriga vapen; viss artillerimateriel; radio- och signalmateriel; gasskyddsmateriel;

fordon och cyklar; förbrukningsartiklar, såsom hjälmar, skidor, verktyg etc.

Av merkantila och andra skäl bör jämväl anskaffningsverksamheten för de

fabriker som kunna komma att underställas industriverket handläggas centralt,

medan fabrikerna själva lämpligen endast synas böra handhava vissa löpande, med

själva driften sammanhängande anskaffningar.

Utredningen vill i detta sammanhang framhålla nödvändigheten av att industri­

verket, för att det på ett så effektivt och ekonomiskt sätt som möjligt skall kunna

fullgöra sina anskaffningsuppgifter, bör erhålla största möjliga lättnader i fråga örn

iakttagandet av föreskrifterna i upphandlingsförordningen, i likhet med vad som

tillämpas för vissa andra statliga organ. Sålunda ha statens ammunitionsnämnd

och försvarsväsendets verkstadsnämnd helt och hållet varit befriade från iaktta­

gande av nämnda förordning, varjämte de affärsdrivande verken enligt sina instruk­

tioner vid verkställande av upphandling eller utförande av arbete för verkets räk­

ning utan hinder av upphandlingsförordningen må, när sådant anses erforder­

ligt, träffa uppgörelse under hand.

Utlåtanden över 1941 års förvaltnings-

utrednings förslag.

Beträffande den grundläggande principen för anskaffningarnas överflyt­

tande till ett industriorgan har försvar sväsendets civilmilitära ingenjörers

förbund anfört, att full klarhet om anskaffningens uppdelning kunde nås

först i och med att materielen i detalj undergått teknisk klassifikation och

fullständiga förteckningar över densamma utarbetats. Ett stort antal gräns­

fall kunde förväntas uppkomma. Den hastiga utvecklingen kornme ofta att

medföra oklarhet örn huruvida viss materiel vore fixerad i tekniskt hän­

seende eller befunne sig på experimentstadiet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

128

Chefen för flygvapnet

och flygförvaltningen

ha beträffande uppdelningen

av anskaffningsfrågor ej haft någon erinran att göra.

Enligt arméförvaltningens

mening borde skillnad göras på anskaffning

och upphandling. Det vore en rimlig och självklar fordran, att de för strids-

dugligheten i materiellt hänseende ansvariga militära förvaltningsmyndig­

heterna skulle äga både rättighet och skyldighet att anskaffa den materiel,

som skulle betjänas av truppen. Fullgod garanti för materielens beskaffen­

het kunde vinnas endast genom att ansvaret för anskaffningen lädes på de

militära förvaltningarna. En annan sak vore, att upphandlingsverksamhe-

ten, inköpet, i vissa fall, främst då beträffande ammunition, kunde av för­

valtningarna helt eller delvis överlåtas till industriorganet. Emellertid torde

anskaffningsverksamheten i fred normalt bli av ringa omfattning. Den

enda materiel, som i fredstid nyanskaffades i någon större omfattning, vore

ammunition för övningar. Beträffande arméns tekniska krigsmateriel torde

alltså i fredstid anskaffningsfrågor komma att endast i ringa omfattning

handläggas av industriverket. En annan sak vore, att det i ett nytt krigs-

eller krisläge kunde vara ändamålsenligt att tillskapa verkställande organ

för att effektuera vad som i fred planerats av beredskapsorganet.

Marinförvaltningen

har anfört, att torpeder ej vore massartiklar och ej

heller fixerade i tekniskt hänseende. Snarare vore de att anse såsom ma­

teriel på experimentstadiet. Marinförvaltningen borde därför ha full frihet

vid utformandet av torpedmaterielen. Motsvarande gällde minor och sjunk­

bomber m. m. Anskaffningen härav borde principiellt ske genom marinför­

valtningen. Ämbetsverket hade dock intet emot att beställning skedde ge­

nom förmedling av industriverket. — Marinförvaltningen hade ingen er­

inran emot att lättnader i upphandlingsförordningen beviljades. Med hän­

syn till avsikten med förordningen ifrågasattes, örn bärande skäl förelåge

för medgivande av sådana lättnader endast för industriverkets del.

Statskontoret

har ej funnit anledning att begränsa upphandlingen till

massartiklar i fråga om tygmateriel. Industriverket borde bli ett försvars-

väsendets centrala beställningskontor.

Statens krisrevision

har uttalat, att viss del av materielanskaffningen ej

borde överföras till industriverket. Undantag från huvudregeln borde emel­

lertid medgivas endast då vägande militära skäl kunde åberopas till stöd

därför. Undantagsfall förelåge beträffande sådana materielslag som krigs­

fartyg och flygplan, för vilkas konstruerande krävdes personal med speciell

fackutbildning och där konstruktions- och tillverkningsarbetet vore av en

storleksordning, som motiverade inrättandet av en under högt kvalificerad

ledning stående särskild teknisk avdelning av betydande omfattning.

Statens industrikommission

har helt anslutit sig till den utformning in­

dustriverkets anskaffningsuppgift fått i det av utredningen upprättade in-

struktionsutkastet. Industriverket skulle därigenom erhålla mycket långt­

gående befogenheter. Emellertid hade utredningen nog ej avsett att gå så

Kungl. Marits proposition nr 180.

129

långt. En betydande anskaffning läge nämligen enligt förslaget kvar på för-

svarsgrensförvaltningarna. Detta innebure en ren motsägelse från utred­

ningens sida. Kommissionen vore emellertid väl medveten örn att undantag

från huvudregeln måste göras. — Inom intendenturens område borde mot­

svarande gälla. Färska livsmedel borde exempelvis undantagas från indu­

striverkets anskaffning, men där ej speciella skäl förelåge lämpade sig inten-

denturmaterielen i särskilt hög grad för centralisering. Utredningen hade

ju också i viss mån vitsordat detta genom att centralisera en del av anskaff­

ningen på detta område till en enda försvarsgrensförvaltning.

Statens ammunitionsnämnd och försvar sväsendets verkstadsnämnd ha

ansett, att förslaget om ett industriverk kunde tillstyrkas endast under för­

utsättning, att de av utredningen angivna principerna för anskaffningen

följdes. Dessa principer borde därför icke frångås. Dessvärre hade utred­

ningen själv i väsentlig utsträckning frångått dem i de delar, som anginge

arméförvaltningens och i viss mån även marinförvaltningens och flygför­

valtningens organisation. Centraliseringen till industriverket hade på detta

sätt gjorts illusorisk.

Enligt arméförvaltningens mening borde driv- och smörjmedel anskaffas

genom reservförrådsnämnden, om statlig lagring komme till stånd, och i an­

nat fall genom tygdepartementet, som handhade motorfordonen. Även armé-

chefen har föreslagit, att driv- och smörjmedelsärenden för arméns vidkom­

mande skulle överflyttas till tygdepartementet.

Statens reservförrådsnämnd har ej haft erinran mot förslaget, att upp­

handlingen av smörjoljor och flytande bränslen skedde på sätt utredningen

föreslagit.

Ordföranden i rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap har

framhållit, att 1941 års förvaltningsutrednings förslag i fråga örn inten-

denturförvaltningen innebure ett steg tillbaka i förhållande till 1940 års

utredning. Då emellertid en koncentration på detta område icke vore av

samma betydelse som då det gällde tygförvaltningen, syntes betänkligheter­

na få vika, därest det nya förslaget ur andra viktiga synpunkter hade av­

gjorda företräden.

Under nästföregående avsnitt ha återgivits vissa i remissyttrandena gjor­

da uttalanden örn att planeringsarbetet för att bli effektivt måste bedrivas

i intimt samband med materielanskaffningen. I ett yttrande har framhävts

en annan sida av detta samband, nämligen betydelsen av anskaffningsverk-

samhetens anpassning efter beredskapsplanerna. Sålunda har arméförvalt­

ningen erinrat, att det vore av vikt, att avsedda tillverkare genom beställ­

ningar redan i fredstid gjordes förtrogna med framställning av vederbörliga

materielslag. Frågan huruvida under fredstid en önskviird provbeställning

kunde komma till utförande vore emellertid beroende ej blott av ekonomi­

ska betingelser utan även av vederbörande företags förmåga och vilja att

åtaga sig dylika beställningar. Under en lågkonjunktur vore det relativt lätt

Bihang till riksdagens protokoll 19i3.

1 saini. Nr

ISO.

9

Kungl. Majits proposition nr ISO.

Departe­

mentschefen ,

att få dylika beställningar effektuerade, medan det däremot ställde sig be­

tydligt svårare under goda konjunkturer för industrien. Även den ordinarie

anskaffningsverksamhetens anpassning till beredskapsplanerna kunde stöta

på svårigheter, försåvitt icke åt industriverket kunde lämnas full frihet att

oberoende av anbud, priser m. m. utplacera beställningar. Det vore emel­

lertid diskutabelt, örn sådan frihet borde medgivas. Att upphandlingsför-

ordningen tillämpades vore nog till fördel för båda parter. Viss uppmjuk­

ning t. ex. beträffande rätt till underhandsuppgörelse kunde dock vara

lämplig, men detta gällde även för försvarsgrensförvaltningama.

Krigsmatericlnämndens provisoriska utbyggnad.

Av den i det föregående (sid. 114 f.) lämnade redogörelsen för krigsmate-

rielnämndens provisoriska utbyggnad framgår, att nämndens anskaffnings-

uppgifter tills vidare bestämts i enlighet med de riktlinjer, som angivits i

det av förvaltningsutredningen uppgjorda instruktionsutkastet. Nämnden

skall sålunda för försvarsgrensförvaltningarnas räkning ombesörja anskaff­

ning av materiel, som är av mass- eller standardkaraktär eller som kail an­

ses fixerad i tekniskt hänseende eller vars anskaffande bör handhavas cen­

tralt för att möjliggöra fullt effektiv krigsindustriplanering. Anskaffnings-

uppgifterna äro dock såtillvida begränsade, att de skola fullgöras efter be­

slut av Kungl. Majit i varje särskilt fall eller beträffande visst eller vissa

materielslag. Sådant beslut har hittills meddelats beträffande åtskillig ma­

teriel, som närmare angivits i nyssnämnda redogörelse (sid. 117).

Vid behandlingen av principerna för tyg- och intendenturförvaltningens

ordnande har jag i stora drag angivit min principiella inställning till frågan

örn anskaffningsverksamhetens uppdelning på krigsmaterielverket och för-

svarsgrensförvaltningarna. Enligt min mening bör krigsmaterielverket för

försvarsgrensförvaltningarnas räkning och på deras rekvisition ombesörja

anskaffning av materiel, som är av mass- eller standardkaraktär eller som

kan anses fixerad i tekniskt hänseende eller vars anskaffande bör handhavas

centralt för att möjliggöra fullt effektiv krigsindustriplanering. Dessa rikt­

linjer, som ansluta till 1941 års förvaltningsutidnings förslag, ha följts vid

den provisoriska utbyggnaden av krigsmaterielnämnden, och någon anled­

ning att vid fullföljandet av denna utbyggnad avvika från dem synes mig

icke föreligga. Vad angår anskaffningen av den krigsmateriel, som är att an­

se såsom en av de mest typiska mass- eller standardprodukterna, nämligen

ammunition, befanns redan i början av det pågående stormaktskriget nöd­

vändigt med en centralisering. De skäl, som talade härför, kunna med fog

åberopas till stöd för ett sammanförande av anskaffningen jämväl av mass-

eller standardartiklar i övrigt samt av annan materiel av den beskaffenhet,

som nyss angivits. Genom en sådan åtgärd Rigges en fast grundval för pla­

neringen av krigsindustrien och för standardiseringsverksamheten, undvikes

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

131

konkurrens örn materielleveranser mellan de olika försvarsgrenarna och

inöjliggöres ett tillförlitligt avgörande av prioritetsanspråken samt beford­

ras större enhetlighet försvarsgrenarna emellan i fråga örn leverans- och

kontrollbestämmelser m. m.

Såsom jag förut anfört måste undantag från principerna för anskaff­

ningen göras i fråga om ren specialmateriel eller sådan materiel som be­

finner sig på experimentstadiet. Det torde i många fall vara ofrånkomligt

att låta vederbörande försvarsgrensförvältning alltjämt ombesörja anskaff­

ningen därav. Jag ansluter mig emellertid till krisrevisionens uttalande, att

undantag' från huvudregeln böra göras endast då vägande militära skäl

därför äro för handen. De mest betydelsefulla undantagsfallen avse krigs­

fartyg med fast förbundna delar, inberäknat för fartygen specialbyggda

kraf t alstrande maskiner m. m., ävensom flygplan med tillhörande motorer

och propellrar. Det gäller här materiel av grundläggande betydelse för en

hel försvarsgrens verksamhet, som därjämte är synnerligen komplicerad

och omfattande. Framställandet av sådan materiel förutsätter, att i veder­

börande försvarsgrensförvaltningar finnas särskilda, främst på dessa strids­

medel jämte tillbehör inriktade tekniska organ av betydande storlek. Det

framstår härvid som naturligt att till dessa organ förlägga även själva an-

skaffningsverksamheten, när det gäller sådan materiel. Vad nu sagts äger

i viss mån tillämpning jämväl på arméns stridsvagnar och andra fordon,

i den mån dessa icke äro eller bli tekniskt fixerade. Självfallet äro nu nämnda

inaterielslag endast att fatta såsom exempel på de undantag, som måste

göras. Någon fullständig uppräkning av ifrågavarande materiel skall här ej

göras. Därmed lärer få anstå, tills de undersökningar örn hithörande spörs­

mål, som sedan länge pågått inom krigsmaterielnämnden, i sinom tid bliva

slutförda. Beträffande vissa materielslag har dock nämndens undersöknings­

resultat, såsom jag i det föregående framhållit, redan lett till en uppdelning­

av anskaffningsuppgiftema på nämnden och vederbörande försvarsgrensför-

valtningar. Jag förutsätter, att dessa undersökningar, som helt naturligt äro

tidsödande och vid vilka det gäller att övervinna betydande svårigheter,

skola fullföljas successivt och att överflyttningen av uppgifter på krigsmate-

rielverket skall ske i den mån som undersökningsresultaten giva anledning

härtill. Genom att tillämpa en sådan försiktig metod för överförandet av an-

skaffningsuppgifter begränsas eller upphävas de svårigheter, som alltid äro

förenade med själva omläggningen av en verksamhet. Jag vill i detta sam­

manhang även framhålla, att det torde kunna visa sig lämpligt, att krigs-

materielverket även för myndigheter utanför försvarsförvaltningen ombe­

sörjer anskaffning av viss materiel likartad med den som avses för försvå rs-

väsendet. För sådant fall torde överenskommelse kunna träffas med de be­

rörda myndigheterna.

Jag är ense med försvarsväsendets civilmilitära ingenjörers förbund om

att full klarhet rörande anskaffningens uppdelning i alla hänseenden kan

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

132

nås först i och med att materielen i detalj undergått teknisk klassifikation

och fullständiga förteckningar över densamma utarbetats. Sådana förteck­

ningar ha också lagts till grund för det beslut, som den 21 augusti 1942

meddelats angående överförande av åtskilliga anskaffningsfrågor på krigs-

materielnämnden. Den hastiga utvecklingen på förevarande område kom­

mer emellertid helt naturligt att medföra förskjutningar, som måste beak­

tas, när nämnda förteckningar tid efter annan revideras.

Förvaltningsutredningens förslag beträffande anskaffningsverksamhe-

tens ordnande tager närmast sikte på den mekaniska industrien. Beträf­

fande textilier och läder samt livsmedelsindustriens produkter har utred­

ningen närmast räknat med att anskaffningen därav bör förläggas till de

särskilda försvarsgrensförvaltningarnas intendenturorgan. Utredningen har

emellertid förutsatt, att en centralisering i avsevärd utsträckning skall

kunna ske på det sättet, att en försvarsgrensförvaltning åtager sig anskaff­

ning av likartad materiel jämväl för de övrigas räkning. För min del anser jag

en sådan ordning föga rationell, därest man på sätt här föreslagits avser att till­

skapa ett krigsmaterielverk och till detta samla industriell expertis av olika

slag. Utredningens förslag skulle enligt min mening lätt nog leda till en dubble­

ring. Jag håller därför före, att man även i detta hänseende bör taga steget fullt

ut och med tillämpning av de av mig i det föregående förordade principer­

na. i motsvarande utsträckning till krigsmaterielverket överföra anskaffningen

även av intendenturmateriel. Där ej speciella skäl för avvikelse föreligga,

torde varor av nu ifrågavarande slag ofta synnerligen väl lämpa sig för cen­

tral anskaffning.

I fråga om anskaffningen av flytande bränsle och smörjmedel ha under

de senaste årens utredningsarbete delade meningar framträtt. 1940 års ut­

redning ansåg, att anskaffningen därav borde åvila statens reservförråds-

nämnd. Denna mening har emellertid ej omfattats av 1941 års förvaltnings-

utredning, som ansett, att denna anskaffningsuppgift principiellt borde läg­

gas på industriverket. Av särskilda skäl borde emellertid anskaffning av

pannbrännolja för marinens räkning i fortsättningen liksom hittills ske ge­

nom marinförvaltningens försorg. Likaså borde inköp av drivmedel för flyg­

motorer göras av flygförvaltningen. För min del håller jag före, att lösningen

av detta spörsmål måste bli beroende av vilken ställning statsmakterna

komma att intaga till frågan örn en för såväl civila som militära behov

centraliserad anskaffning och lagring av driv- och smörjmedel. Jag är sålun­

da icke beredd att nu fatta ståndpunkt till det av de båda förvaltnings-

utredningarna diskuterade organisationsproblemet.

1941 års förvaltningsutredning har framhållit, att försvarets industri­

organ, för att så effektivt och ekonomiskt som möjligt kunna fullgöra sina

anskaffningsuppgifter, bör erhålla största möjliga lättnader i fråga om iakt­

tagandet av föreskrifterna i upphandlingsförordningen. Utredningen har i

samband därmed erinrat örn att ammunitions- och verkstadsnämnderna

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

133

helt och hållet varit befriade från iakttagande av nämnda förordning, var­ jämte de affärsdrivande verken medgivits vissa lättnader i sådant hänseen­ de. Även enligt min mening tala goda skäl för att jämväl krigsmaterielver- ket härvidlag erhåller en friare ställning, som kan bli erforderlig exempel­ vis för tillgodoseende av önskemålet att redan i fred göra för krigstid av­ sedda tillverkare förtrogna med framställning av ifrågavarande materiel. Till spörsmålet om behovet och den närmare utformningen av dylika undan­ tagsbestämmelser torde jag emellertid i sinom tid få återkomma.

4. Merkantila frågor.

1941 års förvallningsutredning.

Förvaltningsutredningen har framhållit, att anskaffningsärendena måste handläggas av personer, vilka vore välkvalificerade i merkantilt hänse­ ende. För att väl kunna fylla sina uppgifter måste industriverket därför vara utrustat med dylik personal. För att anskaffningsfrågorna för för- svarsväsendet i dess helhet skulle bli handlagda på ett enhetligt och ekono­ miskt sätt, borde det därjämte enligt utredningens mening tillkomma in­ dustriverket att ur merkantil synpunkt granska även de anskaffningsären- den, som komme att handläggas av försvarsgrensförvaltningarna. Dessa borde därför vara skyldiga att, innan bindande avtal träffades i ett an- skaffningsärende, överlämna detsamma till industriverket för granskning och godkännande ur merkantil synpunkt, d. v. s. med avseende på pris samt kontraktsutformning i vad det rörde betalningsvillkor, vites-, garanti-, force majeurebestämmelser, valutafrågor m. m. Uppenbart vore, att icke varje anskaffningsärende på detta sätt skulle behöva remitteras till indu­ striverket, utan att en lämplig gränsdragning härvidlag måste ske. Verket borde därför efter samråd med de olika förvaltningarna utfärda anvisningar beträffande de anskaffningsärenden, som vore av sådan karaktär, att de ej behövde remitteras till verket. De olika förvaltningarna måste i sina anskaff­ ningsärenden samarbeta med det organ, som inom verket handlade indu­ striens krigsindustriplanering. I samband därmed kunde utan tidsfördröjning en granskning ur merkantil synpunkt ske.

Utlåtanden över 1941 års förvaltningsntrednings förslag.

Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen ha ansett, att den merkan­ tila granskningen borde avse endast frågor, där tillgång till speciell mer­ kantil sakkunskap erfordrades eller där industrikapacitet behövde inpla­ neras. Sådan granskning borde ske i de ärenden, i vilka försvarsgrensför­ valtningarna gjorde hänvändelse därom.

Enligt arméförvaltningens mening stämde utformningen av uppgifter och befogenheter icke fullt med uttalandet, att industriorganet avsåges få ka­

Kungl. Maj:ts pr o-position nr 180.

Departe­

mentschefen.

raktären av ett hjälporgan åt försvarsväsendets egentliga förvaltningsmyn­

digheter.

Marinförvaltningen har avvisat tanken på att industriverket skulle äga

utfärda anvisningar om anskaffningsärenden av sådan karaktär att de ej

behövde remitteras till verket. Den merkantila granskningen såsom utred­

ningen utformat den skulle medföra dubbelarbete och dröjsmål.

Statens industrikommission har ansett, att dess prisbyrå borde kvarbli

hos kommissionen, åtminstone så länge industriverket ej fått sig hela den

tillämnade anskaffningen anförtrodd.

Sveriges industriförbund har funnit industriverkets granskning lämplig

men understrukit, att den ej finge fördröja ärendena. Standardformulär

för olika typer av leveranskontrakt borde utarbetas.

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

Krigsmaterielnämndens provisoriska utbyggnad.

Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 24 april och den 21 augusti 1942 ålig­

ger det krigsmaterielnämnden att utöva granskning ur merkantil synpunkt

och med hänsyn till krigsindustriplaneringen av viktigare anskaffnings­

ärenden, som handläggas av försvarsgrensförvaltningarna. Denna gransk­

ning skall dock icke innefatta frågor örn granskning av leverantörers kal­

kyler eller örn glidande prisskala.

För min del ifrågasätter jag icke för krigsmaterielverkets vidkommande

någon ändring i de arbetsuppgifter, som för närvarande i förevarande hän­

seende ankomma på krigsmaterielnämnden. Krigsmaterielnämndens nuvaran­

de granskningsuppgift har utformats med tanke på att samarbetet mellan

nämnden och industrikommissionens prisbyrå skall fortsättas efter samma

linjer som för närvarande följas. Då fråga är om granskning av leverantö­

rers kalkyler eller örn glidande prisskala, sker således alltjämt hänvändelse

till prisbyrån. Spörsmålet huruvida en granskning i sistnämnda avseenden

skall ifrågakomma även i fredstid torde få närmare övervägas i samband med

frågan örn krisadministrationens avveckling.

5. Standardiserings- och kontrollfrågor.

1941 års förvaltningsutredning.

Rörande handhavandet av standardiserings- och kontrollfrågorna har 1941

års förvaltningsutredning anfört i huvudsak följande.

En betydelsefull uppgift inom försvarsväsendet är att krigsmaterielen i möj­

ligaste mån standardiseras, att erforderliga kontroll- och leveransbestämmelser

samt materielföreskrifter bringas till enhetlighet ävensom att tillverkningstek-

niska krav, standardiseringskrav och de fordringar, som materielen ur militär

funktionssynpunkt måste uppfylla, genom konstruktionsgranskning samordnas

och avvägas.

135

Genom standardisering kan dubbelarbete undvikas, enhetlighet uppnås och

antalet typer och utföringsformer nedbringas till lämpligt antal. Härigenom

uppnås lägre anskaffnings- och underhållskostnader, kortare anskaffningstid,

mindre materialförbrukning, förenklad reparations- och ersättningstjänst samt

därmed ökad krigsberedskap.

Standardiseringen synes sålunda böra omfatta dels typer, modeller, dimen­

sioner (normaldiametrar, axlar, hål, gängor etc.), toleranser och passningar,

maskinelement (skruvar, bultar, muttrar, nitar etc.), dels tekniska leverans-,

provnings- och kontrollbestämmelser för såväl råmaterial som färdig materiel.

Uppenbart är att lösandet av nämnda standardiseringsuppgifter bör ske på

sådant sätt, att för civilt ändamål avsedd standard i möjligaste mån utnyttjas.

Standardiseringsverksamheten för försvarsväsendet måste sålunda bedrivas i

intim samverkan med övrig inom landet pågående standardiseringsverksamhet

samt med beaktande av de resultat, som inom detta område uppnåtts utom­

lands.

Av betydelse för försvarsväsendet i dess helhet är även, att detsamma får

tillgång till ett standardiseringsorgan, vilket skall kunna utöva informerande

och konsulterande verksamhet dels för förvaltningarnas konstruktionsavdel-

ningar, dels för statliga nytillverkande fabriker, dels ock för vissa med till­

verkning för försvarsväsendets räkning sysselsatta privatindustrier.

Ett viktigt led i denna verksamhet är att genom konstruktionsgranskning

tillse, att de tillverkningstekniska kraven bliva i möjligaste mån tillgodosedda

utan frångående av fordran på att materielen uppfyller nödvändiga militära

funktionskrav.

En lika viktig uppgift är att åstadkomma enhetliga och ändamålsenliga tek­

niska leverans- och kontrollbestämmelser. Härför måste ett intimt samarbete

ske med de olika förvaltningarna. Uppenbart är, att ändring av gällande leve­

ransbestämmelser ej får vidtagas, förrän samråd därom ägt rum med vederbö­

rande militära myndighet. I sådana fall, då enighet icke kan uppnås, skall en­

ligt utredningens mening industriverket äga ett bestämmande inflytande på

ärendets utgång så tillvida, att verket skall kunna besluta, att ärendet skall

underställas Kungl. Majis prövning.

I fråga om kontrollverksamheten har utredningen efter ingående övervägan­

den kommit till den uppfattningen, att densamma, i likhet med gängse praxis

vid anskaffningar över huvud taget, bör utövas av det anskaffande organet. I

överensstämmelse härmed skall sålunda industriverket handhava kontrollen av

ali materiel, som anskaffas genom dess försorg, medan däremot försvarsgrens-

förvaltningarna genom egna organ skola kontrollera den specialmateriel, som

anskaffas av dem.

Därest kontrollverksamheten ordnas på nu angivet sätt, måste givetvis till­

ses, att en dubbclkontroll icke uppkommer. På grund härav bör industriverket

fungera såsom ett samordnande organ för all kontroll. En viktig uppgift för

industriverket är härvid att samla de erfarenheter, som göras i samband med

kontrollverksamheten i dess helhet, och tillse, att desamma bliva beaktade.

Mellan de skilda kontrollorganen bör sålunda ett intimt samarbete äga rum,

vilket bland annat avses skola möjliggöras därigenom, att industriverket vid

utövandet av sin kontrollverksamhet bör äga rätt att från de olika försvars-

grensförvaltningarna erhålla biträdande kontrollanter. För att militära krav pä

materielens funktionsduglighet m. m. skola bliva tillgodosedda förutsattes

även, att militärassistenter skola kunna ställas Lill industriverkets förfogande.

Av särskild vikt är härvid även att chefen för verkets kontrollorgan besitter

Kungl. May.ts proposition nr 180.

136

god kännedom om materielens funktion, varför stor hänsyn bör tagas till mi­

litära synpunkter vid val av denne befattningshavare, förslagsvis därigenom

att överbefälhavaren gives medinflytande vid befattningens tillsättande.

I fråga om provskjutningar, exempelvis för löpande provning av krut, förut­

sätter utredningen, att dylika alltid skola ske under medverkan av förvalt­

ningarna genom av dem till förfogande ställd personal.

Utlåtanden över 1941 års förvaltnings-

utrednings förslag.

Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen ha framhållit, att den spe­

ciella kontroll, som sammanhängde med flygsäkerhetstjänsten, ej kunde in­

ordnas under något organ utanför flyget.

Arméförvaltningen har erinrat, att det vore av största betydelse att skapa

full klarhet i ansvarsfrågorna på förevarande område. Slutkontrollen borde

omhänderhavas av den militära förvaltningen. Kontrollen under tillverk­

ningens gång kunde icke på förhand regleras eller generellt fastslås. Emel­

lertid vore det erforderligt, att fortlöpande underrättelser om industriorga­

nets mellankontroll lämnades det militära kontrollorganet.

Enligt marinförvaltningens mening borde industriverkets konstruktions-

granskning huvudsakligen begränsas till materiel, som vöre föremål för

masstillverkning eller för vilken användande av standarddimensioner vore

av väsentlig betydelse ur ersättningssynpunkt eller vid reparation. Stan-

dardiseringsgranskning måste ske på ett betydligt tidigare stadium än hit­

tills, nämligen medan konstruktionsarbetet påginge respektive under det

eventuella utprovandet av försöksmaterielen. Det därpå följande slutliga

fastställandet av konstruktionen måste nödvändigtvis tillkomma den mili­

tära förvaltningen. För civil verksamhet inom landet tillämpade standard-

bestämmelser borde tillgodogöras i största möjliga utsträckning även vid

krigsmaterielanskaffning. Det syntes emellertid bli nödvändigt att kom­

plettera de allmänna standardbestämmelserna med en särskild strängare

militär standard. Enligt ämbetsverkets mening vore det lämpligast att an­

förtro standardiseringsgranskningen åt särskilda personer direkt anknutna

till vederbörligt konstruktionskontor. Därjämte borde för ändamålet fin­

nas ett gemensamt centralt organ. Ritningar, materielspecifikationer samt

tillverknings- och kontrollbestämmelser borde uppgöras i samråd med detta

och förses med påteckning därom. — Det primära kravet på hög kvalitet

hade hos utredningen icke kommit till sin rätt. I stället hade de något

mindre viktiga industritekniska och kommersiella synpunkterna givits en

dominerande ställning. — Kontrollen borde handhavas av det i verklig

mening anskaffande organet, den militära förvaltningen. Industriverket

borde svara för produktionen, förvaltningarna representera kvalitetskraven.

Kontrollen vore en kvalitetsfråga. Den samordnande verksamheten borde

kunna omhänderhavas av en inom industriverkets industriavdelning upp­

rättad kontrollsektion. — Tvister i fråga örn tekniska leverans- och kon­

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

137

trollbestämmelser borde hänskjutas till industriverkets råd och av detta

avgöras under överbefälhavarens ordförandeskap i närvaro av vederböran­

de förvaltningschefer. — Marinförvaltningen har vidare starkt ifrågasatt

lämpligheten av att chefen för standardiseringsavdelningen inom industri­

verket tillika skulle vara chef för kontrollbyrån. Det vore olämpligt, att

han hade avgörandet i tvivelaktiga kontrollfall, framför allt när materiel

utformats på visst sätt enligt standardiseringsavdelningens förslag men mot

de militära myndigheternas avstyrkande.

Statskontoret har ansett, att kontrollverksamheten borde förläggas till

den förvaltningsmyndighet, som hade att taga befattning med materielen

och som uppgjort ritningarna m. m. Ämbetsverket har även ifrågasatt, om

ej standardiseringsverksamheten borde helt utövas inom försvarsgrensför-

valtningarna under organiserat samarbete dem emellan.

Statens krisrevision har ansett, att även huvudparten av materielkontrol-

len borde åvila industriverket, som anskaffade materielen.

Statens ammunitionsnämnd och försvarsväsendets verkstadsnämnd ha

förutsatt, att den militära expertisen skulle anlitas för kontrollverksamhe­

ten. Nämnderna lia vidare ifrågasatt, om icke den militära ledningens in­

flytande på förevarande område borde förstärkas.

Sveriges industriförbund har framhållit, att biträde från förvaltning­

arna för kontrollen borde påkallas i ökad utsträckning.

Krigsniaterielnämndens provisoriska utbyggnad.

Enligt Kungl. Maj:ts förutnämnda beslut den 24 april 1942 har krigs-

materielnämnden ålagts uppgiften att i samråd med försvarsgrensförvalt-

ningarna verka för att med avseende å försvarsväsendets materiel tillverk-

ningstekniska krav och standardiseringskrav såvitt möjligt bli tillgodo­

sedda under beaktande av de fordringar, som materielen ur funktionssyn-

punkt måste fylla.

Erfarenheten har på ett övertygande sätt ådagalagt den vikt, som måste

tillmätas en val genomförd standardisering av försvarets materiel. Om

standardiseringssträvandena ej tillräckligt beaktas, blir materielanskafl-

ningen fördyrad och en verklig rationalisering av tillverkningen försvårad.

Framställningen av varje typ av materiel och materieldelar kräver nämligen

sina särskilda mät- och arbetsverktyg. En bristande rationalisering på sätt

nyss antytts betyder också minskad leveransförmåga från en redan i och

för sig till omfånget begränsad produktionsapparat. Med många olika ma-

terieltyper kompliceras vidare frågorna om reparationer och anskaffning av

reservdelar, varjämte vid krigsfall underhållstjänsten försvåras och risken

för felexpedieringar ökas.

Jag förbiser icke, att fordran på högsta grad av funktionsförmåga kan

komma att stå i motsatsförhållande till önskemålet örn standardisering

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

Departe­

mentschef an.

138

och förenkling. Härvid uppkomma givetvis avvägningsspörsmål, som för

sin lösning kräva ett säkert omdöme. De fördelar, som ur funktionssyn-

punkt kunna vara förenade med en speciell konstruktion, måste noggrant

vägas mot de vinster en standardisering medför i nyssnämnda hänseenden.

Det bör i detta sammanhang även beaktas, att en standardkonstruktion

mången gång i praktiken i det hela kan visa sig mer användbar än en sär­

artad konstruktion, även om den sistnämnda i händerna på en tekniskt

förfaren person måhända i det särskilda fallet kan avvinnas en något högre

grad av effektivitet.

Det ligger i sakens natur, att standardiseringsverksamheten måste sam­

manhållas av ett enda organ. Först därigenom kan ett enhetligt samlande,

samordnande och bearbetande av de på olika områden vunna erfarenhe­

terna äga rum. Detta är givetvis en förutsättning för att standardiseringen

skall kunna bli fullt effektiv. För mig framstår det som uppenbart, att

detta sammanhållande arbete bör förläggas till krigsmaterielverket och bli

en av dettas huvuduppgifter. Självfallet måste verksamheten så långt möj­

ligt inriktas på ett utnyttjande av civil standard och bedrivas i nära kon­

takt med standardiseringssträvandena utanför försvarets område.

Da fråga är om materiel, som skall anskaffas genom krigsmaterielverkets

försorg, kommer dettas standardiseringsorgan helt naturligt atti få tillfälle

att ur sina synpunkter granska ifrågakommande konstruktioner. För att

standardiseringens verkningar skola kunna sträcka sig även till materiel,

som alltjämt skall anskaffas av försvarsgrensförvaltningarna, synes mig

lämpligt att fastslå en allmän skyldighet för dessa att då fråga örn standar­

disering uppkommer hänvända sig till krigsmaterielverket.

Krigsmaterielverkets standardiseringsorgan kommer helt visst att få ett

rikt arbetsfält, innefattande även informations- och konsultationsverksam-

het, konstruktionsgranskning i syfte att tillgodose tillverkningstekniska

krav, astadkommande av enhetliga och ändamålsenliga tekniska leveransbe­

stämmelser m. m. Vad förvaltningsutredningen härutinnan närmare anfört

föranleder ingen erinran från min sida. Möjligen kan övervägas att i över­

ensstämmelse med marinförvaltningens förslag låta tvister om tekniska

leverans- och kontrollbestämmelser hänskjutas till det råd, som avses skola

ställas vid krigsmaterielverkets sida, i stället för till Kungl. Maj:t. Slutlig

ståndpunkt till detta spörsmål torde få tågås i samband med utfärdande av

instruktion för verket.

Kontrollverksamheten omfattar dels verkstadskontroll, som i samband

med materielens tillverkning utföres vid leverantörens verkstad, dels ock

militär mottagningskontroll, som utföres med den färdiga materielen för be­

dömande av dess militära användbarhet. Verkstadskontrollen bör, såsom

förvaltningsutredningen framhållit, utövas av det anskaffande organet, an­

tingen nu detta är krigsmaterielverket eller någon av försvarsgrensförvalt­

ningarna. Självfallet måste det tillses, att dubbelkontroll undvikes. I sådant

Kungl. Majlis proposition nr 180.

139

syfte bör krigsmaterielverket få till uppgift att samordna verkstadskontrollen

i dess helhet. Den militära mottagningskontrollen bör omhänderhavas av ve­

derbörande försvarsgrensförvaltning. Då praktiska eller andra skäl betinga

avvikelse från nu angivna regler, lärer överenskommelse därom få träffas

mellan de berörda myndigheterna.

Av största vikt för bedrivandet av en effektiv kontroll är, att militär per­

sonal för sådant ändamål ställes till krigsmaterielverkets förfogande. Mot

förvaltningsutredningens förslag, att stor hänsyn till militära synpunkter

skall tagas vid tillsättandet av chef för verkets kontrollorgan, har jag intet

att erinra.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

6

.

Konstruktionsfrågor m. m.

1940 års utredning.

Såsom redan i det föregående angivits föreslog 1940 års utredning, att

för tillgodoseende av försvarets mäter ielförsörjning på bästa sätt skulle

inrättas ett materieldepartement, inom vilket forsknings- och konstruktions­

verksamhet skulle sammanföras med anskaffning och kontroll. Beträffan­

de konstruktionsverksamheten anförde utredningen, att viss materiel vore

av sådan art, att dess projektering måste ske i särskilt intimt samarbete

med militära organ inom den försvarsgren, där materielen utnyttjades,

vilka organ jämväl ansvarade för vård, reparationer och underhåll av

denna materiel, d. v. s. respektive försvarsgrenars centrala förvaltningar.

Materiel av sådan beskaffenhet vore marinens fartyg, flygvapnets flyg­

plan med tillhörande motorer samt arméns stridsvagnar. Dylik materiel

borde lämpligast projekteras inom vederbörande försvarsgrens centrala för­

valtning, givetvis i intimt samarbete med de underavdelningar inom ma-

terieldepartementets tekniska avdelning, som handhade konstruktionen av

motsvarande materiels utrustningsdetaljer, såsom vapen, radio m. m. Se­

dan projektet fastställts inom vederbörande försvarsgrens förvaltning,

skulle dess konstruktiva utformande överlämnas till statliga eller privata

varv, till flygverkstäder eller andra specialverkstäder eller till materiel-

departementets tekniska avdelning. Oavsett var materielen utformades

måste dock under hela konstruktionstiden intimt samarbete upprätthållas

med materieldepartementets tekniska avdelning och dess underavdelningar.

1941 års iorvaltniiigsufredning.

Enligt 1941 års förvaltningsutrednings förslag skall icke blott projekte­

ring utan även konstruktion av krigsmateriel anförtros åt de särskilda för-

svarsgrensförvaltningama, i den man icke dessa uppgifter utföras inom den

privata industrien. Utredningen har härvid erinrat örn de invändningar, som

gjorts mot den tidigare utredningens förslag. Sålunda hade anmärkts, att

den uppdelning av materiel tjänsten, som av 1940 års utredning föreslagits,

140

vöre ägnad att medföra oklarhet i fråga om ansvarsfördelningen och dubb­

lering av personalorganisationen. 1941 års förvaltningsutredning, som ansett

dessa erinringar i huvudsak bärande, har vidare framhållit, att enligt det

tidigare förslaget försvarsgrenschefens möjlighet att utöva ett direkt in­

flytande på den egna försvarsgrenens materielutrustning skulle komma att

avsevärt inskränkas. Detta syntes vara en konsekvens, som vore ägnad att

ingiva allvarliga betänkligheter. Att märka är, att förvaltningsutredningens

argumentering icke hänför sig enbart till konstruktionsfrågor.

Utlåtanden över 1941 års förvaltnings-

utrednings förslag.

Statens krisrevision har framhållit, att ett riktigt handhavan de av upp­

handlingen krävde, att även konstruktionen, i den mån den icke handhades

av industrien, och kontrollen förlädes till industriverket. Standardiserings-

verksamheten kunde ej heller bedrivas fullt effektivt, om icke konstruk­

tionsverksamheten också ägde rum inom industriverket. Mindre konstruk­

tionskontor finge knappast en tillräckligt kvalificerad personaluppsättning.

Det hade yppats farhågor, att konstruktionsarbetet skulle förlora kontakten

med de rent militära förvaltningsorganen och bli självändamål. Från indu­

strihåll hade sagts, att det skulle innebära en opraktisk och onödig om­

gång att behöva diskutera konstruktionsproblem med både försvarsgrens-

förvaltningen och industriverket, d. v. s. med både den militärtekniska

och den civiltekniska sakkunskapen. En sådan inställning bottnade i en

missuppfattning. Hela försvarsförvaltningen utgjorde en enhet. Industri­

verket skulle icke vara mera civilt än arméförvaltningen. Militär expertis

måste vara lika väl företrädd på båda hållen. Krisrevisionen skilde mellan

ren projektering, som i viss utsträckning borde förläggas till försvarsgrens-

förvaltningama, och sådan konstruktionsverksamhet, som avsåge det kon­

struktiva utformandet av projektens impulser.

Statens industrikommission har framhållit, att örn industriverket skulle

ha hand örn forskning och anskaffning — såsom kommissionen avsåge —

så borde även det mellanliggande ledet, den projekterande konstruktions­

verksamheten, tillkomma industriverket. Härför talade även, att standardi­

seringen avsevärt försvårades, om vederbörande konstruktion bleve låst på

ett tidigt stadium. Impulserna från de tre försvarsgrenarna skulle vidare

kunna samordnas på ett helt annat och bättre sätt. Konstruktionsverksam­

heten skulle också kunna hållas mera levande och i nivå med den tekniska

utvecklingen. Militärassistenter borde emellertid finnas i industriverket.

Statens ammunitionsnämnd och försvarsväsendets verkstadsnämnd ha i

sitt gemensamma yttrande beträffande konstruktionsverksamheten inom

försvarsförvaltningen framhållit, att denna verksamhet intimt samman­

hängde med anskaffnings-, forsknings- och standardiseringsfrågor. Den

egentliga konstruktionsverksamheten, d. v. s. den verksamhet, som vore

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

141

inriktad på utarbetandet av färdiga arbetsritningar, borde rent principiellt

i största möjliga utsträckning förläggas till de privata eller statliga indu­

striföretag, som hade att tillverka materielen. Hos de olika försvarsgre­

narna måste emellertid finnas organ för den idégivande konstruktionsverk­

samheten, d. v. s. för uppgörande av principkonstruktioner med utgångs­

punkt från funktionskraven. Hos det föreslagna industriverket komme med

nödvändighet att bedrivas konstruktionsverksamhet i viss omfattning, enär

verket för genomförande av sina standardiserings- och konstruktionsgranslc-

ningsuppgifter måste ha möjlighet att på ett tidigt stadium kunna på­

verka materielens konstruktiva utformning. I samband med anskaffningen

av verktyg för krigsmaterieltillverkningen komme även ett betydande verk-

tygsritkontor att bliva erforderligt. Då slutligen den till sin princip utfor­

made materiel, vars anskaffning skulle omhänderhavas av verket, måste

kunna omformas efter tillverkningssynpunkter och detta konstruktiva ar­

bete i viss utsträckning måste gå hand i hand med förhandlingarna med

tillverkarna, komme även i detta avseende konstruktiva uppgifter att åvila

verket. Dess konstruktionsavdelning komme där att få en stor uppgift i

samordnandet av de impulser till materielens utformning, som komme så­

väl från förbrukare och tillverkare som från standardiserings- och forsk­

ningsorgan. I industriverket komme därigenom att samlas mångsidig kon­

struktiv erfarenhet och nämnderna ifrågasatte i sitt yttrande, huruvida icke

utvecklingen komme att gå därhän, att industriverkets konstruktionsorgan

bleve anlitat jämväl för sådana konstruktiva uppgifter, som ursprungligen

avsetts förlagda till andra organ inom försvarsförvaltningen. Nämnderna

ha i detta sammanhang framhållit, att industriverket ej borde vara ett iso­

lerat verk. Det måste ha militär sakkunskap. Ett intimt och smidigt sam­

arbete med försvarsgrensförvaltningarna måste underlättas. Det vore ett

önskemål, att försvarsförvaltningen finge gemensamma lokaler. Den mili­

tära personalen hos industriverket måste vidare få bättre löne- och beford-

ringsställning.

Departementspromemoria rörande vissa

konstruktionsfrågor.

Sedermera har inom försvarsdepartementet upprättats en promemoria, av­

sedd att giva uppslag till behandling av den av mig på given anledning till

besvarande uppställda frågan, huruvida icke någon eller några personer

med erkänd konstruktiv förmåga borde erhålla i uppdrag att granska de

konstruktioner, som legat till grund för tillverkningen av krigsmateriel,

med hänsyn till deras lämplighet ur såväl funktions- som tillverknings-

synpunkt.

I promemorian har redogjorts för ammunitions- och verkstadsnämnder-

nas remissyttrande i nyss återgivna delar. Vidare har erinrats, hurusom

statens krigsmaterielnämnd i skrivelse till Kungl. Maj:t den 5 september

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

142

1942 anfört bland annat, att nämndens nuvarande verktygsavdelning och

standardiseringsbyrå planerades bliva sammanförda till en avdelning, som

på grund av sina olikartade uppgifter avsåges erhålla benämningen tek­

niska avdelningen. Avdelningen skulle övervaka standardisering och nor-

mering av den för försvarsväsendet avsedda materielen samt i anslutning

därtill bland annat verkställa löpande granskning av till nämnden från för­

valtningsmyndigheterna överlämnade ritningar. Vidare skulle det åligga

avdelningen att anskaffa samt ansvara för förvaltningen av för tillverk­

ningarna erforderliga mätverktyg. Dessutom skulle inom avdelningen

utföras viss konstruktion av verktyg samt möjlighet finnas för utförande

speciellt av sådana smärre konstruktionsarbeten, som kunde föranledas av

de ur standardiseringssynpunkt vidtagna ritningsändringama. Nämnda

uppgifter utfördes redan för närvarande av nämnden, ehuru de i den plane­

rade organisationen beräknades bliva av större omfattning än vad nu vore

fallet.

I anslutning härtill har i promemorian anförts följande.

Under förutsättning att ett tekniskt organ med i huvudsak de i nämndens

skrivelse angivna uppgifterna inrättas inom nämnden, torde det kunna ifråga­

sättas, om icke åt nämnden borde uppdragas att genom detta organ utföra

ifrågavarande konstruktionsgranskning. De befogenheter, som i förevarande hän­

seende skulle tillkomma nämnden, borde i samband härmed preciseras. Redan

enligt Kungl. Maj:ts beslut den 24 april 1942 åligger det nämnden »att i sam­

råd med försvarsgrensförvaltningarna verka för att med avseende på försvars-

väsendets materiel tillverkningstekniska krav och standardiseringskrav såvitt

möjligt bliva tillgodosedda under beaktande av de fordringar, som materielen

ur funktionssynpunkt måste fylla». Möjligen borde nämndens uppgift i före­

varande hänseende angivas på följande sätt: »att i samråd med försvarsgrens-

förvaltningama verka för att med avseende på försvarsväsendets materiel såväl

tillverkningstekniska krav och standardiseringskrav som funktionssynpunkter

blivit tillgodosedda».

Därest samförstånd ej kan ernås mellan nämnden och försvarsgrensförvalt­

ningarna beträffande tillgodoseendet av de krav å materielen, som ur en eller

annan synpunkt anses böra uppställas, eller rörande gränsdragningen mellan

nämndens och försvarsgrensförvaltningarna s uppgifter å konstruktionsverksam­

hetens område, torde frågan få underställas Kungl. Majlis prövning.

Kungl. Majlis 'proposition nr 180.

Utlåtanden över departementspromemorian.

Över promemorian ha yttranden avgivits av chefen för försvarsstaben, armé-

och marincheferna, chefen för flygvapnet och flygförvaltningen, arméförvalt­

ningen, marinförvaltningen, statens krigsmaterielnämnd samt försvarsvä­

sendets verkstadsnämnd. Det i promemorian framförda uppslaget har till­

styrkts av verlcstadsnämnden men avstyrkts av övriga hörda myndigheter,

av chefen för flygvapnet och flygförvaltningen dock endast i vad avser flyg-

materiel. Med hänsyn till att krigsmaterielnämnden icke under remisstiden

kunnat sammankallas till plenum har dess verkställande ledamot till en

143

början avgivit yttrande, i vilket förslaget tillstyrkts. Sedan verkställande

ledamoten därefter vid sammanträde med nämnden lämnat redogörelse i

ärendet, Ilar nämnden enhälligt beslutat återkalla det tidigare avgivna re­

missyttrandet. Fem av nämndens ledamöter lia därefter förenat sig örn ett

avstyrkande yttrande. Nämndens ordförande Ilar anmält avvikande me­

ning och ansett, att förslaget bort av nämnden tillstyrkas.

Chefen för försvarsstaben bär ansett, att det system, som hittills följts vid

anskaffning av ny materiel, i stort sett fungerat tillfredsställande. Grundad

anledning att införa en ny kontrollmyndighet och uppdraga åt krigsmateriel-

nämnden att ur funktionssynpunkt verkställa förhandsgranskning av upp­

gjorda konstruktionsritningar syntes därför icke föreligga.

Arméchefen har framhållit såsom ofrånkomligt, att den förberedande

granskningen liksom principkonstruktionerna utfördes av personal, som på

grund av sin utbildning vore skickad att bedöma de fältmässiga fordring­

arna. Denna personal funnes i de militära förvaltningarna. Införandet av

ytterligare granskningsorgan syntes icke bidraga till att höja funktions­

dugligheten hos materielen men kunde komma att medföra en icke önsk­

värd fördröjning i leveranserna.

Arméförvaltningen har anfört, att med få undantag teknisk krigsmateriel

för armén konstruktivt utformades vid inhemska eller utländska industri­

företag. Bedömandet av tillförlitligheten i de konstruktioner, som legat till

grund för materielens tillverkning, komme sålunda i första hand att göras

inom vederbörliga industrier innan tillverkningen igångsattes. Innan ma­

teriel av ny typ bleve föremål för anskaffning i större skala, verkställdes

ingående prov och försök för fastställandet av dess funktionsduglighet.

Prövostenen på materielens beskaffenhet och därmed på konstruktionernas

tillförlitlighet måste vara det sätt, på vilket materielen visat sig fylla de

militära kraven. Granskningen av föreliggande konstruktioner ur funktions­

synpunkt borde enligt arméförvaltningens mening tillkomma den militär­

tekniska expertis, som funnes inom förvaltningsmyndigheten, och den främ­

sta förefintliga konstruktiva expertisen, nämligen den som vore att söka

vid den konstruerande och tillverkande industrien. Det syntes knappast

föreligga något skäl att på detta område inkoppla en tredje instans, som

för sin verksamhet skulle vara beroende av de båda andra. Den moderna

krigsmaterielen vore i regel mycket komplicerad och sammansatt av ett

mycket stort antal delar och detaljer, där varje dels riktiga konstruktion

och funktionsduglighet vore av betydelse för det helas användbarhet. Att

på förhand genom granskning av konstruktionsritningar avgöra den fär­

diga materielens funktionsduglighet syntes icke vara möjligt för någon an­

nan än just den främsta expertisen, nämligen den som funnes hos kon­

struktören — tillverkaren. Ammunitions- och verkstadsnämnderna hade i

sitt yttrande över förvaltningsutredningens betänkande framhållit, att kon­

struktiva uppgifter skulle komma att åvila industriverket i samband med

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

144

att detta konime att omhänderha anskaffning av till sin princip utformad

materiel. Detta syntes stå i en viss motsats till den i samma yttrande tidi­

gare framförda uppfattningen, att det konstruktiva arbetet efter princip­

utformning vid de militära förvaltningarna i största möjliga utsträckning

borde förläggas till vederbörande industriföretag. Arméförvaltningen kunde

icke heller finna, att förvaltningsutredningen föreslagit, att anskaffning av

endast till sin princip utformad materiel skulle uppdragas åt industriverket.

Marinförvaltningen har i sitt yttrande med instämmande av marinchefen

anfört bland annat följande.

Den personal, som har att avgöra, huruvida krigsmaterielen är funktionsdug­

lig och ändamålsenlig, måste ha militärteknisk utbildning, varjämte personliga

erfarenheter måste ha kunnat inhämtas genom militär tjänstgöring och handha-

vande av krigsmateriel under så vitt möjligt stridsmässiga förhållanden. Med

hänsyn till omfattningen av de militära kadrerna torde tillgången på dylik per­

sonal icke bli särskilt stor. Då projekteringen av krigsmateriel enligt statens

krigsmaterielnämnds och försvarsväsendets verkstadsnämnds yttrande allt fort­

farande skall åvila försvarsgrensförvaltningarna, kräver detta, att militär per­

sonal med nyssnämnda utbildning förefinnes inom dessa förvaltningar. Ett över­

förande till ett organ utanför nyssnämnda förvaltningar av funktionsgransk-

ning av krigsmaterielkonstruktionerna nödvändiggör, att även detta organ har

tillgång till tekniskt skolad militär och civilmilitär personal. Förutom att denna

dubbelgranskning icke synes behövlig och icke torde leda till ur funktionssyn-

punkt bättre konstruktioner medför den, att den fåtaliga sakkunniga personalen

måste uppdelas på två olika myndigheter.

Förutom ur funktionssynpunkt böra de i konstruktionerna ingående arbetsrit-

ningarna före fastställandet vara granskade ur standardiserings- och tillverk -

ningssynpunkt av inom dessa områden speciellt sakkunnig personal och i sam­

arbete med den militära sakkunskapen. Det är nämligen icke alltid som det

mest rationella tillverkningssättet kan godtagas med hänsyn till det militära

funktionskravet.

Beträffande sättet för utförandet av granskningen ur standardiserings-

och tillverkningssynpunkt har ämbetsverket hänvisat till sitt yttrande över

förvaltningsutredningens betänkande samt anfört, att i varje fall ritnings-

granskningen inom industriverket icke borde utsträckas att omfatta annan

granskning än sådan som ur standardiserings- och tillverkningssynpunkter

vore nödvändig.

Chefen för flygvapnet och flygför vältning en ha uttalat, att en konsulta­

tion hos industriverket i vissa specialfall kunde vara till nytta i det kon­

struktiva arbetet men att initiativet härtill borde tagas av chefen för flyg­

vapnet och flygförvaltningen.

Verkstad snämnden har förklarat sig livligt tillstyrka vad i promemorian

föreslagits beträffande konstruktionsgranskning genom krigsmaterielnämn-

dens försorg, under förutsättning att tillräckligt kvalificerade arbetskrafter

knötes till dessa uppgifter. Genom en dylik rådgivande central granskning

syntes förbättringar och förenklingar i konstruktionshänseende kunna fram­

bringas. Nämnden ville emellertid framhålla betydelsen av att i vissa fall

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

145

konstruktionsgranskning även förlädes till organ, som ägde särskild sakkun­

skap inom ett visst område. I samband med vid centrala torpedverkstaden

bedriven sådan granskning hade förbättringar i skilda hänseenden åstad­

kommits. Denna verksamhet hade visat sig vara till stor nytta för den vid

verkstaden bedrivna tillverkningen.

I krigsmaterielnämndens senare yttrande har anförts bland annat föl­

jande.

Därest på föreslaget sätt någon eller några personer med erkänt konstruktiv

förmåga skulle erhålla i uppdrag att utanför förvaltningarna granska förelig­

gande konstruktioner ur funktionssynpunkt och denna granskning skulle bli av

mera permanent art, kan uppdraget svårligen fullgöras med mindre detsamma

på grund av arbetsuppgifternas högst varierande natur förläggas till ett statligt

organ. Ett sådant organ måste därvid även ha tillgång till tekniskt skolad

militär personal. Emellertid måste även försvarsgrensförvaltningarna lia till­

gång till personal med militärteknisk utbildning och med militära erfarenheter.

Denna personal har dessutom även andra tekniska uppgifter inom förvaltning­

arna, vilka ju ha att utöva ledningen av och uppsikten över försvarsväsendets

materiel i tekniskt och ekonomiskt avseende. En dylik dubbelorganisation sy­

nes nämnden icke vara lycklig och torde icke heller vara behövlig, enär den en­

dast i ringa utsträckning torde kunna leda till bättre konstruktioner.

Under åberopande av vad sålunda anförts får nämnden som sin åsikt fram­

hålla, att en särskild organisation för kontinuerlig granskning ur funktionssyn­

punkt av den militära materielen icke lämpligen bör komma till stånd, varför

denna uppgift icke bör utföras av nämnden i annan mån än vad som är möj­

ligt på grund av nu gällande instruktion. Någon instruktionsändring bör sålunda

icke heller ifrågakomma.

Ordföranden i krigsmaterielnämnden har i sin reservation anfört i huvud­

sak följande.

Jag saknar varje anledning utgå från annat än att från de konstruerande

militära organens sida all omsorg ägnats åt att giva krigsmaterielen lämpligaste

och tillförlitligaste utformning. Det oaktat är jag emellertid av den uppfatt­

ningen, att en ytterligare översyn över dessa konstruktioner skulle innebära en

fördel, då härigenom nya, för materielens tillverkning och funktion befruktan­

de synpunkter kunde väntas framkomma.

På grund härav anser jag det i många fall vara betydelsefullt, om någon

eller några personer med erkänd konstruktiv förmåga erhölle i uppdrag att

granska föreliggande konstruktioner. Denna granskning torde därvid i första

hand komma att inriktas på frågan, huruvida materielen uppfyller tillverknings-

tekniska krav och standardiseringskrav. En sådan granskning kan emellertid

icke genomföras utan att även fråga uppkommer om materielens lämplighet ur

funktionssynpunkt. Betonas må dock, att en sådan granskning icke får inne­

bära, att ansvaret för materielens tillförlitlighet och definitiva utformning här­

igenom avlastas de konstruerande militära organen. Granskningen bör således

endast vara av rådgivande art.

Det synes mig lämpligt, att denna granskningsuppgift förläggas till nämndens

tekniska avdelning. Enär denna avdelning även bör beredas möjlighet att, i an­

slutning till vad nämnden anfört i sitt gemensamt med försvarsväsendets verk-

stadsnämnd avgivna yttrande över 1941 års förvaltningsutrednings betänkande,

utöva viss konstruktionsverksamhet, måste nämligen avdelningens personal få

Bihang till riksdagens jrrotolcoll 19i3. 1 sand. Nr ISO.

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

10

146

eli sådan sammansättning, att avdelningen måste anses kompetent och lämplig

att effektivt utföra den ifrågasatta granskningen.

Konstruktionsverksamhet inom avdelningen bör måhända utövas i större ut­

sträckning än vad nämnden angivit i sin underdåniga skrivelse den 5 septem­

ber 1942. Jag åsyftar härvid framför allt det förhållandet, att det i samband

med beställningarnas utläggande och ofta på initiativ av den blivande tillver­

karen kan visa sig nödvändigt, att vissa omkonstruktioner av materielen bliva

vidtagna. Detta arbete bör nämnden kunna låta verkställa genom tillverkaren,

varvid nämnden har att övervaka, att arbetet blir sakligt rätt utfört. I de fall,

där tillverkaren icke kan utföra dylikt konstruktionsarbete, bör detta arbete

kunna utföras av nämnden i egen regi. Jämväl i avseende på konstruktions­

verksamheten måste emellertid ansvaret för materielens funktionsduglighet och

slutliga utformning åvila försvarsgrensförvaltningarna, varför nämnden sålunda

i sin konstruktionsverksamhet har att handla i samråd med dessa myndigheter.

Något tillägg till eller någon förändring i instruktionen, utöver vad som i

försvarsdepartementets promemoria föreslagits, synes därvid icke vara erfor­

derlig, enär instruktionen torde kunna anses inrymma även den nu angivna

uPPgiften. Dock synes det önskvärt, att närmare föreskrifter bliva utfärdade

beträffande tillämpningen av vad i instruktionstillägget sålunda bestämmes.

I dessa tillämpningsföreskrifter, som sålunda böra utformas mot bakgrunden av

att samtliga av nämnden i förevarande avseende vidtagna åtgärder skola ut­

föras i samråd med försvarsgrensförvaltningarna, torde därvid i stort sett föl­

jande böra angivas.

Nämnden skall såsom ett försvarsgrensförvaltningarnas rådgivande organ

utöva granskning av ritningar och kontrollbestämmelser beträffande all ma­

teriel, nämnden ålägges anskaffa, samt

beredas tillfälle att utöva motsvarande granskning beträffande materiel, vars

anskaffning åvilar försvarsgrensförvaltningarna.

Projekterings- och försöksverksamhet samt anskaffning av för denna verk­

samhet erforderlig materiel skall fortfarande åvila vederbörande försvarsgrens-

förvaltningar, dock att nämnden skall omhäuderhava

konstruktion av mätverktyg samt, i fall av behov, sådana specialmaskiner

och arbetsverktyg, som erfordras för utförande av nämnden åvilande anskaff-

ningsuppgifter,

sådana konstruktionsarbeten, som kunna föranledas av ur standardiserings-

synpunkt vidtagna ritningsändringar,

av tillverkningstekniska skäl betingade omkonstruktionsarbeten av sådan ma­

teriel, som skall anskaffas av nämnden,

konstruktion i fall, där endast modeller finnas för viss materiel, som skall an­

skaffas av nämnden samt

efter därom av Kungl. Majit i varje särskilt fall eller beträffande visst eller

vissa materielslag meddelade beslut sådan konstruktion som på grund av ut­

vecklingen av nämndens konstruktiva organ lämpligen bör anförtros detta

organ.

Nämnden skall vidare vid behov biträda försvarsgrensförvaltningarna vid ut­

förande av erforderliga konstruktionsarbeten.

Här må även omnämnas, att krigsmaterielnämnden i skrivelse till Kungl.

Majit den 21 januari 1943 anmält, att inom nämnden successivt uppbyggts-

en organisation för såväl konstruktion som anskaffning och översyn av mät­

verktyg. Denna organisation hade dittills huvudsakligen varit verksam inom

Kungl. Majda 'proposition nr 180.

147

nämndens anskaffningsområde. Enär mätverktygsfrågan vore av vital be­

tydelse för tillgodoseende av landets behov av krigsmateriel och då den

inom nämnden förefintliga verktygsorganisationen med fördel syntes kunna

utnyttjas även för handläggande av andra mätverktygsfrågor än sådana

som sammanhängde med de nämnden åvilande anskaffningsuppgifterna,

syntes det lämpligt, att nämnden erhölle i uppdrag att såsom ett samman­

hållande och rådgivande organ biträda försvarsgrensförvaltningarna vid

konstruktion, anskaffning och översyn av för dem erforderliga mätverktyg.

Utlåtanden över de i krigsmaterielnämndens sistnämnda skrivelse upp­

tagna förslagen ha inhämtats från arméförvaltningens tyg-, intendentur- och

civila departement, marinförvaltningen, flygförvaltningen och statens indu­

strikommissionen. Ärendet har sedermera återremitterats till nämnden.

Fråga om inrättande av ett patentorgan

för försvarsväsendet.

Ett särskilt spörsmål, som i förevarande sammanhang påkallar uppmärk­

samhet, är frågan örn inrättande av ett för försvaret gemensamt patent­

organ. Frågan härom har väckts av den enligt 2 § lagen den 30 juni 1942

(nr 550) med särskilda bestämmelser örn uppfinningar av betydelse för

rikets försvar eller folkförsörjningen m. m. tillsatta granskning snämnden i

skrivelse den 10 november 1942. I skrivelsen har nämnden erinrat, att den

under sin hittillsvarande verksamhet i åtskilliga fall funnit anledning fästa

de militära förvaltningsmyndigheternas uppmärksamhet på uppfinningar,

vilkas förvärvande eller utnyttjande för statens räkning synts förtjänt att

närmare övervägas. Nämnden hade emellertid under sysslandet med hithö­

rande frågor bibragts den övertygelsen, att ett effektivt tillgodoseende av

det statsintresse, varpå förevarande lagstiftning toge sikte, krävde en kom­

plettering av den militära förvaltningsorganisationen med en för samtliga

försvarsgrenar gemensam pantentavdelning. Nämnden har härom vidare

anfört.

Det finnes enligt nämndens mening en mångfald viktiga uppgifter för en sådan

avdelning. Den skulle lia att följa uppfinnarverksamheten inom försvaret och hålla

de olika försvarsgrenarnas förvaltningsmyndigheter orienterade om nämnda verk­

samhet, i vad den faller utanför den egna försvarsgrenens område. Den skulle

också utgöra en mottagningscentral för utomstående personers utbud av upp­

finningar till försvaret och med eget yttrande hänskjuta dem till vederbörande

myndighet. Den skulle vidare följa teknikens utveckling på olika områden genom

studiet av patent- och annan litteratur samt taga del av till patentverket ingivna

patentansökningar rörande uppfinningar av särskild betydelse för försvaret. Den

skulle därjämte utföra sådana utredningar, för vilka fordras speciell kännedom örn

patentlitteraturen, samt även i övrigt biträda vid konstruktions- och forsknings­

arbeten för försvarets räkning. Den skulle ock medverka vid affärsuppgörelser

rörande uppfinningar och konstruktioner ävensom biträda vid behandling av frå­

gor rörande patent, intrång i patent och dylikt. Ytterligare skulle den ha att

tillvarataga försvarets intressen med avseende på uppfinnar- och konstruktions­

verksamhet, som på förslag av eller i samråd med militär myndighet bedrives inom

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

148

privatindustrien, ävensom tillse att spörsmål rörande hemlighållande av anord­

ningar eller förfaringssätt, vilka under dylika förhållanden framkommit utanför

försvaret, hänskjutas till granskningsnämnden. Slutligen torde den ifrågasatta av­

delningen böra förbereda ärenden rörande statsbidrag till uppfinnare och över­

huvudtaget tillhandagå försvarsledningen och försvarsdepartementet med upplys­

ningar och yttranden i ärenden angående uppfinningar och patent.

Det vill förefalla nämnden som om inrättandet av en patentavdelning med i hu­

vudsak de arbetsuppgifter, som i det föregående angivits, skulle vara ägnat att för

försvaret medföra betydande fördelar ur teknisk, administrativ och ekonomisk

synpunkt. Sålunda skulle anlitande av utomstående patentsakkunnig bliva obe­

hövligt, ärendena få en både snabbare och enhetligare behandling, militär arbets­

kraft frigöras för andra arbetsuppgifter samt dubbelarbete och onödiga utgifter i

samband med utexperimenterande eller förvärv av uppfinningar och konstruktioner

undvikas.

Över berörda framställning lia utlåtanden inhämtats från anné-, marin-

och flygförvaltningarna, statens krigsmaterielnämnd, försvarsväsendets

verkstadsnämnd, patent- och registreringsverket samt Sveriges industriför­

bund, vilka samtliga tillstyrkt inrättande av ett organ med åtminstone

vissa av de uppgifter, som föreslagits av granskningsnämnden. Arméförvalt­

ningen har ansett, att arbetsuppgifterna för ett sådant organ borde begrän­

sas till rena patentfrågor och sålunda icke avse jämväl forsknings- och kon­

struktionsverksamhet, affärsuppgörelser m. m. Enligt marinförvaltningens

mening borde det tilltänkta organet få till uppgift att vara mottagnings-

och rådgivningscentral för utom de militära försvarsförvaltningarna ståen­

de uppfinnare, att till vederbörande myndighet med eget yttrande vidare­

befordra utbud av uppfinningar, att biträda granskningsnämnden vid

granskning av ansökningar örn patent å uppfinningar avseende krigsmateriel

eller eljest av betydelse för rikets försvar, att för de militära förvaltnings­

myndigheternas räkning utföra utredningar och avgiva yttranden i patent-

ärenden samt att utreda och avgiva förslag i ärenden rörande statsbidrag för

uppfinningar, avseende krigsmateriel eller eljest av betydelse för rikets för­

svar. Även flygförvaltningen har förordat stark begränsning av patent-

organets arbetsuppgifter.

Beträffande det tillämnade patentorganets förläggning ha delade me­

ningar yppats. En anknytning till krigsmaterielnämnden eller ett eventuellt

industriverk har förordats av flygförvaltningen, krigsmateriel- och verlc-

stadsnämnderna samt industnförbundet, vilket sistnämnda ansett, att pa­

tentorganet borde samordnas med industriverkets forskningsavdelning.

Marinförvaltningen har för sin del ansett mest ändamålsenligt att förlägga

detsamma till ett centralt militärt forskningsinstitut. Patent- och registre­

ringsverket har uttalat, att en patentavdelning borde inordnas i något

militärt organ men däremot icke i patent- och registreringsverket. I övrigt

Ilar ifrågasatts en förläggning av densamma jämväl till statens uppfinnar-

nämnd eller försvarsstaben.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

149

Såsom jag redan tidigare framhållit måste även enligt min mening inom de

särskilda försvarsgrensförvaltningarna finnas organ för den idégivande verk­

samheten, projekteringen, eller med andra ord för uppgörande av principkon­

struktioner med utgångspunkt från funktionskraven. Till dessa organ bör även

försöksverksamheten och anskaffningen av därför erforderlig materiel ankny­

tas. Den egentliga konstruktionsverksamheten, d. v. s. den verksamhet, som

är inriktad på utarbetandet av färdiga arbetsritningar, bör däremot liksom hit­

tills förläggas till de industriföretag, som ha att tillverka materielen. I den mån

detta icke är möjligt, bör vederbörande försvarsgrensförvaltning själv om-

händerha konstruktionsarbetet. Dessa principer kunna emellertid icke i full

utsträckning upprätthållas. Vissa undantag från huvudregeln synas mig

ofrånkomliga.

Frågan örn konstruktionsverksamhetens förläggning till det ena eller an­

dra organet inom den militära centralförvaltningen måste enligt mitt för­

menande ses mot bakgrunden av de uppgifter på standardiseringens om­

råde, som enligt vad jag i nästföregående avsnitt närmare utvecklat böra

åvila krigsmateriel verket. Såsom en grundregel har jag där förordat upp­

ställande av en allmän skyldighet för försvarsgrensförvaltningarna att —

även om anskaffning i det särskilda fallet ej skall ske genom krigsmateriel-

nämnden — då fråga örn standardisering uppkommer hänvända sig till

krigsmateriel verket. Jag förutsätter, att samarbetet mellan verket och de

övriga förvaltningsmyndigheterna kan ske i sådana tonner att det icke blir

alltför vidlyftigt och tyngande.

Vad angår egentlig konstruktionsgranskning synes mig till en början

uppenbart, att krigsmaterielverket bör såsom ett försvarsgrensförvaltning-

arnas rådgivande organ äga utöva granskning av ritningar och kontrollbe­

stämmelser beträffande all materiel, som verket ålägges anskaffa. I fråga

om materiel, vars anskaffning åvilar försvarsgrensförvaltningarna, bör så­

dan granskningsrätt tillkomma krigsmaterielverket allenast i den mån över­

enskommelse därom kan träffas mellan de berörda myndigheterna eller

Kungl. Majit för särskilda fall eller grupper av fall så bestämmer. Då

krigsmaterielverket avses skola på detta område utöva endast en rådgi­

vande verksamhet, kommer tydligen ansvaret för konstruktionernas till­

förlitlighet att alltjämt i första hand åvila vederbörande försvarsgrensför­

valtning.

Krigsmaterielverket bör handha konstruktionen av sådana mätverktyg samt

i fall av behov sådana specialmaskiner oell arbetsverktyg, som erfordras för

utförande av verket åvilande anskaffningsuppgifter. I anslutning till vad nämn­

den påyrkat i sin skrivelse den 21 januari 1943 bör vidare åt verket anförtros

att såsom ett sammanhållande och rådgivande organ biträda försvarsgrensför­

valtningarna vid konstruktion — liksom vid anskaffning och översyn —

av för dem erforderliga mätverktyg. I samförstånd med vederbörande för-

svarsgrensförvaltning bör krigsmaterielverket vidare äga utföra sådana

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

Departe­

mentschefen.

150

konstruktionsarbeten som kunna föranledas av ur standardiseringssyn-

punkt vidtagna ritningsändringar samt av tillverkningstekniska skäl be­

tingade omkonstruktionsarbeten av sådan materiel som skall anskaffas av

verket. I övrigt bör Kungl. Majit genom beslut i varje särskilt fall eller be­

träffande visst eller vissa materielslag kunna uppdraga konstruktionsarbe­

te åt krigsmaterielverket. Om verkets konstruktionsverksamhet hålles inom

dessa gränser, synas mig de betänkligheter, som anförts i vissa yttranden

över den i ärendet upprättade departementspromemorian, få vika.

Vad angår framställningen om inrättande av ett särskilt patentorgan för

försvarsväsendet synes mig den i ärendet verkställda utredningen giva vid

handen, att ett behov därav föreligger. I likhet med flera av de hörda myn­

digheterna anser jag dock, att de uppgifter, som skola åvila ett sådant or­

gan, böra i vissa avseenden begränsas i förhållande till vad gransknings-

nämnden för patentansökningar föreslagit. För min del hyser jag den upp­

fattningen, att de av marinförvaltningen angivna uppgifterna böra kvarstå,

varjämte såsom ytterligare uppgifter böra tillkomma att på framställning

av vederbörande myndigheter inom försvarsförvaltningen för kronans räk­

ning söka patent samt i övrigt biträda vid behandling av frågor rörande

patent, intrång i patent och dylikt ävensom att tillvarataga försvarets in­

tressen med avseende å uppfinnar- och konstruktionsverksamhet, som på

förslag av eller i samråd med militär myndighet bedrives inom privatindu­

strien. Enligt min mening böra de arbetsuppgifter, örn vilka här är fråga,

anförtros åt krigsmaterielverket, inom vilket de närmast böra anknytas till

den konstruktiva verksamheten, med vilken de uppenbarligen nära sam­

manhänga.

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

7. Förrådshållning och centralregister.

1941 års förvaltningsulreduing.

Förvaltningsutredningen har utgått från att försvarsväsendets förråd skulle

vara underställda de militära myndigheterna och försvarsgrensförvaltning-

arna. Industriverket skulle sålunda icke ha någon befattning med förrådsverk-

samheten. Detta skulle gälla även förefintliga centralförråd av ammunition,

vilka enligt utredningens förslag skulle höra under arméförvaltningens tyg­

departement.

Oavsett sin inställning till förrådsfrågan har utredningen förordat införande

av en till industriverket förlagd centralregistrering av krigsmateriel. Utred­

ningen har härom anfört bland annat följande.

Såväl för de militära myndigheterna som för det krigsindustriplanerande organet

torde det vara av vital betydelse att snabbt kunna erhålla uppgift örn tillgången

på krigsmateriel av olika slag. Härutöver behöva de militära myndigheterna upp­

gifter om materielens fördelning på olika lokalförråd ävensom detaljuppgifter örn

materielens tillkomst, avgång etc.

För närvarande föres för detta ändamål inom de olika förvaltningarna statistik

över viktigare krigsmateriel. Härvid är materielen uppdelad i vissa grupper och

151

registerföringen förlagd till ett antal skilda avdelningar. Som underlag för registre­

ringen användas rapporter, som månatligen ingivas från de olika lokalförråden.

Dessa rapporter skola vara ingivna senast den 15 i varje månad och avse lager­

beståndet vid föregående månadsskifte. Inom arméförvaltningens tygdeparte­

ment har dock på senare tid införts ett system med fortlöpande anteckningar röran­

de läget i fråga om vissa viktigare materielslag, vilka anteckningar grundas på

direkta uppgifter om växlingar i förråden.

Utredningen är av den uppfattningen, att den registrering, som hos de olika för­

valtningarna för närvarande sker på sammanlagt ett 20-tal avdelningar, i viss om­

fattning bör centraliseras och uppläggas efter enhetliga normer samt baseras på

tätare inkommande primäruppgifter. Härvid får tagas under övervägande, huru­

vida ett centralregister skall föras hos varje försvarsgrensförvaltning eller örn en

ytterligare centralisering till ett gemensamt register är att föredraga.

Med hänsyn till mångfalden av de uppgifter, som skola registreras, torde det

vara mest ändamålsenligt att för registreringen utnyttja maskinell bokföringsan-

läggning. Då en dylik maskinell bokföringsanläggning är förenad med icke obetyd­

liga årliga kostnader, synes detta utgöra ett skäl för att registreringen koncentreras

till ett enda organ, enär härigenom anläggningens kapacitet till fullo kan utnyttjas.

Då det är en fördel ur kontroll- och revisionssynpunkt, att registreringen av

inkommande materiel i möjligaste mån baseras på besiktnings- och mottagnings­

bevis och då industriverket skall handlägga bland annat anskaffandet av all mate­

riel, som har mass- eller standardkaraktär, d. v. s. den övervägande delen av krigs-

materielen, talar detta för att registreringen bör helt centraliseras och förläggas till

industriverket. Besiktnings- och mottagningsbevis måste i varje fall sammanföras

till och behandlas hos verket för att detta skall kunna godkänna och betala fak­

turor från materielleverantörerna. Genom en dylik centralisering komma uppgifter

beträffande total materieltillgång att på snabbaste sätt erhållas. I den mån jäm­

väl förvaltningarna behöva detaljuppgifter beträffande förråden, kunna dylika

uppgifter i stället erhållas via industriverket, vilket icke torde komma att medföra

någon nämnvärd försening.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

Utlåtanden över 1941 års förvaltnings-

utrednings förslag.

Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen ha ansett, att införande av ett

centralregister vid industriverket vore opraktiskt beträffande huvuddelen av-

flygvapnets materiel. Denna borde i stället redovisas vid flygvapnets egen

ceritrafförrådsorganisation. Industriverkets register borde avse endast ammu-

nitionseffekter och viss gemensam vapenmateriel.

Arméchefen har uttalat, att det enligt hans mening under normala freds-

förhållanden ej vore erforderligt med tätare primära uppgifter än en gång i

månaden.

Enligt arméförvaltningens mening läge förandet av central register vid sidan

av industriverkets uppgifter. De militära förvaltningarna behövde detaljupp­

gifterna beträffande den förrådsrörelse, för vilken de vore ansvariga. Detta

vore en direkt tjänsteangelägenhet för förvaltningarna. Sammanställningar

borde utföras av försvarsstaben.

Marinförvaltningen har ansett, att centralregistret hos industriverket borde

omfatta endast viktigare krigsmateriel. Emellertid vore en registrering även

152

Departe­

mentschefen.

av annan materiel önskvärd. Den mest omfattande överblicken fordrades inom

de olika förvaltningarna. Erfarenheterna från det maskinella centralregistret

över ammunitionsanskaffningarna hade icke motsvarat förväntningarna.

Lokalmyndigheternas uppgifter finge vidare ej okritiskt läggas till grund. De

borde därför insändas till förvaltningarna, vilka skulle granska och till industri­

verket vidarebefordra de uppgifter, som erfordrades för centralregistret. Betal­

nings- och mottagningsbevis måste passera förvaltningarna så att dessa finge

full kännedom om anskaffad materiel och befintligheten av densamma. Betal­

ningen borde också verkställas av förvaltningarna. Intet hindrade, att det

funnes en gemensam maskincentral för hålkort men att förrådsbokföringen

skedde inom respektive förvaltningar. För övrigt vore det ej absolut nödvän­

digt, att de centrala organen kände till materielfördelningen i detalj.

Ammunitions- och verkstadsnämnderna ha framhållit, att ett centralregister

ej kunde hållas fullt aktuellt, enär detta skulle göra rapporteringen alltför kom­

plicerad. Frågan härom och spörsmålen, vilka slag av materiel som skulle göras

till föremål för central registrering samt vilket eller vilka organ som skulle

ombesörja dylik registrering vore beroende på en sådan mängd faktorer att

fortsatt utredning borde göras. Även frågan om centralförrådens lämpliga

inordnande i försvarsförvaltningen borde ytterligare utredas. Ett centralt

anskaffningsorgan måste ha en samlad överblick över lagerbeståndets föränd­

ringar. Det borde även närmare fastställas, vilka organ som skulle ombesörja

aptering av i centralförråden inlagda ammunitionsdetaljer.

Svenska teknologiöreningen har ansett, att centralregistret nog ej behövde

vara så omfattande. Det kunde bygga på sammanfattande rapporter från för-

svarsgrensförvaltningarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

En betydelsefull uppgift för försvarsgrensförvaltningarna är förrådshåll-

ningen i fråga om färdigställd krigsmateriel samt vården av i förråd befintlig

sådan. Här åsyftas den materiel, som redan utlämnats till truppförbanden

eller motsvarande organisationer, samt sådan materiel som upplagts i centrala

militära förråd. Ännu ett slag av förråd äro de för närvarande under krigs-

materielnämnden lydande centrala ammunitionsförråden, vilka här benämnas

industriförråd. Dessa förråd äro främst avsedda för sammansättning och lagring

av ammunition. Då krigsmaterielverket liksom för närvarande krigsmateriel -

nämnden bör ha att svara för ifrågavarande materiel intill dess denna är helt

färdigställd, ligger det i sakens natur, att industriförråden böra underställas

verket. Dessa förråd avses att utgöra ett mellanled eller om man så vill en

»buffert» mellan leverantör och förbrukare. Från industriförråden avlämnas

färdig materiel till de militära förråden. I den mån industriförråden minskas

måste den för dessa förråd ansvarige i god tid underrätta krigsmaterielverkets

anskaffningsehef om behovet av ersättningsmateriel. En sådan samverkan

sker helt naturligt lättast inom krigsmaterielverkets ram.

Industriförråden böra även i viss utsträckning utnyttjas för förvaring av en

elei annan materiel samt för vissa andra ändamål än de nu angivna. Närmare

upplysningar härom torde få lämnas till vederbörande riksdagsutskott.

Förutom de nyss åsyftade industriförråden för färdig materiel erfordras

även förråd för råvaror och halvfabrikat. Dylika förråd avses bli i största

möjliga utsträckning placerade i anslutning till befintliga industriföretag. I

den mån så icke är möjligt måste särskilda förrådslokaler av samma typ som

nyssnämnda industriförråd komma till utförande.

Krigsmaterielverket bör ha att svara för att de centrala industriförråden

bli organiserade på sådant sätt, att tjänsten vid dessa ändamålsenligt kan skö­

tas i såväl krig som fred. Verket måste även bära ansvaret för materielens

uppläggning, skötsel, omsättning och besiktning samt skall dessutom ansvara

för att de med förrådshållningen sammanhängande transportproblemen bli till­

fredsställande lösta. Även inventering och redovisning av den i förråden upp­

lagda materielen bör handhavas av verket.

Beträffande förråden av råvaror och halvfabrikat skall verket, sedan avtal

rörande inrättande av sådana förråd träffats med lämpliga industriföretag,

handha överinseendet över dessa förråds förvaltning. Verket har därvid att

kontrollera, att industriföretagen fullgöra de åtaganden rörande materielens

skötsel m. m., som kunna finnas angivna i de träffade avtalen. Krigsmateriel­

verket bör även svara för inventering och redovisning av de upplagrade råva­

rorna och halvfabrikaten.

Spörsmålet örn införande av en central förrådsregistrering synes värd det

största beaktande. Vad i remissyttrandena — bland annat av ammunitions-

och verkstadsnämnderna — härom anförts utvisar emellertid, att fortsatt ut­

redning erfordras, innan slutlig ståndpunkt till denna fråga kan tagas. Jag är

sålunda icke beredd att nu framlägga något förslag i förevarande hänseende.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

153

8. Forskningsverksamhet.

1941 års förvaUningsutredning.

1941 års förvaltningsutredning har framhållit, att det på grund av den

snabba utveckling, som för närvarande ägde rum beträffande krigsmateriel,

vore oundgängligen nödvändigt, att man i första hand utnyttjade den erfaren­

het på krigföringens område, som samlades såväl inom som utom landet. För

att man icke skulle bliva distanserad i tekniskt hänseende vore det emellertid

erforderligt, att därutöver även bedreves en målbunden naturvetenskaplig och

tekniskt-vetenskaplig forskning för militärt ändamål. För närvarande före-

komme inom vårt land dylik forskningsverksamhet vid ett flertal från var­

andra skilda organ, såsom försvarsväsendets kemiska anstalt, försvarsstabens

fotografiska avdelning, tygdepartementets elektrotekniska laboratorium samt

flygvapnets försöksanstalt å Malmslätt. Vidare hade visst anslag ställts till

svenska nationalkommitténs för fysik förfogande för bedrivande av forskning

vid ett under kommittén ställt militärfysiskt institut. Härjämte bedreves i

154

begränsad omfattning forskning för försvarsväsendets räkning vid universitet

och högskolor, provningsanstalter och industriföretag. Förvaltningsutredningen

har i detta sammanhang erinrat, att den jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den

31 augusti 1940 tillsatta utredningen rörande den tekniskt-vetenskapliga

forskningens ordnande föreslagit vissa statliga åtgärder för utökning av forsk­

ningsverksamheten för icke-militara ändamål inom landet. Då forskning såväl

för militära som för andra ändamål ofta med fördel kunde bedrivas i samma

laboratorium, vore det uppenbart, att redan befintliga eller planerade labora­

torier i möjligaste utsträckning skulle utnyttjas. Vissa militära problem vore

emellertid av sådan art, att de lämpligen icke borde överlämnas till civila labo­

ratorier. Vidare disponerade dessa icke alltid sådan utrustning som vore nöd­

vändig för lösandet av speciella militära problem. Som följd härav måste vissa

för rent militär forskning avsedda laboratorier ovillkorligen finnas. Utred­

ningen hade härvidlag kommit till den uppfattningen, att den militära forsk­

ningen måste samordnas och ledas enhetligt samt att de militära forsknings­

organen borde organisatoriskt sammanföras och i icke oväsentlig grad komplet­

teras med nya laboratorier. En centralisering medförde också den fördelen, att

tekniska resurser, apparatutrustning och dylikt kunde på ett ekonomiskt sätt

gemensamt utnyttjas. Vidare kunde de fackmän inom skilda områden, som

erfordrades för att lösa de skiftande problemen, på ett bättre sätt utnyttjas,

när de finge direkt samarbeta och med sina olika specialkunskaper komplette­

ra varandra. Då forskningsverksamheten vore gemensam för alla försvarsgre­

narna, syntes det vara naturligt, att den förlädes till ett för dem alla gemen­

samt organ. Ett sådant organ utgjorde det av förvaltningsutredningen före­

slagna industriverket. Genom att det militära forskningsorganet förlädes dit,

kunde de olika förvaltningarnas behov tillgodoses och därjämte civilindustri­

ens möjligheter lättare utnyttjas.

Den ifrågavarande forskningsverksamheten borde enligt förvaltningsutred-

ningens mening begränsas till målbunden naturvetenskaplig och tekniskt-ve-

tenskaplig forskning för militära ändamål. Industriverkets uppgift i föreva­

rande hänseende borde sålunda vara att genom en förhållandevis fristående

forskningsavdelning leda, medverka vid eller självständigt bearbeta de pro­

blem, som vore eller kunde bli av betydelse för landets försvar. Forsknings­

problemen skulle i första hand hänvisas till befintliga eller blivande forsk­

ningsinstitut vid universitet, högskolor, provningsanstalter, industrilaborato­

rier o. s. v. Endast sådana forskningsproblem, som icke lämpligen borde hän-

skjutas till dylika forskningsorgan, borde bearbetas inom industriverket un­

derställda forskningsinstitutioner. Givet vore, att forskningsverksamheten bor­

de vara så upplagd, att den i intimt samarbete med de militära organen där­

ifrån emottoge och till dem meddelade uppslag och impulser. Vidare skulle

utredningar och undersökningar utföras på anmodan av de militära myndig­

heterna.

Den tilltänkta forskningsavdelningen skulle enligt förvaltningsutredningens

Kungl. Majlis proposition nr 180.

155

förslag stå under chefskap av en överdirektör, vilken vid sin sida skulle ha ett

rådgivande organ, benämnt försvarsväsendets forskningsråd. I forskningsav-

delningen syntes böra ingå dels en mera administrativt betonad del, benämnd

utredningssektionen, dels själva forskningsinstitutionerna, var och en under

en särskild föreståndare. Till forskningsavdelningen borde vidare höra ritkon­

tor, experimentverkstad och försöksstationer.

Vad angår forskningsavdelningens lokalfråga har förvaltningsutredningen

uttalat sig för en förläggning i anslutning till försvarsväsendets kemiska anstalt

i Lilla Ursvik. Utredningen har dock förutsatt, att hela frågan örn avdelning­

ens byggnadsbehov skulle bli föremål för särskild undersökning.

(Jtlåtnndcn i anslutning till 1941 års

förvaltningsutrednings förslag.

Frågan hur det tilltänkta forskningsorganet bör infogas i försvarsorganisa­

tionen har i yttrandena över förvaltningsutredningens betänkande tilldragit

sig stor uppmärksamhet. Från åtskilliga håll har sålunda påyrkats in­

rättande av en fristående forskningsanstalt. I samband därmed har understru­

kits, att forskningsorganet i första hand skulle betjäna de myndigheter, som

vore ansvariga för materielens utveckling och utformning, och ej de, som hade

att sörja för dess anskaffning. Örn forskningsorganet komme att inordnas så­

som en avdelning under industriverket, förelåge risk för att forskningen mera

komme att inriktas på detalj spörsmål i samband med framställningen av krigs­

materiel än på utvecklingen därav. Däremot ha statens ammunitionsnämnd

och försvarsväsendets verkstadsnämnd ansett riktigt att sammanföra forsk­

ningen till ett organ i anslutning till industriverket. Förslag om forskningens

anknytning till försvarsgrensförvaltningarna eller de militära högskolorna lia

även framkommit. Vissa myndigheter och sammanslutningar ha medgivit

möjligheten av att forskningsorganet, även om det i sakligt avseende borde

intaga en självständig ställning, skulle kunna rent administrativt anknytas

till industriverket eller i varje fall underställas chefen för detta. Arméchefen

har ifrågasatt behovet av ett så omfattande och dyrbart forskningsorgan som

det av utredningen föreslagna. Marinförvaltningen har ansett, att tills vidare

en sammanslagning av redan befintliga forskningsorgan borde äga rum samt

att organisationen borde göras så smidig att den efter behov kunde växa ut.

Överbefälhavaren har för sin del förordat en förnyad utredning rörande den

militära forskningens ställning.

Från några håll har framhållits, att vissa speciella forskningsgrenar icke

lämpligen borde överföras till en eventuell forskningsanstalt. Detta vore en­

ligt överbefälhavaren fallet med försvarsstabens fotoanstalt, enligt chefen för

flygvapnet och flygförvaltningen med flygvapnets försöksanstalt å Malm­

slätt samt enligt marinförvaltningen med viss av ämbetsverket bedriven forsk­

ningsverksamhet å områden, där helt andra resurser erfordrades än som kunde

stå till buds inom ett laboratorium, exempelvis i fråga om fartygs hållfasthet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

156

Beträffande forskningsverksamhetens inre organisation har vidare från flera

håll framhävts, att organisationen borde vara horisontalt betonad, icke ver­

tikalt enligt äldre mönster. Underavdelningarna borde därför ej göras alltför

bestämt avgränsade. Försvarsväsendets kemiska anstalts vetenskapliga råd

har påpekat betydelsen av att möjligheter till kollektiv forskning skapas. Ar­

betet borde enligt rådets mening med hänsyn till målet för forskningen orga­

niseras inom olika arbetsgrupper eller sektioner, inom vilka olika specialister

skulle samarbeta med utnyttjande av anstaltens samtliga resurser. Rådet har

därför funnit det vara av vikt, att icke skarpt från varandra skilda institutio­

ner inrättades. Svenska nationalkommittén för fysik har för sin del ansett,

att för den naturvetenskapligt-militärtekniska forskningen borde inrättas

två institut, ett för militär fysik och ett för militär kemi, samt att båda insti­

tuten borde underställas en gemensam styrelse. Frågan örn en institution för

fotografi och fotogrammetri borde ingå i den ifrågavarande forskningsorgani­

sationen eller anslutas till någon militär organisation borde upptagas i annat

sammanhang. Om ett institut för militär elektroteknik skulle upprättas, syntes

det lämpligen böra förläggas i anslutning till arméförvaltningens tygdeparte­

ments elektrotekniska laboratorium. Kommittén har vidare föreslagit, att en

byggnad för det militärfysiska institutet måtte uppföras i anslutning till de

militära förvaltningarnas nybyggnader å Ladugårdsgärde samt att frågan om

upprättande av en särskild militärfysisk kår upptoges till övervägande.

Över nationalkommitténs förslag ha yttranden inhämtats från chefen för

försvarsstaben, från arméförvaltningens tyg- och civila departement samt for-

tifikationsstyrelse samt från ingenjörsvetenskapsakademien, i vilka yttranden

erinringar mot kommitténs förslag framställts. Sålunda ha påpekats bland

annat den ökade effektivitet och de betydande besparingar, som kunna vinnas

genom ett gemensamt utnyttjande av förefintliga tekniska resurser. Sedermera

har nationalkommitténs sekreterare i en promemoria i sin tur bemött de mot

kommittéförslaget gjorda erinringarna.

I remissutlåtandena över förvaltningsutredningens förslag ha behandlats

ytterligare en del forskningsverksamheten berörande spörsmål. Sålunda har

utredningen rörande den tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande under­

strukit vikten av kontakt mellan den militära och den civila forskningen —

vilken sistnämnda i första hand borde utnyttjas — samt framhållit, att även

den militära forskningen borde få viss frihet och således icke enbart vara styrd

målforskning. Enligt ingenjörsvetenskapsakademiens mening borde särskild

uppmärksamhet ägnas åt frågan, huru forskningsresultaten snabbast och mest

effektivt skulle tillgodogöras i praktiken. Frågan om forskningsrådets sam­

mansättning har även ställts under debatt.

Tillsättande av försvarets forskningsnämnd.

Genom beslut den 5 februari 1943 har Kungl. Majit bemyndigat mig att

tillsätta en nämnd, försvarets forskningsnämnd, bestående av högst sju per­

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

157

söner, med uppgift att — i avbidan på genomförandet av en slutgiltig orga­

nisation av den naturvetenskapliga och tekniskt-vetenskapliga forskningen för

militära ändamål — verka för forcering och samordning av nu pågående forsk­

ningsverksamhet inom försvarsväsendet ävensom att verkställa utredning rö­

rande ifrågavarande forskningsverksamhets framtida ställning och organisation

samt till Kungl. Majit skyndsamt avgiva förslag till närmare föreskrifter för

nämndens verksamhet såsom samarbetsorgan m. m. ävensom de förslag, vilka

av utredningen kunde föranledas. Med stöd av detta bemyndigande har jag

den 17 februari 1943 tillkallat sju personer för att fullgöra berörda uppdrag.

Till statsrådsprotokollet den 5 februari 1943 anförde jag i detta samman­

hang, efter att ha redogjort för vad i frågan förekommit, bland annat följande.

Av den redogörelse jag nu lämnat framgår, att delade meningar råda örn det sätt,

på vilket den naturvetenskapliga och tekniskt-vetenskapliga forskningen för mili­

tära ändamål bör organiseras. En skiljelinje går här mellan å ena sidan uppfatt­

ningen, att denna verksamhet bör begränsas till målbunden forskning, samt å andra

sidan den meningen, att verksamheten måste erhålla ett väsentligt större mått av

frihet vid valet av mål. För egen del anser jag, att inom ifrågavarande område

kan och bör beredas utrymme såväl åt tekniskt-industriell forskning med det be­

gränsade syftet att tillfredsställa produktionens forskningsbehov som åt naturve-

tenskapligt-militärteknisk forskning, vilken med utgångspunkt företrädesvis från

fysiken och kemien söker sig fram till måhända även principiellt nya försvarsmeto-

der och försvarsmedel.

Den militärtekniska forskningen i vårt land är för närvarande synnerligen splitt­

rad. Enligt min mening framstår det såsom ett alltmera trängande behov att sam­

ordna de många forskningsorgan, som nu finnas inom försvarsväsendet. Därigenom

skulle vinnas möjlighet att väsentligt mera effektivt än för närvarande utnyttja de

resurser, som på skilda håll stå till förfogande. Kostsamma dubbleringar av forsk­

ningsinstitutionernas utrustning och åtskilligt dubbelarbete skulle också kunna und­

vikas. En dylik samordning bör kunna ske i sådana former att icke det här mera

än på andra områden välbehövliga friska initiativet förkväves.

Vid bearbetningen inom försvarsdepartementet av förvaltningsutredningens för­

slag i vad avser forskningsverksamhetens ställning och organisation jämte däröver

avgivna yttranden har det befunnits icke vara möjligt att på grundval av det mång­

skiftande utredningsmaterial, som nu föreligger, nå fram till en tillfredsställande lös­

ning. För min del anser jag, att vid övervägande av de åtgärder, som i detta läge

böra ifrågakomma, måste uppställas två mål, ett inriktat på den nu aktuella

forskningen, ett på den militärtekniska forskningens framtida ställning och orga­

nisation.

Rörande den aktuella forskningen gäller det att inrätta ett provisoriskt organ,

vars huvuduppgift skall vara att verka för att möjligheter skapas att forcera lö­

sandet av nu aktuella forskningsproblem, att befordra samarbetet såväl mellan

de på olika områden verkande tekniska och vetenskapliga specialisterna in­

bördes som mellan dessa specialister och de militära fackmännen, att åvägabringa

ett ömsesidigt utbyte av erfarenheter, att övervaka planläggningen av forskningen

i syfte bland annat att undvika dubbelarbete samt att i såviil effektiviserings- som

besparingssyfte verka för gemensamt utnyttjande av redan förefintliga eller bli­

vande hjälplaboratorier, instrumentutrustningar, konstruktions- oell ritkontor,

verkstäder ävensom övriga tekniska resurser. Det beil- ankomma på ifrågavarande

organ att snarast möjligt till Kungl. Majit inkomma med förslag till närmare före­

Kungl. Marits 'proposition nr 180.

158

Departe­

mentschefen.

skrifter för denna verksamhet. Vid fullgörandet av dessa uppgifter måste samar-

betsorganet självfallet samråda med därav berörda myndigheter och sammanslut­

ningar. I den mån så visar sig erforderligt böra uppkommande spörsmål under­

ställas Kungl. Maj:ts bedömande.

Vad beträffar den militärtekniska forskningsverksamhetens framtida ställning

och organisation påkalla härvidlag åtskilliga spörsmål uppmärksamheten. Frågan

huruvida denna verksamhet bör erhålla en mera fristående ställning, anknytas

till eller underställas något förefintligt eller planerat organ inom försvarsväsendet

bör givetvis härvid tagas under omprövning. Ett uppslag, som synes förtjänt av

närmare undersökning, är frågan örn och på vad sätt en fruktbärande samverkan

mellan forskningsorganen och de militära högskolorna kan komma till stånd. Vi­

dare bör utredas, om arbetet inom en eller annan forskningsgren företer sådana

särdrag att det lämpligast bör bedrivas under direkt ledning av vederbörande för-

svarsgrensförvaltning eller någon militär myndighet. Frågorna örn tillgodoseende

av forskningsverksamhetens personalbehov, örn dess inre organisation, om inrät­

tande av ett forskningsråd och dess sammansättning, örn upprätthållande jämväl

på annat sätt av kontakten med den civila forskningen och den praktiska militära

verksamheten, om forskningsresultatens snabbaste och mest effektiva tillgodogö­

rande samt om lokalbehovet böra slutligen tagas under övervägande. Utredning­

en bör bedrivas med all skyndsamhet, så att därav föranledda förslag snarast

möjligt kunna föreläggas riksdagen. Hinder bör emellertid icke möta att, därest

så finnes lämpligt, ett visst avsnitt av förevarande frågekomplex upptages till be­

handling för sig och göres till föremål för ett särförslag.

Enligt min mening är det lämpligast, att såväl vidtagandet av de mera över­

hängande samordningsuppgifterna som det egentliga utredningsarbetet anförtros

åt en särskild nämnd, försvarets forskningsnämnd.

Såsom framgår av det föregående har nyligen tillsatts en nämnd, försvarets

forskningsnämnd, med en dubbel uppgift, nämligen dels att utgöra ett provi­

soriskt samarbetsorgan för forskningen inom försvarsväsendet, dels ock att

verkställa utredning rörande denna forsknings framtida ställning och organi­

sation. Resultaten av nämndens verksamhet måste avbidas, innan definitivt

förslag i ämnet kan föreläggas riksdagen. Något forskningsarbete avses således

åtminstone tills vidare icke komma att ingå i krigsmaterielverkets uppgifter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

9. Försvarets fabriker.

1941 års förvaltningsutredning har i sitt betänkande såsom en ytterligare

huvuduppgift för det av utredningen planerade industriverket angivit fabriks-

och verkstadsledning. Innan ståndpunkt kan tagas till spörsmålet, om denna

ledning skall ingå i ett blivande krigsmaterielverks arbetsområde, måste emel­

lertid avgörande träffas i frågan örn denna ledning bör handhavas i form av

statligt bolag eller statlig affärsdrift. Sistnämnda fråga kräver emellertid på

grund av sin omfattning och den mångfald detalj spörsmål, som därmed sam­

manhänga, en särskilt ingående granskning och upptages därför till behand­

ling i nästföljande större avsnitt.

Kungl. Majlis proposition nr 180.

159

B. Krigsmaterielverkets organisation och personal.

1. Organisation.

1941 urs förvaltningsutredning.

Det av förvaltningsutredningen planerade industriverket skall enligt utred­

ningens förslag stå under chefskap av en generaldirektör. General­

direktören borde äga ensam beslutanderätt i verkets ärenden, dock att utred­

ningen förutsatte, att delegering av beslutanderätten till avdelningschefer

skulle i stor utsträckning äga rum. Generaldirektören borde vara en person

med stor industriell och merkantil erfarenhet.

Vid sidan av generaldirektören borde inrättas ett rådgivande organ, be­

nämnt industriverkets råd. Detta skulle verka för att försvarsvis -

sendets intressen bleve tillgodosedda genom utnyttjande av landets produk­

tionstekniska möjligheter. För att kunna fylla denna uppgift borde rådet vara

sammansatt av dels ledande representanter för de militära myndigheterna,

dels civila kapaciteter, vilka allsidigt representerade den del av svenska indu­

strien, som i första hand berördes av med krigsindustritillverkning samman­

hängande frågor. I enlighet härmed borde ledamöterna i industriverkets råd

enligt utredningens mening utgöras av dels en representant för envar av föl­

jande myndigheter, nämligen överbefälhavaren, arméförvaltningen, marinför-

valtningen, flygförvaltningen samt försvarsväsendets civilförvaltning, dels ock

representanter för civil industri- och teknisk verksamhet, nämligen två före­

trädare för mekaniska verkstadsindustrien samt en företrädare för var och

en av sprängämnesindustrien, metallindustrien, järnindustrien, den kemiska

industrien och den tekniska forskningen. Hela antalet ledamöter i industriver­

kets råd skulle således utgöra tolv. Av dessa syntes representanterna för de

nämnda myndigheterna böra utses av vederbörande myndighet, under det att

övriga ledamöter borde utses av Kungl. Maj:t för en period av tre år efter

förslag av Sveriges industriförbund eller annan lämplig sammanslutning. Ord­

förande i rådet syntes likaledes böra utses av Kungl. Majit.

Industriverkets råd borde enligt utredningens mening sammanträda på kal­

lelse av generaldirektören efter samråd med ordföranden i rådet. Utredningen

har förutsatt, att verkets arbetsordning skulle innehålla närmare bestämmelser

örn i vilka frågor rådet skulle höras, om rådets arbetsformer m. m. För be­

handling av frågor av sådan natur, att de ej behövde föredragas inför rådet

i dess helhet, syntes vissa av rådets ledamöter kunna tillkallas. Föredragande

inför rådet borde i allmänhet vara generaldirektören.

Ordföranden i rådet, vilken skulle ständigt hålla sig underrättad örn indu­

striverkets löpande arbete, syntes böra uppbära ett årligt arvode av förslags­

vis 2,000 kronor. Till rådets övriga ledamöter torde ersättning böra utgå med

30 kronor per sammanträde.

Förvaltningsutredningen har vidare framhållit, att överbefälhavaren utöver

160

sin representation i industriverkets råd borde utöva ett bestämmande infly­

tande på de prioritetsfrågor beträffande industrileveranser, som kunde upp­

komma inom verket. Chefen för verket borde fördenskull ha att tillse, att

ärenden av nämnda natur icke företoges till avgörande inom verket utan att

överbefälhavaren dessförinnan erhållit tillfälle att framföra sin mening. I öv­

rigt borde överbefälhavaren äga ett verksamt medinflytande, då det gällde

att tillsätta befattningen som chef för standardiseringsa vdelningens kontroll-

byrå. Emellertid förutsattes verket alltid vara skyldigt att tillhandagå över­

befälhavaren med de upplysningar eller utredningar inom verkets kompetens­

område, av vilka han kunde vara i behov.

Vid uppläggandet av verkets organisation har utredningen ansett det vara

angeläget, att verket uppdelades i så få huvudavdelningar som möjligt samt

att därvid samhörande arbetsuppgifter sammanfördes i gemensamma avdel­

ningar. Industriverket har i enlighet därmed föreslagits uppdelat i fyra av­

delningar jämte en självständig byrå, nämligen

industriavdelning, omfattande krigsindustribyrå och a n -

skaffningsbyrå;

standardiseringsavdelning, omfattande normaliebyrå och kon­

trollbyrå;

lcanslibyrå, omfattande sektion för administrativt­

jur i d i s k a frågor samt ekonomisektion;

forskningsavdelning, omfattande utredningssektion och forsk­

ningsinstitutioner;

fabriksavdelning, omfattande fabriksbyrå och avtalsbyrå.

Beträffande detaljerna i förvaltningsutredningens organisationsförslag torde

få hänvisas till utredningens betänkande sid. 121 ff.

Förvaltningsutredningen har förutsatt, att personalen skulle vara så sam­

mansatt och organisationen så uppbyggd, att verket hastigt skulle kunna

expandera vid beredskaps- eller krigstillfälle. För att verkets funktionsduglig­

het på ändamålsenligaste sätt skulle kunna ständigt uppehållas, borde enligt

utredningens mening vissa ledande befattningshavare tillsättas medelst förord­

nande på viss tid, medan övrig personal i enlighet med gängse grunder borde

anställas såsom ordinarie eller icke-ordinarie befattningshavare. Därvid har

utredningen förutsatt bland annat, att den ordinarie anställningsformen med

inplacering på löneplanen A endast i undantagsfall skulle förekomma. För att

möjliggöra rationell fabriksdrift har utredningen vidare föreslagit en uppmjuk­

ning av de anställningsbestämmelser, som gällde för personalen vid fabri­

kerna.

Utredningen har i detta sammanhang framhållit, att dess förslag angående

industriverkets organisation icke kunde göra anspråk på att vara en definitiv

lösning av spörsmålet i varje detalj utan snarare finge betraktas såsom ett

detaljerat principförslag. Med hänsyn till att det här vore fråga om inrättande

av ett helt nytt statligt verk med arbetsuppgifter av alldeles speciellt slag,

Kungl. Marits proposition nr 180.

161

måste man sålunda räkna med att vissa jämkningar i förslaget bleve erfor­

derliga. Det syntes få ankomma på verkets blivande chef att under uppsätt-

ningstiden vidtaga eller föreslå sådana organisatoriska förändringar som kunde

visa sig påkallade ävensom att inom den angivna personalstatens ram företaga

lämpliga omflyttningar. Likaså syntes vissa justeringar i såväl personal- som

omkostnadsstaterna successivt bli påkallade, speciellt under de första åren

verket fungerade.

Slutligen har utredningen förutsatt, att för lösande av industriverkets upp­

gifter ett intimt samarbete komme att äga rum mellan de militära förvalt­

ningarna och verket samt att i erforderlig grad militärassistenter skulle kunna

ställas till verkets förfogande mot visst från verket utgående tilläggsarvode.

Utlåtanden över 1941 års förvaltnings-

utrednings förslag.

I samband med frågan om krigsmaterielverkets uppgifter ha vissa remiss­

myndigheter framfört en del allmänna synpunkter på spörsmålet örn verkets

organisation. I detta hänseende torde få hänvisas till den redogörelse, som

lämnats i det föregående.

Beträffande detaljerna i själva organisationen ha vissa erinringar gjorts i

fråga om sammansättningen av krigsmaterielverkets råd. Sålunda ha chefen

för flygvapnet och flygförvaltningen ansett, att anledning ej förelåge att inom

verkets råd ha en representant för civilförvaltningen. Sveriges industriförbund

har ansett, att även rådets ordförande borde äga sammankalla rådet. Ett

visst minsta antal sammanträden borde även fixeras. I rådet borde ingå repre­

sentanter även för textil- och läderindustrierna, i varje fall örn anskaffningen

från dessa industrier skulle anförtros åt verket. Vidare borde den ene av

representanterna för verkstadsindustrien genom lämpligt personval kunna i

viss mån företräda även järnindustrien.

På chefen för krigsmaterielverket komma självfallet synnerligen ansvars­

fulla uppgifter att vila. Denne, som i enlighet med förvaltningsutredningens för­

slag bör vara generaldirektör, bör äga god erfarenhet från praktisk-ekonomisk

verksamhet samt framstående egenskaper såsom organisatör och planerings-

man. Med hänsyn till uppgifternas omfattning har utredningen föreslagit, att

vid generaldirektörens sida skulle ställas ett rådgivande organ, sammansatt av

militära och industriella experter. Vid behandlingen av denna fråga inom för­

svarsdepartementet har övervägts, huruvida icke ledningen av verket borde orn-

händerhavas av, jämte generaldirektören, en för verksamheten ansvarig sty­

relse av mindre omfattning än det av utredningen föreslagna rådet. Även i en

sådan styrelse skulle ingå såväl militära som industriella experter. Vid över­

vägande av detta spörsmål har jag för min del kommit till den slutsatsen, att

försvarsledningens intressen och den industriella sakkunskapens medverkan i

erforderlig utsträckning böra kunna säkras genom att ett råd inrättas vid sidan

Bihang till riksdagens protokoll 10’i3- 1 saini. Nr 180.

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

Departe­

mentschefen.

162

av verkschefen. Genom att föreskriva rätt även för rådets ordförande — som på

sätt utredningen förutsatt ständigt bör hålla sig underrättad om verkets löpan­

de arbete — att då han finner erforderligt sammankalla rådet samt genom

att meddela lämpliga bestämmelser rörande de frågor, i vilka rådet skall höras,

örn dess arbetsformer m. m. synes det möjligt att vinna i stort samma syften

som skulle ernås genom inrättande av en styrelse.

I krigsmaterielverkets råd böra enligt min mening ingå företrädare för stat­

lig och industriell verksamhet till ett antal av högst tjugo. Därvid böra helt

naturligt de i förevarande sammanhang mest betydelsefulla industrigrenarna

vara representerade. Vid rådets tillsättande synes även böra beaktas önsk­

värdheten av att olika delar av landet bli företrädda. Hänsyn till önske­

målet örn att i rådande läge hålla intim kontakt med de statliga försörj-

ningskommissionerna tala för att även dessa i viss utsträckning skola bli repre­

senterade i rådet. Det synes mig emellertid icke lämpligt att på förhand binda

sig alltför hårt i fråga örn rådets sammansättning. De omständigheter, som i

sådant hänseende böra vara utslagsgivande, kunna från tid till annan undergå

förändringar, som icke kunna lämnas obeaktade. Det torde få ankomma på

Kungl. Majit att i detalj besluta om rådets sammansättning och därvid såvitt

möjligt taga hänsyn till framkomna önskemål. Ersättning till ledamöterna

av rådet torde böra utgå jämlikt bestämmelserna i kommittékungörelsen.

I fredstid synas rådets uppgifter närmast böra hänföra sig till spörsmål

rörande krigsindustriplaneringen. Sedan krigsmaterielverket utarbetat riktlin­

jer för denna planering, böra dessa underställas rådet för yttrande. Det slut­

liga fastställandet av dessa riktlinjer torde emellertid böra ankomma på Kungl.

Majit. Rådet bör vidare höras i andra frågor av större vikt för planeringen.

Slutligen bör rådet verka för näringslivets medverkan i denna. I krigstid eller

eljest i ett skärpt krisläge bör rådet därjämte rådfrågas rörande principerna

för materielanskaffningen.

För behandling av frågor av mera begränsad räckvidd torde allenast vissa

av rådets medlemmar behöva tillkallas. Därest så visar sig önskvärt, synes

rådet böra äga tillsätta ett arbetsutskott med uppgift att fortlöpande följa

verksamheten inom krigsmaterielverket.

Vad härefter angår krigsmaterielverkets inre organisation kan givetvis icke

nu ifrågakomma inrättande av en särskild forskningsavdelning. Med avgöran­

det av frågan om forskningsverksamhetens organisation måste självfallet anstå

i avbidan på resultatet av den nyligen igångsatta utredningen i detta ämne.

Då jag av skäl, som i det följande skola närmare utvecklas, anser att en sär­

skild fabriksstyrelse bör inrättas, kommer någon fabriksavdelning icke att

ingå i krigsmaterielverket. Mot utredningens förslag beträffande övriga un­

deravdelningar torde några avgörande erinringar knappast kunna riktas. För

min del håller jag emellertid före, att en något närmare anslutning bör sökas

till den organisation, som för närvarande tillämpas inom statens krigsmateriel-

Kungl. Majlis proposition nr ISO.

163

nämnd och som i praktiken visat sig lämplig. Någon mera väsentlig avvikelse

från de av utredningen förordade principerna för verkets inre organisation i

förevarande hänseenden kommer därigenom icke att ske.

Verksamheten inom statens krigsmaterielnämnd är för närvarande organi­

serad på fyra direkt produktiva avdelningar, nämligen tekniska avdelningen,

anskaffnings-, kontroll- och förrådsavdelningarna, ävensom en centralavdel­

ning för de sammanhållande och övervakande funktionerna. Enligt min me­

ning böra dessa avdelningar med i stort sett överensstämmande uppgifter ingå

även i ett blivande krigsmat eriel verk. Med hänsyn till den antagliga omfatt­

ningen av arbetet inom verket i fredstid torde emellertid verket lämpligen böra

indelas i byråer, vilka vid eventuellt inträffande framtida krissituationer snabbt

skola kunna ånyo utvecklas till avdelningar.

Såsom nyss antytts bör den i krigsmaterielnämndens nuvarande organisa­

tion ingående centralavdelningen i den blivande organisationen ha sin motsva­

righet i en centralbyrå. Den nuvarande centralavdelningen består av, förutom

avdelningschefen jämte viss till hans direkta förfogande stående personal,- pla-

neringsbyrå, kansli, ekonomibyrå och byggnadsbyra. Den sistnämnda, som

omhänderhar frågor örn konstruktion och kontroll av industriförrad, vissa fa­

briker och andra för nämndens verksamhet erforderliga byggnader, beräknas

kunna avvecklas allteftersom byggnadsarbetena avslutas. I den blivande Cen­

tralbyrån bör således främst ingå en särskild sektion för den centrala industri­

planeringen, omfattande orderplanering och orderöver vakning samt allmän in­

dustriberedskap. Å sektionen skall föras ett centralt företagareregister samt

maskinregister, från vilka anskaffningsbyråns olika sektioner skola kunna er­

hålla de uppgifter, som erfordras för deras detaljplanering. Självfallet förut-

sättes en intim kontakt mellan den centrala industriplaneringssektionen och

anskaffningsorganen. Till denna sektion skulle även hänföras de arbetsuppgif­

ter, som inom den nuvarande centralavdelningen åvilar dess transportbyrå,

nämligen uppgifterna att ansvara för transportberedskapen i samband med

nämnden åvilande anskaffningsuppdrag samt att biträda med andra förekom­

mande transportärenden.

De centrala arbetsfunktionerna i övrigt skulle komma att organiseras på i

stort sett följande sätt.

Ärenden av juridisk samt allmänt administrativ natur liksom frågor berö­

rande den centrala kontorsdriften skulle förläggas till en i centralbyrån in­

gående kanslisektion. Denna bör ombesörja protokoll!öring vid sammanträden

inom verket, upprätta och expediera viktigare utgående skrivelser, utarbeta all­

männa leveransbestämmelser, upprätta köpeavtal m. m. samt överhuvudtaget

biträda i förekommande ärenden av juridisk natur. J iil kanslisektionen bör

även hänföras registraturet samt verkets personalfrågor. Vidare bör kanslisek­

tionen ha att verkställa utredningar av administrativ art. Särskilt under den

tid, då verket successivt skall utbyggas, kommer ett betydelsefullt och omfat­

tande arbete att åvila kanslisektionen.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

164

I centralbyrån bör vidare ingå en ekonomisektion, som avses skola bära det

centrala ansvaret för den ekonomiska registreringen av nämndens verksamhet.

Denna sektion bör salunda handha verkets bokföring, anslagsavräkning och

statistik. Kassaväsendet bör däremot läggas på civilförvaltningen. Sektionen

bör även svara för redovisningen av vissa förrådsbehållningar m. m., i den

mån dessa icke komma att åvila annan myndighet.

Tekniska byrån bör ha till uppgift att i samarbete med de militära förvalt­

ningarna, privatindustrien, i landet befintliga standardiseringsorgan samt ver­

kets anskaffningsbyrå verka för standardisering och normering av försvars-

väsendets materiel. I anslutning därtill bör byrån verkställa löpande gransk­

ning av ritningar, som från försvarsgrensförvaltningarna överlämnas till krigs-

materielverket. I sin verksamhet bör byrån även följa i utlandet bedriven

standardisering av krigsmateriel. Genom konstruktionsgranskning skall byrån

tillse, att tillverkningstekniska krav och standardiseringskrav i möjligaste mån

bli tillgodosedda under beaktande av de funktionsfordringar, som materielen ur

militära synpunkter måste fylla. Byrån skall vidare utöva informerande och

konsulterande verksamhet i standardiseringsfrågor för försvarsväsendet i dess

helhet. Som ett led i byråns standardiseringsverksamhet bör även ingå att i

samverkan med förvaltningarnas konstruktions- och kontrollorgan utfärda er­

forderliga tekniska leverans-, provnings- och kontrollbestämmelser för såväl

råmaterial som färdig materiel.

Så långt överensstämma den tekniska byråns arbetsuppgifter i huvudsak

med de uppgifter, som av förvaltningsutredningen tillämnats den i en stan-

dardiseringsavdelning ingående normaliebyrån. Härutöver bör det emellertid

åligga tekniska byrån att anskaffa och ansvara för förvaltningen av för till­

verkningarna erforderliga mätverktyg. Slutligen bör inom byrån utföras viss

konstruktion av verktyg samt möjlighet förefinnas för utförande av konstruk­

tionsarbeten i den utsträckning, som i det föregående vid behandlingen av ver­

kets arbetsuppgifter (sid. 150 f.) angivits. I anslutning därtill bör tekniska

byrån handha de frågor örn patent, som därvid nämnts.

Tekniska byrån bör indelas i tre underavdelningar, nämligen en standardi-

seringssektion, en sektion för mätverktyg och ett konstruktionskontor.

anskaffningsbyrån skall ankomma att för anslag, som av vederbörande

försvarsgrensförvaltning ställas till förfogande, anskaffa sådan materiel som är

av mass- eller standardkaraktär eller som kan betraktas som fixerad i tek­

niskt hänseende eller vars anskaffande eljest bör handhavas centralt för att

möjliggöra fullt effektiv krigsindustriplanering. Vidare skall byrån i den om­

fattning som i det föregående sagts utöva granskning ur merkantil synpunkt

av viktigare avtal angående anskaffning, som ingås av övriga förvaltnings­

myndigheter. I sin verksamhet har byrån att intimt samverka med de olika

förvaltningarna.

I samband med nämndens (krigsmaterielverkets) övertagande av an­

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

165

skaffningen av ny materiel måste emellertid anskaffningsorganet undergå en

successiv utbyggnad. Härvid kommer industriellt likartad materiel att sam­

manföras till samma enhet. Genom denna fördelning av anskaffningsärendena

kommer ett industriföretag att under ett anskaffningsärendes gång normalt

behöva hålla kontakt endast med en anskaffningsgrupp inom verket.

I anskaffningsbyrån böra enligt min mening ingå en sektion för mekanisk in­

dustri, en för kemisk industri m. m. samt en för textil- och läderindustri. Spörs­

målet huruvida i anskaffningsbyrån bör ingå även en sektion för drivmedel och

liknande produkter torde få bli beroende av den ställning statsmakterna komma

att intaga till frågan om en för såväl civila som militära behov centraliserad

anskaffning och lagring av driv- och smörjmedel. Var och en av de tilltänkta

sektionerna avses få dels en köpande uppgift och dels en planerande uppgift.

För att effektivt kunna fullgöra anskaffningen under de förhållanden, som

sannolikt komma att råda under krig, måste nämligen köpandet och plane­

randet gå hand i hand. De som inom de särskilda sektionerna ombesörja

anskaffningsuppgifterna skola sålunda till sin hjälp lia planeringspersonal med

uppgift att ständigt övervaka ifrågavarande industrigrupps leveranser, kapa­

citeter och möjligheter. I den mån för denna planeringsverksamhet erfordras

upplysningar beträffande kapacitet, arbetsmaskintillgång m. m. erhållas så­

dana inom den till centralbyrån knutna centrala planeringssektionen. Ordnad

på detta sätt erhåller varje inköpsdetalj fullständig kännedom örn den indu­

strigrupp, med vilken den arbetar. Den kan sålunda, om en viss fabrik eller

verkstad på grund av bombning eller annan förstöring mister sin leverans­

möjlighet, omedelbart vidtaga alla möjliga åtgärder för att säkra leveransen

av den materiel, som påräknats från den ifrågavarande fabriken eller verk­

staden.

Inom de större sektionerna, framför allt sektionen för mekaniska verkstads­

industrien, bör ske en ytterligare uppdelning i grupper, förslagsvis i en grupp

för vapen, en för ammunition, en för fordon och överskeppningsmateriel, en

för elektrisk och finmekanisk materiel, en för järnmanufaktur och förpack-

ningsmateriel samt en för arbetsmaskiner och arbetsverktyg. Den ovedersäg­

ligen viktigaste gruppen under pågående krig blir gruppen för ammunition,

varför denna i sin tur med säkerhet måste uppdelas på ett antal detaljer,

exempelvis en detalj för projektil-, bomb- och minkroppar, en för tänd- och

initieringsmedel samt en för pjäshylsor och handvapenammunition. Övriga

grupper torde sannolikt kunna bibehållas odelade. På liknande sätt måste

måhända även sektionen för textil och läder uppdelas på ett antal grupper.

Kontrollbyrån bör ha till uppgift att centralt sammanhålla och planera all

verkstadskontroll, sålunda även den, som bedrives av försvarsgrensförvalt-

ningarna själva. Dessutom skall kontrollbyrån ombesörja och ansvara för den

kontroll, vilken verket måste utöva i fråga örn sådan materiel som verket själv

anskaffar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

166

Kontrolluppgifter ha redan från ammunitions (krigsmateriel) nämndens till­

komst i princip åvilat nämnden, enär nämnden jämlikt sin instruktion haft

att vidtaga samtliga erforderliga åtgärder för leveransernas fullgörande till

dess den färdiga varan avlämnats hos vederbörande förvaltningsmyndighet.

Genom överenskommelse med försvarsgrensförvaltningarna har dock hittills

uppdraget att kontrollera den av nämnden inköpta materielen överlämnats

till den förvaltnings kontrollorgan, som i varje särskilt fall ansetts mest läm­

pat för uppdraget i fråga. Det har emellertid numera, med hänsyn till att

nämnden eller krigsmaterielverket successivt kommer att åläggas ett flertal

nya anskaffningsuppgifter, befunnits mest ändamålsenligt att inom den nya

organisationens ram även inrätta en särskild kontrollbyrå, som skall omhän-

derha verkstadskontrollen av den materiel, nämnden ålägges anskaffa. Den

militära mottagningskontrollen förutsättes som hittills skola, efter anmälan

av verket, utföras på vederbörande militära förvaltningsmyndighets ansvar.

Genom att det löpande kontrollarbetet på detta sätt centraliseras torde vä­

sentliga besparingar kunna åstadkommas och ändamålsenligare arbetsformer

kunna åvägabringas, bland annat därigenom att kontrollanterna kunna ut­

nyttjas mer effektivt och deras arbete lättare kan planeras och dirigeras. Så­

lunda kan bland annat en och samma kontrollant vid ett visst företag ofta

utnyttjas för alla där förekommande kontrolluppgifter. Kontrollbyrån avses

utbyggd kring en kärna, bestående av vissa kontrollorgan, vilka alltsedan am-

munitionsnämnden inrättades uteslutande utfört kontrolluppdrag för nämn­

dens räkning. I den mån det skulle visa sig, att avsteg lämpligen böra göras

från den nu angivna huvudprincipen beträffande handhavandet av kontrollen,

bör överenskommelse därom i varje särskilt fall träffas med vederbörande för-

svarsgrensförvaltning.

Lämpligast torde kontrollbyrån böra uppdelas på tre sektioner, nämligen

en för mekanisk industri, en för textil- och läderindustri samt en för kemisk

och övrig industri. Måhända kan framdeles bli erforderligt att inrätta ytter­

ligare någon sektion, exempelvis för elektrisk industri.

Förrådsbyrån avses skola ombesörja den förrådshållning, som enligt vad

förut (sid. 152 f.) närmare utförts, bör ankomma på krigsmaterielverket.

Byrån bör sålunda omhänderha industriförråden samt vissa vid privata in­

dustriföretag upplagda förråd av råvaror och halvfabrikat. I samband därmed

bör byrån ha att svara för sammansättning av ammunitionsdetaljer till fär­

dig ammunition (aptering) samt att handha ledningen av apteringsverkstäder-

na, varemot apteringskontrollen torde böra åvila försvarsgrensförvaltningar­

na. Vidare bör byrån ha att handlägga frågor rörande förvaring av ammuni­

tion samt att behandla och effektuera från de militära förvaltningsmyndig­

heterna inkommande rekvisitioner.

Förrådsbyrån torde lämpligen böra indelas i tre sektioner, nämligen en

planeringssektion, en apteringssektion samt en förråds- och leveranssektion.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

167

Jag vill framhålla, att det nu framlagda organisationsförslaget icke bör

betraktas såsom i alla detaljer slutgiltigt. Såsom 1941 års förvaltningsutred-

ning framhållit måste man — med hänsyn till att det här är fråga örn inrät­

tande av ett helt nytt statligt verk med arbetsuppgifter av alldeles speciellt

slag — räkna med att jämkningar i praktiken skola visa sig erforderliga. Det

torde få ankomma på Kungl. Majit att under uppsättningstiden vidtaga så­

dana organisatoriska förändringar och omflyttningar av personal, som kunna

visa sig påkallade och som kunna genomföras inom den givna kostnadsramen.

Vissa mindre justeringar av personal- och omlcostnadsstaterna torde likaledes

under den första tiden i mån av behov få göras av Kungl. Majit.

I likhet med 1941 års förvaltningsutredning vill jag understryka vikten av

att intimt samarbete och utbyte av personal kommer till stånd mellan för-

svarsgrensförvaltningarna och krigsmaterielverket.

2. Personal.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

1941 års förvaltningsutredning.

1941 års förvaltningsutredning har beräknat den för ett industriverk av

den omfattning, som utredningen föreslagit, och således inneslutande jämväl

en forskningsavdelning och en fabriksavdelning, behövliga personalen till 251

befattningshavare. En sammanställning av denna personal har lämnats å sid.

144 i utredningens betänkande. Utredningen har emellertid själv framhållit,

att det givetvis erbjöde stora svårigheter att bedöma, huru stor personal det

nya verket skulle komma att kräva.

Utlåtanden över 1941 års förvaltnings-

utrednings förslag.

I åtskilliga av de över utredningsförslaget avgivna yttrandena ha erinring­

ar gjorts beträffande personalens omfattning och lönesättningen enligt försla­

get överhuvudtaget. En redogörelse för yttrandena i dessa delar har lämnats

i det föregående (sid. 21—23). I flera hänseenden torde vad sålunda anförts

särskilt ha tagits sikte på förslaget i vad det rörde industriverket. I förevaran­

de sammanhang må erinras, att enligt statskontorets mening de av utredning­

en föreslagna lönerna för chefstjänstemännen vöre påfallande höga. Stats­

kontoret har vidare framhållit, att utredningen föreslagit inrättande av ordi­

narie tjänster, vilka skulle tillsättas genom förordnande pa viss tid, i en ut­

sträckning, som saknade motsvarighet på andra områden och som icke vore

betingad av föreliggande omständigheter. Dylika tjänster borde enligt stats­

kontorets mening inrättas allenast undantagsvis, där alldeles särskilda skäl

vore för handen. Statskontoret har därjämte av principiella skäl motsatt sig

en inplacering av vissa befattningshavare inom vissa lönegradsintervaller.

168

Departe­

mentschefen.

Slutligen har statskontoret uttalat, att i avvaktan på erfarenheter ordina­

rie befattningar icke borde inrättas vid krigsmaterielverket utan att tills vi­

dare samma principer borde tillämpas i fråga om anställnings- och avlönings­

förhållanden, vilka hittills varit gällande vid ammunitions- och verkstads-

nämnderna m. fl. krisorgan. Lönenämnderna ha — vad särskilt de högre civila

befattningshavarna angår — såsom en allmän erinran framhållit, att perso­

nalen i ökad utsträckning lämpligen syntes tills vidare kunna anställas såsom

extra ordinarie i syfte att åstadkomma önskvärd elasticitet i personalorga­

nisationen.

_ I likhet med statskontoret anser jag, att krigsmateriel verkets personalorga-

msation bör uppbyggas med största försiktighet. Nu rådande exceptionella

förhallanden kunna icke tagas till utgångspunkt vid personalberäkningarna.

Då på förevarande område ej heller några erfarenheter från tiden före kriget

sta till buds, synes det mig icke möjligt att nu med någon grad av visshet nå

fram till och slutgiltigt fastslå en fullständig personalorganisation för verket.

Jag anser det salunda uteslutet att nu godtaga de av förvaltningsutredningen

uPPgjorda personalberäkningarna. Enligt min mening måste krigsmateriel-

verkets personalorganisation småningom få växa fram ur de praktiska erfaren­

heter, som under de närmaste aren kunna vinnas. För närvarande torde det

vara nödvändigt att begränsa sig till fixerandet av allenast ett fåtal nyckel­

poster inom verket. Dessa befattningar böra av flera skäl snarast fast inpla­

ceras å löneskalan. Å ena sidan är härvidlag en viss stabilitet nödvändig för

att det skall bli möjligt att i konkurrens med privatindustrien tillförsäkra sig

goda krafter. Å andra sidan skola dessa poster tillsammans utmärka den ram,

inom vilken krigsmaterielverkets personalorganisation efter omständigheter­

na skall kunna svälla ut eller krympa ihop. Jag eftersträvar nämligen en så­

dan ordning att verket med minsta möjliga organisatoriska förändringar skall

kunna fungera icke blott under fredliga förhållanden utan även under de

våldsamma påfrestningar, som ett krig eller annat krisläge kan medföra, fram­

för allt i fråga om materielanskaffningen. Krigsmaterielverket måste således

göras i hög grad elastiskt. Denna elasticitet måste vinnas dels och framför

allt genom att flertalet befattningshavare tills vidare anställas såsom extra

personal eller mot arvode, dels genom att de befattningar, som avses nu skola

mera stadigvarande tillsättas, i den utsträckning som är möjlig och lämplig

göras till extra ordinarie. Endast de mest betydelsefulla chefstjänsterna böra

göras till ordinarie men böra då — för att verkets funktionsduglighet stän­

digt skall kunna upprätthållas på ändamålsenligaste sätt — tillsättas allenast

medelst förordnande på viss tid, högst sex år. Sistnämnda tjänster böra såle­

des inplaceras på civila avlöningsreglementets löneplan C.

Bland de befattningar, som i första hand måste tillsättas, är självfallet

posten såsom chef för verket. 1941 års förvaltningsutredning har föreslagit,

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

169

att till chef skulle sättas en generaldirektör i lönegraden C 16 enligt civila

avlöningsreglementet, vilket innebär en grundlön av 30,000 kronor. I yttran­

dena har icke framställts någon erinran mot en sådan lönesättning. Löne-

nämnderna ha för sin del uttalat, att löneställningen visserligen kunde före­

falla hög men att det syntes vara nödvändigt att så tillmäta avlöningen, att

lämplig och kvalificerad innehavare av denna tjänst kunde förvärvas. För

min del anser jag de av lönenämnderna anförda skälen avgörande. För att

krigsmaterielverket skall kunna intaga den ställning i förhållande till indu­

strien, som rätteligen bör tillkomma detsamma, måste verket kunna företrä­

das av en verklig kapacitet. En sådan måste uppenbarligen förvärvas i kon­

kurrens med privatindustrien, varför det lärer bli ofrånkomligt att erbjuda

goda avlöningsförmåner. Även jag förordar sålunda, att generaldirektören

uppföres i lönegraden C 16. Därigenom skulle för hans vidkommande över­

ensstämmelse vinnas med löneställningen för cheferna för statens vattenfalls-

verk och domänverket.

Såsom generaldirektörens närmaste man inom verket bör finnas en befatt­

ningshavare, som här preliminärt betecknas såsom direktörsassistent men vars

tjänstetitel torde få slutligt övervägas i annat sammanhang. Denne bör om-

händerha den interna arbetsfördelningen och arbetskontrollen inom verket samt

över huvud utöva vissa sammanhållande och övervakande funktioner. Han

bör tillika vara chef för verkets centralbyrå. Även på denne befattningshavare

ställas höga krav. Med hänsyn härtill torde denna tjänst böra placeras i löne­

graden C 8 (grundlön 16,000 kronor). Chefen för den centrala planeringssek-

tionen bör vidare hänföras till lönegraden Eo 28. Vad angår kanslisektionens

personal har chefen för motsvarande organ av förvaltningsutredningen föresla­

gits placerad i lönegraden C 6. För min del har jag den uppfattningen, att denna

befattning åtminstone tills vidare icke bör sättas högre än i lönegraden Eo 28,

lämpligen med tjänstetiteln byrådirektör. Såsom chef för ekonomisektionen

har av förvaltningsutredningen avsetts en kamrerare, vilken enligt utredningens

mening med hänsyn till att sektionen även skulle ha att handlägga fabrikernas

förhållandevis omfattande bokföring borde placeras i lönegraden A 26. Då

enligt det förslag, som nu framlägges, sistnämnda arbetsuppgift icke kommer

att åvila ekonomisektionen samt kassaväsendet avses bli centraliserat till civil­

förvaltningen, torde ifrågavarande tjänst böra uppföras allenast i lönegraden

Eo 24.

Befattningen såsom chef för tekniska byrån är närmast jämförlig med den

av förvaltningsutredningen föreslagna tjänsten såsom chef för standardise-

ringsavdelningen, vilken med hänsyn till angelägenheten av att för densam­

ma kunna erhålla en framstående förmåga enligt utredningens mening borde

placeras i lönegraden C 8. Jag har intet att erinra mot en sådan placering för

chefen för tekniska byrån. I samma lönegrad bör enligt min mening chefen för

tekniska byrån, med tjänstetiteln överingenjör, inplaceras. Av övriga befatt­

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

170

ningshavare inom samma byrå böra cheferna för standardiserings- och mät-

verktygssektionerna sättas i lönegraden Eo 28, medan chefen för konstruk­

tionskontoret torde böra erhålla en något högre löneställning, nämligen Eo 30.

Chefen för anskaffningsbyrån, med tjänstetiteln anskaffningschef, har i

den av förvaltningsutredningen föreslagna organisationen sin motsvarighet i

överdirektören och chefen för industriavdelningen, vilken av utredningen an­

setts böra placeras i lönegraden C 14 med en grundlön av 24,000 kronor.

Lönenämnderna lia för sin del ansett, att för denne överdirektör icke borde

avses högre lön än som tillkommer överdirektören och souschefen i statens

vattenfallsverk, vilken är placerad i lönegraden C 13. För min del håller jag

före, att en placering av tjänsten såsom anskaffningschef i lönegraden C 10

(grundlön 18,000 kronor) bör göra det möjligt att för denna post förvärva

en väl kvalificerad kraft. Motsvarande löneställning har exempelvis försälj­

ningschefen i domänverket. Vid anskaffningschefens sida bör ställas en biträ­

dande anskaffningschef, lämpligen i lönegraden Eo 28.

Inom kontrollbyrån torde för närvarande allenast en tjänst böra fixeras,

nämligen befattningen såsom chef för byrån (kontrollchef). Förvaltningsut­

redningen har för närmast motsvarande befattningshavare föreslagit lönegra­

den C 6 (grundlön 14,000 kronor). För min del håller jag före, att kontroll­

chefen bör placeras i lönegrad Eo 30.

Förrådsbyrån bör ställas under ledning av en förrådschef i lönegraden Eo

30. Denne bör vid sin sida lia en biträdande förrådschef i lönegraden Eo 28.

Slutligen bör inom denna byrå finnas en chef för förråds- och leveranssektio­

nen i lönegraden Eo 27.

Vid återgång till fredsförhållanden bör givetvis i första hand den då an­

ställda personalen reserveras för återkallelse vid ett eventuellt nytt krigsfall.

Den bör sålunda mobiliseringsplaceras i krigsmaterielverket. I framtiden böra

sannolikt också vissa inom industrien verksamma krafter mobiliseringsplaceras

på viktigare poster oavsett örn de ha tjänstgjort inom krigsmaterielverket

under nu rådande förhållanden. De böra dock i så fall — i den mån 27 §

1 mom. D värnpliktslagen så medger — genom inkallelse längre eller kortare

tid intrimmas för sin uppgift och därvid sköta motsvarande uppgifter, som

skola tillkomma dem i krig. På detta sätt bör det vara möjligt att vinna

syftet, att krigsmaterielverket vid förstärkt försvarsberedskap eller krig ome­

delbart skall kunna utfyllas till en fullödig organisation.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

Kungl. Majlis 'proposition nr 180.

171

II. Försvarets fabriksstyrelse.

A. Fabriks- och verkstadsledningens handhavande i form

av statligt bolag eller statlig affärsdrift.

1. Allmänna synpunkter.

1940 års utredning.

Enligt 1940 års militära förval tningsutrednings förslag skulle verksamheten

vid vissa försvarsväsendets industriella anläggningar omläggas så, att densam­

ma dreves i bolagsform. För detta ändamål borde två statliga bolag snarast

inrättas. Som skäl för en sådan anordning har 1940 års utredning anfört

följande:

Den tillverkning, som bedrives vid försvarsväsendets industriella anläggningar,

är jämförlig med civil industriell tillverkning. För försvarsväsendets varv och verk­

städer gäller sålunda att få fram en ändamålsenlig produkt till lägsta möjliga pris.

Härtill kommer, att vid krigstillfälle största möjliga kapacitet snabbt skall kunna

åstadkommas. Förutsättningen härför är emellertid, att organisationen är så fri och

anpassningsbar som möjligt. Inom den nuvarande organisationen tillämpade nor­

mer med relativt fasta personalstater, som försvåra rekrytering, önskvärda ompla­

ceringar eller nödvändiga entlediganden samt löneförhöjningar efter förtjänst, lik­

som det gängse befordringssystemet, som innebär att befattningshavare ofta endast

viss tid innehar en tjänst för att därefter befordras till annan tjänst med högre

lön, för vilken vederbörande kan ha mindre förutsättningar, ha i allra högsta grad

försvårat möjligheterna att åstadkomma en rationell drift. Vid bolagsform skulle

dessa olägenheter kunna elimineras och samma normer som inom civilindustrien

kunna tillämpas.

De anläggningar, som enligt denna utrednings uppfattning kunde ifråga­

komma för bolagsformen, voro örlogsvarven, centrala torpedverkstaden, ammu-

nitionsfabrikerna, Åkers krutbruk, gasmaskfabriken i Åker, Carl Gustafs stads

gevärsfaktori, Stockholms tygstation, Karlsborgs tygstation, Bodens tygsta­

tion, Östgöta luftvämsregementes tyganstalt i Linköping, verkstäderna i Visby

och Fårösund jämte planerad dockanläggning i Fårösund samt de centrala

beklädnadsverkstäderna och de centrala flygverkstäderna.

1941 års förvaltningsutrcdning.

1941 års militära förvaltningsutredning, som jämväl upptagit frågan örn be­

drivande av verksamheten vid vissa försvarsväsendet tillhöriga industriella

anläggningar i form av statligt bolag eller såsom statlig affärsdrift, har fram­

hållit, att ledningen av försvarsväsendets reparationsverkstäder alltjämt borde

handhavas av respektive försvarsgrensförvaltningar, varför bolagsformen en­

ligt utredningens mening skulle kunna ifrågakomma endast för de nytillver-

kande fabrikerna. Frågan om ledningen av beklädnadsverkstäderna har föran­

lett viss tveksamhet. Utredningen har emellertid närmast räknat med att led­

ningen av dessa verkstäder skulle vara förlagd till det eller de organ, som

komma att handha anskaffningen av beklädnadspersedlar.

172

Utredningen har ingående mot varandra vägt de skäl som tala för och

emot de båda nyssnämnda driftsformerna. Fördelarna med att driva de ny till­

verkande fabrikerna i bolagsform skulle enligt utredningens mening i huvud­

sak hänföra sig till den omständigheten, att ett statligt bolag i stort sett en­

dast skulle vara beroende av aktiebolagslagens föreskrifter samt av sådana av­

tal beträffande bolagets skyldigheter ur beredskapssynpunkt, som ingåtts vid

bolagets bildande. Fabrikerna skulle i övrigt helt kunna drivas i enlighet med

de inom privatindustrien vedertagna normerna. Med den fria ställning bolags­

formen skulle medföra skulle också följa smidigare former för kapitalinveste­

ring. Ett annat skäl, som ansetts tala för bolagsformen, ligger enligt vad ut­

redningen framhållit däri, att upphandlingsproceduren vid statsdrift tynges

av allehanda bestämmelser, medan i ett statligt bolag inköpen skulle kunna

ske på samma affärsmässiga sätt som i privata företag, varigenom såväl tids-

som kostnadsbesparingar borde kunna göras. Slutligen skulle enligt utredning­

ens mening en av fördelarna med att driva de nytillverkande fabrikerna såsom

bolag vara, att betydligt friare former för personalens anställning skulle kunna

tillämpas.

Vad som enligt utredningens mening främst måste beaktas vid ett ställnings­

tagande till frågan, vilken av de bägge driftsformerna som ur statens synpunkt

är att föredraga, vore hänsynen till de beredskapskrav, som de statliga krigs-

materielfabrikerna skola fylla. Även om ur industriell synpunkt vissa fördelar

otvivelaktigt skulle vara förenade med bolagsformen, måste enligt utredning­

ens mening beredskapsskälen tillmätas så stor betydelse, att utredningen för

sin del, örn ock med viss tvekan, ansett sig böra framför bolagsformen förorda

statlig affärsdrift för försvarsväsendets nytillverkande fabriker. En förutsätt­

ning härför vore dock, att anställningsformerna för personalen vid fabrikerna

kunde göras friare samt att i övrigt sådana förutsättningar för fabriksdriften

skapades, att denna i möjligaste mån kunde bedrivas efter de normer, som

äro gängse inom privatindustrien. Utredningen har i anslutning härtill betonat,

att därest Kungl. Majit ändock skulle anse det vara lämpligare, att ifrågava­

rande fabriker dreves i bolagsform, en särskild detaljutredning erfordrades an­

gående de med bolagsbildningen sammanhängande spörsmålen.

Förvaltningsutredningen har sålunda kommit till den principiella uppfatt­

ningen, att reparationsverkstädernas ledning borde handhavas av respektive

försvarsgrensförvaltningar, under det att endast nytillverkande fabriker borde

ställas under central industriell ledning samt därvid drivas antingen i form av

ett eller flera statliga bolag eller i form av statlig affärsdrift.

Till anläggningar, som i princip bedriva ny tillverkning, har förvaltnings­

utredningen hänfört ammunitionsfabrikerna, centrala torpedverkstaden, Carl

Gustafs stads gevärsfaktori, Åkers krutbruk, gasmaskfabriken samt mari­

nens skifferoljeverk i Kinne-Kleva ävensom i viss omfattning de inom örlogs-

varvet i Karlskrona förlagda artilleriverkstäderna och den vid örlogsvarvet i

Stockholm förlagda minverkstaden. Viss tvekan rådde enligt förvaltningsut-

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

redningens mening i fråga om arméns och marinens centrala beklädnadsverk-

städer, ehuru de till viss del även hade reparationskaraktär. De övriga av

1940 års utredning angivna verkstäderna ha av förvaltningsutredningen be­

traktats såsom reparerande.

Samtidigt med förvaltningsutredningen har på Kungl. Maj:ts uppdrag inom

verkstadsnämnden i samråd med marinförvaltningen bedrivits en särskild ut­

redning angående omorganisation av örlogsvarven. En av nämnda myndig­

heter härför tillsatt kommitté, 1941 års örlog svarvskommitté, har förordat,

att örlogsvarven icke ombildas till bolag. Samma uppfattning har hävdats av

verkstadsnämnden och marinförvaltningen vid deras slutliga ståndpunktta­

gande till berörda spörsmål. Detta är för närvarande föremål för remissbe­

handling, varför Kungl. Maj:t ännu icke träffat avgörande därom.

1942 års militära bolagsutredning.

På min hemställan beslöt Kungl. Maj:t den 17 april 1942, att den av för­

valtningsutredningen förutsatta detaljutredningen rörande en eventuell bolags­

bildning omedelbart skulle komma till stånd. Utredningen, 1942 års militära

bolagsutredning, avsågs skola beröra det ifrågasatta bolagets omfattning samt

klargöra även de konsekvenser, som en eventuell utvidgning av bolagets verk­

samhetsområde utöver de av förvaltningsutredningen förutsatta gränserna

kunde komma att medföra. I direktiven för utredningen anfördes vidare föl­

jande.

Ett synnerligen viktigt spörsmål i förevarande sammanhang är frågan om det

tilltänkta bolagets ställning till staten. Härvid måste givetvis tillses, å ena sidan

att statsmakterna tillförsäkras erforderligt inflytande på bolagets ledning samt å

andra sidan att bolagsledningen utrustas med sådana resurser och sådan rörelse­

frihet att syftet med bolagsbildningen vinnes. Särskild uppmärksamhet förtjänar

i detta sammanhang även sättet för täckande av beredskapskostnaderna. Förvalt­

ningsutredningen har härutinnan diskuterat två olika metoder, nämligen antingen

anvisande av särskilda beredskapsanslag eller beredskapsutgifternas inräknande i

de kostnader för den tillverkade produkten, som debiteras beställaren. För det

fall att bolagsformen skulle ifrågakomma har förvaltningsutredningen funnit vissa

svårigheter förenade med båda dessa metoder. Det bör ankomma på den tilläm-

nade detaljutredningen att såvitt möjligt söka en utväg ur dessa svårigheter samt

att i övrigt mera ingående än hittills låtit sig göra klarlägga hithörande spörsmål.

Vid en blivande utredning torde vidare böra beräknas det tilltänkta bolagets

behov av kapital såväl för övertagande av ifrågavarande anläggningar jämte inne­

liggande lager som för rörelsens drivande. I anslutning därtill bör förslag fram­

läggas om sättet för täckande av kapitalbehovet samt örn de konsekvenser i bud­

gethänseende, som ett genomförande av den ifrågasatta omorganisationen i övrigt

skulle medföra.

Ett närmare klarläggande av övriga delvis mycket ömtåliga och svårbedömbara

spörsmål, som äro förknippade med en övergång till bolagsformen, måste vidare

äga rum. Uppenbarligen måste genomförandet av en dylik omorganisation ske på

sådant sätt att effektiviteten hos ifrågavarande verksamhetsgren icke temporärt

nedsättes. En annan betydelsefull fråga, som kommer att kräva avgörande i sam­

band med den industriella rörelsens överflyttande till bolag, är spörsmålet örn per­

sonalens ställning i löne- och pensionshänseende efter en omorganisation.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

173

174

Den sålunda tillsatta utredningen har den 10 september 1942 avgivit en

promemoria med utredning och förslag rörande bolagsdrift vid vissa försvars-

väsendet tillhöriga industrianläggningar. Efter att lia redogjort för de för­

delar, som enligt 1940 års utredning skulle vinnas genom bolagsformens infö­

rande, har utredningen särskilt behandlat de fördelar och nackdelar, som skulle

vara förenade med en övergång till bolagsdrift, samt sammanfattat de syn­

punkter, vilka utredningen därvid haft under övervägande, på följande sätt.

1. Huvudändamålet med försvarsväsendets industrianläggningar är att säkra till­

verkningen och underhållet av för försvaret nödvändiga artiklar. Fabrikerna

måste alltså byggas och placeras främst med hänsyn till det militära lägets krav. En

följd härav är, att dessa fabriker -—• med visst undantag för beklädnadsfabrikerna

— i främsta rummet äro utbyggda och organiserade icke för att möjliggöra ekono­

misk drift under fredstid utan för att säkérställa erforderlig kapacitet vid mobili­

sering och under krig. Fabrikernas tillverkningskapacitet kan därför i allmänhet

endast delvis utnyttjas under fred. Ur denna synpunkt syntes statlig affärsdrift

vara överlägsen bolagsformen.

2. Utvecklingen i de enskilda företagen är som regel beroende av kravet på

affärsmässighet, vilket bland annat medför en strävan att åstadkomma högsta möj­

liga produktion, att hålla endast så snäva toleranser, som anses ekonomiskt för­

månligt, samt att vid försäljningar vinna så affärsmässigt förmånliga uppgörelser

som möjligt. Vid de statliga krigsmaterielfabrikerna däremot spela kraven på affärs­

mässighet en underordnad roll. Sålunda måste ofta verksamheten vid normal freds-

drift inskränkas till den i förhållande till kapaciteten obetydliga produktion, som

kan inrymmas inom de av riksdagen beslutade materielanslagen, samtidigt som

fabrikerna måste upprätthålla en förhållandevis dyrbar militär beredskap. Medan

de enskilda företagen söka efter lönande tillverkningsområden, utgör huvuduppgif­

ten för de statliga krigsmaterielfabrikerna att — ofta med bortseende från ekono­

miska hänsyn — tillgodose de militära synpunkterna genom att arbeta på utveck­

lingen av försvarskrafternas beväpning etc. Medan resultatet av de enskilda fabri­

kernas verksamhet avspeglar sig på vinst- och förlustkontot, kommer resultatet av

de statliga krigsmaterielfabrikernas verksamhet främst till uttryck i produktens

kvalitet. Sjunkande kostnader medföra icke vinst utan möjlighet för de militära

förvaltningsorganen att genom lägre inköpspriser bättre utnyttja materielanslagen,

vilket främst blir av betydelse för de militära övningarna. Därför böra de statliga

fabrikerna vid uppgörelser med staten icke sträva efter affärsmässigt gynnsamma

uppgörelser utan endast erhålla likvid för sina kostnader. Vad nu anförts innebär

att, i de fall där de enskilda fabrikerna handla med hänsyn till privatekonomiska

och kommersiella hänsyn, de statliga krigsmaterielfabrikerna i stället böra taga

hänsyn till militära och statsfinansiella synpunkter. För en fabrik av dylik karak­

tär ter sig bolagsformen i viss män främmande.

3. Den för tillverkning av vapen och ammunition avsedda maskinparken är pla­

cerad dels vid de statliga fabrikerna och dels vid vissa enskilda fabriker (skugg-

fabriker). Vissa maskiner kunna vid förändringar i tillverkningsprogrammen flyt­

tas mellan statliga fabriker och skuggfabriker. Maskinparken bör därför om möj­

ligt omhänderhavas av samt tagas till uppbörd och redovisas vid ett och samma

organ. Särskilt vid mobilisering måste ett intimt samarbete mellan de statliga

fabrikerna och skuggfabrikerna etableras, vilket förutsätter, att användningen av

hela den för krigsfabrikationen avsedda maskinparken kan dirigeras enhetligt. De

härmed förbundna problemen äro lättare att lösa vid statlig affärsdrift än vid statlig

bolagsdrift.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

175

4. Kontrollen över ändamålsenligheten av gjorda eller tillämnade medelsdisposi­

tioner vid en sådan statlig bolagsbildning som den nu ifrågasatta måste ägnas sär­

skild uppmärksamhet. Inom statsförvaltningen regleras denna kontroll dels för-

fattningsmässigt genom lönereglementen, upphandlingsförordningen och vissa andra

föreskrifter, dels i samband med anslagsprövningen och dels slutligen i efterhand

genom riksdagens revisorer och vissa särskilda för saklig granskning tillsatta organs

verksamhet. I de enskilda företagen utövas en motsvarande kontroll endast delvis

genom företagens revisorer. Men i stället regleras där medelsdispositionerna genom

kapitalägarintressets krav på avkastning, genom att tillgängliga medel äro begrän­

sade och icke minst därigenom att företagsledningen representerar kapitalägarin-

tresset på ett sätt som knappast är tänkbart i ett statligt bolag. Därtill kommer

att en automatisk reglering av medelsdispositionerna i det fria näringslivet kommer

till stånd på det sätt att oklokt skötta företag tvingas till likvidation eller rekon­

struktion, vilket icke på samma sätt kan bli fallet med en för försvarsberedskapen

nödvändig statlig fabrik.

I och för sig behöva visserligen nu nämnda omständigheter icke medföra risk

för en ekonomiskt ofördelaktig drift, men en förutsättning härför är uppenbarligen,

att de beställande statliga organen ha möjlighet att såsom kunder övergiva före­

tagen och på annat håll inköpa den krigsmateriel företagen framställa, om dessas

fabrikation enligt beställarens uppfattning sker till alltför höga kostnader. Läget

blir däremot ett annat, om statsmyndigheterna av ett eller annat skäl tvingas pla­

cera sina order hos de ifrågavarande företagen. Ett sådant tvångsläge för myn­

digheterna torde emellertid i fråga örn krigsmaterielindustrien vara för handen där­

igenom, att staten under alla förhållanden kommer att behöva hålla de ifrågava­

rande anläggningarna i gång såsom experimentfabriker eller av andra beredskaps-

hänsyn. På grund härav måste åtminstone en del av fabrikationen, oavsett kost­

naderna, drivas vid de nu avsedda företagen, vilka under denna förutsättning i

viss mån få ställningen av monopolföretag med ty åtföljande möjlighet att undan­

draga sig effektiv kontroll.

Genom att staten i huvudsak är de ifrågavarande företagens enda ägare och enda

kund kan företagens vinstmarginal helt regleras av de beställande statsorganen och

bolagsledningen i samband med prissättningen. Därest — vilket sannolikt torde

bli fallet — de priser som statsmyndigheterna skola erlägga för bolagets produk­

ter komma att motsvara bolagets självkostnad, uppkommer för bolaget ingen skyl­

dighet att erlägga inkomstskatt och heller ingen utdelningsbar vinst. Det för led­

ningen i ett privat bolag många gånger besvärande tryck, som på grund av vinst­

intresset utövas av delägarna, kommer alltså här icke att förefinnas.

5. De statliga krigsmaterielfabrikerna få, som nämnts, i ganska stor utsträckning

beredskapskaraktär. De av beredskapen betingade uppgifterna medföra naturligen

vissa kostnader, som i regel icke förekomma inom privatindustrien. Dessa kost­

nader kunna täckas antingen genom att de inräknas i de staten debiterade priserna

eller genom särskilda anslag. I det förra fallet finnes risk för att de statliga fabri­

kernas priser icke bli konkurrensdugliga. 1 det senare fallet uppkomma måhända

betänkligheter mot att fasta beredskapsanslag beviljas ett bolag •— örn ock staten

har det avgörande inflytandet på dettas ledning. I båda fallen måste åstadkommas

en effektiv kontroll över att beredskapen verkligen upprätthållcs.

(i. I anslutning till det närmast förut sagda mäste, såsom även påpekas i sta­

tens ammunitionsnämnds och försvarsviisendets verkstadsnärnnds gemensamma

remissyttrande över 1941 års militära förvaltningsutrednings — nedan kallad för-

valtningsutrcdningen -— betänkande, framhållas, att hos ledningen av det statliga

bolaget en viss benägenhet kan antagas förefinnas att eftersätta beredskapskraven

för att därigenom nå lägre självkostnader respektive att anviinda ett statligt ari-

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

176

slag, avsett för beredskapens upprätthållande, till andra ändamål. Denna benä­

genhet måste te sig särskilt farlig för den privata industri, som uppträder i konkur­

rens nied det statliga företaget örn krigsmaterielleveranser till staten. Tendensen

kan endast motverkas genom revision och andra kontrollåtgärder.

Å andra sidan ligger det nära till hands för det statliga bolaget att i visst hän­

seende känna sig utsatt för en besvärande och orättvis konkurrens från privatindu­

striens sida. Av beredskapshänsyn torde nämligen den statliga fabriken få en hel

del uppgifter i samband med utläggande av beställningar på privatindustrien, fram­

för allt lämnandet av service och dylikt. Det statliga bolaget, som i princip skall

arbeta i konkurrens nied privatindustrien, måste alltså tillhandahålla denna sina

tillverkningsmetoder, sina verktyg, utbildade instruktörer etc.

7. Om nian hyser den uppfattningen att staten icke bör driva krigsmaterieltill-

verkning i större utsträckning än som motiveras av beredskapshänsynen, är bolags-

drift vid de statliga fabrikerna olämplig även från den synpunkten att en driftig

bolagsledning har intresse av att alltmera utvidga bolagets verksamhetsområde och

därigenom äventyrar den antagna utgångspunkten. Ä andra sidan medför måhända

antagandet av denna utgågspunkt svårighet att erhålla en driftig bolagsledning,

då det kan befaras att bolagets verksamhetsområde i så fall blir för snävt tilltaget

och dess expansionsmöjligheter för små för att locka en duglig chef.

8. Såsom ett av de viktigaste skälen till förmån för drift i bolagsform har an­

förts, att bolaget skulle stå obundet av de för antagande och avlöning av statsan­

ställd personal meddelade föreskrifterna och därigenom bland annat ha möjlighet

att till sig knyta verkligt dugliga chefskrafter, som staten eljest icke kunde erbjuda

tillräckligt lockande anställningsvillkor. Synpunktens vikt får emellertid icke över­

drivas. Topplönerna inom privatindustrien äro i åtskilliga fall så höga, att det

förefaller otänkbart att ett statligt bolag skulle kunna betala en motsvarande av­

löning. Då det statliga bolaget icke synes kunna lämna någon annan sådan kom­

pensation i form av »ställning» eller dylikt som statens ämbetsverk kunna erbjuda,

försvåras givetvis konkurrensen med privatindustrien om de högst meriterade che­

ferna. Fördelarna av de mindre bundna anställningsförhållandena vid bolagsdrif-

ten kunna därjämte under en övergångstid bli avsevärt reducerade genom att bola­

get kan bli nödsakat att i stor utsträckning låta tidigare anställda befattningshavare

kvarstå i tjänst såsom statsanställda. Vidare kan konkurrensen med privatindu­

strien försvåras, örn bolaget skall vara nödsakat tillämpa de kollektivavtalsvillkor,

vilka nu äro gällande vid försvarsväsendets industrianläggningar och vilka genom­

gående äro för arbetarna betydligt förmånligare än de villkor som tillämpas inom

privatindustrien. Icke minst gäller detta omdöme pensionsförmånerna. I fråga

om pensionerna uppkomma för övrigt särskilda problem, exempelvis örn vem som

skall svara för redan intjänade pensioner, om pensionernas säkrande m. m.

9. Förvaltningsutredningen framhåller, att en intim samverkan mellan fabriks­

ledning, å ena sidan, samt statliga organ för anskaffning av krigsmateriel, krigsindu­

striplanering och forskning, å den andra, lättare kan ernås, därest fabrikerna orga­

niseras såsom statliga affärsverk än örn de överföras till bolag. Förvaltningsutred-

ningen förutsätter därvid, att ledningen av den sålunda tänkta statliga affärsdrif­

ten skall tillkomma samma statsmyndighet som handhar även de andra nu nämnda

uppgifterna, varför vissa av detta verks avdelningar, såsom ekonomiavdelning och

anskaffningsavdelning, utan nämnvärd personalökning skulle kunna utnyttjas jäm­

väl för hithörande arbetsuppgifter vid den centrala ledningen av fabrikerna.

10. I fråga om möjligheterna att åstadkomma rationellare arbetsmetoder och

fullständigare självkostnadsberäkningar har utredningen icke kunnat finna, att

några mera avgörande fördelar skulle vinnas genom övergång till bolagsdrift. Ut­

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

177

redningen bygger sin uppfattning i nu nämnt hänseende bland annat på direkta

studier vid olika statliga krigsmaterielfabriker. Det torde i detta sammanhang

knappast behöva påpekas, att endast vid vissa enskilda företag driften kan anses

vara fullt rationaliserad samt att de olika företagens metoder för kostnadsberäk­

ning, även inom samma bransch, äro mycket skiftande och endast undantagsvis

identiska. I dessa avseenden kunna alltså samma fördelar ernås, örn de statliga

affärsföretagen behandlas såsom affärsdrivande verk i statlig regi som om de orga­

niseras i bolagsform.

Som sammanfattning av vad sålunda anförts har utredningen yttrat föl­

jande.

Vid statlig affärsdrift når man en bättre kontroll och en smidigare kontakt med

de statliga myndigheterna än med bolagsdrift; skillnaden mellan de båda driftsfor­

merna i tekniskt, driftsekonomiskt och kommersiellt hänseende är endast av formell

natur. Däremot är bolagsdriften avsevärt överlägsen vid reglering av löne- och

pensionsfrågor samt vissa andra personalärenden. Särskilt med hänsyn till att för

tillverkningskostnaden löner och övriga personalförmåner äro av avgörande bety­

delse måste dessa kostnader — om konkurrensdugliga priser över huvud skola

kunna åstadkommas — kunna smidigt anpassas till den allmänna marknadens nivå

inom motsvarande branscher. Utredningen har funnit detta spörsmål böra till­

mätas avgörande betydelse vid bedömandet av frågan om övergång till bolagsdrift

för försvarsväsendets industriföretag. Omvänt torde gälla, att örn bolagens ledning

icke skulle erhålla frihet att reglera berörda personalärenden i enlighet med vad

här ovan sagts eller att om samma resultat kunde ernås vid statlig affärsdrift, till­

räcklig anledning icke heller föreligger att övergå till bolagsdrift.

Bolagsutredningen har ifrågasatt, om icke i detta sammanhang den fria kon­

kurrensens betydelse överskattats. Utredningen har nämligen förutsatt, att

den statliga regleringen av krigsmaterieltillverkningen komme att bliva bety­

dande samt att tillverkningen komme att utläggas så, att försvarsberedskapen

vid de olika statliga och enskilda fabrikerna så långt möjligt kunde upprätt­

hållas. Dessutom måste hänsyn tagas därtill, att staten alltid hade ett starkt

intresse av att sysselsätta den vid de egna fabrikerna anställda personalen.

Prisjämförelser mellan de statliga och enskilda fabrikerna kunde inom vissa

marginalvärden icke bli utslagsgivande vid fördelningen av tillverkningsorder,

eftersom de statliga fabrikerna hade betydande fasta kostnader för personal,

underhåll och beredskap, vilka kostnader måste täckas oberoende av hur till-

verkningsorderna utlades. Dessa omständigheter kunde måhända leda till

uppkomsten av viss animositet mellan de olika slagen av fabriker. Utredningen

har emellertid framhållit, att ett eventuellt motsatsförhållande mellan de stat­

liga och enskilda krigsmaterielfabrikerna icke finge påverka driften, då det

för fabriksledningarna å ömse håll måste stå klart, att de vore nödvändiga

för krigsberedskapens upprätthållande.

Vissa moment av konkurrens borde dock enligt bolagsutredningens mening

kunna uppstå. Sålunda förefölle det icke uteslutet, att privatindustrien skulle

lyckas efterhand utfinna bättre tillverkningsmetoder än de av den statliga

fabriken utlärda, vilket i sin tur skulle sporra den statliga fabriken till utexpe-

rimenterande av nya förbättringar eller omvänt. Därjämte måste en konkur-

U ihan g till riksdagens protokoll Wirf. 1 sami. Nr ISO.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

178

rens i viss mån kunna verka prisreducerande och sålunda t. ex. utvisa, om viss

tillverkning bleve billigare vid en privat fabrik än vid motsvarande statliga

eller omvänt. Utredningen har ansett, att såsom allmän princip för all till­

verkning av krigsmateriel i framtiden borde gälla, att den fria konkurrensen

av heredskapsskäl komme att bli beskuren.

Bolagsutredningen har även avgivit förslag rörande beredskapskostnaderna

och deras täckning, rörande reglering av löner åt bolagens personalorganisa­

tion, rörande pensionering av från staten övertagen personal samt angående

finansieringen av bolagens kapitalbehov och åtskilliga utgifter, beträffande

vilka förslag en närmare redogörelse torde få lämnas i det följande. Utred­

ningen har föreslagit, att örn bolagsdrift anses böra komma till stånd, denna

skulle omfatta de nytillverkande krigsmaterielfabrikerna, beklädnadsfabriker­

na, vissa större reparationsverkstäder för beklädnadsartiklar samt skifferolje-

verken ävensom att för detta ändamål skulle bildas tre bolag, nämligen ett

vapen- och ammunitionsbolag, ett beklädnadsbolag och ett nytt skifferolje­

bolag.

Då frågan örn sammanslagning av marinens skifferoljeverk i Kinnekulle

med Svenska skifferoljebolaget i särskild proposition (nr 25) förelagts årets

riksdag, vilken proposition sedermera av riksdagen godkänts, kommer i det

följande endast att behandlas utredningens förslag, i vad avser vapen- och

ammunitionstillverkningen samt beklädnadstillverkningen.

Utlåtanden över 1941 års förvaltningsutrcdnings

och bolagsutredningens förslag.

Med anledning av vad 1941 års förvaltningsutredning och bolagsutredning­

en anfört rörande de fördelar och nackdelar, som skulle vara förenade med

bolagsdrift i jämförelse med statlig affärsdrift, har flertalet av de hörda myn­

digheterna förordat statlig affärsdrift samt därvid anfört i

huvudsak följande.

Överbefälhavaren har framhållit, att starka skäl kunde åberopas mot an­

vändning av bolagsformen samt anfört.

Kraven på beredskap och på ekonomisk drift komma alltid att stå i motsatsför­

hållande till varandra. Det bör även beaktas att beredskapsåtgärderna icke kunna

regleras en gång för alla utan måste anpassas efter utvecklingen, vilket i allmänhet

torde vara lättare att åvägabringa vid statlig affärsdrift än vid bolagsdrift. Den

samverkan och kontakt, som måste finnas mellan de statliga anskaffnings-, krigsin­

dustriplanerings- och forskningsorganen å ena sidan och fabrikerna å den andra,

blir vid bolagsdrift mindre intim än vid statlig affärsdrift. Sistnämnda förhållande

torde ha särskild betydelse i vad avser vapen- och ammunitionstillverkningen. De

motiv, som föranledde 1941 års förvaltningsutredning att uttala sig mot bolags­

formen, synas alltjämt äga giltighet.

Cheferna för armén och mannen ha framhållit, att statlig affärsdrift vore

att föredraga, då denna driftsform gåve bättre garantier för tillgodoseendet av

de militära beredskapskraven samt möjliggjorde bättre samarbete med övriga

statliga myndigheter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

179

Chefen för flygvapnet

oell flygförvaltningen

ha ansett, att bolagsledningen

ställdes inför en nästan olöslig uppgift, då den skulle tillgodose två sådana krav

som beredskap och driftsekonomi, vilka stöde i rakt motsatt förhållande till

varandra. Myndigheterna trodde för sin del icke på möjligheten av att i bo-

lagsdrift erhålla ett tillfredsställande tillgodoseende av de militära beredskaps-

synpunkterna, allrahelst som dessa angelägenheter icke komme att ligga i bo­

lagsledningens intresse utan måste bevakas utifrån genom särskilda kontroll­

organ. Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen avstyrkte därför bestämt,

att vapen- och ammunitionstillverkningen skulle överlämnas åt ett nybildat

statligt bolag. Enligt myndigheternas åsikt vore statlig affärsdrift under det

blivande industriverket den rätta formen för ifrågavarande verksamhet. Dessa

invändningar kunde dock med mindre fog göra sig gällande vid beklädnadstill-

verkningen, varför nämnda myndigheter icke motsatte sig bolagsdrift för be-

klädnadsverkstäderna, därest en sådan anordning skulle befinnas påkallad.

Arméförvaltningens tyg-, intenclentur- och civila departement

ha förordat,

att ifrågavarande krigsmaterieltillverkning skulle bedrivas såsom statlig affärs­

drift, samt ha i anslutning därtill framhållit, att fabrikernas beredskapskarak-

tär borde tillmätas avgörande betydelse, enär något annat skäl än beredskaps-

hänsyn svårligen torde kunna åberopas för statlig krigsmaterieltillverkning över­

huvudtaget. Betingelserna för ifrågavarande fabrikers verksamhet vöre så vä­

sentligt olikartade mot vad som gällde i fråga om de privatekonomiska företag,

för vilkas räkning aktiebolagsformen utbildats, att nämnda företagsform tedde

sig främmande i detta sammanhang. Beredskapshänsynen måste sålunda med

nödvändighet medföra bland annat, att bolagsledningen i allt väsentligt bleve

beroende av vederbörande högsta militära förvaltningsmyndigheter, varigenom

den komme att beträffande befogenheter och uppgifter i väsentliga delar in­

taga en annan ställning än ledningen för ett vanligt aktiebolag. Regleringen

av beredskapskostnaderna torde för en i aktiebolagets form driven rörelse

komma att te sig tyngande. Detta problem måste dock även vid statlig affärs­

drift lösas i och för ernående av en i möjligaste mån rättvisande kostnadsbe­

räkning.

Även marinförvaltningen

har framhållit, att de fördelar, som man avsåge

att vinna genom övergång till bolagsdrift, lika väl kunde ernås vid statlig

affärsdrift samt därvid särskilt framhållit möjligheterna till bättre kontroll

och smidigare kontakt med de statliga myndigheterna.

Statens aminunitionsnämnd

och försvarsväsendets verkstadsnämnd

ha i sitt

utlåtande över 1941 års militära förvaltningsutrednings förslag anfört att,

ehuru nämnderna vöre av den uppfattningen, att vissa betydande fördelar

skulle kunna vinnas genom en drift i bolagsform, nämnderna dock ansåge de

av utredningen anförda skälen mot denna driftsform värda att beakta. Det

vore därvid framför allt beredskapssynpunkten, som nämnderna i likhet meri

utredningen tillmätte stor betydelse. Därest fabrikerna skulle drivas som stat­

ligt bolag, kunde nämligen för fabriksledningen frestelsen ligga nära lill hands

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

180

att för att ernå en ekonomiskt bärande tillverkning eftersätta beredskapssyn-

punkterna eller att åtminstone icke själv taga initiativ till genomförandet av

nya och fördyrande beredskapsåtgärder.

En annan olägenhet vid drift i bolagsform läge enligt nämndernas mening

däri, att då de statliga fabrikerna givetvis komme att få en hel del uppgifter

i samband med utläggandet av beställningar på privatindustrien, framför allt

lämnandet av service och dylikt, det syntes svårt att få ett friktionsfritt sam­

arbete med privatindustrien. Det statliga bolaget komme ju nämligen sam­

tidigt att uppträda som konkurrent till de privata industriföretagen. Dessa

nackdelar skulle icke i samma grad uppstå, om fabrikerna underställdes ett

statligt verk.

Nämnderna ha sedermera i utlåtanden över bolagsutredningens promemo­

ria gjort vissa ytterligare uttalanden i ämnet. Sålunda har försvarsväsendets

verkstadsnämnd, som likaledes förordat statlig affärsdrift, härom anfört bland

annat följande.

Verkstadsnämnden har alltmera stärkts i den övertygelsen, att bolagsdrift icke

utgör en lämplig form för utövandet av ifrågavarande verksamhet. Beredskaps-

synpunkterna, vilka i denna verksamhet måste tillmätas stor betydelse, lära icke

kunna tillgodoses på önskvärt sätt vid bolagsdrift. Bolagsutredningens förslag,

att bercdskapsåtgärderna skulle regleras genom ett mellan staten och bolaget upp­

rättat avtal, vars uppfyllande skulle kontrolleras genom särskilda revisorer, torde

knappast komma att i praktiken fungera tillfredsställande. För det första lära de

mångskiftande beredskapsuppgifterna, vilka i den mån utvecklingen fortskrider

ständigt bliva föremål för förändringar, överhuvud icke kunna regleras genom

avtal. Därtill kommer, att även om sådana avtal kunna träffas kontrollen över

uppgifternas fullgörande blir synnerligen komplicerad och ofta återkommande svår­

lösta tvistigheter om avtalens tolkning i skilda hänseenden kunna befaras uppstå.

Statens hrigsmaterielnämnd har i sitt yttrande över bolagsutredningens

promemoria anfört, att det syntes lämpligare att driva ifrågavarande rörelse i

form av statligt verk än i bolagsform samt framhållit.

Nämnden har vid förnyat övervägande funnit ytterligare skäl tala mot drift i

bolagsform. Sålunda torde verksamheten vid försvarsväsendets fabriker och verk­

städer under en kommande fredsperiod — icke minst beroende därpå, att av be-

redskapsskäl beställningar i icke oväsentlig grad måste utplaceras hos privatindu­

strien — bliva av sådan ringa omfattning, att det näppeligen kan anses lämpligt

att driva de statliga fabrikerna i bolagsform.

1942 års militära reparationstjänstutredning har framhållit, att bolagsdrift

syntes minst lämpa sig för den verksamhet, som vore helt inriktad på försvars­

väsendets eget behov och där beredskapssynpunktema vore framträdande,

medan beklädnadstillverkningen bättre lämpar sig för drift i bolagsform. Ut­

redningen, som i sitt principbetänkande framhållit, att frågan om statlig bo­

lagsdrift eller statlig affärsdrift icke hade någon väsentlig betydelse vid be­

dömandet av frågan om centraliserad underhållstjänst, har vad de centrala

reparationsanstaltema angår, funnit några fördelar icke stå att vinna vid bo­

lagsdrift. Därest emellertid de nuvarande centrala beklädnadsverkstädema

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

181

skulle komma att drivas i bolagsform, borde även de centrala anstalterna för

underhållstjansten anslutas till detta bolag. Skulle åter statlig beklädnadstill-

verkning anses icke böra komma i fråga utan nytillverkningen anförtros åt

den civila industrien, syntes erforderlig försöksverksamhet i fråga örn persedel­

tillverkning kunna anslutas till någon av de centrala reparationsverkstäderna.

Statskontoret

har bestämt avstyrkt övergång till bolagsdrift samt framhållit,

att de av utredningen anförda nackdelarna med bolagsdrift vore avsevärt

större än fördelarna. Statskontoret har förordat, att företagen redovisnings-

mässigt skulle organiseras såsom affärsverk med egna kapitalfonder.

Riksräkenskapsverket

har förordat, att ifrågavarande fabriker skulle drivas

såsom statliga affärsföretag samt framhållit, att driften vid dessa anläggning­

ar borde organiseras så, att i främsta rummet de militära beredskapskraven

tillgodosåges. Den friare bolagsformen syntes lämna alltför stort utrymme åt

snävt kommersiella synpunkter samt medföra ett försvårat samarbete såväl

med statliga myndigheter som med privatindustrien.

Statens krisrevision

har avstyrkt övergång till bolagsform samt framhållit att,

då bolagsorganisationen i den form här föreslagits icke utgjorde någon garanti

för att de ekonomiska synpunkterna bleve bättre tillgodosedda vid bolagsdrift

än vid affärsverksdrift och då verksamheten vid de ifrågavarande fabrikerna

och verkstäderna vid återgång till normala fredsförhållanden syntes bliva av

relativt ringa omfattning och huvudsakligen erhålla karaktär av beredskaps­

arbete, krisrevisionen funnit tillräckliga skäl icke föreligga att nu — innan när­

mare erfarenhet vunnits rörande den statliga verksamheten inom förevarande

område vid återgång till fredsorganisation — vidtaga en så genomgripande

omorganisation av den centrala företagsledningen som en övergång till bo­

lagsformen skulle innebära.

Statens industrikommission,

som ansett skillnaden mellan de olika drifts­

formerna lia en mera formell än reell innebörd, har med hänsyn till den tve­

kan, som på olilia håll otvivelaktigt rådde, funnit lämpligast, om spörsmålet

bolagsdrift kontra statlig affärsdrift kunde ställas på framtiden och således icke

behövde avgöras i nuvarande läge. Tydligt vore nämligen, att nu rådande all­

deles speciella förhållanden lätt kunde föranleda oriktiga aspekter vid bedö­

mandet av vilken driftsform som i en mera normal situation, då driften kom­

mer att bli av väsentligt mindre omfattning än nu, kunde vara mest lämplig.

Kommissionen ansåge sig ha så mycket större skäl att förorda ett dylikt un­

danskjutande av spörsmålet som det nu rådande provisoriska systemet med

försvarsväsendets verkstadsnämnd visat sig fungera på ett, såvitt kommissio­

nen kunnat bedöma, fullt tillfredsställande sätt. Enligt kommissionens mening

borde således verkstadsnämnden tills vidare, förslagsvis under en tid av fem ar,

bestå och utgöra den form, varunder verksamheten alltjämt skulle bedrivas.

Hellre än att för dylikt fall redan nu bestämma sig för bolagsdrift, vilken rörel­

seform i ett förändrat läge uppenbarligen måste ställa sig tämligen svår att av­

veckla, syntes då såsom ett provisorium statlig affärsdrift böra komma i fråga.

Kungl. May.ts 'proposition nr 180.

182

Sveriges industriförbund

har redan i sitt utlåtande över 1941 års förvalt-

ningsutrednings förslag med avseende å valet mellan bolagsdrift och statlig

affärsdrift framhållit, att skäl kunna åberopas för envar av dessa lösningar

men att förbundet stannat vid den uppfattningen, att i varje fall bolagsfor­

men borde undvikas. I sitt över bolagsutredningens förslag avgivna yttrande

har förbundet, i vars yttrande svenska arbetsgivareföreningen

instämt, ytter­

ligare framhållit, att krigsmateriel under fredstid i största möjliga utsträck­

ning borde tillverkas av den privata industrien och detta i all synnerhet inom

de områden, där den privata industrien hade att svara för den ojämförligt stör­

re delen av produktionen under krigstid. Den viktiga beredskapssynpunkten

bleve därigenom bäst tillgodosedd. Förbundet erinrade om den betydelsefulla

förstärkning av landets försvarsberedskap, som uppkommit därigenom, att den

av ett enskilt företag bedrivna vapentillverkningen vid Bofors haft möjlighet

att under gången fredstid genom stora uppdrag från in- och utlandet utveckla

sin standard och sin tillverkningskapacitet till nuvarande höga nivå. För­

bundet, som funnit bolagsformen icke erbjuda några fördelar framför statlig

affärsdrift på nu förevarande område, har vidare anfört, att detta samman­

hängde med att ett bolag av föreslagen typ skulle få ytterst litet, måhända

endast namnet, gemensamt med ett vanligt bolag. Det ifrågasatta bolaget

skulle — till skillnad mot vad som gäller i fråga om tidigare statliga bolag —

få ägaren-staten såsom enda kund, vartill komme, att staten i stor utsträck­

ning skulle nödgas placera sina order på krigsmateriel hos bolaget, oavsett de

priser detta betingade sig. De fördelar, som vanligen vöre förbundna med

bolagsformen i fråga örn möjlighet att ernå rationell och affärsmässig drift,

skulle fördenskull icke kunna i detta fall utnyttjas. Ännu allvarligare vore

det, ifall bolagets ledning, i känslan av att böra redovisa ett så gott resultat

som möjligt av verksamheten, sökte tillvälla sig största möjliga del av krigs-

materieltillverkningen och därigenom försämrade möjligheterna för den en­

skilda industrien att fylla de beredskapskrav, som ställdes på densamma. Ris­

ken för en sådan utveckling syntes obetingat mindre vid vanlig statsdrift.

Civilmilitära tfänstemannaföreningen

har funnit driftsformen statligt bolag

avgjort underlägsen den föreslagna statliga affärsdriften samt anfört, att de

speciella militära kraven på säkerställande av erforderlig kapacitet vid mobili­

sering och under krig med därtill hörande beredskapsanordningar, skuggfabri-

ker, gemensam maskinpark, dess utnyttjande och redovisning samt erforderlig

service för fabrikationens snabba och säkra utsvällning icke syntes i tillräck­

lig grad kunna bliva tillgodosedda vid statlig bolagsdrift. Den fasta organisa­

toriska sammanknytningen mellan det av förvaltningsutredningen föreslagna

industriverket och de statliga fabrikerna, som syntes komma att medföra

uppenbara fördelar för hela verksamheten för anskaffning och tillverkning av

krigsmateriel, icke minst ur rationaliserings- och arbetsbesparingssynpunkt,

samt för ett kontinuerligt fruktbärande samarbete med de militära försvars-

grensförvaltningarna, skulle icke kunna erhålla motsvarande effektiv organisa­

tion vid bolagsdrift.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

183

För svars väsendets civilmilitära ingenjörers förbund Ilar ansett fördelarna av

att ändra nuvarande driftsform till bolagsdrift icke vara så framträdande i

förhållande till nackdelarna, att övergång till bolagsdrift vore motiverad, samt

framhållit att en statlig affärsdrift i fråga örn för krigsmateriel nödvändiga pro­

duktionsgrenar i princip vore att föredraga framför statlig bolagsdrift.

Det enda utlåtande, i vilket övergång till bolagsdrift för­

ordats, har avgivits av svenska teknologi öreningen, vilken med anledning

av 1941 års förvaltningsutrednings betänkande anfört bland annat följande.

Den motivering utredningen anför för att de försvaret tillhörande fabrikerna

och verkstäderna skulle drivas i form av statlig affärsdrift, kan föreningen ej finna

helt övertygande. Många skäl tala nämligen för bolagsdrift, som otvivelaktigt bör

innebära större frihet för företaget såväl i fråga örn drift som om anställningsfor­

mer. Härigenom skulle det bli möjligt för försvarets industrier att i konkurrens

med den privata till sig knyta personal med erkänd kapacitet. Med skickliga och

ansvarskännande män i ledningen för industrierna undgås risken, att verksamheten

skall stelna, en fara som eljest kan ligga nära till vid statlig affärsdrift.

Den olägenhet för den ekonomiska kontrollen av företaget, som utredningen

anser uppkomma, om aktieägarna ej kunna påräkna vinst, måste nog anses över­

driven. Andra sätt att göra kontrollen effektiv torde finnas, och med en väl sam­

mansatt styrelse bör man kunna räkna med bästa möjliga resultat. Av vikt är,

att industriverket, örn bolagsformen kommer till användning, blir väl företrätt i

bolagets styrelse, och föreningen vill därför peka på lämpligheten av att industri­

verkets chef även bör vara styrelsens ordförande.

I yttrande över bolagsutredningens betänkande har teknologföreningen

ytterligare anfört följande.

Svenska teknologföreningen har icke funnit, att utredningen fått fram några

nya synpunkter på detta spörsmål. Under uttrycklig förutsättning att ledningen

får befogenhet att fullt självständigt och i former motsvarande den privata indu­

striens handha personalfrågorna, synes det föreningen, att bolagsdriften kan vara

att föredraga för ernående av möjligast rationella organisation och driftsbetingelser.

Genom att försvarets fabriker under fredstid böra arbeta med en relativt liten

men högt kvalificerad personal, vilken vid mobilisering eller krig hastigt måste

flerdubblas, blir personalfrågan mer än annars ömtålig och företagsledningen kom­

mer helt visst att ofta ställas inför svårigheter, som fordra en synnerligen smidig

anpassning efter förhållandena på arbetsmarknaden. Redan de allvarliga olägen­

heter, som för ett statligt verk följa av att det vid en arbetskonflikt icke kan handla

efter samma grundprinciper som enskilda företag oell icke kan ansluta sig till

arbetsgivareorganisationer, måste härvid vara starkt vägande. Även då det gäller

avvägande av anställningsvillkor för tjänstemän av olika grader, är det av stor

vikt, att ledningen icke blir bunden av de strängt begränsade löneskalor, vilka all­

tid måste bliva normgivande för statliga företag. Ett affärsföretag av bolags natur

kan dock betydligt lättare än ett statligt verk genomföra de hastiga inskränkningar

i driften, som stundom bliva erforderliga.

Teknologföreningen har dock funnit, att örlogsvarven och de mindre repara­

tionsverkstäderna ej borde inordnas under bolagsdrift.

2. Löne- och andra personalfrågor.

Då lönefrågorna och de övriga problem, som sammanhänga med personal­

organisationen, liro av avgörande betydelse vid bedömandet huruvida en (iver­

Kungl. Maj:t.-i proposition nr 180.

184

gång till bolagsform kan anses motiverad, torde i detta sammanhang böra

lämnas en kortare redogörelse för vad utredningarna i nu angivna avseenden

anfört.

1941 års förvaltningsutredning.

1941 ars förvaltningsutredning har med viss tvekan för försvarsväsendets

ny tillverkande fabriker förordat statlig affärsdrift framför bolagsdrift men sam­

tidigt såsom förutsättningar härför uppställt, att anställningsformen för per­

sonalen vid fabrikerna kunde på närmare angivet sätt göras friare samt att

i övrigt sådana förutsättningar skapades för fabriksdriften, att densamma

i möjligaste mån kunde bedrivas efter inom privatindustrien gängse normer.

Med friare anställningsformer har förvaltningsutredningen därvid främst av­

sett, dels att ordinarie befattningar enligt löneplan A i civila avlöningsregle-

mentet icke skulle förekomma vid dessa företag, dels att chefstjänstemännen

skulle kunna placeras i C-löneplanen med möjlighet till alternativ placering

inom en ganska vid marginal, dels att personal i övrigt skulle kunna anställas

mot arvode och placeras inom vissa lönegradsintervaller i en av Kungl. Maj:t

fastställd, förhållandevis rymlig ram. Fabriksledningen skulle härigenom ernå

en ganska vidsträckt frihet att anställa, placera och förflytta personal på det

för driften lämpligaste sättet.

1942 års militära bolagsutredning.

Bolagsutredningen har i anledning härav framhållit, att man vid ett genom­

förande av förvaltningsutredningens förslag i denna del skulle redan genom

statlig affärsdrift uppnå de fördelar med avseende å anställning av personal

m. m., vilka utgjorde ett av de viktigaste motiven för övergång till bolags­

drift. Förslaget innebure emellertid, att ledningen av försvarsväsendets fabriker

i betydande utsträckning skulle befrias från tillämpningen av bestämmelserna

i gällande avlöningsregleinenten. Därigenom skulle fabriksledningen alltså i

dessa hänseenden erhålla betydligt större frihet än den som kunnat tillerkän­

nas de nuvarande affärsdrivande verken. Bolagsutredningen, som icke haft

att ingå i prövning av frågan, huruvida förslaget i denna del kunde genom­

föras isolerat för försvarsväsendets anläggningar utan hänsynstagande till de

konsekvenser detta kunde få för statens affärsdrivande verksamhet i övrigt,

har i likhet med förvaltningsutredningen funnit, att örn de friare anställnings­

formerna kunde vinnas endast på den vägen, att krigsmaterielfabrikema om-

bildades till bolag, detta vore ett starkt skäl för en sådan ombildning.

Bolagsutredningen har vidare framhållit, att fördelarna med bolagsformen

främst skulle komma till synes beträffande den lägre personalen. I fråga om

chefslönerna har bolagsutredningen funnit, dels att de enskilda fabrikerna all­

tid torde vara nödsakade att hålla sina topplöner vid en nivå, som avsevärt

överstege de statliga chefslönernas, och dels att förvaltningsutredningens för­

slag örn inplacering av chefslönema i C-löneplan möjliggjorde en relativt för­

månlig reglering av dessa löner. Utredningen, som funnit uteslutet, att ett

Käng], Majlis proposition nr 180.

185

statligt bolag skulle kunna betala löner motsvarande de enskilda företagens

topplöner, har framhållit, att det icke heller skulle vara önskvärt, att staten

sökte inleda en ny lönekonkurrens örn denna icke talrika personalgrupp. Ut­

redningen hade därför icke kunnat finna, att en övergång till bolagsdrift skulle

vara av avgörande betydelse för rekryteringen av chefsposterna.

I fråga örn de lägre tjänstemännen såsom verkmästare, konstruktörer, ritare

och förmän har utredningen funnit, att bolagsdriften skulle i lönehänseende

medföra stora fördelar. De statliga avlöningsreglementenas bestämmelser vore

nämligen i vissa hänseenden icke lämpade för regleringen av lönerna till denna

personalgrupp. Sålunda hade genom ansvällning av arbetet många tjänste­

män av dessa kategorier, särskilt verkmästare och förmän, pålagts en avsevärd

ökning av ansvaret och arbetsbördan. För fabriksledningarna hade det fram­

stått såsom angeläget att kunna bereda dem någon kompensation härför, dock

utan att därigenom i något hänseende lämna för framtiden bindande utfästel­

ser. Den rätta formen för erkänsla hade härvid varit gratifikation eller till­

fälligt arvode utöver lönen. Då möjlighet att lämna sådan ersättning med det

nuvarande avlöningssystemet endast i begränsad utsträckning stöde till buds,

hade en del befattningshavare av nu avsedda kategorier i stället måst upp­

flyttas i högre lönegrad, trots att de kunnat beräknas göra skäl för den högre

lönen blott under viss tid, kännetecknad av särskilda förhållanden. Därjämte

erinrades örn de svårigheter, som i statsdrift uppkomme genom att arbetarnas

ackordsförtjänster ofta överstege lönerna till mästare och förmän, liksom örn

svårigheterna att anpassa statslönema till här avsedda befattningshavare efter

växlingarna i arbetarnas inkomster. Dessa och många liknande olägenheter

skulle i bolagsdrift kunnat undvikas. Det finge därvid dock icke förbises,

att även inom det privata näringslivet en tendens förelåge att åstadkomma

mera allmänt tillämpade »löneplaner».

Utredningen har vidare funnit, att en övergång till bolagsdrift skulle med­

föra, att löner och övriga förmåner till arbetare lättare skulle kunna anpassas

till de inom motsvarande branscher i privatindustrien tillämpade lönerna. Det

skulle i så fall kunna övervägas, huruvida icke de ifrågasatta bolagen, såsom

fallet är med vissa redan existerande statliga bolag ävensom med vissa koope­

rativa förbundet tillhöriga fabriker, borde anslutas till arbetsgivarorganisation.

En sådan anordning för statliga bolag skulle dock förutsätta, att bolagsled­

ningen erhölle full frihet att ensam reglera arbetsförhållandena, eftersom det

mäste framstå såsom ovillkorligen nödvändigt, att statsmakterna icke genom

de statliga bolagen kunde bliva inblandade i eller påverka lösningen av kon­

flikter på arbetsmarknaden.

Utredningen har även berört vissa med överflyttningen av personal till bo­

lagen sammanhängande frågor samt de spörsmål, som uppkomma beträffande

samverkan mellan de statliga organen å ena sidan samt fabrikerna å den andra,

varvid utredningen även konstaterat, att personalen vid bolagsdrift icke skulle

kunna såsom hittills växelvis utnyttjas för tjänst vid fabrikerna och i de cen-

Kungl. Marits proposition nr ISO.

186

träla förvaltningsmyndigheterna. Utredningen har ansett, att man redan gjort

dylika erfarenheter inom det nybildade statliga bolaget statens skogsindustrier.

Utredningen har vidare framhållit, att i fråga om löner och pensioner till bo­

lagens befattningshavare bolagens styrelser ensamma skulle bli beslutföra. Ut­

redningen har följaktligen icke gjort någon närmare utredning angående stor­

leken av de löner och pensioner, som kunde komma att utbetalas. Utredning­

en har emellertid konstaterat, att de pensioner, som utbetalas jämlikt statliga

tjänstepensionsreglementet för arbetare, vore avsevärt högre än de pensioner,

som utbetalas av statliga och enskilda aktiebolag i allmänhet. Vissa statliga

aktiebolag liksom ett flertal enskilda bolag utbetala inga arbetarpensioner.

I fråga örn pensionerna till de vid bolagsbildningen anställda arbetare, vilka

redan intjänat pensionsrätt i statens tjänst, måste en avräkning mellan staten

och bolaget komma till stånd. Utredningen har därvid redogjort för de olika

alternativ, som diskuterats med avseende å denna frågas lösning för aktie­

bolaget statens skogsindustriers del, samt för den nu ifrågasatta bolagsbild­

ningen ifrågasatt ett enklare förfaringssätt än det som avsetts skola komma

till tillämpning vid den ännu icke slutligt avgjorda regleringen av detta spörs­

mål i vad avser skogsbolaget.

Bolagsutredningen har alltså funnit, att bolagsdriften skulle vara avsevärt

överlägsen vid reglering av löne- och pensionsfrågor samt vissa andra personal­

ärenden samt att dessa spörsmål borde tillmätas avgörande betydelse vid be­

dömande av frågan om övergång till bolagsdrift men även ansett, att om bola­

gens ledning icke skulle erhålla frihet att reglera personalärenden i enlighet

med vad här sagts eller att örn samma resultat kunde ernås vid statlig affärs­

drift — d. v. s.

i

enlighet med

1941

års förvaltningsutrednings förslag — anled­

ning icke heller förelåge att övergå till bolagsdrift.

Utlåtanden över bolagsutredningens förslag.

Flertalet av de hörda myndigheterna ha anslutit sig till bolagsutredningens

uppfattning men ansett de fördelar, som skulle vinnas genom bolagsdrift, icke

uppväga de därmed förenade nackdelarna samt framhållit, att vad man i dessa

hänseenden avsett att vinna med övergång till bolagsdrift borde kunna ernås

även vid statlig affärsdrift.

Arméförvaltningens tyg-, intendentur- och civila departement

påpeka, att

den speciella form av företagarskicklighet, som inom det privata näringslivet

på grund av sin relativa sällsynthet betalas med topplöner, knappast syntes

erforderlig vid nu ifrågavarande fabriker, där tillverkningens art och omfatt­

ning bestämdes av andra faktorer än de vinstintressen en privat företagsledare

hade att tillgodose och där företaget i staten hade en given köpare av sina

produkter. Dessa chefsposter, vilkas innehavare icke heller hade några finan-

sieringsproblem att bemästra, bleve därför av rent administrativ karaktär i en

helt annan utsträckning än vad fallet vore beträffande en företagsledare inom

det privata näringslivet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

187

Departementen ifrågasatte, huruvida icke de av utredningen angivna olä­

genheterna kunde avhjälpas med enklare medel än övergång till bolagsdrift.

Sålunda syntes, därest ifrågavarande personal allt fortfarande skulle avlönas

enligt gällande avlöningsreglemente för icke-ordinarie personal, en smidigare

anpassning av lönerna efter det aktuella lägets krav kunna åstadkommas,

därest särskilda medel i erforderlig omfattning anvisades till gratifikationer

och belöningar. Denna eljest sparsamt tillämpade ersättningsform skulle —

rätt använd — i avsevärd omfattning kunna motverka den stelhet hos det

statliga lönesystemet, vilken i princip syntes vara ofrånkomlig, därest nödig

stadga och reda skulle kunna vidmakthållas i fråga örn lönesättningarna i

statsverksamheten, men som utredningen icke utan skäl ansåge ha mindre

lämpliga verkningar beträffande ifrågavarande personalkategori. Enligt depar­

tementens mening gjorde sig kravet på större rörlighet och smidighet i fråga

örn lönerna framför allt gällande för den arbetsledande och tekniska persona­

lens del. Även inom ramen för statlig affärsdrift kunde ifrågavarande personals

avlöningsförmåner lösgöras från de statliga avlöningsreglementenas bestämmel­

ser och en anpassning till allmänna marknadens lönenivå sålunda genomföras.

Så hade redan skett beträffande arméns centrala beklädnadsverkstad, där

samtliga civila befattningshavare utom kontorspersonalen jämlikt medgivande

av Kungl. Majit vore anställda med personliga kontrakt och avlönades obe­

roende av statliga avlöningsreglementen. För det fall att denna radikala om­

läggning av personalens avlöningsförhållanden komme till stånd, kunde ifråga­

sättas, huruvida icke vederbörandes pensionsförhållanden ändock med tillämp­

ning av 1 § 2 mom. allmänna tjänstepensionsreglementet skulle kunna regleras.

Vad anginge arbetaravlöningarna kunde departementen icke finna några

avgörande skäl, varför bolagsdrift i och för sig skulle medföra en bättre an­

passning av dessa löner, vilka såväl vid statlig affärsdrift som bolagsdrift vore

avtalsmässigt bestämda. Vid den centrala beklädnadsverkstaden överensstäm­

de för övrigt arbetaravlöningarna redan nu så gott som fullständigt med den

privata industriens löner för motsvarande slag av arbetskraft. Vid försvarets

övriga fabriker syntes arbetarna däremot erhålla högre ersättning än inom pri­

vat industri av jämförlig art. En reducering av ifrågavarande kostnadsfaktor

kunde visa sig förbunden med mindre önskvärda verkningar. Ur beredskaps-

synpunkt vore det nämligen av utomordentlig betydelse för försvarsväsendets

fabriker att lia tillgång till en kunnig och erfaren fast arbetarstam. Lönesänk­

ningar vore i och för sig ägnade att motverka uppnåendet av detta syfte.

En övergång till bolagsdrift och därmed en anpassning av ifrågavarande för­

måner efter normer, som inom den privata industrien tillämpades i fråga örn

pensionering av arbetare, skulle medföra betydande kostnadssänkningar.

Emellertid hade de jämförelsevis högt tilltagna pensionsförmåner, vilka staten

tillerkände sina arbetare, sin grund i sociala synpunkter och hänsynstaganden,

vilka med samma styrka gjorde sig gällande vare sig vederbörande vore direkt

statsanställd eller anställd i ett statligt bolag. Kedit sett bleve även sistnämnda

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

188

arbetare att anse såsom statsanställda. De rikligare tillmätta pensionsförmå­

ner, som utginge till statens arbetare, kunde i icke ringa mån bidraga till att

binda vederbörande vid företaget, en omständighet som hade betydelse ur

bland annat beredskapssynpunkt.

Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen

ha framhållit, att en anpass­

ning efter lönemarknaden stötte på särskilda svårigheter inom förevarande om­

råde. Det kunde nämligen icke frånkommas, att jämförelser uppställde sig

mellan löneväsendet vid dessa fabriker å ena sidan och å andra sidan de paral­

lellt med dem arbetande statliga affärsföretagen inom samma bransch, såsom

arméns tygverkstäder, flottans örlogsvarv och flygvapnets centrala flygverk­

städer. Det bleve i längden omöjligt att vid dessa vid sidan av varandra arbe­

tande företag uppehålla väsentligt olika lönestandard med åtföljande skillnad

i social ställning för den anställda personalen.

Försvarsväsendets verkstadsnämnd, som delade utredningens mening, att

verksamheten med nödvändighet krävde en smidig anpassning av lönesätt­

ningen för såväl tjänstemän som arbetare efter läget på allmänna marknaden

samt efter fabrikernas aktuella behov, har framhållit, att en sådan anpass­

ning icke kunde vad beträffar tjänstemännen komma till stånd vid tillämpning

av de för statsförvaltningen i övrigt gällande avlöningsbestämmelserna. Enligt

nämndens mening vore det icke ogörligt att åstadkomma sådana avlöningsbe-

stämmelser vid statlig drift, att större frihet vid lönesättningen skulle vinnas.

Nämnden har förordat en anställningsform, vilken icke i alltför hög grad av­

veke från vad som eljest tillämpades i statsförvaltningen men varigenom det

åsyftade resultatet ändock skulle ernås. Förslaget, som i vissa hänseenden nära

överensstämde med ett av 1941 års förvaltningsutredning framlagt förslag,

innebär i huvudsak, att för vissa av de högre tjänstemännen av riksdagen

skulle fastställas rörliga lönegrader, medan för övriga tjänstemän lönegradspla-

ceringen skulle bestämmas av fabrikernas centrala ledning. De högre tjänste­

männen skulle enligt förslaget inplaceras i löneplan C i civila avlöningsregle-

mentet, medan övrig personal skulle erhålla extra ordinarie eller extra anställ­

ning, varjämte kontraktsanställning skulle ifrågakomma. Genom dessa anställ­

ningsformer skulle enligt nämndens mening ej blott smidighet i lönesättningen

ernås utan även för i C-löneplanen upptagna tjänstemän liksom för extra ordi­

narie tjänstemän pensionsfrågan lösas på ett lämpligt sätt. Om så ansåges

erforderligt, syntes Kungl. Majit under åberopande av 1 § 2 mom. sista styc­

ket allmänna tjänstepensionsreglementet även kunna besluta, att reglementets

bestämmelser skulle tillämpas för kontraktsanställd personal.

Enligt statens kiigsmatenelnämnds

förmenande syntes det, vad beträffar

tjänstemännens löner, icke vara ogörligt att vid statlig drift åstadkomma så­

dana avlöningsbestämmelser, att större frihet vid lönesättningen skulle kunna

vinnas. Vad åter anginge arbetarlönerna syntes, om så skulle anses önskvärt,

möjligheterna att kunna anpassa dessa till de inom motsvarande bransch inom

privatindustrien tillämpade icke vara större vid bolagsdrift än vid fortsatt stat­

lig drift.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr ISO.

189

1942 års militära reparationstjänstutredning har anfört, att man vid en

övergång till bolagsdrift knappast torde kunna ifrågasätta en försämring av

de sociala förmånerna för endast en grupp av anställningshavare i statens

tjänst.

Statskontoret har framhållit, att om man icke kunde på den statliga krigs-

materieltillverkningen lägga vanliga affärsmässiga synpunkter, så bortfölle

även huvudskälet för att beträffande de anställda vid försvarsväsendets indu­

strianläggningar tillämpa anställnings- och avlöningsvillkor, som mera väsent­

ligt avveke från de för anställningshavare i statens tjänst eljest vedertagna.

Rent principiellt ansåge statskontoret dessutom betänkligt och i längden säker­

ligen ohållbart att genomföra en kategoriklyvning av de statsanställda, som

skulle ställa vissa grupper i en markerat ogynnsammare ställning än övriga

och detta uteslutande beroende på den valda driftsformen för verksamheten.

Därest pensionerna för statens arbetare ansåges vara för höga syntes den rik­

tiga utvägen vara att ändra tjänstepensionsreglementet men däremot icke att

söka kringgå problemets kärnpunkt genom ändring av själva driftsformen. Lik­

nande synpunkter kunde enligt statskontorets mening anföras beträffande löne­

villkoren. Emellertid har statskontoret funnit det icke vara uteslutet, att man

skulle kunna inom det statliga lönesystemets ram reglera personalfrågan på

ett sätt som bättre än hittills tillgodosåge de speciella krav, som uppställde sig

inom industriell verksamhet av förevarande slag. Viktigast syntes i detta

sammanhang vara, att de olika företagen ställdes under fullt kompetent och

för sin uppgift väl kvalificerad teknisk och ekonomisk ledning. Vad som i

detta avseende med tillämpning av vanliga lönevillkor visat sig möjligt vid

statens affär sdrivande verk borde kunna åvägabringas även vid försvarsväsen­

dets fabriker och verkstäder.

Riksräkenskapsverket har anfört, att en tillfredsställande rekrytering av

chefsbefattningarna kunde ernås, oavsett om verksamheten komme att bedri­

vas i bolagsform eller såsom statligt affärsföretag. Hittills gjorda erfarenheter

hade knappast givit vid handen, att de statliga anställningsvillkoren skulle

omöjliggjort chefsbefattningarnas besättande med tillräckligt kvalificerade

krafter. Vid en tillämpning av de av förvaltningsutredningen förordade an­

ställnings- och lönevillkoren syntes de krav på frihet och anpassning, som på

förevarande område borde uppställas, bliva i skälig mån tillgodosedda. Riks-

räkenskapsverket förutsatte härvid, att möjligheten att inom den av förvalt­

ningsutredningen föreslagna lönegradsramen relativt förmånligt inplacera en

tjänsteman allenast skulle komma till användning, då fråga vore om förvär­

vande eller bibehållande av en duglig arbetskraft, och icke utnyttjas till en

allmän utvidgning av gränserna för placering i löneklass. Lönegradsuppflytt-

ningen borde icke heller tillämpas, då fråga vore örn att bereda kompensation

tor en tillfällig ökning av arbetsbelastningen och ansvaret. För dylika ökningar

i arbetsbördan borde i stiUlct systemet med arvode eller gratifikation med för­

tid kunna komma till antändning. Beträffande de för bolagsdrift ifrågasätta

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

190

anläggningarna syntes en anpassning av arbetarlönerna till de inom privat­

industrien tillämpade mindre förmånliga löne- och pensionsvillkoren under alia

förhållanden vara svår att genomföra, då bärande skäl knappast förelåge, att

beträffande denna personal tillämpa andra och mindre förmånliga villkor än

för personalen vid de reparerande verkstäderna. Detta omdöme gällde allmänt

taget även personalen i tjänstemannaställning. Därest de föreslagna friare an­

ställningsvillkoren ansåges böra tillämpas vid här avsedda anläggningar, syntes

detta medföra konsekvenser även i fråga örn reparationsverkstäderna. Riksrä-

kenskapsverket har vidare framhållit, att möjligheterna att åstadkomma en

rationell drift otvivelaktigt vore större inom ett bolag än vid statliga verk och

inrättningar, vilka voro bundna av lönereglementen m. fl. bestämmelser. En­

ligt verkets mening skulle emellertid en personalorganisation i huvudsaklig

överensstämmelse med förvaltningsutredningens förslag i tillräcklig grad till­

godose kravet på anpassning efter den allmänna marknadens nivå. Därmed

skulle det starkaste för bolagsdrift anförda skälet bortfalla.

Statens krisrevmon har anfört, att vad beträffar anställningen av arbetare

och deras avlönande några väsentliga fördelar icke syntes stå att vinna med

drift i här föreslagen bolagsform framför affärsverksdrift. Då det giillde tjän­

stemännens avlöningsförhållanden syntes däremot läget vara delvis annorlun­

da. Därest driften inordnades under affärsverkets form, skulle ledningen

bli

bunden av de statliga lönereglementena med deras i lönehänseende relativ t

stora stelhet. Även om vissa svårigheter i fråga örn rekryteringen av ingen­

jörer och annan teknisk personal skulle uppkomma för företagsledningen

vivi

affärsverksdrift, ansåge krisrevisionen likväl dessa omständigheter icke vara av

den vikt, att man fördenskull borde välja en företagsform, som ur andra syn­

punkter kunde anses mindre lämplig.

Enligt statens industrikommissions mening borde det icke vara helt ogörligt

att även vid andra driftsformer än bolagsformen med avseende å anställnings-

iörhållandena ernå en efter den allmänna marknaden anpassad tillfredsställan­

de reglering. Då kommissionen föreslagit, att huvudspörsmålet bolagsdrift

kontra affärsdrift ställdes på framtiden, hade detta därför skett på basis av den

uttryckliga förutsättningen, att anställningsfrågorna även i verkstadsnämndens

regi skulle kunna givas en dylik reglering, varvid personalen i pensionshänse-

ende måste kunna tillerkännas de förmåner, som allmänneligen bereddes fastare

anställd personal i statens eller enskilda arbetsgivares tjänst.

Sveriges industriförbund, som understrukit, att utredningen — till synes

med fullt fog — icke ansett bolagsformen medföra några avgörande fördelar

för rekryteringen av chefsposterna vid det statliga företaget, har vidare anfört,

att det icke borde erbjuda oöverkomliga svårigheter att uppmjuka det nuva­

rande lönesystemet på sådant sätt, att berörda önskemål kunde nöjaktigt till­

godoses utan att bolagsformen därför behövde tillgripas. Det borde icke heller

iörbises, att även i ett statligt bolag med ett stort antal anställda vissa

mel­

eher mindre fixerade lönegrader säkerligen komme att fastställas eller små­

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

191

ningom utbilda sig. Vad slutligen anginge arbetarlönerna syntes en önskvärd

anpassning av de statliga lönerna och därmed jämförbara förmåner vara fullt

lika möjlig att genomföra, även om den statliga affärsdriften bibehölles.

En från de ovan återgivna uttalandena avvikande uppfattning har häv­

dats av jörsvarsväsendets lönenämnd,

som anfört.

Utan att ingå på frågan om vilken driftsform, som lämpligen bör komma till

användning, finner sig lönenämnden böra uttala, att därest statlig affärsdrift anses

böra tillämpas på förevarande område, det ej gärna synes kunna ifrågakomma att

för vissa betydande delar av statsförvaltningen tillämpa avlöningsnormer, som

helt skilja sig från vad som gäller för förvaltningen i allmänhet. Den frihet och

obundenhet, som vid en sådan lösning skulle tillerkännas fabriksledningen, torde

enligt lönenämndens mening vara ägnad att medföra vittgående konsekvenser nied

avseende å statens affärsdrivande verksamhet i övrigt. Lönenämnden anser sig å

andra sidan böra framhålla, att därest bolagsformen skulle komma till användning

beträffande nu ifrågavarande, omfattande verksamhetsgrenar det knappast lärer

kunna undvikas, att lönesättningen för den av bolagen anställda personalen kom­

mer att inverka på löneförhållandena för personalen vid statliga företag inom lik­

nande verksamhetsområden.

De över bolagsutredningens förslag hörda personalorganisationerna ha i hu­

vudsak framhållit följande.

Svenska officersförbundet,

som framställt erinringar mot uppfattningen, att

en civil befattningshavare generellt skulle besitta bättre tekniskt kunnande

och mera framstående ledaregenskaper än en militär, har anfört bland annat,

att vad det tekniska kunnandet beträffade, en specialutbildad ingenjör i regel

kunde anses äga företräde framför en tekniskt utbildad officer. De militärer,

vilka ifrågakonune för högre poster vid fabriker och dylikt, hade dock, innan

de satts att bekläda sådana befattningar, erhållit en grundlig teknisk utbild­

ning och kunde sålunda anses fullt jämställda med civila teknici. Förbundet

erinrade vidare, att militärtjänsten vore särskilt lämpad såsom grundval för

danandet av ledare, eftersom detta är ett av officersutbildningens viktigaste

mål. Att denna givit resultat, vilka kunna vara av betydelse även för en

fabriksledare, ansåg förbundet bestyrkt av det faktum, att militärer i många

fall tagits i anspråk för ledande poster just inom industrier och motsvarande

enskilda företag. Ledarposterna inom försvarsmaktens fabriker borde därför

i första hand förbehållas militära befattningshavare. Endast i den mån lämp­

liga chefer icke kunde utfinnas bland dessa, borde civila komma i fråga. Även

med hänsyn till samarbetet mellan de militära myndigheterna och fabrikernas

ledning vore det angeläget, att dc ledande posterna inom fabrikerna besattes

med militärt skolad personal.

Civilmilitära tjänstemanna] örenvig en

har förklarat sig icke kunna biträda

bolagsutredningens uppfattning i förevarande hänseenden, när berörda spörs­

mål såges i belysning av de former, förvaltningsutredningen föreslagit för dessa

frågors behandling. För arbetarna gällde i båda fallen kollektivavtalsformer

och statens intressen syntes härvid bli i tillräcklig man tillgodosedda vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

192

statlig affärsdrift. För tjänstemännen syntes den extra ordinarie eller extra

tjänstemannaanställningsformen och den ifrågasatta rörligheten i löneplace-

ring inom trennc lönegrader för varje befattning erbjuda erforderlig smidighet

i anställnings- och löneförhållandena. Härmed skulle enligt bolagsutredningens

eget uttalande tillräcklig anledning icke föreligga att övergå till bolagsdrift.

Försvarets civila tjänstemannaförbund har anfört, att den stelhet, som vore

utmärkande för de statliga löneplanerna, till största delen sammanhängt med

att personalförteckningarna för försvarets del måst underställas Kungl. Maj:t

för fastställande. Den långsamma behandling, som härvid varit betingad dels

av att ändringar endast kunnat ske en gång örn året, dels av den noggranna

behandlingen av förslagen i flera olika instanser, har huvudsakligen karakteri­

serat den stelhet, som nu påtalades. Detta kunde enklast undanröjas genom

att försvarets centrala myndigheter i likhet med de civila centralförvaltning­

arna och affärsdrivande verken finge bemyndigande att själva fastställa dessa

personalförteckningar. I sak skulle detta bli förhållandet även efter övergång

till bolagsdrift, eftersom bolagsledningen centralt skulle besluta i lönefrågor.

Den fria lönesättningen skulle dock även i sådant fall vara nödsakad att följa

vissa planer, om icke anarki skulle uppstå på detta område. Tiden före år

1928, då det första avlöningsreglementet för försvarets civila tjänstemanna­

personal kom till, hade karakteriserats av sådan fri lönesättning. Erfarenhe­

terna från den tiden vore icke sådana att ett återinförande av detta system

syntes önskvärt. Om det sålunda måste anses nödvändigt att fastställa vissa

normer för lönesättningen, vore det överflödigt att utarbeta nya sådana, då

de statliga avlöningsreglementena i stort sett fyllt de krav, som rimligen kunde

uppställas.

Sveriges arbetsledareförbund, som redan i sitt utlåtande över 1940 års för-

valtningsutrednings betänkande framfört bestämda erinringar mot bolagsfor­

men, genom vilken enligt förbundets mening arbetsledarna skulle förlora sin

anställningstrygghet, därest deras ställning och pensionsrätt icke garanterades

genom ett med tillräckligt lång giltighetstid bundet kollektivavtal, har nu

hänvisat till detta utlåtande och därutöver ytterligare anfört vissa synpunk­

ter. Förbundet har erinrat, att arbetsledarna haft en arbetsbörda och ett an­

svar, som deras löneförmåner icke kompenserat dem för. Därest ett bolag

redan nu drivit ifrågavarande industrier, skulle sålunda löneutgifterna till

tjänstemännen säkerligen varit väsentligt större. För att vinna rättelse här­

vidlag måste man emellertid icke tillgripa en så radikal åtgärd som omläggning

av själva driftsformen. Med hänsyn till att tillverkningen vid dessa industrier

i mångt och mycket saknade motsvarighet inom det privata näringslivet, vore

det icke möjligt att vid en ansvällning av fabrikationen omedelbart från detta

erhålla erforderlig arbetsledande personal med sådana kvalifikationer att

driftsresultatet kunde förväntas bli fullt tillfredsställande. Svårcrsättlig per­

sonal borde följaktligen bibehållas i tjänst i erforderligt antal även under de

perioder, då verksamheten dreves i mindre omfattning. Följaktligen borde ock-

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

193

så enligt förbundets mening nämnda personal beredas sådana anställningsvill­

kor, att den icke i onödan frestades att övergå till privattjänst. Det syntes

därför ur beredskapssynpunkt vara av stort värde, att den relativa anställ­

ningstryggheten för nämnda befattningshavare bibehölles för framtiden oaktat

de olägenheter, som anmälde sig ur strängt företagsekonomisk synpunkt.

Landsorganisationen i Sverige har anfört, att då det icke syntes som om

utredningen avsett, att försvarets industrier i fredstid skulle utöva konkurre­

rande verksamhet med övriga industrier på den allmänna marknaden, det vore

svårt att förstå den vikt, som tillmätts försvarsindustriernas konkurrensdug­

lighet, ehuru en strävan till förbilligande av här berörda verksamhet vore na­

turlig. Utredningens promemoria upptoge dock icke några ingående undersök­

ningar om förhållandet mellan löneläget vid försvarets industrier och löneläget

vid motsvarande privata eller andra statliga industrier. Att försvarsindustri­

ernas arbetare, liksom övrig statsanställd personal i regel åtnjöte större sociala

förmåner än motsvarande privata industriers arbetare, vore lätt att konsta­

tera, varför några undersökningar icke syntes nödvändiga i detta avseende.

Örn en undersökning av löneförhållandena skulle giva vid handen, att försva­

rets arbetare intoge en förmånligare ställning än den privata industriens, så

vore därmed icke utan vidare givet, att en strävan till fullständig utjämning

vore befogad. Med den uppgift de statliga krigsmaterielfabrikema pålades,

förefölle det, som om deras arbetare skulle komma i en särskild ställning. Detta

1'ramginge bland annat av utredningens egna uttalanden beträffande kravet

på sekretess från de anställdas sida. Försvarsindustriernas arbetare måste be­

traktas såsom innehavare av förtroendeposter i synnerlig grad, vartill komme,

att man hittills av dessa krävt mycket god yrkeskompetens redan vid anstäl­

landet. Det senare gällde ej minst de arbetsplatser, vid vilka reparationer före-

komme i större utsträckning än vid motsvarande privata anläggningar. Vidare

förefölle det principiellt mindre välbetänkt att utskilja en grupp av statligt

anställda, som antoges befinna sig på en högre nivå än motsvarande privat-

anställda, för att sänka deras arbets- och lönevillkor till de privatanställdas

nivå. Principfrågan örn förhållandet mellan lönerna för de tjänster, som av

staten toges i anspråk, och den privata industriens borde behandlas i ett be­

tydligt vidare sammanhang, därest en sådan behandling ansåges påkallad.

Sammanfattningsvis har framhållits, att den del av försvarsindustriens arbe­

tare, som utgjorde den permanenta kåren, intoge en särställning i fråga örn

förtroende, pålitlighet och i vissa fall även yrkesskicklighet, varför vid fast­

ställande av arbets- och lönevillkoren samt ej minst pensionsförmånerna hän­

syn borde tagas härtill. Landsorganisationen ville icke motsätta sig en över­

gång till bolagsdrift, därest en sådan form för verksamheten kunde påvisas

medföra effektivisering av driften inom försvarsverkens industrier, men mot­

satte sig bestämt en sådan ordning, därest densamma motiverades med ökade

möjligheter att förändra arbets- och lönevillkoren för inom dessa industrier

anställda arbetare på ett sätt, som i realiteten skulle innebära försämring av

dessa villkor.

Bihang till riksdagens protokoll JO lid. 1 saini. Nr ISO.

Kungl. Marits 'proposition nr 180.

13

Departe­

mentschefen.

Försvarsverkens civila personals förbund har efterlyst de sakskäl, som kunde

finnas för påståendet om det högre löneläget för försvarets arbetare i förhål­

lande till övriga arbetare i landet, samt framhållit, att det givetvis kunnat

uppvisas löner på försvarets arbetsplatser, som överstege privatmarknadens

men att i andra fall motsatsen också kunnat påvisas. Förbundet, som ansåg,

att försvarets arbetare missgynnats i fråga örn löneutvecklingen, har beträf­

fande deras sociala förmåner anfört, att dessa icke avveke från motsvarande

förmåner för samtliga statens övriga arbetare, att dessa förhållanden hade

varit rådande inom statsdriften liksom vid försvaret sedan flera årtionden till­

baka samt att motsvarande eller bättre förmåner gällde för statens tjänste­

män. Skulle försvarets arbetare fråntagas dessa arbetsvillkor, borde hela frå­

gan om motsvarande arbetsvillkor för övriga statsanställda göras till föremål

för överväganden.

Sammanfattningsvis kan konstateras, att såväl 1941 års militära förvalt-

ningsutredning som 1942 års militära bolagsutredning räknat med ett eller tvä

statliga affärsföretag med fullständig självkostnadsberäkning såsom enda alter­

nativ till statlig bolagsdrift för de nytillverkande statliga krigsmateriel- och

beklädnadsfabrikerna. Medan förvaltningsutredningen, ehuru med viss tve­

kan, förordat den förra driftsformen, har bolagsutredningen utan att angiva

vilken driftsform som borde väljas utförligare redogjort för de med bolags-

driften förenade fördelarna och nackdelarna samt framlagt förslag till bildande

av två eller alternativt ett bolag för nu ifrågavarande till verkningsområden.

Förvaltningsutredningen har framlagt förslag till personalorganisation för en

fabriksavdelning inom industriverket, som skulle omhänderha driften vid de

ifrågavarande fabrikerna och verkstäderna. Bolagsutredningens förslag — som

delvis kompletterar förvaltningsutredningens förslag — är i vad avser verksam­

hetens omfattning, organisation och finansiering i huvudsak så uppbyggt, att

det är tillämpligt även vid statlig affärsdrift.

Av de hörda myndigheterna ha överbefälhavaren, cheferna för armén, mari­

nen och flygvapnet, armé-, marin- och flygförvaltningarna, krigsmaterielnämn-

den och verkstadsnämnden, statskontoret, riksräkenskapsverket, krisrevisio­

nen och industrikommissionen ävensom industriförbundet och arbetsgivare­

föreningen avstyrkt bolagsbildning och förordat statlig affärsdrift, varvid vissa

av dem föreslagit den uppmjukning av gällande lönebestämmelser, som för

denna verksamhet förordats av förvaltningsutredningen. Försvarsväsendets

lönenämnd har uttalat betänksamhet med avseende å en uppmjukning av

lönebestämmelserna. Verkstadsnämnden har vid sitt utlåtande fogat förslag

till organisation för ett statligt affärsföretag omfattande samtliga berörda

fabriker och verkstäder.

Av de hörda personalorganisationerna lia civilmilitära tjänstemannaför­

eningen och försvarsväsendets civilmilitära ingenjörers förbund kommit till i

huvudsak samma resultat som de förutnämnda statliga myndigheterna. För­

194

Kungl. Maj:ts "proposition nr 180.

195

svarsverkens civila personals förbund har bestämt avstyrkt bolagsbildning,

medan svenska officersförbundet, försvarets civila tjänstemannaförbund,

arbetsledareförbundet och landsorganisationen inskränkt sig till att i veder­

börande personalgruppers intresse framföra önskemål, som i huvudsak inne­

bära ett avstyrkande av förslag om övergång till bolagsdrift för försvarsvä-

sendets fabriker och verkstäder.

Endast teknologföreningen har förordat övergång till bolagsdrift för ifråga­

varande fabriker och verkstäder.

Den belysning, som nu föreliggande spörsmål fått genom de verkställda ut­

redningarna och däröver avgivna remissutlåtanden, synes mig giva vid han­

den, att tillräckliga skäl för övergång till bolagsdrift, vid försvarets fabriker

och verkstäder, icke föreligga. Jag vill särskilt framhålla, att det vid bolagsdrift

torde vara svårt att på betryggande sätt tillgodose beredskapssynpunkterna,

och vill fästa uppmärksamheten på de konsekvenser, som skulle uppkomma

genom att helt olika principer i organisations- och lönehänseende skulle komma

att tillämpas vid å ena sidan de i huvudsak nytillverkande och å andra sidan

de i huvudsak reparerande verkstäderna — däribland tygverkstäderna, örlogs­

varven och flygverkstäderna — samt de olägenheter, som skulle göra sig gäl­

lande, därest någon av de ifrågavarande verkstäderna senare skulle ändra

karaktär i nu angivna hänseende. Med hänsyn härtill anser jag mig icke böra

förorda, att ledningen av driften vid de ifrågavarande fabrikerna och verkstä­

derna anförtros åt ett statligt bolag.

Däremot finner jag i likhet med flertalet av de i ärendet hörda myndighe­

terna lämpligt, att verksamheten vid ifrågavarande anläggningar hedrives i

form av statlig affärsdrift, och förordar därför bifall till detta förslag.

B. Fabriksledningens ställning till krigsmaterielverket.

1941 års förvaltningsutredning.

1941 års förvaltningsutredning har i fråga om ledningen av de försvarsvä-

sendet tillhöriga fabrikerna och verkstäderna som nämnt kommit till den prin­

cipiella uppfattningen, att reparationsverkstädernas ledning borde handhavas

av respektive försvarsgrensförvaltningar, under det att de nytillverkande fabri­

kerna borde ställas under central industriell ledning samt därvid drivas anting­

en i form av ett eller flera statliga bolag eller i form av statlig affärsdrift, i

senare fallet med ledningen anknuten till det föreslagna industriverket. Fabriks­

ledningen skulle härvid handhavas av en inom industriverket organiserad

fabriksavdelning, vars chef skulle vara överdirektör. För handläggning av

arbetarlönefrågor skulle bildas en särskild för försvarsväsendet gemensam av­

talsnämnd, vilken skulle fungera i anslutning till industriverket. Genom detta

förslag, vilket avviker från det av 1940 års utredning framlagda såtillvida,

att fabrikerna enligt den sistnämnda utredningens förslag skulle organiseras

i bolagsform och sålunda ledas av en från industriverket helt fristående orga­

Kungl. May.ts proposition nr ISO.

196

nisation, skulle industriverket erhålla en betydligt starkare ställning såsom

ledande organ icke blott för anskaffningsverksamheten utan även för den stat­

liga krigsmaterieltillverkningen.

Remissuilålanden.

Häremot har statens krisrevision i sitt utlåtande över 1941 års förvaltnings-

utrednings betänkande anfört följande.

Krisrevisionen önskar för sin del framhålla, att oavsett vilket val man träffar

med avseende å formen för de nytillverkande fabrikernas drivande — bolag eller

affärsdrivande verk — det ur olika synpunkter måste anses mindre lämpligt att

sammanföra anskaffningen och tillverkningen under gemensam ledning. Om man,

såsom torde vara riktigt, vill söka skapa en konkurrenskraftig och fullt affärs­

mässigt skött statlig krigsmaterielindustri, bör man inte giva denna en sådan

ställning i förhållande till det beställande organet, att konkurrensmomentet i

jämförelse med andra leverantörer helt eller delvis elimineras. Man kan nämligen

befara, att industriverket med den av förvaltningsutredningen tänkta organisa­

tionen vid utläggandet av materielbeställningar kan komma att påverkas av syn­

punkter, som äro främmande för en affärsmässigt skött anskaffning, t. ex. önskan

att i möjligaste mån utnyttja de statliga fabrikernas hela tillverkningskapacitet,

varvid angelägenheten ur beredskapssynpunkt av en jämnare orderfördelning på

de privata industriföretag, som i händelse av krig avsetts skola omställa driften

till krigsmaterieltillverkning, kan bliva undanskymd.

I utlåtande över bolagsutredningens promemoria har krisrevisionen ytterli­

gare anfört, att då bolagsformen, i varje fall för närvarande, ej borde komma

till användning, fabriks- och verkstadsledningen av försvarets nytillverkande

fabriker — med undantag dock för skifferoljeverket å Kinnekulle — borde an­

knytas till det organ, som redan nu under Kungl. Majit i tekniskt och ekono­

miskt hänseende handhade driften av vissa försvarsväsendets fabriker och an­

stalter, nämligen försvarsväsendets verkstadsnämnd. Enligt detta förslag skulle

verkstadsnämnden erhålla ett omfattande och i viss mån heterogent verksam­

hetsområde. Verkstadsnämnden, som hittills huvudsakligen sysslat med upp­

gifter sammanhängande med övergång från fredstillverkning till krigstillverk-

ning, syntes med hänsyn till sina uppgifter som industriledning böra givas en

organisation, vilken möjliggjorde kraftig och effektiv ledning i såväl tekniskt

som ekonomiskt hänseende. Det syntes emellertid böra ankomma på verk­

stadsnämnden att härutinnan framlägga förslag.

Statens ammunitionsnämnd och försvarsväsendets verkstadsnämnd ha i ut­

låtande över 1941 års förvaltningsutrednings betänkande härom anfört föl­

jande.

Medan nämnderna sålunda anse sig i huvudsak kunna instämma i vad utred­

ningen anfört mot driftsformen statligt bolag, vilja nämnderna å andra sidan

framhålla, att vissa erinringar kunna göras mot att inordna fabriksorganisationen

i det föreslagna industriverket. Visserligen kommer härigenom industriverket att

tillföras en ökad driftsteknisk sakkunskap, samarbetet mellan det anskaffande

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

197

organet och fabriksledningarna kan bliva intimt och besparingar kunna vara

tänkbara därigenom att vissa uppgifter inom fabrikernas centrala ledning kunna

sammanföras med likartade uppgifter inom industriverket i övrigt. Dessa be­

sparingar torde dock bliva obetydliga, då exempelvis fabrikernas centrala bok­

föring och centrala inköpsorganisationer äro av väsentligt annan karaktär än

motsvarande organisationer inom industriverket. Framförallt torde det dock en­

ligt nämndernas uppfattning icke vara lämpligt att till det organ, som har huvud­

sakligen anskaffande och därmed sammanhängande tekniska uppgifter även lägga

så väsentligt olika och tillika omfattande uppgifter som framför allt arbetare­

frågor och därmed likartade driftsfrågor. Det synes även vara av vikt för den

rätta handläggningen av industriverkets anskaffningsärenden, att fabrikernas

centrala ledning får en friare ställning i förhållande till industriverkets ledning.

Därest av anförda skäl driftsformen statligt bolag icke anses böra ifrågakomma,

vilja därför nämnderna förorda en närmare undersökning över, huruvida icke för

fabrikernas centrala ledning ett särskilt fristående verk borde inrättas. Åt det­

samma skulle i så fall givas sådana former, att största möjliga frihet bereddes

ledningen, då det gällde anställningsförhållanden och upphandlingar. Givetvis

måste detta verk tillförsäkras industrimässig sakkunskap i ledningen.

I sitt utlåtande över bolagsutredningens promemoria har verlcstadsnämnden

med åberopande av det nu citerade uttalandet framlagt förslag till riktlinjer

för de statliga krigsmaterielfabrikemas organisation och verksamhet samt i

fråga om detta verks ledning anfört följande.

I verkstadsnämndens nuvarande ledning finnes såväl militär som industritek­

nisk sakkunskap företrädd, vilket visat sig vara av största värde vid behandling

av frågor rörande krigsmaterielfabrikemas drift. Även den definitiva organisa­

tionen av ledningen för dessa fabriker bör därför enligt nämndens mening erhålla

en likartad utforming. Med hänsyn härtill synes det statliga verket böra organi­

seras under ledning av en styrelse, förslagsvis benämnd Försvarsväsendets verk-

stadsstyrelse, bestående av verkets chef samt chefen för industriverket såsom

självskrivna ledamöter. Dessutom böra i styrelsen ingå sju av Kungl. Maj:t ut­

sedda ledamöter. Av dessa böra tre, representerande den militära sakkunskapen,

förordnas efter förslag av överbefälhavaren och en, representerande arméförvalt­

ningens civila departement, förordnas efter förslag av generalkrigskommissarien.

Återstående tre ledamöter böra representera den industriella sakkunskapen och

förordnas efter förslag av Sveriges industriförbund eller annan liknande organisa­

tion. Bland styrelsens ledamöter skulle Kungl. Majit utse ordförande. Verkets

chef, vilken lämpligen bör erhålla benämningen Överdirektör, bör förordnas av

Kungl. Majit efter förslag av verkets styrelse.

Denna fråga har behandlats även av Sveriges industriförbund i dess utlå­

tande över 1941 års iorvaltningsutrednings förslag, varvid förbundet ansåg sig

böra starkt ifrågasätta, huruvida fabrikerna borde lyda under industriverket.

Skulle fabrikerna komma att förläggas under ett fristående organ, skulle den

fördelen vinnas, att industriverkets chef genom att frikopplas från ansvaret

för ledningen av fabrikerna skulle kunna ägna mera tid åt de övriga makt­

påliggande arbetsuppgifter, som enligt förslaget skulle åvila honom.

Svenska teknolog föreningen har i utlåtande (iver 1941 års förvaltningsut-

rednings förslag i förevarande avseende framhållit, att med hänsyn till svå­

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

Departe­

mentschefen.

righeten att riktigt avväga fördelningen av beställningarna mellan privat och

av staten ägd industri, den sistnämnda borde vara helt skild från anskaff-

ningsorganet, vilket borde stå i enahanda motsatsförhållande till samtliga sina

leverantörer antingen de vore enskilda eller statliga företag.

Krigsmaterielverket tillföres i sin egentliga verksamhet icke några fördelar

av att utöva ledningen över försvarsväsendets fabriker och verkstäder. Tvärt­

om erhåller krigsmaterielverket därigenom nya uppgifter av betydande stor­

leksordning och av en art, som väsentligt skiljer sig från de på verket i övrigt

ankommande. Det är angeläget, att krigsmaterielverket kan koncentrera sig

på de för detsamma centrala uppgifterna och att det därför icke erhåller så om­

fattande och heterogena arbetsuppgifter, att dess ledning icke kan på tillfreds­

ställande sätt överblicka och administrera verksamheten. En viss risk för att

så kan bli fallet synes föreligga, därest de omfattande arbetsuppgifter, som

sammanhänga med ledningen av försvarsväsendets producerande anläggningar,

skola omhänderhavas av krigsmaterielverket.

Det bör även uppmärksammas, att ett förläggande av fabriksledningen till

krigsmaterielverket icke låter sig utan vissa komplikationer genomföra, därest

fabriksdriften vid bifall till det i det föregående framlagda förslaget kommer

att få formen av statlig affärsdrift. Krigsmaterielverket skulle enligt vad jag

tidigare anfört komma att få samma ställning som ett vanligt ämbetsverk,

medan den del av detsamma, som komme att handha fabriksledningen, vid

bifall till nyssnämnda förslag torde få organiseras efter mönster av ledning­

arna för de statliga affärsdrivande verken. Även om en dylik heterogen orga­

nisationsform är genomförbar — vissa exempel finnas inom statsförvaltningen

— är det å andra sidan tydligt, att densamma icke är helt tillfredsställande och

att den medför svårigheter i administrativt hänseende.

Dessa överväganden liksom även de i stort sett gynnsamma erfarenheter,

som föreligga från verkstadsnämndens hittillsvarande verksamhet, ha lett mig

till att förorda, att fabriksledningen skall omhänderhavas av organ, fristående

gentemot krigsmaterielverket och övriga förvaltningsmyndigheter.

C. Fabriksrörelsens omfattning.

1. Anläggningar.

1942 års bolagsuiredning.

Såsom framgår av det föregående har bolagsutredningen i princip och

utan tvekan anslutit sig till förvaltningsutredningens uppfattning, att en­

dast nytillverkande fabriker borde beröras av den ifrågasatta ombildningen till

bolag eller statligt affärsverk.

Mot den av förvaltningsutredningen verkställda gränsdragningen mellan

nytillverkande och reparerande inrättningar har bolagsutredningen erinrat,

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

199

litt flertalet av de såsom nytillverkande betecknade fabrikerna under freds­

tid bli belagda med reparationer och revideringar. Bolagsutredningen har så­

som nytillverkande betecknat de fabriker, som åtminstone vid lcrigstillverk-

ning kunna drivas efter samma driftstekniska principer, som tillämpas vid

serie- eller masstillverkning. Härvid uppkomma enligt utredningen vissa spörs­

mål, som särskilt böra beaktas.

Vad först beträffar örlogsvarven har bolagsutredningen framhållit, att

dessa i en icke oväsentlig omfattning vore nytillverkande. Särskilt gällde

detta örlogsvarvet i Karlskrona. Med hänsyn till varvens huvudsakliga upp­

gifter såsom baser, utrustningsdepåer och reparationsverkstäder för örlogs-

flottan har bolagsutredningen funnit uppenbart, att örlogsvarven icke borde

underställas en för försvarsväsendet central industriell ledning och icke hel­

ler kunde utan betydande olägenheter ombildas till bolag. Såtillvida har ut­

redningen alltså anslutit sig till den uppfattning, som uttalats av förvalt-

ningsutredningen och örlogsvarvskommittén.

Mot förvaltningsutredningens förslag att förflytta den vid örlogsvarvet

i Stockholm belägna minverkstaden samt den vid artilleriverkstaden i Karls­

krona bedrivna pjäshylstillverkningen till de nytillverkande fabrikerna har

marinförvaltningen i sitt utlåtande över förvaltningsutredningens betän­

kande framfört vissa erinringar. Med anledning av att chefen för försvars­

departementet genom ämbetsskrivelse den 6 juni 1942 anmodat verkstads-

nämnden att i samråd med marinförvaltningen verkställa undersökningar

rörande förutsättningarna för överflyttning av nämnda tillverkningar även­

som till Kungl. Maja inkomma med av kostnadsberäkningar åtföljt förslag

i angivna hänseende, har bolagsutredningen icke funnit anledning till annat

uttalande än att den tillverkning, som komme att kvarligga vid örlogsvar­

ven, icke borde beröras av en eventuell bolagsbildning.

Bolagsutredningen har icke heller medtagit signalverkstäderna i Sundby­

berg, vilka numera återförts under tygdepartementets ledning.

I fråga örn gevärsfaktoriet slutligen har av bolagsutredningen anförts, att

detta under fredsförhållanden huvudsakligen komme att få syssla med re­

parationer och fördenskull såsom en icke nytillverkande inrättning even­

tuellt borde återföras under tygdepartementets ledning. Utvecklingen på de

finkalibriga vapnens område skulle emellertid sannolikt lia till följd, att en

rätt omfattande nytillverkning av sådana vapen måste förekomma. Denna

tillverkning borde lämpligen förläggas till gevärsfaktoriet. Gevärsfaktoriet

borde alltså betraktas såsom en i princip nytillverkande fabrik.

I fråga örn övriga inrättningar och anläggningar, vilkas hänförande till

den ena eller andra gruppen av verkstäder i det föregående icke upptagits

till behandling, nämligen försvarsväsendets kemiska anstalt, repslagarbanan

och oljefabriken i Karlskrona samt köttcentraler, charkuterier, kronobage­

ri och tvättinrättningar, har bolagsutredningen anfört följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

200

1. Kemiska anstalten lyder nu i tekniskt och ekonomiskt hänseende under verk-

stadsnämnden. Denna anstalt synes emellertid i så hög grad lia experimentinrätt­

nings karaktär, att den ej lämpligen bör drivas i bolagsform eller såsom affärsverk.

2. Oljefabriken i Karlskrona är icke av den storlek, att den i och för sig lämpar

sig för bolagsbildning. Emellertid har chefen för örlogsvarvet redan före krigsut­

brottet i skrivelse till marinförvaltningen framlagt förslag om förflyttning av olje­

fabriken till annan plats. Ärendet, som varit föremål för prövning hos olika myn­

digheter, är ännu icke avgjort. Många skäl tala emellertid för att en sådan förflytt­

ning kommer till stånd. Örn sa sker och fabriken icke längre kommer att vara

underställd chefen för örlogsvarvet, synes böra undersökas, huruvida icke skiffer-

oljetillverkningen och oljefabriken kunna ställas under samma ledning. Därmed

skulle vinnas, att den oljetekniska expertisen förenades under en gemensam led­

ning, vilket även vore förmånligt med hänsyn till att skifferoljan måhända kan ut­

nyttjas såsom råmaterial vid smörjoljetillverkningen för försvarets behov. Med

denna anordning skulle även vinnas, att oljefabrikens produkter och den vid olje­

fabriken bedrivna experimentverksamheten skulle kunna utnyttjas av samtliga

försvarsgrenar. Utredningen vill därför för sin del förorda, att oljefabriken jämte

den vid fabriken bedrivna laboratorieverksamheten under nu angiven förutsätt­

ning medtages vid en eventuell bolagsbildning.

3. Verksamheten vid repslagarbanan, köttcentralerna och kronobagerierna torde

icke vara av sadan omfattning, att dessa inrättningar böra ingå i den eventuella

bolagsbildningen.

4. Beträffande slutligen tvättinrättningarna pågår för närvarande inom försvars­

departementet en utredning, som har till uppgift att klarlägga organisationen av

den militära reparationstjänsten i vad avser intendenturmateriel och som kommer

att behandla även tvättjänsten. I avvaktan på resultatet av detta arbete vill

bolagsutredningen naturligen icke fatta ståndpunkt till spörsmålet örn lämplig

driftsform för tvättinrättningarna. Med ledning av de principer vilka av utred­

ningen föreslås för bolagsdriftens anordnande torde emellertid inga större svårig­

heter uppkomma att, därest sådant befinnes önskvärt för de större tvättinrättning­

arnas vidkommande, överföra dem till bolag och därvid antingen hänföra dem

ensamma till ett särskilt bolag eller ock sammanföra dem med annan rörelse till

ett gemensamt bolag.

I anslutning till vad sålunda anförts har bolagsutredningen förordat, att

en eventuell bolagsbildning skulle omfatta driften vid statens ammunitions-

fabriker, centrala torpedverkstaden, gevärsfaktoriet, Åkers krutbruk, arméns

och marinens centrala beklädnadsverkstäder, gasmaskfabriken samt möjligen

vissa större tvättinrättningar.

Utlåtanden över bolngsutredningens förslag.

Mot vad bolagsutredningen sålunda anfört har arméjörvaltningens tyg­

departement beträffande Carl Gustafs stads gevärsfaktori framhållit föl­

jande.

Huruvida den framtida ny tillverkningen av finkalibriga vapen under fredsför-

liållanden kommer att bliva så omfattande att gevärsfaktoriet bleve att betrakta

såsom en huvudsakligen nytillverkande fabrik och sålunda borde ingå i en ifråga­

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

201

satt bolagsbildning, är beroende på storleken av särskilda anslag för ny- och om-

beväpning, beträffande vilka för närvarande ingenting kan nied bestämdhet sägas.

Om man bortser från tillverkning av nya modeller, kan, sedan mobiliseringsbehovet

fyllts, nytillverkningen huvudsakligen komma att begränsas till reservdelar och

experiment, under det att underhålls- och reparationsarbeten liksom tidigare kom­

ma att utgöra fabrikens huvudsakliga uppgift. Av särskild betydelse är försöks-

och experimentverksamheten, vilken så nära sammanhänger med arbetet inom

den tekniska centralmyndigheten (tygdepartementet), att det synes kunna starkt

ifrågasättas, huruvida gevärsfaktoriet över huvud skall ställas under annan ledning

än denna myndighet.

Bolagsutredningens förslag att oljefabriken i Karlskrona skulle vid en

eventuell förflyttning inordnas under samma ledning som skifferoljeverken

har avstyrkts av marinförvaltningen, krigsmaterielnämnden, industrikom­

missionen och civilmilitära ingenjörers förbund. Svenska skifferoljebolagets

styrelse har ställt sig betänksam mot förslaget men har icke velat göra något

uttalande därom, innan utredning om fabrikens förflyttning föreligger.

Såsom av det tidigare anförda framgår, har även 1942 års militära repa-

rationstjänstutredning förordat, att de av denna utredning föreslagna större

centrala reparationsverkstäderna ställas under samma ledning som de ny-

tillverkande verkstäderna.

I anslutning till bolagsutredningens förslag har arméförvaltningens inten-

denturdepartement härom anfört, att ehuru den ifrågasatta centraliseringen

av reparationsverksamheten torde komma att organiseras huvudsakligen i

anslutning till tvättinrättningarna, så uteslöte detta icke, att nämnda verk­

samhet borde inordnas under samma ledning som ny till verkningen. En dylik

organisation skulle emellertid förutsätta, att anläggningarna i sin helhet

inordnades under den centrala förvaltningsmyndighet, som bure ansvaret

för förvaltningen av materielen och anslagen härför, nämligen intendentur-

departementet. I

I annat sammanhang föreslår jag, i principiell överensstämmelse med ett av

1942 års militära reparationstjänstutredning numera avlämnat förslag, att

en avsevärd del av den militära reparationstjänsten berörande beklädnads-

materiel centraliseras till vissa större anläggningar, gemensamma för armén,

marinen och flygvapnet. Förslaget innebär upprättande av visst antal centrala

tvätt- och reparationsanstalter. För tre av dessa inrättningar äskas medel för

uppförande av erforderliga byggnader redan för nästa budgetår.

Bolagsutredningens förslag innebär, att de förutnämnda såsom i huvud­

sak nytillverkande betecknade fabrikerna ställas under central industriell led­

ning, att arméns och marinens centrala beklädnadsverkstäder sammanslås

samt att de av reparationstjänstutredningen föreslagna tvätt- och reparations-

anstalterna ställas under samma ledning som beklädnadsverkstäderna. Försla­

get är grundat på förutsättningen, att den till marinens centrala beklädnads-

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

Departe-

mentschefen.

202

verkstad förlagda reparationsverksamheten skall förbli i Karlskrona samt att

den till samma verkstad förlagda nytillverkningen skall förflyttas. Utred­

ningens förslag har i denna del godtagits av samtliga remissinstanser, dock

med vissa erinringar av arméförvaltningens tygdepartement i vad avser Carl

Gustafs stads gevärsfaktori och av arméförvaltningens intendenturdeparte-

ment i vad avser beklädnadsverkstäderna.

Förslaget örn eventuellt inordnande av oljefabriken i Karlskrona under

samma ledning som de båda skifferoljeverken har framlagts under förutsätt­

ning, att bolagsform skulle tillämpas för försvarets verkstäder samt att skif­

feroljeverken därvid skulle hänföras under försvarsdepartementet. Då ingen

av dessa förutsättningar längre föreligger, kan man vid en eventuell för­

flyttning av oljefabriken antingen låta denna bilda ett fristående självför­

sörjande verk eller ställa fabriken under samma ledning som de ny tillver­

kande fabrikerna. Med prövningen av denna fråga lärer emellertid böra anstå i

avbidan på ett slutligt avgörande av frågan om fabrikens förläggning.

För egen del har jag i princip intet att erinra mot den av bolagsutredningen

framlagda förteckningen över de anläggningar i övrigt, som böra omfattas av

den statliga affärsdriften. Såsom av det följande närmare framgår, ha delade

meningar försports rörande lämpligheten av att i fortsättningen bibehålla den

beklädnadstillverkning, som nu bedrives vid försvarsväsendets beklädnadsverk-

städer. Därest sådan beklädnadstillverkning fortfarande skall ske i statlig regi

— i det följande förordar jag, att så skall bli fallet — torde denna tillverkning

böra ställas under samma ledning som de av bolagsutredningen i övrigt upp­

räknade anläggningarna. Det förhållandet att marinens centrala beklädnads-

verkstad handhar jämväl reparationsverksamhet synes icke i och för sig be­

höva utesluta, att denna verkstad i avbidan på en eventuell omorganisation

ställes under nämnda ledning. Jag förordar jämväl, att för de förutnämnda

tvätt- och reparationsanstalterna, vilka genom sin storlek och i fråga om arten

av sin verksamhet närmast äro jämförbara med nytillverkande verkstäder,

väljes samma driftsform som för de förutnämnda anläggningarna.

I anslutning till vad sålunda anförts förordar jag, att såsom statlig affärs­

drift skall bedrivas verksamheten vid statens ammunitionsfabriker, centrala

torpedverkstaden, Carl Gustafs stads gevärsfaktori, Åkers krutbruk, arméns

centrala beklädnadsverkstad, marinens centrala beklädnadsverkstad, de cen­

trala tvätt- och reparationsanstalterna samt gasmaskfabriken i Åker.

Frågan om sammanslagning av arméns och marinens centrala beklädnads-

verkstäder torde få prövas i annat sammanhang på grundval av utredning,

som den nya fabriksledningen bör ha att framlägga.

Till frågan örn örlogsvarvens organisation torde jag i annat sammanhang

få återkomma.

Kungl. Maj.ts proposition nr 180.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

2

.

Ett eller flera fabriksledande organ.

203

1942 års bolagsutredning.

Därest försvarsväsendets industrianläggningar skulle omorganiseras för

drift i bolagsform eller ordnas som statlig affärsdrift, kan ifrågasättas an­

tingen att samtliga fabriker sammanföras i ett bolag eller affärsverk eller

att de uppdelas på flera bolag eller affärsverk, tn sadan uppdelning skulle

närmast innebära, att beklädnadstillverkningen särskiljes från verksam­

heten i övrigt. Till förmån för en dylik uppdelning tala enligt bolagsutred-

ningen framför allt funktionssynpunkterna. Med utgångspunkt härifrån

skulle det nämligen te sig naturligt, att tillverkningen av vapen, ammuni­

tion och krut handhades av ett och samma företag, eftersom dessa produk­

ter, även örn tillverkningsmetoderna vore olikartade, dock ur funlctionssyn-

punkt vore avhängiga av varandra och utgjorde integrerande delar av

samma slutprodukt, vapnet med tillhörande ammunition. Å andra sidan

utgjorde tillverkningen av kläder och skodon med hänsyn till ändamålet

med produkterna en från vapen- och ammunitionstillverkningen artskild

företagsgren, som då också syntes böra omhänderhavas av ett särskilt bolag.

Till förmån åter för att all statlig krigsmaterieltillverkning skulle hän­

föras till ett och samma företag talade enligt bolagsutredningens mening flera

omständigheter. Administrationskostnaderna nedbringades genom att endast

ett huvudkontor bleve erforderligt. De tekniska experter, med vilka bolags-

utredningen samrått, hade därvidlag framhållit, att verkstadsingenjöier i

allt större utsträckning börjat anlitas inom beklädnadsindustrien, varjämte

arbetstudiearbetet inom sistnämnda industri och den mekaniska i stort sett

vore detsamma och flera i huvudsak likartade maskintyper förekomma

Bolagsutredningen har för sin del närmast förordat, att beklädnadsfabri-

kationen skulle omhänderhavas av ett särskilt bolag, som eventuellt skulle

utvidgas till att omfatta vissa större tvättinrättningar och reparationsverk­

städer, örn sådana bildades, samt att vapen- och ammunitionsfabriker skulle

sammanföras i ett bolag (alternativ 1). Med hänsyn till vad olika tekniska

experter under utredningens gång anfört, har bolagsutredningen även fram­

lagt ett förslag att samtliga verkstäder och krutbruket sammanföras till ett

gemensamt företag (alternativ 2).

Utlåtanden över bolagsutredningens förslag.

Utredningens förslag, som är alternativt tillämpligt även för det fall att

dessa fabriker inordnas i ett eller flera statliga affärsverk, har behandlats i

flera remissutlåtanden. Med hänsyn till de väsentliga skiljaktigheterna mellan

de olika tillverkningsområdena har alternativ 1 tillstyrkts av överbefälhava­

ren, arméförvaltningen, marinförvaltningen och 1942 års militära reparations-

tjänstutredning. Svenska teknologiGreningen har funnit, att örn samtliga dessa

verkstäder skulle hänföras till ett bolag, detta bleve synnerligen omfattande

och samtidigt mångsysslande, varför föreningen tillstyrkt alternativ 1.

204

Departe­

mentschefen.

En mot utredningens förslag avvikande uppfattning har uttalats av

krigsmaterielnämnden, verkstadsmimnden och krisrevisionen.

För svar sväsendets verhstadsnämnd och statens lerig smaterielnäinnd lia

framhållit, att örn verksamheten vid de statliga beklädnadsverkstädema

skulle komma att bedrivas i den omfattning utredningen föreslagit, över­

vägande skäl talade för att förlägga denna verksamhet till det för försvars-

väsendets verkstäder i övrigt gemensamma organet, hos vilket den största

sakkunskapen beträffande industriella frågor förutsattes finnas samlad.

Statens Jcrisrevision har anfört, att fabriks- och verkstadsledningen av

försvarets nytillverkande fabriker borde anknytas till försvarsväsendets

verkstadsnämnd, varvid den statliga beklädnadstillverkningen med fördel

skulle kunna anknytas till någon av de större reparationsverkstäder, som

av 1942 års militära reparationstjänstutredning föreslagits komma till stånd.

Sedermera har krisrevisionen i utlåtande över sistnämnda utrednings för­

slag förordat, att även dessa större reparationsverkstäder skulle ställas under

verkstadsnämndens ledning.

De betänkligheter, som framförts mot att ställa samtliga nu ifrågavaran­

de fabriker och verkstäder under en gemensam fabriksledning, torde med

den förvaltningsorganisation, som jag nu förordar, icke böra tillmätas av­

görande betydelse. Då krigsmaterielverket kommer att omhänderha anskaff­

ningen av beklädnadsartiklar, finner jag naturligt, att den statliga tillverk­

ningen av dessa artiklar omhänderhaves av den centrala fabriksledningen.

Jag förordar därför förutnämnda alternativ 2. Jag förutsätter därvid, att

denna tillföres för beklädnadstillverkningen erforderlig sakkunskap.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

3. Verksamhetsområden.

1942 års bolagsutrcdning.

Efter att ha redogjort för vilka anläggningar som skulle ingå i den ifråga­

satta bolagsbildningen har utredningen behandlat den verksamhet, som skulle

bedrivas vid dessa anläggningar.

Utredningen förutsatte då först, att upphandling av råmaterialier för

fabrikernas verksamhet skulle omhänderhavas av bolaget, varvid dock i de

fall, da sa befunnes lämpligt, upphandlingen borde ske genom förmedling av

industriverket eller annat statligt organ.

_ Beträffande omfattningen av den tillverkning, som skulle bedrivas

vid dessa verkstäder, har utredningen framhållit i huvudsak följande.

I fråga örn beklädnadstillverkningen har utredningen mot varandra vägt

uppfattningen, å ena sidan, att de statliga beklädnadsfabrikerna skulle om­

händerha tillverkningen av hela det normala fredsbehovet och, å andra sidan,

de förslag, som framkommit örn att inskränka beklädnadstillverkningen till att

uteslutande omfatta experimenttillverkning. Utredningen har funnit, att sist­

205

nämnda alternativ skulle bli relativt dyrbart samt medföra svårigheter att hålla

tillräcklig personal för olika specialarbeten. Utredningen har därvid framhållit,

att beredskapshänsynen icke nödvändiggjorde någon privat uniformstillverk-

ning i fred. Beställningarna till privatindustrien kunde nämligen på grund av

sin förhållandevis ringa omfattning utläggas blott på ett fåtal större företag,

som borde utväljas med hänsyn till sin betydelse för krigsproduktionen, varvid

beställningarna eventuellt borde cirkulera mellan företagen. Däremot vore det

antagligt, att konkurrens mellan den statliga fabrikationen och privatindustrien

skulle visa sig kunna vara i viss mån prisreglerande samt framdriva förbätt­

ringar i produktionsmetoderna. I fråga om tillverkningskostnaderna borde den

statliga fabrikationen i allmänhet kunna uppvisa lägre siffror än den privata,

beroende främst på att den förra kunde drivas med lägre administrationskost­

nader (särskilt försäljnings- och reklamkostnader). Ä andra sidan måste den

privata konfektionsindustrien räkna med utpräglade dödsäsonger, under vilka

beställningar till staten kunde effektueras till billigt pris. Dessa synpunkter till­

sammantagna skulle motivera, att staten förbehölle sig en betydande del av

den militära uniformstillverkningen men utlade så stor del av densamma på

privatindustrien, att konkurrensmomentet mellan statlig och privat konfek-

tionstillverkning icke ginge förlorat.

För att en rationell anordning av driften skulle kunna åvägabringas, borde

enligt bolagsutredningens mening statens uniformstillverkning centraliseras till

en fabrik. Därvid syntes rådande förhållanden påkalla, att frågan om nybygg­

nad uppf oges till prövning. Det vore härvidlag i främsta rummet läget vid

arméns centrala bekliidnadsverkstad som aktualiserade detta spörsmål. Denna

verkstad vore nämligen inrymd i en äldre byggnad, som ursprungligen ej varit

avsedd för beklädnadstillverkning och vars för sådan verksamhet mindre lämp­

liga beskaffenhet i viss mån försvårat åstadkommande av en fullt rationell

drift.

I fråga om omfattningen av den till marinens centrala beklädnadsverkstad

nu förlagda skotillverkningen och den till arméns centrala beklädnadsverkstad

förlagda tillverkningen av vissa läderartiklar har utredningen icke funnit grun­

dad anledning att föreslå någon ändring. Utredningen har därvid särskilt be­

aktat den omständigheten, att även dessa tillverkningsgrenar kunde spela en

viss roll såsom prisreglerande faktorer samt såsom organ för inköp av läder­

varor. Vidare har utredningen framhållit önskvärdheten av att till den statliga

uniformsfabriken fortfarande kunde förläggas viss tillverkning även av andra

statliga och kommunala verks och inrättningars uniformer än försvarets.

Med utgångspunkt från vad sålunda anförts har utredningen föreslagit en

statlig fabrikation i fredstid, motsvarande ungefär halva fredsbchovet av så­

dana uniformspersedlar av textilmaterial, som bruka tillverkas vid de militära

beklädnadsverkstäderna. Av fredsbchovet, vid 1939 års prisnivå ungefär

6,650,000 kronor, skulle alltså omkring hiilften beställas hos privatindustrien

och återstoden hos den statliga fabriken. Denna skulle i så fall kunna bli av

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

206

sådan storlek att en verkligt rationell drift där skulle kunna upprätthållas och

maskinutrustningen på ett ekonomiskt sätt utnyttjas. Till samma fabrik skulle

även förläggas skodonstillverkningen och sadelmakerirörelsen.

Utredningen har vidare framhållit, att tillverkningen av ammunition under

den närmaste femårsperioden — bortsett från rådande beredskapsförhållanden

— bleve beroende av i vilken omfattning den fredsförbrukning, som enligt nu

föreliggande planer beräknades för övningsändamål m. m., skulle ersättas ge­

nom nytillverkning. Även örn den blivande fredsproduktionens volym med ut­

gångspunkt härifrån kunde beräknas, bleve därmed icke klarlagt i vilken om­

fattning tillverkningen kunde komma att fördelas mellan de statliga fabrikerna,

skuggfabrikerna och andra enskilda fabriker. Utredningen har konstaterat, att

den fredstillverkning, med vilken man hade att räkna, under alla omständig­

heter skulle bli relativt obetydlig, samt framhållit, att man därefter syntes böra

räkna med att tillverkningsvolymen vid statens ammunitionsfabriker kunde

komma att nedgå till den lägsta nivå, som vore nödvändig för sysselsättning

av den personal, vilken under alla omständigheter borde vara anställd vid

dessa fabriker.

Tillverkningen vid gevärsfaktoriet komme enligt utredningens mening under

alla omständigheter att omfatta nytillverkning av vissa vapendelar, som er­

fordrades för reparationstjänstens upprätthållande. Vidare syntes utvecklingen

av de finkalibriga vapnen även under fredstid nödvändiggöra en viss nytill­

verkning, icke minst för marinen och flygvapnet. Tillverkningsvolymen för

gevärsfaktoriets del under fredstid syntes därför kunna beräknas enligt i huvud­

sak samma principer som ovan angivits för ammunitionsfabrikerna.

Utredningen har vidare förutsatt, att tillverkning och reparation av torpeder

för marinen och flygvapnet vid den centrala torpedverkstaden även under

fredstid kunde beräknas lämna denna tillräcklig sysselsättning. Tillverkningen

av minor, krut och gasmasker väntades under fredstid komma att bli relativt

obetydlig.

Utredningen har även framhållit, att den vid sina undersökningar icke funnit

anledning att ifrågasätta någon utvidgning av den statliga krigsmaterieltill-

verkningen till nya områden.

I fråga om tillverkning för amian kund än försvaret har utredningen fram­

hållit, att beklädnadsfabrikerna borde vara oförhindrade att tillverka även

civila uniformer. Därjämte borde de mekaniska fabrikerna, som — särskilt

under beredskapsförhållanden — utlagt betydande beställningar hos den en­

skilda industrien, kunna etablera sådant samarbete med dylika leverantörer,

att de statliga fabrikernas för ändamålet lämpade maskinpark under fredstid

kunde i viss mån utnyttjas för leveranser till privatindustrien.

Beträffande omfattningen av den drift, som skulle förekomma vid krigsmate-

rielfabrikerna, uppkommer vidare frågan örn reparationsverksam-

h e t i någon form lämpligen bör bedrivas därstädes. I sitt remissyttrande över

förvaltningsutredningens betänkande ha statens ammunitionsnämnd och för-

Kungl. Majlis proposition nr 180.

207

svarsväsendets verkstadsnämnd erinrat, att i fredstid så gott som varje statlig

krigsmaterielfabrik torde få vissa reparationsuppgifter och att därför till grup­

pen reparationsverkstäder endast borde hänföras sådana, som ha huvudsakligen

reparationsuppgifter. Frågan torde emellertid fa större betydelse endast för

beklädnadsfabrikernas och gevärsfaktoriets vidkommande.

Till frågan huruvida reparationsverksamhet fortfarande bör förekomma vid

beklädnadsfabrikerna har bolagsutredningen i avvaktan på det resultat, vartill

1942 års militära reparationstjänstutredning skulle komma, icke ansett sig

kunna taga slutlig ställning. Utredningen har dock erinrat, att om större cen­

trala reparationsverkstäder och tvättinrättningar för militär beklädnad skulle

komma att inrättas, det icke vore uteslutet, att även dessa verkstäder kunde

drivas i bolagsform, samt ifrågasatt, att sådana större inrättningar skulle stäl­

las under samma ledning som de nytillverkande beklädnadsfabrikerna. I fråga

örn reparation av finkalibriga vapen har utredningen framhållit, att vissa repa­

rationer på grund av sin natur endast kunde utföras av gevärsfaktoriet och

borde förläggas dit. Utredningen har därvid framhållit, att skillnaden mellan

nytillverkning och reparation av vapen vore mindre än man vid första påseen­

det skulle förmoda. Detta berodde på att reparation ofta till stor del bestode i

insättandet i vapnet av nytillverkade delar. Vad nu sagts ägde motsvarande

tillämpning med avseende å torpedverkstaden och delvis även de övriga fabri­

kerna.

Utredningen har även berört frågan örn redovisningen av de statliga till­

gångar, som vore placerade vid skuggfabrikerna, samt framhållit

önskvärdheten av att samtliga av staten ägda för ammunitions- och vapen­

tillverkning avsedda tillgångar omhänderhades och redovisades av en och

samma organisation. I huvudsak utgjordes dessa tillgångar av maskiner och

verktyg samt vissa vid skuggfabrikerna av staten uppförda byggnader. Vidare

har anförts, att de statliga fabrikerna måste lämna dessa i enskild regi arbe­

tande företag viss service. Därmed avsåges tillhandahållande av modeller,

instruktionspersonal och uppgifter örn tillverkningsmetoder. Skuggfabriker fun­

nes emellertid dels inom och dels utom de tillverkningsområden som de stat­

liga fabrikerna företrädde. Det vore av praktiska skäl icke lämpligt, att ett

statligt krigsmaterielbolag ägde tillgångar vid och lämnade service till andra

skuggfabriker än de som arbetade inom samma tillverkningsområde som det

statliga bolaget. För de övriga skuggfabrikerna syntes dessa förhållanden

enklast kunna ordnas genom att ett förlagskapital ställdes till krigsmateriel-

nämndens respektive industriverkets förfogande enligt de regler, som tilläm­

pades för redovisning av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens maskinpark. För

de skuggfabriker, som arbetade inom samma tillverkningsområde som de

statliga fabrikerna, vore emellertid en dylik anordning knappast rationell. Det

vöre nämligen önskvärt, att hela den för samma tillverkningsområde avsedda,

staten tillhöriga maskinparken, vilken delvis kunde förflyttas mellan de stat­

liga fabrikerna och skuggfabrikerna, toges till uppbörd, redovisades och under-

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

208

hölles av ett och samma organ. Äganderätten till de vid vissa skuggfabriker

— nämligen fabriker för viss tillverkning av ammunition, krut och finkalibriga

vapen — placerade statliga tillgångarna samt ledningen av driften vid dessa

skuggfabriker, såvitt avser viss service, borde därför övertagas av det nya

bolaget.

Den militära för rådsrörelsen borde icke till någon del beröras av

en eventuell bolagsbildning. Någon lagring av färdig materiel skulle alltså

icke förekomma vid fabrikerna. Däremot skulle principiellt eftersträvas, att

de statliga bolagen finge, vart och ett inom sitt område, bedriva all verksam­

het, som vore nödvändig för leverans av färdiga fabrikat, respektive beställda

delar till dessa fabrikat, vilket såsom ovan anförts i och för sig icke behövde

utesluta, att inköp, då så befunnes lämpligt, kunde ske genom förmedling

av annat statligt organ. I enlighet härmed borde alltså bolagen inköpa och

lagra för tillverkningen vid respektive fabriker erforderliga råmaterialier och

halvfabrikat ävensom verktyg och maskiner, omhänderha vården av samt­

liga för driften erforderliga tillgångar samt besluta om erforderliga förändrings­

arbeten och nyanläggningar.

I anslutning till vad sålunda anförts har utredningen förordat, att bolags-

bildningen skulle omfatta den till dessa fabriker och inrättningar förlagda

tillverkningen och reparationsverksamheten ävensom all för tillverkningen er­

forderlig verksamhet inklusive byggnadsverksamheten och skötseln av fabri­

kernas fasta och lösa tillgångar samt inköp och lagring av för driften erfor­

derliga råmaterialier, halvfabrikat, verktyg och maskiner ävensom redovis­

ningen av statens tillgångar vid vissa skuggfabriker samt att den vid dessa

fabriker nu förekommande militära förrådsrörelsen icke skulle beröras av

bolagsbildningen.

Utlåtanden över 1942 års bolags-

ulrcdnings förslag.

I anledning av vad sålunda anförts, vilket är analogt tillämpligt även örn

fabrikerna organiseras såsom ett statligt affärsföretag, ha remissinstanserna

bland annat framhållit följande.

Överbefälhavaren har beträffande beklädnadstillverkningen framhållit, att

det ur beredskapssynpunkt icke förefunnes krav på att driva denna i större

omfattning vid statliga fabriker. Privatindustrien kunde, såsom bolagsutred-

ningen framhållit, relativt lätt omställas till krigsindustriell produktion. Viss

tillverkning bland annat för experimentändamål vore dock erforderlig. Den

statliga tillverkningen måste emellertid givas en sådan omfattning att ratio­

nell och ekonomisk drift kunde åstadkommas.

Arméförvaltningens intendenturdepartement har i stort sett icke haft något

att erinra mot bolagsutredningens uttalande rörande beklädnadsfabrikens ar­

betsuppgifter och omfattningen av dess produktion. Departementet har dock

särskilt understrukit betydelsen av att åt arbetet vid fabriken gåves sådan

Kungl. May.ts 'proposition nr 180.

209

omfattning att rationell drift kunde upprätthållas och maskinparken på ett

ekonomiskt sätt utnyttjas. En fabrik inom beklädnadsindustrien, avsedd en­

bart för experimenttillverkning, skulle bli synnerligen dyrbar och i många

fall skulle uppnådda resultat bli av mindre värde, därest experimenten ej

kunde fullföljas vid tillverkningar i större skala. Viss del av produktionen

borde ombesörjas av privatindustrien, varigenom konkurrens mellan statlig

och privat konfektionstillverkning skapades. Departementet har vidare ansett,

att tillverkningen för försvarets räkning, såsom av utredningen föreslagits,

borde centraliseras till en fabrik. Detta syntes vara den mest rationella lös­

ningen av den statliga uniformstillverkningens problem. Frågan örn nybygg­

nad för ifrågavarande fabrik borde därför lösas, varvid tidpunkten borde be­

stämmas med hänsyn till läget på byggnadsmarknaden. Mot vad bolagsut-

redningen anfört rörande skodonstillverkningen har intendenturdepartementet

icke haft något att erinra.

Marinjörvaltningen har ansett, att det statliga bolaget måste tillföras arbete,

även om det icke visade sig konkurrenskraftigt. Däremot kunde konkurre­

rande företags priser tjäna till ledning vid bestämmande av det statliga bola­

gets försäljningspriser och därigenom verka i viss mån prisreglerande, men

detta syfte kunde vinnas även inom ramen för nuvarande organisation. Om

verkstadsledningen erhölle större befogenheter att vid sin industriella drift

följa inom privatindustrien upptagna riktlinjer i fråga om upphandling av

materielier, anskaffning av maskiner och annan utrustning, anställande av

arbetsledande personal m. m., tillkallande av expertis för särskilda uppdrag

m. m., syntes en ur teknisk och ekonomisk synpunkt fullt tillfredsställande

drift kunna under marinförvaltningens ledning uppehållas vid marinens cen­

trala beklädnadsverkstad. Marinförvaltningen har dock funnit, att en samman­

slagning av arméns och marinens centrala beklädnadsverkstäder kunde med­

föra vissa driftsekonomiska fördelar, varvid ämbetsverket förutsatt, att nödig

hänsyn komme att tagas därtill, att verkstaden icke förlädes å ort, varest

dyrortstillägg åt personalen bleve så stort, att besparingen motverkades.

I fråga om beklädnadstillverkningen ha chefen för flygvapnet och flygför­

valtningen ansett uteslutet, att ifrågavarande tillverkning i framtiden skulle

bedrivas inom en eller flera försvarsgrenar. När det gällde vapen- och ammu-

nitionstillverkning, skulle valet stå mellan statlig affärsdrift och bolagsdrift,

men eftersom beredskapssynpunkten vid den tillverkning, som nu behandlades,

kunde tillfredsställande tillgodoses vid såväl enskild som statlig drift, till-

komme här ett tredje alternativ, nämligen att helt lämna denna fabrikation

åt den enskilda industrien. Det erinrades om att flygvapnets uniformstillverk-

ning alltsedan år 1939 helt varit baserad på den privata industrien och hit­

tills vunna erfarenheter hade varit övervägande goda. Myndigheterna ansåge

sig emellertid böra utgå från att tillräckliga motiv funnes för bibehållande

av en viss statlig fabrikation.

1942 års militära reparationstjänstutredning har framhållit, att det på be-

Bihang till riksdagens protokoll

19i3. 1

sami.

Nr 180.

11

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

210

klädnadsverksamhetens område icke syntes möta svårighet att etablera er­

forderlig samverkan med den civila industrien vare sig under fredstjänstgöring

eller vid beredskap och mobilisering.

Statens ammunitionsnämnd (statens lcngsmaterielnämnd) och jörsvarsvä-

sendets verkstad snämnd ha i utlåtande över förvaltningsutredningens betän­

kande framhållit, att i princip produktionen av krigsmateriel även under

fredsförhållanden i största möjliga utsträckning borde anförtros privatindu­

strien. Skälet härtill vöre bland annat krigsberedskapens tillgodoseende. Emel­

lertid funnes vissa slag av tillverkningar, vilka icke lämpligen kunde förläggas

till privatindustrien. I dylika fall borde man i första hand eftersträva att för­

lägga tillverkningen till skuggfabriker. Endast i sista hand borde rent statliga

fabriker ifrågakomma. Dylika vore å andra sidan i vissa fall ofrånkomliga så­

som experiment- och moderfabriker. Härvid borde de dock ej givas större

omfattning än som för dessa uppgifter vöre oundgängligen nödvändigt. Även

på grund av tillverkningens speciella natur kunde fall förekomma, där lämp-

lighetsskäl talade för en statlig fabrik.

I utlåtande över bolagsutredningens promemoria har verkstadsnämnden

vidare förordat, att den statliga beklädnadstillverkningen skulle inskränkas

till experimentverksamhet, att den skodonstillverkning, som bedreves vid mari­

nens centrala beklädnadsverkstad skulle helt nedläggas samt att kruttillverk­

ningen skulle fördelas på flera fabriker.

Statens krigsmaterielnämnd har i fråga örn beldädnadsverkstädema an­

fört, att det saknades anledning för staten att på detta område, där till­

verkningen stöde i nära överensstämmelse med den tillverkning, som be­

dreves av beklädnadsindustrien i allmänhet, ingripa konkurrerande med

privatindustrien. Några beredskapsskäl talade icke heller i detta fall för en

statlig tillverkning och den experimentverksamhet, som erfordrades, syntes

utan svårighet kunna utföras genom anlitande av den privata industrien.

Det syntes nämnden sålunda lämpligt, att ifrågavarande statliga tillverk­

ning skulle upphöra, varvid i dylikt fall särskild undersökning borde verk­

ställas beträffande de därigenom ledigblivna lokalernas utnyttjande. Nämn­

den har ansett, att även den statliga skodonstillverkningen borde kunna helt

upphöra. Den privata industrien skulle nämligen utan svårighet kunna till­

godose de militära behoven av såväl skodon som här avsedda läderartiklar,

enär det i tillverkningshänseende icke förelåge någon principiell skillnad mel­

lan sådana för militärt bruk och sådana för civilt ändamål avsedda artiklar.

I fråga om krut- och ammunitionstillverkningen har krigsmaterielnämn-

den framhållit att, oaktat fredstillverkningen kunde bli obetydlig, av bered­

skapsskäl borde tillses, att beställningar bleve utlagda i erforderlig omfatt­

ning även å skuggfabrikerna och övriga privata industriföretag. Vid anli­

tande av privatindustrien borde skuggfabrikerna icke erhålla en privilegierad

ställning. Även de privata ammunitionsfabriker, som icke vore av typen

skuggfabriker, borde komma till utnyttjande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

211

Statskontoret har ansett, att staten borde inskränka sin i egen regi be­

drivna krigsmaterieltillverkning till sådana områden, inom vilka dylik verk­

samhet vore oundgängligen påkallad av beredskapshänsyn. Ämbetsverket

kunde också helt instämma i de synpunkter på förevarande spörsmål, vilka

framförts i det av ammunitions- och verkstadsnämnderna gemensamt av­

givna remissyttrandet över 1941 års förvaltningsutrednings betänkande.

Under angivna förhållanden måste statskontoret finna ytterst tveksamt,

huruvida staten borde vid egna verkstäder tillverka sådana artiklar som

uniformspersedlar och skodon i stället för att även i fredstid utnyttja den

mångdubbelt större kapaciteten hos den privata konfektions- och skoindu­

strien. Bolagsutredningens antagande, att konkurrens mellan den statliga

fabrikationen och privatindustrien skulle visa sig kunna vara i viss mån

prisreglerande samt framdriva förbättringar i produktionsmetoderna syn­

tes knappast bestyrkas av hittills vunnen erfarenhet. Snarare syntes det

förhålla sig så, att den åsyftade prisregleringen under normala förhållan­

den ernåddes genom enskilda industriföretags konkurrens inbördes, vartill

under krigs- och beredskapstider komme statens reglerande åtgärder i fråga

örn såväl priser som råvarutilldelning.

Enligt statskontorets mening borde arméns och marinens centrala bekläd-

nadsverkstäder sammanslås till en för försvarsväsendet gemensam bekläd-

nadsverkstad, avsedd i huvudsak för experiment- och reparationsverksam-

het av begränsad omfattning. Då för utprovning av lämpliga modeller, till­

verkningsmetoder, schabloner och mallar m. m. erfordrades försök i större

industriell skala, syntes dylika försök kunna förläggas till modernt utrus­

tade privata industriföretag, med vilka staten slutit kontrakt rörande krigs-

leveranser av motsvarande beklädnadsartiklar. Försöken skulle givetvis ske

under statlig kontroll och med erforderligt biträde av militär expertis. Att

enbart för möjliggörande av dylik industribetonad försöksverksamhet ut­

bygga en större statlig beklädnadsverkstad syntes knappast ändamålsenligt

eller ekonomiskt försvarligt. Verkstaden borde emellertid vara organiserad

på sådant sätt, att nytillverkningen relativt snabbt kunde vid behov utökas

för att möta eventuella tendenser till priskartellbildning inom den privata

lconfektionsindustrien.

Riksräkenskapsverket har framhållit, att beredskapssynpunkten vad be­

träffar beklädnadstillverkningen ieke vore lika framträdande som i fråga örn

krigsmaterieltillverkningen. Beklädnadstillverkningen skulle med hänsyn

härtill kunna till väsentlig del överlåtas åt den privata industrien. Ett

starkt skäl för att tillverkning av uniformer m. m. gjordes till föremål för

statlig bolagsdrift vore emellertid, att konkurrensmomentet vore nödvän­

digt såsom en prisreglerande faktor vid denna tillverkning. Denna konkur­

rens syntes emellertid kunna göra sig gällande även vid statlig affärsdrift.

Statens krisrevision har i fråga örn beklädnadstillverkningen funnit starka

skäl tala för att den statliga fabrikationen med hänsyn till tillverkningens art

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

Departe­

mentschefen.

och tillgången på privata fabriker inom hithörande område begränsades i hu­

vudsak till experimentverksamhet, medan tillverkningen i övrigt borde om­

besörjas av privatindustrien. Nämnda experimentverksamhet skulle med för­

del kunna anknytas till någon av de större reparationsverkstäder, som av

1942 års militära reparationstjänstutredning föreslagits komma till stånd.

I detta sammanhang må erinras, att krisrevisionen redan i skrivelse till

Kungl. Majit den 12 januari 1942 uttalat att, örn arméns centrala bekläd-

nadsverkstads fortsatta verksamhet skulle kunna försvaras ur statlig syn­

punkt, verkstaden borde erhålla en organisation, som gåve den möjlighet

att huvudsakligen fylla följande funktioner, nämligen att vara organ för

forskning i och utveckling av material, arbetsmetoder och, i den mån det

gällde tillverkningsteknik, även modeller, prisreglerande organ för uniforms-

beställningar hos civila verkstäder samt beredskapsverkstad.

Statens industrikommission har framhållit, att särskilt beträffande så­

dana branscher, där den privata industrien hade tillräcklig kapacitet för att

i krigstid ombesörja huvudparten av den militära produktionen, försvars-

väsendets motsvarande fabriker icke borde givas större omfattning än som

betingades av beredskapskraven och nödvändigheten av att centralt driva

militärt betonade experimentverkstäder. Med denna utgångspunkt har

kommissionen ifrågasatt, örn någon försvarsväsendets egen skotillverkning

överhuvudtaget skulle behöva bedrivas.

Sveriges industriförbund har ansett, att en statlig tillverkning av uni­

former icke ur någon synpunkt vore behövlig eller önskvärd, att följakt­

ligen de nuvarande militära beklädnadsverkstäderna borde på lämpligt sätt

avvecklas samt att även skodonstillverkningen för försvarets behov borde

helt förläggas till den privata industrien. I fråga om kruttillverkningen har

förbundet funnit allt tala för att åtminstone större delen därav även i

fredstid förlädes till den privata industrien. Vad slutligen angår tillverk­

ningen av ammunition vore det angeläget, att skuggfabrikerna, om order­

tillgången därtill försloge, bereddes tillfälle att i möjligaste mån upprätt­

hålla sin beredskap, men riktigast syntes vara, att den »ordinarie» privata

industrien, som i första hand hade att svara för beredskapen på detta om­

råde, också först komme i åtanke för de statliga beställningarna.

Bolagsutrcdningens förslag innebär, att de statliga fabrikernas tillverkning

skulle även flir framtiden bibehållas i den omfattning, som den hittills — bort­

sett från nu rådande beredskapsförhållanden — normalt bort ha. Utredningen

har emellertid därvid konstaterat, att tillverkningen vid vissa av fabrikerna och

därvid främst ammunitionsfabrikerna, så snart fredsförhållanden åter inträda,

kunde komma att nedgå till den lägsta nivå, som vore nödvändig för syssel­

sättning av den personal, vilken under alla omständigheter borde vara anställd

vid dessa fabriker. Utredningen har ansett, att beklädnadsfabrikerna, vilkas

normala kapacitet beräknas skola motsvara endast halva fredsbehovet, skola

kunna få tillfredsställande sysselsättning även under fredsförhållanden.

212

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

213

I fråga om beldädnadstillverkningens framtida omfattning ha remissinstan­

serna kommit till olika uppfattning.

Krigsmaterielnämnden och industriförbundet ha sålunda förordat, att den

statliga beklädnadstillverkningen helt nedlägges. Verkstadsnämnden, statskon­

toret, krisrevisionen och industrikommissionen ha förordat, att den statliga

skotillverkningen skall nedläggas samt att beklädnadstillverkningen i övrigt

skall inskränkas till experimentverksamhet. Chefen för flygvapnet, flygförvalt­

ningen och 1942 års militära reparationstjänstutredning ha ansett, utan att

uttala särskild mening, att beklädnadstillverkningen lika väl kunde överläm­

nas till privatindustrien. Arméförvaltningens intendenturdepartement, marin­

förvaltningen och riksräkenskapsverket ha förordat bibehållande av bekläd­

nadstillverkningen, medan överbefälhavaren ansett, att en experimentverk­

samhet borde vara så omfattande att den vore lönande.

Beträffande omfattningen av den egentliga krigsmaterieltillverkningen vid

de statliga fabrikerna råder enighet om att denna tillverkning bör även under

fredstid i viss omfattning upprätthållas ävensom att tillverkningen bör i unge­

färligen samma omfattning som hittills fördelas å statliga och enskilda fabri­

ker. Vissa remissinstanser, främst krigsmaterielnämnden och industriförbun­

det, lia emellertid i utlåtanden över såväl 1941 års förvaltningsutrednings be­

tänkande som bolagsutredningens promemoria särskilt betonat, att krigsma-

terielproduktionen bland annat av beredskapsskäl bör i största möjliga ut­

sträckning anförtros åt privatindustrien.

I likhet med bolagsutredningen kan jag icke finna grundad anledning före­

ligga att vid återgång till fredsförhållanden nedlägga eller inskränka någon del

av den tillverkning, som hittills bedrivits vid försvarsväsendets fabriker och

verkstäder, i vidare mån än som betingas av den då normalt beräknade pro­

duktionsminskningen. Vad beträffar ammunitionstillverkningen får jag härutin­

nan hänvisa till vad i särskild till årets riksdag avlåten proposition yttrats

vid anmälan av fråga örn fortsatt utbyggnad av ammunitionsfabrikerna m. m.

Vad beträffar beklädnadstillverkningen ansluter jag mig till överbefälhava­

rens uppfattning, att denna bör givas sådan omfattning att rationell och

ekonomisk drift kan åstadkommas, samt erinrar, att bolagsutredningens be­

räkning angående denna tillverknings omfattning verkställts med utgångs­

punkt från samma synpunkter som överbefälhavaren anlagt. Frågan huru­

vida ett fortsatt upprätthållande av en till en verkstad koncentrerad bekläd-

nadstillverkning skulle nödvändiggöra om- eller nybyggnad torde få närmare

utredas av ledningen för det blivande affärsverket. Hur krigsmaterieltillverk­

ningen i framtiden skall fördelas å statliga och enskilda fabriker torde få prövas

av det blivande krigsmaterielverket. Jag förutsätter emellertid, att vid stark

nedgång i denna tillverkning kommer att tillses, att örn möjligt en viss mini-

miproduktion kan upprätthållas vid de statliga fabrikerna och de enskilda

fabriker, som liro och före kriget varit speciellt inriktade på krigsmaterieltill-

verkning.

Kungl. Marits ■proposition nr 180.

214

Kungl. Majlis proposition nr 180.

D. Fabriksstyrelsens organisation och personal.

1941 års förvaltningautredning.

Enligt 1941 års förvaltningsutrednings förslag skulle fabriksavdelningens

chef vara överdirektör i lönegrad C 14. Avdelningen skulle vara organiserad

på två byråer, en fabriksbyrå och en avtalsbyrå. Överdirektören skulle själv

vara chef för fabriksbyrån, medan avtalsbyrån skulle förestås av en byrå­

chef i lönegraden C 5. Fabrikernas chefer skulle vara direkt underställda

överdirektören. Det av utredningen beräknade personalbehovet för fabriks-

avdelningen framgår av följande sammanställning:

Befattning.

Antal.

Lönegrad.

Överdirektör (avdelningens chef). . 1

C 14

Byråchef.......................................... . 1

C 5

Sektionschefer................................. . 3

C 1—C 3

Notarie............................................. . 1

Eo 21

Ingenjörer........................................ . 2

Eo 20

Biträdande ingenjörer................... . 4

Eo 11—15

Skrivpersonal................................. . 6

Extra eller Eo 2

Remissutlåtande.

I yttrande över bolagsutredningens promemoria har försvarsväsendets

verkstadsnämnd såsom ovan anförts förordat en självständig fabrikssty-

relse. Chefen för centralorganisationen för fabrikerna skulle vara överdirek­

tören i lönegraden C 14. Organisationen skulle vara uppdelad på två byråer,

en fabriksbyrå och en administrativ byrå.

Chef för fabriksbyrån skulle åtminstone tills vidare vara en överingenjör

i lönegraden C 9. Byrån skulle vara uppdelad i en driftssektion, en anlägg-

ningssektion, en inköpssektion och en ekonomisektion. Eventuellt skulle

ekonomisektionen, sedan organisationen blivit färdig, överflyttas till admi­

nistrativa byrån.

Chef för administrativa byrån skulle vara en byråchef i lönegraden C 5.

Byrån skulle vara uppdelad i en ombudsmanssektion och en kontorssektion

samt handlägga anställningsfrågor, lönefrågor, avtalsärenden och ärenden av

juridisk natur.

Centralorganisationen skulle bemyndigas att självständigt bestämma

lönegradsplaceringen i fråga örn sådana tjänster, beträffande vilka flera

lönegrader upptagits i tjänsteförteckningen, liksom även såväl antalet extra

ordinarie befattningar, placerade i lönegraden Eo 20 eller lägre, som ock

antalet extra befattningar.

I följande sammanställning har nämnden upptagit de tjänster i lönegra­

den Eo 21 eller högre, som såvitt nu kan bedömas skulle under normala för­

hållanden vara erforderliga för den centrala organisationen.

215

Befattning.

Antal.

Överdirektör................................................1

Överingenjör............................................. 1

Byråchef.................................................... 1

Sektionschefer............................................. 3

Sektionschefer............................................. 3

Ingenjörer.................................................... 4

Av vad jag i det föregående anfört framgår, att enligt min mening ett

särskilt ämbetsverk bör inrättas med uppgift att i administrativt, tekniskt

och ekonomiskt hänseende utöva ledningen över de statliga fabriker, som

lia att tillverka krigsmateriel eller annan materiel för försvarsändamål,

samt att handha nyanläggningsverksamheten vid dessa fabriker. Till detta

slag av fabriker skola även räknas sådana som äro avsedda för reparations-

och underhållsverksamhet, där denna verksamhet kan bedrivas efter samma

normer som en industrimässig serie- eller masstillverkning. Vidare skall ämbets­

verket i den mån så bestämmes planera, anskaffa och förvalta sådana statliga

anläggningar för dylik tillverkning, som äro avsedda att drivas av privata före­

tagsamt för dylik drift tillhandahålla teknisk service. Praktiskt taget innebär

detta, att den av beredskapsläget framtvungna, provisoriskt inrättade försvars-

väsendets verkstadsnämnd ombildas till ett permanent ämbetsverk. Någon

kostnadsökning torde knappast uppstå genom att fabrikationsledningen an­

förtros åt ett fristående ämbetsverk i stället för åt en fabriksavdelning inom

leri gsmateriel verket.

Det centrala ämbetsverk, som sålunda föreslås, bör enligt min mening

lämpligen benämnas försvarets fabriJcsstyreise. Denna bör tillsammans med

fabrikerna bilda försvarets fabriksverk. Motsvarande beteckningssätt an­

vändes på andra håll inom statsförvaltningen. Sålunda må erinras örn be­

nämningarna vattenfallsstyrelsen och statens vattenfallsverk, domänstyrel­

sen och domänverket m. m.

Fabriksstyrelsen bör stå under ledning av en överdirektör. Förvaltmngs-

utredningen har beträffande den av utredningen föreslagne chefen för fab-

riksavdelningen i industriverket framhållit vikten av att till denna befattning

utsåges en person med god industriell erfarenhet och ådagalagd organisations­

förmåga. Med hänsyn till att chefen för fabriksavdelningen måste tillsättas

i konkurrens med privatindustrien har utredningen föreslagit befattningens

inplacering i lönegraden C 14 (grundlön 24,000 kronor). Mhd allt beaktande

av de av utredningen anförda synpunkterna håller jag dock före, att en

person av tillräckligt hög kapacitet jrör kunna förvärvas, därest tjänsten,

som bör tillsättas medelst förordnande på viss tid, placeras i lönegTaden

C 13 med en grundlön av 22,000 kronor. Hänsyn har härvid tagits till att

under fabriksstyrelsen lyder en stor och svårskött lokalförvaltning.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180

Lönegrad.

C 14

C 9

C 5

C 2—C 5

högst Eo 22

högst Eo 24

Departe­

mentschefen.

216

Vid överdirektörens sida bör ställas ett tekniskt råd, bestående av över­

direktören och förslagsvis sex av Kungl. Majit utsedda ledamöter, represen­

terande såväl den militära som den industritekniska sakkunskapen. Ord­

förande bör utses av Kungl. Majit. Det bör åligga fabriksstyrelsen att i

frågor av större vikt eller principiell betydelse inhämta rådets mening. Er­

sättning till ledamöterna av rådet torde böra utgå efter likartade grunder som

för ledamöter av krigsmateriel verkets råd.

Fabriksstyrelsen bör enligt min mening organiseras på två byråer, en

fabriksbyrå och en administrativ byrå.

Fabriksbyrån avses uppdelad på tre sektioner, nämligen en driftssektion, en

teknisk sektion och en anläggningssektion.

Inom driftssektionen skola handläggas allmänna driftsärenden, frågor rö­

rande tillverkningen på det mekaniska, det kemiska och beklädnadsom-

rådet, verktygs-, arbetsstudie- och planeringsfrågor, ärenden rörande anskaff-

ning av ramaterial och förnödenheter samt offert- och kalkylverksamhet.

Tekniska sektionen skall handlägga konstruktions-, forsknings-, provnings-

och kontrollfrågor av mekanisk, kemisk och beklädnadsteknisk natur.

Anläggningssektionen skall centralt leda förvaltningen av byggnader, an­

läggningar och maskinutrustning samt handlägga ärenden i samband med

nyanläggningar, ombyggnader, utvidgningar och därmed sammanhängande

anskaffningar m. m.

Under övervägande har varit att inom fabriksbyrån inrätta en särskild in-

köpssektion för den centrala ledningen av inköpsverksamheten för fabrikerna.

Goda skäl synas emellertid tala för att huvuddelen av denna verksamhet

sammanföres med den betydligt mera omfattande motsvarande verksamhe­

ten inom krigsmateriel verket. Behovsprövning av anskaffningarna ur teknisk

och ekonomisk synpunkt kommer givetvis under alla omständigheter att äga

rum inom fabriksstyrelsen.

Administrativa byrån bör enligt mitt förmenande indelas i tre sektioner,

nämligen avtalssektionen, kanslisektionen och ekonomisektionen. Sistnämn­

da sektion har i verkstadsnämndens utlåtande över bolagsutredningens för­

slag ansetts åtminstone tills vidare böra hänföras till fabriksbyrån. Med

hänsyn bland annat till de ökade arbetsuppgifter, vilka komma att åvila

chefen för denna byrå, örn beklädnadsindustrien och nyssnämnda underhålls-

tjänst bli inordnade under styrelsens ledning, synes det emellertid önskvärt,

att ekonomisektionen överflyttas till administrativa byrån. En sådan organi­

sation står även i överensstämmelse med vad i allmänhet tillämpas inom

statliga verk.

Inom administrativa byrån skall avtalssektionen handlägga nämndens

kollektivavtalsfrågor samt i sammanhang med driften uppkommande frågor

av juridisk natur.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

217

På kanslisektionen avses skola ankomma handläggandet av allmänt ad­

ministrativa ärenden, såsom personal-, löne- och pensionsfrågor m. m. Sek­

tionen skall vidare handlägga alla frågor rörande styrelsens egen kontors-

drift samt ärenden rörande uppskov för styrelsens och fabrikernas personal.

Till ekonomisektionen skall förläggas anslags-, huvud- och reskontrabok-

föring för styrelsens och fabrikernas verksamhet, varjämte inom sektionen

skola handläggas ärenden rörande den centrala ledningen och tillsynen av

fabrikernas räkenskaper och redovisning. Till sektionen skall vidare den

centrala kassarörelsen vara förlagd.

Inom styrelsen bör vidare finnas personal för verkställande av revision av

fabrikernas räkenskaper. Revisionen av fabriksstyrelsens egna räkenskaper bör

däremot vara förlagd till riksräkenskapsverket.

Jag vill emellertid understryka vikten av att den interna organisation

av fabriksstyrelsen, som här skisserats, icke låses. Det säger sig självt, att

ett nybildat ämbetsverk icke omedelbart kan finna sin i alla detaljer slut­

giltiga form. Det måste därför förutsättas, att Kungl. Majit med ledning

av erfarenheterna från den första tidens verksamhet skall äga vidtaga erfor­

derliga jämkningar i denna organisation. Det synes sålunda kunna ifråga­

sättas, bland annat örn icke de uppgifter, som skola ankomma på anlägg-

ningssektionen, skola kunna efter slutförandet av vissa under förberedande

varande större anläggningsarbeten överföras på annat organ inom styrelsen.

Förvaltningsutredningen har föreslagit, att chefen för den av utredningen

förordade fabriksavdelningen i industriverket tillika skulle vara chef för

avdelningens fabriksbyrå. Jag är icke övertygad, att en sådan kombination

skulle varit möjlig att genomföra. De arbetsuppgifter, som komma att åvila

chefen för fabriksstyrelsen, komma förvisso att kräva dennes hela arbetskraft.

Jag förordar därför, att fabriksbyrån ställes under en särskild chef med

tjänstetiteln överingenjör. Verkstadsnämnden har i sitt yttrande över bo-

lagsutredningens promemoria föreslagit, att denne befattningshavare skulle

uppföras i lönegrad C 9. För egen del anser jag en placering i lönegrad C 8

(grundlön 16,000 kronor) tillfyllest.

Med hänsyn till nödvändigheten av att för posten som chef för admini­

strativa byrån förvärva en väl förfaren arbetskraft bör härför avses en

byråchef i lönegrad Eo 30.

Övriga erforderliga befattningar inom styrelsen torde åtminstone tills vi­

dare böra tillsättas med icke-ordinarie innehavare. För dessa lärer civila

icke-ordinariereglementet böra gälla. I enlighet med de principer, som till-

lämpas för andra affärsdrivande verk med hänsyn till dessas behov av

större rörelsefrihet, lärer spörsmålet örn ifrågavarande befattningshavares

antal och löneställning icke behöva underställas riksdagen. Jag vill emel­

lertid erinra örn att enligt civila icke-ordinariereglementet gäller för kom-

munikationsverken och domänverket, att de icke utan Kungl. Majlis med­

givande må inrätta extra ordinarie befattningar i högre lönegrad än 27:e.

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 180.

218

Principiellt borde motsvarande regel gälla även för fabriksstyrelsen. Med

hänsyn till att det här är fråga om organiserande av ett nytt verk, synes

mig dock försiktigheten bjuda att åtminstone tills vidare föreskriva skyldig­

het för fabriksstyrelsen att underställa Kungl. Majit frågor om inrättande

av extra ordinarie tjänster i högre lönegrad än 20:e.

Vissa ytterligare lönespörsmål, som kunna få aktualitet även beträffan­

de fabriksstyrelsens egna tjänstemän men som äga sin största praktiska

betydelse i fråga om fabrikernas personal, behandlas i nästföljande avsnitt.

Kungl. Majlis proposition nr 180.

E. Fabrikernas personalorganisation.

1941 års militära förvaltningsutredning.’

1941 års militära förvaltningsutredning har särskilt betonat, att en förut­

sättning för att utredningen kunnat förorda driftsformen statlig affärsdrift

framför bolagsformen vore att anställningsformerna för personalen vid fa­

brikerna kunde på av utredningen föreslaget sätt göras friare samt att i

övrigt sådana förutsättningar kunde skapas för fabriksdriften, att den­

samma i möjligaste mån kunde bedrivas efter inom privatindustrien gängse

normer. Utredningen har härutinnan anfört, att det vore av största bety­

delse för åstadkommande av en rationell fabriksdrift att de relativt stela

bestämmelser, som nu gälla i fråga om tjänstemännens anställnings- och

löneförhållanden, i möjligaste mån uppmjukades, så att större frihet er-

hölles vid anställande eller omflyttning av personal ävensom vid lönesätt-

ningar. Utredningen anmärkte härvid, att samtliga vid fabrikerna utgå­

ende löner, alltså även chefslönema, för att möjliggöra rättvisande själv­

kostnadsberäkningar framdeles måste komma att debiteras fabrikernas

driftsmedel och sålunda icke skulle belasta industriverkets avlöningsanslag.

Utredningens förslag innebär i huvudsak följande.

Chefsbefattningarna skulle benämnas överingenjörer samt placeras i nå­

gon av lönegraderna C 6—C 9. Kungl. Majit skulle efter förslag av indu­

striverket i varje särskilt fall bestämma till vilken av nu nämnda löne­

grader befattningen skulle hänföras. För tjänstemännen i övrigt vid fabri­

kerna borde gälla, att de icke skulle tillhöra vare sig militära eller civil­

militära stater utan i avlöningshänseende betraktas som civila tjänstemän.

Härvid borde uteslutande anställningsformerna extra ordinarie eller extra

tjänstemän tillämpas, däremot icke ordinarie anställning med fullmakt

eller konstitutorial. I viss omfattning borde personal därjämte kunna an­

ställas mot arvode. Chefen för industriverkets fabriksavdelning borde äga

befogenhet dels att inom en av Kungl. Majit fastställd förhållandevis rym­

lig ram inplacera fabrikerna tillhörig personal inom vissa lönegradsinter-

219

valler, dels att mot arvode anställa för fabriksdriften erforderlig mera till­

fällig personal, dels slutligen att i förekommande fall tillkalla tekniska sak­

kunniga och härvid inom angivna gränser bestämma arvodet till dessa.

1942 urs bolagsutredning.

1942 års militära bolagsutredning har för sin del såsom ovan anförts

kommit till den slutsatsen, att man med de av förvaltningsutredningen

föreslagna bestämmelserna skulle redan genom statlig affärsdrift nå de för­

delar med avseende å anställning av personal, som utgjorde ett av de vik­

tigaste motiven för övergång till bolagsdrift. Utan att ingå i prövning av

frågan, huruvida förslaget i denna del kunde genomföras isolerat för för-

svarsväsendets anläggningar utan hänsynstagande till de konsekvenser detta

kunde få för statens affärsdrivande verksamhet i övrigt, hade bolagsutred-

ningen funnit, att om de friare anställningsformerna kunde vinnas endast

på den vägen, att krigsmaterielfabrikerna ombildades till bolag, detta vore

ett starkt skäl för en sådan ombildning.

Remissutlåtanden.

Försvarsväsendets verkstadsnämnd har förordat statlig affärsdrift under

den förutsättningen, att nödvändig rörelsefrihet komme att lämnas i fråga

örn personalens löner m. m. i huvudsaklig överensstämmelse med vissa av

nämnden angivna riktlinjer för de statliga krigsmaterielfabrikemas organisa­

tion och verksamhet.

Nämndens förslag i nu berörda avseende överensstämmer i huvudsak

med vad förvaltningsutredningen förordat. Nämnden har därvid föreslagit,

att civila icke-ordinarie reglementet skulle göras tillämpligt beträffande extra

ordinarie och extra tjänstemän, varvid dock för varje i tjänsteförteckningen

• uppförd tjänst skulle angivas ett antal lönegrader, inom vilka innehavare

av tjänsten skulle placeras. Till vilken av dessa lönegrader en viss befatt­

ningshavare skulle hänföras borde göras beroende av vederbörandes kvali­

fikationer, läget på lönemarknaden m. m. I löneförteekningen borde upp­

föras de befattningar, som skulle placeras i C-löneplan, ävensom extra

ordinarie befattningar i högre lönegrad än Eo 20. För att möjliggöra över­

flyttning av befattningar mellan fabrikerna borde förteckningen vara gemen­

sam för samtliga fabriker. Antalet befattningar i lönegrad Eo 20 och lägre

ävensom extra befattningar skulle bestämmas av det centrala organet, efter­

som kostnaderna härför skola bestridas av driftsmedel. Andra tjänstemän

vid fabrikerna än överingenjörer och vissa andra högre tjänstemän skulle

tillsättas av fabriksledningen efter godkännande av det centrala organet i

varje särskilt fall.

En av verkstadsnämndcn i dess yttrande gjord sammanställning av för

fabrikerna — i den mån nu kan överblickas — erforderlig personal i högre

lönegrad än Eo 20 har följande utseende.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr ISO.

220

Kungl. Majlis proposition nr 180.

Befattning.

Antal.

Lönegrad.

Överingenjörer................... ............ 5

C 6—C 9

Fabriksingenjör'............

16

C 1—C 5

Ingenjörer ......................... ............ 2

C 1—C 3

Ingenjörer .......................... ............ 9

högst Eo 24

Kamrerare ....................... ............ 5

högst Eo 22.

Som av de i det föregående återgivna remissyttrandena framgår ha fler­

talet myndigheter förordat driftsformen statlig affärsdrift med hänsyn till

att de fördelar, som man avsett att vid bolagsdrift vinna bland annat i per­

sonalhänseende, kunde ernås redan vid statlig affärsdrift i enlighet med

förvaltningsutredningens förslag. Därvid har emellertid försvarsväsendets

lönenämnd, som i sitt utlåtande över förvaltningsutredningens förslag icke

framställt någon erinran mot vad utredningen i nu nämnda avseende före­

slagit, i sitt senare över bolagsutredningens promemoria avgivna utlåtande

framhållit, att det icke gärna syntes kunna ifrågakomma att för vissa be­

tydande delar av statsförvaltningen tillämpa avlöningsnormer, som helt

skilde sig från vad som gällde för förvaltningen i allmänhet. Den frihet och

obundenhet, som vid en sådan lösning skulle tillerkännas fabriksledningen,

kunde enligt lönenämndens mening vara ägnad att medföra vittgående

konsekvenser med avseende å statens affärsdrivande verksamhet i övrigt.

Sedan verkstadsnämnden i avvaktan på slutlig lösning av frågan örn

den framtida organisationen den 29 oktober 1942 hos Kungl. Majit hem­

ställt örn medgivande att få tillsätta de ifrågavarande befattningarna vid

fabrikerna på förordnande mot arvode, svarande mot samtliga löneförmå­

ner i ovan angivna lönegrader, har allmänna lönenämnden i infordrat utlå­

tande bland annat erinrat, att lönenämnden gemensamt med försvarsväsen­

dets lönenämnd avgivit utlåtande över 1942 års militära reparationst jänst-

utrednings principbetänkande angående centralisering av reparationstjänsten

i fråga örn intendenturmateriel, varvid lönenämndema ställt sig betänk­

samma gentemot uppkommande tendenser att i lönesystemet införa alter­

nativa lönegradsplaceringar för befattningar av ett och samma slag. I det

nu föreliggande ärendet vore fråga allenast om bestämmande av vissa arvo­

den, vilka alltefter vederbörandes kvalifikationer, läget på lönemarknaden

m. m. skulle närmare fastställas inom ramen av de för vissa angivna löne­

grader i löneplan C respektive löneplan Eo upptagna beloppen. Lönenämn­

den hade med beaktande av angelägenheten av att verkstadsnämnden er-

hölle viss rörelsefrihet vid bestämmandet av ifrågavarande arvoden ansett

sig icke böra motsätta sig bifall i princip till den i ärendet föreslagna an­

ordningen. Lönenämnden ville dock härvid för sin del framföra det alterna­

tivet till övervägande, att verkstadsnämnden bemyndigades för de olika

befattningarna fastställa arvoden till belopp, högst motsvarande begynnel­

selönen inom viss angiven lönegrad och, i förekommande fall, ortsgrupp å

löneplan C respektive löneplan Eo. Örn sistnämnda förfaringssätt anlitades,

221

skulle ett fastlåsande av visst minimibelopp undvikas, vilket under vissa för­

hållanden kunde vara av betydelse. Vilkendera utvägen som än anlitades,

ville lönenämnden emellertid göra den erinran mot förslaget, att arvode

till överingenjör enligt lönenämndens mening icke borde bestämmas till

högre belopp än som motsvarade lönegraden C 8.

Arméförvaltningens tyg- och civila departement ha i sistberörda ärende

anfört följande.

De löneprinciper, som sålunda framföras, innebära å ena sidan något för de

permanenta statliga organen helt nytt och å andra sidan cn löneteknisk lösning,

för vars tillämpande även där — och då närmast hos affärsverken — enahanda

skäl måhända kunna andragas. Därest avsikten är att även för framtiden till-

lämpa ett lönesystem, sådant som det föreslagna, torde man därför i allt fall —

försåvitt icke det statliga lönesystemet skall bliva oenhetligt — icke kunna

undgå att vid prövningen av förslaget taga hänsyn till vid statens affärsdrivan-

de verk tillämpad lönesättning. Detta innebär, att i första hand lärer få tillses

att övre gränsen för de föreslagna variabla lönerna ställes i riktig relation till

de för jämförliga befattningshavare vid affärsverken fastställda lönebeloppen.

Vid bedömande av storleken av den under fredsförhållanden erforderliga

personalen vid de fabriker, som avses skola underställas försvarets fabriks-

styrelse, måste självfallet beaktas, att fabrikernas sysselsättning vid åter­

gång till fredsförhållanden kommer att väsentligt nedgå. Det blir dock

ofrånkomligt att för ledningen av de särskilda fabrikerna förfoga över kva­

lificerad arbetskraft med teknisk utbildning. Verkstadsnämnden har vid

de personalberäkningar, som ligga till grund för nämndens i det föregående

återgivna remissyttrande, utgått från att en överingenjör skulle tillsättas

för var och en av följande fem fabriker, nämligen Carl Gustafs stads gevärs­

faktori, centrala torpedverkstaden, ammunitionsfabrikerna i Karlsborg och

Zakrisdal samt Åkers krutbruk. De av nämnden föreslagna 16 fabriksingen-

jörerna ha avsetts såsom chefer för följande fabriksavdelningar, nämligen

vid Carl Gustafs stads gevärsfaktori verkstadsavdelningen, tekniska avdel­

ningen och centralavdelningen, vid centrala torpedverkstaden verkstads­

avdelningen och tekniska avdelningen, vid var och en av ammunitionsfa­

brikerna i Karlsborg och Zakrisdal mekaniska avdelningen, sprängtekniska

avdelningen, tekniska avdelningen och centralavdelningen samt vid Åkers

krutbruk kemiska avdelningen, tekniska avdelningen och gasmaskavdel­

ningen. De två av nämnden föreslagna ingenjörerna i lönegraderna C 1—C 3

ha avsetts för gevärsfaktoriet och torped verkstaden. Givetvis kunna av drifts­

skäl vissa jämkningar härutinnan visa sig påkallade.

Vid ett inordnande under styrelsen av en försvarsväsendets beklädnads-

verkstad samt de centrala tvätt- och reparationsanstalterna kommer uppen­

barligen behov att uppstå av vissa ytterligare tjänster. Dessa torde med de av

verkstadsnämnden i övrigt tillämpade beräkningsgrunderna kunna uppskattas

till en överingenjör och möjligen en fabriksingenjör för beklädnadsverkstaden

samt en fabriksingenjör såsom ledare för i varje fall de större av de övriga

anstalterna.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

Departe­

mentschefen.

222

Under nuvarande omständigheter torde den av verkstadsnämnden förut­

satta personalorganisationen vara erforderlig och ändamålsenlig. Huruvida

den icke vid återgång till fredsförhållanden blir något överdimensionerad

synes mig för närvarande svårt att avgöra. I stort sett torde den emellertid

även för sådant fall komma att visa sig hållbar.

Vad angår löneställningen för ifrågavarande fabrikspersonal vill jag till

en början erinra örn de yttranden rörande lönespörsmål, som i det föregå­

ende (sid. 183 f.) återgivits.

För min del finner jag ej heller i fråga örn överingenjörerna anledning till

erinran mot att de uppföras å C-löneplan samt att alternativa lönegrader till-

lämpas. Det torde emellertid vara tillfyllest att för dylikt fall i personal­

förteckningen angiva den högsta lönegrad, som för varje särskilt angiven

befattning får tillämpas. För överingenjörerna torde det därvid vara tillräck­

ligt att tillämpa högst lönegraden C 8. Denna lönegrad torde dock icke kom­

ma att mera allmänt utnyttjas. I vissa fall lärer för överingenjörerna en

lägre lönegradsplacering komma i fråga. Jag utgår självfallet från att dessa

befattningar böra stå öppna för sökande från privatindustrien och att löne­

sättningen i de individuella fallen lämpas efter möjligheterna att för ledig be­

fattning förvärva person med erforderlig kompetens. I regel torde dessa

tjänster böra tillsättas medelst förordnande på viss tid. I undantagsfall,

exempelvis då officer ifrågakommer till sådan befattning, synes det kunna

vara önskvärt att förordna vederbörande allenast tills vidare, varigenom möj­

lighet beredes honom att kvarstå i militärtjänst.

Övriga befattningar böra enligt min mening tillsättas såsom icke-ordinarie.

Vad förvaltningsutredningen anfört rörande befogenhet för fabriksledningen

att inom en av Kungl. Maj:t fastställd förhållandevis rymlig ram inplacera

fabrikerna tillhörig personal inom vissa lönegradsintervaller torde kunna till­

mötesgås på sådant sätt, att genom beslut av Kungl. Majit fastställes den

högsta lönegrad, i vilken viss teknisk icke-ordinarie personal får placeras.

Vad beträffar frågorna om anställning av viss personal mot arvode (kon-

traktsanställning) anser jag mig böra erinra, att man numera för normala

förhållanden såvitt möjligt söker undvika dylika anställningsformer, vilka

medföra den betydande olägenheten, att den sålunda anställda personalens

pensionsförhållanden icke bli reglerade. Att mera regelbundet använda

tjänstepensionsreglementets i 1 § 2 mom. intagna undantagsbestämmelse

för dylik personal synes icke vara lämpligt. Jag anser mig därför icke kunna

förorda, att denna anställningsform efter återgång till fredsförhållanden

kommer till tillämpning i andra fall än då det gäller ersättning till tillfälligt

för kortare tid eller begränsade uppgifter anställda personer.

En av olägenheterna med nuvarande avlöningssystem har varit, att man

icke vid en tillfällig ansvällning av arbetet för vissa tjänstemän, som därvid

pålagts en avsevärd ökning av ansvaret och arbetsbördan, kunnat på lämp­

ligt sätt bereda dem kompensation härför. De bestämmelser, som nu gälla

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

223

i fråga om gratifikation, synas icke vara lämpade för att kompensera en

dylik under viss kortare eller längre tid varande ökning av arbetsbördan.

De nuvarande bestämmelserna medgiva icke heller möjlighet att för detta

fall lämna, särskilt arvode utöver lönen, vilket torde vara en inom det pri­

vata näringslivet just för dylika fall använd betalningsform. För ifrågava­

rande fabrikers del vore det önskvärt, att fabriksledningen hade möjlighet

att för nu angivna fall kunna för en begränsad tid höja lönen till viss tek­

nisk personal i förmansställning. Särskilt för de nu ifrågavarande fabriker­

na, vilka i personalhänseende mer än andra statliga fabriker äro pressade

genom konkurrensen från den enskilda mekaniska industrien, vore en möj­

lighet att på detta sätt tillfälligt kunna lämna vissa befattningshavare

kompensation för en tillfällig ökning av dem ålagda arbetsuppgifter i så­

väl kvalitativt som kvantitativt hänseende önskvärd. Därest en dylik möj­

lighet beredes fabriksledningen, bör den emellertid begränsas allenast till

undantagsfall samt till de fall, då fråga är örn förvärvande eller bibehållande

av en särskilt duglig arbetskraft. Jag förutsätter tillika, att om ett dylikt

medgivande lämnas, det bör göras beroende av Kungl. Maj:ts prövning i

varje särskilt fall samt inskränkas till att avse teknisk personal i förmans-

och verkmästareställning, som innehar extra ordinarie befattning. Man kunde

visserligen tänka sig en lösning av denna fråga på annat sätt, så att en

sådan befattningshavare kunde för viss tid placeras i högre lönegrad såsom

extra tjänsteman. En dylik anordning vore visserligen lättare att tillämpa

med hänsyn till gällande lönereglementen men skulle å andra sidan med­

föra de nackdelar, som bero av att befattningshavaren under den tid han

innehade extra anställning skulle förlora vissa av de med hans mera stadig­

varande befattning förenade förmånerna. Jag anser mig därför böra förorda,

att för de nu ifrågavarande fabrikerna utfärdas bestämmelser, enligt vilka

Kungl. Majit kan efter framställning av fabriksstyrelsen medgiva, att viss

å extra ordinarie stat placerad teknisk befattningshavare i nyss angiven ställ­

ning skall, då synnerliga skäl så föranleda, kunna beviljas arvode utöver lön

för viss begränsad tid. Motsvarande system torde kunna tillämpas även så­

som en övergångsform från nu i vissa fall utgående arvoden till måhända

lägre löner enligt gällande avlöningsreglementen.

Jag förutsätter, att fabriksstyrelsen såsom ett af färsdrivande verk skall äga

enligt av Kungl. Majit utfärdade bestämmelser fastställa antalet icke-ordi-

narie tjänstemän vid fabrikerna i 20:e och lägre lönegrader. I anslutning till

vad som förordats beträffande fabriksstyrelsens egen personal torde åtmins­

tone tills vidare Kungl. Majits medgivande böra krävas för inrättande av

extra ordinarie befattningar i högre lönegrad än 20:e. Vid sådant förhållande

torde endast de i C-löneplan placerade befattningarna vid fabrikerna böra

underställas riksdagens prövning.

Kungl. Marits proposition nr ISO.

224

Kungl. Majlis proposition nr 180.

F. Fabriksrörelsens medelsförvaltning.

1. Kapitalbehov.

1942 års bolagsutredning.

Bolagsutredningen har härom anfört följande.

Finansieringsproblemen för de nu ifrågavarande företagen avse dels över­

tagandet av nu befintliga tillgångar och dels anskaffning av medel

1) för byggnadsarbeten och markinköp,

2) för maskiner och inventarier samt

3) till rörelsekapital.

För närvarande finansieras byggnadsarbeten genom för försvarsväsendets

fastighetsfond anvisade kapitalökningsanslag. Inköp av maskiner och inventa­

rier finansieras genom anslag å driftbudgeten, vilket innebär att dessa tillgångar

omedelbart avskrivas. Ersättningsanskaffning av maskiner bekostas vid mari­

nens självförsörjande inrättningar av förnyelsefondsmedel. Från och med före­

gående budgetår infördes en liknande anordning provisoriskt vid verkstads-

nämnden underställda fabriker. Vissa förrådsbehållningar och pågående arbe­

ten vid sistnämnda fabriker ha finansierats med anlitande av medel, som för-

skotterats från arméförvaltningen. Dessa behållningar torde alltså redovisas

såsom tillgångar till den del de icke i bokslutet omförts till anslag. Något rörel­

sekapital har icke anvisats för dessa fabriker och anläggningar. För rörelsens

bedrivande erforderliga medel ställas till förfogande av respektive förvaltnings­

myndigheter. Det splittrade redovisningssystemet medför, att man icke utan

särskilda utredningar kan ur statsbokföringen utläsa storleken av det i de be­

rörda företagen sysselsatta kapitalet.

Riksräkenskapsverket har i olika sammanhang uttalat önskvärdheten av dels

att de industriella anläggningarnas byggnader lösbrytas ur försvarsväsendets

fastighetsfond och ställas under vederbörande fabrikslednings förvaltning och

dels att ett särskilt till beloppet begränsat rörelsekapital anvisas för verkstads-

nämndens rörelse.

Vare sig man övergår till statlig affärsdrift eller till bolagsdrift, vinnes den

fördelen att samtliga av företagen disponerade tillgångar bli redovisade i ett

sammanhang. I redovisnings- och finansieringshänseende ställa sig förhållandena

dock helt olika beroende på vilken driftsform som väljes.

Vid statlig affärsdrift organiseras företagen såsom ett eller flera affärsverk

med egna kapitalfonder och självständig redovisning mot rikshuvudboken på

samma sätt som statens hittillsvarande affärsdrivande verk. Därvid torde så

långt möjligt böra tillses, att företagen icke erhålla en mindre konsoliderad

ställning än de hade före övergången till affärsdrift. Mark- och byggnadsvärden

ävensom för byggnaderna till värdeminskningskonto avsatta belopp böra om-

föringsvis från försvarsväsendets fastighetsfond överföras till den nya kapital­

fonden. Maskinutrustningen, vilken helt anskaffats för medel anvisade å drift­

budgeten (skattebudgeten) och alltså är helt avskriven, torde böra upptagas

till sitt anskaffningsvärde, varvid motsvarande värde upptages å värdeminsk­

ningskonto. Rörelsemedel kunna erhållas dels genom att förskottslikvider för

gjorda beställningar ställas till förfogande från förvaltningsmyndigheterna och

dels genom ett för ändamålet avsett kapitalökningsanslag. För eventuella ytter­

ligare utvidgningar böra kapitalökningsanslag i vanlig ordning ställas till för­

fogande å kapitalbudgeten. Företagens hela kapitalbehov blir därmed reglerat.

225

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

Enligt bolagsutredningens preliminära beräkning skulle ifrågavarande till­

gångars värden den 1 juli 1944 kunna beräknas till

Kronor .

Markvärden ....................................................................... 2,300,000

Byggnadsvärden............................................................. • 26,000,000

Maskinvärden ................................................................... 17,800,000

Rörelsekapital för varor i arbete vid normal drift samt

för materialförråd........................................................ 16,100,000

62,200,000

Härav beräknas vara avskrivet .................................... 36,200,000

varför fondens ingångsvärden preliminärt skulle kunna

beräknas till ................................................................. 26,000,000.

Häri ingår icke ammunitionsfabriken i Marieberg, vilken beräknas skola

nedläggas, samt icke heller marinens centrala beklädnadsverkstad och olje­

fabriken i Karlskrona.

För reparationsverkstäderna skulle enligt reparationstjänstutredningen

ytterligare erfordras för byggnader och maskinanskaffning 5,900,000 kro­

nor och för rörelsekapital 1,000,000 kronor.

Därtill kommer värdet å de statliga investeringar i vissa skuggfabriker,

som enligt bolagsutredningens i det föregående angivna förslag skulle redo­

visas av det föreslagna bolaget respektive affärsverket.

2. Beredskapskostnaderna och deras täckning.

1941 års förvaltningsutredning.

Förvaltningsutredningen har i sitt betänkande framhållit, att åtskilliga

beredskapsuppgifter komme att åvila de statliga krigsmaterielfabrikerna,

oavsett örn dessa dreves i bolagsform eller såsom statliga affärsverk. Dessa

fabriker måste sålunda i fredstid arbeta med liten kapacitet men vara ut­

byggda och organiserade för viss fastställd krigskapacitet, till vilken de

måste kunna snabbt expandera. På grund härav måste fabrikerna i freds­

tid ha anställt ett i förhållande till privatindustrien relativt stort antal ar­

betsledare och arbetare. Fabrikerna måste vidare åtaga sig utbildning av

personal för krigstillverkningen, biträda med krigsplanering och vid be­

hov tillhandahålla service åt privatindustrien. Utrustning och anläggningar

måste bli överdimensionerade och ofta utföras på ett relativt dyrbart sätt.

Täckning av beredskapskostnaderna skulle enligt förvaltningsutredning-

ens mening kunna ske enligt två alternativa metoder, av vilka den ena be­

stode i att fabrikerna erhölle särskilt anslag för att fylla beredskapskraven,

den andra åter innebure, att kostnaden för beredskapens upprätthållande

av fabrikerna uttoges genom en motsvarande, förhöjning av priset å de till

staten levererade produkterna. Oavsett om fabrikerna skulle drivas i bolags-

Bihang till riksdagens protokoll 19

i 3.

1 sami.

Nr 180.

15

226

form eller i form av statligt affärsverk, förordade förvaltningsutredningen

den senare utvägen, eftersom »direkt utgående beredskapsanslag måste sä­

gas innebära en oformlighet ur anslagsteknisk synpunkt».

1942 års bolagsulredning.

Bolagsutredningen har i denna fråga såtillvida delat förvaltningsutred-

ningens uppfattning, att utredningen icke vela! förorda särskilda anslag för

täckning av beredskapskostnaderna. Vid statens krigsmaterielfabriker vore

dessa kostnader nämligen otvivelaktigt att anse såsom löpande kostnader

för försvarskrafternas krigsmaterielförsörjning och borde då även utgå från

de för krigsmäterielförsörjningen avsedda löpande anslagen. Däremot kunde

utredningen icke tillstyrka, att beredskapskostnaderna regelbundet skulle

belasta de tillverkade produkterna. Fabrikerna kunde nämligen i så fall lätt

komma i ett ogynnsamt läge, därest beredskapskostnaderna stege till sådan

höjd, att prisjämförelser med eventuellt konkurrerande privatföretag där­

igenom omöjliggjordes eller försvårades.

För att förenkla detta problem har utredningen uppdelat beredskaps­

kostnaderna i grupper, vilka behandlats var och en efter sin särskilda ka­

raktär.

1. Kostnader, vilka hänförde sig till särskilda uppdrag eller åligganden,

exempelvis tillverkning och utlämning av mallar för uniformstillverkning,

modeller, ritningar, verktyg, tillverkningsspecifikationer m. m. ävensom

viss annan service åt skuggfabrikerna och privatindustrien, kunde enligt

vad utredningen framhållit särskilt kostnadsberäknas och faktureras det

beställande statliga organet i samma ordning som leveranser av färdig

materiel. Regleringen av dessa kostnader vållade alltså inga svårigheter.

2. Den ränteförlust, som uppkomme genom att fabrikerna av beredskaps-

skäl nödgades hålla ett i förhållande till rörelsen under fred onödigt stort

beredskapslager, kunde täckas genom att staten för ändamålet tillhanda-

hölle ett till beloppet bestämt räntefritt förlagskapital. Icke heller denna

kostnad behövde alltså i redovisningshänseende vålla någon svårighet.

3. Tomgångsförluster, det vill säga de kostnader, som uppkomme genom

att fabrikerna vore utbyggda och utrustade för en tillverkning som avse­

värt överstege fredsbehovet, vore svårare att exakt beräkna. Dessa kostna­

der inkluderade, förutom ränteförluster, även reparations- och underhålls­

kostnader, experimentkostnader, löner till administrativ personal m. m.

Beräkningen av tomgångsförlusterna vållade såtillvida vissa svårigheter

som gränsdragningen mellan dessa beredskapskostnader och de kostnader

fabrikerna normalt hade att vidkännas delvis bleve godtycklig. Kostnaderna

uppkomme emellertid endast vid de fabriker, vilkas kapacitet under freds­

tid icke helt utnyttjades, och upphörde alltså att vålla svårigheter i den

mån kapaciteten bleve utnyttjad. Dessutom borde observeras, att dessa pro­

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

227

blem endast hade betydelse för fabriker, som arbetade i konkurrens med

privatindustrien, nämligen ammunitionsfabrikema, gevärsfaktoriet, krut­

bruket och gasmaskfabriken. Beräkningen av tomgångsförlusten bleve rela­

tivt godtycklig eftersom beredskapskostnadens nivå komme att variera i

relation till växlingarna i produktionsvolymen. Enligt en preliminär be­

räkning skulle emellertid den årliga beredskapskostnaden vid en fredspro-

duktion, som motsvarade vad som erfordrades för att sysselsätta endast en

maskinsats vid varje fabrik utom reservfabrikerna i ett skift per dygn, be­

räknas till omkring en och en halv miljon kronor om året. Det för angivna

produktion erforderliga kapitalet beräknades till över 40 miljoner kronor. Det

syntes därför sannolikt, att de löpande beredskapskostnaderna komme att

uppgå till ett belopp, som nära motsvarade räntan å det i fredsproduktionen

sysselsatta kapitalet. Eftersom en normal självkostnadsberäkning borde in­

kludera kapitalränta och det icke funnes anledning att för de nu ifrågavarande

företagen räkna med utdelningsbar vinst, läge den slutsatsen nära till hands,

att det överskott, som uppkomme vid korrekt självkostnadsberäkning, kun­

de användas till täckning av beredskapskostnaden, till den del denna icke

överstege nyss angivna nivå. Skulle emellertid kostnaden överstiga denna

nivå måste det överskjutande beloppet täckas i särskild ordning, varvid kost­

naden borde direkt belasta de för vapen- och ammunitionsförsörjningen av­

sedda anslagen. I detta sammanhang borde vidare beaktas, att även de en­

skilda företagen hade beredskapskostnader. Då utredningen här räknat med

att särskilda regler borde angivas för finansiering av de statliga företagens

beredskapskostnader, har utredningen därför endast syftat på de kostnader,

som den privata industrien icke hade vid en motsvarande tillverkning.

3. Kostnadernas budgetära reglering.

1942 urs bolagsutredning.

Bolagsutredningen har anfört, att enligt nuvarande riksstatsuppställning

kostnaderna för nytillverkning i statlig regi endast delvis drabbade de för an­

skaffning och underhåll av vapen, ammunition och beklädnad m. m. avsedda

anslagen. Betydande kostnader för central administration, löner till fast an­

ställd personal, pensionering, förräntning av kapitalet, nybyggnader, förnyelse,

underhåll och reparation av byggnader och anläggningar ävensom vissa hyres-

oeh experimentkostnader m. m. samt vissa oförutsedda utgifter redovisades

å andra anslag. Vid övergång till bolagsdrift (statlig affärsdrift) måste dessa

å olika anslag fördelade kostnader helt eller delvis bestridas av bolaget (affärs­

företaget) och påföras den färdiga produkten, vilket medförde en övervältring

av samma kostnader från de berörda specialanslagen till materielanslagen.

I det förslag till omläggning av riksstatens fjärde huvudtitel, som år 1940

framlades av särskilda sakkunniga och som ligger till grund för nuvarande

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

228

uppställning av nämnda huvudtitel, hade intagits ett ännu icke slutbehandlat

förslag angående redovisningens ordnande vid verkstäder och förråd, enligt

vilket dessa i redovisningshänseende skulle behandlas såsom affärsdrivande

verk och frikopplas från budgeten, från vilken de skulle erhålla ersättning för

utförda arbeten. Enligt detta förslag skulle praktiskt taget samtliga kostnader

för verkstäder och större förråd utbrytas från de anslag, å vilka de ditintills

redovisats, för att i stället bestridas från vederbörande inrättningars drifts­

titlar. Vidare skulle förnyelsefonder uppläggas vid samtliga fabriker samt en­

hetliga regler för självkostnadsberäkning genomföras. Med hänsyn till då

rådande beredskapsförhållanden ansågs det emellertid önskvärt, att med den

planerade omläggningen av redovisningen vid därav berörda inrättningar

finge tills vidare anstå.

Under nuvarande beredskapsförhållanden hade emellertid försvarsväsendets

verkstadsnämnd börjat tillämpa ett prissättnings- och redovisningssystem, som

omfattade samtliga ovan omnämnda med driften förenade kostnader obero­

ende av örn de enligt hittills tillämpade principer rätteligen skolat belasta

andra fredsanslag än materielanskaffningsanslagen, vilket medfört, att sist­

nämnda anslag kommit att belastas med alla dessa kostnader. Genom att verk-

stadsnämndens redovisning, även om den vore sakligt motiverad, på grund av

vad nu anförts strede mot reglerna för redovisningen mot nu gällande riksstat

hade skapats en icke önskvärd oklarhet i redovisningsväsendet, som snarast

borde undanröjas. Å andra sidan uppstode vid korrekt användning av den

gällande riksstaten vissa inkonsekvenser, såsom att kostnaderna för den från

enskilda företag inköpta krigsmaterielen i sin helhet leonline att belasta mate­

rielanskaffningsanslagen, medan kostnaderna för materiel, tillverkad vid för­

svarsväsendets egna fabriker, såsom ovan nämnts delvis belastade andra an­

slag. Sistberörda omständighet kunde naturligtvis vara av betydelse såväl för

utnyttjandet av anslagna medel som för fördelningen av beställningar mellan

de statliga och de enskilda fabrikerna. Även av dessa skäl vore det önskvärt,

att en ändring av det nuvarande redovisningssystemet snarast komme till

stånd.

Med hänsyn till vad sålunda anförts måste man enligt bolagsutredningens

mening räkna med att en överflyttning av samtliga å olika anslag redovisade

kostnader för fabriker och verkstäder till särskilda driftstitlar och därmed indi­

rekt till respektive materielanslag under alla omständigheter måste genom­

föras.

Bolagsutredningen har även lämnat en specificerad redogörelse för de kon­

sekvenser den ifrågasatta omläggningen skulle medföra i budgettekniskt hän­

seende. Sedan armé-, marin- och flygförvaltningarna anmodats inkomma

med uppgift å de omräkningar av olika riksstatsanslag, som vid bifall till ut­

redningens förslag skulle bli erforderliga, ha nämnda myndigheter anfört föl­

jande.

Kungl. Marits proposition nr 180.

229

Utlåtanden över bolngsutredningens förslag.

Arméförvaltningens tyg-, intendentur- och civila departement ha anfört.

Vad utredningen anfört angående konsekvenserna i budgethänseende av en

övergång till bolagsdrift eller statlig affärsdrift synes icke vara av natur att

föranleda någon erinran från departementens sida.

I anslutning till denna avdelning av betänkandet anse sig departementen

lämpligen böra till behandling upptaga frågan angående de omräkningar av olika

riksstatsanslag, som vid bifall till utredningens förslag bliva erforderliga. Här­

utinnan är för arméns del följande att anföra.

Vad först beträffar anslaget till Avlöningar till aktiv personal

m.

fl., kan

beträffande anslagsposten 1, Avlöningar till ordinarie tjänstemän, den tilltänkta

nyorganisationen beräknas medföra en minskning med i runt tal 245,000 kro­

nor, motsvarande lönerna till viss militär och civilmilitär personal, nämligen 2

överstar, 1 överstelöjtnant, 1 major, 5 kaptener, 4 tygingenjörer, 7 tygförvaltare

(5 i Ca 18 och 2 i Ca 15), 12 tygverkmästare (10 i Ca 17 och 2 i Ca 14) samt 3

tygskrivare. Av ovanstående personal tillhöra 1 överstelöjtnant och 1 kapten

intendenturkåren (styresman respektive verkstadsintendent vid arméns cen­

trala beklädnadsverkstad), under det att de övriga tillhöra fälttygkåren.

Anslagsposten 7, Arvoden och särskilda ersättningar utöver lön till ordinarie

tjänstemän, torde kunna minskas med 13.040 kronor, motsvarande arvoden ut­

gående till styresmannen vid Åkers krutbruk, 2,000 kronor, arbetsofficeren vid

ammunitionsfabriken i Karlsborg, 1,500 kronor, arbetsofficerare vid Åkers krut­

bruk, Carl Gustafs stads gevärsfaktori och ammunitionsfabriken på Marieberg,

4,800 kronor, besiktningsofficer och skottställningsofficer vid gevärsfaktoriet,

2,040 kronor, skottställningsunderofficer vid gevärsfaktoriet och besiktnings-

biträden vid krutbruket, 1,500 kronor, besiktningsofficerare vid ammunitions­

fabriken, 1,200 kronor.

Anslagsposten 12, Rörligt tillägg, bör minskas med cirka 40,000 kronor, mot­

svarande 15 procent å 245,000 kronor samt 26 procent å 13,000 kronor.

Anslagets totala minskning skulle sålunda uppgå till i runt tal 298,000 kronor.

Ovanstående avlöningskostnader, i vad desamma avse personal vid fälttyg­

kåren, belasta för närvarande driften, i det att de för varje budgetår genom

verkstadsnämndens försorg omföringsvis tillgodoföras avlöningsanslaget.

I detta sammanhang bör förutskickas, att det synes tveksamt, huruvida den

ifrågasatta omorganisationen i verkligheten kommer att möjliggöra ovan an­

givna minskning av antalet befattningshavare på fälttygkårens stat.

Beträffande fastighetskostnaderna är följande att framhålla.

Nämnda kostnader beröras här i vad avser ammunitionsfabrikerna, gevärs­

faktoriet, krutbruket och centrala beklädnadsverkstaden, d. v. s. de anlägg­

ningar, vilka redovisas under arméförvaltningens delfond av försvarsväsendets

fastighetsfond.

De i staten för nämnda fond uppförda posterna skulle röna i stort sett föl­

jande inverkan av omorganisationen.

Utgiftsposten A. Reparations- och underhållskostnader m. m. skulle komma

att minska med i runt tal 190,000 kronor, därest man beräknar medelsbehovet

för ifrågavarande ändamål till ett belopp motsvarande l.o procent av vederbör­

liga fastigheters bokförda byggnadsvärde den 1 juli 1941. Sistnämnda värde

uppgick lill 11,907,840 kronor.

Vidare kommer posten: Överskott att tillföras riksstatens driftbudget att

minska med i runt tal 240,000 kronor, motsvarande 4 procent å fastigheternas

den 1 juli 1942 redovisade kapitalvärde, 5,988,235 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

230

Övriga utgiftsposter komma icke att nämnvärt påverkas. Sålunda utgör av­

sättningen till värdeminskningskonto för de fastigheter, varom här är fråga,

ett ganska obetydligt belopp, högst 5,000 kronor, enär byggnadsvärdena i stort

sett äro helt avskrivna utom i vad avser ammunitionsfabriken i Karlstad.

Denna fabrik har emellertid ännu icke fullbordats, varför någon årsavskriv-

ning icke beräknats å till denna fabrik hörande byggnader.

I posten Diverse inkomster ingår ett beräknat belopp å 400,000 kronor, av­

seende den ersättning försvarsväsendets verkstadsnämnd enligt avtal har att

erlägga till fonden för disponerade fastigheter. Ifrågavarande inkomstpost kom­

mer följaktligen att minska med sistnämnda belopp. Vidare kommer inkomst­

posten B: Hyror och arrenden för till enskilda upplåtna lokaler och markområ­

den att minska med cirka 75,000 kronor.

Enligt vad ovan anförts komma sålunda inkomstposterna att minska med

cirka 475,000 kronor, under det att utgiftsposternas minskning belöper sig till

sammanlagt cirka 435,000 kronor. Härav följer att inkomstposten A: Ersätt­

ning för till statsmyndigheter upplåtna lokaler, som i staten beräknas såsom en

ren salderingspost, kommer att öka med cirka 40,000 kronor, vilket förhållande

medför motsvarande ökning beträffande det under fjärde huvudtiteln uppförda

förslagsanslaget till Ersättning till försvarsväsendets fastighetsfond: Arméför­

valtningens delfond.

Erinras bör i detta sammanhang örn att den av verkstadsnämnden till fon­

den erlagda ersättningen, vilken såsom ovan berörts, i staten är beräknad till

400,000 kronor, numera fastställts till 501,700 kronor. De sålunda ändrade er-

sättningsgrunderna komma att medföra, att i fråga om av nämnden dispone­

rade fastigheter, hyror och arrenden för till enskilda upplåtna lokaler och mark­

områden i viss utsträckning komma att tillfalla verkstadsnämnden. Den till

följd härav uppkommande minskningen av nämnda inkomstpost torde enligt

uppgift komma att röra sig örn cirka 10,000 kronor. — — —

Såsom utredningen framhåller, medför den ifrågasatta omorganisationen att

vissa riksstatsanslag av underhålls- och ersättningskaraktär nämligen munde-

ringsanslaget och det reguljära anslaget till vapen och ammunition, måste i viss

omfattning uppräknas.

Vad därvid först angår munderingsanslaget får intendenturdepartementet

anföra följande.

De kostnadselement, som i detta sammanhang äro av betydelse, kunna icke

med någon större grad av säkerhet beräknas, då förhållandena givetvis komma

att röna inverkan av huruvida nybyggnad för den föreslagna statliga bekläd­

nadsfabriken kommer till stånd eller icke. De kostnadselement, som påverka

munderingsanslaget, torde dock böra preliminärt beräknas till belopp, motsva­

rande de kostnader, vilka med nuvarande redovisningssystem icke belasta

driften vid centrala beklädnadsverkstaden. Dessa kostnader utgöras av löner

till styresman och verkstadsintendent, fastighetskostnader samt vederbörlig

pensionsersättning för tjänstemän och arbetare, vartill kommer ränta å det i

fredsproduktionen sysselsatta kapitalet (jämför sid. 40 i promemorian). Nämnda

lönekostnader uppgå till cirka 23,000 kronor, under det att fastighetskostnader-

na och kostnaderna för pensionsavsättning torde kunna uppskattas till 30,000

kronor respektive 100,000 kronor. Räntekostnaden torde kunna beräknas till

4 procent å 2,200,000 kronor eller 108,000 kronor; varav ungefär två tredjedelar

eller 110,000 kronor torde böra hänföras till arméns munderingsanslag.

Ovan angivna belopp (23,000 -|- 100,000 -f- 30,000

-\-

110,000 =) 263,000 kro­

nor skulle sålunda indirekt bliva en merutgift för det till underhåll och ersätt­

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

231

ningsanskaffning avsedda munderingsanslaget. Den utförliga beräkning av

nämnda anslag, som verkställdes och framlades vid anmälan av anslagsbehovet

för budgetåret 1941/42 skedde emellertid med utgångspunkt från den privata

industriens försäljningspriser och rådande prislägen i övrigt på materialier m. m.

Då beklädnadsverkstaden visat sig med framgång kunna deltaga i konkurren­

sen med den privata industrien och då vid driftskalkyler även tidigare inräknats

ovannämnda kostnadselement, skulle därav följa, att någon uppräkning av

munderingsanslaget icke vore erforderlig. Kommer det att visa sig att vid en

övergång till annan driftsform tillverkningsprisen m. m. bliva högre än nu är

fallet, måste givetvis hänsyn härtill tagas vid en framtida beräkning av ifråga­

varande anslag.

I fråga om anslaget till vapen och ammunition får tygdepartementet erinra

om att detta för tillgodoseende av det normala fredsbehovet avsedda anslag

för närvarande är endast uppskattningsvis beräknat. Något bestämt uttalande

angående omorganisationens återverkningar på anslagets tillräcklighet kan där­

för ej göras i annan mån än att detsamma för närvarande icke är beräknat att

bestrida tomgångsförluster och beredskapskostnader.

I övrigt synes enligt departementens uppfattning någon omräkning av riks-

statsanslag ej erforderlig.

Marinförvaltningen har anfört.

Det åligger jämväl marinförvaltningen att inkomma med förslag till de om­

räkningar av olika riksstatsanslag, som vid bifall till utredningens förslag bliva

erforderliga.

För närvarande synes denna fråga kunna besvaras allenast genom uppskatt­

ning av de kostnader, som belöpa sig å befintliga verkstäder men som ej upp­

föras bland driftskostnaderna och därför ej ingå i självkostnadsberäkningarna

av priser å produkterna. I vad angår centrala beklädnadsverkstaden utgöras

dylika kostnader av

dels avlöning till verkstadschefen, lönegrad Oa 5, avlöningsanslaget,

dels underhållskostnad för verkstadslokalerna — beräknad till omkring 10,000

kronor,

dels pensionskostnader för den vid verkstaden anställda personalen, vilka

kostnader ----- med tillämpning av den av bolagsutredningen tillämpade approxi­

mativa beräkningsmetoden, 10 procent av arbetslönernas summa — uppskattas

till 60,000 kronor,

dels ock — eventuellt — försäkringskostnader; dylika kostnader förekomma

ej för närvarande och bolagsutredningen gör ej något bestämt uttalande, huru­

vida statliga bolag skola teckna försäkringar.

Summan av nu angivna kostnader skulle alltså representera den merkostnad,

som beklädnadsanslaget skulle få vidkännas därest självkostnadsprisberäkning­

arna kompletterades med kostnadselementen i fråga.

För den händelse, att det statliga bolaget skulle disponera någon del av be-

klädnadsverkstadens lokaler, finge härför utgående ersättning tillgodoföras

marinförvaltningens andel av försvarsväsendets fastighetsfond.

Beträffande oljefabriken i Karlskrona beräknas föreståndarens och en assis­

tents löner till 4,800 kronor motsvara nedlagt arbete vid fabriken. Dessa tjäns­

ter torde dock icke kunna indragas med hänsyn därtill, att dc jämväl och till

större delen ingå i laboratorieverksamhetens organisation.

Vidare uppgå lönerna till arbetare och förmän till omkring 48,000 kronor för

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

232

år. Enligt förut angiven beräkningsgrund skulle pensionskostnaden alltså utgöra

omkring 4,800 kronor.

För flottans skifferoljeverk uppskattas arbetslönernas årsbelopp till i runt tal

850,000 kronor. Pensionskostnader bleve enligt ovan följaktligen 85,000 kronor.

Till underhåll av byggnaderna har för budgetåret 1943/44 begärts 50,000

kronor.

För centrala torpedverkstaden uppgår anslagsbehovet för byggnadernas un­

derhåll under budgetåret 1943/44 till 20,000 kronor.

En övergång till bolagsdrift skulle alltså, såvitt nu kan bedömas, nödvändig­

göra omräkning av riksstatsanslag sålunda:

en beställning i lönegrad Oa 5 kan eventuellt avföras från avlöningsanslaget;

samt

utgifterna enligt staten för försvarsväsendets fastighetsfond, marinens del­

fond, torde kunna minskas med i runt tal 80,000 kronor.

Flygförvaltningen har rörande motsvarande spörsmål yttrat, att inrättande

av de föreslagna bolagen icke medförde överförande av kapitaltillgångar eller

underhållskostnader från flygvapnet, varför någon reduktion av flygvapnets

anslag därmed icke kunde åvägabringas. Bolagsutredningen hade påpekat,

att en dylik reduktion borde medföra motsvarande ökning av anslagen till

försvarskrafternas försörjning. Med anledning härav hade flygförvaltningen

från de övriga centrala myndigheterna inhämtat uppgifter i vad mån den av

dessa uträknade reduceringen borde föranleda en ökning av flygvapnets

anslag. Resultatet av den vidtagna undersökningen vore upptaget i en bilaga

till ämbetsverkets utlåtande.

I berörda bilaga har anförts.

Under nästa budgetår beräknas utbetalningar till krigsmaterielnämnden och

verkstadsnämnden för tillverkning för flygvapnet vid försvarsväsendets fabri­

ker av eldvapenammunition och signalpatroner m. m. till

3.5

miljoner kronor och

av reservdelar för handvapen, kulsprute- och bombmateriel till 1 miljon kronor,

tillhopa 4.5 miljoner kronor. I övrigt beräknas icke någon tillverkning vid de för­

svarsväsendets fabriker för vapen, ammunition, beklädnad m. m., vilka skulle

ifrågakomma att övertagas av "bolag, komma att ske för flygvapnets räkning.

Den tillverkning, som sålunda ifrågakommer för flygvapnets räkning, belastas

redan nu, enligt inhämtade upplysningar från arméförvaltningen, med kostnader

för såväl hyra som kapitalavskrivningar och avlöning, vadan sådana kostnader

nu icke särskilt belasta riksstaten i vad sagda tillverkning beträffar. På grund

härav finnas enligt samma uppgift icke medel att vid övergång till bolagsdrift

överföra till anslagen för flygvapnets försörjning från annat å riksstaten upp­

fört anslag.

Utredningen har i detta sammanhang förutsatt, att tomgångsförlusterna

vid ammunitionsfabriken, gevärsfaktoriet, krutbruket och gasmaskfabriken i

viss utsträckning skola belasta anslagen till vapen och ammunition. Nämnda

kostnader borde i så fall enligt arméförvaltningens tygdepartements uppfatt­

ning redovisas å särskild titel under vederbörligt anslag. Emellertid har tyg-

departementet ifragasatt, huruvida icke medel för täckning av ifrågavarande

kostnader lämpligen borde anvisas å särskilt riksstatsanslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

4. Beräkningen av överskott.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

233

1942 års bolagsordning.

Bolagsutredningen har i förevarande hänseende anfört.

Vid övergång till statlig affärsdrift måste man utgå från att de omständigheter,

som föranledde tillskapandet av en räntebelastning i form av ett fiktivt överskott

för statens allmänna fastighetsfond och därmed för försvarsväsendets fastighets-

fond, vid de nu ifrågavarande inrättningarna icke äro relevanta. Det gällde där att

skapa möjligheter att fördela kostnaderna för fastighetsförvaltningen å ett stort

antal myndigheter. Emellertid har det visat sig, att räntebeloppet, som av enbart

statsfinansiella skäl beräknas på en konstruerad och delvis godtycklig värdering

och som delvis blir för lågt beroende på höga engångsavskrivningar, icke är helt

användbart för en säker kostnadsberäkning. Vad som främst är av intresse är sta­

tens verkliga nettokostnad, vilken i fråga örn fastighetsredovisningen endast kan

erhållas genom att subtrahera »överskottet» från ersättningsanslagen. För de nu

ifrågasatta företagen skulle en motsvarande ränteberäkning med hänsyn till den

av beredskapshänsyn framtvingade överdimensioneringen snarare försvåra än

underlätta kostnadsberäkningen. Såsom tidigare omnämnts uppkomma beredskaps-

kostnader vid flertalet ifrågavarande fabriker och självförsörjande inrättningar

genom att de äro utbyggda, utrustade och organiserade för en avsevärt större

rörelse än som kan drivas under fred. I de fall då denna kostnad icke kan täckas

av företagens egna överskottsmedel måste särskild ersättning tillföras företagen

från anslag å fjärde huvudtiteln utöver de likvider som för fullgjorda leveranser

tillföras bolaget från samma huvudtitel. Det måste då framstå såsom irrationellt

att av dessa medel tillskapa en vinst att tillföras riksstatens inkomstsida.

Utlåtande över bolagsutrediiingens förslag.

Riksräkenskapsverket har i ämnet anfört i huvudsak följande.

Vad angår frågan om redovisningen i rikshuvudboken av de i omhandlade indu­

strianläggningar investerade kapitalmedlen, vill riksräkenskapsverket erinra där­

om, att enligt principerna för statens kapitalredovisning de å statens kapitalfonder

redovisade tillgångarna skola i den mån de icke lämna en mot den genomsnittliga

statsskuldräntan svarande avkastning, avskrivas. I tillämpningen har dock avskriv­

ningens omfattning såtillvida begränsats, att sådan avskrivning varom här är fråga

icke skett å i kapitalfondernas tillgångar ingående markvärden.------ — Med hän­

syn till arten av den vid nu ifrågavarande industrianläggningar bedrivna verksam­

heten förutsätter riksräkenskapsverket i likhet med bolagsutredningen, att prissätt­

ningen av verksamhetens produkter så avväges, att på längre sikt varken vinst eller

förlust å rörelsen uppstår. Något överskott å rörelsen att tillföras driftbudgetens

inkomstsida skulle sålunda icke kunna påräknas.

------ — Vid sådant förhållande borde alltså enligt principerna för statens kapi­

talredovisning de i rikshuvudboken redovisade industrianläggningarnas kapitalvär­

den avskrivas utom vad avser markvärden. För genomförande av en dylik avskriv­

ning erfordras anvisande av särskilda anslag å driftbudgeten. Hinder synes icke

böra möta, att fördela anslagsmedlen för avskrivningen på elt begränsat antal

budgetår.----------

Med hänsyn till att en reglering av de olika kapitalvärden, som tillkommit under

Departe­

mentschefen.

kristiden, ändock måste ske när det nuvarande krisläget upphört, anser riksiiken-

skapsverket icke nödvändigt att påyrka en omedelbar lösning av nu ifrågavarande

a vskri vningsspörsmål.

Omhändertages fabriksrörelsen av ett statligt affärsverk, böra fabrikernas

tillgångar och skulder, inklusive avskrivnings- eller värdeminskningskonton,

upptagas till redovisning å en särskild i rikshuvudboken uppförd kapitalfond.

Över denna kapitalfond böra redovisas fabrikernas samtliga driftskostnader

och inkomster. Inkomsterna utgöras huvudsakligen av militärmyndigheternas

likvider för levererad materiel och utförda arbeten, eventuellt ersättning för

beredskap m. m.

Enligt vad bolagsutredningen förordat böra till en sådan fond överföras de

tillgångar, som disponeras av respektive fabriker, med de värden till vilka

dessa tillgångar vid tiden för överförandet äro uppförda i rikshuvudboken.

Detta innebär, att mer än hälften av byggnadsvärdet samt hela värdet för

maskiner och inventarier kommer att i fonden redovisas såsom avskrivet. Här­

vid erfordras endast beslut om att de av fabrikerna disponerade fastigheterna

skola omföringsvis överföras från försvarsväsendets fastighetsfond till den nya

kapitalfonden, att de till fastighetsfondens värdeminskningskonto för de

ifrågavarande byggnaderna avsatta beloppen skola överföras till ett under den

nya fonden upplagt värdeminskningskonto samt att maskin- och inventarie-

värden i den nya fonden skola upptagas med sina anskaffningsvärden, varvid

motsvarande belopp böra uppföras å värdeminskningskonto.

Något rörelsekapital för fabrikerna har hittills icke anvisats. I stället har

arméförvaltningens civila departement utan särskild medelsanvisning tillhanda­

hållit verkstadsnämnden för rörelsens bedrivande erforderliga medel inom

ramen för anvisade materielanslag. Riksräkenskapsverket har i annat sam­

manhang framhållit, att detta förhållande icke vore tillfredsställande samt ut­

talat önskvärdheten av att särskilt rörelsekapital anvisas. Även verkstads­

nämnden har ansett, att ett rörelsekapital bör ställas till fabriksledningens

förfogande. Något utformat förslag i detta ärende har dock ännu icke före­

lagts Kungl. Majit.

Behovet av rörelsekapital, som för närvarande uppgår till mycket betydan­

de belopp, har av bolagsutredningen beräknats skola under fredsförhållanden

uppgå till omkring 16 miljoner kronor, vartill skulle komma 1 miljon kronor

för de av reparationstjänstutredningen föreslagna verkstäderna. Bolagsutred-

ningens beräkningar rörande kapitalbehovet ha godtagits av remissmyndig­

heterna.

Då rörelsemedel hittills utan särskild medelsanvisning ställts till verkstads-

nämndens förfogande, måste en anslagsmässig reglering av denna fråga ske i

form av ny anslagsanvisning. När ytterligare utredning rörande verkstads-

nämndens (fabriksstyrelsens) behov av rörelsemedel föreligger, torde denna

fråga böra underställas riksdagens prövning. I avvaktan härpå torde armé-

förvaltningens civila departement (försvarets civilförvaltning) även i fort-

234

Kungl. Maj.ts proposition nr 180.

Kungl. Majlis proposition nr ISO.

235

sättningen kunna förskottsvis tillhandahålla verkstadsnämnden erforderliga

medel.

De av bolagsutredningen angivna tillgångarnas värden ha av utredningen

beräknats till omkring 62 miljoner kronor, vartill skulle komma av reparations-

tjänstutredningen beräknade nya tillgångsvärden på 6.9 miljoner kronor. På

grund av pågående nybyggnader kunna dessa värden bli högre än de av bolags­

utredningen angivna. Därtill komma värdena å vissa skuggfabrikers tillgångar.

Huvudparten av dessa tillgångar beräknas emellertid vara avskriven, varför

kapitalvärdet blir relativt lågt eller enligt bolagsutredningens beräkning om­

kring 26 miljoner kronor, varav 16 miljoner skulle motsvaras av rörelsekapi­

talet. Genom tillkomsten av de berörda större reparationsverkstäderna och

skuggfabrikerna samt vissa pågående nyanläggningar torde kapitalvärdet bli

högre än nu angivits.

Jag förutsätter, att redovisningen av vissa tillgångar vid skuggfabrikerna

m. m. skall ske enligt bestämmelser, som sedermera komma att utfärdas av

Ivungl. Majit.

Bolagsutredningen har utgått från att något överskott för de i fabrikerna

investerade kapitalmedlen icke skall tillföras budgetens inkomstsida. Riks-

räkenskapsverket har härtill erinrat, att dessa kapitalmedel i sa fall borde av­

skrivas genom för ändamålet anvisat avskrivningsanslag. Ett bifall till riks-

räkenskapsverkets förslag skulle medföra, att avskrivningsanslag skulle behöva

anvisas för täckning av samtliga i dessa fabriker för byggnadsändamål inves­

terade och till pågående byggnadsarbeten anvisade medel ävensom för täck­

ning av till fabrikernas förfogande ställda rörelsemedel, varvid avskrivningen

skulle belasta driftbudgeten i stället för fabrikernas driftsmedel. Avskrivning

av rörelsemedlen skulle i så fall kunna undvikas, därest rörelsemedel ställdes

till förfogande i samma ordning som hittills eller anvisades såsom förlagskapi-

tal. Riksräkenskapsverket har emellertid, med hänsyn till att en reglering av

de olika kapitalvärden, som tillkommit under kristiden, ändock måste ske, när

det nuvarande krisläget upphört, icke påyrkat en omedelbar lösning av nu

ifrågavarande avskrivningsspörsmål.

()m särskilda medel anses böra anvisas för täckning av beredskapskostna-

derna och fabrikerna därvid redovisa ett överskott att tillföras budgetens in­

komstsida, medför detta, att fjärde huvudtitelns slutsumma i motsvarande

mån ökas. Samma förhållande inträffar även, örn avskrivning av de i den nya

fonden investerade tillgångarna helt bestrides med fabrikernas driftsmedel i

stället för såsom hittills till viss del med särskilda avskrivningsanslag.

De för pågående byggnadsarbeten vid fabrikerna redan anvisade avskriv-

ningsanslagen skulle i så fall icke vidare behöva tagas i anspråk. Med hänsyn

till fabrikernas övervägande beredskapskaraktär finner jag emellertid tills vi­

dare lämpligast, att vid örn- och nybyggnader hälften av byggnadskostnaderna

även i fortsättningen i samma ordning som hittills bestridas från driftbud-

236

geten, varvid endast det återstående byggnadsvärdet blir föremål för fram­

tida avskrivning med fabrikernas driftsmedel.

De anslag för uppförande av fabriksfastigheter eller utbyggnad av fabriker,

som anvisats såsom investeringsanslag för försvarsväsendets fastighetsfond,

böra från den dag den nya kapitalfonden inrättas i stället anses anvisade

såsom investeringsanslag i denna fond. Sedan fonden inrättats, böra alla an­

slag för nyanläggning och utvidgning av nytillverkande fabriker ävensom för

nyanskaffning av maskiner och inventarier samt ökning av rörelsekapital upp­

föras såsom investeringsanslag för den nya fonden.

Såsom bolagsutredningen påpekat, kommer den nya fondbildningen att med­

föra omräkning av ett flertal anslag under fjärde huvudtiteln. Då jag i det

följande förutsätter, att den nya kapitalfonden inrättas först från och med

budgetåret 1944/45, torde med de omräkningar, som för framtiden kunna

visa sig erforderliga, få anstå till statsregleringen för nämnda budgetår.

I anslutning till vad sålunda anförts torde riksdagens medgivande att in­

rätta en ny kapitalfond, förslagsvis benämnd försvarets fabriksfond, enligt i

huvudsak ovan angivna riktlinjer böra inhämtas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

lil. Fortifikations- oell byggnadsförvaltningen.

Den militära fastighetsförvaltningens uppgift är att handlägga ärenden

angående försvarsväsendets fastighetsbestånd, som i sig inrymmer befäst­

ningar, kaserner och andra husbyggnader, väg- och vattenbyggnader, spe­

cialbyggnader och domäner. Med hänsyn till denna uppdelning av fastig­

hetsbeståndet kunna de till fastighetsförvaltningen hörande ärendena upp­

delas i sju grupper, nämligen befästningsärenden, kasern- och andra hus-

byggnadsärenden, väg- och vattenbyggnadsärenden, ärenden angående mi­

litära specialbyggnader, domänärenden, ärenden angående fastighetsförvalt­

ning i rättsligt hänseende samt kontrollärenden.

1941 års förvaltningsutredning.

Förvaltningsutredningen har såsom i tidigare sammanhang anförts före­

slagit, att den för närvarande försvarsgrensvis organiserade fastighetsför­

valtningen skulle sammanföras still en för försvaret gemensam fortifikations-

förvaltning. I denna borde ingå en fortifikationsavdelning för handläggning

av befästnings- och mobiliseringsärenden m. m., en kasembyrå för hand­

läggning främst av de med försvarsväsendets förläggningar sammanhäng­

ande nybyggnads- och underhållsfrågorna samt en domän- och civilavdel­

ning för förvaltningen av övningsfält, förvärv och försäljning av fast egen­

dom, utförande av kronans talan i rättegångar ävensom handläggning av

kamerala frågor m. m. Den konstruktiva och praktiskt byggn ad s t ekn i sk a

verksamheten borde omhänderhavas av två vid sidan av avdelningarna

237

organiserade kontor, ett konstruktionskontor och ett byggnadskontor. För

teknisk-ekonomisk kontroll borde inrättas ett kontrollkontor. Slutligen

borde finnas en chefsexpedition samt för upprätthållande av erforderlig kon­

takt med flygvapnets ledning en flygassistent.

Förvaltningsutredningen har framhållit, att fortifikationsförvaltningens

uppgifter komme att vara såväl rent militära som civilt byggnadstekniska.

Detta förhållande måste sätta sin prägel på förvaltningens organisation och

personalsammansättning. Betydelsen av tillgång på ökad civil sakkunskap

i det fastighetsförvaltande organet hade på senare tid starkt trätt i förgrun­

den. Emellertid vore det nödvändigt att tillskapa förutsättningar för att

den militära personal, som skulle handha främst befästningsärendena, bi­

bringades jämväl erforderlig teknisk kompetens och skicklighet. Då be-

fästningsverksamheten aldrig kunde bli så omfattande, att den ensam mo­

tiverade en personalkår av sådan storleksordning, att ett gott personval för

ledande poster kunde påräknas, bleve det nödvändigt att i en gemensam

kår sammanföra den personal, som omhänderhade såväl befästnings väsen-

det som andra militära byggnadsuppgifter.

Med beaktande av dessa synpunkter har förvaltningsutredningen fram­

lagt följande förslag till personalorganisation för fortifikationsförvaltningen.

Chefen för fortifikationsförvaltningen borde kunna vara antingen militär

eller civil. Av övriga chefsposter borde befattningarna såsom chefer för

chefsexpeditionen, fortifikationsavdelningen, kasernavdelningen och kon­

trollkontoret samt såsom flygassistent upprätthållas av militär personal.

Cheferna för domän- och civilavdelningen samt konstruktionskontoret borde

vara civila, medan chefen för byggnadskontoret i regel borde vara civil men

i vissa fall kunde tänkas vara militär.

Det totala personalbehovet för fortifikationsförvaltningen har av utred­

ningen angivits till 9 befattningshavare med lön enligt löneplan C i civila

avlöningsreglementet, 40 befattningshavare med lön enligt löneplan A sam­

ma reglemente, 67 civiltekniska befattningshavare med extra ordinarie an­

ställning, 28 officerare och underofficerare på aktiv stat, 5 civilmilitära be­

fattningshavare (departementsskrivare), 25 pensionerade officerare och

underofficerare i arvodesbefattning ävensom viss icke-ordinarie kontors-,

vakt- och annan personal.

rtlåtandcn över 1941 års förvnllnings-

utrednings förslag.

Chefen för flygvapnet och fly g förvaltning en, som ansett en flygfältssek-

tion i flygförvaltningen under alla förhållanden erforderlig, ha avstyrkt för­

slaget örn inrättande av en fortifikationsförvaltning. I varje fall borde frå­

gan uppskjutas tills flygvapnets pågående utbyggnad blivit helt fullbordad.

Den föreslagna organisationen vore icke betingad av verkets huvudsakliga

fredsuppgift att förvalta fastighetsfondens kapital.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

238

Enligt

arméförvaltningens

mening vore den föreslagna organisationen i

stort sett ändamålsenlig och val lämpad för sina uppgifter.

Marinförvaltningen har framhållit, att den del av fastighetsfonden, som

berörde örlogsvarven eller eljest hörde under varvschefs förvaltning, borde

underställas marinförvaltningen.

Statens ammunitionsnämnd

och

försvarsväsendets verkstadsnämnd

ha

funnit den föreslagna organisationen väl stor samt ifrågasatt, örn ej upp­

gifter av uteslutande civilteknisk natur, såsom utförande av arbetsritningar,

konstruktioner och byggnadsutförande, skulle kunna sammanföras med

likartade uppgifter inom statens civila byggnadsverksamhet, eventuellt hos

ett nytt statligt organ. Däremot borde principutfonnningen rörande bygg­

nadsverksamheten och förvaltningen av militära byggnadsanläggningar an­

komma på respektive försvarsgrensförvaltningar. Principprojekterandet av

industrianläggningar, varv m. m. samt dessas förvaltning borde ankomma

på de organ, som handhade driften vid dem. Nämnderna förordade ytter­

ligare utredning rörande ifrågavarande spörsmål.

Inom

1940 års militära tryggnadsu.tre(hung

ha yppats olika meningar rö­

rande förslaget, varvid å ena sidan byggnadsutredningens majoritet funnit

förslaget innebära en redig och lämplig uppdelning av verksamheten, medan

flera reservanter riktat delvis sinsemellan skiljaktiga anmärkningar mot det­

samma.

Byggnadsstyrelsen har framhållit, att nybyggnadsverksamheten för för-

svarsväsendet efter de närmaste 4—5 åren syntes bli mycket begränsad,

varför med en centralisering av densamma borde anstå tills vidare och frå­

gan borde erhålla en provisorisk lösning. Fastighetsförvaltningen i egentlig

mening syntes däremot kunna centraliseras tidigare. Den föreslagna organi­

sationen borde under alla förhållanden kunna avsevärt förenklas. Domän­

förvaltningen kunde eventuellt överföras till domänstyrelsen. Den bygg-

nadstekniska sakkunskapen borde komma till användning i vida högre grad

än förvaltningsutredningen avsett. Frågan om den militära fastighetsför­

valtningen borde underkastas förnyad utredning, varvid även borde när­

mare omprövas frågan om sammanförande av all statlig byggnadsverksam­

het till ett gemensamt organ.

Statskontoret

har anfört, att organisationen av fortifikationsförvaltningen

komme att påverkas av utredningen rörande utnyttjandet av ingenjörtek-

niskt utbildad personal inom försvarsväsendet ävensom av den i det föl­

jande närmare berörda inom besparingsberedningen verkställda utredningen

av intendenten K. Bildmark. Byggnadstekniskt utbildad personal borde i

vida större utsträckning än som föreslagits anlitas för arbetsuppgifternas

fullgörande.

Statens krisrevision, som i princip biträtt förslaget örn en gemensam forti-

fikationsförvaltning, har framhållit, att förvaltningsutredningen behandlat

frågan om den militära fastighetsförvaltningen såsom ett övervägande mi­

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

239

litärt problem, medan i den av Bildmark verkställda utredningen den ci­

vila byggnadstekniska fackkunskapen skjutits starkt i förgrunden. Båda

förslagen syntes väl ensidigt framhäva var sin sida av problemet. En kom­

mitté med representanter för båda meningsriktningarna borde utreda frå­

gan ytterligare.

191+1 års revisionsutredning har ansett det knappast möjligt att finna

en tillfredsställande lösning på grundval av förvaltningsutredningens och

Bildmarks förslag, vilka uppvisade motsättningar på viktiga punkter. Frå­

gan borde därför underkastas ytterligare utredning, varvid borde beaktas

frågan örn den statliga byggnadsverksamheten över huvud samt om lokal­

förvaltningen av statens fastigheter.

Statens industrikommission har biträtt förslaget om sammanförande av

byggnadsverksamheten till ett organ men funnit den föreslagna organisa­

tionen alltför stor för förhållandena efter den närmaste femårsperioden.

Enligt svenska teknologföreningens mening vore en centralisering av fas­

tighetsförvaltningen rationell. Emellertid hade den tekniska byggnadssak-

kunskapen i allmänhet ej fått tillräckligt inflytande enligt, förvaltningsut­

redningens förslag.

Försvarsväsendets civilinilitära ingenjörers förbund, som ansett, att orga­

nisationen av fortifikationsförvaltningen borde göras med hänsyn till arbe­

tets faser i kronologisk ordning, har framlagt ett med utgångspunkt där­

ifrån utarbetat förslag.

Svenska arkitekters riksförbund har funnit utredningens förslag icke i

allo lämpligt och godtagbart. Utredningen hade såvitt gällde husbyggnader

påtagligt undervärderat projekteringsarbetets praktiska och ekonomiska

betydelse. För fredsförhållanden innebure förslaget, att fortifikationsför­

valtningen komme att bli överorganiserad.

Inom besparingsberedningen verkställd

utredning.

Sedan besparingsberedningen i samråd med statens krisrevision tillkallat

intendenten K. Bildmark att såsom sakkunnig verkställa utredning an­

gående besparings- och rationaliseringsåtgärder i fråga örn underhållet av

staten tillhöriga, för den civila statsförvaltningen och försvarsväsendet dis­

ponerade byggnader, har Bildmark den 23 februari 1942 till besparings­

beredningen överlämnat utredning i ämnet.

Utredningsmannen har framhållit, att fortifikationsofficerarna, vilka

handlade husbyggnadsärendena såväl i arméförvaltningens fortifikations-

styrelse som vid arméfördelningarna, erhölle en mycket begränsad teoretisk

utbildning i byggnadstekniska ämnen och att man därför icke kunde på­

räkna, att de skulle besitta den fackkunskap å husbyggnadsområdet, som

numera krävdes. En helt ny organisation, med fackmän som befattnings­

havare, måste inrättas i stället för arméns nuvarande fastighetsförvaltning.

Fortifikationsstyrelsens kasernbyrå borde sålunda ersättas med ett organ,

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

240

som kunde omhänderha alla lantförsvarets husbyggnadsfrågor, såväl ut­

redningar som nybyggnads- och förvaltningsärenden. Den kännedom, ut­

redningsmannen vunnit beträffande marin- och flygförvaltningarnas mot­

svarande organisationer, skulle närmast peka på att ett för hela försvars-

väsendet gemensamt husbyggnadsorgan skulle vara den lämpligaste lös­

ningen. Arbetsuppgifterna bleve emellertid, åtminstone vid starten och den

närmaste tiden därefter, så maktpåliggande, att det syntes vara skäl att

till en början endast skapa en organisation för arméns räkning, förslagsvis

benämnd arméns byggnadsdepartement, och låta denna träda i funktion

samt först därefter infoga de båda andra försvarsgrenarnas byggnadsfrågor

i densamma. I avvaktan därpå borde marinförvaltningen provisoriskt till­

föras erforderligt antal byggnadstekniskt sakkunniga befattningshavare.

Jämväl vården av byggnaderna borde handhavas av byggnadsdepartemen-

tet i den mån underhållet icke ålåge eventuella arrendatorer. Vad anginge

fastigheterna i övrigt kunde det ifrågasättas, att dessa överflyttades till do­

mänstyrelsens förvaltning och till erforderlig del utarrenderades till armé­

förvaltningen, som sålunda skulle kunna frigöras från åtskilliga ärenden,

som sammanhörde med driften av jordbruk och skogsvård. Ytterligare borde

övervägas, huruvida fortifikationsstyrelsens befästningsbyrå borde sam­

ordnas med det föreslagna byggnadsdepartementet eller örn byrån skulle

utgöra kärnan i en fortsatt fortifikationsstyrelse.

Utredningsmannen har slutligen föreslagit, att för omhänderhavande av

arbetsuppgifterna ute i landet med avseende å fastigheternas underhåll

skulle tillsättas byggnadsinspektörer och byggnadskontrollanter, varjämte

vid respektive kasemetablissement skulle inrättas arvodesbefattningar hu­

vudsakligen för skötandet av de administrativa och ekonomiska uppgifter,

som nu åvila kasernofficerare och kasernunderofficerare.

Besparingsberedningen har i en den 25 april 1942 dagtecknad promemoria,

utan att ha tagit ståndpunkt till de av utredningsmannen framlagda orga-

nisationsförslagen, understrukit den synnerliga angelägenheten av att hus-

byggnadsteknisk sakkunskap insattes att leda och utföra det stora under­

hållsarbetet på statens fastigheter.

Yttranden över den inom besparingsbered­

ningen verkställda utredningen.

Över den av intendenten Bildmark verkställda utredningen ha yttranden

avgivits av ett flertal myndigheter och sammanslutningar. Här torde en­

dast böra lämnas en redogörelse för de huvudsakliga synpunkter, som där­

vid anförts.

De i ärendet hörda militära myndigheterna, överbefälhavaren, armé- och

marinchef ema, chefen för flygvapnet och flygförvaltningen samt armé- och

marinförvaltningarna, ha samtliga avstyrkt de framlagda förslagen, varvid

från flera håll framhållits, att utredningen grundats på alltför ytliga under­

sökningar och bristande förtrogenhet med föreliggande komplicerade pro­

blem.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

241

I flera av yttrandena har tillika särskilt framhållits, att befästningsären-

dena icke borde skiljas från kasernärendena.

Statens ammunitionsnämnd

och

j örsvats väsen dets verkstadsnämnd

ha

ansett de av utredningsmannen föreslagna åtgärderna i och för sig välbe­

tänkta och nödvändiga. Särskilt viktigt vore, att de centrala och lokala

organen tillfördes byggnadsteknisk sakkunskap i betydligt ökad omfatt­

ning.

Enligt

byggnadsstyrelsens

mening borde med genomförande av en cen­

tralisering av försvarsväsendets byggnadsförvaltning tills vidare anstå.

Detta borde dock icke hindra, att åtgärder snarast möjligt vidtoges för en

behövlig omorganisation. Byggnadsstyrelsen förutsatte, att ytterligare ut­

redning verkställdes. Därvid borde frågan örn ännu starkare centralisering

närmare undersökas.

Statskontoret och riksräkenskapsverket ha funnit ökad husbyggnadstek-

nisk sakkunskap på den militära fastighetsförvaltningens område påkallad.

1941 års revisionsutredning har förordat ytterligare utredning, varvid

den statliga byggnadsverksamheten över huvud borde beaktas.

Statens industrikommission, som ansett det icke vara riktigt att helt un­

derkänna den nuvarande organisationen, har framhållit, att omorganisa­

tionen av fastighetsförvaltningen icke borde genomföras i så snabb takt, att

effektiviteten äventyrades genom rådande brist på kunniga tekniker.

Hedan vidtagna provisoriska

organisationsåtgärder.

För vinnande av ökad effektivitet och samordning inom försvarsväsen-

det på det byggnadstekniska området ha under det senaste året, såsom i det

föregående redan antytts, vidtagits flera åtgärder av provisorisk natur.

Inom arméförvaltningens fortifikationsstyrelse har sålunda enligt Kungl.

Maj:ts beslut den 30 januari 1942 inrättats ett särskilt byggnadskonst

under civil chef med uppgift att handha den praktiska byggnadstekniska

verksamheten inom styrelsen. Byggnadskontoret, som är organiserat på en

expedition med tillhörande sekretariat, en planeringssektion, en husbygg-

nadssektion, en befästningsbyggnadssektion, en upphandlingssektion, en

konstruktionssektion och en beredskapssektion, har utrustats med omfat­

tande civil byggnadsteknisk sakkunskap.

Jämväl inom flygförvaltningen ha genomförts vissa provisoriska åtgär­

der i angivet syfte. Sedan sålunda enligt Kungl. Maj:ts beslut den 19 juni

1942 från och med den 1 juli 1942 anställts en civil byggnadschef inom

flygförvaltningen, har enligt Kungl. Maj:ts beslut den 30 oktober 1942 in­

om ämbetsverkets byggnadsavdelning genomförts en omorganisation, inne­

bärande att avdelningen organiserats på ett nybyggnadskontor under bygg­

nadschefen, en flygfältsbyrä, likaledes med civil chef, en underhållssektion,

en juridisk detalj, en domändetalj, en bokföringsdetalj, en personaldetalj

Bihang till riksdagens protokoll

191/3. 1 sami. Nr 180.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

Departe­

mentschefen.

och en expedition. Nybyggnadskontoret, som i sin tur uppdelats i två under­

avdelningar, planerings- och konstruktionsbyrån samt arbetsbyrån, vardera

omfattande ett antal sektioner, har tillförts teknisk sakkunskap i stor om­

fattning.

I syfte att effektivisera samarbetet mellan de tre organ — arméförvalt­

ningens fortifikationsstyrelse, marinförvaltningens fortifikationsavdelning och

flygförvaltningens byggnadsavdelning — som inom försvaret handha bygg­

nadsverksamheten, har Kungl. Majit genom beslut den 30 juni 1942 med­

delat vissa bestämmelser, i huvudsak innebärande skyldighet för nämnda

byggnaclsorgan att söka åvägabringa enhetlighet beträffande entreprenad-

kontrakt, arbetsbeskrivningar m. m., åstadkomma en ur arbetsmarknads-

synpunkt lämplig fördelning av byggnadsverksamheten samt en lämplig

fördelning av tillgänglig materiel ävensom för kostnadernas nedbringande

vidtaga åtgärder för rationalisering och standardisering. Kungl. Majit har

uppdragit åt tillförordnade chefen för fortifikationsstyrelsen översten N.

J.

E.

Carlquist att taga initiativ till här berörda åtgärder.

I skrivelse den 14 oktober 1942 har översten Carlquist inkommit med

redogörelse för de huvudsakliga åtgärder av nyss angiven art, som vidta­

gits före den 1 i samma månad, samt därvid meddelat, att för ändamålet

tillsatts en av representanter för de tre försvarsgrensförvaltningama sam­

mansatt samarbetsdelegation, vars verksamhet givit till resultat, att ett

flertal av de i Kungl. Majtis beslut den 30 juni 1942 angivna åtgärderna

redan genomförts eller vöre under genomförande.

Slutligen må anmärkas, att Kungl. Majit genom beslut den 21 augusti

1942

fastställt

standardritningar

till vissa för försvarsväsendet avsedda

byggnader jämte till ritningarna hörande normer och byggnadsbeskrivningar

att, dår ej Kungl. Majit i särskilda fall annorlunda beslutar, i huvudsak

lända till efterrättelse vid uppförandet av byggnader av ifrågavarande slag.

I samband med fastställandet av standardritningarna har det varit möjligt

att lösgöra

1940

års militära byggnadsutredning från den direkta befatt­

ningen med nybyggnader för försvaret, så att utredningen i stället kun­

nat koncentrera sig bland annat på erforderliga reparations- och ändrings­

arbeten.

Jag har redan i det föregående redogjort för min principiella inställning till

frågan om den militära fastighetsförvaltningen och därvid förordat en kon­

centration av den centrala förvaltningsverksamheten på förevarande område.

Emellertid har jag i nuvarande läge och med den synnerligen omfattande bygg­

nadsverksamhet på försvarets område, som för närvarande pågår och är att

förutse för de närmaste åren, ansett försiktigast att icke nu genomföra en

sådan reform utan dröja därmed till dess det byggnadsprogram, som ingår

i försvarets femårsplan, blivit i det närmaste genomfört. Olägenheterna med

ett uppskov i frågan torde för övrigt ha i väsentlig mån minskats genom de

242

Kungl. Maj.ts proposition nr 180.

24!f

i det föregående berörda provisoriska åtgärderna på förevarande område.

Många av de från olika håll påtalade bristerna i den nuvarande organisa­

tionen torde därigenom ha undanröjts, så långt detta är möjligt under rådan­

de forcerade byggnadsverksamhet.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen för föreliggande två orga-

nisationsförslag, 1941 års militära förvaltningsutrednings och det av in­

tendenten Bildmark utarbetade, ävensom de däröver avgivna yttrandena,

är frågan örn den militära fastighetsförvaltningens ordnande föremål för

mycket delade meningar. Ä ena sidan föreligger den uppfattning, som kom­

mit till uttryck i förvaltningsutredningens förslag och som går ut på att de

militära myndigheterna och militärt utbildad personal böra erhålla stort

inflytande på hithörande frågor, icke blott beträffande befästningsanlägg-

ningar utan även i fråga om byggnaders uppförande och förvaltning. Ä

andra sidan har i Bildmarks utredning föreslagits inrättande av ett sär­

skilt organ under civil ledning och med civil arbetskraft, till en början

blott för armén, med uppgift att handha husbyggnadsverksamheten för

armén och förvaltningen av denna försvarsgrens byggnader, medan där­

emot frågan örn befästningsanläggningarna lämnats öppen. Bland de syn­

punkter, som anförts i de avgivna yttrandena, må framhållas, att från flera

håll ifrågasatts, att all statlig byggnadsverksamhet, såväl militär som civil,

skulle sammanföras till ett enda statligt organ. Då, såsom jag nyss fram­

hållit, frågan örn utformningen av fortifikations- och byggnadsverksamhe­

tens organisation icke bör nu definitivt avgöras, anser jag mig salena anled­

ning att här taga ställning till de olika förslag och synpunkter, som fram­

kommit i frågan. Dessa böra i stället tagas under övervägande vid den fort­

satta utredning rörande den militära fastighetsförvaltningen, som jag anser

ofrånkomlig. Jag vill emellertid understryka vikten av att båda de skisse­

rade förvaltningstypernas expertbehov bli tillgodosedda i en blivande orga­

nisation på förevarande område. Förutom de organisationsspörsmål, som di­

rekt sammanhänga med den militära fastighetsförvaltningen, bör vid denna

utredning övervägas bland annat frågan, i vilka former ett närmare sam­

arbete mellan eller samordnande av den militära och den civila byggnads­

verksamheten och fastighetsförvaltningen bör äga rum, liksom ock det av

Bildmark väckta spörsmålet örn domänförvaltningens överflyttning till do­

mänstyrelsen eller annat lämpligt organ.

Under tiden intill dess en slutgiltig omorganisation av fortifikations- och

byggnadsförvaltningen kan bli genomförd bör verksamheten på detta om­

råde bedrivas i stort sett i nuvarande former. Vad angår marinens och flyg­

vapnets byggnadsorgan böra dessa tills vidare liksom nu ingå i marin- re­

spektive flygförvaltningen. Jag har övervägt samma anordning beträffande

arméförvaltningens fortifikationsstyrelse. Med hänsyn till dennas omfatt­

ning och till den ståndpunkt jag intagit i fråga örn ledningen för arméför­

valtningen i dess blivande gestaltning — nämligen att endera av cheferna

Kungl. May.ts proposition nr ISO.

244

för dess tyg- och intendenturavdelningar bör vara souschef för ämbetsver­

ket — synes det mig lämpligast att tills vidare bryta ut fortifikationssty-

relsen med i huvudsak oförändrad organisation till ett fristående ämbets­

verk, lämpligen benämnt arméns fortijikationsförvaltning. Jag förutsätter

emellertid, att smärre jämkningar i organisationen skola få genomföras, om

så visar sig erforderligt. Det torde få ankomma på Kungl. Majit att med­

dela erforderliga föreskrifter rörande detta verks ställning till de militära

myndigheterna och till de nybildade förvaltningsmyndigheterna, särskilt ci­

vilförvaltningen. Jag har utgått från att någon förändring i löneställning för

chefen för fortifikationsstyrelsen icke kommer att föranledas av styrelsens

provisoriska utbrytande ur arméförvaltningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

IV. Försvarets sjukvårdsförvaltning.

A. Sjukvårdsförvaltningens allmänna uppgifter.

Arbetsuppgifterna för den militära sjukvårdsförvaltningen omfatta i stort

sett följande huvudgrupper av ärenden, nämligen hälso- och sjukvårdsärenden,

vilka gälla frågor rörande hälso- och sjukvård i allmänhet, hygien och epide-

miologi, tandvård, sjukhusärenden, materielärenden, vilka röra utrust­

ning, anskaffning, förrådsverksamhet, materielvård och materielförvaltning

samt krigsindustriverksamhet, ärenden av juridiskt-administrativ och kameral

natur ävensom ärenden angående materiel- och förrådskontroll. Vid ett sam­

manförande av de tre centrala militära förvaltningsorganens uppgifter be­

träffande sjukvårdsfrågor under en för försvarsväsendet gemensam sjukvårds­

förvaltning torde dessa arbetsområden i stort sett allt förfarande böra vara

representerade.

B. Sjukvårdsförvaltningens ställning till sjukvårds-

inspektionerna och medicinalstyrelsen.

Vid arméns sjukvårdsinspektion handläggas för närvarande i stort sett föl­

jande ärenden, nämligen organisations- och mobiliseringsärenden beträffande

arméns sjukvårdsväsende, personalärenden, omfattande registrering och mobili-

seringsplacering av fältläkarkårens personal och värnpliktiga läkare, tandlä­

kare och apotekare samt viss annan sjukvårdstekniskt utbildad personal, som

genom särskilda bestämmelser ställts till generalfältläkarens förfogande, även­

som utbildningsärenden, omfattande samtliga de frågor, som avse utbildning

av fältläkarkårens personal, värnpliktiga läkare, tandläkare och apotekare

samt sjukvårdspersonal, utarbetande av instruktioner, läroböcker m. m.

I princip handhavas motsvarande ärenden vid marinen och flygvapnet av

marin- och flygöverläkarna med vissa undantag, som bland annat betingas av

att läkarna vid flygvapnet lyda direkt under chefen för flygvapnet.

245

1942

ii

rs försvarsreform.

1941 års försvarsutredning uttalade beträffande sjukvårdsinspektörernas

ställning, att de skola företräda utbildningsverksamheten i hälso- och sjuk­

vården, men påpekade också samtidigt, att de utgöra sjukvårdens främsta

målsmän inom respektive försvarsgrenar. I anslutning härtill ha inspektörerna

också organisatoriskt infogats i arméinspektionen respektive inom marinens

och flygvapnets högsta militära ledning.

1941 års förvaltningsutredning.

Förvaltningsutredningen har ansett lämpligt, att sjukvårdsinspektionerna

inom respektive försvarsgrenar framgent i huvudsak skulle bibehålla de upp­

gifter som nu ankomma på inspektionsmyndiglieterna i fråga. Utredningen

har vidare funnit uppenbart, att överläkarnas inspektionsverksamhet i deras

egenskap av främsta målsmän för försvarsgrenarnas hälso- och sjukvård icke

borde begränsas till ovannämnda verksamhetsområden utan jämväl omfatta

hälso- och sjukvårdstjänst. En del av den sakkunskap, som erfordrades här­

för, komme emellertid att bli knuten till förvaltningen och måste sålunda vid

behov ställas till överläkarnas förfogande.

Det av förvaltningsutredningen föreslagna avskiljandet av inspektionsverk­

samheten från förvaltningsverksamheten kunde emellertid enligt utredningens

mening icke äga rum utan att vissa andra åtgärder vidtoges, i första hand för

säkerställande av enhetligheten inom försvarets sjukvård även på de områden,

som läge inom inspektionsverksamheten. Den intima samverkan mellan inspek­

tions- och förvaltningsmyndighet, som möjliggjorts genom att ledningen av

inspektions- och förvaltningstjänst sammanförts under en och samma person,

har av utredningen ansetts vara en av den nuvarande organisationens största

fördelar. Inspektionsiakttagelser hade sålunda omedelbart kunnat åtföljas av

erforderliga förvaltningsåtgärder och ändamålsenligheten av dessa åtgärder

hade å andra sidan kunnat kontrolleras vid inspektioner. Utredningen har

emellertid funnit omöjligt, att inspektionsverksamheten i längden skulle kunna

handhavas av en och samma person, om denne samtidigt måste bära hela

bördan av den förvaltningsmässiga sidan av sjukvårdstjänsten. Tillsättande

av särskilda sjukvårdsinspektörer vid försvarsgrenarna, helt eller delvis be­

friade från förvaltningsgöromål, skulle enligt utredningens mening möjliggöra

en betydligt effektivare inspektionsverksamhet.

Beträffande vissa grupper av de ärenden, som borde handläggas av respek­

tive överläkare i deras egenskap av inspektörer, framför allt vissa utbildnings-

ärenden, utarbetande av instruktioner och reglementen m. m., har utredningen

funnit påtagligt, att även örn de icke alltid kunde behandlas helt likformigt,

en samordning likväl skulle vara av stor betydelse. Även niir det gällde vissa

personalärenden, framför allt sådana, som berörde de fast anställda läkar­

kårernas anställnings-, utbildnings- och tjänstgöringsförhållanden, har utred­

ningen ansett största möjliga enhetlighet böra eftersträvas. En samordnande

verksamhet syntes principiellt sett endast kunna utgå från en gemensam,

Kungl. Maj.ts proposition nr 180.

246

utanför försvarsgrenarna stående instans. Då chefen för sjukvårdsförvaltningen,

generalläkaren,

borde representera den högsta allmänna sakkunskapen i sjuk­

vårdsfrågor inom försvarsväsendet, har utredningen föreslagit, att nämnde

chef även finge till uppgift att utöva denna samordnande verksamhet. Att

generalläkaren under alla omständigheter skulle äga inspektionsrätt inom de

områden, som berörde förvaltningens verksamhet, vore enligt utredningens

mening självklart. Genom att utvidga denna inspektionsrätt till att omfatta

jämväl sådana utom själva förvaltningsområdet liggande delar av sjukvården

vid försvarsväsendet, som icke direkt avse den militära tjänsten, syntes grun­

den för en dylik verksamhet på ett lämpligt sätt tillskapas. Generalläkaren

borde givetvis äga att delgiva försvarsgrenscheferna sina inspektionserinringar

samt vid behov ingiva framställning till överbefälhavaren eller Kungl. Maj:t

om åtgärd i reglerande syfte. Generalläkarens inspektionsrätt borde däremot

icke vara förenad med någon direktivrätt gentemot armé-, marin- eller flyg-

överläkarna i deras egenskap av inspektionsmyndigheter. Dessa myndigheter

borde nämligen i alla avseenden lyda enbart under respektive försvarsgrens-

chefer.

Ett organiserat samarbete mellan generalläkaren och försvarsgrensöverläkar-

na har emellertid av utredningen ansetts erforderligt . Utredningen har i angivna

syfte föreslagit, att generalläkaren skulle äga rätt att sammankalla överläkarna

för dryftande av hithörande problem. Vidare borde överläkarna vara berättiga­

de och skyldiga att, då det gällde organisations-, utbildnings- och personalären­

den av större principiell räckvidd, hos generalläkaren påkalla sammanträde

för att dryfta frågornas lösning. Dylika sammankomster, försvarsläkar-

beredningar, skulle enligt utredningens förmenande verksamt bidraga till

enhetlighet och samordning på förevarande område.

Under erinran att ärenden rörande medelsframställningar, fastställande av-

stater m. m. för närvarande avgjordes inom de centrala förvaltningsmyndighe­

terna under chefskap av vederbörande försvarsgrenschefer har utredningen

framhållit vikten av att i vederbörliga instruktioner fastställdes, att i ärenden

av större betydelse vederbörande försvarsgrenschefs mening borde inhämtas

före besluts fattande i sjukvårdsförvaltningen samt att sjukvårdsförvaltningen

skulle vara skyldig att, där så läte sig göra, rätta sig efter de önskemål av mili-

tärorganisatorisk art, som komme att framställas av försvarsgrenscheferna.

För att undvika att försvarsgrenscheferna bleve alltför litet orienterade örn

och framför allt finge alltför litet inflytande på åtskilliga av de åtgärder, som

från förvaltningsmyndighetens sida vidtoges beträffande försvarsgrenarnas

sjukvård, samt för att ytterligare säkerställa samordnandet av försvarssjuk-

vården ville förvaltningsutredningen för sin del förorda, att överläkarna skulle

närvara i sjukvårdsförvaltningen vid handläggning av ärenden berörande hela

försvarsväsendet samt av ärenden av särskild betydelse för den egna försvars­

grenen. De borde därvid äga att uttala sin mening och få eventuell reservation

antecknad. Den föreslagna anordningen skulle också möjliggöra ett effektivare

Kungl. Maj.ts proposition nr 180.

247

utnyttjande av överläkarnas fackkunskaper. Ett ytterligare steg i riktning mot

en mera fullständig samverkan mellan de olika elementen inom försvarssjuk-

vården kunde tänkas vara, att sjukvårdsinspektionerna rent lokalt anknötes

till sjukvårdsförvaltningen.

Utlåtanden över 1941 förvaltnings-

utrednings förslag.

Arméchefen har framhållit, att enligt hans mening arméöverläkaren borde

ha sin verksamhet anknuten till arméinspektionen.

Marinchefen har funnit den föreslagna sjukvårdsförvaltningen utgöra det

svagast motiverade ledet i den nya förvaltningsorganisationen. En general­

läkare med inspektionsrätt beträffande marinen vore ej påkallad. Överläkarnas

lokala placering i sjukvårdsförvaltningen och uppläggningen i övrigt beträffan­

de dessa befattningshavare vore ej heller lämplig. En gemensam sjukvårdsför­

valtning avstyrktes därför.

Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen lia framhållit, att den samverkan

mellan inspektions- och förvaltningsmyndighet, som förvaltningsutredningen

själv angivit som eftersträvansvärd och som hittills möjliggjorts genom att led­

ningen av inspektions- och förvaltningstjänst sammanförts under en och samma

person, icke skulle kunna ernås genom den föreslagna organisationen. Det förhål­

landet, att generalläkaren tillagts inspektionsrätt icke blott inom de områden,

som berörde förvaltningens verksamhet, utan jämväl beträffande sådana utom

själva förvaltningsområdet liggande delar av sjukvården som icke direkt avsåge

den militära tjänsten syntes olämpligt och komme under ogynnsamma omstän­

digheter att skapa friktioner. Då försvarsgrenschefen enligt förvaltningsutred-

ningens förslag fråntagits rätten att äska medel beträffande sjukvårdsanslagen

och då dessa komme att förvaltas av en försvarsgrenen utomstående myndig­

het, komme försvarsgrenschefen vidare att i viss grad frånhändas det grepp

på sjukvården vid försvarsgrenen, som vore önskvärt. Sjukvardsinspektioner-

nas lokala anknytning till den föreslagna sjukvårdsförvaltningen avstyrktes på

det bestämdaste. Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen ansågo sig av

dessa skäl icke kunna tillstyrka inrättandet av en försvarsväsendets sjukvårds­

förvaltning. Flygförvaltningen har för sin del betonat önskvärdheten av att

vissa sjukvårdsärenden handlades centralt för hela försvaret. Syftemålet här­

med skulle ernås på enklare, billigare och smidigare sätt genom att dessa upp­

gifter instruktionsmässigt anförtroddes arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse

samtidigt som samarbetet mellan försvarsgrenarnas organ vidgades.

Arméförvaltningen har framhållit att det från sjukvårdsstyrelsens sida häv­

dats, att det skulle vara till fördel för generalläkarens samordnande verksam­

het, örn han ägde direktivrätt gentemot försvarsgrenscheferna med rätt för

dessa att vid meningsskiljaktighet hänskjuta frågan till överbefälhavaren. En

lokal anknytning av inspektionerna till vederbörande försvarsgrenschef vore

enligt arméförvaltningens uppfattning att föredraga.

Marinförvaltningen har erinrat, att generalläkaren tillagts inspektions-

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

248

rätt icke blott inom förvaltningsverksamheten utan även inom sådana delar

av försvarsväsendets sjukvård i dess helhet, som icke direkt avsåge den militä­

ra tjänsten, dock utan att generalläkaren därmed erhölle någon direktivrätt i

förhållande till försvarsgrenarnas inspektionsmyndigheter. Då enligt marin­

förvaltningens förmenande respektive försvarsgrensöverläkare syntes kunna på

ett betryggande sätt utöva ifrågavarande inspektioner, har generalläkarens in-

spektionsrätt i sistberörda hänseende avstyrkts av marinförvaltningen. Marin­

förvaltningen har även avstyrkt den föreslagna försvarsläkarberedningen. De

syftemål, som därmed avsåges, kunde enligt ämbetsverkets förmenande bättre

tillgodoses genom att försvarsgrensöverläkarna insattes i det av förvaltnings-

utredningen föreslagna vetenskapliga rådet. Förvaltningsutredningens förslag

i vad detsamma avsåge försvarsgrensöverläkarnas rätt att deltaga i sjuk­

vårdsförvaltningens överläggningar vore otillfredsställande. Enligt marin­

förvaltningens uppfattning borde vid handläggning av exempelvis navalhygie-

niska ärenden inom sjukvårdsförvaltningen marinöverläkaren inträda såsom

chef. Det vore icke tillräckligt, att den i dylika frågor mest sakkunnige bered­

des tillfälle att uttala sin mening och reservera sig. Såsom ställföreträdare för

generalläkaren borde enligt marinförvaltningens uppfattning i fall, då tjänste-

grensläkarna vöre närvarande, äldste tjänstegrensläkaren inträda och icke den

av förvaltningsutredningen föreslagne byråöverläkaren. Marinförvaltningen

har slutligen framhållit vikten av att tjänstegrenscheferna lokalt anknötes till

respektive försvarsgrenschefer.

Statskontoret

har fuimit, att sambandet mellan inspektions- och förvalt­

ningsmyndighet icke utan allvarliga olägenheter skulle kunna brytas. General­

läkarens befogenheter hade enligt utredningsförslaget blivit alltför kringskurna

och tillfredsställande garantier för enhetlighet inom den militära sjukvården

hade icke vunnits. Inspektionsuppgifterna i fredstid skulle knappast bereda

full sysselsättning i varje fall åt marin- och flygöverläkarna. Såväl inspektions-

som förvaltningstjänsten borde enligt statskontorets uppfattning sammanhållas

under generalläkaren, varjämte marin- och flygöverläkarna borde ingå i sjuk­

vårdsförvaltningen såsom chefer för var sin byrå. Samråd mellan eller gemen­

samma beslut av generalläkaren och försvarsgrenscheferna borde instruktions-

mässigt regleras. Vid skiljaktiga meningar borde ärendet hänskjutas till

Klin*']

Majit.

Statens krisrevision

har funnit generalläkarens ställning tämligen oklar. Vär­

det av centraliseringen sådan den utformats i förvaltningsutredningens förslag

vöre i hög grad tvivelaktigt, enär en klyfta skapats mellan inspektionstjänst

och förvaltningstjänst. Krisrevisionen har vidare ifrågasatt en samordning

av anskaffning och förrådshallning för den militära och den civila sjukvården.

Det borde även tagas under närmare övervägande, om icke hela landets sjuk­

vård borde centralt underställas medicinalstyrelsen, förstärkt med en särskild

avdelning för de militära sjukvårdsfrågorna. Om det emellertid av militära

skäl befunnes ofrånkomligt med ett till vederbörande försvarsgren anknutet

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

249

inspektionsorgan, vore den hittillsvarande ordningen att föredraga framför

den föreslagna klyvningen av inspektions- och förvaltningstjänsten. Ett vid­

gat samarbete mellan organen för de olika försvarsgrenarnas sjukvård —

exempelvis genom försvarsläkarberedningar — skulle kunna försiggå redan

med den nuvarande organisationen. Den av

1941

års förvaltningsutredning

väckta omorganisationsfrågan vore enligt krisrevisionens uppfattning icke

mogen för ett avgörande.

Medicinalstyrelsen har erinrat, att styrelsen år 1940 i utlåtande över ett av

tillkallade sakkunniga avgivet betänkande angående omorganisation av armé-

förvaltningens sjukvårdsstyrelse ifrågasatt en i medicinalstyrelsen inordnad, i

vissa delar självständig sjukvårdsstyrelse. Detta bleve emellertid icke genom­

förbart, om sjukvårdsstyrelsen berövades den självständiga ställning i den mili­

tära administrationen som den nu innehade. Styrelsen" erinrade vidare, att för-

valtningsutredningen icke tagit ståndpunkt till frågan om den ställning, som

befattningarna såsom sjukhusvård schef och sjukvårdschef skulle intaga i för­

valtningen. Medicinalstyrelsen har vidare framhållit vikten av att samråd i

dessa organisationsspörsmål ägde rum med 1941 års medicinalstyrelseutred­

ning. I fråga om den samverkan, som borde äga rum mellan medicinalstyrelsen

och sjukvårdsförvaltningen, har styrelsen framhållit vikten av att dylik kom-

me till stånd så snart fråga, som berörde den civila hälso- och sjukvården, upp-

komme inom sjukvårdsförvaltningen. Planer för sjukvårdsväsendet i krig borde

uppgöras under medicinalstyrelsens direkta medverkan och styrelsens byrå­

inspektör för sjuksköterskeväsendet borde ha inspektionsrätt även över sjuk­

sköterskor i militär tjänst. Medicinalstyrelsen har vidare betonat lämpligheten

av en lokal anknytning av sjukvårdsinspektionen till sjukvårdsförvaltningen,

vilket skulle möjliggöra ett mera rationellt mobiliseringsarbete. Fördelningen

av värnpliktiga läkare borde ske i intimt samråd med medicinalstyrelsen. Sam­

råd med medicinalstyrelsen borde även äga rum vid upphandling och besikt­

ning av sjukvårdsmateriel och i veterinära frågor. I sjukvårdsförvaltningens

instruktion borde en hänvisning återfinnas örn medicinalstyrelsens skyldighet

att ha överinseende över militärläkarnas och eventuella militärtandläkares me­

dicinska verksamhet. Styrelsen har slutligen framhållit vådan av att under på­

gående stormaktskrig och osäkra utrikespolitiska förhållanden genomföra en

organisation av den storleksordning, varom här vore fråga.

Medicinalstyrelsens matcrielnämnd har betonat önskvärdheten av ett effek­

tivt samarbete mellan civila och militära sjukvårdsorgan och därvid föreslagit,

att det samarbete, som av förvaltningsutredningen förordats i fråga om upp­

handling och besiktning av sjukvårdsmateriel, måtte uttryckligen föreskrivas

även beträffande övriga närbesläktade ärenden, varvid ärendena borde hand­

läggas i samarbete med medicinalstyrelsen eller annan vederbörlig myndighet.

Den med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 januari 1942 till­

satta medicinalstyrelseutredningen, som har till uppgift att utreda bland annat

frågorna örn samarbetet mellan medicinalstyrelsen och de lokala organen på

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

Departe­

mentschefen.

sjukvårdens område samt om medicinalstyrelsens interna organisation även­

som att, därest förändringar i medicinalstyrelsens nuvarande beredskapsorga-

nisation anses av nöden, efter samråd med vederbörande militära sjukvårds­

myndigheter inkomma med förslag därom, har i utlåtande över 1941 års för-

valtningsutrednings förslag utan att närmare ingå på förslagets detaljer för­

ordat införande av en allmän föreskrift om samarbete med det civila medicinal-

väsendets centrala organ i alla ärenden av större vikt, som berörde den civila

hälso- och sjukvården. Detta utvidgade samarbete mellan den civila och den

militära hälso- och sjukvården skulle enligt medicinalstyrelseutredningens för­

menande avsevärt underlättas genom den av 1941 års förvaltningsutredning

föreslagna centraliseringen av den militära sjukvårdsförvaltningen, en centra­

lisering som även ur andra synpunkter syntes ägnad att medföra betydande

fördelar. Beträffande den av förvaltningsutredningen föreslagna uppdelningen

i sjukvårdsförvaltning och sjuk vårdsinspektion ville medicinalstyrelseutred­

ningen — utan att taga ställning till spörsmålet om lämpligheten av denna

organisation ur den militära sjukvårdens synpunkt — framhålla, att en dylik

uppdelning måste vara ägnad att försvåra samarbetet med den civila hälso-

och sjukvården. Ur samarbetssynpunkt vore det därför önskvärt, att en ge­

mensam medicinsk ledning av den militära sjukvården i dess helhet komme till

stånd. Medicinalstyrelseutredningen har slutligen framhållit såsom önskvärt,

att en erinran örn medicinalstyrelsens överinseende över de militära läkarnas

medicinska verksamhet intoges i vederbörande militära myndigheters instruk­

tioner.

Vid behandlingen av spörsmålet om principerna för ordnandet av förvalt -

ningsverksamheten på den militära sjukvårdens område har jag förordat en

centralisering av denna verksamhet till ett för försvarsväsendet gemensamt

organ. I vissa remissyttranden har framförts tanken på en än längre driven

centralisering, innebärande ett sammanförande av den militära och den civila

sjukvården till en myndighet. Genomförandet av denna tanke skulle i viss

mån medföra en återgång till den före år 1908 rådande ordningen med en i

medicinalstyrelsen inordnad ledning av annéns sanitetsväsende. Den reform,

som då genomfördes och som gick ut på inrättande av arméförvaltningens

sjukvårdsstyrelse, syftade till att undanröja de dittillsvarande bristerna i detta

sanitetsväsende. Det synes mig icke gärna möjligt att nu, sedan arbetsupp­

gifterna för den militära sjukvården vuxit ut till helt annan omfattning, gå

tillbaka till ett system, som redan för flera decennier sedan befunnits icke

vara hållbart. En sådan återgång skulle självfallet ytterligare komplicera den

under alla förhållanden svårlösta frågan örn förhållandet mellan förvaltnings-

och inspektionsverksamheten inom militärsjukvården. Såvitt känt är har ej

heller något annat land numera i fredstid den civila och den militära sjuk­

vårdsförvaltningen sammankopplade. Någon personalbesparing torde en sam­

manslagning knappast kunna medföra. Jag håller således före, att den mili-

250

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

251

tära och den civila sjukvården alltjämt i fredstid böra handhavas av särskilda

organ. Självfallet förutsätter jag dock, att — på sätt bland andra medicinal­

styrelsen och dess materielnämnd förutsatt — en intim samverkan i största

möjliga utsträckning skall äga rum mellan dessa organ. Av särskild vikt blir

detta givetvis i fråga örn krigsförberedelsearbetet på sjukvårdsområdet. Intet

torde vara att erinra mot att sådan samverkan instruktionsmässigt fastslås.

Till frågan örn detaljutformningen av de föreskrifter, som härav kunna föran­

ledas, torde ståndpunkt få tagas i samband med utfärdandet av instruktion

för sjukvårdsförvaltningen. I likhet med medicinalstyrelseutredningen hyser

jag den uppfattningen, att ett utvidgat samarbete mellan den militära och

den civila sjukvården skulle avsevärt underlättas genom en centralisering av

försvarsväsendets sjukvårdsförvaltning.

Jag vill i förevarande sammanhang erinra om att enligt gällande bestäm­

melser örn sjukhusvård och sjukvård vid krig eller krigsfara Kungl. Maj:t

kan utse dels en sjukhusvårdschef, till vilken sjukhusvårdsärenden av den

natur, att såväl militära som civila intressen beröras, skola kunna överlämnas

för prövning och fastställelse, dels ock en sjukvårdschef, som har att pröva och

avgöra ärenden rörande den allmänna hälso- och sjukvården av samma natur.

Medicinalstyrelsen har i sitt remissyttrande anfört, att förvaltningsutredning-

en icke tagit ståndpunkt till spörsmålet om den ställning, som dessa befatt­

ningar skulle intaga i förvaltningen. För min del anser jag, att genomförandet

av utredningsförslaget icke i och för sig skulle rubba den ställning, som från

början avsetts för ifrågavarande befattningar. Spörsmålet om den militära

och den civila sjukvårdens ledning i krig är uppenbarligen icke lättlöst. Fler­

talet anledningar till meningsskiljaktigheter mellan den militära och den civila

sjukvårdsledningen lia emellertid under den gångna beredskapstiden genom

överenskommelser kunnat i huvudsak undanröjas. Sjukhusvårdschef och sjuk­

vårdschef ha därför hittills icke behövt tillsättas. I varje fall behöver nämnda

spörsmål icke sammankopplas med eller lägga hinder i vägen för genomföran­

det av den militära sjukvårdsförvaltningens omorganisation i huvudsaklig

överensstämmelse med de grundlinjer, som uppdragits av förvaltningsutred­

ingen. Jag vill här erinra örn att frågan om eventuellt erforderliga föränd­

ringar i medicinalstyrelsens beredskapsorganisation enligt direktiven för medi­

cinalstyrelseutredningen faller inom ramen för dennas verksamhet.

Det torde knappast föreligga hinder för att, såsom medicinalstyrelsen före­

slagit, tillägga inspektionsrätt för medicinalstyrelsens byråinspektör för sjuk-

sköterskeväsendet över de i militärtjänst varande sjuksköterskorna. Dylik in­

spektionsrätt måste emellertid vara klart begränsad till att omfatta sjukskö­

terskornas sociala förhållanden och arbetsförhållanden samt får icke vara för­

enad med anvisningsrätt direkt till de lägre militära myndigheterna. I den

mån dylika inspektioner skulle giva anledning till erinringar bör (leii inspek­

terande påkalla generalläkarens uppmärksamhet.

Vid principbehandlingen av frågan örn sjukvårdsförvaltningens organisa­

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

252

tion har jag framhållit vikten av att söka såvitt möjligt neutralisera de befa­

rade olägenheterna av ett särskiljande av förvaltnings- och inspektionsverk­

samheten. Jag har därvid utgått från att detta borde ske genom att general-

läkarens inspektionsrätt utbyggdes så långt detta läte sig göra utan att för-

svarsgrenschefernas intressen träddes för nära. Det må här erinras, att enligt

förvaltningsutredningens mening generalläkarens inspektionsrätt borde om­

fatta dels områden berörande förvaltningsverksamheten, dels ock sådana utom

siälva förvaltningsområdet liggande delar av sjukvården vid försvarsväsendet

som icke direkt avse den militära tjänsten. Generalläkaren skulle givetvis

äga delgiva försvarsgrenscheferna sina inspektionserinringar men däremot icke

lia någon direktivrätt gentemot armé-, marin- och flygöverläkama i deras

egenskap av inspektionsmyndigheter. Att någon sådan direktivrätt icke in­

rymts åt generalläkaren torde lia sin grund just i strävan att undvika de

friktioner och den förskjutning i ansvarsfördelningen, som marin- och flyg-

förvaltningarna torde ha befarat. Man kan emellertid icke bortse från det vär­

de, det måste ha i samordningens intresse, att generalläkaren kan inspektera

militärsjukvården i den utsträckning han själv äger bestämma. Det torde

nämligen vara i hög grad önskvärt, att den myndighet, som bland annat svarar

för sjukvårdsmaterielens beskaffenhet, gives tillfälle icke blott att bedöma ma-

terielen under användning, vilket enbart det kräver rätt att följa truppförban­

dens övningar m. m., utan även beredes möjlighet att bibehålla eller knyta

kontakt med sjukvårdstjänsten i allmänhet för att redan i förväg bättre kun­

na bedöma materielbehovet och därmed sammanhängande spörsmål. Likaledes

bör den myndighet, som genom sin hälso- och sjukvårdsbyrå samt sitt veten­

skapliga råd kommer att bli den högsta instansen inom försvarsväsendet när

det gäller hälso- och sjukvårdsfrågor, äga bedriva en vidsträckt inspektions­

verksamhet, avseende exempelvis kasernhygienen. Generalläkarens befogen­

heter böra därför utsträckas till att omfatta jämväl den inspektionsrätt, som

föranledes av vad nu sagts. Någon direktivrätt för honom gentemot försvars-

grensöverläkarna bör dock ej heller enligt min mening föreligga. Genom att

giva förhållandet mellan förvaltnings- och inspektionsverksamheten en sådan

utformning torde möjligheter uppnås till en fruktbärande samordning av hela

f örsvarss j ukvården.

Jag kan icke dela marinförvaltningens mening, att det av förvaltningsut-

redningen förordade systemet med försvarsläkarberedningar icke borde komma

till stånd samt att syftet därmed bättre skulle tillgodoses genom att försvars-

grensöverläkarna insattes i det vetenskapliga råd, som avsetts bli anknutet

till sjukvårdsförvaltningen. I det vetenskapliga rådet böra ingå företrädare

för vissa grenar av medicinsk verksamhet och grundläggande vetenskaper

men däremot ej representanter för sjukvården inom de särskilda försvars­

grenarna. För min del anser jag, att förslaget om försvarsläkarberedningar ut­

gör en lämplig lösning av det samarbete, som även enligt marinförvaltningens

mening är erforderligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

253

Den här föreslagna ordningen för reglering av sjukvårdsförvaltningens för­

hållande till sjukvårdsinspektionerna och medicinalstyrelsen synes mig icke

böra fastlåsas alltför hårt. Möjlighet bör enligt min mening hållas öppen

att, i den mån närmare erfarenhet på området vinnes, företaga därav be­

tingade jämkningar i nämnda ordning.

Vad slutligen angår lokalfrågan synas mig övervägande skäl tala för att

vederbörande inspektionsmyndigheter böra lokalt anknytas till arméinspek­

tionen respektive till chefernas för marinen och flygvapnet stabsorgan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 180.

C. Sjukvårdsförvaltningens organisation.

1. Allmänna grunder.

1941 års förvaltningsutredning.

I anslutning till den indelning av sjukvårdsförvaltningens arbetsuppgifter,

för vilka redogörelse lämnats i det föregående, har 1941 års förvaltningsutred­

ning föreslagit, att verksamheten inom sjukvårdsförvaltningen skulle uppde­

las på följande underavdelningar, nämligen en hälso- och sjukvår elsby rå, en

sjukhusbyrå, en materielbyrå, en civilbyrå och ett förrådskontrollkontor.

Chefen för sjukvårdsförvaltningen, generalläkaren, borde enligt utredning­

ens mening sökas bland militärläkarnas krets och tillhöra den civilmilitära

personalen vid försvarsväsendet.

Under erinran om de svårigheter, som alltid förelåge vid tillsättandet av

högre militära läkarbeställningar, har förvaltningsutredningen framhållit vik­

ten av att generalläkaren i lönehänseende finge sådan ställning, att en högt

kvalificerad kraft kunde erhållas. Förvaltningsutredningen har med hänsyn

härtill föreslagit att generalläkaren skulle placeras i den av utredningen före­

slagna nya lönegraden Cb 3 a i militära avlöningsreglementet med en lön av

20,000 kronor, samt att han erhölle tjänsteställning i likhet med general­

major. Generalläkaren, vilken förutsattes kunna rekryteras ur alla tre för­

svarsgrenarna, borde enligt utredningens mening förordnas på befattningen

för viss tid, förslagsvis högst sex år.

Armé-, marin- och flygöverläkarna borde vid handläggning av vissa ären­

den närvara i förvaltningen samt därvid äga reservationsrätt.

Det mobiliseringsarbete, som åvilade förvaltningsmyndigheten, komme icke

att omfatta uppgörande av förslag till detaljsammansättning av sjukvårds-

förbanden, personalplaceringar m. m., vilka uppgifter borde åvila respektive

försvarsgrenar. Sjukvårdsförvaltningens mobiliseringsarbete komme i stället

att utgöras av bland annat en ständig bearbetning av planerna för försvars-

väsendets sjukvård i krig. För handhavande av dessa uppgifter borde i sjuk­

vårdsförvaltningen ingå en väl kvalificerad officer, vilken närmast borde stå

till generalläkarens omedelbara förfogande. Denne komme att i stort sett full­

göra motsvarande arbete som stabschef vid militära staber. Ilan borde för-

254

(lenskull vara regementsofficer och tillhöra generalstabskåren, vilken för detta

ändamål borde utökas med en regementsofficersbeställning.

De högre befattningar inom sjukvårdsförvaltningen, som skulle besättas

med läkare, borde enligt utredningens mening uppföras på personalförteck­

ningen för ämbetsverket men med undantag av generalläkaren kvarstå över

stat i vederbörlig personalkår.

Under erinran att truppförbandsläkarnas alltmer vidgade förvaltningsan­

svar gjort det nödvändigt, att de erhölle en grundligare utbildning i förvalt-

ningsgöromål än som kunde meddelas dem under värnpliktsutbildning och

militärläkarkurs har utredningen föreslagit, att till sjukvårdsförvaltningen

ständigt skulle avdelas tre

extra läkare,

i allmänhet en ur varje försvarsgren,

att under sammanlagt högst tre år tjänstgöra vid de olika byråerna. De skulle

därvid lämna byrå- och sektionschefer erforderlig arbetshjälp, samtidigt som

de inhämtade kunskaper i militärmedicinsk administration. Dessa extra läkare

borde rekryteras bland bataljonsläkare vid fältläkarkåren respektive marin-

och flygläkare av 2. graden. Till de extra läkarna borde utgå arvode och

övriga förmåner motsvarande vad som utginge till befattningshavare i lägsta

löneklassen i lönegraden Ca 22.

Förvaltningsutredningen har vidare föreslagit, att vid sjukvårdsförvaltning­

ens sida skulle ställas ett vetenskapligt råd.

Utlåtnndcn över 1941 års förvaltnings-

utrednings förslag.

Arméförvaltningen har uttalat, att personalbehovet för sjukvårdsförvalt­

ningen syntes väl knappt beräknat. Ämbetsverket har vidare understru­

kit, att avlöningsförmånerna för sjukvårdsförvaltningens befattningshavare

borde bestämmas till sådana belopp att en god rekrytering kunde åstad­

kommas. I anslutning härtill har ämbetsverket erinrat, att i samband med

pågående utredning örn omorganisation av medicinalstyrelsen frågan örn där

anställda läkares, tandläkares och apotekares anställningsvillkor torde bli före­

mål för omprövning. Lönesättningen för sjukvårdsförvaltningens personal

borde givetvis icke bli lägre än som kan bli bestämt för befattningshavare med

motsvarande arbetsuppgifter inom medicinalstyrelsen. Intill dess frågan om

sistnämnda befattningshavares löneställning blivit avgjord, borde enligt armé­

förvaltningens mening löneförmånerna för sjukvårdsförvaltningens befattnings­

havare i tillämpliga delar sättas i relation till vad som föreslagits beträffande

motsvarande personal inom de övriga centrala förvaltningarna. Arméförvalt­

ningen har vidare anfört, att om man enbart såge på rekryteringssynpunkten

skäl förelåge att i lönehänseende likställa generalläkaren med chefen för forti-

fikationsförvaltningen, för vilken av utredningen avsetts lönegrad C13

(22,000 kronor). Sistnämnda uttalande får ses mot bakgrunden av ett utav

arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse väckt förslag, att till generalläkaren

Kungl. Majlis proposition nr 180.

skulle utöver lön utgå ett arvode av 2,000 kronor. Ett sådant tilläggsarvode

har föreslagits även av

svenska militärläkarejöreningen.

Enligt

statskontorets

mening borde generalläkaren liksom den nuvarande

generalfältläkaren placeras i lönegrad Cb

3.

Ämbetsverket har i annat sam­

manhang framhållit, att anledning icke förelåge att uppflytta förtroendesyss­

lor i en högre lönegrad Ob

3

a eller Cb

3

a under motivering att de skola till­

sättas på förordnande.

Allmänna lönenämnden och försvarsväsendets lönenämnd lia beträffande

personaluppsättningen vid sjukvårdsförvaltningen funnit den av förvaltnings-

utredningen lämnade motiveringen för lönegradsplaceringen särskilt knapp­

händig. Läkarpersonalen syntes emellertid ha placerats i påfallande hög ställ­

ning. Generalläkaren borde placeras i lönegrad Cb 3 (18,000 kronor). Löne-

nämnderna hade emellertid intet att erinra mot att han tillförsäkrades ett sär­

skilt lönetillägg, förslagsvis å 2,000 kronor.

Den organisation, som av utredningen föreslagits för sjukvårdsförvaltningen

överensstämmer nära med den organisation, i vilken arméförvaltningens sjuk­

vårdsstyrelse under de senaste åren provisoriskt arbetat. Ett godtagande av

utredningens förslag i dess huvuddrag skulle således i stort sett innebära ett

stadfästande även för fredstid av denna under beredskapstiden prövade orga­

nisation och dess utnyttjande även för fullgörandet av de från marin- och

flygförvaltningarna överförda arbetsuppgifterna. Erfarenheten har visat, att

en återgång till den för arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse tidigare gäl­

lande fredsorganisationen under alla omständigheter måste anses ogör­

lig. De arbetsuppgifter, som numera utföras av sjukvårdsstyrelsen, äro

nämligen endast till ringa del avhängiga av nu rådande beredskapsförhållan-

den. De ha tidigare trots sin stora betydelse måst träda i bakgrunden på

grund av personalbrist. Exempel på sådana problem äro ett flertal hygieniska

frågor, sjukhusfrågor, tuberkulosspaning, tandvård och materielvård. Åtskil­

liga nya problem ha också kunnat upptagas till behandling, såsom skyddsymp-

ning mot andra sjukdomar än smittkoppor, blodgruppering, blodgivarverk-

samhet och vattenförsörjningsfrågor. Flera av de arbetsuppgifter, som här

nämnts, lia nått en omfattning, som man tidigare icke kunnat förutse, vilket

sammanhänger bland annat med utsvällningen av antalet värnpliktiga, deras

ökade tjänstgöringstid, utvidgad materieluppbörd m. m. Det torde icke vara

tänkbart att under en kommande fredsperiod ånyo lägga alla dessa viktiga frå­

gor åt sidan.

Med hänsyn till vad nyss anförts böra i en blivande, för försvarsväsendet

gemensam sjukvårdsförvaltning ingå en

hälso- och sjulcvårdsbyrå,

en

sjukhus-

byrå

samt en

materielbyrå.

För fullgörande av de administrativa uppgifterna

bör finnas ett

kansli.

Det av förvaltningsutredningen föreslagna förrädskon-

trollkontoret avses delvis uppgå i materielbyrån och delvis jämte den av ut-

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

255

Departe-

mentsclicfen.

256

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

ledningen förordade kameralsektionen få sin motsvarighet i en ekonomisek­

tion.

I likhet med förvaltningsutredningen anser jag, att generalläkaren bör till­

sättas genom förordnande för viss tid. Beträffande hans avlöningsförmåner

kan jag icke finna skäl att sätta innehavaren av detta ämbete i lägre löne-

ställning än chefen för medicinalstyrelsen, som nu är placerad i lönegrad

C 12 (20,000 kronor). För generalläkarens vidkommande skulle häremot svara

den föreslagna nya lönegraden Cb 3 a. I avbidan på att medicinalstyrelseutred­

ningen skall framlägga förslag om medicinalstyrelsens organisation och örn

rekryteringen till de befattningar hos styrelsen, för vilka kräves medicinsk

fackutbildning, torde det vara nödvändigt att stanna därvid. Jag vill emeller­

tid redan nu framhålla, att jag lägger största vikt vid att kunna besätta den

betydelsefulla posten som generalläkare med en högt kvalificerad innehavare.

Kärnan i den blivande, för försvarsväsendet gemensamma sjukvårdsförvalt­

ningen kommer att bildas av arméförvaltningens nuvarande sjukvårdsstyrelse.

Någon överflyttning av personal från marin- och flygförvaltningarna till det

nybildade ämbetsverket torde däremot icke kunna ifrågakomma. Marin- och

flygförvaltningarnas sanitetspersonal, som har att sörja även för de på veder­

börande försvarsgrensöverläkare i denna deras egenskap belöpande arbetsupp­

gifterna, är nämligen synnerligen begränsad och behövlig för sistnämnda göro­

mål. En beräkning av antalet ärenden av olika slag visar, att under den senaste

femårsperioden belöpte på marinförvaltningens sanitetsavdelning 12.5 procent

och på marinöverläkarens expedition 87.5 procent av förekommande ärenden.

En uppskattning av flygvapnets motsvarande ärenden visar ungefär samma

fördelning av dessa på förvaltningsärenden och andra.

I likhet med förvaltningsutredningen anser jag, att i sjukvårdsförvaltningen

bör ingå en generalstabsofficer. Då denne i en mångfald frågor skall tillvara­

taga sjukvårdsförvaltningens intressen i försvarsstaben och försvarsgrenssta-

berna samt hos andra myndigheter, bör han erhålla en tillräckligt auktorita­

tiv ställning. I likhet med förvaltningsutredningen anser jag därför, att denne

officer bör vara major eller överstelöjtnant.

Vad angår de av förvaltningsutredningen föreslagna extra läkarna torde en

av dessa åtminstone för närvarande kunna avvaras.

På samma sätt som nu är fallet med arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse

bör vid sidan av sjukvårdsförvaltningen ställas ett vetenskapligt råd för ut­

redningar m. m. i olika fackmedicinska ärenden.

Till frågan örn inrättandet av den i 1942 års försvarsproposition förutsatta

beställningen såsom arméöverläkare samt till övriga spörsmål av beskaffenhet

att påverka beräkningen av avlöningsanslagen för budgetåret 1943/44 torde

jag i annat sammanhang få återkomma.

Kungl. Majlis proposition nr 180.

257

2. Hälso- och sjukvårdsbyrän.

1941 års förvahningsutredning.

Under erinran, att hälso- och sjukvården omspände i stort sett följande

huvudgrupper av ärenden, nämligen allmänna hälso- och sjukvården, hygien-

och epidemivården samt tandvårdsverksamheten, har förvaltningsutredningen

framhållit, att mängden av ärenden inom hälso- och sjukvårdsbyråns arbets­

område krävde en uppdelning av byrån på tre sektioner, en för varje ärendes­

grupp, nämligen allmänna hälso- och sjukvårdssektionen, hygien- och epide­

misektionen samt tandvårdssektionen.

Såsom chef för hälso- och sjukvårdsbyrän borde enligt utredningens me­

ning placeras en läkare i lönegraden Ca 30, vilkens tjänstetitel förslagsvis

borde vara byråöverläkare. Cheferna för de två förstnämnda sektionerna

borde vara läkare i lönegraden Ca 28, förslagsvis benämnda förste byråläkare.

Den mot förstnämnda sektion svarande hälso- och sjukvårdsbyrän i den

nuvarande sjukvårdsstyrelsen hade enligt vad utredningen anfört ständigt

visat sig vara överbelastad med arbetsuppgifter. Arbetet hade där utförts av

överfältläkaren och en regementsläkare. När större frågor stått på dagord­

ningen hade man därför måst förstärka byråns personal. Vid genomförandet

av den föreslagna organisationen bomme arbetsuppgifterna självfallet att

avsevärt utökas. Det bleve därför nödvändigt att förutom chefen för allmänna

hälso- och sjukvårdssektionen där placera ytterligare en läkare i lönegraden

Ca 26 (förslagsvis benämnd andre byråläkare), varigenom man kunde påräkna

en läkare med nödig erfarenhet från tjänst vid truppförband. Dessutom borde

en av de föreslagna extra läkarna ställas till sektionens förfogande.

Beträffande hygien- och epidemisektionen har utredningen framhållit, att

den framtida utvecklingen särskilt av epidemibekämpandet (tuberkulos m. fl.

sjukdomar), luftfartygshygienen och vissa marina frågor, t. ex. undervattens-

båtshygien, komme att ställa synnerligen stora krav på dem, som hade att

handlägga dessa ärenden. Det syntes utredningen därför nödvändigt att till

chefens för denna sektion förfogande ställa två läkare, vilka borde vara ut­

valda så, att inom sektionen representanter för samtliga tre försvarsgrenar

funnes. Utredningen förutsatte, att den ene av dessa läkare skulle vara en av

de föreslagna extra läkarna. Av ekonomiska skäl ville utredningen icke föreslå

inrättandet av någon särskild befattning för den andre erforderlige läkaren.

Enligt utredningens mening vore det nämligen tillräckligt, att befattningen

upprätthölles av en aktiv militärläkare med tilläggsarvode, förslagsvis 2,000

kronor.

Vad beträffade chefskapet för tandvårdssektionen utginge utredningen

från att frågan härom komme att upptagas i tandvårdsutredningens blivande

betänkande, men förutsatte tills vidare, att chefen för ifrågavarande sektion

upptoges i lönegraden Ca 26 och benämndes byråtandläkare.

Bihang till riksdagens irrotokoll 19lf3. 1 sand. Nr 180.

17

258

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

Utlåtanden över 1941 års förvaltnings-

utrednings förslag.

Arméförvaltningen

har föreslagit, att med hänsyn till hälso- och sjukvårds-

byråns vittomfattande arbetsområde den föreslagna sektionen för hygien och

epidemi vård måtte utbrytas till en självständig byrå med chef i lönegrad

Ca 28. Motsvarande kunde enligt arméförvaltningen ifrågasättas för tand-

vårdssektionen, men med frågan härom borde anstå i avbidan på slutföran­

det av den pågående utredningen rörande tandvården inom försvarsväsendet.

Inom arméförvaltningen hade från sjukvårdsstyrelsens sida föreslagits, att

chefen för hälso- och sjukvårdsbyrån skulle med titeln sanitet sråd placeras i

lönegrad Cb 1 samt såsom ställföreträdare för generalläkaren erhålla ett

arvode örn 1,200 kronor. Arméförvaltningen har i anledning härav fram­

hållit att, i den män en blivande tjänsteförteckningsrevision kunde föranleda

förbättrad löneställning för jämförliga befattningshavare, motsvarande för­

bättring borde vidtagas även beträffande befattningen såsom chef för hälso-

och sjukvårdsbyrån. Härutöver har framhållits, att den föreslagna lönesätt­

ningen för å ena sidan arméöverläkaren och å andra sidan chefen för hälso-

och sjukvårdsbyrån innebure en löneavvägning befattningshavarna emellan,

som knappast kunde anses skälig och som med avseende å rekryteringen av

byråchefstjänsten i fråga kunde medföra vissa svårigheter. Vad beträffar

frågan örn ställföreträdararvode har arméförvaltningen erinrat att förvalt-

ningsutredningen icke föreslagit dylika arvoden för någon befattningshavare

inom de olika förvaltningsverken. Med hänsyn till de stora förvaltningsen­

heter, varom här bleve fråga, syntes det dock befogat att — där ej den be­

fattningshavare, som skulle fungera såsom förvaltningschefens ställföreträ­

dare redan genom utmätande av den fasta lönen blivit med hänsyn till ställ

företrädareskapet särskilt tillgodosedd — visst ställföreträdararvode bereddes

honom, i likhet med vad fallet vore inom vissa till allmänna civilförvaltningen

hörande ämbetsverk.

Enligt arméförvaltningens mening borde vidare en ordinarie läkarbefatt-

ning i lönegrad Ca 26 för hygien och epidemivård ersätta det av förvalt-

ningsutredningen föreslagna tilläggsarvodet till en militärläkare på aktiv stat,

För vissa teknisk-hygieniska uppgifter i vatten-, avlopps-, värme- och ven­

tilationsfrågor förelåge behov av en ingenjör i lönegrad Eo 26.

Statskontoret har uttalat, att allmänna hälso- och sjukvårdssektionen samt

hygien- och epidemisektionen syntes kunna sammanslås. Vid sådant förhål­

lande och då försvarsgrensöverläkarna av statskontoret ansåges kunna ingå

i sjukvårdsförvaltningen såsom byråchefer, skulle den av utredningen före-

slagne chefen för hälso- och sjukvårdsbyrån samt en sektionschef kunna utgå

ur organisationsplanen. Vidare vore det föreslagna tilläggsarvodet å 2,000

kronor till en å ifrågavarande byrå tjänstgörande aktiv militärläkare icke

motiverat.

259

Svenska militärlälcareföreningen har betonat nödvändigheten av att ha

tillgång till högt kvalificerade läkare i sjukvårdsförvaltningen. Det borde

därvid tillses, att återtransport från förvaltningen till annan läkartjänst vid

försvarsväsendet möjliggjordes. Chefen för hälso- och sjukvårdsbyrån borde

placeras i lönegrad Cb 1 samt i egenskap av generalläkarens ställföreträdare

erhålla ett särskilt årligt arvode örn 1,200 kronor. .Föreningen ville för denne

befattningshavare ifrågasätta titeln medicinalkrigsråd.

För min del finner jag tveksamt, huruvida det är möjligt att på sätt

statskontoret föreslagit sammanslå allmänna hälso- och sjukvårdssektionen

samt hygien- och epidemisektionen. Då det i varje fall torde fordras minst en

befattningshavare med särskild utbildning och stor erfarenhet i de frågor,

som skola handläggas av den sistnämnda sektionen, och man icke lärer kunna

anskaffa en dylik kraft, därest man icke kan erbjuda denne skälig lön, torde in­

tet vara att vinna genom en sammanslagning.

Å andra sidan kan jag icke heller tillstyrka en utbrytning av sektionerna

för hygien och epidemivård samt för tandvård till särskilda byråer. Vad angår

tandvårdssektionen bör för övrigt med dess inrättande ansta i avbidan pa

slutförandet av den pågående utredningen rörande tandvården inom försvars­

väsendet. Tills vidare bör liksom hittills för tillgodoseendet av de med tand­

vården sammanhängande göromålen utgå ett arvode örn 3,600 kronor. Detta

bör hädanefter bestridas av anslagsposten till arvoden och särskilda ersätt­

ningar, bestämda av Kungl. Maj:t.

Vad angår sektionscheferna inom hälso- och sjukvårdsbyrån torde det icke

ens i nuvarande beredskapsläge vara möjligt att utan inrättande av ordi­

narie befattningar vid dessa poster för längre sammanhängande tid binda

tillräckligt kvalificerade krafter, vilka i regel inneha så betydelsefulla be­

fattningar i det civila livet, att de antingen endast kunna kvarhållas

kortare perioder eller också endast kunna disponeras under kortare daglig’

arbetstid än vad som är erforderligt. Det synes ej heller rimligt att av värn­

pliktiga utkräva det betydande tjänstemannaansvar, som är förenat med

ifrågavarande sysslor. Ej heller den av förvaltningsutredningen föreslagne,

för tjänstgöring å hälso- och sjukvårdssektionen avsedde läkaren i lönegrad

Ca 26 kan enligt min mening undvaras. Med hänsyn härtill och då de nu

berörda tjänsterna otvivelaktigt äro behövliga även i fredstid, synes mig

inrättandet av dem icke längre böra uppskjutas. Jag föreslår således för hälso-

och sjukvårdsbyråns vidkommande, förutom en chef för byrån i lönegrad

Ca 30, två sektionschefer i Ca 28 och en tjänst i Ca 26. Något särskilt ställ-

företrädararvode synes mig icke böra ifrågakomma för byråchefen. Mot de

av förvaltningsutredningen föreslagna tjänstebenämningarna har jag intet

att erinra.

Av de för hälso- och sjukvårdsbyrån avsedda extra läkarna torde den ene

tills vidare kunna ersättas med inkallad personal eller för tillfälliga uppdrag,

Kungl. May.ts proposition nr 180.

Departe­

mentschefen.

260

exempelvis rörande navalhygien, tillkallad hygienisk expertis. Den av förvalt-

ningsutredningen föreslagne aktive militärläkare, till vilken särskilt till-

läggsarvode skulle utgå, torde likaledes tills vidare kunna ersättas med en

inkallad läkare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

3. Sjukhusbyrån.

1941 års förvaltningsutredning.

Sjukhusbyråns verksamhet har av förvaltningsutredningen föreslagits skola

omfatta ärenden rörande organisation, uppförande, ändringar och utrustning

av militära sjukhus och sjukhusavdelningar, samarbete med respektive lands­

ting beträffande »samarbetssjukhusen», krigssjukhusens och de rörliga sjuk­

husförbandens organisation m. m. i samråd med militära myndigheter, me­

dicinalstyrelsen, svenska röda korset m. fl. myndigheter och sammanslut­

ningar, organisation av de rörliga sjukvårdsanstalter, vilka funnes eller kunde

komma att upptagas i krigssjukvårdsplanen, t. ex. sjukhuståg, bilkolonner

för sjuktransport, lasaretts- och sjuktransportfartyg, blodgivarorganisationen

m. m. samt sjuksköterskeorganisationen.

Förvaltningsutredningen har erinrat, att sjukhusärendenas handläggning

före krigsutbrottet inom arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse åvilat dess

hälso- och sjukvårdsbyrå men att under den gångna beredskapstiden har

inom styrelsen måst upprättas en särskild sjukhusbyrå. De stora ekonomiska

värden, som nedlades på försvarsväsendets sjukhusbyggnader och deras ut­

rustning, nödvändigheten av att den militära sjukhusvården hölles på samma

standard som civil sjukhusvård och det omfattande krigsförberedelsearbetet

på detta område nödvändiggjorde enligt utredningens åsikt, att en särskild

byrå för dessa ärenden funnes upprättad även under fredsförhållanden.

Såsom chef för sjukhusbyrån har förvaltningsutredningen föreslagit en er­

faren, om möjligt aktiv sjukhusläkare. Enär denne läkare skulle representera

den medicinska sakkunskapen i vissa materielfrågor, borde han vara kirurg.

Med hänsyn till krigsförberedelsearbetet borde han dessutom vara militär­

läkare. För befattningen ifråga har beräknats en förste byråläkare i lönegra­

den Ca 28.

Omfattningen av det löpande arbetet nödvändiggjorde att på byrån pla­

cerades en assistent, lämpligen en av de föreslagna extra läkarna. För arbe­

tets bedrivande vore det dessutom nödvändigt att chefen för byrån bereddes

möjlighet att vid behov erhålla hjälp av arkitekt, syssloman och kompetent

sköterska (husmoder och operationssköterska).

Utlåtande över 1941 års förvaltnings-

utrednings förslag.

Statskontoret har i sitt remissyttrande anfört, att den i förvaltningsutred-

ningens förslag såsom chef för sjukhusbyrån upptagne förste byråläkaren

borde ersättas med en av försvarsgrensöverläkarna.

2G1

Den sedan flera år inom arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse fungerande

sjukhusbyrån torde, såsom i det föregående förutsatts, böra erhålla en sta­

digvarande ställning samtidigt som den infogas i den för försvarsväsendet

gemensamma sjukvårdsförvaltningen. Redan före krigsutbrottet var sjuk­

husärendenas omfattning avsevärd och man sökte då hjälpa sig fram med

provisoriska anordningar. Såsom chef för byrån bör anställas en läkare med

sjukhuserfarenhet, helst kirurg. För att kunna förvärva en sådan kraft fordras,

att relativt goda löneförmåner kunna erbjudas. Jag förordar därför i likhet

med förvaltningsutredningen, att för denna befattning, som för närvarande

uppehälles av en arvodestagare, avses en förste byråläkare i lönegrad Ca 28.

Vid den provisoriskt inrättade sjukhusbyrån tjänstgör i nuvarande läge,

förutom en chef, praktiskt taget ständigt tre inkallade läkare samt under kor­

tare perioder flera ytterligare sådana. Med hänsyn till arbetets art bör redan

nu en av dessa ersättas med en av de av förvaltningsutredningen föreslagna

extra läkarna. I fredstid kan en sådan befattningshavare icke undvaras.

Kostnaderna för det arbetsbiträde av arkitekt m. fl., som kan bli påkallat,

böra bestridas av de medel för anlitande av sakkunniga, som ställas till för­

valtningens förfogande.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr ISO.

4. Materielbyrån.

Materiel jönsten omfattar utrustnings- och anskaffningsverksamhet, för-

rådsverksamhet, materielvård och materielförvaltning samt krigsindustriverk­

samhet.

1941 års förvnltningsutredning.

Förvaltningsutredningen har föreslagit, att materielbyrån för att kunna

bemästra denna mångfald uppgifter skulle uppdelas på tre sektioner, näm­

ligen en utrustningssektion, en förråds- och krigsindustrisektion samt en läke-

medelssektion.

Såsom chef för byrån borde placeras en med sjukvårdsmaterielen väl för­

trogen officer ur armén (trängen), marinen (marinintendenturkåren) eller flyg­

vapnet (från dess intendenturpersonal). För närvarande bestredes befatt­

ningen såsom byråchef vid sjukvårdsstyrelsens materielbyrå av en officer i

lönegrad Oa 4. Redan hänsynen till det ökade ansvar, som sammanslag­

ningen komme att medföra, motiverade en höjning av lönegraden. Då det

emellertid vore av synnerligen stor betydelse att i denna specialiserade befatt­

ning kunna för längre tid försäkra sig om en kraft, som icke av hänsyn till

sin befordran behövde uttransporteras, borde befattningen som chef för mate­

rielbyrån, vilken borde upptagas på sjukvårdsförvaltningens stat, placeras

alternativt i lönegraden Oa 4 eller Oa 5. Befattningen borde tillsättas av

Kungl. Majit på förslag av sjukvårdsförvaltningen efter samråd med veder­

börande försvarsgrenschef.

Departe­

mentschefen.

Departe­

mentschefen.

Cheferna för utrustnings- samt förråds- och krigsindustrisektionerna borde

lämpligen vara kompaniofficerare i lönegrad Oa 3. De borde förordnas på viss

tid, exempelvis tre år, av Kungl. Majit på förslag av sjukvårdsförvaltningen

i samråd med respektive försvarsgrenschefer. Befattningarna i fråga borde

upptagas på sjukvårdsförvaltningens stat med arvoden motsvarande lönen.

De officerare, som skulle tjänstgöra å materielbyrån, borde kvarstå över

stat i vederbörlig personalkår.

Vad läkemedelssektionen beträffade har utredningen ansett sig icke kunna

avgiva något slutgiltigt förslag till dennas organisation och personaluppsätt­

ning. Under erinran att förslag till ny organisation av det militära apoteks­

väsendet vore under utarbetande, ville utredningen därför föreslå, att den

nuvarande läkemedelssektionen vid arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse tills

vidare oförändrad överflyttades till sjukvårdsförvaltningens materielbyrå.

Såsom chef för sektionen komme då fortfarande att tjänstgöra föreståndaren

för militärapoteket med ett årligt arvode av 2,000 kronor.

Utredningen har vidare föreslagit, att personalförteckningen för militär­

apoteket, utan avvaktan på pågående utredning om det militära apoteksvä­

sendet, utökades med en apotekare i lönegraden A 24, vilken borde ha sin

huvudsakliga sysselsättning förlagd till sektionen.

Slutligen erfordrades enligt utredningens beräkningar vid materielbyrån en

förvaltningsutbildad expeditionsofficer (pensionerad officer med arvode).

Utlåtanden över 1941 års förvaltnings-

utrednings förslag.

Arméförvaltningen har framhållit, att en anordning, enligt vilken förestån­

daren för militärapoteket — Sveriges största apotek — samtidigt skulle tjänst­

göra såsom chef för läkemedelssektionen inom materielbyrån, i längden torde

bli ohållbar. En lämplig lösning syntes kunna vinnas, örn i samband med till­

skapandet av sjukvårdsförvaltningen apoteksföreståndaren befriades från chef­

skapet för läkemedelssektionen och detta i stället anförtroddes den av utred­

ningen föreslagna nytillkommande apotekaren, vilken då borde uppflyttas till

lönegrad A 26. Arméförvaltningen har vidare anfört, att läkemedelssektionen

måhända borde utbrytas till en särskild byrå. Denna fråga syntes emellertid

böra upptagas till omprövning först i samband med utredningen angående det

militära apoteksväsendets organisation.

Statskontoret har avstyrkt ett föregripande av nyssnämnda utredning. Intill

dess denna slutförts borde erforderlig apotekarpersonal anställas mot arvode.

Mot den av förvaltningsutredningen föreslagna organisationen av materiel­

byrån har jag intet att erinra. Jag håller emellertid icke för osannolikt, att

det kan visa sig lämpligt att överflytta upphandlingen av åtminstone vissa

slag av sjukvårdsmateriel till krigsmaterielverket, hos vilket en mångsidig in­

dustriell och merkantil expertis kommer att samlas.

262

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

263

Beträffande befattningen som chef för materielbyrån förordar jag, att denna

— för närvarande inom sjukvårdsstyrelsen placerad i lönegraden Oa 4 —

inom den blivande sjukvårdsförvaltningen placeras i endera av lönegraderna

Oa 4 eller Oa 5. Därigenom vinnes möjlighet att för längre tid i befattningen

behålla en dugande kraft. Av cheferna för utrustnings- samt förråds- och

krigsindustrisektionerna, vilka enligt utredningens mening borde vara aktiva

officerare i lönegraden Oa 3, synes mig den ene kunna utbytas mot en arvo-

desbefattning för pensionerad officer (arvode motsvarande löneklass Oa 10).

Om vidare dessa båda befattningar tillsättas med militära innehavare, torde

det vara möjligt att lägga de göromål, som skulle ankomma pa den av utred­

ningen förordade expeditionsofficeren, på en redan nu i sjukvårdsstyrelsen

tjänstgörande pensionerad underofficer med arvode motsvarande löneklass

UO 7.

Till chefen för läkemedelssektionen bör i avbidan på ett närmare klarläg­

gande av frågan om det militära apoteksväsendets organisation liksom för när­

varande inom arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse utgå allenast ett ärligt

arvode om 2,000 kronor. Uppkommande behov av ytterligare arbetskraft å

denna sektion bör tills vidare fyllas med inkallad personal.

5. Kansliet med ekonomisektionen m. m.

1941 års förvaltningsutredning.

Under erinran att till sjukvårdsförvaltningens arbetsområde hörde åtskilliga

ärenden av juridiskt-administrativ och kameral natur har förvaltningsutred-

ningen framhållit, att den förstnämnda gruppen, kansliärendena, i huvudsak

avsåge framställningar örn sjukvårdsväsendets medelsbehov, föreskrifter om an­

vändandet av medel under förvaltningens ämbetsområde, utarbetande i sam­

råd med försvarets civilförvaltning av reglementen och andra föreskrifter för

garnisonssjukhusen samt samarbetsavtal om dessa sjukhus med respektive

landsting, upprättande av leveranskontrakt, revisionsanmärkningar, vilka kom­

municerats med förvaltningen, frågor örn fri sjukvård samt frågor av juridisk

eller administrativ art i allmänhet.

En sammanslagning av samtliga försvarsgrenars sjukvårdsdetaljer till

ett ämbetsverk, som skulle förvalta alla de med sjukvården sammanhängan­

de anslag som tidigare förvaltats av skilda myndigheter, måste enligt förvalt-

ningsutredningens mening medföra, att en särskild kameralsektion med kassa­

förvaltning anordnades inom förvaltningen. Vid denna sektion skulle frågor

örn utanordningar handläggas, dispositionsbokföring och kameral förhands­

granskning ombesörjas samt statistik utarbetas över användningen av de för

upprätthållandet av hälso- och sjukvården ävensom för sjukvårdsmaterielbe-

ståndet vid försvarsväsendet m. m. anslagna medlen.

Den för sjukvårdsförvaltningen avsedda civilbyrån borde i anslutning till in-

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

264

Departe­

mentschefen.

delningen i kansliärenden och kamerala ärenden uppdelas på en kanslisektion

samt en kameralsektion med kassaförvaltning.

Som chef för sjukvårdsförvaltningens civilbyrå borde, i varje fall innan

erfarenhet förelåge rörande omfånget av den arbetsbörda som komme att åvila

byrån, placeras en byrådirektör i lönegraden A 28.

Kanslisektionen borde förestås av en sekreterare i lönegrad A 24 och kame­

ralsektionen av en kamrerare i lönegrad A 24. För kanslisektionen beräknades

därutöver behov föreligga av en notarie (A 21). Kamreraren borde liksom i de

övriga förvaltningarna vara beslutande i utanordningsärenden. Å kameralsek­

tionen borde vidare finnas en kassör i lönegraden All.

Uflafanden över 1941 års förvaltnings-

utrednings förslag.

I anledning av att från sjukvårdsstyrelsens sida föreslagits, att den för civil­

byrån avsedda byrådirektörsbefattningen måtte utbytas mot en befattning

såsom byråchef i lönegrad A 30 har arméförvaltningen förklarat sig för när­

varande icke kunna taga ställning till denna fråga i vidare mån än att skäl

syntes föreligga för antagande, att arbetsuppgifterna för denne befattnings­

havare skulle bli i väsentliga hänseenden likvärdiga med dem, som komme

att åvila motsvarande befattningshavare å arméförvaltningens tyg- och inten-

denturdepartement.

Sjukvårdsstyrelsen har vidare payrkat, att den av utredningen föreslagne

kamreraren skulle placeras i lönegraden A 26. I anslutning härtill har arméför­

valtningen anfört, att vid bifall till ämbetsverkets förslag örn centralisering av

kassaväsendet m. m. a civilbyrans kameralsektion torde erfordras endast en

revisor i lönegraden A 21 och ett kontorsbiträde i A 4.

Statskontoret har under hänvisning bland annat till den av ämbetsverket

föreslagna centraliseringen av kassaväsendet och decentraliseringen av disposi-

tionsbokföringen förklarat sig anse en särskild civilbyrå icke vara av behovet

påkallad. Denna byrå borde ersättas med ett kansli med i stort sett den sam­

mansättning, som föreslagits beträffande kanslisektionen.

Lönenämnderna ha ifrågasatt, örn det vore erforderligt att förse sjukvårds­

förvaltningen med saväl en byrådirektör som en sekreterare och en notarie.

Lönenämnderna kunde icke tillstyrka en placering av kamreraren i högre löne­

grad än A 22. Jämväl biträdespersonalen syntes vara relativt väl tillgodosedd. I

I arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse ingå för närvarande dels vissa tjän­

stemän för fullgörande av administrativa sysslor, dels ock vissa befattnings­

havare för ombesörjande av kamerala och ekonomiska frågor. Förstnämnda

personal sammanhålles till ett sekretariat, medan sistnämnda personal bildar

en ekonomiavdelning. För fullgörande av de på den gemensamma sjukvårdsför­

valtningen belöpande administrativa göromalen bör i fredsorganisationen finnas

ett kansli. Genom en nyligen företagen partiell omorganisation har förhållandet

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

265

mellan ekonomiavdelningen och materielbyrån reglerats och en markerad gräns

dragits mellan materielredovisning och ekonomisk verksamhet. Därigenom ha

vissa av de arbetsuppgifter, som enligt förvaltningsutredningens förslag skulle

läggas på ett särskilt förrådskontrollkontor, överflyttats till materielbyrån. För­

ändringen, som syftat till en rationalisering och koncentration av lagerbokfö­

ringen, har företagits efter grundlig utredning och i samförstånd med arméför­

valtningens civila departement. Med hänsyn till önskvärdheten av att pröva

verkningarna av denna ändring i arbetsrutinen föreslår jag icke nu någon rubb­

ning däri. Även i den för försvarsväsendet gemensamma sjukvårdsförvaltning­

en bör således åtminstone tills vidare ingå ett ekonomiavdelningen motsvaran­

de organ, vilket lämpligen bör benämnas ekonomisektionen. Jag vill emeller­

tid erinra, att kassagöromål och vissa andra kamerala ärenden komma att över­

föras till civilförvaltningen. Däremot bör sektionen handha på sjukvårdsför­

valtningen belöpande bokföring, kontroll över anslagsbelastning, förhands­

granskning av räkningar, verkställa förekommande ekonomiska utredningar

m. m. Ekonomisektionen torde böra anslutas till kansliet och underställas

dettas främste befattningshavare.

För min del hyser jag den uppfattningen, att behov knappast föreligger

av den av förvaltningsutredningen föreslagna personaluppsättningen. Liksom

för närvarande är fallet inom arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse bör den

blivande sjukvårdsförvaltningens kansli utrustas med en mera kvalificerad be­

fattningshavare och en notarie. Med hänsyn till den ökning av arbetsuppgif­

terna, som i och med sammanförandet av förvaltningsverksamheten på före­

varande område till ett organ kommer att inträda, samt till arten av den före-

dragningsskyldighet, som kommer att åvila förstnämnda befattningshavare,

synes det mig befogat att uppflytta ifrågavarande tjänst från nuvarande löne­

grad A 24 till A 26. Då denne befattningshavare inom sjukvårdsförvaltningen

blir den främste företrädaren för den rent administrativa sakkunskapen, torde

han lämpligen böra tilläggas tjänstetiteln byrådirektör.

För ekonomisektionen bör i anslutning till arméförvaltningens förslag

avses en revisor, tills vidare uppförd i lönegrad Eo21. Då för närvarande

inom arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse tjänstgör en pensionerad officer

med arvode motsvarande löneklassen Oa 10, vilken är väl insatt i de göromål,

som belöpa på ekonomisektionen, synes mig dock såväl av praktiska skäl som

ur besparingssynpunkt lämpligast att tills vidare, till dess nuvarande innehava­

ren av arvodesbefattningen avgår, bibehålla denna befattning och placera

densamma å ekonomisektionen. Revisorstjänsten bör under tiden stå obesatt.

Till kansliet böra även registratorskontoret och den för ämbetsverket gemen­

samma expeditionen anslutas.

Beträffande den för sjukvårdsförvaltningen gemensamma personalen er­

fordras utöver den personal, som nu tjänstgör i sjukvårdsstyrelsen, en expe-

ditionsofficer, pensionerad officer med arvode, och ett kanslibiträde (A 7).

I övrigt lcräves givetvis viss icke-ordinarie personal, som emellertid här ej

redovisas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

266

Kungl. Majlis proposition nr 180.

Försvarets civilförvaltning.

A. Civilförvaltningens allmänna uppgifter.

Det för samtliga försvarsgrenar gemensamma ämbetsverk, som enligt vad

som inledningsvis anförts bör tillskapas för handläggande av mera allmänt

administrativa förvaltningsfrågor inom försvarsväsendet och som föreslås

skola erhålla benämningen försvarets civilförvaltning, avses skola för hela

försvarsväsendets del erhålla i huvudsak motsvarande uppgifter som för

närvarande för arméns del tillkomma arméförvaltningens civila departement.

Civilförvaltningen skall sålunda utgöra det organ, som närmast under

Kungl. Majit skall representera den högsta administrativa sakkunskapen

inom försvarsväsendet. Där skola handläggas avlönings- och pensionsfrågor,

spörsmål rörande administrativa författningar och föreskrifter m. m.

Å civilförvaltningen skall vidare ankomma att handha och övervaka till-

lämpningen av ekonomiska föreskrifter av olika slag berörande hela försvars­

väsendet. Härutinnan är särskilt att märka övervakningen av räkenskaps-

och redovisningsväsendet ävensom utfärdande av därmed sammanhängande

föreskrifter och anvisningar. Den centrala räkenskapsföringen för hela för­

svarsväsendet avses också skola vara förlagd till civilförvaltningen. Till civil­

förvaltningen böra även kassagöromålen för försvarsväsendets samtliga cen­

trala förvaltningsorgan centraliseras. Försvarets fabriksstyreise bör dock i före­

varande hänseenden intaga en särställning.

Inom civilförvaltningen skall slutligen den kamerala revisionen av räken­

skaperna för hela försvarsväsendet äga rum, dock ej för övriga centrala äm­

betsverk, vilkas räkenskaper skola granskas av riksräkenskapsverket.

Förutom de nämnda huvuduppgifterna komma vissa ytterligare uppgifter

att efter hand påläggas civilförvaltningen. Ämbetsverket kommer sålunda att

i stor utsträckning få fungera som remissinstans i lagstiftnings- och allmänt

administrativa frågor. Vidare är att märka, att civilförvaltningen i enlighet

med vad förut anförts kommer att vara dömande instans i vissa besvärsmål

samt i anmärkningsmål.

Civilförvaltningens uppgifter av mera speciell art komma att ytterligare

beröras vid behandlingen av verkets inre organisation.

Kungl. Martts proposition nr 180.

267

B. Civilförvaltningens organisation.

1. Allmänna grunder.

1941 års förvaltningsutredning.

Förvaltningsutredningen har anfört, att de allmänna uppgifter, som skulle

komma att åvila civilförvaltningen, medförde att de inom ämbetsverket före­

kommande ärendena alltefter sin art syntes kunna hänföras till endera av

följande tre huvudgrupper, nämligen administrativa ärenden i egentlig mening

(kansliärenden), kameralärenden och revisionsärenden.

Med hänsyn till den stora mängd av ärenden, som inom var och en av de

nämnda grupperna kunde förväntas uppkomma, har utredningen ansett, att

denna uppdelning av ärendena borde återspeglas i ämbetsverkets organisa­

tion genom göromålens fördelning på tre däremot svarande avdelningar,

nämligen kansliavdelningen, kameralavdelningen och revisionsavdelningen.

Förutom dessa tre avdelningar syntes inom civilförvaltningen böra finnas ett

registratorskontor och ett arkiv.

Chef för försvarsväsendets civilförvaltning borde vara en generaldirektör,

tillsatt på förordnande i högst sex år. I likhet med cheferna för motsvarande

centrala civila ämbetsverk borde generaldirektören placeras i lönegraden C 12

i civila avlöningsreglementet.

Avdelningscheferna — med titeln krigsråd — komme att i den föreslagna

organisationen erhålla synnerligen betydande arbetsuppgifter, både kvalita­

tivt och kvantitativt sett. Deras verksamhet komme till väsentlig del att

omfatta ett självständigt samarbete med övriga centrala förvaltningsorgan

inom försvarsväsendet. Om hänsyn toges till antalet ärenden, måste det förut­

sättas, att avdelningscheferna komme att i mycket stor utsträckning utöva

ämbetsverkets beslutanderätt. Beträffande den stora massan av ärenden

syntes denna form för avgörandet bliva den normala. Vidare komme de att i

förhållande till regionala och lokala myndigheter intaga en i olika hänseen­

den ledande ställning. Avdelningarna komme också enligt utredningens för­

slag att vara indelade i särskilda byråer eller kontor. Med hänsyn till det

anförda och under betonande av vikten av att avdelningschefsbefattningarna

kunde besättas med framstående krafter, har utredningen funnit nödvändigt,

att befattningarna i fråga placerades i en förhållandevis hög löneställning. Å

andra sidan vore dessa befattningar av den vikt, att de lämpligen syntes böra

tillsättas allenast på förordnande för viss tid, högst sex år. Utredningen har

därför föreslagit, att befattningarna i fråga skulle placeras i lönegraden C 8

i civila avlöningsreglementet.

Utlåtanden över 1941 urs förvaltnings-

utrednings förslag.

T det föregående har vid behandlingen av frågan örn principerna för verk­

samhetens ordnande på civilförvaltningens område (sid. 69 f.) redogjorts

268

för vad i sådant hänseende anförts i remissyttrandena. Därutöver må i före­

varande sammanhang lämnas följande utdrag av yttrandena i vad angår de

allmänna grunderna för organisationen av det ämbetsverk, som avses skola

handha verksamheten inom ifrågavarande fackgren.

Arméförvaltningen

har i stort sett ej haft någon erinran att framställa

beträffande verkets arbetsuppgifter och inre organisation. Möjligen borde

vissa jämkningar i arbetsuppgifterna göras i samband med utarbetande av

instruktion för verket. Det vore svårt att för närvarande framlägga slut­

giltigt förslag rörande personalbehovet. Vissa jämkningar i fråga om perso­

nalen lia emellertid föreslagits redan nu.

Marinförvaltningen har anfört, att avdelningscheferna inom verket möj­

ligen borde benämnas överdirektörer. Då revisionsavdelningen vore för stor

att organiseras på en byrå, borde den indelas i två byråer jämte ett särskilt

kontor för allmänna undersökningar.

Flygförvaltningen har — för det fall att civilförvaltningen skulle lia de av

förvaltningsutredningen förutsatta arbetsuppgifterna — förklarat sig icke

ha annat att erinra än att organisationsapparaten vore större än nödvändigt,

särskilt vad anginge kansli- och kameralavdelningarna.

Statskontoret

har framhållit, att organisationen väsentligt avveke från den

inom statsförvaltningen brukliga utan att bärande motivering därför anförts.

Civilförvaltningen borde organiseras på fyra byråer direkt under generaldirek­

tören, nämligen två kanslibyråer, en kameralbyrå och en revisionsbyrå. Vidare

borde finnas registratorskontor, arkiv och ett för hela den centrala försvars-

förvaltningen gemensamt advokatfiskalskontor. Men hänsyn till vikten av

att verket intoge en oberoende och självständig ställning borde såväl general­

direktören som byråcheferna tillsättas medelst fullmakt. Detta vore påkallat

även därför att verket bleve dömande instans.

Lönenämndema ha funnit anledning saknas att frångå den för generaldirek­

tör i allmänhet vid civilförvaltningen gällande löneställningen enligt löne­

graden B 3. Även lönenämndema lia ansett civilförvaltningens uppdelning

på avdelningar innebära en organisationsform, som icke återfunnes inom

ämbetsverk med motsvarande arbetsuppgifter. Kansligöromålen borde så­

lunda uppdelas på två verkschefen direkt underställda byråer. Det av utred­

ningen föreslagna sekretariatet borde vidare inordnas under byråindelningen.

Även kameralavdelningen borde uppdelas på två byråer, benämnda förslags­

vis kameralbyrån och bokföringsbyrån. Slutligen ha nämnderna ansett, att

även revisionsavdelningen med hänsyn till det omfattande räkenskapsmate-

rialet borde uppdelas på två revisionsbyråer.

Statens krisrevision

har framhållit, att lönekostnaderna för de hos försvars-

grensförvaltningarna kvarblivande civila organen vore högre än kostnaderna

för den nya civilförvaltningen, vilket måste ingiva starka betänkligheter.

Fråga om en centralisering av kassarörelsen för den centrala försvarsför-

valtningen till civilförvaltningen har väckts av arméförvaltningen, statskon-

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

269

föret, statens ammunitionsnämnd och försvarsväsendets verkstadsnämnd.

Arméförvaltningen har emellertid framhållit som ett praktiskt önskemål för en

sådan centralisering, att försvarsförvaltningens olika centralorgan samlades

i en byggnad eller i varje fall i närheten av varandra. Vidare har arméförvalt­

ningen anfört, att industriverkets kassarörelse ej lämpligen kunde centralise­

ras till civilförvaltningen om ej fabriksdriften utbrötes ur industriverket.

Statskontoret samt ammunitions- och verkstadsnämnderna ha även ifråga­

satt inrättande av en gemensam ombudsmannaexpedition.

Såsom jag redan i annat sammanhang framhållit avses försvarets civil­

förvaltning skola för den centrala försvarsförvaltningen i dess helhet fylla i

stort sett samma uppgifter som nu för arméns vidkommande ankomma på

arméförvaltningens civila departement. Tanken är således att tillskapa det

nya ämbetsverket genom en på- och utbyggnad av det nuvarande civila

departementet. De på det nya verket ankommande arbetsuppgifterna skola

följaktligen komma att utgöras dels av samtliga de ärenden, som för när­

varande handläggas inom civila departementet, dels ock av vissa av de ären­

den, vilka för närvarande ankomma på marinförvaltningens civilavdelning

och kameralbyrå samt flygförvaltningens civilbyrå. Såtillvida ansluter jag

mig till de av förvaltningsutredningen angivna grunddragen för civilförvalt­

ningens organisation. Jag har emellertid den uppfattningen, att den personal,

som erfordras för den nya organisationen, ingalunda behöver få den av för­

valtningsutredningen beräknade omfattningen. I och för sig bör omorganisa­

tionen i förevarande avseende icke medföra utökningar1 av personalen i

vidare mån än att det kan bli nödvändigt att inrätta vissa för den nya orga­

nisationen behövliga nyckelbefattningar. Självfallet är emellertid, att det

pågående utbyggandet av landets försvarskrafter samt ökningen av övnings-

tiden måste avspegla sig även i den på förvaltningsorganen belöpande arbets­

belastningen. Jag anser emellertid icke möjligt att nu tillförlitligt beräkna i vad

mån den personalökning, som under beredskapstiden måst ske, bör bli bestå­

ende även i fredstid. Såsom jag redan i det föregående framhållit förordar jag

sålunda, att statsmakterna i nuvarande läge taga till utgångspunkt den per­

sonal, som finnes i gällande fredsorganisation, och därutöver inrättar allenast

ett fåtal mera betydelsefulla befattningar, vilka under alla omständigheter

måste anses oundgängliga.

Nyss berörda begränsningar i fråga om personalen böra enligt min mening

komina till uttryck även i själva organisationen. Förvaltningsutredningen har

för sin del föreslagit, att iimbetsverkct skulle organiseras på tre avdelningar,

nämligen kansli-, kameral- och revisionsavdelningarna, av vilka förstnämnda

avdelning i sin tur skulle indelas i två byråer. En sådan organisation skulle

förete vissa likheter med skolöverstyrelsens organisation. Från flera håll lia

erinringar gjorts mot tillämpningen av en sådan organisationsform i före­

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

Departe­

mentschefen.

270

varande fall. För egen del har jag icke funnit tillräckliga skäl att frångå den

inom den centrala förvaltningen i allmänhet brukliga organisationen med ver­

kets indelning i direkt under verkschefen lydande byråer. I följd härav föreslår

jag ej heller inrättande av tre befattningar såsom avdelningschefer i lönegraden

C 8. Bortsett härifrån kommer valet av organisationsform endast i mindre om­

fattning att påverka personalbehovet. Fråga blir då, örn under dessa förhål­

landen kansliärendena skola handläggas på en eller flera verkschefen omedel­

bart underställda, med varandra sidoordnade byråer.

Då en av vinsterna med den tilltänkta organisationen är, att möjligheter

skapas för ett enhetligt bedömande av försvarsväsendet berörande, likartade

mål och ärenden, bör en dylik uppdelning självfallet icke ske till exempel så,

att ärenden från armén handläggas på en byrå och från marinen och flyg­

vapnet på en annan eller så, att samma antal ärenden tilldelas varje byrå.

I stället böra mål och ärenden av likartad beskaffenhet såvitt möjligt hand­

läggas på samma byrå. Härvid måste dock beaktas, att kansliärendena i be­

tydande omfattning stå i så nära sammanhang med varandra, att även en

sådan uppdelning kan vara otjänlig. Med en sådan organisation blir det i stort

sett verkschefen ensam, som har att vaka över likformigheten, en uppgift

av den omfattning, att den kan olämpligt inkräkta på hans övriga funktioner.

Det är alltså både ur organisationssynpunkt för verksledningen och med hän­

syn till själva saken av stor vikt, att verksamheten på sätt förvaltningsutred-

ningen föreslagit sammanhålles inom ramen för en organisatorisk enhet, vare

sig denna nu skall benämnas avdelning eller byrå. En sådan lösning av orga­

nisationsfrågan ger jämfört med alternativet med olika, verkschefen direkt

underställda byråer vida bättre möjligheter till överblick över verksamheten

samt till enhetlighet och likformighet i handläggningen av förekommande

mål och ärenden. Härigenom kan man också på ett smidigare sätt än eljest

vore möjligt åstadkomma den utjämning av arbetsbelastningen den admi­

nistrativa enhetens olika underavdelningar emellan, som förmodligen tid

efter annan kan visa sig påkallad, samt möjliggöra, att frågor av principiell

eller eljest viktigare beskaffenhet komma att förenas på en hand och alltså

få den handläggning, som får anses mest ändamålsenlig. I enlighet med det nu

anförda böra alltså kansliärendena handläggas å en organisatorisk enhet, vil­

ken då skulle benämnas kanslibyrån.

I övrigt skulle i civilförvaltningen ingå en kameralbyrå och en revisions­

byrå med i huvudsak de uppgifter, som föreslagits av förvaltningsutred-

ningen för kameralavdelningen respektive revisionsavdelningen. Att i anslut­

ning till vad i vissa remissyttranden anförts, uppdela vartdera av organen för

kamerala göromål och revisionsverksamhet på två byråer synes mig ej erfor­

derligt. I likhet med vad i utredningens förslag upptagits skulle vidare finnas

ett registratorskontor och ett arkiv, båda gemensamma för civilförvaltningen.

1941 års förvaltningsutredning har förutsatt, att de olika förvaltnings­

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

271

myndigheterna liksom hittills skola var för sig handha förekommande om-

budsmannagöromål. I vissa remissutlåtanden i ärendet har emellertid ifråga­

satts inrättande av en för hela försvarsförvaltningen gemensam ombuds-

mannaexpedition. För min del anser jag grundad anledning föreligga att

överväga en centralisering även i detta hänseende. Därvid bör beaktas, att

åtskilliga av de ombudsmannagöromål, som nu handläggas av skilda organ,

äro av likartad beskaffenhet, exempelvis automobil- och expropriations-

mål, samt att de ärenden av rättslig karaktär, som uppkomma hos de olika

ämbetsverken, till antalet variera högst avsevärt och i vissa fall bli jämfö­

relsevis ensidigt betonade. Härtill kommer, att sedan förvaltningsutredning-

ens betänkande avgavs ny rättegångsbalk antagits av riksdagen. Rätte­

gångens koncentration och muntlighet enligt den nya ordningen komma

otvivelaktigt att ställa större anspråk på partsombuden med hänsyn till ett

omsorgsfullt förberedande av partens talan samt deras förmåga av klar och

redig framställning. Lämpligheten av att bibehålla nuvarande metod för

handhavandet av ombudsmannagöromålen kan därför starkt ifrågasättas. En

förutsättning för att partsombuden framdeles på bästa sätt skola kunna lösa

sina uppgifter torde bli, att de kontinuerligt och med relativt rikt och skiftan­

de arbetsunderlag bedriva verksamhet i sådan egenskap. I allt fall måste för

personer, vilka endast mera sällan uppträda inför rätta, svårigheterna att

gentemot tränade advokater hävda sin huvudmans intressen bli påtagliga.

Det synes ligga nära till hands, att med den av förvaltningsutredningen före­

slagna splittrade organisationen av ombudsmannaväsendet risker i sådant

hänseende skola yppa sig för de centrala förvaltningsmyndigheterna. Jag har

därvid icke förbisett, att ombudsmannagöromålen icke uteslutande innefatta

uppträdande inför rätta. I åtskilliga hithörande fall vinna uppkommande

frågor sin lösning utan domstols medverkan. Jag har emellertid kommit till

den uppfattningen, att en centralisering även i förevarande hänseende bör

äga rum. Denna centralisering synes lämpligen kunna åstadkommas genom

inrättande av ett gemensamt, i administrativt hänseende till civilförvaltningen

anslutet advokatjiskalskontor för handläggning av flertalet uppkommande om­

budsmannagöromål inom försvarsväsendets samtliga centrala förvaltningsmyn­

digheter. De särskilda uppdragen skulle — såsom nu sker i förhållande till

arméförvaltningens ombudsman — av vederbörande uppdragsgivare lämnas

direkt till advokatfiskalen och av denne likaledes direkt redovisas till upp­

dragsgivaren. Därvid bör emellertid undantag göras för de på flygvapnets

haverikommission ankommande juridiska arbetsuppgifterna, vilka böra hand­

havas på sätt nu sker.

I likhet med förvaltningsutredningen anser jag, att chefen för civilförvalt­

ningen bör vara generaldirektör. Utredningen har föreslagit, att denne

skulle tillsättas på förordnande i högst sex år med placering i lönegraden

C 12 (grundlön 20,000 kronor). Såväl statskontoret som lönenämnderna ha

ansett, att generaldirektören borde tillhöra samma lönegrad som i nuvarande

Kungl. Majda proposition nr ISO.

272

organisation chefen för arméförvaltningens civila departement, generalkrigs­

kommissarien, nämligen B 3 (grundlön 18,000 kronor), och således tillsättas

medelst fullmakt. Vid bestämmandet av löneställningen för verkschefen måste

hänsyn tagas till att civilförvaltningen får ett väsentligt vidsträcktare arbets­

område än arméförvaltningens civila departement. Denna omständighet i

förening med önskemålet, att verkschefen tillsättes genom förordnande på

sätt förvaltningsutredningen föreslagit, bör enligt min mening föranleda, att

chefen för civilförvaltningen uppföres i lönegrad C 12.

Jag övergår nu till detaljbehandling av de tre i ämbetsverket ingående

byråerna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

2. Kanslibyrån.

1941 års förvaltningsulredning.

1941 års förvaltningsutredning har beträffande det organ inom civilförvalt­

ningen, på vilket de egentliga kansliärendena skulle ankomma, anfört i huvud­

sak följande.

Till kansliavdelningen böra till en början i princip hänföras samtliga de ärendes­

grupper, som enligt den nuvarande organisationen handläggas på arméförvaltning­

ens civila departements kanslibyrå, ävensom motsvarande på marinförvaltningens

civilavdelning och flygförvaltningens civilbyrå ankommande göromål.

Detta innebär, att å kansliavdelningen komma att handläggas bland annat ären­

den som angå:

avlöningar till personal vid försvarsväsendet;

rese- och traktamentsersättningar;

flyttningsersättningar;

allmänna författningar och föreskrifter;

besvär över myndigheters beslut i kassaärenden samt i sådana egentliga förvalt­

ningsärenden, som avse till personal vid försvarsväsendet utgående förmåner i kon­

tant eller in natura;

övriga ärenden av administrativt-juridisk beskaffenhet.

I enlighet med det sagda böra jämväl ärenden rörande de värnpliktigas avlö­

ning och övriga förmåner handläggas å kanslibyrån. Nämnda ärenden handläggas

för närvarande för arméns vidkommande å civila departementets kameralbyrå men

synas böra hänföras till det nya verkets kanslibyrå, då de i stort sett äro av samma

natur som motsvarande ärenden rörande den fast anställda personalen.

Enligt § 20 i gällande instruktion för arméförvaltningen skola å civila departe­

mentets kameralbyrå handläggas, bland annat, ärenden rörande understöd från Vad­

stena krigsmanshuskassa, invalidhusfonden samt beväringsmanskapets invalid- och

pensionsfond, ersättning för olycksfall under tjänstgöring ävensom begravnings­

hjälp efter avlidna militärpersoner, där sådan skall av statsmedel utgå, pension och

uppskjuten livränta. Hithörande ärenden handläggas å ett kameralbyrån tillhöran­

de pensionskontor.

Av sistnämnda ärenden komma de som angå tillerkännande av understöd från

Vadstena krigsmanshuskassa att efter hand nedgå för att slutligen helt försvinna.

1 stället kommer antalet ärenden rörande pension åt personal på reservstat och i

reserven samt övriga för närvarande på handläggning av civila departementet be-

273

roende pensionsärenden att avsevärt ökas. Härigenom kommer arten av pensions-

ärendena att helt förändras. I enlighet med det anförda bör den nu angivna ären­

desgruppen inom en blivande civilförvaltning hänföras till dess kansliavdelning och

där handläggas å ett till avdelningen anknutet pensionskontor.

På tal har varit att låta ärenden angående flyttningsersättning, vilka för närva­

rande inom arméförvaltningens civila departement handläggas å kanslibyrån, i en

blivande civilförvaltning handläggas å kameralavdelningen. Enligt utredningens

mening föreligga dock övervägande skäl för att låta flyttningsersättningsärendena

handläggas å kansliavdelningen.

Ehuru i det föregående icke särskilt uppräknade torde vidare å kansliavdelning­

en böra handläggas allmänna organisationsspörsmål, i den mån de falla inom civil­

förvaltningens ämbetsområde — dock med undantag för frågor rörande försvars-

väsendets bokförings- och kassa väsende samt vad därmed sammanhänger — samt

remisser å förslag till lagar och förordningar. Vidare förutsättes, att ärenden an­

gående medelsäskanden med samma undantag som nyss angivits skola handläggas

å kansliavdelningen.

Enligt nu gällande ordning förvaltas anslagen till avlöningar vid arméns garni­

sonssjukhus och militärapoteket ävensom anslaget till karolinska sjukhusets garni­

sonsavdelningar av arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse. De nämnda anslagen sy­

nas i likhet med övriga avlöningsanslag böra i en blivande ny organisation omhän-

derhavas av civilförvaltningen och hithörande ärenden handläggas å kansliavdel­

ningen.

I mån av försvarsorganisationens successiva utbyggande har det efter hand blivit

nödvändigt att förstärka personalen å civila departementets kanslibyrå genom an­

ställande av extra arbetskrafter. Till följd av den ökning av arbetet å byrån, som

föranletts av den hösten 1939 anbefallda försvarsberedskapen, hava ytterligare åt­

gärder härutinnan måst vidtagas. I första hand har det därvid visat sig nödvändigt

att lätta byråchefens arbetsbörda genom att uppdela de med dennes befattning

förenade göromålen på ytterligare en befattningshavare. Sålunda har efter därom

av Kungl. Majit lämnade medgivanden sekreteraren å byrån från angivna tidpunkt

praktiskt taget oavbrutet i egenskap av extra föredragande handlagt de mål och

ärenden, som för sådant ändamål till honom överlämnats och vilka eljest skolat

handläggas av byråchefen.

Även örn vid cn återgång till fredsförhållanden göromålen komma att undergå

en väsentlig minskning tillkomma å den föreslagna kansliavdelningen i civilförvalt­

ningen de mål och ärenden av administrativ natur vilka nu handläggas på marin­

förvaltningens civilavdelning och flygförvaltningens civilbyrå. Hänsyn måste också

tagas till den ökning av arbetet som betingas av den föreslagna nya försvarsorgani­

sationen och av utökningen av de värnpliktigas tjänstgöringstid.

Vid övervägande av nu anförda omständigheter har utredningen kommit till den

uppfattningen, att det är nödvändigt att uppdela arbetet inom kansliavdelningen

två byråer. Härtill måste såsom förut nämnts komma ett särskilt pensions­

kontor.

Chefen för kansliavdelningen i den gemensamma civilförvaltningen bör hava till

främsta uppgift att ägna oavlåtlig tillsyn åt avdelningen och där handlagda ären­

den i syfte att samordna verksamheten och befrämja enhetligheten vid ärendenas

avgörande. För detta ändamål förutsättes han böra åtminstone såsom regel närvara

vid föredragning inför ämbetsverkets chef även av de till avdelningen hörande mål

och ärenden, som icke skola av honom föredragas. För egen del synes avdelnings­

chefen böra inför ämbetsverkets chef föredraga allenast viktigare eller vidlyftigare

mål och ärenden eller sådana av prejudicerande natur, Kungl. Majlis remisser å

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

Bihang till riksdagens protokoll

1 sand. Nr

ISO.

18

274

förslag till lagar och författningar m. m. Såsom en huvuduppgift bör åvila avdel­

ningschefen att utöva en ständig övervakning och tillsyn över det militära avlö-

ningsväsendet. Han bör således med uppmärksamhet följa tillämpningen av gäl­

lande avlöningsföreskrifter och, då så kan vara påkallat, föreslå utfärdande av nya

eller ändrade bestämmelser eller meddelande av anvisningar och cirkulär till myn­

digheterna i syfte att klargöra innebörden av avlöningsförfattningarna. Härvid har

avdelningschefen att stå i nära kontakt med den arbetsledande personalen vid re-

visionsavdelningen.

Då såväl besvärsmålen som de vid granskning av räkenskapsmaterialet uppkom­

na anmärkningsmålen avse tillämpningen av i flertalet fall samma författnings-

föreskrifter och i övrigt samma principer böra göra sig gällande vid behandlingen

av både besvärs- och anmärkningsmål, böra åtgärder vidtagas för åstadkommande

av enhetlighet härutinnan. För detta ändamål bör avdelningschefen eller föredra­

gande å kansliavdelningen närvara vid revisionsavdelningens föredragning av an­

märkningsmål rörande frågor av natur att kunna i besvärsväg underställas civil­

förvaltningens prövning. På samma sätt bör i motsvarande fall en representant från

revisionsavdelningen närvara vid föredragning av besvärsmålen.

För att lämna arbetsbiträde åt avdelningschefen vid beredningen av de mål och

ärenden, som skola av honom föredragas, bör till hans omedelbara förfogande stå

ett sekretariat utrustat med erforderliga arbetskrafter.

Rörande göromålens fördelning mellan de båda byråerna möter det givetvis svå­

righeter att nu framlägga ett bestämt förslag. Det förefaller dock som örn man i

avvaktan på erfarenhet rörande arbetsbelastningen skulle kunna stanna vid i stort

sett den fördelningen, att till första byrån hänföres ärenden som angå kontanta

förmåner i allmänhet åt ordinarie och icke-ordinarie beställnings- och befattnings­

havare samt värnpliktiga ävensom besvärsmål. Till andra byrån skulle höra ären­

den, som angå personalens rätt till andra än nyss angivna, i avlöningsreglementena

medgivna förmåner såsom exempelvis sjukvård, inkvartering, förplägnad m. m., i

den mån dessa ärenden ankomma på kansliavdelningen; vidare skulle till denna

byrå förläggas ärenden angående rekrytering och avskedspremier, rese- och trakta-

mentsersättningar, flyttningsersättningar, resestipendier samt, gemensamt med

kammarkollegium, frågor rörande indelnings- och roteringsverket. På varje byrå

torde man få räkna med att flera föredragande komma att erfordras.

Oberoende av den sålunda föreslagna, i hög grad schematiska uppdelningen bör

avdelningschefen, i enlighet med vad tidigare anförts, själv övertaga beredning

och föredragning av sådana ärenden, som på grund av sin art och betydelse böra

av honom handläggas. I övrigt torde det få ankomma på chefen för civilförvalt­

ningen att vidtaga de jämkningar i fråga om ärendenas fördelning, som med hän­

syn till arbetsbelastningen kan vid olika tillfällen finnas påkallad.

Av det anförda framgår, att göromålen å kansliavdelningen enligt utredningens

mening böra under avdelningschefen handläggas på ett denne direkt underställt

sekretariat, två byråer och ett pensionskontor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

Utlåtanden över 1941 års förvaltnings-

utrednings förslag.

Statens krisrevision har framhållit att, då det vore nödvändigt att utrusta

de olika förvaltningsmyndigheternas eivilavdelningar med högt kvalificerad

personal, det vore föga rationellt att söka utbryta och centralisera vissa grup­

per av vanligen förekommande kansliärenden.

275

Marinförvaltningen, statskontoret, riksräkenskapsverket och 1941 års re-

visionsutredning ha ansett, att ärenden angående pension åt reservstats- och

reservpersonal borde överflyttas till statskontoret för att handläggas å detta

ämbetsverks pensionsbyrå. Lönenämnderna ha föreslagit en närmare utred­

ning av detta spörsmål.

Marinförvaltningen har i sistnämnda hänseende framhållit som sin uppfatt­

ning, att det varken vore nödvändigt eller ens ändamålsenligt, att ifrågava­

rande pensionsärenden handlades inom civilförvaltningen. Starka lämplighets-

skäl talade i stället för att dessa ärenden överflyttades till statskontoret, som

redan handhade ärenden rörande pensionering av bland andra officerare, un­

derofficerare och civilmilitära beställningshavare på aktiv stat och som således

kunde förutsättas besitta stor författningskännedom även på det militära pen-

sionsväsendets område. En dylik anordning syntes kunna medföra betydande

ekonomiska fördelar genom besparing i personal- och lokalkostnader samt

vara ägnad att bidraga till den centralisering inom pensionsväsendet, som för­

ordats av riksdagens revisorer i deras berättelse över den av dem år 1936 verk­

ställda granskningen.

Statskontoret har i samma fråga anfört, att de arbetsuppgifter, som hän­

förts till det under kansliavdelningen redovisade pensionskontoret, såsom ett

led i de senare årens centraliseringssträvanden på pensionsväsendets område

syntes böra överflyttas till statskontoret för att handläggas på ämbetsverkets

pensionsbyrå.

Enligt riksräkenskapsverkets mening borde hithörande ärenden, oavsett

den framtida utformningen av den civila försvarsförvaltningsverksamhe-

ten i övrigt, överflyttas till statskontoret, vilket ämbetsverk för närvarande

handlade frågor om pension för övrig militär personal. Härigenom skulle vin­

nas enhetlig handläggning av dessa ärenden, varjämte en icke obetydlig kost­

nadsminskning syntes kunna åvägabringas.

Även 1941 års revisionsutredning har ansett, att ärenden angående pension

åt reservstats- och reservpersonal borde överflyttas till statskontoret, detta

oavsett om ett försvarsväsendets civilförvaltningsorgan komme till stånd eller

ej. Det vore sannolikt, att en sådan anordning skulle medföra en väsentlig

personalbesparing.

På civilförvaltningens kanslibyrå böra i stort sett ankomma de göromål,

som av förvaltningsutredningen angivits skola åvila den av utredningen före­

slagna kansliavdelningen. I ett hänseende ha emellertid delade meningar kom­

mit till synes, nämligen i fråga om handläggningen av ärenden angående pen­

sion åt reservstats- och reservpersonal. Från flera håll har framhållits, att be­

handlingen av sådana ärenden såsom ett led i de senare årens centraliserings-

strävanden på pensionsväsendets område borde överflyttas till statskontorets

pensionsbyrå.

Vad först angår ärenden rörande reservstatspensioner torde en överflytt­

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

Departe-

mentschefen.

276

ning av dessa på sätt i nyssnämnda remissyttranden förordats icke behöva in­

giva några betänkligheter. Jag vill i detta sammanhang erinra om att reserv-

statspersonalen redan nu är tillförsäkrad familjepension jämlikt allmänna fa­

milj epensionsreglement et. För min del tillstyrker jag en överflyttning av samt­

liga uppgifter med avseende å pensioneringen av reservstatspersonalen, således

såväl prövning av frågor örn rätt till pension och fastställande av pensionsbe­

lopp som utbetalning av pension.

Beträffande ärenden angående reservpension ligger saken icke lika klar.

Å ena sidan har gjorts gällande, att ett bedömande av vederbörandes rätt till

reservpension förutsatte en icke ringa förtrogenhet med reservpersonalens an­

ställnings- och tjänstgöringsförhållanden. Häremot har å andra sidan fram­

hållits, att arten och omfattningen av den tjänstgöring, som författningsenligt

utgör en betingelse för rätten till pension, äro tämligen otvetydigt angivna i

gällande eller blivande bestämmelser. Den pensionsbeviljande myndigheten

torde här liksom inom den egentliga statliga pensioneringen vid prövning av

pensionsrätten lia att huvudsakligen lita till vederbörande myndighets regi­

strering av befattningshavarens tjänstgöringsförhållanden. Föreligga detalje­

rade föreskrifter örn sättet att föra för ändamålet erforderliga tjänstematriklar,

synas därför svårigheterna för den pensionsbeviljande myndigheten att be­

mästra förhållandena vara väsentligen undanröjda. En viss kontroll av myn­

digheternas uppgifter i förevarande hänseenden torde dock bli erforderlig. I

övrigt lärer i fråga om pensioneringen av reservpersonal knappast krävas mera

ingående förtrogenhet med de militära tjänstgöringsförhållandena än den som

förutsättes för handläggning av ärenden om pensionering av den på aktiv stat

anställda personalen. Den större erfarenhet, statskontoret besitter beträffan­

de den statliga pensioneringen i allmänhet, måste slutligen ur flera synpunk­

ter vara av väsentlig betydelse vid tolkningen och tillämpningen av bestäm­

melserna på förevarande område. Jag ansluter mig därför till uppfattningen,

att även ärenden angående reservpension kunna och böra överföras till stats­

kontoret.

Vad angår kanslibyråns inre organisation bör denna i stort sett ansluta sig

till den av förvaltningsutredningen angivna, därvid de av utredningen för

kansliavdelningen föreslagna båda byråerna böra lia sin motsvarighet i två

sektioner. Överföringen av vissa pensionsärenden till statskontoret medför

icke, att pensionskontoret kan indragas. Alltjämt skola på detta kontor an­

komma handläggning av frågor örn understöd från Vadstena krigsmanshus-

kassa och invalidhusfonden ävensom förberedande granskning av och utred­

ning i ärenden angående pensioner till arbetare vid försvarsväsendet och deras

efterlevande samt rörande vissa uppskjutna livräntor. En efter hand inträ­

dande minskning av antalet understöd från Vadstena krigsmanshuskassa tor­

de komma att kompenseras genom en ökning av ärendena rörande arbetar-

pensioner. I avbidan på erfarenheter av omläggningen torde pensionskontoret

böra bestå i mer begränsad omfattning.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

277

Kanslibyrån skulle alltså, under ett krigsråd i lönegraden A 30 som chef,

bestå av två sektioner och ett pensionskontor samt viss för byrån gemensam

personal.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

3. Kameralbyrån.

1941 års förvahningsutredning.

Förvaltningsutredningen har beträffande den av utredningen tilltänkta

kameralavdelningen anfört i huvudsak följande.

Kameralavdelningen i försvarsväsendets civilförvaltning förutsattes skola —

med undantag för revisionsuppgifter — erhålla i stort sett samma arbetsområde

och åligganden, som enligt nuvarande organisation åvila arméförvaltningens

civila departements kameralbyrå, marinförvaltningens kameralbyrå och flygför­

valtningens civilbyrås kameralexpedition. På sätt i det föregående angivits före­

slår utredningen dock den avvikelsen från nuvarande indelning inom civila de­

partementet, att pensions- och därmed närbesläktade ärenden samt ärenden

angående de värnpliktigas avlöning avses skola handläggas på kansliavdelningen

i stället för såsom nu på kameralbyrån.

De ärendesgrupper, som i enlighet med det sagda skola tillhöra kameralav­

delningen, bliva i stort sett följande:

uppbörden, anordnandet och redovisningen av till civilförvaltningens befatt­

ning hörande medel;

försvarsväsendets bokförings- och kassaväsende samt utfärdande av härför

erforderliga allmänna föreskrifter;

upprättande av årlig liggare över fjärde huvudtiteln;

kontroll i vissa delar av befintliga roterings- och därmed jämförliga kassor;

understöd åt föreningar m. m.

Vidare må erinras örn att handläggning av ett stort antal ärenden kommer

att åvila civilförvaltningen gemensamt med annan central försvarsförvaltnings-

myndighet. Dessa ärenden komma, i den mån desamma avse anslagsfrågor och

frågor av allmänt ekonomisk art, att huvudsakligen handläggas å kameralav­

delningen. Enahanda blir fallet beträffande läger- och manskapskassor.

En mera fullständig redogörelse för de olika arbetsuppgifterna lämnas nedan

i samband med behandlingen av kameralavdelningens olika kontor m. m.

För fyllande av den mångfald arbetsuppgifter, som enligt vad ovan sagts

komma att åvila civilförvaltningens kameralavdelning, anser utredningen det

vara nödvändigt, att avdelningen uppdelas på två från varandra skilda kontor,

ett

kamrerarkontor

och ett

bokföring skontor.

Vidare erfordras för avdelningens

verksamhet ett

sekretariat

och ett

blankettförråd,

vilket bör omfatta för för-

svarsväsendet gemensamma ekonomiska blanketter.

Å

chefen för kameralavdelningen

komma ett stort antal skiftande och krä­

vande uppgifter att vila. Härvid är i första hand att märka, att avdelnings­

chefen har att svara för att medelsdistributionen och medelsredovisningen för

licia försvarsväsendet i såväl fred som krig fungerar tillfredsställande, vartill

kommer ledningen av de ekonomiska och statistiska undersökningar, vilka måste

förväntas komma att ingå såsom ett normalt led i avdelningens verksamhet,

jämte utredningen av många organisatoriska frågor av stor ekonomisk räck­

vidd. Hit höra exempelvis ärenden angående utarbetande av ändamålsenliga

redovisningsföreskrifter samt dylika föreskrifters periodiska översyn och om­

arbetning med hänsyn till utvecklingens krav. En måhända ofta undervärderad

278

men icke desto mindre synnerligen viktig detalj är vidare blankettväsendet,

vars skötsel fordrar ständig uppmärksamhet och sakkunskap för att detsamma

skall kunna fylla de krav på effektivitet och tidsenlighet, som måste ställas på

detsamma. Vidare torde antalet av de ärenden, som skola avgöras av avdel­

ningschefen, kunna förväntas bliva avsevärt.

Det torde vidare vara lämpligt, att chefen för kameralavdelningen i likhet

med chefen för den nuvarande kameralbyrån inom arméförvaltningens civila de­

partement fungerar såsom föredragande i personalärenden inom ämbetsverket.

Utredningen förutsätter även, att beslutanderätten i personalärenden, sär­

skilt i vad avser den lägre personalen, kommer att i stor utsträckning delegeras

till denne avdelningschef.

Såsom biträde och ställföreträdare bör chefen för kameralavdelningen hava

en byrådirektör i lönegraden A 28. Sistnämnde befattningshavare torde med

hänsyn till kameralavdelningens allmänna uppgifter och organisation ej böra

erhålla några instruktionsmässigt avgränsade arbetsuppgifter. Det bör ankom­

ma på verkets bedömande att i mån så finnes lämpligt eller nödvändigt, åt byrå­

direktören uppdraga föredragningsskyldighet beträffande vissa ärenden eller

grupper av ärenden. I övrigt torde byrådirektörens åligganden icke böra preci­

seras i vidare mån än såsom en skyldighet för honom att närmast under avdel­

ningschefen leda och övervaka arbetet inom avdelningen.

Såsom ovan framhållits bör inom kameralavdelningen finnas ett gemensamt

sekretariat. Handläggningen av personalärenden och personalens redovisning

förlägges lämpligen till sekretariatet.

Vad därefter beträffar kamrerarkontoret kommer detta att erhålla en mång­

fald arbetsuppgifter av olika slag. Att i detalj uppräkna dessa uppgifter låter

sig knappast göra, men torde dock en allmän överblick vara på sin plats.

Å kamrerarkontoret skall verkställas förhandsgranskning av alla slags räk­

ningar, bland annat reseräkningar och kommittéräkningar, varjämte anord-

ningsbeslut skola upprättas och undertecknas. Vad beträffar förhandsgransk­

ningen och anordningsbesluten komma förmodligen dessa arbetsuppgifters om­

fång att nedgå i förhållande till den nuvarande arbetskvantiteten på civila de­

partementets kamrerarkontor, detta som en följd av att arméförvaltningen,

fortifikationsförvaltningen och sjukvårdsförvaltningen komma att bilda särskilda

ämbetsverk vid sidan av civilförvaltningen, vilka själva komma att ombesörja

sin förhandsgranskning och sina anordningsbeslut.

Å kamrerarkontoret komma vidare att falla de omfattande arbetsuppgifter,

som hänföra sig till det på civilförvaltningen ankommande krigsförberedelse-

arbetet, innefattande bland annat krigskassatjänstens organiserande samt krigs­

kassaavdelningarnas förseende med krigskassamateriel av olika slag. En om­

fattande uppgift för kamrerarkontoret blir också handläggningen av ärenden an­

gående kontrollen beträffande under militära myndigheters förvaltning stående

fonder och kassor, såsom vissa understödsfonder, donationsmedel samt läger-

och manskapskassor m. m. I nära samband härmed står kontrollen av hem­

värnets gåvomedel och bildningsrådens verksamhet.

Det torde vidare ankomma å kamrerarkontorets personal att biträda med

handläggningen av ärenden av ekonomisk och organisatorisk innebörd, såsom

exempelvis utarbetande av blanketter, vissa redovisningsföreskrifter m. m. Slut­

ligen bör omnämnas, att ärenden berörande ämbetsverkets omkostnadsanslag

komma att handläggas å detta kontor, varjämte å kontoret ankommer kontrol­

len av ett flertal andra anslag, främst måhända anslagen till extra utgifter och

kommittéer.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

279

Vad därefter beträffar bokjöringskontoret kommer detta att handhava den

centrala bokföringen för hela försvarsväsendet. Vidare är att märka, att till

bokföringskontoret kommer att förläggas en viktig revisions- och kontrollverk­

samhet, som direkt sammanhänger med den centrala bokföringen. Härmed avses

kontrollen över hela förskottsväsendet, anslags-, kassa-, postgiro- och bankkon­

trollen samt inkomst- och utgiftsstatistik. Ifrågavarande kontrolluppgifter böra

i snabbhetens och effektivitetens intresse i viss utsträckning fullgöras genom för­

rättningar på ort och ställe. I detta sammanhang torde ock böra framhållas, att

de ofta synnerligen omfattande och tidsödande utredningar, som måste företagas

vid fall av förskingringar och oegentligheter, huvudsakligen komma att åvila

bokföringskontoret. Det förutsättes givetvis, att kontorets tjänstemän komma

att anlitas för att biträda avdelningschefen med handläggning av ärenden berö­

rande kontorets verksamhetsområde.

Uppenbart är, att det här föreslagna, för de tre försvarsgrenarna gemensamma

bokföringskontoret kommer att kräva en rätt avsevärd personaluppsättning. I

stort sett avgörande för bokföringsarbetets omfattning blir främst det omfat­

tande kontosystem i fråga örn såväl stats- som diversemedel, varmed man har

att räkna, samt kassamyndigheternas antal och antalet rustade fartyg. Härtill

kommer bland annat det ökade arbete med försvarsväsendets fastighetsfonds-

redovisning som uppstår genom att samtliga tre delfonder komma att redovisas

på samma ställe. De nämnda omständigheterna medföra ett ökat behov av den

kvinnliga personal som har till åliggande att under kamrerarens överinseende

verkställa den löpande centrala bokföringen, uppgöra de månatliga kassarappor­

terna till riksräkenskapsverket samt föra för postgiro- och förskottskontrollen

och för fastighetsfondens detaljredovisning erforderliga förteckningar, register

och kortsystem.

Utlåtanden över 1941 års förvaltnings-

utredningä förslag.

Marinförvaltningen har anfört, att anledning ej förelåge, att chefen för

kameralavdelningen skulle vara personalchef för hela verket. Eventuellt borde

denna syssla utövas av chefen för revisionsavdelningen, som hade mest per­

sonal under sig. Lämpligast vore dock, att varje avdelningschef vöre personal­

chef i fråga örn honom underställd personal.

Kungl. May.ts proposition nr 180.

1941 års förvaltningsutredning har i nyss återgivna delar av sitt betänkan­

de lämnat en redogörelse för de huvudsakliga arbetsuppgifter, som skulle

åvilat den av utredningen tilltänkta kameralavdelningen. Samtliga dessa

uppgifter böra tillkomma den av mig i det föregående förordade kameralbyrån

inom civilförvaltningen.

Under remissbehandlingen har fråga väckts örn en centralisering till civil­

förvaltningen av vissa ytterligare göromål. Sålunda har arméförvaltningen i sitt

i denna del förut (sid. 73) återgivna yttrande över utredningens betänkande

antytt möjligheten av att till civilförvaltningen centralisera bland annat kassa­

väsendet, i vad avsåge övriga centrala försvarsförvaltningsmyndigheter. Till

grund för arméförvaltningens förslag härutinnan låg önskemålet, alt lokal an­

Depurte-

mentschefen.

280

slutning skulle finnas mellan samtliga ifrågavarande ämbetsverk. Även i statens

ammunitionsnämnds och försvarsväsendets verkstadsnämnds gemensamma ut­

låtande över nämnda betänkande upptogs denna fråga till behandling, varvid

nämnderna ifragasatte, att vid en utbrytning av fabriksavdelningen ur indu­

striverket jämväl industriverket i övrigt kunde i kassahänseende anslutas till

en för försvarsväsendet gemensam huvudkassa. Jag har i det föregående för­

ordat inrättande av ett särskilt ämbetsverk för handhavande av försvarsväsen­

dets fabriksrörelse, vilket sålunda skulle komma att ersätta den i förvalt-

ningsutredningens förslag under industriverket upptagna fabriksavdelningen.

Såsom av det nu sagda framgår, ha de myndigheter, vilka behandlat ifråga­

varande spörsmål, stannat för den lösningen, att samtliga centrala försvars-

förvaltningsmyndigheter skulle kunna anslutas till en gemensam huvudkassa.

Det av mig föreslagna verket för fabriksrörelsens handhavande bör lia egen

kassarörelse och även i formellt hänseende förlänas karaktär av huvudförvalt­

ning. I redovisningshänseende bör verket erhålla samma ställning som statens

övriga affärsdrivande verk.

För närvarande ombesörjer arméförvaltningens huvudkassa utbetalningar

för de till ämbetshusen vid Rödbodtorget förlagda avdelningarna av ämbets­

verket, för den vid Kungsgatan belägna sjukvårdsstyrelsen, för intendentur-

departementets industribyrå vid Arsenalsgatan samt för tygdepartementets å

Östermalm belägna avdelningar. Redan nu föreligger alltså det förhållandet,

att ämbetsverkets huvudkassa betjänar i lokalt hänseende vitt åtskilda myn­

digheter. Härigenom torde möjligheten för en framtida centralisering i detta

hänseende vara ådagalagd även för det fall, att lokal anslutning icke skulle

komma till stånd. För bestridande av smärre löpande utgifter böra stående för­

skott lämpligen utlämnas till de myndigheter, som äro belägna på större av­

stånd från civilförvaltningen.

Genom en dylik centralisering skulle, såsom ock i arméförvaltningens utlå­

tande framhållits, vissa personalbesparingar kunna ske i jämförelse med för-

valtningsutredningens förslag. Centraliseringen av kassarörelsen förutsätter

i och för sig icke något ingrepp i vederbörande myndigheters beslutanderätt.

Med hänsyn till anslagsförvaltningen lärer icke kunna ifrågakomma annat än

att anordningsbeslut fattas av den myndighet, som förvaltar vederbörligt

anslag.

I och med civilförvaltningens inrättande bör självfallet den centrala huvud­

bokföringen i dess helhet dit överflyttas, varemot dispositionsbokföringen

av olika skäl bör under civilförvaltningens överinseende kvarligga hos de olika

myndigheterna. Med huvudbokföringens handhavande måste följa dels be­

stämmanderätt beträffande redovisningstitlar inom den ram, som förut an­

givits, dels ock rätt att utfärda formella bestämmelser angående de olika

myndigheternas anslagsförvaltning, innebärande bland annat föreskrifter be­

träffande formerna för och redovisningen av medelsanvisningar till lokala

myndigheter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

281

Ett inrättande av civilförvaltningen och ett utformande av dess kamerala

uppgifter i enlighet med vad här angivits påverkar personalbehovet icke blott

inom marinförvaltningen och flygförvaltningen utan även för vissa andra cen­

trala myndigheter.

Sålunda blir den personal, som är sysselsatt med rena kassagöromål över­

flödig, dock att inom varje ämbetsverk viss befattningshavare får utses att

handha ovan omförmälda stående förskott. Vidare erfordras icke någon per­

sonal för huvudbokföringen. För dispositionsbokföringens ombesörjande

måste dock erforderlig personal bibehållas hos respektive förvaltningsmyndig­

heter.

Vad angår kameralbyråns inre organisation bör denna i anslutning till vad

förvaltningsutredningen föreslagit beträffande den planerade kameralavdel­

ningen indelas i kamrerarkontor med därtill anslutet kassakontor, bokförings-

kontor och blankettförråd, vartill kommer viss för byrån gemensam personal.

Chef för byrån bör vara ett krigsråd i lönegraden A 30.

Den av marinförvaltningen berörda frågan örn chefskapet för personalen

inom verket synes mig böra betraktas såsom en för verket intern organisations­

fråga, till vilken ståndpunkt icke behöver tagas i förevarande sammanhang.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

4. Revisionsbyrån.

1941 års förvaltningsutredning.

Förvaltningsutredningen har rörande den ifrågasatta revisionsavdelningen

anfört i huvudsak följande.

Den fortlöpande revisionen av de räkenskaper, som avgivas av försvarsväsendets

olika förvaltningsorgan, verkställes för närvarande dels av försvarsväsendets cen­

trala förvaltningsmyndigheter, armé-, marin- och flygförvaltningarna, dels ock av

riksräkenskapsverket. Sålunda granska de centrala militära förvaltningsmyndig­

heterna genom sina specialrevisioner de underlydande lokalförvaltningarnas redo­

visningar, under det att riksräkenskapsverket ombesörjer revisionen av de centrala

militära förvaltningsmyndigheternas egna räkenskaper (huvudkassör). Riksräken­

skapsverket äger därvid — såsom för närvarande även sker beträffande arméför­

valtningens huvudkassa — anordna sin revision inom den redovisande myndighetens

lokaler (platsrevision).

De bestämmelser, som i instruktionerna för armé-, marin- och flygförvaltning­

arna meddelats angående nämnda myndigheters specialrevisioner, överensstämma

i huvudsak med varandra. Yad angår den kamerala revisionen äger denna för när­

varande rum å särskilda revisionskontor inom arméförvaltningens civila departe­

ment samt marin- och flygförvaltningarna. Såsom utredningen redan i det före­

gående anfört bör emellertid den kamerala revisionsverksamheten för försvars-

väsendet i dess helhet sammanföras till den för försvarsväsendet gemensamma

civilförvaltningen och där utövas å en särskild revisionsavdelning.

De arbetsuppgifter, som för närvarande åvila de särskilda militära förvaltnings­

organens kamerala revisioner, böra sålunda i allt väsentligt överflyttas pa civil-

282

Kungl. Maj.ts proposition nr 180.

förvaltningens revisionsavdelning. Härtill komma emellertid vissa ytterligare upp­

gifter.

De skäl, som hittills talat för att förlägga granskningen av de centrala militära

förvaltningsmyndigheternas räkenskaper till riksräkenskapsverket, komma med den

av utredningen förordade organisationen att avsevärt förlora i styrka. Då nu en för

försvarsväsendet gemensam, från övriga militära förvaltningsorgan i huvudsak fri­

stående civilförvaltning med en däri ingående revisionsavdelning föreslås till in­

rättande, synas övervägande skäl tala för att ej blott de militära lokalförvaltning­

arna utan även de centrala förvaltningsorganen inordnas i försvarsväsendets räken-

skapssystem. Deras räkenskaper böra således ingivas till civilförvaltningen för

granskning. Civilförvaltningens egna räkenskaper böra dock alltjämt revideras av

riksräkenskapsverket.

Oavsett huru den s. k. tekniska revisionen framdeles kommer att ordnas, bör en

särskild gren därav nära anknytas till den kamerala revisionen. Utredningen syftar

härvid på den s. k. sjörevisionen, som i sin nuvarande utformning inbegriper såväl

kameral som teknisk revision. Sjörevisionen omfattar de rustade fartygens räken­

skaper, vilka för närvarande inom marinförvaltningens kameralbyrå granskas å ett

särskilt sjöräkenskapskontor. Denna granskning, som delvis ombesörjes av militär

personal, innefattar även revision av de i sjöräkenskaperna ingående förrådsupp-

börderna ombord. Detta förfaringssätt utgör alltså ett undantag från den nu gäl­

lande allmänna regeln, att en gräns dragés mellan nyssnämnda båda slag av revision.

Ifrågavarande anordning, som för detta speciella fall av flera orsaker visat sig

ändamålsenlig, torde även för framtiden böra bibehållas och sjörevisionen sålunda

bedrivas på ett särskilt revisionsavdelningen tillhörande organ enligt vad nedan

kommer att närmare utvecklas.

Vad beträffar revisionsavdelningens inre organisation torde avdelningen, liksom

fallet nu är med de särskilda försvarsgrensförvaltningarnas revisioner, böra orga­

niseras på särskilda revisionskontor, vart och ett med vissa bestämda gransknings-

uppgifter. Vid bedömandet av det erforderliga antalet revisionskontor synes man i

viss man kunna utgå från de nuvarande förhållandena inom försvarsgrensförvalt-

ningarna. Inom arméförvaltningen finnas för närvarande två revisionskontor för

den egentliga löpande räkenskapsgranskningen. Därutöver hava mera provisoriskt

organiserats ett kontor för allmänna undersökningar och ett kontor för löneklass-

placeringar. Vad angår sistnämnda kontor har arméförvaltningen i sin framställ­

ning med anslagsäskanden för budgetåret 1942/43 uttalat, att det ur organisatorisk

synpunkt vöre lämpligt, att arbetet med avlöningsgranskningen i dess helhet över­

flyttades till detta kontor. Inom marinförvaltningen har revisionsverksamheten

hittills bedrivits å ett enda kontor, men ämbetsverket har anfört, att den nuvarande

organisationen blivit ohållbar och att det nuvarande revisionskontoret ofrånkomligen

måste uppdelas i två kontor, ett landräkenskaps- och ett sjöräkenskapskontor. Inom

flygförvaltningen slutligen bedrives räkenskapsgranskningen å ett enda kontor.

I anslutning till nu nämnda förhållanden finner sig utredningen böra föreslå,

att det löpande revisionsarbetet inom civilförvaltningens revisionsavdelning orga­

niseras på fem särskilda revisionskontor, vart och ett under en revisionskommissarie

som chef. De särskilda revisionskontoren böra därvid erhålla följande huvudupp-

gifte*

>H.j

283

Kungl. Majlis 'proposition nr ISO.

Första revisionskontoret

granskning av arméns räkenskaper.

Andra

»

Tredje

»

Fjärde

»

granskning av marinens räkenskaper.

granskning av flygvapnets och de centrala mili­

tära förvaltningsmyndigheternas räkenskaper,

granskning av avlöningsräkenskaperna för den fast

Femte

anställda personalen.

Till tredje revisionskontoret bör såsom en särskild underavdelning vara anknuten

den s. k. sjörevisionen under en förste revisor som chef. Denne förutsättes skola

hava självständig föredragningsskyldighet i anmärkningsmål m. m.

Slutligen bör inom revisionsavdelningen finnas särskild personal för allmänna

undersökningar, vilken skall hava till uppgift att efter anvisning av avdelnings­

chefen eller byrådirektören företaga genomgående undersökningar inom hela för-

svarsväsendets räkenskaper rörande vissa för varje fall angivna speciella förhållan­

den. Denna personal, vars verksamhet sålunda kommer att mera omedelbart ledas

av avdelningschefen, bör stå under chefskap av en förste revisor med självständig

föredragningsskyldighet.

Vad angår revisionsavdelningens personalbehov är det uppenbart, att den personal

för revisionens handhavailde, som fanns före intagandet av den förstärkta försvars-

beredskapen, vid en återgång till normala förhållanden icke längre kan vara till­

fyllest, detta redan av den anledningen, att den dåvarande personaluppsättningen

var helt otillräcklig för fyllande av sina uppgifter. I detta avseende må erinras örn

de särskilda åtgärder, som redan tidigt visat sig nödvändiga för avarbetande av

arbetsbalanser inom armé- och marinförvaltningarna. Sålunda har upprepade gånger

efter Kungl. Maj:ts medgivande extra revisionsarbete fått utföras på övertid mot

särskild ersättning. Emellertid tillkomma vissa faktorer, som direkt öka räkenskaps-

materialet. Härvid må först erinras örn det betydande antal nya förband inom

såväl armén som flygvapnet, som redan tillkommit eller avses skola tillkomma.

Beträffande marinen må därjämte framhållas det starkt ökade antalet sjögaende

enheter, som numera uppsatts och vilka enligt vad man kan beräkna framdeles

komma att hållas i ständig beredskap i väsentligt större omfattning än tillförne.

Vidare torde få erinras örn värnpliktstidens utökning och det därav följande ökade

räkenskapsmat erialet.

Personalbehovet å revisionsavdelningen blir i högst väsentlig grad beroende på

huruvida avdelningens verksamhet skall baseras på fullständig granskning av

räkenskapsmaterialet eller örn det kan anses tillfyllest med en mer eller mindre

omfattande stickprovsgranskning. Härutinnan vill utredningen framhålla följande

synpunkter.

I fråga örn den s. k. siffergranskningen hava vid flera tillfällen av statsmakterna

lämnats direktiv av innebörd, att dylik granskning icke finge bedrivas stickprovsvis.

Det torde heller icke vara rådligt att för framtiden tillämpa annat än 100-procentig

siffergranskning av försvarsväsendets räkenskaper. För denna granskning utgår ett

högst avsevärt antal kvinnliga kontors- och skrivbiträden.

Beträffande granskningen i övrigt, den mera kvalificerat kamerala granskningen,

vilken bör handhavas av manlig revisionspersonal, är däremot en viss tillämpning

av stickprovssystemet tänkbar. För att kunna något begränsa den eljest erforderliga

permanenta granskningspersonalen har utredningen ansett sig böra räkna med att

cn viss försiktig bortlottning av räkenskaper från den kamerala granskningen skall

kunna äga rum. De i det följande gjorda personalberäkningarna hava grundats på

antagandet, att cirka en fjärdedel av räkenskaperna genom lottning undantagas från

granskning.

De arbetsuppgifter, som komma att åvila chefen för revisionsavdelningen, bliva

både omfattande och krävande. Sammanfattningsvis kunna de angivas såsom orga­

nisering, ledning och övervakning av avdelningens arbete med särskilt sikte på att

detsamma kommer att bedrivas enhetligt och effektivt. För fyllande av dessa

uppgifter erfordras en ingående kännedom örn samtliga militära kassa-, avlönings-

och förvaltningsföreskrifter i krig och fred samt omfattande erfarenhet beträffande

statlig och helst även enskild revisionsverksamhet. Rent kvantitativt torde revi­

sionsarbetet å avdelningen komma att icke oväsentligt överstiga revisionsarbetet

inom riksräkenskapsverket.

Med hänsyn till revisionsavdelningens storlek torde det icke vara möjligt, att de

arbetsledande uppgifterna inom avdelningen skola kunna tillfredsställande ombe­

sörjas av avdelningschefen ensam. I likhet med vad som tidigare föreslagits beträf­

fande verkets kameralavdelning, bör därför en särskild byrådirektörstjänst i löne­

graden A 28 inrättas även å revisionsavdelningen. Innehavaren av denna tjänst

bör i stort sett ej hava några självständigt avgränsade arbetsuppgifter utan i

första hand biträda avdelningschefen med dennes nyss angivna åligganden. Kommu-

nicering av utställda anmärkningsakter, varmed automatiskt följer en viss pröv­

ning av vederbörliga anmärkningars riktighet och lämplighet, torde dock såsom

självständig arbetsuppgift böra åligga byrådirektören. Sagda uppgift ombesörjes för

närvarande av vederbörande revisionskommissarier. För arméförvaltningens del har

emellertid erfarenheten givit vid handen, att denna decentralisering av anmärk-

ningskommuniceringen icke varit ändamålsenlig. Vid sidan av instruktionens be­

stämmelser har därför den anordningen införts, att varje anmärkning före kommu-

niceringen granskas av chefen för kameralbyrån. Att byrådirektören skall fungera

såsom avdelningschefens ställföreträdare torde följa såsom en självklar sak av hans

ställning och arbetsåligganden inom avdelningen.

284

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

Utlåtanden över 1941 års förvaltnings-

utrednings förslag.

Marinförvaltningen

har, såsom redan i det föregående anmärkts, funnit

den av utredningen föreslagna revisionsavdelningen för stor för att organiseras

på en enda byrå. I stället borde avdelningen organiseras på två byråer örn

vardera tre kontor jämte ett särskilt kontor för allmänna undersökningar. Den

föreslagne byrådirektören kunde utgå, om avdelningen finge två byråchefer.

Sekreterarpersonalen inom avdelningen vore vidare för knappt tilltagen. Be­

träffande granskningsarbetets omfattning hade marinförvaltningen under be-

redskapstiden måst väsentligt begränsa sin granskning. I förhållande härtill

innebure utredningens förslag en ökning, som förutsatte ytterligare personal­

förstärkning.

Riksräkenskapsverket

har framhållit, att den av förvaltningsutredningen

föreslagna organisationen i väsentliga delar utvisade så stora avvikelser från

det statliga revisionsväsendet i övrigt, att ett genomförande av förslaget måste

få betydande konsekvenser med avseende å hela revisionsväsendet. Ämbetsver­

kets yttrande i förevarande och andra därmed sammanhängande avseenden

285

finnes återgivet i det föregående vid behandlingen av frågan om den civila

förvaltningsverksamhetens ordnande (sid. 74 f).

Statens krisrevision Ilar ansett den föreslagna revisionsavdelningen överdi­

mensionerad. En grundlig omprövning av frågan vore enligt revisionens mening

ofrånkomlig.

Vad i förvaltningsutredningens betänkande anförts angående den tilltänkta

revisionsavdelningens uppgifter och inre organisation gäller i tillämpliga delar

även för den nu föreslagna revisionsbyrån. Sålunda bör marinförvaltningens

och flygförvaltningens kamerala revision i sin helhet överflyttas på civilför­

valtningens revisionsbyrå, medan den tekniska revisionen eller, såsom den rik­

tigare bör benämnas, förrådskontrollen fortfarande bör utföras inom respek­

tive försvarsgrensförvaltningar. Därest under förrådskontrollen anledning

förekommer till anmärkning av sådan beskaffenhet, att den bör handläggas i

den ordning, som för anmärkningsmål i allmänhet är stadgad, torde beslutet

därom böra överlämnas till civilförvaltningens revisionsbyrå för vidare be­

handling av anmärkningsmålet. Vid överflyttning till civilförvaltningen av ma­

rinförvaltningens och flygförvaltningens kamerala revision med därmed för­

knippade göromål behöver någon personal icke avses för ifrågavarande arbets­

uppgifter inom sistnämnda förvaltningar.

I enlighet med det nyss sagda bör revisionsbyrån organiseras på fem revi­

sionskontor med i huvudsak de uppgifter, som angivits av förvaltningsutred-

ningen. Enligt utredningens förslag skulle emellertid på fjärde revisionskon-

toret falla bland annat granskningen av de centrala militära förvaltningsmyn­

digheternas räkenskaper. Då kassagöromålen för hela den centrala försvars-

förvaltningen avses förlagda till civilförvaltningen, blir en följd därav, att revi­

sionen av samtliga de centrala förvaltningsorganens räkenskaper såsom hittills

kommer att åvila riksräkenskapsverket och icke civilförvaltningen. Denna

arbetsuppgift bortfaller sålunda för fjärde revisionskontorets vidkommande.

Såsom utredningen föreslagit bör den s. k. sjörevisionen såsom en särskild

underavdelning anknytas till tredje revisionskontoret. Vidare bör finnas viss

personal för allmänna undersökningar samt viss för byrån gemensam personal.

Även revisionsbyrån bör ställas under chefskap av ett krigsråd i lönegra­

den A 30.,

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

Departe­

mentschefen.

286

Kungl. Maj:ts -proposition nr 180.

G. Civilförvaltningens personalbehov.

1941 års förvaltningsutredning.

Det av 1941 års förvaltningsutredning beräknade personalbehovet för

civilförvaltningen och dess fördelning på verkets olika organisatoriska

enheter, kan sammanfattas i följande tabell.

j

Befattning

Lönegrad Gemensam

personal

Kansli-

avdeln.

Kameral-

avdeln.

Revisions-

avdeln.

1 generaldirektör..................................

C 12

1

_

_

_

3 krigsråd..............................................

C 8

1

1

i

1 byråchef ..............................................

A 30

1

3 byrådirektörer....................................

A 28

1

1

i

1 sekreterare och ombudsman............

A 26

1

1 sekreterare ........................................

A 26

1

_

1 kamrerare...........................................

A 26

1

5 revisionskommissarier .....................

A 26

5

2 sekreterare ........................................

A 24

1

1

1 kamrerare...........................................

A 24

1

1 pensionskamrerare............................

A 24

1

1 biträdande kamrerare.....................

A 22

1

6 notarier..............................................

A 21

4

1

1

21 revisorer..............................................

A 21

3

18

3 kansliskrivare.....................................

A 11

1

2

1 kassör.................................................

A 11

1

4 kontorister ........................................

A 9

4

1 förrådsförman.....................................

A 7

-

1

16 kanslibiträden.....................................

A 7

3

3

10

1 förste expeditionsvakt.....................

A 7

1

9 expeditionsvakter...............................

A 5

2

2

5

37 kontorsbiträden..................................

A 4

4

3

30

2 förste revisorer..................................

Eo 24

2

1 revisor .................................................

Eo 21

1

21 förste amanuenser............................

Eo 18

4

3

14

21 amanuenser........................................

Eo 15

3

2

16

3 kanslibiträden.....................................

Eo 7

3

4 expeditionsvakter...............................

Eo 5

--

1

3

6 kontorsbiträden..................................

Eo 4

2

1

3

32 skrivbiträden.....................................

Eo 2

6

26

Summa 210.

1

29

|

35

145

287

Härtill skulle enligt utredningens förslag komina dels extra personal, dels

ock en officer på aktiv stat ur marinen samt en pensionerad underofficer.

Utlåtanden över 1941 års förvaltnings-

utrcdnings förslag.

I remissyttrandena över förvaltningsutredningens förslag lia erinringar i olika

hänseenden framställts. Sålunda har

arméförvaltningen

framhållit, att den nya

försvarsorganisationen och utökningen av de värnpliktigas tjänstgöringstid

givetvis måste medföra en väsentligt ökad arbetsbörda. I anslutning härtill

har ämbetsverket föreslagit en utökning av den av utredningen beräknade per­

sonalen för kansliavdelningen med två notarier i lönegraden A 21 eller tills

vidare i Eo 21 samt för kameralavdelningen med en revisor i A 21, två amanu­

enser i Eo 18 eller Eo 15, en kontorist i A 9, två kanslibiträden i A 7, fyra

kontorsbiträden i A 4 och ett skrivbiträde i Eo 2, varjämte den av utredning­

en föreslagna kassören ansetts böra uppflyttas i A 15. Beträffande revisions-

avdelningen har arméförvaltningen funnit det beräknade personalbehovet till­

fyllest, om granskning av räkenskapsmaterialet skulle ske allenast i den av ut­

redningen föreslagna omfattningen. Skulle däremot fullständig granskning ske,

bleve enligt arméförvaltningens mening en personalförstärkning nödvändig. För

första, andra, tredje och femte revisionskontoren skulle då sammanlagt er­

fordras ytterligare fem revisorer och sju amanuenser. Örn granskningen av de

centrala försvarsförvaltningarnas räkenskaper komme att åvila riksräkenskaps-

verket och icke civilförvaltningen, skulle personalen å fjärde revisionskontoret

möjligen kunna minskas med en revisor, en amanuens, två kontorsbiträden

och två skrivbiträden. Vidare borde en amanuens i lönegraden Eo 18 ställas till

generaldirektörens förfogande. För registratorskontoret borde beräknas en

kansliskrivare i A 11 såsom registrator och ett kontorsbiträde i A 4. För arkivet

borde avses en kansliskrivare i A 11 och en bokbinderiutbildad tjänsteman i

Eo 5.

Marinförvaltningen

har i sitt yttrande föreslagit en utökning av den i ut­

redningens betänkande för revisionsavdelningen beräknade personalen med

två byråchefer i lönegraden A 30, två revisorer i A 21, fem revisionsassistenter

i A 18, två kanslibiträden i Eo 7 och ett skrivbiträde i Eo 2. Härjämte har

föreslagits, att två förste revisorstjänster i Eo 24 skulle utbytas mot en revi-

sionskommissarietjänst i A 2G och en sekreterarbefattning i A 24, att en revi­

sor i Eo 21 skulle placeras i A 21, att icke någon av revisionsavdelningens

kvinnliga befattningshavare skulle placeras i lägre lönegrad än Eo 4 samt att

den av utredningen föreslagne byrådirektören i A 28 och tre amanuenser i

Eo 18 skulle utgå.

Statskontoret

har ansett, att de av ämbetsverket förordade kanslibyråerna

borde förses med vardera två sekreterare samt notarier, amanuenser och bi­

träden i erforderlig omfattning. Sekreterarna borde placeras i A 26 i den mån

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

Departe­

mentschefen.

de avsåges för fortlöpande självständig föredragning och eljest i A 24. De

båda föreslagna byrådirektörerna i A 28 å kameral- respektive revisionsav-

delningen borde utbytas mot sekreterare i A 26. Vidare ifrågasattes, om icke

några av revisorstjänsterna skulle kunna ersättas med revisionsassistentbefatt-

ningar i A 18. Advokatfiskalskontoret borde förestås av en byrådirektör i A 28.

Statskontoret, som förordat en överflyttning av pensionsärendena till stats­

kontorets pensionsbyrå, har funnit, att en dylik överflyttning skulle för denna

byrå medföra behov av ytterligare en förste amanuens i Eo 18 och ett kansli­

biträde i A 7.

Statens krisrevision har utan att ingå på någon detaljgranskning framhållit,

att redan en flyktig jämförelse med riksräkenskapsverkets personalstat gåve

vid handen, att det militära revisionsorganet i fråga örn personalutrustningen

blivit synnerligen väl tillgodosett i utredningens förslag. En grundlig ompröv­

ning av förslaget i denna del syntes vara ofrånkomlig.

1941 års revisionsutredning har ifrågasatt, om ej den tilltänkte chefen för

revisionsavdelningen jämte den där placerade byrådirektören borde ersättas

med två byråchefer, direkt underställda generaldirektören.

Allmänna lönenämnden och jörsvarsväsendets lönenämnd lia i sitt gemen­

samma yttrande föreslagit, att var och en av de föreslagna avdelningarna

skulle uppdelas i två direkt under verkschefen ställda byråer. Dessa skulle

ledas av byråchefer i A 30 med undantag för bokföringsbyrån, vars chef borde

vara byrådirektör i A 28. Därest kameralavdelningen ersattes med en enda

byrå, borde byrådirektörsbefattningen utbytas mot en sekreterare i A 26. Den

av utredningen föreslagna befattningen såsom biträdande kamrerare i A 22

borde enligt nämndernas mening kunna tills vidare inrättas som extra ordinarie.

Kassörstjänsten borde placeras i A 14. Antalet ordinarie revisorer vid civilför­

valtningen borde minskas från föreslagna 21 till förslagsvis 18 och antalet förste

amanuenser från 21 till förslagsvis 12. I stället borde 12 revisionsassistentbe-

fattningar i lönegrad A 18 tillkomma. Beträffande utredningens förslag att i

skrivbiträdesgraden uppföra 32 icke-ordinarie befattningar förklarade löne-

nämnderna sig icke kunna anse en sådan anordning i längden tillfredsställande.

Då en allmän utredning angående biträdespersonalens anställningsförhållanden

vore ställd i utsikt, ville lönenämnderna icke nu framställa något yrkande örn

ändring härvidlag.

g £.

Såsom jag redan i det föregående framhållit, finner jag icke möjligt att

lägga de av 1941 års förvaltningsutredning uppgjorda beräkningarna till grund

för mitt bedömande av civilförvaltningens personalbehov. Med avgörandet av

frågan i vilken utsträckning utbyggnaden av försvarskrafterna enligt femårs­

planen samt ökningen av övningstiden komma att påverka arbetskvantiteten

inom den militära centralförvaltningen och därmed även personalbehovet synes

mig nödvändigtvis få anstå i avbidan på återinträdandet av normala förhållan-

288

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

289

den. För närvarande torde det vara lämpligast att utgå från den nu befintliga

personalen enligt gällande fredsstater. En mera stadigvarande ökning utöver

dessa måste enligt min mening begränsas till ett fåtal för den nya organisa­

tionens upprätthållande oundgängliga befattningar i ledande ställning. I övrigt

får tills vidare anställande av erforderlig personal ske i lösare former.

Till frågan örn

chefskapet

för civilförvaltningen och dess särskilda byråer

har jag redan förut tagit ställning.

Vad angår personalen i övrigt förutsätter jag, att genom den minskning av

arbetsuppgifter, som inträder inom marin- och flygförvaltningarnas civila

organ i samband med omorganisationen, åtskilliga befattningshavare skola

kunna lösgöras och överföras till civilförvaltningen. För marinförvaltningens

vidkommande blir detta fallet med en å dess nuvarande civilavdelning pla­

cerad notarie (A 21) och två kontorsbiträden (A 4), med hela den för den

kamerala revisionen och sjörevisionen avsedda personalen, nämligen en revi-

sionskommissarie (A 26), fyra revisorer (A 21), en kapten på aktiv stat ur

marinen och ett kanslibiträde (A 7), samt med amiralitetsrådet (A 30), som

torde kunna placeras såsom krigsråd (likaledes A 30) i civilförvaltningen, en

notarie i lönegrad Eo 21 och ett kanslibiträde (A 7). Detsamma gäller vissa

icke-ordinarie befattningshavare i lägre lönegrad än 21, vilka emellertid icke

ansetts böra här redovisas. Då marinkassörens arbetsuppgifter i oph med

centraliseringen av kassaväsendet komma att överflyttas till civilförvaltning­

en utom i vad angår handhavandet av en förskottskassa för smärre löpande

utgifter, kunde ifrågasättas en överflyttning till civilförvaltningen jämväl av

denne befattningshavare. Då emellertid för den kamerala förhandsgransk­

ningen inom marinförvaltningen kommer att krävas vissa arbetskrafter, torde

marinkassören lämpligen böra kvarstanna i marinförvaltningen och under den

ändrade tjänstebenämningen revisor — liksom marinkassör i A 21 — avses för

sådana göromål. Vad flygförvaltningen angår böra därifrån överflyttas en revi-

sionskommissarie (A 26), en sekreterare (A 24), en revisor i A 21 och en revi­

sor i Eo 21, ett kanslibiträde (A 7), ett kontorsbiträde (A 4) samt viss icke­

ordinarie personal i lägre lönegrad än 21.

Det är ej uteslutet, att efter närmare omprövning av de på de olika för­

valtningarna ankommande arbetsuppgifterna någon ytterligare jämkning ver­

ken emellan av deras personalbestånd kan befinnas böra ske. Jag utgår från att

det skall få ankomma på Kungl. Maj:t att meddela beslut i sådant hänseende

och i samband därmed vidtaga härav betingade ändringar i vederbörande

personalförteckningar. Härtill torde riksdagens medgivande böra i annat sam­

manhang inhämtas.

Sedan för civilförvaltningen tagits i anspråk den ordinarie och högre extra

ordinarie personal, som enligt gällande fredsstater finnes tillgänglig inom armé-

förvaltningens civila departement och som pa sätt nyss angivits kan överföras

från marin- och flygförvaltningarnas civila organ, återstår frågan vilka ytter-

Bihang till riksdagens 'jrrotoholl 19^3. 1 sami. Nr ISO.

19

Kungl. Marits proposition nr 180.

ligare befattningar som bli oundgängligen erforderliga för den nya civilför­

valtningen.

Beträffande civilförvaltningens kanslibyrå må här framhållas, att den civila

personalen, sådan den beräknades enligt 1936 års försvarsordning, åtminstone

vad arméförvaltningen beträffar redan på ett tidigt stadium visat sig otill­

räcklig. De betydande utökningar av försvarsorganisationen, som därefter

vidtagits och som självfallet medfört en ökad arbetsbelastning även för

de centrala förvaltningsorganen, ha dock icke medfört någon ökning av den

ordinarie personalen å civila departementets kanslibyrå. Ytterligare må erin­

ras, att göromål av den art, som här med en gemensam benämning beteck­

nats såsom kansliärenden, inom marinförvaltningen och flygförvaltningen nu

handläggas av marinöverkommissarien och civilbyråchefen i flygförvaltningen.

I och med att dessa ärenden avlyftas från de blivande marin- och flygför­

valtningarna kommer — under förutsättning att dessa båda befattningshavare

avses för tjänster inom sistnämnda ämbetsverk — den av dem i avseende å

kansliärendena fullgjorda arbetskvantiteten att överflyttas på befattningsha­

vare inom den blivande civilförvaltningens kanslibyrå. Med erfarenheterna

från arbetsförhållandena inom det nuvarande civila departementets kanslibyrå

torde det vara uteslutet, att nämnda arbetsmängd skulle kunna övertagas av

krigsrådet å den blivande kanslibyrån. Det måste därför anses erforderligt

att även med iakttagande av största möjliga återhållsamhet inrätta vissa nya

befattningar även i högre lönelägen än de enligt fredsorganisationen å civila

departementets kanslibyrå förefintliga.

Enligt min mening böra de i det föregående angivna båda sektionerna inom

kanslibyrån förestås, den ena av en byrådirektör

i

lönegrad Eo

28,

den andra

av en sekreterare

i

lönegrad Eo

26.

Dessa befattningar skulle tillkomma. För-

valtningsutredningen har för sin del för fullgörandet av motsvarande göromål

räknat med en byråchef i

A 30

och en byrådirektör

i A 28. I

anslutning till

detta förslag må erinras, att nuvarande innehavaren av sekreterarbefattningen

i

26

lönegraden å civila departementets kanslibyrå på grund av arbetsbelast­

ningen å byrån redan sedan längre tid tjänstgjort och alltjämt tjänstgör såsom

särskild föredragande mot åtnjutande härför av vikariatsersättning såsom för

uppehållande av byråchefsbefattning

i

lönegrad

A 30.

För närvarande finnes i arméförvaltningens civila departement en sekrete­

rare i lönegrad A 26. Denne torde böra ingå i den för byrån gemensamma per­

sonalen, som avses skola lämna arbetsbiträde åt krigsrådet vid beredning och

föredragning av viktigare eller vidlyftigare mål och ärenden eller sådana av

prejudicerande natur. Det har ifrågasatts att jämväl för den av kanslibyråns

sektioner, på vilken de mera betydelsefulla göromålen skulle falla i den mån

de icke handläggas direkt av krigsrådet, avse en sekreterare i 26 lönegraden.

Med inrättande av en sådan tjänst torde kunna anstå.

I det föregående har förutsatts, att ärenden rörande pension åt reservstats-

290

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

291

och reservpersonal icke vidare skola handläggas inom ett till militär förvalt­

ningsmyndighet anknutet pensionskontor utan i samband med inrättandet av

en civilförvaltning överflyttas till statskontoret. I följd härav bör i förhållande

till den av förvaltningsutredningen beräknade personalen minskning kunna ske

med en amanuens och ett kanslibiträde. På kontoret skulle då i avbidan på

erfarenheter av omläggningen kvarstå en pensionskamrerare samt ett kontors­

biträde. Vid periodiskt återkommande ökad arbetsbelastning lärer pa sätt

hittills skett inom civila departementets pensionskontor personal från andra

delar av verket tillfälligt få tagas i anspråk.

En överflyttning av ärendena rörande pension åt reservstats- och reservper­

sonal skulle å andra sidan för statskontoret medföra behov av förstärkning av

arbetskrafterna, som av ämbetsverket beräknats till en förste amanuens och

ett kanslibiträde. I innevarande års statsverksproposition (sjunde huvudtiteln,

punkt 5) har förutsatts, att med hänsyn härtill bemyndigande skulle inhämtas

av riksdagen att med erforderligt belopp överskrida statskontorets icke-ordi-

narie post för budgetåret 1943/44. Härtill återkommer jag i annat samman­

hang.

Å kameralbyrån föreslås inrättande av en ny befattning, vars innehavare

avses skola vara ställföreträdare för krigsrådet och följaktligen måste vara

kompetent att vid förfall för denne uppehålla krigsrådsbefattningen. Utan till­

gång till en i arbetsuppgifterna insatt och i övrigt lämplig ställföreträdare för

och medhjälpare åt kameralbyråchefen skulle kameralbyråns effektivitet kunna

äventyras, enär det med byråns ledning förenade arbetet måste förutsättas bli

av sådan omfattning, att det ej kan handhavas av en befattningshavare. Det

har ifrågasatts att med tjänstetiteln byrådirektör placera denne befattnings­

havare i lönegrad A 28. För min del anser jag i likhet med statskontoret och

lönenämnderna, att en befattning såsom sekreterare bör kunna vara tillfyllest.

Denna befattning bör placeras i lönegrad Eo 26.

För kameralbyrån gemensamma arbetsuppgifter kräva ytterligare en mera

kvalificerad befattningshavare. En placering av denne tjänsteman i lönegrad

Eo

24

har ifrågasatts.

I

avbidan på erfarenheter av den nya organisationen

torde dock lönegrad Eo 21 få anses tillräcklig.

Å revisionsbyrån föreslås en ny tjänst såsom revisionskommissarie i 26 löne­

graden. Det synes mig försiktigast att tills vidare för denna befattning räkna

endast med extra ordinarie innehavare.

Av extra ordinarie befattningar föreslås i övrigt inrättande av en sekreterar-

tjänst i

26

lönegraden och en förste revisorstjänst i

24

lönegraden. Vad angår

förstnämnda befattning blir åvägabringandet av enhetlighet i fråga örn revi­

sionsverksamheten i stor utsträckning beroende av nämnde befattningshavares

person, linder dylika förhållanden synes det icke lämpligt att från början å

befattningen fast binda en person, innan dennes lämplighet blivit fullt ådaga­

lagd, utan böra möjligheterna för ett ombyte hållas öppna. Befattningen bör

Kungl. Maj:ts -proposition nr 180.

292

därför tills vidare besättas med extra ordinarie innehavare. För denne befatt­

ningshavare har ifrågasatts en placering i 28 lönegraden. I likhet med stats­

kontoret anser jag emellertid, att befattningen bör uppföras i 26 lönegraden.

Den föreslagne förste revisorn är avsedd såsom chef för sjörevisionen. För-

valtningsutredningen har förordat, att sjörevisionen skulle erhålla särskild chef

i lönegraden Eo 24. Sedermera har Kungl. Majit genom beslut den 25 sep­

tember 1942 medgivit, att tills vidare intill den 1 juli 1943 vikariatslön enligt

därom gällande bestämmelser finge utgå vid förordnande att fullgöra arbets­

uppgifter såsom chef för marinförvaltningens sjörevision, varvid skulle anses

föreligga förordnande å befattning i lönegraden A 24. För min del anser jag, att

för ledningen av sjörevisionen bör — efter dess infogande i civilförvaltningen —

inrättas en förste revisorstjänst, som tills vidare bör vara extra ordinarie.

Vad slutligen angår det för den militära centralförvaltningen gemensamma

advokatfiskalskontoret,

som avses förlagt till civilförvaltningen, må erinras om

den mångdubbling, som ombudsmannagöromålen undergått efter den för­

stärkta försvarsberedskapens inträdande. Den arbetsbörda, som för närva­

rande åvilar ombudsmannapersonalen, kommer självfallet att vid en återgång

till fredsförhållanden nedgå. Innan densamma erhåller normal omfattning

torde dock åtskillig tid förgå efter en avveckling av beredskapen. Under denna

tid måste uppenbarligen kontoret i avsevärd omfattning arbeta med extra per­

sonal. Den mera fast anställda personalen bör däremot begränsas till vad som

får anses erforderligt även i fredstid. Vid bedömande av ombudsmannagöro-

målens normala omfattning måste beaktas försvarsorganisationens utbyggnad,

den ökade motoriseringen och den förlängda övningstiden.

Arméförvaltningens nuvarande ombudsman i lönegraden A 26 åtnjuter

sedan den 8 januari 1940 tjänstledighet på grund av sjukdom och torde icke

kunna beräknas erhålla sådan arbetsförmåga att han kan återinträda i ut­

övning av ombudsmannatjänsten. Han har emellertid under den därefter för­

flutna tiden kunnat utnyttjas för vissa göromål å tygdepartementets civilbyrå.

Enligt min mening bör ombudsmannabefattningen överföras å övergångsstat

samtidigt som en ny befattning som advokatfiskal inrättas, tills vidare med

placering i lönegrad Eo 28. Till dennes förfogande bör ställas en biträdande

advokatfiskal i lönegraden Eo 24.

Jag erinrar om att försvarsväsendets tryckeriutredning i sitt den

23

decem­

ber

1942

avgivna betänkande angående ordnandet av tryckningsverksamheten

inom försvarsväsendet föreslagit inrättande av bland annat ett till civilförvalt­

ningen anslutet tryckerikontor. Till spörsmålet örn genomförandet av detta

förslag och därmed sammanhängande personalfrågor torde jag i annat sam­

manhang få taga ståndpunkt.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

Kungl. Majlis 'proposition nr 180.

293

VI. Arméförvaltningen.

A. Arméförvaltningens allmänna uppgifter.

Arméförvaltningen utövar i sitt nuvarande skick under Kungl. Majit i

tekniskt och ekonomiskt avseende högsta ledningen av och uppsikten över

lantförsvaret. Dess verksamhet är fördelad på fem särskilda grenar, vilka

inom ämbetsverket ha sina motsvarigheter i lika många departement och

styrelser.

1941 års förvaltningsutredning.

Förvaltningsutredningen har såsom i det föregående angivits föreslagit,

att av de inom försvarsgrensförvaltningarna företrädda fackgrenarna forti­

fikations- och byggnadsförvaltningen, sjukvårdsförvaltningen och civilförvalt­

ningen skola utbrytas från försvarsgrensförvaltningarna och sammanföras till

för hela försvarsväsendet gemensamma förvaltningsorgan. Inom den blivan­

de reducerade arméförvaltningen skulle då komma att kvarstå tygförvalt­

ningen och intendenturförvaltningen. De arbetsuppgifter, som folie inom

tygförvaltningens områden, komme emellertid att undergå viss minskning

därigenom, att det krigsindustriella planeringsarbetet, anskaffningen av krigs­

materiel som vore hänförlig till mass- eller standardartiklar, standardiserings-

verksamheten i fråga om krigsmaterielen m. m. avsåges skola förläggas till

försvarsväsendets industriverk. Utredningen räknade också med möjligheten,

att en överflyttning dit jämväl av anskaffningen av viss standardiserad inten-

denturmateriel kunde visa sig fördelaktig. Å andra sidan syntes till de upp­

gifter, som skulle åvila arméförvaltningens intendenturorgan, böra hänföras

anskaffning även för övriga centrala militärförvaltningsmyndigheter av viss

intendenturmateriel och vissa förplägnadsvaror, i den mån armén vore den

största förbrukaren därav. De arbetsuppgifter, som nu åvilade tyg- och inten-

denturdepartementens civilbyråer, komme — även om en försvarsväsendets

civilförvaltning tillskapades — att i stort sett kvarstå oförändrade. I sam­

band med omorganisationen måste jämväl tillses, att den blivande arméför­

valtningen utrustades med organ för handhavande av ombudsmanna- och

kassagöromål.

Utlåtanden över 1941 års förvnlfnings-

utrednings förslag.

Vid behandlingen i det föregående av de fackgrenar, som utbrutits ur för­

svarsgrensförvaltningarna, ha anförts vissa uttalanden av remissmyndighe­

terna, ägnade att belysa frågan örn gränsdragningen mellan de utbrutna äm­

betsverken och försvarsgrensförvaltningarna sådana de komma att te sig

efter en omorganisation. I detta sammanhang torde vara tillräckligt med

en hänvisning till berörda uttalanden.

Departe­

mentschefen.

Av vad i det föregående anförts framgår, att arméförvaltningen — om

förevarande förslag genomföres — framdeles kommer att få sitt arbetsom­

råde väsentligt begränsat. Sålunda avses tre särskilda fackgrenar skola i sin

helhet utbrytas, nämligen fortifikations- och byggnadsförvaltningen, sjuk­

vårdsförvaltningen samt civilförvaltningen. Vidare komma betydelsefulla

uppgifter att överflyttas från såväl tyg- som intendenturdepartementet till

krigsmaterielverket.

Vad angår överflyttningen av anskaffningsuppgifter från tygdepartemen­

tet bör vid utformandet av författningsbestämmelserna i ämnet eftersträvas

en klarare gränsdragning än som skett i förvaltningsutredningens betänkande.

I fråga örn anskaffningen av intendenturmateriel har förvaltningsutred-

ningen tänkt sig en centralisering till intendenturförvaltningsorganet inom den

försvarsgren, som är den största förbrukaren, d. v. s. i stor utsträckning till

arméförvaltningens intendenturdepartement. Även jag anser, att en centrali­

sering härvidlag bör ske. Denna bör emellertid syfta till en förläggning av

anskaffningen även av intendenturmateriel till krigsmaterielverket i den ut­

sträckning, som avsetts skola gälla enligt de förut angivna principerna för

anskaffning av tygmateriel.

De arbetsuppgifter, som nu åvila tyg- och intendenturdepartementens

civilbyråer, komma att i stort sett kvarstå oförändrade, oavsett inrättandet

av försvarets civilförvaltning. Då såväl kassa- som ombudsmannagöromålen

för hela den centrala militärförvaltningen avses skola förläggas till civilför­

valtningen, komma särskilda organ härför icke att krävas inom arméförvalt­

ningen.

294

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

B. Arméförvaltningens organisation.

1. Allmänna grunder.

1941 års förvaltningsutredning.

Förvaltningsutredningen har beträffande de allmänna grunderna för armé­

förvaltningens organisation anfört i huvudsak följande.

De arbetsuppgifter, som komma att kvarstå för arméförvaltningen i dess

reducerade skick, medföra, att inom arméförvaltningen alltjämt måste finnas

särskilda avdelningar för handhavande av tygförvaltningen respektive inten-

denturförvaltningen. Då dessa avdelningar var för sig komma att bliva av be­

tydande storlek och vidare torde komma att arbeta rätt oberoende av var­

andra, anser utredningen, att dessa avdelningar alltjämt böra benämnas armé-

j örn altning ens ty g departement respektive intendenturdepartement. Utredning­

en föreslår vidare, att de nu i dessa båda departement ingående civilbyråerna

utbrytas ur departementen och sammanföras till en för arméförvaltningen i dess

helhet gemensam civilavdelning.

Inom den nuvarande arméförvaltningen finnes icke någon chef i egentlig me­

ning, utan de särskilda departementen och styrelserna ha var sina chefer, som

295

sinsemellan intaga en i det stora hela självständig ställning. Dessa chefer bilda

tillsammans arméförvaltningens plenum, som har att besluta i vissa för arme­

förvaltningen gemensamma angelägenheter.

Enligt den för arméförvaltningen gällande instruktionen skola emellertid vissa

å arméförvaltningen ankommande ärenden av verket avgöras under chefskap av

chefen för armén, vilken därvid är ensam beslutande.

Vad först beträffar chefens för armén ställning till den föreslagna reducerade

arméförvaltningen har utredningen ägnat denna fråga ett ingående övervägan­

de. De senare årens erfarenheter synas giva vid handen, att den nuvarande an­

ordningen, med chefen för armén såsom chef för förvaltningen vid avgoranuet

av vissa instruktionsmässigt angivna slag av ärenden, i det stora hela fungerat

tillfredsställande. Emellertid är det otvivelaktigt, att ett bestämt angivande i

instruktionen av de ärendesgrupper, i vilka försvarsgrenschefen skall utöva

chefskap över förvaltningen, måste, örn därmed avses att utesluta honom tran

beslutanderätten i andra ärenden, bli i så måtto otillfredsställande, att tillämp­

ningen av bestämmelserna vidlådes av en viss stelhet och att tveksamma gräns­

fall alltid uppkomma. Vidare synes det kunna göras gällande, att det med den ka­

raktär av renodlat materielförvaltande verk, som arméförvaltningen enligt den

föreslagna nya organisationen kommer att erhålla, ligger nära till hands att låta

arméchefen såsom den för arméns krigsduglighet i första hand ansvarige fa ett

mera vidsträckt inflytande över förvaltningsverksamheten än som varit pakallat

med den nuvarande månghövdade förvaltningsorganisationen.

Utredningen vill därför för sin del föreslå, att chefen för armén skall i princip

äga högsta chefskapet över den nya arméförvaltningen. Därav följer, att han

skall vara berättigad att utöva beslutanderätt i arméförvaltningen i den om­

fattning han själv bestämmer. Utredningen anser det emellertid vara uppenbart,

att chefen för armén som regel endast i frågor av större vikt eller av principiell

betydelse kommer att utöva sin beslutanderätt och att han i övrigt endast kom­

mer att lämna allmänna direktiv för ämbetsverkets verksamhet — till något

väsentligt därutöver lärer hans egen verksamhet knappast lämna tid övrig. 1

den blivande instruktionen för arméförvaltningen lärer böra angivas, i vilka

ärendesgrupper chefen för armén i allmänhet bör vara den inom arméförvalt­

ningen beslutande; i övriga ärenden avses beslutanderätten som regel bora ut­

övas av ämbetsverkets egna chefer. Att han i de fall då han utövar sin beslu­

tanderätt i ämbetsverket handlar under vanligt förvaltningsansvar säger sig

självt, liksom att besluten alltid skola fattas efter vederbörlig föredragning inom

verket

Vidkommande därefter frågan om arméförvaltningens ledning i övrigt, inne­

bär ju den nuvarande anordningen med särskilda sidoordnade chefer för arme­

förvaltningens olika departement och styrelser utan någon gemensam chef —

vilken organisation leder sina anor till det forna krigskollegium en påtaglig

avvikelse från marin- och flygförvaltningarnas organisation, i det att för dessa

ämbetsverk särskilda chefer finnas tillsatta. Icke minst ur synpunkten att söka

åstadkomma största möjliga likformighet mellan armé-, marin- och tlygforvalt-

ningarna har utredningen haft under övervägande fragan, huruvida icke jämväl

i arméförvaltningen borde finnas en gemensam chef för hela ämbetsverket.

Emellertid göra sig i fråga om arméförvaltningen vissa synpunkter gällande,

vilka komma den att i förevarande hänseende intaga en annan stallning än

marin- och flygförvaltningarna. Till att börja med kommer den centrala förvalt­

ningsverksamheten på tygförvaltningens och intendenturförvaltningens områ­

den^ för arméns vidkommande — särskilt med hänsyn till de synnerligen omfat­

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

296

tande underlydande regional- och lokalförvaltningarna — att bli av en sådan

storleksordning och omfatta så komplicerade arbetsuppgifter, att de härför av­

sedda organen var för sig måste få karaktären av högst betydande ämbetsverk,

vilkas chefer bli i hög grad ansvarstyngda och därför måste besitta de högsta

k\ alifikationer. Att över dessa chefer men under chefen för armén såsom inne­

havare av högsta chefskapet över arméförvaltningen placera en särskild chef för

arméförvaltningen som sådan stöter därför på svårigheter redan av personal­

tekniska skäl. Men härtill kommer, att behovet av en dylik gemensam förvalt­

ningschef under chefen för armén icke synes .vara lika framträdande som fallet

ar med marinen och flygvapnet. På grund av det sätt på vilket materieltjänsten

regionalt och lokalt är ordnad — med särskilda personalkårer för tygtjänst och

intendenturtjänst — blir nämligen gemensamheten i förvaltningshänseende mel­

lan de bada tjänstegrenarna i centralinstansen förhållandevis ringa, något som

givetvis också betingas av den omfattning som varje tjänstegren äger. Slutligen

är att märka, att chefen för armén, vilken enligt försvarsutredningens förslag

icke skall hava att befatta sig med det operativa krigsförberedelsearbetet, i högre

grad än de båda övriga försvarsgrenscheferna har till huvudsaklig uppgift, bland

annat, att ägna uppmärksamhet åt arméns utrustning. Då han enligt förvalt-

ningsutredningens förslag skall utöva högsta chefskapet över arméförvaltningen,

har han i utövningen härav anledning att särskilt uppmärksamma de samord­

ningsproblem som kunna uppkomma.

Utiedningen utgår således från att någon särskild chef för arméförvaltningen

icke skall finnas. Beslutanderätten kommer således att, i den mån icke chefen

för armén inträder som beslutande, utövas på tyg- och intendenturdepartemen-

ten vart för sig, antingen av dess chefer eller av avdelnings- eller byråchefer.

Emellertid uppkomma givetvis vissa frågor inom verket som icke äro att hän­

föra till något visst av departementen, exempelvis personalfrågor, vissa ersätt­

ningsfrågor, vissa författningsfrågor m. m. Beslutanderätten i dylika frågor

synes böra utövas av den^av de båda departementscheferna, vilken av Kungl.

Maj .t förordnas därtill. Sådana frågor torde i allmänhet i den andre departe­

mentschefens närvaro böra föredragas av chefen för civilavdelningen; båda böra

därvid äga reservationsrätt. Disciplinärenden inom verket torde böra avgöras

kollegialt av departementscheferna och chefen för civilavdelningen.

Utlåtanden över 1941 års förvaltnings-

utrednings förslag.

Armechefen har ansett, att tyg- och intendenturdepartementen liksom nu

borde förfoga över var sin civilbyrå, samt ifrågasatt departementens organi­

serande såsom två självständiga verk.

Samma uppfattning har uttalats av arméförvaltningen.

Beträffande de till stöd härför aberopade skälen torde få hänvisas till av­

snittet rörande civilbyrån.

I några av utlåtandena ha anförts vissa allmänna synpunkter rörande för-

svarsgrensförvaltningarnas ställning och organisation, för vilka redogörelse

torde kunna lämnas i detta sammanhang.

Statens ammunitionsnämnd

och försvar sväsendets verkstadsnämnd

ha så­

lunda funnit anmärkningsvärt, att förvaltningsutredningen, trots att de tre

försvarsgrensförvaltningarna i stor utsträckning skulle ha likartade arbets­

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

297

uppgifter, föreslagit olika organisationsformer för deni. Nämnderna lia där­

vid särskilt erinrat örn att arméförvaltningen enligt förslaget icke skulle er­

hålla någon gemensam chef. Förslaget syntes därför böra undergå en över-

arbetning, framför allt vad anginge arméförvaltningens organisation. Vid

denna överarbetning borde i första hand förvaltningarnas uppgifter fixeras

och avgränsas i förhållande till övriga organ inom försvarsförvaltningen en­

ligt av nämnderna i utlåtandet angivna riktlinjer, varvid dock formerna icke

finge göras så stela, att i framtiden ett överförande av uppgifter mellan för­

valtningens olika organ omöjliggjordes. Det syntes även bli nödvändigt att

på ett fastare sätt än utredningen föreslagit inordna försvarsgrensförvalt-

ningen under försvarsgren sledningen. I första hand syntes det vara nödvän­

digt, att förvaltningens chef alltid vore militär. Huruvida förvaltningarna allt­

jämt borde vara direkt underställda Kungl. Majit syntes böra ingående un­

dersökas. Försvarsgrensförvaltningarnas organisation borde göras sådan, att

förvaltningarna fördelades på ett fåtal avdelningar under en gemensam chef.

Ärenden angående den egentliga krigsmaterielens principutformning, under­

håll, förvaring och distribution borde sammanföras till en eller flera tekniska

avdelningar. Den tekniska personalen borde utöver rent tekniska kvalifika­

tioner ha militär utbildning och erfarenhet och syntes därför i regel böra

rekryteras ur den personalkår av militärt utbildade tekniker, som borde fin­

nas inom varje försvarsgren. Ledningen av försvarsgrenens centrala verkstä­

der och liknande anläggningar för reparationsverksamheten borde samman­

föras till en för försvarsgrensförvaltningen gemensam avdelning och under­

ställas en teknisk chef med god erfarenhet från fabriksdrift.

En reservant i ammunitionsnämnden

har ansett, att nämndernas förslag

örn liknande organisationsformer för de tre försvarsgrensförvaltningarna med

hänsyn till arten och omfattningen av de uppgifter, som komme att åvila

arméförvaltningens tyg- och intendenturdepartement, icke vore hållbart. Den

av förvaltningsutredningen föreslagna organisationen vore avgjort att före­

draga.

Statens krisrevision

har erinrat om att frånvaron av en gemensam chef,

som skulle kunna ena och sammanhålla arméförvaltningens olika avdelningar

till en inåt och utåt samverkande enhet, varit en av huvudanmärkningarna

mot den nuvarande arméförvaltningen samt har därför föreslagit, att armé­

förvaltningens olika avdelningar skola ställas under en gemensam chef.

Sveriges industriförbund

har anfört att, ehuru förbundet i likhet med för­

valtningsutredningen ansåge det riktigt, att avgörandet i frågor rörande

krigsmateriel i sista hand tillkomme de för försvarets effektivitet ansvariga

militärerna, det vore synnerligen viktigt, att de civilmilitära teknikerna inom

de olika förvaltningarna gåves större möjligheter än hittills att redan på ett

tidigt stadium och sålunda innan ståndpunkt fattades i en dylik fråga få

framföra sina synpunkter för den ansvariga ledningen. Det vore därför av

Kungl. Marits 'proposition nr ISO.

Departe­

mentschefen.

stor betydelse för krigsmaterielens ändamålsenlighet och modernitet, att tek­

nikerna i större utsträckning än hittills placerades på de tekniskt mera krä­

vande chefsposterna inom förvaltningarna.

Svenska teknologföreningen

har förordat större enhetlighet beträffande

försvarsgrensförvaltningarnas organisation och i fråga om benämningarna å

de olika förvaltningsorganen. Förvaltningsutredningens förslag uppvisade,

speciellt beträffande försvarsgrensförvaltningarna, stora brister i fråga om

beredande av ökat utrymme och inflytande åt teknikens män. Den föreslagna

alltför starka koncentrationen av beslutanderätten till militära chefer komme

enligt föreningens mening att i många fall omöjliggöra en skyndsam och

rationell handläggning av förekommande ärenden. Till undvikande därav

borde beslutanderätten beträffande den tekniska och ekonomiska verksamhet,

som sammanhängde med tygmaterielutrustning samt byggnaders uppförande

och underhåll, utövas av ingenjörer, vilka genom sin utbildning ägde förut­

sättningar därför.

Försvarsväsendets civilmilitära ingenjörers förbund

har uttalat sig i samma

riktning och framhållit att det — för att fullt utbyte av den tekniska perso­

nalens arbete skulle erhållas — erfordrades jämväl att verksamheten stöde

under ledning av teknisk personal. För upprätthållande av kontinuiteten i det

tekniska arbetet krävdes därjämte, att en icke oväsentlig del av ingenjörs-

personalen anställdes på stat. Förbundet ville vidare understryka betydelsen

av att försvarsgrensförvaltningarna i likhet med vad som föreslagits för

industriverket erhölle lättnader i fråga om iakttagande av föreskrifterna i

upphandlingsförordningen.

Lönenämnderna

ha i annat sammanhang framhållit, att militär chef för för-

svarsgrensförvaltning vore att anse såsom förtroendeämbetsman. Den om­

ständigheten, att han skulle tillsättas medelst förordnande, motiverade därför

i och för sig icke placering i högre lönegrad än Ob 3.

Under remissbehandlingen av förvaltningsutredningens betänkande har från

flera håll framhållits såsom anmärkningsvärt, att utredningen, trots att de

tre försvarsgrensförvaltningarna i stor utsträckning skulle ha likartade ar­

betsuppgifter, föreslagit olika organisationsformer för dem. I sådant hänseen­

de har särskilt påpekats, att arméförvaltningen enligt förslaget icke skulle

erhålla någon gemensam chef. Å andra sidan ha arméchefen och arméförvalt­

ningen, såsom i det föregående omnämnts, påyrkat en uppdelning av återsto­

den av arméförvaltningen i två skilda ämbetsverk, arméns tygförvaltning och

arméns intendenturförvaltning. Till sistnämnda förslag har jag ställt mig avvi­

sande. Enligt min mening bör emellertid arméförvaltningen, ehuru samman­

hållen till en enhet, organiseras på två fackorgan, ett för tygförvaltningen och

ett för intendenturförvaltningen. Det synes lämpligt att, till undvikande av

förväxling med statsdepartementen samt för vinnande av överensstämmelse

298

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

299

med beteckningen på marin- och flygförvaltningarnas underavdelningar, för

arméförvaltningens ifrågavarande fackorgan användes benämningen avdelning.

Arméförvaltningen skulle sålunda bli indelad i en tygavdelning

och en inten-

denturavdelning,

vartill skulle komma en för verket gemensam civilbyrå.

Jag har redan i det föregående uttalat såsom min mening, att chefskapet

för försvarsgrensförvaltningarna bör läggas i vederbörande försvarsgrenschefs

hand. Självfallet bör försvarsgrenschefen dock förbehålla sig allenast de

mest betydelsefulla ärendena och således ej taga befattning med löpande

ärenden i allmänhet. Den omedelbara ledningen av försvarsgrensförvalt-

ningen bör under försvarsgrenschefen utövas av en souschef. Arméförvalt­

ningen bör härvidlag icke utgöra något undantag. De skäl, som av för-

valtningsutredningen anförts gentemot tanken att utse en chef för det löpande

arbetet inom detta ämbetsverk, synas mig i så måtto böra röna beaktande,

att till souschef bör utses endera av cheferna för tyg- och intendenturavdel-

ningarna. Denne bör ha att företräda verket i sådana frågor som äro gemen­

samma för detta, exempelvis vissa personal-, ersättnings- och författnings-

frågor. En övergående uppgift, som dock kan bli av stor betydelse, blir vi­

dare att vid en blivande återgång till fredsförhållanden övervaka återföran­

det av den nu för arméförvaltningen tillämpade, för beredskapsläget av­

passade personalorganisationen till normal omfattning. Jag avser emellertid

icke, att souschefen för arméförvaltningen skall inträda såsom beslutande i

ärenden, som enbart beröra den avdelning, för vilken han icke utövar det

direkta chefskapet, även om fråga skulle vara om ärenden av större vikt. Be­

slutanderätten i flertalet ärenden kommer således i likhet med vad nu är fallet

att, i den mån icke arméchefen inträder, utövas på tyg- och intendenturavdel-

ningarna var för sig.

Visserligen hyser jag den uppfattningen, att souscheferna för de olika för­

svarsgrensförvaltningarna icke med nödvändighet skola tagas ur militärernas

krets. Även en civilmilitär eller civil med framstående kvalifikationer bör så­

lunda kunna ifrågakomma. Vad arméförvaltningen beträffar torde emellertid

frågan örn tillsättande av en icke-militär souschef åtminstone tills vidare icke

kunna bli aktuell, då valet ju kommer att stå mellan två avdelningschefer,

vilka såvitt jag kan bedöma böra vara militärer.

Vad angår frågan örn souschefens ställning i övrigt synes han — såsom

förutsatts beträffande militär chef för annan försvarsgrensförvaltning — böra

placeras i lönegraden Ob 3 a och tillsättas medelst förordnande på viss tid.

Självfallet måste han under tid för sådant förordnande frånträda de för­

måner, som äro förenade med hans befattning såsom avdelningschef. Vid be­

stämmandet av löneställningen för souschef vid försvarsgrensförvaltning över­

huvudtaget har jag räknat med att sådan befattningshavare icke bör komma i

åtnjutande av liigrc avlöningsförmåner, därest han är militär, än örn han

är civil.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 180.

300

Kungl. Majlis proposition nr 180.

2. Tygavdelningen.

1941 års förvaltningsutredning.

Förvaltningsutredningen har i förevarande hänseende anfört i huvudsak

följande.

Inom den av utredningen föreslagna nya arméförvaltningen skall det ankomma

tygdepartementet att ha högsta överinseendet och ansvaret för arméns utrust­

ning med tygmateriel, d. v. s. vapen och ammunition, signal- och ingenjörmateriel

samt fordonsmateriel m. m.

Det skall sålunda ankomma på departementet att projektera materielen, d. v. s.

uppgöra förslag till nya materieltyper eller förbättringar av redan förefintlig ma­

teriel, i den mån den tekniska utvecklingen skapar möjligheter härför. De nya

materieltyperna skola sedan utprövas, så att de leda till ur militär synpunkt lämp­

liga konstruktioner, vilka, i förekommande fall, skola vara ägnade för tillverkning

i större skala. För det tekniska handhavandet av den nykonstruerade materielen

skall departementet utfärda erforderliga anvisningar.

Tygdepartementet skall vidare ha till uppgift att förvalta de medel, som ställas

till förfogande för arméns utrustning med tygmateriel samt vidtaga erforderliga

åtgärder för anskaffning av sådan. I den mån anskaffningen gäller artiklar av mass-

och standardkaraktär skall anskaffningen ske genom anlitande av industriverket,

som har att verkställa upphandling enligt departementets leveransbestämmelser

och som jämväl skall handhava all krigsindustriplanering. Utredningen förutsätter

därvid, att tygdepartementet vid behov skall ställa erforderlig kontrollpersonal

till industriverkets förfogande.

Departementet skall även handlägga frågor angående arméns kvantitativa behov

av tygmateriel, ävensom frågor angående denna materiels förrådshållning, redovis­

ning och vård. Förefintliga centralförråd av ammunition förutsättas bliva i dessa

avseenden underställda departementet.

Departementet skall vidare ha överinseendet över ärenden angående tygmate-

rielens reparation. För detta ändamål böra armén tillhörande verkstäder vid tyg-

stationer och truppförband ledas av departementet, vars chef dessutom bör ha

inspektionsrätt över reparationstjänstens utövande vid truppförbanden. Slutligen

böra inom departementet handläggas vissa frågor angående mobilisering och ut­

bildning i ändamål att säkerställa, att kvalificerad personal finnes tillgänglig för

besättandet av erforderliga befattningar under såväl krigs- som fredsförhållanden.

Förvaltningsutredningen har ansett, att chef för tygdepartementet liksom

nu borde vara generalfälttygmästare!!, vilken emellertid borde tillsättas på för­

ordnande för en tid av högst sex år. Utredningen hade haft under övervä­

gande, huruvida det icke skulle kunna vara tänkbart att såsom chef för tyg­

departementet förordna en icke-militär, men av flera skäl funnit sig böra av­

visa denna tanke. Utredningen har härutinnan anfört i huvudsak följande.

Tygdepartementets karaktär av rent militärt förvaltningsorgan skulle därigenom

i betänklig grad gå förlorad. Den omständigheten, att generalfälttygmästaren skall

vara chef för fälttygkåren talar också emot att besätta generalfälttygmästarposten

med en icke-militär person. Detsamma gäller beträffande det förhållandet, att han

bör ha inspektionsrätt över tygtrupperna. Slutligen är att märka, att inom armén

finnes en speciell militär personalkår, fälttygkåren, vars befattningshavare ägna

huvuddelen av sin verksamhet åt arbetsuppgifter inom tygdepartementets verk­

samhetsområde. Vid utväljandet av generalfälttygmästare finnes sålunda möjlig-