2

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Förslag

till

Lag

örn tillsyn över Lundar.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Hund skall hållas under sådan tillsyn som med hänsyn till dess natur

och övriga omständigheter erfordras för att förebygga att den orsakar skada

eller avsevärd olägenhet.

2

§•

Hund som visat benägenhet att bita människor eller hemdjur må ej vara

lös utomhus, såframt den icke hålles inom område, som är betryggande in­

hägnat och till vilket utomstående ej äga tillträde. Hållas får ute i trakten,

skall vad nu är sagt gälla även beträffande hund som visat benägenhet att

driva får.

3 §•

Eftersättes tillsynen över hund, äger polischefen i orten meddela de före­

skrifter som omständigheterna påkalla, såsom att hunden skall vara för­

sedd med munkorg eller hållas bunden eller instängd. Vad sålunda före­

skrivits skall bevisligen delgivas hundens ägare eller annan som mottagit

hunden till underhåll eller nyttjande.

Är fråga om hund som avses i 2 §, äger polischefen ock, där så finnes

nödigt, låta döda hunden. Anträffas hunden lös på område, varöver hun­

dens ägare eller annan som mottagit hunden till underhåll eller nyttjande

ej äger förfoga, må den av envar dödas.

4 §•

Skada som orsakas av hund skall ersättas av dess ägare eller, örn annan

mottagit hunden lill underhåll eller nyttjande, av denne, såframt ej ägaren

eller innehavaren visar, att hunden hållits under sådan tillsyn som med hän­

syn till dess natur och övriga omständigheter skäligen kunnat fordras.

Har den som led skadan eller medlem av hans familj, hos honom anställd

person eller ock djur som han äger eller innehar medverkat till att skadan

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

3

skett, bestämme rätten, efter vad som finnes skäligt, om och i sådant fall till

huru stor del skadan skall ersättas.

5 §•

Den som icke iakttager vad som stadgas i 2 § eller föreskrivits med stöd

av 3 § första stycket, straffes med dagsböter.

6

§•

Talan om ansvar enligt denna lag anhängiggöres vid polisdomstol där så­

dan finnes och eljest vid allmän domstol; dock att mål däri talan om skade­

stånd föres må prövas allenast av allmän domstol.

7 §•

Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1943.

Genom lagen upphäves lagen den 9 juni 1893 (nr 37 s. 1) angående änd­

ring i vissa delar av 22 kap. 6 och 7 §§ byggningabalken jämte vad i samma

kapitel finnes stridande mot nya lagen.

4

Kungl. Majda proposition nr 191.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in­

för Hans Maid Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 12 februari 1943.

Närvarande:

' ' ;

Statsministern

H^ansson,

ministern för utrikes ärendena

G^unther,

statsråden

P^ehrsson-B^ramstorp, W^estman, W^igforss, M^öller, S^köld, E^riksson,

B^ergquist, B^agge, A^ndersson, D^omö, R^osander, G^jöres, E^werlöf.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anmä­

ler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, fråga örn lagstift­

ning angående tillsyn över hundar och anför därvid följande.

Gällande svensk rätt.

Den svenska lagstiftningen innehåller inga generella stadganden rörande

ansvarighet för skador, som vållats av djur. Allmänna skadeståndsregler få

därför komma till användning, där ej tillämpliga specialbestämmelser före­

ligga. Bland dylika bestämmelser må till en början anföras vissa stadganden

i lagen den 2 juni 1933 om ägofred, som handlar om ägors skyddande mot

intrång av främmande hemdjur. Till hemdjur räknas hästar, nötkreatur, får,

svin m. fl., men däremot ej hundar. I 1 § nämnda lag stadgas, att den som

äger eller till underhåll eller nyttjande mottagit hemdjur är pliktig att me­

delst hägnad eller vallning eller på annat sätt hålla sådan vård om dem, att

de ej olovligen inkomma på annans ägor. Om någons hemdjur likväl olov­

ligen kommer in och gör skada på ägorna, är djurets ägare enligt 47 § pliktig

ersätta skadan, ändå att han ej är därtill vållande. Vad ägaren sålunda nöd­

gats utgiva äger han söka åter av den som vållat skadan. Det som nu sagts

om ägare till hemdjur gäller även i fråga örn den som mottagit djuret till

underhåll eller nyttjande. I detta sammanhang må även nämnas, att 22 kap.

7 § byggningabalken innehåller vissa ålderdomliga skadeståndsregler för de

fall, då kreatur döda eller skada annans kreatur.

Beträffande hundar finnas ett flertal specialbestämmelser. De viktigaste av

dem innefattas i en lag den 9 juni 1893 angående ändring i vissa delar av

22 kap. 6 och 7 §§ byggningabalken. Nämnda lag innehåller följande stad­

ganden. Okynnes hund, som biter folk eller fä, må ej lös vara; anträffas så­

dan hund å område, varöver hundens ägare eller annan, som har hunden

i

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

pande till förekommande av olägenheter därav. Underlåtenhet härutinnan

straffas med böter. Nämnda myndighet äger ock såsom äventyr föreskriva,

att utelöpande hund må kunna genom polismyndighetens försorg upptagas

och efter viss stadgad tid dödas, därest icke ägaren inom denna tid återhäm­

tar hunden och erlägger ersättning för dess vårdande.

Ingripande mot farliga hundar kan vidare ske genom vitesföreläggande av

länsstyrelsen. Enligt 6 § 1 mom. 1. landshövdinginstruktionen den 19 novem­

ber 1937 äger länsstyrelsen för upprätthållande av allmän ordning och sä­

kerhet, där ansvar icke är i lag bestämt, stadga erforderliga vitén. Med stöd

av motsvarande bestämmelse i förut gällande instruktion har länsstyrelse an­

setts äga befogenhet att vid vite tillhålla en person att taga sådan vård örn

ett par honom tillhöriga hundar, att icke någondera av dem inkomme på

allmän väg. (H. 1939 s. 572.) Ett vitesföreläggande torde även kunna avse

exempelvis att en farlig hund skall, då den går lös, vara försedd med be­

tryggande munkorg. (Jfr R.Å. 1911 not C. 94.)

I 21 § lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt stadgas, att lös hund ej må

medtagas eller insläppas i annans hägnade jaktpark eller djurgård. Örn så

sker, blir hunden förverkad. Löper hund lös i mark, där villebråd finnes,

äger jakträttsinnehavaren eller hans folk jämlikt 22 § samma lag rätt att

upptaga den, varefter den som vill återfå hunden är skyldig att erlägga

lösen. Under vissa förutsättningar ina hunden även dödas. I sistnämnda

lagrum stadgas vidare bl. a., att örn hund, som löper lös, jagar eller ofredar

villebråd, hundens ägare eller innehavare är skyldig ersätta jakträttsinneha­

varen skada, som därigenom må anses hava skett å villebrådsbeståndet. En­

ligt 25 § samma lag är jakträttsinnehavaren vid jakt å område, som inne-

haves av annan, skyldig ersätta all skada, som å mark, hägnad eller annan

egendom förorsakas av honom själv eller av annan, som han givit lov att

jaga, eller av de vid jakten använda biträden eller hundar. Jaktstadgan av

den 3 juni 1938 innehåller även vissa bestämmelser rörande hundar. Sålun­

da föreskrives i 9 §, att hund skall hållas under sådan vård, att den förhind­

ras löpa lös i mark, där villebråd finnes, under tiden fr. o. m. den 1 mars

t. o. m. den 20 augusti. Utan hinder härav får dock hund under vissa förut­

sättningar användas bl. a. för jaktvårdsändamål. överträdelse av nämnda

föreskrift straffas med böter enligt 29 § 5 mom. jaktstadgan.

Till skydd för lapparnas renar mot skadegörande hundar finnas särskilda

föreskrifter i lagen den 18 juli 1928 om de svenska lapparnas rätt till renbete

i Sverige. Enligt 36 § skall ägare till hund, som ofredar ren på tillåtet uppe-

hållsområde, ersätta skadan, även om ofredandet skett utan någons uppsåt

eller vållande. I 38 § stadgas bl. a., att hundar, som icke användas i rensköt­

sel, i regel skola hållas i band eller på vissa andra sätt fängslade, under den

tid, då lappar med sina renar lagligen uppehålla sig i trakten. Brott häremot

straffas med böter enligt 59 §. Jämlikt 38 § är det vidare under vissa förut­

sättningar tillåtet att döda annans hund till skydd för renar. Liknande be­

stämmelser som de nu anförda gälla även till förmån för norska lappar, som

uppehålla sig här, enligt lagen den 20 juni 1919 innefattande bestämmelser

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

1 Finland gälla ännu de ursprungliga bestämmelserna i 22 kap. byggninga-

balken om skadegörande hundar. Strafflagens 44 kap. 7 och 8 §§ innehålla

i huvudsak följande bestämmelser. Underlåter den, som äger eller har upp­

sikt över sådant husdjur eller vilt djur, vilket honom veterligen är farligt för

människor, att hålla det instängt eller säkert bundet, drabbas han av straff­

ansvar, och därjämte skall djuret, i fall omständigheterna därtill föranleda,

dödas. Örn man utan nödtvång hetsar hund å folk eller å dragare eller annat

husdjur, inträder även straffskyldighet, och vidare är ägare eller vårdare av

hund förfallen till straff, om han icke avhåller eller söker avhålla hunden

från angrepp å människor eller husdjur.

Även i Norge finnas ännu vissa ålderdomliga bestämmelser på detta om­

råde. Christian V:s norska lag av år 1687 stadgar i sjätte boken 10 kap. 2 art.

bl. a. följande. Får någon skada av annans kreatur eller hund, som går lös,

och har ej den skadelidande själv förorsakat skadan, skall djurets ägare be­

tala fältskärslön. Om den skadelidande får lyte, skall ägaren lämna ersätt­

ning efter sakens beskaffenhet. En hund, som orsakat sådan skada och har

vana därtill, skall ägaren själv döda. Om så ej sker, står det fritt för vem

som helst att döda hunden. Genom en lag den 9 juli 1926 regleras frågor om

ersättning tor skador, som vallats av hundar å boskap eller fjäderfä. Dy­

lik skada skall ersättas av hundens ägare eller innehavare, en för båda och

båda för en. Om ägaren betalar, har han återkravsrätt gentemot innehava­

ren. Böter kan även ådömas en försumlig innehavare. Om samma hund i sam­

ma persons besittning ånyo gör skada, skall alltid bötesstraff inträda. Hund,

som jagar eller skadar boskap eller som skadar fjäderfä, må dödas på stället

av den som äger eller innehar det anfallna djuret. Denne äger också inom tre

månader påyrka, att hunden skall dödas genom polisens försorg. Den beslu­

tande lokala myndigheten kan, med tillstånd av vederbörande departement,

utfärda bestämmelser örn att hundar skola hållas i band eller instängda un­

der den tid, då boskap är ute på bete.

Lagstiftningen i andra europeiska länder brukar icke innehålla några

särbestämmelser om ersättning för skador, som orsakats av hundar, utan

upptager i stället gemensamma regler örn skadegörelse av djur i allmänhet.

Sålunda stadgar i Frankrike art. 1385 code civil, att ägaren till ett djur eller

den som nyttjar detta, är ansvarig för den skada djuret förorsakar, vare

sig djuret befinner sig under hans tillsyn eller gått vilse eller sprungit bort.

Trots ordalydelsen har i praxis antagits, att delta stadgande endast skulle

innefatta en presumtion örn vallande från ägarens eller innehavarens sida.

Denna presumtion kan dock endast motbevisas i vissa fall, bl. a. om den

skadelidande själv varit vallande till skadan eller örn force majeure före­

legat. Den nyss återgivna bestämmelsen i code civil Iner upptagits i flera

andra romanska länder.

Ifiagavarande spörsmål har i Schweiz reglerats i obligationsrättens art.

56, som innehåller följande regler. För skada, som anställes av ett djur, an­

svarar den som innehar djuret, såframt han icke visar, att han använt all

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

rätt till förebyggande inskridande mot okynnesliund till sådan hand, »som

biter folk eller fä». Bevisning i sådant avseende torde ofta möta svårig­

het. Efter en hänvisning till 19 § ⁱ dåvarande lag om rätt till jakt framhöll

utskottet, dels att ansvar syntes böra ifrågasättas för ägare till en för hem­

djur farlig hund, därest hunden löpte ute å tid, då får hölles å bete, dels

ock — beträffande hemdjurägarens befogenhet till preventivt ingripande

— att i stället för den bevisning om hundens farlighet, som krävdes för dess

oskadliggörande, presumtion om farlighet borde berättiga till ett inskridan­

de, som möjligen borde få ske genom hundens dödande och eljest genom

dess upptagande.

Utskottet hemställde slutligen, att riksdagen måtte hos Kungl. Majit an­

hålla, att Kungl. Majit ville låta utarbeta och för riksdagen framlägga för­

slag till sådana ändringar i gällande lagbestämmelser, att ett mera betryg­

gande skydd mot skada å hemdjur genom okynneshund bereddes.

Riksdagen biföll utskottets hemställan. (Skrivelse den 11 februari 1919,

nr 14.)

Sedan ett antal yttranden infordrats över denna riksdagens .skrivelse, be­

slöt Kungl. Majit den 7 december 1928, att skrivelsen ej skulle till någon

vidare åtgärd föranleda.

Styrelsen för svenska fåravelsföreningen jämte ett antal föreningens med­

lemmar hemställde i skrivelse till Kungl. Majit den 17 mars 1931, att frå­

gan om åtgärder emot hundars skadegörelse på får måtte tagas under för­

nyat övervägande. Därvid åberopades viss utredning örn skador, som kring­

strövande hundar tillfogat betande får.

Vidare påyrkade kyrkoherden Samuel Gabrielsson i Rättvik i skrivelse den

28 januari 1935, att Kungl. Majit skulle taga i övervägande vilka åtgärder,

som borde vidtagas gentemot utelöpande argsinta och opålitliga hundkreatur.

Riksförbundet landsbygdens folk hemställde i skrivelse till Kungl. Majit

den 15 juni 1938 örn en omarbetning av gällande bestämmelser rörande an­

svarighet för skada, som orsakats av husdjur. I denna skrivelse anförde för­

bundet bl. a. följande. Under senare år hade vid upprepade tillfällen yppat

sig svårigheter vid reglering av skador, som åstadkommits av husdjur. Stad-

gandena därom i 22 kap. 7 § byggningabalken avsåge helt andra förhållan­

den än de nu rådande. Förbundet yrkade därför, att detta lagrum skulle

upphävas. I stället borde i 6 kap. strafflagen införas bl. a. bestämmelser

om att ägare till husdjur i regel skulle till fullo svara för den skada, som

djuret orsakat, såframt ej den skadelidande själv varit vållande till olyckan.

Efter remiss avgav lantbruksstyrelsen utlåtande över sistnämnda fram­

ställning. Styrelsen yttrade därvid bl. a., att det icke syntes föreligga något

större praktiskt behov av ny lagstiftning i nu angivna ämne, varför styrelsen

hemställde, att förbundets framställning icke måtte föranleda någon Kungl.

Majits vidare åtgärd. Skulle emellertid en revision anses erforderlig, borde

denna enligt styrelsens mening innebära, att ersättning vid skada skulle utgå

till fullo samt att ansvarigheten reglerades i enlighet med bestämmelserna

VI

Kunt)!. Maj.ts proposition nr 191.

gärna kan vålla skada å annan tid än den, då får i trakten hållas å bete,

torde sagda bestämmelse kunna inskränkas till sådan tid.

Enligt gällande lag må löslöpande okynnes hund dödas av en var, om

den anträffas utanför område, varöver hundens ägare eller annan som har

hunden i vård äger förfoga. Erfarenheten har visat att värdet av denna be­

stämmelse icke kan anses särdeles stort, enär den även i andra fall än där

det skyddande området är tämligen vidsträckt medför en allenast liten möj­

lighet att oskadliggöra en fårbitande hund, vilken efter sina vanligen natt­

liga strövtåg drager sig tillbaka till detta »basområde». Utredningsmannen

har därför funnit bestämmelsen böra kompletteras sålunda, att möjlighet

gives att döda hunden även inom det ifrågavarande området, om den icke

hålles bunden eller instängd eiler eljest under omedelbar tillsyn av ägaren

eller annan, som har hunden i sin vård, t. ex. en ägarens familjemedlem

eller anställde eller en mera stadigvarande innehavare av hunden. En sådan

utsträckt rätt att döda hund måste emellertid kringgärdas med betryggande

garantier mot missbruk. Detta synes kunna ske genom föreskrift att det

skall ankomma på myndighet, lämpligen polischefen i orten, att föranstalta

örn hundens dödande. Givetvis skall polischefens ingripande icke kunna

hindras t. ex. därigenom, att hunden tillfälligtvis kopplas upp.

Även om de mest verksamma lagbestämmelser införas, syftande till att

förebygga löslöpande hundars skadegörelse å får, torde man fortfarande

vara tvungen att räkna med åtskilliga fall, där hundar döda, sarga eller

skingra får. Det gäller därför att vid sidan av dessa bestämmelser av skydds-

karaktär införa stadganden, som medverka till att fårägaren vid sådana

tillfällen i största möjliga utsträckning utfår ersättning för honom tillfogad

skada. Förutsättningarna härför äro enligt gällande lag uppenbarligen dels

att det kan konstateras vilken ägares eller innehavares hund som tillfogat

skadan, och dels att hundägaren, respektive innehavaren är solvén! för ska-

deståndsbeloppet.

Skadegörelse av ifrågavarande art sker ofta i avskilt belägna trakter,

fjärran från människoboningar. Ofta förövas den därjämte under den mör­

kare delen av dygnet. Det är därför ingalunda förvånande, att fårägaren

endast mera sällan kan bilda sig en absolut säker uppfattning om vilken

eller vilka hundar som varit framme, ehuru han väl mången gång hyser

starka och välgrundade misstankar åt visst håll. Än mera sällan lyckas

han bevisa, vem som förorsakat skadan.

Med hänsyn tili de sålunda föreliggande faktiska förhållandena har utred­

ningsmannen funnit verksam hjälp åt fårägarna, då det för dem gäller att er­

hålla ekonomisk gotigörelse för skada, orsakad av hundar, icke kunna bere­

das dem med mindre de nu rådande kraven på bevisning om skadans uppkomst

väsentligen eftergivas. Utredningsmannen har så mycket mindre funnit be­

tänkligheter mot ett stadgande av sådan innebörd som det även ur andra syn­

punkter måste anses förkastligt, att hundar stryka fritt omkring. Utrednings­

mannen föreslår därför, att därest det ej kan utrönas vilken ägares hund för­

övat skadegörelse å får, skall så anses, som hade skadan orsakats av hund,

vilken vid tidpunkten för skadegörelsen löpte lös i den nejd, där skadegörel-

sen förövats. En bevisning härom torde visserligen icke heller alltid bli så lätt

att åvägabringa, men lärer, särskilt när någon eller några hundar äro miss-

tänkta tor tidigare angrepp mot får, ofta kunna ske genom en av vittnen verk­

ställd kontroll vid sådan hunds hemvist.

I vissa fall skulle emellertid den nu uppställda bevisregeln kunna leda till

obilliga eller rentav orimliga resultat. Hundens ägare har därför föreslagits

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Utredningsmannens förslag om ingripande mot okynnes hund, som biter

folk eller hemdjur, föranledde nordiska djurskyddsföreningen till den an­

märkningen, att bestämmelsen borde avse jämväl hund, som skadade ville­

bråd.

Däremot ansåg svenska kennelklubben nämnda bestämmelse vara alltför

vidsträckt. Enär uttrycket »hemdjur» omfattade t. ex. höns och kaniner, skulle

enligt kennelklubben orimliga konsekvenser uppkomma särskilt för yngre

jakthundar, vilka under en viss utvecklingsperiod normalt dreve eller sökte

bita dylika djur.

Veterinärhögskolans lärarekollegium framhöll, att förbudet mot att låta

okynnes hund vara lös icke borde gälla, örn hunden vöre försedd med full­

god munkorg.

Länsstyrelsen i Uppsala län och hushållningssällskapets förvaltningsutskott

i samma län påyrkade en bestämd definition av uttrycket »hund som driver

får». Svenska fåravelsföreningen anmärkte, att fåren kunde utsättas för lös­

drivande hundar utan att hållas å bete. Under fårens utegång på vintern för

motion och hälsa vore de lika utsatta för hundars skadegörelse som under di­

rekt betesgång. Landssekreteraren i Jönköpings län gjorde i skiljaktig mening

mot länsstyrelsens beslut en liknande anmärkning och föreslog, att uttryc­

ket »hållas å bete» skulle utbytas mot »hållas ute».

Förslaget att hundägare i visst fall skulle gälda ersättning för skada å hem­

djur, även örn det icke visats, att hans hund orsakat skadegörelsen, mötte gen­

sagor i flera yttranden. Sålunda anförde länsstyrelsen i Södermanlands län

och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i samma län, att de icke kun­

de biträda detta förslag. Även länsstyrelsen i Stockholms län ställde sig

tveksam härtill.

Riksförbundet landsbygdens folk fann detta stadgande lia fått en utform­

ning, som mycket lätt medgåve möjlighet till trakassering och som kunde

skapa helt olidliga förhållanden i en bygd. De övriga föreslagna bestäm­

melserna lämnade tillräckliga möjligheter alt hålla efter okynneshundar.

Skadegörelse från hundarnas sida genom rivande av får förekomme visser­

ligen, men man finge icke överdriva denna skadegörelse, något som enligt

förbundets uppfattning skett i den argumentering, som framförts rörande

skärpta bestämmelser.

Från svenska kennelklubbens sida framhölls särskilt, att den föreslagna

eftergiften i avseende å kravet på bevisning skulle leda till allvarliga konse­

kvenser för ägare av slövare. Så snart skada skett å t. ex. ett betesfår inom

ett område, där vid tidpunkten för skadan jakt med drivande hundar ägt

rum, torde i allra flesta fall frestelsen att ange de jagande hundarna som

skadegörare vara alltför stor för att sådan angivelse ej skulle äga rum.

Sämjan grannar emellan vore på landet ej alltid den bästa, och jakten hade

ju alla tider varit en källa till tvistigheter. Visserligen ginge hundäga­

ren fri från ansvarighet, därest det gjordes antagligt, att hans hund ej

åstadkommit skadan, men med hänsyn till de former, under vilka stövar-

jakt bedreves, vore det nära nog omöjligt att prestera en friande bevis­

16

Kungl. Majda proposition nr 191.

Departe­

ments­

chefen.

mot skadegörande hundar. Men därmed borde förbindas klara bestämmel­

ser, som i möjligaste mån förebyggde missbruk. Icke endast fårägare utan

även ägare av mindre husdjur borde omfattas av lagstiftningen. Av olika

skäl ansåge styrelsen det icke lämpligt att använda hundskattemedel för

reglering av skador, som vållats av hundar. Styrelsen tillstyrkte en utred­

ning om åtgärder till åstadkommande av bättre skydd mot okynnes hund.

Utredningen borde dock icke begränsas till att avse allenast skydd för får-

aveln. Vidare borde till prövning upptagas frågan om skadereglering på

annan grundval än med anlitande av hundskattemedel.

I skrivelse till Kungl. Majit den 30 september 1941 hemställde hushåll­

ningssällskapens ombud om skyndsamma åtgärder till fårhållningens skydd

mot skadegörelse av hund. Ombuden instämde därvid i de synpunkter, som

svenska fåravelsföreningen anfört i sin förut återgivna skrivelse den 11 april

1940.

Med anledning av ombudens skrivelse hemställde lantbruksstyrelsen, att

åtgärder i ämnet måtte vidtagas i enlighet med vad styrelsen förordat i sitt

yttrande över svenska fåravelsföreningens och Gotlands läns hushållnings­

sällskaps framställningar.

Med utgångspunkt från vad sålunda förekommit har frågan om lagstift­

ning angående tillsyn över hundar varit föremål för ytterligare övervägan­

den inom justitiedepartementet.

Hundar användas för ett flertal, ganska olikartade ändamål i människans

tjänst. Visserligen finns i det moderna samhället mindre behov av vakt- och

vallhundar än under mera primitiva förhållanden, men i stället tagas hun­

dar i anspråk för nya uppgifter, t. ex. i polisväsendet, vid krigsmakten och

i blindvården. Till jakt och sällskap brukas alltjämt ett stort antal hundar.

Användandet av hundar medför emellertid alltid en viss risk för att de

skola orsaka skadegörelse å människor, djur eller annan egendom. Även om

denna risk i allmänhet är ganska ringa, kan skadan i enskilda fall bliva av

allvarligaste slag, såsom nyligen inträffade olyckor visa. Det är därför av

vikt, att sådana åtgärder vidtagas, som äro ägnade att motverka denna fara.

Av grundläggande betydelse är därvid frågan örn hundarnas arvsanlag och

uppfostran. Erfarenheten visar, att skadegörelse, som begås av hundar, ofta

vållas av sådana djur, som äro behäftade med något fel. Det är då fråga örn

vad gällande lag av år 1893 med ett ålderdomligt uttryck kallar »okynnes

hund, som biter folk eller fä». Farliga egenskaper hos hundar kunna stun­

dom uppstå som följd av någon sjukdom, men torde i allmänhet ha sin grund

i dåliga arvsanlag eller felaktig uppfostran. Genom kennelarbetet sker ett

medvetet urval vid hundarnas fortplantning, och genom dressyr inpräglas

vissa vanor och reaktioner hos hundarna. En allmänt genomförd avelskon-

troll efter sunda principer och en riktig uppfostran av hundarna torde

på längre sikt vara av största betydelse för att nedbringa riskerna för skade­

görelse. Frågan om behovet av åtgärder från det allmännas sida för att främ­

Kunni. Maj:ts proposition nr 191

17

ja en önskvärd utveckling på dessa områden påkallar vissa närmare under­

sökningar. Denna fråga har upptagits till behandling inom jordbruksdepar­

tementet och skall därför icke vidare behandlas i detta sammanhang.

Den här föreliggande uppgiften är att på lagstiftningens väg söka åväga­

bringa en betryggande tillsyn över hundar, så att faran för skadegörelse i

möjligaste mån avlägsnas, och att i samband därmed reglera frågan örn er­

sättning i de fall, då skada likväl uppstår. För att tillgodose dessa syftemål

har inom justitiedepartementet upprättats förslag till lag om tillsyn över

hundar.

Såsom 1 § i förslaget har upptagits en allmän regel om att hund skall hål­

las under sådan tillsyn, som med hänsyn till dess natur och övriga omstän­

digheter erfordras för att hindra att den orsakar skada. Huru sträng tillsynen

bör vara och på vilket sätt hunden skall hållas under kontroll, får bli bero­

ende —- förutom av hundens egenskaper —- av traktens bebyggelse, folk- och

trafiktäthet, förekomsten av andra husdjur, det ändamål, för vilket hunden

användes, samt övriga föreliggande omständigheter.

Särskilt beträffande mera farliga hundar är det emellertid icke tillräckligt

med en sådan allmän tillsynsregel. Såsom tidigare angivits finnas redan enligt

nu gällande lagstiftning vissa möjligheter att ingripa gentemot hundar under

särskilda förutsättningar. Enligt 1893 års lag får okynnes hund, som biter

folk eller fä, ej vara lös. Om sådan hund anträffas å område, varöver hun­

dens ägare eller annan, som har hunden i vård, ej äger förfoga, har vem som

helst rätt att döda hunden. Vidare kan länsstyrelsen med stöd av landshöv­

dinginstruktionen meddela den som har en farlig hund föreläggande vid

vite att på lämpligt sätt taga vård om hunden. I städer och andra samhäl­

len, där ordningsstadgan för rikets städer är gällande, kan magistrat eller

annan lokal myndighet utfärda särskilda ordningsföreskrifter rörande ute­

löpande hundar.

Den sist berörda regleringen genom kommunala ordningsföreskrifter synes

på ett praktiskt sätt fylla behovet av de speciella åtgärder, som påkallas i

städer och stadsliknande samhällen. Genom att särskilda föreskrifter med­

delas för varje ort möjliggöres en anpassning efter de växlande förhållande­

na i större och mindre samhällen och inom olika delar av samma samhälle.

Bortsett från denna reglering äro emellertid de nuvarande möjligheterna

att ingripa mot farliga hundar icke tillräckligt omfattande. Även i övrigt

kunna vissa erinringar göras mot de gällande bestämmelserna. Det i 1893

års lag stadgade förbudet mot att låta särskilt farliga hundar gå lösa bör

emellertid i princip bibehållas. Såsom förut framhållits äro vissa hundar

behäftade med sådana egenskaper, att det föreligger större risk för skade­

görelse genom dem än genom hundar i allmänhet. Detta gäller framför allt

i fråga örn hundar, som lia benägenhet att bilas. Denna egenskap brukar så

ofta taga sig uttryck, att den snart blir bekant för dem som lia vård örn

dylika, s. k. bitska hundar, även örn angreppen icke riktas mot dem själva.

Dessa hundägare böra därför i regel lia anledning alt hålla striing kon-

Bihang till riksdagens nrotokoll 1943. 1 sami. Nr 191.

2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

troll över djuren utan att avvakta särskilt föreläggande härom från någon

myndighet. Utredningsmannen har, i nära anslutning till gällande lag, före­

slagit en bestämmelse av innehåll, att okynnes hund, som biter folk eller

hemdjur, ej må vara lös. Avfattningen av förbudet synes lämpligen kunna

jämkas så, att det avser hund, som visat benägenhet att bita människor eller

hemdjur. För tydlighetens skull kan angivas, att förbudet avser hundens

vistelse utomhus. Naturligtvis bör det dock vara tillåtet att hålla hunden

inom en väl inhägnad hundgård. Det torde även saknas anledning att låta

förbudet gälla för sådana fall, då hunden hålles inom trädgård eller annat

område, som är inhägnat på betryggande sätt och till vilket utomstående

personer ej äga tillträde. Däremot synes det knappast tillrådligt att låta

dessa hundar gå lösa med munkorg, såsom veterinärhögskolans lärarekolle­

gium föreslagit. De djur, varom här är fråga, tillhöra ofta vissa större

hundraser, och de kunna även med munkorg orsaka avsevärd skada t. ex.

genom att rusa på barn eller förfölja boskap. I enlighet med vad nu anförts

har i lagförslagets 2 § stadgats, att sådan hund som visat benägenhet att

bita människor eller hemdjur ej må vara lös utomhus, såframt den icke

hålles inom område, som är betryggande inhägnat och till vilket utomstå­

ende ej äga tillträde.

I de framställningar och förslag om ny lagstiftning, för vilka förut redo­

gjorts, har särskild uppmärksamhet ägnats åt sådana hundar, som äro be­

häftade med oarten att driva får. Det har därvid framhållits, att dylika hun­

dar vid upprepade tillfällen angripit fårhjordar och anställt betydande ska­

dor, samt att de anfallna fåren brukat åsamkas synnerligen svåra lidanden.

Såsom utredningsmannen påpekat kan en hund, utan att bita något djur,

vålla stor skadegörelse genom att blott driva en fårhjord. Om en hund är

behäftad med egenskapen att vilja driva får, kan den alltså vara farlig,

även örn den icke brukar bitas. I anslutning till vad utredningsmannen

föreslagit torde därför förbudet mot att låta s. k. bitska hundar gå lösa

utsträckas att omfatta även sådana hundar, som visat benägenhet att driva

får. Utredningsmannen har framhållit, att bestämmelsen härom endast be­

hövde gälla, då får hållas å bete i trakten. I vissa remissyttranden har med

anledning härav påpekats, att samma risk föreligger, då får gå ute om vin­

tern utan att beta. Med hänsyn härtill synes förbudet mot att låta fårdri­

vande hundar gå lösa böra gälla, när får överhuvud taget hållas ute i trak­

ten. Stadgande härom har jämväl upptagits i förslagets 2 §.

För att de nu behandlade förbudsbestämmelserna skola bli tillämpliga,

måste fordras bevisning om att den hund, varom fråga är, visat benägenhet

att bita människor eller hemdjur eller att driva får. Det finns säkerligen ej

sällan behov av ingripande mot en viss hund, som på goda grunder kan an­

ses farlig, även om dylik bevisning icke med säkerhet kan förebringas. En­

ligt gällande rätt kan, såsom förut nämnts, länsstyrelsen meddela hundägare

föreläggande vid vite att på visst sätt taga vård om hunden. Att för dylikt

ändamål taga länsstyrelsen i anspråk är dock icke en praktisk anordning, och

det torde icke heller ha skett i någon större utsträckning. Den lämpligaste

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

19

formen för ett sådant ingripande synes i stället vara, att den lokala polis­

chefen meddelar erforderlig föreskrift örn hundens vård. Bemyndigande för

polischefen att företaga sådan åtgärd har upptagits i 3 § av lagförslaget. Så­

som förutsättning för polischefens ingripande föreslås där endast, att hun­

den kan antagas vara farlig för människor eller hemdjur. Att jämväl låta po­

lischefen ingripa enbart därför att en hund på annat sätt, t. ex. genom skäl­

lande eller orenlighet vållat otrevnad för närboende, synes knappast påkal­

lat. I den mån sanitära olägenheter uppstå inom städer och andra mera

tättbebyggda samhällen, kan hälsovårdsnämnden ingripa med stöd av 19 §

hälsovårdsstadgan. Det närmare innehållet av sådan föreskrift, som polis­

chefen meddelar, bör anpassas efter vad som befinnes påkallat med hänsyn

till hundens natur och övriga omständigheter i det särskilda fallet. Polis­

chefen kan exempelvis meddela föreskrift örn att hunden skall hållas bunden

eller instängd på samma eller liknande sätt, som avses med den generella

förbudsbestämmelsen i förslagets 2 §. Det kan också stundom befinnas lämp­

ligt att endast föreskriva, att en hund skall vara försedd med betryggande

munkorg. Förbudet kan begränsas att avse vissa tider på dygnet eller året el­

ler vissa närmare angivna platser. Det bör naturligtvis icke finnas något hinder

mot att polischefen, för att undanröja möjlighet till tvekan, meddelar före­

skrift även beträffande en hund, som kan antagas falla under den generella

bestämmelsen i 2 §.

Föreskrift, som meddelas av polischefen, bör genom dennes försorg be­

visligen delgivas hundens ägare. Om någon annan övertagit ansvaret för

hundens vård, bör denne inträda i ägarens ställe även i de hänseenden, som

avses i lagen. Frågan är härvid icke blott vem polischefens föreskrift skall

riktas till, utan även vem som skall bära ansvaret för hundens skadegö­

relse enligt de regler härom, som i det följande skola behandlas. Om en

person endast rent tillfälligtvis, t. ex. under en promenad, fått hand örn

hunden, bör han emellertid icke likställas med ägaren, utan det måste före­

ligga ett mera fast vårdnadsförhållande. Den gränsdragning mellan olika

fall, som härvid erfordras, kan lämpligen göras på samma sätt som skett

i likartade föreskrifter örn vårdnad och skadeståndsskyldighet i 1 och 47

§§ lagen om ägofred. I enlighet med vad där stadgas skall alltså jämlikt

förslaget i ägarens ställe inträda annan, som mottagit hunden till underhåll

eller nyttjande.

Enligt vad förut angivits innehåller lagförslaget dels ett direkt förbud att

låta s. k. bitska och fårdrivande hundar vara lösa och dels ett bemyndi­

gande för polischefen i orten att meddela särskilda vårdnadsföreskrifter be­

träffande hundar, som kunna antagas vara farliga. Efterlevnaden av dessa

stadganden kan sanktioneras på flera olika sätt. Utredningsmannen har, i

anslutning till 1893 års lag, föreslagit att, örn hund, som icke får gå lös,

anträffas å område, varöver hundens ägare eller vårdare ej äger förfoga,

hunden må dödas av envar. Därjämte innehåller utredningsmannens för­

slag den bestämmelsen, att polischefen i orien äger föranstalta örn dödande

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

av sådan hund, som nyss sagts, om den ej hålles bunden eller instängd eller

eljest under omedelbar tillsyn av ägaren eller vårdaren.

Befogenhet för polischefen att låta döda farliga hundar, som icke hållits

under föreskriven vård, synes vara erforderlig ur säkerhetssynpunkt och

dessutom ägnad att verksamt bidraga till efterlevnaden av lagens och polis­

chefens föreskrifter. I 4 § av det här föreliggande lagförslaget har polische­

fen därför tilldelats denna befogenhet. För utövningen härav skall icke be­

höva påvisas, att hunden kommit lös genom någons försummelse. Ej heller

torde det böra krävas, att hunden blir upptagen av polis, medan den går

lös; även örn den åter blivit instängd, skall polischefen ha rätt att föranstalta

om dess dödande. Polischefen skall emellertid icke vara skyldig att låta döda

varje hund, som olovligen varit lös. I stället bör han i varje särskilt fall

pröva, huruvida denna åtgärd befinnes nödvändig ur säkerhetsssynpunkt.

Örn en hund rent tillfälligtvis sluppit ut och ett upprepande härav ej behö­

ver befaras, torde hunden sålunda i regel icke böra dödas. Däremot kan

det vara lämpligt, att polischefen i ett sådant fall erinrar hundens ägare

eller innehavare om risken av att så kan ske, örn hunden framdeles icke

hålles under nödig kontroll.

Vissa invändningar kunna resas mot förslaget att bibehålla rätten för envar

att döda farliga hundar utan att det sker för att avvärja ett angrepp. Det

synes dock icke lämpligt att borttaga det skydd, som denna rätt medför, sär­

skilt för fåraveln och boskapsskötseln. I den föreslagna lagen har därför

upptagits stadgande härom i 4 §. Stadgandet avser såväl de hundar, som

avses med det direkta förbudet i lagens 2 §, som de hundar, för vilka polis­

chefen meddelat särskilda föreskrifter enligt 3 §. Såsom förutsättning för

rätten att ingripa skall gälla, att hunden icke hållits under stadgad kontroll

— vare sig detta berott på någons försummelse eller ej — samt att hunden

anträffas på område, varöver hundens ägare eller annan som mottagit hun­

den till underhåll eller nyttjande ej äger förfoga.

Möjligen erfordras icke någon ytterligare sanktion av de föreslagna be­

stämmelserna. För att öka dessas effektivitet har emellertid i lagförslagets

4 § även stadgats straffansvar. Detta skall enligt förslaget kunna drabba icke

endast en hunds ägare eller innehavare ulan var och en som är vållande

till att en hund kommit lös i strid mot bestämmelserna i 2 § eller till att

överträdelse skett av vårdnadsföreskrift, som polischefen meddelat jämlikt

3 §. Enligt allmänna straffrättsliga regler torde i subjektivt hänseende för

straffbarhet böra krävas kännedom örn hundens natur i det förra fallet och

örn den meddelade föreskriften i det senare.

Skyldigheten att ersätta skador, som orsakas av hundar, är ofullständigt

reglerad i gällande lagstiftning och har icke heller blivit klart bestämd ge­

nom rättspraxis. I 1893 års lag stadgas härom, att skada, som hund gör å

hemdjur, skall fullt gäldas av hundens ägare. Utredningsmannen har i sitt

förslag bibehållit denna bestämmelse, som alltså blott reglerar skada å hem­

21

djur men för detta fall ålägger hundens ägare skadeståndsplikt oberoende

av om han gjort sig skyldig till någon försummelse i avseende å tillsynen

över hunden. Beträffande ansvarigheten för skador av andra slag — i

främsta rummet personskador — lämnar rättspraxis, såsom nyss antytts,

icke någon säker ledning. Det har framhållits i redogörelsen för gällande

rätt, att skyldigheten att ansvara för dylik skada ofta grundats på den ska-

degörande hundens förut ådagalagda farlighet. I andra fall har skadestånds-

skyldigheten byggts på den allmänna principen örn vållande, nämligen ge­

nom underlåtenhet att hålla erforderlig tillsyn över hunden. Slutligen har

även i rättspraxis skadeståndsansvar ansetts föreligga utan att någon för­

summelse påvisats, varvid dock möjlighet till friande motbevisning läm­

nats öppen.

Vid en reglering av skyldigheten att ersätta skador, som hundar föror­

sakat, synes det icke föreligga anledning att uppställa skilda principer för

olika slag av skador. Samma grundsatser torde alltså böra gälla, oberoende

av om skadegörelsen skett å person, djur eller annan egendom. Det allmänna

syftemålet med skadeståndsreglerna bör vara icke blott att tillgodose de

skadelidandes krav på ersättning i den utsträckning, som enligt nu gällande

åskådning kan anses skälig, utan även att genom skadeståndsplikten fram­

tvinga nödig omsorg och aktsamhet från hundägarnas sida. Skadestånds­

reglerna böra bli tillämpliga, såväl då skadegörelse vållats av sådana farliga

hundar, för vilka särskilda tvångsåtgärder föreslagits, som ock då skada

förorsakats av andra hundar. För sistnämnda fall blir skadeståndsskyldig-

heten den enda påföljd, som skall garantera fullgörandet av den allmänna

tillsynsplikt, vilken stadgats i 1 § av lagförslaget.

Det ligger närmast till hands att såsom grundval för skadeståndsskyl-

digheten använda den allmänna principen om vållande, i detta fall utsträckt

att avse jämväl en mera allmän oaktsamhet i fråga örn tillsynen över hundar.

Det synes dock knappast lämpligt att stanna härvid. Även med en sådan ut­

sträckning av principen örn vållande, som nu angivits, skulle det säkerligen

i ett stort antal fall icke bli möjligt att föra bevisning om att hundägaren gjort

sig skyldig till försummelse. För den allmänna rättsuppfattningen torde det

oftast framstå såsom naturligt, att denne likväl skall vara skyldig att gottgöra

den skada, som hans djur orsakat. Behovet att framtvinga en skärpt tillsyn

över hundar utgör också ett tungt vägande skäl för en utvidgning av skade-

ståndsskyldigheten. Av dessa orsaker kunde det ifrågasättas att alltid låta

hundägaren bära ansvaret för den skada, som hunden vållar. En dylik re­

gel skulle dock i vissa fall kunna medföra obilliga verkningar. Då det kan

ledas i bevis, att skadan icke berott på försummelse av något slag från hund­

ägarens sida, framstår det inträffade såsom en ren olyckshändelse, vars eko­

nomiska följder den därav drabbade själv bör bära. Det synes därtör vara

mest överensstämmande med den allmänna rättsuppfattningen, att hund­

ägaren skall kunna befria sig från skadeståndsskyldigheten genom att visa,

att någon försummelse icke skett beträffande tillsynen över hunden. En dylik

regel överensstämmer med den princip, som kommit till användning i vissa

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

nyss omnämnda rättsfall, och har även införts i flera främmande länders lag­

stiftning, såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen för utländsk rätt.

I enlighet med vad nu anförts har i lagförslagets 5 § stadgats, att skada, som

orsakats av hund, skall ersättas av dess ägare, såframt denne ej visar, att hun­

den hållits under sådan tillsyn, som med hänsyn till dess natur och övriga om­

ständigheter skäligen kunnat fordras. Om ägaren till hunden icke har den i

sin vård utan en annan person mottagit hunden till underhåll eller nytt­

jande, är det på denne det ankommer att genom noggrann tillsyn hindra hun­

den från att vålla skadegörelse, och ansvarsskyldigheten bör därför, såsom

redan framhållits i annat sammanhang, läggas på honom.

Utredningsmannen har föreslagit en väsentlig eftergift i fråga om kravet

på bevisning rörande uppkomsten av sådana skador, som hundar orsakat å

hemdjur, varvid särskilt avsetts får. Då det ej kan utrönas, vilken ägares

hund som förövat dylik skadegörelse, skulle enligt detta förslag så anses, som

örn skadan orsakats av hund, vilken vid tidpunkten för skadegörelsen löpt

lös i nejden. Dock skulle hundens ägare gå fri från ansvarighet, om det gjor­

des antagligt, att hunden icke åstadkommit skadan. Syftet med detta förslag

har varit att underlätta de svårigheter, som ej sällan uppkomma för fårägare,

då det gäller att bevisa vilken hund som orsakat skadegörelse å deras djur.

Även om dessa svårigheter i vissa fall kunna utgöra hinder för fårägare att

utfå skadestånd, måste dock å andra sidan beaktas, att allvarliga betänklig­

heter resa sig mot en sådan avvikelse från vanliga rättsprinciper, som här

föreslagits. Därtill kommer, att en dylik bestämmelse, såsom framhållits i

vissa remissyttranden, skulle kunna medföra praktiska svårigheter och miss-

hälligheter. Utredningsmannens förslag torde därför i denna del icke böra

följas.

Det förekommer ej sällan, att den, som drabbats av skada genom en hund,

själv i större eller mindre utsträckning medverkat till att skadan skett, t. ex.

genom att reta eller skrämma hunden. I sådana fall synes det lämpligt, att

domstolen efter fri skälighetsprövning får bestämma, örn och till huru

stor del skadan skall ersättas. Detsamma bör gälla, örn den som bidragit till

skadans uppkomst varit den skadelidandes barn eller någon hos honom an­

ställd person eller ett djur, som den skadelidande äger eller innehar. Stad­

gande med sådant innehåll, som nu angivits, har jämväl upptagits i 5 § av

lagförslaget.

I vissa framställningar, som återgivits i det föregående, har förslag väckts

örn anordnande av obligatorisk ansvarighetsförsäkring för hundar. Utred­

ningsmannen, som även berört denna fråga, har emellertid icke ansett nog

starka skäl föreligga för att föreslå införandet av ett så genomgripande och

omständligt institut. Härtill kommer, att en dylik försäkring, som överflyttade

hundägarnas skadestandsrisker på försäkringsföretagen, skulle vara ägnad

att försvaga hundägarnas intresse av att hålla noggrann tillsyn över sina djur.

Även örn en obligatorisk ansvarighetsförsäkring utan tvivel skulle medföra

vissa fördelar, synas därför övervägande skäl tala för att icke upptaga något

förslag härom. Ej heller synes det lämpligt att tillstyrka de förslag, som fram­

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

23

förts om att kommunala hundskattemedel skulle få tagas i anspråk för att

ersätta skador, som hundar orsakat genom att döda eller driva får.

I 6 § av lagförslaget ha upptagits forumbestämmelser. Talan örn ansvar

för överträdelse mot lagens direkta förbud eller mot föreskrift, som medde­

lats av polischefen, skall enligt denna paragraf anhängiggöras vid polisdom­

stol, där sådan finnes, och eljest vid allmän domstol. Mål, däri talan örn

skadestånd föres, skall dock prövas endast av allmän domstol. I förslagets

7 § har stadgats, att ådömda böter skola tillfalla kronan.

Den nya lagen synes lämpligen böra träda i kraft den 1 juli 1943. Därvid

torde 1893 års lag böra upphävas tillika med vad 22 kap. byggningabalken

innehåller stridande mot den nya lagen.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över här ifrågavarande

förslag till lag om tillsyn över hundar, av den lydelse bilaga till detta proto­

koll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet

inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Förslag

till

Lag

om tillsyn över hundar.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Hund skall hållas under sådan tillsyn som med hänsyn till dess natur och

övriga omständigheter erfordras för att hindra att den orsakar skada.

2

§.

Hund som visat benägenhet att bita människor eller hemdjur må ej vara

lös utomhus, safrand den icke hålles inom område, som är betryggande in­

hägnat och till vilket utomstående ej äga tillträde. Hållas får ute i trakten,

skall vad nu är sagt gälla även beträffande hund som visat benägenhet att

driva får.

3 §•

Polischefen i orten äger föreskriva, att hund som kan antagas vara farlig

för människor eller hemdjur skall hållas bunden eller instängd, eller ock

meddela andra föreskrifter om vården av sådan hund.

Föreskrift som avses i första stycket skall bevisligen delgivas hundens äga­

re eller annan som mottagit hunden till underhåll eller nyttjande.

4 §•

Iakttages ej vad som stadgas i 2 § eller föreskrivits med stöd av 3 § första

stycket, straffes den därtill vallande med dagsböter. I sådant fall som nu är

sagt äger polischefen i orten lata döda hunden, evad någon är vållande eller

ej, och må den av envar dödas, da den anträffas på område, varöver hun­

dens ägare eller annan som mottagit hunden till underhåll eller nyttjande

ej äger förfoga.

5 §.

Skada som orsakats av hund skall ersättas av dess ägare eller, örn annan

mottagit hunden till underhall eller nyttjande, av denne, såframt ej ägaren

eller innehavaren visar, att hunden hållits under sådan tillsyn som med hän­

syn till dess natur och övriga omständigheter skäligen kunnat fordras.

25

Har den som led skadan eller hans barn, hos honom anställd person eller

ock djur som han äger eller innehar medverkat till att skadan skett, be-

stämme rätten, efter vad som finnes skäligt, örn och i sådant fall till huru

stor del skadan skall ersättas.

6

§.

Talan om ansvar enligt denna lag anhängiggöres vid polisdomstol där så­

dan finnes och eljest vid allmän domstol; dock att mål däri talan örn skade­

stånd föres må prövas allenast av allmän domstol.

7 §.

Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1943.

Genom lagen upphäves lagen den 9 juni 1893 (nr 37 s. 1) angående ändring

i vissa delar av 22 kap. 6 och 7 §§ byggningabalken jämte vad i samma ka­

pitel finnes stridande mot denna lag.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 24 mars

1943.

Närvarande:

justitieråden A^lsén,

L^ind,

regeringsrådet E^klund,

justitierådet E^ricsson.

Enligt lagrådet den 4 mars 1943 tillhandakommet utdrag av protokoll över

justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet

den 12 februari 1943, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över

upprättat förslag till lag om tillsyn över hundar.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av t. f. byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet hovrättsrådet Her­

man Zetterberg.

Förslaget föranledde följande yttrande av lagrådet.

1 §•

Det remitterade förslagets uppgift har angivits vara bland annat att på lag­

stiftningens väg söka åvägabringa en betryggande tillsyn över hundar, så att

fara för skadegörelse i möjligaste mån avlägsnas. I detta syfte har i föreva-

varande paragraf upptagits ett allmänt stadgande att hund skall hållas un­

der sadan tillsyn som med hänsyn till dess natur och övriga omständigheter

erfordras för att hindra att den orsakar skada. Häremot torde i sak intet

vara att erinra. Fråga är emellertid huruvida icke tillsynsplikten bör ytter­

ligare något vidgas. Fall kunna nämligen tvivelsutan förekomma då hund,

utan att den kan sägas direkt orsaka skada, i olika hänseenden vållar närbo­

ende eller andra avsevärd olägenhet. Lagrådet ifrågasätter sålunda huru­

vida icke stadgandet bör fullständigas, förslagsvis genom tillägg av orden

> eller avsevärd olägenhet».

Med lagens uppställning synes lämpligt att redan i denna paragraf angives

att tillsynen åvilar den som äger eller till underhåll eller nyttjande mottagit

hund.

2

§.

Då det gällt att närmare angiva vilka hundar som skola falla under första

punkten av förevarande paragraf har valts uttrycket »hund som visat henå-

Rimpi. Maj:ts proposition nr 191.

27

genhet att bita människor eller hemdjur». Meningen lärer icke ha varit att

härmed åstadkomma någon ändring i förhållande till gällande rätt utan alle­

nast att omforma den ålderdomliga bestämningen »okynnes hund, som biter

folk eller fä». Lagrådet anser dock önskvärt att av lagtexten — såsom för

närvarande får anses vara fallet — tydligare framgår att här åsyftas hun­

dar som på ett eller annat sätt kunna anses utgöra fara för sin omgivning.

Lagrådet finner detta syfte kunna tillgodoses genom användning av förslags­

vis uttrycket »ondsint hund som biter folk eller hemdjur».

Uttrycket i andra punkten »hund som visat benägenhet att driva får» sy­

nes däremot böra bibehållas.

3 §.

Vad förslaget stadgar angående de polischefen tillkommande befogenhe­

terna torde böra undergå jämkning i vissa avseenden. Sålunda synes till­

räcklig anledning icke föreligga att begränsa polischefens möjlighet att för

särskilda fall meddela föreskrifter till att avse allenast hund som kan anta­

gas vara farlig för människor eller hemdjur. Även »ofarliga» hundar lära

nämligen i olika hänseenden kunna vålla avsevärd olägenhet utan att något

inskridande däremot kan äga rum med stöd av för närvarande gällande för­

fattningsbestämmelser (jfr ordningsstadgan för rikets städer § 5, hälsovårds­

stadgan 19 §, landshövdinginstruktionen 6 § 1 mom. första punkten), över­

huvud synes någon annan begränsning av polischefens befogenhet i föreva­

rande avseende icke påkallas än som föranledes av 1 §, eller således att för

ingripande skall krävas att den där stadgade tillsynsplikten eftersatts. Med

en sådan ståndpunkt synes icke förenligt att bibehålla förslagets bestäm­

melse av innebörd att polischefen äger lata döda hund, sa snart överträ­

delse ägt rum av vilken som helst föreskrift som meddelats av polischefen

(4 §). Detta torde dock icke medföra någon olägenhet, då ett så kraftigt in­

gripande som dödande näppeligen bör komma till stand annat än i fråga

om hund som avses i 2 §.

Vad sist sagts torde i än högre grad äga tillämpning beträffande den en­

var tillagda rätten att döda hund. Även denna befogenhet bör således, under

i övrigt i förslaget angiven förutsättning, begränsas till att — i överensstäm­

melse med gällande rätt — avse endast hund som omförmäles i 2 §.

Bestämmelsen i andra stycket om delgivning av föreskrift som meddelats

av polischefen synes såsom överflödig kunna utgå.

På grund av det anförda och då de befogenheter som enligt lagen tillkom­

ma polischefen böra regleras i ett sammanhang samt bestämmelsen i 4 § örn

rätt för envar att döda hund lämpligen synes kunna överflyttas till föreva­

rande paragraf hemställer lagrådet, att åt första stycket i denna paragraf

gives i huvudsak det innehåll, att där tillsynen över hund eftersättes, polis­

chefen i orten äger meddela de föreskrifter som omständigheterna påkalla,

såsom att hunden skall vara försedd med munkorg eller hållas bunden eller

instängd, samt att då fråga är örn hund som i 2 § avses polischefen ock må,

där så finnes nödigt, låta döda hunden, ävensom att i ett andra stycke före-

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

skrives att, där hund som sist sagts anträffas lös å område varöver den som

är pliktig att hava tillsynen ej äger förfoga, den må av envar dödas.

4 §.

Enligt förevarande paragraf skall straff kunna drabba icke endast hunds

ägare eller innehavare utan var och en som är vållande till att hund kom­

mit lös i strid mot bestämmelserna i 2 § eller till att överträdelse skett av före­

skrift om tillsyn som polischefen meddelat jämlikt 3 §. Lagrådet finner det

knappast vara av omständigheterna påkallat att införa ett så vidsträckt

straffansvar som här ifrågasättes. Straffansvar torde böra åvila allenast hun­

dens ägare eller den som mottagit hunden till underhåll eller nyttjande, i den

mån ansvar enligt allmänna strafflagen ej må följa. Det synes således till­

räckligt att i enlighet med vad i motsvarande fall plägar ske stadga straff

för den som bryter mot vad som stadgas i 2 § eller föreskrivits med stöd

av 3 § första stycket. Straffbestämmelsen torde lämpligen böra upptagas efter

skadeståndsreglerna i förslagets 5 §.

Bifall till lagrådets hemställan under 3 § föranleder att andra punkten i

förevarande paragraf utgår.

5 §■

Beträffande skada som orsakas av hund gälla för närvarande olika regler

för de fall då skadan drabbat hemdjur och då fråga är om annan skada.

För skada å hemdjur vilken orsakas av hund som avses i 1893 års lag angå­

ende ändring i vissa delar av 22 kap. 6 och 7 §§ byggningabalken är hundens

ägare ersättningsskyldig oberoende av vållande. Han äger sålunda ej till sitt

fredande söka leda i bevis, att skadan ej har sin grund i någon försummelse

fran hans sida utan är att tillskriva en olyckshändelse. Vad åter angår annan

skada än å hemdjur — främst personskada — gäller, såsom också inom

högsta domstolen uttalades vid granskningen av 1893 års lag, att ersätt­

ningsskyldighet inträder allenast i händelse av vållande. Visserligen före­

ligga, på sätt av remissförslaget framgår, exempel i rättspraxis på att också

för dylik skada ersättning utdömts utan att vållande från hundägarens

sida visats föreligga. Men i högsta domstolens praxis har städse, senast

1942, upprätthållits fordran på vållande, låt vara i form av en mera allmän

oaktsamhet beträffande tillsynen över hund.

Otvivelaktigt måste det betecknas såsom ett missförhållande att hund­

ägarens ersättningsskyldighet skall bliva annorlunda och mildare bedömd

vid skada å person än å hemdjur. För den allmänna rättsuppfattningen

torde det också framstå såsom naturligt att skada som orsakas av en bitsk

eller eljest farlig hund skall ersättas av hundens ägare, åtminstone för den

händelse att av omständigheterna ej framgår att ägaren är fri från vållande.

En ändring i nu rådande ordning är följaktligen påkallad. Härvid kunde må­

hända ifrågasättas, örn ej åt rättspraxis borde överlämnas lösandet av ifråga­

varande spörsmål. I allmänhet torde i de mål som komma under bedömande

vara möjligt att med tillämpning av culparegeln uppnå ett med rättskäns­

29

lan överensstämmande resultat. I de fall då vållande ej kan fastställas, kan

dock ett friande resultat komma att framstå såsom stötande. Att praxis utan

stöd av lag skulle fastslå ett av vållande oberoende hundägareansvar lärer

näppeligen kunna antagas. Avgörande skäl synas därför tala för att i lag

reglera skadeståndsrätten. Den reglering av ägares skadeståndsskyldighet som

gjorts i förevarande paragraf — grundad å presumera! vållande — synes utgö­

ra en tillfredsställande lösning. Att ägaren av hemdjur vilket skadas av hund

genom den nya bestämmelsen kommer att, för den händelse hundägaren

visat sig vara fri från vållande, gå miste örn den rätt till ersättning som

också i dylikt fall för närvarande tillkommer honom, torde visserligen vara

en nära nog ofrånkomlig konsekvens av önskvärdheten att erhålla en en­

hetlig regel för de olika slagen av skador men i sak vara utan nämnvärd

praktisk betydelse.

Nu ifrågavarande skadeståndsregel har föreslagits skola, där hund emot-

tagits till underhåll eller nyttjande, gälla innehavaren. Som förebild i vad rör

dennes ansvar åberopas 1 och 47 §§ lagen om ägofred. Dessa innebära, att

vården av hemdjur åligger ägaren eller den som till underhåll eller nytt­

jande mottagit djuret samt att skadeståndsskyldighet åligger ägaren och in­

nehavaren. De äro således solidariskt ansvariga. Denna princip har jämväl

kommit till uttryck i 1916 års bilansvarighetslag. Enligt 7 § i nämnda lag

är sålunda den som med nyttjanderätt innehar bil under vissa förutsättningar

lika med bilens ägare ansvarig för skada som inträffar i följd av trafik med

bilen.

Enligt förslaget åter kan den skadelidande ej rikta något krav mot

ägaren till hunden, då den för underhåll eller nyttjande innehas av

annan. Ar innehavaren insolvent, går förlusten följaktligen ut över den

skadade. Detta synes ej vara skäligt. Särskilt den som äger en bitsk eller eljest

farlig hund står i förhållande till tredje man närmast till att svara för

den skada som åsamkas av en sådan hund. Även med denna ståndpunkt

synes emellertid ansvarigheten för innehavaren böra upprätthållas och denne

förty bliva solidariskt medansvarig. När det gäller skada av hund torde

visserligen ej lika starka skäl som i förutnämnda båda lagar föreligga att,

vid sidan av ägaren, ålägga innehavaren skadeståndsplikt, men en dylik regel

torde likväl vara av värde, främst med hänsyn till angelägenheten att hos

hundens innehavare inskärpa vikten av att hava erforderlig tillsyn över

hunden.

På grund av det anförda hemställer lagrådet, att åt bestämmelsen i före­

varande paragraf första stycket gives det innehåll att skada som orsakas av

hund skall ersättas av dess ägare, ändå att han ej är vållande till skadan;

dock att han skall vara fri från ersättningsskyldighet, där av omständigheter­

na framgår alt skadan icke skett på grund av bristande tillsyn över hunden,

samt att i ett andra stycke föreskrives, att vad sålunda stadgats örn ägaren

ock skall gälla annan som är pliktig att hava tillsynen (iver hunden.

I det föreslagna andra stycket givas regler örn mcdvållande. Den jämknings-

regcl som härutinnan föreslås omfattar ej blott det fall att den skadelidande

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

30

själv medverkat till skadan utan även att sådan medverkan skett av den ska­

delidandes barn, hos honom anställd person eller ock djur som han äger eller

innehar. Om än vid skada av hund det måhända oftare än eljest kunde tänkas

förekomma att medvållande ligger annan än den skadelidande till last, synes

det emellertid ej tillrådligt att pa ett speciellt område som det förevarande i

lag reglera ett ämne som är gemensamt för hela skadeståndsrätten. Avgörandet

härutinnan i de fall som må uppkomma bör i stället lämnas åt rättstillämp­

ningen. Lagrådet hemställer förty, att orden »eller hans barn, hos honom an­

ställd person eller ock djur som han äger eller innehar» måtte utgå.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

31

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in­

för Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 2 april 1943.

N ärvar ande:

Statsministern

H^{ansson ,} ministern för utrikes ärendena

G^{unther ,} statsråden

P^ehrsson-B^ramstorp, M^öller, S^köld, B^ergquist, B^agge, A^ndersson,

D^omö, R^osander, G^jöres, E^werlöf.

T. f. chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, anmäler efter

gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet lagradets den

24 mars 1943 avgivna utlåtande över det den 12 februari 1943 till lagrådet

remitterade förslaget till lag om tillsyn över hundar.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

Lagrådet har ifrågasatt, huruvida icke den i 1 § av lagförslaget stadgade

allmänna tillsynsplikten borde något vidgas, så att hänsyn skulle tagas icke

blott till skadegörelse utan även till annan avsevärd olägenhet, som hund

kunde vålla. Denna komplettering av stadgandet torde böra vidtagas. Där­

emot finner jag icke tillräckliga skäl föreligga att, såsom lagrådet jämväl

förordat, begränsa tillsynsplikten att gälla allenast för den som äger eller

till underhåll eller nyttjande mottagit hund.

Bestämmandet av vilka hundar som skola inbegripas under stadgandet i

2 § första punkten har i det remitterade förslaget skett genom uttrycket

»hund som visat benägenhet att bita människor eller hemdjur». För att tyd­

ligare angiva att i detta stadgande åsyftas hundar, som på ett eller annat sätt

kunna anses utgöra fara för sin omgivning, har lagrådet påyrkat att nämn­

da uttryck skulle ersättas förslagsvis med »ondsint hund som biter folk eller

hemdjur». Även det uttryck som använts i det remitterade förslaget måste

emellertid anses innebära att hunden är farlig, och det synes dessutom bättre

framhäva att hunden skall vara behäftad med en särskild, för ägaren eller

innehavaren känd oart. Jag anser mig därför icke böra föreslå någon ändring

i ordalagen.

I anslutning till den här förordade utvidgningen av tillsynsplikten i 1 §

torde, såsom lagrådet föreslagit, polischefens i 3 § stadgade befogenhet att

meddela särskilda föreskrifter böra utsträckas att gälla för alla sådana fall

där tillsynsplikten eftersatts. Lagrådet har vidare ansett att bestämmelsen

örn delgivning av föreskrift som meddelats av polischefen kunde utgå sa-

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

som överflödig. Den synes dock fylla en praktisk funktion, särskilt med

hänsyn till regeln om vem delgivningen skall riktas till. Bestämmelsen tor­

de därför böra bibehållas.

Den nyss angivna utsträckningen av polischefens befogenhet bör icke gälla

i fråga om dödande av hund med hänsyn till den allvarliga karaktären i ett

sådant ingripande. I överensstämmelse med vad lagrådet förordat torde såväl

polischefens befogenhet att döda hund som rätten för envar att vidtaga denna

åtgärd kunna begränsas att avse sådan hund som omförmäles i 2 §.

Beträffande den föreslagna straffbestämmelsen har lagrådet anfört, att

straffansvar enligt förevarande lag borde åvila allenast ägare till hund eller

annan som mottagit hunden till underhåll eller nyttjande. Såsom redan an­

tytts i fråga om den i 1 § stadgade tillsynsplikten är jag emellertid icke be­

nägen att på detta sätt begränsa ansvarigheten. Att utsätta människor eller

egendom för risker genom att ej iakttaga skyddsbestämmelserna torde böra

straffbeläggas, även om den skyldige icke är den som i första hand har till­

synen över hunden. I enlighet med vad som föreskrivits i det remitterade

förslaget bör därför straff kunna drabba var och en som — med uppsåt eller

av vårdslöshet — underlåter att iakttaga vad som stadgas i 2 § eller vad

polischefen föreskrivit med stöd av 3 §. Såsom chefen för justitiedepartemen­

tet framhållit vid remissen till lagrådet torde enligt allmänna straffrättsliga

regler förutsättas kännedom om hundens natur i det förra fallet och om den

meddelade föreskriften i det senare.

I fråga om skadeståndsreglerna har lagrådet tillstyrkt förslaget att ägare

till hund eller annan som mottagit hunden till underhåll eller nyttjande skall

vara skyldig att gälda skadestånd, såframt han icke kan visa att tillbörlig

aktsamhet iakttagits. I de fall då detta skadeståndsansvar åvilar annan än

hundens ägare skall enligt det remitterade förslaget ägaren icke därjämte

bära dylikt ansvar. Lagrådet har däremot förordat att ägaren och innehava­

ren åläggas solidariskt ansvar. För ägarens del skulle detta innebära att han

i dessa fall bleve skadeståndspliktig, även om han kunde visa att från hans

sida all omsorg iakttagits. Enligt allmänna rättsgrundsatser kan den som

lämnar sin hund i annans vård bli ersättningsskyldig, om han icke tagit nö­

dig hänsyn till hundens natur och vårdarens egenskaper. Att utsträcka äga­

rens skadeståndsansvar till exempelvis sådana fall som då hunden lämnats

till dressyr eller för att användas i militärtjänst, är enligt min mening att gå

alltför långt. Jag anser mig därför icke höra frånträda den ståndpunkt som

i denna fråga kommit till uttryck i det remitterade förslaget.

Den föreslagna bestämmelsen om medvållande reglerar frågan om jämk­

ning av skadeståndsskyldigheten, såväl då den som led skadan själv medver­

kat därtill, som ock då medverkan skett av hans barn, hos honom anställd

person eller ock djur som han äger eller innehar. Lagrådet har ansett, att de

sist angivna fallen icke borde behandlas i lagen utan överlämnas åt rätts­

tillämpningen. Det vore nämligen, enligt vad lagrådet anfört, ej tillrådligt

att på ett speciellt område som det förevarande i lag reglera ett ämne, som

är gemensamt för hela skadeståndsrätten. Enligt min mening föreligger emel-

Kungl. Majlis proposition nr 191.

33

lertid ett särskilt behov att behandla dessa fall just vid skador som orsa­

kas av hundar. Det är icke ovanligt att någon av den skadelidandes familje­

medlemmar, anställda eller djur medverka till skadans uppkomst. Man tor­

de ej behöva befara, att en regel på ett så speciellt rättsområde som detta

skall kunna vålla missförstånd vid tolkning av motsvarande lagbestämmelser

på andra områden. Med hänsyn härtill synes den föreslagna bestämmelsen

böra bibehållas, dock med den jämkningen att orden »hans barn» utbytas

mot »medlem av hans familj».

Slutligen torde vad lagrådet anfört böra föranleda vissa, väsentligen re­

daktionella jämkningar i det remitterade förslaget. Sålunda kunna stadgan-

dena om rätt att döda hund lämpligen upptagas i 3 § och straffbestämmel­

sen som följd därav flyttas efter skadeståndsreglerna.

Föredraganden hemställer härefter, att det i enlighet med vad sålunda

anförts ändrade lagförslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom pro­

position föreliggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

G. Tidelius.

flihnng till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 191.

8