RH 2001:6

I.S. yrkade vid tingsrätten att rätten skulle fastställa i första hand att H.F. är oinskränkt skadeståndsskyldig för personskador som hennes hund Ville den 29 juli 1997 orsakat I.S. och i andra hand att H.F. är oinskränkt skadeståndsskyldig för personskador som hennes hundar Ville och Akita vid tillfället den 29 juli 1997 orsakat I.S..

Till grund för sin talan åberopade I.S. följande. I första hand är H.F. enligt 6 § lagen (1943:459) om tillsyn över hundar och katter oberoende av eget vållande skyldig att ersätta I.S. för personskador som hunden Ville, respektive hundarna Ville och Akita orsakat henne den 29 juli 1997, eftersom I.S. inte hade mottagit hundarna till sådant underhåll eller nyttjande som avses i nämnda lagrum utan enbart åtagit sig att ge dem mat och rasta dem. I andra hand är H.F. enligt 2 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207) och allmänna rättsgrundsatser på grund av vållande ersättningsskyldig för personskador som I.S. åsamkats av hunden Ville, respektive hundarna Ville och Akita vid tillfället ifråga. - Vållandet har bestått i att H.F., trots att hon kände till att hunden Ville hade benägenhet att dra i kopplet och slita sig loss, underlåtit att informera I.S. därom. Någon anledning att räkna med att I.S. hade tillräcklig erfarenhet av hundar för att utan sådan information kunna sköta hundarna hade inte H.F..

H.F. bestred yrkandena. Till grund för bestridandet åberopade H.F. följande. I första hand har hon inte något strikt ansvar enligt 6 § lagen om tillsyn av hundar och katter för personskador som I.S. orsakats vid tillfället i fråga, eftersom I.S. då hade mottagit hundarna till sådant underhåll eller nyttjande som avses i nämnda lagrum. I andra hand är hon inte enligt 2 kap. 1 § skadeståndslagen eller allmänna rättsgrundsatser ersättningsskyldig för personskador som någon av hundarna orsakat I.S., eftersom hon inte varit vårdslös. - I.S. kände till att Ville var en unghund. H.F. hade för I.S. särskilt framhållit att hundarna skulle vara kopplade då de rastades. Att hundar kan rycka i koppel i olika situationer, t.ex. när de ser andra djur eller får upp vittring av sådana, torde vara allmänt bekant. Det kan inte krävas att H.F. skulle ha lämnat I.S. information om en hunds normala beteende. Genom att åtaga sig uppdraget får I.S. anses ha accepterat att det fanns vissa risker förenade härmed. Information från H.F:s sida om Villes temperament skulle ha lett till att I.S. inte åtagit sig uppdraget.

Till utveckling av käromålet anförde I.S. bl.a. följande: Under sommaren 1997 bodde I.S. på sitt lantställe i M utanför Uppsala och på en grannfastighet bodde H.F. och hennes familj. H.F. hade tre hundar, nämligen Glenn, Akita och Ville. Glenn vistades i bostadsfastigheten medan Akita och Ville hölls i en hundgård. När familjen F skulle resa till Finland i samband med månadsskiftet juli/augusti 1997 tillfrågades I.S:s barnbarn L., som då var 11 år, om hon kunde tänka sig att under H.F:s bortovaro ge hundarna foder och vatten och gå ut med dem på promenad en gång om dagen. Maten och vattnet skulle tillhandahållas av H.F.. Då L. gick med på detta tillfrågades I.S. om hon kunde hjälpa L. med tillsynen av hundarna, vilket I.S. accepterade. När hundarna inte var ute på promenad, skulle Glenn vara i bostadshuset och Akita och Ville vistas i hundgården. För uppdraget utgick inte någon ersättning till I.S. eller L.. I.S. har aldrig haft någon egen hund och har ingen erfarenhet av hundar. H.F. hade ingen anledning räkna med att I.S. utan närmare information skulle kunna sköta om hundarna. Att Akita hade benägenhet att slita och dra i kopplet kände I.S. till men inte att Ville hade det. Den 29 juli gick I.S. och L. ut på promenad med Ville och Akita. Båda hundarna var kopplade och I.S. hade hand om Ville och L. om Akita. När Akita slet sig loss från L. och sprang iväg med kopplet släpande efter sig, slet Ville i kopplet för att följa efter Akita, varvid I.S. höll kvar i kopplet och följde efter. I samband därmed föll I.S. omkull och ådrog sig flera frakturer. Om I.S. hade fått information om Villes benägenhet att slita i kopplet, hade hon inte åtagit sig uppdraget att ta hand om hundarna. I varje fall hade hon varit beredd på att Ville skulle kunna bete sig så som han gjorde.

Till utveckling av svaromålet anförde H.F. bl.a. följande: Som framgår av vad som tidigare sagts var I.S. under sommaren 1997 med sin familj bosatt i M utanför Uppsala medan H.F. och hennes familj bodde på sitt lantställe på en grannfastighet. Familjen F bestod förutom av H.F. av hennes dåvarande make C.F. samt deras då tolvåriga dotter A. och ytterligare två mindre barn. I.S. hade ofta besök av sitt barnbarn L. som var jämnårig med A.. L. och A. lärde känna varandra redan vid fyra års ålder och umgicks sedan under somrarna de kommande åren. H.F:s tre hundar var som tidigare nämnts hunden Glenn som var en schäfer, tiken Akita som var en korsning mellan en hamiltonstövare och en gråhund, samt Ville som var avkomma till Glenn och Akita. Akita var två år och Ville omkring nio månader. Ville var som unghund av naturliga skäl livligare än de andra hundarna men hade inte större benägenhet att dra i kopplet än andra unghundar. Akita och Ville hölls som ovan nämnts i en hundgård utanför bostadshuset medan Glenn vistades i bostadshuset. L. och A. var ofta ute och gick med H.F:s hundar. Under perioden den 21 juli till den 2 augusti skulle familjen F resa till Finland. När L. tillfrågades om hon kunde hjälpa till med hundarna under familjens bortovaro gick hon med på detta. Eftersom ansvaret för hundarna inte kunde anförtros åt ett barn tillfrågades I.S. om hon ville hjälpa L. med hundarna. I.S. åtog sig då att under H.F:s bortovaro se till att hundarna fick mat och vatten och rastades minst två gånger om dagen. H.F. gav I.S. instruktioner om var mat och vatten fanns och att hundarna skulle vara kopplade när de rastades. Att I.S. inte själv hade någon hund visste H.F. om. I.S. hade dock under årens lopp träffat H.F:s hundar. Vidare visste H.F. att L. väl kände hundarna. H.F. hade fog för att utgå från att I.S. hade tillräcklig erfarenhet av hundar för att kunna åtaga sig uppdraget att se till hundarna. Själv tvekade I.S. aldrig att åtaga sig uppdraget. Att I.S. då hon den 29 juli var ute och rastade hunden Ville ådrog sig personskador sedan hon fallit omkull efter det att hunden slitit i kopplet vitordas.

Uppsala tingsrätt (2000-04-27, rådmannen Erik Hellström) fastställde att H.F. är oinskränkt skadeståndsskyldig för personskador som hennes hund Ville orsakat I.S. den 29 juli 1997 och anförde följande.

Ostridigt är att I.S. den 29 juli 1997 var ute och gick med H.F:s hund Ville så att den skulle få motion och att hon när hunden drog i kopplet höll emot men samtidigt följde efter, varvid hon föll omkull och åsamkades personskador. Av utredningen framgår vidare att I.S. gentemot H.F. hade muntligen åtagit sig att under H.F:s bortovaro några dagar se till att H.F:s hundar, bl.a. Ville, fick mat och vatten, som tillhandahölls av H.F., samt rastades i vart fall en gång om dagen.

I.S. har i första hand yrkat att tingsrätten skall fastställa att H.F. är oinskränkt skadeståndsskyldig för de personskador som hunden Ville vid ovan angivet tillfälle orsakat henne och som grund härför i första hand gjort gällande att H.F. enligt 6 § lagen om tillsyn av hundar och katter oberoende av eget vållande är skyldig att ersätta I.S. för personskadorna då hon vid tillfället inte hade mottagit hunden för underhåll eller nyttjande utan enbart åtagit sig att ge hunden mat och vatten och att rasta den.

I 6 § lagen om tillsyn av hundar och katter föreskrivs att såväl hundens ägare som den som mottagit hunden för underhåll eller nyttjande oberoende av vållande skall ersätta skada som hunden orsakar. Således är ägaren och vårdaren solidariskt ansvariga gentemot den skadelidande. Av NJA 1996 s. 104 framgår att en hundägares skyldighet att ersätta skada, som hunden orsakat den som mottagit hunden till underhåll eller nyttjande, har ansetts vara att bedöma enligt kontraktsrättsliga regler och inte enligt 6 § lagen om tillsyn av hundar och katter. Fråga är då om I.S. vid det aktuella tillfället kan anses ha mottagit hunden till underhåll eller nyttjande i lagens mening. Någon definition av begreppet underhåll eller nyttjande ges ej i lagen. Inte heller ges i motiven till lagen någon beskrivning av den närmare innebörden av begreppen.

I förevarande fall har I.S. inte åtagit sig annat än att ge hundarna, bl.a. Ville, mat och vatten och att rasta dem, dvs. gå ut och promenera med dem så att de fick motion. Under all övrig tid så gällde en överenskommelse mellan H.F. och I.S. att Ville och Akita skulle vistas i hundgården och den tredje hunden i bostadshuset. Vad gällde nämnda tid fanns inget åtagande ifråga om hundarna från I.S:s sida. I.S:s åtagande när det gällde hundarna, för vilket hon inte fick något vederlag, var således mycket begränsat vad avser åtgärder. Vid sådant förhållande kan hon enligt tingsrättens mening inte anses ha mottagit hundarna, bl.a. Ville för sådant underhåll eller nyttjande som avses i 6 § lagen om tillsyn av hundar och katter, vilken föreskrift rimligen inte kan syfta till annat än att vårdaren, en person som själv har i varje fall inte endast ringa kunskaper om erfarenheter av hundar, istället för ägaren under hela dennes frånvaro genom noggrann tillsyn hindrar hunden från att vålla skadegörelse. Sålunda är H.F. enligt nämnda lagrum oberoende av eget vållande skyldig att ersätta I.S. för personskador som hunden Ville orsakat henne vid det aktuella tillfället. Att vållande skulle ha förelegat från I.S:s sida har ej ens påståtts. I.S:s förstahandsyrkande på den i första hand angivna grunden skall därför bifallas.

H.F. överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle lämna I.S:s talan utan bifall.

I.S. bestred ändring.

Parterna åberopade i hovrätten samma grunder och omständigheter till stöd för sin talan som vid tingsrätten.

Svea hovrätt (2001-02-02, hovrättslagmannen Olof Forssberg, hovrättrådet Robert Schött, referent, och hovrättsassessorn Ulrika Stenbeck Gustavson) fastställde tingsrättens domslut och anförde följande.

Enligt 1 § lagen (1943:459) om tillsyn över hundar och katter (tillsynslagen) skall hundar och katter hållas under sådan tillsyn som med hänsyn till deras natur och övriga omständigheter behövs för att förebygga att de orsakar skador eller avsevärda olägenheter.

I 6 § första stycket tillsynslagen föreskrivs att de skador som en hund orsakar skall ersättas av dess ägare även om han inte är vållande till skadan. Tillsynslagen ger ägaren en uttrycklig regressrätt gentemot den som vållat skadan. Däremot har det inte ansetts nödvändigt att i lagen ta in en särskild bestämmelse om jämkning av skadestånd vid medvållande (jfr NJA II 1944 s. 70 och NJA II 1934 s. 130). I förarbetena till tillsynslagen avsågs det strikta skadeståndsansvaret - utöver att tillgodose den skadelidandes krav på ersättning - kunna framtvinga en nödvändig omsorg och aktsamhet från hundägarnas sida så att skador om möjligt förebyggdes samt även verka för att hundägare i större utsträckning skyddade sig genom försäkring (se NJA II 1944 s. 69).

År 1992 infördes i 6 § tredje och fjärde styckena tillsynslagen undantag för det strikta skadeståndsansvaret i de fall skadorna har orsakats av en tjänstehund när en polisman använder den i tjänsten, om den skadelidande har betett sig på ett sådant sätt att det varit påkallat att ingripa mot honom. Med polisens tjänstehundar likställer tillsynslagen under vissa förutsättningar hundar som används vid försvarsmakten. Tillsynslagen gör därutöver inte några undantag från det strikta skadeståndsansvaret för hundens ägare.

Enligt 6 § andra stycket tillsynslagen gäller hundägarens strikta skadeståndsansvar också för den som mottagit hunden till underhåll eller nyttjande (den senare benämns i det följande för vårdaren). Bestämmelsen innebär att hundens ägare och vårdaren är solidariskt ersättningsskyldiga för den skada som hunden orsakar annan. Bestämmelsen infördes under riksdagsbehandlingen utifrån hänsyn till den skadelidandes intressen (se NJA II 1944 s. 69 f.). Varken i tillsynslagen eller dess förarbeten behandlas situationen att hunden orsakar vårdaren en skada. I praxis har konstaterats att det mellan ägaren och vårdaren regelmässigt föreligger någon form av kontraktsförhållande. Det har därför ansetts att det vid en bedömning av hundägarens och vårdarens inbördes skadeståndsansvar skall tillämpas de kontraktsrättsliga regler som gäller mellan dem. En skadeståndsskyldighet skulle därvid i princip kräva vårdslöshet. Se NJA 1996 s. 104. Ett motsvarande resonemang förs av Lagrådet i förarbetena till 1 § lagen (1933:269) om ägofred (se NJA II 1934 s. 33).

I detta mål har hovrätten bl.a. att ta ställning till om H.F. - som ägare till hundarna "Ville" och "Akita" - har ett enligt tillståndslagen strikt skadeståndsansvar för de personskador som I.S. ostridigt ådragit sig när hon den 29 juli 1997 tillsammans med sitt barnbarn L. var ute och promenerade med hundarna "Ville" och "Akita". Fråga är då om - som H.F. har gjort gällande - I.S. vid den aktuella tidpunkten hade mottagit hundarna till sådant underhåll eller nyttjande som avses i 6 § andra stycket tillsynslagen. Vid sådant förhållande skulle hon nämligen tillsammans med H.F. ha haft ett solidariskt strikt skadeståndsansvar för de skador som hundarna orsakar utomstående. Vidare skulle H.F. i förhållande till I.S. endast ha haft ansvar för uppkomna skador vid vållande.

För att någon skall omfattas av det strikta skadeståndsansvaret som vårdare enligt tillsynslagen anser hovrätten att det måste vara fråga ett mera varaktigt användande av någon annans hund eller att man fungerar som fodervärd eller liknande (jfr bet. 1991/92:LU33 och prop. 1943:191 s. 19). Såsom också tingsrätten funnit har det vederlagsfria uppdrag som H.F. lämnat till I.S:s blott 11-åriga barnbarn L. redan till sin omfattning varit alltför begränsat för att I.S. - sedan hon åtagit sig att hjälpa L. med hundarna - skulle kunna anses ha påtagit sig ett ansvar som vårdare av hundarna i tillsynslagens mening. Hovrätten instämmer därför i tingsrättens bedömning att H.F. såsom hundägare är oinskränkt skadeståndsskyldig för de personskador som hunden "Ville" orsakat I.S. den 29 juli 1997. Tingsrättens domslut skall alltså fastställas.

Målnummer T 3852-00