Prop. 1943:223

('med förslag till lag om allmänna vågar m. m.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

1

Nr 223.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

allmänna vågar m. m.; given Stockholms slott den 30 april 19-13.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Majit härmed

dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till 1) lag om allmänna vägar; 2) lag om ändring i vissa delar av stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142); 3) lag om ändrad lydelse av 1 kap. 8 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom;

4) lag om ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om ex­ propriation;

5) lag om vad iakttagas skall i anledning av kronans övertagande av den allmänna väghållningen på landet; samt

6) lag om vägnämnder, länsvägnämnder och riksvägnämnd;

dels föreslå riksdagen att godkänna härvid fogade förslag till 1) förordning om statsbidrag till väg- och gatuhållningen i städer och stadsliknande samhällen, som äro väghållare; samt

2) förordning örn statsbidrag till städer och stadsliknande samhällen, där kronan är väghållare, för tillhandahållande av mark för allmän väg m. m.;

dels ock inhämta riksdagens yttrande över bilagda förslag till stadga angå­ ende behandlingen av vissa vägfrågor (vägstadga).

GUSTAF.

Gustaf Andersson.

Bihang till riksdagens protokoll 19&3. 1 sami. Nr 223

o

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Förslag

till

Lag

om allmänna vägar.

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Denna lag avser sådan för den allmänna samfärdseln upplåten väg, som

enligt vad nedan sägs hålles genom det allmännas försorg (allmän väg).

2

§.

Till väg höra vägbana och de områden därinvid, som stadigvarande tar­

vas för vägbanans bestånd och underhåll, såsom slänt, bankett, dike och

upplagsplats, ävensom trumma, skyddsvärn, vägmärke och annan för vä­

gens bestånd eller brukande utförd anordning.

Såsom väg anses bro och färja med färjläge ävensom för den allmänna

samfärdseln allenast vintertiden avsedd körled (särskild vinterväg).

3 §.

Väghållning omfattar byggande och underhåll av väg.

4 §•

Till byggande av väg räknas förutom anläggning av ny väg även omlägg­

ning och förbättring av väg.

Ny väg må anläggas, om den prövas nödig för den allmänna samfärdseln

eller eljest finnes vara till synnerligt gagn för det allmänna. Omläggning och

förbättring av väg må ske, där så prövas erforderligt ur det allmännas syn­

punkt.

Väg skall till läge och sträckning samt till bredd och anordning i övrigt

byggas så, att ändamålet med vägen utan oskälig kostnad vinnes med minsta

intrång och olägenhet för annan. Inom område, för vilket stadsplan, stom-

plan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser äro gällande, må väg ej

läggas så, att planen eller bestämmelserna motverkas.

3

5 §•

Väg skall hållas i ett för samfärdseln tillfredsställande skick. Till underhåll av väg räknas dels åtgärd för vägs vidmakthållande i fargillt skick, såsom påförande av väghållningsämnen, vägbanans jämnande, dikes- rensning, underhåll och iståndsättning av bro eller färja samt ombyggnad av trumma, dels uppsättande av skyddsvärn, vägmärke eller axman dylik anord­ ning, såvida åtgärden ej företages i samband med vägens byggande, dels ock öppnande och stängande av rörlig bro samt drift av färja.

Vintertid omfattar underhåll av väg även arbete för att hålla vägbanan till erforderlig bredd fri från hinder av snö och is samt för dess utmärkande, där så tarvas, så ock sändning ävensom åtgärd för vägbanas bättrande genom påskottning av snö, där å kortare sträckor till följd av ojämn snösamling uppstått menföre, som med hänsyn till samfärdselns art och omfattning är till avsevärd olägenhet. Å länsstyrelsen ankommer att bestämma, huruvida väg skall hållas fri från hinder av snö och is i den omfattning, som kräves för biltrafik, eller allenast i den utsträckning, som erfordras för samfärdsel med åkdon framfört av dragare.

6

§•

Särskild vinterväg må inrättas, om den prövas nödig för den allmänna sam­ färdseln eller eljest finnes vara till synnerligt gagn för det allmänna.

Bliver genom inrättande av särskild vinterväg annan väg under vintertid obehövlig, vare dess hållande i laggillt skick under samma tid ej nödigt.

Upptages, med anledning av snöfall eller av annan giltig orsak, vid sidan av väg tillfällig körled, må med vägens försättande i laggillt skick anstå, så länge det på grund av det inträffade hindret finnes nödigt och körleden hålles i far­ bar stånd.

7 §•

Enskild väg, som pi-övas nödig för den allmänna samfärdseln eller eljest finnes vara till synnerligt gagn för det allmänna, må förändras till allmän.

8

§■

Väg må indragas, om den efter tillkomsten av ny väg eller eljest icke längre anses behövlig ur det allmännas synpunkt och olägenheten för bygden av vä­ gens indragande är ringa.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

9 §•

Konungen bestämmer, huruvida och under vilka villkor avgift må upptagas för färjas begagnande.

10

§.

Vid väghållning skall iakttagas vad örn fornminnen, naturminnesmärken och nationalparker är särskilt stadgat.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Om väghållare.

11

§•

Väghållare är på landet kronan och inom stads område staden. Konungen

äger på därom gjord framställning förordna, att köping eller annat samhälle,

för vilket stadsplanelagens bestämmelser angående stad äga tillämpning

(stadsliknande samhälle), skall vara väghållare.

Finnes stad eller sådant stadsliknande samhälle, som efter Konungens för­

ordnande är väghållare, sakna förutsättningar därför, må Konungen förord­

na, att kronan skall vara väghållare i staden eller samhället.

Där någon på grund av särskild förpliktelse har att svara för

väghållning,

skall därvid förbliva, intill dess väghållningen i den ordning, som är stadgad

för förändring av enskild väg till allmän, övertages av väghållare som i första

stycket avses.

12

§.

Vad i 11 § sägs innefattar ej hinder för kommun eller landsting att lämna

bidrag till byggande av väg.

13 §.

Väghållningen för kronans räkning handhaves, enligt vad därcm särskilt

stadgas, av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt vägförvaltningarna i länen.

Där stad eller stadsliknande samhälle är väghållare, handhaves väghåll­

ningen av den kommunala nämnd eller styrelse, som därtill utsetts, i Stock­

holm under inseende av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och eljest under

närmaste inseende av vägförvaltningen i länet.

Om behandling av vägfrågor.

14 §.

Fråga om byggande av väg, om förändring av enskild väg till allmän, om

inrättande av särskild vinterväg eller om indragning av väg skall, där ej

Konungen annorlunda förordnar, prövas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

efter samråd med länsstyrelsen. Stannar väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i

annan mening än länsstyrelsen, skall ärendet hänskjutas till Konungens pröv­

ning.

Ordnings- och säkerhetsfrågor, så ock vissa särskilt angivna frågor prövas

enligt vad nedan sägs av länsstyrelsen eller av vägsynenämnd.

15 §.

Innan väg bygges, skall arbetsplan för vägen upprättas och, efter utstäl-

lelse för granskning, fastställas av myndighet som i 14 § första stycket avses;

dock erfordras ej utställelse och fastställelse i fråga om sådant förbättrings­

arbete eller mindre omläggningsarbete, som ej kan antagas lända till förfång

Kungl. Majlis proposition nr 223.

5

för ägare av fastighet vilken beröres av vägföretaget eller för nyttjanderätts- eller servitutsrättshavare.

Beslut om fastställelse av arbetsplan vare förfallet, där ej inom tre år från utgången av det år, under vilket beslutet vann laga kraft, vägens sträckning blivit genom renstakning eller eljest tydligt utmärkt å marken och vägarbetet påbörjats. Om synnerliga skäl därtill äro, äger Konungen föreskriva förläng­ ning av giltighetstiden, varje gång högst tre år.

16 §.

I vägfrågor företrädas de lokala vägintressena på landet och i de städer, där kronan är väghållare, av vägnämnder och länsvägnämnder i enlighet med vad därom är särskilt stadgat.

17 §■

Närmare bestämmelser om behandlingen av vägfrågor meddelas av Ko­ nungen.

Om vågrätt.

18 §.

Har arbetsplan för väg fastställts genom lagakraftägande beslut, vare ägare av fastighet pliktig att upplåta för vägen erforderlig mark; och må marken sedan den tagits i anspråk nyttjas för vägen utan hinder av den rätt annan må äga i avseende å fastigheten. Sådan nyttjanderätt kallas vägrätt.

Vågrätt föreligge ock, om mark tagits i anspråk för väg enligt medgivande av fastighetens ägare eller om enskild väg förändrats till allmän.

Mark anses hava tagits i anspråk, då vägens sträckning över fastigheten blivit genom renstakning eller eljest tydligt utmärkt och vägarbetet påbör­ jats å fastigheten.

19 §.

För upplåtelse av mark till väg, så ock för annat intrång som orsakas av vägens byggande eller begagnande, vare fastighetens ägare berättigad till er­ sättning av väghållaren, där ej avtalats eller uppenbarligen förutsatts att er­ sättning ej skall lämnas. Å ersättningen skall utgå sex procent årlig ränta från den dag, då marken togs i anspråk.

Enahanda rätt till ersättning för intrång tillkomme innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt i avseende å fastigheten, som upplåtits innan marken togs i anspråk.

Medför vägens framdragande jämväl nytta för fastigheten eller för särskild rätt i avseende å denna, skall ersättningen jämkas med hänsyn därtill.

20

§.

Där genom vägrätt fastigheten undergått sådan minskning i värde, att den kan antagas ej utgöra full säkerhet för fordran, för vilken fastigheten svarade

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

då marken togs i anspråk, skall ersättning som i 19 § avses jämte ränta ned­

sättas hos länsstyrelsen; och gälle örn fördelning och utbetalande av nedsatt

belopp samt verkan därav i tillämpliga delar vad som är stadgat för det fall

att enligt lagen örn expropriation nyttjanderätt eller servitutsrätt upplåtes.

21

§.

Har förlust å fordran som i 20 § avses uppstått till följd av att nedsättning

ej skett, njute fordringens innehavare av väghållaren ersättning för för­

lusten mot avskrivning å fordringshandlingen.

Samma lag vare, där förlust tillskyndats fordringens innehavare därigenom

att ersättning som i 19 § avses blivit för lågt beräknad och densamma till

följd av överenskommelse mellan väghållaren och fastighetens ägare eller av

annan anledning ej blivit prövad av domstol.

22

§.

Vad i fråga örn ersättning avtalats eller uppenbarligen förutsatts skola

gälla mellan väghållaren och fastighetens ägare eller annan sakägare, gälle

jämväl mot den, som efter det marken togs i anspråk förvärvat sakägarens

rätt i avseende å fastigheten.

23 §.

Där ej överenskommelse träffats om ersättning, skall den, som vill fram­

ställa ersättningsanspråk, instämma sin talan till ägodelningsrätten i den

ort, där fastigheten ligger. Väghållaren stånde jämväl öppet att få frågan

örn ersättning prövad av ägodelningsrätten.

Väghållaren vare pliktig vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader å

målet, såvitt ej ägodelningsrätten med hänsyn till omständigheterna finner

skäligt annorlunda förordna.

Om förfarandet i mål som här avses samt talan mot däri meddelade be­

slut skall i tillämpliga delar gälla vad i lagen örn delning av jord å landet

finnes stadgat angående jorddelningsmål, som anhängiggöras genom stäm­

ning.

24 §.

■ Föranleder vägs framdragande över fastighet synnerligt men vid nytt­

jandet av densamma eller viss del därav, vare ägaren berättigad fordra att

fastigheten eller delen skall lösas. Yrkande härom framställes efter vad i

23 § sägs.

Förklaras väghållaren lösningspliktig, skola i avseende å frågans vidare

behandling bestämmelserna i lagen om expropriation i tillämpliga delar län­

da till efterrättelse; och äge såväl väghållaren som fastighetens ägare göra

ansökan om stämning.

25 §.

Indrages väg, upphöre vågrätten; och äge väghållaren bortföra vad å mar­

ken anbragts för vägändamål, där ej länsstyrelsen med hänsyn till uppkom­

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

7

men fråga om markens begagnande som enskild väg aktar nödigt annorlunda

bestämma.

Är vad som må skiljas från marken ej bortfört inom ett år efter det

vägen indragits eller vid den senare tidpunkt, länsstyrelsen på grund av sär­

skilda omständigheter må hava bestämt, tillfälle det fastighetens ägare.

26 §.

Å mark till väg, som enligt stadsplan eller stomplan är avsedd till gata

eller annan allmän plats, äger vad i 18—25 §§ är stadgat icke tillämpning,

sedan marken tagits i anspråk för avsett ändamål; dock svare väghållaren

för dessförinnan jämlikt 19, 21 eller 24 § uppkommen ersättnings- eller

lösningsrätt.

Om tillfälligt upplåtande av mark och örn rätt att taga väghållningsämnen.

27 §.

Är fråga väckt om byggande av väg och skall i anledning därav på väg-

myndighets föranstaltande verkställas stakning eller mätning å marken, un­

dersökning av grund eller annan dylik förberedande åtgärd, må därför er­

forderligt tillträde till fastighet icke vägras.

Vid förrättningen skall tillses, att skada å växande gröda såvitt möjligt

undvikes samt att skog icke onödigt nedhugges. Ej må utan ägarens med­

givande träd skadas eller fällas i trädgård, annan därmed jämförlig plan­

tering eller park.

28 §.

Kan på grund av pågående arbete, jordras eller översvämning eller av an­

nan orsak samfärdseln icke utan våda framgå å väg, äger länsstyrelsen på

framställning av väghållaren föreskriva, att nyttjanderätt till mark för tillfäl­

lig väg skall upplåtas för så lång tid sådan väg till följd av det inträffade

hindret är nödig.

29 §.

Vill väghållare uppsätta snöskärm invid väg och kan överenskommelse

med fastighetens ägare icke träffas, äger vägsynenämnden meddela väghålla­

ren tillstånd därtill.

30 §.

För skada genom åtgärd som i 27 § avses eller till följd av tillfällig vägs

anordnande eller begagnande eller snöskärms uppsättande skall väghållaren

gälda ersättning med belopp som, där överenskommelse ej träffas, bestäm­

mes av vägsynenämnden.

31 §•

Vill väghållare å mark, som tillhör annan än kronan, taga sand, grus, jord

eller sten till vägs underhåll och kan överenskommelse med fastighetens ägare

icke träffas, må frågan hänskjutas till vägsynenämnden som, där ej upplå­

telse av sådan rätt finnes lända ägaren till märkligt men, äger bestämma, att

upplåtelse skall ske. I ty fall ankommer tillika å nämnden att föreskriva, i

vilken omfattning och huruledes rätt, som nu sagts, må utövas samt till

vilket belopp eller efter vilka grunder ersättning skall gäldas.

Vad salunda stadgats utgör icke hinder för väghållare att i den ordning,

som angives i lagen om expropriation, förvärva rätt till sand-, grus-, jord-

eller stentäkt.

°

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Ordnings- och säkerhetsföreskrifter.

32 §.

Ä väg må ej utan länsstyrelsens tillstånd förekomma upplag, grind eller

annan anordning, som bereder olägenhet för samfärdseln eller väghållningen.

Utan hinder av vad nu sagts må ämnen, som erfordras för underhåll av

väg, dära uppläggas. Å vägbana må dock sådant upplag förekomma allenast

under pågående arbete med vägens underhåll. Upplag skall så anordnas,

att därigenom, såvitt möjligt, olägenhet ej vållas samfärdseln och vägens av­

vattning ej försvåras.

Tillstånd till grinds bibehållande eller uppsättande må meddelas allenast

beträffande väg med ringa samfärdsel och när synnerliga skäl därtill äro.

Länsstyrelsen äger när som helst återkalla tillståndet, så ock meddela före­

skrifter ägnade att minska olägenheten av grinden.

Vad i denna paragraf är föreskrivet skall icke äga tillämpning beträffande

grind eller bom, där väg korsas av järnväg, spårväg eller vattenväg, ej heller

i fråga om dylik anordning, som erfordras för gränsbevakningens eller riks-

försvarets behov.

33 §.

Utmed väg må ej utan länsstyrelsens tillstånd uppföras byggnad på mindre

avstånd än tolv meter från vägbanans mitt. Ej heller må inom nu nämnt av­

stånd utan sådant tillstånd förekomma upplag, stängsel eller dylik anordning,

som hindrar vägens avvattning, skymmer utsikten över vägbanan eller eljest

innebär fara för trafiksäkerheten. Föreligga särskilda skäl att för tillgodo­

seende av trafiksäkerheten öka avståndet, äger länsstyrelsen föreskriva så­

dan ökning, dock högst till tjugu meter. Vid uppförande av byggnad å mark

i annat höjdläge än vägbanans skall iakttagas, att till det eljest tillåtna minsta

avståndet lägges så mycket, som motsvarar höjdskillnaden en och en halv

gang räknad. Vid korsning i samma plan mellan allmänna vägar, mellan all­

män väg och enskild, allmänneligen befaren väg eller mellan allmän väg och

järnväg eller spårväg må icke utan länsstyrelsens tillstånd byggnad uppföras

eller i denna paragraf avsedd, för trafiksäkerheten vådlig

anordning

före­

komma inom ett område, som begränsas av räta linjer mellan punkter, be­

lägna i vägarnas mittlinjer femtio meter från korsningen.

I närheten av väg må ej utan länsstyrelsens tillstånd förekomma stängsel,

som förorsakar snösamling på vägen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

9

Upplag eller annan anordning, som allenast på grund av vägs omläggning eller annan därmed jämförlig omständighet skulle komma att falla under förbud enligt denna paragraf, må förbliva orubbad, där ej vägsynenämnden föreskriver skyldighet för fastighetens ägare att borttaga eller ändra anord­ ningen eller utbyta den mot anordning, vilken icke medför fara eller olägen­ het, som ovan sägs. För skada, som uppkommer i anledning av sådant före­ läggande, skall väghållaren gälda ersättning med belopp, som bestämmes av vägsynenämnden.

34 §.

Har arbetsplan för väg blivit fastställd, skall, så länge beslutet därom är gällande, vad i 33 § första stycket är stadgat örn förbud mot uppförande av byggnad äga motsvarande tillämpning.

Är fråga väckt om byggande av väg, äger länsstyrelsen meddela förbud att utan länsstyrelsens tillstånd uppföra byggnad inom visst område, som kan beräknas bliva taget i anspråk för vägen eller komma att ligga i omedelbar närhet av densamma. Sådant förbud må ej meddelas för längre tid än tre år. Vid behov äger länsstyrelsen föreskriva förlängning av tiden; dock skall be­ slutet härom underställas Konungens prövning.

35 §.

Vad i 33 och 34 §§ är stadgat äger icke tillämpning i fråga om bebyggan­ de av område, för vilket stadsplan, stomplan eller byggnadsplan fastställts.

36 §.

Är för vinnande av fri sikt, för vägs upptorkande eller för hindrande av snösamling å väg erforderligt, att träd eller buske borthugges eller att träd kvistas, eller påkallas eljest i trafiksäkerhetens intresse sådan åtgärd, må, där­ est överenskommelse med fastighetens ägare icke kan träffas, vägsynenämn­ den föreskriva skyldighet för ägaren att inom viss tid ombesörja den erfor­ derliga röjningen. Nämnden äger tillika föreskriva, att det område föreläg­ gandet avser skall, intill dess annorlunda bestämmes, genom ägarens försorg hållas fritt från skymmande träd och buskar på sätt i beslutet närmare an- gives.

Uppkommer i anledning av föreläggande, varom nu är sagt, avsevärd skada, skall väghållaren gälda ersättning med belopp, som bestämmes av vägsynenämnden.

37 §.

Går väg utmed eller över vatten eller fördjupning eller eljest på sådan höjd över den angränsande marken, att därav kan uppstå våda för vägfarande, skall vid vägen finnas anbragt nödigt skyddsvärn.

Vid väg skola, till upplysning för de vägfarande, finnas uppsatta erfor­ derliga vägmärken.

10

38 §.

Utmed väg må ej upptagas grop eller grav av beskaffenhet att medföra

fara för vägens bestånd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

39 §.

Annonstavla, reklamskylt eller dylikt må ej utan länsstyrelsens tillstånd

förekomma utmed väg på mindre avstånd än femtio meter från vägbanans

mitt. Vad nu är sagt avser dock icke å byggnad inom tättbebyggt område

uppsatt tavla, skylt eller dylikt samt ej heller sådan anordning, som upp­

satts å annorstädes belägen byggnad till upplysning om på stället bedriven

affärsrörelse eller annan verksamhet. Stadgandet i första punkten äger ej

heller tillämpning beträffande anslagstavla för meddelanden rörande kom­

munala angelägenheter, föreningssammanträden, auktioner eller dylikt.

Ej må i något fall inom synhåll från väg förekomma i första stycket av­

sedd anordning, som till form, färg eller eljest är av beskaffenhet att av väg­

farande kunna förväxlas med vägmärke eller säkerhetsanordning av fast­

ställd typ.

Anordning, som allenast på grund av vägs omläggning eller annan därmed

jämförlig omständighet skulle komma att falla under förbud enligt första

stycket, må förbliva orubbad, där ej vägsynenämnden föreskriver skyldighet

för fastighetens ägare att borttaga anordningen. För skada, som uppkom­

mer i anledning av sådant föreläggande, skall väghållaren gälda ersättning

med belopp, som bestämmes av vägsynenämnden.

40 §.

Om framdragande av elektriska ledningar å eller utmed väg är särskilt

stadgat.

Om arbetslag för vinterväghållning på landet.

41 §.

Därest länsstyrelsen prövar det erforderligt, skall å länets landsbygd fin­

nas ett eller flera arbetslag med uppgift att vid svåra snöfall biträda med vin­

terväghållningen, då det av vägförvaltningen prövas oundgängligt för att

hålla väg öppen för samfärdseln. Varje arbetslag tilldelas viss vägsträcka.

42 §.

Arbetslag bildas genom att länsstyrelsen utser erforderligt antal personer,

vilka ha hemvist eller stadigvarande arbete på lämpligt belägna fastigheter,

som länsstyrelsen bestämmer.

Den, som fyllt sexton men ej sextio år, vare skyldig att tjänstgöra i ar­

betslag.

Vad nu sagts gäller dock ej

a) den som av ämbete eller allmän tjänst är hindrad att tjänstgöra i ar­

betslag;

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

11

b) den som i yrke eller anställning skulle lida synnerligt förfång, om han utkallas till tjänstgöring i arbetslag;

c) den som eljest uppgiver hinder, vilket godkännes av länsstyrelsen. För den som avflyttar från orten upphör tjänstgöringsskyldigheten.

43 §.

Ägare eller brukare av fastighet eller den, som är satt att företräda ägaren eller brukaren, skall på anmodan av länsstyrelsen eller den länsstyrelsen för­ ordnar föreslå, vem eller vilka som böra uttagas för fastigheten. I första hand böra föreslås personer, vilka förklarat sig villiga att tjänstgöra i arbetslaget.

Länsstyrelsen uttager i första hand dem, som åtagit sig tjänstgöringsskyl­ dighet och som prövas därtill lämpliga.

44 §.

Länsstyrelsen förordnar tills vidare för fem år i sänder fogde för arbets­ laget.

Fogde som tjänstgjort fem år är ej skyldig att mottaga nytt förordnande. Fogden vare pliktig att på anmaning av vägförvaltningen kalla arbetslagets medlemmar till tjänstgöring,

att under vägförvaltningens överinseende övervaka och leda fullgörandet av de arbetsuppgifter, arbetslaget fått sig förelagda, samt

att tillse att erforderliga åtgärder vidtagas för utseende av ersättare till den, som avgått ur arbetslaget.

Instruktion för fogde utfärdas av länsstyrelsen.

45 §.

Medlem av arbetslag är skyldig att, efter beslut av vägförvaltningen, på kallelse infinna sig till arbete på anvisad plats; dock åge han i sitt ställe sätta annan lämplig person.

46 §.

Ersättning till arbetslag skall utgå i mån av utfört arbete. Kan överens­ kommelse ej träffas, bestämmes ersättningen av länsstyrelsen.

Särskilda bestämmelser för stad eller stadsliknande samhälle, som är

väghållare.

47 §.

Stad som är väghållare vare berättigad att, under de förutsättningar och i den ordning särskilt stadgas, erhålla bidrag av statsmedel till väghållningen med nittiofem procent av den beräknade kostnaden för staden, efter avdrag för vad som belöper på vägmark och förvaltningskostnad.

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

48 §.

Underlåter staden att bygga väg, för vilken arbetsplan blivit fastställd och

för vars byggande staden erhållit i 47 § stadgat bidrag av statsmedel, eller

eftersätter staden underhållet av väg, och sker ej rättelse efter tillsägelse av

vägförvaltningen, skall förhållandet anmälas till väg- och vattenbyggnads­

styrelsen.

Styrelsen äger, även utan anmälan, förelägga staden viss tid, inom vilken

erforderliga åtgärder skola hava vidtagits vid äventyr, om den tiden försittes,

att styrelsen låter utföra dem på stadens bekostnad.

Innan föreläggande meddelas, skall länsstyrelsens yttrande inhämtas.

49 §.

Vad i 47 och 48 §§ stadgas om stad skall äga motsvarande tillämpning å

stadsliknande samhälle, som är väghållare.

Särskilda bestämmelser för stad eller stadsliknande samhälle, där kronan

är väghållare.

50 §.

Skall i stad, där kronan är väghållare, väg byggas inom område, för vilket

stadsplan blivit fastställd, skall, där ej Konungen annorlunda förordnar,

staden utan kostnad för kronan tillhandahålla den mark, som erfordras för

vägen.

Örn stadens rätt att av tomtägare uttaga ersättning för marken är stadgat i

stadsplanelagen.

51 §.

För iordningställande och upplåtande av väg såsom gata är i stad som här

avses kronan i stället för staden ansvarig efter vad i 44 a § stadsplanelagen

stadgas.

52 §.

Underhåll av väg i stad varom här är fråga skall, jämväl sedan vägen upp­

låtits såsom gata, i stället för staden åvila kronan enligt 54 § stadsplanelagen.

Samma lag vare i fråga om gata, som förklarats tillika vara väg.

53 §.

Vad i 50—52 §§ stadgas örn stad skall äga motsvarande tillämpning å

stadsliknande samhälle, där kronan är väghållare.

Örn vägsynenämnd.

54

§.

Vägsynenämnd skall utses för varje område, för vilket enligt vad särskilt

föreskrivits skall finnas vägnämnd, så ock för stad, där väg finnes, samt

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

13

stadsliknande samhälle, som är väghållare. Vägsynenämnd skall bestå av ordförande och två ledamöter.

Vid tillsättande av vägsynenämnd iakttages, att kunskap och erfarenhet beträffande såväl väghållning som jordbruk och skogsskötsel skola, såvitt möjligt, finnas företrädda inom nämnden.

55 §.

Ordförande och en ledamot i vägsynenämnden jämte suppleant för envar av dem förordnas av länsstyrelsen för fyra år, räknat från utgången av det år, då förordnandet meddelades. En ledamot jämte suppleant för honom ut­ ses för samma tid, inom vägnämndsområde av vägnämnden samt i stad eller stadsliknande samhälle av den myndighet, som utövar dess beslutanderätt. De två ledamöterna och suppleanterna för dem skola vara mantalsskrivna och boende inom vägsynenämndens område.

Avgår ordförande, ledamot eller suppleant före den bestämda tjänstgö­ ringstidens utgång, skall ersättare utses för den tid, som återstod för den av­ gångne.

56 §.

Den som vill påkalla vägsynenämndens prövning av något ärende skall göra framställning därom hos länsstyrelsen, som beslutar örn ärendets hän- skjutande till nämnden.

57 §.

Mot ordförande eller ledamot i vägsynenämnd gälla samma jäv, som i lag stadgas i fråga örn domare.

Kan till följd av jäv eller laga förfall nämnden icke bliva fulltalig, skall länsstyrelsen förordna ersättare.

58 §.

För besluts fattande inom vägsynenämnden fordras, att nämnden är full­ talig. Äro vid omröstningen inom nämnden meningarna delade, gäde vad de flesta säga. Har envar sin särskilda mening, gäde ordförandens.

59 §.

Ordförande och ledamot i vägsynenämnd skola för sitt arbete och där­ med förbundna kostnader njuta ersättning av väghållaren; dock äger nämn­ den, om det av särskild anledning prövas skäligt, ålägga väghållarens mot­ part att helt eller delvis återgälda väghållaren vad denne fått utgiva.

Väghållare eller annan sakägare äger ej rätt till ersättning för sin talans bevakande inför nämnden.

60 §.

Närmare bestämmelser rörande vägsynenämnd meddelas av Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Om ansvar, handräckning och fullföljd av talan.

61 §.

Bryter någon mot förbud, som meddelats i denna lag eller på grund av föreskrift däri;

eller underlåter ägare av fastighet att ställa sig till efterrättelse föreläggan­ de, som meddelats med stöd av 33 § tredje stycket, 36 § första stycket eller 39 § tredje stycket;

eller eftersätter fogde för arbetslag vad honom åligger; eller underlåter, utan tillstånd eller godtagbar anledning, medlem av ar­ betslag att på kallelse inställa sig till eller fullgöra arbete och har han ej satt annan lämplig person i sitt ställe,

straffes med böter från och med tio till och med trehundra kronor.

62 §.

Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan.

63 §.

Uppföres byggnad i strid mot förbud, som meddelats i eller med stöd av 33 eller 34 §, äger överexekutor meddela handräckning till rättelse i vad så­ lunda olagligen skett. Beträffande sådan handräckning gälla enahanda be­ stämmelser, som äro stadgade för det i 191 § utsökningslagen avsedda fall.

Varder förbud, som meddelats i eller med stöd av 32, 33, 38 eller 39 § och ej avser byggnads uppförande, icke iakttaget och sker ej rättelse genast efter tillsägelse av väghållaren eller utmätningsmannen i orten, eller efterkommes ej föreläggande, som meddelats med stöd av 33 § tredje stycket, 36 § första stycket eller 39 § tredje stycket, äger utmätningsmannen föranstalta om rät­ telse.

64 §.

Ansökan örn handräckning enligt 63 § må göras av väghållaren. Kostnaden för förrättningen skall, där ansökan gjorts av annan väghållare än kronan, förskjutas av väghållaren och omedelbart efter förrättningens slutförande av utmätningsmannen uttagas hos den försumlige.

65 §.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens beslut om fastställande av arbetsplan för väg, om förändring av enskild väg till allmän, om inrättande av sär­ skild vinterväg eller om indragning av väg meddelas efter anslag. Den som är missnöjd med beslutet har att, vid talans förlust, inom en månad från den dag, då beslutet meddelades, däröver anföra besvär hos Konungen.

Över väg- och vattenbyggnadsstyrelsens beslut i annan fråga, som omför- mäles i denna lag eller med stöd av densamma utfärdad författning, må kla­ gan hos Konungen föras i den ordning, som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.

15

66

§.

över länsstyrelsens beslut i fråga, som omförmäles i denna lag eller med stöd av densamma utfärdad författning, må klagan hos Konungen föras i den ordning, som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

67 §.

Den som ej åtnöjes med vägsynenämndens beslut i fråga, som omförmä­ les i denna lag, äger att över beslutet anföra besvär hos länsstyrelsen senast å femtonde dagen från det han erhöll del av beslutet.

68

§.

Besvär över beslut jämlikt 28 § om upplåtande av nyttjanderätt till mark för tillfällig väg, jämlikt 29 § om uppsättande av snöskärm, jämlikt 33 § första stycket om ökning av där angivna minsta avstånd eller jämlikt 34 § andra stycket om förbud att uppföra byggnad eller över föreläggande jäm­ likt 48 § må ej verka uppehåll med beslutets eller föreläggandets verkstäl­ lande eller hindra uttagande av kostnad därför, med mindre den myndighet, som har att pröva besvären, annorlunda förordnar.

Övergångsbestämmelser.

69 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1944. Genom denna lag upphävas lagen den 7 juni 1934 (nr 241) om allmänna vägar; lagen den 16 maj 1930 (nr 141) om vågrätt; så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot nya lagens bestämmelser.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersättes genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

70 §.

Kronan samt de städer och stadsliknande samhällen, vilka skola ombesörja väghållningen inom sina områden, skola den 1 januari 1944 övertaga de vägar, som enligt förut gällande lag äro alt anse såsom allmänna.

71 §.

Är vid tiden för denna lags ikraftträdande fråga om byggande av väg, för­ ändring av enskild väg till allmän, inrättande av särskild vinterväg eller in­ dragning av väg beroende på länsstyrelsens prövning, skall ärendet hand­ läggas och prövas i den ordning, som stadgas i nya lagen.

16

72 §.

Beslut om vägföretag, som av länsstyrelsen meddelats före den 1 januari

1944 men som icke verkställts före den 1 januari 1947, upphör att gälla

sistnämnda dag, om icke dessförinnan vägens sträckning blivit genom ren-

stakning eller eljest tydligt utmärkt å marken och vägarbetet påbörjats.

Konungen äger dock föreskriva förlängning av tiden för beslutets giltighet,

varje gång med högst tre år.

Har länsstyrelse före den 1 januari 1944 beslutat, att enskild väg skall för­

ändras till allmän under förutsättning, att vissa iståndsättningsarbeten utfö­

ras, skall beslutet förfalla, örn arbetena icke verkställts före den 1 januari

1947.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

73 §.

Har vägrätt uppkommit före den 1 januari 1944, skall, i stället för 19—

24 §§ nya lagen, vad i 3—6 §§ lagen den 16 maj 1930 om vägrätt finnes

stadgat örn rätt till ersättning och om rätt att föra talan alltjämt äga tillämp­

ning, dock att talan skall instämmas till ägodelningsrätten i den ort, där fas­

tigheten ligger. Mål som anhängiggjorts före nya lagens ikraftträdande skola

behandlas enligt äldre lag.

74 §.

Av länsstyrelse jämlikt äldre lag meddelat tillstånd till uppsättande eller

bibehållande av grind å väg eller annat dylikt särskilt tillstånd skall icke till

följd av denna lags ikraftträdande upphöra att gälla.

Beslut, som länsstyrelse eljest meddelat med stöd av äldre lag, vare, där ej

annat följer av vad ovan stadgas, gällande intill dess annorlunda förordnas.

75 §.

Vad i denna lag stadgas om förbud i vissa fall mot byggnads uppförande

samt örn ansvar och handräckning vid överträdelse av sådant förbud skall

icke äga tillämpning med avseende å byggnad, som vid 1943 års utgång re­

dan påbörjats och mot vars uppförande hinder icke förelåg enligt då gäl­

lande bestämmelser.

76 §.

Upplag eller annan anordning, som skulle komma att falla under förbud

enligt 33 §, må, om anordningen lagligen tillkommit före 1943 års utgång,

förbliva orubbad, där ej vägsynenämnden föreskriver skyldighet för fastig­

hetens ägare att borttaga, ändra eller utbyta anordningen. Underlåter äga­

ren att ställa sig föreläggandet till efterrättelse, vare lag som i 61 § och

63 § andra stycket sägs.

För skada, som uppkommer i anledning av föreläggande enligt första

stycket, skall väghållaren gälda ersättning med belopp, som bestämmes av

vägsynenämnden.

17

77 §.

Ersättning, som jämlikt 14 § lagen den 7 juni 1934 om allmänna vägar tillkommer stadsliknande samhälle för väghållning under år 1943 eller ti­ digare, skall bestämmas enligt förut gällande föreskrifter.

78 §.

Såvida ej Konungen för särskilt fall annorlunda förordnar, skola väg- och bropenningar, där de hittills av vägfarande erlagts, upphöra, då sådant kan ske utan förnärmande av någons enskilda rätt.

79 §.

Finnes kassa samlad för byggande eller underhåll av bro eller färja, som övertages till allmänt underhåll, och har den bildats genom sammanskott av väghållningsskyldiga, äga de att däröver förfoga. I annat fall skall den över­ lämnas till väghållaren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

80 §.

Snöploglag, som vid denna lags ikraftträdande äro inrättade enligt bestäm­ melser i äldre lag, skola bibehållas till den 1 juni 1944 eller, om arbetslag för vinterväghållning dessförinnan uppsättes enligt denna lag, till dess så skett. Å sådant snöploglag skola förut gällande bestämmelser alltjämt äga tillämpning.

81 §.

Vägsynenämnd skall utses i god tid före denna lags ikraftträdande.

82 §.

Förordnar Konungen före den 1 januari 1944, att kronan skall från och med nämnda dag vara väghållare i stad, skall frågan, vilka gator i staden som böra förklaras tillika vara allmänna vägar, så snart ske kan upptagas och avgöras enligt vad i denna lag stadgas örn förändring av enskild väg till allmän.

Bihang till riksdagens protokoll 19i3. 1 sami. Nr 223.

2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142).

Härigenom förordnas, dels att i stadsplanelagen skall införas en ny para­

graf av nedan angivet innehåll och betecknad såsom 44 a §, dels ock att 45,

54 och 56 §§ samma lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande

angives.

44 a §.

Är kronan efter vad i lagen om allmänna vägar sägs väghållare i stad, skall

vad ovan i 39, 40, 42 och 43 §§ stadgas i fråga om ansvarighet för staden att

såsom gata iordningställa och upplåta allmän väg hava avseende å kronan,

med iakttagande att framställning som i 42 § första stycket sägs må göras

såväl av kronan som av staden. Kostnad, som föranledes av att gatan enligt

stadsplanen bygges till större bredd eller med dyrbarare utförande i övrigt än

som betingas av trafiken eller förses med underjordisk avloppsledning, skall

dock gäldas av staden, där ej Konungen annorlunda förordnar.

45 §.

Ägare av tomt vid gata, som icke före den 1 januari 1908 upplåtits till

allmänt begagnande, vare pliktig ersätta staden hälften av värdet av den

mark, som erfordras för gatans utläggning framför hans tomt intill en bredd,

motsvarande den å tomten enligt stadsplanen vid gatans upplåtande tillåtna

hushöjden, ökad med en fjärdedel av samma höjd. Ingår i gatan allmän väg

eller ock vägmark, som staden jämlikt 23 § nyttjar, skall vid ersättningsskyl­

dighetens bestämmande vägen ej inräknas i ga tubredden; dock skall denna

inskränkning ej gälla såvitt avser allmän väg i stad, där kronan är väghållare

och vägen efter det väghållningen övertagits av kronan byggts inom område

som ingår i stadsplanen.

I fall —------- åliggande ersättningsskyldighet.

Har gatumark------------samma mark.

54 §.

Underhåll av------------å staden.

Är kronan väghållare i stad, skall beträffande allmän väg, som upplåtits

såsom gata, underhållet åvila kronan, dock med den begränsning som avses i

44 a §. Samma lag vare i fråga örn gata, som förklarats tillika vara all­

män väg.

56 §.

Vad i------------för köping. Detsamma gäde----------- - skall iakttagas. Den inskränkning i tomtägares skyldighet att ersätta gatumark, som enligt 45 och 46 §§ eller motsvarande äldre bestämmelser äger rum, därest i gatu- marken ingår allmän väg, skall ej gälla i det fall, att vägen efter den 1 januari 1928 byggts inom område, som ingår i stadsplanen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1944.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 223,

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 kap. 8 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1)

om nyttjanderätt till fast egendom.

Härigenom förordnas, att 1 kap. 8 §1 lagen den 14 juni 1907 om nyttjan­ derätt till fast egendom skall erhålla följande ändrade lydelse.

1 kap.

8 §.

Vad

i

------------från kronan.

Ej heller------------allmän begravningsplats. Om upplåtelse av mark med vågrätt stadgas i lagen örn allmänna vägar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1944.

1 Senaste lydelse, se 1930: 142.

Kungl. Majlis proposition nr 223.

21

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 189) örn

expropriation.

Härigenom förordnas dels att 77 § andra och tredje styckena samt 78 §

andra stycket lagen den 12 maj 1917 om expropriation skola upphöra att

gälla, dels ock att 79 och 79 a §§* samma lag skola erhålla följande ändrade

lydelse.

79 §.

Har den exproprierande enligt medgivande av ägaren eller stadgande i

denna lag tagit mark i besittning utan att ersättningen blivit bestämd av ex-

propriationsnämnd, och kan sådan uppskattning icke lämpligen äga rum,

innan den anläggning, för vilken expropriationen sker, längre fortskridit, åge

rätten på framställning av part låta anstå med tillsättande av nämnd.

79 a §.

Varder allmän------------över marken.

Väghållaren åge i nu nämnt fall bortföra vad å marken anbragts för väg-

ändamål, där ej Konungens befallningshavande med hänsyn till uppkommen

fråga om markens begagnande som enskild väg aktar nödigt annorlunda be­

stämma. Är vad som må skiljas från marken ej bortfört inom ett år efter det

vägen indragits eller vid den senare tidpunkt, Konungens befallningshavande

på grund av särskilda omständigheter må hava bestämt, tillfälle det markens

ägare utan lösen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1944, dock att förut gällande be­

stämmelser skola äga tillämpning med avseende å expropriation för vägbygg-

nadsföretag, som av länsstyrelsen beslutats dessförinnan. 1

1 Senaste lydelse, se beträffande 77—79 §§ 1935: 91 och beträffande 79 a § 1930: 143.

Kungl. Majlis proposition nr 223.

Förslag

till

Lag

om vad iakttagas skall i anledning av kronans övertagande av den all­

männa väghållningen på landet.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Lagen den 7 juni 1934 (nr 242) örn vägdistrikt och förordningen den 30 juni 1936 (nr 451) angående statsbidrag till den all­ männa väghållningen i riket

skola upphöra att gälla från och med den 1 januari 1944, där ej annat föl­ jer av vad nedan stadgas.

2

§•

Val av vägstämmoombud och suppleanter för dem skall icke förrättas under år 1943; och skall till följd härav någon röstlängd för sådant val icke upp­ rättas.

3 §.

Utgifts- och inkomststat för vägdistrikt för år 1944 skall icke upprättas. Ej heller skall val av revisorer för samma år förrättas. Med hänsyn härtill vare hållande av ordinarie vägstämma under tiden från och med den 15 till och med den 31 augusti 1943 icke erforderligt.

4 §.

Den förteckning över antalet vägskattekronor, varom förmäles i 58 § lagen om vägdistrikt, skall icke upprättas under år 1943.

5 §.

För granskning av vägstyrelses förvaltning under år 1943 ävensom för be­ handling av fråga om ansvarsfrihet därför eller av annat, efter utgången av ar 1943 uppkommande spörsmål av beskaffenhet att böra upptagas å väg­ stämma skall gälla den ordning, som stadgas i lagen om vägdistrikt.

De ombud, som valts för åren 1940—1943, skola tjänstgöra jämväl vid vägstämma efter utgången av nämnda tid. Vad nu sagts gäde ock ordförande och vice ordförande, vilka av vägstämman utsetts för år 1943, där ej val av ordförande och vice ordförande för tid efter utgången av nämnda år ägt rum.

23

6

§.

Från och med den 1 januari 1944 skola vägdistriktens rätt till väg med vad därtill hörer ävensom distriktens tillgångar och förpliktelser övertagas av kronan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

7 §•

Har vägdistrikt efter den 1 januari 1939 i syfte att å kronan överföra väg- hållningskostnader, som bort gäldas genom utdebitering av vägskatt, under­ låtit att utdebitera dylik skatt i den utsträckning, som påkallats av omständig­ heterna, eller försummat underhållet av allmän väg i sådan grad, att vägen den 1 januari 1944 icke befinner sig i vederbörligt skick, må ersättning uttagas ge­ nom påförande av särskild vägskatt på sätt i 8 § stadgas.

Samma lag vare där distrikt efter den 1 januari 1939 förfogat över distrik­ tets tillgångar för andra ändamål än dem, distriktet haft att tillgodose, eller utan tillräckliga skäl slutit avtal eller gjort utfästelser, vilka avse även tid efter utgången av år 1943 och genom vilka kronan tillskyndas avsevärt för­ fång.

8

§•

Fråga örn sådan ersättningsskyldighet, som i 7 § sägs, prövas av Konungen. Innan dylik fråga avgöres, skola yttranden inhämtas av länsstyrelsen samt av den vägstämma och den vägstyrelse, som senast representerat vägdistriktet.

Särskild vägskatt skall utgöras av dem, som jämlikt taxeringslängderna för året närmast efter det, varunder ersättningsskyldigheten av Konungen fast­ ställts, äro inom vägdistriktets område skattskyldiga till allmän kommunal­ skatt. Särskild vägskatt utgöres av envar skattskyldig i förhållande till det an­ tal skattekronor och skatteören, som enligt bestämmelserna i kommunalskat­ telagen påförts honom i nämnda taxeringslängder.

Närmare bestämmelser örn uttagande av särskild vägskatt meddelas av Konungen.

9 §.

Hava i samband med stadsbildning eller inkorporering meddelats bestäm­ melser örn skyldighet för stad att under viss tid till vägdistrikt utgiva er­ sättning, må staden, i den mån ersättningen icke blivit gulden, helt eller del­ vis befrias från skyldigheten, örn så finnes skäligt med hänsyn till kronans övertagande av den allmänna väghållningen på landet.

Fråga om dylik befrielse skall upptagas och utredas av kammarkollegiet samt prövas av Konungen.

10

§.

De kostnader för avveckling av vägdistriktens förvaltning, som belöpa på tiden efter den 31 december 1943, skola gäldas av statsmedel.

11

§•

Beträffande uppbörd, indrivning och redovisning av vägskatt på grund av

tidigare fattat beslut skola jämväl efter den 31 december 1943 förut gällande

bestämmelser tillämpas, dock att redovisningen skall ske till väg- och vatten­

byggnadsstyrelsen.

12

§.

Närmare bestämmelser rörande kronans övertagande av den allmänna väg­

hållningen på landet meddelas av Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i svensk författningssamling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

25

Förslag

till Lag

om vägnämnder, länsvägnämnder och riksvägnämnd.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I varje län skola finnas vägnämnder och en länsvägnämnd för att i väg­ frågor företräda de lokala vägintressena på landet och i de städer, där kro­ nan är väghållare.

För hela riket skall därjämte finnas en riksvägnämnd såsom rådgivande centralt organ i frågor av särskild betydelse för vägväsendet.

Om vägnämnd.

2 §.

Vägnämnd har till uppgift att verka för att vägbehoven inom nämndens område på bästa sätt tillgodoses.

I sådant hänseende har nämnden bland annat att avgiva av Konungen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, länsstyrelsen eller vägförvaltningen i lä­ net infordrade yttranden i frågor örn byggande av allmän väg, förändring av enskild väg till allmän, inrättande av särskild vinterväg och indragning av allmän väg samt att i övrigt fullgöra vad enligt denna lag eller särskild författning ankommer på vägnämnden.

Vägnämnd må hos Konungen anföra besvär över beslut, som medde­ lats av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen eller länsstyrelsen.

3 §.

Vägnämndernas områden bestämmas av Konungen. Därvid iakttages, att delar av samma kommun icke förläggas till olika vägnämndsområden inom länet samt att sådant område icke må omfatta kommuner inom skilda län.

4 §•

Vägnämnd skall bestå av fem ledamöter. Ledamöter jämte suppleanter för dem väljas, örn vägnämndsområdet utgöres av endast en kommun, av den­ nas fullmäktige och eljest av ombud för de i området ingående kommunerna.

5 §.

Ombuden jämte suppleanter för dem väljas av kommunalfullmäktige eller stadsfullmäktige eller, där kommunalfullmäktige icke finnas, å kommunal­ stämma. Sker valet å kommunalstämma, åge en var, som är röstberättigad i kommunens allmänna angelägenheter, rösträtt. Varje röstande äge en röst. Vid lika rösttal skilje lotten.

Val av ombud förrättas under tiden från och med den 1 oktober till och med den 15 november.

Antalet ombud bestämmes i förhållande till folkmängden sålunda, att en var kommun utser ett ombud för varje påbörjat befolkningstal av 2,000 eller det lägre tal, som må erfordras för att antalet ombud för hela vägnämndsom- rådet skall uppgå till minst 10.

Det ankommer på länsstyrelsen att i god tid före valet fastställa antalet ombud för en var kommun.

Varje kommun utser suppleanter till lika antal som ombud. Val av ombud jämte suppleanter skall i kommun, som utser två eller flera ombud, vara proportionellt, därest det begäres av minst så många väl­ jande, som motsvarar det tal, vilket erhålles, om samtliga väljandes antal de­ las med siffran för det antal ombud valet avser, ökad med 1. Om förfarandet vid sådant val är särskilt stadgat. Sker ej valet proportionellt, skall bestäm­ mas den ordning, i vilken suppleanterna skola inkallas.

Valbar till ombud eller suppleant för ombud är en var inom vägnämndens område boende man eller kvinna, som äger utöva rösträtt å kommunalstäm­ ma. I avseende å obehörighet såsom ombud skall vad örn ordförande i kom­ munalstämma är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Ej må annan avsäga sig uppdraget att vara ombud eller suppleant för så­ dan än den, som av ämbete eller tjänst är hindrad att fullgöra uppdraget eller fyllt sextio år.

Ombud och suppleanter för dem väljas för fyra år, räknat från den 16 november det år, då valet skedde. Avgår ombud före utgången av nämnda tid, inkallas den suppleant, som enligt den mellan suppleanterna bestämda ordningen bör inträda. Där så erfordras, anställes fyllnadsval för den åter­ stående delen av tjänstgöringstiden.

Underrättelse örn val av ombud och suppleanter för dem, med angivande av de valdas namn och postadress, skall ofördröjligen insändas till länssty­ relsen.

6

§.

Beträffande vägnåmndsområde, som består av mer än en kommun, utsätter länsstyrelsen med iakttagande av vad i 9 § stadgas dag och tid för val av ledamöter jämte suppleanter i vägnämnden samt kallar ombuden till valför­ rättningen. Länsstyrelsen skall tillika bland ombuden utse en att leda för­ handlingarna, till dess ordförande valts, samt tillställa den sålunda utsedde uppgift om varje i vägnämndsområdet ingående kommuns rösttal enligt den kommunala röstlängden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

27

Inträffar för ombud sådant hinder, att han ej kan inställa sig vid val­ förrättningen, åligger det honom att anmoda den närmast i ordningen varan­ de suppleanten att infinna sig vid förrättningen. Är även denne hindrad, har han att anmoda den närmast därefter tjänstgöringsskyldige.

Valet må icke företagas, med mindre ombud med sammanlagt mer än två tredjedelar av vägnämndsområdets rösttal äro tillstädes.

Valförhandlingarna ledas av en ordförande, som utses av ombuden. Ombud för kommun, som utsett allenast ett ombud, röstar vid valet för kommunens hela rösttal enligt den kommunala röstlängden. Det rösttal, som tillkommer ombud för annan kommun, bestämmes sålunda, att kommunens hela rösttal delas med siffran för antalet av kommunen utsedda ombud.

7 §•

Val av vägnämndsledamöter och suppleanter för dem skall vara proportio­ nellt, därest det begäres av väljande med sammanlagt minst så många röster, som motsvarar det tal vilket erhålles, om samtliga väljandes rösttal delas med siffran för det antal personer valet avser, ökad med 1. Örn förfarandet vid sådant proportionellt val skall gälla vad om proportionellt val å kom­ munalstämma är stadgat, i den mån avvikelse icke betingas av bestämmel­ sen i 6 § om röstvärdets beräkning. Sker ej valet proportionellt, skall bestäm­ mas den ordning, i vilken suppleanterna skola inkallas.

8

§.

I avseende å valbarhet och obehörighet skall vad i 5 § är stadgat angående ombud äga motsvarande tillämpning beträffande ledamot och suppleant i vägnämnden.

Ämbets- eller tjänsteman i länsstyrelsen eller vägförvaltningen må icke vara ledamot eller suppleant i vägnämnden.

Ej må annan avsäga sig uppdraget att vara ledamot eller suppleant i väg­ nämnden än den, som av ämbete eller tjänst är hindrad att fullgöra uppdra­ get eller fyllt sextio år eller eljest uppgiver hinder, vilket godkännes av väg­ nämnden, eller ock vid valet den som under de senaste fyra åren, det år valet sker inberäknat, tjänstgjort såsom ledamot i vägnämnd.

9 §•

Ledamöter och suppleanter i vägnämnden väljas för fyra år, räknat från och med den 1 januari året näst efter det, då valet skedde. Valet skall för­ rättas i december månad det år, då val av ombud ägde rum.

Avgår ledamot, inträder såsom ledamot för den återstående tjänstgörings­ tiden den suppleant, som enligt den mellan suppleanterna bestämda ord­ ningen bör inträda. Där så erfordras, anställes fyllnadsval för sistnämn­ da tid.

10 §.

Ombuden skola i samband med valet av ledamöter i vägnämnden utse någon av dem att vara sammankallande och att leda nämndens förhand­ lingar, intill dess ordförande valts.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

11

§.

Vägnämnden utser inom sig ordförande och vice ordförande att tjänstgöra den tid, för vilken de blivit utsedda till ledamöter.

12

§.

Underrättelser örn val av vägnämnd och sammankallande ledamot så ock av ordförande och vice ordförande i sådan nämnd skola, med angivande av de valdas namn och postadress, ofördröjligen insändas till länsstyrelsen för intagande i länskungörelsema.

13 §.

Vägnämnden sammanträder å det ställe och å de tider nämnden bestäm­ mer och dessutom så ofta ordföranden finner det nödigt ävensom då länssty­ relsen därom förordnar eller minst två ledamöter för uppgivet ändamål göra framställning därom. Om utsatt sammanträde skall meddelande ofördröj­ ligen insändas till länsstyrelsen.

Vid vägnämndens sammanträden äga landshövdingen och vägdirektören eller den, någon av dem i sitt ställe förordnar, vara tillstädes och deltaga i överläggningarna men ej i besluten. Är landshövdingen närvarande, äger han föra ordet.

Om vägnämndens ordförande därom framställer begäran, skall vägdirek­ tören eller, om denne av tjänstegöromål är förhindrad, av honom utsedd an­ nan tjänsteman vid vägförvaltningen närvara vid sammanträde för att till­ handagå med upplysningar.

14 §.

Suppleanterna i vägnämnden böra i den mellan dem bestämda ordningen kallas till tjänstgöring, i den mån det erfordras till följd av hinder för leda­ mot.

Suppleant vare obetaget att även eljest närvara vid nämndens samman­ träden och deltaga i överläggningarna men ej i besluten.

15 §.

Vägnämnden må ej handlägga ärende, såvida icke minst tre av ledamöter­ na äro tillstädes.

Ledamot eller till tjänstgöring kallad suppleant, som utan anmält, av nämnden godkänt hinder uteblir från sammanträde, skall böta till kronan fem kronor och dubbelt så mycket, om sammanträdet måste i anseende till de närvarandes fåtalighet inställas eller upplösas.

29

16 §.

Omröstning inom vägnämnden skall ske öppet, där ej vid val sluten om­ röstning begäres. Utgången bestämmes genom enkel pluralitet av de avgivna rösterna. Falla rösterna lika för olika meningar, skiljer vid val lotten mellan lika rösttal men blir i övriga fall den mening beslut, som ordföranden bi­ träder.

17 §.

Vid vägnämndens sammanträde skall ordföranden föra eller på sitt ansvar låta föra protokoll.

Justering av protokollet verkställes av ordföranden jämte minst två därtill för varje gång av nämnden utsedda närvarande ledamöter. Justering må ock verkställas av nämnden antingen genast eller vid nästa sammanträde. Av­ skrift av justerat protokoll skall ofördröjligen insändas till länsstyrelsen.

Den som med begagnande av sin rätt enligt tryckfrihetsförordningen tagit avskrift av vägnämndens protokoll äger att utan avgift få avskriftens riktig­ het bestyrkt.

18 §.

Ordföranden åligger att ombesörja vägnämndens skriftväxling, mottaga alla till nämnden ställda framställningar, vårda nämndens handlingar och hålla register över dem.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

19 §.

För sitt arbete åtnjuter envar av vägnämndens ledamöter gottgörelse av statsmedel med tolv kronor för sammanträdesdag. Ordföranden åtnjuter här­ utöver ett årligt arvode av tvåhundra kronor. Ordföranden är tillika berätti­ gad till ersättning av statsmedel för renskrivning, porton och andra för upp­ dragets fullgörande nödiga omkostnader för vägnämnden. Ersättning må ej utgå för arvode till biträde, som må hava av ordföranden anlitats vid proto- kollsföring.

Ordföranden och annan ledamot av nämnden äga för resa, som påkallats av uppdraget, av statsmedel åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning enligt allmänna resereglementet. För dag, då dagarvode åtnjutes, må likväl ej beräknas traktamentsersättning.

Räkning å dagarvoden samt resekostnads- och traktamentsersättning skall vara attesterad av ordföranden.

Om länsvägnämnd.

20

§.

Länsvägnämnd har till uppgift att verka för att vägfrågor, som äro ge­ mensamma för flera eller alla vägnämndsområdena inom länet, erhålla den för hela länet ändamålsenligaste lösningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Länsvägnämnd har bland annat att avgiva av Konungen, väg- och vatten­ byggnadsstyrelsen, länsstyrelsen eller vägförvaltningen i länet infordrat ytt­ rande samt att i övrigt fullgöra vad enligt denna lag eller särskild författ­ ning ankommer på nämnden.

Länsvägnämnden må hos Konungen anföra besvär över beslut, som med­ delats av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen eller länsstyrelsen.

21

§.

Ledamöterna i länsvägnämnden utses av länsstyrelsen samt skogsvårds- styrelsen (skogsvårdsstyrelserna) och vägnämnderna i länet så, att länssty­ relsen förordnar två ledamöter samt skogsvårdsstyrelsen (en var av skogs­ vårdsstyrelserna) och varje vägnämnd' en ledamot. För varje ledamot utses i enahanda ordning en suppleant.

Av de ledamöter, som förordnas av länsstyrelsen, skall en vara represen­ tant för städerna i länet. Vägnämnd må till ledamot i länsvägnämnd och suppleant för denne endast välja den, som vid valet är ledamot i vägnämnd. Av skogsvårdsstyrelse utsedd ledamot i länsvägnämnd skall vara förfaren i skogsbruk och väl förtrogen med skogsförhållandena inom länet.

I avseende å valbarhet i övrigt, obehörighet och rätt att avsäga sig upp­ drag skall vad i 8 § är stadgat äga motsvarande tillämpning beträffande leda­ mot och suppleant i länsvägnämnden.

22

§.

Ledamöter och suppleanter i länsvägnämnd utses under januari eller febru­ ari månad året näst efter det, varunder val av ledamöter i vägnämnd ägt rum, för en tid av fyra år, räknat från den 1 mars det år, förordnandet eller va­ let skedde. Avgår ledamot, inträder för den återstående tjänstgöringstiden den för honom utsedde suppleanten såsom ledamot. Där så erfordras, förordnas ny ledamot eller anställes fyllnadsval för sistnämnda tid.

23 §.

Ordförande i länsvägnämnden utses av länsstyrelsen bland nämndens leda­ möter. Nämnden utser själv inom sig vice ordförande.

24 §.

Vad i 8 och 12 §§, 13 § andra och tredje styckena, 14 §, 15 § andra stycket och 16—18 §§ är stadgat skall äga motsvarande tillämpning med avseende å länsvägnämnd.

Länsvägnämnden sammanträder å det ställe och de tider nämnden bestäm­ mer och dessutom så ofta ordföranden finner det nödigt ävensom då länssty­ relsen därom förordnar eller minst halva antalet av nämndens ledamöter för uppgivet ändamål gör framställning därom. Om utsatt sammanträde skall meddelande ofördröjligen insändas till länsstyrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

31

Länsvägnämnden må ej handlägga ärende, såvida icke minst halva antalet ledamöter är tillstädes.

Beträffande arvode och ersättning i övrigt åt ordförande och ledamot i länsvägnämnd skall vad i 19 § är stadgat äga motsvarande tillämpning, dock att dagarvode skall utgå med aderton kronor.

Om riksvägnämnden.

25 §.

Riksvägnämnden har till uppgift att till Konungen eller väg- och vatten­ byggnadsstyrelsen avgiva infordrade yttranden ävensom att själv framställa förslag i viktigare ekonomiska och organisatoriska frågor rörande vägväsendet och vägtrafiken, såsom grunderna för den allmänna vägpolitiken ur ekono­ misk, trafikteknisk och väggeografisk synpunkt eller med hänsyn till riksför- svarets behov, ävensom i lagstiftningsfrågor beträffande vägväsendet, väg­ trafiken och trafiksäkerheten.

26 §.

Närmare bestämmelser rörande riksvägnämndens sammansättning och verksamhet meddelas av Konungen.

Om besvär.

27 §.

Menar någon, att val, som förrättats av ombud, vägnämnd eller länsväg­ nämnd, eller annat beslut, som meddelats av vägnämnd eller länsvägnämnd, icke tillkommit i laga ordning eller står i strid mot allmän lag eller författ­ ning, åge han däröver anföra besvär.

Besvären skola, jämte protokoll rörande valet eller beslutet samt i före­ kommande fall bevis om dagen då justering av protokollet ägde rum, in­ givas till länsstyrelsen inom trettio dagar, räknade, vid besvär över val av ledamot eller suppleant i vägnämnd, från det valet skedde och eljest från den dag, då protokollet rörande valet eller beslutet justerades.

28 §.

Utan hinder av förd klagan skall val eller beslut lända lill efterrättelse, där ej länsstyrelsen annorlunda förordnar.

29 §.

över länsstyrelsens beslut må klagan hos Konungen föras i den ordning, som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbets­ verks beslut.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Övergångsbestämmelser.

30 §.

Denna lag skall, såvitt ej nedan annorlunda stadgas, träda i kraft den 1

januari 1944.

31 §.

Val av ombud och suppleanter för dem förrättas första gången under ok­

tober månad 1943. Länsstyrelsen skall dessförinnan bestämma det antal om­

bud och suppleanter, som var kommun skall utse.

Ombuden och suppleanterna väljas första gången för tiden från och med

den 1 november 1943 till och med den 15 november 1947.

32 §.

Val av ledamöter i vägnämnd och suppleanter för dem skall första gången

äga rum under förra hälften av november månad 1943 samt avse tiden från

och med den 16 november 1943 till och med utgången av år 1947.

33 §.

Val av ledamöter i länsvägnämnd och suppleanter för dem skall första

gången äga ram under senare hälften av november månad 1943 samt avse

tiden från och med den 1 december 1943 till och med utgången av februari

månad 1948.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223•

33

Förslag

till

stadga angående„behandlingen av vissa vägfrågor (vägstadga).

Härigenom förordnas som följer.

Avdelning L

Olika slag av allmänna vägar.

1 §■

Allmänna vägar äro av tre slag:

a) huvudväg, vartill hänföres väg, som är av synnerlig betydelse för den genomgående, långväga samfärdseln eller som eljest är av stor vikt för den allmänna samfärdseln mellan eller till huvudorter i ett län eller för för­ bindelsen med clylika orter i andra län;

b) bygdeväg, varmed avses annan väg än huvudväg och ödebygdsväg;

c) ödebygdsväg, varmed förstås väg, som till avsevärd längd sträcker sig över fjäll, genom skogar eller genom glest befolkade trakter och som, ehuru den icke prövas nödig för den allmänna samfärdseln, likväl är till synner­ ligt gagn för det allmänna såsom ägnad att främja landets uppodlande och bebyggande.

2

§.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bestämmer, på framställning av läns­ styrelse eller efter länsstyrelses hörande, vilka vägar som skola anses så­ som huvudvägar. Dock skall fråga om viss vägs hänförande till huvudväg, i händelse av meningsskiljaktighet mellan länsstyrelse samt väg- och vatten­ byggnadsstyrelsen, hänskjutas till Konungens avgörande.

Avdelning II.

Bestämmelser angående landet.

Örn förberedande utredning rörande behovet av allmän väg.

3 §.

Ansökan om anläggning av väg göres hos länsstyrelsen.

4 §.

Göres ansökan om anläggning av väg, har länsstyrelsen, där ej med hän­ syn till kända förhållanden finnes uppenbart, att ansökningen bör avslås, att utreda vägens betydelse och angelägenhetsgrad.

Bihang till riksdagens protokoll 19i3. 1 sami. Nr 223.

3

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

För sådant ändamål skall länsstyrelsen, där ansökningen gjorts av annan

än vägnämnden, inhämta dennas yttrande. Länsstyrelsen bör även inhämta

yttranden av de myndigheter, vilkas verksamhetsområden beröras av före­

taget, och andra, vilkas hörande kan tjäna till upplysning i saken. Därest

det med hänsyn till frågans omfattning och betydelse eller eljest finnas

lämpligt, äger länsstyrelsen jämväl kalla trafikanter samt övriga, vilka sa­

ken kan angå, att vid sammanträde inför länsstyrelsen eller den länsstyrel­

sen förordnar yttra sig.

5 §.

Finner länsstyrelsen, att vägen icke är av den betydelse, att den må byg­

gas såsom allmän, eller att företaget, vid jämförelse med andra ifrågasatta

arbeten, icke är av den angelägenhetsgrad, att medel till detsamma kunna

påräknas under de närmaste åren, skall ansökningen avslås, där ej annat

föranledes av vad i andra stycket sägs. Eljest skall frågan, om företaget bör

komma till stånd, prövas vid uppgörande av flerårsplan för arbeten av det

slag, vartill företaget hör, eller vid upprättande av sådant förslag, som i

14 § avses. För sådant fall skall länsstyrelsen, där fråga är om annan väg

än huvudväg, pröva, huruvida företaget är av den angelägenhetsgrad, att

arbetsplan beträffande detsamma bör omedelbart upprättas. Avser ansök­

ningen huvudväg, hänskjutes frågan örn företagets upptagande i flerårs­

plan och om upprättande av arbetsplan till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Där synnerliga skäl därtill äro, äger länsstyrelsen, utan hinder av vad

i första stycket sägs, föranstalta om upprättande av arbetsplan för vägföre-

tag, oaktat medel till detsamma icke kunna påräknas under de närmaste

åren.

6

§.

Vad i 4 och 5 §§ stadgats skall i tillämpliga delar gälla, där länsstyrelsen

själv eller därtill av Konungen anbefalld eller efter framställning av väg­

nell vattenbyggnadsstyrelsen upptager fråga om anläggning av väg.

7 §•

Vad i 3—6 §§ stadgats skall i tillämpliga delar gälla jämväl fråga angå­

ende omläggning eller förbättring av väg.

Med avseende å beläggningsarbeten samt smärre eller brådskande om­

läggnings- eller förbättringsarbeten må dock förfarandet förenklas med hän­

syn till omständigheterna i varje särskilt fall.

Om upprättande av flerdrsplaner m. m.

8 8

-

F ot att tjäna till ledning vid fördelningen av de medel, som bevilja» för

olika vägbyggnadsändamål, skola för varje län i män av behov upprätta»

och fastställas

Kungl. Majlis proposition nr 223.

35

a) en femårsplan för nyanläggning av samt omläggnings- och förbättrings­ arbeten på huvudvägar;

b) en fyraårsplan för omläggnings- och förbättringsarbeten på bygdevä­ gar och ödebygds vägar;

c) en fyraårsplan för nyanläggning av bygdevägar; samt

d) en fyraårsplan för nyanläggning av ödebygdsvägar. Fyraårsplanema skola förnyas vartannat år.

9 §.

Upprättande och fastställande av flerårsplan skall ske under hänsynsta­ gande till vägbehoven i olika delar av riket och möjligheterna att tillgodose dessa behov inom ramen för de medel, vilka under den tid, varom fråga är, kunna påräknas för arbeten av det slag planen avser.

I flerårsplan skola upptagas de vägföretag, som — under förutsättning att anslag beviljas — beräknas komma till utförande under den tid planen av­ ser, med angivande av fördelningen av arbetena och de ungefärliga kost­ naderna på olika år. Företagen upptagas i den ordning, som betingas av angelägenhetsgraden. Fördelningen på olika år skall ske så, att arbetena kunna bedrivas i en ur ekonomisk synpunkt lämplig arbetstakt samt väg- förvaltningens personal och maskiner effektivt utnyttjas.

10

§.

Femårsplan för huvudvägar utarbetas särskilt för varje län av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. över planen skola yttranden inhämtas från väg- nämnderna, länsvägnämnden och länsstyrelsen. Sedan väg- och vattenbygg­ nadsstyrelsen därefter vidtagit de jämkningar i förslaget, som må påkallas av yttrandena, överlämnas detta jämte yttrandena till Konungen för pröv­ ning och fastställelse.

11

§.

Fyraårsplan upprättas av länsstyrelsen. Före upprättandet införskaffas från vägnämnderna uppgifter om de vägföretag, som anses böra utföras un­ der den tid planen avser, över planen skola vägnämndemas och länsväg- nämndens yttranden inhämtas. Sedan länsstyrelsen vidtagit de jämkningar i planen, som påkallas av yttrandena, insändes denna jämte yttrandena till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för prövning.

Finner styrelsen planen böra godtagas, skall densamma av styrelsen fast­ ställas. Anses åter jämkningar i planen erforderliga, hänskjutes frågan till Konungens prövning.

12

§.

Fastställd flerårsplan skall genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens för­ sorg delgivas länsstyrelsen, länsvägnämnden, vederbörande vägnämnder,

överlantmätaren och länsarkitekten, varjämte meddelande örn fastställelsebeslutet skall intagas i länskvngörelserna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

13 §.

Fastställd flerårsplan skall i huvudsak följas vid vägarbetenas bedrivande. Påkallas på grund av förändrade förhållanden eller eljest ändring i ord­ ningen för företagens utförande eller annan mera väsentlig avvikelse från flerårsplanen, äger väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, efter samråd med läns­ styrelsen, förordna härom.

I händelse av meningsskiljaktighet mellan länsstyrelse och väg- och vat­ tenbyggnadsstyrelsen skall frågan hänskjutas till Konungens prövning.

14 §.

Med ledning av förslag, som uppgjorts av väg- och vattenbyggnadsstyrel­ sen efter länsvägnämndernas och länsstyrelsernas hörande, bestämmer Ko­ nungen eller, där Konungen så förordnar, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen de i flerårsplan ej upptagna bro- och beläggningsarbeten, som skola utföras med beviljade anslag.

Om upprättande av arbetsplaner.

15 §.

Vid upprättande av arbetsplan skall särskilt iakttagas att det trafikbehov, som föranlett planens upprättande, tillgodoses i största möjliga utsträckning;

att vägen anslutes till befintligt och planerat vägnät på ett ändamålsen­ ligt sätt;

att vägen med avseende å sträckning och byggnadssätt utföres så, att kostnaderna för densamma och för eventuell framtida förbättring i görligaste mån begränsas;

att onödigt intrång för fastighet och ur fastighetsbildningssynpunkt olämp­ lig sträckning undvikas;

att nödig hänsyn tages till befintlig och blivande bebyggelse utmed vägen; att vägens sträckning så vitt möjligt bestämmes så, att vägen erhåller en mjuk och naturlig inpassning i landskapet och att fomlämning eller natur­ föremål, som är av särskilt intresse för kännedomen om landets natur eller som på grund av märklig naturbeskaffenhet eller eljest bör för framtiden skyddas, icke beröres av företaget; samt

att arbetsplanen utarbetas med sådan noggrannhet, att planen vid ren- stakningen kan i sin helhet följas utan annat än oväsentliga

jämkningar

16 §.

Arbetsplan upprättas genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens eller väg- förvaltningens i länet försorg.

17 §.

Vid utarbetande av arbetsplan skall samråd beträffande vägens sträck­ ning och vägförslagets utformning i övrigt ske med länsstyrelsen och ordfö­

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

37

randen i vägnämnden samt i förekommande fall med överlantmätaren, läns­ arkitekten och riksantikvariens ombud ävensom de övriga myndigheter, lo­ kala organ och sammanslutningar, vilka hava ett väsentligt intresse av fö­ retaget.

18

§.

Under förrättning för upprättande av arbetsplan skall tillfälle beredas vägnämndens ordförande eller av honom utsett ombud ävensom envar ägare till fastighet, som beröres av företaget, därest han är känd och inom riket boende, att närvara vid terrängundersökning till utrönande av vägens sträck­ ning och därvid framföra sina synpunkter. Kallelse till sådan undersökning sker genom posten. Dylik kallelse behöver ej lämnas, förrän förrättnings- mannen verkställt en förberedande undersökning angående den lämpligaste sträckningen av vägen.

Är mark, som beröres av företaget, samfälld för flera fastigheter med skilda ägare, och finnes för samfälligheten känd styrelse eller annan, som är satt att den förvalta, erfordras ej kallelse till de särskilda delägarna i samfälligheten utan må kallelsen översändas till ledamot av styrelsen eller till förvaltaren och vare denne, där han ej äger att själv föra talan för sam­ fälligheten, delägarna ansvarig för att kallelsen tillställes någon, som äger behörighet därtill, eller, om sådan ej finnes, kommer till delägarnas känne­ dom. Finnes ej känd styrelse eller förvaltare och är marken samfälld för flera än tio fastigheter med skilda ägare, må kallelsen sändas till en av delägarna att vara för dem alla tillgänglig.

19 §.

Sedan arbetsplan upprättats, skall densamma i erforderligt antal exemplar överlämnas till länsstyrelsen. Örn det med planen avsedda företaget inrym­ mer bro, färja, annat konstarbete eller beläggning eller ock avser längre sträcka av huvudväg eller annan väg, som sträcker sig genom två eller flera län, eller infartsväg till stad, så ock då anledning därtill eljest förekommer, skall dock planen före överlämnandet till länsstyrelsen insändas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för förberedande granskning, där ej styrelsen an­ norlunda förordnar.

Om arbetsplanen därvid finnes icke kunna godtagas i befintligt skick, förordnar väg- och vattenbyggnadsstyrelsen om den ändring i planen, som finnes påkallad, eller om upprättande av ny arbetsplan.

20

§.

Länsstyrelsen bestämmer den tid, inom vilken anmärkningar mot arbets­ planen skola ingivas till länsstyrelsen. Under denna tid skall planen eller kopia därav finnas tillgänglig för allmänheten hos länsstyrelsen, vägförvalt- ningen och vägnämndens ordförande.

Myndighet, vars verksamhetsområde beröres av företaget, så ock väg- nämnd, kommunalnämnd, ägare av fastighet, över vilken vägen skall fram­

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

dragas, ävensom sammanslutning och annan, som saken kan angå, skola ge­

nom länsstyrelsens försorg underrättas om den upprättade arbetsplanen, örn

den tid, inom vilken anmärkningar skola vara till länsstyrelsen inkomna,

samt varest planen finnes tillgänglig. Envar ägare av fastighet, över vilken

vägen skall framdragas, skall, därest han är känd och inom riket boende,

tillika underrättas om vad av hans mark, som tågås i anspråk för vägen,

ävensom att lagakraftägande beslut om fastställande av arbetsplan medför

skyldighet att upplåta marken till väghållaren mot ersättning, vilken bestäm­

mes i den ordning lagen om allmänna vägar stadgar. Underrättelse till fas­

tighetsägare skall lämnas genom rekommenderad försändelse. Är marken

samfälld, skall vad i 18 § andra stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

Kan företaget antagas bliva av betydelse för närliggande stads eller annat

samhälles kommunikationsförhållanden, skall även staden eller samhället

underrättas om arbetsplanen.

Berör företaget område, för vilket stadsplan, stomplan, byggnadsplan eller

avstyckningsplan fastställts, eller invid sådant område belägen mark, skall

från byggnadsnämnd, där sådan finnes, inhämtas yttrande, huruvida ur

plansynpunkt något är att erinra mot företaget.

21

§.

Länsstyrelsen äger föranstalta om upprättande av alternativt förslag.

Innebär sådant alternativt förslag annat än oväsentlig ändring av upp­

rättad arbetsplan, skall i den ordning som i 20 § stadgas tillfälle beredas

dem, som därav beröras, att yttra sig.

22

§.

Sedan planen slutbehandlats av länsstyrelsen, skall planen jämte inkomna

yttranden av länsstyrelsen med eget utlåtande insändas till väg- och vatten­

byggnadsstyrelsen för prövning.

23 §.

Finner väg- och vattenbyggnadsstyrelsen arbetsplanen böra överarbetas,

förordnar styrelsen härom. Vidtages annat än oväsentlig ändring i planen,

skola yttranden inhämtas på sätt i 20 § sägs.

24 §.

Finner väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, att arbetsplan, som förordats av

länsstyrelsen, kan godtagas och att företaget äger tillräcklig aktualitet, skall

styrelsen fastställa planen att lända till efterrättelse vid företagets utförande.

Anser sig styrelsen icke kunna fastställa av länsstyrelsen förordad arbets­

plan, hänskjutes frågan till Konungens prövning.

25 §.

Beslut, varigenom Konungen eller väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

fastställt arbetsplan, skall genom styrelsens försorg delgivas länsstyrelsen,

39

länsvägnämnden, vederbörande vägnämnder, överlantmätaren och länsarki­ tekten, varjämte meddelande om beslutet skall intagas i länskungörelserna. Envar ägare av fastighet, över vilken vägen framdrages, skall, därest han år känd och inom riket boende, underrättas om fastställelsebeslut, som medde­ lats av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, om vad den som vill klaga har att iakttaga och om äventyret, där sådant försummas. Är marken samfälld, skall vad i 18 § andra stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

26 §.

Med avseende å beläggningsarbete eller mindre omläggnings- eller förbätt­ ringsarbete må förfarandet vid upprättande av arbetsplan, utan hinder av vad i 17—19 §§ är stadgat, förenklas samt inhämtande och avgivande av ytt­ randen däröver på sätt i 20 och 22 §§ sägs inskränkas med hänsyn till om­ ständigheterna i varje särskilt fall. Dock skall tillfälle alltid beredas ägare av fastighet, av vilken mark tages i anspråk för sådant företag, att yttra sig över arbetsplanen.

Är fråga örn mindre, i flerårsplan ej upptaget omläggnings- eller förbätt­ ringsarbete och har ägare av fastighet, av vilken mark skall tagas i anspråk för företaget, genom skriftlig handling upplåtit vågrätt till marken, må före­ taget, om av omständigheterna klart framgår att detsamma icke kan lända någon till förfång, efter vägförvaltningens i länet beprövande utföras utan att på sätt i 20, 22 och 24 §§ stadgas yttranden över arbetsplan infordrats och avgivits eller planen blivit fastställd.

27 §.

Närmare anvisningar örn upprättande av arbetsplan meddelas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Örn förändring av enskild väg till allmän.

28 §.

Ansökan örn förändring av enskild väg till allmän göres hos länsstyrelsen. Uppkommer fråga om förändring av enskild väg till allmän, åligger det länsstyrelsen, där ej med hänsyn till kända förhallanden finnes uppenbart, att ansökningen bör avslås, att utreda, om vägen är av den betydelse att den kan förändras till allmän, samt det skick vari vägen befinner sig.

Tillfälle skall beredas vägnämnden samt de lokala organ och andra, vil­ kas hörande kan tjäna till upplysning, att yttra sig i saken. Länsstyrelsen äger, därest så finnes lämpligt, kalla trafikanter samt övriga, vilka saken kan angå, att vid sammanträde inför länsstyrelsen eller den länsstyrelsen förordnar yttra sig.

29 §.

Finner länsstyrelsen, att vägen icke utan betydande omläggnings- eller förbättringsarbeten kan upplåtas för allmän trafik, skall fråga örn utförandet

Kungl. Ma]:ts proposition nr 223-

av sådana arbeten behandlas i den för vägbyggnadsärenden angivna ord­ ningen samt spörsmålet om vägens förändring till allmän avgöras i samband därmed. Underrättelse härom skall genom länsstyrelsens försorg lämnas sö­ kanden eller den, som väckt frågan.

30 §.

Sedan utredning i saken förebragts, skall länsstyrelsen — om ärendet icke, enligt vad i 29 § sägs, skall avgöras i samband med prövning av fråga om utförande av omläggnings- eller förbättringsarbeten på vägen — med eget utlåtande översända handlingarna i ärendet till väg- och vattenbyggnads­ styrelsen för prövning.

31 §.

Uppkomna frågor om förändring av enskild väg till allmän skola, i den mån de icke skola avgöras i samband med byggnadsfrågor, av väg- och vat­ tenbyggnadsstyrelsen prövas i ett sammanhang en gång om året, där icke särskilda skäl föranleda till

annat

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

32 §.

Är väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i fråga örn förändring av enskild väg till allmän av annan mening än länsstyrelsen, hänskjutes ärendet till Ko­ nungens prövning. I annat fall meddelar väg- och vattenbyggnadsstyrelsen beslut.

33 §.

Av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen meddelat beslut i ärende om föränd­ ring av enskild väg till allmän skall delgivas länsstyrelse, vägnämnd och sö­ kande, varjämte meddelande om beslutet skall intagas i länskungörelserna.

Om handläggning av vissa andra vägfrågor.

34 §.

Vad i 28, 30, 32 och 33 §§ är stadgat skall i tillämpliga delar gälla om in­ rättande av särskild vinterväg, om indragning av allmän väg, så ock om övertagande av väghållning, som åligger någon på grund av särskild förplik­ telse.

Avdelning IIL

Bestämmelser angående städer och stadsliknande samhällen, som äro

väghållare.

35 §.

Geres hos länsstyrelsen ansökning om anläggning av allmän väg i stad, som själv är väghållare, ankommer det på länsstyrelsen att utreda vägens

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

41

betydelse och angelägenhetsgrad, där ej med hänsyn till kända förhållanden finnes uppenbart, att ansökningen bör avslås.

Har frågan uppkommit annorledes än genom framställning av stadsfull­ mäktige i staden, skall deras yttrande inhämtas. Länsstyrelsen bör även in­ hämta yttranden av de myndigheter, vilkas verksamhetsområden beröras av företaget, och andra, vilkas hörande kan tjäna till upplysning i saken. Därest det med hänsyn till frågans omfattning och betydelse eller eljest finnes lämp­ ligt, äger länsstyrelsen jämväl kalla trafikanter samt övriga, vilka saken kan angå, att vid sammanträde inför länsstyrelsen eller den länsstyrelsen för­ ordnar yttra sig.

Finner länsstyrelsen, att vägen icke är av den betydelse, att den må byg­ gas såsom allmän, eller att företaget, vid jämförelse med andra ifrågasatta arbeten, icke är av den angelägenhetsgrad, att medel till detsamma kunna påräknas under de närmaste åren, skall ansökningen avslås. Prövar läns­ styrelsen företaget vara av den angelägenhetsgrad, att statsbidrag till det­ samma anses böra utgå under de närmaste åren, skola handlingarna i ären­ det jämte utlåtande av länsstyrelsen översändas till väg- och vattenbygg­ nadsstyrelsen för beaktande vid upprättande av fördelningsplan för tilldel­ ning av statsbidrag till byggande av allmänna vägar och för biltrafiken vik­ tiga gator i de städer och stadsliknande samhällen, vilka äro väghållare. För sådant fall, så ock där staden är beredd att utföra arbetet utan statsbidrag, skall länsstyrelsen tillika förordna om upprättande av arbetsplan beträffande företaget.

36 §.

Vad i 35 § stadgats skall i tillämpliga delar gälla, där länsstyrelsen själv eller därtill av Konungen anbefalld eller efter framställning av väg- och vat­ tenbyggnadsstyrelsen upptager fråga om anläggning av allmän väg.

I enahanda ordning behandlas jämväl fråga angående omläggning eller förbättring av allmän väg. Med avseende å beläggningsarbeten samt smärre eller brådskande omläggnings- och förbättringsarbeten må dock förfarandet förenklas med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall.

37 §.

Om upprättande av fördelningsplan stadgas i förordningen om statsbidrag till väg- och gatuhållningen i städer och stadsliknande samhällen, som äro väghållare.

38 §.

Arbetsplan skall, där ej länsstyrelsen annorlunda förordnar, upprättas ge­ nom stadens försorg i enlighet med de anvisningar, som meddelas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Vad i 15 och 17—25 §§ samt 26 § första stycket stadgats skall i tillämp­ liga delar gälla jämväl med avseende å arbetsplan beträffande vägbyggnads- företag i stad, dock må arbetsplan beträffande sådan väg, som enligt fast­

42

ställd stadsplan, stomplan eller avstyckningsplan skall ingå i gata eller

annan allmän plats, av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen fastställas utan att

yttranden över planen inhämtats eller avgivits på sätt i 20 och 22 §§ sägs.

39 §.

Vad i 28—34 §§ stadgats skall äga motsvarande tillämpning med avseen­

de å väg inom stads område.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

40 §.

Har Konungen förordnat, att köping eller annat samhälle på landet, för

vilket stadsplanelagens bestämmelser angående stad äga tillämpning, skall

vara väghållare inom sitt område, skall vad i 35—39 §§ är stadgat i tillämp­

liga delar gälla jämväl med avseende å sådant samhälle.

Avdelning IV.

Bestämmelser angående städer, där kronan är väghållare.

41 §.

Frågor örn byggande av allmän väg, förändring av enskild väg till allmän,

inrättande av särskild vinterväg och indragning av väg, så ock om överta­

gande av väghållning, som åligger någon på grund av särskild förpliktelse,

skola i stad, där kronan är väghållare, i tillämpliga delar handläggas i den

ordning, som stadgats beträffande allmänna vägar på landet.

Övergångsbestämmelser.

Denna stadga träder i kraft den 1 januari 1944.

De fyraårsplaner, om vilka i 8 § förmäles, skola första gången avse åren

1944—1947.

Fyraårsplaner för dessa år skola av länsstyrelserna upprättas samt efter

vägnämndernas och länsvägnämndens hörande lill väg- och vattenbyggnads­

styrelsen insändas före utgången av april månad 1944.

Femårsplanen för nyanläggning av samt omläggnings- och förbättringsar­

beten på huvudvägar skall första gången avse åren 1944—1948.

Femårsplan för dessa år beträffande varje län skall av väg- och vatten­

byggnadsstyrelsen före utgången av januari månad 1944 upprättas och över­

sändas till länsstyrelsen. Denna skall efter vägnämndernas och länsväg­

nämndens hörande före den 1 maj 1944 avgiva samt till väg- och vattenbygg­

nadsstyrelsen insända eget yttrande över planen jämte handlingarna i ären­

det. Sedan styrelsen vidtagit de jämkningar i planen, som påkallas av ytt­

randena, skall denna jämte inkomna yttranden före den 15 i samma månad

överlämnas till Konungen för prövning och fastställelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

43

Förslag

till

förordning om statsbidrag till väg- och gatuhållningen i städer och

stadsliknande samhällen, som äro väghållare.

Härigenom förordna» som följer.

1 §•

Till de städer och stadsliknande samhällen, som äro väghållare, utgår en­

ligt vad nedan sägs statsbidrag till byggande och underhåll av allmänna vä­

gar och för biltrafiken viktiga gator.

2

§.

Med väg förstås i denna förordning allt vad jämlikt 2 § lagen om all­

männa vägar hör till väg eller anses såsom väg.

3 §.

Det ankommer på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att efter länsstyrel­

sens hörande för varje stad och samhälle bestämma de gator, vilka skola

anses såsom för biltrafiken viktiga.

4

§.

Till byggande av väg räknas förutom anläggning av ny väg jämväl om­

läggning och förbättring av väg. Vad nu sagts skall äga motsvarande till-

lämpning beträffande gata.

5 §.

Till underhåll av väg eller gata räknas i denna förordning

1) åtgärd för vägs eller gatas vidmakthållande i ett för samfärdseln till­

fredsställande skick såsom påförande av väghållningsämnen, trafikbanas

jämnande, dikesrensning, underhåll och iståndsättande av bro eller färja

samt ombyggnad av trumma;

2) uppsättande av skyddsvärn, vägmärke eller annan dylik anordning, så­

vitt ej åtgärden företages i samband med vägens eller gatans byggande;

3) öppnande och stängande av rörlig bro samt drift av färja; ävensom

4) vintertid arbete för att hålla väg eller gata till erforderlig bredd fri från

hinder av snö och is samt för vägs eller gatas utmärkande, där så tarvas,

sändning ävensom åtgärd för körbanas bättrande genom påskottning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

snö, där å kortare sträckor till följd av ojämn snösamling uppstått menföre, som med hänsyn till samfärdselns art och omfattning är till avsevärd olä­ genhet.

6

§•

I mån av tillgång å därtill anslagna medel utgår bidrag av statsmedel med nittiofem procent av stads eller samhälles kostnad för byggande av all­ män väg.

7 §•

I mån av tillgång å därtill anslagna medel utgår statsbidrag med nittio­ fem procent av stads eller samhälles kostnad för iordningställande av för biltrafiken viktig gata, dock endast i den mån kostnaden icke täckes av de bidrag, som staden eller samhället äger eller, om erforderliga gatukostnads- bestämmelser antagits, skulle ägt uppbära av tomtägama.

Där synnerliga skäl därtill äro, ma Konungen medgiva statsbidrag med skäligt belopp även till den del av stads eller samhälles kostnad för iord­ ningställande av gata, till vilken statsbidrag icke utgår enligt första stycket.

8

§.

Där Konungen prövar synnerliga skäl därtill föranleda, må, på de villkor Konungen finner anledning föreskriva, till väg- och gatubyggnadsföretag, som i 6 och 7 §§ avses, högre statsbidrag utgå än där sägs.

9 §.

Efter Konungens prövning i varje särskilt fall må med belopp, som Konungen finner skäligt, i kostnadsunderlaget för beräknande av statsbidrag till byggande av allmän väg eller gata, som är för biltrafiken viktig, inräknas ersättning för upplåtelse av mark och för annat intrång, som föranledes av vägens eller gatans byggande eller begagnande, ävensom kostnader för er­ sättningens fastställande av domstol. Är fråga örn byggande av väg eller gata inom område, för vilket stadsplan blivit fastställd, må dock sådan er­ sättning inräknas i kostnadsunderlaget endast örn företaget finnes vara för staden eller samhället synnerligen betungande.

10 §.

I kostnaden för väg- och gatubyggnadsföretag, till vilket statsbidrag er- halles, ma icke inräknas förvaltningskostnad. Efter väg- och vattenbyggnads­ styrelsens beprövande må dock i kostnaden inräknas utgift för upprättande av arbetsplan och för renstakning ävensom för av väg- och vattenbyggnads­ styrelsen föreskriven platskontroll och av styrelsen medgiven särskild kon­ troll eller arbetsledning.

Bygges allmän väg eller för biltrafiken viktig gata efter högre standard än som betingas av den allmänna samfärdselns behov, må statsbidrag icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

45

beräknas å högre belopp än det, som skulle hava åtgått till byggande av en uteslutande efter samfärdselns behov anpassad väg eller gata.

11

§.

För tilldelning till städer och samhällen av statsbidrag till byggande av allmänna vägar och till anläggning av för biltrafiken viktiga gator skall väg- och vattenbyggnadsstyrelsen efter länsstyrelsernas hörande vartannat år upprätta och fastställa fördelningsplan, avseende de närmast följande två åren.

Till grund för dylik fördelningsplan skall läggas graden av ifrågakom­ mande byggnadsföretags behövlighet för den allmänna samfärdseln.

Beslut om fastställande av fördelningsplan skall ofördröjligen delgivas varje stad och samhälle, som är väghållare.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen äger att efter samråd med stad eller samhälle och efter länsstyrelsens hörande förordna, att i fastställd fördel­ ningsplan upptaget företag må utbytas mot annat.

Finnes stad eller samhälle vara i behov av särskild tilldelning av stats­ bidrag till visst brådskande väg- eller gatubyggnadsföretag, utöver vad i för- delningsplanen upptagits, bör väg- och vattenbyggnadsstyrelsen efter läns­ styrelsens hörande till Konungen avgiva förslag rörande dylikt särskilt bidrag samt villkoren för dess åtnjutande.

12

§.

Till stad eller samhälle utgår årligen statsbidrag med nittiofem procent av det belopp, vartill kostnaderna för underhållet av de allmänna vägarna och av de för biltrafiken viktiga gatorna inom staden eller samhället be­ räknas skäligen böra uppgå.

13 §.

Beräkningen av det belopp, som i 12 § avses, skall ske efter stadens eller samhällets hörande och med ledning av vad vägar och gator av liknande art i andra städer och samhällen kosta i underhåll.

I de beräknade underhållskostnaderna må icke inräknas förvaltnings­ kostnad.

Utföres väg- och gatuhållningen efter högre standard än som betingas av samfärdselns behov, må statsbidraget icke beräknas å högre belopp än det, som skulle hava åtgått till underhåll av trafikleder, anpassade uteslutande efter samfärdselns behov.

14 §.

I stads eller samhälles kostnader för underhåll av allmänna vägar och gator, som prövats för biltrafiken viktiga, må efter väg- och vattenbyggnads­ styrelsens beprövande inräknas skälig ränta å medel, som använts för ut­ förande av beläggning av väg eller gata (vägbanans stensättning, beläggning med cementbetong, asfalt eller dylikt), ävensom avskrivning å kostnaden för

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

beläggningen med belopp, som anpassats efter beläggningens beräknade var­

aktighet. Härför erfordras, att beläggningen efter väg- och vattenbyggnads­

styrelsens medgivande utan statsbidrag utförts efter den 1 januari 1944.

Det sammanlagda beloppet av ränta, avskrivning och den uppskattade år­

liga kostnaden för vägens eller gatans underhåll efter beläggningens utfö­

rande må dock icke överstiga beräknad årlig kostnad för underhåll av vä­

gen eller gatan medelst grusning eller makadamisering.

15 §.

Det belopp, vartill stads eller samhälles kostnader för underhållet av de

allmänna vägarna och av de för biltrafiken viktiga gatorna beräknas årligen

uppgå, fastställes av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för en tid av fyra år.

Om under löpande fyraårsperiod stads eller samhälles väg- och gatuhåll-

ningsskyldighet ökas genom inkorporering eller genom att enskild väg över­

tages till allmänt underhåll eller gata förklaras skola anses såsom för biltrafi­

ken viktig eller allmän väg eller sådan gata, som nyss sagts, bygges eller all­

män väg indrages, skall det fastställda beloppet för återstående del av fyra­

årsperioden jämkas med hänsyn därtill.

Inträda eljest under löpande fyraårsperiod väsentligen förändrade förhål­

landen i avseende å underhållet, må ny fastställelse äga rum.

Beslut om fastställelse eller jämkning av belopp, som i 12 § avses, skall

delgivas vederbörande stad eller samhälle.

16 §.

Stad eller samhälle för löpande kalenderår tillkommande statsbidrag till

väg- och gatuunderhållet utanordnas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i

juli månad. Statsbidrag till väg- och gatubyggnadsföretag utbetalas av styrel­

sen i förskott i mån av arbetets fortgång, dock att någon del av statsbidraget,

i regel en tiondel, bör innehållas, till dess arbetet blivit godkänt. Till arbete

eller viss del därav, för vars utförande erfordras tillstånd av vattendomstol,

må statsbidrag ej utbetalas förrän sådant tillstånd erhållits.

17 §.

Statsbidrag utgår icke till iordningställande eller underhåll av gata, vars

iordningställande påbörjats efter den 1 januari 1944, såvida ej företaget ut-

föres enligt av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen före arbetets påbörjande

granskad och godkänd arbetsplan.

Där särskilda skäl därtill föranleda, må Konungen medgiva, att statsbidrag

må utgå utan hinder av vad nu sagts.

18

&

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skall övervaka, att de medel, som till­

delats stad eller samhälle såsom statsbidrag till väg- och gatuhållningen, på

Kungl. Maj-.ts proposition nr 223.

47

lämpligt sätt användas för avsett ändamål. Till fullföljande av denna upp­ gift äger styrelsen meddela anvisningar rörande utförandet av de arbeten, till vilka statsbidrag utgår, ävensom rörande bokföringen av utgifterna för så­ dana arbeten.

Uraktlåter stad eller samhälle att ställa sig till efterrättelse av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen givna anvisningar, har styrelsen att anmäla förhål­ landet till Konungen.

19 §.

Det åligger stad eller samhälle att inom två år efter det statsbidrag till väg- och gatubyggnadsföretag uppburits verkställa med bidraget avsedda ar­ beten i sådan omfattning, att statsbidraget icke uppgår till högre belopp än nittiofem procent av de för de verkställda företagen i fördelningsplanen be­ räknade kostnaderna eller, där dessa överstiga de verkliga kostnaderna, nit­ tiofem procent av sistnämnda kostnader. Där särskilda skäl därtill föranleda, äger dock väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bevilja staden eller samhället anstånd viss tid med fullgörande av sagda åliggande.

Arbete som utförts, innan statsbidrag beviljats, må icke inräknas bland de med bidraget verkställda företagen, med mindre tillstånd därtill medde­ lats av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen före arbetets igångsättande.

Kostnad för väg- och gatubyggnadsföretag, som utföres på entreprenad, må icke inräknas bland de med bidraget verkställda arbetena, med mindre staden eller samhället i tillämpliga delar iakttagit gällande bestämmelser angående upphandling och arbeten för statens behov samt väg- och vatten­ byggnadsstyrelsen godkänt entreprenören.

Där särskilda skäl därtill föranleda, må Konungen medgiva, att statsbidrag må utgå till företag utan hinder av vad i andra och tredje styckena sägs.

20

§.

Stad eller samhälle skall årligen före den 1 maj till väg- och vattenbygg­ nadsstyrelsen lämna redogörelse för användningen under nästföregående år av staden eller samhället till väg- och gatuhållningen tilldelade statsbidrag.

Redovisning för användningen av bekommet statsbidrag till väg- och gatu­ byggnadsföretag skall till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen avgivas inom sex månader efter utgången av den tid, inom vilken den på bidragets emottagan­ de grundade byggnadsskyldigheten bör jämlikt 19 § vara fullgjord. Beträf­ fande dylik redovisning, som skall vara åtföljd av fullständiga räkenskaper, har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att meddela närmare föreskrifter.

Har stad eller samhälle underlåtit att fullgöra sin mot erhållet statsbidrag svarande byggnadsskyldighet, skola de uppburna bidragsbelopp, beträffande vilkas användning staden eller samhället icke förmått vederbörligen redo­ visa, återbäras till statsverket jämte fem procent årlig ränta från den dag, bidraget uppbars.

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

21 §.

Närmare bestämmelser angående tillämpningen av denna förordning med­

delas av Konungen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1944.

Med avseende å väg- och gatubyggnadsföretag, som påbörjats före den 1

januari 1944, skola hittills gällande bestämmelser äga tillämpning.

Den i 11 § omförmälda fördelningsplanen skall första gången fastställas

före den 1 februari 1944 att gälla åren 1944 och 1945.

Är för stad eller del därav bestämmelse meddelad eller av ålder gällande

angående skyldighet för fastighetsägare att helt eller delvis besörja eller be­

kosta gatas iordningställande eller underhåll, skall, intill dess bestämmelsen

genom beslut av staden ändras, statsbidrag utgå endast till den del av kost­

naderna för byggande och underhåll av gata, som icke bestrides av fastighets­

ägare eller som icke täckes genom de bidrag, som staden på grund av sådan

bestämmelse äger uppbära.

Åligger det någon på grund av särskild förpliktelse att svara för eller bidraga

till väg- eller gatuhållning i stad eller samhälle, skall, intill dess väg- eller gatu­

hållningen efter beslut i vederbörlig ordning övertages eller helt bestrides av

staden eller samhället, statsbidrag utgå endast till den del av kostnaderna för

sådan väg- eller gatuhållning, som icke fullgöres av annan eller som icke täc­

kes genom de bidrag, vilka staden eller samhället på grund av dylik förplik­

telse äger uppbära.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

49

Förslag

till

förordning om statsbidrag till städer och stadslihnande samhällen, där

kronan är väghållare, för tillhandahållande av mark för allmän väg

m. in.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Till köping eller municipalsamhälle, där kronan är väghållare, utgår enligt

vad nedan sägs bidrag av statsmedel för värdet av mark, som samhälle till­

handahållit för byggande av allmän väg inom stadsplanelagt område, samt för

å marken belägen byggnad, så ock för vad samhället visar sig hava utgivit i

ersättning för intrång, som orsakas av vägens byggande eller begagnande,

ävensom för domstols- och expropriationshandläggning.

Prövning av fråga örn rätt för samhälle till sadant bidrag ankommer, där

ej nedan annorlunda stadgas, på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

2

§•

Bidrag utgår med sextio procent av vad samhället visar sig hava utgivit i

ersättning för mark, som särskilt förvärvats för vägen, samt för å marken

belägen byggnad, så ock för intrång som orsakas av vägens byggande eller

begagnande, samt för domstols- och expropriationshandläggning, allt i den

mån ersättningen prövas skälig.

Där synnerliga skäl därtill äro, må statsbidraget efter prövning av Konung­

en förhöjas utöver vad nu sagts.

3 §.

Har samhälle för allmän väg inom stadsplanelagt område tillhandahållit

mark, som icke särskilt anskaffats för ändamålet, och finnes markens till­

handahållande vara för samhället betungande, må bidrag av statsmedel efter

Konungens prövning beviljas samhället med sa stor del av värdet av marken

och därå belägen byggnad, som Konungen prövar skälig.

4 §•

Har samhälle, som erhållit statsbidrag för tillhandahållande av mark för

allmän väg, av tomtägare uppburit ersättning för samma mark, åligger det

samhället att utan dröjsmål till väg- och vattcnbyggnadsstyrelsen inbetala

så stor del av ersättningen som statsbidraget utgjort av samhällets kostna­

der för markens tillhandahållande.

Bihang till riksdagens protokoll 19i3. 1 sami. Nr 223.

4

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Å belopp, som samhälle sålunda har att inbetala till väg- och vattenbygg­

nadsstyrelsen, skall tillika gäldas ränta efter fem procent om året från och

med den 1 januari året efter det, då gatumarksersättningen bort erläggas till

samhället.

Vid inbetalande av belopp, som i första stycket avses, skall samhället

lämna fullständiga uppgifter till bedömande av gatumarksersättningens stor­

lek.

5 §•

Har samhälle, som erhållit statsbidrag, eftergivit detsamma tillkommande

rätt till ersättning av tomtägare, åligger det samhället att gottgöra statsverket

härigenom tillskyndad skada.

6

§.

Det åligger samhälle, som erhållit statsbidrag, att årligen, intill dess gatu-

marksersättning uppburits för samtliga tomter, för vilka sådan ersättning

skall erläggas, före den 1 maj till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen beträf­

fande varje särskilt vägföretag avgiva redogörelse för de gatumarksersätt-

ningar, som uppburits under det sist förflutna kalenderåret, och angående

orsaken till att ersättning icke uppburits för de tomter, för vilka sådan ersätt­

ning ännu icke redovisats.

7 §.

Är kronan väghållare i stad och har denna tillhandahållit mark för byg­

gande av allmän väg, skall till staden utgå bidrag av statsmedel för värdet av

marken jämte därå belägen byggnad ävensom för vad staden visar sig hava

utgivit i ersättning för intrång, som orsakas av vägens byggande eller begag­

nande, samt för domstols- och expropriationshandläggning. Vad i 1—6 §§

stadgats beträffande statsbidrag till samhälle skall därvid äga motsvarande

tillämpning.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1944.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

51

Utdrag av protokollet över kommunikationsår enden, hållet in­

för Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 26 mars 19U3.

N är varande:

Statsministern

H

ansson, ministern för utrikes ärendena

G

unther, statsråden

S

köld

, E

riksson

, B

ergquist

, A

ndersson

, R

osander

, G

jöres

.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdeparte­ menten anmäler chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet An­ dersson, frågan om ny väglagstiftning samt anför därvid.

Inledning.

1938 års sakkunniga för utredning av vägväsendets förstatligande — i det följande kallade vägförstatligandekommittén — framlade den 9 april 1941 ett principbetänkande rörande frågorna om ett förstatligande av den all­ männa väghållningen på landet, om det allmänna vägväsendet i städerna, örn nya grunder för statsbidrag till städernas väg- och gatuhållning, om skyldigheten för de stadsliknande samhällena att tillhandahålla mark för allmän väg samt om sättet att förvärva rätt till mark för allmän väg m. m. Kommittén ansåg icke erforderligt att på detta stadium, då det gällde att skaffa underlag för det principiella bedömandet av frågan om statens över­ tagande av den allmänna väghållningen på landet, utforma texter till de författningar, som erfordrades för ett genomförande av kommitténs förslag i olika hänseenden.

Sedan infordrade yttranden över kommitténs förslag inkommit, blev frå­ gan om ett förstatligande av den allmänna väghållningen på landet föremål för fortsatt beredning inom kommunikationsdepartementet. I uttalande till statsrådsprotokollet den 6 mars 1942 framhöll jag, att det vore av största betydelse för kommunalskatteberedningens fortsatta arbete, att statsmakterna toge ståndpunkt till nyssnämnda fråga. På min hemställan lämnade Kungl. Maj:t genom proposition samma dag, nr 122, riksdagen tillfälle att avgiva yttrande angående av mig angivna huvudgrunder för ett förstatligande av den allmänna väghållningen på landet och vissa därmed sammanhängande frågor.

I skrivelse den 10 juni 1942, nr 325, åberopade riksdagen såsom yttrande i ämnet vad andra särskilda utskottet anfört i sitt av riksdagen godkända ut­

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 223

låtande nr 2. Utskottets ställningstagande innebar ett tillstyrkande av för­

slaget örn vägväsendets förstatligande och ett biträdande i allt väsentligt av

de i propositionen förordade huvudgrunderna för förstatligandet. Utskottet

uttalade sig för reformens genomförande så snart som möjligt och helst re­

dan den 1 januari 1944.

Kungl. Majit bemyndigade därefter genom beslut den 12 juni 1942 chefen

för kommunikationsdepartementet att tillkalla sakkunniga för att inom de­

partementet biträda med att — i enlighet med de av mig angivna huvud­

grunderna för förstatligandet och med beaktande av vad utskottet i sitt ut­

låtande anfört -— utarbeta förslag till de författningar samt de åtgärder i

organisations- och övriga hänseenden, som erfordrades för genomförande

av ett förstatligande av den allmänna väghållningen på landet.

Med stöd av bemyndigandet tillkallade jag den 16 juni 1942 sex sakkun­

niga, de s. k. 1942 års vägsakkunniga, nämligen landshövdingen A. Lidén,

ordförande, generaldirektören N. L. Bolinder, ledamoten av riksdagens andra

kammare, f. d. statssekreteraren, chefredaktören F. F. Severin, extra byrå­

chefen K.-G. M. Hjort, ledamoten av riksdagens andra kammare, hemmans­

ägaren V. J. Mattsson och hovrättsrådet T. A. Bexelius. Då jag i det följande

använder uttrycket »de sakkunniga» avses, om sammanhanget ej giver an­

nat vid handen, 1942 års vägsakkunniga.

De sakkunniga ha i ett den 27 januari 1943 avgivet betänkande (SOU

1943: 1) framlagt förslag till dels ny lag om allmänna vägar jämte därmed

sammanhängande förslag till ändringar i vissa lagar, dels lag om vad iakt­

tagas skall i anledning av kronans övertagande av den allmänna väghåll­

ningen på landet, dels lag om vägnämnder och länsvägnämnder ävensom

kungl, brev angående inrättande av en riksvägnämnd, dels stadga angående

handläggningen av vissa vägfrågor (vägstadga), dels förordning angående

statsbidrag till väg- och gatuhållningen i vissa städer och stadsliknande sam­

hällen, dels ock förordning angående statsbidrag till vissa stadsliknande sam­

hällen och städer för tillhandahållande av mark till allmän väg. De sakkun­

niga ha vidare framlagt förslag till vissa tillämpningsbestämmelser av admi­

nistrativ natur ävensom förslag till organisation för den statliga vägförvalt-

ningen samt till ordnandet av vissa övergångsfrågor och ekonomiska spörs­

mål. Sistnämnda förslag komma att av mig upptagas i annat sammanhang.

1 ttranden över betänkandet ha till följd av remisser eller i annan ordning

inkommit från chefen för försvarsstaben, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

kammarkollegiet, statskontoret, riksräkenslcapsverket, byggnadsstvrelsen,

lantmäteristyrelsen, skogsstyrelsen, allmänna lönenämnden, Överståthållar­

ämbetet, länsstyrelserna i samtliga län ävensom från följande sammanslut­

ningar, nämligen svenska vägstyrelsernas förbund, svenska landskommuner­

nas förbund, svenska stadsförbundet, svenska vägföreningen, svenska tekno-

logföreningen, svenska kommunaltekniska föreningen, Sveriges arbetsledare­

förbund, vägdistriktens tjänstemannaförening, samfundet för hembygdsvård,

statsverkens ingenjörsförbund, väg- och vattenbyggnadsstyrelsens tjänsteman­

naförening, vägförrättningsmännens förening samt yngre väg- och vatten­

byggares förening. Länsstyrelsernas utlåtanden ha åtföljts av yttranden från

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

53

vägingenjörerna samt i några fall från vederbörande överlantmätare och

länsarkitekt. Därjämte ha yttranden inkommit från professorn i brobygg­

nad vid tekniska högskolan i Stockholm, rektorn för Stockholms tekniska in­

stitut samt några broentreprenörer.

De myndigheter och sammanslutningar, som avgivit yttranden över betän­

kandet, anse i allmänhet författningsförslagen väl ägnade att läggas till grund

för lagstiftning i ämnet. De framförda erinringarna avse huvudsakligen detalj­

spörsmål och formella frågor.

I åtskilliga yttranden ifrågasättes emellertid, örn den av de sakkunniga fö­

reslagna tidpunkten för reformens genomförande — den 1

januari 1944 — kan anses lämplig. Sålunda förorda länsstyrelserna i Upp­

sala, Östergötlands, Kalmar, Kristianstads, Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs,

Värmlands, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län, att

förstatligandet uppskjutes till en senare tidpunkt. De flesta av dem, som så­

lunda uttalat sig i frågan, anse, att reformen bör genomföras först den 1 ja­

nuari 1945. De skäl, som anförts till stöd för ett sådant uppskov, kunna sam­

manfattas på följande sätt. Av betänkandet framginge, att reformens genom­

förande redan den 1 januari 1944 krävde mycket omfattande förberedelser

redan före utgången av år 1943. Det skulle otvivelaktigt medföra olägenhe­

ter och svårigheter av olika slag att på så kort tid genomföra en så vitt­

omfattande nyorganisation. Den mycket kraftiga forcering, som bleve av nö­

den, kunde lätt äventyra planmässighet och sparsamhet. Man kunde också

befara vissa svårigheter att få de erforderliga befattningarna tillsatta och i

verksamhet vid den avsedda tidpunkten, icke minst örn man räknade med att

tillsättandet av åtskilliga av de omkring 800 nya befattningarna komme att

bliva föremål för besvär. Antalet befattningshavare å de nuvarande vägingen-

jörskontoren uppginge endast till en ringa del av den tjänstemannastab, som

skulle anställas vid den nya vägorganisationen. Då arbetskraften under rå­

dande förhållanden vore starkt engagerad i krisbetonad verksamhet, vore

möjligheterna att erhålla kvalificerade krafter till vägdirektörs- och vägingen-

jörsbefattningarna mera begränsade än under normala tider. Det syntes även

vara ovisst, huruvida lokalfrågorna för den nya organisationen kunde lösas

inom den tid, som beräknats. På sina håll kunde lokaler över huvud icke an­

skaffas annat än genom nybyggnad. Därtill komme, att vägväsendet till följd

av den rådande krisen befunne sig i ett läge, som högst väsentligt avveke från

det normala, varför gjorda beräkningars hållbarhet framdeles kunde komma

att omintetgöras. Det funnes icke något förhållande, som oavvisligt påkalla­

de reformens omedelbara genomförande.

Riksdagen har, såsom nämnts, uttalat, att ett förstatligande av vägväsendet

Departement>

på landet bör genomföras så snart som möjligt och helst redan den 1 januari

chefen.

1944. Det är givet, att vägdistrikten på grund av detta uttalande inrättat sig

för ett förstatligande vid nämnda tidpunkt. Ett uppskov måste med hänsyn här­

till vara ägnat att medföra väsentliga olägenheter. Den begränsning av

utgifterna som vägdistrikten inför förstatligandet inriktat sig på och som

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

tagit sig uttryck i starkt sänkta utdebiteringar eller i underlåtenhet att ut-

debitera vägskatt, kan för väghållningen innebära vissa risker. Man kan

sålunda icke räkna med att vägdistrikten skola verkställa inköp av maskiner

o. d., vilka icke kunna av dem själva utnyttjas annat än under en kort tid.

Det är emellertid uppenbart, att ett avbrytande av den successiva nyanskaff­

ningen försvårar övergången och ökar kostnaderna för staten. Det är därför

önskvärt att övergångstiden göres så kort som möjligt.

De i yttrandena anförda betänkligheterna mot förstatligandets genomfö­

rande redan den 1 januari 1944 kunna väl icke frånkännas berättigande men

måste enligt min mening anses väga mindre tungt än de olägenheter, som

skulle vara förbundna med en förlängning av övergångstiden. De nu rådan­

de onormala förhållandena på vägväsendets område kunna icke i och för sig

anföras till stöd för ett uppskov med reformen. Tvärtom är väghållningens

ringa omfattning för närvarande ägnad att underlätta reformens genomfö­

rande. Icke heller kan jag dela farhågorna för att tillsättandet av de nya

tjänsterna skall medföra oöverkomliga svårigheter. Tjänstemännen vid de

blivande vägförvaltningarna måste ju i stor utsträckning rekryteras från

den nuvarande vägorganisationen samt bland de konsulterande ingenjörer,

som nu äro verksamma på vägväsendets område, och personal för den när­

maste ledningen av underhållsarbetet torde i allmänhet övergå från väg-

distriktens till statens tjänst. Jag tror därför icke att svårigheterna att erhålla

kvalificerad arbetskraft bliva större nu än örn ett år. Även lokalfrågan synes,

oaktat åtskilliga svårigheter visat sig möta, kunna på de flesta håll lösas på

ett någorlunda tillfredsställande sätt.

På grund av vad sålunda anförts anser jag, att reformen bör, såsom jäm­

väl de sakkunniga förutsatt, genomföras den 1 januari 1944.

Frågan om ny väglagstiftning har varit föremål för fortsatt beredning inom

kommunikationsdepartementet, och därvid lia på grundval av sakkunnig­

förslaget samt de inkomna yttrandena utarbetats förslag till följande för­

fattningar, för vilkas genomförande riksdagens medverkan är erforderlig,

nämligen

1. lag örn allmänna vägar;

2. lag örn ändring i stadsplanelagen den 29 maj 1931;

3. lag örn ändrad lydelse av 1 kap. 8 § lagen den 14 juni 1907 om nytt­

janderätt till fast egendom;

4. lag örn ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 om expropria­

tion;

5. lag örn vad iakttagas skall i anledning av kronans övertagande av den

allmänna väghållningen på landet;

6. lag om vägnämnder, länsvägnämnder och riksvägnämnd;

7. stadga angående handläggningen av vissa vägfrågor (vägstadga);

8. förordning om statsbidrag till väg- och gatuhållningen i städer och stads-

liknande samhällen, som äro väghållare; samt

9. förordning om statsbidrag till städer och stadsliknande samhällen, där

55

kronan är väghållare, för tillhandahållande av mark för allmän väg m. m. Dessa författningsförslag ha i allt väsentligt utformats i överensstämmel­ se med de av mig i 1942 års proposition angivna och av riksdagen godkända huvudgrunderna för ett förstatligande av den allmänna väghållningen på landet. .

Frågan örn de ändringar i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts rege­ ringsrätt, som påkallas av den nya väglagstiftningen, torde i annat samman­ hang komma att upptagas av chefen för justitiedepartementet.

Reformens genomförande nödvändiggör utfärdandet även av åtskilliga andra författningar, vilka dock icke äro av beskaffenhet att påkalla riksda­ gens medverkan.

Jag övergår härefter till att redogöra för berörda inom kommunikations­ departementet utarbetade författningsförslag.

Lag om allmänna vägar.

Den allmänna väghållningen i riket regleras för närvarande genom la­ garna den 7 juni 1934 örn allmänna vägar och om vägdistrikt. Den förra lagen, vilken har karaktär av allmän civillag, inrymmer bestämmelser örn vad som är att hänföra till allmän väg och till väghållning, vem väghållning åligger, ordningen för behandlingen av frågor om byggande av väg och övriga frågor rörande förändring av vägnätet, tillsyn å väghållning ävensom angående enskildas av väghållningen berörda förhållanden.

Såsom de sakkunniga framhålla, påkallar ett förstatligande av den all­ männa väghållningen på landet så omfattande förändringar i nu gällande lagstiftning, att de icke kunna med fördel däri infogas. Det har med hän­ syn härtill ansetts nödvändigt att utarbeta förslag till en helt ny väglag.

Den nya väglagen torde liksom den nu gällande böra i huvudsak begrän­ sas till sådana bestämmelser av civillags karaktär, som reglera förhållandet mellan den allmänna väghållningen och enskilda. Av praktiska skäl ha dock vissa stadganden av annan natur, som reglera spörsmål av grundläggande betydelse för den allmänna väghållningen, medtagits i lagen. För att icke den nya lagen skall behöva tyngas av detaljföreskrifter av olika slag, vilka vore ägnade att minska överskådligheten med avseende å huvudprinciperna för den nya ordningen, ha däremot de föreskrifter, som i övrigt erfordras för genomförandet av det allmänna vägväsendets förstatligande, ansetts lämpligen böra upptagas i författningar av annan art.

Med den begränsning, som sålunda ansetts böra givas at väglagen, kunna flertalet av dess bestämmelser göras tillämpliga å alla allmänna vägar i riket. De få särbestämmelser, som påkallas av att städerna — med undantag för några av de minsta bland dem — alltjämt skola vara väghållare inom sina områden eller som eljest böra gälla för städerna, lia sammanförts till särskilda avsnitt av lagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

De sakkunniga ha med hänsyn till såväl begränsningen av det dem givna

uppdraget som den tid, som stått dem till buds, ansett sig i allmänhet icke

kunna till prövning upptaga sådana väglagsfrågor, som ej sammanhänga

med förstatligandet, även örn frågorna i och för sig ansetts vara av beskaf­

fenhet att böra göras till föremål för utredning.

I flera av de avgivna yttrandena över de sakkunnigas betänkande ha

ifrågasatts komplettering och ändring även av sådana bestämmelser i nu

gällande väglag, vilka icke sammanhänga med förstatligandet och som av

de sakkunniga därför föreslagits skola bibehållas oförändrade.

Lantmäteristgrelsen uttalar sålunda, att den föreslagna lagstiftningen läm­

nade rum för ur jorddelningssynpunkt önskvärda kompletteringar. Den på­

gående utvecklingen av de allmänna vägarna och på fastighetsbildningens

område hade aktualiserat flera tidigare föga uppmärksammade spörsmål.

Sålunda förelåge behov att kunna i samband med tillkomsten av vågrätt

fixera gränserna för vägrättsområdet. Från vägmyndigheternas sida hade

också påyrkats rätt att påkalla förrättning för bestämmande av gräns för

allmän väg. Vidare hade uppstått fråga, hur man efter vägomläggning borde

förfara med för vägändamål ej vidare erforderligt markområde, samt hur

man skulle kunna i görligaste mån undanröja de olägenheter, som uppstått

vid fastigheters sönderstyckande genom ny eller omlagd väg, och erhålla en

ändamålsenlig ägoreglering. Uppmärksamheten hade även blivit fäst på det

förhållandet, att vid byggande, omläggning och breddning av väg åstadkom­

mits omfattande förstörelse av befintliga gränsmärken. Genom de vittgående

inskränkningar i rätten att uppföra byggnad vid allmän väg, som införts

genom 1934 års väglag, hade aktualiserats frågan örn fixerande av gräns för

område, varinom byggnad ej finge uppföras (s. k. byggnadslinje). Slutli­

gen hade frågan örn åstadkommande av den mera intima samverkan mellan

vägväsendet och jorddelningsväsendet, som betingades av det naturliga sam­

bandet mellan dessa båda verksamhetsområden, blivit alltmera aktuell.

Vidkommande frågan om åtgärder till förebyggande av den osäkerhet be­

träffande fastighetsgränser, som förorsakas av att gränsmärken m. m. för­

störas vid vägarbeten, anför lantmäteristyrelsen.

. Styrelsen fann redan ar 1929 pa grund av den i avsevärd utsträckning

vid byggnadsarbeten förekommande skadegörelsen å gränsmärken och mar-

keringar sig föranlåten att i skrivelser till länsstyrelserna och andra berörda

ämbetsverk hemställa örn medverkan till att sagda skadegörelse måtte kun­

na i möjligaste män undvikas. Nöjaktigt resultat av denna hemställan har

emellertid icke vunnits och lärer ej kunna ernås utan lagbestämmelse. Från

rikets överlantmätare ha jämväl framförts krav på bestämmelser i ämnet.

Det bör erinras om, att genom lagen den 17 juni 1932 med särskilda bestäm­

melser om äldre ägogränser och samtidigt föreskrivna ändringar i jorddel­

ningslagen, på grund av det vitsord, som givits gränssträckning på marken

framför karta och handlingar, åt gränsmärken förlänats sådan självständig

rättslig betydelse, att deras skyddande mot åverkan blivit en ännu mera

angelägen sak än tidigare. I de fall, där övertäckning eller spoliering av

markeringarna icke kan undvikas vid byggnadsarbeten, bör ett säkerställan­

de dessförinnan av berörda gränser på tillfredsställande sätt med nödvändig-

57

het ske, då eljest rättssäkerheten i fastighetsbildningsförhållandena även­ tyras.

De i förevarande hänseende erforderliga bestämmelserna borde, uttalar lantmäteristyrelsen, innehålla, att gränsmärke eller annan varaktig marke­ ring, som omförmäles i mätningsförordningen, ej finge vid vägbyggnad över­ täckas eller raseras, innan på anmälan av vägmyndighet vederbörande lant­ mätare eller förrättningsman företagit åtgärd för säkerställande av ägogräns, som härvid berördes. Kostnaderna härför borde bäras av väghållaren.

Skogsstyrelsen bringar i detta sammanhang i erinran ett av 1936 års skogs- utredning framfört förslag örn en planläggningsverksamhet, som skulle om­ fatta alla de trafikleder, av vilka skogsbruket betjänar sig. Syftet med försla­ get hade varit att få undersökt, bokfört och kartlagt behovet av förbättrade transportmöjligheter samt därav betingade åtgärder. Styrelsen anför härom.

Denna plan, av skogsutredningen benämnd ^byggnadsplan, inriktar sig vä­ sentligen på vägarna såsom den praktiskt taget enda rörliga delen av kom­ munikationsnätet. I planen, som i de flesta fall torde kunna framställas rent kartmässigt och som bör avse endast skogsbygder, böra upptagas utbyggnad av de särskilda skogsvägarna, de enskilda utfartsvägarna och de allmänna vägarna till den omfattning, som anses erforderlig för att kommunikations­ nätet för området ifråga skall kunna anses tillfredsställande. För att få en sådan utbyggnadsplan till stånd kräves samverkan mellan skogsvårdsstyrel- serna, vägorganisationens distriktsförvaltningar och länsstyrelserna, vilka se­ nare böra utföra den slutliga granskningen. För de allmänna vägarnas del torde befintliga flerårsplaner fylla det ifrågavarande behovet. I fråga om dessa avser arbetet sålunda endast anpassningen av planerna efter det öv­ riga kommunikationsnätets krav.

Den snabba utvecklingen på vägväsendets område har helt visst framkallat

Departementet

behov av komplettering och ändring även av åtskilliga stadganden i 1934 års chefen• lag, vilka icke beröras av statens övertagande av den allmänna väghållning­ en på landet. Många av de i yttrandena uttalade önskemålen förtjäna därför beaktande. Till en del av dessa frågor återkommer jag i det följande. Jag vill emellertid redan här framhålla, att en slutlig prövning av de uppslag, som framförts, i de flesta fall måste föregås av närmare utredning och ve­ derbörande myndigheters hörande. Jag är därför icke i tillfälle att nu taga ställning till sådana förslag. Oavsett detta har jag i allmänhet ansett mig icke böra nu upptaga till behandling spörsmål örn sådana reella ändringar i gällande väglagstiftning, som icke direkt eller indirekt ha samband med väg­ väsendets förstatligande.

I likhet med lantmäteristyrelsen anser jag åtgärder påkallade till före­ byggande av den osäkerhet beträffande fastighetsgränser, som förorsakas av att gränsmärken m. m. förstöras vid vägarbeten. De föreskrifter, som här­ utinnan erfordras, torde emellertid icke böra meddelas i väglagen utan kun­ na efter statens övertagande av den allmänna väghållningen på landet lämp­ ligen utfärdas i administrativ ordning.

Vad angår de av lantmäteristyrelsen berörda spörsmålen i övrigt, äro dessa otvivelaktigt av den betydelse, alt åtgärder böra vidtagas för vinnande av

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

en bättre ordning. Såsom styrelsen själv i sitt yttrande framhållit, torde

emellertid de bestämmelser, som kunna finnas erforderliga i förevarande

hänseenden, i de flesta fall icke ha sin plats i vägförfattningarna, även om

vissa ändringar och tillägg i dessa kunna visa sig behövliga.

Det av skogsstyrelsen upptagna spörsmålet om åtgärder för ett planmäs­

sigt och samordnat utbyggande av olika slags kommunikationsleder för

åstadkommande av förbättrade transportmöjligheter för skogsbruket fin­

ner jag värt beaktande. Förutsättningarna för ökad planmässighet i föreva­

rande hänseende torde bliva större efter ett förstatligande än med nuvaran­

de ordning. De föreskrifter, som för vägväsendets del erfordras för utarbetan­

det av de ifrågasatta planerna, torde emellertid icke böra meddelas i väglagen

eller vägstadgan utan i annan ordning.

Allmänna bestämmelser.

Åtskilliga av de allmänna bestämmelserna (1—19 §§) i 1934 års väglag be­

tingas av nu gällande ordning för väghållningens ombesörjande och ha där­

för av de sakkunniga (se motiven härför s. 66 och 67 i betänkandet) ansetts

icke böra bibehållas efter ett förstatligande.

Länsstyrelsen i Malmöhus län yttrar i detta sammanhang.

I förslaget har icke upptagits något stadgande motsvarande den i 3 § nu

gällande väglag innefattade bestämmelsen, att väg skall läggas där den tar­

vas och utan oskälig kostnad bäst kan göras. Ett dylikt stadgande är, såsom

de sakkunniga anmärkt, icke behövligt, där kronan är väghållare. Vidkom­

mande andra väghållare än kronan ha de sakkunniga erinrat att städer och

stadsliknande samhällen, enligt uttalanden i propositionen och utskottsutlå-

tandet, framdeles böra vara befriade från skyldighet att bygga andra vägar

än sådana, vartill statsbidrag lämnas med viss procent av de beräknade kost­

naderna. Den omständigheten att statsbidrag utgår är visserligen ägnad att i

flertalet fall lösa de intressekollisioner som kunna uppstå mellan kronan och

städerna i fråga om byggande av nödiga vägar till och från stad, men någon

garanti för lösning av alla sådana konflikter kan statsbidragssystemet icke

anses utgöra. Det skulle sålunda kunna inträffa, att kronan bleve nödgad

att själv betala hela kostnaden för byggande av en väg, vars sträckning staden

för sin del icke gillade. En sådan lucka i lagstiftningen, varom här är fråga,

skulle kunna medföra icke obetydliga olägenheter.

Även kammarkollegiet betonar, att vissa betänkligheter möta mot upphä­

vande av den hittills lagfästa grundsatsen, att väg skall läggas, där den tar­

vas och utan oskälig kostnad bäst kan göras. Då denna förändring överens­

stämde med det redan beslutade förstatligandet, saknade dock kollegiet an­

ledning att framställa någon erinran.

En av kollegiets ledamöter är härutinnan av skiljaktig mening och anser

ifrågavarande stadgande böra bibehållas med i huvudsak oförändrad lydelse.

Till stöd härför anföres bland annat, att förstatligandet icke borde medföra

någon inskränkning i den nuvarande rätten att med lagens stöd få framställa

anspråk på att erhålla behövlig allmän väg och få detta anspråk objektivt

prövat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

59

Enligt 3 § första punkten gällande väglag skall väg läggas, där den tarvas

Departement»-

och utan oskälig kostnad bäst kan göras. Stadgandet, som hade sin motsva- che^en-

righet i 3 § 1891 års väglag, torde innefatta skyldighet för väghållare att bygga

varje väg, som är nödig för den allmänna samfärdseln. Utvecklingen har emel­

lertid lett till att numera praktiskt taget inga andra företag utföras än de, till

vilka statsbidrag beviljas eller kunna påräknas inom kort tid efter färdigstäl­

landet. Ett förstatligande av vägväsendet kommer icke att medföra någon

ändring härutinnan. Såsom jag framhöll i 1942 års proposition om vägvä-

sendets förstatligande, måste efter reformens genomförande varje utvidgning

av vägnätet även i princip bliva beroende av alt tillräckliga medel kunna

påräknas för ändamålet. Vidkommande andra väghållare än kronan må er­

inras, att städer och stadsliknande samhällen, enligt uttalande i vederbörande

utskotts av riksdagen godkända utlåtande, framdeles böra vara befriade från

skyldigheten att bygga andra vägar än sådana, till vilka statsbidrag lämnas

med viss procent av de beräknade kostnaderna. I anledning av länsstyrelsens

i Malmöhus län yttrande vill jag framhålla, att arbetsplan för vägbyggnads-

företag skall fastställas av statlig myndighet och att, om stad eller samhälle

underlåter att utföra företag, beträffande vilket arbetsplan fastställts och till

vilket statsbidrag lämnats, staden eller samhället på grund av tillsynsbestäm-

melserna kan åläggas att verkställa företaget vid äventyr att detsamma eljest

utföres av den statliga vägorganisationen på stadens eller samhällets bekost­

nad (48 § väglagförslaget). Med hänsyn till vad sålunda anförts anser jag i

likhet med de sakkunniga, att ifrågavarande stadgande i 3 § gällande väglag

icke behöver bibehållas. Det erhåller emellertid i viss mån en ersättning ge­

nom 4 § tredje stycket i departementsförslaget.

De sakkunniga ha föreslagit att även åtskilliga andra, i den nuvarande

väglagen under allmänna bestämmelser upptagna stadganden icke skola bibe­

hållas i den nya väglagstiftningen. Beträffande flertalet av de bestämmelser,

vilka av de sakkunniga föreslagits skola utgå, är jag ense med de sakkunniga.

Vidkommande de nuvarande föreskrifterna (7—10 §§) om vad väghållningen

omfattar samt om vad som är att hänföra till »byggande av väg», »vägunder­

håll» och »vinterväghållning», kan naturligtvis med fog sägas, att beträffande

den del av väghållningen, som skall ankomma på staten — denna del utgör

ungefär 98.5 procent av hela den allmänna väghållningen i riket — något

behov icke föreligger av att i väglagen närmare definiera dessa begrepp.

Eventuellt erforderliga anvisningar kunna meddelas i administrativ väg.

För den enskilde torde vara nog alt i lagen finnes föreskrivet, att väg skall

vidmakthållas i ett för samfärdseln tillfredsställande skick. För den del av

väghållningen, som skall ombesörjas av städer eller stadsliknande samhällen,

torde dock finnas ett visst behov att i lagen fixera de begrepp, örn vilka här

är fråga. Med hänsyn härtill och då ett angivande av begreppen även ur

systematisk synpunkt synes önskvärt, ha nu berörda bestämmelser i gäl­

lande väglag med vissa jämkningar och tillägg upptagits i departementsför­

slaget.

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

1 §•

Denna paragraf överensstämmer i sak med 1 § i sakkunnigförslaget. Be­

träffande motiven hänvisar jag till s. 67—69 i betänkandet.

2

§•

Stadgandet är likalydande med 2 § i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 69 i

betänkandet).

Skogsstyrelsen hemställer i sitt yttrande, att stadgandet måtte utformas så,

att last- och upplagsplatser för virke, vilka anordnas utmed väg, skola anses

höra till vägen.

Denna fråga har upptagits av 1936 års skogsutredning i dess den 11 febru­

ari 1943 avgivna betänkande (SOU 1943:4). Skogsutredningen anför härom

bland annat följande.

Med bilens allmänna användning i skogsbrukets tjänst hade lastningsmo-

mentet erhållit en helt annan och större betydelse för ett rationellt organise­

rande av transporterna. Då fråga vore om tunga virkessortiment, bleve last­

ningen ett krävande och tidsödande samt därför även kostsamt arbetsmo­

ment, om icke mekaniserade lastningsanordningar kunde användas eller ock

virkesupplagsplatsens höjd och lutning vore så anordnade, att pårullning av

virket på bilen i nedlut kunde äga rum. Motorismens utnyttjande i skogs­

brukets tjänst hade sålunda föranlett, att särskilda lastplatser för virke

måste anordnas. Detta krav hade under senare tid ytterligare understrukits

därav, att det allmänna till trafiksäkerhetens tjänst föreskrivit dels att virkes­

upplagen ej finge ligga intill vägens område och dels att fordonet vid last­

ning ej finge stå på själva vägen. Såväl den tekniska utvecklingen som lag­

stiftningen hade nödvändiggjort, att särskilda upplags- och lastplatser för

virke anordnades utmed de allmänna vägarna på de platser, dit skogspro­

dukter i större omfattning uttransporterades med hästforor. Nyttjandet av

dessa upplags- och lastplatser borde enligt skogsutredningens mening kunna

betraktas som ett moment av allmän samfärdsel. Skogsutredningen ansåge

det rimligt att kräva, att det allmänna vägväsendet tillhandahölle upplags-

och lastplatser för trafikanterna. Då ifrågavarande anordningar icke tillkom-

me på grund av vägens behov, måste dock väglagen ändras, om utförandet

skulle ske genom vägväsendets försorg. Därest i vissa fall på grund av natur­

förhållandena upplagsplatserna ej kunde anordnas intill själva vägen utan

måste byggas på visst avstånd från denna, borde givetvis även den grenväg,

som då måste anläggas till upplagsplatsen, få karaktär av allmän väg.

Gatunämnden i Stockholm anser, att bestämmelserna om vad som är att

hänföra till väg alltför ensidigt taga sikte på väg på landet, samt anför här­

om.

Sålunda stadgas, att till väg skall räknas dike. Väg i stad torde emellertid

oftast icke byggas med diken utan förses med avloppsbrunnar. Jämväl dessa

med tillhörande servisledningar fram till avloppsledningen böra givetvis an­

ses höra till vägen, och det kan ifrågasättas, om icke också så stor del av

avloppsledningen, som kräves för dagvattnets avledande och vägens dräne­

ring, bör inräknas i vägbegreppet. Ytterligare måste förutsättas, att även

erforderliga stödmurar o. dyl. anses ingå i vägen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

61

Överståthållarämbetet ansluter sig till gatunämndens uppfattning samt ytt­

rar i detta avseende följande.

Ehuru författningsförslagen i denna del icke innebära någon ändring av

vad för närvarande gäller, kan Överståthållarämbetet icke finna annat än att

vad gatunämnden härutinnan anfört är värt att i nu förevarande samman­

hang upptagas till beaktande. De avloppsbrunnar med tillhörande servisled­

ningar, vilka anordnas i gata, torde sålunda med avseende å ändamål och

behövlighet helt kunna jämställas med vägdiken. Då dessa inberäknas i väg-

kostnaden, böra även avloppsbrunnar och dylikt bliva föremål för statsbidrag

såväl med avseende å byggande som underhåll. Avloppsledningar torde däre­

mot huvudsakligen tillgodose andra ändamål än ytvatlnets avledande och

synas därför ej på sätt gatunämnden ifrågasatt böra inräknas i vägbegreppet.

Svenska teknologi öreningen ifrågasätter, huruvida icke stadgandet borde

kompletteras med föreskrift örn, att område, inom vilket avloppsledning ut­

förts, jämväl borde räknas såsom vägområde. Det förekomme nämligen ofta,

att i samband med anläggning eller ombyggnad av väg öppna diken måste

ersättas med täckta avloppsledningar, vilka icke kunde placeras inom så­

dant område, som enligt paragrafen skulle höra till vägen.

Samfundet för hembygdsvård yttrar.

12 § nämnes intet om rastplatser och ej heller om gång- och cykelbanor.

Möjligen kunna dessa innefattas i begreppet vägbana, men särskilt vid de

stora vägarna (t. ex. nya vägen Stockholm—Södertälje) läggas gång- och

cykelbanor fritt i förhållande till körbanorna, ofta på ett avstånd av flera

tiotal meter. Det är givetvis av största betydelse, att denna strävan att skilja

biltrafik och cykeltrafik — som nu medför vissa problem ur inarklösnings-

synpunkt — möjliggöres genom den nya lagen.

Svenska kommunalt ek ni sk a föreningen anför.

Föreningen anser, att en mera exakt definition av vad som avses med väg

är erforderlig, då uttrycket vägbana ej är entydigt och icke heller konsekvent

tillämpats i det framlagda förslaget. Sålunda har i 5 § förslaget till förord­

ning angående statsbidrag till väg- och gatuhållningen i vissa städer och

stadsliknande samhällen uttrycket vägbana utbytts mot trafikbana, vari in­

räknas — vilket även framhålles i motiveringen till nämnda paragraf —-

särskilda cykel- och gångbanor. Vidare anser föreningen, att till väg även

böra räknas skyddsremsor samt ledning, som ersätter dike. Det kan näm­

ligen i vissa fall anses motiverat att ersätta dike med sluten ledning för

bortledande av det vatten, som normalt skulle upptagas av dike.

Ett visst behov av särskilda upplags- och lastplatser för virke utmed de

Departements-

allmänna vägarna torde åtminstone på sina håll föreligga. Om sådana upp- chefen-

lags- och lastplatscr äro mera permanent behövliga, har jag icke något att

erinra mot att —- oavsett frågan, huru kostnaderna härför böra bestridas

— byggande och underhåll av dylika anordningar får ske genom vägorga-

nisationens försorg, särskilt som något annat statligt organ icke lämpligen

torde kunna komma i fråga för denna uppgift.

Även örn hinder sålunda av praktiska skäl icke hör möta mot att väg-

väsendet medverkar vid anordnandet av sådana platser, följer därav dock

icke, alt de böra anses höra till allmän väg och bekostas såsom sådan. Att

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

fastställa att en vid sidan av väg och ofta ett stycke ifrån denna anordnad

plats, som icke erfordras för vägens bestånd och underhåll eller för samfärd­

seln å denna, skall anses höra till vägen måste i och för sig vara ägnat att in­

giva betänkligheter. Vad som emellertid framför allt kan invändas mot försla­

get är, att dessa platser icke äro avsedda för den allmänna samfärdseln utan

för ett visst speciellt behov. Karakteristiskt för begreppet allmän väg är ju att

den är avsedd för all slags samfärdsel. Ett genomförande av förslaget skulle

sålunda innefatta ett avsteg från en viktig och enligt min mening alltjämt

välgrundad princip. Härtill kommer, att ett sådant avsteg skulle kunna med­

föra ekonomiska konsekvenser, som icke nu kunna överblickas. Finge

upplags- och lastplatser för virke anordnas på vägväsendets bekostnad, kun­

de andra näringar med fog göra anspråk på samma förmån. Exempelvis

torde jordbrukets behov av särskilda anordningar i och för mjölktransporter

vara jämförligt med skogsbrukets behov av upplags- och lastplatsen Ett ge­

nomförande av skogsutredningens förslag skulle vidare medföra, att det för­

enklade sätt för ianspråktagande av mark för allmän väg, som innefattas i

det föreliggande lagförslaget, skulle bliva tillämpligt jämväl med avseende å

upplags- och lastplatser för virke. Detta skulle innebära, att det skulle an­

komma på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att i samband med fastställan­

de av arbetsplan avgöra, örn det allmännas behov av sådan plats vore så

stort, att det enskilda intresset borde vika. Styrelsens befattning med skogs­

bruket är emellertid icke av den natur, att styrelsen kan anses äga förut­

sättningar att göra en sådan avvägning.

På nu anförda skäl anser jag mig icke kunna biträda skogsutredningens

förslag i denna del.

Såsom framgår av de återgivna yttrandena, ha i dessa hemställts jämväl örn

åtskilliga andra tillägg till förevarande paragraf. Sålunda har föreslagits, att

denna måtte erhålla en sådan avfattning, att till väg hänfördes avloppsbrun-

nar, servis- och avloppsledning, täckdike samt skyddsremsa. Enligt min me­

ning föreligger icke något behov av kompletterande bestämmelser i dessa

hänseenden. Den i paragrafen angivna exemplifieringen torde nämligen vara

tillfyllest för att avgöra, om viss anordning hör till väg. Därest någon av de

i yttrandena omförmälda anordningarna uteslutande eller i huvudsak till­

kommit för vägs ändamål, bestånd eller underhåll, skall den givetvis anses

höra till vägen. Dylika anordningar torde emellertid mången gång huvudsak­

ligen avse andra ändamål än de sist angivna.

I anledning av samfundets för hembygdsvård yttrande vill jag framhålla,

att utmed väg anordnade gång- och cykelbanor måste anses höra till vägen,

även om de äro förlagda på ett visst avstånd från den egentliga vägbanan.

På några håll har förekommit, att brygga, som stått i direkt förbindelse

med allmän väg, ansetts såsom väg och i enlighet härmed intagits till all­

mänt underhåll. En sådan utvidgning av begreppet väg synes mig icke till­

rådlig. Där brygga utgör färjläge, kommer den emellertid på grund av stad­

gandet i andra stycket att hänföras till väg. Vidare torde en brygga, som är

utgångspunkt för båttrafik av samma karaktär som färjtrafik, kunna betrak­

tas såsom färjläge och följaktligen hänföras till väg.

*

3 §■

Denna paragraf, som saknar motsvarighet i sakkunnigförslaget, överens­

stämmer i sak med 7 § gällande lag. Det har dock icke ansetts behövligt att

skilja mellan vägunderhåll och vinterväghållning. Dessa båda begrepp lia där­

för sammanförts till ett. Väghållning skall sålunda framdeles omfatta byg­

gande och underhåll av väg.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

63

4

§•

Denna paragraf — som bland annat ersätter 9 § första stycket och 10 § i

sakkunnigförslaget (motiv, se s. 71 i betänkandet) men som i övrigt saknar

motsvarighet i de sakkunnigas förslag — angiver vad som räknas till byg­

gande av väg, när väg må anläggas, omläggas och förbättras samt hur väg

bör byggas.

De sakkunniga anföra i detta sammanhang.

I förslaget angivas förutsättningarna för byggande av allmän väg, för­

ändring av enskild väg till allmän, inrättande av särskild vinterväg och

indragning av allmän väg. I gällande lag ha icke meddelats några särskilda

bestämmelser härom, något som icke varit behövligt med hänsyn till den

definition, som givits begreppet allmän väg. Det kan möjligen synas onö­

digt att, efter förstatligandet av den större delen av den allmänna väg­

hållningen, i väglagen angiva förutsättningarna för byggande av allmän

väg. Varken staten eller — med visst undantag — annan väghållare skall

ju framdeles kunna åläggas att bygga allmän väg. Vägs egenskap av all­

män medför emellertid högst avsevärda inskränkningar i de befogenheter,

som tillkomma fastighetsägare och andra. Sålunda måste erforderlig mark

avstås för vägen. Marken närmast utmed vägen får icke i alla avseenden fritt

nyttjas efter ägarens eller brukarens skön. Även andra olägenheter kunna

följa av vägs byggande eller brukande. Det har med hänsyn härtill ansetts

riktigast att i lagen angiva, när väg må byggas såsom allmän och när sålunda

den enskildes rätt måste vika för det allmännas intressen. Av enahanda skäl

angivas i förslaget även förutsättningarna för förändring av enskild väg till

allmän och för inrättande av särskild vinterväg. Det har även, ehuru icke av

samma skäl, ansetts lämpligt att i lagen angiva villkoren för att allmän väg

skall kunna indragas.

Chefen för försvarsstaben understryker i sitt yttrande vägväsendets utom­

ordentligt stora betydelse ur militär synpunkt. Tillgång till goda och i rätta

riktningar ledande vägförbindelser utgjorde en av de viktigaste förutsätt­

ningarna för att krigsmakten skulle kunna lösa sina uppgifter. Med hänsyn

härtill syntes önskvärt, att begreppet »riksförsvaret» infördes i väglagen vid

sidan av begreppet »den allmänna samfärdseln» eller »det allmänna».

Väg- och vattenbgggnadsstgrelsen anför beträffande denna paragraf.

Enligt nu gällande väglag är allmän väg av två slag, sådan väg, som »prö­

vas nödig för den allmänna samfärdseln» och ödebygdsväg, »som------------

finnes vara till gagn för det allmänna såsom ägnad att främja landets upp­

odlande och bebyggande». De sakkunniga föreslå införande av ytterligare en

kategori, nämligen väg, som »finnes vara till synnerligt gagn för det all­

männa». Såvitt styrelsen kan finna, är det mindre lämpligt att jämsides med

C4

varandra uppställa kvalifikationsgrunder, mellan vilka gränserna äro så obe­

stämda som här är fallet. Var går gränsen mellan »gagn» oell »synnerligt

gagn» ? Enligt styrelsens mening måste en ödebygdsväg ■— som ju skall vara

ägnad att främja landets uppodlande och bebyggande — anses vara icke en­

dast till gagn utan till synnerligt gagn för det allmänna. Styrelsen anser, att

begreppet ödebygdsväg kan utgå ur lagstiftningen. Några särskilda skäl som

tala för bibehållande av detsamma synas icke föreligga. Ivan det flerliundra-

åriga begreppet landsväg utmönstras ur väglagstiftningen, torde så kunna

ske även beträffande det'år 1919 införda begreppet ödebygdsväg. Möjligheten

för statsmakterna att tillse, alt behovet av sådana vägar, som enligt nuva­

rande terminologi äro ödebygdsvägar, blir vederbörligen tillgodosett, lärer

icke kunna försvåras. För länsstyrelserna och vägorganisationen skulle ett

borttagande av begreppet medföra praktiska fördelar, bl. a. kunde antalet

flerårsplaner minskas och man skulle slippa att • enligt bestämmelserna i

vägstadgan — för exempelvis Malmöhus län behöva göra en »fyraårsplan

för nyanläggning av andra vägar än ödebygdsvägar».

Även länsstyrelsen i Norrbottens län anser anledning saknas att i väglagen

skilja mellan vanlig väg och ödebygdsväg. I de sakkunnigas förslag till väg-

stadga förutsattes visserligen, anför länsstyrelsen, att särskild flerårsplan

skulle uppgöras för nyanläggning av ödebygdsvägar. Men även huvudvägar

skulle vid uppgörande av flerårsplan behandlas för sig och dock funnes

begreppet huvudvägar icke i väglagen.

Vågingenjören i Norrbottens län anför i sitt yttrande.

Enligt förslaget till lag om allmänna vägar 1 § hänföra de sakkunniga hit

endast sådana för den allmänna samfärdseln öppna vägar av allmän vägs

eller ödebygdsvägs karaktär, vilka på grund av vad i lagen sägs skola hållas

genom det allmännas försorg.

Begreppet allmän väg har icke utvidgats att även omfatta stigar tor visst

färdsätt (cykelstigar) eller skogsvägar (bilbasvägar) som exempelvis skett

utomlands. De sakkunniga förklara anledningen härtill vara, att deras upp­

drag är begränsat och att de därför icke ansett sig böra upptaga detta spörs­

mål' till diskussion. För de norrländska länen med sitt stora behov av saval

skogsvägar som cykelstigar är dock denna fråga utomordentligt betydelsetull

och synes därför av länsstyrelsen böra närmare utvecklas. Begreppet allman

väg bör ges en sådan omfattning i den nya lagen, att däri även kan inbegri­

pas sådana skogsvägar och stigar, som äro till synnerligt gagn for det all­

männa.

Kammarkollegiet yttrar i detta sammanhang.

Allmän väg inom stadsplanesamhälle, som icke är egen väghållare, bör

inom stads- eller stomplanelagt område sammanfalla med gata. Med stad­

gandets avfattning förefinnes risk för att avgörandet kan komma att avvika

från fastställd städs- eller stomplan, vilket synes olämpligt. Garanti bor där­

för skapas mot dylik avvikelse, i sådan form att avgörande om sträckningen

av allmän väg anknytes till stadsplanelagens regler, förslagsvis genom hän­

visning till stadsplanelagen.

Departements- I likhet med de sakkunniga anser jag riktigast, att förutsättningarna for

chefen.

byggande av väg angivas i väglagen.

Såsom de sakkunniga framhålla finnes, sedan staten övertagit den allmän­

na väghållningen på landet, ur praktisk synpunkt icke någon anledning att

begränsa den väghållning, som skall ombesörjas av den statliga vägorganisa-

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

G5

lionell, till allenast vägar, som prövas nödiga för den allmänna samfärdseln.

Under senaste tid lia såsom allmänna byggts vägar, vilka till övervägande

del varit av militär betydelse. Det synes också lämpligt, att sådana för för­

svaret eller eljest för det allmänna erforderliga vägar, sorn, utan att vara

nödiga för den allmänna samfärdseln, likväl äro av betydelse för denna, hål­

las såsom allmänna. Vägens betydelse för den allmänna samfärdseln får

dock icke vara alltför ringa. En väg, som till övervägande del kommer att

nyttjas exempelvis för militära ändamål eller för domänverkets skogskörsler,

bör sålunda icke byggas såsom allmän. Såsom förutsättning för att väg, som

icke är nödig för den allmänna samfärdseln, skall kunna byggas såsom all­

män bör gälla, att vägen är av synnerligt gagn för det allmänna.

I likhet med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser jag ödebygdsvägarna

vara till synnerligt gagn för det allmänna såsom ägnade att främja landets

uppodlande och bebyggande. Det saknas därför även enligt min mening anled­

ning att i väglagen skilja mellan ödebygdsvägar och andra allmänna vägar.

Att uppställa lika stränga villkor för omläggning, breddning och annan

förbättring av väg som för nyanläggning av väg synes icke ändamålsenligt.

Dylika förbättringsföretag böra därför kunna utföras, om så prövas erforder­

ligt för samfärdseln eller eljest ur det allmännas synpunkt, exempelvis av

ekonomiska skäl.

Frågan huruvida stigar för visst färdsätt, t. ex. cykelstigar, böra kunna

byggas såsom allmänna vägar tarvar en mera ingående utredning än den,

som i detta sammanhang kunnat ske inom departementet. Jag är därför icke

beredd att nu taga ställning till denna fråga, som ej heller äger omedelbart

samband med vägväsendets förstatligande.

Det har på samma sätt som i lagen om enskilda vägar ansetts böra angivas,

att väg skall till läge och sträckning samt till bredd och anordning i övrigt

byggas så, att ändamålet med vägen må utan oskälig kostnad vinnas med

minsta intrång och olägenhet för annan.

I anledning av kammarkollegiets erinran vill jag framhålla, att väg, som

bygges inom område för vilket stadsplan blivit fastställd, skall givas en

sträckning som står i överensstämmelse med stadsplanen. Vad nu sagts tor­

de helt visst gälla även utan uttryckligt lagstadgande. Det synes mig dock

lämpligt, att i lagen intages ett förbud mot att utlägga väg på sådant sätt,

att stadsplan motverkas. Skulle det vid vägbyggnadsfrågans behandling visa

sig, att vägen lämpligen bör läggas över mark, som enligt stadsplanen icke

är avsedd till gata, får beslut om vägens sträckning över sådan mark anstå,

intill dess stadsplanen blivit i vederbörlig ordning ändrad. Som yttrande från

byggnadsnämnd alltid skall inhämtas, då vägföretag berör planlagt område,

torde lask icke finnas för att byggnadsföretaget kommer att avvika från pla­

nen. Det sagda har även tillämpning på stomplan, byggnadsplan och utom-

plansbestämmelser.

5

§•

Detta stadgande återgiver med viss redaktionell jämkning 3 § och 4 §

tredje stycket i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 69 i betänkandet). I anslut-

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 313-

5

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

ning till föreskriften, att väg skall hållas i ett för samfärdseln tillfredsstäl­

lande skick, angives i överensstämmelse med gällande lag vad som skall räk­

nas till underhåll av väg.

Länsstyrelsen i örebro län anför i sitt yttrande bland annat.

I 3 § förslaget till väglag stadgas, att väg skall hållas i ett för samfärdseln

tillfredsställande skick. I motiven till samma paragraf säges allenast, att stad­

gandet är likalydande med nuvarande lags enahanda bestämmelse. Man un­

derlåter emellertid att framhålla, att den gamla lagens bestämmelse komplet­

terades med stadganden örn tillsyn å väghållningen. I förslaget till den nya

lagen finnas bestämmelser om tillsyn å väghållningen allenast beträffande

sådana städer eller stadsliknande samhällen, där kronan icke är väghållare.

Beträffande alla andra vägar, där således den statliga vägorganisationen an­

svarar för vägunderhållet, finnes ingen annan kontroll å dess rätta utfö­

rande än den som organisationen själv anordnar. Detta är enligt länssty­

relsens mening en högst allvarlig brist i förslaget. Det duger ej här att hän­

visa till andra statliga kommunikationsverk såsom exempelvis statens järn­

vägar. Här är det nämligen staten själv, som utövar trafiken och som alltså

lider skada genom dåligt underhåll av själva järnvägen. Beträffande lands­

vägarna åter är det den enskilde trafikanten, som skadas i större eller mindre

mån av dåligt vägunderhåll. Under normala tider är det synnerligen höga

kapitalvärden, som äro insatta i landsvägstrafiken. Den skada, som fordon

taga genom dåligt vägunderhåll, icke blott genom därav förorsakade olycks­

fall, utan framförallt genom en onormalt hög förslitning, stiger därför till

mycket höga belopp. Att döma av de tendenser, som senaste åren förmärkts,

är det att befara, att utfärdade direktiv komma att leda till en strävan hos

länsorganen att framförallt söka redovisa så låga vägunderhållskostnader

som möjligt. Underhållets kvalitet torde härigenom icke sällan lida och

vägarna så småningom bli sämre. Den andra parten, trafikanterna, har ingen,

som mot dylika strävanden bevakar deras berättigade anspråk på efter­

levnad av lagens föreskrift örn vägars hållande i ett skick, som är för sam­

färdseln tillfredsställande d. v. s. sådant att onormalt hög fordonsförslitning

undvikes.

Länsstyrelsen vill icke förutsätta, att vägunderhåll skall av statlig myn­

dighet, trots framställning örn rättelse, försummas i sådan grad, att väg

behöver avstängas. Den möjlighet 1938 års vägsakkunniga härutinnan re­

kommenderat synes således hava i och för sig endast teoretiskt värde, och

länsstyrelsen finner det följaktligen naturligt, att någon erinran om före­

fintligheten av dylikt ingripande mot dåligt vägunderhåll icke gjorts i väg-

lagsförslaget. Däremot finner länsstyrelsen det egendomligt, att icke i lag­

texten givits uttryck för den enligt 1938 års sakkunniga länsstyrelse åliggande

skyldighet att i händelse av brist i väghållningen göra framställning örn rät­

telse till vägorganisationen eller i sista hand till Kungl. Majit. Emellertid sy­

nes betydelsen av den länsstyrelse sålunda åliggande tillsynsskyldigheten

kunna i icke ringa mån stärkas, om vägnämnder och länsvägnämnd finge

lagstadgad befogenhet att till länsstyrelse anmäla av deras ledamöter iakt­

tagna brister i väghållningen.

Länsstyrelsen i Västerbottens län påtalar, att stadgandet icke innehåller

tillräckliga garantier för att vägarna hållas i ett för samfärdseln tillfreds­

ställande skick. Vägdirektören, som skulle sköta denna angelägenhet, finge

nämligen ett starkt intresse av att underhållskostnaderna bleve så låga som

möjligt. Bättre kontroll syntes därför erforderlig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

67

Länsstyrelsen i Jönköpings län anför i detta sammanhang.

Förslagen innebära ett brytande med historisk tradition på ett sätt, som

åtminstone i ett hänseende måste anses både betänkligt och olämpligt. Läns­

styrelsen syftar därvid på det åliggande, som av ålder tillkommit länssty­

relse att för egen del och genom underordnade myndigheter öva tillsyn och

uppsikt över vägväsendet och väghållningen. Frågan härom, befäst såväl ge­

nom nu gällande lag om allmänna vägar som i den för länsstyrelserna gäl­

lande instruktionen, har i de föreliggande förslagen helt kommit bort. Att

så skett torde måhända förklaras av att man utgått från att anledning kom-

me att saknas att bibehålla bestyret härmed, då staten komme alt övertaga

väghållningen. Man torde hava förutsatt, att denna samtidigt nied över­

tagandet komme att a priori bliva tadelfri. Enligt länsstyrelsens mening kan

en sådan tankegång dock knappast anses riktig. Man torde nog i stället få

räkna med att, även efter statens övertagande av väghållningen, anledning

till anmärkning mot beskaffenheten av denna understundom kan yppas.

Med tanke härpå och i betraktande av den fara för säkerhet till person och

egendom, som kan följa med försummad väghållning, kan länsstyrelsen, som

enligt den för ämbetsverket gällande instruktionen har till ämbetsplikt bland

annat att söka behörigen upprätthålla en sådan säkerhet, ej finna annat än

att, även efter statens övertagande av väghållningen, förhållandena alltjämt

peka på nödvändigheten av att bibehålla ett direkt lagbud örn skyldighet alt

öva tillsyn och uppsikt över vägväsendet, så att någon av de myndigheter,

som i första hand skola handlägga vägärenden, får ett omedelbart ansvar

för denna del och varigenom alltså det icke eftersträvansvärda systemet med

delat ansvar, som får anses uppstå med nuvarande avfattning av förslagen,

skulle komma att undanröjas. Lämpligast synes detta kunna ske genom en

avgränsning av de skyldigheter och befogenheter med avseende å denna de­

talj, som böra tillkomma länsstyrelse och vägförvaltning. Särskilt hänsynen

till de anspråk på klara linjer, som allmänheten med tanke på den person­

liga säkerheten Ilar fog att härvidlag framställa, talar för åtgärder i sådan

riktning.

Vägingenjören i Södermanlands län anser, att alla vägar, å vilka biltrafik

vore tillåten, borde hållas fria från hinder av snö och is i den omfattning,

som krävdes för sådan trafik. För att hålla de mindre vägarna öppna för bil­

trafik erfordrades ej med nödvändighet, att de skulle maskinplogas. Det

ginge också bra att med träplogar, dragna av hästar, erhålla en framkomlig

vägbana.

Chefen för försvarsstaben uttalar, att han — åtminstone under krigsfara

och i krig — borde kunna utöva inflytande på huruvida för automobiltrafik

användbar väg skulle plogas för sådan trafik eller icke. Med hänsyn härtill

borde i sista stycket efter orden »länsstyrelsen att» inskjutas »i samråd med

chefen för försvarsstaben». I

I 1942 års proposition örn vägväsendets förstatligande framhöll jag, alt den Deparumenis-

tillsyn å den allmänna väghållningen, som sedan gammalt ankommit på chef«n-

länsstyrelserna, betingats av behovet för staten att genom sina organ vaka

över att väghållningen ombesörjdes på ett tillfredsställande sätt av jordägare

och ortsmenigheter. I och med att staten genom egna organ övertager väg­

hållningen på landet upphör nämnda behov. Det torde icke föreligga någon

risk för att vägunderhållet på grund av överdriven sparsamhet från stats-

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

makternas eller deras tjänstemäns sida eftersättes i sådan mån, att trafiken

lider men. Skulle något sådant verkligen inträffa, åligger det givetvis länssty­

relsen att göra framställning örn rättelse. Det ligger för övrigt i sakens natur

att trafikanterna, om vägunderhållet eftersättes, komma att anföra klagomål.

Något behov av fortlöpande uppsikt från länsstyrelsernas eller vägnämnder-

nas sida över sättet för väghållningens ombesörjande på landet torde med

hänsyn härtill icke föreligga. Då förstatligandet icke avses skola medföra nå­

gon ändring i väghållares skyldighet att ersätta skada, som åsamkas på grund

av eftersatt vägunderhåll, ha statsmakterna givetvis ett intresse av att under­

hållet icke försummas.

Beträffande frågan vad som bör räknas till underhåll överensstämmer de-

partementsförslaget med vad nu stadgas i 9 och 10 §§ gällande väglag med

tillägg, att till underhåll vintertid skall räknas även sändning. Härutinnan

överensstämmer förslaget med vad nu allmänt tillämpas. Till frågan örn

gränsdragningen mellan underhåll och renhållning, vilken fråga är av sär­

skild betydelse för beräknande av statsbidrag till städernas väghållning, skall

jag i det följande återkomma.

I likhet med de sakkunniga anser jag ändamålsenligt, att möjlighet fin­

nes att vintertid begränsa vägs öppethållande för biltrafik. Då beslutande­

rätten i dylik fråga skall ankomma på länsstyrelsen, torde anledning icke

finnas att befara, att sådan begränsning kommer till stånd utan tillräckliga

skäl. Att länsstyrelsen vid meddelande av dylikt beslut skall — i händelse av

krig eller krigsfara — samråda med militär myndighet, synes självfallet och

torde icke behöva särskilt angivas i lagen.

6

§.

Denna paragraf återgiver med viss redaktionell jämkning 4 § första och

andra styckena samt 12 § i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 69 och 73 i be­

tänkandet) .

7

§•

Denna paragraf återgiver med vissa redaktionella jämkningar 11 § i sak­

kunnigförslaget (motiv, se s. 71—73 i betänkandet).

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anför i sitt yttrande.

I andra stycket göres frågan örn enskild vägs förändring till allmän bero­

ende av om medel för iståndsättningsarbeten finnas »eller kunna påräknas

bliva tillgängliga under den närmaste framtiden». Detta torde innebära bl. a.

att en väg skall kunna bliva allmän utan att samtidigt försättas i ett för

samfärdseln tillfredsställande skick. Risken för eventuella trafikolyckor kom­

mer då att åvila vägväsendet. Detta synes olämpligt, och styrelsen föreslår,

att de citerade orden utgå.

Svenska vågföreningen yttrar.

I fråga om intagningen av enskild väg till allmänt underhåll lia de sak­

kunniga i motiveringen yttrat bl. a.: »Då behovet av vägen städse bör vara

utslagsgivande vid bedömandet av fråga örn densammas övertagande till all­

mänt underhåll, är det ur det allmännas synpunkt icke välbetänkt att upp­

ställa villkor, som äro alltför betungande eller som icke kunna uppfyllas».

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

69

Vägföreningen befarar, att det citerade uttalandet kan missförstås. Det

bör ur det allmännas synpunkt vara välbetänkt, att välgrundade villkor kun­

na uppställas. I många fall kan den knappa tillgången på penningmedel göra

det omöjligt att förbättra sådana vägar, som äro till synnerligt gagn för det

allmänna, därest icke särskilt bidrag kan erhållas från de enskilda vägin-

tressenterna. Ett villkor örn bidrag till iståndsättande kan visserligen vara

mer eller mindre betungande för den enskilde, men det kan för honom vara

ännu mera betungande, att vägen förblir enskild och icke blir intagen i det

allmänna vägnätet. Förfaringssättet att för övertagande stadga visst villkor

har sedan gammalt använts för sådana fall, då allmänna medel icke stå till

förfogande för vägens ombyggnad till allmän väg inom överskådlig tid men

när de enskilda vägintressenterna ändock önska att få en sådan övergång

till stånd.

Vägföreningen anser således, att möjligheten att ställa villkor icke bör

borttagas utan snarare komma till uttryck i författningarna.

Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner -— under framhållan­

de av frågans betydelse för länets vidkommande —• angeläget, att hinder icke

uppställes mot enskild vägs förändring till allmän under rimliga villkor om

vägens iståndsättande genom de enskilda väghållarnas försorg före föränd­

ringens ikraftträdande. Länsstyrelsen anför härom.

I fråga örn förändring av enskild väg till allmän har under senare tid den

praxis utbildats, att beslut örn enskild vägs övertagande till allmänt under­

håll icke må förbindas med villkor, att vägen före övertagandet av de en­

skilda väghållarna försättes i ett för samfärdseln tillfredsställande skick. Hur

de vägsakkunniga ställa sig till denna fråga, framgår icke med full tydlighet.

Å sid. 72 i betänkandet framhålles, att det ur det allmännas synpunkt icke

är välbetänkt att uppställa villkor, som äro alltför betungande eller som icke

kunna uppfyllas. Klai’t är ju, att villkor av dylik beskaffenhet icke böra före­

komma. De villkor, som det i dylika fall gäller, äro emellertid som regel icke

svårare för de gamla väghållarna att uppfylla än att det för dem under alla

förhållanden blir en billig prestation i jämförelse med den fördel, som bort­

fallandet för framtiden av vägunderhållet för dem innebär. Visserligen må

invändas, att principiellt sett enskild väg icke skall förvandlas till allmän,

utan att den är för allmänna samfärdseln behövlig, och att när så befinnes

vara förhållandet allmän väg skall åstadkommas utan enskild väghållares

betungande. Men tillämpas detta alltför strängt, blir residtatet, att svårighe­

ten att inom rimlig tid kunna disponera statsmedel för vägens iståndsättande

framtvingar ett uppskov med vägens övertagande till allmänt underhåll, som

icke är till fördel för någondera parten.

Det av de sakkunniga för enskild vägs förändring till allmän uppställda Dep%‘ej™nUl'

villkoret, att vägen befinner sig i eli för samfärdseln tillfredsställande skick,

synes mig med hänsyn till bl. a. risken för trafikolyckor välbetänkt. Mången

gång kunna dock de brister, som behöva undanröjas för alt vägen skall be­

finna sig i ett för samfärdseln tillfredsställande skick, vara av den beskaffen­

het, att vägens upplåtande för allmän samfärdsel kan ske utan fara för tra­

fiken, exempelvis där endast diken behöva upptagas. Jag kan med hänsyn

härtill icke biträda väg- och vattenbyggnadsstyrelsens ändringsförslag.

Kan vägens skick anses innebära fara för trafiken, bör dess upplåtande

för allmän samfärdsel icke ske, förrän vägen satts i ett tillfredsställande

skick. Är därvid fråga örn mindre arbeten, bör i beslutet örn vägens föränd-

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Departements

chefen.

ring till allmän uttryckligen angivas, att detsamma icke skall gälla, förrän

arbetena utförts och avsynats. Kan vägen icke utan större omläggnings-

eller förbättringsarbeten upplåtas för allmän trafik, skall frågan om utföran­

det av nämnda arbeten, på sätt i vägstadgan närmare angives, behandlas i

den för vägbyggnadsärenden förutsatta ordningen.

Principiellt böra kostnaderna för iståndsättande av enskild väg, som prö­

vas nödig för den allmänna samfärdseln eller som eljest finnes vara till syn­

nerligt gagn för det allmänna, bestridas av väghållaren. Skall det allmänna

bekosta arbetena, blir vägens förändring till allmän följaktligen beroende av,

när medel härför bliva tillgängliga. Då de årliga anslagen för vägbyggnads-

ändamål måste fördelas efter företagens angelägenhetsgrad, kan det dröja

länge, innan arbetena kunna utföras och vägen kan intagas till allmänt under­

håll. Med hänsyn härtill kan det för vägintressenterna ofta framstå såsom

fördelaktigt att själva åtaga sig kostnaden för vägens iståndsättande. Något

hinder härför bör givetvis icke möta. För att icke intressenterna skola behöva

riskera att nedlägga kostnader på vägen utan att denna därefter intages till

allmänt underhåll böra intressenterna kunna efter framställning erhålla ett

förhandsbesked om att vägen verkligen kommer att förändras till allmän,

om den sättes i stånd. Dylikt förhandsbesked bör dock gälla endast för viss

kortare tid.

8

§.

Stadgandet överensstämmer i sak med 13 § i sakkunnigförslaget (motiv, se

s. 73 och 74 i betänkandet).

Våg- och vattenbyggnadsstyrelsen yttrar beträffande detta stadgande.

Här stadgas, att väg må indragas, om »vägens indragande icke för bygden

föranleder annat än ringa olägenhet». Detta står icke fullt i överensstämmelse

med av de sakkunniga i motiven uttalad mening och bör kunna ändras till

»vägens indragande icke för bygden föranleder större olägenhet».

Ifrågavarande lagrum lärer avse jämväl indragning av särskild vinterväg.

Styrelsen förutsätter, att ifrågavarande stadgande och statsmakternas utta­

landen i ämnet icke skola anses lägga hinder i vägen mot en allmän ompröv­

ning av exempelvis behovet av de särskilda vintervägar, om vilka 1942 års

statsrevisorer i sin berättelse framställt anmärkning.

Vågingenjören i Kronobergs län anför.

Indragning av väg synes, såsom paragrafen formulerats, endast i undan­

tagsfall kunna ske i samband med vägs omläggning. Utan att vilja förorda

att indragning av annan väg eller vägsträcka må ske annat än undantagsvis,

synes dock viss översyn av det allmänna vägnätets utsträckning tid efter an­

nan böra kunna vidtagas. Det ifrågasättes därför, huruvida icke formulering­

en bör ändras så att detta möjliggöres.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anmärker, att ordet »bygd» i den mening

här avses vid flera tillfällen visat sig så tänjbart, att det ifrågasättes, om det

ej kunde utbytas mot ett uttryck av mindre räckvidd. I

I 1942 års proposition om vägväsendets förstatligande framhöll jag, att en

omorganisation av vägförvaltningen icke finge leda till en allmän indrag-

71

ning av bygdevägar. Även om, uttalade jag vidare, i ett eller annat fall in­

tagning skett av väg, som icke kunde sägas tjäna ett allmänt samfärdselbe-

hov, kunde det icke vara skäligt att beröva en bygd en förmån, som redan

funnes och som vunnit hävd. Vad sålunda anförts synes mig alltjämt äga

giltighet. En indragning av allmän väg är ofta ägnad att rubba de ekono­

miska förutsättningarna för den av vägen berörda bygden och bör därför

icke ske annat än då så av ekonomiska skäl kan anses motiverat. Varje

beslut i ärende rörande indragning av väg bör enligt min mening grundas pa

en avvägning mellan å ena sidan kostnaderna för vägens underhall och a

andra sidan den nytta, vägens bibehållande såsom allmän medför ur det all­

männas synpunkt. Det är då utan vidare klart, att vägen bör bibehållas såsom

allmän, om dess indragande medför större olägenhet för den därav berörda

bygden. Jag vill emellertid framhålla, att det i förevarande stadgande upp­

ställda villkoret icke omöjliggör en indragning, som är till olägenhet blott

för ett fåtal fastigheter.

9 §•

Denna paragraf överensstämmer i sak med 7 § första stycket i sakkunnig­

förslaget (motiv, se s. 70 i betänkandet).

10 §.

Stadgandet är likalydande med 8 § i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 70 i

betänkandet).

Om väghållare.

11

§•

Denna paragraf motsvarar 5 § i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 69 i betän­

kandet) .

Kammarkollegiet anför i detta sammanhang.

Enligt detta lagrum skall, där någon på grund av särskilt åtagande åligger

att svara för väghållning, därvid förbliva, intill dess väghållningen i före­

skriven ordning övertages av kronan, respektive stad eller stadsplanesam-

hälle som är väghållare. Enligt motiveringen avser detta stadgande aldre

privaträttsliga förpliktelser med avseende å väghållningen och överensstäm­

mer i sak med bestämmelsen i 11 § 2 st. gällande lag örn allmänna vägar.

Sådana skyldigheter bero ej alltid på åtagande utan kunna vara tratik-

företaget ifråga ålagda i administrativ eller judiciell ordning. Uttrycket »sär­

skilt åtagande» synes därför lämpligen böra utbytas mot »särskild förplik­

telse».

Stadgandet har jämkats i överensstämmelse med kammarkollegiets hem-

Dr.parumt.nt»-

ställan. Även i övrigt har paragrafen underkastals omarbetning huvudsak- 6 e en'

ligen av redaktionell innebörd.

12

§.

Detta stadgande överensstämmer i sak nied 6 § i sakkunnigförslaget (motiv,

se s. 69 i betänkandet).

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

Svenska vägstyrelsernas förbund anför beträffande denna paragraf.

Stadgandet förefinnes även i nuvarande väglag och har ansetts böra bibe­

hållas. Huvudmotivet för förstatligandet har varit att åstadkomma en skat­

teutjämning. Förbundet anser, att med stadgandets bibehållande denna prin­

cip betänkligt kommer att rubbas. Särskilt under tider med stor arbetslöshet

kan frestelsen ligga nära för kommun eller landsting att — liksom skedde

i ej ringa utsträckning under tidigare arbetslöshetsperioder — på denna bak­

väg skaffa sig förtursrätt till vissa vägarbeten. Härigenom komma kommu-

nens skattedragare att beskattas extra för ett vägändamål. För den statliga

vägmyndigheten kommer det också att bliva svårt att icke mottaga ett er­

bjudande örn större eller mindre bidrag till ett vägbygge, varigenom egna an­

slag väsentligen utdrygas. Att sådana trakter, där ingen arbetslöshet före­

finnes, da komma att fa stå tillbaka beträffande vägbyggnadsprogrammet

torde vara ställt utom allt tvivel. Med stadgandets bibehållande föreligger

alltså en tvåfaldig risk: dels att vissa trakters vägbyggnadsplaner rubbas och

förskjutas av ovidkommande hänsyn, dels att vägskatteutjämningen göres

illusorisk genom vissa kostnaders överflyttande till annan skattetitel. Para­

grafen bör för den skull icke medtagas i den blivande lagen.

DeP<Zhei7nntS Tl11 förekommande av att kommunallagarnas bestämmelser om de upp­

gifter, till vilka kommun må anslå medel, skulle utgöra hinder för kommun

eller landsting att lämna bidrag till väghållningen infördes år 1905 i 1891

ars väglag ett stadgande, likalydande med det av de sakkunniga föreslagna.

Detta stadgande bibehölls oförändrat i 1934 års väglag. Såsom de sakkunniga

framhålla, kan det även efter förstatligandet uppkomma fall, då landsting

eller kommun anser med sina intressen förenligt att bidraga till viss väg i

stad eller stadsliknande samhälle. Möjlighet bör även framdeles finnas för

kommun att, på samma sätt som för närvarande ofta är fallet, bidraga till

anskaffande av mark, som erfordras för nyanläggning av väg.

13 §.

Stadgandet saknar i huvudsak motsvarighet i sakkunnigförslaget. Det har

emellertid synts mig lämpligt att i överensstämmelse med 13 § gällande väg­

lag angiva, vilka myndigheter och organ som skola handha den allmänna

väghållningen. Redan i detta sammanhang torde av systematiska skäl böra

angivas, att väghållningen i städer och stadsliknande samhällen, som själva

äro väghållare, skall ombesörjas under närmaste inseende, i Stockholm av

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och eljest av vägförvaltningen i länet. Stad­

gandet ersätter i sistnämnda hänseende 57 § i sakkunnigförslaget (motiv, se

s. 106 i betänkandet).

Om prövning av vägfrågor.

14 §.

Denna paragraf motsvarar med vissa jämkningar och tillägg 14 § i sak­

kunnigförslaget (motiv, se s. 74—77 i betänkandet).

Kuno!. Maj:ts

proposition

nr

223.

73

Länsstyrelserna i Älvsborgs och Skaraborgs län, svenska vägslyrelsernas

förbund och Skaraborgs läns vägförening hemställa i sina yttranden om så­

dan ändring av förevarande stadgande, att vägfrågor av mindre betydelse

och av mera lokal natur — arbetsplaner för bygdevägar, förändring av en­

skild väg till allmän och inrättande av vintervägar — finge avgöras av läns­

styrelsen.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anför härom.

Avgörandet av praktiskt taget alla vägbyggnadsfrågor skall ligga hos väg-

och vattenbyggnadsstyrelsen, medan den förberedande utredningen avses

skola ske genom länsstyrelsens och distriktsförvaltningens försorg. Länssty­

relsen ifrågasätter, om det kan vara nödvändigt att vägfrågor av relativt un­

derordnad betydelse och av rent lokal natur skola avgöras centralt. Med tan­

ke på den stab av teknisk personal, som avses skola finnas inom dislriktsför-

valtningarna och vilkas biträde länsstyrelserna ha att påräkna, vill det synas

som örn exempelvis frågor om upprättande av arbetsplaner för bygdevägar,

förändring av enskild väg till allmän och inrättande av vinterväg skulle

kunna definitivt avgöras av länsstyrelsen och att sålunda ytterligare gransk­

ning och prövning i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skulle bliva obehöv­

lig. Allenast örn särskild anledning därtill föreligger borde väg- och vatten­

byggnadsstyrelsen taga befattning med arbetsplanerna för dylika företag,

medan eljest styrelsens prövning borde inskränka sig till den granskning,

som föranledes av företagens upptagande i vederbörliga flerårsplaner. Läns­

styrelsen är för övrigt av den uppfattningen, att även fyraårsplanernas pröv­

ning och fastställande möjligen borde få ankomma på länsstyrelserna och

distriktsförvaltningama inom ramen för vissa av Kungl. Maj:t till förfogan­

de ställda anslag. Den i de föreliggande förslagen anvisade gången med fyra­

årsplanernas och de därpå grundade arbetsplanernas insändande samt för­

nyade granskning och prövning av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen synes

medföra ett enligt länsstyrelsens mening onödigt dubbelarbete. Om länssty­

relserna till sitt förfogande få de enligt förslagen såväl kvalitativt som kvan­

titativt starka distriktsförvaltningama, synes det därför också riktigt och

lämpligt, att större inflytande beredes länsstyrelserna och distriktsförvalt-

ningarna.

Beträffande stadgandets avfattning yttrar länsstyrelsen i Norrbottens län.

De för ett vägföretags tillkomst konstitutiva momenten äro dels företagets

upptagande i flerårsplan, dels ock arbetsplanens fastställande. Detta fram­

går emellertid icke tydligt av väglagen. Enligt länsstyrelsens mening vore

det värdefullt, om exempelvis 14 § gåves en sådan formulering att detta för­

hållande kunde där utläsas.

Förevarande stadgande är utformat i överensstämmelse med de i 1942 års

Departement-

proposition örn vägväsendcts förstatligande förordade och av riksdagen god- cheJen-

kända huvudgrunderna för handläggning av vägfrågor. Av skäl, som då

anfördes, synes det nödvändigt alt prövningen av vägfrågor sker centralt

av en myndighet, som äger överblick över vägbehoven i hela landet.

Att såsom länsstyrelsen i Norrbottens län ifrågasatt knyta avgörandet av

vägbyggnadsfråga till företags upptagande i flerårsplan och fastställande av

arbetsplan för detsamma torde icke vara möjligt. Åtskilliga vägförctag torde

nämligen komma att utföras ulan att de upptagits i flerårsplan. Vidare är

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

det icke säkert, att alla företag som upptagas i flerårsplan komma till ut­

förande. Slutligen är det avsett, att smärre omläggnings- och förbättrings-

företag skola kunna verkställas utan att arbetsplan blivit för desamma fast­

ställd av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Ur systematisk synpunkt har ansetts lämpligt att i denna paragraf om­

nämna de lokala nämnder, som skola medverka vid handläggningen av väg­

frågor, ävensom att angiva, att vissa i lagen särskilt angivna frågor prövas av

länsstyrelse eller vägsynenämnd.

15 §.

Denna paragraf motsvarar med vissa ändringar 15 § i sakkunnigförslaget

(motiv, se s. 77 och 78 i betänkandet).

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, länsstyrelserna i Södermanlands, Kro­

nobergs och Hallands län, ett stort antal vägingenjörer samt svenska tekno­

log! Greningen giva uttryck för den uppfattningen, att en tid av tre år för

giltigheten av beslut om fastställande av arbetsplan är alltför kort. I flera

av yttrandena hemställes, att ifrågavarande tid måtte bestämmas till fem år;

i andra ifrågasättes öppnande av möjlighet till viss förlängning av giltigheten

efter treårsperiodens utgång.

Länsstyrelsen i Kronobergs lån anför beträffande detta stadgande huvud­

sakligen följande.

Till en början synes ur praktiska synpunkter önskvärt om tiden för gil­

tighet av fastställelsebeslutet kunnat i stället fixeras till t. ex. utgången av

det tredje året från den dag, beslutet vann laga kraft. Genom att giltighets­

tiden av planerna utginge med jämna år vunnes ökad överskådlighet vid väg-

byggnadsfrågornas behandling, och möjligheterna att inom föreskriven tids­

period påbörja arbetena kunde lättare överblickas.

Härutöver vill länsstyrelsen ifrågasätta en uppmjukning av paragrafen så

Hilvida, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skulle av särskilda skäl kunna

förordna om viss förlängning av planens giltighetstid. Såsom de sakkunniga

i annat sammanhang framhållit (s. 235) måste växlingarna i fråga om väg-

byggnadsverksamhetens omfattning bliva betydande. För att tillgodose kra­

ven vid t. ex. en arbetslöshetskris måste sålunda alltid ett betydande antal

arbetsplaner finnas färdiga för arbetens igångsättande. Å andra sidan kunna

av ekonomiska och andra skäl arbetena under vissa perioder komma att i

hög grad nedbringas under det normala. Det lärer därför ej kunna und­

vikas, att i vissa fall en fastställd arbetsplan skulle förlora sin giltighet utan

alt detta — såsom beträffande vissa större företag — behövt bero på att för­

slagen för tidigt upprättats. Upprättande av ny plan med iakttagande av

föreslaget rätt tidsödande förfarande kunde då måhända understundom vålla

olägenheter och tidsspillan. För den föreslagna tidsbegränsningen talar vis­

serligen, som de sakkunniga framhållit, att vid dröjsmål förhållandena ofta

förändra sig så, att den fastställda sträckningen icke längre är den lämpli­

gaste, liksom en viss begränsning betingas av de rättsverkningar fastställelse­

beslutet skulle medföra. Örn en förlängning av planens giltighetstid ej med­

ges i andra fall än då planen fortfarande kan lända till efterrättelse och

sakägare underrättas örn beslutet om förlängningen i samma ordning som

vid planens fastställelse, synas de sålunda åberopade omständigheterna ej

behöva utgöra hinder för en uppmjukning av paragrafen i angiven riktning.

75

Vid dröjsmål med utförande av vägföretag kunna förhållandena ofta för-

Departements-

ändra sig så, att den fastställda sträckningen icke längre är den lämpligaste. c e'en'

Med hänsyn härtill bör fastställd arbetsplan såsom regel förlora sin giltighet,

om planen ej kommer till utförande inom viss kortare lid. En sadan begräns­

ning betingas även, såsom de sakkunniga framhållit, av de rättsverkningar

i olika hänseenden, som fastställelsebeslutet medför.

De sakkunniga ha föreslagit, att beslutet skall äga giltighet endast under

tre år, räknat från den dag det vann laga kraft. Da det är förutsatt, att

beslut om fastställande av arbetsplan såsom regel icke skola meddelas,

förrän företagen äro aktuella och medel för desamma kunna beräknas bliva

tillgängliga under den närmaste tiden, finner jag den föreslagna giltighets­

tiden väl avvägd. Av praktiska skäl bör dock, såsom i några yttranden

framhållits, giltighetstiden räknas från utgången av det år, under vilket be­

slutet vunnit laga kraft.

På sätt i yttrandena framhållits kan det förekomma fall, då arbetsplan

måste upprättas och fastställas, oaktat medel till företagets utförande icke

kunna förväntas bliva tillgängliga under de närmaste åren. Sådana undan­

tag

kunna,

såsom vägförstatligandekommittén framhöll, påkallas av hänsyn

till byggnadsverksamheten i orten eller laga skifte. Så är exempelvis fallet,

örn stadsplan eller stomplan skall upprättas för område, över vilket allmän

väg avses skola framdragas.

Jag anser med hänsyn härtill önskvärt, att möjlighet finnes att förlänga

giltighetstiden för beslut om arbetsplans fastställande. Beslut om dylik för­

längning torde böra ankomma på Kungl. Majit och bör meddelas endast

där synnerliga skäl därtill äro. Beslut örn förlängning mäste givetvis före­

gås av utredning örn att förhållandena icke förändrat sig i sadan man, att

ny arbetsplan bör upprättas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Om upplåtelse av mark för väg.

Enligt den äldre rätten skulle den mark, som behövdes till allmän väg,

i regel tagas av oskifto, d. v. s. av bys oskiflade ägor eller av allmänning. Vid

sådant förhållande torde vägs anläggande regelmässigt icke ha medfört nå­

gon ändring i äganderätten till den mark, som togs i anspråk, ej heller mark­

lösen eller ersättning för annat intrång.

Redan tidigt fastslogs emellertid skyldighet för vederbörande jordägare

att avstå den mark, som erfordrades till allmän väg. Sålunda föreskrevs i

25 kap. 1 § byggningabalken i 1734 års lag, att till landsväg sådana ägor finge

tagas, »som möta och föreligga, utan att någon det vägra må; och njute by

som mister i åker och äng därför sin fyllnad av kronan». Av Konungens be-

fallningshavandes av utredning vid tinget föregångna beslut om var vägen

skulle läggas följde, att den behövliga marken skulle avstås.

I kungörelse den 9 mars 1824 lämnades vissa föreskrifter om förfarandet

i vägbyggnadsärenden. I sådana ärenden skulle häradsrätten i orten utreda

— förutom behovet och nyttan av väganläggningen samt huru densamma

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

borde verkställas — den ersättning, vartill enskilda hemmansägare kunde

vara berättigade för förlust av ägor, som åtginge till vägen. Sedan härads­

rätten avgivit sitt betänkande, skulle frågan om väganläggningen prövas

och avgöras av Konungens befallningshavande. Rätten att taga mark i an­

språk för väganläggningen berodde sålunda av beslut av länsstyrelsen.

Med tillkomsten av vår första expropriationsförfattning, förordningen den

20 november 1845 om jords eller lägenhets avstående för allmänt behov,

blev det Kungl. Majit, som hade att pröva frågor örn skyldighet för enskilda

fastighetsägare att avstå mark till väg eller andra allmänna ändamål. Be­

stämmandet av ersättningen skulle ankomma på särskild nämnd efter för­

handling vid domstol. Ersättning utgick med fulla värdet av egendomen jämte

hälften därutöver.

1845 års författning ersattes av expropriationsförordningen den 14 april

1866. Enligt den tillämpning, som gavs åt denna förordning, erfordrades icke

i alla fall att Kungl. Majlis medgivande lämnades direkt och uttryckligen.

Vid anläggande av ny väg ansågs nämligen expropriationsrätt följa av beslut,

varigenom Kungl. Maj :t i samband med beviljande av anslag till väganlägg­

ningen fastställde arbetsplan för densamma. Örn statsanslag icke blivit sökt

eller beviljat samt Kungl. Majit följaktligen icke fastställt arbetsplan, måste

emellertid för expropriationsrätts vinnande särskild ansökan göras hos

Kungl. Majit. Ersättning för det exproprierade skulle utgå efter uppskattat

värde utan förhöjning.

Enligt nu gällande bestämmelser kan rätt till mark för vägändamål för­

värvas, förutom genom avtal med jordägaren, i den ordning, som föreslcri-

ves i lagarna den 12 maj 1917 om expropriation och den 16 maj 1930 om våg­

rätt.

Enligt 1917 års expropriationslag kan fastighet genom ex-

piopriation tagas i anspråk för allmän väg, därvid den exproprierande vin­

ner äganderätt eller nyttjanderätt till vägmärken. Ett regelmässigt handlagt

expropriationsärende har att genomgå prövning på tre olika håll, i det att

detsamma i regel kommer att bliva föremål för handläggning av dels Kungl.

Majit i administrativ väg, dels domstol och dels expropriationsnämnd.

Ansökan om expropriation skall ingivas till Kungl. Majit. Över ansökan

skall tillfälle beredas fastighetens ägare och innehavare, så ock annan som

kan lida men av expropriationen, att avgiva yttrande, huruvida den avsedda

markens avstående eller upplåtande är förenat med särskild olägenhet eller

annan lämplig mark kan med mindre olägenhet tagas i anspråk eller eljest

något är att erinra i anledning av ansökningen. Därefter beslutar Kungl.

Majit, huruvida expropriationen må äga rum.

Det andra stadiet av expropriationsärendet är dess instämmande till dom­

stol. Det avser särskilt att få utrett, vilka som äro sakägare, och få expro-

priationsförfarandet kungjort för alla vederbörande, kända och okända.

Sedan målets förberedande handläggning avslutats, skall — därest över­

enskommelse om expropriationsersättning ej träffats och fastställts av rät­

ten tillsättas expropriationsnämnd. Denna verkställer de av expropriatio-

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

77

nen föranledda uppskattningarna, varefter målet av rätten företages till slut­

ligt avgörande. Sedan rätten fastställt expropriationsersättningen, skall denna

i regel nedsättas hos länsstyrelsen. Då nedsättning skett, är expropriationen

fullbordad och den exproprierande berättigad att genast taga marken i besitt­

ning. Den exproprierande må dock redan så snart stämning i expropriations-

målet utfärdats taga marken i besittning, så framt han ställer pant eller bor­

gen för expropriationsersättningen jämte ränta. Ersättningsbeloppen utbeta­

las av länsstyrelsen till de därtill berättigade. Besväras fastigheten av inteck­

ning för fordran, skall expropriationsersättningen fördelas på samma sätt

som köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom.

Genom 1930 års lag örn vågrätt har tillskapats en mindre om­

ständlig form för att taga i anspråk vagmark än den expropriationsinstitutet

erbjuder. Vägrättslagens syfte är närmast att bereda möjlighet att på ett enk­

lare sätt och i högre grad än genom ett vanligt avtal trygga nyttjanderälten

till vägmark utan att för detta ändamål behöva tillgripa expropriation, där

sådan ej är erforderlig för att erhålla rätt till marken. Då vägrättslagen er­

hållit tillämpning även beträffande mark, som före lagens ikraftträdande ta­

gits i anspråk för allmän väg, innehaves vagmark numera i mycket stor ut­

sträckning med vågrätt. Sådan rätt innebär, att det allmänna med företräde

framför all annan rätt till marken äger nyttja denna till allmän väg utan an­

nan tidsbegränsning än att vågrätten upphör, om vägen indrages. Vågrätt

föreligger, om marken enligt medgivande av fastighetens ägare tagits i an­

språk för allmän väg. Har allmän väg färdigställts över fastighet utan att

ägaren hos vägstyrelsen gjort erinran mot vägens framdragande å hans mark,

föreligger också vågrätt, och detta även om ägaren icke medgivit att marken

tages i anspråk. För upplåtelsen och för annat intrång, som orsakas av vä­

gens byggande eller begagnande, är väghållaren skyldig att utgiva ersättning,

där ej avtalats eller uppenbarligen förutsatts, att ersättning ej skall utgå. Har

ej överenskommelse träffats om ersättning, skall talan inom viss tid instäm­

mas till allmän underrätt i den ort, där fastigheten är belägen.

Då vägrättslagen är tillämplig blott om jordägaren icke motsätter sig att

vägmärken tages i anspråk, ha vägdistrikten ej sällan funnit sig föranlåtna

att hellre än att tillgripa det tidsödande och kostsamma expropriationsförfa-

randet tillmötesgå jordägares ersättningsanspråk, även då de fordrade belop­

pen väsentligen överstigit vad som kunde anses skäligt. Behovet av att för­

enkla expropriationsförfarandet blev härigenom framträdande, och i detta

syfte genomfördes år 1935 sådan ändring i expropriationslagen, att bestäm­

melserna i vägrättslagen i viss omfattning kunna bliva tillämpliga vid expro­

priation för allmän väg. Ansökning örn expropriationsrätt prövas visserli­

gen alltjämt av Kungl. Majit, men om expropriationen avser nyttjanderätt,

äger Kungl. Majit beträffande fastighet, för vilken expropriationen finnes

icke medföra avsevärt intrång, på framställning av sökanden förordna, att i

fråga om rätt till ersättning samt ordningen för ersättningens bestämmande

stadgandena i lagen örn vågrätt skola äga motsvarande tillämpning. Har

förordnande örn tillämpning av vägrättsförfarandet meddelats, skall således

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

vad expropriationslagen innehåller om expropriationsmåls handläggning vid

domstol, om expropriationsnämnd, om utvidgning av expropriation, om ex-

propriationsersättnings erläggande, om tillträde av fastigheten samt om ex-

propriationskostnad icke tillämpas. Sedan sådant förordnande meddelats, är

den exproprierande berättigad att utan ställande av säkerhet genast taga mar­

ken i anspråk.

Den sålunda vidtagna ändringen av expropriationslagen har icke fått någon

praktisk betydelse. Vid prövning av hittills gjorda ansökningar örn förord­

nande örn tillämpning av vägrättsförfarandet vid expropriation har icke i

något fall ansetts, att nöjaktig utredning till stöd för yrkandet förebragts.

Under senare tid fram till nu pågående världskrig har vägbyggnadsverk-

samheten avsevärt ökat i omfattning. Samtidigt har det av vägarna vållade

intrånget till följd av trafikens art väsentligen förstorats. Fastighetsägarna

lia funnits i allt mindre omfattning benägna att avstå från marklösen och

intrångsersättning. Till följd härav ha vägdistriktens kostnader för mark­

lösen och intrång och för markersättnings bestämmande stigit till betydande

belopp. För åren 1937 och 1938 uppgingo dessa kostnader, enligt en av väg-

förstatligandekommittén verkställd utredning, till 3.8 miljoner kronor respek­

tive 5.1 miljoner kronor.

Det är i hög grad önskvärt, att förfarandet vid förvärv av vägmark och

vid bestämmandet av sakägare tillkommande ersättningar blir så enkelt

och billigt som möjligt utan att säkerheten för ett riktigt bedömande av

frågorna äventyras. Klagomål över att det nuvarande tillvägagångssättet är

invecklat och kostsamt ha försports från många håll. Saken har flera gånger

varit föremål för behandling i riksdagen.

Senast ha statsrevisorerna i sin berättelse till 1939 års riksdag uttalat sig

för en undersökning av möjligheten att få till stånd ett förenklat och för­

billigat tillvägagångssätt för bestämmande av marklösen. Riksdagen delade

revisorernas uppfattning, att möjligheten att få till stånd ett enklare och

billigare tillvägagångssätt i dylikt hänseende borde bliva föremål för närmare

utredning, samt anhöll därför i skrivelse den 29 april 1939 (nr. 219 p. 5)

till Kungl. Majit örn föranstaltande av utredning i syfte att åvägabringa så­

dana metoder vid bestämmandet av ersättning för upplåtelse av mark till

allmän väg, att detta kunde ske på ett enklare och mindre kostsamt sätt.

Den av riksdagen begärda utredningen verkställdes av vägförstatligande-

kommittén, vilken i sitt förenämnda betänkande (SOU 1941: 12) uppdrog

riktlinjer för lösande även av denna fråga.

Kommittén erinrade till en början, att då bestämmelsen, att prövning av

anspråk å expropriationsrätt skulle ankomma på Kungl. Majit, infördes ge­

nom 1845 års expropriationsförfattning, i motiven anfördes att denna bestäm­

melse innebure en garanti för att den enskildes rätt icke toges i anspråk för

annat än ett verkligt stort och allmänt behov. I yttranden över det lagut­

kast, som legat till grund för 1935 års ändring i expropriationslagen, hade

från flera håll framhållits önskvärdheten av att prövning av expropriations-

ansökan överfördes till länsstyrelse eller domstol. Till stöd härför hade bland

79

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

annat åberopats, att nödvändigheten av Kungl. Maj:ts medgivande i varje

fall, vilket medgivande ibland toge relativt lång tid att erhålla, kunde av

markägarna användas såsom press på vägstyrelserna i de fall, då marken

omedelbart behövde tagas i anspråk för att icke ett avbrott i ett redan på­

börjat vägarbete skulle behöva förekomma. I sådana fall ställdes vägsty-

relsen inför valet att betala vad markägaren begärde eller att behöva räkna

med olägenheten att icke kunna få disponera vissa delar av vägsträckan, när

så ur arbetssynpunkt vore lämpligt.

Härom yttrade vägförstatligandekommittén.

Behovet av att ovillkorligen fordra hänskjutande till Kungl. Majit av spörs­

målet om expropriationsrätt för väg kan naturligtvis med visst fog ifråga­

sättas, om blott vederbörande jordägare får tillfälle att på ett tillräckligt

tidigt stadium framföra sina synpunkter samt erhåller säker kännedom örn

vägmyndighetens beslut och möjlighet att genom besvär draga beslutet un­

der Kungl. Maj :ts prövning. Besvärsrätt beträffande vägbyggnadsbeslut före­

ligger väl för närvarande, men det är bristfälligt sörjt för att markägarna

alltid, innan beslutet meddelas, få tillfälle att göra sina erinringar mot pla­

nen gällande eller ens erhålla kännedom om densamma. Den i beslutet fast­

ställda vägplanen är dessutom ofta icke i detalj eller eljest sorgfälligt ut­

arbetad. Då lång tid kan förlöpa mellan beslutet och igångsättandet av före­

taget, ske ej sällan utan formligt beslut rätt betydande ändringar i planen

vid utförandet.

Med hänsyn till det nu anförda är det tydligen under nuvarande förhal­

landen av vikt att särskilt tillstånd till expropriationen måste inhämtas hos

Kungl. Majit. Under handläggningen av expropriationsärendet får fastighets­

ägaren åtminstone alltid kännedom om vägföretaget och tillfälle att fram­

föra sina synpunkter, varjämte expropriationens omfattning någorlunda

fixeras.

Likväl torde Kungl. Majits prövning av expropriationsansökan i regel en­

dast vara formell, en undersökning att det föreligger ett lagakraftvunnet ut­

slag beträffande väganläggningen, att ansökningen avser just den mark, som

enligt utslaget skall tagas i anspråk för vägföretaget, samt att tillfälle bereus

alla av företaget berörda fastighetsägare att yttra sig över ansökningen. Har

ändring i den fastställda arbetsplanen vidtagits, brukar detta förhållande,

om ändringen är av ringa betydelse, icke föranleda avslag på expropria-

tionsansökningen, åtminstone icke därest vederbörande fastighetsägare ej

motsatt sig ansökningen, överensstämmer ansökningen i allo med beslutet

om väganläggningen och föreligger icke något formellt hinder, torde ansök­

ningen så gott som alltid bifallas, även örn fastighetsägaren motsatt sig expro­

priationen.

örn vägväsendct förstatligas, skulle enligt de sakkunnigas förslag beslut

örn vägföretag meddelas av den centrala myndigheten och beslutet föregås av

ingående undersökningar samt arbetsplanen upprättas av kompetenta per­

soner och med stor noggrannhet. Jordägarna skulle personligen underrättas

och vara pliktiga att föra underrättelsen vidare till nyttjanderättshavare och

andra, vilkas rätt kan vara i fråga, så att alla vederbörande erhålla tillfälle

alt redan på ett förberedande stadium framföra sina synpunkter. Vid frågans

prövning skulle den beslutande myndigheten lia att taga ställning till alla de

omständigheter, som inverka på expropriationsfrågan, således bland annat

pröva huruvida den avsedda markens avstående eller upplåtande skulle vara

förenat med särskild olägenhet för vederbörande enskilda och örn annan

lämplig mark kan med mindre olägenhet tågås i anspråk. Beslutet skulle

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

kunna överklagas av envar sakägare genom besvär hos Kungl. Maj:t. Ar­

betsplan skulle icke fastställas, innan behovet av företaget vore aktuellt och

medel därtill funnes tillgängliga, så att förslaget skulle verkställas, så snart

marken finge tagas i anspråk.

Under sådana förhållanden borde det icke vara förenat med fara för rätts­

säkerheten att låta lagakraftvunnet beslut, varigenom arbetsplan fastställes,

omfatta omedelbar expropriationsrätt till den mark som erfordras för före­

taget. Härigenom vunnes en betydlig besparing av tid och kostnader. Ytter­

ligare förenkling och tidsvinst, av stor vikt särskilt när det gäller brådskande

aibeten, skulle erhållas, örn den sålunda förvärvade expropriationsrätten inne-

bure att väghållaren genast, utan avbidan på åtgärd för ersättningsfrågans

ordnande, Hnge taga marken i anspråk för ändamålet. Betänklighet häremot

synes icke behöva möta, om ränta å ersättningens belopp, såsom ske bör,

räknas Irån den tidpunkt, då marken togs i anspråk, samt garanti beredes

mot att väghållaren kan hur länge som helst hålla frågan om ersättningen

öppen. Alt en sådan garanti kan åstadkommas är klart, men hur det skall

ske är en fråga, som blir beroende på sättet för ersättningens bestämmande

och som därlör skall behandlas nedan i samband med problemet härom.

Ställande av säkerhet för ersättningens betalande ifrågakommer ju icke, när

det är staten som exproprierar. Möjligen kan befrielse från skyldighet härut­

innan utan fara medges även städer och samhällen, där dessa äro väghållare.

Vägförstatligandekommittén förutsatte, att den statliga vägorganisationen

såsom regel skulle förvärva endast nyttjanderätt (vågrätt) till behövlig mark.

I fråga om sättet lör bestämmandet av sakägare tillkommande ersättning

för vägmärken och för intrång uttalade kommittén, att vägorganisationen i

lörsta hand borde söka få till stånd frivillig överenskommelse med vederbö­

rande sakägare angående ersättningsbeloppens storlek. För att uppgörelserna

skulle kunna träffas efter enhetliga grunder borde normer för ersättningarnas

bestämmande utarbetas. Om väghållare och sakägare icke kunde komma

överens om ersättningen, borde denna liksom för närvarande kunna fast­

ställas antingen genom expropriationsförfarande eller i den i vägrättslagen

stadgade ordningen.

Kommittén var emellertid av den meningen, att förfarandet enligt väg-

rältslagen vore mindre lämpligt i fall, där det av vägrätten orsakade intrånget

vore av stor betydelse och sekundära sakrättsägares intressen stöde på spel.

Detsamma gällde, därest mark skulle förvärvas med äganderätt, vare sig

större eller mindre del av fastighetens ägor åtginge för ändamålet.

Men örn det vid sidan av expropriationsförfarandet skulle i väghållarens in­

tresse finnas ett mindre omständligt och kostsamt förfarande att anlitas i där­

för lämpade fall, syntes det, uttalade kommittén, böra ligga i väghållarens skön

att välja detta förfarande, när han så funne för gott och det ej vöre fråga örn

äganderättsförvärv. Bland vederbörande parter vore väghållaren, som ju hade

att gälda kostnaderna för förfarandet, den som hade det största intresset av

förenklingen. Men för att önskemålet om väghållarens valrätt skulle kunna

förverkligas utan att enskild rätt träddes för nära, måste reglerna vara så­

dana, att väghållaren finge bära risken för de olägenheter, som kunde inträda

som en följd av att det enklare förfarandet kommit till användning i därför

icke lämpat fall. Med hänsyn härtill vöre vissa ändringar i vägrättslagens

regler erforderliga.

Härom anförde kommittén i huvudsak följande. Enligt nu gällande lag

skulle vid bestämmandet av jordägarens ersättning hänsyn tagas till vad

väghållaren utgivit eller kunde antagas bliva skyldig utgiva till annan sak­

ägare. Jordägaren borde emellertid icke behöva å sin ersättning vidkännas

avdrag på grund av mer eller mindre osäkra antaganden om andra sakägares

anspråk. Skulle hänsyn till deras anspråk tagas, borde de vara styrkta. In-

teckningshavarna borde, om de ej själva fordrat ersättning, icke kunna in­

stämmas i målet och tvingas att genast söka bevisa sin förlust. Dylik bevis­

ning kunde i regel icke presteras på detta tidiga stadium. Finge väghållaren

rätt att välja mellan expropriationslagens och vägrättslagens metoder, finge

den jordägaren i den förra lagen medgivna rätten att kräva utvidgning av

expropriation ej betagas honom. Yrkade jordägaren att väghållaren skulle

med äganderätt lösa större eller mindre del av fastigheten, borde expropria-

tionsförfarandet tillämpas. Skulle målet redan vara anhängiggjort i vägrätts­

lagens ordning, när yrkandet framställdes, borde domstolen pröva, huruvida

det vore grundat enligt expropriationslagens regler örn utvidgning av expro­

priation, och, om så funnes icke vara förhållandet, avslå yrkandet, men i

motsatt fall, utan att bifalla yrkandet, hänvisa målet i dess helhet till hand­

läggning i expropriationslagens ordning.

Kommittén förordade slutligen, att vägrättsmålen i första instans skulle

handläggas av ägodelningsrätt.

Vägförstatligandekommitténs förslag beträffande sättet för förvärv av mark

för allmän väg tillstyrktes av nästan alla de myndigheter och sammanslut­

ningar, som yttrade sig över förslaget i denna del. Sålunda förklarade sig

de fyra hovrätterna, kammarkollegiet och föreningen Sveriges stadsdomare

icke ha något att erinra mot förslaget. Icke heller processlagberedningen, vars

utlåtande inhämtades angående den föreslagna överflyttningen av vägrätts­

målen från allmän underrätt till ägodelningsrätt, fann anledning till erinran.

Många av de hörda uttalade, att de funne kommitténs förslag i denna fråga

innebära väsentliga förbättringar i jämförelse med nu gällande regler och

att förslaget borde genomföras, även om något förstatligande icke komme

till stånd.

Endast länsstyrelsen i Jönköpings län avstyrkte direkt förslaget i denna

del. Länsstyrelsen ansåg visserligen, att bestående förhållanden i fråga örn

rätt för vägmyndighet att komma i besittning av mark för väg vore både om­

ständliga och kostsamma och att det föreslagna sättet i förhållande härtill

utan tvekan erbjöde betydande fördelar. Då länsstyrelsen det oaktat avstyrkte

förslaget, skedde det främst med hänsyn till den erfarenhet, länsstyrelsen

hade av dylika förhållanden på andra områden, å vilka teknisk sakkunskap

skulle vara allenarådande.

Länsstyrelsen i Västmanlands län ifrågasatte, örn så mycket bleve vunnet

med ett genomförande av förslaget. I många fall syntes nämligen komma att

Bihang till riksdagens protokoll 1901. 1 sami. Nr 223.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

81

6

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

inträffa, att en upprättad arbetsplan, som måhända bomme till utföran­

de först efter många år, då måste frångås på grand av ändrade förhål­

landen, och att detta skedde i så stor utsträckning, att de ursprungliga mark-

ägarförhållandena väsentligt ändrats.

Länsstyrelsen i Kalmar län ansåg det önskvärt att ersättningsfrågornas av­

görande genom skiljenämnd upptoges till närmare behandling. Skiljemanna-

förfarandet vore i regel avsevärt billigare än domstolsförfarandena.

De sakkunniga anse i likhet med vägförstatligandekommittén, att det skulle

medföra en betydande förenkling, örn lagakraftvunnet beslut om fastställande

av arbetsplan innefattade rätt för väghållare att omedelbart taga den för vä­

gen erforderliga marken i besittning och begagna densamma för avsett ända­

mål. En dylik reform kunde icke medföra någon fara för rättssäkerheten, om

blott tillfälle bereddes jordägaren att före beslutets meddelande framföra sina

synpunkter och att sedermera överklaga detsamma. Härom gåves erforderliga

bestämmelser i förslaget till vägstadga.

De sakkunniga anföra vidare bland annat följande.

Vägförstatligandekommitténs förslag, att beslut om fastställande av arbets­

plan för vägbyggnadsföretag skall medföra expropriationsrätt till den mark,

som erfordras för väg, innebär rätt för väghållare att tvångsvis förvärva

antingen äganderätt eller ständig nyttjanderätt (vågrätt) till marken. Önskar

väghållaren förvärva äganderätt, skall enligt förslaget ersättningen, där över­

enskommelse ej kan träffas, fastställas genom expropriationsförfarande, som

förenklas genom att fastställelsebeslutet skall ersätta det tillstånd, som nu

lämnas av Kungl. Majit. För vågrätten skall gottgörelsen i händelse av

tvist, efter väghållarens val, bestämmas antingen genom expropriationsför­

farande, förenklat på samma sätt som vid förvärv av äganderätt, eller genom

målets instämmande till ägodelningsrätt (vägrättsförfarande).

Skall beslut örn arbetsplans fastställande sålunda medföra ständig nytt­

janderätt till marken och skall väghållare, där överenskommelse ej träffas,

kunna framtvinga ersättningens fastställande genom det förordade, förenk­

lade vägrättsförfarandet, kan ifrågasättas, örn det förefinnes något behov att

vid sidan härav äga tillgång till det av vägförstatligandekommittén förorda­

de, förenklade exproprialionsförfarandet.

Detta skulle ju enligt kommitténs förslag först och främst tillämpas, om

väghållaren önskar förvärva vägmärken med äganderätt. Kommittén förut­

satte emellertid att väghållaren och då särskilt den statliga vägorganisatio-

nen i regel skulle låta sig nöja med nyttjanderätt. Äganderättsförvärvet är

nämligen förenat med olägenheter och kostnader, som kunna undvikas vid

förvärv av blott nyttjanderätt. Marken måste avstyckas och fånget lagfaras.

För den uppgift, en väghållare har att fullfölja, är det i allmänhet utan

betydelse, om han besitter marken med äganderätt eller blott med ständig

nyttjanderätt. Endast om vägen framdeles skulle indragas från allmänt under­

håll — en åtgärd som, om vägarna byggas med förutseende, icke torde bliva

så vanlig — lärer det kunna vara av värde för väghållaren att inneha marken

med äganderätt, i det han i så fall kan försälja marken. Det torde emellertid

i de flesta fall, åtminstone på landsbygden, icke vara lätt att utfå vederlag

av någon betydelse för sådan mark. Annat kan förhållandet vara inom stä­

ders och stadsliknande samhällens stadsplanelagda områden. Men beträffande

vägar inom sådana områden skola förevarande bestämmelser icke gälla;

stadsplanelagens föreskrifter äro här tillräckliga. Möjligen kan det, med

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

83

tanke på en eventuell framtida indragning av väg, tänkas vara lämpligt att

förvärva äganderätt till mark för vägar omedelbart utanför de planlagda

områdena. Utvidgas dessa områden, kan det nämligen vara av värde, att

marken innehas med äganderätt, om vägen skulle indragas. Antalet sådana

fall torde emellertid icke vara stort. Ur fastighetsbildningssynpunkt är upp­

komsten av en rad små vägfastigheter att anse såsom en olägenhet. Sådana

fastigheter kunna ju, om vägen indrages, i allmänhet icke bestå såsom själv­

ständiga.

De sakkunniga erinra, att en väghållare med nu gällande bestämmelser

ofta anlitade expropriationsförfarande även vid förvärv av nyttjanderätt till

vägmark i syfte att säkerställa sig mot ytterligare ersättningsanspråk. I den

i expropriationslagen stadgade ordningen inginge nämligen ett proklamaför-

farande, varigenom alla sakägare underrättades och måste framställa sina

anspråk vid äventyr, att de eljest förlorade sin talan. Hela ersättningsfrågan

avgjordes alltså i ett sammanhang, och väghållaren riskerade icke framtida

krav av förut okända sakägare.

De sakkunniga åberopa i detta sammanhang följande uttalande av väg-

förstatligandekommittén.

Vid en rent privat uppgörelse erhålles ju icke trygghet i detta hänseende.

Det enkla sätt att vinna vågrätt, som står till buds genom att träffa avtal med

jordägaren, kan sålunda under vissa omständigheter vara äventyrligt för väg­

hållaren. Sedan ersättningen till jordägaren utbetalats och vägen anlagts,

kunna nya ersättningspretendenter uppträda vid olika tillfällen under en hel

tioårsperiod och måhända inveckla väghållaren i den ena processen efter den

andra. Ersättningsbeloppet kan på detta sätt bliva vida större än vad som

förutsetts vid avtalet med jordägaren. Likväl står detta avtal fast och något

anspråk på att återfå det till jordägaren utbetalade beloppet eller del därav

äger väghållaren icke. Redan av allmänna rättsgrundsatser följer att han i

regel ej äger av dylik anledning häva avtalet med jordägaren och under för­

arbetena till lagen om vågrätt framhölls uttryckligen att vägdistriktet ej skulle

äga regressrätt mot jordägaren för vad distriktet kunde kännas skyldigt utge

till andra sakägare.

Om ersättningen bestämmes i rättegång enligt vägrättslagen, inträder dock

knappast större säkerhet för väghållaren mot framtida krav från sakägare,

som icke intagit partsställning i målet. Lagen föreskriver visserligen att vid

bestämmandet av jordägarens ersättning hänsyn skall tagas till vad väg­

hållaren utgivit eller kan antagas bliva skyldig utgiva till annan sakägare,

och synes alltså förutsätta att i någon mån sker utredning i målet även om

sekundära sakägares anspråk. Men denna utredning måste ju ankomma på

väghållaren och det blir hans risk, lika väl här som vid privat avtal, därest

han saknar kännedom örn sakägarna och deras krav. Dessutom torde det

i regel vara synnerligen svårt för honom att prestera ens sannolikhetsbevis för

sin egen skyldighet att betala ersättning till kända sakägare, innan frågan

härom prövats. Att han godvilligt utgivit ersättning till deni bör ju icke

anses tillräckligt. Ej heller för inteckningshavarna själva torde det vara lätt

att på detta tidiga stadium förebringa någon utredning i frågan. Meningen är

ju icke att, så snart fastigheten är intecknad, markersättningen, såsom vid

expropriation, i första hand skall användas till täckning av inlecknad gilld,

ulan inteckningshavare är berättigad lill ersättning blott för förlust, som

genom vågrätten uppstått å hans fordran. Minskning av pantens värde är

alltså icke tillfyllest. För alt kunna visa anlaglighctcn av förlust torde van-

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

ligen förutsättas, att försök gjorts att realisera panten, åtminstone där ej

fastighetens värde — uppskattat efter taxeringsvärdet och den värdeminsk­

ning, som vägrätten anses orsaka —- understiger summan av gravationerna.

Möjligen borde med hänsyn till lagens formulering även fordras att den

eller de för intecknade skulden personligen ansvariga få antagas vara in-

solventa. Gäller inteckningen i flera fastigheter, kan frågan bliva än svårare

att bedöma.

De sakkunniga framhålla, att även med de av vägförstatligandekommittén

uppdragna riktlinjerna för lösande av hithörande spörsmål behov ofta skulle

föreligga att anlita expropriationsförfarande vid tvångsförvärv av nyttjande­

rätt till mark för vägändamål för att skydda sig mot ytterligare ersättnings­

anspråk. Behovet av att anlita expropriationsförfarande vid sådana förvärv

skulle emellertid i huvudsak bortfalla, om i väglagen — i likhet med vad

som skett i den nya fornminneslagen och genom 1942 års ändring av stenkols­

lagen — stadgades, att avtalad eller av ägodelningsrätten fastställd ersätt­

ning för upplåtelse av rätt till vägmark och för intrång skulle, om väghållaren

så önskade, kunna nedsättas hos länsstyrelsen samt fördelas och utbetalas i

enlighet med vad som stadgades om expropriationsersättning. Härigenom

skulle väghållare kunna befrias från risken att behöva utgiva ersättning för

samma skada till såväl fastighetsägare som inteckningshavare. Ett sådant

stadgande skulle väl icke utesluta ytterligare ersättningsanspråk från nytt­

jande- och servitutsrättshavare, men risken för sådana anspråk syntes icke

vara av den beskaffenhet, att väghållare endast av hänsyn härtill skulle

föredraga expropriationsförfarande framför det enklare och billigare väg-

rättsförfarandet. I de fall, då det funnes särskild anledning att befara före­

komsten av nyttjande- eller servitutsrätt, som lede skada genom vägföretag

och som sålunda kunde utgöra motiv för väghållare att anlita expropria­

tionsförfarande, hade ju väghållare möjlighet att i tid verkställa utredning

om förefintligheten av dylik rätt. Då sådan utredning i allmänhet icke mötte

några svårigheter, syntes expropriationsförfarandet, om ett dylikt stadgande

infördes, icke behöva anlitas till förekommande av framtida ersättningsan­

språk från nyttjande- eller servitutsrättsägare.

De sakkunniga anföra vidare.

Ett stadgande av ifrågasatt slag skulle medföra fördelar icke blott för

väghållare utan även och kanske framför allt för inteckningshavarna, vilka

härigenom skulle vinna större trygghet. För en inteckningshavare kan det

väl tänkas innebära olägenhet att intecknad fordran återbetalas tidigare än

som avtalats. Inteckningshavaren lärer emellertid — i de fall, då fastig­

heten anses utgöra full säkerhet för fordringen även efter vägrättsupplåtel-

sen — ha möjlighet att avstå1 från uppbärande av nedsatt belopp till förmån

för inteckningshavare med sämre rätt eller för fastighetsägaren. Endast för

fastighetsägarna kan stadgandet tänkas medföra verklig olägenhet. Dessa

skulle ju icke alltid kunna påräkna att själva få uppbära avtalad eller av

ägodelningsrätten utdömd ersättning. Ersättningens utbetalande till inteck­

ningshavare skulle emellertid komma fastighetsägaren till godo genom av­

skrivning å inteckningshandlingen och berörda olägenhet bör därför icke

tillmätas något större avseende, i all synnerhet som fastighetsägaren ju icke

1 Se emellertid NJA 1930 s. 536.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

85

ens med nu gällande regler kan hindra väghållaren att välja expropriations-

vägen. Fastighetsägaren kan följaktligen icke framtvinga ersättningens ut­

betalande tili sig. Sladgandet kan möjligen tänkas försvåra frivilliga upp­

görelser rörande ersättningen. I de flesta fall torde emellertid denna icke

vara av den storlek, att nedsättning bör ske. I dessa fall skulle därför en

frivillig överenskommelse kunna underlättas genom att väghållaren ställer

i utsikt, att ersättning utbetalas direkt till fastighetsägaren. Där ersättningen

är av den storlek, att nedsättning bör ske, torde det ofta vara i fastighets­

ägarens eget intresse att ersättningen utbetalas till inteckningshavaren, enär

risk eljest föreligger, att denne uppsäger lånet till omedelbar betalning.

Annan anledning att anlita expropriationsförfarande för bestämmande av

ersättning för nyttjanderätt till mark för vägändamål än syftet att vinna

säkerhet mot framtida ytterligare ersättningsanspråk torde icke finnas. Med

ett stadgande, som möjliggör för väghållare att hos länsstyrelsen nedsätta

dylik ersättning för fördelning i samma ordning som expropriationsersättning

skulle det sålunda icke förefinnas något praktiskt intresse för väghållaren att

välja det omständligare och dyrare expropriationsförfarandet för bestämman­

de av ersättning för nyttjanderätt till mark för vägändamål. Därest ett dylikt

stadgande införes, skulle behovet av expropriationsförfarande för vägändamål

följaktligen inskränkas till de fall, då väghållare vill förvärva äganderätt till

marken.

Det förefaller tveksamt, om man endast för dessa fall bör förenkla ex­

propriationsförfarandet på ifrågasatt sätt. Med det föreslagna sättet för hand­

läggning av vägbyggnadsfrågor skulle det väl, såsom de sakkunniga redan

påpekat, icke behöva innebära någon fara för rättssäkerheten att låta laga-

kraftägande beslut om arbetsplans fastställande medföra omedelbar expro­

priationsrätt till den mark, som erfordras för vägföretaget. Ur principiell

synpunkt är det emellertid olämpligt att sönderbryta det för så många olika

ändamål nu enhetliga expropriationsförfarandet, i all synnerhet som det för­

enklade expropriationsförfarandet skulle komma till användning endast i ett

ringa antal fall. Alt väghållaren i dessa måste inhämta särskilt tillstånd

av Kungl. Maj:t, på samma sätt som för närvarande, torde icke innebära

någon olägenhet av betydelse. Kostnaderna skulle väl vid ett bibehållande

av den nuvarande ordningen bliva större och förfarandet omständligare.

Det kan emellertid icke vara ändamålsenligt att rubba den nuvarande en­

hetligheten blott för att i ett ringa antal fall vinna ett enklare och billigare

förfarande. Väsentligt för väghållaren är endast, att han genom lagakraft-

ägande beslut om arbetsplans fastställande alltid vinner nyttjanderätt till

vägmärken och rätt att omedelbart taga densamma i besittning, samt att

han för det övervägande antalet fall äger tillgång till ett enkelt och billigt

förfarande för ersättningens bestämmande i händelse av tvist.

Utformas bestämmelserna i förevarande hänseende belt i enlighet med de

riktlinjer, vägförstatligandekommittén uppdragit, skulle detta helt visst leda

till att det omständligare och dyrare expropriationsförfarandet i stor utsträck­

ning komme till användning även vid bestämmandet av ersättning för nytt­

janderätt lill mark. Valet mellan expropriationsförfarande och vägrättsförfa-

randc .skulle ju ankomma på vägorganisationen. Svårigheten för de ansva­

riga tjänstemännen att på förhand utreda, örn ytterligare ersättningsanspråk

kunna förväntas, torde ■— såsom vägförstatligandekommittén själv under­

strukit — lätteligen föranleda, att den säkrare men omständligare metoden

väljes i nästan alla fall. Med hänsyn härtill torde införandet av ett stadgande

örn rätt för väghållare att för fördelning mellan sakägarna hos länsstyrelsen

nedsätta avtalad eller utdömd marklösen vara ägnat att minska vägorganisa-

tionens kostnader och att förenkla hela förfarandet.

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Departements­

chefen.

Av anförda skäl anse de sakkunniga den rättsverkan, som beslut örn fast­

ställande av arbetsplan skall medföra i förevarande hänseende, böra begrän­

sas till rätt för väghållare till tvångsförvärv av ständig nyttjanderätt (våg­

rätt) till den mark, som erfordras för företaget, ävensom till rätt för honom

alt, utan anhängiggörande av mål om ersättning eller ställande av borgen,

omedelbart taga marken i besittning.

De sakkunnigas förslag i denna del har i de avgivna yttrandena endast bli­

vit föremål för detaljanmärkningar, till vilka jag återkommer i det följande.

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller, alt det föreslagna förfarandet för

upplåtande av nyttjanderätt till vägmark innebure en avgjord förbättring i

förhållande till nuvarande tillvägagångssätt. De i vägstadgan intagna före­

skrifterna om underrättelse till markägarna komme visserligen att vålla myc­

ket arbete men kunde icke undvaras, örn rättssäkerhetens krav skulle fullt

tillgodogöras.

Mot ägarens vilja kan mark för allmän väg enligt nu gällande ordning

tagas i anspråk endast genom expropriation efter särskilt tillstånd av Kungl.

Maj:t. Därest parterna i sådant fall icke komma överens om den ersättning,

som väghållaren bär att utgiva, skall ersättningen med visst undantag be­

stämmas av expropriationsnämnd. Ersättningen nedsättes därefter i regel hos

länsstyrelsen för fördelning mellan därtill berättigade sakägare.

De sakkunnigas förslag innebär en genomgripande ändring av den ord­

ning, som sålunda gäller för närvarande. Enligt förslaget skall beslut om fast­

ställande av arbetsplan för vägföretag medföra rätt för väghållare att taga

i besittning den mark, som erfordras för vägen, samt att därefter nyttja mar­

ken för väg utan hinder av den rätt annan må äga till fastigheten. Särskilt

tillstånd av Kungl. Maj:t skulle sålunda icke längre erfordras. Därest över­

enskommelse icke träffas mellan väghållare och sakägare, skulle ersätt­

ningsfrågan i första hand avgöras av ägodelningsrätten. Avtalad eller av dom­

stol fastställd ersättning skulle, där den icke är väsentligen utan betydelse för

inteckningshavarna, nedsättas hos länsstyrelsen och fördelas i samma ord­

ning som expropriationsersättning.

Förslaget innebär otvivelaktigt en icke oväsentlig förenkling med därav

följande besparing av tid och kostnader. En sådan förenkling är önskvärd',

om den blott kan ske utan fara för rättssäkerheten.

Vad angår frågan, huruvida beslut örn fastställande av arbetsplan för väg-

föietag bör kunna ersätta det tillstånd till tvångsförvärv, som nu beviljas

av Kungl. Majit, kan det naturligtvis ur fastighetsägarens synpunkt framstå

såsom värdefullt att spörsmålet, i vad mån ägarens rätt till marken skall vika

för det allmännas intresse, är underkastat Kungl. Majits avgörande. Enligt

förslaget skall emellertid ägaren, örn han så önskar, kunna genom besvär

bringa fastställelsebeslutet och därmed spörsmålet örn tvångsförvärvet under

Kungl. Maj :ts prövning. Vid sådant förhållande kan det ur ägarens synpunkt

icke föreligga något verkligt behov av att tvångsförvärv av mark för allmän

väg göres beroende av särskilt tillstånd av Kungl. Majit. Väsentligt för ägaren

87

är endast, att han får tillfälle att framföra sina synpunkter, innan vägföreta-

get beslutas, samt att han underrättas om beslutet, så att han kan anföra be­

svär, om hans synpunkter icke tillbörligt beaktats. Härutinnan innebär försla­

get en icke oväsentlig förbättring för fastighetsägarna i förhållande till nu

gällande ordning. De nuvarande utslagen örn väganläggning, vilka ligga till

grund för ansökningar örn expropriation, meddelas nämligen utan att betryg­

gande åtgärder vidtagas för att bereda fastighetsägarna tillfälle att få kän­

nedom om arbetsplanens upprättande och att inkomma, med eventuella

erinringar. Någon garanti för att utslaget blir bekant för fastighetsägarna

finnes icke heller. Sedan utslaget vunnit laga kraft, brukar ansökan om

expropriation av mark för vägen alltid beviljas av Kungl. Maj.t, även om

fastighetsägaren motsatt sig expropriationen. Efter reformens genomfo­

rande kommer ägaren, enligt de sakkunnigas av mig i allt väsentligt bi­

trädda förslag till vägstadga, att få tillfälle att närvara vid förrättning för

arbetsplans upprättande och därvid framföra sina synpunkter pa den lämp­

ligaste sträckningen av vägen. Sedan arbetsplanen upprättats, skall ägaren

genom rekommenderad försändelse underrättas örn den upprättade arbets­

planen, om den tid, inom vilken erinringar skola framställas och om vad av

hans mark skall tagas i anspråk för vägen. Han skall vidare erhålla besked

att lagakraftägande beslut örn planens fastställande medför rätt att taga mar­

ken i anspråk. Vid prövningen av frågan om arbetsplanens fastställande har

den beslutande myndigheten att taga ställning till alla de omständigheter,

som äro av betydelse för bedömande av tvångsförvärvet, bland annat huru­

vida den avsedda markens upplåtande är förenad med särskild olägenhet

för den enskilde och om annan lämplig mark kan med mindre olägenhet ta­

gas i anspråk. Efter det planen fastställts, skall jordägaren underrättas

härom och om vad den, som vill klaga däröver, har att iakttaga. Med dessa

bestämmelser torde jordägarens intresse bliva fullt tillgodosett.

Det bör givetvis i förekommande fall åligga jordägare att i sin tur under­

rätta nyttjande- och servitutsrättshavare örn arbetsplanens upprättande, så

att dessa kunna i tid framställa sina erinringar. Vågrätt kan emellertid redan

enligt nu gällande ordning genom medgivande av fastighetens ägare eller eljest

uppkomma till mark, som besväras av nyttjande- eller servitutsrätt, utan att

vederbörande sakägare haft tillfälle att yttra sig. Med hänsyn härtill och då

sådan sakägares rätt att föra talan gentemot väghållare av mig föreslås skola

utsträckas från nuvarande två år, från det vägen blivit färdigställd över fas­

tigheten, till vanlig preskriptionstid, kunna nyttjande- och servitutsrätts-

havarnas ställning icke anses försämrade vid ett genomförande av förslaget.

Innehavare av fordran, för vilken fastigheten svarar, har icke nu någon

självständig talerätt i expropriationsärende och kommer därför icke i sämre

ställning genom alt fastställelsebeslutet träder i stället för Kungl. Maj.ts

tillstånd till tvångsförvärv.

Beträffande därefter det av de sakkunniga föreslagna sättet för ersättning­

ens bestämmande i fall, då överenskommelse härom icke träffats, kan möj­

ligen hävdas, alt det för ägaren innebär en förmån att ersättningen uppskat­

tas av expropriationsnämnd. Ägaren bär ju möjlighet att påverka nämndens

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

sammansättning. Å andra sidan kan icke med fog göras gällande, att nämn­

den i och för sig skulle ha större förutsättningar än ägodelningsrätten att

uppskatta de belopp, örn vilka här är fråga. Det torde även vara en fördel

för parterna att kunna överklaga uppskattningen. Detta är icke tillåtet, örn

uppskattningen sker av expropriationsnämnden, men väl om den, på sätt nu

föreslagits, verkställes av ägodelningsrätten.

För närvarande gäller enligt 12 § expropriationslagen, att om nyttjanderätt

eller servitutsrätt skall tvångsupplatas och därav föranledes synnerligt men

för fastigheten eller någon del därav, fastighetsägaren är berättigad fordra,

att område som lider sådant men skall lösas. Skall fastställande av arbets­

plan medföra tvångsupplåtelse av vågrätt till den mark, som erfordras för

vägen, bör därför ägaren — om han icke efter förstatligandet skall komma

i ett sämre läge — kunna påkalla skyldighet för väghållare att lösa fastighet,

som utsättes för synnerligt men, eller utgiva ersättning för område, som lider

sådant intrång. De sakkunnigas förslag synes tillgodose fastighetsägarnas be­

höriga intresse i förevarande hänseende.

För inteckningshavare och därmed jämställda rättsägare medför väl ex-

propriationsförfarandet något större säkerhet. Deras intresse blir nämligen

enligt expropriationslagen ex officio beaktat vid ersättningens bestämmande,

vilket icke skulle bliva fallet enligt de sakkunnigas förslag. Värdet härav

bör emellertid ses mot bakgrunden av att inteckningshavarna icke kunna

framtvinga expropriation och att vågrätt kan upplåtas utan deras hörande.

Ha inteckningshavarna rätt att påkalla domstols prövning av ersättnings­

beloppet och blir avtalad eller av domstol fastställd ersättning nedsatt samt

fördelad på samma sätt som expropriationsersättning, torde någon risk för

åsidosättande av inteckningshavarnas behöriga intresse ej föreligga. Enligt

förslaget skola inteckningshavarna, da ersättningsbeloppet icke blivit prövat

av domstol, äga påkalla dennas prövning av beloppet, såvitt deras rätt därav

beröres. Visserligen skall ersättningen icke alltid nedsättas, men så förutsättes

dock skola ske, så snart ersättningen ej är väsentligen utan betydelse för in­

teckningshavarna. Sker icke nedsättning, medför detta, att inteckningshavare

kan föra talan mot väghållare för förlust, som härigenom uppstått å den

intecknade fordringen.

Med hänsyn till vad sålunda anförts kan enligt min mening den av de sak­

kunniga föreslagna förenklingen av förfarandet vid tvångsförvärv av mark

för allmän väg icke medföra någon rättsosäkerhet. Jag anser mig därför böra

i princip biträda de sakkunnigas förslag i denna del.

16 §.

Denna paragraf återgiver med vissa ändringar av huvudsakligen redaktio­

nell art 16 och 17 §§ i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 87—89 i betän­

kandet).

Lantmäteristy reisen yrkar meddelande av föreskrifter om upprättande av

karta med beskrivning över mark, som tages i anspråk med vågrätt eller an­

nan nyttjanderätt. Styrelsen anför härom huvudsakligen följande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

89

Genom vågrätt blir vägmärken undantagen från fastighetsägarens disposi­

tion under hela den tid marken användes som allmän väg. Då en sådan väg

så gott som undantagslöst bygges för att tillgodose elt bestående behov, blir

den sakliga skillnaden mellan upplåtelse med vågrätt och med äganderätt

praktiskt taget ingen. Det är vid sådana förhållanden av stor vikt, att våg­

rätt sinstitut et blir så utformat, att ordning och reda på förevarande område

icke äventyras. Det betänkligaste i fråga örn detta institut är otvivelaktigt, att

vågrättens uppkomst icke förbundits med några åtgärder för fixerande av

området för vågrätten. Denna brist framträder allt starkare efterhand^ som

utvecklingen fortskrider på fastighetsbildningens och vägväsendets områden.

Det kan icke anses tillfyllest att, såsom föreslås, vågrätten konstitueras

omedelbart genom beslutet om arbetsplanens fastställande, helst som det för-

utsättes att arbetsplanen skall åtminstone i viss mån kunna frångås. Gräns

för allmän väg, vilken på samma gång utgör gräns mellan olika intressesfä­

rer — väghållarens och jordägarens — kan bliva utsatt för förskjutningar åt

ena eller andra hållet. Exempelvis har iakttagits en viss benägenhet från

sakägarhåll att vid avstyckning av intill allmän väg belägen mark få grän­

sen för det avstyckade området så nära vägbanan som möjligt. Denna olägen­

het har särskilt framträtt i fråga om vägar, som gå genom tättbebyggda om­

råden, där markvärdet är högt. Även vid uppsättandet av stängsel, grävning

av diken o. d. invid väg har ibland inkräktats på vägens område. Att efteråt

beivra sådant intrång är ofta mycket svårt i saknad av gränsmärken för och

karta över vägmärken. Å andra sidan kan genom underhållsarbete å väg —

vägskrapning o. d. — så småningom förorsakas en förskjutning av vägens

område. För sådant intrång skulle enligt 18 § i den föreslagna väglagen fas­

tighetsägaren vara berättigad till ersättning av väghållaren. Vid dylik små­

ningom skeende breddning torde emellertid jordägarens möjligheter att be­

komma ersättning vara mycket små (jfr N. J. A. 1937 sid. 133).

Enligt 20 § i förslaget till vägstadga skall, när arbetsplan upprättats, envar

ägare av fastighet, över vilken vägen skall framdragas, underrättas örn vad

som av hans mark tages i anspråk för vägen. Utan i vederbörlig ordning upp­

rättad karta är emellertid mycket svårt att med tillfredsställande noggrann­

het utröna arealen av samma mark. Det har även visat sig att de arealupp­

gifter, som lagts till grund för bestämda markersättningar, stundom varit

otillförlitliga. Jordägarna, som merendels sakna möjlighet att kontrollera de

av vägmyndigheten uppgivna arealerna, befinna sig därför i en ganska rätts­

lös ställning. Givetvis löper även väghållaren motsvarande risk. Då härtill

kommer att arbetsplanen vid renstakningen kan jämkas, torde vara uppen­

bart att tillräcklig hänsyn icke tagits till angelägenheten av att kunna er­

hålla tillförlitliga arealuppgifter å mark, som tages i anspråk med vågrätt.

Det måste vid angivna förhållanden och för att undvika framtida tvister

om med vågrätt upplåtet områdes omfattning och överhuvud förebygga oviss­

het därom samt för att kunna erhålla tillförlitliga arealuppgifter att läggas till

grund för bestämda markersättningar, framstå som elt viktigt behov att i

samband med markupplåtelsen, 1 arta med beskrivning •— motsvarande vad

som är bestämt i fråga om expropriation av nyttjanderätt och för frånskiljan­

de av försålt arealområde från stamfastighet — upprättas över mark, som ta­

ges i anspråk med vågrätt. Dylik karta kommer i stor utsträckning att be­

röra bestående fastighetsgränser och avse gällande fastighetsredovisning och

bör givetvis upprättas med erforderlig noggrannhet — utan att därför mera

arbete nedlägges än för det särskilda fallet oundgängligen tarvas — samt

uppfylla i mätningsförordningen den 17 december 1920 uppställda fordring­

ar. Snarast möjligt efter renstakningen bör kartläggningen verkställas,^ var­

vid givetvis bör ske inmätning av gränser oell gränsmärken, samt där så fin­

nes erforderligt kompletteras så snart vägen färdigbyggts. Utförandet skall

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Bepartements-

thefen.

ske genom vederbörande lantmätare eller mätningsman på anmälan av väg-

myndighet. Konceptkartan med beskrivning bör redovisas till vederbörande

lantmäterikontor eller byggnadsnämnd att där förvaras för framtida behov.

Väghållaren torde böra vidkännas kostnaden för här avsett uppdrag. På lant-

mäteristyrelsen lärer böra ankomma att utfärda de närmare bestämmelser,

som erfordras beträffande sättet för uppdragets verkställande och redovis­

ning.

Enligt lantmäteristyrelsens mening bör alltså förslaget till väglag komplet­

teras genom införande av bestämmelse om att vågrättens slutgiltiga omfatt­

ning skall hänföra sig till av vederbörande lantmätare eller mätningsman

upprättad karta med därtill hörande beskrivning.

Svenska stadsförbundet ifrågasätter, örn icke vägrättsinstitutet alltjämt

bör äga tillämpning i samma utsträckning som hittills inom område, för vilket

stadsplan eller stomplan fastställts.

Väg och vattenbyggnadsstyrelsen hemställer, att det av de sakkunniga un­

der 17 § upptagna stadgandet, vilket avser att bevara den vägrätt som upp­

kommit före lagens ikraftträdande, kompletteras så, att det även omfattar

väg som dömts men icke färdigställts före den 1 januari 1944.

Styrelsen, anför vidare.

Örn anledning finnes till antagande, att ytterligare mark för en beslutad

väg framdeles kan komma att erfordras — vägen utbygges exempelvis till en

början till mindre bredd än som anses senare bliva erforderligt — plägar väg-

väsendet numera för att slippa betala genom väganläggningen uppkomman­

de markvärdestegring och förhindra bebyggelse samt för att undvika upp­

repade markanskaffningar redan från början försäkra sig örn all för vägen

erforderlig mark. Detta förfarande lärer, såvitt styrelsen kan bedöma, knap­

past kunna tillämpas enligt den av de sakkunniga föreslagna ordningen, för

såvitt icke innebörden av begreppet vägrätt utvidgas. Då detta förmodligen

skulle stöta på vissa svårigheter, lärer man i dylika fall, om så anses erfor­

derligt, få använda sig av expropriationsförfarandet; det kan kanske därför

vara lämpligt att låta expropriationslagen behålla sin nuvarande lydelse.

Vad lantmäteristyrelsen anfört om behovet av upprättande av karta med

beskrivning över den mark, som genom vägrätt tages i anspråk för allmän väg,

synes värt beaktande. De allmänna vägarna framgå emellertid i mycket stor

utsträckning över mark, vars värde är så ringa, att det icke föreligger något

praktiskt behov av att närmare precisera vägområdet genom upprättande av

karta. Med hänsyn härtill och till kostnaderna för kartläggning bör karta

upprättas endast i de fall, då så ur ekonomisk synpunkt kan anses påkallat.

Härom torde bestämmelser böra meddelas i administrativ ordning.

Då karta sålunda icke behöver upprättas i alla fall, kan vågrättens slut­

giltiga omfattning icke, såsom styrelsen förordat, hänföra sig till karta med

därtill hörande beskrivning.

Ehuru det förutsättes att arbetsplanen alltid utarbetas med sådan nog­

grannhet, att planen vid renstakningen skall kunna i sin helhet följas utan

annat än oväsentliga jämkningar, kan det emellertid tänkas, att vägen efter

färdigställandet visar sig ha fått ett obetydligt annat läge än planen avsett.

Såsom de sakkunniga föreslagit bör väghållaren det oaktat erhålla vägrätt till

all den mark, som tagits i anspråk för vägen, och icke blott till den, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

91

sammanfaller med planen. En sådan utsträckning av tvångsrätten torde icke

behöva ingiva betänklighet. Redan nu kan Kungl. Majit med stöd av 77 §

expropriationslagen medgiva väghållare rätt att expropriera mark, som er­

fordras för väg, utan att området blivit närmare bestämt.

Då beslut örn fastställande av arbetsplan skall medföra vågrätt till mark,

som erfordras för vägen, finnes beträffande vägbyggnadsföretag, som utföres

enligt fastställd arbetsplan, efter reformens genomförande icke något behov

av en vågrätt, som — i likhet med den nuvarande — grundar sig på ett

verkligt eller presumera! medgivande av fastighetsägaren. Vissa mindre för-

bättringsföretag avses dock även framdeles kunna utföras utan att arbets­

plan blivit fastställd för desamma. I fråga örn mark, som tages i anspråk för

sådana företag, finnes fördenskull alltjämt behov av en vågrätt, grundad på

upplåtelse av markägaren. Dylikt behov föreligger även med avseende å

vagmark, som tagits i anspråk före den nya lagens ikraftträdande eller som

efter ikraftträdandet tages i anspråk för företag, vilket utföres på grund av

dessförinnan meddelat beslut och för vilket arbetsplan ej upprättats enligt

den nya ordningen. Däremot bör vågrätt efter den 1 januari 1944 icke kunna,

på sätt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ifrågasatt, uppkomma genom att

väg, som påbörjats före nämnda dag, färdigställes därefter utan att ägaren

framställt någon erinran mot företaget. I sådant fall bör expropriationsför-

farande anlitas eller avtal träffas med jordägaren.

De sakkunniga ha i anslutning till vägrättslagens ursprungliga lydelse för­

utsatt, att den nya väglagens vägrättsbestämmelser icke skola vara tillämp­

liga inom område, för vilket stadsplan eller stomplan blivit fastställd. Enligt

en i samband med stadsplanelagens tillkomst vidtagen ändring i vägrättslagen

kunna emellertid vägrättsbestämmelserna i viss begränsad utsträckning bliva

tillämpliga även inom sådant område. De skäl, som anfördes till stöd för änd­

ringen, synas mig alltjämt äga giltighet. Jag anser därför, att de nya väg­

rättsbestämmelserna böra i samma utsträckning som för närvarande gälla

inom område, för vilket stadsplan eller stomplan blivit fastställd.

17 §.

Denna paragraf återgiver med vissa redaktionella jämkningar 18 § första

och andra styckena samt 20 § andra stycket i sakkunnigförslaget (motiv, se

s. 89—91 i betänkandet).

18 §.

Detta stadgande motsvarar med vissa jämkningar 19 § i sakkunnigförsla­

get (motiv, se s. 89 och 90 i betänkandet).

Kammarkollegiet erinrar, att den mark, som icke direkt erfordras för all­

män väg men till vilken nyttjanderätt skall under viss förutsättning lösas

av väghållare, torde vara avsedd att innehavas med vågrätt. Detta syntes böra

erhålla uttryck i lagtexten.

Enligt de sakkunnigas förslag skall väghållare, örn marks tagande i an-

Departenunf-

språk för väg föranleder synnerligt men för en del av den återstående fastig- een'

92

Kimot. Maj.ts proposition nr 223.

heten, på yrkande av ägaren vara skyldig att lösa nyttjanderätt jämväl till

sådant område. Väghållaren äger i sådant fall därefter nyttja området, så

länge den mark, som tagits i anspråk för vägen, användes för avsett ända­

mål. Mot vad de sakkunniga härutinnan föreslagit har jag i sak icke något

att erinra. Det synes dock lämpligare, att bestämmelsen utformas så, att om­

råde som lider dylikt men skall anses utgöra en del av vägen och sålunda

omfattas av vågrätten, dock endast så länge den del av fastigheten, vilken

tagits i anspråk för själva vägen, nyttjas för avsett ändamål.

19 §.

Stadgandet, som motsvarar 21 § i sakkunnigförslaget, överensstämmer i

sak med 5 § vägrättslagen.

20

§.

Denna paragraf ersätter med vissa ändringar 22 och 25 §§ i sakkunnig­

förslaget (motiv, se s. 91 och 92 i betänkandet).

Länsstyrelserna i Kalmar och Västernorrlands län ifrågasätta, om icke för­

likningsförfarande bör kunna tillämpas vid ersättningens bestämmande.

Länsstyrelsen i Kalmar län yttrar härom huvudsakligen.

Det förfaringssätt för ersättningsfrågans prövande, som här föreslås, in­

nebär helt visst en förenkling i jämförelse med det nu vanligen förekom­

mande med expropriationsförfarande och handläggning i första instans hos

allmän underrätt liksom även i jämförelse med förfarandet enligt vägrälts-

lagen. På skilda håll här i landet har emellertid använts och torde alltjämt

användas ett annat förfaringssätt, som är ännu enklare och avgjort billigare,

nämligen att parterna hänskjuta ersättningsfrågans avgörande till skilje­

nämnd. Någon grundad anledning till antagande att en skiljenämnd skulle

vara benägen utdöma högre ersättningar för mark och intrång än en ägodel-

ningsrätt förefinnes helt visst icke. Länsstyrelsen har sig väl bekant att fall

förekommit, då skiljenämnd utdömt så högt belopp att vederbörande läns­

styrelse funnit sig icke kunna förorda statsbidrag på hela ersättningsbelop-

Pet. Dylika fall torde emellertid vara undantag. De högsta beloppen torde

för övrigt ha utdömts i samband med expropriationsförfarande. Såsom regel

lära de av skiljenämnderna utdömda beloppen visa en bättre överensstäm­

melse med de verkliga värdena än vad fallet varit vid ersättningsfrågornas

prövning genom expropriationsnämnd eller domstol. En betydande fördel

erbjuder för övrigt användandet av skiljenämnd därigenom att vid sådant

förfarande alla^ ersättningsfrågor, således även de, som röra ersättning för

skada och intrång hos sakägare, vars mark ej tagits i anspråk för vägen,

pläga prövas i ett sammanhang. Vid det av de sakkunniga föreslagna för­

farandet torde däremot åtskilliga ersättningsfrågor komma att förbli oav­

gjorda ännu många år efter det vägen blivit färdigställd.

En av kammarkollegiets ledamöter framhåller i en reservation följande.

Enligt 22 ^skall talan om ersättning för vägrättsupplåtelse anhängiggö-

ras inom två år från det vägen blivit färdigställd över fastigheten. Motsva­

rande regel återfinnes i gällande lag om vågrätt. Med den vidsträcktare till-

lämpning vägrättsinstitutet kommer att få, ian det ifrågasättas om bestäm­

melsen ger ett fullt tillfredsställande rättsskydd för fastighetsägaren. Åtskil-

Kunell. Maj:ts proposition nr 223.

93

liga arbeten avse ej färdigställande av ny väg utan breddning, Tätning eller

förstärkning av befintlig väg. I många fall torde det vara svårt att avgöra,

när arbetet färdigställts. Det synes rimligt att kräva att den, som vill skydda

sig mot skadeståndsanspråk, bevisligen lämnar vederbörande fastighetsägare

underrättelse om att område tagits i anspråk för vägändamål och att arbetet

avslutats samt att preklusionstiden får löpa från sådan delgivning.

Enligt nu gällande ordning skola vägrättsmålen i första instans prövas

Departemente-

av allmän underrätt. Då härads- och rådhusrätterna endast undantagsvis

chefen.

sammanträda på den plats, där vägen är belägen eller skall anläggas, blir

den av domstolen verkställda värderingen i allmänhet grundad på andras

utsago, vilket med hänsyn till målets natur är mindre lämpligt. Parterna

finna sig därför ofta föranlåtna att söka genom vidlyftig argumentering och

inkallande av vittnen och sakkunniga komplettera utredningen. Härigenom

förlänges och fördyras processen.

Motsvarande förhållanden ha på ett närliggande område, nämligen be­

träffande mål om enskilda vägar, nyligen föranlett att allmän underrätt ut­

bytts mot ägodelningsrätt. De skäl, som anförts till stöd härför, torde med i

huvudsak samma fog kunna åberopas för att lägga vägrättsmålen under ägo­

delningsrätt. Härigenom skulle vinnas större förutsättningar för en rik­

tig uppskattning av ersättningsbeloppen. Örn ägodelningsrätten sammanträ­

der på platsen, något som regelmässigt torde bliva fallet, lärer målet kunna

avgöras med förhållandevis små kostnader för parterna.

Jag biträder därför de sakkunnigas förslag beträffande vägrättsmålens

överflyttande till ägodelningsrätt.

Enligt de sakkunnigas förslag skall talan, där överenskommelse om er­

sättningen ej träffas, i överensstämmelse med nu gällande bestämmelse av

jordägare eller annan sakägare än innehavare av intecknad fordran in­

stämmas inom två år från det marken togs i anspråk. Det är naturligtvis i

och för sig av vikt, att slutlig uppgörelse om ersättningsanspråk träffas inom

tid, då tillförlitlig uppskattning av skadan kan åstadkommas. Skall emeller­

tid för väg erforderlig mark kunna tagas i anspråk utan att fastighetsägaren

lämnat medgivande därtill och utan att säkerhet ställts för ersättningen, bör

sakägarens talerätt icke begränsas till så kort tid som för närvarande. I

stället synes vanlig preskriptionstid böra gälla. Vägmyndigheterna böra gi­

vetvis självmant taga initiativ till ersättningsfrågornas reglering.

Med anledning av vad i yttrandena anförts rörande förlikningsförfarande

vill jag framhålla, att förevarande stadgande icke lägger hinder i vägen för

att anlita dylikt förfarande för ersättningens bestämmande.

21

§.

Denna paragraf motsvarar med vissa jämkningar 24 § i sakkunnigförslaget

(motiv, se s. 92 i betänkandet).

22

§.

Stadgandet är frånsett en mindre jämkning likalydande med 20 § i sakkun­

nigförslaget (motiv, se s. 92 och 93 i betänkandet).

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Departements­

chefen.

Länsstyrelsen i Östergötlands län ifrågasätter med hänsyn till den utred­

ning, som är erforderlig för bedömande av ärende av förevarande slag, örn

icke samtliga utbetalningar böra ske genom länsstyrelsens försorg. Därigenom

skulle vinnas större säkerhet och enhetlighet i fråga om utbetalningssättet,

även örn åtgärden eventuellt bomme att medföra en något större kostnad. I

varje fall syntes beloppet alltid böra nedsättas hos länsstyrelsen, örn fastig­

heten vore intecknad.

Länsstyrelsen i Kristianstads län yttrar.

I motiveringen till 26 § anföra de sakkunniga att stadgandet om ersättnings­

belopps nedsättande enligt denna paragraf icke får åberopas till stöd för en

praxis, enligt vilken ersättningsbeloppen i allmänhet nedsättas hos länssty­

relsen. Då emellertid en utbetalning direkt till jordägaren sker på väghålla-

rens risk, ligger det nära till hands att antaga, att ersättningsbeloppen i regel

komma att nedsättas hos länsstyrelsen, som därigenom betungas med det

betydande arbete, sorn en dylik fördelningsförrättning som regel medför.

Varje överflyttning på länsstyrelsen av ersättningsbeloppens fördelning med­

för dessutom, att fastighetsägaren måste avstå från ersättningen till förmån

tor innehavare av intecknad fordran, vilken sistnämnde oftast icke har något

intresse av att erhålla en betalning, som medför att avskrivning måste ske å

inteckningen samt anmälan göras hos domhavanden -—- en hos banker och

inteckningshavare synnerligen impopulär anordning. Länsstyrelsen kan emel­

lertid icke neka att mottaga och fördela nedsatt belopp, även örn ersättningen

uppenbarligen borde genom vägförvaltningens försorg utbetalas direkt till

jordägaren. Önskvärt hade därför varit, om i lagtexten på ett mera uttryck­

ligt sätt angivits, att vägförvaltningen under den i paragrafen angivna förut­

sättningen hade skyldighet att utbetala ersättningsbeloppet direkt till jord­

ägaren.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser i lagtexten böra angivas, att utbetal­

ning till jordägaren sker på väghållarens egen risk.

Länsstyrelsen i Norrbottens län uttalar, att reglerna för utbetalning av er­

sättning till markägare förefölle något svävande- Avgörandet av frågan, huru­

vida det vore utan betydelse för annan rättsinnehavare att ersättning utbe­

talades direkt till sakägaren, syntes icke alltid vara så enkelt.

Några vägingenjörer anse, alt den i lagrummet angivna räntefoten bort an­

passas till numera gällande ränteläge.

För inteckningshavarna skulle det helt visst innebära större säkerhet, om

ersättning för vägrätt alltid, på sätt länsstyrelsen i Östergötlands län föror­

dat, nedsattes hos länsstyrelsen för fördelning. En föreskrift härom skulle

emellertid leda till en i de flesta fall onödig omgång och försvåra uppgörel­

serna med fastighetsägarna. För inteckningshavarna torde det i allmänhet

vara tillräckligt, om ersättningen nedsättes i alla de fall, där den icke är vä­

sentligen utan betydelse för inteckningshavarna. Den omständigheten att

stadgandet någon gång kan leda till att nedsättning icke äger rum, då så bort

ske, torde icke komma att medföra rättsförlust för inteckningshavarna. På

sätt framgår av följande paragraf, skall nämligen inteckningshavare äga föra

talan mot väghållare för förlust, som uppstår på den intecknade fordringen

på grund av att väghållaren försummat nedsätta beloppet. För sådan talan

95

skall gälla vanlig 10-årspreskription, varför någon fara för rättsförlust icke

lärer föreligga.

Om nedsättning skett utan att behov av sådan åtgärd föreligger, bör läns­

styrelsen äga att utbetala beloppet direkt till sakägaren. För detta ändamål er­

fordras en jämkning i de sakkunnigas förslag.

Ändring i den föreslagna procentsatsen för beräkning av ränta å ersätt­

ningsbelopp bör icke ske, så länge samma räntefot enligt andra lagar gäller i

liknande fall (t. ex. i fråga om expropriationsersättning). En generell översyn

av olika författningars bestämmelser om räntefot beträffande ersättningar av

jämförlig art lärer icke kunna ske i nu förevarande sammanhang.

23 §.

Detta stadgande saknar direkt motsvarighet i sakkunnigförslaget. Till mo­

tivering för stadgandet får jag anföra följande.

Framdragande av väg över fastighet kan i vissa fall minska fastighetens DeparUnunf-

värde så avsevärt, att inteckningshavares rätt råkar i fara. Innehavare av eA*^e*'

fordran, för vilken fastigheten svarar, har därför — såsom redan framhållits

— ett intresse av att ersättning för vagmark och för intrång bestämmes till

fulla värdet samt att ersättningen, i den mån fastigheten i övrigt icke utgör

full säkerhet för fordringen, nedsättes och fördelas mellan rättsinnehavarna.

Vid expropriation av fastighet bliva, såsom nämnts, inteckningshavarnas

intressen ex officio tillvaratagna. Till förfång för innehavare av fordran, för

vilken fastigheten svarar, får expropriationsersättningen sålunda icke bestäm­

mas lägre än till fulla värdet, även örn ägaren begärt mindre. Vidare skall er­

sättningen nedsättas hos länsstyrelsen för fördelning mellan vederbörande

rättsinnehavare. Något behov att tillerkänna inteckningshavarna självstän­

dig talan i expropriationsmål har med hänsyn härtill icke ansetts föreligga.

Vid upplåtelse av vågrätt äga däremot inteckningshavarna enligt nu gäl­

lande lag rätt att föra självständig talan, något som betingas av att säkerhet

här icke finnes för vare sig att ersättningen bestämmes under hänsyntagande

till inteckningshavarnas intresse eller att ersättningen kommer dem till godo.

Vägrättslagens bestämmelser om självständig talerätt för inteckningsha­

varna ha bibehållits i sakkunnigförslaget. Det kan emellertid ifrågasättas,

örn tillräckliga skäl härför äro för handen. Utgår full ersättning för i anspråk

tagen mark samt för intrång och nedsättes ersättningen för fördelning på

samma sätt som expropriationsersättning, synes behov av självständig tale­

rätt för inteckningshavarna knappast föreligga. Risken för att ersättningen

bestämmes till lägre belopp än nyss sagts torde icke vara stor. Det ligger ju

i jordägarens och annan sakägares intresse att ersättningen bestämmes till

så stort belopp som möjligt. Med hänsyn härtill och då ersättningen enligt

22 § alltid skall nedsättas, där den icke är väsentligen utan betydelse för an­

nan rättsinnehavare med avseende å fastigheten, torde enligt min mening

inteckningshavarnas talerätt i vägrättsmål böra göras allenast subsidiär och

begränsas till de fall, då deras intressen icke behörigen tillvaratagits.

Sådan talerätt bör först och främst tillkomma innehavare av intecknad

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

fordran för det fall att ersättning för mark och intrång bestämts till för lågt

belopp. Har ersättningens storlek prövats av domstol, bör dess beslut dock

på samma sätt som vid expropriationsnämndens avgörande gälla även gent­

emot inteckningshavarna. Där åter ersättningsbeloppet till följd av överens­

kommelse mellan jordägare och väghållare eller skiljemannaförfarande eller

på grund av medgivande eller av annan anledning icke prövats av domstol,

bör inteckningshavare, som förmenar att ersättningen blivit för lågt beräk­

nad, i likhet med vad som stadgas i 9 kap. 73 § vattenlagen, vara berättigad

påkalla, att ersättningen, såvitt på hans eller annan sådan fordringsägares rätt

inverkar, varder av domstol bestämd. Den föreslagna bestämmelsen i ämnet

blir självfallet tillämplig även örn ersättning över huvud taget icke blivit

fastställd.

Vid bifall till inteckningshavares talan skall det belopp, som utdömes, av

väghållaren nedsättas på sätt i 22 § sägs. Beloppet skall sålunda icke i målet

tillerkännas inteckningshavaren.

Talerätt bör vidare tillkomma inteckningshavaren för den händelse förlust

uppkommit å den intecknade fordringen på grund av att väghållaren icke på

föreskrivet sätt nedsatt ersättningen för mark och intrång jämte ränta.

Enligt vägrättslagen skall —- för att i görligaste mån förekomma, att väg­

hållaren får betala ersättning till flera för en och samma skada — vid be­

stämmande av ersättning till fastighetens ägare hänsyn tagas till vad väg­

hållare utgivit eller kan antagas bliva skyldig utgiva till annan sakägare.

Detta stadgande har i sakkunnigförslaget (20 § första stycket) bibehållits

med den ändring, att sadan hänsyn skall skänkas intecknad fordran endast

i den man avskrivning skett a fordringshandlingen. Meddelas bestämmelser

till inteckningshavarnas skydd och begränsas i anledning därav intecknings-

havamas talerätt på sätt jag förordat, behöver vid bestämmande av ersätt­

ning till fastighetens ägare hänsyn icke tagas till inteckningshavarnas tale­

rätt. Ifrågavarande stadgande i sakkunnigförslaget har därför icke bibehål­

lits i deparlementsförslaget.

24 §.

Stadgandet, som motsvarar 27 § i sakkunnigförslaget, överensstämmer i

sak med 9 § vägrättslagen.

Vägingenjören i Gotlands län anför i detta sammanhang.

I 27 § förslaget till väglag äro bestämmelserna från lagen om vågrätt, 9 §,

intagna. Däri angives, att marken efter indragen väg tillfaller markens ägare.

Då den indragna vägen i allmänhet är av gammalt ursprung med oklara

fastighetsbestämningar, bör ett förfaringssätt, då äganderätten ej kan klar­

läggas, finnas att tillgå. Att så nu ej är möjligt, vållar ofta besvärligheter

och missförstånd vid markuppgörelser. Detta ämne har tidigare behandlats

i särskilt lagförslag utan att dock lagbestämmelser följt. Det synes lämpligt,

att i detta sammanhang en lösning av denna fråga åter sökes nådd även om

de lantmäteritekniska omständigheterna skulle vara besvärliga och svår­

lösta. Från militärt håll har dessutom frågan örn de nedlagda vägarna be­

tydelse. Chefen för försvarsstaben har sålunda i skrivelse till väg- och vatten­

byggnadsstyrelsen den 9 september 1939 anhållit om att föreskrifter utför-

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

97

das för när och hur nedlagda vägar skola bibehållas i trafikdugligt skick.

Styrelsen har meddelat sådana i skrivelse till vägingenjörerna den 18 sep­

tember 1939.

Svenska kommunaltekniska föreningen anser, att, om vägmaterialet skall

kunna ekonomiskt utnyttjas, en tid av ett år är för kort för bortförandet

från vägmärken. Föreningen föreslår därför, att tiden förlänges till normalt

två år.

Vad sålunda anförts har icke synts mig böra föranleda någon ändring i

Departements-

förslaget.

^

25 §.

Stadgandet motsvarar i huvudsak 23 § i sakkunnigförslaget (motiv, se s.

92 i betänkandet).

De sakkunniga förutsätta, att expropriationsförfarande för förvärv av

Departements-

mark för allmän väg även framdeles skall kunna vid behov anlitas. Lippen-

chefen.

barligen kunna fall förekomma, då det kan vara till fördel för väghållare

att förvärva vägmärken med äganderätt. Med hänsyn härtill angives i före­

varande paragraf, att, örn väghållare erhåller tillstånd att taga mark i an­

språk enligt lagen örn expropriation, skall, därest frågan därom fullföljes,

i stället för bestämmelserna i 17—20 och 22—24 §§ gälla vad i expropria­

tionslagen stadgas. Därav följer självfallet att, om mål örn ersättning redan

anhängiggjorts vid ägodelningsrätten, målet skall avskrivas, i vad avser an­

nat än rättegångskostnaderna. I likhet med de sakkunniga anser jag att, om

ägare eller annan sakägare instämt målet till ägodelningsrätten, oaktat han

vet att väghållaren begärt eller ämnar begära expropriation, käranden bör

kunna åläggas att vidkännas kostnaderna å målet.

26 §.

Detta stadgande saknar motsvarighet i sakkunnigförslaget.

På sätt jag redan i motiven till 16 § i departementsförslaget framhållit böra

Departements-

de nya vägrättsbestämmelserna i samma utsträckning som för närvarande

chefen.

gälla inom område, för vilket stadsplan eller stomplan blivit fastställd.

Då mark, som innehas med vågrätt, tages i anspråk för gata eller annan all­

män plats enligt fastställd stadsplan eller stomplan, skall vågrätten enligt fö­

revarande paragraf upphöra. Däremot bör vågrättens upphörande icke med­

föra någon inskränkning i markägares eller annan sakägares dessförinnan

uppkomna rätt till ersättning, liksom icke heller i markägares anspråk på lös-

ningsskyldighet enligt 18 §.

Om tillfällig upplåtelse av mark och örn rätt att taga väghållningsämncn.

Rubriken till 27—31 §§ har jämkats i förhållande till rubriken till 38—

42 §§ nu gällande väglag för att markera skillnaden i innehållet i förhållande

till bestämmelserna i 16—26 §§.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 223.

7

98

Kungl. Majlis proposition nr 223.

27 och 28 §§.

Dessa paragrafer äro, frånsett smärre jämkningar av redaktionell natur,

likalydande med 28 och 29 §§ i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 93 och 94 i

betänkandet).

29 §.

Stadgandet, som med någon jämkning motsvarar 30 § i sakkunnigförsla­

get, överensstämmer i sak med 40 § gällande väglag.

Vägingenjörerna i Kronobergs och Malmöhus län hemställa om sådan änd­

ring av stadgandet, att rätt medgives väghållare att uppsätta snöskärm, än­

dock att överenskommelse ej träffats med jordägaren. Vägsynenämnden

skulle således icke meddela tillstånd till uppsättandet utan endast i efter­

hand bestämma ersättning för uppkomna skador.

Vägingenjören i Malmöhus län anför till stöd härför.

Enär uppsättandet av snöskärm, åtminstone i de tvenne sydligaste länen,

icke kan påbörjas förrän höstbruket å jorden avslutats, måste detta omfat­

tande arbete forceras. Det är därför av synnerlig vikt, att arbetet kan fortgå

utan störningar i form av jordägares vägran att medgiva uppsättande. Under

vintern uppsatta snöskärmar behöva icke nödvändigtvis medföra skada å grö­

dan, varför — örn skada bevisligen icke förekommit — någon ersättning till

markägare i sådant fall ej bör utgå. Det synes därför icke vara nödvändigt,

att väghållaren vid snöskärmars uppsättande skall söka träffa överenskom­

melse härom med jordägaren. Ifrågavarande paragraf synes således böra

stadga, att uppsättande av snöskärm icke må vägras väghållare.

Departements■

Vad sålunda i yttrandena anförts torde icke böra föranleda ändring av

chefen.

stadgandet.

30 §.

Stadgandet, som med obetydlig formell jämkning motsvarar 31 § i sak­

kunnigförslaget, överensstämmer i sak med 41 § gällande väglag.

Våg- och vattenbyggnadsstyrelsen hemställer, att ersättning skall utgå en­

dast om avsevärd skada föreligger på samma sätt som i 36 § av departe-

mentsförslaget.

Departements.

Tillräcklig anledning har icke synts mig föreligga att begränsa fastighets-

chefen.

agares ersättningsrätt på sätt styrelsen föreslagit.

31 §.

Stadgandet, som med viss formell jämkning motsvarar 32 § i sakkunnig­

förslaget, överensstämmer i sak med 42 § gällande väglag.

Ordnings- och säkerhetsföreskrifter.

Länsstyrelserna i Kristianstads, Älvsborgs, Örebro, Västmanlands, Väster­

norrlands och Västerbottens län ha i sina yttranden beträffande detta avsnitt

av lagförslaget — under hänvisning till den fara för trafiksäkerheten, som ett

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

99

olämpligt anordnande av utfartsvägar till allmän väg innebär — hemställt,

att i den nya väglagen måtte intagas föreskrifter till förebyggande av olägen­

heter i nämnda hänseende.

Länsstyrelsen i Västmanlands lån anför till stöd härför.

Länsstyrelsen anser sig böra erinra om frågan om insläppande av enskild

väg på allmän, något som sedan lång tid tillbaka varit föremål för vägmyn-

digheters och vägtrafikanters intresse. I den nuvarande väglagen finnas inga

bestämmelser härom, men frågan synes vara värd all uppmärksamhet. Sär­

skilt vid upprättandet av avstyckningsplaner utmed allmän väg hava plan­

författarna visat stor benägenhet för att låta varje i planen ingående tomt­

plats få egen utfart till den allmänna vägen med påföljd, att ett flertal dy­

lika småvägar på en relativt kort sträcka löpa ut på den allmänna vägen.

Vilka stora risker en sådan anordning innebär ur trafiksäkerhetssynpunkt

är uppenbart. Visserligen kunna dessa olägenheter delvis reduceras genom

anordnande av s. k. sekundärgator, som upptaga trafiken från de olika tom­

terna och sedan släppa ut denna på huvudvägen på något eller några ställen,

men effektiviteten av en sådan anordning är givetvis beroende av, att denna

sekundärgata kommer till utförande inom rimlig tid. Den mest effektiva me­

toden torde då vara att genom lagstiftning förhindra dylika utsläpp på andra

ställen på den allmänna vägen än som medgives av förslagsvis länsstyrelsen.

Då ett sådant stadgande skulle i görligaste mån avhjälpa nu rådande miss­

förhållanden i ifrågavarande hänseende, vill länsstyrelsen för sin del för­

orda, att väglagsförslaget kompletteras med ett stadgande i ovan angivet syfte.

Länsarkitekten i Örebro län, vars uttalande länsstyrelsen i samma län un­

derstrukit, anför härom.

För att på ett tillräckligt tidigt stadium kunna komma till rätta med det

problem, varom här är fråga, synes en radikal lagstiftning vara nödvändig.

Utmed alla viktiga trafikleder, antingen de redan äro på marken anlagda

eller de endast genom stakning planerats, synas böra tillskapas kontrollom­

råden, inom vilka uppförande av byggnad, avstyckning av mark eller an­

läggning av enskild utfartsväg icke tillåtes med mindre tillstånd därtill läm­

nats av vederbörande länsstyrelse. Dessa kontrollområden, som icke torde

böra givas mindre bredd än 100 meter å ömse sidor om trafiklederna, skulle

alltid 'äga bestånd intill dess erforderlig planläggning medelst stadsplan,

stomplan eller byggnadsplan kommit till utförande.

Den i yttrandena upptagna frågan om reglering av enskild vägs anslut­

ning till allmän — vilken fråga icke har något sammanhang med spörsmålet

om vägväsendets förstatligande — är jag för närvarande icke beredd att taga

ställning till.

32 §.

Detta stadgande, som motsvarar 33 § i sakkunnigförslaget, överensstäm­

mer, frånsett visst tillägg, med 29 § gällande väglag.

Chefen för försvarsstaben hemställer, att vad i denna paragraf stadgas ej

måtte avse militära vägspärrar och därmed jämförbara anordningar.

Vågingenjören i Värmlands län yttrar.

Beträffande upplag, grind eller annan anordning d väg bibehålies i den

nya lagen samma formulering av bestämmelserna som i nuvarande lag. IIu-

Departements-

chefen.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Departements­

chefen.

Departements­

chefen.

ruvida upplag å väg utan länsstyrelsens tillstånd må anordnas är enbart be­

roende av, om upplaget bereder olägenhet för samfärdseln eller väghållning­

en. Under de senaste åren har kunnat konstateras, att vägarna börjat använ­

das såsom upplagsplatser. Det har icke enbart varit banketter som därvid

belamrats utan t. o. m. själva vägbanan. Det kan påstås att upplag på väg

nästan undantagslöst medföra fara för eller besvär för trafiken, varför de

icke böra få förekomma utom vid vägarbeten, då erforderliga säkerhetsan­

ordningar vidtagas, exempelvis genom uppsättandet av vägmärken, lyktor

eller dylikt. Även om upplag på vägbankett i många fall i och för sig icke

innebär fara eller olägenhet för trafiken, är detsamma indirekt besvärande,

därigenom att fordon skola stå på vägen och lasta. Med hänsyn till det an­

förda synes ordet upplag böra utgå ur lagtexten i 33 § första stycket.

Stadgandet har jämkats i enlighet med chefens för försvarsstaben hem­

ställan. Då upplag i regel icke får förekomma å väg annat än med länssty­

relsens tillstånd och då sådant tillstånd icke torde lämnas annat än i undan­

tagsfall, lärer vad vägingenjören i Värmlands län anfört icke böra föranleda

någon ändring av stadgandet.

33 §.

Denna paragraf återgiver med vissa ändringar 34 § i sakkunnigförslaget

(motiv, se s. 94 och 95 i betänkandet) och motsvarar 30 § nu gällande väg­

lag.

Våg- oell vattenbgggnadsstyrelsen samt ett stort antal länsstyrelser och

vägingenjörer framhålla, att de i första punkten första stycket av gällande

väglags 30 § förekommande orden »som hindrar vägens avvattning, skymmer

utsikten över vägbanan eller eljest innebär fara för trafiksäkerheten» stun­

dom feltolkats såsom hänförande sig till jämväl byggnad. Då en sådan tolk­

ning ansetts stå i strid med lagstiftarens avsikt, har i yttrandena hemställts

örn ett förtydligande av stadgandet. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ifråga­

sätter i detta sammanhang, om icke länsstyrelsens prövning av ansökan om

tillstånd att uppföra byggnad utmed väg bör avse icke endast huruvida bygg­

naden innebär fara för trafiksäkerheten utan även örn den kan antagas bli­

va till hinder för framtida breddning eller omläggning av vägen.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, länsstyrelserna i Kalmar, Kristianstads,

Göteborgs och Bohus och Västernorrlands län samt svenska kommunaltekniska

föreningen förorda en ökning av det minsta avstånd utmed väg, inom vilket

byggnad icke må uppföras utan länsstyrelsens tillstånd. Till stöd härför an-

föres bland annat, att anspråken på bredd och planläge hos väg avsevärt

stegrats, sedan 1934 års väglag tillkom. Vägarna erhölle numera allt större

bredder, understundom överstigande 40 meter. Avståndet borde icke räknas

från vägens mitt utan från vägens kant.

Såsom i yttrandena framhållits torde syftet med bestämmelsen i första

punkten av 30 § gällande väglag icke ha valdt, att tillstånd till uppförande

av byggnad utmed väg skulle erfordras endast för det fall, att byggnaden

hindrar vägens avvattning, skymmer utsikten över vägbanan eller eljest in­

nebär fara för trafiksäkerheten. Till förekommande av feltolkning har stad-

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

101

gandets avfattning i det föreliggande förslaget jämkats så, att därav tydligt

framgår, att tillstånd alltid skall inhämtas för uppförande av byggnad inom

angivna avstånd från vägbanans mitt.

Ur trafiksäkerhetssynpunkt kunna — såsom de sakkunniga också fram­

hållit — vissa skäl anföras för en ökning av berörda avstånd. Jag anser mig

emellertid icke för närvarande böra taga ställning till denna fråga, som sak­

nar sammanhang med vägväsendets förstatligande.

Enär på sätt förut angivits begreppet ödebygdsväg i departementsförslaget

uteslutits ur väglagen, har ifrågavarande stadgande utformats så, att 12-me-

tersavståndet skall avse alla vägar och sålunda även ödebygdsvägarna. Någon

olägenhet härav torde icke vara att befara, då länsstyrelse vid prövning av

ärenden av förevarande art uppenbarligen har att beakta de skiftande för­

hållanden, som kunna föreligga.

I anledning av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens uttalande att länsstyrel­

ses prövning av ansökan om uppförande av byggnad utmed väg borde avse

icke endast om byggnaden innebure fara för trafiksäkerheten utan även om

den kunde antagas bliva till hinder för framtida breddning eller omläggning

av vägen, vill jag framhålla att, ehuru stadgandet tillkommit ur trafiksäker­

hetssynpunkt, ordalagen icke innefatta något hinder för länsstyrelse att väg­

ra tillstånd till uppförande av byggnad, som kan antagas bliva till hinder

för en planerad breddning eller omläggning av vägen.

34 §.

Stadgandet överensstämmer frånsett obetydlig formell jämkning med 35 §

i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 96 i betänkandet).

Vägingenjören i Kronobergs län yttrar beträffande denna paragraf.

Fråga om omläggning av väg kan uppstå långt innan medel till arbetets

utförande beviljas. Detta kan vara fallet exempelvis i samband med bygg­

nadsplan^ uppgörande för tättbebyggda orter och beträffande uppläggning

av ett vägbyggnadsprogram i stort. Fastställelse av arbetsplan skulle visser­

ligen automatiskt medföra byggnadsförbud för viss vägsträcka, men dylik

fastställelse kan på grund av medelsbrist komma att dröja. Behov av bygg­

nadsförbud för längre tid än tre år torde därför bliva regel. På grund härav

synes lämpligt att länsstyrelsen finge rätt meddela byggnadsförbud för en

tidrymd av åtminstone fem år.

Vad i yttrandet anförts torde icke böra föranleda ändring i stadgandet.

35 §.

Denna paragraf, som motsvarar 36 § i sakkunnigförslaget, överensstäm­

mer helt med 32 § gällande väglag.

Kammarkollegiet anför i sitt yttrande beträffande delta stadgande.

Undantaget beträffande bebyggande av område, för vilket stadsplan, stom-

plan eller byggnadsplan fastställts, från förbuden i 34 och 35 §§ mot upp­

förande av byggnad inom visst avstånd från beslutad eller planerad allmän

Departements­

chefen.

väg torde vara föranlett därav, att hithörande förhållanden i-egleras av nämn­

da planer.

Det har emellertid förekommit exempel på att behov av undantag från be­

stämmelse i dylik plan förelegat i samband med framdragande av allmän

väg men att svårighet mött att åstadkomma ändring i planen. Möjlighet bör

därför beredas Kungl. Majit att meddela förbud även inom planområde, som

här avses.

Vägingenjörcn i Norrbottens län yttrar i detta sammanhang.

Genom denna bestämmelse kan kronan komma i en otrevlig situation gent

emot en enskild person, som önskar bygga å landet, där stomplan eller bygg­

nadsplan kan finnas fastställd. En befintlig gammal allmän väg genom ett

dylikt samhälle skall exempelvis ersättas av en rakare väg enligt den fast­

ställda planen, men samhället har icke haft tillfälle att bygga denna nya väg

ännu. Enligt planen kommer den äldre vägen att ingå i kvartersmarken och

kan sålunda utnyttjas för byggnadsändamål. Den enskilde, som önskar bygga,

kommer härvid att kunna tvingas taga del av allmän väg i anspråk för bygg­

nadsändamål innan den ersatts av ny väg. I Råneå har ett dylikt fall nyligen

inträffat. Vågrätten bör ej få förnärmas i ett dylikt fall, och detta bör även

komma till uttryck i 36 §.

Vad i yttrandena anförts synes mig med hänsyn till möjligheten att erhålla

ändring i stadsplan, stomplan och byggnadsplan icke innefatta tillräckliga

skäl för en ändring av nu gällande bestämmelse i ämnet.

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

36 §.

Stadgandet, som motsvarar 37 § i sakkunnigförslaget, överensstämmer i

sak helt med 33 § gällande väglag.

En av kammarkollegiets ledamöter anför i en reservation.

I 37 § första stycket stadgas, att jordägare i vissa fall kan åläggas att före­

taga röjningsarbeten för erhållande av fri sikt i kurvor m. m. dylikt, samt i

andra stycket, att väghållaren är skyldig att, örn avsevärd skada uppkommer

genom röjningen, gälda ersättning härför. Det synes kunna ifrågasättas, örn

anledning numera föreligger att låta denna rest av det forna väghållnings-

besväret kvarstå. Då en vägarbetarkår kommer att finnas, synes arbetet

lämpligen kunna utföras genom väghållarens försorg och jordägaren endast

böra åläggas att tåla intrånget. Då besväret i sin helhet övertages av stats­

verket, lärer därav böra följa, att om förslagets bestämmelser behållas, jord­

ägaren bör erhålla ersättning även för arbetet med röjningen. I många fall

blir skadan så ringa, att någon ersättning ej kan utmätas, men ersättningens

begränsning till »avsevärd skada» synes alltför snäv. Då frågan örn tillstånd

till röjningens företagande skall prövas av vägsynenämnden, synes det ej

kunna vålla någon praktisk olägenhet att såsom skäligt är låta ersättning

utgå, så snart skadan ej är obetydlig.

Samfundet för hembygdsvård yttrar.

Som ett exempel på hur man även av andra skäl än för vinnande av fri

sikt m. m. har anledning att borttaga träd kan nämnas en av landets vack­

raste utsiktsplatser vid Indalsälven, där genom vägväsendets försorg en par­

keringsplats ordnats men där några tallar nedanför vuxit upp, så att utsikten

skymmes. Det finnes nu ingen laglig rätt att ålägga markägaren att borttaga

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

103

dessa. Exemplet kan mångfaldigas. Av denna anledning föreslås, att träd och

buskar även skola kunna fällas i »trafiksäkerhetens eller landskapsvårdens

intresse».

I paragrafen bör även inryckas en bestämmelse om att, där i vägvårdens

eller trafikens intresse plantering eller annan åtgärd skall vidtagas vid sidan

av vägen, vägsynenämnden må, därest överenskommelse med markägaren icke

kan träffas, föreskriva skyldighet för denne att ställa erforderlig mark till

förfogande. Sådan plantering av träd eller buskar kan dels erfordras av este­

tiska eller trevnadsskäl, dels i syfte att ge levande snöskydd i form av häckar.

Denna fråga är högaktuell i vissa delar av landet, särskilt på sandslätterna i

östra Skåne, där snöskärmar visat sig icke nog effektiva.

Vägingenjören i Kronobergs län har ifrågasatt ett stadgande om skyldighet

jämväl att bortflytta smärre byggnader, där så funnes påkallat för trafik­

säkerheten.

Vad i yttrandena anförts har icke synts mig böra föranleda någon änd- Dep*££™nt*'

ring i bestämmelserna i förevarande paragraf.

37 §.

Detta lagrum, som motsvarar 38 § i sakkunnigförslaget, är likalydande

med 34 § gällande väglag.

Vägingenjören i örebro län framhåller, att det till följd av brist på medel

alltjämt funnes mycket långa vägsträckor, beträffande vilka man kunde säga,

att nödigt skyddsvärn saknades. Den kategoriska avfattningen av stadgandet

kunde tagas till grund för skadeståndskrav mot staten även i sådana fall,

där vägförvaltningen icke haft möjlighet vare sig med hänsyn till medel

eller tid att anordna erforderliga räcken. Stadgandet borde jämkas med hän­

syn härtill.

Vad i yttrandet anförts torde icke innefatta tillräckliga skäl för en änd- Dep“^™nta'

ring av stadgandet.

38 §.

Denna paragraf, som motsvarar 39 § i sakkunnigförslaget, är likalydande

med 35 § gällande väglag.

Länsstyrelsen i Norrbottens län uttalar, att erfarenheten visat behov av

att förbudet i denna paragraf utvidgades att gälla även upptagande av grop,

som medförde fara för trafiksäkerheten.

Samfundet för hembygdsvård yttrar.

I 2 § angives — liksom hittills i gällande väglag — att slänt hör till väg.

Detta har emellertid icke hindrat markägare från att exempelvis öppna grus­

tag i åsskärningar, sedan slänterna genom vägbyggarens försorg snyggats

upp och torvbelagts. Det synes därför befogat, att en bestämmelse införes

örn att sand-, grus-, jord-, ler- och stentäkt icke må ske invid vägen utan

tillstånd av länets vägförvaltning och efter av denna godkänd plan, som ta­

ger hänsyn till såväl trafiksäkerheten som landskapsbilden.

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Departements

-

Att inskränka en fastighetsägares förfoganderätt över fastighet i den ut-

chefen.

sträckning, länsstyrelsen i Norrbottens län ifrågasatt, synes mig icke skäligt.

Upptagandet av grop eller grav kan vara betingat av bärande ekonomiska skäl

och bör därför icke förbjudas, såvida icke anordningen utgör fara för vägens

bestånd. Skulle upptagandet av grop eller grav utmed vägen medföra fara för

trafiken på vägen, bör väghållaren skäligen bekosta uppsättandet av skydds­

värn.

I anledning av samfundets för hembygdsvård yttrande må framhållas, att

slänt hör till väg och att markägare icke har rätt att utan vägförvaltning-

ens medgivande bryta igenom slänten för att utnyttja den grustillgång, som

kan finnas på hans mark vid sidan av vägen.

39 §.

Ifrågavarande paragraf, som saknar motsvarighet i sakkunnigförslaget,

överensstämmer helt med 36 § gällande väglag.

Vid 1939 års lagtima riksdag hemställdes i likalydande motioner i båda

kamrarna, att riksdagen måtte dels besluta sådan ändring i 36 § gällande väg­

lag, att annonstavla, reklamskylt eller dylika anordningar, avsedda att i re­

klamsyfte tilldraga sig de vägfarandes uppmärksamhet, icke finge utan läns­

styrelsens tillstånd förekomma utmed allmän väg, med förbehåll dock för

redan medgivna undantag, dels ock anhålla örn utredning av lämpligheten

att införa en dylik bestämmelse även beträffande järnvägarna. Till stöd för

denna hemställan anförde motionärerna bland annat följande. Då riksdagen

1934 väsentligt skärpt hithörande bestämmelser, hade det skett i förhopp­

ningen, att skärpningen skulle medföra en avsevärd minskning av antalet

skyltar utmed' vägarna. Det förefölle icke, som örn denna förhoppning blivit

infriad. I och med att den nya lagen trätt i kraft hade skyltarna visserligen

flyttats längre ut i terrängen, men de hade samtidigt erhållit så mycket större

format. Därmed hade de blivit ett ännu mera störande inslag i landskaps­

bilden än förut. Tiden syntes vara inne att helt avlysa dylika reklamanord­

ningar. Deras reklamvärde syntes vara ringa. I den mån de verkligen fyllde

sitt ändamål och droge till sig de vägfarandes uppmärksamhet, vore de up­

penbarligen ägnade att återverka ofördelaktigt på trafiksäkerheten. Framför­

allt vore det emellertid angeläget, att naturen i trafikledernas omgivningar icke

förfulades av en olämpligt anbragt reklamkonst.

Vid samma riksdag motionerades i båda kamrarna om förtydligande av

de i 36 § medgivna undantagen från förbudet mot annonsering utan tillstånd,

särskilt beträffande affischering vid offentliga val och dylikt. Till stöd härför

anfördes följande skäl. Eftersom affischer rörande kommunala angelägen­

heter, föreningssammanträden, auktioner eller dylikt vore tillåtna utan särskilt

tillstånd, kunde det förutsättas, att även affischering för de offentliga valen

finge förekomma. På vissa håll hade emellertid myndigheternas uppfattning

i denna sak varit en annan. Vid olika tillfällen hade lokala organisationer

efter hot om åtal nedtagit uppsatta valaffischer. Det kunde befaras, att denna

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

105

inskränkning komme att gälla även affischering för organisationernas of­

fentliga möten. På landsbygden vore affischeringen i stort sett den enda möj­

ligheten för kungörande av enskilda och offentliga möten. Att några hind­

rande bestämmelser i detta avseende icke förekomme, vore ett demokratiskt

intresse för alla organisationer, ideella, politiska, religiösa, nykterhetsorga-

nisationer, idrottsorganisationer och andra föreningar.

Efter en redogörelse för två enligt motionärernas förmenande mot var­

andra stridande hovrättsutslag härutinnan anfördes vidare i sistnämnda mo­

tioner. Tydligt vore att det bland myndigheterna rådde delade meningar örn

tolkning och tillämpning av 36 § väglagen. Goda skäl funnes därför för en

ändring av ifrågavarande bestämmelser. Motionärerna ansåge, att undan­

tagsbestämmelsen i 36 § första stycket tredje punkten borde omformuleras

så, att stadgandet i första punkten samma stycke ej skulle äga tillämpning

beträffande affischering för meddelanden rörande kommunal angelägenhet,

föreningars enskilda eller offentliga möten eller övriga meddelanden, affische­

ring vid offentliga val, auktioner eller dylikt.

Jordbruksutskottet, till vilket motionerna hänvisades, yttrade i sitt utlåtan­

de, att utskottet funne önskvärt att åtgärder vidtoges för att på ett mera effek­

tivt sätt än vad väglagen medgåve förhindra uppsättandet av reklamanord­

ningar utmed vägarna. Emellertid syntes det utskottet ovisst, huruvida detta

vore en fråga, som i hela sin vidd lämpligen borde lösas genom ändring i väg­

lagen. Ifrågasättas kunde, om icke härför tarvades lagstiftning i annan ord­

ning, måhända närmast såsom ett led i naturskyddande åtgärder. Det syntes

utskottet vidare angeläget, att de åtgärder snarast vidtoges, som kunde vara

erforderliga för åvägabringande av en likformig praxis. Även om affischering

utmed vägarna principiellt borde begränsas, borde detta icke hindra, att räck­

vidden av ifrågakomna undantagsbestämmelse toges under omprövning och

utvidgades till att omfatta den ytterligare affischering, som kunde befinnas

tillgodose ett legitimt behov. Från denna synpunkt syntes fog föreligga för

vad som yrkats beträffande undantagsbestämmelsen. Samtidigt ville dock

utskottet framhålla vikten av att erforderliga föreskrifter meddelades röran­

de affischerings utförande, varigenom bland annat vunnes säkerhet för att

tillfällig affischering icke i fortsättningen finge kvarstå, sedan anledningen

till densammas bibehållande bortfallit. Under åberopande av det anförda

tillstyrkte utskottet anhållan hos Kungl. Majit om utredning i ämnet.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Genom beslut den 17 november 1939 uppdrog Kungl. Majit åt vcigför-

statligandekommittén att verkställa utredning rörande ifrågavarande spörs­

mål.

Kommittén föreslog i ett den 30 oktober 1941 avgivet utlåtande (ej tryckt),

att de bestämmelser örn affischering i det fria, som meddelats i väglagen och

i lagen örn naturminnesmärkens fredande, skulle upphävas och ersättas av

en ny lag örn förbud i vissa fall mot affärsannonser m. m. Enligt kommitténs

förslag till lag i ämnet skulle finnas dels ett absolut förbud mot anordningar,

vilka kunde förväxlas med för trafiken avsedda märken eller säkerhetsanord-

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Departements­

chefen.

ningar, dels ock ett generellt, dispensabelt förbud mot viss affischering. Så­

lunda skulle sådan tavla, skylt, affisch, inskrift eller bild, som enligt sin be­

skaffenhet vore att anse såsom affärsannons eller hänförlig till reklam eller

propaganda, icke utan länsstyrelsens tillstånd få finnas utomhus så anbragt,

att anordningen vöre synlig från allmän trafikled eller eljest från plats, till

vilken allmänheten hade tillträde. Från denna regel skulle dock gälla vissa

undantag. Stadgandet skulle sålunda icke äga tillämpning å vad som anbragts

a byggnad eller tomtstängsel till upplysning om på stället bedriven verksam­

het, ej heller inom stadsplanelagt område i stad eller annan ort, för vilken

ordningsstadgan för rikets städer vore gällande. Tillstånd skulle icke heller

vara erforderligt beträffande tavla, affisch eller anslag, som avsåge reklam

eller propaganda vid allmänt val eller allmän sammankomst eller annons örn

offentlig auktion, i den mån anordningen icke vore uppsatt tidigare än tre

veckor före eller bibehållen längre än två dagar efter det sålunda avsedda

tillfället.

Förslaget har i sina huvuddrag tillstyrkts av alla över detsamma hörda

myndigheter och organisationer utom en. I fråga om utformningen av försla­

gets detaljer ha emellertid åtskilliga erinringar framförts.

1942 års vågsakkunniga ha i förevarande fråga — under erinran att Kungl.

Majit ännu icke tagit ställning till vägförstatligandekommitténs förslag —

anfört, att de sakkunniga med hänsyn till det läge, vari frågan om affischering

utmed väg sålunda befunne sig, icke ansett sig böra i förslaget till ny väglag

upptaga bestämmelser härom.

Åtskilliga länsstyrelser m. fl. ha i sina yttranden framhållit, att bestämmel­

ser angående affischering utmed väg borde intagas i den nya väglagen eller i

särskild lagstiftning, som trädde i kraft samtidigt med väglagen.

Vad först angår den uppkomna frågan om innebörden av det i 36 § första

stycket gällande väglag stadgade förbudet att utan länsstyrelsens tillstånd

utmed allmän väg på visst avstånd uppsätta annonstavla, reklamskylt eller

dylikt, må till en början erinras, att denna bestämmelse ursprungligen före­

kom i sammanhang med ett förbud mot anordningar, som hindrade fri sikt.

I anledning av en motion vid 1931 års riksdag uttalade andra lagutskottet,

att bestämmelsen allenast avsåge att förhindra uppsättandet av reklamanord­

ningar, vilka försvårade fri sikt. Med hänsyn härtill lärer förbudet mot an­

nonstavla, reklamskylt eller dylikt endast avse särskilda anordningar för af­

fischering. Under uttrycket »eller dylikt» faller enligt min mening icke upp­

sättande av affischer å husväggar, staket eller träd; ej heller torde under detta

uttryck falla själva anbringandet av affischer å redan befintlig tavla. Denna

tolkning överensstämmer med Göta hovrätts ståndpunkt i ett av hovrätten

den 8 mars 1934 avgjort mål (se Sv. Jur. Tidn. 1934 sid. 61), i vilket motsva­

rande bestämmelse i 25 § 1891 års väglag icke ansetts utgöra hinder för att

inom det skyddade området utmed väg å träd, stolpar och byggnader upp­

sätta affischer örn föredrag. I ett senare av samma hovrätt avgjort likartat

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

107

mål (rörande uppsättande av biografaffischer å träd) har bestämmelsen

i 36 § första stycket väglagen tolkats på samma sätt. Däremot har hovrätten

över Skåne och Blekinge — likaledes i full överensstämmelse med den av

mig angivna tolkningen — funnit uppsättande av särskilda anslagstavlor, å

vilka anbragts valaffischer, böra falla under förbudet mot annonstavlor m. m.

Med anledning av att från politiska partiorganisationer gjorts gällande, att

åklagarmyndigheterna i landet tolkat bestämmelsen i 36 § första stycket väg­

lagen på olika sätt, upprättades i juni 1940 inom kommunikationsdeparte­

mentet en promemoria rörande innebörden av nämnda lagrum. Denna pro­

memoria delgavs samtliga åklagare i landet. Därefter har mig veterligt något

missförstånd icke yppats rörande räckvidden av ifrågavarande förbud.

Med hänsyn härtill och då förevarande stadgande synes giva tillräckligt

utrymme för affischering vid val eller eljest, lärer någon ändring av stadgan­

det ur nu berörda synpunkt icke vara erforderlig.

På sätt framgår av det anförda har vid 1939 års lagtima riksdag jämväl

yrkats sådan ändring i 36 § väglagen, att annonstavla, reklamskylt eller dylik

anordning, avsedd att i reklamsyfte tilldraga sig de vägfarandes uppmärk­

samhet, icke finge utan länsstyrelsens tillstånd förekomma utmed allmän

väg. I likhet med vägförstatligandekommittén anser jag för min del nu gällan­

de bestämmelser tillräckliga, örn man med dem avser blott skydd för trafiken

å allmänna vägar. Ur naturskyddssynpunkt är måhända önskvärt att kunna

på ett mera effektivt sätt än vad nu är möjligt förhindra uppsättandet av

reklamanordningar. Frågan om revision av gällande bestämmelser till skydd

för naturen torde emellertid kräva ytterligare överväganden. Upptagande av

denna fråga, som ej äger samband med spörsmålet om vägväsendets förstat­

ligande, synes närmast ankomma på chefen för justitiedepartementet.

På grund av vad sålunda anförts anser jag stadgandena i 36 § 1934 års

väglag böra oförändrade upptagas i den nya väglagen, som uppenbarligen

icke bör sakna bestämmelser i förevarande hänseende.

40 §.

Denna paragraf, som motsvarar 40 § i sakkunnigförslaget, är likalydande

med 37 § gällande väglag.

Örn arbetslag för vinterväghållning på landet.

41—46 §§.

Dessa paragrafer återgiva med vissa ändringar 48—53 §§ i sakkunnigför­

slaget (motiv, se s. 99—104 i betänkandet).

Enligt nu gällande bestämmelser skola, örn vägstyrelsen finner erforder­

ligt, för ordnande av vinterväghållningen lill snöploglag indelas lämpligt be­

lägna och i övrigt tjänliga jordbruksfastigheter. Varje snöploglag skall där-

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

vid tilldelas viss vägsträcka med skyldighet för ploglaget att, i den mån väg-

styrelsen så fordrar, därå fullgöra vinterväghållningen mot ersättning, som,

där överenskommelse ej träffas, bestämmes av länsstyrelsen. De till snö­

ploglag indelade fastigheterna skola, där ej annorlunda överenskommits, taga

del i arbetet i förhållande till fastigheternas taxeringsvärden. Inom varje snö­

ploglag utses av medlemmarna en snöplogfogde. Denne åligger bl. a. att över­

vaka, att ploglaget åvilande vinterväghållning behörigen fullgöres, samt att

för sådant ändamål vid inträffande behov utfärda uppbåd till ploglaget att

verkställa erforderligt arbete, vilket uppbåd medlemmarna äro skyldiga att

sig emellan fortskaffa. Underlåter medlem att fortskaffa uppbåd eller att så­

dant uppbåd hörsamma, kan bötesstraff ådömas honom.

De sakkunniga ha från länsstyrelserna inhämtat uppgifter, i vilken ut­

sträckning bestämmelserna om snöploglag tillämpats efter den 1 januari 1937,

ävensom yttranden, huruvida behov av dylika bestämmelser alltjämt före-

funnes samt, därest så vore fallet, i vad mån bestämmelserna borde jämkas

och kompletteras.

Av länsstyrelsernas yttranden framgår, att bestämmelserna om spöploglag

efter den 1 januari 1937 icke tillämpats inom 9 län, nämligen Stockholms,

Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Värmlands, örebro, Västmanlands,

Kopparbergs och Gävleborgs län. I Västernorrlands län ha bestämmelserna

endast tillämpats i rena undantagsfall. Då snöförhållandena varit så svåra,

att vägdistriktens egen personal och egna maskiner ej i nöjaktig utsträckning

kunnat hålla vägarna framkomliga, har i Kopparbergs län erforderligt biträde

lämnats av fastighetsägare efter en på förhand träffad frivillig överenskom­

melse. I Östergötlands län har man under de senaste åren förfarit på liknan­

de sätt.

I övriga 12 län ha bestämmelserna om snöploglag tillämpats i större eller

mindre utsträckning. I Jönköpings län har vinterväghållningen före år 1940

till allra största delen utförts i distriktens egen regi. Endast å ett ringa an­

tal mindre vägar, som på grund av sin beskaffenhet icke eller endast med

svårighet kunnat maskinplogas, har vinterväghållningen utförts av snöplog­

lag. Nu pågående världskrig med åtföljande knapphet på flytande drivmedel

i förening med de sista årens osedvanligt hårda och snörika vintrar har emel­

lertid tvingat vägstyrelserna att i ökad omfattning anlita snöploglagen för att

efter häftiga snöfall snabbt kunna öppna vägarna för trafik. Ploglagens ar­

bete har därvid huvudsakligen bestått i snöplogning av vägsträckor, som ej

kunnat maskinplogas eller beträffande vilka plogning ej medhunnits av väg-

distriktet, samt skottning på ställen, där sådan varit erforderlig. I Kronobergs

län ha ploglagen tagits i anspråk endast vid svårare snöfall och då endast

beträffande andra vägar än huvudvägar. Länsstyrelsen i Kalmar län med­

delar, att ploglagen erfordrats för uppehållande av trafik på sådana vägar,

som på grund av ringa bredd, skarpa kurvor, förekomsten av stenar i väg­

kanterna eller kraftig snöanhopning icke kunnat maskinplogas. Ploglagen

ha även tagits i anspråk i sådana fall, då maskinplogning varit möjlig men

på grund av otillräcklig maskinpark icke kunnat utföras tillräckligt skynd-

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

109

saint. Samma har varit förhållandet även i Malmöhus län. I detta län ha plog­

lagen anlitats först sedan det visat sig, att vägstyrelsen icke varit i stånd att

hålla viss väg eller vissa vägar i föreskrivet skick. Länsstyrelserna i Gotlands

och Skaraborgs län ha framhållit, att ploglagen kommit till ökad användning

på grund av de genomförda motorfordonsrestriktionerna. Ploglagen i sist­

nämnda län ha i mindre omfattning utkallats att utföra handskottning. I

Hallands län ha bestämmelserna om snöploglag tillämpats i full utsträckning

utom i ett distrikt, där frivillig överenskommelse i stället träffats med lämp­

liga personer att vid behov ställa sig till förfogande för snöröjning. I Älvs­

borgs län ha ploglagen tagits i anspråk endast i 3 av 9 distrikt och i Jämt­

lands län i 4 av 9 distrikt. I Västerbottens län ha endast 3 procent av de all­

männa vägarna varit ploglagsindelade. Däremot ha 55 procent av de enskilda

vägar, med en sammanlagd längd av 2,174 km, vilka av länsstyrelsen för­

ordnats skola hållas såsom särskilda vintervägar på vägdistriktens bekostnad,

ploglagindelats. I Norrbottens län ha bestämmelserna om snöploglag tilläm­

pats endast beträffande särskilda vintervägar på de stora sjöarna i Arjeplogs

vägdistrikt.

Tio av länsstyrelserna ha förklarat sig anse, att något behov icke förefin­

nes att bibehålla den nuvarande ploglagsorganisationen. Några länsstyrelser

ha därvid framhållit att, i den mån ploglag alltjämt erfordrades, sådana kun­

de organiseras på frivillighetens grund.

övriga 14 länsstyrelser anse emellertid, att snöploglagen böra finnas kvar

såsom en reservorganisation. Länsstyrelsen i Jönköpings län har uttalat sig

för att ploglagens uppgift begränsas att huvudsakligen avse skottning och

endast i rena undantagsfall plogning av sådana vägar, som icke kunna

maskinplogas. Länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller, att vid brist på ar­

betskraft och bilar vinterväghållningen, ploglagen förutan, kan bliva lidande.

Länsstyrelsen i Kalmar län uttalar, att även med sådana förbättringar av vä­

garna, som tillåta maskinell snöplogning, behov av snöskottare och extra

manskap för snöplogning efter häst dock komme att föreligga. Ehuru de som

uppbure ploglagsbesväret visserligen hade ett eget intresse av att vinterväg­

hållningen behörigen tillgodosåges, skulle på somliga håll vid ploglagsindel-

ningens bortfallande svårigheter uppstå att tillräckligt snabbt öppna vägar­

na för trafik. Trots de tre senaste vintrarnas påfrestande vinterväghållning

hade från brukarna av de fastigheter, som indelats till ploglag, ej försports

något allvarligare missnöje med detta besvär. Enligt länsstyrelsen i Hallands

län borde man i första hand försöka åstadkomma ploglag på frivillighetens

väg, men bestämmelserna om snöploglag borde bibehållas för den händelse

tillräcklig arbetsstyrka icke eljest kunde erhållas. Länsstyrelsen i Väster­

bottens län pekar på jdoglagens betydelse i glest befolkade trakter, där det är

svårt att anskaffa dragare.

Icke någon av de länsstyrelser, som uttalat sig för ett bibehållande av snö­

ploglagen, har föreslagit annat än mindre ändringar i de nu gällande be­

stämmelserna om snöploglag.

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

De sakkunniga anse av utredningen framgå, alt snöploglagen icke längre

äro nödvändiga för snöplogning under normala väderleksförhållanden. En­

ligt de sakkunnigas mening borde man icke anlita tjänstepliktsförfarande —

vilket ett användande av snöploglagsorganisationen innebure — för arbets­

uppgifter, vilka utan svårighet, låt vara i vissa fall med större kostnader,

kunde ombesörjas på annat sätt. Det borde icke förekomma att någon tving­

ades till ett arbete, som lika väl kunde utföras av annan efter frivillig över­

enskommelse. I den mån väg av ekonomiska skäl icke lämpligen kunde plo­

gas med vägorganisationens egna maskiner och egen personal, borde plog-

ningen bortsättas på entreprenad. Detta syntes i de flesta fall icke möta någ­

ra svårigheter. Om det i undantagsfall visade sig omöjligt att träffa entre­

prenadavtal örn plogning, finge vägorganisationen själv taga hand om även

denna del av väghållningen.

De sakkunniga framhålla att, även örn snöploglagen icke längre kunde an­

ses behövliga för plogning under normala väderleksförhållanden, utredning­

en likväl visat, att ploglagen på många håll i landet vid ihållande och svåra

snöfall samt vid drivbildning måst tagas i anspråk för snöskottning. Erfa­

renheten särskilt från vintrarna 1939/40, 1940/41 och 1941/42 gåve vid han­

den, att det vid sådana tillfällen krävdes betydande extra personal. Det vore

emellertid ofta svårt att omedelbart få tillräcklig personal. Örn icke snöplog­

lagen kunnat tagas i anspråk för snöskottning o. d., skulle det helt visst i

många fall icke lia varit möjligt att så snabbt som skett åter öppna vägarna

för trafik. Med hänsyn till behovet av och svårigheten att vid svåra snöfall

erhålla tillräcklig arbetskraft för vinterväghållningen syntes det, uttala de

sakkunniga, vara nödvändigt att på förhand organisera reservstyrkor härför.

Beträffande dessa reservstyrkor — av de sakkunniga med hänsyn till arten

av de uppgifter, för vilka de äro avsedda, kallade arbetslag för vin­

terväghållningen — anföra de sakkunniga följande.

Sådana arbetslag synas, av länsstyrelsernas yttranden att döma, icke er­

fordras i alla delar av landet och böra därför inrättas endast i de orter, som

äro särskilt utsatta för drivbildningar och där vinterväghållningen följakt­

ligen kräver stor extra personal. Det synes böra ankomma på länsstyrelserna

att avgöra, om särskilda arbetslag för vinterväghållningen böra inrättas.

Det vore givetvis önskvärt, örn arbetslagen kunde helt och hållet samman­

sättas på frivillighetens väg. Att uteslutande lita till endast avtal med arbets­

lagets medlemmar torde emellertid icke vara möjligt. Skola dessa reserv­

styrkor bliva den effektiva organisation, med vilken tillfälliga, svåra snöför­

hållanden skola kunna bemästras, får man icke utsätta sig för risken, att

medlem, då han kallas till tjänstgöring, bryter ingånget avtal. Arbetslagets

medlemmar torde därför i likhet med snöploglagen böra vara underkastade

tjänsteplikt. Intresset av att hålla de allmänna vägarna öppna för samfärd­

seln är — icke minst för ortsbefolkningen — så stort, att det icke kan anses

oskäligt, att dennas medverkan tages i anspråk härför på samma sätt som

sker vid släckning av brand. Självfallet får sådan tjänsteplikt icke anlitas

annat än vid mera exceptionella förhållanden, då det icke är möjligt att på

annat sätt snabbt få vägarna öppnade för allmän trafik. Syftet med arbets­

lagen är ju -— såsom framgår av det ovan anförda — att skapa en bered-

skapsorganisation för särskilt svåra snöförhållanden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Ill

För alt tjänsteplikten icke skall bli alltför betungande bör densamma be­

gränsas till viss vägsträcka. Arbetslagen skola sålunda icke få tagas i anspråk

för vilken väg som helst. När den väg, arbetslag tilldelats, åter försatts i

farbart skick, få medlemmarnas arbetsprestationer icke tagas i anspråk förr­

än vid nästa svåra snöfall.

Att organisera arbetslagen i huvudsaklig överensstämmelse med de nuva­

rande snöploglagen torde icke vara lämpligt eller ens möjligt. Redan av prin­

cipiella skäl synes stötande alt begränsa tjänsteplikten till jordbruksfastig­

heternas brukare. Med de förändrade arbetsuppgifter, som skulle ankomma

på arbetslagen, skulle det vidare icke vara möjligt att rättvist fördela besväret

mellan fastigheterna. Med nu gällande ordning är detta möjligt genom att

tjänsteplikten avser att under en längre tid hålla viss vägsträcka framkomlig

för trafiken. Arbetsuppgiften kan då fördelas mellan fastigheterna i förhål­

lande till taxeringsvärdena. Framdeles avses arbetslagets tjänster endast

skola tagas i anspråk för att under en kort tidsrymd bortskaffa uppkommet

hinder. Alla de tjänstepliktiga måste då tagas i anspråk på en gång. Då

tjänsteplikten, enligt gällande bestämmelser, formellt sett endast omfattar

fastigheternas brukare, blir det icke heller möjligt att få tillräckligt med

folk.

Det torde emellertid vara lämpligt, att arbetslagen, liksom snöploglagen,

knytas till vissa fastigheter, vilka därtill indelas av länsstyrelsen. Indelningen

bör emellertid icke, såsom enligt nu gällande ordning, begränsas till endast

jordbruksfastigheter. Även fastigheter av annat slag, exempelvis industri- och

bostadsfastigheter, skola kunna därtill indelas, om de äro lämpligt belägna

och i övrigt tjänliga.

För att kunna skapa en effektiv beredskapsorganisation måste i förväg an­

givas, huru många medlemmar i arbetslaget som skola uppsättas av varje

fastighet. Detta bör ske i samband med indelningen och under hänsynstagan­

de till antalet av dem, som ha sitt hemvist eller stadigvarande arbete på fas­

tigheten. För att organisationen skall bliva effektiv måste därjämte de tjäns­

tepliktiga namneligen utses. Detta förutsättes emellertid skola i största möj­

liga utsträckning ske efter frivilligt åtagande. Det torde vara lättare att få per­

soner att frivilligt åtaga sig besväret, om de tjänstepliktiga skola utses bland

det mindre antal, som ha sitt hemvist eller stadigvarande arbete på fastighe­

ten, än om varje kommun skall utse ett visst större antal.

Enligt förslaget skola ägarna och brukarna medverka vid utseendet av

arbetslagets medlemmar. Där för någon fastighet det föreskrivna antalet

medlemmar icke kan utses efter överenskommelse, skulle länsstyrelsen bland

de män, som ha sitt hemvist eller stadigvarande arbete på fastigheten, uttaga

erforderlig personal. Därvid skulle icke få uttagas män under 17 eller över

55 år.

För varje arbetslag skulle länsstyrelsen förordna en fogde med uppgift

dels att tillse att erforderliga åtgärder vidtoges för utseende av ersättare till

den, som avgått ur arbetslag, dels att fortskaffa kallelse till medlemmarna att

infinna sig till tjänstgöring, dels ock att övervaka och leda fullgörandet av

de arbetsuppgifter, arbetslaget fått sig förelagda.

Medlem av arbetslag, som kallats till tjänstgöring, skulle äga att sätta

annan i sitt ställe.

Till medlem av arbetslag skulle i mån av utfört arbete utgå ersättning,

som i brist på överenskommelse skulle bestämmas av länsstyrelsen.

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Beträffande behovet av de av de sakkunniga föreslagna arbetslagen har

tvekan uttalats endast i ett pär av yttrandena. Länsstyrelsen i Älvsborgs län

förklarar sig sålunda icke övertygad om behovet av ifrågakomna bestäm­

melser. De maskinella hjälpmedel, som numera vore att tillgå för vinterväg­

hållning, syntes — möjligen med undantag för vissa delar av landet — med­

föra tillfredsställande möjligheter att utan användande av arbetslag ombe­

sörja väghållningen även vid svåra snöfall.

Länsstyrelsen i Uppsala län är icke övertygad örn att de föreslagna be­

stämmelserna äro lämpligare än nu gällande ordning. Länsstyrelsen anför

huvudsakligen följande.

De sakkunniga förorda en omläggning av själva organisationen, så att den­

na kommer att vila i första hand på överenskommelse och endast örn denna

befinnes otillräcklig på tvång, dock med rätt för den, som uttages, att sätta

annan i sitt ställe. Såvitt länsstyrelsen har sig bekant, har icke någon olä­

genhet framträtt vid tillämpningen av hittillsvarande stadganden. När del­

tagandet i plogning har påkallats, har det betraktats som en i allas intresse

föreskriven medborgerlig prestation. Då gällande lag binder plogningsindel-

ningen vid jordbruksfastigheter, har detta ansetts innebära att prestationen

skall utföras med fastighetens arbetskraft och dragare i den mån de räcka

till. Länsstyrelsen befarar, att det föreslagna systemet med särskilda avtal

kommer att vålla onödigt besvär och att uppluckra känslan av omedelbar

förpliktelse. Vad förslagets stadgande att »arbetslag skall uppsättas av-----------

fastigheter» innebär, synes oklart, då arbetslagen bildas genom personlig af­

tagning. Länsstyrelsen anser således, att nuvarande stadganden bättre till­

godose vinterväghållningens behov än de föreslagna bestämmelserna. I sam­

manhang med den nya organisationen torde dock den ändringen böra vid­

tagas, att förslag till indelning skall uppgöras av vägförvaltningen, vilken

också har att besluta om ploglagens ianspråktagande.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län ifrågasätter, huruvida icke länsväg-

nämnden bör höras, innan beslut om arbetslag fattas. Örebro läns vågsty-

relseförening förmenar, att länsvägnämndens yttrande bör infordras i alla

ärenden rörande arbetslag.

Länsstyrelsen i Malmöhus lån anser systemet med arbetslag, vars personal

skall uttagas av länsstyrelsen, bliva ganska tungrott samt anför härom.

Då förändringar i arbetslagens sammansättning till följd av avflyttning

och av andra anledningar säkerligen bli mycket vanliga, kommer länsstyrel­

sens åtgärd för utseende av ny personal att tid efter annan påkallas. Det

synes vara mindre tillfredsställande att, såsom i 52 § föreslagits, tjänstgö-

ringsskyldig skall äga att vid inkallelse till tjänstgöring i sitt ställe sätta

annan, vars lämplighet den tjänstgöringsskyldige har att själv pröva.

Det kan ifrågasättas, huruvida bärande skäl finnas för att knyta systemet

med arbetslag till fastigheterna. Att snöploglagen bildades genom uttagning

av jordbruksfastigheter sammanhängde med det förhållande att väghåll-

ningsbördan tidigare burits enbart av dessa fastigheter. Örn nu, såsom de

sakkunniga föreslagit, vinterväghållningen skulle anknytas även till andra

fastigheter än jordbruksfastigheter, synes detta visserligen vara ett steg i

rätt riktning, örn vägbördans fördelning på olika beskattningsföremål —

såsom riktigt torde vara — skall bliva bestämmande, men det skulle innebära

att man stannade på halva vägen. Ett följdriktigt förfaringssätt komme

härvidlag till användning först om även andra beskattningsföremål än in-

Kungl. Majlis proposition nr 223.

113

komst av jordbruk och annan fastighet toges i anspråk, och detta bleve fallet

om de arhetsskyldiga ultogets utan anknytning till fastigheterna, litt sådant

system, närmast jämförligt nied uttagande av eldsläckningsmanskap, bör en­

ligt länsstyrelsens mening komma till användning. För att göra systemet så

litet tungrott som möjligt borde länsstyrelsens befattning nied rekryteringen

inskränkas till ett bestämmande av det antal män som skulle uppsättas av

varje kommun, och sedan kunde det ankomma på kommunen själv att ut­

taga personerna. Självfallet skulle då bliva att uttagningen i första hand

skedde å frivillighetens väg.

Länsstyrelserna i Östergötlands oell Västmanlands län anse upprättan­

det av arbetslag vara en angelägenhet, som närmast bör ankomma på väg-

förvaltningen, och föreslå därför en ändring av bestämmelserna i sådan rikt­

ning. Länsstyrelsen i Kristianstads län ifrågasätter, örn ej uttagandet av per­

sonal kan anförtros landsfiskalen i samråd med vägförvaltningen.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län föreslår, att förslag till uppsättande av ar­

betslag skall uppgöras av vägförvaltningen. Prövning och fastställelse av

förslaget kunde lämpligen verkställas av länsstyrelsen.

Med de maskinella hjälpmedel, som numera finnas, kan vinterväghållning-

Departement.»-

chpTPTt

en under normala väderleksförhållanden ombesörjas av den statliga vägorga-

nisationen utan anlitande av det tjänstepliktsförfarande, på vilket de nuva­

rande snöploglagen bygga. Att — såsom på sina håll alltjämt förekommer

-— snöploglagen tagas i anspråk för att ombesörja en väghållning som, örn

ock med större kostnader, kan fullgöras på annat sätt utan tjänstepliktsförfa­

rande, bör icke vidare ske. Därest viss väg icke lämpligen kan maskinplo­

gas, bör vägförvaltningen träffa entreprenadavtal örn hästplogning.

Såsom de sakkunnigas utredning giver vid handen, lia emellertid snöplog­

lagen under senare år på många håll måst tagas i anspråk för snöskottning

vid svåra snöfall och vid drivbildning. Även framdeles torde vid sådana

tillfällen behov kunna uppkomma av att omedelbart mobilisera extra per­

sonal. Då det ofta kan vara svårt att genast anskaffa arbetskraft i tillräcklig

omfattning, anser jag i likhet med de sakkunniga erforderligt, att en bered­

skap för detta ändamål på förhand organiseras.

Att härför bibehålla de nuvarande snöploglagen torde icke vara lämpligt.

Dessa äro — på sätt framgår av benämningen — organiserade för plog-

ning och icke avsedda att utgöra en beredskap att anlitas vid särskilt svåra

snöförhållanden. Härför erfordras mera personal än den, som på grund av

snöploglagsbestämmelserna kan åläggas deltaga i snöskottning. Härtill kom­

mer, att snöploglagsbesväret för närvarande åvilar endast jordbruksfastig­

heternas brukare. Med hänsyn till beskaffenheten av den uppgift, för vil­

ken beredskapen skulle organiseras, kan det icke anses vare sig rättvist eller

lämpligt att begränsa besväret till dem.

De sakkunnigas förslag går ut på att i stället för snöploglagen skulle för

den uppgift, varom här är fråga, i mån av behov organiseras särskilda ar­

betslag.

Det vore givetvis önskvärt, örn dessa arbetslag kunde sammanställas

Bihang till riksdagens protokoll 19i3. 1 tami. Nr 223.

8

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 22,3.

helt på frivillighetens väg. Att uteslutande lita till avtal med arbetslagets

medlemmar torde emellertid icke vara möjligt. Skola dessa arbetslag bliva

den effektiva beredskapsorganisation, med vilken tillfälliga, svåra snöför­

hållanden skola kunna bemästras, får man, på sätt de sakkunniga fram­

hålla, icke utsätta sig för risken, att medlem vid kallelse till tjänstgöring

bryter ingånget avtal. Jag anser mig därför böra biträda de sakkunnigas

förslag, att arbetslagets medlemmar skola i likhet med snöploglagen vara

underkastade tjänsteplikt. Intresset av att hålla de allmänna vägarna öppna

för samfärdseln är icke minst för ortsbefolkningen så stort, att det icke kan

anses oskäligt, att dennas medverkan vid här avsedda undantagstillfällen,

då det icke är möjligt att på annat sätt snabbt få vägarna öppnade för all­

män trafik, tages i anspråk på liknande sätt som vid släckning av brand.

För att tjänsteplikten skall bli så litet betungande som möjligt bör den­

samma begränsas till viss vägsträcka.

De sakkunniga lia föreslagit, att arbetslagen skola uppsättas av lämpligt

belägna och i övrigt tjänliga fastigheter, vilka därtill indelas av länsstyrel­

sen. Tvekan kan naturligtvis råda örn lämpligheten av att knyta arbets­

lagen till fastigheterna. Skola lagens medlemmar vara underkastade tjänste­

plikt, är det av vikt, att besväret drabbar alla lika och sålunda icke be­

gränsas till viss grupp av personer. Då arbetslagen skola sammansättas av

dem, som ha sitt hemvist eller stadigvarande arbete på de fastigheter, vilka

komma i fråga, och besväret följaktligen icke skulle begränsas till någon viss

grupp av personer, anser jag emellertid grundad erinran i detta avseende

icke kunna göras mot förslaget. Med större fog kan anmärkas, att det inne­

bär en onödig omgång att låta arbetslagen uppsättas av fastigheterna samt

att det i och för sig vore mera tilltalande att för varje kommun bestämma

antalet tjänstgöringsskyldiga för där ifrågakommande vägsträckor och där­

efter med stöd av tjänsteplikten uttaga detta antal med hänsyn till boplats

och lämplighet. Sannolikt är emellertid att, såsom de sakkunniga hävdat, re­

krytering av arbetslagen på frivillighetens väg underlättas, om medlemmarna

utses för varje fastighet och sålunda med fastighetsägarnas medverkan ut­

väljas bland det mindre antal, som bor eller stadigvarande arbetar på fas­

tigheten, än örn för varje kommun skall utses ett visst större antal. Med

hänsyn härtill har jag, i nära anslutning lill de sakkunnigas förslag, ansett

mig böra förorda, att arbetslag bildas genom att länsstyrelsen utser erforder­

ligt antal personer, vilka ha sitt hemvist eller stadigvarande arbete på lämp­

ligt belägna fastigheter, vilka bestämmas av länsstyrelsen.

Enligt förslaget skall ägare eller brukare av fastighet avgiva förslag på

den eller de personer, som för fastigheten skola uttagas till medlemmar. De

tjänstepliktiga skulle därefter utses av länsstyrelsen med ledning av förslaget.

Några länsstyrelser ha befarat, att det föreslagna förfaringssättet skulle

bliva betungande för länsstyrelserna. Deras befattning med arbetslagen torde

emellertid icke bliva så omfattande. Uppsättandet bör nämligen tillgå så, att

länsstyrelsen uppdrager åt lämplig person i orten, exempelvis landsfiskalen,

att utreda och inkomma med förslag beträffande de fastigheter, av vilka

Kungl. Muj.ts proposition nr 223.

115

arbetslaget bör bildas, och det antal tjänstepliktiga, som bör uttagas för varje

fastighet, ävensom att med ledning härav från fastigheternas ägare eller bru­

kare infordra förslag på de personer, som skola utses. Länsstyrelsens uppgift

blir sålunda att i ett sammanhang pröva dessa förslag. Hithörande ärenden

äro enligt min mening av den natur, att prövningen bör ankomma på läns­

styrelsen och icke på vägförvaltningen. Icke heller utseendet av ersättare för

de medlemmar, som avgå, torde medföra större besvär för länsstyrelserna.

Förslag till ersättare skall nämligen avgivas av den fogde, som skall utses för

varje arbetslag. Sådant förslag behöver emellertid icke avgivas för varje gång

någon avgår utan kan, där ej särskilda förhållanden annat påkalla, ske i ett

sammanhang en gång örn året, exempelvis omedelbart före vinterväghåll­

ningens början.

Det är för övrigt självfallet icke meningen, att arbetslag skola upprättas i

alla trakter av landet utan endast där snöförhållandena erfarenhetsmässigt

kunna vara särskilt besvärliga.

Från några håll har ifrågasatts, att länsstyrelsen före meddelande av beslut

örn arbetslags uppsättande skall inhämta yttrande av länsvägnämnden röran­

de behovet. Ett sådant förfaringssätt förefaller lämpligt. Att meddela före­

skrift härom i väglagen synes dock icke erforderligt.

Enligt de sakkunnigas förslag skall till medlem i arbetslag, där ej frivillig

överenskommelse träffas, endast kunna uttagas män över 17 och under 55 år.

Enligt min mening bör tjänsteplikten icke begränsas till män. Under tider,

sådana som de nuvarande, då männen ofta i stor utsträckning äro inkallade

till militärtjänstgöring, bör möjlighet stå öppen att utse även kvinnor. Av

samma skäl anser jag, att även personer, som äro äldre än 55 år, böra kunna

uttagas för tjänstgöring i arbetslag. Åldersgränsen synes lämpligen kunna be­

stämmas till 60 år.

Särskilda bestämmelser för stad eller stadsliknande samhälle, som är

väghållare.

47 §.

Stadgandet motsvarar med viss jämkning 55 § i sakkunnigförslaget (mo­

tiv, se s. 105 och 106 i betänkandet).

Enligt de av riksdagen godkända huvudgrunderna för förstatligandet av

Departement

*-

den allmänna väghållningen på landet och därmed sammanhängande frågor

chefen.

skall statsbidrag utgå till stad, som är väghållare, med 95 procent av de

beräknade kostnaderna för byggande och underhåll av allmän väg. I berör­

da kostnader må dock icke — på sätt framgår av förslaget till förordning

örn statsbidrag till väg- och gatuhållningen i de städer och stadsliknande sam­

hällen, som äro väghållare — utan medgivande av Kungl. Majit inräknas er­

sättning för upplåtelse av mark och för annat intrång. I kostnadsunderla-

get för beräknande av statsbidrag ina ej heller inräknas utgift för förvalt­

ning. Statsbidrag skall vidare icke utgå till den del av väghållningskostna-

derna, för vilken fastighetsägare på grund av äldre bestämmelser kan vara

skyldig att svara.

Då staten helt övertager kostnaderna för den allmänna väghållningen på

landet, synes det böra i väglagen angivas, att stad är berättigad till stats­

bidrag med 95 procent av de beräknade våghål! ningskostnaderna för staden,

efter avdrag för vad som belöper på vägmark och kostnad för stadens för­

valtningsorgan. Då den del av utgifterna, för vilken fastighetsägare på

grund av äldre bestämmelser är skyldig svara, icke kan anses utgöra någon

kostnad för staden, torde något förbehåll härför icke behöva göras i lag­

texten.

48

§.

Denna paragraf motsvarar med vissa jämkningar, huvudsakligen av redak­

tionell art, 56 och 58 §§ i sakkunnigförslaget (motiv, se sid. 105 och 106 i

betänkandet).

Länsstyrelsen i Jönköpings län ifrågasätter, huruvida administrativ doms­

rätt kan tilläggas väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i nu förekommande ord­

ning. I varje fall tarvades ett uttryckligt stadgande i den för styrelsen gällan­

de instruktionen.

Länsstyrelsen i Östergötlands lån har, med hänvisning till att frågan örn

åläggande för stad att underhålla bristfällig väg kunde vara av stor vikt,

ifrågasatt, huruvida icke samma förfarande här borde tillämpas, som före­

skrivits beträffande vissa andra viktigare vägärenden, nämligen att avgöran­

det skulle tillkomma Konungen, örn icke länsstyrelsens mening överensstämde

med väg- och vattenbyggnadsstyrelsens.

Departements -

I anledning av vad i yttrandena anförts vill jag framhålla, att väg- och

chefen.

vattenbyggnadsstyrelsen helt visst är den myndighet, som har de största förut­

sättningarna att bedöma fråga, om brist i väghållning föreligger. Avgörandet

av fråga härom bör därför ankomma på styrelsen. Lämpligt torde vara att

denna före avgörandet av dylikt ärende inhämtar länsstyrelsens uppfattning.

Tillräcklig anledning att tillerkänna meningsskiljaktighet mellan väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen och länsstyrelsen i förevarande ärende samma ver­

kan som i vägbyggnadsmål och dylikt torde icke finnas.

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

49 §.

Stadgandet ansluter sig i sak till 60 § i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 116

i betänkandet).

Särskilda bestämmelser för stad eller stadsliknande samhälle, där kronan

är väghållare.

50 §.

Denna paragraf överensstämmer i sak med 54 § första punkten i sakkun­

nigförslaget (motiv, se s. 104 och 105 samt 106—116 i betänkandet). På grund

Kanal. Majus proposition nr 223.

117

av bestämmelsen i 53 § i departementsförslaget skall stadgandet äga mot­

svarande tillämpning å stadsliknande samhälle, där kronan är väghållare.

Enligt 17 § gällande väglag åligger det samhälle att, där väg skall byggas

inom det stadsplanelagda området, utan kostnad för vägdistriktet tillhanda­

hålla mark, som erfordras för vägens byggande. Tillika stadgas, att den in­

skränkning i tomtägares skyldighet att ersätta gatumark, som enligt stads-

planelagen äger rum därest i gatumarken ingår allmän väg, ej skall inträda

i det fall, att väg efter den 1 januari 1928 (då ifrågavarande regler i väglag-

stiftningen först blevo tillämpliga) byggts inom område, som ingår i stads­

planen.

Vid riksdagsbehandlingen av 1934 års lag erinrade vederbörande utskott,

att hithörande bestämmelser i en del fall syntes komma att verka i viss mån

obilligt mot samhällena eller de enskilda tomtägarna i dem. För ändring av

den uti paragrafen gjorda regleringen av samhälles och tomtägares skyldig­

het krävdes emellertid en mera ingående utredning än den. utskottet varit i

tillfälle åstadkomma.

Innan ännu 1934 års väglag trätt i kraft, yrkades vid 1936 års riksdag mo-

tionsvis, att riksdagen ville hos Kungl. Majit hemställa örn utredning och

förslag till sådan ändring av 17 § väglagen, att där föreskriven skyldighet för

samhälle att tillhandahålla mark bortfölle eller avsevärt mildrades.

Såsom skäl för detta yrkande anfördes i motionen bland annat följande.

Särskilt inom samhällen i våra största städers grannskap — uppvuxna

kring starkt trafikerade infartsvägar till städerna — framkomme numera

krav på de stora infartsvägarnas utbyggnad till bredder, som man ännu för

ett årtionde sedan säkerligen ansett fullständigt otänkbara. Samhällenas skyl­

dighet att tillhandahålla vägmärken kunde i dylika fall otvivelaktigt bliva

i hög grad betungande trots rätten för dem att uttaga ersättning av vederbö­

rande tomtägare. För samhällen med stort tillmätta stadsplaner kunde det

dröja avsevärd tid. innan bebyggelsen nådde den omfattning, att ersättnings-

rätten bleve av någon nämnvärd betydelse för samhället. Härtill komme, att

ersättningsrätten enligt stadsplanelagens bestämmelser vore begränsad' i för­

hållande till de invid vägen tillåtna hushöjderna. Med de vägbredder, som nu

kunde ifrågakomma i dylika fall, komme rätten till ersättning av tomtägarna

ofta att gälla endast en del av samhällenas markanskaffningskostnader. I

ett visst fall hade ifrågasatts skyldighet för eif litet samhälle (med ej fullt

800 invånare och c:a 11,500 skattekronor) att för markanskaffning till all­

män väg inköpa ej mindre än omkring 40,000 kvadratmeter mark, som eljest

skulle lia tagits i anspråk för tomtförsäljningar. Det syntes uppenbart, att

man vid tillkomsten av gällande bestämmelser icke räknat med att denna

skyldighet skulle kunna bliva ens tillnärmelsevis så betungande som enligt

exemplet numera kunde ifrågakomma.

I infordrat yttrande över motionen anförde svenska stadsförbundet i hu­

vudsak följande.

1927 års reglering av väghållningsbördan i samhällena kunde icke anses

innefatta någon fullt tillfredsställande avvägning av denna börda. Skyldighe­

ten att kostnadsfritt tillhandahålla mark, som erfordrades för vägbyggnad

inom stadsplanelagt område, utgjorde en extra börda för samhällena, som

lis

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

svårligen kunde försvaras. Enligt förarbetena till 1928 års reglering hade

man ursprungligen avsett att alltigenom pålägga vägdistrikten enahanda för­

pliktelser nied avseende å väghållningen inom samhällena som på den egent­

liga landsbygden. Några bärande skäl för att göra undantag härifrån beträf­

fande vagmark inom stadsplanen! område syntes icke hava anförts. För­

slag örn att låta samhällena ansvara för denna markanskaffning hade först

framförts under den antagna men sedermera ej förverkligade förutsättning­

en, att särskilda fastighetsbidrag skulle uttagas till kostnaderna för markan­

skaffning till landsbygdens allmänna vägar överhuvud. När samma förslag

framställdes år 1927, hade planerna på dylika fastighetsbidrag förfallit. Nå­

got annat positivt skäl lör att likväl lägga ifrågavarande börda på samhällena

syntes då icke hava anförts än »den särskilda nytta de i allmänhet torde hava

av vägs anläggande». Till försvar för åtgärden framhölls dessutom, att skyl­

digheten i regel icke syntes bliva betungande för samhällena och att dessa

skulle hava möjlighet att uttaga markkostnaden av tomtägare utmed vägen.

På grund av de sedan dess och alltjämt växande anspråken på de allmänna

vägarnas utbyggnad och förbättring syntes det numera orimligt vidhålla, att

bekostandet av vägmark inom stadsplan borde vara samhällenas ensak. Många

av de stadsplanelagda områdena genomlöptes av huvudvägar med betydande

genomgångstrafik. För denna trafik krävdes mångenstädes breddningar eller

ändamålsenligare sträckningar av vägarna också inom samhällenas plan­

lagda områden. Dylika vägförbättringar syntes vida oftare aktualisera frågor

om markanskaffning därstädes än nybyggnader av väg. Någon garanti för

att denna börda stöde i rimlig proportion till varje samhälles ekonomiska

bärkraft funnes icke. Det måste därför anses särskilt betänkligt, att skyldig­

heten gällde generellt för samhällena utan någon möjlighet till eftergifter.

1 omtägares bidragsskyldighet till kostnad för gatumark beredde ingalunda

samhällena någon effektiv hjälp. Samhällets skyldighet att tillhandahålla

vägmark gällde hela det planlagda området, under det att bidragsskyldighet

för tomtägare inträdde först i mån av samhällsbebyggelsens fortskridande.

Den omständigheten, att tomtägare regelmässigt förr eller senare skulle

bliva skyldig att bidraga till gatumarkskostnader, syntes ej heller kunna

åberopas såsom skäl för att bibehålla bestämmelserna om samhälles skyl­

dighet att tillhandahålla vägmark inom planlagt område. Ett avskaffande

av sistnämnda skyldighet borde givetvis föranleda motsvarande inskränk­

ning även i fråga örn tomtägares bidragsplikt. Slutligen ville styrelsen

erinra därom, att statsbidrag numera utginge till kostnader för lösen ax­

mark, sorn erfordrades för byggande av allmän väg på landet. Att man

sålunda överflyttat en väsentlig del av markanskaffningskostnaderna på

den egentliga landsbygden från vägdistrikten till staten men likväl låtit

samma börda i fråga om planlagt område alltjämt åvila respektive samhäl­

len ensamma syntes vara ägnat att ytterligare framhäva obilligheten mot sam­

hällena i förevarande hänseende, särskilt som den mark, vilken erfordrades

för ändamalet, i regel vöre dyrare inom samhällenas planlagda områden än

på den egentliga landsbygden.

Jordbruksutskottet, till vilket motionen hänvisats, yttrade i sitt utlåtande.

Erfarenheten synes bekräfta vad särskilda utskottet vid behandlingen

av

1934 års väglag därom anfört att förevarande bestämmelser örn skyldighet

tor municipalsamhälle och köping samt i sin ordning tomtägare att kost­

nadsfritt tillhandahålla vägmark i en del fäll skulle komma att verka i viss

män obilligt mot municipalsamhällena och köpingarna eller tomtägarna. Med

hänsyn härtill finner nu jordbruksutskottet i likhet med motionären skäl

119

föreligga att närmare överväga ändring i dessa bestämmelser. Utskottet vill

ifrågasätta, huruvida icke Kungl. Maj:t eller länsstyrelse bör tillerkännas be­

fogenhet att i vissa fall medgiva befrielse helt eller delvis från sagda skyldig­

het. Förutsättningarna för en sådan möjlighet till jämkning torde därlör böra

göras till föremål för utredning.

Utskottet hemställde därför örn skrivelse till Kungl. Maj:l med begäran örn

utredning i anslutning till vad utskottet sålunda anfört. Utskottets hemstäl­

lan bifölls av riksdagen.

Kungl. Maj:t infordrade yttrande från byggnadsstyrelsen, som uttalade sig

för att möjlighet borde öppnas att helt eller delvis befria samhällena från

skyldighet att tillhandahålla vägmark.

Genom beslut den 17 november 1939 uppdrog Kungl. Majit åt vägförstat-

ligandekommittén att verkställa den av riksdagen begärda utredningen.

Kommittén verkställde i anledning härav en ingående utredning rörande

värdet av den mark, som samhällena tillhandahållit under åren 1934—1938.

och i vilken utsträckning samhällena uppburit eller förväntade att under

de närmaste åren erhålla ersättning av tomtägarna. Av utredningen —- för

vilken redogöres i kommitténs den 9 april 1941 avgivna betänkande (SOU

1941: 12) — framgick bland annat, att 65 av landets 231 köpingar och

municipalsamhälle!! under åren 1934—1938 tillhandahållit mark för allmän

väg och att värdet av denna mark uppgått till sammanlagt cirka 525,000

kronor. Beloppet av den ersättning, samhällena erhållit eller förväntade att

under den närmaste tiden erhålla av tomtägarna, uppgick enligt byggnads­

nämndernas uppgifter till endast 31.500 kronor eller 6 procent av värdet

av den tillhandahållna marken. För flertalet av de samhällen, som under

nämnda år tillhandahållit mark, hade de kostnader härför, som beräknades

komma att .stanna å samhällena, icke varit särskilt stora i förhållande till

skatteunderlaget. Motsatsen gällde emellertid beträffande åtskilliga av dessa

samhällen. I detta avseende anförde kommittén en del exempel.

Av de 231 samhällena kunde, enligt byggnadsnämndernas uppgifter, 108

förvänta att under 1939 eller de närmaste åren därefter bliva skyldiga att

kostnadsfritt tillhandahålla mark för beslutade eller planerade vägföretag.

Enligt byggnadsnämndernas uppgifter skulle endast 8 av dessa 108 samhäl­

len kunna räkna med en markupplåtelse utan uppoffring för samhällena.

I många fall vore det fråga örn betydande markupplåtelser. Endast en fjärde­

del av de samhällen, sorn berördes av beslutade eller planerade vägföretag.

syntes räkna med att inom överskådlig tid få någon väsentlig del av kostna­

derna för markupplåtelse täckt genom ersättningar från tomlägarna.

Vissa av byggnadsnämnderna hade angivit, varför ersättning av tomtägar­

na icke kunde påräknas. Sålunda hade framhållits, att samhällena i ett flertal

fall nödgats eller bleve nödsakade att för dryga kostnader lösa byggnader,

vilka skulle rivas för att bereda plats för väg, och att vad samhälle finge ut­

giva för sådant intrång icke kunde uttagas av tomtägarna. En annan anled­

ning till att gottgörelsen från tomtägarna icke vore större hade angivits vara,

Kunni. Maj.ts proposition nr 223.

1-20

Kuriffl. Maj.ts proposition nr 223.

att tomter belägna vid stora trafikleder numera ofta icke finge ha direkt ut­

fart till trafikleden utan endast via lokalväg och att ersättning i sådant fall

icke ansetts kunna uttagas av tomtägarna. Vidare byggdes de stora trafik­

lederna ibland till sådan bredd, att tomternas bidragsskyldighet — som stöde

i visst förhållande till den tillåtna hushöjden — endast omfattade en mindre

del av vägen.

Beträffande skäligheten av att samhälle får bidraga till allmänna vägar

inom det stadsplanelagda området framhöll kommittén för egen del. att det

syntes äga sin riktighet att, såsom vid tillkomsten av nu gällande regler utta­

lats, dessa trafikleder i regel vore av särskild nytta för samhället. De vore

vanligen dess huvudgator och betingelser för dess bestånd och fortsatta ut­

veckling. Det syntes ock finnas fog för att i förevarande hänseende göra skill­

nad mellan samhällena och deras invånare, å ena, samt landskommunerna

och fastigheterna på rena landsbygden, å andra sidan. Vägnätet kunde knap­

past betraktas som en angelägenhet för dessa kommuner i lika hög grad som

trafiklederna inom stadsplanelagda delar av ett samhälle vore ett dess eget

intresse. Erinras kunde ock, att äganderätten till allmän väg, som inginge i

gata, utan lösen tillfölle samhället, oavsett vem som bekostat markförvärvet.

Denna förman för samhället kunde ju bli av stor ekonomisk betydelse, örn

genom stadsplaneändring gatan förvandlades till tomtmark. Även bortsett

från samhälles möjlighet att i större eller mindre utsträckning av vederbö­

rande tomtägare njuta ersättning för gatumark, funnes alltså anledning att

såsom regel bibehålla bestämmelsen örn samhällenas ifrågavarande skyldig­

het. I bestämmelserna om tomtägarbidragen såge kommittén ytterligare skäl

härför. En fullt tilllredsställande lösning av problemet örn tomtägarbidragen

stöde knappast till buds, med mindre samhällets ifrågavarande skyldighet i

princip bibehölles.

Undantagslöst syntes emellertid, uttalade kommittén, den i 17 § väglagen

stadgade regeln icke kunna upprätthållas, örn ej möjlighet bereddes samhälle

att erhålla lättnad i annan ordning. Av utredningen i ärendet syntes nämli­

gen framgå, att markanskaffningsplikten under vissa omständigheter kunde

bliva orimligt betungande. Orsaken härtill vore framför allt, att marken i vissa

fall måste anskaffas på ett mycket tidigare stadium än vad sorn skulle följa

av stadsplanelagens bestämmelser.

Kommittén påpekade, att frågan om huru lättnad skulle beredas samhäl­

lena komplicerades av tomtägarbidragen, samt upptog i .samband därmed till

ingående diskussion fragan, örn tomtägarnas skyldighet att utgiva ersättning

för gatumarken kunde anses utgöra bidrag till samhällets kostnader för mar­

ken och alltså borde borttälja, örn och i den mån samhällena befriades från

skyldigheten att kostnadsfritt tillhandahålla mark. Kommittén framhöll emel­

lertid. att örn tomtägarna vid de gator, som tillika vore allmänna vägar, be­

friades fran sin bidragsplikt. de komme att intaga en i förhållande till övriga

tomtägare gynnad ställning. Det måste dock betecknas såsom önskvärt, att

alla samhällets tomtägare finge bidraga till gatuhållningen efter rättvisa och

billiga grunder. Kommittén ansåge å ena sidan ogörligt att låta tomtägarnas

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

121

markersättningsskyldighet kvarstå oberoende av samhällets förpliktelse att

tillhandahålla vägmärken, samt å andra sidan icke önskvärt att lindra den­

na tomtägarnas skyldighet med mindre den i något fall funnes gå längre än

vad som motsvarade deras fördel av gatuföretaget. Lösningen skulle alltså

vara att man undersökte, först om någon lättnad för tomtägarna tarvades

och därefter huruvida samhället borde erhålla lindring beträffande den del

av kostnaden, som icke ersattes samhället av tomtägarna. Mera sällan syntes

förhållandena vara sådana, att vägföretaget icke föranledde värdestegring å

kringliggande mark i tillräcklig grad för att tomtägarbidragen skulle kunna

utkrävas enligt stadsplanelagens huvudregel. Emellertid måste man räkna

med möjligheten att undantagsvis företagets nytta för tomterna kunde visa

sig mer eller mindre fiktiv. Detta gällde i särskild grad nu ifrågavarande tra­

fikleder, beträffande vilka andra synpunkter än trafikledens nytta för sam­

hället kunde bliva avgörande. Men även i fråga örn vanliga gator kunde ett

anläggnings- eller vidgningsföretag stundom vara av mycket ringa fördel för

tomterna, kanske snarare till skada än nytta. Markersättningen borde därför

kunna jämkas, i vissa fall ända ned till nollpunkten. För sådant syfte borde

stadsplanelagen ändras.

Den lättnad, som samhälle kunde behöva beträffande den del av mark­

anskaffningskostnaden, vilken skulle falla på samhället, skulle enligt kom­

mitténs förslag meddelas i form av statsbidrag. Då det ofta icke vore nog, att

statsbidrag lämnades först vid en sen och oviss tidpunkt, när tomtägarnas

bidrag fastställts, skulle samhälle, som behövde lindring i skyldigheten att

förskjuta markkostnaden, kunna erhålla större eller mindre lån av statsmedel.

För de av kommittén föreslagna grunderna för statsbidrag och lån till bestri­

dande av kostnaderna för tillhandahållande av mark redogöres närmare i an­

nat sammanhang.

Kommitténs förslag i här avsedd del blev i de infordrade yttrandena före­

mål för mycket skiljaktiga uttalanden.

Byggnadsstyrelsen fann kommitténs förslag väl ägnat att bereda möjlighet

till önskvärd lättnad i en eljest under vissa omständigheter oskälig och be­

tungande hörda för såväl samhällen som tomtägare.

Förslaget tillstyrktes vidare av länsstyrelserna i Kristianstads, Västman­

lands och Västerbottens län samt av svenska vågstyrelsernas förbund och

svenska vå'^föreningen. Jämväl länsstyrelsen i Uppsala län yttrade sig i till­

styrkande riktning.

Länsstyrelsen i Kronobergs län ifrågasatte, örn den lättnad i samhällenas

markanskaffningsplikt, som kommittén föreslagit, vore tillräcklig. Skulle det

ur principiella synpunkter finnas möjligt att gå längre för lättande av sam­

hällenas skyldighet att tillhandahålla mark. vore detta enligt länsstyrelsens

förmenande önskvärt.

Kammarkollegiet anförde i sitt utlåtande.

De resonemang sakkunniga här lägga som grund för sitt förslag, torde stri­

da mot gällande rättsuppfattning och rättspraxis, se N. J. A. avd. 1 1935: ref.

47. Denna rättsuppfattning och praxis grundar sig på, att stadsplanesamhället

122

Kunni. Maj:ts proposition nr 223.

skall i fråga örn kostnad för allmän väg likställas med landel. Men detta med­

för ej, att den enskilde tomtägaren därmed befrias från sin gatubidragsskyl-

dighet, d. v, s. i detta fall att till samhället utge vad som motsvarar tomtens

värdestegring genom gatans (vägens) iordningställande, exklusive ledningar,

utan han skall till stadsplanesamhället utge en slags ekvivalent för vanligt

gatukostnadsbidrag, som stadsplanesamhället alltså får som bidrag till täc­

kande av sina gatu- och vägkostnader i allmänhet.

Vidare synas icke skäl vara anförda, varför mark till vägar, som icke tillika

utgöra gata enligt stadsplan, skall inom stad eller annat stadsplanesamhälle

av detta utan ersättning ställas till förfogande för ändamålet. Det synes omöj­

ligt att söka, på sätt sakkunniga synas göra beträffande köpingar och muni-

cipalsamhällen, grunda stadsplanesamhällets skyldighet i nu senast angivna

fall på en förment»gatuhållningsskyldighet», eftersom en sådan i dessa fall

ej existerar. Att frågan skulle sakna större praktisk betydelse vederlägga de

sakkunniga själva i vad avser köpingar och municipalsamhällen. Man kan

emellertid väl knappast påstå, att frågan .skulle äga mindre betydelse i en

stad av t. ex. mindre storleksordning än i större köpingar eller municipal­

samhället

Särskilt stötande torde regeln örn samhällets skyldighet att utan ersättning

tillhandahålla mark för allmän väg framstå i de fall, då vägen framgår inom

sådant icke tättbebyggt område som inkorporerats med eller ingår i en ny­

bildad stad eller eventuellt annat stadsplanesamhälle.

Inom redan stadsplanelagt område ställer sig denna markersättningsfråga

annorlunda. Det är möjligt, att ett rättvist resultat skulle ernås genom att

stadsplanesamhällets rätt att erhålla gatumark utan ersättning eller ock gatu-

marksersättning i dessa fall överginge å statsverket i vad avser själva mar­

ken, utgörande allmän väg, dock med iakttagande av de modifikationer, sorn

föranledas av bestämmelserna i 45 och 46 §§ stadsplanelagen, ävensom under

iakttagande att stadsplanesamhällets rätt till gatukostnadsbidrag icke in-

skränkes utöver vad i 50 § sagda lag stadgas.

Svenska stadsförbundet fann det framlagda förslaget ej tillfredsställande

samt anförde till stöd för denna sin uppfattning bland annat.

Att de stadsliknande samhällena alls skola — såsom sådana — drabbas av

några kostnader för den mark till allmänna vägar, som tomtägare icke bli

skyldiga ersätta, är enligt förbundets mening oegentligt, då någon motsvarig­

het härtill icke gäller eller nu ifrågasättes beträffande bekostandet av mark-

anskaffningen för väghållningen på landet i övrigt. De åtgärder, som de sak­

kunniga nu föreslå i berörda hänsende, skulle däremot uppenbarligen endast

betyda, att dessa kostnader för samhällen skulle i enskilda fall kunna mins­

kas. Härtill kommer att den i sådant syfte föreslagna anordningen är .synner­

ligen omständlig.

Det får visserligen medgivas, att det torde vara svårt att finna en enkel lös­

ning av förevarande fråga från den av de sakkunniga intagna utgångspunk­

ten. att lösningen icke bör innebära något avsteg från principen örn tomtägares

skyldighet att i viss mån ersätta gatumark. Men förbundet kan icke finna, att

några avgörande betänkligheter behöva hysas mot att göra undantag i fråga

örn denna skyldighet i vad angår markanskaffningen för allmänna vägar

i de stadsliknande samhällena och i stället låta kostnaderna för denna mark-

anskaffning helt bestridas i samma ordning som de egentliga vägbyggnads-

kostnaderna. Med hänsyn till den härvid gjorda invändningen, att en sådan

lösning skulle betyda olikställighet för tomtägare inbördes inom ett och sam­

ma samhälle, må erinras, att sådan olikställighet redan nu är för handen på

grund av den inskränkning i tomtägares skyldighet att ersätta gatumark, som

Kungl. Mattts proposition nr 223.

123

enligt stadsplanelagen gäller, däresl i gatumarken ingår allmän väg byggd

före den l januari 1928.

Nästan alla köpingar och municipalsamhälle!!, som yttrat sig i denna del,

kritiserade i skarpa ordalag kommitténs förslag, därvid de nuvarande bestäm­

melserna om skyldighet all tillhandahålla mark betecknades såsom »obilliga»,

»orättvisa» och »kränkande för rättsmedvetandet». Det framlagda förslaget

gjorde ej samhällena full rättvisa och beaktade icke tillräckligt samhällenas

bördor. Samhällena borde hell befrias från markanskaffningsplikten och så­

lunda i detta avseende helt likställas med landsbygden. Förslaget vöre inveck­

lat, och samhällenas ekonomiska ställning bleve svår att överblicka. Ny utred­

ning om samhällenas skyldigheter i detta hänseende påkallades.

1942 års vägsakkunniga, vilka i förevarande fråga samrått med vissa av

mig särskilt tillkallade personer, ansluta sig för egen del till vägförstatligan-

dekommilténs uppfattning, att skyldigheten för de stadsliknande samhällena

att tillhandahålla mark för allmän väg bör i princip bibehållas. Då ifrågava­

rande skyldighet i många fall verkat oskäligt betungande, anse de sakkun­

niga emellertid erforderlig lättnad böra beredas samhällena. Enligt de sak­

kunnigas förslag skulle lindring i besväret åstadkommas helt genom stats­

bidrag. För de sakkunnigas förslag till författning härom redogöres i annat

sammanhang.

De sakkunniga anse vidare, att de skäl, som tala för att den principiella

skyldigheten för samhällena att tillhandahålla mark för allmän väg inom

sladsplanelagt område bibehålies, kunna med samma fog åberopas i fråga

örn de städer, där kronan är väghållare.

De stadsliknande samhällena lia i väghållningshänseende alltid hänförts Departements-

chef en

till landet. Det kunde då synas skäligt att samhällena även med avseende

å markanskaffningskostnaderna likställdes med landsbygden. Skulle sam­

hällena befrias från skyldigheten att tillhandahålla mark för allmän väg,

måste emellertid även tomtägarbidragen bortfalla. Det kan nämligen icke

anses rimligt, att samhällena uppbära bidrag från tomtägarna till kostnader,

från vilka samhällena befriats. I den mån tomtägarna icke lia någon nytta av

företaget, vore det givetvis icke något att erinra mot att de befriades från

bidragsskyldigheten. I de flesta fall lia emellertid tomtägarna sådan nytta

av företaget, att de skäligen böra bidraga till kostnaderna för marken. Här­

till kommer att, om ägarna av tomter vid de gator, som tillika äro allmänna

vägar, befrias från bidragsplikt, orättvisa kan uppkomma i ett annat avseende,

nämligen därutinnan, att dessa ägare komma att intaga en gynnad .ställning

i förhållande till övriga tomtägare i samhället, vilka kunna vara bidragsplik-

tiga. Det är visserligen sant, att även på landsbygden ägarna av fastigheter,

belägna vid allmän väg, åtnjuta en särställning framför (ivriga fastighetsägare,

men det är dock obestridligt, att vägbyggnadsföretag i eif samhälle i de flesta

fall medför större fördel för tomtägaren än vad ett dylikt företag pä landsbyg­

den medför för vederbörande fastighetsägare. .Tåg anser mig därför icke kunna

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

tillstyrka, att nu ifrågakomna tomtägare befrias från bidragsplikt På grund

härav finner jag även samhällenas skyldighet att tillhandahålla mark för

allmän väg inom stadsplanelagt område höra i princip bibehållas. Jag kom­

mer emellertid att i det följande framlägga förslag örn statsbidrag till sam­

hällena för att bereda dem lättnad i besväret.

Om de stadsliknande samhällena sålunda även framdeles skola vara skyl­

diga att tillhandahålla mark för allmän väg inom stadsplanelagt område,

bör självfallet samma skyldighet åvila de mindre städer, där kronan är väg­

hållare.

51 §.

Detta stadgande utgör en sammanfattning av ett av stadsplaneutredningen

utarbetat, av de sakkunniga i betänkandet åberopat förslag till ändring i

vissa delar av stadsplanelagen (se betänkandet s. 26 och 120—123).

Enligt 39 § stadsplanelagen är stad ansvarig för iordningställande och

upplåtande till allmänt begagnande av gata eller annan allmän plats inom

område, som ingår i stadsplan. Närmare föreskrifter meddelas i 40 § sam­

ma lag angående tidpunkten för gatas upplåtande, i 42 § rörande gatas

beskaffenhet vid upplåtandet och i 43 § beträffande gatas framdragande ge­

nom trafik-, skydds- eller säkerhetsområde. Jämlikt 54 § skall vidare under­

hållet av gata vila å staden.

I 1942 års proposition örn förstatligande av den allmänna väghållningen på

landet uttalade jag, att den statliga vägorganisationen borde i de mindre stä­

der, som saknade förutsättningar att själva vara väghållare, ombesörja väg-

och gatuhållningen av de för biltrafiken viktiga vägarna och gatorna. Från

riksdagens sida uttalades icke någon erinran häremot.

Kronans övertagande av gatuhållningsskyldighet, som åligger berörda stä­

der, nödvändiggör meddelandet av bestämmelser, genom vilka ifrågavarande

städer befrias från de skyldigheter, som enligt nyssnämnda föreskrifter i

stadsplanelagen åligga dem.

Stadsplaneutredningen anför härom följande.

De sålunda föreslagna ändringarna i lagen om allmänna vägar medföra

vissa förändringar i de ovannämnda föreskrifterna i stadsplanelagen. I sist­

nämnda lag bör sålunda —- förslagsvis i en ny paragraf, benämnd 44 a §,

samt i 54 § — föreskrivas att, då kronan är väghållare i stad, stadens skyldig­

het att iordningställa och underhålla gata, som tillika är allmän väg, i stället

skall åvila kronan. Vad sålunda stadgats angående stad erhåller på grund

av föreskrifterna i 56 och 57 §§ stadsplanelagen motsvarande tillämpning be­

träffande köping och annat stadsliknande samhälle. Att i stad, där kronan är

väghållare, gata »tillika är allmän väg» innebär att den omfattas av kronans

väghållningsskyldighet. Vilka gator, som det sålunda åligger kronan att

bygga och underhålla, bestämmes i den i väglagen stadgade ordning. Be­

träffande dylika gator blir det därför kronan som, bl. a., har att svara för

att gatorna på i 40 § stadsplanelagen föreskriven tid upplåtas till allmänt

begagnande och att de därvid äro i det skick, som 42 § samma lag stadgar.

Gata, som av kronan upplåtes till allmänt begagnande, skall i enlighet här­

med, där ej länsstyrelsen för visst fall på begäran av kronan eller staden med-

Kandi. Maj.ts proposition nr 223.

125

ger avvikelse, till bredd och hö.jdläge överensstämma med stadsplanen samt

vara försedd med beläggning enligt ortens sed, erforderliga gångbanor m. m.

Då det emellertid kan förekomma, att gatans bredd enligt stadsplanen är

större än som betingas av trafikens behov eller att gatan på grund av be­

stämmelserna i stadsplanen förses med plantering eller eljest bygges eller

underhålles med dyrbarare utförande än trafikbehovet kräver, bör föreskri­

vas, att merkostnaden härför skall gäldas av staden eller samhället. Storleken

av bidragsskyldigheten bör beräknas till skillnaden mellan anläggnings- och

underhållskostnaderna för gatan enligt stadsplanen och motsvarande kost­

nader för en gata av en standard, som är avpassad efter samfärdselns behov

och väntade utveckling. Vidare böra givetvis kostnader för anordnande av

under jordisk avloppsledning eller annan sådan särskild anordning åvila sta­

den eiler samhället. Bidragsskyldigheten torde böra bestämmas efter själv­

kostnadspris. Enligt vägförstatligandekommitténs förslag skulle tvist angå­

ende bidragsskyldighetens storlek hänskjutas till avgörande av skiljenämnd.

Sannolikt torde emellertid erforderlig utredning i fall som det förevarande,

där parterna utgöras av kronan, å ena, samt stad eller samhälle, å andra

sidan, i regel kunna åvägabringas och uppgörelse kunna ske lika bra ulan

som med biträde av skiljemän. Då det vidare ej torde kunna undvikas att

skiljemännens beslut skall kunna klandras vid domstol, synes ett obligato­

riskt hänskjutande av tvisten till skiljenämnd innebära en onödig omgång.

Uppstår tvist, bör den sålunda, där ej frivilligt avtal om anlitande av skilje­

nämnd träffas, i vanlig ordning avgöras av domstol.

Då kronan iordningställer gata, som nu nämnts, är staden enligt 54 § väg-

lagsförslaget skyldig att utan kostnad för kronan tillhandahålla den mark,

som erfordras för ändamålet. Motsvarande gäller enligt 59 § väglagsförslaget

beträffande stadsliknande samhälle.1 Skyldigheten alt tillhandahålla den er-

forderliga marken gäller hela gatubredden, även örn gatan på grund av stads­

planen utföres bredare än som betingas av trafikbehovet. Rätt att lösa

gatumarken tillkommer staden eller samhället jämlikt 21 § stadsplanelagen.

Kronan har däremot ingen lösningsrätt.

Beträffande förslaget att kostnaden för underjordisk avloppsledning skall

gäldas av staden har svenska kommunaltekniska föreningen i sitt yttrande

yrkat sådan ändring, att kostnaden skulle påvila staden endast örn avlopps­

ledningen tjänade annat ändamål än bortledande av vatten från allmän väg.

Svenska teknologföreningen anser, att underhåll av underjordisk avloppsled­

ning, vilken är anordnad uteslutande för att avvattna gata som utgör allmän

väg, skall åvila kronan. Till stöd härför anföres, att avloppsledningar i

många fall komma till utförande uteslutande för att tjäna vägens eller gatans

avvattning. 1 varje fall torde dagvattensbrunnar och avloppsledningar i de

flesta fall bliva erforderliga, så snart en väg försåges med gångbanor, och

detta oberoende av huruvida vägen vore belägen inom sådant tättbebyggt

område, för vilket avloppsledningar eljest vöre erforderliga.

Vägingenjören i Uppsala län yttrar i detta sammanhang huvudsakligen

följande.

Olika uppfattningar hava hittills varit rådande beträffande Irågan, vem

som skall gälda den för dagvattenavledningen erforderliga underjordiska

ledningen i gatan. Det har förekommit att stad, där avloppsledning endast

1 54 oell 59 §§ av de sakkunnigas förslag till väglag motsvaras av 50 och 53 §§ i departe-

mentsförslaget.

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Departements­

chefen.

delvis varit framdragen i gata och till otillräcklig längd för att direkt mottaga

servisledningarna från rännstensbrunnarna, fordrat att vägdistriktet skulle

framdraga rännstensbrunnamas servisledningar fram till gatans avloppsled­

ning, oaktat det givetvis varit tekniskt sett riktigare att framdraga gatans

huvudavloppsledning till mitt för den bortersta rännstensbrunnen. Det har

ävenledes förekommit, att i stadens gata funnits inlagd en avloppsledning

uteslutande avsedd för spillvatten (s. k. separat system). Till denna ha e.j

dagvattenledningarna fått inledas. Staden har därvid fordrat, att vägdistrik­

tet skulle framdraga dagvattenavloppsledning i gatan. I många fall har sta­

den bekostat huvudavloppsledningar (kombinerat system) samt vägdistriktet

servisledningar och rännstensbrunnar.

Av det ovan sagda synes erforderligt, att lagparagrafen ifråga förtydligas

på denna punkt, så afl med underjordisk avloppsledning som skall gäldas

av staden måtte förstås samtliga gatans för dagvattenavledningen erforderliga

underjordiska anordningar.

Detta skulle, innebära, atl kostnaderna för såväl rännstensbrunnar som un­

derjordiska servis- och dagvattenavloppsledningar skola gäldas av staden.

Kammarkollegiet uttalar, att med den föreslagna avfattningen av 54 § stads-

pianelagen och såsom begreppet underhåll bestämts i förordningen om stats­

bidrag till väg- och gatuhållningen i de städer, där kronan är väghållare, de

fastighetsägare i städer och samhällen, som på grund av äldre bestämmelser

må hava skyldighet att verkställa snöskottning, skulle befrias från denna

skyldighet. Skulle detta icke hava avsetts, syntes reservation, motsvarande

vad som föreslagits i 5 § tredje stycket väglagen (11 § sista stycket i departe-

mentsförslaget), höra göras för sådan skyldighet. I

I fråga örn skillnaden mellan allmän väg och gata tillämpas för närvarande

den regeln, alt i stad allmän väg, som ingår i mark vilken enligt stadsplan är

avsedd till gala, upphör att äga karaktär av väg i väglagens bemärkelse, i den

mån vägen upplåtes eller jämlikt 40 § stadsplanelagen bör upplåtas såsom

gata. Inom stadsplanelagt område i stad anses sålunda gata icke samtidigt

kunna vara allmän väg. I stadsliknande samhälle, där vederbörande våg-

distrikt är väghållare, anses däremot en allmän väg, oaktat den ligger inom

stadsplanelagt område och enligt 40 § stadsplanelagen skall vara upplåten

såsom gata, behålla sin vägkaraktär. I de stadsliknande samhällena finnas allt­

så nu — i motsats till vad fallet är i städerna — trafikleder, som samtidigt äro

gata och allmän väg. Detta motsatsförhållande torde efter vägväsendets för­

statligande icke höra upprätthållas beträffande stad, där kronan är väghål­

lare. Mellan väghållningsbestämmelserna för sådan stad och för stadsliknande

samhälle, där kronan är väghållare, bör icke finnas någon saklig skillnad,

och även i stadsplanehänseende höra de vara likställda. Såväl i stad som i

stadsliknande samhälle böra sålunda, där kronan är väghållare, kunna fin­

nas trafikleder, vilka samtidigt äro vägar i väglagens mening och gator i

stadsplanelagens. Alla trafikleder som hållas av kronan böra i väghållnings-

hänseende betraktas såsom allmänna vägar.

Vilka gator i stad, som kronan skall hålla såsom allmänna vägar, bör —

på samma sätt som hittills skett beträffande de stadsliknande samhällena

— bestämmas i den ordning, som är stadgad för förändring av enskild väg

till allmän.

Om kronan i egenskap av väghållare skall ombesörja iordningställande

och underhåll av de gator, som tillika äro allmänna vägar, måste, såsom

redan nämnts, de städer, där kronan är väghållare, befrias från de skyldig­

heter, som enligt stadsplanelagen ankomma på dem med avseende å berörda

gator. Stadsplaneutredningen har föreslagit, att detta skall ske genom infö­

rande av erforderliga föreskrifter i stadsplanelagen. Då emellertid de förplik­

telser, örn vilka här är fråga, skola ankomma på kronan i egenskap av väg­

hållare, synes ur systematisk synpunkt riktigast, att föreskrifterna meddelas

i väglagen. I stadsplanelagen bör emellertid, på sätt jag i det följande skall

närmare angiva, intagas en erinran om de särskilda bestämmelserna i väg­

lagen rörande gata, som tillika är allmän väg.

Mot stadsplaneutredningens förslag till bestämmelser har jag i huvudsak

icke något att erinra.

Vad särskilt angår kostnaderna för underjordiska avloppsledningar torde

sådana ledningar i stad såsom regel avse huvudsakligen annat ändamål än

avledning av vatten från gata. Jag anser därför, att kostnaderna för sådana

ledningar böra åvila staden, där ej Kungl. Maj:t annorlunda förordnar.

Den gatuhållning, som på grund av förevarande bestämmelser skall an­

komma på den statliga vägorganisationen, bör vintertid omfatta gatas hållan­

de fri från hinder av snö och is i den utsträckning, som erfordras för tra­

fiken. I den mån gatuhållningen skall åvila kronan, böra de fastighetsägare,

som på grund av äldre bestämmelser alltjämt kunna vara skyldiga att bi­

draga till gatas underhåll, skäligen befrias härifrån. Jag vill emellertid i an­

ledning av kammarkollegiets yttrande framhålla, att bortskaffandet av de

snövallar, som på grund av plogning uppkomma utmed körbanan, i allmän­

het bör betraktas såsom renhållning och följaktligen icke åvila kronan.

I den av stadsplaneutredningen föreslagna lagtexten ha vidtagits vissa re­

daktionella jämkningar.

52 §.

Stadgandet överensstämmer i sak med 54 § andra punkten i sakkunnig-

förslaget (motiv, se s. 104 och 105 i betänkandet).

Väg- och vnttenbyggnadsstgrelsen ifrågasätter i sitt yttrande, om ej bestäm­

melserna örn tomtägarnas skyldighet att i visst fall ersätta gatumark borde

meddelas i stadsplanelagen. Örn de skulle stå kvar i väglagen, syntes stads­

planelagen böra förses med en hänvisning härom.

Skola de städer, där kronan är väghållare, på sätt jag förordat, tillhanda­

hålla mark för allmän väg inom stadsplanelagt område av staden, bör — av

samma skäl, som föranlett motsvarande bestämmelse med avseende å de

stadsliknande samhällena — den inskränkning i tomtägares skyldighet att

ersätta gatumark, som enligt 45 och 40 §§ stadsplanelagen eller äldre be­

stämmelser äger rum, därest i gatumarken ingår allmän väg, ej inträda för

Runn]. Maj.ts proposition nr 223.

1-7

Departements­

chefen.

Kunni. Maj:ts proposition nr 223.

det fall, att vägen efter det kronan övertagit väghållningen byggts inom om­ råde, som ingår i stadsplanen.

Föreskrift härom synes, på samma sätt som hittills varit fallet beträffande motsvarande bestämmelse med avseende å de stadsliknande samhällena, böra ha sin plats i väglagen. Den förut omnämnda hänvisningen i stadsplane- lagen till de särbestämmelser i väglagen rörande gata, som tillika är allmän väg, avser emellertid även nu berörda föreskrift.

53 §.

Stadgandet har sin motsvarighet i 59 § i de sakkunnigas förslag till väglag och de av stadsplaneutredningen förordade bestämmelserna i stadsplane- lagen.

Genom detta stadgande kommer vad i 50 och 52 §§ i departementsförsla- get stadgats om skyldighet för stad att tillhandahålla mark för allmän väg och om utsträckning av tomtägarnas skyldighet att ersätta gatumark att gälla även de stadsliknande samhällen, där kronan är väghållare. Utsträckningen av tomtägarnas ersättningsskyldighet bör dock, i överensstämmelse med vad redan nu är föreskrivet, avse det fall, att vägen efter den 1 januari 1928 byggts inom område, som ingår i stadsplanen. Genom förevarande stadgan­ de komma vidare — såvitt avser gata, som tillika är allmän väg — de skyl­ digheter, som enligt stadsplanelagen åvila samhälle, i stället att gälla kronan.

Om vägsynenämnd.

54—60 §§.

Dessa paragrafer äro — bortsett från några redaktionella jämkningar — likalydande med 41—47 §§ i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 97—99 i be­ tänkandet) .

Gatunämnden i Stockholm anser, att vägsynenämnden icke har någon upp­ gift ätt fylla för de större städerna. Dess nuvarande motsvarighet i huvud­ staden hade, yttrar gatunämnden, icke haft något ärende att handlägga se­ dan sin tillkomst. Gatunämnden föreslår med hänsyn härtill, att Kungl. Maj :t bemyndigas befria stad från skyldighet att utse vägsynenämnd.

Länsstyrelserna i Södermanlands, Västmanlands och Kopparbergs län framhålla, att de nuvarande vägnämnderna hittills anlitats allenast i begrän­ sad utsträckning. Med hänsyn härtill finna länsstyrelserna tillräckligt, att en vägsynenämnd utses för hela länet. Med nuvarande ordning, då varje väg- distrikt utgör en ekonomisk enhet för sig, kunde det måhända vara befogat med särskilda vägnämnder, men så torde icke bliva förhållandet, sedan väg- hållaren blivit en och densamma för den övervägande delen av länet. Genom en begränsning av antalet vägsynenämnder skulle vinnas större enhetlighet.

Vägingenjörerna i Kronobergs och Malmöhus län föreslå för vinnande av större enhetlighet i bedömningen, att ordföranden göres gemensam för samt­ liga vägsynenämnder i länet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

129

Med hänsyn till vägsynenämndernas ringa arbetsbörda skulle hinder icke

Departem&o*-

möta att begränsa antalet nämnder till en för varje län. Vissa fördelar, fram- chefen-

förallt större enhetlighet i bedömandet av förekommande frågor, skulle också

vinnas genom en sådan begränsning. Inrättande av en för hela länet gemen­

sam vägsynenämnd skulle emellertid även medföra påtagliga olägenheter. Med

den föreslagna ordningen, vilken ansluter sig till gällande regler om vägnämnd,

kan inom nämnden påräknas god kännedom örn de lokala förhållandena, en

faktor av stor betydelse för möjligheterna att träffa riktiga avgöranden. Sådan

kännedom om ortsförhållandena skulle icke alltid finnas, om nämnden bleve

gemensam för hela länet. Härtill kommer, att resekostnaderna för en gemen­

sam nämnd skulle bliva avsevärt större, särskilt i de nordligare länen. Jag

anser därför övervägande skäl tala för att vägsynenämnden organiseras på i

huvudsak samma sätt som den nuvarande vägnämnden. önskemålet att vin­

na största möjliga enhetlighet i vägsynenämndernas avgöranden synes kunna

tillgodoses genom att länsstyrelserna, där så kan ske, förordna samma per­

son till ordförande i samtliga eller ett flertal vägsynenämnder i länet.

I övrigt har jag icke något att erinra mot de sakkunnigas förslag i den­

na del. I anledning av gatunämndens i Stockholm yttrande må allenast fram­

hållas att — därest i Stockholm ärenden av förevarande art icke skulle prö­

vas av vägsynenämnd — särskilda föreskrifter måste meddelas om frågornas

avgörande i annan ordning, något som icke kan anses lämpligt.

Om ansvar, handräckning och fullföljd av talan.

61 §.

Stadgandet, som motsvarar 61 § i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 117 i be­

tänkandet), har i förhållande till detta jämkats med hänsyn till att det nu

gällande förbudet mot affischering utmed väg m. m. bibehållits i departe-

mentsförslaget.

62 §.

Denna paragraf är likalydande med 62 § i sakkunnigförslaget.

63 §.

Stadgandet motsvarar med vissa jämkningar 63 § i sakkunnigförslaget.

Länsstyrelsen i Hallands län anför i detta sammanhang.

Då i 68 § icke nämnes besvär över av överexekutor enligt ifrågavarande

63 § meddelat beslut om handräckning till undanröjande av olagligen upp­

förd byggnad, synes tvekan kunna råda, huruvida ett sådant beslut skall gå

i verkställighet utan hinder av förd klagan. För att undanröja varje tvekan i

sådant avseende synes man efter orden »olagligen skett» böra tillägga orden

»och gäde enahanda bestämmelser, som äro stadgade för det i 191 § utsök-

ningslagen avsedda fall» i analogi med stadgandet i 68 § andra stycket stads-

planelagen. Göres ett sådant tillägg, skulle av 53 § utsökningslagen följa, att

beslutet örn handräckning skall gå i verkställighet, ändå att det överklagas.

Bihang lill riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 223.

9

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Departements­

chefen.

Stadgandet har jämkats med hänsyn till dels vad i yttrandet anförts, dels

ock att det nu gällande förbudet mot affischering utmed väg m. m. bibehållits

i departementsförslaget.

64 §.

Denna paragraf motsvarar med viss jämkning 64 § i sakkunnigförslaget.

65 §.

Stadgandet motsvarar med ett par formella jämkningar 67 § i sakkunnig­

förslaget (motiv, se s. 117 och 118 i betänkandet).

Kammarkollegiet anser den ändring i nu gällande fatalieregler, som de sak­

kunnigas förslag på förevarande punkt innebär, motivera åtgärd för beslutets

bekantgörande, utom såsom föreslagits genom anslag, även genom införande

av underrättelse i tidning inom orten (jfr 1912 års lag om avlösning av vissa

frälseräntor).

Länsstyrelsen i Hallands län anför följande.

I motiven till denna paragraf anföra de sakkunniga (sid. 117) bland annat,

att den föreslagna ordningen icke torde innebära någon risk för de berätti­

gade intressen, som kunna tillkomma ägarna av de fastigheter, över vilka

vägen skall framdragas, i det att enligt 24 § förslaget till vägstadga varje

sådan fastighetsägare skall genom tjänsteförsändelse underrättas om beslutet.

Ett beslut om fastställande av arbetsplan kan emellertid på ett mycket bety­

delsefullt sätt beröra även andra än nämnda fastighetsägare, t. ex. en kom­

mun och särskilda dess medlemmar. Det synes föga rimligt att -— såsom det

föreslagna stadgandet örn att beslutet skall meddelas efter anslag (som upp-

sättes i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens lokal i Stockholm) och att be-

svärstiden skall räknas från beslutets dag innebär — uppställa den fiktio­

nen, att t. ex. av beslutet berörd kommun och dess medlemmar genom ett så­

dant anslagsförfarande erhållit behörig del av beslutet samma dag som be­

slutet meddelades.

Anledningen till förslaget örn nyssnämnda fastställelsebesluts meddelande

efter anslag och om besvärstidens beräknande från beslutets dag angives av

de sakkunniga vara den, att nu gällande ordning, enligt vilken klagotiden

räknas från den dag den klagoberättigade erhöll del av beslutet, ofta föran­

ledde ovisshet huruvida beslutet vore gällande. Riktigheten av detta påstå­

ende kan länsstyrelsen svårligen vitsorda, i det att enligt nuvarande ordning

det icke erbjuder någon svårighet att erhålla bevis, huruvida laga kraft

åkommit ett beslut, som må överklagas i den för ekonomimål stadgade ord­

ning och som kungjorts i vederbörande församlingar i överensstämmelse

med föreskrifterna i svensk författningssamling år 1942 nr 117 och 314.

Länsstyrelsen förutsätter härvid, att dessa författningar nr 117 och 314, vilka

efter sin lydelse avse »kungörelse», som skall uppläsas i kyrka, även äro att

tillämpa i fråga örn beslut, som må överklagas i den för ekonomimål stad­

gade ordning och som därtill berör eller kan tänkas beröra menighet eller

medlem därav och vars besvärshänvisning därför innehåller särskild upplys­

ning om den menighet tillkommande besvärstiden, en tillämpning, som torde

allmänt praktiseras av länsstyrelserna i fråga om bl. a. utslag om åläggande

för vägdistrikt att utföra vägföretag. Såvitt länsstyrelsen kan finna, saknas

sålunda anledning att föreskriva, att beslut om fastställande av arbetsplan

och övriga i första stycket av 67 § (departementsförslagets 65 §) omförmälda

beslut skola meddelas efter anslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

131

Vidare torde behov icke förefinnas att överklaga väg- och vattenbygg­ nadsstyrelsens beslut, varigenom fråga hänskjutits till Konungens prövning i anledning av meningsskiljaktighet mellan styrelsen och länsstyrelsen; rätt till klagan i detta fall torde därför ej böra medgivas.

över länsstyrelses beslut i vägmål föres för närvarande klagan i den ord­ ning, som är bestämd för besvär över förvaltande myndigheters beslut i all­ mänhet. I följd härav räknas klagotiden från den dag, den klagoberättigade erhöll eller skall anses ha erhållit del av beslutet. För att vinna en enhetlig och fast utgångspunkt för beräknande av klagotiden ha de sakkunniga fö­ reslagit, att beslut i ärenden rörande fastställande av arbetsplan, förändring av enskild väg till allmän, inrättande av särskild vinterväg, indragning av väg samt övertagande av väghållning, som ålegat någon på grund av särskild förpliktelse, skola meddelas efter anslag. Den som är missnöjd med beslutet skulle då ha att, vid talans förlust, inom en månad från den dag, då beslutet meddelades, däröver anföra besvär hos Kungl. Maj:t. I samband med beslu­ tets anslående skall detsamma, på sätt framgår av förslaget till vägstadga, ge­ nom tjänsteförsändelse delgivas länsstyrelse, vägnämnd, länsvägnämnd och ägare av fastighet, som omedelbart beröres av beslutet, varjämte meddelande om beslutet skall intagas i länskungörelserna. Någon tvekan synes mig icke kunna råda örn att det av de sakkunniga föreslagna förfarandet i högre grad än den nuvarande ordningen är ägnat att allmänt bekantgöra beslutet för dem, som ha intresse av att erhålla kännedom därom. Jag anser mig därför böra biträda de sakkunnigas förslag i denna del. Det kan naturligtvis ifråga­ sättas om icke beslutet borde, såsom kammarkollegiet förordar, även kungö­ ras i ortstidning. Beslutet kan ju vara av betydelse även för andra än dem, som på det föreslagna sättet skola delgivas detsamma, exempelvis kommun och dess medlemmar. Som emellertid beslutet skall särskilt delgivas väg- nämnden och i allmänhet även länsvägnämnden såsom organ för de lokala intressena, synes något verkligt behov av kungörande i ortstidning icke före­ ligga.

66 och 67 §§.

Dessa paragrafer, vilka — bortsett från en redaktionell jämkning i 66 § — återgiva 65 och 66 §§ i sakkunnigförslaget, överensstämma i sak med 56 och 57 §§ gällande väglag.

68

§.

Denna paragraf motsvarar med vissa ändringar 68 § i sakkunnigförslaget.

Länsstyrelsen i Hallands län anför örn detta stadgande.

Här stadgas, att besvär över vissa närmare angivna beslut och föreläggan­ den ej må verka uppehåll med beslutets verkställande eller hindra uttagande av kostnad därför, med mindre den myndighet, som har att pröva besvären, annorlunda förordnar. Då det emellertid är av mycket stor vikt, att icke hel­ ler besvär över med stöd av 34 § första stycket (33 § första stycket i depar- mentsförslaget) meddelad föreskrift örn ökning av där nämnda minsta av­ stånd från vägbanans mitt eller över med stöd av 35 § andra stycket (departe- mentsförslagets 34 § andra stycket) meddelat förbud att uppföra byggnad

Departements-

chefen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

må verka uppehåll med föreskriftens eller förbudets bringande i tillämpning, finner länsstyrelsen det angeläget, att ett tillägg göres till ifrågavarande 68 § av innehåll, alt vad där stadgas skall gälla även i fråga örn besvär i sist­ nämnda två fall. Även om en sådan tillämpning torde påkallas av sakens egen natur utan uttryckligt lagstadgande, torde det sålunda förordade till­ lägget påkallas av kravet på nödig tydlighet och för att säkerställa en en­ hetlig lagtillämpning i ifrågavarande avseenden.

Departements- Stadgandet har i departementsförslaget jämkats i enlighet med länsstyrel-

chefen.

sens hemställan.

övergångsbestämmelser.

69 §.

Denna paragraf motsvarar med vissa jämkningar 69 § i sakkunnigförsla­ get (motiv, se s. 118 i betänkandet).

70 §.

Denna paragraf motsvarar med viss redaktionell jämkning 70 § i sakkun­ nigförslaget (motiv, se s. 118 och 119 i betänkandet).

71 §.

Stadgandet är likalydande med 71 § i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 119 i betänkandet).

Länsstyrelsen i Jönköpings län uttalar, att den i förevarande paragraf in­ förda principen — nämligen att fråga om byggande av väg m. m., som vid lagens ikraftträdande är beroende av länsstyrelsens prövning, skall avgöras i den ordning, som stadgas i den nya lagen — länsstyrelsen veterligt tidigare ej tillämpats.

Departements-

Vilka företag, sorn skola utföras efter förstatligandet, måste såsom de sak-

ehefen.

kunniga framhållit avgöras med ledning av företagens angelägenhetsgrad. Företagen måste med hänsyn härtill under alla förhållanden upptagas i fler- årsplan, som fastställes enligt den nya ordningen. Det är då meningslöst, att företagen dessförinnan dömas av länsstyrelsen. Då arbetsplanerna, på sätt framgår av vägstadgans bestämmelser, framdeles skola upprättas med större noggrannhet och under intimare kontakt med dem, som beröras därav, är det vidare ur det allmännas synpunkt önskvärt, att arbetsplaner beträffande de företag, som skola utföras efter förstatligandet, i så stor utsträckning som möjligt utarbetas enligt den nya ordningen. Jag finner därför ej skäl till av­ vikelse från sakkunnigförslaget på förevarande punkt.

72 §.

Denna paragraf motsvarar med vissa ändringar 72 § i sakkunnigförslaget

(motiv, se s. 119 i betänkandet).

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

133

Länsstyrelsen i Kronobergs län uttalar, att det i paragrafen föreslagna

stadgandet om giltigheten av beslut om vägbyggnadsföretag, vilka meddelats

före den 1 januari 1944, borde avse även fall, då beslutet av länsstyrelsen

meddelats före nämnda dag, oavsett örn beslutet överklagats och sedermera

efter den 1 januari 1944 fastställts av Kungl. Majit.

Länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län samt ett flertal väg-

ingenjörer anse den föreslagna giltighetstiden för tidigare meddelade beslut

om vägbyggnadsföretag vara alltför kort. I några av yttrandena hemställes,

att giltighetstiden måtte utsträckas till tio år. Till stöd härför åberopas bland

annat de senaste årens inskränkningar i vägbyggandet, de ovissa framtids­

utsikterna och det stora antalet dömda vägar. Det framhålles, att de arbets­

planer, vilka upprättats under de senaste åren, utarbetats med stor noggrann­

het och omsorg. För vissa sålunda planerade vägföretag syntes endast revi­

dering av kostnadsberäkningarna samt mindre omarbetningar av arbetspla­

nerna vara påkallade.

Såsom de sakkunniga framhålla kan det icke vara lämpligt, att de många

Departemente-

icke verkställda utslag, som nu föreligga och av vilka åtskilliga äro mycket

chefen.

gamla, skola gälla för all framtid. Ofta förändra sig förhållandena så, att

förslagen icke böra verkställas enligt de uppgjorda planerna. Jag anser där­

för nödvändigt att begränsa giltighetstiden för dessa utslag. Någon rätts­

förlust kan därigenom icke uppkomma. Verkställandet av besluten måste ju

under alla förhållanden bli beroende av företagens angelägenhetsgrad.

Vidkommande den tid efter förstatligandet, under vilken utslagen alltjämt

böra äga giltighet, anser jag lämpligt att giltighetstiden för de äldre utslagen

också begränsas till tre år. Jag anser sålunda, att ifrågavarande utslag böra

såsom regel upphöra att gälla den 1 januari 1947. Då emellertid åtskilliga

vägföretag torde kunna utan olägenhet även efter nämnda dag verkställas

enligt de meddelade utslagen, synes beträffande sådana företag åt Kungl.

Majit böra givas befogenhet att besluta örn förlängning av giltighetstiden,

varje gång högst tre år.

Den av mig sålunda förordade begränsningen av giltighetstiden torde böra

avse jämväl sådana utslag, som meddelats av länsstyrelsen före den 1 janu­

ari 1944 men som överklagats och sedermera först efter nämnda dag fast­

ställts av Kungl. Majit.

Även sådana av länsstyrelse före den 1 januari 1944 meddelade beslut om

förändring av enskild väg till allmän under förutsättning, att vissa iståndsätt-

ningsarbeten utföras, torde böra upphöra att gälla den 1 januari 1947, örn

icke arbetena verkställts före nämnda dag. Någon förlängning av sådana

beslut bör självfallet icke meddelas. Utföras arbetena efter nämnda dag och är

vägen alltjämt nödig för den allmänna samfärdseln, kommer vägen helt

visst att intagas till allmänt underhåll i den ordning, den nya lagen stadgar.

73 §.

Denna paragraf motsvarar delvis 73 § i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 119

i betänkandet).

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Departements­

chefen.

Med avseende å upplåtelse av vågrätt, som skett före den nya lagens ikraft­ trädande, bör beträffande rätt till ersättning för upplåtelse av mark, för in­ trång och för förlust samt beträffande rätten att föra talan gälla vad nu finnas stadgat härom med den jämkning allenast, att mål härom, vilka icke redan blivit anhängiggjorda, böra instämmas till ägodelningsrätten i orten. Paragrafen har avfattats i överensstämmelse härmed.

74 §.

Stadgandet, som motsvarar 74 § i sakkunnigförslaget, har ansetts böra kompletteras med bestämmelser örn att jämväl andra av länsstyrelse med stöd av äldre lag meddelade beslut liksom även av vägnämnd meddelade beslut skola, där ej annat följer av vad uttryckligen stadgats, gälla, intill dess annorlunda förordnas.

75 §.

Stadgandet, som motsvarar 75 § i sakkunnigförslaget, överensstämmer i sak med 59 § sista punkten gällande lag.

76 och 77 §§.

Dessa paragrafer överensstämma i sak med 76 och 77 §§ i sakkunnigför­ slaget (motiv, se s. 120 i betänkandet).

78 §.

Stadgandet, som motsvarar 7 § andra stycket i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 70 i betänkandet), är likalydande med 67 § gällande väglag.

79—81 §§.

Dessa paragrafer äro, frånsett en redaktionell jämkning i 80 §, likalydan­ de med 78—80 §§ i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 120 i betänkandet).

82 §.

Denna paragraf saknar motsvarighet i sakkunnigförslaget.

För att kronan redan från och med den 1 januari 1944 skall kunna över­ taga väghållningen i de städer, där kronan skall vara väghållare från och med nämnda dag, måste redan under år 1943 bestämmas vilka gator, som tillika skola vara allmänna vägar.

135

Lag om ändring i stadsplanelagen den 29 maj 1931.

I 50—53 §§ i departementsförslaget till lag om allmänna vägar ha, såsom

framgår av vad förut anförts, meddelats särskilda bestämmelser beträffande

gata, som tillika är allmän väg. En erinran härom bör, på sätt jag i motiven

till nämnda paragrafer redan berört, intagas i stadsplanelagen för att icke

denna skall stå i strid med innehållet i nyssnämnda stadganden.

Vägförstatligandekommittén föreslog i sitt betänkande (SOU 1941:12,

se s. 220 och 223) ändring av 45 § andra stycket stadsplanelagen innebä­

rande, att det därstädes för möjligheten att verkställa skälig jämkning i

tomtägares skyldighet att bidraga till stads gatukostnad uppställda villkoret,

att tomten förut hade utfartsväg, bortfölle. Denna ändring äger emellertid

icke direkt samband med frågan om vägväsendets förstatligande. Stadsplane-

utredningen har uttalat, att den senare torde komma att verkställa en all­

män översyn av hithörande bestämmelser. Den ifrågasatta lagändringen sy­

nes utan olägenhet kunna anstå i avbidan härpå.

Lag om ändrad lydelse av 1 kap. 8 § lagen den 14 juni 1907

om nyttjanderätt till fast egendom.

I 1 kap. 8 § tredje stycket nyttjanderättslagen erinras, att örn nyttjanderätt

till mark för allmän väg är stadgat i lagen örn vågrätt. Då sistberörda lag fö­

reslagits skola upphävas samt ersättas av bestämmelser i väglagen och då de

i nämnda kapitel meddelade föreskrifterna örn maximitid för upplåtelse av

nyttjanderätt m. m. icke heller framdeles böra vara tillämpliga å upplåtelse

av nyttjanderätt till mark för allmän väg, torde, på sätt de sakkunniga före­

slagit, ifrågavarande hänvisning till lagen om vågrätt böra ändras att avse

väglagen.

Lag örn ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917

örn expropriation.

I 77 § andra stycket expropriationslagen stadgas att, örn expropriation av­

ser upplåtelse av nyttjanderätt till vägmark, Konungen må beträffande fas­

tighet, för vilken expropriationen finnes icke medföra avsevärt intrång, på

framställning av sökanden förordna, att i fråga om rätt till ersättning samt

ordningen för ersättningens bestämmande stadgandena i lagen örn vågrätt

skola äga motsvarande tillämpning. Meddelas sådant förordnande, skall Ko­

nungen, enligt tredje stycket samma paragraf, tillika utsätta viss tid, inom

vilken marken, på sätt i 1 § tredje stycket vägrättslagen är stadgat, skall hava

tagits i anspråk, vid äventyr att expropriationsrätten upphör. Ilar förord­

nande, som här avses, meddelats, är den exproprierande, enligt 78 § andra

stycket samma lag, berättigad att ulan ställande av pant eller borgen genast

taga marken i besittning.

Skall beslut om fastställande av arbetsplan för vägbyggnadsföretag, på

sätt jag förordat, medföra rätt för väghållare att taga i besittning den mark,

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

som erfordras för förelaget, samt nyttja marken för väg utan hinder av den rätt annan må äga i avseende å fastigheten, kommer något behov av stadgan- dena i 77 § andra och tredje styckena expropriationslagen icke mera att före­ finnas. Dessa stycken liksom även 78 § andra stycket böra följaktligen upp­ hävas. M /j

De föreslagna ändringarna nödvändiggöra även en jämkning av ordalagen i 79 § expropriationslagen. Därjämte torde ordet »väghållningsdistrikt» i 79 a § samma lag böra utbytas mot »väghållare».

Under den närmaste tiden efter förstatligandet komma åtskilliga vägbygg- nadsföretag att utföras, vilka beslutats tidigare och för vilka arbetsplan icke blivit fastställd enligt den nya ordningen. För sådana företag måste expro­ priation av mark kunna ske enligt nu gällande ordning. Med hänsyn härtill bör i övergångsstadgande föreskrivas, att förut gällande bestämmelser skola äga tillämpning med avseende å expropriation för sådana vägbyggnads- företag.

Lag om vad iakttagas skall i anledning av kronans över­

tagande av den allmänna väghållningen på landet.

Övergången från kommunal tili statlig väghållning nödvändiggör medde­ landet av åtskilliga föreskrifter av offentligrättslig natur. Att intaga alla des­ sa bestämmelser i den nya väglagen har icke ansetts lämpligt med hänsyn till dennas civilrättsliga karaktär och då lagen därigenom skulle förlora i överskådlighet.

Ifrågavarande övergångsbestämmelser ha i stället i enlighet med de sak­ kunnigas förslag sammanförts till en särskild lag om vad iakttagas skall i an­ ledning av kronans övertagande av den allmänna väghållningen på landet.

1

§•

Denna paragraf motsvarar 1 § i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 128 och 129 i betänkandet).

Enligt de sakkunnigas förslag skola icke blott lagen örn vägdistrikt och

m' förordningen angående statsbidrag till den allmänna väghållningen i riket

utan även ett stort antal i administrativ ordning utfärdade bestämmelser — kungörelser, reglementen och kungl, brev — vilkas giltighet bör upphöra i samband med reformens genomförande, upphävas genom denna lag. Även örn vissa praktiska skäl kunna anföras till stöd härför, anser jag dock lämp­ ligast, att alla utan riksdagens medverkan utfärdade författningar upphävas genom en särskild kungörelse. Förslaget har i enlighet härmed jämkats så, att det avser blott vägdistriktslagen och statsbidragsförordningen.

2—4 §§.

Dessa paragrafer äro likalydande med 2—4 §§ i sakkunnigförslaget (mo­ tiv, se s. 129 i betänkandet).

137

5 §.

Denna paragraf återgiver med visst tillägg 5 § i sakkunnigförslaget (mo­

tiv, se s. 129 i betänkandet).

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt örebro läns vägsty reise för­

ening anse, att vad i paragrafen stadgats om vägstämmoombud bör med

hänsyn till innehållet i 14 § lagen örn vägdistrikt gälla även ordförande och

vice ordförande, som valts för år 1943.

Enligt 14 § lagen om vägdistrikt skall vägstämman varje år utse en ord-

Departements■

förande och en vice ordförande för nästkommande kalenderår. Enligt 16 § c e en'

samma lag skall kallelse till vägstämma utfärdas av ordföranden eller, vid

förhinder för honom, av vice ordföranden. Val av ordförande och vice ord­

förande brukar utom året näst efter det, då val av ombud ägt rum, ske å

ordinarie vägstämman i augusti månad. Därest, på sätt i 3 § denna lag förut-

sättes, någon stämma icke hålles i augusti 1943, kommer måhända icke att

finnas någon person utsedd, vilken det åligger att sammankalla den eller de

vägstämmor, som kunna behöva hållas efter utgången av år 1943. Med hän­

syn härtill torde böra föreskrivas, att ordförande och vice ordförande, vilka

valts för år 1943, skola fungera i denna egenskap även efter utgången av

nämnda år, där ej ordförande och vice ordförande av vägstämman valts

för tiden efter år 1943. Lagförslaget har kompletterats i enlighet härmed.

6 §.

Stadgandet återgiver med viss redaktionell jämkning 6 § i sakkunnigför­

slaget (motiv, se s. 129 och 130 i betänkandet).

Länsstyrelsen i Jönköpings län anför i detta sammanhang huvudsakligen

följande.

Det synes kunna ifrågasättas, huruvida det ej skulle kunna anses möjligt

att, då behållning i vägdistrikt finnes vid utgången av år 1943 och denna

icke uppkommit på grund av förhållanden, om vilka förmäles i 7 §, sådan

behållning skulle kunna få komma orten i någon form tillgodo, exempelvis

genom avsättning till en fond för andra vägändamål än dem det allmänna

skall tillgodose. Såvitt länsstyrelsen kan finna, synes vid avsedd tidpunkt här

i länet komma att redovisas en behållning av mer än 1 miljon kronor. Att

så stor behållning torde kunna redovisas beror av ett flertal omständigheter,

som ligga långt tillbaka i tiden, främst dock sedan 1939. För perioden 1939

—1943 har sålunda inom flertalet vägdistrikt i länet planerats omfattande

vägarbeten, för vilkas utförande vägdistriktens egen andel i företagen, 10—•

20 %> av kostnaden för dem, utdebiterats. Sålunda planerade arbeten hava

emellertid ej kunnat sättas i gång annat än i mycket obetydlig omfattning.

Under åren 1940—1942 har flertalet av dem — i varje fall praktiskt taget alla

arbeten av större omfattning — måst nedläggas på grund av dels brist på ar­

betskraft, dels av olje- och bilgummirestriktioner m. m. orsakade transport­

svårigheter, dels ock brist på vissa materialier och förnödenheter. Jämväl

andra orsaker, vilka icke kunna läggas vägdistrikten till last såsom försum­

melse i fråga örn vägunderhåll eller utdebitering av härför nödiga medel,

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Departements■

chefen.

skulle kunna anföras. Det må vidare framhållas, att mot underhållsstan- darden å länets allmänna vägnät befogade anmärkningar ej kunna riktas. I vissa fall kan underhållet till och med utan överdrift betecknas såsom betyd­ ligt över genomsnittlig nivå, ett förhållande, som framträder särskilt inom de vägdistrikt, som redovisa den största behållningen. Ej heller finnes anledning till anmärkning mot maskinparken inom vägdistrikten. Tvärtom äro väg- distrikten härutinnan väl rustade, bortsett från att behov av ytterligare en lastbil kan anses förefinnas inom flertalet distrikt, vilket behov emellertid ej kunnat tillgodoses av hänsyn till rådande försörjningsläge i fråga örn smörjmedel och bilgummi. Att vägdistrikten kunna redovisa behållning beror alltså av helt andra orsaker än dem, som förutsättas i 7 §. I varje fall be­ ror förhållandet ej av omständigheter, över vilka vägdistrikten kunnat råda. Med beaktande härav synes det vara en rättmätig och rimlig konsekvens av stadgandet örn rätt till utdebitering under vissa omständigheter av be- skattningsföremål inom ett förutvarande vägdistrikt, att orten tillerkännes även andel i en förefintlig behållning. Länsstyrelsen vill fördenskull hem­ ställa, att paragrafen omändras så, att möjlighet härtill beredes antingen området för det forna vägdistriktet som sådant eller länet i dess helhet.

Enligt de i 1942 års proposition om vägväsendets förstatligande angivna och av riksdagen godkända huvudgrunderna för ett förstatligande skola väg- distriktens tillgångar och förpliktelser övertagas av staten. Efter berörda ställningstagande från statsmakternas sida har enligt min mening icke inträf­ fat något, som bör föranleda en omprövning av frågan.

7

§•

Denna paragraf ansluter sig med vissa formella ändringar till 7 § i sak­ kunnigförslaget (motiv, se s. 130 och 131 i betänkandet).

Svenska vägstgrelsernas förbund föreslår, att paragrafen måtte ändras där­ hän, att den icke komme att beröra underhållet samt att eventuell straffskatt icke finge hänföra sig till tid, som ligger före 1 januari 1942. Förbundet an­ för till stöd härför i huvudsak följande.

I 7 § har införts det stadgandet att ett upphört vägdistrikts tidigare be- skattningsföremål skola under vissa förhållanden kunna åläggas särskild straffvägskatt fran 1 januari 1939. Förbundet kan icke ur motiven utläsa, om de sakkunniga känna till huruvida missbruk förekommit. Den tanke, som ligger bakom stadgandet, utgör ett allvarligt klander mot landets vägstyrel- ser. Men klandret riktar sig även mot den redan nu befintliga statliga för­ valtningsapparaten, främst granskningsmännen — våghagen jörerna —• men även väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Vägstyrelsernas förvaltning har dock granskats först av vägstämmans revisorer och därefter av den statliga myn­ dighetens representanter utan att anmärkning gjorts. Skulle ett distrikt ha handlat illojalt i syfte att å kronan överlyfta väghållningskostnader, som bort gäldas genom vägskatt, hade väl detta blivit föremål för anmärkning vid re­ visionen och granskningen. Och att sådant skulle ha skett redan under 1939, långt innan förstatligandefrågan hade framförts så långt att det fanns ens någon garanti för att den skulle genomföras, är väl närmast orimligt att för­ utsätta. Att vidare göra krav gällande på grund av försummat underhåll den 1 januari 1944 kan icke vara förenat med rättvisa. Det bör ihågkommas de svårigheter, med vilka vägdistrikten haft att kämpa de senaste åren på grund

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Kungl. Maj:ts proposition nr 233.

139

av statliga regleringsåtgärder och de direktiv, som väg- och vattenbyggnads­

styrelsen lämnat beträffande underhållet — direktiv som icke minst väg-

distrikten själva reagerat mot såsom farliga med hänsyn till vägarnas be­

stånd och de kommande underhållskostnaderna. Naturligtvis skall ett distrikt,

som handlat illojalt och i uppenbar avsikt att undandraga distriktet vissa ut­

gifter, straffas, men straffet bör icke gå tillbaka längre än till den tidpunkt,

då det blev ett faktum att vägväsendet skulle förstatligas.

Skaraborgs läns vägförening anser, att endast försumlighet eller illojalt

förfarande under år 1943 bör kunna föranleda straffåtgärder.

Beträffande de sakkunnigas förslag, att ersättning skall kunna uttagas av

vägdistrikt, som utan tillräckliga skäl slutit avtal eller gjort utfästelser, av­

seende även tiden efter utgången av år 1943 och genom vilka kronan till­

skyndats avsevärt förfång, ifrågasätter våg- och vattenbyggnadsstgrelsen å

andra sidan viss skärpning, i det att styrelsen anser uttrycket »avsevärt för­

fång» böra ändras till »förfång», detta så mycket mera som någon motsva­

rande fordran på skada icke förekommer på andra ställen i paragrafen.

Då syftet med den efterbeskattning, varom här är fråga, är att neutrali- Dep^^ntei

sera verkningarna av ett illojalt förfarande från vägdistrikts sida i samband

med vägväsendets förstatligande, torde de omständigheter, som skola kunna

föranleda dylik efterbeskattning, böra, såsom de sakkunniga förordat, till

tiden begränsas så, att endast försumlighet eller åtgärder, som förelupit el­

ler vidtagits efter det frågan om förstatligandet blev aktuell, kunna läggas

till grund för uttagande av särskild skatt. De sakkunniga ha såsom lämp­

lig utgångspunkt föreslagit den 1 januari 1939, d. v. s. det närmast efter

vägförstatligandekommitténs tillsättande följande årsskiftet. Att bestämman­

det av en sådan utgångspunkt för granskningen av vägdistriktens verksamhet

skulle såsom i ett yttrande gjorts gällande, vara oförenligt med rättvisa och

billighet, kan jag icke finna. De vägdistrikt, som varit lojala — och det torde

kunna förutsättas vara det övervägande flertalet — komma ju icke att bli

föremål för någon åtgärd från statens sida. Att eftergiva anspråk på ersättning

från dem, som till äventyrs förfarit illojalt mot staten, av den anledning att

föi farandet skett före 1942 eller 1943, synes icke rimligt. Vägdistriktens för­

valtning under åren 1939—1942 har väl varit föremal för viss granskning

från statens sida, men denna granskning har icke avsett nu berörda förhål­

landen och kan därför icke åberopas till stöd för en senare utgångspunkt än

den föreslagna. Jag anser mig därför böra biträda de sakkunnigas förslag

härutinnan. Ej heller i övrigt har jag funnit anledning till erinran mot vad

de sakkunniga i denna del föreslagit.

8

§■

Denna paragraf återgiver nied viss ändring 8 § i sakkunnigförslaget (mo­

tiv, se s. 131 i betänkandet).

Väg- och vattenbyggnadsstgrelsen uttalar, att det kornine att bliva ett syn­

nerligen omfattande arbete att granska vägdistriktens räkenskaper fr. o. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Departements­

chefen.

år 1939 i syfte att utröna, huruvida ersättning borde uttagas. Med hänsyn härtill syntes den av de sakkunniga föreslagna tiden för ingivande av fram­ ställning till Kungl. Majit om uttagande av ersättning böra utsträckas till den 1 januari 1946.

Riksräkenskcipsverket ifrågasätter, örn icke arbetet med att utreda hithö­ rande ersättningsfrågor borde med hänsyn till dess speciella art anförtros åt en särskild av Kungl. Majit tillsatt nämnd, så sammansatt att fackkunskaper på olika områden bleve representerad i nämnden. Frågan örn ersättningsskyl­ dighet, där sådan ansåges föreligga, borde slutgiltigt avgöras av nämnden.

Länsstyrelsen i Uppsala län anför i sitt utlåtande.

Enligt 7 och 8 §§ kan under vissa förutsättningar ersättning från försum­ ligt vägdistrikt uttagas efter Kungl. Majits beslut »genom att påföra beskatt- ningsföremålen inom distriktet särskild vägskatt». Lagen angiver icke, på vilka beskattningsföremål vägskatten skall påföras. Då Kungl. Majits beslut kan komma att meddelas så sent som under 1945, kunna olika alternativ tänkas, vilka drabba de skattskyldiga på olika sätt. De sakkunnigas mening synes vara att regleringen av dessa frågor skall bestämmas i administrativ ordning, möjligen i det av Kungl. Majit meddelade beslutet. Nyssnämnda be- skattningsfrågor synas dock böra avgöras i lagen.

Länsstyrelsen i Jönköpings lån yttrar i förevarande hänseende följande.

I 7 § förutsättes, att ersättning under vissa förhållanden skall kunna ut­ tagas av vägdistrikt »genom att påföra ’beskattningsföremålen’ inom distrik­ tet särskild vägskatt». Enligt 1 § skall lagen örn vägdistrikt den 7 juni 1943 upphöra att gälla den 1 januari 1944. Med avseende härå synes kunna ifråga­ sättas, huruvida »beskattningsföremål», som avses i 7 §, finnas. Om möjlig­ heten att utlaga sådan ersättning skall finnas, bör därför enligt länsstyrel­ sens mening lagen om vägdistrikt bibehållas i den utsträckning, att sådan utdebitering av »beskattningsföremål» bliver lagligen möjlig.

Enligt de sakkunnigas förslag skall fråga om uttagande av ersättning av vägdistrikt väckas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Med hänsyn till den mångfald av maktpåliggande uppgifter, som kommer att åvila styrelsen i samband med förstatligandets genomförande, kan det med visst fog ifråga­ sättas, om det är möjligt att pålägga styrelsen även denna uppgift. Det kan måhända visa sig lämpligare, att fråga om uttagande av ersättning av distrikt utredes av en särskild nämnd. Det slutliga avgörandet av sådant ärende bör enligt min mening ankomma på Kungl. Majit i statsrådet. Frågan, på vilket organ utredningen och anliängiggörandet bör ankomma, synes lämpligen böra tills vidare lämnas öppen med befogenhet för Kungl. Majit att — sedan revisionsarbetets omfattning kan bättre överblickas — avgöra vilken väg som bör väljas.

Självfallet böra frågor om ersättningsskyldighet, som här avses, avgöras så snart som möjligt. Då utredningen emellertid kan bliva omfattande och tidsödande, bör någon viss tid för avgörande av sådana ärenden icke stadgas.

De sakkunniga lia beträffande grunderna för uttagandet av ifrågavarande ersättning av vägdistrikt endast angivit, att detta skall ske genom att påföra beskattningsföremålen inom distriktet särskild vägskatt. De sakkunniga lia

141

förutsatt, att det — om uttagande av ersättning visar sig erforderligt — skall

ankomma på Kungl. Majit att i administrativ väg utfärda erforderliga före­

skrifter. Därvid kan tänkas, att den särskilda vägskatten utdebiteras i enlig­

het med de i vägdistriktslagen angivna grunderna på det skatteunderlag, som

förefinnes vid tiden för utdebiteringen. En annan utväg vore att verkställa

utdebiteringen på det skatteunderlag, på vilket utdebitering i erforderlig ut­

sträckning bort ske vid den ordinarie vägstämman i augusti 1942. Slutligen

kan ifrågakomma att utdebitera den särskilda vägskatten på det vanliga kom­

munala skatteunderlaget. Skäl kunna anföras för att valet mellan dessa alter­

nativ borde träffas från fall till fall med hänsyn till föreliggande förhållan­

den, t. ex. den tidrymd, vartill det förfarande som finnes böra föranleda ut­

tagande av straffskatt hänför sig, storleken av det belopp, varom fråga är o. s. v.

Ur dessa synpunkter vore det måhända i och för sig lämpligt att grunderna

för utdebitering finge, såsom de sakkunniga förutsatt, bestämmas av Kungl.

Maj:t, som alltså skulle äga befogenhet att meddela närmare föreskrifter be­

träffande sättet för den särskilda vägskattens uttagande. Av principiella skäl

anser jag dock riktigast, att grunderna för uttagandet fastslås i lagen. Prak­

tiska hänsyn synas då tala för att välja alternativet med skattens uttagande

på det allmänna kommunala skatteunderlaget och i den ordning, som gäl­

ler i fråga om allmän kommunalskatt. Stadgandet har kompletterats med

bestämmelser av denna innebörd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

9 §.

Stadgandet är likalydande med 9 § i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 131

och 132 i betänkandet).

Kammarkollegiet uttalar att, då det vore av intresse för det allmänna, att de

i paragrafen avsedda frågorna örn befrielse för stad från ersättningsskyldighet

till vägdistrikt snarast möjligt bleve avgjorda, anspråk på befrielse syntes böra

av stad anmälas hos kollegiet inom viss begränsad tid, förslagsvis inom sam­

ma tid, som enligt 8 § av sakkunnigförslaget skulle gälla för fråga om sär­

skild ersättningsskyldighet för vägdistrikt, eller före den 1 januari 1945.

De sakkunniga ha förutsatt, att den översyn av de beslut örn ersättnings­

skyldighet i samband med stadsbildning eller inkorporering, som i denna pa­

ragraf avses, skall ex officio verkställas av kammarkollegiet. Även jag finner

övervägande skäl tala för att kollegiet utreder förevarande frågor oberoende

av framställning från stads sida.

10—12

§§.

Dessa paragrafer äro likalydande med 10, 11 och 13 §§ i sakkunnigförslaget

(motiv, se s. 132 och 133 i betänkandet). 12 § i sakkunnigförslaget har så­

som obehövlig ansetts kunna uteslutas.

Departement»•

chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Lag om vägnämnder, länsvägnämnder och riksvägnämnd.

Enligt de av mig i 1942 års proposition om vägväsendets förstatligande angivna och av riksdagen godkända huvudgrunderna skola i varje län finnas vägnämnder, vilkas områden avses skola i stort sett sammanfalla med de nuvarande vägdistrikten, samt en länsvägnämnd. Vägnämnden har därvid av­ setts skola övertaga de nuvarande vägstämmornas och vägstyrelsernas råd­ givande uppgifter vid handläggning av frågor om byggande av väg, föränd­ ring av enskild väg till allmän samt indragning av väg. Länsvägnämnden skulle ha till uppgift att företräda hela länets samlade vägintressen vid plan­ läggningen av vägbyggnadsverksamheten.

Vidare skulle enligt nämnda huvudgrunder för förstatligandet finnas ett rådgivande centralt organ, riksvägnämnden, vars uppgifter skulle begränsas till för vägväsendet i dess helhet gemensamma frågor av mera principiell natur.

De för reglering av vägnämndernas och länsvägnämndernas utseende och verksamhet erforderliga bestämmelserna ha av de sakkunniga sammanfattats i en särskild lag om vägnämnder och länsvägnämnder. Föreskrifter rörande riksvägnämnden ha av de sakkunniga föreslagits skola meddelas i ett kungl. brev till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Sistnämnda föreskrifter äro väl av den natur, att de icke behöva meddelas i författning av lags karaktär. Jag anser det emellertid ur systematisk synpunkt lämpligt, att regler beträf­ fande samtliga dessa nämnder meddelas i en gemensam av Kungl. Maj:t och riksdagen antagen lag. Härav följer dock icke, att alla de detalj föreskrifter, som erfordras för riksvägnämnden, böra meddelas i denna lag. En överar - betning av sakkunnigförslaget i nu angivet hänseende har ägt rum.

1 §•

I denna paragraf angivas, i överensstämmelse med det nyss anförda, de nämnder, som skola finnas vid vägväsendet. Första stycket är likalydande med 1 § första stycket i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 135 i betänkandet).

Om vägnämnd.

2

§•

Denna paragraf återgiver med vissa redaktionella jämkningar 2 § i sak­ kunnigförslaget (motiv, se s. 135 i betänkandet).

Länsstyrelserna i Östergötlands, Älvsborgs och örebro län, svenska vågstyrelsernas förbund och örebro läns vägstyrelseförening ifrågasätta, om icke vägnämndema borde såsom representanter för den trafikerande allmänheten åtminstone i någon form erhålla rätt att öva tillsyn å vägunderhållet och fram­ ställa de önskemål, som därav kunde föranledas.

Länsstyrelsen i örebro län framhåller, att vägnämndema med all san­ nolikhet komme att sammansättas av ledamöter i nuvarande vägstyrelser

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

143

och således att bestå av personer med erfarenhet och förståelse för vägunder­

håll. Allmänheten skulle härigenom få kunniga representanter för bevakande

av trafikintresset. Betydelsen av vägnämnderna ökade ock härigenom.

Svenska vägstyrelsernas förbund yttrar i denna fråga huvudsakligen.

Vägnämnd skall företräda de lokala vägintressena. Till dessa intressen hör

emellertid även vägarnas väl avvägda underhåll. Det kan tänkas, att det

lokala statliga organet icke alltid kommer att handla på det för orten lämp­

ligaste sättet, då det gäller underhållet, särskilt i fråga om vinterväghåll­

ningen. Någon möjlighet att då erhålla rättelse annat än genom klagomål av

enskild person synes icke föreligga. Ett sådant klagomål torde också ha

föga utsikt att få någon verkan. Örn vägnämnden i stället hade möjlighet

att ingripa genom att hos länsstyrelsen eller väg- och vattenbyggnadsstyrel­

sen påtala uppenbara missförhållanden skulle mycket vara vunnet.

Av skäl, som jag anfört vid 5 § i förslaget till väglag, torde något behov

Departements

-

av fortlöpande uppsikt över sättet för väghållningens ombesörjande från

chefen.

länsstyrelsernas eller vägnämndernas sida icke komma att föreligga. Jag kan

därför icke biträda ändringsyrkandena i denna del.

3 §.

Stadgandet är i sak överensstämmande med 1 § andra stycket i sakkunnig-

förslaget (motiv, se s. 135 i betänkandet).

4 §•

Denna paragraf är likalydande med 3 § i sakkunnigförslaget (motiv, se

s. 135 i betänkandet).

Länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Hallands,

Västmanlands och Gävleborgs lån förorda, att länsstyrelse får utse en av

vägnämndens ledamöter. Såsom skäl härför framhålles, att någon garanti

eljest icke funnes för att nödig sakkunskap och erfarenhet i vägfrågor bleve

representerad. Man hade vidare anledning befara, att ledamöterna komme

att utses efter politiska linjer, något som med hänsyn till nämndernas arbets­

uppgifter knappast kunde anses tillfredsställande.

Östergötlands låns vägstyrelseförening förordar, att antalet ledamöter i

nämnden begränsas till tre, vilket antal enligt föreningens mening utgjorde

en lämplig och effektiv arbetsenhet.

Med hänsyn till vägnämndens uppgifter och till storleken av varje sådan Departements

nämnds område synes lämpligt, att antalet ledamöter i nämnden bestämmes

chefen.

till fem. Då vägnämnden skall vara språkrör för de lokala intressena, torde

samtliga ledamöter i nämnden böra utses av lokala organ. Av nu nämnda

skäl biträder jag vad de sakkunniga i denna del föreslagit.

5 §.

Denna paragraf, som avser val av ombud jämte suppleanter för utseende

av vägnämndsledamöter, återgiver med vissa jämkningar, huvudsakligen av

redaktionell art, 4 § i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 136 och 137 i betän­

kandet).

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Departements­

chefen.

I fråga om obehörighet såsom ombud har jag, med viss avvikelse från sakkunnigförslaget, ansett vad som är stadgat om ordförande i kommunal­ stämma böra äga motsvarande tillämpning.

6

§■

Denna paragraf motsvarar med vissa redaktionella jämkningar 5 § i sak­ kunnigförslaget (motiv, se s. 137 och 138 i betänkandet).

7 §•

Stadgandet, som är likalydande med 6 § i sakkunnigförslaget, motsvarar

22 § tredje stycket vägdistriktslagen.

8

§•

Paragrafen återgiver med vissa jämkningar 7 § i sakkunnigförslaget (mo­ tiv, se s. 138 i betänkandet).

Länsstyrelsen i Skaraborgs län föreslår, att det i paragrafen innefattade förbudet för landshövding, landssekreterare, länsassessor på landskansliet och vägdirektör att vara ledamot eller suppleant i vägnämnd måtte utsträckas att omfatta även vägingenjör.

Enligt min mening bör ifrågavarande förbud omfatta alla befattningsha­ vare i länsstyrelse och vägförvaltning. Stadgandet har jämkats i enlighet härmed.

9 §.

Denna paragraf, som i sak överensstämmer med 8 g i sakkunnigförslaget, motsvarar 33 § lagen örn vägdistrikt.

10—12

§§.

Dessa paragrafer äro likalydande med 9—11 §§ i sakkunnigförslaget (mo­ tiv, se s. 138 i betänkandet).

13 §.

Paragrafen återgiver med vissa tillägg och jämkningar 12 § i sakkunnig­ förslaget (motiv, se s. 138 i betänkandet).

Väg- och vattenbyggiwdsstyrelsen anser en erinran i någon form, att an­ talet sammanträden bör inskränkas så mycket som möjligt, vara ur kost­ nadssynpunkt påkallad.

Länsstyrelserna i Södermanlands, Kristianstads och Skaraborgs län föror­ da, att vid förfall för landshövding länsstyrelsen skall äga förordna annan i hans ställe eller ock att landssekreteraren skall äga utöva landshövdingens befogenhet.

Länsstyrelsen i örebro län framhåller, att landshövdingen, då han är när­ varande vid vägnämnds sammanträde, enligt 12 § landshövdinginstruktionen

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

145

äger föra ordet, om han så finner påkallat. Detta syntes dock böra komma

till uttryck i lagtexten.

Självfallet bör handläggningen av de ärenden, som ankomma på nämn- Departement».

den, om möjligt sammanföras, så att antalet sammanträden begränsas. Någon

chefen

erinran härom torde dock icke behöva intagas i lagtexten. Jag förutsätter

emellertid, att länsstyrelserna komma att ha sin uppmärksamhet riktad på

denna sak. För att möjliggöra viss kontroll från länsstyrelsernas sida torde

meddelande örn utsatt sammanträde böra insändas till länsstyrelsen. Före­

skrift härom erfordras även för att bereda landshövding och vägdirektör till­

fälle att närvara vid sammanträde. Till länsstyrelsen bör vidare efter sam­

manträde insändas därvid fört protokoll.

Föreskrift örn att landssekreteraren vid förfall för landshövdingen skall

äga inträda i dennes befogenhet enligt denna paragraf anser jag ej erforder­

lig. Det bör ankomma på landshövdingen själv att sätta i sitt ställe den han

finner lämplig.

År landshövdingen närvarande vid vägnämnds sammanträde, bör han äga

föra ordet, om han finner sådant påkallat.

14 §■

Stadgandet motsvarar med visst tillägg 13 § i sakkunnigförslaget.

15 och 16 §§.

Dessa paragrafer äro likalydande med 14 och 15 §§ i sakkunnigförslaget

(motiv, se s. 138 och 139 i betänkandet).

17 §.

Denna paragraf, som med vissa ändringar återgiver 16 § i sakkunnigför­

slaget, motsvarar 39 § lagen örn vägdistrikt.

Föreskriften om justering av vägnämnds protokoll har, i anslutning till ett

av länsstyrelsen i Västernorrlands län gjort påpekande, ansetts böra avfattas

i överensstämmelse med motsvarande stadgande i lagen om kommunalsty­

relse på landet. Av skäl, som anförts vid 13 §, har paragrafen kompletterats

med en bestämmelse om att justerat protokoll skall ofördröjligen insändas till

länsstyrelsen.

18 §.

Stadgandet är likalydande med 17 § i sakkunnigförslaget.

19 §.

Denna paragraf återgiver med viss ändring 18 § i sakkunnigförslaget (mo­

tiv, se s. 139 i betänkandet).

Statskontoret föreslår, alt arvodet till ledamot, i överensstämmelse med

kommittékungörclscn, bestämmes till 12 kronor för den, som är bosatt å sam­

manträdesorten, och eljest till 18 kronor.

Bihang till riksdagens protokoll 19A3. 1 sami. Nr 223.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Departements

chefen.

Länsstyrelserna i Kristianstads och Västerbottens län anse det föreslagna årsarvodet för ordföranden vara för lågt.

Länsstyrelsen i örebro län anför i detta sammanhang.

Länsstyrelsen finner det synnerligen angeläget, att vägnämnder och läns- vägnämnder icke bliva allenast en organisation på papperet utan sådan, att ortsbefolkningen därigenom ges en möjlighet att få sina synpunkter i väg­ frågor och detta såväl beträffande anläggning som underhåll vederbörligen beaktade. Härutinnan hör givetvis länsstyrelse samarbeta med nämnderna. För detta ändamål är det önskvärt att tillfälle givcs länsstyrelse att, på sätt hittills varit brukligt, kalla nämnderna till gemensamt sammanträde å lämp­ lig ort inom länet för att bese utförda vägarbeten och dryfta gemensamma angelägenheter. I lagtexten bör komma till tydligt uttryck att ledamöterna vid av länsstyrelsen utlyst dylikt sammanträde äga rätt till rese- och traktaments- ersättning såsom vid vanligt vägnämndssammanträde.

Vidkommande dagarvodet för ledamot i vägnämnd finner jag detsamma böra — oavsett om ledamot är bosatt å sammanträdesorten eller annorstädes — bestämmas till det högsta belopp, som ledamot i vägstyrelse enligt gällan­ de lag äger åtnjuta i arvode för deltagande i vägstyrelses sammanträde eller sålunda 12 kronor.

I anledning av länsstyrelsens i örebro län förslag om att ersättning av- statsmedel skulle utgå till vägnämndernas ledamöter, om samtliga nämnder i länet kallades till sammanträde för att bese utförda vägarbeten eller för att dryfta gemensamma angelägenheter, vill jag framhålla, att om behov upp­ kommer av att orientera vägnämnderna om viss fråga eller att bereda repre­ sentanter för vägintressena i skilda delar av länet tillfälle att giva uttryck åt sina synpunkter, detta lämpligast och billigast kan ske på det sätt, att läns- vägnämnden kallas till sammanträde. Då varje vägnämnd kommer att ha en representant i länsvägnämnden, kan på detta sätt för information och me­ ningsutbyte ernås en god kontakt med de olika nämnderna.

Om länsvägnämnd.

20

§.

Denna paragraf återgiver med vissa redaktionella jämkningar 19 § i sak­ kunnigförslaget (motiv, se s. 139 i betänkandet).

21

§.

Denna paragraf motsvarar med vissa ändringar 20 § i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 140 i betänkandet).

Chefen för försvarsstaben föreslår, att de territoriella militära myndighe terna bliva representerade i länsvägnämnden.

Länsstyrelserna i Östergötlands, Kristianstads och Gävleborgs län förorda, att en ledamot i länsvägnämnden utses av länsstyrelsen. Länsstyrelserna i Skaraborgs och Västernorrlands län ifrågasätta, huruvida icke motorfordons­ trafikens intressen borde vara företrädda inom nämnden.

Göteborgs stads fastighetskontor föreslår, att städerna bli representerade i länsvägnämnden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

147

Länsstyrelsen i Gotlands län anför följande.

Då antalet vägnämnder i Gotlands län torde bliva två, skulle länsvägnämn-

den i Gotlands län komma att bestå av tre ledamöter, varav en utsedd av

skogsvårdsstyrelsen. I likhet med vägingenjören och vägstyrelsema finner

länsstyrelsen, att genom en sådan sammansättning av länsvägnämnden skulle

vad detta län angår skogsbruket bliva överrepresenterat. Länsstyrelsen får

därför föreslå, att antalet ledamöter i länsvägnämnden bestämmes till minst

fem, varav en utsedd av skogsvårdsstyrelsen och de övriga av vägnämnderna.

Försvarets intressen med avseende å vägväsendet torde även utan särskild Departcmenta-

representation i länsvägnämnden bliva tillräckligt beaktade vid handläggning- ehefen

en av vägfrågor.

Med hänsyn till länsvägnämndens uppgifter är det av vikt, att nämnden blir

så allsidigt sammansatt som möjligt. Det föreslagna sättet för ledamöternas

utseende torde icke lämna tillräcklig garanti för en sådan sammansättning. Då

vägnätets utbyggande är en fråga, som är av stor betydelse för städerna,

böra även dessa vara representerade i länsvägnämnden, så att de kunna utöva

inflytande på planläggningsverksamheten. Skulle varje stad berättigas att

utse en ledamot i nämnden, bleve städerna emellertid, .särskilt i vissa län,

överrepresenterade i förhållande till landsbygden. Städernas intressen torde

bliva tillräckligt beaktade, örn det i nämnden finnes en representant för samt­

liga städer i länet. Att låta ombud för städerna sammanträda för att välja

denne torde bliva onödigt omständligt. Lämpligare synes vara, att denne ut­

ses av länsstyrelsen. För att öka möjligheterna till en allsidig sammansätt­

ning synes befogenhet böra givas länsstyrelsen att utse ytterligare en ledamot

i nämnden. Jag förutsätter därvid, att denne ledamot förordnas först sedan

vägnämndernas representanter blivit utsedda och det sålunda blir möjligt att

bedöma, huru en komplettering lämpligast bör ske.

22

§.

Stadgandet motsvarar med vissa jämkningar 21 § i sakkunnigförslaget (mo­

tiv, se s. 140 i betänkandet).

23 §.

Enligt 23 § av de sakkunnigas förslag skall ordförande i länsvägnämnd väl­

jas av nämnden. Med hänsyn bland annat till de uppgifter, som skola an­

komma på länsvägnämndens ordförande, har det emellertid synts mig lämp­

ligt, att denne utses av länsstyrelsen.

24 §.

Denna paragraf återgiver med vissa jämkningar 23 § i sakkunnigförslaget.

Om riksvägnämnden.

25 §.

Denna paragraf, som motsvarar punkt 1 i de sakkunnigas förslag till kungl,

brev örn inrättande av en riksvägnämnd (motiv, se s. 141 i betänkandet), har

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

i anslutning till en av chefen för försvarsstaben gjord hemställan jämkats i syfte att angiva, att nämnden i sin verksamhet har att tillse, att den allmänna vägpolitiken beaktar jämväl riksförsvarets behov.

26 §.

De sakkunniga ha, såsom framgår av vad nyss anförts, utarbetat förslag till bestämmelser rörande riksvägnämndens sammansättning och verksamhet (se s. 39, 40 och 141—143 i betänkandet). Vad de sakkunniga härutinnan före­ slagit anser jag mig kunna i stort sett biträda. Ifrågavarande bestämmelser äro emellertid icke av den natur, att de böra fixeras i lag. Med hänsyn här­ till och då en viss rörelsefrihet i dessa avseenden bör tillkomma Kungl. Majit, finner jag erforderliga närmare föreskrifter härutinnan böra meddelas av Kungl. Majit i administrativ väg. I samband med utfärdande av dylika före­ skrifter torde ställning få tagas till vissa i remissyttrandena gjorda fram­ ställningar angående riksvägnämndens sammansättning m. m.

övergångsbestämmelser.

27—30 §§.

Dessa paragrafer äro likalydande med 24—27 §§ i sakkunnigförslaget (mo­ tiv, se s. 140 i betänkandet).

Stadga angående handläggningen av vissa vägfrågor

(vägstadga).

Den av mig i 1942 års proposition om vägväsendets förstatligande angivna och av riksdagen godkända ordningen för handläggningen av frågor om byg­ gande av väg, om förändring av enskild väg till allmän, örn inrättande av sär­ skild vinterväg och fastställande av arbetsplan därför, örn indragning av väg ävensom angående kronans, stads eller samhälles övertagande av väghållning, som ålegat någon på grund av särskild förpliktelse, nödvändiggör medde­ landet av väsentligt mera omfattande bestämmelser än de, som nu meddelas härom i 20—23 §§ gällande väglag. Orsakerna härtill äro flera. För det första skall den beslutanderätt i vägfrågor, som nu tillkommer länsstyrelserna, uppdelas mellan Kungl. Majit, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt läns­ styrelserna. Vidare avses beslut om byggande av väg och om förändring av enskild väg till allmän skola innefatta tvångsupplåtelse av vågrätt till den mark, som erfordras för vägen. En sådan ordning förutsätter — såsom redan tidigare berörts — meddelandet av bestämmelser, vilka bereda säkerhet för att fastighetsägare och andra få tillfälle att under handläggningen av sådan fråga framföra sina synpunkter. Hänsyn får ock tagas till att beslut i väg- byggnadsfrågor efter reformens genomförande måste, i motsats till vad nu i princip är fallet, anknytas till befintlig eller påräknad medelstillgång. Slutligen erfordras föreskrifter för att säkerställa, att upprättandet av arbetsplaner sker

149

mera detaljerat, med större noggrannhet och under intimare samråd med ve­

derbörande myndigheter, kommunala organ och fastighetsägare än enligt nu

gällande ordning.

De flesta av de föreskrifter, som i här berörda avseenden erfordras, äro

emellertid icke av den beskaffenhet att de behöva intagas i väglagen utan äga

mera natur av tillämpningsbestämmelser. Regleringen av hithörande frågor

har med hänsyn härtill — i viss likhet med vad som gäller beträffande sät­

tet för uppgörande av stadsplan — ansetts böra ske så, att i väglagen endast

angivas de myndigheter, på vilka det skall ankomma att utreda och avgöra

vägfrågor, och att i övrigt erforderliga föreskrifter meddelas i en särskild

vägstadga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

AVDELNING I.

Olika slag av allmänna vägar.

1 och 2 §§.

Enligt gällande väglag är allmän väg av två slag, nämligen landsväg,

vartill hänföres väg, som prövas nödig för den allmänna samfärdseln, samt

ödebygdsväg, varmed förstås väg, som till avsevärd längd sträcker sig

över fjäll, genom skogar eller genom glest befolkade trakter och som, ehuru

den icke prövas nödig för den allmänna samfärdseln, likväl finnes vara till

gagn för det allmänna såsom ägnad att främja landets uppodlande och be­

byggande.

Enligt kungörelse den 8 juni 1936 (nr 466) har väg- och vattenbyggnads­

styrelsen, för tillämpning av bestämmelserna om statsbidrag till vägbyggnads-

företag, att efter infordrande av yttranden av länsstyrelserna fastställa, vilka

landsvägar som skola vara att anse såsom huvudvägar. Andra landsvä­

gar än huvudvägar ha icke fått någon i författning angiven benämning.

De sakkunniga ha i sitt förslag till väglag bibehållit begreppet ödebygdsväg

såsom benämning för vissa allmänna vägar. Övriga allmänna vägar lia i

nämnda förslag icke erhållit någon särskild benämning. I de sakkunnigas för­

slag till vägstadga ha emellertid vissa av sistnämnda vägar, i överensstäm­

melse med vad som stadgas i 1936 års förut omnämnda statsbidragsförfatt-

ning, betecknats såsom huvudvägar, beträffande vilka särskilda bestämmel­

ser skola gälla. Någon särskild benämning på den stora grupp av allmänna

vägar, vilka icke äro alt hänföra till huvudvägar eller ödebygdsvägar, har icke

föreslagits av de sakkunniga.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anför härom i sitt yttrande.

örn man inför särskild benämning — i detta fall huvudväg — endast för

cn grupp av vägarna, medför delta, att man vid angivande av den andra

gruppen alltid måste röra sig med negerande konstruktioner sådana som »ej

huvudväg», »annan väg än huvudväg» o. dyl. (jämför 9 §). Det synes därför

ur praktisk synpunkt påkallat, alt man även för denna andra avsevärt större

grupp inför en särskild benämning, och styrelsen vill föreslå, alt det gamla

Kungl. Maj:ls proposition nr 223.

Departements-

chefen.

begreppel b y g d e v ä g får återuppstå här. Detta skulle då omfatta även öde- bygdsväg, vilket begrepp enligt styrelsens förslag skulle försvinna. De all­ männa vägarna på landet skulle alltså uppdelas i huvudvägar och bygde­ vägar.

Mot vad sålunda föreslagits kan möjligen invändas, att indelningen icke kan tillämpas beträffande städerna i allmänhet. Detta synes emellertid vara utan någon betydelse, då här endast är fråga örn att på ett praktiskt sätt ordna en detalj, sammanhängande med uppdelningen mellan länsstyrelserna samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen av arbetet med handläggningen av landsbygdens vägfrågor-.

Såsom jag i det föregående anfört finnes framdeles icke någon anledning att i väglagen skilja mellan olika slag av allmänna vägar. För den avväg­ ning av medelsbehoven mellan skilda slag av vägar, som erfordras för att stats­ makterna skola kunna utöva en reglerande inverkan på utvecklingen inom olika områden av vägväsendet, är det emellertid önskvärt att i anslagshänse- ende skilja mellan olika slag av allmänna vägar. Vidare skola enligt de av riksdagen godkända huvudgrunderna för handläggningen av vägfrågor sär­ skilda bestämmelser gälla beträffande de för samfärdseln särskilt viktiga tra­ fiklederna. Den uppdelning av de allmänna vägarna på olika grupper, som på grund härav är erforderlig, torde emellertid böra begränsas så mycket som möjligt.

Med avseende å handläggningen av vägfrågor är det strängt taget icke nödvändigt att skilja mellan mera än två slag av vägar, nämligen huvud­ vägar och övriga allmänna vägar. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har också förordat en uppdelning i enlighet härmed, därvid sistnämnda grupp av vägar föreslagits skola benämnas bygdevägar. Denna grupp skulle då innefatta även de nuvarande ödebygdsvägarna. Det måste emellertid anses påkallat, att även framdeles anslag för sistnämnda slag av vägar beviljas under särskild anslagsrubrik i riksstaten. Begreppet ödebygdsväg bör därför bibehållas. Ytterligare uppdelning torde icke erfordras. De allmänna vägarna böra sålunda enligt min mening uppdelas i tre grupper, nämligen huvud­ vägar, ödebygdsvägar och övriga allmänna vägar. Sistnämnda slag av vägar torde i enlighet med redan vedertaget språkbruk böra benämnas bygdevägar.

Det torde såsom de sakkunniga föreslagit böra ankomma på väg- och vat­ tenbyggnadsstyrelsen att efter hörande av vederbörande länsstyrelse bestäm­ ma, om viss väg skall anses såsom huvudväg. Länsstyrelse bör även kunna taga initiativ härtill. Vid meningsskiljaktighet mellan länsstyrelsen och väg- och vattenbyggnadsslyrelsen bör emellertid frågan -—- i överensstämmelse med vad som skall gälla med avseende å andra vägfrågor —- avgöras av Kungl. Maj:t.

Det torde även framdeles visa sig lämpligt att hänföra vissa huvudvägar till rikshuvudvägar. Bestämmandet, vilka vägar som skola anses såsom riks- huvudvägar, bör liksom hittills ankomma på Kungl. Maj:t. Föreskrifter här­ om — i den mån de visa sig erforderliga — ha dock icke sin plats i väg- stadgan.

Något behov av att myndighet i särskild ordning bestämmer, vilka redan

befintliga vägar som skola vara bygdevägar och vilka som skola vara öde-

bygdsvägar, förefinnes icke. Ordningen för handläggningen av fråga örn om­

läggning eller förbättring av sådana vägar är densamma för båda slagen.

Skillnaden är endast av intresse för att avgöra, örn kostnaderna för nyanlägg­

ning av sådana vägar skola bestridas från det ena eller det andra anslaget.

Denna fråga kommer framdeles att avgöras av länsstyrelsen och väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen genom ali företaget upptages i flerårsplan för byg­

devägar eller i sådan plan för ödebygdsvägar. Några särskilda föreskrifter

örn bestämmande av bygdevägs och ödebygdsvägs karaktär i likhet med dem,

som ansetts böra meddelas beträffande huvudvägar, torde sålunda icke er­

fordras.

Kunell. Maj.ts proposition nr 223.

101

AVDELNING II.

Bestämmelser angående landet.

Örn förberedande utredning rörande behovet av allmän väg.

3 §•

Stadgandet är likalydande med 3 § i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 144

och 145 i betänkandet).

4 §•

Denna paragraf motsvarar med vissa ändringar, huvudsakligen av redak­

tionell art, 4 och 5 §§ i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 144—146 i betän­

kandet) .

Länsstyrelsen i Västerbottens lån ifrågasätter, om icke förslaget i denna del

borde uppmjukas genom en bestämmelse, att ansökan örn anläggande av väg

finge genast avslås, därest det syntes uppenbart, att densamma icke borde

beviljas. Härigenom skulle arbetet med rena okynnesansökningar underlättas.

Vägingenjören i Västerbottens län yttrar i detta sammanhang.

Ansökan om anläggning av väg bör av länsstyrelsen kunna avslås eller bi­

fallas utan remissförfarande i de fall, då vägbehovet och möjligheterna till

företagens igångsättande inom de närmaste åren äro väl kända. Enahanda

gäller beträffande omläggning och förbättring av väg. Sålunda bör exempel­

vis förslag till ombyggnad av bristfällig bro kunna upprättas utan remissför­

farande.

Såsom länsstyrelsen i Västerbottens län förordat, bör länsstyrelse äga be­

fogenhet att genast avslå ansökan, örn det är uppenbart att ansökningen icke

bör föranleda någon åtgärd. I annat fall bör såsom huvudregel gälla, att väg-

nämnden skall höras. Varje bedömande av ett företags angelägenhetsgrad

kräver ingående kännedom örn de lokala förhållandena, och nämnden bör

därför få tillfälle att yttra sig i ärendet. Även örn initiativ till vägföretag

framkommer inom vägorganisationen, är det av vikt, att bygdens mening

Departements

-

chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

om behovet kommer till uttryck, innan dyrbart arbete nedlägges på under­ sökning. Beträffande beläggnings- och smärre förbättringsföretag bör läns­ styrelsen, på sätt föreslås i 7 § i departementsförslaget, äga rätt att för­ enkla förfarandet och kan följaktligen underlåta att inhämta nämndens ytt­ rande. I fråga om alla större företag bör dock nämnden få tillfälle att yttra sig. Vad nu sagts utgör naturligtvis icke något hinder för vägorganisationen att utan förberedande undersökning upprätta arbetsplan för ifrågasatt före­ tag.

5 §.

Denna paragraf återgiver med vissa ändringar 6 § i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 144—146 i betänkandet).

Länsstyrelsen i Kronobergs län föreslår, att orden »vid nästföljande revi­ sion av flerårsplanen» utbytas mot »vid upprättande av flerårsplan», då ju förslaget om det ej kunde upptagas vid den nästföljande revisionen — likväl borde beaktas vid en därefter följande.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anför.

Bestämmelsen att, om ansökning ej avslås, frågan huruvida företaget bör komma till stånd skall prövas vid nästföljande revision av vederbörande fler- arsplan synes böra kompletteras med en erinran att frågan även kan prövas i den ordning 14 § angiver.

Länsstyrelsen i Värmlands län framhåller, att stadsplaner eller revision av stadsplaner vore under arbete i åtskilliga städer och samhällen i länet. En nödvändig förntsättning för dessa arbetens ändamålsenliga bedrivande vore, att frågan örn huvudvägens sträckning blivit löst. Stadsplanerarnas krav i detta hänseende vore fullt berättigat. På grund härav syntes 6 § vägstadgan och 15 § väglagen böra omarbetas i ändamål att arbetsplaner på längre sikt kunde upprättas och äga giltighet.

Svenska teknologföreningen yttrar.

De i 6 § angivna bestämmelserna angående handläggningen av ansökningar om utförande av vägarbeten giva föreningen anledning till framhållande så­ som sin uppfattning, att upprättande av arbetsplan alltid bör ske, därest väg- 1'öretaget vid den av länsstyrelsen verkställda prövningen anses erforderligt. Vid utformande av bestämmelserna rörande projektering av vägarbeten sy­ nas de sakkunniga hava utgått från den uppfattningen, att vägförslag hit­ tills upprättats i onödigt stor omfattning, att många projekt därför aldrig kommit till utförande samt att upprättade arbetsplaner efter få år visat sig otidsenliga och därför kunnat läggas till grund för vägarbetenas utförande törst efter omarbetning. Föreningen vill hävda den uppfattningen, att kost­ naderna för projektering av vägföretag vid jämförelse med förslagens total­ kostnader hittills varit och även i fortsättningen komma att vara av ringa be­ tydelse. Det är därför av mindre vikt, om en eller annan arbetsplan ej kom­ mer till utförande eller måste omprövas, än att projekteringen igångsättes på ett så sent stadium, att den icke kan utföras med tillräcklig grundlighet.

Vägingenjören i Södermanlands län anser uttrycket »under de närmaste åren» vara alltför obestämt och därför böra utbytas mot förslagsvis »under de närmaste fem åren».

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

153

Med nu gällande ordning förekommer i stor utsträckning att företag beslu­

tas, ehuru de icke äro av den angelägenhetsgrad, att medel till desamma kun­

na påräknas bliva tillgängliga inom de närmaste åren. Upprättas arbetsplan

beträffande visst företag lång tid innan arbetet kan påbörjas, föreligger risk,

att planen på grund av ändrade förhållanden måste omarbetas. Det är där­

för av vikt, att arbetsplan och kostnadsförslag icke upprättas beträffande

andra företag än sådana, som kunna förväntas bliva utförda under de när­

maste åren. Undantag härifrån kunna emellertid behöva göras med hänsyn

exempelvis till planerat upprättande av stadsplan, byggnadsverksamhet och

laga skifte. Stadgandet torde därför böra jämkas så, att arbetsplan för väg-

företag må, där synnerliga skäl därtill äro, upprättas, oaktat medel till det­

samma icke kunna påräknas under de närmaste åren. Huru snart ett företag

skall kunna förväntas komma till utförande, för att arbetsplan för detsamma

skall kunna upprättas, torde icke böra närmare preciseras än som skett i

de sakkunnigas förslag. Utrymme bör nämligen finnas för en diskretionär

prövning.

Prövning av fråga om broföretag bör givetvis ske på samma sätt som fråga

örn vägbyggnadsföretag. Då detta icke klart framgår av de sakkunnigas för­

slag, har stadgandet förtydligats genom en hänvisning till 14 §.

6 och 7 §§.

Dessa paragrafer äro likalydande med 7 och 8 §§ i sakkunnigförslaget (mo­

tiv, se s. 144—146 i betänkandet).

Om upprättande av jlerårsplaner m. m.

8

§.

Denna paragraf återgiver med vissa ändringar 9 § i sakkunnigförslaget

(motiv, se s. 146 i betänkandet).

Väg- och vattenbm/gnadsstgrelsen anser, att samtliga planer böra vara fyra­

årsplaner, då de olika planerna självfallet komma att bliva mer eller mind­

re beroende av varandra.

Även vägingenjören i Jönköpings län anser, att fyraårsplaner för samtliga

arbeten äro att föredraga. Hittillsvarande erfarenhet visade, att många svår­

förutsedda faktorer spelade in, som motiverade en översyn vartannat år.

Med avseende å upprättande av flerårsplaner föreligger en påtaglig skill­

nad mellan, å ena sidan,-arbeten å huvudvägar samt, å andra sidan, arbeten

för nyanläggning, omläggning och förbättring av övriga allmänna vägar.

Beträffande huvudvägar finnes nämligen i den generalplan för arbeten å dy­

lika vägar, varom föreskrifter av Kungl. Maj:t meddelats genom brev den

10 december 1937, en tämligen fullständig utredning örn icke blott behovet

av föreliggande arbeten utan även angelägenhetsgraden av de olika arbetena

sinsemellan, bedömda med utgångspunkt från deri allmänna samfärdseln.

Det är med hänsyn härtill möjligt alt upprätta en flerårsplan för huvudvä-

Departemente

chefen.

Departementt

chefen.

Departements­

chefen.

gar, vilken avser en relativt lång tid. Någon liknande generalplan finnes icke beträffande bygdevägar och ödebygdsvägar. Behovet av arbeten på så­ dana vägar kan därför icke överblickas med samma säkerhet som i fråga om huvudvägar. Flerårsplanerna för bygdevägar och ödebygdsvägar kunna på grund härav icke rimligen avse lika lång tid som planerna för huvudvägar. Härtill kommer, att de utslagsgivande förutsättningarna för ordningsföljd mellan olika företag m. m. skifta snabbare för lokala vägar, varför möjlighet måste finnas till en hastigare anpassning.

För att giva flerårsplanerna tillräcklig stabilitet böra de omfatta så många års arbeten som nied hänsyn till nyss berörda omständigheter är möjligt. Trots det vidlyftiga och noggranna arbete, som nedlagts på generalplanen, torde det dock icke vara lämpligt att låta flerårsplanen för huvudvägar avse längre tid än de sakkunniga förutsatt eller fem år. Vad angår flerårsplaner­ na för övriga vägar, innebär de sakkunnigas förslag, att dessa planer skola avse en tidrymd av fyra år. Skillnaden mellan femårs- och fyraårsplaner kan synas icke vara så stor. Det är emellertid att märka, att fyraårsplanerna i motsats till femårsplanerna skola revideras vartannat år. Fyraårsplanerna bliva följaktligen i verkligheten tvåårsplaner, ehuru de ur planläggningssyn- punkt avse arbeten under fyra år framåt. Vad de sakkunniga föreslagit synes mig därför ändamålsenligt.

Enligt förslaget skall femårsplanen endast avse omläggnings- och förbätt­ ringsarbeten på huvudvägar. Det synes mig ur anslagssynpunkt lämpligt, att denna plan även avser nyanläggning av huvudvägar, i den mån sådana ar­ beten förekomma. Stadgandet har jämkats i enlighet härmed.

9

§•

Stadgandet är i sak lika med 10 § i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 146 och 147 i betänkandet).

Länsstyrelsen i Jämtlands län yttrar beträffande detta stadgande.

Författningsförslaget torde förutsätta, att avgörandet av här berörda frågor beträffande visst vägföretag i regel skall ske innan arbetsplan upprättats. Emellertid kräves enligt länsstyrelsens mening för dessa frågors rätta bedö­ mande åtminstone en preliminär kostnadsberäkning, grundad på erforderlig undersökning av vederbörande vägsträcka. Länsstyrelsen bör därför äga befogenhet påkalla vägförvaltningens medverkan till en undersökning i be­ rörda avseende. Måhända anses en dylik befogenhet självfallen. I annat fall synes den böra fastslås i författningsväg.

Såsom länsstyrelsen framhållit måste till grund för upprättande av fler- årsplan läggas åtminstone en preliminär kostnadsberäkning av de olika före­ tagen. För verkställande av en dylik kostnadsberäkning kan länsstyrelsen självfallet påkalla vägförvaltningens medverkan.

10

§.

Stadgandet motsvarar med smärre redaktionella jämkningar 11 § i sakkun­ nigförslaget (motiv, se s. 147 och 148 i betänkandet). 154: i

Kungl. Maj:ts proposition nr

223.

Kungl. Maj:ts proposition nr

223.

155

11

§•

Denna paragraf återgiver med vissa redaktionella jämkningar 12 § första

stycket i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 148 i betänkandet).

12

§.

Enligt 12 § andra stycket i sakkunnigförslaget skall beslut, varigenom väg-

och vattenbyggnadsstyrelsen fastställt fyraårsplan eller underställt fråga örn

fastställelse Kungl. Maj:ts prövning, delgivas länsstyrelsen, länsvägnämnden

och vägnämnderna samt intagas i länskungörelserna. Syftet med detta stad­

gande har av de sakkunniga angivits vara att bereda möjlighet för den, som

så vill, att klaga över beslutet. Delgivningen har förutsatts skola ske genom

länsstyrelsens försorg på det sätt, att till ordförandena i länsvägnämnden och

vederbörande vägnämnder översändes ett utdrag av den länskungörelse, vari

beslutet intagits.

Länsstyrelsen i Hallands län anför i detta sammanhang.

Genom beslutets blotta intagande i länskungörelserna ( dess kungörande i

vederbörande församlingar i nedan omförmälda ordning nämnes ej i den före­

slagna författningstexten) och övriga åtgärder erhålla av beslutet berörda

sakägare — t. ex. vägintressent, vare sig enskild person eller kommun, som

kan tänkas vilja överklaga beslutet därför att visst vägföretag icke upptagits

i fyraårsplanen — icke sådan bevislig del av beslutet, som utgör en förut­

sättning för att det skall vinna laga kraft. Härför erfordras, att beslutet uti

den i svensk författningssamling år 1942 nr 117 och 314 föreskrivna ord­

ning kungjorts i samtliga de församlingar, i vilka den mark är belägen, som

beröres av de i fyraårsplanen upptagna vägfcretagen eller av vägföretag, som,

emot i ärendet angående planens fastställande framställt yrkande, icke bli­

vit däri upptaget (jfr vad som yttrats örn 67 § förslaget till lag om allmänna

vägar). Kungöres beslutet i nyssnämnda ordning — med iakttagande bl. a.

att pastor håller avskrift av beslutet tillgänglig för allmänhet — vinnes dess­

utom dels den fördelen, att detsamma icke behöver inlagas i länskungörel­

serna, vilket såvitt länsstyrelsen har sig bekant nu icke förekommer beträf­

fande utslag örn åläggande att utföra vägföretag eller i allmänhet beträffan­

de utslag i vägmål och i allt fall icke erfordras, såvida själva utslaget kun­

göres i vederbörande församlingar i ovan angiven ordning, och dels den lätt­

naden att länsvägnämnden och vägnämnderna skulle kunna liksom länssty­

relsen underrättas örn beslutet direkt av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

genom (stencilerade) avskrifter av detsamma, varigenom länsstyrelsen be­

sparades arbetet med att anskaffa och till dessa nämnder översända ut­

drag av länskungörelsen. I sammanhang härmed vill länsstyrelsen förorda

ett tillägg till ifrågavarande andra stycke av 12 § av innehåll, att länsstyrel­

sen skulle hava att ombesörja, att fastställelsebeslutet bleve i den ordning,

som föreskrives i svensk författningssamling år 1942 nr 117 och 314, kun­

gjort i vederbörande församlingar. Vidare böra även länsarkitekten och över­

lantmätaren få avskrift av beslutet direkt från väg- och valtenbyggnadssty-

relsen. Slutligen torde styrelsen böra i författningstexten anvisas att tillställa

länsstyrelsen erforderliga exemplar av beslutet för att hållas tillgängliga för

allmänheten enligt 1 § andra .stycket i sistnämnda kungörelse.

Att, såsom länsstyrelsen förordat, kungöra beslut örn fastställande av fler-

årsplan i vederbörande församlingar synes mig vara mera omständligt än

Departements-

chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Departement­

chef en.

sorn påkallas av behovet. Det av de sakkunniga föreslagna kungörelseförfa­ randet torde vara tillräckligt.

Delgivningen av fastställelsebeslut bör ske icke blott för att bereda den, som vill klaga, tillfälle härtill, utan även för att vederbörande eljest skola erhålla kännedom om beslutet. Med hänsyn härtill bör delgivning ske jäm­ väl av beslut av Kungl. Maj:t om fastställande av femårsplaner och sådana fyraårsplaner, som hänskjutas till Kungl. Maj:t.

Med hänsyn till överlantmätarnas och länsarkitekternas uppgifter böra även de erhålla del av de fastställda planerna.

Delgivningen synes mig lämpligen böra ombesörjas av väg- och vatten­ byggnadsstyrelsen och ske på det sättet, att de myndigheter och lokala or­ gan, som skola erhålla del av planen, få sig tillsänt ett exemplar av denna.

De sakkunnigas förslag i förevarande del har underkastats tillägg oell förtydligande jämkning i anslutning till vad jag här anfört. Stadgandet har upptagits såsom en särskild paragraf.

13 och 14 §§.

Dessa paragrafer äro likalydande med 13 och 14 §§ i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 149 i betänkandet).

Om upprättande av arbetsplaner.

15 §.

Denna paragraf återgiver med smärre jämkningar 15 § i sakkunnigför­ slaget (motiv, se s. 150 i betänkandet).

Våg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser här upptagna föreskrifter lill över­ vägande del utgöras av sådana, som enligt styrelsens mening borde meddelas i de anvisningar och normalbestämmelser, vilka skulle utfärdas av styrelsen.

Skogsstyrelsen föreslår, att i paragrafen särskilt angives, att vid upprät­ tande av arbetsplan hänsyn även skall tagas till planerat vägnät. Det fun­ nes så mycket större skäl därtill, som de enskilda vägarna icke kunde ut­ byggas, förrän de allmänna vägar kommit till stånd, på vilka de förra skulle utmynna.

Länsstyrelsen i Östergötlands lån erinrar, att vid planläggning av vägfö- retag enligt nu gällande normalbestämmelser skall eftersträvas ett sådant lä­ ge för vägen, som giver ett minimum av sammanlagd kostnad för anläggning, underhåll och trafikarbete. Förevarande stadgande borde kompletteras med föreskrift av liknande innehåll.

I likhet med de sakkunniga anser jag lämpligt, att de allmänna principer för upprättande av arbetsplan, som böra beaktas i samtliga fall, angivas i vägstadgan till ledning för de granskande myndigheterna och nämnderna. Mot de sakkunnigas utformande av dessa principer har jag i stort sett icke

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

157

funnit anledning till erinran. Vissa jämkningar i anslutning till vad i ytt­

randena förordats ha dock synts böra ske.

16 §.

Stadgandet motsvarar med viss jämkning 16 § i sakkunnigförslaget (mo­

tiv, se s. 150 i betänkandet).

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och svenska teknolog föreningen fram­

hålla, att arbetsplaner för bro- och beläggningsarbeten komma att upprät­

tas även genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens försorg. Stadgandet borde

med hänsyn härtill jämkas.

Vägförrättningsmännens förening anför.

Föreningen anhåller, att till övergångsbestämmelserna i vägstadgan eller

i annan förordning måtte fogas följande stadgande:

»Arbetsuppgifter i fråga örn projekterings- och byggnadsverksamhet, vilka

icke medhinnas av den ordinarie personalen, böra i första hand överlämnas

till konsulterande ingenjörer, vilka förklarats behöriga att verkställa dyli­

ka förrättningar».

Vad beträffar sättet för anlitande av konsulterande ingenjörer, anser för­

eningen, att förtydligande föreskrifter böra utfärdas. Föreningen föreslår,

att i samtliga fall förordnanden för dylika förrättningar utfärdas av väg-

och vattenbyggnadsstyrelsen efter av vägdirektören avgivet förslag.

Stadgandet har jämkats i överensstämmelse med väg- och vattenbyggnads­

styrelsens och teknologföreningens hemställan. Några bestämmelser av det

innehåll, vägförrättningsmännens förening föreslagit, torde icke böra med­

delas i vägstadgan.

17 §.

Stadgandet överensstämmer med viss redaktionell jämkning med 17 § i

sakkunnigförslaget (motiv, se s. 151 i betänkandet).

Länsstyrelsen i Hallands län föreslår, att sådant samråd, som i paragrafen

avses, skall föreskrivas skola ske även med ordföranden i länsvägnämnden,

om ifrågasatt väg berör mer än ett vägnämndsområde.

Samfundet för hembygdsvård anför i sitt yttrande i huvudsak följande.

Även om den, som skall upprätta förslag till vägens sträckning, i vägstad­

gan ålägges att fara varsamt fram med föremål eller områden av märklig

naturbeskaffenhet, innebär detta icke någon som helst garanti för att så

i verkligheten blir fallet, emedan det icke kan förutsättas, att han äger här­

för erforderlig fackkunskap. Fornminnesskyddet tillgodoses därigenom, att

riksantikvariens ombud granskar planerna samt i erforderliga fall lämnar

anvisningar ute i terrängen. Motsvarande garanti bör krävas även för natur­

skyddet. Det är endast den naturvetenskapligt bildade och med länets lo­

kala förhållanden synnerligen förtrogne fackmannen, som på kartan kan

avgöra, örn ett vägföretag berör områden eller föremål, som böra skyddas

ur dessa synpunkter. Det kan likaväl gälla märkliga geologiska bildningar

som växtplatsen för sällsynta örter eller märkliga träd.

Av dessa skäl synes det nödvändigt alt varje planerat vägbygge på ett

Departements­

chefen.

158

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Departements-

chefen.

så tidigt stadium som möjligt granskas av en specialist på naturskyddets

område med god lokalkännedom.

I varje län bör för detta ändamål utses en sakkunnig representant för na­

turskyddet, vilken antingen kunde tänkas placerad såsom ledamot med sär­

skilt specialuppdrag i länsvägnämnden eller också på annat sätt obligatoriskt

underrättas om och beredas tillfälle taga del av varje arbetsplan innan den­

samma avlämnas till länsstyrelsen. Detta uppdrag förutsättes icke avlönat,

men de direkta utgifterna, vilka i och för sig kunna väntas bli obetydliga,

böra ingå i vägkostnaderna.

I sakkunnigförslaget finnes ingenstädes angivet, på vilket sätt vägvårds-

intresset skall tillvaratagas ute i landet. Det kan ifrågasättas, örn icke även

för detta ändamål i varje län erfordras en person, vilken har sin uppmärk­

samhet riktad på den egentliga vägvården och påkallar vägvårdskonsulen-

tens medverkan, där så synes lämpligt. I de flesta fall torde dessa båda upp­

drag kunna förenas, ehuru i några fall, där uppdragens omfattning blir sär­

skilt stor eller ur bägge synpunkter kvalificerad person icke kan erhållas,

skilda representanter erfordras. Ifrågavarande person eller personer torde

lämpligen böra utses av länsstyrelsen på förslag av samfundet för hembygds­

vård och svenska naturskyddsföreningen.

Något behov av samråd med ordföranden i länsvägnämnden torde såsom

regel icke föreligga vid upprättande av arbetsplan. Föreskrift härom torde

följaktligen icke böra meddelas. Fall kunna dock förekomma, då sådant sam­

råd bör äga rum. Jag förutsätter emellertid, att, då så är fallet, vägförvall-

ningen inhämtar ordförandens i länsvägnämnden mening.

Vid upprättande av arbetsplaner äger redan nu visst samråd rum med en

representant för hembygdsvården, för vars verksamhet statsbidrag utgår till

samfundet för hembygdsvård. Detta samråd har i många fall visat sig värde­

fullt. Självfallet kommer förstatligandet icke att medföra någon ändring här­

utinnan. Några särskilda föreskrifter om dylikt samråd torde emellertid åt­

minstone för närvarande icke behöva meddelas i vägstadgan.

18 §.

Denna paragraf motsvarar med viss jämkning 18 § i sakkunnigförslaget

(motiv, se s. 151 i betänkandet).

Länsstyrelsen i Älvsborgs lån anser det föreslagna underrättelseförfarandel

alltför omständligt. Ett bibehållande av kungörelseförfarandet syntes vara att

föredraga.

Vägingenjören i Kopparbergs län anför i detta sammanhang.

Inom Dalarna förekomma mycket säregna jorddelnings- och ägorättsför­

hållanden, vilket bl. a. nödvändiggjort en speciallagstiftning beträffande jord­

delning och registerföring för de storskiftade delarna av Kopparbergs län. Laga

skifte finnes i dessa delar icke genomfört annat än i mycket begränsad omfatt­

ning. Provskifte pågår visserligen på ett flertal ställen, men genomförandet

härav synes vara en både omständlig och tidsödande procedur. Den redan

genom storskiftet i mycket små brukningsdelar styckade jorden i dessa trak­

ter har genom s. k. sämjedelning uppdelats i än mindre delar. Områden fin­

nas, där brukningsdelarna endast hava några få meters bredd. Genom sämje-

delningar hava även ägorättsförhållandena blivit myckel invecklade och svår-

utredda, varigenom i många fall lagfart å förvärvad mark icke kunnat er­

hållas eller i varje fall endast s. k. vilande lagfart.

Av det anförda torde framgå, att det blir ett besvärligt och framförallt tids­

ödande arbete att fastställa ägogränser och att utreda vem som är ägare till

fastighet, som beröres av tillämnat vägföretag. Dessa förhållanden böra givet­

vis utredas i god tid före ett arbetes igångsättande. En utredning av föreva­

rande slag torde icke kunna utföras utan tillgång till lantmäteriteknisk sak­

kunskap. Vad beträffar Kopparbergs län synes därför ofrånkomligt att redan

från början den av vägförstatligandekommittén föreslagna befattningen som

värderingsman tillsättes.

I vissa fall torde, ändock att värderingsman finnes att tillgå, behov förefin­

nas av möjlighet till ett förenklat förfarande vid handläggning av frågor örn

upprättande av arbetsplan. Denna möjlighet bör få tillgripas, då det ej av

taxeringslängd eller registerförteckning kan direkt utrönas, vem som är ägare

av viss mark, eller då ägaren vistas å främmande ort. I sådant fall bör kallelse

enligt 18 § och underrättelse enligt 20 och 24 §§ få ske genom annonsering

eller på annat lämpligt sätt.

Det är uppenbart, att det av de sakkunniga föreslagna underrättelseförfa­

randet är mera omständligt än det nuvarande. Skall emellertid fastställande

av arbetsplan medföra tvångsupplåtelse av vägrätt, måste fastighetsägaren

beredas tillfälle att på ett tidigt stadium framföra sina synpunkter på vägföre-

taget. Det nuvarande kungörelseförfarandet innefattar icke tillräcklig säkerhet

för att ägaren erhåller kännedom om förrättningen och tillfälle att framföra

eventuella erinringar.

Det föreslagna underrättelseförfarandet kommer givetvis att medföra sär­

skilda svårigheter i Dalarna på grund av de invecklade jorddelningsförhål-

landena därstädes. Jag vill emellertid framhålla, att viss äganderättsutred­

ning måste ske även enligt nu gällande ordning, då ju väghållare icke äger

rätt att taga mark i anspråk för väg utan medgivande av ägaren eller, i hän­

delse av expropriation, utan att ägaren beretts tillfälle att yttra sig. Att ägan­

derättsutredning enligt förslaget skall ske på ett tidigare stadium än enligt nu

gällande ordning kan icke i mera avsevärd mån öka arbetet.

Viss jämkning i förslaget har i anledning av vad vägingenjören i Koppar­

bergs län anfört vidtagits, såvitt angår kallelse å markägare, för att klar­

göra att förrättningens fortgång ej hindras av att ägare av viss fastighet ej

är känd eller inom riket boende.

Kunni. Maj.ts proposition nr 223.

159

19 §.

Stadgandet motsvarar med vissa jämkningar 19 § i sakkunnigförslaget

('motiv, se s. 151 i betänkandet).

Länsstyrelsen i Värmlands lån föreslår — med hänsyn till föreskriften i

20 §, att arbetsplan eller kopia därav skall under viss tid finnas tillgänglig

hos länsstyrelsen, vägförvaltningen och vägnämndens ordförande —- alt ar­

betsplan, sedan densamma upprättats, skall ingivas till länsstyrelsen i tre

exemplar.

Departements­

chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Departements­

chefen.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen yttrar.

Det synes påkallat, att arbetsplaner, i vilka ingå broar, färjor och andra konstarbeten eller beläggningar i allmänhet underkastas förberedande gransk­ ning genom vederbörande experter i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Ut­ trycket »svåra tekniska arbeten» torde såsom allt för obestämt böra förtyd­ ligas i enlighet härmed.

Stadgandet har jämkats så, att därav framgår att arbetsplan skall ingivas till länsstyrelsen i erforderligt antal exemplar.

I likhet med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser jag, att arbetsplaner, som avse broar, färjor, andra konstarbeten eller beläggningar, böra i allmän­ het underkastas en förberedande granskning genom vederbörande experter i styrelsen. Stadgandet har givits den avfattningen, att alla dylika planer skola insändas för sådan granskning, där ej styrelsen annorlunda förordnar. Jag förutsätter därvid, att styrelsen utfärdar erforderliga generella föreskrif­ ter örn i vilka fall granskning inom styrelsen skall äga rum.

20 §.

Denna paragraf återgiver med vissa jämkningar 20 § i sakkunnigförslageti (motiv, se s. 151 och 152 i betänkandet).

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslår, att tiden för avgivande av an­ märkningar skall bestämmas till högst en månad. Styrelsen förklarar sig vidare förutsätta, att bestämmelsen, att fastighetsägaren skall underrättas örn »vad av hans mark, som tages i anspråk» icke innebär, att lantmäteritek- nisk uppmätning skall göras. Det bleve i allmänhet icke möjligt att annat än uppskattningsvis angiva markbehovet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län yttrar.

Enligt 20 § skall arbetsplan eller kopia därav under den tid länsstyrelsen bestämmer vara tillgänglig för allmänheten hos länsstyrelsen, vägförvaltning- en och vägnämndens ordförande. Ehuru en sådan bestämmelse ej kan anses utesluta möjligheten att hålla arbetsplan eller kopia tillgänglig även på annat ställe, synes vara förtjänt att övervägas, huruvida icke detta bör komma till uttryck i författningen, så mycket hellre som särskilt i fråga om planer med lokal begränsning det kan vara lämpligare att för ifrågavarande ändamål an­ lita annan än vägnämndens ordförande, exempelvis landsfiskalen eller kom­ munalnämnd. Det kan också ifrågasättas, huruvida icke i bestämmelsen bor­ de beträffande tiden angivas att här endast skall avses söckendagar.

Länsstyrelsen i Värmlands län anser mindre lämpligt, att arbetsplanen hål­ les tillgänglig hos vägnämndens ordförande. Landsfiskalen, som hade fast­ ställd daglig expeditionstid', syntes vara mera ägnad för denna uppgift.

Länsstyrelsen anför vidare följande. Det föreskrives, att en var ägare av fastighet, över vilken vägen skall fram­ dragas, skall underrättas bl. a. om vad av hans mark som tages i anspråk för vägen. Underrättelsen skall lämnas genom rekommenderad försändelse. Ett liknande underrättelseförfarande har för vissa fall föreskrivits i byggnads­ stadgan, exempelvis beträffande byggnadsplan. Med hänsyn till den mängd fastighetsägare, som beröras av arbetsplan för en vägbyggnad, vill länsstyrel­ sen ifrågasätta, huruvida icke i stället kungörelseförfarande bör komma till användning. Uttrycket »om vad av hans mark, som tages i anspråk» synes även böra förtydligas. Åsyftas att areal skall angivas, torde densamma av förrättningsmannen böra angivas i fastighetsägarförteckningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

1G1

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser bestämmelserna angående underrät­

telse till markägarna örn arbetsplans upprättande och fastställande innebära

en alltför omständlig procedur. Då markägarna redan under förrättningen

för planens upprättande varit i tillfälle att framföra sina synpunkter, borde

underrättelsen kunna ske genom kungörelse i tidning samt anslag i laga ord­

ning genom pastorsämbetenas försorg.

Liknande uttalanden hava gjorts av länsstyrelserna i Jönköpings, Kalmar

och Västerbottens lån.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län ifrågasätter med hänsyn särskilt till ägan­

derättsförhållandena i nämnda län, huruvida icke — i likhet med vad som

gäller t. ex. vid sökande av lagfart i fall, då äganderätten icke kan styrkas

— kallelse borde kunna ske genom ett kungörelseförfarande.

överlantmätaren i Kopparbergs län anför.

Envar ägare av fastighet, över vilken vägen skall framdragas, skall en­

ligt förslaget underrättas om vad av hans mark, som tages i anspråk. Detta

torde innebära att fastighetsägarna skola få uppgift om de arealer av olika

ägoslag, som tagas i anspråk. Örn så är meningen, förutsätter detta en upp­

mätning och kartläggning av vägen jämte en ägobeskrivning till kartan. Där­

vid torde det icke kunna undgås att arealredovisningen hänför sig till varje

berörd fastighet. Om då, såsom ofta är fallet inom de storskiftade byarna,

en jordägares brukningsenhet består av delar av flera fastigheter, blir an­

knytningen mellan jordområde och vederbörlig fastighet en besvärlig och

omständlig procedur, och såväl kartläggningen som ägobeskrivningens upp­

rättande torde i regel erfordra lantmäteriteknisk sakkunskap.

Att, såsom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förordat, begränsa den tid,

Departement*

inom vilken anmärkningar skola ingivas, till högst en månad, synes mig <*«/*»-

icke lämpligt. Länsstyrelsen bör nämligen äga möjlighet att fritt bestäm­

ma tiden med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall, varvid så­

väl längre som kortare tid än en månad kan ifrågakomma. Jag vill i detta

sammanhang framhålla, att länsstyrelsen givetvis kan besluta, att planen

skall hållas tillgänglig endast å söckendagar och under viss tid på dagen.

Då vägnämnden har att avgiva yttrande över upprättad arbetsplan, synes

det lämpligt, att ett exemplar av planen alltid finnes tillgängligt hos nämn­

dens ordförande. Det är emellertid icke något som hindrar, att länsstyrelsen

förordnar, att planen skall hållas tillgänglig även hos annan, exempelvis

landsfiskalen i orten.

Som ägarförteckning alltid kommer att vara fogad till arbetsplanen, torde

fastighetsägarnas underrättande icke behöva innebära mera betungande ar­

bete för länsstyrelsen. Delgivningen förutsättes skola ske genom användande

av brevkort med tryckt formulär, som ifylles. I anslutning till vad som före­

slagits under 18 § torde — på samma sätt som för motsvarande fall före­

skrivits i byggnadsstadgan — underrättelse endast behöva sändas till kända

och i riket boende markägare. Med hänsyn härtill torde äganderättsförhållan­

dena i Kopparbergs län icke böra medföra några särbestämmelser beträf­

fande underrättelseförfarandet.

Självfallet behöver underrättelsen till markägaren icke innehålla någon

lii hang lill riksdagens protokoll 194‘i. 1 sami. Nr 223.

11

Kungl. Majda proposition nr 223.

på lantmäteriteknisk uppmätning grundad, exakt uppgift om arealen av den mark, som kommer att tagas i anspråk för vägen. Det räcker med en på uppskattning baserad ungefärlig arealuppgift. I de fall, då arealuppgift icke anses kunna lämnas, bör det vara tillfyllest att markägaren får besked om vägens längd över hans mark samt vägens och dikenas bredd.

I övrigt torde vad i yttrandena anförts icke påkalla något uttalande.

21—23 §§.

Dessa paragrafer äro väsentligen likalydande med 21—23 §§ i sakkunnig­ förslaget (motiv, se s. 152 i betänkandet).

24 och 25 §§.

Dessa paragrafer återgiva med vissa jämkningar 24 och 25 §§ i sakkun­ nigförslaget (motiv, se s. 152 och 153 i betänkandet).

Länsstyrelsen i Jönköpings län föreslår, att meningen »och att frågan äger tillräcklig aktualitet» i 24 § utgår.

Länsstyrelsen i Södermanlands län yttrar.

Därest, på sätt av de sakkunniga föreslagits, tillfälle beredes de markägare, som beröras av ett vägföretag, dels att närvara vid terrängundersökning till utrönande av den tilltänkta vägens sträckning och dels att avgiva de påminnelser, vartill uppgjord arbetsplan kan föranleda, synes i varje fall överflödigt att de, såsom i 24 § föreslagits, skola särskilt underrättas örn beslut, varigenom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen fastställt arbetsplan eller fråga härom hänskjutits lill Konungens prövning. För markägarnas del tor­ de det få anses tillfyllest, om ifrågavarande beslut bekantgöres på det sätt, som i 91 § byggnadsstadgan föreskrives i fråga örn beslut, varigenom bygg­ nadsplan fastställts, eller sålunda genom kungörelse i ortstidning och an­ slag i vederbörande församlingskyrkor.

Lantmåteristyrelsen hemställer, att beslut enligt dessa paragrafer delgives även överlantmätaren för att denne skall vid granskning och prövning av fastighetsbildande förrättningar kunna taga hänsyn till ifrågasatta vägföre­ tag.

Departements- I likhet med de sakkunniga anser jag, att arbetsplan icke bör fastställas,

efc/e». förrän företaget äger tillräcklig aktualitet. Därmed avses först och främst,

att medel till företaget kunna beräknas bli tillgängliga under de närmaste åren. Även om så icke är fallet, bör emellertid arbetsplan kunna fastställas, därest beslut påkallas av hänsyn till byggnadsverksamheten i orten eller laga skifte.

För att markägarna skola få tillfälle att besvära sig över av väg- och vat­ tenbyggnadsstyrelsen meddelat fastställelsebeslut bör detta på föreslaget sätt delgivas dem.

Med hänsyn till överlantmätarnas och länsarkitekternas arbetsuppgifter böra även de erhålla del av beslut örn fastställande av arbetsplan.

Delgivningen synes lämpligen böra ske genom väg- och vattenbyggnads­ styrelsens försorg.

1G3

26 §.

Denna paragraf överensstämmer med 26 § i sakkunnigförslaget (motiv,

se s. 153 i betänkandet).

Länsstyrelsen i Kronobergs lån anför.

Frågan om vilka i andra stycket avsedda mindre omläggnings- och för­

bättringsarbeten, som skola komma till utförande, lärer liksom hittills lämp­

ligen böra bedömas av länsstyrelsen. Då det synes ändamålsenligt att läns­

styrelsen i samband därmed jämväl må äga pröva, örn arbetet kan lända

någon till förfång, förordas sådan ändring i stycket att orden »efter vägför-

valtningens i länet beprövande» utbytas mot »efter länsstyrelsens beprö­

vande».

Frågor av förevarande art skulle givetvis i länsstyrelsen föredragas av

vägdirektören.

Skogsstyrelsen yttrar i fråga örn denna paragraf.

Av vägstadgeförslagets 8 och 26 §§ (7 och 26 §§ i departementsförslaget)

framgår, att förfarandet dels vid förberedande utredning, dels vid upprät­

tande av arbetsplan för bland annat smärre omläggnings- och förbättrings­

arbeten skall kunna förenklas med hänsyn till omständigheterna från fall till

fall. Skogsstyrelsen finner en sådan anordning ändamålsenlig och ägnad att

underlätta utförandet av dylika arbeten. I de fall, då avsikten med omlägg­

nings- och förbättringsarbeten är att gynna trafiksäkerheten eller endast lät­

tare trafik, är det uppenbart, att vägorganisationens eget bedömande av be­

hövliga åtgärder är tillfyllest. Förenklingen i förfarandet torde dock ej böra

drivas alltför långt. Skogsstyrelsen vill sålunda framhålla, att smärre omlägg­

ningar och förbättringar å skogsbygdernas smärre allmänna vägar ej minst i

mellersta och södra delarna av landet äro av mycket stor vikt för skogsbrukets

transporter. På många av dessa vägar har ekonomisk transport av skogsproduk­

ter försvårats eller omöjliggjorts av vägarnas ringa bredd och låga bärighet

överhuvud eller på enstaka punkter. I sådana fall måste förbättringsarbetena

tillgodose den tunga trafikens krav i avseende på fordonsbredd och tillåtet

högsta hjultryck. Det kan därför i dessa fall vara lämpligt, att myndigheter

och organ, vilkas verksamhetsområden beröras, bliva hörda vid såväl för­

beredande undersökning som angående arbetsplan. En sådan begränsning

av i detta avseende föreslagna förenklingar torde kunna vinnas genom in­

struktiva bestämmelser med bibehållande av i vägstadgan föreslagen orda­

lydelse.

Förfarandet vid upprättandet och fastställandet av arbetsplan bör icke i Departemtnu-

något fall vara mera omständligt än nödigt. Då fråga är om smärre omlägg- <**/*“•

nings- och förbättringsarbeten, kan förfarandet uppenbarligen förenklas utan

att därigenom någons behöriga intressen eftersättas, .lag anser mig därför

böra biträda vad de sakkunniga under denna paragraf föreslagit. Jag förut­

sätter därvid, att det förenklade förfarandet endast tillämpas med avseende

å smärre rätningar och breddningar av väg o. d. Med hänsyn härtill kan det

icke anses behövligt att länsstyrelse prövar fråga örn utförande av dylikt

arbete.

De av skogsstyrelsen anförda synpunkterna böra beaktas vid prövning av

arbetsplan för omläggnings- och förbättringsarbeten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

27 §.

Stadgandet är likalydande nied 27 § i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 154 i betänkandet).

Länsstyrelsen i Värmlands län anför.

I 27 § föreskrives, att närmare anvisningar om upprättande av arbetsplan skola meddelas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. För närvarande brukar arbetsplan omfatta planritningar, betänkande och kostnadsförslag. Betän­ kandet är merendels knapphändigt och ofullständigt. Enligt länsstyrelsens mening bör i betänkandet, utom annat, intagas uppgift, huruvida och i vad mån arbetsplanen berör område, för vilket stadsplan, stomplan, byggnads­ plan eller avstyckningsplan fastställts. Vidare bör angivas, huruvida och i vad mån samråd ägt runi på sätt föreskrives i 17 § vägstadgan. Därjämte är det önskvärt, att i betänkandet angivas de kommuner, som beröras av ar­ betsplanen. Därest utredningen göres fullständig, kommer länsstyrelsens ar­ bete med granskning av arbetsplanen att underlättas. Det är sålunda av vikt, att ändamålsenliga och lämpliga anvisningar av väg- och vattenbyggnadssty­ relsen utfärdas till ledning för förrättningsmännen. På grund härav får läns­ styrelsen hemställa, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anmodas samråda med länsstyrelserna vid meddelande av nya anvisningar.

Departementet- Vad länsstyrelsen sålunda anfört torde böra beaktas av väg- och vatten-

ellefQ71.

byggnadsstyrelsen vid utarbetandet av ifrågavarande anvisningar.

Om förändring av enskild väg till allmän.

28—33 §§.

Dessa paragrafer äro, bortsett från smärre jämkningar, likalydande med 28—33 §§ i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 154 och 155 i betänkandet).

Länsstyrelsen i Kronobergs län har i fråga om 31 § förklarat sig anse, att möjlighet borde finnas till undantag i särskilda fall från bestämmelsen om att ärenden av hithörande slag skola prövas i ett sammanhang en gång om året.

Länsstyrelsen i Malmöhus län föreslår beträffande 33 §, att beslut om in­ tagning av enskild väg till allmänt underhåll skall intagas i länsltungörelser- na. Då jämväl annan än sökanden kunde anses ha klagorätt, framstode ett publicerande av beslutet som nödigt.

Stadgande^ ha jämkats i enlighet med vad i yttrandena hemställts.

Om handläggning av vissa andra vägfrågor.

34 §.

Stadgandet överensstämmer i sak med 34 § i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 155 i betänkandet).

Kungl. Metias proposition nr 223.

1G5

AVDELNING III.

Bestämmelser angående städer oeh stadsliknamlc samhällen, som

äro väghållare.

35—39 §§.

Dessa paragrafer överensstämma i sak med 35 och 36 §§ i sakkunnigför­

slaget (motiv, se s. 155—157 i betänkandet).

Överståthållarämbetet yttrar beträffande dessa bestämmelser.

Den föreslagna lydelsen av 35 § i vägstadgan innebär att, då fråga upp­

kommer örn byggande av allmän väg i stad, utredning med avseende å be­

tydelse och angelägenhet skall genom länsstyrelse ske på huvudsakligen lik­

artat sätt, såväl då fråga är om väg, som enligt fastställd stadsplan, stom-

plan eller avstyckningsplan skall ingå i gata, som då fråga är om väg utom

dylikt område. Då stad enligt nu gällande ordning äger rätt att utan statlig

myndighets vidare prövning bygga vägar av förstnämnda slag samt det jäm­

väl under den tidigare behandlingen av frågan om vägväsendets förstatligan­

de förutsatts, att stad endast skulle hava skyldighet att beträffande dylika

vägar underställa upprättade arbetsplaner väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

prövning, innebära de föreslagna bestämmelserna en utvidgning av kontrol­

len över städernas vägbyggande. Vad Stockholm beträffar är emellertid

icke något att erinra mot den ökade befattning med vägfrågor, som här­

igenom är att förvänta för överståthållarämbetets del. Överståthållarämbetet

äger nämligen genom trafikpolisintendenten och denne underlydande per­

sonal inom sig tillgång till sakkunskap vid bedömandet av ifrågasatta väg-

företags betydelse med avseende å samfärdseln liksom beträffande uppkom­

mande trafiktekniska spörsmål, varjämte på grund av den begränsade lo­

kala omfattningen ämbetet torde äga förutsättningar för bättre överblick

över vägförhållandena än vad fallet kan bliva ute i länen.

Berörda bestämmelser i vägstadgan innebära emellertid avvikelse från vad

vid fastställandet av grunderna för förstatligandet förutsatts även i så måtto,

att arbetsplaner skola fastställas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen jämväl

för det fall, att statsbidrag för företaget icke ifrågasättes av staden. Såsom

skäl för att sådan prövning finge anses påkallad har av vägsakkunniga an­

förts, att statsbidrag avsåges utgå till underhållet av samtliga allmänna vä­

gar och att följaktligen den statliga vägorganisationen hade intresse av att

pröva huru vägar byggdes, även örn statsbidrag till byggandet icke komme

att utgå. De sålunda anförda skälen synas dock icke Överståthållarämbetet

övertygande vid det förhållandet, att jämlikt de sakkunnigas förslag till be­

stämmelser angående beräkning av det statliga bidraget till underhåll skall

tagas i betraktande vad vägar och gator av liknande karaktär i andra städer

kosta i underhåll, varjämte begränsning av bidraget skall kunna ske, därest

väg eller gala byggis efter högre standard jin som betingats av samfärdselns

behov. Det skulle enligt överståthållarämbetets uppfattning vara olyckligt,

därest — såsom är att förvänta på grund av den föreslagna granskningen —

utförandet av ett flertal vägföretag av jämförelsevis ringa betydenhet onö­

digtvis komme att förhalas. Det torde icke heller vara lämpligt, att väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen, vars arbetsbörda efter förstatligandet likväl kom­

mer att avsevärt ökas, belastas med ifrågavarande arbetsuppgifter.

Svenska stadsförbundet uttalar, att en tillämpning av väglagsbestämmel­

serna inom område med stadsplan eller stomplan svårligen kunde antagas

166

Kungl. Muj:ts proposition nr 223.

Departement,

chefen.

ifrågakomma beträffande andra byggnadsföretag än sådana av relativt enkel

beskaffenhet. I fråga om mera omfattande företag därstädes — nybyggnad

av trafikled eller mera kostsam omläggning eller förbättring av allmän väg

— syntes man få förutsätta, att städerna (samhällena) funne med sin fördel

förenligt att utföra dem i överensstämmelse med stadsplanen eller stompla-

nen. Men därmed komme företagen att innebära iordningställande av gata,

varigenom tillämpning av väglagens bestämmelser på dem uteslötes. Mening­

en knnde således icke vara, alt det nu uppställda kravet på statlig myndig­

hets fastställelse av arbetsplan skulle gälla företag av sistnämnda beskaf­

fenhet, och det vore ju också uppenbart orimligt att fordra fastställelse i

fråga om ett företag, som avsåge iordningställande av en trafikled i enlig­

het med redan befintlig, av Kungl. Majit prövad och fastställd stadsplan eller

stomplan. Det hade icke anförts något bärande skäl för att kräva väg- och

vattenbyggnadsslyrelsens fastställelse av arbetsplan för de till vägbyggnad

verkligen häliförliga företag, som ju enligt det anförda knappast komme att

innefatta annat än nödtorftiga förbättringsarbeten. Särskilt med tanke på

möjligheten att stad funne sig böra utan statsbidrag vidtaga förbättrings­

arbete, kunde det icke vara lämpligt att uppställa kravet på statlig faststäl­

lelse av arbetsplanen.

Även gatunämnden i Stockholm påyrkar bibehållande av nuvarande ord­

ning samt anför därvid bland annat.

Därest en trafikled är såsom gata intagen i stadsplan eller stomplan, be­

tyder detta, att den efter omsorgsfull prövning ur olika synpunkter till läge

och sträckning slutgiltigt fastställts. Nämnden finner det då icke böra få

ifrågakomma, att för statsbidrag till dess byggande såsom allmän väg skola

kunna uppställas villkor om ändrad sträckning av vägen eller dess utförande

till mindre bredd än den fastställda, något som med det nya förfarandet

uppenbarligen kan bliva fallet.

Nämnden anser emellertid i fråga örn nya trafikleder befogat, att man går

ett steg längre. Med avseende å trafikleder, som framdeles upptagas i stads­

plan eller stomplan, torde det nämligen ur olika synpunkter vara lämpligast

och riktigast, att Konungen vid fastställelse av planen tillika fastställer, örn

trafikleden skall anses såsom allmän väg. Därmed vinnes, att tvist mellan

stad och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen örn vägens sträckning icke be­

höver uppstå, utan prövningen i statsbidragsfrågan kommer att inskränka sig

till angelägenhetsgraden i relation till medelstillgången.

Enahanda bör i förekommande fall gälla med avseende å för biltrafiken

viktig gata. Om sålunda stadsplan ändras, så att en större trafikled inlägges

inom område, där redan föreligger skyldighet för staden att lia gator upp­

låtna, bör i samband med stadsplaneändringen trafikledens karaktär av för

biltrafiken viktig gata angivas.

Vägar och gator inom stads- eller stomplanelagt område böra alltså enligt

nämndens mening endast på nu angivet sätt fastställas såsom allmänna, res­

pektive såsom för biltrafiken viktiga.

Enligt nu gällande väglag (20 §) äger stad bygga allmän väg, som enligt

fastställd stadsplan, stomplan eller avstyckningsplan skall ingå i gata eller

allmän pats, utan att arbetsplan för företaget blivit fastställd av statlig myn­

dighet. Detta undantag från eljest gällande bestämmelser har föranletts av

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

167

att vägens sträckning avgjorts av statlig myndighet genom fastställande av

stadsplan eller av ändring däri.

Det är emellertid icke bara vägens sträckning, som är av intresse ur allmän

synpunkt. Skall statsbidrag utgå till vägens byggande eller underhåll, är

det för staten uppenbarligen av intresse, att vägen bygges på ett ändamåls­

enligt sätt. Det förefinnes med hänsyn härtill ett påtagligt intresse av att ar­

betsplanen för företaget granskas och fastställes av väg- och vattenbyggnads­

styrelsen. Häremot har bland annat invänts, att något sådant intresse icke

föreligger, om trafikleden bygges utan statsbidrag. Denna invändning grun­

das bland annat på det förhållandet, att vid bestämmande av statsbidraget till

vägens underhåll hänsyn skall tagas till vad vägar och gator av liknande ka­

raktär i andra städer kosta i underhåll och att en begränsning av bidraget

skall kunna ske, om vägen byggts efter högre standard än som betingats av

samfärdselns behov. Med hänsyn härtill skulle, har det gjorts gällande, sät­

tet för vägens byggande icke kunna påverka underhållsbidragets storlek.

Detta bidrag avses emellertid icke skola fastställas uteslutande med ledning

av en genomsnittskostnad för vägar eller gator av liknande karaktär. Vid bi­

dragets bestämmande måste hänsyn även tagas till lokala förhållanden. Sät­

tet för arbetets utförande blir därför av betydelse för underhållsbidragets

storlek.

Del har mot de sakkunnigas förslag i denna del även invänts, att intet hin­

der möter mot att staden, i stället för att bygga sådan väg, varom nu är fråga,

upplåter trafikleden såsom gata, i vilket fall fastställande av arbetsplan icke

kommer i fråga. Det är emellertid att märka, att gatubyggnadsföretag, som

upptagits i fördelningsplan, redan enligt gällande statsbidragsbestämmelser

icke må påbörjas, förrän arbetsplanen blivit av väg- och vattenbyggnadssty­

relsen godkänd. En liknande bestämmelse har upptagits i det inom departe­

mentet utarbetade förslaget till förordning om statsbidrag till väg- och gatu­

hållningen.

Ur det allmännas synpunkt måste även eljest anses välbetänkt — liksom det

för flertalet städer torde vara behövligt — att alla arbetsplaner för vägföre-

tag bli föremål för granskning av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens experter

på området. Den olägenhet och det dröjsmål, som härav kunna föranledas,

synas icke uppväga fördelarna av en dylik ordning. Jag anser mig därför

böra biträda de sakkunnigas förslag i denna del. Enligt förslaget skall emel­

lertid förfarandet vid upprättande och fastställande av arbetsplan för väg,

som sammanfaller med gata eller allmän plats enligt fastställd stadsplan eller

liknande plan, kunna förenklas. Inhämtande av yttranden i dylikt fall över

arbetsplan torde i allmänhet icke erfordras.

40 §.

Stadgandet är likalydande med 38 § i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 158

i betänkandet).

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

AVDELNING IV.

Bestämmelser angående städer, där kronan är väghållare.

41 §.

Stadgandet motsvarar med viss redaktionell jämkning 37 § i sakkunnig­

förslaget (motiv, se s. 158 i betänkandet).

övergångsbestämmelser.

Stadgandena överensstämma med 39 och 40 §§ i sakkunnigförslaget (mo­

tiv, se s. 158 i betänkandet).

Förordning om statsbidrag till väg- och gatuhållningen i

städer och stadsliknande samhällen, som äro väghållare.

Enligt gällande rätt ha såväl landsbygdens befolkning som städernas in­

vånare skyldighet att bekosta för den allmänna samfärdseln nödiga vägar

och gator. Med hänsyn härtill skulle, uttalade vägförstatligandekommittén,

det nu bestående förhållandet mellan landsbygden och städerna i föreva­

rande hänseende rubbas, om landsbygdens befolkning helt befriades från

väghållningsbesväret, medan städerna — örn man bortsåge från de allra

minsta bland dem — även framdeles av praktiska skäl skulle hålla de för

den allmänna samfärdseln nödiga trafiklederna. Kommittén ansåg därför,

att någon lättnad i bördorna härför borde beredas städerna. Därmed vore

dock icke sagt, att man borde eftersträva en fullständig teoretisk likställig­

het i alla avseenden.

Kommittén uttalade vidare att, om lättnad skulle beredas städerna, nu

gällande grunder för statsbidrag till städernas väg- och galuväsende måste

ändras. Det nuvarande systemet vöre nämligen förenat med vissa brister.

För att tillräcklig hänsyn skulle kunna tagas till städernas behov av bi­

drag föreslog kommittén, att kostnaderna för underhållet av de för bil­

trafiken viktiga vägarna och gatorna samt behovet av anläggning, omlägg­

ning och förbättring av sådana trafikleder helt lades till grund för tilldel­

ningen av bidrag. I enlighet härmed borde anslaget för statsbidrag till väg-

och gatuhållningen i städerna uppdelas på två anslag, det ena för bidrag

till underhållet och det andra för bidrag till väg- och gatubyggnadsföretag.

Statsbidrag skulle utgå med viss procent av de beräknade kostnaderna för

underhåll och byggande av de för biltrafiken viktiga trafiklederna.

I 1942 års proposition om vägväsendets förstatligande anslöt jag mig till

kommitténs åsikt om att vid ett förstatligande av vägväsendet på landet sådan

lättnad borde beredas städerna i deras bördor för de trafikleder, som vöre

nödiga för den allmänna samfärdseln, att största möjliga likställighet mel­

lan landsbygd och städer i förevarande hänseende vunnes. Den erforderliga

lättnaden borde åstadkommas statsbidragsvägen.

Kanal. Maj:ts proposition nr 223.

169

Jag förklarade mig icke hava något att erinra mot kommitténs förslag

till nya grunder för statsbidrag till städernas väg- och gatuhållning samt för­

ordade, att statsbidraget till såväl underhåll som byggande av väg skulle be­

stämmas till 95 procent av de beräknade kostnaderna.

Icke heller riksdagen framställde invändning mot de föreslagna nya grun­

derna för statsbidrag till städernas väg- och gatuhållning. Riksdagen till­

styrkte likaledes vad jag föreslagit beträffande bidragsprocenten.

Enligt de av mig föreslagna och av riksdagen godkända grunderna för

ordnandet av den allmänna väghållningen i de stadsliknande samhällena

skall till de samhällen, som erhålla rätt att själva ombesörja väghållning­

en inom sina områden, utgå statsbidrag efter enahanda grunder.

För närvarande äro bestämmelser om statsbidrag till väg- och gatuhåll­

ningen i städerna givna i två författningar, nämligen förordningen den 30

juni 1936 (nr 451) angående statsbidrag till den allmänna väghållningen i

riket samt kungörelsen den 8 juli 1936 (nr 466) med närmare bestämmelser

rörande tillämpningen av sistnämnda förordning. Förordningen, som utfär­

dats med riksdagen, innehåller grunderna för beviljande av statsbidrag. Båda

författningarna avse såväl vägdistrikt som städer.

Det kunde naturligtvis vara fördelaktigt att bibehålla systemet med två

författningar, av vilka den ena, som skulle föreläggas riksdagen för god­

kännande, innehölle grunderna för bidragstilldelningen och den andra inne­

fattade tillämpningsföreskrifter, utfärdade av Kungl. Majit. Med en sådan

ordning kunde tillämpningsföreskrifterna ändras utan riksdagens hörande.

I förevarande fall äro emellertid de flesta av de bestämmelser, som erford­

ras, av den natur, att de påverka storleken av statsbidragen.

Med framhållande av denna synpunkt hava de sakkunniga förklarat sig

finna lämpligast, att samtliga bestämmelser sammanföras till en författning,

som förelägges riksdagen. Därest behov av tillämpningsföreskrifter skulle

yppa sig, borde emellertid Kungl. Majit äga befogenhet att utfärda sådana.

Det nu framlagda förslaget till förordning i ämnet — vilket förslag avser

väg- och gatuhållningen i de städer och stadsliknande samhällen, som skola

vara väghållare inom sina områden — har utformats i enlighet med de av

mig föreslagna och av riksdagen godkända grunderna. Beträffande detalj-

bestämmelserna rörande statsbidragets storlek i varje särskilt fall överens­

stämmer förslaget i stort sett med de sakkunnigas förslag.

1 §•

Denna paragraf överensstämmer i sak med 1 § i sakkunnigförslaget (mo­

tiv, se s. 161 och 162 i betänkandet).

Kammarkollegiet ifrägasätler, huruvida icke i avseende å byggande och

underhåll borde i förtydligande syfte med gator likställas andra samfärdsel-

leder, t. ex. passager över torg och andra platser inom stadsplan.

Av kammarkollegiet avsedda samfärdselleder torde örn förhållandena

Departement

därtill föranleda — kunna beräknas ingå i de allmänna vägar och för auto-

ehefen.

170

Kungl. Maj.-ts proposition nr 223.

Departements

chefen.

Departements­

chefen.

mobiltrafiken viktiga gator, till vilkas byggande och underhåll statsbidrag

skall utgå enligt denna förordning. Med hänsyn härtill synes vad kammar­

kollegiet anfört icke nödvändiggöra någon komplettering av den av de sak­

kunniga föreslagna avfattningen av denna paragraf.

2

§.

Stadgandet är likalydande med 2 § i sakkunnigförslaget och med 1 § and­

ra stycket nu gällande statsbidragsförordning.

3 §•

Detta stadgande överensstämmer med 3 § i sakkunnigförslaget (motiv, se

s. 162 i betänkandet).

I vissa yttranden har yrkats, att vederbörande stad eller samhälle skulle

höras, innan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen enligt denna paragraf med­

delar beslut, vilka gator som skola anses såsom för biltrafiken viktiga. Före­

skrift härom torde icke vara erforderlig. På sätt de sakkunniga anfört för-

utsättes emellertid, att staden eller samhället genom vederbörande organ

skall medverka vid prövningen. I andra yttranden har föreslagits, att frågans

avgörande skulle anförtros åt länsstyrelsen. Då en enhetlig prövning för hela

riket av förevarande frågor får anses önskvärd och några bärande skäl i

övrigt icke anförts för att i detta hänseende frångå nu gällande bestäm­

melser, ansluter jag mig även härutinnan till de sakkunnigas förslag.

4 §•

Denna paragraf överensstämmer med 4 § i sakkunnigförslaget ävensom

med 1 § tredje stycket nu gällande statsbidragsförordning allenast med den

skillnad, att nu avses jämväl gata i samhälle.

5 §•

Paragrafen är, frånsett smärre formella jämkningar, överensstämmande

med 5 § i sakkunnigföl slaget (motiv, se s. 163 i betänkandet).

I vissa yttranden har föreslagits sådan formulering av paragrafen, att till

underhåll av väg och gata skulle räknas jämväl underhåll av avloppsbrunnar

med tillhörande ledningar, stödmurar m. m. I andra yttranden har ett klar­

läggande av skillnaden mellan väghållning och renhållning m. m. påyrkats.

Det är icke möjligt att i statsbidragsförordningen i detalj angiva, vad som

bör räknas till underhåll av väg eller gata. Det angivande av underhålls­

åtgärder, som innefattas i paragrafen och som ansluter sig till 5 § i förslaget

till väglag, är att betrakta närmast som en exemplifiering. Örn tvekan fram­

deles skulle uppstå i fråga om tolkningen av underhållsbegreppet, bör frågan

kunna underställas Kungl. Majit, som med stöd av bestämmelserna i 21 §

äger utfärda tillämpningsbestämmelser. I ett avseende torde dylika bestäm­

melser redan från början böra meddelas, nämligen i fråga om skiljande från

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

171

väghållningen av åtgärder för renhållning m. m. För bestämmande av stä­

dernas underhållsbidrag är en i möjligaste mån klar gränsdragning mellan

gatuunderhåll och renhållning av stor betydelse. Enligt vad jag inhämtat,

komma 1942 års vägsakkunniga att längre fram avgiva förslag till erforder­

liga tillämpningsbestämmelser i detta avseende.

Beträffande frågan örn underhåll av avloppsbrunnar m. m. vill jag hänvisa

till vad jag därom anfört i motiveringen till 2 § väglagen.

6

§.

Denna paragraf är likalydande med 6 § i sakkunnigförslaget (motiv, se

s. 163 och 164 i betänkandet).

7

§•

Stadgandet är med viss jämkning överensstämmande med 7 § i sakkunnig­

förslaget (motiv, se s. 164—166 i betänkandet).

Svenska stadsförbundet har beträffande det i paragrafen innefattade stad­

gandet om statsbidragets minskande med belopp motsvarande tomtägarbi-

drag anfört i huvudsak följande.

Redan i sitt yttrande över vägförstatligandekommitténs betänkande har

förbundet haft anledning beröra frågan om statsbidragets eventuella reduce­

ring med hänsyn till möjligheten att enligt gatukostnadsbestämmelser utfå

bidrag av tomtägare till iordningställande av gata. Förbundet nödgas konsta­

tera, att även enligt det nu framlagda förslaget skall som regel gälla, att

sådan reducering skall ske oberoende av om det befunnits skäligt att uttaga

tomtägarbidrag eller icke. Häremot har förbundet särskilt opponerat i nyss­

nämnda yttrande, och det vidhåller alltjämt sin mening i detta avseende.

De sakkunniga lia också själva framhållit, att den nu föreslagna regeln

om denna reducering kommer att betyda, att för varje särskilt gatubyggnads-

företag, till vilket statsbidrag ifrågasättes, måste utredas, huru stora tomt-

ägarbidragen kunna vara. Då denna utredning, såsom de sakkunniga klar­

gjort, skall avse vad som maximalt skulle kunna uttagas av tomtägarna en­

ligt stadsplanelagens allmänna regler om gatukostnadsbestämmelser, synes

det förbundet uppenbart, att arbetet därmed måste ej blott Idiva synnerligen

besvärligt utan överhuvud taget möta oöverstigliga svårigheter. Fluru långt

bidragsskyldigheten för tomtägarna rätteligen kan utsträckas, beror ju på

skiftande lokala omständigheter, förefintligheten av tidigare gatuhållnings-

skyldighet eller sådan skyldighets avlösning genom galuskatter samt, så­

som erfarenheten visat, jämväl andra omständigheter av svårbedömbar art,

vilka i stadsplanelagen sammanfattas i stadgandet, att tomtägarnas åliggan­

den enligt gatukostnadsbestämmelserna skola motsvara »skäliga anspråk på

rättvisa och billighet». I flera fall har Kungl. Majit vid fastställelse av gatu­

kostnadsbestämmelser sålunda efter de detaljerade föreskrifterna örn bi-

dragsskyldighets omfattning tillfogat det förbehåll, att denna skyldighet ej

må utsträckas utöver vad som enligt stadsplanelagen är medgivet. Allt detta

gör, alt frågan örn bidragsskyldighetens omfattning ofta måste komma att i

sista hand prövas i domstolsväg och att det icke kan förutsattas vara möj­

ligt för administrativ myndighet att med någon grad av säkerhet i förväg

fastställa, vad som på grund av gällande gatukostnadsbestämmelser kan ut­

tagas eller, där sådana bestämmelser icke finnas, vad som maximalt skulle

kunna av tomtägare uttagas. Härvid bör jämväl uppmärksammas, att fråga

172

Kungl. Majlis proposition nr 223.

örn gatukostnadsbestämmelser av betydelse för viss vägbyggnad kunde vara

vackt men icke slutbehandlad, när väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skulle

träffa avgörande i omförmälda hänseende för bestämmande av statsbidrag

till denna vägbyggnad, att således Kungl. Maid efter detta avgörande finee

taga ställning till samma spörsmål för fastställelse av gatukostnadsbestäm­

melser och att slutligen detta samma spörsmål även kunde komma under

domstols handläggning såsom nyss nämnts.

Enligt de sakkunnigas egen mening torde »i många fall» bärande skäl

kunna anföras för att icke uttaga eller för att begränsa tomtägarbidragen.

I likhet med de sakkunniga anser förbundet självfallet, att statsbidrag bör i

sådana fall utgå även till den del av gatukostnaden, som skulle hava täckts

av tomtägarbidrag, därest erforderliga gatukostnadsbestämmelser antagits.

Såtillvida är det givetvis ur städernas och samhällenas synpunkt tacknäm­

ligt, att de sakkunniga ansett sig böra föreslå en bestämmelse, som skulle

medge undantag — efter Kungl. Maj:ts prövning — i sådana fall från den

omförmälda regeln. Men det bör beaktas, att de för undantagsprövningen

avgörande skälen måste hänföra sig till rent lokala förhållanden. Att för en

stad eller samhälle — eller viss del därav — inga gatukostnadsbestämmelser

beslutats eller att lindrigare sådana bestämmelser där beslutats än som en­

ligt stadsplanelagen varit möjligt innebär givetvis vittnesbörd om att ur lo­

kal synpunkt bärande skäl härför ansetts föreligga. Örn det skall vara någon

mening med den på Kungl. Majit ankommande prövningen i motsvarande

hänseende i fråga örn statsbidrag till gatubyggnad, måste det förutsättas, att

den lokala uppfattningen i dylika fall kan komma att underkännas av Kungl.

Majit. Det torde bliva svårt för de kommunala representanterna att efter ett

sådant underkännande underlåta att besluta gatukostnadsbestämmelser av

den innebörd Kungl. Majit enligt avgörandet i statsbidragsfrågan funnit skä­

ligen böra gälla. Kravet på en särskild prövning i förevarande sammanhang

beträffande skäligheten av tomtägarbidrag till gatubyggnad och sådant bi­

drags storlek måste därför anses innebära ett betydande ingrepp i den kom­

munala självbestämmanderätt, som stadsplanelagstiftningen härvidlag med­

givit.

Av nu anförda skäl anser förbundet, att statsbidrag bör utgå på hela kost­

naden för gatas iordningställande med förbehåll allenast för sådana tomt­

ägarbidrag, som verkligen inflyta. Härvid torde man få tänka sig en anord­

ning med utbetalning av fullt statsbidrag under alla förhållanden och åter­

betalning sedermera av mot inflytande tomtägarbidrag svarande statsbidrags-

belopp på sätt de sakkunniga föreslå i fråga om statsbidrag till vägmarks-

anskaffning i samhällen (städer), där kronan skall vara väghållare.

Även kammarkollegiet anser de föreslagna reduktionsbestämmelsema med­

föra synnerlig vansklighet. Objektiva grunder för bedömandet syntes blott

i undantagsfall stå till buds, och ett skälighetsbedömande bleve därför re­

gel. Frågan örn sådan reduktion borde hänskjutas till Kungl. Majits pröv­

ning.

Gatunämnden i Stockholm har i denna fråga intagit en ståndpunkt, som j

stort sett överensstämmer med vad stadsförbundet anfört.

Länsstyrelsen i Uppsala län finner — med erinran, att reduktionen av bi­

draget enligt de sakkunnigas motivering alltid skulle ske efter vad som maxi­

malt kunde uttagas av tomtägarna, oavsett om gatukostnadsbestämmelser

funnes eller icke — för sin del egendomligt att, där bestämmelser av Kungl.

Majit tidigare godkänts med stöd av stadsplanelagen, dessa på sådant sätt

skulle sättas ur kraft. Om det oaktat meningen vore, att så skulle ske, syntes

Kanal. Maj.ts proposition nr 223.

173

det nödvändigt att maximiregeln leonline till uttryck i författningen. Snarast

syntes motiveringens tolkning strida mot lagtexten.

Den möjlighet, som stadsplanelagen bereder stad eller samhälle att av tomt-

Departements-

ägare uttaga bidrag till gatukostnaderna, utnyttjas olika av olika städer och e

samhällen. Det beror i första hand på stadens eller samhällets avgörande, om

gatukostnadsbidrag skola uttagas med vad som maximalt är möjligt enligt

stadsplanelagens bestämmelser, med viss del av detta maximibidrag eller

icke alls. Då alla städer och samhällen i statsbidragshänseende böra vara

likställda, lcräves för en rättvis statsbidragstilldelning att alla sådana fakto­

rer elimineras, som äro beroende av stadens eller samhällets eget ställnings­

tagande. Till följd därav måste såsom huvudregel gälla, att statsbidrag ut­

går endast till den del av byggnadskostnaderna, som icke skulle ha täckts,

även om erforderliga gatukostnadsbestämmelser antagits. Reduceringen skul­

le alltså uppgå till vad som enligt stadsplanelagens bestämmelser maximalt

kan uttagas av tomtägarna. Jag finner sålunda principiellt hållbara skäl

tala för en reglering av frågan i enlighet med de sakkunnigas förslag. Med

hänsyn till de höga statsbidrag, som framdeles skola utgå, torde den nu

ifrågakomna reduceringen icke bliva betungande ens för de städer och sam­

hällen, där gatukostnadsbestämmelser icke antagits. Bestämmelsen i para­

grafens andra stycke gör det för övrigt möjligt för Kungl. Maj:t att, när sär­

skilda skäl därtill äro, medgiva bidrag utöver vad som följer av huvud­

regeln.

Med hänsyn till svårigheten att exakt fastställa det belopp, varmed redu­

ceringen skall ske, tillämpar väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för närvaran­

de en summarisk beräkningsregel. Denna verkar emellertid alltför ojämnt.

Det är vid sådant förhållande önskvärt, att bidragstilldelningen, såsom de

sakkunnigas förslag innebär, närmare anslutes till de faktiska förhållandena.

Detta torde vara möjligt, örn städerna och samhällena i samband med av­

givande av de uppgifter, som skola ligga till grund för fördelningsplanens ut­

arbetande, lämna erforderligt material för ett mera detaljerat bedömande i

varje särskilt fall av nu förevarande fråga. Väl är det sannolikt att en viss

osäkerhet kan komma att vidlåda detta material med påföljd att avgörandet

icke alltid kommer att exakt svara mot de verkliga förhållandena. Denna om­

ständighet synes emellertid icke böra stå hindrande i vägen för en lösning av

frågan på den väg, som befunnits i och för sig riktig. Måhända kan det,

sedan närmare erfarenhet vunnits, visa sig önskvärt och lämpligt att på

grundval av denna erfarenhet utforma ett förenklat förfarande. Härom bör

Kungl. Maj:t med stöd av stadgandet i 21 § kunna meddela anvisningar.

Då den av de sakkunniga föreslagna författningstexten synes mig stå i sak­

lig överensstämmelse med de sakkunnigas motivering, finner jag icke erfor­

derligt att genomföra ändring i det avseende, som länsstyrelsen i Uppsala län

föreslagit.

8

§•

Denna paragraf överensstämmer i sak med 8 § i sakkunnigförslaget (mo­

tiv, sc s. 107 i betänkandet).

174

Kungl. Majda proposition nr

00 0

wvy.

9 §•

Stadgandet är lika med 9 § i sakkiinnigförslaget (motiv, se s. 167—169 i

betänkandet).

Svenska stadsförbundet har beträffande den i paragrafen innefattade be­

stämmelsen örn inräknande i vissa fall i kostnadsunderlaget för statsbidrag

av ersättning för upplåtelse av mark m. m. anfört, alt det knappast syntes

befogat, åtminstone i vad anginge allmän väg, att göra frågan om markan­

skaffningskostnaden beroende av Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt fall.

Förbundet anför vidare.

I de sakkunnigas motivering uttalas, att endast i de fall, då vägföretaget

kan anses vara »av utpräglat lokal betydelse och av särskild nytta för staden

eller samhället», böra kostnaderna för markanskaffning till allmän väg helt

bäras av staden eller samhället. Säkerligen måste man räkna med att de fall

komma att bli ytterligt sällsynta, då statsbidrag alls anses kunna ifrågakomma

till vägföretag av »utpräglat lokal betydelse». Att med tanke enbart på dessa

sällsynta fall besvära Kungl. Maj.-t med alla ifrågavarande vägbyggnadsären-

den synes, då statsbidragsfrågan i övrigt skulle avgöras av väg- och vatten­

byggnadsstyrelsen, föga rimligt. Naturligare vore väl alt i statsbidragsbestäm-

melserna intaga en generell regel örn inräknande av markanskaffningskost­

naden i kostnadsunderlaget för statsbidrag till vägbyggnad och samtidigt där

intaga föreskrift att fråga örn statsbidrag till vägföretag av så utpräglat lokal

betydelse, att markanskaffningsbidrag ej synes böra ifrågakomma, skall i sin

helhet av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen underställas Kungl. Maj:ts pröv­

ning.

Även svenska kommunaltekniska föreningen och Göteborgs stads fastig­

hetskontor uttala sig i samma riktning som svenska stadsförbundet.

Gatunämnden i Stockholm påyrkar, att samma regler skola gälla för stats­

bidrag till ersättning för mark inom som utom stadsplanelagt område eller att

statsbidrag beträffande mark inom sådant område åtminstone icke skall gö­

ras beroende av att kostnaden är för staden eller samhället betungande.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bär ifrågasatt, om ej i kostnadsunderla­

get borde få inräknas jämväl ersättning för å marken belägen byggnad samt

skiljedomskostnad.

jbepartements- Stads utgifter för anskaffande av mark må enligt nu gällande bestämmel-

ebefen. ser icke inräknas i den kostnad, som lägges till grund för beräknande av

statsbidrag till väg- och gatubyggnadsföretag. Möjligheten för stad eller

samhälle att i kostnadsunderlaget för beräknande av statsbidrag till byg­

gande av allmän väg eller för biltrafik viktig gata få inräkna ersättning för

upplåtelse av mark m. m. har emellertid ansetts utgöra en förutsättning för

den principiella likställighet mellan landsbygd och städer, som i det nu

framlagda författningsförslaget eftersträvats.

I detta avseende har invändning ej gjorts mot förslaget. Erinringarna

rikta sig i första hand mot att frågan om markersättning skall behöva un­

derställas Kungl. Maj:ts prövning. I anslutning till vad som tidigare tilläm­

pats i fråga om statsbidrag till marklösen för landsbygdens vägar anser jag

emellertid, att frågor örn statsbidrag till förevarande ändamål åtminstone

under den första tiden böra i varje särskilt fall avgöras av Kungl. Maj:t. Att

Kunni. Metias proposition nr 223.

17

statsbidrag lill marklösen för företag inom stadsplanelagt område göres be­

roende av huruvida ersättningen finnes vara synnerligen betungande, lärer

vara rimligt nied hänsyn till den särskilda nytta sådant väg- och gatuföre-

tag regelmässigt bereder staden eller samhället.

10

§.

Denna paragraf är väsentligen överensstämmande med 10 § i sakkunnig­

förslaget (motiv, se s. 169 och 170 i betänkandet).

11

§■

Ifrågavarande stadgande överensstämmer i huvudsak med 11 § i sakkun­

nigförslaget (motiv, se s. 170 och 171 i betänkandet).

Väg- och vattenbyggnadsstijrelsen har ansett, att bestämmelserna örn upp­

rättande av fördelningsplan för tilldelning av statsbidrag till städernas väg-

byggnadskoslnader böra ändras. Styrelsen anför härom följande.

Vid uppläggningen av nu gällande regler för fördelningsplanens uppgö­

rande torde lia förutsatts, att de årliga bidragen till byggande och förbätt­

ring av städernas för biltrafiken viktiga vägar och gator skulle kunna hållas

tämligen konstanta. Denna förutsättning har emellertid icke uppfyllts. Vi­

dare må framhållas, att ett stort antal av i gällande fördelningsplan upptagna

arbeten icke kunnat komma till utförande på grund av rådande krisförhål­

landen. Bidragsutbetalningarna ske dock enligt planen, och städerna få till­

godogöra sig ränteinkomster å uppburna bidrag, varigenom statsbidraget i

verkligheten kan komma att avsevärt överstiga 85 °/o. Då bidragsprocenten

fr. o. m. år 1944 liöjes till 95 %>, kan verkliga bidraget jämte å bidraget in­

fluten ränta komma att uppgå till mera än 100 °/o av byggnadskostnaden.

Enligt nu gällande ordning skall i fördelningsplanen angivas den procent

av totalsumman av de för städernas väg- och gatuarbeten årligen anslagna

statsmedlen, som skall tillfalla varje stad. Då fördelningsplanen uppgöres,

är denna totalsumma känd endast för det ena av de båda år, som fördel­

ningsplanen skall omfatta. Det är därför ej möjligt att då beräkna, vilken

procent som skall angivas i planen för att stad skall erhålla resterande bi­

drag till ett pågående företag. Olägenheten härav elimineras, därest nytt

företag medtages i den nya fördelningsplanen, men så är ej alltid fallet. I

fördelningsplanen för åren 1942—1943 ha t. ex. nya företag medtagits en­

dast för 32 städer. Bidragsprocenten kan även beräknas, örn totalsumman

av städernas byggnadsbidrag är konstant för den tvåårsperiod, som planen

omfattar. Men örn byggnadsbidragen äro konstanta, synes det vara en onö­

dig omgång att bestämma bidragsbeloppet via procentberäkningen.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vill föreslå, att fördelningsplanen upp­

göres på i huvudsak samma sätt som en flerårsplan. Styrelsen skulle då be­

räkna ett särskilt belopp till varje företag, men i den fastställda planen

.skulle endast angivas totalsumman för varje stad. Därest stad fått mer än

ett företag upplaget i planen, bör staden liksom hittills äga frihet att själv

bestämma, i vilken ordning de olika företagen skola bringas till utförande.

Fördelen med dylik fördelningsplan skulle vara, dels att förut omnämnda

svårighet att beräkna procenttalet för slulbidrag bortfaller, dels att bidra­

gens storlek kunna varieras och smidigare anpassas efter arbetenas bedri­

vande under den tvåårsperiod, som planen omfattar.

Styrelsen uttalar sig liven i frågan, huruvida vid fördelningsplanens upp­

rättande länsstyrelserna böra börås. Därom anför styrelsen följande.

176

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Vid fördelningsplanens upprättande skola de olika arbetena i rikets samt­

liga städer i fråga om angelägenheten vägas mot varandra. Då länsstyrelser­

na icke kunna förutsättas äga överblick över behovet i andra städer än dem,

som äro belägna inom eget län, synes bestämmelsen om länsstyrelsernas hö­

rande medföra onödigt besvär och tidsspillan. Väg- och vattenbyggnadssty­

relsen vill erinra örn att länsstyrelserna för närvarande höras endast angåen­

de de behovsplaner, som respektive städer upprätta till grund för fördel-

ningsplanernas uppgörande. Länsstyrelserna få då tillfälle att pröva ange­

lägenheten av de olika företagen inom länets städer. Denna ordning synes

böra bibehållas.

I vissa yttranden föreslås, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skall höra

vederbörande länsstyrelse även före förordnande enligt näst sista stycket och

före avgivande av förslag enligt sista stycket i paragrafen.

På grund av de i sistberörda yttranden framställda önskemålen har jag

ansett sådan jämkning i de sakkunnigas förslag böra äga rum, att vederbö­

rande länsstyrelse skall höras jämväl vid handläggning av frågor om utby­

tande av visst företag i fördelningsplanen mot annat företag och om avgi­

vande av förslag rörande särskild bidragstilldelning för brådskande företag.

I övrigt överensstämma de i departementsförslaget upptagna bestämmel­

serna örn upprättande av fördelningsplan med nu gällande föreskrifter med

det undantaget allenast att planen i enlighet med de sakkunnigas förslag

skall fastställas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

När nu gällande bestämmelser år 1938 fastställdes att gälla från och med

den 1 juli 1939, var avsikten att städerna skulle erhålla en rätt långt gående

frihet i fråga om utförande av väg- och gatubyggnadsföretag med statsbi­

drag. Sålunda avsågs, att städerna skulle äga själva bestämma, i vilken ord­

ning de i planen upptagna företagen skulle komma till utförande. En sådan

anordning förutsätter emellertid, dels att fördelningsplanen upptager bygg­

nadsföretag i större omfattning än som motsvaras av de anvisade medlen,

dels ock att anslagstilldelningen är relativt riklig och konstant, så att åt­

minstone de flesta städer kunna räkna med att en följd av år kontinuerligt

utföra väg- och gatubyggnadsföretag. När den första fördelningsplanen (för

åren 1940 och 1941) fastställdes, hade krisläget redan inträtt och anslagstill­

delningen minskats. För många städer blevo bidragen mycket små. Då

företag av detta slag icke kunna med ekonomisk fördel drivas med mindre

vissa minimiprestationer utföras varje år, läto vissa städer anstå med arbe­

tenas påbörjande till dess jämväl nästa års bidrag influtit. När nästa fördel­

ningsplan (för åren 1942 och 1943) fastställdes, hade anslagstilldelningen

ytterligare reducerats. Detta nödvändiggjorde, att vissa städer helt uteslötos

ur fördelningsplanen. Kungl. Maj:! var då nödsakad att med särskilda, till

beloppet fixerade bidrag tillgodose dessa städers behov av medel för påbör­

jade företags färdigställande. I övrigt fastställdes fördelningsplan enligt gäl­

lande regler. På grund av att mycket små belopp beräknades komma städer­

na till godo, måste de i planen upptagna företagen så starkt begränsas, att

valfriheten för många städers vidkommande blev illusorisk. Av det anförda

Kungl. Majda proposition nr 223.

177

framgår, att Kungl. Majit varit nödsakad att på grund av med krisen sam­

manhängande förhållanden genomföra medelsfördelningen på ett från de

gällande bestämmelserna i viss mån avvikande sätt. Man kan då ifrågasätta,

örn icke bestämmelserna borde ändras. Det råder intet tvivel om att en åter­

gång till den fördelningsmetod, som tidigare tillämpades för städernas s. k.

utjämningsandel och som innebar beviljande av fixerade belopp till bestäm­

da företag, bättre skulle lämpa sig vid fördelning av de under krisen starkt

beskurna byggnadsämnen till städerna. Emellertid lära städerna ha satt

stort värde på den avsedda friheten i fråga örn arbetenas utförande. Med

hänsyn härtill och då de nu gällande bestämmelserna böra utan olägenhet

kunna tillämpas, när mera normala förhållanden åter inträda, vill jag icke

föreslå någon ändring i desamma. Jag förutsätter emellertid, att väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen skall äga rätt att — liksom Kungl. Majit redan gjort

— vid tillämpningen av bestämmelserna vidtaga av krisförhållandena påkal­

lade avvikelser.

Om jag sålunda icke anser skäl vara för handen att för närvarande rubba

principen för bidragstilldelningen, synes anledning föreligga att ändra be­

stämmelserna för medlens utanordnande. För närvarande skall väg- och vat­

tenbyggnadsstyrelsen årligen till stad utanordna staden enligt fördelningspla-

nen tillkommande andel av bidragsmedlen. Detta sker vare sig staden påbör­

jar arbetet omedelbart eller icke. Jämväl enligt de sakkunnigas förslag blir

medlens utbetalande oberoende av frågan om arbetets omedelbara utförande.

De beviljade statsbidragen äro emellertid avsedda att användas under det i

fördelningsplanen angivna arbetsåret. Redan på grund av att arbetsåret sam­

manfaller med kalenderåret förskjutes medlens användning ett halvt år i

förhållande till det budgetår, för vilket de anvisats. Ytterligare försenande av

medlens användning bör icke ske annat än när särskilda förhållanden giva

anledning därtill. Men även om sådan försenad användning icke alltid kan

undvikas, bör det förebyggas att bidragsbeloppen ligga lyftade hos städer

och samhällen, vilka sålunda kunna göra sig räntevinst på beloppen. Jag

anser goda skäl tala för att utanordnandet av bidragsmedel till väg- och

gatubyggnadsföretag sker i mån av arbetets fortgång. Då man emellertid —

örn största möjliga likställighet skall upprätthållas mellan städer och lands­

bygd — icke bör kräva, att städerna och samhällena förskottera byggnads-

kostnaderna, böra bidragen utbetalas i förskott av lämplig storlek. Stadgan­

de härom har i departementsförslaget införts under 16 §.

12 och 13 §§.

Dessa paragrafer äro likalydande med 12 och 13 §§ i sakkunnigförslaget

(motiv, se s. 171—173 i betänkandet).

14

§•

Stadgandet överensstämmer, bortsett från smärre redaktionell jämkning,

med 14 § i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 171—173 i betänkandei).

Bihang lill riksdagens protokoll 19i3. 1 sami. Nr 223.

12

178

Kungl. Mcij:ts proposition nr

223.

Peptsrlemcnts-

chefen.

Svenska teknolog föreningen har beträffande de föreslagna förutsättning­

arna för rätt att i underhållskostnaderna inräkna ränta och avskrivning å

utgifter för beläggningsarbeten framhållit, att avsevärda besparingar i de

flesta fall uppkomme efter utförande av permanentbeläggning å väg eller

gata genom minskad åtgång av drivmedel och minskat slitage å fordonen.

Detta medförde enligt föreningen en nationalekonomisk vinst, vilken skulle

motivera, att vid jämförelse mellan den årliga kostnaden för beläggningen och

den årliga kostnaden för underhåll av vägen eller gatan medelst grusning

eller makadamisering hänsyn jämväl finge tagas till den vinst, som genom

beläggningen uppstode för trafiken.

Gatunämnden i Stockholm uttalar sig i samma riktning som teknologför-

eningen.

Enligt nu gällande bestämmelser för statsbidrag till vägdistriktens väg­

hållning kan statsbidrag för beläggning av väg utgå antingen enligt reglerna

för statsbidrag till byggande av väg, i vilket fall bidrag av vägbyggnadsan-

slag utgår i samband med arbetets utförande, eller enligt regler i stort sett

överensstämmande med nu föreslagna. I sistnämnda fall åtnjutes statsbidrag

av vägunderhållsmedel till annuiteten å ett för beläggningen upptaget lån.

Vid ett par tillfällen hava framställningar gjorts om ändring i gällande be­

stämmelser på sätt av svenska teknologföreningen nu föreslagits. Dessa fram­

ställningar lia emellertid icke föranlett någon åtgärd, enär beläggningsarbe-

tenas finansiering medelst underhållsmedel ansetts icke böra få öka sta­

tens kostnader för underhållet. Ett bifall till framställningarna skulle lia

kunnat medföra automatiska kostnadsökningar för slaten. Beläggningar, vil­

ka icke enligt gällande bestämmelser kunnat finansieras med underhållsme­

del, ha dock — på sätt nyss nämnts — i mån av tillgängliga byggnadsmedel

kunnat finansieras såsom byggnadsföretag.

När nu möjlighet beredes städer och samhällen att finansiera belägg­

ningsarbeten medelst underhållsmedel, bör man enligt min mening icke

sträcka sig längre än hittills skett beträffande vägdistrikten. Som av de sak­

kunnigas motivering framgår, bör det dock stå stad eller samhälle fritt att

finansiera ett dyrare beläggningsföretag av underhållsmedel. Detta medför

dock icke, att statsbidraget ökas.

15 §.

Denna paragraf överensstämmer med 15 § i sakkunnigförslaget (motiv, se

s. 171—173 i betänkandet).

Länsstyrelsen i Uppsala län erinrar om att jämkningar i de fastställda bi­

dragsbeloppen enligt de sakkunnigas förslag kunde ske under vissa förut­

sättningar. Dit hörde förändring i väg- eller gatunätets omfattning. Däremot

vore det ej klart, vad de sakkunniga avsett i fråga om förändring i prisläge

eller trafikintensitet.

Väg^ och vattenbyggnadsstyrelsen bär påpekat, att det vore förenat med

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

179

svårigheter att med önskvärd noggrannhet beräkna underhållskostnaderna

för en så pass lång tid som fyra år.

Mot de sakkunnigas förslag, att fastställd underhållskostnad skall jämkas

Departements­

med

hänsyn till förändringar i väg- och gatunätets omfattning, har jag intet

che1en-

att erinra. Däremot synes det vara erforderligt att framhålla, att förändring­

ar i fråga om prisläge eller trafikintensitet icke skola föranleda sådan jämk­

ning. Fastställandet av underhållskostnader för fyraårsperioder och icke

för ett år har föreslagits uteslutande för att minska de administrativa besty­

ren med kostnadernas fastställande. Om jämkningar med hänsyn till föränd­

ringar i prisläge och trafikintensitet under fyraårsperioden skulle få ske på

framställning av stad vid sjunkande penningvärde eller ökad trafik, borde

självfallet jämkningar ex officio genomföras av väg- och vattenbyggnadssty­

relsen vid en utveckling i motsatt riktning. Detta skulle medföra en högst av­

sevärt ökad arbetsbörda för styrelsen. Örn variationerna i avseende å prisläge

och trafikintensitet skulle förutsättas kunna bliva så stora inom en fyraårs­

period, att jämkningar erfordrades, vore det bättre att minska periodens

längd till exempelvis två år. Emellertid torde avvikelserna i olika riktningar

från beräkningen i regel komma att på långt sikt jämna ut sig. Några större

olägenheter av dessa ojämnheter torde i betraktande härav icke uppstå för

de städer och samhällen, som skola vara väghållare inom sina områden.

16 §.

Denna paragraf motsvarar 16 § i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 173 och

174 i betänkandet). Med hänsyn till vad jag anfört under 11 § har emeller­

tid i paragrafen införts bestämmelse örn att statsbidrag till väg- och gatubygg-

nadsföretag skall utbetalas i förskott i mån av arbetets fortgång. Bestäm­

melsen är likalydande med nu gällande föreskrift i § 4 mom. 3 statsbidrags-

kungörelsen i fråga om utbetalande av statsbidrag till vägföretag i vägdistrikt.

Det har ansetts lämpligt att jämväl införa nu gällande förbehåll i fråga om

utbetalande av statsbidrag till företag, som skall underställas vattendomstols

prövning.

17 §.

Denna paragraf saknar motsvarighet i sakkunnigförslaget.

Enligt 38 § i departementsförslaget till vägstadga skall väg- och vatten-DtpartemevU-

byggnadsstyrelsen fastställa arbetsplan för varje vägbyggnadsföretag i stad. chften-

Detta gäller vare sig vägen är belägen inom eller utom stadsplanelagt om­

råde och vare sig företaget utföres med eller utan statsbidrag. De skäl, som

åberopats till stöd härför, tala för att även gatubyggnadsföretag, till vilket

statsbidrag ifrågasättes, skall utföras enligt av väg- och vattenbyggnadssty­

relsen granskad och godkänd arbetsplan. En sådan anordning innebär intet

nytt utan bär motsvarighet i en bestämmelse, som Kungl. Majit hittills plägat

meddela vid fastställande av fördelningsplan för tilldelning av medel till väg­

nell gatuarbeten i städerna. Emellertid torde det vara erforderligt att gå ett

180

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Departements

chefen.

Departements­

chefen.

steg längre. Då, såsom förut berörts, underhållskostnaderna väsentligen äro

beroende av sättet för gatas byggande, bör statsbidrag till underhåll av gata,

vars iordningställande påbörjats efter den 1 januari 1944, icke utgå, såvida

icke väg- och vattenbyggnadsstyrelsen — även om gatan iordningställes

utan statsbidrag — granskat och godkänt arbetsplan för gatubyggnaden.

Kungl. Majit bör dock äga medgiva att statsbidrag skall utgå utan hinder

av vad nu sagts.

18 §.

Denna paragraf överensstämmer med 17 § i sakkunnigförslaget (motiv, se

s. 174 i betänkandet).

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har anfört, att det syntes uppenbart, att

eventuellt överskott på beviljat statsbidrag icke skulle få användas för andra

ändamål än som avsåge allmänna vägar och för biltrafiken viktiga gator.

Ett uttalande härom borde göras i propositionen eller också bestämmelse i

ämnet intagas i paragrafen.

I 19 och 20 §§ departementsförslaget meddelade bestämmelser torde på

tillfyllestgörande sätt klargöra, huru förfaras skall med statsbidrag till väg-

och gatubyggnadsföretag eller del av sådant statsbidrag, beträffande vars an­

vändning stad eller samhälle icke förmått vederbörligen redovisa.

Har däremot visst överskott uppstått å till underhåll utanordnat statsbi­

drag, utan att överskottet orsakats av försummat underhåll eller dylikt, bör

staden eller samhället få behålla överskottet på samma sätt som staden eller

samhället får svara för den brist, som kan uppkomma för det fall att de

verkliga kostnaderna överstiga de beräknade.

19—21 §§.

Dessa paragrafer överensstämma — bortsett från vissa redaktionella änd­

ringar — med 18—20 §§ i sakkunnigförslaget (motiv, se s. 174 och 175 i

betänkandet).

övergångsbestämmelser.

De till författningsförslaget hörande övergångsbestämmelserna äro, bort­

sett från visst tillägg, väsentligen överensstämmande med de sakkunnigas för­

slag (motiv, se s. 175 i betänkandet).

Kammarkollegiet framhåller, att bidragsskyldighet, som avses i detta för-

fattningsrum, i vissa fall kunde åligga ägare av annan fastighet än tomt.

Vidare erinrar kollegiet om att i ett flertal fall skyldigheter vilade på fristå­

ende trafikföretag av olika slag, kanaler, järnvägar och spårvägar, avseende

ansvar för hållande av samfärdselleder. I den mån staden eller samhället

ägde rätt till på dylika skyldigheter grundade bidrag, syntes dessa böra be­

handlas pa samma sätt som föreslagits i fråga örn fastighetsägarbidrag.

Vad kammarkollegiet sålunda anfört har föranlett ett tillägg till de av de

sakkunniga föreslagna övergångsbestämmelserna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

181

Förordning; om statsbidrag: till städer och stadsliknande

samhällen, där kronan är väghållare, för tillhandahållande

av mark för allmän väg m. m.

På sätt jag i motiven till 50 och 53 §§ i förslaget till väglag närmare ut­

vecklat, bör skyldigheten för de stadsliknande samhällena att tillhandahålla

mark för allmän väg inom stadsplanelagt område i princip bibehållas. Där­

med är dock icke sagt, att samhällena böra ensamma hära denna börda.

Såväl vägförstatligandekommittén som de sakkunniga ha funnit besväret

i många fall verka alltför betungande för samhällena samt med hänsyn här­

till ansett nödvändigt, att lättnad beredes dem i förevarande hänseende.

Enligt vägförstatligandekommitténs förslag skulle den lättnad i skyldig­

heten att tillhandahålla mark, som kunde finnas påkallad, meddelas i form

av statsbidrag. Därvid måste emellertid, uttalade kommittén, tillses att sam­

hälle icke genom stats- och tomtägarbidrag finge dubbel ersättning. Mer

eller mindre osäkra förhandskalkyler rörande lomtägarbidragen vore icke

tillräckliga för en slutlig reglering av statsbidragsfrågan. Ä andra sidan kun­

de det i vissa fall medföra alltför stora svårigheter för ett samhälle att av

egna medel förskjuta kostnaden i dess helhet, och det vore då ej nog att

statsbidrag lämnades först vid en sen och oviss tidpunkt, när tomtägarbi-

dragen fastställts. Emellertid syntes, bland annat ur kontrollsynpunkt, ej

heller lämpligt att, medan storleken av lomtägarnas tillskott ännu vore oviss,

lämna statsbidrag mot förpliktelse för samhället att till statsverket redovisa

de från tomtägarna inflytande ersättningsbeloppen. Lika litet kunde den

lösningen förordas, att samhället å staten överläte sina anspråk mot tomt­

ägarna, så att statlig myndighet skulle indriva dessa bidrag och kronan i fall

av process stå som tomtägarnas motpart. Saken borde därför ordnas så, att,

i den mån samhälle funnes behöva lindring i sin förpliktelse att förskjuta

markkostnader, detta erhölle större eller mindre lån av statsmedel mot en

efter förhållandena lämpad räntesats, eventuellt räntefritt. Lånet kunde

lämpligen ställas på viss, någorlunda kort tid, t. ex. 5 år, och förnyas er­

forderligt antal gånger, varje gång efter särskild prövning och på viss tid.

Örn, sedan tomtägarbidragen influtit, tillräcklig anledning skulle kvarstå till

nedsättning av samhälles egen andel av kostnaden, finge samhälle dåmera

söka statsbidrag därtill. Alltid skulle det dock icke vara erforderligt att låta

statsbidragsfrågan på dylikt sätt anstå, lills tomtägarbidragen betalats. Det

kunde ju t. ex. redan från början vara klart, att viss del av samhällets ifrå­

gavarande prestationer icke vore av beskaffenhet att föranleda ersättnings­

skyldighet för tomtägarna. Beviljande av statsbidrag och lån till samhällena

för bestridande av markanskaffningskostnader skulle ankomma på Kungl.

Maj:l, sorn sålunda skulle bestämma bidragsprocent för statsbidraget, lånetid

för statslånet samt, örn ränta skulle utgå, räntefoten. För ändamålet skulle

tillskapas en särskild fond, till vilken riksdagen i mån av behov ansloge nö­

diga medel.

182

Kungl. Mcij:ts proposition nr 223.

Den kritik, som anfördes i yttranden över vägförstatligandekommitténs

förslag i denna del, riktade sig i huvudsak mot behållandet i princip av sam­

hällenas markanskaffningsplikt och endast i mindre mån mot det sätt, varpå

lättnaden i nämnda förpliktelse skulle beredas. I åtskilliga yttranden fram­

hölls emellertid, såsom i annat sammanhang delvis redan berörts, att lätt­

naden vore otillräcklig samt att förslaget vore invecklat, varjämte samhälle­

nas ekonomiska ställning bleve svår att överblicka. Länsstyrelsen i Uppsala

län uttalade, alt förslaget örn statsbidrag i form av lån mot omprövning vart

femte år eller liknande syntes vara mindre lyckligt. Själva frågan, huruvida

samhällets svaga ekonomi eller dess obetydliga intresse av vägföretagets till­

komst borde föranleda jämkning, borde prövas i samband med tillkomsten av

företaget. Kunde tomtägaren sedermera förpliktas att erlägga marklösen, bor­

de beloppet redovisas till statsverket. Kontroll över att så skedde syntes utan

större svårighet kunna utövas genom landsfiskalen och landskontoret.

De sakkunniga uttala, att de föreslagna bestämmelserna — tillämpade på

det sätt kommittén torde hava förutsatt — syntes bereda erforderlig lättnad

åt samhällena och skapade förutsättningar för en rättvis fördelning av be­

sväret mellan staten, samhällena och tomtägarna. Å andra sidan kunde icke

bestridas, att förslaget vore förenat med betydande olägenheter. Såsom sam­

hällena själva antytt, kunde den andel av markanskaffningskostnaderna, som

skulle falla på samhällena, icke på förhand beräknas. Samhällena kunde

nämligen, då de hade att taga ställning till ifrågasatt vägföretag, icke be­

döma med vilket procenttal statsbidraget komme att utgå eller om det lån,

som kunde komma att beviljas, bleve räntefritt eller icke. Denna ovisshet

kunde leda till att samhällena motsatte sig visst vägföretag eller en ifråga­

satt utsträckning av stadsplan. Betydelsen av nu berörda olägenhet borde

dock icke överdrivas.

De sakkunniga anföra vidare.

Vad som emellertid framför allt invänts mot vägförstatligandekommitténs

förslag är, att statens och samhällets mellanhavanden i anledning av ett

vägföretag icke bliva uppklarade inom rimlig tid. Beviljat lån förutsättes ju

skola omsättas vart femte år, varje gång efter ny prövning, ända till dess

tomtägarbidragen uppburits. Såsom i annat sammanhang redan påpekats

uppgick beloppet av de tomtägarbidrag, som uppburits för den mark, som

samhällena tillhandahållit under åren 1934—1938, och som beräknades in­

flyta under de närmaste åren därefter, till allenast 6 procent av markens

sammanlagda värde. Det är sålunda uppenbart, att man måste räkna med

att tomtägarbidragen inflyta först efter en mycket lång tid. Örn en del av

tomtägarbidragen icke inflyter — något som mycket väl kan tänkas — skulle

lånet vara i evighet. En sådan ordning synes knappast lämplig och skulle

därjämte gira anledning till mycket onödigt arbete. Varje omsättning

skulle ju föregås av en prövning, vid vilken bl. a. skulle kontrolleras, att

tomtägarbidragen icke influtit. De fördelar, som metoden medför — främst

säkerhet för att staten icke belastas med utgifter, som i'ätteligen böra falla

på tomtägarna — kunna icke uppväga nu nämnda olägenheter. Det är icke

ens säkert, att den åsyftade kontrollen kan — ekonomiskt sett — uppväga

kostnaderna för det omständliga förfarandet.

183

Nu berörda olägenheter skulle kunna undvikas, örn statsbidrag till mark-

anskaffningskostnaderna lämnades, redan innan tomtägarbidragen bestämts

och influtit, med skyldighet dock för samhället att sedermera till statsverket

redovisa de från tomtägarna inflytande ersättningsbeloppen. Det är visser­

ligen obestridligt, att staten med en sådan lösning av frågan icke skulle ta

fullt samma säkerhet för att alla tomtägarbidragen komma statsverket till

godo som med den av vägförstatligandekommittén föreslagna ordningen. De

belopp, som härigenom skulle kunna förloras, äro dock på sått Damgar av det

förut angivna sammanlagda beloppet av de tomtägarbidrag, som influtit för

den under åren 1934—1938 tillhandahållna marken, både absolut och relativt

sett så små, att det omständligare och med andra olägenheter förenade förfa­

randet icke på grund härav är att föredraga. Tillräcklig säkerhet skulle för öv­

rigt kunna vinnas genom en på enklare sätt anordnad kontroll och genom före­

skrift om skyldighet för samhälle att ersätta statsverket den kapital-och ränte­

förlust, som detta kan lida, om samhället eftergiver sin rätt i förhållande till

tomtägarna elier försummar sin redovisningsskyldighet gentemot statsverket.

Beträffande storleken av det statsbidrag, som borde utgå, yttra de sakkun­

niga.

Då staten framdeles kommer att helt bära kostnaderna för all niark för

allmän väg på den egentliga landsbygden, kan i förstone synas skäligt, att

statsbidraget till samhällenas markanskaffningskostnader utgår med 100 pro­

cent, så att samhällena i nu berörda hänseende få samma lättnad som lands­

bygden. Det förhåller sig dock så, att ett vägbyggnadsföretag inom ett sam-

hälle i allmänhet medför större fördelar för dess tomtägare och därmed även

för samhället än vad ett dylikt företag på landet medför för vederbörande

fastighetsägare och den kringliggande bygden. Skulle staten helt bekosta vag­

marken i samhällena, skulle dessa faktiskt komma i ett bättre läge än lands­

bygden. De sakkunniga anse därför rättvist att samhällena själva svara för en

del av kostnaderna. Denna andel synes skäligen kunna regelmässigt bestäm­

mas till 20 procent. Statsbidraget skulle följaktligen såsom regel utgå med 80

procent av de verkliga kostnaderna. I den mån samhälle kan göra antagligt,

att det icke har motsvarande nytta av vägföretaget, bör statsbidraget kunna

höjas utöver vad nu sagts.

Öm statsbidraget till markanskaffningskostnaderna bestämmes pa nu an­

givet sätt, bör det åligga samhälle, som erhållit statsbidrag till kostnaderna,

att till statsverket redovisa så stor del av uppburna tomtägarbidrag, som stats­

bidraget utgör av samhällets kostnader för markens tillhandahållande. Utgår

statsbidraget med 80 procent, skulle samhället .sålunda självt få behålla 20 pro­

cent av tomtägarbidragen, varigenom samhälles andel av kostnaderna åtmin­

stone delvis skulle täckas. Samhället skulle härigenom få ett visst intresse

av att indriva sistnämnda bidrag.

De företrädare för städer och stadsliknande samhällen, vilka av mig tillkal­

lats att överlägga med de sakkunniga i denna fråga — trafikchefen A. Lars­

son i Malmköping, kommunalkamreraren ,T. Ericsson i Finspång och stads-

ingenjören A. Stenberg i Katrineholm — lia tillstyrkt vad de sakkunniga salun­

da föreslagit med avseende å lättnad i skyldigheten för de stadsliknande sam­

hällena att tillhandahålla mark för allmän väg inom stadsplanelagt område.

Mot de sakkunnigas förslag i denna del har i principiellt avseende erinran

gjorts endast av svenska stadsförbundet, som i sitt yttrande anför.

Kungl. Majda proposition nr 223.

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Departements­

chef en.

Vad angår förslaget till förordning angående statsbidrag till vissa stadslik-

nande samhällen och städer för tillhandahållande av mark till allmän väg

får förbundet erinra, att det i sitt yttrande över vägförstatligandekommitténs

betänkande uttalat starka betänkligheter mot det förslag, som denna kom­

min® framställt i motsvarande hänseende. Den lösning av frågan, som nu

föreslås, synes innebära avsevärda förbättringar. Örn man nödvändigt skall

förutsätta, att tomtägarbidrag enligt stadsplanelagens bestämmelser skola ut­

tagas beträffande mark i gata, som tillika är allmän väg, synes denna lösning

avgjort vara att föredraga framför vägförstatligandekommitténs förslag. För­

bundet kan dock, såsom framhållits i yttrandet över sistnämnda förslag, icke

finna att några avgörande betänkligheter behöva hysas mot att härvidlag

göra undantag från principen om sådana tomtägarbidrag.

Ej heller synas bärande skäl hava anförts för den av de sakkunniga före­

slagna begränsningen av statsbidragsnormen till 80 procent av de bidragsbe-

rättigade kostnaderna. Det synes i allt fall föga rimligt att därför åberopa

de större fördelar, som tomtägare i ett samhälle i jämförelse med landsbyg­

dens fastighetsägare förmenas lia av ett vägbyggnadsföretag, då man samti­

digt kräver, att särskilda tomtägarbidrag skola erläggas och att mot statsbi­

draget svarande andel därav skall inbetalas till statsverket. Enligt förbundets

mening bör från den givna utgångspunkten — största möjliga överensstäm­

melse med den egentliga landsbygden i fråga örn väghållningens bekostande

— statsbidragsprocenten icke sättas lägre än till 95.

Då skyldigheten för de stadsliknande samhällena att utan kostnad för ve­

derbörande vägdistrikt tillhandahålla mark för allmän väg inom stadsplane-

lagt område infördes i väglagstiftningen år 1927, uttalade föredragande de­

partementschefen, att skyldigheten i regel icke syntes kunna bliva betungande

för samhällena och att dessa hade möjlighet att uttaga markkostnaden av

tomtägare utmed vägen. Erfarenheten har emellertid visat, att markanskaff-

ningsplikten i många fall varit för samhällena alltför betungande.

Orsakerna härtill äro flera. Man synes vid 1927 års reglering av väghåll-

ningsbördan i samhällena icke hava uppmärksammat eller fäst avseende vid,

att skyldigheten är mera omfattande än vad som skulle följa av en efter

samhällets behov anpassad gatuhållning. Marken måste nämligen i vissa fall

anskaffas redan innan skyldighet uppkommit för samhället att upplåta tra­

fikleden såsom gata. Såsom en följd härav har gatumarksersättning icke

kunnat genast uttagas av tomtägarna. Samhällena ha därjämte ej sällan

tvingats att lösa sådana byggnader, som de enligt stadsplanelagens bestäm­

melser kunde lia räknat med skulle utan deras försorg bortrivas, innan skyl­

dighet att upplåta gata för allmän trafik inträdde. Utredningen visar vidare,

att gatumai ksersättning av tomtägarna influtit i mycket begränsad utsträck­

ning, oftast beroende av att byggnadsverksamheten varit ringa. Härtill kom­

mer, att tomtägarnas bidragsplikt är begränsad i förhållande till tillåten hus­

höjd m. m. Slutligen må framhållas, att samhällenas markanskaffningsplikt

pa grund av ökad vägbyggnadsverksamhet tagits i anspråk i väsentligt större

utsträckning än vad som kunde förutses vid 1927 års lagändring. Samtidigt

har bördan för samhällena blivit mera betungande genom alt vägarna under

senare tid erhållit allt större bredder.

Då samhällenas skyldighet att tillhandahålla mark av skäl, som anförts

185

i annat sammanhang, måste bibehållas, anser jag med hänsyn till nu berörda

förhållanden skäligt, att lättnad beredes samhällena i förevarande hänseende.

Det kan naturligtvis ifrågasättas, örn icke denna lättnad borde åstadkommas

på det sättet, att bidrag endast lämnades i de fall, då bördan befinnes alltför

betungande för vederbörande samhälle. En sådan lösning av denna fråga sy­

nes emellertid icke stå i god överensstämmelse med grunderna för förstatli­

gandet av väghållningen på landet.

Genom denna reform komma kostnaderna för mark för allmän väg på den

egentliga landsbygden att helt falla på staten. Skillnaden mellan den egent­

liga landsbygden och samhällena är icke så stor, att det kan anses rimligt,

att de även framdeles ensamma skola bära kostnaderna för markanskaffning.

Å andra sidan medför ett vägbyggnadsföretag i ett samhälle i allmänhet större

nytta för detta än vad ett vägföretag på landsbygden medför för vederböran­

de kommun. Skulle staten helt bekosta vägmärken i samhällena, skulle dessa

faktiskt komma i ett bättre läge än landsbygden. Jag anser med hänsyn här­

till, att markanskaffningskostnaderna böra fördelas mellan staten och sam­

hällena.

Vägförstatligandekommitténs förslag, att den erforderliga lindringen i sam­

hällenas markanskaffningsskyldighet skulle lämnas genom lån och statsbi­

drag, kan jag icke tillstyrka. Såsom de sakkunniga framhållit är kommitténs

förslag förenat med betydande olägenheter.

I likhet med de sakkunniga anser jag lättnaden i samhällenas bördor i

förevarande hänseende böra åstadkommas statsbidragsvägen. De sakkunniga

ha föreslagit, att sådant bidrag såsom regel skall utgå med 80 procent av

kostnaderna. Samhällena skulle sålunda själva svara för endast 20 procent

därav. Enligt min mening är denna del i flertalet fall för liten i förhållande

till den särskilda nytta, samhällena lia av ett vägföretag. Samhällenas andel

synes mig därför skäligen böra bestämmas till 40 procent. I enlighet härmed

skulle statsbidrag utgå med 00 procent av samhälles kostnader för mark för

allmän väg.

Fall kunna emellertid förekomma, då det skulle bliva alltför betungande

för ett samhälle att självt svara för 40 procent av kostnaderna. Möjlighet

bör därför finnas att höja statsbidraget utöver vad nyss sagts. Bestämmes

bidraget såsom regel till 60 procent och får Kungl. Maj:t befogenhet att höja

detsamma, ökas möjligheterna att rättvist anpassa bidraget i förhållande till

varje samhälles behov.

Örn statsbidraget till markanskaffningskostnaderna bestämmes på nu an­

givet sätt, bör det åligga samhälle att till statsverket redovisa så stor del av

uppburna galumarksersättningar, som statsbidraget utgör av samhällets kost­

nader för markens tillhandahållande.

Vad här sagts örn samhälle bör även gälla de små städer, där kronan är

väghållare.

1 §•

Stadgandet motsvarar med vissa smärre jämkningar 1 § i sakkunnigför­

slaget (motiv, se s. 178 och 179 i betänkandet).

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Departements­

chefen.

Departements­

chef

en.

Kammarkollegiet anser uttrycket »bidrag av statsmedel för mark» böra

förtydligas till »bidrag av statsmedel för värdet av mark».

Väg- och vattenbgggnadsstyrelsen förordar, alt bidrag skall kunna utgå

även till skiljedomskoslnad.

Stadgandet har förtydligats i enlighet med kammarkollegiets hemställan.

Vidkommande väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag synes mig någon

anledning i allmänhet icke finnas att anlita skiljemannaförfarande i stället

för rättegång vid domstol för ersättningens bestämmande. Säkerheten för att

ersättningen bestämmes på ett riktigt sätt torde vara större, om densamma

prövas av domstol än av skiljemän. På grund härav och då staten, som

skall betala den övervägande delen av ersättningen, icke skulle ha möjlighet

att påverka skiljenämndens sammansättning, anser jag mig icke kunna till­

styrka, att statsbidrag skall utgå även till kostnad för skiljedom.

2

§■

Stadgandet är i huvudsak likalydande med 2 § i sakkunnigförslaget (motiv,

se s. 179 i betänkandet) med den ändring allenast, att bidragskvoten i enlig­

het med vad förut anförts satts till 60 i stället för 80 procent.

I anledning av de sakkunnigas i motiven gjorda uttalanden, att skälighets-

prövning av ersättning icke borde äga rum, i den mån ersättning fastställts

av domstol, framhåller väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i sitt yttrande, att

det kunde tänkas, att domstolen icke haft anledning att taga ställning till

det berättigade i framställt krav, exempelvis om staden eller samhället utan

vidare godkänt kravet. Skälighetsprövning vid bidragsbeviljandet borde då

kunna ske.

I likhet med styrelsen anser jag skälighetsprövning av utdömt belopp böra

ske i det av styrelsen angivna fallet. I den mån ersättningens belopp prövats

av domstol, bör utdömt belopp utan vidare läggas till grund för bidrags­

beviljandet.

3—7 §§.

Dessa paragrafer äro väsentligen likalydande med 3—7 §§ i sakkunnig­

förslaget (motiv, se s. 179—181 i betänkandet).

Departementschefens hemställan.

Förut omförmälda, inom kommunikationsdepartementet utarbetade för-

fattningsförslag torde få såsom bilagor fogas till statsrådsprotokollet (Bilaga

AI)}

1 Bilaga C (Förslag till lag om ändrad lydelse av 1 kap. 8 § lagen den 14 juni 1907

om nyttjanderätt till fast egendom), Bilaga D (förslag till lag örn ändring i vissa delar

av lagen den 12 maj 1917 örn expropriation), Bilaga E (förslag lill lag örn vad iakttagas

skall i anledning av kronans övertagande av den allmänna väghållningen på landet), Bila­

ga F (förslag till lag om vägnämnder, länsvägnämnder och riksvägnämnd), Bilaga G (för­

slag till stadga angående handläggningen av vissa vägfrågor), Bilaga H (förslag till för­

ordning om statsbidrag till väg- och gatuhållningen i städer och stadsliknande samhäl-

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

187

Jämväl de av 1942 års vägsakkunniga och stadsplaneutredningen upprätta­

de förslagen till lag om allmänna -vägar, lag örn ändring i vissa delar av stads-

planelagen den 29 maj 1931, lag om ändrad lydelse av 1 kap. 8 § lagen den 14

juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom och lag om ändring i vissa de­

lar av lagen den 12 maj 1917 om expropriation torde få biläggas statsråds­

protokollet (Bilaga JM).

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över förenämn-

da inom kommunikationsdepartementet upprättade förslag till lag örn all­

männa vägar, till lag om ändring i stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142),

till lag om ändrad lydelse av 1 kap. 8 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1);

om nyttjanderätt till fast egendom och till lag örn ändring i vissa delar av

lagen den 12 maj 1917 (nr 189) örn expropriation måtte för det i § 87 rege­

ringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

.4. C. F. v. Krusenstierna.

ten, som äro väghållare) och Bilaga I (förslag till förordning om statsbidrag till städer

och stadsliknande samhällen, där kronan är väghållare, för tillhandahållande av mark

för allmän väg m. m.) hava här uteslutits. Bilagorna överensstämma med motsvarande

vid propositionen fogade författningsförslag med allenast följande ändringar. Förslaget

till lag örn vägnämnder, länsvägnämnder och riksvägnämnd har såtillvida ändrats, att

under rubriken »Om besvär» införts tre med nr 27—29 betecknade paragrafer, att 27—

30 89 • bilagan erhållit härav betingad omnumrering samt att viss redaktionell jämk­

ning ägt rum i 1 §. Rubriken till förslaget till stadga angående handläggningen av vissa

vägfrågor (vägstadga) har undergått viss jämkning.

188

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Bilaga A.

Förslag

till

Lag

om allmänna vägar.

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Allmän väg är sådan för den allmänna samfärdseln öppen väg, som enligt

vad nedan sägs hålles genom det allmännas försorg.

Vad i lagen stadgas om väg gäller, där ej annat särskilt angives, allenast

allmän väg.

2

§•

Till väg höra vägbana och de områden därinvid, som stadigvarande tar­

vas för vägbanans bestånd och underhåll, såsom slänt, bankett, dike och upp­

lagsplats, ävensom trumma, skyddsvärn, vägmärke och annan för vägens

bestånd eller brukande utförd anordning.

Såsom väg anses bro och färja med färjläge ävensom för den allmänna

samfärdseln allenast vintertiden avsedd körled (särskild vinterväg).

3 §•

Väghållning omfattar byggande och underhåll av väg.

4 §.

Till byggande av väg räknas förutom anläggning av ny väg även omlägg­

ning och förbättring av väg.

Ny väg må anläggas, om den prövas nödig för den allmänna samfärdseln

eller eljest finnes vara till synnerligt gagn för det allmänna. Örn så prövas

erforderligt ur det allmännas synpunkt, må väg omläggas eller på annat sätt

förbättras.

Väg skall till läge och sträckning samt till bredd och anordning i övrigt

byggas så, att ändamålet med vägen utan oskälig kostnad vinnes med minsta

intrång och olägenhet för annan.

Inom område, för vilket stadsplan, stomplan, byggnadsplan eller utom-

plansbestämmelser äro gällande, må väg ej göras så, att planen eller bestäm­

melserna motverkas.

189

5 §•

Väg skall hållas i ett för samfärdseln tillfredsställande skick.

Till underhåll av väg räknas dels åtgärd för vägs vidmakthållande i far­

galt skick, såsom påförande av väghållningsämnen, vägbanans jämnande,

dikesrensning, underhåll och iståndsättning av bro eller färja samt ombygg­

nad av trumma, dels uppsättande av skyddsvärn, vägmärke eller annan dy­

lik anordning, såvida åtgärden ej företages i samband med vägens byggande,

dels ock öppnande och stängande av rörlig bro samt drift av färja.

Underhåll av väg omfattar vintertid även arbete för att hålla vägbanan till

erforderlig bredd fri från hinder av snö och is samt för dess utmärkande, där

så tarvas, ävensom sändning och åtgärd för vägbanas bättrande genom på-

skottning av snö, där å kortare sträckor till följd av ojämn snösamling upp­

stått menföre, som med hänsyn till trafikens art och omfattning är till avse­

värd olägenhet.

I fråga örn väg, varå automobiltrafik är tillåten, ankommer det på länssty­

relsen att bestämma, huruvida vägen skall hållas fri från snö och is i den

omfattning, som kräves för sådan trafik, eller allenast i den utsträckning, som

erfordras för samfärdsel med åkdon framfört av dragare.

6

§.

Särskild vinterväg må inrättas, örn den prövas nödig för den allmänna sam­

färdseln eller eljest finnes vara till synnerligt gagn för det allmänna.

Bliver genom inrättande av särskild vinterväg annan väg under vinter­

tid obehövlig, vare dess hållande i laggillt skick under samma tid ej nödigt.

Upptages, med anledning av snöfall eller av annan giltig orsak, vid sidan av

väg tillfällig körled, må med vägens försättande i laggillt skick anstå, så

länge det på grund av det inträffade hindret finnes nödigt och körleden hål­

les i farbart stånd.

7 §•

Enskild väg, som prövas nödig för den allmänna samfärdseln eller eljest

finnes vara till synnerligt gagn för det allmänna, må förändras till allmän,

om vägen befinner sig i ett för samfärdseln tillfredsställande skick.

Tarvas för vägens upplåtande för allmän trafik iståndsättningsarbeten,

vilka blott äro av mindre omfattning, skall vad i första stycket sägs icke ut­

göra hinder för vägens förändring till allmän, örn medel för arbetena finnas

eller kunna beräknas bliva tillgängliga under den närmaste framtiden.

8

§•

Väg må indragas, om den efter tillkomsten av ny väg eller eljest icke längre

anses behövlig ur det allmännas synpunkt och olägenheten för bygden av vä­

gens indragande är ringa.

9 §•

Konungen bestämmer, huruvida och under vilka villkor avgift må upptagas

för fär jas begagnande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

190

10

§.

Vid väghållning skall iakttagas vad om fornminnen, naturminnesmärken

och nationalparker är särskilt stadgat.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Om väghållare.

11

§•

Väghållare är:

på landet kronan;

inom stads område staden.

I fråga om köping eller annat samhälle, för vilket stadsplanelagens be­

stämmelser angående stad äga tillämpning (stadsliknande samhälle), äger

Konungen på begäran av samhället förordna, att detta skall vara väghållare.

Finnes stad eller sådant samhälle, för vilket Konungen meddelat förord­

nande att det skall vara väghållare, sakna förutsättningar därtill, må Ko­

nungen förordna, att kronan skall vara väghållare i staden eller samhället.

Där någon på grund av särskild förpliktelse har att svara för väghållning,

skall därvid förbliva, intill dess väghållningen i föreskriven ordning övertages

av kronan eller annan väghållare som ovan sägs.

12

§.

Vad i 11 § sägs innefattar ej hinder för landsting eller för kommun, ändå

att den ej är väghållare, att lämna bidrag till byggande av väg.

13 §.

Där kronan är väghållare, handhaves väghållningen, enligt vad därom sär­

skilt stadgas, av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och vägförvaltningarna i

länen.

j .1 i

Där stad eller annat samhälle är väghållare, handhaves väghållningen av

den kommunala nämnd eller styrelse som därtill utsetts, i Stockholm under

inseende av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och eljest under närmaste in­

seende av vägförvaltningen i länet.

Om prövning av vägfrågor.

14 §.

Fråga om byggande av väg och fastställande av arbetsplan därför, om för­

ändring av enskild väg till allmän, om inrättande av särskild vinterväg, om

indragning av väg, så ock om övertagande av väghållning, som åligger någon

på grund av särskild förpliktelse, skall, där ej Konungen annorlunda förord­

nar, prövas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen efter samråd med länssty­

relsen. Stannar väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i annan mening än läns­

styrelsen, skall ärendet hänskjutas till Konungens prövning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

191

Vid handläggning av frågor, som i första stycket avses, företrädas de lokala

vägintressena på landet och i de städer, där kronan är väghållare, av väg-

nämnder och länsvägnämnder. Närmare bestämmelser örn handläggningen

meddelas av Konungen.

Ordnings- och säkerhetsfrågor, så ock vissa andra särskilt angivna frå­

gor prövas enligt vad nedan sägs av länsstyrelsen eller av vägsynenämnd.

15 §.

Beslut örn fastställande av arbetsplan vare förfallet, där icke inom tre år

från utgången av det år, under vilket beslutet vunnit laga kraft, vägens sträck­

ning i terrängen blivit genom renstakning eller eljest tydligt utmärkt och väg­

arbetet påbörjats. Örn synnerliga skäl därtill äro, äger Konungen föreskriva

förlängning av giltighetstiden, varje gång högst tre år.

Örn upplåtelse av mark för väg.

16 §.

Sedan arbetsplan för väg fastställts genom lagakraftägande beslut, vare

ägare av mark, som erfordras för vägen, pliktig att, där ej beslutet enligt

15 § förfallit, upplåta sådan mark åt väghållaren; och åge väghållaren nyttja

marken för vägen utan hinder av den rätt annan må äga i avseende å fastig­

heten. Sådan nyttjanderätt kallas vägrätt.

Har mark för väg tagits i anspråk enligt medgivande av fastighetens ägare,

föreligge ock vägrätt. Mark anses hava tagits i anspråk, då vägens sträck­

ning över fastigheten blivit genom renstakning eller eljest tydligt utmärkt

och vägarbetet påbörjats å fastigheten.

Har väg före den 1 januari 1944 färdigställts över fastighet utan att äga­

ren hos väghållaren gjort erinran mot vägens framdragande över hans mark,

njute väghållaren jämväl vägrätt.

Förändring av enskild väg till allmän medför likaledes vägrätt för väg­

hållaren.

17 §.

För upplåtelse av mark till väg, så ock för annat intrång som orsakas av

vägens byggande eller begagnande, vare fastighetens ägare berättigad till

ersättning av väghållaren, där ej avtalats eller uppenbarligen förutsatts att

ersättning ej skall utgå. Medför vägens framdragande jämväl nytta för äga­

ren, skall ersättningen jämkas med hänsyn därtill.

Enahanda rätt till ersättning för intrång tillkomme innehavare av sådan

nyttjanderätt eller annan särskild rätt i avseende å fastigheten, som upp­

låtits, innan marken tagits i anspråk.

18 §.

Lider fastighet genom vägs framdragande över densamma synnerligt men,

skall fastigheten av väghållaren lösas, örn ägaren yrkar det.

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Föranleder vägen synnerligt men vid nyttjandet av visst område av den

återstående fastigheten, skall området, där ägaren yrkar det, läggas till vä­

gen, och åge väghållaren, mot ersättning enligt 17 §, nyttja området med

vågrätt, så länge den del av fastigheten, som eljest tagits i anspråk för vä­

gen, användes för avsett ändamål.

19 §.

Vad i fråga om ersättning avtalats eller uppenbarligen förutsatts skola

gälla mellan väghållaren och fastighetens ägare eller annan sakägare, gäde

jämväl mot den, som efter det marken tagits i anspråk förvärvat sakägarens

rätt i avseende å fastigheten.

20

§.

Där ej överenskommelse träffats om ersättning, skall den, som vill fram­

ställa ersättningsanspråk, instämma sin talan till ägodelningsrätten i den

ort, där fastigheten ligger. Samma lag vare, om ägaren vill framställa yr­

kande, som avses i 18 §.

Väghållaren stånde jämväl öppet att få frågan om ersättning prövad av

ägodelningsrätten.

Väghållaren vare pliktig vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader å

målet, såvitt ej ägodelningsrätten med hänsyn till omständigheterna finner

skäligt annorlunda förordna.

21

§.

Bifalles yrkande örn lösningsskyldighet enligt 18 § första stycket, skall

målet i övrigt, utom såvitt angår kostnaderna vid ägodelningsrätten, hänvisas

till handläggning i den ordning, som stadgas i lagen örn expropriation. I

ty fall åge såväl väghållaren som fastighetens ägare instämma talan därom.

22

§.

Ersättning för nyttjande av mark, så ock för annat intrång som orsakas

av vägens byggande eller begagnande, skall jämte sex procent ränta därå

från den dag, marken togs i anspråk, nedsättas hos länsstyrelsen, och gäde

örn fördelning och utbetalande av nedsatt belopp samt verkan därav i till-

lämpliga delar vad som är stadgat för det fall att enligt lagen om expropria­

tion nyttjanderätt eller servitutsrätt upplåtes; dock att beloppet må utan hin­

der av vad nu sagts utbetalas direkt till sakägaren, där det är väsentligen

utan betydelse för annan rättsinnehavare i avseende å fastigheten.

23 §.

Förmenar innehavare av fordran, varför fastigheten på grund av inteck­

ning eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken häftade, då marken togs i an­

språk, att ersättning, varom i 17 § förmäles, blivit för lågt beräknad, vare

han, i den mån ersättningens belopp till följd av överenskommelse mellan

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

193

väghållaren och fastighetens ägare eller av annan anledning ej blivit prövat

av domstol, berättigad att, där ej full betalning för hans fordran lämnas

honom, föra talan örn att ersättningen, såvitt på hans eller annan sådan

fordringsägares rätt inverkar, bestämmes av ägodelningsrätten.

Har ej ersättningen jämte ränta nedsatts hos länsstyrelsen på sätt i 22 §

sägs, åge innehavare av fordran, som avses i första stycket, att mot avskriv­

ning å fordringshandlingen erhålla ersättning av väghållaren för förlust, som

till följd av underlåtenheten uppstått å fordringen. Talan härom instämmes

till ägodelningsrätten.

24 §.

Indrages väg, upphör vågrätten; och åge väghållaren bortföra vad å mar­

ken anbragts för vägändamål, där ej länsstyrelsen med hänsyn till upp­

kommen fråga om markens begagnande som enskild väg aktar nödigt an­

norlunda bestämma.

Är vad som må skiljas från marken ej bortfört inom ett år efter det vägen

indragits eller vid den senare tidpunkt, länsstyrelsen på grund av särskilda

omständigheter må hava bestämt, tillfälle det fastighetens ägare.

25 §.

Har väghållaren erhållit tillstånd att taga mark för vägen i anspråk en­

ligt lagen om expropriation, skall, där väghållaren fullföljer frågan därom,

i stället för bestämmelserna i 17—20 och 22—24 §§ här ovan gälla vad i

lagen örn expropriation stadgas.

26 §.

Å mark till väg, som enligt stadsplan eller stomplan är avsedd till gata

eller annan allmän plats, skall vad i 16 § stadgas om vågrätt icke äga till-

lämpning, sedan marken tagits i anspråk för avsett ändamål.

Om tillfällig' upplåtelse av mark och om rätt att taga väghåliningsämnen.

27 §.

Är fråga väckt om byggande av väg och skall i anledning därav på väg-

myndighets föranstaltande verkställas stakning eller mätning å marken, un­

dersökning av grund eller annan dylik förberedande åtgärd, må därför erfor­

derligt tillträde till fastighet icke vägras.

Vid förrättningen skall tillses, att skada å växande gröda såvitt möjligt

undvikes samt att skog icke onödigt nedhugges. Ej må utan ägarens med­

givande träd skadas eller fällas i trädgård, annan därmed jämförlig plan­

tering eller park.

Bihang till riksdagens protokoll 19i3. 1 sami. Nr 223.

13

194

28 §.

Kan på grund av pågående arbete, jordras eller översvämning eller av an­

nan orsak samfärdseln icke utan våda framgå å väg, äger länsstyrelsen på

framställning av väghållaren föreskriva, att nyttjanderätt till mark för tillfäl­

lig väg skall upplåtas för så lång tid sådan väg till följd av det inträffade

hindret är nödig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

29 §.

Vill väghållare uppsätta snöskärm invid väg och kan överenskommelse

med jordägaren icke träffas, äger vägsynenämnden meddela väghållaren till­

stånd därtill.

30 §.

För skada genom åtgärd, som i 27 § avses, eller till följd av tillfällig vägs

anordnande eller begagnande eller snöskärms uppsättande skall väghållaren

gälda ersättning med belopp som, där överenskommelse ej träffas, bestäm­

mes av vägsynenämnden.

31 §.

Vill väghållare å mark, som tillhör annan än kronan, taga sand, grus, jord

eller sten till vägs underhåll och kan överenskommelse med jordägaren icke

träffas, må frågan hänskjutas till vägsynenämnden som, där ej upplåtelse av

sådan rätt finnes lända jordägaren till märkligt men, äger bestämma, att upp­

låtelse skall ske. I ty fall ankommer tillika å nämnden att föreskriva, i vilken

omfattning och huruledes rätt, som nu sagts, må utövas samt till vilket be­

lopp eller efter vilka grunder ersättning skall gäldas.

Vad sålunda stadgats utgör icke hinder för väghållare att i den ordning,

som angives i lagen om expropriation, förvärva rätt till sand-, grus-, jord-

eller stentäkt.

Ordnings- oell säkerhetsföreskrifter.

32 §.

Å väg må ej utan länsstyrelsens tillstånd förekomma upplag, grind eller

annan anordning, som bereder olägenhet för samfärdseln eller väghållningen.

Utan hinder av vad nu sagts må ämnen, som erfordras för underhåll av

väg, därå uppläggas. Å vägbana må dock sådant upplag förekomma allenast

under pågående arbete med vägens underhåll. Upplag skall så anordnas,

att därigenom, såvitt möjligt, varken samfärdseln lider olägenhet eller vä­

gens avvattning försvåras.

Tillstånd till grinds bibehållande eller uppsättande må meddelas allenast

beträffande väg med ringa samfärdsel och när synnerliga skäl därtill äro.

Länsstyrelsen äger när som helst återkalla tillståndet, så ock meddela före­

skrifter ägnade att minska olägenheten av grinden.

Vad i denna paragraf är föreskrivet skall icke äga tillämpning beträffande

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

195

grind eller born, där väg korsas av järnväg, spårväg eller vattenväg, ej heller

i fråga om dylik anordning, som erfordras för gränsbevakningens eller riks-

försvarets behov.

33 §.

Utmed väg må ej utan länsstyrelsens tillstånd uppföras byggnad på mindre

avstånd än tolv meter från vägbanans mitt. Ej heller må inom nu nämnt av­

stånd utan sådant tillstånd förekomma upplag, stängsel eller dylik anordning,

som hindrar vägens avvattning, skymmer utsikten över vägbanan eller eljest

innebär fara för trafiksäkerheten. Föreligga särskilda skäl att för tillgodo­

seende av trafiksäkerheten öka avståndet, äger länsstyrelsen föreskriva så­

dan ökning, dock högst till tjugu meter. Vid uppförande av byggnad å mark

i annat höjdläge än vägbanans skall iakttagas, att till det eljest tillåtna minsta

avståndet lägges så mycket, som motsvarar höjdskillnaden en och en halv

gång räknad. Vid korsning i samma plan mellan ållmänna vägar, mellan all­

män väg och enskild, allmänneligen befaren väg eller mellan allmän väg och

järnväg eller spårväg må icke utan länsstyrelsens tillstånd byggnad uppföras

eller i denna paragraf avsedd, för trafiksäkerheten vådlig anordning före­

komma inom ett område, som begränsas av räta linjer mellan punkter, be­

lägna i vägarnas mittlinjer femtio meter från korsningen.

I närheten av väg må ej utan länsstyrelsens tillstånd förekomma stängsel,

som förorsakar snösamling på vägen.

Upplag eller annan anordning, som allenast på grund av vägs omläggning

eller annan därmed jämförlig omständighet skulle komma att falla under

förbud enligt denna paragraf, må förbliva orubbad, där ej vägsynenämnden

föreskriver skyldighet för jordägaren att borttaga eller ändra anordningen

eller utbyta den mot anordning, vilken icke medför fara eller olägenhet, som

ovan sägs. För skada, som uppkommer i anledning av sådant föreläggande,

skall väghållaren gälda ersättning med belopp, som bestämmes av vägsyne­

nämnden.

34 §.

liar arbetsplan för vägbyggnadsföretag blivit fastställd genom lagakraft-

ägande beslut, skall, så länge beslutet är gällande, vad i 33 § första stycket är

stadgat örn förbud mot uppförande av byggnad äga motsvarande tillämpning

med avseende å mark, som enligt arbetsplanen skall tagas i anspråk för vä­

gen, och område utmed sådan mark.

Är fråga väckt om byggande av väg, äger länsstyrelsen meddela förbud att

utan länsstyrelsens tillstånd uppföra byggnad inom visst område, som kan

beräknas bliva taget i anspråk för vägen eller komma att ligga i omedelbar

närhet av densamma. Sådant förbud må ej meddelas för längre tid än tre år.

Vid behov äger länsstyrelsen föreskriva förlängning av tiden; dock skall be­

slutet härom underställas Konungens prövning. Uå vägens .sträckning blivit

bestämd genom fastställande av arbetsplan, gäde i stället för förbudet vad

i första stycket stadgas.

196

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

35 §.

Vad i 33 och 34 §§ är stadgat äger icke tillämpning i fråga om bebyggan­

de av område, för vilket stadsplan, stomplan eller byggnadsplan fastställts.

36 §.

Är för vinnande av fri sikt, för vägs upptorkande eller för hindrande av

snösamling å väg erforderligt, att träd eller buske borthugges eller att träd

kvistas, eller påkallas eljest i trafiksäkerhetens intresse sådan åtgärd, må, där­

est överenskommelse med jordägaren icke kan träffas, vägsynenämnden före­

skriva skyldighet för jordägaren att inom viss tid ombesörja den erforder­

liga röjningen. Nämnden äger tillika föreskriva, att det område, föreläggan­

det avser, skall, intill dess annorlunda bestämmes, genom jordägarens för­

sorg hållas fritt från skymmande träd och buskar på sätt i beslutet när­

mare angives.

Uppkommer i anledning av föreläggande, varom nu är sagt, avsevärd

skada, skall väghållaren gälda ersättning med belopp, som bestämmes av

vägsynenämnden.

37 §.

Går väg utmed eller över vatten eller fördjupning eller eljest på sådan höjd

över den angränsande marken, att därav kan uppstå våda för vägfarande,

skall vid vägen finnas anbragt nödigt skyddsvärn.

Vid väg skola, till upplysning för de vägfarande, finnas uppsatta erfor­

derliga vägmärken.

38 §.

Utmed väg må ej upptagas grop eller grav av beskaffenhet att medföra

fara för vägens bestånd.

39 §.

Annonstavla, reklamskylt eller dylikt må ej utan länsstyrelsens tillstånd

förekomma utmed väg på mindre avstånd än femtio meter från vägbanans

mitt. Vad nu är sagt avser dock icke å byggnad inom tättbebyggt område

uppsatt tavla, skylt eller dylikt samt ej heller sådan anordning, som upp­

satts å annorstädes belägen byggnad till upplysning om på stället bedriven

affärsrörelse eller annan verksamhet. Stadgandet i första punkten äger ej

heller tillämpning beträffande anslagstavla för meddelanden rörande kom­

munala angelägenheter, föreningssammanträden, auktioner eller dylikt.

Ej må i något fall inom synhåll från väg förekomma i första stycket av­

sedd anordning, som till form, färg eller eljest är av beskaffenhet att av väg­

farande kunna förväxlas med vägmärke eller säkerhetsanordning av fast­

ställd typ.

Anordning, som allenast på grund av vägs omläggning eller annan där­

med jämförlig omständighet skulle komma att falla under förbud enligt

första stycket, må förbliva orubbad, där ej vägsynenämnden föreskriver

skyldighet för jordägaren att borttaga anordningen. För skada, som upp-

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

197

kommer i anledning av sådant föreläggande, skall väghållaren gälda er­

sättning med belopp, som bestämmes av vägsynenämnden.

40 §.

Om framdragande av elektriska ledningar å eller utmed väg är särskilt

stadgat.

Om arbetslag för vinterväghållning på landet.

41 §.

Därest länsstyrelsen finner det erforderligt, skall å länets landsbygd fin­

nas ett eller flera arbetslag med uppgift att vid svåra snöfall biträda med vin­

terväghållningen, då det av vägförvaltningen prövas oundgängligt för att

hålla väg öppen för trafik. Varje arbetslag tilldelas viss vägsträcka.

42 §.

Arbetslag bildas genom att länsstyrelsen utser erforderligt antal personer,

vilka ha sitt hemvist eller stadigvarande arbete på lämpligt belägna fastig­

heter, som länsstyrelsen bestämmer.

Den, som fyllt sjutton men ej sextio år, vare skyldig att tjänstgöra i arbets­

lag.

Vad nu sagts gäller dock ej

a) den som av ämbete eller allmän tjänst är hindrad att tjänstgöra i arbets­

laget;

b) den som i yrke eller anställning skulle lida synnerligt förfång, om han

utkallas till tjänstgöring i arbetslag;

c) den som eljest uppgiver hinder, vilket godkännes av länsstyrelsen.

För den som avflyttar från orten upphör tjänstgöringsskyldigheten.

43 §.

Ägare eller brukare av fastighet eller den, som är satt att företräda ägaren

eller brukaren, skall på anmodan av länsstyrelsen eller den länsstyrelsen för­

ordnar föreslå, vem eller vilka som böra uttagas för fastigheten. I första hand

böra föreslås personer, vilka förklarat sig villiga att tjänstgöra i arbetslaget.

Länsstyrelsen uttager i första hand dem, som åtagit sig tjänstgöringsskyl­

dighet och som prövas därtill lämpliga.

44 §.

Länsstyrelsen förordnar tills vidare för fem år i sänder fogde för arbets­

laget.

Fogde som tjänstgjort fem år är ej skyldig att mottaga nytt förordnande.

Fogden vare pliktig

att på anmaning av vägförvaltningen kalla arbetslagets medlemmar till

tjänstgöring,

att under vägförvaltningens överinseende övervaka och leda fullgörandet

av de arbetsuppgifter, arbetslaget fått sig förelagda, samt

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

att tillse att erforderliga åtgärder vidtagas för utseende av ersättare till

den, som avgått ur arbetslaget.

Instruktion för fogde utfärdas av länsstyrelsen.

45 §.

Medlem av arbetslag är skyldig att, efter beslut av vägförvaltningen, på

kallelse infinna sig till arbete på anvisad plats; dock åge han i sitt ställe sätta

annan lämplig person.

46 §.

Ersättning till arbetslag skall utgå i mån av utfört arbete. Kan överens­

kommelse ej träffas, bestämmes ersättningen av länsstyrelsen.

Särskilda bestämmelser för stad eller stadsliknande samhälle, som är

väghållare.

47 §.

Stad som är väghållare vare berättigad att, under de förutsättningar och

i den ordning särskilt stadgas, erhålla bidrag av statsmedel till väghållningen

med nittiofem procent av den beräknade kostnaden för staden, efter avdrag

för vad som belöper på vägmark och förvaltningskostnad.

48 §.

Underlåter staden att bygga väg, för vilken arbetsplan blivit fastställd och

för vars byggande staden erhållit i 47 § stadgat bidrag av statsmedel, eller

eftersätter staden underhållet av väg, och sker ej rättelse efter tillsägelse av

vägförvaltningen, skall förhållandet anmälas till väg- och vattenbyggnads­

styrelsen.

Styrelsen äger, även utan anmälan, förelägga staden viss tid, inom vilken

erforderliga åtgärder skola hava vidtagits vid äventyr, om den tiden försittes,

att styrelsen låter utföra dem på stadens bekostnad.

Innan föreläggande meddelas, skall länsstyrelsens yttrande inhämtas.

49 §.

Vad i 47 och 48 §§ stadgas om stad skall äga motsvarande tillämpning å

stadsliknande samhälle, som är väghållare.

Särskilda bestämmelser för stad eller stadsliknande samhälle, där kronan

är väghållare.

50 §.

Skall i stad, där kronan är väghållare, väg byggas inom område, för vil­

ket stadsplan blivit fastställd, skall, där ej Konungen annorlunda förordnar,

staden utan kostnad för kronan tillhandahålla den mark, som erfordras för

vägen.

199

51 §.

Beträffande gata, som tillika är allmän väg, skall vad i 39, 40, 42 och 43 §§

stadsplanelagen stadgas om staden i stället tillämpas å kronan, dock att

framställning, som avses i 42 § första stycket nämnda lag, må göras såväl

av kronan som av staden.

Underhållet av gata, som tillika är allmän väg, skall åvila kronan.

Staden skall, där ej Konungen annorlunda förordnar, gälda den kostnad,

som föranledes av att gatan enligt stadsplanen bygges eller underhålles till

större bredd eller med dyrbarare utförande i övrigt än som betingas av tra­

fiken eller förses med underjordisk avloppsledning.

52 §.

Den inskränkning i tomtägares skyldighet att ersätta staden gatumark, som

enligt 45 och 46 §§ stadsplanelagen eller motsvarande äldre bestämmelser

gäller, därest i gatumark ingår allmän väg, skall ej inträda, om vägen ef­

ter det kronan övertagit väghållningen byggts inom område, som ingår i

stadsplanen.

53 §.

Vad i 50—52 §§ stadgas om stad skall äga motsvarande tillämpning å

stadsliknande samhälle, där kronan är väghållare; dock att vad i 52 § stad­

gas skall gälla, om vägen efter den 1 januari 1928 byggts inom område, som

ingår i stadsplanen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Om vägsynenämnd.

54 §.

Vägsynenämnd skall utses för varje område, för vilket enligt vad särskilt

föreskrivits skall finnas vägnämnd, så ock för stad, där allmän väg finnes,

och stadsliknande samhälle, som är väghållare. Vägsynenämnden skall bestå

av ordförande och två ledamöter.

Vid tillsättande av vägsynenämnd iakttages, att kunskap och erfarenhet

beträffande såväl väghållning som jordbruk och skogsskötsel skola, såvitt

möjligt, finnas företrädda inom nämnden.

55 §.

Ordförande och en ledamot i vägsynenämnden jämte suppleant för en var

av dem förordnas av länsstyrelsen för fyra år, räknat från utgången av det

år, då förordnandet meddelades. En ledamot jämte suppleant för honom ut­

ses för samma tid, inom vägnämndsområde av vägnämnden samt i stad eller

stadsliknande samhälle av den myndighet, som utövar dess beslutanderätt.

De två ledamöterna och suppleanterna för dem skola vara mantalsskrivna

och boende inom vägsynenämndens område.

Avgår ordförande, ledamot eller suppleant före den bestämda tjänstgö­

ringstidens utgång, skall ersättare utses för den tid, som återstod för den av­

gångne.