2

Kungl. Maj.ts proposition nr 91.

Förslag

till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyres­

reglering m. ni.

Härigenom förordnas, dels att lagen den 19 juni 1942 om hyresreglering

m. m., vilken gäller till och med den 30 september 1943, i nedan intagna de­

lar skall erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande angives, dels ock att

lagen i sålunda ändrat skick skall äga fortsatt giltighet till och med den

30 september 1944.

6

§.

Är lägenhet, som icke enligt 2 § är underkastad hyresreglering, uthyrd mot

en hyra, som är avsevärt högre än lägenhetens beskaffenhet och övriga om­

ständigheter föranleda, äger hyresnämnden nedsätta hyran efter vad som

finnes skäligt. I fråga om ersättning för lägenhetens uppvärmning eller för­

seende med varmvatten skall vad i 4 § andra och tredje styckena stadgas

äga motsvarande tillämpning.

Vid meddelande------------därtill fastställer.

7 §•

Har hyresvärd, utan att hyresrätten är förverkad, uppsagt hyresavtal, äger

hyresnämnden på framställning av hyresgästen förklara uppsägningen ogil­

tig, om den finnes strida mot god sed i hyresförhållanden eller eljest vara

obillig. Nämnden må ock, om hyresgästen samtycker därtill, förlänga hyres­

förhållandet mot den hyra, som hyresvärden enligt vad ovan sägs äger be­

tinga sig, och på de villkor i övrigt, som finnas skäliga.

Framställning som i första stycket sägs skall göras inom fjorton dagar

från uppsägningen eller, örn hyresvärden icke därvid tydligt meddelat, att

han ej önskar låta hyresgästen kvarbo, inom fjorton dagar efter det hyres­

värden lämnat hyresgästen sådant meddelande.

8

§•

Är hyresavtal slutet för bestämd tid utan förbehåll om uppsägning och

har hyresgästen i skälig tid givit hyresvärden tillkänna, att han önskar be­

hålla lägenheten efter den avtalade hyrestidens slut, äger hyresnämnden,

4

19 §.

Såsom hyresnämndens------------ ordföranden omfattar.

Beträffande jäv------------ är stadgat.

Vid sammanträde med nämnden skall föras protokoll. Om nämndens be­

slut skall skriftligt besked tillställas parterna.

20

§.

Part, som är missnöjd med hyresnämndens beslut, äger däröver anföra

besvär hos statens hyresråd inom tjugu dagar från den dag, då klaganden

erhöll sådant besked som i 19 § tredje stycket sägs.

Nämndens beslut skall, om ej hyresrådet annorlunda förordnar, lända till

efterrättelse utan hinder av anförda besvär.

Nämndens beslut gäller för tiden från och med den dag, då detsamma

meddelats, eller den senare dag, som nämnden bestämmer. I ärende, som av­

ses i 3, 4 eller 6 §, må dock nämnden, där det av särskild anledning finnes

skäligt, bestämma att beslutet skall avse förfluten tid; och äger nämnden i

sådant fall förordna om skäligt anstånd med betalning av vad hyresgäst

kan bliva skyldig att ytterligare utgiva för tid före nämndens beslut.

26 §.

Vad i denna lag stadgas skall ej äga tillämpning på upplåtelse av bostad,

som är förenad med allmän tjänst, och ej heller på bostadsupplåtelse i hotell-

eller pensionatrörelse, i den mån prisregleringslagen erhållit tillämpning

därpå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 91.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

Har hyresvärd, utan att hyresrätten är förverkad, före lagens ikraftträ­

dande uppsagt hyresavtal örn lägenhet, som ej är uthyrd till bostad i möble­

rat skick, till upphörande efter den 30 september 1943, må framställning som

i 7 § sägs göras inom fjorton dagar från dagen för lagens ikraftträdande eller,

om hyresvärden icke dessförinnan tydligt meddelat, att han ej önskar låta

hyresgästen kvarbo, inom fjorton dagar efter det hyresvärden lämnat hyres­

gästen sådant meddelande.

Beslut, som hyresnämnd meddelar, må icke på grund av vad som stadgats

i 20 § tredje stycket erhålla giltighet för tiden före lagens ikraftträdande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 91.

5

Förslag

till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om kontroll

ay upplåtelse och överlåtelse ay bostadsrätt m. m.

Härigenom förordnas, dels att 5 och 15 §§ lagen den 19 juni 1942 om kon­

troll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m., vilken gäller till och

med den 30 september 1943, skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan an­

gles, dels att 9 § andra stycket samma lag skall upphöra att gälla, dels ock

att lagen i sålunda ändrat skick skall äga fortsatt giltighet till och med den

30 september 1944.

5 §•

Överlåtelse av bostadsrätt mot vederlag skall för att bliva gällande godkän­

nas av hyresnämnden. Vad nu sagts skall dock ej gälla förvärv som skett å

exekutiv auktion.

Den som mot vederlag överlåter bostadsrätt vare skyldig att göra anmälan

örn överlåtelsen hos nämnden inom fjorton dagar från dagen för avtalet.

15 §.

Vad i 18 § tredje stycket samt 19—21, 25 och 28—30 §§ lagen örn hyres­

reglering m. m. stadgas skall äga motsvarande tillämpning med avseende å

ärende enligt denna lag. Rör ärendet fastställandet av hyresvillkor, skall

jämväl i övrigt tillämpas vad som stadgas i förstnämnda lag.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 91.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 19 februari 1943.

Närvarande:

Statsministern H^ansson, ministern för utrikes ärendena G^unther, statsråden

W^estman, W^igforss, M^öller, S^köld, E^riksson, B^ergquist, B^agge,

A^ndersson, D^omö, R^osander, G^jöres, E^werlöf.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che­

fen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, fråga örn fortsatt giltighet

av lagen den 19 juni 1942 om hyresreglering m. m. och lagen samma dag

örn kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m. och anför där­

vid följande.

Genom lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering m. m. har

stadgats begränsning av hyrans storlek för flertalet lägenheter, möjlighet

till tvångsförlängning av hyresavtal och reglering av vissa andra hyresförhål­

landen. Såsom ett komplement härtill har i lagen den 19 juni 1942 (nr 430)

örn kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m. genomförts reg­

lering av lägenhetsförvärv, som grundas på bostadsrätt och andra former av

bostadskooperation. Båda lagarna äga tillämpning i alla städer, köpingar och

municipalsamhällen, vilkas invånarantal uppgår till minst 2,000, samt dess­

utom, efter särskilda förordnanden av Kungl. Maj :t, i åtskilliga mindre orter.

Regleringsåtgärderna handhavas närmast av kommunala hyresnämnder. Des­

sas beslut kunna överklagas hos statens hyresråd, som utgör den centrala

myndigheten för hithörande frågor i hela riket. Lagarna äga giltighet till och

med den 30 septembeer 1943.

Såsom framhållits i motiven till den nu angivna lagstiftningen, har denna

föranletts av den bostadsbrist och därmed följande fara för stegring av lä­

genheternas pris, som uppkommit till följd av byggnadsverksamhetens mins­

kade omfattning. I samtliga de 326 orter, för vilka det föreligger statistiska

uppgifter örn bostadsproduktionen, tillkommo under tioårsperioden 1932—

1941 i genomsnitt 24,277 nya bostadslägenheter årligen. År 1939, då bygg­

nadsverksamheten nådde sin höjdpunkt, uppgick antalet till 40,787. Till

följd av krisförhållandena sjönk sedan produktionen till 18,578 lägenheter

år 1940 och 11,634 år 1941. För år 1942 föreligger ännu icke fullständig

statistik beträffande samtliga dessa orter.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 91.

en — yttrat, att man tyvärr syntes få räkna med att densamma komme att

få förlängd giltighet. I detta sammanhang har förbundet bl. a. anfört:

Genom den på våren 1942 beslutade hyresregleringslagen hava fastighets­

ägarna försatts i ett tvångsläge av helt annan skärpa än som då gällde på

övriga områden av det ekonomiska livet. Åtgärden var så mycket märkligare

som hyrorna i motsats till andra kostnadsfaktorer icke företett någon sådan

utveckling att tvångsåtgärder voro av nöden påkallade.------------ Sedan för

hyresprisbildningens vidkommande genomförts ett prisstopp på angiven väg

i form av en tvångslag, funno sig statsmakterna nödsakade att även på andra

områden av det ekonomiska livet vidtaga åtgärder i syfte att förhindra den

hotande inflationen. Härvid ansåg man sig dock icke kunna tillgripa liknan­

de tvångsmedel utan önskade söka sig fram på överenskommelsens väg.-------•—

Det olika behandlingssätt från statsmakternas sida, som sålunda kommit

till användning mot skilda intressegrupper inom det ekonomiska livet, är iögo­

nenfallande. Medan i förhållande till vissa grupper förhandlingsvägen ansetts

både ändamålsenlig och framkomlig har man mot fastighetsägarna — ehuru

prisutvecklingen på hyresmarknaden ingalunda motiverade några mera

extrema åtgärder — omedelbart tillgripit en tvångslagstiftning.

Hyresgästernas riksförbund har förklarat, att man icke ens kunde allvarligt

diskutera frågan örn att upphäva lagstiftningen eller att inskränka dess till-

lämplighetsområde. Tvärtom torde det stå klart för envar, att det nuvarande

läget på bostadsmarknaden icke medgåve en återgång till en fri prisbildning.

Huvudgrunderna i den nu gällande lagstiftningen ha i

stort sett lämnats utan erinran av hyresnämnderna. Åtskilliga nämnder ha ut­

tryckligen förklarat, att lagstiftningen i sin nuvarande utformning väl fyllt

sitt ändamål. Hyresnämnden i Halmstad har emellertid anmärkt, att lagstift­

ningen syntes väl sträng mot hyresvärdarna. Vissa mindre jämkningar i lag­

stiftningen ha förordats av åtskilliga hyresnämnder.

Hyresrådet har såsom redan antytts föreslagit, att vissa ändringar skulle

vidtagas i de båda lagarna, och har för detta ändamål utarbetat två författ-

ningsförslag. De&a torde få bifogas statsrådsprotokollet (Bilaga A).

I det yttrande, som avgivits av Sveriges fastighetsägareförbund, har anförts

bl. a. följande:

Den erfarenhet man hittills vunnit av hyresregleringslagens tillämpning vi­

sar, att de betänkligheter, som före dess tillkomst yppades, blott vörö allt för

välgrundade. Genom sin allmänna tendens och genom sin utformning har

hyresregleringslagen placerat fastighetsägareparten i en mera missgynnad

ställning än som kunnat motiveras av lagstiftningens egentliga syfte. Lagen

karakteriseras av ett ensidigt hänsynstagande till hyresgästpartens intressen.

De intressemotsättningar mellan fastighetsägare och hyresgäster, som lagen

avser att reglera, hava i den största utsträckning lösts till hyresgästpartens för­

mån.

Lagbestämmelserna måste för att kunna sägas stå i överensstämmelse med

den rättsuppfattning, som hittills varit rådande i vårt land, inrymma garan­

tier för att samhällets ingrepp mot fastighetsägarna icke göres mera omfat­

tande än^som oundgängligen erfordras. I den mån vissa hyresförhållanden,

såsom ^frågan om hyresprisbildningen, frågan örn fastighetsägarnas uppsäg-

ningsrätt m. m., sålunda även efter den 1 oktober 1943 skola bliva föremål

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 91.

Departements­

chefen.

Hyresgästernas riksförbund har i sitt remissyttrande anfört, att det en­

ligt förbundets erfarenhet vore en brist, att lagens tillämpningsområde i

princip begränsats till tättbebyggda orter. Till förbundets kännedom hade

kommit åtskilliga fall, där på viss ort ett uppenbart behov av hyresregle­

ring förelegat, men där de formella förutsättningarna för lagstiftningens

tillämpning icke varit för handen. Härmed avsåges i första hand samhällen,

vilka legat i närheten av hyresreglerade orter utan att själva vara i lagens

mening »tättbebyggda». Även om Kungl. Majit skulle intaga en välvillig

ståndpunkt till framställningar från dylika orter, läge ett visst hämmande

moment i lagens avfattning på denna punkt. Förbundet insåge, att det skulle

uppstå stora administrativa svårigheter att utsträcka lagstiftningen till samt­

liga kommuner i landet, men menade, att man i viss mån skulle kunna till­

godose här avsett syfte, därest uttrycket »tättbebyggda» finge utgå ur lagens

1 §. För de kommunala myndigheterna skulle det efter en sådan lagändring

bliva lättare att taga ståndpunkt till frågan om en framställning till Kungl.

Majit i ämnet.

Att utsträcka lagstiftningens tillämpningsområde till varje ort, där hyres­

hus finnas, är av praktiska skäl uteslutet. Däremot kan, särskilt i förortssam­

hällen till större städer, hyresreglering behöva införas även på orter med jäm­

förelsevis ringa bebyggelse. Vid sin granskning av den proposition, som låg

till grund för nu gällande hyresregleringslag, anförde riksdagens andra lag­

utskott, att utskottet, som icke hade något att erinra mot avfattningen av ifrå­

gavarande stadgande, endast ville framhålla, att det icke syntes nödvändigt att

ställa alltför stränga krav på bebyggelsens täthet, särskilt då det gällde upp­

växande förorter. Med beaktande härav torde lagrummet i sin nuvarande

lydelse lämna tillräckligt utrymme för en önskvärd praxis.

3 och 4 §§.

I 3 § första stycket för b judes hyresvärd såväl att mottaga som att träffa

avtal om högre hyra än den tillåtna grundhyran. Brott häremot är belagt

med straff i 23 §, varjämte hyresbelopp, som olovligen uppburits, jämlikt

24 § skall återgäldas. Enligt 4 § första stycket äger hyresvärden utöver grund­

hyran träffa avtal om skälig ersättning för värme och varmvatten.

För ändring av grundhyran uppställes i 3 § andra stycket fordran på av­

sevärd avvikelse från gällande hyresnivå. Jämlikt 4 § andra stycket kan

reglering av värme- och varmvattenersättning göras även under löpande kon­

traktstid, under förutsättning att avtalet innehåller några grunder för be­

räkning av dylik ersättning.

Hyresrådet har anfört, att lagen ginge för långt, då redan ingående av avtal

örn högre hyra än den tillåtna straffbelagts. Det vore uppenbarligen fullt

korrekt att sluta ett dylikt avtal »under förutsättning av hyresnämndens god­

kännande», och även i många fall, där det icke direkt utsagts, hade detta

varit parternas mer eller mindre klart fattade mening. Det förefölle icke håll­

bart att låta straffbarheten bero av denna formella skillnad, och om återigen

Kungl. Maj:ts proposition nr 91.

11

den antydda reservationen skulle antagas vara parternas mening tills mot­

satsen bevisades, bleve straffbudet ett tomt hot. Därtill komme, att om mot­

tagandet av för hög hyra vore det materiellt brottsliga, en kriminalisering

av avtalsslutandet — exempelvis med hänsyn till bevissvarigheter vore

försvarlig endast om avtalets tillvaro i och för sig utgjorde övertygande in­

dicium för att hyra betalats till avtalat belopp. Denna presumtion vore

emellertid icke hållbar. Hyresrådet hade för övrigt i praxis konstaterat, att

det — tydligen oavsiktligt — brötes mot detta lagbud i en utsträckning, som

gjorde det ytterst tvivelaktigt, om det överhuvud taget vore möjligt att upp­

rätthålla detsamma. Av här antydda skäl ville hyresrådet föreslå, att krimi­

naliseringen i denna del skulle upphöra. Förslaget föranledde en ändiing i

3 § första stycket, vilken i sin tur gåve anledning till en omformulering i 4 §

första stycket.

Fastighetsägarnas representanter i hyresrådet ha i avgiven reservation an­

fört, att hyresrådet enligt deras mening bort föreslå sådan uppmjukning av

de nuvarande bestämmelserna i 3 § andra stycket, att ändring av grund­

hyran skulle kunna äga rum, så snart grundhyran överhuvud skilde sig från

hyran för jämförliga lägenheter och salunda icke blott da denna skillnad

vöre avsevärd. Vidare ha de — särskilt med tanke pa langtidskontrakt för

affärslokaler — förordat en sådan komplettering av bestämmelserna i 4 §

andra stycket, att hyresnämnd skulle kunna, där så prövades skäligt, under

löpande kontraktstid ålägga hyresgäst att utgiva ersättning för ^ värme och

varmvatten även i sådana fall, där denna fråga icke blivit föremal för något

avtal mellan parterna.

Sveriges fastighetsägareförbund har föreslagit samma ändringar, som på­

yrkats i nämnda reservation, och har därvid anfört bl. a. följande:

Det säger sig självt, att det är synnerligen vanskligt att söka i siffror fixera

vad som är rätta innebörden i ett så svävande begrepp som »avsevärt». Da

man betänker att fastighetsägarens genomsnittliga nettobehållning å hyrorna

vid normal belåning och rationella avskrivningar utgör allenast 10 a. 15 /o

av hyrorna, vilket i genomsnitt motsvarar allenast 3 å 5 %> å det insatta

kapitalet, är även en differens av exempelvis ett pär procent av hyrorna

att beteckna såsom »avsevärd», och detta även om justeringen ur hyres­

gästens synpunkt är tämligen betydelselös. Örn nettot utgör 10 /o av hy­

rorna, utgör ju nämligen 2 %> av hyrorna icke mindre än 20 /o av nettot.

Även en siffermässigt obetydlig justering av hyran kan salunda lia en mycket

betydande inverkan på fastighetens ekonomi.

Ur prisstoppsynpunkt är den nuvarande regeln helt irrationell. Avsikten

med prisstoppet har ju nämligen aldrig varit annat än att fasttaga normnl-

hyrorna men däremot icke att fastlåsa de hyror som äro lägre än normal­

hyrorna. Om skillnaden mellan normalhyran och hyran i det särskilda tallet

är stor eller liten, är således ur prisregleringssynpunkt likgiltigt. Följaktligen

finnas inga bärande skäl för upprätthållande av anspråk på att skillnaden

mellan grundhyran och jämförelsehyran skall vara betydande. Ur prisiegle-

ringssynpunkt är det tillräckligt, örn grundhyran överhuvud avviker från

normalhyran.

................... ,

På grund av vad sålunda anförts får förbundet hemställa, att sadan änd­

ring vidtages i lagrummet i fråga, all justering av grundhyran må äga rum,

så snart denna avviker från hyran för jämförliga lägenheter.

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 91.

Deparlem-enlt-

chefen.

I förbundets yttrande över det ursprungliga lagförslaget framhölls bland

annat angelägenheten av att hyresgäst skulle kunna åläggas att utgiva gott-

görelse för de onormalt stegrade bränslekostnaderna, även örn hyresavtalet

icke innehaller bestämmelse därom. Förbundet syftade därvid närmast på de

kontrakt, som slutits på lång tid och sålunda icke kunnat uppsägas för reg­

lering av värmeersättningen. Den tid, under vilken lagen gällt, har givit yt­

terligare belägg för uppfattningen, att här föreligger ett'skyddsbehov för

hyresvärden, ^som icke rimligen kan avvisas. Då någon bestämmelse av här

asyftat innehåll icke inflöt i lagen, motiverades detta med att det stöde hyres­

värden öppet att enligt bestämmelserna i 43 § allmänna hyreslagen hos dom­

stol påkalla en justering av avtalet. För en tillämpning av nämnda lagrum

fordras dock, att avtalet i här åsyftat hänseende kommit att stå i strid mot

god sed i hyresförhållanden eller eljest kommit att bli otillbörligt. Det säger

sig självt, att en dylik judiciell prövning, som skulle komma att kräva syn­

nerligen lång tid och vars utgång städse vore synnerligen oviss, icke är lik­

värdig med en prövning på grundval av en särskilt för ändamålet anpassad

lagbestämmelse, som principiellt fastslår hyresvärdens rätt till skälig ersätt-

ning på grund av de stegrade bränslekostnaderna.

Därjämte har fastighetsägareförbundet till behandling upptagit ett annat

spörsmål rörande utformningen av lagens regler örn grundhyra. Förbundet

har därom yttrat:

Sista stycket i 3 § innehaller den bestämmelsen, att höjning av grund­

hyran ej medför ändring av gällande hyresavtal, medan nedsättning av

grundhyran skall lända till efterrättelse, oavsett vad parterna avtalat. Den­

na bristande likställighet mellan fastighetsägaren och hyresgästen saknar

varje berättigande. Någon anledning att respektera avtalets helgd enbart i det

fall, då en justering av grundhyran skulle bliva till hyresgästens nackdel, fin­

nes uppenbarligen icke. Om det anses riktigt, att en sänkning av grundhy­

ran skall ha omedelbar inverkan på hyresavtalet, bör rimligen motsvaran­

de förhållande gälla, då en höjning äger rum.

Hyresgästernas riksförbund har förklarat, att hyresregleringens effekt

skulle avsevärt minskas, om ur lagen borttoges kravet på att skillnaden i

hyra mellan en viss lägenhet och andra jämförbara lägenheter måste vara

avsevärd, för att en förändring av grundhyran skall kunna ske. Beträffande

frågan örn bränsletillägg i långtidskontrakt hemställde förbundet, att vad

som anförts därom från fastighetsägarehåll måtte lämnas utan avseende.

Förbundet menade, att de situationer, som därvid avsåges, borde göras till

föremål för behandling inför domstol med dess större möjligheter att upp­

taga bevisning m. m. Vidare har förbundet erinrat om att någon tid icke

vore bestämd, inom vilken hyresvärd skulle ingiva ansökan om fastställande

av grundhyra för lägenhet i nybyggt hus. Erfarenheten visade, såsom också

framhållits från ett flertal hyresnämnders sida, att behov funnes av en be­

stämmelse härom.

I 3 § första stycket förbjudes ej blott att mottaga utan även att träffa av­

tal örn högre hyra än grundhyran. Enligt hyresrådets förslag skulle förbu­

det att träffa sådant avtal upphävas men förbudet att mottaga högre hyra än

grundhyran kvarstå. Det förra förbudet innefattar emellertid i själva verket

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 91.

5 §•

Jämlikt första stycket i denna paragraf äger hyresrådet, där så finnes på­

kallat till följd av ökade omkostnader för fastighetsförvaltning i viss kom­

mun, medgiva att avtal må för tid, som angives i beslutet, träffas om hyres­

höjning utöver grundhyran intill viss procent av denna eller, om däri ingår

ersättning för värme eller varmvatten, av återstående del av grundhyran. Vid

meddelande av sådant beslut, som nu nämnts, må enligt paragrafens andra

stycke fastställas särskilda procenttal för olika slag av lägenheter ävensom

stadgas undantag från rätten till hyreshöjning, i den mån hyran förut höjts

utöver det belopp lägenheten betingade den 1 januari 1940.

Beträffande denna paragraf har hyresrådet anfört bl. a. följande:

I den nu gällande lagen är den s. k. generella hyreshöjningen, d. v. s. den

allmängiltiga justering uppåt av hyresnivån, som lagen anvisar såsom möj­

lig att företaga vid en stegring av fastighetsomkostnaderna, icke konstruerad

som en automatiskt inträdande höjning av alla utgående hyresbelopp utan

som en höjning av den gräns, intill vilken det råder avtalsfrihet beträffande

hyresbeloppen. Detta gör det nödvändigt för hyresvärden att vidtaga vissa

avtalstekniska försiktighetsmått för att säkra sin möjlighet att utnyttja en

eventuell sådan hyreshöjning. Ett dylikt försiktighetsmått, som redan kom­

mit till användning i stor utsträckning, består däri, att i hyresavtalet intages

en bestämmelse, vari hyresgästen på förhand förbinder sig att betala den hög­

re hyra, varom det genom ett framtida beslut om generell hyreshöjning kan

bliva tillåtet att avtala. Om avtalet icke innehåller en liknande bestämmelse

av detta slag, måste hyresvärden bevara sin rätt till höjning genom att säga

upp avtalet i god tid, då beslut örn höjning meddelats eller rentav medan

man väntar på ett dylikt beslut.

De formaliteter, som sålunda krävas för att hyresvärden skall få utnyttja

ett beslut om generell hyreshöjning, förefalla att kunna undvaras och synas

icke fylla något praktiskt syfte. Flertalet hyresvärdar förstå säkerligen icke

att skaffa sig sådana bestämmelser i avtalen, som här angivits, och om de­

samma återigen betraktas från hyresgästens synpunkt, är det naturligt örn

denne drar sig för att skriva under en avtalsförpliktelse, vars ekonomiska in­

nebörd han icke kan bedöma. I den mån dylika avtalsbestämmelser saknas,

komma massuppsägningar av hyresavtal att företagas varje gång frågan om

generell hyreshöjning på nytt upptages till behandling av hyresrådet, d. v. s.

minst en gång varje år. Redan uppsägningarna i och för sig äro ett oting, då

de förorsaka onödig oro, och därjämte komma en stor del av dem att dragas

under hyresnämndernas prövning. Dessa mål äro fullständigt onödiga och ut­

gången i dem är given på förhand — en uppsägning för att utnyttja en gene­

rell hyreshöjning varken strider mot god sed eller är obillig -— men de vålla

nämnderna mycket arbete, eftersom dessa rimligtvis icke kunna utan vidare

avslå framställningarna om ogiltigförklaring utan böra klargöra läget för

hyresgästen och se till att nytt avtal blir slutet på de nya villkoren innan

målet avskrives. Det har i hittillsvarande praxis till och med förekommit, att

mål av denna art dragits inför hyresrådet.

Örn den generella hyreshöjningen i stället konstrueras så, att varje hyres­

värd för den tid beslutet gäller får rätt att av hyresgästen uppbära ett tillägg

till den avtalade hyran (respektive till grundhyran, örn denna är lägre än

den avtalade hyran), innebär detta i sak ingen olikhet mot det läge som upp­

kommer, om hyresvärden enligt nu gällande rätt iakttager någon av de nyss

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 91.

Departement *•

chefen.

Hyresregleringslagstiftningen genomfördes som ett led i de statliga åtgär­

derna till förhindrande av inflation. Detta kom till uttryck i icke allenast det

prisstopp, som lagstiftningen i princip innebar, utan även förutsättningarna

för de stegrade förvaltningskostnadernas inverkan på hyresprisbildningen.

Beslut enligt 5 § hyresregleringslagen får således icke rubba gällande avtal.

Enligt vårt förmenande måste lagstiftningen i sistnämnda hänseende anses

innebära, icke blott att hänsyn tagits till hyresgästernas behov av att kunna

förutse hyrespostens storlek under viss tid framåt, utan även att statsmak­

terna velat undvika de inflatoriska verkningarna av en automatiskt inträ­

dande, för samtliga hyresavtal i riket gällande hyresstegring i följd av ett

beslut enligt 5 § hyresregleringslagen. Majoritetens förslag till ändrad lydelse

av sagda lagrum innebär enligt vår mening ett direkt avsteg från sagda tven­

ne principer.

Vi äro medvetna om, att gällande lagstiftning i denna del har förorsakat en

del olägenheter, särskilt av administrativ art. Till stor del äro dessa dock att

hänföra till sådana förhållanden, som nödvändigtvis måste uppstå vid infö­

randet i stor hast av en lagstiftning som den förevarande. Man har all an­

ledning förmoda att åtskilliga av de nu åsyftade olägenheterna skola försvinna

eller minskas under lagstiftningens fortsatta tillämpning. I valet mellan even­

tuellt bestående sådana och en förändring av de principer, varå 5 § vilar, sy­

nes oss det förstnämnda alternativet vara att föredraga, då det i allt fall icke

innebär ett förtunnande av hyresregleringens inflationshämmande verkan,

vilket majoritetens förslag måste anses göra.

Med denna motivering ha hyresgästernas representanter i första hand på­

yrkat, att ifrågavarande paragraf måtte bibehållas oförändrad. I andra hand

ha de framställt flera erinringar mot utformningen av den av hyresrådets

majoritet föreslagna lagtexten, vilka erinringar grundats på samma allmän­

na synpunkter som det i första hand framställda yrkandet, nämligen hän­

syn till hyresgästernas likviditet och strävan att undvika en automatiskt in­

trädande effekt av ett beslut rörande generell hyreshöjning.

Hyresgästernas riksförbund har instämt i de synpunkter, som sålunda re­

servationsvis anförts inom hyresrådet.

Däremot har Sveriges fastighetsägareförbund tillstyrkt hyresrådets för­

slag. Enligt förbundets mening vore det i högsta grad rimligt, att en under

hyrestiden medgiven hyreshöjning omedelbart finge tillämpas i de särskil­

da hyresförhållandena, såvitt icke hyresvärden avstått från rätten till dy­

lik höjning. Att såsom nu massvis av uppsägningar skulle behöva företagas,

för att hyresvärdarna skulle komma i åtnjutande av en hyresjustering, som

myndigheterna ansåge böra tillkomma dem, vore uppenbarligen mycket

otillfredsställande. En viss omformulering borde emellertid vidtagas i lag­

texten för att principiellt fastslå fastighetsägarens rätt till den generella hy­

reshöjning, som föranleddes av omkostnadsökningen.

Hyresrådet bär föreslagit, att beslut rörande generell hyreshöjning i prin­

cip skulle medföra en direkt ökning av de utgående hyrorna i stället för att

såsom nu är fallet — innebära ett medgivande att genom överenskom­

melse, eventuellt efter uppsägning, höja de avtalade hyresbeloppen. För att

18

Kungl. Majlis proposition nr 91.

övriga omständigheter föranleda, hyresnämnden äger på framställning av

hyresgästen nedsätta hyran efter vad som finnes skäligt.

Hyresrådet har anfört:

En betydelsefull brist i den nuvarande hyresregleringen ligger däri, att

uthyrningen av möblerade rum endast ofullständigt kontrolleras. Tillgäng­

liga upplysningar utvisa, att beträffande sådana rum på flera orter genom­

förts mycket betydande hyreshöjningar, vilka icke tillnärmelsevis motiveras

av motsvarande omkostnadsökningar, och några av de till hyresrådet inbe­

rättade fallen måste betecknas som ocker. Hyresrådet har ingående övervägt

möjligheterna till ett mera effektivt ingripande på detta område men nödgats

konstatera att detsamma är ytterst svårreglerat, och hyresrådets förslag på

denna punkt har endast begränsad räckvidd. Att den nu gällande möjlig­

heten enligt 6 § till ingripande mot oskäliga hyror för möblerade rum icke

utnyttjats i någon nämnvärd utsträckning har ansetts delvis kunna förklaras

därav, att för hyresnämndens ingripande kräves initiativ av hyresgästen, vilket

är så mycket svårare för denne att taga, som han icke har något skydd mot

en uppsägning från hyresvärdens sida. Förslaget avser att undanröja dessa

båda hinder för stadgandets tillämpning, så att dels hyresnämnd får rätt att

ingripa på eget initiativ och dels hyresgäst i möblerat rum får samma upp-

sägningsskydd som annan hyresgäst. Härav föranledas ändringar i 6—8 §§.

Departements-

Såsom framgår av vad hyresrådet anfört, har det på flera håll förekommit,

chefen.

(jg

som hyra ut möblerade rum utnyttjat den rådande bostadsbristen till

opåkallade hyreshöjningar. Detta har varit möjligt till följd av att möble­

rade lägenheter icke omfattas av den snävare formen av hyresreglering. Den

rätt att påkalla liyresnedsättning, som finnes enligt 6 §, synes också ha

blivit utnyttjad endast i ringa omfattning. Att möblerade lägenheter vid lag­

stiftningens tillkomst undantogos från den snävare hyresregleringen hade sin

grund i svårigheterna att anpassa ett system med fixerade hyrespriser på

dessa fall. Hyresrådet har icke heller kunnat anvisa någon utväg att lösa

dessa svårigheter. Däremot har hyresrådet, för att underlätta en tillämpning

av den form för hyresreglering, som stadgas i 6 §, föreslagit att hyresnämnd

skall kunna företaga ingripande enligt denna paragraf på eget initiativ. Detta

förslag torde böra genomföras. Det är i hög grad önskvärt, att den möj­

lighet att reglera ifrågavarande hyrespriser, som 6 § lämnar, hädanefter

kommer till användning i betydligt ökad utsträckning.

7

§•

Detta lagrum stadgar rätt för hyresnämnd att på framställning av hyres­

gäst förklara uppsägning ogiltig, örn den finnes strida mot god sed i hyres­

förhållanden eller eljest vara obillig. Hyresgästens framställning skall göras

inom fjorton dagar från uppsägningen. Bestämmelserna äro icke tillämpliga

på lägenhet, som är uthyrd till bostad i möblerat skick.

Hyresrådet har beträffande uppsägningsskyddets anordnande yttrat i hu­

vudsak följande:

Enligt hyresrådets erfarenhet har det vid genomförande av det skydd be­

träffande uppsägningar, som hyresregleringslagen ger hyresgästen, varit en

olägenhet, att det icke finnes en genomförd rättslig skillnad mellan å ena

20

förslaget antingen att uppsägningen haft den nu angivna formen eller att

en uppsägning av annat slag, som icke lett till avtal örn nya villkor, efter­

följts av ett förfarande vid hyresnämnden, vilket slutat med att hyresgästen

icke accepterat de villkor nämnden föreskrivit och, som en följd därav, nämn­

den föreskrivit att hyresförhållandet skall upphöra. I övrigt har hyresgästens

skydd mot uppsägning utformats på samma sätt som i den nuvarande 7 §.

Avsikten med förslaget är i korthet, att genom det särskilda formkravet

beträffande uppsägningar för avflyttning skola på ett tidigt stadium kunna

urskiljas de uppsägningar, som ha detta syfte, och endast dessa i första hand

dragas under hyresnämndernas prövning. Antalet mål om uppsägnings ogil­

tighet vid hyresnämnderna bör härigenom kunna nedbringas betydligt. Be­

träffande övriga uppsägningar skola normalt närmast efter uppsägningen

följa avtalsförhandlingar och först om dessa misslyckas frågan örn avtalsvill­

koren dragas inför hyresnämnden. Det är naturligt, om detta sker på initiativ

av hyresvärden, men örn denne underlåter att göra det och hyresgästen vill

få rättsförhållandet klarlagt, kan han själv taga initiativet. Sedan hyres­

nämnden kommit till ett resultat om vad som är skäliga villkor skall detta

tillkännagivas för parterna. Örn hyresgästen accepterar detta avgörande, är

frågan avgjord för nästa avtalsperiod, avvisar hyresgästen de av nämnden

angivna villkoren, skall nämnden föreskriva att hyresförhållandet skall upp­

höra, och hyresgästen blir då skyldig att flytta den dag till vilken avtalet

blivit uppsagt.

Ytterligare har hyresrådet i detta sammanhang uppmärksammat fragan

om förhållandet mellan å ena sidan proceduren hos hyresnämnd och hyres­

råd och å andra sidan förfarandet hos överexekutor, lagsökningsdomare eller

domstol i mål om hyresgästs avhysning. Detta problem innefattar flera del­

frågor av vikt, men hyresrådet skall här endast framhålla en av dem.

Det synes nämligen böra tillses att exekutivprocessen anordnas så, att hyres­

gästen får möjlighet att före avgörandet få besked örn utgången i ett sam­

tidigt anhängigt ärende hos hyresnämnd eller hyresråd, avseende hans rätt

att bo tevår. Öm sålunda hyresvärd anhängiggjort talan enligt 192 § utsök-

ningslagen örn avhysning på den grund alt hyrestiden utgått eller hyres­

gästen eljest, utan att hyresrätten är förverkad, är skyldig att avflytta, men

hyresgästen hos hyresnämnden fört talan enligt 7 eller 8 § hyresreglerings­

lagen, måste överexekutor (domstol) anses skyldig att avvakta utgången av

detta ärende. Ej heller i det fall att hyresnämnden meddelat beslut, som gått

hyresgästen emot, och hyresgästen anfört besvär däröver, bör utslag med­

delas genast utan att det avvaktas, huruvida hyresrådet meddelar beslut örn

s. k. inhibition. Även på verkställighetsstadiet bör i sådant fall, i den ut­

sträckning gällande bestämmelser tillåta, medges respit för att avvakta ut­

gången av ärende hos hyresnämnd eller hyresråd.

Såsom angivits under 6 § har hyresrådet vidare föreslagit, att hyresgäst

i möblerad lägenhet skall erhålla samma uppsägningsskydd som annan

hyresgäst. I fråga om den närmare innebörden av detta förslag har hyres­

rådet anfört:

Då hyresgäst i möblerat rum i fråga örn uppsägningsskydd formellt lik­

ställes med andra hyresgäster, måste emellertid övervägas hur den intresse­

avvägning, som enligt lagens mening skall göras i dessa fall, ställer sig

när det blir fråga örn möblerade rum. Beträffande dessa måste hänsyn ta­

gas till det förhållandet, att hyresvärd och hyresgäst ofta äro på ett helt

annat sätt än vid vanlig lägenhetsuthyrning beroende av varandra, att hy­

resförhållandet på ett helt annat sätt ingriper i vederbörandes dagliga pri-

Kunni. Maj:ts proposition nr 91.

22

Kungl. Maj:ts proposition, nr 91.

förhållanden på hyresmarknaden kan det enligt vårt förmenande föreligga

behov av sinsemellan skiljaktiga bestämmelser om rättsverkningarna av upp­

sägningar med olika syften. Möjligheten att uppnå avsett mål med den i 7 §

verkställda differentieringen är dock beroende av, huruvida den föreslagna

gränsdragningen går att upprätthålla i praktiken och, framför allt, huruvida

proceduren i görligaste mån eliminerar risken för rättsförlust, missuppfatt­

ningar och meningsskiljaktigheter. Ur dessa synpunkter är förslaget enligt

vår mening icke tillfredsställande. Även. enligt majoritetens förslag är —-i

likhet med gällande lag — hyresrättens bevarande beroende av ett initiativ

från hyresgästens sida inom viss fatalietid. Man nödgas alltså räkna med

att det alltfort skall förekomma fall, då hyresgästen på grund av obekant­

skap med lagens krav, d. v. s. av formella skäl, går förlustig en hyresrätt,

som ur materiella synpunkter bort tryggas. Enligt hyresrådets förslag skall,

när uppsägning sker för att hyresgästen skall avträda lägenheten, detta syfte

angivas »i uppsägningen». Detta stadgande synes oss icke erbjuda tillräck­

liga garantier för rättssäkerheten. Vad som t. ex. vid en muntlig uppsäg­

ning är »tydligt» för hyresvärden, kan för hyresgästen framstå såsom antyd­

ningar, halva löften från hyresvärdens sida om villighet att diskutera frågan

om kvarboenderätten, uppsägning med villkor o. s. v.------------ Åtminstone

i ett avseende synes oss en förändring av förslaget böra vidtagas, nämligen

att en bestämmelse införes av innebörd, att då syftet med uppsägningen är

hyresgästens avflyttning, uppsägningen städse skall ske skriftligen och un­

der tydligt angivande av nämnda syfte. Vi kunna icke finna, att hyresvär­

darna härigenom skulle ställas inför alltför stora krav; under alla förhållan­

den är det så angeläget att ingen tvekan råder om, huru vid uppsägningen

tillgått, att frågan om den av oss förordade anordningens besvärlighet o. s. v.

måste komma i andra rummet.

Med anledning av de betänkligheter, som nu föreslagna ordning ingivit

oss ha vi övervägt, huruvida lagstiftningen icke borde övergå till den första

av de två i det föregående angivna metoderna, nämligen införandet i prin­

cip av ett uppsägningsförbud.

I det nu återgivna yttrandet har hyresgästernas riksförbund instämt.

Sveriges fastighetsägareförbund, som förordat hyresrådets förslag röran­

de uppsägningsskyddets anordnande, har framställt anmärkning mot de i

den nuvarande lagen uppställda förutsättningarna för ogiltigförklaring av

uppsägning. Bestämmelsen att en av hyresvärden företagen uppsägning kun­

de förklaras ogiltig icke blott när den strede mot god sed i hyresförhållanden

utan även när den eljest vore obillig hade enligt förbundets erfarenhet vun­

nit sådan tillämpning, att den i sin nuvarande utformning måste anses in­

nebära ett alltför starkt gynnande av hyresgästparten. Ur rättssäkerhetssyn­

punkt borde det vara tillfyllest, om för ogiltigförklaring av uppsägning det

kravet uppställdes, att uppsägningen strede mot god sed i hyresförhållan­

den. Om även andra grunder för ogiltigförklaring skulle godtagas, måste

man kräva, att dessa angåves på ett mindre vagt sätt än som för närvarande

vore fallet. För att tillgodose att behörig hänsyn toges jämväl till hyresvär­

dens berättigade intressen, syntes bestämmelsens avfattning böra ändras för­

slagsvis därhän, att en uppsägning kunde förklaras ogiltig, då det även med

hänsyn till hyresvärdens berättigade intressen icke skäligen kunde fordras,

att hyresavtalet skulle upphöra.

24

Kungl. Maj:ts proposition ni 91.

Det synes emellertid vara möjligt att på ett enklare sätt tillgodose syftet med

hyresrådets förslag. För att en hyresgäst, som icke erhållit klart besked om en

uppsägnings innebörd, skall bli skyddad mot rättsförlust, torde han endast

behöva erhålla möjlighet att påkalla hyresnämndens ingripande jämväl efter

utgången av den nu stadgade tidsfristen.

I huvudsaklig överensstämmelse med vad hyresrådet föreslagit torde de

nu gällande reglerna böra tillämpas i sådana fall, då hyresgästen redan i

samband med uppsägningen erhållit uttryckligt meddelande om att den­

samma vidtagits i syfte att hyresgästen skall avträda lägenheten. Örn där­

emot något dylikt meddelande icke lämnats vid uppsägningen, bör hyresgäs­

ten äga rätt att göra framställning örn ogiltigförklaring hos hyresnämnden

även sedan fjorton dagar förflutit efter uppsägningen. Dock bör han vara

skyldig att göra sådan framställning inom fjorton dagar efter det han er­

hållit tydligt meddelande örn att hyresvärden ej vill förlänga hyresförhållan­

det. Av allmänna processuella regler torde följa, att det ankommer på hyres­

värden att bevisa, att hyresgästen erhållit dylikt meddelande.

Hyresgästernas representanter ha förordat, att skriftlig form skall göras

obligatorisk för sådan uppsägning, som sker i syfte att hyresgästen skall

avflytta. De nu gällande formföreskrifterna för uppsägning av arrende- och

hyresavtal äro upptagna i lagen om nyttjanderätt till fast egendom. Särskilda

föreskrifter ha där stadgats för vissa fall, i vilka en enkel regel örn skrift­

lig form icke är tillfyllest. Det möter betänkligheter att i hyresreglerings-

iagen införa speciella formföreskrifter för vissa uppsägningar. Emellertid

kommer hyresvärdens bevisskyldighet för att hyresgästen erhållit särskilt

meddelande säkerligen att medföra användning av skriftlig form vid de allra

flesta uppsägningar, som avse att hyresförhållandet skall upphöra.

Vad därefter angår den av hyresrådet berörda frågan örn förfarandet i

vräkningsärenden torde det vara uppenbart, att exekutivmyndigheterna, så­

som hyresrådet framhållit, böra beakta pågående förfarande hos hyresnämnd

eller inför hyresrådet.

Slutligen har hyresrådet föreslagit, att de personer, som hyra möblerade

rum, skola komma i åtnjutande av skydd mot uppsägning enligt samma regler

som andra hyresgäster. I nu gällande lag ha dessa hyresförhållanden undan­

tag^ från bestämmelserna i förevarande paragraf. Att så skett, har berott

därpå, att förhållandet mellan hyresvärd och hyresgäst i regel är betydligt

mera betingat av privata hänsyn i dessa fall än vid vanliga hyresavtal, varför

det icke ansetts lämpligt att tvångsvis förlänga dylika hyresförhållanden. Så­

som angivits under 6 § har emellertid den rådande bostadsbristen flerstädes

utnyttjats på sådant sätt, att det uppstått ett starkt behov av skyddsbestäm­

melser för dem som hyra möblerade rum. De betänkligheter, vilka finnas

mot en tvångsförlängning i dessa fall, torde därför böra få vika. Vid den

intresseavvägning, som hyresnämnden alltid skall företaga vid tillämpning av

denna paragraf, bör emellertid, på sätt hyresrådet framhållit, särskild hänsyn

tagas till de speciella omständigheter som här föreligga.

25

8

§.

Enligt vad som föreslagits under 7 § skall den som hyr möblerad lägen-

Departement»-

het komma i åtnjutande av uppsägningsskydd liksom annan hyresgäst. I över­

ensstämmelse härmed torde, såsom hyresrådet föreslagit, jämväl reglerna i

8 § — om tvångsförlängning av hyresavtal, som slutits på bestämd tid utan

uppsägningsklausul —- böra få tillämpning på avtal om möblerade lägenheter.

9 §•

Första stycket i denna paragraf innehåller förbud mot att utan tillstånd

av hyresnämnd uthyra bostadslägenhet för väsentligen annat ändamål.

Hyresrådet har förklarat sig i praxis ha funnit, att detta förbud lämpligen

borde utsträckas att gälla sådana förfaranden, som att exempelvis ett affärs­

företag förvärvade ett bostadshus och därefter disponerade dess bostadsut­

rymmen för egen räkning till kontor, lager o. s. v. Förbudet borde därför

omfatta även det fall, att bostadslägenhet av husets ägare användes till an­

nat ändamål än bostad. Att utsträcka förbudet även till att nyttjanderätts-

havare (hyresgäst) använde bostadslägenhet på detta sätt hade ansetts föra

för långt; de mera anmärkningsvärda fall, som hyresrådet iakttagit i sin

praxis, täcktes av den förstnämnda utvidgningen av förbudet.

Detta hyresrådets förslag har avstyrkts av Sveriges fastighetsägareförbund.

Enligt förbundets mening skulle ett förbud av det innehåll, som hyresrådet

föreslagit, innebära ett alltför stort hinder för tillgodoseendet av närings­

livets lojala behov av lokaler.

Under rådande brist på lägenheter har det ansetts önskvärt att i främsta Dep%£V^nlt'

rummet tillgodose behovet av bostäder. På grund härav har i den nu gäl­

lande lagen stadgats förbud mot att utan särskilt tillstånd av hyresnämnd

uthyra en förutvarande bostadslägenhet för väsentligen annat ändamål. Hy­

resrådet har föreslagit, att detta förbud skulle utvidgas att omfatta icke blott

uthyrning utan även nyttjande för fastighetsägarens egen räkning. Då behov

av denna utvidgning uppenbarligen föreligger, synes förslaget böra följas.

Förbudet torde böra avfattas så, att det riktar sig mot alt en lägenhet tages

i bruk för ett nytt ändamål. Dispens från förbudet bör kunna meddelas i så­

dana fall, då fastighetsägaren har ett särskilt beaktansvärt intresse av att få

disponera en bostadslägenhet exempelvis till kontor eller lager, eller då beho­

vet av att behålla lägenheten på bostadsmarknaden icke är synnerligen fram­

trädande.

10

§.

Enligt detta lagrum äger Konungen förordna, att i kommun, där hyresreg­

leringslagen äger tillämpning, avgiftsfri bostadsförmedling skall anordnas

på kommunens bekostnad.

Hyresrådet har anfört:

Enligt vad hyresrådet har sig bekant, har i anslutning till det pågående

arbetet med den ekonomiska politikens utformning i syfte att motverka en

Kungl. Maj:ts proposition nr 91.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 91.

Departements­

chefen.

skadlig prisstegring även igångsatts en utredning om möjligheterna att införa

en behovsprövning beträffande hyressökande. Genom en dylik skulle vid en

fortsatt skärpning av bostadskrisen och en ytterligare begränsning av bo-

stadstillskottet de knappa resurserna i fråga om hyreslediga lägenheter kunna

fördelas på ett ur social synpunkt mera betryggande sätt. En sådan åtgärd

skulle innebära ett nytt och ytterst betydelsefullt steg i den riktning mot en

mera ingående reglering av hyresmarknaden, som man vid hyresreglerings­

lagens tillkomst räknade med som en framtida möjlighet. För dess genom­

förande torde erfordras obligatorisk kommunal bostadsförmedling. Detta

spörsmål är givetvis nära förknippat med frågan örn ändringar i hyresregle­

ringslagen, men i avvaktan på den pågående utredningens resultat har hyres­

rådet icke ansett sig böra av denna anledning föreslå några sådana.

Hyresgästernas riksförbund har hemställt, att frågan örn införande av kom­

munal bostadsförmedling i samtliga de orter, vari hyresregleringslagen gällde,

måtte göras till föremål för övervägande. Dessa förmedlingar skulle, med

nuvarande läge på bostadsmarknaden, bl. a. kunna fylla funktionen att an­

visa hyressökande familjer med barn lediga lägenheter. Ett spörsmål i nära

beröring med det nu förevarande vore visserligen föremål för utredning, men

frågan vore, huruvida resultatet av denna utredning kunde föreligga inom

rimlig tid. Skulle så ej vara fallet, borde enligt förbundets mening redan i

samband med den nu ifrågasatta lagstiftningen 10 § ändras sålunda, att av­

giftsfri bostadsförmedling skulle på kommunens bekostnad anordnas i envar

kommun, där hyresregleringslagen ägde tillämpning, såframt Kungl. Maj:t

ej befriade kommunen därifrån. Dylik förmedling skulle äga rätt att anvisa

familj med barn ledig bostadslägenhet med skyldighet för hyresvärden att

mottaga familjen som hyresgäst på villkor som, därest överenskommelse ej

kunde träffas, skulle fastställas av vederbörande hyresnämnd.

De betydelsefulla problem, som berörts i de nu återgivna uttalandena av

hyresrådet och hyresgästernas riksförbund, äro såsom där omnämnts för

närvarande föremål för särskild utredning. Vid sådant förhållande synes det

icke lämpligt att upptaga dem till behandling i detta sammanhang.

14 §.

Hyresnämnd utgöres enligt denna paragraf av ordförande och två leda­

möter, den ene representerande fastighetsägarna och den andre hyresgästerna.

I ärende rörande annan lägenhet än sådan, som är avsedd att helt eller till

väsentlig del nyttjas till bostad, skall den sist angivne ledamoten utgöras av

en person som driver förvärvsverksamhet.

Beträffande sistnämnda bestämmelse har hyresrådet anfört följande. Från

vissa hyresnämnder hade framhållits, att i ett ärende, som gällde ett bostads­

hus med endast någon enstaka lokal av annat slag än bostad, t. ex. ett garage,

det kunde vara obehövligt och stundom även opraktiskt att nämndens s. k.

köpmannaledamot obligatoriskt skulle inträda i nämnden, såvitt ärendet

rörde denna lokal. Det syntes vara befogat, att regeln därom uppmjukades

något.

Kunni. Maj.ts proposition ni 91.

27

Av praktiska skäl kan det vara lämpligt, att den specielle representanten

Departements.

för köpmännen icke skall behöva inträda i tjänstgöring i varje ärende, som chefen-

rör annan lägenhet än bostad. En viss jämkning i lagbestämmelsen torde där­

för böra vidtagas i anslutning till vad hyresrådet förordat.

16 §.

I andra stycket av denna paragraf stadgas bl. a., att kommunen skall an­

visa erforderliga medel till bestridande av löner åt befattningshavare hos

nämnden och övriga kostnader för nämndens verksamhet.

Hyresrådet har uppgivit, att — i samband med att hyresrådet planerat kon­

ferenser med representanter för hyresnämnderna för att överlägga angående

olika frågor rörande lagstiftningens tillämpning — det spörsmålet uppkom­

mit, huruvida kostnaden för en hyresnämnds representation vid en dylik kon­

ferens utgjorde sådan kostnad för nämndens verksamhet, som skulle gäldas

av kommunen. Enligt hyresrådets mening vore detta fallet.

Såsom hyresrådet antagit torde sådana utgifter, som avse erforderlig re-

Departemenu-

presentation från hyresnämnderna vid hyresrådets konferenser, inbegripas cflelen-

under de kostnader, som det ankommer på kommunerna att betala.

18 §.

Bland de i denna paragraf upptagna bestämmelserna örn förfarandet inför

hyresnämnd må här anföras följande. Innan nämnden avgör något ärende,

skola hyresvärd och hyresgäst eller, där så finnes lämpligt, hyressökande er­

hålla tillfälle att vid sammanträde inför nämnden framlägga sina synpunkter.

Framställning av ringa vikt må dock avslås utan att hava handlagts vid så­

dant sammanträde, om den finnes icke förtjäna avseende. Om kallelse till

sammanträde har avsänts till part genom rekommenderat brev, må ärendet

avgöras utan hinder av hans utevaro.

Hyresrådet har anfört:

Från vissa hyresnämnder har uttalats, att det vanliga förfarandet med sam­

manträde inför nämnden med hyresvärd och hyresgäster vore obehövligt i de

fall, där hus uppförts med understöd av allmänna medel och hyressättningen

vore reglerad genom myndighets föreskrifter i anslutning därtill. Såtillvida

synes en ändring härutinnan böra ske, att hyresgäst (hyressökande) icke be­

höver kallas till hyresnämndens sammanträde i de fall, där hyran för varje

enskild lägenhet är till beloppet bestämd eller maximerad genom författnings­

bestämmelse eller genom föreskrift av statens byggnadslånebyrå. Detta är

fallet t. ex. beträffande pensionärshem och s. k. barnrikehus. I de fall åter,

där endast fastslagits en total hyressumma för huset eller särskilda klump­

summor för bostadslägenheter och övriga, och det således återstår att be­

stämma hyrorna för de särskilda lägenheterna, bör det vanliga förfarandet

komma till användning. Det senare gäller i regel vid den vanliga statliga sub-

ventioneringen av bostadsbyggande genom tertiärlån och tilläggslån.

I flertalet av de ärenden, som förekomma inför hyresnämnd, är det ur rätts- DeparUtmenU-

säkerhetssynpunkt uppenbarligen av stor betydelse, att nämnden icke träffar c en'

28

Kungl. Maj:ts proposition ni 91.

sitt avgörande utan att såväl hyresvärd som hyresgäst fått tillfälle att fram­

lägga sina synpunkter. Från den gällande bestämmelsen härom har un­

dantag endast stadgats för sådana fall, då det är fråga om en framställning

av ringa vikt, som befinnes icke förtjäna avseende. Hyresrådet har föresla­

git, att det icke heller skall vara nödvändigt att kalla hyresgäst, respektive hy-

ressökande, till nämndens sammanträde i de fall, då maximihyra för en viss

lägenhet redan blivit bestämd genom statens försorg i annan ordning och för­

farandet inför nämnden blott avser att fastställa lägenhetens grundhyra inom

denna ram. Nämndens uppgift är därvid väsentligen av formell natur, och

det synes vara en onödig omgång att inkalla hyresgäst eller hyressökande,

medan däremot hyresvärden får anses ha ett intresse av att bli underrättad

örn när ärendet skall behandlas. Med anledning av vad sålunda anförts synes

lämpligen böra stadgas, att ärende, som rör fastställande av en dylik lägen­

hets grundhyra intill det bestämda maximibeloppet, må avgöras utan hinder

av att hyresgäst eller hyressökande icke beretts tillfälle att infinna sig vid

nämndens sammanträde.

19 §.

Andra stycket i denna paragraf innehåller den bestämmelsen, att vad som

finnes stadgat om domarejäv i tillämpliga delar skall gälla beträffande jäv

mot ordförande och ledamöter i hyresnämnd.

I paragrafens tredje stycke stadgas bl. a., att skriftligt besked om nämn­

dens beslut skall avgiftsfritt tillhandahållas part inom en vecka från därom

framställd begäran.

Sveriges fastighetsägareförbund, har behandlat en fråga, som rör jävsbe-

stämmelsen i paragrafens andra stycke. Förbundet har yttrat:

Beträffande jäv mot nämndens ledamöter har i förarbetena till lagen ut­

talats, att den omständigheten, att en person är tjänsteman i en organisation

av fastighetsägare eller hyresgäster icke i och för sig bör utgöra jäv. Det sy­

nes kunna ifrågasättas, örn den rättsgrundsats, som sålunda kommit till ut­

tryck, är fullt försvarlig. Det har nämligen visat sig, att såsom hyresgäst­

representanter i nämnderna i icke ringa utsträckning utsetts ombudsmän och

andra funktionärer inom hyresgästorganisationerna. Ofta hava dessa tidigare

såsom tjänstemän inom organisationerna tagit befattning just med de ären­

den, som skola behandlas av nämnden, och det är uppenbart, att de under

sådana förhållanden måste få ett mera direkt och personligt intresse av att

söka dirigera nämndens beslut i en viss riktning än vad fallet är med nämnd­

ledamöter, som enbart intaga ställningen exempelvis av styrelseledamöter

inom vederbörande organisationer. Det kan sålunda starkt betvivlas, om en

person, som intager den funktionärsställning inom organisationerna, som fal­

let är med exempelvis en ombudsman, lämpar sig såsom ledamot i hyres­

nämnden, även om en sådan person ofta äger en mycket god kännedom

om ortens hyresförhållanden. I lagen bör fördenskull införas en bestämmelse

av det innehållet, att till ledamöter av nämnden icke böra utses personer, be­

träffande vilka det kan antagas, att de på grund av sin anställning eller eljest

yrkesmässigt komma att taga befattning med de ärenden, i vilka nämnden

har att besluta.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 91.

skriftligt besked om utgången med fullständig besvärshänvisning, och i så fall

är det naturligt att räkna besvärstiden från mottagandet av detta besked.

------------Det må tillfogas, att vad som här föreslagits icke nödvändigt behö­

ver medföra ett dyrbart delgivningsförfarande, utan att beskeden exempelvis

kunna överlämnas vid nämndens sammanträde.

I fråga om andra stycket i den här behandlade paragrafen har hyresrådet

anfört:

o Den genom detta stadgande uppställda regeln, att hyresnämndsbeslut icke

får ges tillbakaverkande kraft, är enligt vad erfarenheten utvisar icke genom­

förbar i praktiken. Av olika skäl kunna hyresnämnderna försättas i det läget,

att de icke kunna meddela beslut förrän efter den tidpunkt, från vilken beslu­

tet rimligen bör tillämpas. Så är ofta fallet då uppsägningstiden är kort, men

även utredningssvårigheter i målet eller nämndens totala arbetsbörda kan

vara anledning till dröjsmål. Hyresrådet föreslår med hänsyn till det anförda

ändring härutinnan. Självfallet måste en befogenhet att meddela retroaktivt

beslut handhavas med urskillning, och det är hyresrådets avsikt, om försla­

get på denna punkt genomföres, att genom direktiv till nämnderna reglera an­

vändningen av denna befogenhet, framför allt så att icke parts egen försum­

melse att i tid anhängiggöra ärendet skall kunna ådraga motparten förluster.

I detta sammanhang är att uppmärksamma, att en hyreshöjning, som er­

håller giltighet för lång tid tillbaka, kan medföra krav på hyresgästen att

omedelbart betala höjningen för hela den förflutna tiden, ett krav som tyd­

ligen ofta kan innebära en svår ekonomisk påfrestning. Detta förhållande kan

föreligga även oavsett det nyssnämnda förslaget örn retroaktiv verkan av hy­

resnämndens beslut, eftersom även med nuvarande bestämmelser i varje fall

hyresrådets beslut kan bliva giltigt för flera månader tillbaka. Det synes där­

för vara nödvändigt att hyresnämnd får befogenhet att föreskriva anstånd

med sådan betalning i efterhand.

Bestämmelserna i förevarande ämne lia ansetts böra upptagas bland de ma­

teriella stadgandena i en särskild paragraf, kallad 6 a, i stället för att sam­

manföras med den i 20 § bland de processuella bestämmelserna givna regeln

om hyresnämndsbesluts omedelbara giltighet utan hinder av anförda besvär.

Med formuleringen i 6 a § första stycket antydes, att i hyresnämnds beslut bör

uttryckligen angivas dess giltighetstid, men att, där detta underlåtits, beslutet

icke är retroaktivt utan gäller från beslutets dag. Anstånd kan naturligtvis

föreskrivas för olika tider beträffande särskilda delbelopp, eller med andra

ord skuldsumman kan uppdelas i smärre dylika, vilka förfalla till betalning

successivt.

Beträffande hyresrådets förslag alt låta vissa beslut få tillbakaverkande

kraft ha hyresgästernas representanter i hyresrådet yttrat, att de icke hade

någon erinran att framställa ur principiell synpunkt men att enligt deras

mening den ståndpunkt, som läge till grund för uttalandet i motiveringen, att

befogenheten att meddela retroaktivt beslut måste handhavas med ur­

skillning, också borde komma till uttryck i lagtexten. Det syntes nämligen

tveksamt, huruvida en angelägenhet av denna betydelse ur såväl principiell

synpunkt som för parterna i det enskilda fallet borde regleras uteslutande

genom direktiv från hyresrådet. I bestämmelsen borde uttryckligen angivas,

att besluten skulle erhålla retroaktiv giltighet allenast i de fall, där sär­

skilda omständigheter förelåge. Inom ramen för ett dylikt stadgande borde

hyresrådet lämna hyresnämnderna direktiv för dess tillämpning. Gemen-

32

Kungl. Maj-.ts proposition nr 91.

Departements­

chefen.

Departements­

chefen.

lopp på en gång, bör anstånd med betalningen kunna lämnas i enlighet

med vad hyresrådet föreslagit.

Såsom nyss nämnts skall bestämmelsen om tillbakaverkande beslut en­

dast få tillämpas i vissa fall, som avses i 3, 4 och 6 §§. Eljest bör den nu­

varande föreskriften om giltighet av hyresnämnds beslut fortfarande gälla.

Det synes lämpligast att upptaga dessa regler tillsammans i 20 §.

22

§.

I första stycket av denna paragraf stadgas, att hyresnämnd skall förordna

om rättelse, därest nämnden finner, att beslut, som nämnden meddelat, bli­

vit påtagligt oriktigt till följd av nämndens förbiseende, parts felaktiga upp­

gift eller annan anledning. Enligt paragrafens andra stycke äger nämnden, då

väsentligt ändrade förhållanden inträtt, upptaga avgjort ärende till ny pröv­

ning.

Hyresrådet har icke framställt något förslag om ändring av denna para­

graf.

Sveriges fastighetsägareförbund har anfört, att bestämmelserna i paragra­

fen, efter vad det ville synas, stundom hade tillämpats på ett sätt, som lag­

stiftaren icke torde ha avsett. En viss tendens torde nämligen ha förmärkts

att med stöd av bestämmelserna i fråga bereda möjlighet åt tappande part

att återvinna en försutten besvärstid. Det vore uppenbart, att lagrummet icke

hade dylikt ändamål. Såsom ett resningsinstitut försvarade bestämmelserna

emellertid sin plats, men de borde då utformas i enlighet med vad som all­

mänt gällde i fråga om förutsättningarna för resning i rättegångsmål.

Bestämmelserna i denna paragraf torde motsvara ett praktiskt behov. I

den mån de kunna ha tillämpats på mindre lämpligt sätt torde det röra sig om

rena undantagsfall.

26 §.

Enligt denna paragraf har sådan upplåtelse av bostad, som är förenad med

allmän tjänst, undantagits från lagens tillämpningsområde.

Ytterligare ett undantag därifrån har föreslagits av hyresrådet, som härom

anfört följande. Under utarbetandet av sin framställning hade hyresrådet er­

farit, att priskontrollnämnden beslutat föreslå en utvidgning av prisregle­

ringslagen att avse även sådant upplåtande av bostad, som inginge i hotell-

eller pensionatrörelse. Hyresrådet ville tillstyrka, att sådan verksamhet, för

vilken krävdes tillstånd enligt stadgan den 8 juni 1917 angående hotell- och

pensionatrörelse, överfördes från hyresregleringens område till priskontrol­

lens, och hade i sitt förslag i 26 § intagit en bestämmelse, som avsåge att kor­

respondera med en väntad ändring på denna punkt i prisregleringslagen.

Enligt ett av statens priskontrollnämnd den 2 februari 1943 avgivet för­

slag till ny prisregleringslag skall under den där avsedda prisregleringen kun­

na inbegripas upplåtelse av nyttjanderätt till lägenhet, varå stadgan den 8

DtjKurte likt lits -

chefen.

6 §•

Enligt denna paragraf må överlåtelse av bostadsrätt ej godkännas, om er­

sättning för bostadsrätten skall utgå med högre belopp än som svarar mot

bostadsrättshavarens andel i föreningens behållna tillgångar, utan så är att

bostadsrätten av särskild anledning har högre värde.

Hyresrådet, som hållit särskilda överläggningar med representanter för

hyresnämnder och bostadsföreningsrörelsen angående tillämpningen av den­

na lag, har anfört följande beträffande nu ifrågavarande stadgande:

Vid överläggningarna ifrågasattes, huruvida icke i 6 § borde införas ett

stadgande av innehåll, att vid uppskattningen av föreningens behållna tillgång­

ar fastigheten skulle upptagas till taxeringsvärdet, där ej i ärendet visades,

att fastighetens verkliga värde vore högre. Förslaget motiverades med att vissa

hyresnämnder, i fall där fastighetens bokföringsvärde var lägre än taxerings­

värdet, ansett fastigheten vid beräkningen av föreningens behållna tillgångar

icke kunna upptagas högre än till det bokförda värdet. Denna praxis kan

emellertid icke anses riktig. Då bostadsrättshavarens andel i föreningens be­

hållna tillgångar skall bestämmas, är det självfallet icke nödvändigt att stan­

na vid det värde som kan direkt framräknas ur föreningens bokföring. Ut­

räkningen bör bygga på fastighetens verkliga nuvarande värde, och det sy­

nes vara skäl att därvidlag i regel utgå från taxeringsvärdet, varvid det natur­

ligtvis skall vara möjligt att med särskild utredning visa, att det verkliga

värdet är ett annat än detta. Det bokförda värdet är en mera osäker utgångs­

punkt, vare sig det är högre eller lägre än taxeringsvärdet. Någon lagändring

i detta hänseende synes icke vara påkallad.

Såsom hyresrådet påpekat torde någon ändring av stadgandet i denna pa­

ragraf icke vara erforderlig för att en riktig värdering skall kunna tillämpas

vid hyresnämndernas prövning av överlåtelser av bostadsrätt. De synpunkter,

som hyresrådet anfört, torde böra beaktas av hyresnämnderna.

9 §.

I första stycket av denna paragraf stadgas, att örn överlåtelse av bostads­

rätt ej anmälts hos hyresnämnden inom föreskriven tid — fjorton dagar —

den som förvärvat bostadsrätten äger omedelbart frånträda avtalet, såvida

han ej redan tillträtt lägenheten. Enligt andra stycket skall vad sålunda

stadgas även gälla, om hyresnämnden ej godkänt överlåtelsen inom två må­

nader från dagen för avtalet och tillträde ej ägt runi.

Hyresrådet har framhållit, att den som förvärvat bostadsrätt sålunda på

två olika sätt fått garanti för att frågan örn avtalets godkännande skulle bli

avgjord på kort tid. Han hade nämligen rätt att frånträda avtalet, dels örn

överlåtaren icke inom fjorton dagar anmält överlåtelsen till hyresnämnden

och dels örn hyresnämndens godkännande icke förelåge inom två månader

efter avtalet, i båda fallen dock endast om han icke tillträtt lägenheten. Det

förefölle emellertid, som om den första garantin skulle vara tillräcklig. Icke

heller syntes det vara grundad anledning att låta det ensidigt gå ut över bo­

stadsrättens överlåtare, om förfarandet av någon anledning droge ut på tiden.

Då hyresnämnden vägrade godkännande och överlåtaren besvärade sig hos

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 91.

36

Kungl. Majlis proposition nr 91.

den får tillträde till andra lägenheter. I denna paragraf har därför intagits

hänvisning till stadgandet i 18 § tredje stycket hyresregleringslagen. På grund

härav har det blivit erforderligt att även inlaga hänvisning till 28—30 §§

samma lag.

I enlighet med vad här anförts har inom justitiedepartementet upprättats

förslag till

1) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om

hyresreglering m. m. samt

2) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om

kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över dessa lagförslag, av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regerings­

formen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Stefan Stiernstedt.

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 91.

där hyresvärden vägrar att förlänga hyresförhållandet, på framställning av

hyresgästen förordna därom, såframt hyresrätten ej är förverkad och hyres­

värdens vägran finnes strida mot god sed i hyresförhållanden eller eljest

vara obillig. I fråga om hyresvillkoren vid sådan förlängning skall vad i 7 §

stadgas äga motsvarande tillämpning.

Framställning som------------ av avtalet.

Om förbud mot viss uthyrning m. lii.

9 §•

Lägenhet, som den 1 januari 1942 eller vid den senare tidpunkt, då den

blivit färdigställd, var avsedd att helt eller till väsentlig del nyttjas till bostad,

må ej utan hyresnämndens tillstånd uthyras eller av ägaren tagas i bruk för

väsentligen annat ändamål än det sålunda avsedda.

Hyresnämnden äger------------ möblerat skick.

14 §.

Hyresnämnd utgöres------- --— två ledamöter.

Ordförande förordnas —------ sådan förordnas.

Ledamöter väljas av kommunens beslutande myndighet. Den ene ledamo­

ten skall äga eller förvalta till uthyrning avsedd fastighet. Den andre, som ej

må äga eller förvalta sådan fastighet, skall hava kännedom om de mindre

bemedlades bostadsförhållanden. I ärende rörande annan lägenhet än sådan,

som är avsedd att helt eller till väsentlig del nyttjas till bostad, skall, där det

utan olägenhet kan ske, sistnämnde ledamot ersättas av ledamot, som driver

förvärvsverksamhet i förhyrd lägenhet och ej äger eller förvaltar till uthyr­

ning avsedd fastighet.

För ordföranden---------— skall ersätta.

Förordnande såsom----------- - tills vidare.

18 §.

Innan hyresnämnd avgör ärende enligt denna lag, skola hyresvärd och

hyresgäst eller, där så finnes lämpligt, hyressökande erhålla tillfälle att vid

sammanträde inför nämnden framlägga sina synpunkter. Framställning av

ringa vikt må dock avslås utan att hava handlagts vid sådant sammanträde,

om den finnes icke förtjäna avseende. Där genom särskild författning eller

beslut av statens byggnadslånebyrå bestämts den hyra, som högst må utgå

för viss lägenhet, må ärende örn fastställande av lägenhetens grundhyra in­

till den sålunda bestämda hyrans belopp avgöras utan hinder av att hyres­

gäst eller hyressökande icke beretts tillfälle att infinna sig vid sammanträdet.

Har kallelse till sammanträde avsänts till part genom rekommenderat brev,

må ärendet avgöras utan hinder av hans utevaro.

Nämnden äger —------- inför nämnden.

Nämnden eller------- — förelägga vite.

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 91.

Förslag

till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om kontroll

av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.

Härigenom förordnas, dels att 5 och 15 §§ lagen den 19 juni 1942 om kon­

troll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m., vilken gäller till och

med den 30 september 1943, skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan an­

gles, dels att 9 § andra stycket samma lag skall upphöra att gälla, dels ock

att lagen i sålunda ändrat skick skall äga fortsatt giltighet till och med den

30 september 1944.

‘

5

§.

Överlåtelse av bostadsrätt mot vederlag skall för att bliva gällande godkän­

nas av hyresnämnden. Vad nu sagts skall dock ej gälla förvärv som skett å

exekutiv auktion.

Den som mot vederlag överlåter bostadsrätt vare skyldig att göra anmälan

om överlåtelsen hos nämnden inom fjorton dagar från dagen för avtalet.

15 §.

Vad i 18 § tredje stycket samt 19—21, 25 och 28—30 §§ lagen örn hyres­

reglering m. m. stadgas skall äga motsvarande tillämpning med avseende å

ärende enligt denna lag. Rör ärendet fastställandet av hyresvillkor, skall

jämväl i övrigt tillämpas vad som stadgas i förstnämnda lag.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 91.

juni 1942, ej skyldig att utgiva liyrestillägg för tid före den dag, till vilken

hyresvärden efter nämnda tidpunkt tidigast kunnat uppsäga avtalet. Sådan

hyresgäst vare ej heller skyldig att utgiva hyrestillägg, om hyresförhållan­

det skall upphöra senast nästa fardag efter det föreskriften om hyrestillägg

blivit tillämplig.

Hyresgäst, som nyss sagts, vare tillika, ändå att han eljest icke ägt sådan

rätt, berättigad att inom tid som i beslutet om hyrestillägg angivits upp­

säga hyresavtalet att upphöra nästa fardag. Sådan uppsägning vare dock

utan verkan, om hyresvärden inom en vecka efter uppsägningen meddelar

hyresgästen, att han avstår från hyrestillägg för återstoden av avtalstiden.

6

§.

Är lägenhet, som icke enligt 2 § är underkastad hyresreglering, uthyrd

mot en hyra, som är avsevärt högre än lägenhetens beskaffenhet och övriga

omständigheter föranleda, äger hyresnämnden nedsätta hyran efter vad som

finnes skäligt. I fråga örn ersättning för lägenhetens uppvärmning eller för­

seende med varmvatten skall vad i 4 § andra och tredje styckena stadgas

äga motsvarande tillämpning.

Vid meddelande — — — därtill fastställer.

6 a §.

Hyresnämnds beslut enligt 3, 4 eller 6 § gäller för tid, som i beslutet an­

givits, eller, där så ej skett, för tiden från beslutets dag.

Då hyresnämnden höjt grundhyra eller föreskrivit ändrade grunder för

beräkning av ersättning för lägenhetens uppvärmning eller förseende med

varmvatten, äger nämnden förordna om anstånd med betalningen av vad

hyresgästen kan bliva skyldig att ytterligare utgiva för tid före nämndens

beslut.

Om förlängning av hyresavtal.

7 §.

Då hyresvärden, utan att hyresrätten är förverkad, uppsäger hyresavtal

för att hyresgästen skall avträda lägenheten, skall detta syfte tydligt angivas

i uppsägningen.

Har uppsägning skett så som i första stycket sägs, äger hyresnämnden

på framställning av hyresgästen förklara uppsägningen ogiltig, om den fin­

nes strida mot god sed i hyresförhållanden eller eljest vara obillig. Nämn­

den må ock, om hyresgästen samtycker därtill, förlänga hyresförhållandet

mot den hyra, som hyresvärden enligt vad ovan sägs äger betinga sig, och

på de villkor i övrigt, som finnas skäliga. Framställning som i detta stycke

sägs skall göras inom fjorton dagar från uppsägningen.

Har hyresvärd eljest uppsagt hyresavtal, utan att hyresrätten är förver­

kad, och kunna parterna icke enas om villkoren för hyresförhållandets för­

längning, äger hyresnämnden på framställning av part förordna därom en­

ligt vad i andra stycket sägs. Samtycker icke hyresgästen till förlängning

på de villkor, som nämnden bestämmer, skall nämnden föreskriva, att hyres­

förhållandet skall upphöra.

Hyresgäst vare, där ej hyresrätten är förverkad eller har upphört obero­

ende av uppsägning från hyresvärdens sida, icke skyldig att frånträda lägen­

heten med mindre uppsägning skett på sätt i första stycket sågs eller hyres­

nämnden enligt nästföregående stycke föreskrivit, att hyresförhållandet skall

upphöra.

u

Kungl. Maj.ts proposition nr 91.

20

§.

Part, som är missnöjd med hyresnämndens beslut, äger däröver anföra be­

svär hos statens hyresråd inom tjugu dagar från den dag, då klaganden eller

hans befullmäktigade ombud erhöll skriftligt besked om beslutet.

Nämndens beslut skall, om ej hyresrådet annorlunda förordnar, lända till

efterrättelse utan hinder av anförda besvär.

26 §.

Vad i denna lag stadgas skall ej äga tillämpning på upplåtelse av bostad,

som är förenad med allmän tjänst, och ej heller på sådan upplåtelse, som

ingår i hotell- eller pensionatrörelse och varå prisregleringslagen äger till-

lämpning.

Med avseende å ikraftträdande av denna lag skall gälla:

1. Har hyresavtal uppsagts till den 30 september 1943 eller tidigare dag,

skall 7 § i dess före den 1 oktober 1943 gällande lydelse därå äga tillämpning.

Vad nu sagts skall även gälla, där uppsägning skett före den 1 april 1943

till den 1 oktober 1943 eller senare dag. I sådant fall må framställning som

i 7 § sägs göras senast den 14 april 1943.

2. Uppsäges hyresavtal efter den 31 mars 1943 till den 1 oktober 1943

eller senare dag, skall 7 § i dess nya lydelse omedelbart äga tillämpning

därå.

3. Är hyresavtal om lägenhet, som är uthyrd i möblerat skick, slutet för

bestämd tid utan förbehåll om uppsägning och utgår denna tid den 1 okto­

ber 1943 eller senare dag, skall 8 § omedelbart äga tillämpning därå.

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 91.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 4 mars

1943

.

Närvarande:

justitieråden A^lsén,

L^ind,

regeringsrådet E^klund,

justitierådet E^ricsson.

Enligt lagrådet den 3 mars 1943 tillhandakommet utdrag av protokoll över

justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

den 19 februari 1943, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över

upprättade förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 junf

1942 (nr 429) om hyresreglering m. m. samt lag angående fortsatt giltighet

av lagen den 19 juni 1942 (nr 430) örn kontroll av upplåtelse och överlåtelse

av bostadsrätt m. m.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet

av t. f. byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet hovrättsrådet Her­

man Zetterberg.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

G. Lindencrona