Prop. 1944:169
('med förslag till lag om ändrad lydelse av A kap. 1A, 15 och 16 §§ vattenlagen, m. m.',)
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
1
Nr 169.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av A kap. 1A, 15 och 16 §§ vattenlagen, m. m.; given Stockholms slott den 3 mars 19AA.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att an taga härvid fogade förslag till
1) lag om ändrad lydelse av 4 kap. 14, 15 och 16 §§ vattenlagen; samt 2) lag örn ändrad lydelse av 7 § lagen den 20 oktober 1939 (nr 732) med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering.
GUSTAF.
Thorwald Bergquist.
Bihang till riksdagens protokoll 19H. 1 sami. Nr 169.
1
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 169.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 4 kap. 14^ 15 och 16 §§ vattenlagen.
Härigenom förordnas, att 4 kap. 14, 15 och 16 §§ vattenlagen den 28 juni 1918 (nr 523) skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
14 §.
Varder genom vattenreglering, som verkställes jämlikt denna lag, den uttag- bara vattenkraften i det eller de strömfall, för vilkas räkning regleringen utföres, ökad med i medeltal femhundra turbinhästkrafter, vare ägare av sadant strömfall pliktig att för nedan angivna ändamål erlägga en årlig avgift av minst tio öre och högst tre kronor för varje turbinhästkraft, varmed genom regleringen den uttagbara vattenkraften i strömfallet i medeltal blivit ökad. Medför vattenreglering sådan ändring av vatienföringen under året att förut uttagbar vattenkraft kan utnyttjas på fördelaktigare sätt, skall, med avseende å skyldighet att erlägga dylik avgift, så stor del av vattenkraften, som svarar mot förhöjningen av dennas värde, anses såsom ökning av den uttagbara vattenkraften.
Medför vattenregleringen sådan båtnad, som i första stycket sägs, för an nat strömfall än där avses, åge vattendomstolen, på ansökan av myndighet, som Konungen bestämmer, förklara ägaren av strömfallet pliktig att gälda avgift, som nu nämnts.
Beloppet av avgiften skall av vattendomstolen bestämmas särskilt för varje strömfall; och bör härvid hänsyn tagas dels till den större eller mindre för ändring av vattenstånds- och avrinningsförhållanden, som genom företaget förorsakas, och den olägenhet eller fördel, vilken härigenom uppkommer för den kringliggande bygden, dels ock till den större eller mindre kostnad, som är förenad med företaget, samt företagets ekonomiska betydelse för varje sär skilt strömfall.
Avgift skall erläggas från och med kalenderåret näst efter det, då vatten domstolens tillstånd till vattenregleringen först tages i anspråk. Är fråga om företag, som avses i 3 kap. 1 §, skall dock, såvitt angår strömfall, för vars ägare enligt bestämmelserna i nämnda kap. skyldigheten att taga del i kost naden för företaget inträder senare, avgift ej utgå förrän från och med kalen deråret näst efter betalningsskyldighetens inträde. Har ägare av strömfall enligt andra stycket förklarats pliktig att gälda avgift, skall den utgå från
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
3
och med kalenderåret näst efter det, då talan därom anhängiggjorts, dock ej för tid innan skyldighet att erlägga avgift skolat inträda, därest ägaren av strömfallet förklarats pliktig att taga del i kostnaden för företaget.
Vattendomstolens avgörande gäde för en tidrymd av tjugu år i sänder, första gången räknat från det kalenderår, under vilket tillståndet till vatten regleringen först tagits i anspråk. Varder ej genom ansökan hos vattendom stolen under nittonde året av sådan tidsperiod ny prövning påkallad av strömfallets ägare eller av myndighet, som Konungen bestämmer, skall den förut meddelade bestämmelsen lända till efterrättelse jämväl för nästa peri od. Ålägges ägare av strömfall enligt andra stycket att gälda avgift, skall av görandet första gången ej gälla längre än den tid, som gäller för annan av gift enligt denna §, vilken förklarats skola utgå med anledning av företaget. Varder strömfall bebyggt efter det avgift bestämts, äge vattendomstolen, ändå att tid, som nyss nämnts, ej gått till ända, för återstående tiden med dela ändrad föreskrift, när det påkallas av myndighet, som Konungen be stämmer.
Huru avgifter, som nu nämnts, skola indrivas, därom förordnar Konungen.
15 §.
Influtna avgifter skola efter de närmare bestämmelser, som härutinnan meddelas av Konungen, användas dels till förebyggande eller minskande av skada eller olägenhet, som vållas genom företaget och för vilken ersättning icke blivit av vattendomstolen bestämd, samt till gottgörelse för sådan skada eller olägenhet, dels ock för tillgodoseende av annat ändamål beträffande den bygd, som beröres av företaget, såsom jordbrukets främjande, särskilt genom jords torrläggning, eller beredande av tillgång till elektrisk kraft för samfärd sel, jordbruk, hantverk eller småindustri eller eljest för befolkningens behov.
16 §.
I fråga om vattenreglering, varigenom den uttagbara vattenkraften i det eller de strömfall, för vilkas räkning regleringen utföres, ökas med i medel tal femhundra turbinhästkrafter, skall beträffande rätt att göra frågan an gående de villkor, varunder med hänsyn till allmänna intressen företaget må äga bestånd, till föremål för nyprövning gälla vad i 5 § är för där avsett fall stadgat.
Där till------------ blivit ökad.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944. Har tillstånd till vattenreglering meddelats genom beslut, som givits före nya lagens ikraftträdande, skall nya lagen tillämpas å företaget, såframt regleringen medfört sådan ökning av den uttagbara vattenkraften i det eller de strömfall, för vilkas räkning regleringen utförts, att enligt äldre lag avgift skolat utgå; dock alt 4 kap. 14 § nya lagen ej skall tillämpas med avseende å den tidrymd av tjugu år, för vilken vattendomstolens avgörande i fråga om avgift med anledning av företaget skall gälla.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
Förslag
till Lag
om ändrad lydelse av 7 § lagen den 20 oktober 1939 (nr 732) med sär
skilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering.
Härigenom förordnas, att 7 § lagen den 20 oktober 1939 med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
7 §•
Kan vattenregleringen antagas medföra avsevärt men för den bygd, som beröres av företaget, eller är den båtnad, som vinnes, av stor betydelse, skall för tillgodoseende av sådant allmänt ändamål beträffande bygden, som avses i 4 kap. 15 § vattenlagen, avgift utgå för företaget med skäligt belopp, minst två tusen och högst femton tusen kronor för år, från och med det halvår, då tillståndet först tages i anspråk. Örn indrivning och användning av sådan avgift meddelar Konungen närmare bestämmelser.
I övrigt-------------äga tillämpning.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.
1 Senaste lydelse, se SFS 1943: 392.
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
5
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in
för Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 11 februari 1944.
Närvarande:
Statsministern
H
ansson, statsråden
P
ehrsson
-B
ramstorp
, W
igforss
, M
öller
,
S
köld
, Q
uensel
, B
ergquist
, B
agge
, A
ndersson
, D
omö
, R
osander
,
E
werlöf
, R
ubbestad
.
Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations- och jord bruksdepartementen samt t. f. chefen för handelsdepartementet, statsrådet Quensel, anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, fråga om
ändrade bestämmelser angående regleringsavgifter enligt vattenlagen
samt
anför därvid följande.
Gällande bestämmelser.
Enligt vattenlagen gäller, att vid vissa större vattenregleringsföretag skola utgå regleringsavgifter. Bestämmelser härom finnas i 4 kap. 14 och 15 §§.
För att sådan avgift skall utgå förutsättes enligt 14 §, att genom vatten reglering den uttagbara vattenkraften i det eller de strömfall, för vilka regle ringen utföres, ökas med i medeltal 500 turbinhästkrafter. Ägaren av sådant strömfall skall erlägga en årlig avgift av minst tio öre och högst tre kronor för varje turbinhästkraft, varmed genom regleringen den uttagbara vatten kraften i strömfallet i medeltal blivit ökad.
Beloppet av avgiften skall av vattendomstolen bestämmas särskilt för varje strömfall. Hänsyn skall därvid tagas till den större eller mindre förändring av vattenstånds- och avrinningsförhållandena, som genom företaget föror sakas, och den olägenhet eller fördel, vilken härigenom uppkommer för den kringliggande bygden. Vidare skall hänsyn tagas till den större eller mindre kostnad som är förenad med företaget samt företagets ekonomiska betydelse för varje särskilt strömfall.
Avgiften skall erläggas från och med kalenderåret näst efter det, då enligt därom meddelad bestämmelse företaget skall ha fullbordats. I fråga om vattenregleringsföretag med tvångsdelaktighet skall dock avgift för ström fall, vars ägare först sedan företaget är fullbordat är skyldig att taga del i kostnaden för detsamma, ej utgå förrän från och med kalenderåret näst ef ter betalningsskyldighetens inträde.
Domstolens avgörande gäller tjugu år i sänder. Varder ej under nittonde året ny prövning påkallad av strömfallets ägare eller av myndighet åt vil
6
ken Konungen uppdragit att föra talan i förevarande hänseende, skall den förut meddelade bestämmelsen lända till efterrättelse jämväl för nästa period.
De influtna medlen skola enligt 15 § första punkten i första hand begag nas till förebyggande eller minskande av och gottgörelse för skada eller olä genhet genom företaget i sådana fall där ersättning härför icke blivit av vat tendomstolen bestämd. I den mån medlen förslå därtill må de enligt samma paragraf andra punkten även användas för tillgodoseende av annat ändamål beträffande den bygd som beröres av företaget, såsom jordbrukets främ jande, särskilt genom jords torrläggning, eller beredande av tillgång till elektrisk kraft för samfärdsel, jordbruk, hantverk eller småindustri eller eljest för befolkningens behov.
I kungörelse den 11 juni 1920 angående indrivningen och användningen av vissa enligt vattenlagen utgående avgifter har Kungl. Majit meddelat be stämmelser om bl. a. regleringsavgifterna. Dessa skola inbetalas till länssty relsen i det län, där det företag verkställts, varför avgift skall utgå. Angår företaget flera län, skall avgiften erläggas till länsstyrelsen i det län, där företaget huvudsakligen verkställts. Avgiften skall erläggas före varje års ut gång. Vill någon utfå bidrag av regleringsavgifter till förebyggande av skada eller olägenhet, för vilken ersättning ej blivit av vattendomstolen bestämd, eller gottgörelse därför, skall han göra ansökan hos vattenrättsdomaren. Ären det avgöres av vattenrättsdomaren och två vattenrättsnämndemän. Örn an vändning av regleringsavgifter för annat ändamål än nyss sagts skall fram ställning göras hos Kungl. Majit.
Regleringsavgifter förekommo ej i äldre svensk rätt utan infördes först genom vattenlagen. Det av vattenrätts- och dikningslagskommittéerna år 1910 framlagda förslaget till vattenlag, som i väsentliga delar ligger till grund för den nu gällande vattenlagen, upptog icke heller några bestämmelser örn regleringsavgifter.
Den 1 juni 1915 tillkallades särskilda sakkunniga att inom justitiedepar tementet verkställa överarbetning av vissa delar i det av vattenrätts- och dik ningslagskommittéerna avgivna förslaget till vattenlag. I sitt år 1917 avgiv na betänkande med förslag till vattenlag diskuterade de sakkunniga även frågan om införande av koncessionsavgifter i fiskaliskt syfte. De sakkun niga funno emellertid i likhet med kommittéerna sådana avgifter oförenliga med svensk rättsuppfattning och med grunderna för den svenska vatten lagstiftningen. Däremot ansågo de sakkunniga icke något rättsligt hinder möta att fastställa en avgift, som hade till ändamål att bereda möjlighet att vidtaga åtgärder, som avsåge att neutralisera uppkommen skada. Det läge i sakens natur, att någon absolut säkerhet icke kunde vinnas för att ej i något avseende inträffade skada, för vilken vattendomstolen vid den verkställda förundersökningen ej bestämt ersättning. Det läge nära till hands att till försäkra den som lede oförutsedd skada eller en skada, vars storlek först efter vunnen erfarenhet kunde fastställas, gottgörelse ur en fond, till vilken företagaren hade att erlägga viss avgift. Häremot hade emellertid anmärkts,
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
7
att grunden för avgiftens storlek bleve alltför oviss, oell att det lätt skulle
kunna inträffa alt fonden komme att växa till ett väsentligt högre belopp
än som för det därmed avsedda ändamålet vöre behövligt. Om i sistnämnda
fall fondens medel användes till andra ändamål, vore det uppenbart att av
gifterna åtminstone delvis komme att verka som fiskaliska. Av dessa skäl
hade de sakkunniga icke funnit lämpligt att tillgripa berörda utväg för regle
randet av ovissa ersättningsfrågor. I stället hade en skadelidande lämnats
rätt att under vissa år efter den medgivna vattenbyggnadens fullbordande
framställa anspråk på ersättning för skada som icke vid meddelandet av
tillståndsbeslutet förutsetts.
Uti en till 1917 års sakkunnigbetänkande fogad reservation av herrar
Daniel Persson och Ingeström föreslogos emellertid mera vittgående bestäm
melser till skydd för allmänna intressen. Enligt reservanternas förslag skulle
ägare av strömfall som bebyggdes enligt vattenlagen vara underkastad vissa
särskilda villkor till förmån för det allmänna, såframt den vattenkraft som
vid oreglerat lågvatten kunde uttagas vid byggnaden uppginge till minst
500 turbinhästkrafter. Dessa villkor inneburo dels skyldighet att tillhanda
hålla bygdekraft och utgiva vissa avgifter dels ock lösningsrätt för kronan.
Ägare av sådan byggnad som nyss nämnts skulle salunda erlägga en ärlig
avgift av lägst tio öre och högst två kronor för varje hästkraft, som i me
deltal kunde uttagas vid byggnaden. Avgiftens storlek skulle inom de an
givna gränserna bestämmas nied hänsyn till a ena sidan företagets inver
kan i nyttig eller skadlig riktning beträffande den bygd, som därav berör
des, samt å den andra den större eller mindre förmån, som bereddes före
taget genom rättighet att för kraftens tillgodogörande förändra förut radan
de vattenstånds- och avrinningsförhållanden eller att taga annans egendom
i anspråk. Avgifterna skulle avsättas till en fond för främjande av ända
mål av samhällelig betydelse företrädesvis beträffande den bygd som be
rördes av företaget, såsom lantbrukets höjande, särskilt genom jords torr
läggning, eller samfärdselns underlättande eller beredande av tillgång till
elektrisk kraft för lantbruk, hantverk eller småindustri eller eljest för be
folkningens behov.
Reservanterna anförde härvid bl. a.:
Om, såsom otvivelaktigt är riktigt, samtliga de intressen, som medelbart eller
omedelbart medverka till ett vattenbyggnadsföretag, betraktas såsom en enda
gemensamhet, vari varje intresse äger del allt efter sin betydelse för företaget,
torde det icke kunna anses obefogat, att delaktighet i denna gemensamhet
jämväl tillerkännes de allmänna eller lokala intressen, som i större eller mind
re utsträckning påverkas av företaget. För en dylik lösning talar särskilt den
omständigheten, att det intrång, som tillfogas dessa intressen, i allmänhet icke
är av beskaffenhet att utgöra grund för ett skadeståndsanspråk i egentlig me
ning och till följd härav i ersättningshänseende lämnas obeaktat. Även örn det
skulle låta sig göra alt i penningar uppskatta ett sådant intrång, följer dock
av dessa intressens egen natur, att ersättningen i regel icke kan utdömas till
någon viss sakägare. Uppenbarligen later det sig icke göra alt på eli ens till
närmelsevis uttömmande sätt angiva de intressen, som i denna ordning böra
komma i beaktande. Några antydningar må dock här göras. Redan i de sak-
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
°
Kungl. Maj.ts proposition nr 169.
kunnigas förslag hava berörts de menliga följderna av att en vattenbyggnad länder till förfång för jordbruket inom bygden och i sammanhang härmed har betonats, att dessa menliga följder icke kunna anses avlägsnade genom den ersättning, som enligt lagen skall utgå till ägarna av de ifrågavarande jordområdena. Uppenbart är, att jordbrukets tillbakagång inom bygden med för olägenheter i skilda riktningar för befolkningen. Frågan i vad mån dessa olägenheter kunna anses uppvägas av de fördelar, som den tillämnade vatten byggnaden kan medföra för orten, äger otvivelaktigt i detta hänseende en stor betydelse. Dessa fördejar äro dock ofta, såsom då den uttagna kraften bor He des för användning på andra platser eller då med byggnaden avses reglering av vattnets framrinning och för detta ändamål uppdämning sker på de sam- lingsbassängen omgivande stränderna, tämligen ovissa. Därest ett dylikt före tag skulle hava till följd, att den bofasta befolkningen inom en ort — örn också endast till en mindre del — nödgas lämna sina hem för att söka sin utkomst i andra landsändar, måste ur samhällelig synpunkt detta helt visst betraktas såsom synnerligen olyckligt. Förebyggandet av missförhållanden av detta slag bör icke vara främmande för det ändamål, som avses med den nu ifrågavarande avgiften. Detta kan ske därigenom, att densamma kommer till användning för att ekonomiskt stödja sådana företag, varigenom jordbru kets ställning inom orten förbättras, såsom för jords torrläggning, för jord-
elektrifiering, för nya vägars anläggande o. dyl. De genomgripande
förändringar i avseende å den yttre naturen, som ofta åstadkommas av en modern vattenbyggnad, giva understundom åt landskapet ett annat utseende än förut. Därest dessa förändringar, såsom merendels torde vara händelsen, gå i den riktningen, att naturskönheten förminskas, kan härigenom vållas ekonomiska förluster, i det att bygden måhända förlorar den dragningskraft, den förut ägt såsom turistort, liksom också minskad trevnad för dem, som där hava sitt uppehälle. Möjligen kunna de ifrågavarande förändringarna, såsom vid större vattenuppdämningar, förorsaka klimatiska rubbningar, som men ligt återverka på allmänna hälsotillståndet i orten. Bortsett härifrån tillhöra de naturvärden, varom här är fråga, i en särskild mening den omgivande byg den. I sitt orörda skick hava de under generationer kommit att ingå i befolk- ningens föreställningsliv, och det är otvivelaktigt, att deras förändring eller förstörande hälsas med allt annat än tillfredsställelse. Vid avgiftens bestäm mande bör skälig hänsyn tagas jämväl till nu berörda förhållanden. Till sist må i detta sammanhang erinras örn de olägenheter av skilda slag, som uppen barligen måste bliva en följd av de bestående förhållandenas förändring, olä genheter, som dock svårligen torde kunna göras till föremål för en riktig värdering. Salunda kan, för att anföra några exempel, genom de stora varia tioner i vattenstånd, som sammanhänga med en reglering, omöjliggöras eller försvaras samfärdseln å sjöar och vattendrag, liksom ökade kostnader kunna föranledas i avseende å hägnader, varjämte till följd av strandbäddens för ändring eller försumpning svårigheter kunna uppstå för vattning av kreatur. I detta sammanhang lämnas ur räkningen de skadliga verkningarna för fis kets bestånd, som merendels vållas genom en vattenbyggnad, verkningar, vil ka föranlett införande av en avgiftsskyldighet lör byggnadens ägare, väsent ligen byggd på enahanda grunder som den nu avhandlade.
Förslaget till vattenlag remitterades den 20 mars 1917 i den av de sakkun nigas majoritet föreslagna lydelsen till lagrådet efter anmälan av statsrådet Hasselrot såsom chef för justitiedepartementet.
Sedan lagrådet avgivit utlåtande i ärendet, därvid lagrådet anslutit sig till principerna i förslaget, anmäldes utlåtandet den 15 februari 1918 i statsrådet
Kungl. Maj:ts proposition nr J09.
9
av dåvarande chefen för justitiedepartementet, statsrådet Löfgren. Denne ut talade, att den nya vattenlagstiftningen enligt hans mening borde i väsentliga avseenden bygga på andra synpunkter än dem som vunnit tillämpning vid utar betandet av det remitterade sakkunnigförslaget. Departementschefen fram lade i samband härmed nytt förslag till vattenlag för remiss till lagrådet. Vid den omarbetning av de sakkunnigas förslag som sålunda ägt rum inom justi tiedepartementet hade såsom 4 kap. upptagits bestämmelser örn särskilda vill kor beträffande större vattenkraftanläggningar och vattenregleringar. I ka pitlet hade sålunda införts bestämmelser örn bygdekraft och om Konungens prövningsrätt samt föreskrifter örn nyprövning, kronans lösningsrätt och av gifter.
Beträffande regleringsavgifterna anförde departementschefen följande. Vad i denna fråga från reservanternas sida anförts anser Jag mig i huvud sak kunna biträda. Dock har jag ansett det riktigast att låta ifrågavarande avgift utgå allenast vid regleringsföretag. Beträftande företag av annat slag torde allenast i undantagsfall föreligga sådana förhållanden, att en dylik av gift kan anses berättigad. Däremot intaga regleringsföretagen en särställning. Ej utan fog har det sagts, att de värden, som skapas genom ett dylikt företag, ligga utom gränserna för strömfallsägarens vattenrätt. I varje fall hava de åstadkommits genom en samverkan, frivillig eller tvungen, mellan en mång fald av intressen. Vattenkraftintresset förfogar över den för regleringsvins- tens tillgodogörande oumbärliga fallhöjden. Men av icke mindre betydelse för företagets genomförande är rätten till själva regleringsbassängen. Då lagstif taren tillerkänner vattenkraftintresset tvångsrätt i sistnämnda hänseende, kan det enligt min mening icke anses obilligt, att samtidigt åt de intressen, som härigenom utsättas för intrång, tillförsäkras ett skäligt vederlag. Vidare har jag ansett det vara av vikt att något närmare precisera de ändamål, för vilkas tillgodogörande avgiften må tagas i anspråk. I överensstämmelse med vad i en inom riksdagen väckt motion framhållits, har jag sålunda föreslagit, att avgiften i första hand skall användas till förebyggande eller minskande av skada eller olägenhet, som vållas genom företaget och för vilken ersättning icke bestämts att utgå i samband med domstolens medgivande til] företaget, ävensom till gottgörelse för sådan skada eller olägenhet. I den mån influtna avgifter därtill lämna tillgång, kunna de därefter användas för tillgodoseende av allmännyttiga ändamål beträffande den omgivande bygden, såsom jord brukets främjande särskilt genom torrläggningsföretag, eller beredande av till gång till elektrisk kraft för samfärdsel, jordbruk, hantverk eller småindustri eller eljest för befolkningens behov.
Avgiftsskyldigheten är oberoende av, huruvida regleringen kommit till stånd med stöd av bestämmelserna i 3 kap. om tvångsdelaktighet eller icke. Däremot inverkar denna fråga på beräkningen av den krafteffekt, som vinnes genom regleringen. Till grund för denna beräkning skall ligga den genom reg leringen vunna ökningen i ultagbar vattenkraft i det eller de strömfall,.för vilkas räkning regleringen ulföres. Vid en tvångsreglering komma härvid i beaktande samtliga de till regleringssamfälligheten hörande strömfallen eller med andra ord varje strömfall, sorn har båtnad av regleringen. Är det fråga om ett företag utan tvångsdelaktighet, skall däremot hänsyn tågås allenast till båtnaden för de strömfall, vilkas ägare varit sökande till eller eljest frivilligt anslutit sig till förelaget. Denna olikhet är visserligen ur praktisk synpunkt mindre tillfredsställande men synes, ej minst av formella skäl, vara ofrån komlig. Någon .större betydelse torde i varje fall icke böra tillmätas den
10
samma. Det belopp, som skall erläggas i årlig avgift, skall fastställas särskilt for varje strömfall.
Enligt departementschefens förslag förutsattes en ökning i uttagbar vatten kraft av i medeltal 1 000 turbinhästkrafter för att regleringsavgift skulle utgå, men denna bestämmelse skärptes av riksdagen, så att avgift skulle utgå redan vid en ökning med 500 turbinhästkrafter.
Utländsk rätt.
I detta sammanhang må i korthet beröras vattenlagstiftningen i Finland och Norge. Vattenrätten i dessa länder vilar på liknande grundprinciper som den svenska och erkänner i allmänhet enskild äganderätt till vattenområdena. I de central- och sydeuropeiska länderna däremot äro alla vattenområden av större allmän betydelse undandragna enskild äganderätt.
I Finland gäller lag om vattenrätten av den 23 juli 1902. Denna lag inne höll i sin ursprungliga lydelse icke några bestämmelser om vattenreglering liksom bestämmelser därom saknades i dåtida svensk lagstiftning. De regle- ringsföretag, som utfördes, grundades på inbördes överenskommelse mellan delägarna i vattendraget. Genom en år 1934 verkställd lagändring bereddes möjlighet att erhålla tillstånd till vattenreglering utan enhälligt samtycke av sakägarna, därest det kunde ske utan att men å strömfall av värde eller eljest nämnvärd skada tillskyndades någon. Staten fick rätt utföra reglering, även örn dylikt men eller sådan skada uppstode, örn företaget medförde nytta, vars värde vöre åtminstone dubbelt större än värdet av skadan och olägenheten. Ersättning skall utgivas till skadans fulla värde och hälften därutöver. Regle- ringsavgifter utgå icke.
År 1939 framlades i Finland ett kommittébetänkande med förslag till ny lag om vattenrätten m. m. I förslaget finnas intagna bestämmelser om vatten- reglering med tvångsdelaktighet. Förslaget innehåller icke några bestämmelser örn avgifter, motsvarande de i den svenska lagen stadgade regleringsavgif- terna. Däremot bär man föreslagit införande av bygdekraftsinstitutel.
I Norge har pa senare tid antagits en ny vattenlag, lov örn vassdragene av den 15 mars 1940. I denna lag äro emellertid icke upptagna bestämmelser om vattenregleringar, utan dessa återfinnas i lov örn vassdragsreguleringer av den 14 december 1917.
Enligt sistnämnda lag kunna vattenregleringar, som främja industriella än damål, endast utföras av staten eller den som får tillstånd av Konungen (koncession). Vid dessa stora företag skall valtenregleringsfrågan även före läggas stortinget. Vid en del företag av mindre omfattning, vilka icke medföra större skador, är koncession icke nödvändig. Koncession gives för bestämd tid intill femtio eller med stortingets samtycke intill sextio år. Kommun kan få koncession för obegränsad tid'. Vid koncessionslidens utgång har staten rätt att utan gottgörelse övertaga anläggningen. Är koncessionstiden kortare än femtio år, kan dock viss ersättning utgå. Staten har alltid rätt inlösa anläggningen efter trettiofem år.
I koncession för vattenreglering skall föreskrivas att en årlig avgift skall erläggas dels till staten och dels till de amts-, herreds- och bykommuner som Konungen bestämmer. Avgiften till staten skall icke understiga tio öre och i regel icke överstiga tre kronor per naturhäslkraft av den genom regleringen vunna ökningen av vattenkraften. Avgiften till kommunerna återigen skall ut så med belopp icke under tio öre och i regel icke över fyra kronor för natur hästkraft efter samma beräkningsgrund. 1 särskilda fall kan högre avgift be stämmas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
Kungl. Maj.ts proposition nr 169.
11
Avgiften skall erläggas av de särskilda strömfalls- eller kraftanläggnings- ägarna. Skyldighet att erlägga avgift inträder allt eftersom den vid regleringen vunna vattenkraften tages i bruk. Örn en sammanslutning av strömfalls- eller kraftanläggningsägare (brukseierforening) har erhållit koncessionen, är sam manslutningen ansvarig för de avgifter, som åvila dess medlemmar.
Från skyldighet att erlägga avgift kan Konungen meddela befrielse, när det gäller strömfall, som nyttjas av kommuner för deras eget behov eller till be folkningens förseende med kraft till belysning, värme, jordbruk, hantverk eller småindustri.
Den avgift som tillfaller staten lägges till en för hela landet gemensam fond som användes efter närmare bestämmelser av stortinget. Avgiften till kom munerna fördelas mellan dessa inbördes enligt bestämmelser som meddelas av Konungen för tio år i sänder.
Vid reglering av större sjöar, som icke i sin helhet äro föremål för enskild äganderätt, skall även såsom villkor för koncessionen gälla att till staten er lägges en engångsavgift av tre kronor för varje vid regleringen vunnen natur- hästkraft. Denna avgift skall läggas till den nyssnämnda statliga fonden, men stortinget kan även bestämma att beloppet skall överlämnas till de kommu ner, vilkas intressen beröras av regleringen.
Tillämpningen av bestämmelserna örn reglerings avgifter.
Från länsstyrelserna ha införskaffats uppgifter örn de belopp som under tiden från vattenlagens ikraftträdande till och med den 30 juni 1943 inbetalts i regleringsavgifter samt örn de belopp som av dessa medel under samma tid utbetalats för de med regleringsavgifterna avsedda ändamålen. I följande tabell äro dessa belopp sammanställda.
Avgifter
Räntor Utgifter
Behållning
s°/6 1943
Östergötlands län........... ........... 58125
—
8 707: 75
—
66 832: 75
Jönköpings län............... ........... 60 649
—
7 142: 33
—
67 791: 33
Älvsborgs län................. ........... 9 809
—
104: 23
—
9 913: 23
Kopparbergs län............. ........... 100 246 45
12 594:53
—
112 840: 98
Västernorrlands län .... ........... 21
888 —
3 133:19
—
25 021:19
Jämtlands län................. ........... 13 764
—
146: 25
—
13 910: 25
Norrbottens län............... ........... 397 620 06
16 582:91
245 637: 26
168 565:71
S:a kr. 662 101 51
48 411:19
245 637:26
464 875: 4
En inom riksräkenskapsverket upprättad sammanställning över influtna regleringsavgifter, upplupna räntor samt utbetalda medel under tiden den 1 juli 1941—30 juni 1942 visar följande.
Avgifter Räntor S:a inkomster Utgifter
Östergötlands län........................ 3 875: — 1 503: 79 5 378: 79 Jönköpings län|............................ 4 503:50 1533:93 6 037:43 Kopparbergs län.......................... 9 573:15 2 364:82 11 937:97 Västernorrlands län................... 1 581: — 407: 16 1 988:16 Norrbottens län.......................... 46 000: —1 2 210: 55 48 210: 55 50 892: 68
S:a kr. 65 532: 65 8 020: 25 73 552: 90 50 892: 68
1 Härav 20 860 kr. av misstag erlagt först under budgetåret 1942/43.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
Motsvarande uppgifter för tiden den 1 juli 1942—30 juni 1943 framgå av följande sammanställning.
Avgifter Räntor
S:a inkomster
Utgifter
än ... ............... 3 875: —
2 310: 75 6 185: 75
_
............... 4 503: 50
1546: 52
6 050: 02
—
............... 9 809:
104: 23
9 913: 23
—
n........
2 672: 22
11 924: 77
—
län .
............... 1581:
670: 57
2 251: 57
—
146: 25
13 910: 25
—
............... 45 775: 1
3 172: 56
48 947: 56 8 654:11
S:a kr. 88 560:05
10 623:10
99 183:15 8 654:11
En undersökning av de enligt vattenlagen genomförda regleringsföretagen visar, att regleringsavgift endast sällan fastställts till så högt belopp som 2 kronor eller därutöver för varje i medeltal vunnen turbinhästkraft. I ett fall har utdömts 2 kronor 50 öre för turbinhästkraft. Detta företag har emellertid icke utförts.
Såsom framgår av det föregående är det endast i Norrbottens län som regle- ringsavgifterna kommit till användning. Där har under tiden till den 1 juli 1942 utbetalats omkring 250,000 kronor, som gått till lappväsendet.
Angående regleringsavgifterna m. m. ha införskaffats vissa ytterligare upp gifter avseende förhållandena hösten 1942. Sammanställningar härav torde få såsom bilagor (Bilaga A—E) fogas vid statsrådsprotokollet.
Beträffande tillämpningen av vattenlagens bestämmelser örn regleringsav- gifter kan även följande framhallas. Vid utbyggnad av olika vattenkraftsverk i ett vattendrag sker ofta indämning av mellanliggande forssträckor, varige nom mindre fallsträckor sammanföras till lämplig fallhöjd. På detta sätt bil das på olika nivåer lugnvattenbassänger, från vilka vattnet avtappas genom anläggningarnas turbiner eller dammluckor. En dylik så kallad profilregle ring medför utom ökad fallhöjd även den fördelen att vattnet bättre kan ut nyttjas i överensstämmelse med kraftverkens belastningsförhållanden. Enligt rättspraxis (N. J. A. 1926 s. 356) medför profilreglering icke skyldighet att utgiva regleringsavgift.
Det kan anmärkas att frågan om regleringsavgifterna varit föremål för upp märksamhet av riksdagens revisorer i deras berättelse till 1938 års riksdag, därvid revisorerna ifrågasatt lämpligheten av att under en lång följd av år fondera regleringsavgifterna på sätt som i de flesta fall skett. Då medlen fonderades för att i en obestämd framtid användas för ett ändamål, som icke angivits närmare än i 4 kap. 15 § vattenlagen, komme avgifterna för de avgiftspliktiga företagen lätt att framsta såsom en skäligen onödig pålaga. Det syntes med hänsyn härtill angeläget, att en utredning komme till stånd, huru de fonderade avgifterna lämpligen borde nyttiggöras.
1 Härtill kommer 41720 kr., utgörande avgifter för åren 1940 och 1941, vilket belopp av misstag erlagts först under budgetåret 1942/43. Jfr not 1 å föreg. sid.
Kungl. Maj.ts proposition nr 169.
13
Framställningar om lagändring.
Länsstyrelsen i Jämtlands län har i skrivelse den 19 januari 1942 hemställt, att Kungl. Majit mätte vidtaga åtgärder i syfte att åstadkomma en riktig och rättvis reglering av ersättningsfrågor i samband med de särskilt inom Jämt lands län pågående stora sjöreglerings- och kraftanläggningarna.
Länsstyrelsen anförde därvid, att sjöregleringsföretag dittills hade genom
förts i sjön Torrön och påginge eller planerades, tills vidare med stöd av 1939 års lag med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering, i sjöarna Juveln, Storrensjön, Anjan, Kallsjön, Näckten, Storsjön, Hotags- sjön och Gesunden. Dessa regleringar bleve av utomordentlig betydelse för kraftproduktionen. Genomförandet av de nu påbörjade eller planerade regleringarna av samtliga dessa s jöar bomme att giva en energivinst i storleks ordningen 1 000 miljoner kWh. Regleringskostnaderna bleve i förhållande till den energivinst som uppstode jämförelsevis obetydliga. Fördelarna av regle ringen vore för intressenterna så mycket större som den därigenom ökade rå- varukraften i regel icke syntes lia betalts i form av förhöjd köpeskilling till respektive fallägare eller på annat sätt. Den utvunna kraften vore så gott som uteslutande avsedd att transporteras till och utnyttjas i sydligare trakter av landet och endast en ringa del därav skulle komma länets befolkning till godo. De fördelar, som uppstode för den bygd, där dessa stora värden ut- toges, inskränkte sig i stort sett till de arbetstillfällen som bereddes befolk ningen under en jämförelsevis kort byggnadstid samt till de i och för sig be tydande skatteobjekt som de stora kraftverken och i viss mån även regle- ringsdammarna utgjorde för de särskilda kommuner dit de förlädes. För bygden och länet i övrigt kunde några väsentliga fördelar av företagen eljest icke sägas uppstå. Däremot kunde genom dessa anläggningar och åtgärder i vissa avseenden stora skador och olägenheter uppkomma, vilka berörde såväl enskilda rättsägare som mera allmänna intressen liksom även den jordbru kande befolkningens och andra befolkningsgruppers trevnad och levnadsför hållanden.
Länsstyrelsen framhöll vidare, att inom länet gjorts gällande att den nu varande lagstiftningen icke gåve tillräckliga möjligheter till beredande av ersättning och kompensation för skador av mera allmän natur. Sålunda hade bland annat såsom anmärkningsvärt framhållits att, trots de 100-tals miljo ner kWh som bomme att uttagas ur Indalsälven, åtskilliga bygder som vore belägna vid älven eller kring dess reglerade källsjöar saknade elektrisk be lysning och ej heller hade utsikter att med stöd av vattenlagen erhålla sådan eller elektrisk kraft för jordbrukets behov utan alt därför nedlägga kost nader och avgifter som vida överstege vederbörandes bärkraft. Från turist- intresserat håll hade bl. a. framhållits att genom kraftverksbyggen och regle ringsåtgärder de för turisttrafiken synnerligen värdefulla tillgångar som be stode i ståtliga och vackra vattenfall och forsar försvunne och lämnade efter sig skrämmande raviner och tomma flodfåror som vöre allt annat än lockande för turisten. En minskad turistfrekvens kunde därför med fog befaras. Att detta betydde förluster för de bygder, där relativt stora kapital nedlagts i turist anläggningar, vöre uppenbart, men någon ersättning härför kunde med gäl lande lagstiftning ej förväntas. Vidare linde framhållits, att den jordbrukande befolkningen, sorn vintertid i brist på plogade vägar i stor utsträckning för lagt sina lardevägar till sjöarna, vållades stora olägenheter därav att de reg lerade sjöarna på grund av täta variationer i vattenstånd vintertid bleve ofarbara eller i varje fall svårframkomliga. Ett annat förhållande förtjänade jämviil beaktande, nämligen alt vid dessa variationer isliicket brötes och vatten trängde upp på isen, varefter, sedan detta vatten ovan isen frusit.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
timmel som upplagts pa isen fröse in oell kunde skadas. För virkesavlägg-
ning på isen kunde alltså en sjöreglering medföra olägenheter. Måste av denna
anledning timmer läggas på land och vräkas i sjön först när vattnet bleve
isfritt, uppstode ökade kostnader för virkesägarna. De närmast sjön boende
markägarna kunde antagas i regel få ersättning för berörda olägenhet, men
så vore ej förhållandet med de mera avlägset boende virkesägarna, vilka
plägade forsla sitt virke till sjön för att därifrån nyttja flottleden. Även fisket
ginge på många håll helt förlorat genom ändrade vattenförhållanden. För
lusten härav kunde i åtskilliga fall på lång sikt ej uppvägas av utgående en
gångsersättningar. Att avgifter årligen utginge till befrämjande av fisket inom
landet hade tor den enskilde fiskerättsägaren, som för alltid förlorat sitt
fiskevatten, givetvis ej betydelse. Farhågor hade också uttalats för att genom
regleringarna kunde uppstå klimatiska förändringar som bleve till skada
för jordbruket och otrevnad för befolkningen. Från andra håll hade slut
ligen uttalats, att med hänsyn till de stora värden i kraft, som från vissa i
manga avseenden mindre lyckligt lottade trakter av landet uttogos till för
mån för de stora städerna och bättre belägna landsdelar, regleringsavgiften
borde ersättas med en respektive län tillfallande, på väsentligt högre av
gifter grundad accis att tågås i anspråk för ungefär samma ändamål, som
den nu gällande lagstiftningen i mån av medelstillgång gåve möjlighet att
tillgodose beträffande de av företaget närmast berörda bygderna, såsom för
jordbrukets främjande, för beredande av tillgång till elektrisk kraft eller
eljest för befolkningens behov. De sålunda såväl i pressen som direkt hos
länsstyrelsen framförda synpunkterna hade länsstyrelsen funnit värda över
vägande, även om åtskilligt av vad som under diskussionen härom fram
förts och påståtts måste betecknas såsom överdrift eller orealiserbart. Man
behövde ej tänka sig ett så exceptionellt fall som skövlandet av Tännforsens
skonhetsvarde genom fallets utbyggnad eller vattnets avledande därifrån på
andra vagar for kraftändamål för att förstå vilka olägenheter en kraftan
läggning eller en vattenreglering kunde förorsaka ett så turistbetonat län
som Jämtlands, även örn dessa olägenheter svårligen kunde uppskattas i
Penningar. Länsstyi elsen hade därför kommit till den uppfattningen att en
utredning kunde vara påkallad för utrönande av huruvida den nuvarande
lagstiftningen kumte anses tillfredsställande i vad den avsåge att tillgodo
se berättigade anspråk på ersättning och kompensation för skador och olä
genheter m. m. av den art som av länsstyrelsen berörts.
Länsstyrelsen uttalade sig därefter angående vattenlagens bestämmelser
om bygdekraft, vilka enligt länsstyrelsens uppfattning borde bliva föremål
för en översyn för att bereda möjligheter till billigare bygdekraft, varefter
länsstyrelsen gjorde gällande, att även bestämmelserna i 4 kap. 14 och 15 §§
vattenlagen örn regleringsavgifter syntes tarva granskning.
Härom anförde länsstyrelsen, att paragrafernas nuvarande materiella in
neha 1 och utformning enligt länsstyrelsens uppfattning icke gåve de möj
ligheter till kompensation för skador och olägenheter, som vöre önskvärda
och berättigade. Det vore uppenbart, att stora svårigheter måste möta då det
gadde att bedöma de omständigheter, som skulle konstituera avgiftsbeloppet.
Detta vöre sa mycket mer betänkligt, som avgörandet skulle gälla så lång
tid som 20 ar. Som exempel härpå kunde nämnas förhållandena beträffan
de tomms jursta och andra reglering. Vattendomstolens utslag beträffande
^ regleringar meddelades år 1935 respektive år 1940 och därvid fast-
stalldes högre avgifter for vid tiden för utslagen utbyggda än för då outbyggda
strömfall. Sedan dess hade ett flertal stora utbyggnader av sistnämnda fall
agt rum men den lägre avgiften komme att under hela 20-årsperioden gälla
Kungl Maj.ls proposition nr 169.
15
även för dessa numera utbyggda fall. Det syntes länsstyrelsen skäligt, om sådan ändring av gällande lagbestämmelser i ämnet genomfördes, att en omprövning av regleringsavgifternas storlek finge ske tidigare än vad nu vöre fallet, därest under 20-årsperioden nya kraftföretag av viss storleks ordning tillkomme. 1 detta sammanhang erinrade länsstyrelsen örn det till- lägg till vattenlagen beträffande åtgärder till förhindrande av vattenförore ningar, som trätt i kraft den 1 januari 1942. Där stadgades (8 kap. 40 §) om rätt lill omprövning av meddelade föreskrifter angående villkoren för utsläppande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten i vattendrag, sjö eller annat vattenområde efter tio år eller när eljest väsentligt ändrade för hållanden inträtt. Här tillämpades alltså en annan princip beträffande om prövning än då det gällde regleringsavgifterna. Även en annan omständig het förtjänade i detta sammanhang beaktande. Enligt bestämmelse i 4 kap. 15 § skulle influtna regleringsavgifter i första hand användas till förebyg gande eller minskande av skada eller olägenhet, som vållades genom före taget och för vilken ersättning icke blivit av vattendomstolen bestämd, så ock till gottgörelse för sådan skada eller olägenhet. Då emellertid skador och olägenheter kunde yppa sig först efter många år, syntes svårligen, i syn nerhet örn avgifterna vore knappt tillmätta, nied nuvarande bestämmelser några medel inom rimlig tid kunna påräknas för andra i paragrafen om- förmälda ändamål, d. v. s. sådana som avsåge bygdens allmänna behov, jordbrukets förbättrande, elektrifiering m. m. Lagen erkände dock i prin cip det berättigade i tillgodoseendet av dylika behov och vöre dessa av skäl, som länsstyrelsen framhållit, särskilt inom Jämtlands län framträ dande.
Länsstyrelsen uttalade vidare, att med hänsyn till det anförda större möj ligheter syntes böra beredas för tillgodoseende av behov, som avsåges i 4 kap. 15 andra punkten.
Dessa behov borde skäligen tillmätas samma betydelse som reservationer na för de direkta skadeersättningarna, varjämte avgifterna borde tilltagas så att medel för ändamålet också funnes att tillgå i rimlig utsträckning. 4 kap. 15 § gåve icke full klarhet, huruvida användningen av däri avsedda avgifter vöre begränsad enbart till bygden kring den reglerade sjön eller örn dessa avgifter kunde utnyttjas även i vidare omfattning. Uttrycket i 14 § tredje stycket »den kringliggande bygden» vore oklart och såvitt för läns styrelsen vore bekant hade detta uttryck åtminstone av regleringsintressen- terna i Indalsälven, där de stora regleringsarbetena hittills i huvudsak före kommit, uppfattats så att avgifterna skulle få användas till beredande av ersättning för skador oell olägenheter uteslutande vid de reglerade sjöarna. Klarhet i detta stycke vore en given förutsättning bl. a. för en i möjligaste mån riktig avvägning av avgiftsbeloppen. Enligt länsstyrelsens uppfattning borde avgifterna, i den mån de ej enbart avsåge ersättning för direkta loka la skador, få tagas i anspråk för kompensation av olägenheter av mera allmän art eller till gagn för hela den bygd som berördes av det reglerade vattendraget i dess helhet, och bestämmelserna i sådant hänseende förtydli gas. Därigenom finge man större möjlighet att tillgodose bl. a. det allmänna elektrifieringsbehovet, att kompensera skövlade skönhetsvärden genom ska pande av andra för turistväsendet viktiga tillgångar, t. ex. nya färdleder, understöd till lokala turistföreningars verksamhet o. s. v. I samband härmed ville länsstyrelsen framhålla, att det allmänna elektrifieringsbehovet i länet ej avsåge allenast elektrifiering av bygder, som nu saknade elektrisk kraft, utan jämväl förbättring av förhållandena i vissa redan elektrifierade trakter. I sistnämnda hänseende kunde nämnas alt utefter Storsjön och vissa andra
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
av vattenregleringar berörda sjöar och vattendrag funnos åtskilliga mindre kraftverk, vilka betjänade den närmaste bygden. I regel måste dessa på grund av dyra anläggningskostnader och ogynnsamma driftförhållanden hålla höga taxor, varjämte i ett flertal fall vattentillgången vore ojämn och tidvis otillfredsställande. Tanken på en förbättring av förhållandena för dessa mindre kraftverk och den omgivande bygden genom anknytning till det stora ledningsnät, som matades av vissa större kraftverk, hade därför diskuterats. Vissa tidigare föreliggande tekniska hinder för en dylik åt gärd vore numera undanröjda, och länsstyrelsen hade jämväl för avsikt att lata utreda, huruvida och i vad mån berörda anknytning skulle kunna ge nomföras. Redan på förhand kunde man emellertid förutse att en tillfreds ställande lösning av sagda problem, som krävde dyra ledningsanläggningar, icke kunde vinnas utan stöd av allmänna medel. Även för ett dylikt ända mål kunde i mån av tillgång regleringsavgifterna tänkas bliva använda.
Bestämmelserna om regleringsavgifter i 4 kap. 14 och 15 §§ vattenlagen borde enligt länsstyrelsens mening ändras i syfte att tillgodose såväl be hovet av en reserv för oförutsedda lokala skador som ock önskemålet att medel borde stå till förfogande för kompensation i skälig omfattning av olägenheter av mera allmän natur av berörd art. Kunde detta ske genom fastställandet av en fast avgift för varje i visst vattendrag genom regle ringen vunnen turbinhästkraft eller i varje fall fastställandet av närmare normer för en dylik avgift, skulle man komma ifrån de nuvarande svårig heterna att i varje fall med någon grad av säkerhet bedöma skäligheten av regleringsavgifterna.
Jämväl inom riksdagen har under ar 1942 väckts fråga om vissa ändringar i 4 kap. vattenlagen, nämligen i motion av herr Hedlund i Östersund lii fl (II: 74).
Motionen överensstämmer i allt väsentligt nied länsstyrelsens i Jämtlands län skrivelse den 19 januari 1942. Efter att ha redogjort som länsstyrelsen för erfarenheterna av de genomförda vattenregleringama i Jämtland utta lade motionärerna, att de funne en utredning påkallad för utrönande av huruvida den nuvarande lagstiftningen kunde anses tillfredsställande i vad den avsåge att tillgodose berättigade anspråk på ersättning och kompensa tion för skador och olägenheter, som drabbade mera samhälleligt och all mänt. Bestämmelserna om bygdekraft, vilka uppenbarligen icke tillgodosåge det avsedda syftet, borde bliva föremål för översyn och föreskrifterna örn regleringsavgifter borde omarbetas så att avgifterna i vidgad utsträckning kunde tagas i anspråk för allmänna ändamål.
Motionen behandlades av andra lagutskottet, som däröver avgav utlåtande (nr 35). Beträffande önskemålet om ökad hänsyn till vissa för den omgivande bygden gemensamma intressen erinrade utskottet, att dessa intressen helt naturligt komme i viss motsatsställning till sådana med vattendragen för bundna offentliga intressen, vilka mera allmänt anknöte sig till riket i dess helhet. Vidare kunde i fråga örn utnyttjande av vattenkraft ekonomiska och ideella krav göra sig gällande mot varandra. Såsom exempel på behov, vilka särskilt borde tillgodoses, hade nämnts behovet av allmän elektrifiering samt
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
17
av kompensation för genom kraftföretag skövlade skönhetsvärden. De med
bygden sammanhängande intressena hade vunnit visst beaktande i vattenla
gen genom biand annat bestämmelser örn bygdekraft och regleringsavgifter.
Mot sistnämnda bestämmelser sådana dessa för närvarande vore utformade
hade i vissa till utskottet inkomna yttranden riktats anmärkningar, delvis ur
andra synpunkter än dem motionärerna anlagt. Vad särskilt anginge stad-
gandena örn regleringsavgifter hade dessa givit anledning till erinringar såväl
beträffande grunden för avgiftsskyldigheten som i fråga om avgifternas stor
lek och användning. I förstnämnda hänseende hade bland annat framhållits,
att beloppet av ifrågavarande avgifter icke, såsom skäligt vöre, bestämdes i
förhållande till båtnaden av det regleringsföretag, som bomme i fråga, utan
i stället anknutits till ökningen i vattenkraft. På detta sätt undginge de regle
ringsföretag helt avgiftsplikt, vid vilka båtnaden utgjordes av en lämpligare
fördelning till olika perioder av tillgänglig kraft.
Utskottet förklarade vidare, atl ett närmare ställningstagande till det kom
plex av frågor, som i anslutning till det sagda framställde sig för besvarande,
icke vore möjligt utan en ingående och allsidig utredning av de berörda in
stituten angående bygdekraft och regleringsavgifter. Med hänsyn till vikten
av de intressen som komrne i fråga samt till arten av de anmärkningar som
riktats mot nu gällande bestämmelser på området ville utskottet för sin del
föreslå, att en dylik utredning snarast bomme till stånd.
Utskottets utlåtande utmynnade i en hemställan, att riksdagen måtte i skri
velse till Konungen anhålla, att Kungl. Majit ville låta snarast möjligt verk
ställa bl. a. utredning av frågan huruvida de i vattenlagen upptagna bestäm
melserna om bygdekraft och regleringsavgifter kunde anses tillfyllest för det
med dem avsedda syftet samt för riksdagen framlägga det förslag vartill den
na utredning kunde föranleda. Denna hemställan bifölls av riksdagen som
därefter avlät skrivelse i ämnet den 6 juni 1942 (nr 312).
Kammarkollegiet, som avgav yttrande till andra lagutskottet, uttalade, att
dess erfarenheter rörande tillämpningen av de nuvarande lagbestämmelserna
om regleringsavgifter bestyrkte, delvis ur andra synpunkter än dem som i
motionen anlagts, behovet av en revision av dessa bestämmelser.
Kollegiet anförde vidare, att vad först beträffade grunderna för avgifts
skyldigheten hade de nuvarande bestämmelserna i vissa hänseenden visat sig
mindre tillfredsställande. För att avgiftsskyldighet skulle inträda fordrades
enligt 4 kap. 14 § första stycket vattenlagen, att vattenkraften i det eller de
strömfall, för vilkas räkning regleringen utfördes, ökades med i medeltal 500
turbinhäslkrafter. Denna bestämmelse toge endast sikte på det överskottsvat-
ten, som före regleringen icke kunnat nyttiggöras vid de av företaget berörda
strömfallen men som genom regleringen bomme dessa lill godo i form av
ökning av den totala vattenkrafttillgången. En väsentlig del av nyttan av en
vattenreglering läge emellertid däri, att flöden, som förut kunnat tillgodogö
ras endast under en del av året, genom regleringen utjämnades under hela
eller större delen av året och därmed kunde ekonomiskt nyttiggöras eller
bättre nyttiggöras än förut, med andra ord att sekunda kraft omvandlades
till prima kraft. Ju högre utbyggnadsgraden vore vid de av regleringen be
rörda strömfallen, desto större del av båtnaden folie på en ökning av den ut-
Bihanp till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 169.
2
18
Kungl. Majlis proposition nr 169.
tagbara kraftens värde genom dess omvandling från sekunda kraft lill prima kraft. Till en sådan båtnad av regleringen kunde emellertid enligt de nuva rande bestämmelserna örn regleringsavgifter hänsyn icke tagas. Såsom exem pel kunde anföras Bolmens reglering, där enligt vattendomstolens nyligen meddelade dom fyra av de största kraftanläggningarna, representerande unge- tör 46 procent av företagets båtnad, blivit fria från regleringsavgifter, enär de vore utbyggda för tillgodogörande av så stora vattenmängder, att regleringen icke kunnat beräknas medföra någon ökning av den i strömfallen redan i medeltal uttagbara vattenkraften; vidare Dellensjöarnas reglering, där den tidigare höga utbyggnadsgraden vid de av regleringen berörda strömfallen medfört, att företaget i sin helhet undgått avgiftsskyldighet. En ändring syn tes jämväl kunna ifrågasättas beträffande korttidsregleringar (dygns- och veckoregleringar), vilka för närvarande ginge fria från regleringsavgifter, då de icke medförde ökning i medeltal av uttagbar vattenkraft, men vilka till sina verkningar stundom vöre jämförbara med årsregleringar. I detta sam manhang borde vidare uppmärksammas de s. k. profilregleringarna. Då de senare icke betraktades som egentliga vattenregleringar, utdömdes icke regle ringsavgifter, ehuru de på ett ganska ingripande sätt kunde beröra stora sjö magasin (exempelvis Gesunden i Jämtland).
Ytterligare anförde kammarkollegiet i denna del, att enligt 4 kap. 14 § första stycket vattenlagen den ökning i vattenkraften, som utgjorde grunden för avgiftsskyldigheten, skulle avse det eller de strömfall för vilkas räkning regle ringen utfördes. Enligt kollegiets mening borde frågan örn avgiftsskyldighet beträffande regleringsföretag utan tvångsdelaktighet tagas under omprövning.
Beträffande regleringsavgifternas storlek och användning anförde kam markollegiet vidare följande. Erfarenheten hade visat, att regleringsavgifterna inom den fastställda latituden i allmänhet fastställts tili låga belopp. Följden hade blivit, att de vid olika regleringsföretag utdömda regleringsavgifterna i allmänhet representerade en mycket obetydlig del av regleringsvinsten. Så som exempel kunde nämnas Vänerns reglering med en beräknad reglerings- vinst av 11,8 milj. kr. och årliga regleringsavgifter å 9 809 kr. samt Bolmens reglering med en regleringsvinst av omkring 4 milj. kr. och årliga reglerings avgifter å 1 130 kr. De jämförelsevis låga summorna syntes i sin tur lia lett till ringa intresse för deras utnyttjande. Man kunde icke undgå intrycket, att de hittills utdömda avgifterna läge på för lågt plan och skulle kunna icke oväsentligt ökas, varvid eventuellt en förhöjning av lagens nuvarande maxi mum komme i fråga. I detta sammanhang borde beröras det förhållandet, att i vissa utslag rörande vattenregleringar stadgats lägre avgifter för vid tiden för utslaget outbyggda än för då utbyggda strömfall samt att under löpande avgiftsperiod om 20 år de lägre avgifterna utginge för de förstnämn da fallen sedan de blivit utbyggda. Det kunde ifrågasättas, örn en sådan ord ning vöre tillfredsställande.
Kammarkollegiet anförde slutligen, att ett närmare ställningstagande till de vittgående reformförslag, som framlagts i fråga örn regleringsavgifterna, för utsatte en allsidig utredning av hela detta institut. I
I yttrande till utskottet uppgav vattenfallsstyrelsen, att sedan vattenlagen trädde i kraft den 1 januari 1919 icke oväsentliga belopp influtit i reglerings avgifter, som till en del fonderats. Styrelsen ville påpeka, att avgifterna från de flesta större regleringar ännu ej börjat inflyta. Det rådde intet tvivel därom att med den tillämpning lagens bestämmelser vunnit de avgifter som komme att inflyta bleve mycket betydande. Man kunde gott räkna med en
19
mångdubbling av dessa årligen inflytande avgifter inom en närliggande framtid.
Beträffande regleringsavgifter för outbyggda fall erin rade styrelsen, att regleringsavgifterna i anledning av en sjöreglering för ett outbyggt vattenfall fastställdes för hela 20-årsperioden, även örn vattenfallet utbyggdes under perioden. Då regleringsavgifterna för outbyggda fall utmät tes lägre än för utbyggda, komme trots fallets utbyggnad fortfarande även under återstoden av 20-årsperiodeu endast den lägre avgiften att belasta an läggningen. Härvid vore emellertid att märka, dels att regleringsavgift erlades även under den del av 20-årsperioden, under vilken fallet var outbyggt, dels att sådan avgift erlades även för fall, som förbleve oulbyggda under hela 20-årsperioden; detta under förutsättning att fallets ägare vöre medsökande till regleringen. Givet vore, att en avkortning av den nu till 20 år fastställda regleringsperioden kunde medgiva en likformigare fördelning av dessa avgif ter, men en sådan medförde en icke önskvärd ökning i arbetsbördan för vat tendomstolen och kraftindustriens män.
Vidkommande reglerings avgifternas användning uttalade styrelsen, att avgifterna enligt 4 kap. 15 § vattenlagen i första hand skulle an vändas till förebyggande av eller gottgörelse för skador genom regleringen, vilka ej bleve genom vattendomstolens utslag gottgjorda. Avgifterna för Suorvaregleringen hade exempelvis enligt vattendomstolens uttryckliga hän visning använts till avhjälpande av skador och intrång för lapparna, vilka ej personligen tillerkänts några skadestånd. Detta vore anledningen till, att reg leringsavgifterna för Norrbottens län vore betydande och jämväl till stor ut sträckning blivit tagna i anspråk. — Med hänsyn till den marginal, med vilken regleringsavgifterna mäste utmätas, bleve medel i betydande utsträckning till gängliga för det ändamål, som lagen i 4 kap. 15 § nämnde såsom ändamål i andra hand. Dessa medel räckte för täckande av omfattande behov, örn man blott gåva »den bygd, som beröres av företaget», en rimlig utsträckning. Be greppet »bygd» finge enligt vattenfallsstyrelsens mening ej fattas alltför vid sträckt. Det vöre ej i enlighet med lagens föreskrift, att man till bygden skulle hänföra någon dei av länet, som läge utanför det vattenområde, som påver kades av regleringen. Sålunda borde regleringsavgifter, som tillkommit på grund av regleringar inom Kallsjögruppen, icke kunna användas till främjan de av allmänna ändamål inom exempelvis Areälvens, Långans eller Hårkans vattenområden. Den bygd, som skulle främjas genom regleringsavgifterna, borde naturligtvis hava ett intimt samband med den sjö, som reglerades, så att icke avgifterna från Kallsjögruppen användes t. ex. för elektrifieringsåt- gärder i Storsjöbygden.
I fråga örn en höjning av regleringsavgifterna anförde vat tenfallsstyrelsen härefter, att om man skulle vidtaga en höjning av reglerings- avgifterna för att främja allmänna intressen eller ersätta dessa avgifter med en respektive län tillfallande, väsentligt högre accis, borde man betänka, att bygden redan åtnjöte stora fördelar genom de avsevärda medel, som i form av arbetsförtjänster vid kraftverkens tillkomst, drift och underhåll ävensom skatter tillfördes bygden. De allmänna motiv, sorn anförts för ökning av av gifterna, vore enligt styrelsens mening mindre lyckligt valda. Föreställningen, att regleringarna inom Indalsälvens flodområde skulle verka skadliga för turistattraktionerna, vöre säkerligen oriktig. Överdrivna vore även farhågor na, att vintervägarna över isarna skulle i någon nämnvärd grad påverkas av regleringarna; i vissa fall komme tvärtom kommunikationsmöjligheterna över isarna att avsevärt förbättras och, i den mån de bleve försämrade, gåves ge nom vattendomstolen ersättning för intrång och besvär vid målets slutliga av
Kungl. Mctj.ts proposition nr 169.
20
görande. Även om fisket på sina håll skulle gå helt förlorat, för vilket då er sättning till den enskilde fiskerättsinnehavaren lämnades, kunde likväl fisket för det reglerade sjö- och flodsystemet i dess helhet giva i stort sett oföränd rat resultat. Erfarenheterna från Suorvaregleringen i Lule älv, som varit i gång i 15 år, gåve icke fog för annat påstående. Utöver ersättningar till en skilda för skada och intrång i fisket skulle kraftföretagen därjämte dels er lägga fiskeavgifter till främjande av fisket inom landet, dels vanligen i stor omfattning bekosta anläggandet och driften av fiskodlingsanstalter till from ma för fisket i orten. Det samarbete, som genom dessa anstalter kommit till stånd mellan kraftverksintresset och fiskeintresset, hade ofta varit givande och hade såsom en positiv åtgärd till näringslivets förbättrande i allmänhet beredvilligt understötts av kraftverksintresset. — Vid övervägande av even tuella höjningar i regleringsavgifterna borde man framgå med varsamhet, ty en ökning av kraftverkens omkostnader ledde ofrånkomligen till en höjning av kraftpriset. Sedan de billigast utbyggbara och bäst belägna vattenfallen ta gits i anspråk, bleve kraftanläggningarna allt dyrare att bygga och krävde allt längre och dyrbarare överföringsledningar för kraftens tillgodogörande. De anläggningar, som just nu utfördes, bleve på grund av den allmänna för dyringen mycket svåra att nöjaktigt förränta. Statsmakterna sökte å andra sidan under nu föreliggande tidsförhållanden att få till stånd anläggningar för tillverkning av vissa för landet behövliga förnödenheter, vilka i flera fall krävde stora energimängder till särskilt lågt pris. Dessa anläggningar, som toge i anspråk betydande kapital, vöre avsedda att även i framtiden bestå, men en nödvändig förutsättning härför vore bibehållandet av det låga kraftpriset. En höjning av kraftkostnaden genom belastningar av det ifrågasatta slaget kunde äventyra framgången av dessa strävanden.
Slutligen uttalade vattenfallsstyrelsen, att inför de enligt styrelsens mening överdrivna klagomål, som framställts i anledning av pågående eller planerade regleringar i Jämtland, kunde det vara skäl erinra sig, att i Dalälvens flod system genomförts betydande regleringar utan att efteråt kunnat påvisas så dana skador och olägenheter som motionärerna åberopat.
Vattenrättsdomaren vid Norrbygdens vattendomstol anförde i yttrande till utskottet, att vattenlagens bestämmelser örn regleringsavgifter i första hand av- såge att reservera medel för gottgörande av sådana skador, som ej blivit er satta, oaktat möjlighet funnes att jämlikt 2 kap. 24 § vattenlagen få ersätt ning för oförutsedda skador. Sannolikt bleve oförutsedda skador — i den mån sådana förekomme — i allmänhet reglerade i den ordning som stad gades i sistnämnda lagrum. Det förefölle därför antagligt, att regleringsavgif terna huvudsakligen komme att användas till fördel för den bygd som be rördes av företaget på sätt angåves i 4 kap. 15 § andra punkten vattenlagen.
Den omständigheten att regleringsavgifterna i första hand avsetts för att mot verka oförutsedda olägenheter inverkade onekligen därhän att en jämförelse vis lång tid komme att förflyta, innan dessa medel kunde tillgodoföras bygden.
Vidare anförde vattenrättsdomaren, att vid bestämmandet av reglerings- avgifternas storlek domstolen syntes lia att tillse att det belopp, vartill reg leringsavgifterna sammanlagt uppginge, kunde anses skäligt med hänsyn till de ändamål, för vilka avgifterna finge användas. Man kunde därför icke ulan vidare taga för avgjort att vid ny prövning av avgifternas storlek dessas sam-
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
Kungl. Maj.ts proposition nr 169.
21
inanlagda belopp komme alt ökas i anledning av att vid liden för den nya
prövningen en del förut icke utbyggda strömfall blivit utbyggda.
Även svenska vattenkraftföreningen avgav yttrande till utskottet och an
förde därvid beträffande särskilt förhållandena i Jämtland att någon oelektri
fierad bygd ej lunnes vid den egentliga Indalsälven, där storkraftverken vore
belägna.
Föreningen framhöll, alt älvdalen elektrifierats från dessa eller i allmänhet
redan före dessas tillkomst genom lokala mindre kraftföretag, som nu genom
tillskottsleveranser från storkraftverken funne möjligheter till ökad kraltav-
sättning. Däremot funnes på sina håll i de stora skogsområdena på ömse si
dor örn älven oelektrifierad spridd bebyggelse, som med hänsyn lill sitt ringa
kraftbehov ej kunde bära kostnaderna för erforderliga ledningar från älv
dalen. Vid ett par av de nu reglerade källsjöarna funnes också oelektrifierad
bygd. Denna läge ännu på betydande avstånd från. färdiga storkraftverk, men
det torde icke vara uteslutet att det största området, som vöre beläget vid
Kallsjön, skulle kunna erhålla kraft från det under utförande varande stor
kraftverket i Järpströmmen. Föreningen ville icke bestrida, att vattenkraft
industrien i Indalsälven och avnämarna av kraften hade betydande fördelar
av genomförda regleringar. Däremot kunde föreningen icke dela den upplatt-
ningen, att den genom regleringarna ökade krafttillgången i regel kunnat
förvärvas utan förhöjd köpeskilling för naturkraften. De latenta reglerings-
möjligheterna vore säkerligen en bidragande orsak till att kraftintresset tidigt
inriktades på Indalsälven med förbigående av den ur regleringssynpunkt vä-
senligt sämre Ljusnan. Naturkraften i Indalsälven hade på detta sätt tidigt
fått ett högt penningvärde just beroende på att tidpunkten för dess utnytt
jande legat relativt nära i tiden på grund av de goda regleringsmöjligheterna.
Tidigare köpeskillingar vore visserligen oftast nominellt lägre än de nuva
rande, men inräknade man räntekostnaderna under de år de inköpta lallen
legat oanvända skulle man för många av dem finna, att de i dag stöde kö
parna till ungefär samma höga pris per hästkraft som .senare inköpta vatten
fall, vilkas prissättning ännu mera markant påverkats av de goda sjöregle-
ringsmöjligheterna. Föreningen ville även erinra örn att vinsterna av de
norrländska sjöregleringarna, när de t. ex. angåves i så och så många milj.
kWh, icke vore några nettovinster. Betydande kapital hade måst nedläggas i
form av höga naturkraftpris, kostnader för regleringsdammar och rensningar,
skador och intrång av olika slag, fiskeavgifter, regleringsavgifter samt kost
nader för kraftverksbyggnader för att taga hand om de genom regleringarna
ökade vattenmängderna. På grund av Jämtlands läns läge i det inre av lan
det och därav betingade höga fraktkostnader hade deli industriella utveck
lingen i länet varit svag. Industrien svarade i Sverige normalt för omkring
tre fjärdedelar av den totala kraftförbrukningen, nion i Jämtland vöre be
hovet av industrikraft jämförelsevis obetydligt och länets rika kratttillgångar
måste för att överhuvudtaget bli utnyttjade overt öras antingen till det indu
striellt mera utvecklade kustlandet eller till sydligare kraftfattiga provinser.
Icke ens länets största industri hade behov av mer än en del av sin krafttill
gång utan försålde kraft söderut. I Östersund, som i jämförelse med flertalet
svenska städer hade en mycket stor energiförbrukning per invånare för bor
gerliga behov, hade energiförsörjningens utveckling tryggats genom all Öster
sunds Elektriska AB vore delägare i kraftverket vid Kattstrupeforsen. Den
nas utbyggnad hade genom vattenfallsstyrelsens medverkan kommit till stånd
väsentligt mycket tidigare än eljest hade blivit fallet, vilket enbart hade varit
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 169.
till gagn för staden och länet. Från det under byggnad varande kraftverket i Järpströmmen hade upplåtarna av vattenkraften utöver betydande kontant köpeskilling betingat sig ersättningskraft till ett värde av omkring två milj. kr., vilken kraft stöde till förfogande, så snart kraftverket, vilket de säkerligen icke själva mäktat utföra, blivit färdigt. Vad anginge farhågorna alt Jämt lands län skulle bliva mindre lockande för turismen genom att sjöarna bleve reglerade och vattenfallen utbyggda ville föreningen erinra, att även kraftver ken hade visat sig vara stora turistattraktioner innan i nuvarande situation och av skyddshänsyn besök ej kunde tillåtas. Jämtlands län tillfördes tack vare kraftverksindustrien ekonomiska värden i en omfattning som för länet som helhet vore av väsentlig betydelse.
Föreningen åberopade i detta sammanhang en av civilingenjören Erik
Upmark verkställd utredning, vari denne framhöll bland annat, att vid bygg- nadsplatser för större vattenkraftverk och sjöregleringar i Jämtlands län un der år 1940 utbetalats i arbetslöner samt för körslor och virke 6,5 miljoner kronor. För fullföljd av den återstående delen av byggnadsprogrammet under åren 1941—1944 beräknades i medeltal 7 miljoner kronor per år. Avlöning en till driftspersonalen vid de åtta storkraftverken i Jämtlands län beräkna des 1944 komma att uppgå till 1 miljon kronor per år och avlöningen till den för reparations- och underhållsarbeten erforderliga personalen till ytterligare 1 miljon kronor per år. Tre av storkraftverken betalade år 1940 245 000 kro nor i skatt till kommuner och landsting och till vägar. På grund av verk samheten med kraftverksbyggnaderna kunde den till kommunal inkomstskatt taxerade inkomsten i länet beräknas öka med 3—4 miljoner kronor per år under perioden 1941—1944, motsvarande 3—4 °/o av hela den till inkomst skatt taxerade inkomsten i länet. De åtta storkraftverkens sammanlagda taxeringsvärde kunde förväntas år 1944 uppgå till 103 miljoner kronor, mot svarande 26,5 % av det totala fastighetstaxeringsvärdet för länets fastigheter år 1940.
Vid 1942 års riksdag var även den större frågan om tryggandet av lan dets kraftförsörjning i framtiden föremål för behandling. I anledning av tva vid riksdagen väckta likalydande motioner (I: 5 av herr V. Andersson m. fl. och II: 13 av herr Pettersson i Dahl) hemställde sålunda statsutskottet i utlåtande (nr 86), att riksdagen måtte hos Kungl. Majit hemställa om ut redning rörande möjligheterna att genom statens medverkan mera planmässigt än dittills trygga landets och särskilt den svenska landsbygdens försörjning med elektrisk kraft. I enlighet härmed avlät riksdagen skrivelse i ämnet den 12 maj 1942 (nr 199).
Vid anmälan av riksdagens skrivelse i statsrådet den 18 december 1942 framhöll chefen för handelsdepartementet, statsrådet Eriksson, att en ut redning med det av riksdagen angivna syftet syntes böra verkställas.
Departementschefen anförde bl. a., att utredningen i första hand borde avse att klargöra, i vilka hänseenden missförhållanden rådde beträffande produktionen och distributionen av elektrisk kraft samt vilka orsakerna till dessa missförhållanden vore. En av utredningens första uppgifter bleve allt så att vinna överblick över de redan i anspråk tagna eller för utbyggnad
23
lämpade kraftkällorna, de redan utförda stamlinjerna för överföring av kraft från Norrland till konsumtionscentra i mellersta och södra Sverige, de elekt riska kraftledningsnäten inom skilda delar av landet och deras utnyttjande för olika ändamål samt föreliggande utbyggnadsprogram. I den man det där vid visade sig, att kraftförsörjningen inom vissa landsdelar blivit i anmärk ningsvärd grad eftersatt, borde orsakerna därtill utrönas. De villkor, pa vilka kraften tillhandahölles konsumenterna, borde även göras till föremal for studium. — Då det gällde att överväga åtgärder för att avhjälpa förekom mande missförhållanden torde det vara lämpligt att i första hand inrikta uppmärksamheten på åtgärder av mera begränsad räckvidd for att fa ut rönt, om man enbart genom dylika åtgärder kunde tillgodose de önskemal, som läge till grund för riksdagens skrivelse. Salunda borde prövas, huru vida det borde givas fastare former än dittills åt den samverkan vid kraft produktionen, som redan nu upprätthölles mellan statliga och enskilda kraft intressenter, samt om staten borde genom en vidgad egen insats eller sär skilda kontrollåtgärder förskaffa sig ökat inflytande över de viktiga stam linjerna från Norrland till mellersta och södra Sverige. Måhanda kunde det komma att visa sig, att kraftförsörjningen inom vissa delar av landet skulle kunna avsevärt förbättras genom en skärpning eller utvidgad tillämpning av vattenlagens bestämmelser angående skyldighet för kraftverksägare att tillhandahålla s. k. bygdekraft. — Riksdagen hade uttalat sin anslutning till det i motionerna angivna syftet att uppnå en mera enhetlig ledning av kraft försörjningen i landet och därvid även godtagit tanken att i den man sa visade sig nödvändigt till förverkligande av detta syfte gripa till ett förstat ligande av produktion och distribution på detta område. Dithörande spörs mål borde i enlighet med riksdagens önskan upptagas till behandling och därvid underkastas en ingående och sorgfällig utredning och prövning. Där vid borde icke minst kostnadsfrågorna beaktas. Örn utredningen ledde till att inlösen av enskilda anläggningar förordades, borde förslag till inlösen bestämmelser upprättas och beräkning verkställas rörande kostnaderna for inlösningen och för de nya anläggningar, som kunde behöva utföras av sta tens vattenfallsverk för att inlösta anläggningar skulle kunna på lämpligt sätt utnyttjas i samarbete med de statliga kraftverken.
I enlighet med Kungl. Majds bemyndigande tillkallade chefen för han delsdepartementet den 23 januari 1943 sakkunniga för utredning rörande möjligheterna att genom statens medverkan mera planmässigt än hittills tryg ga landets och särskilt den svenska landsbygdens försörjning med elektrisk kraft (Elkraftutredningen av år 1943).
Promemoria med förslag i ämnet.
Med anledning av riksdagens förenämnda skrivelse nr 312/1942 upprät tades i justitiedepartementet en den 28 december 1942 dagtecknad prome moria angående ändring i vattenlagens bestämmelser örn regleringsav- gifter.
Efter en historisk översikt samt redogörelse för gällande bestämmelser och deras tillämpning m. lii. framhölls i promemorian, att genom vattenlagen in fördes i flera hänseenden vittgående befogenheter för ägare av strömfall. Syftet med de bestämmelser som meddelades härom vore givetvis icke all gynna
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
Kungl. Maj.ts proposition nr 169.
de enskilda strömfallsägarna utan att till hela landets bästa främja ett ratio
nellt utnyttjande av vattenkraften. Biand nämnda befogenheter märktes sär
skilt det vitsord som tillerkänts strömfallsägare att verkställa reglering av
valtnets avrinning ur uppströms befintliga sjöar. Med hänsyn till de förmåner
som den nya lagstiftningen innebure infördes även en grupp bestämmelser
som avsåge att tillvarataga allmänna intressen. Till denna grupp hörde stad-
gandena om bygdekraft och regleringsavgifter.
Därefter anfördes i promemorian angående vattenregleringarnas betydelse
och verkningar följande.
Den utomordentligt starka ökning i kraftproduktionen som särskilt under
de senaste åren ägt runi har till stor del möjliggjorts genom vattenreglering
arna, krandor allt gäller detta i fråga om de norrländska älvarna, där den
naturliga vattenföringen företer så starka variationer att vattenkraften icke
med fordel kan tillvaratagas i större skala utan reglering. En i hög grad bi-
dragande orsak till regleringarnas ökade betydelse är den utveckling som
krattoverforingstekniken undergått och som möjliggör att kraft överföres från
noi ra Sverige till de sodra delarna. För att belysa utvecklingen må nämnas,
,
, ,?7,tota a kraftproduktionen i landet utgjorde år 1920 ca 2,6 miljar-
dei kWh, varav ca 2,4 miljarder belöpte på vattenkraften. För år 1942 be
räknas kraftproduktionen till ca 9,7 miljarder kWh, varav ca 9,1 miljarder
neloper pa vattenkraften. Den i regleringsmagasinen tillgängliga volymen
motsvarade, raknat efter utbyggd fallhöjd vid normal verkningsgrad, år
d kWl °’L0 miljarder kWh och motsvarar för närvarande ca 3 miljar-
o ^.enomf°randet av regleringsföretagen har ej kunnat undgå att spoliera
saval ekonomiska som estetiska och kulturella värden, vilket för befolkning
en otta varit en kännbar förlust. Det ligger i sakens natur, att gottgörelse
i form av skadestånd icke kan givas för alla de olägenheter som kanske
framfor allt under en övergångstid vållas bygden, och även om skadan skulle
kunna varderas i pengar, försvinner ofta en mer eller mindre högt skattad
n> tlighet utan någon säkerhet att förlusten för bygdens del uppväges av ett
ny tillskott i annan form. Det torde därför vara synnerligen välgrundat att
söka tillföra en bygd, som drabbas av mer eller mindre våldsamma ingrepp
i naturforhallandena, en kompensation som blir av bestående värde. Såväl
bygdekraftinstitutet som bestämmelserna om regleringsavgifter synas ur des
sa synpunkter vara av stor vikt. Frågan om en revision av bestämmelserna
angående bygdekraft har funnits äga ett intimt samband med en mera om
fattande utredning angående kraftproduktionens organisation som riksda
gen innevarande år begärt, efter hemställan av statsutskottet, och har där
för icke här kunnat upptagas till undersökning. En omarbetning av bestäm
melserna örn regleringsavgifter torde däremot kunna ske utan alt resultatet
av nyssnämnda utredning behöver avvaktas.
Beträffande frågan huruvida det ur principiell synpunkt möter hinder att
skärpa vattenlagens bestämmelser örn regleringsavgifter uttalades i prome
morian följande.
De befogenheter att göra intrång i annans rätt, som vattenlagen tiller
kände strömfallsägaren, ansågos böra givas honom allenast för att det allmän
nas intresse av att strömfallen rationellt utbyggdes skulle bliva tillgodosett.
De tillkommo honom alitsa icke i nuvarande omfattning på grund av den
rått till strömfall som historiskt vuxit fram för strandägaren. Att befogen-
Kungl. Maj.ts proposition nr 169.
25
helema efter vattenlagens tillkomst stått strömfallsägaren till buds kan icke anses medföra, att det allmänna skulle ha berövats möjligheten att göra en annan avvägning mellan strömfallsägarens och andra intressen. Möjlighet att ändra vattenlagstiftningen till strömfallsägarens nackdel förutsättes t. ex. i vattenlagens bestämmelser örn nyprövning. Det är emellertid tydligt, att i vattenlagens hägn skett ett stort antal köp av strömfall, vid vilka köparen utgått från att fallet skulle få utbyggas enligt vattenlagens villkor, därvid även möjligheten till vattenreglering särskilt på senare tid kommit att in verka på bedömningen av strömfallens värde. Man kan fördenskull icke utan att framkalla rättsosäkerhet göra så ingripande ändringar i vattenlagstift ningen, att strömfallens värde i innehavarens hand nedgår i väsentlig mån. De ändringar i intresseavvägningen som kunna vidtagas utan obillig verkan inskränka sig till sådana jämkningar som ej väsentligt nedsätta nämnda vär de. Något hinder att genom nya eller ändrade bestämmelser inom ifrågava rande område tillförsäkra det allmänna del i det ökade värde sorn väntas följa av teknikens utveckling eller andra förändringar i samhällsstrukturen kan naturligtvis icke föreligga.
Härefter behandlades i promemorian frågan om de synpunkter som borde läggas på en reform av bestämmelserna örn regleringsavgifter.
Frågan, huruvida regleringsavgifter böra utgå i större omfattning än nu, är naturligtvis beroende av det syfte som regleringsavgifterna huvudsakli gen böra tjäna. I detta hänseende torde med fog kunna anmärkas, att önske målet om bygdens tillgodoseende på ett sätt, som medför varaktig nytta, i lagens nuvarande bestämmelser kommit att intaga en alltför undanskymd plats. Ett förnyat övervägande av frågan örn ändamålet med regleringsav gifterna synes därför påkallat. Av betydelse är naturligtvis även den inver kan på kraftpriset som en skärpning av bestämmelserna om regleringsavgif ter kan medföra. Att, såsom blivit ifrågasatt, helt frångå det nuvarande sy stemet, enligt vilket avgiften och den av företaget berörda bygden samman knuti ts, och i stället införa ett slags accis t. ex. till förmån för länet synes icke tillräckligt motiverat. En lösning som kan sägas utgöra en utveckling av den tankegång som kom till uttryck vid vattenlagens genomförande torde i stället vara att föredraga.
I samband med en omprövning i dessa hänseenden torde stadgandena om regleringsavgifter jämväl i övrigt böra underkastas vissa ändringar. Mot de nuvarande bestämmelserna har anmärkts, att grunden för avgiftens beräk ning är otillfredsställande. Avgift utgår nämligen allenast för ökning av den i ett strömfall uttagbara vattenkraften, medan däremot en förhöjning av den förut uttagbara kraftens värde icke föranleder skyldighet att utgiva regle- ringsavgift. Anmärkningen synes befogad. En annan brist i gällande bestäm melser, vilken numera fått ökad betydelse, är att de betydande förändringar i vattenståndsförhållandena som kunna förorsakas genom s. k. profilregle ring icke medföra skyldighet att utgiva någon sådan avgift som här är i fråga. Med profilreglering avses att möjliggöra utnyttjandet av större fall höjd, under det att egentlig vattenreglering åsyftar att reglera vattnets av rinning. Såsom mindre tillfredsställande får vidare anses, att om ett ström fall utbygges sedan regleringsavgift fastställts för en period av tjugu år, ändring av avgiftens belopp icke kan påkallas förrän vid utgången av denna tid. Slutligen har med fog framhållits, att regleringsavgifterna icke, såsom nu kommit att ske, böra fonderas under en längre tid. Denna fråga sam manhänger givetvis med frågan om det ändamål som regleringsavgifterna skola tjäna.
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
I promemorian upptogs härefter frågan om ändring i vattenlagens bestäm melser om regleringsavgifter till närmare behandling. Härvid anfördes till en början följande beträffande ändamålet med avgifterna.
I de sjöar, där vattenregleringarna utföras, har ägaren till ett nedströms liggande strömfall icke någon vattenrätt i egentlig bemärkelse. Denna till kommer strandägarna vid sjön, i den mån vattnet överhuvud är föremål för enskild rätt. Det har likväl icke ansetts möjligt att giva strandägarna vid sjön direkt del i den vinst som strömfallets utbyggande och sjöns reglering medför. De skadestånd som utdömas skola väl i viss utsträckning utgå med 50 pro cents förhöjning. Men denna gottgörelse avser närmast att giva ersättning för utebliven möjlighet att förkovra den skadade egendomen, varjämte den tjä nar som en säkerhetsmarginal. Icke heller regleringsavgifterna äro direkt av sedda att åstadkomma en fördelning av vinsten. Av den redogörelse som förut lämnats framgår nämligen, att de enligt lagens ord i första hand skola an vändas till förebyggande eller minskande av skada eller olägenhet, som vållas genom företaget och för vilken ersättning icke blivit av vattendomstolen be stämd, så ock till gottgörelse för sådan skada eller olägenhet. Först i andra hand må avgifterna användas för tillgodoseende av annat ändamål beträf fande den bygd som beröres av företaget, såsom jordbrukets främjande, sär skilt genom jords torrläggning, eller beredande av tillgång till elektrisk kraft för samfärdsel, jordbruk, hantverk eller småindustri eller eljest för befolk ningens behov. Den omständigheten att avgifterna i första hand skola an vändas för att förebygga eller gottgöra skador torde i hög grad ha medverkat till att regleringsavgifterna, frånsett dem som utgå i Norrbottens län, ännu icke — tjugutre år efter vattenlagens ikraftträdande — kommit till prak tisk användning. Vidare bör framhållas, att vid angivande av de omständig heter, som vid regleringsavgifts bestämmande skola beaktas, lagen icke upp tager något moment som understryker alt avgiften skall bestämmas med hänsyn till bygdens behov. Hänsyn skall enligt gällande bestämmelser lagas c?.e's ^en större eller mindre förändring av vattenstånds- och avrinnings- förhållandena, som genom företaget förorsakas, och den olägenhet eiler för del, vilken härigenom uppkommer för den kringliggande bygden, dels ock till den större eller mindre kostnad, som är förenad med företaget, samt företa gets ekonomiska betydelse för varje särskilt strömfall.
Den tanke, som nu kommit till uttryck i bestämmelserna örn regleringsav gifter allenast genom att de förklarats skola, i andra hand, användas till hela bygdens bästa i den mån de förslå därtill, synes böra träda i förgrunden. Det kan icke bestridas, att det för befolkningen i en bygd är i viss mån stötande att den naturtillgång, som ett inom bygden befintligt sjösystem utgör, kan utnyttjas för andras intressen utan att bygden tillgodoses i vidare mån än som nu är förhållandet. Betydelsefulla vattenregleringar ha genomförts i trakter, där befolkningens livsvillkor äro väsentligt anspråkslösare än på andra håll. För befolkningen är det naturligt att sammanställa önskemålen om en stan dardhöjning med det synliga bevis för elektrifieringens framåtskridande i landet, som genomförandet av ett större vattenregleringsföretag i orten utgör för dem. Ur allmän synpunkt är det angeläget att mera avlägset belägna byg der icke avfolkas. Därest en sådan naturtillgång i bygden som en större sjö genom ett regleringsföretag tillför bygden en varaktig förmån t. ex. i form av elektrifiering eller nya vägar, kan den skedda förändringen av naturför hållandena antagas fästa befolkningen närmare vid bygden, under det att eljest motsatsen kan befaras.
27
Härefter framhölls i promemorian bl. a., att regleringsavgifterna för när varande vore ganska obetydliga i jämförelse med övriga årskostnader för kraftproducenterna samt att en höjning av avgifterna i regel kunde äga rum utan att detta skulle verka betungande. En mera väsentlig skärpning kunde dock icke undgå att medföra någon höjning av priset på den ström som producerades vid strömfallet i fråga. Kraftindustrien torde nämligen ej säl lan i övrigt belastas med så stora utbyggnads- och överföringskostnader att vinstmarginalen vore ganska begränsad. Men det förefölle icke obilligt att låta kraftkonsumenterna möjligen få vidkännas ett något förhöjt pris för att på det sättet åstadkomma en viss utjämning av den skillnad i levnadsstandarden som förefunnes mellan de trakter, där strömmen huvudsakligen konsumera des, och de ofta avlägset belägna och glest befolkade bygder, där vattenregle ringarna ägde rum. Ur nationalekonomisk synpunkt syntes det ej heller vara något att erinra mot att kraftindustrien belastades med något högre avgifter till bekostande av åtgärder som vore till verklig nytta.
På grund av det anförda föreslogs i promemorian, att vid bestämmande av regleringsavgifter först och främst skulle tagas hänsyn till bygdens behov. Enligt föreslaget skulle emellertid därjämte beaktas de omständigheter som enligt gällande lag vore avgörande vid avgifternas fastställande. I fråga om användningen av avgifterna borde vidtagas den ändringen att avgifterna icke skulle tagas i anspråk för avhjälpande av skador och olägenheter utan helt avses för bygdens behov, såsom för dess förseende med elektrisk kraft, för vägar eller till annan åtgärd som genom jordbrukets främjande eller eljest beredde bygden varaktig förmån. Med bygden borde förstas den trakt, som direkt eller indirekt berördes av företaget och läge inom nederbördsområdet i fråga.
Beträffande den latitud, inom vilken r e g 1 e r i n g s a v g i f t skall bestämmas, framhölls i promemorian, att domstolarna vid utdömande av avgifter i allmänhet fastställt belopp som legat långt ned på skalan. För att i sin mån säkerställa, att högre belopp än nu komme att utdömas, när byg dens behov föranledde därtill, föreslogs i promemorian att den övre gränsen för latituden höjdes från nuvarande tre till fyra kronor för turbinhästkraft.
I fråga örn underlaget för regleringsavgifterna anfördes i promemorian.
Regleringsavgift för ett strömfall bestämmes nu efter det antal turbinhäst- krafter, varmed genom regleringen den uttagbara vattenkraften i strömfallet i medeltal blivit ökad. Den väsentliga nyttan av en vattenreglering består emellertid däri att den förut uttagbara vattenkraften kan uttagas under en lämpligare tid av året. Sekunda kraft kan härigenom förvandlas till prima. För denna förmån utgår icke någon regleringsavgift. Härav Ilar blivit en följd, att t. ex. vid Vänerns reglering endast jämförelsevis obetydliga avgifter utdömts, enär den väsentliga nyttan bestod i en lämpligare fördelning av vat tenkraften på året. Utom att avgifterna sålunda ibland blivit mycket obetyd liga i jämförelse med båtnaden av företaget har nämnda förhållande även medfört uppenbara orättvisor mellan olika strömfallsägare. Av den uppskat tade båtnaden genom Bolmens reglering, 6,4 milj. kr., belöpte 2,94 milj. kr.
Kungl. Maj:ts proposition nr 169
på fyra betydande strömfall, i vilka likväl den i medeltal uttagbara vatten
kraften icke ansågs bliva ökad genom regleringen. Regleringsavgift utdömdes
alltså icke för dem men väl för ett flertal andra strömfall.
Med anledning härav föreslås, att regleringsavgift skall utgå jämväl, där
batnaden består i förhöjning av vattenkraftens värde. Avgiften torde därvid
böra beräknas efter det antal turhinhästkrafter som svarar mot förhöjningen.
Om den vattenkraft, som genom regleringen kan uttagas med större fördel^
uppgår till 1 200 turhinhästkrafter och kapitalvärdet per hästkraft genom
regleringen i medeltal ökas trän 250 till 750 kr., bör alltså avgift utgå för
800 turhinhästkrafter ^2uö ” 750"" )■ Medför regleringen dels att den i
medeltal uttagbara vattenkraften i ett strömfall ökas dels ock att förut uttag-
bar vattenkraft ökar i värde, bör avgift beräknas på den sammanlagda båt
naden.
Vad nu sagts torde icke böra gälla korttidsreglering. Denna form av vatten-
reglering är emellertid en förman som ofta erhålles vid profilreglering
I promemorian avhandlades vidare frågan örn möjlighet borde öppnas för
det allmänna att föra särskild talan om skyldighet för ägare av
strömfall att utgiva regleringsavgift, även om han ej är pliktig att
i övrigt deltaga i kostnaden för regleringen. I detta hänseende anfördes i pro
memorian följande.
Redan vid vattenlagens tillkomst framhölls såsom en brist i bestämmel
serna om regleringsavgifter, att sådana kunde åläggas allenast ägarna av de
strömfall för vilkas räkning regleringen utföres. Örn flera strömfallsägare
torenat sig om att begära tillstånd till reglering, anses regleringen utföras
101 samtliga sökandes räkning. Pakallas tillämpning av bestämmelserna i 3
k?.p'..vatJenlagen om tvångsdelaktighet, anses regleringen bliva utförd jäm
väl för ägare av strömfall, som omedelbart eller framdeles blir pliktig att
deltaga i kostnaden för företaget. Dessa bestämmelser förete den bristen, att
örn sökande underlåter att påkalla tillämpning av bestämmelserna om tvångs
delaktighet, regleringsavgift icke kan åläggas ägare av strömfall som icke
själv anslutit sig till ansökningen om reglering. Att sökandena på det sättet
kunna disponera över bygdens anspråk på regleringsavgift från strömfallet,
ar uppenbarligen icke tillfredsställande. Väl kan man tänka sig, att sökandena
i stallet mom den tillämpliga latituden förpliktas att utgiva högre avgiftsbe
lopp för att bygdens behov skall kunna tillgodoses, men att på det sättet be
lasta visst strömfall mer än som rätteligen bort belöpa därå synes principiellt
förkastligt. Örn bestämmelserna angående regleringsavgifter skärpas på sätt
här föreslagits, blir den angivna luckan i lagen av större betydelse än förut.
För att avhjälpa denna brist föreslogs i promemorian, att i vattenlagen
borde införas bestämmelse av innehåll, att — därest sökanden ej påfordrat
tillämpning av vad i 3 kap. stadgas örn skyldighet för ägare av strömfall att
taga del i kostnaden för regleringsföretaget — vattendomstolen likväl ägde att
på ansökan av myndighet som Konungen bestämde förklara ägaren av ström
fallet pliktig att gälda regleringsavgift, om sådan förpliktelse eljest skolat före
ligga. I
I promemorian upptogs till behandling även frågan om en mot reglerings
avgift svarande avgift borde åläggas den som erhållit tillstånd till en kräftan-
Kungl. Maj.ts proposition nr 169.
Kungl. Maj.ts proposition nr 169.
-9
läggning som är förenad nied profilreglering. Härom anfördes i
promemorian bl. a. följande.
Profilregleringen innebär som förut nämnts, att en viss fallsträcka indäm-
mes för alt man skall vinna större fallhöjd. När bestämmelserna örn reglerings-
avgifter infördes i vattenlagen, antogs att den dämning som kunde komma att
äga rum för annat ändamål än reglering av vattnets avrinning endast i un
dantagsfall kunde komma att medföra någon mera avsevärd inverkan på vat
tenståndsförhållandena. Erfarenheten har visat, att profilregleringar kunna
medföra ingripande verkningar, örn ock det antal, då så blivit förhållandet,
varit begränsat. Att antalet ej är så stort, förefaller emellertid icke böra ute
sluta, att avgift till bygden kan utgå. Det måste framstå såsom godtyckligt
för bygdens befolkning, att en väsentlig förändring i vattenståndsförhållan-
dena icke skall föranleda skyldighet att utgiva någon sådan avgift, därför att
ingripandet sker i syfte att vinna ökad fallhöjd i stället för att reglera av
rinningen.
Mot införande av skyldighet att utgiva regleringsavgift vid profilreglering
kan möjligen anföras, att profilregleringen endast är ett av flera tänkbara
sätt att nyttiggöra viss fallhöjd. Om profilregleringen skulle belastas med sär
skilda avgifter, som kapitaliserade uppginge till större belopp, kunde detta
föranleda, att ett mindre rationellt alternativ för fallhöjdens nyttiggörande
komme till användning. Denna synpunkt är otvivelaktigt av betydelse. Det
förefaller dock icke sannolikt, att enbart skyldighet att erlägga regleringsavgift
skulle föranleda en dylik mindre önskvärd följdverkan, därest latituden för
regleringsavgiftens belopp ger tillräckligt utrymme för att taga hänsyn till
omständigheterna. Vattendomstolen bör givetvis städse iakttaga, att kapital
värdet av regleringsavgifterna icke överstiger en rimlig andel av den förmån
som profilregleringen innebär.
Det kan eventuellt även sägas, att den kommun, som beröres av profilreg
lering, ofta njuter stor förmån av att kraftstationen förlagts därstädes, sär
skilt i form av skatter. Profilregleringen kan emellertid sträcka sina verk
ningar långt upp efter ett vattendrag inom andra kommuners område. Den
omständigheten att den kommun, där kraftstationen är belägen, tillföres ett
skatteobjekt torde därför icke kunna tillmätas någon avgörande betydelse.
På grund av det anförda föreslogs i promemorian, att avgift skulle utgå
vid profilreglering, örn väsentlig ändring i vattenståndsförhållandena vålla
des ovan byggnaden. I promemorian uttalades vidare, att liksom i fråga om
egentliga valtenregleringar skyldigheten borde inskränkas till de större före
tagen. Gränsen syntes därvid kunna dragas i anslutning till vad som skett vid
bestämmande av skyldighet att tillhandahålla bygdekraft. Avgiftens belopp
syntes böra bestämmas efter det antal turbinhästkrafter, som till följd av
ändringen i vattenståndsförhållandena kunde uttagas vid kraftanläggningen.
Latituden, inom vilken avgiften skulle bestämmas, borde vara densamma som
förut föreslagits i fråga örn vattenregleringsföretag.
Beträffande den tidpunkt från vilken avgifterna skola
utgå anfördes härefter i promemorian bl. a. följande.
I 4 kap. 14 § andra stycket stadgas, alt regleringsavgift skall erläggas från
och med kalenderåret näst efter det, då enligt därom meddelad bestämmelse
företaget skall hava fullbordats. Enligt 11 kap. 63 § äger vattendomstolen fri
het att bestämma den lid, inom vilken ifrågasalt byggande i vatten eller vatten
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
reglering skall lia fullbordats, efter vad som i varje särskilt mål finnes be
hövligt, i regel dock ej till mer än tio år. Örn en jämförelsevis lång tid med-
gives eller företaget genomföres snabbt, kommer strömfallsägare, som ålagts
utgiva regleringsavgift, att under någon tid njuta förmån av regleringen utan
att för samma tid behöva erlägga sådan avgift. Det synes vara av vikt, att
den förmån, som regleringsavgiften skall utgöra för bygden, kommer denna
till godo så snart företaget genomföres. Fördenskull torde vara lämpligt att
jämka tiden, då avgiften först skall utgå, så att avgift kommer att erläggas
från och med kalenderåret näst efter det, då vattendomstolens tillstånd till
företaget först tages i anspråk. Härigenom beredes bygden möjlighet att ome
delbart vidtaga åtgärder som äro önskvärda och som, när det gäller elektri
fiering, naturligtvis helst böra vara utförda, så snart kraft kan levereras.
Skulle det någon gång verka obilligt, att regleringsavgift skall utgå från nämn
da tidpunkt kan vattendomstolen bestämma lägre belopp t. ex. för beräknad
byggnadstid. I synnerhet torde detta kunna ifrågakomma vid tillstånd till
profilreglering.
Vidare framhölls i promemorian, att vad nu sagts om den tidpunkt då
avgift skulle börja utgå icke gällde utan vidare, då i målet påkallats till-
lämpning av bestämmelserna i 3 kap. örn tvångsdelaktighet. Därom stad
gades nu i 4 kap. 14 § andra stycket, att då fråga vore örn företag som
avsåges i 3 kap. 1 § skulle avgift, såvitt anginge strömfall för vars ägare
skyldigheten att taga del i kostnaden för företaget inträdde efter dess full
bordande, ej utgå förrän från och med kalenderåret näst efter betalnings
skyldighetens inträde. I promemorian föreslogs i stället, att i nu avsett fall
avgiften skulle utgå från och med det kalenderår då betalningsskyldigheten
inträdde, varigenom avgift skulle börja utgå ett år tidigare. Då avgift ålagts
ägare av strömfall, som ej vore pliktig att deltaga i kostnaden för företaget,
skulle enligt promemorian avgiftsskyldigheten icke inträda vid tidigare tid
punkt än örn bestämmelserna örn tvångsdelaktighet tillämpats, varjämte av
giften ej borde utdömas för tid som redan förflutit när talan anhängiggjordes.
I promemorian behandlades i detta sammanhang även frågan om g i 1-
tig hetstiden för vattendomstolens beslut angående ifrå
gavarande avgifter. Härom uttalades, att beslutet liksom för närvarande
borde gälla under tjugu år i sänder. Som följd av förslaget, att avgift skulle
utgå från och med kalenderåret näst efter det, då vattendomstolens tillstånd
först toges i anspråk, borde emellertid tiden första gången räknas från oell
med det kalenderår, under vilket avgiften först skolat utgå — i stället för
att den nu räknades från det år, under vilket företaget skulle lia fullbordats.
I promemorian föreslogs dessutom införande av ett nytt stadgande, enligt
vilket vattendomstolen under löpande period ägde att ändra avgiftens be
lopp, om strömfall bebyggdes efter det avgift bestämts. Enligt promemorian
borde det nya beslutet i så fall icke vara bindande för längre tid än till den
ursprungliga tjuguårsperiodens slut. Ändring i beloppet av nu angivna skäl
borde kunna påkallas av myndighet som Konungen bestämde. Beträffande
avgift, ålagd ägare av strömfall som ej vore pliktig att deltaga i kostnaden
för företaget, föreslogs slutligen, att beslutet första gången ej skulle gälla
längre än den tid, som gällde för annan avgift med anledning av företaget.
Kungl. Maj.ts proposition nr 169.
31
Beträffande användningen av regie ringsa v gifte ina an- anfördes i promemorian följande.
Regleringsavgifterna lia hittills icke i något fall kommit till användning för att förebygga eller minska eller gottgöra oförutsedda skador eller olä genheter, frånsett de avgifter som utgått i Norrbottens län med anledning av regleringar i Lule älv. Vid dessa regleringar underlät emellertid vattendom stolen av särskilt skäl att utdöma ersättningar för skador och olägenheter som åsamkades lapparna, oaktat sådana skador kunde förutses, och hän visade till att regleringsavgifterna borde användas för ändamålet. Detta för farande står i själva verket mindre väl i överensstämmelse med vattenlagens föreskrifter.
Det är på grund av vad nu sagts icke förenat med nämnvärd risk att ändra bestämmelserna örn regleringsavgifternas användning så alt de städse skola användas för bygdens behov. Att försämra den skadelidandes rätt bör dock icke komma i fråga även om försämringen kan synas endast lia teoretisk innebörd. I stället synes man utan olägenhet kunna göra ett avsteg från vad eljest gäller om tid för anmälan av anspråk på ersättning med anledning av vederbörande företag. Härom gäller enligt 2 kap. 24 §, att sådant anspråk må anmälas inom fem år eller den längre tid, högst tolv år, som vatten domstolen i beslutet må ha föreskrivit. Tidsbegränsningen avser helt natur ligt att bereda företaget full trygghet mot ersättningsanspråk efter viss tid. Nyssnämnda erfarenheter visa emellertid, att risken för företaget av att tids begränsningen upphäves kan anses praktiskt taget obefintlig. I allt fall har den icke någon betydelse för företag av den storleksordning att avgifter, som här äro i fråga, skola utgå. Med hänsyn härtill föreslås, alf vad i 2 kap. 24 § stadgas örn att ersättningsanspråk skall anmälas inom viss tid ej skall äga tillämpning, när tillstånd meddelas till byggnad eller anläggning som avses i 4 kap. 15 § i vid promemorian fogat lagförslag. Det må framhållas, att en sådan undantagsbestämmelse kan vara till fördel även ur andra synpunkter. Det är nämligen en lättnad, därest anspråk på ersättning icke behöver anmälas inom viss tid när man icke vet huruvida någon skada kommer att inträffa. För närvarande kan domstolen ha svårt att bedöma rättmätigheten av skade ståndsanspråk som anmälas inom föreskriven tid närmast av den anledningen att den som gör anmälan eljest skulle gå förlustig all rätt till ersättning mot företaget.
I överensstämmelse med det anförda hade upprättats ett promemorian bilagt förslag till lag om ändring i vissa delar av vattenlagen, som torde få fogas såsom bilaga till protokollet (Bilaga F).
Yttranden.
över promemorian jämte därvid fogat lagförslag lia efter remiss yttranden avgivits av vattenöverdomstolen och samtliga vattenrättsdomare, kammar kollegiet, kommerskollegium, vattenfallsstyrelsen och lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Älvsborgs, Skara borgs, Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Väs terbottens och Norrbottens län, svenska vattenkraftföreningen, Indalsälvens regleringsförening, Dalälvens vattenregleringsföretag och Motala ströms reg leringsförening. Kommerskollegium har jämväl överlämnat yttrande från Sveriges industriförbund. Med länsstyrelsens i Skaraborgs län utlåtande har överlämnats ett yttrande från .statens lantbruksingenjör i länet och med
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
länsstyrelsens i Värmlands län utlåtande ett yttrande från länets elektricitets- förening och ett yttrande från handelskammaren i Karlstad. Länsstyrelsen i Gävleborgs län har överlämnat et i utlåtande från handelskammaren i Gävle och länsstyrelsen i Västernorrlands län ett yttrande från länets elektriska förening.
Det vid promemorian fogade lagförslaget har i allt väsentligt tillstyrkts eller lämnats utan erinran av vattenöverdomstolen, vattenrättsdomarna i Norrbygdens och Västerbygdens vattendomstolar, kammarkollegiet, lantbrukssty relsen, länsstyrelserna i Östergötlands. .Jönköpings, Kronobergs. Älvsborgs,
Skaraborgs, Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län samt handelskammaren i Karlstad.
Länsstyrelsen i Norrbottens län har i sitt utlåtande anfört:
Under en följd av år har det från myndigheter och enskilda i Norrbotten gjorts gällande att denna del av landet är mera givande än mottagande, att Norrbottens råvaror — dess malmer och trä — i huvudsak exporteras ur länet och dess vattenkraft också till stor del tillgodogöres på andra håll, allt utan att landsdelen tillföres det vederlag som skäligen svarar mot dessa värden. Man har härifrån sökt vinna gehör för insikten att det som av all männa medel kostas på Norrbotten för sociala, kulturella och kommunika- tionsändamål icke är mer än en mindre del av vad Norrbotten ur sina natur tillgångar givit det gemensamma folkhushållet. Det är därför med tillfreds ställelse länsstyrelsen ser skymta en tendens från den lagstiftande maktens sida till en ökad värdesättning för produktionsortens del av ett av dessa pres tanda, nämligen vattenkraften. Länsstyrelsen vill för sin del livligt tillstyrka den ifrågasatta utredningen i ämnet.
Länsstyrelsen i Kronobergs län har för sin del uttalat följande.
Genom de föreslagna ändringarna ha förutsättningar skapats för att bättre än hittills kunna tillgodose bygdens behov av ersättning eller kompensation vid vattenreglering för olägenheter, som beröra mera allmänna intressen och olika befolkningsgruppers trevnad och levnadsförhållanden. Enligt hittills varande praxis ha vattendomstolarna i allmänhet fastställt regleringsavgifterna till belopp, som legat långt ned inom den i lagen fastställda latituden. Det är att hoppas att den föreslagna vidgningen av latituden verkligen skall, då de nya bestämmelserna av vattendomstolarna tillämpas, medföra höjning i till räcklig grad av regleringsavgifterna så att eli tillgodoseende av bygdens behov på detta sätt kan komma till stånd.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län har anfört:
Att den ofta kännbara förlust i form av spolierade värden av såväl eko nomisk som kulturell art, som drabbar ortens befolkning vid genomförandet av regleringsföretag, blir åtminstone i någon mån kompenserad kan icke vara annat än vad rättvisa och billighet kräver. Den föreslagna ändringen, inne bärande, att regleringsavgifterna skola komma till användning för bygdens behov, synes därför böra hälsas med tillfredsställelse. Härigenom skulle ett regleringsföretag kunna tillföra bygden förmåner, till båtnad icke endast för ortsbefolkningen utan även för landet i dess helhet. Länsstyrelsen vill alltså för sin del förorda den sålunda föreslagna ändringen.
Vad därefter angår frågan örn beredande av möjlighet att uttaga reglerings- avgifter till högre belopp och i större utsträckning än hittills måste givetvis beaktas, att sålunda ifrågasatta ändringar icke komma att alltför menligt inverka på produktionskostnaderna för den elektriska energien och därmed
Kungl. Maj.ts proposition nr J69.
33
jämväl på konkurrenskraften hos våra industrier. Man synes härvid böra
framgå med viss försiktighet.
Handelskammaren i Karlstad, till vars synpunkter länsstyrelsen i Värmlands
län anslutit sig, har uttalat följande.
Även om sjöregleringarnas skadegörande verkningar i allmänhet betydligt
överdrivas, kan man å andra sidan förstå den opinion, som önskar, att den
landsdel, där de stora värdena skapas, också får komma i åtnjutande av den
avkastning dessa lämna. Emellertid är den svenska kraftverksindustrien
ingalunda så räntabel, att densamma kan tåla en alltför lung belastning. De
bästa vattenfallen äro nu i allmänhet utbyggda, varför kostnaderna för ut
byggd hästkraft tenderar alt avsevärt stiga. Mångå sjö- och profilregleringar
äro jämväl synnerligen dyrbara sedda i förhållande till den båtnad de giva,
varför man torde böra tänka sig väl för innan man belastar vår kraftverks-
industri med nya eller förhöjda avgifter, vilka till sist måste komma att läggas
på kraftpriset.
„ .
Därest man med beaktande av här ovan anförda synpunkter med försik
tighet använder de möjligheter till påförande av regleringsavgitter, som de
föreslagna lagändringarna medgiva, torde emellertid i stort sett intet vara att
erinra mot desamma. Nuvarande bestämmelser måste otvivelaktigt anses
vara mindre rimliga med hänsyn till att de icke träffa vare sig likformigt eliel
rättvist.
Länsstyrelsen i Jämtlands län har uttalat, att de föreslagna ändringarna
vore ägnade att möjliggöra såväl en rättvis avvägning av avgifterna med hän
syn till vunna fördelar som en behövlig och motiverad utökning av de medel
som genom avgifterna ställdes till förfogande för kompensation till bygden.
I en särskild skrivelse den 30 mars 1943 har länsstyrelsen ytterligare fram
hållit följande.
Vattenfallsstyrelsens distriktsförvaltning i Umeå har till länsstyrelsen över
lämnat en den 6 mars 1943 utarbetad promemoria, innefattande ett förslag
till elektrifiering av Kalls socken i Jämtlands län.
Förslaget förutsätter en utbyggnad i olika etapper, varav den första, be
räknad till 385 000 kronor, tänkts komma till utförande så snart erforderlig
kraft blir tillgänglig från Järpströmmens kraftverk. Vidare förutsattes i fråga
om företagets finansiering, att en väsentlig del av såväl anläggningskostna
derna som beräknat årligt underskott skulle täckas med regiel ingsmedel.
Skall denna plan kunna realiseras kräves emellertid sådan ändring av vat
tenlagens bestämmelser rörande regleringsavgifternas användning, att dessa
avgifter ej behöva fonderas utan kunna direkt enligt Kungl. Maj:ts be
stämmande disponeras såsom bidrag till den avsedda elektrifieringen. Då
man kan utgå från, att regleringsavgifterna ej inflyta i sådan omfattning, att
därav ett engångsbidrag av erforderlig storlek kan beviljas, måste saken ord
nas så, att det kapitalbelopp, som skulle täckas med regleringsmedel, upplånas
samt att lånets förräntning och amortering sker genom årligen för ändamålet
anvisade regleringsmedel. Ett dylikt förfarande, som förutsätter att regle
ringsavgifterna till visst belopp bindas för visst ändamål under en följd av
år, är ej överensstämmande med nuvarande lagstiftning men skulle möjlig
göras örn justitiedepartementets förslag i denna del förverkligas.
I flera yttranden bar förordats att ändringarna i vattenlagen måtte be
gränsas till vissa av de frågor som behandlats i promemorian. Denna stånd
punkt har intagits av bl. a. kommerskollegium och vattenfallsstyrelsen.
Billan!/ lill riksdagens protokoll
loit.
I sami. Nr
160 .
•
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
Kommerskollegium har därvid uttalat följande.
Kollegiet delar den från flera håll uttalade uppfattningen, att de nu gäl
lande bestämmelserna i vattenlagen om regleringsavgilter icke i skälig om
fattning tillgodosett bygdens intressen. De härutinnan med nuvarande ord
ning förknippade olägenheterna äro dock enligt kollegii mening så gott som
uteslutande att söka i ovissheten örn i vilken omfattning regleringsavgifterna,
sedan de blivit fastställda, verkligen bliva disponibla för bygdens behov, vil
ket lett till att avgifterna hittills i stort sett blivit oanvända. Mot den nuva
rande ordningen synes även kunna anmärkas, att bestämmelserna icke i alla
fall möjliggöra en rättvis uttagning och fördelning av avgifterna, beroende på
att avgifter icke utgå i fall, då regleringen endast medför förädling av kraften,
och på att strömfallsägare under vissa förhållanden kan undgå avgiftsskyl-
dighet. I princip anser sig kollegium därför kunna ansluta sig till förslaget,
i vad det avser att regleringsavgifterna helt skola användas för bygdens behov,
att avgifter jämväl skola utgå för båtnad i form av kvalitetshöjning på kraf
ten samt att strömfallsägare, som draga nytta av regleringen, skola utan
undantag kunna åläggas avgiftsskyldighet.
Beträffande skäligheten och behovet av höjda regleringsavgifter, »bygde»-
begreppets tolkning och avgifternas obligatoriska karaktär kan kollegiet dock
icke ansluta sig till de synpunkter, som kommit till uttryck i förslaget.
Vattenfallsstyrelsen har såsom sin ståndpunkt angivit, att styrelsen ansåge
det vara rimligt att regleringsavgift utginge i enlighet med förslaget vid sådan
reglering, som medförde förbättring av kraftens kvalitet, och likaledes att
regleringsavgift började utgå så snart tillståndet till reglering foges i anspråk.
Styrelsen har emellertid hemställt att regleringsavgifterna även i fortsätt
ningen finge användas til! botande av skada eller olägenhet, för vilken ersätt
ning icke blivit bestämd av vattendomstolen. Styrelsen tillstyrkte dock att
skälig del av regleringsavgifterna användes för kompenserande förmåner till
bygden i den mån bygden lede skada eller olägenhet, som icke direkt ersat
tes. Vattendomstolen borde därvid bestämma regleringsavgifternas använd
ning jämväl för bygdens del samt i förväg fastställa bygdens omfattning i
detta hänseende. Styrelsen avstyrkte att regleringsavgifterna sedermera an
vändes utanför den fastställda bygden. Styrelsen har vidare yrkat, att skyl
digheten att anmäla skadeståndsanspråk inom viss tid, högst tolv år, fort
farande skulle gälla. Vidare ansåge styrelsen höjning av regleringsavgiften
för strömfall, som bebyggdes under löpande tjuguårsperiod, icke befogad. Sty
relsen har slutligen bestämt avstyrkt dels att regleringsavgift för profilregle
ring infördes och dels att den övre gränsen för regleringsavgiften höjdes.
Till motivering av sin ståndpunkt har styrelsen bl. a. anfört följande.
Det bör i första hand uppmärksammas att vattenkraftindustrien i prome
morian ställts i motsättning till de s. k. allmänna intressena. Ingen lär emel
lertid kunna förneka, att vattenkraftindustriens mål att tillhandahålla landet
erforderlig elektrisk energi till billigt pris är ett allmänt intresse av allra
största vikt och betydelse.------------ - Redan vid behandlingen i statsrådet av
förslaget till vattenlag den 15 februari 1918 betonade sålunda föredragande
departementschefen den stora allmännytta, som är förknippad med vatten
kraftens tillgodogörande, samt att tillgodogörande av vattenkraften numera
otvivelaktigt utgör ett av de mest betydelsefulla av de allmänna intressen,
som äro förknippade med vattendragen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
35
Förslaget utsäger, att regleringsavgifterna icke äro direkt avsedda att åstad
komma en fördelning av vinsten, och betonar därjämte, att bestämmelserna
avse att utgöra en utveckling av den tankegång, som kom till uttryck vid
vattenlagens genomförande. Vid framläggande av förslaget att införa regle-
ringsavgifter anförde föredragande departementschefen, att vattenkraftin
tresset förfogar över den fallhöjd, som tillgodogör regleringsvinsten, men
rätten till själva regleringsbassängen är av icke mindre betydelse för före
tagets genomförande; då lagstiftaren giver företagaren tvångsrätt i sistnämn
da hänseenden, kan det icke anses obilligt, att samtidigt åt de intressen, som
härigenom utsättas för intrång, tillförsäkras ett skäligt vederlag.
Enligt vattenfallsstyrelsens förmenande är den enda hållbara rättsgrun
den för regleringsavgif terna, att dessa äro ett vederlag, därför att reglering
en, utöver de skador för vilka ersättning tilldömes enskilda sakägare, även
kan tänkas åsamka bygden i dess helhet intrång eller olägenhet, som jäm
väl bör beaktas. Det bör därför tydligt utsägas, att även regleringsavgifter-
na utgöra ett skadestånd. Därav följer ock, att avgifternas belopp bör ut
mätas med hänsyn till det intrång och de olägenheter, som bygden åsamkas.
Som vederlag för dessa skola med regleringsavgifterna givas vissa kompen
serande förmåner åt bygden. Örn man frångår denna synpunkt, kommer
man över på en beskattning, som enligt vattenfallsstyrelsens mening är syn
ligen olycklig och strider mot den ovan uttalade utgångspunkten i motiven.
Med anledning av de uttalanden, som gjorts örn sjöregleringarnas skade
verkningar för bygden, har vattenfallsstyrelsen i avsikt att objektivt belysa
dessa frågor införskaffat uppgifter rörande praktiskt taget samtliga större
sjöregleringar, berörande inalles trettio sjöar. De arealer mark av olika slag,
som vid dessa regleringar skulle komma att överdämmas örn tillåten däm-
ningshöjd utnyttjades eller som ansetts bliva i någon omfattning skadade
utan att dock överdämmas, framgå av följande tabeller. På grund av den
dominerande ställning, som regleringarna av Vänern och Suorva intaga, ha
uppgifterna för dessa sjöar redovisats särskilt. De övriga tjuguatta sjöarna,
som undersökts, äro Hornavan, Storavan och Uddjaur i Skellefte älv,
Stomman i Ume älv, Kvarnbergsvattnet i Faxälven, Anjan, Juveln, Kallsjön,
Näckten, Storrensjön, Storsjön och Torrön i Indalsälven, Leringen och Holm
sjön i Gimån, Amungen, Ljugaren, Siljan, Skattungen, Oresjön, Vänjan och
Öjesjön i Dalälven, Stora Ola i Glavsälven, Stora Lee i Upperudsälven, Ska
gen! i Gullspångsälven, Sommen och Vättern i Motalaström samt Flåren och
Furen i Lagan.
Areal, som skulle överdiiuimas om tillåten dilian ingslund utnyttjades, nektar:
Vänern
Suorva
28 st. andra
större sjöar
Summa
Aker och tomt ......................................... 270
Äng och betesmark.................................. 6 080
Skog........................................................... 130
Annan mark med någon vegetation (t. ex.
fjällhed och myrmark)...........................
360
630
1090
7170
3 010
3 140
1230
6 610
Areal över däroningsgriinsen, som ansetts skola i någon omfattning komma
örn tillåten dämningsliöjd utnyttjades, hektar:
Vänern
Suorva
Åker och tomt ......................................... 3 730
Äng och betesmark.................................. 1 730
Skog........................................................... 1 830
Annan mark med någon vegetation (t. ex.
28 st. andra
större sjöar
1 710
1 940
1270
fjällhed och myrmark)
850
700
att skadas
Summa
5 440
3 670
3 100
1 550
36
Kungl. Maj.ts proposition nr Kitt.
Som synes är den nyttomark, som hittills berörts av regleringar, mycket
måttlig. Detta belyses kanske bäst av det förhållandet, att för de under
sökta sjöarna utöver Vänern, räknat i medeltal per sjö, blott omkring 15
hektar åkerjord överdämts respektive 60 hektar åkerjord ansetts skadad.
Det normala högvattenståndet har endast i omkring en tredjedel av de un
dersökta fallen blivit höjt genom regleringen. För flertalet sjöar har i stäl
let en sänkning av högvattenstånden skett, vilket innebär, att regleringen i
detta avseende borde vara fördelaktig för vegetationen. Strandägarna er
hålla utöver ett rikligt beräknat skadestånd ett tillägg av 50 %. viiket bl. a.
motiveras av att säkerhetsmarginal ansetts erforderlig. I praktiken är del
emellertid ofta så, att den dämningsrätt som erhålles icke till fullo utnyttjas,
varigenom strandägarna få en avsevärd extra vinst.
Det har genom undersökningen konstaterats, att skador på fisket upp
stått i åtminstone någon omfattning vid flertalet av sjöregleringarna. Dessa
skador ha dock ofta varit av lokalt begränsad natur. De lia som regel gjorts
till föremål för ingående undersökningar av sakkunniga på fiskets område.
Ersättningar ha lämnats till belopp, som säkerligen blivit tillmätta i över
kant. Därutöver erlägga kraftföretagen icke oväsentliga fiskeavgifter till
främjande av fisket inom landet. Vidare lia omfattande åtgärder vidtagits
av regleringsföretagen för att minska eller eliminera skador, som befarats
uppstå. Sålunda ha ett flertal fiskodlingsanstalter inrättats och inplantering
av fiskyngel har skett i stor skala. Det är sannolikt att verkningarna härav
blivit så goda, att en förbättring av fisktillgången erhållits. Ännu ha icke
några erfarenheter framkommit, som skulle giva stöd åt den uppfattningen,
att fisket skadats i nämnvärd omfattning. De erfarenheter, som föreligga
från Suorvaregleringen, som varit i drift sedan 20 år, ävensom av i Norge
utförda undersökningar tyda snarare på det motsatta förhållandet. Att före
bygga skada på sportfiske har emellertid icke alltid varit möjligt.
Flottningens intressen lia i stor utsträckning tillgodosetts redan vid ut
formandet av regleringsbestämmelserna. Sålunda lia regleringsföretagen ålagts
att släppa fram vissa minsta vattenmängder för flottningens behov och alt
vidtaga särskilda åtgärder för flottningens underlättande. Fördelar lia be
reus åt flottningen genom att de högsta vårflödena i älvarna minskats. Som
exempel härpå kan nämnas Indalsälven, där vårflodsmaximum reducerats
högst avsevärt. Detta förhållande är till fördel även för strandägarna längs
älven. Att vattenståndet i en reglerad sjö varje år stiger till ett bestämt maxi
mivärde, måste ävenledes vara till fördel för flottningen på sjön.
Skada för seglationens del kunde tänkas hava inträffat genom reglerings
åtgärder. I de fall, då seglationen varit av större ekonomisk betydelse, lia dock
regleringsbestämmelserna utformats så att försämring undvikits och snarast
en förbättring av förhållandena blivit följden. Ett typiskt exempel härpå är
Vänern. Under de senast förflutna tre seglationssäsongerna, då vattenståndet
varit så lågt, att svårigheter uppstått för sjöfarten, skulle vattenståndet varit
icke mindre än i medeltal 21 cm lägre örn regleringen icke varit genomförd. I
de flesta fall lia skadorna på seglationen kunnat avhjälpas genom flyttning
av bryggor och dylikt på regleringsföretagets bekostnad.
I de fall, då reglering medfört skada på brunnar och vägar, lia olägenhe
terna avhjälpts genom åtgärder, som regleringslöretaget genomfört.
I vissa fall lia svårigheter uppstått genom försämrade vintervägar över älven
nedom regleringssjöarna. Dessa olägenheter komma i allmänhet att helt för
svinna vid en fullständig utbyggnad av älven, då denna uppdelats i ett antal
lugnvattenytor. Det blir då också möjligt att hålla vintervägar på sådana stäl
len, där detta före regleringen icke varit möjligt. De skador, som uppstå under
en mellantid, komma att ersättas i vederbörlig ordning. På vattendomstolens
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
37
uppdrag företages av statens meteorologiska anstalt för närvarande en opar tisk utredning av frågan om vintervägarna vid bl. a. Indalsälven och Lule älv.
I det föregående har framhållits, att i flertalet sjöar de högsta vattenstån den icke påverkas av regleringarna i höjande riktning. För vissa sjöar, t. ex. Vänern och Vättern, gäller alt samtidigt de lägsta vattenstånden icke påverkas i sänkande riktning. I dessa fall kan någon skada i annat än rent materiellt hänseende icke rimligtvis ha åstadkommits. I sådana fall kunna självfallet icke heller skador av naturhistorisk, kulturhistorisk eller estetisk art före komma.
Skador av naturhistorisk art lia vid den nu företagna undersökningen in rapporterats i blott tvenne fall, nämligen vid regleringarna av Suorva och Storsjön. I förra fallet lia ingående botaniska och zoologiska undersökningar utförts. I senare fallet komma eventuellt ett par fridlysta tallar att taga skada av regleringen.
Skador av kulturhistorisk art lia endast i undantagstall inträffat. Vid regle ringen av Suorva har inventering gjorts av fackmän på regleringsföretagets bekostnad och så torde numera allmänt bli förhållandet. Samarbete i denna riktning har etablerats med riksantikvarieämbetet, vetenskapsakademien och andra institutioner.
I intet fall har skadlig inverkan på turistväsendet påvisats. Det förtjänar att omnämnas, att det från ett viktigt turistcentrum, nämligen Åre kommun, framhållits att kraltverksbvggnader och regleringar inom kommunen icke böra förhindras och dock äro de ur turistsynpunkt ömtåligaste sjöarna och vattenfallen belägna just i denna kommun.
Regleringarna komma i många fall att inverka förmånligt ur estetisk syn punkt på grund av att ett högre och jämnare vattenstånd råder under som maren. Ett exempel härpå är Storsjön i Jämtland, där tidigare sterila och steniga stränder med stor bredd varit blottade under sommaren. Samma gäller för Siljan, där de tidigare under sommaren vid lågt vattenstånd blottade flygsandsartade strandrevlarna efter regleringen nu i allmänhet äro över dämda. Man jämföre därmed de statsunderstödda sjösänkningar, som företa gits för att vinna nya jordbruksområden och som i många fall spolierat naturvärden. Det bör framhållas att den avsänkning, som i synnerhet för de norrländska sjöarna sker under vintern, icke inverkar menligt ur estetisk synpunkt tack vare snötäcket och isen.
I flera fall lia turistbefrämjande åtgärder vidtagits av regleringsföretaget. Sålunda har turisttrafiken på sjöarna underlättats och inkvarteringsmöjlig- heter skapats vid Stora Lule älvs källsjöar.
Gentemot talet om förluster för bygden på grund av minskad turisttra- fik kunna de direkta ekonomiska fördelar framhållas, som bygden erhåller genom ökade arbetstillfällen vid byggandet av kraftverk och regleringsan- läggningar samt genom den kraftiga ökning i skatteunderlaget tillkomsten av dessa anläggningar innebär. Vattenfallsstyrelsen vill hänvisa till de utred ningar, som gjorts i samband med andra lagutskottets utlåtande med anled ning av motion 11:74 till 1942 års riksdag. I detta sammanhang kan även påpekas, att en ökad förmån för regleringsbygderna skulle kunna erhållas genom all vid bestämmandet av taxeringsvärdet för regleringsdammen till denna överföra en skälig del av regiel ingsvinsten, som nu helt kommer ve derbörande kraftstationer tillgodo. Detta förutsätter emellertid en ändring i kommunalskattelagen, som tarvar särskild utredning.
Beträffande tillgången på rcgleringsmagasin har styrelsen uttalat, bl. a.: Behovet av kraft för högvärdiga ändamål är större under vintern än under sommaren. Man räknar sålunda för närvarande med att belastningen i medel
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
tal under vinterhalvåret är 6 % högre och under sommarhalvåret 6 % lägre
än årsgenomsnittet. Vattentillgången företer emellertid, med undantag för en
bart några få av de sydligast belägna vattendragen, en motsatt variation. Det
föreligger därför ett behov att medelst årsreglerade sjömagasin öka vattentill
gången under vintern i sådan utsträckning, att dess normala, för landet sam
manlagda storlek skulle bli omkring 6 °/o högre under vinterhalvåret än års-
medeltalet. Nämnda resultat kan emellertid blott undantagsvis uppnås för de
enskilda vattendragen, eftersom de magasin, som med rimliga kostnader kun
na erhållas i allmänhet äro otillräckliga härför. För de viktigare vattendragen
har beräknats storleken av de magasinsbehov, som erfordras, örn ovan angiv
na önskemål skulle uppfyllas. Hänsyn har därvid tagits till den påverkan av
magasinsbehovet, som uppstår därigenom att man måste räkna med en viss
urtappning för flottningens skull under senare delen av sommaren. Vidare
har hänsyn även tagits till den magasinering, som vid naturliga förhållanden
sker samt till att magasinen icke alla år bli helt fyllda och icke heller alla
år helt tömda. 1 följande tabell har sålunda det erforderliga bruttomagasinet
angivits, uttryckt dels i procent av den normalt under ett helt år framrin-
nande vattenkvantiteten, dels i milj. m3 för hela vattendraget. Således har
för Ljungan även Glimån, för Ångermanälven även Faxälven och Fjällsjö
älven samt för Ume älv även Vindelälven medräknats. Som jämförelse har
även den nuvarande magasinstillgången redovisats.
Behov av årsreglerings-
magasin under normala
vattenår
% av årsmedel-
Milj. :
vattentillgången
Lagan ................................ .................. 15
350
Göta älv ......................... .................. 7
1 100
Motala ström .................. .................. 11
300
Dalälven ......................... .................. 27
2 800
Ljungan ............................. .................. 41
1700
Indalsälven ...................... .................. 45
5 800
Ångermanälven .............. .................. 46
6 700
Ume älv ......................... .................. 47
5 900
Skellefte älv...................... .................. 47
2 100
Pite älv............................. .................. 48
2 300
Lule älv............................. .................. 51
7 800
Kalix älv ......................... .................. 52
4 800
Nuvarande
eller under bygg
nad varande
magasin
Milj. ms
400
10 4601
350
1 240
525
3 850
250
130
430
40
3 080
Sedan de utbyggnader färdigställts, som nu pågå, komma de tillgängliga
vattenkraftresursema inom Göta- och Svealand att vara utnyttjade till över
80 %. Återstoden utgöres huvudsakligen av mindre vattenfallsenheter, vilka
äro relativt ogynnsamma att utbygga. De ökade kraftbehoven ha därför re
dan måst i stor utsträckning täckas med kraft från Norrland. Därvid ha
utbyggnaderna hittills i främsta rummet förlagts till Indalsälven, som er
bjuder goda regleringsmöjligheter och som är den sydligaste av de stora
Norrlandsälvarna. Inom Svea- och Götaland jämte Norrland upp till och med
Indalsälven komma emellertid om ett och ett halvt år ca 65 °/o av de totala
tillgångarna att vara utnyttjade. Man måste därför räkna med att relativt
snart företaga utbyggnader av större omfattning även i de mera nordligt be
lägna vattendragen.
Det framgår av föregående tabell, att behovet av årsregleringsmagasin
1 Härav är dock större delen att betrakta som flerårsmagasin.
39
starkt ökar ju nordligare vattendraget är beläget. Hittills har behovet kunnat
täckas ganska väl, främst tack vare det stora magasinet i Vänern. For de
nordligare vattendragen äro dock förutsättningarna i allmänhet ogynnsam
ma både med avseende på möjligheterna att överhuvud taget täcka magasms-
behovet och med avseende på kostnaderna vid en långt driven reglering, så
som visas av följande undersökning.
o
.
I följande tabell lia förutom tidigare angivna uppgifter pa magasinsbeho-
vet och de nuvarande magasinen även införts den approximativt beraknade
storleken av de magasin, som man i verkligheten inom rimliga kostnadsgrän-
ser torde kunna erhålla. Därvid ha praktiskt taget alla sjöar av någon större
betydelse medtagits. Vidare ha magasinen uttryckts i procent av behovet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
Behov av
årsreglerings-
magasin
Tillgång på magsin
Magasinstillgång i förhål
lande till behovet
under
normala
vattenår
Milj. ma
Nu
Milj. ms
Ytter
ligare
Milj. m3
Totalt
Milj. m3
Nu
%
Ytter
ligare
%
Totalt
%
5 800
3 850
1550
5 400
66
27
93
6 700
250
4 000
4 250
4
59
63
5 900
130
3 870
4 000
2
66
68
2100
430
1870
2 300
20
89
109
2 300
40
910
950
2
39
41
7 800
3 080
2 320
5 400
40
30
70
Kalix älv.......................
4 800
—
800
800
—
17
17
Summa
35 400
7 780
15 320
23100
22
43
65
Det framgår av ovanstående tabell, att det med undantag för Indalsälven
och Skellefte älv icke är möjligt, att ens något så när täcka regleringsbehovet
för de norrländska älvarna. Som genomsnitt för samtliga älvarna kommer
man icke högre än till 65 %. Borträknas Indalsälven och Skellefte älv blir
resultatet blott 56 %>.
Att magasinstillgången icke är tillräcklig för behovet innebar antingen att
kraftverken icke kunna utbyggas för tillvaratagande av den normalt till
gängliga medelvattenmängden eller också att en del av kraftproduktionen
icke kan utnyttjas för högvärdiga ändamål, utan måste avsättas som över-
skottskraft i den mån detta kan bli möjligt. Resultatet blir att landets för
högvärdiga ändamål användbara vattenkrafttillgång minskar om reglermgs-
möjligheterna beskäras. Vattenfallsstyrelsen måste därför med skärpa varna
för sådana åtgärder, som försvåra utnyttjandet av regleringsmöjligheterna.
De ökade sjöregleringarna ha möjliggjort en minskning av den erforder
liga ångkraftkompletteringen till vattenkraften, vilket varit av utomordent
ligt värde under nuvarande kristid. Det är nödvändigt att landet även i fort
sättningen är i största möjliga utsträckning självförsörjande med kraft. Här
för erfordras att alla till buds stående möjligheter tillvaratagas för att ge
nom sjöregleringar överföra vattenöverskott från vattenrikare perioder till
torrperioder. Torrårsbalansen kommer nämligen alltid att vara kraftförsörj
ningens akilleshäl.
Tydligt är att möjligheterna måste utnyttjas så långt som möjligt för att
begränsa magasinsunderskottet. I ovanstående tabell ha därför medtagits
t. o. m. vissa magasin, vilka i anläggning beräknas kosta icke mindre än
40
Kungl. Maj.ts proposition nr 169.
30 000 å 40 000 kr. per milj. m3, d. v. s. mångdubbelt mera än vad hittills
varande magasin kostat. Förskjutningen mot högre anläggningskostnader
framgår även av följande tabell. Det har antagits, att prisnivån i framtiden
fran nuvarande höga värde skulle nedgå till 125 °/o av prisnivån under år
Tillgång på magasin
Beräknad anläggningskostnad för magasinen
Nu
Milj. m8
Ytter
ligare
Milj. m*
Totalt
Milj. ms
Nu
Milj. kr.
Ytter
ligare
Milj. kr.
Totalt
Milj. kr.
Nu
kr./
milj. m3
Ytter
ligare
kr./
milj. ma
Totalt
kr./
milj. m3
Indalsälven .............
3 850
1550
5 400
12,3
17
29
11000
5 400
Ångermanälven ....
250
4 000'
4 250
0,1
55
55
_
13 000 13 000
Ume älv....................
130
3 870
4 000
0,1
55
55
14 000 14 000
Skellefte älv.............
430
1870
2 300
3,1
15
8 000
7 800
Pite älv................
40
910
950
23
23
25 000 25 000
Lule älv....................
3 080
2 320
5 400 ■
20,7
29
50
6 700
12 000
9 000 j
Kalix älv ................
—
800
800
—
25
25
—
31 000 31 000
Summa
7 780
15 320
23100
36,3
219
255
4 700
14 000 11000
Som synes måste man räkna med en i genomsnitt omkring tre gånger så
stor specifik kostnad för de tillkommande magasinen som för de redan be
fintliga. Det bör påpekas att knappast någon del av denna ökning kan till
skrivas den antagna höjningen av prisnivån gentemot förhållandena före kri
get, eftersom en väsentlig del av kostnaderna för de nuvarande magasinen äro
att hänföra till innevarande dyrtid.
Det är av intresse att observera storleksordningen hos det kapitalbelopp,
som kommer att krävas för de fortsatta regleringarna. I slutstadiet skulle så
lunda mer än 250 milj. kr., räknat vid den antagna prisnivån, vara investe
rade i de norrländska sjömagasinen. Investeringarna bli otvivelaktigt till
värdefullt stöd för de berörda bygderna. Utgifterna bli emellertid mycket be
tungande för kraftförsörjningen.
Med avseende å verkningarna av det remitterade förslaget har styrelsen
uttalat följande.
Enligt förslaget komma regleringsavgifterna att ökas
a) i främsta rummet genom den ändrade motiveringen för dessa avgifter,
som helt skulle få karaktären av förmånsavgifter för bygden, varvid av
gifterna saväl genom bygdens obestämda omfattning som de många än
damål, till vilka avgifterna kunna användas, kunna komma att tillmätas
i överkant på skalan, medan de tidigare kunnat tillmätas i underkant av
skalan;
b) genom att antalet avgiftsbelagda hästkrafter ökas, i det att hänsyn tages
icke endast till ökningen av medeleffekten utan även till förbättringen av
kraftkvaliteten;
c) genom den nya avgiften på profilregleringar;
d) genom att den övre gränsen för regleringsavgifterna höjes till 4 i stället
för 3 kr. per hästkraft.
Dessutom komma företagen att belastas med ytterligare ersättningar för
framtida av domstolen ej ersatta skador, som tidigare kunnat bestridas ur
regleringsavgifterna.
41
Genom att promemorian antyder storleken av avgiftsökningen vid en för
dubbling av regleringsavgiftelma, ledes man lätt till den slutsatsen, att det
närmast är fråga örn en fördubbling. Ökningen blir med all sannolikhet av
sevärt större.
Vattenfallsstyrelsen får i detta sammanhang hänvisa till en undersökning,
som Indalsälvens regleringsförening gjort över regleringsavgifternas storlek
inom Indalsälvens flodområde vid den nu aktuella utbyggnadsgraden. Enligt
denna undersökning skulle avgifterna komma att ökas från ca 65 000 kr.
per år vid nuvarande bestämmelser till ca 540 000 kr. per år, om maximiav-
gifter enligt förslaget skulle uttagas, något som icke är otänkbart med den
utformning förslaget fått. Avgifterna skulle salunda kunna bli iner än atta
gånger så stora som de, vilka sannolikt skulle komma att utgå vid de nu
varande bestämmelserna och detta oavsett att hänsyn icke tagits till de före
slagna profilregleringsavgifterna.
En beräkning har gjorts av de regleringsavgifter, som skulle kunna ut
dömas för de framtida regleringarna i de större norrländska älvarna från
och med Indalsälven, om den föreslagna maximiavgiften 4 kr. per i medel
tal vunnen turbinhästkraft tillämpades. Man får visserligen hoppas att detta
icke skulle bliva fallet även örn det föreliggande lagförslaget skulle antagas.
örn regleringsavgifterna skola fastställas efter bygdens behov, oavsett regle
ringens inverkan, så torde det emellertid i regel kunna pavisas möjlighetei
att använda avgiftsbelopp av vilken som helst tänkbar storlek. Även den
föreslagna bestämmelsen har antagits tillämpad, att värdeökningen genom
sådan reglering, som endast medför en annan fördelning under året av den
uttagbara kraften, skall avgiftsbeläggas på liknande sätt, som gäller för ny
vunnen kraft. Däremot har det icke varit möjligt att beräkna de reglerings
avgifter, som enligt förslaget skulle utgå för profilregleringar. Dessa av
gifter förefalla för övrigt så olämpliga och omotiverade att de väl näppeligen
kunna komma i fråga.
Utbyggnadsgränsen har antagits ligga 30 å 40 % högre än den medelvat-
tenmängd, som erhålles under vinterhalvåret efter regleringarnas genom
förande, vilket torde ungefär motsvara de verkliga förhållandena vid utbygg
nad i mest ekonomisk omfattning. Vid beräkning av deri medeleffektökning,
som kan anses vara ekvivalent med värdeökningen vid ändrad fördelning
av den uttagbara kraften, har kraftvärdet under vinterhalvåret antagits vara
i medeltal dubbelt så stort under vinterhalvåret som under sommarhalvåret.
Hänsyn har därvid vidare tagits till den för de olika vattendragen varieran
de gräns, till vilken regleringen kan drivas. Slutligen har hänsyn tagits till
den naturliga magasineringen m. m.
Beräkningen har genomförts för elt stadium, da den högvärdiga vatten
kraften utbyggts, vilken därvid har antagits representera en produktion av
25 miljarder kWh. För jämförelse har emellertid även samma beräkning
gjorts under antagande att all den fallhöjd utbygges, som vid elektrifierings-
kommitténs beräkningar av år 1923 ansågs utbyggnadsvärd. Resultatet fram
går av följande tabeller.
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
Utbyggnad av den högviirdiga vattenkraften.
Totalt
Utnyttjad
Ekvivalent
Reglerings-
magasin
fallhöjd
turbineffekt
avgift
Mm3
m
lik
kr/år
Indalsälven ..................... .............. 5 400
290
300 000
1 200 000
Ångermanälven ..............
......... 4 250
125
130 000
520 000
lime älv .........................
........... 4 000
175
175 000
700 000
42
Kungl. Maj.ts proposition nr 169.
Totalt
Utnyttjad
Ekvivalent
vunnen
turbineffekt
Reglerings-
magasin
fallhöjd
avgift
Mm3
m
Hk
kr/år
Skellefte älv........... ......................... 2 300
160
55 000
220 000
Pite älv.................. ......................... 950
150
40 000
160 000
Lule älv ...............
225
300 000
1200 000
Kalix älv...............
—
—
—
Summa
—
—
1000 000
4000000
Utbyggnad av all utbyggnadsvärd fallhöjd.
Totalt
magasin
Utnyttjad
fallhöjd
Ekvivalent
vunnen
turbineffekt
Reglerings-
avgift
Mm3
m
Hk
kr/år
Indalsälven ...........
360
380 000
1 520 000
Ångermanälven ... ......................... 4 250
300
315 000
1 260 000
Ume älv ...............
370
365 000
1 460 000
Skellefte älv ....... ......................... 2 300
395
435
130 000
105 000
520 000
420 000
Pite älv ...............
Lule älv ...............
350
470 000
1 880 000
Kalix älv...............
510
105 000
420 000
Summa
—
—
1870000
7 480000
Som synes skulle den sammanlagda regleringsavgiften för enbart dessa
undersökta älvar i Norrland inom en icke alltför avlägsen framtid kunna
komma att uppgå till omkring 4 milj. kr. per år, örn maximigränsen för av
gifterna tillämpades. I en mera avlägsen framtid vore en ökning till omkring
7,5 milj. kr. per ar tänkbar. Härtill skulle komma avgifterna för regleringarna
i Svea- och Götaland samt de icke undersökta vattendragen i Norrland.
Hade man medräknat även de föreslagna regleringsavgifterna för profil-
regleringar, hade de angivna talen blivit ännu större.
I och för sig bliva de framtida regleringskostnaderna mycket höga och
det skulle ligga nära till hands att förutsätta extra stöd från statens sida
för deras genomförande såsom förhållandet lär vara i Schweiz. Det verkar
under sådana förhallandena avskräckande att det ifrågasättes regleringsav-
gifter, som skulle kunna uppgå till flera tiotal procent av dessa höga regle-
ringskostnader.
Styrelsen har även framhållit, att staten erlägger den större delen av regle
ringsavgifterna.
Redan nu erläggas mer än 60 % av regleringsavgifterna av staten och
statens procentuella andel kommer i framtiden att undan för undan stiga.
Landets framtida kraftförsörjning kommer nämligen att i övervägande grad
bero på möjligheten att utbygga den norrländska vattenkraften billigt, och
denna vattenkraft ligger till största delen i statens hand. Enligt en under
sökning, som gjorts av vattenfallsstyrelsen, får man räkna med att den andel
staten får betala av regleringsavgifterna kommer att, redan då den högvär
diga kraften är utbyggd, stiga till omkring 70 °/o. Regleringsavgifterna bliva
alitsa i första hand en beskattning av den statliga kraftförsörjningen.
. Det må i detta sammanhang framhållas att staten vid många norrländska
sjöar är ägare till praktiskt taget all den mark, som skadas genom reglering
och vid flertalet sjöar äger en mycket stor del av denna mark. Detta borde
43
Kungl. Maj.ts proposition nr 16!).
verka begränsande på de regleringsavgifter, som staten skall betala såsom
kraftproducent.
I fråga om regleringsavgifternas inverkan på kraftpriset har styrelsen an
fört följande.
För närvarande utvisar kraftförsörjningen en relativt god räntabilitet som
helhet betraktad på grund av att all tillgänglig vattenkraft röner åtgång.
När kriget slutar och en lågkonjunktur börjar, uppstå emellertid kritiska
förhållanden, dels genom att stora kraftbelopp komma att sakna avsättning
under denna lågkonjunktur, dels därför att de betydande under kriget åstad
komna kraftverksutbyggnaderna blivit mycket dyra, dels ock därför att
underhåll, förnyelser och drift sedan 1939 fördyrats genom ökade material
pris, levnadskostnader och skatter.
Även sett på längre sikt kommer kraftkostnaden att öka. Kostnaden for
nya kraftstationer blir högre till följd av att de gynnsammaste vattenfallen i
första hand tagits i anspråk. Motsvarande gäller beträffande de nya sjöregle
ringar, som komma att genomföras. Emedan de nya kraftstationerna komma
att ligga längre bort från konsumtionscentra blir kraften fördyrad även till
följd av ökade överföringskostnader.
Örn man antager, att prisnivån efter detta krig kommer att bliva 25 /o
högre än under 1938, får man enligt en undersökning, som vattenfallsstyrel
sen gjort, räkna med att utbyggnadskostnaden per kWh producerad energi
vid de under de närmast följande 20 åren tillkommande statliga anlaggnmg-
arna blir 35 å 40 %> högre än den genomsnittliga kostnaden för de hittills
utförda anläggningarna. Medtagas reglerings- och distributionskostnaderna,
skulle stegringen kunna beräknas till omkring 30 °/o, vilket alltså är det vär
de. med vilket kostnaden för ny kraft framme hos konsumenterna kan be
räknas bliva ökad gentemot förkrigsförhållandena.
Man får sålunda räkna med stora svårigheter att bibehålla de nuvarande
kraftpriserna även vid oförändrade regleringsavgifter. Det kan icke vara
lämpligt att skärpa svårigheterna genom att stadga de nu föreslagna, be
tydande rcgleringsavgif terna.
1 den mån priset på den av staten distribuerade kraften blir bestämmande
för priset på enskild kraft, komma dessa regleringsavgifter att ogynnsamt
påverka även priset på sådan enskild kraft, som utvinnes ur mera sydliga
vattenfall, oberoende av att dessa icke äro i behov av någon vittgående
reglering.
...
Eli kraf Iprisförhöjning blir särskilt kännbar för sadan industri, vilken i
likhet med järnverket i Luleå gör anspråk på speciellt lågt kraftpris. Medan
man i Norrbotten begärt, att kraften skall vid länets kust icke kosta mer
än vid kusten i Norge, är produktionskostnaden för kraften i Sverige, ökad
ined kostnaden för överföring ned till kusten, avsevärt mycket högre än i
Norge. Det har ju rent av ifrågasatts, att kraftbehoven i mellersta Sverige
skulle tillgodoses från norska i stället för norrländska vattenfall.
Styrelsen har ansett att regleringsavgifterna enligt förslaget utgjorde en
olämplig form av subvention samt har härom anfört följande.
Därest regleringsavgifterna skola avvägas med hänsyn lill bygdens behov
och utan hänsyn till den skada, företaget vållar bygden, fa avgifterna ka
raktär av subvention åt bygden. Man kan då fråga sig, örn det är klokt att
genom dylika subventioner giva förmåner åt de relativt få bygder, där
regleringssjöar äro belägna. Framkallas ej fran andra bygder krav pa sam
ma förmåner, som då måste direkt tillgodoses av staten? Dessa senare sub
44
Kungl. Maj.ts proposition nr 169.
ventioner skulle dock till sina belopp vara underkastade Kungl. Maj:ts oell
riksdagens kontroll. Regleringsavgifterna äro däremot till sina belopp fast
ställda av domstol. Riksdagen kan ej däröver hava något inflytande och
Kungl. Majit tiar blott att bestämma användningen av redan befintliga fon
der. Skola avgifterna utgå under flera tjuguårsperioder, kan man icke under
trycka den farhågan, att dessa subventioner näppeligen i längden låta förena
sig med klok hushållning.
Eftersom regleringsavgifterna komma att i övervägande grad falla på
staten, synes det enklast och bäst att sådant bidrag av subventionskarak-
tär, som erfordras åt nödställda bygder för exempelvis elektrifiering och
vägar, liksom nu, lämnas medelst särskilda statsanslag, i vilket fall detta
stöd bäst anpassas efter behovet.
Det har anförts, att befolkningen omkring regleringssjöar bör få en bättre
levnadsstandard. Det kan väl dock icke finnas anledning till klagomål i
det hänseendet för bygderna omkring Vänern, Vättern, Siljan, Storsjön
m. fl. regleringssjöar. Det är icke rimligt, att alla sjöregleringar skola be
skattas och därtill profilregleringar av vattendrag, därför att bygden vid
vissa regleringssjöar eventuellt lider inverkan i något avseende eller levnads
standarden där eventuellt är låg.
Även Värmlands elektricitetsförening har framhållit förslagets inverkan
P& kraftpriset. Handelskammaren i Gävle har uttalat, att enligt dess mening
t rågan om användningen av redan fonderade medel borde utredas och nya
bestämmelser tillämpas någon tid innan ändring gjordes i vattenlagens stad-
ganden örn regleringsavgifter. Handelskammaren ansåge sig ej kunna till
styrka en höjning av regleringsavgifterna eller utvidgning av underlaget
för deras uttagande.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län och Västernorrlands läns elektriska
förening ha uttalat, att lagförslaget borde begränsas till att med ersättande
av oförutsedda skador jämställdes användning av regleringsavgifter till
tromina för bygden kring den reglerade sjön, att skyldighet stadgades att
erlägga avgift för kvalitativ förbättring samt att regleringsavgift skulle kunna
höjas i anledning av att strömfall bebyggdes under den nu stadgade tjugu-
årsperioden för sådan avgifts fastställande.
Vattenrätt sdomarna i Österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar lia
med hänsyn till den betydelse bygdebegreppet hade för såväl regleringsav-
gifternas användning som frågan om nya bestämmelser angående bygdekraft
ifragasatt, huruvida icke prövningen av frågan örn regleringsavgifterna bor
de upptagas till behandling först i samband med en blivande översyn av
bygdekraftsbestämmelserna. Jämväl Sveriges industriförbund och svenska
vattenkraft föreningen lia ansett att dessa frågor borde lösas i ett samman
hang. Samma ståndpunkt har intagits av Motala ströms regleringsförening.
Svenska vattenkraft!örenigen har uttalat följande.
De förpliktelser som enligt vattenlagen med hänsyn till allmänna intres
sen kunna åläggas strömfallsägaren skulle enligt promemorian ha blivit
mindre effektiva än avsetts. Föreningen kan emellertid icke finna, att dessa
allmänna intressen blivit eftersatta under den hittillsvarande utvecklingen.
Ej heller kan föreningen finna några antagliga skäl varför så skulle bliva
förhållandet framdeles. Bygderna kring de stora kraftverken ha blivit
45
elektrifierade utan att bygdekraftinstitutet därför behövt tillämpas. Stora
sjöregleringar lia genomförts utan att man behövt befara, att de fonde
rade regleringsavgifterna, till vilka jämväl kunna läggas räntor under en
följd av år, icke mer än väl skulle räcka till alt ersätta, oförutsedda
skador av regleringen. Tvärtom synas dessa avgifter hittills uteslutande lia
fonderats, eller i ett fall delvis utanordnats såsom gottgörelse för oförutsedda
skador (Suorvaregleringen). Statsrevisorerna ha uppmärksammat denna fon-
dering och förordat en utredning, huru de fonderade avgifterna lämpligen
borde nyttiggöras. Revisorernas uppfattning synes tala för en sänkning oell
icke såsom nu föreslagits en höjning av regleringsavgifterna.
Det nu framlagda förslaget har tillkommit under intryck av sjöregleringar
i vissa delar av Jämtlands län. Förslaget utgår ifrån, att de bygder, där sjö
regleringar företagas, ofta äro »avlägset belägna och glest befolkade bygder»,
som äro i behov av en viss höjning av levnadsstandarden. Denna utgångs
punkt är emellertid icke riktig. Bygderna omkring Vänern, Vättern, Siljan.
Storsjön, Bolmen, Marmén, Bergviken, Frykensjöarna — för att endast
taga några exempel — torde icke kunna betraktas som dylika avlägsna och
glest befolkade bygder, som äro i behov av bidrag från det övriga landet
för höjande av levnadsstandarden. Lagförslaget har utgått ifrån yrkanden
och önskemål från vissa bygder i Jämtlands län och därav sökt skapa en
allmän regel för sjöregleringar överhuvud taget inom Sverige.
Man torde icke heller med fog kunna påstå, att genomförda eller planerade
svenska sjöregleringar medföra våldsamma ingrepp eller spoliera ekonomiska,
estetiska eller kulturella värden av .större omfattning.
Föreningen kan redan av ovan nämnda skäl icke finna, att någon mera in
gripande ändring av vattenlagens bestämmelser örn regleringsavgifter skulle
vara erforderlig. Däremot kunna vissa detaljbestämmelser vara i behov av
översyn.
Därest frågan örn regleringsavgifter nu upptoges till behandling, hemställde
föreningen, att några andra förändringar icke genomfördes i hithörande be
stämmelser än att det föreskreves att viss andel av regleringsavgifterna,
vilken bestämdes av vattendomstol, avsåges för bygdens behov och återstående
del av regleringsavgifterna för oförutsedda skador. Föreningen hade dock
icke något att erinra emot förslaget beträffande regleringsavgift vid fördel
aktigare utnyttjande av vattenkraft, varvid dock reglerna härför borde för
tydligas, regleringsavgift för kraftverk, som icke vore delägare i reglerings-
företaget, samt tidpunkten för betalningsskyldighetens inträdande. Skärp
ningen av avgiftsskyldigheten borde dock icke gälla i fråga om regleringar,
vartill tillslånd redan lämnats.
Industriförbundet har uttalat sig på följande sätt.
Såväl uttalanden i promemorian som vad förbundet i övrigt inhämtat ge
vid handen, att ett genomförande av förslaget måste väntas medföra en sådan
ökad ekonomisk belastning av kraftverken, att åtminstone vissa av dem san
nolikt .skulle nödgas höja nuvarande krafttaxor. 1 vilken grad detta komme
att ske torde visserligen icke kunna med någon säkerhet bedömas. Även örn
höjningen måhända icke skulle bliva mera betydande, mäste likväl ihåg-
kommas dels att den elektriska kraften till allra största delen förbrukas av-
industrien och alt den för vissa viktiga industrier, särskilt de som äro bero
ende av ett lågt kraftpris, representerar en relativt betydelsefull omkostnads
post, dels också att dessa industriers vinstmarginaler bl. a. under trycket av-
utländsk konkurrens ofta starkt sammanpressats och därför kunna vara kans-
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
liga även för en mera måtllig kostnadsslegring. Även bör ihågkomma», ali åtskilliga industriföretag äro ägare av eller delägare i kraftverk, varför de — även om kraftpriset icke skulle höjas — ändock ekonomiskt påverkas av en kostnadsstegring för kraftverken. Icke minst med tanke pål framtiden och de konkurrensförhållanden, som vår industri då kan lia att räkna med, måste varje icke nödvändig försämring av dess konkurrenskraft i hela folkhushållets intresse undvikas.
Förbundet känner sig icke övertygat örn att en sådan extra belastning av kraftverken resp. dessas avnämare som här föreslås är nödvändig för att nöjaktigt tillgodose förslagets syften. Av utredningen fi’amgår, att såväl be hållningen av hittills influtna regleringsavgifter som den årligen inflytande avgiftssumman representerar ganska ansenliga värden och att en mångdubb- ling av denna summa är att påräkna inom en nära framtid. Avgifter lia redan utgått under en lång följd av år utan alt de — nied ett enda undantag — behövt tagas i anspråk för oförutsedda skadeståndsanspråk. Man torde därför i varje fall icke behöva räkna med att avgifterna i mera betydande utsträck ning skola få lov att användas för sådana ändamål. Fördenskull torde redan nuvarande avgifter förslå ganska långt för alt tillgodose skäliga anspråk från bygdens sida. I synnerhet bör detta gälla de »bygder» som närmast synas vara åsyftade i förslaget, nämligen fjälltrakterna och överhuvudtaget glest befolkade bygder. Redan influtna avgifter borde kunna till stor del omedel bart utbetalas för att tillgodose förefintliga bygdebehov. I fråga om avgifter, som hädanefter inflyta, borde ytterligare fondering för skadeståndsbelalning- ar kunna i många fall helt underlåtas och i andra fall åtminstone begränsas, varigenom motsvarande utbetalningar kunde verkställas för bygdens behov. Härför torde någon lagändring icke vara erforderlig. Men möjligen borde klar göras vilka organ sorn kunna anses behörigen representera bygdeintressena och dessa representanter på lämpligt sätt erinras om de möjligheter som föreligga att få medel utanordnade för bygdens tillgodoseende. Av utredningen synes nämligen framgå, att någon sådan aktivitet från bygdeintressenas sida hittills icke i nämnvärd utsträckning förekommit.
Det föreliggande förslaget kan sägas utgå från den uppfattningen, att vat tenlagens bestämmelser om regleringsavgifter icke innebära en fullt rättvis avvägning mellan den nytta, som genom en vattenreglering tillföres ett kraft- verksföretag, och den nytta, som avgifterna medföra för dembygd, som beröres av regleringen. I det föregående har förbundet ifrågasatt, huruvida icke dessa bestämmelser, därest de i större utsträckning än f. n. utnyttjades till förmån för regleringsbygden, skulle i skälig grad tillgodose denna. Ett annat medel för ernående av samma syfte skulle, enligt vad som framhållits för förbundet, vara en ändring av bestämmelserna örn taxering av kraftverksföretag. Enligt gällande bestämmelser beräknas taxeringsvärdet för sådana företag under hänsynstagande till all den värdeökning för kraftverket, som uppkommit tack vare en genomförd vattenreglering. Vid bestämmandet av taxeringsvärde för den ofta i annan kommun belägna regleringsdammen tages däremot icke någon hänsyn till nyssnämnda värdeökning utan endast till värdet av reglerings dammen såsom sådan. Skulle nu anses, att den bygd, som beröres av en vatten reglering, icke blir nöjaktigt tillgodosedd genom bestämmelserna örn regle ringsavgifter, skulle möjligen ifrågavarande värdeökning kunna i taxerings- hänseende fördelas efter skäliga grunder mellan nyssberörda fastigheter, d. v. s. kraftverket och regleringsdammen. Denna fråga synes lämpligen kunna tagas under övervägande vid den förestående revisionen av de kommunala beskattningsreglerna.
Den nu föreliggande utredningen har nära samband nied en annan, jämväl av riksdagen begärd utredning, nämligen rörande vattenlagens bestämmelser
Kungl. Mcij:ts proposition nr 109.
47
om bygdekraft. Även här gäller irågan hur vissa bygdeintressen skola på
lämpligaste sätt tillgodoses av kraftverksföretagen. Det har ifrågasatts att
även i detta avseende lägga ökade skyldigheter på kraftverken. Med hänsyn
härtill är givetvis ett samtidigt ställningstagande till bestämmelserna om så
väl regleringsavgifter som bygdekraft önskvärt. Då sistberörda fråga ännu
icke är utredd, synes det nu föreliggande förslaget i varje fall icke för när
varande böra föranleda någon lagstiftningsåtgärd.
Indalsälvens regleringsförening och Dalälvens vatienregleringsföretag lia i
gemensamt yttrande anfört bl. a. följande.
I motiveringen till lagförslaget framhålles, att de förpliktelser, som vatten
lagen med hänsyn till allmänna intressen ålagt strömfallsägarna rörande bl. a.
regleringsavgifter blivit mindre effektiva än som avsetts. Det anges vidare att
de°årliga beloppen alltjämt äro ringa och alt på budgetåret 1941—42 belöpan
de avgifter uppgingo till endast ca 65 000 kronor för hela landet. Vidare an-
föres, att valtenkraftproduktionen 1920 (d. v. s. vid tiden för vattenlagens
tillkomst) utgjorde ca 2,4 miljarder kWh mot ca 9,1 miljarder kWh för år
1942 samt att den i regleringsmagasinen tillgängliga volymen motsvarade år
1920 ca 0,25 miljarder kWh mot ca 3 miljarder kWh 1942.
Genom dessa uppgifter kan den, som icke närmare känner förhållandena,
måhända bibringas den uppfattningen, att för de regleringar^ som genom
förts t. o. m. 1942 icke skall utgå mer än 65 000 kronor per år.
Det bör emellertid beaktas att den energikvantitet, som i motiveringen
angivits motsvara den i magasinen år 1942 tillgängliga volymen, 3,0 miljar
der kWh per år, icke utgör nettovinsten genom regleringsföretagen. Denna
är icke obetydligt mindre, beroende därpå att regleringsmagasinen icke ut
nyttjas fullständigt varje år och att vattenståndet i sjöarna även före regle
ring sjunkit under vattenbristperioderna. Nettovinsten torde kunna uppskat
tas till ca 1,8 miljarder kWh per år. Därav kommer ca 1,6 miljarder kWh
på de regleringar, för vilka regleringsavgifter skola utgå, nämligen på dem
som genomförts enligt vattenlagen och 1939 års lag.
Framför allt bör emellertid framhållas att under budgetåret 1941—42 reg
leringsavgifter ännu icke hunnit utgå för ett flertal av de regleringar, som
voro genomförda 1942. Energivinsten av dessa regleringar, för vilka avgifter
icke utgingo, motsvarar icke mindre än 75 å 80 °/o av den totala energivinsten
vid de eniigt vattenlagen och 1939 års lag genomförda regleringarna.
Enär de omfattande regleringsföretagen inom Indalsälven varit orsaken
till att det nya lagförslaget framlagts, har det ansetts lämpligt att visa huru
stora regleringsavgifter, som skulle utgå för de hittills i denna älv genom
förda regleringarna, örn avgifterna skulle utdömas efter samma grunder
som vattendomstolen tillämpat i målen om Torröns s. k. första och andra
regleringar.
Hittills ha regleringsavgifter utdömts endast för dessa företag, varvid vat
tendomstolen räknat med
0,5 kr/h kr för kraftverk som kunde helt utnyttja regleringarna
0,15 kr/hkr för outbyggda vattenfall
och belopp däremellan för verk, som endast kunde partiellt utnyttja regle
ringarna, samt för vattenfall, som förväntades bliva utbyggda inom den när
maste tiden. Sammanlagt har för Torröns första och andra regleringar i reg
leringsavgifter utdömts 13 764 kronor per år. Beloppet utbetalades första
gången i november 1942 och ingår sålunda icke i det belopp, som inlevere
rats under budgetåret 1941—42.
I efterföljande tabell visas de årliga belopp, som hittills genomförda och
under utförande varande regleringar inom Indalsälven skulle betala i regie-
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
ringsavgifter för vinsten vid utbyggda kraftverk och sådana som äro under
utbyggnad, om samma avgifter tillämpas som vid Torrön, nämligen 0,5 kro
nor vid verk, som helt utnyttja regleringarna. För Torröns första och andra
regleringar redovisas det av vattendomstolen utdömda beloppet.
S j ö
Ärlig
regleringsavgift
Torröns första och andra regleringar ....
13 764
Torrön? tredje reglering ..................
800
Juveln..........................................
6 200
Storrensjön.............................
1500
Anjan ................................................
4 700
' Kallsjön ...........................
11200 ca 38200
j
Näckten ......................................
2 300 |
j Storsjön ....................................................
19 600
Burvattnet......................................
Mjölkvattnet .............................................
3 700
Rödvattnet.........................................
övre Oldsjön..................................
Summa
63
800 i
Det bör beaktas, att det tor Torröns reglering redovisade beloppet icke
motsvarar 0,5 kr. per HK om hänsyn tages till nu utbyggda och under ut
byggnad varande vattenfall utan endast ca 0,35 kronor. På grund av kriget
har nämligen fallutbyggnaden ökat väsentligt. Skulle regleringsavgifterna i
stället beräknas för nuvarande fallutbyggnad och efter 0,5 kr. per HK för
utbyggda fall, skulle beloppet i stället bliva ca 23 000 kronor samt för Kall
sjögruppen sammanlagt ca 47 500 kronor och för samtliga regleringar ca
73 000 kronor.
„ Aktionen från Jämtland torde huvudsakligen hava tagit sikte på de inom
Kalls socken genomförda regleringarna i Torrön, Juveln, Storrensjön, Anjan
och Kallsjön, av vilka Torröns, Juvelns och Anjans regleringar hava för
svenska förhållanden stora regleringshöjder, 12,45, 8,55 och 9,20 m. För dessa
regleringar inom Kalls socken skulle, såsom framgår av tabellen, under an
givna förutsättningar i regleringsavgifter utgå högst betydande belopp. Där
till kommer fiskeavgifter samt inkomster för socknen i form av skatter och
arbetsförtjänster under byggnadstiden.
. Den sammanlagda kommunala fastighetsskatten för dammbyggnaderna
inom Kalls socken kan beräknas till ca 7 000 kronor. (Dammen för Käll
sjön är belägen i Undersåkers socken). Sammanlagt skulle sålunda inom
Kalls socken i regleringsavgifter och kommunal fastighetsskatt årligen utgå
ca 45 000 kronor. Detta är ett mycket betydande belopp för en socken med
endast 1 650 invånare, i all synnerhet om det jämföres med den samman
lagda intäkten av den kommunala inkomst- och fastighetsskatten inom
socknen, vilken, innan arbetena med regleringsföretagen började, utgjorde
ca 40 000 å 50 000 kronor (1942 var motsvarande intäkt ca 80 000 kronor).
Genom regleringsarbetena ha dessutom såväl befolkningen som socknen
erhållit betydande inkomster. Kalls kommun har under dessa år kunnat
väsentligen förbättra sin ekonomiska ställning till varaktig nytta för befolk
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
49
ningen inom socknen. En väsentlig del av den ökade skatteinkomsten under
senare år härrör från inkomster av regleringsarbetena.
Av regleringsavgiftema komma vid ifrågavarande regleringar säkerligen
endast en obetydlig del att behöva anlitas för att ersätta sådana skador, som
icke skola betalas direkt av regleringsintressenterna. Enligt bestämmelserna
i domen angående Torröns ökade dämning skall nämligen frågan angående
denna reglerings inverkan på fisket slutgiltigt avgöras av domstolen först
sedan erfarenhet vunnits angående regleringens verkningar och det är att
vänta att samma förfaringssätt kommer att tillämpas även vid de övriga
regleringarna. Frågan angående regleringarnas inverkan på flottning, vält-
läggning och utvältning behandlas på samma sätt.
Ovan angivna siffror visa uppenbarligen att det icke finnes skäl att öka
regleringsavgiftema vid de regleringar, som givit upphov till den s. k. Jämt-
landsaktionen.
Av tabellen framgår vidare, att för samtliga de regleringar inom Indals
älven, som hittills utförts och äro under utförande, skulle i regleringsavgifter
utgå sammanlagt ca 64 000 kronor eller ungefär samma belopp, som i mo
tiveringen till lagförslaget angivits utgå för hela landet under budgetåret
1941—42. Härtill komma inkomster för vederbörande kommuner av skatter
och arbete under byggnadstiden.
Som jämförelse meddelas här nedan de belopp, som skulle årligen utgå
för utbyggda och under utbyggnad varande fall, örn avgifter utdömdes efter
maximiavgiften i nya lagförslaget.
Torrön......................................... kr. 180 000 per år
Juveln......................................... >
47 000 > >
Storrensjön .............................. >
11500 > >
Anjan......................................... »
35 500 > >
Kallsjön...................................... >
84 500 > » 358 500 per år
Näckten...................................... »
8 500 > >
Storsjön...................................... >
147 500 > »
Burvattnet................................... ^
Mjölkvattnet.............................. ,
27 000 , .
Korsvattnet ..............................
Övre Oldsjön.................................I______________ 183 000
>
>
Kronor 541500 per år
För regleringar enbart inom Kalls socken skulle sålunda utgå mer än
350 000 kronor och för samtliga genomförda regleringar inom Indalsälven
ca 550 000 kronor per år.
Sammanfattningsvis anföres i yttrandet:
Enär det icke finnes större skäl nu än då vattenlagen skrevs att till all
männyttiga ändamål inom orten avsätta större belopp än som avses i nu
gällande vattenlag och då dessutom en ökning av avgifterna kommer att in
verka på kraftpriserna och detta måste vara till skada för vår ekonomiska
utveckling, motsätta vi oss varje ökning av regleringsavgiftema.
Däremot finna vi det riktigt, att de delar av regleringsavgiftema, som avses
för allmännyttiga ändamål inom orten, må disponeras omedelbart. Detta bör
kunna ernås därigenom att viss del av avgifterna från början användes för
dylika ändamål och viss del för oförutsedda skador. Huru avgifterna vid så
dant förhållande närmare skola bestämmas bör emellertid göras till föremål
för ytterligare utredning.
Bihang till riksdagens protokoll 19A't. 1 sami. Nr 169.
4
50
Kungl. Majlis proposition nr 169.
Vi kunna icke heller tillstyrka, att regleringsföretaget för all framtid skall
svara för oförutsedda skador.
Eftersom de skador, som uppstå sedan den tid utgått, inom vilken an
språk på ersättning för oförutsedda skador får väckas, skola täckas av av
gifter, som betalas av regleringsföretaget, bör detta lämpligen beredas tillfälle
att örn det så önskar yttra sig med anledning av framställda krav.
Vi hava ingenting att erinra mot att enligt förslaget avgifter skola utgå fr.
o. m. kalenderåret näst efter det, då vattendomstolens tillstånd till reglering
en först tages i anspråk.
Vi finna det även riktigt att avgifterna skola utgå icke blott för det antal
turbinhkr, varmed den utbyggbara vattenkraften ökat utan även i förhållan
de till ökningen av vattenkraftens värde.
Att såsom föreslagits i första hand lägga behovet inom bygden till grund
för regleringsavgifterna anse vi däremot uppenbart olämpligt. Detta kan
exempelvis leda till att vid en reglering, som icke medför någon som helst olä
genhet för bygden utan som i stället medför fördelar, större avgifter skola
utgå än vid en annan sjöreglering, där skadan blir proportionsvis större.
Vi anse i stället att regleringsavgifter böra utdömas i huvudsak efter samma
grunder som för närvarande.
Vi anse att vattendomstolen skall äga utdöma regleringsavgifter även för
strömfall, vilka icke äro anslutna till regleringsföretaget. Utbygges sådant fall
och blir detta avgiftsbelagt, böra de på regleringsföretaget belöpande avgifter
na minskas. Om vattenfall, som är anslutet till regleringsföretaget, utbygges,
böra avgifterna för övriga delägare i regleringsföretaget minskas.
Beträffande den ståndpunkt som i yttrandena intagits till de särskilda be
stämmelserna i det genom promemorian framlagda förslaget må här, utöver
vad förut angivits, anmärkas följande.
Förslaget att vid bestämmandet av regleringsavgifter hänsyn först och
främst skall tagas till bygdens behov har avstyrkts av vattenfallssty
relsen, svenska vattenkraftföreningen, Dalälvens vattenregleringsföretag samt
Indalsälvens och Motala ströms regleringsföreningar. Beträffande skälen här
för kan jag i huvudsak hänvisa till den förut lämnade redogörelsen.
Svenska vattenkraftföreningen har i denna del särskilt anfört följande.
Regleringsavgiften är en tunga för kraftverksägaren (och indirekt även för
kraftkonsumenten), och det finnes icke någon anledning, varför ett företag i
en bygd med större behov skall belastas avsevärt hårdare än ett företag i en
bygd medjnindre behov. Det avgörande bör i stället vara den förändring i
vattenförhållandena och den skada eller nytta, som därigenom uppkommer
för bygden. Föreningen anser därför att, även om regleringsavgifterna i större
utsträckning än tidigare böra användas för bygdens behov, någon anledning
likväl icke föreligger att ändra den nuvarande formuleringen av stadgandet
om bestämmande av avgiftens storlek.
Även kammarkollegiet har erinrat, att det knappast funnes fog för att låta
bygdens behov vara bestämmande. Ordet »behov» vore i sig synnerligen obe
stämt. Men därtill komme, att avgifterna skulle gå till förbättring av bygdens
standard, alltså måhända även till vad som läge utanför behovet. Det torde
snarast vara den kringliggande bygdens skäliga intressen, som skulle vara den
faktor man borde räkna med.
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
51
I detta sammanhang har även frågan örn bygdebegreppets in
nebörd berörts i flera yttranden.
Vattenöverdomstolen anför härom:
I 4 kap. 1 § vattenlagen stadgas skyldighet i vissa fall för ägare av ström
fall att tillhandahålla kraft för kringliggande bygds behov (s. k. bygdekraft).
I fråga om avgifter för vattenreglering talas i 14 § av samma kapitel örn
kringliggande bygd och i 15 § om den bygd, som beröres av företaget. I 16
och 17 §§ av ifrågavarande kapitel i förslaget, vilka motsvara sistnämnda
paragrafer i nu gällande lag, användes ordet bygden i bestämd form, varige
nom paragraferna hänvisa till det begrepp bygd eller kringliggande bygd,
varom förmäles i 1 § av kapitlet. Med hänsyn till vad i motiven anföres före
faller det som om den bygd, som skall erhålla bygdekraft från ett ström
fall, knappast är identisk med den bygd, till vars förmån regleringsavgifter
skola användas.
På grund härav har vattenöverdomstolen ifrågasatt, huruvida icke den
bygd, vilken avgifterna skulle komma till godo, borde i lagtexten närmare be
stämmas.
Vattenrättsdomarna i Österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar ha i
gemensamt utlåtande yttrat:
I motiveringen har åt bygdebegreppet givits den bestämningen, att med
bygden skall förstås den trakt, som ligger inom nederbördsområdet i fråga
och direkt eller indirekt beröres av företaget. Denna bestämning innebär en
väsentlig inskränkning av det hittillsvarande bygdebegreppet. Med ett dy
likt innehåll torde också begreppet i en hel del fall komma att visa sig vara
alltför snävt. Således skulle en ort, som ligger alldeles intill och ur olika syn
punkter varit i stort beroende av ett visst vattendrag eller en viss sjö men som
likväl är beläget utanför nederbördsområdet, icke komma att räknas till byg
den. Den föreslagna bestämningen sammanfaller icke med bygdebegreppet en
ligt nu gällande bestämmelserna om bygdekraft och kommer med all sanno
likhet ej heller att sammanfalla med det bygöebegrepp, som kan bliva be
stämt vid en översyn av bestämmelserna rörande bygdekraftinstitutet. I ett
och samma kapitel av vattenlagen skulle således förekomma tvenne bygde-
begrepp av helt olika innehåll.
Kammarkollegiet har beträffande bygdebegreppet anfört följande.
Tänker man sig exempelvis nu gällande »kringliggande bygd» såsom en
cirkelyta runt företaget, så skulle genom hänförandet till nederbördsom
rådet bortskäras den del, som ligger nedströms regleringsföretaget. Även
nedströms belägen fastighet eller samhälle kan dock röna skadeverkningar
av företaget. Uppströms sker en begränsning till enbart den trakt, som direkt
eller indirekt beröres av företaget. Denna begränsning får sin största betydel
se vid avgifternas utmätande, enär detta skall ske med hänsyn till bland an
nat »bygdens behov». Vid en begränsning till trakt, som »beröres av före
taget», skulle synnerligen betydande regleringsföretag med stora reglerings-
vinster, såsom t. ex. i Indalsälvens vattensystem, bliva ålagda obetydliga reg
leringsavgifter, därest de äro belägna i område med ringa bebyggelse.
De framställningar och utlåtanden, som ligga till grund för förslaget, lia
alls icke åsyftat en sådan minskning och begränsning som förslaget i denna
del innebär och som ej heller den däri angivna allmänna motiveringen giver
skäl för.
Kollegiet, som finner svårighet möta mot en tillfredsställande fixering i lag
texten av bygdebegreppet, vill för sin del förorda, att ingen ändring för när
varande sker i avgifternas hänförande alltjämt till »den kringliggande byg
den».
Länsstyrelsen i Gävleborgs län har framhållit, att bygdebegreppet icke bor
de tolkas alltför snävt. Till bygden torde sålunda få räknas icke blott ett
flodområdes mera centrala och rikare trakt utan även närbelägna områden,
där behovet av tillgång till elektrisk kraft eller andra åtgärder vöre särskilt
trängande.
Sveriges industriförbund har uttalat följande.
Av stor vikt för bestämmandet av regleringsavgifternas storlek torde vara
den innebörd, som begreppet »bygden» i detta sammanhang anses äga. En
ligt gällande rättsuppfattning synes därmed endast förstås området närmast
omkring den sjö, som beröres av regleringsföretaget. Förslaget förefaller på
denna punkt något oklart men synes innebära en viss utvidgning i jämförelse
med gällande rätt. En sådan utvidgning vöre såväl ur principiell synpunkt
som med hänsyn till den ökade börda den skulle åsamka industrien betänk
lig. Det torde nämligen icke kunna påvisas något giltigt skäl varför just
kraftföretagen skulle åläggas att sörja för tillgodoseende av bygdens behov i
en mera vidsträckt mening än nyss angivits. Avgifter av sådant slag skulle
sakna varje reellt samband med den vattenreglering som genomförts och där
igenom få en rent fiskalisk karaktär, som icke torde kunna försvaras.
Även Motala ströms regleringsförening har ifrågasatt, huruvida icke försla
gets hygdebegrepp understundom kunde medföra, att till bygden hänfördes
större område än som vore rimligt.
Kommerskollegium har anfört följande.
Örn avgifterna till en del skola uppfattas som uttryck för »bygdens» del
aktighet i där förekommande naturtillgångar, torde det emellertid ställa sig
mycket svart att skilja de trakter, som »direkt eller indirekt beröras» av regle
ringen, fran övriga delar av nederbördsområdet. Att låta bygden sammanfalla
med nederbördsområdet leder å andra sidan givetvis till orimligheter. Härvid
lag torde endast behöva erinras örn den utsträckning bygden i så fall skulle få
i fråga örn Vänern och andra stora sjöar. Att hänföra bygden till viss ad
ministrativ enhet synes ävenledes betänkligt. Dessa förhållanden utgöra en
ligt kollegiets mening ytterligare ett skäl för att avgifterna endast böra få till
ändamål att lämna kompensation för av regleringsåtgärderna förorsakade all
männa skador och olägenheter. I så fall bortfaller tydligen behovet av att
närmare angiva bygdebegreppets innebörd.
Svenska vattenkraftföreningen har framhållit, att definitionen på den bygd,
för vilken avgifterna skulle utgå, borde förtydligas till »den bygd omkring
den reglerade sjön, som direkt eller indirekt påtagligt beröres av regle
ringen».
Vattenfallsstyrelsen har ansett, att vattendomstolen borde bestämma om
fattningen as bygdebegreppet, och uttalar härom:
Bygden bör givetvis omfatta det område närmast kring den reglerade sjön,
som direkt eller indirekt beröres av företaget. Det kan emellertid oavsett
lagens formulering alltid uppstå tvekan om bygdens omfattning, helst regle
ringsavgifternas användning i ena eller andra syftet kan förskjuta bygdens
gränser. Vattenfallsstyrelsen vill erinra örn, att i målet örn utbekommande
av bygdekraft från Trollhätte kraftverk tvekan örn bygdens storlek vållade
långvariga förhandlingar och mycken kostnad. Det är därför att förorda en
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
53
bestämmelse, som föreskriver, att vattendomstolen redan i samband med av
gifternas bestämmande fastslår åtminstone ungefär bygdens geografiska ut
sträckning. Om vattendomstolen har att utreda lämpliga kompenserande
förmåner för bygden, måste ju domstolen börja med att för sig klarlägga, vil
ken bygd det är fråga om i målet. Det vore i hög grad önskvärt att det redan
före ett eventuellt beslut om den ifrågasatta ändringen av lagen genom ex
empel klargjordes vad som skall avses med begreppet bygd i förevarande
fall.
En höjning av latituden för regleringsavgifterna har avstyrkts
av kommerskollegium, Sveriges industriförbund, vattenfallsstyrelsen, länssty
relsen i Gävleborgs län, handelskammaren i Gävle, svenska vattenkraftför
eningen, Dalälvens vattenregleringsföretag samt Indalsälvens och Motala
ströms regleringsföreningar.
Handelskammaren i Gävle anför därvid följande.
Handelskammaren vill erinra örn att den nu gällande latituden på intet
sätt har kommit till fullt utnyttjande. Maximibeloppet för regleringsavgift
är nu 3 kronor per nyutvunnen hästkraft. Den i promemorian förebragta ut
redningen på denna punkt ger vid handen, att vattendomstolarna hittills ep-
dast i få fall fastställt en avgift, överstigande en krona 50 öre per hästkraft.
Det förefaller sålunda, som om redan nu möjlighet skulle föreligga till en
icke obetydlig ökning av avgiftssummorna, därest behov därav skulle anses
föreligga. Enligt handelskammarens mening kan genom gällande bestämmel
ser uppnås samma resultat, som med ändringsförslaget avses, utan att man
genom en höjning av maximiavgiften direkt inbjuder till uttaxering av för
kraftföretagen betungande avgifter.
Svenska vattenkraf t föreningen har framhållit följande.
I promemorian föreslås avgiftens maximum höjt från tre till fyra kronor.
I promemorian har dock framhållits att en mera väsentlig höjning av regle
ringsavgifterna icke kan undgå att medföra någon höjning av priset på den
producerade kraften. Förhållandet måste väcka betänkligheter, icke minst i
nuvarande läge, då prisläget för den elektriska kraften är labilt. Varje höj
ning av självkostnaden blir i ett dylikt läge särskilt farlig för prisutveck
lingen. Otvivelaktigt befinna sig många kraftföretag, i synnerhet sådana som
ha ett större inslag av dyrbara kristidsnybyggnader bland sina anläggningar,
nu i sådant läge, att man allvarligt måste överväga om det ej blir nödvän
digt att höja grundpriset för den levererade primakraften. Svårigheterna tor
de bliva särskilt aktuella sedan mera normala förhållanden inträtt. Fallan
de kolpris komma nämligen att icke blott betyda minskade utgifter för kraft-
företagen för reservkrafthållning utan även kvantitativt minskad avsättning
av kraft för el-värmeändamål och minskade inkomster genom reduktion av
kolpristilläggen. Dessa omständigheter göra prisfrågan särskilt vansklig i nu
varande ovissa läge. En medveten höjning av självkostnadsnivån borde där
för undvikas, åtminstone till dess förhållandena bättre kunna överblickas.
Statsmakternas i andra sammanhang visade omtanke om de elektriska kraft-
taxorna synes under nuvarande omständigheter böra fullföljas även i här
ifrågavarande avseenden. En höjning av maximum för regleringsavgifterna
bör därför undvikas.
Kommerskollegium har uttalat, att en minskning av latituden vore motive
rad, och anför därom:
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
Utsträckningen av bestämmelsernas räckvidd till att gälla även reglering
ar, som medföra förädling av kraften m. m., torde medföra en sådan ök
ning av de sammanlagda avgiftsbeloppen, att en minskning av latituden vore
motiverad. Så skulle t. ex. vid nyprövning av regleringsavgifterna för Vänern
dessa säkerligen anses böra utgå med avsevärt större totalbelopp, örn hän
syn skulle tagas även till vad som genom regleringen vunnits i »kraftföräd
ling». Frågan örn latituden sammanhänger för övrigt även med spörsmålet
örn regleringsavgifternas användning.
Å andra sidan lia länsstyrelserna i Kronobergs och Jämtlands län uttalat
sig för en höjning av latitudens minimum, därvid sistnämnda länsstyrelse
föreslagit, att den nedre gränsen höjdes till åtminstone 50 öre.
I de yttranden som avgivits av kommerskollegium, vattenfallsstyrelsen och
länsstyrelsen i Västerbottens län har ifrågasatts, huruvida icke befrielse från
regleringsavgift emellanåt borde äga runi.
Vattenfallsstyrelsen har sålunda uttalat, att det ovedersägligen vöre rik
tigast, att regleringsavgifterna ej vore obligatoriska för alla regleringar, utan
att det lades i domstolens hand att — i likhet nied vad som gällde för fiske
avgift enligt 2 kap. 10 § vattenlagen — medgiva befrielse från skyldigheten
att gälda regleringsavgift, i den mån en reglering icke medförde nämnvärda
olägenheter för bygden.
Kommerskollegium har anfört:
Med begränsning av regleringsavgifternas ändamål, så att de till sin natur
endast skola uppfattas som ett skadestånd, följer även, att deras karaktär
av obligatoriska avgifter bör borttagas. Visserligen torde det förhålla sig så,
att flertalet i förslaget åsyftade regleringar medföra vissa allmänna olägen
heter för bygden, även om dessa olägenheter från ortsintressets sida ofta i
hög grad överdrivits. Undantagsfall finnas dock, då några allmänna olägen
heter icke torde uppkomma. Det kan t. ex. ifrågasättas, huruvida de av reg
leringarna orsakade förändringarna i vattenståndet i Vänern och andra större
sjöar äro av den beskaffenhet, att de medföra någon olägenhet för andra än
de berörda strandägarna.
Ett annat skäl för borttagande av avgifternas obligatoriska karaktär synes
vara, att - - oaktat hänsyn skall tagas till bygdens behov — avgifter enligt
förslaget skola utgå, oberoende av om det är fråga om en rik eller en fattig
bygd. Förslagsställaren synes här ha utgått från den uppfattningen, att reg
leringsavgifterna alltid skulle komma ödebygder tillgodo. Förhållandet tor
de, åtminstone vad gäller södra och mellersta Sverige, i många fall bli det
motsatta. Och även vad norra Sverige beträffar, så skulle givetvis endast en
mycket ringa del av dess ödemarker kunna få del i avgifterna. Eftersom av
gifterna i sista hand få betalas av den elektricitetsförbrukande allmänheten,
skulle den föreslagna anordningen kunna leda till sådana egendomliga kon
sekvenser, som att befolkningen i fattiga men elektrifierade trakter, belägna
vid oreglerade sjöar eller vattendrag — exempelvis vissa ödebygder i Norr
land — skulle genom erläggande av förhöjda kraftpriser bidraga till bekos
tandet av kulturbefrämjande åtgärder i rikare bygder, belägna i närheten
av reglerade sjöar, t. ex. Vänern. En dylik ordning ■ lärer icke kunna anses
rimlig.
Länsstyrelsen i Västerbottens län har ifrågasatt, huruvida icke sådana
mindre vattenkraftanläggningar, som till största delen tillgodosåge bygde-
55
kraftbehov, borde helt befrias från regleringsavgifter. I vart fall förefölle det
länsstyrelsen icke motiverat med en skärpning av avgifterna för dessa an
läggningar, som ju tillkommit för att tillgodose bygdens behov och oftast ha
de en svag ekonomisk ställning.
Förslaget att regleringsavgift skall utgå jämväl där båtnaden består i för
höjning av vattenkraftens värde har i allmänhet vunnit an
slutning i yttrandena. Vissa erinringar mot de föreslagna bestämmelserna ha
dock framställts.
Vattenrättsdomaren i Västerbygdens vattendomstol har sålunda föreslagit
en förenkling av bestämmelserna och anför härom:
De föreslagna bestämmelserna synas kunna medföra mindre svårigheter
vid tillämpningen, därest det föreskreves, att avgiften alltid skulle beräknas
med direkt ledning av den värdeökning, uttryckt i penningar, som en anlägg
ning erhåller genom regleringen. Denna värdeökning bör då i förekommande
fall innefatta såväl värdet av medeleffektens stegring som förhöjningen av
kraftvärdet. En dylik vinstberäkning torde ändock alltid behöva göras dels
för undersökning rörande företagets tillåtlighet, dels ock för utrönande av
proportionen mellan vinst och avgift. Sättes avgiftens storlek i förhållande
till värdeökningen, uttryckt i penningar, bör avgiften kunna bestämmas till
lägst 10 öre och högst 3 kronor — eventuellt 4 kronor — för 1 000 kronor av
värdeökningen. Skyldigheten att erlägga regleringsavgift torde då kunna in
träda exempelvis vid en värdeökning av minst 500 000 kronor.
Svenska vattenkraftföreningen har framhållit, att förslaget till beräkning
av antalet avgiftsbelagda hästkrafter syntes kräva förtydligande. Vidare har
föreningen hemställt, att bestämmelsen örn att regleringsavgift skulle utgå
även när vinsten bestode i förhöjning av vattenkraftens värde icke måtte få
tillämpas beträffande regleringar, vartill tillstånd redan lämnats enligt vat
tenlagens nuvarande lydelse.
Vattenfallsstyrelsen har uttalat, att med den allmänna formulering, som den
föreslagna bestämmelsen fått, kunde det föreligga tveksamhet om tillämp
ningen på grund av svårigheten att i det enskilda fallet fastställa skillnaden
i kraftens värde under olika tider. Styrelsen har ansett en närmare utredning
härom erforderlig.
Handelskammaren i Karlstad, till vars synpunkter länsstyrelsen i Värm
lands län anslutit sig, har ifrågasatt, huruvida icke regleringsavgifterna borde
beräknas med ledning av det genom regleringen ökade antalet utvunna kilo
wattimmar.
Handelskammaren i Gävle har avstyrkt den föreslagna bestämmelsen örn
regleringsavgift även vid ökning av vattenkraftens värde samt framhållit, alt
varje slag av utvidgning av kraftindustriens belastning i nu förevarande av
seende borde undvikas. Idur stora de lokala intressena än i något enstaka fall
kunde vara av en avgiftsökning, borde dock det allra största avseende fästas
vid industriens ovillkorliga behov av kraftförsörjning till rimligt pris för att
möjliggöra dess produktionsförmåga och konkurrenskraft.
I avstyrkande riktning har även Motala ströms regleringsförening uttalat
sig. Föreningen anför följande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
56
Kungl Maj:ts proposition nr 169.
Förslaget avser att avgiftsplikt skall införas även vid vattenreglering, som
medför sådan ändring av vattenföringen under året, att vattenkraft kan
uttagas med större fördel än tidigare även örn medeltalet av den uttagbara
vattenkraften därvid icke ökas. Principiellt kan någon erinring häremot icke
göras. Den praktiska tillämpningen torde emellertid stöta på stora svårigheter
pa grund av den oklara och svävande formulering motsvarande bestämmelser
i förslaget erhållit. Redan begreppet »vattenföringen under året» giver anled
ning till olika tolkninger. I förslaget avsedd omräkning av värdeförhöjt effekt
belopp till ekvivalens med i medeltal tillgänglig effekt blir i verkligheten
ingalunda så enkel att utföra som det i motiveringen till förslaget anförda
exemplet synes giva vid handen. I själva verket erfordras för en sådan om
läkning en mycket omfattande teknisk-ekonomisk utredning för varje särskilt
fall under beaktande av kraftens användning, tillgången och priset på reserv
kraft m. m. Då dessa faktorer ofta äro underkastade förändringar av sådana
orsaker som exempelvis växlingar i kolpriset, inses utan vidare vanskligheten
och faran av subjektivt bedömande i en dylik omräkning. Problemet är myc
ket mera omfattande än vad förslagsställaren synes lia föreställt sig. Dess
lösning efter förnuftiga och rättvisa grunder torde kräva närmare utredning
genom sakkunniga personer.
I detta sammanhang har vattenrättsdomcircn i Norrbygdens vattendomstol
uttalat sig för att avgift borde bestämmas allenast för bebyggda strömfall.
Ilan anför härom:
Det synes böra övervägas huruvida icke i samband med sjöregleringar av
gift bör bestämmas allenast för redan utbyggda strömfall, för vars räkning
reglering utföres, och beräknas med hänsyn till dåvarande maskininstallation,
med rätt för myndighet att föra särskild talan angående avgift för andra be
byggda strömfall. För icke utbyggda strömfall synes avgiftens bestämmande
kunna ansta tills tillstånd lämnas till utbyggnad och i mål örn utvidgning av
befintlig anläggning bör förut bestämd avgift kunna höjas. Därest avgift
skall utgå allenast för bebyggda strömfall, bör avgiftens minimibelopp höjas.
Den föreslagna bestämmelsen om skyldighet att utgiva regleringsavgift vid
valtenkraftanläggning som är förenad med profilreglering har av
styrkts av vattenrättsdomaren i Västerbggdens vattendomstol, vattenfallssty
relsen, Värmlands elektricitetsförcning, svenska vattenkraftföreningen och
Motala ströms regleringsförening. Nämnde vattenrättsdomare anför härom:
Då fråga är om profilreglering av ett vattendrag framträder icke med till
närmelsevis samma styrka, som då det gäller reglering av en sjö, den tvångs
rätt gentemot annan, som kraftintresset tillerkänts. Kraftintressenten måste
för att kunna tvångsvis genomföra en profilreglering äga minst hälften av den
fallhöjd varom här kan vara fråga, låt vara att mellanliggande lugnvatten-
sträckor kunna finnas, där företagaren icke har någon vatten- eller strandrätt.
Såsom angivits i den remitterade promemorian avses ju med profilreglering
att möjliggöra utnyttjandet av större fallhöjd. Härtill torde väl — vilket också
1 promemorian på annat ställe antytts — ofta komma avsikten att erhålla ett
bättre dygnsregleringsmagasin, och häri torde den särskilda vinsten av en pro
filreglering i allmänhet ligga. Ty samma vinst i fallhöjd kan ju, såsom ock i
promemorian antytts, erlias pa annat sätt. Man kan exempelvis taga ut samma
fallhöjd genom att uppföra dammen längre uppströms samt i stället för
länga vattnets till- och avloppsledningar. Jämför man sist antaget fall
med en profilreglering, torde man nog kunna säga, att den torrläggning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
57
långa sträckor utav vattendraget, som blir en följd av de längre till- och av
loppsledningarna, ofta är tili minst lika stort men, sett ur de allmänna intres
senas synpunkt, som vattenståndets höjning ovanför dammen vid en profil
reglering. Däremot torde det, särskilt i skönhets- och trevnadshänseende, vara
just variationerna i vattenstånden på grund av dygnsreglering som medföra
de för orten tråkigaste följderna. Det synes därför som om en avgift i före
varande hänseende borde hänföra sig till dygnsregleringen och icke till fall
höjdsökningen. Emellertid har ju icke ifrågasatts att nu pålägga korttidsreg-
lering någon avgift. På grund av vad sålunda anförts synes en avgift av före
varande slag åtminstone ej för närvarande böra ifrågakomma.
Vattenfallsstyrelsen har yttrat följande.
Vad beträffar profilregleringarna måste det starkt framhållas att det är
varken klokt eller rimligt att belasta dem med regleringsavgifter. Vid ut
byggnad av strömfall med en väsentlig uppdämning ovanför kraftstationen
kan det komma att utmätas regleringsavgifter, som kapitaliserade bli av
samma storleksordning som inköpskostnaden för vattenfallet. Detta redan
i och för sig orimliga förhållande framträder så mycket skarpare om fall
ägaren själv äger det område, som skall indämmas eller örn den indämda
forssträckan blir kort. Man kan icke säga, att de värden, som här tagas i
anspråk, ligga utom gränserna för strömfallsägarens vattenrätt, vilket av
föredragande departementschefen 1918 anfördes som en huvudgrund för på
läggande av regleringsavgifter, då det gällde reglering av en sjö på långt av
stånd från strömfallet.
Svårigheten att på förhand beräkna den ekonomiska bärkraften av och
det lämpliga utföringssättet vid ett kraftverksbygge ökas, om profilregle-
ringsavgift skall utgå, och kan föranleda en företagare att i avbidan på fast
ställande av eventuella regleringsavgifter dröja med igångsättande av en nöd
vändig och brådskande anläggning.
Det är möjligt att den som utbygger ett kraftverk för att vinna befrielse
från profilregleringsavgiften väljer ett byggnadssätt, som eljest ur ekonomisk,
teknisk och estetisk synpunkt är mindre lämpligt. Det kan sålunda tänkas att
ett vattenfall, som borde utbyggas i en anläggning, i stället uppdelas på flera
eller att man för att undgå en dämning bygger längre tillopps- och avlopps
kanaler.
Förutsättning för utdömande av regleringsavgifter enligt förslaget är, att
företaget medför väsentlig ändring i vattenståndsförhållandena ovan byggna
den. Det kan dock råda delade meningar om vad som menas med en väsent
lig ändring i detta avseende. Vid profilregleringar kunna alla tänkbara däm-
ningshöjder bliva företrädda och det torde bliva svårt att utan godtycklighet
draga en viss gräns.
Även mot det föreslagna sättet för avgiftens beräknande vid profilregle
ring har anmärkning framställts i vissa yttranden.
Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol och länsstyrelsen i Jämt
lands län lia uttalat, alt regleringsavgifter borde utgå även vid s. k. kort-
tidsregleringar. Vattenrättsdomaren anför i denna fråga:
Allmänna intressen såsom virkesavläggning vid flottlederna, flottning, vin
tervägar och fiske beröras ofia i hög grad av snabba växlingar i vattenstånd
och vattenframrinning. För närvarande pågå omfattande kortlidsregleringar
bl. a. i Indalsälvens och Stora Lule älvs vattensystem. Utredningen om dessa
regleringars verkningar befinner sig ännu på ett förberedande stadium, flit-
58
Kungl. Maj.ts proposition nr 169.
intills vunna erfarenheter ge vid handen att det icke är möjligt vid korttids-
regleringarna — lika litet som vid årsregleringar -— att bereda bygden full
kompensation för olägenheter enbart genom ersättningar till sakägare.
Samme vattenrättsdomare har även uttalat, att reglerna örn ny pr öv
ning borde gälla icke endast regleringar som medförde viss ökning i ut-
tagbar vattenkraft utan även sådana regleringar där en härmed jämförlig ök
ning av vattenkraftens värde vunnes. Vattenrättsdomaren anför härom:
Vid större sjöregleringar genomföras ofta mycket stora förändringar av de
naturliga avrinningsförhållandena under året. Det förekommer icke sällan
att sa mycket vatten innehalies under sommaren, då avrinningen vid natur
liga förhållanden skulle vara riklig, att framrinningen i regleringsmagasinets
avlopp under denna lid understiger avtappningen från magasinet under vin
tern. En sådan reglering kan ske utan att därigenom den uttagbara vatten
kraften nämnvärt ökas i det strömfall, för vars räkning regleringen utföres.
Nyttan av en dylik reglering ligger huvudsakligen däri att den tillgängliga
vattenmängden utnyttjas under tid då kraften har störst värde. Därest reg
lerna örn nyprövning endast skola gälla i fråga om regleringar som medföra
ökning i uttagbar vattenkraft, kunna regleringar, som innefatta stora rubb
ningar av naturförhållandena, gå fria från nyprövning. Korttidsregleringarna
medföra i regel ej heller ökning av uttagbar vattenkraft utan möjlighet att ut
nyttja förut uttagbar vattenkraft på fördelaktigare sätt. Omfattande korttids-
regleringar kunna beröra allmänna intressen lika mycket som årsregleringar.
Mot förslaget örn rätt för det allmänna att föra särskild talan om
skyldighet för ägare av strömfall att utgiva reglerings-
avgift har invändning ej framställts i yttrandena. Svenska vattenkitt![för
eningen har emellertid uttalat, att denna bestämmelse icke borde gälla i fråga
om regleringar, vartill tillstånd redan lämnats vid lagens ikraftträdande. Dal
älvens vattenregleringsjöretag och Indalsälvens regleringsförening ha fram
hållit, att, därest strömfall efteråt utbyggdes och bleve avgiftsbelagt, de på
regleringsföretaget förut belöpande avgifterna borde minskas.
Vattenfallsstyrelsen har ifrågasatt, huruvida icke formuleringen av den
föreslagna bestämmelsen möjligen kunde giva anledning till någon tvekan.
Styrelsen yttrar härom:
Orden ’Har sökanden ej påfordrat tillämpning av vad i 3 kap. stadgas örn
skyldighet för ägare av strömfall att taga del i kostnaden för företaget’ kunna
tolkas så att stadgandets tillämpning förutsätter, att endast frivillig reglering
enligt 3 kap. 26 § begärts. Det torde väl dock avses att stadgandet skall gälla
även vid tvångsreglering enligt 3 kap. 1 §. Det kan nämligen vid en tvångs
reglering hända, att sökandena icke framställa yrkande örn anslutning mot
ägare av mindre fallstrak, som först senare befinnas kunna med fördel sam-
manföras till ett byggnadsvärdigt fallkomplex. Även mot en ägare av dylik
fallhöjd bör talan om regleringsavgift kunna föras.
Beträffande den tidpunkt, från vilken regleringsavgif-
terna skola utgå, har vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol
uttalat, att avgifterna icke borde utgå från året efter det då vattendomstolens
tillstånd först tagits i anspråk utan från året eft#r det arbetena i verkligheten
påbörjats. Vattenrättsdomaren yttrar härom:
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
59
Det är icke ovanligt att kraftanläggningar och regleringsföretag påbörjas
redan innan ansökan om tillstånd till företaget inges till vattendomstolen eller
innan ansökningshandlingarna äro i sådant skick att kungörelse om ansök
ningen kan utfärdas. Ej heller saknas exempel å att sökanden till ett företag
ägnar alltför litet intresse åt företagets inverkan å motstående intressen medan
man inriktar all kraft på att snarast fullborda företaget. Då så är fallet kan
det hända att anläggningen till stor del är färdig innan något tillstånd till
företaget kunnat lämnas.
Vidkommande giltighetstiden för vattendomstolens be
slut om regleringsavgifter har samme vattenrätt sdomare uttalat, att be
stämmelser borde meddelas som möjliggjorde alt såväl redan medgivna som
nya företag, vilka rättsligt vore åtskilda men reellt utgjorde en enhet, finge
avgifterna bestämda för samma tjuguårsperiod.
Angående förslaget att vattendomstolen skall äga rätt att
under löpande period ändra avgiftens belopp, då ström
fall bebygges efter det avgift bestämts, har vattenfallsstyrelsen anfört följande.
Det kan sättas i fråga örn detta förslag är befogat. En strömfallsägare, som
under en längre tid erlagt regleringsavgifter utan att ha dragit någon nytta av
regleringen, borde kunna under den återstående tiden av tjuguårsperioden få
åtnjuta förmånen av den lägre avgiften.
Skulle under en löpande tjuguårsperiod ett nyutbyggt strömfall påföras
höjda regleringsavgifter borde rätteligen avgifterna för övriga strömfall re
duceras i motsvarande mån, eftersom domstolen vid tjuguårsperiodens bör
jan fastställt den totala avgift, som skall erläggas för samtliga strömfall. Nå
gon tillkommande inverkan på bygden kring regleringssjön uppstår ju icke
genom utbyggnaden av ett nytt strömfall i älven.
Uttalanden av liknande innebörd lia gjorts av svenska vattenkraftföreningen.
Även handelskammaren i Gävle har motsatt sig förslaget i denna del, därvid
handelskammaren framhållit, att det knappast vore riktigt, att avgiftsändring
skulle kunna vidtagas under en i förhållande till kraftverksföretagets livs
längd så kort tidrymd som tjugu år.
Frågan örn regleringsavgifternas användning har föran
lett uttalanden i flera yttranden.
Handelskammaren i Gävle, som icke motsatt sig förslaget i denna del, har
dock framhållit, att det i stor utsträckning icke bleve avlägsna och befolknings-
fattiga bygder, som komme att få gagn av regleringsavgifterna. Endast sådana
bygder inom respektive nederbördsområden, som vore direkt eller indirekt
berörda av företaget, kunde få nytta av avgifterna. De bygder som gränsade
till åtminstone flertalet av de större för vattenreglering lämpliga sjöarna och
kunde bli berörda av regleringen, torde inom handelskammarområdet i regel
tillhöra de mera centralt belägna och folkrikare delarna av vårt land. Sådana
områden återigen, vilka kunde karakteriseras som avlägsna och glest bebyggda
och som komme att få del av avgifterna, skulle i varje fall bli få i förhållande
till de större delar av landet, som också måste betecknas som avlägsna och
glest befolkade, men som med hänsyn till sin belägenhet icke skulle kunna
inbegripas i den bygd som skulle erhålla de föreslagna förmånerna. Följden
GO
Kungl. Maj.ts proposition nr 169.
bleve uppenbarligen den, att befolkningen i avlägset belägna och glest befol
kade trakter skulle få betala högre pris för den elektriska strömmen för att
därmed tillgodose befolkningen i trakter, som hade mera gynnsamt läge.
Kommerskollegium har uppehållit sig vid frågan örn avgifternas använd
ning för elektrifieringsändamål och härom anfört bl. a.:
Av motiven för den föreslagna lagstiftningen framgår, att regleringsavgif
terna i första hand ansetts böra användas för elektrifieringsändamål. Det må
i samband härmed erinras om, att omfattningen av ett eiektrifieringsföretag
betingas av lokala förhållanden och att det är långt ifrån säkert, att det na
turliga distributionsområdet sammanfaller med det av en vattenreglering be
rörda området. Inom ett visst av ortsförhållandena betingat distributionsom
råde skulle det sålunda kunna ifrågakomma, att en del abonnenter få sin
elektrifiering bekostad med regleringsavgifter, medan övriga antingen helt
få bekosta sin elektrifiering själva eller eventuellt till en del få stöd åv stats-
I!iedel — därest medel till befrämjande av landsbygdens elektrifiering finnas
tillgängliga. Det lär i sådant fall knappast kunna undvikas, att stödåtgärder
na för respektive delar av området komme att fastställas efter helt skilda
grunder, vilket i sin tur kan leda till missnöje olika grupper emellan och för
svåra en rationell elektrifiering.
o I vissa fall torde vidare områdena kring de sjöar, som bli reglerade, vara
så glest bebyggda, att elektrifieringsföretaget icke skulle bli självbärande, ens
örn det helt avlastas från kapitalkostnaderna. Det är därför viktigt, att ett
sådant prövningsförfarande skapas att regleringsavgifterna icke bli använda
lör utbyggnad av anläggningar, som sakna sunda ekonomiska förutsätt
ningar.
Större delen av den svenska landsbygden (ca 87 °/o) är för närvarande
elektrifierad, och elektrifieringen pågår alltjämt i ganska rask takt. På grund
härav och vad ovan framhållits kan det antagas, att elektrifieringsåtgärder
bli behövliga eller möjliga endast vid ett ganska litet fåtal av de sjöar och
vattendrag, som bli reglerade. Sedan inom en icke alltför avlägsen framtid
alla elektrifieringsbara områden blivit elektrifierade, är det möjligt, att svårig
heter kunna möta att finna lämplig användning för regleringsavgifterna. Detta
synes vara en ytterligare anledning till att framgå med stor försiktighet vid
bestämmandet av regleringsavgifternas storlek.
_ Örn emellertid regleringsavgifterna anses böra användas för elektrifie
ringsåtgärder, vilket kollegiet trots här påtalade vanskligheter icke anser
sig böra avstyrka, bör beaktas, att finansieringen av ett eiektrifieringsföretag
skulle underlättas, örn avgifterna för sådant företag kunde utgå med en en
gångsavgift i stället för med årliga belopp. Visserligen torde lån för sådant
företag kunna erhållas med regleringsavgifterna som säkerhet, men sanno
likt måste då också räknas med ökade räntekostnader.
Även länsstyrelsen i Jämtlands län har uttalat sig i denna fråga och där
vid yttrat följande.
Det är tydligt alt de enligt nu gällande bestämmelser utgående reglerings
avgifterna bli otillräckliga för att täcka någon mera avsevärd del av de kost
nader, som krävas för att tillgodose bygdernas behov i förevarande avseende.
Befolkningens ekonomi är också i allmänhet i de orter i länet, varom här är
fråga, svag och medgiver ej större insatser. Det är ulan tvivel riktigt, att
regleringsavgifterna för närvarande ofta äro ganska obetydliga i jämförelse
med företagens övriga omkostnader. Länsstyrelsen vill också understryka
kraftindustriens ansvar för att eljest mera vanlottade delar av landet bliva
Cl
delaktiga i det uppsving som elektrifieringen medför. Det är en väsentlig
skillnad mellan att eventuellt erhålla bidrag i form av subvention till elektri
fieringen och att tillerkännas rätt till vissa avgifter för bygdens gemensam
ma behov.
Vattenfallsstyrelsen bar i detta sammanhang framhållit, att hela elektrifie-
ringskostnaden för en bygd ej rimligen borde täckas med regleringsavgifter
utan endast vad som överstege normal kostnad för detta ändamål.
Vattenrättsdomarna i Norrbygdens, Österbygdens och Söderbygdens vat
tendomstolar, kammarkollegiet, vattenfallsstyrelsen, Västernorrlands låns
elektriska förening, vars utlåtande åberopats av länsstyrelsen i länet, svenska
vattenkraft föreningen, Dalälvens vattenreglerings}öretag samt Indalsälvens
och Motala ströms regleringsföreningar ha uttalat, att regleringsavgifterna
borde få komma till användning jämväl för förebyggande, minskande eller
gottgörande av oförutsedda skador.
Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol har i detta hänseende
anfört bl. a.:
Inom Norrbygdens vattendomstols domsområde lia hitintills icke förrän
hösten 1942 inkommit ansökningar om gottgörelse av fonderade reglerings
avgifter för skada, för vilken ersättning icke blivit av vattendomstolen be
stämd. Dessa ansökningar avse ersättningsanspråk å omkring 40 000 kronor
för skada alltsedan 1922 å fiske i fjällsjöar som beröras av vattenfallsstyrelsens
regleringar vid Suorva.
Att anspråk från skadelidande på bidrag av dessa avgifter icke framställts
i större omfattning torde ingalunda bero därpå att denna möjlighet att få
skador ersatta i och för sig skulle vara onödig, ehuru den nog endast undan
tagsvis kommer att vara behövlig. Möjligheten att erhålla ersättning i denna
ordning är åtminstone i Norrland säkerligen i allmänhet okänd. Denna brist
kan lätt avhjälpas genom en föreskrift att vattenrättsdomaren har att då han
finner lämpiigt utfärda kungörelse i ortstidningar med uppgift om hur ska
delidande sakägare bör förfara om han önskar ersättning av fonderade reg
leringsavgifter.
Lagförslaget synes utgå från att genom bestämmelserna i 18 § behovet av
regleringsavgifternas reserverande för icke tillgodosedda ersättningsanspråk
helt bortfallit. I viss mån kvarstår dock, om förslaget genomföres, ett sådant
behov. De nuvarande bestämmelserna erbjuda en möjlighet att tillgodose i
och för sig skäliga anspråk, som dock icke med framgång kunnat göras gäl
lande i det mål där villkoren för ett företag bestämts.
Enligt nuvarande bestämmelser torde det icke vara meningen att fonde
rade regleringsavgifter skola användas för gottgörande av skador av företag
vartill häradsrätt lämnat tillstånd. Det är dock icke ovanligt att sådana äldre
kraftanläggningar och sjöregleringar föranleda betydande skador som aldrig
blivit gottgjorda. Detta gäller särskilt skador å fisket. Åtminstone då dylika
företag numera bli föremål för utvidgning, synes det ligga nära till hands att
avgifter som utgå på grund av utvidgningen få användas för avhjälpande
eller gottgörande av skador orsakade av den gamla anläggningen.
I 17 § bör alltså på något sätt angivas alt avgifterna må användas även
till förebyggande, minskande eller gottgörande av olägenheter, för vilka er
sättning icke blivit bestämd, och att användningen för detta ändamål bör
gå före användning för bygdens allmänna behov. Däremot bör icke — så
som för närvarande — fonderade avgifter innehållas i avbidan på att behov
yppas av medlens användning för ersättningsändamål. Det är tillräckligt att
Kungl. AIaj:ts proposition nr 169.
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
för delta ändamål tagas i anspråk avgifter som utgå efter det kesia! örn er
sättning meddelats. Så länge sådant beslut icke föreligger bör det icke vara
något hinder att använda medlen för bygdens behov. I fråga örn avgifternas
användning för ersättningsändamål synes det vara lämpligast att beslut
meddelas antingen i den ordning som nu är gällande eller ock av vatten
domstolen.
Vattenruttsdomarna i Österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar Ira
1 gemensamt utlåtande yttrat:
Väl torde det vara riktigt att regleringsavgifter hittills icke kommit till an
vändning för något sådant ändamål, vartill de främst äro avsedda, nämligen
för att förebygga eller minska eller gottgöra oförutsedda skador eller olägen
heter. Förklaringen härtill kan emellertid vara att söka i bristande kännedom
örn de ifrågavarande bestämmelsernas innehåll. Även om behovet av en sådan
användning av avgifterna hittills icke gjort sig kännbart, synes i allt fall
möjligheten därtill böra bibehållas. Vi hava oss bekant, att för närvarande
förberedes en ansökan enligt kungörelsen den 11 juni 1920 angående indriv
ningen och användningen av vissa enligt vattenlagen utgående avgifter örn
utfående av gottgörelse till betydande belopp för oförutsedda skador av en
sjöreglering i Södra Sverige. I detta sammanhang må ock framhållas, att
många av de stora regleringsföretag, till vilkas utförande tillstånd meddelats
under senare år, ännu icke blivit helt genomförda och att det därför beträf
fande dem alltjämt är ovisst, huruvida några oförutsedda skador komma att
uppstå eller ej.
På grund härav och då det icke ur vare sig den skadelidandes eller före
tagets^ synpunkt kan anses annat än såsom skäligt att regleringsavgiftema
till någon del reserveras för de ändamål, vartill de hittills främst varit av
sedda, tillåta vi oss förorda, att åtminstone en del av de ifrågavarande med
len, förslagsvis^ en tredjedel av de under första 20-årsperioden influtna av
gifterna, innehålles för åtgärder till förebyggande eller minskande av oförut
sedda skador eller olägenheter samt till gottgörelse därför. Härigenom skulle
också den skadelidande kunna bevaras vid möjligheten att bliva gottgjord
för skador eller olägenheter av nämnt slag enligt det enklare förfaringssätt,
som anvisas i den ovan anmärkta kungörelsen än det som föranledes av be
stämmelserna i 2 kap. 24 § vattenlagen.
Vattenfallsstyrelsen har anfört:
Örn, såsom vattenfallsstyrelsen hemställer, regleringsavgiftema fortfarande
användas till botande av icke ersatta skador, bör dock en skälig del av reg-
leringsavgifterna utgå för kompenserande förmåner till bygden i den mån
bygden lider skada, som icke direkt kan ersättas. Har domstolen prövat, att
intrånget i bygden skall kompenseras t. ex. med bidrag till dess elektrifie
ring, böra regleringsavgiftema kunna omedelbart tagas i anspråk för detta
ändamål. Sakägares oförutsedda skador skola till en början under den enligt
2 kap. 24 g av domstolen bestämda tid av högst 12 år gäldas direkt av sökan-
^e.P.'.^an ^an dock ej förbise, att efter utgången av denna tid en konkurrens
möjligen kan uppkomma mellan bygdens krav på ytterligare bidrag och sak
ägares berättigade krav på en tillräckligt stor fond för bestridande av skade
stånd för av domstolen icke ersatta skador. Då även bygdens anspråk böra
betraktas som vederlagsanspråk, bör användningen av regleringsavgiftema
helt läggas i domstolens hand. Med den kännedom örn företagets verkningar,
som domstolen äger eller kan förskaffa sig, bör det ej möta några större svå
righeter att finna en lämplig avvägning mellan de olika intressena.
Det är emellertid uppenbart, att hur noggrant än regleringsavgiftema av
f;2
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
63
vägas, överskott kunna uppstå, även om en viss del reserveras för täckande
av senare framträdande skador. Dessa medel böra, örn de e.j skola återredo-
visas till företagarna, av Kungl. Ma,j:t kunna disponeras för ändamål, som
ha samband med kraftföretagen. Étt lämpligt sådant kunde vara avhjäl
pande av översvämningsskador vid naturkatastrofer, som tid efter annan
uppkomma, och där det kan vara vanskligt att avgöra, i vad mån de av
kraftföretagen verkställda förändringarna i älvarnas lopp kunna hava i nå
gon mån bidragit till skadornas omfattning. Före utgången av den tjugu-
årsperiod, för vilken avgifterna utdömts, bör lämpligen vederbörande läns
styrelse till Kungl. Majit avgiva redovisning för influtna regleringsavgifter
och deras användning.
Ett spörsmål, som jämväl bör beaktas, är huru man bör förfara med fon
derade avgifter från redan genomförda regleringar. Det vore, örn en ändring
av vattenlagen göres, näppeligen påkallat att beträffande regleringsavgifter-
nas användning tillämpa den nuvarande vattenlagen, utan det bör tågås i
övervägande, örn man ej även beträffande dem kunde åtminstone till någon
del tillämpa de blivande bestämmelserna.
Svenska vattenkraftföreningen har i denna fråga uttalat bl. a.:
Föreningen vill föreslå, att åt vattendomstolen överlåtes att, samtidigt som
avgiften bestämmes, även bestämma hur stor del, som skall gå till bygden.
Omprövning av denna fråga skulle då kunna få ske vart tjugonde år sam
tidigt som frågan örn avgifternas storlek prövades.
Örn frågan ordnas på dylikt sätt, kommer det ena av de ändamål, för
vilka regleringsavgiften skall användas, icke att stå i vägen för avgiftens an
vändande för det andra ändamålet.
Det kan möjligen ifrågasättas, örn det icke vore lämpligt att i vattenlagen
införa en bestämmelse om rätt för vattendomstol eller annan myndighet
att överflytta medel från fonden för oförutsedda skador till fonden för byg
dens behov, därest det skulle kunna antagas, att fonden för oförutsedda
skador vuxit större än som behöves för dess ändamål.
Dalälvens vattenregleringsföretag och Indalsälvens regleringsförening ha
uttalat, att viss del av avgifterna från början borde användas för bygdens be
hov och viss del för oförutsedda skador samt att frågan huru avgifterna vid
sådant förhållande närmare skulle bestämmas borde göras till föremål för
ytterligare utredning. Regleringsföretaget borde lämpligen beredas tillfälle att
yttra sig med anledning av framställda krav på ersättning för oförutsedda
skador.
Statens lantbruksingenjör i Skaraborgs län har ansett, att regleringsavgif-
terna borde gå till en riksfond och användas där de bäst behövdes.
Förslaget att regleringsavgifterna, därest de ej kunna erhålla
lämplig användning inom den bygd, som beröres av företaget, efter Konung
ens medgivande skola få användas inom närbelägen bygd har
avstyrkts av vattenfallsstyrelsen, Sveriges industriförbund och Motala ströms
regleringsförening.
Frågan om borttagande av tidsfristen för anhängiggöran-
de av talan avseende oförutsedda skador har berörts i flera
yttranden.
(i
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
Vattenrättsdomnren i Norrbygdens vattendomstol som anslutit sig till för
slaget i denna del har anfört bl. a.:
Åtskilliga skäl tala för slopandet av en begränsad tidsfrist för anhängiggö-
rande av talan avseende oförutsedda skador. Regleringstillstånden lämna i
regel kraftföretagen möjlighet att inom vissa gränser efter gottfinnande ut
nyttja vattenavrinningen. Det är ingalunda uteslutet att ett regleringstillstånd
under den tid talan enligt 2 kap. 24 § vattenlagen kan anställas tillämpas
på ett sätt som icke vållar olägenhet för vissa intressen men att efter denna
tids utgång den medgivna regleringsrätten utövas på ett sätt som skadar sam
ma intressen.
Efter utgången av den enligt 2 kap. 24 § vattenlagen bestämda tidsfristen
lärer vederbörande företagare vara fri från allt ansvar för skada av en
vattenbyggnad utom i vad skadan beror av försummelse i underhållet av
byggnaden. Örn skada efter tidsfristens utgång uppkommer på grund av att
byggnadens konstruktion varit felaktig, torde tredje man icke kunna få er
sättning. Härigenom undgår företagaren att stå en risk som bör åvila honom.
Regleringar av vattenavrinningen, särskilt korttidsregleringar, ge lätt upp
hov till skadegörande isdämningar. Stora skador kunna uppstå, där tillfälligt
rådande naturförhållanden äro särskilt ägnade att framkalla en sådan ver
kan av regleringarna. Det kan väl tänkas att dylika naturförhållanden in
träffa först efter utgången av tidsfristen för anmälan av oförutsedda skador.
Att skada av ett vattenbyggnadsföretag lämnats utan ersättning kan stun
dom bero därpå att sökanden åsidosatt sin i 11 kap. 27 § vattenlagen stad
gade skyldighet att förebringa utredning om företagets verkningar. Det är
ingalunda ovanligt att denna skyldighet icke fullgöres på tillfredsställande
sätt. Särskilt i sådana fall, där sökanden känner till skadan eller bör ha upp
märksammat den men likväl icke åtgjort vad på sökanden bort ankomma för
kompensation av skadan, synes det vara föga tilltalande att sökanden äger
åberopa att ersättningsanspråk blivit framställt för sent.
I och för sig är det dock icke önskvärt att ersättningsfrågor komma under
behandling långt efter det skadan uppstått. Det kan i sådant fall bli svårt
att utreda skadans uppkomst och omfattning. Nya företag och andra för
ändringar kunna inverka å skadan. Det måste anses önskvärt att skadeli
dande parter anmäla sina anspråk inom rimlig tid, om de lia möjlighet här
till.
Vattenrättsdomaren har vidare uttalat, ali, därest tidsfristen för anspråk
avseende oförutsedda skador slopades, föreskrifter borde givas som vore
ägnade att förekomma onödigt dröjsmål med anspråks framställande.
Förslaget om borttagande av tidsfristen för anhängiggörande av krav på
oförutsedda skador har avstyrkts av vattcnrättsdomarna i Osterbygdens och
Söderbygdens vattendomstolar, vattenfallsstyrelsen, länsstyrelsen i Skara
borgs län, handelskammaren i Gävle, svenska vattenkraftföreningen, Dalälv
ens vattenreglerings företag samt Indalsälvens och Motala ströms reglerings
föreningar.
Vattenråttsdomarna i Österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar ha
i gemensamt yttrande sålunda framhållit följande.
Såsom en följd av de föreslagna ändrade bestämmelserna örn reglerings-
avgifternas användning och för att rättsläget för den, som lider oförutsedd
skada, icke genom de ändrade bestämmelserna må bliva försämrat, föreslås
i promemorian att den hittillsvarande tidsbegränsningen upphäves. Det till-
Kungl. Majlis proposition nr 169.
65
stånd av ovisshet under all framtid i avseende å ersättningsfrågan, sorn här
igenom skulle bliva en följd för en del av företagen, kan icke anses tillfreds
ställande och torde näppeligen stå i överensstämmelse med svensk rättsupp
fattning. Ej heller synes anledning föreligga att låta de särskilda företagens
storleksordning föranleda till olika bestämmelser i förevarande hänseende.
Ett bibehållande av anmälningsrätten utan tidsbegränsning skulle medföra
att vattendomstolarna bleve nödsakade att som regel pröva de olika ersätt
ningsanspråken vart för sig, allteftersom de anmäldes. Härigenom skulle av
bräck vållas i domstolarnas arbetsförhållanden, varjämte kostnaderna för
efterprövningama skulle komma att väsentligen ökas. På grund härav och då
några bestämda slutsatser icke torde kunna dragas av det förhållandet, att
regleringsavgifter hittills icke kommit till användning för kompensation av
oförutsedda skador, finna vi oss böra avstyrka förslaget i denna del.
Svenska vattenkraftföreningen har anfört bl. a.:
Föreningen kan icke dela den i promemorian uttalade uppfattningen, att
oförutsedda skador icke alls skulle ha inträffat. Sådana ha nämligen före
kommit på många håll, låt vara av icke alltför stor omfattning. I många fall
ha de blivit ersatta genom direkta uppgörelser mellan parterna. Talan örn
dylika frågor har även behandlats inför vattendomstolarna. Man torde kunna
antaga, att mål angående ersättning för oförutsedd skada framdeles icke
komma att bliva någon sällsynt företeelse. Den i promemorian uttalade upp
fattningen, »att risken för företag av att tidsbegränsningen upphäves kan an
ses praktiskt taget obefintlig» är sålunda icke riktig.
En viss tidsbegränsning av rätten att föra talan om ersättning för oför
utsedda skador är ur flera synpunkter önskvärd. För företagaren kan det
vara svårt eller omöjligt att efter en lång tid -—- t. ex. efter femtio år — föra
bevisning örn hur förhållandena varit före regleringen. Det synes även vara
ett mycket rimligt krav, att ett företag någon gång kan påräkna att få vill
koren för tillståndet slutgiltigt avgjorda. I promemorian har man vidare bort
sett ifrån, att en talan på grund av oförutsedda skador icke endast kan gälla
frågan örn ersättning utan även frågan om ändring i vattenhushållningsföre-
skrifter eller i vattenbyggnader. Särskilt i dessa frågor är det av vikt för före
tagaren, att han till slut får ett tillstånd, som icke kan rubbas. En grundläg
gande princip i vattenlagen bär varit — såväl inom den lukrativa som den
defensiva vattenrätten — att en företagare efter viss tid skall vara befriad
från vidare krav. Att göra eli undantag från denna allmänna princip för
vissa företag, torde icke vara befogat.
Vattenfallsstyrelsen har i delta sammanhang fäst uppmärksamheten vid en
konsekvens av den föreslagna 18 § i 4 kap., som enligt styrelsens mening må
hända icke varit avsedd. Styrelsen yttrar härom:
När talan enligt 2 kap. 24 § föres örn ersättning för oförutsedd skada, anses
detta vara en fortsättning av ansökningsmålet, och föreskriften i 11 kap. 65 §
är alltså tillämplig, varav följer, att sakägares alla nödiga kostnader i målet
skola av sökanden ersättas. Detta gäller även, örn sakägarens anspråk bliva
högst väsentligt reducerade eller helt ogillas; blott örn hans anspråk uppen
barligen varit helt obefogade, torde han riskera att själv få stå för sina kost
nader. Dessa kostnader äro på grund av de vidlyftiga utredningar, sorn genom
sakkunniga erfordras, ofta ganska betydande. Skall samma rättsgrundsats
tillämpas, örn 18 § i förslaget uppliöjes till lag, är det fara värt, att många
rättegångar på ganska lösa grunder kunna väckas mot regleringsföretagen
under tidernas lopp.
Ilihang lill riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 76.'/.
5
66
Kungl. Maj.ts proposition nr 169.
Departementschefen.
I vattenlagen har vattenkraftintresset tillgodosetts genom betydande tvångs-
rättigheter. En av dessa avser möjligheten att genomföra vatlenregleringar.
Det är givet, att dessa befogenheter meddelats nied hänsyn till den stora
betydelse kraftindustrien har för hela landet. Samtidigt som vattenlagen
tillerkänt vattenkraftintresset nu nämnda förmåner har lagstiftaren efter
strävat alt tillvarataga intressen, som äro knutna till bygden, och i sådant
syfte i vattenlagen infört bl. a. särskilda bestämmelser angående större vat
tenkraftanläggningar och vattenregleringar. Bland dessa bestämmelser mär
kas stadgandena om skyldighet för ägare av kraftanläggning att tillhanda
hålla kraft åt kringliggande bygd samt örn skyldighet för strömfallsägare att
vid vattenreglering erlägga regleringsavgift.
Det har under senare tid ifrågasatts, huruvida bestämmelserna om bygde-
kraft och regleringsavgifter äro tillfyllest för det med dem avsedda syftet.
Såsom förut nämnts har sålunda länsstyrelsen i Jämtlands län i skrivelse till
Kungl. Majit den 19 januari 1942 uttalat den uppfattningen, att en utred
ning vore påkallad för utrönande om de nuvarande bestämmelserna kunde
anses på ett tillfredsställande sätt tillgodose berättigade anspråk på kompen
sation för skador och olägenheter av mera allmän natur. I anledning av en
inom riksdagen väckt motion har 1942 års riksdag i skrivelse till Kungl.
Majit den 6 juni samma år hemställt om översyn av bestämmelserna i fråga
samt örn framläggande för riksdagen av det förslag vartill utredningen
kunde föranleda.
Vad angår bygdekraftinstitutet må erinras örn att — sedan riksdagen i
skrivelse den 12 maj 1942 begärt utredning rörande möjligheterna att ge
nom statens medverkan mera planmässigt än hittills trygga landets och
särskilt den svenska landsbygdens försörjning med elektrisk kraft — den
23 januari 1943 av chefen för handelsdepartementet tillkallats sakkunniga
med uppdrag att verkställa utredning i sistnämnda hänseende. I direktiven
för de sakkunnigas arbete har framhållits bl. a., att det måhända kunde
komma att visa sig att kraftförsörjningen inom vissa delar av landet skulle
kunna avsevärt förbättras genom en skärpning eller utvidgad tillämpning
av bestämmelserna om skyldighet för kraftverksägare att tillhandahålla
bygdekraft. Frågan örn bygdekraftinstitutets blivande utformning kommer
sålunda att behandlas vid nu nämnda utredning.
Beträffande regleringsavgifter har, såsom den förut lämnade redogörelsen
visar, med anledning av förstnämnda skrivelse från 1942 års riksdag verk
ställts särskild utredning inom justitiedepartementet. I den härom upprättade
promemorian har i görlig mån belysts den ekonomiska betydelsen av genom
förda vattenregleringar, därmed förenade kostnader och storleken av de
regleringsavgifter som med anledning av vattenregleringarna utdömts. Med
beaktande av de önskemål som framkommo under riksdagens behandling
av motionen i ämnet har i promemorian framställts förslag om ändring i
flera hänseenden av vattenlagens bestämmelser örn regleringsavgifter. Enligt
förslaget skall sålunda regleringsavgifternas belopp bestämmas i första hand
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
67
med hänsyn till bygdens behov, ehuru med beaktande jämväl av den större
eller mindre förändring av vattenstånds- och avrinningsförhållanden som
förorsakas genom företaget, den olägenhet eller fördel vilken uppkommer
för den kringliggande bygden, den större eller mindre kostnad som är för
enad med företaget samt förelagets ekonomiska betydelse för varje särskilt
strömfall. Beträffande latituden för regleringsavgifterna, som nu sträcker sig
från minst 10 öre till högst 3 kronor för varje vunnen turbinhästkraft, har
föreslagits, att den övre gränsen skulle höjas till 4 kronor. I syfte särskilt att
åstadkomma större rättvisa olika strömfallsägare emellan skall vidare enligt
förslaget regleringsavgift utgå ej blott för ökning av den uttagbara vatten
kraften i strömfall utan även med anledning av förhöjning av den uttagbara
vattenkraftens värde genom förändringar i vattenföringen under året, d. v. s.
för förvandling av sekunda kraft till prima. Förslaget avser vidare att av
skaffa den oegentligheten i gällande lag att regleringsavgift kan åläggas en
dast strömfall för vars räkning regleringen utföres. Enligt förslaget skall
fördenskull särskild talan om utgivande av regleringsavgift kunna föras mot
ägare av strömfall vilken eljest har sådan båtnad som förutsattes för att
regleringsavgift skall utgå. Tillika föreslås, att regleringsavgift skall utgå
jämväl vid s. k. profilreglering. I fråga om användningen av reglerings
avgifterna föreslås slutligen den betydelsefulla ändringen att avgifterna helt
skola användas till bygdens behov, medan de för närvarande skola i första
hand användas för avhjälpande av skador o. d. Jämväl i övrigt föreslås
vissa ändringar i nu gällande bestämmelser.
I flertalet över promemorian avgivna yttranden ha de föreslagna ändring
arna mottagits med tillfredsställelse eller lämnats utan erinran. Det har så
lunda av kammarkollegiet och flera länsstyrelser särskilt framhållits, att
de nuvarande bestämmelserna vore otillfredsställande och att bygdens intres
sen för närvarande icke vore i tillbörlig grad tillgodosedda. Å andra sidan
ha vägande erinringar framställts mot förslaget, därvid betonats att detta
kunde leda till en alltför stark belastning av regleringsföretagens och kraft-
industriens ekonomi till men för konsumenterna och det allmänna. En vä
sentlig begränsning av förslaget har därför förordats. Slutligen har i vissa
yttranden uttalats, att förslaget hade sådant samband med frågan örn en
revision av bestämmelserna om bygdekraft att dessa frågor borde lösas i
ett sammanhang.
Det torde icke kunna bestridas, att de nuvarande bestämmelserna om reg-
leringsavgifter äro otillfredsställande. De belopp som hittills utgått kunna
betecknas som ganska ringa, jämförda med de vinster regleringarna skapat.
Bestämmelserna medföra vidare en betydande orättvisa olika strömfalls
ägare emellan, och de nuvarande föreskrifterna örn ändamålet med avgif
terna ha föranlett, att dessa, frånsett ett speciellt undantagsfall, ännu icke
kommit till praktisk användning. Jag finner det därför önskvärt, att en över
syn av vattenlagens bestämmelser i detta hänseende äger rum, därvid emel
lertid de invändningar som framställts bl. a. av vattenfallsstyrelsen kräva
beaktande. De allt större kostnaderna för erforderliga vatlenreglcringars
63
Kungl. Maj.-ts proposition nr 169.
genomförande påkalla försiktighet vid utformningen av nya bestämmelser,
så att icke därav föranledes högre kraftpris än som är nödvändigt. De be
räkningar som vattenfallsstyrelsen låtit utföra angående verkan av det re
mitterade förslagets genomförande utgå visserligen från en förutsättning,
som får anses praktiskt utesluten, nämligen att domstolarna skulle ensidigt
utnyttja de föreslagna bestämmelserna till bygdeintressets förmån och ut
döma högsta tänkbara avgifter. Av styrelsen anförda siffror sakna förden
skull sannolikhetsvärde. Oavsett detta förhållande utgöra likväl de ekono
miska synpunkter som framförts av styrelsen liksom av svenska vattenkraft
föreningen en beaktansvärd realitet. Det är från allmän synpunkt angeläget
att åtgärder icke vidtagas som försvåra ett tillvaratagande av vattenkraften.
Jag kan därför icke ansluta mig till en sådan principiell omläggning av be
stämmelserna om regleringsavgifter som i promemorian föreslagits. En be
gränsning av förslaget i huvudsaklig överensstämmelse med vad vattenfalls
styrelsen ansett lämpligt torde vara nödvändig. Örn så sker, torde å andra
sidan hinder icke möta att nu upptaga frågan till övervägande utan avvaktan
på resultatet av den pågående omfattande utredningen av frågan örn kraft
försörjningen överhuvud och en revision av bestämmelserna angående byg-
dekraft.
På grund av vad nu anförts har jag icke upptagit förslagets bestämmelse,
att vid bestämmande av regleringsavgifternas belopp hänsyn i första hand
skall tagas lill bygdens behov. Det synes mig riktigare att avgifterna
såsom för närvarande fastställas med hänsyn till de objektiva förhållanden
som äro förknippade med företaget, nämligen dettas verkningar i olika
hänseenden samt kostnaderna för och båtnaden av dess genomförande.
Av den nu angivna ståndpunkten följer, att någon närmare precisering av
vad som skall förstås med bygden icke torde erfordras i detta sammanhang.
Detta begrepp kan uppenbarligen i tillämpningen erhålla en mer eller mind
re vidsträckt innebörd, men frågan har enligt nuvarande lydelsen av 4 kap.
14 § ej för avgifternas bestämmande den vikt att ett förtydligande nu synes
nödvändigt. För övrigt äro svårigheterna att giva begreppet en för alla för
hållanden lämplig avgränsning uppenbara. Uttalandet i promemorian, att
med bygden bör förstås den trakt som direkt eller indirekt beröres av före
taget och ligger inom nederbördsområdet, visar på två viktiga synpunkter
som böra beaktas. Man får emellertid uppmärksamma, bl. a., att vattendela-
ren ej alltid lärer vara den lämpligaste gränsen för vad som bör anses vara
den kringliggande bygden.
Förslaget om en höjning av regleringsavgifternas maxi
mum torde icke heller böra genomföras. Såsom framgår av den lämnade
redogörelsen och jämväl understrukits i yttrandena har den nuvarande lati
tuden icke ens tillnärmelsevis blivit utnyttjad. Någon höjning av maximum
enbart i syfte att påverka domstolarnas tillämpning i höjande riktning synes
mig icke påkallad, helst som jag kommer att föreslå att regleringsavgift skall
utgå ej blott för ökning av uttagbar vattenkraft utan även med anledning av
ökat värde hos vattenkraften. Å andra sidan synes tillräcklig anledning icke
föreligga att medgiva befrielse från regleringsavgift i särskilda fall.
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
69
Vad härefter angår frågan om regleringsavgifter med anledning av s. k.
profilreglering, d. v. s. en reglering som avser att vinna fallhöjd, fram
går av promemorian, att vid vattenlagens tillkomst ansågs, att reglerings-
avgift endast i undantagsfall kunde vara berättigad annat än vid de egent
liga regleringsföretagen. I promemorian uttalas, att erfarenheten visat att
profilregleringar kunde medföra ingripande verkningar, örn ock det antal,
där så blivit förhållandet, varit begränsat, samt att det kunde förefalla god
tyckligt att i så fall regleringsavgift ej skulle utgå. Att vissa skäl tala för det
i promemorian upptagna förslaget, att regleringsavgifter skola kunna utgå
även vid profilregleringar, synes obestridligt. Man torde emellertid icke kun
na bortse från de invändningar som framförts i yttrandena. Det skulle icke
vara lyckligt, därest införandet av bestämmelser örn regleringsavgift vid pro
filreglering skulle, såsom vattenfallsstyrelsen befarat, leda till att mindre
lämpliga alternativ för kraftstationers utförande komme till användning. Att
finna en lämplig grund för avgiftens beräkning i fall som nu avses är också
förenat med särskilda svårigheter. Jag har därför icke ansett mig böra för
orda, att regleringsavgift skall utgå även med anledning av profilreglering.
I ett pär yttranden har förordats, att regleringsavgift skulle utgå jämväl
vid korttidsreglering. Detta yrkande har jag icke heller ansett mig böra upp
taga.
Vad härefter angår det i promemorian framförda förslaget, att reglerings
avgift skall utgå ej blott för ökning av den uttagbara vattenkraften i ett
strömfall utan även med anledning av förhöjning av den uttag
bara vattenkraftens värde genom förändringar i vattenföringen
under året, har detta i sak vunnit anslutning i yttrandena, med undantag
av dem som avgivits av handelskammaren i Gävle och Motala ströms regle
ringsförening. Det synes också uppenbart, att på denna punkt föreligger en
verklig orättvisa olika strömfallsägare emellan. Orättvisan har varit mycket
framträdande i mål, där båtnaden för betydelsefulla strömfall bestått ute
slutande i förhöjning av den uttagbara vattenkraftens värde. Jag vill vidare
erinra, alt denna form av båtnad ej sällan utgör den väsentliga vinsten av
regleringsföretaget. Att regleringsavgift ej skall beräknas därå innebär för
denskull ej blott orättvisa olika strömfallsägare emellan utan även att det
underlag, på vilket regleringsavgift skall beräknas, blir alltför begränsat. Vat-
tenregleringsföretagens skadeverkningar äro självfallet under i övrigt lika
förhållanden desamma, vare sig båtnaden består i ökning av den uttagbara
vattenkraften eller i förhöjning av kraftens värde. Jag vill på grund av vad
nu anförts förorda att en ändring vidtages på denna punkt.
Enligt vad i promemorian föreslås skall regleringsavgift, såvitt angår båt
nad som nu nämnts, beräknas efter det antal turbinhästkrafter som svarar
mot förhöjningen i kraftens värde. Härmed avses, att regleringsavgift skall
beräknas å ett tänkt antal turbinhästkrafter, vilket tal förhåller sig till totala
antalet turbinhästkrafter, som öka i värde, på samma sätt sorn värdeökning
en förhåller sig lill sistnämnda antal turbinhästkrafters värde efter regle
ringen. I promemorian har även givits exempel på denna beräkning.
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
Beträffande utformningen av den föreslagna bestämmelsen har som förut
nämnts vattenfallsstyrelsen ansett, att det kunde föreligga tveksamhet örn
tillämpningen på grund av svårigheten att i det enskilda fallet fastställa skill
naden i kraftens värde under olika tider. Även svenska vattenkraftföreningen
har funnit ett förtydligande önskvärt. Vattenrättsdomaren i Västerbygdens
vattendomstol har förordat, att regleringsavgifterna alltid borde beräknas
med direkt ledning av den värdeökning, uttryckt i penningar, som en an
läggning erliölle genom reglering. Avgiften borde i så fall utgå med lägst 10
öre och högst 3 kronor — eventuellt 4 kronor — för 1 000 kronor av värde
ökningen. Handelskammaren i Karlstad har återigen ansett, att reglerings
avgifterna borde beräknas med ledning av det genom regleringen ökade an
talet utvunna kilowattimmar.
Det är uppenbarligen förenat med vissa svårigheter att finna en regel i
nu förevarande hänseende som icke kan föranleda viss ojämnhet i tillämp
ningen. Olägenheterna härav böra dock icke överdrivas. Alla beräkningar
av båtnaden av en större vattenreglering måste bliva mer eller mindre sum
mariska. Det är också att märka, hurusom latituden för avgifterna är mycket
vid. Därest en restriktiv uppskattning av båtnaden göres, kan avgiftens be
lopp per turbinhästkraft sättas något högre än örn en mindre försiktig upp
skattning av båtnaden äger rum.
Den metod som vattenrättsdomaren i Västerbygdens vattendomstol föror
dat kan synas innebära en beaktansvärd förenkling. Hans förslag medför
emellertid en omläggning av grundvalen för regleringsavgifts bestämmande
även när fråga är om regleringsavgift för ökning av den uttagbara vatten
kraften. Jag är icke beredd att förorda en så principiellt betydelsefull ändring
av grunderna för bestämmande av regleringsavgift. Handelskammarens i
Karlstad förslag, enligt vilket antalet genom regleringen vunna kilowattim
mar skulle vara avgörande, har jag icke heller ansett mig kunna upptaga i
detta sammanhang. En sådan grund kan icke ensam leda till rättvisa i till-
lämpningen.
Vid övervägande av de olika alternativ som kunna komma i fråga har jag
icke funnit skäl att frångå den i promemorian föreslagna regeln. Jag vill
framhålla, att vattenrättsdomarna och vederbörande vattenrättsingenjörer
torde komma att för tillämpningen av den i lagförslaget upptagna principen
utarbeta ett schema som med hänsyn till ändamålet tillgodoser skäliga krav
på noggrannhet.
I det remitterade förslaget har angivits, att regleringsavgift skall utgå alle
nast med anledning av sådan förhöjning av vattenkraftens värde som föran-
ledes av ändring i vattenföringen under året. Härmed avses att utesluta kort-
tidsreglering, vilken icke ansetts böra föranleda skyldighet att gälda regle
ringsavgift. I detta hänseende överensstämmer förslaget med den ståndpunkt
som gällande lag intager i fråga om regleringsavgift med anledning av ökning
av den uttagbara vattenkraften. I det yttrande som avgivits av Motala ströms
regleringsförening har anmärkts, att nämnda uttryck kunde föranleda olika
tolkningar. Det synes dock tjäna sitt ändamål att utesluta korttidsreglering-
71
arna. Någon anledning alt i tillämpningen befara missförstånd på denna
punkt synes mig icke föreligga.
Enligt 4 kap. 16 § kan i fråga om vattenreglering, som avses i 14 §, ny
prövning efter viss tid påkallas angående de villkor, varunder med hänsyn
till allmänna intressen företaget må äga bestånd. Dessa allmänna intressen
synas emellertid icke kräva, att jämväl företag, som bliva avgiftsskyldiga till
följd av förslaget att förhöjning av vattenkraftens värde skall jämställas med
ökning av uttagbar vattenkraft, underkastas reglerna om nyprövning. På
grund härav har ändring vidtagits i 16 § i syfte att undantaga företag som
nu nämnts.
I promemorian har påpekats, att om sökanden eller sökandena till ett reg-
leringsföretag underlåta att påkalla tillämpning av bestämmelserna örn
tvångsdelaktighet, regleringsavgift för närvarande icke kan åläggas alla ström
fall som ha båtnad av företaget. Enligt 4 kap. 14 § vattenlagen skall hänsyn
tagas endast till det eller de strömfall för vilkas räkning regleringen utföres,
och allenast ägare av sådant strömfall kan förpliktas att erlägga reglerings
avgift. Detta innebär, att om regleringen kommit lill stånd med stöd av be
stämmelserna i 3 kap. om tvångsdelaktighet, samtliga ägare av de till regle-
ringssamfälligheten hörande strömfallen kunna bliva avgiftsskyldiga, medan
vid företag utan tvångsdelaktighet endast sådana strömfallsägare, vilka varit
sökande till eller eljest frivilligt anslutit sig till företaget, komma i fråga. Sö
kandena kunna på det sättet disponera över möjligheterna att ålägga ett
strömfall regleringsavgift. Detta är uppenbarligen icke tillfredsställande. För
att avhjälpa denna brist har i promemorian föreslagits, att vattendomstolen
skall äga att på ansökan av myndighet som Konungen bestämmer förklara
ägaren av strömfall pliktig att gälda regleringsavgift.
Den föreslagna bestämmelsen har ej föranlett erinran i yttrandena. För
egen del finner jag en sådan bestämmelse påkallad. Det synes lämpligen böra
anförtros åt kammarkollegiet att föra talan om skyldighet att utgiva reg
leringsavgift. Med anledning av vad vattenfallsstyrelsen uttalat torde be
stämmelsen i redaktionellt hänseende böra jämkas. Någon föreskrift som
ger möjlighet att före utgången av den eljest stadgade giltighetstiden för
beslut om regleringsavgift nedsätta beloppet av sådana avgifter, för den
händelse ytterligare ett strömfall ålägges avgift, torde icke vara av behovet
påkallad. Ur skälighetssynpunkt vill jag framhålla, att vid fastställande av
övriga strömfallsägares bidragsplikt hänsyn ej tagits till den båtnad som
ägaren av det nytillkomna strömfallet njutit. Vad angår företag, för vilka
tillstånd lämnats redan vid tiden för lagens ikraftträdande, torde det vara
lämpligt att meddela en särskild övergångsbestämmelse. Jag återkommer till
denna fråga i det följande.
Såsom förut nämnts gäller för närvarande beträffande den tidpunkt, från
vilken regleringsavgift skall utgå, att sådan avgift skall erläggas från och
med kalenderåret näst efter det, då enligt därom meddelad bestämmelse före
taget skall ha fullbordats. Enligt 11 kap. 63 § vattenlagen har vattendomsto
len att i sammanhang med meddelande av tillstånd till vattenreglering giva
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
Kungl. Maj.ts proposition nr 169.
föreskrift om den tid inom vilken företaget skall vara utfört. Jämförelsevis
lång tid härför kan utmätas, dock i regel ej över tio år. På grund härav kan
företaget komma att under flera år efter dess faktiska fullbordande åtnjuta
irihet från skyldigheten att erlägga regleringsavgift. Då det synts vara av
vikt att den förmån som regleringsavgiften avser att utgöra för bygden kom
mer denna till godo så snart företaget genomförts, har i promemorian före
slagits, att avgiften skall utgå från och med kalenderåret näst efter det, då
vattendomstolens tillstånd först tages i anspråk. Med anledning av detta
förslag har vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol uttalat, att
regleringsavgift syntes böra utgå från året efter det arbetena i fråga i verk
ligheten påbörjats. I övrigt har förslaget ej föranlett något uttalande i de
avgivna yttrandena. Jag finner den i promemorian föreslagna bestämmel
sen lämplig och anser mig således icke böra biträda den mening som nyss
nämnde vattenrättsdomare uttalat.
I 14 § andra stycket stadgas nu, att då fråga är om företag med tvångs-
delaktighet, avgift för strömfall, vars ägare är skyldig att taga del i kost
naden för företaget först efter dess fullbordande, ej utgår förrän från och
med kalenderåret näst efter betalningsskyldighetens inträde. Enligt förslag
i promemorian skulle avgiften börja utgå ett år tidigare. För denna änd
ring ha emellertid enligt min mening icke anförts tillräckliga skäl. Vad an
går tidpunkten för avgiftsskyldighetens inträde då ägare av strömfall, för
\ars räkning regleringen icke utföres, på talan från det allmännas sida åläg-
ges att utgiva avgift torde böra stadgas, att avgift skall utgå för tid efter det
sådan talan anhängiggjorts, dock ej tidigare än från och med det kalender
år, då skyldighet att erlägga avgift skolat inträda om tvångsdelaktighet till-
lämpats.
Vad härefter angår frågan om giltighetstiden för vatten-
domstolens beslut har i promemorian föreslagits — utom en mind
re följdändring — att vattendomstolen under eljest gällande tjuguårsperiod
skall äga att ändra avgiftens belopp om ett strömfall bebygges efter det av
gift bestämts. Vattenfallsstyrelsen har som förut nämnts ifrågasatt, huruvida
denna bestämmelse vore befogad, och framhållit, att enligt styrelsens mening
en strömfallsägare, som under en längre tid erlagt regleringsavgifter utan att
ha dragit någon nytta av regleringen, borde kunna under återstående del av
tjuguårspenoden få åtnjuta förmånen av den lägre avgiften. Styrelsen har
även förklarat sig anse, att om avgiften skulle höjas med anledning av att
strömfallet bebyggts, beloppet av de avgifter som kunde ha ålagts andra
strömfall borde minskas. Även i ett par andra yttranden ha erinringar fram
ställts mot den i promemorian föreslagna bestämmelsen.
I princip synes det riktigt, att en möjlighet bör finnas att, om ett ström
fall bebygges under ifrågavarande tjuguårsperiod, höja beloppet av en av
gift som bestämts med hänsyn till att strömfallet vid beslutets meddelande
var obebyggt, särskilt om strömfallet bebygges kort efter det avgiften fast
ställts. Skulle ägaren av ett strömfall under längre tid ha erlagt avgifter för
detsamma, oaktat det varit obebyggt, bör hänsyn därtill tagas, när fråga upp-
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
73
kommer att med anledning av bebyggelsen höja avgiftens belopp. Jag fin
ner på grund härav den föreslagna bestämmelsen böra godtagas. Då höj
ningen av avgiften föranletts av den ökade båtnad som vinnes genom ut
byggnaden, torde anledning icke föreligga att, såsom ifrågasatts, i samband
därmed minska för andra strömfall utgående avgifter. Det torde böra till
komma kammarkollegiet att väcka talan örn att höjd regleringsavgift skall
utgå.
I detta sammanhang har vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendom
stol uttalat, att bestämmelse borde meddelas som möjliggjorde att såväl
redan medgivna som nya företag, vilka reellt utgjorde en enhet, finge av
gifterna bestämda för samma tjuguårsperiod. Detta önskemål torde dock
icke vara av den vikt, att bestämmelserna i ämnet böra kompliceras med
särskilda föreskrifter i angivna syfte. Svårigheter möta givetvis att bestäm
ma vad som är en reell enhet.
Jag övergår härefter till frågan örn regi eri ngsavgifter nas använd
ning. Av den tidigare lämnade redogörelsen framgår, att under tiden från
vattenlagens ikraftträdande till och med den 30 juni 1943 i regleringsavgifter
influtit, förutom räntor, omkring 660 000 kronor. Såsom förut nämnts ha des
sa medel — frånsett ett av särskilda förhållanden föranlett undantagsfall —
icke kommit till praktisk nytta. Detta synes vara att tillskriva väsentligen den
omständigheten att avgifterna enligt lagens nuvarande lydelse skola i första
hand användas till förebyggande eller minskande av skada eller olägenhet,
som vållas av företaget och för vilken ersättning ej blivit av vattendomsto
len bestämd, samt till gottgörelse för sådan skada eller olägenhet. Bristan
de kännedom om avgifterna torde måhända även ha bidragit till att de ej
blivit utnyttjade.
I promemorian har föreslagits, att regleringsavgifterna städse skola an
vändas för bygdens behov, varigenom varje betänklighet mot att omedel
bart taga dem i användning skulle undanröjas. För att icke till följd härav
skadelidandes rätt skulle försämras har tillika föreslagits ett avsteg från
vad eljest gäller örn tid för anmälan av anspråk på ersättning med anled
ning av vederbörande företag. Någon tidsbegränsning för anmälan av er
sättningsanspråk skulle sålunda enligt förslaget icke gälla i fråga om större
vattenregleringsföretag eller kraftstationer.
Dessa bestämmelser ha föranlett delade meningar i yttrandena. Sålunda
har i ett flertal yttranden uttalats, att regleringsavgifterna alltjämt borde
få komma till användning till förebyggande eller minskande av skada eller
olägenhet samt till gottgörelse därför. Likaledes har i flera yttranden fram
ställts invändning mot förslaget örn upphävande vid större företag av den
tidsbegränsning som nu gäller för anmälan av ersättningsanspråk mot före
taget.
De invändningar som sålunda framställts torde böra beaktas. Jag har så
lunda icke ansett mig kunna biträda förslaget, att regleringsavgifterna sko
la helt användas till bygdens behov, eller förslaget örn upphävande av nämnda
tidsbegränsning. I fråga örn användningen av regleringsavgifterna torde lamp-
74
Kungl. Maj.ts proposition nr 169.
ligen böra stadgas, att de enligt de närmare bestämmelser som meddelas
av Konungen skola användas dels till förebyggande eller minskande av
skada eller olägenhet, som vållas genom företaget och för vilken ersättning
icke blivit av vattendomstolen bestämd, samt till gottgörelse för sådan ska
da eller olägenhet dels ock för tillgodoseende av annat ändamål beträffande
den bygd som beröres av företaget, såsom jordbrukets främjande, särskilt ge
nom jords torrläggning, eller beredande av tillgång till elektrisk kraft för sam
färdsel, jordbruk, hantverk eller småindustri eller eljest för befolkningens
behov. Genom att de olika ändamålen på detta sätt jämställas kan tvekan ej
råda örn tillåtligheten av att omedelbart utanordna en del, vilken i regel torde
kunna bestämmas till minst hälften av regleringsavgifternas belopp, för till
godoseende av bygdens allmänna behov. Det närmare bestämmandet av den
del som i det särskilda fallet bör reserveras för avhjälpande av oförutsedda
skador o. d. får ske med hjälp av erfarenhetens vittnesbörd och med hänsyn
till omständigheterna. Att såsom i ett yttrande föreslås överlåta åt vattendom
stolen att i samband med avgiftens fastställande bestämma, hur stor del därav
som skall gå till bygdens allmänna behov, synes mig icke lämpligt. Det torde
vara mera ändamålsenligt att låta Kungl. Majit träffa avgörande i detta
hänseende. Hittills gjorda erfarenheter tyda på att sannolikheten för att an
språk skola framställas med anledning av oförutsedda skador är mycket
liten. Sannolikt är, att sedan en del av utdömda avgifter för ett företag un
der några år avsatts för avhjälpande av oförutsedda skador, avsättande
av ytterligare belopp för sådant ändamål kan anstå till dess det visar sig
örn något behov yppas.
I promemorian har slutligen även föreslagits, att regleringsavgifter, därest
de ej kunna erhålla lämplig användning inom den bygd som beröres av
företaget, skola få användas inom närbelägen bygd. Denna bestämmelse,
mot vilken invändningar framställts av bl. a. vattenfallsstyrelsen, torde äga
nära samband med det förut berörda spörsmålet om bygdebegreppets om
fattning. Då frågan härom ej upptagits till lösning i detta sammanhang, tor
de det icke böra komma i fråga att nu meddela någon bestämmelse om
avgifternas användning inom närbelägen bygd.
De nya bestämmelserna torde böra träda i kraft den 1 juli 1944.
Enligt det vid promemorian fogade förslaget skulle de nya bestämmelserna,
frånsett ett undantagsstadgande beträffande användningen av regleringsav-
gifterna, äga tillämpning även när tillstånd meddelats före lagens ikraftträ
dande. I avgivna yttranden har yrkats, att undantag i viss utsträckning skulle
göras beträffande företag som redan erhållit vederbörligt tillstånd.
Det är uppenbart, att om avgift bestämts genom lagakraftägande beslut,
det ej bör påkallas att i anledning av förslaget om vidgat underlag för av
giften en omprövning äger rum under den vid lagens ikraftträdande gällande
tjuguårsperioden. Detta skulle bl. a. medföra alltför stor omgång. Bestämmel
sen om möjlighet att föra särskild talan mot ägaren av visst strömfall om
skyldighet att utgiva regleringsavgift torde i och för sig kunna göras tillämp
lig även under löpande giltighetsperiod. Det är emellertid att märka, huru
75
som det i sådant fall icke kan komma i fråga att tillämpa den nya regeln örn
skyldighet att utgiva regleringsavgift på grund av förhöjning av vattenkraf
tens värde, enär därigenom olika regler skulle gälla för olika strömfall, som
erhållit båtnad av regleringen. Med hänsyn härtill torde övervägande skäl
tala för att bestämmelsen ej må tillämpas under ifrågavarande period. Vad
härefter angår regeln om att avgift må höjas med anledning av att ett ström
fall bebygges, synes det icke heller föreligga tillräckliga skäl att låta denna
regel tillämpas under den för regleringsföretaget i övrigt vid lagens ikraft
trädande gällande tjuguårsperioden.
Där tillstånd till vattenreglering givits enligt äldre lag och avgift enligt då
gällande bestämmelser överhuvud ej skolat utgå med anledning av företaget,
torde avgift ej heller böra ifrågakomma enligt nya lagen.
Beträffande övriga jämkningar i 4 kap. 14 § torde vara självfallet, att de
böra tillämpas endast med avseende å företag, till vilka tillstånd meddelas
efter nya lagens ikraftträdande.
Avgörande, huruvida äldre eller ny lag skall tillämpas i angivna hänseen
den, torde av praktiska skäl böra vara den dag, då vattendomstolens beslut
örn tillstånd till regleringen gavs och alltså icke den dag då tillståndet vann
laga kraft. Skulle tillstånd undantagsvis givas först i högre instans, bör vad
nu sagts tillämpas på den högre instansens beslut.
De nya bestämmelserna i 4 kap. 15 § torde kunna omedelbart tillämpas även
beträffande avgifter som influtit före lagens ikraftträdande. Något särskilt
stadgande härom synes ej erforderligt.
Den vidtagna omarbetningen av 4 kap. 15 § vattenlagen föranleder en följd
ändring i 7 § lagen den 20 oktober 1939 med särskilda bestämmelser angående
tillfällig vattenreglering.
I enlighet med vad sålunda anförts ha inom justitiedepartementet upp
rättats förslag till
1)
lag om ändrad lydelse av 4 kap. U, 15 och 16 §§ vattenlagen;
samt
2)
lag örn ändrad lydelse av
7 §
lagen den 20 oktober 1939 (nr 732) med
särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering.
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen, av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar1, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmäla ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 169.
Ur protokollet:
Hertil Crona.
1 Det under 2) upptagna lagförslaget, som är likalydande med det vid propositionen fogade
förslaget i ämnet, har här uteslutits.
76
Kungl. Maj.ts proposition nr 169.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 4 kap. 14, 15 och 16 §§ vattenlagen.
Härigenom förordnas, att 4 kap. 14, 15 och 16 §§ vattenlagen den 28 juni
1918 (nr 523) skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
4 kap.
14 §.
Varder genom vattenreglering, som verkställes jämlikt denna lag, den uttag
bara vattenkraften i det eller de strömfall, för vilkas räkning regleringen
utföres, ökad med i medeltal femhundra turbinhästkrafter, vare ägare av
sådant strömfall pliktig att för nedan angivna ändamål erlägga en årlig
avgift av minst tio öre och högst tre kronor för varje turbinhästkraft, varmed
genom regleringen den uttagbara vattenkraften i strömfallet i medeltal blivit
ökad. Medför vattenreglering sådan ändring av vattenföringen under året
att vattenkraft kan uttagas med större fördel än tidigare, skall, med avseende
å skyldighet att erlägga dylik avgift, så stor del av samma vattenkraft, som
svarar mot förhöjningen av dennas värde, anses såsom ökning av den uttag
bara vattenkraften.
Medför vattenregleringen sådan båtnad, som i första stycket sägs, för an
nat strömfall än där avses, äge vattendomstolen, på ansökan av myndighet,
som Konungen bestämmer, förklara ägaren av strömfallet pliktig att gälda
avgift, som nu nämnts.
Beloppet av avgiften skall av vattendomstolen bestämmas särskilt för varje
strömfall; och bör härvid hänsyn tagas dels till den större eller mindre för
ändring av vattenstånds- och avrinningsförhållanden, som genom företaget
förorsakas, och den olägenhet eller fördel, vilken härigenom uppkommer för
den kringliggande bygden, dels ock till den större eller mindre kostnad, som
är förenad med företaget, samt företagets ekonomiska betydelse för varje sär
skilt strömfall.
Avgift skall erläggas från och med kalenderåret näst efter det, då vatten
domstolens tillstånd till vattenregleringen först tages i anspråk. Är fråga om
företag, som avses i 3 kap. 1 §, skall dock, såvitt angår strömfall, för vars
ägare enligt bestämmelserna i nämnda kap. skyldigheten att taga del i kost
naden för företaget inträder senare, avgift ej utgå förrän från och med kalen
deraret näst efter betalningsskyldighetens inträde. Har ägare av strömfall
enligt andra stycket förklarats pliktig att gälda avgift, skall den utgå för tid
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
77
efter det talan därom anhängiggjorls, dock ej för tid innan skyldighet att
erlägga avgift skolat inträda, därest ägaren av strömfallet jämlikt 3 kap. 3 §
förklarats pliktig att taga del i kostnaden för företaget.
Vattendomstolens avgörande gäde för en tidrymd av tjugu år i sänder,
första gången räknat från det kalenderår, då tillståndet till vattenregleringen
först tagits i anspråk. Varder ej genom ansökan hos vattendomstolen under
nittonde året av sådan tidsperiod ny prövning påkallad av strömfallets ägare
eller av myndighet, som Konungen bestämmer, skall den förut meddelade
bestämmelsen lända till efterrättelse jämväl för nästa period. Ålägges ägare
av strömfall enligt andra stycket att gälda avgift, skall avgörandet första
gången ej gälla längre än den tid, som gäller för annan avgift enligt denna §,
vilken förklarats skola utgå med anledning av företaget. Varder strömfall
bebyggt efter det avgift bestämts, åge vattendomstolen, ändå att tid, som nyss
nämnts, ej gått till ända, för återstående tiden meddela ändrad föreskrift,
när det påkallas av myndighet, som Konungen bestämmer.
Huru avgifter, som nu nämnts, skola indrivas, därom förordnar Konungen.
15 §.
Influtna avgifter skola efter de närmare bestämmelser, som härutinnan
meddelas av Konungen, användas dels till förebyggande eller minskande av
skada eller olägenhet, som vållas genom företaget och för vilken ersättning
icke blivit av vattendomstolen bestämd, samt till gottgörelse för sådan skada
eller olägenhet, dels ock för tillgodoseende av armat ändamål beträffande den
bygd, som beröres av företaget, såsom jordbrukets främjande, särskilt genom
jords tox-rläggning, eller beredande av tillgång till elektrisk kraft för samfärd
sel, jordbruk, hantverk eller småindustri eller eljest för befolkningens behov.
16 §.
I fråga om örn vattenreglering, varigenom den uttagbara vattenkraften i det
eller de strömfall, för vilkas räkning regleringen utföres, ökas med i medel
tal femhundra turbinhästkrafter, skall beträffande rätt att göra frågan an
gående de villkor, varunder med hänsyn till allmänna intressen företaget må
äga bestånd, till föremål för nyprövning gälla vad i 5 § är för där avsett
fall stadgat.
Där till--------—- blivit ökad.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.
Har tillstånd till vattenreglering meddelats genom beslut, som givits före
nya lagens ikraftträdande, skall den nya lagen tillämpas å företaget, såframt
regleringen medfört sådan ökning av den uttagbara vattenkraften i det eller
de strömfall, för vilkas räkning regleringen utförts, att enligt äldre lag avgift
skolat utgå; dock att 4 kap. 14 § nya lagen ej skall tillämpas med avseende å
den tidrymd av tjugu år, för vilken vattendomstolens avgörande i fråga örn
avgift med anledning av företaget skall gälla.
78
Kungl. Maj.ts proposition nr 169.
Bilaga A.
(I denna och följande sammanställningar lämnade uppgifter avse förhål
landena hösten 1942.)
Den skyldighet att utgiva regleringsavgifter, som från och med hösten 1942
åvilar vattenfallsstyrelsen, framgår av följande därifrån lämnade uppställning,
i vilken med * betecknade strömfall äro utbyggda eller under utbyggnad:
Lule älv.
Reglering av Suorvajaure m. fl. sjöar.
Luspenforsarna ..................................................
* Porjusfallen .........................................................
Lillselsforsen ......................................................
Långselsforsen ....................................................
Sel mellan Långselsforsen och Harsprånget
Harsprånget ...........................................................
Edeforsen ..............................................................
1 370: —
17 020: —
1 090: —
2 570: —
1 420: —
17 550: —
3 200: —
S:a kr. 44 220: —.
Indalsälven.
1) Reglering av Oxsjön, Skälsjön och Storvallssjön.
* Sillre vattenfall........................................................................................ 741: —
2) Reglering av Torrön.
* Skärhällsforsen..................................................................... 205: —
* Midskogsforsen .................................................................... 231:50
* Näveredeforsen1 ............................................................. 312: —
Stuguforsén ........................................................................... 121: —
* Stadsforsen ........................................................................... 1 864: —
österåsforsarna (Hälleforsen) .................................... 607: — 3 340: 50
S:a kr. 4 081: 50.
Dalälven.
Reglering av Snesensjöarna, Flatensjöarna, Siljan, Skattungen, Oresjön, Öje
sjön, Idfjärden och Tyngen.
* Näsfallet .................................................................................................... 345:60
Tyttboforsen ............................................................................................. 63: 75
* Älvkarlebyfallet ................................................................. .................... 1 677: 50
S:a kr. 2 086: 85.
Göta älv.
Reglering av Vänern.
* Vargöfallen................................................
* Trollhättefallen .......................................
* Lilla Edets vattenfall ...........................
1
021
: —
7 244: —
1 544: —
S:a kr 9 809: —.
1 Endast till mindre del under utbyggnad.
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
79
Bilaga B.
En sammanställning rörande fastställda regleringsavgifter vid de viktigaste
regleringsföretagen enligt vattenlagen visar följande.
Vattendrag och regleringssjö
Vatten
domstolens
utslag
gavs ér
Regleringsavgift
per vunnen
turbinhästkraft
ca kronor
Summa fast
ställda årliga av
gifter för såväl
utbyggda som
outbyggda
strömfall
kronor
Lule älv.
Suorvajaure m. fl. av Stora Lule älvs fjällsjöar
1927
0: 50 Porjusfallen
0: 35 Harsprånget
0: 25 övriga fall
33 460: —
(varav 20 860: —
å kronans fall)
Samma sjöar....................................................
Skellefte älv.
1939
Lika med föregående
23 360: —
(avser kronans
fall)
Storavan och Uddjaur ..................................
1935
0: 60-0: 40
1 330: —
Hornavan........................................................
1938
0:30
225: —
Indalsälven.
Torröns första reglering..................................
1935
0: 50-0:15
7 128: —
Torröns andra reglering..................................
1940
0; 50-0:15
6 636: —
Sillreän.
Oxsjön m. fl.....................................................
1932
1: —
741:-
Dalälven.
Siljan ...............................................................
1924
0: 75-0:10
7345: —
Snesensjöarna ................................................
1922
0: 50-0:10
193: 40
Flatensjöarna m. fl..........................................
1923
0: 50—0:10
427:15
Motala ström.
Sommen...........................................................
1922
1:50
3
875: —
Göta älv.
Vänern ...........................................................
1937
1:25
9 809: —
Lagan.
Furen och Flåren .........................................
1923
2: 23-1:15
5100:-
Bolmen ...........................................................
1941
1: —
1130: —
Det är att märka, att de i tabellen angivna årliga regleringsavgifterna icke
alltid börjat utgå.
80
Kungl. Maj.ts proposition nr 169.
Bilaga C.
Från centrala driftledningen har erhållits följande uppställning över volym
och energiinnehåll i de regleringsmagasin som intagits i föregående som Bilaga
B betecknade tabell.
Vattendrag och regleringssjö
Magasins-
volym
Total
fallhöjd
Utbyggd
fallhöjd
Energiinnehåll i milj.
kWh vid utnyttjning
på
milj. m3
m
m
total
fallhöjd
utbyggd
fallhöjd
Lule älv.
Suorvajaure m. fl. (1 regleringen) ..
970
420
60
815
115
Suorvajaure m. fl. (2 regleringen) ..
1 160
420
60
975
140
Skellefte älv.
Storavan, Uddjaur m. m....................
370
419
44
310
35
Hornavan .........................................
60
425
44
50
5
Indalsälven.
Torrön (1 regleringen).......................
715
405
80
580
115
Torrön (2 regleringen).......................
465
405
143
380
135
Sillreän.
Oxsjön m. fl........................................
40
211
196
15
15
Dalälven.
Siljan ................................................
658
161
130
210
170
Snesensjöarna......................................
15
299
160
10
5
Flatensjöarna m. fl.............................
34
300
160
20
10
Motala ström.
Sommen .............................................
190
146
ca 120
55
45
Göta älv.
Vänern................................................
9 400
42
42
790
790
Lagan.
Furen och Flåren...............................
123
151
ilo
35
25
Bolmen.................................................
275
142
95
80
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
81
Bilaga D.
För att i görlig mån belysa båtnaden av de större regleringsföretagen ha i
nedanstående tabell sammanförts vissa, i huvudsak ur vattendomstolarnas ut
slag hämtade uppgifter.
Då beräknad båtnad och anläggningskostnad icke alltid angivits i utsla
gen, äro uppgifterna icke fullständiga. Siffrorna äro icke heller jämförbara
mellan företagen inbördes, enär beräkningsgrunderna varierat. Det bör vi
dare erinras, att vid bedömande av ett regleringsföretags betydelse hänsyn
måste tagas till de särskilda kraftverkens anläggningskostnad.
Vattendrag och regleringssjö
I medeltal vunna turbin-
hästkrafter
Brutto
båtnad
Anläggnings
kostnad
(skadeers. i
allmänhet med
räknad)
milj. kronor
i hela vatten
draget
i utbyggda
fall
milj. kronor
Lule älv.
Suorvajaure m. fl. av Stora Lule älvs
fjällsjöar .........................................
108 700
16 300
—
12-62
Samma sjöar ......................................
—
17 740
—
. —
Skellefte älv.
Stora van och Uddjaur.......................
2 430
1840
3-4
265
Hornavan .........................................
750
750
0'6
0'46
Indalsälven.
Torröns första reglering ....................
20 510
—
—
| 2-2
Torröns andra reglering ....................
17 920
—
—
Dalälven.
Siljan....................................................
13000
10 830
—
1-5
Motala ström.
i
Sommen .............................................
2 310
—
5-2
Göta älv.
Vänern................................................
7 847
7 847
27
15'2
j
Lagan.
Furen och Flåren..............................
2 496
—
7-25
1-86
j Bolmen................................................
—
—
6-4
2-2
6
Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sand. Nr 169.
82
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
I denna tabell upptagas vissa från centrala driftledningen lämnade uppgif
ter om anläggningskostnader och approximativt beräknade årskostnader för i
tabellen upptagna regleringsföretag.
Det för årskostnaden angivna talet 6,5 % har antagits motsvara 4 % ränta,
1 %> avskrivning samt 1,5 %> drift och underhåll. Vid beräkning av den inverkan
en eventuell fördubbling av de utdömda regleringsavgiftema skulle medföra
på kraftpriset, har hänsyn tagits dels till den omständigheten att hela det före
fintliga magasinet icke städse kan utnyttjas på grund av att fyllningen eller
tömningen icke alltid blir fullständig dels ock därtill att icke hela det i den som
Bilaga C betecknade tabellen för vederbörande företag angivna magasinet är
nyvunnet. De angivna procenttalen avse endast att utmärka storleksordningen.
Bilaga E.
Vattendrag och regle-
ringssjö
Vatten
domstolens
utslag
gavs
år
Summa
fastställda
årliga regle-
ringsavgifter
kronor
Inverkan på pri
set för den genom
regleringen vunna
kraften örn regle-
ringsavgiften
fördubblas
%
An
läggnings
kostnad
milj. kronor
Årskostnad
efter 6'
5
*
av
anläggnings
kostnaden
kronor
Lule älv.
Suorvajaure m. fl. av Sto-
ra Lule älvs fjällsjöar
1927
33460
9
12-950
840 000
j Samma sjöar ................
1939
23360
5
4-200
270000
Skellefte älv.
Storavan och Uddjaur..
1935
1330
1
2-385
155 000
Hornavan ....................
1938
225
2
0-292
20000
Indalsälven.
Torröns första reglering
1935
7128
2
1-300
85000
'Torröns andra reglering
1940
6 636
1
0-650
40 000
Silinda.
Oxsjön m. fl..................
1932
741
1
0.300
20000
Dalälven.
Siljan..............................
1924
7 345
2
2-175
140000
Snesensjöarna................
1922
193:40
1
0-115
7 500
Flatensjöarna m. fl........
1923
427:15
1
0-130
8 500
Motala ström.
Sommen .......................
1922
3 875
1
1-300
85 000
Göta älv.
Vänern...........................
1937
9 809
1_
14-260
2 800 000
Lagan.
Furen och Flåren.........
1923
5100
4
1-800
120000
Bolmen .......................
1941
1130
1
s_
» _
* Kati ej direkt jämföras med övriga regleringar.
2 Av anläggningskostnaden utgör 6 875000 kr. ersättning för skador, på vilket belopp endast
ränta beräknats.
2 Kan ej fastställas förrän regleringsmålet fullföljts.
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
83
Bilaga F.
Vid den remitterade promemorian fogat förslag
till
Lag om ändring i vissa delar av vattenlagen.
Härigenom förordnas, att 4 kap. vattenlagen skall från och med 14 §
erhålla
den lydelse som nedan angives ävensom att 6 § 1 mom. i nämnda
kap.
och 11
kap.
17 § 12 samma lag skola erhålla ändrad lydelse
på
sätt i det
följande sägs.
4 kap.
6
§.
1 mom.
Lämnas vid
-----------
må skattas.
Vid beräkning av värdet å vattenkraften skall avdrag göras dels för den
del därav, för vilken byggnadens ägare jämlikt vattendomstolens beslut har
att tillhandahålla ersättning medelst kraftöverföring, och dels för kraft, var
med till följd av sådan vattenreglering, som enligt bestämmelserna i 14 § är
underkastad nyprövning, den vid byggnaden eljest uttagbara kraften blivit
ökad. Ej må vattenkraftens sammanlagda värde beräknas högre än till an
läggningens saluvärde.
Vill ägare------ -------byggnadens ägare.
Om nyprövning.
14 §.
Varder genom vattenreglering, som verkställes jämlikt denna lag, den ut
tagbara vattenkraften i det eller de strömfall, för vilkas räkning regleringen
utföres, ökad med i medeltal femhundra turbinhästkrafter, skall beträffande
rätt att göra frågan angående de villkor, varunder med hänsyn till allmänna
intressen företaget må äga bestånd, till föremål för nyprövning gälla vad i
5 § är för där avsett fall stadgat.
Där till följd av föreskrift, som meddelas vid nyprövningen, värdeminsk
ning eller kostnad tillskyndas strömfallsägare, som vid befintlig byggnad till
godogör sig den genom regleringen vunna kraftökningen, skola i fråga örn
strömfallsägarens rätt till ersättning bestämmelserna i 6 § äga motsvarande
tillämpning; dock skall vid bestämmande av det värde å vattenkraften, som
avses i nämnda §, hänsyn tagas allenast till den vattenkraft, varmed till
följd av regleringen den vid byggnaden eljest uttagbara kraften blivit ökad.
Gemensamma bestämmelser.
Särskilda avgifter.
15 §.
Varder strömfall bebyggt så som i 1 § sägs och medför byggnaden vä
sentlig ändring i vattenståndsförhållandena ovan byggnaden, vare byggna
84
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
dens ägare pliktig att för nedan angivna ändamål erlägga en årlig avgift
av minst tio öre och högst fyra kronor för varje turbinhästkraft, som till
följd av ändringen i vattenståndsförhållandena kan vid oreglerat lågvatten
uttagas vid byggnaden. Verkställes i strömfall byggnad, som avses i 2 §, och
medför en sådan ändring i vattenståndsförhållandena, som nyss sagts, skall
ägaren erlägga enahanda avgift för varje turbinhästkraft, varmed den vid
lågvatten uttagbara vattenkraften ökas genom ändringen i vattenståndsför
hållandena.
Verkställes vattenreglering, som avses i 14 §, vare ägaren av varje särskilt
strömfall, varom där förmäles, pliktig att för varje turbinhästkraft, varmed
genom regleringen den uttagbara vattenkraften i strömfallet i medeltal ökas,
erlägga sådan avgift som i första stycket sägs. Medför vattenreglering sådan
ändring av valtenföringen under året att vattenkraft kan uttagas med större
fördel än tidigare, skall, vid bestämmande av skyldighet för strömfallets
ägare att erlägga avgift, så stor del av samma kraft, som svarar mot förhöj
ningen av dennas värde, anses såsom ökning av den uttagbara vattenkraften
i strömfallet.
Har sökanden ej påfordrat tillämpning av vad i 3 kap. stadgas örn skyldig
het för ägare av strömfall att taga del i kostnaden för företaget, äge vatten
domstolen likväl på ansökan av myndighet, som Konungen bestämmer, för
klara ägaren av strömfallet pliktig att gälda avgift, som ovan sägs, örn sådan
förpliktelse eljest skolat föreligga.
16 §.
Avgift, som i 15 § nämnts, skall av vattendomstolen bestämmas med
hänsyn tagen dels till bygdens behov dels till den större eller mindre för
ändring av vattenstånds- och avrinningsförhållanden, som genom företaget
förorsakas, och den olägenhet eller fördel, vilken härigenom uppkommer
för bygden, dels ock till den större eller mindre kostnad, som är förenad
med företaget, samt företagets ekonomiska betydelse för byggnadens ägare
eller, i fråga örn vattenreglering, varje särskilt strömfall.
Avgiften skall utgå från och med kalenderåret näst efter det, då vatten
domstolens tillstånd til] byggnaden eller vattenregleringen först tages i an
språk. Är fråga örn företag, som avses i 3 kap. 1 §, skall dock, såvitt an
går strömfall för vars ägare enligt bestämmelserna i nämnda kap. skyldig
heten att taga del i kostnaden för företaget inträder senare, avgift ej utgå
förrän från och med det kalenderår, då betalningsskyldigheten inträder.
Har ägare av strömfall enligt 15 § sista stycket förklarats pliktig att gälda
avgift, skall den utgå för tid efter det talan därom anhängiggjorts, dock
ej tidigare än från och med det kalenderår, då betalningsskyldighet skolat
inträda, därest ägaren av strömfallet förklarats pliktig att taga del i kost
naden för företaget.
Vattendomstolens beslut gäde för en tidrymd av tjugu år i sänder, första
gången räknat från och med det kalenderår, under vilket avgiften först
skolat utgå. Varder ej genom ansökan hos vattendomstolen under nittonde
året av sådan tidsperiod ny prövning påkallad av strömfallets ägare eller
av myndighet, åt vilken Konungen uppdragit att föra talan i förevarande
hänseende, skall den förut meddelade bestämmelsen lända till efterrättelse
jämväl för nästa period. Varder strömfall bebyggt efter det avgift bestäints.
äge vattendomstolen, utan hinder av att tid, som nyss nämnts, ej gått till
ända, för återstående tiden meddela ändrad föreskrift, när det påkallas
av
myndighet, som Konungen bestämt. Ålägges ägare av strömfall enligt 15 g
sista stycket att gälda avgift, skall beslutet första gången ej gälla längre
än den tid. som gäller för annan avgift enligt nämnda §, vilken förklarats
85
skola utgå med anledning av företaget. Beloppet av avgift, som i 15 § sågs,
må ock ändras i samband med nyprövning, varom i 5 och 14 §§ förmäles.
Huru avgifterna skola indrivas, därom förordnar Konungen.
17 §.
Influtna avgifter skola efter de närmare bestämmelser, som härutinnan
meddelas av Konungen, användas för bygdens behov, såsom för beredande
av tillgång till elektrisk kraft eller för vägar eller till annan åtgärd, som
genom jordbrukets främjande eller eljest bereder bygden varaktig förmån.
Om avgifterna ej kunna erhålla lämplig användning inom den bygd, som
beröres av företaget, må Konungen medgiva, att de användas inom annan,
närbelägen bygd.
Om tid för anmälan av ersättningsanspråk ni. lii.
18 §.
När tillstånd meddelas till byggnad eller vattenreglering, som i 15 §
sägs, skall vad i 2 kap. 24 § stadgas om att ersättningsanspråk skall anmä
las eller talan om ändrade föreskrifter skall föras inom viss tid ej äga
tillämpning. Besked härom skall intagas i vattendomstolens utslag.
11 kap.
17 §.
Till vattenmål hänföras följande mål:
Kungl. Maj:ts proposition nr 169.
12. ansökan örn nyprövning enligt 4 kap. 5 eller 14 § så ock örn bestäm
mande av avgift enligt 15 § i nämnda kap.;
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1943.
Har tillstånd till vattenreglering meddelats före lagens ikraftträdande, må
avgifter, som utgått eller skola utgå med anledning av regleringen, enligt
de närmare bestämmelser, som meddelas av Konungen, användas jämväl
till förebyggande eller minskande av skada eller olägenhet, som vållas ge
nom företaget och för vilken ersättning icke blivit av vattendomstolen be
stämd, så ock till gottgörelse för sådan skada eller olägenhet.
86
Kungl. Maj.ts proposition nr 169.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 28 feb
ruari 1944.
Närvarande:
justitieråden A lsén ,
L ind ,
regeringsrådet E klund ,
justitierådet
E
ricsson
.
Enligt lagrådet den 21 februari 1944 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i
statsrådet den 11 februari 1944, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet in
hämtas över upprättade förslag till
lag om ändrad lydelse av 4 kap. 14, 15
och 16 §§ vattenlagen
samt till
lag om ckidrad lydelse av 7 § lagen den 20
oktober 1939 (nr 732) med särskilda bestämmelser angående tillfällig vatten-
reglering.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet av
hovrättsassessorn S. Ä. Edling.
Lagrådet
fann förslaget till lag örn ändrad lydelse av 4 kap. 14, 15 och
16 §§ vattenlagen icke föranleda annan erinran än att, i ändamål att vinna
överensstämmelse beträffande betalningsterminer, sådan ändring i 14 §
fjärde stycket syntes böra vidtagas, att i det fall, då ägare av strömfall enligt
andra stycket förklarats pliktig att gälda avgift, denna skulle utgå tidigast
från och med kalenderåret näst efter det, då talan därom anhängiggjorts.
Förslaget till lag om ändrad lydelse av 7 § lagen den 20 oktober 1939 med
särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering lämnades utan er
inran.
Ur protokollet:
Bertil Crona.
Kungl. Maj.ts proposition nr 169.
87
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 3 mars 19A4.
Närvarande:
Statsministern
Hansson,
ministern för utrikes ärendena
Gunther,
statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel, Bergquist, Bagge, A
ndersson
, D
omö
, R
osander
, G
jöres
, E
werlöf
, R
ubbestad
.
Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations- och han delsdepartementen samt t. f. chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Domö, anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, lag rådets den 28 februari 1944 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 11 februari 1944 remitterade förslagen till
1)
lag örn ändrad lydelse av
4
kap.
14, 15
och 16 §§ vattenlagen;
samt
2)
lag örn ändrad lydelse av 7
§
lagen den 20 oktober 1939 (nr 732) med
särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering.
Föredraganden anför följande. Lagrådet har lämnat förstnämnda lagförslag utan annan erinran än att lagrådet hemställt örn sådan ändring i 14 § fjärde stycket, att i det fall, då ägare av strömfall enligt andra stycket förklarats pliktig att gälda avgift, denna skulle utgå tidigast från och med kalenderåret näst efter det, då talan därom anhängiggjorts. Vad lagrådet sålunda hemställt synes böra iakttagas. Därjämte torde vissa redaktionella jämkningar böra vidtagas i förslaget. Förslaget till lag om ändrad lydelse av 7 § lagen den 20 oktober 1939 med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering har av lagrådet lämnats utan erinran.
Föredraganden hemställer, att lagförslagen, sedan förslaget till lag om änd rad lydelse av 4 kap. 14, 15 och 16 §§ vattenlagen ändrats i enlighet med vad sålunda anförts, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition före läggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi trädda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Thore Wisén.