Prop. 1969:28
('med förslag till miljö\xad skyddslag m. m.',)
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
1
Nr 28
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till miljö
skyddslag m. m.; given Stockholms slott den 21 feb ruari 1969.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats rådsprotokollet över justitieärenden och lagrådets protokoll,
dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till 1) miljöskyddslag, 2) lag om ändring i vattenlagen, 3) lag om ändring i naturvårdslagen den 11 december 1964 (nr 822),
dels inhämta riksdagens yttrande över bifogade förslag till kungörelse om ändring i hälsovårdsstadgan den 19 december 1958 (nr 663).
GUSTAF ADOLF
Herman Kling
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen läggs fram förslag till miljöskyddslag, som innebär en ny samlad lagstiftning till skydd mot vattenförorening, luftförorening, buller och andra störningar. I fråga om vattenförorening föreslås att de regler om skyldighet att motverka sådan förorening som f. n. finns i 8 kap. vatten lagen ersätts med bestämmelser i den nya lagen och att en skärpning av bestämmelserna genomförs. Beträffande övriga störningar innebär försla get att lagstiftning införs på ett område som tidigare varit i huvudsak! oreglerat.
Förslaget går ut på att störningar skall förebyggas så långt det är prak tiskt och ekonomiskt möjligt. Det står var och en som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig verksamhet fritt att ansöka om tillstånd till verksam heten och därvid få fastslaget om och under vilka villkor verksamheten får drivas. Tillstånd lämnas av koncessionsnämnden för miljöskydd. Talan mot tillståndsbeslut kan föras hos Kungl. Maj :t i statsrådet. När väsentliga all männa intressen är berörda skall tillståndsärende underställas Kungl. Maj :t. Under vissa i lagen närmare angivna omständigheter kan ompröv ning av tillstånd ske och nya villkor fastställas.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 28
2
Enligt förslaget får det allmänna möjlighet att utöva en effektiv kon
troll och att aktivt medverka till att störningar förebyggs. Kungl. Maj:t
får bemyndigande att föreskriva att vissa slag av fabriker eller andra in
rättningar inte får anläggas eller på visst sätt ändras eller att avloppsvatten
av visst slag inte får utsläppas utan att tillstånd lämnats enligt lagen eller
särskild anmälan gjorts. I fall då Kungl. Maj :t föreskrivit skyldighet att
söka tillstånd kan statens naturvårdsverk medge dispens från skyldigheten
under förutsättning att av verket fastställda villkor för verksamheten
följs. Statens naturvårdsverk och länsstyrelserna skall utöva fortlöpande
tillsyn till skydd mot miljöfarlig verksamhet som kan medföra fara för
allmänna intressen.
För skada och olägenhet genom miljöfarlig verksamhet är den som ut
övar verksamheten skyldig att utge ersättning.
Den föreslagna lagstiftningen avses träda i kraft den 1 juli 1969.
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
3
1) Förslag
till
Miljöskyddslag
Härigenom förordnas som följer.
Inledande bestämmelser
Denna lag är tillämplig på
1. utsläppande av avloppsvatten, fast ämne eller gas från mark, byggnad eller anläggning i vattendrag, sjö eller annat vattenområde,
2. användning av mark, byggnad eller anläggning på sätt som eljest kan medföra förorening av vattendrag, sjö eller annat vattenområde, om an vändningen ej utgör byggande i vatten,
3. användning av mark, byggnad eller anläggning på sätt som kan med föra störning för omgivningen genom luftförorening, buller, skakning, ljus eller annat sådant, om störningen ej är helt tillfällig.
Lagen är icke tillämplig på störning i radiomottagningsapparat. Ej heller är lagen tillämplig i fråga om joniserande strålning eller inverkan av elek trisk ström från elektrisk anläggning, varom särskilda bestämmelser gäller.
Åtgärd eller användning som enligt vad nu sagts omfattas av lagen kallas miljöfarlig verksamhet.
2
§•
Utöver bestämmelserna i denna lag gäller om miljöfarlig verksamhet vad som föreskrives i hälsovårds-, byggnads- och naturvårdslagstiftning eller i annan lagstiftning.
I fråga om byggande i vatten för att motverka vattenförorening och om ianspråktagande av mark för ledning eller annan anläggning för avlopps vatten finns bestämmelser i vattenlagen.
Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger meddela sär skilda bestämmelser till förebyggande av vattenförorening genom fast av fall.
3 §•
Med avloppsvatten avses i denna lag
1. spillvatten eller annan flytande orenlighet,
2. vatten som använts för kylning vid driften av fabrik eller annan inrätt ning,
3. vatten som avledes för sådan torrläggning av mark inom stadsplan eller byggnadsplan som ej sker för viss eller vissa fastigheters räkning,
4. vatten som avledes för torrläggning av begravningsplats.
Tillåtlighetsregler
4 §.
För miljöfarlig verksamhet skall väljas sådan plats att ändamålet kan vinnas med minsta intrång och olägenhet utan oskälig kostnad.
4
5 §•
Den som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig verksamhet skall vidtaga
de skyddsåtgärder, tåla den begränsning av verksamheten och iakttaga de
försiktighetsmått i övrigt som skäligen kan fordras för att förebygga eller
avhjälpa olägenhet.
Omfattningen av åliggande enligt första stycket bedömes med utgångs
punkt i vad som är tekniskt möjligt vid verksamhet av det slag som är;
i fråga och med beaktande av såväl allmänna som enskilda intressen.
Vid avvägningen mellan olika intressen skall särskild hänsyn tagas till å
ena sidan beskaffenheten av område som kan bli utsatt för störning och
betydelsen av störningens verkningar, å andra sidan nyttan av verksam
heten samt kostnaden för skyddsåtgärd och den ekonomiska verkan i öv
rigt av försiktighetsmått som kommer i fråga.
6
§•
Kan miljöfarlig verksamhet befaras föranleda olägenhet av väsentlig be
tydelse, även om försiktighetsmått som avses i 5 § iakttages, får verksam
heten utövas endast om särskilda skäl föreligger.
Innebär den befarade olägenheten att ett stort antal människor får sina
levnadsförhållanden väsentligt försämrade eller att betydande förlust från
naturvårdssynpunkt uppkommer eller att liknande allmänt intresse skadas
avsevärt, får verksamheten ej utövas. Konungen kan dock lämna tillstånd
enligt denna lag, om verksamheten är av synnerlig betydelse för närings
livet eller för orten eller eljest från allmän synpunkt.
Första stycket eller andra stycket första punkten hindrar ej att sådan
flygplats, väg eller järnväg, vars anläggande prövas i särskild ordning, an
vändes för avsett ändamål.
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
7 §•
Avloppsvatten av följande slag får icke utsläppas i vattendrag, sjö eller
annat vattenområde om det ej är uppenbart att det kan ske utan olägenhet,
nämligen
1. avloppsvatten som kommer från vattenklosett eller härrör från tätbe
byggelse och som ej undergått längre gående rening än slamavskiljning,
2. pressaft från siloanläggning,
3. urin från djurstall,
4. vassle,
5. ytbehandlingsbad i metallindustri eller koncentrerat sköljvatten från
sådant bad.
Konungen kan föreskriva att vad som sägs i första stycket skall gälla även
avloppsvatten av visst annat slag.
8
§•
År det av särskild betydelse från naturvårdssynpunkt eller eljest med
hänsyn till allmänt intresse, kan Konungen med avseende på viss del av
landet förbjuda allt utsläppande av avloppsvatten, fast ämne eller gas från
mark, byggnad eller anläggning i vattendrag, sjö eller annat vattenområde,
om det kan ske utan oskäligt intrång för innehavare av fabrik eller inrätt
ning som anlagts innan beslutet meddelats eller för kommun eller annan
som dessförinnan börjat avleda avloppsvatten.
5
Tillståndsprövning
9 §•
Koncessionsnämnden för miljöskydd kan på ansökan av den som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig verksamhet lämna tillstånd till verksamheten efter prövning enligt denna lag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
10
§.
Konungen kan föreskriva, att
1. vissa slag av fabriker eller andra inrättningar ej får anläggas,
2. avloppsvatten av viss mängd, art eller sammansättning ej får utsläppas,
3. fast avfall eller annat fast ämne ej får utsläppas eller uppläggas så att vattendrag, sjö eller annat vattenområde kan förorenas,
4. vissa slag av inrättningar eller deras användning ej får ändras på sätt som kan medföra ökad eller ny olägenhet eller som eljest är av betydelse från störningssynpunkt
utan att koncessionsnämnden lämnat tillstånd enligt denna lag eller an mälan gjorts hos statens naturvårdsverk eller länsstyrelsen.
Naturvårdsverket får, efter prövning i varje särskilt fall enligt denna lag, medge undantag från sådan skyldighet att söka tillstånd som föreskrivits med stöd av första stycket. I beslut om medgivande skall anges de villkor som skall gälla.
11
§•
Koncessionsnämnden består av ordförande och tre andra ledamöter. Vid förberedande åtgärd och vid prövning av fråga om avvisning av ansökan el ler om avskrivning av ärende kan nämnden bestå av ordföranden ensam.
Ordföranden skall vara lagfaren och erfaren i domarvärv. En ledamot skall ha sakkunskap och erfarenhet i tekniska frågor. En ledamot skall ha erfarenhet av frågor som faller inom verksamhetsområdet för statens natur vårdsverk. Den fjärde ledamoten skall ha erfarenhet av industriell verk samhet. Om ärendet enligt ordförandens bedömande i huvudsak avser kom munala förhållanden, skall som fjärde ledamot i stället ingå person med erfarenhet av kommunal verksamhet.
Konungen förordnar ordförande, övriga ledamöter och, i den utsträckning det behövs, ersättare för dem. Bestämmelserna om ledamot gäller även er sättare.
Konungen kan föreskriva att i koncessionsnämnden skall finnas flera av delningar. Bestämmelserna om koncessionsnämnd gäller i tillämpliga delar avdelning.
12
§.
Bestämmelserna i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot domare äger mot svarande tillämpning på ledamot i koncessionsnämnden. Ledamot är dock icke jävig på den grund att han
1. i vattendomstol tagit befattning med ärende om samma miljöfarliga verksamhet som är under prövning hos koncessionsnämnden,
2. hos annan myndighet än vattendomstol tagit befattning med sådant ärende utan att fatta beslut varigenom ärendet avgjorts.
6
13 §.
Ansökan om tillstånd skall vara skriftlig. Den skall innehålla de uppgif
ter, ritningar och tekniska beskrivningar som fordras för bedömande av
den miljöfarliga verksamhetens beskaffenhet, omfattning och verkningar.
Ansökan skall inges i det antal exemplar som koncessionsnämnden anser
behövligt.
Uppfyller ansökan ej vad som föreskrives i första stycket eller har den ej
ingivits i tillräckligt antal exemplar, skall sökanden föreläggas att avhjälpa
bristen inom viss tid. I föreläggandet kan utsättas vite eller påföljd att bris
ten avhjälpes på sökandens bekostnad.
14 §.
Koncessionsnämnden skall sörja för fullständig utredning av ärende som
kommer under nämndens prövning.
Nämnden skall
1. genom kungörelse i en eller flera av ortens tidningar eller på annat
lämpligt sätt bereda dem som kan beröras av den miljöfarliga verksamhe
ten tillfälle att yttra sig,
2. samråda med de statliga och kommunala myndigheter som har väsent
liga intressen att bevaka i frågan,
3. hålla sammanträde med parter och besiktning på platsen, om det ej är
uppenbart onödigt,
4. bereda part tillfälle att yttra sig över utredning som förebragts av mot
part eller införskaffats genom koncessionsnämndens försorg.
Nämnden kan uppdraga åt en eller flera av ledamöterna att hålla samman
träde eller besiktning enligt andra stycket 3.
Nämnden kan uppdraga åt sakkunnig att verkställa särskild utredning.
Kostnad för kungörelse och för utredning enligt fjärde stycket betalas av
den som utövar eller ämnar utöva den miljöfarliga verksamheten. Nämnden
fastställer på yrkande ersättning för utredningen.
15 §.
Yppas vid koncessionsnämndens överläggning till beslut skiljaktiga me
ningar, skall omröstning ske. Uppkommer därvid fråga om tillämpligheten
av denna lag eller fråga om vidtagande av förberedande åtgärd eller fråga
om underställning enligt 16 §, skall särskild omröstning ske beträffande
sådan fråga.
Vid omröstning gäller den mening som fått de flesta rösterna eller, And
lika röstetal, den mening som ordföranden biträder.
16 §.
Finner koncessionsnämnden vid prövning av ansökan om tillstånd enligt
denna lag att hinder mot tillstånd möter enligt 6 § andra stycket första
punkten men att det föreligger sådana omständigheter som anges i samma
stycke andra punkten, skall nämnden med eget yttrande underställa frågan
Konungens avgörande.
17 §.
Konungen kan uppdraga åt länsstyrelsen att pröva fråga om tillstånd be
träffande visst slag av ärenden. I fråga om ärenden som sålunda prövas
av länsstyrelsen gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i denna lag om
ärenden som prövas av koncessionsnämnden.
Konungen kan uppdraga åt länsstyrelsen att beträffande visst slag av
ärenden medgiva undantag som avses i 10 § andra stycket.
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
7
Tillståndsbeslut
18 §.
I tillståndsbeslut skall noggrant anges den miljöfarliga verksamhet som
tillståndet avser och de villkor som skall gälla.
I beslutet kan fastställas viss tid, i regel ej över tio år, inom vilken den
med tillståndet avsedda verksamheten skall ha satts i gång.
19 §.
Lämnar Konungen tillstånd i fall som avses i 6 § andra stycket, kan
Konungen meddela särskilda villkor för att tillgodose allmänna ändamål i
bygden.
20
§.
Om Konungen lämnar tillstånd, kan Konungen uppdraga åt koncessions
nämnden eller länsstyrelsen att fastställa närmare villkor för tillståndet.
21
§.
Om det när tillstånd till miljöfarlig verksamhet lämnas ej tillräckligt sä
kert kan bedömas vilka villkor som bör gälla i visst avseende, får avgöran
det i denna del uppskjutas till dess erfarenhet av verksamheten vunnits.
I samband med uppskov enligt första stycket skall provisoriska före
skrifter om skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått meddelas, om det
är nödvändigt för att motverka olägenhet. Uppskjuten fråga skall avgöras
så snart det kan ske.
22
§.
Den som fått tillstånd enligt denna lag till miljöfarlig verksamhet kan
ej på grund av bestämmelse i lagen eller i hälsovårdsstadgan den 19 de
cember 1958 (nr 663) åläggas att upphöra med verksamheten eller att med
avseende på denna vidtaga försiktighetsmått utöver vad som anges i till-
ståndsbeslutet, om ej annat följer av 23—25 § eller 40 § andra stycket.
23 §.
Åsidosätter någon villkor som angivits i tillståndsbeslut och är avvikel
sen betydande, kan koncessionsnämnden förklara tillståndet förverkat och
förbjuda fortsatt verksamhet.
24 §.
Har tio år förflutit från det tillståndsbeslut vunnit laga kraft eller har
dessförinnan förhållandena ändrats väsentligt, kan koncessionsnämnden
föreskriva nya eller strängare villkor för verksamheten efter vad som är
skäligt.
Om särskilda skäl föreligger, kan nämnden efter utgången av tid som
anges i första stycket även ompröva tillstånd att utsläppa avloppsvatten i
visst vattenområde.
25 §.
Uppkommer genom miljöfarlig verksamhet betydande olägenhet som
icke förutsågs när tillstånd lämnades, kan koncessionsnämnden meddela
föreskrift som är ägnad att förebygga eller minska olägenheten för fram
tiden.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
26 §.
Fråga som avses i 23—25 § prövas efter framställning av statens natur
vårdsverk.
27 §.
Efter ansökan av tillståndshavaren kan koncessionsnämnden upphäva
eller mildra villkor i tillståndsbeslut, om det är uppenbart att villkoret ej
längre behövs eller är strängare än nödvändigt eller om ändringen påkallas
av omständighet som icke förutsågs när tillståndet meddelades.
28 §.
Har Konungen fastställt villkor för tillstånd, får koncessionsnämnden
vid tillämpning av 24, 25 eller 27 § icke avvika väsentligt från villkoret
utan att Konungen medgivit det.
29 §.
Tillstånd förfaller, om den med tillståndet avsedda verksamheten ej
satts i gång inom tid som föreskrivits med stöd av 18 § andra stycket.
Visas giltigt skäl för dröjsmål eller skulle synnerligt men uppstå ge
nom att tillståndet förfaller, kan koncessionsnämnden förlänga tiden med
högst tio år, om ansökan därom göres innan den föreskrivna tiden går ut.
Ersättning m. m.
30 §.
Den som orsakar olägenhet genom miljöfarlig verksamhet skall utge
ersättning härför. Har olägenheten ej orsakats genom försumlighet, skall
dock ersättning utgå endast om olägenheten är av någon betydelse och
bara i den mån den ej skäligen bör tålas med hänsyn till förhållandena i
orten eller till dess allmänna förekomst under jämförliga förhållanden.
Om ej annat följer av vad nedan sägs, skall ersättningen bestämmas en
ligt allmänna skadeståndsregler.
31 §.
Kan i fråga om skada eller olägenhet som drabbar egendom ersättning
ens belopp lämpligen uppskattas på förhand, skall ersättning bestämmas
för framtida skada, om part begär det.
„
Om det finns skälig anledning, kan ersättning för framtida skada pa
egendom bestämmas att utgå med visst årligt belopp. Ersättning som be
stämts på sådant sätt kan jämkas efter vad som är skäligt, om ändrade
förhållanden påkallar det.
32 §.
Medför miljöfarlig verksamhet att fastighet eller del av fastighet blir
onyttig för ägaren eller att synnerligt men uppkommer vid begagnandet,
skall fastigheten eller fastighetsdelen lösas, om ägaren begär det.
33 §.
Fastighetsägare som vill fordra inlösen enligt 32 § skall väcka talan vid
den fastighetsdomstol inom vars område den miljöfarliga verksamheten i
huvudsak utövas eller skall utövas.
I fråga om inlösen gäller lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expro
9
priation i tillämpliga delar. Ogillas yrkande om inlösen, tillämpas dock
allmänna regler om rättegångskostnad.
34 §.
Den som vill framställa ersättningsanspråk eller annat enskilt anspråk
på grund av miljöfarlig verksamhet skall väcka talan vid fastighetsdom
stol som anges i 33 §. Även den som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig
verksamhet kan påkalla prövning av ersättningsfråga på sätt som nu
sagts. Han skall därvid ange de ersättningsbelopp som han erbjuder.
35 §.
Ersättning som fastställts att utgå på en gång för framtida skada på fas
tighet och som tillkommer ägaren av fastigheten eller innehavare av tomt
rätt i denna skall nedsättas hos länsstyrelsen, om fastigheten eller tomt
rätten besväras av sökt eller beviljad inteckning för fordran eller fastig
heten kan på grund av 11 kap. 2 § jordabalken i ägarens hand häfta för
ogulden köpeskilling. Nedsättning behöver dock ej ske om skadan eller
intrånget är väsentligen utan betydelse för fordringshavarens säkerhet.
I samband med att fastighetsdomstolen bestämmer ersättning skall dom
stolen ange i vad mån nedsättning skall ske.
Nedsatt belopp skall av länsstyrelsen genast insättas i bankinrättning
för att där innestå mot ränta. Om fördelning och utbetalande av nedsatt be
lopp jämte ränta samt om verkan därav gäller i tillämpliga delar vad som
är föreskrivet för det fall att nyttjanderätt eller servitutsrätt upplåtes ge
nom expropriation.
Om innehavare av fordran som avses i första stycket lider förlust därige
nom att ersättning blivit för lågt beräknad och ersättningen till följd av
överenskommelse mellan den ersättningsskyldige och den ersättningsbe-
rättigade eller av annan anledning ej blivit prövad av domstol, har ford-
ringshavaren rätt att av den ersättningsskyldige få gottgörelse för förlusten
mot avskrivning på fordringshandlingen. Talan om sådan gottgörelse skall
väckas vid fastighetsdomstol som anges i 33 §.
36 §.
Väcker någon talan vid fastighetsdomstol om förbud mot miljöfarlig
verksamhet eller om åläggande för den som utövar eller ämnar utöva så
dan verksamhet att vidtaga försiktighetsmått och är fråga om tillstånd till
verksamheten enligt denna lag under prövning eller kommer den under
prövning innan fastighetsdomstolen avgjort målet, skall domstolen förklara
målet vilande till dess frågan avgjorts.
37 §.
I mål enligt 34 § andra punkten äger bestämmelserna om kostnad i ex-
propriationsmål motsvarande tillämpning.
Ogillas talan som avses i 36 § på den grund att svaranden efter talans
väckande sökt och erhållit tillstånd enligt denna lag, skall domstolen efter
omständigheterna föror dna att vardera parten skall själv bära sin rätte
gångskostnad eller att full eller jämkad ersättning skall tilläggas endera.
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
lf Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 28
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
Tillsyn
38 §.
Till skydd mot miljöfarlig verksamhet som kan medföra fara för allmän
na intressen skall tillsyn utövas av statens naturvårdsverk och länsstyrelser
na.
Naturvårdsverket har den centrala tillsynen, samordnar länsstyrelsernas
tillsynsverksamhet och lämnar vid behov bistånd i denna verksamhet. Läns
styrelsen utövar fortlöpande tillsyn inom länet.
Tillsynsmyndigheterna skall samarbeta med varandra samt med sådana
statliga och kommunala organ som har att utöva tillsyn i särskilda hänseen
den eller som eljest fullgör uppgifter av betydelse för tillsynsverksamheten.
39 §.
Finner tillsynsmyndighet att olägenhet av betydelse från allmän synpunkt
uppkommer eller kan uppkomma genom miljöfarlig verksamhet, kan myn
digheten meddela råd och anvisningar om lämplig åtgärd för att motverka
olägenheten.
40 §.
Om tillstånd icke givits enligt denna lag, kan länsstyrelsen meddela före
läggande om sådant försiktighetsmått eller förbud som är uppenbart be
hövligt för att lagens bestämmelser skall efterlevas. I brådskande fall eller
när särskilt skäl eljest föreligger får föreläggandet ges omedelbart och i
annat fall först sedan det visat sig att rättelse ej kan vinnas genom råd och
anvisningar.
Tillståndsbeslut enligt denna lag hindrar icke länsstyrelsen från att med
dela sådan brådskande föreskrift som är nödvändig till följd av särskilda
omständigheter.
Om tillståndshavare åsidosätter villkor som angivits i tillståndsbeslutet,
kan länsstyrelsen förordna om rättelse på hans bekostnad eller förelägga
honom att själv vidtaga rättelse.
I beslut om föreläggande enligt denna paragraf kan länsstyrelsen utsätta
vite.
41 §.
Har tillstånd enligt denna lag icke meddelats, äger koncessionsnämnden
på hemställan av statens naturvårdsverk besluta om förbud mot miljöfarlig
verksamhet, som ej är tillåtlig enligt denna lag, eller meddela föreskrift om
försiktighetsmått. Vid prövningen äger 14 och 16 §§ motsvarande tillämp
ning.
42 §.
För att utöva tillsyn enligt denna lag har tillsynsmyndighet rätt att vinna
tillträde till fabrik eller annan anläggning, vare sig den är i bruk eller ej,
samt att företaga undersökning inom anläggningen eller område som hör
till denna.
Behövs undersökning på annan plats, har myndigheten rätt att vinna till
träde dit för att utföra undersökningen. Detta gäller dock ej hus, tomt eller
trädgård.
43 §.
Kan verksamheten vid en anläggning befaras vara miljöfarlig, är inneha
varen skyldig att på begäran lämna tillsynsmyndighet behövliga upplys
ningar om anläggningen.
11
44 §.
Den som tagit befattning med tillsyn enligt denna lag får ej obehörigen
yppa yrkeshemlighet som därigenom blivit känd för honom eller driftan
ordning, affärsförhållande eller förhållande av betydelse för landets försvar
varom han sålunda fått kännedom.
Ansvar, handräckning och besvär m. m.
45 §.
Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
1. bryter mot förbud som meddelats med stöd av 8, 23 eller 41 §,
2. underlåter att iakttaga föreskrift som Konungen meddelat enligt 10 §
första stycket utan att undantag har medgivits med stöd av 10 § andra
stycket eller 17 § andra stycket,
3. åsidosätter villkor eller föreskrift som meddelats med stöd av 10 §
andra stycket eller 17 §, 18 § första stycket, 19—21, 24, 25, 27 eller 41 §, så
att allmän eller enskild rätt kan kränkas, eller
4. bryter mot 44 §,
dömes till böter eller fängelse i högst ett år.
Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att fullgöra vad som
åligger honom enligt 43 §, dömes till böter.
46 §.
Avser brott mot 44 § annat än förhållande av betydelse för landets för
svar, får brottet åtalas av åklagare endast efter angivelse av målsägande.
47 §.
Har någon begått gärning som avses i 45 § första stycket 1—3, kan över-
exekutor meddela handräckning för att åstadkomma rättelse. I fråga om så
dan handräckning gäller samma regler som för handräckning enligt 191 §
utsökningslagen.
Berörs allmänna intressen, får ansökan om handräckning göras av sta
tens naturvårdsverk eller annan myndighet som ärendet angår.
Efterkommes ej föreläggande enligt 40 § första eller andra stycket, skall
utmätningsmannen på anmodan av länsstyrelsen ombesörja att åtgärd vid
tages.
Det åligger polismyndighet att lämna den handräckning som behövs för
utövande av tillsyn enligt denna lag.
48 §.
När koncessionsnämnden eller länsstyrelsen meddelar beslut i fråga om
tillstånd enligt denna lag skall senast samma dag underrättelse om tiden
för beslutets meddelande införas i en eller flera av ortens tidningar eller,
om så lämpligen kan ske, avsändas till parterna. Vad nu sagts gäller även
beslut av koncessionsnämnden i fråga som avses i 41 § och beslut av läns
styrelsen i fråga som avses i 40 §.
Talan mot beslut som avses i första stycket och beslut enligt 14 § sista
stycket andra punkten föres hos Konungen inom fyra veckor från dagen
för beslutet. Statens naturvårdsverk får föra talan mot beslut som avses i
första stycket för att tillvarataga allmänna intressen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
12
Mot beslut som meddelas av naturvårdsverket enligt 10 § andra stycket
eller av länsstyrelsen enligt 17 § andra stycket får talan ej föras.
49 §.
Beslut i fråga om tillstånd enligt denna lag, beslut i fråga som avses i
41 § och beslut enligt 14 § sista stycket andra punkten blir gällande när
beslutet vunnit laga kraft. I beslutet kan förordnas att det skall lända till
efterrättelse omedelbart.
Beslut i fråga som avses i 40 § länder till efterrättelse omedelbart, om ej
annorlunda förordnas.
Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969
50 §.
Har länsstyrelse med stöd av 40 § första stycket eller har hälsovårds
nämnd förbjudit miljöfarlig verksamhet eller ålagt den som utövar eller
ämnar utöva sådan verksamhet att vidtaga försiktighetsmått och begär
han tillstånd till verksamheten enligt denna lag, kan koncessionsnämnden,
om sökanden ställer säkerhet för kostnad och skada, bestämma att läns
styrelsens eller hälsovårdsnämndens beslut ej får verkställas förrän till
ståndsfrågan avgjorts eller koncessionsnämnden föreskriver annat.
51 §.
Vill någon för att utreda verkningarna av miljöfarlig verksamhet som
han utövar eller ämnar utöva företaga mätning eller annat undersöknings
arbete på fast egendom som annan äger eller innehar, kan länsstyrelsen,
om skäl föreligger, föreskriva att tillträde till egendomen skall lämnas
under viss tid. Behöver mätapparat eller liknande instrument utsättas kan
länsstyrelsen även föreskriva förbud vid vite att rubba eller skada instru
mentet.
Undersökningsarbetet skall utföras så att minsta skada och intrång vållas.
För skada och intrång skall ersättning utgå. Talan om ersättning väckes
vid fastighetsdomstol som anges i 33 §.
52 §.
Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Ko
nungen.
övergångsbestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969, då lagen den 30 november 1956
(nr 582) om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden skall
upphöra att gälla.
„
2. Mål som vid lagens ikraftträdande är anhängigt vid allmän domstol
eller vattendomstol och som rör fråga, varom bestämmelse meddelas i
denna lag, handlägges och bedömes enligt äldre bestämmelser.
3. Har före ikraftträdandet förrättningsman förordnats enligt 10 kap.
32 § 4 mom. vattenlagen för att handlägga fråga varom bestämmelse med
delas i denna lag, skall äldre bestämmelser tillämpas på förrättningen.
4. Har vattendomstol genom laga kraft ägande beslut eller har synemän
i utlåtande varvid skall bero lämnat medgivande att kloakvatten eller in
dustriellt avloppsvatten utsläppes eller att fast avfall utkastas, utsläppes
13
eller upplägges, anses medgivandet som tillstånd enligt denna lag. Beslut
som i annat fall enligt förut gällande ordning meddelats om åtgärd till
skydd mot miljöfarlig verksamhet äger tillämpning till dess annorlunda
förordnas.
5. Uppkommer i ärende enligt denna lag fråga om åtgärd till skydd mot
miljöfarlig verksamhet som påbörjats före lagens ikraftträdande och efter
ikraftträdandet fortsatt utan att medföra ökad eller ny olägenhet, kan kon
cessionsnämnden medge det anstånd med åtgärdens genomförande som är
oundgängligen nödvändigt.
6. Bestämmelsen i 32 § äger ej tillämpning i fråga om miljöfarlig verk
samhet, som börjat före lagens ikraftträdande och som efter ikraftträdan
det fortsatt utan att medföra väsentligt ökat men.
7. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till lagrum, som
ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall i stället den bestämmelsen
tillämpas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
2) Förslag
till
Lag
om ändring i vattenlagen
Härigenom förordnas, dels att 10 kap. 51 § vattenlagen1 skall upphöra att
gälla, dels att 2 kap. 35 och 38 §§, 3 kap. 9 §, 8 kap., 9 kap. 1, 47 och 50 §§,
10 kap. 32 § 4 mom. samt 33, 38, 44, 48, 58, 67, 68, 74, 79 och 80 §§, 11 kap.
17 g, 27 § 2 mom. samt 59, 83, 91, 92 och 95 §§ ävensom 13 kap. 8, 11, 12
och 16 §§ vattenlagen skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
2 KAP.
35 §.
I vatten------------------------------- nödgats utgiva.
Vad sålunda------------------------------- däri nedsköljas.
Om förebyggande av förorening i
vattendrag, sjö eller annat vatten
område meddelas, utöver vad i 14 §
sägs, bestämmelser i 8 kap..
Om förebyggande av förorening i
vattendrag, sjö eller annat vatten
område meddelas, utöver vad i 14 §
sägs, bestämmelser i 8 kap. och i
miljöskyddslagen den
(nr ).
__1 Senaste lydelse av 2 kap. 35 §, 3 kap. 9 §, 8 kap. 3—13, 15, 16, 18—21, 24—27, 30, 31,
35, 39—48, 50, 52 och 53 §§, 9 kap. 1, 47 och 50 §§ samt 10 kap. 32, 48, 51, 58 och 80 §§ se
1941:614, av 2 kap. 38 §, 8 kap. 23, 28 och 29 §§, 11 kap. 83 § samt 13 kap. 8, 11 och 12 §§ se
1964:110, av 8 kap. 1, 14, 17, 22, 33, 36 och 54 §§ se 1955:315, av 8 kap. 2 § se 1956:87, av
8 kap. 32, 34, 37 och 38 §§ se 1956:581, av 8 kap. 49 § se 1952:235, av 8 kap. 51 §, 10 kap.
38 och 79 §§ samt 11 kap. 91 § se 1961:548, av 8 kap. 55 § och 11 kap. 17 § se 1968:51, av 10.
kap. 33 § se 1945:343, av 10 kap. 44, 68 och 74 §§ samt 11 kap. 59 § se 1967:370, av 10 kap.
67 § se 1952:239, av 11 kap. 27 § se 1948:479, av 11 kap. 92 och 95 §§ se 1960:304, av 13 kap.
16 § se 1920:459.
14
Kungi. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
(Nuvarande lydelse)
38
Där arbete, som ovan sägs, avser
huvudsakligen anläggande av grund
vattentäkt eller utförande av vat
tenreglering eller inrättande, utvid
gande eller förbättrande av allmän
farled eller av allmän flottled, torr
läggning av mark. eller avledande
av kloakvatten eller industriellt av
loppsvatten, skola stadgandena i 2—
37 §§ av förevar ande kap. äga till-
lämpning endast, såvitt sådant fin
nes för varje fall i 42—61 §§ av
detta kap. eller i 3, 5, 6, 7 eller 8
kap. föreskrivet.
Är fråga----------- —----------------- för
(Föreslagen lydelse)
§•
Där arbete, som ovan sägs, avser
huvudsakligen anläggande av grund
vattentäkt eller utförande av vat
tenreglering eller inrättande, utvid
gande eller förbättrande av allmän
farled eller av allmän flottled, torr
läggning av mark eller avledande
av avloppsvatten, skola stadgandena
i 2—37 §§ av förevar ande kap. äga
tillämpning endast, såvitt sådant
finnes för varje fall i 42—61 §■§ av
detta kap. eller i 3, 5, 6, 7 eller 8
kap. föreskrivet.
3 KAP.
9 §•
Visas, efter det vattenreglering,
som i 1 § sägs, blivit utförd, att
densamma länder till stadigvarande
nytta för allmän hamn eller annan
allmän farled eller för anläggning,
varigenom kloakvatten eller indu
striellt avloppsvatten avledes, må
ägaren av farleden eller anläggning
en, där den vunna nyttan kan upp
skattas till visst penningbelopp, på
talan av deltagarna förpliktas att an
tingen på en gång eller med fördel
ning på visst antal år erlägga högst
så stor del av nämnda belopp, som
svarar mot förhållandet mellan å
ena sidan företagets anläggnings
kostnad och å den andra den beräk
nade båtnaden därav i sådant hän
seende, som i 3 § avses. Å oguldet
kapitalbelopp skall gäldas ränta efter
den räntefot, som finnes skälig. För
bidrag, som nu nämnts, förvärvas
ej delaktighet i företaget, och vare
förty bidragsgivaren ej skyldig att
taga del i framtida kostnad för detta.
Vad sålunda---------------------------—
Anslag, som------- —-------- —--------
Visas, efter det vattenreglering,
som i 1 § sägs, blivit utförd, att
densamma länder till stadigvarande
nytta för allmän hamn eller annan
allmän farled eller för anläggning,
varigenom avloppsvatten avledes, må
ägaren av farleden eller anläggning
en, där den vunna nyttan kan upp
skattas till visst penningbelopp, på
talan av deltagarna förpliktas att an
tingen på en gång eller med fördel
ning på visst antal år erlägga högst
så stor del av nämnda belopp, som
svarar mot förhållandet mellan å ena
sidan företagets anläggningskostnad
och å den andra den beräknade båt
naden därav i sådant hänseende, som
i 3 § avses. Å oguldet kapitalbelopp
skall gäldas ränta efter den räntefot,
som finnes skälig. För bidrag, som
nu nämnts, förvärvas ej delaktighet
i företaget, och vare förty bidrags
givaren ej skyldig att taga del i fram
tida kostnad för detta.
flottleds anläggningskostnad.
givit anslaget.
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
15
8 KAP.1
Om avloppsföretag m. m.
Inledande bestämmelser
1 §•
För avledande av avloppsvatten från mark, byggnad eller anläggning skall
gälla vad i detta kap. sägs.
Med avloppsvatten avses
1. spillvatten eller annan flytande or enlighet,
2. vatten som använts för kylning vid driften av fabrik eller annan in
rättning,
3. vatten som avledes för sådan torrläggning av mark inom stadsplan
eller byggnadsplan som ej sker för viss eller vissa fastigheters räkning,
4. vatten som avledes för torrläggning av begravningsplats.
2
§•
Bestämmelserna i detta kap. om avledande av avloppsvatten gälla i till
lämpliga delar också i fråga om utkastande, utsläppande eller uppläggande
av fast ämne från mark, byggnad eller anläggning så, att vattendrag, sjö eller
annat vattenområde kan förorenas av ämnet.
3 §•
Om skyldighet att vidtaga åtgärder för att motverka vattenförorening fin
nas bestämmelser i miljöskyddslagen.
4 §.
Utöver bestämmelserna i detta kap. gäller vad som föreskrives i hälso
vårdsstadgan den 19 december 1958 (nr 663) eller eljest från hälsovårdssyn-
punkt. Beträffande avledande av avloppsvatten genom allmän vatten- och
avloppsanläggning gälla dessutom särskilda bestämmelser.
Med samhälle avses i detta kap. verksamhetsområdet för allmän vatten-
och avloppsanläggning. Såvitt angår utövandet av rättigheter och fullgöran
det av skyldigheter som föreskrivas beträffande samhälle avses med sam
hälle huvudmannen för sådan anläggning.
Avloppsledning
5 §.
Avloppsledning skall göras täckt, om ej öppen ledning kan tillåtas med
hänsyn till särskilda förhållanden.
I övrigt skall avloppsledning inrättas så, att ändamålet kan vinnas med
minsta intrång och olägenhet utan oskälig kostnad.
6
§•
Fordras för avledande av avloppsvatten att ledning dragés fram över an
nans fastighet, är fastighetens ägare skyldig att tåla intrånget mot ersättning
enligt 9 kap.
1 Beträffande 8 kap. anges endast föreslagen lydelse.
16
Fordras för avledande av avloppsvatten att avlopp anordnas genom väg
eller genom järnvägs eller spårvägs banvall eller stationsområde eller att be
fintligt sådant avlopp utvidgas eller fördjupas, skall arbetet bekostas av an-
läggaren och ombesörjas av vägens, järnvägens eller spårvägens ägare, om
ej ägaren hellre vill överlämna arbetet åt anläggaren.
Vad som nu sagts om ägare av väg avser i fråga om allmän väg väghålla-
ren.
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
7 §•
8
§•
Skall allmän väg eller därtill hörande bro eller trumma byggas eller änd
ras och fordrar, innan arbetet börjar, någon som behöver eller kan behöva
avlopp genom vägen för att avleda avloppsvatten att avlopp anordnas enligt
av honom framlagd plan som upprättats av sakkunnig, skall väghållaren
utföra arbetet enligt planen om det kan ske utan men för väganläggningens
brukbarhet och framtida bestånd. Väghållaren har rätt till ersättning med
det belopp varmed väganläggningen och dess underhåll fördyras. Om väg
hållaren underlåter att utföra arbetet och avlopp sedermera begäres, får stör
re kostnad än nyss angivits ej åläggas den som behöver avloppet.
Första stycket äger motsvarande tillämpning på järnväg och spårväg med
särskild banvall samt bro och trumma som hör till järnvägen eller spår
vägen.
9 §•
I den mån detta kap. ej innehåller särskilda föreskrifter gälla bestämmel
serna i 7 kap. 5, 12 och 16—19 §§ om upptagande av dike i tillämpliga delar
också i fråga om avloppsledning.
10
§.
Avloppsledning skall behörigen underhållas av ägaren, om någons rätt
kan vara beroende av det.
11
§•
Kan avloppsledning som skall byggas för ett samhälle lämpligen inrättas
för att avleda också annat samhälles avloppsvatten, skall ledningen byggas
så, om sistnämnda samhälle fordrar det.
Om avloppsledning som ett samhälle vill anlägga kan med väsentlig för
del användas för att avleda avloppsvatten också från annat samhälle som be
höver avloppsledning, är sistnämnda samhälle skyldigt att taga del i led
ningens anläggande, om ej särskilda omständigheter föranleda att frågan om
dess deltagande i företaget skäligen bör anstå.
12
§.
Anläggningskostnaden för ledning som avses i 11 § skall, i den mån led
ningen är gemensam för två eller flera samhällen, fördelas mellan samhälle
na med hänsyn till mängden och beskaffenheten av det avloppsvatten som
skall avledas från varje samhälle. Inget samhälle är dock skyldigt att sam
manlagt vidkännas större kostnad för att avleda sitt avloppsvatten än om
samhället anlagt särskild ledning eller att bidraga med större belopp än
som kan anses rimligt med hänsyn till samhällets nytta av företaget.
Har ett samhälle förskjutit medel på sätt och för ändamål som anges i 8 §,
har samhället rätt till ersättning för denna utgift jämte skälig ränta. Ersätt-
Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969
17
ning skall dock utgå med högst det belopp till vilket nyttan av utgiften kan uppskattas.
Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om kostnaden för den gemensamma ledningens skötsel och underhåll.
13 §.
Vill samhälle leda avloppsvatten till avloppsledning som redan anlagts för annat samhälles räkning, får det ej vägras, om ej väsentlig olägenhet uppkommer och avledning kan ändamålsenligt beredas på annat sätt.
Har ett samhälle inrättat avloppsledning så, att den kan med väsentlig fördel användas för att avleda avloppsvatten också från annat samhälle, är sistnämnda samhälle skyldigt att ingå i företaget, när samhället behöver av loppsledning, om ej särskilda omständigheter föranleda att frågan om dess deltagande i företaget skäligen bör anstå.
14 §.
Om fördelning av kostnaderna för gemensam ledning i fall som anges i 13 § gälla bestämmelserna i 12 §. Skyldigheten att deltaga i anläggnings kostnaden skall fastställas med hänsyn till ledningens värde i befintligt skick. Om ledningen måste utvidgas eller på annat sätt ändras, är det sam hälle som berättigats eller förpliktats att ingå i företaget ej skyldigt att taga del i redan nedlagd kostnad som blir onyttig genom ändringen.
15 §.
Om avloppsledning som är gemensam för två eller flera samhällen be höver byggas om, äga bestämmelserna här ovan om ny ledning motsvarande tillämpning.
Sker ombyggnaden på yrkande av ett samhälle och behövs den ej för det eller de andra samhällenas räkning, är samhälle som sist angivits ej skyl digt att bidraga till ombyggnaden i vidare mån än samhällets utgifter för ledningens skötsel och underhåll beräknas bli mindre för framtiden. Ökas kostnaden för ledningens skötsel och underhåll genom ombyggnaden, är sistnämnda samhälle ej skyldigt att taga del i sådan ökning.
16 §.
Vad som föreskrives i 11—15 §§ i fråga om två eller flera samhällen äger motsvarande tillämpning med avseende på två eller flera fastigheter, med de avvikelser som föranledas av 17 och 18 § g.
Första stycket gäller också i fråga om samhälle och en eller flera fastig heter som äro belägna utom samhället.
17 §.
Äro ett flertal fastigheter delaktiga i samma avloppsledning kunna, i den mån ej ledningens längd eller arten av förefintlig bebyggelse eller eljest sär skilt förhållande föranleder annat, fastigheterna förklaras skyldiga att del taga i kostnaden för hela ledningen, trots att avloppsvatten från dem till föres ledningen på skilda ställen.
18 §.
Sådan ägare av fastighet som ej är sökande till företaget och ej heller förenat sig med sökanden om företaget eller fört talan som föranlett större anläggning än sökanden yrkat, kan berättigas att betala på honom belöpande
18
bidrag till anläggningskostnaden med fördelning på visst antal år efter vad
som prövas skäligt i varje fall. På oguldet kapitalbelopp skall ränta beräk
nas efter den räntefot som finnes skälig.
19 §.
Bestämmelserna i 5—18 §§ äga ej tillämpning i fråga om avledande inom
samhälle av avloppsvatten från byggnader, tomter, gator eller andra platser
i samhället.
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
Ledning för såväl avledande av avloppsvatten som torrläggning av mark
20
§.
Vill någon leda avloppsvatten till ledning som skall byggas eller är an
lagd för torrläggning av mark, gälla 11 § första stycket och 13 § första
stycket.
Om ledning som skall byggas eller är anlagd för torrläggning av mark kan
med väsentlig fördel användas också för att avleda avloppsvatten från sam
hälle eller fastighet som behöver ledning för sådant ändamål, gälla bestäm
melserna i 11 § andra stycket och 13 § andra stycket om skyldighet att ingå
i avloppsledningsföretag.
I fråga om fördelning av kostnaderna för ledning som avses i första eller
andra stycket mellan torrläggningsföretaget, å ena, samt den som berättigats
eller förpliktats att ingå i företaget med hänsyn till möjligheten att använda
ledningen också för att avleda avloppsvatten, å andra sidan, äga 12, 14 och
15 §§ motsvarande tillämpning. Beträffande anstånd med betalning av bi
drag till anläggningskostnaden gäller 18 §.
21
§.
Ägare av mark varifrån vattnet har naturligt fall åt det håll där avlopps
ledning skall byggas eller är anlagd har rätt att för markens torrlägg
ning leda vattnet till ledningen under de förutsättningar och villkor i övrigt
som ovan föreskrivas i fråga om inledande av avloppsvatten i avloppsled
ning.
Om avloppsledning är till väsentlig nytta för marks torrläggning, är ägare
av mark som har båtnad av företaget skyldig att taga del i detta efter vad
som prövas skäligt. Han är dock ej skyldig att vidkännas större bidrag till
kostnaden för företaget eller att betala på honom belöpande bidrag på andra
villkor än om företaget avsett endast torrläggning av mark.
22
§.
Vid bedömande om ledning får användas för såväl avledande av avlopps
vatten som torrläggning av mark skall iakttagas att behövlig rening av av
loppsvattnet ej får hindras eller väsentligt försvåras.
Om det lämpligen kan ske, bör avloppsvattnet underkastas behövlig re
ning innan det tillföres ledningen.
23 §.
Om två eller flera fastigheter på grund av båtnad genom torrläggning av
mark äro delaktiga i företag som anges i 20 eller 21 §, skall den del av kost
naden för företaget, som åvilar fastigheterna på grund av denna båtnad,
fördelas mellan dem efter vad som föreskrives i 7 kap. om dikningssam-
fällighet.
19
Bestämmelserna i 20—23 §§ äga ej tillämpning på ledning inom stadsplan eller byggnadsplan för torrläggning av mark inom det planlagda området eller för avledande av avloppsvatten från byggnader, tomter, gator eller andra platser inom detta område. Bestämmelsen i 21 § första stycket gäller dock också ledning som nu angivits.
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
24 §.
Vissa åtgärder för att motverka vattenförorening
25 §.
Fordras för renande av avloppsvatten innan det släppes ut i vattendrag, sjö eller annat vattenområde att anläggning utföres på annans fastighet, är fastighetens ägare skyldig att tåla intrånget mot ersättning enligt 9 kap. Tomtplats, trädgård eller park får dock ej tagas i anspråk för ändamål som nu avses, om det kan undvikas utan synnerlig olägenhet.
26 §.
Bestämmelserna i 5 och 10—18 §§ om avloppsledning gälla i tillämpliga delar också i fråga om åtgärd för att motverka förorening genom avlopps vatten, innan det släppes ut i vattendrag, sjö eller annat vattenområde.
27 §.
Fordras för att motverka förorening genom avloppsvatten att nya eller ändrade bestämmelser meddelas om vattenhushållningen vid byggnad i vat ten eller att sådan byggnad rives ut eller ändras eller att eljest särskild åt gärd vidtages i vatten, äro bestämmelserna i 2 kap. om byggande i vatten tillämpliga. Bestämmelserna i 2 kap. 3 § första stycket hindra dock ej åt gärd som nu angivits.
28 §.
Om åtgärd som anges i 27 § är behövlig till följd av att avloppsvatten av- ledes från två eller flera samhällen, är varje samhälle skyldigt att taga del i företaget efter vad som prövas skäligt.
29 §.
Om två eller flera samhällen avleda avloppsvatten till samma vattenom råde och något av dem har vidtagit åtgärder för att rena sitt avloppsvatten, kan samhälle som fortfarande förorenar vattenområdet förpliktas att, till dess samhället vidtager motsvarande åtgärder för att rena sitt avloppsvat ten, årligen utgiva skäligt bidrag till kostnaden för förstnämnda åtgärder.
30 §.
Bestämmelserna i 28 och 29 §§ om två eller flera samhällen äga motsva rande tillämpning med avseende på två eller flera fastigheter samt be träffande samhälle och en eller flera fastigheter som äro belägna utom sam hället.
31 §.
Om avloppsvatten från fabrik eller inrättning inom samhället icke avledes genom samhällets avloppsledning, behandlas fabriken eller inrättningen vid tillämpning av 25—30 §§ som om den vore belägen utom samhället.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
Ny ägares ansvarighet
32 §.
Har fastighet, som förklarats delaktig i företag eller som eljest ålagts
bidragsskyldighet enligt detta kap., övergått till ny ägare, är också denne
skyldig att svara för den kostnad som efter vad ovan sagts belöper på fas
tigheten. Har föregående ägares skyldighet att betala kostnaden fastställts
genom dom eller på annat sätt eller har sådan skyldighet, om fastigheten
är delaktig på grund av båtnad genom marks torrläggning, åvilat fastig
heten oavsett om båtnaden tagits i bruk, skall dock ny ägare ej svara för
bidrag som förfallit till betalning mer än ett år innan han blev ägare till
fastigheten eller, om han inropat fastigheten på exekutiv auktion, för bi
drag som förfallit till betalning före försäljningsdagen.
Om föregående ägare försummat att verkställa arbete som ålagts honom
för utförande av eller underhåll av företag, är nye ägaren skyldig att full
göra vad som blivit eftersatt.
Prövning och beslut
33 §.
Vill någon begagna sig av rättighet som anges i 6, 7 eller 25 § eller erhålla
prövning av fråga om delaktighet i företag eller bidragsskyldighet som av
ses i detta kap., kan han ingiva ansökan därom till vattendomstolen. Må
let prövas i den ordning som föreskrives för ansökningsmål i 11 kap. Om
det är lämpligt, kan dock vattenrättsdomaren eller vattendomstolen för
ordna att målet skall behandlas vid syneförrättning som avses i 10 kap.
32 §. Om mål som avser både avledande av avloppsvatten och torrläggning
av mark hänvisas till syneförrättning, bör till ledning vid förordnande av
förrättningsman om möjligt anges vilket ändamål som bör anses vara
företagets huvudsakliga.
Ansökan som avses i första stycket kan också inges till Konungens be-
fallningshavande. Målet behandlas i sådant fall alltid vid syneförrättning
som avses i 10 kap. 32 §.
34 §.
Har vattendomstol eller synemän lämnat medgivande till företag enligt
detta kap. och har vattendomstolens beslut vunnit laga kraft eller skall vid
synemännens utlåtande bero, gäller beslutet eller utlåtandet mot envar
med de inskränkningar som följa av bestämmelserna i 35—37 §§ samt av
vad som föreskrives i 9 kap., 10 kap. 77 och 78 §§ samt 11 kap. 69 § om ny
prövning i vissa fall. Angående begränsad rättsverkan i visst fall av vat
tendomstols beslut meddelas föreskrift i 11 kap. 61 § andra stycket.
Beträffande verkan av vattendomstols beslut i fall som enligt 27 § skall
bedömas enligt 2 kap. gäller vad som föreskrives i sistnämnda kap.
35 §.
Om skada eller intrång orsakas av företag som utföres med stöd av be
slut eller utlåtande enligt 34 § och skadan eller intrånget icke förutsetts
när beslutet eller utlåtandet meddelades, kan den skadelidande yrka er
sättning enligt 9 kap. utan hinder av bestämmelserna i 34 §. För att an
språket skall kunna upptagas till prövning skall det anmälas hos vatten
21
domstolen inom fem år eller den längre tid, högst tolv år, som kan ha föreskrivits i beslutet eller utlåtandet. Tiden räknas från utgången av den tid för företagets slutförande som bestämts i beslutet eller utlåtandet eller som fastställts senare med anledning av begäran om anstånd.
Är skada eller intrång som avses i första stycket av betydenhet, kan den skadelidande föra talan om att på företagets bekostnad sådana åtgärder skola vidtagas som äro ägnade att förebygga eller i största möjliga mån minska skadan eller intrånget för framtiden utan att förnärma tredje mans rätt eller medföra väsentlig olägenhet för företaget. Talan skall föras inom tid som gäller för anmälan av anspråk enligt första stycket.
36 §.
Har företag som avses i detta kap. icke slutförts inom tid som föreskri vits enligt 10 kap. 62 § eller 11 kap. 63 §, förfaller beslutet eller utlåtandet rörande företaget. Om giltigt skäl för dröjsmål visas eller synnerligt men skulle uppstå genom att företaget inställes, kan vattendomstolen bevilja anstånd på högst tio år med företagets slutförande, under förutsättning att ansökan därom har gjorts före utgången av den föreskrivna tiden.
Meddelas ej anstånd, kan deltagare i företaget begära vattendomstolens prövning huruvida den kostnad som nedlagts på företaget skall betalas en dast av sökanden och dem som förenat sig med honom eller om och i vilken mån också övriga deltagare skola taga del i kostnaden med hänsyn till den nytta de vunnit.
37 §.
Om visst arbete som föreskrivits i beslut eller utlåtande rörande företag enligt detta kap. finnes vara obehövligt, när företaget utföres, eller om de bestämmelser som meddelats om företagets utförande behöva jämkas till följd av oförutsedd arbetssvårighet eller av annan sådan orsak, kan vatten domstolen på ansökan av deltagare i företaget göra sådan jämkning och i övrigt göra den ändring i bestämmelserna om företaget som jämkningen kan föranleda.
Har bestämmelse meddelats om skötsel eller underhåll av gemensam anläggning som avses i detta kap. eller kostnaden därför eller om bidrags- skyldighet som avses i 28 och 29 §§ och inträffar väsentlig ändring i något förhållande som lagts till grund för bestämmelsen, äger första stycket mot svarande tillämpning.
Kungl. Maj ds proposition nr 28 år 1969
Handhavande av företag
38 §.
Är företag som avses i detta kap. gemensamt för två eller flera samhällen, skall det samhälle som är bäst lämpat åläggas att handhava företagets an gelägenheter mot ersättning för den del av företagets utgifter som skall åvila den eller de övriga deltagarna. Om det är lämpligt, kan företaget upp delas så, att dess angelägenheter handhavas av ett samhälle i visst hänseende och av annat samhälle i annat hänseende.
Är företag gemensamt för samhälle och en eller flera fastigheter, skall samhället handhava företagets angelägenheter, om ej särskilda förhållanden föranleda annat. Skall ej samhället handhava företagets angelägenheter, gälla bestämmelserna i 39—44 §§ om företag som är gemensamt för två eller flera fastigheter.
22
I fråga om företag som är gemensamt för två fastigheter äger 38 § första
stycket motsvarande tillämpning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
39 §.
40 §.
År företag gemensamt för flera än två fastigheter, skall styrelse med en
eller flera ledamöter utses att handhava företagets angelägenheter.
Det står deltagarna fritt att antaga stadgar om handhavande av företagets
angelägenheter. Sådana stadgar gälla dock endast om Konungens befall-
ningshavande granskat och fastställt dem. I fråga om stadgar för företag
som avses i detta kap. gäller i övrigt 3 kap. 13 §.
41 §.
Innan styrelseval anmälts hos Konungens befallningshavande får ej i fall
som avses i 40 § arbete utföras på annans mark eller åtgärd eljest vidtagas
till förfång för annan. Vad som sagts nu gäller dock ej arbete som tillåtits
med stöd av 11 kap. 66 § 1 mom. och ej heller om syssloman enligt 45 §
förordnats att handhava företagets angelägenheter.
Ändras styrelsens sammansättning, skall styrelsen ofördröjligen anmäla
detta till Konungens befallningshavande.
Har anmälan gjorts enligt första eller andra stycket, skall underrättelse
därom införas i länskungörelserna på deltagarnas bekostnad.
42 §.
Bestämmelserna i 3 kap. 15 och 17—21 §§ äga motsvarande tillämpning
i fråga om företag som avses i 40 § i detta kap. Förordnande som anges i
3 kap. 17 § skall dock införas i länskungörelserna. Om icke i fastställda
stadgar viss ort bestämts som styrelsens säte, skall talan som avses i 3 kap.
20 § väckas hos den allmänna underrätt inom vars domkrets anläggningen
eller största delen av anläggningen är belägen.
43 §.
Rätten att handhava de angelägenheter som äro förenade med företag som
avses i 40 § utövas på sammanträde. Varje deltagare i företaget har rösträtt
efter det andelstal som bestämmer hans skyldighet att taga del i företaget.
Gälla olika andelstal i fråga om anläggningskostnad samt skötsel och under
håll skall det andelstal som gäller skötsel och underhåll tillämpas, om det
ej är fråga endast om åtgärd som hör till företagets utförande.
Om ej annat bestämts i särskilda stadgar, skall kallelse till sammanträde
antingen delges samtliga deltagare skriftligen minst en vecka före samman
trädet eller också kungöras i minst en av ortens tidningar senast fjorton
dagar i förväg.
I fråga om sådant sammanträde gäller i övrigt 3 kap. 22 § i tillämpliga
delar.
44 §.
Bestämmelserna i 3 kap. 23—25 §§ om talan mot beslut som fattas vid
sammanträde med deltagarna samt om hållande av sådant sammanträde
äga motsvarande tillämpning i fråga om företag som avses i 40 § i detta
kap. I fall som avses i 42 § skall dock talan väckas hos den allmänna under
rätt som anges i sistnämnda lagrum.
23
Om det finns skäl antaga att viss eller vissa deltagares intressen åsido sättas i fråga om företag som avses i 38—40 §§ eller att företagets angelägen heter eljest försummas eller handhavas på mindre lämpligt sätt, kan Konung ens befallningshavande förordna syssloman att handhava företagets angelä genheter och företräda deltagarna. Konungens befallningshavande kan ent lediga sysslomannen när förhållandena föranleda det.
Underrättelse om förordnande av syssloman skall införas i länskungö- relserna på deltagarnas bekostnad. Sysslomannen har rätt att få arvode av deltagarna. Arvodet bestämmes av Konungens befallningshavande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
45 §.
Byggnad eller anläggning på ofri grund
46 §.
Avledes avloppsvatten från byggnad eller anläggning som tillhör annan än markens ägare och ej är att anse som fast egendom, skall, om förhållandena föranleda det, vad som föreskrives om fastighetsägare i bestämmelserna om avledande av avloppsvatten från fastighet gälla ägaren av byggnaden eller anläggningen. Berättigas denne mot annans bestridande att deltaga i gemen samt företag, kan som villkor härför föreskrivas att han ställer säkerhet för den kostnad som belöper på honom.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
9 KAP.
1
Där jämlikt denna lag rätt med- gives någon att tillösa sig samfällt strömfall med eller utan utmål eller att eljest lösa eller taga i anspråk annan tillhörigt område eller att till godogöra sig vattenmängd eller vat tenkraft, som tillhör annan, eller att vidtaga åtgärd, varigenom eljest an nans egendom lider skada eller in trång, varde, såvitt ej i 1, 2, 5, 6 eller 8 kap. annorledes stadgas, honom ålagt att efter ty nedan sägs gälda ersättning för egendom, som avstås, eller för förlust, skada eller intrång, som förorsakas.
Ersättning skall, — —---------------1
§•
Där jämlikt denna lag rätt med- gives någon att tillösa sig samfällt strömfall med eller utan utmål eller att eljest lösa eller taga i anspråk annan tillhörigt område eller att till godogöra sig vattenmängd eller vat tenkraft, som tillhör annan, eller att vidtaga åtgärd, varigenom eljest an nans egendom lider skada eller in trång, varde, såvitt ej i 1, 2, 5 eller 6 kap. annorledes stadgas, honom ålagt att efter ty nedan sägs gälda ersättning för egendom, som avstås, eller för förlust, skada eller intrång, som förorsakas. ;slut fastställd.
47 §.
Ersättning i penningar varde be stämd att utgå på en gång; dock må skadeersättning till följd av företag enligt 6 kap. eller till följd av föro rening genom avloppsvatten, varom förmäles i 8 kap., fastställas att utgå
Ersättning i penningar varde be stämd att utgå på en gång; dock må skadeersättning till följd av företag enligt 6 kap. fastställas att utgå i år lig avgift, när skälig anledning där till förekommer.
24
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
i årlig avgift, när skälig anledning
därtill förekommer.
Kan i---------------—----------- böra angivas.
50 §.
I fråga----------------- -----------------enligt 9 §.
Beträffande ersättning för skada
eller intrång av förorening genom
avloppsvatten, varom i 8 kap. sägs,
skall förhöjning icke beräknas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
10 KAP.
32
4 m o m. Till handläggande av sy-
neförrättning rörande avledande av
kloakvatten eller industriellt av
loppsvatten enligt 8 kap. skall för
ordnas person, som på grund av av
lagda kunskapsprov och praktisk er
farenhet av Konungen förklarats be
hörig att hålla dylik förrättning. Är
fråga om företag av mindre omfatt
ning och enkel beskaffenhet och kan
det ej antagas beröra motstående in
tresse av någon betydelse, må dock
förordnande meddelas jämväl annan
i dylika frågor förfaren person, vil
ken finnes lämplig.
Beträffande syneförrättning röran
de sådant företag enligt 8 kap., som
avser både avledande av kloakvatten
eller industriellt avloppsvatten och
torrläggning av mark, skall vid för
ordnande av förrättningsman före
tagets huvudsakliga ändamål vara
avgörande.
33
Förordnande, som i 32 § sägs, skall
efter ansökan meddelas av Konung
ens befallningshavande. I ansökning
en skola så fullständigt som möjligt
uppgivas företagets beskaffenhet,
omfattning och verkningar med an
givande av det vattenområde, som av
företaget kan komma att beröras.
Ansökningen bör tillika innehålla
uppgift å de fastigheter, som företa
get efter ty i 14 kap. 4 § sägs förme
nas angå, samt ägarnas namn och
§•
4 mom. Till handläggande av sy
neförrättning rörande avledande av
avloppsvatten enligt 8 kap. skall för
ordnas person, som på grund av av
lagda kunskapsprov och praktisk er
farenhet av Konungen förklarats be
hörig att hålla dylik förrättning. Är
fråga om företag av mindre omfatt
ning och enkel beskaffenhet och kan
det ej antagas beröra motstående in
tresse av någon betydelse, må dock
förordnande meddelas jämväl annan
i dylika frågor förfaren person, vil
ken finnes lämplig.
Beträffande syneförrättning röran
de sådant företag enligt 8 kap., som
avser både avledande av avloppsvat
ten och torrläggning av mark, skall
vid förordnande av förrättningsman
företagets huvudsakliga ändamål
vara avgörande.
§•
Förordnande, som i 32 § sägs, skall
efter ansökan meddelas av Konung
ens befallningshavande. I ansökning
en skola så fullständigt som möjligt
uppgivas företagets beskaffenhet,
omfattning och verkningar med an
givande av det vattenområde, som
av företaget kan komma att beröras.
Ansökningen bör tillika innehålla
uppgift å de fastigheter, som företa
get efter ty i 14 kap. 4 § sägs förme
nas angå, samt ägarnas namn och
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
(Nuvarande lydelse)
hemvist ävensom sådana nyttjande- rättshavares, vilkas rätt kan vara av företaget beroende. I fråga om före tag enligt 8 kap. vare dock ej erfor derligt att angiva fastighet, vilken av företaget beröres allenast genom för orening, i annat fall än då fråga är om bestämmande av ersättning där för.
Vad i---------------------------------------- denna §. Beträffande företag,---------------------------------------- Konungens befallningshavande.
38 §.
Efter samråd----------------------- ortens tidningar. Är företaget--------------------------- stadgade ordning.
I kungörelse om företag enligt 8 kap. vare ej erforderligt att angiva fastighet, vilken av företaget beröres allenast genom förorening, i annat fall än då fråga är om bestämmande av ersättning därför.
hemvist ävensom sådana nyttjande- rättshavares, vilkas rätt kan vara av företaget beroende.
(Föreslagen lydelse)
44 §.
Beträffande företag, som avses i 32 § 4 mom., skall avskrift av an sökningshandlingarna jämte kungö relsen utan dröjsmål avsändas till statens naturvårdsverk och, där frå ga är om avledande av radioaktivt avloppsvatten, till strålskyddsmyndigheten.
Avskrift av kungörelsen skall till lika utan dröjsmål översändas till Konungens befallningshavande, or tens hälsovårdsmyndighet, förste provinsialläkaren i länet samt, om företaget är av betydelse för bygg nadsverksamheten eller ordnandet av avlopp inom orten, till byggnads nämnden och länsarkitekten. Förste provinsialläkaren och länsarkitekten hava att, om anledning därtill före kommer, hos Konungens befallnings havande väcka fråga om åtgärd, som enligt 42 § 1 mom. sista stycket eller eljest må ankomma på Konungens befallningshavande.
Beträffande företag, som avses i 32 § 4 mom., skall avskrift av an sökningshandlingarna jämte kungö relsen utan dröjsmål avsändas till statens naturvårdsverk.
Avskrift av kungörelsen skall tilli ka utan dröjsmål översändas till Konungens befallningshavande och ortens hälsovårdsmyndighet samt, om företaget är av betydelse för byggnadsverksamheten eller ordnan det av avlopp inom orten, till bygg nadsnämnden.
48 §.
Vill sökande----------------------- är stadgat. Äro i fråga om företag enligt 3 el- Äro i fråga om företag enligt 3 el ler 7 kap. sökandena flera, må utan ler 7 kap. sökandena flera, må utan
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969
samtligas medgivande återkallelse ej
ske, utan så är, att kostnaden av sy-
neinännen beräknas uppgå till mer
än nio tiondelar av den uppskattade
båtnaden av företaget; dock att här
vid hänsyn icke skall tagas till båt
nad, för vilken enligt 3 kap. 6 § och
7 kap. 29 § bidragsskyldighet till
företaget inträder först då båtnaden
tages i anspråk. I fråga om företag
enligt 8 kap. må, där sökandena äro
flera, utan samtligas medgivande
återkallelse ej ske, med mindre kost
naden för företaget finnes uppgå till
högre belopp än med hänsyn till nyt
tan därav kan anses rimligt eller fö
retaget på grund av yrkande under
förrättningen blivit väsentligt utvid
gat; dock att vad ovan stadgats i
fråga om 7 kap. skall gälla jämväl
företag, som avser både avledande
av kloakvatten eller industriellt av
loppsvatten och torrläggning av
mark, såvitt detsamma avser sist
nämnda ändamål.
Sker återkallelse —---------------------
(Nuvarande lydelse)
samtligas medgivande återkallelse ej
ske, utan så är, att kostnaden av sy-
nemännen beräknas uppgå till mer
än nio tiondelar av den uppskattade
båtnaden av företaget; dock att här
vid hänsyn icke skall tagas till båt
nad, för vilken enligt 3 kap. 6 § och
7 kap. 29 § bidragsskyldighet till
företaget inträder först då båtnaden
tages i anspråk. I fråga om företag
enligt 8 kap. må, där sökandena äro
flera, utan samtligas medgivande
återkallelse ej ske, med mindre kost
naden för företaget finnes uppgå till
högre belopp än med hänsyn till nyt
tan därav kan anses rimligt eller fö
retaget på grund av yrkande under
förrättningen blivit väsentligt utvid
gat; dock att vad ovan stadgats i
fråga om 7 kap. skall gälla jämväl
företag, som avser både avledande
av avloppsvatten och torrläggning av
mark, såvitt detsamma avser sist
nämnda ändamål.
såsom sökande.
(Föreslagen lydelse)
58 §.
Vill någon------------------------synemännens påskrift.
Yrkande om utvidgning av företa
get må av förrättningsmannen upp
tagas till prövning utan föregående
ansökan, ändå att därmed avses att
syneförrättning för torrläggning av
mark eller för avledande av kloak
vatten eller industriellt avloppsvat
ten skall avse båda ändamålen. Yr
kandet varde i fall, som sist sagts,
kungjort på sätt i 38—44 §§ stad
gas.
Yrkande om utvidgning av företa
get må av förrättningsmannen upp
tagas till prövning utan föregående
ansökan, ändå att därmed avses att
syneförrättning för torrläggning av
mark eller för avledande av avlopps
vatten skall avse båda ändamålen.
Yrkandet varde i fall, som sist sagts,
kungjort på sätt i 38—44 §§ stadgas.
67 §.
Sedan erforderliga-------- ---------------
Utlåtandet skall innehålla syne
männens besked, med angivande av
skälen, i de i 62—64 §§ eller eljest
här ovan omförmälda frågor. Avgift,
som omförmäles i 11 kap. 95 §, så
ock avgift enligt 2 kap. 10 § eller
8 kap. 34 §, där sådan bör utgå,
skola bestämmas i utlåtandet. Läm
nas medgivande till vattenreglering,
angående företaget.
Utlåtandet skall innehålla syne
männens besked, med angivande av
skälen, i de i 62—64 §§ eller eljest
här ovan omförmälda frågor. Av
gift, som omförmäles i 11 kap. 95 §,
så ock avgift enligt 2 kap. 10 §, där
sådan bör utgå, skola bestämmas i
utlåtandet. Lämnas medgivande till
vattenreglering, varde angivet, om
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
varde angivet, om företaget är av be skaffenhet att stadgandena i 4 kap. om nyprövning och om avgifter därå äga tillämpning; och skall för så dant fall utlåtandet upptaga förslag till dylik avgift.
Skola två eller flera med skilda an delar taga del i företaget, skall ut låtandet innehålla särskild längd, upptagande såväl den å varje del ägare belöpande anparten i kostna den för företaget med noggrant an givande av strömfall eller annan egendom, som med delaktigheten av ses, som ock det belopp, vartill kost naden för företaget beräknats. Skall anläggningskostnaden för viss del av företaget eller kostnaden för skötsel och underhåll fördelas på särskilt sätt, varde det ock tydligt angivet i längden. För varje delägare skall an märkas, huruvida han är sökande till företaget eller på grund av före skriften i 82 § att anse såsom lik ställd med sökande, så ock beskaf fenheten av båtnad, som må hava lagts till grund för delaktigheten, samt det uppskattade värdet av sag da båtnad. Har på grund av bestäm melsen i 7 kap. 28 § eller 8 kap. 16 § rätt medgivits delägare att erlägga å honom belöpande bidrag med för delning å visst antal år, skall ock härom anteckning ske. Beträffande mark, som genom företaget vinner torrläggning, skall längden innehålla uppgift för varje fastighet å markens värde före och efter företaget. Är i avbidan på slutlig uppskattning del aktigheten bestämd på sätt i 61 § sägs, varde anteckning därom gjord.
Innehåller utlåtandet------------------
(Nuvarande lydelse)
företaget är av beskaffenhet att stad gandena i 4 kap. om nyprövning och om avgifter därå äga tillämpning; och skall för sådant fall utlåtandet upptaga förslag till dylik avgift.
Skola två eller flera med skilda andelar taga del i företaget, skall ut låtandet innehålla särskild längd, upptagande såväl den å varje del ägare belöpande anparten i kostna den för företaget med noggrant angivande av strömfall eller annan egendom, som med delaktigheten av ses, som ock det belopp, vartill kost naden för företaget beräknats. Skall anläggningskostnaden för viss del av företaget eller kostnaden för skötsel och underhåll fördelas på särskilt sätt, varde det ock tydligt angivet i längden. För varje delägare skall an märkas, huruvida han är sökande till företaget eller på grund av föreskrif ten i 82 § att anse såsom likställd med sökande, så ock beskaffenheten av båtnad, som må hava lagts till grund för delaktigheten, samt det uppskattade värdet av sagda båtnad. Har på grund av bestämmelsen i 7 kap. 28 § eller 8 kap. 18 § rätt med givits delägare att erlägga å honom belöpande bidrag med fördelning å visst antal år, skall ock härom an teckning ske. Beträffande mark, som genom företaget vinner torrläggning, skall längden innehålla uppgift för varje fastighet å markens värde före och efter företaget. Är i avbidan på slutlig uppskattning delaktigheten bestämd på sätt i 61 § sägs, varde anteckning därom gjord. — sådan väg.
(Föreslagen lydelse)
68
§.
Har i-----------------------angående företaget. Har fiskeritjänsteman —-------------Har statens naturvårdsverk avgi vit yttrande angående företag, som avses i 43 § tredje stycket, eller är fråga om företag enligt 8 kap., skall ock avskrift av förslaget till utlåtan-
— av företaget.
Har statens naturvårdsverk avgi vit yttrande angående företag, som avses i 43 § tredje stycket, eller är fråga om företag enligt 8 kap., skall ock avskrift av förslaget till utlåtan-
28
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
de översändas till naturvårdsverket de översändas till naturvårdsverket
och Konungens befallningshavande. och Konungens befallningshavande.
Avser företaget avledande av radio
aktivt avloppsvatten, skall avskrift
som nu sagts sändas även till strål-
skyddsmyndigheten.
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
74 §.
Avskrift av----------------------- nämnda ställen.
I andra----------------------- avskrift därav.
Har fiskeritjänsteman-----------------
Har statens naturvårdsverk avgi
vit yttrande till förrättningsman-
nen angående företag, som avses i
43 § tredje stycket, eller är fråga
om företag enligt 8 kap., skall av
skrift av utlåtandet eller meddelande
jämte underrättelse, som i första
stycket sägs, översändas till natur
vårdsverket och Konungens befall
ningshavande. Avser företaget avle
dande av radioaktivt avloppsvatten,
skall avskrift eller meddelande jäm
te underrättelse som nu sagts sändas
även till strålskyddsmyndigheten.
— av företaget.
Har statens naturvårdsverk avgi
vit yttrande till förrättningsmannen
angående företag, som avses i 43 §
tredje stycket, eller är fråga om fö
retag enligt 8 kap., skall avskrift av
utlåtandet eller meddelande jämte
underrättelse, som i första stycket
sägs, översändas till naturvårdsver
ket och Konungens befallningsha
vande.
79 §.
Vad i----------------------- av sökanden.
Äro flera----------------------- förskottspliktiga funnes.
Delägare vare icke berättigad till
ersättning för sin talans bevakande
vid syneförrättningen. Har annan
sakägare måst vidkännas särskild
kostnad för tillvaratagande av sin
rätt till skadeersättning i målet eller
eljest för bevakande av sin rätt, skall
i utlåtandet tillerkännas honom skä
lig gottgörelse därför. 1 fråga om fö
retag enligt 8 kap. vare sakägare,
som fört talan allenast med hänsyn
till befarad olägenhet genom förore
ning, berättigad till gottgörelse som
nu sagts endast såframt sökanden
påfordrat fastställande av ersättning
till honom för olägenheten eller det
eljest varit av betydelse för sakäga
ren att i ärendet bevaka sin rätt.
Delägare vare icke berättigad till
ersättning för sin talans bevakande
vid syneförrättningen. Har annan
sakägare måst vidkännas särskild
kostnad för tillvaratagande av sin
rätt till skadeersättning i målet eller
eljest för bevakande av sin rätt, skall
i utlåtandet tillerkännas honom skä
lig gottgörelse därför.
80
Beträffande den slutliga fördel
ningen av kostnad, som i 79 § sägs,
gälle enahanda grunder som för för-
§•
Beträffande den slutliga fördel
ningen av kostnad, som i 79 § sägs,
gälle enahanda grunder som för för-
29
Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969
delningen av kostnaden för själva fö retaget, dock att sådan kostnad skall fördelas utan hänsyn till sådan be gränsning i delaktigheten, som om- förmäles i 3 kap. 5 §, 7 kap. 27 och 28 §§ samt 8 kap. 16 §. Avgift enligt It kap. 95 § skall fördelas enligt samma grunder, som jämlikt sist nämnda lagrum skola tillämpas vid avgiftens bestämmande.
(Nuvarande lydelse)
delningen av kostnaden för själva fö retaget, dock att sådan kostnad skall fördelas utan hänsyn till sådan be gränsning i delaktigheten, som om- förmäles i 3 kap. 5 §, 7 kap. 27 och 28 §§ samt 8 kap. 18 §. Avgift enligt 11 kap. 95 § skall fördelas enligt sam ma grunder, som jämlikt sistnämn da lagrum skola tillämpas vid avgif tens bestämmande.
(Föreslagen lydelse)
Har sakägare ■
kostnaden därför.
11 KAP.
17 §.
Till vattenmål----------- bortskaffa flottledsanläggning; 19. ansökan jämlikt 7 kap. 45 § andra stycket om prövning, utan för utgången syneförrättning enligt 10 kap., av fråga rörande vattenavled- nings- eller invallningsföretag, så ock ansökan jämlikt 8 kap. 38 § första stycket om prövning, utan sådan för rättning, av fråga rörande företag, som avses i 8 kap.;
20. ansökan om anstånd med full bordande av företag, vartill medgi vande enligt denna lag lämnats, så ock om tillämpning av de i 7 kap. 58 § andra stycket och 59 § samt 8 kap. 43 § andra stycket och 44 § medde lade bestämmelser eller om sådan ny uppskattning, som avses i 69 § här nedan;
19. ansökan jämlikt 7 kap. 45 § andra stycket om prövning, utan för utgången syneförrättning enligt 10 kap., av fråga rörande vattenavled- nings- eller invallningsföretag, så ock ansökan jämlikt 8 kap. 33 § första stycket om prövning, utan sådan för rättning, av fråga rörande företag, som avses i 8 kap.;
20. ansökan om anstånd med full bordande av företag, vartill medgi vande enligt denna lag lämnats, så ock om tillämpning av de i 7 kap. 58 § andra stycket och 59 § samt 8 kap. 36 § andra stycket och 37 § meddela de bestämmelser eller om sådan ny uppskattning, som avses i 69 § här nedan;
21. ansökan jämlikt 9 kap. 17 §--------------- av grundvatten. B. stämningsmål: 23. talan om borttagande eller änd rande av annan tillhörig byggnad i vatten för uttagande av vattenkraft eller vattnets tillgodogörande annor- ledes i industriellt syfte, för vatten reglering, för fiske eller fiskens framkomst, för bevattning, för all män farled eller för ändamål, som avses i 2 kap. 40 § andra stycket eller 8 kap. 26 §, eller för järnvägsbro el ler allmän vägbro, såframt talan grundas därå, att byggnaden icke tillkommit i laga ordning eller icke är av laga beskaffenhet;
B. stämningsmål: 23. talan om borttagande eller änd rande av annan tillhörig byggnad i vatten för uttagande av vattenkraft eller vattnets tillgodogörande annor- ledes i industriellt syfte, för vatten- reglering, för fiske eller fiskens framkomst, för bevattning, för all män farled eller för ändamål, som avses i 2 kap. 40 § andra stycket eller 8 kap. 27 §, eller för järnvägsbro el ler allmän vägbro, såframt talan grundas därå, att byggnaden icke till kommit i laga ordning eller icke är av laga beskaffenhet;
24. talan om ersättning----------7 kap. 57 § andra stycket;
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
47. talan om förbud mot utsläp
pande av avloppsvatten, varom i 8
kap. förmäles, i vattendrag, sjö eller
annat vattenområde eller angående
åtgärd till motverkande av olägenhet
genom utsläppande därav;
48. talan utan samband med an
söknings- eller underställningsmål
om ersättning för olägenhet av för
orening genom avloppsvatten, som
nyss sagts, dock ej om ersättningen
avser atomskada enligt atomansva
righetslagen;
49. talan om ansvar för det sådant
avloppsvatten avledes i strid mot fö
reskrift, som meddelats enligt 8
kap.;
50. talan utan samband med an
söknings- eller underställningsmål
om bestämmande av fiskeavgift jäm
likt 8 kap. 34 §;
51. talan om tillämpning av stad-
gandena i 8 kap. 42 § andra stycket;
52. talan jämlikt 9 kap. 25,
Hurusom, efter
(Nuvarande lydelse)
2 m o m. Ansökan enligt-----------
I fråga om ansökan enligt 17 § 3,
4, 5, 7, 8, 9,11 och 19 skall vad i förs
ta stycket stadgas i tillämpliga delar
lända till efterrättelse; dock vare ej
erforderligt att i ansökan enligt 17 §
19 rörande företag, som avses i 8
kap., uppgiva fastighet, vilken av fö
retaget beröres allenast genom föro
rening, i annat fall än då fråga är om
bestämmande av ersättning därför.
(Föreslagen lydelse)
51. talan om tillämpning av stad-
gandena i 8 kap. 35 § andra stycket;
äger rum.
i 68 §.
27 §.
anläggningen, uppgiven.
I fråga om ansökan enligt 17 § 3,
4, 5, 7, 8, 9, 11 och 19 skall vad i förs
ta stycket stadgas i tillämpliga delar
lända till efterrättelse.
59
De handlingar,-----------------------------
Är fråga om företag enligt 8 kap.,
skall avskrift av utslaget utan dröjs
mål översändas till statens natur
vårdsverk och Konungens befall-
ningshavande samt, där företaget av
ser avledande av radioaktivt avlopps
vatten, till strålskyddsmyndigheten.
§•
- angivna ställena.
Är fråga om företag enligt 8 kap.,
skall avskrift av utslaget utan dröjs
mål översändas till statens natur
vårdsverk och Konungens befall-
ningshavande.
83 §.
Där någon,-------------------------------- som stämningsmål.
Har i-----------------------—---------------- annorlunda förordnar.
31
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
Vad nu sagts skall äga motsvaran
de tillämpning, där vattendomstol el
ler annan myndighet meddelat för
bud mot vattenförorening eller för
ordnat om åtgärd till motverkande
därav samt ansökan göres om änd
ring i vad sålunda föreskrivits.
91 §.
I besvärsmål------------------------------ vid sammanträdet.
Underställningsmål skall-----------mottaga förrättningshandlingarna.
Är fråga om företag enligt 8 kap.,
må, där besvär ej anförts över syne-
förrättningen, synemännens utlåtan
de fastställas utan att kungörelse
skett.
92 §.
Vad i 29 § andra stycket, 39—41
§§, 56 § första stycket, 60 § första,
andra och fjärde styckena, 70—72
§§, 73 § första, tredje och fjärde styc
kena samt 74 § stadgas beträffande
ansökningsmål skall äga motsvaran
de tillämpning å underställningsmål
ävensom i tillämpliga delar å be
svärsmål vid vattendomstolen, 60 §
dock med iakttagande av bestämmel
serna i 3 kap. 11 §, 6 kap. 3 § 1 mom.,
7 kap. 45 och 55 §§ samt 8 kap. 38 §.
Bestämmelserna i
Vad i 29 § andra stycket, 39—41
§§, 56 § första stycket, 60 § första,
andra och fjärde styckena, 70—72
§§, 73 § första, tredje och fjärde
styckena samt 74 § stadgas be
träffande ansökningsmål skall äga
motsvarande tillämpning å under
ställningsmål ävensom i tillämp
liga delar å besvärsmål vid vat
tendomstolen, 60 § dock med iaktta
gande av bestämmelserna i 3 kap.
11 §, 6 kap. 3 § 1 mom. samt 7 kap.
45 och 55 §§.
och underställningsmål.
95
Lämnas jämlikt denna lag medgi
vande till byggande i vatten för vatt
nets tillgodogörande såsom drivkraft
eller till vattenreglering eller till torr
läggningsföretag, som avses i 7 kap.,
eller till företag enligt 8 kap., vilket
avser förutom avledande av kloak
vatten eller industriellt avloppsvat
ten jämväl torrläggning av mark, el
ler meddelas i syfte att vinna ökad
möjlighet att utnyttja vattenkraft
ändrade bestämmelser rörande hus
hållningen med vattnet, åligge sö
kanden att, så snart beslutet därom
vunnit laga kraft, erlägga viss avgift
såsom bidrag till kostnaden för vat
tendomstolarnas organisation och
verksamhet.
Avgift, som nu----------------------------
Avgift, som efter----------- -----------
§•
Lämnas jämlikt denna lag medgi
vande till byggande i vatten för vatt
nets tillgodogörande såsom drivkraft
eller till vattenreglering eller till torr
läggningsföretag, som avses i 7 kap.,
eller till företag enligt 8 kap., vilket
avser förutom avledande av avlopps
vatten jämväl torrläggning av mark,
eller meddelas i syfte att vinna ökad
möjlighet att utnyttja vattenkraft
ändrade bestämmelser rörande hus
hållningen med vattnet, åligge sökan
den att, så snart beslutet därom vun
nit laga kraft, erlägga viss avgift så
som bidrag till kostnaden för vatten
domstolarnas organisation och verk
samhet.
— eller båtnaden.
------icke erläggas.
32
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
13 KAP.
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
8
§.
Om någon,--------------------------------
Där byggande----------------------------
Vad ovan i första och andra styc
kena är stadgat skall äga motsva
rande tillämpning, där någon utan
föregången prövning vid grundvat
tentäkt tillgodogör grundvatten till
myckenhet, som han icke utan med
givande i laga ordning är berättigad
att tillgodogöra, eller någon nyttjar
grundvattentäkt, vartill medgivan
de inhämtats, i strid mot därvid giv
na föreskrifter. Lag samma vare,
där någon utsläpper kloakvatten el
ler industriellt avloppsvatten i vat
tendrag, sjö eller annat vattenområ
de i strid mot föreskrift, som med
delats av Konungen jämlikt 8 kap.
37 § eller 38 § fjärde stycket, eller
någon, sedan prövning enligt denna
lag ägt rum angående villkoren för
utsläppande av kloakvatten eller in
dustriellt avloppsvatten, utsläpper
avloppsvatten i strid mot föreskrift,
som därvid meddelats.
I fråga---------------------------------------
- olagligen skett.
-----rätt kränkes.
Vad ovan i första och andra styc
kena är stadgat skall äga motsva
rande tillämpning, där någon utan
föregången prövning vid grundvat
tentäkt tillgodogör grundvatten till
myckenhet, som han icke utan med
givande i laga ordning är berättigad
att tillgodogöra, eller någon nyttjar
grundvattentäkt, vartill medgivande
inhämtats, i strid mot därvid givna
föreskrifter.
avsedda fall.
11
§.
Den, som------------------------------------------------------ sex månader.
Till samma straff dömes den,
som utsläpper kloakvatten eller in
dustriellt avloppsvatten i vattendrag,
sjö eller annat vattenområde i strid
mot föreskrift, som av Konungen
meddelats jämlikt 8 kap. 37 § eller
38 § fjärde stycket.
12
§.
Den, som------------------------------------------------------ sex månader.
Lag samma vare, där någon i
strid mot förbud av vattendomstol
utan erforderlig rening utsläpper av
loppsvatten, varom i 8 kap. sägs, i
vattendrag, sjö eller annat vatten
område eller efter åläggande enligt
denna lag att, om avloppsvatten ut-
släppes, vidtaga åtgärder till mot
verkande av vattenförorening un-
33
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
derlåter att utföra sådan åtgärd eller eljest från beslutet gör avvikelse av beskaffenhet att kränka allmän el ler enskild rätt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
16 §.
Försummar den, som är skyldig att underhålla dike eller kloakled ning vad honom därutinnan ålig ger, och bättrar han ej skyndsamt bristen, då han därom tillsäges, må den, som lider men av försummelsen, kalla två ojäviga män att hålla be siktning och äge, sedan bristen bli vit av dem vitsordad, att på den för sumliges bekostnad verkställa arbe tet.
Vad nu — —---------Om underhåll -—- —
Försummar den, som är skyldig att underhålla dike eller avloppsled ning vad honom därutinnan ålig ger, och bättrar han ej skyndsamt bristen, då han därom tillsäges, må den, som lider men av försummel sen, kalla två ojäviga män att hålla besiktning och äge, sedan bristen blivit av dem vitsordad, att på den försumliges bekostnad verkställa ar betet. 6 kap. omförmälda.
------allmän flottled.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.
1. Har före ikraftträdandet förrättningsman förordnats enligt 10 kap. 32 § 4 mom. för att handlägga syneförrättning rörande fråga som avses i 8 kap. 4, 5 eller 24 § i äldre lydelse eller fråga om delaktighet eller bidragsskyldig- het enligt samma kap. skall äldre bestämmelser tillämpas på förrättningen.
2. Avgift som utgår enligt 8 kap. 34 § i dess äldre lydelse skall upphöra senast vid utgången av år 1972.
3. Bestämmelsen i 13 kap. 11 § andra stycket skall äga tillämpning även efter den 1 juli 1969 i fråga om brott mot föreskrift som Konungen medde lat enligt 8 kap. 37 § vattenlagen i dess äldre lydelse.
4. Bestämmelsen i 13 kap. 12 § andra stycket skall äga tillämpning även efter den 1 juli 1969 i fråga om sådant förbud eller åläggande som avses med nämnda stycke.
5. Rörande handräckning i fall som avses i punkterna 3 och 4 gäller 13 kap. 8 § tredje stycket andra punkten i dess äldre lydelse.
6. Talan om ansvar i fall som avses i punkterna 3 och 4 väckes vid vatten domstolen.
2 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 28
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
3) Förslag
till
Lag
om ändring i naturvårdslagen den 11 december 1964 (nr 822)
Härigenom förordnas, dels att i naturvårdslagen den 11 december 1964
skall införas en ny paragraf, 3 a §, av nedan angiven lydelse, dels att 19 och
20 §§ nämnda lag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
3 a §.
Om skydd mot vattenförorening,
luftförorening, buller och andra så
dana störningar finnas bestämmel
ser i miljöskyddslagen den
(nr ).
19
Finnes anledning------------------------
I samband---------------------------------
Bestämmelserna i denna paragraf
skola ej avse bebyggelse inom områ
de, som ingår i fastställd general
plan, stadsplan eller byggnadsplan,
och ej heller företag vars tillåtlighet
skall prövas enligt vattenlagen.
§•
— länsstyrelsens tillstånd,
eller motverkas.
Bestämmelserna i denna paragraf
skola ej avse bebyggelse inom områ
de, som ingår i fastställd general
plan, stadsplan eller byggnadsplan,
och ej heller företag vars tillåtlighet
skall prövas enligt vattenlagen eller
mil jöskyddslagen.
20
Kan arbetsföretag,-----------------------
Beträffande arbetsföretag------------
Bestämmelserna i denna paragraf
skola ej avse bebyggelse inom områ
de, som ingår i fastställd general
plan, stadsplan eller byggnadsplan,
och ej heller företag vars tillåtlighet
skall prövas enligt vattenlagen.
§•
--------- med länsstyrelsen.
----------- på landskapsbilden.
Bestämmelserna i denna paragraf
skola ej avse bebyggelse inom områ
de, som ingår i fastställd general
plan, stadsplan eller byggnadsplan,
och ej heller företag vars tillåtlighet
skall prövas enligt vattenlagen eller
miljöskyddslagen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969 35
4) Förslag
till
Kungörelse
om ändring i hälsovårdsstadgan den 19 december 1958 (nr 663)
Härigenom förordnas, dels att 64 § hälsovårdsstadgan den 19 december 19581 skall upphöra att gälla, dels att 38, 42, 63 och 83 §§ samt rubriken till 7 kap. stadgan skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
7 kap. Om avledande av flytande 7 kap. Om särskilda åtgärder mot orenlighet m. m.
38
Hälsovårdsnämnd skall tillse, att erforderliga och skäliga åtgärder vid tagas för att motverka vattenförore ning inom kommunen.
42
Före påbörjandet------------------------
Angående skyldighet att göra an mälan till länsstyrelsen före påbör jandet av avloppsledning för visst ändamål och före utsläppandet i vat tendrag, sjö eller annat vattenom råde av avloppsvatten av viss beskaf fenhet är särskilt stadgat.
63
Följande anläggningar och upplag må ej utan tillstånd av hälsovårds nämnden anordnas eller inrättas och ej heller så förändras med avseende å utförande eller driftsätt, att därav
1 Senaste lydelse av 42 § se 1967:322 och av
vatten- och luftförorening m. m.
§•
Hälsovårdsnämnd skall tillse, att erforderliga och skäliga åtgärder vid tagas för att motverka vattenförore ning, luftförorening, buller och and ra sådana störningar inom kommu nen.
Tillsyn till skydd mot störningar som avses i första stycket utövas också av statens naturvårdsverk och länsstyrelsen enligt miljöskyddsla gen den (nr ).
§•
för nämnden.
Angående förbud mot att utan tillstånd av koncessionsnämnden för miljöskydd eller föregången anmä lan till statens naturvårdsverk eller länsstyrelsen utsläppa avloppsvatten av viss beskaffenhet i vattendrag, sjö eller annat vattenområde eller ut släppa eller upplägga fast avfall el ler annat fast ämne så att vatten drag, sjö eller annat vattenområde kan förorenas är särskilt stadgat.
§•
Särskilda bestämmelser äro med delade om förbud mot att anlägga eller ändra vissa slag av fabriker och andra inrättningar utan förprövning av koncessionsnämnden för miljö-
63 § se 1962:705.
36
Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
kan följa ökad sanitär olägenhet,
nämligen
1. fabrik, där djurämnen brännas
eller underkastas torrdestillation, 2.
fabrik för bearbetning av tjära eller
gasvatten eller för tillverkning av
animaliska gödningsämnen, fosfor,
saltsyra, salpetersyra, soda, super
fosfat, svavelsyra, betsocker eller ät
tiksyra, 3. benkvarn, 4. färgeri, 5.
färgfabrik, 6. garveri, 7. gasverk, 8.
kalkugn, 9. koksugn, 10. limkokeri,
11. masugn, 12. pudrettfabrik, 13.
anläggning för skinnberedning, 14.
slakteri, vilket icke är underkastat
bestämmelserna i 9 § 1—4 mom.
livsmedelsstadgan, 15. stearinfabrik,
16. stärkelsefabrik, 17. cellulosafa
brik, 18. talgsjuderi, 19. trankokeri,
20. ugn eller annan anläggning för
röstning av arsenik- eller svavelhal-
tig malm eller för bränning av vir
ke, virkesprodukter eller avfall där
av, impregnerade med arsenikhaltigt
bekämpningsmedel, 21. anläggning,
där cyanider användas, eller 22.
upplag av ben, sill, lump, råa hudar
eller pudrett.
83
Med dagsböter-----------------------------
8) innehavare av stall, ladugård
och annat dylikt förvaringsrum för
djur, vilken bryter mot någon av
bestämmelserna i 59 § samt 60 §
andra stycket punkterna b) och c);
9) den som eftersätter honom
jämlikt 61 § åliggande anmälnings
skyldighet; samt
10) den som anordnar eller inrät
tar anläggning eller upplag i strid
mot bestämmelserna i 63 §.
skydd, statens naturvårdsverk eller
länsstyrelsen, om hälsovårdsnämn
dens medverkan vid sådan prövning
samt om verkan av tillstånd, som
meddelats efter prövning av konces
sionsnämnden för miljöskydd eller
länsstyrelsen.
§•
— och 52 §;
8) innehavare av stall, ladugård
och annat dylikt förvaringsrum för
djur, vilken bryter mot någon av be
stämmelserna i 59 § samt 60 § andra
stycket punkterna b) och c); samt
9) den som eftersätter honom
jämlikt 61 § åliggande anmälnings
skyldighet.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1969.
Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969 37
Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Sofiero den 25 juli 1968.
Närvarande:
Ministern för utrikes ärendena
N
ilsson
,
statsråden
S
träng
, K
ling
, J
ohansson
,
H
olmqvist
, S
ven
-E
ric
N
ilsson
, G
ustafsson
, G
eijer
, O
dhnoff
.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemen sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om lagstiftning an gående skgdd mot miljöfarlig verksamhet och anför.
I. Inledning
I det förslag till ny jordabalk som lagberedningen avlämnade år 1960 (SOU 1960: 24—26) regleras rättsförhållanden mellan grannar i 3 kap. De före slagna bestämmelserna bygger i allt väsentligt på beredningens tidigare jordabalksförslag åren 1909 och 1947. Tanken på ett koncessionssystem för omgivningsstörande verksamhet togs upp av lagberedningen redan år 1909 och utvecklades vidare i 1947 års förslag. Lagberedningen förutsatte emeller tid att den närmare utformningen av en koncessionslagstiftning skulle utre das särskilt.
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 26 april 1963 tillkallade jag den 3 oktober samma år sakkunniga1 för att utreda frågan angående utformningen av en koncessionslagstiftning beträffande grannskapsstörande verksamhet. Jag angav därvid att utgångspunkten för de sakkunnigas arbete borde vara en civilrättslig grannelagsreglering av i stort sett den beskaffen het som 3 kap. i beredningens jordabalksförslag uppvisar. De sakkunniga antog namnet immissionssakkunniga.
Vid 1964 års vårsession väcktes i riksdagen motioner
(I: 134 och II: 163)
om lagstiftning mot luftföroreningar. Motionerna utmynnade i en hem ställan, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om till sättande av en utredning i syfte att få till stånd en lagstiftning mot luft föroreningar. Enligt motionärerna kunde deras krav eventuellt tillgodoses
1 Lagmannen Ingemar Ulveson, tillika ordförande, direktören Albert Aronson, direktören Ulf-Christian Bratt, byråchefen Lars-Erik Esping, professorn Kurt Grönfors, avdelningsdirek tören Sigurd Lang och professorn Hans Ronge. Experter professorn Lars Friberg och vattenrättsdomaren Lennart Persson.
genom att immissionssakkunniga fick utökade direktiv och utökade resur
ser.
Kungl. Maj :t beslöt den 9 september 1964 att utvidga immissionssakkun-
nigas uppdrag till att avse en allmän utredning angående utformningen av
en lagstiftning om immissioner.
Immissionssakkunniga avlämnade i december 1966 betänkandet »Luft
förorening, buller och andra immissioner» (SOU 1966: 65). Betänkandet
innehåller bl. a. förslag till immissionslag och lag om tillsyn till skydd mot
vattenförorening, luftförorening, buller in. m. (miljötillsynslag). Förslagen
torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1.
Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av vattenöverdom-
stolen, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Nedre Norrland,
chefen för flygvapnet, försvarets civilförvaltning, fortifikationsförvaltning-
en, flygförvaltningen, försvarets forskningsanstalt, flygtekniska försöksan
stalten, medicinalstyrelsen, statens strålskyddsinstitut, statens institut för
folkhälsan, statens luftvårdsnämnd, statens j ärnvägar, väg- och vattenbygg
nadsstyrelsen, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMH1),
byggnadsstyrelsen, luftfartsverket, kammarkollegiet, statskontoret, forsk
ningsrådens samarbetsdelegation, lanlbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen,
veterinärstyrelsen, fiskeristyrelsen, statens vatteninspektion, statens natur-
vårdsnämnd, statens växtskyddsanstalt, kommerskollegium, statens vatten-
fallsverk, jernkontoret, arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen, överståt-
hållarämbetet, samtliga länsstyrelser, expropriationsutredningen, domstols-
kommittén, 1960 års vägsakkunniga, utredningen rörande vägtrafikens
kostnadsansvar, företagsskatteutredningen, 1964 års naturresursutredning,
länsförvaltningsutredningen, Skogs- och lantbruksakademien, Ingeniörsve-
tenskapsakademien, direktionen för handelshögskolan i Stockholm, institutet
för vatten- och luftvårdsforskning, Svenska stadsförbundet, Svenska kom
munförbundet, Riksförbundet för allmän hälsovård, Svenska läkaresällska
pet, Svenska naturskyddsföreningen, Samfundet för hembygdsvård, Sveriges
advokatsamfund, Svenska teknologföreningen, Sveriges industriförbund,
Sveriges hantverks- och industriorganisation, Svenska företagares riksför
bund, Svensk industriförening, Kooperativa förbundet, Sveriges skogsägare
föreningars riksförbund, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet Lands
bygdens folk, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Tjänstemännens
centralorganisation, Statstjänstemännens riksförbund, Sveriges akademikers
centralorganisation (SACO), Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska
arbetsgivareföreningen (SAF), Svenska bankföreningen, Svenska spar
banksföreningen, Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges lands-
hypoteksinstitution, Sveriges jordbrukskasseförbund, Sveriges fastighets
ägareförbund, Föreningen Sveriges häradshövdingar, Länsingenjörers för
ening, Svenska kommunaltekniska föreningen, Svenska lcraftverksförening-
38
Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969
39
en, Svenska elverksföreningen, Svenska gasverksföreningen, Svenska ren- hållningsverksföreningen, Svenska värmeverksföreningen, Riksföreningen mot buller, Vattenvärnet och Aktiebolaget Atomenergi.
Yttranden har därjämte inkommit från arbetsmedicinska institutet, Sveriges kemiska industrikontor och statens konsumentråd.
Remissinstanserna har bifogat yttranden från ett stort antal myndig heter, tjänstemän och sammanslutningar, bl. a. från vattendomstolarna, handelskamrarna, länsingenjörerna och länsläkarna.
Med anledning av vad som framkommit vid remissbehandlingen av im- missionssakkunnigas förslag har Kungl. Maj:t den 15 december 1967 upp dragit åt statens naturvårdsverk att skyndsamt utreda de organisatoriska konsekvenserna av att förlägga tillståndsprövningen i såväl immissions- som vattenföroreningsärenden till naturvårdsverket samt förfarandet i så dana ärenden.
Naturvårdsverkets utredning redovisas i en promemoria den 20 februari 1968. Promemorian har remissbehandlats.
Yttranden har avgetts av vattenöverdomstolen, socialstyrelsen, statens institut för folkhälsan, SMHI, statens planverk, kammarkollegiet, stats kontoret, statens vattenfallsverk, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, veteninärstyrelsen, fiskeristyrelsen, kommerskollegium, delegationen för atomenergifrågor, länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Örebro, Västmanlands, Gävle borgs, Västernorrlands och Norrbottens län, domstol skommittén, naturre sursutredningen, Ingeniörsvetenskapsakademien, Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet, Svenska naturskyddsföreningen, Sveriges advo katsamfund, Sveriges industriförbund, Svensk industriförening, Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare, Länsingenjörers förening, Vat tenvärnet, Aktiebolaget Atomenergi, LO, SACO, Statstjänstemännens riks förbund, SAF, Sveriges lantmätareförening, Svenska kommunaltekniska föreningen, Svenska teknologföreningen, Föreningen för vattenhygien och Svenska kraftverksföreningen.
I skrivelse den 10 januari 1968 har naturvårdsverket hos Kungl. Maj :t hemställt att vissa ändringar i 8 kap. vattenlagen måtte genomföras i sam band med den föreslagna immissionslagstiftningen. Skrivelsen har remiss behandlats.
Yttranden över framställningen har avgetts av vattenöverdomstolen, so cialstyrelsen, statens institut för folkhälsan, SMHI, planverket, kammar kollegiet, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, veterinärstyrelsen, fiske ristyrelsen, kommerskollegium, statens vattenfallsverk, länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Värm lands, Västmanlands och Västernorrlands län, naturresursutredningen, In geniörsvetenskapsakademien, Institutet för vatten- och luftvårdsforskning,
Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969
40
Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet, Svenska naturskydds
föreningen, Sveriges industriförbund, Sveriges lantbruksförbund, Riksför
bundet Landsbygdens folk, Länsingenjörers förening, Svenska vatten- och
avloppsverksföreningen, Svenska kraftverksföreningen och Vattenvärnet.
Jag anhåller nu att få ta upp frågan om lagstiftning angående skydd mot
miljöfarlig verksamhet.
Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
41
2. Gällande rätt
Ordet immission, som härstammar från den romerska rätten, brukar an
vändas som en samlingsbeteckning för vissa slag av störande inverkan mel
lan fastigheter. Ordet finns inte i någon svensk författning. Lagberedningen
använder ordet i motiven till jordabalksförslaget men ersätter det i den före
slagna lagtexten med en exemplifierande uppräkning.
Någon samlad lagstiftning om immissioner finns inte i vårt land. Trots
detta har det vuxit fram en svensk immissionsrätt. Den har utvecklats efter
två principiellt olika linjer, en civilrättslig och en offentligrättslig.
2.1 Civilrättsliga regler
De civilrättsliga reglerna om immissioner utgörs av en oskriven rätt som
har utbildats i de allmänna domstolarnas praxis. I systematiskt hänseende
brukar den hänföras till grannelagsrättens område. Redan för omkring ett
hundra år sedan började domstolarna att i tvister mellan enskilda utan
stöd av någon särskild lag lämna rättsskydd mot immissioner. Klara rikt
linjer för immissionsfrågornas civilrättsliga bedömning i praxis fick man
emellertid först efter det att lagberedningen lagt fram sitt jordabalksför-
slag 1909. I detta förslag föreskrevs bl. a. att ingen får använda sin fastig
het på sådant sätt, att granne besväras av rök, gnistor, hetta, buller, skak-
ning, stank eller annat dylikt utöver vad som är vanligt i orten och att
märkligt men uppkommer för honom vid nyttjandet av hans fastighet.
De senare jordabalksförslagen, som anknyter till 1909 års förslag, har
givetvis också haft stor betydelse för utformningen av rättspraxis på immis-
sionsrättens område. Domstolarna har även kunnat hämta ledning i den
rättsvetenskapliga litteraturen. Olika former av störningar har prövats
av domstol enligt immissionsrättsliga principer, t. ex. rök, sot, stoft, damm,
lukt, gaser, buller, skakningar, hetta och köld, psykisk inverkan genom
explosionsfara, förfulning av landskapsbilden.
I överensstämmelse med vad som uttalades i motiven till 1909 års för
slag torde gällande rätt inta den ståndpunkten att endast störningar från
en fastighet till en annan kan anses utgöra immission. Begreppet fastighet
synes emellertid därvid inte behöva fattas som liktydigt med registerfastig
het. Det behöver inte heller vara fråga om ett rättsförhållande mellan gran
nar. Flera fall har förekommit i praxis, då även ägare av fastigheter, som
varit belägna ganska långt borta från den störande fastigheten, har tiller
känts skadestånd på immissionsrättslig grund.
2f Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 28
42
Parter i immissionsförhållanden är vanligen de berörda fastigheternas
ägare, men även nyttjanderättshavare har ansetts berättigade att föra talan
med anledning av intrång som de lidit i sin nyttjanderätt resp. skyldiga
att svara för immissioner som de har åstadkommit. I vad mån talan med
framgång kan föras mot ägaren i det fall att immissionen har sin grund
i nyttjanderättshavarens självständiga åtgärder är en öppen fråga.
Endast störningar med en viss varaktighet har i praxis ansetts hänförliga
till immissioner. Också störningar från tillfällig verksamhet, såsom bygg
nads- och anläggningsarbeten, har dock hänförts till immissioner, när arbe
tena varit av stor omfattning eller ingripande beskaffenhet och utsträckts
över en inte alltför obetydlig tid.
1909 års jordabalksförslag utgick från att immissioner inte kan helt und
vikas och att en fastighetsägare alltså måste tåla ett visst mått av olägen
heter från verksamhet på annan fastighet men i gengäld har en viss frihet
vid användningen av sin egen fastighet. Denna princip har följts i rätts
praxis. Vid avgörandet av frågor om immissioners tillåtlighet fastställer
domstolen med beaktande av sådana r ekvisit som ort svanlighet, väsentlig
het, prioritet och passivitet en s. k. toleranspunkt som störningarna inte får
överskrida. Av tillgängliga rättsfall framgår att domstolarna kan meddela
vitessanktionerade förbudsdomar. Att märka är emellertid att man i varje
fall under senare år inte synes ha meddelat förbud mot industriell verksam
het av verkligt stor betydelse eller mot speciellt samhällsviktiga företag. Det
ligger nära till hands att sätta detta i samband med ett uttalande av lagbe
redningen i motiven till 1909 års förslag om att ett obetingat genomförande
av immissionsreglerna skulle verka i hög grad förlamande för industrin och
att sådana verkningar borde förebyggas genom ett koncessionssystem. Man
skulle kunna förmoda, att domstolarna vid bedömningen av immissionsmål
så att säga byggt in en koncessionsprincip — att de inte utan stöd av skriven
lag velat medverka till att spoliera värden genom en obetingad användning
av förbudssanktionen. Att domstolarna ålägger innehavare av immitteran-
de anläggningar att vidta åtgärder för att nedbringa olägenheter av immis
sioner är däremot relativt vanligt.
Huvuddelen av immissionsmålen torde gälla ersättning för skada som or
sakats genom immission. Ersättning utgår enligt praxis oberoende av om
vårdslöshet föreligger på den störandes sida.
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
43
2.2 Offentligrättsliga regler
Åtgärder mot immissioner kan vidtas enligt ett flertal författningar på
olika lagstiftningsområden. Tillämpningen av dessa regler ankommer van
ligen på administrativa myndigheter.
När statsmakterna omkring mitten av 1800-talet började uppmärksamma
de problem som industriella immissioner medförde, var det naturligt att man
i första hand sökte bemästra svårigheterna genom politirättsliga föreskrif
ter. Vad som trädde i förgrunden var hälsovårdssynpunkten. Hälsovårds
lagstiftningen blev därför ett verksamt medel att komma till rätta med svå
righeterna. Alltjämt finns det i hälsovårdslagstiftningen regler av grund
läggande betydelse för immissionsproblemen.
Hälsovårdsstadgan den 19 december 1958 (nr 663) innehåller en rad ma
teriella bestämmelser, som går ut på att hindra att sanitär olägenhet upp
kommer. Det finns sålunda bestämmelser om olika slag av byggnader, loka
ler, inrättningar och åtgärder, t. ex. om bostäder, samlingslokaler, hotell och
pensionat, vattenförsörjning, avloppsväsende, renhållning, åtgärder mot
ohyra, råttor och möss, hållande av djur, anläggningar och upplag för indu
striell verksamhet m. m. För att trygga efterlevnaden av hälsovårdsstadgans
bestämmelser får hälsovårdsnämnd ingripa med råd, förelägganden och i
sista hand förbud. I fråga om vissa slag av anläggningar och upplag för in
dustriell verksamhet gäller att de inte får inrättas eller anordnas eller så
ändras med avseende på utförande eller driftsätt att ökad sanitär olägenhet
kan uppkomma om inte hälsovårdsnämnden lämnat sitt tillstånd därtill.
Utöver hälsovårdsstadgan gäller lokala hälsovårdsordningar, som antas
av kommunernas fullmäktige. Vidare kan hälsovårdsnämnd för särskilda
fall meddela de föreskrifter som anses nödvändiga för att förebygga eller
undanröja sanitär olägenhet vid viss verksamhet.
På det regionala planet övervakas hälsovården av länsstyrelsen. Högsta
tillsynen över hälsovården i riket tillkommer socialstyrelsen och veterinär-
styrelsen med den fördelning mellan dem som anges i de båda ämbetsver
kens instruktioner.
Också byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385) och byggnadsstadgan den
30 december 1959 (nr 612) tillhandahåller flera viktiga och effektiva medel
att förebygga och minska olägenheter i form av luftförorening, buller och
andra immissioner. Vad som här träder i förgrunden är bestämmelserna om
planläggning av marks användning för bebyggelse. Några allmänna princi
per förtjänar här särskilt understrykas. Sålunda får till tätbebyggelse inte
användas mark, som från sundhetssynpunkt, med hänsyn till samfärdseln,
möjligheterna att ordna vattenförsörjning och avlopp eller faran för vatten
förorening eller eljest från allmän synpunkt inte är lämpad för sådan be
byggelse. Vidare skall områden med bebyggelse med särskilt värde från
historisk synpunkt eller från skönhetssynpunkt såvitt möjligt bevaras.
Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969
44
Man skiljer i byggnadslagstiftningen mellan översiktlig planläggning, som
sker genom generalplan och i vissa fall regionplan, samt detaljplanläggning
som sker genom stadsplan och byggnadsplan. Byggnadsverksamheten inom
område som inte ingår i stadsplan eller byggnadsplan kan regleras genom
utomplansbestämmelser. Den översiktliga planeringen anger grunddragen
för markens användning för olika ändamål, såsom för tätbebyggelse, vikti
gare trafikleder och andra allmänna platser, specialområden, friluftsliv
m. m. och tjänar till ledning för den efterföljande detaljplaneringen.
För städer och stadsliknande samhällen sker den närmare detaljplan
läggningen i princip genom stadsplan. Den utmärker byggnadskvarter, all
männa platser och specialområden, såsom järnvägs- och andra trafikom
råden, skydds- eller säkerhetsområden för vissa anläggningar, hamnområ
den och vattenområden. Med skyddsområde avses i byggnadslagstiftningen
mark intill anläggningar som själva kräver skydd, t. ex. en sjö som an
vänds som vattentäkt och därför måste skyddas mot föroreningar. Säker
hetsområde är avsett för anläggningar, som medför fara av allmän art, t. ex.
elektriska starkströmsanläggningar. Vid uppgörandet av stadsplan skall
bl. a. tillses, att marken utnyttjas på ett ekonomiskt och i övrigt lämpligt
sätt, att samfärdselns och trafiksäkerhetens krav tillbörligen beaktas, att
erforderlig trygghet mot brandfara vinns samt att hänsyn tas till de ford
ringar som bör uppställas från sundhets-, skönhets- och trevnadssynpunkt.
Som redan har framgått kan i generalplan eller stadsplan bestämmas, att
mark skall undantas från enskilt bebyggande för att man på så sätt skall
åstadkomma ett skydds- eller säkerhetsområde kring en viss anläggning,
t. ex. en motorväg, en flygplats, eller en atomenergianläggning. Byggnads
lagen innehåller emellertid också särskilda föreskrifter om förbud mot be
byggelse till hinder för försvaret eller luftfarten och om förbud mot be
byggelse i närheten av atomenergianläggningar. Enligt dessa bestämmelser
får man i närheten av befästning eller statlig flygplats eller av annan än
staten tillhörig flygplats för allmänt bruk inte företa nybyggnad eller vissa
andra åtgärder, om därigenom befästningens eller flygplatsens användning
för avsett ändamål försvåras eller eljest avsevärt men åsamkas försvaret
eller flygfarten. Länsstyrelsen kan dock medge undantag, när synnerliga
skäl föreligger. Utan länsstyrelsens medgivande får nybyggnad ej heller äga
rum inom område i närheten av atomenergianläggning, där det kan antas
föreligga risk för skadlig strålning från anläggningen. Dessutom kan läns
styrelsen förordna att dessa förbudsföreskrifter skall äga motsvarande till-
lämpning redan när beslut har meddelats om att anlägga eller utvidga be
fästning eller statlig flygplats eller tillstånd lämnats att anlägga annan
flygplats av ifrågavarande slag eller atomenergianläggning.
I byggnadsstadgan finns ett flertal regler om byggnaders yttre och inre
beskaffenhet, om ordnandet av tomt etc. Så föreskrivs exempelvis, att eld
städer och andra anordningar för uppvärmning, rök- och ventilationslokaler,
Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969
45
sopnedkast, ledningar för gas, elektrisk ström, vatten och avlopp, bränsle förråd och dylikt skall anordnas så, att brandfara, risk för olycksfall eller sanitär olägenhet inte uppkommer. Byggnad skall vidare underhållas så att brandfara, sanitär olägenhet eller vanprydnad inte uppstår. Skylt eller an nan fast anordning skall vara utförd så, att den fyller skäliga anspråk på prydlighet och ej inverkar störande på trafiken eller för närboende. Upplag får inte anordnas så, att det orsakar brandfara eller risk för olycksfall, skymmer sikten för trafiken eller närboende, vanpryder omgivningen eller på annat sätt vållar olägenhet av betydelse. Tomt skall hållas i vårdat skick vare sig den tagits i anspråk eller inte.
För att möjliggöra kontroll över att byggnadsföretag inte strider mot gällande planer och föreskrifter föreskrivs i stor utsträckning skyldighet att söka byggnadsnämndens tillstånd — byggnadslov. Sådant tillstånd fordras inte bara för nybyggnad utan också för åtgärder av annat slag, så som vissa ändringar av byggnad, inrättande av upplag in. in.
Naturvårdslagstiftningen är ett annat område där man ingripit med be stämmelser till skydd för den yttre miljön. De inledande bestämmelserna i naturvårdslagen den 11 december 196b (nr 822) fastslår, att naturen utgör en nationell tillgång som skall skyddas och vårdas, och ålägger var och en att visa hänsyn och varsamhet i sitt umgänge med naturen. Om skada på naturen inte kan undvikas, skall skäliga åtgärder vidtas för att begränsa eller motverka skadan. Ansvaret för naturvården vilar numera på statens naturvårdsverk som central instans och på länsstyrelserna som regionala instanser. Också kommunerna har ansvar för naturvården. Naturvårds lagen fastslår nämligen att naturvården är en både statlig och kommunal angelägenhet.
Naturvårdslagen innehåller flera materiella regler, som inskränker möj ligheterna att använda fast egendom för immitterande verksamhet. Genom bestämmelserna om naturreservat och strandskyddsområde har länsstyrel sen tillagts befogenhet att förbjuda nybyggnad, täktverksamhet, anlägg ningsarbeten m. m. Enligt särskilda bestämmelser till skydd för landskaps bilden fordras länsstyrelsens tillstånd till täkt av sten, grus, sand eller lera för annat ändamål än markinnehavarens husbehov. Länsstyrelsen kan i vissa fall ingripa även mot arbetsföretag som inte fordrar särskilt tillstånd enligt naturvårdslagen. Lagen innehåller också särskilda bestämmelser till skydd mot nedskräpning i naturen.
Bland de offentligrättsliga regler som är ägnade att förebygga immis- sioner märks vidare bestämmelser om vissa slag av anläggningar m. in. Flera typer av anläggningar som innebär påtagliga immissionsrisker är under kastade en omfattande specialreglering med ändamål bl. a. att hålla dem under kontroll i olika hänseenden. Så är fallet med flygplatser, vägtrafik anläggningar, järnvägsanläggningar, elektriska anläggningar och atoman läggningar. Vid sin tillkomst blir de föremål för en kvalificerad prövning
Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969
46
i administrativ ordning. Man kan säga att för dem alla förutsätts någon
form av koncession.
Ett gemensamt drag för de anläggningar som nu har nämnts är att
mark m. m. som behövs för dem kan tas i anspråk genom expropriation. Re
dan vid expropriationsförfarandet iakttas bestämmelser som kan sägas syfta
till att förebygga eller minska olägenheterna från immitterande anläggning
ar. Sålunda skall tillses, att ändamålet med expropriationen utan oskälig
kostnad för den exproprierande vinns med minsta olägenhet för annan. Vid
delexpropriation skall ersättning utgå för sådant intrång som härrör
från den exproprierade delens användning. Expropriationsrättens ersätt
ningsregler är i ett avseende generösare än de regler som tillämpas på den
oskrivna immissionsrättens område. Man upprätthåller inom expropriations
rätten inte något krav på att olägenheten skall gå utöver en viss tolerans
punkt. Det är tillräckligt, att immissionen medför ett intrång som nedsätter
restfastighetens värde. Å andra sidan gäller den viktiga begränsningen att
som ersättningsberättigad sakägare i expropriationsmål inte godtas annan
än ägare och nyttjare av sådan fastighet som omfattas av expropriationen.
Flygplatserna indelas i allmänna flygplatser, varmed förstås sådana som
är upplåtna till allmänt bruk, och enskilda flygplatser. För inrättande och
drift av allmän flygplats fordras enligt luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr
297) tillstånd av Kungl. Maj:t, om annan än staten skall utöva driften. För
de fall då staten själv skall driva sådan flygplats har någon regel om sär
skild tillståndsprövning inte ansetts behövlig, eftersom det ansetts uteslutet
att något statens organ skulle anlägga en flygplats för allmänt bruk utan att
inhämta Kungl. Maj :ts medgivande. Innan allmän flygplats tas i bruk, skall
den dessutom godkännas av luftfartsstyrelsen.
Enligt bestämmelse i luftfartslagen får tillstånd att inrätta eller driva
allmän flygplats meddelas endast om hinder inte möter av hänsyn till det
allmänna. Enligt uttalanden i lagens förarbeten innebär detta, att hänsyn
skall tas också till de kringboendes säkerhet och trevnad. Denna synpunkt
kommer till klart uttryck i flera bestämmelser i luftfartskungörelsen den
24 november 1961 (nr 558). Luftfartsstyrelsen skall sålunda vid faststäl
lande av de fordringar som måste vara uppfyllda för att ett område skall
godkännas som allmän flygplats inte bara beakta luftfartens intresse utan
även ta hänsyn till de kringboende och till flygplatsens inverkan på land
skapsbilden. Vidare skall luftfartsstyrelsen genom föreskrifter om underhåll
och drift av allmän flygplats förebygga, att verksamheten vid flygplatsen
genom buller eller på annat sätt utövar hälsovådligt eller störande infly
tande på omgivningen.
Den som vill inrätta eller driva enskild flygplats skall anmäla sin avsikt
till luftfartsstyrelsen senast nittio dagar innan anläggningsarbeten påbörjas
eller flygplatsen tas i bruk. Styrelsen meddelar de särskilda föreskrifter för
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
47
inrättandet, underhållet och driften av flygplatsen som är påkallade av hänsyn till trafiksäkerheten eller till flygplatsens inverkan på omgivningen och kan då sådana hänsyn kräver det förbjuda att flygplatsen anläggs eller drivs. För militära flygplatser gäller särskilda bestämmelser, som garanterar att inte heller sådana flygplatser av betydelse från immisionssynpunkt kan komma till stånd utan Kungl. Majrts medgivande.
I fråga om vägtrafikanläggningar finns bestämmelser i lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna vägar och stadgan samma dag angående be handlingen av vissa vägfrågor (vägstadgan). Frågor om byggande av allmän väg m. m. prövas i regel av statens vägverk efter samråd med länsstyrelsen. På vägväsendets område förekommer en riksplanering som vägverket hand har. Som en allmän princip för vägbyggande gäller att väg till läge och sträckning samt till bredd och anordning i övrigt skall byggas så, att ända målet med vägen utan oskälig kostnad vinns med minsta olägenhet och in trång för annan. Samma princip återfinns i expropriationslagen den 12 maj 1917 (nr 189) och i lagen den 3 september 1939 (nr 608) om enskilda vägar.
Innan väg byggs, skall alltid arbetsplan för vägen upprättas. Därvid skall särskilt iakttas att onödigt intrång för fastighet undviks och att nödig hän syn tas till befintlig och blivande bebyggelse utmed vägen. Den normala ordningen är att planen utställs för granskning, med angivande av viss tid inom vilken anmärkningar kan framställas, och att frågan om fastställelse sedan ankommer på vägverket. I vissa fall skall frågan hänskjutas till Kungl. Maj:t. När arbetsplan för väg har fastställts genom lagakraftägande beslut, kan vägföretaget sägas vara koncessionerat.
Mark för allmän väg kan tas i anspråk — förutom genom expropriation — med stöd av bestämmelserna om vägrätt i allmänna väglagen. Vägrätt karak teriseras som en till tiden obegränsad nyttjanderätt som upphör endast om vägen indras. För vägrätt utgår ersättning efter i princip samma grunder som vid expropriation. Fastighetsägaren är sålunda berättigad till ersättning av väghållaren både för upplåtelse av mark till väg och för annat intrång som orsakas av vägens byggande och begagnande, om det inte avtalats eller uppenbarligen förutsatts att ersättning ej skall lämnas. Motsvarande rätt till ersättning för intrång tillkommer innehavare av nyttjanderätt eller an nan särskild rätt till fastigheten. Om vägs framdragande över fastigheten föranleder synnerligt men vid nyttjandet av fastigheten eller viss del därav, är ägaren berättigad fordra, att fastigheten eller delen löses. Till intrång som orsakas av vägens begagnande är otvivelaktigt att hänföra bullerstörningar, luftföroreningar och annat besvär från trafik på vägen. Det finns alltså möjlighet för fastighetsägare att med stöd av väglagen få ersättning för så dana störningar. Den viktiga begränsningen gäller dock att endast ägare och nyttjare av sådan fastighet som fått avstå mark till vägen anses berät tigad att framställa anspråk enligt dessa regler.
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
48
Enligt bestämmelse i lagen om allmänna vägar får byggnad inte upp
föras på närmare avstånd än tolv meter från vägbanas mitt. Avståndet kan
genom föreskrift av länsstyrelsen ökas till 30 meter. Vägsakkunniga har
föreslagit att avstånden ökas till 12 resp. 50 meter från vägområdet (SOU
1968: 17 s. 17). Bestämmelsen i väglagen har tillkommit av hänsyn till tra
fiksäkerheten men tillgodoser även sanitära intressen, t. ex. genom att hålla
bostadsbebyggelse på ett visst avstånd från bullrande trafik. Sådana stör
ningar i form av buller, luftförorening, ljus m. m. som kan förekomma från
en väganläggning kräver ofta ett större byggnadsfritt område än 30 meter,
om olägenheter för närliggande bebyggelse skall undvikas. Till ledning vid
planläggning för motorvägar har rekommenderats byggnadsfria avstånd,
s. k. frizoner. Skapandet av sådana frizoner medför stora kostnader för
det allmänna i form av marklösen och intrångsersättningar.
Järnväg för allmän trafik förutsätter för sin tillkomst ett av Kungl. Maj :t
meddelat beslut, över enskild järnväg utövar vägverket viss kontroll, som
i första hand är inriktad på att trygga trafiksäkerheten men som också
torde ha betydelse som medel att förebygga och undanröja störningar från
anläggningen. Regler av intresse från immissionssynpunkt ges vidare i
lagen den 12 mars 1886 (nr 7 s. 1) angående ansvarighet för skada i följd av
järnvägs drift.
De elektriska störningarna reglerades i lag redan genom lagen den 27
juni 1902 (nr 71 s. 1) innefattande vissa bestämmelser om elektriska an
läggningar, som efter betydande ändringar fortfarande gäller. Nyligen har
emellertid ellagstiftningsutredningen lagt fram förslag till ny lagstiftning
i ämnet (SOU 1966: 39) och förslag till lagstiftning om radiostörningar
(SOU 1966:22). 1902 års lag innehåller regler om koncession. För fram
dragande av elektrisk starkströmsledning fordras tillstånd av Kungl.
Maj :t eller den Kungl. Maj :t bemyndigar, dvs. i regel av kommerskolle
gium. Tillstånd kan ges i form av linjekoncession eller områdeskonces-
sion och meddelas för viss tid. Därvid kan föreskrivas sådana villkor för
anläggningens utförande och nyttjande som av säkerhetsskäl eller eljest är
påkallade från allmän synpunkt. Sådana villkor torde i och för sig kunna
avse immissionsförebyggande åtgärder. Lagen innehåller bestämmelser om
åtgärder mot inverkan av elektrisk ström och ersättning för skada genom
sådan inverkan. Reglerna är av intresse från immissionssynpunkt. Bl. a.
träffar man här på det förhållandet att prioriteten uttryckligen tillerkänns
betydelse i immissionssammanhang.
Atomanläggningarna, som kan ge upphov till en immission av mycket
speciell och ytterst farligt slag, nämligen den joniserande strålningen, har
blivit föremål för en omfattande lagstiftning. Enligt atomenergilagen den
1 juni 1956 (nr 306) föreligger tillståndstvång för den som vill förvärva,
inneha, överlåta, bearbeta eller eljest ta befattning med uran, plutonium
eller annat ämne, som används som atombränsle i atomreaktor, eller för
Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969
49
ening vari sådant ämne ingår. Tillstånd lämnas av Kungl. Maj :t eller myn
dighet som Kungl. Maj :t bestämmer. Sådant tillstånd fordras också för att
uppföra, inneha eller driva atomreaktor eller anläggning för bearbetning
av ämne som nyss angetts. Tillstånd kan förenas med villkor som påkallas
av säkerhetsskäl, t. ex. föreskrift att atomreaktor skall ligga på visst av
stånd från närmaste tätbebyggelse. Delegationen för atomenergifrågor ut
övar tillsyn i fråga om efterlevnaden av lagens regler.
Enligt strålskyddslagen den H mars 1958 (nr 110) fordras tillstånd av
statens strålskyddsinstitut för att bedriva radiologiskt arbete. Sådant till
stånd kan meddelas generellt för viss yrkesgrupp eller för vissa inrättning
ar, institutioner eller företag. Tillstånd enligt strålskyddslagen fordras inte
för vad som omfattas av tillstånd enligt atomenergilagen. Också strålskydds-
institutet kan i samband med tillstånd meddela särskilda föreskrifter som
fordras för strålskyddet och kan även senare, när det är påkallat, upp
ställa nya eller ändrade villkor eller föreskrifter eller helt återkalla med
delat tillstånd.
I atomansvarighetslagen den 8 mars 1968 (nr 45) regleras frågor om er
sättning för atomskada. Sådan skada som orsakas genom atomolycka i atom
anläggning skall enligt huvudregeln ersättas av innehavaren av anläggning
en. Ersättningsansvaret är i princip strikt och begränsat till vissa i lagen
angivna belopp. I sista hand skyddas de skadelidande genom statsgaranti.
Risken för immissioner i form av joniserande strålning torde med hänsyn
till den reglering och övervakning som finns på området kunna betraktas
som ganska ringa. Enligt den tekniska sakkunskapen föreligger inte heller
någon stor risk för omfattande olyckshändelser i samband med driften av
atomanläggningar. Det finns emellertid en beredskapslag som träder i till-
lämpning, om radioaktiva ämnen från atomanläggning skulle spridas i sådan
mängd att särskilda åtgärder påkallas för att skydda allmänheten, nämligen
lagen den 3 juni 1960 (nr 331) om skyddsåtgärder vid olyckor i atoman
läggningar in. m. Det är främst länsstyrelserna som har att sörja för att be
hövliga åtgärder vidtas.
Även inom andra lagstiftningsområden än de nu berörda finns regler, som
är utformade med tanke på bl. a. förorenings- och bullerproblem. Här kan
erinras om de bestämmelser som finns i vägtrafikförordningen, allmänna
ordningsstadgan, lokala ordningsstadgan och hamnordningar.
2.3. Regler om skydd mot vattenförorening
I detta avsnitt behandlas den särskilda lagstiftning som har funnits på
vattenvårdens område sedan början av 1940-talet. De huvudsakliga bestäm
melserna finns i 8 kap. vattenlagen. Där skiljer man mellan två typer av
avloppsvatten, nämligen kloakvatten och industriellt avloppsvatten. Till
kloakvatten hänförs spillvatten och flytande orenlighet från bostäder och
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
50
verksamhet som inte är att hänföra till industriell rörelse, medan industriellt
avloppsvatten utgörs av spillvatten och flytande orenlighet från sådan rörel
se. I princip råder betydligt strängare bestämmelser beträffande det sena
re slaget av avloppsvatten än i fråga om det förra. Lagen förbjuder i prin
cip inte utsläpp av kloakvatten, även om det orsakar förorening. Den som
avleder kloak vattnet är emellertid skyldig att vidta de åtgärder till mot
verkande av förorening som med hänsyn till beskaffenheten av vattenom
rådet och förhållandena i övrigt kan anses påkallade från allmän synpunkt.
Efter lagändringar år 1956 gäller att utsläpp av kloakvatten i regel inte får
ske utan föregående slamavskiljning (låggradig rening). Vidare råder förbud
mot att avleda ett par från föroreningssynpunkt särskilt farliga typer av
kloakvatten, om det inte uppenbarligen kan ske utan olägenhet. Efter ytter
ligare skärpning av bestämmelserna år 1964 gäller förbud mot att i recipient
som utnyttjas för vattenförsörjning släppa ut kloakvatten som kan medföra
att smitta sprids eller som kan vara farligt på annat sätt från hälsosyn
punkt.
I fråga om industriellt avloppsvatten är bestämmelserna avfattade som
ett principiellt förbud mot utsläpp som orsakar olägenhet av någon betydel
se från allmän eller enskild synpunkt. Från förbudet görs dock undantag
för det fall att föroreningens förebyggande »prövas kräva åtgärder, som ej
skäligen kunna fordras». Bestämmelsernas reella innebörd är därför att
förorening genom industriellt avloppsvatten kan tillåtas äga rum, under
förutsättning att företagaren vidtar alla de förebyggande åtgärder som prö
vas skäliga med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet. Fråga
om tillstånd till utsläpp prövas av vattendomstol i första instans.
Även om vattendomstolen skulle finna att reningsåtgärder inte skäligen
kan krävas, får domstolen inte tillåta utsläppet, om detta skulle medföra att
fiskerinäring av större betydenhet lider väsentligt förfång eller att eljest all
männa intressen i avsevärd mån förnärmas. Kungl. Maj :t kan dock, efter
hemställan av vattendomstolen, medge dispens med hänsyn till fabrikens
betydelse för näringslivet eller för orten eller eljest från allmän synpunkt.
Reglerna om åtgärder mot vattenförorening vilar på grundtanken att den
som avleder avloppsvatten i första hand själv skall bedöma vilka åtgärder
som fordras mot förorening och handla därefter. Han kan själv genom an
sökan till vattendomstol få prövat under vilka villkor utsläppet får ske.
Såväl det allmänna som enskilda sakägare kan instämma förorenaren till
vattendomstol med talan om förbud mot att utsläppa avloppsvatten eller om
skyldighet att vidta reningsåtgärder.
När det gäller industriellt avloppsvatten har i stor utsträckning föreskri
vits förprövningsskyldighet — koncessionstvång — för ägare av industriella
anläggningar. Genom 8 kap. 38 § fjärde stycket vattenlagen har Kungl. Maj :t
bemyndigats att meddela förbud mot att, innan frågan om åtgärder till mot
verkande av vattenförorening blivit prövad enligt vattenlagen, anlägga vissa
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
51
slag av fabriker eller andra industriella anläggningar. Med stöd härav har i en särskild kungörelse, den s. k. förprövningskungörelsen den 30 november 1956 (nr 583), räknats upp ett antal fabriker och andra inrättningar, som inte får anläggas, innan avloppsfrågan har behandlats av vattendomstolen. Bland de förprövningsskyldiga industrianläggningarna märks anriknings verk, cellulosafabrik, sockerfabrik, slakteri, oljeraffinaderi samt fabrik eller inrättning med radioaktivt avloppsvatten. Beträffande vissa andra uppräk nade industrier, vilkas avloppsvatten ansetts vara av något lägre farlighets- grad än de nyss angivna, gäller enligt förprövningskungörelsen att de inte får anläggas utan att i god tid dessförinnan anmälan gjorts till länsstyrel sen.
Beträffande både kloakvatten och industriellt avloppsvatten gäller att om föroreningen orsakar olägenhet av någon betydelse ersättning skall utgå, såvida inte olägenheten skäligen bör tålas med hänsyn till förhållandena på orten. Skadeståndsregeln ansluter nära till den oskrivna grannelagsrättens regler. Kan ersättningen lämpligen uppskattas på förhand, skall det ske, om det påfordras från någondera sidan. Det vanligaste är emellertid att ersätt ningsfrågan inte aktualiseras förrän erfarenhet har vunnits av företagets verkningar. Talan om ersättning kan då väckas genom stämning till vatten domstolen. Ersättningsskyldighet kan föreligga även om vattendomstolen finner att åtgärder mot föroreningen inte skäligen kan krävas och alltså till låter ett förorenande av recipienten.
Avloppsföretag kommer vanligen under vattendomstolens prövning genom ansökan av den som släpper ut eller avser att släppa ut avloppsvattnet. Av vattendomstol meddelat tillstånd är i princip gällande mot envar för fram tiden. Med hänsyn bl. a. till vanskligheten att i förväg bedöma förorenings- verkningarna lämnar vattenlagen emellertid vissa möjligheter att ompröva villkor som fastställts i tillståndsbeslut.
När vattendomstolen prövar frågor om åtgärder mot vattenförorening skall den beakta alla slag av olägenheter som kan uppkomma, också sani tära sådana. Därvid har vattendomstolen att följa inte bara vattenlagens regler utan också de ytterligare föreskrifter som kan vara tillämpliga enligt hälsovårdsstadgan eller andra hälsovårdsförfattningar. Hälsovårdsnämn derna har emellertid möjlighet och plikt att ingripa också mot vattenför orening. Den kollision mellan vattendomstols och hälsovårdsnämnds av göranden som kan uppkomma löses i vattenlagen så att vattendomstols avgörande har företräde. Vattendomstol kan ändra hälsovårdsnämnds beslut i både skärpande och mildrande riktning. Å andra sidan kan hälso vårdsmyndighet i princip inte föreskriva något som avviker från vatten domstols beslut. Från sistnämnda regel finns dock ett undantag som inne bär att vattendomstolens beslut inte hindrar länsstyrelsen att meddela före skrifter som föranleds av särskilda omständigheter. Tanken bakom bestäm melsen är att länsstyrelsen skall kunna meddela provisoriska föreskrifter
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
52
när extraordinära förhållanden påkallar ett snabbt ingripande för att t. ex.
motverka hälsorisker.
När bestämmelserna om åtgärder mot vattenförorening tillkom, gjordes
inget undantag för redan befintliga avloppsanläggningar. Likaså är de
genom 1956 års lagändring skärpta reglerna gällande också när utsläpp
av avloppsvatten redan pågick vid reglernas ikraftträdande. Det allmänna
eller skadelidande sakägare kan alltså föra talan mot anläggning som släp
per ut avloppsvatten oavsett hur länge utsläppet har pågått. Lagstiftaren
har dock förutsatt att när villkoren för företaget prövas rimlig hänsyn skall
tas till att anläggningen tillkommit vid en tid då föroreningsfrågan allmänt
ej beaktades tillräckligt.
För kontroll och tillsyn på vattenvårdens område finns särskilda organ.
Den centrala tillsynen åvilar naturvårdsverket. Länsstyrelserna har den
fortlöpande tillsynen. Det legislativa underlaget för tillsynsverksamheten
utgörs av lagen den 30 november 1956 (nr 582) om tillsyn över vattendrag,
sjöar och andra vattenområden. Tillsynsorganen har befogenhet att medde
la råd och anvisningar angående åtgärder mot vattenförorening. Länsstyrel
sen kan meddela föreläggande om förbud eller åtgärder för att motverka
vattenförorening. Naturvårdsverket har dessutom möjlighet att föra talan
vid vattendomstol mot förorenare.
Bestämmelserna i 8 kap. vattenlagen avser endast ytvattentillgångar. I
fråga om grundvatten finns särskilda regler i 2 kap. 42—68 §§ vattenlagen.
Dessa avser bl. a. frågor om förbud, tillåtlighetsprövning och koncessions-
tvång. I dessa delar är reglerna av samma allmänna typ som motsvarande
regler i 8 kap. vattenlagen. Av särskilt intresse från vattenförorenings- och
immissionssynpunkt är bestämmelserna om skydd för grundvattentill
gångar. Dessa bestämmelser skärptes väsentligt år 1964. I stora drag inne
bär de följande.
Till en början fastslås en allmän aktsamhetsnorm. Den skall iakttas
när man utför åtgärd som kan inverka menligt på grundvattentillgång.
Åsidosätts skälig aktsamhet, kan länsstyrelsen ingripa med förelägganden.
Länsstyrelserna har också andra befogenheter. För att trygga vattenförsörj
ningen inom tätbebyggelse kan länsstyrelsen sålunda fastställa skyddsom
råde omkring en grundvattentillgång och fastställa föreskrifter om vilka
åtgärder som skall vidtas inom ett sådant område för att skydda grund
vattnet. Föreskrifterna kan inte gå längre än vad markägarna är skyldiga
tåla utan ersättning. Om det behövs längre gående skydd, kan vattendomstol
på ansökan av vattentäktens ägare lägga servitut på fastigheter i grund
vattentäktens närhet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
53
3. Tidigare reformförslag m. m.
Tanken på att lagstiftningsvägen komma till rätta med vissa immissions-
problem är av gammalt datum. Redan i ett av sundhetskommittén år 1859
avgivet betänkande förordades efter utländskt mönster ett system med för
prövning och kontroll av särskilt uppräknade »för helsan menliga hante
ringar», med andra ord ett koncessionssystem. Enligt detta förslag skulle
magistraten och länsstyrelsen vara koncessionsmyndigheter. Betänkandet
kom att delvis ligga till grund vid utarbetandet av 1874 års hälsovårds-
stadga, som var den första i sitt slag. Det förordade koncessionssystemet
genomfördes emellertid inte.
Efter flera framställningar i riksdagen i början av 1900-talet fick den s. k.
dikningslagskommittén i uppdrag att verkställa utredning om åtgärder för
att förebygga vatten- och luftföroreningar. 1915 avlämnade kommittén ett
betänkande med förslag till lag angående vatten- och luftförorening m. m.
Kommittén förklarade sig ha funnit, att frågan om åtgärder mot vatten
förorening och frågan om åtgärder mot förorening av luften ägde sådant
inbördes sammanhang att båda frågorna borde behandlas i ett gemensamt
lagförslag.
Kommittén ansåg, att ett generellt förbud mot förorening av luft och
vatten var otänkbart i fråga om industriella anläggningar. För industrins
fortbestånd måste sådan förorening i viss mån tolereras, men i allmän
hetens intresse måste tillses att föroreningen i varje särskilt fall inte blev
större eller svårare än omständigheterna nödvändiggjorde. I lag borde där
för påbjudas, att inom rimliga gränser alla till buds stående anordningar
och säkerhetsfrågor skulle vidtas för att förebygga eller inskränka förore
ning. Genom opartisk myndighet borde fastslås, inom vilka gränser för
orening fick äga rum. Om en industriell anläggning trots iakttagande av
föreskrivna anordningar medförde så stora olägenheter att den skadelidan
de inte enligt grannelagsrättens allmänna grunder kunde anses skyldig att
utan vidare tåla dem, behövde driften inte nödvändigtvis förbjudas. Mot
erläggande av skadestånd borde anläggningens innehavare ändå kunna få
rätt att behålla anläggningen. Endast i yttersta nödfall borde driften för
bjudas. Kommitténs förslag utmynnade i koncessionstvång för vissa indu
striella anläggningar. Vidare föreslog kommittén att en särskild myndighet
— vatteninspektionen — skulle inrättas för att ta hand om frågor som
gällde vatten- och luftförorening. Dikningslagskommitténs förslag ledde
emellertid inte till någon lagstiftning. En bidragande orsak härtill torde
ha varit den dyrbara förvaltningsapparat som förslaget förutsatte.
54
Efter förslag av särskilda sakkunniga, som tillkallats år 1936, genom
fördes däremot 1939 och 1941 vissa regler till skydd för grundvatten resp.
för ytvatten. De sakkunniga hade också vidtagit förberedande åtgärder för
utredning om luftförorening. Utredningen i denna del fullföljdes emellertid
inte.
I 1960 års jordabalksförslag har 3 kap. rubriken »Om rättsförhållanden
mellan grannar». Kapitlet inleds med en allmän regel om att var och en är
skyldig att vid utnyttjande av sin eller annans fasta egendom ta skälig hän
syn till granne. Enligt motiven åsyftas här i första hand fastigheter som
gränsar till A^arandra, men regeln är avsedd att tillämpas i fråga om alla
fastigheter i sådant grannskap att åtgärder som Aådtas på endera kan in
verka på den andra.
Enligt den grundläggande regeln för gränsen mellan tillåtna och otillåtna
immissioner skall ingen få nyttja fast egendom på sådant sätt att granne
utsätts för buller, skakning, rök, gnistor, hetta, köld, stank eller annat dy
likt utöver vad i orten är eller kan påräknas bli vanligt, om inte besvä
ret ändå bör tålas med hänsyn till dess allmänna förekomst under jämför
liga förhållanden eller till dess ringa betydelse. Ortsrmnligheten tillmäts allt
så stor vikt men får inte avgörande betydelse för en immissions tillåtlighet.
Sålunda är en immission som går utöver det ortsvanliga tillåten, om den bör
tålas med hänsyn till dess allmänna förekomst under jämförliga förhållan
den eller om den är av ringa betydelse. Lagberedningen tillmäter också prio
riteten och passiviteten betydelse, särskilt den senare, som i Aissa fall ges
samma A^erkningar som en koncession. Reglerna om koncession är utforma
de som en möjlighet att söka koncession för den som vill trygga sig för opå
räknade rättsanspråk men inte som något koncessionstvång. Reglerna skyd
dar framför allt industriidkare mot krav på att Aerksamheten skall nedläg
gas. Ersättning för skada och olägenhet genom immission utgår enligt lag
beredningen oberoende av visad vårdslöshet från den störandes sida.
Enligt det utkast till lag om grannelagskoncession, som är intaget i lag
beredningens betänkande 1947, skall för koncessionsfrågornas handlägg
ning inrättas en särskild, för hela riket gemensam nämnd, som i fråga om
arbetsuppgifter och annat i mycket påminner om en domstol. Att fastighets
användning inte orsakar större besvär än granne är skyldig att tåla enligt
jordabalksförslaget är principiellt en förutsättning för meddelande av kon
cession. Saknas denna förutsättning, skall koncessionsmyndigheten prÖA’a,
om bristen kan avhjälpas genom lämplig åtgärd. Kan det ske, skall tillstånd
meddelas under villkor att åtgärden vidtas. I annat fall skall ansökningen
i princip avslås.
Vid remissbehandlingen av lagberedningens förslag till reglering av iin-
missionsproblemen utsattes förslaget för stark kritik på flera grundläggan
de punkter. Särskilt framhölls, att det numera framstår som en samhälls
uppgift att vaka över att det inte förekommer immissioner som medför ska-
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
55
de verkningar av betydelse och att det inte kan anses tillfredsställande att,
i enlighet med lagberedningens intentioner, begränsa en lagstiftning om
immissioner till att i huvudsak avse en reglering enskilda emellan.
Flygbullerutredningen, som tillkallades 1956 för att behandla de problem
av olika slag som uppkommit och kunde beräknas uppkomma genom flyg
buller, avlämnade 1961 betänkandet »Flygbuller som samhällsproblem»
(SOU 1961: 25).
Betänkandet innehåller förslag till riktlinjer för den sanitära bedömning
en av flygbullret. Frågan om den rättsliga behandlingen av skador genom
flygplatsbuller måste enligt utredningen lösas tillsammans med övriga frå
gor om s. k. storimmissioner. Utredningen har därför avstått från att fram-
lägga ett eget definitivt förslag till reform i detta avseende och föreslår i
stället att frågan tas upp till behandling gemensamt med behandlingen av
störningar på grund av storimmissioner över huvud. Utredningen utvecklar
emellertid närmare sina synpunkter på en rättslig reglering av flygplatsbull
rets problem. Till en början konstateras, att gällande immissionsregler, sär
skilt vad angår förbudssanktionen, inte är avpassade för att komma till rätta
med så omfattande grannskapsstörningar som flygplatsbullret ej minst i
jetåldern kan medföra. En särskild administrativ reglering av flygplatsim-
missionerna framstår för utredningen som önskvärd. Utredningen uttalar
sig för ett koncessionssystem och betonar att ett koncessionsförfarande för
utsätter tillgång till allsidig sakkunskap för bedömning av de komplicerade
problem som kan uppkomma. Vidare förordar utredningen att det snäva ex-
propriationsrättsliga sakägarbegreppet överges. Samtliga intressenter som
kan beräknas bli störda utöver ett visst mått bör få tillfälle att begära er
sättning i ett sammanhang, oavsett om de stördas fastigheter tagits i an
språk för flygplatsändamål. Som expropriationsgrund bör vidare tas upp en
rätt att vid expropriation för flygplatsändamål expropriera fastighet enbart
för att undanröja otillåtligt flygbuller, även om marken i och för sig inte be
höver tas i anspråk för själva flygplatsen.
I riksdagen har frågorna om luftförorening, vattenförorening och buller
ofta behandlats, särskilt under de senaste åren. I ett stort antal motioner har
krävts åtgärder av olika slag i syfte att få till stånd bättre förhållanden. När
det gäller luftförorening och buller har särskilt framhållits behovet av lag
stiftning. För att motverka ytterligare förorening av sjöar och vattendrag
har krävts att nu gällande regler skärps. Man har pekat på de ökade tekniska
möjligheter till effektivare reningsåtgärder för avloppsvatten som numera
står till buds. Vidare har yrkanden framställts om ökad forskning, plane
ring och övervakning på miljövårdens område.
Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
4. Förslagens huvudinnehåll
4.1 Immissionssakkunnigas förslag
Immissionssakkunniga har gjort en allmän utredning om utformningen
av en lagstiftning om immissioner, dvs. sådana omgivningsstörningar i form
av luftförorening, buller, skakning, strålning och annat liknande som upp
kommer vid användning av fast egendom. De har vidare utrett hur man
lämpligen skall kunna skapa en rationell ordning för prövning av immis-
sionsfrågor. Utanför uppdraget faller flera viktiga sidor av miljövårds-
problemen, bl. a. frågorna om vattenförorening, frågorna om störningar från
lösa saker (t. ex. problem om motorfordons konstruktion och användning)
samt frågorna om planlagstiftning och samhällsplanering som medel att
förebygga immissionsrisker. De lösningar som immissionssakkunniga för
ordar är emellertid sådana att de blir av betydelse också på dessa områden.
De sakkunniga har utformat de materiella reglerna om immissioner i
nära anslutning till vattenlagstiftningens bestämmelser om vattenförore
ning. I övrigt har förslagen, som innehåller både civilrättsliga och offentlig
rättsliga regler, utformats så att de tillgodoser behovet av aktiv offentlig
medverkan i arbetet med att lösa immissionsproblemen och hålla dem under
kontroll. Som grundläggande led i det föreslagna kontrollsystemet ingår
dels regler om koncessionsplikt och annan obligatorisk förprövning beträf
fande immitterande anläggningar, dels regler om fortlöpande offentlig till
syn till skydd mot luftförorening, buller m. m.
I organisatoriskt hänseende bygger förslaget på att naturvårdsverket och
länsstyrelserna skall vara verksamma som expertorgan på hela miljövårdens
område, alltså även få hand om bl. a. bullerfrågor, och nära samarbeta med
organen för samhällsplanering. Vidare föreslår de sakkunniga att vatten
domstolarna skall vara koncessionsmyndigheter och i övrigt exklusivt be
höriga domstolar i immissionsmål. Såväl frågor om tillstånd som frågor om
skadestånd skall alltså handläggas vid vattendomstol. I viktiga hänseenden
har bestämmelserna om vattenförorening samordnats med reglerna om im
missioner. Sålunda föreslås en gemensam förprövningsordning och en ge
mensam tillsynsordning. Därigenom får man till stånd en helhetsbedömning
av företag som medför störningar i mer än ett hänseende, t. ex. förorenar
både vatten och luft. I några fall föreslår de sakkunniga ändringar i vatten
lagstiftningen för att få en samordning med lösningar som de sakkunniga
anser behövliga på immissionsområdet. Viktigast i detta hänseende är de
ändringar som avser att göra förprövningsordningen effektivare och snabba
re.
57
Huvudbestämmelserna om immissioner sammanförs i ett förslag till im-
missionslag. Immissionsbegreppet bestäms så, att immission skall ha sitt
upphov i användning av fast egendom och innebära att omgivningen ut
sätts för varaktig störning genom luftförorening, buller, skakning, strål
ning eller annat dylikt. Reglerna blir tillämpliga på användning av de mest
skilda slag, såsom industriföretag, upplag, jordbruk, trafikanläggningar.
Bestämmelser om immitterande användning som finns i t. ex. hälsovårds-,
byggnads- och naturvårdslagstiftning blir gällande vid sidan av immis-
sionslagen. För att enskild skall kunna uppträda som sakägare och föra
talan med anledning av immission fordras det, att han genom äganderätt,
nyttjanderätt eller annan särskild rätt har anknytning till fast egendom,
som kan utsättas för olägenhet genom immissionen.
Ett generellt förbud mot immissioner kan enligt de sakkunnigas mening
uppenbarligen inte komma i fråga. I stället fastslår de sakkunniga den
grundläggande principen att immissioner skall förebyggas så långt detta
är praktiskt möjligt. Huvudregeln har formen av en positiv bestämmelse
om skyldighet för den som använder eller ämnar använda fast egendom för
ändamål som kan medföra immission att vara aktivt verksam för att före
bygga att immission uppkommer. Enligt förslaget skall det i sådant hän
seende åligga honom alt vidta de skyddsåtgärder och övriga försiktighets
mått som skäligen kan fordras. Denna allmänt hållna regel, som lämnar
stort utrymme för en fri skälighetsbedömning, kompletteras med andra be
stämmelser och för särskilt farliga fall med förbudsregler.
Om någon vill få prövat under vilka villkor han får använda fast egen
dom, kan han hos vattendomstol söka tillstånd till användningen. Ett be
slut om tillstånd innebär en garanti för att den verksamhet som är föremål
för tillståndet inte behöver upphöra på den grund att den orsakar immis
sion.
Den som orsakar olägenhet av någon betydelse genom immission blir skyl
dig att ersätta skadan i den mån ej olägenheten skäligen bör tålas med hän
syn till förhållandena i orten eller till dess allmänna förekomst under jäm
förliga förhållanden. Ersättning utgår oberoende av culpa och oberoende av
om tillstånd lämnats till användningen.
De sakkunnigas förslag till miljötillsynslag är avsedd att ersätta 1956 års
lag om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden. Förslaget
bygger i flera hänseenden på samma principer som gällande tillsynslag. I
första hand skall man alltså söka få rättelse på frivillig väg. Den centrala
tillsynsmyndigheten har i sista hand möjlighet att väcka talan vid vatten
domstol om åtgärder eller förbud.
Enligt bemyndigande som skrivits in i immissionslagen och vattenlagen
utfärdas förprövningsbestämmelser av Kungl. Maj :t. Den förprövnings-
kungörelse som de sakkunniga föreslår och som bygger på 1956 års kun
görelse om förprövning rörande åtgärder till motverkande av vattenförore
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
58
ning m. m. föreskriver prövningsskyldighet i någon form för ett stort antal
fabriker och inrättningar. Bestämmelserna är gemensamma för vattenför-
orenande och immitterande företag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
4.2 Naturvårdsverkets organisationsförslag
Naturvårdsverket föreslår ett system för prövning av immissionsfrågor
som helt skiljer sig från den lösning som immissionssakkunniga förordar.
Utgångspunkten är att prövningsordningen bör vara densamma för ärenden
om vattenförorening och ärenden om immissioner. Enligt naturvårdsverkets
uppfattning är den avvägning som måste göras vid beslut om tillstånd till
företag som kan medföra vattenförorening eller immission uppenbarligen
inte av judiciell natur. Tillståndsgivningen måste grundas på allmänna be
dömanden av ekonomisk och teknisk art. Den bör därför ankomma på ad
ministrativ myndighet. För att man skall få enhetlighet vid tillstånds
givningen bör prövningen ligga på central myndighet. Naturvårdsverket
framhåller bl. a. att verket har tillgång till teknisk expertis och har över
blick över alla de förhållanden som kan inverka på koncessionsprövningen
och föreslår att prövningen förläggs till verket. Prövningen av ersättnings
frågor bör dock även i fortsättningen anförtros åt domstol.
4.3 Naturvårdsverkets förslag till ändring av vattenvårdslagstiftningen
I fråga om vattenvårdslagstiftningen framför naturvårdsverket önskemål
om ett flertal ändringar, som huvudsakligen går i skärpande riktning. Så
lunda förordar verket att den skillnad som i nuvarande tillåtlighetsregler
görs mellan kloakvatten och industriellt avloppsvatten i princip slopas. Be
stämmelsen i 8 kap. 23 § andra stycket vattenlagen angående avledande av
avloppsvatten, varigenom kan uppkomma fara för spridning av smitta eller
eljest våda från hälsosynpunkt bör med hänsyn till de möjligheter som nu
mera står till buds att välja en från miljövårdssynpunkt lämplig recipient
avse inte blott smittofara utan också andra miljövårdssynpunkter av större
betydelse. Förbud bör införas mot att släppa ut föroreningsämne, som kan
hållas inne till rimlig kostnad, även om besvärande olägenheter inte kan
konstateras. Nu gällande förbud mot att släppa ut pressaft från siloanlägg
ningar, urin från djurstall, vassle och galvaniskt bad bör vidmakthållas
och ges formen av absoluta förbud med viss dispensmöjlighet. Naturvårds
verket efterlyser mera förpliktande bestämmelser för att få till stånd en
samordnad planering av olika föroreningskällor vid ett vattenområde. Den
nuvarande regeln i 8 kap. 37 § vattenlagen om befogenhet för Kungl. Maj:t
att med hänsyn till djur- eller växtvärld eller eljest från naturskyddssyn
punkt förbjuda all förorening genom industriellt avloppsvatten inom visst
område bör enligt naturvårdsverket tillgodose också andra vitala intressen än
59
dem som nu anges, såsom vattentäkt och friluftsliv, och omfatta alla slag av avloppsvatten. I fråga om förprövningsbestämmelserna förordar naturvårds verket koncessionsplikt för avloppsutsläpp från större tätorter och för ut släpp av avloppsvatten från industri i samhälles avloppsnät. Vidare föreslår naturvårdsverket att vattenvårdslagstiftningen utvidgas till att avse vissa företag som nu faller helt eller delvis utanför, såsom muddring, tippning, sandsugning och vattenreglering.
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
60
Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969
5. Förslagens närmare innehåll samt remissyttranden
5.1 Allmän bakgrund till förslagen
5.1.1. Immissionssakkunniga
I skilda avsnitt av de sakkunnigas betänkande belyses behovet av lag
stiftning mot bakgrunden av den nuvarande och väntade luftförorenings-
och bullersituationen i landet.
Beträffande luftföroreningar framhålls att mätningar av i första hand
svaveldioxid och sot har utförts under senare år i flera svenska städer,
bl. a. Stockholm, Göteborg och Västerås. Luktproblem och andra luftförore
ningar har studerats också vid vissa industrianläggningar. Sammanfatt
ningsvis uttalas att luftföroreningssituationen i Sverige är bättre än i
många andra högindustrialiserade länder men att den särskilt i de större
tätortsområdena försämras fortlöpande. I Stockholm och Göteborg över
skrider svaveldioxidhalterna redan den gräns som medicinsk sakkunskap
anser rekommendabel. Luktstörningar synes i vårt land vara ett allvarligare
problem än i många andra länder.
Förekomsten av bullerstörningar i vårt land är enligt de sakkunniga
ofullständigt kartlagd. Undersökningar på viktiga delområden har dock
skett, t. ex. i fråga om flygbullret och vägtrafik- och bostadsbuller. Vidare
redovisas en utredning som verkställts på initiativ av en särskild arbets
grupp med representanter för skilda forskningsområden. De sakkunniga
kommer till den slutsatsen att en stor del av befolkningen i dagens samhälle
störs genom buller och att bullerproblemen sanolikt rör fler människor än
luftföroreningsproblemen. Resultatet av undersökningarna ger enligt de
sakkunniga en klar anvisning om att bullerproblemen i betydande utsträck
ning är knutna till trafiken, såväl vägtrafiken som luftfarten.
I fråga om framtidsperspektiven återges ett antal yttranden som inford
rats från organisationer på den industriella och kommunala sidan samt från
statens vatteninspektion. Allmänt understryks att utvecklingen går mot
en koncentrering av företagen till större enheter och färre driftsplatser.
Som exempel nämns anläggningar för uppvärmning av bostadsområden och
för sopbränning och annan förstöring av avfall. På den skogsindustriella
sidan räknar man med en väsentlig utbyggnad och nybyggnad inom de
södra delarna av landet med företagsenheter av betydande storlek och en
kombination av olika verksamhetsgrenar. Antalet mejerier och andelsslak-
terier beräknas nedgå starkt till följd av att verksamheten koncentreras till
ett fåtal större anläggningar. I vatteninspektionens yttrande framhålls bl. a.
61
att den strukturrationalisering som pågår inom stora delar av industrin kan medföra koncentration till så stora enheter att utsläppen, trots alla tänkbara tekniska åtgärder, blir så omfattande att olägenheter inte kan undvikas. En sådan tendens märks inom cellulosaindustrin och den petro kemiska industrin. Inspektionen betonar samtidigt att befintliga industrier och anläggningar erbjuder de mest svårlösta problemen.
De sakkunniga anlägger själva följande allmänna synpunkter. På senare tid har man i de flesta länder blivit alltmer medveten om de faror för människorna och deras miljö som följer med att befolkningen ökar och koncentreras till tätorter, industrin byggs ut och läggs om till nya produktionsformer, energiförbrukningen mångdubblas, trafikapparaten sväller och samhället även i övrigt snabbt förändras. Det gäller här faror och problem av skilda slag. Till de mera uppmärksammade hör frågorna om vatten- och luftförorening, buller och andra liknande störningar. De problem som gör sig gällande på dessa områden rör många människor nära och måste angripas från skilda utgångspunkter, bl. a. medicinska, sociala, tekniska och ekonomiska. De medför också, att lagstiftningen och rättstillämpningen ställs inför besvärliga avvägningar och avgöranden. De rättsliga frågorna har helt naturligt lösts på skilda sätt i olika länder. Men lösningarna visar också upp gemensamma drag. Under de senaste åren har man utomlands särskilt haft intresset riktat på att åstadkomma en effektiv luftvårdslag- stiftning. I flera länder, bl. a. England, Frankrike, Norge och Västtyskland, har man nyligen fått viktiga tillskott till reglerna på detta område. Samtidigt finns en klar tendens att bullerfrågorna tilldrar sig ökat intresse som sam hällsproblem. Även här har lagstiftaren varit verksam, exempelvis i England och Schweiz. Både luftförorenings- och bullerproblemen har för övrigt också tagits upp till behandling på ett internationellt plan. Av särskilt intresse från lagstiftningssynpunkt är det arbete som har bedrivits i Europa rådets regi.
Enligt de sakkunnigas mening kan det inte anses tillfredsställande att — som lagberedningen föreslagit — begränsa lagstiftningen till att i huvudsak avse en reglering enskilda emellan. Det är en samhällsuppgift att vaka över att det inte förekommer immissioner som medför allmänna skadeverk ningar av någon betydelse.
Vad som här träder i förgrunden är uppkomsten av verkligt stora immis- sionsfall, som sträcker sina verkningar över vidsträckta områden med många enskilda sakägare. Det finns exempel på luftförorenande anlägg ningar — både redan uppförda och blott planerade — som kan beräknas sprida förorening över ganska många kommuner, kanske t. o. m. i olika län. Indirekt kan negativa verkningar inträda även därutöver. Den trakt som direkt berörs framstår måhända som det naturliga rekreationsområdet för befolkningen i städer på ganska långt avstånd därifrån.
Jämförbara fall förekommer också på bullerområdet. Visserligen har im-
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
62
missionerna där knappast lika stor verkningskrets som i de största luft-
föroreningsfallen. Bullret från en flygplats kan dock beröra mycket bety
dande delar av flygplatsens omgivning. Även andra trafikanläggningar kan
ge upphov till vad man har skäl att beteckna som storinnnission, t. ex.
en modern motorväg som dras fram genom tätbebyggelse.
Emellertid ger sig också en annan tendens till känna. Det är inte bara så,
att immissionerna från stora anläggningar ökar i verkningsgrad och om
fattning och att antalet stora anläggningar stiger i anslutning till den all
männa utvecklingen mot större företagsenheter. Strukturförändringarna
inom näringslivet och befolkningsomflyttningen mellan olika landsdelar
innebär samtidigt, att bebyggelse, industri, trafikanläggningar etc. alltmer
koncentreras till vissa regioner av vårt land — till storstadsområdena och
landets övriga expansiva områden. Detta medför i och för sig uppenbara
risker från immissionssynpunkt.
En tendens som förtjänar särskilt uppmärksammas är att det för stä
derna alltmer framstår som en kommunal uppgift att ordna värme- och
varmvattenförsörjningen inom tätbebyggda områden. Utvecklingen går mot
att vi där i stället för många små uppvärmningsenheter får stora värme
centraler, drivna i kommunal regi eller av särskilda samfälligheter. Denna
utveckling bör bli till fördel från luftföroreningssynpunkt, om den hålls
under lämplig offentlig kontroll.
De sakkunniga framhåller att lösningarna av problemen måste sökas efter
flera olika linjer och nämner bl. a. samhälls- och bebyggelseplaneringen.
Hur viktig denna sida av saken än är, kan den dock inte lösa mer än en del
av problemen. Det är sålunda omöjligt att på planstadiet förutse hur ut
vecklingen kommer att gestalta sig i avgörande detaljer, t. ex. i fråga om en
speciell anläggnings farlighetsgrad från immissionssynpunkt, möjligheterna
att motverka immission genom tekniska anordningar etc.
De sakkunnigas slutsats blir att en modern immissionslagstiftning har
stora uppgifter att fylla och att en grundläggande tanke vid dess utform
ning måste vara att tillgodose behovet av en aktiv offentlig medverkan i ar
betet med att lösa immissionsproblemen och hålla dem under rättslig kon
troll. Samtidigt framhåller de sakkunniga att lagstiftningsfrågan är förenad
med betydande organisatoriska problem.
Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969
5.1.2. Remissyttrandena över de sakkunnigas förslag
Behovet av en rättslig reglering av immissionsfrågorna understryks av
flera remissinstanser, däribland vattenöverdomstolen, byggnadsstyrelsen,
lantmäteristyrelsen, naturvårdsnämnden, flera länsstyrelser, advokatsam
fundet, teknologföreningen, TCO, SACO och Aktiebolaget Atomenergi.
Vattenöverdomstolen framhåller sålunda att den fortgående struktur
rationaliseringen inom näringslivet och koncentrationen av befolkningen till
63
allt större tätorter kan medföra allvarliga faror för den framtida livsmiljön i landet och att det därför är angeläget att åtgärder snarast vidtas för att så långt som möjligt undanröja eller åtminstone begränsa dessa faror.
Byggnadsstyrelsen uttalar att det från de synpunkter styrelsen har att företräda är angeläget med en rättslig reglering av hithörande problem, särskilt beträffande storimmissionerna. Hur effektivt planering och bygg- nadsnormering än arbetar kommer det enligt styrelsen alltid att kvarstå vissa problem som faller utanför ramen härför och kräver lagstiftning.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar att den betydande be folkningstillväxten i städer och tätorter, den fortsatta industriella utbygg naden och utvecklingen på kommunikationsområdet med utbyggnad av flygplatser och motorvägar på senare år i allt högre grad har accentuerat behovet av en allmän lagstiftning på immissionsområdet. Utvecklingen medför att ett effektivt rättsskydd mot immissioner inte kan erhållas inom grannelagsrättens snäva ram. Det fordras en reglering av offentligrättslig natur som möjliggör en fortlöpande tillsyn från det allmännas sida.
Att samhällets utveckling ökat angelägenheten av lagstiftning framhåller också länsstyrelserna i Skaraborgs och Norrbottens län. Den förra anför att den reglering av hithörande problem som kommit till uttryck inom bygg nads-, hälsovårds-, naturvårds- och vattenlagstiftningen inte är så utformad att den tillgodoser dagens krav på lösningar av konfliktsituationer och av vägningsfrågor av varierande art vare sig från allmän eller enskild syn punkt. En lagstiftning i ämnet med både offentligrättsliga och civilrättsliga regler är därför påkallad.
Naturvårdsnämnden finner det uppenbart att en modern immissionslag- stiftning har stora uppgifter att fylla vid sidan av de betydelsefulla insatser som sker i samband med samhälls- och bebyggelseplanering.
Växtskyddsanstalten har genom insyn i de ofta komplicerade problem som uppstår i samband med immissionsbetingade vegetationsskador fått ett starkt intryck av att en rättslig reglering av immissionsfrågorna är av nöden.
Länsstyrelsen i Kronobergs lån anser det uppenbart att skärpta lagstift ningsåtgärder mot immissioner måste komma till stånd. Teknologföreningen menar att immissionerna, särskilt luftförorening och buller, blivit ett så allvarligt samhällsproblem att lagstiftning på området är ofrånkomlig.
överståthållarämbetet uppger att ämbetet bl. a. i sin plangranskande verk samhet har kunnat iaktta immissionsfrågornas alltmer ökade betydelse.
Speciellt har därvid buller från vägar och industrier samt luftförorenings frågorna vållat bekymmer inom Stockholmsområdet. Även om den över siktliga planeringen ger inte oväsentliga möjligheter till immissionsförebyg- gande verksamhet måste konstateras att ökade resurser och maktmedel fordras. Hur effektivt planeringen än arbetar, kvarstår problem som antingen inte kan förutses eller också faller utanför planeringens räckvidd.
Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969
64
Det är främst för dessa fall en lagstiftning krävs. Liknande synpunkter
anförs av länsstyrelsen i Stockholms län.
Aktiebolaget Atomenergi understryker behovet av eu lagstiftning som le
der till likformig bedömning av immissioner orsakade av utsläpp såväl i
vatten som i luft.
I flera remissvar framhålls att behovet av en modern immissionslagstift-
ning på ett klart sätt redovisats i betänkandet.
En avvikande mening om behovet av lagstiftning på området framförs av
lantbruksförbundet, som tvivlar på nyttan av en lagreglering av immissions-
frågorna utöver vad som ligger i själva koncessionsidén. Allmänna princip
regleringar innebär, menar förbundet, strängt taget ingenting annat än att
man i generella regler söker sammanfatta de normer domstolspraxis följer.
Detta betyder att man begränsar det fria skön som domstolarna ofrånkom
ligen måste ha i dessa starkt varierande fall. Man riskerar alltså att binda
domstolarna och göra rättstillämpningen stel och eftersläpande. Skall en
lagstiftning genomföras på immissionsområdet, tillstyrker förbundet emel
lertid att så sker enligt principerna i immissionssakkunnigas förslag.
5.1.3. Naturvårdsverkets förslag till ändring av vattenvårdslagstiftningen
Inledningsvis erinrar naturvårdsverket om att bestämmelserna om vatten
förorening i 8 kap. vattenlagen skärpts 1956 och 1964. Skärpningarna har
verkat positivt. I betydande omfattning har reningsåtgärder vidtagits.
Kraven på reningsgrad har höjts väsentligt. Avvägningen mellan ekono
miska krav och vattenvårdens behov har emellertid länge utfallit till nack
del för vattenvården. Ett betydande saneringsbehov kvarstår därför. Be
byggelsens koncentration till tätorter och till stora tätortsregioner, indu
strins snabba expansion och det starkt ökade behovet av fritidsområden
medför vidare högre fordringar på reningsåtgärder för att minska den
utsläppta mängden organisk substans och smittoförande organismer. Ökade
insikter om riskerna av olika giftämnen har dessutom visat på åtskilliga nya
problem.
Naturvårdsverket finner det numera uppenbart att miljöförstöringen på
sikt leder till ekonomiska förluster som sannolikt — även om de är svåra
att mäta — i de flesta fall överstiger de besparingar som man gör på kort
sikt om miljövården eftersätts. De efter hand ändrade förutsättningarna för
vattenvårdens bedrivande och de ökade finansiella och tekniska möjlig
heterna att föra en mer aktiv miljövårdspolitik motiverar enligt naturvårds
verkets mening en översyn av nuvarande lagstiftning. Härtill kommer att
det på åtskilliga punkter framkommit särskilda behov att överväga ändrade
eller kompletterande bestämmelser.
Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
65
5.1.4. Remissyttrandena över naturvårdsverkets förslag
Remissinstanserna är ense med naturvårdsverket om att en översyn av
vattenvårdslagstiftningen är påkallad. I allmänhet understryker man att
reglerna behöver skärpas. Vattenöverdomstolen framhåller att domstolen
i skilda sammanhang mot bakgrund av erfarenheter inom vattenrättskip
ningen påpekat behovet av ett bättre skydd för våra vatten. Vad domstolen
sålunda vid olika tillfällen uttalat stämmer helt överens med grundsyftet
i naturvårdsverkets framställning. Socialstyrelsen uttalar att skyddet för
våra sjöar och vattendrag i dagens läge inte är tillräckligt och att gällande
bestämmelser därför bör bringas i bättre överensstämmelse med nutida
mil j övårdskrav.
Länsingenjörers förening anför att samhällsutvecklingen under senare
tid i stor utsträckning har präglats av en omfattande bebyggelsekoncentra
tion till tätortsregioner, medan industrins utveckling gått mot större en
heter med ökade föroreningsrisker som följd. Samtidigt har behovet av
orörd natur och inte minst rena vatten för friluftsliv och rekreation blivit
uppenbart för alla. Den moderna tekniken har skapat förutsättningar för att
med rimliga kostnader sammanföra avloppsvatten från stora områden och
därigenom möjliggöra att känsliga och värdefulla vatten kan befrias från
förorening. Sådana regionala lösningar av avloppsfrågan främjar även
en långtgående och rationell behandling av avloppsvatten. Den omfattande
vattenvårdsplanering som för närvarande bedrivs i landet siktar ofta på så
dana storlösningar av föroreningsproblemen. Föreningen framhåller emeller
tid att vattenlagstiftningens nuvarande utformning i flera avseenden inte
synes väl lämpad för vattenvårdsåtgärder i större sammanhang. Det förelig
ger exempelvis svårigheter att med vattenlagens hjälp hindra utsläpp av
kloakvatten i vattenområde som skall bevaras för fritidsaktiviteter som bad
och fiske. Att återställa vattendrag som redanär starkt belastade med avlopps
vatten från befintliga industrier medför också svåra problem. Enligt för
eningen är en modernisering av vattenlagstiftningen därför angelägen från
vattenvårdssynpunkt.
Också länsstyrelsen i Hallands län samt stadsförbundet och kommunför
bundet anser att en modernisering av vattenvårdslagstiftningen framstår
som alltmer angelägen mot bakgrunden av den pågående samhällsutveck
lingen.
Med hänsyn till den explosiva utvecklingen på vattenskadefronten måste
man enligt naturskyddsföreningen kräva långt gående åtgärder till vattnens
skydd med skärpning av föreskrifterna om utsläpp och om ingripande mot
underlåtenhet att följa bestämmelserna.
Några remissinstanser påpekar att åtskilligt redan uträttats och kan ut
rättas inom ramen för gällande lagstiftning. Vatten- och avloppsverksför-
eningen erinrar om den mycket snabba utbyggnad av kommunala renings-
3 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 2S
66
verk som ägt rum under mer än ett decennium och som innebär att vårt land
internationellt sett ligger väl framme i fråga om rening av kommunalt av
loppsvatten. Detta innebär inte att föreningen motsätter sig den intensifie
ring av kommunernas vattenvårdsåtgärder som är skäliga och rimliga. Ock
så Ingeniörsvetenskapsakademien, som helt instämmer i de principer som
kommer till uttryck i naturvårdsverkets förslag, framhåller att flera av de
konkreta syftena bör kunna nås inom ramen för gällande lagstiftning.
Vattenvärnet framhåller att även om en tidsenlig lag är aldrig så väl ut
formad, kräver den en konsekvent tillämpning för att ge rätt effekt. Också
Länsingenjörers förening framhåller att omarbetning och skärpning av vat
tenlagstiftningen inte ensam torde kunna åstadkomma tillfredsställande för
hållanden på vattenvårdsområdet. Härför behövs även en ökad tillsyns
verksamhet. Ett liknande uttalande görs av länsstyrelsen i Hallands län.
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
5.2. Grundläggande synpunkter på lagstiftningens utformning
5.2.1. Immissionssakkunniga
Den enskildes möjligheter att effektivt bevaka sina intressen i kampen
mot immissioner har på grund av utvecklingen uppenbarligen minskats.
Både i fråga om de stora immissionsfallen och när det gäller de många små
immissionskällorna, som genom bebyggelsekoncentrationen får en stor sam
manlagd negativ effekt, är den enskildes möjligheter att påverka förhållan
dena begränsade. Det kan därför inte längre komma i fråga att i princip
överlämna åt de enskilda sakägarna att ta initiativ till åtgärder mot immis-
sionerna. I stället måste man i första hand bygga på insatser från det all
männas sida. Detta innebär att det behövs både civilrättsliga och offentlig
rättsliga regler. Reglerna måste utformas så att de gör det möjligt för det
allmänna att aktivt medverka i arbetet med att lösa immissionsproblemen
och att utöva rättslig kontroll. Som viktiga led i kontrollsystemet bör ingå
både regler om obligatorisk förprövning av stora immissionsfall och en ord
ning för fortlöpande offentlig tillsyn som inte är begränsad till de stora fal
len.
En lagstiftning på immissionsrättens område måste enligt de sakkunniga
kunna tillgodose vitt skilda intressen, både allmänna och enskilda, och ge
ledning för lösning av intressemotsättningar. Vad som behövs är en all
mänt hållen lagstiftning, som kan kompletteras med föreskrifter som med
delas i annan ordning. Behovet av flexibilitet hos reglerna måste tillgodoses.
Bestämmelserna måste kunna tillämpas både på små fall av mera alldaglig
art och på stora komplicerade fall. De bör om möjligt ha en sådan utform
ning att man fortlöpande kan beakta utvecklingen inom forskning, teknik
och ekonomi. Det är enligt de sakkunniga omöjligt att utforma regelsyste
met så att det ger klara lösningar i alla dessa hänseenden. Om systemet inte
67
skall bli alltför invecklat och utförligt, måste det vara enkelt och schema tiskt och reglerna bygga på klara ändamålsöverväganden, som utvecklas i lagstiftningens motiv.
Det måste enligt de sakkunniga vara en fördel både för industrin och från allmän synpunkt att få en helhetsbedömning av samtliga olägenheter från en viss verksamhet. Med tanke på det nära samband som råder mellan vat ten- och luftförorening framstår en sådan helhetsbedömning som nödvändig. De sakkunniga har därför utformat de materiella reglerna om immissioner i nära anslutning till vattenlagens regler om vattenförorening. Förslaget in nebär vidare att man får en gemensam koncessionsordning och en gemen sam ordning för prövning av rättsfrågor på dessa områden.
Det kunde med de utgångspunkter de sakkunniga sålunda har ligga nära till hands att arbeta in immissionsreglerna i vattenlagen. Av flera skäl har detta inte ansetts möjligt. Bl. a. framhålls att immissionsområdet uppvisar åtskilliga särproblem som gör det nödvändigt att utforma de grundläggande materiella reglerna om immissioner på ett sätt som avviker från vatten- vårdslagstiftningen. De sakkunniga har därför funnit det mest ändamåls enligt att föreslå en särskild immissionslag, som i princip fullständigt reg lerar immissionsfrågorna men som i vissa stycken hänvisar till vattenlagens bestämmelser.
Som underlag för en ny tillsynsordning har de sakkunniga utarbetat för slag till lag om tillsyn till skydd mot vattenförorening, luftförorening, buller m. m. (miljötillsynslag). Förslaget bygger i stort på 1956 års tillsynslag. Den grundläggande skillnaden är att tillsynen inriktas på att motverka inte bara vattenförorening utan också luftförorening, buller och andra sådana stör- ningar, som innebär fara för allmänna intressen på den yttre miljövårdens område.
Utgångspunkten för de sakkunnigas förslag till förprövningsbestämmel- ser, gemensamma för vattenförorenande och immitterande företag, har varit gällande regler på vattenvårdens område, nämligen 1956 års kungörelse om förprövning rörande åtgärder till motverkande av vattenförorening m. m. Förslaget innebär en väsentlig omläggning av dessa regler.
Det förslag som de sakkunniga har lagt fram innebär emellertid infe någon samlad lösning på miljövårdslagstiftningens område. Frågor om vat tenförorening regleras liksom tidigare i vattenlagen. Vidare har de sak kunniga, i överensstämmelse med direktiven, begränsat sin utredning till att avse sådana störningar som uppkommer genom användning av fast egen dom, en begränsning som kan sägas ligga i själva immissionsbegreppet. Utanför ramen för utredningen faller alltså flera viktiga sidor av miljö- vårdsproblemen, bl. a. frågorna om störningar från annan egendom än fast egendom, t. ex. frågor om motorfordons konstruktion och användning samt frågorna om planlagstiftning och samhällsplanering som medel att före bygga immissionsrisker. De sakkunniga har funnit att en sådan ordning
Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969
68
leder till en rationell lösning av föreliggande lagstiftningsfrågor. I detta
sammanhang bör dock särskilt framhållas, att de organisatoriska lösningar
som samtidigt är aktuella kommer att få verkningar över hela miljövårds
området.
Den föreslagna lagstiftningens tillämpningsområde begränsas vidare
av att i immissionsbegreppet ligger ett krav på att det skall röra sig om
varaktiga störningar. De sakkunniga anser att varaktighetsrekvisitet är av
så väsentlig betydelse att det bör komma till direkt uttryck i lagtexten.
I allmänhet torde det inte innebära någon svårighet att bedöma, om en
störning kan anses varaktig eller ej. De anordningar som vidtas för den
störande användningen lämnar oftast klart besked på den punkten. Om
man uppför en anläggning eller startar en verksamhet, sker det vanligen
i syfte att fortsätta driften tills vidare. Ibland kan emellertid tveksamma
fall uppkomma. Särskilt torde de hänföra sig till husbyggnadsarbeten och
andra arbeten med att inrätta en anläggning, t. ex. en väg, en bro, en tun
nel. Redan enligt gällande rätt torde störningar från sådana företag hän
föras till immissioner, när arbetet är av stor omfattning och pågår under
en inte obetydlig tid. Denna praxis bör alltjämt kunna ge viss ledning.
I övrigt bör rättstillämpningen här få utrymme för en viss frihet i bedöm
ningen. De sakkunniga framhåller också, att varaktighetsrekvisitet inte
förutsätter att störningen skall fortgå lång tid utan avbrott. Även störningar
som återkommer med vissa mellanrum kan uppfylla varaktighetskravet,
t. ex. bullerstörningar från ett skjutfält eller från sprängningar i ett sten
brott.
Slutligen har de sakkunniga begränsat lagstiftningens tillämpningsområde
genom att i lagen införa ett sakägarbegrepp. Sakägare på grund av immis-
sion är enligt förslaget ägare till fast egendom, som kan utsättas för olä
genhet genom immissionen, samt innehavare av nyttjanderätt eller annan
särskild rätt till sådan egendom, i den mån hans rätt berörs. Enligt de
sakkunnigas uppfattning krävs det en precisering av frågan vem som
äger föra kärandetalan i mål om åtgärd mot immitterande användning.
En immission kan — i motsats till grävningsskador och flertalet andra
grannskapsstörningar — medföra personlig olägenhet och allmän förmö-
genhetsförlust för en mycket vid och obestämd krets av människor. Det
bör uppenbarligen inte komma i fråga att var och en som tillhör denna
krets skall kunna uppträda som sakägare och väcka talan i immissionsmål.
Härför bör liksom hittills krävas, att vederbörande har viss rättslig an
knytning till den fasta egendom som träffas av immissionens verkningar.
Den för immissionslagens del nödvändiga preciseringen av sakägarbegrep-
pet bör enligt de sakkunnigas mening ha formen av uttryckliga regler.
Preciseringen är avsedd att på en viktig punkt klarlägga själva immissions
begreppet och får därmed återverkningar också på ersättningsområdet. Den
rättsliga anknytningen till fast egendom skall avse egendom som kan ut
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
69
sättas för olägenhet genom immissionen. Det räcker alltså att risk för olä
genhet föreligger. Sådan risk torde ofta föreligga, så snart egendomen är
— eller kan påräknas bli — utsatt för immissionen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
5.2.2. Remissyttrandena över de sakkunnigas förslag
Många remissinstanser uttalar sin tillfredsställelse med att lagförslagen
till skillnad från lagberedningens förslag innefattar både offentligrättsliga
och civilrättsliga regler och att förslagen utformats så att de tillgodoser
behovet av aktiv offentlig kontroll. Bland dessa remissinstanser märks
vattenöverdomstolen, hovrätten för Nedre Norrland, fortifikationsförvalt-
ningen, luftvårdsnämnden, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, lantmäteri-
styrelsen, statens vattenfallsverk, flera länsstyrelser, institutet för vatten-
och luftvårdsforskning, advokatsamfundet, industriföreningen, lantbruks-
förbundet, försäkringsbolagens riksförbund och LO.
Industriföreningen uttrycker saken så att de civilrättsliga reglerna för
rättsförhållandet mellan grannar visserligen är av stor vikt men att de
offentligrättsliga reglerna torde vara avgörande för möjligheterna att på
ett verkningsfullt och ekonomiskt godtagbart sätt kunna lösa immissions-
problemen. Överståthållarämbetet hyser den uppfattningen att det snarast
är en samhällsuppgift att handha de immissionsbekämpande åtgärderna och
ser därför med tillfredsställelse att immissionssakkunniga numera fört över
frågans tyngdpunkt från det privaträttsliga planet till det offentligrättsliga.
På liknande sätt uttalar sig LO. Länsstyrelsen i Västmanlands län menar,
att det från alla synpunkter måste te sig angelägnare att söka hindra upp
komsten av immissioner eller reducera verkningarna av dem än att kon
centrera sig enbart på att lösa ersättningsfrågorna när immissioner vållar
skada för annan. Den förebyggande offentligrättsliga kontrollen och verk
samheten inom detta område blir därmed av största vikt.
Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller, att obligatorisk förprövning av
större immissionsfall och fortlöpande tillsyn bör ingå som viktiga moment
i den offentliga kontrollen. Det system för den offentliga kontrollen som
de sakkunniga föreslagit innebär enligt hovrätten för Nedre Norrland en
ändamålsenlig samordning av den rättsliga behandlingen av vattenförore
ningar och immissioner.
Häradshövdingeföreningen anser, att det från systematisk synpunkt hade
varit av värde att ha de rent civilrättsliga immissionsreglerna samlade i
jordabalkens kapitel om grannelagsrätt. Med den föreslagna inriktningen
av lagstiftningen — som föreningen finner riktig — torde dock en sådan
lösning vara mindre lämplig. De privaträttsliga och allmänna intressena
i immissionsfrågor har enligt föreningen sådant samband att en reglering
synes böra ske i en gemensam lag. Föreningen delar alltså den uppfattning
i detta hänseende som ligger till grund för förslaget. Hovrätten över Skåne
70
och Blekinge ifrågasätter däremot lämpligheten av att bryta ut immissions-
reglerna ur jordabalken och sammanföra dem med övriga immissionsreg-
ler. Hovrätten framhåller, att de allmänna åtgärderna mot immissioner är
långt viktigare än de konflikter av mera alldagligt slag som kan uppkomma
mellan grannar. Trots detta kan det enligt hovrättens mening diskuteras
om förslaget i tillbörlig grad beaktar de senare. Visserligen är det önskvärt
med enhetliga bestämmelser om immissioner, men det kan finnas anledning
framhålla, att problemen med nödvändighet är helt andra vid en konflikt
mellan grannar än vid immissioner från en industriell anläggning, vilka
inverkar inom ett större område. Enligt hovrättens mening finns det skäl
att undersöka om inte lämpligen lagberedningens förslag i huvudsak bör
genomföras, dock med uteslutande av vad detta innehåller om rätt att an
vända fast egendom på ett störande sätt efter tillstånd eller på grund av
grannes passivitet under viss tid. Till en särskild immissionslag skulle då
hänföras endast vad som har samband med skyddsåtgärder, förbud och till
stånd.
Den allmänt hållna utformningen av tillåtlighetsreglerna som de sakkun
niga föreslagit godtas i allmänhet av remissinstanserna. Behovet av flexi
bilitet betonas i flera remissyttranden.
Ett stort antal remissinstanser är kritiska mot att de sakkunnigas upp
drag begränsats till att avse störningar som kommer från fast egendom.
Länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Jönköpings, Örebro, Koppar
bergs och Jämtlands län anser det beklagligt att lagstiftningen på detta sätt
begränsats och förutsätter att övriga immissionsproblem snarast blir före
mål för utredning och lagstiftning. Det framhålls som särskilt angeläget
att komma till rätta med störningar från motorfordonstrafiken och använd
ningen av eldningsoljor. Statens vattenfallsverk uttalar, att immissions-
problemen kan bemästras bara under förutsättning att även de viktiga delar
av luftförorenings- och bullerproblemen, som fallit utanför de sakkunnigas
uppdrag, blir föremål för lagstiftning och dessutom de övervakande myn
digheterna får tillräckliga resurser för att effektivt kunna fullgöra sina
uppgifter. Statens naturvetenskapliga forskningsråd anser att immissions-
lagen och miljötillsynslagen kommer att utgöra ett betydelsefullt bidrag till
effektivisering av miljövården i landet, men menar att man inom en nära
framtid inte kan undvara en samlad lagtext som upptar alla föroreningar
i luft, vatten, jord, organismer etc. Medicinalstyrelsen och läkaresällskapet
ställer sig tveksamma till att i den lagstiftning som här avses endast berörs
immissioner från fast egendom. Uppträdande skadeeffekter är ofta summa-
tionseffekter, vid vilka ej blott de av den föreslagna immissionslagen om
fattade objekten utan även mobila enheter spelar en betydande roll. Eftersom
det dessutom ofta rör sig om tröskeleffekter — dvs. skadeverkningar upp
kommer först sedan en viss, ej sällan skarpt definierad gräns uppnåtts
Kungi. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
71
resp. överskridits — måste en samordning av immissionsbekämpningen gentemot olika objekt te sig ytterst angelägen. Teknologföreningen ger ut tryck åt liknande tankegångar. Genom begränsningen till fast egendom an griper man bara den del av ett stort komplex som kanske är lättast att kon trollera och som från mänsklig exponeringssynpunkt sannolikt betyder minst, åtminstone i tätort. Den ökade störning, som den alltmer urbanise rade befolkningen utsätts för, härrör framför allt från en sammanlagring av ett mycket stort antal immissioner från ett ökande antal emittenter av låg källstyrka. Bland de viktigaste av dessa är motorismens andelar och bullret i tätorterna.
Skogs- och lantbruksakademien framhåller, att problemen med de synner ligen allvarliga miljöstörningarna från motorfordon snarast måste följas upp. Det råder enligt akademien inte minsta tvekan om att avgaserna från bilarna är en av de verkligt stora störningarna inom tätbebyggelsen och att kraftåtgärder i form av forskning och lagstiftning snarast måste vidtas. Kooperativa förbundet anser att störningarna från motorfordon f. n. är en företeelse som är av större betydelse och svårare att komma till rätta med än de industriella utsläppen. Förbundet är dock medvetet om att stats makterna uppmärksammat denna problemställning och understryker vikten av snabba åtgärder. Anmärkningar mot begränsningen till fast egendom framförs också av naturskyddsföreningen, kommunal-tekniska föreningen, lantbruksförbundet, TCO och SACO. SACO anser dock att man av praktiska skäl måste godta att den fasta egendomen behandlas för sig.
Direktionen för handelshögskolan i Stockholm, som anser att immis- sionsfrågorna behöver utredas ytterligare, finner det lämpligt att frågorna därvid tas upp utan exklusiv anknytning till störningar vid nyttjande av fast egendom. Länsstyrelsen i Kopparbergs län säger sig väl förstå svårig heterna att åstadkomma en även till lös egendom utvidgad immissionslag.
Länsstyrelsen anser emellertid att myndigheterna inte kan få effektiva möj ligheter att komma tillrätta med det allt allvarligare samhällsproblem som immissionerna utgör förrän en samlad lösning av frågorna rörande vatten- och luftföroreningar samt bullerstörningar och andra immissioner erhålls. De immissionsproblem som hänger samman med användningen av lös egen dom måste därför snarast utredas.
Det finns emellertid också remissinstanser som gillar att förslaget be gränsats till störningar från fast egendom. Länsstyrelsen i Blekinge län an ser sålunda starka skäl tala för att de fastighetsbundna störningarna nu bryts ut ur sitt större sammanhang, nämligen motverkande av immissioner i allmänhet, men länsstyrelsen är angelägen att framhålla nödvändigheten av en förstärkt samhällelig reaktion mot allmänskadliga störningar även när sådana förekommer utan bindning till fast egendom. Enligt lantmäteristyrel sen behöver den gjorda uppdelningen av problemen, där störningar från fast
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
72
egendom kommit att behandlas före vissa andra lika väsentliga spörsmål,
inte vara till nackdel för en framgångsrik, fullständig behandling av luft
förorenings- och bullerproblemen. Mot bakgrund av föreliggande problem
främst beträffande befarade storimmissioner både från industrier och trafik
anläggningar framstår det som angeläget att skyndsamma åtgärder vidtas
inom det föreliggande betänkandets ämnesområde.
Kommerskollegium framhåller i likhet med handelskamrarna i Stockholm
och Malmö, att det är viktigt att den blivande lagstiftningens begränsning
till immissioner inte leder till att de föroreningskällor som kan nås genom
lagstiftningen drabbas av ett ansvar för störningar som inte står i rimligt
förhållande till deras andel i totalt förekommande störningar. Kännedomen
om förekommande immissioner, deras art, utbredning och verkan är för
närvarande otvivelaktigt ofullständig. Särskilt på luftföroreningarnas om
råde kan denna bristande kännedom medföra att industrin påläggs kost
nader som rätteligen bör belasta i huvudsak t. ex. motorfordonstrafiken.
Också inom den ifrågasatta lagstiftningens ram kan svårigheter av detta
slag anmäla sig. Sålunda torde bl. a. den från luftföroreningssynpunkt så
besvärande oljeeldningen i tätortsregionerna vara svåråtkomlig med den
föreslagna lagstiftningen, eftersom föroreningskällorna är spridda på många
små enheter. Industrin är däremot lättare angripbar, möjligen —- såsom
handelskammaren i Stockholm framhåller — på grund av egna forsknings
insatser. Inte minst med hänsyn till risken för snedbelastning av här an
tytt slag men även rent allmänt vill kollegium understryka de sakkunnigas
uppfattning om forskningens betydelse för utvecklingen av reglerna och
rättstillämpningen på immissionsområdet samt betydelsen av att forsk
ningens resultat snabbt kan tillgodogöras av lagstiftare och tillämpande
myndigheter. Uppgifter som härvid synes angelägna är de av Stockholms
handelskammare anvisade, nämligen inventering av förekommande immis
sioner, deras art, utbredning och verkan, samt en analys av de olika in
tressen, som en rättslig reglering av immissionerna åsyftar att skydda, även
som skapandet av regler som befordrar snabb kommunikation mellan forsk
ning och de för miljövården ansvariga myndigheterna.
Övre Norrbggdens vattendomstol anser att det hade varit naturligare att
låta lagreglerna direkt ta fasta på de aktuella störningskällorna än att låta
anknytningen till fast egendom utgöra det primära.
Den samordning av bestämmelserna om vattenförorening och reglerna
om immissioner, som de sakkunniga föreslagit, vinner — med ett fåtal
undantag — remissinstansernas gillande.
Vattenöver domstolen anser att den föreslagna samordningen är ända
målsenlig såväl materiellt som i organisatoriskt avseende och framhåller att
den möjliggör en önskvärd helhetsbedömning av vattenförorenande och im-
mitterande anläggningar. Även advokatsamfundet framhåller värdet av att
man genom den föreslagna utformningen av immissionsreglerna kan få till
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1069
73
stånd en enhetlig bedömning av vatten- och luftföroreningar. Byggnads
styrelsen anser att den föreslagna samordningen, som utgör en av grun-
principerna för den nya lagstiftningen, är väl motiverad och lämplig.
Till förslaget i denna del ansluter sig vidare kammarkollegiet, statens vat-
tenfallsverk, överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län.
Länsstyrelsen i Hallands län är däremot i viss mån kritisk till förslaget.
Åtskilliga regler i vattenlagen motsvarar inte de anspråk som i dagens sam
hälle ställs på en lagstiftning rörande vattenvård. En effektiv immissions-
lagstiftning borde därför ha getts en helt annan utformning än det fram
lagda förslaget. Det torde dock vara ett starkt önskemål att anknyta im-
missionslagstiftningen till vattenlagstiftningen. Bl. a. behovet av en enhetlig
bedömning i vattenvårds- och luftvårdsfrågor talar härför. När frågan om
ett företags tillåtlighet bedöms från luftvårds- och vattenvårdssynpunkter
samtidigt, kan den sålunda komma i ett helt annat läge än när endast
endera av dessa synpunkter beaktas. Med hänsyn härtill och då lagstift
ningsfrågan måste betraktas som angelägen, tillstyrker länsstyrelsen att
det nu presenterade förslaget till immissionslag genomförs. Länsstyrelsen
förutsätter emellertid att en modernisering av vattenlagen och i samband
därmed även en översyn av immissionslagen snarast kommer till stånd.
Naturvårdsnämnden framhåller i likhet med länsstyrelsen att vattenlag
stiftningen i stora delar måste anses föråldrad.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, länsstyrelserna i Älvsborgs och Örebro
län samt flera länsingenjörer anser, att det hade varit önskvärt med en helt
integrerad immissionslagstiftning av innebörd att bestämmelserna i vatten
lagen om vattenförorening inarbetas i immissionslagen. Enligt länsstyrelsen
i Örebro län bör det övervägas om inte en kompletterande utredning bör
ske i detta avseende.
Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att allt som berör miljövården helst
bör samlas i en och samma lagstiftning. Skulle det exempelvis, frågar sig
länsstyrelsen, ha varit omöjligt att ur byggnadslagen, naturvårdslagen och
vattenlagen extrahera vad som rör miljövården och sedan försöka baka in
detta i lagförslaget. Detta skulle ha kunnat medföra större effektivitet i
handläggningen av miljövårdsärenden och i de administrativa organen.
Dubbelarbete skulle ha kunnat hindras och vidare torde kompetensen mel
lan olika miljövårdsorgan lättare ha kunnat urskiljas. Fornminneslagstift-
ningen och den lagstiftning som berör kulturhistoriskt värdefulla miljöer
är närbesläktade områden och hade även den bort tas med i detta samman
hang. Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller, att immissionslagstift-
ningen och vattenvårdslagstiftningen kommer att bli splittrade på ett flertal
lagar och författningar som handhas av flera organ. Lagstiftningen kommer
härigenom att bli svåröverskådlig, varjämte grannlaga och besvärande sam
ordningsfrågor uppkommer. Enligt länsstyrelsens mening föreligger det ett
starkt önskemål att åtminstone på sikt få till stånd en helt integrerad im-
3+ Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 28
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
74
missionslagstiftning. Också länsstyrelsen i Jönköpings län är av den upp
fattningen att man bör ta upp immissionsfrågorna ur mera vidsträckta
aspekter. Sålunda bör t. ex. beaktas planmyndigheternas åtgärder vid be
byggelseplanering samt byggnadslagstiftningens krav och anvisningar be
träffande byggnaders konstruktion. SACO framhåller, att de sakkunniga
inte gör några försök att samla alla regler, som fordras till skydd mot
olämplig användning av fast egendom, utan nöjer sig med att ge vissa grund
läggande regler och i övrigt hänvisa till specialregler i hälsovårds-, natur
vårds- och vattenlagstiftning och uttalar i anslutning härtill, att någon an
nan lagteknisk lösning knappast heller är praktiskt möjlig i dagens orga
nisatoriska läge. SACO ansluter sig därför till förslagen.
Beträffande varaktighetsrekvisitet framhåller vattenöverdomstolen, att
begreppet varaktighet i vissa situationer är svårtolkat. De sakkunniga har
t. ex. ansett rekvisitet uppfyllt i fråga om kortvariga men återkommande
störningar. Ordet varaktig för tanken till en företeelse med avsevärd ut
sträckning i tiden. Vattenöverdomstolen ifrågasättter, om detta rekvisit bör
ingå i lagtextens definition av själva immissionsbegreppet. Enligt dom
stolens mening bör lagens bestämmelser göras tillämpliga på störande
verksamhet som ej är av endast tillfällig beskaffenhet.
Hovrätten över Skåne och Blekinge påpekar att lagförslaget inte är avsett
att täcka alla slag av störningar utan lämnar kvar en liten oreglerad sektor,
inom vilken lagens regler inte är tillämpliga, därför att störningen inte är
så varaktig som fordras för att immissionsbegreppet skall gälla. Även vid
en verksamhet av mindre varaktighet, som skadar annan fastighet, upp
kommer emellertid sådana frågor som t. ex. i vilken omfattning strikt an
svar skall gälla.
Naturvårdsnämnden ifrågasätter om det finns tillräcklig anledning att be
gränsa lagstiftningen till att avse störningar av varaktig art. Även mera till
fälliga störningar kan i vissa fall ha en hög grad av farlighet, och det kan
därför vara lämpligt att de underkastas ifrågavarande reglering. De i moti
ven angivna exemplen visar att frågan om en verksamhet är att anse som
varaktig eller ej många gånger är mycket svårbedömd. Naturskyddsför
eningen anser att begränsningen till varaktig störning är olämplig och fram
håller att även tillfälliga störningar bör motarbetas.
Även lantbruksförbundet har erinringar mot rekvisitet att störning skall
vara varaktig för att utgöra immission. Om detta rekvisit tolkas enligt moti
ven, som avser inte bara kontinuerlig störning utan även varaktig i me
ningen återkommande, omfattas kanske i realiteten de flesta störningarna
av rekvisitet. Det torde dock, enligt förbundet, vara konsekventare att be
döma immissionen efter dess effekt utan hänsyn till om den förekommer
kortare eller längre tid. Länsstyrelsen i Kopparbergs län ifrågasätter om be
gränsningen är väl vald. Syftet är givetvis att utesluta kortvariga immitte-
rande handlingar. Däremot är inget att erinra. Också sådana störningar,
Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969
som visserligen är av övergående natur men som omfattar en icke helt obe
tydlig tid bör emellertid falla under lagen.
Bland dem som ansluter sig till de sakkunnigas mening är Stockholms
handelskammare, som med tillfredsställelse noterat att de sakkunniga låtit
införa rekvisitet varaktighet i lagen.
Flera remissinstanser är kritiska mot det i immissionslagen införda sak-
ägarbegreppet.
Hovrätten över Skåne och Blekinge anför att sammanförandet i en lag av
så skilda företeelser som grannelagsförhållandet och samhällsåtgärder mot
immissioner bar nödgat de sakkunniga att i lag precisera ett sakägarbe-
grepp. Effekten härav är besynnerlig. Om en industri utsänder luftförore
ning som är hälsovådlig och som vållar kroppsskada hos en grupp männi
skor i omgivningen, skulle de som har eller nyttjar fastighet kunna få er
sättning, därför att industrin gentemot dem har strikt ansvar, medan de
övriga skulle kunna bli utan ersättning därför att de inte kan styrka att
industriledningen vållat skadan och på sådan grund är skadeståndsskyldig
enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer. Det egendomliga häri för
stärks av att den förra gruppen har att föra talan vid vattendomstol och den
senare vid allmän domstol. Detta egendomliga resultat synes uppkomma
därför att de sakkunniga, i stället för att precisera vilken rätt som tillkom
mer den enskilde, söker begränsa en alltför vidlyftig tillämpning av lagen
med hjälp av sakägarbegreppet. Enligt hovrättens mening är detta ett olyck
ligt sätt att gå till väga. Lagen bör innehålla de materiella regler på vilka ett
anspråk kan grundas, vare sig det gäller skyddsåtgärder eller ersättning, och
sakägarbegreppet bör lämnas fritt. Det kan dock ifrågasättas om det icke
skulle vara lättare att precisera de materiella reglerna i dessa hänseenden
särskilt för grannelagsförhållanden och särskilt för storimmissioner. Det är
nämligen uppenbart att i de senare fallen rätten för varje enskild person att
väcka talan om skyddsåtgärder eller att kräva ersättning måste vara ytterst
begränsad.
Enligt naturskyddsföreningen är var och en som lider skada genom im-
mission sakägare i vedertagen mening, även om han ej är bunden till fast
egendom. Även människor som endast har sin väg förbi en luftförorenande
anläggning kan lida skada av »varaktig störning» och måste då bli sak
ägare. Den föreslagna bestämmelsen om sakägare kan enligt föreningen med
fördel utgå, helst som vattenlagen reder sig utan bestämmelse i ämnet.
Lantmäteristgrelsen ifrågasätter huruvida vattenlagens mot den skade
lidande generösa regler beträffande strikt ansvar för personlig skada eller
lidande rimmar väl med nyttoaspekterna främst från samhällsekonomisk
synpunkt samt med avgränsningen av kretsen ersättningsberättigade till
ägare och innehavare av nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fast
egendom. Dessa är ju inte de enda som exempelvis löper hälsorisker eller
blir nödsakade att byta bostad.
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
75
76
Vattenvärnet anser det märkligt att lagstiftningen skall behöva begrän
sas till att skydda endast vissa sakägare. Oftast drabbas ju många fler inom
ett område av en störning än enbart de som råkar vara ägare till fast egen
dom. En dominerande industri kan genom rökutsläpp e. d. allvarligt störa
trivseln för de flesta som bor inom ett samhälle. Så som lagförslaget formu
lerats skulle exempelvis den senare kategorin inte annat än på omvägar
kunna få rättelse i missförhållandena och inte ens kunna påräkna skade
stånd.
Det sakägarbegrepp som de sakkunniga föreslår godtas inte heller av läns
styrelsen i Kopparbergs län. Lagens karaktär av miljöskyddslag bör enligt
länsstyrelsens mening leda till att alla som drabbas av immissioner skall ha
befogenhet att åberopa immissionslagen. Att anknyta sakägarbegreppet till
den fasta egendomen på sätt som föreslås måste komma att betaga stora
grupper talerätt, vilket ej är förenligt med lagens syfte. Miljöstörningar kan
mycket väl drabba den som ej kan härleda rätt ifrån den fasta egendom där
han vistas, exempelvis trafikant på väg eller den som utnyttjar enligt alle
mansrätt tillgänglig badstrand. Länsstyrelsen anser därför att någon be
gränsning av talerätten i princip inte bör ske.
Läkarsällskapet anser i likhet med naturvårdsnämnden att sakägarbe
greppet bör överarbetas.
Industriförbundet tillstyrker uttryckligen att sakägarbegreppet preciseras
så som de sakkunniga föreslagit. Kraftverks föreningen anser att det är av
största vikt att den i förslaget angivna begränsningen av sakägarbegreppet
kommer till stånd.
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
5.2.3. Naturvårdsverkets förslag till ändring i vattenvårdslagstiftningen
Naturvårdsverket föreslår en rad konkreta ändringar som avser olika lag
rum i 8 kap. vattenlagen eller som rör skilda slag av vattenförorenande åt
gärder och anläggningar. Verket gör dessutom några kortfattade allmänna
uttalanden som rör den grundläggande utformningen av vattenvårdslagstift
ningen. Sålunda anser naturvårdsverket at»t denna lagstiftning har så nära
samband med immissionssakkunnigas förslag att översynen av lagstift
ningen och behandlingen av sakkunnigförslaget bör ske samtidigt. Natur
vårdsverket kritiserar vidare den nuvarande systematiken i vattenlagen. En
ligt naturvårdsverkets mening har 8 kap. vattenlagen för snäv begränsning.
Avloppsvatten är visserligen en väsentlig föroreningskälla men vattenbeskaf
fenheten påverkas också av andra ingrepp och åtgärder i naturen. Flera
exempel nämns: vattenregleringsföretag, muddring, tippning, sandsugning,
spillvatten som infiltreras i marken, gödningsämnen och bekämpningsmedel
samt kylvatten. Naturvårdsverket menar därför att en ny lagstiftning bör ha
räckvidd över ett vidare område än 8 kap. vattenlagen. En mycket vidsträckt
definition av vad som är vattenförorening föreslås.
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
77
5.2.4. Remissyttrandena över naturvårdsverkets förslag
Åtskilliga remissinstanser ansluter sig till de allmänna riktlinjer som na turvårdsverket föreslagit för reformering av vattenvårdslagstiftningen. Så lunda anser socialstyrelsen att bestämmelserna bör kunna omarbetas i stort sett efter de linjer som föreslagits. Också statens institut för folkhälsan an ser att de föreslagna skärpningarna är i princip riktiga och väl ägnade att främja de intressen som institutet företräder.
Det finns också en grupp remissinstanser som menar, att det är svårt att ta slutlig ställning till de allmänt hållna yrkandena i naturvårdsverkets framställning och att ändringar i enlighet med de framställda önskemålen bör föregås av ytterligare utredning och remiss. Uttalanden i denna rikt ning gör kommerskollegium, SMHI, länsstyrelsen i Våsternorrlands län,
Ingeniörsvetenskapsakademien, industriförbundet, vatten- och avloppsverksföreningen samt flera handelskammare.
Naturvårdsverkets mening att översynen av vattenvårdslagstiftningen lämpligen bör ske i samband med beredningen av immissionssakkunnigas förslag vinner stöd hos socialstyrelsen, kammarkollegiet, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, statens vattenfallsverk, länsstyrelserna i Stock holms och Jönköpings län och Länsingenjörers förening. Sambandet mellan immissionssakkunnigas förslag och ifrågavarande delar av vattenlagen be tonas av lantmäteristyrelsen och länsstyrelsen i Jönköpings län.
Vattenöver domstolen har en annan uppfattning om sambandet mellan immissionssakkunnigas förslag och vattenvårdslagstiftningen. Enligt vat- tenöverdomstolens mening skapar visserligen de sakkunnigas förslag att förlägga prövningen av immissionsfrågor till vattendomstolarna möjlighet både att knyta ihop vattenvårds- och luftvårdsproblemen och att genom fortsatta ändringar i vattenlagen stärka vattenvården. Vad man nu bör ta itu med är emellertid att skapa möjlighet att samordna föroreningsfrågorna med övriga problem inom ett och samma vattenområde. Vattenvårdslag stiftningen har ett väsentligt starkare samband med vattenlagen i övrigt än med immissionslagstiftningen. I fråga om vattenlagens systematik återger vattenöverdomstolen ett uttalande av chefen för justitiedepartementet i prop. 1964:42 om ändring i bl. a. 8 kap. vattenlagen. Uttalandet innebär att syste matiken bygger icke på arten av skyddsobjekt utan på företagens ändamål.
Om man i dagens läge över huvud taget skall kunna genomföra angelägna reformer på detta område, måste dessa bygga på den nuvarande systemati ken, heter det vidare i uttalandet. Vattenöverdomstolen menar att detta torde vara giltigt också nu.
78
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
5.3. Tillståndsmyndighet
5.3.1. Immissionssakkunniga
De sakkunniga betonar att lagstiftningsfrågan är förenad med viktiga
organisatoriska problem. Rättstillämpningen och kontrollen på immissions-
området kräver en myndighetsorganisation som motsvarar högt ställda an
språk.
För vattendomstolarna som koncessionsmyndigheter och i övrigt exklu
sivt behöriga domstolar i immissionsmål talar det nära samband som råder
mellan vatten- och luftföroreningar. Detta samband gör det önskvärt med
en helhetsbedömning av företag som medför störningar i mer än ett hän
seende. Med hänsyn till att vattendomstolarna nu handlägger vattenförore-
ningsmålen framstår det nära nog som en nödvändig åtgärd att till dessa
domstolar hänföra även immissionsmålen. De sakkunniga anser också att
vattendomstolarna är mycket väl lämpade för att handha denna nya upp
gift. Deras sammansättning innebär just en sådan förening av juridisk och
teknisk sakkunskap samt praktisk och ekonomisk erfarenhet som behövs
för immissionsmålen. Vidare är vattendomstolarnas domkretsar tillräckligt
stora för att personalen skall få allsidig erfarenhet men inte större än att
den också får god ortskännedom. En ytterligare omständighet är att vatten
domstolarna i sin hittillsvarande verksamhet har visat sig äga mycket god
förmåga att vinna såväl allmänhetens som industrins förtroende, trots de
starka intressemotsättningar som ofta föreligger.
Det förhållandet att hela domstolsväsendet f. n. omprövas anser de sak
kunniga inte utgöra hinder för att nu lägga nya uppgifter på vattendom
stolarna. Möjligheterna att ta upp hela domstolsorganisationens problem
till samlad bedömning beskärs enligt de sakkunnigas mening inte i vidare
mån än att man för framtiden bör räkna med att vattenföroreningsmålen
och immissionsmålen skall följas åt, oavsett var de slutligen hamnar.
I och för sig skulle det kunna tänkas att tillåtlighetsprövningen i båda
typerna av mål fördes helt bort från domstolarna och förlädes till natur
vårdsverket. De sakkunniga har emellertid inte ansett sig böra ta upp detta
alternativ till närmare diskussion, eftersom det skulle rubba hela det nu
varande systemet för vattenföroreningsmålen. Sambandet mellan tillåtlig-
hetsprövning och ersättningsfrågor liksom allmänna rättssäkerhetssyn
punkter gör att en sådan åtgärd skulle behöva föregås av mycket grundliga
överväganden. Den skulle också få betydande organisatoriska konsekvenser.
Det är en avgjord fördel, inte minst för industrin själv, att kunna få allt
bedömt på en gång av samma myndighet. En industri som samtidigt för
orenar luft och vatten eller har möjlighet att välja mellan att göra det ena
eller det andra skall inte behöva vända sig till olika myndigheter med sina
79
problem. Också från allmän synpunkt är det avgjort att föredra att man
får till stånd en helhetsbedömning, en samlad intresseavvägning beträffan
de hela anläggningen. Behovet av en helhetsbedömning gör sig gällande
även i fråga om buller och liknande störningar.
Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969
5.3.2. Remissyttrandena över de sakkunnigas förslag
De sakkunnigas förslag att göra vattendomstolarna till koncessionsmyn-
digheter och i övrigt exklusivt behöriga domstolar i immissionsmål får ett
övervägande positivt mottagande hos remissinstanserna. Särskilt framhålls
att det innebär en fördel att få en samordnad prövning för vattenförore
nings- och immissionsmål och att vattendomstolarna med hänsyn till sin
nuvarande verksamhet är väl lämpade för de nya uppgifterna. Vidare anses
medverkan av domstol på detta område utgöra en garanti för rättssäker
heten. Bland dem som tillstyrker förslaget i denna del märks vattenöver-
domstolen, statens luftvårdsnämnd, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, bygg
nadsstyrelsen, flera länsstyrelser, Ingeniörsvetenskapsakademien, institutet
för vatten- och luftvårdsforskning, teknologföreningen, industriförbundet,
SAF, stadsförbundet och kraftverksföreningen.
Från åtskilliga håll riktas emellertid erinringar mot den föreslagna an
ordningen, särskilt mot förslaget att göra vattendomstolarna till konces-
sionsmyndigheter.
SACO anser att goda skäl kan anföras för att alla rättsfrågor rörande fast
egendom hänförs till en och samma domstol och att en sammanslagning av
vattendomstolarna, ägodelningsrätterna och expropriationsdomstolarna så
lunda kommer till stånd. I dagens ovissa organisationsläge finner SACO
emellertid den av de sakkunniga föreslagna lösningen att hänföra immis-
sionsfrågorna till vattendomstol vara den mest ändamålsenliga och till
styrker därför förslaget i denna del utan att för den skull ta ställning till
den större frågan om domstolsväsendets organisation på fastighetsrättens
område.
Lantmäteristyrelsen finner det önskvärt att en verklig helhetsbedömning
på en gång kan ske av en projekterad anläggning, inte endast med hänsyn
till vattenförorening, luftförorening, buller och liknande störningar utan
även med hänsyn till samhällsplaneringsaspekterna i övrigt. Styrelsen fram
håller med hänvisning till fastighetsbildnings-, byggnads- och expropria-
tionslagstiftningen den nu rådande splittringen av varandra näraliggande
ämnesområden på olika 'specialdomstolar och finner det angeläget att en
samordnad prövning vid en för ändamålet uppbyggd domstol kan komma
till stånd. En sådan domstol bör enligt styrelsen förses med kompetens på
bl. a. samhällsplaneringens och plangenomförandets områden, t. ex. för pröv
ning av mål om fastighetsbildning, immissioner, vattenförorening och ex
80
propriation. Härigenom skulle enligt styrelsens mening kunna erhållas orga
nisatoriska förutsättningar för en insats vid en framtida mera integrerad
samhällsplanering.
Domstolskommittén hävdar att eu utbrytning av viss målgrupp från all
män domstols behörighet inte bör komma i fråga, om den inte är motiverad
av alldeles särskilda skäl. Flertalet av de skäl som de sakkunniga anfört i
domstolsfrågan är enligt kommittén inte av den styrka att de motiverar en
särskild processordning för immissionsmålen. Den sakkunskap som finns i
vattendomstolarna kommer inte att vara tillräcklig för immissionsmålen.
Det blir därför nödvändigt att tillkalla särskilda sakkunniga. Denna möjlig
het står också allmän domstol till buds. Skulle ett behov av större dom
kretsar än de allmänna domstolarnas anses föreligga för immissionsmål,
vilket kommittén knappast anser vara fallet, kan man tillgodose detta inom
det allmänna domstolsväsendets ram genom att förfara med immissions
målen på samma sätt som skett med sjörättsmålen eller som föreslås ske
med hyresmålen. Det finns enligt kommittén åtskilliga grupper av mål som
inte är mer vanliga än immissionsmålen utan att de fördenskull hänvisas
till specialdomstolar. Sambandet mellan vatten- och luftföroreningar kan
vara en anledning att låta mål om luftföroreningar i vissa fall handläggas
av vattendomstol men är enligt kommitténs mening inte i och för sig till
räcklig grund för att till en domstol som är specialinrättad för vattenmål
flytta över från de allmänna domstolarna också immissionsmål av andra
slag. Ett mera bärande motiv är enligt kommitténs mening att genom bifall
till förslaget skulle skapas en gemensam koncessionsordning och ordning
för prövning av frågor om ersättning för immissionsskador och andra rätts
frågor på området. Om koncession sprövningen förläggs till administrativ
myndighet, talar enligt kommitténs mening övervägande skäl för att mål
med anledning av immission liksom hittills får ankomma på allmän dom
stol.
I flera remissyttranden framhålls att vattendomstolarnas kompetensom
råde enligt förslaget inte blir klart avgränsat i förhållande till de allmänna
domstolarnas. Sålunda pekar domstolskommittén på att valet av domstol i
det enskilda fallet kan bli beroende på innebörden av det varaktighetsrekvi-
sit som innefattas i lagens immissionsbegrepp och att även det sakägarbe-
grepp som de sakkunniga infört liksom begreppet »omgivningen» i immis-
sionslagen kan ge upphov till tveksamhet i forumfrågor. Hovrätten över
Skåne och Blekinge framhåller att talan om ersättning för störningar fastig
heter emellan kan vara att hänföra än till vattendomstol och än till allmän
domstol, beroende på vilken grund som åberopas för ersättningsyrkandet.
Lämpligheten av att över huvud förlägga koncessionsprövningen till dom
stol ifrågasätts från flera håll. Domstolskommittén framhåller att de avväg
ningsfrågor som den koncessionsprövande myndigheten ställs inför gene
rellt sett synes vara av sådan beskaffenhet att deras bedömning måste på
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
81
sikt påverka hela samhällsutvecklingen och att det kan sättas i fråga om
överväganden av detta slag över huvud taget ankommer på domstol.
Länsförvaltningsutredningen avstyrker förslaget att förlägga koncessions-
prövningen till vattendomstolarna. Koncessionsärenden är typiska förvalt
ningsärenden och bör enligt utredningen handläggas av domstol endast om
mycket starka skäl kan anföras för ett domstolsförfarande. Vattendomsto
larnas uppgift att vara koncessionsmyndigheter i fråga om vattenförore
ningar torde närmast få betraktas som en konsekvens av det system som till
skapats för att handlägga andra vattenfrågor och inte såsom en för vatten-
föroreningsfrågorna särskilt lämpad anordning. Även om ett samband finns
mellan vattenföroreningar och de omgivningsstörningar som de sakkunniga
haft att behandla, är detta enligt utredningens mening inte tillräckligt starkt
för att man skall efterbilda vattenlagens system också för sådan störande
verksamhet. Utredningen ifrågasätter om vattendomstolarna har den vida
överblick över olika planeringsområden som är önskvärd hos den myndighet
som skall fatta beslut i sådana immissionsärenden som har vidsträckta kon
sekvenser på olika områden av samhällslivet. Enligt utredningens uppfatt
ning bör man undersöka möjligheterna att anförtro de förvaltande uppgif
terna åt länsstyrelserna och naturvårdsverket. Utredningen framhåller sär
skilt det starka sambandet mellan koncessionsfrågorna och den översiktliga
samhällsplaneringen, däri inbegripet åtgärder inom naturvården, hälsovår
den och annan omgivningshygien, vilka regionalt ankommer på länsstyrel
serna. Numera är länsstyrelserna väl rustade att handlägga de tekniska
spörsmål som kan uppkomma i hithörande sammanhang. Så blir fallet i än
högre grad, om länsförvaltningsutredningens förslag genomförs och förbinds
med en rationell länsindelning. Härtill kommer att handläggningen hos en
förvaltningsmyndighet som den nya länsstyrelsen kan antas bli avsevärt
snabbare än vid en domstol. Skulle man finna att sambandet mellan vatten
frågorna och immissionsfrågorna är så uttalat att gemensamma handlägg-
ningsformer är nödvändiga, bör man enligt utredningens mening hellre över
väga att modernisera det nuvarande systemet på vattenvårdens område ge
nom att göra en klar åtskillnad mellan dömande och förvaltande uppgifter.
De senare skulle därvid i princip kunna flyttas över till de nya länsstyrel
serna.
Kritiska till förslaget att anförtro koncessionsprövningen åt vattendom
stolarna är vidare länsstyrelsen i Västernorrlands län och vattenvärnet.
Flera remissinstanser uttalar sig i princip för en administrativ prövning
av tillåtlighetsfrågorna. Länsingenjörers förening delar de sakkunnigas upp
fattning att ett system med tillåtlighetsprövningen helt i administrativ väg ej
kan genomföras i samband med de nu aktuella brådskande lagförslagen men
anser att det bör övervägas i samband med den översyn av vattenvårdslag-
stiftningen som synes böra komma till stånd. Eftersom det måste anses syn
nerligen angeläget att få till stånd en lagstiftning på området, är länsstyrel
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
82
sen i Stockholms län beredd att godta den föreslagna lösningen, dock endast
som ett provisorium. Naturvårdsnämnden framhåller att en vattendomstols
prövning inte medger den allsidiga bedömning av tillåtlighetsfrågorna som
är önskvärd men är bl. a. med hänsyn till att man i möjligaste mån bör få
till stånd en helhetsbedömning av företag som förorenar både vatten och luft
beredd att tillstyrka de sakkunnigas förslag. Naturskyddsföreningen anser
att lokaliseringsfrågor bör prövas av Kungl. Maj :t och länsstyrelserna. För
eningen anser det möjligt att vattendomstolarna är de organ där man tills
vidare lättast kan placera immisisionsmål. Om man trots allt väljer den
vägen, vill föreningen emellertid understryka att prövningen ändå bör in
ordnas i en översiktlig planering för hela riket resp. regional planering. Vat
tenrätts domarna i Västerbygdens vattendomstol anser att ikraftträdandet av
lagen bör anstå med hänsyn till arbetskraftsläget vid vattendomstolarna
och möjligheterna att få kompetenta sakkunniga. Om detta inte anses lämp
ligt, bör en skyndsam utredning ske av alternativet att tillståndsprövningen
i immissionsmålen förläggs till statens naturvårdsverk.
5.3.3 Naturvårdsverkets organisationsförslag
Naturvårdsverket lägger först vissa allmänna synpunkter på frågan om
tillståndsmyndighet i vattenförorenings- och immissionsärenden.
Anledningen till att tillåtlighetsprövningen av avloppsvattenutsläpp för
lädes till vattendomstolarna var, framhåller naturvårdsverket, i främsta
rummet obenägenheten att inrätta en ny administrationsenhet med tillräck
liga resurser för att kunna anförtros uppgiften. Frågan har nu kommit i
ett annat läge sedan en särskild myndighet med betydande tekniska resurser
kommit till på området.
Det torde vara ovedersägligt att vissa olägenheter måste tolereras i ett ur
baniserat och industrialiserat samhälle. Lika klart är det att samhälls-
aktiviteter av olika slag inte godtyckligt kan hindras eller ändras till sitt
innehåll utan att först en avvägning på sikt görs mellan den nytta företagen
åstadkommer och de olägenheter som följer därav. Denna avvägning kan
självfallet inte vara av judiciell natur utan måste grundas på allmänna be
dömanden av ekonomisk och teknisk art. En tillståndsgivning av förevaran
de slag är därför uppenbarligen av administrativ art. På områden där lämp-
lighetsavgöranden i samhällsfrågor står i förgrunden meddelas också till
stånden i regel i sådan ordning. Senast har detta kommit till uttryck i för
köpslagen, som trädde i kraft den 1 januari 1968. Vidare nämner natur
vårdsverket att tillstånden nästan undantagslöst lämnas på administrativ
väg i andra länder där prövning förekommer av immissionsärenden.
Naturvårdsverket anmärker också att domstolarnas naturliga funktion
är att på yrkande av part och med tillämpning av gällande regler fastställa
vad som kan anses vara rätt. På förvaltningen däremot ankommer det att
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
83
inom den bestående rättsordningens ram på ett aktivt sätt förverkliga sta tens uppgifter och ändamål. När tanken nu är att miljövårdsverksamheten skall intensifieras är det uppenbart, att tyngdpunkten i verksamheten bör ligga hos administrativ myndighet och inte hos domstol.
Redan nu nämnda synpunkter talar för att ett organ med naturvårdsver kets uppbyggnad tilldelas uppgiften som en för hela landet gemensam koncessionsmyndighet i fråga om immissions- och vattenföroreningsären- den. Prövningen av sakägarintressen, närmast skadeståndsfrågorna, inrym mer dock så väsentliga drag av rättskipning att goda skäl talar för att pröv ningen även i fortsättningen bör ske genom domstolsförfarande, antingen den kommer att äga rum vid vattendomstol eller annat forum.
Naturvårdsverket anför att konoessionsbesluten kommer att särskiljas från skadeståndsfrågorna med den uppläggning som nu antytts. Vissa olägenheter är enligt verkets mening givetvis förenade härmed. Bl. a. kan visst dubbelarbete förekomma genom att ersättningsfrågorna kan komma att redovisas dels, åtminstone i stora drag, hos den koncessionsbeviljande myn digheten i tillståndsfrågor och dels vid domstolen för dess bedömning i skadeståndsdelen. Naturvårdsverket framhåller dock att det redan vid vat tendomstolsprövning ofta hålls en förhandling i tillståndsfrågan och en i ersättningsfrågan, i sistnämnda hänseende ibland sedan frågan uppskjutits i avbidan på erfarenhetens rön. Det bör också anmärkas, menar verket, att svensk rätt inte är främmande för en sådan åtskillnad. Naturvårdsverket erinrar sålunda om expropriationsförfarandet och förfarandet i vägmål en ligt allmänna väglagen.
Genom att avloppsmålen förs över från vattendomstol till administrativ myndighet uppstår emellertid en del gränsdragningsproblem. Sålunda kom mer vattendomstol att bedöma frågor om intag av vatten i en fabrik medan myndigheten prövar avloppsfrågan. En sådan uppdelning har dock prak tiskt sett kanske inte så stor betydelse. Vattendomstolen bär ändå regelmäs sigt att bedöma spörsmålen om byggande i vatten. Större olägenhet kan i stället i detta hänseende vara förenad exempelvis med ett avloppsföretag som är beroende av rätten att bortleda vatten eller med ett vattenreglerings- företag som påverkar avloppsutsläpp från kommun eller företag eller med sådana fall då avloppsfrågor kombineras med vattenreglerande åt gärder. Gränsdragningsproblem av nu nämnda slag torde inte gå att und vika. De synes dock vara av mindre omfattning. Klargörande motivuttalan- den i denna del torde dock vara behövliga.
Naturvårdsverket framhåller att dess instruktion lämnar utrymme för verket att åstadkomma en översiktlig planering inom de områden där ver ket är engagerat. I detta sammanhang åberopas immissionssakkunnigas uttalande att verket bör lämna länsstyrelserna anvisningar om deras mera långsiktiga agerande på miljövårdsområdet och att verket måste söka sam ordna arbetet inom de olika länen. En riksplanering i fråga om miljövår
Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969
84
den. måste därför i någon form ske inom verket. Verket blir sålunda den
myndighet som kommer att få överblicken över alla de förhållanden som
kan inverka på koncessionsprövningen. Detta förhållande är ägnat att starkt
stödja förslaget om naturvårdsverket som koncessionsmyndighet.
Naturvårdsverket framhäver också en del andra fördelar med förslaget.
Från allmän rättssäkerhetssynpunkt är det sålunda väsentligt att nå enhet
lighet i tillståndsgivningen. Detta syfte tillgodoses bäst, om huvudparten
av ärendena avgörs av en instans (vissa torde få hänskjutas till Kungl.
Maj :t i statsrådet) och inte av de sex vattendomstolarna. Vidare inrymmer
verket den samlade expertisen på naturvårds-, luftvårds- och vattenvårds-
områdena som är en förutsättning för att ärendena skall kunna behandlas
på ett snabbt, smidigt och sakkunnigt sätt. Tjänstemännen finns lätt till
gängliga inom verket. Det är lätt att ordna sammanträffanden dem emellan
och remisser behöver inte infordras annat än i undantagsfall. För vatten
domstolarnas del torde det inte heller vara möjligt att tillföra varje domstol
tillräcklig expertis på alla berörda områden.
Naturvårdsverket erinrar om att immissionssakkunniga betonade vikten av
att industrierna kunde få alla föroreningar från en och samma anläggning
bedömda på en gång. Från allmän synpunkt skulle det också vara att före
dra att man fick en helhetsbedömning, en samlad intresseavvägning beträf
fande hela anläggningen. Syftet med de sakkunnigas uttalande i denna del
tillgodoses enligt naturvårdsverkets mening i högre grad om verket blir till-
ståndsgivande myndighet än om vattendomstolarna tilldelas uppgiften.
Verket tillgodoser nämligen kravet på helhetssyn bättre än vattendomstolar
na genom all den expertis som finns samlad inom verket.
En fördel med vattendomstolarna som koncessionsmyndighet är att de
arbetar inom mindre men ändå relativt stora domkretsar. På det sättet har
de möjlighet, och så sker även, att företa syn på platsen och komma i kon
takt med berörda intressenter. Som i fortsättningen redovisas föreslår ock
så naturvårdsverket att syn bör i viss utsträckning förekomma och att över
läggning bör på tidigt stadium äga rum i första hand med sökanden.
Sammanfattningsvis betonar naturvårdsverket att verket har tillgång till
teknisk expertis och att kravet på enhetlighet i lagtillämpningen skulle till
godoses om verket får handha tillståndsgivningen. Härtill kommer att man
kan skapa snabbhet och smidighet i ett med domarinslag utrustat besluts
förfarande inom verket. Denna fråga berörs närmare i fortsättningen. Mot
bakgrunden av de väsentliga fördelar som sålunda är förenade med att
naturvårdsverket blir koncessionsmyndighet och då olägenheterna i för
hållande härtill torde vara av mindre betydelse, framhåller verket som sin
mening att verket är väl lämpat att ha hand om tillståndsgivningen på om
rådet.
Naturvårdsverket behandlar sedan i stora drag förfarandet vid tillstånds
prövningen. Ett betydelsefullt krav från sökandenas sida är att handlägg
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
85
ningen går snabbt. Särskilt för industrin är tidsfaktorn av stor betydelse. Förprövning bör därför inte bestämmas för andra fall än sådana där pröv ning i sådan ordning behövs. Risk finns annars för att den prövande myn digheten blir så belastad med vattenförorenings- och immissionsmål att den inte kan fungera på önskvärt sätt. Enligt verkets förslag bör en ord ning med absolut och fakultativ koncessionsplikt liknande den som immis- sionssakkunniga förordat eftersträvas också om verket blir koncessions- myndighet. Visserligen föreligger inte då två skilda myndigheter, men dis- pensgivningen kan fortfarande omhänderhas av verket. Detta har i sin tur möjlighet att hänskjuta frågan till den koncessionsnämnd inom verket som föreslås inrättad. Verket får på så sätt möjlighet att i ett stort antal mindre betydelsefulla fall lämna dispens från skyldigheten att få frågan prövad av koncessionsnämnden. I samband därmed kan verket meddela behöv liga villkor. Den formella ordningen med syn, överläggning etc. skulle inte vara nödvändig i sådana fall. Snabbheten och enkelheten skulle främjas. Det torde också kunna förväntas att en lösning ofta skall kunna nås på frivil lighetens väg.
Den absoluta tillståndsplikten bör, såsom immissionssakkunniga föreslår, kännetecknas av att den ger sökanden en. formell trygghetsverkan. Han bör få full visshet hur han under en längre tid skall få driva verksamheten från miljösynpunkt. Endast under förutsättningar som anges i lag bör vill koren kunna prövas om. Dispensen bör däremot inte medföra motsvarande trygghet för sökanden. Detta torde dock i realiteten inte vara av någon av görande betydelse, eftersom sökanden alltid bör ha möjlighet att få ären det prövat av koncessionsnämnden, om han så önskar. Motsvarande bör gälla för naturvårdsverket i dispensärenden eller i ärenden som verket själv mant tar upp till prövning.
I stort sett skulle en uppdelning mellan de olika grupperna anläggningar kunna ske på samma sätt som immissionssakkunniga föreslagit. I enlighet med vad verket begärt i sin framställning om ändring av vattenvårdslag- stiftningen anser verket emellertid att koncession bör krävas även för större kommunala avloppsutsläpp.
För att naturvårdsverket skall få reell möjlighet att driva en effektiv miljövårdspolitik måste en särskild bestämmelse meddelas av innebörd att verket självmant kan ta upp frågan om villkor till prövning när det behövs för att exempelvis tillgodose naturvårds-, hälsovårds- eller andra allmänna intressen. På så sätt kan också äldre anläggningar prövas. Med hänsyn till att de äldre anläggningarna ofta är tillkomna under helt andra förhållanden än vad som nu gäller måste varsamhet iakttas. Naturvårdsverket antar att den väntade arbetsbelastningen inom verket i början inte heller torde med ge några större ingrepp på denna sektor.
Vissa närmare bestämmelser måste utfärdas om de villkor som verket har att meddela i samband med att tillstånd ges. En avvägning måste göras
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
86
mellan de olika intressena, främst sökandens intresse av nyttan av verk
samheten, kostnaden för skadeförebyggande åtgärder m. m. och sakägar
nas intresse av att i rimlig mån bli skonade från störningar.
Även om naturvårdsverket får uppgift att meddela koncession kommer
fall att föreligga av sådan beskaffenhet att det kan anses befogat att under
ställa Kungl. Maj :t frågan. Verket nämner till en början sådana fall då den
miljöstörande verksamheten är av väsentlig betydelse, såsom då ett stort
antal människor befaras få sina levnadsförhållanden väsentligt försäm
rade eller då betydande förlust från naturvårdssynpunkt uppkommer eller
liknande allmänna intressen i avsevärd mån förnärmas. Kungl. Maj :t får då
enligt naturvårdsverkets förslag lämna tillstånd bara om hinder inte möter
med hänsyn till verksamhetens betydelse för näringslivet eller för orten eller
eljest från allmän synpunkt. Kan miljöstörande verksamhet väntas få vä
sentlig inverkan på planeringen av marks användning inom ett större om
råde, även om olägenheter som nyss nämnts inte kan befaras, bör verk
samheten inte komma till stånd, om inte Kungl. Maj :t efter underställning
av frågan förklarat att hinder inte möter.
För att klara den ökade arbetsbelastningen och för att få ett handläg
gande och beslutande organ som objektivt sett motsvarar de krav man
kan ställa på en myndighet som skall meddela tillstånd i ärenden av stor
räckvidd såväl för samhället som för enskilda måste en särskild konces
sionsnämnd inrättas i verket vid sidan av de övriga byråerna. Det stora
flertalet tillståndsärenden skall enligt förslaget avgöras i denna nämnd.
Vissa ärenden av större betydelse, framför allt i fråga om riksplanering, bör
dock hänskjutas till verkets styrelse för avgörande. Lämpligen bör styrelsen
därför underställas de ärenden som är av beskaffenhet att komma under
Kungl. Maj :ts bedömande. Styrelsen bör dock endast uttala sig i huvud
frågorna. De närmare villkoren får sedan nämnden föreskriva.
Naturvårdsverket hänvisar till ett uttalande av förvaltningsdomstolskom-
mibtén att ärenden i vilka lämplighetsfrågor dominerar bör liksom hittills
vid överklagande prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet (SOU 1966: 70 s. 388).
Som exempel på typiska sådana ärenden nämns koncessionsärenden, i vil
ka en prövning skall ske om en avsedd rörelse är behövlig eller ej från
allmän synpunkt. Verket delar denna uppfattning och föreslår därför att ta
lan mot koncessionsnämndens beslut skall föras hos Kungl. Maj :t i stats
rådet. Innefattar ärendet rättsliga problem, däribland procedurfrågor, bör
Kungl. Maj :t vid behov inhämta regeringsrättens utlåtande. En sådan tanke
omfattas också av förvaltningsdomstolskommittén. Möjligheten till sådant
förfarande finns för övrigt redan nu.
Om behövlig sakkunskap i något fall inte är representerad i verket bör
nämnden ha rätt att infordra yttranden från vederbörliga myndigheter och
organ. Särskilt väsentligt är att statens planverk får tillfälle att yttra sig
när det gäller planfrågor.
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
87
I fråga om utformningen av regler om ansökans innehåll kan 5 kap. 4 § i förslaget till immissionslag vara vägledande. Givetvis bör regler utfärdas som gör det möjligt för verket att vid vite förelägga sökanden att kom plettera ansökningen, om så är behövligt. Särskilda regler torde fordras för det fall att verket självmant tar upp en fråga om miljöstörning och hän- skjuter denna till prövningsnämndens avgörande. Det torde i sådant fall inte vara lämpligt att skapa någon regel som möjliggör för verket att före lägga sökanden att inkomma med en ansökan. Lämpligare torde enligt naturvårdsverkets åsikt vara att sökanden vid vite åläggs att komma in med vissa kompletterande uppgifter eller utredningar.
Naturvårdsverket anser att det inte skulle vara nöjaktigt att ärenden avgörs genom skriftväxling såsom ofta sker på det administrativa områ det. Tvärtom är det i ärenden av förevarande slag av vikt att redan på ett tidigt stadium kontakt knyts mellan verket och framför allt sökanden. Bestämmelser torde därför böra utfärdas om att överläggning skall ske med sökanden, om det inte är uppenbart onödigt, och att om så behövs syn skall verkställas på platsen. Samråd bör också äga rum med de statliga och kommunala organ som har väsentliga intressen att bevaka i frågan. Även sakägare med betydelsefulla intressen bör kontaktas. Vad gäller över läggning och syn torde det i mera svårbedömbara ärenden vara nödvändigt att hela nämnden deltar. För det mesta torde det dock vara tillräckligt att en eller ett par ledamöter representerar nämnden vid syn, oftast den i ären det föredragande teknikern.
De som berörs av den verksamhet som ansökan avser bör underrättas genom kungörelser i ortspressen. Sökanden och de juridiska eller fysiska personer som har väsentliga intressen att bevaka torde också böra under rättas skriftligen. Även kungörelse om beslutet bör ske. Sökanden bör svara för kungörelsekostnaderna.
I fråga om kostnader för förfarandet anser naturvårdsverket att några särskilda regler inte bör utfärdas. De regler som normalt gäller i administra tiv process bör tillämpas i ärenden av detta slag, dvs. parterna svarar i prin cip själva för sina kostnader. Någon större skillnad i förhållande till vad som nu gäller enligt 10 kap. 79 § tredje stycket vattenlagen innebär detta inte.
Naturvårdsverket berör också frågan om kammarkollegiets ställning i tillståndsärenden. Verket erinrar om kammarkollegiets skyldighet enligt kungörelse den 8 december 1961 (nr 649) att bevaka allmänna intressen, bl. a. i mål om vattenförorening. Naturvårdsverket påpekar att också verket liksom tidigare vatteninspektionen har befogenhet att föra talan i vatten- föroreningsmål. Praxis har emellertid varit att kollegiet och inspektionen nära samarbetat. Inspektionen har gjort sakkunnigutredningar medan kol legiet svarat för den rättsliga bedömningen. När nu tillståndsgivningen i fråga om avloppsmål förs över från vattendomstolarna till naturvårdsver
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
88
ket, finns det skäl ifrågasätta kammarkollegiets befattning med dessa ären
den. Det åligger givetvis naturvårdsverket att bevaka det allmännas intresse.
Att ha en särskild myndighet vid sidan av verket för detta ändamål torde
medföra dubbelarbete. Det kan därför ifrågasättas att behålla kammarkolle
giets uppgifter på området.
Naturvårdsverket går därefter in på frågan hur verket skall organiseras
som tillståndsmyndighet. Vägledande bör vara att förfarandet skall gå snabbt
och smidigt men ändå präglas av rättssäkerhet.
Två från varandra skilda typer av nämnder har diskuterats inom verket: å
ena sidan en mera fristående enhet, som i det närmaste skulle motsvara en
i verket inbyggd förvaltningsdomstol, å andra sidan en i verket helt integre
rad enhet, sammansatt på ett för sin funktion lämpligt sätt. Den första typen
skulle utmärkas av sådan självständighet att kritik inte kunde riktas mot
att verket som förhandlande myndighet med sökandena hade att besluta i
tillståndsärenden. Nämnden skulle avgöra alla ärenden, inga skulle hän-
skjutas till styrelsen. Nämnden skulle förslagsvis bestå av en person med
erfarenhet av domarverksamhet som ordförande och med ledamöter i övrigt
från industrin, kommunerna och hälsovården. Som föredragande skulle tjäns
temän i naturvårdsverket fungera. För att markera självständigheten skulle
verket ges rätt att överklaga nämndens beslut.
En lösning efter nu angivna linjer lider dock av flera brister. Verket skall
som nämnts svara för den översiktliga planeringen på området och måste
därför på något sätt få inflytande på besluten. Det räcker inte att verkets
synpunkter förs in genom föredragande. En självständig enhet som den an
tydda förlorar vidare lätt kontakten med verkets övriga verksamhet. Slut
ligen torde det bli svårt att finna kvalificerade representanter från industrin,
kommunerna och hälsovården vilka kan ägna ärendena så mycket tid och
arbete som krävs för att arbetet skall gå snabbt och smidigt. Naturvårdsver
ket anmärker f. ö. att såväl industrin som kommunerna är representerade i
styrelsen, där de viktigaste ärendena avgörs.
Naturvårdsverket föreslår i stället en koncessionsnämnd bestående av tre
ledamöter: verkschefen, en jurist som är erfaren i domarvärv eller har an
nan särskild kompetens för uppgiften samt den ledande tjänsteman till vars
område ärendet huvudsakligen hör (den sistnämnde ungefär motsvarande
vattenrättsingenjör i vattendomstol). Varje ledamot bör äga en röst. Genom
en sådan sammansättning tillgodoses kravet på smidighet i handläggningen.
Anledningarna till att i nämnden bör ingå en domarkompetent person är
framför allt två. Dels kommer nämnden att meddela beslut som för sökan
dens del blir rättskraftiga. Villkoren i tillstånden måste därför utformas på
ett från rättslig synpunkt betryggande sätt. Dels kommer nämnden att ta
ställning till grannlaga avvägningsproblem som en domarkompetent jurist
är särskilt utbildad för att lösa. Även i övrigt torde förfarandet bli sådant
att rättsliga överväganden måste göras. Genom det nu föreslagna systemet
behåller man en fördel som är förenad med den nuvarande tillståndspröv
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
89
ningen. Naturvårdsverket anser det lämpligt, åtminstone i inledningsskedet, att den lagfarne ledamoten bör ha tjänstgjort i vattendomstol och ha erfa renhet av tillståndsprövning i avloppsmål.
Det vore också tänkbart att knyta exempelvis en läkare inom den allmän na hälsovården eller representanter med teknisk erfarenhet till nämnden. Med hänsyn till den väntade arbetsbelastningen måste sannolikt ett flertal personer av varje nu angiven kategori utses. Även om så sker torde arbetet komma att kräva oproportionerligt mycket tid för dessa ledamöter, som skulle ha nämnden som bisyssla. Förfarandet skulle också lätt bli tungrott och omständligt. Verket har därför inte funnit skäl att förorda en utvidg ning av nämnden på detta sätt. I sammanhanget framhåller verket också att den tekniska erfarenheten är väl representerad i verket och att verket avser att till sig knyta medicinsk expertis.
För att verkets resurser skall utnyttjas och för att ärendena skall kunna bearbetas väl på den tekniska sidan bör på ett tidigt stadium en arbetsgrupp tillsättas inom verket, om ärendet spänner över flera miljöområden. Sam mansättningen av denna grupp blir beroende av de särskilda förhållandena i ärendet. Så kan det t. ex. i något fall behövas representanter i gruppen för såväl vatten- och luftvård som natur- och hälsovård. Som huvudansvarig för gruppens arbete bör utses den ledande tjänsteman till vars område ärendet huvudsakligen hör och som sedan skall fungera som ledamot av nämnden. Skulle tveksamhet uppstå om vem som bör vara huvudansvarig, bör frågan avgöras av den lagfarne ledamoten. För att lämna verkschefen möjlighet att ta del endast i nämndens viktigare beslut bör han enligt förslaget ha rätt att sätta annan tjänsteman i sitt ställe, lämpligen någon ledande befattnings havare från sekretariatet eller administrativa byrån. Som ordförande bör verkschefen fungera. I hans frånvaro bör den lagfarne ledamoten vara ord förande.
För att få en uppfattning om nämndens personalbehov har naturvårds verket inhämtat uppgifter om arbetsinsatsen för domarpersonalen vid sär skilt de tre sydligaste vattendomstolarna, där avloppsmålen huvudsakligen förekommer. Genomsnittligt för dessa domstolar anser verket att man kan räkna med att vattenrättsdomarna ägnar ungefär 25 % av sin arbetstid åt avloppsmål. Procenttalet avser såväl tillstånds- som ersättningsfrågor. Om man räknar endast med tillståndsdelen torde motsvarande procenttal uppgå till 15—20. Vid nämnda vattendomstolar tjänstgör en domarpersonal på 12 personer (7 vattenrättsdomare och 5 vattenrättssekreterare). Dess utom tjänstgör två vattenrättsdomare tillfälligt. Om motsvarande antal av loppsmål som handläggs av denna domarpersonal förs över till naturvårds verket beräknar verket att det behövs en arbetsinsats motsvarande minst två domares arbete.
Naturvårdsverket påpekar emellertid att ytterligare ärenden kommer att tillföras verket. Sålunda utgår verket från att en stor del av de kommunala
Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969
90
avloppsutsläppen kommer att bli tillståndspliktiga. Genom den föreslagna
regeln om rätt för verket att självmant ta upp frågan om villkor till pröv
ning kommer en hel del ärenden att dras inför koncessionsnämnden, om
överenskommelse inte nås. Slutligen tillkommer alla luftvårdsärenden.
Många anläggningar är till sin typ miljöstörande i fråga om såväl luft som
vatten och kommer därför ändå att prövas. Andra däremot är enbart luft
störande. Hur mycket arbetsbördan kommer att öka genom dessa luftföro-
reningsärenden anser naturvårdsverket vanskligt att beräkna. Det torde
kunna förväntas att ökningen blir avsevärd även om man inte ställer upp
krav på prövning av befintliga anläggningar regelmässigt. Naturvårdsver
kets slutsats blir att det till nämnden bör knytas minst tre jurister erfarna
i domararbete, var och en tjänstgörande på en avdelning. Den kommande
utvecklingen får visa om ytterligare personal behövs.
Förslaget innebär vidare att varje lagfaren ledamot till sitt förfogande
bör ha en jurist med utbildning som motsvarar en vattenrättssekreterares
eller en hovrättsfiskals eller liknande. Under särskilda förutsättningar bör
denne få delta i den lagfarne ledamotens ställe i enklare fall. Lämpligen bör
en av de lagfarna domarna utses till samordnande chef för hela nämnden.
En uppgift för denna chef blir att följa utvecklingen på de olika avdelning
arna och verka för enhetlighet i nämnden.
Naturvårdsverket anför vidare att arbetsbelastningen inom verkets by
råer kommer att öka vare sig immissionssakkunnigas förslag med vatten
domstolarna som koncessionsmyndigheter genomförs eller verket blir sådan
myndighet. Anledningen härtill är inte minst den att verksamheten kommer
att bli mer aktivt inriktad. Ett skäl till att arbetsbördan ökar något, om
verket i stället för vattendomstolarna får tillståndsprövningen om hand, är
att såväl dispens- som tillståndsprövningen kommer att ställa större krav
på tjänstemännen inom verket vid granskning av ärendena och verkställan
det av utredningar än vad fallet är i dag. Även sakägares intressen i till
ståndsfrågor måste beaktas mer än tidigare. Vidare kommer tjänstemännen
att vara föredragande inför nämnden och i vissa fall ledamöter av denna.
Å andra sidan bortfaller de ofta tidsödande arbetsuppgifterna vid vatten
domstolarna i de ärenden som skall handläggas av nämnden.
På grund av vad som nu anförts kommer naturvårdsverket fram till att
vattenvårdsbyrån bör tillföras två byrådirektörstjänster och luftvårdsbyrån
en sådan tjänst. Eftersom verkschefen får rätt att sätta annan i sitt ställe i
nämnden bör den administrativa byrån förstärkas med en byrådirektörs-
tjänst.
Det är av väsentlig betydelse för att nå den eftersträvade effekten inom
den nya miljövårdsverksamheten att verket och länsstyrelserna får erfor
derliga resurser. På tillsynssidan liksom på andra områden inom verket
föreligger emellertid också ett behov som inte är direkt betingat av den nya
verksamheten. Verket säger sig vilja återkomma till alla dessa frågor i sin
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
91
petitaframställning för budgetåret 1969—70. Däri kommer också att redo visas de personalförstärkningar som behövs med anledning av immissions- sakkunnigas förslag. Dessa måste tillföras verket vare sig verket blir kon- cessionsmyndighet eller inte. Kostnaden härför uppskattas preliminärt till drygt en miljon kronor.
Med hänsyn till de kvalificerade expertutlåtanden som stundom kommer att förebringas av sökanden inför koncessionsnämnden kan det bli erfor derligt att anlita också utomstående sakkunniga. Detta gäller främst de områden där sakkunskap ännu inte är företrädd inom verket, såsom i fråga om medicin-hygien, hydrologi och meteorologi. Till kostnaderna härför lik som i fråga om expenser m. m. avser verket att återkomma i sina petita.
Naturvårdsverket framhåller att organisationen med koncessionsnämnd inte kan beräknas fungera på ett tillfredsställande sätt utan att nämnden och verket i övrigt får den personal som verket föreslagit. I annat fall kan ärendena komma att stoppas upp i sin handläggning eller få passera utan erforderlig granskning med risk för betydande ekonomiska förluster för in dustri och samhälle.
De ökade kostnader som förslaget beträffande koncessionsverksamheten medför torde i någon mån kunna kompenseras genom den möjlighet som öppnas att göra besparingar i några vattendomstolars personalstater. Största vinsten med förslaget ligger dock givetvis på det samhällsekonomiska pla net. Verket framhåller sålunda att dess övertagande av tillståndsprövningen torde medföra en besparing på lång sikt i och med att en centralt bedriven miljövårdande verksamhet ökar möjligheten att hindra miljöförstöringen.
Naturvårdsverkets förslag är avfattat av generaldirektören Paulsson samt ledamöterna Carlsson och Ramstén. Ledamöterna Eidem och Fälldin är skiljaktiga och har avgett egna yttranden.
Eidem framhåller att naturvårdsverkets utredning inte ger tillräckligt underlag för en bedömning av hithörande frågor. Exempelvis har det vik tiga spörsmålet om sambandet mellan tillåtlighetsfrågorna och ersättnings frågorna berörts endast flyktigt. Ett annat viktigt problem som inte alls behandlats är relationerna mellan naturvårdsverket som tillståndsbevil- jande myndighet och statens planverk. Vidare förklarar han att han inte kan ansluta sig till tanken på en koncessionsnämnd. Prövningen av hithö rande frågor är utomordentligt komplicerad och kan medföra långtgående ekonomiska konsekvenser för kommuner, företag och enskilda. Mot denna bakgrund finner han det principiellt otillfredsställande att en myndighet skall företräda både — de i och för sig utomordentligt viktiga — miljö- vårdsintressena och samtidigt verkställa avvägningen mellan dessa och mot stående intressen. Enligt hans uppfattning talar åtskilliga skäl för en lös ning av de organisatoriska frågorna i enlighet med immissionssakkunnigas förslag. Skulle man emellertid anse att vattendomstolarna inte bör komma i fråga som koncessionsmyndighet, måste man söka sig fram till en orga
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
92
nisatorisk lösning som på ett helt annat sätt än det framlagda förslaget till
godoser rättssäkerhetskravet. En förutsättning är därvid att koncessions-
myndigheten intar en i förhållande till verket fristående ställning och att
dess beslut kan överklagas till en rättslig instans.
Fälldin uttalar att den tid som ställts till verkets förfogande för utred
ningsuppdraget inte har medgett, i varje fall inte för hans del som styrelse
ledamot, den allsidiga prövning och de grundliga överväganden som imims*
sionssakkunniga förutsatte som nödvändiga. Mot denna bakgrund anser
han sig inte kunna biträda naturvårdsverkets förslag. Om tillståndsgivning-
en likväl förläggs till naturvårdsverket måste förfarandet enligt hans me
ning ges eu sådan konstruktion att exempelvis skilda uppfattningar mel
lan verkets experter å ena sidan och sökandepartens experter å andra si
dan prövas av ett i förhållande till parterna fristående organ.
Han uttalar vidare att det ligger i sakens natur att experterna på ömse
sidor i de allra flesta fall kommer till en gemensam bedömning av möjlig
heten att med en avsedd processteknik uppnå och underskrida de gränsvär
den som fastställts för att anläggningen över huvud taget skall kunna till-
låtas. Men när det är fråga om en ny processteknik kan man inte utesluta
att det kan komma att råda delade meningar mellan experterna huruvida
den är tillfredsställande eller inte. I en sådan situation finner han det prin
cipiellt stötande att förfarandet fått en sådan utformning att det slutliga
ställningstagandet skall ligga antingen hos en koncessionsnämnd inom ver
ket med verkschefen som ordförande eller hos verkets styrelse. Eftersom
ersättningsfrågorna under alla förhållanden skall avgöras av vattendomstol
— i framtiden måhända utbyggd till miljövårdsdomstol — och då redan
nu såväl teknisk som ekonomisk sakkunskap är knuten till domstolen an
ser Fälldin att såväl praktiska som principiella skäl talar för att också till
ståndsprövningen förläggs till vattendomstol.
Alldeles frånsett om man med en viss processteknik kan uppnå fastställ
da gränsvärden eller inte, måste planeringen av framtida anläggningar av
immitterande natur prövas från allmänna planeringssynpunkter och med
hänsyn till friluftslivets behov, framhåller Fälldin. Denna prövning blir av
ekonomisk-politisk natur och förutsätts av immissionssakkunniga i sista
hand ske av Kungl. Maj :t i statsrådet. För att förebygga en anhopning av
sådana ärenden som måste prövas från fall till fall, är det angeläget att det
pågående inventeringsarbetet kan intensifieras så att det blir möjligt att
upprätta markanvändningsplaner, som så långt möjligt tillgodoser frilufts
livets och den yttre miljövårdens krav. En sådan planläggning skulle under
lätta sökandepartens dispositioner i utgångsläget.
I fortsättningen framhåller Fälldin att naturvårdsverket med rätta fram
hållit verkets behov av att få inflytande på besluten ur planeringssynpunkt.
Men relationerna till statens planverk och dess självklara uppgift att med
verka i beslutsprocessen vid planeringsfrågor har inte berörts i förslaget.
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
93
Detta kan mycket väl förklaras med hänvisning till den tid som ställts till
förfogande för utredningsuppdraget. Han anser dock att det samtidigt vitt
nar om riktigheten i de bedömningar i detta avseende som immissionssak-
kunniga gett uttryck för. Han slutar med att uttala att han inte kan till
styrka att förslaget läggs till grund för lagstiftning.
5.3.4 Remissyttrandena över naturvårdsverkets organisationsförslag
Naturvårdsverkets principiella inställning att tillståndsprövningen skall
handhas inte av domstol utan av administrativ myndighet vinner bred an
slutning hos remissinstanserna även om åtskilliga remissinstanser håller
fast vid immissionssakkunnigas uppläggning med vattendomstolarna som
koncessionsmyndigheter. Det konkreta förslag som naturvårdsverket lägger
fram gillas däremot av endast ett fåtal remissinstanser. Andra lösningar till
en administrativ prövningsordning förs fram. Dessa går i allmänhet ut på
att göra prövningsmyndigheten fristående från naturvårdsverket.
Naturvårdsverkets konkreta förslag tillstyrks av veterinärstyrelsen, läns
styrelserna i Malmöhus och Västernorrlands län, LO och Aktiebolaget Atom
energi.
Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller att det hade varit önskvärt med
en mera allsidig utredning än den föreliggande. Från principiell synpunkt
är det enligt länsstyrelsen mindre tillfredsställande att tillstånxlsmyndig-
heten också är tillsynsmyndighet. Vidare kan visst dubbelarbete och vissa
gränsdragningsproblem inte undvikas med den föreslagna ordningen. Läns
styrelsen anser emellertid att de fördelar som är förenade med förslaget
är så betydelsefulla för naturvårdsverksamheten och därmed även för sam
hällsplaneringen i övrigt att länsstyrelsen trots nämnda betänkligheter till
styrker att förslaget genomförs. Bland fördelarna nämner länsstyrelsen sär
skilt möjligheten att få enhetlighet i tillståndsgivningen och kort handlägg-
ningstid.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att tillståndsprövningen i im-
missions- och vattenföroreningsärenden främst är en planeringsfråga. Den
intresseavvägning som sker i dessa ärenden är enligt länsstyrelsens uppfatt
ning av sådan natur som är vanlig i administrativa ärenden. Ärendena krä
ver ej judiciell prövning. Länsstyrelsen anser det därför i princip riktigt att
prövningen ligger på administrativ myndighet. För naturvårdsverket som
koncessionsmyndighet talar främst verkets sakkunskap på området och den
enhetliga bedömning som möjliggörs genom ärendenas förläggning till sam
ma organ. Mot naturvårdsverket kan anföras att detta främst har att före
träda naturvårdsintresset. Med den organisation med lekmannastyrelse som
verket har anser länsstyrelsen emellertid, att verket måste antas komma
att ta tillbörlig hänsyn även till de intressen av samhällsekonomisk och
enskild natur som kan föreligga. Den föreslagna koncessionsnämnden bör
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
94
enligt länsstyrelsen ges en allsidigare sammansättning. För att tillgodose
samhällsekonomiska och enskilda intressen bör företrädare för industri och
kommun ingå i nämnden.
Aktiebolaget Atomenergi anser övervägande skäl tala för att tillstånds-
ärenden i immissionsmäl handläggs i administrativ ordning och tillstyrker
utredningens förslag i dess huvuddelar. Bolaget framhåller bl. a. att man vid
ett administrativt förfarande vinner i snabbhet och enkelhet, särskilt när
det gäller bagatellartade ärenden. Enligt bolaget synes det i dagens läge i
och för sig vara en fördel att en instans, som skall företräda en samlad syn
på naturvårdsproblemen, får ett väsentligt inflytande på tillståndsgivningen
i immissionsfrågor. Rättssäkerheten bör utan större svårighet kunna upp
rätthållas genom att besvärsinstitutet utformas på ett sätt som ger möjlig
het till handläggning inför domstol av ärenden av starkt kontroversiell och
ekonomiskt väsentlig art. I fråga om relationerna mellan statens planverk
och naturvårdsverket framhåller bolaget att samordningen mellan dessa
båda myndigheters arbetsuppgifter är en fråga som är oberoende av om
tillståndsprövning i immissionsärenden handläggs av vattendomstol eller
en koncessionsnämnd inom naturvårdsverket.
Enligt LO:s mening bör vid tillståndsprövningen göras en avvägning
mellan å ena sidan sökandens intresse att få utöva en viss störande verk
samhet eller vidta en viss störande åtgärd samt å andra sidan i hur hög
grad en sådan verksamhet eller åtgärd bör tålas inte enbart ur den en
skilde sakägarens intresse av att förbli ostörd utan även ur samhällets in
tresse av att kunna tillförsäkra människorna en god planering och ett vet
tigt utnyttjande av våra naturresurser. Det sistnämnda intresset har enligt
LO:s mening hittills inte i tillräcklig grad beaktats vid tillståndsgivningen.
Genom tillkomsten av naturvårdsverket har erhållits en samlad teknisk och
vetenskaplig sakkunskap väl skickad att vid tillståndsprövningen garantera
ett snabbt, smidigt och kompetent förfarande samt en för hela landet enhet
lig tillämpning. Detta samt inrättandet av den föreslagna koncessionsnämn
den torde vid handläggningen av tillståndsärenden skapa väl så säkra garan
tier ur rättssäkerhetssynpunkt som den nuvarande ordningen.
Till de remissinstanser som är negativt inställda till naturvårdsverkets
förslag och som i likhet med immissionssakkunniga anser att prövningen
bär förläggas till vattendomstolarna hör vattenöverdomstolen, kommerskol-
legium, advokatsamfundet, industriförbundet, SAF, Svensk industriförening,
Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare, Sveriges lantmätare-
förening, Föreningen för vattenhygien och Svenska kraftverksföreningen.
En kritisk inställning till naturvårdsverkets förslag har också Ingeniörs-
vetenskapsakademien och SACO. SMHI finner det tveksamt om tillståndsgiv
ningen, som naturvårdsverket föreslår, helt bör förläggas till en koncessions
nämnd som är inordnad i naturvårdsverket. Det är angeläget att det vid
tillståndsgivningen dels kommer till stånd en objektiv bedömning av olika
sak- och rättsskäl och dels tas vederbörlig hänsyn till statsmakternas all
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
95
männa politik i landsomfattande planeringsavseende. För att tillgodose des sa önskemål bör enligt institutet både vattendomstolarna och naturvårds verket ges inflytande.
Kammarkollegiet menar att det för en ny lagstiftning på detta svårbemäst rade område krävs en grundligare utredning och en förnyad remissbehand ling och kan därför inte tillstyrka en omedelbar lagstiftning på grund av naturvårdsverkets no föreliggande utredning. Kollegiet framhåller emeller tid att den prövning det här gäller som regel rör en rad samhällsfunktioner och att prövningen har starka sociala och politiskt—ekonomiska inslag.
Prövningen av tillståndsfrågorna kan därför sägas mera ha karaktär av förvaltning än rättskipning. Från den synpunkten kan det enligt kollegiets mening te sig naturligt med en helt administrativ tillåtlighetsprövning.
För domstolslinjen stannar stadsförbundet och kommunförbundet. För bunden konstaterar i likhet med naturvårdsverket att de avvägningar som måste göras i immissionsmål inte i första hand är av judiciell natur utan bör grundas på allmänna bedömanden av ekonomisk och teknisk art. Detta talar onekligen för att tillståndsgivningen bör handläggas i administrativ ordning. Därvid skulle även kunna uppnås enhetlighet i bedömningen och tidsvinster vid handläggningen. Med hänsyn till rättssäkerhetskravet fram står det emellertid för förbunden som oundgängligen nödvändigt att till- ståndsgivande myndighet intar en i förhållande till naturvårdsverket fri stående ställning. Vid övervägande av de skäl som talar för och mot natur vårdsverkets förslag stannar förbunden vid sin tidigare uppfattning att till ståndsgivningen bör anförtros judiciell myndighet, om denna får erforderlig sakkunskap till sitt förfogande. I varje fall är förbunden inte beredda att på föreliggande utredningsmaterial tillstyrka naturvårdsverkets förslag. Enligt förbunden bör man överväga att förlägga både tillstånds- och ersätt ningsfrågor till fastighetsdomstol.
Även statskontoret anför skäl både för administrativ prövning och för domstolsprövning, men anser att det saknas anledning att gå från immis- sionssakkunnigas förslag.
Enligt vattenöverdomstolens mening är naturvårdsverkets utredning allt för knapphändig och skissartad för att kunna läggas till grund för en så genomgripande förändring av det nuvarande prövningsförfarandet som åsyftas med förslaget. En grundligare utredning av frågan efterlyses också av industriförbundet, SAF, advokatsamfundet, Föreningen Sveriges härads hövdingar och stadsdomare och kraftverksföreningen. Kammarkollegiet an ser, att utredningen varken är eller bör uppfattas som annat än ett utkast till lösandet av de organisatoriska frågorna under den givna förutsättningen att tillståndsgivningen förläggs till verket. Det framgår inte i vilken utsträck ning nuvarande regler i 8 kap. vattenlagen och motsvarande bestämmelser i förslaget till immissionslag kommer att ersättas med andra med annat materiellt innehåll. Det är egentligen endast reglerna om underställning som i utredningen något berörs. Kollegiet anser sig på grundval av ett så be-
Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969
96
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
Gräns åt material inte kunna reservationslöst mot varandra väga för- och
O
#
nackdelarna med de båda organisationsförslagen — immissionssakkunmgas
och det nu framlagda.
Flera av de remissinstanser som är kritiska mot naturvårdsverkets skäl
för en administrativ prövning tar upp frågan om skillnaden mellan för
valtande och dömande verksamhet. Vatt enöver domstolen framhåller så
lunda, att det ofta kan vara svårt aitt bestämma vad som skall anses vara
en judiciell eller en administrativ fråga. Inom svensk lagstiftning har man
inte heller brukat göra någon åtskillnad på det sättet, att frågor som be
traktas som administrativa av denna anledning ansetts inte böra behand
las av domstolarna. Det är inte möjligt att motivera föroreningsfrågornas
behandling vid eller utom domstol endast genom att hänföra dem till viss
kategori. När det gäller föroreningsfrågornas natur framhåller vattenöver-
domstolen, att tillståndsprövningen i immissionsmål alltid måste innehålla
väsentliga moment av civilrättslig karaktär. Beträffande vattenföroreningar
erinrar vattenöverdomstolen om att departementschefen vid genomförandet
av nuvarande lagstiftning betonade att vattendomstolarnas uppgift i förore
ningsfrågor är av rättskipande karaktär. Vidare påminner vattenöverdom
stolen om att det av uttalanden i förarbetena till vattenlagen klart framgår
att vattendomstolarna tillskapats för att handlägga även frågor av admini
strativ natur. Liknande uttalanden till förmån för vattendomstolarna som
koncessionsmyndigheter görs av statskontoret, advokatsamfundet och För
eningen för vattenhygien.
Industriförbundet och SAF anser att det knappast är möjligt att i detta
sammanhang dra en klar gräns mellan administrativ och judiciell pröv
ning. Avgörande bör vara att tillståndsprövningen uppdras åt en instans,
som med hänsyn till sin sammansättning, sitt arbetssätt och sitt förhållan
de till andra i prövningen medverkande organ ger bästa möjliga garantier
för en grundlig, allsidig och objektiv prövning på grundval av gällande rätts
regler, för ett så snabbt avgörande, som är förenligt med rättssäkerhetskra-
vet, samt för att en omprövning av fattade beslut kan äga rum i en högt
kvalificerad överinstans. Organisationernas uppfattning är i korthet, att
dessa krav, som emellanåt kan i viss man strida mot varandra, bäst till
godoses om tillståndsprövningen anförtros åt en domstol.
I flera remissyttranden framhålls att en jämförelse med förhållandena i
andra länder inte kan vara vägledande vid valet av tillståndsmyndighet. Im-
missionsfrågornas behandling utomlands kan endast ha begränsad bety
delse för hur frågan bör lösas i vårt land. Uttalanden i den riktningen görs
av industriförbundet, SAF, vattenöverdomstolen och SMHI.
Vad naturvårdsverket redovisat i fråga om gällande ordning på andra
förvaltningsområden ger enligt industriförbundet och SAF föga av princi
piellt eller praktiskt intresse för bedömning av spörsmålet om den organisa
toriska lösningen av tillståndsprövningen i frågor om immissioner. Stats
kontoret gör ett liknande uttalande.
97
De avstyrkande remissinstanserna belyser närmare de olägenheter som naturvårdsverkets förslag skulle medföra.
Uppdelningen av förfarandet i en administrativ tillståndsprövning och en ersättningsreglering vid domstol kan enligt vattenöverdomstolen medföra förlängd prövning och avsevärt merarbete både för företagaren och för sak ägarna. Även SMHI, industriförbundet och SAF, Föreningen för vattenhy gien och kraftverksföreningen påpekar, att ett visst dubbelarbete inte kan undvikas, om man frångår vattendomstolslinjen.
Om ersättningsfrågorna inte skall behandlas vid vattendomstol utan annan domstol blir splittringen — framhåller vattenöverdomstolen — ännu större, eftersom i vattenföroreningsmålen vanligtvis ingår frågor som är att anse som byggande i vatten och därför måste prövas av vattendomstol. I stället för behandling i ett sammanhang vid eu myndighet, vilket skulle bli fallet om immissionssakkunnigas förslag genomförs, skulle tre myndigheter pröva frågorna. Vidare frågar sig vattenöverdomstolen hur det med naturvårds verkets förslag skall vara möjligt att på lämpligt sätt anpassa vattenhus- hållningsbestämmelser och villkor för utsläpp av avloppsvatten till varand ra så att minsta möjliga olägenheter uppkommer.
Liknande påpekanden görs av industriförbundet och SAF, Föreningen för vattenhygien och kraftverksföreningen. Industriförbundet och SAF framhål ler som en särskild komplikation de gränsdragningsproblem som uppstår om avlopp smål i enlighet med förslaget skulle föras över från vattendom stol till administrativ myndighet. Vattenförorenare — i synnerhet större sådana — kan behöva göra vattenintag, eventuellt också företa vattenregle ring, för att tillgodose sin vattenförsörjning. Tillstånd härtill slcall enligt förslaget alltjämt lämnas av vattendomstolarna. En ny industrianläggning- skulle sålunda behöva dels tillstånd för vattenintag etc. av vattendomstol, dels koncession för utsläpp av naturvårdsverket, dels ock riskera en fram tida skadereglering med anledning av föroreningar inför vattendomstol eller annat forum. Detta kan knappast betecknas som vare sig »samordning» eller »enhetlighet».
Industriförbundet och SAF anser, att den tidsvinst som enligt naturvårds verket skulle kunna göras genom eu tillståndsgivning i administrativ ord ning ofta skulle bli endast skenbar. Även om behandlingstiden i tillstånds frågan i vissa fall kan reduceras, om verket blir tillståndsgivande myndig het, kan den berörda enskilda parten, t. ex. ett industriföretag, inte alltid utnyttja denna tidsvinst för att genomföra en investering eller sätta i gång en verksamhet. Företaget kan nämligen nödgas avvakta målets behandling även i vattendomstol för att få klarhet i vilka ekonomiska konsekvenser i form av skadeersättningar o. d. som projektets genomförande skulle föra med sig.
Enligt Föreningen för vattenhygien måste man med den ökande avlopps- belastningen på våra vattendrag räkna med att allt fler avlopp sföretag kom-
4 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Xr 28
Knngl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
98
mer att bli beroende av utspädning av avloppsvattnet genom regleringar.
Emellanåt kan en reglering eller annat byggande i vatten vara ett alternativ
till en reningsåtgärd. För många industriföretag är härjämte lokaliseringen
i minst lika stor utsträckning beroende av tillgången på fabrikations- och
kylvatten som på möjligheterna att släppa ut avloppsvatten. Ofta kan här
jämte föreligga konkurrens mellan olika företag om utnyttjande av ett vat
tenområde exempelvis å ena sidan för korttidsreglering å andra sidan för
avloppsutsläpp. Det synes föreningen uppenbart, att naturvårdsverket un
derskattat dessa gränsdragningsproblem. — I en mycket stor del av av-
loppsmålen föreligger, vid sidan av ansökan om avloppsutsläpp, även an
sökan om rätt att taga annans mark eller vattenområde i anspråk för re
ningsverk eller ledningar till och från reningsverket. Dylika tvångsrätter
måste då först prövas av vattendomstolen, innan naturvårdsverket kan av
göra frågan om avloppsutsläpp.
Även kraftverksföreningen gör liknande påpekanden och menar att natur
vårdsverket inte tillräckligt redovisat eller beaktat dessa problem.
Sakägarnas ställning vid en administrativ prövning anförs också som ett
skäl för att hålla fast vid vattendomstolarna som prövningsmyndigheter.
Om sakägarna inte får tillfälle att i tillfredsställande utsträckning belysa
skadefrågorna vid tillståndsprövningen, uppkommer enligt vattenöverdom-
stolen ovisshet beträffande omfattningen av de ersättningskrav som kan
komma att framställas vid domstolsbehandlingen. Sakägarna kan inte hel
ler påverka tillståndet så att skador så långt möjligt undviks. Även om sak
ägarna måhända formellt kan göra sig påminda vid tillståndsprövningen,
torde reglerna om rättegångskostnader i administrativt förfarande oftast
göra det omöjligt för dem att anlita juridiskt eller tekniskt biträde för ut
förande av sin talan.
Också kammarkollegiet och advokatsamfundet påpekar, att sakägarna
enligt naturvårdsverkets förslag får en klart försämrad ställning i förhål
lande till nuvarande ordning enligt vattenlagen. Advokatsamfundet anser
att det inte klart framgår vilka möjligheter som sakägarna skulle erhålla att
hos verket tillvarata sina intressen. Det sägs endast att »sakägare med bety
delsefulla intressen bör kontaktas». Verket har tydligtvis tänkt sig att sak
ägarna skall framlägga sina ersättningsanspråk dels i stora drag i konces
sionsärendet och dels inför vatten- eller fastighetsdomstolen. De kostnader
för utredningar m. m. som är behövliga för att inför verket kunna ange sin
ståndpunkt och sina anspråk skall dock sakägarna enligt förslaget i princip
svara för själva. Det är med hänsyn härtill välgrundad anledning förmoda
att naturvårdsverket vid sina ställningstaganden i denna del kommer att
ha tillgång till ett ganska torftigt utredningsmaterial. — När i förslaget ändå
talas om skadeförebyggande åtgärder i samband med koncessionsvillkoren,
ter det sig för samfundet i viss mån verklighetsfrämmande att tänka sig
bestämmelser av detta slag vid ett så summariskt och haltande förfarande
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
99
som det från verkets sida skisserade. Samfundet påtalar även sakägarnas försämrade ställning i rättegångskostnadshänseende om naturvårdsverkets förslag genomförs och framhåller slutligen att sakägarna genom förslaget i stort sett skulle berövas den rätt som tillkommer dem enligt nuvarande ordning att hävda sina intressen i tillståndsfrågor, vilket givetvis vore för rättskänslan stötande.
Kompetenskonflikter beträffande samma fråga mellan domstol och natur vårdsverket är enligt vattenöverdomstolen ytterligare en olägenhet som kan följa med naturvårdsverkets förslag. F. n. kan en sakägare föra förbudstalan vid domstol mot t. ex. driften vid en fabrik på grund av vattenförorening el ler immission. Med naturvårdsverkets förslag kan fabriksägaren möta en sådan talan med en begäran hos naturvårdsverket om tillstånd att driva fabriken. Ett sådant tillstånd är avsett att ge »formell trygghetsverkan». Det torde dock kunna ifrågasättas, om detta tillstånd kan hindra domstolen att ta upp sakägarens talan till prövning. Skulle hinder anses föreligga, innebär det en väsentlig inskränkning av sakägarens rättigheter i jämförelse med vad som nu gäller.
Flertalet av de avstyrkande remissinstanserna betonar särskilt att natur vårdsverket skulle få en dubbelställning som inte skulle bidra till att öka förtroendet mellan verket och rättssökande parter. Vidare trycker många starkt på rättssäkerhetskravet.
Vattenöverdomstolen anser det vara av stor vikt att såväl allmänheten som berörda parter har förtroende för organisationen och sättet för pröv ning av frågorna. Hos allmänheten kan det knappast vara ägnat att skapa förtroende för naturvårdsverket som företrädare för naturvårdsintresset om verket dessutom skall vara det organ som har att opartiskt skilja mel lan alla de intressen som berörs av företaget. Det ligger i sakens natur att verket har små möjligheter att bevaka sakägarnas intressen. Om dessa inte kan föra en effektiv talan vid prövningen, blir risken stor att deras intres sen åsidosätts. Det kan även ifrågasättas om kommuner och industrier blir villiga att på ett förberedande stadium öppet diskutera sina problem med naturvårdsverket, om påföljande steg blir att verket ensidigt bestämmer vad som i fortsättningen skall gälla. Den dubbelställning som naturvårdsver ket skulle få enligt förslaget blir därför enligt vattenöverdomstolens me ning ägnad att minska förtroendet både för verket som naturvårdens före trädare och för det sätt varpå prövning av frågorna sker.
Enligt vattenöverdomstolens mening skapas en ändamålsenlig ordning, om naturvårdsverket får en så stark ställning som möjligt som företrädare för naturvården och därjämte behövliga resurser för att som pådrivare, övervakare och förhandlare ta upp föroreningsfrågorna och verka för bätt re förhållanden. I flertalet fall torde enighet kunna åstadkommas mellan verket, å ena, samt de kommuner och industrier som orsakar föroreningar na, å andra sidan. Något avgörande av annan myndighet behövs då ej. Detta
Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969
100
är innebörden av den fakultativa koncessionsprövning som föreslogs av im-
misionssakkunniga. En sådan prövning ger kommuner och industrier möj
lighet att snabbt få besked om naturvårdsverkets krav och de har sedan
möjlighet att godta kraven eller påkalla prövning av dem. Systemet med
fakultativ koncessionsprövning bör enligt vattenöverdomstolens mening kun
na byggas ut så att det i framtiden blir regel i såväl industriella som kom
munala föroreningsärenden. Den faktultativa koncessionsprövningen förut
sätter för att vinna förtroende att uppkomna tvister avgörs av ett opartiskt
organ. Som sådant är en vattendomstol med dess uppbyggnad för prövning
av likartade frågor väl lämpad.
Statskontoret framhåller, att den dubbelställning verket skulle få enligt
förslaget ter sig tvivelaktig från skilda synpunkter. Naturvårdsverkets hu
vuduppgift kan sägas vara att med kraft bevaka naturvårdsintresset gent
emot andra intressen. Härav följer att verket i vissa sammanhang måste
komma i klar partsställning gentemot andra intressen, ofta av ekonomisk
art. Även om enighet torde råda om att miljövårdssynpunkterna i helt an
nan utsträckning än tidigare måste ges prioritet vid avvägningen mellan
olika intressen torde det vara ofrånkomligt att vissa beslut, t. ex. rörande
immissionstillstånd, måste få karaktären av en kompromiss mellan miljö-
vårdsintresset och andra intressen. I den män naturvårdsverket självt skulle
i stor utsträckning träffa avgöranden av sådan kompromisskaraktär, skulle
detta kunna verka hämmande på dess möjlighet att framgent och i andra
sammanhang kraftfullt tillvarata naturvårdsintresset. Det föreslagna ar
rangemanget väcker även betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt. En
sådan prioritering av naturvårdsintresset som nyss angetts torde i första
hand böra garanteras genom lagstiftningens utformning. När beslut träffas
kan emellertid, vad gäller själva förfarandet, inte bortses från existensen
av partsintressen som avviker från naturvårdsintresset.
Advokatsamfundet framhåller, att naturvårdsverket enligt instruktionen
har både rådgivande, övervakande och åklagarbetonade uppgifter inom na
turvården (däri inbegripet vatten- och luftvård). Nu skulle alltså därtill
läggas även funktionen att vara dömande instans. En sådan lösning skulle
framför allt med tanke på rättssäkerheten innebära ett betänkligt avsteg
från nuvarande rättsliga system. Rent faktiskt lär det knappast heller vara
möjligt att effektivt och ändamålsenligt värna om naturvården och samti
digt som domare beakta i och för sig berättigade synpunkter och krav från
motstående intressen. Att bevara tilltron hos såväl berörda parter som all
mänheten till objektivitet och rättvisa vid ifrågavarande tillståndsprövning
är ett värde av sådan dignitet att det skall föreligga alldeles särskilda skäl
för att ändå välja en linje, som skulle kunna rubba denna tilltro. Samfundet
kan inte finna att naturvårdsverket har framlagt några sådana skäl.
Industriförbundet och SAF framhåller att de materiella reglerna — om
immissionssakkunnigas förslag följs — kommer att i betydande utsträck
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1960
101
ning bli tämligen allmänt hållna. Detta gör det enligt organisationernas me ning särskilt angeläget, att prövningen av dessa frågor sker med starkt be aktande av rättssäkerhetskravet. Detta innebär bl. a. att man med ledning av blivande praxis skall kunna bilda sig en någorlunda säker uppfattning om rättsläget samt att tillståndsprövningen i likartade fall blir så enhetlig som möjligt.
Det förefaller organisationerna uppenbart, att den av naturvårdsverket föreslagna konstruktionen enligt sakens natur inte kan motsvara sådana krav. Så länge verkets primära uppgift är att företräda allmänna miljö- vårdsintressen och därjämte att svara för tillsyn och kontroll på detta om råde, vore det högst otillfredsställande att i verkets händer lägga all till ståndsprövning, som nödvändigt förutsätter en allsidig och opartisk avväg ning mellan allmänna och andra intressen. Hur omsorgsfullt denna avväg ning än görs, lär man inte kunna bortse från risken att verkets dubbelställ ning uppfattas som ett eftersättande av andra viktiga samhällsintressen än dem som verket i första hand har att svara för. En sådan uppfattning, befo gad eller ej, kan knappast undgå att påverka samarbetet mellan verket och enskilda parter, ett samarbete som för att bli effektivt kräver en hög grad av öppenhet och förtroende mellan alla berörda intressenter. Organisatio nerna anser att verket skulle få en friare och starkare ställning, när det gäl ler att hävda miljövårdsintressena, om inte verket tillika behövde engagera sig i alla tillståndsfrågor, vilka dessutom torde komma att kräva en bety dande arbetsinsats från verkets sida. I detta sammanhang kan erinras om att under senare år här i landet försports en klar tendens att göra en tyd ligare åtskillnad mellan samhällets kontrollerande och dömande funktio ner. Detta återspeglas bl. a. i förslaget till omorganisation av taxeringsvä- sendet.
Enligt kraftverksföreningen skulle det strida mot den allmänna rättsupp fattningen och kunna äventyra enskild rätt att förena naturvårdsverkets rådgivande, utredande och övervakande uppgift i miljöfrågor med en dö mande funktion. Det kan enligt föreningen inte vara förenligt med en sund samhällsutveckling att i frågor av så stor vikt för landets ekonomi och för sörjning bortse från rättssäkerhetskravet. Även Föreningen för vattenhygien finner det uppenbart olämpligt att naturvårdsverket, som kommer att få en partsställning som kan liknas vid en åklagares, samtidigt skall ha den dö mande funktionen. Ingenjörsvetenskapsakademien framhåller såsom olämp ligt att en och samma myndighet skall förhandla i sakfrågor och samtidigt vara ansvarig för det slutliga rättsliga avgörandet. Enligt akademien finns det även risk för att det rättsliga ansvar som enligt utredningen bör läggas på verket kommer att bli hämmande för verkets primära uppgifter, nämli gen att följa forskningen och utvecklingen inom miljövårdsområdet, utöva tillsyn och svara för den långsiktiga miljövårdsplaneringen i landet.
Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare och Svensk in
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
102
dustriförening anför som motiv för sin anslutning till domstolslinjen främst
rättssäkerhetsskäl. Även kammarkollegiet betonar rättssäkerhetskravet.
Den dubbelställning som naturvårdsverket skulle få enligt verkets förslag
påtalas också av kommerskollegium och SACO.
Uttalanden för en tillståndsprövning i administrativ ordning görs av
socialstyrelsen, statens institut för folkhälsan, planverket, statens vatten-
fallsverk, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, fiskeristyrelsen, länssty
relserna i Stockholms, Jönköpings, Kristianstads, Hallands, Örebro, Väst
manlands, Gävleborgs och Norrbottens län, domstolskommittén, natur
skyddsföreningen, Länsingenjörers förening, Vattenvärnet, kommunal-tek-
niska föreningen och teknologföreningen.
Socialstyrelsen uttalar sålunda, att många skäl talar för att koncessions-
förfarandet i immissions- och vattenföroreningsmål handläggs av admini
strativt organ och att prövningen sker centralt. Bl. a. kan enhetlighet i ären
denas bedömning lättare vinnas härigenom. Styrelsen finner det angeläget
att koncessionsmyndigheten genom sin sammansättning och ställning kom
mer att framstå som objektiv och ej kan misstänkas företräda ensidiga na
turvårds- eller industriintressen. Det beslutande organet bör ges en i förhål
lande till naturvårdsverket så fristående ställning som möjligt.
Statens institut för folkhälsan framhåller att bedömningen av koncessions
ärenden inte innefattar en direkt rättstillämpning och inte kan ske utan
medverkan av en bred sakkunskap med andra kvalifikationer än juridiska.
Sambandet mellan koncessionsgivning och samhällsplanering betonas. In
stitutet ansluter sig till att tillståndsgivningen anförtros ett härför lämpat
administrativt organ. Dock bör tillståndsgivningen enligt institutet varken
ankomma på verket som sådant eller läggas på en i verket helintegrerad
nämnd. Visserligen förekommer det att tillsyns- och tillståndsfunktioner
på vissa områden handhas av ett och samma organ men i fråga om en myn
dighet som i så stor omfattning som naturvårdsverket har att förhandla med
och på annat sätt hålla kontakt med parter, vilkas intressen kan avvika
från de synpunkter som verket närmast företräder, förefaller det dock
olämpligt att förena de nämnda funktionerna med en beslutsfunktion av
tillståndsgivnings karaktär. Det skulle kunna försvåra samarbetet mellan
industri och naturvård, bl. a. inverka menligt på informationsutbytet i forsk-
ningsledet mellan industrin och naturvårdsverket. Vidare skulle kunna upp
komma en — låt vara obefogad — uppfattning att naturvårdsverket vid av
vägningen mellan olika intressen och utformandet av villkor vid tillstånds
givningen kunde ha benägenhet att inte till fullo beakta för industrin vik
tiga tekniska och ekonomiska synpunkter. På grund härav och av rent
principiella skäl bör enligt institutets mening koncessionsorganet få en
fristående ställning i förhållande till naturvårdsverket.
Vattenfallsverket finner ett administrativt förfarande i och för sig god
tagbart och väl så rekommendabelt som en domstolsbehandling men kan
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
103
omöjligt tillstyrka, att naturvårdsverket med dess ställning inte blott som representant för företagarintresset motstående intressen utan även såsom tillsyns- och kontrollmyndighet också tilldelas uppgiften att vara konces- sionsmyndighet.
Enligt lantbruksstyrelsen talar bl. a. sambandet mellan vattenförorening arna och andra immissioner och sambandet mellan tillståndsprövningen och ersättningsfrågorna för att prövningen läggs på vattendomstolarna. Emeller tid framhåller styrelsen, att hänsyn i detta sammanhang måste tas till att de statliga insatserna på miljövårdens område skall intensifieras och att kon cessionsärendena kommer att bli av stor omfattning och kräva snabb hand läggning. Visserligen ingår rättsliga överväganden i prövningen, men plan- och lokaliseringsfrågor och andra frågor som lämpligen avgörs i administra tiv ordning överväger. Styrelsen anser därför, att det finns starka skäl för att lägga koncessionsärendena på administrativ myndighet. Naturvårdsver kets förslag tillfredställer dock enligt lantbruksstyrelsens mening inte de krav som bör ställas på en objektiv och allsidig prövning av koncessions ärenden. För att en fullt objektiv bedömning av tillståndsfrågorna skall tryggas synes enligt styrelsens mening koncessionsnämnden böra ges en i förhållande till naturvårdsverket och andra myndigheter helt fristående ställning.
Även lantmciteristyrelsen instämmer i att de bedömanden av ekonomisk och teknisk art varpå avvägningen i immissions- och vattenföroreningsären- den måste grundas i huvudsak är av administrativ natur. Prövas konces- sionsfrågorna i administrativ ordning, är det dock klart att den administra tiva prövningsmyndigheten måste äga en helt neutral ställning. Naturvårds verket skall bevaka naturvårdens, vattenvårdens och luftvårdens intressen. Det ligger i sakens natur att dessa intressen och sökandens intressen i ären den av nyssnämnd art ibland kan bli kontroversiella. Under sådana förhål landen är det inte tillfredsställande att naturvårdsverket — förutom nyss nämnda bevakning — också skall själv eller via till verket knutet organ verkställa avvägningen mellan naturvårdsintressena och sökande-intres sena.
Planverket anser det inte tillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt att vid uppkommande tvist prövningen av denna skall ankomma på den ena av de tvistande parterna. Detta har visserligen uppmärksammats i för slaget, men inrättandet av en särskild koncessionsnämnd på föreslaget sätt synes inte vara en godtagbar lösning. Enligt planverkets uppfattning är en närmare undersökning av detta spörsmål ofrånkomlig. Det är enligt plan verkets uppfattning inte visat att en förläggning till samma myndighet av både tillståndsprövning och tillsynsutövning på immissionsområdet inte skulle medföra olägenheter. Planverket anser sig inte kunna tillstyrka för slaget att förlägga tillståndsprövningen i immissionsärenden till natur vårdsverket. Planverket hyser dock inte några avgörande betänkligheter
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
104
mot att tillståndsprövningen sker i administrativ ordning. Enligt planver
kets mening borde denna fråga utredas förutsättningslöst.
Teknologföreningen betraktar tillståndsgivningen mer som en administra
tiv än en juridisk fråga. Föreningen anser emellertid att naturvårdsverkets
möjligheter att aktivt hävda naturvårdens intressen begränsas och att rätts-
säkerhetskravet inte kan anses tillfredsställande uppfyllt, om naturvårds
verket får rollen av tillståndsmyndighet. Tillståndsprövningen bör därför
ske hos ett från naturvårdsverket fristående organ. Ett sådant kan enligt
föreningen åstadkommas genom att vattendomstolarna ges erforderlig kom
plettering för snabb handläggning eller genom att en fristående koncessions
nämnd inrättas. I båda fallen måste finnas möjlighet att anföra besvär.
Högsta besvärsmyndighet bör vara Kungl. Maj :t, eftersom tillståndsfrågor
na är av allmänt samhällsekonomisk betydelse.
Länsstyrelsen i Stockholms län tillstyrker i princip att tillståndspröv
ningen på immissionsområdet — innefattande även vattenföroreningar —
förläggs till administrativ myndighet. Beslut i sådana ärenden måste grun
das på allmänna överväganden av ekonomisk och teknisk art och tillkomma
under hänsynstagande till samhällsplaneringen i vidsträcktaste bemärkelse.
Särskilt betonas ärendenas nära samband med bebyggelseplaneringen, med
naturvården och med den ekonomiska planeringen. Länsstyrelsen anser det
angeläget att myndigheternas insatser på samhällsplaneringens område blir
enhetliga. Vattendomstolarna är varken planeringsorgan eller vattenvårdan
de myndigheter. De torde sakna befogenhet att bedöma frågorna i ett vidare
sammanhang och med hänsyn till samhällsutvecklingen i stort. I ansöknings-
mål är de bundna av ansökningen. Dessa förhållanden talar för att även vat-
tenföroreningsärenden prövas i administrativ ordning. Länsstyrelsen kan där
emot inte tillstyrka, att tillståndsprövningen förläggs till statens naturvårds
verk. Det måste anses mindre lämpligt att den myndighet som i utpräglad
grad skall företräda miljövårdens intressen också skall vara opartisk kon-
cessionsmyndighet, låt vara genom en för ändamålet inrättad särskild kon
cessionsnämnd. Vidare befarar länsstyrelsen att arbetet med tillståndsgiv
ningen kan komma att hindra naturvårdsverket att ägna sig åt sina egent
liga uppgifter att vara rådgivande, samordnande och riksplanerande organ
på miljövårdens område.
Länsstyrelserna i Kristianstads, Hallands, Örebro, Gävleborgs och Norr
bottens län ansluter sig till naturvårdsverkets uppfattning att en prövning
av administrativ myndighet är lämpligare än domstolsprövning. De anser
att frågan bör ytterligare utredas och att man särskilt bör överväga möjlig
heten att förlägga prövningen till länsstyrelserna. Samma inställning har
Länsingenjörers förening.
Länsstyrelsen i Jönköpings län finner övervägande skäl tala för en ad
ministrativ prövning under förutsättning att en sådan lösning efter utred
ning anses lämplig även för andra vattenmål samt att den prövande myndig
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
105
heten får en självständig ställning och sammansättning som garanterar rättssäkerheten. Tillståndsmyndigheten bör vara fristående från myndig heter med speciellt inriktad verksamhet. Lämpligheten av att verkschefen ingår i koncessionsmyndigheten såsom föreslagits ifrågasätts. Länsstyrelsen anser att frågan om vem som skall vara koncessionsmyndighet bör ytterli gare utredas. Utredningen bör lämpligen samordnas med en översyn av vat tendomstolarnas framtida ställning och av vattenlagen. I avbidan på denna utredning synes överförandet av vattenföroreningsärenden till naturvårds verket kunna anstå. Däremot vill länsstyrelsen ej motsätta sig att övriga immissionsfrågor (luftförorening och buller) från början tillförs verket och där handläggs i en ordning som tillgodoser förut anförda synpunkter.
Domstolskommittén anser att de avvägningsfrågor som den koncessions- prövande myndigheten ställs inför generellt sett synes vara av sådan beskaf fenhet att deras bedömning måste på sikt påverka hela samhällsutveck lingen. Kommittén biträder därför förslaget att tillståndsprövningen läggs på administrativ myndighet. Med hänsyn till att koncessionsfrågorna i de flesta fall av större vikt måste ses ur en vidare synvinkel än den lokala eller be gränsat regionala tillstyrker kommittén också att koncessionsprövningen sker centralt, av en och samma myndighet för hela landet.
Kommittén framhåller, att naturvårdsintressena spelar en väsentlig roll vid koncessionsprövningen men att vid sidan av dessa måste beaktas dels privata och företagsekonomiska intressen, dels åtskilliga intressen som i lik het med naturvården är av stor allmän betydelse, sociala och tekniska, be- folkningspolitiska, närings- och arbetsmarknadspolitiska m. fl. Koncessions prövningen kan innehålla synnerligen besvärliga avvägningsfrågor av ofta stor räckvidd, både ekonomiskt och i andra avseenden. En första förutsätt ning för att koncessionssystemet skall fungera tillfredsställande är att nå gon omständighet ej föreligger som kan vara ägnad att rubba förtroendet till koncessionsmyndighetens opartiskhet. I detta hänseende måste på kon cessionsmyndigheten ställas i stort sett samma fordringar som på en dom stol. Myndigheten måste alltså inta en fristående ställning till de intressen som är i fråga. Från dessa utgångspunkter kan enligt domstolskommitténs mening naturvårdsverkets förslag inte godtas. Naturvårdsverket har enligt sin instruktion till uteslutande uppgift att ta tillvara naturvårdens intres sen och att bedriva den forsknings- och planeringsverksamhet m. m. som sammanhänger härmed. Koncessionsprövningen innefattar en avvägning av dessa intressen mot vikten av att ett planerat företag oaktat sin miljöförstö rande inverkan kommer till stånd, kostnaden för skyddsåtgärd och verkan i övrigt av de villkor som uppställs för tillstånd till den ifrågasatta verk samheten. Det kan enligt kommittén inte anses förenligt med vedertagna rätts säkerhetsbegrepp att koncessionsprövningen handhas av en instans som i likhet med naturvårdsverket sålunda måste komma att i många fall döma i egen sak. Invändningen bortfaller inte genom den föreslagna an-
4t Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 28
Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969
106
ordningen att en till verket knuten nämnd skall svara för tillståndsgiv-
ningen. Även om anknytningen skulle få en mindre intim karaktär än som
föreslagits framstår för kommittén varje form av förening mellan verkets
naturvårdsbevakande uppgifter och prövningen av koncessionsfrågorna som
olämplig.
Om verket får befogenhet att självmant ta upp tillståndsfrågor till pröv
ning, kan verket enligt kommitténs mening antas i allmänhet visa en sådan
förhandsinställning i det uppkomna ärendet att det knappast sedermera
kan fatta ett opartiskt avgörande i koncessionsfrågan. Den mening som
företräds av naturvårdsverkets expertis kanske inte delas av den sakkun
skap som sökanden stöder sig på. I ett sådant läge bör enligt kommittén
tyngden av den på ömse sidor åberopade utredningen kunna vägas mot
varandra utan att den mening som företräds av naturvårdsverkets expertis
ges den auktoritativa prägel som följer av att verket är koncessionsprövande
myndighet.
Naturskyddsföreningen anser principiellt, att föroreningsfrågor har ett så
betydande inslag av planering, näringspolitik och allmän miljövård att de
bör vara underkastade ett bestämmande administrativt inflytande. Emeller
tid befarar föreningen, att naturvårdsverkets omvälvande förslag medför
ett långvarigt lagstiftningsarbete innan det får en form som kan accepteras.
Hithörande frågor är mycket viktiga men det är också mycket angeläget
att ett modus vivendi skapas utan uppskov. Slutsatsen härav är, att man
måste ordna ett provisorium som dessutom kan ge erfarenheter för en
slutlig ordning. I vattenföroreningsmål berör saken så många enskilda in
tressen att ett domstolsförfarande enligt föreningens mening knappast kan
undvaras. I fråga om luftförorening är läget annorlunda. Här är domstols
prövning ej lika indicerad. Beträffande bullerstörning t. ex. från flygplan
är förhållandena likartade.
Man bör enligt föreningen åtminstone t. v. låta vattenföroreningsmålen i
nuvarande eller ungefär nuvarande omfattning ligga kvar hos vattendom
stolarna eller den domstolsorganisation i vilken vattendomstolarna eventu
ellt kommer att uppgå. Vattenförorening är ofta kombinerad med luftföro
rening. Det fordras därför ett samlat bedömande utöver det som vattendom
stolen kan göra. Vattendomstolens prövningsområde bör ej fördenskull
utvidgas. Det vore ett steg i orätt riktning. Vattendomstolens beslut beträf
fande vattenföroreningsfrågan bör inte heller betyda klarsignal för företa
get ur vattenföroreningssynpunkt. Luftföroreningsfrågan bör bedömas av
sakkunnig administrativ instans, gärna naturvårdsverket. I administrativ
ordning bör man kunna komma fram till en bedömning av olägenheterna
ur luftföroreningssynpunkt och bestämma de tekniska motåtgärder som
krävs. Vattendomstolens beslut och det resultat som undersökningen av
luftföroreningsfrågan leder till bör ingå i en samlad bedömning av natur
vårdsverket som bör kunna säga nej till projektet. Ärenden om luftförore
Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969
107
ning utan kombination med vattenförorening bör liksom bullerstörningar prövas administrativt.
Alla projekt av större betydelse bör enligt föreningen prövas även ur all män plansynpunkt. Vare sig det aktuella projektet prövats av vattendomstol eller av administrativ instans eller av bådadera bör resultatet granskas ur vidare synvinklar. En sådan prövning kan handhas av en nämnd samman satt av planverket och naturvårdsverket eller på motsvarande sätt. Eventu ellt kan prövningen läggas hos Kungl. Maj :t för att där avgöras på grundval av utlåtanden från nämnden eller ämbetsverken och den föreliggande utred ningen. — Ingripandena måste även rikta sig mot redan förefintliga förore ningskällor. Ur traditionell rättssäkerhetssynpunkt förefaller det behövligt att ingripanden i dessa fall får prövas av ett fristående organ. — Även om administrativ myndighet tillåtit förorening, bör enskilda och kommuner kunna föra talan mot förorenaren vid domstol om att föroreningen är otill- låtlig ur »grannelagssynpunkt» eller om skadestånd. Riskerna för att indu stri eller annan skall bli utsatt för ekonomiskt förödande beslut är mini mala.
De som förordar en särskild koncessionsnämnd hävdar, såsom tidigare framgått, att denna bör ges en i förhållande till naturvårdsverket så fristå ende ställning som möjligt. Företrädarna för medicinska intressen betonar vikten av att medicinsk sakkunskap blir företrädd i nämnden. Statens insti tut för folkhälsan förordar en fristående nämnd bestående av naturvårds verkets chef, en lagfaren jurist, den ledande tjänstemannen inom verket på det område, som är i fråga, medicinsk-hygienisk sakkunskap, lämpligen genom företrädare för socialstyrelsen och/eller statens institut för folkhäl san, en företrädare för statens planverk, en samhällsekonomiskt sakkunnig och en industrirepresentant. Ärendena kan lämpligen beredas inom natur vårdsverket. Genom ledamotskapet i nämnden och handhavandet av ärende- beredningen kan naturvårdsverkets sakkunskap bli väl tillvaratagen och dess synpunkter framföras auktoritativt utan röstmässig dominans för ver kets representanter. Vidare kan den samhällsekonomiska och industriella expertisen på ett lämpligt sätt komplettera de rena miljövårdssynpunkterna. Nämnden kan givetvis inhämta yttrande från naturvårdsverkets tre råd och från miljöforskningsnämnden, liksom vid behov även annan expertis skulle få tas i anspråk. Ett organ med denna sammansättning och ställning bör kunna vinna även industrins förtroende. Då sakägarnas ersättningsanpråk förutsätts bli behandlade vid domstol, finns enligt institutets mening inte anledning att i nämnden insätta någon särskild för sakägarnas behov läm pad värderingsexpert eller vidta annan rättssäkerhetsskyddande åtgärd.
Enligt lantbruksstyrelsen bör i en fristående nämnd ingå representanter för de olika intressen inom såväl den allmänna som den enskilda sektorn som berörs av ärendena. Bland dessa intressen synes naturvårds-, plan- och lokaliserings- samt näringslivs- och fritidsintressena vara särskilt framträ
Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969
108
dande. I nämnden bör vidare finnas representerad högt kvalificerad juridisk
och ekonomisk sakkunskap. Besvär över nämndens beslut bör kunna föras
hos Kungl. Maj :t i statsrådet. Nämnden bör vidare kunna underställa Kungl.
Maj :t koncessionsärenden av väsentlig betydelse.
Länsstyrelsen i Norrbottens län föreslår som lämplig sammansättning på
en fristående nämnd en högt kvalificerad jurist med doinarerfarenhet som
ordförande samt naturvårdsverkets chef och representanter för hälsovården,
industrin och kommunerna som ledamöter. Länsstyrelsen tänker sig en fri
stående enhet motsvarande en i verket inbyggd förvaltningsdomstol.
Lantmäteristyrelsen anser att ett särskilt administrativt förfarande i kon-
cessionsdelen bör med hänsyn till jävsfrågan vara knutet till ett helt fristå
ende organ, lämpligen lydande direkt under Kungl. Maj :t. Organet kan ha
formen av en fristående nämnd, som är nära anknuten till jordbruksdepar
tementet. Nämnden bör bestå av en opartisk ordförande, lämpligen en jurist
som är erfaren i domarvärv, samt förslagsvis fyra andra ledamöter. Av dessa
bör en ledamot representera näringslivet och en kommunerna. De två åter
stående ledamöterna representerar allmänheten. Genom en sådan samman
sättning av nämnden torde enligt styrelsen kompetensen för allsidig pröv
ning av ifrågavarande ärenden bli fullt tillfredsställande, varjämte risken
för komplikationer av jävskaraktär helt elimineras. Självfallet bör natur
vårdsverket, särskilt mot bakgrunden av dess betydelsefulla åligganden
inom den översiktliga planeringen på naturvårdens område, alltid höras i
de ärenden nämnden handlägger.
Domstolskommittén finner det angeläget att immissionslagstiftningen
genomförs utan dröjsmål och är inte främmande för en lösning av proviso
risk karaktär. Om man inrättar ett riksomfattande organ med syfte att
svara för samhällsplaneringen i stort, ligger tanken nära att anförtro kon
cession sprövningen åt detta organ. Även en särskild koncessionsnämnd är
tänkbar enligt kommittén. Om man vill utnyttja den organisation som nå
gon redan befintlig myndighet erbjuder, anser kommittén det vara en möj
lighet att anknyta till den verksamhet som utövas av statens planverk. Ver
ket skulle i så fall behöva utbyggas med en koncessionsnämnd med opartisk
ordförande och företrädare för naturvård och andra berörda intressen
Också de remissinstanser som håller fast vid domstolslinjen uttalar vissa
önskemål om den föreslagna koncessionsnämndens sammansättning och
ställning. Vätt enöv er domstolen förordar att nämndens ställning förstärks
genom att utökas med två allmänt ansedda personer, förslagsvis vatten-
rättsnämndemän eller ägodelningsnämndemän. Rättssäkerhetskraven bör
vidare enligt vattenöverdomstolen medföra att alla hithörande ärenden av
görs i nämnden, i den mån underställning till Kungl. Maj :t ej skall ske, och
att verkets styrelse ej tar befattning med prövningen. Även kammarkollegiet
ifrågasätter om inte prövningen av koncessionsärenden, med undantag för
sådana fall som skall underställas Kungl. Maj :t, alltid bör ligga hos nämn
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
109
den. Advokatsamfundet föreslår, om koncessionsnämnden trots allt skulle komma till stånd, att antalet ledamöter i nämnden i vart fall utökas till för slagsvis fem för att därmed bereda plats åt kvalificerade företrädare för in dustrin och kommunerna. Lantmätareföreningen är av samma mening.
Industriförbundet och SAF anser, att det inte finns något annat acceptabelt alternativ än en från naturvårdsverket helt fristående koncessionsnämnd, om man trots de skäl som anförts för till-ståndsgivning genom vattendomstol frångår denna lösning. En sådan nämnd bör i fråga om sammansättning, förfarande in. in. konstrueras så, att man i möjlig mån bygger på de er farenheter som vunnits från vattendomstolsorganisationen. Nämnden bör enligt organisationernas mening vara helt fri från partsintressen och för slagsvis bestå av enbart domstols jurister och tekniker till lämpligt antal, eventuellt också en eller annan lekman utan anknytning till något parts intresse. Varken naturvårdsverket, kommuner eller industrin bör ha före trädare i nämnden. Föredragningar inför nämnden bör anförtros ett till denna knutet kansli.
Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare anser det nöd vändigt att tillåtlighetsprövningen anförtros ett fristående organ, om den skall föras bort från domstolarna. Detta fristående organ bör enligt för eningen ha lagkunnig, i domarevärv erfaren ordförande och inte inbegripa naturvårdsverkets chef. Talan mot dess beslut bör få fullföljas av natur vårdsverket.
Kammarkollegiet anser att man bör närmare undersöka det av natur vårdsverket förkastade alternativet att inom verket inrätta en helt fristå ende enhet, närmast svarande mot en förvaltningsdomstol. Därvid bör även övervägas om ej, förutom ordföranden, ytterligare en lagfaren ledamot bör ingå i nämnden, över huvud taget anser kollegiet att man bör undvika ett system med verkets tjänstemän uppträdande ömisom i egenskap av direkta företrädare för miljöintressena och ömsom som domare. Skulle det vid när, inare undersökning visa sig att alternativet med en fristående koncessions nämnd inte bör komma i fråga, anser sig kollegiet därför — i valet mellan naturvårdsverkets alternativ och immissionssakkunnigas organisationsför- slag — böra förorda det senare.
Statskontoret föredrar prövning av tillståndsärendena genom en i för hållande till naturvårdsverket fristående instans. I varje fall är en sådan prövning ägnad att skapa förtroende hos de tillståndssökande. Den bör ock så kunna minska benägenheten att anföra besvär, i den mån beslutet går den sökande emot, något som från rationaliseringssynpunkt inte är oväsent ligt. Tillfredsställande regler bör under alla förhållanden gälla rörande kom munikation med den tillståndssökande av material som tillkommer under utredningen i ärendet. Från denna synpunkt kan de smidiga kontakter som förutsatts bli etablerade mellan den föreslagna koncessionsnämnden och na turvårdsverket i övrigt väcka vissa betänkligheter. Exempelvis en sådan ord
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
no
ning som att remissyttranden ersätts med muntligt samråd kan medföra att
sökanden försätts i ett processuellt underläge som står i strid med strävan
dena att öka rättssäkerheten i admininstrativa partsärenden. Verkschefens
engagemang i den föreslagna nämnden kan medföra en alltför stor belastning
på honom och verka inkräktande på hans möjligheter att effektivt leda verk
samheten i dess helhet och ägna tid åt mera generella och långsiktiga ar
betsuppgifter. Det är vidare olämpligt att lägga tillståndsprövningen på en av
flera planeringsmyndigheter. Prövningen bör därför förläggas utom verket.
De alternativ som där står till buds är vattendomstolarna och en från natur
vårdsverket helt fristående nämnd. Statskontoret uttalar visserligen att åt
skilliga skäl kan anföras för naturvårdsverkets ståndpunkt att tillstånds-
givningen är att betrakta som en administrativ uppgift men anser likväl att
skäl saknas att frångå immissionssakkunnigas förslag. Om en immissions-
nämnd inrättas, vare sig detta sker inom naturvårdsverket eller i form av
ett fristående organ, förordar statskontoret att antalet ledamöter i jämfö
relse med förslaget utökas med två i syfte att bättre tillgodose rättssäker-
hetskravet och ge nämnden större tyngd. Det synes också kunna komma i
fråga att låta nämnden innefatta representation för de viktigaste av de in
tressen som kommer att bli berörda av nämndens avgörande.
Några remissinstanser anser att koncessionsprövningen bör ske genom
Kungl. Maj :t i statsrådet. Fiskeristyrelsen anser att tillståndsprövningen i
större immissionsärenden, vari riks- eller regionsplaneringssynpunkter kom
mer in, bör utövas av Kungl. Maj :t. Endast med regeringen som prövnings-
organ kommer dessa synpunkter fullt ut till sin rätt. Kungl. Maj :t kan en
ligt styrelsen uppställa både ekonomiska och åtgärdsbetonade villkor för
tillstånd. Mindre, lokalt betonade ärenden bör enligt styrelsens mening lämp
ligen prövas av naturvårdsverket. Styrelsen vill — trots att naturvård, vat
tenvård och luftvård ingår i länsstyrelsernas ämbetsbefattning — inte före
slå dessa som prövningsorgan på grund av de svåra motsättningar som kan
uppkomma på länsplanet mellan naturvårdsintresset och lokaliseringsin-
tr esset.
Statens vattenfallsverk finner det ur alla synpunkter lämpligast att till
ståndsprövningen läggs på Kungl. Maj :t i statsrådet. En sådan lösning torde
dock kräva att beredning av ärenden sker genom ett lämpligt allsidigt samr
mansatt organ. Härom krävs en grundlig utredning. Om den förordade vä
gen skulle visa sig oframkomlig, förefaller det som en behandling domstols-
vägen blir att föredra framför en administrativ sådan. Det mest vägande
argument, som anförts mot domstolsprövningen, nämligen det angelägna i
att enhetlighet uppnås i tillståndsprövningen i olika ärenden, skulle kanske
kunna elimineras på så sätt att tillståndsprövningen förläggs till vatten-
överdomstolen, medan skadereglering får i första hand åvila underdomstol.
Planverket anser att man vid en interimistisk lösning av ett administra
tivt förfarande i avvaktan på en allsidig och grundlig utredning av frågan
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
in
kan tänka sig att avgörandet i tillståndsärenden förbehålls Kungl. Maj :t. Prövningen och avgörandet av vässa tillståndsärenden bör dock under vissa förutsättningar kunna delegeras till central myndighet. En viktig förutsätt ning för sådan delegation bör vara att fasta normer för tillståndsprövningen föreligger. Sålunda skulle t. ex. en prövning av bullrande anläggningars till- låtlighet kunna delegeras till planverket, så snart normer och toleransvär den för buller utarbetats och getts vederbörlig sanktion. Starka skäl talar nämligen för att bullerfrågorna, som nästan undantagslöst har samband med bebyggelsemiljön, bör behandlas i planeringsanvisningar och handläg gas av det centrala planorganet. — När det gäller vatten- och luftförore- nande anläggningar måste på samma sätt tillåtligheten bedömas på grund val av de tekniska normer som kan uppställas för tolerabla gränsvärden för vatten- och luftföroreningar. Dessa normer får självfallet inte tillämpas så, att ett tillstånd lämnas utan hänsyn till de allmänna planmässiga för utsättningarna i området, vilken senare fråga måste bedömas av planorga net. Dispensärenden bör enligt planverkets mening behandlas med stor restriktivitet och i princip efter samma grunder som de slutliga ställnings tagandena i immissionsfrågorna. Delegation till myndighet torde kunna ske i större omfattning, i synnerhet om dispenserna tidsbegränsas.
Naturskyddsföreningen är heller inte främmande för tanken att lägga till ståndsprövningen på Kungl. Maj :t.
Flera länsstyrelser uttalar sig för en decentralisering av tillståndsgiv- ningen till länsstyrelserna. Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller, att länsstyrelserna i egenskap av allmänna planeringsorgan får anses lämp ligare än naturvårdsverket att göra de avvägningar mellan skilda intressen som blir nödvändiga. Länsstyrelserna har beslutsfunktioner inom flertalet av de områden av samhällsplaneringen som berör immissionsområdet och har också tillgång till expertis på dessa områden. Vidare har länsstyrelser na genom sina planeringsråd förankring även inom näringslivet, ett förhål lande som kommer att ytterligare mankeras om länsförvaltningsutredning- ens förslag till ny länsstyrelseorganisation genomförs. Med länsstyrelserna som koncessionsmyndigheter kommer därför en önskvärd samordning av myndigheternas insatser att kunna ske när det gäller såväl den fysiska som den ekonomiska planeringen. — Vidare framhåller länsstyrelsen att förtro genhet med de lokala förhållandena kommer att vara av avgörande bety delse vid avvägningar som blir nödvändiga vid prövning av koncessions- ansökningar. Ärendena torde vidare böra avgöras i nära samarbete med kommunerna. Såväl lokalkännedom som vana att effektivt samarbeta med kommunerna synes därför också tala för länsstyrelserna som koncessions- myndighet. — Slutligen kan framhållas att länsstyrelserna med oförändrad organisation och med viss personalförstärkning — bl. a. främst expertis på luftvårdsområdet — torde kunna handha tillståndsprövningen i immissions- ärenden. Liknande synpunkter anförs av länsstyrelsen i Hallands län.
Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969
112
Även länsstyrelserna i Kristianstads, Örebro, Gävleborgs och Norrbottens
län uttalar sig för en decentralisering av tillståndsärendena till länsstyrel
serna.
Ett stöd för decentraliseringstanken utgör även yttrandet från Läns-
ingenjörers förening, som förordar en kompletterande förutsättningslös ut
redning om ett administrativt koncessionsförfarande varvid alternativet
med länsstyrelsen som koncessionsmyndighet bör prövas. Föreningen fram
håller att koncessionsärendena har ett nära samband med samhällsplane
ringen, för vilken länsstyrelsen har ett betydande ansvar. Länsstyrelsen
skall sålunda verka för en samordning av den regionala planeringen. Däri
ingår upprättande av ändamålsenliga markanvändningsplaner. Dessa i sin
tur påverkas i hög grad av de översiktliga planer för naturtillgångarnas
nyttjande som det åligger länsstyrelserna att ta initiativ till. Länsstyrelsen
har att pröva lokaliseringsfrågor av olika slag och att i samband därmed
göra avvägningar av såväl teknisk som ekonomisk art. Länsstyrelsen har
vidare att pröva planfrågor, förordna om naturreservat och strandskydds
områden, utfärda bestämmelser till skydd för landskapsbilden m. m. och
har vidare uppgifter enligt tillsynslagen. I alla dessa frågor har länsstyrelsen
att ta hänsyn till de immissioner som kan förekomma. Vattenvårds-, luft
vårds- och bullerfrågorna har en sådan inverkan på den regionala sam
hällsplaneringen att koncessionsprövningen i första instans enligt förening
ens mening bör förläggas till länsstyrelsen.
Frågan om sambandet mellan koncessionsprövningen och den fysiska
planeringen behandlas framför allt av planverket. Verket framhåller till
en början att naturvårdsverket inte fått någon central ställning för vården
av hela samhällsmiljön utan att naturvårdsverket enligt sin instruktion
är en central förvaltningsmyndighet för ärenden om naturvård, rörligt fri
luftsliv samt jakt och viltvård, varvid till naturvård hänförs även vatten-
och luftvård. Beslut rörande emitterande anläggningars tillåtlighet har
enligt planverket i många fall väsentlig betydelse för samhälLsbyggandet
och den därmed förbundna fysiska planeringen. Förläggandet av emitte
rande verksamhet till ett område kan få betydande återverkningar på mark
användningen inte endast i den närmaste omgivningen utan kanske inom
en större region eller landsdel. Därav följer att tillståndsprövningen i im-
missionsärenden måste nära samordnas med den fysiska planeringen.
Av naturvårdsverkets förslag framgår inte att detta samordningsbehov till
räckligt uppmärksammats, än mindre har utvägar anvisats att organisa
toriskt tillgodose samordningsbehovet. — I förslaget framhålls att natur
vårdsverket genom en riksplaner ing i fråga om miljövården skulle bli den
myndighet som får överblick över alla de förhållanden, som kan inverka
på koncessionsprövningen. Detta är ett antagande vars riktighet enligt plan
verkets mening starkt kan ifrågasättas. En riksomfattande naturvårds-
planering bör inte utan vidare förmedla sådan ingående kännedom om samt
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
113
liga avsnitt av den fysiska planeringen, som möjliggör att alla för ett till- ståndsbeslut betydelsefulla förhållanden beaktas. — Frågan om formerna för samordningen mellan tillståndsprövningen i immissionsärenden och den fysiska planeringen har uppenbarligen nära samband med pågående ut redningsarbete inom planeringssektorn och kan inte slutgiltigt avgöras förrän utredningsarbetet avslutats och den fysiska planeringen fått sin nya form. Behovet av sådan samordning är enligt planverkets uppfattning så stort att ett slutligt avgörande beträffande förfarandet vid tillstånds prövningen bör anstå i avvaktan på avgörandet av den fysiska planering ens utformning.
Enligt vattenöverdomstolen bör en översiktlig riksplanering komma till stånd, men vid en sådan planering måste självfallet hänsyn tas till en mångfald skilda samhällsintressen. Förutom naturvårdsverket torde i var je fall statens planverk och länsstyrelserna böra vara med vid planering en. Det förhållandet att så många intressen är berörda synes leda till att avgörandet borde få ankomma på Kungl. Maj :t. En planering som gör skäl för namnet måste komma i tiden före koncessionsprövningen. Vad som föresvävar naturvårdsverket tycks däremot vara en »planering» in casu, något som knappast kan kallas planering men som däremot kan försvåra kommande planläggning. Om vattendomstolarna görs till koncessionsmyn- dighet med skyldighet att vid konflikt mellan ansökning och riksplanering underställa Kungl. Maj :t tillståndsfrågan, synes enligt vattenöverdomsto- lens mening en bättre avvägning av förhållandet mellan planer och till- ståndsgivning kunna åstadkommas än om beslutanderätten förs över till ett av flera planeringsorgan.
Statskontoret framhåller, att planfrågor i första hand ankommer på plan verket men även på länsstyrelserna och Kungl. Maj :t. Vattenlagen och im- missionslagen bör ha sådant innehåll, att tillstånd ej kan meddelas i strid mot gällande planer eller översiktlig planering. Om så blir fallet, ligger det närmare till hands med hänsyn till planeringsverksamheten att pröv ningen av föroreningsfrågorna läggs till ett utanför stående organ än att en av flera planeringsmyndigheter får hand om tillståndsgivningen i dessa frå gor.
Industriförbundet och SAF framhåller att företagens lokalisering i fram tiden kommer i högre grad än hittills att bli beroende av den översiktliga samhällsplaneringen i och med att denna kommer att byggas ut och ges fastare former. Genom att bl. a. naturvårdsintressena beaktas i denna pla nering torde den för koncessionsprövningen grundläggande avvägningen mellan miljövården och andra intressen ha ägt rum redan när företaget medgetts etablering på viss plats. Koncessionsprövningen kommer antagligen därför företrädesvis att inriktas på villkorsbestämning med hänsyn till före tagets drift m. m. Naturvårdsverkets viktiga uppgift att hävda miljövårds- intressena i samhällsplaneringen måste därför i första hand fullgöras ge
Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969
114
nom dess medverkan i den översiktliga fysiska planeringen. Det är enligt
organisationerna att beklaga att det ej ansetts möjligt att samordna lag
stiftningsarbetet om immissioner med den förestående omprövningen av
den fysiska planeringen. Sannolikt skulle detta kunnat medföra en klarare
ansvarsfördelning mellan olika offentliga organs uppgifter i samhällspla
neringen.
Enligt Föreningen för vattenhggien bör en riksplanering ske inte blott
med hänsyn till miljövården utan även med hänsynstagande till alla de
frågor och intressen som har betydelse för landets befolkning. Naturvårds
verket är representant endast för en del av dessa intressen och ett flertal
andra myndigheter och organisationer måste medverka i en riksplanering
beträffande landets framtida bebyggelse och utnyttjande. Planeringen måste
därför enligt föreningens mening ske under ledning av Kungl. Maj :t. Sedan
en dylik riksplanering gett resultat måste därav föranledda direktiv följas
av myndigheter och enskilda.
Frågan om vid vilket forum ersättningsfrågorna skall behandlas berörs
i några remissyttranden. Kammarkollegiet anser, att ersättningsfrågor bör
handläggas vid vattendomstolarna så länge dessa finns kvar. Om dessa frå
gor förläggs till fastighetsdomstolar, kan enligt kollegiet den inte önskvärda
komplikationen uppkomma att ersättningsfrågor som sammanhänger med
ett och samma företag måste handläggas såväl av vattendomstol som av fas
tighetsdomstol. Av samma mening är statens vattenfallsverk, lantbrukssty-
relsen och vattenöverdomstolen. Vattenfallsverket anser att vattendomstol,
som ju redan handhar vattenföroreningsfrågor och har kunnande och erfa
renhet inom vitt skilda skaderegleringsområden, borde som prövningsin
stans vara att föredra framför fastighetsdomstol med dess mer begränsade
och ensidigt inriktade tekniska expertis. Vattenöverdomstolen påpekar att
en enhetlig bedömning bäst vinns om behandlingen sker vid vattendomsto
larna.
Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969
5.4 Tillåtlighetsregler
5.4.1 Immissionssakkunniga
En grundläggande princip för utformningen av reglerna om tillstånd till
och villkor för störande verksamhet bör vara att immissioner skall förebyg
gas, så långt det är praktiskt möjligt. I varje fall bör onödiga immissioner
inte tolereras. I allmänhet bör det vara möjligt att använda fast egendom
för ändamål som kan komma i fråga enligt planbestämmelser eller liknan
de reglering — förutsatt att lämpliga immissionsförebyggande åtgärder
vidtas. I särskilt besvärliga fall kan det dock bli nödvändigt att i immis-
sionsförebyggande syfte på ett eller annat sätt begränsa egendomens an
vändning för sådant ändamål. Endast i nödfall bör immitterande använd
ning helt förbjudas.
115
Från bl. a. dessa utgångspunkter bör huvudregeln vara en positiv be stämmelse om skyldighet för den som använder eller ämnar använda fast egendom för ändamål som kan medföra immission att vara aktivt verksam för att förebygga att immission uppkommer. Det bör i sådant hänseende åligga honom att vidta de skyddsåtgärder och övriga försiktighetsmått som skäligen kan fordras. Som »försiktighetsmått» bör också begränsning av an vändningen kunna komma i fråga. En så allmänt hållen regel lämnar dock stort spelrum för fri skälighetsbedömning och bör därför preciseras med vissa hjälpregler.
De sakkunniga föreslår en första hjälpregel av innehåll att frågan om omfattningen av de skyddsåtgärder och övriga försiktighetsmått som fordras skall bedömas med utgångspunkt från vad som är tekniskt möjligt vid så dan användning av den fasta egendomen som är i fråga samt med beaktan de av såväl allmänna som enskilda intressen.
Vid bedömning av den immitterande fastighetens förhållanden bör en ob jektiv måttstock tillämpas. Man bör alltså i princip bortse från den aktuella nytt jarens personliga omständigheter. I stället bör man utgå från förutsätt ningarna för ett genomsnittligt företag i branschen. Man bör emellertid där vid också ta hänsyn till den ifrågavarande anläggningens allmänna typ — dess storlek och ålder. Liksom vid prövning enligt vattenlagen måste man ta hänsyn till att en anläggning har kommit till vid en tid då föroreningsfrå- gan-immissionsproblemen inte ägnades erforderligt beaktande.
Det är mot denna bakgrund man får se det principiella kravet på att göra vad som är tekniskt möjligt. Vad som åsyftas är att man — inom den grund läggande skälighetsregelns ram — bör eftersträva en så god teknisk lösning som möjligt. Ofta måste man kanske räkna med att den bästa tekniska lös ningen inte går att nå, främst av ekonomiska skäl. Men utgångspunkten för skälighetsbedömningen skall vara vad som är tekniskt möjligt.
När det gäller att avgöra vad som är tekniskt möjligt i fall av en viss typ, får man i hög grad bygga på jämförelse med liknande anläggningar. Om jäm förbara befintliga företag har visat sig kunna bemästra sina immissionspro- blem genom särskilda inrättningar eller metoder, bör i regel av det nytill kommande företaget krävas, att det är utrustat med motsvarande anord ningar — eller andra som är minst lika bra.
Vid bedömning av omständigheterna i det särskilda fallet skall såväl all männa som enskilda intressen beaktas. Detta gäller i lika mån beträffande olägenhetssidan och nyttosidan.
Distinktionen mellan allmänna och enskilda intressen torde i och för sia
o
inte vara logiskt hållbar men den kan användas som hjälpmedel för att ut trycka vissa omisskännliga realiteter. Som typiskt sett allmänna intressen nämns först hälsovårdsintresset. De allmänna intressena på liälsovårdsom- rådet kan dock uppenbarligen inte begränsas till att endast avse skydd mot påvisbara hälsorisker eller andra former av sanitär olägenhet. Också frågor
Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969
116
om trivsel, välbefinnande och allmän standard måste beaktas. Målet bör vara
att tillförsäkra befolkningen så goda och störningsfria levnadsförhållanden
som möjligt.
De sakkunniga nämner vidare naturvårdens och friluftslivets intressen,
estetiska och kulturella värden samt olika typer av anläggningar för speciell
samhällsverksamhet. Allmänna intressen kan också vara av ekonomisk na
tur. Som exempel nämns skador i form av metallkorrosion samt luftförore
ningarnas betydelse för turistnäringen.
Enligt en andra hjälpregel bör, vid avvägningen mellan olika intressen,
särskild hänsyn tas till å ena sidan beskaffenheten av det område som kan
påräknas bli utsatt för immissionen och betydelsen av immissionens verk
ningar, å andra sidan nyttan av användningen samt kostnaden för skydds
åtgärd och verkan i övrigt av villkor som kommer i fråga.
I det första ledet ligger att man skall tillämpa en objektiv måttstock och
alltså i princip bortse från de aktuella nyttjarnas personliga omständigheter.
Vissa fastigheter kan vara anslagna för ändamål som gör dem särskilt käns
liga från immissionssynpunkt, t. ex. sjukhus, skolor, vetenskapliga observa-
torier. I sådana fall blir det nödvändigt att ta särskild hänsyn till anlägg
ningarnas särskilda behov av skydd. Vad som inte kan vinna beaktande är
sådan immissionskänslighet som har sin grund i personliga förhållanden,
t. ex. i att sakägaren själv eller hans familj lider av sjukdom.
Man bör också ta hänsyn till hurudan beskaffenheten av verkningsområ
det kan beräknas bli i framtiden. Här kommer bebyggelseplaneringen in som
en betydelsefull faktor.
Också när det gäller att bedöma betydelsen av immissionens verkningar
blir det i viss utsträckning fråga om en prognos. Bedömningen är vidare inte
begränsad till de direkta olägenheter som kan ge sig tillkänna inom verk
ningsområdet. Detta kan vara det naturliga rekreationsområdet för befolk
ningen i städer på ganska långt avstånd därifrån. Denna befolknings in
tresse av att få behålla rekreationsområdet intakt bör vara en omständighet
som är värd att beakta. Detsamma gäller de indirekta olägenheterna för
kommun vari verkningsområdet ingår, t. ex. kostnader som drabbar hela
kommunen.
Att anvisa någon generell metod för uppskattning av en anläggnings nytta
är inte möjligt. Det är inte enbart fråga om sådan nytta som direkt kan
skattas i pengar. Ibland gäller det en social nytta, t. ex. att ett företag ska
par arbetstillfällen för befolkningen i orten eller möjliggör snabbare kom
munikationer, bättre service etc.
Verkningarna av ifrågakommande villkor för användningen torde i många
fall kunna åtminstone delvis skattas i pengar. Det kan gälla direkta ut
gifter för skyddsåtgärder, ökning av driftskostnader eller minskning av
intäkter som följd av sämre utbyte, produktionsbegränsningar in. m. Men
det kan också gälla värden av annat slag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
117
Man måste alltid ställa sig frågan, vilka verkningar från drifts- och kostnadssynpunkt en ifrågasatt lösning skulle få och om dessa verkningar är skäliga. Även här bör givetvis jämförelser med liknande företag ha stor betydelse. Man skall i princip bortse från den aktuelle nytt jarens personliga omständigheter, t. ex. från att just han befinner sig i en svår ekonomisk kris eller kanske tvärtom är avläggare till ett världsföretag med stora ekonomis ka resurser.
Frågan om de ekonomiska konsekvenserna bör få särskilt stor bety delse, när det gäller ingripanden mot befintliga anläggningar. Det kan då bli aktuellt att lägga på ett företag kostnader, som det inte fanns möjlig het att räkna med, när kalkylen för företaget lades upp. En sådan lösning är givetvis befogad, om olägenheterna av immissioner från företaget prövas vara så stora att något måste göras. Men man har anledning gå fram med försiktighet, så att man inte lägger på företaget oskäliga bördor. Speciellt gäller detta sådana företag som har kommit till före den nya lagstiftning en.
Som ytterligare omständigheter att beakta nämner de sakkunniga att åtgärder till motverkande av immissioner kan innebära fördelar från drifts synpunkt och möjligheter att ta tillvara biprodukter. Även samhällseko nomiska synpunkter, t. ex. svenska företags internationella konkurrens kraft, bör ingå i bedömningen.
Vid prövning av fråga, vilka immissionsförebyggande åtgärder som skä ligen bör krävas av en befintlig anläggning, är det naturligt att ta hänsyn till om företagaren har visat tillbörlig försiktighet och omsorg när anlägg ningen inrättades. Hade han redan då bort inse att anläggningen skulle bli farlig från immissionssynpunkt men försummat att vidta lämpliga åt gärder — kanske t. o. m. att undersöka förhållandena närmare — är det inte mer än rimligt att han själv får bära följderna av sin försummelse. Om den av de sakkunniga föreslagna lagstiftningen blir genomförd, mås te man ställa höga krav på förutseende och försiktighet i fråga om an läggningar som därefter projekteras. Det kommer då att finnas möj lighet att inhämta råd och anvisningar från en sakkunnig tillsynsmyndig het, statens naturvårdsverk eller länsstyrelsen. Och det kommer då också att stå Öppet för företagaren att frivilligt underkasta sig förhandspröv- ning vid vattendomstol. En företagare som inte utnyttjar dessa möjlighe ter, trots att omständigheterna talar för det, bör vara medveten om att han löper en avsevärd risk.
I detta sammanhang understryker de sakkunniga att den föreslagna skyldigheten att iaiktta skäliga försiktighetsmått också får anses innefatta förpliktelse att se till, att sådana sakägare som kan befaras bli utsatta för störning i erforderlig mån blir underrättade på förhand om vad. som före står. Detta kan vara av direkt positiv betydelse för företagaren. Av all männa rättsgrundsatser bör nämligen följa, att den som inser att han
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
118
löper risk att träffas av olägenhet genom immission själv har att ta skä
lig hänsyn till detta och inte får inrätta sig så att olägenheten blir onödigt
stor.
Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969
Två speciella problem är vilken betydelse som bör tillmätas sakägarnas
passivitet och prioriteten.
I den första frågan framhåller de sakkunniga bl. a. att både det allmän
nas företrädare och enskilda sakägare bör kunna föra talan mot en im-
mitterande anläggning, oavsett hur länge immissionen pågått och oavsett
att sakägarna hela tiden förhållit sig passiva. Sakägarnas passivitet kan
få viss betydelse vid bedömningen av en olägenhets väsentlighet. Men ut
rymmet härför är ganska litet. Det blir en fråga om bevisvärdering.
Prioritetsfrågorna får inte något enkelt och entydigt svar. Det blir möjligt
att ta hänsyn till prioriteten i större utsträckning än enligt lagberedning
ens förslag. Men prioritetssynpunkterna blir sammanvävda med en rad
andra synpunkter, av vilka de samhällsekonomiska torde vara de vik
tigaste.
Enligt de sakkunnigas mening är nyckeln till en praktisk och lämplig
lösning av prioritetsproblemen i första hand att söka på bebyggelseplane
ringens och byggnadsbestämmelsernas och i någon mån också på fastighets
bildningens område. Vissa exempel på prioritetsverkningar som följer av
de sakkunnigas förslag nämns dock, nämligen rättsverkan som är förenad
med tillstånd enligt immissionslagen och den tidigare nämnda omständig
heten att skälig hänsyn skall tas till en anläggnings ålder. Också regeln om
att man skall ta särskild hänsyn till nyttan av användningen och verkan av
de villkor som kommer i fråga innebär en möjlighet att tillgodose prioritets-
synpunkter.
När det gäller förhållandet mellan flera immissionskällor kan priorite
ten få viss betydelse. Som exempel nämns att situationen kan vara sådan
att man inte lämpligen bör tillåta en ny föroreningskälla inom ett område
där det redan finns ett antal sådana.
De sakkunniga anser att det är nödvändigt att man genom särskilda
regler närmare anvisar, vilka speciella förutsättningar som skall gälla
för att väsentliga olägenheter skall tillåtas. Immission som kan befaras or
saka olägenhet av väsentlig betydelse skall i princip anses otillåten men
undantag skall kunna medges. I fråga om en immitterande anläggning skall
under alla omständigheter vidtas de skyddsåtgärder etc. som skäligen kan
fordras. Även om så sker, kan läget emellertid undantagsvis vara sådant att
immission från anläggningen kommer att medföra avsevärd olägenhet. Att
förebygga immissionen genom speciella åtgärder skulle kanske i och för sig
vara tekniskt möjligt, men det skulle i så fall kräva insatser som utgjorde
en alltför tung belastning för anläggningen — kanske gjorde verksamheten
omöjlig. I ett sådant fall kan den immitterande användningen få tillåtas,
119
men endast under förutsättning att särskilda skäl talar för det. Vad som
typiskt sett behövs är en klart dokumenterad övervikt på nyttosidan.
De sakkunniga framhåller att väsentlighetsrekvisitet är relativt och i hög
grad beroende på skälighetsbedömning. Vad som är väsentligt växlar med
hänsyn till lokala förhållanden, ekonomiska förutsättningar, den fortgående
utvecklingen, ändringar i värderingar etc. Bedömningen bör göras efter
objektiva grunder.
En särställning intar sådana immissioner som innebär direkt våda för
människors hälsa. De sakkunniga understryker att det räcker med beak-
tansvärd risk för olägenhet. När det blir fråga om olägenheter som endast
har karaktären av viss menlig inverkan på männnisikors välbefinnande och
trivsel eller en sakskada-ekonomisk skada får ekonomiska och allmänt so
ciala hänsynstaganden större spelrum. Det blir särskilt viktigt att beakta
inte bara störningens intensitet utan också storleken och beskaffenheten
av det område som påräknas bli utsatt för immissionen. Man kan räkna
med att väsentliga olägenheter kommer att tillåtas endast när det gäl
ler vissa industrier och andra större immissionskällor som ger upphov
till störningar över ganska stora områden. Även om störningens intensitet
inte är särskilt hög, kan det då bli en sammanlagd effekt som gör att
olägenheten får väsentlig betydelse.
Som exempel på fall då de lokala förhållandena är av betydelse nämns
att en ny cellulosafabrik anläggs i en trakt, där det redan finns sådana
industrier eller eljest förekommer avsevärda immissioner av typen lukt
störning. Tillkomsten av den nya fabriken behöver då inte nödvändigtvis
innebära någon olägenhet av väsentlig betydelse. Däremot kan det kanske
finnas goda skäl att göra en sådan bedömning, om man i stället vill an
lägga en likadan fabrik i en trakt, där det tidigare inte förekommer några
industrier utan endast bostadsbebyggelse, rekreationsområden eller liknande.
Det räcker emellertid inte i och för sig med att störningen är ortsovanlig.
För att olägenheten skall anses ha väsentlig betydelse bör dessutom krä
vas att det verkligen är stora intressen som står på spel.
När det gäller tolkningen av begreppet särskilda skäl anför de sakkun
niga bl. a. att den immitterande anläggningen skall medföra fördelar, som
från allmänna och enskilda synpunkter avsevärt överväger olägenheterna.
Kraven på sådan övervikt bör ställas högre ju mer väsentlig olägenheten
bedöms vara.
Vid ingripanden mot redan befintliga anläggningar måste tillses att onö
dig värdeförstörelse undviks.
I fråga om allmännyttiga anläggningar framhåller de sakkunniga att
vissa typer av dessa enligt särskilda bestämmelser i lag har varit föremål
för en kvalificerad prövning i administrativ ordning, som lett till att till
stånd meddelats av Kungl. Maj :t eller annan myndighet. Som exempel kan
nämnas tillstånd enligt atomenergilagen eller luftfartslagstiftningen och så
Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969
120
dant tillstånd som meddelats genom fastställelse av arbetsplan enligt lagen
om allmänna vägar. Beträffande anläggningar av detta slag föreligger uppen
barligen sådana särskilda skäl, att förbud mot deras drift inte bör kom
ma i fråga på grund av immissionslagens bestämmelser. Däremot är det
möjligt att ålägga dem att vidta speciella skyddsåtgärder, eventuellt också
att iaktta vissa begränsningar, t. ex. beträffande utnyttjandet av en flyg
plats.
De sakkunniga pekar också på möjligheten att beakta om det föreligger
möjlighet att välja en annan plats för den immitterande verksamheten.
De ekonomiska konsekvenserna av olika alternativ bör tas med i beräk
ningen, även om det måste ske på schematiska grunder.
De sakkunniga uttalar att det vid avvägningen mera sällan blir fråga
om att enbart väga ekonomiska värden mot varandra. En viktig faktor är
emellertid vilka ersättningsanspråk de aktuella olägenheterna kan föran
leda.
När det gäller sanitära olägenheter och andra intrång på typiskt all
männa intressen måste man räkna med att det ytterst finns en gräns som
inte får överskridas, hur tungt vägande nyttosidan än är.
De sakkunniga föreslår att vissa tillståndsärenden skall underställas
Kungl. Maj :t. Underställningsregeln bör avse verkliga storimmissionsfall
och bestämmelsen kan i huvudsak väntas få betydelse enbart beträffande
nyanläggningar av vissa mycket stora industrier. Vad som väcker tvekan
torde främst vara, om företaget bör få anläggas i den ort som är plane
rad. Ett sådant avgörande kan få betydande konsekvenser och det synes
naturligt att frågan hänskjuts till Kungl. Maj :t, som har speciella förut
sättningar att ställa in den i ett större sammanhang.
Tillämpningen av de sakkunnigas regelsystem skulle kunna betydligt
underlättas, om man lyckades genomföra en ordning med riktvärden för
emissions- och immissionsgränser — i första hand på luftföroreningarnas
område. Enligt de sakkunnigas mening bör det bli en viktig uppgift för
statens naturvårdsverk att närmare undersöka förutsättningarna härför.
Beträffande emissionsgränsernas innebörd anför de sakkunniga bl. a.
Emissionsgränserna skulle ange vad man, på teknikens nuvarande stånd
punkt och med rådande ekonomiska förhållanden, normalt kan fordra
av en nyanläggning inom en viss industri- eller anläggningstyp, i fråga
om begränsning eller fördelning av ett visst slags utsläpp, t. ex. sot (grän
sen kan avse koncentrationsmått, mängd per tidsenhet etc.). Det skulle
alltså vara fråga om ett riktvärde för vad som anses skäligt, dvs. både
tekniskt möjligt och ekonomiskt rimligt, vid normalfall av ifrågavarande
slags användning. Emellertid måste naturligtvis samtidigt eftersträvas att
emissionsgränsen blir sådan att den, under vanligen föreliggande omstän
digheter, kan väntas utgöra tillräckligt skydd mot skadliga effekter på
människor, djur, saker etc. i immissionskällans omgivning. Här kommer
sambandet med immissionsgränserna in.
I anslutning till emissionsgränsen bör anges, vilka metoder — t. ex. i
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år J969
121
fråga om reningsanordningar — som man lämpligen kan använda för att hålla sig under gränsen.
Emissionsgränser med tillhörande anvisningar skulle fastställas av den centrala tillsynsmyndigheten efter överläggningar med vederbörande branschorganisationer och andra som har intressen att bevaka. De skulle justeras efter hand, med hänsyn till teknikens och branschens utveckling. Givetvis skulle också tillgänglig expertis utom myndigheten anlitas, t. ex. statens institut för folkhälsan och institutet för vatten- och luftvårdsforsk- ning.
Den rättsliga betydelsen av emissionsgränserna skulle bli begränsad på flera sätt. I inget fall skulle de vara direkt bindande. Men en anläggning som håller sitt utsläpp under gränsen bör i regel anses ha fullgjort vad som skäligen kan fordras.
Som exempel på immissionsgränser nämns av flygbullerutredningen re kommenderade gränsvärden för flygbuller och av internationella organ re kommenderade gränsvärden för koncentration i luften av radioaktiva äm nen. Vidare nämner de sakkunniga att en svensk expertgrupp 1964 under sökte möjligheterna att utarbeta medicinska rekommendationer rörande luftrenhetsnormer. Resultatet blev att man för svaveldioxid rekommende rade två immissionsgränser, ett tvåtimmarsväi’de (ej överstigande 25 pphm1) och ett 30-dygns,värde (ej överstigande 5 pphm). Beträffande sot förkla rade man att en ökning av sothalten bör undvikas och att sothalten inte bör tillåtas överstiga den som under de senaste åren uppmätts i Stockholm och Göteborg. I övrigt fann man att förutsättningar saknades att framlägga preciserade medicinska rekommendationer beträffande carcinogena och mutagena substanser, koloxid och metaller.
Det kan enligt de sakkunniga bli fråga om att tillämpa olika immissions gränser för samma ämne inom skilda typer av områden, t. ex. en gräns inom typiska industriområden och en annan inom områden för bostadsbe byggelse eller friluftsliv.
Statens naturvårdsverk bör på detta område få överlägga med industrins branschorganisationer och andra som har intressen att bevaka och infor mationer att ge.
Liksom emissionsgränserna bör immissionsgränserna vara ägnade att underlätta tiilåtlighetsprövningen, trots att de inte hav någon bindande karaktär. Föreligger i det särskilda fallet inte risk för att man ens kommer i närheten av någon uppställd immissionsgräns, bör prövningen i denna del kunna gå snabbt och lätt. Om man däremot närmar sig eller rent av överskrider gränsen, ger det en anvisning om att förhållandena måste un dersökas noggrant. Kanske ger det t. o. m. en direkt anvisning om att man bör undvika en viss lokalisering och söka andra utvägar.
Immissionsgränser kan få betydelse också i andra hänseenden. Särskilt kan de spela rollen av varningsmärken. Om man i en ort finner att man
1 100 pphm = 1 ppm (miljonde!) = 1 cm3/m3.
122
närmar sig eller överskrider en sådan gräns, kan det vara en signal till att
myndigheterna måste ingripa på ett eller annat sätt. Vidare kan immis-
sionsgränser komma till användning som hjälpmedel i planeringsarbetet.
Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969
5.4.2 Remissyttrandena över de sakkunnigas förslag
Uppfattningen att immissioner så långt möjligt skall förebyggas och att
alltså redan risken för olägenheter skall beaktas understryks av åtskilliga
remissinstanser.
Industriförbundet och SAF har ingen erinran mot att redan risken för
störning beaktas under förutsättning att denna bedömning inte får karak
tären av lösa spekulationer utan i stället — vilket även de sakkunniga (s.
211) förutsätter — »sker på sakliga grunder». Ett motsvarande uttalande
görs av Stockholms handelskammare.
I fråga om utformningen av tillåtlighetsreglerna påpekas att de är mycket
allmänt hållna. Detta vinner i allmänhet gillande men väcker också en del
kritik.
Hovrätten för Nedre Norrland anser att det i och för sig skulle ha varit
önskvärt att en blivande lagstiftning innehållit mera långtgående och fram
för allt mera bindande bestämmelser än de föreslagna, vilka i åtskilliga
fall ger de tillämpande myndigheterna möjlighet att efter gottfinnande av
stå från att vidta från miljövårdssynpunkt angelägna åtgärder. Det är
uppenbart att lagstiftningens effektivitet därmed blir i hög grad beroende
av vederbörande myndighets goda vilja och förmåga att inom ramen för
det från tekniska och ekonomiska synpunkter rimliga hindra förekomsten
av immissioner. Den tekniska utvecklingen går emellertid i våra dagar
mycket snabbt. En gång givna preciserade normer och bestämmelser blir
därigenom snart nog inaktuella. Med hänsyn härtill kan det vara ändamåls
enligt med en — i likhet med den föreslagna — mera allmänt hållen lag
stiftning som är så utformad att den vid förekommande behov kan komplet
teras med i administrativ ordning meddelade föreskrifter och rekommen
dationer beträffande tekniska normer, immissionsgränser etc.
Industriförbundet och SAF anser att en betydande svårighet när det gäl
ler att bedöma immissions,sakkunnigas förslag ligger däri, att de krav och
andra regler som anges i författningstexterna fått en mycket allmän ut
formning. Beaktar man att reglerna måste kunna tillämpas inom alla om
råden och dessutom vara utformade så att de kan anpassas efter utveck
lingen, torde dook någon mera preciserad lagteknisk utformning knappast
kunna komma i fråga. Samtidigt blir det utomordentlig viktigt hur reg
lerna i praktiken kommer att tillämpas. När organisationerna i princip an
slutit sig till det framlagda förslaget, har detta skett under förutsättning
att immissionssakkunnigas i betänkandet redovisade riktlinjer för den prak
tiska tillämpningen, vilka i stort förefaller väl avvägda, kommer att tjäna
123
som rättesnöre för denna. Även Sveriges kemiska industrikontor betonar angelägenheten av att de sakkunnigas anvisningar om tillämpningen av till- ståndsreglerna kommer att följas.
Stadsförbundet menar att tillämpningen av immissionslagen uppenbar ligen kommer att inrymma många verkligt svårlösta fall. Enligt förbundet bör dock de sakkunnigas i anslutning härtill redovisade starkt nyanserade synpunkter bli till god vägledning för bestämmelsernas praktiska handha- vande.
Också länsstyrelsen i Uppsala län framhåller att företagare och myndig heter ej sällan kommer att ställas inför svåra avvägningar och skälighets- bedömanden. Lagtexten ger många gånger knappast tillfredsställande stöd. De relativt utförliga kommentarer som ingår i betänkandet lämnar visser ligen viss vägledning, men i åtskilliga fall är inte ens dessa tillfyllest. Läns styrelsen är emellertid medveten om att man i en lagstiftning som den föreslagna, som i väsentliga avseenden bygger på skälighetsavgöranden, är nödsakad att använda uttryck som lämnar vägen öppen för olika lösningar. Liknande uttalanden görs av länsstyrelsen i Kronobergs län och kooperativa förbundet.
Advokatsamfundet anser att de skäl som anförts för att lagstiftningen bör vara flexibel får anses tillräckligt tungt vägande för att motivera ett av steg i detta fall från principen att lagregler bör vara så bestämda att deras innebörd och verkningar i görligaste mån skall kunna bedömas på förhand.
Av de kritiskt inställda remissinstanserna anför Sveriges hantverks- och industriorganisation att de allmänt hållna reglerna, kompletterade med ett system av normer och gränsvärden, utgör en alltför osäker utgångspunkt för rättstillämpningen.
Naturskyddsföreningen anser att bestämmelserna knappast ger någon ledning för bedömningen. Det allmännas krav bör enligt föreningen fram hållas starkare. Naturresurserna får inte förstöras, framför allt inte på läng re sikt.
Beträffande tillämpningen av tillåtlighetsreglerna framhåller industriför eningen att redan frågeställningen vilken immissionsnivå som kan tolereras anger vilka svåra avvägningsproblem som uppstår. Humanitära och ekono miska intressen kommer härvid att stå emot varandra, och subjektiva vär deringar måste med nödvändighet ofta bli avgörande.
Natur vårdsnämnden anser sig inte kunna förorda en så restriktiv tillämp ning av tillståndsreglerna som de sakkunniga synes avse. Med anledning av de sakkunnigas uttalanden att immitterande användning av egendom en dast i nödfall bör helt förbjudas och att bestämmelser om tillstånd trots att olägenhet av väsentlig betydelse uppkommer skall tillämpas bara i ett myc ket begränsat antal fall framhåller nämnden, att tillämpningen till mycket stor del kommer att bli beroende av vilken hänsyn som anses böra tas till miljövården och andra allmänt sociala intressen. Nämnden betonar att dessa
Kungl. Maj:ts proposition nr z8 år 1969
124
intressen i dagens samhälle måste tillmätas ett mycket betydande värde och
att utvecklingen med största sannolikhet kommer att medföra att detta vär
de framstår som än mer omistligt. Beträffande s. k. allmännyttiga anlägg
ningar påpekar nämnden, att graden av verklig allmännytta hos viss an
läggning givetvis inte kan avgöras förrän en objektiv bedömning skett även
av dess betydelse från immissionssynpunkt.
Häradshövdingeföreningen framhåller att intresset av skydd mot iminis-
sioner nu blivit av sådan vikt att en jämförelsevis sträng tillämpning av
tillåtlighetsbestämmelserna i immissionslagen är påkallad. Härigenom ska
pas också ökade möjligheter för tillsynsmyndigheterna att utan rättsliga in
gripanden genom råd och anvisning på frivillig väg träffa lämpliga före-
hyggande anordningar. Vad gäller inverkan på industrins konkurrenskraft
torde det enligt föreningen finnas skäl anta att internationellt samarbete på
immissionsområdet skall komma till stånd och att i vart fall tämligen in
gripande åtgärder kommer att genomföras i flertalet industriländer.
Kommerskollegium framhåller att den samhällsekonomiska avvägningen
kan utmynna i att immissionshindrande åtgärder får anstå eller göras mind
re effektiva än som vore i och för sig påkallat. Både internationella förhål
landen och inhemska konkurrensförhållanden kan påverka avvägningen
och på så sätt inverka på tillämpningen av lagstiftningen. Industriförbundet
understryker de sakkunnigas uttalanden att hänsjm måste tas till industrins
konkurrenskraft och särskilt den befintliga industrins problem. Jernkonio-
ret gör liknande uttalanden och anser att genomförandet av en i och för sig
motiverad åtgärd i vissa fall bör kunna uppskjutas till en ekonomiskt gynn
sammare tidpunkt.
Ingeniörsvetenskapsakademien framhåller vikten av att man vid beslut
om åtgärder mot immissioner söker åstadkomma en avvägning mellan ska
deverkningarnas konsekvenser å ena sidan och kostnaderna för vad som är
tekniskt möjligt att åstadkomma å andra sidan. I åtskilliga fall torde kost
naderna för det tekniskt möjliga gå avsevärt utöver vad som kan anses
rimligt med hänsyn till immissionernas art och omfattning. Eventuella
gränsvärden eller riktvärden för emissioner och immissioner måste konti
nuerligt anpassas efter dessa avvägningar.
Kooperativa förbundet påpekar att vårt nuvarande och kommande väl
stånd givetvis är i högsta grad beroende av vårt näringslivs konkurrenskraft.
Att å ena sidan behålla och stärka denna och å andra sidan skapa och värna
om en ur folkhälso-, trivsel- och turistsynpunkter lämplig yttre miljö åt
medborgarna är uppenbarligen ett stort problem, vars lösning kräver både
beslutsamhet och varsamhet i handlaget. Att bestämmelserna enligt im-
missions-, miljötillsyns- och vattenlagarna blir betungande för industrin
med kraven på olika åtgärder i immissionsförebyggande syfte liksom de
skadestånd och lösningsplikter som förknippas med immissioner är uppen
bart. Även om en del av de ingripanden som har till syfte att förebygga
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
125
eller mildra verkningar av immissioner också kommer industrin till godo i form av minskat spill och mindre omfattande korrosioner, blir de reella kostnaderna stora. Det är ett samhällsintresse att dessa mildras så mycket som det är möjligt utan att målsättningen i fråga om en god yttre miljö äventyras.
Bankföreningen framhåller att det för bankerna är av stor vikt att ett exi sterande industriföretag inte tvingas att upphöra med sin verksamhet eller att vidta så långtgående skyddsåtgärder mot immissioner att företagets ekono miska bärkraft sätts i fara. Bankföreningen ansluter sig därför helt till vad de sakkunniga anfört om att man vid tillåtlighetsprövning beträffande re dan befintliga anläggningar har anledning att gå fram med försiktighet.
Framför allt understryks de sakkunnigas uttalanden att man bör undvika att förstöra bestående värden och att det inte får bli så att svenska företag får sin internationella konkurrenskraft försvagad genom alltför rigorösa krav på immissionsförebyggande åtgärder.
Befintlig industri utgör enligt institutet för vatten- och luftvårdsforskning ett specialfall. De sakkunniga understryker upprepade gånger att vederbör lig hänsyn måste tas till redan etablerade företag, vilkas lokalisering kanske varit en helt annan om hänsyn kunnat tas till immissionslagens bestämmel ser då företaget planerades. Institutet önskar naturligtvis att saneringen på miljövårdsområdet blir så effektiv som möjligt men finner det naturligt att den redan etablerade industrins problem beaktas.
Lantbruksstgrelsen hävdar att om det vid tiden för etableringen av ett företag inte funnits anledning räkna med att företaget skulle bli immitte- rande gentemot ett senare expanderande samhälle, denna omständighet bör kunna utgöra skäl för en mera liberal bedömning. Uttalandet tar särskilt sikte på jordbruk som immissionskälla.
Vattenöverdomstolen däremot varnar för att gå alltför försiktigt fram när det gäller de befintliga anläggningarna. Den otillfredsställande vattenbeskaf fenheten i åtskilliga av våra vattenområden torde nämligen i hög grad få tillskrivas det förhållandet, att så många nu befintliga anläggningar inte prövats av vattendomstol. Mot den bakgrunden kan det synas motiverat med strängare bestämmelser på detta område än de sakkunniga föreslagit. Im- missionslagen blir visserligen tillämplig även på sådana äldre anläggningar, men om den av de sakkunniga i motiven förordade milda behandlingen av dem genomförs, kommer väsentliga störningskällor att finnas kvar och för svåra en önskvärd miljösanering. Ett bemyndigande för naturvårdsverket att för vissa slag av äldre anläggningar föreskriva behövliga reningsåtgärder vid äventyr att företagaren eljest har att hos vattendomstolen ansöka om tillstånd till fortsatt drift, kan vara ett lämpligt sätt för verket att komma till rätta med nu berörda problem.
Allmänt tillstyrks huvudregeln att immittent skall vara skyldig att vidta de skyddsåtgärder och övriga försiktighetsmått som skäligen kan fordras.
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
126
Den härtill anslutna första hjälpregeln av innehåll att frågan om skyldig
hetens omfattning skall bedömas med utgångspunkt från vad som är tek
niskt möjligt vid användning av ifrågavarande slag har föranlett vissa utta
landen.
Hovrätten för Skåne och Blekinge hävdar sålunda att uttrycket »vad som
är tekniskt möjligt» kan misstolkas. Det för närmast tanken till det själv
klara att man inte kan begära något som är omöjligt. Enligt motiven (s. 213)
avses emellertid med uttrycket att man bör eftersträva en så god teknisk
lösning som möjligt. Lagtextens formulering bör anpassas till motivens in
nehåll.
Sveriges kemiska industrikontor understryker att den yttersta gräns som
uppställs genom skrivningen »vad som är tekniskt möjligt» ej får tas till
intäkt för krav på den mest långtgående teknik som man i teorin kan till-
lämpa. Det är tvärtom nödvändigt att också här lägga skälighetsaspekter
på bedömningen och bygga på jämförelser med anläggningar av motsva
rande ålder och storlek. Även i bedömningen av det tekniskt möjliga måste
alltså finnas ett ekonomiskt inslag, som i och för sig gärna kunde komma
till uttryck redan i lagtexten. Denna torde böra lyda »vad som är tekniskt/
ekonomiskt möjligt ... etc.» Om lagtexten kompletteras enligt det nyss an
förda, framgår det klarare att den primära bedömningen måste inkludera
en del av de synpunkter som innefattas i följande stycken av paragrafen. De
motstående intressen som enligt dessa skall beaktas utgör i själva verket
tillsammans det stora samhällsekonomiska awägningsproblemet.
Lantbruks förbundet anser att lagtext och motiv uttrycker två helt skilda
saker. Motiven säger att åtgärder alltid skall vidtas och vara så tekniskt
goda som möjligt och lagtexten att åtgärder behöver vidtas endast om detta
är tekniskt möjligt. En verksamhet vars störningar inte kan tekniskt hind
ras skulle enligt denna lagtext inte kunna förbjudas.
I anslutning till den andra hjälpregeln att hänsyn skall tas till beskaf
fenheten av det område som kan påräknas bli utsatt för immission fäster
naturvårdsnämnden uppmärksamheten på att nationalparker, naturreservat
och områden som skyddats med hänsyn till kulturminnesmärken samt från
sociala och vetenskapliga synpunkter värdefulla områden givetvis utmärks
av speciell immissionskänslighet.
Frågan om prioritetens betydelse berörs i flera remissvar.
De sakkunnigas synpunkter biträds av bl. a. kommerskollegium och fler
talet handelskamrar.
Kraftverksföreningen anser önskvärt att i lagtexten tydligare kommer till
uttryck att hänsyn skall tas till prioriteten. För en kraftanläggning är det
av betydelse att en ändrad användning av ett område invid anläggningen
inte kan framtvinga nya skyddsföreskrifter. Hänvisningen i motiven till möj
ligheten att fastställa planbestämmelser för området kan i detta samman
hang knappast vara tillräcklig. Man kan inte med säkerhet förutsätta att
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
127
de myndigheter som behandlar planfrågorna kommer att påverkas av frå gan huruvida skyddsföreskrifter blir en följd av en viss planläggning eller inte.
Lantbruks förbundet menar att rättspraxis hittillsvarande inställning, som inneburit ett i stort sett underkännande av prioriteten, innebär ett åsidosät tande av rättssäkerheten i fall då den störande verksamheten startats med tillbörlig försiktighet och i enlighet med den samhälleliga planeringen.
Enligt förbundets uppfattning måste emellertid prioriteten beaktas på ett mera utslagsgivande sätt än vad de sakkunniga föreslår. Förbundet delar de sakkunnigas uppfattning att prioritetsfrågan i första hand är en bebyggelse planeringsfråga. I sammanhanget anger emellertid de sakkunniga att, om — trots planeringen — det inträffar att bebyggelse med tiden tränger in mot en störande verksamhet, det skall finnas möjlighet för grannarna- sakägarna och det allmännas företrädare att väcka talan mot den störande. Denna inställning kan inte vara rimlig. Särskilt stötande är att det allmän na, som svarar för samhällsplaneringen, skall utan ersättningsplikt kunna med stöd av immissionslagen driva bort en tidigare tillåten, av samhället accepterad verksamhet. En sådan regel skulle öppna en möjlighet att kring gå byggnadslagens lösningsregler. Det saknas inte erfarenhet härav vid begagnandet av hälsovårdsstadgans bestämmelser t. ex. gentemot minkfar mar.
Av större omfattning är emellertid generellt sett prioritetsfrågan för jord bruket. Detta kan inte flytta själva företaget och i de flesta fall ej heller speciella produktionsgrenar såsom kreaturs- och svinproduktionen. Om de inte får njuta skydd med stöd av prioritetssynpunkten, måste det bestående företaget avvecklas och företagaren söka ny egendom som av geografiska och andra skäl oftast har helt andra produktionsförutsättningar. Förbundet kan inte finna det vara en rimlig rättsawägning, att en traditionell och hävdvunnen form av verksamhet skall vara skyldig att utan ersättning upphöra därför att andra personer eller företag avsiktligt slår sig ned inom företagets immissionsområde.
Förbundet framhåller också att, om prioritetssynpunkten vinner sådan okad tillämpning som de sakkunniga avser, den föreslagna lagstiftningen torde medföra viss fördel för bestående företag. Den omständigheten att immissionslagen blir gällande även på befintliga företag kan därför inte an ses strida mot allmänna rättsprinciper.
Skogs- och lantbruksakademien anför liknande synpunkter beträffande prioriteten. Anläggningar av olika slag söker sig ut i jordbruksområden och kommer därvid i omedelbar närhet av jordbruk, vilkas verksamhet i vissa fall måste komma att betraktas som immissionsrisker eller immissions- företeelser. Under sådana förhållanden förefaller det akademien vara ett angeläget rättvisekrav från jordbrukets sida att de nya anläggningar eller aktiviteter vilka inte kan tolerera den eller de immissioner som förorsakas
Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969
128
av jordbruket blir skyldiga att a) bistå jordbruksföretagaren med de kost
nader som kan erfordras för att mildra eller avlägsna immissionen, b) läm
na en betryggande ersättning, om problemen är av den storleksordningen
att jordbruksföretaget måste upphöra eller till väsentlig del ändras. Akade
mien anser lagförslaget ofullständigt, eftersom det inte har bestämmelser
om inlösenskyldighet utan endast stadgar en lösningsrätt till förmån för
den fastighet som lider skada genom immissionen. Akademien menar att
de sakkunniga inte tagit tillräcklig hänsyn till den grundprincip de själva
uttalat, nämligen att i ökad utsträckning ta hänsyn till »vem som var först
på platsen». Särskilt jordbruket torde på grund av utbyggnad av andra ty
per av anläggningar i samhället i starkt ökad omfattning »komma i vägen»
för aktiviteter, där man kan hävda att immissionsolägenheter förorsakas av
jordbruket.
I fråga om den föreslagna regeln om underställning påpekar flera remiss
instanser att för motsvarande fall enligt vattenlagen olika regler gäller för
olika typer av företag. I vattenföroreningsmål gäller sålunda enligt 8 kap.
32 § andra stycket vattenlagen att i sådana kvalificerade fall som avses i
lagrummet tillåtlighetsfrågan alltid måste underställas Kungl. Maj :t. I mål
om byggande i vatten däremot skall enligt 2 kap. 20 § 3 mom. vattenlagen
frågan underställas Kungl. Maj :ts prövning endast om domstolen själv
finner att tillstånd bör lämnas trots de kvalificerade olägenheterna.
Kammarkollegiet anser att — med det materiella innehåll paragrafen fått
— den senare lösningen bör väljas och att domstolen alltså skall ha möj
lighet att avslå ansökningen.
Österbygdens vattendomstol anser det naturligt att underställningsinsti-
tutet får samma innebörd i immissionsfallen och vattenföroreningsfallen
men framhåller samtidigt att starka skäl talar för att bestämmelsen utfor
mas i huvudsaklig överensstämmelse med regeln i 2 kap. 20 § 3 mom. vat
tenlagen.
Vattenöverdomstolen anför att reglerna om underställning bör vara lik
artade i immissionsfallen och i vattenföroreningsfallen. Emellertid är under-
ställningsregeln i 8 kap. 32 § andra stycket vattenlagen mindre lyckligt ut
formad, främst därigenom att underställning, om olägenheter som nämns
i lagrummet är att befara, alltid skall ske även om det är uppenbart att
fabriken ej bör tillåtas. Så kan tänkas vara fallet då fråga är om mindre
fabrik utan betydelse för näringslivet eller orten men fabriken dock orsa
kar vattenförorening i sådan utsträckning att allmänna intressen i avsevärd
mån förnärmas. I sådant fall bör vattendomstolen kunna förbjuda anlägg
ningen.
I fråga om företag enligt 2 kap. vattenlagen skall å andra sidan underställ
ning ske endast om vattendomstolen, trots att hinder mot företaget möter
enligt 2 kap. 3 § vattenlagen, ändå finner företaget böra tillåtas (2 kap. 20 §
3 mom. vattenlagen). För en dylik prövning är vattendomstolarna inte sär-
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
129
skilt lämpade. Vattendomstolens prövning i sådant fall torde böra inskränkas till att avse om företaget är av betydelse från allmän synpunkt.
Xaturvårdsnämnden anser det tveksamt vilken av de båda vägarna man bör välja.
För ett system med emissions- och immissionsgränser enligt vad de sak kunniga föreslagit uttalar sig byggnadsstyrelsen, naturvårdsnämnden, jernkontoret, flera länsstyrelser, institutet för vatten- och luftvårdsforskning, stadsförbundet, teknologföreningen, industriförbundet, SAF, kooperativa förbundet och kommunal-tekniska föreningen.
De sakkunnigas mening att normerna inte bör vara av bindande karaktär utan i stället bör få formen av rekommendationer som lätt kan justeras i den mån nya rön ger anledning till det tillstyrks allmänt.
Sveriges kemiska industrikontor anför mera kritiska synpunkter. Orga nisationen kan i och för sig vitsorda att vissa fördelar skulle vara förenade med ett system baserat på normer — riktvärden. Bl. a. skulle ett sådant underlätta bedömningen hos myndigheterna och för företagen innebära att olika projekts tillåtlighet lättare kunde förhandsbedömas. Trots detta är det tveksamt om man, som de sakkunniga förordar, bör sikta mot ett ut byggt system med riktvärden.
Organisationen delar helt immissionssakkunnigas uppfattning att ett sy stem med normer skulle vara oanvändbart i vårt land. Ett sådant skulle för övrigt stå i strid med den individualprövningsprincip på vilken hela lag stiftningen bygger. Men även ett system med riktvärden innebär — trots att de publicerade värdena ej rubriceras som bindande — risk för att rekom mendationerna av de rättstillämpande instanserna på sikt uppfattas som absoluta minimikrav, tillämpbara under alla förhållanden. Så kan uppen barligen aldrig vara fallet. Om riktvärden för enbart emissioner, dvs. ut släpp, finns (vilket är vad som närmast är praktiskt möjligt) blir deras till- lämpning beroende på bl. a. beskaffenheten av det område till vilket utsläp pet sker samt hur detta utsläpp verkställs ävensom på andra lokala, meteoro logiska och topografiska faktorer — vilket allt är avgörande för störningens (immissionens) omfattning. Immissionsgränser åter måste — som de sak kunniga själva framhåller — göras olika för samma ämne inom skilda ty per av områden t. ex. för typiska industriområden resp. områden för bo stadsbebyggelse eller friluftsliv. De måste därjämte — liksom emissions- gränserna — läggas olika högt beroende på förekomsten av andra samtidiga immissioner. Den mångfald av variationer som härmed i praktiken skulle krävas gör det uppenbart att den praktiska användbarheten av generella riktvärden är högst tveksam. Det kan också diskuteras om naturvårdsverkets resurser kommer att räcka till för eller sysselsättas rationellt med det rim ligen mycket tidskrävande utarbetandet av dylika riktvärden. En annan sak är att genom rättstillämpningen så småningom vissa gränsområden kristal liseras ut, vilka för konkreta fall kan ge en antydan om vad som mera ge-
5 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. ATr 28
Kiingl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
130
nerellt kan anses tolerabelt eller önskvärt. Dylika värden bör dock inte ges
den auktorisation som en direkt rubricering som riktvärden för lokala och
regionala myndigheters tillämpning innebär.
Chefen för flygvapnet anser det angeläget att de normer och riktvärden
som anges av flygbullerutredningen fastställs att ligga till grund vid flyg
bullerärendenas rättsliga behandling.
Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969
5.4.3 Naturvårdsverkets förslag till ändring i vattenvårdslagstiftningen
Naturvårdsverket framhåller att man numera på grund av ökade ekono
miska resurser och tekniska framsteg kan ställa ganska likartade krav på
villkoren för utsläpp av kloakvatten och industriellt avloppsvatten. Det är
därför motiverat att i den utsträckning så är möjligt ha gemensamma be
stämmelser för utsläpp av förorening av olika slag. Av praktiska skäl föl
jer naturvårdsverket emellertid i sin framställning den uppdelning i lag
rum som nu finns i 8 kap. vattenlagen.
Beträffande kloakvatten är huvudbestämmelsen om åtgärder mot förore
ning (8 kap. 23 § första stycket) visserligen ganska allmänt hållen. Den
täcker dock alltjämt mycket väl varje slag av reningsåtgärd som skäligen
kan fordras. Bestämmelsen innebär i det konkreta fallet att mycket långt
gående krav kan ställas på s. k. höggradig rening och även på närsaltreduk
tion.
Förbudet mot att släppa ut kloakvatten som innehåller avloppsvatten från
vattenklosett eller härrör från tätbebyggelse och som ej undergått behand
ling varigenom avsättningsbar förorening frånskilts (8 kap. 23 § tredje styc
ket) innebar när det infördes 1956 en skärpning av villkoren för avlopps-
utsläpp. Även om numera kraven på rening av kloakvatten från tätbebyg
gelse normalt måste gå avsevärt längre, är förbudsbestämmelsen enligt na
turvårdsverkets mening alltjämt ett ändamålsenligt komplement till den
mer allmänt avfattade huvudregeln. Den täcker sålunda vad man rimligen
kan fordra när det gäller glesbebyggelse och utgör underlag för rättsliga åt
gärder i fall av försummelse att vidta någon som helst åtgärd.
Av samhällsekonomiska skäl har man i stor utsträckning lämnat dispens
från bestämmelserna om åtgärder mot förorening genom kloakvatten. Så
är fallet i fråga om den bräddning som sker då kloakvatten och regnvatten
avleds i samma ledningssystem och detta inte har kapacitet att vid neder
börd forsla hela vattenmängden till reningsverk eller då verket inte har för
måga att ta emot vattnet. Detta är enligt naturvårdsverkets mening högst
otillfredsställande från vattenvårdssynpunkt. Det är högst inkonsekvent
att också i glesbygd enstaka hushåll med vattenklosett måste ha avslam-
ningsanordning, medan praktiskt taget alla större städer vid regnväder
Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969
131
släpper ut betydande mängder visserligen utspätt men helt obehandlat kloakvatten.
Numera anlägger man i regel skilda ledningssystem för kloakvatten och dagvatten, s. k. duplikatsystem. Ett utbyte av äldre kombinerade system kan av kostnadsskäl ske endast på lång sikt. Som exempel på ekonomiska hin der som möter vid sanering av bräddningsutsläpp kan nämnas att en om läggning av Göteborgs stads äldre avloppsledningar till duplikatsystem skulle kräva kommunala investeringar till ett belopp av 800 milj. kr. och kostnader för enskilda fastigheter till sammanlagt ungefär lika stort belopp.
Naturvårdsverket har övervägt olika möjligheter att genom bestämmel ser få kontroll över en avveckling av bräddavloppen inom rimlig tid. Sådana bestämmelser synes emellertid fordra en detalj kontroll av anläggningsverk- samheten på området som inte är praktiskt genomförbar. Det är dock an geläget att man i samband med ny lagstiftning klart uttalar att obehandlat bräddavlopp innebär ett avsteg från gällande bestämmelser som endast får betraktas som temporärt och som i samband med bebyggelseplaneringen måste bli föremål för åtgärder i syfte att avskaffa denna föroreningskälla inom rimlig tid. Planering och övervakning av sådana saneringsåtgärder bör ankomma på länsstyrelsen.
Kloakvatten kan enligt gällande lag efter tillfredsställande rening i prin cip släppas ut i närmaste recipient, om man inte riskerar spridning av smit ta i dricksvatten eller till livsmedelsindustri (8 kap. 23 § andra stycket vat tenlagen). Den utveckling av tekniken för ledningsanläggningar som ägt rum under senare tid gör det emellertid möjligt att på ett helt annat sätt än tidigare till skälig kostnad välja den utsläppspunkt som är lämpligast från miljövårdssynpunkt. Det är numera också ekonomiskt genomförbart att sammanföra avloppsvatten från stora områden till en lämplig utsläppspunkt. Med hänsyn härtill bör inte bara smittofara kunna beaktas utan också mil- jövårdssynpunkter av större betydelse.
Sanering av ett vattenområde kan tänkas ske i vissa fall genom att olika föroreningskällor förs samman för gemensam behandling och i andra fall genom att samordnande åtgärder utförs vid de olika föroreningskällorna. Den nuvarande lagstiftningen ger knappast tillräckligt stöd för sådana sam ordnande åtgärder. Bestämmelsen i 8 kap. 28 § första stycket vattenlagen om skyldighet att betala bidrag till annans reningsanläggning har aldrig till- lämpats och har därför ej heller haft den stimulerande effekt till förmån för samordnande åtgärder som torde ha avsetts. Mera förpliktande bestäm melser för att få till stånd samordnad sanering av olika föroreningskällor vid ett vattenområde är önskvärda och bör gälla både samhällen och indu striföretag. Det bör därvid också finnas möjlighet att ompröva gällande domar, om det föreligger särskilda skäl.
Gällande förbud mot att släppa ut pressaft från siloanläggning, urin från
132
djurstall, vassle och galvaniskt bad har i stor utsträckning varit verknings
lösa på grund av bristande övervakningsmöjligheter. Särskilt gäller detta
pressaft och urin. Förbuden måste dock enligt naturvårdsverkets mening
vidmakthållas. De bör få formen av absoluta förbud med viss dispensmöj
lighet.
I fråga om industriellt avloppsvatten har tillåtlighetsregeln i 8 kap. 32 §
första stycket vattenlagen fungerat väl som den hittills tillämpats i admi
nistrativ praxis. Till ytterligare stöd för denna tillämpning är det dock
önskvärt att bestämmelsen formuleras om i den riktningen att industriell
förorening inte får släppas ut om inte alla åtgärder som är tekniskt möj
liga och ekonomiskt skäliga vidtagits i största möjliga utsträckning. Denna
formulering skulle innebära ett uttryckligt förbud mot att man släpper ut
föroreningsämne som kanske inte medför alltför besvärande olägenhet efter
nuvarande bedömningsgrunder men som kan hållas inne till rimlig kostnad.
Naturvårdsverket föreslår också en vidgning av bestämmelsen i 8 kap.
37 § vattenlagen. Det är uppenbart att fridlysning enligt denna bestämmelse
kan behövas i vissa fall för att tillgodose också andra vitala intressen än dem
som bestämmelsen nu anger. Som exempel nämns vattentäktsintresset och
friluftslivet. Naturvårdsverket anser att bestämmelsen bör omfatta alla slags
avloppsvatten.
I överensstämmelse med sin grunduppfattning att vattenvårdslagstift-
ningen bör omfatta också andra åtgärder och ingrepp i naturen än avlopps-
företag, behandlar naturvårdsverket vissa företag i vatten som nu helt eller
delvis faller utanför vattenvårdslagstiftningen, nämligen muddring, tipp
ning, sandsugning och vattenreglering.
I fråga om muddring och tippning är möjligheten att disponera mudder-
och tippningsmaterial på ett sätt som är ändamålsenligt från vattenvards-
synpunkt mycket begränsad på grund av vattenlagens utformning. Enligt
nuvarande bestämmelser finns sådan möjlighet bara om fiskerinäring av
större betydenhet lider väsentligt förfång. Naturvårdsverket anser det ange
läget att lagstiftningen ändras så att den tillgodoser också allmänna vatten-
vårdssynpunkter.
De skador som vållas genom sandsugning är främst grumling och för
störing av bottnen. Därav följer skador för fisket. Sandsugning vid stränder
förstör också badplatser och ökar erosionsriskerna. Det är angeläget att
lagstiftningen på detta område samordnas och skärps. Naturvårdsverket bör
vara central övervakningsmyndighet på området.
Beträffande vattenregleringsföretag anför naturvårdsverket att lagstift
ningen är föråldrad och otidsenlig, inte minst från vattenvardssynpunkt.
Särskilt äldre regleringsbeslut med tillstånd att stänga av vattenföringen
vissa tider av dygnet och/eller veckan utgör svåra hinder för en rationell
vattenhushållning. Naturvårdsverket anser att väsentligt ökad möjlighet att
ändra sådana beslut är synnerligen angelägen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
133
5.4.4 Remissyttrandena över naturvårdsverkets förslag
Naturvårdsverkets krav på enhetliga bestämmelser för kloakvatten och industriellt avloppsvatten får stöd av bl. a. vattenöverdomstolen, socialsty relsen, kammarkollegiet, länsstyrelsen i Jönköpings län, institutet för vat ten- och luftvårdsforskning, stadsförbundet och kommunförbundet samt industriförbundet.
Vattenöverdomstolen framhåller vikten av att föroreningsfrågorna sam ordnas med övriga problem rörande vattenförhållandena inom samma om råde. Kammarkollegiet påpekar att samhällenas utsläpp av avloppsvatten numera ofta innehåller stora mängder föroreningar från industrier. Detta gör att distinktionen mellan samhällens avloppsutsläpp och industrins av- loppsutsläpp i praktiken ofta inte kan upprätthållas. Länsstyrelsen i Jön köpings län anser vissa specialbestämmelser för kloakvatten behövliga, bl. a. när det gäller fastställande av minimigränserna.
Industriförbundet framhåller att förbundet redan när lagstiftningen till kom ansåg att det kunde finnas anledning ställa likartade villkor för ut släpp av kloakvatten och för industriellt avloppsvatten. Förbundet hälsar därför med tillfredsställelse förslaget att man i en ny lagstiftning — i den utsträckning så är möjligt — skall inarbeta gemensamma bestämmelser för utsläpp av föroreningar av olika slag.
Vatten- och avloppsverksföreningen har i princip ingen erinran mot att bestämmelserna om kloakvatten och industriellt avloppsvatten utformas efter i huvudsak samma regler. Föreningen framhåller dock att en väsentlig skillnad föreligger såtillvida som frågan om nyetablering av industrier och deras lokalisering oftare blir aktuell än nyetablering av hela samhällen eller bebyggelseområden. I senare fallet skall dessutom vatten- och avloppsfrå- gan beaktas enligt byggnadslagen och utredas redan vid planering enligt byggnadslagstiftningen.
Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter om benämningen kloakvatten bör kvarstå med hänsyn till att det i tekniska sammanhang normalt talas om spillvatten och dagvatten. Benämningen industriellt avloppsvatten bör däremot kvarstå. Länsstyrelsen framhåller i detta sammanhang att begrep pet kloakvatten i någon mån är oklart med hänsyn till förprövningskun- görelsen där det framgår att anmälningsskyldighet föreligger beträffande kloakvatten från bebyggelse med minst 200 personer. Frågan är då huru vida dagvattenledningar som är avsedda att avleda dagvatten från bygg- nadsplanerad mark, gator och parker är att betrakta som anmälningsskyl- digt företag.
I fråga om kraven på rening anför Vattenvärnet att höggradig rening bor de anges som minimikrav när recipienten är tillräckligt stor och verkligen kan »ta vara på» föroreningarna. En ännu effektivare metod med högre reningsgrad, t. ex. kemisk fällning, borde föreskrivas i andra sammanhang.
134
Vattenvärnet anser vidare att särskilda krav bör ställas på reningsanlägg
ningar från sjukhus, i synnerhet från epidemi- och infektionsavdelningar.
Socialstyrelsen framhåller att en angelägen fråga som måste lösas utan
större tidsutdräkt är problemet med reduktion av närsalterna.
Naturskyddsföreningen fäster uppmärksamheten på fjällbygdens sjöar
och vattendrag som står inför uppenbar risk att snabbt bli förstörda till
obotlig skada för friluftsliv och djurvärld. Föreningen hävdar att vattnet
måste om möjligt skyddas mot alla utsläpp i dessa områden. Beträffande
utsläpp av renat avloppsvatten måste enligt föreningen i lagen tas in före
skrifter om att utsläpp får ske bara om man tar hänsyn också till miljövår
dens krav. Man måste kunna skydda större vattenområde mot nedsmuts
ning så att det bl. a. passar för klarvattenfisk.
Med anledning av vad naturvårdsverket uttalat om obehandlat bräddav
lopp anför socialstyrelsen att duplikatsystem bör i en ny lagstiftning krävas
för större orter. Naturskyddsföreningen understryker behovet av snabb av
veckling av bräddavloppen och framhåller vidare att den av naturvårdsver
ket uttalade principen snarast bör fastslås. Även fiskeristyrelsen tillstyrker
naturvårdsverkets önskemål om kontroll över och avveckling av bräddav
lopp.
Vattenöverdomstolen betonar i likhet med naturvårdsverket olägenheter
na genom bräddning av kloakvatten men anser att det från fall till fall bör
få övervägas om en övergång till duplikatsystem är bästa sättet att komma
till rätta med bräddningsproblemen.
Vatten- och avloppsverksföreningen framhåller att en övergång till dupli
katsystem kommer att dra stora kostnader och måste utsträckas under lång
tid. Länsstyrelsen i Västernorrlands län är av samma mening. Föreningen
påpekar också att det endast är vid enstaka tillfällen, t. ex. vid särskilt häf
tiga regnväder, som bräddavloppen träder i funktion. I vissa fall kanske det
endast blir en eller annan gång per år, i andra fall något oftare. Enligt för
eningen bör myndigheterna inte i något fall kräva åtgärder för vilka kost
naden framstår som orimligt stor i förhållande till den begränsade förbätt
ring som åtgärderna beräknas medföra från vattenvårdssynpunkt.
Föreningen anför vidare att vad naturvårdsverket avser med att brädd-
avlopp »i samband med bebyggelseplaneringen måste bli föremål för åtgär
der i syfte att inom rimlig tidsfrist avskaffa denna föroreningskälla» synes
oklart. Kombinerat system finns bara inom äldre, sannolikt utan undantag
redan planlagd bebyggelse. Att knyta övergång från kombinerat till dupli
katsystem till stadsplaneändringar eller stadsplaneläggning av förut bygg-
nadsplanelagt område synes knappast ändamålsenligt eller särskilt verk
samt från vattenvårdssynpunkt. Naturvårdsverkets uttalande att planering
och övervakning av åtgärder som syftar till övergång från kombinerat till
duplikatsystem särskilt bör ankomma på länsstyrelserna synes föreningen
Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969
helt strida mot gällande fördelning av uppgifter mellan kommun och läns styrelse.
Länsingenjörers förening anmärker att problemet kompliceras av det faktum att det vatten som vid duplikatsystem avleds från gårdsytor, gator etc. genom dagvattenledningarna ofta också är påtagligt förorenat. Läns- stgrelsen i Västernorrlands län gör samma påpekande och tillägger att vid det kombinerade systemet en del av dagvattnet passerar reningsanläggningen eller del därav, varigenom olägenheterna med bräddningen till en del upp vägs.
Vatten- och avloppsverksföreningen menar att det obehandlade dagvatten som i ett duplikatsystem avleds i samband med regn eller spolning av gator i regel torde utgöra en minst lika stor, sannolikt större föroreningsbelastning än bräddavloppsvattnet i ett kombinerat system.
Länsstyrelsen i Stockholms län påpekar, att dagvattenledningarna uppen barligen åstadkommer avsevärda föroreningar särskilt vid snösmältning och genom oljeutsläpp från läckande oljetankar. Efter långvarig torka är också den första delen av det utrinnande dagvattnet starkt förorenad. Det bör därför enligt länsstyrelsen övervägas om åtgärder kan göras för att leda över den första delen av dagvattnet vid regnflöden till spillvattenledningar eller för att på annat sätt oskadliggöra denna del av dagvattenflödet.
Behovet av samordnad sanering understryks i flera remissyttranden.
Industriförbundet framhåller att gällande bestämmelser om samordnande åtgärder för olika föroreningskällor inte har fått någon större praktisk till- lämpning. Förbundet delar naturvårdsverkets uppfattning att en samordnad sanering av olika föroreningskällor vid ett vattenområde är önskvärd och att bestämmelser härom bör gälla såväl samhällen som industriföretag. Det är dock fråga om mycket komplicerade rättsliga problem. Enligt förbundets mening fordras en noggrann utredning. Beträffande möjligheten att ta upp gällande domar till omprövning fäster förbundet uppmärksamheten på att bestämmelser härom redan finns i 8 kap. 40 § vattenlagen. Förbundet fram håller att naturvårdsverket inte angett i vilket avseende bestämmelserna inte skulle vara till fyllest. Förbundet understryker att omprövning av gäl lande domar är ett mycket starkt ingrepp i den enskildes rätt och bör före komma endast då utomordentligt starka skäl föreligger. Institutet för vat ten- och luftvårdsforskning finner att samordnade lösningar är rationella och stöder principen. Vattenöverdomstolen erinrar i detta sammanhang om behovet av en lagstiftning som möjliggör bildandet av handlingskraftiga vattenvårdsförbund. Skånes handelskammare framhåller beträffande frågan om samordnad sanering av olika föroreningskällor att naturvårdsverket inte klargjort hur olika med förslaget sammanhängande frågor, främst frågan om kostnadernas fördelning, skall lösas. Vatten- och avloppsverksf öreningen finner det svårt att ta ställning till förslaget om »mera förpliktande be
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969 135
stämmelser för samordnad sanering» ulan en närmare precisering av för
slaget.
Från åtskilliga håll ansluter man sig till kravet på skärpta bestämmel
ser i fråga om pressaft från siloanläggning, urin från djurstall, vassle och
galvaniskt bad.
Vattenöverdomstolen tillstyrker sålunda att kontrollen skärps. I stället
för nu gällande anmälnings skyldighet i fråga om dessa avloppsvatten bör
absolut koncessionsplikt föreskrivas.
Lantbruksstyrelsen anför att nuläget beträffande utsläpp av urin och
pressaft ej är tillfredsställande fastän en viss förbättring skett under se
nare år. Att läget ej är tillfredsställande beror bl. a. på de bristande över-
vakningsmöjligheterna. Andra orsaker torde vara avsaknaden av effektiva
påföljdsbestämmelser liksom de hittillsvarande inkonsekvenserna i lagstift
ningen på området. Lantbruksstyrelsen anser det motiverat att nu införa
ett absolut förbud med vissa dispensmöjligheter. Övergångsproblemen vid
redan befintliga anläggningar måste dock beaktas.
Länsingeniörers förening påpekar i likhet med länsstyrelsen i Halkinds
län att omfattande undersökningar av olika metoder för att oskadliggöra
pressaft och urin, vilka utförts av bl. a. jordbrukstekniska institutet, inte
visat något motiv för att behålla möjligheten till dispens från utsläppsför-
budet. Ej heller torde dispensmöjligheten i samband med förbudet att ut
släppa kloakvatten som innehåller avloppsvatten från vattenklosett och
som ej undergått behandling varigenom avsättningsbar förorening från
skilts längre vara motiverad. Det synes nämligen inte vara i överensstäm
melse med nutida vattenvårdstänkande, att avloppsvatten från vattenklosett,
ens för ett enstaka hushåll, får släppas ut i vattenområde utan en så enkel
åtgärd som slamavskiljning.
RLF vill ej ifrågasätta att missförhållanden genom utsläpp av urin och
pressaft verkligen föreligger. Samtidigt framhåller RLF att de allra flesta
fall där förbudet ej åtlyds beror på att man ännu ej kunnat anvisa några
tekniska lösningar, som sett från den enskildes ekonomiska sypunkt kan
användas. Av den anledningen — och då det allmänna bör anvisa lämpliga
lösningar, acceptabla även från ekonomisk synpunkt — föreslår förbundet
att någon skärpning i lagstiftningen ej sker nu.
Länsstyrelsen i Jönköpings län menar att de förbud som nu finns bör
göras absoluta när det gäller pressaft och galvaniskt bad, eftersom under
sökningar visat att dessa utsläpp endast i undantagsfall kan ske utan olä
genheter.
Institutet för vatten- och luftvårdsforsknirtg instämmer med naturvårds
verket att gällande bestämmelser mot utsläpp av pressaft från siloanlägg
ning och urin från djurstall m. m. varit verkningslösa. Naturvårdsverkets
förslag att man skall få absolut förbud med viss dispensmöjlighet är emel-
136
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
Kiingl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
137
lertid enligt institutets uppfattning just den sortens förbud som i dag gäl ler, eftersom dispens kan ske genom hänvändelse till viss myndighet.
Yattenvärnet hävdar att förbudet mot utsläpp av pressaft och urin varit verkningslöst inte bara på grund av bristande övervakningsmöjligheter utan också på grund av brist på verkligt effektiva metoder för att oskadliggöra produkterna. Vattenvärnet anför vidare att tendensen mot allt fler stora djurfarmer, främst svingårdar, synes skapa särskilt svåra problem från både luft- och vattenvårdssynpunkt. Det kan vara väldiga flytgödselmäng der som måste tas om hand. Svåra föroreningar med förstörda brunnar, otäck stank m. m. har redan blivit följden. Att det skall vara totalförbud mot utsläpp är enligt vattenvärnets åsikt självklart, men det måste också ges anvisningar om hur man skall förfara med detta avfall på ett praktiskt, ändamålsenligt och hygieniskt tillfredsställande sätt. Vattenvärnet erinrar också om att förgiftningsfall inträffat genom att människor inandats gaser från tankar med flytgödsel o. d.
Vattenvärnet anser att förhållandena inom denna föroreningssektor un derstryker betydelsen av en samordning av lagstiftningen till vattnens och luftens skydd. Vidare framgår vikten av en intensifierad övervakning för att skydda natur och människor.
Vatten- och avloppsverksföreningen understryker behovet av att de redan införda förbuden mot utsläpp av pressaft och urin görs effektivare genom erforderliga övervakningsåtgärder.
Länsstyrelsen i Stockholms län anser att beträffande nu gällande förbud mot utsläpp av pressaft från siloanläggningar och urin från djurstall m. m. möjligheterna till övervakning torde kunna öka om hälsovårdsnämnderna och länsveterinärerna medverkar i dessa frågor i samband med att de full gör sina åligganden enligt djurlagstiftningen.
Industriförbundet anför att förbundet delar uppfattningen att galvaniska bad inte bör få släppas ut efter sökandenas gottfinnande. Däremot ifråga sätter förbundet om det verkligen är nödvändigt att en reglering upprätt hålls genom absoluta förbud, även om därtill knyts en viss dispensmöjlig het. Genom de ökade övervakningsmöjligheter som den nya naturvårdsor- ganisationen erhållit såväl lokalt som centralt anser förbundet att en prak tiskt väl utformad anmälningsplikt borde vara tillräcklig.
I fråga om den föreslagna omformuleringen av tillåtlighetsregeln för in dustriellt avloppsvatten (8 kap. 32 §) erinrar vattenöverdomstolen om att departementschefen, när 8 kap. vattenlagen ändrades 1956, uttalade att riktmärket under alla förhållanden bör vara att bibehålla eller återställa vattenområdet så långt möjligt i ofördärvat skick (prop. 1956: 173 s. 59). Detta uttalande måste enligt vattenöverdomstolens mening anses vägledande vid tolkningen av nu gällande bestämmelser om skyldighet att rena. Vad naturvårdsverket anfört om önskvärdheten av omformulering förefaller
5t Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 28
138
mot bakgrunden härav ej övertygande. Vattenöverdomstolen menar att na
turvårdsverkets förslag till lydelse knappast innebär någon förbättring.
Industriförbundet uttalar att konsekvenserna av den föreslagna änd
ringen är mycket svåröverskådliga och att förbundet därför inte kan till
styrka förslaget. Detta innebär emellertid inte att förbundet motsätter sig en
översyn av bestämmelsen. En sådan översyn bör i så fall ske med beaktan
de av de överväganden immissionssakkunniga gjort.
Institutet för vatten- och luftvårdsforskning framhåller att naturvårds
verket alltid har möjlighet att inom ramen för tekniskt rimliga lösningar
kräva ekonomiskt skälig åtgärd, i den mån föroreningar av betydelse före
kommer. Något förbud är därför enligt institutet inte motiverat.
Handelskamrarna i Visby, Malmö och Sundsvall avstyrker den föreslagna
skärpningen, nuedan handelskamrarna i Göteborg och Karlstad pekar på
faran för kostnadsökningar, som skulle försvåra konkurrensläget för den
svenska industrin. En sådan negativ bevisning som anges i förslaget skulle
för övrigt, framhåller handelskammaren i Sundsvall, vara nästan omöjlig
att prestera. I varje fall skulle kostnaderna utgöra hinder för sådan bevis
ning i fråga om alla verksamheter utom de största.
lngeniörsvetenskapsakademien anser att den föreslagna formuleringen
ansluter till vad immissionssakkunniga har förordat i motsvarande sam
manhang. Naturvårdsverket vill emellertid tolka formuleringen som ett ut
tryckligt förbud mot utsläpp, medan immissionssakkunniga uttryckligen
uttalat att det måste bedömas såsom orealistiskt att såsom utgångspunkt
för lagstiftningen ha ett förbud. Akademien instämmer helt i immissions-
sakkunnigas bedömning och kan således inte ansluta sig till att man i detta
sammanhang meddelar ändrade bestämmelser med sådan innebörd som na
turvårdsverket ifrågasätter.
Vatten- och avloppsverksföreningen tillstyrker en skärpning av bestäm
melserna för utsläpp av industriellt avloppsvatten, särskilt i den utsträck
ning detta behövs för att kravet på industrins åtgärder för vattenvårds-
ändamål skall stå i paritet med vad som åläggs kommunerna. Föreningen
anser emellertid att naturvårdsverkets förslag knappast är realistiskt. Detta
framgår enligt föreningen inte minst av naturvårdsverkets kommentar att
också föroreningsämnen som inte medför någon olägenhet skall innehållas
om det kan ske för rimlig kostnad. Det synes innebära betydande svårig
heter att definiera vad rimlig kostnad skall vara för att förebygga olägen
heter som man varken kan precisera eller konstatera.
Ändringsförslaget tillstyrks av fiskeristyrelsen samt av länsstyrelserna i
Jönköpings och Malmöhus län. Fiskeristyrelsen reserverar sig dock mot na
turvårdsverkets uttalande om att bestämmelsen i 8 kap. 32 § första stycket
fungerat väl såsom den hittills tillämpats i administrativ praxis. Styrelsen
invänder att en mängd också grava föroreningsfall i tidigare administrativ
praxis bara utlöst råd och anvisningar enligt 2 § tillsynslagen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
139
Naturvårdsverkets uppfattning att 8 kap. 37 § vattenlagen bör gälla också andra vitala intressen såsom vattentäkt och friluftsliv delas av länsstyrelsen i Stockholms län och institutet för vatten- och luftvårdsforskning. Även kam markollegiet anser att bestämmelsen kunde vara mera allmänt hållen men anmärker samtidigt att uttrycket »naturskyddssynpunkt» med numera ve dertagen terminologi torde få anses inbegripa även friluftsintresset. Läns styrelsen i Jönköpings län framhåller att den föreslagna ändringen torde innebära att de nuvarande svårigheterna att tillskapa skydd för ytvatten- täkter som ännu inte är ianspråktagna undanröjs.
Enligt fiskeristyrelsen bör 37 § avse alla slag av avloppsvatten. Av samma mening är vattenöverdomstolen, kammarkollegiet och naturskyddsförening en.
Vatten- och avloppsverksföreningen däremot anser att man inte kan ut sträcka bestämmelserna att avse också kloakvatten utan att det närmare klarläggs dels i vilken utsträckning och i vilka fall den hittillsvarande be stämmelsen kommit till användning, dels i vilka fall och under vilka förut sättningar en motsvarande bestämmelse om kloakvatten skulle tillämpas.
Föreningen ifrågasätter starkt om inte syftet med naturvårdsverkets förslag på denna punkt lämpligare kan tillgodoses i annan ordning, närmast genom kontakter mellan vederbörande samhälle samt länsstyrelsen och naturvårds verket och genom statsbidrag till samhället.
En positiv inställning till förslaget att tillämpningsområdet för 37 § vid gas och att bestämmelsen skall avse alla slag av avloppsvatten har också länsstyrelsen i Malmöhus län, industriförbundet och institutet för vattenoch luftvårdsforskning.
Remissinstanserna uppehåller sig också vid de fall av vattenbyggnads företag som naturvårdsverket behandlat i sin framställning.
Vad först gäller muddring och tippning framhåller Ingeniörsvetenskapsakademien att dessa åtgärder faller in under 2 resp. 8 kap. vattenlagen och att möjlighet torde finnas redan enligt gällande bestämmelser att beakta också andra intressen än fiskerinäringen.
Naturvårdsverkets påstående att möjlighet att åstadkomma en ändamåls enlig disponering av mudder- och tippningsmaterial endast föreligger i de fall då fiskerinäring av större betydelse lider väsentligt förfång är enligt industriförbundets mening inte rättvisande. Enligt såväl 2 kap. som 8 kap. vattenlagen skyddas nämligen även andra intressen än fiskerinäring. För bundet har ingen erinran mot att hithörande frågor utreds närmare.
Även länsstyrelsen i Västernorr lands lön framhåller att ansökan om till stånd till muddring redan nu torde prövas enligt 8 kap. vattenlagen och att hänsyn därvid tas till muddringens inverkan på vattenförhållandena.
Vattenöverdomstolen erinrar om att det vid muddring liksom vid annat byggande i vatten ofta uppkommer grumling. Därigenom förnärmas ofta allmän eller enskild rätt. Skyldighet att påkalla vattendomstolens prövning
Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969
140
föreligger följaktligen vid sådana muddringsföretag. På grund av bestäm
melsen i 11 kap. 36 § sista stycket vattenlagen skall ansökningshandlingar
na i målet översändas till naturvårdsverket. Även om naturvårdsverket allt
så ofta kommer att höras i muddringsmål — liksom i andra byggnadsmål
vid vattendomstolarna då ökad vattenförorening kan befaras — anser dock
vattenöverdomstolen att vattenlagens tillåtlighetsregler är sådana att det
som regel är svårt att hindra företag av mindre omfattning även om de
medför påtagliga olägenheter från allmän synpunkt. Tillåtlighetsreglerna i
2 kap. 3 § vattenlagen är uppbyggda huvudsakligen med tanke på tillstånds
prövning av sjöregleringar och vattenkraftverk. Med den syn man numera
har på naturvårdsfrågor och hänsyn till allmänna intressen kan de ej anses
ge den tillståndsprövande myndigheten tillräckliga möjligheter att beakta
sådana intressen vid mindre företag.
Enligt vattenöverdomstolens mening bör därför tillåtlighetsreglerna över
ses så att de motsvarar de krav man numera kan ställa på dem. För andra
byggnadsföretag än vattenkraftverk och sjöregleringar bör finnas möjlighet
att förbjuda företaget om det från naturvårdssynpunkt eller eljest allmän
synpunkt medför olägenhet av någon betydelse och dessa olägenheter ej
kan förebyggas. Tillståndsfrågan bör dock kunna underställas Kungl. Maj :ts
prövning om företaget prövas vara av synnerlig betydelse för näringslivet
eller för orten eller eljest från allmän synpunkt.
Vattenöverdomstolen ifrågasätter dessutom om inte motsvarande möjlig
het bör finnas att förbjuda kraftverks- och regleringsföretag som är mindre
lönsamma och som medför olägenhet från allmän synpunkt även om denna
olägenhet inte är så stor att 2 kap. 3 § andra stycket vattenlagen blir tillämp
ligt.
Undantagsregeln för rensning i 2 kap. 36 § vattenlagen bör enligt vatten
överdomstolens mening upphävas så att de allmänna bestämmelserna i 2
kap. blir tillämpliga även på rensning.
Bestämmelserna om tippning av muddermassor och annat fast avfall är
oklara och bör omarbetas. All tippning bör jämställas med utsläppande av
avloppsvatten, oberoende av om förorening kan befaras eller ej. Om likar
tade bestämmelser genomförs för kloakvatten och industriellt avloppsvat
ten kommer med den nu föreslagna ändringen möjlighet finnas att hindra
tippning som medför olägenhet av någon betydelse från allmän synpunkt.
Vidare kan Kungl. Majt: utnyttja sin befogenhet att föreskriva förprövning
vid vattendomstol eller naturvårdsverket även beträffande tippning. Enligt
vattenöverdomstolens mening kan det vara lämpligt att tippning under
kastas sådan fakultativ koncessionsplikt som för vissa inrättningar föreslås
av immissionssakkunniga.
Förbudet i 2 kap. 35 § bör enligt vattenöverdomstolens mening kvarstå
för att hindra sådan tippning som medför ändring av vattenståndsförhål-
landena. I övrigt synes bestämmelserna i 2 kap. om byggande i vatten ej
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
141
böra vara tillämpliga på tippning. Den i 2 kap. 36 § andra stycket med givna rätten att lägga upp eller tippa rensningsmassor torde kunna utgå. Däremot bör motsvarande bestämmelser om rensning i 7 kap. 48 § kvarstå.
Kammarkollegiet framhäver de rättsliga olikheter som föreligger om muddring och tippning bedöms enligt 2 kap. vattenlagen och om de bedöms enligt 8 kap. För företag enligt 2 kap. krävs i princip domstolsprövning.
Motsvarande gäller inte i fråga om företag enligt 8 kap. För tillstånd exem pelvis till tippning av muddermassor krävs, om företaget bedöms enligt 2 kap., att sökanden förfogar över det vattenområde, i vilket massorna skall tippas. Motsvarande inskränkning gäller inte i fråga om tippning av fast avfall enligt 8 kap. Medan det sålunda är förbjudet att tippa rena mudder massor på annans vattenområde, om man inte överenskommit därom med vattenområdets ägare och tillika utverkat tillstånd av domstolen, kan. det faktiskt vara lagligt att tippa förorenande avfall där. Denna otymplighet i lagstiftningen bör arbetas bort i samband med den översyn av bestämmel serna som nu föreslås.
En annan olikhet som kammarkollegiet påpekar gäller tillåtlighetsreg- lerna. Inom vattenbyggnadsrättskipningen gäller i princip, dels att vatten domstolen endast kan företa mindre jämkningar i förhållande till ansök ningen — det kan således vara tveksamt om domstolen äger befogenhet att föreskriva exempelvis att massorna skall tippas inom annat mindre känsligt vattenområde — och dels att det krävs kvalificerade olägenheter för att före taget skall anses otillåtligt (2 kap. 3 § andra stycket). Är det åter fråga om tippning av avfall från en industri gäller i stället att tippningen inte får äga rum om den medför olägenhet av någon betydelse ur allmän eller enskild synpunkt, »med mindre föroreningens förebyggande prövas kräva åtgärder, som ej skäligen kunna fordras». Vattendomstolen kan — i den mån före taget kommer under domstolens bedömning — med stöd av denna bestäm melse hänvisa sökanden att tippa avfallet inom annat mindre känsligt vat tenområde. En samordning av bestämmelserna synes kollegiet motiverad.
Länsstyrelserna i Jönköpings och Malmöhus län samt vatten- och avloppsverksföreningen tillstyrker naturvårdsverkets förslag i denna del. Naturskyddsföreningen hänvisar till vid Skoghallsverken företagna under sökningar av kvicksilverhalter på olika nivåer i en sjö. Medan ytvattnet var i det närmaste fritt från kvicksilver uppvisade bottenslammet en hög gradig anrikning av denna metall. Muddring av sådana massor torde kun na medföra omfattande negativ påverkan på organiskt liv, vilket berör så väl yrkesfiske som fritidsfiske. Möjligheterna att ingripa måste skärpas enligt föreningens mening.
Fiskeristyrelsen understryker vikten av att man genom internationella överenskommelser skapar möjlighet att ingripa mot tippning av skrot, plåt- kärl med giftigt innehåll och bilvrak på internationellt vatten och att lösa problemet med fartygsvrak från andra världskriget med oljetankar som
Iiungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
142
successivt rostar sönder och kan släppa ut oljan i vattnet med oöverskåd
liga följder för fisket och miljövården.
Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller att sandsugning och stentäkt
förekommer inom vissa vattenområden i så stor omfattning att menlig in
verkan uppenbarligen sker. I vissa delar av Öresund bedrivs sålunda en
omfattande sandsugning. Detta har uppmärksammats inom öresundsvatten-
kommittén. Länsstyrelsen finner det angeläget att noggrann övervakning av
sandsugning och stentäkt sker.
Kammarkollegiet menar att täktverksamheten inom allmänt vattenom
råde bör kunna hållas under betryggande kontroll från naturvårdssyn-
punkt med den ordning för tillsyn och tillståndsgivning som nu gäller. An
norlunda förhåller det sig enligt kollegiets mening med sandtäkt inom en
skilt vattenområde. För täkt på land behövs enligt 18 § naturvårdslagen
tillstånd av vederbörande länsstyrelse. För täkt i vatten gäller ingen annan
inskränkning än som följer av tillåtlighetsreglerna i 2 kap. vattenlagen.
De vattenområden det här gäller är ofta mycket lämpade för bad. Från all
män synpunkt kan det ibland vara av intresse att kunna inskrida mot
exploatering av dylika vattenområden även i sådana fall då hinder mot fö
retaget inte möter enligt 2 kap. 3 § andra stycket vattenlagen. Kollegiet anser
att frågan bör närmare övervägas.
Beträffande prövningen av frågor om sandsugning erinrar kommers kol
legium om att kollegiet har tillsyn över efterlevnaden av föreskrifter och
villkor för tillstånd enligt lagen om kontinentalsockeln. Kollegiet har bl. a.
att meddela tillstånd till sand-, grus- eller stentäkt på kontinentalsockeln.
Det kan enligt kollegiets mening inte vara lämpligt att från dess uppgifter
avskilja frågorna om sandsugning och överföra dem till naturvårdsverket.
Dessa frågor måste bedömas i sitt sammanhang med övriga spörsmål an
gående kontinentalsockeln där kollegiet är remissorgan eller beslutande
instans. Kollegiet torde emellertid liksom hittills få inhämta yttranden
från naturvårdsverket i dessa ärenden.
Kommerskollegiets uppfattning delas av vattenöverdomstolen och av in
dustriförbundet. Fiskeristyrelsen ifrågasätter om man inte skulle kunna
vinna både en förenklad handläggning och en bättre samordning med
naturvårdssynpunkterna genom att — i viss överensstämmelse med 1 och
2 §§ kungörelsen den 8 december 1950 med bemyndigande för fiskeri
styrelsen och länsstyrelserna att lämna tillstånd till utsättande av fast fisk
redskap i allmänt vatten — lägga tillståndsgivningen »beträffande visst
allmänt vattenområde» på naturvårdsverket medan »fråga om tillstånd
för viss person» till sand-, grus- och stentäkt får prövas av kommerskol-
legium.
Naturvårdsverkets synpunkter och önskemål i fråga om vattenreglering
vinner instämmande från lantbruksstyrelsen, fiskeristyrelsen. SMHI, läns
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
143
styrelserna i Jönköpings, Malmöhus och Värmlands län, naturskyddsför eningen samt vatten- och avloppsverksföreningen. Bl. a. framhålls svårig heten att i domar fastställa sådana värden i fråga om minimitappningen från vattenregleringsmagasin eller vid vattenkraftverk att olägenheter av sanitär eller annan art med tiden ej kan uppkomma. Länsstyrelsen i Malmö hus län betonar att variationerna i vattenföringen i de skånska vatten dragen kan vara mycket stora, vilket inverkar menligt på vattenvården. Lantbruksstyrelsen understryker dock att ersättningsanspråk kan uppkom ma. Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter om ersättning till kraft- verksintresset skall utgå i de fall där vattnet bör användas till rationell vattenhushållning eller till vattenförsörjningsändamål.
lngeniörsvetenskapsakademien delar naturvårdsverkets uppfattning att äldre regleringsbeslut med tillstånd till avstängning av vattenföringen vis sa tider på sina håll kan utgöra betydande olägenheter för en rationell vattenhushållning. Det är dock angeläget att tillstånd som meddelas ge nom rättskraftiga domar inte rubbas under andra förutsättningar än dem som gällde när tillståndet meddelades. Det synes inte osannolikt att fler talet av de fall där nu gällande vattenhushållningsbestämmelser vållar olägenheter är hän förliga till äldre tillstånd, som även med gällande lag stiftning kan göras till föremål för omprövning inom en nära tid. Även bortsett härifrån medger enligt akademiens mening nuvarande bestämmel ser i 2 kap. vattenlagen vissa möjligheter till omprövning av tillstånd.
Kammarkollegiet hänvisar till möjligheterna att enligt 8 kap. 28 och 33 §§ få ändring i vattenhushållningsbestämmelser. Kollegiet framhåller dock att domstolarna ställs inför mycket besvärliga awägningsproblem.
Detta kan vara orsak till att institutet kommit att sakna större praktisk be tydelse. Kollegiet anser att man bör överväga att införa en motsvarighet till omprövningsregeln i 8 kap. 40 § första stycket också för vattenbyggnads företagen. Regeln bör gälla till förmån för vattenvårdsintresset.
Vattenöverdomstolen bekräftar att vattenhushållningsbestämmelserna för äldre regleringsföretag ej alltid torde ha utformats på ett sätt som numera framstår som önskvärt från vattenvårdssynpunkt. Till följd av ändrade förhållanden eller ändrad målsättning kan samma brist framdeles visa sig vidlåda under senare år meddelade bestämmelser. Också vattenöverdomsto len pekar på den möjlighet som 8 kap. 28 och 33 §§ ger att ändra vatten hushållningsbestämmelser för att motverka förorening genom avloppsvat ten. Även om 8 kap. 26 och 33 §§ ursprungligen tillkommit för att ge den som avleder avloppsvatten rätt att påkalla ändring av vattenhushållnings bestämmelser, torde dock motsvarande rätt tillkomma staten eller kommun efter ändring den 10 mars 1961 av 2 kap. 31 §. Vattenöverdomstolen an märker att i de fall då tidigare bestämmelser sålunda kan ändras ersättning skall utgå till den som lider intrång i den rätt han äger enligt tidigare med
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
144
delat tillstånd. Enligt vattenöverdomstolens mening ger gällande lagregler
tillräckliga möjligheter att motverka de olägenheter som äldre reglerings-
företag kan medföra från vattenvårdssynpunkt.
Industriförbundet menar att de problem som sammanhänger med sam
ordningen av vattenregleringsfrågor och föroreningsmål är så omfattande
att de omöjligen kan lösas i samband med den tilltänkta översynen av 8 kap.
Dessa frågor måste alltså utredas särskilt.
Skånes handelskammare påpekar att grunden för gällande regler är att
ett av domstol meddelat tillstånd skall medföra ett avsevärt mått av trygghet
mot senare ingripanden och att naturvårdsverket ej berört de i samman
hanget centrala prioritets- och ersättningsfrågorna. Även Västernorrlands
och Jämtlands läns handelskammare anser att starka rättssäkerhetskrav
talar mot tanken att bryta upp lagakraftvunna domar.
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
5.5 Förprövning
5.5.1 Immissionssakkunniga
Obligatorisk förprövning av stora störningsfall bör ingå som ett viktigt led
i kontrollsystemet på miljövårdsområdet. Förprövningsordningen bör bli
gemensam för vattenförorenande och immitterande (särskilt luftförore-
nande) anläggningar. De sakkunniga återupplivar ett förslag av vatten-
vårdskommittén och förordar två former av skyldighet att på förhand söka
tillstånd — den ena absolut och den andra fakultativ. Innebörden av den
senare är att vissa typer av inrättningar inte får anläggas utan vattendom
stols tillstånd, om inte naturvårdsverket medger det. Det blir alltså fråga
om en dispensprövning från naturvårdsverkets sida.
De sakkunniga anser vidare att man bör ha ett anmälningsförfarande i
verklig mening. Detta bör konstrueras som grundat på ett förbud mot att
vidta åtgärd utan att viss tid dessförinnan anmälan gjorts hos myndighet.
Också detta förfarande betecknar de sakkunniga som förprövning.
Vad gäller den lagtekniska konstruktionen av förprövningsförfarandet
anser de sakkunniga att det inte är lämpligt att i lag göra en uppräkning
av förprövningspliktiga fall eller att där närmare reglera den administrativa
ordningen för ärendenas behandling inom den nya organisationen. Det finns
ett starkt praktiskt behov av att snabbt kunna ändra bestämmelserna i dessa
delar med hänsyn till utvecklingens gång och de erfarenheter som efter hand
kommer att göras. I lagen bör därför — i överensstämmelse med vad som
hittills har varit fallet på vattenvårdens område — endast tas upp bemyn
digande för Kungl. Maj :t att utfärda behövliga bestämmelser i administrativ
ordning. I princip bör Kungl. Maj :t kunna föreskriva förbud mot att vissa
slag av fabriker eller andra inrättningar anläggs eller väsentligt ändras utan
förprövning i endera av följande två former, nämligen antingen utan att
145
tillstånd har lämnats enligt vattenlagen och immissionslagen eller utan att anmälan har gjorts hos den centrala miljövårdsmyndigheten eller läns styrelsen.
Såvitt gäller vattenförorening bör möjlighet finnas att föreskriva att be fintliga föroreningskällor av vissa typer skall undergå obligatorisk pröv ning, trots att det inte är fråga om någon ändring av driften. Däremot kan det inte anses föreligga något behov av en motsvarande befogenhet på im- missionsområdet.
I ett som bilaga till betänkandet fogat förslag till kungörelse om förpröv ning till skydd mot vattenförorening, luftförorening m. m. anger de sak kunniga hur ett förprövningssystem lämpligen bör utformas.
Fallen av absolut koncessionsplikt begränsas till sådana, där behovet av domstolsprövning normalt får anses fullt klart redan med hänsyn till själva anläggningstypen. Det är här fråga om vissa typer av stora anläggningar, som innebär betydande risker från miljövårdssynpunkt och vanligen berör en vid krets av sakägare och som därför också normalt utgör svåra lokalise rings- och intresseavvägningsproblem.
Tyngdpunkten läggs på systemet med fakultativ koncessionsplikt. Uppräk ningen av anläggningstyper som blir underkastade sådan koncessionsplikt har blivit omfattande. De sakkunniga räknar med att, allteftersom praxis utvecklas och man kommer fram till ett användbart system med normer, gränsvärden o. 1., dispenseringen får ökad praktisk betydelse och undanta gen från vattendomstolsprövning följaktligen blir flera.
Dispens skall enligt förslaget innehålla behövliga besked om de villkor som skall gälla för inrättningen eller åtgärden men medför inte någon for mell trygghetsverkan för företagaren. I praktiken kan dispensen dock väntas innebära att företagarens position blir ganska säker, så länge de yttre för hållandena inte ändras.
Förprövningsordningen omfattar också väsentliga ändringar av befintliga anläggningar. Här har de sakkunniga övervägt två alternativ, det ena inne bärande fakultativ koncessionsplikt och det andra anmälningsplikt, och slutligen stannat för det förstnämnda. Om man emellertid av statsfinan- siella skäl eller av hänsyn till svårigheter att rekrytera kompetent personal skulle finna det nödvändigt att till en början ställa kraven på effektivitet lägre än som i och för sig är önskvärt, kan man enligt de sakkunniga tänka sig att under en övergångstid av exempelvis tre år välja alternativet med anmälningsplikt och sedan gå över till fakultativ koncessionsplikt.
Anmälningsplikt har föreslagits i flera fall som enligt gällande ordning är underkastade sådan skyldighet, t. ex. vissa kommunala avloppsfrågor och vissa vattenföroreningar från jordbruket. Vidare hör hit flera typer av fa briker som redan nu är anmälningspliktiga. Dessutom tar man upp bl. a. vissa slag av värmecentraler, sopförstöringsanläggningar och tvättinrätt ningar.
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
146
Tre typer av miljöhotande anläggningar, som innebär särskilda problem
från förprövnings synpunkt, nämligen atomanläggningar, flygplatser och
vägar behandlas närmare.
Enligt nuvarande förprövningskungörelse får atomanläggningar inte upp
föras, innan frågan om behövliga åtgärder mot vattenförorening prövats av
vattendomstol. Riksdagens revisorer har emellertid i sin berättelse till 1966
års riksdag föreslagit att man skall överväga att ersätta domstolsprövningen
med ett administrativt förfarande i likhet med det som tillämpas för andra
till energiområdet hörande tillståndsfrågor.
De sakkunniga hyser för sin del viss tvekan om obligatorisk förprövning
vid vattendomstol verkligen behövs i fråga om radioaktiv förorening från
atomanläggningar, övervägande skäl talar emellertid för att man tills vi
dare, i avvaktan på att problemen särskilt utreds, fortsätter på linjen med
obligatorisk vattendomstolsprövning, trots att anläggningarna samtidigt är
underkastade koncessionstvång enligt atomenergilagen. I förslaget till
förprövningskungörelse tas därför atomanläggningar upp bland de företags-
typer som inte får anläggas utan tillstånd enligt vattenlagen och immissions-
lagen. Naturvårdsverket bör få tillfälle att framföra sina synpunkter redan
på det stadium då nya atomanläggningar projekteras men en sådan ord
ning bör utan särskild reglering kunna åstadkommas genom samråd mellan
naturvårdsverket och delegationen för atomenergifrågor.
De sakkunniga har också övervägt hur flygplatserna lämpligen bör pas
sas in i förprövningsordningen. Eftersom ett system av koncessionsregler
finns innefattat i själva luftfartslagstiftningen skulle koncessionsplikt också
enligt immissionslagen betyda att man krävde dubbelprövning. Detta bör
undvikas. I stället föreslår de sakkunniga flera andra författningsåtgärder
som har det gemensamma syftet att tillförsäkra miljövårdsmyndigheterna
behövligt inflytande på ett så tidigt stadium som möjligt. Sålunda tas i för
slaget till förprövningskungörelse (6 §) in en bestämmelse om skyldighet för
den som planerar att inrätta eller utvidga allmän flygplats eller att ändra
dess drift så, att väsentlig ökning av bullerstörning kan uppkomma, att i god
tid anmäla sina planer hos naturvårdsverket. Dessutom föreskrivs att, i frå
ga om militär flygplats, anmälan i motsvarande fall skall göras av chefen för
flygvapnet. Med ändring av driften avses exempelvis övergång till nya flyg
planstyper eller ökad trafikintensitet. I samma syfte föreslås också en del
ändringar i luftfartskungörelsen.
Beträffande vägarna är bullret den störningsform som träder i förgrun
den men man måste också räkna med vägarna som luftföroreningskällor.
Det finns emellertid inte anledning att föra in någon form av vägtrafikan
läggningar bland de företagstyper som skall bli underkastade förprövning
enligt immissionslagen. I väglagstiftningen finns nämligen redan ett pröv
nings- och koncessionsförfarande, som med små ändringar kan komplet
teras så att det tillförsäkrar miljövårdsmyndigheterna behövligt inflytande
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
147
på området. I detta syfte föreslås ändringar i flera paragrafer i vägstadgan. I förprövningskungörelsen tas en hänvisning till dessa bestämmelser upp.
Beträffande både flygplatser och vägtrafikanläggningar erinrar de sak kunniga om att också de föreslagna immissions- och miljötillsynslagarna är avsedda att gälla. Detta skapar möjlighet för naturvårdsverket att in gripa mot bestående missförhållanden, t. ex. att kräva speciella skyddsan ordningar mot vägbuller som kraftigt stör ett sjukhus.
5.5.2 Remissyttrandena över de sakkunnigas förslag
Den föreslagna förprövningsordningen tilldrar sig i hög grad remissin stansernas intresse.
Den lagtekniska utformningen med ett bemyndigande i lagen och de närmare reglerna för förprövningsordningen i en särskild kungörelse god tas i princip. Industriförbundet och SAF anser dock nödvändigt att det i lag texten särskilt anges att bemyndigandet innefattar möjlighet att låta ad ministrativ myndighet besluta om dispens och uppställa villkor för dis pensen. Också kommer skollegium ger uttryck åt sådana tankar.
Länsingenjörers förening ifrågasätter om inte bemyndigandet bör ut vidgas att gälla befintliga avloppsutsläpp som tidigare ej varit föremål för prövning.
Den föreslagna tredelningen av förprövningsordningen på absolut kon- cessionsplikt, fakultativ koncessionsplikt och anmälningsplikt väcker i all mänhet inte någon gensaga. Flera remissinstanser anmärker dock att en uppräkning av förprövningsskyldiga företag aldrig han bli uttömmande. Det yrkas därför bl. a. att uppräkningen kompletteras med en mera gene rell bestämmelse om koncessions- eller anmälningsplikt. Vidare anser läns styrelsen i Västmanlands län att prövningsskyldigheten inte bör anknytas enbart till objektets art. Enligt SACO bör mätbara riktvärden avgöra om koncession behövs. Liknande synpunkter anför teknologföreningen.
Statens naturvetenskapliga forskningsråd anser att man bör överge den författningsmässiga indelningen i olika prövningsgrupper. I stället bör in delningen i enbart två grupper — fall som skall prövas av domstol och fall som kan prövas av naturvårdsverket — ske hos naturvårdsverket efter en praxis som fortlöpande korrigeras efter de senaste forskningsrönen.
Mot inskränkningen av antalet anläggningstyper som förutsätter dom stolsprövning har vattenöverdomstolen i och för sig ingen erinran. Eftersom sakägare får mindre möjligheter att göra sina intressen gällande i ett ad ministrativt förfarande än i en domstolsprocess, föreslår vattenöverdom stolen att bestämmelser i någon form meddelas om skyldighet för före tagare eller förprövningsmyndighet att t. ex. genom kungörelse sörja för att behövliga upplysningar om företaget lämnas ortsbefolkningen.
Industriförbundet och SAF anser att den föreslagna begränsningen av
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
148
absolut koncessionsplikt till ett mindre antal fall är nödvändig.
I flera remissvar uttalas önskemål om att ytterligare anläggningstyper
underkastas förprövning, såsom större upplag av giftiga eller eljest hälso
vådliga ämnen och anläggningar för djurhållning inom jordbruket.
Lantbruksstyrelsen efterlyser ett enklare förprövningsförfarande som
komplement till det föreslagna. En sådan prövning skulle förläggas anting
en till hälsovårdsnämnden eller länsstyrelsen och utmynna i ett förhands
besked angående tillåtligheten av anläggningen med hänsyn till bl. a. sam
hällsplaneringen.
Industriföreningen vill införa en möjlighet till undantag från förpröv-
ningsskyldigheten för företag som i och för sig omfattas av bestämmelser
na men som med hänsyn till verksamhetens ringa omfattning inte innebär
någon egentlig immissionsrisk.
Båda de alternativ som de sakkunniga övervägt beträffande förprövning
av ändringsåtgärder vinner stöd hos remissinstanserna. Sålunda ansluter
sig vatteninspektionen, länsstyrelsen i Kronobergs län, Länsingenjörers för
ening och naturvårdsnämnden mer eller mindre bestämt, till alternativet
med fakultativ koncessionsplikt. Däremot förordar industriförbundet, SAF,
Sveriges kemiska industrikontor och Stockholms handelskammare samt Ös
tergötlands och Södermanlands handelskammare alternativet med anmäl
ningsplikt. Institutet för vatten- och luftvårdsforskning, kooperativa förbun
det och kraftverksföreningen föreslår att alternativet med anmälningsplikt
får gälla under en övergångstid.
Förslaget att förprövningsskyldighet inte inträder i ändringsfallen om
inte ändringen är väsentlig väcker kritik från kammarkollegiet, medicinal
styrelsen, statens institut för folkhälsan, läkaresällskapet och naturvårds
nämnden, vilka anser att bestämmelsen bör skärpas. Industriförbundet, SAF
och Sveriges kemiska industrikontor anser däremot att bestämmelsen delvis
fått en alltför vid omfattning.
I fråga om större kommunala avloppsutsläpp bör enligt vattenöverdom-
stolen övervägas om ej anmälningsskyldigheten åtminstone i vissa fall
borde utbytas mot någon form av koncessionsplikt, t. ex. om befolkningen
är större än 10 000 personer. Även väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, läns
styrelserna i Västmanlands och Gävleborgs län samt Länsingenjörers för
ening framför liknande synpunkter.
Vattenöverdomstolen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, kammarkolle
giet, vatteninspektionen, länsstyrelserna i Kronobergs och Gävleborgs län
samt Länsingenjörers förening understryker behovet av lagändring som
möjliggör att förprövning kan ske vid anslutning av industriavlopp till
kommunalt avloppsnät.
I fråga om atomanläggningar är några remissinstanser kritiska mot de
sakkunnigas inställning och vill ta undan sådana anläggningar från för
prövningsskyldighet. Vattenöverdomstolen anser att skälen att förlägga
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 är 1969
149
tillståndsprövningen av atomenergianläggningar förutom till administrativ myndighet även till vattendomstol är så svaga att det bör övervägas att slo pa dubbelprövningen. Med hänsyn till att atomanläggningar alltid är under kastade lconcessionstvång hos Kungl. Maj :t finner vattenfallsverket det an märkningsvärt och föga ändamålsenligt att samma frågor också skall be handlas av vattendomstol. Enligt teknologföreningen torde atomanläggning arna — också från haverisynpunkt — nu vara så väl utprovade att det av psykologiska skäl är olyckligt att belägga dem med dubbel koncessionsplikt. De bör i stället jämställas med andra fasta anläggningar. Kraftverksförening en finner det angeläget att strålningsfrågorna undantas från prövning enligt immissionslagen. Det är enligt föreningen konsekvent att luft- och vatten frågor beträffande strålning behandlas av samma myndighet och att ock så frågan om radioaktivt avloppsvatten sålunda tas undan från vattendom stols behandling. Aktiebolaget atomenergi menar att det inte med fog kan hävdas att obligatorisk prövning vid vattendomstol under nuvarande förhållanden verkligen behövs. Om man vill eftersträva att så många till ståndsfrågor som möjligt läggs i en myndighets hand, kan också fakultativ förprövning av atomanläggningar synas tveksam men bolaget föreslår att sådana anläggningar överförs till den senare gruppen.
Beträffande förprövning av flygplatser och vägar råder delade meningar.
TCO finner det önskvärt att man inför krav på prövning vid vattendom stol i fråga om anläggande av motorvägar och flygplatser. Byggnadssty relsen ifrågasätter om inte flygplatserna bör hänföras till koncessionsplik- tiga anläggningar. Vattenöverdomstolen har en annan mening och finner det otillfredsställande om prövning enligt immissionslagen skulle kunna medföra förbud mot driften vid en anläggning till vilken tillstånd lämnats i administrativ ordning. Enligt vattenöverdomstolens mening bör det över vägas att införa en ny paragraf av innebörd att hinder mot användningen av fast egendom på sätt som kan medföra immission inte skall föreligga, om tillstånd till användningen lämnats av Kungl. Maj:t eller eljest i ad ministrativ ordning. Motsvarande bestämmelser bör införas såvitt avser avledande av industriellt avloppsvatten.
Luftfartsverket framhåller att möjligheten att ålägga flygplatsinneha vare att vidta speciella skyddsåtgärder, eventuellt också att iaktta vissa begränsningar, inte innebär någon egentlig nyhet utan redan tillämpas av verket, som bl. a. i flera fall med stöd av luftfartsförfattningarna föreskri vit begränsningar i utnyttjandet av mera bullrande flygplanstyper på vissa flygplatser.
Enligt fortifikations förvaltningen kan det sättas i fråga om inte alla sådana militära anläggningar som inte kan komma till stånd utan Kungl. Maj:ts medgivande bör undantas från koncessionsplikt. Detta gäller samt liga militära byggnadsföretag vilkas kostnader överstiger 300 000 kronor.
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
150
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
5.5.3 Naturvårdsverkets förslag till ändring i vattenvårdslagstiftningen
Väsentligt ökad effektivitet i efterlevnaden av bestämmelserna om re
ningsåtgärder bör kunna vinnas genom skärpt förprövning i fråga om
kloakvatten. Starka skäl talar för att kloakutsläpp från. större tätortsbe-
byggelse blir koncessionspliktiga i likhet med vad som gäller för avlopp
från vissa industriföretag. Det finns exempel på orter där samtliga indu
striers avloppsutsläpp behandlats av vattendomstol, under det att sam
hällets kloakutsläpp, som är ett sedvanligt anmälningsärende, fortfarande
inte ordnats på tillfredsställande sätt trots upprepade påstötningar från
myndigheterna. Det allvarliga förhållandet att varje form av reningsverk
alltjämt saknas för 30 % av tätorternas folkmängd talar givetvis också för
behovet av effektivare möjlighet att ingripa.
En skärpning av förprövningsskyldigheten kan lämpligen ha formen av
fakultativ koncessionsplikt enligt immissionssakkunnigas modell. Vilka tät
orter som bör vara koncessionspliktiga får tills vidare anpassas efter na
turvårdsverkets resurser. Till en början föreslår naturvårdsverket konces
sionsplikt för tätorter med 1 000 eller flera invånare. Detta är en fjärdedel
av samtliga tätorter. Vid planering av helt nya bebyggelseområden eller i
samband med nya industrianläggningar bör dock koncessionsplikten gälla
all bebyggelse som kan väntas omfatta 200 personer eller mera. Som lämp
lig övergångsbestämmelse föreslår naturvårdsverket att, om villkoren för
kloakutsläpp fastställts i dom, samhället inte behöver koncession förrän
10 år efter det domen meddelats. Naturvårdsverket antar att ett utsläpps
maximala storlek vanligen anges i de villkor som meddelas av vattendom
stol eller i annan ordning. Om så ej sker bör ny koncessionsansökan göras
när befolkningsmängden eller avloppsvattnets sammansättning ändras vä
sentligt. Sådan ändring bör anses föreligga när personekvivalensen för för
oreningen ökar med 10 %.
Naturvårdsverket framhåller vidare med skärpa att det är nödvändigt
att koncessionsprövning sker också när industriellt avloppsvatten leds till
samhälles avloppsnät. Som nuvarande bestämmelser i 8 kap. 36 och 38 §§
tolkas i rättstillämpningen har tillsynsmyndigheterna förlorat varje möjlig
het att ingripa mot industriavlopp som ansluts på detta sätt. Naturvårdsver
ket erinrar om att 1964 års va-utredning nyligen behandlat frågan i sitt be
tänkande om vatten och avlopp (SOU 1967: 65). Utredningen har föreslagit
att fabrik som avleder sitt avloppsvatten genom samhälles avloppsnät skall
åläggas anmälningsplikt. Naturvårdsverket finner detta otillräckligt. Ett
företag bör enligt naturvårdsverkets mening ha samma förprövningsskyldig-
het vare sig det är anslutet till ett samhälles avloppsnät eller ej.
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
151
5.5.4 Remissyttrandena över naturvårdsverkets förslag
Förslaget att skärpa förprövningen av kloakvattenutsläpp vinner starkt stöd hos remissinstanserna. Positiva uttalanden gör bl. a. vatt enöver domsto len, socialstyrelsen, kammarkollegiet, fiskeristyrelsen, flera länsstyrelser,
Ingeniörsvetenskapsakademien, industriförbundet, naturskyddsföreningen och Länsingenjörers förening. I allmänhet förordas fakultativ koncessions- plikt.
Vattenöverdomstolen erinrar om att vattenvårdskommittén redan 1955 föreslog obligatorisk prövning vid vattendomstol inom en treårsperiod av kloakvattenutsläpp från kommun med mer än 3 000 invånare. Om den av immissionssakkunniga föreslagna förprövningsordningen genomförs, synes det vattenöverdomstolen lämpligt att föreskriva fakultativ koncessionsplikt på sätt naturvårdsverket föreslagit.
Kammarkollegiet ifrågasätter om inte i övergångsbestämmelserna till en ny lag lämpligen också borde bestämmas en tidsfrist inom vilken samhäl len som enligt föreskrifterna i 8 kap. ar skyldiga hålla reningsverk skall ha inkommit till koncessionsmyndigheten med förslag till avloppsfrågans lös ning.
I fråga om omfattningen av koncessionsplilcten är meningarna något de lade. Ingeniörsvetenskapsakademien ansluter sig till naturvårdsverkets upp fattning att valet av de tätorter som skall vara koncessionspliktiga tills vi dare bör anpassas efter verkets resurser. Industriförbundet anser det där emot inte tilltalande — om än realistiskt — att frågan om vilka tätorter som bör vara koncessionspliktiga skall bedömas med hänsyn till verkets resur ser. I stället borde naturvårdsverkets resurser anpassas efter vad en god miljövård kräver. Också naturskyddsföreningen ställer sig tveksam till om man bär skall uteslutande anpassa sig efter naturvårdsverkets resurser. Föreningen finner det önskvärt att koncessionsplikt föreskrivs för betyd ligt mindre tätorter än sådana med mer än 1 000 invånare. Den allvarliga eftersläpningen i fråga om utbyggnaden av reningsverk fordrar enligt för eningen att betydligt skärpta föreskrifter om tidsfrister skall kunna med delas.
Ingeniörsvetenskapsakademien anser det vara alltför ambitiöst att sätta ett gränsvärde till 200 personer. Akademien finner det vidare olämpligt att ange eu förändring på 10 % av personekvivalensen som indikation på när koncessionsplikt skall föreligga. Sådana bestämda sifferangivelser kan na turligtvis tjäna som riktvärden för myndigheter men bör knappast infogas i lagtext.
Enligt socialstyrelsen och statens institut för folkhälsan bör koncessions plikt föreskrivas för tätorter med mer än 200 invånare. Enligt länsstyrelsen i Västernorrlands län synes behandlingen av en anmälan, som enligt nuva rande förprövningskungörelse skall ske för samhällen med mer än 200 in
152
vånare, inte kräva mycket mindre arbete från naturvårdsverkets sida än eu
koncessionsansökan. Det kan då ifrågasättas om inte koncessionsplikten
bör utsträckas att gälla alla tätorter med mer än 200 invånare.
Länsstyrelsen i Stockholms län menar att det i viss mån kan vara tvek
samt om koncessionsplikt bör tillämpas för tätorter med 1 000 eller flera
invånare för att sedermera omfatta all bebyggelse med mer än 200 per
soner. Detta är utom vad angår de större objekten en övervakningsuppgift
och borde med stöd av vattenlagen kunna kontrolleras av naturvårdsverket,
länsstyrelserna och hälsovårdsnämnderna. Länsstyrelsen delar emellertid
naturvårdsverkets uppfattning att omprövning av villkoren för avloppsut-
släpp bör äga rum så snart en väsentlig förändring sker av anslutningens
storlek eller av avloppsvattnets sammansättning.
Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter om ej en tidsmässig fördelning
av arbetet med prövning av koncessionsansökningar kan erhållas genom att
samma övergångsbestämmelse som naturvårdsverket föreslår för avlopps-
utsläpp som prövats av vattendomstol kan bli tillämplig på utsläpp som
anmälts enligt förprövningskungörelsen. Härigenom vinns att nuvarande
gräns för anmälningsplikt bibehålls för koncessionsplikt och att en proviso
risk gräns blir överflödig.
Det angivna gränsvärdet för koncessionsplikt vid ändring godtas i vissa
yttranden. Andra remissinstanser är kritiska. Länsstyrelsen i Jönköpings
län framhåller att reningsverken ofta dimensioneras för större utveckling
än 10 %. Detta bör enligt länsstyrelsen vara avgörande och i tillstånden bör
anges vid vilken folkmängd den nya ansökan skall inges.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att procentsatsen är låg med
hänsyn till att befolkningstillväxten sker snabbt i vissa områden. Institutet
för vatten- och luf tv år dsforskning finner i likhet med Ingeniörsvetenskaps-
akademien att det är olämpligt att låsa begreppet väsentlig förändring till
visst procenttal. Både för naturvårdsverket och kommuner-industrier är det
säkert angeläget med den flexibilitet som nuvarande skrivning medger, ef
tersom både föroreningskällor och recipienter är så starkt varierande.
Industriförbundet anser inte att kravet på ny koncession bör knytas
till en ökning av personekvivalensen, eftersom detta begrepp inte lämp
ligen kan användas i samband med industriellt avloppsvatten och sålunda
inte heller när dylikt avloppsvatten avleds till samhälles avloppsnät. Vidare
synes det olämpligt att göra innebörden av begreppet »väsentlig förändring»
beroende av ett visst procenttal. Förhållandena mellan olika förorenings
källor och recipienter är i praktiken så varierande att man inte bör avhända
sig möjligheterna till en mer flexibel bedömning.
Vatten- och avloppsverksföreningen anser att den föreslagna gränsen är
snäv, särskilt för mindre och medelstora samhällen. Dessutom påpekar för-
eningen att det är förenat med betydande svårigheter att tillräckligt enty
digt definiera begreppet personekvivalent såväl kvantitativt som kvalitativt.
Kungl. Mcij:ts proposition nr 28 år 1969
153
Lämpligare torde enligt föreningen vara att ange motsvarande gränsvärden i absoluta tal. Föreningen ställer sig också tveksam till förslaget att införa fakultativ koncessionsplikt.
Stadsförbundet och kommunförbundet vill inte motsätta sig att utsläpp av kioakvatten från våra tätorter i princip underkastas tillståndsprövning av vattendomstol. Förbunden har inte några principiella erinringar mot fakultativ koncessionsplikt i anslutning till immissionssakkunnigas förslag.
Frågan är emellertid av så stor räckvidd för kommunerna — ej minst gäller detta detaljutformningen av ett koncessionssystem -— att förbunden anser det behövligt med en utredning i ämnet innan lagstiftningsåtgärder vidtas.
Förslaget om förprövning innan industriellt avloppsvatten leds in i sam hälles avloppsnät vinner genomgående remissinstansernas gillande. Vattenövcrdomstolen framhåller att det är nödvändigt att behålla principen om att ansvaret för rening och för skada måste åvila det samhälle som tar emot avloppsvattnet för att sedan släppa ut det i någon recipient. I annat fall tvingar man de övervakande organen och alla skadelidande att vända sig mot kanske tusentals industrier som avleder sitt avloppsvatten till det kom munala nätet. Vattenöverdomstolen föreslår därför att man föreskriver dels förbud att utföra industrianläggning innan föroreningsfrågan prövats och dels förbud för kommunen att ta emot avloppsvatten från anläggningen in nan kommunens utsläpp av avloppsvattnet prövats. Koncessionsmyndighe- ten kommer självfallet att ta upp dessa ärenden till gemensam handlägg ning.
Fiskeristyrelsen tillstyrker naturvårdsverkets ändringsförslag. Det får en ligt styrelsens mening helt enkelt inte fortsätta att en storkommun som släpper ut sitt kommunala avloppsvatten helt obehandlat kan locka till sig starkt vattenförorenande industriföretag under hänvisning till förmånlig anslutning till det kommunala avloppssystemet. Likaså avstyrker fiskeri- styrelsen 1964 års va-utrednings förslag om anmälningsplikt i stället för koncessionsplikt i här avsedda fall.
Förslaget stöds också av länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Mal möhus, Värmlands och Västernorrlands län och vidare av Ingeniörsvetenskapsakademien, naturskyddsföreningen, stadsförbundet, kommunförbundet samt vatten- och avloppsverksföreningen.
Stadsförbundet och kommunförbundet framhåller, förutom de skäl som naturvårdsverket anför, att kommunerna av hänsyn till industrierna ofta underlåter att ålägga dem att rena sitt avloppsvatten eller innehålla vissa ämnen med därav följande ogynnsamma verkningar för det kommunala avloppssystemet. Om naturvårdsverkets förslag genomförs skulle det otvi velaktigt vara till god hjälp för kommunerna och förbättra deras möjligheter att lösa reningen av det egentliga kloakvattnet. Enligt förbunden torde frå gan emellertid kräva ytterligare utredning.
Kungl. Maj:Is proposition nr 28 år 1969
154
Vatten- och avloppsverksföreningen betonar att det föreligger ett uppen
bart behov av att stärka kontrollen över industrins utsläpp av föroreningar
såväl när det sker direkt till recipienten som när det sker genom kommu
nalt avloppsnät. Föreningen framhåller vidare att mindre samhällen ofta
saknar förutsättningar och möjlighet att i detta avseende hävda sig gent
emot industrin. Föreningen betonar därför behovet av åtgärder för att stär
ka de mindre samhällenas ställning gentemot industrier i här aktuella av
seenden. Frågan är dock av så komplicerad natur att den torde påkalla när
mare utredning.
Enligt länsstyrelsen i Västernorrlands län bör koncessionsplikten åvila
huvudmannen för den anläggning som avloppsvattnet från industri skall
ledas till.
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
5.6 Tillsyn
5.6.1 Immissionssakkunniga
En ordning med vattendomstolarna som koncessionsmyndigheter förut
sätter att man också på immissionsområdet får en organisation för över
vakning och tillsyn. Såväl naturvårdsverket som länsstyrelserna bör vara
tillsynsmyndigheter. Frågan om den närmare fördelningen av tillsynsupp-
gifterna mellan dem får i behövlig utsträckning regleras genom instruktioner
eller andra bestämmelser som meddelas av Kungl. Maj :t.
Det är önskvärt att tyngdpunkten i det löpande tillsyns- och övervak
ningsarbetet förläggs till länsplanet. Den centrala myndighetens insatser på
tillsynsområdet bör i princip begränsas till sådana kvalificerade fall där
dess speciella sakkunskap verkligen behövs.
Länsstyrelserna bör i sitt tillsynsarbete utnyttja medverkan av andra or
gan, både regionala och lokala. Som exempel nämns länsläkarna, länsvete
rinärerna, länsarkitekterna, överlantmätarna, fiskeriintendenterna och and
ra fiskeritjänstemän samt hälsovårdsnämnder och byggnadsnämnder. I
praktiken torde det bli nödvändigt att till stor del bygga arbetet på med
verkan av detta slag, med länsstyrelsen som ledande och samordnande in
stans.
Länsstyrelsernas tillsynsfunktion kommer att ha nära samband med and-
ra uppgifter, som länsstyrelserna kan väntas ägna sig åt på natur- och mil
jövårdsområdena, särskilt uppgifterna att kartlägga rådande förhållanden
och behov samt att upprätta översiktliga planer. Genom sin verksamhet i
dessa hänseenden bör länsstyrelserna bli i stånd att välja ut sådana områ
den, där tillsynen behöver sättas in i första hand.
Den nya tillsynsordningen utformas närmare i ett förslag till miljötill-
synslag. Lagen anknyter i mycket till den nu gällande tillsynslagen från
1956. Vissa betydande skillnader föreligger emellertid. Den grundläggande
skillnaden gäller tillsynens inriktning. Enligt den nya ordningen bör tillsy
155
nen inriktas på att motverka inte bara vattenförorening utan också luftföro rening, buller och andra sådana störningar som innebär fara för allmänna intressen på miljövårdens område. Ramen för lagstiftningen vidgas därmed betydligt. Det är lämpligast att man nu inte binder utvecklingen genom när mare preciseringar i själva lagtexten utan lämnar tillsynsmyndigheterna så vida fullmakter som förslaget innebär. I den mån behov av preciseringar gör sig gällande, torde detta böra tillgodoses genom bestämmelser som lätt kan ändras, t. ex. instruktionsföreskrifter.
I förslaget anges inte, såsom i 1956 års lag, vad som skall vara föremål för tillsyn utan endast ändamålet med tillsynen. Avsikten är att tillsynen i och för sig skall kunna omfatta allt vad som behövs för att nå det angivna än damålet. Beträffande vattenföroreningar kan särskilt anmärkas att den nya ordningen — till skillnad från vad som gäller enligt 1956 års lag — blir tillämplig också på förorening av grundvatten. Den föreslagna lagen utgår inte från immissionsbegreppet. Tillsynsverksamheten måste kunna inriktas på störningsförhållandena i ett samhälle eller viss del därav, alldeles oav sett från vilka källor störningarna härrör. Ingripande med tvångsföreläg- ganden eller genom talan vid vattendomstol bygger dock på en tillämpning av vattenlagens och immissionslagens regler.
Beträffande tillsynsmyndigheternas befogenheter bör rådgivning bli en huvuduppgift och man bör inrikta sig på att söka nå frivilliga lösningar. Fråga om rådgivningen i olika fall skall utövas av regional eller central instans torde inte lämpligen kunna regleras särskilt. I allmänhet torde be hovet av ingripande först aktualiseras på det regionala planet. Det blir då en naturlig uppgift för länsstyrelsen att samråda med den centrala myndig heten, när så behövs. Den centrala myndigheten bör ha möjlighet att med dela generella anvisningar om i vilka typer av fall samråd bör äga rum. Man kan räkna med att det så småningom växer fram ett system av normer, gränsvärden, rekommendationer etc., som sätter länsstyrelserna i stånd att i ökad utsträckning agera på egen hand, både när det gäller rådgivning och annat.
De sakkunniga föreslår att länsstyrelserna — men inte den centrala in stansen — får befogenhet att i klara fall besluta tvångsförelägganden om förbud, skyddsåtgärder m. m.
Befogenhet att väcka talan hos vattendomstol för att tillvarata allmänna intressen förbehålls alltjämt den centrala myndigheten i samverkan med kammarkollegiet. De sakkunniga anser det emellertid viktigt att länssty relserna utnyttjas som informationskällor även i domstolsärenden.
Från 1956 års lag överflyttas med i princip oförändrat innehåll bestäm melserna om befogenhet för länsstyrelse att förordna särskild tillsynsman och om rätt för sådan tillsynsman eller för tillsynsmyndighet — alltså också länsstyrelse — att få tillträde till fabrik, företa undersökningar och begära upplysningar.
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
156
De sakkunniga understryker det angelägna i att tillsynsmyndigheterna
inte begränsar sin verksamhet till ärenden, som kommer under deras pröv-
ning genom anmälningar eller eljest på initiativ utifrån, utan också själva
är aktivt verksamma för att spåra upp fall där åtgärder behövs.
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
5.6.2 Remissyttrandena över de sakkunnigas förslag
De sakkunnigas förslag rörande tillsynsorganisationen vinner i allmänhet
remissinstansernas gillande. Till de sakkunnigas uppläggning ansluter sig
sålunda, mer eller mindre uttryckligt, bl. a. byggnadsstyrelsen, statens vat-
tensfallsverk, överståthållarämbetet, flera länsstyrelser, jernkontorct, stads
förbundet, teknologföreningen, kooperativa förbundet och kraftverksför-
eningen. Nästan genomgående understryks samtidigt behovet av att till-
synsorganen får nödvändiga resurser.
En del remissmyndigheter är emellertid kritiska mot den föreslagna upp
delningen av tillsynsfunktionerna på ett centralt organ och regionala or
gan. Sålunda framhåller länsstyrelsen i Kristianstads län att en uppdelning
av ansvaret för miljövården måste innebära en klar försvagning av de sam
lade insatserna. Länsstyrelsen hävdar att länsstyrelsernas naturvårdsen-
heter bör tilldelas en exklusiv tillsyns- och övervakningsverksamhet och att
den centrala instansen bör meddela generella anvisningar åt de regionala
organen, utarbeta gränsvärden och andra normer samt följa den tekniska
utvecklingen. Liknande synpunkter anförs av länsstyrelsen i Stockholms
län. Länsstyrelsen i Värmlands län går ett steg vidare och menar att den
fortlöpande tillsynen och övervakningen bör läggas på det lokala planet.
Redan inom några år kan resurserna i de blivande kommunerna väntas bli
helt andra än nu. Länsstyrelsernas tillsyn bör, i likhet med vad som regel
mässigt gäller i övrigt inom kommunal självförvaltning, i princip begrän
sas till att avse de kommunala organens verksamhet.
SACO anser att huvudansvaret för naturskyddet bör ligga på länsstyrel
serna. Naturvårdsverket bör koncentrera sig på att övervaka och genom
allmänna föreskrifter styra naturvården. Dess huvuduppgift blir att verka
för enhetlighet och effektivitet. Vissa ärenden torde dock vara av sådan
betydelse att en mera direkt prövning av naturvårdsverket är påkallad. En-
ligt SACO:s mening bör det oaktat det primära ansvaret ligga hos länssty
relsen. Naturvårdsverkets medverkan bör sökas genom att verket görs till
fastställelsemyndighet. Också skogs- och lantbruksakademien, som finner
förslaget om länsstyrelsernas roll i huvudsak ändamålsenligt, anser att na
turvårdsverket bör i ganska betydande omfattning fungera som ett admi
nistrativt beslutande organ.
Länsstyrelsen i Uppsala län har en avvikande uppfattning om länssty
relsernas ställning och anser att deras organisation inte inom överskådlig
157
tid kommer att få den omfattningen att de i större immissionsfall kan be mästra de ofta svårbedömbara problem som kommer att uppstå.
Utan att ta ställning till var tillsynsfunktionerna bör ligga invänder lantbruksförbundet att effektiviteten måste bli lidande genom splittringen av tillsynsuppgifterna på länsstyrelserna och naturvårdsverket.
Beträffande tillsynsordningen anser häradshövdingeföreningen att det är en fördel att en samordning sker av tillsynen i fråga om vattenförore ning samt luftförorening och andra immissioner. Vidare är det av vikt att tillsynsmyndigheternas verksamhet kommer att gälla också luftföroreningar exempelvis genom motorfordon, som inte faller under immissionsbegreppet. Andra remissinstanser gör liknande uttalanden.
SACO anser att den föreslagna miljötillsynslagens bestämmelser och syf ten har så nära samband med immissionslagens att de båda lagarna bör slås samman.
Synpunkten att rådgivning bör bli en huvuduppgift för tillsynsorganisa- tionen och att man bör eftersträva frivilliga lösningar understryks i flera remissvar, bl. a. av länsstyrelsen i Uppsala län som framhåller att föreläg ganden eller förbud bör meddelas först när råd och anvisningar visar sig re sultatlösa. Industriförbundet och SAF framhåller att ett stort antal industri företag under senare år vidtagit kostnadskrävande åtgärder för att mot verka förorening, bl. a. på luftvårdsområdet, utan tryck från speciallag stiftning och att man sökt sig fram till lösningar i intimt samråd med be rörda statliga myndigheter. SACO anser att det i författningsförslagen läggs alltför liten vikt vid den aktiva informationen och undervisningen. Enligt SACO:s mening skulle en motsvarighet till de förhandlingar och frivilliga överenskommelser som skogsvårdslagen anvisar med all sannolikhet vara till fördel i immissionssammanhang.
Industriförbundet och SAF är tveksamma om det över huvud behövs sär skilda tillsynsmän, sedan man fått en regional organisation för miljövården.
Samma åsikt framför institutet för vatten- och luftuårdsforskning.
Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969
5.6.3 Naturvårdsverkets förslag till ändring i vattenvårdslagstiftningen
Naturvårdsverket föreslår att det i lämpligt sammanhang föreskrivs att uppgifter om mängd och beskaffenhet av avloppsvatten skall hållas tillgäng liga för tillsynsmyndighet på sätt myndigheten närmare bestämmer. Som motiv anges att en sådan ordning skulle förbättra övervakningsmöjlighe- terna och ge underlag för de allmänna eller särskilda föreskrifter som till synsmyndigheterna meddelar om skötsel och kontroll av reningsanlägg ningar eller andra skyddsåtgärder.
158
Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969
5.6.4 Remissyttrandena över naturvårdsverkets förslag
Förslaget om att uppgifter om mängd och beskaffenhet av avloppsvatten
skall hållas tillgängliga för tillsynsmyndighet är enligt länsstyrelsen i Mal
möhus län väsentligt. Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter om inte
bestämmelser härom bör meddelas i tillsynslagen.
Naturskyddsföreningen håller med om att frågan om generella eller sär
skilda föreskrifter om skötsel och kontroll av reningsanläggningar har stor
betydelse. Det borde vara självklart att effekten av varje reningsanläggning
övervakas på grundval av fortlöpande bestämningar av avloppsvattnets be
skaffenhet och mängd. Det vore också rimligt, att det övervakande organet
kunde bedöma dessa data i enlighet med vissa normer. Föreningen nämner
att man i en kanton i Schweiz nyligen fastställt högsta tillåtna gräns för fos-
fathalt i avloppsvatten. Det torde inte finnas några tekniska eller ekono
miska hinder för svenska reningsanläggningar att uppnå och hålla en mot
svarande effektivitet. Detta fordrar dock klara påbud och skärpt kontroll.
Industriförbundet förklarar sig positivt till den uppgiftsskyldighet som
verket har föreslagit. Behovet av sekretess måste dock beaktas, så att inte
exempelvis processtekniska företagshemligheter blir kända för obehöriga.
Institutet för vatten- och luftvårdsforskning anser att föreskrifter om
skötsel och kontroll av reningsanordningar och andra skyddsanordningar
är utomordentligt viktiga. Eftersom sådana kontrollföreskrifter för bl. a.
kommunala reningsverk fortfarande saknas är det enligt institutet svårt att
centralt bedöma hur dessa fungerar.
Ingeniörsvetenskapsakademien anser att uppgiftslämningen redan sker
på ett tillfredsställande sätt. Akademien framhåller som ett väsentligt in
tresse i tillsynssammanhang att uppgiftslämnarna får ett tillfredsställande
skydd mot obehörig insyn i process- och affärshemligheter.
5.7 Samordning
5.7.1 Immissionssakkunniga
De sakkunniga förutsätter att tillsynsorganen måste ha ett nära samar
bete med andra myndigheter.
Hälsovårdsnämndernas roll som miljövårdande myndigheter på det lo
kala planet understryks. Enligt 38 § hälsovårdsstadgan skall hälsovårds
nämnd tillse, att behövliga och skäliga åtgärder vidtas för att motverka vat
tenförorening inom kommunen. Det bör uttryckligen fastslås att motsva
rande skyldighet åvilar hälsovårdsnämnd också i fråga om luftförorening,
buller och andra sådana störningar. Någon verklig nyhet i sak torde detta
inte innebära utan närmast ett klargörande av vad som redan får anses
159
gälla. I detta sammanhang framhålls att man kan förutse ett ökat behov av
väl utbildade hälsovårdsinspektörer. Det är därför angeläget att utbild
ningskapaciteten på detta område stärks i både kvantitativt och kvalitativt
hänseende.
Länsstyrelsen får som tillsynsmyndighet på miljövårdsområdet anled
ning att nära samarbeta med hälsovårdsnämnderna. Den löpande övervak
ningen av förhållandena ute i orterna — t. ex. föroreningshalterna i vat
ten och luft — och av hur gällande föreskrifter iakttas vid olika företag
måste i stor utsträckning bygga på sådan samverkan. Att närmare reglera
formerna härför bör inte komma i fråga. De sakkunniga understryker att
de föreslagna nya reglerna om tillsyn genom statliga myndigheter inte är
avsedda att begränsa det ansvar som hälsovårdsnämnderna har enligt gäl
lande bestämmelser. Däremot kommer den nya statliga organisationen på
miljövårdsområdet att medföra ökade möjligheter för hälsovårdsnämnder
na att få sakkunniga råd och annat biträde vid lösningen av sina problem.
Frågan vilken roll hälsovårdsnämnd skall spela vid handläggningen av
förprövningsärenden och hur handläggningen skall samordnas med den till
ståndsprövning som nu enligt 63 § hälsovårdsstadgan ankommer på hälso
vårdsnämnd i vissa fall behandlas ingående. De sakkunniga betecknar häl
sovårdsnämnds möjlighet att avslå ansökan om tillstånd enligt 63 § hälso
vårdsstadgan som ett slags vetorätt. Denna torde i och för sig ha ringa prak
tisk betydelse. Hälsovårdsnämnderna torde hittills ha utnyttjat sina befo
genheter i detta hänseende mycket restriktivt och snarare varit benägna att
låta sig påverkas av lokaliserings- och arbetsmarknadssynpunkter. Trots
detta måste vetorätten i ganska hög grad återverka på förfarandet i förpröv
ningsärenden hos den centrala miljövårdsmyndigheten och länsstyrelserna.
Av rent praktiska skäl bör man undvika dubbelprövning, såvitt det är
möjligt. Från sökandenas synpunkt är det normalt ett rimligt krav att man
inte skall behöva vända sig till mer än en myndighet för att få samma sak
prövad. Sedan får det vara myndighetens uppgift att i behövlig utsträck
ning samarbeta med andra organ för att få ärendet utrett. Vad de sakkun
niga i detta fall anser vara de tyngst vägande argumenten är emellertid
dels den tidsutdräkt som skulle uppkomma, om hälsovårdsnämnderna bi
behölls vid sin beslutanderätt i fall som kommer att omfattas av de nya
förprövningsreglerna, dels det förhållandet att hälsovårdsnämnderna, även
utan att ha formell beslutanderätt, kan få tillräckligt inflytande och fylla
viktiga uppgifter vid handläggningen av förprövningsärenden enligt de nya
reglerna. En uppgift blir att kontrollera att förprövning verkligen kommer
till stånd i de fall då förprövningsskyldighet är föreskriven, en annan att
lämna uppgifter om lokala förhållanden och bevaka speciella lokala intres
sen, en tredje att kontrollera att vid förprövning fastställda villkor sedan
också efterföljs osv. Uppgifterna bör fullgöras i nära samverkan med de stat
Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969
160
Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969
liga miljövårdsmyndigheterna, främst länsstyrelsen. Beträffande de när
mare detaljerna i denna samverkan bör den centrala miljövårdsmyndigheten
utfärda behövliga anvisningar.
De sakkunniga anser det befogat att man helt upphäver de nuvarande
bestämmelserna om tillståndstvång i 63 § hälsovårdsstadgan. Bestämmel
serna bör ersättas med en hänvisning till att särskilda bestämmelser är med
delade om förbud mot att anlägga eller ändra vissa slag av fabriker och
andra inrättningar utan förprövning, om hälsovårdsnämndens medverkan
vid sådan prövning samt om verkan av tillstånd, som meddelats efter pröv
ning av vattendomstol.
Trots det nya systemet är det emellertid sannolikt att det kommer att
finnas behov av att i särskilda fall föreskriva förbud mot att vidta vissa åt
gärder utan tillstånd av hälsovårdsnämnden. Den lämpliga platsen för så
dana förbud är då de lokala hälsovårdsordningarna. Av 65 § andra stycket
hälsovårdsstadgan följer att föreskrifterna inte får gripa in på det område
som kommer att täckas av de föreslagna nya förprövningsreglerna.
De sakkunniga uppehåller sig särskilt vid frågan om samverkan mellan
miljövårdsorganen och organen för samhälls- och bebyggelseplanering. Det
är uppenbart att varje länsstyrelse som program för sitt mera långsiktiga
agerande på miljövårdsområdet behöver en plan. Lika klart är att arbetet
med att upprätta sådana planer bör drivas med ledning av anvisningar som
den centrala miljövårdsmyndigheten utfärdar och att det blir en viktig
uppgift för myndigheten att söka samordna arbetet inom de olika länen. En
verklig samordning kan knappast komma till stånd utan någon form av
riksplanering.
Under alla omständigheter kommer det nya verket att redan från början
ställas inför stora svårlösta problem på planområdet. Man bör därför över
väga att till verket knyta en särskild plan- eller planeringsexpert, eventu
ellt en specialist av samma typ som de hos länsstyrelserna verksamma läns-
planerarna. Viktigare är dock att man får till stånd ett rationellt samarbete
mellan naturvårdsverket och statens planverk. Någon författningsreglering
rörande detta samarbete bör — åtminstone tills vidare —- inte komma i frå
ga. I stället blir det ytterst beroende på de berörda myndigheterna själva att
finna en lämplig lösning. Även socialstyrelsen och statens institut för folk
hälsan bör engageras i arbetet på planområdet, eftersom man vid behand
lingen av planfrågor ofta behöver tillgång till omgivningshygienisk expertis.
Också oberoende av planfrågorna är det viktigt att ett samarbete mellan
naturvårdsverket samt socialstyrelsen och statens institut för folkhälsan
ordnas på lämpligt sätt. Detta samarbete bör bli omfattande och ingående.
De sakkunniga nämner vidare den speciella form av samverkan mellan
olika myndigheter och sammanslutningar som förekommer vid förbere
delse av ansökan om vattendomstols tillstånd till vissa större företag i vat
ten (kungörelsen den 24 april 1953, nr 177). Samma skäl som talar för ett
161
sådant förberedelseförfarande vid vattenförorenande företag kan också åbe ropas till stöd för att en motsvarande anordning tillskapas i fråga om luft- förorenande anläggningar. De sakkunniga föreslår vissa bestämmelser för detta ändamål.
Kommunerna har betydande intressen att bevaka i miljövårdsfrågor, ock så vid sidan av hälsovårdsnämndernas verksamhet. På vattenvårdens om råde har detta kommit till uttryck genom bestämmelser om att kommun får föra talan i vattenföroreningsmål. Motsvarande bestämmelser bör gälla på immissionsområdet. I förprövningskungörelsen föreslås dessutom en be stämmelse om att samråd skall äga rum med den eller de kommuner som frågan närmast rör, innan den centrala myndigheten eller länsstyrelsen fat tar beslut i förprövningsärende av vikt. I regel torde det få ankomma på länsstyrelsen att svara för samrådet med kommunerna också i fall då be slutet ankommer på den centrala instansen.
5.7.2 Remissyttrandena över de sakkunnigas förslag
I många remissyttranden understryks de sakkunnigas uttalande om häl sovårdsnämndernas betydelse och om samverkan mellan dem och tillsyns myndigheterna. Belysande är här överståthållarämbetets yttrande. Ämbetet framhåller att en fortsatt aktiv verksamhet från hälsovårdsnämndernas sida framstår som en förutsättning för att det tilltänkta systemet skall kunna fungera tillfredsställande. Särskilt i de största städerna disponerar hälso vårdsnämnderna över värdefull expertis. Hälsovårdsnämnderna bör enligt ämbetets mening medverka till att länsstyrelserna för sin tillsynsfunktion får tillgång till det informationsmaterial som finns samlat hos nämnderna. Det är angeläget att utnyttja nämndernas sakkunskap också vid handlägg ningen av förprövningsärenden. Flera länsstyrelser framför liknande tanke gångar.
Också stadsförbundet, kommunförbundet och företrädare för medicinska intressen betonar vikten av samverkan mellan tillsynsorganen och hälso vårdsnämnderna. Stadsförbundet framhäver i likhet med överståthållaräm- betet de resurser som hälsovårdsnämnderna i de större städerna har och menar t. o. m. att ärenden som enligt förslaget skall handläggas av länssty relse bör kunna delegeras till dessa hälsovårdsnämnder.
Svenska Företagares Riksförbund ställer sig mera tvivlande till hälso vårdsnämndernas möjligheter. I anslutning till förslaget om ändring av
38 § hälsovårdsstadgan framhåller förbundet att behövlig sakkunskap i re gel torde saknas inom hälsovårdsnämnderna, i varje fall i mindre kommu ner.
De sakkunnigas förslag att slopa tillståndstvånget enligt 63 § hälsovårds stadgan vinner anslutning eller lämnas utan invändning i remissvaren. Luftvårdsnämnden och några länsstyrelser menar att den samverkan som enligt
6 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 28
Kungl. Maj ds proposition nr 28 år 1969
162
förslaget skall ske mellan tillsynsmyndigheterna och hälsovårdsnämnderna
gör att nämndernas betydelse ökar eller i varje fall inte minskar, trots att
tillståndstvånget slopas. Om 63 § upphävs, förutsätter stadsförbundet att
hälsovårdsnämnderna får ett reellt inflytande på förprövningsärenden. In
dustriförbundet och SAF tar fasta på att förslaget om ändring av 63 § hind
rar dubbelprövning och anser därför att det är rationellt och i överensstäm
melse med kravet på snabb handläggning. Vikten av att undvika dubbel
prövning betonas också av andra remissinstanser.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län är tveksam om 63 § bör slopas och befarar
att det kan leda till att hälsovårdsnämndernas synpunkter ej beaktas till
räckligt. Det bör därför föreskrivas att hälsovårdsnämnd skall höras innan
beslut fattas i förprövningsärende. Också länsstyrelsen i Stockholms län
anser att hälsovårdsmyndigheternas roll knappast blivit vederbörligen be
tonad i sakkunnigförslaget.
Kommerskollegium uppehåller sig vid vissa risker för kollision mellan
hälsovårdsstadgan och den föreslagna immissionslagstiftningen. Kollegiet
erinrar sålunda om bestämmelsen i 65 § andra stycket hälsovårdsstadgan.
Enligt kollegiets mening medför denna bestämmelse — sedan immissions
lagstiftningen trätt i kraft — att lokal hälsovårdsordning ej får innehålla
bestämmelser om sådan sanitär olägenhet som är att hänföra till immis-
sion. Kollegiet ser häri en motsättning till de sakkunnigas uppfattning. Om
de sakkunnigas tolkning av 65 § är riktig, anser kollegiet att det lätt kan
uppstå otillfredsställande förhållanden. Hälsovårdsordningens giltighet skul
le då bli beroende av vad som för tillfället gäller enligt Kungl. Maj :ts beslut.
Till skillnad från de sakkunniga anser kommerskollegium vidare att hälso
vårdsnämnd bör vara hindrad att ingripa med föreläggande och förbud
m. m. om naturvårdsverket lämnat medgivande till en anläggning. Enligt
kollegiets åsikt fordrar rättssäkerheten att hälsovårdsnämnd ej befattar sig
med immissionsärenden i vidare mån än att nämnden inom ramen för sin
tillsynsverksamhet på hälsovårdsområdet anmäler fall av sanitär olägenhet
till naturvårdsverket eller länsstyrelsen.
Nödvändigheten av samverkan mellan miljövårds- och planeringsorgan
framhävs i många remissvar.
Byggnadsstyrelsen anser det särskilt angeläget att byggnadsnämnderna
får tillfälle att framlägga sina synpunkter och önskemål, framför allt när
det gäller lokaliseringen. Vidare betonar styrelsen vikten av samarbete med
planverket. Länsstyrelsen i Jämtlands län går ett steg längre och menar att
det nära sambandet mellan plan- och miljövårdsfrågor talar för att hand
läggningen av sådana frågor förs samman till ett gemensamt organ. Advokat
samfundet framhåller att det också efter ett tillstånd enligt vatten- och im-
missionslagarna kan kvarstå ovisshet om lokaliseringen. Det är därför ange
läget att det sker en översiktlig bedömning genom ett särskilt organ för riks-
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
163
planering eller på annat sätt. I likhet med flera andra remissinstanser un derstryker industriförbundet och SAF allmänt vikten av samverkan mellan miljövårdsorganen och organen för samhälls- och bebyggelseplanering.
Kommerskollegium behandlar en fråga om kollision mellan byggnadsbe- stämmelser och föreskrifter i immissionsfall. Planverket äger utfärda bin dande föreskrifter på hela byggnadsområdet. Detta innebär bl. a. att plan verket efter samråd med naturvårdsverket i princip är oförhindrat att utfärda bestämmelser som i verkligheten avser rena immissionsförhållanden och vilka blir bindande för byggnadsnämnder och de byggande. Bortsett från det anmärkningsvärda i att naturvårdsverket därigenom får en laglig möjlighet att på stora områden utbyta anvisningar mot föreskrifter, kan kollegium inte finna annat än att dylika föreskrifter kommer att gälla oavsett om vatten domstolen i ett tillståndsärende funnit andra föreskrifter tillfyllest (jfr prop. 1967: 81, s. 19 och 20). Vattendomstol kan sålunda i ett visst mål före skriva exempelvis att skorstenen på en oljeeldningscentral skall vara minst 20 meter hög för att minska den luftförorenande effekten, varefter planver ket utfärdar den generella föreskriften att alla skorstenar av detta slag skall vara minst 40 meter höga. En sådan rättsordning är enligt kollegiets upp fattning ohållbar.
I anslutning till frågan om samverkan på planområdet anför SMHI att institutet bör utnyttjas som expertorgan i vattenförsörjnings-, vattenförore- nings-, immissions- och klimatologiska frågor, i den mån en regionplane ring kommer till stånd. SMHI har också mera allmänna synpunkter på sam- verkansfrågorna och pekar på lämpligheten av att naturvårdsverket så långt möjligt utnyttjar statliga expertorgan för att skaffa det basmaterial som verket behöver för sin bedömning.
Försvarets forskningsanstalt betonar vikten av att ett intimt samarbete kommer till stånd mellan naturvårdsverket och de forskningsinstitutioner som bl. a. bedriver studier med anknytning till immissionsproblem.
Arbetsmedicinska institutet, som inrättades den 1 juli 1966, framhåller att institutet och naturvårdsverket har flera gemensamma intressen att bevaka på miljövårdens område. Ett nära samarbete kan därför bli frukt bärande. En önskvärd inledning till samarbetet vore att institutet blir representerat i det till naturvårdsverket knutna luftvårdsrådet.
Enligt statens växtskyddsanstalt bör anstaltens sakkunskap i växtpato- logiska frågor kunna vara till nytta vid bedömningen av immissionsskador.
En allmänt tveksam inställning till den föreslagna lösningen av orga nisationsfrågorna har länsstyrelsen i Stockholms län. Enligt länsstyrelsens mening torde systemet aktualisera samordningsproblem av betydande räck vidd. För att fungera torde systemet kräva att de berörda instanserna i alla sammanhang visar förmåga till intimt samarbete, som det knappast lär vara fullt realistiskt att utan vidare räkna med.
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
164
Enligt Riksförbundet för allmän hälsovård visar erfarenheten att det är
svårt att få till stånd ett verkligt samarbete om många olika intressenters
medverkan krävs. Förbundet anser därför att det behövs klara direktiv för
samspelet mellan olika expert- och kontrollorgan.
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
5.8 Domstolsprövning och ersättningsregler
5.8.1 Immissionssakkunniga
De sakkunnigas förslag innebär att såväl tillståndsfrågor som ersätt
ningsfrågor i immissionsmål skall handläggas av vattendomstolarna. Er
sättningsanspråk skall kunna framställas i ansökningsmål som avser till
stånd till immitterande verksamhet, men som regel skall sådana anspråk
väckas genom stämning. Genom stämning skall talan också kunna väckas
om förbud mot verksamhet som kan medföra immissioner eller om skydds
åtgärder mot immissioner.
Det är ofrånkomligt att vid immissionsreglernas utformning skilja mel
lan frågan om en verksamhets tillåtlighet och frågan om sakägares rätt
till ersättning. Olika förutsättningar måste uppställas för sanktionsformen
förbud och för sanktionsformen skadestånd. Skadeståndsfrågan blir en
rent civilrättslig fråga, där något behov av offentlig kontroll inte finns.
Frågan underkastas i stället parternas fria disposition. Reglerna om er
sättning i immissionsfall måste utformas i nära anslutning till allmänna
skadeståndsrättsliga principer. De stora likheter och det nära samband
som finns mellan immissionerna — särskilt luftföroreningarna — och vat
tenföroreningarna gör det angeläget att ersättningsreglerna bringas att
överensstämma så nära som möjligt med motsvarande regler på vatten-
föroreningsområdet. Detta betyder inte att man utan vidare bör ta de nu
varande ersättningsreglerna i vattenlagen som förebild. Det finns emeller
tid anledning att iaktta viss försiktighet, när man frångår de principer
som kommit till uttryck i vattenlagen.
Huvudprincipen för ersättningsansvar i immissionsfall är -—- liksom i vat-
tenföroreningsfall — en regel om strikt ansvar, alltså ett ansvar oberoende
av uppsåt eller vårdslöshet. Det utesluter emellertid inte att andra ska-
deståndsprinciper och ersättningsregler kan komma i fråga. Den allmän
na skadeståndsrättens oskrivna regler om ansvar för vållande till sak-
och personskada kan bli tillämpliga och vidare kommer vid sidan av im-
missionslagen att gälla särskilda bestämmelser om ersättning i flera spe
ciallagar, t. ex. bestämmelser om ersättning för skada i följd av atom-
reaktordrift, järnvägsdrift och elektriska anläggningar.
Inom immissionsrätten brukar man uppställa två rekvisit för det strikta
ansvarets inträde: väsentlighetsrekvisitet och ortsvanlighetsrekvisitet. Des
165
sa finns med också i de sakkunnigas förslag. Den som genom immission orsakar olägenhet av någon betydelse skall enligt förslaget ersätta skadan, i den mån ej olägenheten skäligen bör tålas med hänsyn till förhållan dena i orten eller till dess allmänna förekomst under jämförliga förhållan den. Bestämmelsen överensstämmer med vad som gäller i fråga om vat tenföroreningar.
Bestämningen »olägenhet av någon betydelse» bör klargöra att regeln inte omfattar bagatellartade olägenheter, som inte spelar någon praktisk roll. För den skälighetsbedömning som bestämmelsen framtvingar kan man få en viss ledning genom en jämförelse med vad fastighetsägare i all mänhet får tåla under liknande omständigheter.
Ortsvanligheten förkastas som grundläggande rekvisit vid prövning av frågor om skyldighet att förebygga immissioner eller avstå från immit- terande verksamhet. När det gäller förutsättningarna för den rent civil rättsliga sanktionsformen skadestånd är det däremot naturligt att till mäta det förhållandet att en störning går utöver vad som är vanligt i orten största betydelse som rekvisit för det strikta ersättningsansvarets inträde. Vid sidan av ortsvanligheten bör också beaktas vad som allmänt förekommer under jämförliga förhållanden på andra orter. Utrymmet för att dessutom tillmäta störningens väsentlighet självständig betydelse är inte stort.
Ortsvanligheten bör hänföras till den olägenhet som immissionen för orsakar. Vid ersättningsfrågornas bedömning står den störda fastigheten i centrum för intresset. Med »orten» avses den störda fastighetens omgiv ning. Hur långt orten bör anses sträcka sig kan ibland vara svårt att be stämma. Ortsbegreppet ansluter sig ju inte till någon särskild form av administrativ eller annan indelning. Enligt de sakkunniga bör rättstill- lämpningen ha en viss frihet att med ledning av de faktiska omständig heterna bestämma ortsbegreppet i de särskilda fallen. Det torde vara skäl att inte tolka begreppet alltför snävt.
Betydelsen av hur begreppet ort tolkas blir mindre, om man vid sidan av ortsvanligheten inför rekvisitet »olägenhetens allmänna förekomst un der jämförliga förhållanden». Detta rekvisit, som fått benämningen all- mänvanlighetsrekvisitet, ger ett lämpligt utrymme för att man skall kunna tillgodose behovet av en viss rörelsefrihet i samhällsutvecklingen. Det skulle vara alltför hämmande, om varje ny immission i en trakt skulle medföra strikt ersättningsansvar så snart den hade någon betydelse. Vad som allmänt förekommer under jämförliga förhållanden i andra trakter bör i sådana situationer vara ett rimligt mått på vad som får tålas utan er sättning. Det är inte bara immissionens art utan också dess intensitet som skall beaktas. I regel förhåller det sig så att immissionen kan anses allmänvanlig endast upp till en viss nivå — men att enstaka fastigheter
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
drabbas av olägenheter därutöver, t. ex. vid trafikimmissioner sådana fas
tigheter som ligger särskilt nära immissionskällan. I de senare fallen kan
då ersättning komma i fråga.
Utanför regeln om strikt ersättningsansvar faller skador som har sin
orsak i att den skadelidande tål särskilt litet, dvs. är speciellt immissions-
känslig. Allmänna skadeståndsrättsliga regler blir då i stället tillämpliga.
Förslaget upptar en uttrycklig bestämmelse om att den som har medver
kat till skadan genom eget vållande kan få nöja sig med jämkad ersätt
ning. Frågan om medvållande på detta område medför speciella tillämp-
ningssvårigheter. Som exempel på omständigheter som bör kunna be
aktas inom ramen för en allmänt hållen regel om jämkning vid medvål
lande nämns underlåtenhet från skadelidandes sida att fästa immittentens
uppmärksamhet på skador och skaderisker.
Undantagsvis kan regeln om jämkning vid medvållande också lösa priori-
tetsfrågor. Omständigheterna måste då vara speciella. Lösningen av priori
tet sproblemen är i allmänhet främst att söka i ortsvanlighets- och allmän-
vanlighetsrekvisiten. Den som har inrättat sitt företag så att störningarna
därifrån inte överstiger vad som är vanligt i orten eller allmänt förekom
mer under jämförliga förhållanden behöver sedan i regel inte riskera att
bli ålagd ersättningsskyldighet, även om grannfastigheternas användning
ändras genom ny bebyggelse och olägenheter uppkommer vid det nya an
vändningssättet. Anledningen härtill är då inte att immittenten var först
på platsen utan att olägenheterna redan är ortsvanliga eller allmänvan
liga. Man brukar i det sammanhanget tala om kollektiv prioritetsrätt.
Förslaget till immissionslag upptar också en bestämmelse om ersättning
för framtida skada, som kan utgå i fall då ersättningens belopp lämpligen
kan uppskattas pa förhand. Den omständigheten att många anläggnings
typer samtidigt är vatten- och luftförorenande och att det över huvud an
ses lämpligt att frågor rörande dem behandlas parallellt utgör ett starkt
skäl för att på denna punkt söka en lösning i nära anslutning till vatten
lagens regler i ämnet. De sakkunniga understryker, att möjligheten att
få till stånd en förhandsbestämning av immissionsersättning torde kunna
utnyttjas endast i ett begränsat antal fall.
I förslaget finns även regler om att ersättning för framtida skada kan
bestämmas till årliga belopp och att dessa kan jämkas, när ändrade för
hållanden påkallar det.
Kretsen av ersättningsberättigade begränsar de sakkunniga genom preci
seringen av sakägarbegreppet i 1 kap. 2 § förslaget till immissionslag. Som
förutsättning för att ersättning skall utgå enligt regeln om strikt ansvar
gäller alltså att den skadelidande genom äganderätt eller nyttjanderätt
eller annan särskild rätt har anknytning till den fasta egendomen som träf
fas av immissionen, medan den som står utanför denna krets är hänvisad
166
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
att helt grunda sin ersättningstalan på allmänna skadeståndsrättsliga prin ciper, dvs. i första hand culparegeln.
På immissionsområdet måste man räkna med att störningsskador, om än blott i enstaka undantagsfall, kan vara så allvarliga att en fastighet eller fastighetsdel i immissionskällans närhet blir mer eller mindre oan vändbar för normalt bruk. Särskilt kan sådana situationer tänkas före komma vid stora trafikanläggningar som flygplatser och motorvägar. Re dan enligt gällande rätt kan i vissa fall lösningsskyldighet inträffa, när viss verksamhet orsakar synnerligt men på fastighet eller del därav. Bestäm melser härom finns i expropriationslagen, vattenlagen och lagen om all männa vägar. Enligt de sakkunniga finns på immissionsområdet ett verk ligt praktiskt behov av bestämmelser om lösningsplikt, och i förslaget till immissionslag upptas därför en sådan regel. Den i regeln förutsatta verkan av en immission — att fastighet eller fastighetsdel blir onyttig för ägaren eller att vid dess begagnande eljest synnerligt men uppkommer — torde så gott som uteslutande komma i fråga, när det gäller immissioner som innebär risk för människors hälsa. Att en genom immission orsakad sak skada skulle ha sådan omfattning och intensitet är enligt de
sakkunniga
inte sannolikt.
5.8.2 Remissyttrandena över de sakkunnigas förslag
Vattenöverdomstolen är ense med de sakkunniga om att ersättnings reglerna på vattenförorenings- och immissionsområdena bör bringas att överensstämma så nära som möjligt och att man bör undvika att utan starka skäl ändra de principer som kommit till uttryck i vattenlagen.
De sakkunnigas inställning att man vid immissionsreglernas utformning bör skilja mellan frågan om användningens-verksamhetens tillåtlighet och frågan om sakägares rätt till ersättning vinner uttryckligt stöd av bl. a. vattenöverdomstolen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, industriförbundet och SAF. Vattenöverdomstolen framhåller, att man därigenom vinner över ensstämmelse med vad som gäller enligt vattenlagstiftningen.
Mot förslaget att strikt skadeståndsansvar skall gälla finns inga erin ringar. Sveriges advokatsamfund anser det välbetänkt att tillämpa samma princip som gäller enligt vattenlagen och som även kommit till uttryck i rättspraxis på immissionsområdet. Klarare uttalanden beträffande frågan i vad mån fastighetsägare kan göras ansvarig när särskild företagare finns efterlyses av Föreningen Sveriges häradshövdingar, Svenska försäkringsbo lags riksförbund och Stockholms handelskammare.
Ortsvanlighets- och allmänvanlighetsrekvisiten kritiseras av Föreningen
Sveriges häradshövdingar, som ifrågasätter om dessa rekvisit är ägnade att ge en i rimlig grad säker och välgrundad ledning vid bedömande av ersätt
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969 167
168
ningsfrågorna. Föreningen erinrar om att ortsvanlighetsrekvisitet utsattes
för stark kritik under remissbehandlingen av lagberedningens förslag och
att de sakkunniga också funnit, att ortsvanligheten inte duger som grund
läggande princip vid tillåtlighetsprövningen. Enligt föreningens mening är
de erinringar som sålunda riktats mot ortsvanligheten — bl. a. att begrep
pet är dunkelt och vagt och alltför relativt för att i längden kunna ge en
enhetlig praxis — också tillämpliga när det gäller ersättningsfrågor. För
eningen anser, att ortsvanligheten ger bristfällig ledning exempelvis i situa
tioner, då det är fråga om successivt ökande immissioner från nytillkomna
immissionskällor eller då det gäller helt nya typer av immissioner, och
ifrågasätter vidare, om normen medger tillräckligt hänsynstagande till olika
användningssätt hos de drabbade fastigheterna på en ort. Föreningen för
ordar, att ortsvanlighets- och allmänvanlighetsrekvisiten ges en mindre av
görande betydelse och att väsentlighetslcravet i stället betonas mera.
Vattenöverdomstolen anser, att det saknas anledning att begränsa rätten
till skadestånd med stöd av rekvisitet allmänvanlighet. Enligt vattenöver-
domstolens uppfattning bör behovet av rörelsefrihet i samhällsutvecklingen
tillgodoses genom tillåtlighetsreglernas utformning. Rätten till skadestånd
bör däremot inte göras beroende av hur förhållandena på en ort av helt
annan karaktär gestaltar sig. Rekvisitet kan enligt vattenöverdomstolen rent
av leda till att rådande missförhållanden, om de är tillräckligt vanliga, med
för frihet från skadeståndsskyldighet för den som smutsar ned oförstörda
vattendrag eller förorenar en orörd natur med immissioner. Dessutom fram
håller vattenöverdomstolen att begreppet allmänvanlighet i .sig är oklart.
En ledamot av vattenöverdomstolen menar, att man inte med stöd av
rekvisiten väsentlighet och ortsvanlighet, åtminstone om sistnämnda be
grepp skall tolkas som hittills skett, kan begränsa den i den allmänna skade-
ståndsrätten inrymda ersättningsskyldigheten i sådan utsträckning, att den
överensstämmer med de grundsatser som anses gälla inom grannelagsrätten.
Han anser därför, att övertygande skäl talar för att ersättningsskyldigheten
utformas i enlighet med de sakkunnigas förslag.
Stadsförbundet och Riksförbundet Landsbygdens folk framhåller, att
väsentlighets-, ortsvanlighets- och allmänvanlighetsrekvisiteten synes ha
stöd i rättstillämpningen.
Den av de sakkunniga dragna nedre ersättningsgränsen »olägenhet av nå
gon betydelse» måste enligt flygförvaltningen befaras leda till många onödiga
käromål, kanske rentav till trakasseri, ty den som berörs av en immission
kommer lätt att förbise den i lagtexten följande inskränkningen i rätten att
erhålla ersättning, och det är dessutom svårt att bilda sig en uppfattning
i det enskilda fallet om inskränkningens inverkan. Flygförvaltningen anser,
att denna från vattenlagen hämtade förebild är olämplig, i varje fall när det
är fråga om buller.
Medicinalstyrelsen och läkaresällskapet framhåller i anslutning till frå
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
169
gan vilka olägenheter som måste tålas utan ersättningsanspråk, att skälig- lieten i tålandet bör bedömas framför allt från hälsovårdsmässiga utgångs punkter och att detta tydligare än som skett bör uttryckas i lagen.
I fråga om skadeståndsberäkningen framhåller industriförbundet och arbetsgivareföreningen, att ersättning — i överensstämmelse med gällande rätt — i princip bör utgå endast för den del av en immissionsskada som ligger över gränsen för vad som enligt huvudregeln skäligen bör tålas. Stock holms handelskammare och Skånes handelskammare är av samma me ning.
Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller, att det torde vara klart att medverkansregeln i 6 kap. 1 § strafflagen som uttryck för en allmän rätts grundsats är tillämplig även i förevarande fall. Att trots detta i immissions- lagen och vattenlagen skriva in en särskild jämkningsregel förefaller läns styrelsen knappast behövligt eller ens lämpligt.
Stadsförbundet delar däremot de sakkunnigas uppfattning att bestämmel sen om jämkning kan vara motiverad — bl. a. som en påminnelse för sak ägare om skyldighet att i viss utsträckning själv vara verksam för att be gränsa skada — oaktat att medvållande från den skadelidandes sida så som grund för nedsättning av skadestånd torde följa av allmänna skade- ståndsrättsliga principer.
Kammarkollegiet, som inte har någon erinran mot jämkningsföreskriften i och för sig, anmärker med anledning av de sakkunnigas uttalande i moti ven att jämkning på grund av medvållande kan komma i fråga bl. a. om den skadelidande underlåtit att fästa immittentens uppmärksamhet på skador och skaderisker, att det förefaller väl strängt mot den skadelidande. Det bör enligt kollegiets uppfattning i stället åligga immittenten — som ett led i de skyddsåtgärder och övriga försiktighetsmått, som han är skyldig att vid ta — att förvissa sig om vilka skador den immitterande verksamheten kan ge upphov till.
Svenska kraftverksföreningen fäster däremot särskild betydelse vid de sakkunnigas uttalande i motiven att passiviteten hos den skadelidande kan bedömas som ett medvållande, som kan medföra jämkning av ersättningen ända ned till noll.
Flygförvaltningen och luftfartsverket vill ge prioriteten större betydelse i ersättningsfrågor.
Den föreslagna regeln om lösningsplikt tillstyrks av bl. a. byggnadsstyrel sen, Föreningen Sveriges häradshövdingar och Stadsförbundet. Enligt för eningens mening får emellertid bestämmelsen en alltför snäv begränsning genom de sakkunnigas uttalande att lösningsplikt så gott som uteslutande torde komma i fråga när det gäller immissioner som innebär risk för män niskors hälsa.
Fortifikationsförvaltningen anser, att förslaget bör kompletteras med en bestämmelse om viss inlösningsrätt för immittent. Denna lösningsrätt skulle
6f Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 28
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
170
i avvaktan på eventuell ändring av expropriationslagen kunna begränsas till
sådana fall då enligt vattendomstolens bedömning antingen påkallade och
behövliga skyddsåtgärder skulle bli orimligt ekonomiskt betungande eller
ändamålet med den immitterande verksamheten är expropriationsgrundan-
de och ersättningen för den genom immissionen förorsakade skadan skulle
uppgå till två tredjedelar av den immitterade fastighetens värde.
Sveriges lantbruks förbund gör gällande, att det inte bara bör förekomma
skyldighet för den som utövar störande verksamhet att inlösa den störda
fastigheten. Det finns lika starka skäl att medge rätt för den som var först
på platsen att kräva, att den som vill undgå störning skall inlösa hans fas
tighet eller ersätta honom för nedläggningen av verksamheten. Liknande
synpunkter framförs av lantbruksstgrelsen, skogs- och lantbruksakademien
samt länsstyrelserna i Kristianstads och Malmöhus län. Särskilt framhålls
de problem som uppstår för jordbruksnäringen, när bebyggelse och anlägg
ningar av olika slag söker sig ut i jordbruksområden.
Svensk industriförening, som inte har några principiella invändningar
mot bestämmelsen om lösningsplikt, framhåller att bestämmelsen bör kom
pletteras med klara regler angående metoden för bestämmande av lösenbe
loppets storlek och att vattenlagens regler i detta avseende möjligen kan vara
vägledande.
Beträffande ersättning för framtida skada ifrågasätter vattenfallsverkct
om årliga ersättningar, som man i lagstiftningssammanhang i modern tid
velat undvika, bör komma i fråga såsom ersättningsform i andra fall än
sådana där det är omöjligt att på förhand uppskatta en skada.
Svenska kraftverksföreningen understryker, att årlig ersättning för fram
tida skada bör vara ett undantag, som kan få användas när man inte kan
bedöma hur lång tid en skada kommer att fortgå. Både för företagen och de
skadelidande torde det vara mest praktiskt att ersättning som regel utgår
i form av engångsbelopp. Formuleringen av ersättningsregeln i immissions-
lagen 3 kap. 2 § anger enligt föreningens mening inte lika tydligt som
9 kap. 47 § vattenlagen att årlig ersättning är en undantagsform. Det bör
först anges att ersättning i pengar skall bestämmas att utgå på en gång
och därefter att, när skälig anledning därtill föreligger, årlig ersättning kan
utdömas.
Svensk industriförening anser däremot att engångsbelopp som ersättning
för framtida skada är olämpligt, eftersom de snabba tekniska framstegen
på mycket kort tid kan medföra, att tämligen svårartade immissioner utan
större kostnader kanske helt kan elimineras och att det därför måste vara
mycket vanskligt att för någon längre period söka bedöma det framtida
men som kan uppstå för en granne på grund av viss verksamhet. För
eningen anser, att ersättningen i dessa fall endast bör kunna bestämmas
att utgå med visst årligt belopp, som bör kunna jämkas när väsentligt
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
171
ändrade förhållanden påkallar det. Beslut rörande framtida ersättning bör enligt föreningen antecknas i fastighetsbok.
Några remissinstanser framhåller, att ersättning för redan inträffad skada och för framtida skada bör beräknas efter samma grunder. Vattenöverdomstolen påpekar, att hänvisningen i 3 kap. 4 § immissionslagen till 9 kap. vattenlagen avser endast framtida skada och att detta synes inne bära att t. ex. bestämmelsen i 9 kap. 8 § vattenlagen blir tillämplig en dast på sådan skada. Vattenöverdomstolen anser det inte vara någon ända målsenlig lösning att låta ersättningsbedömningen ske efter olika grunder, beroende på om ersättningen skall bestämmas på förhand eller ej. Särskilt gäller detta om ersättningsfrågan tagits upp i ett ansökningsmål, men an setts böra uppskjutas under prövotid. Vid det avgörande av frågan som sedan skall äga rum bör bedömningen ske efter samma grunder såväl för gången tid som för framtiden. Även för övriga fall torde skäl saknas att använda olika bedömningsgrunder för gången tid och för framtiden.
Ej heller hovrätten för Nedre Norrland är helt övertygad om att i fråga om rätten till ersättning och dennas beräkning åtskillnad bör göras mellan ersättning för inträffad skada och ersättning för framtida skada, en åt skillnad som skulle innebära att för den skadelidande mindre frikostiga regler skulle gälla i förra fallet än i det senare. Det kan enligt hovrätten inte gärna vara ändamålsenligt att immittent skadeståndsrättsligt kommer i ett fördelaktigare läge genom att undandra sig förprövning och därmed ris ken att bli ålagd ersättning för framtida skada. Under alla förhållanden anser hovrätten att den oklarhet som i dessa stycken finns i förslaget bör undanröjas. Föreningen Sveriges häradshövdingar anför liknande syn punkter.
Lantmäteristgrelsen anser, att man bör överväga att införa möjlighet att från ersättning till fastighetsägare för skada som förorsakats av immitte- rande verksamhet avräkna nytta när — såsom ofta torde vara fallet — verk samheten även medfört stegring av fastighetsvärdena trots att den föror sakar besvär genom immissioner. Enligt styrelsens mening talar goda sak liga skäl för en närmare anslutning av ersättningsprinciperna i immissions lagen till byggnadslagens och naturvårdslagens ersättningsregler.
Föreningens Sveriges häradshövdingar ifrågasätter om bärande skäl finns att behålla skillnaderna i ersättningsprinciper mellan expropriationsrätten och vattenlagen. Föreningen framhåller, att det kan tänkas fall, då ska dor som härrör från samma immission ersätts efter skilda principer.
Expropriationsutredningen uttalar att frågorna om ersättnings- och lös- ningsskyldighet på grund av grannskapsstörande verksamhet är föremål för uppmärksamhet från expropriationsutredningens sida. Inom utredning en har diskuterats flera tänkbara lösningar, bl. a. möjligheten att ur ex propriationslagen helt utmönstra nu gällande regler om ersättnings- och lösningsskyldighet på grund av s. k. företagsskada på restfastighet och i
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
172
någon form överföra dessa bestämmelser till immissionslagstiftningen. För
en sådan åtgärd talar framför allt önskvärdheten av att i ett sammanhang
kunna bedöma samtliga verkningar av en immitterande anläggning.
5.8.3 Naturvårdsverkets organisationsförslag
Naturvårdsverket framhåller att prövningen av sakägarintressen, när
mast skadeståndsfrågorna, inrymmer väsentliga drag av rättskipning. Även
om verkets förslag att tillståndsprövningen skall ske i administrativ ord
ning genomförs talar därför goda skäl för att prövningen av sakägar
intressen bör ske genom domstolsförfarande, antingen vid vattendomstol
eller annat forum. I övrigt går naturvårdsverket inte in på domstolsfrågan.
När naturvårdsverkets utredning remitterades till olika myndigheter och
organisationer för yttrande bifogades till ledning för remiss myndigheterna
en promemoria, som upprättats inom justitiedepartementet och som inne
håller vissa överväganden om domstolar i fastighetsmål. Promemorian in
nehåller i huvudsak följande.
Vid beredningen av fastighetsbildningskommitténs förslag till fastighets
bildningslag har domstolsfrågan ägnats stor uppmärksamhet. Vissa över
väganden har lett fram till att domkretsarna bör göras större än de är f. n.
Beträffande både markanvändningsfrågor och värderingsfrågor i fastig-
hetsbildningsmål är det av värde att enhetliga principer kan tillämpas
för större regioner. Markanvändningsfrågor och framför allt värderings
frågor är centrala också i expropriationsmål. Från både principiell och prak
tisk synpunkt är det lämpligt att de värderingsfrågor som aktualiseras vid
fastighetsbildning och vid expropriation prövas av samma domstol. Om
naturvårdsverkets organisationsförslag genomförs, är det naturligt att
också lägga ersättningsfrågorna i immissionsmål på domstol som har att
pröva fastighetsbildnings- och expropriationsmål. Frågan om vattendom
stolarnas framtida ställning även i andra mål enligt vattenlagen bör be
aktas inom ramen för en allmän översyn av vattenlagen.
I promemorian anförs vidare att det inte bör komma i fråga att inrätta
specialdomstolar för de uppgifter som nu nämnts. I stället bör de nya
domstolarna — som lämpligen kan benämnas fastighetsdomstolar — kny
tas till den befintliga underättsorganisationen på så sätt att vissa under
rätter utses att i särskild sammansättning handlägga alla fastighetsmål.
I domstolen bör ingå två domare vid underrätten, en tekniker och två
nämndemän.
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
173
5.8.4 Remissyttrandena över naturvårdsverkets förslag
Frågan om vid vilket forum ersättningsfrågorna skall behandlas berörs
i några av yttrandena över naturvårdsverkets organisationsförslag. Vatten-
överdomstolen anser att ersättningsfrågorna fortfarande bör handläggas
av vattendomstolarna. Skadeverkningarna av framför allt vattenförorening
kan ofta sträcka sig över stora områden, i synnerhet om någon av de stora
sjöarna berörs. Vattenöverdomstolen menar att en enhetlig bedömning
därför vinns bäst om behandlingen sker vid vattendomstolarna. Också vat-
tenfallsverket föredrar vattendomstolarna. Verket pekar på att vatten
domstolarna redan handhar vattenföroreningsfrågor och har kunnande
och erfarenhet inom vitt skilda skaderegleringsområden. Vidare framhål
ler vattenfallsverket att de skisserade fastighetsdomstolarna får en mer
begränsad och ensidigt inriktad teknisk expertis. I varje fall bör ändring
inte ske så länge vattendomstolarna finns kvar.
Också kammarkollegiet och lantbruksstgrelsen uttalar sig för att vatten
domstolarna t. v. har hand om ersättningsfrågorna. Om dessa frågor för
läggs till fastighetsdomstolar kan enligt kollegiets mening den komplika
tionen uppkomma att ersättningsfrågor som hänger samman med ett och
samma företag kan komma att handläggas såväl av vattendomstol (vatten-
bortledning, byggande i vatten) som av fastighetsdomstol (utloppsledning,
störningsskador).
Länsstyrelsen i Stockholms län anser att ersättningsfrågorna lämpligen
bör prövas av expropriationsdomstolar, medan länsstyrelsen i Kristianstads
län uttalar sig för de skisserade fastighetsdomstolarna. Dessa förordas
också av ett par överlantmätare i yttranden till länsstyrelser.
5.9
Avgifter, finansieringshjälp m. m.
5.9.1 Immissionssakkunniga
Under utredningsarbetet har flera frågor aktualiserats som de sakkun
niga har ansett sig hindrade att behandla. Hit hör t. ex. tanken att mot
verka miljöstörande faktorer genom att belägga dem med någon form
av allmän avgift eller skatt.
De sakkunniga anser att det är angeläget att gynnsammare avskrivnings-
regler införs beträffande investeringar för vatten- och luftvård. Den nya
myndighetsorganisationen på vatten- och luftvårdsområdena bör medföra
ökade möjligheter att lösa avskrivningsproblemet på ett lämpligt sätt ge
nom att organisationen kan anlitas för kontroll och sakkunnig vägledning.
Med hänvisning till att det utomlands förekommer inte bara avskrivnings-
lättnader för investeringar av ifrågavarande slag utan också kreditstöd
och rena statsbidrag uttalar de sakkunniga, att motsvarande åtgärder gi
174
vetvis kan bli aktuella även hos oss, om saken anses tillräckligt trängande.
Som exempel nämns fall då fråga uppkommer om att kräva effektiva re
ningsåtgärder av en äldre, grovt förorenande industri, som är den enda
i sin ort och därför har stor betydelse för arbetstillgången där. Om man
inför regler om särskilda avskrivningsförmåner eller annan finansierings
hjälp, bör dessa regler utformas så att de gör det möjligt att ställa större
krav på sådana åtgärder än vad som eljest hade varit fallet. För att en ak
tiv offentlig medverkan i arbetet med att lösa immissionsproblemen skall
leda till goda praktiska resultat krävs det att åtgärderna mot immissioner
i så stor utsträckning som möjligt kommer till stånd på frivillighetens väg.
Det är därför enligt de sakkunniga av största betydelse att man skapar mo
tiv till frivilliga insatser.
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
5.9.2 Remissyttrandena över de sakkunnigas förslag
Flera remissinstanser uttalar sig för avgifter på miljöstörande verksam
het. Ändamålen med avgifterna är växlande. Handelshögskolan i Stockholm
ser ett avgiftssystem som ett alternativ till den föreslagna metoden med
reglerande bestämmelser, förbud, rekommendationer osv. Denna stånd
punkt hänger samman med handelshögskolans grundsyn på immissionerna
som ett samhällsekonomiskt problem. Bästa möjliga användning av eko
nomiska resurser — vad som i den ekonomiska teorin brukar kallas op
timal resursallokering — kan man inte uppnå om immittenter kan välja
produktions- och teknikalternativ utan att immissionernas yttre verk
ningar på något sätt inräknas som kostnadsposter. Så länge den kostnad
som påtvingas immittent inte är högre än som svarar mot den negativa
verkan av immissionen är det inte meningsfullt att hävda att de immissions-
bekämpande åtgärderna inte får medföra större belastning än »samhälls
ekonomin tål». Frågan om på vilka sätt de samhällsekonomiska kostnader
na skall tas ut av immittenterna har enligt handelshögskolan både teoretis
ka och praktiskt-politiska sidor. Det kan tänkas att den teoretiskt riktigaste
metoden i många fall skulle vara att avgiftsbelägga immissionerna. Han
delshögskolan kommer fram till att det utan närmare utredning inte är möj
ligt att uttala någon uppfattning om ett avgiftssystem skulle vara mera
ändamålsenligt än de sakkunnigas system.
Vägkostnadsutredningen behandlar avgiftsfrågan såvitt gäller störningar
från vägtrafikanläggningar. Utredningen anser att en viss immissionsmins-
kande effekt skulle kunna uppnås genom en avgiftsbeläggning. Dessutom
skulle den mera långsiktiga utvecklingen kunna påverkas i önskad rikt
ning. Bl. a. skulle ökade incitament ges till forskning och teknisk utveck
ling i syfte att erhålla fordon med lägre immissionspotential. Den uppen
bara omständigheten att det möter stora svårigheter att mäta den sam
175
hällsekonomiska kostnad som immissioner kan medföra utgör enligt ut redningen inget skäl för att helt avstå från avgiftsbeläggning. Däremot sy nes det sannolikt att närmare utredningar och överväganden skulle leda till slutsatsen att en kombination av avgiftsbeläggning, skadestånd och förebyggande åtgärder i praktiken skulle vara mest ändamålsenlig.
Vattenöverdomstolen förordar en allmän avgift som skulle dömas ut i samband med tillståndsprövning enligt immissionslagen. Om det inte anses lämpligt att införa en avgift i immissionslagen ifrågasätter vattenöverdom stolen om den nuvarande vattenföroreningsavgiften i 8 kap. 34 § vatten lagen bör bibehållas.
Också länsstyrelsen i Norrbottens län för fram tanken på en miljövårds- avgift av samma allmänna typ som den av vattenöverdomstolen förordade. I överensstämmelse med ett uppslag av naturvårdsrådet i länet anser länsstyrelsen att avgiften skulle kunna användas såväl för forskning som för att säkerställa och iordningställa kompensationsmiljöer, bl. a. i form av sociala naturreservat.
Några remissinstanser förordar avgift eller skatt på svavelrika eldnings oljor för att få till stånd en övergång till svavelfattiga oljor. Sålunda hävdar byggnadsstyrelsen att bränsleekonomin kommer att ensam fälla avgöran det, så länge inga andra incitament finns för att välja ett bränsle som är lämpligt från luftsynpunkt. Styrelsen anser därför att det allvarligt bör övervägas om man inte skattemässigt bör söka premiera bränslen som medför de minsta luftföroreningsbesvären. Härigenom skulle både plane rings- och bränslevalsfrågorna kunna återföras till en mer beräkningsmäs- sig och ekonomiskt sundare grund. Liknande synpunkter anför överståthållarämbetet och SACO. Ämbetet nämner omfördelning av beskattningen av brännoljor. SACO pekar på metoden att belägga tjockolja med särskild avgift.
En klart negativ inställning till tanken på milj övårdsavgifter har Sve riges kemiska industrikontor. De syften som man vill uppnå avgifts- vägen tillgodoses mera effektivt genom en tillämpning av den föreslagna lagen i enlighet med de sakkunnigas intentioner.
I fråga om finansieringshjälp betonar flera remissmyndigheter ange lägenheten av att man stimulerar till frivilliga insatser genom gynnsam mare skattemässiga avskrivningsregler för investeringar i immissionsföre- byggande syfte. Också finansieringshjälp i andra former förordas.
Svenska företagares riksförbund understryker starkt vikten av att im- missionsförebyggande åtgärder undantas från beskattning och att be fintliga företag som startats under andra betingelser bör få möjlighet till statsstöd för sådana immissionsbegränsande investeringar som kan be slutas i efterhand och som kan komma att helt rubba de ekonomiska för utsättningarna för företagen. Enligt förbundet bör man även överväga
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
176
att ta i anspråk statsmedel för att lokalisera skadevållande industrier till
områden där immissionsskadorna blir mindre betydelsefulla eller omfat
tande.
Liknande synpunkter framför Svensk industriförening, som anser det
vara av stor betydelse ur exportsynpunkt att svenska företag inte ställs i
ett ogynnsammare läge än utländska företag. Industriförbundet och SAF
anser att kostnader för investeringar med uppgift att motverka förorening
ar är att hänföra till driftskostnader och att sådana anläggningar skall få
avskrivas enligt de regler som gäller för maskiner och inventarier.
För gynnsammare avskrivningsregler uttalar sig vidare bl. a. väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, naturvårdsnämnden, kommerskollegium, flera
länsstyrelser, Ingeniörsvetenskapsakademien, kommunförbundet, koopera
tiva förbundet, lantbruksförbundet, bankföreningen och Länsingenjörers
förening. Från något håll framhålls betydelsen av att de förbättrade av-
skrivningsmöjligheterna realiseras till dess immissionslagstiftningen träder
i kraft.
En positiv inställning till frågan om statligt stöd i form av statsbidrag
eller kreditstöd för att underlätta immissionsförebyggande åtgärder kan
utläsas av remissyttrandena från byggnadsstyrelsen och några länssty
relser. Ingeniörsvetenskapsakademien menar, att man bör överväga frå
gan om sådant stöd för de fall där befintlig industri åläggs omfattande
investeringar för bekämpning av immissioner. Kommerskollegium vill inte
bestrida, att förhållandena kan vara sådana att en statlig medverkan av
dylikt slag ter sig rimlig. Enligt kollegiets mening bör den komma i fråga
endast i undantagsfall, eftersom det eljest kan befaras, att anläggnings-
ägarens benägenhet att genom forskning eller på annat sätt söka finna den
billigaste lösningen på immissionsproblemet avtrubbas. Kooperativa för
bundet anser det knappast realistiskt att tänka sig ett direkt statligt eko
nomiskt stöd till industrier, som drabbas hårt ekonomiskt av åtgärder som
de måste vidta för immissionernas skull, och påpekar att det allmänna
självt kommer att få mycket svårt att leva upp till den målsättning som
de sakkunniga angett t. ex. i fråga om motorvägar, flygplatser etc. Enligt
förbundet hindrar detta emellertid inte att man kan göra den reflexionen
att ett stöd av allmänna medel till bekämpande av immissioner från fast
enskild egendom under vissa förhållanden kunde vara lika berättigat som
samhälleliga stödåtgärder i lokaliseringsfrågorna.
Enligt företagsskatteutredningen övervägs inom utredningen bl. a. att
under inventariebegreppet hänföra en vidare krets av tillgångar än enligt
gällande regler och att efter motsvarande tankegångar ändra byggnads-
begreppet och införa en nykonstruerad avdragsrätt beträffande vissa slag
av markanläggningar. En sådan reform skulle medföra för företagen gynn
sammare avskrivningsregler. Den torde enligt utredningen troligen i gans
ka väsentlig omfattning tillgodose vad immissionssakkunniga åsyftat.
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969 177
5.9.3 Naturvårdsverkets förslag
Naturvårdsverket anser att bestämmelserna om fiskeavgift i 8 kap. 34 § vattenlagen i och för sig torde behöva omprövas. Verket är emellertid inte berett att gå in på frågan utan menar att den torde fordra en ingående ut redning.
5.9.4 Remissyttrandena över naturvårdsverkets förslag
Kammarkollegiet ifrågasätter om saken är så komplicerad att det finns anledning att skjuta på den. Kollegiet föreslår att avgift skall kunna ut gå för alla slag av företag enligt 8 kap. vattenlagen. Vidare föreslår kol legiet att man inför en rätt till omprövning vart tjugonde år med hänsyn till ändring i penningvärdet. Fiskeristgrelsen har samma förslag och för ordar att avgiftslatituden höjs. Naturskyddsföreningen instämmer i att bestämmelserna om fiskeavgift måste ses över.
178
Kungi. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
6. Departementschefen
6.1 Allmän bakgrund
Sedan länge pågår en markant strukturförskjutning i vårt näringsliv.
De typiska glesbygdsnäringarna minskar relativt sett i betydelse, medan in
dustri, handel och samfärdsel är på stark frammarsch. Denna struktur-
förskjutning medverkar i hög grad till den kraftiga urbaniseringsprocess
som vi nu upplever. Mellan åren 1930 och 1965 steg tätorternas befolknings
andel från 49 % till 77 %. Man räknar med att år 1980 80—85 % kommer
att bo i tätorter. Denna expansion sker företrädesvis i de stora och medel
stora orterna.
Andra framträdande tendenser i dagens näringsliv är den genomgripan
de inre strukturrationaliseringen. Den tar sig uttryck i större företags
enheter, integrerad produktion o. d. Trafikapparatens stora ansvällning är
också en omständighet av väsentlig betydelse i detta sammanhang.
Den utveckling som jag nu har berört — tätortstillväxten, industrins
och hela näringslivets strukturella förändringar, trafikledernas utbyggnad
osv. — har genomgripande återverkningar på den yttre livsmiljön. De av
fallsmängder som samhällen och fabriker vill göra sig kvitt ökar. Den to
tala mängd organisk substans som släpps ut i vattenområden visar visser
ligen en tendens att sjunka, tack vare de reningsåtgärder som utförts. Men
då måste också beaktas att många recipienter är överansträngda och tål
mycket ringa om ens något tillskott av föroreningar. Vidare har nya
föroreningsprodukter tillkommit. På senare år har också de starkt ökade
utsläppen av växtnäringsämnen skärpt föroreningssituationen oroväckande.
Även andra miljöstörande verkningar av samhällsutvecklingen blir allt
mer framträdande. Särskilt har bullret från den växande trafikapparaten
och från andra bullerkällor blivit ett avsevärt hälso- och trivselproblem på
många håll.
Andra inslag i bilden är det samgående regionvis som man på allt fler
håll söker få till stånd för att lösa föroreningsproblem. Flera kommuner
kan gå samman om ett gemensamt reningsverk, dit avloppsvattnet leds ge
nom ett vittförgrenat lednings- och tunnelsystem. Större samlande lös
ningar förekommer också i fråga om samhällenas fasta avfall, t. ex. gemen
samma sopförbränningsstationer. Också när det gäller bostadsuppvärm-
ningen är centraliseringstendenserna starka. På allt flera håll går kommu
nerna in för att lösa sina kraft- och värmefrågor genom stora gemensam
ma anläggningar.
Koncentrationen till större enheter, såväl på den kommunala som på
179
den industriella sidan, har både positiva och negativa verkningar från miljövårdssynpunkt. Nedläggningen av fabriker vid små vattendrag som har ringa tålighet som recipienter är i och för sig fördelaktig. Likaså är det till gagn för omgivningshygienen om många rökutsläpp från bostads husens uppvärmningsanordningar ersätts med ett enda stort utsläpp från en gemensam värmecentral. Stora anläggningar har vidare i allmänhet lättare att bära kostnaderna för reningsåtgärder, i synnerhet om åtgär derna kan beaktas redan på anläggningens projekteringsstadium.
De stora enheterna kan emellertid också medföra betydande problem även om långtgående motåtgärder sätts in redan från början. Som exempel be höver endast nämnas de enorma mängder uppvärmt kylvatten som släpps ut från olje- och atomdrivna kraft- och värmeverk. Också om detta avlopps vatten är fritt från egentliga föroreningar kan det genom sin högre tempe ratur ha ogynnsamma fysikaliska verkningar i recipienten.
Jämsides med det ökande trycket på den yttre miljön från olika förore nings- och störningskällor växer anspråken på orörda naturtillgångar. De expanderande tätorterna och de nya stora industrienheterna ställer starkt ökade krav på goda och närbelägna vattentillgångar för konsumtions- och fabrikationsvatten. Det totala vattenbehovet i landet beräknas öka från omkring 5 miljarder m3/år f. n. till omkring 7 miljarder år 1980. Industrin svarar för omkring 80 % av behovet och har fördubblat sin förbrukning under de senaste tio åren.
Vidare ökar tätortsbefolkningens anspråk på tillgång till ostörd natur för friluftsliv och fritidsvistelse. Levnadsstandardens snabba stegring, den ökade fritiden och motorismens utveckling är faktorer som styr dessa växande anspråk. Som belysande kan här nämnas fritidsutredningens be räkning att antalet fritidshus under en tioårsperiod kommer att fördubblas från omkring 300 000 (år 1963) till omkring 600 000.
Den nuvarande och den väntade föroreningssituationen i landet har be lysts från väsentliga synpunkter i de sakkunnigas betänkande och i ytt randena däröver. Senare har 1964 års naturresursutredning ingående be handlat frågan i hela dess vidd i betänkandet »Miljövårdsforslcning» (SOU 1967:43). Även i den allmänna debatten ägnas frågan stor uppmärksam het, inte minst som en följd av de utredningar som gjorts om vissa förore ningars långsiktiga effekter, t. ex. lagringen av kvicksilver i vattenorganis mer och fiskar, och om vattenbeskaffenheten i vissa stora sjöar, såsom Mälaren, Vänern och Vättern. Det är helt klart att vattensituationen på många håll är i ett kritiskt läge trots att åtskilliga förorenande industrier lagts ned och trots att omfattande och dyrbara reningsåtgärder vidtagits. I fråga om luftföroreningarna är läget allmänt sett inte lika prekärt, men även här krävs nu kraftfulla ingripanden för att i tid motverka en skadlig utveckling. Det förtjänar nämnas att naturresursutredningen som en sam manfattning av luftföroreningssituationen i Sverige uttalat, att den ökade
Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969
180
förbrukningen av flytande bränslen tillsammans med urbaniseringen av
det svenska samhället under senare år har lett till att belastningen på
luftrummet inom vissa områden har stigit till värden som innebär att
luftförsämringen blivit markant. Läget är enligt utredningen bättre än i
många stora befolkningscentra utomlands. Men de riktvärden som upp
ställts i fråga om svaveldioxid följs inte längre i våra större städer. Härtill
kommer att situationen på många håll tycks ändras till det sämre.
Mycket tyder på att de ändringar av teknik och organisationsformer in
om näringslivet som nu kan bevittnas runt om i världen kommer att fort
sätta i stegrad takt. Nya hot mot vår biologiska miljö kan härigenom ak
tualiseras snart. Tidigare okända förorenande ämnen kan uppträda. Kon
kurrensen om mark- och naturtillgångar kommer att skärpas.
Ett ingripande från samhällets sida för att tillgodose miljövården i den
hårdnande konkurrensen med andra samhällsintressen måste ske efter
flera linjer, såsom förutseende samhällsplanering, effektiv organisation,
brett upplagd forskning och tidsenlig lagstiftning. Till dessa uppgifter på
det nationella planet kommer ett allt starkare behov av samarbete länder
na emellan. Det finns tecken på att luftförsämringen i vårt land delvis här
rör från föroreningskällor på kontinenten.
En översyn av hela planväsendet har nyligen inletts genom särskilda
sakkunniga som har tillkallats av chefen för kommunikationsdepartemen
tet. Inom samma departement pågår arbete med en s. k. riksplan. Syftet
är att göra den regionala planeringen effektivare och att finna lämpliga
metoder för en riksomfattande planering. Härigenom bör det bli möjligt
att i god tid möta de hot mot naturmiljön som samhällsutvecklingen ska
par. Ett effektivt fungerande planväsende är ett av de verksammaste med
len härvid. Men som påpekats både av immissionssakkunniga och i ytt
randen över de sakkunnigas förslag kan man aldrig nå så långt på plane-
ringssidan att en lagstiftning med direkt sikte på den yttre miljövården kan
undvaras.
I fråga om organisationen har från en blygsam början på 1930-talet
skett en gradvis uppbyggnad av det centrala tillsyns- och sakkunnigorga
net på vattenvårdens område. År 1963 tillkom naturvårdsnämnden och luft-
vårdsnämnden. Det senaste betydelsefulla steget i denna utveckling är till
skapandet av statens naturvårdsverk den 1 juli 1967 som det centrala för
valtningsorganet inom hela miljövårdsområdet. Samtidigt har länsstyrel
serna förts in i tillsynsorganisationen och förstärkts för uppgiften.
Också i fråga om forskningen sker en betydande satsning från det all
männas sida. Riksdagen har i år bifallit ett förslag av Kungl. Maj :t om
samordning och utbyggnad av forskningen på bl. a. vatten- och luftvårds-
området. Forskningen skall i fortsättningen ledas av naturvårdsverket som
byggs ut för ändamålet. Anslaget för forskning har höjts och uppgår nu till
sju miljoner kronor.
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
181
På lagstiftningsområdet är bilden f. n. splittrad. Någon samlad miljö- vårdslagstiftning finns inte. Skyddet mot vattenföroreningar har sedan år 1942 haft sin rättsliga reglering huvudsakligen i 8 kap. vattenlagen. Vissa ändringar i dessa regler har genomförts i ett par omgångar. Jag anser att utvecklingen nu har gjort en översyn av reglerna nödvändig. Mot luftför oreningar, buller och andra immissioner kan ingripanden göras i begränsad omfattning med stöd av hälsovårdsstadgan. I byggnads- och väglagstift- ningen finns vissa möjligheter att beakta miljövårdens krav vid planlägg ning och genomförande av planerna, men bestämmelserna är helt otillräck liga som garanti för att miljövården blir effektivt tillgodosedd. I fråga om vattenbyggnadsföretag har vattenlagen vissa bestämmelser till skydd för den yttre miljön men också dessa bestämmelser har ofta kritiserats som otillräckliga. Naturvårdslagen ger visserligen goda möjligheter att tillgodose vissa naturvårdsintressen men täcker bara en del av hela miljövårdsområ det.
Bristerna i den nuvarande lagstiftningen på miljövårdens område har belysts i både immissionssakkunnigas och naturvårdsverkets förslag och i de yttranden som avgetts över dem.
Den redogörelse jag har lämnat för samhälls- och näringslivets utveckling och dess betydelse från miljövårdens synpunkt samt för bristerna i lagstift ningen på området ger klart vid handen att tiden är mogen för en samlad rättslig reglering av centrala miljövårdsfrågor. I kombination med en effek tiv organisation bör en lagstiftning nu genomföras som ett medel att kom ma till rätta med de stora problem som det moderna samhället medför i fråga om vår yttre miljö.
6.2 Grundläggande synpunkter på lagstiftningens utformning
Immissionssakkunnigas uppdrag avsåg en allmän utredning angående ut formningen av en lagstiftning om immissioner. Till immissioner i vidsträckt mening kan, om man så vill, även vattenföroreningarna hänföras. De pro blem som dessa föroreningar medför regleras utförligt i vattenlagstiftningen. Trots att det inte ingick i de sakkunnigas uppdrag att reformera bestämmel serna om avloppsvatten i 8 kap. vattenlagen har de sakkunniga inte kunnat undgå att komma i nära beröring med nämnda bestämmelser. De materiella reglerna i immissionslagen har också utformats i nära anslutning till vat tenlagens regler om vattenförorening. Skälen härtill är flera. Dels råder ett sådant samband mellan vatten- och luftföroreningar att gemensamma lös ningar ter sig naturliga. Dels föreslår de sakkunniga, att frågor om luftföro reningar, buller m. m. skall handläggas av samma organ som f. n. har hand om frågor rörande vattenförorening.
Remissinstanserna finner den föreslagna samordningen av immissions- lagstiftningen med vattenlagens regler om vattenförorening vara ändamåls
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 dr 1969
182
enlig såväl materiellt som i organisatoriskt avseende. Särskilt framhålls för
delen av att få till stånd en helhetsbedömning av immitterande och vatten-
förorenande företag. I ett par yttranden framhålls dock, att åtskilliga reg
ler i vattenlagen inte motsvarar de anspråk som i dagens samhälle kan stäl
las på en lagstiftning om vattenvård och att det därför kan synas tveksamt
om det är lämpligt att bygga immissionslagstiftningen på vattenlagens reg
ler. Man förutsätter att en modernisering av vattenlagen och i samband där
med även en översyn av immissionslagen i så fall kommer till stånd. Flera
remissinstanser vill emellertid gå ett steg längre än de sakkunniga när det
gäller samordning. De anser att det är önskvärt med en helt integrerad
immissionslagstiftning av innebörd att bestämmelserna i vattenlagen om
vattenförorening inarbetas i immissionslagen. Från något håll framförs
tanken att samla allt som berör miljövården i en och samma lagstiftning,
t. ex. genom att ur nuvarande byggnadslag, naturvårdslag och vattenlag
bryta ut vad som rör miljövården och infoga detta i en lagstiftning av det
slag som de sakkunniga har föreslagit.
För egen del anser jag att vissa fördelar onekligen skulle kunna vinnas
om man i en gemensam lag kunde sammanföra åtminstone de väsentligaste
av alla de regler som berör den yttre miljövården. En sådan reform skulle
emellertid beröra väsentliga delar av byggnads-, hälsovårds-, naturvårds-
och vattenlagstiftningen och kräva ett mycket omfattande utredningsarbete.
Ett flertal bestämmelser skulle komma att ryckas ut ur sitt naturliga sam
manhang. Det -torde också vara svårt att föra samman bestämmelser från
så vitt skilda områden till en enhetlig lag. En sådan lag bör därför inte kom
ma till stånd nu. Däremot bör övervägas att arbeta samman bestämmelserna
om vattenförorening och reglerna om immissioner till en lag. Härom kan
följande anföras.
Som de sakkunniga och flera remissinstanser har framhållit finns ett nära
tekniskt samband mellan vattenförorening och luftförorening. Ofta förelig
ger ett val mellan att släppa ut avfallsprodukter i vatten och att släppa ut
dem i luften. Också rättsligt finns ett nära samband. Som de sakkunnigas
förslag visar kan man angripa vattenföroreningarnas och luftföroreningar
nas rättsliga problem efter väsentligen samma linjer. De sakkunniga har
byggt upp sitt förslag med vattenföroreningslagstiftningen som förebild. De
materiella tillåtlighetsreglerna i förslaget överensstämmer sålunda i huvud
sak med motsvarande regler på vattenvårdsområdet såsom de tolkats i prax
is. Vidare föreslår de sakkunniga en gemensam prövnings- och tillsyns-
ordning. Att föra samman bestämmelserna om åtgärder mot vattenförore
ning med de föreslagna reglerna för luftförorening m. m. innebär alltså ett
fullföljande av de sakkunnigas linje.
I sitt yttrande över naturvårdsverkets lagförslag har vattenöverdomstolen
gjort gällande att vattenvårdslagstiftningen har ett starkare samband med
vattenlagen i övrigt än med immissionslagstiftningen. Jag delar inte denna
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
183
uppfattning. Utanför vattenvårdens område reglerar vattenlagen i huvud sak frågor om byggande i vatten. Också vattenbyggnadsföretag kan visser ligen ibland medföra olägenhet från vattenvårdssynpunkt. Men sådan olä genhet är bara ett moment bland många som skall beaktas vid prövning av ett vattenbyggnadsföretag. I regel är detta moment av underordnad bety delse i förhållande till vad som kommer under bedömande i övrigt. Också i samband med avloppsföretag uppkommer ibland frågor om byggande i vatten. Dessa är emellertid vanligen av sekundär art. Helt dominerande vid prövning av avloppsföretag är de vattenvårdande synpunkterna. Vad jag nu har sagt gäller redan f. n. och torde — med hänsyn till pågående utveckling — ytterligare accentueras i en nära framtid. Ibland kan läget vara mer tillspetsat så att avloppsföretag konkurrerar med vattenbyggnadsföretag som rör samma vattenområde. Det kan då bli nödvändigt att jämka mellan de motstridiga intressena. En sådan jämkning kan nu ske inom ramen för vattendomstolens prövning. Enligt min åsikt bör det vara möjligt att lösa sådana konkurrensproblem även om avloppsfrågorna handläggs i en an nan ordning än vattenlagens. Det samband som i viss grad föreligger mel lan vattenvårds- och vattenbyggnadslagstiftningen är alltså inte av den be tydelse att det utgör något hinder mot en integrering av lagbestämmelserna på vattenvårds- och immissionsområdet.
Gemensamma bestämmelser för vattenvård och luftvård m. m. ger en ligt min mening överblick över detta sakligt sett enhetliga rättsområde och underlättar en helhetsbedömning av företag som medför störningar i mer än ett hänseende. En integrering har också den fördelen att tillsynsbestäm- melserna inte behöver tas upp i en särskild lag utan kan inarbetas i en ge mensam lag för vattenföroreningar, luftföroreningar, buller m. m.
På nu anförda skäl föreslår jag att bestämmelserna om vattenförorening och reglerna om immissioner samordnas till en lag. Denna bör bli självstän dig, vilket innebär att bestämmelserna i 8 kap. vattenlagen om skyldighet att motverka vattenförorening bryts ut från vattenlagen och inarbetas i im- missionslagen.
När det gäller förprövningsordningen föreslår de sakkunniga gemensam ma bestämmelser för vattenförorenande företag och för anläggningar som orsakar luftförorening, buller m. m. och tar i lagen upp — i överensstäm melse med gällande vattenvårdslagstiftning — endast ett bemyndigande för Kungl. Maj:t att meddela behövliga bestämmelser, medan den närmare reg leringen fått sin plats i en särskild kungörelse. Jag ansluter mig till de sakkunnigas uppläggning, som bl. a. tillgodoser behovet av att snabbt kunna anpassa koncessionshestämmelserna till nya rön och erfarenheter på miljö vårdsområdet.
Naturvårdsverket föreslår att området för vattenvårdslagstiftningen vid gas genom att åtskilliga slag av åtgärder och ingrepp som nu faller under reglerna för vattenbyggnadsföretag, såsom muddring, tippning, sandsug
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
ning och vattenreglering, förs dit. Åtskilliga remissinstanser ansluter sig till
förslaget.
Enligt min mening är det emellertid nödvändigt, om man vill genomföra
angelägna reformer på vattenvårdens område utan tidsutdräkt, att utgå
från vattenlagens nuvarande uppläggning. Naturvårdsverkets förslag
skulle gripa djupt in i vattenlagens systematik och kan inte genomföras
utan närmare utredning. En allmän översyn arv vattenlagen är emellertid
påkallad från många synpunkter. Det är min avsikt att inom kort föreslå
att en särskild utredning tillsätts för en sådan översyn. Naturvårdsverkets
förslag får beaktas vid denna översyn.
Jag föreslår sålunda att vattenvårdslagstiftningens nuvarande gräns mot
reglerna om byggande i vatten behålls. Till den nya lagen bör från vatten
lagen föras bara de regler som avser åtgärder mot förorening genom av
loppsvatten och vad som likställs med avloppsvatten.
Jag övergår nu till att behandla vissa viktiga begränsningar i de sak
kunnigas förslag till immissionslag, nämligen kraven på att det skall vara
fråga om sådana störningar som uppkommer genom användning av fast
egendom och att det skall röra sig om varaktiga störningar. Gemensamt
för dessa begränsningar är att de i den juridiska begreppsbildningen
ansetts utmärkande för immissionsbegreppet, vilket ligger till grund för de
sakkunnigas förslag.
Begränsningen till störningar som uppkommer genom användning av
fast egendom angavs redan i direktiven till de sakkunniga. Härigenom
har viktiga sidor av luftförorenings- och bullerproblemen fallit utanför
de sakkunnigas uppdrag, t. ex. frågor om motorfordons konstruktion och
användning. I de sakkunnigas uppgift har inte heller ingått att pröva
frågorna om planlagstiftning och samhällsplanering som medel att före
bygga immissionsrisker. Enbgt de sakkunnigas mening har detta lett till
en rationell lösning av föreliggande lagstiftningsfrågor samtidigt som de
föreslagna organisatoriska lösningarna kommer att få verkningar över
hela miljövårdsområdet.
Vissa remissinstanser är kritiska mot att lagförslaget begränsats till att
avse störningar från fast egendom. Man framhåller att störningseffekterna
ofta är en följd av ett mycket stort antal immissioner från emittenter av
högst varierande källstyrka. Särskilt betonas problemet med luftförorening
ar och bullerstörningar från motorfordon. I många remissvar uttalas önske
mål om att övriga immissionsproblem snarast blir föremål för utredning
och lagstiftning, som bör samordnas med den nu aktuella lagstiftningen.
Detta anses vara en förutsättning för att immissionsproblemen skall kunna
effektivt bekämpas. Av de remissinstanser som särskilt uttalar sig i denna
del finns också flera som delar de sakkunnigas uppfattning att störningar
från fast egendom lämpligen bör behandlas för sig. Genomgående framhålls
dock behovet av en rättslig reglering och en förstärkt samhällelig reaktion
184
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
185
också mot sådana allmänskadliga störningar som förekommer utan anknyt ning till fast egendom.
I några remissyttranden betonas vikten av att den blivande lagstift ningens begränsning till immissioner ej leder till att de föroreningskällor som kan nås genom lagstiftningen drabbas av ett ansvar som inte står i rimligt förhållande till deras andel i totalt förekommande störningar. Det påpekas, att en sådan snedbelastning kan uppkomma även inom den grupp som omfattas av lagstiftningen därigenom att de många små för oreningskällorna ofta är svåråtkomliga.
För egen del vill jag ansluta mig till de sakkunnigas uppfattning om lämpligheten att begränsa lagstiftningen till störningar som kan hänföras till fast egendom. Även om man vid utformningen av lagstiftningen inte bygger på immissionsbegreppet, sådant det hittills bestämts i praxis och doktrin, och låter detta begrepp bestämma ramen för lagstiftningens till- lämpningsområde, är begränsningen enligt min mening ändamålsenlig. Den rimmar också med lagstiftningen på vattenvårdens område. Störningarna från fast egendom utgör en enhetlig grupp som kan regleras genom inte alltför omfattande bestämmelser. Det är också en grupp som svarar för en betydande andel av samtliga förekommande störningar. Inte minst med hänsyn till angelägenheten av att hindra olämplig lokalisering av företag är det av vikt att en rättslig reglering av detta område sker snarast möjligt. En särbehandling av störningar från fast egendom behöver inte hindra att övriga luftförorenings- och bullerproblem angrips med framgång. Regler om störningar från lös egendom har i många fall sin givna plats i särlagstift- ning. Så hör t. ex. bestämmelser om motorfordons konstruktion hemma i trafiklagstiftningen. Fortsatt forskning kommer att öka möjligheterna att spåra de farliga störningskällorna. Naturvårdsverket kommer att inom eller utom verket ha tillgång till expertis på de områden som kan beröras. Det finns därför enligt min mening ingen anledning befara att de fastighets- bundna störningarna genom att bli föremål för särskild lagstiftning skall drabbas av ett större ansvar än vad som skäligen bör vila på dem.
Också fasta trafikanläggningar är att hänföra till fast egendom. De sak kunnigas förslag omfattar därför också störning som omgivningen utsätts för genom buller, luftförorening o. d. från flygplatser, vägar och järn vägar. Enligt förslaget kan den som drabbas av sådan störning föra talan vid vattendomstol mot den som driver trafikanläggningen, t. ex. väghållaren i fråga om allmänna vägar. Talan kan avse skadeersättning, skyddsåtgärder eller begränsning av den störande verksamheten. Däremot anser de sak kunniga inte att man på denna väg bör kunna utverka förbud mot driften av en anläggning som tillkommit efter särskild prövning, t. ex. genom fastställelse av arbetsplan enligt lagen om allmänna vägar. I sådant fall bör enligt de sakkunnigas mening särskilt skäl anses föreligga att inte meddela förbud även om olägenheterna har väsentlig betydelse för om givningen.
Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969
186
Jag delar de sakkunnigas åsikt att den nya lagstiftningen i princip bör
omfatta också fasta trafikanläggningar. Hänsyn måste dock tas till att dessa
prövas i särskild ordning. Vid denna prövning beaktas även anläggningens
störande inverkan på omgivningen. Miljövårdsintresset bör därvid kunna
tillgodoses genom samråd på ett tidigt stadium. Med hänsyn härtill bör
tillståndsplikt enligt den nya lagen inte krävas. Inte heller bör man kun
na utverka förbud mot att anläggningen utnyttjas för avsett ändamål.
Däremot bör ingripande kunna ske i form av åläggande om skäliga skydds
åtgärder eller inskränkningar i den störande verksamheten på samma
sätt som i fråga om andra anläggningar. Möjlighet att söka tillstånd
bör stå öppen även när det gäller trafikanläggningar. Enskild sakägare bör
alltid ha möjlighet att föra talan om ersättning.
Även i andra fall när fast egendoms omgivningsstörande användning är
underkastad särskild reglering har de sakkunniga följt det mönster som
föreslagits i fråga om vägar o. d. Den nya lagstiftningen skall alltså vara i
princip tillämplig vid sidan av speciallagstiftningen med bara det undan
taget att tillstånd som meddelats enligt den senare skall anses hindra ett
ingripande med förbud enligt de nya reglerna. En viktig typ av anläggningar
som på detta sätt skulle bli underkastad både speciallagstiftning och den
allmänna immissionslagstiftningen är atomanläggningar. Enligt atomenergi
lagen får sådan anläggning inte uppföras eller drivas utan tillstånd av Kungl.
Maj :t, som också fastställer erforderliga villkor för anläggningen.
De sakkunnigas förslag i fråga om atomanläggningar har kritiserats av
flera remissinstanser, bl. a. sådana som har anknytning till atomenergi
området. Sålunda anser t. ex. delegationen för atomenergifrågor att special
lagstiftningen bör vara uteslutande tillämplig och att den nya lagstiftningen
alltså inte skall omfatta atomanläggningarnas inverkan från strålningssyn-
punkt. Däremot har delegationen ingen invändning mot att den nya lagstift
ningen får gälla i fråga om dessa anläggningars omgivningsstörande verk
ningar i övrigt, t. ex. beträffande utsläpp av kylvatten.
Den prövning som atomanläggningar underkastas hos Kungl. Maj:t är
mycket ingående. Både strålskydds- och naturvårdsmyndigheter kopplas in.
Vid det här laget väl beprövade internationella säkerhetsnormer tillämpas.
De är utformade så att några strålningsrisker över huvud inte skall upp
komma. Jag ansluter mig därför till den uppfattning som kommit fram i re
missyttrandena. Också enligt min mening bör de strålningsproblem som
sammanhänger med atomanläggningar angripas med stöd av den särskilda
lagstiftning som gäller på området. Jag anser emellertid att man bör gå ett
steg längre. Remissinstanserna har bara uppehållit sig vid de anläggningar
som faller under atomenergilagen. Jag anser att undantag från den nya la
gens tillämpningsområde bör göras för alla anläggningar och all verksamhet
som är underkastade specialreglering från strålskyddssynpunkt. Förutom i
atomenergilagen finns sådan reglering i strålskyddslagen. Och i fråga om er
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
sättning för bl. a. strålningsskador gäller särskilda regler i atomansvarig hetslagen.
Motsvarande förhållande gäller i fråga om elektriska anläggningar. Sär skilda regler finns i 1902 års lag innefattande vissa bestämmelser om sådana anläggningar. Så långt specialregleringen på detta område sträcker sig bör enligt min mening de anläggningar som 1902 års lag omfattar falla utanför den nya lagstiftningen.
Jag vill understryka att om anläggning, som är undantagen från den nya lagen, har störningsverkan också i annat avseende än den särskilda lagstift ningen täcker blir den nya lagen tillämplig i detta avseende. Som exempel kan nämnas utsläpp av uppvärmt kylvatten från atomanläggning. Från strålningssynpunkt bör sådant utsläpp prövas i koncessionsärendet hos Kungl. Maj :t. Beträffande andra störningsrisker däremot bör utsläppet prö vas enligt den nya lagstiftningen.
I det följande kommer jag att närmare behandla de olika typer av stör ningar som den nya lagstiftningen skall omfatta. Jag vill emellertid redan nu ta upp till diskussion en av dessa störningar, nämligen bullret. Bullerstör ningen är av väsentlig betydelse för avgränsningen av lagens tillämpnings område, eftersom den kan härröra från så många olika källor och kan an gripas med stöd av specialregler på skilda områden.
En grundläggande utgångspunkt för de sakkunnigas förslag har varit att få till stånd en helhetsbedömning av företag som orsakar störning i flera olika hänseenden, t. ex. genom vattenförorening, luftförorening och buller. Enligt min mening är denna utgångspunkt beaktansvärd. För att åstadkom ma en helhetsbedömning är det motiverat att låta lagen omfatta så många störningsformer som möjligt, också bullret. På industriområdet blir det vis serligen ovanligare att anläggningar bullrar så att omgivningen störs i mera betydande utsträckning. I samma mån som industribullret motverkas i ar betarskyddets intresse minskar också störningen utåt. Undersökningar vi sar dock att många störs av buller från industri- och andra anläggningar.
Av ojämförligt större betydelse är det buller som härrör från flygtrafiken och från trafiken på vägar och gator. En viss begränsning i lagens tillämp ning på detta område följer av att lagen som jag nyss nämnde avser stör ning från fast egendom. Problemet måste därför också angripas från andra utgångspunkter. Därom vill jag efter samråd med chefen för kommunika tionsdepartementet anföra följande.
På sikt måste man i fråga om trafikbullret söka en lösning främst genom en sådan konstruktion av fordonen att onödigt buller förebyggs. Inom Förenta Nationernas ekonomiska kommission för Europa har man sedan lång tid arbetat för att i fråga om fordon i vägtrafik få till stånd en sam ordning av åtgärder i skilda länder. Internationell enhetlighet i denna fråga är uppenbart av stor betydelse. När det gäller metoderna för bullermätningen har arbetet redan givit sådant resultat att en svensk standard för mätningen
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969 187
188
har kunnat fastställas. Även i den mer svårlösta frågan om tillåtna buller
gränser för olika slag av fordon har man emellertid enligt vad som upplysts
under den allra senaste tiden kommit så långt att tillräckligt underlag torde
föreligga för nya bestämmelser som kan tillämpas i vart fall vid typ- och
registreringsbesiktning men som också övervägs bli gällande vid flygande
inspektion.
Betydande förbättringar bör också kunna nås genom trafikreglerande åt
gärder. Lokala trafikföreskrifter om exempelvis hastighetsbegränsning eller
förbud mot vissa fordonstyper inom särskilt bullerkänsliga områden bör in
föras i större omfattning än hittills. Där det är påkallat bör hälsovårdsnämn
den göra framställning till länsstyrelse eller trafiknämnd om sådana lokala
trafikföreskrifter. Som jag senare återkommer till föreslår jag sådan änd
ring i hälsovårdsstadgan, att åtgärder mot buller uttryckligen tas upp bland
de uppgifter som ankommer på hälsovårdsnämnden.
I det immissionsbegrepp som man hittills arbetat med i praxis och
doktrin ligger som jag nyss nämnde också ett krav på att det skall röra
sig om varaktiga störningar. I den juridiska litteraturen har framhållits, att
det ofta just är varaktigheten som motiverar en särbehandling lagtekniskt
av immissionerna. Varaktigheten anses medföra en särskilt hög grad av
farlighet och skapa förutsättning för användning av sanktionsformen för
bud. Till varaktigheten knyter sig också en viss beräknelighet, som får stor
betydelse för skadeståndsfrågan.
Lagberedningen uppställde i sina förslag till immissionsregler inte något
krav på varaktighet utan nöjde sig med att i motiven ange, att immissioner
na regelmässigt har en varaktig karaktär. De sakkunniga anser att varaktig-
hetsrekvisitet är av så väsentlig betydelse att det bör komma till direkt ut
tryck i lagtexten. Enligt de sakkunnigas mening torde det i allmänhet inte
innebära någon svårighet att bedöma, om en störning kan anses varaktig
eller ej. De anordningar som vidtas för den störande användningen lämnar
oftast klart besked på den punkten. Det kan emellertid uppstå tveksamma
fall, och rättstillämpningen bör här få en viss frihet i bedömningen.
Flera remissinstanser ifrågasätter om varaktighetsrekvisitet bör anges i
lagtexten. Några menar, att lagen bör göras tillämplig även på tillfälliga
störningar och framhåller att det är naturligt att även sådana störningar
motarbetas. Det påpekas att även sådana störningar i vissa fall kan ha en
hög grad av farlighet. Man framhåller bl. a. svårigheten att med de sakkun
nigas uppläggning avgränsa de fall, i vilka strikt ansvar blir gällande. Andra
menar att lagens bestämmelser bör göras tillämpliga på störande verksam
het som ej är av endast tillfällig beskaffenhet. Vissa remissinstanser uttryc
ker däremot sin tillfredsställelse med att de sakkunniga infört rekvisitet
varaktighet i lagen.
Begreppet varaktighet för närmast tanken till företeelser som är fortlö
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
189
pande under längre tid. Av de sakkunnigas motivering framgår emellertid att de avsett också störningar som är kortvariga men som återkommer. En ligt min mening är varaktigheten ett alltför elastiskt och mångtydigt be grepp för att vara lämpat som bestämning av lagens tillämpningsområde. Besvärliga gränsdragningsproblem kan uppkomma. I likhet med några re missinstanser vill jag dessutom ifrågasätta om inte lagen sakligt sett får en för snäv begränsning i vissa fall genom varaktighetskravet. Jag vill också nämna att reglerna på vattenvårdens område inte är begränsade på det sätt som de sakkunniga föreslår. Någon ändring i det avseendet åsyftar jag inte med integreringen av vattenvårds- och immissionslagstiftningen.
Jag är å andra sidan inte beredd att som vissa remissinstanser för ordar slopa varje begränsning och låta de nya reglerna omfatta också helt tillfälliga störningar. En sådan uppläggning skulle skapa andra gränsdrag ningsproblem, särskilt på ersättningssidan. Också rena vådahändelser av en gångskaraktär skulle komma att falla under lagen.
Bl. a. vattenöverdomstolen har i sitt remissyttrande föreslagit att lagen görs tillämplig på störningar som ej är av endast tillfällig beskaffenhet. Enligt min mening är detta en lämplig medelväg. Rena engångsföreteelser lämnas härigenom utanför lagen samtidigt som denna får ett vidare till- lämpningsområde och en klarare avgränsning än enligt de sakkunnigas för slag.
Genom att föreslå ett särskilt sakägarbegrepp vill de sakkunniga begränsa lagstiftningens tillämpningsområde i ytterligare ett avseende. Som sakägare på grund av immission räknas enligt förslaget ägare till fast egendom, som kan utsättas för olägenhet genom immissionen, samt innehavare av nytt janderätt eller annan särskild rätt i den mån hans rätt berörs. En storim - mission kan ju medföra skada för en mycket vid och obestämd krets av människor. Det bör enligt de sakkunniga inte komma i fråga att var och en som tillhör denna krets kan uppträda som sakägare och väcka talan i im- missionsmål. Liksom hittills bör krävas att vederbörande har viss rättslig anknytning till den fasta egendom som träffas av immissionens verkningar. Preciseringen av sakägarbegreppet har i förslaget kommit till direkt uttryck i lagtexten.
Några remissinstanser framhåller som angeläget att en begränsning sker av sakägarkretsen. Från flera håll riktas emellertid kritik mot förslaget i denna del. Man framhåller, att det vanligtvis inte uttryckligen anges i lag vem som är sakägare. Även en lag om immissioner bör utformas i överens stämmelse härmed och alltså innehålla de materiella regler på vilka ett an språk kan grundas, vare sig det gäller skyddsåtgärder eller ersättning, och lämna sakägarbegreppet fritt. Det anses vidare vara en riktig princip att alla som drabbas av immissioner skall kunna åberopa immissionslagen, oav sett om de har anknytning till fast egendom eller ej. Särskilt otillfredsstäl
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
190
lande anses det vara att endast vissa av de skadelidande skall komma i åt
njutande av de ersättningsregler förslaget innehåller.
I den nu berörda frågan har jag den principiella inställningen att man om
möjligt bör undvika att i lagtexten uttryckligen ange vem som är att anse
som sakägare. Med de sakkunnigas uppläggning skulle en begränsad grupp
få en alltför gynnad ställning i förhållande till övriga som utsätts för olä
genheter genom störningarna. Vidare skulle svåra gränsdragningsproblem
uppstå, särskilt i ersättningsfrågor. Visserligen kan, som de sakkunniga har
påpekat, framför allt när det gäller luftföroreningar, som ofta sprids över
ett stort område, antalet personer som drabbas bli mycket stort. Med den
rättsliga behandling av dessa frågor som jag kommer att föreslå behöver
emellertid inte detta förhållande medföra några större olägenheter. Jag av-
styrker därför den av de sakkunniga föreslagna begränsningen av sakägar-
begreppet.
Den omständigheten att lagen inte kommer att innehålla någon uttrycklig
bestämning av sakägarbegreppet betyder inte att sakägarkretsen är utan
varje begränsning. Sålunda bör t. ex. intrång i allemansrätt inte grunda
talerätt. Kretsen av sakägare torde få bestämmas närmare i rättstillämp
ningen. Därvid bör de principer som tillämpas inom vattenrättskipningen
kunna ge viss ledning.
Jag går nu över till frågan om i lagstiftningen på immissionsområdet de
civilrättsliga och offentligrättsliga reglerna bör behandlas i ett samman
hang.
Den allmänna utvecklingen, som yttrar sig i alltmer ökad industrialise
ring och urbanisering och i kommunikationsapparatens fortlöpande utbygg
nad, har lett till att immissionsfrågorna kommit att bli viktiga samhällspro
blem. Det framstår alltmer som en samhällsuppgift att hindra att immis-
sionerna medför allmänna skadeverkningar av betydelse. Immissionssak-
kunniga har också uttalat, att det i dagens läge inte är tillräckligt med en
skilda initiativ för att bekämpa immissionerna. Det krävs framför allt in
satser från det allmännas sida. Till skillnad från lagberedningen tar de sak
kunniga i sitt förslag därför upp både civilrättsliga och offentligrättsliga
regler. Reglerna har utformats så att de skall kunna tillgodose behovet av
en aktiv offentlig medverkan i arbetet med att förebygga och minska miljö
störningar av olika slag. Jag syftar på reglerna om obligatorisk förprövning
av stora immissionsfall och bestämmelserna om fortlöpande offentlig till
syn. Tillsynen är enligt förslaget inte begränsad till de stora fallen.
Remissinstanserna ansluter sig överlag till de sakkunnigas grundtanke
att utforma lagförslagen så att de tillgodoser kravet på en aktiv offentlig
kontroll. BI. a. uttalas att de offentligrättsliga reglerna torde vara avgörande
för möjligheterna att på ett verkningsfullt och ekonomiskt godtagbart sätt
kunna lösa immissionsproblemen. Det system för den offentliga kontrollen
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
191
med obligatorisk förprövning och fortlöpande tillsyn som de sakkunniga har föreslagit vinner också remissinstansernas gillande.
Från ett par håll framhålls att det bl. a. från systematisk synpunkt hade varit av värde att ha de rent civilrättsliga reglerna samlade i jordabalkens kapitel om grannelagsrätt. Det påpekas att problemen vid storimmissioner är helt andra än vid en konflikt av mera alldagligt slag mellan grannar och att det kan finnas skäl att undersöka möjligheten att till en särskild im- missionslag hänföra endast vad som har samband med skyddsåtgärder, för bud och tillstånd samt att i övrigt i huvudsak genomföra lagberedningens förslag.
Att i en och samma lag föra samman offentligrättsliga och civilrättsliga regler är utan tvekan förenat med vissa avvägningsproblem, som möjligen kan tala för en reglering var för sig av offentligrättsliga och civilrättsliga frågor. Sambandet mellan de allmänna och de enskilda intressena när det gäller att hindra eller minska skadliga verkningar av miljöstörande verk samhet är emellertid så starkt att en reglering enligt min mening bör ske i en gemensam lag.
Vad beträffar lagstiftningens utformning i övrigt vill jag framhålla att en lagstiftning som skall tillämpas både i fråga om storimmissioner och små enkla störningsfall och tillgodose enskilda och allmänna intressen av skif tande slag och som dessutom skall behålla sin aktualitet i den snabba utvecklingen inom forskning, teknik och ekonomi måste bli relativt allmänt hållen. Jag delar därför de sakkunnigas uppfattning, som också har stöd hos remissinstanserna, att någon mer preciserad lagteknisk utformning än för slaget upptar inte kan komma i fråga. Givetvis kommer det under sådana förhållanden att bli utomordentligt viktigt hur reglerna tillämpas. De anvis ningar som de sakkunniga lämnar för den praktiska tillämpningen torde emellertid kunna bli till god vägledning för både myndigheter och enskilda. Jag återkommer härtill vid behandlingen av tillåtlighetsreglernas utform ning.
6.3 Tillståndsmyndighet
Prövningen av mål om vattenförorening ankommer f. n. på vattendom stolarna. Den som vill släppa ut avloppsvatten i en recipient kan begära till stånd hos vattendomstolen. Vissa slag av fabriker och inrättningar får inte utföras innan tillstånd lämnats. Frågor om vattenförorening kan också kom ma under vattendomstols prövning genom stämningsansökan. Däremot kan vattendomstol aldrig själv ta initiativ till prövning.
Immissionssalckunniga föreslår att vattendomstolarna görs till konces- sionsmyndigheter och i övrigt exklusivt behöriga domstolar också i mål om luftförorening, buller och andra immissioner. För att få till stånd en hel hetsbedömning av företag som förorenar i mer än ett hänseende anser de
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
192
sakkunniga att det är nödvändigt att välja samma system för immissions-
målen som för vattenföroreningsmålen. En sådan helhetsbedömning är
önskvärd särskilt med hänsyn till det nära samband som råder mellan vat
ten- och luftföroreningar. Vattendomstolarna är också enligt de sakkunniga
väl lämpade att handlägga immissionsfrågor med hänsyn till sammansätt
ning, erfarenhet av likartade problem och lämpliga jurisdiktionsområden.
Remissinstanserna ansluter sig i övervägande grad till de sakkunnigas
uppläggning och åberopar i huvudsak samma skäl som de sakkunniga har
anfört. Bl. a. betonar de fördelen av en samordnad prövning av vattenförore-
ningsmål och immissionsmål. I de tillstyrkande remissyttrandena framhål
ler man vidare att de sakkunnigas förslag stämmer väl överens med svensk
tradition på vattenlagstiftningens område och att det är ägnat att ge goda
rättssäkerhetsgarantier.
De remissinstanser som är kritiska mot förslaget framför dels erinringar
i fråga om förslagets praktiska och organisatoriska konsekvenser, dels
invändningar av mera principiell natur. I flera remissvar görs gällande att
vattendomstolarna i sin nuvarande sammansättning inte kan anses tillräck
ligt rustade för att verka som miljövårdsdomstolar. Från andra håll fram
hålls den nuvarande splittringen på olika specialdomstolar av frågor inom
ämnesområden som ligger nära immissionsområdet. Man framför önskemål
om att få till stånd en domstol med kompetens att pröva frågor om fastig
hetsbildning, vattenförorening, immissioner och expropriation. Bl. a. före
slås en sammanslagning av vattendomstolarna, ägodelningsrätterna och ex-
propriationsdomstolarna. Anmärkningar riktas också mot att vattendom
stolarnas kompetensområde inte blir klart avgränsat med den utformning
förslaget har fått. Sålunda framhålls att valet av domstol i det enskilda fal
let kan bli beroende på tolkningen av immissionsbegreppet och att ett yrkan
de om ersättning för skada genom störning från grannfastighet kan tas upp
antingen av vattendomstol eller allmän domstol beroende på vilken grund
som åberopas.
Från principiell synpunkt invänder de kritiska remissinstanserna att kon
cessionsärenden är typiska förvaltningsärenden, som endast undantagsvis
bör ankomma på domstol. Domstolskommittén framhåller att de avväg
ningsfrågor som den koncessionsprövande myndigheten ställs inför ofta är
sådana att deras bedömning på sikt måste påverka hela samhällsutveckling
en. Man sätter i fråga om vattendomstolarna har den vida överblick över
olika planeringsområden som är önskvärd hos den beslutande myndigheten.
Som koncessionsmyndighet föreslås i stället länsstyrelserna eller natur
vårdsverket. Skulle sambandet mellan vattenfrågorna och immissionsfrå-
gorna anses så starkt att gemensamma handläggningsformer är nödvändiga
anvisas möjligheten att flytta över handläggningen av tillståndsärenden på
vattenvårdens område helt till administrativ myndighet. Flera remissinstan-
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
ser förordar en administrativ koncessionsprövning men är beredda att godta den föreslagna anordningen som ett provisorium.
I sin utredning om tillståndsprövningen i immissions- och vattenförore- ningsärenden går naturvårdsverket på en helt annan linje än immissionssak- kunniga. Naturvårdsverket förordar att prövningen läggs på verket. Till stöd härför åberopar verket flera skäl. För det första anser verket att den av vägning som i ärenden av denna art skall ske mellan ett företags nytta och olägenheter inte är av judiciell art utan måste grundas på allmänna ekono miska och tekniska bedömanden. Domstolarnas naturliga funktion är att fastställa vad som är rätt. På förvaltningen däremot ankommer att aktivt förverkliga statens uppgifter och ändamål. När miljövårdsverksamheten nu skall intensifieras anser naturvårdsverket det därför uppenbart att tyngd punkten i verksamheten bör ligga hos administrativ myndighet. Prövningen av sakägarintressen, närmast skadeståndsfrågan, bör dock också i fortsätt ningen ankomma på domstol. Naturvårdsverket framhåller att visst dubbel arbete och vissa gränsdragningsproblem kan uppkomma genom att till stånds- och ersättningsfrågorna skiljs åt och genom att prövningen av vat- tenbyggnadsfrågor ligger kvar hos vattendomstolarna. Verket menar dock att dessa problem är av mindre omfattning.
Som ytterligare skäl för sitt förslag nämner naturvårdsverket att verket skall svara för översiktlig planering inom miljövårdsområdet, samordna miljövårdsarbetet inom olika län osv. Härigenom får verket överblick över alla förhållanden som inverkar på tillståndsprövningen. Vidare tillgodoser man bäst syftet med enhetlighet i tillståndsgivningen, om huvuddelen av ärendena avgörs av en instans. Naturvårdsverket rymmer dessutom samlad expertis på naturvårds-, luftvårds- och vattenvårdsområdena. Härigenom tillgodoser verket bättre än vattendomstolarna kravet på att den prövande myndigheten kan anlägga en helhetssyn på de frågor som kommer upp till bedömning i tillståndsärendena. önskemålet om helhetsbedömning av en anläggning som vållar olägenhet och störningar från flera synpunkter är därför enligt naturvårdsverkets mening lättare att tillgodose om verket blir tillståndsgivande myndighet. Även om naturvårdsverket blir tillståndsmyn- dighet bör enligt förslaget vissa viktigare frågor underställas Kungl. Maj :ts avgörande.
För att handha tillståndsprövningen föreslår naturvårdsverket att en sär skild koncessionsnämnd inrättas i verket. Den bör bestå av verkschefen, en jurist som är erfaren i domarvärv eller har annan särskild kompetens för uppgiften och den ledande tjänsteman till vars område ärendet huvudsak ligen hör. Verkschefen bör ha rätt att sätta annan tjänsteman i verket i sitt ställe. Vissa ärenden av större betydelse bör enligt förslaget avgöras av ver kets styrelse.
Förslaget innebär att ärenden kommer under koncessionsnämndens pröv ning antingen genom ansökan av den som utövar eller skall utöva viss miljö-
7 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 28
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969 193
194
farlig verksamhet eller på initiativ av någon eller några av verkets byråer.
En grundtanke i förslaget är att man skall ha en ordning med absolut och
fakultativ koncessionsplikt enligt immissionssakkunnigas modell. Dispens
prövningen vid fakultativ koncessionsplikt ankommer på verket självt med
möjlighet för verket att hänskjuta prövningen till koncessionsnämnden om
dispens ej ges.
En minoritet inom naturvårdsverkets styrelse anser att den föreliggande
utredningen inte ger tillräckligt underlag för en allsidig bedömning av frå
gan. Enligt minoriteten kräver rättssäkerheten att prövningen förläggs till
ett i förhållande till verket fristående organ. Minoriteten kan inte tillstyrka
förslaget.
Av de remissinstanser som har yttrat sig över naturvårdsverkets förslag
uttalar sig omkring en tredjedel klart för tillståndsprövning i administrativ
ordning. Hit hör bl. a. socialstyrelsen, statens institut för folkhälsan, lant-
mäteristyrelsen, fiskeristyrelsen, domstolskommittén, flera länsstyrelser,
LO och kommunaltekniska föreningen. Bara en mindre del av denna grupp
ansluter sig dock till det konkreta förslag som naturvårdsverket har lagt
fram. De övriga förordar en mera självständig ställning för koncessions
nämnden eller en från andra myndigheter helt fristående nämnd. Också
andra lösningar — bl. a. att lägga prövningen hos länsstyrelserna — förs
fram.
Flera andra remissinstanser kan föras samman till en grupp som i prin
cip är positiv till en administrativ prövning men som menar att frågan i
dess helhet eller vissa delproblem behöver utredas ytterligare. De flesta i
denna grupp — bl. a. flera länsstyrelser och Länsingenjörers förening —
föredrar länsstyrelserna som koncessionsmyndigheter.
Några remissinstanser anför skäl både för domstolsprövning och för
administrativ prövning och kommer fram till att skälen för det ena eller
andra alternativet väger över. Lantbruksstyrelsen stannar sålunda för
administrativ prövning medan statskontoret menar att det saknas skäl
att gå från immissionssakkunnigas förslag. Också för kommerskollegium
och kommunförbunden väger domstolslinjen över. Kammarkollegiet finner
skäl tala för båda linjerna men anser att frågan bör utredas vidare. Ytter
ligare utredning önskar också planverket som dock framhåller att verket
inte har några avgörande betänkligheter mot administrativ prövning. Härads-
hövdinge- och stadsdomarföreningen uttalar att det saknas tillräckligt un
derlag för att överväga en administrativ lösning.
Helt avvisande till att lägga prövningen på administrativ myndighet över
huvud taget är bara några få remissinstanser, bl. a. vattenöverdomstolen.
En större grupp, närmare en fjärdedel av samtliga, avstyrker naturvårds
verkets förslag utan att gå in på eller ta ställning till andra administra
tiva lösningar. I allmänhet utmynnar dessa yttranden i ett förord för vatten
domstolarna. Så är fallet beträffande t. ex. advokatsamfundet och För
Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969
195
eningen för vattenhygien. Industriförbundet och SAF avstyrker också att tillståndsprövningen förläggs till naturvårdsverket eller något organ som är knutet till verket och förordar i stället vattendomstolarna. I andra hand förklarar de dock att de inte motsätter sig att prövningen anförtros en administrativ instans som är fullt fristående från verket.
Enligt min mening ger immissionssakkunnigas och naturvårdsverkets utredningar och yttrandena över dem tillräckligt underlag för att man nu skall kunna ta ställning både till frågan huruvida tillståndsprövningen bör ligga hos domstol eller administrativ myndighet och till frågan om organisa tion och förfarande vid en administrativ prövning. Flera av de remissinstan ser som förordat ytterligare utredning avser att härigenom få belyst hur ett system med länsstyrelserna som tillståndsmyndigheter bör utformas. Som jag närmare utvecklar i fortsättningen anser jag emellertid att ett sådant system inte bör komma i fråga. Det saknas därför anledning att undersöka länsstyrelsealternativet närmare. Inte heller i övrigt tror jag att ytterligare utredning av organisationsfrågan kan tillföra lagstiftningsärendet några nya väsentliga synpunkter. En ny utredning skulle dessutom avsevärt för dröja genomförandet av denna synnerligen angelägna lagstiftning.
I det följande skall jag närmare utveckla min syn på frågan om admini strativ prövning eller domstolsprövning.
Till en början vill jag i likhet med immissionssakkunniga slå fast att det är nästan nödvändigt att ha en gemensam prövningsordning för ärenden om vattenförorening och ärenden om andra miljöstörningar från fast egen dom. Härför talar framför allt det tekniska sambandet mellan vatten- och luftföroreningar från samma källa. Men också i övrigt talar starka skäl för en helhetsbedömning av företag som stör i flera hänseenden. Det i några remissyttranden framförda förslaget om en uppdelning så att vatten föroreningsfrågor skulle ligga kvar på vattendomstolarna och övriga stör- ningsfall läggas på administrativ myndighet kan jag därför inte biträda.
Jag kan hålla med de remissinstanser, bl. a. vattenöverdomstolen, som framhåller att vårt rättssystem inte har någon helt bestämd skiljelinje mel lan förvaltande och dömande verksamhet och att också vattendomstolarna till viss del har uppgifter av förvaltningskaraktär. Men det är dock i regel en väsentlig skillnad mellan vad som hänförs till förvaltande myndigheters område och vad som är rättskipning. Det som typiskt sett utmärker förvalt ningsfrågor är att avgörandena grundas på lämplighetsawägningar, t. ex. av ekonomisk, teknisk och social natur. Ett tillstånd att utföra en anlägg ning eller en åtgärd som kan medföra vattenförorening eller annan störning för omgivningen måste föregås av en avvägning av denna art. Ett sådant tillstånd kan ha verkningar inom många samhällsområden. Det kan sålunda beröra hälsovård, naturvård, sysselsättning och sociala förhållanden, nä ringsutveckling, samhällsbyggande osv.
Enligt min mening kan man emellertid inte lösa organisationsfrågan
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
196
tillfredsställande bara utifrån teoretiska överväganden huruvida de frågor
som myndigheten skall handlägga till sin natur är administrativa eller
avser rättskipning. Problemet är i första hand av rent praktisk art. Det
gäller att finna en lösning som gör att tillståndsprövningen blir ett led i
en effektiv och samhällsgagnande miljövårdspolitilc, att avgörandena kan
träffas snabbt och smidigt och med sakkunnigt beaktande av den mångfald
samhällsintressen som berörs samt att tillämpningen blir enhetlig och
konsekvent. Samtidigt måste skäliga krav på rättssäkerhet tillgodoses.
Med de arbetsuppgifter som här kommer i fråga tillgodoser ett förfarande
i administrativ ordning bättre än domstolsförfarandet önskemålen om effek
tivitet, snabbhet och smidighet. Överläggningar med sökanden och andra
parter kan ske i fria former. Samråd med andra myndigheter kan ordnas
på ett enkelt och smidigt sätt. Mera bagatellartade ärenden kan klaras av
utan den onödiga tidsutdräkt som ibland följer med det omständligare dom
stolsförfarandet.
Som jag redan har nämnt rör tillståndsprövningen i vattenvårds- och im-
missionsfrågor många olika samhällsintressen. För en uttömmande behand
ling krävs därför samverkan mellan experter på en råd skilda områden.
Detta gäller inte bara vid tillåtlighetsbedömningen. Också för att utforma
villkoren för en anläggning krävs ofta undersökningar och bedömningar i
fråga om processteknik, avloppsförhållanden, recipienters beskaffenhet, re-
ningsteknik, intressen av olika slag som kan skadas osv. Även företagseko
nomiska och allmänt ekonomiska överväganden kan bli aktuella.
Sammanfattningsvis anser jag mig kunna konstatera att övervägande
skäl otvetydigt talar för en administrativ prövning av ärendena. Innan jag
tar ställning i frågan vill jag emellertid ta upp de invändningar som flera
remissinstanser, bl. a. vattenöver domstolen, framställt mot tanken att flytta
över prövningen av vattenföroreningsfrågor från domstol till administra
tivt organ. En vanlig invändning är att vissa nackdelar uppkommer genom
att prövningen av tillståndsfrågor och ersättningsfrågor skils åt. Upp
delningen medför att den tid som prövningen kräver förlängs och att det
blir dubbelarbete för parter och myndigheter genom att utredning skall
presteras inför olika organ. I något fall anser man t. o. m. att det är omöj
ligt skilja frågorna åt, eftersom tillåtlighetsprövningen bygger på en avväg
ning mellan nytta och skada och man därför måste klarlägga hela skade-
sidan också i tillåtlighetsdelen.
Dessa uttalanden, särskilt det sistnämnda, innehåller enligt min mening
betydande överdrifter och ger en inte helt rättvisande bild av hur vattendom
stolarnas handläggning av avloppsmål verkligen går till. Det kan därför
vara skäl att stanna något vid denna fråga. Som immissionssakkunniga har
framhållit avviker vattenföroreningsmålen från övriga vattenmål bl. a. däri
att prövningen av ersättningsfrågor i regel är frikopplad från tillståndspröv
ningen. I tillståndsmålet kan visserligen de som menar sig komma att lida
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
197
skada av företaget framställa ersättningsanspråk om de så vill. Men det lig ger i vattendomstolens hand att avgöra om det är lämpligt att ta upp sådana anspråk till prövning. Det har i lagstiftningens förarbeten klart förutsatts att ersättningsfrågor mera sällan skall behandlas inom ramen för ansök- ningsmål. Man har räknat med att sakägarna i regel skall hänvisas att i efter hand väcka talan genom stämning, sedan man fått erfarenhet av företagets verkningar. Immissionssakkunnigas utredning om avloppsmålens handlägg ning visar att domstolspraxis följer de riktlinjer som förarbetena anger. De sakkunniga konstaterar sålunda att ersättningsyrkanden framställs bara i ungefär vart fjärde ansökningsmål om vattenförorening. I en mycket stor del av dessa fall blir det ändå ingen prövning i samband med tillåtlighets- bedömningen. Sakägarna hänvisas i stället att senare framställa sina an språk efter stämning eller också uppskjuter domstolen prövningen med stöd av vattenlagens deldomsregler i 11 kap. 66 §. Immissionssakkunniga har för övrigt satt i fråga om sistnämnda förfarande är riktigt. De sakkunniga sy nes närmast luta åt att vattendomstolen skall anvisa stämningsvägen i alla de fall då anspråket inte kan bedömas omedelbart.
Vad jag nu har anfört visar att det inte finns något sådant samband mel lan tillstånds- och ersättningsfrågor i vattenföroreningsmål som utgör ett avgörande hinder mot att skilja prövningen av dessa frågor åt. Ett särskil jande behöver inte heller innebära någon ökad risk för dubbelarbete. Visser ligen måste den tillståndsgivande myndigheten — både med nuvarande för farande och med det föreslagna — skaffa sig en bild också av skadornas omfattning och art. Men härför krävs ingen detaljerad kartläggning av ska- desidan. Det räcker med en mera överslagsmässig beräkning. Det är för öv rigt inget som hindrar att den utredning om skadorna av företaget som läggs fram vid tillståndsprövningen utnyttjas av part som material också i ersättningsmålet.
En mera vägande invändning är att det ofta förekommer frågor om byg gande i vatten och om tvångsrätt till mark i samband med avloppsföretag och att det blir svårigheter om behandlingen av dessa frågor skils ut från prövningen av frågan om tillstånd i föroreningsdelen. Åtskilliga exempel på sådana fall nämns. Till byggande i vatten hör sålunda intag av fabrikations- och kylvatten samt reglering av recipientens vattenföring och rensningar eller andra ingrepp i vattenförhållandena för att motverka olägenheter av föroreningen. Utläggning av ledningar i vatten är också att bedöma som vaitenbyggnadsföretag samtidigt som åtgärden är ett led i avloppsföretaget. Vidare kan frågor om tvångsrätt till mark för reningsanläggningar och led ningar aktualiseras. Också sådana frågor hör under vattendomstolens prövning.
Enligt min mening behöver några gränsdragningsproblem inte uppkomma om vattenförorenings- och vattenbyggnadsfrågor behandlas i olika ordning. Att i praktiken avgöra till vilken kategori olika frågor hör kan knappast
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
198
vålla några svårigheter. Däremot kan det för parterna te sig mer omständ
ligt att behöva vända sig till två prövningsorgan i frågor som nu handläggs
av en och samma instans. Jag anser dock att man inte hör överdriva denna
olägenhet. När vattenbyggnadsfragor som kräver domstolsprövning är kopp
lade samman med föroreningsfrågor är vattenbyggnadsfrågorna vanligen
av sekundär betydelse. Det är bara undantagsvis som ett avloppsföretag är
helt beroende av möjligheterna att reglera vattenavrinningen eller göra and
ra ingrepp i recipienten. Också frågan om intag av fabrikationsvatten o. d.
är i regel av underordnad betydelse i förhållande till avloppsfrågan. Mot
svarande gäller beträffande tvångsrätt till mark.
I lilken ordning frågorna skall prövas, om man skiljer avlopps- och bygg-
nadsdelen åt, blir i första band beroende på sökandens egna dispositioner.
Eftersom avloppsfrågan i regel är den dominerande är det naturligt att an
sökan först görs i den delen. Men för att vinna tid kan det ibland vara
lämpligt att ansökningarna görs i stort sett samtidigt så att handläggningen
kan löpa parallellt i föroreningsdelen och byggnadsdelen. Bara i undantags
fall torde läget vara så tillspetsat att avloppsfrågans lösning helt betingas av
möjligheterna att t. ex. reglera vattenavrinningen. I sådana fall kan det vara
lämpligt att prövningsmyndigheterna samråder om en ändamålsenlig hand-
läggningsordning.
Ett fall som är besläktat med det som jag nu har berört är att en ansökan
om tillstånd till avloppsutsläpp konkurrerar med ansökan om tillstånd till
vattenbyggnadsföretag. Jag tänker närmast på den situationen att en kom
mun eller en företagare begär att få släppa ut avloppsvatten i en sjö sam
tidigt som en annan kommun eller företagare ansöker om tillstånd att leda
bort vatten från sjön för att använda det för vattenförsörjning. Sådana kon-
kuriensfall skall enligt gällande ordning i första hand lösas så att de stri
diga intressena jämkas samman (2 kap. 38 § andra stycket vattenlagen).
En sammanjämkning bör vara möjlig också om prövningen av avloppsfrå
gan och prövningen av vattentäktsfrågan skiljs åt. Den normala gången bör
då vara att den myndighet som har att pröva avloppsfrågan först bedömer
denna med beaktande av vattentäktsintresset och att målet hos vattendom
stolen vilar tills denna prövning är klar. Jag utgår från att den administra
tiva myndigheten, som har friare händer än en vattendomstol att förhandla
med parterna, i regel skall kunna jämka samman intressena förhandlings
vägen. Det ligger i de båda sökandenas eget intresse att medverka till eu
samförståndslösning. De bör därför själva ta kontakt med de miljövår
dande myndigheterna på ett så tidigt stadium som möjligt.
Jag räknar alltså med att uppdelningen på administrativ prövning och
vattendomstolsprövning inte skall medföra några väsentliga problem. Det
torde f. ö. bli anledning att ta upp de samordningsfrågor som jag nu har
berört till förnyat övervägande i samband med den översyn av vattenlagen
som jag avser att föreslå. En viktig uppgift för den nya utredningen bör
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
nämligen bli att se över formerna för prövningen av vattenbyggnadsföre tag.
De överväganden som jag nu har redovisat leder enligt min mening till att tillståndsprövningen enligt den nya lagen bör ske i administrativ ord ning. En allsidig bedömning av det slag som jag tidigare har angivit och en önskvärd enhetlighet i besluten synes bäst kunna erhållas om prövningen av ärendena läggs på ett centralt organ.
Kravet på allsidig överblick och helhetssyn är ett starkt skäl för en lös ning av organisationsfrågan efter de linjer som naturvårdsverket förordat i sin organisationsutredning. Naturvårdsverket förfogar över huvuddelen av den expertis som behövs vid prövningen. I den mån utomstående sakkun skap behöver medverka — t. ex. inom det meteorologiska eller hydrologiska området — kan samråd åstadkommas i smidiga former. För en lösning en ligt naturvårdsverkets förslag talar vidare att tillståndsprövningen kan sät tas in som ett led i en målmedveten central miljövårdspolitik.
Många remissinstanser, även sådana som inte har något emot admini strativ prövning i princip, invänder emellertid mot naturvårdsverkets för slag att verket skulle få en olämplig dubbelställning som dels rådgivande, förhandlande och övervakande organ, dels beslutande organ. I vissa fall hävdar man att en sådan dubbelställning strider mot vedertagen rättsupp fattning och är oförenlig med rättssäkerhetens krav. Andra menar att det finns risk för att verkets funktion som beslutsorgan kan hämma verkets möjligheter att kraftfullt hävda naturvårdens intressen. Det finns vidare de som befarar att företagares, kommuners och sakägares tilltro till avgö randenas objektivitet och rättvisa minskar om verket är företrädare för ett av de intressen som prövningen omfattar. Industrins representanter men också andra remissinstanser framhåller risken för att det förtroendefulla och öppna samarbete som hittills förekommit mellan industrin och de vat tenvårdande myndigheterna kan gå förlorat om verket också skall ha be slutsfunktioner.
Även om kritiken innehåller åtskilliga överdrifter anser jag dock att det finns ett visst fog för invändningarna. Om tillståndsprövningen skulle hand has av en särskild koncessionsnämnd inom naturvårdsverket på sätt verket föreslagit, skulle verket få ett avgörande inflytande på tillståndsbesluten. Detta skulle kunna uppfattas så av dem som företräder mot naturvården stridande intressen att dessa inte blir helt objektivt bedömda vid prövning en av kontroversiella frågor. En mindre förtroendefull inställning till na turvårdsverket från industrins och kommuners sida kan återverka ogynn samt på det goda samarbete som är en förutsättning för en effektiv miljö vård. Det är också klart att ett system med fakultativ koncessionsplikt med naturvårdsverket som dispensgivare svårligen går att förena med att verket samtidigt skall vara tillståndsmyndighet.
Jag vill i detta sammanhang erinra om att redan den ordning som immis-
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969 199
200
sionssakkunniga har föreslagit innebär att prövningen i mycket stor ut
sträckning ligger i administrativ myndighets hand. Den utan tvekan största
gruppen av koncessionspliktiga företag utgörs nämligen av sådana som en
ligt förslaget är underkastade fakultativ koncessionsplikt. Avsikten är att
domstol i regel inte skall behöva pröva tillståndsfrågan i dessa fall. I stället
skall ett dispensbeslut kunna meddelas av naturvårdsverket. Ett sådant be
slut skall förknippas med villkor om skyddsåtgärder och andra föreskrifter
i störningsförebyggande syfte. Beslutet måste föregås av en prövning av det
enskilda fallet men de sakkunniga har lämnat formerna för denna pröv
ning i huvudsak oreglerade. De sakkunnigas förslag i fråga om fakultativ
koncessionsplikt har vunnit allmän anslutning i remissyttrandena, även av
dem som uttalar sig för domstolsprövning av tillståndsfrågorna. Några re
missinstanser har t. o. m. förordat att man bygger ut systemet med fakul
tativ koncessionsplikt.
Enligt min mening kan man på ett tillfredsställande sätt tillgodose de
krav som jag inledningsvis uppställde på utformningen av koncessionspröv-
ningen om man dels bygger ut systemet med fakultativ koncessionsplikt,
dels skapar en koncessionsnämnd med en helt fristående ställning. Genom
att föreskriva koncessionsplikt i stor omfattning men samtidigt ge natur
vårdsverket befogenhet att inom hela det koncessionspliktiga området med
dela dispens från skyldigheten att söka koncession och befogenhet att fast
ställa villkor om skyddsåtgärder o. d. i dispensbeslutet skapar man ett smi
digt, snabbt och av formregler obundet prövningsförfarande. Om naturvårds
verket inte anser sig kunna meddela dispens eller om sökanden inte godtar
de villkor som verket uppställer, bör sökanden kunna hänskjuta tillstånds
frågan till koncessionsnämnden. Denna får i ett sådant system närmast
karaktär av opartiskt skiljeorgan. Möjlighet bör dessutom finnas att söka
tillstånd direkt hos nämnden, oavsett om koncessionsplikt föreligger eller
inte. Med den lösning av organisationsfrågan som jag förordar blir natur
vårdsverkets dispensprövning ett så centralt och viktigt led i koncessionssy-
stemet att den bör komma till uttryck i lagtexten.
Vad jag har anfört till förmån för en centraliserad administrativ prövning
betyder inte att jag undervärderar de skäl som har åberopats för att göra
länsstyrelserna till koncessionsmyndigheter. Men jag menar att den riktiga
lösningen här är att länsstyrelserna kopplas in efterhand som deras resur
ser ökar. Detta kan åstadkommas genom att man i den nya lagen inför en
möjlighet att i viss utsträckning delegera prövningsbefogenheten till läns
styrelserna. Detta bör gälla i fråga om både dispensprövningen och till
ståndsprövningen.
Den fristående och i viss mån domstolsliknande ställning som konces
sionsnämnden enligt mitt förslag bör ha innebär att särskilda krav måste
ställas på nämndens sammansättning. Nämnden bör inrymma bl. a. högt
kvalificerad juridisk sakkunskap. Detta krav kan enligt min mening tillgodo
Kungl. Maj ds proposition nr 28 år 1969
201
ses bäst om man som ordförande i nämnden har en lagfaren person med långvarig domarerfarenliet. Härigenom markeras också nämndens opartiska ställning. Nämndens arbetsbelastning kommer utan tvivel att under över skådlig tid bli så stor att ordföranden måste vara fast knuten till nämnden.
Med det regelmässiga dispensförfarande som jag föreslår är det sannolikt att koncessionsnämnden i huvudsak kommer att handlägga starkt kontro versiella och svårbedömda frågor om tillstånd och villkorsföreskrifter. Nämnden kommer ofta att få ta ställning till motstridigt utredningsmate rial av omfattande och invecklad beskaffenhet. Erfarenheten från vatten domstolarnas verksamhet visar att prövningens tyngdpunkt kvantitativt sett inte så mycket ligger i tillåtlighetsbedömningen. Den största arbets insatsen faller vanligen på utformningen av allehanda villkor om renings- och andra skyddsåtgärder. Här spelar bl. a. kemiska och rent tekniska be dömningar en stor roll. De skäl som jag nu har anfört leder till att också en ledamot med framstående teknisk sakkunskap bör vara fast knuten till koncessionsnämnden.
Det finns enligt min mening goda skäl för att åtminstone under det första skedet av nämndens verksamhet till fasta ledamöter utse personer som bär erfarenhet från vattendomstolsarbete. Även om man inte för över till koncessionsnämnden mål som vattendomstol har börjat handlägga före den nya lagens ikraftträdande kan man ändå räkna med att ärenden som nämnden får till prövning ofta har samband med tidigare vattenmål. Sär skilt gäller detta i sådana fall när en äldre anläggning byggs ut eller ändras på annat sätt i etapper som prövas efter hand som de aktualiseras. Vidare kan nämnas fall när omprövning sker av villkor som vattendomstol har fastställt. En avloppsfråga som nämnden har att bedöma kan ha samband också med pågående eller avgjort mål om vattenbyggnadsföretag. Det bör kunna gå lättare och smidigare för nämnden att ta sig an ärenden som så lunda hänger samman med olika slags vattenmål, om nämnden har leda möter som är vana att handskas med de vanligen mycket vidlyftiga akterna i sådana mål och som är förtrogna med vattendomstolarnas arbetsrutin.
Utöver de två fasta ledamöterna, dvs. ordföranden och den tekniske ledamoten, bör nämnden ha ett par ledamöter utan fast anknytning men med sakkunskap och erfarenhet från särskilda verksamhetsfält som nämn dens arbete berör. Eftersom nämndens uppgifter kommer att falla inom verksamhetsområdet för naturvårdsverket är det sålunda naturligt att i nämnden ha en ledamot med erfarenhet av frågor som hör till detta om råde. Härigenom kan man tillföra nämnden t. ex. biologisk eller annan na turvetenskaplig expertis om detta anses behövligt för prövningen i ett visst fall. Men det bör också vara möjligt, särskilt vid prövningen av anlägg ningar som utgör stora miljövårdsproblem eller av principiellt viktiga till ståndsfrågor i övrigt, att naturvårdsverkets chef eller annan ledande tjänste man i verket deltar som ledamot i nämnden. Ett sådant direkt inflytande
7| Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 28
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
för naturvårdsverket kan vara ägnat att främja enhetlighet i miljövårds-
politiken.
Man kan räkna med att den alldeles övervägande delen av de tillstånds
frågor som koncessionsnämnden kommer att få ta befattning med avser
industriföretag eller kommunala anläggningar. Särskilt de industriella
föroreningsproblemen kan ofta vara svårbedömda. Enligt min mening bör
det därför vara en styrka för nämnden om i den ingår också en ledamot
med erfarenhet från industriell eller kommunal verksamhet. Min avsikt
är inte att ledamoten skall ses som en partsrepresentant. I likhet med
övriga ledamöter skall han i stället företräda särskild sakkunskap och
erfarenhet av värde för nämnden. Eftersom de industriella frågorna kan
antas dominera bör huvudregeln vara att ifrågavarande ledamot skall
ha erfarenhet av industriell verksamhet. Om ärendet huvudsakligen rör
kommunala frågor bör i stället en person med erfarenhet av kommunal
verksamhet ingå i nämnden. Det kan vara lämpligt att ordföranden får
befogenhet att med hänsyn till ärendets art bestämma vem av dessa två
som skall ta del i behandlingen av ett visst ärende.
I remissyttrandena över naturvårdsverkets organisationsförslag före
kommer också uttalanden till förmån för en ännu vidare sammansättning
av koncessionsnämnden än den som jag nu har angett. Bl. a. anser några
att en företrädare för planverket bör ingå i nämnden. Enligt min mening
kan nämnden arbeta enklare och smidigare om antalet ledamöter är be
gränsat. I den mån särskild sakkunskap behövs utöver den som nämnden
själv förfogar över kan utomstående expertis anlitas. Vad särskilt gäller
planintresset är det visserligen obestridligt att ett nära samband råder
mellan bebyggelseplaneringen och samhällets åtgärder för att främja
miljövården. Detta samband innebär dock inte att avgöranden som träffas
i miljövårdsfrågor också binder planmyndigheterna. Däremot finns det
behov av ett nära samråd mellan de myndigheter som verkar på miljövårds
området och på planområdet. Jag återkommer närmare till denna fråga
i ett senare avsnitt. Eftersom koncessionsnämndens avgöranden inte binder
planmyndigheterna är det enligt min åsikt inte påkallat att företrädare för
planverket tar del i nämndens beslut. Det behov av samråd som jag nyss
har nämnt är däremot ett skäl att låta planverket följa ärendenas hand
läggning i koncessionsnämnden. Detta kan ske genom att planverket får
rätt att ta del i nämndens överläggningar och att yttra sig där utan rätt att ta
del i besluten. En parallell finns redan nu i naturvårdsverkets organisation.
Cheferna för domänverket och skogsstyrelsen kan sålunda delta i samman
träde med naturvårdsverkets styrelse när den behandlar fråga som rör
dessa ämbetsverk. De kan få sin mening antecknad i protokollet men de
får inte delta i styrelsens beslut. De bestämmelser som behövs för att
reglera planverkets deltagande kan meddelas av Kungl. Maj :t.
Sammanfattningsvis innebär mitt förslag att koncessionsnämnden skall
202
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
203
bestå av fyra ledamöter: en ordförande som skall vara lagfaren och erfaren i domarvärv, en ledamot med teknisk sakkunskap och erfarenhet, en ledamot med erfarenhet av frågor som faller inom verksamhetsom rådet för naturvårdsverket och en ledamot med erfarenhet av industriell verksamhet. I stället för den sistnämnde skall ingå en person med erfaren het av kommunal verksamhet, om ärendet i huvudsak rör kommunala frågor.
I fråga om förfarandet i koncessionsärenden vill jag till en början säga något om naturvårdsverkets dispensprövning. Immissionssakkunnigas lag förslag innehåller inte några regler i denna fråga. I det förslag till förprö- ningskungörelse som de sakkunniga utarbetat finns däremot vissa bestäm melser. Dessa innebär att naturvårdsverket skall samråda med andra myn digheter som har intresse i frågan. Vidare skall naturvårdsverkets beslut in nehålla besked om de villkor som skall gälla i fråga om skyddsåtgärder och annat. De sakkunnigas förslag angående förfarandet har vunnit anslutning eller lämnats utan invändning i remissyttrandena. Vattenöverdomstolen me nar dock att dipensansökningar bör offentliggöras genom kungörelse, efter som sakägarintressen kan beröras.
Enligt min mening är det viktigt att dispensmyndigheten samråder i vid omfattning med andra myndigheter som berörs av det ärende som är under prövning. Beslutet kan härigenom grundas på ett allsidigt material och den faktiska trygghetsverkan som dispensbeslut har för sökanden stärks om beslutet uttrycker uppfattningen hos myndigheter som företräder olika all männa intressen. I likhet med vattenöverdomstolen anser jag vidare att sak ägare bör underrättas på lämpligt sätt om dispensansökningar. Sökanden bör svara för kostnaderna för underrättelseförfarandet. Bestämmelser i de frågor som jag nu har berört kan meddelas av Kungl. Maj:t. Fastställandet av villkor om skyddsåtgärder och annat är dock ett så betydelsefullt led i dispensprövningen att lagen bör fastslå en skyldighet för naturvårdsverket att meddela sådana villkor i samband med att dispens beviljas.
Med hänsyn till att dispensförfarandet bygger på en fri förhandling mel lan naturvårdsverket, sökanden och övriga intressenter kan det förutsättas att också frågor om särskild utredning i dispensärenden och kostnaderna för sådan utredning skall kunna lösas förhandlingsvägen.
I fråga om förfarandet i ärenden som handläggs av koncessionsnämnden innehåller naturvårdsverkets organisationsförslag vissa regler. I stora drag går de ut på följande. Ansökan om tillstånd skall vara skriftlig. De som be rörs av ärendet skall underrättas genom kungörelse i ortspressen eller på annat sätt. Vidare skall nämnden i regel överlägga med sökanden och med sakägare som har betydelsefulla intressen samt hålla syn på platsen.
Remissinstanserna har i allmänhet inte kommenterat de föreslagna för farandereglerna. I några fall har man dock framställt anmärkningar. Bl. a. går dessa ut på att sakägare bör ha möjlighet att komma till tals in
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
för nämnden och att sökanden bör få ta del av allt utredningsmaterial in
nan ärende avgörs.
Enligt min mening är de föreslagna förfarandereglerna i huvudsak lämp
liga också om nämnden på sätt jag föreslår blir mer fristående och domstols-
liknande. Ett par modifikationer bör dock göras. För att tillgodose kravet
på rättssäkerhet i prövningen och för att vinna ökad säkerhet att ärendena
blir uttömmande utredda bör nämnden i regel hålla offentliga sammanträ
den där alla intressenter, också enskilda sakägare, får tillfälle att lägga fram
sina synpunkter. I anslutning till sammanträde eller fristående från sam
manträde bör syn på platsen vanligen äga rum. Sammanträde och syn bör
kunna hållas av nämnden i dess helhet eller av en eller flera av dess leda
möter. Det bör kunna bli en viktig uppgift för den tekniske ledamoten
att förrätta syn och också att hålla sammanträden i vissa frågor. Jag för
ordar också en regel om att part skall ha rätt att yttra sig över allt utred
ningsmaterial i ett ärende innan nämnden avgör ärendet.
Enligt min åsikt bör koncessionsnämndens prövning inte begränsas av
det material som parterna åberopar i ett ärende. Nämnden bör vara skyldig
att se till att utredningen är uttömmande. För detta ändamål bör nämnden
kunna förordna myndighet eller annan att som sakkunnig göra utredning
på sökandens bekostnad. Den måste också själv kunna verkställa de kom
pletterande undersökningar som den anser behövliga. För att inte de be
gränsade personella resurser som finns på miljövårdsområdet skall splittras
onödigt är det enligt min mening inte lämpligt att bygga upp en särskild ut-
redningsorganisation med anknytning till nämnden. I stället bör nämnden
ha befogenhet att i samråd med naturvårdsverkets ledning utnyttja verkets
personal och tekniska resurser för undersökningar och fältarbeten som
nämnden anser behövliga. Den tekniske ledamoten i nämnden kan få en be
tydelsefull roll som sammanhållande kraft i sådana undersökningsarbeten.
De bestämmelser som behövs för att reglera naturvårdsverkets medverkan
kan meddelas av Kungl. Maj :t.
Ansvaret för ärendenas beredning och föredragning inför nämnden bör
ytterst åvila nämndens ordförande. Den tekniske ledamoten bör vara skyldig
att biträda ordföranden med dessa uppgifter. Som jag redan har nämnt bör
denne ledamot i stor omfattning självständigt leda och samordna undersök
ningsarbeten. I många fall kan det vara lämpligt att han också föredrar
ärenden inför nämnden. I varje fall i mera tekniskt betonade frågor är detta
naturligt. Det bör också vara möjligt att ibland anlita sekreterar- eller kan
slipersonal hos nämnden för berednings- och föredragningsuppgifter. Även
i frågor som jag nu har berört kan behövliga bestämmelser meddelas av
Kungl. Maj :t.
Eftersom naturvårdsverkets dispensbeslut saknar formell rättsverkan har
immissionssakkunniga i sitt förslag till förprövningskungörelse skrivit in
en regel om att talan inte får föras mot sådant beslut. Jag ansluter mig till de
204
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
205
sakkunnigas uppfattning. Om naturvårdsverket avslår dispensansökningen eller om sökanden inte godtar de villkor som naturvårdsverket uppställer i dispensbeslutet bör han alltså inte kunna anföra besvär mot beslutet. Där emot följer det av prövningssystemets utformning att han kan ansöka om tillståndsprövning hos koncessionsnämnden.
Jag har övervägt om också enskilda sakägare bör ha möjlighet att dra dispensbeslut under koncessionsnämndens prövning. Mot en sådan ordning talar emellertid starka skäl. Den lagstiftning som jag föreslår och den pröv nings- och tillsynsorganisation som byggs upp i anslutning härtill innebär en starkt aktiv insats från det allmännas sida för att främja en god miljö vård. Det är självklart att en sådan aktivitet också är ägnad att stärka sak- ägarintressena. Den förbättring på miljövårdens område som blir en följd av att lagstiftning och organisation blir effektivare kommer också de en skilda som utsätts för föroreningar och andra störningar till godo. Härtill kommer att dispensbeslut saknar rättsligt bindande verkan. Som de sakkun niga tänkt sig står det därför sakägare fritt att väcka talan vid domstol mot den som driver den störande verksamheten. Sådan talan kan bl. a. gå ut på förbud eller skyddsåtgärder. Med hänsyn till vad jag nyss har anfört om aktiveringen av miljövårdspolitiken tror jag inte att denna utväg kommer att begagnas i någon större utsträckning. I likhet med de sakkunniga anser jag emellertid att möjligheten att vända sig till domstol kan ha ett värde som rättssäkerhetsgaranti. På grund av vad jag nu har anfört anser jag att det inte finns något behov av att enskilda sakägare får rätt att påkalla kon cessionsnämndens prövning av dispensbeslut.
Eftersom naturvårdsverket skall beakta samtliga allmänna intressen i ett dispensärende och för detta ändamål har att samråda med de myndigheter som berörs samt dessa inte är bundna av verkets dispensbeslut, är det enligt min mening inte behövligt att någon myndighet — vare sig statlig eller kom munal — får befogenhet att, om den inte godtar dispensbeslut, påkalla pröv ning av koncessionsnämnden.
Beträffande koncessionsnämndens avgöranden föreslår naturvårdsverket att talan skall kunna fullföljas till Kungl. Maj:t i statsrådet. Naturvårds verket går inte in på frågan vem som bör ha besvärsrätt. Ett par remissin stanser föreslår att besvärstalan skall kunna föras hos regeringsrätten eller vattenöverdomstolen. De flesta av dem som yttrat sig i frågan godtar dock naturvårdsverkets förslag.
Eftersom lämplighetsfrågor dominerar i tillståndsärenden som nämnden kommer att handlägga anser också jag att det stämmer bäst överens med vårt rättssystem att Kungl. Maj :t i statsrådet prövar ärendena vid över klagande. Jag ansluter mig alltså till naturvårdsverkets förslag rörande besvärsinstans. Vad sedan gäller kretsen av besvärsberättigade är det enligt min mening helt klart att besvärsrätt bör tillkomma sökanden i ärendet. Om enskilda sakägare skall ha motsvarande rätt är mera tveksamt. Den för
Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
206
stärkning av det allmännas insatser till förmån också för sakägarintresset
som förslaget innebär talar för att en besvärsrätt för sakägare är obehöv
lig. Jag har dock stannat för att inte föreslå någon begränsning. Också en
skilda sakägare som berörs av ett beslut av koncessionsnämnden bör alltså
kunna överklaga beslutet. Med hänsyn till den sakkunniga och allsidiga
prövning som ärendena kommer att få i koncessionsnämnden räknar jag
dock med att det bara i absoluta undantagsfall torde finnas förutsättningar
för att ett beslut av nämnden skall upphävas eller ändras i någon omfatt
ning av större betydelse på talan av sakägare.
Som en naturlig följd av att sökanden bär besvärsrätt anser jag att natur
vårdsverket som företrädare för de allmänna intressena på miljövårdsom
rådet bör ha samma rätt. Att tillerkänna även annan myndighet besvärs
rätt anser jag inte vara behövligt.
Immissionssakkunniga berör också frågan i vad mån naturvårdsverket
bör vägra dispens utan prövning i sak. De sakkunniga räknar med att verket,
särskilt till en början, kommer att finna vattendomstolsprövning behövlig i
åtskilliga fall. Bland skäl som kan tala för sådan prövning bör enligt de
sakkunniga särskilt nämnas att det är fråga om verkliga lokaliseringspro
blem eller att avsevärda sakägarintressen står på spel. Allteftersom praxis
utvecklas och man kommer fram till ett användbart system med normer,
gränsvärden o. d. kan dispensgivningen väntas få ökad praktisk betydelse.
Jag ansluter mig till de sakkunnigas uppfattning. Dispensförfarandet in
nebär inte att naturvårdsverket måste gå in i saklig prövning av alla ären
den. Dispens kan vägras också om verket anser att ärendet är av sådan art
att det bör prövas av koncessionsnämnden. För att en vägledande praxis
skall kunna utbildas så snart som möjligt är det av värde om principiellt
viktiga frågor avgörs av koncessionsnämnden redan från början av dess
verksamhet.
6.4 Tillåtlighetsregler
I vattenvårdslagstiftningen uppställs vissa förutsättningar för att av
loppsvatten skall få släppas ut. Dessa är olika för kloakvatten och industriellt
avloppsvatten. Lagen förbjuder i princip inte utsläpp av kloakvatten även
om det orsakar förorening. Som huvudregel föreskrivs i stället en renings-
plikt. Enligt 8 kap. 23 § första stycket vattenlagen är sålunda den som släp
per ut kloakvatten skyldig att vidta de åtgärder till motverkande av förore
ning som är påkallade från allmän eller enskild synpunkt. Reningspliktens
omfattning beror av vattenområdets beskaffenhet och förhållandena i övrigt.
Genom ändringar under senare år har denna huvudregel skärpts på väsent
liga punkter. Enligt 8 kap. 23 § andra stycket gäller sålunda förbud mot att
avleda kloakvatten till vissa vattentäktsområden, om det kan medföra fara
för smittspridning eller eljest våda från hälsosynpunkt. Vidare innehåller
Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969