2

Enligt förslaget får det allmänna möjlighet att utöva en effektiv kon­

troll och att aktivt medverka till att störningar förebyggs. Kungl. Maj:t

får bemyndigande att föreskriva att vissa slag av fabriker eller andra in­

rättningar inte får anläggas eller på visst sätt ändras eller att avloppsvatten

av visst slag inte får utsläppas utan att tillstånd lämnats enligt lagen eller

särskild anmälan gjorts. I fall då Kungl. Maj :t föreskrivit skyldighet att

söka tillstånd kan statens naturvårdsverk medge dispens från skyldigheten

under förutsättning att av verket fastställda villkor för verksamheten

följs. Statens naturvårdsverk och länsstyrelserna skall utöva fortlöpande

tillsyn till skydd mot miljöfarlig verksamhet som kan medföra fara för

allmänna intressen.

För skada och olägenhet genom miljöfarlig verksamhet är den som ut­

övar verksamheten skyldig att utge ersättning.

Den föreslagna lagstiftningen avses träda i kraft den 1 juli 1969.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

4

5 §•

Den som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig verksamhet skall vidtaga

de skyddsåtgärder, tåla den begränsning av verksamheten och iakttaga de

försiktighetsmått i övrigt som skäligen kan fordras för att förebygga eller

avhjälpa olägenhet.

Omfattningen av åliggande enligt första stycket bedömes med utgångs­

punkt i vad som är tekniskt möjligt vid verksamhet av det slag som är;

i fråga och med beaktande av såväl allmänna som enskilda intressen.

Vid avvägningen mellan olika intressen skall särskild hänsyn tagas till å

ena sidan beskaffenheten av område som kan bli utsatt för störning och

betydelsen av störningens verkningar, å andra sidan nyttan av verksam­

heten samt kostnaden för skyddsåtgärd och den ekonomiska verkan i öv­

rigt av försiktighetsmått som kommer i fråga.

6

§•

Kan miljöfarlig verksamhet befaras föranleda olägenhet av väsentlig be­

tydelse, även om försiktighetsmått som avses i 5 § iakttages, får verksam­

heten utövas endast om särskilda skäl föreligger.

Innebär den befarade olägenheten att ett stort antal människor får sina

levnadsförhållanden väsentligt försämrade eller att betydande förlust från

naturvårdssynpunkt uppkommer eller att liknande allmänt intresse skadas

avsevärt, får verksamheten ej utövas. Konungen kan dock lämna tillstånd

enligt denna lag, om verksamheten är av synnerlig betydelse för närings­

livet eller för orten eller eljest från allmän synpunkt.

Första stycket eller andra stycket första punkten hindrar ej att sådan

flygplats, väg eller järnväg, vars anläggande prövas i särskild ordning, an­

vändes för avsett ändamål.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

7 §•

Avloppsvatten av följande slag får icke utsläppas i vattendrag, sjö eller

annat vattenområde om det ej är uppenbart att det kan ske utan olägenhet,

nämligen

1. avloppsvatten som kommer från vattenklosett eller härrör från tätbe­

byggelse och som ej undergått längre gående rening än slamavskiljning,

2. pressaft från siloanläggning,

3. urin från djurstall,

4. vassle,

5. ytbehandlingsbad i metallindustri eller koncentrerat sköljvatten från

sådant bad.

Konungen kan föreskriva att vad som sägs i första stycket skall gälla även

avloppsvatten av visst annat slag.

8

§•

År det av särskild betydelse från naturvårdssynpunkt eller eljest med

hänsyn till allmänt intresse, kan Konungen med avseende på viss del av

landet förbjuda allt utsläppande av avloppsvatten, fast ämne eller gas från

mark, byggnad eller anläggning i vattendrag, sjö eller annat vattenområde,

om det kan ske utan oskäligt intrång för innehavare av fabrik eller inrätt­

ning som anlagts innan beslutet meddelats eller för kommun eller annan

som dessförinnan börjat avleda avloppsvatten.

6

13 §.

Ansökan om tillstånd skall vara skriftlig. Den skall innehålla de uppgif­

ter, ritningar och tekniska beskrivningar som fordras för bedömande av

den miljöfarliga verksamhetens beskaffenhet, omfattning och verkningar.

Ansökan skall inges i det antal exemplar som koncessionsnämnden anser

behövligt.

Uppfyller ansökan ej vad som föreskrives i första stycket eller har den ej

ingivits i tillräckligt antal exemplar, skall sökanden föreläggas att avhjälpa

bristen inom viss tid. I föreläggandet kan utsättas vite eller påföljd att bris­

ten avhjälpes på sökandens bekostnad.

14 §.

Koncessionsnämnden skall sörja för fullständig utredning av ärende som

kommer under nämndens prövning.

Nämnden skall

1. genom kungörelse i en eller flera av ortens tidningar eller på annat

lämpligt sätt bereda dem som kan beröras av den miljöfarliga verksamhe­

ten tillfälle att yttra sig,

2. samråda med de statliga och kommunala myndigheter som har väsent­

liga intressen att bevaka i frågan,

3. hålla sammanträde med parter och besiktning på platsen, om det ej är

uppenbart onödigt,

4. bereda part tillfälle att yttra sig över utredning som förebragts av mot­

part eller införskaffats genom koncessionsnämndens försorg.

Nämnden kan uppdraga åt en eller flera av ledamöterna att hålla samman­

träde eller besiktning enligt andra stycket 3.

Nämnden kan uppdraga åt sakkunnig att verkställa särskild utredning.

Kostnad för kungörelse och för utredning enligt fjärde stycket betalas av

den som utövar eller ämnar utöva den miljöfarliga verksamheten. Nämnden

fastställer på yrkande ersättning för utredningen.

15 §.

Yppas vid koncessionsnämndens överläggning till beslut skiljaktiga me­

ningar, skall omröstning ske. Uppkommer därvid fråga om tillämpligheten

av denna lag eller fråga om vidtagande av förberedande åtgärd eller fråga

om underställning enligt 16 §, skall särskild omröstning ske beträffande

sådan fråga.

Vid omröstning gäller den mening som fått de flesta rösterna eller, And

lika röstetal, den mening som ordföranden biträder.

16 §.

Finner koncessionsnämnden vid prövning av ansökan om tillstånd enligt

denna lag att hinder mot tillstånd möter enligt 6 § andra stycket första

punkten men att det föreligger sådana omständigheter som anges i samma

stycke andra punkten, skall nämnden med eget yttrande underställa frågan

Konungens avgörande.

17 §.

Konungen kan uppdraga åt länsstyrelsen att pröva fråga om tillstånd be­

träffande visst slag av ärenden. I fråga om ärenden som sålunda prövas

av länsstyrelsen gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i denna lag om

ärenden som prövas av koncessionsnämnden.

Konungen kan uppdraga åt länsstyrelsen att beträffande visst slag av

ärenden medgiva undantag som avses i 10 § andra stycket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

7

Tillståndsbeslut

18 §.

I tillståndsbeslut skall noggrant anges den miljöfarliga verksamhet som

tillståndet avser och de villkor som skall gälla.

I beslutet kan fastställas viss tid, i regel ej över tio år, inom vilken den

med tillståndet avsedda verksamheten skall ha satts i gång.

19 §.

Lämnar Konungen tillstånd i fall som avses i 6 § andra stycket, kan

Konungen meddela särskilda villkor för att tillgodose allmänna ändamål i

bygden.

20

§.

Om Konungen lämnar tillstånd, kan Konungen uppdraga åt koncessions­

nämnden eller länsstyrelsen att fastställa närmare villkor för tillståndet.

21

§.

Om det när tillstånd till miljöfarlig verksamhet lämnas ej tillräckligt sä­

kert kan bedömas vilka villkor som bör gälla i visst avseende, får avgöran­

det i denna del uppskjutas till dess erfarenhet av verksamheten vunnits.

I samband med uppskov enligt första stycket skall provisoriska före­

skrifter om skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått meddelas, om det

är nödvändigt för att motverka olägenhet. Uppskjuten fråga skall avgöras

så snart det kan ske.

22

§.

Den som fått tillstånd enligt denna lag till miljöfarlig verksamhet kan

ej på grund av bestämmelse i lagen eller i hälsovårdsstadgan den 19 de­

cember 1958 (nr 663) åläggas att upphöra med verksamheten eller att med

avseende på denna vidtaga försiktighetsmått utöver vad som anges i till-

ståndsbeslutet, om ej annat följer av 23—25 § eller 40 § andra stycket.

23 §.

Åsidosätter någon villkor som angivits i tillståndsbeslut och är avvikel­

sen betydande, kan koncessionsnämnden förklara tillståndet förverkat och

förbjuda fortsatt verksamhet.

24 §.

Har tio år förflutit från det tillståndsbeslut vunnit laga kraft eller har

dessförinnan förhållandena ändrats väsentligt, kan koncessionsnämnden

föreskriva nya eller strängare villkor för verksamheten efter vad som är

skäligt.

Om särskilda skäl föreligger, kan nämnden efter utgången av tid som

anges i första stycket även ompröva tillstånd att utsläppa avloppsvatten i

visst vattenområde.

25 §.

Uppkommer genom miljöfarlig verksamhet betydande olägenhet som

icke förutsågs när tillstånd lämnades, kan koncessionsnämnden meddela

föreskrift som är ägnad att förebygga eller minska olägenheten för fram­

tiden.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

26 §.

Fråga som avses i 23—25 § prövas efter framställning av statens natur­

vårdsverk.

27 §.

Efter ansökan av tillståndshavaren kan koncessionsnämnden upphäva

eller mildra villkor i tillståndsbeslut, om det är uppenbart att villkoret ej

längre behövs eller är strängare än nödvändigt eller om ändringen påkallas

av omständighet som icke förutsågs när tillståndet meddelades.

28 §.

Har Konungen fastställt villkor för tillstånd, får koncessionsnämnden

vid tillämpning av 24, 25 eller 27 § icke avvika väsentligt från villkoret

utan att Konungen medgivit det.

29 §.

Tillstånd förfaller, om den med tillståndet avsedda verksamheten ej

satts i gång inom tid som föreskrivits med stöd av 18 § andra stycket.

Visas giltigt skäl för dröjsmål eller skulle synnerligt men uppstå ge­

nom att tillståndet förfaller, kan koncessionsnämnden förlänga tiden med

högst tio år, om ansökan därom göres innan den föreskrivna tiden går ut.

Ersättning m. m.

30 §.

Den som orsakar olägenhet genom miljöfarlig verksamhet skall utge

ersättning härför. Har olägenheten ej orsakats genom försumlighet, skall

dock ersättning utgå endast om olägenheten är av någon betydelse och

bara i den mån den ej skäligen bör tålas med hänsyn till förhållandena i

orten eller till dess allmänna förekomst under jämförliga förhållanden.

Om ej annat följer av vad nedan sägs, skall ersättningen bestämmas en­

ligt allmänna skadeståndsregler.

31 §.

Kan i fråga om skada eller olägenhet som drabbar egendom ersättning­

ens belopp lämpligen uppskattas på förhand, skall ersättning bestämmas

för framtida skada, om part begär det.

„

Om det finns skälig anledning, kan ersättning för framtida skada pa

egendom bestämmas att utgå med visst årligt belopp. Ersättning som be­

stämts på sådant sätt kan jämkas efter vad som är skäligt, om ändrade

förhållanden påkallar det.

32 §.

Medför miljöfarlig verksamhet att fastighet eller del av fastighet blir

onyttig för ägaren eller att synnerligt men uppkommer vid begagnandet,

skall fastigheten eller fastighetsdelen lösas, om ägaren begär det.

33 §.

Fastighetsägare som vill fordra inlösen enligt 32 § skall väcka talan vid

den fastighetsdomstol inom vars område den miljöfarliga verksamheten i

huvudsak utövas eller skall utövas.

I fråga om inlösen gäller lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expro­

9

priation i tillämpliga delar. Ogillas yrkande om inlösen, tillämpas dock

allmänna regler om rättegångskostnad.

34 §.

Den som vill framställa ersättningsanspråk eller annat enskilt anspråk

på grund av miljöfarlig verksamhet skall väcka talan vid fastighetsdom­

stol som anges i 33 §. Även den som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig

verksamhet kan påkalla prövning av ersättningsfråga på sätt som nu

sagts. Han skall därvid ange de ersättningsbelopp som han erbjuder.

35 §.

Ersättning som fastställts att utgå på en gång för framtida skada på fas­

tighet och som tillkommer ägaren av fastigheten eller innehavare av tomt­

rätt i denna skall nedsättas hos länsstyrelsen, om fastigheten eller tomt­

rätten besväras av sökt eller beviljad inteckning för fordran eller fastig­

heten kan på grund av 11 kap. 2 § jordabalken i ägarens hand häfta för

ogulden köpeskilling. Nedsättning behöver dock ej ske om skadan eller

intrånget är väsentligen utan betydelse för fordringshavarens säkerhet.

I samband med att fastighetsdomstolen bestämmer ersättning skall dom­

stolen ange i vad mån nedsättning skall ske.

Nedsatt belopp skall av länsstyrelsen genast insättas i bankinrättning

för att där innestå mot ränta. Om fördelning och utbetalande av nedsatt be­

lopp jämte ränta samt om verkan därav gäller i tillämpliga delar vad som

är föreskrivet för det fall att nyttjanderätt eller servitutsrätt upplåtes ge­

nom expropriation.

Om innehavare av fordran som avses i första stycket lider förlust därige­

nom att ersättning blivit för lågt beräknad och ersättningen till följd av

överenskommelse mellan den ersättningsskyldige och den ersättningsbe-

rättigade eller av annan anledning ej blivit prövad av domstol, har ford-

ringshavaren rätt att av den ersättningsskyldige få gottgörelse för förlusten

mot avskrivning på fordringshandlingen. Talan om sådan gottgörelse skall

väckas vid fastighetsdomstol som anges i 33 §.

36 §.

Väcker någon talan vid fastighetsdomstol om förbud mot miljöfarlig

verksamhet eller om åläggande för den som utövar eller ämnar utöva så­

dan verksamhet att vidtaga försiktighetsmått och är fråga om tillstånd till

verksamheten enligt denna lag under prövning eller kommer den under

prövning innan fastighetsdomstolen avgjort målet, skall domstolen förklara

målet vilande till dess frågan avgjorts.

37 §.

I mål enligt 34 § andra punkten äger bestämmelserna om kostnad i ex-

propriationsmål motsvarande tillämpning.

Ogillas talan som avses i 36 § på den grund att svaranden efter talans

väckande sökt och erhållit tillstånd enligt denna lag, skall domstolen efter

omständigheterna föror dna att vardera parten skall själv bära sin rätte­

gångskostnad eller att full eller jämkad ersättning skall tilläggas endera.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

lf Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 28

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

Tillsyn

38 §.

Till skydd mot miljöfarlig verksamhet som kan medföra fara för allmän­

na intressen skall tillsyn utövas av statens naturvårdsverk och länsstyrelser­

na.

Naturvårdsverket har den centrala tillsynen, samordnar länsstyrelsernas

tillsynsverksamhet och lämnar vid behov bistånd i denna verksamhet. Läns­

styrelsen utövar fortlöpande tillsyn inom länet.

Tillsynsmyndigheterna skall samarbeta med varandra samt med sådana

statliga och kommunala organ som har att utöva tillsyn i särskilda hänseen­

den eller som eljest fullgör uppgifter av betydelse för tillsynsverksamheten.

39 §.

Finner tillsynsmyndighet att olägenhet av betydelse från allmän synpunkt

uppkommer eller kan uppkomma genom miljöfarlig verksamhet, kan myn­

digheten meddela råd och anvisningar om lämplig åtgärd för att motverka

olägenheten.

40 §.

Om tillstånd icke givits enligt denna lag, kan länsstyrelsen meddela före­

läggande om sådant försiktighetsmått eller förbud som är uppenbart be­

hövligt för att lagens bestämmelser skall efterlevas. I brådskande fall eller

när särskilt skäl eljest föreligger får föreläggandet ges omedelbart och i

annat fall först sedan det visat sig att rättelse ej kan vinnas genom råd och

anvisningar.

Tillståndsbeslut enligt denna lag hindrar icke länsstyrelsen från att med­

dela sådan brådskande föreskrift som är nödvändig till följd av särskilda

omständigheter.

Om tillståndshavare åsidosätter villkor som angivits i tillståndsbeslutet,

kan länsstyrelsen förordna om rättelse på hans bekostnad eller förelägga

honom att själv vidtaga rättelse.

I beslut om föreläggande enligt denna paragraf kan länsstyrelsen utsätta

vite.

41 §.

Har tillstånd enligt denna lag icke meddelats, äger koncessionsnämnden

på hemställan av statens naturvårdsverk besluta om förbud mot miljöfarlig

verksamhet, som ej är tillåtlig enligt denna lag, eller meddela föreskrift om

försiktighetsmått. Vid prövningen äger 14 och 16 §§ motsvarande tillämp­

ning.

42 §.

För att utöva tillsyn enligt denna lag har tillsynsmyndighet rätt att vinna

tillträde till fabrik eller annan anläggning, vare sig den är i bruk eller ej,

samt att företaga undersökning inom anläggningen eller område som hör

till denna.

Behövs undersökning på annan plats, har myndigheten rätt att vinna till­

träde dit för att utföra undersökningen. Detta gäller dock ej hus, tomt eller

trädgård.

43 §.

Kan verksamheten vid en anläggning befaras vara miljöfarlig, är inneha­

varen skyldig att på begäran lämna tillsynsmyndighet behövliga upplys­

ningar om anläggningen.

11

44 §.

Den som tagit befattning med tillsyn enligt denna lag får ej obehörigen

yppa yrkeshemlighet som därigenom blivit känd för honom eller driftan­

ordning, affärsförhållande eller förhållande av betydelse för landets försvar

varom han sålunda fått kännedom.

Ansvar, handräckning och besvär m. m.

45 §.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. bryter mot förbud som meddelats med stöd av 8, 23 eller 41 §,

2. underlåter att iakttaga föreskrift som Konungen meddelat enligt 10 §

första stycket utan att undantag har medgivits med stöd av 10 § andra

stycket eller 17 § andra stycket,

3. åsidosätter villkor eller föreskrift som meddelats med stöd av 10 §

andra stycket eller 17 §, 18 § första stycket, 19—21, 24, 25, 27 eller 41 §, så

att allmän eller enskild rätt kan kränkas, eller

4. bryter mot 44 §,

dömes till böter eller fängelse i högst ett år.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att fullgöra vad som

åligger honom enligt 43 §, dömes till böter.

46 §.

Avser brott mot 44 § annat än förhållande av betydelse för landets för­

svar, får brottet åtalas av åklagare endast efter angivelse av målsägande.

47 §.

Har någon begått gärning som avses i 45 § första stycket 1—3, kan över-

exekutor meddela handräckning för att åstadkomma rättelse. I fråga om så­

dan handräckning gäller samma regler som för handräckning enligt 191 §

utsökningslagen.

Berörs allmänna intressen, får ansökan om handräckning göras av sta­

tens naturvårdsverk eller annan myndighet som ärendet angår.

Efterkommes ej föreläggande enligt 40 § första eller andra stycket, skall

utmätningsmannen på anmodan av länsstyrelsen ombesörja att åtgärd vid­

tages.

Det åligger polismyndighet att lämna den handräckning som behövs för

utövande av tillsyn enligt denna lag.

48 §.

När koncessionsnämnden eller länsstyrelsen meddelar beslut i fråga om

tillstånd enligt denna lag skall senast samma dag underrättelse om tiden

för beslutets meddelande införas i en eller flera av ortens tidningar eller,

om så lämpligen kan ske, avsändas till parterna. Vad nu sagts gäller även

beslut av koncessionsnämnden i fråga som avses i 41 § och beslut av läns­

styrelsen i fråga som avses i 40 §.

Talan mot beslut som avses i första stycket och beslut enligt 14 § sista

stycket andra punkten föres hos Konungen inom fyra veckor från dagen

för beslutet. Statens naturvårdsverk får föra talan mot beslut som avses i

första stycket för att tillvarataga allmänna intressen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

12

Mot beslut som meddelas av naturvårdsverket enligt 10 § andra stycket

eller av länsstyrelsen enligt 17 § andra stycket får talan ej föras.

49 §.

Beslut i fråga om tillstånd enligt denna lag, beslut i fråga som avses i

41 § och beslut enligt 14 § sista stycket andra punkten blir gällande när

beslutet vunnit laga kraft. I beslutet kan förordnas att det skall lända till

efterrättelse omedelbart.

Beslut i fråga som avses i 40 § länder till efterrättelse omedelbart, om ej

annorlunda förordnas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

50 §.

Har länsstyrelse med stöd av 40 § första stycket eller har hälsovårds­

nämnd förbjudit miljöfarlig verksamhet eller ålagt den som utövar eller

ämnar utöva sådan verksamhet att vidtaga försiktighetsmått och begär

han tillstånd till verksamheten enligt denna lag, kan koncessionsnämnden,

om sökanden ställer säkerhet för kostnad och skada, bestämma att läns­

styrelsens eller hälsovårdsnämndens beslut ej får verkställas förrän till­

ståndsfrågan avgjorts eller koncessionsnämnden föreskriver annat.

51 §.

Vill någon för att utreda verkningarna av miljöfarlig verksamhet som

han utövar eller ämnar utöva företaga mätning eller annat undersöknings­

arbete på fast egendom som annan äger eller innehar, kan länsstyrelsen,

om skäl föreligger, föreskriva att tillträde till egendomen skall lämnas

under viss tid. Behöver mätapparat eller liknande instrument utsättas kan

länsstyrelsen även föreskriva förbud vid vite att rubba eller skada instru­

mentet.

Undersökningsarbetet skall utföras så att minsta skada och intrång vållas.

För skada och intrång skall ersättning utgå. Talan om ersättning väckes

vid fastighetsdomstol som anges i 33 §.

52 §.

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Ko­

nungen.

övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969, då lagen den 30 november 1956

(nr 582) om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden skall

upphöra att gälla.

„

2. Mål som vid lagens ikraftträdande är anhängigt vid allmän domstol

eller vattendomstol och som rör fråga, varom bestämmelse meddelas i

denna lag, handlägges och bedömes enligt äldre bestämmelser.

3. Har före ikraftträdandet förrättningsman förordnats enligt 10 kap.

32 § 4 mom. vattenlagen för att handlägga fråga varom bestämmelse med­

delas i denna lag, skall äldre bestämmelser tillämpas på förrättningen.

4. Har vattendomstol genom laga kraft ägande beslut eller har synemän

i utlåtande varvid skall bero lämnat medgivande att kloakvatten eller in­

dustriellt avloppsvatten utsläppes eller att fast avfall utkastas, utsläppes

13

eller upplägges, anses medgivandet som tillstånd enligt denna lag. Beslut

som i annat fall enligt förut gällande ordning meddelats om åtgärd till

skydd mot miljöfarlig verksamhet äger tillämpning till dess annorlunda

förordnas.

5. Uppkommer i ärende enligt denna lag fråga om åtgärd till skydd mot

miljöfarlig verksamhet som påbörjats före lagens ikraftträdande och efter

ikraftträdandet fortsatt utan att medföra ökad eller ny olägenhet, kan kon­

cessionsnämnden medge det anstånd med åtgärdens genomförande som är

oundgängligen nödvändigt.

6. Bestämmelsen i 32 § äger ej tillämpning i fråga om miljöfarlig verk­

samhet, som börjat före lagens ikraftträdande och som efter ikraftträdan­

det fortsatt utan att medföra väsentligt ökat men.

7. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till lagrum, som

ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall i stället den bestämmelsen

tillämpas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

2) Förslag

till

Lag

om ändring i vattenlagen

Härigenom förordnas, dels att 10 kap. 51 § vattenlagen1 skall upphöra att

gälla, dels att 2 kap. 35 och 38 §§, 3 kap. 9 §, 8 kap., 9 kap. 1, 47 och 50 §§,

10 kap. 32 § 4 mom. samt 33, 38, 44, 48, 58, 67, 68, 74, 79 och 80 §§, 11 kap.

17 g, 27 § 2 mom. samt 59, 83, 91, 92 och 95 §§ ävensom 13 kap. 8, 11, 12

och 16 §§ vattenlagen skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

2 KAP.

35 §.

I vatten------------------------------- nödgats utgiva.

Vad sålunda------------------------------- däri nedsköljas.

Om förebyggande av förorening i

vattendrag, sjö eller annat vatten­

område meddelas, utöver vad i 14 §

sägs, bestämmelser i 8 kap..

Om förebyggande av förorening i

vattendrag, sjö eller annat vatten­

område meddelas, utöver vad i 14 §

sägs, bestämmelser i 8 kap. och i

miljöskyddslagen den

(nr ).

__1 Senaste lydelse av 2 kap. 35 §, 3 kap. 9 §, 8 kap. 3—13, 15, 16, 18—21, 24—27, 30, 31,

35, 39—48, 50, 52 och 53 §§, 9 kap. 1, 47 och 50 §§ samt 10 kap. 32, 48, 51, 58 och 80 §§ se

1941:614, av 2 kap. 38 §, 8 kap. 23, 28 och 29 §§, 11 kap. 83 § samt 13 kap. 8, 11 och 12 §§ se

1964:110, av 8 kap. 1, 14, 17, 22, 33, 36 och 54 §§ se 1955:315, av 8 kap. 2 § se 1956:87, av

8 kap. 32, 34, 37 och 38 §§ se 1956:581, av 8 kap. 49 § se 1952:235, av 8 kap. 51 §, 10 kap.

38 och 79 §§ samt 11 kap. 91 § se 1961:548, av 8 kap. 55 § och 11 kap. 17 § se 1968:51, av 10.

kap. 33 § se 1945:343, av 10 kap. 44, 68 och 74 §§ samt 11 kap. 59 § se 1967:370, av 10 kap.

67 § se 1952:239, av 11 kap. 27 § se 1948:479, av 11 kap. 92 och 95 §§ se 1960:304, av 13 kap.

16 § se 1920:459.

14

Kungi. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

(Nuvarande lydelse)

38

Där arbete, som ovan sägs, avser

huvudsakligen anläggande av grund­

vattentäkt eller utförande av vat­

tenreglering eller inrättande, utvid­

gande eller förbättrande av allmän

farled eller av allmän flottled, torr­

läggning av mark. eller avledande

av kloakvatten eller industriellt av­

loppsvatten, skola stadgandena i 2—

37 §§ av förevar ande kap. äga till-

lämpning endast, såvitt sådant fin­

nes för varje fall i 42—61 §§ av

detta kap. eller i 3, 5, 6, 7 eller 8

kap. föreskrivet.

Är fråga----------- —----------------- för

(Föreslagen lydelse)

§•

Där arbete, som ovan sägs, avser

huvudsakligen anläggande av grund­

vattentäkt eller utförande av vat­

tenreglering eller inrättande, utvid­

gande eller förbättrande av allmän

farled eller av allmän flottled, torr­

läggning av mark eller avledande

av avloppsvatten, skola stadgandena

i 2—37 §§ av förevar ande kap. äga

tillämpning endast, såvitt sådant

finnes för varje fall i 42—61 §■§ av

detta kap. eller i 3, 5, 6, 7 eller 8

kap. föreskrivet.

3 KAP.

9 §•

Visas, efter det vattenreglering,

som i 1 § sägs, blivit utförd, att

densamma länder till stadigvarande

nytta för allmän hamn eller annan

allmän farled eller för anläggning,

varigenom kloakvatten eller indu­

striellt avloppsvatten avledes, må

ägaren av farleden eller anläggning­

en, där den vunna nyttan kan upp­

skattas till visst penningbelopp, på

talan av deltagarna förpliktas att an­

tingen på en gång eller med fördel­

ning på visst antal år erlägga högst

så stor del av nämnda belopp, som

svarar mot förhållandet mellan å

ena sidan företagets anläggnings­

kostnad och å den andra den beräk­

nade båtnaden därav i sådant hän­

seende, som i 3 § avses. Å oguldet

kapitalbelopp skall gäldas ränta efter

den räntefot, som finnes skälig. För

bidrag, som nu nämnts, förvärvas

ej delaktighet i företaget, och vare

förty bidragsgivaren ej skyldig att

taga del i framtida kostnad för detta.

Vad sålunda---------------------------—

Anslag, som------- —-------- —--------

Visas, efter det vattenreglering,

som i 1 § sägs, blivit utförd, att

densamma länder till stadigvarande

nytta för allmän hamn eller annan

allmän farled eller för anläggning,

varigenom avloppsvatten avledes, må

ägaren av farleden eller anläggning­

en, där den vunna nyttan kan upp­

skattas till visst penningbelopp, på

talan av deltagarna förpliktas att an­

tingen på en gång eller med fördel­

ning på visst antal år erlägga högst

så stor del av nämnda belopp, som

svarar mot förhållandet mellan å ena

sidan företagets anläggningskostnad

och å den andra den beräknade båt­

naden därav i sådant hänseende, som

i 3 § avses. Å oguldet kapitalbelopp

skall gäldas ränta efter den räntefot,

som finnes skälig. För bidrag, som

nu nämnts, förvärvas ej delaktighet

i företaget, och vare förty bidrags­

givaren ej skyldig att taga del i fram­

tida kostnad för detta.

flottleds anläggningskostnad.

givit anslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

15

8 KAP.1

Om avloppsföretag m. m.

Inledande bestämmelser

1 §•

För avledande av avloppsvatten från mark, byggnad eller anläggning skall

gälla vad i detta kap. sägs.

Med avloppsvatten avses

1. spillvatten eller annan flytande or enlighet,

2. vatten som använts för kylning vid driften av fabrik eller annan in­

rättning,

3. vatten som avledes för sådan torrläggning av mark inom stadsplan

eller byggnadsplan som ej sker för viss eller vissa fastigheters räkning,

4. vatten som avledes för torrläggning av begravningsplats.

2

§•

Bestämmelserna i detta kap. om avledande av avloppsvatten gälla i till­

lämpliga delar också i fråga om utkastande, utsläppande eller uppläggande

av fast ämne från mark, byggnad eller anläggning så, att vattendrag, sjö eller

annat vattenområde kan förorenas av ämnet.

3 §•

Om skyldighet att vidtaga åtgärder för att motverka vattenförorening fin­

nas bestämmelser i miljöskyddslagen.

4 §.

Utöver bestämmelserna i detta kap. gäller vad som föreskrives i hälso­

vårdsstadgan den 19 december 1958 (nr 663) eller eljest från hälsovårdssyn-

punkt. Beträffande avledande av avloppsvatten genom allmän vatten- och

avloppsanläggning gälla dessutom särskilda bestämmelser.

Med samhälle avses i detta kap. verksamhetsområdet för allmän vatten-

och avloppsanläggning. Såvitt angår utövandet av rättigheter och fullgöran­

det av skyldigheter som föreskrivas beträffande samhälle avses med sam­

hälle huvudmannen för sådan anläggning.

Avloppsledning

5 §.

Avloppsledning skall göras täckt, om ej öppen ledning kan tillåtas med

hänsyn till särskilda förhållanden.

I övrigt skall avloppsledning inrättas så, att ändamålet kan vinnas med

minsta intrång och olägenhet utan oskälig kostnad.

6

§•

Fordras för avledande av avloppsvatten att ledning dragés fram över an­

nans fastighet, är fastighetens ägare skyldig att tåla intrånget mot ersättning

enligt 9 kap.

1 Beträffande 8 kap. anges endast föreslagen lydelse.

16

Fordras för avledande av avloppsvatten att avlopp anordnas genom väg

eller genom järnvägs eller spårvägs banvall eller stationsområde eller att be­

fintligt sådant avlopp utvidgas eller fördjupas, skall arbetet bekostas av an-

läggaren och ombesörjas av vägens, järnvägens eller spårvägens ägare, om

ej ägaren hellre vill överlämna arbetet åt anläggaren.

Vad som nu sagts om ägare av väg avser i fråga om allmän väg väghålla-

ren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

7 §•

8

§•

Skall allmän väg eller därtill hörande bro eller trumma byggas eller änd­

ras och fordrar, innan arbetet börjar, någon som behöver eller kan behöva

avlopp genom vägen för att avleda avloppsvatten att avlopp anordnas enligt

av honom framlagd plan som upprättats av sakkunnig, skall väghållaren

utföra arbetet enligt planen om det kan ske utan men för väganläggningens

brukbarhet och framtida bestånd. Väghållaren har rätt till ersättning med

det belopp varmed väganläggningen och dess underhåll fördyras. Om väg­

hållaren underlåter att utföra arbetet och avlopp sedermera begäres, får stör­

re kostnad än nyss angivits ej åläggas den som behöver avloppet.

Första stycket äger motsvarande tillämpning på järnväg och spårväg med

särskild banvall samt bro och trumma som hör till järnvägen eller spår­

vägen.

9 §•

I den mån detta kap. ej innehåller särskilda föreskrifter gälla bestämmel­

serna i 7 kap. 5, 12 och 16—19 §§ om upptagande av dike i tillämpliga delar

också i fråga om avloppsledning.

10

§.

Avloppsledning skall behörigen underhållas av ägaren, om någons rätt

kan vara beroende av det.

11

§•

Kan avloppsledning som skall byggas för ett samhälle lämpligen inrättas

för att avleda också annat samhälles avloppsvatten, skall ledningen byggas

så, om sistnämnda samhälle fordrar det.

Om avloppsledning som ett samhälle vill anlägga kan med väsentlig för­

del användas för att avleda avloppsvatten också från annat samhälle som be­

höver avloppsledning, är sistnämnda samhälle skyldigt att taga del i led­

ningens anläggande, om ej särskilda omständigheter föranleda att frågan om

dess deltagande i företaget skäligen bör anstå.

12

§.

Anläggningskostnaden för ledning som avses i 11 § skall, i den mån led­

ningen är gemensam för två eller flera samhällen, fördelas mellan samhälle­

na med hänsyn till mängden och beskaffenheten av det avloppsvatten som

skall avledas från varje samhälle. Inget samhälle är dock skyldigt att sam­

manlagt vidkännas större kostnad för att avleda sitt avloppsvatten än om

samhället anlagt särskild ledning eller att bidraga med större belopp än

som kan anses rimligt med hänsyn till samhällets nytta av företaget.

Har ett samhälle förskjutit medel på sätt och för ändamål som anges i 8 §,

har samhället rätt till ersättning för denna utgift jämte skälig ränta. Ersätt-

18

bidrag till anläggningskostnaden med fördelning på visst antal år efter vad

som prövas skäligt i varje fall. På oguldet kapitalbelopp skall ränta beräk­

nas efter den räntefot som finnes skälig.

19 §.

Bestämmelserna i 5—18 §§ äga ej tillämpning i fråga om avledande inom

samhälle av avloppsvatten från byggnader, tomter, gator eller andra platser

i samhället.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

Ledning för såväl avledande av avloppsvatten som torrläggning av mark

20

§.

Vill någon leda avloppsvatten till ledning som skall byggas eller är an­

lagd för torrläggning av mark, gälla 11 § första stycket och 13 § första

stycket.

Om ledning som skall byggas eller är anlagd för torrläggning av mark kan

med väsentlig fördel användas också för att avleda avloppsvatten från sam­

hälle eller fastighet som behöver ledning för sådant ändamål, gälla bestäm­

melserna i 11 § andra stycket och 13 § andra stycket om skyldighet att ingå

i avloppsledningsföretag.

I fråga om fördelning av kostnaderna för ledning som avses i första eller

andra stycket mellan torrläggningsföretaget, å ena, samt den som berättigats

eller förpliktats att ingå i företaget med hänsyn till möjligheten att använda

ledningen också för att avleda avloppsvatten, å andra sidan, äga 12, 14 och

15 §§ motsvarande tillämpning. Beträffande anstånd med betalning av bi­

drag till anläggningskostnaden gäller 18 §.

21

§.

Ägare av mark varifrån vattnet har naturligt fall åt det håll där avlopps­

ledning skall byggas eller är anlagd har rätt att för markens torrlägg­

ning leda vattnet till ledningen under de förutsättningar och villkor i övrigt

som ovan föreskrivas i fråga om inledande av avloppsvatten i avloppsled­

ning.

Om avloppsledning är till väsentlig nytta för marks torrläggning, är ägare

av mark som har båtnad av företaget skyldig att taga del i detta efter vad

som prövas skäligt. Han är dock ej skyldig att vidkännas större bidrag till

kostnaden för företaget eller att betala på honom belöpande bidrag på andra

villkor än om företaget avsett endast torrläggning av mark.

22

§.

Vid bedömande om ledning får användas för såväl avledande av avlopps­

vatten som torrläggning av mark skall iakttagas att behövlig rening av av­

loppsvattnet ej får hindras eller väsentligt försvåras.

Om det lämpligen kan ske, bör avloppsvattnet underkastas behövlig re­

ning innan det tillföres ledningen.

23 §.

Om två eller flera fastigheter på grund av båtnad genom torrläggning av

mark äro delaktiga i företag som anges i 20 eller 21 §, skall den del av kost­

naden för företaget, som åvilar fastigheterna på grund av denna båtnad,

fördelas mellan dem efter vad som föreskrives i 7 kap. om dikningssam-

fällighet.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

Ny ägares ansvarighet

32 §.

Har fastighet, som förklarats delaktig i företag eller som eljest ålagts

bidragsskyldighet enligt detta kap., övergått till ny ägare, är också denne

skyldig att svara för den kostnad som efter vad ovan sagts belöper på fas­

tigheten. Har föregående ägares skyldighet att betala kostnaden fastställts

genom dom eller på annat sätt eller har sådan skyldighet, om fastigheten

är delaktig på grund av båtnad genom marks torrläggning, åvilat fastig­

heten oavsett om båtnaden tagits i bruk, skall dock ny ägare ej svara för

bidrag som förfallit till betalning mer än ett år innan han blev ägare till

fastigheten eller, om han inropat fastigheten på exekutiv auktion, för bi­

drag som förfallit till betalning före försäljningsdagen.

Om föregående ägare försummat att verkställa arbete som ålagts honom

för utförande av eller underhåll av företag, är nye ägaren skyldig att full­

göra vad som blivit eftersatt.

Prövning och beslut

33 §.

Vill någon begagna sig av rättighet som anges i 6, 7 eller 25 § eller erhålla

prövning av fråga om delaktighet i företag eller bidragsskyldighet som av­

ses i detta kap., kan han ingiva ansökan därom till vattendomstolen. Må­

let prövas i den ordning som föreskrives för ansökningsmål i 11 kap. Om

det är lämpligt, kan dock vattenrättsdomaren eller vattendomstolen för­

ordna att målet skall behandlas vid syneförrättning som avses i 10 kap.

32 §. Om mål som avser både avledande av avloppsvatten och torrläggning

av mark hänvisas till syneförrättning, bör till ledning vid förordnande av

förrättningsman om möjligt anges vilket ändamål som bör anses vara

företagets huvudsakliga.

Ansökan som avses i första stycket kan också inges till Konungens be-

fallningshavande. Målet behandlas i sådant fall alltid vid syneförrättning

som avses i 10 kap. 32 §.

34 §.

Har vattendomstol eller synemän lämnat medgivande till företag enligt

detta kap. och har vattendomstolens beslut vunnit laga kraft eller skall vid

synemännens utlåtande bero, gäller beslutet eller utlåtandet mot envar

med de inskränkningar som följa av bestämmelserna i 35—37 §§ samt av

vad som föreskrives i 9 kap., 10 kap. 77 och 78 §§ samt 11 kap. 69 § om ny

prövning i vissa fall. Angående begränsad rättsverkan i visst fall av vat­

tendomstols beslut meddelas föreskrift i 11 kap. 61 § andra stycket.

Beträffande verkan av vattendomstols beslut i fall som enligt 27 § skall

bedömas enligt 2 kap. gäller vad som föreskrives i sistnämnda kap.

35 §.

Om skada eller intrång orsakas av företag som utföres med stöd av be­

slut eller utlåtande enligt 34 § och skadan eller intrånget icke förutsetts

när beslutet eller utlåtandet meddelades, kan den skadelidande yrka er­

sättning enligt 9 kap. utan hinder av bestämmelserna i 34 §. För att an­

språket skall kunna upptagas till prövning skall det anmälas hos vatten­

22

I fråga om företag som är gemensamt för två fastigheter äger 38 § första

stycket motsvarande tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

39 §.

40 §.

År företag gemensamt för flera än två fastigheter, skall styrelse med en

eller flera ledamöter utses att handhava företagets angelägenheter.

Det står deltagarna fritt att antaga stadgar om handhavande av företagets

angelägenheter. Sådana stadgar gälla dock endast om Konungens befall-

ningshavande granskat och fastställt dem. I fråga om stadgar för företag

som avses i detta kap. gäller i övrigt 3 kap. 13 §.

41 §.

Innan styrelseval anmälts hos Konungens befallningshavande får ej i fall

som avses i 40 § arbete utföras på annans mark eller åtgärd eljest vidtagas

till förfång för annan. Vad som sagts nu gäller dock ej arbete som tillåtits

med stöd av 11 kap. 66 § 1 mom. och ej heller om syssloman enligt 45 §

förordnats att handhava företagets angelägenheter.

Ändras styrelsens sammansättning, skall styrelsen ofördröjligen anmäla

detta till Konungens befallningshavande.

Har anmälan gjorts enligt första eller andra stycket, skall underrättelse

därom införas i länskungörelserna på deltagarnas bekostnad.

42 §.

Bestämmelserna i 3 kap. 15 och 17—21 §§ äga motsvarande tillämpning

i fråga om företag som avses i 40 § i detta kap. Förordnande som anges i

3 kap. 17 § skall dock införas i länskungörelserna. Om icke i fastställda

stadgar viss ort bestämts som styrelsens säte, skall talan som avses i 3 kap.

20 § väckas hos den allmänna underrätt inom vars domkrets anläggningen

eller största delen av anläggningen är belägen.

43 §.

Rätten att handhava de angelägenheter som äro förenade med företag som

avses i 40 § utövas på sammanträde. Varje deltagare i företaget har rösträtt

efter det andelstal som bestämmer hans skyldighet att taga del i företaget.

Gälla olika andelstal i fråga om anläggningskostnad samt skötsel och under­

håll skall det andelstal som gäller skötsel och underhåll tillämpas, om det

ej är fråga endast om åtgärd som hör till företagets utförande.

Om ej annat bestämts i särskilda stadgar, skall kallelse till sammanträde

antingen delges samtliga deltagare skriftligen minst en vecka före samman­

trädet eller också kungöras i minst en av ortens tidningar senast fjorton

dagar i förväg.

I fråga om sådant sammanträde gäller i övrigt 3 kap. 22 § i tillämpliga

delar.

44 §.

Bestämmelserna i 3 kap. 23—25 §§ om talan mot beslut som fattas vid

sammanträde med deltagarna samt om hållande av sådant sammanträde

äga motsvarande tillämpning i fråga om företag som avses i 40 § i detta

kap. I fall som avses i 42 § skall dock talan väckas hos den allmänna under­

rätt som anges i sistnämnda lagrum.

24

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

i årlig avgift, när skälig anledning

därtill förekommer.

Kan i---------------—----------- böra angivas.

50 §.

I fråga----------------- -----------------enligt 9 §.

Beträffande ersättning för skada

eller intrång av förorening genom

avloppsvatten, varom i 8 kap. sägs,

skall förhöjning icke beräknas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

10 KAP.

32

4 m o m. Till handläggande av sy-

neförrättning rörande avledande av

kloakvatten eller industriellt av­

loppsvatten enligt 8 kap. skall för­

ordnas person, som på grund av av­

lagda kunskapsprov och praktisk er­

farenhet av Konungen förklarats be­

hörig att hålla dylik förrättning. Är

fråga om företag av mindre omfatt­

ning och enkel beskaffenhet och kan

det ej antagas beröra motstående in­

tresse av någon betydelse, må dock

förordnande meddelas jämväl annan

i dylika frågor förfaren person, vil­

ken finnes lämplig.

Beträffande syneförrättning röran­

de sådant företag enligt 8 kap., som

avser både avledande av kloakvatten

eller industriellt avloppsvatten och

torrläggning av mark, skall vid för­

ordnande av förrättningsman före­

tagets huvudsakliga ändamål vara

avgörande.

33

Förordnande, som i 32 § sägs, skall

efter ansökan meddelas av Konung­

ens befallningshavande. I ansökning­

en skola så fullständigt som möjligt

uppgivas företagets beskaffenhet,

omfattning och verkningar med an­

givande av det vattenområde, som av

företaget kan komma att beröras.

Ansökningen bör tillika innehålla

uppgift å de fastigheter, som företa­

get efter ty i 14 kap. 4 § sägs förme­

nas angå, samt ägarnas namn och

§•

4 mom. Till handläggande av sy­

neförrättning rörande avledande av

avloppsvatten enligt 8 kap. skall för­

ordnas person, som på grund av av­

lagda kunskapsprov och praktisk er­

farenhet av Konungen förklarats be­

hörig att hålla dylik förrättning. Är

fråga om företag av mindre omfatt­

ning och enkel beskaffenhet och kan

det ej antagas beröra motstående in­

tresse av någon betydelse, må dock

förordnande meddelas jämväl annan

i dylika frågor förfaren person, vil­

ken finnes lämplig.

Beträffande syneförrättning röran­

de sådant företag enligt 8 kap., som

avser både avledande av avloppsvat­

ten och torrläggning av mark, skall

vid förordnande av förrättningsman

företagets huvudsakliga ändamål

vara avgörande.

§•

Förordnande, som i 32 § sägs, skall

efter ansökan meddelas av Konung­

ens befallningshavande. I ansökning­

en skola så fullständigt som möjligt

uppgivas företagets beskaffenhet,

omfattning och verkningar med an­

givande av det vattenområde, som

av företaget kan komma att beröras.

Ansökningen bör tillika innehålla

uppgift å de fastigheter, som företa­

get efter ty i 14 kap. 4 § sägs förme­

nas angå, samt ägarnas namn och

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

samtligas medgivande återkallelse ej

ske, utan så är, att kostnaden av sy-

neinännen beräknas uppgå till mer

än nio tiondelar av den uppskattade

båtnaden av företaget; dock att här­

vid hänsyn icke skall tagas till båt­

nad, för vilken enligt 3 kap. 6 § och

7 kap. 29 § bidragsskyldighet till

företaget inträder först då båtnaden

tages i anspråk. I fråga om företag

enligt 8 kap. må, där sökandena äro

flera, utan samtligas medgivande

återkallelse ej ske, med mindre kost­

naden för företaget finnes uppgå till

högre belopp än med hänsyn till nyt­

tan därav kan anses rimligt eller fö­

retaget på grund av yrkande under

förrättningen blivit väsentligt utvid­

gat; dock att vad ovan stadgats i

fråga om 7 kap. skall gälla jämväl

företag, som avser både avledande

av kloakvatten eller industriellt av­

loppsvatten och torrläggning av

mark, såvitt detsamma avser sist­

nämnda ändamål.

Sker återkallelse —---------------------

(Nuvarande lydelse)

samtligas medgivande återkallelse ej

ske, utan så är, att kostnaden av sy-

nemännen beräknas uppgå till mer

än nio tiondelar av den uppskattade

båtnaden av företaget; dock att här­

vid hänsyn icke skall tagas till båt­

nad, för vilken enligt 3 kap. 6 § och

7 kap. 29 § bidragsskyldighet till

företaget inträder först då båtnaden

tages i anspråk. I fråga om företag

enligt 8 kap. må, där sökandena äro

flera, utan samtligas medgivande

återkallelse ej ske, med mindre kost­

naden för företaget finnes uppgå till

högre belopp än med hänsyn till nyt­

tan därav kan anses rimligt eller fö­

retaget på grund av yrkande under

förrättningen blivit väsentligt utvid­

gat; dock att vad ovan stadgats i

fråga om 7 kap. skall gälla jämväl

företag, som avser både avledande

av avloppsvatten och torrläggning av

mark, såvitt detsamma avser sist­

nämnda ändamål.

såsom sökande.

(Föreslagen lydelse)

58 §.

Vill någon------------------------synemännens påskrift.

Yrkande om utvidgning av företa­

get må av förrättningsmannen upp­

tagas till prövning utan föregående

ansökan, ändå att därmed avses att

syneförrättning för torrläggning av

mark eller för avledande av kloak­

vatten eller industriellt avloppsvat­

ten skall avse båda ändamålen. Yr­

kandet varde i fall, som sist sagts,

kungjort på sätt i 38—44 §§ stad­

gas.

Yrkande om utvidgning av företa­

get må av förrättningsmannen upp­

tagas till prövning utan föregående

ansökan, ändå att därmed avses att

syneförrättning för torrläggning av

mark eller för avledande av avlopps­

vatten skall avse båda ändamålen.

Yrkandet varde i fall, som sist sagts,

kungjort på sätt i 38—44 §§ stadgas.

67 §.

Sedan erforderliga-------- ---------------

Utlåtandet skall innehålla syne­

männens besked, med angivande av

skälen, i de i 62—64 §§ eller eljest

här ovan omförmälda frågor. Avgift,

som omförmäles i 11 kap. 95 §, så

ock avgift enligt 2 kap. 10 § eller

8 kap. 34 §, där sådan bör utgå,

skola bestämmas i utlåtandet. Läm­

nas medgivande till vattenreglering,

angående företaget.

Utlåtandet skall innehålla syne­

männens besked, med angivande av

skälen, i de i 62—64 §§ eller eljest

här ovan omförmälda frågor. Av­

gift, som omförmäles i 11 kap. 95 §,

så ock avgift enligt 2 kap. 10 §, där

sådan bör utgå, skola bestämmas i

utlåtandet. Lämnas medgivande till

vattenreglering, varde angivet, om

28

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

de översändas till naturvårdsverket de översändas till naturvårdsverket

och Konungens befallningshavande. och Konungens befallningshavande.

Avser företaget avledande av radio­

aktivt avloppsvatten, skall avskrift

som nu sagts sändas även till strål-

skyddsmyndigheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

74 §.

Avskrift av----------------------- nämnda ställen.

I andra----------------------- avskrift därav.

Har fiskeritjänsteman-----------------

Har statens naturvårdsverk avgi­

vit yttrande till förrättningsman-

nen angående företag, som avses i

43 § tredje stycket, eller är fråga

om företag enligt 8 kap., skall av­

skrift av utlåtandet eller meddelande

jämte underrättelse, som i första

stycket sägs, översändas till natur­

vårdsverket och Konungens befall­

ningshavande. Avser företaget avle­

dande av radioaktivt avloppsvatten,

skall avskrift eller meddelande jäm­

te underrättelse som nu sagts sändas

även till strålskyddsmyndigheten.

— av företaget.

Har statens naturvårdsverk avgi­

vit yttrande till förrättningsmannen

angående företag, som avses i 43 §

tredje stycket, eller är fråga om fö­

retag enligt 8 kap., skall avskrift av

utlåtandet eller meddelande jämte

underrättelse, som i första stycket

sägs, översändas till naturvårdsver­

ket och Konungens befallningsha­

vande.

79 §.

Vad i----------------------- av sökanden.

Äro flera----------------------- förskottspliktiga funnes.

Delägare vare icke berättigad till

ersättning för sin talans bevakande

vid syneförrättningen. Har annan

sakägare måst vidkännas särskild

kostnad för tillvaratagande av sin

rätt till skadeersättning i målet eller

eljest för bevakande av sin rätt, skall

i utlåtandet tillerkännas honom skä­

lig gottgörelse därför. 1 fråga om fö­

retag enligt 8 kap. vare sakägare,

som fört talan allenast med hänsyn

till befarad olägenhet genom förore­

ning, berättigad till gottgörelse som

nu sagts endast såframt sökanden

påfordrat fastställande av ersättning

till honom för olägenheten eller det

eljest varit av betydelse för sakäga­

ren att i ärendet bevaka sin rätt.

Delägare vare icke berättigad till

ersättning för sin talans bevakande

vid syneförrättningen. Har annan

sakägare måst vidkännas särskild

kostnad för tillvaratagande av sin

rätt till skadeersättning i målet eller

eljest för bevakande av sin rätt, skall

i utlåtandet tillerkännas honom skä­

lig gottgörelse därför.

80

Beträffande den slutliga fördel­

ningen av kostnad, som i 79 § sägs,

gälle enahanda grunder som för för-

§•

Beträffande den slutliga fördel­

ningen av kostnad, som i 79 § sägs,

gälle enahanda grunder som för för-

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

47. talan om förbud mot utsläp­

pande av avloppsvatten, varom i 8

kap. förmäles, i vattendrag, sjö eller

annat vattenområde eller angående

åtgärd till motverkande av olägenhet

genom utsläppande därav;

48. talan utan samband med an­

söknings- eller underställningsmål

om ersättning för olägenhet av för­

orening genom avloppsvatten, som

nyss sagts, dock ej om ersättningen

avser atomskada enligt atomansva­

righetslagen;

49. talan om ansvar för det sådant

avloppsvatten avledes i strid mot fö­

reskrift, som meddelats enligt 8

kap.;

50. talan utan samband med an­

söknings- eller underställningsmål

om bestämmande av fiskeavgift jäm­

likt 8 kap. 34 §;

51. talan om tillämpning av stad-

gandena i 8 kap. 42 § andra stycket;

52. talan jämlikt 9 kap. 25,

Hurusom, efter

(Nuvarande lydelse)

2 m o m. Ansökan enligt-----------

I fråga om ansökan enligt 17 § 3,

4, 5, 7, 8, 9,11 och 19 skall vad i förs­

ta stycket stadgas i tillämpliga delar

lända till efterrättelse; dock vare ej

erforderligt att i ansökan enligt 17 §

19 rörande företag, som avses i 8

kap., uppgiva fastighet, vilken av fö­

retaget beröres allenast genom föro­

rening, i annat fall än då fråga är om

bestämmande av ersättning därför.

(Föreslagen lydelse)

51. talan om tillämpning av stad-

gandena i 8 kap. 35 § andra stycket;

äger rum.

i 68 §.

27 §.

anläggningen, uppgiven.

I fråga om ansökan enligt 17 § 3,

4, 5, 7, 8, 9, 11 och 19 skall vad i förs­

ta stycket stadgas i tillämpliga delar

lända till efterrättelse.

59

De handlingar,-----------------------------

Är fråga om företag enligt 8 kap.,

skall avskrift av utslaget utan dröjs­

mål översändas till statens natur­

vårdsverk och Konungens befall-

ningshavande samt, där företaget av­

ser avledande av radioaktivt avlopps­

vatten, till strålskyddsmyndigheten.

§•

- angivna ställena.

Är fråga om företag enligt 8 kap.,

skall avskrift av utslaget utan dröjs­

mål översändas till statens natur­

vårdsverk och Konungens befall-

ningshavande.

83 §.

Där någon,-------------------------------- som stämningsmål.

Har i-----------------------—---------------- annorlunda förordnar.

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Vad nu sagts skall äga motsvaran­

de tillämpning, där vattendomstol el­

ler annan myndighet meddelat för­

bud mot vattenförorening eller för­

ordnat om åtgärd till motverkande

därav samt ansökan göres om änd­

ring i vad sålunda föreskrivits.

91 §.

I besvärsmål------------------------------ vid sammanträdet.

Underställningsmål skall-----------mottaga förrättningshandlingarna.

Är fråga om företag enligt 8 kap.,

må, där besvär ej anförts över syne-

förrättningen, synemännens utlåtan­

de fastställas utan att kungörelse

skett.

92 §.

Vad i 29 § andra stycket, 39—41

§§, 56 § första stycket, 60 § första,

andra och fjärde styckena, 70—72

§§, 73 § första, tredje och fjärde styc­

kena samt 74 § stadgas beträffande

ansökningsmål skall äga motsvaran­

de tillämpning å underställningsmål

ävensom i tillämpliga delar å be­

svärsmål vid vattendomstolen, 60 §

dock med iakttagande av bestämmel­

serna i 3 kap. 11 §, 6 kap. 3 § 1 mom.,

7 kap. 45 och 55 §§ samt 8 kap. 38 §.

Bestämmelserna i

Vad i 29 § andra stycket, 39—41

§§, 56 § första stycket, 60 § första,

andra och fjärde styckena, 70—72

§§, 73 § första, tredje och fjärde

styckena samt 74 § stadgas be­

träffande ansökningsmål skall äga

motsvarande tillämpning å under­

ställningsmål ävensom i tillämp­

liga delar å besvärsmål vid vat­

tendomstolen, 60 § dock med iaktta­

gande av bestämmelserna i 3 kap.

11 §, 6 kap. 3 § 1 mom. samt 7 kap.

45 och 55 §§.

och underställningsmål.

95

Lämnas jämlikt denna lag medgi­

vande till byggande i vatten för vatt­

nets tillgodogörande såsom drivkraft

eller till vattenreglering eller till torr­

läggningsföretag, som avses i 7 kap.,

eller till företag enligt 8 kap., vilket

avser förutom avledande av kloak­

vatten eller industriellt avloppsvat­

ten jämväl torrläggning av mark, el­

ler meddelas i syfte att vinna ökad

möjlighet att utnyttja vattenkraft

ändrade bestämmelser rörande hus­

hållningen med vattnet, åligge sö­

kanden att, så snart beslutet därom

vunnit laga kraft, erlägga viss avgift

såsom bidrag till kostnaden för vat­

tendomstolarnas organisation och

verksamhet.

Avgift, som nu----------------------------

Avgift, som efter----------- -----------

§•

Lämnas jämlikt denna lag medgi­

vande till byggande i vatten för vatt­

nets tillgodogörande såsom drivkraft

eller till vattenreglering eller till torr­

läggningsföretag, som avses i 7 kap.,

eller till företag enligt 8 kap., vilket

avser förutom avledande av avlopps­

vatten jämväl torrläggning av mark,

eller meddelas i syfte att vinna ökad

möjlighet att utnyttja vattenkraft

ändrade bestämmelser rörande hus­

hållningen med vattnet, åligge sökan­

den att, så snart beslutet därom vun­

nit laga kraft, erlägga viss avgift så­

som bidrag till kostnaden för vatten­

domstolarnas organisation och verk­

samhet.

— eller båtnaden.

------icke erläggas.

32

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

13 KAP.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

8

§.

Om någon,--------------------------------

Där byggande----------------------------

Vad ovan i första och andra styc­

kena är stadgat skall äga motsva­

rande tillämpning, där någon utan

föregången prövning vid grundvat­

tentäkt tillgodogör grundvatten till

myckenhet, som han icke utan med­

givande i laga ordning är berättigad

att tillgodogöra, eller någon nyttjar

grundvattentäkt, vartill medgivan­

de inhämtats, i strid mot därvid giv­

na föreskrifter. Lag samma vare,

där någon utsläpper kloakvatten el­

ler industriellt avloppsvatten i vat­

tendrag, sjö eller annat vattenområ­

de i strid mot föreskrift, som med­

delats av Konungen jämlikt 8 kap.

37 § eller 38 § fjärde stycket, eller

någon, sedan prövning enligt denna

lag ägt rum angående villkoren för

utsläppande av kloakvatten eller in­

dustriellt avloppsvatten, utsläpper

avloppsvatten i strid mot föreskrift,

som därvid meddelats.

I fråga---------------------------------------

- olagligen skett.

-----rätt kränkes.

Vad ovan i första och andra styc­

kena är stadgat skall äga motsva­

rande tillämpning, där någon utan

föregången prövning vid grundvat­

tentäkt tillgodogör grundvatten till

myckenhet, som han icke utan med­

givande i laga ordning är berättigad

att tillgodogöra, eller någon nyttjar

grundvattentäkt, vartill medgivande

inhämtats, i strid mot därvid givna

föreskrifter.

avsedda fall.

11

§.

Den, som------------------------------------------------------ sex månader.

Till samma straff dömes den,

som utsläpper kloakvatten eller in­

dustriellt avloppsvatten i vattendrag,

sjö eller annat vattenområde i strid

mot föreskrift, som av Konungen

meddelats jämlikt 8 kap. 37 § eller

38 § fjärde stycket.

12

§.

Den, som------------------------------------------------------ sex månader.

Lag samma vare, där någon i

strid mot förbud av vattendomstol

utan erforderlig rening utsläpper av­

loppsvatten, varom i 8 kap. sägs, i

vattendrag, sjö eller annat vatten­

område eller efter åläggande enligt

denna lag att, om avloppsvatten ut-

släppes, vidtaga åtgärder till mot­

verkande av vattenförorening un-

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

3) Förslag

till

Lag

om ändring i naturvårdslagen den 11 december 1964 (nr 822)

Härigenom förordnas, dels att i naturvårdslagen den 11 december 1964

skall införas en ny paragraf, 3 a §, av nedan angiven lydelse, dels att 19 och

20 §§ nämnda lag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

3 a §.

Om skydd mot vattenförorening,

luftförorening, buller och andra så­

dana störningar finnas bestämmel­

ser i miljöskyddslagen den

(nr ).

19

Finnes anledning------------------------

I samband---------------------------------

Bestämmelserna i denna paragraf

skola ej avse bebyggelse inom områ­

de, som ingår i fastställd general­

plan, stadsplan eller byggnadsplan,

och ej heller företag vars tillåtlighet

skall prövas enligt vattenlagen.

§•

— länsstyrelsens tillstånd,

eller motverkas.

Bestämmelserna i denna paragraf

skola ej avse bebyggelse inom områ­

de, som ingår i fastställd general­

plan, stadsplan eller byggnadsplan,

och ej heller företag vars tillåtlighet

skall prövas enligt vattenlagen eller

mil jöskyddslagen.

20

Kan arbetsföretag,-----------------------

Beträffande arbetsföretag------------

Bestämmelserna i denna paragraf

skola ej avse bebyggelse inom områ­

de, som ingår i fastställd general­

plan, stadsplan eller byggnadsplan,

och ej heller företag vars tillåtlighet

skall prövas enligt vattenlagen.

§•

--------- med länsstyrelsen.

----------- på landskapsbilden.

Bestämmelserna i denna paragraf

skola ej avse bebyggelse inom områ­

de, som ingår i fastställd general­

plan, stadsplan eller byggnadsplan,

och ej heller företag vars tillåtlighet

skall prövas enligt vattenlagen eller

miljöskyddslagen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

kan följa ökad sanitär olägenhet,

nämligen

1. fabrik, där djurämnen brännas

eller underkastas torrdestillation, 2.

fabrik för bearbetning av tjära eller

gasvatten eller för tillverkning av

animaliska gödningsämnen, fosfor,

saltsyra, salpetersyra, soda, super­

fosfat, svavelsyra, betsocker eller ät­

tiksyra, 3. benkvarn, 4. färgeri, 5.

färgfabrik, 6. garveri, 7. gasverk, 8.

kalkugn, 9. koksugn, 10. limkokeri,

11. masugn, 12. pudrettfabrik, 13.

anläggning för skinnberedning, 14.

slakteri, vilket icke är underkastat

bestämmelserna i 9 § 1—4 mom.

livsmedelsstadgan, 15. stearinfabrik,

16. stärkelsefabrik, 17. cellulosafa­

brik, 18. talgsjuderi, 19. trankokeri,

20. ugn eller annan anläggning för

röstning av arsenik- eller svavelhal-

tig malm eller för bränning av vir­

ke, virkesprodukter eller avfall där­

av, impregnerade med arsenikhaltigt

bekämpningsmedel, 21. anläggning,

där cyanider användas, eller 22.

upplag av ben, sill, lump, råa hudar

eller pudrett.

83

Med dagsböter-----------------------------

8) innehavare av stall, ladugård

och annat dylikt förvaringsrum för

djur, vilken bryter mot någon av

bestämmelserna i 59 § samt 60 §

andra stycket punkterna b) och c);

9) den som eftersätter honom

jämlikt 61 § åliggande anmälnings­

skyldighet; samt

10) den som anordnar eller inrät­

tar anläggning eller upplag i strid

mot bestämmelserna i 63 §.

skydd, statens naturvårdsverk eller

länsstyrelsen, om hälsovårdsnämn­

dens medverkan vid sådan prövning

samt om verkan av tillstånd, som

meddelats efter prövning av konces­

sionsnämnden för miljöskydd eller

länsstyrelsen.

§•

— och 52 §;

8) innehavare av stall, ladugård

och annat dylikt förvaringsrum för

djur, vilken bryter mot någon av be­

stämmelserna i 59 § samt 60 § andra

stycket punkterna b) och c); samt

9) den som eftersätter honom

jämlikt 61 § åliggande anmälnings­

skyldighet.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1969.

genom att immissionssakkunniga fick utökade direktiv och utökade resur­

ser.

Kungl. Maj :t beslöt den 9 september 1964 att utvidga immissionssakkun-

nigas uppdrag till att avse en allmän utredning angående utformningen av

en lagstiftning om immissioner.

Immissionssakkunniga avlämnade i december 1966 betänkandet »Luft­

förorening, buller och andra immissioner» (SOU 1966: 65). Betänkandet

innehåller bl. a. förslag till immissionslag och lag om tillsyn till skydd mot

vattenförorening, luftförorening, buller in. m. (miljötillsynslag). Förslagen

torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av vattenöverdom-

stolen, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Nedre Norrland,

chefen för flygvapnet, försvarets civilförvaltning, fortifikationsförvaltning-

en, flygförvaltningen, försvarets forskningsanstalt, flygtekniska försöksan­

stalten, medicinalstyrelsen, statens strålskyddsinstitut, statens institut för

folkhälsan, statens luftvårdsnämnd, statens j ärnvägar, väg- och vattenbygg­

nadsstyrelsen, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMH1),

byggnadsstyrelsen, luftfartsverket, kammarkollegiet, statskontoret, forsk­

ningsrådens samarbetsdelegation, lanlbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen,

veterinärstyrelsen, fiskeristyrelsen, statens vatteninspektion, statens natur-

vårdsnämnd, statens växtskyddsanstalt, kommerskollegium, statens vatten-

fallsverk, jernkontoret, arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen, överståt-

hållarämbetet, samtliga länsstyrelser, expropriationsutredningen, domstols-

kommittén, 1960 års vägsakkunniga, utredningen rörande vägtrafikens

kostnadsansvar, företagsskatteutredningen, 1964 års naturresursutredning,

länsförvaltningsutredningen, Skogs- och lantbruksakademien, Ingeniörsve-

tenskapsakademien, direktionen för handelshögskolan i Stockholm, institutet

för vatten- och luftvårdsforskning, Svenska stadsförbundet, Svenska kom­

munförbundet, Riksförbundet för allmän hälsovård, Svenska läkaresällska­

pet, Svenska naturskyddsföreningen, Samfundet för hembygdsvård, Sveriges

advokatsamfund, Svenska teknologföreningen, Sveriges industriförbund,

Sveriges hantverks- och industriorganisation, Svenska företagares riksför­

bund, Svensk industriförening, Kooperativa förbundet, Sveriges skogsägare­

föreningars riksförbund, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet Lands­

bygdens folk, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Tjänstemännens

centralorganisation, Statstjänstemännens riksförbund, Sveriges akademikers

centralorganisation (SACO), Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska

arbetsgivareföreningen (SAF), Svenska bankföreningen, Svenska spar­

banksföreningen, Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges lands-

hypoteksinstitution, Sveriges jordbrukskasseförbund, Sveriges fastighets­

ägareförbund, Föreningen Sveriges häradshövdingar, Länsingenjörers för­

ening, Svenska kommunaltekniska föreningen, Svenska lcraftverksförening-

38

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969

40

Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet, Svenska naturskydds­

föreningen, Sveriges industriförbund, Sveriges lantbruksförbund, Riksför­

bundet Landsbygdens folk, Länsingenjörers förening, Svenska vatten- och

avloppsverksföreningen, Svenska kraftverksföreningen och Vattenvärnet.

Jag anhåller nu att få ta upp frågan om lagstiftning angående skydd mot

miljöfarlig verksamhet.

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

41

2. Gällande rätt

Ordet immission, som härstammar från den romerska rätten, brukar an­

vändas som en samlingsbeteckning för vissa slag av störande inverkan mel­

lan fastigheter. Ordet finns inte i någon svensk författning. Lagberedningen

använder ordet i motiven till jordabalksförslaget men ersätter det i den före­

slagna lagtexten med en exemplifierande uppräkning.

Någon samlad lagstiftning om immissioner finns inte i vårt land. Trots

detta har det vuxit fram en svensk immissionsrätt. Den har utvecklats efter

två principiellt olika linjer, en civilrättslig och en offentligrättslig.

2.1 Civilrättsliga regler

De civilrättsliga reglerna om immissioner utgörs av en oskriven rätt som

har utbildats i de allmänna domstolarnas praxis. I systematiskt hänseende

brukar den hänföras till grannelagsrättens område. Redan för omkring ett­

hundra år sedan började domstolarna att i tvister mellan enskilda utan

stöd av någon särskild lag lämna rättsskydd mot immissioner. Klara rikt­

linjer för immissionsfrågornas civilrättsliga bedömning i praxis fick man

emellertid först efter det att lagberedningen lagt fram sitt jordabalksför-

slag 1909. I detta förslag föreskrevs bl. a. att ingen får använda sin fastig­

het på sådant sätt, att granne besväras av rök, gnistor, hetta, buller, skak-

ning, stank eller annat dylikt utöver vad som är vanligt i orten och att

märkligt men uppkommer för honom vid nyttjandet av hans fastighet.

De senare jordabalksförslagen, som anknyter till 1909 års förslag, har

givetvis också haft stor betydelse för utformningen av rättspraxis på immis-

sionsrättens område. Domstolarna har även kunnat hämta ledning i den

rättsvetenskapliga litteraturen. Olika former av störningar har prövats

av domstol enligt immissionsrättsliga principer, t. ex. rök, sot, stoft, damm,

lukt, gaser, buller, skakningar, hetta och köld, psykisk inverkan genom

explosionsfara, förfulning av landskapsbilden.

I överensstämmelse med vad som uttalades i motiven till 1909 års för­

slag torde gällande rätt inta den ståndpunkten att endast störningar från

en fastighet till en annan kan anses utgöra immission. Begreppet fastighet

synes emellertid därvid inte behöva fattas som liktydigt med registerfastig­

het. Det behöver inte heller vara fråga om ett rättsförhållande mellan gran­

nar. Flera fall har förekommit i praxis, då även ägare av fastigheter, som

varit belägna ganska långt borta från den störande fastigheten, har tiller­

känts skadestånd på immissionsrättslig grund.

2f Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 28

42

Parter i immissionsförhållanden är vanligen de berörda fastigheternas

ägare, men även nyttjanderättshavare har ansetts berättigade att föra talan

med anledning av intrång som de lidit i sin nyttjanderätt resp. skyldiga

att svara för immissioner som de har åstadkommit. I vad mån talan med

framgång kan föras mot ägaren i det fall att immissionen har sin grund

i nyttjanderättshavarens självständiga åtgärder är en öppen fråga.

Endast störningar med en viss varaktighet har i praxis ansetts hänförliga

till immissioner. Också störningar från tillfällig verksamhet, såsom bygg­

nads- och anläggningsarbeten, har dock hänförts till immissioner, när arbe­

tena varit av stor omfattning eller ingripande beskaffenhet och utsträckts

över en inte alltför obetydlig tid.

1909 års jordabalksförslag utgick från att immissioner inte kan helt und­

vikas och att en fastighetsägare alltså måste tåla ett visst mått av olägen­

heter från verksamhet på annan fastighet men i gengäld har en viss frihet

vid användningen av sin egen fastighet. Denna princip har följts i rätts­

praxis. Vid avgörandet av frågor om immissioners tillåtlighet fastställer

domstolen med beaktande av sådana r ekvisit som ort svanlighet, väsentlig­

het, prioritet och passivitet en s. k. toleranspunkt som störningarna inte får

överskrida. Av tillgängliga rättsfall framgår att domstolarna kan meddela

vitessanktionerade förbudsdomar. Att märka är emellertid att man i varje

fall under senare år inte synes ha meddelat förbud mot industriell verksam­

het av verkligt stor betydelse eller mot speciellt samhällsviktiga företag. Det

ligger nära till hands att sätta detta i samband med ett uttalande av lagbe­

redningen i motiven till 1909 års förslag om att ett obetingat genomförande

av immissionsreglerna skulle verka i hög grad förlamande för industrin och

att sådana verkningar borde förebyggas genom ett koncessionssystem. Man

skulle kunna förmoda, att domstolarna vid bedömningen av immissionsmål

så att säga byggt in en koncessionsprincip — att de inte utan stöd av skriven

lag velat medverka till att spoliera värden genom en obetingad användning

av förbudssanktionen. Att domstolarna ålägger innehavare av immitteran-

de anläggningar att vidta åtgärder för att nedbringa olägenheter av immis­

sioner är däremot relativt vanligt.

Huvuddelen av immissionsmålen torde gälla ersättning för skada som or­

sakats genom immission. Ersättning utgår enligt praxis oberoende av om

vårdslöshet föreligger på den störandes sida.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

43

2.2 Offentligrättsliga regler

Åtgärder mot immissioner kan vidtas enligt ett flertal författningar på

olika lagstiftningsområden. Tillämpningen av dessa regler ankommer van­

ligen på administrativa myndigheter.

När statsmakterna omkring mitten av 1800-talet började uppmärksamma

de problem som industriella immissioner medförde, var det naturligt att man

i första hand sökte bemästra svårigheterna genom politirättsliga föreskrif­

ter. Vad som trädde i förgrunden var hälsovårdssynpunkten. Hälsovårds­

lagstiftningen blev därför ett verksamt medel att komma till rätta med svå­

righeterna. Alltjämt finns det i hälsovårdslagstiftningen regler av grund­

läggande betydelse för immissionsproblemen.

Hälsovårdsstadgan den 19 december 1958 (nr 663) innehåller en rad ma­

teriella bestämmelser, som går ut på att hindra att sanitär olägenhet upp­

kommer. Det finns sålunda bestämmelser om olika slag av byggnader, loka­

ler, inrättningar och åtgärder, t. ex. om bostäder, samlingslokaler, hotell och

pensionat, vattenförsörjning, avloppsväsende, renhållning, åtgärder mot

ohyra, råttor och möss, hållande av djur, anläggningar och upplag för indu­

striell verksamhet m. m. För att trygga efterlevnaden av hälsovårdsstadgans

bestämmelser får hälsovårdsnämnd ingripa med råd, förelägganden och i

sista hand förbud. I fråga om vissa slag av anläggningar och upplag för in­

dustriell verksamhet gäller att de inte får inrättas eller anordnas eller så

ändras med avseende på utförande eller driftsätt att ökad sanitär olägenhet

kan uppkomma om inte hälsovårdsnämnden lämnat sitt tillstånd därtill.

Utöver hälsovårdsstadgan gäller lokala hälsovårdsordningar, som antas

av kommunernas fullmäktige. Vidare kan hälsovårdsnämnd för särskilda

fall meddela de föreskrifter som anses nödvändiga för att förebygga eller

undanröja sanitär olägenhet vid viss verksamhet.

På det regionala planet övervakas hälsovården av länsstyrelsen. Högsta

tillsynen över hälsovården i riket tillkommer socialstyrelsen och veterinär-

styrelsen med den fördelning mellan dem som anges i de båda ämbetsver­

kens instruktioner.

Också byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385) och byggnadsstadgan den

30 december 1959 (nr 612) tillhandahåller flera viktiga och effektiva medel

att förebygga och minska olägenheter i form av luftförorening, buller och

andra immissioner. Vad som här träder i förgrunden är bestämmelserna om

planläggning av marks användning för bebyggelse. Några allmänna princi­

per förtjänar här särskilt understrykas. Sålunda får till tätbebyggelse inte

användas mark, som från sundhetssynpunkt, med hänsyn till samfärdseln,

möjligheterna att ordna vattenförsörjning och avlopp eller faran för vatten­

förorening eller eljest från allmän synpunkt inte är lämpad för sådan be­

byggelse. Vidare skall områden med bebyggelse med särskilt värde från

historisk synpunkt eller från skönhetssynpunkt såvitt möjligt bevaras.

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

44

Man skiljer i byggnadslagstiftningen mellan översiktlig planläggning, som

sker genom generalplan och i vissa fall regionplan, samt detaljplanläggning

som sker genom stadsplan och byggnadsplan. Byggnadsverksamheten inom

område som inte ingår i stadsplan eller byggnadsplan kan regleras genom

utomplansbestämmelser. Den översiktliga planeringen anger grunddragen

för markens användning för olika ändamål, såsom för tätbebyggelse, vikti­

gare trafikleder och andra allmänna platser, specialområden, friluftsliv

m. m. och tjänar till ledning för den efterföljande detaljplaneringen.

För städer och stadsliknande samhällen sker den närmare detaljplan­

läggningen i princip genom stadsplan. Den utmärker byggnadskvarter, all­

männa platser och specialområden, såsom järnvägs- och andra trafikom­

råden, skydds- eller säkerhetsområden för vissa anläggningar, hamnområ­

den och vattenområden. Med skyddsområde avses i byggnadslagstiftningen

mark intill anläggningar som själva kräver skydd, t. ex. en sjö som an­

vänds som vattentäkt och därför måste skyddas mot föroreningar. Säker­

hetsområde är avsett för anläggningar, som medför fara av allmän art, t. ex.

elektriska starkströmsanläggningar. Vid uppgörandet av stadsplan skall

bl. a. tillses, att marken utnyttjas på ett ekonomiskt och i övrigt lämpligt

sätt, att samfärdselns och trafiksäkerhetens krav tillbörligen beaktas, att

erforderlig trygghet mot brandfara vinns samt att hänsyn tas till de ford­

ringar som bör uppställas från sundhets-, skönhets- och trevnadssynpunkt.

Som redan har framgått kan i generalplan eller stadsplan bestämmas, att

mark skall undantas från enskilt bebyggande för att man på så sätt skall

åstadkomma ett skydds- eller säkerhetsområde kring en viss anläggning,

t. ex. en motorväg, en flygplats, eller en atomenergianläggning. Byggnads­

lagen innehåller emellertid också särskilda föreskrifter om förbud mot be­

byggelse till hinder för försvaret eller luftfarten och om förbud mot be­

byggelse i närheten av atomenergianläggningar. Enligt dessa bestämmelser

får man i närheten av befästning eller statlig flygplats eller av annan än

staten tillhörig flygplats för allmänt bruk inte företa nybyggnad eller vissa

andra åtgärder, om därigenom befästningens eller flygplatsens användning

för avsett ändamål försvåras eller eljest avsevärt men åsamkas försvaret

eller flygfarten. Länsstyrelsen kan dock medge undantag, när synnerliga

skäl föreligger. Utan länsstyrelsens medgivande får nybyggnad ej heller äga

rum inom område i närheten av atomenergianläggning, där det kan antas

föreligga risk för skadlig strålning från anläggningen. Dessutom kan läns­

styrelsen förordna att dessa förbudsföreskrifter skall äga motsvarande till-

lämpning redan när beslut har meddelats om att anlägga eller utvidga be­

fästning eller statlig flygplats eller tillstånd lämnats att anlägga annan

flygplats av ifrågavarande slag eller atomenergianläggning.

I byggnadsstadgan finns ett flertal regler om byggnaders yttre och inre

beskaffenhet, om ordnandet av tomt etc. Så föreskrivs exempelvis, att eld­

städer och andra anordningar för uppvärmning, rök- och ventilationslokaler,

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969

46

i administrativ ordning. Man kan säga att för dem alla förutsätts någon

form av koncession.

Ett gemensamt drag för de anläggningar som nu har nämnts är att

mark m. m. som behövs för dem kan tas i anspråk genom expropriation. Re­

dan vid expropriationsförfarandet iakttas bestämmelser som kan sägas syfta

till att förebygga eller minska olägenheterna från immitterande anläggning­

ar. Sålunda skall tillses, att ändamålet med expropriationen utan oskälig

kostnad för den exproprierande vinns med minsta olägenhet för annan. Vid

delexpropriation skall ersättning utgå för sådant intrång som härrör

från den exproprierade delens användning. Expropriationsrättens ersätt­

ningsregler är i ett avseende generösare än de regler som tillämpas på den

oskrivna immissionsrättens område. Man upprätthåller inom expropriations­

rätten inte något krav på att olägenheten skall gå utöver en viss tolerans­

punkt. Det är tillräckligt, att immissionen medför ett intrång som nedsätter

restfastighetens värde. Å andra sidan gäller den viktiga begränsningen att

som ersättningsberättigad sakägare i expropriationsmål inte godtas annan

än ägare och nyttjare av sådan fastighet som omfattas av expropriationen.

Flygplatserna indelas i allmänna flygplatser, varmed förstås sådana som

är upplåtna till allmänt bruk, och enskilda flygplatser. För inrättande och

drift av allmän flygplats fordras enligt luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr

297) tillstånd av Kungl. Maj:t, om annan än staten skall utöva driften. För

de fall då staten själv skall driva sådan flygplats har någon regel om sär­

skild tillståndsprövning inte ansetts behövlig, eftersom det ansetts uteslutet

att något statens organ skulle anlägga en flygplats för allmänt bruk utan att

inhämta Kungl. Maj :ts medgivande. Innan allmän flygplats tas i bruk, skall

den dessutom godkännas av luftfartsstyrelsen.

Enligt bestämmelse i luftfartslagen får tillstånd att inrätta eller driva

allmän flygplats meddelas endast om hinder inte möter av hänsyn till det

allmänna. Enligt uttalanden i lagens förarbeten innebär detta, att hänsyn

skall tas också till de kringboendes säkerhet och trevnad. Denna synpunkt

kommer till klart uttryck i flera bestämmelser i luftfartskungörelsen den

24 november 1961 (nr 558). Luftfartsstyrelsen skall sålunda vid faststäl­

lande av de fordringar som måste vara uppfyllda för att ett område skall

godkännas som allmän flygplats inte bara beakta luftfartens intresse utan

även ta hänsyn till de kringboende och till flygplatsens inverkan på land­

skapsbilden. Vidare skall luftfartsstyrelsen genom föreskrifter om underhåll

och drift av allmän flygplats förebygga, att verksamheten vid flygplatsen

genom buller eller på annat sätt utövar hälsovådligt eller störande infly­

tande på omgivningen.

Den som vill inrätta eller driva enskild flygplats skall anmäla sin avsikt

till luftfartsstyrelsen senast nittio dagar innan anläggningsarbeten påbörjas

eller flygplatsen tas i bruk. Styrelsen meddelar de särskilda föreskrifter för

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

48

Enligt bestämmelse i lagen om allmänna vägar får byggnad inte upp­

föras på närmare avstånd än tolv meter från vägbanas mitt. Avståndet kan

genom föreskrift av länsstyrelsen ökas till 30 meter. Vägsakkunniga har

föreslagit att avstånden ökas till 12 resp. 50 meter från vägområdet (SOU

1968: 17 s. 17). Bestämmelsen i väglagen har tillkommit av hänsyn till tra­

fiksäkerheten men tillgodoser även sanitära intressen, t. ex. genom att hålla

bostadsbebyggelse på ett visst avstånd från bullrande trafik. Sådana stör­

ningar i form av buller, luftförorening, ljus m. m. som kan förekomma från

en väganläggning kräver ofta ett större byggnadsfritt område än 30 meter,

om olägenheter för närliggande bebyggelse skall undvikas. Till ledning vid

planläggning för motorvägar har rekommenderats byggnadsfria avstånd,

s. k. frizoner. Skapandet av sådana frizoner medför stora kostnader för

det allmänna i form av marklösen och intrångsersättningar.

Järnväg för allmän trafik förutsätter för sin tillkomst ett av Kungl. Maj :t

meddelat beslut, över enskild järnväg utövar vägverket viss kontroll, som

i första hand är inriktad på att trygga trafiksäkerheten men som också

torde ha betydelse som medel att förebygga och undanröja störningar från

anläggningen. Regler av intresse från immissionssynpunkt ges vidare i

lagen den 12 mars 1886 (nr 7 s. 1) angående ansvarighet för skada i följd av

järnvägs drift.

De elektriska störningarna reglerades i lag redan genom lagen den 27

juni 1902 (nr 71 s. 1) innefattande vissa bestämmelser om elektriska an­

läggningar, som efter betydande ändringar fortfarande gäller. Nyligen har

emellertid ellagstiftningsutredningen lagt fram förslag till ny lagstiftning

i ämnet (SOU 1966: 39) och förslag till lagstiftning om radiostörningar

(SOU 1966:22). 1902 års lag innehåller regler om koncession. För fram­

dragande av elektrisk starkströmsledning fordras tillstånd av Kungl.

Maj :t eller den Kungl. Maj :t bemyndigar, dvs. i regel av kommerskolle­

gium. Tillstånd kan ges i form av linjekoncession eller områdeskonces-

sion och meddelas för viss tid. Därvid kan föreskrivas sådana villkor för

anläggningens utförande och nyttjande som av säkerhetsskäl eller eljest är

påkallade från allmän synpunkt. Sådana villkor torde i och för sig kunna

avse immissionsförebyggande åtgärder. Lagen innehåller bestämmelser om

åtgärder mot inverkan av elektrisk ström och ersättning för skada genom

sådan inverkan. Reglerna är av intresse från immissionssynpunkt. Bl. a.

träffar man här på det förhållandet att prioriteten uttryckligen tillerkänns

betydelse i immissionssammanhang.

Atomanläggningarna, som kan ge upphov till en immission av mycket

speciell och ytterst farligt slag, nämligen den joniserande strålningen, har

blivit föremål för en omfattande lagstiftning. Enligt atomenergilagen den

1 juni 1956 (nr 306) föreligger tillståndstvång för den som vill förvärva,

inneha, överlåta, bearbeta eller eljest ta befattning med uran, plutonium

eller annat ämne, som används som atombränsle i atomreaktor, eller för­

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969

49

ening vari sådant ämne ingår. Tillstånd lämnas av Kungl. Maj :t eller myn­

dighet som Kungl. Maj :t bestämmer. Sådant tillstånd fordras också för att

uppföra, inneha eller driva atomreaktor eller anläggning för bearbetning

av ämne som nyss angetts. Tillstånd kan förenas med villkor som påkallas

av säkerhetsskäl, t. ex. föreskrift att atomreaktor skall ligga på visst av­

stånd från närmaste tätbebyggelse. Delegationen för atomenergifrågor ut­

övar tillsyn i fråga om efterlevnaden av lagens regler.

Enligt strålskyddslagen den H mars 1958 (nr 110) fordras tillstånd av

statens strålskyddsinstitut för att bedriva radiologiskt arbete. Sådant till­

stånd kan meddelas generellt för viss yrkesgrupp eller för vissa inrättning­

ar, institutioner eller företag. Tillstånd enligt strålskyddslagen fordras inte

för vad som omfattas av tillstånd enligt atomenergilagen. Också strålskydds-

institutet kan i samband med tillstånd meddela särskilda föreskrifter som

fordras för strålskyddet och kan även senare, när det är påkallat, upp­

ställa nya eller ändrade villkor eller föreskrifter eller helt återkalla med­

delat tillstånd.

I atomansvarighetslagen den 8 mars 1968 (nr 45) regleras frågor om er­

sättning för atomskada. Sådan skada som orsakas genom atomolycka i atom­

anläggning skall enligt huvudregeln ersättas av innehavaren av anläggning­

en. Ersättningsansvaret är i princip strikt och begränsat till vissa i lagen

angivna belopp. I sista hand skyddas de skadelidande genom statsgaranti.

Risken för immissioner i form av joniserande strålning torde med hänsyn

till den reglering och övervakning som finns på området kunna betraktas

som ganska ringa. Enligt den tekniska sakkunskapen föreligger inte heller

någon stor risk för omfattande olyckshändelser i samband med driften av

atomanläggningar. Det finns emellertid en beredskapslag som träder i till-

lämpning, om radioaktiva ämnen från atomanläggning skulle spridas i sådan

mängd att särskilda åtgärder påkallas för att skydda allmänheten, nämligen

lagen den 3 juni 1960 (nr 331) om skyddsåtgärder vid olyckor i atoman­

läggningar in. m. Det är främst länsstyrelserna som har att sörja för att be­

hövliga åtgärder vidtas.

Även inom andra lagstiftningsområden än de nu berörda finns regler, som

är utformade med tanke på bl. a. förorenings- och bullerproblem. Här kan

erinras om de bestämmelser som finns i vägtrafikförordningen, allmänna

ordningsstadgan, lokala ordningsstadgan och hamnordningar.

2.3. Regler om skydd mot vattenförorening

I detta avsnitt behandlas den särskilda lagstiftning som har funnits på

vattenvårdens område sedan början av 1940-talet. De huvudsakliga bestäm­

melserna finns i 8 kap. vattenlagen. Där skiljer man mellan två typer av

avloppsvatten, nämligen kloakvatten och industriellt avloppsvatten. Till

kloakvatten hänförs spillvatten och flytande orenlighet från bostäder och

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

50

verksamhet som inte är att hänföra till industriell rörelse, medan industriellt

avloppsvatten utgörs av spillvatten och flytande orenlighet från sådan rörel­

se. I princip råder betydligt strängare bestämmelser beträffande det sena­

re slaget av avloppsvatten än i fråga om det förra. Lagen förbjuder i prin­

cip inte utsläpp av kloakvatten, även om det orsakar förorening. Den som

avleder kloak vattnet är emellertid skyldig att vidta de åtgärder till mot­

verkande av förorening som med hänsyn till beskaffenheten av vattenom­

rådet och förhållandena i övrigt kan anses påkallade från allmän synpunkt.

Efter lagändringar år 1956 gäller att utsläpp av kloakvatten i regel inte får

ske utan föregående slamavskiljning (låggradig rening). Vidare råder förbud

mot att avleda ett par från föroreningssynpunkt särskilt farliga typer av

kloakvatten, om det inte uppenbarligen kan ske utan olägenhet. Efter ytter­

ligare skärpning av bestämmelserna år 1964 gäller förbud mot att i recipient

som utnyttjas för vattenförsörjning släppa ut kloakvatten som kan medföra

att smitta sprids eller som kan vara farligt på annat sätt från hälsosyn­

punkt.

I fråga om industriellt avloppsvatten är bestämmelserna avfattade som

ett principiellt förbud mot utsläpp som orsakar olägenhet av någon betydel­

se från allmän eller enskild synpunkt. Från förbudet görs dock undantag

för det fall att föroreningens förebyggande »prövas kräva åtgärder, som ej

skäligen kunna fordras». Bestämmelsernas reella innebörd är därför att

förorening genom industriellt avloppsvatten kan tillåtas äga rum, under

förutsättning att företagaren vidtar alla de förebyggande åtgärder som prö­

vas skäliga med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet. Fråga

om tillstånd till utsläpp prövas av vattendomstol i första instans.

Även om vattendomstolen skulle finna att reningsåtgärder inte skäligen

kan krävas, får domstolen inte tillåta utsläppet, om detta skulle medföra att

fiskerinäring av större betydenhet lider väsentligt förfång eller att eljest all­

männa intressen i avsevärd mån förnärmas. Kungl. Maj :t kan dock, efter

hemställan av vattendomstolen, medge dispens med hänsyn till fabrikens

betydelse för näringslivet eller för orten eller eljest från allmän synpunkt.

Reglerna om åtgärder mot vattenförorening vilar på grundtanken att den

som avleder avloppsvatten i första hand själv skall bedöma vilka åtgärder

som fordras mot förorening och handla därefter. Han kan själv genom an­

sökan till vattendomstol få prövat under vilka villkor utsläppet får ske.

Såväl det allmänna som enskilda sakägare kan instämma förorenaren till

vattendomstol med talan om förbud mot att utsläppa avloppsvatten eller om

skyldighet att vidta reningsåtgärder.

När det gäller industriellt avloppsvatten har i stor utsträckning föreskri­

vits förprövningsskyldighet — koncessionstvång — för ägare av industriella

anläggningar. Genom 8 kap. 38 § fjärde stycket vattenlagen har Kungl. Maj :t

bemyndigats att meddela förbud mot att, innan frågan om åtgärder till mot­

verkande av vattenförorening blivit prövad enligt vattenlagen, anlägga vissa

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

52

när extraordinära förhållanden påkallar ett snabbt ingripande för att t. ex.

motverka hälsorisker.

När bestämmelserna om åtgärder mot vattenförorening tillkom, gjordes

inget undantag för redan befintliga avloppsanläggningar. Likaså är de

genom 1956 års lagändring skärpta reglerna gällande också när utsläpp

av avloppsvatten redan pågick vid reglernas ikraftträdande. Det allmänna

eller skadelidande sakägare kan alltså föra talan mot anläggning som släp­

per ut avloppsvatten oavsett hur länge utsläppet har pågått. Lagstiftaren

har dock förutsatt att när villkoren för företaget prövas rimlig hänsyn skall

tas till att anläggningen tillkommit vid en tid då föroreningsfrågan allmänt

ej beaktades tillräckligt.

För kontroll och tillsyn på vattenvårdens område finns särskilda organ.

Den centrala tillsynen åvilar naturvårdsverket. Länsstyrelserna har den

fortlöpande tillsynen. Det legislativa underlaget för tillsynsverksamheten

utgörs av lagen den 30 november 1956 (nr 582) om tillsyn över vattendrag,

sjöar och andra vattenområden. Tillsynsorganen har befogenhet att medde­

la råd och anvisningar angående åtgärder mot vattenförorening. Länsstyrel­

sen kan meddela föreläggande om förbud eller åtgärder för att motverka

vattenförorening. Naturvårdsverket har dessutom möjlighet att föra talan

vid vattendomstol mot förorenare.

Bestämmelserna i 8 kap. vattenlagen avser endast ytvattentillgångar. I

fråga om grundvatten finns särskilda regler i 2 kap. 42—68 §§ vattenlagen.

Dessa avser bl. a. frågor om förbud, tillåtlighetsprövning och koncessions-

tvång. I dessa delar är reglerna av samma allmänna typ som motsvarande

regler i 8 kap. vattenlagen. Av särskilt intresse från vattenförorenings- och

immissionssynpunkt är bestämmelserna om skydd för grundvattentill­

gångar. Dessa bestämmelser skärptes väsentligt år 1964. I stora drag inne­

bär de följande.

Till en början fastslås en allmän aktsamhetsnorm. Den skall iakttas

när man utför åtgärd som kan inverka menligt på grundvattentillgång.

Åsidosätts skälig aktsamhet, kan länsstyrelsen ingripa med förelägganden.

Länsstyrelserna har också andra befogenheter. För att trygga vattenförsörj­

ningen inom tätbebyggelse kan länsstyrelsen sålunda fastställa skyddsom­

råde omkring en grundvattentillgång och fastställa föreskrifter om vilka

åtgärder som skall vidtas inom ett sådant område för att skydda grund­

vattnet. Föreskrifterna kan inte gå längre än vad markägarna är skyldiga

tåla utan ersättning. Om det behövs längre gående skydd, kan vattendomstol

på ansökan av vattentäktens ägare lägga servitut på fastigheter i grund­

vattentäktens närhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

53

3. Tidigare reformförslag m. m.

Tanken på att lagstiftningsvägen komma till rätta med vissa immissions-

problem är av gammalt datum. Redan i ett av sundhetskommittén år 1859

avgivet betänkande förordades efter utländskt mönster ett system med för­

prövning och kontroll av särskilt uppräknade »för helsan menliga hante­

ringar», med andra ord ett koncessionssystem. Enligt detta förslag skulle

magistraten och länsstyrelsen vara koncessionsmyndigheter. Betänkandet

kom att delvis ligga till grund vid utarbetandet av 1874 års hälsovårds-

stadga, som var den första i sitt slag. Det förordade koncessionssystemet

genomfördes emellertid inte.

Efter flera framställningar i riksdagen i början av 1900-talet fick den s. k.

dikningslagskommittén i uppdrag att verkställa utredning om åtgärder för

att förebygga vatten- och luftföroreningar. 1915 avlämnade kommittén ett

betänkande med förslag till lag angående vatten- och luftförorening m. m.

Kommittén förklarade sig ha funnit, att frågan om åtgärder mot vatten­

förorening och frågan om åtgärder mot förorening av luften ägde sådant

inbördes sammanhang att båda frågorna borde behandlas i ett gemensamt

lagförslag.

Kommittén ansåg, att ett generellt förbud mot förorening av luft och

vatten var otänkbart i fråga om industriella anläggningar. För industrins

fortbestånd måste sådan förorening i viss mån tolereras, men i allmän­

hetens intresse måste tillses att föroreningen i varje särskilt fall inte blev

större eller svårare än omständigheterna nödvändiggjorde. I lag borde där­

för påbjudas, att inom rimliga gränser alla till buds stående anordningar

och säkerhetsfrågor skulle vidtas för att förebygga eller inskränka förore­

ning. Genom opartisk myndighet borde fastslås, inom vilka gränser för­

orening fick äga rum. Om en industriell anläggning trots iakttagande av

föreskrivna anordningar medförde så stora olägenheter att den skadelidan­

de inte enligt grannelagsrättens allmänna grunder kunde anses skyldig att

utan vidare tåla dem, behövde driften inte nödvändigtvis förbjudas. Mot

erläggande av skadestånd borde anläggningens innehavare ändå kunna få

rätt att behålla anläggningen. Endast i yttersta nödfall borde driften för­

bjudas. Kommitténs förslag utmynnade i koncessionstvång för vissa indu­

striella anläggningar. Vidare föreslog kommittén att en särskild myndighet

— vatteninspektionen — skulle inrättas för att ta hand om frågor som

gällde vatten- och luftförorening. Dikningslagskommitténs förslag ledde

emellertid inte till någon lagstiftning. En bidragande orsak härtill torde

ha varit den dyrbara förvaltningsapparat som förslaget förutsatte.

54

Efter förslag av särskilda sakkunniga, som tillkallats år 1936, genom­

fördes däremot 1939 och 1941 vissa regler till skydd för grundvatten resp.

för ytvatten. De sakkunniga hade också vidtagit förberedande åtgärder för

utredning om luftförorening. Utredningen i denna del fullföljdes emellertid

inte.

I 1960 års jordabalksförslag har 3 kap. rubriken »Om rättsförhållanden

mellan grannar». Kapitlet inleds med en allmän regel om att var och en är

skyldig att vid utnyttjande av sin eller annans fasta egendom ta skälig hän­

syn till granne. Enligt motiven åsyftas här i första hand fastigheter som

gränsar till A^arandra, men regeln är avsedd att tillämpas i fråga om alla

fastigheter i sådant grannskap att åtgärder som Aådtas på endera kan in­

verka på den andra.

Enligt den grundläggande regeln för gränsen mellan tillåtna och otillåtna

immissioner skall ingen få nyttja fast egendom på sådant sätt att granne

utsätts för buller, skakning, rök, gnistor, hetta, köld, stank eller annat dy­

likt utöver vad i orten är eller kan påräknas bli vanligt, om inte besvä­

ret ändå bör tålas med hänsyn till dess allmänna förekomst under jämför­

liga förhållanden eller till dess ringa betydelse. Ortsrmnligheten tillmäts allt­

så stor vikt men får inte avgörande betydelse för en immissions tillåtlighet.

Sålunda är en immission som går utöver det ortsvanliga tillåten, om den bör

tålas med hänsyn till dess allmänna förekomst under jämförliga förhållan­

den eller om den är av ringa betydelse. Lagberedningen tillmäter också prio­

riteten och passiviteten betydelse, särskilt den senare, som i Aissa fall ges

samma A^erkningar som en koncession. Reglerna om koncession är utforma­

de som en möjlighet att söka koncession för den som vill trygga sig för opå­

räknade rättsanspråk men inte som något koncessionstvång. Reglerna skyd­

dar framför allt industriidkare mot krav på att Aerksamheten skall nedläg­

gas. Ersättning för skada och olägenhet genom immission utgår enligt lag­

beredningen oberoende av visad vårdslöshet från den störandes sida.

Enligt det utkast till lag om grannelagskoncession, som är intaget i lag­

beredningens betänkande 1947, skall för koncessionsfrågornas handlägg­

ning inrättas en särskild, för hela riket gemensam nämnd, som i fråga om

arbetsuppgifter och annat i mycket påminner om en domstol. Att fastighets

användning inte orsakar större besvär än granne är skyldig att tåla enligt

jordabalksförslaget är principiellt en förutsättning för meddelande av kon­

cession. Saknas denna förutsättning, skall koncessionsmyndigheten prÖA’a,

om bristen kan avhjälpas genom lämplig åtgärd. Kan det ske, skall tillstånd

meddelas under villkor att åtgärden vidtas. I annat fall skall ansökningen

i princip avslås.

Vid remissbehandlingen av lagberedningens förslag till reglering av iin-

missionsproblemen utsattes förslaget för stark kritik på flera grundläggan­

de punkter. Särskilt framhölls, att det numera framstår som en samhälls­

uppgift att vaka över att det inte förekommer immissioner som medför ska-

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

55

de verkningar av betydelse och att det inte kan anses tillfredsställande att,

i enlighet med lagberedningens intentioner, begränsa en lagstiftning om

immissioner till att i huvudsak avse en reglering enskilda emellan.

Flygbullerutredningen, som tillkallades 1956 för att behandla de problem

av olika slag som uppkommit och kunde beräknas uppkomma genom flyg­

buller, avlämnade 1961 betänkandet »Flygbuller som samhällsproblem»

(SOU 1961: 25).

Betänkandet innehåller förslag till riktlinjer för den sanitära bedömning­

en av flygbullret. Frågan om den rättsliga behandlingen av skador genom

flygplatsbuller måste enligt utredningen lösas tillsammans med övriga frå­

gor om s. k. storimmissioner. Utredningen har därför avstått från att fram-

lägga ett eget definitivt förslag till reform i detta avseende och föreslår i

stället att frågan tas upp till behandling gemensamt med behandlingen av

störningar på grund av storimmissioner över huvud. Utredningen utvecklar

emellertid närmare sina synpunkter på en rättslig reglering av flygplatsbull­

rets problem. Till en början konstateras, att gällande immissionsregler, sär­

skilt vad angår förbudssanktionen, inte är avpassade för att komma till rätta

med så omfattande grannskapsstörningar som flygplatsbullret ej minst i

jetåldern kan medföra. En särskild administrativ reglering av flygplatsim-

missionerna framstår för utredningen som önskvärd. Utredningen uttalar

sig för ett koncessionssystem och betonar att ett koncessionsförfarande för­

utsätter tillgång till allsidig sakkunskap för bedömning av de komplicerade

problem som kan uppkomma. Vidare förordar utredningen att det snäva ex-

propriationsrättsliga sakägarbegreppet överges. Samtliga intressenter som

kan beräknas bli störda utöver ett visst mått bör få tillfälle att begära er­

sättning i ett sammanhang, oavsett om de stördas fastigheter tagits i an­

språk för flygplatsändamål. Som expropriationsgrund bör vidare tas upp en

rätt att vid expropriation för flygplatsändamål expropriera fastighet enbart

för att undanröja otillåtligt flygbuller, även om marken i och för sig inte be­

höver tas i anspråk för själva flygplatsen.

I riksdagen har frågorna om luftförorening, vattenförorening och buller

ofta behandlats, särskilt under de senaste åren. I ett stort antal motioner har

krävts åtgärder av olika slag i syfte att få till stånd bättre förhållanden. När

det gäller luftförorening och buller har särskilt framhållits behovet av lag­

stiftning. För att motverka ytterligare förorening av sjöar och vattendrag

har krävts att nu gällande regler skärps. Man har pekat på de ökade tekniska

möjligheter till effektivare reningsåtgärder för avloppsvatten som numera

står till buds. Vidare har yrkanden framställts om ökad forskning, plane­

ring och övervakning på miljövårdens område.

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

4. Förslagens huvudinnehåll

4.1 Immissionssakkunnigas förslag

Immissionssakkunniga har gjort en allmän utredning om utformningen

av en lagstiftning om immissioner, dvs. sådana omgivningsstörningar i form

av luftförorening, buller, skakning, strålning och annat liknande som upp­

kommer vid användning av fast egendom. De har vidare utrett hur man

lämpligen skall kunna skapa en rationell ordning för prövning av immis-

sionsfrågor. Utanför uppdraget faller flera viktiga sidor av miljövårds-

problemen, bl. a. frågorna om vattenförorening, frågorna om störningar från

lösa saker (t. ex. problem om motorfordons konstruktion och användning)

samt frågorna om planlagstiftning och samhällsplanering som medel att

förebygga immissionsrisker. De lösningar som immissionssakkunniga för­

ordar är emellertid sådana att de blir av betydelse också på dessa områden.

De sakkunniga har utformat de materiella reglerna om immissioner i

nära anslutning till vattenlagstiftningens bestämmelser om vattenförore­

ning. I övrigt har förslagen, som innehåller både civilrättsliga och offentlig­

rättsliga regler, utformats så att de tillgodoser behovet av aktiv offentlig

medverkan i arbetet med att lösa immissionsproblemen och hålla dem under

kontroll. Som grundläggande led i det föreslagna kontrollsystemet ingår

dels regler om koncessionsplikt och annan obligatorisk förprövning beträf­

fande immitterande anläggningar, dels regler om fortlöpande offentlig till­

syn till skydd mot luftförorening, buller m. m.

I organisatoriskt hänseende bygger förslaget på att naturvårdsverket och

länsstyrelserna skall vara verksamma som expertorgan på hela miljövårdens

område, alltså även få hand om bl. a. bullerfrågor, och nära samarbeta med

organen för samhällsplanering. Vidare föreslår de sakkunniga att vatten­

domstolarna skall vara koncessionsmyndigheter och i övrigt exklusivt be­

höriga domstolar i immissionsmål. Såväl frågor om tillstånd som frågor om

skadestånd skall alltså handläggas vid vattendomstol. I viktiga hänseenden

har bestämmelserna om vattenförorening samordnats med reglerna om im­

missioner. Sålunda föreslås en gemensam förprövningsordning och en ge­

mensam tillsynsordning. Därigenom får man till stånd en helhetsbedömning

av företag som medför störningar i mer än ett hänseende, t. ex. förorenar

både vatten och luft. I några fall föreslår de sakkunniga ändringar i vatten­

lagstiftningen för att få en samordning med lösningar som de sakkunniga

anser behövliga på immissionsområdet. Viktigast i detta hänseende är de

ändringar som avser att göra förprövningsordningen effektivare och snabba­

re.

57

Huvudbestämmelserna om immissioner sammanförs i ett förslag till im-

missionslag. Immissionsbegreppet bestäms så, att immission skall ha sitt

upphov i användning av fast egendom och innebära att omgivningen ut­

sätts för varaktig störning genom luftförorening, buller, skakning, strål­

ning eller annat dylikt. Reglerna blir tillämpliga på användning av de mest

skilda slag, såsom industriföretag, upplag, jordbruk, trafikanläggningar.

Bestämmelser om immitterande användning som finns i t. ex. hälsovårds-,

byggnads- och naturvårdslagstiftning blir gällande vid sidan av immis-

sionslagen. För att enskild skall kunna uppträda som sakägare och föra

talan med anledning av immission fordras det, att han genom äganderätt,

nyttjanderätt eller annan särskild rätt har anknytning till fast egendom,

som kan utsättas för olägenhet genom immissionen.

Ett generellt förbud mot immissioner kan enligt de sakkunnigas mening

uppenbarligen inte komma i fråga. I stället fastslår de sakkunniga den

grundläggande principen att immissioner skall förebyggas så långt detta

är praktiskt möjligt. Huvudregeln har formen av en positiv bestämmelse

om skyldighet för den som använder eller ämnar använda fast egendom för

ändamål som kan medföra immission att vara aktivt verksam för att före­

bygga att immission uppkommer. Enligt förslaget skall det i sådant hän­

seende åligga honom alt vidta de skyddsåtgärder och övriga försiktighets­

mått som skäligen kan fordras. Denna allmänt hållna regel, som lämnar

stort utrymme för en fri skälighetsbedömning, kompletteras med andra be­

stämmelser och för särskilt farliga fall med förbudsregler.

Om någon vill få prövat under vilka villkor han får använda fast egen­

dom, kan han hos vattendomstol söka tillstånd till användningen. Ett be­

slut om tillstånd innebär en garanti för att den verksamhet som är föremål

för tillståndet inte behöver upphöra på den grund att den orsakar immis­

sion.

Den som orsakar olägenhet av någon betydelse genom immission blir skyl­

dig att ersätta skadan i den mån ej olägenheten skäligen bör tålas med hän­

syn till förhållandena i orten eller till dess allmänna förekomst under jäm­

förliga förhållanden. Ersättning utgår oberoende av culpa och oberoende av

om tillstånd lämnats till användningen.

De sakkunnigas förslag till miljötillsynslag är avsedd att ersätta 1956 års

lag om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden. Förslaget

bygger i flera hänseenden på samma principer som gällande tillsynslag. I

första hand skall man alltså söka få rättelse på frivillig väg. Den centrala

tillsynsmyndigheten har i sista hand möjlighet att väcka talan vid vatten­

domstol om åtgärder eller förbud.

Enligt bemyndigande som skrivits in i immissionslagen och vattenlagen

utfärdas förprövningsbestämmelser av Kungl. Maj :t. Den förprövnings-

kungörelse som de sakkunniga föreslår och som bygger på 1956 års kun­

görelse om förprövning rörande åtgärder till motverkande av vattenförore­

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

58

ning m. m. föreskriver prövningsskyldighet i någon form för ett stort antal

fabriker och inrättningar. Bestämmelserna är gemensamma för vattenför-

orenande och immitterande företag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

4.2 Naturvårdsverkets organisationsförslag

Naturvårdsverket föreslår ett system för prövning av immissionsfrågor

som helt skiljer sig från den lösning som immissionssakkunniga förordar.

Utgångspunkten är att prövningsordningen bör vara densamma för ärenden

om vattenförorening och ärenden om immissioner. Enligt naturvårdsverkets

uppfattning är den avvägning som måste göras vid beslut om tillstånd till

företag som kan medföra vattenförorening eller immission uppenbarligen

inte av judiciell natur. Tillståndsgivningen måste grundas på allmänna be­

dömanden av ekonomisk och teknisk art. Den bör därför ankomma på ad­

ministrativ myndighet. För att man skall få enhetlighet vid tillstånds­

givningen bör prövningen ligga på central myndighet. Naturvårdsverket

framhåller bl. a. att verket har tillgång till teknisk expertis och har över­

blick över alla de förhållanden som kan inverka på koncessionsprövningen

och föreslår att prövningen förläggs till verket. Prövningen av ersättnings­

frågor bör dock även i fortsättningen anförtros åt domstol.

4.3 Naturvårdsverkets förslag till ändring av vattenvårdslagstiftningen

I fråga om vattenvårdslagstiftningen framför naturvårdsverket önskemål

om ett flertal ändringar, som huvudsakligen går i skärpande riktning. Så­

lunda förordar verket att den skillnad som i nuvarande tillåtlighetsregler

görs mellan kloakvatten och industriellt avloppsvatten i princip slopas. Be­

stämmelsen i 8 kap. 23 § andra stycket vattenlagen angående avledande av

avloppsvatten, varigenom kan uppkomma fara för spridning av smitta eller

eljest våda från hälsosynpunkt bör med hänsyn till de möjligheter som nu­

mera står till buds att välja en från miljövårdssynpunkt lämplig recipient

avse inte blott smittofara utan också andra miljövårdssynpunkter av större

betydelse. Förbud bör införas mot att släppa ut föroreningsämne, som kan

hållas inne till rimlig kostnad, även om besvärande olägenheter inte kan

konstateras. Nu gällande förbud mot att släppa ut pressaft från siloanlägg­

ningar, urin från djurstall, vassle och galvaniskt bad bör vidmakthållas

och ges formen av absoluta förbud med viss dispensmöjlighet. Naturvårds­

verket efterlyser mera förpliktande bestämmelser för att få till stånd en

samordnad planering av olika föroreningskällor vid ett vattenområde. Den

nuvarande regeln i 8 kap. 37 § vattenlagen om befogenhet för Kungl. Maj:t

att med hänsyn till djur- eller växtvärld eller eljest från naturskyddssyn­

punkt förbjuda all förorening genom industriellt avloppsvatten inom visst

område bör enligt naturvårdsverket tillgodose också andra vitala intressen än

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

5. Förslagens närmare innehåll samt remissyttranden

5.1 Allmän bakgrund till förslagen

5.1.1. Immissionssakkunniga

I skilda avsnitt av de sakkunnigas betänkande belyses behovet av lag­

stiftning mot bakgrunden av den nuvarande och väntade luftförorenings-

och bullersituationen i landet.

Beträffande luftföroreningar framhålls att mätningar av i första hand

svaveldioxid och sot har utförts under senare år i flera svenska städer,

bl. a. Stockholm, Göteborg och Västerås. Luktproblem och andra luftförore­

ningar har studerats också vid vissa industrianläggningar. Sammanfatt­

ningsvis uttalas att luftföroreningssituationen i Sverige är bättre än i

många andra högindustrialiserade länder men att den särskilt i de större

tätortsområdena försämras fortlöpande. I Stockholm och Göteborg över­

skrider svaveldioxidhalterna redan den gräns som medicinsk sakkunskap

anser rekommendabel. Luktstörningar synes i vårt land vara ett allvarligare

problem än i många andra länder.

Förekomsten av bullerstörningar i vårt land är enligt de sakkunniga

ofullständigt kartlagd. Undersökningar på viktiga delområden har dock

skett, t. ex. i fråga om flygbullret och vägtrafik- och bostadsbuller. Vidare

redovisas en utredning som verkställts på initiativ av en särskild arbets­

grupp med representanter för skilda forskningsområden. De sakkunniga

kommer till den slutsatsen att en stor del av befolkningen i dagens samhälle

störs genom buller och att bullerproblemen sanolikt rör fler människor än

luftföroreningsproblemen. Resultatet av undersökningarna ger enligt de

sakkunniga en klar anvisning om att bullerproblemen i betydande utsträck­

ning är knutna till trafiken, såväl vägtrafiken som luftfarten.

I fråga om framtidsperspektiven återges ett antal yttranden som inford­

rats från organisationer på den industriella och kommunala sidan samt från

statens vatteninspektion. Allmänt understryks att utvecklingen går mot

en koncentrering av företagen till större enheter och färre driftsplatser.

Som exempel nämns anläggningar för uppvärmning av bostadsområden och

för sopbränning och annan förstöring av avfall. På den skogsindustriella

sidan räknar man med en väsentlig utbyggnad och nybyggnad inom de

södra delarna av landet med företagsenheter av betydande storlek och en

kombination av olika verksamhetsgrenar. Antalet mejerier och andelsslak-

terier beräknas nedgå starkt till följd av att verksamheten koncentreras till

ett fåtal större anläggningar. I vatteninspektionens yttrande framhålls bl. a.

62

missionerna där knappast lika stor verkningskrets som i de största luft-

föroreningsfallen. Bullret från en flygplats kan dock beröra mycket bety­

dande delar av flygplatsens omgivning. Även andra trafikanläggningar kan

ge upphov till vad man har skäl att beteckna som storinnnission, t. ex.

en modern motorväg som dras fram genom tätbebyggelse.

Emellertid ger sig också en annan tendens till känna. Det är inte bara så,

att immissionerna från stora anläggningar ökar i verkningsgrad och om­

fattning och att antalet stora anläggningar stiger i anslutning till den all­

männa utvecklingen mot större företagsenheter. Strukturförändringarna

inom näringslivet och befolkningsomflyttningen mellan olika landsdelar

innebär samtidigt, att bebyggelse, industri, trafikanläggningar etc. alltmer

koncentreras till vissa regioner av vårt land — till storstadsområdena och

landets övriga expansiva områden. Detta medför i och för sig uppenbara

risker från immissionssynpunkt.

En tendens som förtjänar särskilt uppmärksammas är att det för stä­

derna alltmer framstår som en kommunal uppgift att ordna värme- och

varmvattenförsörjningen inom tätbebyggda områden. Utvecklingen går mot

att vi där i stället för många små uppvärmningsenheter får stora värme­

centraler, drivna i kommunal regi eller av särskilda samfälligheter. Denna

utveckling bör bli till fördel från luftföroreningssynpunkt, om den hålls

under lämplig offentlig kontroll.

De sakkunniga framhåller att lösningarna av problemen måste sökas efter

flera olika linjer och nämner bl. a. samhälls- och bebyggelseplaneringen.

Hur viktig denna sida av saken än är, kan den dock inte lösa mer än en del

av problemen. Det är sålunda omöjligt att på planstadiet förutse hur ut­

vecklingen kommer att gestalta sig i avgörande detaljer, t. ex. i fråga om en

speciell anläggnings farlighetsgrad från immissionssynpunkt, möjligheterna

att motverka immission genom tekniska anordningar etc.

De sakkunnigas slutsats blir att en modern immissionslagstiftning har

stora uppgifter att fylla och att en grundläggande tanke vid dess utform­

ning måste vara att tillgodose behovet av en aktiv offentlig medverkan i ar­

betet med att lösa immissionsproblemen och hålla dem under rättslig kon­

troll. Samtidigt framhåller de sakkunniga att lagstiftningsfrågan är förenad

med betydande organisatoriska problem.

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

5.1.2. Remissyttrandena över de sakkunnigas förslag

Behovet av en rättslig reglering av immissionsfrågorna understryks av

flera remissinstanser, däribland vattenöverdomstolen, byggnadsstyrelsen,

lantmäteristyrelsen, naturvårdsnämnden, flera länsstyrelser, advokatsam­

fundet, teknologföreningen, TCO, SACO och Aktiebolaget Atomenergi.

Vattenöverdomstolen framhåller sålunda att den fortgående struktur­

rationaliseringen inom näringslivet och koncentrationen av befolkningen till

64

Det är främst för dessa fall en lagstiftning krävs. Liknande synpunkter

anförs av länsstyrelsen i Stockholms län.

Aktiebolaget Atomenergi understryker behovet av eu lagstiftning som le­

der till likformig bedömning av immissioner orsakade av utsläpp såväl i

vatten som i luft.

I flera remissvar framhålls att behovet av en modern immissionslagstift-

ning på ett klart sätt redovisats i betänkandet.

En avvikande mening om behovet av lagstiftning på området framförs av

lantbruksförbundet, som tvivlar på nyttan av en lagreglering av immissions-

frågorna utöver vad som ligger i själva koncessionsidén. Allmänna princip­

regleringar innebär, menar förbundet, strängt taget ingenting annat än att

man i generella regler söker sammanfatta de normer domstolspraxis följer.

Detta betyder att man begränsar det fria skön som domstolarna ofrånkom­

ligen måste ha i dessa starkt varierande fall. Man riskerar alltså att binda

domstolarna och göra rättstillämpningen stel och eftersläpande. Skall en

lagstiftning genomföras på immissionsområdet, tillstyrker förbundet emel­

lertid att så sker enligt principerna i immissionssakkunnigas förslag.

5.1.3. Naturvårdsverkets förslag till ändring av vattenvårdslagstiftningen

Inledningsvis erinrar naturvårdsverket om att bestämmelserna om vatten­

förorening i 8 kap. vattenlagen skärpts 1956 och 1964. Skärpningarna har

verkat positivt. I betydande omfattning har reningsåtgärder vidtagits.

Kraven på reningsgrad har höjts väsentligt. Avvägningen mellan ekono­

miska krav och vattenvårdens behov har emellertid länge utfallit till nack­

del för vattenvården. Ett betydande saneringsbehov kvarstår därför. Be­

byggelsens koncentration till tätorter och till stora tätortsregioner, indu­

strins snabba expansion och det starkt ökade behovet av fritidsområden

medför vidare högre fordringar på reningsåtgärder för att minska den

utsläppta mängden organisk substans och smittoförande organismer. Ökade

insikter om riskerna av olika giftämnen har dessutom visat på åtskilliga nya

problem.

Naturvårdsverket finner det numera uppenbart att miljöförstöringen på

sikt leder till ekonomiska förluster som sannolikt — även om de är svåra

att mäta — i de flesta fall överstiger de besparingar som man gör på kort

sikt om miljövården eftersätts. De efter hand ändrade förutsättningarna för

vattenvårdens bedrivande och de ökade finansiella och tekniska möjlig­

heterna att föra en mer aktiv miljövårdspolitik motiverar enligt naturvårds­

verkets mening en översyn av nuvarande lagstiftning. Härtill kommer att

det på åtskilliga punkter framkommit särskilda behov att överväga ändrade

eller kompletterande bestämmelser.

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

65

5.1.4. Remissyttrandena över naturvårdsverkets förslag

Remissinstanserna är ense med naturvårdsverket om att en översyn av

vattenvårdslagstiftningen är påkallad. I allmänhet understryker man att

reglerna behöver skärpas. Vattenöverdomstolen framhåller att domstolen

i skilda sammanhang mot bakgrund av erfarenheter inom vattenrättskip­

ningen påpekat behovet av ett bättre skydd för våra vatten. Vad domstolen

sålunda vid olika tillfällen uttalat stämmer helt överens med grundsyftet

i naturvårdsverkets framställning. Socialstyrelsen uttalar att skyddet för

våra sjöar och vattendrag i dagens läge inte är tillräckligt och att gällande

bestämmelser därför bör bringas i bättre överensstämmelse med nutida

mil j övårdskrav.

Länsingenjörers förening anför att samhällsutvecklingen under senare

tid i stor utsträckning har präglats av en omfattande bebyggelsekoncentra­

tion till tätortsregioner, medan industrins utveckling gått mot större en­

heter med ökade föroreningsrisker som följd. Samtidigt har behovet av

orörd natur och inte minst rena vatten för friluftsliv och rekreation blivit

uppenbart för alla. Den moderna tekniken har skapat förutsättningar för att

med rimliga kostnader sammanföra avloppsvatten från stora områden och

därigenom möjliggöra att känsliga och värdefulla vatten kan befrias från

förorening. Sådana regionala lösningar av avloppsfrågan främjar även

en långtgående och rationell behandling av avloppsvatten. Den omfattande

vattenvårdsplanering som för närvarande bedrivs i landet siktar ofta på så­

dana storlösningar av föroreningsproblemen. Föreningen framhåller emeller­

tid att vattenlagstiftningens nuvarande utformning i flera avseenden inte

synes väl lämpad för vattenvårdsåtgärder i större sammanhang. Det förelig­

ger exempelvis svårigheter att med vattenlagens hjälp hindra utsläpp av

kloakvatten i vattenområde som skall bevaras för fritidsaktiviteter som bad

och fiske. Att återställa vattendrag som redanär starkt belastade med avlopps­

vatten från befintliga industrier medför också svåra problem. Enligt för­

eningen är en modernisering av vattenlagstiftningen därför angelägen från

vattenvårdssynpunkt.

Också länsstyrelsen i Hallands län samt stadsförbundet och kommunför­

bundet anser att en modernisering av vattenvårdslagstiftningen framstår

som alltmer angelägen mot bakgrunden av den pågående samhällsutveck­

lingen.

Med hänsyn till den explosiva utvecklingen på vattenskadefronten måste

man enligt naturskyddsföreningen kräva långt gående åtgärder till vattnens

skydd med skärpning av föreskrifterna om utsläpp och om ingripande mot

underlåtenhet att följa bestämmelserna.

Några remissinstanser påpekar att åtskilligt redan uträttats och kan ut­

rättas inom ramen för gällande lagstiftning. Vatten- och avloppsverksför-

eningen erinrar om den mycket snabba utbyggnad av kommunala renings-

3 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 2S

66

verk som ägt rum under mer än ett decennium och som innebär att vårt land

internationellt sett ligger väl framme i fråga om rening av kommunalt av­

loppsvatten. Detta innebär inte att föreningen motsätter sig den intensifie­

ring av kommunernas vattenvårdsåtgärder som är skäliga och rimliga. Ock­

så Ingeniörsvetenskapsakademien, som helt instämmer i de principer som

kommer till uttryck i naturvårdsverkets förslag, framhåller att flera av de

konkreta syftena bör kunna nås inom ramen för gällande lagstiftning.

Vattenvärnet framhåller att även om en tidsenlig lag är aldrig så väl ut­

formad, kräver den en konsekvent tillämpning för att ge rätt effekt. Också

Länsingenjörers förening framhåller att omarbetning och skärpning av vat­

tenlagstiftningen inte ensam torde kunna åstadkomma tillfredsställande för­

hållanden på vattenvårdsområdet. Härför behövs även en ökad tillsyns­

verksamhet. Ett liknande uttalande görs av länsstyrelsen i Hallands län.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

5.2. Grundläggande synpunkter på lagstiftningens utformning

5.2.1. Immissionssakkunniga

Den enskildes möjligheter att effektivt bevaka sina intressen i kampen

mot immissioner har på grund av utvecklingen uppenbarligen minskats.

Både i fråga om de stora immissionsfallen och när det gäller de många små

immissionskällorna, som genom bebyggelsekoncentrationen får en stor sam­

manlagd negativ effekt, är den enskildes möjligheter att påverka förhållan­

dena begränsade. Det kan därför inte längre komma i fråga att i princip

överlämna åt de enskilda sakägarna att ta initiativ till åtgärder mot immis-

sionerna. I stället måste man i första hand bygga på insatser från det all­

männas sida. Detta innebär att det behövs både civilrättsliga och offentlig­

rättsliga regler. Reglerna måste utformas så att de gör det möjligt för det

allmänna att aktivt medverka i arbetet med att lösa immissionsproblemen

och att utöva rättslig kontroll. Som viktiga led i kontrollsystemet bör ingå

både regler om obligatorisk förprövning av stora immissionsfall och en ord­

ning för fortlöpande offentlig tillsyn som inte är begränsad till de stora fal­

len.

En lagstiftning på immissionsrättens område måste enligt de sakkunniga

kunna tillgodose vitt skilda intressen, både allmänna och enskilda, och ge

ledning för lösning av intressemotsättningar. Vad som behövs är en all­

mänt hållen lagstiftning, som kan kompletteras med föreskrifter som med­

delas i annan ordning. Behovet av flexibilitet hos reglerna måste tillgodoses.

Bestämmelserna måste kunna tillämpas både på små fall av mera alldaglig

art och på stora komplicerade fall. De bör om möjligt ha en sådan utform­

ning att man fortlöpande kan beakta utvecklingen inom forskning, teknik

och ekonomi. Det är enligt de sakkunniga omöjligt att utforma regelsyste­

met så att det ger klara lösningar i alla dessa hänseenden. Om systemet inte

68

leder till en rationell lösning av föreliggande lagstiftningsfrågor. I detta

sammanhang bör dock särskilt framhållas, att de organisatoriska lösningar

som samtidigt är aktuella kommer att få verkningar över hela miljövårds­

området.

Den föreslagna lagstiftningens tillämpningsområde begränsas vidare

av att i immissionsbegreppet ligger ett krav på att det skall röra sig om

varaktiga störningar. De sakkunniga anser att varaktighetsrekvisitet är av

så väsentlig betydelse att det bör komma till direkt uttryck i lagtexten.

I allmänhet torde det inte innebära någon svårighet att bedöma, om en

störning kan anses varaktig eller ej. De anordningar som vidtas för den

störande användningen lämnar oftast klart besked på den punkten. Om

man uppför en anläggning eller startar en verksamhet, sker det vanligen

i syfte att fortsätta driften tills vidare. Ibland kan emellertid tveksamma

fall uppkomma. Särskilt torde de hänföra sig till husbyggnadsarbeten och

andra arbeten med att inrätta en anläggning, t. ex. en väg, en bro, en tun­

nel. Redan enligt gällande rätt torde störningar från sådana företag hän­

föras till immissioner, när arbetet är av stor omfattning och pågår under

en inte obetydlig tid. Denna praxis bör alltjämt kunna ge viss ledning.

I övrigt bör rättstillämpningen här få utrymme för en viss frihet i bedöm­

ningen. De sakkunniga framhåller också, att varaktighetsrekvisitet inte

förutsätter att störningen skall fortgå lång tid utan avbrott. Även störningar

som återkommer med vissa mellanrum kan uppfylla varaktighetskravet,

t. ex. bullerstörningar från ett skjutfält eller från sprängningar i ett sten­

brott.

Slutligen har de sakkunniga begränsat lagstiftningens tillämpningsområde

genom att i lagen införa ett sakägarbegrepp. Sakägare på grund av immis-

sion är enligt förslaget ägare till fast egendom, som kan utsättas för olä­

genhet genom immissionen, samt innehavare av nyttjanderätt eller annan

särskild rätt till sådan egendom, i den mån hans rätt berörs. Enligt de

sakkunnigas uppfattning krävs det en precisering av frågan vem som

äger föra kärandetalan i mål om åtgärd mot immitterande användning.

En immission kan — i motsats till grävningsskador och flertalet andra

grannskapsstörningar — medföra personlig olägenhet och allmän förmö-

genhetsförlust för en mycket vid och obestämd krets av människor. Det

bör uppenbarligen inte komma i fråga att var och en som tillhör denna

krets skall kunna uppträda som sakägare och väcka talan i immissionsmål.

Härför bör liksom hittills krävas, att vederbörande har viss rättslig an­

knytning till den fasta egendom som träffas av immissionens verkningar.

Den för immissionslagens del nödvändiga preciseringen av sakägarbegrep-

pet bör enligt de sakkunnigas mening ha formen av uttryckliga regler.

Preciseringen är avsedd att på en viktig punkt klarlägga själva immissions­

begreppet och får därmed återverkningar också på ersättningsområdet. Den

rättsliga anknytningen till fast egendom skall avse egendom som kan ut­

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

69

sättas för olägenhet genom immissionen. Det räcker alltså att risk för olä­

genhet föreligger. Sådan risk torde ofta föreligga, så snart egendomen är

— eller kan påräknas bli — utsatt för immissionen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

5.2.2. Remissyttrandena över de sakkunnigas förslag

Många remissinstanser uttalar sin tillfredsställelse med att lagförslagen

till skillnad från lagberedningens förslag innefattar både offentligrättsliga

och civilrättsliga regler och att förslagen utformats så att de tillgodoser

behovet av aktiv offentlig kontroll. Bland dessa remissinstanser märks

vattenöverdomstolen, hovrätten för Nedre Norrland, fortifikationsförvalt-

ningen, luftvårdsnämnden, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, lantmäteri-

styrelsen, statens vattenfallsverk, flera länsstyrelser, institutet för vatten-

och luftvårdsforskning, advokatsamfundet, industriföreningen, lantbruks-

förbundet, försäkringsbolagens riksförbund och LO.

Industriföreningen uttrycker saken så att de civilrättsliga reglerna för

rättsförhållandet mellan grannar visserligen är av stor vikt men att de

offentligrättsliga reglerna torde vara avgörande för möjligheterna att på

ett verkningsfullt och ekonomiskt godtagbart sätt kunna lösa immissions-

problemen. Överståthållarämbetet hyser den uppfattningen att det snarast

är en samhällsuppgift att handha de immissionsbekämpande åtgärderna och

ser därför med tillfredsställelse att immissionssakkunniga numera fört över

frågans tyngdpunkt från det privaträttsliga planet till det offentligrättsliga.

På liknande sätt uttalar sig LO. Länsstyrelsen i Västmanlands län menar,

att det från alla synpunkter måste te sig angelägnare att söka hindra upp­

komsten av immissioner eller reducera verkningarna av dem än att kon­

centrera sig enbart på att lösa ersättningsfrågorna när immissioner vållar

skada för annan. Den förebyggande offentligrättsliga kontrollen och verk­

samheten inom detta område blir därmed av största vikt.

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller, att obligatorisk förprövning av

större immissionsfall och fortlöpande tillsyn bör ingå som viktiga moment

i den offentliga kontrollen. Det system för den offentliga kontrollen som

de sakkunniga föreslagit innebär enligt hovrätten för Nedre Norrland en

ändamålsenlig samordning av den rättsliga behandlingen av vattenförore­

ningar och immissioner.

Häradshövdingeföreningen anser, att det från systematisk synpunkt hade

varit av värde att ha de rent civilrättsliga immissionsreglerna samlade i

jordabalkens kapitel om grannelagsrätt. Med den föreslagna inriktningen

av lagstiftningen — som föreningen finner riktig — torde dock en sådan

lösning vara mindre lämplig. De privaträttsliga och allmänna intressena

i immissionsfrågor har enligt föreningen sådant samband att en reglering

synes böra ske i en gemensam lag. Föreningen delar alltså den uppfattning

i detta hänseende som ligger till grund för förslaget. Hovrätten över Skåne

70

och Blekinge ifrågasätter däremot lämpligheten av att bryta ut immissions-

reglerna ur jordabalken och sammanföra dem med övriga immissionsreg-

ler. Hovrätten framhåller, att de allmänna åtgärderna mot immissioner är

långt viktigare än de konflikter av mera alldagligt slag som kan uppkomma

mellan grannar. Trots detta kan det enligt hovrättens mening diskuteras

om förslaget i tillbörlig grad beaktar de senare. Visserligen är det önskvärt

med enhetliga bestämmelser om immissioner, men det kan finnas anledning

framhålla, att problemen med nödvändighet är helt andra vid en konflikt

mellan grannar än vid immissioner från en industriell anläggning, vilka

inverkar inom ett större område. Enligt hovrättens mening finns det skäl

att undersöka om inte lämpligen lagberedningens förslag i huvudsak bör

genomföras, dock med uteslutande av vad detta innehåller om rätt att an­

vända fast egendom på ett störande sätt efter tillstånd eller på grund av

grannes passivitet under viss tid. Till en särskild immissionslag skulle då

hänföras endast vad som har samband med skyddsåtgärder, förbud och till­

stånd.

Den allmänt hållna utformningen av tillåtlighetsreglerna som de sakkun­

niga föreslagit godtas i allmänhet av remissinstanserna. Behovet av flexi­

bilitet betonas i flera remissyttranden.

Ett stort antal remissinstanser är kritiska mot att de sakkunnigas upp­

drag begränsats till att avse störningar som kommer från fast egendom.

Länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Jönköpings, Örebro, Koppar­

bergs och Jämtlands län anser det beklagligt att lagstiftningen på detta sätt

begränsats och förutsätter att övriga immissionsproblem snarast blir före­

mål för utredning och lagstiftning. Det framhålls som särskilt angeläget

att komma till rätta med störningar från motorfordonstrafiken och använd­

ningen av eldningsoljor. Statens vattenfallsverk uttalar, att immissions-

problemen kan bemästras bara under förutsättning att även de viktiga delar

av luftförorenings- och bullerproblemen, som fallit utanför de sakkunnigas

uppdrag, blir föremål för lagstiftning och dessutom de övervakande myn­

digheterna får tillräckliga resurser för att effektivt kunna fullgöra sina

uppgifter. Statens naturvetenskapliga forskningsråd anser att immissions-

lagen och miljötillsynslagen kommer att utgöra ett betydelsefullt bidrag till

effektivisering av miljövården i landet, men menar att man inom en nära

framtid inte kan undvara en samlad lagtext som upptar alla föroreningar

i luft, vatten, jord, organismer etc. Medicinalstyrelsen och läkaresällskapet

ställer sig tveksamma till att i den lagstiftning som här avses endast berörs

immissioner från fast egendom. Uppträdande skadeeffekter är ofta summa-

tionseffekter, vid vilka ej blott de av den föreslagna immissionslagen om­

fattade objekten utan även mobila enheter spelar en betydande roll. Eftersom

det dessutom ofta rör sig om tröskeleffekter — dvs. skadeverkningar upp­

kommer först sedan en viss, ej sällan skarpt definierad gräns uppnåtts

Kungi. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

72

egendom kommit att behandlas före vissa andra lika väsentliga spörsmål,

inte vara till nackdel för en framgångsrik, fullständig behandling av luft­

förorenings- och bullerproblemen. Mot bakgrund av föreliggande problem

främst beträffande befarade storimmissioner både från industrier och trafik­

anläggningar framstår det som angeläget att skyndsamma åtgärder vidtas

inom det föreliggande betänkandets ämnesområde.

Kommerskollegium framhåller i likhet med handelskamrarna i Stockholm

och Malmö, att det är viktigt att den blivande lagstiftningens begränsning

till immissioner inte leder till att de föroreningskällor som kan nås genom

lagstiftningen drabbas av ett ansvar för störningar som inte står i rimligt

förhållande till deras andel i totalt förekommande störningar. Kännedomen

om förekommande immissioner, deras art, utbredning och verkan är för

närvarande otvivelaktigt ofullständig. Särskilt på luftföroreningarnas om­

råde kan denna bristande kännedom medföra att industrin påläggs kost­

nader som rätteligen bör belasta i huvudsak t. ex. motorfordonstrafiken.

Också inom den ifrågasatta lagstiftningens ram kan svårigheter av detta

slag anmäla sig. Sålunda torde bl. a. den från luftföroreningssynpunkt så

besvärande oljeeldningen i tätortsregionerna vara svåråtkomlig med den

föreslagna lagstiftningen, eftersom föroreningskällorna är spridda på många

små enheter. Industrin är däremot lättare angripbar, möjligen —- såsom

handelskammaren i Stockholm framhåller — på grund av egna forsknings­

insatser. Inte minst med hänsyn till risken för snedbelastning av här an­

tytt slag men även rent allmänt vill kollegium understryka de sakkunnigas

uppfattning om forskningens betydelse för utvecklingen av reglerna och

rättstillämpningen på immissionsområdet samt betydelsen av att forsk­

ningens resultat snabbt kan tillgodogöras av lagstiftare och tillämpande

myndigheter. Uppgifter som härvid synes angelägna är de av Stockholms

handelskammare anvisade, nämligen inventering av förekommande immis­

sioner, deras art, utbredning och verkan, samt en analys av de olika in­

tressen, som en rättslig reglering av immissionerna åsyftar att skydda, även­

som skapandet av regler som befordrar snabb kommunikation mellan forsk­

ning och de för miljövården ansvariga myndigheterna.

Övre Norrbggdens vattendomstol anser att det hade varit naturligare att

låta lagreglerna direkt ta fasta på de aktuella störningskällorna än att låta

anknytningen till fast egendom utgöra det primära.

Den samordning av bestämmelserna om vattenförorening och reglerna

om immissioner, som de sakkunniga föreslagit, vinner — med ett fåtal

undantag — remissinstansernas gillande.

Vattenöver domstolen anser att den föreslagna samordningen är ända­

målsenlig såväl materiellt som i organisatoriskt avseende och framhåller att

den möjliggör en önskvärd helhetsbedömning av vattenförorenande och im-

mitterande anläggningar. Även advokatsamfundet framhåller värdet av att

man genom den föreslagna utformningen av immissionsreglerna kan få till

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1069

73

stånd en enhetlig bedömning av vatten- och luftföroreningar. Byggnads­

styrelsen anser att den föreslagna samordningen, som utgör en av grun-

principerna för den nya lagstiftningen, är väl motiverad och lämplig.

Till förslaget i denna del ansluter sig vidare kammarkollegiet, statens vat-

tenfallsverk, överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län.

Länsstyrelsen i Hallands län är däremot i viss mån kritisk till förslaget.

Åtskilliga regler i vattenlagen motsvarar inte de anspråk som i dagens sam­

hälle ställs på en lagstiftning rörande vattenvård. En effektiv immissions-

lagstiftning borde därför ha getts en helt annan utformning än det fram­

lagda förslaget. Det torde dock vara ett starkt önskemål att anknyta im-

missionslagstiftningen till vattenlagstiftningen. Bl. a. behovet av en enhetlig

bedömning i vattenvårds- och luftvårdsfrågor talar härför. När frågan om

ett företags tillåtlighet bedöms från luftvårds- och vattenvårdssynpunkter

samtidigt, kan den sålunda komma i ett helt annat läge än när endast

endera av dessa synpunkter beaktas. Med hänsyn härtill och då lagstift­

ningsfrågan måste betraktas som angelägen, tillstyrker länsstyrelsen att

det nu presenterade förslaget till immissionslag genomförs. Länsstyrelsen

förutsätter emellertid att en modernisering av vattenlagen och i samband

därmed även en översyn av immissionslagen snarast kommer till stånd.

Naturvårdsnämnden framhåller i likhet med länsstyrelsen att vattenlag­

stiftningen i stora delar måste anses föråldrad.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, länsstyrelserna i Älvsborgs och Örebro

län samt flera länsingenjörer anser, att det hade varit önskvärt med en helt

integrerad immissionslagstiftning av innebörd att bestämmelserna i vatten­

lagen om vattenförorening inarbetas i immissionslagen. Enligt länsstyrelsen

i Örebro län bör det övervägas om inte en kompletterande utredning bör

ske i detta avseende.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att allt som berör miljövården helst

bör samlas i en och samma lagstiftning. Skulle det exempelvis, frågar sig

länsstyrelsen, ha varit omöjligt att ur byggnadslagen, naturvårdslagen och

vattenlagen extrahera vad som rör miljövården och sedan försöka baka in

detta i lagförslaget. Detta skulle ha kunnat medföra större effektivitet i

handläggningen av miljövårdsärenden och i de administrativa organen.

Dubbelarbete skulle ha kunnat hindras och vidare torde kompetensen mel­

lan olika miljövårdsorgan lättare ha kunnat urskiljas. Fornminneslagstift-

ningen och den lagstiftning som berör kulturhistoriskt värdefulla miljöer

är närbesläktade områden och hade även den bort tas med i detta samman­

hang. Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller, att immissionslagstift-

ningen och vattenvårdslagstiftningen kommer att bli splittrade på ett flertal

lagar och författningar som handhas av flera organ. Lagstiftningen kommer

härigenom att bli svåröverskådlig, varjämte grannlaga och besvärande sam­

ordningsfrågor uppkommer. Enligt länsstyrelsens mening föreligger det ett

starkt önskemål att åtminstone på sikt få till stånd en helt integrerad im-

3+ Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 28

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

74

missionslagstiftning. Också länsstyrelsen i Jönköpings län är av den upp­

fattningen att man bör ta upp immissionsfrågorna ur mera vidsträckta

aspekter. Sålunda bör t. ex. beaktas planmyndigheternas åtgärder vid be­

byggelseplanering samt byggnadslagstiftningens krav och anvisningar be­

träffande byggnaders konstruktion. SACO framhåller, att de sakkunniga

inte gör några försök att samla alla regler, som fordras till skydd mot

olämplig användning av fast egendom, utan nöjer sig med att ge vissa grund­

läggande regler och i övrigt hänvisa till specialregler i hälsovårds-, natur­

vårds- och vattenlagstiftning och uttalar i anslutning härtill, att någon an­

nan lagteknisk lösning knappast heller är praktiskt möjlig i dagens orga­

nisatoriska läge. SACO ansluter sig därför till förslagen.

Beträffande varaktighetsrekvisitet framhåller vattenöverdomstolen, att

begreppet varaktighet i vissa situationer är svårtolkat. De sakkunniga har

t. ex. ansett rekvisitet uppfyllt i fråga om kortvariga men återkommande

störningar. Ordet varaktig för tanken till en företeelse med avsevärd ut­

sträckning i tiden. Vattenöverdomstolen ifrågasättter, om detta rekvisit bör

ingå i lagtextens definition av själva immissionsbegreppet. Enligt dom­

stolens mening bör lagens bestämmelser göras tillämpliga på störande

verksamhet som ej är av endast tillfällig beskaffenhet.

Hovrätten över Skåne och Blekinge påpekar att lagförslaget inte är avsett

att täcka alla slag av störningar utan lämnar kvar en liten oreglerad sektor,

inom vilken lagens regler inte är tillämpliga, därför att störningen inte är

så varaktig som fordras för att immissionsbegreppet skall gälla. Även vid

en verksamhet av mindre varaktighet, som skadar annan fastighet, upp­

kommer emellertid sådana frågor som t. ex. i vilken omfattning strikt an­

svar skall gälla.

Naturvårdsnämnden ifrågasätter om det finns tillräcklig anledning att be­

gränsa lagstiftningen till att avse störningar av varaktig art. Även mera till­

fälliga störningar kan i vissa fall ha en hög grad av farlighet, och det kan

därför vara lämpligt att de underkastas ifrågavarande reglering. De i moti­

ven angivna exemplen visar att frågan om en verksamhet är att anse som

varaktig eller ej många gånger är mycket svårbedömd. Naturskyddsför­

eningen anser att begränsningen till varaktig störning är olämplig och fram­

håller att även tillfälliga störningar bör motarbetas.

Även lantbruksförbundet har erinringar mot rekvisitet att störning skall

vara varaktig för att utgöra immission. Om detta rekvisit tolkas enligt moti­

ven, som avser inte bara kontinuerlig störning utan även varaktig i me­

ningen återkommande, omfattas kanske i realiteten de flesta störningarna

av rekvisitet. Det torde dock, enligt förbundet, vara konsekventare att be­

döma immissionen efter dess effekt utan hänsyn till om den förekommer

kortare eller längre tid. Länsstyrelsen i Kopparbergs län ifrågasätter om be­

gränsningen är väl vald. Syftet är givetvis att utesluta kortvariga immitte-

rande handlingar. Däremot är inget att erinra. Också sådana störningar,

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

som visserligen är av övergående natur men som omfattar en icke helt obe­

tydlig tid bör emellertid falla under lagen.

Bland dem som ansluter sig till de sakkunnigas mening är Stockholms

handelskammare, som med tillfredsställelse noterat att de sakkunniga låtit

införa rekvisitet varaktighet i lagen.

Flera remissinstanser är kritiska mot det i immissionslagen införda sak-

ägarbegreppet.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anför att sammanförandet i en lag av

så skilda företeelser som grannelagsförhållandet och samhällsåtgärder mot

immissioner bar nödgat de sakkunniga att i lag precisera ett sakägarbe-

grepp. Effekten härav är besynnerlig. Om en industri utsänder luftförore­

ning som är hälsovådlig och som vållar kroppsskada hos en grupp männi­

skor i omgivningen, skulle de som har eller nyttjar fastighet kunna få er­

sättning, därför att industrin gentemot dem har strikt ansvar, medan de

övriga skulle kunna bli utan ersättning därför att de inte kan styrka att

industriledningen vållat skadan och på sådan grund är skadeståndsskyldig

enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer. Det egendomliga häri för­

stärks av att den förra gruppen har att föra talan vid vattendomstol och den

senare vid allmän domstol. Detta egendomliga resultat synes uppkomma

därför att de sakkunniga, i stället för att precisera vilken rätt som tillkom­

mer den enskilde, söker begränsa en alltför vidlyftig tillämpning av lagen

med hjälp av sakägarbegreppet. Enligt hovrättens mening är detta ett olyck­

ligt sätt att gå till väga. Lagen bör innehålla de materiella regler på vilka ett

anspråk kan grundas, vare sig det gäller skyddsåtgärder eller ersättning, och

sakägarbegreppet bör lämnas fritt. Det kan dock ifrågasättas om det icke

skulle vara lättare att precisera de materiella reglerna i dessa hänseenden

särskilt för grannelagsförhållanden och särskilt för storimmissioner. Det är

nämligen uppenbart att i de senare fallen rätten för varje enskild person att

väcka talan om skyddsåtgärder eller att kräva ersättning måste vara ytterst

begränsad.

Enligt naturskyddsföreningen är var och en som lider skada genom im-

mission sakägare i vedertagen mening, även om han ej är bunden till fast

egendom. Även människor som endast har sin väg förbi en luftförorenande

anläggning kan lida skada av »varaktig störning» och måste då bli sak­

ägare. Den föreslagna bestämmelsen om sakägare kan enligt föreningen med

fördel utgå, helst som vattenlagen reder sig utan bestämmelse i ämnet.

Lantmäteristgrelsen ifrågasätter huruvida vattenlagens mot den skade­

lidande generösa regler beträffande strikt ansvar för personlig skada eller

lidande rimmar väl med nyttoaspekterna främst från samhällsekonomisk

synpunkt samt med avgränsningen av kretsen ersättningsberättigade till

ägare och innehavare av nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fast

egendom. Dessa är ju inte de enda som exempelvis löper hälsorisker eller

blir nödsakade att byta bostad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

75

76

Vattenvärnet anser det märkligt att lagstiftningen skall behöva begrän­

sas till att skydda endast vissa sakägare. Oftast drabbas ju många fler inom

ett område av en störning än enbart de som råkar vara ägare till fast egen­

dom. En dominerande industri kan genom rökutsläpp e. d. allvarligt störa

trivseln för de flesta som bor inom ett samhälle. Så som lagförslaget formu­

lerats skulle exempelvis den senare kategorin inte annat än på omvägar

kunna få rättelse i missförhållandena och inte ens kunna påräkna skade­

stånd.

Det sakägarbegrepp som de sakkunniga föreslår godtas inte heller av läns­

styrelsen i Kopparbergs län. Lagens karaktär av miljöskyddslag bör enligt

länsstyrelsens mening leda till att alla som drabbas av immissioner skall ha

befogenhet att åberopa immissionslagen. Att anknyta sakägarbegreppet till

den fasta egendomen på sätt som föreslås måste komma att betaga stora

grupper talerätt, vilket ej är förenligt med lagens syfte. Miljöstörningar kan

mycket väl drabba den som ej kan härleda rätt ifrån den fasta egendom där

han vistas, exempelvis trafikant på väg eller den som utnyttjar enligt alle­

mansrätt tillgänglig badstrand. Länsstyrelsen anser därför att någon be­

gränsning av talerätten i princip inte bör ske.

Läkarsällskapet anser i likhet med naturvårdsnämnden att sakägarbe­

greppet bör överarbetas.

Industriförbundet tillstyrker uttryckligen att sakägarbegreppet preciseras

så som de sakkunniga föreslagit. Kraftverks föreningen anser att det är av

största vikt att den i förslaget angivna begränsningen av sakägarbegreppet

kommer till stånd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

5.2.3. Naturvårdsverkets förslag till ändring i vattenvårdslagstiftningen

Naturvårdsverket föreslår en rad konkreta ändringar som avser olika lag­

rum i 8 kap. vattenlagen eller som rör skilda slag av vattenförorenande åt­

gärder och anläggningar. Verket gör dessutom några kortfattade allmänna

uttalanden som rör den grundläggande utformningen av vattenvårdslagstift­

ningen. Sålunda anser naturvårdsverket at»t denna lagstiftning har så nära

samband med immissionssakkunnigas förslag att översynen av lagstift­

ningen och behandlingen av sakkunnigförslaget bör ske samtidigt. Natur­

vårdsverket kritiserar vidare den nuvarande systematiken i vattenlagen. En­

ligt naturvårdsverkets mening har 8 kap. vattenlagen för snäv begränsning.

Avloppsvatten är visserligen en väsentlig föroreningskälla men vattenbeskaf­

fenheten påverkas också av andra ingrepp och åtgärder i naturen. Flera

exempel nämns: vattenregleringsföretag, muddring, tippning, sandsugning,

spillvatten som infiltreras i marken, gödningsämnen och bekämpningsmedel

samt kylvatten. Naturvårdsverket menar därför att en ny lagstiftning bör ha

räckvidd över ett vidare område än 8 kap. vattenlagen. En mycket vidsträckt

definition av vad som är vattenförorening föreslås.

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

5.3. Tillståndsmyndighet

5.3.1. Immissionssakkunniga

De sakkunniga betonar att lagstiftningsfrågan är förenad med viktiga

organisatoriska problem. Rättstillämpningen och kontrollen på immissions-

området kräver en myndighetsorganisation som motsvarar högt ställda an­

språk.

För vattendomstolarna som koncessionsmyndigheter och i övrigt exklu­

sivt behöriga domstolar i immissionsmål talar det nära samband som råder

mellan vatten- och luftföroreningar. Detta samband gör det önskvärt med

en helhetsbedömning av företag som medför störningar i mer än ett hän­

seende. Med hänsyn till att vattendomstolarna nu handlägger vattenförore-

ningsmålen framstår det nära nog som en nödvändig åtgärd att till dessa

domstolar hänföra även immissionsmålen. De sakkunniga anser också att

vattendomstolarna är mycket väl lämpade för att handha denna nya upp­

gift. Deras sammansättning innebär just en sådan förening av juridisk och

teknisk sakkunskap samt praktisk och ekonomisk erfarenhet som behövs

för immissionsmålen. Vidare är vattendomstolarnas domkretsar tillräckligt

stora för att personalen skall få allsidig erfarenhet men inte större än att

den också får god ortskännedom. En ytterligare omständighet är att vatten­

domstolarna i sin hittillsvarande verksamhet har visat sig äga mycket god

förmåga att vinna såväl allmänhetens som industrins förtroende, trots de

starka intressemotsättningar som ofta föreligger.

Det förhållandet att hela domstolsväsendet f. n. omprövas anser de sak­

kunniga inte utgöra hinder för att nu lägga nya uppgifter på vattendom­

stolarna. Möjligheterna att ta upp hela domstolsorganisationens problem

till samlad bedömning beskärs enligt de sakkunnigas mening inte i vidare

mån än att man för framtiden bör räkna med att vattenföroreningsmålen

och immissionsmålen skall följas åt, oavsett var de slutligen hamnar.

I och för sig skulle det kunna tänkas att tillåtlighetsprövningen i båda

typerna av mål fördes helt bort från domstolarna och förlädes till natur­

vårdsverket. De sakkunniga har emellertid inte ansett sig böra ta upp detta

alternativ till närmare diskussion, eftersom det skulle rubba hela det nu­

varande systemet för vattenföroreningsmålen. Sambandet mellan tillåtlig-

hetsprövning och ersättningsfrågor liksom allmänna rättssäkerhetssyn­

punkter gör att en sådan åtgärd skulle behöva föregås av mycket grundliga

överväganden. Den skulle också få betydande organisatoriska konsekvenser.

Det är en avgjord fördel, inte minst för industrin själv, att kunna få allt

bedömt på en gång av samma myndighet. En industri som samtidigt för­

orenar luft och vatten eller har möjlighet att välja mellan att göra det ena

eller det andra skall inte behöva vända sig till olika myndigheter med sina

79

problem. Också från allmän synpunkt är det avgjort att föredra att man

får till stånd en helhetsbedömning, en samlad intresseavvägning beträffan­

de hela anläggningen. Behovet av en helhetsbedömning gör sig gällande

även i fråga om buller och liknande störningar.

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969

5.3.2. Remissyttrandena över de sakkunnigas förslag

De sakkunnigas förslag att göra vattendomstolarna till koncessionsmyn-

digheter och i övrigt exklusivt behöriga domstolar i immissionsmål får ett

övervägande positivt mottagande hos remissinstanserna. Särskilt framhålls

att det innebär en fördel att få en samordnad prövning för vattenförore­

nings- och immissionsmål och att vattendomstolarna med hänsyn till sin

nuvarande verksamhet är väl lämpade för de nya uppgifterna. Vidare anses

medverkan av domstol på detta område utgöra en garanti för rättssäker­

heten. Bland dem som tillstyrker förslaget i denna del märks vattenöver-

domstolen, statens luftvårdsnämnd, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, bygg­

nadsstyrelsen, flera länsstyrelser, Ingeniörsvetenskapsakademien, institutet

för vatten- och luftvårdsforskning, teknologföreningen, industriförbundet,

SAF, stadsförbundet och kraftverksföreningen.

Från åtskilliga håll riktas emellertid erinringar mot den föreslagna an­

ordningen, särskilt mot förslaget att göra vattendomstolarna till konces-

sionsmyndigheter.

SACO anser att goda skäl kan anföras för att alla rättsfrågor rörande fast

egendom hänförs till en och samma domstol och att en sammanslagning av

vattendomstolarna, ägodelningsrätterna och expropriationsdomstolarna så­

lunda kommer till stånd. I dagens ovissa organisationsläge finner SACO

emellertid den av de sakkunniga föreslagna lösningen att hänföra immis-

sionsfrågorna till vattendomstol vara den mest ändamålsenliga och till­

styrker därför förslaget i denna del utan att för den skull ta ställning till

den större frågan om domstolsväsendets organisation på fastighetsrättens

område.

Lantmäteristyrelsen finner det önskvärt att en verklig helhetsbedömning

på en gång kan ske av en projekterad anläggning, inte endast med hänsyn

till vattenförorening, luftförorening, buller och liknande störningar utan

även med hänsyn till samhällsplaneringsaspekterna i övrigt. Styrelsen fram­

håller med hänvisning till fastighetsbildnings-, byggnads- och expropria-

tionslagstiftningen den nu rådande splittringen av varandra näraliggande

ämnesområden på olika 'specialdomstolar och finner det angeläget att en

samordnad prövning vid en för ändamålet uppbyggd domstol kan komma

till stånd. En sådan domstol bör enligt styrelsen förses med kompetens på

bl. a. samhällsplaneringens och plangenomförandets områden, t. ex. för pröv­

ning av mål om fastighetsbildning, immissioner, vattenförorening och ex­

80

propriation. Härigenom skulle enligt styrelsens mening kunna erhållas orga­

nisatoriska förutsättningar för en insats vid en framtida mera integrerad

samhällsplanering.

Domstolskommittén hävdar att eu utbrytning av viss målgrupp från all­

män domstols behörighet inte bör komma i fråga, om den inte är motiverad

av alldeles särskilda skäl. Flertalet av de skäl som de sakkunniga anfört i

domstolsfrågan är enligt kommittén inte av den styrka att de motiverar en

särskild processordning för immissionsmålen. Den sakkunskap som finns i

vattendomstolarna kommer inte att vara tillräcklig för immissionsmålen.

Det blir därför nödvändigt att tillkalla särskilda sakkunniga. Denna möjlig­

het står också allmän domstol till buds. Skulle ett behov av större dom­

kretsar än de allmänna domstolarnas anses föreligga för immissionsmål,

vilket kommittén knappast anser vara fallet, kan man tillgodose detta inom

det allmänna domstolsväsendets ram genom att förfara med immissions­

målen på samma sätt som skett med sjörättsmålen eller som föreslås ske

med hyresmålen. Det finns enligt kommittén åtskilliga grupper av mål som

inte är mer vanliga än immissionsmålen utan att de fördenskull hänvisas

till specialdomstolar. Sambandet mellan vatten- och luftföroreningar kan

vara en anledning att låta mål om luftföroreningar i vissa fall handläggas

av vattendomstol men är enligt kommitténs mening inte i och för sig till­

räcklig grund för att till en domstol som är specialinrättad för vattenmål

flytta över från de allmänna domstolarna också immissionsmål av andra

slag. Ett mera bärande motiv är enligt kommitténs mening att genom bifall

till förslaget skulle skapas en gemensam koncessionsordning och ordning

för prövning av frågor om ersättning för immissionsskador och andra rätts­

frågor på området. Om koncession sprövningen förläggs till administrativ

myndighet, talar enligt kommitténs mening övervägande skäl för att mål

med anledning av immission liksom hittills får ankomma på allmän dom­

stol.

I flera remissyttranden framhålls att vattendomstolarnas kompetensom­

råde enligt förslaget inte blir klart avgränsat i förhållande till de allmänna

domstolarnas. Sålunda pekar domstolskommittén på att valet av domstol i

det enskilda fallet kan bli beroende på innebörden av det varaktighetsrekvi-

sit som innefattas i lagens immissionsbegrepp och att även det sakägarbe-

grepp som de sakkunniga infört liksom begreppet »omgivningen» i immis-

sionslagen kan ge upphov till tveksamhet i forumfrågor. Hovrätten över

Skåne och Blekinge framhåller att talan om ersättning för störningar fastig­

heter emellan kan vara att hänföra än till vattendomstol och än till allmän

domstol, beroende på vilken grund som åberopas för ersättningsyrkandet.

Lämpligheten av att över huvud förlägga koncessionsprövningen till dom­

stol ifrågasätts från flera håll. Domstolskommittén framhåller att de avväg­

ningsfrågor som den koncessionsprövande myndigheten ställs inför gene­

rellt sett synes vara av sådan beskaffenhet att deras bedömning måste på

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

81

sikt påverka hela samhällsutvecklingen och att det kan sättas i fråga om

överväganden av detta slag över huvud taget ankommer på domstol.

Länsförvaltningsutredningen avstyrker förslaget att förlägga koncessions-

prövningen till vattendomstolarna. Koncessionsärenden är typiska förvalt­

ningsärenden och bör enligt utredningen handläggas av domstol endast om

mycket starka skäl kan anföras för ett domstolsförfarande. Vattendomsto­

larnas uppgift att vara koncessionsmyndigheter i fråga om vattenförore­

ningar torde närmast få betraktas som en konsekvens av det system som till­

skapats för att handlägga andra vattenfrågor och inte såsom en för vatten-

föroreningsfrågorna särskilt lämpad anordning. Även om ett samband finns

mellan vattenföroreningar och de omgivningsstörningar som de sakkunniga

haft att behandla, är detta enligt utredningens mening inte tillräckligt starkt

för att man skall efterbilda vattenlagens system också för sådan störande

verksamhet. Utredningen ifrågasätter om vattendomstolarna har den vida

överblick över olika planeringsområden som är önskvärd hos den myndighet

som skall fatta beslut i sådana immissionsärenden som har vidsträckta kon­

sekvenser på olika områden av samhällslivet. Enligt utredningens uppfatt­

ning bör man undersöka möjligheterna att anförtro de förvaltande uppgif­

terna åt länsstyrelserna och naturvårdsverket. Utredningen framhåller sär­

skilt det starka sambandet mellan koncessionsfrågorna och den översiktliga

samhällsplaneringen, däri inbegripet åtgärder inom naturvården, hälsovår­

den och annan omgivningshygien, vilka regionalt ankommer på länsstyrel­

serna. Numera är länsstyrelserna väl rustade att handlägga de tekniska

spörsmål som kan uppkomma i hithörande sammanhang. Så blir fallet i än

högre grad, om länsförvaltningsutredningens förslag genomförs och förbinds

med en rationell länsindelning. Härtill kommer att handläggningen hos en

förvaltningsmyndighet som den nya länsstyrelsen kan antas bli avsevärt

snabbare än vid en domstol. Skulle man finna att sambandet mellan vatten­

frågorna och immissionsfrågorna är så uttalat att gemensamma handlägg-

ningsformer är nödvändiga, bör man enligt utredningens mening hellre över­

väga att modernisera det nuvarande systemet på vattenvårdens område ge­

nom att göra en klar åtskillnad mellan dömande och förvaltande uppgifter.

De senare skulle därvid i princip kunna flyttas över till de nya länsstyrel­

serna.

Kritiska till förslaget att anförtro koncessionsprövningen åt vattendom­

stolarna är vidare länsstyrelsen i Västernorrlands län och vattenvärnet.

Flera remissinstanser uttalar sig i princip för en administrativ prövning

av tillåtlighetsfrågorna. Länsingenjörers förening delar de sakkunnigas upp­

fattning att ett system med tillåtlighetsprövningen helt i administrativ väg ej

kan genomföras i samband med de nu aktuella brådskande lagförslagen men

anser att det bör övervägas i samband med den översyn av vattenvårdslag-

stiftningen som synes böra komma till stånd. Eftersom det måste anses syn­

nerligen angeläget att få till stånd en lagstiftning på området, är länsstyrel­

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

82

sen i Stockholms län beredd att godta den föreslagna lösningen, dock endast

som ett provisorium. Naturvårdsnämnden framhåller att en vattendomstols­

prövning inte medger den allsidiga bedömning av tillåtlighetsfrågorna som

är önskvärd men är bl. a. med hänsyn till att man i möjligaste mån bör få

till stånd en helhetsbedömning av företag som förorenar både vatten och luft

beredd att tillstyrka de sakkunnigas förslag. Naturskyddsföreningen anser

att lokaliseringsfrågor bör prövas av Kungl. Maj :t och länsstyrelserna. För­

eningen anser det möjligt att vattendomstolarna är de organ där man tills­

vidare lättast kan placera immisisionsmål. Om man trots allt väljer den

vägen, vill föreningen emellertid understryka att prövningen ändå bör in­

ordnas i en översiktlig planering för hela riket resp. regional planering. Vat­

tenrätts domarna i Västerbygdens vattendomstol anser att ikraftträdandet av

lagen bör anstå med hänsyn till arbetskraftsläget vid vattendomstolarna

och möjligheterna att få kompetenta sakkunniga. Om detta inte anses lämp­

ligt, bör en skyndsam utredning ske av alternativet att tillståndsprövningen

i immissionsmålen förläggs till statens naturvårdsverk.

5.3.3 Naturvårdsverkets organisationsförslag

Naturvårdsverket lägger först vissa allmänna synpunkter på frågan om

tillståndsmyndighet i vattenförorenings- och immissionsärenden.

Anledningen till att tillåtlighetsprövningen av avloppsvattenutsläpp för­

lädes till vattendomstolarna var, framhåller naturvårdsverket, i främsta

rummet obenägenheten att inrätta en ny administrationsenhet med tillräck­

liga resurser för att kunna anförtros uppgiften. Frågan har nu kommit i

ett annat läge sedan en särskild myndighet med betydande tekniska resurser

kommit till på området.

Det torde vara ovedersägligt att vissa olägenheter måste tolereras i ett ur­

baniserat och industrialiserat samhälle. Lika klart är det att samhälls-

aktiviteter av olika slag inte godtyckligt kan hindras eller ändras till sitt

innehåll utan att först en avvägning på sikt görs mellan den nytta företagen

åstadkommer och de olägenheter som följer därav. Denna avvägning kan

självfallet inte vara av judiciell natur utan måste grundas på allmänna be­

dömanden av ekonomisk och teknisk art. En tillståndsgivning av förevaran­

de slag är därför uppenbarligen av administrativ art. På områden där lämp-

lighetsavgöranden i samhällsfrågor står i förgrunden meddelas också till­

stånden i regel i sådan ordning. Senast har detta kommit till uttryck i för­

köpslagen, som trädde i kraft den 1 januari 1968. Vidare nämner natur­

vårdsverket att tillstånden nästan undantagslöst lämnas på administrativ

väg i andra länder där prövning förekommer av immissionsärenden.

Naturvårdsverket anmärker också att domstolarnas naturliga funktion

är att på yrkande av part och med tillämpning av gällande regler fastställa

vad som kan anses vara rätt. På förvaltningen däremot ankommer det att

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

84

den. måste därför i någon form ske inom verket. Verket blir sålunda den

myndighet som kommer att få överblicken över alla de förhållanden som

kan inverka på koncessionsprövningen. Detta förhållande är ägnat att starkt

stödja förslaget om naturvårdsverket som koncessionsmyndighet.

Naturvårdsverket framhäver också en del andra fördelar med förslaget.

Från allmän rättssäkerhetssynpunkt är det sålunda väsentligt att nå enhet­

lighet i tillståndsgivningen. Detta syfte tillgodoses bäst, om huvudparten

av ärendena avgörs av en instans (vissa torde få hänskjutas till Kungl.

Maj :t i statsrådet) och inte av de sex vattendomstolarna. Vidare inrymmer

verket den samlade expertisen på naturvårds-, luftvårds- och vattenvårds-

områdena som är en förutsättning för att ärendena skall kunna behandlas

på ett snabbt, smidigt och sakkunnigt sätt. Tjänstemännen finns lätt till­

gängliga inom verket. Det är lätt att ordna sammanträffanden dem emellan

och remisser behöver inte infordras annat än i undantagsfall. För vatten­

domstolarnas del torde det inte heller vara möjligt att tillföra varje domstol

tillräcklig expertis på alla berörda områden.

Naturvårdsverket erinrar om att immissionssakkunniga betonade vikten av

att industrierna kunde få alla föroreningar från en och samma anläggning

bedömda på en gång. Från allmän synpunkt skulle det också vara att före­

dra att man fick en helhetsbedömning, en samlad intresseavvägning beträf­

fande hela anläggningen. Syftet med de sakkunnigas uttalande i denna del

tillgodoses enligt naturvårdsverkets mening i högre grad om verket blir till-

ståndsgivande myndighet än om vattendomstolarna tilldelas uppgiften.

Verket tillgodoser nämligen kravet på helhetssyn bättre än vattendomstolar­

na genom all den expertis som finns samlad inom verket.

En fördel med vattendomstolarna som koncessionsmyndighet är att de

arbetar inom mindre men ändå relativt stora domkretsar. På det sättet har

de möjlighet, och så sker även, att företa syn på platsen och komma i kon­

takt med berörda intressenter. Som i fortsättningen redovisas föreslår ock­

så naturvårdsverket att syn bör i viss utsträckning förekomma och att över­

läggning bör på tidigt stadium äga rum i första hand med sökanden.

Sammanfattningsvis betonar naturvårdsverket att verket har tillgång till

teknisk expertis och att kravet på enhetlighet i lagtillämpningen skulle till­

godoses om verket får handha tillståndsgivningen. Härtill kommer att man

kan skapa snabbhet och smidighet i ett med domarinslag utrustat besluts­

förfarande inom verket. Denna fråga berörs närmare i fortsättningen. Mot

bakgrunden av de väsentliga fördelar som sålunda är förenade med att

naturvårdsverket blir koncessionsmyndighet och då olägenheterna i för­

hållande härtill torde vara av mindre betydelse, framhåller verket som sin

mening att verket är väl lämpat att ha hand om tillståndsgivningen på om­

rådet.

Naturvårdsverket behandlar sedan i stora drag förfarandet vid tillstånds­

prövningen. Ett betydelsefullt krav från sökandenas sida är att handlägg­

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

86

mellan de olika intressena, främst sökandens intresse av nyttan av verk­

samheten, kostnaden för skadeförebyggande åtgärder m. m. och sakägar­

nas intresse av att i rimlig mån bli skonade från störningar.

Även om naturvårdsverket får uppgift att meddela koncession kommer

fall att föreligga av sådan beskaffenhet att det kan anses befogat att under­

ställa Kungl. Maj :t frågan. Verket nämner till en början sådana fall då den

miljöstörande verksamheten är av väsentlig betydelse, såsom då ett stort

antal människor befaras få sina levnadsförhållanden väsentligt försäm­

rade eller då betydande förlust från naturvårdssynpunkt uppkommer eller

liknande allmänna intressen i avsevärd mån förnärmas. Kungl. Maj :t får då

enligt naturvårdsverkets förslag lämna tillstånd bara om hinder inte möter

med hänsyn till verksamhetens betydelse för näringslivet eller för orten eller

eljest från allmän synpunkt. Kan miljöstörande verksamhet väntas få vä­

sentlig inverkan på planeringen av marks användning inom ett större om­

råde, även om olägenheter som nyss nämnts inte kan befaras, bör verk­

samheten inte komma till stånd, om inte Kungl. Maj :t efter underställning

av frågan förklarat att hinder inte möter.

För att klara den ökade arbetsbelastningen och för att få ett handläg­

gande och beslutande organ som objektivt sett motsvarar de krav man

kan ställa på en myndighet som skall meddela tillstånd i ärenden av stor

räckvidd såväl för samhället som för enskilda måste en särskild konces­

sionsnämnd inrättas i verket vid sidan av de övriga byråerna. Det stora

flertalet tillståndsärenden skall enligt förslaget avgöras i denna nämnd.

Vissa ärenden av större betydelse, framför allt i fråga om riksplanering, bör

dock hänskjutas till verkets styrelse för avgörande. Lämpligen bör styrelsen

därför underställas de ärenden som är av beskaffenhet att komma under

Kungl. Maj :ts bedömande. Styrelsen bör dock endast uttala sig i huvud­

frågorna. De närmare villkoren får sedan nämnden föreskriva.

Naturvårdsverket hänvisar till ett uttalande av förvaltningsdomstolskom-

mibtén att ärenden i vilka lämplighetsfrågor dominerar bör liksom hittills

vid överklagande prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet (SOU 1966: 70 s. 388).

Som exempel på typiska sådana ärenden nämns koncessionsärenden, i vil­

ka en prövning skall ske om en avsedd rörelse är behövlig eller ej från

allmän synpunkt. Verket delar denna uppfattning och föreslår därför att ta­

lan mot koncessionsnämndens beslut skall föras hos Kungl. Maj :t i stats­

rådet. Innefattar ärendet rättsliga problem, däribland procedurfrågor, bör

Kungl. Maj :t vid behov inhämta regeringsrättens utlåtande. En sådan tanke

omfattas också av förvaltningsdomstolskommittén. Möjligheten till sådant

förfarande finns för övrigt redan nu.

Om behövlig sakkunskap i något fall inte är representerad i verket bör

nämnden ha rätt att infordra yttranden från vederbörliga myndigheter och

organ. Särskilt väsentligt är att statens planverk får tillfälle att yttra sig

när det gäller planfrågor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

88

ket, finns det skäl ifrågasätta kammarkollegiets befattning med dessa ären­

den. Det åligger givetvis naturvårdsverket att bevaka det allmännas intresse.

Att ha en särskild myndighet vid sidan av verket för detta ändamål torde

medföra dubbelarbete. Det kan därför ifrågasättas att behålla kammarkolle­

giets uppgifter på området.

Naturvårdsverket går därefter in på frågan hur verket skall organiseras

som tillståndsmyndighet. Vägledande bör vara att förfarandet skall gå snabbt

och smidigt men ändå präglas av rättssäkerhet.

Två från varandra skilda typer av nämnder har diskuterats inom verket: å

ena sidan en mera fristående enhet, som i det närmaste skulle motsvara en

i verket inbyggd förvaltningsdomstol, å andra sidan en i verket helt integre­

rad enhet, sammansatt på ett för sin funktion lämpligt sätt. Den första typen

skulle utmärkas av sådan självständighet att kritik inte kunde riktas mot

att verket som förhandlande myndighet med sökandena hade att besluta i

tillståndsärenden. Nämnden skulle avgöra alla ärenden, inga skulle hän-

skjutas till styrelsen. Nämnden skulle förslagsvis bestå av en person med

erfarenhet av domarverksamhet som ordförande och med ledamöter i övrigt

från industrin, kommunerna och hälsovården. Som föredragande skulle tjäns­

temän i naturvårdsverket fungera. För att markera självständigheten skulle

verket ges rätt att överklaga nämndens beslut.

En lösning efter nu angivna linjer lider dock av flera brister. Verket skall

som nämnts svara för den översiktliga planeringen på området och måste

därför på något sätt få inflytande på besluten. Det räcker inte att verkets

synpunkter förs in genom föredragande. En självständig enhet som den an­

tydda förlorar vidare lätt kontakten med verkets övriga verksamhet. Slut­

ligen torde det bli svårt att finna kvalificerade representanter från industrin,

kommunerna och hälsovården vilka kan ägna ärendena så mycket tid och

arbete som krävs för att arbetet skall gå snabbt och smidigt. Naturvårdsver­

ket anmärker f. ö. att såväl industrin som kommunerna är representerade i

styrelsen, där de viktigaste ärendena avgörs.

Naturvårdsverket föreslår i stället en koncessionsnämnd bestående av tre

ledamöter: verkschefen, en jurist som är erfaren i domarvärv eller har an­

nan särskild kompetens för uppgiften samt den ledande tjänsteman till vars

område ärendet huvudsakligen hör (den sistnämnde ungefär motsvarande

vattenrättsingenjör i vattendomstol). Varje ledamot bör äga en röst. Genom

en sådan sammansättning tillgodoses kravet på smidighet i handläggningen.

Anledningarna till att i nämnden bör ingå en domarkompetent person är

framför allt två. Dels kommer nämnden att meddela beslut som för sökan­

dens del blir rättskraftiga. Villkoren i tillstånden måste därför utformas på

ett från rättslig synpunkt betryggande sätt. Dels kommer nämnden att ta

ställning till grannlaga avvägningsproblem som en domarkompetent jurist

är särskilt utbildad för att lösa. Även i övrigt torde förfarandet bli sådant

att rättsliga överväganden måste göras. Genom det nu föreslagna systemet

behåller man en fördel som är förenad med den nuvarande tillståndspröv­

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

90

avloppsutsläppen kommer att bli tillståndspliktiga. Genom den föreslagna

regeln om rätt för verket att självmant ta upp frågan om villkor till pröv­

ning kommer en hel del ärenden att dras inför koncessionsnämnden, om

överenskommelse inte nås. Slutligen tillkommer alla luftvårdsärenden.

Många anläggningar är till sin typ miljöstörande i fråga om såväl luft som

vatten och kommer därför ändå att prövas. Andra däremot är enbart luft­

störande. Hur mycket arbetsbördan kommer att öka genom dessa luftföro-

reningsärenden anser naturvårdsverket vanskligt att beräkna. Det torde

kunna förväntas att ökningen blir avsevärd även om man inte ställer upp

krav på prövning av befintliga anläggningar regelmässigt. Naturvårdsver­

kets slutsats blir att det till nämnden bör knytas minst tre jurister erfarna

i domararbete, var och en tjänstgörande på en avdelning. Den kommande

utvecklingen får visa om ytterligare personal behövs.

Förslaget innebär vidare att varje lagfaren ledamot till sitt förfogande

bör ha en jurist med utbildning som motsvarar en vattenrättssekreterares

eller en hovrättsfiskals eller liknande. Under särskilda förutsättningar bör

denne få delta i den lagfarne ledamotens ställe i enklare fall. Lämpligen bör

en av de lagfarna domarna utses till samordnande chef för hela nämnden.

En uppgift för denna chef blir att följa utvecklingen på de olika avdelning­

arna och verka för enhetlighet i nämnden.

Naturvårdsverket anför vidare att arbetsbelastningen inom verkets by­

råer kommer att öka vare sig immissionssakkunnigas förslag med vatten­

domstolarna som koncessionsmyndigheter genomförs eller verket blir sådan

myndighet. Anledningen härtill är inte minst den att verksamheten kommer

att bli mer aktivt inriktad. Ett skäl till att arbetsbördan ökar något, om

verket i stället för vattendomstolarna får tillståndsprövningen om hand, är

att såväl dispens- som tillståndsprövningen kommer att ställa större krav

på tjänstemännen inom verket vid granskning av ärendena och verkställan­

det av utredningar än vad fallet är i dag. Även sakägares intressen i till­

ståndsfrågor måste beaktas mer än tidigare. Vidare kommer tjänstemännen

att vara föredragande inför nämnden och i vissa fall ledamöter av denna.

Å andra sidan bortfaller de ofta tidsödande arbetsuppgifterna vid vatten­

domstolarna i de ärenden som skall handläggas av nämnden.

På grund av vad som nu anförts kommer naturvårdsverket fram till att

vattenvårdsbyrån bör tillföras två byrådirektörstjänster och luftvårdsbyrån

en sådan tjänst. Eftersom verkschefen får rätt att sätta annan i sitt ställe i

nämnden bör den administrativa byrån förstärkas med en byrådirektörs-

tjänst.

Det är av väsentlig betydelse för att nå den eftersträvade effekten inom

den nya miljövårdsverksamheten att verket och länsstyrelserna får erfor­

derliga resurser. På tillsynssidan liksom på andra områden inom verket

föreligger emellertid också ett behov som inte är direkt betingat av den nya

verksamheten. Verket säger sig vilja återkomma till alla dessa frågor i sin

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

92

nisatorisk lösning som på ett helt annat sätt än det framlagda förslaget till­

godoser rättssäkerhetskravet. En förutsättning är därvid att koncessions-

myndigheten intar en i förhållande till verket fristående ställning och att

dess beslut kan överklagas till en rättslig instans.

Fälldin uttalar att den tid som ställts till verkets förfogande för utred­

ningsuppdraget inte har medgett, i varje fall inte för hans del som styrelse­

ledamot, den allsidiga prövning och de grundliga överväganden som imims*

sionssakkunniga förutsatte som nödvändiga. Mot denna bakgrund anser

han sig inte kunna biträda naturvårdsverkets förslag. Om tillståndsgivning-

en likväl förläggs till naturvårdsverket måste förfarandet enligt hans me­

ning ges eu sådan konstruktion att exempelvis skilda uppfattningar mel­

lan verkets experter å ena sidan och sökandepartens experter å andra si­

dan prövas av ett i förhållande till parterna fristående organ.

Han uttalar vidare att det ligger i sakens natur att experterna på ömse

sidor i de allra flesta fall kommer till en gemensam bedömning av möjlig­

heten att med en avsedd processteknik uppnå och underskrida de gränsvär­

den som fastställts för att anläggningen över huvud taget skall kunna till-

låtas. Men när det är fråga om en ny processteknik kan man inte utesluta

att det kan komma att råda delade meningar mellan experterna huruvida

den är tillfredsställande eller inte. I en sådan situation finner han det prin­

cipiellt stötande att förfarandet fått en sådan utformning att det slutliga

ställningstagandet skall ligga antingen hos en koncessionsnämnd inom ver­

ket med verkschefen som ordförande eller hos verkets styrelse. Eftersom

ersättningsfrågorna under alla förhållanden skall avgöras av vattendomstol

— i framtiden måhända utbyggd till miljövårdsdomstol — och då redan

nu såväl teknisk som ekonomisk sakkunskap är knuten till domstolen an­

ser Fälldin att såväl praktiska som principiella skäl talar för att också till­

ståndsprövningen förläggs till vattendomstol.

Alldeles frånsett om man med en viss processteknik kan uppnå fastställ­

da gränsvärden eller inte, måste planeringen av framtida anläggningar av

immitterande natur prövas från allmänna planeringssynpunkter och med

hänsyn till friluftslivets behov, framhåller Fälldin. Denna prövning blir av

ekonomisk-politisk natur och förutsätts av immissionssakkunniga i sista

hand ske av Kungl. Maj :t i statsrådet. För att förebygga en anhopning av

sådana ärenden som måste prövas från fall till fall, är det angeläget att det

pågående inventeringsarbetet kan intensifieras så att det blir möjligt att

upprätta markanvändningsplaner, som så långt möjligt tillgodoser frilufts­

livets och den yttre miljövårdens krav. En sådan planläggning skulle under­

lätta sökandepartens dispositioner i utgångsläget.

I fortsättningen framhåller Fälldin att naturvårdsverket med rätta fram­

hållit verkets behov av att få inflytande på besluten ur planeringssynpunkt.

Men relationerna till statens planverk och dess självklara uppgift att med­

verka i beslutsprocessen vid planeringsfrågor har inte berörts i förslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

93

Detta kan mycket väl förklaras med hänvisning till den tid som ställts till

förfogande för utredningsuppdraget. Han anser dock att det samtidigt vitt­

nar om riktigheten i de bedömningar i detta avseende som immissionssak-

kunniga gett uttryck för. Han slutar med att uttala att han inte kan till­

styrka att förslaget läggs till grund för lagstiftning.

5.3.4 Remissyttrandena över naturvårdsverkets organisationsförslag

Naturvårdsverkets principiella inställning att tillståndsprövningen skall

handhas inte av domstol utan av administrativ myndighet vinner bred an­

slutning hos remissinstanserna även om åtskilliga remissinstanser håller

fast vid immissionssakkunnigas uppläggning med vattendomstolarna som

koncessionsmyndigheter. Det konkreta förslag som naturvårdsverket lägger

fram gillas däremot av endast ett fåtal remissinstanser. Andra lösningar till

en administrativ prövningsordning förs fram. Dessa går i allmänhet ut på

att göra prövningsmyndigheten fristående från naturvårdsverket.

Naturvårdsverkets konkreta förslag tillstyrks av veterinärstyrelsen, läns­

styrelserna i Malmöhus och Västernorrlands län, LO och Aktiebolaget Atom­

energi.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller att det hade varit önskvärt med

en mera allsidig utredning än den föreliggande. Från principiell synpunkt

är det enligt länsstyrelsen mindre tillfredsställande att tillstånxlsmyndig-

heten också är tillsynsmyndighet. Vidare kan visst dubbelarbete och vissa

gränsdragningsproblem inte undvikas med den föreslagna ordningen. Läns­

styrelsen anser emellertid att de fördelar som är förenade med förslaget

är så betydelsefulla för naturvårdsverksamheten och därmed även för sam­

hällsplaneringen i övrigt att länsstyrelsen trots nämnda betänkligheter till­

styrker att förslaget genomförs. Bland fördelarna nämner länsstyrelsen sär­

skilt möjligheten att få enhetlighet i tillståndsgivningen och kort handlägg-

ningstid.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att tillståndsprövningen i im-

missions- och vattenföroreningsärenden främst är en planeringsfråga. Den

intresseavvägning som sker i dessa ärenden är enligt länsstyrelsens uppfatt­

ning av sådan natur som är vanlig i administrativa ärenden. Ärendena krä­

ver ej judiciell prövning. Länsstyrelsen anser det därför i princip riktigt att

prövningen ligger på administrativ myndighet. För naturvårdsverket som

koncessionsmyndighet talar främst verkets sakkunskap på området och den

enhetliga bedömning som möjliggörs genom ärendenas förläggning till sam­

ma organ. Mot naturvårdsverket kan anföras att detta främst har att före­

träda naturvårdsintresset. Med den organisation med lekmannastyrelse som

verket har anser länsstyrelsen emellertid, att verket måste antas komma

att ta tillbörlig hänsyn även till de intressen av samhällsekonomisk och

enskild natur som kan föreligga. Den föreslagna koncessionsnämnden bör

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

94

enligt länsstyrelsen ges en allsidigare sammansättning. För att tillgodose

samhällsekonomiska och enskilda intressen bör företrädare för industri och

kommun ingå i nämnden.

Aktiebolaget Atomenergi anser övervägande skäl tala för att tillstånds-

ärenden i immissionsmäl handläggs i administrativ ordning och tillstyrker

utredningens förslag i dess huvuddelar. Bolaget framhåller bl. a. att man vid

ett administrativt förfarande vinner i snabbhet och enkelhet, särskilt när

det gäller bagatellartade ärenden. Enligt bolaget synes det i dagens läge i

och för sig vara en fördel att en instans, som skall företräda en samlad syn

på naturvårdsproblemen, får ett väsentligt inflytande på tillståndsgivningen

i immissionsfrågor. Rättssäkerheten bör utan större svårighet kunna upp­

rätthållas genom att besvärsinstitutet utformas på ett sätt som ger möjlig­

het till handläggning inför domstol av ärenden av starkt kontroversiell och

ekonomiskt väsentlig art. I fråga om relationerna mellan statens planverk

och naturvårdsverket framhåller bolaget att samordningen mellan dessa

båda myndigheters arbetsuppgifter är en fråga som är oberoende av om

tillståndsprövning i immissionsärenden handläggs av vattendomstol eller

en koncessionsnämnd inom naturvårdsverket.

Enligt LO:s mening bör vid tillståndsprövningen göras en avvägning

mellan å ena sidan sökandens intresse att få utöva en viss störande verk­

samhet eller vidta en viss störande åtgärd samt å andra sidan i hur hög

grad en sådan verksamhet eller åtgärd bör tålas inte enbart ur den en­

skilde sakägarens intresse av att förbli ostörd utan även ur samhällets in­

tresse av att kunna tillförsäkra människorna en god planering och ett vet­

tigt utnyttjande av våra naturresurser. Det sistnämnda intresset har enligt

LO:s mening hittills inte i tillräcklig grad beaktats vid tillståndsgivningen.

Genom tillkomsten av naturvårdsverket har erhållits en samlad teknisk och

vetenskaplig sakkunskap väl skickad att vid tillståndsprövningen garantera

ett snabbt, smidigt och kompetent förfarande samt en för hela landet enhet­

lig tillämpning. Detta samt inrättandet av den föreslagna koncessionsnämn­

den torde vid handläggningen av tillståndsärenden skapa väl så säkra garan­

tier ur rättssäkerhetssynpunkt som den nuvarande ordningen.

Till de remissinstanser som är negativt inställda till naturvårdsverkets

förslag och som i likhet med immissionssakkunniga anser att prövningen

bär förläggas till vattendomstolarna hör vattenöverdomstolen, kommerskol-

legium, advokatsamfundet, industriförbundet, SAF, Svensk industriförening,

Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare, Sveriges lantmätare-

förening, Föreningen för vattenhygien och Svenska kraftverksföreningen.

En kritisk inställning till naturvårdsverkets förslag har också Ingeniörs-

vetenskapsakademien och SACO. SMHI finner det tveksamt om tillståndsgiv­

ningen, som naturvårdsverket föreslår, helt bör förläggas till en koncessions­

nämnd som är inordnad i naturvårdsverket. Det är angeläget att det vid

tillståndsgivningen dels kommer till stånd en objektiv bedömning av olika

sak- och rättsskäl och dels tas vederbörlig hänsyn till statsmakternas all­

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

Gräns åt material inte kunna reservationslöst mot varandra väga för- och

O

#

nackdelarna med de båda organisationsförslagen — immissionssakkunmgas

och det nu framlagda.

Flera av de remissinstanser som är kritiska mot naturvårdsverkets skäl

för en administrativ prövning tar upp frågan om skillnaden mellan för­

valtande och dömande verksamhet. Vatt enöver domstolen framhåller så­

lunda, att det ofta kan vara svårt aitt bestämma vad som skall anses vara

en judiciell eller en administrativ fråga. Inom svensk lagstiftning har man

inte heller brukat göra någon åtskillnad på det sättet, att frågor som be­

traktas som administrativa av denna anledning ansetts inte böra behand­

las av domstolarna. Det är inte möjligt att motivera föroreningsfrågornas

behandling vid eller utom domstol endast genom att hänföra dem till viss

kategori. När det gäller föroreningsfrågornas natur framhåller vattenöver-

domstolen, att tillståndsprövningen i immissionsmål alltid måste innehålla

väsentliga moment av civilrättslig karaktär. Beträffande vattenföroreningar

erinrar vattenöverdomstolen om att departementschefen vid genomförandet

av nuvarande lagstiftning betonade att vattendomstolarnas uppgift i förore­

ningsfrågor är av rättskipande karaktär. Vidare påminner vattenöverdom­

stolen om att det av uttalanden i förarbetena till vattenlagen klart framgår

att vattendomstolarna tillskapats för att handlägga även frågor av admini­

strativ natur. Liknande uttalanden till förmån för vattendomstolarna som

koncessionsmyndigheter görs av statskontoret, advokatsamfundet och För­

eningen för vattenhygien.

Industriförbundet och SAF anser att det knappast är möjligt att i detta

sammanhang dra en klar gräns mellan administrativ och judiciell pröv­

ning. Avgörande bör vara att tillståndsprövningen uppdras åt en instans,

som med hänsyn till sin sammansättning, sitt arbetssätt och sitt förhållan­

de till andra i prövningen medverkande organ ger bästa möjliga garantier

för en grundlig, allsidig och objektiv prövning på grundval av gällande rätts­

regler, för ett så snabbt avgörande, som är förenligt med rättssäkerhetskra-

vet, samt för att en omprövning av fattade beslut kan äga rum i en högt

kvalificerad överinstans. Organisationernas uppfattning är i korthet, att

dessa krav, som emellanåt kan i viss man strida mot varandra, bäst till­

godoses om tillståndsprövningen anförtros åt en domstol.

I flera remissyttranden framhålls att en jämförelse med förhållandena i

andra länder inte kan vara vägledande vid valet av tillståndsmyndighet. Im-

missionsfrågornas behandling utomlands kan endast ha begränsad bety­

delse för hur frågan bör lösas i vårt land. Uttalanden i den riktningen görs

av industriförbundet, SAF, vattenöverdomstolen och SMHI.

Vad naturvårdsverket redovisat i fråga om gällande ordning på andra

förvaltningsområden ger enligt industriförbundet och SAF föga av princi­

piellt eller praktiskt intresse för bedömning av spörsmålet om den organisa­

toriska lösningen av tillståndsprövningen i frågor om immissioner. Stats­

kontoret gör ett liknande uttalande.

98

mer att bli beroende av utspädning av avloppsvattnet genom regleringar.

Emellanåt kan en reglering eller annat byggande i vatten vara ett alternativ

till en reningsåtgärd. För många industriföretag är härjämte lokaliseringen

i minst lika stor utsträckning beroende av tillgången på fabrikations- och

kylvatten som på möjligheterna att släppa ut avloppsvatten. Ofta kan här­

jämte föreligga konkurrens mellan olika företag om utnyttjande av ett vat­

tenområde exempelvis å ena sidan för korttidsreglering å andra sidan för

avloppsutsläpp. Det synes föreningen uppenbart, att naturvårdsverket un­

derskattat dessa gränsdragningsproblem. — I en mycket stor del av av-

loppsmålen föreligger, vid sidan av ansökan om avloppsutsläpp, även an­

sökan om rätt att taga annans mark eller vattenområde i anspråk för re­

ningsverk eller ledningar till och från reningsverket. Dylika tvångsrätter

måste då först prövas av vattendomstolen, innan naturvårdsverket kan av­

göra frågan om avloppsutsläpp.

Även kraftverksföreningen gör liknande påpekanden och menar att natur­

vårdsverket inte tillräckligt redovisat eller beaktat dessa problem.

Sakägarnas ställning vid en administrativ prövning anförs också som ett

skäl för att hålla fast vid vattendomstolarna som prövningsmyndigheter.

Om sakägarna inte får tillfälle att i tillfredsställande utsträckning belysa

skadefrågorna vid tillståndsprövningen, uppkommer enligt vattenöverdom-

stolen ovisshet beträffande omfattningen av de ersättningskrav som kan

komma att framställas vid domstolsbehandlingen. Sakägarna kan inte hel­

ler påverka tillståndet så att skador så långt möjligt undviks. Även om sak­

ägarna måhända formellt kan göra sig påminda vid tillståndsprövningen,

torde reglerna om rättegångskostnader i administrativt förfarande oftast

göra det omöjligt för dem att anlita juridiskt eller tekniskt biträde för ut­

förande av sin talan.

Också kammarkollegiet och advokatsamfundet påpekar, att sakägarna

enligt naturvårdsverkets förslag får en klart försämrad ställning i förhål­

lande till nuvarande ordning enligt vattenlagen. Advokatsamfundet anser

att det inte klart framgår vilka möjligheter som sakägarna skulle erhålla att

hos verket tillvarata sina intressen. Det sägs endast att »sakägare med bety­

delsefulla intressen bör kontaktas». Verket har tydligtvis tänkt sig att sak­

ägarna skall framlägga sina ersättningsanspråk dels i stora drag i konces­

sionsärendet och dels inför vatten- eller fastighetsdomstolen. De kostnader

för utredningar m. m. som är behövliga för att inför verket kunna ange sin

ståndpunkt och sina anspråk skall dock sakägarna enligt förslaget i princip

svara för själva. Det är med hänsyn härtill välgrundad anledning förmoda

att naturvårdsverket vid sina ställningstaganden i denna del kommer att

ha tillgång till ett ganska torftigt utredningsmaterial. — När i förslaget ändå

talas om skadeförebyggande åtgärder i samband med koncessionsvillkoren,

ter det sig för samfundet i viss mån verklighetsfrämmande att tänka sig

bestämmelser av detta slag vid ett så summariskt och haltande förfarande

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

100

är innebörden av den fakultativa koncessionsprövning som föreslogs av im-

misionssakkunniga. En sådan prövning ger kommuner och industrier möj­

lighet att snabbt få besked om naturvårdsverkets krav och de har sedan

möjlighet att godta kraven eller påkalla prövning av dem. Systemet med

fakultativ koncessionsprövning bör enligt vattenöverdomstolens mening kun­

na byggas ut så att det i framtiden blir regel i såväl industriella som kom­

munala föroreningsärenden. Den faktultativa koncessionsprövningen förut­

sätter för att vinna förtroende att uppkomna tvister avgörs av ett opartiskt

organ. Som sådant är en vattendomstol med dess uppbyggnad för prövning

av likartade frågor väl lämpad.

Statskontoret framhåller, att den dubbelställning verket skulle få enligt

förslaget ter sig tvivelaktig från skilda synpunkter. Naturvårdsverkets hu­

vuduppgift kan sägas vara att med kraft bevaka naturvårdsintresset gent­

emot andra intressen. Härav följer att verket i vissa sammanhang måste

komma i klar partsställning gentemot andra intressen, ofta av ekonomisk

art. Även om enighet torde råda om att miljövårdssynpunkterna i helt an­

nan utsträckning än tidigare måste ges prioritet vid avvägningen mellan

olika intressen torde det vara ofrånkomligt att vissa beslut, t. ex. rörande

immissionstillstånd, måste få karaktären av en kompromiss mellan miljö-

vårdsintresset och andra intressen. I den män naturvårdsverket självt skulle

i stor utsträckning träffa avgöranden av sådan kompromisskaraktär, skulle

detta kunna verka hämmande på dess möjlighet att framgent och i andra

sammanhang kraftfullt tillvarata naturvårdsintresset. Det föreslagna ar­

rangemanget väcker även betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt. En

sådan prioritering av naturvårdsintresset som nyss angetts torde i första

hand böra garanteras genom lagstiftningens utformning. När beslut träffas

kan emellertid, vad gäller själva förfarandet, inte bortses från existensen

av partsintressen som avviker från naturvårdsintresset.

Advokatsamfundet framhåller, att naturvårdsverket enligt instruktionen

har både rådgivande, övervakande och åklagarbetonade uppgifter inom na­

turvården (däri inbegripet vatten- och luftvård). Nu skulle alltså därtill

läggas även funktionen att vara dömande instans. En sådan lösning skulle

framför allt med tanke på rättssäkerheten innebära ett betänkligt avsteg

från nuvarande rättsliga system. Rent faktiskt lär det knappast heller vara

möjligt att effektivt och ändamålsenligt värna om naturvården och samti­

digt som domare beakta i och för sig berättigade synpunkter och krav från

motstående intressen. Att bevara tilltron hos såväl berörda parter som all­

mänheten till objektivitet och rättvisa vid ifrågavarande tillståndsprövning

är ett värde av sådan dignitet att det skall föreligga alldeles särskilda skäl

för att ändå välja en linje, som skulle kunna rubba denna tilltro. Samfundet

kan inte finna att naturvårdsverket har framlagt några sådana skäl.

Industriförbundet och SAF framhåller att de materiella reglerna — om

immissionssakkunnigas förslag följs — kommer att i betydande utsträck­

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1960

102

dustriförening anför som motiv för sin anslutning till domstolslinjen främst

rättssäkerhetsskäl. Även kammarkollegiet betonar rättssäkerhetskravet.

Den dubbelställning som naturvårdsverket skulle få enligt verkets förslag

påtalas också av kommerskollegium och SACO.

Uttalanden för en tillståndsprövning i administrativ ordning görs av

socialstyrelsen, statens institut för folkhälsan, planverket, statens vatten-

fallsverk, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, fiskeristyrelsen, länssty­

relserna i Stockholms, Jönköpings, Kristianstads, Hallands, Örebro, Väst­

manlands, Gävleborgs och Norrbottens län, domstolskommittén, natur­

skyddsföreningen, Länsingenjörers förening, Vattenvärnet, kommunal-tek-

niska föreningen och teknologföreningen.

Socialstyrelsen uttalar sålunda, att många skäl talar för att koncessions-

förfarandet i immissions- och vattenföroreningsmål handläggs av admini­

strativt organ och att prövningen sker centralt. Bl. a. kan enhetlighet i ären­

denas bedömning lättare vinnas härigenom. Styrelsen finner det angeläget

att koncessionsmyndigheten genom sin sammansättning och ställning kom­

mer att framstå som objektiv och ej kan misstänkas företräda ensidiga na­

turvårds- eller industriintressen. Det beslutande organet bör ges en i förhål­

lande till naturvårdsverket så fristående ställning som möjligt.

Statens institut för folkhälsan framhåller att bedömningen av koncessions­

ärenden inte innefattar en direkt rättstillämpning och inte kan ske utan

medverkan av en bred sakkunskap med andra kvalifikationer än juridiska.

Sambandet mellan koncessionsgivning och samhällsplanering betonas. In­

stitutet ansluter sig till att tillståndsgivningen anförtros ett härför lämpat

administrativt organ. Dock bör tillståndsgivningen enligt institutet varken

ankomma på verket som sådant eller läggas på en i verket helintegrerad

nämnd. Visserligen förekommer det att tillsyns- och tillståndsfunktioner

på vissa områden handhas av ett och samma organ men i fråga om en myn­

dighet som i så stor omfattning som naturvårdsverket har att förhandla med

och på annat sätt hålla kontakt med parter, vilkas intressen kan avvika

från de synpunkter som verket närmast företräder, förefaller det dock

olämpligt att förena de nämnda funktionerna med en beslutsfunktion av

tillståndsgivnings karaktär. Det skulle kunna försvåra samarbetet mellan

industri och naturvård, bl. a. inverka menligt på informationsutbytet i forsk-

ningsledet mellan industrin och naturvårdsverket. Vidare skulle kunna upp­

komma en — låt vara obefogad — uppfattning att naturvårdsverket vid av­

vägningen mellan olika intressen och utformandet av villkor vid tillstånds­

givningen kunde ha benägenhet att inte till fullo beakta för industrin vik­

tiga tekniska och ekonomiska synpunkter. På grund härav och av rent

principiella skäl bör enligt institutets mening koncessionsorganet få en

fristående ställning i förhållande till naturvårdsverket.

Vattenfallsverket finner ett administrativt förfarande i och för sig god­

tagbart och väl så rekommendabelt som en domstolsbehandling men kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

104

mot att tillståndsprövningen sker i administrativ ordning. Enligt planver­

kets mening borde denna fråga utredas förutsättningslöst.

Teknologföreningen betraktar tillståndsgivningen mer som en administra­

tiv än en juridisk fråga. Föreningen anser emellertid att naturvårdsverkets

möjligheter att aktivt hävda naturvårdens intressen begränsas och att rätts-

säkerhetskravet inte kan anses tillfredsställande uppfyllt, om naturvårds­

verket får rollen av tillståndsmyndighet. Tillståndsprövningen bör därför

ske hos ett från naturvårdsverket fristående organ. Ett sådant kan enligt

föreningen åstadkommas genom att vattendomstolarna ges erforderlig kom­

plettering för snabb handläggning eller genom att en fristående koncessions­

nämnd inrättas. I båda fallen måste finnas möjlighet att anföra besvär.

Högsta besvärsmyndighet bör vara Kungl. Maj :t, eftersom tillståndsfrågor­

na är av allmänt samhällsekonomisk betydelse.

Länsstyrelsen i Stockholms län tillstyrker i princip att tillståndspröv­

ningen på immissionsområdet — innefattande även vattenföroreningar —

förläggs till administrativ myndighet. Beslut i sådana ärenden måste grun­

das på allmänna överväganden av ekonomisk och teknisk art och tillkomma

under hänsynstagande till samhällsplaneringen i vidsträcktaste bemärkelse.

Särskilt betonas ärendenas nära samband med bebyggelseplaneringen, med

naturvården och med den ekonomiska planeringen. Länsstyrelsen anser det

angeläget att myndigheternas insatser på samhällsplaneringens område blir

enhetliga. Vattendomstolarna är varken planeringsorgan eller vattenvårdan­

de myndigheter. De torde sakna befogenhet att bedöma frågorna i ett vidare

sammanhang och med hänsyn till samhällsutvecklingen i stort. I ansöknings-

mål är de bundna av ansökningen. Dessa förhållanden talar för att även vat-

tenföroreningsärenden prövas i administrativ ordning. Länsstyrelsen kan där­

emot inte tillstyrka, att tillståndsprövningen förläggs till statens naturvårds­

verk. Det måste anses mindre lämpligt att den myndighet som i utpräglad

grad skall företräda miljövårdens intressen också skall vara opartisk kon-

cessionsmyndighet, låt vara genom en för ändamålet inrättad särskild kon­

cessionsnämnd. Vidare befarar länsstyrelsen att arbetet med tillståndsgiv­

ningen kan komma att hindra naturvårdsverket att ägna sig åt sina egent­

liga uppgifter att vara rådgivande, samordnande och riksplanerande organ

på miljövårdens område.

Länsstyrelserna i Kristianstads, Hallands, Örebro, Gävleborgs och Norr­

bottens län ansluter sig till naturvårdsverkets uppfattning att en prövning

av administrativ myndighet är lämpligare än domstolsprövning. De anser

att frågan bör ytterligare utredas och att man särskilt bör överväga möjlig­

heten att förlägga prövningen till länsstyrelserna. Samma inställning har

Länsingenjörers förening.

Länsstyrelsen i Jönköpings län finner övervägande skäl tala för en ad­

ministrativ prövning under förutsättning att en sådan lösning efter utred­

ning anses lämplig även för andra vattenmål samt att den prövande myndig­

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

106

ordningen att en till verket knuten nämnd skall svara för tillståndsgiv-

ningen. Även om anknytningen skulle få en mindre intim karaktär än som

föreslagits framstår för kommittén varje form av förening mellan verkets

naturvårdsbevakande uppgifter och prövningen av koncessionsfrågorna som

olämplig.

Om verket får befogenhet att självmant ta upp tillståndsfrågor till pröv­

ning, kan verket enligt kommitténs mening antas i allmänhet visa en sådan

förhandsinställning i det uppkomna ärendet att det knappast sedermera

kan fatta ett opartiskt avgörande i koncessionsfrågan. Den mening som

företräds av naturvårdsverkets expertis kanske inte delas av den sakkun­

skap som sökanden stöder sig på. I ett sådant läge bör enligt kommittén

tyngden av den på ömse sidor åberopade utredningen kunna vägas mot

varandra utan att den mening som företräds av naturvårdsverkets expertis

ges den auktoritativa prägel som följer av att verket är koncessionsprövande

myndighet.

Naturskyddsföreningen anser principiellt, att föroreningsfrågor har ett så

betydande inslag av planering, näringspolitik och allmän miljövård att de

bör vara underkastade ett bestämmande administrativt inflytande. Emeller­

tid befarar föreningen, att naturvårdsverkets omvälvande förslag medför

ett långvarigt lagstiftningsarbete innan det får en form som kan accepteras.

Hithörande frågor är mycket viktiga men det är också mycket angeläget

att ett modus vivendi skapas utan uppskov. Slutsatsen härav är, att man

måste ordna ett provisorium som dessutom kan ge erfarenheter för en

slutlig ordning. I vattenföroreningsmål berör saken så många enskilda in­

tressen att ett domstolsförfarande enligt föreningens mening knappast kan

undvaras. I fråga om luftförorening är läget annorlunda. Här är domstols­

prövning ej lika indicerad. Beträffande bullerstörning t. ex. från flygplan

är förhållandena likartade.

Man bör enligt föreningen åtminstone t. v. låta vattenföroreningsmålen i

nuvarande eller ungefär nuvarande omfattning ligga kvar hos vattendom­

stolarna eller den domstolsorganisation i vilken vattendomstolarna eventu­

ellt kommer att uppgå. Vattenförorening är ofta kombinerad med luftföro­

rening. Det fordras därför ett samlat bedömande utöver det som vattendom­

stolen kan göra. Vattendomstolens prövningsområde bör ej fördenskull

utvidgas. Det vore ett steg i orätt riktning. Vattendomstolens beslut beträf­

fande vattenföroreningsfrågan bör inte heller betyda klarsignal för företa­

get ur vattenföroreningssynpunkt. Luftföroreningsfrågan bör bedömas av

sakkunnig administrativ instans, gärna naturvårdsverket. I administrativ

ordning bör man kunna komma fram till en bedömning av olägenheterna

ur luftföroreningssynpunkt och bestämma de tekniska motåtgärder som

krävs. Vattendomstolens beslut och det resultat som undersökningen av

luftföroreningsfrågan leder till bör ingå i en samlad bedömning av natur­

vårdsverket som bör kunna säga nej till projektet. Ärenden om luftförore­

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

108

dande. I nämnden bör vidare finnas representerad högt kvalificerad juridisk

och ekonomisk sakkunskap. Besvär över nämndens beslut bör kunna föras

hos Kungl. Maj :t i statsrådet. Nämnden bör vidare kunna underställa Kungl.

Maj :t koncessionsärenden av väsentlig betydelse.

Länsstyrelsen i Norrbottens län föreslår som lämplig sammansättning på

en fristående nämnd en högt kvalificerad jurist med doinarerfarenhet som

ordförande samt naturvårdsverkets chef och representanter för hälsovården,

industrin och kommunerna som ledamöter. Länsstyrelsen tänker sig en fri­

stående enhet motsvarande en i verket inbyggd förvaltningsdomstol.

Lantmäteristyrelsen anser att ett särskilt administrativt förfarande i kon-

cessionsdelen bör med hänsyn till jävsfrågan vara knutet till ett helt fristå­

ende organ, lämpligen lydande direkt under Kungl. Maj :t. Organet kan ha

formen av en fristående nämnd, som är nära anknuten till jordbruksdepar­

tementet. Nämnden bör bestå av en opartisk ordförande, lämpligen en jurist

som är erfaren i domarvärv, samt förslagsvis fyra andra ledamöter. Av dessa

bör en ledamot representera näringslivet och en kommunerna. De två åter­

stående ledamöterna representerar allmänheten. Genom en sådan samman­

sättning av nämnden torde enligt styrelsen kompetensen för allsidig pröv­

ning av ifrågavarande ärenden bli fullt tillfredsställande, varjämte risken

för komplikationer av jävskaraktär helt elimineras. Självfallet bör natur­

vårdsverket, särskilt mot bakgrunden av dess betydelsefulla åligganden

inom den översiktliga planeringen på naturvårdens område, alltid höras i

de ärenden nämnden handlägger.

Domstolskommittén finner det angeläget att immissionslagstiftningen

genomförs utan dröjsmål och är inte främmande för en lösning av proviso­

risk karaktär. Om man inrättar ett riksomfattande organ med syfte att

svara för samhällsplaneringen i stort, ligger tanken nära att anförtro kon­

cession sprövningen åt detta organ. Även en särskild koncessionsnämnd är

tänkbar enligt kommittén. Om man vill utnyttja den organisation som nå­

gon redan befintlig myndighet erbjuder, anser kommittén det vara en möj­

lighet att anknyta till den verksamhet som utövas av statens planverk. Ver­

ket skulle i så fall behöva utbyggas med en koncessionsnämnd med opartisk

ordförande och företrädare för naturvård och andra berörda intressen

Också de remissinstanser som håller fast vid domstolslinjen uttalar vissa

önskemål om den föreslagna koncessionsnämndens sammansättning och

ställning. Vätt enöv er domstolen förordar att nämndens ställning förstärks

genom att utökas med två allmänt ansedda personer, förslagsvis vatten-

rättsnämndemän eller ägodelningsnämndemän. Rättssäkerhetskraven bör

vidare enligt vattenöverdomstolen medföra att alla hithörande ärenden av­

görs i nämnden, i den mån underställning till Kungl. Maj :t ej skall ske, och

att verkets styrelse ej tar befattning med prövningen. Även kammarkollegiet

ifrågasätter om inte prövningen av koncessionsärenden, med undantag för

sådana fall som skall underställas Kungl. Maj :t, alltid bör ligga hos nämn­

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

no

ning som att remissyttranden ersätts med muntligt samråd kan medföra att

sökanden försätts i ett processuellt underläge som står i strid med strävan­

dena att öka rättssäkerheten i admininstrativa partsärenden. Verkschefens

engagemang i den föreslagna nämnden kan medföra en alltför stor belastning

på honom och verka inkräktande på hans möjligheter att effektivt leda verk­

samheten i dess helhet och ägna tid åt mera generella och långsiktiga ar­

betsuppgifter. Det är vidare olämpligt att lägga tillståndsprövningen på en av

flera planeringsmyndigheter. Prövningen bör därför förläggas utom verket.

De alternativ som där står till buds är vattendomstolarna och en från natur­

vårdsverket helt fristående nämnd. Statskontoret uttalar visserligen att åt­

skilliga skäl kan anföras för naturvårdsverkets ståndpunkt att tillstånds-

givningen är att betrakta som en administrativ uppgift men anser likväl att

skäl saknas att frångå immissionssakkunnigas förslag. Om en immissions-

nämnd inrättas, vare sig detta sker inom naturvårdsverket eller i form av

ett fristående organ, förordar statskontoret att antalet ledamöter i jämfö­

relse med förslaget utökas med två i syfte att bättre tillgodose rättssäker-

hetskravet och ge nämnden större tyngd. Det synes också kunna komma i

fråga att låta nämnden innefatta representation för de viktigaste av de in­

tressen som kommer att bli berörda av nämndens avgörande.

Några remissinstanser anser att koncessionsprövningen bör ske genom

Kungl. Maj :t i statsrådet. Fiskeristyrelsen anser att tillståndsprövningen i

större immissionsärenden, vari riks- eller regionsplaneringssynpunkter kom­

mer in, bör utövas av Kungl. Maj :t. Endast med regeringen som prövnings-

organ kommer dessa synpunkter fullt ut till sin rätt. Kungl. Maj :t kan en­

ligt styrelsen uppställa både ekonomiska och åtgärdsbetonade villkor för

tillstånd. Mindre, lokalt betonade ärenden bör enligt styrelsens mening lämp­

ligen prövas av naturvårdsverket. Styrelsen vill — trots att naturvård, vat­

tenvård och luftvård ingår i länsstyrelsernas ämbetsbefattning — inte före­

slå dessa som prövningsorgan på grund av de svåra motsättningar som kan

uppkomma på länsplanet mellan naturvårdsintresset och lokaliseringsin-

tr esset.

Statens vattenfallsverk finner det ur alla synpunkter lämpligast att till­

ståndsprövningen läggs på Kungl. Maj :t i statsrådet. En sådan lösning torde

dock kräva att beredning av ärenden sker genom ett lämpligt allsidigt samr

mansatt organ. Härom krävs en grundlig utredning. Om den förordade vä­

gen skulle visa sig oframkomlig, förefaller det som en behandling domstols-

vägen blir att föredra framför en administrativ sådan. Det mest vägande

argument, som anförts mot domstolsprövningen, nämligen det angelägna i

att enhetlighet uppnås i tillståndsprövningen i olika ärenden, skulle kanske

kunna elimineras på så sätt att tillståndsprövningen förläggs till vatten-

överdomstolen, medan skadereglering får i första hand åvila underdomstol.

Planverket anser att man vid en interimistisk lösning av ett administra­

tivt förfarande i avvaktan på en allsidig och grundlig utredning av frågan

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

112

Även länsstyrelserna i Kristianstads, Örebro, Gävleborgs och Norrbottens

län uttalar sig för en decentralisering av tillståndsärendena till länsstyrel­

serna.

Ett stöd för decentraliseringstanken utgör även yttrandet från Läns-

ingenjörers förening, som förordar en kompletterande förutsättningslös ut­

redning om ett administrativt koncessionsförfarande varvid alternativet

med länsstyrelsen som koncessionsmyndighet bör prövas. Föreningen fram­

håller att koncessionsärendena har ett nära samband med samhällsplane­

ringen, för vilken länsstyrelsen har ett betydande ansvar. Länsstyrelsen

skall sålunda verka för en samordning av den regionala planeringen. Däri

ingår upprättande av ändamålsenliga markanvändningsplaner. Dessa i sin

tur påverkas i hög grad av de översiktliga planer för naturtillgångarnas

nyttjande som det åligger länsstyrelserna att ta initiativ till. Länsstyrelsen

har att pröva lokaliseringsfrågor av olika slag och att i samband därmed

göra avvägningar av såväl teknisk som ekonomisk art. Länsstyrelsen har

vidare att pröva planfrågor, förordna om naturreservat och strandskydds­

områden, utfärda bestämmelser till skydd för landskapsbilden m. m. och

har vidare uppgifter enligt tillsynslagen. I alla dessa frågor har länsstyrelsen

att ta hänsyn till de immissioner som kan förekomma. Vattenvårds-, luft­

vårds- och bullerfrågorna har en sådan inverkan på den regionala sam­

hällsplaneringen att koncessionsprövningen i första instans enligt förening­

ens mening bör förläggas till länsstyrelsen.

Frågan om sambandet mellan koncessionsprövningen och den fysiska

planeringen behandlas framför allt av planverket. Verket framhåller till

en början att naturvårdsverket inte fått någon central ställning för vården

av hela samhällsmiljön utan att naturvårdsverket enligt sin instruktion

är en central förvaltningsmyndighet för ärenden om naturvård, rörligt fri­

luftsliv samt jakt och viltvård, varvid till naturvård hänförs även vatten-

och luftvård. Beslut rörande emitterande anläggningars tillåtlighet har

enligt planverket i många fall väsentlig betydelse för samhälLsbyggandet

och den därmed förbundna fysiska planeringen. Förläggandet av emitte­

rande verksamhet till ett område kan få betydande återverkningar på mark­

användningen inte endast i den närmaste omgivningen utan kanske inom

en större region eller landsdel. Därav följer att tillståndsprövningen i im-

missionsärenden måste nära samordnas med den fysiska planeringen.

Av naturvårdsverkets förslag framgår inte att detta samordningsbehov till­

räckligt uppmärksammats, än mindre har utvägar anvisats att organisa­

toriskt tillgodose samordningsbehovet. — I förslaget framhålls att natur­

vårdsverket genom en riksplaner ing i fråga om miljövården skulle bli den

myndighet som får överblick över alla de förhållanden, som kan inverka

på koncessionsprövningen. Detta är ett antagande vars riktighet enligt plan­

verkets mening starkt kan ifrågasättas. En riksomfattande naturvårds-

planering bör inte utan vidare förmedla sådan ingående kännedom om samt­

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

114

nom dess medverkan i den översiktliga fysiska planeringen. Det är enligt

organisationerna att beklaga att det ej ansetts möjligt att samordna lag­

stiftningsarbetet om immissioner med den förestående omprövningen av

den fysiska planeringen. Sannolikt skulle detta kunnat medföra en klarare

ansvarsfördelning mellan olika offentliga organs uppgifter i samhällspla­

neringen.

Enligt Föreningen för vattenhggien bör en riksplanering ske inte blott

med hänsyn till miljövården utan även med hänsynstagande till alla de

frågor och intressen som har betydelse för landets befolkning. Naturvårds­

verket är representant endast för en del av dessa intressen och ett flertal

andra myndigheter och organisationer måste medverka i en riksplanering

beträffande landets framtida bebyggelse och utnyttjande. Planeringen måste

därför enligt föreningens mening ske under ledning av Kungl. Maj :t. Sedan

en dylik riksplanering gett resultat måste därav föranledda direktiv följas

av myndigheter och enskilda.

Frågan om vid vilket forum ersättningsfrågorna skall behandlas berörs

i några remissyttranden. Kammarkollegiet anser, att ersättningsfrågor bör

handläggas vid vattendomstolarna så länge dessa finns kvar. Om dessa frå­

gor förläggs till fastighetsdomstolar, kan enligt kollegiet den inte önskvärda

komplikationen uppkomma att ersättningsfrågor som sammanhänger med

ett och samma företag måste handläggas såväl av vattendomstol som av fas­

tighetsdomstol. Av samma mening är statens vattenfallsverk, lantbrukssty-

relsen och vattenöverdomstolen. Vattenfallsverket anser att vattendomstol,

som ju redan handhar vattenföroreningsfrågor och har kunnande och erfa­

renhet inom vitt skilda skaderegleringsområden, borde som prövningsin­

stans vara att föredra framför fastighetsdomstol med dess mer begränsade

och ensidigt inriktade tekniska expertis. Vattenöverdomstolen påpekar att

en enhetlig bedömning bäst vinns om behandlingen sker vid vattendomsto­

larna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

5.4 Tillåtlighetsregler

5.4.1 Immissionssakkunniga

En grundläggande princip för utformningen av reglerna om tillstånd till

och villkor för störande verksamhet bör vara att immissioner skall förebyg­

gas, så långt det är praktiskt möjligt. I varje fall bör onödiga immissioner

inte tolereras. I allmänhet bör det vara möjligt att använda fast egendom

för ändamål som kan komma i fråga enligt planbestämmelser eller liknan­

de reglering — förutsatt att lämpliga immissionsförebyggande åtgärder

vidtas. I särskilt besvärliga fall kan det dock bli nödvändigt att i immis-

sionsförebyggande syfte på ett eller annat sätt begränsa egendomens an­

vändning för sådant ändamål. Endast i nödfall bör immitterande använd­

ning helt förbjudas.

116

om trivsel, välbefinnande och allmän standard måste beaktas. Målet bör vara

att tillförsäkra befolkningen så goda och störningsfria levnadsförhållanden

som möjligt.

De sakkunniga nämner vidare naturvårdens och friluftslivets intressen,

estetiska och kulturella värden samt olika typer av anläggningar för speciell

samhällsverksamhet. Allmänna intressen kan också vara av ekonomisk na­

tur. Som exempel nämns skador i form av metallkorrosion samt luftförore­

ningarnas betydelse för turistnäringen.

Enligt en andra hjälpregel bör, vid avvägningen mellan olika intressen,

särskild hänsyn tas till å ena sidan beskaffenheten av det område som kan

påräknas bli utsatt för immissionen och betydelsen av immissionens verk­

ningar, å andra sidan nyttan av användningen samt kostnaden för skydds­

åtgärd och verkan i övrigt av villkor som kommer i fråga.

I det första ledet ligger att man skall tillämpa en objektiv måttstock och

alltså i princip bortse från de aktuella nyttjarnas personliga omständigheter.

Vissa fastigheter kan vara anslagna för ändamål som gör dem särskilt käns­

liga från immissionssynpunkt, t. ex. sjukhus, skolor, vetenskapliga observa-

torier. I sådana fall blir det nödvändigt att ta särskild hänsyn till anlägg­

ningarnas särskilda behov av skydd. Vad som inte kan vinna beaktande är

sådan immissionskänslighet som har sin grund i personliga förhållanden,

t. ex. i att sakägaren själv eller hans familj lider av sjukdom.

Man bör också ta hänsyn till hurudan beskaffenheten av verkningsområ­

det kan beräknas bli i framtiden. Här kommer bebyggelseplaneringen in som

en betydelsefull faktor.

Också när det gäller att bedöma betydelsen av immissionens verkningar

blir det i viss utsträckning fråga om en prognos. Bedömningen är vidare inte

begränsad till de direkta olägenheter som kan ge sig tillkänna inom verk­

ningsområdet. Detta kan vara det naturliga rekreationsområdet för befolk­

ningen i städer på ganska långt avstånd därifrån. Denna befolknings in­

tresse av att få behålla rekreationsområdet intakt bör vara en omständighet

som är värd att beakta. Detsamma gäller de indirekta olägenheterna för

kommun vari verkningsområdet ingår, t. ex. kostnader som drabbar hela

kommunen.

Att anvisa någon generell metod för uppskattning av en anläggnings nytta

är inte möjligt. Det är inte enbart fråga om sådan nytta som direkt kan

skattas i pengar. Ibland gäller det en social nytta, t. ex. att ett företag ska­

par arbetstillfällen för befolkningen i orten eller möjliggör snabbare kom­

munikationer, bättre service etc.

Verkningarna av ifrågakommande villkor för användningen torde i många

fall kunna åtminstone delvis skattas i pengar. Det kan gälla direkta ut­

gifter för skyddsåtgärder, ökning av driftskostnader eller minskning av

intäkter som följd av sämre utbyte, produktionsbegränsningar in. m. Men

det kan också gälla värden av annat slag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

118

löper risk att träffas av olägenhet genom immission själv har att ta skä­

lig hänsyn till detta och inte får inrätta sig så att olägenheten blir onödigt

stor.

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969

Två speciella problem är vilken betydelse som bör tillmätas sakägarnas

passivitet och prioriteten.

I den första frågan framhåller de sakkunniga bl. a. att både det allmän­

nas företrädare och enskilda sakägare bör kunna föra talan mot en im-

mitterande anläggning, oavsett hur länge immissionen pågått och oavsett

att sakägarna hela tiden förhållit sig passiva. Sakägarnas passivitet kan

få viss betydelse vid bedömningen av en olägenhets väsentlighet. Men ut­

rymmet härför är ganska litet. Det blir en fråga om bevisvärdering.

Prioritetsfrågorna får inte något enkelt och entydigt svar. Det blir möjligt

att ta hänsyn till prioriteten i större utsträckning än enligt lagberedning­

ens förslag. Men prioritetssynpunkterna blir sammanvävda med en rad

andra synpunkter, av vilka de samhällsekonomiska torde vara de vik­

tigaste.

Enligt de sakkunnigas mening är nyckeln till en praktisk och lämplig

lösning av prioritetsproblemen i första hand att söka på bebyggelseplane­

ringens och byggnadsbestämmelsernas och i någon mån också på fastighets­

bildningens område. Vissa exempel på prioritetsverkningar som följer av

de sakkunnigas förslag nämns dock, nämligen rättsverkan som är förenad

med tillstånd enligt immissionslagen och den tidigare nämnda omständig­

heten att skälig hänsyn skall tas till en anläggnings ålder. Också regeln om

att man skall ta särskild hänsyn till nyttan av användningen och verkan av

de villkor som kommer i fråga innebär en möjlighet att tillgodose prioritets-

synpunkter.

När det gäller förhållandet mellan flera immissionskällor kan priorite­

ten få viss betydelse. Som exempel nämns att situationen kan vara sådan

att man inte lämpligen bör tillåta en ny föroreningskälla inom ett område

där det redan finns ett antal sådana.

De sakkunniga anser att det är nödvändigt att man genom särskilda

regler närmare anvisar, vilka speciella förutsättningar som skall gälla

för att väsentliga olägenheter skall tillåtas. Immission som kan befaras or­

saka olägenhet av väsentlig betydelse skall i princip anses otillåten men

undantag skall kunna medges. I fråga om en immitterande anläggning skall

under alla omständigheter vidtas de skyddsåtgärder etc. som skäligen kan

fordras. Även om så sker, kan läget emellertid undantagsvis vara sådant att

immission från anläggningen kommer att medföra avsevärd olägenhet. Att

förebygga immissionen genom speciella åtgärder skulle kanske i och för sig

vara tekniskt möjligt, men det skulle i så fall kräva insatser som utgjorde

en alltför tung belastning för anläggningen — kanske gjorde verksamheten

omöjlig. I ett sådant fall kan den immitterande användningen få tillåtas,

119

men endast under förutsättning att särskilda skäl talar för det. Vad som

typiskt sett behövs är en klart dokumenterad övervikt på nyttosidan.

De sakkunniga framhåller att väsentlighetsrekvisitet är relativt och i hög

grad beroende på skälighetsbedömning. Vad som är väsentligt växlar med

hänsyn till lokala förhållanden, ekonomiska förutsättningar, den fortgående

utvecklingen, ändringar i värderingar etc. Bedömningen bör göras efter

objektiva grunder.

En särställning intar sådana immissioner som innebär direkt våda för

människors hälsa. De sakkunniga understryker att det räcker med beak-

tansvärd risk för olägenhet. När det blir fråga om olägenheter som endast

har karaktären av viss menlig inverkan på männnisikors välbefinnande och

trivsel eller en sakskada-ekonomisk skada får ekonomiska och allmänt so­

ciala hänsynstaganden större spelrum. Det blir särskilt viktigt att beakta

inte bara störningens intensitet utan också storleken och beskaffenheten

av det område som påräknas bli utsatt för immissionen. Man kan räkna

med att väsentliga olägenheter kommer att tillåtas endast när det gäl­

ler vissa industrier och andra större immissionskällor som ger upphov

till störningar över ganska stora områden. Även om störningens intensitet

inte är särskilt hög, kan det då bli en sammanlagd effekt som gör att

olägenheten får väsentlig betydelse.

Som exempel på fall då de lokala förhållandena är av betydelse nämns

att en ny cellulosafabrik anläggs i en trakt, där det redan finns sådana

industrier eller eljest förekommer avsevärda immissioner av typen lukt­

störning. Tillkomsten av den nya fabriken behöver då inte nödvändigtvis

innebära någon olägenhet av väsentlig betydelse. Däremot kan det kanske

finnas goda skäl att göra en sådan bedömning, om man i stället vill an­

lägga en likadan fabrik i en trakt, där det tidigare inte förekommer några

industrier utan endast bostadsbebyggelse, rekreationsområden eller liknande.

Det räcker emellertid inte i och för sig med att störningen är ortsovanlig.

För att olägenheten skall anses ha väsentlig betydelse bör dessutom krä­

vas att det verkligen är stora intressen som står på spel.

När det gäller tolkningen av begreppet särskilda skäl anför de sakkun­

niga bl. a. att den immitterande anläggningen skall medföra fördelar, som

från allmänna och enskilda synpunkter avsevärt överväger olägenheterna.

Kraven på sådan övervikt bör ställas högre ju mer väsentlig olägenheten

bedöms vara.

Vid ingripanden mot redan befintliga anläggningar måste tillses att onö­

dig värdeförstörelse undviks.

I fråga om allmännyttiga anläggningar framhåller de sakkunniga att

vissa typer av dessa enligt särskilda bestämmelser i lag har varit föremål

för en kvalificerad prövning i administrativ ordning, som lett till att till­

stånd meddelats av Kungl. Maj :t eller annan myndighet. Som exempel kan

nämnas tillstånd enligt atomenergilagen eller luftfartslagstiftningen och så­

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969

120

dant tillstånd som meddelats genom fastställelse av arbetsplan enligt lagen

om allmänna vägar. Beträffande anläggningar av detta slag föreligger uppen­

barligen sådana särskilda skäl, att förbud mot deras drift inte bör kom­

ma i fråga på grund av immissionslagens bestämmelser. Däremot är det

möjligt att ålägga dem att vidta speciella skyddsåtgärder, eventuellt också

att iaktta vissa begränsningar, t. ex. beträffande utnyttjandet av en flyg­

plats.

De sakkunniga pekar också på möjligheten att beakta om det föreligger

möjlighet att välja en annan plats för den immitterande verksamheten.

De ekonomiska konsekvenserna av olika alternativ bör tas med i beräk­

ningen, även om det måste ske på schematiska grunder.

De sakkunniga uttalar att det vid avvägningen mera sällan blir fråga

om att enbart väga ekonomiska värden mot varandra. En viktig faktor är

emellertid vilka ersättningsanspråk de aktuella olägenheterna kan föran­

leda.

När det gäller sanitära olägenheter och andra intrång på typiskt all­

männa intressen måste man räkna med att det ytterst finns en gräns som

inte får överskridas, hur tungt vägande nyttosidan än är.

De sakkunniga föreslår att vissa tillståndsärenden skall underställas

Kungl. Maj :t. Underställningsregeln bör avse verkliga storimmissionsfall

och bestämmelsen kan i huvudsak väntas få betydelse enbart beträffande

nyanläggningar av vissa mycket stora industrier. Vad som väcker tvekan

torde främst vara, om företaget bör få anläggas i den ort som är plane­

rad. Ett sådant avgörande kan få betydande konsekvenser och det synes

naturligt att frågan hänskjuts till Kungl. Maj :t, som har speciella förut­

sättningar att ställa in den i ett större sammanhang.

Tillämpningen av de sakkunnigas regelsystem skulle kunna betydligt

underlättas, om man lyckades genomföra en ordning med riktvärden för

emissions- och immissionsgränser — i första hand på luftföroreningarnas

område. Enligt de sakkunnigas mening bör det bli en viktig uppgift för

statens naturvårdsverk att närmare undersöka förutsättningarna härför.

Beträffande emissionsgränsernas innebörd anför de sakkunniga bl. a.

Emissionsgränserna skulle ange vad man, på teknikens nuvarande stånd­

punkt och med rådande ekonomiska förhållanden, normalt kan fordra

av en nyanläggning inom en viss industri- eller anläggningstyp, i fråga

om begränsning eller fördelning av ett visst slags utsläpp, t. ex. sot (grän­

sen kan avse koncentrationsmått, mängd per tidsenhet etc.). Det skulle

alltså vara fråga om ett riktvärde för vad som anses skäligt, dvs. både

tekniskt möjligt och ekonomiskt rimligt, vid normalfall av ifrågavarande

slags användning. Emellertid måste naturligtvis samtidigt eftersträvas att

emissionsgränsen blir sådan att den, under vanligen föreliggande omstän­

digheter, kan väntas utgöra tillräckligt skydd mot skadliga effekter på

människor, djur, saker etc. i immissionskällans omgivning. Här kommer

sambandet med immissionsgränserna in.

I anslutning till emissionsgränsen bör anges, vilka metoder — t. ex. i

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

122

närmar sig eller överskrider en sådan gräns, kan det vara en signal till att

myndigheterna måste ingripa på ett eller annat sätt. Vidare kan immis-

sionsgränser komma till användning som hjälpmedel i planeringsarbetet.

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969

5.4.2 Remissyttrandena över de sakkunnigas förslag

Uppfattningen att immissioner så långt möjligt skall förebyggas och att

alltså redan risken för olägenheter skall beaktas understryks av åtskilliga

remissinstanser.

Industriförbundet och SAF har ingen erinran mot att redan risken för

störning beaktas under förutsättning att denna bedömning inte får karak­

tären av lösa spekulationer utan i stället — vilket även de sakkunniga (s.

211) förutsätter — »sker på sakliga grunder». Ett motsvarande uttalande

görs av Stockholms handelskammare.

I fråga om utformningen av tillåtlighetsreglerna påpekas att de är mycket

allmänt hållna. Detta vinner i allmänhet gillande men väcker också en del

kritik.

Hovrätten för Nedre Norrland anser att det i och för sig skulle ha varit

önskvärt att en blivande lagstiftning innehållit mera långtgående och fram­

för allt mera bindande bestämmelser än de föreslagna, vilka i åtskilliga

fall ger de tillämpande myndigheterna möjlighet att efter gottfinnande av­

stå från att vidta från miljövårdssynpunkt angelägna åtgärder. Det är

uppenbart att lagstiftningens effektivitet därmed blir i hög grad beroende

av vederbörande myndighets goda vilja och förmåga att inom ramen för

det från tekniska och ekonomiska synpunkter rimliga hindra förekomsten

av immissioner. Den tekniska utvecklingen går emellertid i våra dagar

mycket snabbt. En gång givna preciserade normer och bestämmelser blir

därigenom snart nog inaktuella. Med hänsyn härtill kan det vara ändamåls­

enligt med en — i likhet med den föreslagna — mera allmänt hållen lag­

stiftning som är så utformad att den vid förekommande behov kan komplet­

teras med i administrativ ordning meddelade föreskrifter och rekommen­

dationer beträffande tekniska normer, immissionsgränser etc.

Industriförbundet och SAF anser att en betydande svårighet när det gäl­

ler att bedöma immissions,sakkunnigas förslag ligger däri, att de krav och

andra regler som anges i författningstexterna fått en mycket allmän ut­

formning. Beaktar man att reglerna måste kunna tillämpas inom alla om­

råden och dessutom vara utformade så att de kan anpassas efter utveck­

lingen, torde dook någon mera preciserad lagteknisk utformning knappast

kunna komma i fråga. Samtidigt blir det utomordentlig viktigt hur reg­

lerna i praktiken kommer att tillämpas. När organisationerna i princip an­

slutit sig till det framlagda förslaget, har detta skett under förutsättning

att immissionssakkunnigas i betänkandet redovisade riktlinjer för den prak­

tiska tillämpningen, vilka i stort förefaller väl avvägda, kommer att tjäna

124

intressen i dagens samhälle måste tillmätas ett mycket betydande värde och

att utvecklingen med största sannolikhet kommer att medföra att detta vär­

de framstår som än mer omistligt. Beträffande s. k. allmännyttiga anlägg­

ningar påpekar nämnden, att graden av verklig allmännytta hos viss an­

läggning givetvis inte kan avgöras förrän en objektiv bedömning skett även

av dess betydelse från immissionssynpunkt.

Häradshövdingeföreningen framhåller att intresset av skydd mot iminis-

sioner nu blivit av sådan vikt att en jämförelsevis sträng tillämpning av

tillåtlighetsbestämmelserna i immissionslagen är påkallad. Härigenom ska­

pas också ökade möjligheter för tillsynsmyndigheterna att utan rättsliga in­

gripanden genom råd och anvisning på frivillig väg träffa lämpliga före-

hyggande anordningar. Vad gäller inverkan på industrins konkurrenskraft

torde det enligt föreningen finnas skäl anta att internationellt samarbete på

immissionsområdet skall komma till stånd och att i vart fall tämligen in­

gripande åtgärder kommer att genomföras i flertalet industriländer.

Kommerskollegium framhåller att den samhällsekonomiska avvägningen

kan utmynna i att immissionshindrande åtgärder får anstå eller göras mind­

re effektiva än som vore i och för sig påkallat. Både internationella förhål­

landen och inhemska konkurrensförhållanden kan påverka avvägningen

och på så sätt inverka på tillämpningen av lagstiftningen. Industriförbundet

understryker de sakkunnigas uttalanden att hänsjm måste tas till industrins

konkurrenskraft och särskilt den befintliga industrins problem. Jernkonio-

ret gör liknande uttalanden och anser att genomförandet av en i och för sig

motiverad åtgärd i vissa fall bör kunna uppskjutas till en ekonomiskt gynn­

sammare tidpunkt.

Ingeniörsvetenskapsakademien framhåller vikten av att man vid beslut

om åtgärder mot immissioner söker åstadkomma en avvägning mellan ska­

deverkningarnas konsekvenser å ena sidan och kostnaderna för vad som är

tekniskt möjligt att åstadkomma å andra sidan. I åtskilliga fall torde kost­

naderna för det tekniskt möjliga gå avsevärt utöver vad som kan anses

rimligt med hänsyn till immissionernas art och omfattning. Eventuella

gränsvärden eller riktvärden för emissioner och immissioner måste konti­

nuerligt anpassas efter dessa avvägningar.

Kooperativa förbundet påpekar att vårt nuvarande och kommande väl­

stånd givetvis är i högsta grad beroende av vårt näringslivs konkurrenskraft.

Att å ena sidan behålla och stärka denna och å andra sidan skapa och värna

om en ur folkhälso-, trivsel- och turistsynpunkter lämplig yttre miljö åt

medborgarna är uppenbarligen ett stort problem, vars lösning kräver både

beslutsamhet och varsamhet i handlaget. Att bestämmelserna enligt im-

missions-, miljötillsyns- och vattenlagarna blir betungande för industrin

med kraven på olika åtgärder i immissionsförebyggande syfte liksom de

skadestånd och lösningsplikter som förknippas med immissioner är uppen­

bart. Även om en del av de ingripanden som har till syfte att förebygga

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

126

Den härtill anslutna första hjälpregeln av innehåll att frågan om skyldig­

hetens omfattning skall bedömas med utgångspunkt från vad som är tek­

niskt möjligt vid användning av ifrågavarande slag har föranlett vissa utta­

landen.

Hovrätten för Skåne och Blekinge hävdar sålunda att uttrycket »vad som

är tekniskt möjligt» kan misstolkas. Det för närmast tanken till det själv­

klara att man inte kan begära något som är omöjligt. Enligt motiven (s. 213)

avses emellertid med uttrycket att man bör eftersträva en så god teknisk

lösning som möjligt. Lagtextens formulering bör anpassas till motivens in­

nehåll.

Sveriges kemiska industrikontor understryker att den yttersta gräns som

uppställs genom skrivningen »vad som är tekniskt möjligt» ej får tas till

intäkt för krav på den mest långtgående teknik som man i teorin kan till-

lämpa. Det är tvärtom nödvändigt att också här lägga skälighetsaspekter

på bedömningen och bygga på jämförelser med anläggningar av motsva­

rande ålder och storlek. Även i bedömningen av det tekniskt möjliga måste

alltså finnas ett ekonomiskt inslag, som i och för sig gärna kunde komma

till uttryck redan i lagtexten. Denna torde böra lyda »vad som är tekniskt/

ekonomiskt möjligt ... etc.» Om lagtexten kompletteras enligt det nyss an­

förda, framgår det klarare att den primära bedömningen måste inkludera

en del av de synpunkter som innefattas i följande stycken av paragrafen. De

motstående intressen som enligt dessa skall beaktas utgör i själva verket

tillsammans det stora samhällsekonomiska awägningsproblemet.

Lantbruks förbundet anser att lagtext och motiv uttrycker två helt skilda

saker. Motiven säger att åtgärder alltid skall vidtas och vara så tekniskt

goda som möjligt och lagtexten att åtgärder behöver vidtas endast om detta

är tekniskt möjligt. En verksamhet vars störningar inte kan tekniskt hind­

ras skulle enligt denna lagtext inte kunna förbjudas.

I anslutning till den andra hjälpregeln att hänsyn skall tas till beskaf­

fenheten av det område som kan påräknas bli utsatt för immission fäster

naturvårdsnämnden uppmärksamheten på att nationalparker, naturreservat

och områden som skyddats med hänsyn till kulturminnesmärken samt från

sociala och vetenskapliga synpunkter värdefulla områden givetvis utmärks

av speciell immissionskänslighet.

Frågan om prioritetens betydelse berörs i flera remissvar.

De sakkunnigas synpunkter biträds av bl. a. kommerskollegium och fler­

talet handelskamrar.

Kraftverksföreningen anser önskvärt att i lagtexten tydligare kommer till

uttryck att hänsyn skall tas till prioriteten. För en kraftanläggning är det

av betydelse att en ändrad användning av ett område invid anläggningen

inte kan framtvinga nya skyddsföreskrifter. Hänvisningen i motiven till möj­

ligheten att fastställa planbestämmelser för området kan i detta samman­

hang knappast vara tillräcklig. Man kan inte med säkerhet förutsätta att

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

128

av jordbruket blir skyldiga att a) bistå jordbruksföretagaren med de kost­

nader som kan erfordras för att mildra eller avlägsna immissionen, b) läm­

na en betryggande ersättning, om problemen är av den storleksordningen

att jordbruksföretaget måste upphöra eller till väsentlig del ändras. Akade­

mien anser lagförslaget ofullständigt, eftersom det inte har bestämmelser

om inlösenskyldighet utan endast stadgar en lösningsrätt till förmån för

den fastighet som lider skada genom immissionen. Akademien menar att

de sakkunniga inte tagit tillräcklig hänsyn till den grundprincip de själva

uttalat, nämligen att i ökad utsträckning ta hänsyn till »vem som var först

på platsen». Särskilt jordbruket torde på grund av utbyggnad av andra ty­

per av anläggningar i samhället i starkt ökad omfattning »komma i vägen»

för aktiviteter, där man kan hävda att immissionsolägenheter förorsakas av

jordbruket.

I fråga om den föreslagna regeln om underställning påpekar flera remiss­

instanser att för motsvarande fall enligt vattenlagen olika regler gäller för

olika typer av företag. I vattenföroreningsmål gäller sålunda enligt 8 kap.

32 § andra stycket vattenlagen att i sådana kvalificerade fall som avses i

lagrummet tillåtlighetsfrågan alltid måste underställas Kungl. Maj :t. I mål

om byggande i vatten däremot skall enligt 2 kap. 20 § 3 mom. vattenlagen

frågan underställas Kungl. Maj :ts prövning endast om domstolen själv

finner att tillstånd bör lämnas trots de kvalificerade olägenheterna.

Kammarkollegiet anser att — med det materiella innehåll paragrafen fått

— den senare lösningen bör väljas och att domstolen alltså skall ha möj­

lighet att avslå ansökningen.

Österbygdens vattendomstol anser det naturligt att underställningsinsti-

tutet får samma innebörd i immissionsfallen och vattenföroreningsfallen

men framhåller samtidigt att starka skäl talar för att bestämmelsen utfor­

mas i huvudsaklig överensstämmelse med regeln i 2 kap. 20 § 3 mom. vat­

tenlagen.

Vattenöverdomstolen anför att reglerna om underställning bör vara lik­

artade i immissionsfallen och i vattenföroreningsfallen. Emellertid är under-

ställningsregeln i 8 kap. 32 § andra stycket vattenlagen mindre lyckligt ut­

formad, främst därigenom att underställning, om olägenheter som nämns

i lagrummet är att befara, alltid skall ske även om det är uppenbart att

fabriken ej bör tillåtas. Så kan tänkas vara fallet då fråga är om mindre

fabrik utan betydelse för näringslivet eller orten men fabriken dock orsa­

kar vattenförorening i sådan utsträckning att allmänna intressen i avsevärd

mån förnärmas. I sådant fall bör vattendomstolen kunna förbjuda anlägg­

ningen.

I fråga om företag enligt 2 kap. vattenlagen skall å andra sidan underställ­

ning ske endast om vattendomstolen, trots att hinder mot företaget möter

enligt 2 kap. 3 § vattenlagen, ändå finner företaget böra tillåtas (2 kap. 20 §

3 mom. vattenlagen). För en dylik prövning är vattendomstolarna inte sär-

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

130

nerellt kan anses tolerabelt eller önskvärt. Dylika värden bör dock inte ges

den auktorisation som en direkt rubricering som riktvärden för lokala och

regionala myndigheters tillämpning innebär.

Chefen för flygvapnet anser det angeläget att de normer och riktvärden

som anges av flygbullerutredningen fastställs att ligga till grund vid flyg­

bullerärendenas rättsliga behandling.

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

5.4.3 Naturvårdsverkets förslag till ändring i vattenvårdslagstiftningen

Naturvårdsverket framhåller att man numera på grund av ökade ekono­

miska resurser och tekniska framsteg kan ställa ganska likartade krav på

villkoren för utsläpp av kloakvatten och industriellt avloppsvatten. Det är

därför motiverat att i den utsträckning så är möjligt ha gemensamma be­

stämmelser för utsläpp av förorening av olika slag. Av praktiska skäl föl­

jer naturvårdsverket emellertid i sin framställning den uppdelning i lag­

rum som nu finns i 8 kap. vattenlagen.

Beträffande kloakvatten är huvudbestämmelsen om åtgärder mot förore­

ning (8 kap. 23 § första stycket) visserligen ganska allmänt hållen. Den

täcker dock alltjämt mycket väl varje slag av reningsåtgärd som skäligen

kan fordras. Bestämmelsen innebär i det konkreta fallet att mycket långt

gående krav kan ställas på s. k. höggradig rening och även på närsaltreduk­

tion.

Förbudet mot att släppa ut kloakvatten som innehåller avloppsvatten från

vattenklosett eller härrör från tätbebyggelse och som ej undergått behand­

ling varigenom avsättningsbar förorening frånskilts (8 kap. 23 § tredje styc­

ket) innebar när det infördes 1956 en skärpning av villkoren för avlopps-

utsläpp. Även om numera kraven på rening av kloakvatten från tätbebyg­

gelse normalt måste gå avsevärt längre, är förbudsbestämmelsen enligt na­

turvårdsverkets mening alltjämt ett ändamålsenligt komplement till den

mer allmänt avfattade huvudregeln. Den täcker sålunda vad man rimligen

kan fordra när det gäller glesbebyggelse och utgör underlag för rättsliga åt­

gärder i fall av försummelse att vidta någon som helst åtgärd.

Av samhällsekonomiska skäl har man i stor utsträckning lämnat dispens

från bestämmelserna om åtgärder mot förorening genom kloakvatten. Så

är fallet i fråga om den bräddning som sker då kloakvatten och regnvatten

avleds i samma ledningssystem och detta inte har kapacitet att vid neder­

börd forsla hela vattenmängden till reningsverk eller då verket inte har för­

måga att ta emot vattnet. Detta är enligt naturvårdsverkets mening högst

otillfredsställande från vattenvårdssynpunkt. Det är högst inkonsekvent

att också i glesbygd enstaka hushåll med vattenklosett måste ha avslam-

ningsanordning, medan praktiskt taget alla större städer vid regnväder

132

djurstall, vassle och galvaniskt bad har i stor utsträckning varit verknings­

lösa på grund av bristande övervakningsmöjligheter. Särskilt gäller detta

pressaft och urin. Förbuden måste dock enligt naturvårdsverkets mening

vidmakthållas. De bör få formen av absoluta förbud med viss dispensmöj­

lighet.

I fråga om industriellt avloppsvatten har tillåtlighetsregeln i 8 kap. 32 §

första stycket vattenlagen fungerat väl som den hittills tillämpats i admi­

nistrativ praxis. Till ytterligare stöd för denna tillämpning är det dock

önskvärt att bestämmelsen formuleras om i den riktningen att industriell

förorening inte får släppas ut om inte alla åtgärder som är tekniskt möj­

liga och ekonomiskt skäliga vidtagits i största möjliga utsträckning. Denna

formulering skulle innebära ett uttryckligt förbud mot att man släpper ut

föroreningsämne som kanske inte medför alltför besvärande olägenhet efter

nuvarande bedömningsgrunder men som kan hållas inne till rimlig kostnad.

Naturvårdsverket föreslår också en vidgning av bestämmelsen i 8 kap.

37 § vattenlagen. Det är uppenbart att fridlysning enligt denna bestämmelse

kan behövas i vissa fall för att tillgodose också andra vitala intressen än dem

som bestämmelsen nu anger. Som exempel nämns vattentäktsintresset och

friluftslivet. Naturvårdsverket anser att bestämmelsen bör omfatta alla slags

avloppsvatten.

I överensstämmelse med sin grunduppfattning att vattenvårdslagstift-

ningen bör omfatta också andra åtgärder och ingrepp i naturen än avlopps-

företag, behandlar naturvårdsverket vissa företag i vatten som nu helt eller

delvis faller utanför vattenvårdslagstiftningen, nämligen muddring, tipp­

ning, sandsugning och vattenreglering.

I fråga om muddring och tippning är möjligheten att disponera mudder-

och tippningsmaterial på ett sätt som är ändamålsenligt från vattenvards-

synpunkt mycket begränsad på grund av vattenlagens utformning. Enligt

nuvarande bestämmelser finns sådan möjlighet bara om fiskerinäring av

större betydenhet lider väsentligt förfång. Naturvårdsverket anser det ange­

läget att lagstiftningen ändras så att den tillgodoser också allmänna vatten-

vårdssynpunkter.

De skador som vållas genom sandsugning är främst grumling och för­

störing av bottnen. Därav följer skador för fisket. Sandsugning vid stränder

förstör också badplatser och ökar erosionsriskerna. Det är angeläget att

lagstiftningen på detta område samordnas och skärps. Naturvårdsverket bör

vara central övervakningsmyndighet på området.

Beträffande vattenregleringsföretag anför naturvårdsverket att lagstift­

ningen är föråldrad och otidsenlig, inte minst från vattenvardssynpunkt.

Särskilt äldre regleringsbeslut med tillstånd att stänga av vattenföringen

vissa tider av dygnet och/eller veckan utgör svåra hinder för en rationell

vattenhushållning. Naturvårdsverket anser att väsentligt ökad möjlighet att

ändra sådana beslut är synnerligen angelägen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969