Prop. 1944:268

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

1

Nr 268.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till

civilförsvarslaq, m. m.; alven Stockholms slott den 12 maj 1944.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) civilförsvarslag; 2) lag örn skyldighet i vissa fall för civilförsvarspliktig att tjänstgöra utom civilförsvaret;

3) lag örn ändring i strafflagen för krigsmakten;

4) lag angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 298) örn viss pant­ rätt i spannmål;

5) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1942 (nr 505) örn viss pant­ rätt i spånadslin och hampa;

6) lag angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 22 juni 1939 (nr 310) örn sjukhusvård vid krig eller krigsfara;

7) lag angående ändrad lydelse av 18 § lagen den 30 december 1939 (nr 934) örn tjänsteplikt; samt

8) lag angående ändring i lagen den 12 juni 1942 (nr 335) örn särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar;

dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

't9) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 26 mars 1943 (nr 121) örn vapenfria värnpliktiga; samt

10) förordning angående ändring i förordningen den 13 april 1940 (nr 215) örn utrymningslijälp;

dels ock anhålla örn riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till 11) kungörelse örn ändring i byggnadsstadgan den 20 november 1931 (nr 364).

GUSTAF.

Axel Hubbestad

Bihang lill riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 268.

691 41

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

Förslag

till

Civilförsvarslag.

Härigenom förordnas som följer.

1 kap.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Civilförsvaret kar till uppgift att i de hänseenden Konungen bestämmer

utöva sådan verksamhet för rikets försvar som icke åvilar krigsmakten, så

ock annan i samband därmed stående verksamhet.

För olika slag av civilförsvarets verksamhet skola finnas särskilda tjänste-

grenar.

2 §•

Befinner sig riket i krig eller krigsfara, äger Konungen förordna, att inom

riket eller del därav civilförsvaret skall intaga förstärkt beredskap (civil-

försvar sier edskap).

Närmare bestämmelser angående olika grader av civilförsvarsberedskap

(bereclsJcapsgrader) meddelas av Konungen.

2 kap.

Grunddragen av civilförsvaret.

3§-

Den centrala ledningen av civilförsvaret utövas under Konungen av civil-

försvarsstyrelsen.

4 §•

Inom varje län handhar länsstyrelsen ledningen av civilförsvaret.

5 §•

Riket indelas i civilförsvarsområden. Varje landsfiskalsdistrikt och stad,

som ej ingår i landsfiskalsdistrikt, utgör ett civilförsvarsområde, där ej

Konungen för visst fall annorlunda förordnar. Ingå i civilförsvarsområde

delar av skilda län, bestämmer Konungen till vilket län området i civil­

försvar shänseende skall anses höra.

6

§.

Inom civilförsvarsområde utövas den omedelbara ledningen av civilför­

svaret av en civilforsvarschefFör civilförsvarschefen skall finnas en eller

flera ställföreträdare.

Civilförsvarschef och ställföreträdare utses av länsstyrelsen.

3

Befattningshavare viel polis- och brandväsendet äro skyldiga mottaga uppdrag att vara civilförsvarschef eller ställföreträdare.

7 §•

Inom varje civilförsvarsområde skall finnas allmänt civilförsvar.

Särskilt civilförsvar skall, i den mån så är påkallat med hänsyn till be­ byggelsens täthet eller eljest, vara organiserat för särskilda byggnader och anläggningar. Det benämnes hemskydd, örn det är avsett för byggnad som väsentligen användes för bostadsändamål, och eljest verkskydd.

8

§-

Civilförsvaret må, till avvärjande av betydande skada och enligt grunder som Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, civilförsvarsstyrelsen bestämmer, under högsta civilförsvarsberedskap tagas i anspråk för uppgifter, som ej röra det egna civilförsvarsområdet eller den egna byggnaden eller anläggningen.

9§-

Där det för nödig samordning av civilförsvaret och krigsmakten prövas oundgängligt, må Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, över­ befälhavaren förordna, att under högsta civilförsvarsberedskap militär myn­ dighet må för särskilda fall meddela civilförsvarsmyndighet föreskrift örn fullgörandet av civilförsvaret åvilande uppgifter.

10

§.

De grundläggande bestämmelserna rörande civilförsvarets omfattning och beskaffenhet inom varje civilförsvarsområde skola upptagas i en organisa­ tionsplan.

Organisationsplan så ock ändring däri fastställes av länsstyrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

3 kap.

Civilförsvarsplikt.

11 §•

I riket boende svensk medborgare är från och med det kalenderår, var­ under han fyller femton år, till och med det kalenderår, varunder han fyller sextiofem år, skyldig att fullgöra sådan tjänstgöring i civilförsvaret som hans kroppskrafter oell hälsotillstånd medgiva (civilförsvarsplikt).

Konungen äger i den utsträckning som befinnes lämplig förordna, att vad sålunda stadgas skall äga motsvarande tillämpning å utlänning här i riket.

12

§.

Civilförsvarsplikt skall fullgöras i den omfattning som är nödig med hänsyn till pågående eller befarad fientlig verksamhet samt till behovet av utbildning och övning i civilförsvarstjänst. Är civilförsvarsberedskap

4

icke anbefalld inom någon del av riket, må civilförsvarspliktig icke utan

eget åtagande kunna tagas i anspråk för annat ändamål än utbildning och

övning, ej heller under längre tid för varje kalenderår än sextio timmar.

Den som enligt 17 § inskrivits för tjänstgöring i viss befälsbefattning

skall utan hinder av vad i första stycket sägs vara skyldig att medverka

vid förberedelsearbetet inom civilförsvaret i den omfattning som prövas nödig.

Konungen äger meddela närmare bestämmelser angående civilförsvars-

pliktens omfattning vid olika tider och för olika grupper av civilförsvars-

pliktiga, så ock örn de befälsbefattningar med vilka följer skyldighet att

medverka vid förberedelsearbetet.

13 §.

Ej må utan tillstånd av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande,

av överbefälhavaren tjänstgöring i civilförsvaret åläggas någon å sådan tid,

att han därigenom hindras fullgöra honom på grund av värnplikt eller eljest

åvilande skyldighet att tjänstgöra vid krigsmakten.

14 §.

Örn befrielse från fullgörande av civilförsvarsplikt meddelar Konungen

bestämmelser.

15 §.

Civilförsvarspliktig är skyldig att på anmaning av civilförsvarscliefen inom

tid denne föreskriver lämna erforderliga upplysningar rörande personliga

förhållanden av betydelse för frågan örn den civilförsvarspliktiges tjänstgö­

ring i civilförsvaret.

16 §.

Den som kallas till tjänstgöring i civilförsvaret är skyldig att efterkomma

kallelsen, dock att, där han vid mottagandet vistas utom civilförsvarsområdet

och icke utan avsevärd olägenhet kan inställa sig å utsatt tid, han i stället

skall anmäla förhindret.

I avseende å tjänstgöringen skall han ställa sig till efterrättelse de före­

skrifter som meddelas honom av vederbörande befäl.

17 §.

Personal som är avsedd att under civilförsvarsberedskap fullgöra viss

tjänst i civilförsvaret må på förhand uttagas därtill genom inskrivning i den

ordning Konungen bestämmer.

Inskrivning må kunna avse, förutom civilförsvarspliktig, jämväl annan

som förklarat sig därtill villig och är för tjänsten lämpad, minderårig

likväl icke utan målsmans samtycke.

Har annan än civilförsvarspliktig inskrivits, skall å honom i tillämpliga

delar gälla vad förut i detta kapitel stadgas beträffande civilförsvarspliktig.

18 §.

Civilförsvarspliktig åligger att, då fråga uppkommer örn hans inskrivning

i civilförsvaret, efter kallelse personligen inställa sig å utsatt tid och plats

inom det civilförsvarsområde där han vistas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Kungl. Majlis proposition nr 268.

5

19 §.

Under högsta civilförsvarsberedskap må ej den, som är inskriven i civil­ försvaret, utan medgivande av civilförsvarschefen eller den lian bestämmer lämna civilförsvarsområdet.

Vad sålunda stadgas skall icke utgöra hinder för den som har sin arbets­ plats eller stadigvarande bostad utom civilförsvarsområdet att, då hans tjänst­ göring i civilförsvaret det tillåter, begiva sig till arbetsplatsen eller bostaden.

20 §.

Där hos kommun eller municipalsamhälle anställd personal blivit in­ skriven i det allmänna civilförsvaret för fullgörande av uppgift av samma eller liknande slag som i den kommunala anställningen, skall personalens tjänstgöring i det allmänna civilförsvaret, örn den sker under civilförsvars­ beredskap, anses fullgjord i nämnda anställning.

21

§.

Varder någon genom fullgörande av civilförsvarsplikt hindrad att utföra åtaget arbete, må det icke åberopas mot honom såsom grund för skadestånd eller eljest.

Angående förbud för arbetsgivare att av skäl som i första stycket sägs skilja någon från anställning ävensom angående rätt för arbetstagare att ej av dylik anledning behöva vidkännas minskning i de med anställningen för­ enade förmånerna i vidare mån än som följer av uppehållet i arbetet är särskilt stadgat.

4 kap.

Anordnande av skyddsrum.

22

§. .

Inom stad och köping samt inom annat tättbebyggt område, som icke är av endast ringa omfattning och betydelse, skola i mån av behov finnas skyddsrum, i vilka vid fientlig verksamhet skydd kan beredas åt personal som har att leda eller fullgöra tjänst i allmänna civilförsvaret, åt dem som omhändertagas vid hjälpplats, härbärge och annan av allmänna civil­ försvaret anordnad anstalt, eller åt vägfarande och andra som uppehålla sig på allmän plats (allmänt skyddsrum).

Jämväl annorstädes skall, diir särskilda förhållanden det påkalla, allmänt skyddsrum finnas.

Den omfattning, vari allmänna skyddsrum skola finnas, bestämmes i organisationsplanen.

23 §.

Allmänt skyddsrum skall vara så beskaffat, att det åtminstone skyddar mot splitter från bomber och mot andra vid explosion kringkastade föremål

6

ävensom mot rök- oell stridsgaser samt jämväl i övrigt erbjuder skäligt skydd

mot andra verkningar av bomber än omedelbar träffverkan. Särskilt skall

iakttagas, att allmänt skyddsrum, som är beläget inom eller i omedelbar

närhet av byggnad, skall hava sådan hållfasthet, att det motstår den be­

lastning som kan uppkomma, örn byggnaden sammanstörtar. De byggnads-

tekniska anordningarna i allmänt skyddsrum skola vara av stadigvarande

natur. Allmänt skyddsrum skall vara försett med reservutgång.

24 §.

1 mom. Inom område eller å plats, där enligt organisationsplanen sär­

skilt civilförsvar skall vara organiserat, skola följande anläggningar och

byggnader förses med skyddsrum (enskilt skyddsrum):

1. hamn, järnvägsstation och därmed jämförlig anläggning som är av vikt

för allmänna samfärdseln;

2. industriell anläggning vid vilken i regel minst tjugufem personer sam­

tidigt äro sysselsatta;

3. anläggning som inrymmer undervisnings- eller vårdanstalt, hotell eller

pensionat och är avsedd att hysa minst tjugufem personer;

4. byggnad med mer än två våningar som till väsentlig del är avsedd

till bostad eller till kontors- eller affärslokal; samt

5. annan anläggning eller byggnad inom vilken människor bo eller eljest

vanligen vistas, såframt länsstyrelsen finner skyddsrum erforderligt med

hänsyn till anläggningens eller byggnadens beskaffenhet och läge.

Vind anses i denna lag såsom våning, örn mer än hälften därav är

inredd till bostads- eller arbetsrum.

2 mom. För två eller flera närbelägna anläggningar eller byggnader skall

gemensamt skyddsrum vara anordnat, där anläggningarna eller byggnaderna

ej lämpligen kunna var för sig förses med skyddsrum.

25 §.

Enskilt skyddsrum, avsett för bostadshus, skall kunna hysa minst så

många personer som beräknas under fredstid i allmänhet vara bosatta inom

byggnaden.

I fråga örn annan anläggning eller byggnad än bostadshus skall enskilt

skyddsrum beräknas för minst så många personer som kunna antagas under

krig i allmänhet samtidigt besöka eller vara sysselsatta eller bosatta eller

eljest vistas inom anläggningen eller byggnaden eller den del därav, för

vilken skyddsrummet är avsett. Vid tillämpning av vad sålunda stadgas är

dock ej erforderligt att i fråga örn skyddsrum för hamn, järnvägsstation

eller därmed jämförlig anläggning taga i beräkning trafikanter, vilka kunna

antagas erhålla skydd i allmänt skyddsrum som finnes i närheten, ej heller

att i fråga örn skyddsrum för byggnad, där teater, biograf, restaurang eller

annan samlingslokal finnes, taga hänsyn till besökande i lokalen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 268.

7

26 §.

Enskilt skyddsrum skall vara så beskaffat som i 23 § sägs samt i övrigt utföras på det sätt som med hänsyn till anläggningens eller byggnadens beskaffenhet och läge är mest ändamålsenligt.

Enskilt skyddsrum, avsett för högst tio personer, må dock anordnas utan att det erbjuder skydd mot rök- och stridsgaser, såvida icke länsstyrelsen i särskilt fall med hänsyn till belägenheten av anläggning eller byggnad, för vilken skyddsrummet är avsett, annorlunda förordnar.

27 §.

Enskilt skyddsrum skall vara anordnat på sådan plats inom eller i när­ heten av anläggning eller byggnad, för vilken det är avsett, att det utan tidsutdräkt kan uppnås av dem som vistas i anläggningen eller byggnaden.

28 §.

Därest anordnande av skyddsrum jämlikt bestämmelserna i 22—27 §§ prövas medföra oskälig kostnad, äger länsstyrelsen medgiva undantag från bestämmelserna. Dylikt undantag må ock eljest av länsstyrelsen medgivas, i den mån det kan ske utan eftergivande av skäliga anspråk på skydd mot skada av fientlig verksamhet.

29 §.

Då synnerliga skäl därtill äro, äger Konungen för särskilda fall förordna, att skyddsrum skall fylla större krav på skyddsförmåga och utrymme än vad som följer av bestämmelserna i detta kapitel.

Örn rätt i vissa fall till ersättning av statsmedel stadgas i 70 §.

30 §.

Ej må i vidare mån än civilförsvarsstyrelsen medgiver skyddsrum nyttjas eller de tekniska anordningarna däri ändras på sätt som inkräktar å ut­

rymmet eller gör skj'ddsrummet mindre tjänligt för sitt ändamål.

31 §.

Finnes skyddsrum lämpligen böra anordnas å allmän plats eller annat område, som enligt gällande byggnadsbestämmelser ej får bebyggas eller är avsett för särskilt ändamål, må länsstyrelsen medgiva undantag från bygg- nadsbestämmelserna.

32 §.

Där på grund av föreskrift i denna lag skyddsrum anordnats i källare till byggnad eller byggnader, som utgöra eller tillhöra sluten kvartersbe- byggelse eller ock annan sammanhängande bebyggelse av minst fyrtio meters längd, samt i bebyggelsen finnes byggnad med mer än två våningar, må civil- försvarschefen, därest föreskrivna reservutgångar prövas icke säkerställa de för­

8

bindelser utåt, som äro nödiga i händelse av byggnadsras, förordna, att

öppning skall upptagas i källarmur mellan olika delar av bebyggelsen (Jcällar-

mursgenombrott).

33 §•

I ort, för vilken byggnadsnämnd finnes, ankommer det på denna att vid

prövning av ansökan örn byggnadslov tillse, att byggnadsföretaget överens­

stämmer med bestämmelserna i detta kapitel och med stöd därav med­

delade föreskrifter. I fråga örn anläggning eller byggnad, som avses i 24 §

1 mom. 1—3, skall av byggnadsnämnd meddelat lov till nybyggnad av

nämnden underställas länsstyrelsens prövning i de hänseenden nyss sagts.

Vill någon å ort, där byggnadsnämnd ej finnes, utföra nybyggnad be­

träffande vilken gäller skyldighet att anordna skyddsrum, åligger det honom

att i förväg inhämta länsstyrelsens godkännande av byggnadsföretaget i

omförmälda hänseenden, dock ej i fråga örn allmän byggnad vartill rit­

ningar prövas av statlig myndighet.

Vad i denna paragraf sägs örn nybyggnad skall ock gälla örn sådan

förändring av befintlig byggnad som efter ty därom av Konungen stadgats

är att hänföra till nybyggnad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

5 kap.

JSärskilda civilförsvarsätgärcler vid krig eller krigsfara.

Utrymning och inkvartering.

34 §.

Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, äger Konungen eller den

myndighet Konungen bestämmer uppmana eller ålägga invånare inom om­

råde, som blivit eller kan antagas bliva utsatt för fientlig verksamhet eller

inom vilket eljest militära åtgärder av synnerlig betydelse vidtagas eller

kunna förväntas, att lämna sin bostad och taga uppehåll utom angivet om­

råde under den tid, för vilken uppmaningen eller åläggandet gäller (utrym­

ning). Ej må uppmaning eller åläggande som nu sagts meddelas i vidare

mån än det prövas erforderligt för befolkningens skyddande mot följderna

av fientlig verksamhet eller eljest hänsynen till rikets försvar det kräver.

35 §.

I den mån det prövas nödigt för vinnande av det med utrymning av­

sedda syftet, äger Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer

meddela föreskrifter rörande uppehållsplats för dem som på grund av be­

slutet örn utrymning lämna sin bostad.

36 §.

Inom civilförsvarsområde skola vidtagas åtgärder för inkvartering och ut

spisning av samt annat bistånd åt dem, som blivit i behov härav i an­

ledning av krigsskada eller utrymning eller andra med krig eller krigsfara

sammanhängande förhållanden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

9

Bortflyttningsförbud och bortfly tt ning stills tand.

37 §.

Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer äger vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, meddela förbud för dem som uppehålla sig inom visst område att lämna detsamma (bortflyttningsförbud).

Myndighet, som beträffande visst område beslutat örn utrymning, äger utan särskilt bemyndigande meddela dem inom området, vilka icke omfattas av utrymningsbeslutet, förbud som i första stycket sägs.

38 §.

Bortflyttningsförbud må meddelas allenast,

a) då det kan befaras, att militära åtgärder av synnerlig betydelse, vilka vidtagas eller kunna förväntas inom området, eljest skulle bliva väsentligt försvårade;

b) då tillgängliga transportmedel äro nödvändiga för transporter som böra äga företräde framför bortflyttningen;

c) då bortflyttning är förenad med uppenbar livsfara; eller

d) då behovet i orten av arbetskraft för civilförsvarets verksamhet eljest icke skulle bliva tillgodosett.

39 §.

Enskilt näringsföretag må, sedan högsta civilförsvarsberedskap anbefallts, icke förflytta sin verksamhet till annan ort utan tillstånd av civilförsvars- styrelsen eller, enligt dennas bemyndigande, av länsstyrelsen eller civilför- svarschefen [bortflyttningstillstånd).

Bortflyttningstillstånd må icke vägras, med mindre hinder mot bortflytt­ ningen möter med hänsyn till försvaret eller folkförsörjningen eller eljest till det allmänna.

Undanförsél och förstöring.

40 §.

I ändamål att förhindra, att varuförråd, maskiner, boskap, fordon, fartyg och annan egendom av betydelse för försvaret eller folkförsörjningen eller eljest för det allmänna genom fiendens åtgöranden förstöras eller annorledes gå förlorade, äger Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, föreskriva, antingen att egen­ domen skall bortföras till civilförsvarsområde med mindre utsatt läge [bort­

förande] eller ock att egendomen skall inom civilförsvarsområde flyttas till

annan förvaringsplats eller fördelas å flera sådana [utspridning). Bortförande och utspridning benämnas gemensamt undanförsél.

Beslut örn undanförsél må ock avse vad som tillverkas eller eljest fram- vinnes efter beslutets meddelande.

Till undanförsél hänföres i denna lag jämväl förflyttning från ort till annan av viss industriell eller annan verksamhet av betydelse som förut sagts.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

41 §.

Bortförd egendom må ej flyttas från det civilförsvarsområde, dit egendomen

enligt beslutet örn bortförande förts, utan tillstånd av Konungen eller av den

myndighet Konungen bestämmer eller på andra villkor än dem som angivas

i tillståndet.

42 §.

För ändamål som i 40 § sägs äger Konungen eller den myndighet Ko­

nungen bestämmer vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, föreskriva,

att egendom av beskaffenhet som avses i nämnda lagrum ej må föras till

visst område av riket eller ock må föras till visst område allenast efter till­

stånd och på villkor som angivas i tillståndet.

43 §.

Föreligger trängande fara för att egendom av beskaffenhet, att fiendens

innehav därav skulle väsentligen underlätta hans krigsansträngningar, skall

falla i fiendens hand och tillåter ej tiden att egendomen undanföres eller

möter hinder häremot till följd av egendomens beskaffenhet eller på grund

av brist på transportmedel eller andra därmed jämförliga förhållanden, äger

Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer föreskriva, att egen­

domen skall förstöras eller eljest försättas ur brukbart skick [förstöring).

Allmänna 'påbud.

44 §.

Örn alarmering och mörkläggning, så ock örn trafiken samt den allmänna

ordningen och säkerheten under civilförsvarsberedskap äger Konungen med­

dela särskilda bestämmelser.

Länsstyrelsen äger förordna, att sålunda utfärdade bestämmelser skola

äga tillämpning jämväl under civilförsvarsövning, och därvid tillika meddela

föreskrifter, i vad mån allmänheten samt industrier och andra företag skola

medverka vid övningen; dock skall, där denna är avsedd att pågå längre tid

än en vecka, Konungens medgivande härtill inhämtas.

Under högsta civilförsvarsberedskap äger länsstyrelsen förordna örn förbud

mot användande av samlingslokal, såvitt för besökande i lokalen beräknat

skyddsrum icke finnes att tillgå.

6 kap.

Kommunerna och civilförsvaret.

45 §.

1 mom. Det åligger kommun att, i enlighet med gällande organisations­

plan, ekonomiskt och materiellt svara för upprätthållande av det allmänna

civilförsvaret, däri inbegripet anordnande av allmänna skyddsrum och källar-

mursgenombrott för sådana.

11

Där två eller flera kommuner helt eller delvis ingå i samma civilförsvarsom­

råde, skola kommunerna gemensamt svara för civilförsvarets upprätthållande,

i vad det enligt planen hänför sig till civilförsvarsområdet i dess helhet, och

i övrigt var för sig. De gemensamma kostnaderna skola förskjutas av den

kommun, inom vilken civilförsvarschefen enligt planen under högsta civilför-

svarsberedskap skall hava sin uppehållsort.

1 den mån de gemensamma kostnaderna icke enligt 47 § täckas av stats­

medel, skola de årligen fördelas mellan kommunerna i förhållande till det antal

skattekronor och skatteören, som inom varje kommun eller del av kommun

påförts de skattskyldiga vid nästföregående års taxering till allmän kommunal­

skatt. Finnas särskilda skäl för annan fördelningsgrund, såsom att vidtagen

åtgärd kan antagas bliva till särskilt gagn för viss kommun, äger läns­

styrelsen efter framställning därom förordna. Sådan framställning skall göras

sist inom tre månader efter det kommun anmodats erlägga sin kostnadsandel

eller, där framställningen göres av kommun som förskjutit kostnaden, efter

utgången av det kalenderår, under vilket kostnaden förskjutits.

2 mom. I fråga örn det särskilda civilförsvaret inom kommunen har denna

att, i den mån skyldighet härutinnan icke åvilar ägare eller innehavare av

anläggning eller byggnad, sörja för att personalen i erforderlig omfattning

utbildas och övas, så ock att anordna källarmursgenombrott för enskilda

skyddsrum.

3 mom. Kommun har att i avseende å civilförsvarsområde, till vilket kom­

munen helt eller delvis hör, genom sina myndigheter lämna civilförsvarschefen

biträde i sådana frågor rörande civilförsvaret som hava samband med de sär­

skilda myndigheternas verksamhetsområden.

46 §.

1 mom. I varje kommun skola de kommunen med avseende å civilförsvaret

åvilande uppgifterna handhavas av en civilförsvarsnämnd. Denna har där­

jämte att ombesörja de övriga uppgifter, som enligt lag eller författning skola

ankomma på sådan nämnd.

Kommun skall tillsätta särskild civilförsvarsnämnd; dock må kommun,

som har ett invånarantal understigande 5 000 eller erhållit länsstyrelsens till­

stånd därtill, kunna uppdraga i stad åt drätselkammaren och på landet åt

kommunalnämnden att vara civilförsvarsnämnd. Har kommunalförbund bil­

dats för handhavande av civilförsvaret, må förbundsdirektionen utgöra civil­

försvarsnämnd för de i förbundet ingående kommunerna.

2 mom. Särskild civilförsvarsnämnd utses av dem, som i allmänhet utöva

kommunens beslutanderätt, samt består av tre eller fem ledamöter, av vilka

minst en skall vara kvinna.

Uppdraget att vara ledamot av särskild civilförsvarsnämnd gäller för fyra

år. Avgår ledamot under den för honom bestämda tjänstgöringstiden, an-

ställes fyllnadsval; och skall den sålunda valde tjänstgöra under den tid som

för den avgångne återstått.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

12

För varje ledamot skall, med iakttagande av vad i första och andra styckena

stadgas, utses en ersättare.

Ledamot eller ersättare i särskild civilförsvarsnämnd kan ej vara

a) den som icke uppnått tjugufem års ålder;

b) den som icke råder över sig och sitt gods.

Ledamot eller ersättare i särskild civilförsvarsnämnd må kunna avsäga sig

uppdraget,

a) om han icke är boende inom kommunen;

b) örn han är ämbets- eller tjänsteman och av sin befattning hindras att

fullgöra uppdraget;

c) örn han efter fyra års tjänstgöring såsom ledamot i nämnden är i tur att

därifrån avgå;

d) örn han uppnått sextio års ålder eller eljest uppgiver hinder, som av

den väljande myndigheten godkännes.

3 mom. Särskild civilförsvarsnämnd utser inom sig ordförande och vice

ordförande för ett år i sänder. Äro både ordföranden och vice ordföranden

hindrade att bevista sammanträde, utses ordförande för tillfället.

Nämnden sammanträder så ofta göromålens omfattning och beskaffenhet

därtill föranleda.

Består nämnden av fem ledamöter, må ärende ej av nämnden företagas till

avgörande, där ej minst tre ledamöter eller ersättare äro tillstädes samt, för

det fall att de närvarande äro allenast tre, dessa tillika äro örn beslutet ense.

Består nämnden av tre ledamöter, må ärende icke företagas till avgörande,

med mindre samtliga ledamöter eller ersättare äro tillstädes. Vid val inom

nämnden så ock vid tillsättande av tjänstebefattning sker omröstning med

slutna sedlar, där så begäres, och skilje lotten mellan dem som erhållit lika

antal röster. I övrigt verkställes omröstning öppet, därvid den mening blir

gällande, varom de flesta röstande förena sig. Äro vid öppen omröstning

rösterna på vardera sidan lika många, gäller den mening som biträdes av

ordföranden.

Vid nämndens sammanträde skall föras protokoll, vars riktighet granskas

genast eller sist vid nästa sammanträde. Nämnden äger uppdraga åt en eller

flera av sina ledamöter att verkställa denna granskning.

4 mom. Vid civilförsvarsnämnds sammanträde äger civilförsvarschefen, även

om han ej är ledamot, att närvara och deltaga i överläggningarna men ej i

besluten ävensom att, där han så önskar, få sin mening antecknad till proto­

kollet.

Länsstyrelsen äger kalla civilförsvarsnämnd att sammanträda med länssty­

relsen eller dess representant. Civilförsvarschefen äger ock påkalla samman­

träde av nämnden för behandling av uppgiven fråga.

47 §.

1 mom. För kostnad, som kommun fått vidkännas på grund av 45 § 1 och

2 morn., äger kommunen erhålla statsbidrag med två tredjedelar av kostna­

dens belopp, därest icke nedan i detta kapitel annorlunda stadgas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

13

2 mom. Statsbidrag utgår icke för kostnad, som avser

a) avlöning och annan ersättning för tjänstgöring, som enligt 20 § skall anses fullgjord i den kommunala anställningen;

b) anskaffande av materiel, utrustning och annan egendom, som kommunen ställt till förfogande, i den mån densamma anskaffats eller kan förväntas komma att huvudsakligen användas för annat ändamål än för civilförsvaret;

c) administration av andra åtgärder inom civilförsvaret än sådana som avse inkvartering och därmed sammanhängande sociala uppgifter;

d) förvaring, underhåll och kontroll av materiel, utrustning och annan egendom;

e) rese- och traktamentsersättning, som under tid, då civilförsvarsberedskap icke råder, utgår till annan än civilförsvarschef eller ställföreträdare och ej avser deltagande i utbildningskurs, som för flera civilförsvarsområden an­ ordnas av civilförsvarsstyrelsen eller länsstyrelsen eller på dessa myndig­ heters föranstaltande;

f) lokaler för annan utbildning än sådan, som anordnas av civilförsvarssty­ relsen eller länsstyrelsen.

3 mom. Kommun äger erhålla statsbidrag med kostnadens hela belopp i vad avser

a) avlöning och annan ersättning, enligt vad därom är särskilt föreskrivet, till civilförsvarschef och ställföreträdare ävensom under civilförsvarsberedskap till annan civilförsvarspliktig personal än sådan vars tjänstgöring skall enligt 20 § anses fullgjord i den kommunala anställningen;

b) inkvartering och därmed sammanhängande uppgifter av social natur, i den mån kostnaderna icke äro av beskaffenhet som i 2 mom. under b), d), e) eller f) sägs, med rätt likväl för Konungen att, såframt åtgärderna avse allenast civilförsvarsområdets egna invånare, bestämma statsbidraget till endast två tredjedelar.

48 §.

Statsbidrag enligt 47 § fastställes för varje kalenderår av länsstyrelsen, där ej Konungen annorlunda förordnar. Statsbidraget må ej i något fall be­ räknas å högre belopp än det vartill kostnaden i varje särskilt fall skäligen kan skattas.

Ansökan örn statsbidrag för visst kalenderår skall göras före utgången av nästa kalenderår, med rätt likväl för Konungen att medgiva prövning av an­ sökan ändå att den göres senare.

Länsstyrelsen äger att till kommun utgiva förskott å statsbidrag i enlighet med de närmare föreskrifter Konungen meddelar.

49 §.

Där särskilda omständigheter det föranleda, äger Konungen medgiva, att kommun må erhålla statsbidrag för sina kostnader jämlikt 45 § jämväl i andra fall eller med högre belopp än förut stadgats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

14

50 §.

Har hos kommun anställd personal, tillhörande det allmänna civilförsvaret,

jämlikt 8 § tagits i anspråk för tjänstgöring utom det egna civilförsvarsom­

rådet, äger kommunen av statsmedel erhålla skälig gottgörelse för avlöning

och annan ersättning, som kommunen på grund av 20 § utgivit för tjänst­

göringen.

Här under högsta civilförsvarsberedskap till allmänt civilförsvar hörande

materiel eller annan egendom avsevärt skadats på grund av fientlig verksam­

het eller ock under användning utom det egna civilförsvarsområdet, äger den

kommun, som anskaffat materielen eller egendomen, att av statsmedel erhålla

skälig gottgörelse.

Gottgörelse enligt denna paragraf bestämmes av länsstyrelsen i det län,

där den ersättningsberättigade kommunen är belägen.

51 §.

Ingår municipalsamhälle eller del därav i civilförsvarsområde skola följande

särskilda bestämmelser gälla:

1. Yad i 45 § 3 mom. stadgas skall äga motsvarande tillämpning å municipal­

samhället.

2. Municipalsamhället är skyldigt att till förfogande för allmänna civilför­

svaret inom området ställa materiel, utrustning och annan egendom, som

är behövlig för civilförsvaret och tillhör eller innehaves av municipalsam­

hället.

tf.

3. Municipalsamhället äger enahanda rätt till gottgörelse av statsmedel

som beträffande kommun stadgas i 50 §.

7 kap.

Fastighetsägarna och civilförsvaret, ni. lii.

Hemshy dd oell verkskydd.

52 §.

Ägare av byggnad, för vilken hemskydd skall vara organiserat, är pliktig

att anskaffa, förvara och underhålla materiel och utrustning, som erfordras

för hemskyddets verksamhet.

53 §.

Ägare av anläggning eller byggnad, för vilken verkskydd skall vara organi­

serat, är pliktig

a) att verkställa erforderlig planläggning av verkskyddet;

b) att anskaffa, förvara och underhålla materiel, utrustning och andra

förnödenheter, som erfordras för verkskyddets verksamhet;

c) att i mån av behov inrätta, utrusta och underhålla ledningscentral och

andra uppehållsplatser för verkskyddspersonalen;

d) att enligt bestämmelser som Konungen utfärdar sörja för utbildning

av verkskyddspersonalen; samt

Kungl. Maj-.ts proposition nr 268.

15

e) att i övrigt vidtaga de särskilda anordningar och åtgärder, som äro erforderliga för verkskyddets verksamhet.

Den som driver verksamhet inom anläggning eller byggnad, för vilken veikskydd finnes, är pliktig att utgiva ersättning för tjänstgöring i verk­ skyddet till de i hans tjänst anställda. Ersättningen skall utgå enligt de grunder Konungen bestämmer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

54 §'

Är anläggning eller byggnad i sin helhet upplåten till någon med nytt­ janderätt, skall vad i 52 och 53 §§ stadgas örn ägare i stället gälla nyttjande- rättshavaren, där ej länsstyrelsen för visst fall annorlunda förordnar; dock att, där nyttjanderätten avser kortare tid än två år, det allenast skall åligga nyttjanderättshavaren att planlägga verkskyddet, sörja för utbildningen av dess personal samt vårda hemskyddets eller verkskyddets materiel.

55 §.

Länsstyrelsen äger, där överenskommelse ej kan träffas, förordna, att för två eller flera byggnader eller anläggningar gemensamt hemskydd eller verk­ skydd skall organiseras, samt bestämma de grunder, enligt vilka kostnaden skall fördelas.

56 §.

Har jämlikt 8 § verkskydd tagits i anspråk utom anläggning eller byggnad, för vilken det är avsett, skall skälig ersättning av statsmedel utgå dels för vad som utgivits till verkskyddspersonalen enligt 53 § andra stycket, dels för skada å materiel eller annan egendom, där skadan ej är ringa.

Anspråk på ersättning prövas i den ordning som är stadgad beträffande rekvisition för krigsmaktens behov.

57 §.

Bedrives inom anläggning eller byggnad industriell eller annan verksamhet av väsentlig betydelse för försvaret eller folkförsörjningen och påkallas av hänsyn till fara för fientlig verksamhet särskilda åtgärder till förhindrande av spioneri och sabotage eller eljest till säkerställande av driften och före­ byggande av skada, såsom anordnande av bevakning, inhägnad, maskinskydd eller reservförråd, äger länsstyrelsen ålägga den som driver verksamheten eller, örn särskilda skäl därtill äro, anläggningens eller byggnadens ägare att vidtaga sådana åtgärder.

I den mån driften är avsedd att fortgå även då platsen för verksamhetens bedrivande omedelbart hotas av fientligt anfall, skola för personalen vidtagas härav betingade särskilda skyddsanordningar.

Örn rätt i vissa fall till ersättning av statsmedel stadgas i 70 §.

58. §.

Ägare eller innehavare av byggnad eller anläggning, så ock den vilken i fråga örn tillsyn å byggnaden eller anläggningen företräder ägaren eller inne

16

havaren är pliktig att tillhandagå civilförsvarschefen eller annan, som verk­

ställer inskrivning i civilförsvaret, med införskaffande av upplysningar rörande

dem som bo eller hava sin verksamhet inom byggnaden eller anläggningen

samt att till dem förmedla ålägganden och andra meddelanden från civilför­

svarschefen.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning å arbetsgivare eller den

som företräder honom i avseende å de i arbetsgivarens tjänst anställda.

Skyddsrum och andra anordningar.

59 §.

Ägare av anläggning eller byggnad är pliktig att inrätta, utrusta och under­

hålla enskilt skyddsrum, som jämlikt 24 § skall finnas för anläggningen eller

byggnaden.

Innehar någon med nyttjanderätt fastighet eller byggnad eller del därav,

inom vilken ägaren avser att inrätta skyddsrum, äger nyttjanderättshavarén ej

motsätta sig åtgärden.

60 §.

Kan ej överenskommelse träffas örn anordnande av gemensamt skyddsrum

efter vad i 24 § 2 mom. sägs, ankommer det på länsstyrelsen att förordna örn

sådant skyddsrum och dess belägenhet, så ock att bestämma grunderna för

kostnadens fördelning.

Finnes ägare icke skäligen kunna inrätta erforderligt skyddsrum i

egen fastighet eller byggnad och kan behovet av skyddsrum icke lämpligen

tillgodoses genom anordnande av gemensamt skyddsrum, äger länsstyrelsen

medgiva ägaren rätt att inrätta skyddsrum i annan tillhörig fastighet eller

byggnad.

61 §.

För skada eller intrång, som genom inrättande av gemensamt skyddsrum

eller av skyddsrum i annan tillhörig fastighet eller byggnad åsamkas ägaren

till den fastighet eller byggnad i vilken skyddsrummet inrättas, må ägaren,

örn skadan eller intrånget icke är att anse såsom allenast ringa, erhålla skälig

ersättning. Motsvarande rätt till ersättning tillkommer jämväl nyttjanderätts-

havare.

Hos länsstyrelsen skall i förväg ställas pant eller borgen för ersättningens

gäldande; dock skall vad sålunda stadgas icke gälla kronan eller kommun.

62 §.

Ägare av anläggning eller byggnad är ytterligare pliktig

a) att vidtaga de särskilda anordningar som äro erforderliga för alarmering

under civilförsvarsberedskap av dem som vistas i eller vid anläggningen eller

byggnaden;

b) att vidtaga nödiga anordningar för anläggningens eller byggnadens

mörkläggning under civilförsvarsberedskap; samt

c) att, där det finnes vara av särskild betydelse att anläggningen eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

17

byggnaden maskeras, under civilförsvarsberedskap tåla eller vidtaga sådan härför erforderlig åtgärd, som av länsstyrelsen eller, efter länsstyrelsens be­ myndigande, av civilförsvarschefen anbefalles.

Är anläggningen eller byggnaden helt eller delvis upplåten till annan, skall i fråga örn skyldighet som under b) sägs ägaren vara ansvarig för an­ skaffande och tillpassande av mörkläggningsmateriel ävensom för anskaffande och uppsättande av anordningar för dess anbringande, medan innehavaren skall svara för materielens anbringande och övriga åtgärder för mörklägg­ ningen. Yad under c) stadgas skall jämväl gälla innehavare.

Örn rätt i vissa fall till ersättning av statsmedel för åtgärd under c) stadgas i 70 §.

63 §.

Har byggnad, som användes eller lämpligen kan användas för bostads­ ändamål, skadats genom fientlig verksamhet, är byggnadens ägare eller inne­ havare, där högsta civilförsvarsberedskap råder, pliktig att ställa sig till efter­ rättelse de föreskrifter i fråga örn byggnadens iordningställande, som med­ delas av länsstyrelsen eller civilförsvarschefen. Ej må dock på grund härav någon åläggas skyldighet att själv ombesörja åtgärd, örn härigenom oskälig kostnad eller väsentlig olägenhet skulle åsamkas honom.

Utrymning, undanfÖrset och förstöring.

64 §.

Har beträffande viss ort beslut örn utrymning meddelats, åligger det envar som omfattas av beslutet att ställa sig till efterrättelse de särskilda före­ skrifter som må hava utfärdats.

Hen som å nu nämnd ort driver barnhem, sjukhus, ålderdomshem eller annan vårdanstalt, är skyldig att utan ersättning ställa utrustning, som under utrymningen icke är behövlig för någon av anstalten i sagda ort utövad verksamhet, till förfogande för förläggning i vilken personer från anstalten skola inkvarteras.

65 §.

Där till följd av utrymning förläggning anordnats för dem, som äro elever vid eller intagna å undervisnings- eller vårdanstalt, skall vid förläggningen anställd personal med arbetsuppgifter, för vilkas fullgörande särskild personal redan före utrymningen var anställd vid anstalten, avlönas av den som före utrymningen svarade för avlöningen till sådan personal.

66 §.

Har beslut meddelats örn undanförsel av viss egendom, åligger det ägare eller innehavare av sådan egendom att, örn det i beslutet angivits eller av civilförsvarsmyndighet påfordras, själv ombesörja undanförseln och därvid ställa sig till efterrättelse de bestämmelser beträffande undanförseln, som må hava meddelats. Möter hinder att ombesörja undanförseln, skall anmälan härom ofördröjligen göras.

Ägaren eller innehavaren är skyldig att, örn myndighet ombesörjer undan­ förseln, lämna nödigt biträde.

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 268.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

692 44

2

18

På anfordran av civilförsvarsmyndighet är ägaren eller innehavaren skyldig

att medverka vid förberedande åtgärder för undanförseln.

67 §.

För transport av egendom, som dess ägare eller innehavare verkställt till

fullgörande av beslut örn undanförsel, så ock för biträde som lämnats myn­

dighet med undanförsel eller med förberedande åtgärder härför, utgår ersätt­

ning av statsmedel, i den mån ej omständigheterna annat föranleda. Har

kostnad eljest åsamkats ägaren eller innehavaren till följd av undanförsel

och står kostnaden i uppenbart missförhållande till den nytta åtgärden kan

medföra för honom, är han jämväl för sådan kostnad berättigad till ersätt­

ning av statsmedel efter vad som finnes skäligt.

Har egendom undanförts genom myndighets försorg och föreligga sådana

omständigheter att, därest ägaren verkställt transporten, han själv skolat svara

för kostnaden härför, är han pliktig att återgälda myndigheten samma kostnad.

Yad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning i fråga örn kostnad, som myn­

dighet haft för vård av undanförd egendom. Till säkerhet för fordran som

här avses äger myndigheten att av egendomen kvarhålla så mycket som svarar

mot fordringen.

Anspråk på ersättning prövas i den ordning som är stadgad beträffande

rekvisition för krigsmaktens behov.

68

§.

Yad i 66 § är stadgat i fråga örn undanförsel skall i tillämpliga delar gälla

beträffande förstöring av egendom, med iakttagande att vad som sägs örn

civilförsvarsmyndighet skall hava avseende jämväl å militär myndighet.

För biträde med vidtagande av förberedande åtgärder för egendoms för­

störing skall ersättning av statsmedel utgå efter vad i 67 § sägs.

Gemensamma bestämmelser.

69 §.

Där länsstyrelsen i fråga örn viss egendom finner annan åtgärd än förut i

detta kapitel sägs oundgänglig för tillgodoseende av ändamål, som civilför­

svaret har att ombesörja, äger länsstyrelsen ålägga egendomens ägare eller

innehavare att tåla eller vidtaga åtgärden.

Örn rätt i vissa fall till ersättning av statsmedel stadgas i 70 §.

70 §.

Har någon med stöd av 29 § ålagts att anordna enskilt skyddsrum av sär­

skild beskaffenhet eller med stöd av 57 §, 62 § första stycket under c) eller

69 § att vidtaga eller tåla åtgärd som i nämnda lagrum avses, är han för

kostnad eller skada som åsamkats honom berättigad till ersättning av stats­

medel efter vad skäligt finnes. Yid ersättningens bestämmande skall hänsyn

tagas till den nytta åtgärden kan medföra för honom. Är kostnaden eller ska­

dan ringa, utgår icke ersättning.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 268.

Anspråk på ersättning prövas i den ordning som är stadgad beträffande rekvisition för krigsmaktens behov.

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

19

71 §.

Om anläggning eller byggnad eller del därav innehaves med nyttjanderätt vid fullbordandet av sådan särskild anordning eller åtgärd, som jämlikt denna lag eller med stöd därav lämnad föreskrift åligger ägaren, är nyttjanderätts- havaren, såframt därefter minst två år återstå av tiden för nyttjanderätten och det finnes uppenbart obilligt, att ägaren skall vidkännas hela kostnaden, pliktig att på yrkande av ägaren utgiva skäligt bidrag härtill.

72 §.

Skall för byggnad som tillhör bostadsrättsförening hemskydd organiseras eller särskild anordning eller åtgärd vidtagas, som jämlikt denna lag byggna­ dens ägare har att ombesörja, äro bostadsrättshavarna, utan hinder av vad i föreningens stadgar bestämts, pliktiga att tillskjuta det belopp, som erfordras för bestridande av kostnaden. Å beslut örn tillskott för sådant ändamål skall vad i 60 § 1 lagen örn bostadsrättsföreningar är stadgat ej äga tillämpning.

73 §.

För utrönande av de åtgärder, som vidtagits eller böra vidtagas till skydd mot spioneri, sabotage eller skada i övrigt av fientlig verksamhet, så ock i vad mån anläggningen eller byggnaden lämpligen kan användas för civilför­ svaret äger civilförsvarsmyndighet besiktiga anläggningen eller byggnaden.

74 §.

Det åligger envar att vid förfrågan av vederbörlig myndighet lämna upp­ lysning, huruvida och till vilken myckenhet han innehar egendom som kan komma att erfordras för civilförsvaret eller bliva föremål för åtgärd enligt denna lag.

Yägrar någon att lämna begärd upplysning eller finnes skälig anledning misstänka, att han söker vilseleda myndighet rörande förhållanden varom upplysning begärts, må under civilförsvarsberedskap undersökning verkställas av kontor, lagerlokal eller annan lägenhet varöver han förfogar, så ock gransk­ ning ske av hans handelsböcker och affärshandlingar. I fråga örn befogenhet att besluta angående undersökning eller granskning som nu nämnts samt beträffande tid då undersökning må äga rum och förfarandet därvid skola bestämmelserna angående husrannsakan äga tillämpning.

75 §.

Såsom ägare av anläggning, byggnad eller annan egendom anses i denna lag jämväl den, som innehar egendomen med fri förfoganderätt eller fideikom­ missrätt eller därmed jämförlig rätt.

20

Kungl. May.ts proposition nr 268.

8 kap.

Förfoganderätt för civilförsvarets behov.

76 §.

I den mån det prövas nödigt för fullgörande av sådan uppgift i avse­

ende å civilförsvaret som åvilar kommun, äger vederbörande civilförsvars-

chef, därest behovet icke med tillräcklig skyndsamhet kan tillgodoses genom

frivillig överenskommelse, att för kommunens räkning, i enlighet med vad i

detta kapitel närmare stadgas, under civilförsvarsberedskap taga i anspråk

markområden, byggnader, utrymmen, livsmedel, transportmedel, utrustnings-

persedlar, materiel och annan egendom, som finnes inom civilförsvarsområdet

och innehaves av annan än staten.

Yad nu stadgats skall i fråga örn anordnande av allmänt skyddsrum samt

källarmursgenombrott i tillämpliga delar gälla jämväl under tid, då civilför­

svarsberedskap icke råder; dock att vad som sägs örn civilförsvarschef skall

hava avseende å länsstyrelsen.

77 §.

Då egendom tages i anspråk, skall såvitt möjligt hänsyn tagas till ägarens

eller innehavarens tillgång å egendom, varom fråga är, och behov därav för

sin näring. Vad som oundgängligen erfordras för någons näring må ej utan

tvingande skäl tagas i anspråk.

78 §.

1 mom. Har ägare eller innehavare av byggnad som tages i anspråk

stadigvarande bostad i byggnaden, skall på anfordran nödigt bostadsutrymme

där anvisas honom och hans familj.

2 mom. Tages byggnad eller del därav i anspråk för inkvartering av per­

soner vilka till följd av beslut örn utrymning lämna sin bostad och tillhör

byggnadens ägare eller innehavare eller medlem av hans familj befolknings­

grupp som omfattas av sådant beslut, äge han, örn han vill taga bostad i

byggnaden, få åt sig där anvisat nödigt bostadsutrymme.

Har den, som själv tillhör nu nämnd befolkningsgrupp eller i vars familj

finnes någon som tillhör sådan grupp med ägare eller innehavare av bygg­

nad som tagits i anspråk för angivna ändamål träffat avtal örn upplåtande av

nyttjanderätt till byggnaden eller del därav, äge nyttjanderättshavaren och

hans familj, i den mån vederbörande tillhör nyssnämnda befolkningsgrupp,

få åt sig anvisat nödigt bostadsutrymme i byggnaden.

Där genom anvisande av bostadsutrymme efter vad nu sagts allvarligt

hinder skulle uppkomma för byggnadens användande till förläggning i en­

lighet med förefintlig plan, skall bostadsutrymme i stället anvisas inom

annan byggnad i samma civilförsvarsområde.

79 §•

Markområden, byggnader och utrymmen, så ock transportmedel, vilka icke

stadigvarande erfordras för civilförsvarets behov, tagas i anspråk med nytt­

janderätt. Egendom, som kan antagas bliva förbrukad eller förstörd eller

21

komma att väsentligt minska i värde, tages i anspråk med äganderätt. Annan egendom tages i anspråk med nyttjanderätt, såvida icke civilförsvarschefen finner lämpligt eller ägaren påfordrar, att egendomen övertages med ägande­ rätt.

8° §.

Ägare eller innehavare av egendom, som tagits i anspråk med nyttjanderätt, är skyldig att, i den mån det påfordras, tåla eller vidtaga ändring eller för­ flyttning av inredning eller utrustning, som hör till egendomen, samt att i övrigt tåla de åtgärder beträffande egendomen, som civilförsvarschefen finner erforderliga.

81 §.

1 mom. Har egendom tagits i anspråk jämlikt 76 § eller åtgärd vidtagits jämlikt 80 §, är egendomens ägare eller innehavare berättigad till ersättning efter vad nedan sägs. Ersättning gäldas av den kommun, som har att i första hand svara för tillgodoseende av det behov för vilket egendomen tages i anspråk.

För egendom, som övertages med äganderätt, lämnas ersättning med belopp, som prövas skäligt med hänsyn till nödiga kostnader vid produktion eller återförsäljning, normal handelsvinst eller andra på prissättningen regelmässigt inverkande förhållanden. Övertages med äganderätt egendom, som på grund av tidigare tagande i anspråk innehaves med nyttjanderätt, skall vid ersätt­ ningens bestämmande skälig hänsyn tagas till den ersättning, som utgått för egendomens nyttjande.

Då egendom tages i anspråk med nyttjanderätt, lamnas ersättning efter ena­ handa grund för den för ägaren eller innehavaren förlorade avkastningen eller nyttan. Har egendomen i fall som nu sagts lidit skada eller avsevärd försäm­ ring, lämnas skälig ersättning härför.

Har åtgärd som i 80 § sägs vidtagits, må efter vad skäligt finnes ersätt­ ning lämnas för den kostnad ägaren eller innehavaren till följd därav fått vid­ kännas samt för skada eller avsevärd försämring, som åsamkats egendomen genom åtgärden.

2 mom. För transport till avlämningsplats av egendom som tagits i an­ språk, för transport till hemorten av egendom som efter nyttjande avhämtas, så ock för sådan inställelse å avlämningsplats som föranletts av egendomens tagande i anspråk utgår ersättning enligt de grunder Konungen bestämmer.

82 §.

Har genom frivillig överenskommelse nyttjanderätt till egendom för det allmänna civilförsvarets behov upplåtits till kommun och lider egendomen skada eller avsevärd försämring, vartill hänsyn ej tagits vid överenskommelsen, äger upplåtaren påkalla ersättningsfrågans prövning.

83 §.

Anspråk på ersättning prövas i den ordning, som är stadgad beträffande rekvisition för krigsmaktens behov, med iakttagande att efter taxa utgå­

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

22

ende ersättning till beloppet fastställes av civilförsvarschefen. Ändå att egen­

dom som tages i anspråk är avsedd att tillhandahållas endast vid särskilda

tillfällen, må ersättningen bestämmas en gång för alla, dock att inskränkning

härigenom icke sker i rätten till ersättning för skada som ej förutsetts.

84 §.

Har någon till säkerhet för fordran panträtt i egendom som tagits i anspråk

med äganderätt, äger han, ändå att fordringen ej är till betalning förfallen,

framför ägaren rätt att ur ersättningsbeloppet utfå sin fordran. Samma skall

ock gälla i fråga om den, som har rätt att kvarhålla egendomen till säkerhet för

förfallen fordran.

Ersättningsbelopp för egendom som är utmätt skall, örn borgenären det

yrkar, utgivas till utmätningsmannen. Avser ersättningsbeloppet egendom som

satts i kvarstad eller under skingringsförbud, skall beloppet, där part det

äskar, utgivas till överexekutor, och har denne att med beloppet förfara på

sätt i 186 § utsökningslagen är för där avsett fall stadgat.

85 §.

I den mån det prövas oundgängligt för fullgörande av annan uppgift i avse­

ende å civilförsvaret än i 76 § sägs, äger civilförsvarsmyndighet, i enlighet

med vad Konungen därom närmare förordnar, under civilförsvarsberedskap

taga i anspråk egendom, som innehaves av annan än staten. Härvid skola i

tillämpliga delar bestämmelserna i 76—84 §§ lända till efterrättelse; dock med

iakttagande att ersättning för egendom som tagits i anspråk eller för åtgärd

som vidtagits skall utgå av statsmedel samt att ersättning, som skall utgå

efter taxa, skall till beloppet fastställas av den civilförsvarsmyndighet, som

utövat förfoganderätten.

86

§.

Yägrar eller försummar någon att behörigen eller i rätt tid tillhandahålla

civilförsvarsmyndighet egendom som myndigheten beslutat taga i anspråk,

äger polismyndighet att hos vederbörande uttaga egendomen i fråga. Kan

dröjsmålet medföra våda och är polismyndighet icke att tillgå, tillkommer

samma rätt civilförsvarsmyndighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

9 kap.

Straff, vite, besvär m. lii,

87 §.

Uteblir någon utan anmält laga förfall från tjänstgöring i civilför­

svaret, som jämlikt denna lag åvilar honom och vartill han blivit i veder­

börlig ordning kallad, eller avviker han olovligen därifrån, må han på fram­

ställning av civilförsvarschefen genom polismyndighetens försorg omedel­

bart på egen bekostnad hämtas. Samma lag vare, örn civilförsvarspliktig

utan anmält laga förfall underlåter att efterkomma jämlikt 18 § utfärdad

kallelse till personlig inställelse.

23

88 §•

Ar någon jämlikt bestämmelse i 6 eller 7 kap. eller föreskrift som med­

delas med stöd av dylik bestämmelse skyldig att något fullgöra och brister

vederbörande härutinnan, äger länsstyrelsen förelägga lämpligt vite. Läns­

styrelsen må ock i sådant fall lämna erforderlig handräckning eller ombe­

sörja föreskriven åtgärd samt uttaga kostnaden härför av den försumlige,

i den män denne icke på grund av stadgande i denna lag är berättigad

till ersättning för kostnaden.

89 §.

1 mom. Den som underlåter att i enlighet med 15 § lämna upplysningar

om där avsedda förhållanden bote tio kronor.

Varder någon fälld till ansvar för förseelse som i förstastycket sägs, äge

ock domstolen vid vite förelägga honom att fullgöra sin upplysnings-

skyldighet.

2 mom. Civilförsvarspliktig, som jämlikt 18 § kallats att inställa sig per­

sonligen men utan laga förfall uteblir bote högst femtio kronor.

Har den civilförsvarspliktige laga förfall för sin utevaro men underlåter

han att, så snart ske kan, anmäla förfallet hos civilförsvarsmyndighet, bote

tio kronor.

3 morn. Underlåter någon att tillhandagå med införskaffande av upplysningar

eller att förmedla ålägganden och andra meddelanden efter vad i 58 § sägs,

straffes med dagsböter.

90 §.

Den som underlåter att i förväg inhämta länsstyrelsens godkännande i

fall, då så enligt 33 § skall ske, straffes med dagsböter.

Det åligger den, vilken gör sig skyldig till underlåtenhet som i första

stycket sägs, att i enlighet med länsstyrelsens anvisningar ändra vad som

redan utförts. Samma lag vare beträffande den, vilken åsidosätter före­

skrift som meddelats av länsstyrelsen vid prövning enligt 33 §.

91 §.

Med dagsböter eller fängelse eller, örn omständigheterna äro synnerligen

försvårande och brottet begås under högsta civilförsvarsberedskap, med

straffarbete i högst två år straffes

1. den som är civilförsvarspliktig eller eljest inskriven i civilförsvaret och

i avsikt att undandraga sig sina skyldigheter underlåter att efter vederbörlig

kallelse inställa sig till tjänstgöring i civilförsvaret eller eljest olovligen

undanhåller sig därifrån;

2. den som under tjänstgöring i civilförsvaret vägrar åtlyda vad veder­

börande befäl under tjänstens utövning och i vad som angår tjänsten honom

befallt eller eljest gör sig skyldig till vårdslöshet eller försummelse vid

fullgörande av sin tjänsteplikt;

3. den som i fall varom i 15 § förmäles mot bättre vetande lämnar

oriktig uppgift om förhållande som i samma paragraf avses;

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

24

4. den som i strid mot föreskriften i 19 § eller särskilt meddelat bort-

flyttningsförbud lämnar sin vistelseort, så ock den som bryter mot stad­

gandet i 39 §;

5. den som med vetskap örn att föreskrift örn undanförsel meddelats

verkställer undanförsel i strid mot därom givna bestämmelser eller bryter

mot det i 41 § stadgade förbudet eller underlåter att iakttaga villkor, som

uppställts med stöd av sistnämnda paragraf, så ock den som underlåter att

iakttaga honom jämlikt 66 § åliggande anmälningsskyldighet;

6. den som med vetskap örn att föreskrift meddelats jämlikt 42 § bryter

mot förbud, som genom föreskriften meddelats, eller underlåter att iakttaga

villkor, som jämlikt nämnda lagrum uppställts;

7. den som uppenbarligen vanvårdar materiel, utrustning eller annan

egendom, som han till förvaring mottagit av civilförsvarsmyndighet;

8. den som utan skälig anledning vägrar att låta anläggning eller byggnad

besiktigas efter vad i 73 § sägs;

9. den som vid förfrågan jämlikt 74 § vägrar att lämna upplysning eller

ock vid sådan förfrågan eller i samband med undersökning eller granskning

som avses i sistnämnda paragraf söker vilseleda myndighet rörande förhål­

landen som avses i 74 § första stycket;

10. den som med vetskap örn att civilförsvarsmyndighet jämlikt 8 kap.

beslutat taga. i anspråk egendom, vilken av honom innehaves, vägrar eller

försummar att behörigen eller i rätt tid tillhandahålla myndigheten egen­

domen eller genom att avhända sig egendomen eller på annat sätt omöjlig­

gör egendomens tagande i anspråk; samt

11. den som eljest åsidosätter föreskrift eller föreläggande, som meddelats

med stöd av denna lag eller av Konungen meddelade tillämpningsbestäm-

melser till lagen och ej avser åliggande, beträffande vilket vite enligt 88 §

kan stadgas.

Pälles någon till straff jämlikt denna paragraf, må domstolen efter ty

skäligt finnes förklara egendom, som undanhållits, förverkad eller, örn den

ej kan tillrättaskaffas, förplikta honom att utgiva ersättning för egendo­

mens värde.

92 §.

Har någon gjort sig skyldig till förseelse som avses i 91 § första stycket

under 1 eller 2, må civilförsvarsmyndighet, i stället för att vidtaga åtgärd

för anställande av åtal, meddela den felande tillrättavisning i enlighet med

de närmare föreskrifter Konungen meddelar.

93 §.

Vad som inhämtats vid besiktning jämlikt 73 § eller vid sådan förfrågan,

undersökning eller granskning som i 74 § sägs må ej yppas i vidare mån

än som erfordras för vinnande av det avsedda syftet. Bryter någon här­

emot, straffes med dagsböter eller fängelse.

Kungl. May.ts proposition nr 268.

25

94 §.

Åtal för förseelse som i 89 § sägs anhängiggöres vid polisdomstol, där sådan är inrättad, men eljest vid allmän domstol.

Åtal jämlikt 90, 91 eller 93 § anhängiggöres vid allmän domstol. Förseelse som i 93 § sägs må av allmän åklagare åtalas endast efter angivelse av målsäganden.

Böter och vitén, som ådömas enligt denna lag, ävensom förverkad egen­ dom och utdömd ersättning, varom i 91 § sista stycket förmäles, tillfalla kronan.

95 §.

Över civilförsvarschefs beslut i ärende, som avses i denna lag, må besvär anföras hos länsstyrelsen inom tre veckor från det klaganden erhållit del av beslutet.

Beslut, som enligt denna lag meddelats av länsstyrelse eller civilförsvars- styrelsen, må överklagas hos Konungen inom tid, som i allmänhet är be­ stämd för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.

Talan må icke föras mot beslut, som meddelats enligt 19, 34, 35, 37, 39, 40, 41, 42, 43, 63, 66, 68 eller 92 §.

Under högsta civilförsvarsberedskap så ock eljest när särskilda skäl där­ till äro må myndighet, som meddelat beslut enligt denna lag, förordna, att beslutet skall omedelbart lända till efterrättelse.

96 §.

Yad i denna lag stadgas äger icke tillämpning, i den mån motsvarande förhållanden regleras i lagen örn särskilda skyddsåtgärder för vissa kraft­ anläggningar.

Örn förhållanden, som avses i denna lag, äger Konungen meddela sär­ skilda föreskrifter, såvitt angår anläggningar eller byggnader som äro av­ sedda för krigsmaktens behov, kommunikationsverk eller andra verk, företag eller inrättningar av större omfattning eller särskild beskaffenhet samt fartyg.

97 §.

Konungen äger meddela närmare bestämmelser med avseende å tillämp­ ningen av denna lag. ________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944. Genom denna lag upphävas: 1) luftskyddslagen den 11 juni 1937 (nr 504); 2) lagen den 31 mars 1938 (nr 90) om förfoganderätt för luftskyddets behov;

3) lagen den 1 mars 1940 (nr 119) örn skyldighet för ägare av anläggningar och byggnader att anordna skyddsrum m. m.;

4) utrymningslagen den 28 juni 1941 (nr 582); samt 5) lagen den 28 juni 1941 (nr 587) med vissa bestämmelser angående om­ händertagande av flyktingar m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

26

Följande övergångsbestämmelser skola gälla:

1. Vad i lag eller särskild författning är stadgat örn luftskyddschef skall

efter denna lags ikraftträdande i stället gälla örn civilförsvarschef. Där i lag

eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts

genom bestämmelse i denna lag, skall hänvisningen i stället gälla sådan

bestämmelse.

2. Intill dess organisationsplan blivit fastställd skola såsom sådan gälla

de planer, vilka vid lagens ikraftträdande lända till efterrättelse i ämnen,

som äro avsedda att upptagas i organisationsplanen.

3. Har jämlikt de före denna lags ikraftträdande gällande bestämmelserna

för anläggning eller byggnad inrättats enskilt skyddsrum, som blivit i veder­

börlig ordning godkänt, må ej, med mindre särskilda skäl därtill äro, på

grund av vad i 25 § stadgas anläggningens eller byggnadens ägare åläggas

att inrätta nytt skyddsrum eller att utöka det godkända skyddsrummet, ej

heller på grund av stadgandet i 26 § åläggas att vidtaga förändringar be­

träffande sådant skyddsrum eller dess byggnadstekniska anordningar.

4. Förordnande som meddelats jämlikt 2 eller 3 § lagen den 21 juni 1940

(nr 645) örn skyldighet att bortföra varuförråd skall gälla som örn det med­

delats med stöd av 40 eller 42 § denna lag.

5. Luftskyddsnämnd, där sådan finnes, samt eljest drätselkammare eller

kommunalnämnd må utan hinder av vad i 46 § sägs intill den 1 oktober

1944 vara civilförsvarsnämnd.

Tjänstgöringstiden för sådana ledamöter och suppleanter i särskild civil­

försvarsnämnd, som tillsättas före den 1 januari 1945, utgår med år 1948.

6. Har kommun före denna lags ikraftträdande anskaffat materiel, utrust­

ning eller annan egendom för civilförsvarsändamål, skola bestämmelserna i

47 § örn rätt till statsbidrag icke äga tillämpning, såvitt Konungen ej annor­

lunda förordnar.

7. Där anläggning eller byggnad vid tiden för denna lags ikraftträdande

helt eller delvis innehaves med nyttjanderätt, skall den i 62 § första

stycket under b) stadgade skyldigheten för ägaren att vidtaga nödiga an­

ordningar för anläggningens eller byggnadens mörkläggning i stället åvila

innehavaren, så länge nyttjanderättsförhållandet består. Det åligger ägaren

att, då nyttjanderättsförhållandet upphör, på anfordran av innehavaren

inlösa dennes mörkläggningsmateriel med belopp som, därest överens­

kommelse icke kan träffas, bestämmes av länsstyrelsen. Mot länsstyrelsens

beslut i sådant hänseende må talan föras hos Konungen i enlighet med vad

som stadgas i 95 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

27

Förslag

till

Lag

om skyldighet i vissa fall för civilförsvarspliktig att tjänstgöra

utom civilförsvaret.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Konungen äger med riksdagens samtycke förordna, att civilförsvarslagens bestämmelser örn skyldighet att fullgöra tjänstgöring i civilförsvaret (civil- försvarsplikt) skola äga motsvarande tillämpning beträffande viss i förord­ nandet angiven tjänstgöring vid krigsmakten.

Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utom­ ordentliga, av krig föranledda förhållanden äger Konungen, när riksdagen ej är samlad, meddela förordnande, som i första stycket sägs, utan att inhämta riksdagens samtycke; dock må så ej ske, med mindre Konungen låtit riks­ dagskallelse utgå eller riksdagen ändock skall sammanträda inom en månad. Varder ej meddelat förordnande av nästföljande riksdag inom en månad från riksdagens början gillat, skall detsamma efter utgången av nämnda tid upphöra att lända till efterrättelse.

2 §■

Konungen äger meddela närmare bestämmelser örn tillämpningen av denna lag. _________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

Förslag

till

Lag

om ändring i strafflagen för krigsmakten.

Härigenom förordnas, att 1, 7, 61 och 101 §§ strafflagen för krigsmakten1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 §■

Till krigsmän---------- av krigsmakten. Under l:o)---------- vid krigsmakten. Till krigsmän hänföras ock, under tid då de fullgöra tjänstgöringsskyl­ dighet vid krigsmakten, de som tillhöra hemvärnet eller eljest tagit anställ-

1 Senaste lydelse av 1 oell 61 §§ se SFS 1940: 642 samt av 7 oell 101 §§ se SFS 1943: 461.

28

ning vid krigsmakten såsom frivilliga i egenskap av befäl eller manskap eller

som med stöd av lagen örn skyldighet i vissa fall för civilförsvarspliktig att

tjänstgöra utom civilförsvaret ålagts tjänstgöring vid krigsmakten, även örn

de icke på grund av ovan givna stadganden äro att anse såsom krigsmän.

7 §•

Att värnpliktige, reservpersonal samt vid lots- och fyrinrättningarna an­

ställda personer ävensom hemvärnspersonal och annan personal, varom i

1 § 3 mom. förmäles, ändå att de icke, enligt vad ovan är sagt, lyda under

denna lag, i vissa fall äro underkastade straff efter densamma, därom stadgas

i 61, 97, 101, 130, 132 och 157 §§.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

61 §.

Vad i 48—54 och 59 §§ finnes stadgat örn krigsmän skall i tillämpliga

delar gälla beträffande dels värnpliktige, dels officerare, underofficerare och

manskap, hörande till krigsmaktens reservpersonal, dels vid lots- och fyr­

inrättningarna anställda personer, dels ock hemvärnspersonal och annan

personal, varom i 1 § 3 mom. sägs, ändå att de icke skulle vara att hän­

föra till krigsmän. Likaledes skall vad i 56 § är stadgat örn vissa ämbets-

och tjänstemän, som utan att vara krigsmän lyda under denna lag, äga mot­

svarande tillämpning å till krigsmaktens reservpersonal hörande civila ämbets-

och tjänstemän, som äro tjänstgöringsskyldiga vid mobiliserad avdelning,

ehuru denna lag icke eljest skulle vara å dem tillämplig.

101

§.

Yad i 98 och 100 §§ är stadgat skall äga tillämpning jämväl å värn­

pliktige, krigsmaktens reservpersonal samt hemvärnspersonal och annan

personal, varom i 1 § 3 mom. förmäles, ändå att de icke lyda under denna

lag, där någon av dem begår brott som i nämnda §§ sägs beträffande åt

honom till förvaring anförtrodd egendom.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

29

Förslag

till

Låg­

an gående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om viss

panträtt i spannmål.

Härigenom förordnas, att i lagen den 20 juni 1924 örn viss panträtt i spannmål skall införas en ny paragraf, betecknad 18 a §, av följande lydelse.

18 a §.

Vad ovan i 12 § stadgas skall ej utgöra hinder mot undanförsel enligt 40 § civilförsvarslagen av pantförskriven spannmål; och skall, där undanförsel sker, pantförskrivningen ändock förbliva gällande.

Upplåtaren av panträtten eller den, som kan hava övertagit hans förplik­ telser enligt pantavtalet, skall tillse, att den undanförda spannmålen, örn så erfordras enligt 3 §, varder avskild på sätt där stadgas. Han skall ock omedelbart meddela såväl registerföraren som panthavaren uppgift örn undan- förseln samt örn den fastighet, varå spannmålen upplagts, och örn upplags­ platsen.

I fråga örn spannmålens bortflyttning från den plats dit den undanförts skall vad som finnes stadgat i avseende å bortflyttning från den ursprung­ liga upplagsplatsen äga motsvarande tillämpning.

Registerföraren skall verkställa anteckning örn undanförseln i registret samt därefter till registerföraren i det tingslag eller i den stad, dit spann­ målen förts, överlämna avskrift av samtliga i registret verkställda anteck­ ningar örn pantförskrivningen. Sistnämnda registerförare skall införa an­ teckningarna i det av honom förda registret.

Underlåter någon att fullgöra vad enligt andra stycket åligger honom eller lämnar någon medvetet oriktig uppgift i meddelande som där avses, straffes med dagsböter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 30 juni 1942 (nr 505) om Tiss panträtt

i spänadslin och hampa

Härigenom förordnas, att i lagen den 30 juni 1942 om viss panträtt i

spånadslin och hampa skall införas en ny paragraf, betecknad 18 a §, av

följande lydelse.

18 a §.

Vad ovan i 12 § stadgas skall ej utgöra hinder mot undanförsel enligt

40 § civilförsvarslagen av pantförskriven vara; och skall, där undanförsel

sker, pantförskrivningen ändock förbliva gällande.

Upplåtaren av panträtten eller den, som kan hava övertagit hans förplik­

telser enligt pantavtalet, skall tillse, att den undanförda varan, örn så er­

fordras enligt 3 §, varder avskild på sätt där stadgas. Han skall ock omedel­

bart meddela såväl registerföraren som panthavaren uppgift örn undanför-

seln samt örn den fastighet, varå varan upplagts, och örn upplagsplatsen.

I fråga örn varans bortflyttning från den plats dit den undanförts skall

vad som finnes stadgat i avseende å bortflyttning från den ursprungliga

upplagsplatsen äga motsvarande tillämpning.

Registerföraren skall verkställa anteckning örn undanförseln i registret

samt därefter till registerföraren i det tingslag eller i den stad, dit varan

förts, överlämna avskrift av samtliga i registret verkställda anteckningar örn

pantförskrivningen. Sistnämnda registerförare skall införa anteckningarna

i det av honom förda registret.

Underlåter någon att fullgöra vad enligt andra stycket åligger honom

eller lämnar någon medvetet oriktig uppgift i meddelande som där avses,

straffes med dagsböter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

31

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 22 juni 1939 (nr 310) om

sjukhusvård vid krig eller krigsfara.

Härigenom förordnas, att 9 § lagen den 22 jani 1939 örn sjukhusvård vid krig eller krigsfara1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

9§-

Kostnaderna för---------- till förfogande. Yad nu sagts gälle ock i fråga om civila sjukhus, som upprättas i anled­ ning av krig eller krigsfara, dock att beträffande kostnaderna för hjälp- platser, som anordnas av civilförsvaret, civilförsvarslagens bestämmelser skola äga tillämpning.

Beträffande civila —----- i fredstid. Med krigsskadade förstås dels sådana sjuka eller sårade, vilkas sjukdom eller skada förorsakats av fienden eller eljest föranletts av eller inträffat under deras tjänstgöring vid krigsmakten eller civilförsvaret eller uppehåll där med vederbörligt tillstånd, dels ock sjuka eller sårade krigsfångar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

1 Senaste lydelse se SFS 1941: 563.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 18 § lagen den 30 december 1939 (nr 934)

örn tjänsteplikt.

Härigenom förordnas, att 18 § lagen den 30 december 1939 örn tjänste­ plikt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

18 §.

Den som är---------- än tvångsförlängning. Den som fullgör militärtjänst är undantagen från tjänsteplikt, så ock den som är inskriven i civilförsvaret, dock endast i den mån tjänstgöringen i civilförsvaret utgör hinder för tjänstepliktens fullgörande.

I övrigt---------- från tjänsteplikt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 12 juni 1942 (nr 335) örn särskilda

skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar.

Härigenom förordnas, att 4, 9, 15 ock 16 §§ lagen den 12 juni 1942 om

särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

4§>

Ägare av befintlig, i denna lag avsedd anläggning vare pliktig att, i den

mån det ej tidigare skett, med avseende å anläggningen och driften vid

densamma vidtaga erforderliga åtgärder för att minska faran för och be­

gränsa verkningarna av sådan skada, varom i 1 § förmäles. Han skall så­

lunda, bland annat, verkställa nödig förstärkning av anläggningens skydd

mot brand- och annan bombskada, utföra skyddsrum och andra erforder­

liga skyddsanordningar åt personal för anläggningens skötsel och skydd

samt lämpligt förvaringsrum för förråd, ombesörja erforderlig utbildning

och övning av personal, avsedd att vid anläggningen fullgöra till civil­

försvaret hörande uppgifter, samt vidtaga nödiga åtgärder för snabbt av­

hjälpande av driftavbrott.

Nyttjas anläggningen---------- vid anläggningen.

Anskaffning av---------- nyttjanderättshavarens förpliktelser.

Örn skyldighet------ — förordnar Konungen.

9 §■

Krigsskyddsnämnden består av en lagfaren ordförande, en representant

för försvarsstaben, en för civilförsvarsstyrelsen, en för vattenfallsstyrelsen

och en för kommunala och enskilda kraftföretag. För var ledamot skall

finnas minst en suppleant.

Ledamöter och — — — sådana företag.

Nämnden äger — — — enkel beskaffenhet.

15 §.

Envar, som äger eller innehar i denna lag avsedd anläggning, vare pliktig

tåla, att myndighet, vilken har att utöva ledningen av civilförsvaret vid

anläggningen, krigsskyddsnämnden eller den nämnden därtill utser besiktigar

anläggningen för utrönande, vilka skyddsåtgärder som vidtagits eller böra

vidtagas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

33

16 §.

Krigsskyddsnämnden äger---------- sin skyldighet.

Underlåter den, som enligt nämndens beslut skall utföra viss åtgärd, att

utan dröjsmål vidtaga densamma, må den myndighet, som har att utöva

ledningen av civilförsvaret vid anläggningen, utföra åtgärden på den försum­

liges bekostnad.

Krigsskyddsnämnden och den i andra stycket avsedda myndigheten vare

berättigade att erhålla nödig handräckning av länsstyrelsen. Denna må ock

i fall, som avses i andra stycket, uttaga kostnaden för åtgärden av den för­

sumlige.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

Förslag;

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 26 mars 1943 (nr 121)

örn vapenfria värnpliktiga.

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 26 mars 1943 örn vapenfria värn­

pliktiga skall hava ändrad lydelse på sätt nedan angives.

2

§-

Vapenfri värnpliktig skall uttagas till

a) sjukvårdstjänst vid krigsmakten eller

b) tjänstgöring vid civilförsvaret.

Utan hinder —------ kommuns räkning.

Vapenfri värnpliktig---------- eller ammunition.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 268.

692 44

34

Kungl. Majlis proposition nr 268.

Förslag

till

Förordning-

angående ändring i förordningen den 13 april 1940 (nr 215)

om utrymningshjälp.

Härigenom förordnas, att 13—22, 30, 36 och 40 §§ förordningen den 13 april

1940 om utrymningshjälp 1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan sägs.

13 §.

Den centrala-----------därtill utser.

De lokala åtgärderna med avseende å utrymningshjälpens förberedande

och handhavande ombesörjas inom varje civilförsvarsområde av civilförsvars-

chefen under närmare tillsyn av länsstyrelsen.

Länsstyrelsen må i den utsträckning, som finnes lämplig, å vederbörande

tjänstegrenschef eller, örn civilförsvarsområde består av flera kommuner, å

särskild av länsstyrelsen för viss kommun därtill utsedd person överlåta de

befogenheter, som enligt andra stycket tillkomma civilförsvarscliefen.

14 §.

Den, som önskar erhålla resa in natura eller resebidrag, eller som för

de fjorton första dagarna efter ankomsten till inkvarteringskommunen önskar

erhålla annan utrymningshjälp, har att därom göra anmälan i den ordning,

som bestämmes, beträffande anmälan som sker innan vederbörande bort­

flytta!, av civilförsvarschefen i det civilförsvarsområde, till vilket utrymnings-

kommunen hör, och eljest av civilförsvarschefen i det område, till vilket

inkvarteringskommunen hör.

Den i 13 § första stycket angivna myndigheten må på framställning av

civilförsvarschef medgiva förlängning av den i första stycket angivna tid av

fjorton dagar, under vilken utrymningshjälp må meddelas allenast efter

anmälan.

15 §.

Den, som i annat fall än i 14 § sägs önskar erhålla utrymningshjälp, har

att därom göra ansökan hos civilförsvarschefen i det civilförsvarsområde, till

vilket inkvarteringskommunen hör. För personer, som i inkvarteringskom­

munen tillhöra samma hushåll, må ansökan göras av den, som förestår

hushållet.

Ansökan skall-----------av barnavårdsnämnd.

Ansökan och---------- avsedda myndigheten.

1 Senaste lydelse av 13 och 36 §§ se SFS 1941 : 585.

35

16 §.

Civilförsvarschef må utan särskild ansökan eller anmälan meddela utrym-

ningshjälp, som ej utgår fortlöpande och ej heller i fråga örn varje särskild

hjälptagare är av större ekonomiskt värde.

17 §•

Då utrymning anbefalles eller då den i 13 § första stycket avsedda myn­

digheten eljest det föreskriver, skall civilförsvarschefen utfärda kungörelse

om vad den som önskar erhålla sådan hjälp har att härför iakttaga.

18 §.

Beslut örn meddelande av utrymningshjälp, som i 15 § avses, skall, där

ej omständigheterna prövas föranleda, att hjälpen skall utgå för viss bestämd

tid eller för bestridande av viss engångskostnad, innefatta, att hjälpen skall

utgå tills vidare, så länge utrymningen varar eller till dess civilförsvars­

chefen annorlunda bestämmer.

Kungl. Majus proposition nr 268.

19 §.

Underhållsbidrag och---------- en vecka.

Civilförsvarschef äger bestämma, att hyresbidrag skall utbetalas direkt

till hyresvärden. Är hjälptagaren inackorderad hos enskild, äger civilför­

svarschefen, när betalningsförsummelse av hjälptagaren därtill giver anled­

ning, bestämma, att jämväl viss del av underhållsbidraget skall utbetalas

till den, hos vilken han är inackorderad.

Avser ansökan---------- förestår hushållet.

20

§.

Har den, som åtnjuter utrymningshjälp, eller gentemot denne försörjnings-

pliktig person erhållit avlönat arbete eller eljest högre inkomster eller hava

hjälptagarens ekonomiska förhållanden i övrigt väsentligt förbättrats, är

hjälptagaren skyldig att till civilförsvarschefen anmäla förhållandet inom en

vecka efter därom erhållen kännedom. Enahanda anmälningsskyldighet

åligger honom vid ombyte av bostad eller vid intagning å sjukvårds- eller

annan anstalt.

Har den---------- avsedda personer.

21

§.

Har civilförsvarschef genom anmälan enligt 20 § eller eljest erhållit känne­

dom örn eller skälig anledning antaga, att väsentlig ändring ägt rum i hjälp­

tagarens ekonomiska förhållanden, åligger det civilförsvarschefen att efter

den utredning i ärendet, som må vara erforderlig, snarast möjligt företaga

omprövning av hjälpbehovet.

Civilförsvarschef må, där det finnes påkallat, förelägga hjälptagare att in­

komma med ny deklaration.

36

22

§.

Därest hjälptagare gör sig skyldig till olämpligt uppträdande mot myndig­

heter, anstaltspersonal, inkvarteringsvärdar eller andra, med vilka han i an­

ledning av utrymningen kommer i förbindelse, vårdslöshet vid handhavande

av annans egendom, liknöjdhet i fråga om tillsyn över minderåriga familje­

medlemmar eller annan därmed jämförlig försummelse, må civilförsvarschef

minska de förmåner hjälptagaren genom utrymningshjälpen åtnjuter.

Har mellan inkvarteringsvärd och inkvarterad uppkommit allvarlig miss­

sämja, bör civilförsvarschef söka anvisa annan inkvartering.

36 §.

Är någon missnöjd med beslut, som enligt denna förordning meddelats

av civilförsvarschef, må klagan däröver föras hos länsstyrelsen.

Besvär enligt---------- till besvärsmyndigheten.

Över beslut av länsstyrelse jämlikt denna förordning må klagan icke föras.

För medlemmar---------- förestår hushållet.

40 §.

Yad i denna förordning stadgas örn utrymningshjälp vid bortflyttning

skall i tillämpliga delar gälla vid omflyttning inom viss kommun.

Konungen äger---------- är sagt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1944.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

37

Förslag

till

Kungörelse

om ändring i byggnadsstadgan den 20 november 1931 (nr 364).

Härigenom förordnas, dels att 108 § fjärde stycket byggnadsstadgan den

20 november 19311 skall upphöra att gälla, dels att 13, 54 och 110 §§,

120 § 1 mom. samt 122 § samma stadga skola erhålla ändrad lydelse på sätt

av det följande framgår, dels ock att i stadgan skola införas tre nya para­

grafer, betecknade 53 a, 108 a och 115 a §§, av nedan angivna innehåll.

13 §.

Stadsarkitekt skall — — — hans verksamhet.

Länsarkitekten, förste provinsialläkaren, provinsial- eller stadsläkaren,

civilförsvarschefen och brandchefen äga likaledes att vara närvarande vid

byggnadsnämndens sammanträden och deltaga i överläggningarna men ej i

besluten ävensom att, där de så önska, få sin mening till protokollet an­

tecknad.

53 a §.

'~1 mom. Uppföres byggnad i tre eller flera våningar eller däröver, skola

vertikala bärverk, bjälklag över källare samt översta på mur eller därmed

likvärdigt bärverk vilande bjälklag utföras brandsäkert. Uppföres byggnad

i flera än fyra våningar, skola jämväl övriga bjälklag utföras brandsäkert.

Undergår byggnad, som i första stycket avses, till nybyggnad hänförlig

ändring eller ändras annan byggnad så att den kommer att bestå av tre

eller flera våningar, skall brandbotten, där sådan saknas, anordnas å översta

på mur eller därmed likvärdigt bärverk vilande bjälklag.

Vid tillämpning av första och andra styckena skall vind räknas som vå­

ning, om den är inredd till mer än hälften.

2 mom. Vid uppförande av stationsbyggnad till järnväg eller av därmed

jämförlig byggnad, som är av vikt för allmänna samfärdseln, byggnad för

industriellt ändamål, i vilken i regel minst tjugufem personer samtidigt äro

sysselsatta, eller byggnad, som inrymmer undervisnings- eller vårdanstalt,

hotell eller pensionat och är avsedd att hysa minst tjugufem personer, skola,

oavsett antalet våningar, vertikala bärverk och samtliga bjälklag utföras

brandsäkert.

Undergår byggnad, som i första stycket avses, till nybyggnad hänförlig

ändring, skall vad i 1 mom. andra stycket sägs äga motsvarande till-

lämpning.

3 mom. Skulle tillämpning av de i 1 och 2 mom. meddelade bestäm­

melserna medföra oskälig kostnad eller föreligga eljest särskilda skäl för

undantag från sagda bestämmelser, må sådant undantag medgivas av Ko­

nungens befallningsliavande.

1 Senaste lydelse se beträffande 13, 54 och 108 §§ SFS 1940: 121.

38

4 mom. Angående anordnande av skyddsrum oell källarmursgenombrott

i byggnad är särskilt stadgat.

54 §.

I byggnadsordningen---------- brandsäkra väggar.

1 byggnadsordningen må även särskilda bestämmelser meddelas örn takets,

vindens och källarens brandsäkra skiljande från byggnaden i övrigt samt före­

skrivas, att bjälklag och andra bärande konstruktioner skola i andra fall än

i 53 a § sägs skyddas mot eld eller göras brandsäkra.

108 a §.

Bestämmelserna i 53 a § skola äga motsvarande tillämpning å landsbygden.

Yad nu sagts skall gälla även inom område, för vilket byggnadsplan eller

utomplansbestämmelser icke fastställts, dock ej i fråga örn ekonomibyggnad

till jordbruksfastighet.

110 §.

Nybyggnad å ort, där byggnadsnämnd finnes, må ej företagas utan nämn­

dens lov.

115 a §.

1 mom. Vill någon inom ort, där byggnadsnämnd ej finnes, uppföra

byggnad, som jämlikt 108 a § andra stycket omfattas av bestämmelserna i

53 a §, eller verkställa till nybyggnad hänförlig ändring av sådan byggnad,

skall Konungens befallningshavandes tillstånd till företaget i förväg inhämtas,

såvitt angår i nämnda paragraf avsedda åtgärder för brandskyddet. Tillstånd

erfordras dock icke till bygg cad, som i 115 § avses.

2 mom. Underlåter någon att ställa sig Konungens befallningshavandes

föreskrifter till efterrättelse, äge Konungens befallningshavande enahanda

befogenhet som byggnadsnämnd i stad.

120 §.

1 mom. Vidtager någon — — — sådant förordna.

Underlåter någon i fall, som i 115 a § avses, att i förväg inhämta Ko­

nungens befallningshavandes tillstånd eller att ställa sig till efterrättelse av

Konungens befallningshavande i samband med sådant tillstånd meddelade

föreskrifter, skall vad i första stycket sägs äga motsvarande tillämpning.

Förlägges byggnad---------- berörda förfarande.

122 §'

Ar i fall, som avses i 120 § 1 morn., uppenbart, att påbörjat byggnads­

arbete strider mot stadsplan, stomplan, byggnadsplan eller utomplansbe­

stämmelser eller övriga för byggnadsföretaget gällande bestämmelser, äger

byggnadsnämnden eller, därest 115 a § är tillämplig, Konungens befallnings­

havande rätt att förbjuda arbetets fortsättande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1944.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

39

Utdrag av protokollet över socialärenden

,

hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 21 april 1944.

Närvarande: Statsministern

H

ansson, ministern för utrikes ärendena

G

unther, statsråden

Pehrsson-Bbamstorp, Wigforss, Sköld, Eriksson, Quensel, Bergquist, B

agge

, A

ndersson

, D

omö

, R

osander

, G

jöres

, E

werlöf

, R

ubbestad

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler statsrådet Rubbestad frågan örn gemensam lagstiftning för de i hemortsförsvaret ingående verksamhetsgrenarna samt anför.

Med skrivelse den 13 februari 1941 överlämnade luftskyddsinspektionen ett i samråd med särskilt utsedda sakkunniga upprättat förslag till ny luftskydds­ lag och ny luftskyddskungörelse. Över förslaget inhämtades yttranden från samtliga länsstyrelser ävensom ett flertal andra myndigheter och sammanslut­ ningar.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 20 juni 1941 tillkallade chefen för socialdepartementet samma dag nio sakkunniga att inom departe­ mentet biträda med fortsatt utredning av frågan örn samordning av hemorts- försvarets olika grenar samt örn revision av gällande luftskyddslagstiftning. De sakkunniga, som antogo benämningen 1941 års hemortsförsvarssakkunniga, avgåvo den 17 juni 1943 ett betänkande med förslag till lag örn folkskydds- väsendet (folkskyddslag) m. m. (SOU 1943:27)4

över de sakkunnigas betänkande ha, efter remiss, yttranden avgivits av överbefälhavaren, chefen för armén efter hörande av samtliga militärbefäl­ havare, vilka i sin tur inhämtat yttranden av dem underställda försvarsområdes- befälhavare, chefen för marinen, hemvärnsrådet, arméförvaltningen, riksvärde- ringsnämnden, krigsmaterielverket, organisationschefen för byggnads- och reparationsberedskapen, statens informationsstyrelse, medicinalstyrelsen, sta­ tens arbetsmarknadskommission, luftskyddsinspektionen, statens utrymnings- kommission, statspolisintendenten, byggnadsstyrelsen, generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen, telegrafstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, väg- och vattenbygg­ nadsstyrelsen, statskontoret, allmänna lönenämnden, skolöverstyrelsen, do­ mänstyrelsen, skogsstyrelsen efter hörande av skogsvårdsstyrelserna, statens livsmedelskommission, statens industrikommission, statens bränslekommis­ sion, statens reservförrådsnämnd, Överståthållarämbetet efter hörande av Stockholms stad, poliskammaren och luftskyddschefen i Stockholm, länsstyrel­ serna i samtliga län efter hörande av dels landsfogden i länet, dels ock de 1

1 Betänkandet är undertecknat av expeditionschefen Å. Natt och Dag, ordförande, nu­ mera översten B. F. Bengtsson, hovrättsassessorn E. Göransson, överstelöjtnanten I. Göth­ berg, kommunalborgmästaren H. Hjelmberg, statskommissarien E. Johnsson, majoren

~V.

Lange, direktören F. Thunborg och polisintendenten A. Zetterquist.

40

kommuner och luftskyddschefer, vilkas yttrande respektive länsstyrelse ansett

böra inhämtas, föreningen Sveriges polismästare, föreningen Sveriges lands­

fiskaler, svenska polisförbundet, svenska stadsförbundet, svenska landskom­

munernas förbund, centralkommittén för det frivilliga försvarsarbetet, kvinno­

föreningarnas beredskapsorganisations centralkommitté, riksluftskyddsför-

bundet, svenska brandskyddsföreningen, svenska brandkårernas riksförbund,

svenska brandbefälsförbundet, hemvärnsområdesbefälhavarnas riksförbund,

chefen för sjövärnskåren, centralförbundet för befälsutbildning, riksförbundet

Sveriges lottakårer, skytteförbundens överstyrelse, överstyrelsen för föreningen

svenska röda korset, centralstyrelsen för föreningen svenska blå stjärnan, arbe­

tarnas samaritförbund, svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen i

Sverige, svenska kommunalarbetareförbundet, Sveriges industriförbund, Sve­

riges fastighetsägareförbund, hyresgästernas riksförbund, Sveriges skogsägare­

förbund samt Sveriges skogsägareföreningars riksförbund.

Därefter tillkallade jag, sedan en överarbetning av hemortsförsvarssakkun-

nigas förslag befunnits erforderlig, med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande

den 15 oktober 1943 samma dag fyra sakkunniga1 att inom socialdepartementet

biträda med fortsatt utredning örn hemortsförsvarets samordnande. Dessa sak­

kunniga, som antogo benämningen 1943 års civilförsvarsutredning, avgåvo den

25 februari 1944 betänkande med förslag till civilförsvarslag m. m. (SOU

1944:5).

över sistnämnda betänkande ha, efter remiss, yttranden avgivits av

överbefälhavaren efter försvarsgrenschefernas, militärbefälhavarnas, hemväms-

chefens, försvarets sjukvårdsförvaltnings och arméns fortifikationsförvalt-

nings hörande, samtliga länsstyrelser — i några fall efter hörande av vissa

statliga eller kommunala myndigheter eller av särskilda sammanslutningar

inom länet — bevakningsinspektören, riksvärderingsnämnden, medicinal­

styrelsen, statens arbetsmarknadskommission, statens utrymningskommis-

sion, luftskyddsinspektionen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, stadsplane-

utredningen 1942, statskontoret, allmänna lönenämnden, skogsstyrelsen, sta­

tens industrikommission, statens livsmedelskommission, statens reservför-

rådsnämnd, statens trafikkommission, centrala undanförselbyrån, krigsmate-

rielverket, krigsskyddsnämnden för kraftanläggningar, svenska stadsförbundet,

svenska landskommunernas förbund, landsorganisationen i Sverige, svenska

arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund, Sveriges fastighets­

ägareförbund, hyresgästernas riksförbund, svenska brandskyddsföreningen,

svenska brandbefälsförbundet, centralkommittén för det frivilliga försvars­

arbetet, hemvärnsrådet, riksförbundet Sveriges lottakårer, överstyrelsen för

föreningen svenska röda korset, kvinnoföreningarnas beredskapsorganisations

centralkommitté, riksluftskyddsförbundet, föreningen Sveriges polismästare,

föreningen Sveriges stadsfiskaler, föreningen Sveriges landsfiskaler och sven­

ska polisförbundet. 1

1 Landshövdingen K. Sandler, ordförande, generalmajoren greve C. A. Ehrensvärd, hov­

rättsassessorn E. Mossberg och polisintendenten A. Zetterquist.

Kungl. Maj.ts proposition nr 368.

41

Den inom socialdepartementet tillkallade 1943 års bevalcningsutredning1 av­

gav den 28 oktober 1943 till chefen för socialdepartementet betänkande med

förslag angående särskilda skyddsåtgärder för vissa anläggningar.

Över sistnämnda betänkande ha, efter remiss, yttranden avgivits av chefen

för försvarsstaben, arméförvaltningen, marinförvaltningen, flygförvaltningen,

försvarets fabriksstyrelse, krigsmaterielverket, luftskyddsinspektionen, bygg­

nadsstyrelsen, järnvägsstyrelsen, telegrafstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, väg-

och vattenbyggnadsstyrelsen, kommerskollegium efter hörande av samtliga

handelskamrer, statskontoret, generaltullstyrelsen, statens livmedelskommis-

sion, statens industrikommission, Överståthållarämbetet efter hörande av polis­

mästaren i Stockholm, samtliga länsstyrelser efter landsfogdarnas hörande,

föreningen Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges polismästare, för­

eningen Sveriges stadsfiskaler, Sveriges industriförbund, svenska stadsför­

bundet, svenska landskommunernas förbund, svenska järnvägsföreningen,

svenska vattenkraftföreningen, svenska elektricitetsverksföreningen och sven­

ska hamnförbundet.

De spörsmål, som nu nämnda utredningar omfattat, ha numera bragts i det

skick, att ett definitivt ställningstagande till desamma bör äga rum. Jag vill

därför nu anmäla desamma, därvid jag dock i detta sammanhang begränsar

mig till de frågor, som kräva reglering i lag. De anslagsfrågor, som bliva

aktuella vid ett genomförande av lagstiftningen, ämnar jag senare anmäla.

Den redogörelse för de verkställda utredningarna, som jag i det följande

skall lämna, kommer att beröra det av luftskyddsinspektionen avgivna för­

slaget till ny luftskyddslag och de över detta förslag avgivna yttrandena alle­

nast i de fall, då särskild anledning därtill finnes.

I. Civilförsvarets organisation.

A. Gällande bestämmelser.

a) Luftskyddet. De grundläggande bestämmelserna rörande luftskyddets

organisation återfinnas i luftskyddslagen den 11 juni 1937 (nr 504; ändrad

1939:298; 1940:81, 217; 1941:583; 1942:336) och luftskyddskungörelsen den

13 april 1940 (nr 239; ändrad 1941:589; 1942:856; 1943:130; 1944:11, 59)

ävensom i lagen den 31 mars 1938 om förfoganderätt för luftskyddets behov

(nr 90; ändrad 1939:294; 1940:219; 1941:584), vilken sistnämnda lag dock är

tillämplig endast då Konungen på grund av krig eller krigsfara anbefallt luft-

skj7ddstillstånd.

Luftskyddet definieras i luftskyddslagen (1 §) såsom åtgärder av icke mili­

tär natur, vilka åsyfta att försvåra anfall från luften eller begränsa verknin­

garna av sådant anfall. I luftskyddskungörelsen (2 §) angivas närmare de

åtgärder, varom här är fråga, nämligen befolkningens varnande, då luftanfall

hotar, åtgärder i syfte att försvåra fientliga flygares orientering, åtgärder för

1 T. f. kanslirådet A. Tottie, ordförande, civilingenjören N. Laurin, kaptenen S. Melin,

statspolisintendenten G. Thulin och direktören Hj. Aselius.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

42

beredande av kollektivt skydd mot verkningar av bomber och stridsgaser, be­

folkningens förseende med gasmasker, genomförande av skydds- och reserv­

anordningar för att säkerställa driften vid tekniska verk, anordnande av hjälp-

platser och beredande av sjukhusutrymme för vård av skadade, organiserande

av luftskyddstjänst, omfattande luftskyddets ledning, ordnings-, brand-, röj­

nings-, räddnings-, reparations-, gasskydds-, sjukvårds-, observations- och rap­

porttjänst samt utspridning av varuförråd.

I organisatoriskt hänseende bygger luftskyddet principiellt på gällande

civil-administrativa indelning av riket och på därinom redan befintliga civila

organ. Sålunda skall enligt 3 § luftskyddslagen inom varje län länsstyrelsen

handha ledningen av luftskyddet. För den omedelbara ledningen av luft-

skyddet indelas riket enligt 4 § luftskyddslagen i luftskyddsområden. Varje

stad och varje landsfiskalsdistrikt utgör ett luftskyddsområde, där ej Kungl.

Maj:t för visst fall annorlunda förordnar. Beslut örn dylik avvikelse har med­

delats i ett förhållandevis stort antal fall, därvid i allmänhet landskommuner

av förstadskaraktär eller delar av sådana kommuner förenats med veder­

börande stad till ett luftskyddsområde. Beträffande städer, som ingå i lands­

fiskalsdistrikt, har därjämte i åtskilliga fall förordnats, att de skola bilda ett

luftskyddsområde tillsammans med landsfiskalsdistriktet. Ledningen av luft-

skyddet- inom ett luftskyddsområde utövas jämlikt 5 § luftskyddslagen av en

luftskyddschef. I luftskyddsområde, som utgöres av stad eller landsfiskals­

distrikt, är vederbörande polischef luftskyddschef med rätt dock för läns­

styrelsen att i särskilt fall förordna annan person. För annat luftskyddsområde

utser länsstyrelsen luftskyddschef. Länsstyrelsen äger även för luftskydds­

område eller del därav utse ställföreträdare för luftskyddschefen samt upp­

draga åt honom att i de hänseenden länsstyrelsen bestämmer fullgöra luft-

skyddschefs åligganden och utöva dennes befogenheter. Skyldighet föreligger

för befattningshavare vid polisväsendet att mottaga uppdrag som luftskydds­

chef och ställföreträdare för sådan. I det långt övervägande flertalet luft-

skyddsområden är polischefen luftskyddschef.

Kommunerna lia i luftskyddslagstiftningen ålagts omfattande skyldigheter

i fråga örn luftskyddet. Ur organisatorisk synpunkt viktigast är den i 9 §

luftskyddsförfogandelagen stadgade skyldigheten att i enlighet med planerna

för luftskyddet på anfordran av länsstyrelsen ställa kommunala kårer ävensom

annan hos kommunen anställd personal till förfogande för luftskyddstjänst.

Härigenom ha sådana kommunala kårer som polis, brandkår etc. kommit att

utgöra en väsentlig del av luftskyddet.

Tillsyn å luftskyddet inom riket utövas enligt 2 § luftskyddslagen av luft-

skyddsinspektionen, som jämlikt 7 § samma lag har att verka för att luft-

skyddets förberedande sker ändamålsenligt, planmässigt och enhetligt och att

för sådant ändamål utfärda anvisningar till ledning för myndigheter, en­

skilda sammanslutningar, vilka önska medverka vid luftskyddet, och allmän­

heten. Någon chefsmyndighet i förhållande till länsstyrelserna utgör icke

luftskyddsinspektionen.

Enligt 2 § luftskyddskungörelsen skall vid luftskyddets planläggning över­

Kungl. Maj-.ts proposition nr 268.

43

vägas, i vilken utsträckning planläggningen bör omfatta åtgärder, som avse ett samhälle i dess helhet (allmänt luftskydd), åtgärder beträffande särskilda an­ läggningar och företag (industriluftskydd) samt åtgärder i övrigt för bere­ dande av luftskydd (enskilt luftskydd).

Från länsstyrelses och luftskyddschefs handläggning äro jämlikt 35 § luft- skyddskungörelsen undantagna dels, i den mån Kungl. Majit ej annorlunda förordnar, frågor rörande luftskyddet vid försvarsväsendet tillhörande etablis­ sement och anläggningar ävensom vid telegrafverket, järnvägarna, statens vattenfallsverk samt under väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förvaltning eller tillsyn stående kanaler och flygplatser, dels ock frågor örn luftskyddet vid sådana enskilda kraftverk eller andra företag, beträffande vilka Kungl. Majit förordnat örn sådant undantag. Vederbörande militära myndigheter, telegraf­ styrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen samt väg- och vattenbygg­ nadsstyrelsen skola, envar såvitt myndighetens verksamhetsområde rörer, ut­ öva ledningen av luftskyddet för nyssnämnda etablissement, anläggningar och verk, varvid enskilda järnvägar skola lyda under järnvägsstyrelsen och enskilda kraftverk under vattenfallsstyrelsen. — Även vissa frågor rörande sjöfarten äro undantagna från länsstyrelses och luftskyddschefs handläggning och skola i allmänhet handläggas av lotsstyrelsen.

Med anledning av det nyss påpekade förhållandet att polisväsendet och brandförsvaret utgöra en väsentlig del av den nuvarande luftskyddsorganisa- tionen må dessas organisation här något närmare beröras. Vad först angår polisväsendet utövas högsta polismakten i riket av Kungl. Maj:t i statsrådet. Inom länen intaga länsstyrelserna och i Stockholm Överståthållarämbetet ställ­ ningen såsom högsta polismyndighet. Under länsstyrelserna ha landsfogdarna i egenskap av länspolischefer ansvaret för och ledningen av polisväsendet inom länet, dock med undantag av vissa städer, som i förevarande hänseende lyda direkt under vederbörande länsstyrelse utan landsfogden som mellan­ hand. Den omedelbara ledningen av polisväsendet utövas av polischeferna. På landet äro landsfiskalerna polischefer, var inom sitt distrikt. Vad städerna beträffar äro förhållandena växlande. Enligt de principer, som lågo till grund för 1941 års distriktsåklagarreform, skulle städerna lia egna polischefer alle­ nast i den mån de hade tillräcklig storlek för att kunna utgöra självständiga åklagardistrikt, medan i övriga fäll staden skulle ingå i det landsfiskals- distrikt, inom vilket den var belägen. Jämlikt särskilda övergångsbestäm­ melser ha dock för närvarande även vissa mindre städer egna polischefer. — Polischefen har till sitt förfogande kommunalanställda polismän eller fjär- dingsmän. Vissa av de större städernas polismän ingå dock i särskilda polis­ avdelningar (statspolisavdelningar), som äro avsedda för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet utom staden och äro direkt underställda lands­ fogden i länet, överinseendet över statspolisens verksamhet utövas av stats- polisintendenten.

Såsom förut framhållits är polischefen i det övervägande antalet fall jäm­ väl luftskyddschef. Är detta icke händelsen, äger jämlikt 22 § luftskyddskun- görelsen länsstyrelsen utfärda med anledning härav erforderliga föreskrifter

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

44

angående befälet över polispersonal under luftskyddstillstånd. Dylika före­

skrifter torde emellertid hittills icke lia lämnats annat än i något enstaka

undantagsfall.

Under förstärkt försvarsberedskap utvidgas väsentligt de bevaknings- och

ordningshållningsuppgifter, som böra fullgöras av polispersonal. På grund här­

av har på statens bekostnad särskild polisverksamhet för olika ändamål anord­

nats. Bland annat skall enligt landstormspoliskungörelsen den 25 april 1941

(nr 221) inom krigsmakten särskild landstormspolis vara avdelad för att vid

krig eller krigsfara under de civila polischefernas ledning biträda polisen vid

bevakning av viktigare anläggningar såsom kommunikationsverksanläggningar,

kraftverk och industrier. För planläggning av och tillsyn över landstorms-

polisens verksamhet finnes en för hela riket förordnad bevakningsinspek­

tor, vilken jämväl skall öva tillsyn över den bevakning vid nyssnämnda

anläggningar, vilken vid krig eller krigsfara ankommer å civil myndighet. Om­

fattningen av den bevakning, som skall utövas av landstormspolisen, fast­

ställes av överbefälhavaren.

Yad brandförsvaret angår gälla för närvarande olika bestämmelser för å

ena sidan by gdebr andförsvar et och å andra sidan skogsbrandförsvaret. Bygde-

brandförsvaret regleras för närvarande genom brandstadgan den 15 juni

1923 (nr 173). Enligt 1 § denna stadga åligger det stad att vidmakthålla ett

brandväsen, som kan anses tillfredsställa skäliga anspråk på trygghet mot skada

av brand, för vilket ändamål bland annat skall finnas en brandstyrka. Närmaste

inseendet över stadens brandväsen utövas jämlikt 6 § av en brandchef nied en

vice brandchef som ställföreträdare. Brandstyrkan skall enligt 5 § vara samman­

satt dels av avlönad personal och dels av personal, som inträder på grund av med­

borgerlig plikt. Avlönad brandstyrka är yrkesbrandkår, när medlemmarna äro

anställda med skyldighet att för avtalad tid odelat ägna sig åt brandtjänsten,

och borgarbrandkår, när medlemmarna äro för avtalad tid förbundna att vid

sidan av sin borgerliga sysselsättning ägna viss tid åt brandtjänst. Den på med­

borgerlig plikt grundade brandstyrkan utgör allmän brandkår. Där avlönad

brandstyrka finnes av sådan storlek, att stadens trygghet mot skada av brand

kan anses tillfredsställande, äger länsstyrelsen på framställning medgiva, att

allmän brandkår ej skall upprättas. I stad, där frivillig brandkår — varmed här

tolde avses brandstyrka, som står under ledning av brandkårsförening, annan

enskild sammanslutning eller enskilt företag — finnes, må denna efter läns­

styrelsens beprövande helt eller delvis kunna ersätta annan brandstyrka.

Närmare bestämmelser örn brandstyrkans sammansättning meddelas i den för

staden gällande brandordningen.

Nu anförda bestämmelser gälla i tillämpliga delar jämlikt 23 § även för

köping, så ock för annan tätare befolkad ort, då länsstyrelsen därom förordnar

genom beslut, som skall underställas Kungl. Maj:ts prövning (municipal­

samhälle) .

I brandstadgan finnas även vissa föreskrifter angående landsbygden, vilka

jämlikt 24 § skola, helt eller delvis, äga tillämpning inom viss kommun å

landet eller del därav, då länsstyrelsen därom förordnar på framställning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 26S.

45

kommun eller på grund av att länsstyrelsen med hänsyn till byggnadstäthet

eller befintligheten av eldfarliga inrättningar finner sådant erforderligt för

beredande av trygghet mot skada av brand. Enligt dessa föreskrifter skall

kommun upprätthålla en brandstyrka av tillfredsställande storlek och samman­

sättning (28 §), och närmaste inseendet över kommuns brandväsen skall ut­

övas av en brandchef med en vice brandchef som ställföreträdare (29 §). När­

mare bestämmelser härom meddelas i brandordningen för kommunen.

Länsstyrelserna äga jämlikt 37 § en allmän övervakningsskyldighet över

brandväsendet i respektive län.

Det aktiva bygdebrandförsvaret ingår såsom tjänstegren i luftskyddet, var­

vid brandchefen eller, örn inom luftskyddsområde finnas flera brandchefer,

någon av dessa är tjänstegrenschef.

Skogsbrandförsvaret regleras väsentligen genom lagen den 7 maj 1937

(nr 222) örn förekommande och släckning av skogseld. Enligt 5 § i denna lag skall

i allmänhet varje kommun på landet, som ej är köping, utgöra en brandrote. Läns­

styrelsen kan dock på framställning besluta, att flera kommuner skola samman­

slås till en brandrote eller att kommun ej behöver ingå i brandroteindelningen.

Vidare äger länsstyrelsen efter vederbörandes hörande förordna, att kommun

skall uppdelas på flera brandrotar, så ock att stads icke planlagda område eller

dylikt område inom köping, som utgör egen kommun, skall utgöra en eller flera

brandrotar. Brandrote skall enligt 6 § vidmakthålla ett skogsbrandväsen,

som kan anses tillfredsställa skäliga anspråk på trygghet mot skada av skogs­

eld. För varje brandrote skola enligt 9 § finnas en brandfogde och en vice

brandfogde. Närmare bestämmelser skola finnas i den för brandroten gällande

skogsbrandordningen. Länsstyrelserna skola jämlikt 7 §, var inom sitt län,

vaka över att skogsbrandväsendet är tillfredsställande ordnat.

Vid sidan av skogsbrandlagens bestämmelser har, särskilt med tanke på

krigsförhållanden, en viss utbyggnad av skogsbrandförsvaret ägt rum. Så­

lunda har inom varje län utsetts en länsskogbrandchef (i vissa fall läns-

brandfogde) med uppgift att biträda länsstyrelsen vid fullgörandet av dess

uppgift med avseende på skogsbrandförsvaret. I allmänhet ha länen där­

jämte indelats i brandrotedistrikt, inom vilka tillsynen över skogsbrandför­

svaret utövas av distriktsskogsbrandchefer (distriktsbrandfogdar).

Skogsbrandförsvaret var tidigare helt organiserat vid sidan av luftskyddet

och har därför i hemortsförsvarssakkunnigas betänkande betraktats som en

självständig gren av det civila hemortsförsvaret. Numera har dock skogs­

brandförsvaret för krigsförhållanden närmare anknutits till luftskyddet. Sedan

Kungl. Majit genom beslut den 7 maj 1943 anbefallt luftskyddsinspektionen

och länsstyrelsen att vidtaga förberedande åtgärder i sådant syfte, har luft­

skyddsinspektionen utfärdat anvisningar härom. Enligt dessa skall skogs­

brandförsvaret under de två högsta beredskapsgraderna av luftskyddstillstånd

vara inordnat under det allmänna luftskyddet och utgöra en tjänstegren be­

nämnd skogsbrandtjänst. Inom luftskyddsområde skall finnas en särskild

tjänstegrenschef för denna tjänst, vartill bör förordnas distriktsskogsbrand-

chef, brandfogde eller annan lämplig person. I luftskyddsområde med ringa

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

skogstillgång, likt utvecklat vägnät ock god vattentillgång anses dock skogse

brandtjänsten kunna ledas av tjänstegrenschefen för brandtjänsten, i vilket

fall alltså särskild tjänstegrenschef för skogsbrandtjänsten icke behöver utses.

Den förefintliga brandroteorganisationen bör i största möjliga utsträckning

bibehållas, varvid dock länsstyrelser, i de fall då luftskyddsområdes gräns

delar en blindrote i två eller flera delar, förutsättas skola tillse, att brand­

rotens omfattning under krigsförhållanden ändras på sådant sätt, att dylik

delning icke uppkommer.

I detta sammanhang bör slutligen anmärkas, att Kungl. Maj:t den 20

november 1942 till lagrådet remitterat ett på grundval av brandförsvars-

utredningen den 7 mars 1942 avgivna betänkande utarbetat förslag till

brandlag, över vilket förslag lagrådet den 16 december samma år av­

givit utlåtande. Förslaget, vilket är kompletterat av förslag till ny

brandstadga, syftar till, bland annat, dels en förstärkning av brand­

försvaret, särskilt på landsbygden, dels ock ett sammanförande av bygdebrand-

försvaret och skogsbrandförsvaret. I förstnämnda hänseende märkes, att

inom varje kommun eller, örn två eller flera kommuner bildat kommunal­

förbund för handhavande av brandförsvaret, inom varje sådant förbund skola

finnas en brandchef med en eller flera vice brandchefer samt en brandstyrka

av betryggande storlek och sammansättning. Beträffande den sistnämnda före­

slås, att den i stad skall bestå av yrkesbrandkår, borgarbrandkår eller båda

dessa slag av kårer ävensom reservstyrka (i huvudsak motsvarande nuvarande

allmänna brandkår) samt i kommun å landet av borgarbrandkår eller frivillig

brandkår, som enligt avtal är skyldig att verkställa brandsläckning inom kom­

munen, eller båda dessa slag av kårer ävensom reservstyrka. Länsstyrelsen äger

emellertid medgiva kommun befrielse från skyldighet att hålla brandstyrka,

därest kommunen träffat avtal örn släckningshjälp från kommunal eller fri­

villig brandkår i annan kommun, dock att reservstyrka alltid skall upprättas.

De beträffande stad givna föreskrifterna skola även tillämpas å köping samt,

därest länsstyrelsen så förordnar genom beslut som skall underställas Kungl.

Marits prövning, å annan tätare befolkad ort (municipalsamhälle). Sådan ort

liksom även köping, som icke utgör egen kommun, betraktas enligt lagen som

kommun.

Länsstyrelserna förutsättas skola vid tillsynen över brandförsvaret äga till­

gång till statsavlönade, brandtekniskt sakkunniga biträden, därvid Kungl.

Majit skall efter omständigheterna besluta, i vilken utsträckning och på vad

sätt dylika biträden skola ställas till länsstyrelsernas förfogande. Tillsynen

över brandförsvaret inom riket föreslås skola utövas av en riksbrandinspektör.

Beträffande sammanförandet av bygdebrandförsvaret och skogsbrandför­

svaret innehåller förslaget, att en kommuns brandorganisation principiellt

skall avse även skogsbrandförsvaret, dock att kommun äger besluta, att detta

skall organiseras för sig. Sådant beslut skall för att vara gällande godkännas

av länsstyrelsen, vilken även själv må upptaga frågan örn skogsbrandförsvarets

utbrytande ur den allmänna brandorganisationen med rätt att efter kommu­

nens hörande besluta därom. I dessa fall skall i kommun finnas skogsbrand­

fogde, som skall handha den närmaste ledningen av skogsbrandförsvaret. Allt­

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

47

jämt skall kommun, där länsstj7relsen så finner lämpligt, kunna indelas i flera

skogsbrandrotar, därvid särskild skogsbrandfogde skall förordnas för varje

brandrote.

Enligt vad jag inhämtat har chefen för kommunikationsdepartementet för

avsikt att föreslå, att förslaget till brandlag genom proposition förelägges inne­

varande års riksdag till antagande.

b) Utrymningsorganisationen. De huvudsakliga bestämmelserna om denna

finnas i utrymningslagen den 28 juni 1941 (nr 582) och utrymningskungörelsen

av samma dag (nr 588).

Utrymning kan enligt 1—2 §§ utrymningslagen vara av två slag, nämligen

luftskyddsutrymning, som avser att bereda befolkningen ökat skydd mot verk­

ningarna av anfall från luften, och milit är utrymning, som äger rum från om­

råde, inom vilket militära åtgärder av synnerlig betydelse vidtagas eller kunna

förväntas, och som vidtages för det fall att åtgärden prövas oundgängligen

erforderlig av hänsyn till rikets försvar eller för skyddande av befolkningens

liv. Luftskyddsutrymning är planlagd för ett betydande antal orter. Särskild

planläggning av militärutrymning finnes i vissa gräns- och kusttrakter. Beslut

örn luftskyddsutrymning meddelas av Konungen eller den myndighet Konungen

därtill bemyndigar och beslut örn militärutrymning av Konungen, som dock

i vissa fall kan bemyndiga militär befälhavare att besluta därom.

Anmärkas bör i detta sammanhang, att jämlikt 34 § utrymningslagen möj­

lighet även finnes att meddela förbud att lämna visst område. Dylikt bort-

flyttningsförbud meddelas av Konungen eller den myndighet Konungen

därtill bemyndigar. Har beslut meddelats örn utrymning, äger dock myn­

dighet, som meddelat beslutet, jämväl utan särskilt bemyndigande meddela

dem, vilka icke omfattas av utrymningen, förbud att lämna den ort, som skall

utrymmas. För att bortflyttningsförbud skall kunna meddelas erfordras, att

vissa i 35 § utrymningslagen närmare angivna förutsättningar äro uppfyllda.

Utrymningsorganisationen står under central ledning av statens utrym-

ningskommission. Beslutanderätten rörande företagande av luftskyddsutrym­

ning avses i regel skola tillkomma utrymningskommissionen. I fråga om mili­

tärutrymning torde däremot motsvarande befogenhet komma att utövas av

militära myndigheter.

Den lokala utrymningsorganisationen är olika gestaltad i de kommuner,

inom vilka luftskyddsutrymning är planlagd, utrymningskommuner, och i

andra kommuner, inkvarteringskommuner.

Inom utrymningskommun utövas jämlikt 8 § utrymningslagen den omedel­

bar ledningen av utrymning och planläggning därför av luftskyddschefen med

biträde av en av länsstyrelsen utsedd utrymningschef.

I inkvarteringskommun skola jämlikt 9 § utrymningslagen de arbetsupp­

gifter, vilka vid utrymning eller planläggning därför erfordras för att ordna

inkvartering, handha frågor örn utrymningshjälp samt i övrigt bistå dem, vilka

i anledning av utrymning lämnat sin bostad och tagit uppehåll inom kom­

munen eller tillfälligt befinna sig därstädes under resa från eller till utrym-

ningskommunen, utövas av en kommunal

inkvarteringsnämnd.

I flertalet fall är

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

denna en för uppgiften särskilt tillsatt nämnd, men möjlighet finnes att åt

annan kommunal myndighet, dock icke fattigvårdsstyrelse, uppdraga att vara

inkvarteringsnämnd.

Inkvarteringsnämnderna äro jämlikt 10 § underställda särskilda inkvarte-

ringschefer, vilka utöva sin verksamhet var inom sitt inkvarteringsområde.

Antalet inkvarteringsområden är för närvarande 43.

Länsstyrelserna ingå icke i utrymningsorganisationen, men enligt 11 § ut­

rymningslagen skall samråd med länsstyrelse äga rum i ärende av sådan vikt,

att länsstyrelsen på grund av sin allmänna ämbetsbefattning bör vara för­

trogen med ärendet. Vidare äger länsstyrelse under krig, örn på grund av

krigsförhållandena beslut av utrymningskommissionen i visst fall icke kan

avvaktas utan att det med utrymning avsedda syftet äventyras, på framställ­

ning av luftskyddschef eller inkvarteringschef utöva befogenhet, som till­

kommer utrymningskommissionen, dock icke utan särskilt bemyndigande av

Konungen beslut örn eller uppmaning till utrymning.

Utrymningskommissionen handhar, på grund av särskilt av Kungl. Majit

den 13 februari 1942 meddelat uppdrag, ledningen av socialtjänsten, som

har till huvuduppgift att omhändertaga utbombade personer och bereda dem

bostad, utspisning m. m. Lokalt har socialtjänsten anknutits till utrymnings-

och inkvarteringsorganisationen, varvid i utrymningskommuner utrymnings-

chefen och i andra kommuner, där socialtjänst upprättats, inkvarteringsnämn-

dens ordförande i regel fungerar som socialtjänstchef.

c) Skyddstjänst för järnvägarna m. fl. För järnvägarna, telegrafverket, kraft-

och kanalverken samt vägväsendet och vissa under väg- och vattenbygg­

nadsstyrelsens tillsyn stående kanaler och flygplatser är upprättad viss skydds­

tjänst, omfattande skyddsbevakning, luftskydd och reparationsberedskap. Be­

stämmelser härom äro utfärdade dels i särskilda av Kungl. Majit utfärdade

kungörelser, de s. k. skadekungörelserna (för järnvägsstyrelsen den 29 augusti

1939, nr 585, för telegrafstyrelsen den 20 oktober 1939, nr 761, och för vatten­

fallsstyrelsen den 29 augusti 1939, nr 584), dels ock i särskilda av vederbörande

centrala myndigheter utfärdade instruktioner av hemlig natur. För kraft­

verkens del gäller dessutom lagen den 12 juni 1942 (nr 335) örn särskilda

skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar. Beträffande sistnämnda lag må

nämnas, att enligt densamma frågor örn skyldighet att tåla och vidtaga skydds­

åtgärder prövas av ett särskilt organ, krigsskyddsnämnden för kraftanlägg­

ningar.

Ifrågavarande skyddstjänst i vad den avser reparationsberedskap är avsedd

att inordnas i en överbefälhavaren underställd organisation för byggnads- och

reparationsberedskap, som är under upprättande och som i princip skall hand­

ha samtliga sådana byggnads- och reparationsarbeten, som vid krig eller krigs­

fara betraktas som nödvändiga ur rikssynpunkt och för höjande av landets

krigspotential.

Någon närmare redogörelse för nu nämnda organisationer anser jag icke i

förevarande sammanhang erforderlig.

49

d) Undanförseln. Till det civila lokalförsvaret är även att hänföra den

verksamhet, som brukar benämnas undanförsel, d. v. s. utspridning eller bort­

förande av varuförråd i syfte att i görligaste mån förhindra, att de i händelse

av krig genom fiendens åtgöranden förstöras eller eljest gå förlorade. Jag

återkommer i det följande till en närmare redogörelse för gällande förhållan­

den på detta område.

För sammanhangets skull böra här något beröras den militärterrito­

riella indelningen och hemvärnets organisation.

Riket är, såvitt angår arméstridskrafterna med tillhörande anstalter, indelat

i sju militärområden, vart och ett under en militärbefälhavare med stab. Samt­

liga militärområden utom sjunde militärområdet, vilket omfattar Gotland, äro

indelade i försvarsområden. Antalet lantmilitära försvarsområden inom

första—sjätte militärområdena är 31, vartill komma 4 marina försvarsområden.

De lantmilitära försvarsområdena lia så långt detta ur strategiska synpunkter

varit möjligt bestämts på sådant sätt, att länsgräns och försvarsområdesgräns

icke skulle skära varandra. I flertalet fall utgör alltså försvarsområde ett län

eller del av ett län. I några fall har det emellertid icke kunnat undvikas, att för­

svarsområde kommit att omfatta delar av två och i ett fall — Göteborgs för­

svarsområde — tre län.

För varje försvarsområde skall i krig finnas en försvarsområdesbefälhavare

med stab. I fred förenas däremot i vissa fall två angränsande försvarsområden

under gemensam försvarsområdesbefälhavare med stab, varvid dock särskild

stabschef skall finnas för vartdera försvarsområdet. Under försvarsområdes-

befälhavarna lyder, förutom vissa andra militära förband och försvarsanstalter,

jämväl hemvärnet.

Hemvärnet utgör enligt hemvärnskungörelsen den 31 maj 1940 (nr 408;

ändrad 1942: 201, 566) en del av lantförsvaret och består av militärt organi­

serade, på frivillighetens väg rekryterade förband, vilkas framtida uppgift är

att verka för det omedelbara tryggandet av den egna hemorten. Högsta led­

ningen av hemvärnet under chefen för armén utövas av hemvärnschefen med

hemvämsstaben. Inom varje militärområde åligger det militärbefälhavaren

att utöva överinseendet över hemvärnet. Under denne utövas ledningen av

hemvärnet inom varje försvarsområde av försvarsområdesbefälhavaren.

Riket är indelat i hemvärnskretsar, för närvarande till antalet 100. För

varje hemvärnskrets finnes en hemvärnskretsbefälhavare med uppgift att leda

och övervaka organisationen och utbildningen av hemvärnet inom kretsen.

Hemvärnskretsarna i sin tur äro indelade i hemvärnsområden, vanligen bestå­

ende av en eller flera hela kommuner — de större städerna äro dock i all­

mänhet uppdelade på flera hemvärnsområden. Antalet hemvärnsområden är

för närvarande 1 192. Den omedelbara ledningen av hemvärnet inom varje

hemvärnsområde utövas av en hemvärnsområdesbefälhavare, som under sig

har ett antal hemvärnsmän och reservhemvärnsmän, fördelade på förband

(grupper, plutoner och i vissa fall kompanier).

För att åstadkomma ordnad samverkan mellan det militära och det civila

lokalförsvaret har Kungl. Majit, första gången den 30 december 1941, för-

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 268.

C92 u 4

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

50

ordnat vissa personer att såsom hemortsförsvarsassistenter, envar inom visst

verksamhetsområde, biträda den eller de länsstyrelser, inom vilkas län området

helt eller delvis vore beläget, med vidtagande av de förberedande åtgärder,

som kunde vara erforderliga för att i krig ändamålsenlig samverkan i operativt

hänseende skulle kunna äga rum dels mellan olika grenar och enheter av det

civila försvaret, dels ock mellan det civila och det militära lokalförsvaret, var­

vid åtgärder i sistnämnda hänseende skulle vidtagas i nära samarbete

med vederbörande försvarsområdesbefälhavare. Hemortsförsvarsassistenternas

verksamhetsområden ha bestämts i nära anslutning till försvarsområdesindel-

ningen, så att i allmänhet en hemortsförsvarsassistent finnes för varje försvars­

område. I vissa fall finnas dock flera hemortsförsvarsassistenter för samma

försvarsområde, var och en för viss del av området. Undantagsvis omfattar

verksamhetsområdet för hemortsförsvarsassistent två försvarsområden.

Enligt de bestämmelser, som utfärdats i samband med förordnande av hem­

ortsförsvarsassistenter, åligger det dessa, bland annat,

att taga kännedom örn förutsättningarna för försvaret inom verksam­

hetsområdets olika delar, såsom terrängförhållanden, förbindelseleder, be­

byggelse, industri- och kommunikationsanläggningar;

att taga kännedom örn de i lokalförsvaret ingående organisationerna och

dessas kapacitet, särskilt deras tillgång på personal och materiel samt perso­

nalens utbildning och lämplighet för olika uppgifter;

att personligen lära känna personalen i ledande ställning inom lokalför­

svarets olika organisationer;

att planlägga det civila lokalförsvarets verksamhet i krig, i vad avser ope­

rativ samverkan;

att föranstalta örn övningar med det civila lokalförsvarets olika grenar un­

der nyssnämnd samverkan; samt

att i övrigt vidtaga förberedelser för att i krig enhetlig ledning av lokalför­

svaret skall kunna utövas.

Sedermera —- i samband med förordnande av hemortsförsvarsassistenter för

budgetåret 1942/43 — har Kungl. Maj:t föreskrivit, att hemortsförsvars-

assistenterna vid det fortsatta planläggningsarbetet skulle utgå från att läns­

styrelse tillkommande befogenhet att besluta örn användning såväl inom luft­

skyddsområde som utom sådant område av personal och materiel, tillhörande

annan del av det allmänna luftskyddet inom området än ordningstjänsten, i

händelse av krigstillstånd kunde komma att överflyttas på vederbörande för­

svarsområdesbefälhavare. Dessutom har Kungl. Majit den 7 augusti 1942 för­

ordnat, att hemortsförsvarsassistent under krigstillstånd skall tjänstgöra vid

den försvarsområdesstab, som Kungl. Majit i kommandoväg bestämmer.

För samarbete i operativt hänseende mellan det militära försvaret och ut-

rymningsorganisationen äro ytterligare vissa organisatoriska åtgärder vidtagna

eller planlagda; med operativa ärenden avses därvid ärenden angående beslut

örn utrymning och bortflyttningsförbud, ärenden rörande utrymningstrans-

porter samt beslut örn vilka kommuner som skola tagas i anspråk för inkvarte­

ring. Sålunda är avsikten, att den civila utrymningsledningen i operativa

ärenden skall handhas av en delegation från utrymningskommissionen, vilken

Kungl. Majlis proposition nr 268.

51

anknytes till högkvarteret. Under denna centrala instans skall den operativa ledningen ankomma på särskilda av utrymningskommissionen utsedda repre­ sentanter, stabsutrymningschefer, vilka förordnats för första—sjätte militärbe- fälsstaberna. Under dem skola luftskyddscheferna å utrymningsorterna och in- kvarteringscheferna lyda i operativt hänseende. De militära cheferna (över­ befälhavaren och militärbefälhavarna) skola äga direktivrätt gentemot den civila utrymningsledning, som är placerad i deras staber.

B. Tidigare förslag till omorganisation av det civila försvaret och sam­

ordning mellan detta oell det militära försvaret.

Luftskyddsinspektionens förslag. I luftskyddsinspektionens förut omnämnda förslag av den 13 februari 1941, vilket bland annat innefattade förslag till ny luftskyddslag, väsentligen utgörande en sammanarbetning av luftskyddslagen, lagen örn förfoganderätt för luftskyddets behov och lagen den 1 mars 1940 (nr 119) örn skyldighet för ägare av anläggningar och byggnader att anordna skyddsrum m. m. (skyddsrumslagen), har den nuvarande luftskyddsorganisa- tionen med vissa smärre jämkningar lämnats oförändrad. Av dessa jämkningar må följande här nämnas.

1. Luftskyddsinspektionen anser, att dess ställning bör göras starkare, så att inspektionen äger utöva en verklig central ledning av luftskyddet i riket och i mån av behov själv handlägga sådana frågor, vilka såsom gemensamma för hela riket eller större del därav eller av annan anledning äro av särskild vikt. Som följd härav har inspektionen i lagen intagit ett stadgande av inne­ håll, att länsstyrelse vid handhavandet av ledningen av luftskyddet skall följa de anvisningar och föreskrifter, som utfärdas av inspektionen. I vissa av yttrandena över förslaget har gjorts gällande, att luftskyddsin­ spektionen härigenom skulle erhålla för stora befogenheter i förhållande till länsstyrelserna och att därför bestämmelsen att länsstyrelse skall följa de anvisningar och föreskrifter, som utfärdas av luftskyddsinspektionen, bör utgå eller uppmjukas.

2. Den i gällande luftskyddslag stadgade principen, att i luftskyddsområde, som utgöres av landsfiskalsdistrikt eller stad, polischefen skall vara luft- skyddschef, har i förslaget frångåtts. I stället har i princip befogenhet till­ lagts länsstyrelse att till luftskyddschefer utse de personer, som i varje sär­ skilt fall kunna anses mest lämpade för uppdraget, företrädesvis dock befatt­ ningshavare vid polis- eller brandväsendet, vilka befattningshavare skola vara skyldiga att mottaga sådant uppdrag. Som motivering härför har inspek­ tionen anfört bland annat följande: Den i luftskyddslagen fastslagna huvudprincipen, att i vederbörande polis­ chefs tjänsteåligganden regelmässigt skall ingå att vara luftskyddschef, synes vid tidpunkten för luftskyddslagens tillkomst ha varit den närmast till hands liggande och tillika mest ändamålsenliga lösningen av frågan örn lokal myn­ dighet för luftskyddet. Det ansågs nämligen, att luftskyddet väsentligen om­ fattade åtgärder, vilka redan delvis ålåge polischeferna att handhava. Vid sagda tidpunkt fanns emellertid icke någon möjlighet att överblicka mångfalden och storleken av de arbetsuppgifter för luftskyddet, som skulle komma att åvila polischefen-luftskyddschefen. Den gångna tiden har starkt framhävt den

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

52

mångfald arbetsuppgifter, som äro förbundna med uppdraget att vara luft­

skyddschef. Den ständiga utvecklingen på luftskyddets område bär medfört,

att nlanläggningsåtgärdema fått en sådan omfattning att polischefen-luft-

skyddschefen i ett stort antal fall måste eftersätta antingen sina polisiära

arbetsuppgifter eller sina uppgifter såsom luftskyddscbef. Visserligen torde

de flesta luftskyddschefer till sitt förfogande ha ställföreträdare av olika slag

men ansvaret för luftskyddets planläggning och förberedande åvilar dock

ytterst luftskyddschefen.

Två av de i luftskyddsinspektionens utredning deltagande uttalade sig

emellertid i avgiven reservation mot inspektionens förslag i denna del och

förordade bibehållande av den nuvarande ordningen. Som motivering därför

anfördes, att genom att luftskyddsuppgifterna hänförts till polischefs tjänste­

åligganden stadga vunnits i luftskyddsorganisationen samtidigt som garantier

skapats mot att befogenhetskonflikter kunde uppkomma mellan luftskydds-

chef och polischef, vilkas arbetsuppgifter i många avsenden måste ingripa i

varandra.

I yttrandena över inspektionens förslag ha meningarna på denna punkt varit

delade. Medan vissa myndigheter och sammanslutningar tillstyrkt förslaget,

ha andra avstyrkt detsamma, i huvudsak på de av reservanterna anförda grun­

derna.

Bland de förslag, som i detta sammanhang framställts, må här följande om­

nämnas.

Svenska brandbefälsförbundet, som anser sig icke böra motsätta sig för­

slaget örn skyldighet för befattningshavare inom brandväsendet att mottaga

uppdrag som luftskyddschef, anför vidare:

Då brandcheferna äro befälspersoner som i sitt dagliga handlande äro ut­

bildade för och vana att under förhållanden, som stundom kunna vara kritiska,

fatta snabba beslut för avhjälpandet av skador — den väsentligaste delen av

luftskyddet — då vidare röjningsarbete som regel förekommer vid varje större

eldsvåda och slutligen då sjuktransportväsendet under fredstid som regel

omhänderhaves av brandkårerna, ifrågasättes örn icke det allmänna luft­

skyddet borde uppdelas i en organisationsavdelning under polischefens befäl,

utövande i stort sett den verksamhet, som nu omhänderhaves av luftskydds-

byråerna, och en operativ avdelning under brandchefens befäl med uppgift att

leda det skadeavvärjande arbetet.

Föreningen Sveriges landsfiskaler föreslår följande lösning av frågan örn

luftskyddets organisation på landsbygden. Landsfiskalerna borde såsom

polischefer erhålla befogenhet att utöva inseendet över och ledningen av luft­

skyddets planläggning och organisation i fredstid. Ledningen av luftskyddet

i krigstid borde däremot ordnas så, att på varje luftskyddsort på landsbygden

borde finnas en särskilt förordnad luftskyddschef, som under landsfiskalens

ledning biträdde vid luftskyddets organisation och som vid krigstillstånd över-

toge den närmaste ledningen av luftskyddets olika organ på luftskyddsorten.

Denne luftskyddschef borde lämpligen icke uttagas bland befattningshavare

vid polis- eller brandväsendet.

Överbefälhavarens samordnings!örs/ag. En av överbefälhavaren tillsatt kom­

mitté avgav den 5 mars 1941 en promemoria med förslag till samordning

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

53

av hemvärn, luftskydd, brandskydd samt viss bevakning och ordningshållning.

Som allmänna principer angavs bland annat, att ansvaret för och ledningen av

dessa lokalförsvarsgrenar, även de civila, borde åvila militära myndigheter,

vilket dock icke borde och behövde medföra ett militariserande av i lokalför­

svaret ingående civila organ, samt att nu befintliga organisationer borde i

möjligaste mån bibehållas i oförändrat skick. Promemorian innehöll utkast

till såväl krigs- som fredsorganisation.

I fråga örn krigsorganisationen innebar förslaget följande. Försvars­

område indelas i kretsar på sådant sätt att kretsindelningen sammanfaller med

indelningen i landsfiskalsdistrikt, varvid stad, som icke ingår i landsfiskals-

distrikt, bör utgöra egen krets. Som chef inom kretsen tjänstgör en särskilt

förordnad kretschef, vartill som regel förordnas chefen för någon av organisa­

tionerna inom kretsens lokalförsvar (hemvämsområdesbefälhavare, luftskydds-

chef, distriktsbrandfogde e. d.), dock att inom stad med ordinarie militärförlägg­

ning den militäre platsbefälhavaren såsom den för ortens försvar ansvarige

jämväl bör vara kretschef. Inom krets av särskild betydelse bör kunna för­

ordnas särskild person, som icke samtidigt representerar viss gren inom lokal­

försvaret. I kretschefens stab böra ingå tjänstegrenschefer för respektive

grenar inom lokalförsvaret, därvid kretschefen samtidigt bör vara tjänstegrens-

chef för den gren han själv representerar. Kretscheferna underställas för-

svarsområdesbefälhavarna, vilkas staber utökas med personal, som är sak­

kunnig i luftskydd, skogsbrandskydd och ordningshållning. Centrala lednin­

gen av lokalförsvaret utövas inom högkvarteret av en hemortsstab, vars chef,

hemorts chef en, lyder omedelbart under överbefälhavaren. I sistnämnda stab

ingå hemvärnsstaben och luftskyddsinspektionen med i huvudsak oförändrad

organisation, varjämte bevakningsinspektören lämpligen bör företräda frågor

rörande bevaknings- och ordningspolis.

Fredsorganisationen föreslås skola utgöra densamma som den nu

gällande, dock att högsta ledningen jämväl i fred skall representeras av hem-

ortschefen med stab, vilken därvid förutsättes vara organiserad på samma sätt

som under krig. Som skäl härför anföres, att örn den föreslagna fredsorganisa-

tionen snabbt och friktionsfritt skall kunna övergå till krigsorganisation, den

högsta ledningen måste vara enhetlig.

I promemorian uttalas vidare önskvärdheten av att spörsmålet örn ett när­

mare samordnande av utrymningskommissionens verksamhet med övrigt lokal-

försvar vid en ytterligare utredning upptoges till behandling.

Den ledamot i kommittén, vilken närmast representerade luftskyddsinspek­

tionen, framförde i särskilt yttrande allvarliga betänkligheter mot kommitté­

majoritetens förslag, enär den civila lokalförsvarspersonalen därigenom skulle

militariseras, samt förordade, att med bibehållande av nuvarande organisation

tillfredsställande samverkan mellan militära och civila myndigheter skulle

skapas genom instruktionsföreskrifter o. d.

Överbefälhavaren inhämtade yttranden över förslaget från samtliga länssty­

relser. Flertalet länsstyrelser vitsordade behovet av samordning och tillstyrkte

i princip, att även civilt lokalförsvar under krig ställdes under militär ledning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

54

I åtskilliga av yttrandena förordades större eller mindre ändringar i förslaget

eller betonades vikten av att frågan bleve föremål för ytterligare utredning.

Särskilt anförde flera länsstyrelser betänkligheter mot den skillnad mellan

lokalförsvarets organisation i fred och krig, som enligt förslaget skulle komma

att föreligga. Fyra länsstyrelser yttrade sig principiellt avstyrkande örn för­

slaget.

Länsstyrelsen i örebro län förordade i sitt yttrande i stället följande orga­

nisation, som dock förutsatte, att försvarsområde och län överensstämde. Lik­

som det militära lokalförsvaret hade en försvarsområdes (läns-) ledning, skulle

liknande ledning inrättas för luftskydd, brandskydd och skogsbrandskydd med

en länsluftskyddschef, en länsbrandchef och en länsskogsbrandchef, anknutna

till länsstyrelsen såsom föredragande. Samtliga dessa chefer för det militära

och det civila lokalförsvaret skulle ingå i en länsstat där varje chef i fred

självständigt skulle representera sin gren av lokalförsvaret, men där vid krig

försvarsområdesbefälhavaren vid olika meningar skulle ha den slutliga be­

stämmanderätten. Länet skulle indelas i distrikt och distrikten i kretsar med

särskilda chefer för samma grenar av lokalförsvaret som i länsstaben.

Länsstyrelsen i Västmanlands län förklarade i sitt yttrande, att kommun i

princip borde vara den organisatoriska grunden för lokalförsvaret, vilket dock

icke borde hindra, att två eller flera smärre kommuner sammanfördes till ett

lokalförsvarsområde eller att en större kommun delades i två eller flera dylika

områden. Chefen för detta område skulle ansvara för lokalförsvaret därstädes,

samordna de tre tjänstegrenarna luftskydd, skogsbrandskydd och hemvärn samt

särskilt ansvara för rekryteringen därav. Det syntes ej lämpligt att uppdraga

denna chefsbefattning åt någon av tjänstegrenscheferna. Länsstyrelsen vore

mindre övertygad örn nödvändigheten eller t. o. m. lämpligheten av att lokal­

försvarsområdena såsom sådana sammanfördes till större enheter, kretsar.

Däremot torde samarbete av flera kommuners lokalförsvar av likartad natur

ofta bliva nödvändigt. Länsstyrelsen funne det därvid lämpligast, att de

myndigheter (personer), som i fredstid handhade de olika tjänstegrenarna

inom försvarsområde och län, hemvärnsofficer i försvarsområdesstab, för-

svarsassistent eller vederbörande föredragande i länsstyrelse och länsskogs­

brandchef, även i krig närmast under försvarsområdesbefälhavaren handhade

hithörande ärenden, men att, där så — på grund av försvarsområdets stor­

lek och mängden av lokalförsvarsområden — erfordrades, lokalförsvarsom­

rådena sammanfördes till kretsar med en kretsbefälhavare för envar av de

tre grenarna. Kretsindelningen skulle vara av blott taktisk betydelse. Den

kretsindelning, som kunde anses erforderlig för lokalförsvaret i övrigt, syntes

icke böra äga tillämpning för ordningshållningspersonalen, landstormspolis,

statspolis samt lokal ordnings- och kriminalpolis, som enligt länsstyrelsens

förmenande alltjämt, även i krigstid, borde vara underställda landsfogden och

länsstyrelsen.

Övriga förslag. Förslag till provisoriska åtgärder för samordning av lokal­

försvaret i mellaninstansen (län respektive försvarsområde) lia avgivits av sta­

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

55

tens arbetsmarknadskommission den 30 juni 1941 och av hemortsförsvarssak-

kunniga den 2 augusti samma år. Då dessa förslag — med vissa modifika­

tioner — blivit genomförda genom Kungl. Majits beslut örn förordnande av

hemortsförsvarsassistenter, torde någon närmare redogörelse för dessa förslag

jämte över desamma avgivna yttranden icke vara erforderlig.

Ytterligare må här omnämnas hemortsjörsvarssakkunnigas förslag den 14

mars 1942 angående utövande under krig av vissa befogenheter i avseende å

luftskydd, skogsbrandskydd och utrymning. Förslaget angavs vara föranlett

av att det syntes de sakkunniga med hänsyn till det utrikespolitiska läget

under förvåren 1942 påkallat, att frågan örn operativ samverkan inom lokal­

försvaret erhölle en nöjaktig lösning tills vidare utan avvaktan å den tidpunkt,

då det bleve möjligt och lämpligt att genomföra en mera allsidig, för såväl

freds- som krigsförhållanden avsedd samordning inom lokalförsvaret. Förslaget

gick ut på att, med stöd av lagen den 13 mars 1942 (nr 87) med särskilda be­

stämmelser angående stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksam­

het vid krig eller krigsfara m. m. en kungörelse skulle utfärdas av innebörd att

under tid, som Kungl. Majit med hänsyn till krigsförhållanden kunde komma

att särskilt bestämma, vissa befogénheter i avseende å luftskydd, skogsbrand­

skydd och utrymning skulle överflyttas från civil till militär myndighet. Sålunda

skulle av den länsstyrelse tillkommande befogenheten att handhava ledningen

av luftskyddet följande befogenheter i stället tillkomma vederbörande försvars-

områdesbefälhavare, nämligen att besluta örn användning utom luftskyddsom­

råde av personal och materiel, tillhörande allmänna luftskyddet inom området,

samt att i den mån särskilda skäl därtill föranledde giva luftskyddschef föreskrift

örn användning inom luftskyddsområdet av personal och materiel, tillhörande

dess allmänna luftskydd, såsom för skyddande av viss anläggning e. d.; dock

att vad nu sagts icke skulle äga tillämpning på allmänna luftskyddets ordnings­

tjänst. Vidare skulle länsstyrelses nuvarande befogenhet jämlikt skogsbrand­

lagen att förordna befälhavare vid släckning av skogseld, som tagit eller hotade

taga större omfattning, i stället tillkomma försvarsområdesbefälhavaren. Slut­

ligen skulle å honom överflyttas jämväl den rätt, som jämlikt utrymningslagen

tillkomme länsstyrelse att under krigsförhållanden i vissa fall utöva befogen­

het, som eljest tillkomme utrymningskommissionen.

Vidare innehöll kungörelseförslaget, att, där försvarsområdets omfattning

eller andra skäl det föranledde, Kungl. Majit skulle kunna särskilt uppdraga

åt annan myndighet än försvarsområdesbefälhavaren att för viss del av för­

svarsområdet under försvarsområdesbefälhavaren utöva befogenheter, som

enligt förslaget kunde tillkomma försvarsområdesbefälhavaren. Uppkomme

genom avbrott i förbindelserna eller annorledes svårighet för försvarsområdes­

befälhavaren att utöva dylika befogenheter och kunde Kungl. Majlis beslut i

frågan ej utan våda avvaktas, borde försvarsområdesbefälhavaren äga lämna

underlydande militär befälhavare eller luftskyddschef sådant uppdrag som

nyss nämnts. Beslut härom skulle emellertid, så snart förhållandena tilläte,

anmälas för Kungl. Majit.

Förslaget har varit föremål för remiss till överbefälhavaren, luftskyddsin-

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

56

spektionen, utrymningskommissionen och länsstyrelserna men har därutöver

icke föranlett annan åtgärd än att bland föreskrifterna för hemortsförsvars-

assistenternas verksamhet intagits den förut omförmälda bestämmelsen örn

att hemortsförsvarsassistentema vid sitt fortsatta planläggningsarbete skola

äga utgå från att vissa befogenheter kunna komma att överflyttas på försvars-

områdesbefälhavarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

C.

Hemortsforsvarssakkunnigas slutförslag.

I sitt betänkande ha hemortsförsvarssakkunniga föreslagit tillskapandet av

en ny försvarsorganisation, folkskyddet, av blandat civil och militär karaktär

samt framlagt förslag till lag örn folkskyddsväsendet (folkskyddslag), avsedd

att ersätta luftskyddslagen, lagen örn förfoganderätt för luftskyddets behov,

utrymningslagen, skyddsrumslagen och lagen den 21 juni 1940 (nr 645) örn

skyldighet att bortföra varuförråd. Enligt detta lagförslag och enligt de sak­

kunnigas motivering för bestämmelserna i förslaget voro grunddragen av om­

organisationen i huvudsak följande.

Folkskyddet angives i 1 § lagförslaget utgöra en statlig-kommunal försvars­

organisation, vars verksamhet avser

1) sådana militära uppgifter, företrädesvis av lokal och mera tillfällig art,

vilka lämpligen kunna utföras av folkskyddets organ;

2) vidtagande av särskilda anordningar och åtgärder för den hemmavarande

befolkningens samt anläggningars, byggnaders och annan egendoms skyd­

dande mot fientlig verksamhet, särskilt luftanfall, ävensom för förhindrande

eljest av att egendom i användbart stånd faller i fiendehand;

3) ingripande mot sådan brand och sådana skador å personer och egendom,

som förorsakats av fientlig verksamhet, ävensom begränsande eller lindrande

på annat sätt av följderna av dylik verksamhet; samt

4) sådan försvaret gagnande verksamhet, som eljest enligt särskild lag eller

författning tillkommer folkskyddet.

Folksk}-ddet skall bildas genom sammanslagning av hemvärnet, luftskyddet,

skogsbrandskyddet för krig och utrymningsorganisationen. Dess verksamhet

skall helt vara inriktat på krigsförhållanden, och dess uppgifter i fred skola

utgöra de för verksamheten i krig erforderliga förberedelserna, däri inbegripet

utbildning och övning. Det fredsmässiga brandförsvaret, såväl bygdebrand-

försvaret som skogsbrandförsvaret, faller alltså utanför folkskyddets ram. Polis­

väsendet avses skola i såväl fred som krig organisatoriskt stå helt utanför

folkskyddet, ehuruväl enskilda polismän skola kunna tagas i anspråk därför.

Hemvärnet bibehåller sin militära karaktär. De i folkskyddet ingående

civila grenarna behålla sin civila karaktär och sammanföras till civilskyddet.

Folkskyddet består alltså av två huvuddelar, hemvärnet och civilskyddet (5 §).

Folkskyddet är underställt överbefälhavaren utom i de hänseenden

Konungen bestämmer (2 §). De uppgifter, beträffande vilka folkskyddet icke

skulle vara underställt överbefälhavaren, äro uppgifter av övervägande social

karaktär eller eljest av sådan natur, att de ha ringa samband med den rent

militära verksamheten. Folkskyddet föreslås skola förläggas under försvars

departementet.

Den centrala ledningen av folkskyddet utövas av riksfollcskyddschefen, som

biträdes av en riksfolkskyddsstab (6 §). Riksfolkskyddschefen skall vara ut­

rustad med sådana befogenheter, att han kan utöva en verklig ledning av folk­

skyddet, och bör i krig med stab ingå i högkvarteret. Riksfolkskyddsstaben

bildas genom sammanslagning av hemvärnsstaben, luftskyddsinspektionen och

utrymningsorganisationen, varjämte till densamma anknytes den av brandför-

svarsutredningen föreslagna riksbrandinspektören.

Folkskyddet anknyter i territoriellt hänseende till den gällande militärterri­

toriella indelningen i militärområden och försvarsområden. I fråga örn folk­

skyddets ledning föreslås i denna instans skilda regler beträffande hemvärnet

och civilskyddet.

Hemvärnet skall såsom nu vara underställt militärbefälhavare och försvars-

områdesbefälhavare (7 § 1 mom. första stycket).

Beträffande ledningen och övervakningen av civilskyddet avses principiellt

skola gälla, att desamma inom varje försvarsområde utövas av en civilskydds-

chef (7 § 1 mom. andra stycket). Tre mindre försvarsområden avses dock jäm­

väl i krig skola ha gemensam civilskyddschef med angränsande försvarsområde,

varemot två försvarsområden avses i krig skola uppdelas på vartdera två civil­

skyddschef er. I fred skiljes mellan två grupper civilskyddschef er, nämligen

dels sådana, som stadigvarande skola ha full tjänstgöring, och dels sådana,

som skola träda i full tjänstgöring endast under vissa tider (biträdande civil­

skyddschef er). Varje civilskyddschef med stadigvarande tjänstgöring tilldelas

för fred ett verksamhetsområde, bestående av ett eller flera försvarsområden,

därvid samtliga försvarsområden fördelas på dessa civilskyddschefer. I den

mån flera civilskyddschefer under krig skola tjänstgöra inom sådant försvars­

område, förordnas biträdande civilskyddschefer till det antal, som erfordras

för fyllande av antalet civilskyddschefer i krig.

Försvarsområdesbefälhavare och civilskyddschef skola .nära samverka för

att bibringa folkskyddsväsendet inom försvarsområdet största möjliga effek­

tivitet (7 § 1 mom. tredje stycket).

Under folkskyddsberedskap —- varmed förstås förstärkt beredskap, som

folkskyddet jämlikt Konungens förordnande intager vid krig eller krigs­

fara -—- skall försvarsområdesbefälhavaren under militärbefälhavaren från och

med den tidpunkt och i de hänseenden Konungen bestämmer utöva led­

ningen jämväl av civilskyddet (7 § 2 morn.). Denna ledning anges i motive­

ringen i allmänhet böra omfatta dels rätt att avgöra, huruvida personal eller

materiel av civilskyddet skall användas utom det folkskyddsdistrikt, för vilket

den i första hand är avsedd, dels ock befogenhet att giva lägre folkskyddsmyn-

dighet direktiv i fråga örn inriktande av civilskyddets verksamhet på visst

eller vissa bestämda ändamål.

Länsstyrelserna avses icke skola ingå i folkskyddsorganisationen och skola

alltså icke ha befattning med ledningen av folkskyddet. Däremot skola de

jämlikt 3 § 1 mom i lagförslaget medverka vid tillsynen över att kommuner

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

57

58

och enskilda fullgöra vissa skyldigheter beträffande folkskyddsväsendet och

även i vissa andra hänseenden taga befattning nied detsamma. Därutöver har

landshövdingen i 3 § 2 mom. ålagts att medverka till att hos länets befolkning

skapa och vidmakthålla förståelse för betydelsen av folkskyddsväsendet samt

att vaka över att vid dess upprättande och vidmakthållande hänsyn i görligaste

mån tages till förhållandena inom länet med rätt att hos folkskyddsmyndighe-

terna framställa härav betingade förslag och erinringar.

Det har förutsatts, att länsstyrelserna vid fullgörandet av sina uppgifter

beträffande folkskyddsväsendet skulle biträdas av befattningshavare inom

folkskyddet, främst civilskyddscheferna med full tjänstgöring, vilka skulle ha

ställning av föredragande för dessa ärenden.

Försvarsområde skall i regel för upprätthållande av folkskyddets verksam­

het vara uppdelat i folkskyddsdistrikt. Dylikt distrikt skall bestå av kommun

eller ock, där det på grund av gemenskap i fråga örn brandförsvar eller med

hänsyn till andra omständigheter finnes lämpligt, två eller flera kommuner

(8 § 1 morn.). Indelningen i folkskyddsdistrikt fastställes av Kungl. Majit (8 §

2 morn.).

Inom varje folkskyddsdistrikt skall finnas distriktsfolkskydd, bestående

av allmänt folkskydd samt, där så anses nödvändigt, verkskydd och hemskydd

(9 § 1 morn.). Allmänt folkskydds verksamhet avser folkskyddsdistriktet i dess

helhet, medan verkskydd och hemskydd angivas vara avsedda, verkskydd för

viss eller vissa i närheten av varandra belägna byggnader, vilka väsentligen

användas till annat ändamål än bostadsändamål, med därvarande personer och

egendom samt hemskydd för viss eller vissa i närheten av varandra belägna

byggnader, vilka väsentligen användas till bostadsändamål, med därvarande

personer och egendom (9 § 2 morn.). Verkskydd och hemskydd skola vara

organiserade inom tättbebyggda delar av städer och köpingar samt inom andra

tättbebyggda områden, som icke äro av endast ringa omfattning och betydelse.

Där så finnes särskilt påkallat, skall verkskydd eller hemskydd dock vara orga­

niserat även för annorstädes belägen anläggning eller byggnad (9 § 3 morn.).

Den omedelbara ledningen av ett distriktsfolkskydd skall utövas av en

folkskyddschef (11 §). Skyldighet att mottaga sådant uppdrag föreligger prin­

cipiellt för envar (12 §). I polischefernas tjänsteåligganden skall icke ingå att

vara folkskyddschef, men hinder bör icke föreligga för polischef att inneha

sådant uppdrag.

Distriktsfolkskydds omfattning och beskaffenhet angives till sina grund­

drag i den för folkskyddsdistriktet gällande organisationsplanen (99 §). Sådan

plan fastställes av Konungen på förslag av folkskyddschefen (100 §).

Under folkskyddsberedskap skall möjlighet förefinnas att enligt grunder,

som närmare bestämmas av Konungen eller efter Konungens bemyndi­

gande riksfolkskyddschefen, taga i anspråk dels allmänt folkskydds personal

och materiel för uppgifter, som icke avse det egna folkskyddsdistriktet, dels

ock verkskydds eller hemskydds personal och materiel för uppgifter utom den

eller de anläggningar eller byggnader, för vilka verkskyddet eller hemskyddet

är upprättat (10 §).

Kungl. Maj-.ts proposition nr 268.

59

Slutligen föreslås möjlighet att inom försvarsområde sammanföra två eller

flera distriktsfolkskydd till en folkskyddskrets under gemensam ledning av en

kretsfolkskyddschef (13 §). Beslut härom meddelas av Konungen.

I motiveringen till det sålunda framlagda förslaget till organisation av

folkskyddet framhålla hemortsförsvarssakkunniga till en början, att frågan örn

det civila lokalförsvarets ändamålsenliga anordnande i vad rörde bundenheten

vid nuvarande ordning borde bedömas principiellt förutsättningslöst. Upp-

organiserandet av det civila lokalförsvaret hade i väsentliga delar utgjort ett

förstagångsarbete, som måst utföras på jämförelsevis kort tid, och det pres­

sande läget hade föranlett, att de olika myndigheterna måst sätta sitt löpande

arbete i främsta rummet. Enhetligheten beträffande organisationen av det

civila lokalförsvaret hade därför förklarligt nog blivit eftersatt, och förhållan­

det mellan det militära och det civila lokalförsvaret hade ej blivit vederbör­

ligen beaktat. De sakkunnigas förslag åsyftade en principiell lösning av lokal­

försvarets samordningsproblem, varvid de sakkunniga sökt att tillgodose såväl

krigets krav som behovet av en ändamålsenlig ordning jämväl för fred. Det

syntes härvid särskilt angeläget, att organisatoriska förutsättningar skapades

för lokalförsvarets tillbörliga omvårdnad jämväl under en fredsperiod.

De sakkunniga framhålla vidare som en nödvändig följd av 1942 års för­

svarsbeslut, att åtgärder jämväl vidtoges, varigenom garanti i möjligaste mån

vunnes för ett framtida uppehållande av det civila lokalförsvaret på en nivå,

som stöde i proportion till den för försvaret i övrigt tillämpade. Därvid fram-

stode det som ett oeftergivligt villkor, att även det civila lokalförsvaret förbe­

reddes på sådant sätt, att det kunde träda i full funktion så snart som möjligt.

Vid uppgörandet av sitt organisationsförslag hade de sakkunniga därför sökt

säkerställa en lätt och smidig övergång från freds- till krigsförhållanden. Till

följd därav företedde de föreslagna freds- och krigsorganisationerna största

möjliga likhet med varandra. Förefintliga skillnader, som vore betingade av

särskilda skäl, vore ej av beskaffenhet att behöva föranleda några olägenheter.

Efter dessa allmänna synpunkter övergå de sakkunniga till att behandla

lokalförsvarets operativa ledning, vilken enligt de sakkunniga avser att

med beaktande av taktiska synpunkter allt efter lägets krav disponera de perso­

nella och materiella resurserna för olika uppgifter — även andra än sådana för

vilka den ifrågavarande lokalförsvarsgrenen närmast är avsedd — samt att i

övrigt besluta örn härmed sammanhängande åtgärder. De sakkunniga hänvisa

härvid till de erfarenheter, som vunnits vid vissa genom överbefälhavarens för­

sorg anordnade s. k. lokalförsvarskrigsspel samt till erfarenheter från andra

länder. Vad särskilt angår luftskyddet betona de sakkunniga, att luftkriget

tagit sådan utveckling, att luftangreppen i de särskilda fallen medfört skade­

görelser av en ofantligt mycket större omfattning än man vid luftskyddslagens

tillkomst gjort sig en föreställning om. De sakkunniga anföra härefter bland

annat följande:

Det låter sig icke göra att överallt skapa cn luftskyddsorganisation av sådan

omfattning och styrka, att den under alla förhållanden är tillräcklig för be­

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

60

mästrande av skadeverkningar av bombanfall mot den egna orten. Åtgärder

för att kunna bereda en ort hjälp från annat håll måste därför komma att ut­

göra ett viktigt led i luftskyddets organiserande. Dylik hjälp bör kunna lämnas

bland annat av luftskyddet å annan ort eller ock av särskilda för sådant ända­

mål avsedda avdelningar, örn vilkas upprättande förslag utarbetats av luft-

skyddsinspektionen i samråd med de sakkunniga.

För att bedöma frågan om beordrandet av hjälpstyrkor till en ort, som

varit utsatt för bombanfall, kräves självfallet kännedom örn skadeläget där­

städes. Men det är icke nog härmed. Frågan örn hjälpstyrkors insättande

kan ej ses isolerad. Dess prövning är av beskaffenhet att i olika hänseenden

influeras av rådande militära läge. I den mån så är fallet måste därför den,

som har att besluta i här förevarande hänseende, jämväl vara ingående orien­

terad örn de aktuella militära förhållandena.

Det är sålunda nödvändigt för honom att beträffande område, som må

ifrågakomma för genomfart av hjälpstyrkorna, äga vetskap om pågående eller

nära förestående militära operationer — t. ex. luftlandsättningar i större eller

mindre skala och stridshandlingar i anslutning därtill — örn militära och andra

landsvägstransporter, som äro under utförande eller väntas inom den närmaste

tiden, örn militära spärranordningar m. m. Dylika omständigheter måste all­

varligt beaktas såväl vid utväljandet av ort, varifrån hjälpstyrkor skola be­

ordras, som ock vid det närmare bestämmandet av deras färdvägar. Sker icke

så, löpes allvarlig risk, att hjälpstyrkorna kunna bliva försenade, slutgiltigt

hindrade att fortsätta eller kanske tillintetgjorda. Luftskyddets eget intresse

kräver alltså sådant hänsynstagande, som här avses. Men saken har även en

annan lika viktig och under vissa förhållanden ännu betydelsefullare sida. Det

måste sålunda också skapas säkerhet för att transporter av hjälpstyrkor ej över

hövan försvåra militära dispositioner av ena eller andra slaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Örn flera orter ungefär samtidigt utsättas för mera omfattande bombanfall,

kan fråga uppstå örn företrädesrätt dem emellan med avseende å erhållande

av hjälp från annat håll. En avvägning måste då ske med beaktande av

betydelsen av att en ort hjälpes tidigare eller i relativt större omfattning än

en annan. Sociala och därmed jämförliga skäl kunna göra sig gällande. Men

hänsyn till försvarsberedskapen i övrigt, både den civila och militära, måste

i förekommande fall väga tungt i vågskålen. Det totala försvarets intressen

kunna tänkas påfordra, att hjälpverksamheten mer eller mindre koncentreras

till viss ort med eftersättande av annan eller andra orter.

Beträffande förhållandena inom en för bombanfall utsatt ort må framhållas

följande. Inom en dylik ort kan det likaledes, oavsett örn dess luftskydd arbetar

ensamt eller understödjes från annat håll, vara nödvändigt, att luftskyddsverk­

samheten i första hand inriktas på sådana uppgifter, som i den aktuella situa­

tionen finnas vara ur allmän försvarssynpunkt viktigast. För räddandet av

en direkt eller mera indirekt militärt betydelsefull anläggning måste måhända

stora styrkor insättas, även örn härigenom annan, ur rent civil synpunkt värde­

fullare egendom behöver offras.

Av erfarenheten från främmande länder kan för Sveriges del dragas den

säkra slutsatsen, att vid katastrofskador eller eljest mera omfattande skador

luftskyddets egna resurser ofta bliva otillräckliga. I sådana fall uppstår behov

av att militära styrkor, såsom hemvärn eller andra lokalförsvarsförband, in

gripa till luftskyddets understöd. Så t. ex. kan detta tänkas erforderligt för

eldsläckning och utförandet av röjnings- och räddningsarbeten i större skala.

Prövning av frågan örn insättande av militära styrkor för här ifrågavarande

ändamål måste likaledes grundas å kännedom örn såväl skadeläget som det

militära läget. Till båda måste tagas den hänsyn, som förhållandena i de sär­

skilda fallen påkalla.

I fråga örn skogsbrandväsendet framhålla de sakkunniga — under hän­

visning till att anläggandet av skogsbränder genom anfall med brandbomber

eller på annat sätt måste förutsättas kunna bliva ett flitigt använt stridsmedel

i ett så skogrikt land som Sverige — att den fredsmässiga skogsbrandorganisa­

tionen torde bliva otillräcklig för krigsförhållanden och att det därför blir

nödvändigt att anlita andra organisationers resurser. Ett efter förhållandena

i de särskilda fallen avpassat beslut örn insättande av militära styrkor eller

luftskyddsavdelningar för skogseldsläckning kunde icke fattas utan erforderlig

kännedom örn både det militära läget, luftskyddsläget och skogsbrandläget.

De sakkunniga framhålla vidare att vid större skogseldar militära skäl även

kunde påfordra beaktande vid bedömande av inom vilket område tillgängligt

manskap i första hand borde insättas för skogseldens bekämpande.

Beträffande den operativa sidan av utrymningen anföra de sakkunniga

— efter framhållande av att utrymning i stor utsträckning måste verkställas

under tiden närmast omkring ett krigsutbrott ■— bland annat följande:

Under den tid, varom här är fråga, kan eller bör utrymning ej äga rum

annat än i begränsad omfattning. Särskilt vid denna tidpunkt löpa för övrigt

utrymningstransporterna risk att utsättas för flyganfall. Olika skäl kunna

likväl starkt tala för utförande av viss utrymning även omkring krigsutbrottet.

Är anledningen närmast att skydda civilbefolkningen för luftanfall, måste dock

beslut, huruvida utrymningen skall genomföras eller icke, fattas under största

hänsynstagande till de militära förhållandena. Frågorna örn disponerandet av

tillgänglig rullande materiel och om landsvägarnas begagnande träda härvid

i förgrunden. Pågående eller nära förestående stridshandlingar spela själv­

fallet jämväl stor roll i förevarande hänseende. En avvägning måste ske.

Ytterst torde dock i regel den synpunkten få väga tyngst, att utrymningen ej

kan tillåtas att i otillbörlig grad verka hindrande för militära transporter eller

stridsverksamhet. De utrymmande få ej heller utsättas för alltför stora faror.

Finnes utrymningen böra komma till stånd, är av nyss anförda skäl det när

mare bestämmandet av transportvägarna även i hög grad en militär angelägen­

het. Det militära inflytandet härvid påkallas i de utrymmandes intresse sär­

skilt vid landsvägstransporter med fordon av olika slag liksom ock vid för­

flyttningar till fots å landsväg. Möjligheterna för de utrymmande att välbe-

hållna nå sina bestämmelseorter försvinna eller minskas, örn de möta militära

transporter eller råka in i stridsområden. Det är vidare av vikt, att utrym­

ningen sker å vägar, där vederbörande ej hindras av den militära vägregle-

ringen, vägspärrar av olika slag, krigsskador eller utförda förstöringsarbeten.

Såväl beslut om det omedelbara igångsättandet av utrymningen som ock den­

sammas dirigering äro alltså åtgärder med stark militär anstrykning.

Yad nyss framhållits har knutits särskilt till fall, att utrymning närmast

för civilbefolkningens skyddande mot luftanfall ifrågakommer under mobili­

sering. Sedan mobilisering och därmed sammanhängande transporter slut­

förts, kunna förutsättningarna för sådan utrymning bliva större. De anförda

synpunkterna i övrigt äga emellertid jämväl därvid sin giltighet.

De sakkunniga framhålla ytterligare, att för utövandet av en operativ ledning

av lokalförsvaret krävdes en underrättelse- och or dort jäns t, som måste

vara icke blott lokalt utan även interlokalt organiserad. För den interlokala

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

61

62

tjänsten, som kunde bliva av betydande omfattning, avsåges att i möjligaste

mån utnyttja det permanenta telefonnätet. Yid krigsspelen bade det visat sig,

att med den nuvarande organisationen med flerhövdad operativ ledning inom

lokalförsvaret telefonnätets kapacitet för ifrågavarande ändamål vore otillräck­

lig. Dubbelrapportering i förening med behovet av att jämväl i övrigt på

grund av splittringen i ledningen giva orienteringar och order i synnerligen

stort antal hade åstadkommit stockningar i förbindelsetjansten. Därigenom

hade många gånger de för utövande av en effektiv operativ ledning erforder­

liga underrättelserna uteblivit. I andra fall hade uppstått betydande tidsför­

luster med allvarliga följder för handhavandet av dylik ledning.

De sakkunniga anföra därefter:

I den mån hitintills utfärdats särskilda bestämmelser, syftande till ope­

rativ samverkan mellan det militära och civila lokalförsvaret, äro de i stort

sett grundade på den principen, att vederbörande civila respektive militära

myndighet (befälhavare) bevarar sin bestämmanderätt och att således den

ene ej underställes den andre. Det avses, att i den aktuella situationen be­

gäran örn understöd skall i mån av behov framställas. Men avgörandet huru­

vida och i vilken omfattning framställningen skall bifallas tillkommer ytterst

den, hos vilken framställningen göres. Han kan även i princip när som helst

återkalla lämnad hjälp. I övrigt må berörda befälhavare emellan givas råd

och anvisningar, örn vilkas efterföljd mottagaren själv beslutar. Befallningar

äro således uteslutna, Till stor del har detta system sin motsvarighet be­

träffande samverkan mellan olika grenar inom civila lokalförsvaret.

Det synes de sakkunniga, att den sålunda tillämpade ordningen är synner­

ligen otillfredsställande. För smärre, enkla och lättuppredda situationer kan

densamma vara godtagbar. Men organisationen bör självfallet anpassas för

de helt säkert mycket talrika fall, som av olika anledningar äro svåra att

bemästra. I sakens natur ligger, att med nuvarande ansvarsfördelning mellan

den civile och den militäre befälhavaren ävensom mellan de civila befäl­

havarna inbördes envar av dem sätter sin egen verksamhet, sin egen ort i

främsta rummet. Tinna över huvud taget vidare synpunkter beaktande, Hu­

det i regel ej förrän i andra hand. Ingen som helst säkerhet finnes för att

de för tillfället av olika skäl mest betydelsefulla ändamålen bliva tillbörligen

tillgodosedda eller att eljest åtgärderna rättas i enlighet med sådana allsidiga

överväganden, som av förhållandena under krig påkallas.

Enligt de sakkunnigas mening är därför ett grundvillkor, att ansvaret för

och därmed också befogenheterna med avseende å det civila och militära

lokalförsvarets operativa verksamhet koncentreras. Endast då kunna i olika

situationer tillgängliga resurser utnyttjas och åtgärder över huvud taget äga rum

på för tillfället mest effektiva och eljest ändamålsenliga sätt. Krigsspelen

ha till alla delar bestyrkt riktigheten av denna ståndpunkt. De sakkunniga

förorda alltså i princip, att en enhetlig operativ ledning av det civila och

militära lokalförsvaret införes. Avvikelse från denna enhetslinje bör ske blott

i den män alldeles speciella skäl finnas böra föranleda därtill.

I den mån civilt och militärt lokalförsvar anses böra erhålla gemensam

operativ ledning, lär detta få förverkligas därigenom, att det civila lokal­

försvaret i ifrågakommande hänseende underställes militär chef.

De sakkunniga tillägga, att örn en gemensam militär operativ ledning in­

fördes, möjlighet uppkomme att så ordna underrättelse- och ordertjänsten inom

ett sådant enhetligt system, att en betydande avlastning av telefonnätet

kunde ske.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

63

Även i fråga om förberedelsearbetet beträffande totalförsvaret

betona de sakkunniga den nära samhörigheten mellan det civila lokalförsvaret

och den militära verksamheten. Planläggningen för det civila lokalförsvaret

måste i mångt och mycket lämpas efter militära faktorer, men förhållandet kunde

jämväl vara omvänt. Till viktiga intressen, vilkas tillgodoseende i första hand

ankomme på det civila lokalförsvaret, borde vid den rent militära planläggningen

tagas sådan hänsyn, som omständigheterna rimligen medgåve. För att förbe­

redelsearbetet för det civila och militära försvaret skulle fylla högsta måttet

av ändamålsenlighet måste av detsamma krävas, att därigenom försvarsbered-

skapen såsom helhet betraktad bleve tillbörligen tillgodosedd. Nuvarande orga­

nisation syntes icke innefatta nöjaktiga möjligheter härför. Tillräckliga organi­

satoriska förutsättningar behövde skapas för säkerställande av den erforderliga

växelverkan och träffande av förberedelser efter det totala krigets krav. En

ständig och fast samverkan mellan vederbörande planläggningsmyndigheter

vore påkallad. I anslutning därtill förordade de sakkunniga, att de militära

myndigheterna erhölle sådana skyldigheter och befogenheter med avseende å

förberedelsearbetet, vilka föranleddes av det dem åvilande ansvaret för det

civila lokalförsvarets operativa verksamhet under krig.

Beträffande förhållandet mellan hemvärnet, luftskyddet och

skogsbrandväsendet för krigstid framhålla de sakkunniga till en

början, att å ena sidan markerade olikheter förelåge mellan hemvärnet och det

militära lokalförsvaret i övrigt, medan å andra sidan hemvärnet och det civila

lokalförsvaret uppvisade gemensamma drag av betydelse i organisatoriskt av­

seende. Sålunda borde hemvärnet även fortsättningsvis i första hand byggas

å frivillig grund. Vidare vore hemvärnet för rekryteringen ytterst hänvisat till

att taga i anspråk personal, som ej på grund av värnpliktslagen eller fast an­

ställning vid krigsmakten vore krigstjänstskyldig. Ytterligare vore hemvärns-

militären, till skillnad från vanligt militärmanskap, avsedd att under krig

inträda i tjänstgöring endast i den mån aktuellt behov därav uppstode. Slut­

ligen torde under krig det civila lokalförsvaret ofta behöva hjälp av militära

lokalförsvarsförband för begränsande av uppkomna skador och vidtagande av

andra mera omedelbara skyddsåtgärder. I sakens natur läge, att därvidlag till­

gängligt hemvärn i första hand hade en viktig uppgift att fylla.

De sakkunniga beröra utförligt motsättningen i rekryteringshänseende mel

lan hemvärnet, å ena, samt luftskyddet och skogsbrandväsendet, å andra sidan,

ävensom den allmänna knappheten på arbetskraft under krigsförhållanden samt

framhäva nödvändigheten av att värnkraften hos personal, som kan i anspråk­

tagas för ifrågavarande lokalförsvarsgrenar åvilande uppgifter, i möjlig män

nyttiggöras allt efter de i de aktuella fallen varierande behoven. De sakkun­

niga fortsätta:

Härvid intresserar särskilt frågan örn hemvärnets användning jämväl för

åtgärder i anledning av bränder och skador, som förorsakats av fientlig verk­

samhet. Dylika åtgärder åvila luftskyddet och skogsbrandväsendet. Men uppen­

barligen blir i stor utsträckning erforderligt med ingripanden också av hem­

värnet. Hemvärnet har i ej oväsentlig mån spridning å landsbygden. De sak­

kunniga finna ej osannolikt, att under krig landsbygdens hemvärn på vissa

Kungl. Maj:ts •proposition nr 268.

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

håll mera sällan kommer att tagas i anspråk för stridsverksamhet. Det synes

antagligt, att inom många områden på landet skogsbrandsläckning kommer

att visa sig vara en huvuduppgift för hemvärnet i krigstid. Bebyggelsecentra

torde komma att under krig förete stora växlingar med avseende å omfatt­

ningen av hemvärnets användning för militära ändamål. Örn luftskyddet där­

städes, kanske till följd av rekrytering till hemvärnet, är påtagligt svagt, blir

hemvärnets betydelse för luftskyddsuppgifter desto större. Men även städer

och samhällen, där luftskyddet är starkare, måste förutsättas bliva mycket

beroende av hemvärnet för åtgärder i anledning av bränder och skador. Icke

blott för verkliga katastroftillfällen gäller detta. För åtgärder, som nyss sagts,

fordras i stor utsträckning fysiskt kraftfull personal. I detta hänsende är på

det hela taget hemvärnet bättre ställt än luftskyddet.

De sakkunniga framhålla slutligen, att det samband mellan hemvärnet och

luftskyddet ävensom skogsbrandväsendet, som under krig torde påkallas

av då rådande förhållanden, måste skänkas beaktande, så att dels inom ramen

för tillgången å personal, som stöde till förfogande för ifrågavarande upp­

gifter, en viss inbördes avvägning av grenarnas storlek ägde rum, dels vid

själva rekryteringen till grenarna lämplighetssynpunkten finge göra sig gäl­

lande, dels och utbildning, övning, materielanskaffning m. m. skedde så, att

under krig både de militära och civila uppgifterna kunde ändamålsenligt

lösas. För åstadkommande av en sådan genomgående och fast samverkan mel­

lan grenarna, erfordrades ett sammanförande av grenarna i en organisation.

En sådan sammanslagning torde vara ägnad att på sina håll medgiva en minsk­

ning i grenarnas nuvarande totala personalbestånd.

Av liknande skäl förorda de sakkunniga att jämväl utrymningen med

vad därtill hörde hänfördes till den nya organisationen.

Beträffande förhållandet mellan folkskyddet och polisväsendet

framhålla de sakkunniga — efter att ha nämnt åtskilliga exempel på av krigsför-

hållanden föranledda åtgärder för upprätthållande av allmän ordning och

säkerhet — att med tillkomsten av folkskyddet det spörsmålet uppställde sig,

huruvida polisväsendet eller snarare någon del därav borde under krigsför-

hållanden vara formligen inordnat i den nya organisationen. De sakkunniga

anföra härom:

Börande sagda spörsmål må till en början anmärkas, att vissa polisupp­

gifter måste anses utan vidare uteslutna från att kunna eller böra uppdragas

åt folkskyddet. Bland annat är detta fallet med utredningarna av brott.

Härvidlag måste dock skänkas visst beaktande åt följande synpunkt. Att

vid ett sådant inrangerande i folkskyddet, som nyss antytts, göra undantag

för sistnämnda uppgifter kan sålunda stundom visa sig mer eller mindre

vanskligt. I nästan samtliga polisdistrikt på landsbygden ävensom i några

städer är polispersonalen på det hela taget gemensam för all polisverk­

samhet. Därvid torde ur personalsynpunkt vissa svårigheter uppstå för

brottsutredningarnas undantagande i berörda hänseende. I de flesta städer

och jämväl i enstaka polisdistrikt på landsbygden är visserligen polispersona­

lens arbete uppdelat mellan kriminalpolis och ordningspolis, därvid i princip

brottsutredningarna förlagts till den förra och polisverksamheten i övrigt

till den senare. Till en del råder dock ett sådant samband mellan de båda

tjänstegrenarna, som försvårar, örn också icke hindrar ett avskiljande av

kriminalpolistjänsten på sätt här berörts.

G5

De sakkunniga ha närmare övervägt, om oavsett vad nu framhållits polis-

uppgifter för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet böra under

krigsförhållanden åvila folkskyddet i den formen, att någon del av polis­

väsendet ingår i folkskyddet. För en sådan anordning talar, att dylika upp­

gifter i mångt och mycket anknyta till folkskyddets egentliga verksamhet och

komplettera denna. Skall emellertid under krigsförhållanden folkskyddet i

angiven form betros med allmänna ordnings- och säkerhetsuppgifter av

polisiär art, synes påkallat att därvid i princip dit överlämna samtliga dylika

uppgifter, oberoende av örn de närmare sammanhänga med nämnda förhål­

landen eller icke. Ett motsatt förfarande synes svårgenomförbart särskilt av

den anledningen, att polispersonalen måste efter behov kunna utnyttjas för

ingripanden, antingen dessa föranledas av omständigheter, mera direkt fram­

kallade av kriget, eller bero av andra orsaker. Ett sådant allmänt inordnande

i folkskyddet av den till ordningens och säkerhetens upprätthållande hänför­

liga polisverksamheten finna sig de sakkunniga likväl ej kunna tillstyrka. Där­

igenom skulle komma att åt folkskyddet, som skall stå under militär operativ

ledning, överantvardas jämväl uppgifter utan samband med försvarsverk-

samheten. Ett kanske än mer vägande skäl mot anordningen är dock, att

densamma skulle innebära ett djupt ingrepp i länsstyrelsens ämbetsbefatt-

ning och väsentligen förändra länsstyrelsens ställning inom administrationen.

De sakkunniga komma, trots vissa betänkligheter i anledning av det nu

föreliggande sambandet mellan polisväsendet och luftskyddet, till det resul­

tatet, att polisväsendet som sådant bör lämnas utanför folkskyddet. Samtidigt

framhålles, att denna omständighet icke i och för sig utgör hinder för att polis­

chefen jämväl kan vara folkskyddschef. De sakkunniga uttala emellertid, att

ett dylikt förenande av dessa båda sysslor i en hand icke torde bliva så van­

ligt. Det måste förutsättas, att indelningen i folkskyddsdistrikt i allmänhet

komme att förete tämligen stora avvikelser från polischefernas verksamhets­

områden. Redan på grund därav torde det icke böra ifrågakomma att på mot­

svarande sätt som nu vore fallet i fråga örn polischefs- och luftskyddschefs-

befattningarna upptaga en principbestämmelse om automatiskt förenande av

befattningarna som polischef och folkskyddschef. Därtill komme emellertid,

att en dylik bestämmelse ej vore förenlig med folkskyddets hela karaktär.

Beträffande länsstyrelsernas ställning framhålla de sakkunniga, att

den omständigheten, att länsstyrelserna icke inrangerats bland de myndig­

heter, som hade att taga befattning med själva ledningen av folkskyddet, sam­

manhängde med att folkskyddet vore ämnat som en organisation med en i

avseende å ledningen bestämmande central chefsmyndighet för landet i dess

helhet. Det syntes knappast förenligt med länsstyrelsernas allmänna admini­

strativa ställning att inordna dem som organ, formligen underställda en dylik

riksmyndighet. Beträffande en hel del angelägenheter rörande folkskyddet,

nämligen i stort sådana, som vore att hänföra till folkskyddets upprätthållande

i vidsträckt mening, folie sig dock medverkan av länsstyrelserna såsom själv­

ständiga myndigheter lämplig och naturlig.

I fråga örn folkskyddets territoriella indelning i botteninstan­

sen anföra de sakkunniga — efter redogörelse för den territoriella indelning,

som ligger till grund för de olika lokal försvarsgrenarna — bland annat föl­

jande:

Bihang till riksdagens protokoll, 1944. 1 sand. Nr 268.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

GUS 41

5

66

För att få till stånd en effektiv lokal organisation av folkskyddet måste den

territoriella indelningen förenhetligas.

De sakkunniga anse, att folkskyddets lokala territoriella indelning bör

grundas på kommunindelningen. I princip bör varje kommun utgöra ett folk-

skyddsdistrikt. Kommunerna äro av synnerligen växlande storlek. Många

kommuner äro ytterst små, lia blott ett eller annat hundratal invånare. Att

låta dessa kommuner var för sig bilda folkskyddsdistrikt kan knappast komma

ifråga, utan flera kommuner måste i sådant fall sammanslås till ett folk-

skyddsdistrikt. Andra kommuner äro synnerligen vidsträckta, och det kan

då vara lämpligt att uppdela en kommun i flera distrikt. En dylik uppdel­

ning synes dock endast böra förekomma i alldeles särskilda fall. Möjlighet

bör även stå öppen att låta viss del av en kommun tillsammans med en eller

flera andra kommuner bilda ett folkskyddsdistrikt och återstoden av först­

nämnda kommun för sig eller gemensamt med annan kommun ett folkskydds­

distrikt.

Eftersom brandväsendet utgör en mycket väsentlig del av folkskyddet,

måste vid indelningen i folkskyddsdistrikt stort avseende fästas vid kommu­

nernas förhållande ur brandsynpunkt. Ha två eller flera kommuner bildat

kommunalförbund för handhavande av brandförsvaret, böra dessa kommuner

även ur folkskyddssynpunkt utgöra en enhet. Enligt det föreliggande brand-

lagsförslaget skall länsstyrelse äga medgiva kommun befrielse från att upp­

rätta annan brandkår än reservstyrka, örn kommunen träffat avtal om släck-

ningshjälp från kommunal eller frivillig brandkår i annan kommun. Två eller

flera kommuner, som träffat avtal örn utnyttjande av samma brandkår, böra,

örn detta ur territoriell synpunkt låter sig göra, bilda ett folkskyddsdistrikt,.

Viss hänsyn vid bestämmandet av indelningen i folkskyddsdistrikt bör

även tagas till polisdistriktsindelningen, även fastän folkskyddet och polisen,

såsom de sakkunniga föreslagit, skola vara organisatoriskt åtskilda. Det

synes nämligen vara angeläget att överhuvud eftersträva större enhetlighet i

territoriell indelning än för närvarande föreligger. Den territoriella indel­

ningen i brand-, polis- och folkskyddshänseende bör därför göras så överens­

stämmande som möjligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Indelningen i folkskyddsdistrikt skall enligt de sakkunnigas förslag fast­

ställas av Kungl. Majit. Vissa skäl tala visserligen för att denna befogenhet i

stället bör läggas på länsstyrelserna, framför allt det skälet, att hänsynen till

lokala förhållanden i stor utsträckning kommer att spela den avgörande rollen.

Trots detta ha de sakkunniga stannat vid att centralisera bestämmanderätten

härutinnan. Härigenom vinnes garanti att i fråga örn folkskyddsdistriktsindel-

ningen enhetliga principer i stort sett komma att följas över hela riket.

Beträffande folkskyddskretsar anföra de sakkunniga bland annat följande.

Åtskilliga försvarsområden kunna antagas komma att bestå av ett förhål­

landevis stort antal folkskyddsdistrikt. Örn inom sådant försvarsområde varje

folkskyddschef vore skyldig att rapportera till försvarsområdesbefälhavaren

och omvänt all ordergivning från försvarsområdesbefälhavaren i folkskydds­

frågor skulle gå direkt till folkskyddscheferna, komme försvarsområdesbefäl­

havaren att vara i behov av en avsevärt större förbindelseapparat än vad som

för närvarande står till hans förfogande eller som lämpligen kan utbyggas. För­

bindelsetjänsten skulle dessutom vara tvungen att i alltför stor utsträckning

begagna iånglinjesamtal. Slutligen skulle försvarsområdesbefälhavaren komma

att överhopas med ett avsevärt större antal rapporter än han rätteligen skulle

behöva för att fullgöra sina uppgifter. Arbetet på försvarsområdesstaberna,

skulle härigenom onödigt betungas.

..

av nu anförda förhållanden ha de sakkunniga ansett möjlighet

bora föreligga att sätta in en befälsinstans inom folkskjddet mellan försvars-

områdesbefälhavaren—civilskyddschefen och folkskyddschefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

67

Folkskyddskretsar behöva inrättas främst för den operativa ledningen av

folkskyddet. Har så skett, bör all rapportering från vederbörande folkskydds-

chefer ske till kretsfolkskyddschefen. Henne bör äga att, i den mån inom

kretsen behov av understöd från ett distriktsfolkskydd till ett annat uppstår,

besluta därom. Vidare bör han vara skyldig att sovra inkomna rapporter och

att vidarebefordra till försvarsområdesbefälhavaren allenast sådana rapporter,

som äro av_ vikt för bedömande av läget inom försvarsområdet i stort eller

som ligga till grund för begäran om understöd från folkskyddsdistrikt utom

folkskyddskretsen.

Till kretsfolkskyddschef bör i allmänhet förordnas en av folkskydds-

cheferna inom kretsen, helst folkskyddschefen i det distrikt, där den ort,

som ur förbindelsesynpunkt kan betraktas som centralort för kretsen, är be­

lägen. I de flesta fall torde denna folkskyddschef kunna utöva uppdraget

som kretsfolkskyddschef jämsides med sin folkskyddschefsbefattning.

En av de sakkunniga, polisintendenten A. Zetterquist, har i ett särskilt

yttrande reserverat sig mot vissa delar av de sakkunnigas förslag. Sålunda ut­

talar han sig mot ett sammanförande av hemvärnet, luftskyddet och skogs­

brandväsendet till en organisation och anser icke heller nödvändigt eller ens

lämpligt att ställa det civila lokalförsvaret eller stora delar därav under militär

ledning i operativt hänseende. Härom anför Zetterquist bland annat följande:

Oavsett örn det civila lokälfors var et i angivna hänseende ställes under

militär ledning, måste nämligen de militära synpunkterna bli bestämmande

för ifrågavarande försvarsoperativa verksamhet. Men det synes mig icke

nödvändigt att för uppnående av det avsedda ändamålet -—• en enhetlig ope­

rativ ledning — i viktiga avseenden inordna det civila lokalförsvaret under

viss militär chef. Detta ändamål kan uppnås utan att göra större våld på den

bestående organisationen. Under mitt praktiska arbete i luftskyddets och ut­

rymningens tjänst har jag blivit övertygad om dels att ett friktionsfritt och

effektivt samarbete med de militära myndigheterna är möjligt att upprätthålla,

och dels att de militära myndigheterna — framförallt försvarsområdesbefäl-

havarna — äro så tyngda av militära uppgifter, att en ytterligare belastning

av den storleksordning, som i betänkandet förutsättes, måste komma att högst

menligt inverka på det civila lokalförsvarets effektivitet och rättidiga funktio-

nerande. Det kan enligt min mening icke vara rimligt att av en försvarsom-

rådesbefälhavare kräva den kunskap örn och ingående förtrogenhet med det

civila lokalförsvarets uppgifter, att han kan anses kompetent att utöva militär

ledning över detsamma i den mening, som i betänkandet åsyftas. Den befogen­

het, som tillägges den militäre chefen, kommer med största sannolikhet att

verka hämmande på det civila lokalförsvarets ledning. Genom den föreslagna

koncentrationen av denna ledning synes för övrigt vara väl sörjt för möjlig­

heterna att tillhandahålla den fjärrhjälp, som utgör det yttersta motivet för

förslaget om en militär ledning av civilförsvarets operativa verksamhet.

De i betänkandet påtalade bristerna i fråga örn ledningen av lokal försvaret

synas mig icke vara av den natur, att de påkalla så radikala förändringar i den be­

stående organisationen som de föreslagna. För att den operativa verksamheten

i nödig utsträckning skall kunna lämpas efter militära hänsyn och en enhetlig

operativ ledning garanteras torde det vara tillräckligt att säkerställa förbindel

68

serlia mellan de militära och civila försvarsorganen samt sörja för en instruk-

tionsmässigt reglerad samverkan mellan dessa organ. Härigenom torde de

brister, som må anses vidlåda samarbetet mellan militära och civila försvars-

organ, kunna utan större svårigheter avhjälpas.

Zetterquist uttalar sig för att giva länsstyrelserna större inflytande på det

civila lokalförsvarets verksamhet och att inlemma polisväsendet i folkskyddet

och åberopar därvid, att länsstyrelsernas och polisens auktoritet utgjorde en

tillgång för det civila lokalförsvaret, som detsamma icke hade råd att avvara.

Såsom ytterligare skäl mot utbrytning av polisen ur folkskyddet framhåller

Zetterquist, att stora svårigheter med säkerhet komme att uppstå, då det

gällde att utse lämpliga och för uppgiften kvalificerade innehavare till befatt­

ningarna såsom folkskyddschefer. Det syntes vara möjligt att införa en lag­

bestämmelse örn att polisen skulle tillhöra folkskyddet i den omfattning och

i de hänseenden, Kungl. Maj:t bestämde, i likhet med vad av särskilda utred­

ningsmän föreslagits beträffande polisens förhållande till krigsmakten.

Slutligen ifrågasätter Zetterquist, örn det icke vore lämpligt att efter

engelskt mönster inrätta ett särskilt departement för det civila försvaret, under

vilket skulle komma att sortera även de statliga organen för arbetsmarknaden

och det industriella civilförsvaret.

D. Yttrandena över hemortsförsvarssakknnnigas förslag.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag har i vad angår de organisatoriska åt­

gärderna i de avgivna yttrandena bemötts med utförligt motiverade invänd­

ningar. Framför allt framhålles olämpligheten av att under rådande utrikes­

politiska förhållanden genomföra en helt ny organisation på ifrågavarande

område. I stället föreslås att man inriktar sig på att på den bestående orga­

nisationens grund bota rådande brister och väntar med en mera genomgri­

pande omorganisation, till dess man bättre kan tillgodogöra sig erfaren­

heterna från det nu pågående kriget.

Sålunda framhåller luftskyddsinspektionen, att en så genomgripande om­

organisation, som de sakkunniga föreslagit, för närvarande skulle medföra ett

betänkligt eftergivande av beredskapen på området. De sakkunnigas förslag

innebure ju icke endast en omorganisation av den centrala ledningen av lokal­

försvaret utan även en helt ny territoriell indelning, medförande i stort en

nybesättning av alla de mera ansvarsfulla posterna inom luftskyddet ute i

landet, vartill komme, att själva genomförandet av en organisation av den

storleksordning, som de sakkunniga föreslagit, måste taga relativt lång tid.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför:

Sedan de sakkunniga begynte sitt arbete har en grundväsentlig förskjutning

ägt rum beträffande uppfattningen örn civilbefolkningens och de civila myn­

digheternas ställning under krig. Denna nya uppfattning inrymmer åt sam­

hällets civila element och organ en betydande roll i det totala försvaret och

har av statsmakterna kodifierats genom kungl, brevet den 5 mars 1943 angå­

ende vissa bestämmelser rörande civila myndigheters verksamhet under krig och

handledningen Örn kriget kommer. Denna förändrade inställning har icke

tillgodogjorts i sakkunnigförslagets grundlinjer. I stället för att avkoppla

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

69

civila organ från dem redan tillagda uppgifter inom civilförsvaret hade det bort

vara en ledande grundsats att göra dem bättre skickade att fylla dem. Detta

äger i synnerhet tillämpning beträffande länsstyrelsernas funktion i det totala

försvarets tjänst. Jämsides med denna grundsats bör de sakkunnigas ledande

synpunkt •—• enhetlighet i den operativa ledningen — komma till uttryck i

organisationen av civilförsvaret. Detta kräver obetingat, att fredsorganisa-

tionen är så anordnad, att den låter sig snabbt och smidigt underordna den

i krig nödvändiga militära direktivgivningen. Detta kan ej ske med mindre

vederbörande militära instanser i fred bliva tillräckligt förtrogna med civil­

försvarets resurser och funktioner. I detta syfte är en lokal samordning inom

försvarsområdets ram av militära och civila försvarsanordningar och fortgå­

ende trimning av förbindelsetjänsten av det största värde, vilket länsstyrelsen

får vitsorda från sin medverkan vid ett stort antal krigsspel. Ett fortgående

på denna praktiska väg, med ökad självständighet och ökat ansvar hos mellan-

instanserna — länsstyrelse och försvarsområde — finner länsstyrelsen vara

att föredraga framför en nyorganisation sådan de sakkunniga föreslagit, vars

genomförande sannolikt skulle innebära en i nuvarande läge föga tillrådlig

svaghetspériod. Dock är länsstyrelsen övertygad, att jämväl organisatoriskt

en förstärkning av samordningen mellan civila och militära försvarsgrenar är

behövlig och bör kunna genomföras utan sönderbrjdning av den nu utbyggda

organisationen och dess avlösande genom en helt ny, som i avseende å den

kommunala basorganisationen sannolikt kommer att i stor utsträckning såsom

varje överorganisation mala tomt.

Överbefälhavaren yttrar:

Det nutida totala kriget ställer krav på att krigsförberedelse och krigsdel-

tagande göres till en hela samhällets angelägenhet. Förberedelserna på det

civila försvarets vida områden äro förvisso icke tillfredsställande. Man åstad­

kommer emellertid icke ett bättre tillstånd enbart genom att överflytta dessa

förberedelser till de militära myndigheterna. Den militära organisationen är

redan nu hårt ansträngd och torde icke ytterligare kunna belastas med en

mångfald rent civila försvarsuppgifter. I stället böra vederbörande civila myn­

digheter organiseras så, att de verkligen kunna lösa sina försvarsuppgifter,

vilka också måste klart preciseras. Att ställa folkskyddet med alla dess mång­

skiftande civila frågor under försvarsdepartementet och militära myndigheter,

medan däremot länsstyrelser och polisväsende med deras erfarenhet på bland

annat luftskyddets område endast i ringa omfattning skulle kunna öva infly­

tande på detta, synes av dessa skäl icke vara lämpligt.

Ledningen av folkskyddet bör därför principiellt åvila civila myndigheter.

Statens utrymning skommission yttrar:

Eftersom civilbefolkningens möjligheter att fullgöra sina uppgifter äro av

väsentlig betydelse för försvarsmaktens förmåga att avvärja ett angrepp mot

riket, kan folkskyddets uppgift sägas innebära en försvarsuppgift. Detta ändrar

dock icke det förhållandet, att det övervägande rör sig om en civil uppgift,

vilken måste utföras i nära samarbete icke blott med de militära myndigheterna

utan även — och detta kanske i än större omfattning — med övriga civila

myndigheter. Det torde vara tillräckligt att erinra örn den samverkan, som

måste äga rum med skilda myndigheter och organ på sjukvårdens, livsmedels­

försörjningens, arbetsmarknadens, socialvårdens m. fl. områden. Enligt kom­

missionens uppfattning böra dessa civila arbetsuppgifter vara bestämmande för

folkskyddets allmänna utformning. Folkskyddet bör därför så långt möjligt

är förlänas karaktären av en självständig civil organisation. Avsteg från denna

princip böra göras endast om så befinnes oundgängligen nödvändigt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 26S.

70

Landsorganisationen i Sverige anser en effektivisering av hemortsförsvaret

vara en naturlig och nödvändig komplettering till 1942 års försvarsordning

men finner det svårt att bedöma, huruvida förhållandena efter kriget motive­

rade upprätthållandet av en beredskapsorganisation av den avsedda omfatt­

ningen. Tidpunkten för omorganisationen — i krigets slutskede och först

sedan den befintliga organisationen intrimmats — vore icke lämplig. Den

önskvärda effektiviseringen av hemortsförsvaret borde i nuvarande läge efter­

strävas genom en förstärkning av den befintliga organisationen, speciellt

genom en fastare samverkan mellan de civila och militära myndigheterna,

genom en klarare fixering av befälslinjer och kompetensregler, genom inten­

sifierad utbildning samt genom en fortlöpande och öppen information om vårt

politiska och militära läge med klargörande av de faror och risker detta allt­

jämt inneslöte.

Länsstyrelsen i Malmöhus län är av den principiella uppfattningen, att hem­

ortsförsvaret bör inlemmas i den militära försvarsorganisationen för att där

utgöra en fjärde försvarsgren. I varje fall torde det under krigsförhållanden

vara nödvändigt, att ledningen av hemortsförsvaret tillkomme de militära myn­

digheterna. Härav följde emellertid att dessa myndigheter redan i fred borde

deltaga i planläggningen och vara ansvariga för att denna bleve sådan, att

den motsvarade de fordringar, som borde ställas på hemortsförsvaret vid krig.

Mot de av de sakkunniga härutinnan föreslagna anordningarna vore intet att

erinra, men länsstyrelsen ansåge steget böra tagas fullt ut genom att hemorts­

försvaret inrymdes i landets militära organisation. Härför erfordrades emel­

lertid ytterligare utredning. I avbidan på denna borde den nuvarande organi­

sationen förstärkas.

Förslaget örn hemvärnets organisatoriska sammanförande med

de civila försvarsgrenarna har avstyrkts i ett mycket stort antal yttran­

den, bland annat av överbefälhavaren, chefen för armén, det övervägande an­

talet länsstyrelser m. fl. Därvid har framför allt åberopats, att hemvärnet ät­

en militär organisation med rent militära uppgifter och såsom sådan bör hållas

helt skild från det civila försvarets organ.

Luftskyddsinspelctionen, som heller icke kan finna, att någon bärande moti­

vering anförts för hemvärnets inlemmande i folkskyddet, anför härom:

Det huvudsakliga skälet för en sådan anordning är enligt de sakkunniga,

att den s. k. »striden örn själarna» i viss mån skulle kunna undvikas. Konkur­

rensen örn personalen synes emellertid kunna mildras, utan att en direkt sam­

manslagning av hemvärnet med övriga lokalförsvarsgrenar behöver äga rum.

Det kan ifrågasättas, huruvida en sådan åtgärd verkligen skulle medföra en

minskning av svårigheterna på detta område. Även örn ett sammanförande av

såväl militära som civila lokalförsvarsgrenar till en enda organisation i och för

sig kan förefalla tilltalande ur enhetlighetssynpunkt, medför dock en sådan

samordning åtskilliga olägenheter i olika avseenden. Sålunda är en av de

största nackdelarna i det föreliggande förslaget, nämligen oklarheten i befäls-

linjerna, i första hand att hänföra till hemvärnets inordnande i folkskyddet.

Hemvärnets rent militära natur nödvändiggör vidare undantagsbestämmelser

i flera avseenden. Hemvärnet skiljer sig sålunda i väsentlig grad från övriga

lokalförsvarsgrenar i fråga örn uppgifter, utbildning och utrustning m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

71

Statens utrymningskommission anser sannolikt, att en anknytning mellan

hemvärn och civilskydd, som säkrar det nödvändiga sambandet dem emellan,

kan åstadkommas utan att hemvärnet ingår i folkskyddet.

Hemvärnsrådet däremot är av den uppfattningen, att åtskilliga fördelar vore

att vinna med hemvärnets infogande i folkskyddsorganisationen, och fram­

håller, att hemvärnet på grund av sin lokalbundenhet och sin primärt frivilliga

karaktär hörde organisatoriskt sett närmare ihop med de i folkskyddet ingående

civila försvarsorganisationerna än med den på allmän värnplikt uppbyggda

arméorganisationen. Utöver de av de sakkunniga framhållna skälen för hem­

värnets inlemmande i folkskyddet påpekar hemvärnsrådet bland annat, att i

broschyren »Örn kriget kommer» förutsattes, att stora delar av den civila be­

folkningen skulle i frikårsförband samverka med hemvärnet. I stor utsträck­

ning komme kärnan av dessa förband att utgöras av personal i luftskydds-

och skogsbrandskyddsorganisationerna. Den samverkan, som här förutsattes,

kunde näppeligen bliva effektiv utan omsorgsfull planläggning och förbe­

redelse. Denna verksamhet främjades genom hemvärnets organisatoriska sam­

hörighet med det civila lokalförsvaret.

De sakkunnigas förslag på denna punkt har dessutom i huvudsak tillstyrkts

av länsstyrelserna i Kalmar och örebro län, luftskyddschefen i Stockholm,

militärbefälhavarna i andra, fjärde och sjunde militärområdena, flertalet för-

svarsområdesbefälhavare samt centralkommittén för det frivilliga försvars-

arbetet.

Sammanförandet av luftskyddet, skogsbrandväsendet för krig och utrym-

ningsorganisationen till en organisation har vunnit allmänt bifall.

Frågan om polisväsendets ställning i förhållande till folk­

skyddet har i yttrandena blivit föremål för delade meningar.

I ett stort antal yttranden — bland annat av överbefälhavaren, chefen för

armén och flertalet länsstyrelser — förklaras, att polisväsendet ej bör organisa­

toriskt skiljas från folkskyddet. Luftskyddsinspektionen, som intager samma

ståndpunkt, anför som motivering härför, att många av de skäl, som de sak­

kunniga anfört för hemvärnets inlemmande i folkskyddet, i lika hög grad eller

— emedan den nuvarande luftskyddsorganisationen helt byggde på polisorga­

nisationen -—- i ännu högre grad kunde åberopas, när det gällde ordnings­

polisen. Polispersonalen över huvud taget — således icke endast luftskydds-

chefer och dylika — hade under de senare åren förvärvat ingående kännedom

örn luftskyddsorganisationen och genom deltagande i luftskyddsövningar er­

hållit betydande rutin på detta arbetsområde. Det måste därför anses syn­

nerligen betänkligt att utbryta polisen ur den blivande organisationen. Därtill

komme att det för närvarande icke torde vara möjligt att anskaffa erforderligt

antal ersättare för den personal, som skulle tagas från luftskyddsuppgifterna.

Rilcsluftsky dds förbundet befarar, att med den nya organisationen en stor

del av de nuvarande luftskyddscheferna komme att utbytas mot personer, vilka

saknade den auktoritet, personkännedom, kunskap och erfarenhet om luft­

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

72

skyddet och dess praktiska tillämpning, som de nuvarande befattningshavarna

besutte, samt anför vidare:

Luftskyddet är i hög grad en ordningstjänst. Det synes även med hänsyn

därtill vara en inkonsekvens att ställa polisväsendet utanför folkskyddsorga-

nisationen, vilket näppeligen kan motiveras med att polisen även har uppgifter

utanför folkskyddet. Även örn en polischef skulle bliva folkskyddschef inom

den av de sakkunniga föreslagna organisationen, komrne likväl den honom

underordnade polispersonalen att stå utanför folkskyddet. Svårigheter kunna

därför uppkomma för honom att vid behov använda polispersonalen för folk-

skyddsuppgifter i allmänhet på sätt som hittills på flertalet håll skett. För­

bundet anser det förslag rörande polisväsendets ställning och utseende av

luftskyddschefer (folkskyddschefer), som luftskyddsinspektionen i dess 1941

avgivna förslag till ny luftskyddslag framfört, vara lämpligare än det av de

sakkunniga förordade förslaget.

Statens utrymningsleommission framhåller, att polispersonalen för närva­

rande å ett mycket stort antal orter bland annat genom sin fasta sammanhåll­

ning utgjorde en omistlig stomme i luftskyddet, varför kommissionen bestämt

avstyrkte, att polisen utskildes ur folkskyddet.

Länsstyrelsen i Kalmar län anser det utgöra en betänklig brist i förslaget,

att de sakkunniga icke räknat med polisens medverkan. Länsstyrelsen fram­

håller såväl den erfarenhet, som särskilt polischeferna under de gångna åren

förvärvat på folkskyddets skilda områden, som svårigheten att finna lämpliga

ledare för det lokala folkskyddet. Då polischefs befattning med luftskyddet

för närvarande vore att anse som ett tjänsteåliggande, borde dessa befattnings­

havares inordnande i folkskyddsorganisationen med i stort sett samma be­

fogenheter som hittills kunna ske utan ökad kostnad. I de fall då polischefs-

distrikt och folkskyddsdistrikt sammanfölle, syntes det naturligt och lämpligt,

att polischefen i regel samtidigt vore folkskyddschef. Omfattade polischefens

distrikt två eller flera folkskyddsdistrikt, borde polischefen lia överinseendet

över samtliga distriktsfolkskydd inom sitt distrikt.

Jämväl i åtskilliga andra yttranden göres gällande, att polischeferna prin­

cipiellt böra vara folkskyddschefer. I några yttranden betonas därvid, att de

polischefer, som vore folkskyddschefer, måste förses med kompetenta biträden.

I ett pär yttranden framhålles, att även polischef bör lia rätt till särskilt

arvode för fullgörande av uppdrag som folkskyddschef.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län, som visserligen finner polisväsendet

böra ingå i folkskyddet, anser dock icke lokal polischef böra obligatoriskt

åläggas att tjänstgöra som folkskyddschef, eftersom uppgiften vore av sådan

beskaffenhet, att den icke kunde anses primärt ankomma på polischef, och de

lokala polischeferna i regel vore så belastade av rent polisiära uppgifter, att

de skäligen icke borde belastas med uppgifter, som delvis läge vid sidan av

deras egentliga arbetsuppgifter.

Länsstyrelsen i Södermanlands län finner de av de sakkunniga anförda

skälen för att polisväsendet som sådant ställdes utanför folkskyddet bärande

vad beträffade landsbygden men framhåller, att i större städer polispersonalen

syntes kunna och böra tagas i anspråk därför. Även länsstyrelsen i örebro län

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

anser, att landsfiskal ej kan vara folkskyddschef men att däremot polischef i

stad i regel bör förordnas därtill.

Bland dem som dela de sakkunnigas mening att polisväsendet principiellt

bör skiljas från folkskyddet, befinna sig föreningen Sveriges polismästare, polis­

kammaren i Stockholm och luftskyddschefen i Stockholm. Jämväl föreningen

Sveriges landsfiskaler understryker riktigheten av denna uppfattning och

framhåller såsom ytterligare skäl härför, att landsfiskal av omständigheternas

makt kunde tvingas att byta stationeringsort eller enligt givna direktiv lämna

distriktet och därigenom bliva urståndsatt att utöva ledningen av luftskyddet.

Ett stort antal landsfiskaler, som tillika äro luftskyddschefer, uttala även sin

tillfredsställelse med de sakkunnigas förslag på denna punkt. Länsstyrelsen i

Gävleborgs län anser länsstyrelserna böra anbefallas att söka frigöra polis­

cheferna från uppdrag som luftskyddschefer, i den mån andra lämpliga per­

soner stöde till buds.

I ett stort antal yttranden betonas, att länsstyrelserna enligt de sakkun­

nigas förslag alltför mycket avkopplats från befattning med folkskyddet. Sålunda

framhåller Överståthållarämbetet, att civilskyddscheferna måste bliva under­

lägsna länsstyrelserna i avseende å erfarenhet och skicklighet och att de aldrig

kunde erhålla den auktoritet, som tillkomme länsstyrelserna och som vore

av väsentlig betydelse, när det gällde att hålla förståelsen för civilförsvarets

betydelse vid makt hos såväl de kommunala myndigheterna som allmänheten.

Länsstyrelsen i Uppsala län gör gällande, att de sakkunniga underskattat läns­

styrelsernas betydelse för verksamheten inom folkskyddet och att länsstyrel­

serna borde erhålla större befogenheter vid folkskyddets uppbyggande, särskilt

som verksamheten inom folkskyddet komme att nära sammanfalla med upp­

rätthållandet av allmän ordning och säkerhet, varför länsstyrelsen alltjämt

måste vara ansvarig. Länsstyrelsen i Jönköpings län framhåller, att anord­

ningen att överflytta vissa av länsstyrelsernas uppgifter på civilskyddschefen

medförde orimliga konsekvenser, då ärenden rörande sjukvård och brandskydd

ej kunde tänkas undantagna från länsstyrelsernas verksamhet. Länsstyrelsen i

Kalmar län framhåller, att länsstyrelsernas ställning inom respektive verk­

samhetsområden, deras genom samarbete på skilda områden skapade kontakt

med kommuner och enskilda såväl som deras hittillsvarande befattning med

organiserandet och upprätthållandet av luftskyddet gjorde, att ett överflyt­

tande på annat organ av hithörande uppgifter måste te sig icke blott onödigt

utan som ett försvagande på en betydelsefull punkt av det civila folkskyddet.

Liknande synpunkter som de nu berörda anföras även i andra yttranden.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anför, att ehuru det kunde ifrågasättas,

om det vore lämpligt att undandraga länsstyrelsen folkskyddsärendena, torde

vad de sakkunniga anfört därom, att länsstyrelsernas administrativa ställning

vore oförenlig med deras inordnande såsom organ under en central chefsmyn­

dighet för folkskyddet, göra den av de sakkunniga föreslagna anordningen

ofrånkomlig. Länsstyrelsen i Uppsala län anser denna synpunkt icke sakna

sitt berättigande men anser frågan kunna lösas på det sättet, att överbefäl­

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

73

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

havaren av Kungl. Maj.-t bemyndigas att beträffande folkskyddet meddela

direktiv även till länsstyrelserna och att verkställa inspektioner hos dem. Läns­

styrelsen i Kristianstads län har ingenting att erinra mot att även med bibe­

hållande av länsstyrelserna vid ledningen av folkskyddet inom länen, detta

ställes under central ledning i huvudsaklig överensstämmelse med de sak­

kunnigas förslag. Ej heller länsstyrelsen i Örebro län finner uteslutet, att en

försvarsavdelning eller försvarsbyrå inom länsstyrelse ställes under överbefäl­

havaren och hans stab i sådana frågor angående det civila lokalförsvaret, som

krävde sådan anordning.

Beträffande den operativa ledningen av folk skyddet under

krig göra sig olika uppfattningar gällande i remissyttrandena.

I vissa yttranden framhålles, att ifrågavarande ledning bör tillkomma läns­

styrelserna. Sålunda säger sig luftskyddsinspektionen icke kunna dela de sak­

kunnigas uppfattning, att den operativa ledningen av lokalförsvaret måste vara

av rent militär natur. Självfallet måste militära hänsyn i vissa lägen bliva

avgörande, men i flertalet fall torde rent civila synpunkter träda i förgrunden.

Den bästa lösningen syntes vara, att den operativa ledningen av det civila

lokalförsvaret gåves erforderlig fasthet genom en utvidgning av befälsrätten

och ett stärkande av sambandet mellan den civila och den militära ledningen

på sådant sätt, att den civila ledningen fortlöpande hölles underrättad örn

det militära läget och den militära ledningen tillförsäkrades erforderligt in­

flytande på besluten. Svårigheterna i fråga örn underrättelse- och ordertjän­

sten vore av den art, att de kunde övervinnas utan omorganisation. De mili­

tära förbindelserna torde kunna utnyttjas av det civila lokalförsvaret i större

utsträckning än hittills förutsatts.

Länsstyrelsen i Värmlands län avstyrker militär operativ ledning och anför,

att det med hänsyn till de uppgifter, som enligt landshövdinginstruktionen till-

komme länsstyrelse med avseende å allmän ordning och säkerhet, syntes rik­

tigare att bibehålla länsstyrelse vid ledningen av det civila lokalförsvaret. Ett

oeftergivligt villkor därför måste dock vara, att varje länsstyrelse genom ut­

byggnad av den nuvarande försvarsassistentinstitutionen tillfördes erforder­

lig sakkunskap och nödiga arbetskrafter och att rapport- och ordercentral orga­

niserades. Rätten att besluta örn ömsesidigt understöd borde tillkomma läns­

styrelse.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser visserligen ett visst samordnande

av lokalförsvarets olika grenar nödvändigt men är icke övertygad örn att detta

borde ske på sådant sätt, att det civila lokalförsvaret i ifrågavarande hänseende

underställdes militär chef. Möjligheterna att bota nuvarande brister genom ett

förbättrat samrådssystem borde undersökas. Länsstyrelsen i Skaraborgs län

anför liknande synpunkter.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anser samarbetet mellan militära och

civila myndigheter kunna säkerställas genom direktiv. Länsstyrelsernas per­

sonal på försvarsdetaljen borde stärkas, varvid hemortsförsvarsassistenterna

borde tagas i anspråk i större utsträckning. Liknande uttalande göres av

luftskyddschefen i Örebro.

75

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser länsstyrelsen böra utöva den opera­

tiva ledningen av civilskyddet, dock med direktivrätt för militär myndighet.

Organisationen borde dock vid krig möjliggöra ledningens överflyttning å de

militära myndigheterna, örn länsstyrelsen förflyttades till annan ort eller eljest

särskilda omständigheter sådant påkallade.

Överståthållarämbetet anser svagheterna i länsstyrelsernas ställning i ope­

rativt hänseende kunna avhjälpas genom att länsstyrelserna förläde sin verk­

samhet i vad anginge civilskyddet till samma lokaler som försvarsområdes-

befälhavarna eller också hos dessa placerade lämpliga förbindelsemän.

överbefälhavaren — liksom även chefen för armén och militärbefälhavarna

i första och tredje militärområdena — synes anse att den operativa ledningen

av civilskyddet även i krig skall åvila de civila organen. Överbefälhavaren

framhåller emellertid, att för säkerställande av samverkan mellan militärt och

civilt försvar de militära myndigheterna måste tillförsäkras erforderligt in­

flytande såväl i vad rörde planläggningsarbetet i fred som verksamheten i

krig. För att i krig underlätta samverkan borde den personal ur folkskydds-

myndigheterna, som vore närmast avsedd att handlägga frågor av operativ

natur, välja uppehållsplats vid vederbörliga militära myndigheter. Därigenom

underlättades den ömsesidiga orienteringen och bereddes militär chef möjlighet

att snabbt avgiva direktiv, något som i kritiska lägen vore nödvändigt, varjämte

gemensamma order- och rapportförbindelser kunde anordnas. Vidare borde

lokal militär myndighet, t. ex. försvarsområdesbefälhavare, få åt sig tillför­

säkrad befogenhet att, där läget så fordrade, utöva befälsrätt även över det

civila lokalförsvaret. Liknande uttalanden göras av statens utrymningskom-

mission.

Flertalet länsstyrelser har emellertid, i likhet med de sakkunniga, ansett, att

den operativa ledningen av det civila försvaret i krig bör utövas av militär

myndighet. Samma uppfattning kommer till uttryck i åtskilliga andra yttran­

den, bland annat i dem, som avgivits av militärbefälhavarna i andra, fjärde,

femte, sjätte och sjunde militärområdena, flertalet försvarsområdesbefälhavare

samt centralkommittén för det frivilliga försvars arbetet. I vissa yttranden

har därvid förordats, att försvarsområdesbefälhavarna redan i fred böra. erhålla

befogenheter i fråga om civilskyddets planläggning.

Beträffande centralmyndigheten för folkskyddet lia i yttrandena

många olika förslag framställts. Länsstyrelsen i Malmöhus län föreslår så­

lunda inrättande av en civil överbefälhavare, som skulle ytterst ansvara för

att de beslut, som fattades av de olika under honom lydande myndigheterna,

läte sig förena. Liknande tanke uttalas av statens utrymningskommission, som

anser, att på civilförsvarets område en motsvarighet borde finnas till den mili­

tära ledningen, överbefälhavaren och försvarsstaben. Denna ledning borde

vara målsman för civilförsvaret i alla dess aspekter och överhuvud taget ha

till uppgift att tillse dels att civilförsvaret oavlåtligen anpassades efter ut­

vecklingen på övriga områden av det civila och militära livet, dels och att ut­

vecklingen på det civila livets olika områden skedde även med tanke på verk­

samheten under krigsförhållanden.

Kungl. Maj: Is proposition nr 268.

76

Kungl. Majlis proposition nr 268.

länsstyrelsen i Jönköpings län anser överbefälhavaren böra ha ledningen

jämväl av civilförsvaret och försvarsstaben utrustas med erforderlig sakkun­

skap i de civila grenarna av lokalförsvaret, varvid den tillämnade riksfolk-

skyddschefen skulle bortfalla. Länsstyrelsen i Gävleborgs län och luftskydds-

chefen i Västerås ha uttalat sig i samma riktning, varvid dock länsstyrelsen

som alternativ föreslår förläggning av den centrala ledningen till det departe­

ment, under vilket lantregeringen hörde, vilket skulle aktualisera utbrytningen

av ett inrikesdepartement ur det nuvarande socialdepartementet.

Även länsstyrelserna i Stockholms och Göteborgs och Bohus län samt

luftskyddschefen i Linköping förorda, att den centrala ledningen av det civila

försvaret förlägges hos socialdepartementet eller ett särskilt inrikesdeparte­

ment. Sistnämnda länsstyrelse ställer sig tveksam till behovet av ett sär­

skilt ämbetsverk för dessa ärenden.

De flesta myndigheterna förorda inrättande av en central folkskyddssty-

relse, vari luftskyddsinspektionen och utrymningskommissionen borde uppgå.

I allmänhet anses, att denna myndighet bör ha befogenhet att utfärda bindande

direktiv för underlydande myndigheter. Överståthållarämbetet och länsstyrel­

sen i Älvsborgs län synas dock hålla före, att myndigheten endast bör ha rätt

att utfärda råd och anvisningar.

Yad därefter angår utformningen av organisationen i mellan-

instansen framhålles i ett stort antal yttranden, att länsstyrelserna

måste utbyggas med en särskild avdelning för handläggning av civilskydds-

ärenden och andra försvarsärenden. I denna avdelning borde vara företrädd

militär, administrativ, brandteknisk och byggnadsteknisk sakkunskap, över­

befälhavaren anser chefen för avdelningen böra vara militär, medan i de flesta

andra yttranden förutsättes, att avdelningen förestås av civil chef. Åtskilliga

av dem, vilka anse det senare alternativet böra givas försteg, förorda, att den

militära sakkunskapen blir företrädd av en aktiv officer, eventuellt en repre­

sentant från vederbörande försvarsområdesstab. I flera yttranden föreslås, att

försvarsavdelningen skall organiseras på sådant sätt, att den i krig kan flyttas

över till vederbörande försvarsområdesstab eller, örn flera sådana äro berörda,

uppdelas på dessa.

Länsstyrelsen i Örebro län förordar inrättande vid länsstyrelserna av för-

svarsavdelningar, i vilka civilförsvarets olika grenar samordnades och som i

fred organiserades så, att de i krig kunde ingå i vederbörande försvarsområ-

desstaber. Civilskyddschefen borde bliva chef för avdelningen. I denna egen­

skap borde han vara föredragande i länsstyrelsen i de folkskyddsfrågor, som

ankomme på länsstyrelse, men borde i övrigt vara självständig folkskyddsmyn-

dighet. De göromål, som tillkomme de nuvarande inkvarteringscheferna,

borde åvila försvarsavdelningen under civilskyddschefens ansvar. Därest han

ägde tillfredsställande utbildning i brand- och skogsbrandsfrågor, borde han

även fullgöra den blivande brandinspektörens åligganden.

länsstyrelsen i Gävleborgs län, som förutsätter, att länsstyrelsen blir mel-

laninstans även i frågor om utrymning och undanförsel, föreslår, att i läns­

77

styrelsens försvarsavdelning skall ingå försvarsassistenten, en av landskans-

liets jurister ock en ny tjänsteman, närmast motsvarande hemortsförsvars-

assistenten, varjämte vid bekov landsfogden samt länsbrandckefen och läns-

brandfogden kunde dit anknytas. Tjänstemännen på avdelningen borde vara

skyldiga att på anfordran vara föredragande i försvarsområdesstaben ock att

periodiskt informera försvarsområdesbefälkavaren, på vilken det borde an­

komma att hålla länsstyrelsen underrättad örn sådana dispositioner, örn vilka

länsstyrelsen såsom utövare av ledningen av civilskyddet borde äga känne­

dom

Länsstyrelsen i Stockholms län föreslår en förstärkning av länsstyrelsens

försvarsdetalj, som i län, vilket keit sammanfölle med försvarsområde, borde

ske så, att försvarsassistenten till sitt biträde erkölle en arbetskraft för utrym­

nings- och inkvarteringsärenden ock en för brandskyddet, i första kand skogs­

brandskyddet. I de fall då län och försvarsområde icke sammanfölle, gällde

det att erhålla en personalstab, tillräcklig för att fördelas på samtliga för-

svarsområdesstaber i länet.

Yad slutligen angår organisationen i botteninstansen kar från

många håll påyrkats att för folkskyddet skulle gälla samma indelning som för

luftskyddet, nämligen efter städer och landsfiskalsdistrikt. Sålunda fram­

håller länsstyrelsen i Kronobergs län, att den av de sakkunniga förordade lös­

ningen föregrepe den nya kommunindelning, örn vilken utredning påginge.

Vid sådant förhållande syntes återstå att välja mellan antingen ett bibehål­

lande av nuvarande indelningsgrund (städer och landsfiskalsdistrikt) eller ock

att primärkommunerna bleve folkskyddsdistrikt. Därest den lokala indel­

ningen grundades på primärkommunerna, skulle vissa fördelar kunna tänkas

vara för handen. Intresset för folkskyddet skulle bättre hållas uppe, örn varje

kommun finge ordna sitt folkskydd för sig, och kostnaderna skulle nog, enligt

vad erfarenheten utvisade, kunna hållas inom en snävare ram. Emellertid

kunde det kommunala inflytandet i besparingssyfte gå så långt, att verksam­

heten förlamades. Ur luftskyddssynpunkt vore även åtskilliga landskommu­

ner väl små och hade så obetydliga uppgifter i luftskyddshänseende, att den

föreslagna organisationen komme att innebära en överorganisation. Det kunde

jämväl ifrågasättas, huruvida den fasthet i organisationen, som man tänkt sig,

skulle erhållas. Den största nackdelen med primärkommunema som indel­

ningsgrund vore dock svårigheten att där finna kompetenta krafter, vilka ville

åtaga sig de maktpåliggande uppgifter, som åvilade folkskyddscheferna, mot

den av de sakkunniga föreslagna ersättningen. Mot tanken att basera det

civila lokalförsvaret på primärkommunerna talade även den omständigheten,

att en så genomgripande ändring av nuvarande indelningsgrund skulle taga

en avsevärd tid att genomföra. Länsstyrelsen vore fördenskull mest benägen

att förorda bibehållande av städer och landsfiskalsdistrikt som indelnings­

grund och detta även örn landsfiskalerna ej skulle tjänstgöra som folkskydds-

chefer. Länsstyrelsen hade i varje fall intet att erinra mot att landsfiskalerna

beträffande folkskyddsväsendets organisation och kontroll över luftskyddet

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

78

bleve skyldiga att ställa sig till efterrättelse de direktiv i fråga om verksam­

heten inom folkskyddet, som meddelades av försvarsområdesbefälhavaren.

Liknande synpunkter komma till uttryck i åtskilliga andra yttranden.

Luft sky dds chef en i Storfors landsfiskalsdistrikt anser, att större effek­

tivitet beträffande folkskyddets beredskap skulle ernås, örn åt folkskydds-

distrikten gåves sådan omfattning, att folkskyddschefen vore fullt sysselsatt

av sitt arbete. Bäst avpassade för detta ändamål vore distrikt av ett härads

storleksordning. Liknande ståndpunkt intages av drätselkammaren och luft-

skyddschefen i Skövde samt luft sky dds chef en i Linköping.

I vissa andra yttranden tillstyrkes i princip de sakkunnigas förslag, att in­

delningen i folkskyddsdistrikt bör grundas på kommunindelningen. Läns­

styrelsen i Örebro län framhåller därvid, att lämpliga folkskyddsc-hefer å lands­

bygden borde kunna erhållas bland cheferna för brandkårerna.

Beträffande kretsindelningen framhåller statens utrymningskommis-

sion, att en folkskyddskretsindelning inom större delen av landet vore nöd­

vändig för att den operativa ledningen av folkskyddets verksamhet skulle

kunna utövas med önskvärd smidighet och rapportverksamheten fortgå utan

alltför stor belastnig å telefonnätet. Kommissionen ansåge emellertid ute­

slutet, att indelningen skulle kunna förlänas den fasta karaktär, som de sak­

kunniga tydligen tänkt sig, när de föreslagit, att indelningen skulle vara be­

roende av Konungens beslut. Kommissionen hade för inkvarteringsorganisa-

tionens del över hela landet föranstaltat örn en indelning i underområden mot­

svarande folkskyddskretsarna. Indelningen i underområden kunde under krig

snabbt få ändras. Örn en telefonlinje bleve obrukbar, kunde detta sålunda för­

anleda, att en eller flera kommuner måste överföras från ett underområde

till ett annat. Kommissionen ville föreslå, att indelningen i folkskyddskretsar

förlänades samma karaktär och att det alltså ankomme på riksfolkskyddschefen

eller enligt hans bemyndigande på civilskyddschefen att besluta i frågor örn

kretsindelningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

E. Civilförsvarsutredningeiis förslag.

I de direktiv, som jag avgav för civilförsvarsutredningens arbete, anförde

jag, efter att lia framhållit behovet av en överarbetning av hemortsförsvarssak-

kunnigas förslag, bland annat följande:

En sådan överarbetning bör enligt min mening taga sikte på att i större

utsträckning än vad enligt de sakkunnigas förslag är fallet för det framtida

arbetet inom hemortsförsvaret bevara de nu inom detsamma verkande organen.

Vid bedömandet av de organisatoriska problemen bör nämligen en avvägning

ske mellan å ena sida kravet på effektivitet och samordning och å andra sidan

intresset av att icke i nuvarande läge utan tvingande skäl företaga omgestalt­

ningar som kunna skapa förvirring för den händelse verkställighet av planerna

skulle påbjudas innan åtgärderna blivit genomförda.

Med utgångspunkt från vad nu anförts bör en ny hemortsförsvarsorganisa-

tion förlänas civil karaktär, och i densamma böra icke ingå militära försvars-

uppgifter av det slag som nu åvilar hemvärnet. Däremot böra de militära

organen erhålla det inflytande och de befogenheter, som erfordras för att den

med hänsyn till nutida krigföring nödvändiga samordningen av resurserna

Kungl. Maj:ts proposition nr 26S.

79

inom det militära och civila försvaret skall kunna åvägabringas på ett ända­

målsenligt sätt.

Under planläggningsarbetet för de civila myndigheternas verksamhet under

krig har allt tydligare framträtt hur nära avhängiga av varandra de olika civila

förvaltningsgrenarna äro under krig. Allvarliga olägenheter kunna därför följa,

om myndigheterna vidtaga sina dispositioner oberoende av varandra. Lokalt

sett äro länsstyrelserna det organ, hos vilka utan rubbning av deras allmänna

uppgifter kunna koncentreras de befogenheter, som äro erforderliga för att

vinna den i ett sådant läge erforderliga överblicken över den samhälleliga

verksamheten. Både med hänsyn härtill och till länsstyrelsernas nuvarande

ställning inom hemortsförsvaret bör en ny hemortsförsvarsorganisation bygga

på deras medverkan. För ändamålet erforderlig sakkunskap bör tillföras läns­

styrelserna, varjämte sådana organisatoriska åtgärder böra föreslås, som be­

finnas oundgängliga för utövandet av en handlingskraftig ledning i nära sam­

arbete med de militära myndigheterna.

Yid en överarbetning av de sakkunnigas förslag aktualiseras givetvis även

såväl frågan örn den centrala ledningen av hemortsförsvaret som spörsmålet

huru det nu på grundval av luftskyddsdistrikten uppbyggda hemortsförsvaret

bör organiseras. Därvid bör undersökas i vad mån den nuvarande särställ­

ningen i fråga örn handläggningen av utrymningsärendena bör bibehållas.

Yad angår polisväsendet bör detsamma i princip fortfarande förbliva inordnat

i hemortsförsvaret.

Civilförsvarsutredningen framhåller i sitt betänkande till en början, att det

totala kriget och dess hemortsbekämpning ställt det civila samhället inför nya

problem. Det fordrades, att varje gren av det civila samhället under krig arbe­

tade på grundval av det faktum, att det civila livets lamslående vore ett fient­

ligt angreppsmål.

Utredningen forsätter:

Den civila sidan av det totala försvaret måste sålunda omfatta det väsent­

liga av det civila samhällslivet under krig och är icke inskränkt till de civila

hemortsförsvarsorganen i begränsad bemärkelse. Örn emellertid de civila

hemortsförsvarsorganen skola kunna fullgöra sina uppgifter och örn erforderlig

samordning mellan de olika organen skall kunna uppnås samt den till­

gängliga personalen utnyttjas på ändamålsenligt sätt, måste i den utsträck­

ning så är möjligt de olika verksamhetsgrenarna samordnas i en enhetlig

organisation. Denna bör utgöra den kärna, kring vilken andra civila verk­

samhetsgrenar av betydelse för försvaret vid behov kunna grupperas. Ut­

redningen finner det angeläget att organisationens ställning inom det totala

försvaret kommer till uttryck även i dess benämning. Utredningen föreslår

därför att organisationen benämnes civilförsvaret. Härmed avser utredningen

att ge uttryck åt dels att organisationen utgör en del av rikets totala för­

svar och dels att organisationens målsättning icke är begränsad på det sätt,

som kan utläsas ur det i termerna luftskydd, folkskydd och civilskydd in­

gående ordet »skydd».

Utredningen betonar, att organisationen borde förlänas civil karaktär. Detta

motiveras med, att de militära uppgifterna under krig bleve av sådan omfatt­

ning och betydelse, att de militära ledningsorganen måste beredas möjlighet

att ägna sina krafter så gott som helt åt att lösa dessa uppgifter. Civila myn­

digheter borde under krig vara ansvariga för att deras verksamhet då

bedreves med hänsynstagande till de på kriget grundade förhållandena och

80

med inriktning på den då viktigaste uppgiften för samhällsverksamheten, rikets

försvar. Ansvaret för civilförsvarets verksamhet och ledningen av detsamma

borde därför under såväl fred som krig vila på civila myndigheter. Denna

verksamhet borde samordnas med det militära försvaret genom en oavbruten

ömsesidig samverkan, som för civilförsvarets del borde ta sig uttryck både

däri, att civilförsvarets organ vore de militära myndigheterna behjälpliga i den

utsträckning, som vore erforderlig och möjlig, och däri, att de militära myn­

digheterna understödde civilförsvarets verksamhet enligt samma grundsats.

Då varje ort icke kunde förses med ett civilförsvar, som vore tillräckligt för

bemästrande av mycket svåra anfall, finge civilförsvaret ej vara lokalbundet

utan dess formationer måste i stor utsträckning vara operativt rörliga. Detta

förutsatte en gemensam ledning av civilförsvaret inom större områden i och

för utövande av den operativa ledningen. I princip borde även denna operativa

ledning ankomma på de civila organen och icke på de militära. De militära

myndigheterna måste dock ha befogenhet att i viss omfattning bestämma civil­

försvarets inriktning, så att militära intressen bleve till båtnad för det totala

försvaret tillgodosedda. Denna de militära myndigheternas befogenhet, deras

direktivrätt, ifrågakomme dock endast med avseende på särskilda delar av

civilförsvarets verksamhet. Direktivrätten samt övriga detaljer rörande sam­

ordningen mellan det militära försvaret och civilförsvaret borde bestämmas

i instruktioner, vilka lätt kunde ändras i enlighet med den aktuella situa­

tionens krav.

Utredningen framlägger i sitt betänkande, bland annat, förslag till civilför­

svarslag, som i organisatoriskt hänseende dock endast innehåller några få

grundläggande bestämmelser. Av dessa jämte den av utredningen framlagda

motiveringen framgår följande.

Civilförsvaret skall enligt förslaget bildas genom sammanslagning av luft­

skyddet och dess tjänstegrenar — däribland såväl allmänna brandförsvaret

som skogsbrandförsvaret samt utrymningsorganisationen jämte inkvartering

och socialtjänst. Hemvärnet skall alltså icke ingå i organisationen.

Civilförsvarets uppgift är enligt 1 § i lagförslaget att i de hänseenden

Konungen bestämmer utöva sådan verksamhet för rikets försvar, som icke

åvilar krigsmakten. Såsom huvuduppgifter nämner utredningen luftskyddets

och utrymningsorganisationens hittillsvarande uppgifter samt undanförsel och

förstöring. Utredningen fortsätter:

Utredningen anser sig icke kunna framlägga något förslag till definitiv

och noggrann avgränsning av civilförsvarets verksamhetsområde gentemot

områdena för andra civila myndigheters och organisationers verksamhet.

Förutsättningar för en sådan gränsdragning föreligga enligt utredningens upp­

fattning för närvarande icke. Förhållandet mellan civilförsvarets verksamhet

och annan civil verksamhet är emellertid ett spörsmål av stor vikt. Härom

vill utredningen anföra följande.

Hela det civila samhällslivet måste såsom förut anförts under krig betraktas

som en sida av det totala försvaret. Den civila verksamheten omfattar ett stort

antal områden, som direkt eller indirekt och i större eller mindre utsträckning

äro av betydelse för försvaret. Vissa av dessa områden äro av en betydelse,

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

81

som fullt ut tål jämförelse med civilförsvarets huvuduppgifter. Så är

förhållandet med kommunikationsväsende, sjukvårdsväsendet och livsme­

delsförsörjning m. m. Organisationen av det totala försvarets civila sida

företer för närvarande en betydande splittring. Inom viktiga avsnitt finnes

ännu icke någon ur försvarsberedskapssynpunkt tillfredsställande organisa­

tion uppbyggd. Det är i hög grad angeläget, att denna samhällets allmänna

civila beredskap för krig är sådan, att det för försvaret viktiga civila livets

funktionsduglighet under krig i möjligaste mån säkras och att goda förut­

sättningar skapas för samarbete dels med de militära myndigheterna dels

ock mellan de civila myndigheterna inbördes. Sistnämnda samarbete är enligt

utredningens mening icke av mindre vikt än samarbetet med de militära

myndigheterna. På den civila sidan av det totala försvaret bör därför i orga­

nisatoriskt hänseende eftersträvas en koncentrering så att en så långt möjligt

enhetlig organisation erhålles. Härigenom vinnes ett effektivare utnyttjande

av personal och materiel. Ju färre civila organisationer, med vilka de

militära myndigheterna ha att uppehålla direkt kontakt, desto mera underlättas

samarbetet mellan försvarets militära och civila sidor o. s. v. Organisations­

frågan för det civila samhället under krig innefattar sålunda icke bara den

förutnämnda sammanslagningen av vissa organisationer och uppgifter till

en organisation, civilförsvaret. Den innebär också ett problem rörande

samordning mellan civilförsvaret å ena sidan och övrig civil verksamhet av

betydelse för försvaret å andra sidan. Den effektivaste samordningen skulle

otvivelaktigt vinnas genom att all civil verksamhet av större betydelse för

försvaret sammanfördes hos en enhetlig organisation, motsvarande den mili­

tära. Så långt gående åtgärder ligga emellertid uppenbarligen utanför de prak­

tiska möjligheternas gräns. "Utredningen anser däremot, att en mindre genom­

gripande men tillräcklig samordning i vissa fall låter sig genomföra med rela­

tivt enkla medel och har därför framlagt förslag örn sådana åtgärder rörande

transportväsendet, sjukvårdsväsendet, arbetsmarknadsorganisationen och folk-

försörjningsmyndigheterna. Principen har härvid varit att söka ernå en sam­

ordning med civilförsvaret i olika instanser genom att göra de olika organisa­

tionernas territoriella indelning i möjligaste mån överensstämmande och

därmed skapa förutsättningar för ett lokalt samarbete. Härvid har utred­

ningen tänkt sig, att civilförsvarets lokala organ skola utgöra centrum vart

och ett i sin instans, samt att övriga nu ifrågavarande civila organ skola i

viss omfattning anknytas till civilförsvarsorganen för samarbetets under­

lättande. Utredningen har sålunda funnit sig böra tillerkänna civilförsvaret

en central samordnande ställning inom samhällets allmänna civila krigs-

beredskap. Denna civilförsvarets centrala ställning anser utredningen böra

taga sig uttryck däri, att åt civilförsvarsorganen gives ett allmänt uppdrag att

inom den civila samhällsverksamheten företräda beredskapssynpunkterna i

den mån dessas företrädande icke uppdragits åt annan organisation. Särskilt

under fredstid synes det vara ett allvarligt önskemål, att krigsberedskapen

tillgodoses på detta sätt.

Beträffande civilförsvarets verksamhet under en fredsperiod anger utred­

ningen såsom princip, att då civilförsvaret bör betraktas som en med det mili­

tära försvaret jämställd del av det totala försvaret civilförsvarets allmänna

beredskap bör vid varje tillfälle ligga på samma nivå som den militära oell

att den avsevärda begränsning av civilförsvarets organisation, som uppenbar

ligen måsto äga rum under en utpräglad fredsperiod, icke bör få leda till att

de hittills vunna resultaten av planläggningsarbotet gå örn intet och sålunda

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

kilning till riksdagens protokoll

lilli. 1

sami. Nr 268.

GU2

u 6

82

icke kunna omedelbart utnyttjas för den händelse att den utrikespolitiska

situationen blir mera ogynnsam.

Yad därefter angår civilförsvarets organisation i botteninstan­

sen finner utredningen övervägande skäl tala för att den för luftskyddet

gällande territoriella indelningen bör gälla för hela civilförsvaret. Utredningen

föreslår därför, att varje landsfiskalsdistrikt och stad, som ej ingår i sådant

distrikt, skall utgöra ett civilförsvarsområde, där ej Konungen för visst fall

annorlunda förordnar. Som motivering för sitt förslag anför utredningen bland

annat följande:

Det är av stor vikt att de lokala territoriella enheterna inom civilförsvaret

erhålla sådan omfattning, att ett ur taktisk synpunkt ändamålsenligt utnytt­

jande av personal- och materieltillgångama ernås. Örn de resurser i fråga

örn personal och utrustning för civilförsvarets behov, som finnas inom ett

större område, sammanhållas i en taktisk enhet, erhåller civilförsvaret inom

detta område större effektivitet och slagkraft än om de olika kommunerna

inom området utgöra självständiga operativa verksamhetsområden för civil­

försvaret. I förra fallet har ledaren av civilförsvarsverksamheten som regel

större möjligheter att å varje skadeplats insätta den med hänsyn till ska­

dornas omfattning, art och betydelse lämpligaste personalen och materielen.

Å andra sidan bör den taktiska enheten icke göras så stor att svårigheter

uppstå för områdets chef att utöva en omedelbar ledning över honom under­

ställd personal och materiel. Ur denna synpunkt synes polischefsdistriktet

utgöra en lämplig territoriell enhet.

Vidare måste stort avseende fästas vid den synpunkten, att civilförsvarets

organisation bör erhålla sådan utformning, att den hittills uppbyggda orga­

nisationens funktionsduglighet icke nedsättes under övergångstiden intill

dess att den nya organisationen fullständigt genomförts. Med hänsyn här­

till böra — såsom också förutsättes i direktiven för utredningen — föränd­

ringarna i den nu bestående organisationen på civilförsvarets område be­

gränsas till vad som befinnes oundgängligt med hänsyn till kravet på effek­

tivitet och samordning. Från denna utgångspunkt framstår en territoriell

indelning av civilförsvaret efter samma grunder, som gälla för luftskyddets

indelning i luftskyddsområden, såsom önskvärd.

Slutligen må i förevarande sammanhang åberopas, att såvitt utredningen

kunnat finna luftskyddets nuvarande indelning icke visat sig vara förknippad

med några mera avsevärda olägenheter. Den omständigheten att kommunen

utgör territoriell enhet i fråga örn det fredsmässiga brandförsvaret och den

nuvarande inkvarteringsorganisationen torde icke innebära något hinder för

dessa verksamhetsgrenars inordnande i en civilförsvarsorganisation, som i

territoriellt hänseende grundas på polischefsdistrikten.

Utredningen föreslår vidare, att ledningen av civilförsvaret inom varje

civilförsvarsområde skall utövas av en civilförsvars chef, som förordnas av

länsstyrelsen. Utredningen förutsätter, att polischefen i regel skall vara civil-

försvarschef. Bestämmelse härom har emellertid icke intagits i förslaget till

civilförsvarslag i annan män än att det stadgats, att befattningshavare vid polis­

väsendet är skyldig mottaga uppdrag att vara civilförsvarschef eller ställföre­

trädare för civilförsvarschef. Som motivering för att polischefen såsom regel

bör vara civilförsvarschef framhåller utredningen, att det enligt dess mening

vore nödvändigt, att befattningarna som civilförsvarschefer besattes med per­

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

83

söner, vilka redan på grund av sin verksamhet under fred besutte erforderlig

auktoritet bland befolkningen. Civilförsvarscheferna måste vidare äga vana

att föra befäl samt borde därjämte ha god kännedom örn den statliga och kom­

munala förvaltningen inom civilförsvarsområdet. Då polischeferna som regel

kunde förväntas fylla de krav, som sålunda måste ställas på civilförsvarsche­

ferna, samt enligt hittills gjorda erfarenheter svårigheterna att utanför polis­

organisationen uppbringa för dessa befattningar lämpliga personer i allmänhet

visat sig vara betydande, hade utredningen kommit till den uppfattningen, att

polischefernas medverkan i civilförsvaret icke kunde undvaras.

Utredningen fortsätter:

Enligt utredningens mening är det av största värde, om man åt civilför­

svaret kan bevara den auktoritet och erfarenhet, som polischeferna mestadels

besitta, även i de fall då polischefsbefattningen är så betungande, att veder­

börande icke kan i full utsträckning fullgöra civilförsvarschefens åligganden.

För civilförsvarschef skall alltid finnas av länsstyrelsen förordnad ställföre­

trädare (vice civilförsvarschef), med uppgift att inträda i civilförsvarschefens

ställe, då denne är hindrad att utöva befattningen. I de fall varom nu är fråga

bör åt ställföreträdaren uppdragas att, även örn förfall i egentlig mening icke

föreligger för civilförsvarschefen, i den utsträckning som prövas erforderlig

själv handlägga på denne ankommande ärenden. Härigenom torde erforderlig

lättnad kunna beredas polischefer, som tillika äro civilförsvarschefer. Utred­

ningen vill emellertid betona angelägenheten av att polischef, som i sin egen­

skap av civilförsvarschef erhållit ställföreträdare med nu angivna befogen­

heter, fortfarande i största möjliga utsträckning leder och övervakar planlägg­

nings- och utbildningsarbetet inom civilförsvaret. Endast härigenom kan han

förvärva den insikt som erfordras för att under krigsförhållanden kunna utöva

ledningen av civilförsvarets verksamhet.

Utredningen föreslår vidare, att polischef, som tillika utövar chefskapet för

civilförsvaret inom sitt distrikt, bör komma i åtnjutande av skälig ersättning

för den ökade arbetsbörda, som därigenom pålägges honom.

Inom varje civilförsvarsområde skall enligt utredningens förslag finnas

allmänt civilförsvar och, i den mån förhållandena därtill giva anledning, sär­

skilt civilförsvar, omfattande verlcskydd och hemskydd. Yad angår definitio­

nerna på verkskydd och hemskydd och de områden, inom vilka de skola före­

komma, överensstämmer utredningens förslag i stort sett med hemortsför-

svar ssakkunnigas.

Utredningen förutsätter, att viss lokal indelning inom civilförsvarsområde

skall kunna finnas för vissa tjänstegrenars behov (brandförsvaret, inkvarte­

ringen) men att möjlighet dessutom bör finnas, att uppdela civilförsvarsom­

råde på underområden, civilförsvarsdistrikt. Utredningen anser vidare, att,

i syfte att minska belastningen å det interlokala telefonnätet eller giva läns­

styrelserna tillfälle att delegera sina befogenheter med avseende å den ope­

rativa ledningen av civilförsvaret inom kretsen, möjlighet bör skapas att inom

län, som omfattade ett större antal civilförsvarsområden, sammanföra civilför­

svarsområdena till civilförsvarskretsar.

Kretsindelning bör endast komma i fråga inom län, som omfattar ett större

antal civilförsvarsområden. En anledning till sådan indelning är att man

därigenom kan, på det sätt som hemortsförsvarssakkunniga tänkt sig, minska

Kungl. May.ts proposition nr 268.

£4

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

belastningen å det interlokala telefonnätet i vad avser vidarebefordrandet a'\

order och rapporter. Ett annat syfte nied en kretsindelning kan vara, att

länsstyrelsen skall kunna i viss omfattning delegera sina befogenheter med

avseende å den operativa ledningen av civilförsvaret inom kretsen. I likhet

med vad som föreslagits gälla vid distriktsindelningen förutsätter utred­

ningen att frågan örn kretsindelning — vilken indelning icke behöver om­

fatta hela länet — bör prövas vid den krigsplanläggning av civilförsvaret

som utföres vid länsstyrelsens försvarsavdelning. Ett nära samråd med

vederbörande militärbefälhavare eller den militäre chef denne bestämmer bör

därvid äga rum. Av länsstyrelse fattat beslut örn kretsindelning bör under-

ställas centralmyndigheten för godkännande.

Den som utövar ledningen inom en civilförsvarskrets bör benämnas lerets-

ehef.

Denne bör förordnas av länsstyrelsen. Till kretschef torde i regel

lämpligen kunna utses den civilförsvarschef, vilken i krig kan beräknas ha

sin uppehållsplats på den ort, som ur förbindelsesynpunkt kan anses vara

centralort för kretsen. Det torde i regel icke möta svårigheter för krets­

chefen att jämsides med sina uppgifter i denna sin egenskap jämväl fungera

som civilförsvarschef.

I analogi med vad hemortsförsvarssakunniga föreslagit förordar utred­

ningen, att huvuddragen av civilförsvarets omfattning och beskaffenhet vid

krig eller krigsfara inom varje civilförsvarsområde borde fastställas i en för

området gällande organisationsplan.

Beträffande sättet för mellaninstansens organiserande uttalar

utredningen, att civilförsvarets ledning bör förankras hos länsstyrelserna,

vilkas organisation med hänsyn härtill bör i viss omfattning utbyggas. Om­

fattningen av denna organisation måste kunna anpassas efter rådande för­

hållanden. I fredstid borde den hållas nere till vad som oundgängligen ford­

rades för att vidmakthålla planläggnings- och utbildningsarbetet. Då laget

påkallade civil försvarsberedskap, måste den kunna utökas och, då riket vore i

krig, övergå i en på förhand planerad krigsorganisation. För att de på läns­

styrelserna vidkommande civilförsvars- och militärförsvarsärendena skulle

få en mot deras vikt svarande handläggning, ansåge utredningen oundgängligt

att organisera en särskild försvarsavdelning. Denna borde förläggas inom

landskansliet. Att den borde vara organiserad som en särskild avdelning med

bestämt avgränsat arbetsområde, vore motiverat bland annat därav, att dess

chef borde tilläggas självständig beslutanderätt beträffande vissa ärendes­

grupper.

Utredningen uttalar, att under nu rådande beredskap försvarsavdelningen

normalt borde bestå av, förutom kansli- och skrivbiträdespersonal, en chefs­

tjänsteman, förslagsvis benämnd c i vil f örsv ar selir eli tor, en i landskanslit jänst

utbildad juridiskt-administrativ tjänsteman, förslagsvis en länsnotarie, samt

en statofficer, benämnd militär assistent. Dessutom skulle i försvarsavdel­

ningen ingå den i länsstyrelsen stationerade länstrafikledaren och under vissa

perioder inkvarteringschefen i länet.

Beträffande civilförsvarsdirektörerna anför utredningen:

På civilförsvarsdirektören bör ankomma, förutom ledningen av hela avdel­

ningens arbete, civilförsvarsärenden av större vikt som icke enligt landshöv­

dingens bestämmande skola handläggas av juristen eller militärassistenten.

85

Som exempel på ärenden, vilka civilförsvarsdirektören själv bör handlägga,

kan nämnas organisationsplanernas granskning och fastställande, utbildnings-

och övningsverksamhetens bedrivande samt civilförsvarsstyrkornas använd­

ning utanför de områden, för vilka de närmast äro avsedda. Han skall även

öva tillsyn över att underlydande civilförsvarsorgan och kommunerna fullgöra

vad på deni ankommer för att möjliggöra ett snabbt och effektivt genomförande

av de åtgärder, som gällande organisations- och specialplaner förutsätta, även­

som i regel själv planlägga och leda större övningar inom civilförsvaret.

Av synnerligen stor vikt är att till civilförsvarsdirektör utses person,

som utöver allmän insikt örn civilförsvarets angelägenheter äger administrativ

erfarenhet och har förmåga att med initiativkraft utöva ledning av civilför­

svaret. Några speciella kompetenskrav böra icke uppställas. Till befattningen

bör exempelvis kunna ifrågakomma en försvarsassistent eller hemortsförsvars-

assistent, en luftskyddschef, en brandchef, en officer eller en landsstatstjänste-

man. Den personliga lämpligheten som ledare av en försvarsavdelning samt

av organisations- och utbildningsarbetet inom civilförsvaret i länet bör vara

utslagsgivande. I landshövdinginstruktionen bör regleras, i vilka ärenden

självständig beslutanderätt skall tillerkännas civilförsvarsdirektören (som

närmast liggande exempel må nämnas ärenden angående utbildning och öv­

ningar) och i vilka han skall vara föredragande inför landshövdingen eller vid

förfall för denne inför landssekreteraren.

Beträffande försvarsavdelningens jurist framhålles, att han borde hand­

lägga ärenden rörande den eller de tjänstegrenar, som landshövdingen be­

stämde, och vissa administrativa ärenden, samt därjämte med viss administra­

tiv sakkunskap i allmänhet biträda avdelningschefen. Tjänsten borde besättas

genom att någon av kansliets länsnotarie!’ placerades i avdelningen, men

utredningen ansåge ofrånkomligt, att kompensation bereddes landskansliet

genom en ny länsnotarie^ änst för de vanliga kansligöromålen.

Yad angår militärassistenter anför utredningen:

Militärassistenten bör hålla länsstyrelsen fortlöpande orienterad örn den

militära planläggningen inom länet och i första hand anlitas som sambands-

man för föredragning inom militärbefälsstab, försvarsområdesstab eller annan

ifrågakommande militär stab av ärenden rörande civilförsvaret inom länet.

Han bör särskilt ha att bereda ärenden rörande förstöring, (vissa ärenden

rörande skydd mot sabotage och spioneri), civilförsvarsövningar och krigsspel.

Därjämte bör det även åligga honom att bereda ärenden rörande förbud mot

skogsavverkning och bebyggelse i närheten av militära anläggningar, på läns­

styrelsen ankommande uppskovs- och mobiliseringsärenden samt militära

ärenden i övrigt ävensom, jämte kansli juristen, biträda med beredningen av

krigsplacering- och personalrekryteringsärenden. Civilförsvarsdirektören bör

kunna åt honom uppdraga viss inspektionstjänst. Därjämte bör han kunna

tagas i anspråk såsom sekreterare och föredragshållare i civilförsvarssamman-

slutningar.

Beträffande förhållandena under krig framhåller utredningen till en början,

att försvarsavdelningen uppenbarligen måste avsevärt förstärkas. Utredningen

anför vidare, att beslutanderätten i egentliga civilförsvarsärenden då måste

tillkomma civilförsvarsdirektören, därest icke landshövdingen åtföljde för­

svarsavdelningen och själv helt eller delvis övertoge ledningen av civilför­

svaret. En intim samverkan måste upprätthållas mellan avdelningen och de

militära staber, som uppträdde inom länet. Denna torde lämpligast uppnås

Kungl. Majlis proposition nr 268.

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

genom att avdelningen valde samma uppehållsplats som den militära stab, med

vilken den närmast hade att samarbeta.

Den fredsmässiga organisationen finner utredningen icke böra göras mera

omfattande än nödvändigt men böra såtillvida fixeras, att däri bör ingå de

båda befattningarna civilförsvarsdirektör och militärassistent. I fred syntes

länsstyrelse böra uppehålla kontinuerlig kontakt med militärbefälhavare.

Uppenbart vore emellertid, att samarbete i detaljfrågor regelmässigt borde

bedrivas med försvarsområdesbefälhavaren. Det vore ej heller uteslutet, att

med hänsyn till lokala och andra förhållanden försvarsområdesbefälhavaren

borde vara den, som i den största omfattningen samarbetade med länsstyrel­

sens försvarsavdelning.

Yad angår behovet av en centralmyndighet samt denna myndighets all­

männa ställning och befogenheter anför utredningen:

Utredningen anser, att civilförsvaret på samma sätt som hemortsförsvars-

sakkunniga tänkt sig i fråga örn den av dem föreslagna folkskyddsorganisa-

tionen måste utgöra en enhetlig, fast uppbyggd organisation. En effektiv

ledning av denna organisation i fred och alldeles särskilt i krig förutsätter

en stark mellaninstans, som möjliggör att ledningen kan i erforderlig ut­

sträckning decentraliseras. I överensstämmelse härmed vill utredningen till­

erkänna länsstyrelserna vidsträckta befogenheter med avseende å civilför­

svarets ledning inom länen. Härutöver erfordras emellertid också en stark

central ledning. En huvuduppgift för denna centrala ledning blir under fred

att utfärda allmänna anvisningar för verksamheten i mellaninstansen och bot­

teninstansen. Sådana centralt utfärdade anvisningar äro nödvändiga för åstad­

kommande av enhetlighet i arbetet inom olika delar av landet. Genom dessa

anvisningar skola också till de lokala organen förmedlas resultaten av cen­

tralt bedriven försöksverksamhet. Icke minst viktig blir vidare uppgiften för

en centralmyndighet att insamla och för svenska förhållanden bearbeta det

rika erfarenhetsmaterial från de krigförande länderna, som finnes och efter

krigets avslutning i ännu större omfattning kommer att finnas tillgängligt.

En bearbetning av detta material torde få utslagsgivande betydelse för frågan

örn den lämpliga utformningen och organisationen av ett framtida civilförsvar.

Centralmyndigheten måste vara utrustad med verklig befälsmyndighet över

civilförsvarsorganisationen i dess helhet. På annat sätt kan icke säkerhet vin­

nas för att de av centralmyndigheten utfärdade anvisningarna verkligen genom­

föras. Den centrala ledningen måste alltså kunna ingripa med order i det sär­

skilda fallet. Som regel torde det vara tillräckligt att befogenheten finns och

kan utnyttjas i de undantagsfall, då så erfordras, medan civilförsvarets verk­

samhet i övrigt på eget ansvar ledes av länsstyrelserna.

Det arbete, som sålunda måste utföras av centralmyndigheten, företer

stora likheter med de militära stabernas arbete. Alldeles särskilt gäller detta

den del av centralmyndighetens arbetsuppgifter, som har avseende på civilför­

svarets operativa ledning. Såsom framgår av vad i det föregående anförts är

civilförsvarets verksamhet i stor utsträckning av den naturen, att planlägg-

ningsarbetet måste äga rum nied hänsynstagande till förhållandena inom

större områden än länen eller inom hela riket. På samma sätt är det under

krig omöjligt att begränsa ledningen i dessa delar inom länens ram. Upp­

gifter av denna art äro utrymning och undanförsel,i fråga örn vilka ledningen

som regel måste sammanhållas för hela riket. Men även för övriga delar av

civilförsvaret gör sig behovet av en central operativ ledning gällande. I det

87

föregående har talats om den utomordentliga vikten av att inom länen finnes

en enhetlig ledning, som möjliggör att personal och materiel från ett större

område kan insättas å en ort, som blivit utsatt för svår skadegörelse. Allt

eftersom förstörelsemedlen utvecklas blir det emellertid tydligare, att man icke

inom varje län kan åstadkomma resurser, vilka äro tillräckliga för bemästrande

av verkningarna vid svårare luftangrepp. Man måste alltså dessutom skapa

möjligheter för en samordning av de tillgängliga personal- och materielresur-

serna inom större områden än länen. Överförande av materiel och personal

från ett län till ett annat måste kunna äga rum. En sådan samordning förut­

sätter ytterst ett beslutande organ, som har överblick över läget i landet i dess

helhet och vars behörighetsområde omfattar hela landet.

Utredningen övergår härefter till att diskutera det sätt, på vilket en central­

myndighet för civilförsvaret bör inplaceras i statsförvaltningen. Utredningen

finner tre alternativ möjliga, nämligen 1) att Kungl. Majit i vederbörande

statsdepartement handhar hela den centrala ledningen, 2) att ledningen upp­

drages åt en departemental avdelning med självständig beslutanderätt inom

fastställda gränser samt 3) att ledningen förlägges till ett centralt verk, som

tillerkännes all den befogenhet civilförsvarslagen ger centralmyndigheten. Ut­

redningen kommer till den slutsatsen att, i varje fall i nuvarande läge, det

tredje alternativet vore det enda möjliga. Utredningen förordar därför, att i

och med civilförsvarslagens ikraftträdande en centralmyndighet organiseras

i form av ett centralt verk nied provisorisk karaktär lydande under social­

departementet samt tillägger, att de mera principiella övervägandena rörande

centralmyndighetens ställning i statsförvaltningen hänförde sig till den icke

föreliggande situationen, då frågan örn rationalisering av den departementala

indelningen kunde upptagas.

I detta sammanhang förklarar utredningen, att den utgått från att länssty­

relserna i fråga örn civilförsvaret borde kunna underordnas en centralmyn­

dighet. Härom anför utredningen bland annat:

För att ett effektivt civilförsvar skall kunna åstadkommas måste oavvisligen

i organisationen ingå både en centralmyndighet utrustad med befälsbefogen-

het och länsstyrelserna som ledningsorgan med förmåga av självständigt hand­

lande. Då båda dessa instanser äro nödvändiga, måste man också acceptera

den underordning, som är erforderlig för att civilförsvarsorganisationen som

helhet skall bli fullt funktionsduglig. Omfattningen och graden av denna under­

ordning angives i civilförsvarslag, civilförsvarskungörelse och instruktions-

bestämmelser. Genom dessa föreskrifter bör inskärpas icke allenast skyldig­

heten att rätta sig efter de anvisningar, som endast ett centralt organ med

ansvar för rikets hela civilförsvar kan ge, utan i icke mindre grad att till envar

länsstyrelse är decentraliserat ledningsansvaret inom respektive län. Det bör

då också av dessa föreskrifter kunna framgå, att länsstyrelsernas allmänna

ställning icke i vidare mån påverkas än som nödvändiggöres av att de skola

fylla sin uppgift på civilförsvarets område enligt de krav det totala kriget

ställer. Håller man denna synpunkt för ögonen framstår det som en långt

mindre olägenhet, att en av det nutida krigets hårda krav föranledd jämkning

sker i ett traditionellt betraktelsesätt, än att detta upprätthålles till förfång

för det totala försvarets uppenbara intressen. Utredningen är övertygad örn

att en anordning grundad på detta betraktelsesätt icke kan vara ägnad att

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

förminska den allmänna auktoritet som Konungens Befallningshavande åt­

njuter.

För ifrågavarande centrala verk, som skulle uppstå genom sammanslag­

ning av luftskyddsinspektionen och utrymningskommissionen, föreslår utred­

ningen benämningen civilförsvarsstyrelsen. Att närmare ingå på den före­

slagna organisationen av denna torde icke i detta sammanhang vara erfor­

derligt.

Beträffande civilförsvarsstyrelsens verksamhet i krig framhåller utred­

ningen, att den borde samordnas med högkvarteret, så att den del av styrelsen,

som skulle handha den operativa ledningen av civilförsvarets verksamhet

anslötes till högkvarteret. Den till högkvarteret anslutna civilförsvarsledningen

skulle svara för att överbefälhavaren och försvarsstaben hölles underrättade

örn civilförsvarets verksamhet. Härigenom möjliggjordes för överbefälhavaren

att lämna föreskrifter rörande civilförsvarets operativa ledning i den mån så

befunnes erforderligt ur militär synpunkt. Civilförsvarsledningen skulle in­

rikta civilförsvarets verksamhet i enlighet med de erhållna direktiven men

skulle i övrigt själv svara för ledningen.

Slutligen böra i detta sammanhang upptagas två av civiiförsvarsutredningen

särskilt berörda spörsmål, nämligen dels örn polisväsendet och civilförsvaret,

dels ock örn order- och rapporttjänsten.

Vad polisväsendet beträffar framhåller utredningen, att polisens verk­

samhet under krig måste samordnas med civilförsvaret på sådant sätt, att detta

kunde fungera med den effektivitet, som vore nödvändig. Detta förutsatte,

att i kritiska situationer polisväsendet och civilförsvaret i övrigt stöde under

gemensam ledning. I denna mening måste polisväsendet vara inordnat i civil­

försvaret, örn detta skulle kunna fullgöra sina uppgifter under krigstid.

Efter att ha påpekat vissa bevaknings- och ordningshållningsuppgifter,

vilkas lösande direkt påverkades av civilförsvarschefens bedömande av det

uppkomna läget, framhåller utredningen, att för civilförsvarschefen måste före­

ligga rättighet att, då förhållandena så påfordrade, helt eller delvis taga polis­

personalen i anspråk för fullgörande av ordningshållningsuppgifter eller andra

uppgifter, som sammanhängde med civilförsvarsverbsamheten. Därest detta

skulle medföra, att polisens arbetsuppgifter i övrigt i väsentlig mån måste

eftersättas, måste uppenbarligen en avvägning ske av de olika uppgifterna

efter deras vikt. I fall då polischefen icke vore civilförsvarschef borde vid

dylika intressekollisioner bestämmanderätten tillkomma civilförsvarschefen,

då endast denne i en kritisk situation kunde till fullo överblicka, vilka åtgärder

som borde givas företräde framför andra. Liknande befogenhet borde

i fråga örn polisstyrka, som avdelats för tjänstgöring å skadeplatser,

tillkomma befälhavaren å skadeplatsen. Som huvudregel borde galla, att

civilförsvarschefen (skadeplatsbefälhavaren) ägde bestämma örn de platser,

där polispersonalen skulle tjänstgöra och örn de uppgifter, som polisen hade

att fylla därstädes, men att han däremot icke ägde att öva inflytande på det

sätt, varpå polispersonalen ginge tillväga för att fullgöra de åt densamma an­

visade polisuppgifterna.

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

89

Utredningen framhåller vidare, att behovet av en effektiv länspolisled-

ning bomme att göra sig starkare gällande inom civilförsvaret än vad fallet

varit inom luftskyddet, varför utredningen föresloge, att landsfogdarna under

krigstid skulle ingå i länsstyrelsernas försvarsavdelningar för att tillföra dessa

erforderlig sakkunskap i frågor, som rörde allmän ordning och säkerhet. Ut­

redningen erinrar därjämte örn att något centralt polisorgan under Kungl.

Maj:t icke finnes och ifrågasätter därför att civilförsvarsstyrelsen skall äga

avgöra ärenden rörande polisstyrkors förflyttning från ett län till ett annat

under krig.

Beträffande order- och rapporttjänsten framhåller utredningen, att

hemortsförsvarssakkunnigas uppfattning, att av en delad operativ ledning nöd­

vändigt följde dubbelrapportering med åtföljande stockningar i förbindelse­

tjänsten, icke vore så bindande, att den utgjorde något avgörande skäl mot

utredningens förslag att även den operativa ledningen av civilförsvaret lädes

hos civil myndighet. Det vore enligt utredningens mening först i och med

att en och samma befattningshavare rapporterade till två eller flera myndig­

heter eller två eller flera befattningshavare avgåve rapport örn samma sak,

som sådana stockningar bomme att göra sig mest svårartat gällande. Förutsatt

att befälslinjer samt order- och rapportvägar vore klart reglerade, så att dub­

belrapportering undvekes, innebure en delad operativ ledning ingen ökad be­

lastning på det interlokala telefonnätet. Förutsättning härför vore emellertid,

att ledningsorganen i den högre instansen valde sina uppehållsplatser så nära

varandra, att det interlokala telefonnätet icke belastades med trafik mellan

dem.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 268.

F. Yttrandena över civilförsvarsutredningens förslag.

I de flesta yttrandena tillstyrkes utredningens förslag i princip och hem-

ställes örn dess genomförande snarast möjligt. Sålunda framhåller överbefäl­

havaren, att förslaget, som innebure en påbyggnad och sammanslagning av

redan nu befintliga organ, underlättade en smidig övergång från nuvarande

till föreslagen organisation. Av särskilt värde med hänsyn till nutida krig­

föring syntes vara, att enligt utredningens förslag en fast och decentraliserad

ledning av civilförsvaret åstadkommes genom länsstyrelsernas ledande ställ­

ning och förseende med en ändamålsenlig försvarsavdelning. Länsstyrelsen i

Kalmar län anser förslaget vara en synnerligen god lösning av folkskyddspro-

blemet, varigenom syntes kunna vinnas såväl effektivitet som samordning

mellan folkskyddets olika grenar utan att alltför stora organisatoriska änd­

ringar behövde vidtagas. Förslaget syntes jämväl tillbörligen tillgodose be­

hovet av enhetlighet i fråga örn såväl planläggningen under fredstid som

ledningen av civilförsvaret under krig. Landsorganisationen finner, att

förslaget — särskilt ur synpunkten av dess omedelbara genomförbarhet i

rådande läge — hade avgjorda fördelar framför hemortsförsvarssakkunnigas

förslag och att mot dess omedelbara förverkligande inga betänkligheter kunde

anföras av det slag, som landsorganisationen hyste mot en omedelbar om­

90

läggning i enlighet med sistnämnda förslag. Genom att utredningens förslag,

baserat på den befintliga organisationen, utbyggde denna med ett genomfört

sambandssystem mellan å ena sidan civilförsvaret och å andra sidan dels de

militära myndigheterna, dels den civila krigsberedskapen inom arbetsmark­

naden, folkförsörjningen, sjukvården och transportväsendet syntes förslaget

väl ägnat att så effektivt som i nuvarande läge vore möjligt råda bot på den

hittillsvarande desorganisationen på detta område.

I åtskilliga yttranden framhålles dock vanskligheten att bedöma samord­

ningen mellan civilförsvaret och krigsmakten, innan närmare uppgifter läm­

nats rörande den militära direktivrättens innebörd, samt uttalas beklagande

av att denna fråga lämnats öppen i betänkandet. Överståthållarämbetet förut

sätter, att den militära direktivrätten icke göres generell utan i instruktionerna

uttryckligen begränsas till att avse åtgärder för vinnande av militära syften.

Länsstyrelsen i Värmlands län anser önskvärt, att länsstyrelsen under

fred och beredskap hade att göra med allenast en militär myndighet och att

länsstyrelsen icke finge mottaga motstridiga direktiv från olika befälhavare.

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller såsom nödvändig förutsättning för

godkännande av utredningens förslag i förevarande hänseende att i prak­

tiken fullständig trygghet skapades för att länsstyrelserna finge tillgång till

det militära förbindelsenätet i hela den utsträckning, som vore erforderlig för

order- och rapportverksamheten.

Hemvärnsrådet förklarar sig i princip föredraga hemortsförsvarssakkun-

nigas förslag och framhåller, att civilförsvarsutredningens förslag lämnade

frågan örn en effektiv samordning av det militära och det civila hemortsför-

svaret i väsentliga delar olöst. Då emellertid förslaget för civilförsvarets del

innebure vissa påtagliga förbättringar, ansåge sig hemvärnsrådet med hänsyn

till nu rådande förhållanden böra tillstyrka dess genomförande. Skogsstyrelsen

— som säger sig ha biträtt hemortsförsvarssakkunnigas förslag örn militär

operativ ledning, emedan en sådan ordning väntades medföra bättre möjlig­

heter att vid behov få för skogsbrandsläckning disponera personal och mate­

riel från civilförsvarets övriga grenar och från militära förband, främst hem­

värnet — finner utredningens förslag ur dessa synpunkter innebära en för

svagning av skogsbrandförsvaret under krig. Detta torde dock i viss mån

motverkas därav, att den minsta taktiska enheten i civilförsvaret enligt utred­

ningens förslag komme att omfatta ett större område än hemortsförsvarssak-

kunniga avsett. Utredningens förslag tillstyrktes i princip.

Från några håll har kritik framförts. Länsstyrelsen i Blekinge län anser

den ifrågasatta organisationen av de olika myndigheter, som skulle handha

ärendena, icke erbjuda nöjaktig garanti för att handläggningen under krig

komme att ske med erforderlig snabbhet och effektivitet. Länsstyrelsen i

Örebro län finner den för förslaget grundläggande principen, att civil myndig­

het skulle stå och bära ansvar för beslut, som militär myndighet givit direktiv

till, vara uppenbart orimlig och felaktig. Klara linjer för beslutanderätt och

ansvar såväl i fred som i krig måste uppdragas, innan förslaget bragtes till

verkställighet. Skulle förslaget genomföras så som det nu framlagts, vore det

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

91

fara värt, att civilförsvaret bleve en improvisation efter olika militära myndig­ heters direktiv och icke den fasta organisation, som krävdes för att det skulle vinna folkets förtroende, ett förtroende, som vore nödvändigt för organisa­ tionens effektivitet. Landsfogden i Örebro län finner likaledes egendomligt, att de militära myndigheterna, då de icke skulle ombesörja den operativa led­ ningen av civilförsvaret och sålunda icke bure ansvaret för vidtagna disposi­ tioner, skulle kunna meddela direktiv. Statskontoret kritiserar ingående den militära direktivrätten och anför som en allmän anmärkning mot den i be­ tänkandet därför givna redogörelsen, att det lämnades osagt, huruvida och i vad mån denna rätt skulle vara förhanden även under tid, då riket ej befunne sig i krig. Om en militär direktivrätt gentemot civilförsvarsorganen funnes böra medgivas, borde bestämmelse härom inflyta i civilförsvarslagen.

Länsstyrelsen i Värmlands län anser i lagen böra upptagas en klar och ut­ tömmande definition på civilförsvarets verksamhet. Liknande önskemål fram- föres av länsstyrelserna i Kronobergs och Kristianstads län.

Krigsmaterielverket påtalar, att i förslaget icke beröres frågan örn den ställ­ ning och de uppgifter, som för framtiden avsåges skola tillkomma den nu före fintliga organisationen för byggnads- och reparationsberedskap (BEB). Då denna organisations arbetsuppgifter i och för sig torde ha karaktären av en typisk civilförsvarsuppgift, ville verket uttala såsom ett önskemål, att frågan om organisationens inordnande inom civilförsvaret närmare övervägdes i sam­ band med den fortsatta beredningen av hithörande spörsmål. Vattenfalls­ styrelsen ifrågasätter likaledes, örn icke vid inträdande av fredliga förhållan­ den BRB borde inordnas i civilförsvaret. Som skäl härför anföres dels att personaldispositionema för nämnda organisation intimt sammanhängde med den uttagning eller fördelning av personal, som måste verkställas för civil­ försvarets, arbetsmarknadens och frivilliga försvarsorganisationers behov, varför det borde vara en fördel att få till stånd gemensam uttagning, dels ock att de genom organisationen uppsatta avdelningarna även i stor utsträckning komme att utnyttjas i fall, där civilförsvarets tekniska avdelningar icke för- sloge för behövliga reparationer eller nybyggnader.

Beträffande organisationen i botteninstansen har i fråga örn den territoriella indelningen utredningens förslag i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Länsstyrelsen i Uppsala län anser dock den nuvarande indelningen i luftskyddsområden böra i största möjliga utsträckning bibe­ hållas, även om den avveke från indelningen i polischefsdistrikt. Länsstyrel­ sen i Jämtlands län framhåller nödvändigheten av att söka åstadkomma den mest rationella indelningen. Jämkningar i huvudregeln måste därför kunna genomföras, örn en bättre indelning än den normala administrativa indel­ ningen därigenom kunde åstadkommas. Praktiska synpunkter måste därvid göra sig gällande. Om en stad vore helt omgiven av en landskommun och polischefen bodde i andra delen av det landsfiskalsdistrikt, till vilket lands­ kommunen hörde, syntes anledning föreligga att överföra landskommunen till stadens civilförsvarsområde. Även hänsyn till skogsbrandbekämpningen kunde motivera .undantag från huvudregeln.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

92

I en till länsstyrelsens i Jönköpings län yttrande fogad promemoria av före­

draganden uttalas, att stad, som ingår i landsf iskalsdistrikt, det oaktat normalt

borde utgöra eget civilförsvarsområde. Länsstyrelsen i Västmanlands län

förordar en övergångsbestämmelse, enligt vilken städer, som inginge i lands-

fiskalsdistrikt och som redan hade ett välorganiserat civilförsvar, kunde bibe­

hållas som självständiga civilförsvarsområden. Beträffande det fall, att stad

visserligen inginge i landsfiskalsdistrikt men landsfiskalen det oaktat icke

vore polischef i staden, uttalar länsstyrelsen i Blekinge län, att staden icke

borde ingå i landsfiskalsdistriktets civilförsvarsområde, för så vitt icke Kungl.

Majit så bestämde.

Beträffande frågan om polischefen skall vara civilförsvarschef eller icke,

råda alltjämt olika meningar. I flertalet yttranden har civilförsvar sutred­

ningens ståndpunkt godtagits. Det framhålles emellertid som oeftergivlig för­

utsättning härför, dels att lämpliga ställföreträdande civilförsvarschefer för­

ordnas, dels ock att polischeferna erhålla ökade möjligheter till biträden och

vikarier å sina ordinarie befattningar. Sålunda framhåller länsstyrelsen i

Kalmar län, att åtgärder borde vidtagas för att tillgodose behovet av vikarier

för polischeferna under de tider, då dessa helt eller till övervägande del

måste ägna sig åt civilförsvarsuppgifterna. Förslaget att civilförsvarschefen

skulle ha ställföreträdare för de fall. då han måste ägna sig åt polis- och

åklagaruppgifterna, kunde icke anses ägnat att helt tillgodose de krav, vilka

såväl civilförsvaret som polischefs- och åklagartjänsterna ställde på nödig

personaltillgång för en tillfredsställande lösning av de skilda uppgifterna.

Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller som en nödvändig förutsättning för

att landsfiskalerna skola kunna nöjaktigt sköta civilförsvarschefskapet, att de

av staten försåges med särskilda, allt i förhållande till omfattningen av civil-

försvarsgöromålen inom de olika landsfiskalsdistrikten mer eller mindre hel­

tidsanställda biträden. Länsstyrelsen i Norrbottens län anför, att det vore

nästan lika betydelsefullt, att posterna som ställföreträdande civilförsvars­

chefer besattes med personer med den auktoritet hos befolkningen, den vana

vid befälsföring samt den kännedom örn den statliga och kommunala förvalt­

ningen, som både utredningen och länsstyrelsen ansåge, att civilförsvars-

cheferna borde besitta. Polismästaren i Norrköping betonar, att civilförsvars-

chefens behov av administrativ personal ej finge bliva en alltför avgränsad

kommunal angelägenhet.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar, att polischefs- och civil-

försvarschefsbefattningarna i största möjliga utsträckning borde förenas på en

hand. Endast i undantagsfall, där lokala förhållanden bestämt påkallade så­

dant, borde avvikelse äga rum.

länsstyrelsen i Kristianstads län, som i princip tillstyrker civilförsvars-

utredningens förslag på denna punkt, hänvisar till bristen på vikarier för

landsfiskaler och framhåller, att örn man räknade med att polischeferna vore i

behov av tjänstledighet för att under längre eller kortare tid kunna odelat

ägna sig åt civilförsvarsuppgifter, detta måste leda till att länsstyrelserna

under förhandenvarande förhållanden måste söka att till civilförsvarschefer i

första hand förvärva andra personer än polischefer.

Kungl. May.ts proposition nr 268.

93

I åtskilliga yttranden uttalas emellertid stor tveksamhet om utredningens

förslag, särskilt i vad angår lämpligheten av att landsfiskalerna skola vara

skyldiga att mottaga uppdrag som luftskyddschefer. Länsstyrelsen i örebro

län anser sålunda ohållbart att ålägga landsfiskal att vid sidan av sin tjänst

vara luftskyddschef. Härvid hänvisar länsstyrelsen till yttrande av lands­

fogden i länet, som framhåller, att för polischeferna, som redan i fred vore

hårt belastade, i krig tillkomme viktiga åligganden, vilka icke kunde efter­

sättas, örn samhällsmaskineriet skulle kunna hållas i gång. Även för civilför-

svarschefen bleve uppgifterna så mångahanda, att de helt krävde sin man.

Enligt förslaget skulle civilförsvarschefen i största möjliga utsträckning utöva

ledningen av civilförsvarets verksamhet. För att landsfiskalens åligganden i

egenskap av polischef, åklagare, utmätningsman och handräckningsorgan m. m.

icke skulle bliva eftersatta, erfordrades att ställföreträdande polischef funnes

till hands. Den teoretiska möjligheten därtill funnes därigenom att länsstyrelsen

tilldelats befogenhet att, då så prövades oundgängligen erforderligt, förordna

extra landsfiskalsassistenter. I praktiken ställde det sig dock annorlunda, då

tillgång saknades till därför kvalificerad personal. Med hänsyn till bristen på

färdigutbildade aspiranter å landsfiskalstjänst kunde någon större förbättring

i läget icke förväntas inträda under de närmaste åren. Polischef borde därför

icke vara skyldig att mottaga uppdrag såsom civilförsvarschef. Hinder borde

visserligen icke föreligga att till civilförsvarschef förordna polischef, örn så

befunnes lämpligt, men denna kombination borde höra till undantagen och

icke till regeln.

I stort sett samma synpunkter framföras av länsstyrelsen i Jämtlands län

och föreningen Sveriges landsfiskaler.

Mot utredningens förslag på denna punkt uttalar sig vidare, bland andra,

luftskyddschef en i Stockholm, som anser länsstyrelsen böra äga full befogen­

het att utse lämplig person utan hänsyn till anställning inom polisväsendet

och framhåller olämpligheten av att vidhålla en anordning, vilken hittills bevis­

ligen fungerat otillfredsställande på många håll. Hemortsförsvarsassistenten

i Ystads försvarsområde, tillika landsfiskal, framhåller såsom särskilt lämp­

liga civilförsvarschefer brandcheferna i städer och stadsliknande samhällen,

vilka omhänderhade den viktigaste grenen inom civilförsvaret, brandtjänsten,

samt vore särskilt vana vid att utbilda och föra befäl över personal.

Länsstyrelsen i Blekinge län anser skyldigheten att mottaga uppdrag som

civilförsvarschef och ställföreträdare böra utsträckas till alla kommunala

befattningshavare, framför allt vid brandväsendet.

Luftslcyddsinspektionen anser lagen böra erhålla sådan formulering, att

därav framgår, att flera ställföreträdare kunna förordnas. Drätselkammaren

i Uppsala uttalar, att kommunerna borde få stort inflytande vid tillsättandet

av ställföreträdare, eventuellt på sådant sätt, att dessa utsåges av länssty­

relsen på förslag av civilförsvarsnämnden.

I fråga om mellaninstansen har utredningens förslag allmänt tillstyrkts.

Överbefälhavaren understryker vikten av att till militärassistenter utses aktiva

officerare och anger detta som en förutsättning för en civil operativ ledning i

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

94

krig. Vtrymningskommissionen framhåller nödvändigheten av att länsstyrel­

serna erhölle personalförstärkning, vilket vore en förutsättning för att civil­

försvarets uppgifter ej bleve eftersatta. — På åtskilliga håll framhålles, att

eivilförsvarsdirektörstjänsterna måste besättas med synnerligen kvalificerade

innehavare.

Trafikpolisintendenten i Stockholm ifrågasätter för Stockholms del en sam­

manslagning av mellaninstansen och underinstansen, varigenom civilförsvars-

chefen tillika skulle bliva civilförsvarsdirektör eller på annat sätt inlemmas i

överståthållarämbetets försvarsavdelning. Luftskydds chef en i Stockholm ut­

talar, att örn båda befattningarna ansåges nödvändiga, en annan gränsdrag­

ning mellan deras verksamhetsområden torde bliva nödvändig än som före­

slagits i fråga örn länsstyrelserna i övrigt. Överståthållarämbetet utgår dock

från att båda befattningarna skola finnas men att den operativa ledningen

i dess helhet skall ligga hos civilförsvarschefen.

Beträffande centralmyndigheten framhåller Överståthållarämbetet, att

densamma borde ha fast befälsmyndighet endast i krig. I fred syntes den

centrala ledningen liksom hittills varit fallet beträffande luftskyddet kunna

utövas genom meddelande av råd och anvisningar. Eljest måste betänklig­

heter resas mot den för Konungens befallningshavandes ställning främmande

underordning, som utredningens förslag innebure. I den förut nämnda, till

länsstyrelsens i Jönköpings län yttrande fogade promemorian ifrågasätta

även nödvändigheten av att giva centralmyndigheten befälsrätt. Länsstyrel­

sen i Jämtlands län framhåller, att enligt förslaget ledningen av civilförsvaret

komme att ligga såväl hos centralmyndigheten som hos länsstyrelserna. Det

vore på grund härav av stor vikt, att det av centralmyndigheten klart angåves,

när fråga vore örn order. I dessa fall komme nämligen ansvaret för vidtagen

åtgärd icke att drabba länsstyrelserna utan centralmyndigheten. Då order icke

förelåge hade länsstyrelserna möjlighet att på eget ansvar pröva den åtgärd,

som borde vidtagas. Med denna reservation ansåge sig länsstyrelsen kunna

godtaga förslaget att länsstyrelsernas försvarsavdelningar skulle underordnas

centralmyndigheten.

Länsstyrelsen i Örebro län understryker nödvändigheten av en fast central

ledning för civilförsvaret men framhåller, att en sådan befälsrätt av ett centralt

ämbetsverk vore helt oförenlig med länsstyrelsernas hävdvunna förvaltnings

rättsliga ställning, vartill komme, att den myndighet, som utfärdat direktiven,

även borde utåt bära ansvaret för besluten. Länsstyrelsen ville därför föreslå,

att i vad avsåge fredstid en uppdelning av civilförsvarsärendena företoges i

två grupper med hänsyn till dessas handläggning i mellaninstansen. Beträf­

fande den ena gruppen, som skulle handläggas av civilförsvarsdirektören en­

sam utan utnyttjande av länsstyrelsens namn, skulle centralmyndigheten till­

delas obetingad direktivrätt. I den andra gruppen skulle ingå ärenden ay

mera utpräglat lokaladministrativ natur, framför allt ärenden angående fast­

ställande av organisationsplanerna. Denna ärendesgrupp skulle behandlas av

länsstyrelsen som sådan dels å vanligt sätt och dels såsom enmansärenden,

handlagda av civilförsvarsdirektören. Beträffande denna grupp skulle cen­

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Kungl. May.ts proposition nr 268.

95

tralmyndigheten äga lämna vägledande ehuru ej för länsstyrelsen bindande

direktiv. Vidkommande vissa i denna grupp ingående ärenden skulle dess­

utom stadgas, att länsstyrelsens beslut, innan det finge gå i verkställighet,

skulle underställas centralmyndigheten. Därest länsstyrelsen och centralmyn­

digheten därvid stannade i skiljaktiga beslut, skulle ärendet överlämnas till

Kungl. Maj:ts avgörande.

Länsstyrelsen i Kristianstads län ifrågasätter, örn icke det fredsmässiga

brandväsendet borde erhålla en mera självständig ställning och icke inordnas

i ett verk, vars chef och övriga ledamöter ej kunde förväntas ha den sak­

kunskap i fråga om brandskyddet, som kunde vara erforderlig. Liknande ut­

talande göres i flera andra yttranden.

I detta sammanhang må framhållas, att i ett stort antal yttranden starkt

betonas angelägenheten av att det uppgjorda förslaget till ny brandlag

samtidigt med civilförsvarslagen underställes riksdagens prövning.

Beträffande förhållandet mellan polisväsendet och civilför­

svaret uttalar ordningspolisintendenten i Stochholm, att inordnande av

polisen i civilförsvaret icke vore av betydelse för civilförsvaret men där­

emot komme att medföra stora olägenheter för polisen. Örn ett fast inord­

nande av polisväsendet i civilförsvaret ansåges vara önskvärt, vore det nöd­

vändigt att polisväsendet erhölle den personalförstärkning, som för uppbyg­

gandet och vidmakthållandet av civilförsvarets ordningstjänst vore ofrånkom­

lig. Samma mening uttalas av landsfogden i örebro län.

Värmlands länsavdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler anser, att

det för båda organisationerna, åtminstone på landsbygden, vore lyckligast,

örn polisväsendet i sin helhet kunde lämnas utanför civilförsvaret. Örn en

sådan lösning icke vore möjlig, måste hela civilförsvaret infogas i själva polis­

organisationen. Polischeferna borde då i och med sin tjänst vara civilförsvars-

chefer, och såsom biträden åt polischefen vid planläggningen och ledningen

av civilförsvaret borde anställas särskilda polismän, vilka skulle ha speciell

utbildning för detta arbete. De förutsattes som regel böra kunna tilldelas

förordnande som ställföreträdande civilförsvarschefer med egen beslutande­

rätt i viss omfattning.

Poliskammaren i Stockholm, länsstyrelsen i Stockholms län och polismäs­

taren i Norrköping resa invändning mot att civilförsvarsstyrelsen skulle ha

rätt att besluta örn polispersonals överförande från ett län till ett annat.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser landsfogdens befogenhet inom för-

svarsavdelningen som regel endast böra avse handläggning av frågor rörande

polispersonalens utnyttjande inom civilförsvaret, däremot icke ordnings­

tjänsten i övrigt.

Landsfogden i örebro län tillstyrker förslaget att landsfogden skall tjänst­

göra i försvarsavdelningen men framhåller svårigheten att erhålla kvalificerade

ställföreträdare för honom. Bristen å kvalificerade vikarier å landsfogde­

tjänsterna vore nämligen mycket stor. Länsstyrelsen i Kronobergs län anser

ofrånkomligt att redan under civilförsvarsberedskap lämpliga personer måste

96

utbildas för att kunna tjänstgöra som ställföreträdare för landsfogden, då

denne tjänstgjorde i för svar sa vdelningen.

Överståthållarämbetet anser i Stockholm böra till polischefens direkta för­

fogande ställas endast de polismän, som enligt uppgjorda planer skulle ingå i

civilförsvarets ordningstjänst. Framställning om ytterligare personal borde

genom tjänstegrenschefen för ordningstjänsten ske hos polischefen. Funne

polischefen framställningen icke kunna bifallas borde avgörandet tillkomma

överståthållaren.

Landsfiskalen i Asarums distrikt yttrar, att högsta befälet över ali polis­

personal inom landsfiskalsdistrikt borde tillkomma polischefen. Den för civil­

försvaret avsedda personalen borde av honom ställas till civilförsvarschefens

förfogande och icke, utom för särskilt angelägna uppgifter, användas för andra

polisiära uppgifter än dem som ålåge civilförsvaret.

Luftskyddschefen i Lund anser i organisationsplanen böra bestämmas det

antal polismän, som skulle inlemmas i civilförsvaret, varvid civilförsvarschefen

borde äga omedelbart befäl över den i civilförsvaret inlemmade organisationen

samt direktivrätt beträffande den övriga polispersonal, som kunde frigöras

från egentligt polisarbete.

Landsfogden i örebro län anser polischefer i civilförsvarsområde böra er­

hålla en ställning liknande den, som föreslagits för landsfogden i försvarsav-

delningen. Det borde vara tillräckligt, att tjänstegrenschefen för ordnings-

hållningen av civilförsvarschefen bleve underrättad om tilldragelser, som en­

ligt hans bedömande krävde ingrepp av polispersonal. Åt polischefen borde

kunna överlåtas att därefter handla på eget ansvar.

Föredra-

Den moderna krigföringen har i långt högre grad än tidigare motstånda-

gandeii. reng heja

territorium såsom mål för sin verksamhet. Det främsta medlet här­

för utgöra flyganfallen mot området bakom den egentliga fronten. Men även

luftlandsättningar samt spioneri- och sabotageverksamhet äro led i hemorts-

bekämpningen. Nu angivna utveckling har nödvändiggjort ett civilt för­

svar vid sidan av det aktiva militära försvaret. Genom den intensitet

hemortsbekämpningen erhållit har detta civila försvar kommit att få sådan

omfattning, att det på ett eller annat sätt berör envar medborgare, även

dem, vilka icke ha kraft och förmåga att själva deltaga i detsamma. Målet

måste vara att i största möjliga utsträckning mobilisera fram den del av

civilbefolkningen, som är i stånd att fylla någon funktion inom det civila

försvaret, och göra den skickad att fylla dessa sina eventuella uppgifter. Det

totala kriget måste mötas med ett totalt försvar. Begreppet försvar får i

detta sammanhang givas en synnerligen vidsträckt innebörd och inbegriper

exempelvis även rent sociala åtgärder, som bliva nödvändiga med hänsyn

till att genom bombskadorna många människor torde bliva husvilla eller på

annat sätt få de ekonomiska betingelserna för sin tillvaro helt rubbade.

Uppenbarligen kan det civila försvaret icke betraktas som en isolerad före­

teelse. För att det skall nå största möjliga verkningsgrad fordras dels att det

på lämpligt sätt samverkar med det militära försvaret, dels även, och kanske

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

viktigast, att det ses mot bakgrunden av hela samhällslivet under krig samt

organiseras och driver sin verksamhet på sådant sätt att landets försvarskraft

såsom helhet betraktad far största möjliga styrka. Behov föreligger alltså

av samordning av det civila försvaret med å ena sidan det militära försvaret

och å andra sidan samhällslivet i övrigt.

På grund av de civila försvarsuppgifternas art har en anknytning synts

naturlig till två särskilda för fredsmässiga ändamål och på civil grund upp­

byggda organisationer, nämligen brandväsendet och polisväsendet. Båda

dessa organisationer i deras fredsmässiga utformning ha kommit att utgöra

stommen i det civila försvarets kadrer. Till brandförsvarsorganisationen före­

finnes därjämte den anknytningen att såväl bygdebrandförsvaret som skogs­

brandförsvaret ytterst bygga på en allmän medborgerlig plikt att biträda med

släckning.

Då utvecklingen under 1930-talet ledde fram till upporganiserandet från och

med den 1 juli 1937 av ett civilt luftskydd i vårt land, anslöts luftskyddsorga-

nisationen till polisväsendet. I enlighet härmed lades ledningen av luftskyd­

dets verksamhet i princip i händerna på länsstyrelserna såsom länets högsta

polismyndighet samt på polischeferna. Härjämte tillskapades ett central­

organ, luftskyddsinspektionen, som dock erhöll endast konsultativ befo­

genhet.

I luftskyddets uppgifter ingick från början även att handha planläggningen

av utrymning från större städer och andra samhällen ävensom inkvartering

av evakuerade. Efter krigsutbrottet 1939 befanns emellertid nödvändigt att

utbryta denna planläggning och lägga den under ett särskilt centralt organ,

statens utrymningskommission. Under dess ledning och med stöd av vissa

år 1940 utfärdade författningar utbildades nu successivt en ny civil försvars­

organisation, utrymningsorganisationen, som i vad rörde inkvarteringen helt

byggde på särskilda kommunala organ, inkvarteringsnämnderna, och särskilt

tillskapade tillsynsorgan, inkvarteringscheferna. Inkvarteringsnämnder och in-

kvarteringschefer underställdes direkt kommissionen utan länsstyrelserna så­

som mellaninstans. Däremot behölls den dittillsvarande organisationen i de

orter, som skulle utrymmas, dock att utrymningskommissionen och ej luft­

skyddsinspektionen utgjorde centralmyndighet även för denna del av verk­

samheten.

Tillkomsten av en särskild utrymningsorganisation kan betraktas som en

i dåvarande läge nödvändig improvisation, vars författningsmässiga reglering

emellertid var ofullständig. Behov ansågs därför föreligga av en översyn av

denna reglering, i samband varmed även de materiella ändringar i luftskydds­

lagstiftningen borde vidtagas, vilka påkallades av de praktiska erfarenheter

som gjorts särskilt efter inträdet av det i april 1940 anbefallda luftskydds-

tillståndet.

Luftskyddsinspektionen och utrymningskommissionen erhöllo därför i upp­

drag att verkställa denna översyn, vardera såvitt dess verksamhetsområde

rörde. Förslagen, vilka utarbetades jämsides, förelågo färdiga i februari 1941,

Efter remissbehandling befanns emellertid, att, såvitt anginge förslaget till luft-

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 268.

osa u 7

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

97

skyddslag, vilket innefattade en sammanarbetning av luftskyddslagen, luft-

skyddsförfogandelagen och skyddsrumslagen, vissa särskilda spörsmål borde

bliva föremål för ytterligare utredning. Då de flesta av dessa spörsmål icke

berörde de frågor, som behandlades i det förslag till utrymningslag, som ut­

gjorde det viktigaste resultatet av utrymningskommissionens utredningsarbete,

men det i dåvarande läge syntes vara av intresse att snarast möjligt få av­

hjälpt den brist, som bestod däri att frågorna örn militärutrymning, förbud

mot utrymning och utrymningstjänsteplikt ej vore reglerade i lag, framlades

förslaget till utrymningslag separat i proposition till 1941 års riksdag, som

antog detsamma.

Under denna utveckling hade skogsbrandförsvaret i stort sett förblivit en

för sig bestående försvarsorganisation, som i viss utsträckning effektiviserats

genom särskilda åtgärder. Vissa andra åtgärder, som voro att hänföra till

civila försvarsåtgärder — främst bortförande av varuförråd, som reglerades

genom särskild lagstiftning — folio även utanför de egentliga civila försvars­

organisationernas kompetensområde.

I detta läge befanns det nödvändigt att taga upp till översyn ej blott frå­

gan örn revision av luftskyddslagstiftningen utan även spörsmålen örn sam­

ordning dels de olika civila försvarsgrenarna inbördes, dels ock med det

militära försvaret. Från militärt håll framhölls starkt behovet av åtgärder i

sistnämnda hänseende. Med anledning härav tillsattes 1941 års hemortsför-

svarssakkunniga.

På förslag av dessa sakkunniga vidtogos provisoriskt vissa samordnings­

åtgärder. Särskilda befattningshavare, hemortsförsvarsassistenter, tillsattes,

främst med syfte att åstadkomma en samordning mellan det militära och det

civila försvaret, och — till stor del genom deras förmedling — främjades

samarbetet mellan de olika civila och militära hemortsförsvarsgrenarna ge­

nom anordnande av krigsspel m. m.

I juni 1943 avgåvo hemortsförsvarssakkunniga betänkande med förslag till

folkskyddslag, m. m. I organisatoriskt hänseende innebar nämnda förslag, att

hemvärnet, luftskyddet, skogsbrandväsendet för krig och utrymningsorganisa-

tionen med vad därtill hörde skulle sammanslås till en organisation, vilken

även skulle handha vissa uppgifter rörande undanförsel och förstöring. Denna

nya organisation, som av de sakkunniga benämndes folkskyddet, skulle bestå

av två huvuddelar, nämligen hemvärnet och civilskyddet, vilken sistnämnda

beteckning sålunda användes för att utmärka de i folkskyddet ingående civila

grenarna. Folkskyddet skulle enligt de sakkunnigas förslag såväl för fred

som för krig vara underställt överbefälhavaren. Såvitt avsåge vissa av folk­

skyddets uppgifter, vilka vore av övervägande social karaktär eller eljest ägde

ringa samband med den militära verksamheten, skulle folkskyddet emellertid

vara direkt underställt Kungl. Maj:t. I spetsen för folkskyddet skulle när­

mast under överbefälhavaren eller i vissa avseenden Kungl. Majit stå en

riksfolkskyddschef, vilken skulle i sitt arbete biträdas av en riksfolkskyddsstab.

I territoriellt hänseende föreslogs folkskyddet bliva anslutet till den mili­

tärterritoriella indelningen i militärområden och försvarsområden. Hemvärnet

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

99

och civilskyddet inom nämnda områden skulle emellertid ej stå under samma iedning. Sålunda skulle hemvärnet inom varje militärområde vara underställt militärbefälhavaren. Under honom skulle ledningen och övervakningen av hem­ värnet inom varje försvarsområde utövas av försvarsområdesbefälhavaren. Led­ ningen och övervakningen av civilskyddet inom varje försvarsområde skulle däremot med vissa modifikationer utövas av en civilskyddschef. Under krigs- förhållanden förutsattes emellertid försvarsområdesbefälhavaren skola utöva den operativa ledningen av jämväl civilskyddet inom försvarsområdet. Beträffande folkskyddets lokala territoriella indelning föreslogo de sakkunniga, att försvarsområde skulle indelas i folkskyddsdistrikt, i regel bestående av en eller flera kommuner. Inom varje folkskyddsdistrikt skulle finnas distrikts- folkskydd (allmänt folkskydd, verkskydd och hemskydd). Den omedelbara led­ ningen av distriktsfolkskydd föreslogs skola utövas av en folkskyddschef, vil­ ken skulle utses av riksfolkskyddschefen. På grund av folkskyddets egen­ skap av försvarsorganisation och dess nära samhörighet med försvaret i övrigt borde det enligt de sakkunnigas mening lyda under försvarsdepartementet. Hinder borde dock ej möta för att vissa folkskyddsärenden med hänsyn till sin beskaffenhet handlades inom annat departement. Polisväsendet skulle enligt de sakkunnigas förslag icke i någon form ingå i eller anknytas till folk­ skyddet.

Under remissbehandlingen av de sakkunnigas förslag framställdes i olika hänseenden invändningar mot den av de sakkunniga tilltänkta organisationen. I fråga örn ledningen av folkskyddet kom den meningen allmänt till uttryck att denna borde åvila civila myndigheter. Förutom av det övervägande antalet länsstyrelser företräddes denna ståndpunkt jämväl av överbefälhavaren, vilken framhöll, att den militära organisationen redan nu vore hårt ansträngd och icke torde kunna ytterligare belastas med en mångfald rent civila försvars- uPP£>ifter. I stället borde enligt överbefälhavarens mening vederbörande civila myndigheter organiseras så, att de verkligen kunde lösa sina försvarsuppgifter. Att ställa folkskyddet med alla dess mångskiftande civila frågor under försvars­ departementet och militära myndigheter, medan däremot länsstyrelser och polisväsende med deras erfarenhet på bland annat luftskyddets område endast i ringa omfattning skulle kunna öva inflytande på detta, syntes av dessa skäl icke vara lämpligt. Hemvärnet, som vore en militär organisation, avsedd att lösa militära lokalförsvarsuppgifter, borde enligt överbefälhavarens mening icke inlemmas i folkskyddsorganisationen. Särskilt mot den del av de sak­ kunnigas förslag, som innebar, att länsstyrelserna icke skulle annat än i vissa speciella hänseenden lia att taga befattning med ledningen av folkskyddet, an­ fördes betänkligheter i remissyttrandena. I detta sammanhang åberopades dels den speciella erfarenhet och lokalkännedom, som länsförvaltningen repre­ senterade, dels ock att länsstyrelserna hade att fullgöra uppgifter inom brand- och byggnadsväsende samt trafikreglering. Civilskyddscheferna ansåges icke kunna skaffa sig den auktoritet, som de nu å området arbetande myndigheterna ägde. Vidare påpekades, att verksamheten inom folkskyddet komme att nära sammanfalla med upprätthållandet av ordning och säkerhet, för vilka uppgifter

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

länsstyrelserna alltjämt måste vara ansvariga. Analoga synpunkter åberopades

jämväl mot förslaget att organisatoriskt åtskilja polisväsendet och folkskyddet.

I ett mycket stort antal remissyttranden betonades riskerna av att i nuva­

rande utrikespolitiska läge vidtaga så vittgående organisatoriska förändringar

som de av de sakkunniga föreslagna. Även örn dessa på lång sikt kunde be­

finnas lämpliga, kunde de under det relativt långa övergångsskedet innan den

nya organisationen hunnit bliva helt genomförd åstadkomma allvarliga rubb­

ningar för det under en följd av år genom stora ansträngningar uppbyggda

luftskyddet. I stället borde den önskvärda effektiviseringen av hemortsför-

svaret i nuvarande läge ske genom en förstärkning av den befintliga organisa­

tionen, speciellt genom en fastare samverkan mellan de civila och militära

myndigheterna och genom ett klarare fastställande av befälslinjer och kompot

tensregler.

Vid den beredning inom socialdepartementet av hemortsförsvarssakkunnigas

förslag, som företogs efter det remissbehandlingen av detsamma avslutats, be­

fanns en överarbetning av de sakkunnigas förslag vara erforderlig. Genom

Kungl. Maj :ts beslut den 15 oktober 1943 bemyndigades jag att för ändamålet

tillkalla sakkunniga. I det anförande till statsrådsprotokollet, som föregick

nämnda beslut, anförde jag, att en sådan överarbetning borde taga sikte på

att i större utsträckning än vad enligt hemortsförsvarssakkunnigas förslag vore

fallet för det framtida arbetet inom hemortsförsvaret bevara de nu inom det­

samma verkande organen. Vid bedömandet av de organisatoriska problemen

borde en avvägning ske mellan a ena sidan kravet pa effektivitet och samord­

ning och å andra sidan intresset av att icke i nuvarande läge utan tvingande

skäl företaga omgestaltningar, som kunde skapa förvirring för den händelse

verkställighet av planerna skulle påbjudas innan åtgärderna blivit genomförda.

Med utgångspunkt därifrån borde en ny liemortsförsvarsorganisation förlänas

civil karaktär, och militära försvarsuppgifter av det slag som nu åvilade hem­

värnet borde icke ingå i densamma. Däremot borde de militära organen er­

hålla det inflytande och de befogenheter, som erfordrades för att den med

hänsyn till nutida krigföring nödvändiga samordningen av resurserna inom

det militära och civila försvaret skulle kunna avägabringas på ett ändamåls­

enligt sätt. Efter att ha konstaterat att hos länsstyrelserna kunde utan rubb­

ning av deras allmänna uppgifter koncentreras de befogenheter, som vore er­

forderliga för att vinna den under krig erforderliga lokala överblicken över

den samhälleliga verksamheten anförde jag, att både med hänsyn härtill och

till länsstyrelsernas nuvarande ställning inom hemortsförsvaret borde en ny

liemortsförsvarsorganisation bygga på deras medverkan. För ändamalet erfor­

derlig sakkunskap borde tillföras länsstyrelserna, varjämte sådana organisato­

riska åtgärder borde föreslås, som befunnes oundgängliga för utövandet av en

handlingskraftig ledning i nära samarbete med de militära myndigheterna.

Vidare framhölls att överarbetningen av hemortsförsvarssakkunnigas förslag

även borde omfatta såväl frågan örn den centrala ledningen av hemortsförsvaret

som spörsmålet huru det nu på grundval av luftskyddsdistrikten uppbyggda

hemortsförsvaret borde organiseras. Därvid borde undersökas i vad mån den

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

101

nuvarande särställningen i fråga om handläggningen av utrymningsärendena

borde bibehållas. Vad anginge polisväsendet borde detsamma i princip för­

bliva inordnat i hemortsförsvaret.

Den efter sålunda angivna riktlinjer igångsatta överarbetningen har av de

för ändamålet tillkallade sakkunniga — 1943 års civilförsvarsutredning — slut­

förts genom avlämnande av ett den 25 februari 1944 dagtecknat betänkande

med förslag till civilförsvarslag, m. m. Innebörden av de sakkunnigas förslag,

såvitt rörer organisationen, kan sammanfattningsvis angivas sålunda.

Enligt civilförsvarsutredningens mening måste det civila försvaret omfatta

det väsentliga av det civila samhällslivet under krig och icke vara inskränkt

till de civila hemortsförsvarsorganen i begränsad bemärkelse. Om emellertid

de civila hemortsförsvarsorganen skulle kunna fullgöra sina uppgifter och örn

erforderlig samordning mellan de olika organen skulle kunna uppnås samt den

tillgängliga personalen utnyttjas på ändamålsenligt sätt, måste i den utsträck­

ning som vore möjligt de olika verksamhetsgrenarna samordnas i en enhetlig

organisation. Denna borde utgöra den kärna, kring vilken andra civila verk­

samhetsgrenar av betydelse för försvaret vid behov kunde grupperas. Till ut­

märkande av denna organisationens ställning föreslogs den skola benämnas

civilförsvaret.

I enlighet med de lämnade direktiven har utredningen upprättat sitt förslag

med utgångspunkt från att ansvaret för planläggningen av civilförsvaret samt

ledningen av detsamma såväl under fred som krig skola åvila civila myndig

heter. Vid utformningen av förslaget har utredningen utgått från de nu bestå­

ende förhållandena men i syfte att åstadkomma en enhetlig organisation före­

slagit en sammanslagning av de nu verksamma huvudorganisationerna inom

civilförsvaret, nämligen luftskyddet och utrymningsorganisationen. Den så­

lunda tillskapade civilförsvarsorganisationen skulle även få övertaga vissa

andra uppgifter än luftskydd och utrymning, främst sådana som avsåge undan-

försel och förstöring. Vissa anordningar ha föreslagits för att säkerställa ett

nära samarbete mellan civilförsvaret och det militära försvaret. Principen örn

civilförsvarets civila ledning har begränsats så till vida att de militära myndig­

heterna förutsatts skola i viss omfattning äga direktivrätt gentemot civilför-

svarsmyndigheterna. En följd av civilförsvarets utformande som en helt civil

organisation är att hemvärnet lämnats utanför civilförsvarsorganisationen. Vad

angår polisväsendet betonar utredningen, att en förutsättning för att polisens

verksamhet under krig skall kunna samordnas med civilförsvaret på sådant

sätt att civilförsvaret skall kunna vinna nödig effektivitet vore, att polisväsen­

det och civilförsvaret i övrigt under kritiska situationer stöde under gemen­

sam ledning. I sådan bemärkelse borde polisväsendet vara inordnat i civilför­

svaret.

Den centrala ledningen av civilförsvaret skulle enligt utredningens förslag

under Kungl. Maj:t utövas av en genom sammanslagning av luftskyddsinspek-

tionen och utrymningskommissionen bildad civilförsvarsstyrelse. Denna cen­

tralmyndighet föreslås bliva utrustad med befälsmyndighet över civilförsvars­

organisationen i dess helhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

102

I enlighet med de utfärdade direktiven bygger utredningens förslag på

uppfattningen att länsstyrelsen bör vara civilförsvarets ledande organ i mellan-

instansen och besitta en sådan ställning i civilförsvarshänseende att den vid

avbrott i förbindelserna med centralmyndigheten självständigt skall kunna leda

civilförsvaret inom länet. För ändamålet föreslås en utbyggnad av länsstyrel­

sernas organisation genom inrättande inom varje länsstyrelse av en särskild

försvarsavdelning under ledning av en civilförsvarsdirektör.

I fråga örn organisationen i botteninstansen innebär utredningens förslag,

att den territoriella grundenheten skall utgöras av civilförsvarsområden, i regel

bestående av landsfiskalsdistrikt eller stad, som ej ingår i landsfiskalsdistrikt.

Civilförsvarsområdena komma sålunda i stort sett att motsvara de nuvarande

luftskyddsområdena. Civilförsvarsområdena skola icke — såsom var fallet med

folkskyddsdistrikten enligt hemortsförsvarssakkunnigas förslag — utgöra nå­

gon kommunal enhet med självständiga kommunala organ och självständig för­

valtning, utan skola inom civilförsvarsområdena kommunerna utgöra enheterna

för civilförsvarets ekonomiska upprätthållande. Civilförsvaret i varje civilför­

svarsområde föreslås skola stå under ledning av en civilförsvarschef. För be­

fattningshavare vid polisväsendet föreslås skyldighet att mottaga uppdrag att

vara civilförsvarschef. I varje civilförsvarsområde skola finnas allmänt civil­

försvar och särskilt civilförsvar, det sistnämnda bestående av verkskydd och

hemskydd.

En given följd av den föreslagna organisationens civila karaktär är, att

frågan örn dess eventuella inordnande under försvarsdepartementet förfaller.

Utredningen ger å andra sidan uttryck för den meningen att civilförsvarets in­

tressen skulle bäst tillgodoses, örn ett inrikesdepartement inrättades, under

vilket, förutom civilförsvaret, landsstaten, polisväsendet och brandvasendet

skulle höra.

I de flesta remissyttrandena över civilförsvarsutredningens förslag till-

styrkes detsamma i princip och hemställes örn dess genomförande snarast

möjligt.

Sedan remissbehandlingen av civilförsvarsutredningens förslag numera av­

slutats, torde från statsmakternas sida slutlig ställning böra tagas till frågan

örn den framtida organisationen av luftskyddet, utrymningsväsendet och där­

med sammanhörande verksamhetsgrenar ävensom till de övriga frågor, som

regleras i de framlagda lagförslagen.

Såsom av den förut lämnade redogörelsen framgår har utredningsarbetet

på förevarande område pågått sedan flera år. Behov av en omorganisation

på det civila försvarets område har sålunda sedan länge gjort sig gällande.

Den kraftigast pådrivande faktorn härvidlag torde ha varit insikten örn att

den nuvarande organisationen icke förmår i tillräcklig grad tillgodose kravet

på samordning dels inbördes de olika hemortsförsvarsgrenarna emellan, dels

ock mellan dessa, å ena, samt de militära myndigheterna, å andra sidan.

Heinortsförsvaret eller civilförsvaret har blivit ett begrepp, som alltefter

krigsutvecklingens gång kommit att i sig innesluta en mångfald verksamhets-

Kungl. May.ts proposition nr 268.

103

grenar. Något gemensamt organ härför finnes emellertid icke, utan civilför-

svarsuppgifterna äro fördelade på ett flertal organ. De olika uppgifterna

gripa emellertid in i varandra. Ofta måste en avvägning ske mellan olika

åtgärder med hänsyn till deras aktuella betydelse. Finnes icke något organ

med samlad överblick över civilförsvarets olika verksamhetsgrenar, riskeras

lätt att de speciella åtgärder, som olika självständigt arbetande myndigheter

vidtaga, i realiteten motverka varandra. Vid ett genomförande av hemorts-

försvarssakkunnigas eller civilförsvarsutredningens lagförslag skulle åtgär­

derna för luftskydd, utrymning, undanförsel och förstöring samlas på en

hand. Såsom jag längre fram torde få tillfälle närmare utveckla böra enligt

min mening även de av 1943 års bevakningsutredning i betänkande den 28

oktober 1943 föreslagna skyddsåtgärderna mot spioneri och sabotage hand­

havas av samma organ, som handhava luftskyddsåtgärderna. Även andra lik­

artade verksamhetsgrenar kunna i den utsträckning som befinnes lämplig an­

förtros åt folkskydds- eller civilförsvarsorganen.

Detraktas av anförda skäl behovet av en ny organisation på hithörande

område såsom styrkt, återstår frågan hur nyorganisationen bör åvägabringas.

För egen del har jag redan i samband med civilförsvarsutredningens till­

kallande haft tillfälle framföra min mening härom. Frågeställningen är, så­

som av det föregående torde framgå, huruvida organisationen bör bygga på

militär eller på civil grund. Med hänsyn till den redogörelse jag nyss lämnat

för ståndpunktstagandena härvidlag torde jag kunna inskränka mig till att i

korthet angiva de viktigaste faktorer, som tala för det senare alternativet.

För det första inrymma hemortsförsvarsuppgifterna en sådan mångfald pro­

blem av rent civil karaktär, att det såväl rent sakligt sett som med hänsyn

till de militära myndigheternas arbetsbelastning framstår såsom vanskligt

att i den utsträckning hemortsförsvarssakkunniga föreslagit överlåta ansvaret

för desamma å militära organ. Med hänsyn till den befattning länsstyrelserna

haft nied hithörande frågor och på grund av länsstyrelsernas allmänna ställ­

ning inom länen, ter det sig vidare som en svaghet hos en organisation, om

länsstyrelserna icke äro inlemmade däri. Vid en omorganisation i nuvarande

läge måste därjämte noga beaktas, att icke ett övergångsskede uppstår, under

vilket organisationen besitter minskad effektivitet; då hemortsförsvarssakkun-

nigas förslag innebär betydligt större rubbningar i den nuvarande organisa­

tionen än civilförsvarsutredningens, är ur nu anförda synpunkt det senare att

föredraga. Slutligen bör också uppmärksammas att en organisation på civil

grund icke behöver innebära, att de militära myndigheterna sakna möjlighet

att få sina befogade intressen tillgodosedda.

Främst på grund av vad nu anförts finner jag det förslag, som civilför-

svarsutredningen framlagt, böra i princip godtagas. Jag finner mig styrkt i

denna uppfattning därav att förslaget blivit i fråga örn sina grunddrag till­

styrkt i det övervägande antalet remissyttranden.

I de följande avdelningarna kommer att till närmare behandling upptagas

vissa särskilda frågor som beröra den nya civilförsvarsorganisationen och dess

verksamhet. I nu förevarande sammanhang skola endast rent organisatoriska

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

104

frågor avhandlas. Till ett flertal dylika spörsmål, vilka civilförsvarsutred-

ningen upptagit till behandling, är jag emellertid ännu icke beredd att taga

ställning. Då den föreslagna civilförsvarslagen, vars snara ikraftträdande är

ur många synpunkter angeläget, icke är omedelbart avhängig av nyssnämnda

spörsmål, torde med det slutliga ställningstagandet till desamma kunna

anstå så lång tid att civilförsvarsstyrelsen får tillfälle upptaga desamma till

närmare övervägande och avgiva de förslag, som därav kunna föranledas.

Till en början vill jag framhålla, att jag i fråga örn organisationens be­

nämning instämmer med civilförsvarsutredningen och alltså förordar benäm­

ningen civilförsvaret såsom varande mera adekvat än såväl den nuvarande

benämningen luftskyddet som den av hemortsförsvarssakkunniga föreslagna

benämningen folkskyddet.

I vissa yttranden över civilförsvar sutredningens förslag har påyrkats, att

civilförsvarets uppgifter och verksamhetsområde skulle närmare preciseras

i civilförsvarslagen. Förhållandena på ifrågavarande område äro emellertid

stadda i en ständig utveckling, vilken kan hämmas genom att ramen för

verksamheten fastlåses i lagen. Jag vill härvid särskilt understryka den cen­

trala samordnande ställning inom samhällets allmänna civila krigsberedskap,

som civilförsvaret skall intaga enligt civilförsvarsutredningens förslag, vilket

härutinnan biträdes av mig. Emellertid må erinras örn att, i den mån en ut­

ökning av civilförsvarets verksamhet medför ökade kostnader, frågan om be­

viljande av anslag för ändamålet kommer under prövning i vanlig ordning.

I detta sammanhang anser jag mig böra något beröra det av krigsmateriel-

verket och vattenfallsstyrelsen i dess yttranden över civilförsvarsutredningens

förslag framställda yrkandet att jämväl den byggnads- och reparationsberedskap

(BRB), som är under upprättande, skall inordnas i civilförsvaret. Ur ren

principiell synpunkt finnas uppenbarligen vissa skäl för detta yrkande. Emel­

lertid har denna organisations administrativa ställning redan varit föremål

för prövning vid innevarande års riksdag, varvid organisationen underställts

överbefälhavaren. Med hänsyn därtill torde förslag örn dess inordnande i civil­

försvaret i varje fall icke för närvarande böra framläggas. Spörsmålet örn

organisationens framtida ställning torde emellertid komma under övervägande

vid den fortsatta utredning rörande organisationen av fortifikations- och bygg-

nadsförvaltningen inom försvaret som inom den närmaste tiden lärer komma

att igångsättas.

Frågan om civilförsvarets samordnande med det militära försvaret är ett

svårlöst problem. Civilförsvarsutredningen har icke gått närmare in på pro­

blemet utan endast helt allmänt framhållit, att de militära myndigheterna

måste ha befogenhet att i viss omfattning bestämma civilförsvarets inrikt­

ning. Den närmare innebörden av den direktivrätt, som sålunda tillagts de

militära myndigheterna, har icke angivits. Avsaknaden av närmare uppgifter

i detta hänseende har påtalats i åtskilliga yttranden. För min del anser jag

nödvändigt, att en militär direktivrätt förefinnes. Civilförsvaret ingår som

ett led i det totala försvaret, och ledningen av detta måste till mycket väsentlig

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

105

del tillkomma de militära myndigheterna. Direktivrätten synes emellertid böra

begränsas till att avse allenast verksamheten under krig. Under fred torde

nämligen möjligheten att i sista hand hänskjuta uppkomna meningsskiljaktig­

heter till Kungl. Maj:ts avgörande vara tillfyllest. Vidare synes direktiv­

rätten icke böra innefatta rätt att meddela allmänna föreskrifter örn civilför­

svarets verksamhet utan endast befogenhet att för särskilda fall meddela civil-

försvarsmyndighet föreskrifter örn fullgörandet av civilförsvaret åvilande upp­

gifter. Dylika föreskrifter böra få avse allenast frågor, som otvetydigt äro

att hänföra till den operativa ledningen av civilförsvaret. Närmare bestäm­

melser örn direktivrätten synas böra utfärdas i administrativ ordning. För att

dessa bestämmelser icke skola kunna anses stå i strid mot civilförsvarslagens

allmänna föreskrifter örn civilförsvarets ledning, bör i lagen givas en allmän

erinran örn direktivrätten. Bestämmelser härom torde böra innehålla, att där

det för nödig samordning av civilförsvaret och krigsmakten prövas oundgäng­

ligt, Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, .överbefälhavaren må

förordna, att under högsta civilförsvarsberedskap militär myndighet må för

särskilda fall meddela civilförsvarsmyndighet föreskrift örn fullgörandet av

civilförsvaret åvilande uppgifter.

Yad angår civilförsvarets organisation i botteninstansen vill jag beträffande

indelningen i civilförsvarsområden framhålla, att jag visserligen liksom civil-

försvarsutredningen i princip anser varje stad, som ej ingår i landsfiskals-

distrikt och varje dylikt distrikt böra utgöra ett civilförsvarsområde. Denna

huvudregel kan emellertid i åtskilliga fall behöva frångås. Det synes lämpligt

att i nuvarande situation så långt som möjligt bibehålla den nu gällande indel­

ningen i luftskyddsområden och frångå denna endast när särskilda skäl på­

kalla detta. Är stad, som ingår i landsfiskalsdistrikt, för närvarande eget

luftskyddsområde, synes den alltså även i fortsättningen böra bilda eget civil­

försvarsområde, såvida icke stadens ringa storlek, polischefens bostadsort eller

andra därmed jämförliga omständigheter tala däremot.

Beträffande frågan örn vem som bör vara civilförsvarschef är jag prin­

cipiellt ense med civilförsvarsutredningen, att polischefen i första hand bör

ifrågakomma. De synpunkter, som i åtskilliga yttranden anförts därom, att

landsfiskalerna ha svårt att med sin tjänst förena uppdraget att vara civilför­

svarschef, särskilt som brist på kompetenta landsfiskalsbiträden föreligger,

äro emellertid av den natur, att de böra beaktas vid utseende av civilförsvars-

chefer i särskilt arbetstyngda landsfiskalsdistrikt. I detta sammanhang vill

jag såsom min åsikt uttala, att när i landsfiskalsdistrikt finnes luftskyddsort

men landsfiskalen, såsom mången gång händer, är bosatt i stad, som icke

ingår i landsfiskalsdistriktet och är belägen på större avstånd från luftskydds-

orten, det knappast kan vara lämpligt att landsfiskalen är civilförsvarschef.

För att underlätta rekryteringen i fall, då annan än polischefen anses böra

förordnas till civilförsvarschef, finner jag i lagen böra intagas bestämmelse

om att jämväl befattningshavare inom brandväsendet bör vara skyldig att

åtaga sig uppdrag som civilförsvarschef eller ställföreträdare för denne.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

106

Brandcheferna kunna i många fall — såsom även framhållits — vara lämpliga

som civilförsvarschefer eller ställföreträdare.

Jag finner självfallet, att för civilförsvarschef flera ställföreträdare böra

kunna förordnas. Uttrycklig bestämmelse härom torde böra införas i lagen.

Ställföreträdare bör även kunna förordnas att fullgöra civilförsvarschefens

åligganden inom viss del av civilförsvarsområdet eller ock i vissa hänseenden.

Särskilt stadgande härom torde dock icke behöva inflyta i lagen.

Till organisationen i botteninstansen beträffande utrymningsfrågor åter­

kommer jag i nästa avdelning.

Beträffande den närmare utformningen av civilförsvarsorganisationen i

övrigt finner jag såsom förut nämnts de av civilförsvarsutredningen angivna

huvudlinjerna böra följas. Härvid uppkommande detaljspörsmål anser jag

mig i allmänhet här icke böra närmare beröra men har för avsikt att återkomma

därtill i sammanhang med anslagsäskandena till förevarande ändamål. Blott

några frågor skola här upptagas.

Utredningen har föreslagit, att länsstyrelsernas försvarsavdelningar skola

vara underställda den centrala civilförsvarsmyndigheten, civilförsvarsstyrel-

sen, som alltså skall äga rätt att utfärda bindande direktiv för länsstyrelserna.

Häremot ha invändningar rests, framförallt från länsstyrelsen i Örebro län, som

vill ha en uppdelning av ärendena i sådana som skola avgöras av civilför-

svarsdirektören i enlighet med direktiv från civilförsvarsstyrelsen och sådana

som skola avgöras av länsstyrelsen, vilken därvid icke skall vara bunden av

direktiv. Oavsett att någon tillfredsställande sådan gränsdragning knappast

synes möjlig — civilförsvarsutredningens förslag jävar enligt min mening

icke denna uppfattning — framstår det materiellt sett som ett önskemål att

med civilförsvarsstyrelsens centrala ledning av civilförsvaret skall följa be­

fogenhet att i alla frågor inom dess verksamhetsområde utfärda bindande

direktiv till länsstyrelserna. Yäl innebär detta ett avsteg från vad som, i varje

fall under normala förhållanden, är en för länsstyrelsernas ställning inom för­

valtningen utmärkande princip. Grunden till att en sådan avvikelse måste

göras är måhända ytterst att söka däri att civilförsvaret, örn än uppbyggt på

civil grund, ar en f ör svar so rgani sa tio n, varav följer, att det militära försvarets

krav på effektiv ledning måste i viss utsträckning äga analog tillämplighet

inom civilförsvaret. Uppenbarligen bör emellertid civilförsvarsstyrelsen så

lägga sin verksamhet, att den huvudsakligen tager sig uttryck i anvisande av

allmänna föreskrifter och endast i undantagsfall tager sikte på ingripande i

individuella fall.

Riksbrandinspektören torde i vad avser det fredsmässiga brandväsendet

böra förlänas självständiga inspektionsbefogenheter men i övrigt ingå som

tjänsteman i civilförsvarsstyrelsen.

Yad slutligen angår förhållandet mellan civilförsvaret och polisväsendet

finner jag lämpligt att, såsom civilförsvarsutredningen ifrågasatt, bevaknings-

inspektören ingår i civilförsvarsstyrelsen. Härför talar även den omständig­

heten, att verksamhet för bekämpande av sabotage och spioneri bör ingå

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

107

bland civilförsvarets uppgifter, såsom kominer att närmare beröras i en föl­

jande avdelning. Mot vad civilförsvarsutredningen föreslagit örn landsfogdens

förhållande till civilförsvaret och örn civilförsvarschefs rätt i vissa fall att,

även örn han icke är polischef, förfoga över polispersonal finner jag heller

icke anledning till erinran. Däremot kan jag icke förorda, att åt civilförsvars-

styrelsen medgives rätt att besluta örn förflyttning av polisstyrkor mellan

länen.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 268.

II. Verksamhetsgrenar, som böra ingå i civilförsvaret eller

samordnas med detta.

A. Utrymning, inkvartering oell socialtjänst.

Beträffande gällande förhållanden hänvisas till den redogörelse, som lämnats

i det föregående.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag innebär i hithörande frågor bland annat

följande.

1. Den nuvarande skillnaden mellan luftskyddsutrymning och militärut­

rymning slopas. Såsom skäl härför anföres, att skillnaden mellan ifrågava­

rande slag av utrymning icke vore av någon större betydelse ur det totala

försvarets synpunkt och att det vore svårt att upprätthålla någon bestämd

gräns mellan dem. I fråga örn båda slagen måste hänsyn tagas till såväl mili­

tära som civila intressen, varvid de militära synpunkterna ofta måste spela

den avgörande rollen, såväl när det gällde bestämmandet av tidpunkten för

utrymnings vidtagande som i vad anginge sättet för dess genomförande.

2. Med hänsyn till att utrymning städse ingår som ett led i det totala för­

svaret, skall enligt de sakkunnigas förslag rätt att besluta om utrymning av

Kungl. Majit kunna uppdragas endast åt överbefälhavaren eller denne under­

ställd myndighet, varvid erinras om att folkskyddsmyndigheterna skola vara

överbefälhavaren underställda myndigheter och att därför rätt att besluta örn

utrymning kommer att kunna uppdragas åt exempelvis riksfolkskyddschefen.

3. Skillnaden i organisatoriskt hänseende mellan utrymningskommuner och

inkvarteringskommuner bortfaller, så att inkvarteringsverksamheten inom

samtliga folkskyddsdistrikt skall handhavas under ledning närmast av tjänste­

män inom folkskyddet, icke såsom nu i inkvarteringskommunerna av kommu­

nala inkvarteringsnämnder.

4. Beträffande inkvarteringscheferna framhålla de sakkunniga, att de, i den

mån de skulle bibehållas, såsom ingående i folkskyddet bleve underställda

vederbörande civilskyddschefer. Det kunde ifrågasättas, huruvida i fred dylika

särskilda befattningshavare erfordrades för planläggning av inkvartering. De

sakkunniga holle närmast före, att så icke skulle behöva vara fallet utan att

108

Kungl. Majlis proposition nr 268.

dessa göromål skulle kunna utföras av civilskyddsckefema själva. Under nu­

varande förhållanden torde emellertid inkvarteringscheferna alltjämt vara be­

hövliga och syntes då närmast böra erhålla ställningen av assistenter eller bi­

träden till civilskyddscheferna.

5. Särskild indelning av riket i inkvarteringsområden finna de sakkunniga

icke erforderlig.

6. I fråga örn omfattningen och beskaffenheten av den sociala verksamhet,

som skall åvila folkskyddet, erinra de sakkunniga till en början örn att sär­

skilda sakkunniga (krigshjälpssakkunniga) tillsatts med uppdrag att dels av­

giva förslag till rättslig reglering av hjälpverksamheten till förmån för dem,

vilka blivit hemlösa till följd av att deras bostäder genom krigsåtgärd för­

störts eller eljest blivit obeboeliga, dels ock överväga de åtgärder, som kunde

vara erforderliga för samordning och förenkling av socialvården i krig. Som

princip uttala hemortsförsvarssakkunniga, att folkskyddets verksamhet, såvitt

anginge direkta aktiva åtgärder för undanröjande eller begränsande av följ­

derna av fientlig verksamhet, borde avse huvudsakligen uppgifter, som krävde

ett omedelbart ingripande, medan åtgärder, som vore inställda mera på lång

sikt borde åvila andra organ. Härefter anföra de sakkunniga:

I fråga örn sociala åtgärder synes denna princip särskilt böra gälla inom

vederbörande folkskyddsdistrikt bosatta personer. Så t. ex. böra de, som

blivit hemlösa till följd av bombanfall, örn så erfordras, omhändertagas av

folkskyddsorganen i orten och av dem erhålla den första hjälpen. Genom folk­

skyddsorganens försorg bör även ny bostad eller inkvartering anskaffas dem.

Sedan så skett, synes folkskyddet såsom sådant icke böra ha att taga be­

fattning med social omvårdnad av ifrågavarande personer, utan bör det an­

komma på de ordinarie socialorganen.

Yad gäller den sociala vården av personer, som omhändertagas av folk­

skyddet inom annat folkskyddsdistrikt än det, där de ha sin bostad,

skulle den ovan angivna principen innebära, att folkskyddet skulle svara

för de utrymdas fördelning å och transport till inkvarteringsorterna ävensom

det första omhändertagandet därstädes, medan efter inkvarteringens ordnande

därutöver erforderliga åtgärder skulle ankomma på andra organ. För när­

varande ligger emellertid ansvaret för omhänderhavandet av de utrymda på

utrymningsorganisationen under hela den tid, utrymningen avser. Det synes

de sakkunniga, att organisatoriska skäl tala för bibehållandet av en dylik ord­

ning, särskilt i vad angår drivandet av internat.

Hemortsförsvarssakkunniga utgå från att ovan omförmälda särskilda sak­

kunniga framlägga närmare förslag rörande gränsen mellan folkskyddets och

andra organs sociala verksamhet. I

I yttrandena över hemortsförsvarssakkunnigas förslag lia hithörande frågor

ingående behandlats av statens utrymningskommission. Denna anser i likhet

med de sakkunniga att i lagen ingen skillnad bör göras mellan luftskydds- och

militärutrymning, emedan erfarenheten av planläggningsarbetet under den tid

utrymningslagen varit i kraft givit vid handen, att skillnaden mellan de båda

arterna av utrymning icke vore av den beskaffenhet att den borde intagas i

lagtexten.

Beträffande befogenhet att besluta om utrymning anför kommissionen där­

emot:

Beslut örn utrymning bör i princip ankomma på civil myndighet, varvid

emellertid de militära myndigheterna måste äga befogenhet att hindra före­

tagande av utrymning örn militära skäl föranleda därtill. Inom stridsområde

måste även militära befälhavare äga befogenhet att påbjuda utrymning. Kom­

missionen anser sålunda, att bestämmelserna i förevarande hänseende böra

utformas i närmare anslutning till nu gällande bestämmelser än de sakkunniga

föreslagit. I enlighet härmed bör paragrafen formuleras så att befogenheten

att besluta örn utrymning — liksom utfärdande av bortflyttningsförbud —

skall tillkomma Konungen eller den myndighet Konungen därtill bemyndigar.

Närmare regler angående i vilka fall bemyndigande skall lämnas militär re­

spektive cival myndighet torde icke behöva intagas i lagtexten utan avgräns-

ningen av bemyndigandena torde böra ankomma på Kungl. Maj:t med hän­

synstagande till det aktuella lägets krav.

Beträffande frågan örn inkvarteringsuppgifternas överflyttning på andra

organ framhåller kommissionen såsom en fördel, att en enhetlig organisation

skulle komma till stånd i utrymnings- och inkvarteringskommuner. Olik­

heten i organisatoriskt hänseende mellan dessa två slag av kommuner hade

nämligen under det dittills bedrivna planläggningsarbetet visat sig medföra

vissa olägenheter. Luftskyddscheferna hade sålunda i viss omfattning måst

taga hand örn inkvarteringsuppgifter, medan å andra sidan inkvarteringsnämn-

derna i vissa fall måst åläggas utrymningsuppgifter. Olägenheterna av ifråga­

varande uppdelning hade även framträtt i samband med planläggningen av

socialtjänsten. Kommissionen finner därför vissa skäl tala för den av de sak­

kunniga föreslagna organisationen, men anser, att nämndformen vore den enda

riktiga, när det gällde handhavande av understödsfrågor, där behovsprövning

skulle äga rum. Med hänsyn därtill förklarar kommissionen, att ställnings­

tagandet till organisationsspörmålen tills vidare måste anstå i avvaktan på det

resultat, vartill krigshjälpssakkunniga komme beträffande den närmare inne­

börden av hjälpverksamheten för evakuerade och utbombade.

Kommissionen framhåller ytterligare, att avsaknaden i fråga om utrymnings-

orterna av ett mellanled mellan de lokala organen och centralmyndigheten

visat sig vara förenad med vissa olägenheter, bland annat i fråga örn sam­

ordning mellan planläggningen i luftskyddsorterna och å den omgivande

landsbygden. Kommissionen tillstyrker därför, att såväl socialtjänsten i luft­

skyddsorterna som inkvarteringsorganen i landsbygdskommunerna ställas under

gemensam ledning av civilskyddscheferna. Tillika understryker kommissionen

behovet av inkvarteringschefer även efter civilskyddschefernas tillsättande,

enär det vore nödvändigt att räkna med att omvårdnaden örn de evakuerade

genom de kommunala organen måste bli föremål för noggrann övervakning.

För ett ändamålsenligt ordnande av inkvarteringen fordrades därjämte en

kännedom om inkvarteringsförutsättningama, som för närvarande endast in-

kvarteringscheferna besutte. Kommissionen håller före, att inkvarterings­

chefer borde vara utsedda även under fredstid, ehuru deras uppgifter då

kunde väsentligt begränsas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

109

Ilo

Civil förs vars utredningen anser i likhet med liemortsförsvarssakkunniga skill­

naden mellan luftskyddsutrymning och militärutrymning böra bortfalla

men framhåller, att någon begränsning i lag av Kungl. Majlis rätt att delegera

befogenheten att besluta örn utrymning icke bör förekomma. Det torde böra till­

komma Kungl. Majit att bestämma de myndigheter, som skulle äga besluta örn

utrymning, och dem emellan fördela befogenheten härutinnan på det sätt

rådande läge krävde.

Beträffande organisationen i b otten instan sen förordar utred­

ningen borttagande av skillnaden mellan utrymnings- och inkvarteringskom-

muner. Civilförsvarscheferna föreslås alltså skola taga befattning med inkvar-

teringsspörsmål även på landsbygden. Efter att ha framhållit att skillnaden

mellan utrymnings- och inkvarteringskommuner i praktiken icke kunnat upp­

rätthållas i avsedd utsträckning anför utredningen:

Det har i regel ansetts medföra en överorganisation att, såsom enligt be­

stämmelserna bort ske, tillsätta en under luftskyddschefen lydande utrymnings-

chef för planläggning av militärutrymning av landsbygdskommunerna i de fall,

då någon längre förflyttning av de utrymmande icke avses komma i fråga, utan

utrymningen inskränkes till en omflyttning inom samma kommun eller i

dennas omedelbara närhet. Iukvarteringsnämnden har i sådana fall därför

vanligen fått handha planläggningen såväl för befolkningens uppbådande och

transport som för dess inkvartering. En dylik överorganisation kan faktiskt

sägas föreligga, när det gäller omflyttning av befolkning inom vissa mindre

luftskyddsorter. I sådana fall har utrymningskommissionen icke ansett sig

böra frångå den föreskrivna organisationen. Detta har medfört, att luftskydds-

chef och utrymningschef få svara för befolkningens uppbådande och avtrans­

port medan inkvarteringsnämnden svarar för dess inkvartering även om in­

kvarteringen äger rum i samma kommun.

Främst är det emellertid spörsmålet örn de utbombades omhändertagande,

som gör en enhetlig organisation önskvärd. Att socialtjänsten bör vara under­

ställd civilförsvarschefen i orter, där särskild socialtjänstorganisation finnes,

synes ställt utom allt tvivel. Omhändertagandet av utbombade samt dessas

förseende med bostäder och mat kommer sannolikt att bli en civilförsvars-

uppgift av den allra största betydelse. Det är nödvändigt, att verksamheten

härför skall kunna samordnas med den övriga civilförsvarsverksamheten under

civilförsvarschefens ledning. Men omhändertagande av utbombade kommer

icke att bli en uppgift endast inom de större orterna, där särskild social­

tjänst nu finnes. Man måste räkna med skador å bostadsbebyggelsen även i

mindre orter och på rena landsbygden. Utrymning kan vidare komma att

äga rum både före och efter luftangrepp. Sannolikt kommer den omständig­

heten, att bostadsbebyggelsen i en ort blivit utsatt för svårare skador, ej sällan

att bli anledning till företagande av utrymning. I en kommun kunna sålunda

finnas utbombade både från den egna kommunen och från andra kommuner.

Särskilt torde detta bli fallet i närheten av de större städerna. En samord­

ning av hjälpverksamheten för de utbombade befrämjas, örn civilförsvars­

chefen har ledningen jämväl av inkvarteringsorganisationen. Inkvarteringen

av utbombade bör kunna äga rum uteslutande med hänsynstagande till vad

som är lämpligt utan avseende på administrativa gränser. Detta underlättas

örn organisationen är enhetlig i utrymningskommunema och på landsbygden.

Såsom ytterligare skäl för en enhetlig organisation framhåller utredningen

fördelen att ha enhetliga order- och rapportvägar för civilförsvarets olika

Kungl. Maj:ts proposition nr 2<J8.

lil

grenar samt den omständigheten, att ett effektivt utnyttjande av tillgänglig

personal i hög grad underlättas örn inkvarteringsorganisationen helt infogas i

civilförsvaret.

Med anledning av utrymningskommissionens framhållande av att nämnd­

formen vore den enda riktiga, när det gällde handhavande av understödsfrågor,

där behovsprövning skulle äga rum, anför utredningen:

Krigshjälpssakkunniga torde enligt vad utredningen inhämtat komma att

föreslå, att det beträffande utbombade skall ankomma på socialtjänsten och

i fråga örn evakuerade på inkvarteringsorganen att lämna den första hjälpen,

däri inbegripet vissa kontanta understöd till bostad, mat och småutgifter,

vilka understöd skola utgå med fastställda belopp utan behovsprövning. Efter

en kortare tid (en vecka—fjorton dagar) skall hjälpverksamheten övertagas

av de ordinarie socialvårdsorganen, därvid de sakkunniga ha för avsikt att

föreslå särskilda, med tanke jämväl på understödsverksamheten för utbom­

bade och evakuerade avpassade anordningar för kommunernas socialvårdande

verksamhet under krig. Anledningen till att de kommunala socialvårdsorga­

nen ansetts böra taga befattning med frågorna örn understöd till utbombade

och evakuerade är närmast, att det i längden icke torde vara möjligt att sär­

skilja de utbombade från andra grupper av hjälpbehövande. Personer, som

lidit egendomsförluster till följd av krigshandlingar och därigenom blivit i

behov av samhällets hjälp, böra sålunda behandlas på samma sätt örn hjälp­

behovet uppkommit genom att vederbörande fått bostaden förstörd eller

genom att exempelvis vederbörandes arbetslokal och arbetsredskap eller

affärslokal förstörts.

Örn angivna förslag skulle vinna bifall torde ur den av utrymningskom-

missionen anförda synpunkten hinder icke föreligga mot att avskaffa inkvar-

teriugsnämnderna. Deras uppgift att efter behovsprövning bevilja understöd

skulle då i stället ankomma på de organ, som enligt krigshjälpssakkunnigas

förslag skola handha dessa uppgifter.

Utredningen framhåller ytterligare, att ett önskvärt folkligt inflytande på

inkvarteringsfrågorna torde kunna bevaras genom de särskilda kommunala

civilförsvarsnämnder, som utredningen föreslår, ävensom att anledning icke

torde finnas till antagande, att nämndformen skulle innebära några särskilda

fördelar, så vitt anginge de rent organisatoriska inkvarteringsuppgifterna, enär

den övervägande delen av arbetet i verkligheten torde utföras av inkvarterings-

nämndens ordförande, vilken också enligt uttrycklig författningsbestämmelse

vore nämndens verkställande ledamot.

Beträffande organisationens detaljer uttalar utredningen, att civilförsvars-

chefen borde vid sin sida ha en tjänstegrenschef för den sammanslagna tjänste-

grenen, utrymnings- och socialtjänsten. Inginge flera kommuner i ett civil­

försvarsområde, borde härjämte i varje kommun finnas en inkvarteringsledare,

för vilken uppgift de nuvarande ordförandena i inkvarteringsnämnderna borde

anlitas.

Yad angår organisationen i mellaninstanscn uttalar utredningen

som sin mening, att det främst med hänsyn till vikten och omfattningen av

de socialvårdande uppgifter, som omhändertagandet av utbombade och eva­

kuerade innebure, vore en angelägenhet av största vikt, att länsstyrelserna

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

112

erhölle den lokala ledningen av utrymnings-, inkvarterings- och socialtjänst-

verksamheten. Utredningen föreslår, att även dessa uppgifter skola hand­

läggas av länsstyrelsernas försvarsavdelningar. Inkvarteringschefen borde

vara tjänstegrenschef hos försvarsavdelningens chef. I varje län borde endast

finnas en inkvarteringschef. Denne borde under krig eller förstärkt försvars­

beredskap till sitt förfogande ha biträdande inkvarteringschefer till erforder­

ligt antal.

Utredningen anför slutligen:

Uppmärksamheten torde böra fästas på vissa särskilda arbetsuppgifter,

som sammanhänga med inkvarteringen. Den första av dessa är inventeringen

av förläggningsutrymmen. Av inkvarteringsnämnder och inkvarteringschefer

har ett mycket omfattande inventeringsarbete utförts. Inkvarteringsnämn-

derna ha sålunda förtecknade de utrymmen inom kommunen, som kunna an­

vändas för enskild inkvartering (huvudsakligen i bebodda lägenheter). Vidare

ha större fastigheter, vilka äro användbara som internatförläggningar, inven­

terats särskilt noggrant. Utförliga upplysningar rörande sådana fastigheter

finnas upptagna på särskilda internatuppgifter. Upprätthållandet av denna

inventering torde bli den huvudsakliga arbetsuppgiften under fredstid så­

vitt angår inkvarteringen. Länsstyrelserna ha för närvarande hand örn regi­

streringen av militära och civila myndigheters fastighetsdispositioner för

krigstid, varvid länsstyrelserna skola fungera som det förmedlande organet.

Angivna båda uppgifter synas böra sammanknytas. Redan nu anlitas ut-

rymningskommissionen i allt mera ökad utsträckning av civila och militära

myndigheter, som söka efter fastigheter för sina ändamål. Örn länsstyrelserna

erhålla tillgång till inkvarteringsorganens material, kunna de icke blott

fungera som registreringsorgan för fastighetsdispositioner utan även lämna

faktiska upplysningar angående lokaltillgång m. m. Genom att civila och mili­

tära myndigheter på detta sätt kunna vända sig till länsstyrelserna torde icke

oansenliga besparingar i tid och pengar kunna vinnas för myndigheter, som

eljest skulle lia varit nödsakade att själva rekognoscera fastigheter.

Då länsstyrelserna på angivet sätt övertaga fastighetsfrågorna kan central­

myndighetens befattning med desamma till största delen upphöra.

En annan nytillkommande uppgift, som under krig torde bli av mycket

stor omfattning, är övervakningen av de utbombades och evakuerades om­

händertagande. Denna övervakning måste bli en huvuduppgift för inkvarte­

ringschefer och biträdande inkvarteringschefer.

I fråga örn den operativa ledningen av utrymning framhåller utredningen,

att densamma även efter länsstyrelsernas inkopplande i organisationen måste

utövas på samma sätt som nu vore tänkt, d. v. s. ledningen måste ligga i in­

stanser med större verksamhetsområde än länen.

Yttrandena över civilförsvarsutredningens förslag.

TJtrymningsTcommissionen

framhåller som sin uppfattning, att fördelarna av att erhålla en enhetlig

civilförsvarsorganisation mer än väl uppvägde olägenheterna av den om­

organisation, som följde härav, under förutsättning att kontinuitetens

bevarande eftersträvades på det av utredningen föreslagna sättet, d. v. s.

genom utnyttjande av de nu inom inkvarteringsorganisationen arbetande

personerna. -— Kommissionen understryker, att den operativa ledningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

av utrymning och inkvartering i princip icke kunde ligga hos läns-

styleisenia utan måste tillkomma civilförsvarsstyrelsen ävensom denna mvn-

dighets i militärstaberna placerade representanter. Granskningen och fast­

ställandet av planerna för utrymning och inkvartering måste enligt kommis­

sionens uppfattning i framtiden liksom nu väsentligen ske centralt.

Statskontoret ifrågasätter, örn icke den militära direktivrätten i fråga örn

utrymning och inkvartering borde begränsas till krigsskådeplats. I övrigt

syntes civilförsvarsmyndigheterna böra ha beslutanderätten, varvid den av ut­

redningen rekommenderade ömsesidiga samverkan mellan militära och civila

försvarsorgan torde böra erhålla den formen, att de militära myndigheterna

ålades att på begäran lämna de civila myndigheterna nödiga informationer.

I likhet med såväl hemortsförsvarssakkunniga som civilförsvarsutredningen

finner jag lämpligt, att vid den lagliga regleringen av utrymningen skillnaden

mellan luftskyddsutrymning och militärutrymning utgår. Härigenom vinnes

bland annat den fördelen, att möjlighet gives att fastställa enhetliga principer

i fråga örn kostnadernas fördelning.

En följd av den civila karaktär, som civilförsvaret är avsett att erhålla,

blir, att anledning icke finnes att bibehålla den inskränkning i fråga örn Kungl.

Majts delegationsrätt, som hemortsförsvarssakkunniga föreslagit. Såväl mili­

tära som civila myndigheter böra kunna erhålla bemyndigande att besluta örn

utrymning och inkvartering.

Jämväl beträffande de organisatoriska frågorna finner jag civilförsvarsut-

redningens förslag väl grundat. Het torde vara en naturlig följd av den sam­

manslagning av luftskydds- och inkvarteringsorganisationerna, som bildandet

av civilförsvaret innebär, att hela civilförsvaret även lokalt ställes under civil-

försvarschefens ledning. En följd härav blir, att man måste avstå från den

kommunala förankring av inkvarteringsangelägenheterna, som kännetecknas

därav att desamma handhavas av de av kommunalmän eller andra personer

med ortsbefolkningens förtroende sammansatta inkvarteringsnämnderna. I

viss mån bliva emellertid de intressen man velat tillgodose genom att inkvar-

tenngsbestyren lagts hos kommunala nämnder tillgodosedda genom att utred­

ningen föreslår inrättande av kommunala civilförsvarsnämnder för liandha-

vande av de uppgifter inom civilförsvaret, som åvila kommunerna. Till detta

utredningens förslag återkommer jag i det följande.

Frågan om länsstyrelsernas ställning inom utrymningsorganisationen kom­

mer i ett helt annat läge än tidigare genom att å ena sidan det mellanled mellan

det centrala organet och de kommunala nämnderna som inkvarteringscheferna i

deras egenskap av organ med särskilda lagstadgade befogenheter nu utgöra

bortfaller i och med den nya organisationen samt å andra sidan länsstyrelserna

genom tillkomsten av särskilda försvarsavdelningar bliva bättre rustade att

handhava uppgifter inom civilförsvaret. Det ligger därför helt i linje med den

tilltänkta organisationens allmänna uppläggning i övrigt att länsstyrelserna

utgöra mellaninstans jämväl i fråga örn utrymnings- och lnkvartenngsäronden.

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 268.

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

113

Föredra­

ganden.

692 44

8

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

B) Tlndanförsel och förstöring.

Gällande bestämmelser. Enligt kungörelsen den 8 januari 1944 (nr 10) om

skyddsplacering av varuförråd m. m. avses med skyddsplacering av varuförråd

eller annan egendom uppläggande av egendomen å sådan ort eller plats, som

erbjuder önskvärd trygghet mot att egendomen i händelse av krig genom

fiendens åtgöranden förstöres eller eljest går förlorad. Med bortförande avses

sådan skyddsplacering, som innebär förflyttning av egendomen från den ort,

där den förvaras, till viss ort eller visst område med mindre utsatt läge.

Med utspridning avses enligt gällande luftskyddskungörelse fördelning av

ett å en ort befintligt varuförråd å flera förvaringsplatser inom samma ort och

omflyttning av varuförråd från en förvaringsplats till en annan inom orten.

Bortförande och utspridning sammanfattas under det gemensamma be­

greppet undanfÖrset.

Vad först angår utspridning åligger det enligt lufskyddskungörelsen luft-

skyddsinspektionen att efter samråd med överbefälhavaren och vederbörande

centrala kristidsmyndighet bestämma vilka varuförråd, som skola utspridas.

Härom meddelade bestämmelser skola delgivas vederbörande länsstyrelser,

som skola meddela närmare föreskrifter för arbetet med planläggning av an­

befalld utspridning. Vid planläggningsarbetet äger luftskyddschefen enligt

närmare bestämmelser av livsmedelskommissionen anlita biträde av kristids-

styrelse och kristidsnämnd. I övrigt gälla för utspridningen i tillämpliga delar

samma bestämmelser som för annan luftskyddsmyndigheterna åliggande verk­

samhet.

Beträffande bortförande gällde vid tiden för avgivandet av hemortsförsvars-

sakkunnigas betänkande kungörelsen den 23 februari 1940 (nr 113) med vissa

bestämmelser angående undanförsel av varuförråd. Enligt denna ålåg det

försörjningskommissionerna, envar beträffande dess verksamhetsområde, att

planlägga bortförande i erforderlig omfattning av staten tillhöriga förråd samt

att i erforderlig utsträckning uppgöra planer jämväl för bortförande av förråd

tillhöriga annan än staten ävensom att verka för att dessa planer i största

möjliga utsträckning genomfördes på frivillighetens väg.

Sistnämnda kungörelse har emellertid numera ersatts av ovannämnda kun­

görelse den 8 januari 1944. Enligt denna, som avser jämväl annan egendom

än varuförråd, om den i anseende till sin beskaffenhet kan bliva föremål för

bortförande eller annan skyddsplacering, skola frågor rörande samordning av

åtgärderna för skyddsplacering centralt handhavas av den myndighet Kungl.

Majit bestämmer (centrala undanförselmyndigheten). Denna skall vid full­

görande av sina uppgifter samråda — förutom med försörjningskommissio­

nerna — med chefen för försvarsstaben, luftskyddsinspektionen, utrymnings-

kommissionen och trafikkommissionen. På centrala undanförselmyndigheten

skall ankomma att i erforderlig män planlägga bortförande av varuförråd

under krig. Under krig skall det därjämte ankomma på denna myndighet att

förordna om bortförande av varuförråd. Med den inskränkning som föijer

av vad nu sagts örn centrala undanförselmyndighetens befogenhet att plan-

lagga och förordna örn verkställighet av bortförande under krig skall det åligga

försörjningskommissionerna, envar kommission beträffande varor som falla

inom kommissionens verksamhetsområde, att verka för skyddsplacering av

sådana varuförråd som med hänsyn till sin storlek och varans art kunna ha

betydelse för folkförsörjningen. Örn sådan skyddsplacering icke kan genom­

föras på frivillighetens väg ankommer det på Kungl. Maj:t att meddela beslut.

Genom beslut den 8 januari 1944 har Kungl. Majit förordnat, att för full-

göiande av de uppgifter, som ankomma å centrala undanförselmyndigheten,

skall tills vidare finnas en särskild myndighet, benämnd centrala undanförsel-

byrån, bestående av ledamöter till det antal, högst sju, som bestämmes av

chefen för folkhushållningsdepartementet. Nämnda departementschef har

genom beslut samma dag förklarat, att antalet ledamöter i centrala undan-

förselbyrån tills vidare skall vara sex samt till ledamöter i byrån utsett vissa

personer, vilka få anses representera den sakkunskap som finnes företrädd

inom industrikommissionen, livsmedelskommissionen, bränslekommissionen,

reservförrådsnämnden, trafikkommissionen, luftskyddsinspektionen och för­

svarsstaben.

Tvångsbestämmelser i fråga örn bortförande av varuförråd finnas i lagen

den 21 juni 1940 (nr 645) örn skyldighet att bortföra varuförråd, vilken 'för

närvarande gäller till och med den 30 juni 1944. Enligt 2 § denna lag äger

Konungen eller den Konungen därtill bemyndigat, när det finnes erforderligt

till föi hindi ande av att förråd av vara, som är av vikt för befolkningen eller pro­

duktionen eller behövlig för krigsbruk eller annat ändamål av betydelse för

det allmänna, i händelse av krig genom fiendens åtgöranden förstöres eller

eljest går förlorat, föreskriva, att förrådet skall bortföras från den ort, där det

förvaras, till viss ort eller visst område med mindre utsatt läge. För samma

ändamål äger Konungen eller den Konungen därtill bemyndigat jämlikt 3 §

föreskriva, att dylik vara eller särskilt parti av sadan vara icke alls eller endast

efter särskilt tillstånd må föras till visst område av riket.

Enligt nyssnämnda kungörelse den 8 januari 1944 tillkommer det under

krig centrala undanförselmyndigheten att meddela föreskrift jämlikt 2 och

3 §§ nyssnämnda lag.

Beträffande planläggande och verkställande av förstöringsåtgärder under

krig finnas för närvarande inga bestämmelser utfärdade i lag eller författning.

Genom beslut av Kungl. Majit har emellertid åt Överbefälhavaren uppdragits

att i samråd med industri- och livsmedelskommissionerna utfärda föreskrifter

om förstöring under krig av vissa anläggningar och förråd m. m. I fråga om

drivmedel har uppdragits åt bränslekommissionen att enligt anvisningar av

överbefälhavaren förbereda förstöring vid krig av flytande bränslen. På grund

härav har överbefälhavaren utfärdat föreskrifter i förevarande hänseende.

Enligt dessa föreskrifter ankomma i stor utsträckning åtgärderna för för­

störing på de militära myndigheterna. Dessa ha sålunda att planlägga och

vidtaga förstöringsåtgärder icke allenast beträffande förbindelseleder och

andra anläggningar av direkt betydelse för de militära operationerna utan även

beträffande viktigare civila industrianläggningar, större civila förråd o. s. v.

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

115

116

Enligt särskilt utfärdade anvisningar för kristidsstyrelser och kristidsnänm-

der åligger det dessa organ att efter samråd med angivna militära myndigheter

vidtaga åtgärder och meddela föreskrifter för förstöring av förråd, anlägg­

ningar, redskap och viss annan egendom, som icke omfattas av den militära

planläggningen.

Vad sedan beträffar verkställighetsstadiet, så är det militär befälhavare, som

äger att meddela beslut örn att förstöring skall äga rum, oavsett örn planlägg­

ningen skett av civil eller av militär myndighet. Själva förstöringsåtgärderna

skola i princip utföras av egendomens ägare eller innehavare. Endast i fråga

örn vissa förråd, som bevakas av militär eller landstormspolis, gäller en sär­

skild föreskrift örn att förstöringen skall verkställas av bevakningspersonalen.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag. De sakkunniga föreslå, att undanförsel-

och förstöringsåtgärder skola tillhöra folkskyddets verksamhetområde. Efter

att ha framhållit att undanförseln såsom civil lokalförsvarsgren utgjorde

ett synnerligen betydelsefullt led i det totala försvaret och att man därför i

lika hög grad som i fråga örn förberedelsearbetet beträffande andra lokal­

försvarsgrenar måste eftersträva en ändamålsenlig ordning för undanförsel-

planläggningen, anföra de sakkunniga:

För en dylik ordning kräves enligt de sakkunnigas mening en koncentre­

ring av ansvaret för allt planläggningsarbete av hithörande art. Såsom fram­

gått talar starkt den hittillsvarande erfarenheten för åtgärder i dylik rikt­

ning. För uppnående av bästa möjliga resultat av planläggningen för undan­

förseln i dess helhet finna de sakkunniga det praktiskt taget oeftergivligt,

att det yttersta ansvaret för planläggningen av såväl bortförande som ut­

spridning klart och tydligt lägges i en och samma hand. På annan väg lär

erforderlig enhetlighet i planläggningen ej kunna uppnås. Icke heller synes

eljest bliva möjligt att verkställa den rationella avvägning av uppkommande

undanförselbehov, som ofta påkallas av förhållandena. Om ansvaret i sista

hand för undanförselplanläggningen sammanföres hos en myndighet, torde

för vinnande av det härmed avsedda syftet också själva utförandet av plan-

läggningsarbetet böra göras till föremål för motsvarande omläggning. Hela

detta arbete bör förläggas till en, nämnda myndighet underställd organi­

sation.

De faktorer, till vilka vid planläggning av undanförsel hänsyn i vederbör­

lig mån måste tagas, äro av skilda slag. Sådana områden, från eller till vilka

bortförande må ifrågakomma, få bestämmas bland annat med ledning av var

större militära markoperationer kunna förväntas. Vid dylika bestämmanden

spelar även den större eller mindre sannolikheten för mera omfattande

bombanfall från luften mot ett område roll. Frågan örn för vilka orter ut­

spridning bör planläggas är i stort sett ett luftskyddsspörsmål. Militära

hänsyn måste dock även beaktas. Vad angår behoven av undanförsel av

den eller den egendomen, föranledas desamma i och för sig i stor utsträck­

ning av angelägenheten att trygga försörjningen med livsmedel och bränsle.

Andra primära skäl till uppkomsten av dylika behov framställa sig även. Dit

höra bland annat anledningar av mera direkt militär beskaffenhet. Beträffande

frågor örn utsikterna att kunna genomföra undanförsel, varav behov anses

föreligga, måste vid bedömandet härav beaktande skänkas åt särskilt trans­

portmöjligheter och tillgång å lämpliga förvaringslokaler. I dessa hänseen­

den uppstår i stor utsträckning konkurrens med andra civila lokalförsvars­

grenar ävensom med det militära försvaret.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Det synes de sakkunniga, att förutsättningar måste skapas för ett ratio­

nellt uppehållande av undanförselplanläggningen jämväl under tid, när någon

verksamhet av kriskommissioner ej förekommer.

Med hänsyn till vad sålunda anförts vilja de sakkunniga förorda, att undan­

förselplanläggningen skall handhavas av den förut omförmälda nya lokalför-

svarsorganisationen. Karaktären av denna organisation synes göra densamma

lämplig för här förevarande ändamål. Medverkan vid arbetet kräves själv­

fallet från kriskommissionernas eller, när dessa ej finnas, andra vederbörande

myndigheters sida. Sådan samverkan syntes böra instruktionsmässigt regleras.

Beträffande förstöring anföra de sakkunniga:

Vid en fientlig invasion är nödvändigt att söka bereda fienden så stort

avbräck som möjligt. Det gäller härvid bland annat att i görligaste mån hindra

och försvåra hans utnyttjande av egendom inom ockuperade områden. För

sådant ändamål ifrågakommer beträffande lös egendom i första hand bort­

förande. Men omständigheterna kunna vara sådana, att de ej medgiva

genomforande härav. Icke heller kan fast egendom bortföras. I stället för

bortförande återstår för här förevarande syfte intet annat än att förstöra

egendomen eller att eljest försätta densamma ur brukbart skick (förstöring).

Det synes de sakkunniga, att även förstöring utgör ett viktigt led i det

totala försvaret och att därför erforderliga reglerande föreskrifter böra med­

delas om förstöring. På grund av det nära samband, som i mångt och

mycket råder mellan bortförande och förstöring, anse de sakkunniga, att

jämväl förstöringsplanläggningen bör tillhöra den nya lokalförsvarsorganisa­

tionen. Även verkställande av förstöringsåtgärder torde i viss mån komma

att åvila denna.

De grundläggande bestämmelserna örn undanförsel och förstöring äro upp­

tagna i 59—61 §§ i förslaget till folkskyddslag. Bestämmelserna äro

— i

olikhet mot vad som gäller enligt lagen örn skyldighet att bortföra varu­

förråd — icke tidsbegränsade, enär undanförseln måste planläggas redan i

fred och erforderliga lagbestämmelser därför icke borde ha allenast provi­

sorisk karaktär.

59 § i lagförslaget är utformad i huvudsaklig anslutning till 2 § lagen örn

skyldighet att bortföra varuförråd, dock med bland annat den skillnaden att

bestämmelsen utsträckts att gälla dels maskiner, boskap, fordon, fartyg och

annan lös egendom, dels även utspridning.

60 § motsvarar 3 § lagen örn skyldighet att bortföra varuförråd.

I 61 §, som icke har motsvarighet i gällande lag, föreslås stadgande av

innehåll, att örn trängande fara föreligger för att anläggning eller byggnad

skall falla i fiendens hand och fiendens innehav av anläggningen eller bygg­

naden i oskadat skick skulle väsentligen underlätta hans krigsansträngningar,

Konungen eller, jämlikt Konungens bemyndigande, överbefälhavaren eller

honom underställd myndighet äger föreskriva, att anläggningen eller bygg­

naden skall förstöras eller eljest sättas ur brukbart skick, att motsvarande

skall gälla beträffande annan egendom än anläggning eller byggnad därest

tiden eller förhållandena i övrigt icke medgiva dess bortförande, samt att

dessa åtgärder benämnas förstöring.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

117

118

Yttrandena över hemortsförsvarssakkunnigas förslag. Kr/gsmaterielverket anför:

Med undanförsel av maskiner sammanhänger även frågan örn industrieva­

kuering, d. v. s. uppgörande och verkställande av fullständiga planer för en

tillverknings överflyttning från en ort till en annan. Verket vill som sin upp­

fattning framhålla nödvändigheten av att industrievakuering inbegripes i

undanförseln. Planer för sådan evakuering måste anses vara en väsentlig del

av krigsförberedelsearbetet beträffande industrien, enär sådan industrievakue­

ring i stor utsträckning torde komma att bliva nödvändig i av krigshandlingar

särskilt hotade delar av landet. För krigsmaterieltillverkningen pågår för när­

varande genom krigsmaterielverkets — och i vissa fall försvarsgrensförvaltnin-

gamas —- försorg ett arbete, syftande till att på frivillighetens väg överens­

komma med berörda industriföretag örn förberedelser för tillverkningens even­

tuella förflyttning till annan ort. Något motsvarande arbete synes för närva­

rande icke i nämnvärd utsträckning pågå inom det civila tillverkningsområdet.

Även luftskyddsinspektionen finner det angeläget, att den nya organisatio­

nens handläggning av undanförseln utökas till att omfatta jämväl utredning

och planläggning av evakuering av sådan industriell produktion, som eljest

helt kan gå förlorad för försörjningen. Inspektionen föreslår vidare, att be­

greppen utspridning och bortförande icke skola upptagas i lagtexten. Det

moderna bombvapnet hade under rådande krig utvecklats på ett sådant sätt,

att större varuförråd i allt mindre omfattning kunde skyddas genom utsprid­

ning inom en och samma ort. Vidare omöjliggjorde i allmänhet den rådande

bristen på lämpliga magasinsutrymmen, speciellt i industri- och trafikcentra,

en effektiv utspridning av förråden. Åtgärderna för utspridning och bort­

förande måste därför i de flesta fall planläggas gemensamt, varvid en avgräns-

ning av åtgärderna ofta bleve svår att fastställa.

I motsats härtill framhåller livsmedelskommissionen den principiella skill­

naden mellan utspridning, vars planläggning och framför allt genomförande

måste handhavas av lokala myndigheter enligt centralt utfärdade direktiv, och

å andra sidan bortförande, i fråga om vilket nödvändigheten av ett centralt

handhavande av frågan trädde i förgrunden.

Beträffande formerna för undanförselns planerande och verkställande vits­

ordas i flera yttranden behovet av samordning. Beträffande frågan åt vilken

myndighet planläggningen och verkställandet böra anförtros och det sätt, på

vilket vederbörande härvid i skilda fall bör förfara, uttalas dock i remiss­

yttrandena olika meningar. Då meningsutbytet emellertid rör sig örn huvud­

sakligen organisatoriska frågor, som icke äro avsedda att fastställas i form äv

lag, torde jag ej nu behöva uppehålla mig vid vad remissmyndigheterna i dessa

hänseenden yttrat.

Yad beträffar förstöring framhåller luftskyddsinspektionen, att er­

farenheterna från samarbetet med de militära organ, som för närvarande

handlade ärenden rörande förstöring, pekade på önskvärdheten av ett sam­

ordnande av undanförsel och förstöring, varigenom den uppenbara risk för

dubbelarbete, som nu vore rådande, skulle kunna elimineras. Även krigs-

materielverket anser förstörings- och undanförselfrågornas handläggning böra

samordnas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

119

Industrikommissionen däremot anser erfarenheterna från kommissionens

egen verksamhet starkt tala för ett bibehållande av den nuvarande organisa­

tionen i fråga örn förstöringsåtgärder. Ej heller livsmedelskommissionen

finner sig böra förorda någon ändring av gällande anordningar bland annat

därför, att någon säker erfarenhet av det hittills under relativt kort tid till-

lämpade systemet beträffande planläggning för förstöring av varuförråd icke

vunnits.

Civilförsvarsutredningen. I utredningens framställning rörande hithörande

spörsmål avses med begreppet undanförsel bortförande och utspridning, som

sker enligt åläggande av myndighet eller genom dess försorg, och med be­

greppet skyddsplacering sådan verksamhet, som utan att innebära undanförsel

i nyss angiven mening går ut på att åstadkomma en med hänsyn till krigsför-

hållanden ändamålsenlig fördelning av varuförråd m. m. inom olika delar

av riket.

Utredningen framhåller till en början, att under krigstid åtgärderna för

bortförande och för utspridning måste vara väl samordnade med var­

andra samt att planläggningen för bortförande av mera betydelsefull egendom

från utsatta orter eller områden måste vara samordnad även med planlägg­

ningen av förstöringsverksamheten, enär vid invasion egendom, som av en

eller annan anledning ej kunde bortföras, i viss omfattning måste förstöras

för att därigenom undandragas fienden. Ytterligare betonar utredningen, att

transportfrågorna i olika hänseenden komme att framstå som mycket svår­

lösta, att planläggningen beträffande dessa frågor måste huvudsakligen in­

riktas på att tillskapa en handlingskraftig organisation, som i varje läge kunde

utnyttja de tillgängliga transportmedlen för att genomföra den undanförsel,

som i den aktuella situationen framstode som mest önskvärd, samt att vid

avgörandet av de prioritetsspörsmål, som därvid uppkomme, hänsyn även

måste tagas till genomförandet av planlagd eller eljest önskad evakuering av

civilbefolkningen. Utredningen tillägger, att även såtillvida samband före-

funnes mellan undanförsel- och evakueringsåtgärder, att det vid en evakuering,

som företoges innan undanförseltransporterna påbörjats eller hunnit genom­

föras, måste tillses, att tillräckligt med arbetskraft måste kvarhållas i området

för att biträda vid undanförseln. Utredningen fortsätter:

För att tillräckligt snabbt kunna erhålla tillgång till den arbetskraft, som

erfordras för att genomföra en undanförsel under krigstid torde det i vissa

situationer vara nödvändigt att undanförselmyndigheterna kunna tillgripa

någon art av tjänsteplikt. Det torde även i ett sådant läge vara erforderligt

att de kunna med förfoganderätt taga i anspråk hästfordon, motorfordon

och fartyg, som icke stå under direkt kontroll av trafikledningen i länen.

Verkställandet av undanförseltransporter under krigstid måste vidare äga

rum under ett nära samarbete med de militära myndigheterna. Detta sam­

arbete måste snabbt och friktionsfritt kunna etableras mellan såväl de cen­

trala som de lokala organen. Nödvändigheten härav framstår som uppenbar,

eftersom såväl undanförselns omfattning som tidpunkten för dess verkstäl­

lande måste nära sammanhänga med utvecklingen av de militära operatio­

nerna och huvudsakligen vara beroende av de militära chefernas bedömande

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

120

av det aktuella läget. Verkställandet av själva undanförseltransporterna

måste vidare äga rum i samråd med de militära myndigheterna såväl med hän­

syn till behovet att anpassa undanförseltransporter på landsvägarna efter den

militära trafikregleringen som på grund av den militära ledningens inverkan

på järnvägstrafiken. Vid mera omfattande motorfordonstransporter torde det

vidare vara nödvändigt att söka anknytning till den militära underhållstjan­

sten för att ernå en tillfredsställande drivmedelsförsörjning och repax-ations-

tjänst. Möjligheterna att inom militära operationsområden utnyttja åter­

gående tomma transportkolonner och militärtåg måste även kunna tillvara­

tagas.

Utredningen kommer på grund av dessa överväganden till den slutsatsen,

att undanförselåtgärderna under krigstid i vad anginge egendom, som icke

tillhörde försvarsväsendet eller icke avsatts för dess räkning, borde vara an­

förtrodda åt en organisation, som i alla instanser hade förutsättningar att upp­

rätthålla ett nära samai*bete med de militära myndigheterna. Kristidsstyrelser

och kristidsnämnder kunde, framför allt i kritiska lägen, icke förutsättas äga

möjligheter härtill eller äga tillgång till de förbindelsemedel, som erfordrades

för att utöva en effektiv ledning. Med hänsyn härtill föreslår utredningen,

att planläggande och verkställande av den undanförsel, som kunde bliva er­

forderlig under krigstid, som regel skulle ankomma på civilförsvarsorganen. I

den omfattning så vore möjligt borde det fortfarande åligga vederbörande ägare

eller innehavare att utföra transporterna i enlighet med civilförsvarsorganens

anvisningar. Utredningen fortsätter:

Då luftskyddsorganisationen, som redan nu omhänderhar utspridnings-

planläggningen, skall ingå i civilförsvaret, ei'hålles genom utredningens

förslag ökade möjligheter att på ett ändamålsenligt sätt samordna bortförande-

och utspridningsåtgärderna. Dessa åtgärder kunna vidare lättare samordnas

med civilbefolkningens evakuering, vilken jämväl ombesörjes av civilför­

svaret. Civilförsvarsorganen kunna för genomförande av sina uppgifter till­

gripa såväl förfogande som civilförsvarsplikt. Deras organisation är därjämte

direkt anpassad för samarbetet med de militära myndigheterna. Genom utred­

ningens förslag vinnes slutligen den fördelen att de militära myndigheterna,

i fall då ur militär synpunkt visst bortförande bör äga ram framför andra åt­

gärder som kräva personal eller transportmedel, under alla förhållanden kunna

rikta sina direktiv till en och samma organisation.

Enligt utredningens förslag skall däremot icke bortförande, som äger rum

under fred eller beredskap, liksom ej heller skyddsplacering ankomma på

civilförsvarsorgan utan på andra organ — i nuvarande läge föi’sörjningskom-

missionerna. och reservförrådsnämnden. Civilförsvarsstyrelsen borde emeller­

tid äga rätt att, då den så funne erforderligt, till dessa myndigheter göra fram­

ställningar beträffande skyddsplacering och därmed sammanhängande frågor

ävensom, örn gjord framställning icke bifölles, underställa ärendet Kungl.

Maj:ts prövning.

Efter att ha framhållit att civilförsvaret såsom ansvarigt för den krigs-

mässiga undanförseln vore i behov av medverkan från försörjningskommis-

sionernas sida — det måste sålunda som regel åligga kommissionerna att ange,

vilka varuförråd som i första hand borde ifrågakomma till bortförande samt

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

Kungl. Maj:is proposition nr 268.

121

till vilka orter eller områden förråden ur försörjningssynpunkt borde toras

— föreslår utredningen, att vid handläggningen av frågor rörande undan-

försel skulle i civilförsvarsstyrelsen ingå en delegation, representerande

de myndigheter, som ägde särskild kunskap på förevarande område. Utred­

ningens förslag i denna del innebure i praktiken, att den nuvarande centrala

undanförselbyrån inflyttades i civilförsvarsstyrelsen och att chefen för denna

styrelse bleve ordförande i delegationen. Sedan den nuvarande krisorganisa­

tionen inom försörjningsområdet avvecklats, borde i stället det särskilda plane­

ringsorgan, som kunde komma att handha ärenden rörande den ekonomiska

försvarsberedskapen, på motsvarande sätt vara representerat i civilförsvars­

styrelsen vid behandling av de planläggningsärenden, som avsåge undanförsel

av egendom under krigstid.

Utredningen understryker vidare nödvändigheten av att under begreppet

undanförsel inbegripes jämväl industrievakuering och framhåller, att till för­

mån för uppfattningen att industrievakueringen under krigstid borde ombe­

sörjas av civilförsvaret talade även den omständigheten, att en industrievakue­

ring jämväl innefattade ett bortflyttande, helt eller delvis, av den vid respek­

tive företag sysselsatta arbetskraften; åtgärderna härför måste vara samord­

nade med evakueringsplanläggningen. Enär frågorna örn industrievakuering

måste anses i särskilt hög grad beröra krigsmaterielverket och dess planlägg­

ning borde i nyssnämnda delegation ingå representanter för krigsmateriel­

verket.

Beträffande förstöring anför utredningen:

Enligt utredningens mening måste man vid övervägande av den lämpligaste

organisationen på förevarande område utgå från att —■ bortsett från vissa fall,

då beslutanderätten bör tillkomma Kungl. Majit — i princip alla förstörings-

åtgärder, även örn de planlagts och skola verkställas av civila organ, få genom­

föras allenast efter direktiv från vederbörande militäre chef. Beslut angående

omfattningen av och tidpunkten för den förstöring, som bör tillgripas, måste

nämligen under alla förhållanden fattas av myndigheter, som äga överblick

över det militära läget och kunna bedöma dess sannolika utveckling. För-

störingsåtgärderna måste sålunda vara nära samordnade med de militära

operationerna och förstöring av egendom bör uppenbarligen icke tillgripas

förrän i ett så sent stadium som möjligt, då det framstår som säkert att egen­

domen eljest i användbart skick kommer att falla i fiendens hand. Detta

leder i sin tur till att, sedan beslutet örn förstöring väl fattats, detsamma som

regel måste verkställas med största skyndsamhet. I den mån förstöringsåt-

gärderna skola ankomma på civila organ måste sålunda en förutsättning vara,

att en nära och fortlöpande kontakt är etablerad mellan dessa organ och de

militära chefer, som skola besluta örn förstöringens verkställande. De civila

organen måste vidare vara organiserade på sådant sätt, att de snabbt kunna

bringa en order om förstöring i verkställighet. — Yad nu sagts innebär icke

att de militära direktiven om förstöringens verkställande under alla förhål­

landen måste lämnas genom förmedling av det civila organet. I alla de fall

då så är erforderligt måste direktiv i sådant avseende kunna lämnas direkt

till den civila personal, som är stationerad vid förstöringsobjektet.

Enligt utredningens mening tala starka skäl för att förstöringsåtgärdernas

planläggande och verkställande allt fortfarande böra vara uppdelade på mili­

tära och civila myndigheter. I detta hänseende må endast hänvisas till den

122

omständigheten, att dessa åtgärder under krigstid i avsevärd omfattning måste

utföras av civil personal, som äger förtrogenhet med de anläggningar, varom

är fråga, eller som eljest har sin verksamhet förlagd till den plats, där för-

störingsobjektet är beläget. Utredningen föreslår, att förstöringsåtgärdernas

planläggande och verkställande på den civila sidan överflyttas från kristids-

organen till civilförsvaret. Förstöringsåtgärderna måste nämligen vara sam­

ordnade med den verksamhet som avser bortförande av egendom. Härtill

kommer, att örn förstöringsåtgärderna anförtros åt civilförsvaret, åtgärdernas

planläggande och verkställande vid större anläggningar eller företag kan ingå

bland de uppgifter som åvila verkskydden, varigenom en ökad stadga vinnes

i organisatoriskt hänseende. Vid andra företag kommer vidare personal för

ändamålet att i mån av behov kunna uttagas med civilförsvarsplikt. Inom

civilförsvarets ram kunna därjämte, örn så skulle visa sig erforderligt, organi­

seras särskilda rörliga förstöringspatruller. Ett inordnande av dessa uppgifter

under civilförsvaret medför även den fördelen, att åtminstone vid större an­

läggningar och företag det direkta ansvaret för åtgärdernas företagande kom­

mer att avlyftas från ägarna, något som ur effektivitetssynpunkt i vissa fall

säkerligen är att föredraga.

I utredningens förslag till civilförslagslag är 30 § utformad i huvudsaklig

överensstämmelse med 59 § förslaget till folkskyddslag. Såtillvida föreligger

dock skillnad, som bestämmelsen även avser dels fast egendom, dels ock

egendom, som utan att vara av betydelse för försvaret eller folkförsörjningen

eller eljest för det allmänna likväl i fiendens hand skulle väsentligen under­

lätta hans krigsansträngningar. •—■ 32 § civilförsvarslagen motsvarar 60 § folk­

skyddslagen. — I 33 § civilförsvarslagen stadgas, att örn trängande fara före­

ligger för att egendom av beskaffenhet, som avses i 30 §, skall falla i fiendens

hand och tiden ej tillåter, att egendomen bortföres, eller örn hinder möter

häremot till följd av egendomens beskaffenhet eller på grund av brist på

transportmedel eller andra därmed jämförliga förhållanden, Konungen eller

den myndighet, Konungen bestämmer, äger föreskriva, att egendomen skall för­

störas eller eljest sättas ur brukbart skick.

Utredningen framhåller i motiveringen till bestämmelsen, att beslutande­

rätten i fråga örn förstöring bör, där ej Kungl. Majit förbehållit sig densamma,

tillkomma militär chef. Enär det emellertid uppenbarligen icke läte sig göra

att i lagtexten med någon grad av fullständighet fastslå vilka militära chefer,

som kunna komma i fråga, föreslår utredningen, att åt Kungl. Majit gives val­

frihet i fråga örn till vilken myndighet beslutanderätten skall kunna delegeras.

Yttrandena över civilförsvarsutredningens förslag.

Centrala undanförselbyrån

ansluter sig i princip till utredningens förslag men ifrågasätter sådan

ändring i fråga örn begreppet utspridning, att därmed skulle förstås egen­

domens fördelning på flera förvaringsplatser inom det civilförsvarsom­

råde, där egendomen funnes. Erfarenheterna hade givit vid handen, att

den rådande bristen på magasinsutrymmen flerstädes krävde ianspråk-

tagande av lagerlokaler inom ett vidare område än vad lagringsorten utgjorde.

Därigenom skulle man erhålla en mera klart motiverad gränsdragning mellan

utspridning och bortförande. Även livsmedels- och industrikommissionerna

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

123

ansluta sig till förslaget. Jämväl Sveriges industriförbund tillstyrker det­

samma och framhåller såsom önskvärt, att undanförselbyrån försåges med en

representant för industriföretagen, vilken då lämpligen torde böra utses efter

förslag av förbundet. Beträffande förstöring framhåller förbundet lämplig­

heten av att planläggningen av förstöring av civila anläggningar och annan

civil egendom generellt anförtroddes verkskydden, då dessa och de dem över­

ordnade civilförsvarsorganen vore bättre skickade än militärmyndigheterna

att bedöma såväl vilken egendom som borde förstöras, som hur förstöringen

lämpligen borde ske.

Krigsmaterielverket framhåller att planering av evakuerings- och förstörelse­

åtgärder i avseende å krigsindustrien borde åvila krigsmaterielverket och att

civilförsvarsstyrelsens uppgifter på detta område väsentligen borde inskränkas

till att omfatta en sammanhållning av nyssnämnda evakuering i förhållande

till övrig evakuering, överbefälhavaren anser förstöring av järnvägar, kraft­

anläggningar, telegraf-, telefon och radioanläggningar icke böra inordnas i

civilförsvarets verksamhet.

Länsstyrelsen i Stockholms län finner frågan örn organisationen för undan-

försel och förstöring intimt sammanhänga med frågan örn ordnandet av den

ekonomiska krigsberedskapen för framtiden. Länsstyrelsen i Blekinge län

uttalar, att enär kristidsstyrelserna och de militära myndigheterna torde vara

de som vore bäst insatta i frågor örn undanförsel och förstöring, dessa frågor

borde överlåtas åt dem, möjligen med den inskränkningen, att det skulle till­

komma länsstyrelserna att på begäran av sagda myndigheter eller när läns­

styrelsen eljest funne omständigheterna det påkalla, lämna sådana anvisningar

för undanförandet, att en eventuell evakuering icke därigenom förhindrades

eller försvårades, samt att lämna anvisning på eventuellt behövlig personal för

åtgärdernas utförande.

Civilförsvarsutredningens förslag till lösning av frågorna rörande undan­

försel och förstöring finner jag mig i huvudsak kunna biträda. Som undan­

försel- och förstöringsfrågorna utgöra civila försvarsåtgärder av stor vikt,

överensstämmer det bäst med det samordningssyfte, som utmärker utred­

ningens förslag, att civilförsvaret får det avgörande inflytandet på åtgärdernas

utformning under krig. Ett intimt samband måste emellertid etableras med

de organ, som handhava försörjningsproblemen. Sistnämnda synpunkt synes

bliva, såvitt avser topporganisationen, tillgodosedd genom att hithörande ären­

den inom civilförsvarsstyrelsen handläggas av en delegation, i vilken försörj-

ningsorganen och krigsmaterielverket äro företrädda. Jag kan emellertid åt­

minstone för närvarande icke förorda insättande av särskild representant för

industrien i denna delegation. Industriens intressen torde få anses tillräck­

ligt företrädda genom representanterna för industrikommissionen och krigs­

materielverket.

Av sistnämnda verks ställning i förhållande till krigsindustrien följer, att

verket måste ha stort inflytande på undanförsel- och förstöringsspörsmålen,

i vad angår krigsindustriföretag. Fördelningen av befogenheterna härutinnan

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Föredra­

ganden.

124

mellan civilförsvarsstyrelsen och krigsmaterielverket torde böra bliva föremål

för närmare överväganden de båda verken emellan, varefter härpå grundat

förslag torde böra underställas Kungl. Maj:t.

Liksom överbefälhavaren anser jag förstöring av järnvägar, kraftan­

läggningar, telegraf-, telefon- och radioanläggningar böra falla utanför civil­

försvarets verksamhetsområde.

I de i lagen intagna definitionerna å bortförande, utspridning och förstö­

ring anser jag vissa modifikationer i utredningens förslag — vilket i övrigt

kan av mig godtagas — böra göras. I enlighet med vad centrala undanförsel-

byrån föreslagit torde utspridning böra avse fördelning av egendom å flera

förvaringsplatser inom det civilförsvarsområde, där den finnes, ävensom om­

flyttning av egendom från en förvaringsplats till en annan inom samma civil­

försvarsområde. Bortförande skulle då avse förflyttning av egendom från ett

civilförsvarsområde till ett annat. Andra stycket i 30 § civilförsvarsutred-

ningens förslag synes kunna utgå, eftersom egendom, som i fiendens hand

skulle väsentligen underlätta dennes krigsansträngningar, alltid torde vara av

betydelse för vårt eget försvar och på den grund kunna inbegripas under para­

grafens första stycke. I sammanhang härmed föreslås viss ändring beträffande

den grundläggande bestämmelsen om förstöring av innebörd att förstöring

skall avse egendom av beskaffenhet att fiendens innehav av densamma skulle

väsentligen underlätta hans krigsansträngningar. Slutligen har till undanförsel

ansetts uttryckligen böra hänföras jämväl förflyttning av industriell eller annan

verksamhet av väsentlig betydelse för försvaret eller folkförsörjningen eller

eljest för det allmänna.

Vad industriförbundet anfört örn verkskyddens befattning med förstöring

synes mig värt beaktande. Jag är dock icke nu beredd att definitivt taga ställ­

ning till detta spörsmål.

C) Övriga verksamhetsgrenar.

I det föregående har redogörelse lämnats för den huvudsakliga innebörden

av brandförsvarsutredningens förslag till brandlag.

Såväl hemortsförsvarssakkunniga som civilförsvarsutredningen förutsätta,

att det nuvarande fredsmässiga brandförsvaret skall falla utanför folkskyddets

(civilförsvarets) ram. Däremot skola enligt såväl sakkunnigas som utredningens

förslag både bygdebrandförsvaret och skogsbrandförsvaret, i vad rör deras

på krigsförhållanden inriktade verksamhet, ingå i folkskyddet (civilförsvaret).

Både hemortsförsvarssakkunniga och civilförsvarsutredningen understryka

betydelsen av att brandlagförslaget, genom vilket brandväsendet särskilt på

landsbygden skulle avsevärt förstärkas, blir till sina huvuddrag genomfört.

I civilförsvarsutredningens förslag behandlas i övrigt vissa spörsmål örn

samordning mellan bygde- och skogsbrandförsvar ävensom andra organisa­

toriska frågor, som röra brandförsvaret. Det torde icke vara nödvändigt att i

detta sammanhang närmare ingå på desamma.

Civilförsvarsutredningen har i sitt betänkande utförligt behandlat frågan

om civilförsvarets samordnande med anstalter för samhällets allmänna civila

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

krigsberedskap på arbetsmarknadens, folkförsörjningens, sjukvårdens och transportväsendets område. Det sammanhang, som i åtskilliga hänseenden råder mellan civilförsvaret, å ena, samt nämnda verksamhetsgrenar, å andra sidan, har föranlett utredningen att föreslå olika åtgärder i syfte att dels få till stånd en klar avgränsning av de civila och militära myndigheternas befo­ genheter, dels ock etablera ett nära samarbete de civila myndigheterna emellan och giva deras handlande, såvitt avser krigsförhållanden, den mera enhetliga inriktning, som bedömes vara nödvändig med hänsyn till det nutida krigets karaktär.

Jag är icke beredd att nu taga ställning till de förslag, som utredningen framlagt i omförmälda avseenden. Ett sådant ställningstagande torde icke heller för närvarande erfordras, då det här huvudsakligen rör sig örn för­ hållanden, som kunna fastställas instruktionsmässigt eller som eljest kunna

av

Kungl. Majit ordnas i administrativ väg. Vid sådant förhållande torde jag kunna nu förbigå vad i ifrågavarande hänseende anföres av utredningen och

av

remissmyndigheterna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

125

lil. Civilförsvarsplikten.

Gällande bestämmelser.

Kekryteringen till luftskyddet är i princip frivillig. Under luftskydds- tillstånd finnas dock vissa möjligheter till tvångsuttagning jämlikt lagen om förfoganderätt för luftskyddets behov. Sålunda stadgas i 9 § nämnda lag, att kommun är pliktig att i enlighet med planerna för luftskyddet på anfordran av länsstyrelsen utan ersättning ställa kommunala kårer ävensom annan hos kommunen anställd personal till förfogande för luftskyddstjänst; dock att kommun ej är skyldig att för något slag av luftskyddstjänst tillhandahålla större personal än som, då luftskyddstillstånd inträdde, var anställd inom vederbörande kår eller annan mot luftskyddstjänsten svarande gren av kom­ munens förvaltning. Jämlikt 10 § samma lag äger länsstyrelsen uttaga erfor­ derlig personal för att fullgöra luftskyddstjänst, varvid dock icke må uttagas män under 18 år eller över 60 år eller kvinnor, såvida de icke frivilligt åtaga sig den tjänstgöring, varom fråga är, eller ock behovet av personal icke annor­ ledes kan på tillfredsställande sätt fyllas. Enligt 11 § samma lag äger läns­ styrelsen för tillfälligt utförande av arbete för luftskyddet, som är av synner­ ligen brådskande art och ej är att hänföra till luftskyddstjänst, uttaga varje för sådant arbete lämpad person. Länsstyrelsen äger jämlikt 14 § uppdraga åt luftskyddschef att inom luftskyddsområde utöva de befogenheter, som till­ komma länsstyrelsen.

\ issa kompletterade bestämmelser äro givna i 32 § luftskyddskungörelsen. Här stadgas, att till luftskyddstjänst icke må uttagas någon, som inkallats till tjänstgöring vid krigsmakten, att den, som på grund av annan civil tjänst­ göring än luftskyddstjänst enligt uppskovskungörelsen är berättigad till upp-

Föredraganden.

126

skov med inställelse till värnpliktstjänstgöring vid mobilisering eller utför

sådant arbete, att lian, därest lian varit värnpliktig, bort erhålla dylikt upp­

skov, icke må utan medgivande av chefen för verk eller företag, varest han är

anställd, uttagas till annan luftskyddst jaust än sådan, som avser verket eller

företaget, samt att till tjänstgöring vid det allmänna luftskyddet icke må

tvångsvis uttagas annan än svensk medborgare. Vidare stadgas, att till arbete

jämlikt 11 § luftskyddsförfogandelagen icke må uttagas någon som inkallats

till tjänstgöring vid krigsmakten eller eljest utför arbete av betydelse för för-

svarsberedskapen.

I fråga örn bygdebrandförsvaret är jämlikt 5 § 3 mom. och 28 § brandstadgan

stadgad skyldighet att tjänstgöra i allmän brandkår för envar i staden eller

kommunen boende arbetsför man från och med det år, under vilket han fyller

20 år, till och med det, under vilket han fyller 50 år.

För skogsbrandförsvaret gäller enligt 17 § skogsbrandlagen, att envar i

trakten, å landet eller i stad, bosatt arbetsför man, som fyllt 18 men icke 60

år, är skyldig deltaga i släckning av skogseld.

För utrymningsorganisationen finnes i 12 § utrymningslagen föreskrifter

om utrymningstjänsteplikt. Personer, som under kalenderåret fylla lägst 16

och högst 70 år, må åläggas att under utrymning utföra sådant arbete, som är

för genomförandet av utrymningen och för ordnandet av inkvarteringen ound­

gängligen erforderligt. Uttagning härför skall verkställas i utrymningskom-

mun av luftskyddschefen samt eljest av inkvarteringschefen. Av luftskydds-

chef verkställd uttagning må omfatta dem, vilka hava sitt hemvist i luftskydds­

området, och skall avse tjänstgöring för verkställande av utrymning som berör

området, eller tjänstgöring vid förläggning, i vilken personer från området

skola inkvarteras. Uttagning till tjänstgöring av sistnämnda slag må dock

icke ske efter det de, som utrymningsmyndigheterna bistått med anordnande

av reselägenhet, lämnat utrymningskommunen. Uttagning, som inkvarterings-

chef verkställer, skall avse tjänstgöring inom det inkvarteringsområde, i vilket

den tjänstepliktige har sitt hemvist eller i anledning av utrymningen tagit

uppehåll. Ingen må på grund av sådan uttagning åläggas fullgöra tjänsteplikt

under mera än en vecka av utrymningstiden.

I 26 § utrymningskungörelsen äro stadgade vissa undantag från utrym­

ningstjänsteplikt i huvudsak motsvarande de i 32 § luftskyddskungörelsen an­

givna.

Tidigare förslag.

I sitt förslag till ny luftskyddslag har luftskyddsinspektionen föreslagit be­

stämmelser örn luftsky dds tjänsteplikt av i huvudsak följande innehåll.

Länsstyrelsen skall under tid, då förordnande örn luftskyddsberedskap

gäller, äga uttaga envar därtill lämpad person att fullgöra arbete för luft­

skyddet (luftskyddstjänsteplikt). Till utförande av arbete, för vilket ett

stadigvarande behov av personal föreligger, må dock inom varje luftskydds­

område icke utan frivilligt åtagande uttagas andra personer än de, som under

kalenderåret fylla lägst 16 och högst 70 år samt antingen hava sitt hemvist

inom området eller eljest uppehålla sig där.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

127

Den, som är i luftskyddsplan upptagen såsom avsedd att uttagas till luft-

skyddstjänsteplikt, är pliktig att på anmodan av luftskyddschefen undergå för

det avsedda luftskyddsarbetets fullgörande erforderlig utbildning och övning,

dock icke under mera än 30 timmar för kalenderår. Kungl. Majit skall emeller­

tid äga att, där synnerliga skäl det påkalla, förordna, att till det allmänna luft­

skyddet hörande personal skall underkastas utbildning och övning under

ytterligare högst 30 timmar för kalenderår.

Liksom nu skall enligt luftskyddsinspektionens förslag länsstyrelses be­

fogenhet att uttaga personal kunna delegeras på luftskyddschef. Vidare ha

föieslagits i stort sett motsvarande bestämmelser om inskränkning i rätten att

uttaga personal, som finnas i gällande luftskyddskungörelse.

Luftskyddsinspektionen anför till motivering av nämnda bestämmelser:

Den inom luftsskyddet planlagda personalorganisationen innebär, att för de

olika luftskyddsgöromålen erforderlig personal redan i fredstid preliminärt

uttages. Denna personalorganisation måste självfallet mer eller mindre bliva

en organisation på papperet, örn den för luftskyddstjänstgöring avsedda per­

sonalen icke kan erhålla erforderlig utbildning och övning. I gällande för­

fattningar beröras knappast frågorna härom utan deltagandet i utbildnings-

kurser och luftskyddsövningar är helt beroende av frivilligt åtagande. Även

örn luftskyddspersonalens utbildning och övning i vad avser det allmänna

luftskyddet och industriluftskyddet kunnat bedrivas med viss framgång, före­

komma alltjämt inom ett stort antal orter allvarliga brister härutinnan. Be­

träffande hemskyddet äro bristerna i personalens utbildning och övning på

många håll ännu mera påfallande. Den nutida luftkrigföringen har tillfullo

utvisat, att luftskyddsuppgifterna vid ett större anfall måste fördelas så­

lunda, att det allmänna luftskyddet koncentreras på att avvärja katastrofer,

medan det första ingripandet vid skador på enskilda hus och byggnader i de

flesta fall helt måste överlämnas till hemskyddet. För att kunna fylla sina upp­

gifter härutinnan måste hemskyddet därför bygga på medverkan av praktiskt

taget varje arbetsför person på platsen. Personalkadrerna inom hemskyddet

ha emellertid varit långt ifrån fyllda och även bland dem, som frivilligt åtagit

sig att tjänstgöra inom hemskyddet, ha funnits många, som icke kunnat för­

mås att underkasta sig erforderlig utbildning och övning.

För åstadkommande av en nöjaktig beredskap överlag i fråga örn luftskyd­

dets personalorganisation, på vilken effektiviteten av de planlagda åtgärderna

i främsta hand beror, torde införandet av luftskyddst jäns teplikt, omfattande

utbildning och övning redan i fredstid, vara den enda möjligheten. De resultat,

som hittills uppnåtts på frivillighetens väg, få i största utsträckning tillskrivas

dels den omständigheten, att under de senaste åren det utrikespolitiska läget

varit ägnat att stimulera de frivilliga krafterna för skapande av en ända­

målsenlig luftskyddsorganisation, och dels att vi sedan snart ett år tillbaka

lia luftskyddstillstånd med därav följande tjänstgöringsplikt. Jämväl efter

luftskyddstillståndets inträdande ha dock yppat sig svårigheter att erhålla till­

räckligt kvalificerad personal för hemskyddsuppgifterna.

Enligt vad för närvarande kan bedömas torde en tillfredsställande grundut­

bildning av luftskyddspersonalen i medeltal kräva för det allmänna luft­

skyddet omkring 15 timmar, för industriluftskyddet omkring 12 timmar och

för hemskyddet omkring 10 timmar. Grundutbildad personal torde årligen

böra underkastas en repetitionsutbildning av minst 2 timmar. Årliga övningar

för att vidmakthålla och förkovra bibragta färdigheter samt för att samöva

personalen och de olika luftskyddsformationerna synas under fredstid böra

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

128

bedrivas under omkring 10 timmar med det allmänna luftskyddets personal

samt omkring 5 timmar med personalen inom industriluftskyddet och heni-

skyddet. Den sammanlagda tid, som luftskyddspersonal enligt ovanstående

årligen skulle behöva tagas i anspråk för utbildning och övning, skulle sålunda

utgöra, det år den första fullständiga utbildningen genomgås, för det allmänna

luftskyddet 25 timmar, för industriluftskyddet 17 timmar och för hemskyddet

15 timmar samt övriga år respektive 12 timmar, 7 timmar och 7 timmar. I den

lagstadgade tiden för tjänsteplikten under fred är emellertid önskvärt med en

relativt bred marginal på grund av att nya stridsmedel eller metoder eller ett

skärpt politiskt läge kunna påkalla en intensifierad utbildning och övning.

I de över luftskyddsinspektionens förslag avgivna yttrandena ha ifråga­

varande bestämmelser i allmänhet tillstyrkts. Dock föreslår luftskyddschefen i

Stockholm i sitt yttrande, att tjänsteplikten i hemskyddet under såväl fred som

krig skall bliva en allmän medborgerlig skyldighet utan samband med förut­

gången uttagning av myndighet, och i samband därmed anföres:

Enligt luftskyddsinspektionens lagförslag göres luftskyddstjänsteplikten,

alltså i fredstid utbildningsplikten, alltjämt beroende av att vederbörande

person är av länsstyrelsen namneligen uttagen för luftskyddstjänst. Detta

gäller även hemskyddspersonalen. Då jag emellertid blivit övertygad örn

ohållbarheten i längden av det nuvarande systemet med namnelig uttagning

av hemskyddspersonalen genom länsstyrelsen eller luftskyddschefen, har jag

funnit nödvändigt föreslå, att luftskyddsmyndigheterna avlastas det ansvar

och arbete, som denna uttagning och därmed förbunden registrering medför.

Blockledare och hemskyddsledare, örn möjligt med ställföreträdare, böra en­

ligt min mening dock alltjämt namneligen uttagas och förordnas genom myn­

digheternas försorg, och denna uttagning bör hållas aktuell för framtiden. Örn

emellertid myndigheterna befrias från skyldighet att uttaga den egentliga

hemskyddspersonalen, torde genom särskilda lagbestämmelser hemskydds­

ledare böra åläggas dels att i fredstid för utbildning och övning i luftskydd

uttaga och anmäla inom vederbörande fastighet eller fastigheter boende per­

soner, dels att under luftskyddstillstånd (luftskyddsberedskap) uttaga och till

hemskyddstjänst indela sådana personer. Slutmålet för hemskyddet är att en

val arbetsför tillägnar sig de elementära kunskaperna i luftskydd och vid krigs-

tillfälle är beredd och pliktig att under hemskyddsledarens befäl göra tjänst i

hemskyddet.

Vid upprepade tillfällen ha i riksdagen väckts motioner angående utred­

ning örn införande av försvarsplikt för icke krigstjänstskyldiga män och för

kvinnor. Sålunda framställdes i två likalydande motioner vid höstsessionen

av 1941 års riksdag (I: 254 och II: 345) förslag örn skyndsam utredning i syfte

att med hänsyn till det totala krigets krav skapa väsentligt ökade möjligheter

för medborgarnas deltagande i försvarsarbetet. I anledning av motionerna

föreslog sammansatta stats- och andra lagutskottet riksdagen att i skrivelse

till Kungl. Majit hemställa örn skyndsam utredning av frågan, örn och i vad

mån åläggande för svenska medborgare bör givas att, därest skyldighet att

fullgöra värnplikt icke föreligger, undergå utbildning för och deltaga i för-

svarsarbete. Utskottets förslag bifölls av första kammaren men avslogs av

andra kammaren, i följd varav frågan förföll.

Vid 1942 års riksdag upptogs spörsmålet ånyo genom två likalydande

motioner (1:246 och 11:325). Motionerna utmynnade i en hemställan i över-

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Bestämmelse med sammansatta stats- och andra lagutskottets nyssnämnda

förslag. Biksdagen beslöt anhålla, att motionerna skulle överlämnas till hem-

ortsförsvarssakkunniga för den prövning, som de sakkunniga i samband med

sitt arbete kunde finna motionerna påkalla.

Slutligen ha vid 1943 års riksdag väckts två likalydande motioner (1:129

och II: 203) med hemställan, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte

anhålla örn en skyndsam utredning av frågan örn sådan revision av lagen örn

tjänsteplikt och eventuellt andra hithörande författningar, att tjänstgöring

inom särskilda militära arbetsområden, företrädesvis inom luftbevakningen,

skall kunna åläggas icke krigstjänstskyldiga medborgare. Med hänsyn till att

vid tidpunkten för frågans behandling hemortsförsvarssakkunniga beräk­

nades komma att inom den allra närmaste tiden framlägga resultaten av sitt

utredningsarbete, ansågs anledning ej föreligga att till särskild utredning upp­

taga den i motionerna berörda frågan, varför desamma ej föranledde någon

riksdagens åtgärd.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag.

I hemortsförsvarssakkunnigas förslag till civilskyddslag äro bestämmelser

örn folkskyddsplikt m. m. intagna i 4 kap. (39—53 §§). Innebörden av dessa

bestämmelser är följande. I riket boende svensk medborgare är från och med

det kalenderår, varunder han fyller 15 år, till och med det kalenderår, varunder

han fyller 65 år, skyldig att i enlighet med lagens bestämmelser fullgöra sådan

tjänstgöring inom folkskyddet, som hans kroppskrafter och hälsotillstånd

medgiva (folkskyddsplikt). Skyldiga att såsom folkskyddsplikt utföra vapen­

tjänst äro dock endast män, vilka under det kalenderår tjänstgöringen avser

uppnå minst 17 och högst 51 års ålder (39 §). Tjänstgöring inom folkskyddet

må ej utan tillstånd av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, över­

befälhavaren åläggas någon å sådan tid, att han därigenom hindras fullgöra

honom på grund av värnplikt eller eljest åvilande skyldighet att tjänstgöra vid

armén, marinen eller flygvapnet. Örn befrielse från fullgörande av folkskydds­

plikt meddelar Konungen bestämmelser (40§). Uttagning av personal, som

är avsedd att under folkskyddsberedskap fullgöra tjänst inom folkskyddet,

sker genom inskrivning i den ordning Konungen bestämmer. Inskrivning må

kunna avse såväl folkskyddspliktig som annan för tjänsten i fråga lämpad

svensk medborgare, vilken förklarat sig därtill villig (41 §). I den mån

Konungen förordnar skola nu återgivna bestämmelser äga motsvarande till-

lämpning å andra personer här i riket än svenska medborgare (44 §). Inskriven

person är pliktig fullgöra tjänstgöring inom folkskyddet i den omfattning,

som är nödig med hänsyn till förekomsten av eller faran för fientlig verk­

samhet eller föreliggande behov för honom att undergå utbildning och övning.

Under tid då folkskyddsberedskap icke är anbefalld inom någon del av riket,

må dock. med visst undantag, ingen utan eget åtagande åläggas annan tjänst­

göring än för egen utbildning och övning under sammanlagt högst 60 timmar

för kalenderår. Detsamma skall, såvitt angår skyldighet att undergå utbild­

ning och övning för andra uppgifter än militära, äga motsvarande tillämpning

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 268.

eili

44

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

129

130

Kungl. May.ts proposition nr 268.

å den, som utan att vara inskriven i folkskyddet är folkskyddspliktig. Det

tillkommer Konungen att meddela närmare bestämmelser angående omfatt­

ningen vid olika tider och för olika grupper av personer av dylik tjänstgöring

(45 §). Oavsett vad eljest stadgats är under folkskyddsberedskap envar

skyldig att i vistelseorten och trakten däromkring, i den mån hans kropps­

krafter och hälsotillstånd medgiva, på anmaning av vederbörande befäl till­

fälligt fullgöra sådana uppgifter inom folkskyddet, vilka äro av synnerligen

brådskande eller eljest angelägen natur (51 §).

I motiveringen betona de sakkunniga till en början, att folkskyddets perso­

nalrekrytering i första hand bör äga rum på frivillighetens väg. De sakkunniga

fortsätta:

Emellertid torde rekryteringen till folkskyddet, som är ett nödvändigt

och synnerligen viktigt led i det totala försvaret, ej ytterst kunna helt vara

beroende av frivillighet. Enligt erfarenheten är den frivilliga tillströmningen

till försvarsorganisationer mycket växlande i omfattning olika orter emellan

och vid skilda tider. Eolkskyddet mäste besitta stadga bland annat såtillvida,

att detsamma, i den mån så är möjligt, vid behov har till sitt förfogande veder­

börligen utbildad personal i erforderlig utsträckning. Skapas icke sådan

säkerhet härutinnan, som förhållandena rimligen medgiva, kan en allvarlig

svaghet komma att vidlåda folkskyddet. Nödvändig effektivitet hos folk­

skyddet under krig kräver ett rationellt förberedelsearbete. För båda delarna

utgör en i görligaste grad jämn och i övrigt tillfredsställande personalrekry­

tering en oundgänglig förutsättning. Av skäl, som nu anförts, anse alltså

de sakkunniga, att man ej kan stanna vid att basera rekryteringen till folk­

skyddet på frivillig grund. Sociala rättvisekrav synas för övrigt tala för att

så icke bör ske. Det torde nämligen i princip ej böra lämnas rum för någon,

vilkens medverkan påkallas, att utan giltig orsak undandraga sig denna. De

sakkunniga föreslå därför införande av skyldighet att fullgöra tjänstgöring

inom folkskyddet. Sådan skyldighet synes lämpligen böra benämnas foll'-

skyddsplikt.

Efter att ha betonat angelägenheten av att kvinnor toges i anspråk inom

folkskyddet för att möjliggöra reserverande av manlig arbetskraft för krigs-

viktig produktion och dylikt framhålla de sakkunniga beträffande de ålders­

klasser, som folkskyddsplikten skall gälla, att det måhända vore ur principiell

synpunkt riktigast, örn folkskyddsplikten omfattade samma åldersklasser sorn

den allmänna tjänsteplikten, men att vissa skäl föranlett de sakkunniga att

förorda avvikelser därifrån. Härom anföra de sakkunniga:

Sålunda föreslå de sakkunniga, att folkskyddsplikt skall inträda från och

med det kalenderår, varunder vederbörande fyller 15 år. Erfarenheten har

visat, att gossar och flickor omkring 15 år och däröver kunna uträtta, mycket

gagneligt arbete i lokalförsvarets tjänst. Härtill kommer, att utrymning, som

är planlagd särskilt med hänsyn till risken för luftanfall, ej är ämnad att i

allmänhet omfatta äldre ungdom än i 14-årsåldern. Avsikten är alitsa, att

vid dylik utrymning från en ort ungdomen från och med den ålder, då enligt

de sakkunnigas förslag folkskyddsplikt inträder, som regel skall kvarstanna

därstädes. Självfallet böra de folkskyddsuppgifter, som anförtros åt gossar

och flickor, väljas med sådan urskiljning, att uppgifterna motsvara veaer-

börandes fysiska och psykiska förutsättningar.

Vidare vilja de sakkunniga föreslå, att folkskyddspliktens översta gräns

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

131

sattes; till utgången av det kalenderår, varunder den folkskyddspliktige fyller

OD ar. Det torde blott vara mera sällan, som män och kvinnor i högre ålder

aro lampliga för folkskyddsuppgifter av mera stadigvarande natur. I varje

tad synas de icke bora mot sin vilja åläggas dylika uppgifter. Att övre gränsen

ioi allman tjänsteplikt dragits vid 70-årsåldern lär hava särskilt berott på

önskan att nied tillämpning av denna tjänsteplikt kunna använda olika pen­

sionerade befattningshavare i åldern mellan 65 och 70 år för utförande av

deras förutvarande eller liknande uppgifter. Dylik synpunkt kan knappast

anlaggas i fråga örn folkskyddsplikten.

De sakkunniga motivera härefter utförligt, varför folkskyddsplikt före­

slagits jämväl för hemvärnet, ehuru detta för närvarande helt vore grundat

på frivillighet. Sedan därefter berörts bland annat frågan om inskrivning,

behandla de sakkunniga frågan om folkskydd spliktens omfattning

och anföra därvid:

Vad krigstid beträffar kan uppenbarligen ej i förväg fastställas någon

maximigräns for omformalda tjänstgöringsskyldighet. Då måste en stor del av

olkskyddspersonalen helt eller så gott som helt ägna sig åt tjänstgöringen i

tolkskyddet medan annan folkskyddspersonal kan mera få sin tid fördelad

melian tolkskyddstjanstgonngen och annan verksamhet. Det bör framhållas,

att aven i krigstid föreligger behov av utbildning och övning, sannolikt som

regel i intensifierad grad.

Det föiut för fredstid angivna antalet utbildnings- och övningstimmar utgör

en ärlig maximitid, som avses skola uttagas endast i mån av behov. Vad angår

trugan örn i vilken närmare omfattning så under olika år skall ske, torde dem

bora bedömas under hänsynstagande till bland annat vid respektive

tillfallen radande utrikespolitiska läge. Tillkomsten av nya stridsmedel och

metoder tor motåtgärder kunna skärpa utbildningsbehovet vid viss tid Vidare

stalla sig förhållandena olika för skilda delar av folkskyddet. På det hela ta^et

torde i förevarande hänseende fordras längre tid för personal, som är inskriven

i allmänna folkskydden, än för verkskydds- och hemskyddspersonal. Särskilt

hemvarnstjansten — även inom verkskydden — kräver en jämförelsevis om­

fattande utbildning. För vissa tjänstegrenar inom civilskyddet kan tänkas

erfordras längre utbildnings- och övningstid än för andra sådana grenar.

Under krigsförhållanden niåste nian räkna nied talrika situationer, då folk­

skyddet i sin verksamhet blir i behov av biträde av jämväl annan arbetskraft

än den inskiivna personalen. Så kan exempelvis bliva påkallat för uppröjning

av en trafikled, som raserats genom ett bombanfall. Vidare måste det förut­

sättas ofta bliva nödvändigt, att envar, som uppehåller sig i eller i närheten

av en bombskadad byggnad, efter sin förmåga deltager i sådana brandsläck­

nings- eller röjningsarbeten eller andra brådskande arbeten, som erfordras i

anledning av skadorna. Det kan jämväl mången gång befinnas påkallat att för

vakthållmngsuppgifter tillfälligt taga i anspråk andra än inskrivna personer.

Flera exempel i här förevarande avseende kunna framdragas. Med hän­

syn till vad sålunda anförts föreslå de sakkunniga införande av ett stad­

gande om att under krigsförhållanden envar skall, oavsett om han är in­

skriven eller överhuvud taget folkskyddspliktig, vara skyldig att i vistelse­

orten och trakten däromkring, i den män hans kroppskrafter och hälso

tillstånd medgiva, tillfälligt fullgöra sådana uppgifter inom folkskyddef.

■vilka äro av synnerligen brådskande eller eljest angelägen natur. Genom ett

dylikt stadgande berndes möjlighet att tillgodose det från olika håll fram-

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

ställda önskemålet att särskilt i arbetsbesparande syfte kunna reducera för

hemskydden i förväg uttagen personal. Det synes dock erforderligt, att Kungl.

Maj :t utfärdar normerande bestämmelser angående vederbörande folkskydds-

befäls rätt att tillämpa här omförmälda stadgande.

För att emellertid den sålunda för krigsförhållanden föreslagna, särskilda

skyldigheten skall kunna leda till avsedd nytta i praktiken synes nödvändigt,

att det i princip blir en medborgerlig skyldighet för envar att förvärva och

underhålla ett visst minimum av kunskaper och färdigheter beträffande sådana

ingripanden, varom här är fråga. På grund härav föreslå de sakkunniga, att

i princip varje folkskyddspliktig, som icke är inskriven, likväl skall vara under­

kastad de för inskrivna personer gällande bestämmelserna örn skyldighet att

undergå utbildning och övning för andra uppgifter än militära. De sakkunniga

lia haft under övervägande att med avseende å fredstid förorda, att den lag­

stadgade årliga, maximala utbildnings- och övningstiden göres kortare tor icke

inskrivna än för inskrivna personer. Emellertid har etet synts lämpligare att

i lag intaga allenast en maximitidsbestämmelse och överlamna åt Kungl. Maj:t

att giva närmare föreskrifter örn dess tillämpning. Icke blott längden av de

särskilda utbildnings- och övningsperioderna för icke inskrivna personer utan

ock omfattningen av de grupper sådana personer, som visst år skola undergå

utbildning eller övning, blir beroende av särskilda avgöranden av Kungl.

Maj t Härvidlag gäller i än högre grad än i fråga om inskriven personal att

under normala förhållanden skyldigheten överhuvud taget bor mskrankas.

De sakkunniga föreslå vidare utfärdande av en särskild lag örn utvidgad

tillämpning av folkskyddsplikt, enligt vilken folkskyddslagens bestämmelser

örn folkskyddsplikt och vad därmed äger samband skola, i den män Konungen

med riksdagens samtycke därom förordnar, äga motsvarande tillämpning be­

träffande viss angiven tjänstgöring inom armén, marinen eller flygvapnet. Den

inskränkningen göres dock, att dylikt förordnande icke må avse tjänstgöring,

som är att hänföra till vapentjänst. Vid krig eller krigsfara eller eljest under

utomordentliga, av krig föranledda förhållanden äger Konungen, nar riksdagen

ej är samlad, meddela förordnande, som här avses, utan att inhämta riksdagens

samtycke, dock endast örn riksdagskallelse utgått eller riksdagen ändock skall

sammanträda inom 30 dagar.

I motiveringen till denna lag omnämna de sakkunniga till en början, att

trenom en på initiativ av överbefälhavaren företagen utredning uppgift er­

hållits å det ungefärliga antalet personer, vilka enligt gällande sammansatt-

ningsplaner och andra föreskrifter i krig avsetts för sådan tjänstgöring, vartill

icke krigstjänstskyldig personal lämpligen kunde tagas i anspråk. De sak­

kunniga yttra i detta sammanhang:

Av de i nämnda utredning lämnade sifferuppgifterna — vilka äro av hem­

lin natur — samt andra av de sakkunniga mhamtade upplysningar ar man be­

rättigad draga den slutsatsen, att det otvivelaktigt skulle bliva av stort varde

för såväl försvarsmakten som arbetsmarknaden, örn icke krigstjanstskyldig

personal kunde i större utsträckning än nu är fallet komma till användning

för sådana uppgifter, varom här är fråga. Därigenom skulle lmgstj anst-

skyldiga kunna frigöras t. ex. för vapentjanst eller vad särskilt angar icke

vapenföra värnpliktiga, för viktiga civila arbetsuppgifter vartill vederbörande

icke kriustiänstskvldiga ej eller endast mindre val lampa sig. hor jord­

brukets och skogsbrukets del-lär visst arbetskraftstillskott utöver vad nyss

sagts vara att räkna med, därest i vidgad omfattning personal funnes dispo-

133

nibel för luftbevakningstjänst. Luftbevakningsstationerna äro nämligen i ett

stort antal fall så belägna, att nian är hänvisad till att för tjänsten därstädes,

om ej andra krafter komma till anlitande för ändamålet, söka på frivillig­

hetens väg binda särskilt jordbruksfolk och skogsavverkare. Ur allmän syn­

punkt är det emellertid självfallet ett starkt önskemål, att nämnda katego­

rier i görligaste mån reserveras för sina egentliga sysslor. Bidragande här­

till skulle vara, örn andra personer, t. ex. yngre kvinnor från städer och sam­

hällen, toges i anspråk för luftbevakning i högre grad än hittills. Det må

anmärkas, att kvinnorna i allmänhet visat sig mycket lämpliga för luftbevak­

ning och att behovet av personal härför är jämförelsevis stort och svårtill-

godosett.

Erfarenheten visar, att det icke låter sig göra att på frivillig väg förvärva

icke krigstjänstskyldiga för här förevarande ändamål i den omfattning, som

påkallas av nyss anförda synpunkter och det totala försvarets krav.

Efter att ha avvisat tanken att alla icke krigstjänstskyldiga skulle undergå

sådan utbildning, varom här vore fråga, uttala de sakkunniga, att lagen örn

tjänsteplikt icke vore lämplig såsom grundval för här ifrågavarande ändamål

dels emedan den knappast ginge att tillämpa, då fråga vore allenast örn ut­

bildning, dels ock emedan den vore och borde vara avsedd allenast för utom­

ordentliga förhållanden. De sakkunniga anföra slutligen:

Nu föreslagen anordning synes vara av både den fasthet och den smidighet,

som i praktiken erfordras för en tillfredsställande reglering av hithörande

förhållanden. Det närmare slaget av ifrågakommande utbildning och tjänst­

göring vid olika tider bör bestämmas med hänsyn till dåvarande omständig­

heter. Motsvarande gäller i fråga örn omfattningen av utbildning och tjänst­

göring. Under fredsförhållanden skall längden av utbildning bestämmas

inom ramen av den förut angivna maximitiden av 60 timmar för år. Under

samma förhållanden torde för uttagen person ej böra ifrågakomma mera än

en eller annan utbildningsperiod. Vilka och huru stora grupper av män

och kvinnor som vid olika tider skola inkallas för utbildning eller tjänstgöring

bör bestämmas med hänsyn till bland annat det aktuella behovet. Kraven på

arbetskraft för uppgifter inom andra områden måste även beaktas vid avgöran­

det av spörsmålet örn den omfattning, i vilken personer skola tagas i anspråk

för tjänstgöring av här avsett slag. De särskilda frågor, som här berörts, och

andra liknande kunna, om så anses lämpligt, delvis regleras genom ovan

nämnt förordnande örn folkskyddspliktbestämmelsernas tillämpning. I den

män så ej sker, ankommer på Kungl. Majit att i annan ordning besluta därom.

Yttrandena över liemortsförsvars-

sakkunnigas förslag.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag örn folkskyddsplikt har överlag till­

styrkts i de inkomna yttrandena, även om man i allmänhet betonat, att rekryte­

ringen i första hand borde ske på frivillighetens väg. I några yttranden till-

styrkes dock folkskyddsplikt allenast beträffande civilskyddet, medan man

anser hemvärnet liksom nu böra helt vara grundat på frivillighet.

Landsorganisationen anför, att hemortsförsvaret för sin personalför­

sörjning i krig vore principiellt hänvisat till den icke aktivt krigstjänst­

görande befolkningen. Denna del av befolkningen vore samtidigt i största ut­

sträckning rekryteringskälla för näringslivets behov av arbetskraft, ett behov,

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

134

som inom näringsgrenar av särskild vikt för försvarsberedskapen eller folk­

försörjningen i första liand måste tillgodoses. Till följd av dessa näringslivets

oavvisliga anspråk, i sista liand tillgodosedda i tjänstepliktens form, vore

det uppenbart att hemortsförsvarets personalbehov och därmed dess funk­

tionsduglighet lätt skulle kunna äventyras, även om möjligheter förefunnes att

täcka behovet genom lagstadgad tjänstgöringsskyldighet. Så mycket mer måste

detta vara fallet, därest rekrytering, utbildning och tjänstgöring endast kunde

ske efter frivilligt åtagande. Örn sålunda den frivilliga rekryteringsformen

redan under kriget visat sig ur stånd att garantera en tillfredsställande perso­

nalförsörjning, vore det självklart att detta i än högre grad kunde befaras

bli fallet efter kriget. I varje fall under tiden omedelbart efter krigets slut

finge man, vid bibehållen frivillighet, sannolikt räkna med en betydande av­

folkning av kadrerna inom hemortsförsvaret. Det moderna kriget vore icke

endast totalt; ej mindre karakteristisk vore dess egenskap av blixtkrig. I sär­

skilt hög grad gällde ju detta om den form av krigföring, vilken hemortsför­

svaret främst hade att möta, nämligen luftkriget. Det moderna krigets anfalls-

metoder medgåve icke att hemortsförsvarets upporganisation uppskötes i av-

bidan och förlitande på någon självutlösning av den frivilliga insatsen. Och

även örn tid skulle givas för en rekrytering av kadrerna, skulle tiden knappast

vara tillräcklig att medge den erforderliga utbildningen av dessa. Införande

av folkskyddsplikt skulle icke betyda någon principiell nyhet. Utvecklingen

hade redan framtvungit en rad speciella tjänsteplikter, vilka ansetts själv­

klara. Folkskyddsplikten trädde i stället för samtliga dessa speciella former

men ginge därutöver i vad den avsåge hemvärnet respektive civilskyddet i fred.

I sistnämnda hänseende åsyftade den att garantera en elementär utbildning.

Häremot kunde rimligen intet vara att erinra.

Svenska arbetsgivareföreningen understryker starkt det sociala rättvise­

krav, enligt vilket i princip rum ej borde lämnas för någon, vilkens medverkan

i folkförsvaret påkallades, att utan starkt vägande orsak undandraga sig den­

samma. Även örn man kunde riskera, att folkskyddet komme att i sig upptaga

åtskilliga personer, som icke komme att med entusiasm omfatta de dem ålagda

uppgifterna, torde i stället vinnas, att i större utsträckning än nu vore fallet

de folkskyddspliktiga placerades på uppgifter, för vilka de vore särskilt läm­

pade. Erfarenheterna under det nu pågående kriget hade dessutom givit vid

handen, att den börda, som utkrävdes av lojala medborgare i frivilligt försvars-

arbete, många gånger vore alltför betungande och nödgade dessa att efter­

sätta andra för samhället som helhet viktiga uppgifter.

Från några håll har emellertid gjorts gällande, att bestämmelserna örn folk­

skyddsplikt borde givas karaktären av beredskapslagstiftning, avsedd att till-

lämpas allenast örn och i den mån personalbehovet ej kunde tillgodoses på

frivillig väg. Sålunda anför länsstyrelsen i Örebro län följande:

En folkskyddsplikt måste finnas i lag stadgad, men länsstyrelsen ställer

sig tveksam inför nödvändigheten att låta den omedelbart träda i kraft och

ifrågasätter att göra dess ikraftträdande fakultativt på det sätt, att Kungl.

Maj:t skulle äga att, örn nödig personal icke på frivillighetens väg stått att

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

135

vinna inom visst försvarsområde eller visst folkskyddsdistrikt, efter förslag

av länsstyrelse och försvarsområdesbefälhavare förklara, att folkskyddsplikt

enligt lagen skall för sådant område eller distrikt inträda. Länsstyrelsen för­

menar att förefintligheten av en dylik eventualitet skulle i hög grad stärka

viljan och ambitionen hos befolkningen att frivilligt anmäla sig till tjänst­

göring i folkskyddet. Att ett på frivillighet grundat folkskydd, särskilt vad

det gäller hemvärn men även civilskydd, blir högst väsentligt mera effektivt

och kampdugligt än ett tvångsrekryterat torde ligga utom ali tvekan.

I några yttranden ha förordats andra åldersgränser för folkskyddsplikten

än de av de sakkunniga föreslagna. Sålunda föreslå länsstyrelserna i Malmöhus

och Värmlands län, att samma åldersgränser skola gälla som enligt lagen örn

tjänsteplikt.

De föreslagna bestämmelserna örn utvidgad tillämpning av folkskyddsplikt

lia berörts i ett förhållandevis litet antal yttranden men ha i dessa i allmänhet

tillstyrkts. Sålunda framhåller landsorganisationen, att bestämmelserna syntes

på ett rationellt och väl avvägt sätt lösa ifrågavarande, ej minst ur närings­

livets synpunkt betydelsefulla arbetskraftproblem. Svenska arbetsgivareför­

eningen anför, att det föreslagna tillvägagångssättet vore en betydligt smi­

digare form än det såsom alternativ härtill ifrågasatta systemet med utvidg­

ning av tjänstepliktslagens tillämpning till normala fredsförhållanden.

Arbetsmarknadskommissionen anför i denna fråga följande:

Uppenbart är, att lagen örn tjänsteplikt icke kan användas för uttagning,

som endast gäller utbildning. Emellertid förefaller det arbetsmarknadskom­

missionen här i huvudsak vara fråga örn redan utbildad arbetskraft, i den mån

uttagningen gäller ingenjörer, verkmästare och annan personal i ren yrkesbe-

fattning. Beträffande uttagning för civilt arbete inom försvarsväsendet av

dylik redan utbildad personal ävensom beträffande den ersättning, som bör

tillkomma personalen, hyser kommissionen den principiella uppfattningen, att

tjänstepliktslagen bör tillämpas. Härigenom får arbetsmarknadskommissionen

möjlighet att mellan försvarsväsendet och den civila arbetsmarknaden fördela

den särskilt inom vissa här nämnda yrkesområden i krig starkt begränsade till­

gången på utbildad, icke krigstjänstskyIdig personal. I detta samband kan

erinras örn att enligt arbetsmarknadskommissionens instruktion överbefäl­

havaren i krig kan utöva inflytande på ärenden rörande arbetsmarknadens

reglering. Frågan örn uttagning av icke krigstjänstskyldiga för att giva dessa

särskild utbildning för vissa befattningar inom försvarsväsendet bör enligt

arbetsmarknadskommissionens mening samordnas med spörsmålet örn uttag­

ning för utbildning av reservarbetskraft för arbetsmarknaden i allmänhet.

Därest lagbestämmelser i detta avseende påkallas, bör spörsmålet sålunda upp­

tagas till behandling i ett större sammanhang.

Beträffande uttagning av icke krigstjänstskyldiga till luftbevakning fram­

håller kommissionen •— som i motsats till dg sakkunniga anser uteslutet att

tjänstepliktslagen i nuvarande lydelse skulle kunna tillämpas för dylik uttag­

ning —- att det jämväl vore tvivelaktigt, om den av de sakkunniga föreslagna

lagen med hänsyn till innehållet i lagens 2 §, enligt vilken skyldigheten icke

finge avse tjänstgöring, som vore att hänföra till vapentjänst, skulle kunna äga

tillämpning vid uttagning av personal för luftbevakningstjänst. Principiellt

hade kommissionen emellertid intet att erinra mot en i beredskapssyfte genom-

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

136

förd lagstiftning, som gjorde det möjligt att till bevakningstjänst uttaga icke

krigstjänstskyldiga. Syftet med en sådan lagstiftning borde vara att bereda

möjlighet att vid behov frigöra ur arbetsmarknadssynpunkt värdefull arbets­

kraft.

Kvinnoföreningarnas beredskapsorganisation anför:

En viss förvirring har redan gjort sig gällande ifråga örn tolkningen av § 2 i

lagen örn utvidgad tillämpning av folkskyddsplikt. Paragrafen talar örn, att

tjänstgöring, som är att hänföra till vapentjänst, icke må kunna åläggas folk-

skyddspliktig. I specialmotiveringen har frågan om vad som menas med

vapentjänst tyvärr synnerligen knapphändigt utvecklats, något som lett till,

att man på sina håll velat hänföra luftbevakningstjänsten till vapentjänst, enär

ju luftbevakarna innehava vapen. Här hade mera klart bort utsägas, att med

vapentjänst förbindes skyldighet att aktivt använda sig av vapen till anfall

mot fienden och icke blott -—- såsom för luftbevakarnas del — rättighet att

använda vapen till skydd mot fridstörare.

Civilförsvarsutredningens förslag.

I direktiven till utredningen anförde jag, att vad anginge den av de sak­

kunniga föreslagna folkskyddsplikten borde övervägas, huruvida sådan plikt

borde förefinnas och, därest sådan befunnes nödvändig, huruvida icke dess

ikraftträdande kunde göras på det sätt fakultativt, att Kungl. Majit skulle

äga att, örn personalbehovet icke kunde inom visst distrikt fyllas på frivillig­

hetens väg, efter förslag av länsstyrelsen förklara, att folkskyddsplikt enligt

lagen skulle inträda för distriktet.

Utredningen fastslår till en början, att det icke vore tillrådligt att helt

grunda tillgodoseendet av civilförsvarets personalbehov på frivillig rekryte­

ring utan att en lagligen reglerad skyldighet att fullgöra tjänstgöring inom

civilförsvaret — emilior sv ars plikt — måste förefinnas vid krig eller krigsfara,

d. v. s. under tid då civilförsvarsberedskap vore rådande. Ehuru utredningen

ur viss synpunkt funne tänkbart, att civilförsvarsplikten under fredstid gjordes

fakultativ, avvisar utredningen dock denna tanke och föreslår, att civilförsvars­

plikten blir allmänt gällande även under fredstid. Utredningen anför härom:

Enligt utredningens mening måste starka betänkligheter möta mot att

göra civilförsvarspliktens inträdande beroende av vissa särskilda omstän­

digheter. Redan det förhållandet, att en föreskrift örn införande av civil-

försvarsplikt inom ett särskilt område säkerligen skulle komma att i

viss mån uppfattas såsom en bestraffning eller åtminstone som en prick­

ning av befolkningen inom området, synes tala emot att civilförsvars­

pliktens inträdande göres beroende av särskilt beslut. Det kan med hänsyn

härtill befaras, att den länsstyrelse, som har att avge förslag om införande av

civilförsvarsplikt, kommer att i det längsta uppskjuta sitt ställningstagande

till frågan, med påföljd att större eller mindre vakanser inom personalkadrerna

komma att tolereras till förfång för civilförsvarets effektivitet och funktions­

duglighet. För att undvika att civilförsvarsplikt skulle finnas föreskriven

allenast i vissa delar av landet är det även tänkbart att göra civilförsvarsplik­

tens inträde fakultativt på det sätt, att Kungl. Majit skulle äga att efter fram­

ställning från någon eller några länsstyrelser fatta beslut örn tillämpning av

civilförsvarsplikt inom riket i dess helhet. Utredningen finner det emellertid

mindre sannolikt, att Kungl. Majit skulle vidtaga en så ingripande åtgärd utan

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

137

att verkligen allvarliga brister i civilförsvarets personalrekrytering förelåge.

Risken för en nedsättning av civilförsvarsorganisationens allmänna effektivitet

skulle alltså enligt utredningens mening även med denna lösning komma att.

vara framträdande. Härtill kommer, att — oavsett vilken av de angivna lös­

ningarna som skulle väljas — det synes vara svårt att se under vilka omstän­

digheter civilförsvarsplikten skulle kunna hävas sedan den väl en gång blivit

införd. Att ett upphävande icke kan äga rum så snart personalkadern blivit

fylld synes uppenbart, enär detta säkerligen skulle få till följd, att en

stor del av den uttagna personalen skulle komma att lämna civilförsvarsorga­

nisationen med påföljd att vakanser åter skulle uppstå. Örn således för undvi­

kande av ett sådant läge civilförsvarsplikten skulle behöva bibehållas under

en längre tidrymd, synes enligt utredningens mening föga vara vunnet genom

en fakultativ utformning av densamma.

Härutöver kunna vissa andra skäl anföras mot en fakultativ tillämp­

ning av civilförsvarsplikten. Frågan örn civilförsvarets personalrekrytering

utgör nämligen en del av det väsentligt större spörsmålet om ett ända­

målsenligt utnyttjande under krig av folkets samlade personella tillgångar.

Därvid måste principen örn rätt man på rätt plats tillmätas avgörande betydelse.

Civilförsvarets rekrytering är icke allenast en fråga örn huruvida vederbörande

person är villig att stå till civilförsvarets förfogande under krigstid samt under­

kasta sig härför erforderlig utbildning och övning. Även det spörsmålet måste

beaktas, huruvida han icke, för att ur det samlade riksförsvarets synpunkt

kunna göra största möjliga nytta, i stället bör fullgöra någon annan arbets­

uppgift utanför civilförsvarets verksamhetsområde. Då civilförsvarets organi­

sation under krigstid är mycket personalkrävande skulle en rekrytering, som

principiellt vore grundad på frivillighet, kunna medföra allvarliga rubbningar

i möjligheterna att under krigstid åstadkomma en ändamålsenlig fördelning

mellan olika uppgifter av den icke krigstjänstgöringsskyldiga befolkningen.

Civilförsvarets rekrytering måste i stället vara utformad på sådant sätt, att å

ena sidan personer, som frivilligt anmäla sig, kunna avvisas om de under krigs­

tid istället anses böra fullgöra annan arbetsuppgift, medan å andra sidan per­

soner, som speciellt lämpa sig för tjänstgöring inom civilförsvaret eller som

icke kunna komma ifråga för någon annan viktig beredskapsuppgift, vid behov

mot sin vilja böra kunna inlemmas i civilförsvaret.

Utredningen tillägger, att en säkrare grund för civilförsvaret erhölles, om

genom själva lagstiftningen inpräglades i befolkningens medvetande, att

civilförsvarsplikten vore att uppfatta som ett komplement till den allmänna

värnplikten.

I fråga om civilförsvarspliktens utformning har utredningen i stort sett

följt hemortsförsvarssakkunnigas förslag. Vissa avvikelser föreligga dock. Så­

lunda har den övre åldersgränsen höjts från 65 till 70 år. Utredningen säger

sig ha funnit en sådan anordning nödvändig med hänsyn till angelägenheten

av att under krigstid kunna för mindre krävande civilförsvarsuppgifter taga i

anspråk personer, som visserligen uppnått en relativt hög ålder men som fort­

farande ägde kroppskrafter och arbetsförmåga i behåll.

Vidare bör enligt utredningens förslag tjänstgöringsskyldigheten —- med

de begränsningar bland annat med hänsyn till vederbörandes ordinarie arbets­

uppgifter, vilka förutsättas komma att bestämmas i administrativ ordning —-

under beredskap principiellt åvila varje civilförsvarspliktig person, som kallas

att fullgöra sådan tjänstgöring, och ett särskilt uttagningsförfarande genom

Kungl. Maj-.ts proposition nr 268.

138

inskrivning tillämpas allenast beträffande personal, som är avsedd att full­

göra tjänst i viss befattning inom civilförsvaret. Utredningen anför härom:

Utredningens förslag i förevarande del kommer att erhålla sin största be­

tydelse såvitt angår hemskyddspersonalen. För närvarande uttages i stor ut­

sträckning hemskyddspersonal med tillämpning av luftskyddsförfogande-

lagen. Detta medför, framför allt i större orter, ett ganska omfattande admi­

nistrativt arbete. Hemskyddspersonalen kan emellertid som regel stå till för­

fogande för tjänstgöring inom hemskydden allenast i den mån vederbörande

icke därigenom åsidosätter sina ordinarie arbetsuppgifter. Denna inskränk­

ning i tjänstgöringsskyldigheten är nödvändig på grund av det stora antalet i

hemskyddet ingående personer. Vad nu sagts innebär, att man icke genom ett

på förhand verkställt inskrivningsförfarande av hemskyddspersonal kan erhålla

någon garanti för att vederbörande verkligen kommer att stå till förfogande viel

behov. Oavsett örn inskrivning ägt rum eller icke, måste alltså i realiteten

tjänstgöringen inom hemskydden fullgöras av dem, som vistas i fastigheten

under de tider på dygnet då ett tjänstgöringsbehov föreligger. Tjänstgörings­

skyldigheten inom hemskydden bör därför enligt utredningens mening i

princip vara utformad på sådant sätt att alla, som äro boende inom en fastig­

het, under civilförsvarsberedskap skola vara skyldiga att utan föregående

inskrivning på kallelse av hemskyddsledaren eller ställföreträdare för denne

fullgöra tjänst inom fastighetens hemskydd, under tid då vederbörande icke

är upptagen av sitt ordinarie arbete. Det är uppenbart, att hemskyddsledarens

befogenheter i angivna hänseende måste vara underkastade vissa begräns­

ningar, varom föreskrifter böra lämnas i administrativ ordning. Under tid då

krigstillstånd icke råder bör han sålunda vara befogad att kalla till tjänst­

göring inom hemskyddet allenast i enlighet med föreskrifter av överordnat

organ inom civilförsvaret. Vissa personer måste därjämte på grund av vikten

av sina ordinarie arbetsuppgifter vara befriade från skyldighet att annat än

efter frivilligt åtagande fullgöra tjänst i hemskydd.

Utredningen föreslår vidare en lag örn utvidgad tillämpning av civilförsvars-

plikt, i huvudsak överensstämmande med hemortsförsvarssakkunnigas förslag

till motsvarande lag. Dock har i utredningens förslag utgått den i de sakkun­

nigas lagförslag intagna bestämmelsen att förordnande enligt lagen icke må

avse tjänstgöring till vapentjänst. Utredningen anför härom:

Utredningen förutsätter för sin del, att lagen icke skall tillämpas för egent­

lig vapentjänst. Detta ligger enligt utredningens mening i sakens natur. Å

andra sidan synes det rimligt, att exempelvis luftbevakningspersonal på sätt

som nu sker utrustas med eldhandvapen till försvar mot enstaka fiender eller

mindre fiendeavdelningar samt att personalen erhåller viss utbildning i vap­

nens handhavande. Den omständigheten att vederbörande beväpnas på detta

sätt bör icke utgöra hinder för lagens tillämpning. Till undvikande av missför­

stånd på denna punkt har utredningen ansett lämpligast, att något särskilt

förbud mot personalens uttagande till vapentjänst icke intages i lagtexten.

Enligt lagförslaget skall Konungen angiva den tjänstgöring inom krigs­

makten, till vilken uttagning skall kunna äga rum med användande av civil-

försvarsplikt.

Yttrandena över civilförsvarsutred-

ningens förslag.

Yad utredningen föreslagit har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan

erinran. Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller, att, för att civilförsvaret

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

139

skall kunna upprätthållas, det måste inpräglas i befolkningens medvetande,

att civilförsvarsplikten vore att uppfatta som ett komplement till den allmänna

värnplikten. Erfarenheten hade visat, att det ej ginge att bygga rekryteringen

av den för civilförsvaret erforderliga personalen endast på frivillighet. Rilcs-

luftskyddsförbundet framhåller, att civilförsvarsplikt borde lagligen stadgas

och att dennas inträdande icke borde bliva beroende av vissa särskilda om­

ständigheter. Liknande uttalanden göras i åtskilliga andra yttranden.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län, som i princip ej har något att erinra mot

den föreslagna civilförsvarsplikten, framhåller emellertid, att då det under

en kommande fredsperiod måste antagas, att intresset för civilförsvaret bland

gemene man bomme att sjunka till ett minimum, det vore av största betydelse,

att Kungl. Maj:t vid utfärdandet av bestämmelser angående omfattningen av

civilförsvarstjänstgöringen beaktade, att denna icke gjordes alltför tyngande.

En utbildningstid av 60 timmar örn året under tid, då civilförsvarsberedskap

icke vore rådande, måste anses alltför långvarig. Fara förelåge att, därest

tjänstgöringstiden gjordes alltför lång, syftet med civilförsvarsplikten mot­

verkades och att missnöje uppstode med fullgörandet av densamma.

Länsstyrelsen i örebro län vidhåller däremot sin tidigare intagna stånd­

punkt, att civilförsvarsplikten borde göras fakultativ.

Luftskydds chef en i Hälsingborg och landsfiskalen i Asarums distrikt för­

orda en högsta civilförsvarspliktsålder av 65 år, den förstnämnde dock endast

i vad angår allmänna civilförsvaret. Luftskyddschefen i Lund anser det

.icke vara tillfyllest med en allmän brandutbildning, utan därtill måste

komma en allmän kännedom örn det civila försvarets organisation och förbin­

delsetjänst. I fråga örn hemskyddssamariterna borde den nuvarande ordningen

bibehållas. Landsorganisationen föreslår, att den av hemortsförsvarssakkun-

niga angivna förutsättningen, att de tjänstepliktiga ej skulle åläggas utbildning

och övning varje år, på något sätt borde komma till uttryck i lagtexten.

Hemvärnsrådet hemställer, att frågan örn tjänsteplikt för hemvärnet blir

föremål för förnyat övervägande, eventuellt med tillämpning först vid förstärkt

försvarsberedskap. Erivilligheten vore utan tvivel en styrka för hemvärnet,

men man finge ej heller bortse från att organisationens fortbestånd i önskvärd

omfattning kunde komma att äventyras, örn ej åtgärder funnes förberedda, som

möjliggjorde att i kritiska lägen tvångsvis snabbt bringa organisationen till

den styrka, som ansåges erforderlig.

Bevakningsinspektören hemställer även örn införande av tjänsteplikt för

hemvärnet, särskilt vid de vid kommunikations- och kraftverksföretagen, vik­

tigare industrier m. m. för stärkande av skyddet mot bland annat sabotörer in­

rättade verkshemvärnen. Av kostnadsskäl vore de bevakningsstyrkor, som

avdelats för dessa företag, oftast till antalet bestämda i underkant. Ett verks-

hemvärn vore därför som stödorganisation av stor betydelse. Intresset för

dylika hemvärn vore åtminstone på vissa håll dock ganska ringa.

Svenska arbetsgivareföreningen tillstyrker förslaget om utvidgad civilför­

svarsplikt, då det för näringslivets del förelåge ett stort intresse att bredast

möjliga rekryteringsbas ernåddes för alla slag av försvarsuppgifter. Därigenom

Kungl. Maj-.ts proposition nr 268.

Föredra­

ganden.

utökades möjligheten att i form av mobiliseringsuppskov reservera för pro­

duktionen nödvändig arbetskraft. Även landsorganisationen tillstyrker för­

slaget.

Det vore uppenbarligen ur många synpunkter en stor fördel, om civilför­

svaret helt kunde grunda sin personalrekrytering på frivillig medverkan. De

som frivilligt ställa sin arbetskraft till förfogande kunna antagas göra detta

av intresse för saken, och ett dylikt intresse främjar givetvis ett gott arbets­

resultat. I många situationer kan ett mindre uppbåd av frivillig arbetskraft

uträtta mera än ett större uppbåd tvångskommenderad sådan.

Det oaktat anser jag mig —- i likhet med både hemortsförsvarssakkunniga

och civilförsvarsutredningen — böra tillstyrka införandet av en tjänsteplikt

för civilförsvaret, en civilförsvarsplikt, av viss omfattning. Orsaken härtill är

framförallt, att garanti måste finnas för att civilförsvaret är tjänstedugligt

såväl under krig som under fred. Det är ej troligt, att en tillräcklig tjänste-

duglighet för civilförsvaret kan vinnas enbart med frivilliga krafters bistånd.

Man har ock rätt att hysa förhoppning örn att en lämpligt avvägd civilför­

svarsplikt kan ■— jämsides med en under hänsynstagande till psykologiska

faktorer arbetande upplysningsverksamhet -— få tjänstgöringen i civilförsvaret

att i det allmänna föreställningssättet framstå såsom en med värnplikten jäm­

förbar allmän medborgerlig plikt. De positiva värden, som därigenom skulle

kunna vinnas åt civilförsvaret, torde ligga i öppen dag.

Yad civilförsvarsutredningen anfört som skäl mot att göra civilförsvars-

plikten fakultativ synes mig bärande, och jag kan därför icke förorda förslaget

härom.

Beträffande åldersgränserna för civilförsvarsplikten torde den undre ålders­

gränsen i likhet med vad som i båda kommittéförslagen ifrågasatts böra be­

stämmas till ingången av det år, under vilket vederbörande fyller 15 år. Den

övre åldersgränsen torde böra i överensstämmelse med vad hemortsförsvars­

sakkunniga föreslagit böra sättas till utgången av det år, varunder veder­

börande uppnår 65 år. De motiv hemortsförsvarssakkunniga anfört för denna

åldersgräns synas bärande.

I fråga örn civilförsvarspliktens omfattning torde i enlighet med vad i båda

kommittéförslagen ifrågasatts något maximum icke böra gälla för de tider då

civilförsvarsberedskap råder, men däremot i övrigt böra stadgas ett maximum

av 60 timmar per kalenderår. Det bör dock framhållas, att detta timantal är

ett maximum, inom vilket Kungl. Majit skall äga meddela närmare bestäm­

melser örn civilförsvarspliktens omfattning i olika fall. Härvid torde kunna

förutsättas, att det maximala antalet timmar under normala tider icke behöver

årligen uttagas av de civilförsvarspliktiga i gemen utan endast för långvarigare

övningar eller av personal, som måste underkastas speciell utbildning av

mera kvalificerad art. I sådana delar av landet, närmast den egentliga lands­

bygden, där civilförsvarets uppgifter äro av relativt obetydlig omfattning och

av sådan art, att utbildning och övning knappast behöva förekomma, torde

under normala fredsförhållanden civilförsvarsplikten behöva tillämpas endast

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

141

i ringa utsträckning. I städer och andra samhällen, främst de nuvarande luft-

skyddsorterna, bör man däremot även under fred sträva efter att dels upprätt­

hålla en fast kader med relativt god utbildning, dels ock bibringa samhällets

invånare i gemen och hos dem vidmakthålla sådant mått av kunskaper och

färdigheter, att de vid krigsfall kunna oförtövat sättas att fullgöra de upp­

gifter av olika slag som åvila den icke befäls- eller specialistutbildade delen

av civilförsvarspersonalen. Lämpligen torde i den blivande civilförsvarskun-

görelsen böra givas uttryck för den skillnad beträffande omfattningen av civil-

försvarsplikten, som sålunda i praktiken bör råda mellan å ena sidan den

egentliga landsbygden och å andra sidan städer och andra samhällen.

I detta sammanhang må framhållas, att ett verksamt medel att bibringa

stora grupper medborgare kännedom örn och utbildning beträffande civilför­

svaret är att dylika utbildnings- och övningsmoment inläggas i skolornas

värntjänst och i militärutbildningen.

Beträffande inskrivningsförfarandet och rekryteringen till hemskydden in­

stämmer jag i vad civilförsvarsutredningen anfört.

Civilförsvarsutredningen föreslår utfärdande av en särskild lag örn utvidgad

tillämpning av civilförsvarsplikt av innebörd att bestämmelserna örn civilför-

svarsplikt i civilförsvarslagen skulle jämlikt gemensamt beslut av Kungl.

Majit och riksdagen kunna utsträckas till att gälla jämväl tjänstgöring vid

krigsmakten. Det är otvivelaktigt att till vissa uppgifter inom krigsmakten,

främst luftbevakning, med fördel kan användas icke värnpliktig personal, så­

som ungdom och kvinnor. I vissa situationer, främst i tider av knapphet på

arbetskraft, har det visat sig önskvärt att kunna tvångsvis uttaga icke värn­

pliktig personal till dylika uppgifter, bland annat för att därigenom frigöra

i militärtjänst inkallad arbetskraft av betydelse för produktionen. Möjlighet

härtill har hittills icke förelegat, eftersom lagen örn tjänsteplikt knappast går

att tillämpa i sådant fall. Då den föreslagna särskilda lagen torde kunna ut­

göra ett smidigt instrument för nu angivna syften, anser jag mig böra till­

styrka densamma.

Det bör framhållas, att lagen örn utvidgad tillämpning av civilförsvarsplikt

enligt civilförsvars utredningens förslag icke angiver någon begränsning i

fråga örn arten av den tjänstgöring inom krigsmakten, som skall kunna komma

i fråga. I motiveringen angiver dock utredningen, att den förutsätter, att lagen

icke skall tillämpas för egentlig vapentjänst. Huruvida, såsom hemvärnsrådet

och bevakningsinspektören ifrågasatt, tjänsteplikt bör införas för hemvärnet,

är en fråga, som i detta sammanhang icke synes böra upptagas till provning.

IV. Organiserandet av personaluttagningen för civil­

försvaret.

Civilförsvarsutredningen behandlar i sitt betänkande utförligt flugan örn

organiserandet av personaluttagningen för civilförsvaret. Ut­

redningen framhåller, att denna fråga utgjorde en del av ett väsentligt mera

omfattande frågekomplex, nämligen det som berör utnyttjandet under krig av

142

folkets samlade personella tillgångar. De otillfredsställande förhållandena

på detta område utgjorde en av de viktigaste anledningarna till att spörsmålen

rörande det civila försvarets organisation gjordes till föremål för utredning.

Tillgången till personal för militära och civila för riksförsvaret betydelsefulla

uppgifter komme under krig att bliva i hög grad begränsad i förhållande till

behovet. Genom mobilisering rycktes en betydande del av den manliga arbets­

föra befolkningen bort från sina fredsmässiga uppgifter. Den återstående

arbetsföra befolkningen skulle tillgodose behovet av arbetskraft dels för vissa

militära uppgifter, vilka icke fordrade krigstjänstduglig personal, dels för

civilförsvaret, dels för den egentliga krigsindustrin och dels för övrig civil

verksamhet (exempelvis livsmedelsproduktion och transportväsen). Frågan

örn en rationell ordning för fördelning av den sammanlagda tillgången på

arbetskraft mellan dessa olika verksamhetsområden under olika skeden av ett

krig utgjorde enligt utredningens mening ett av de mest betydelsefulla pro­

blem rörande det civila försvaret som nu väntade på sin lösning.

Utredningen konstaterar, att ett fastställande av regler för civilförsvarets

personaluttagning innefattade två särskilda spörsmål, nämligen dels bestäm­

mandet av ramen för organisationen (personalram), d. v. s. antalet personer,

som skola ingå i civilförsvaret, och dels uttagningen av de personer, som er­

fordras för ramens fyllande. Personalramen avsåge endast att begränsa antalet

av de personer, som finge varaktigt bindas för civilförsvarets räkning, medan

frågan örn utnyttjandet även av den mera tillfälligt tjänstgörande personalen

reglerades genom organisationsplan.

Förslag till personalram bör enligt utredningens förslag upprättas av civil-

försvarschefen samt därefter underställas vederbörande länsarbetsnämnd för

prövning ur arbetsmarknadssynpunkt och med samtidigt beaktande av an­

språken på personal för andra beredskapsuppgifter. Örn förslaget av läns­

arbetsnämnden bedömes vara alltför personalkrävande, bör frågan prövas av

ett särskilt för länet tillsatt organ, benämnt personalprövning snämnd. Civil-

försvarschefen och länsarbetsnämnden böra äga möjlighet att hos Kungl.

Majit söka ändring i personalprövningsnämndens beslut.

I fråga örn personaluttagningen under fred föreslår utredningen, att

själva uttagningen verkställes av civilförsvarschefen eller den han därtill utser.

Uppgift på de personer civilförsvarschefen önskar taga ut föreslås skola av

civilförsvarschefen underställas länsarbetsnämnden. Finner nämnden icke

något vara att erinra mot den av civilförsvarschefen ifrågasatta uttagningen,

kan denna ske utan vidare. Skulle däremot nämnden finna, att föreslagen

person på grund av sin civila sysselsättning eller på grund av att han tagits

i anspråk för annan beredskapsuppgift icke bör komma i fråga, skall civilför­

svarschefen underrättas härom och har då att föreslå annan person. Örn civil­

försvarschefen mot länsarbetsnämndens mening anser sig böra vidhålla, att

av honom föreslagen person bör tagas ut, underställes frågan personalpröv-

ningsnämnden. Personalprövningsnämndens beslut kan dragas under Kungl.

Majits prövning.

För personaluttagningen under krig bör enligt utredningen i princip

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

143

gälla samma uttagningsförfarande som i fred. Vid sidan härav tillerkännes emel­

lertid civilförsvarschef möjlighet att i kritiska situationer för tillfälliga arbets­

uppgifter inom det allmänna civilförvaret taga i anspråk personal utan den

omgång prövningsförfarandet innebär. Civilförsvarschefen skall emellertid

så snabbt som möjligt underrätta länsarbetsnämnden örn de av honom vid­

tagna åtgärderna. Anser nämnden, att arbetskraften genom civilförsvars-

chefens åtgöranden blir felaktigt utnyttjad, är nämnden skyldig att ofördröj­

ligen påkalla ändring. Även i detta fall bör länsarbetsnämnden, om civilför

svarschefen icke delar länsarbetsnämndens mening, ha att vända sig till

personalprövningsnämnden.

Motsvarande regler för personaluttagningen föreslås av utredningen skola

gälla även i fråga örn andra organisationer än civilförsvaret, i första hand be­

träffande de organisationer, som utgöras av eller tillhandahålla krigs frivilliga.

Personairamen bör emellertid i dessa fall fastställas av Kungl. Majit.

Civilförsvarsutredningen har i förslaget till civilförsvarslag (18 §) intagit

en bestämmelse örn inskrivning av personal för civilförsvaret. Några närmare

bestämmelser örn faställande av personalram, ordningen för lösande av kon­

kurrenstvister m. m. ha däremot icke upptagits i lagförslaget. Enligt utred­

ningens mening böra överhuvudtaget endast de grundläggande reglerna rö­

rande personaluttagningen intagas i författning. I övrigt böra erforderliga be­

stämmelser utfärdas instruktionsvägen.

Det har med hänsyn till de svårigheter, som under rådande beredskapsläge

mött att på ett tillfredsställande sätt komma till rätta med personalrekryte-

ringsproblemet inom hemortsförsvarets olika grenar, synts mig påkallat att

redogöra för huvuddragen av civilförsvarsutredningens förslag härutinnan.

I princip torde detsamma kunna godtagas. Såsom nämnts föranleder förslaget

emellertid — utöver bestämmelse att uttagning av personal skall ske genom

inskrivning i den ordning Konungen bestämmer — icke några i lagform givna

föreskrifter. Det torde därför icke vara nödvändigt att i detta sammanhang

taga ställning till de närmare detaljerna beträffande personalrekryteringens

ordnande. Yid sådant förhållande synes icke heller vara erforderligt att för

närvarande mera utförligt än vad i det föregående skett uppehålla sig vid de

synpunkter, som i olika sammanhang framkommit å ifrågavarande problem.

V. Enskilda skyddsrum och källarmursgenombrott.

A. Den omfattning, vari enskilda skyddsrum skola inrättas.

Gällande bestämmelser.

Hithörande bestämmelser återfinnas i lagen den 1 mars 1940 (nr 119;

ändrad 1942:337; 1943:818) om skyldighet för ägare av anläggningar och

byggnader att anordna skyddsrum m. m. (skyddsrumslagen) och kungörelsen

den 1 mars 1940 (nr 120) angående inrättande av skyddsrum för anläggningar

och byggnader m. m. (skyddsrumskungörelsen).

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Föredra­

ganden.

144

Enligt 1 § första stycket och 2 § första stycket skyddsrumslagen skola

inom områden, som av Konungen bestämmas, följande anläggningar och

byggnader förses med skyddsrum:

1. hamn, järnvägsstation och därmed jämförlig anläggning, som är av

vikt för allmänna samfärdseln,

2. , industriell anläggning, vid vilken i regel minst tjugufem personer

samtidigt äro sysselsatta,

3. anläggning, som inrymmer undervisnings- eller vårdanstalt, hotell eller

pensionat och är avsedd att hysa minst tjugufem personer,

4. byggnad med mer än två våningar, som till väsentlig del är avsedd

till bostad eller till kontors- eller affärslokal, samt

5. annan anläggning eller byggnad, inom vilken människor bo eller eljest

vanligen vistas, såframt skyddsrum är erforderligt med hänsyn till anlägg­

ningens eller byggnadens beskaffenhet och läge.

Konungen äger ock jämlikt 1 § andra stycket nämnda lag, i den mån

det prövas erforderligt, förordna, att lagens föreskrifter skola äga tillämp­

ning jämväl i fråga örn anläggningar och byggnader, som ej äro belägna

inom område, som Konungen enligt vad nyss sagts bestämt.

Enligt 5 § skyddsrumslagen må gemensamt skyddsrum anordnas, örn

två eller flera närbelägna fastigheter ej lämpligen kunna var för sig förses

med skyddsrum. Föreskrift härom meddelas, när så erfordras, av länssty­

relsen, som äger att, där ej överenskommelse träffas, bestämma de grunder,

efter vilka kostnaden skall fördelas mellan fastigheterna.

Enligt 1 § skyddsrumskungörelsen skola reglerna örn enskilda skydds­

rum tillämpas inom samtliga luftskyddsorter. I 4 § samma kungörelse stadgas,

att länsstyrelsen skall meddela närmare föreskrifter beträffande den omfatt­

ning, i vilken skyddsrum böra inom luftskyddsort inrättas för anläggningar

och byggnader, som avses i 2 § första stycket under 5. skyddsrumslagen,

samt att länsstyrelsen därvid i första hand bör tillse, att skyddsrum anordnas

inom område med tät bebyggelse, förstads- och därmed jämförlig bebyggelse

inbegripen.

Länsstyrelsernas tillämpning av 4 § skyddsrumskungörelsen har varit

mycket växlande. Enligt en inom luftskyddsinspektionen verkställd utred­

ning har ett flertal länsstyrelser bestämt skyldigheten att inrätta skyddsrum

till att gälla praktiskt taget alla inom luftskyddsorter belägna anläggningar

och byggnader, där människor bo eller eljest vanligen vistas och för vilka

hemskyddsplan upprättats. Andra länsstyrelser ha förordnat örn liknande

generell skyldighet för anläggningar och byggnader inom de viktigare luft-

skyddsorterna (A- och B örter), medan i fråga örn övriga luftskyddsorter

ringa eller ingen utvidgning av de i skyddsrumslagen direkt stadgade skyldig­

heterna skett. Återstående länsstyrelser ha låtit utvidgad skyldighet att in­

rätta skyddsrum vara beroende av antalet rum och lägenheter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

145

Lufts kyddsinspektionens förslag

till ny luftskyddslag.

I 9 § av detta förslag har intagits en bestämmelse, enligt vilken inom

rikets luftskyddsorter varje anläggning eller byggnad, inom vilken människor

bo eller eljest vanligen vistas, skall vara försedd med skyddsrum. Undantag

har dock gjorts beträffande undervisningsanstalt samt — i vissa fall —

beträffande spårvägs- och busstationer.

Enligt samma paragraf i förslaget skall Konungen äga förordna, att vad

i paragrafen stadgas skall gälla jämväl inom ort, som icke är luftskyddsort.

Bestämmelserna örn gemensamt skyddsrum ha i inspektionens förslag

upptagits oförändrade i 12 §.

I sin motivering framhåller luftskyddsinspektionen bl. a. följande. Erfaren­

heterna från senaste tidens krigshändelser syntes på ett uppenbart sätt tala

för att begränsningen i gällande lagstiftning i fråga örn skyldighet att inrätta

skyddsrum icke kunde anses tillfredsställande utan att jämväl mindre företag

och anläggningar samt mindre fastigheter inom luftskyddsorter borde hava

tillgång till skyddsrum av något slag. Principen för anordnande av enskilda

skyddsrum borde vara, att såvitt möjligt skyddsrum inrättades i varje fastighet

inom luftskyddsort. Under vissa förhållanden kunde dock skyddsrum lämp­

ligen anordnas gemensamt för två eller flera smärre fastigheter. För den

händelse befolkningen i mindre företag, anläggningar och fastigheter måste

söka skydd på annat håll, t. ex. i angränsande fastigheters skyddsrum eller

i offentliga skyddsrum, uppstode en överbelastning, av dessa skyddsrum.

Yad anginge hamnar, järnvägsstationer och därmed jämförliga anläggningar

hade även den nuvarande begränsningen — att anläggningen skulle vara

av vikt för allmänna samfärdseln — ansetts böra borttagas. Med hänsyn

till de primärmål, som dylika anläggningar utgjorde, syntes här avsedda

skyldighet böra utvidgas att omfatta varje inom luftskyddsort befintlig an­

läggning av ifrågavarande slag.

Som motivering för borttagandet av skyldigheten att inrätta skyddsrum

för undervisningsanstalter har inspektionen anfört, att den under sina över­

väganden kommit till den uppfattningen, att frågan örn ägare till undervis­

ningsanstalt skulle kunna åläggas skyldighet att förse anstalten med skydds­

rum vore helt avhängig av den omständigheten, huruvida undervisningen

vore avsedd att pågå vid anstalten under krig och luftskyddsberedskap.

Inspektionen ansåge emellertid erfarenheterna från den senaste tidens krigs­

händelser utvisa, att man under ett krig måste inrikta sig på att hålla skol­

eleverna borta från de för luftanfall utsatta orterna, så länge kriget varade.

Då skyddsrum alltså icke erfordrades för lärare och elever, hade undervis­

ningsanstalterna undantagits från ifrågavarande skyldighet.

Beträffande orter, som icke äro luftskyddsorter, anför inspektionen:

De erfarenheter, som vunnits från krigshändelserna, speciellt i Finland och

Norge, utvisa, att luftanfallen även riktas mot större och viktigare anläggningar

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 268.

ess u 10

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

146

oell företag, vilka äro belägna inom samhällen, som icke gjorts till luftskydds-

orter, varvid omgivande bebyggelse utsättes för stora risker. Det har därför

ansetts önskvärt att bereda möjlighet utsträcka skyldigheten att anordna

skyddsrum till företag och fastigheter, som äro belägna utom luftskyddsort.

Framförallt torde behov av skyddsrum föreligga, där bebyggelsen är mera

koncentrerad, och för företag, fastigheter o. s. v., inom vilka tjugofem eller

flera personer vanligen vistas.

Yttrandena över luftskyddsinspek-

tionens förslag.

Den föreslagna utvidgningen av skyldigheten att inrätta skyddsrum har i

allmänhet godtagits. Från vissa håll ha dock erinringar framställts.

Länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län ifrågasätta sålunda, örn

den föreslagna utvidgningen är möjlig att genomföra med den småstuge-

bebyggelse, som finnes inom många luftskyddsorter. Förstnämnda länssty­

relse anser nu gällande bestämmelser möjligen tillfyllest. Luftshyddschefen

i Malmö finner utvidgningen alltför vittomfattande och ifrågasätter modifiering

i den föreslagna bestämmelsen i fråga örn mindre hus med ett fåtal invånare,

vilka hus ofta äro dåligt byggda och i avsaknad av källare och gårdsplats.

Liknande synpunkter anföras av luftsJcyddschefen i Eslöv. Länsstyrelsen i

Västernorrlands län, som anser principen för anordnande av enskilda skydds­

rum böra vara den, att så vitt möjligt skyddsrum inrättas i varje fastighet

inom luftskyddsort, anser sig likväl böra ifrågasätta, om icke av praktiska

skäl samma bestämmelser, som finnas intagna i 2 § första stycket under

4. och 5. skyddsrumslagen samt 4 § skyddsrumskungörelsen, borde bibe­

hållas, gärna med en lämpligt avvägd skärpning av 2 § första stycket under

4. i lagen. Samma länsstyrelse befarar, att den föreslagna utvidgningen

komme att medföra, att beträffande redan befintliga bostadsbyggnader dispens

komme att bliva regel och ej undantag. Länsstyrelsen i Stochholms län anser

det böra övervägas, huruvida icke den generella bestämmelsen i 9 § i luft-

skyddsinspektionens förslag skulle kunna modifieras, så att en väsentlig del

av de befrielsefall, som eljest vore att emotse, redan genom lagbudets

avfattning bleve eliminerade. Även länsstyrelsen i Ostergötlands län anser

ifrågavarande skyldighet böra underkastas en mera exakt begränsning.

Stochholms stad betonar, att en nödvändig konsekvens av skyddsrums-

pliktens utsträckande torde vara en utvidgning av statens låneverksamhet

för finansieringen av skyddsrumsbyggandet och att därvid torde böra beaktas,

att särskilt egnahemsinnehavarna i regel knappast hade möjlighet att ställa

förstklassig inteckningssäkerhet för sådana lån. Länsstyrelsen i Västernorr­

lands län anser, att i varje fall ägare av mindre fastigheter böra genom

statens försorg beredas ökade kreditmöjligheter, exempelvis genom tillhanda­

hållande i ömmande fall av förslagsvis till 500 kronor maximerade amor­

teringslån i riksbanken utan fordringar på borgens- eller inteckningssäkerhet.

Även länsstyrelsen i Malmöhus län finner det nödvändigt, att det allmänna

i vissa fall trädde hjälpande emellan i fråga örn skyddsrumsbyggandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

147

I fråga om anordnande av gemensamt skyddsrum föreslår länsstyrelsen

i Göteborgs och Holms län, att formuleringen av 9 § i inspektionens förslag

så andras, att därav tydligt franninge, att även utan särskild dispens från

länsstyrelsens sida gemensamt skyddsrum för två eller flera intill varandra

belägna byggnader finge inrättas, om den lokala luftskyddsmyndigheten god­

kände anordningen. Länsstyrelsen i Uppsala län anser det böra tillåtas

att anordna gemensamt skyddsrum jämväl för flera byggnader inom samma

fastighet. Länsstyrelsen i Blekinge län gör gällande, att även i sådana fall,

då flera fastigheter lämpligen var för sig kunde förses med skyddsrum,

hinder mot att anordna gemensamt skyddsrum ej borde möta, örn så lämp­

ligen kunde ske och örn kostnaderna därigenom skulle avsevärt nedbringas

och annan fördel vinnas. Moholms municipalsamhälle anser generell rätt för

mindre fastigheter att anordna gemensamma skyddsrum böra föreligga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Heinoi-tsförsvarssakkunnigas förslag.

De sakkunniga ha i 67 § av sitt lagförslag upptagit én bestämmelse av inne­

håll att örn anläggning eller byggnad, inom vilken människor bo eller eljest

vanligen vistas, är belägen inom område, där verkskydd och hemskydd skola

vara organiserade eller om verkskydd eller hemskydd skall vara organiserat

för annorstädes belägen dylik anläggning eller byggnad, skyddsrum för be­

redande av skydd mot fientlig verksamhet skall finnas för anläggningen eller

byggnaden, att för två eller flera närbelägna anläggningar eller byggnader

gemensamt skyddsrum må vara anordnat, där anläggningarna eller byggna­

derna ej lämpligen kunna var för sig förses med skyddsrum, samt att Konungen,

där särskilda omständigheter det föranleda, äger förordna örn skyldighet att

anordna enskilt skyddsrum jämväl beträffande annan anläggning eller bygg­

nad än förut sagts.

Paragrafen kompletteras dels av bestämmelsen i 87 § första stycket under

a), enligt vilken ägare av anläggning eller byggnad är pliktig att inrätta, ut­

rusta och underhålla enskilt skyddsrum, som jämlikt 67 § skall finnas för an­

läggningen eller byggnaden, dels ock av bestämmelsen i 133 §, enligt vilken

länsstyrelsen, örn det erfordras, äger förordna, att inom viss anläggning eller

byggnad enskilt skyddsrum skall anordnas, som skall vara gemensamt för an­

läggningen eller byggnaden samt en eller flera närbelägna anläggningar eller

byggnader.

I motiveringen anföra de sakkunniga:

De sakkunniga anse i likhet med luftskyddsinspektionen, att skyldig­

heten att inrätta enskilda skyddsrum bör utvidgas utöver vad nu gäller så

tillvida, att dylik skyldighet bör inom tättbebyggda områden principiellt

föreligga beträffande varje anläggning eller byggnad, där människor bo eller

eljest vanligen vistas. Yad som härvid framför allt spelar in, är intresset

att under luftanfall få befolkningen utspridd på så många ställen som möjligt.

Skyddsrum böra därför inrättas även inom förhållandevis små byggnader.

Därvid kunna visserligen icke så stora fordringar uppställas på skyddsrum­

mens effektivitet. Å andra sidan vinnas emellertid avsevärda fördelar.,-1 en inom

luftskyddsinspektionen hösten 1942 verkställd utredning ha dessa fördelar

sammanfattats i följande sex punkter.

1. Vid fullträff uppstå skador i endast begränsad omfattning, d. v. s. kata­

strofrisken är liten för såväl människor som materiel.

2. Förflyttningsvägen till skyddsrummet blir den kortast tänkbara, vilket

är en fördel ur såväl skyddssynpunkt som hälso- och trevnadssynpunkt.

3 Värme- och belysningsproblemen bliva lättlösta.

4. Trevnad i skyddsrummet är lätt att åstadkomma dels med hänsyn till

värme och belysning, dels med hänsyn till att skyddsrummet ligger inom det

egna hemmet.

5. Sovplatser kunna i allmänhet anordnas utan extra åtgärder.

6. Sociala och sanitära olägenheter undvikas, enär skyddsrummet avses

för relativt begränsat antal personer.

_

En särskild orsak till att lägga vikt vid skyldigheten att inrätta enskilda

skyddsrum är det förut berörda förhållandet, att utrymning i vissa fall icke

går att genomföra eller måste inskränkas till en ytterst ringa del av ortens

befolkning.

En utvidgning av skyddsrumsskyldigheten, på sätt har föreslagits, kom­

mer självfallet att medföra vissa kostnader för ägare av mindre fastigheter.

Emellertid blir sådan kostnad praktiskt taget av blott engångskaraktär och

kommer, såvitt kan bedömas, att i varje särskilt fall bliva av tämligen

begränsad omfattning. Tillika bör i mån av behov fastighetsägarnas borda

i förevarande hänseende lättas genom möjlighet att på förmånliga villköl

erhålla lån av statsmedel för skyddsrumsbyggande samt, örn så finnes särskilt

påkallat, genom dispensgivning jämlikt 71 § i föreliggande förslag.

I detta sammanhang kan anföras, att hösten 1940 utredning verkställts

inom luftskyddsinspektionen rörande kostnaderna för byggande av skydds­

rum i olika fall. Utredningen gav till resultat bl. a. de medelkostnadsbe-

lopp per person, som framgå av nedanstående tabell, i vilken Ns betecknar

normalskyddsrum med sängplatser, N normalskyddsrum med sittplatser och

S splitterskyddsrum.

148

Kungl. May.ts proposition nr 268.

Skyddsrummets läge och omfång * I

Ns

N

S

Anm.

Kr.

Kr.

Kr.

180

60

50

120

40

30

120

40

30

120

40

30

\

Avser merkostnaden

90

30

25

> för skyddsrummets

75

25

20

j anordnande.

I befintlig byggnad.

Skyddsrum för mer än 25 personer

ö

»

» »

10

c

»

»

högst

10

»

I nybyggnad.

Skyddsrum för mer än 25 personer

»

ii

ii ii

10

»i

ii

ii

högst

10____n

De här angivna kostnadsbeloppen äro endast approximativa och torde med

nuvarande prisläge böra höjas med åtminstone 20 %. Ett visst begrepp örn

de kostnader, det här rör sig örn, torde tabellen dock giva.

Skyldigheten att anordna enskilda skyddsrum har av de sakkunniga

knutits i första hand till de områden, där jämlikt 9 § verkskydd och hem­

skydd skola vara organiserade, alltså tättbebyggda delar av städer och köpingar

samt andra tättbebyggda områden, som icke äro av endast ringa omfattning

och betydelse. Även häri ligger en viss utvidgning av skyldigheten att an-

149

ordna skyddsrum utöver vad nu gäller, eftersom enligt berörda bestämmelse

verkskydd och hemskydd måste förutsättas skola finnas ej blott å nuvarande

luftskyddsorter utan även i vissa andra orter, t. ex. på åtminstone en del

av de nuvarande luftskyddsplatserna. Bestämmelser örn de områden, inom

vilka enskilda skyddsrum skola vara inrättade, böra ingå i organisationspla­

nen för varje folkskyddsdistrikt.

Jämlikt 9 § kan skyldighet att organisera verkskydd eller hemskydd före­

ligga även beträffande anläggning eller byggnad, belägen utanför område,

där sådan skyldighet eljest gäller. I sådant fall bör jämväl skyldighet att

anordna enskilt skyddsrum föreligga. Bestämmelse härom har givits i före­

varande paragraf. Närmare föreskrifter böra inflyta i organisationsplanen.

Förutsättning för skyldighet att anordna enskilt skyddsrum skall vara, att

fråga är om anläggning eller byggnad, inom vilken människor bo eller eljest

vanligen vistas. Härigenom uteslutes från skyddsrumsskyldigheten exempel­

vis kyrka eller annan byggnad, som i allmänhet står tom och endast vid

särskilda tillfällen tages i bruk. Beträffande undervisningsanstalt bör skydd-

rumsskyldighet föreligga, i den mån människor under krig komma att vistas

inom densamma, vare sig undervisningen skall fortgå eller anstalten an­

vändas för annat ändamål, t. ex. för omhändertagande av hemlösa. I sist­

nämnda fall blir dock skyddsrummet allmänt skyddsrum, och kostnaderna

skola bestridas i enlighet härmed. Att i fråga örn undervisningsanstalterna

— såsom luftskyddsinspektionen föreslår ■—- göra generellt undantag från

skyddsrumsskyldigheten anse sig de sakkunniga icke böra tillstyrka.

Fall kunna tänkas, då skyldighet att anordna enskilt skyddsrum bör före­

ligga, oaktat ovan angivna villkor ej äro uppfyllda. Är så förhållandet, bör

det ankomma på Kungl. Maj:t att meddela särskilt förordnande örn skyldig­

het att inrätta skyddsrum.

Även örn i princip värjo anläggning och byggnad, varom här är fråga,

bör vara försedd med skyddsrum, kan detta dock i vissa fall vara olämp­

ligt, varför gemensamt skyddsrum för två eller flera anläggningar eller

byggnader, som äro belägna i närheten av varandra, bör anordnas. Främst

kan detta vara fallet, då på samma fastighet finnas två eller flera byggnader.

Men även i andra fall kunna särskilda omständigheter motivera en anordning

med gemensamt skyddsrum.

Äro ägarna av två eller flera anläggningar eller byggnader ense örn an­

ordnande av gemensamt skyddsrum, bör det i första hand ankomma på

vederbörande folkskyddsmyndighet att bedöma, om så får ske. Länssty­

relsens prövning måste dock påkallas, örn folkskyddsmyndigheten anser

föreläggande böra meddelas dem att bygga särskilda skyddsrum. Omvänt

är länsstyrelsens prövning erforderlig jämväl i det fall, att folkskyddsmyn­

digheten finner gemensamt skyddsrum böra anordnas men överenskommelse

härom icke kunnat träffas mellan vederbörande ägare. De sakkunniga hän­

visa i detta sammanhang till 133 och 136 §§. Yad nu sagts äger motsvarande

tillämpning, när anläggningarna eller byggnaderna tillhöra en och samma

ägare, vilken önskar respektive ej är villig anordna gemensamt skyddsrum.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Yttrandena över heniortsförsvars-

sakkunnigas förslag.

Här avsedda bestämmelser ha i yttrandena i allmänhet tillstyrkts eller läm­

nats utan erinran. Länsstyrelsen i Kronobergs län anser dock med hänsyn

till svårigheterna att anordna skyddsrum inom alla tättbebyggda samhällen

eller områden, som icke äro av allenast ringa omfattning och betydelse, en mo-

150

difiering av förslaget härutinnan lämplig. Drätselkammaren i Karlskrona ut­

talar, att skyddsrumsskyldigheten gjorts alltför betungande och framhåller, att

dylik skyldighet i allt fall ej borde påfordras i fastigheter, vilka vore upptagna

till utdömning. Även luftskyddscheferna i Orsa och Mora äro tveksamma örn de

föreslagna utvidgningarna av skyddsrumsplikten kunde genomföras. Vax­

holms stad anser bestämmelserna böra uppmjukas i fråga örn samhällen av

Vaxholms karaktär. Luftskyddsinspektionen finner skyldigheten principiellt

böra begränsas till de nuvarande luftskyddsorterna.

I några yttranden ifrågasattes, örn icke skyddsrumsskyldighet i viss ut­

sträckning borde införas för åtminstone vissa slag av offentliga lokaler, då

det under krig torde vara nödvändigt att bereda befolkningen tillfälle att i

dylika lokaler sammanträffa för förströelse, andlig uppbyggelse eller av andra

skäl.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser det städse böra ankomma på veder­

börande länsstyrelse att bedöma, huruvida gemensamt skyddsrum skall an­

ordnas för två eller flera närbelägna områden eller byggnader. Länsstyrelsen

i Blekinge län anser, att även i sådana fall, då flera fastigheter lämpligen var

för sig kunde förses med skyddsrum, gemensamt skyddsrum skulle få anordnas,

örn kostnaderna därigenom skulle avsevärt nedbringas eller andra fördelar

vinnas.

I några yttranden anses hithörande bestämmelser böra överflyttas till bygg­

nadsstadgan.

Civilförsvarsutredningens förslag.

Utredningen har i 36 § upptagit bestämmelser, som med viss redaktionell

jämkning motsvara bestämmelserna i 67 § folkskyddslagen, dock med det

undantaget, att bestämmelsen örn gemensamt skyddsrum överflyttats till en

särskild paragraf, 41 §. Enligt sistnämnda paragraf äger länsstyrelsen, där två

eller flera närbelägna anläggningar eller byggnader icke kunna lämpligen var

för sig förses med skyddsrum, på framställning av ägarna till anläggningarna

eller byggnaderna förordna, att gemensamt skyddsrum skall inrättas. Vidare

äger länsstyrelsen, när särskilda skäl därtill äro, meddela förordnande om in­

rättande av gemensamt skyddsrum.

Beträffande bestämmelsernas överflyttning till byggnadsstadgan anför ut­

redningen:

Utredningen har för sin del funnit, att skyddsrumsfrågorna äga sådant

samband med och sådan betydelse för civilförsvaret, att bestämmelserna

därom böra finnas i civilförsvarslagen. Endast såvitt angår bestämmelserna

örn skyddsrums beskaffenhet synes ett överförande till byggnadsstadgan möj­

ligt. En uppdelning av bestämmelserna örn skyddsrum på två olika för­

fattningar synes emellertid utredningen mindre lämplig. Utredningen har

därför intagit samtliga bestämmelser i förslaget till civilförsvarslag. Enligt

utredningens mening är det tillräckligt att i byggnadsstadgan finnes tydlig

hänvisning till dessa bestämmelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

151

Yttrandena över civilförsvarsutred-

ningens förslag.

Länsstyrelsen i Södermanlands län ifrågasätter lämpligheten av att sam­

mankoppla frågorna örn hemskydd och skyddsrum och framhåller, att fall

kunna tänkas, där länsstyrelsen skulle vilja förordna örn organiserande av

hemskydd, men där det rimligen icke kan uppställas krav på anordnande av

skyddsrum. Länsstyrelsen i Kronobergs län har samma åsikt och framhåller,

att frågan örn inrättande av skyddrum i dylika fall borde prövas med hänsyn

till i sådant avseende föreliggande behov och möjligheter. Länsstyrelsen i

Kopparbergs län ställer sig betänksam till förslaget örn utvidgad skyldighet

att anordna skyddsrum, helst som egnahemsägare och andra mindre fastighets­

ägare därigenom skulle komma att förorsakas dryga kostnader för inredande

av skyddsrum, särskilt i redan uppförda bostadshus.

Byggnadsstyrelsen ansluter sig till utredningens mening, att bestämmel­

serna rörande omfattningen och beskaffenheten av skyddsrum borde intagas i

civilförsvarslagen och icke i byggnadsstadgan, varvid styrelsen säger sig ha

beaktat dessa bestämmelsers speciella art, deras nära samband med civilför­

svarets verksamhetsområde och sannolikheten av att de torde behöva revideras

i den mån utrednings- och forskningsarbetet på området fortskrede. Även

stadsplaneutredningen 1942 anser föreskrifterna örn skyddsrum och källar-

mursgenombrott vara av så speciell luftskyddskaraktär, att deras naturliga

plats syntes vara i civilförsvarslagen.

B. Skyddsrummens storlek.

Gällande bestämmelser.

Enligt 3 § skyddsrumslagen skall enskilt skyddsrum såvitt möjligt kunna

hysa så många människor, som i allmänhet kunna antagas samtidigt besöka

eller vara sysselsatta eller bosatta eller eljest vistas inom anläggningen eller

byggnaden.

Luftskyddsinspektionens förslag till ny

luftskydd,slag.

Luftskyddsinspektionens förslag upptager (10 §) samma bestämmelse

som 3 § skyddsrumslagen med den modifikationen, att beräkningen av antalet

människor inom anläggningen eller byggnaden uttryckligen hänförts till krigs­

tid, varjämte gjorts det tillägget, att i fråga om bostadshus skyddsrum skall

beräknas för minst två tredjedelar av det antal personer, som under fredstid

vistas i byggnaden.

I motiveringen anför luftskyddsinspektionen, efter att ha redogjort för

innehållet i 3 § skyddsrumslagen, följande:

Det är uppenbart, att vid bedömandet av frågan örn utrymmet hänsyn bör

tagas till förhållandena under krig. Det refererade lagrummet har framför

allt beträffande bostadshus föranlett meningsskiljaktigheter mellan luft-

skyddsmyndigheterna och fastighetsägarna, då det har gällt att bestämma

skyddsrummets storlek. Att redan i fredstid kunna exakt beräkna, hur många

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

152

personer som i händelse av krig komma att kvarstanna inom en fastighet,

torde icke vara möjligt. Sålunda kan föreligga risk för luftanfall redan innan

en eventuellt påbjuden evakuering hunnit ske. Vidare torde man under ett

mera långvarigt krigstillstånd ha att räkna med förekomsten av en viss åter­

flyttning av från en ort en gång bortflyttade personer. Då det sålunda i

fråga örn bostadshus icke låter sig göra att beräkna skyddsrums storlek

efter det antal personer, som kan komma att kvarstanna inom fastigheten

under krigstillstånd, har under 10 § första stycket införts en minimigräns,

vilken på grundval av vissa beräkningar fastställts till minst 2/s av det antal

personer, som under fredstid vistas i byggnaden. Den sålunda angivna be­

räkningsgrunden torde stå i överensstämmelse med av luftskyddsmyndig-

heterna redan i praktiken uppställda krav å utrymmet i skyddsrum.

Yttrandena över luftskyddsinspektionens

förslag.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser, att lagen räknade med för knappa

skyddsrumsutrymmen. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen

ifrågasätta, huruvida ej i samband med nybyggnad utrymmet i skyddsrum

borde beräknas för hela det antal personer, som under fredstid vistades

i byggnaden. Vattenfallsstyrelsen motiverar denna ståndpunkt med dels

att flyganfallen vanligen företoges örn natten, varför liggplats måste be­

redas i skyddsrummen, dels ock att även evakuerade bostadshus och

tomma våningar måste tagas i anspråk för utbombade. Länsstyrelsen i

Orebro län anser hotell i förevarande hänseende böra jämställas med

bostadshus. Länsstyrelsen i Jönköpings län finner särskild bestämmelse

örn minimiantalet skyddsrumsplatser böra fastställas även för andra bygg­

nader, särskilt för kontors- och affärshus samt för industriella anlägg­

ningar. Göteborgs stads sjukhusdirektion anför, att beträffande skyddsrum

vid sjukhus borde gälla, att skyddsrum skulle kunna hysa så många männi­

skor, som kunde beräknas vara i tillfälle att vid behov taga sin tillflykt

till detsamma.

Å andra sidan framhåller länsstyrelsen i Uppsala län, att örn den före­

slagna regeln skulle tillämpas även å sjukhus, så att där skulle finnas

skyddsrum för samtliga de personer, som vistades inom sjukhuset, regeln

torde komma att medföra synnerligen stora svårigheter i sådana fall, där

sjukhuset icke vore avsett att till någon del evakueras utan kanske tvärtom

komme att överbeläggas i händelse av krigstillstånd. Luftskyddschefen i

Malmö gör gällande, att minimiutrymmet för bostadshusens skyddsrum

icke borde sättas högre än till att avse 60 % av det antal personer, som

i fredstid vistades i byggnaden.

Luftskyddschefen i Lund anser, att regeln för beräkning av skyddsrums

storlek borde anknytas till antalet rum eller normaleldstäder, vilket skulle

giva en avsevärt säkrare beräkningsgrund än den föreslagna.

Luftskyddschefen i Göteborg meddelar, att för Göteborgs vidkommande

50 % av de personer, som under fredstid bodde eller vistades inom fastighet,

avsåges skola beredas skyddsplatser och att de flesta skyddsrummen

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Kungl. Majlis proposition nr 268.

153

redan färdigställts enligt denna grund, samt ifrågasätter med hänsyn här­

till det rimliga i att påfordra en utökning av skyddsutrymmena, på sätt

lagförslaget avsåge. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner önskvärt,

att där skyddsrum godkänts av vederbörande luftskyddsmyndighet före den

nya lagens ikraftträdande detta godkännande skulle få utan ytterligare

dispensbeslut äga giltighet, även örn de i den nya lagen uppställda ford­

ringarna på skyddsrummens storlek icke vore uppfyllda. Sveriges fastighets­

ägareförbund föreslår, att i lagen inrymdes ett stadgande av innebörd,

att örn skyddsrum utförts i enlighet med plan, som av vederbörande luft­

skyddsmyndighet lämnats utan erinran, ytterligare anordningar i samma

hänseende icke skulle behöva vidtagas, försåvitt icke länsstyrelsen, efter

prövning av omständigheterna i det särskilda fallet och efter att ha be­

rett den för skyddsrummets anordnande ansvarige tillfälle att yttra sig,

funne sådant erforderligt. Liknande synpunkter ha framförts av luft­

sky dd.schef erna i Linköping och Lund.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag.

Förslaget upptager i 68 § bestämmelse av innehåll, att enskilt skyddsrum

skall kunna hysa minst så många personer, som kunna antagas under krig i

allmänhet samtidigt besöka eller vara sysselsatta eller bosatta eller eljest

vistas inom anläggningen eller byggnaden eller den del därav, för vilken

skyddsrummet är avsett. Vid tillämpningen av vad sålunda stadgats skall

dock ej vara erforderligt att i fråga örn skyddsrum för hamnanläggning eller

för järnvägs-, spårvägs- eller busstation medräkna trafikanter, vilka jämlikt

överenskommelse mellan anläggningens eller stationens ägare, å ena, samt

folkskyddsdistriktet, å andra sidan, anses kunna erhålla skydd i allmänt

skyddsrum, som må finnas i närheten, ej heller att i fråga örn skyddsrum för

anläggning eller byggnad, där teater, biograf eller annan samlingslokal finnes,

taga hänsyn till besökande i lokalen. I fråga örn bostadshus skall dock enskilt

skyddsrum i varje fall beräknas för minst två tredjedelar av antalet personer,

vilka under fredstid i allmänhet äro bosatta inom byggnaden.

Jämlikt 74 § i lagförslaget skall Konungen för visst fall äga förordna, att

skyddsrum skall fylla större krav på utrymme än vad som följer av nyss anförda

bestämmelse.

I övergångsbestämmelse till lagen har intagits stadgande, att om jäm­

likt de före folkskyddslagens ikraftträdande gällande bestämmelserna för

anläggning eller byggnad inrättats enskilt skyddsrum, som blivit i vederbörlig

ordning godkänt, utökad skyldighet i sådant hänseende ej finge på grund av

stadgandena i 68 § åläggas anläggningens eller byggnadens ägare, för så vitt

icke särskilda skäl det föranledde.

I motiveringen anföra de sakkunniga:

Den allmänna norm för beräknande av de enskilda skyddsrummens

storlek, som nu gäller, anse de sakkunniga riktig i och för sig, därvid dock

de sakkunniga i likhet med luftskyddsinspektionen finna det böra ut­

tryckligen angivas, att uppskattningen av antalet personer skall hänföra sig

154

till krigsförhållanden. Mera tveksamt synes vara, huruvida man i enlighet

med luftskyddsinspektionen för underlättande av utrymmesberäkningen bör

i lagen införa en särbestämmelse örn beräknande av storleken av skyddsrum

i bostadshus. Även örn de sakkunniga finna vissa skäl tala för att en dylik

särskild norm icke skall lagfästas, ha de sakkunniga emellertid ansett sig

böra, med några smärre jämkningar i huvudsakligen förtydligande syfte, upp­

taga bestämmelsen i sitt lagförslag. Orsaken härtill är angelägenheten för

vederbörande fastighetsägare att något så när lätt kunna bedöma omfatt­

ningen av deras skyldigheter i förevarande hänseende, särskilt då det gäller

nybyggda fastigheter. 1 fråga örn redan befintliga fastigheter torde det vara

nödvändigt att genom övergångsbestämmelser tillse, att örn skyddsrumsanord-

ningar en gång godkänts, ökad skyddsrumsskyldighet icke utan särskilda skäl

ålägges vederbörande fastighetsägare.

Beträffande skyddsrum för hamnanläggning samt järnvägs-, spårvägs- och

busstation yttra de sakkunniga:

Inom område, där skyldighet att anordna enskilda skyddsrum föreligger,

bör enligt de sakkunnigas mening skyldighet att anordna skyddsrum vid an­

läggningar av här ifrågavarande art principiellt vara beroende av, huruvida

det kan anses vanligt, att människor vistas där. Emellertid kan det mången

gång framstå såsom ganska orimligt, att skyddsrum för trafikanter skall an­

ordnas vid dylik trafikanläggning, örn nära intill densamma finnes allmänt

skyddsrum, till vilket trafikanterna lämpligen kunna taga sin tillflykt. För

den skull har beträffande samtliga här ifrågavarande anläggningar stadgats,

att vid beräkning av skyddsrummets storlek hänsyn icke behöver tagas till

trafikanterna, i den mån de anses kunna erhålla skydd i allmänt skydds­

rum. De sakkunniga ha dock ansett, att avtal i sistberörda hänseende bör

vara träffat mellan folkskyddsdistriktet samt anläggningens ägare. Är be­

träffande viss station det förhållandet förhanden, att samtliga trafikanter

kunna inrymmas i dylikt offentligt skyddsrum och finnes ingen vid stationen

anställd personal, bör någon skyldighet att inrätta skyddsrum för stationen

icke föreligga.

Yttrandena över hemortsförsvarssak-

kunnigas förslag.

Luftskyddsinspektionen anför:

Enligt nu gällande anvisningar skall till utgångspunkt för beräkningarna

av skyddsrummens storlek tagas det antal personer som i fredstid vistas i

byggnaden. I de över inspektionens förslag till ny luftskyddslag avgivna

yttrandena ha flera myndigheter uttalat sig för en utvidgning av skyddsut-

rymmena, så att dessa inrymma hela det antal personer som under fredstid

vistades inom byggnaden. Denna ståndpunkt har motiverats med önskvärd­

heten av att bereda de skyddssökande liggplats i skyddsrummen, ävensom

den synpunkten att befintliga bostäder i stor utsträckning komma att tagas

i anspråk av genom bombanfall husvilla personer. Inspektionen ansluter sig

till nyssnämnda synpunkter, som äga stöd av de senaste erfarenheterna från

stormaktskriget. Skyldigheten att i fråga örn bostadshus uppföra skyddsrum

för hela det antal personer, som i fredstid äro bosatta inom byggnaden, torde

dock skäligen böra begränsas till att gälla nybyggnader. För redan befintliga

byggnader böra däremot de i 68 § andra stycket föreslagna bestämmelserna

tillämpas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

155

Utrymningskommissionen yttrar:

Enligt kommissionens uppfattning bör skyddsrumsbehovet icke i något av­

seende beräknas med utgångspunkt från den förutsättningen, att viss del av

befolkningen under krig till följd av utrymning icke längre vistas i sina hem­

orter. Luftskyddsutrymning, vilken är den enda form av utrymning, som i

förevarande hänseende skulle kunna tänkas vara av betydelse, finnes för

närvarande planlagd i 84 av de cirka 380 luftskyddsorterna. Det är emellertid

fullt klart, att alla de angivna 84 luftskyddsorterna icke samtidigt komma att

bli föremål för utrymning. Planläggningen är endast att betrakta som en

beredskapsåtgärd för det fall att förhållandena under krig skulle bli sådana

att luftskyddsutrymning av någon av de ifrågakommande orterna skulle visa

sig nödvändig eller önskvärd. Endast i fråga örn några få av de största städerna

framstår det som sannolikt att luftskyddsutrymning kommer att visa sig lämp­

lig i varje krigsfall.

Luftskyddsutrymning planlägges endast för vissa befolkningsgrupper inom

de av planläggningen berörda orterna. Dessa grupper kunna beräknas ut­

göra i regel 25—30 % av befolkningen å varje ort. Örn luftskyddsutrymningen

blir frivillig, vilket kommissionen av olika skäl anser sig böra räkna med

åtminstone för den första tiden, blir antalet personer, som vid utrymningen

lämna orten, sannolikt lägre än angivna procenttal. Hur stor minskning av

invånarantalet i viss byggnad, som kan åstadkommas genom luftskyddsut­

rymning, låter sig sålunda icke på förhand beräkna.

Det är icke sannolikt att luftskyddsutrymning hinner verkställas före ett

krigsutbrott. Troligen kunna verkställighetsåtgärderna påbörjas först i sam­

band med krigsutbrottet. Detta betyder emellertid, att åtminstone under den

första tiden utrymningsmöjligheterna komma att vara begränsade. Militära

behov av transportmedel, svårigheter att bedöma vart transporterna lämp­

ligen kunna dirigeras m. fl. omständigheter kunna verka fördröjande eller

hindrande på utrymningsåtgärderna. Under alla omständigheter måste man

räkna med att utrymning av de större städerna kommer att taga relativt lång

tid i anspråk på grund av den ringa tillgången på transportmedel.

På grund av anförda omständigheter bör man vid beräkning av skydds­

rumsbehovet utgå ifrån att vid ett överraskande krigsutbrott hela civilbe­

folkningen finnes kvar i luftskyddsorterna. På grund härav bör skyldigheten

att inrätta skyddsrum i bostadshus icke såsom de sakkunniga föreslagit be­

gränsas till 2/3 av varje byggnads invånarantal. En viss begränsning —- dock

icke så stor som med Vs av detta invånarantal —- skulle möjligen kunna

motiveras av den omständigheten, att alla krigstjänstskyldiga personer vid

ett krigsutbrott kunna förutses omedelbart bli inkallade till militärtjänst.

Även en sådan begränsning är dock enligt kommissionens uppfattning oriktig.

Det måste nämligen tagas med i beräkningen att genom skador å bostads­

bebyggelsen en mycket stor del av luftskyddsorternas befolkning kan bli

hemlös. För dessa hemlösa måste inkvartering huvudsakligen ordnas genom

inkvartering i oskadade bostadslägenheter. Då någon reserv av bostadslägen­

heter icke kan beräknas stå till förfogande måste bebodda lägenheter sanno­

likt i de flesta fall tagas i anspråk för inkvarteringen. Detta innebär, att

antalet invånare i bostadshusen under krig i talrika fall kommer att överstiga

invånarantalet under fred.

Kommissionen vill sålunda föreslå, att skyddsrumsskyldigheten icke be­

gränsas till */* av det antal personer, som under fred äro bosatta i viss fastig­

het. Även i fråga örn äldre fastigheter bör viss möjlighet finnas att före­

skriva utbyggnad av skyddsrummen örn dessa beräknats för allt för ringa

antal personer.

156

Sveriges fastighetsägareförbund anser det icke vara rationellt att ställa be­

hovet av skyddsrumslokaler i relation till »boendeförhållandena» i fred, enär

det ju vore under krig, som skyddsrummen skulle fylla sitt ändamål, och stor­

leken av skyddsrummen syntes böra anpassas efter det antal personer, som

kunde beräknas komma att under krig och icke under fred vistas i byggnaden.

Den praktiska erfarenheten inom förbundet syntes utvisa, att en mycket stor

del av hyresgästerna, däribland alla äldre personer och mödrar med småbarn,

utginge från att de vid krig begåve sig från de orter, som ansåges hotade. Den

föreslagna två tredjedelsgränsen syntes därför vara tilltagen i överkant.

Skyddsbehovet syntes i stället böra bedömas från fall till fall. I alla hän­

delser vore det förkastligt att låsa fast tillämpningen på sätt som skedde

genom att ordet minst kommit till användning.

Civil försvarsutred n ingens förslag.

I 37 § i förslaget till civilförsvarslag har skillnad gjorts mellan bo­

stadshus och andra anläggningar och byggnader. I fråga örn de förra

skall enligt förslaget gälla, att enskilt skyddsrum skall kunna hysa

minst så många personer, som under fredstid i allmänhet äro bosatta inom

byggnaden. I fråga örn annan anläggning eller byggnad än bostadshus skall

gälla samma regel som den av hemortsförsvarssakkunniga föreslagna huvud­

regeln, varjämte gjorts motsvarande tillägg beträffande skyddsrum för hamn­

anläggning eller för järnvägs-, spårvägs- eller busstation ävensom beträffande

samlingslokaler som i hemortsförsvarssakkunnigas förslag, dock med den skill­

naden att hänvisningen till överenskommelse mellan anläggningens eller sta­

tionens ägare, å ena, samt folkskyddsdistriktet, å andra sidan, borttagits. I för­

slaget finnes därjämte i 42 § motsvarighet till 74 § i hemortsförsvarssakkun­

nigas förslag samt även liknande övergångsbestämmelse som i sistnämnda

förslag

I motiveringen anför civilförsvarsutredningen:

Utredningen ansluter sig för sin del till den principiella syn på skydds-

rumsfrågan för bostadsfastigheter, som luftskyddsinspektionen och utrym-

ningskommissionen givit uttryck åt. Det är enligt utredningens mening av

väsentlig betydelse för vårt lands förmåga att motstå fientliga angrepp att

bostadsfastigheterna i de tättbebyggda orterna äro försedda med skyddsrum

i en omfattning, som med någorlunda stor säkerhet kan beräknas förslå för

samtliga invånare i fastigheten under krigstid. Vid beräkningen av hur stort

detta behov är får man, såsom framgår av utrymningskommissionens yttrande,

icke förutsätta, att någon som helst utrymning kommit till stånd när skydds­

rummen behöva tagas i anspråk. Beräkningarna av utrymmesbehovet böra

över huvud taget icke grundas på någon uppskattning av hur många personer,

som av olika anledningar under krig komma att lämna sina bostäder. Så­

dana beräkningar torde i regel leda till att skyddsrumsbehovet uppskattas

alltför lågt. Två särskilda omständigheter tala nämligen för att detta behov

principiellt bör uppskattas relativt högt. Den ena av dessa omständigheter

är den, att man enligt erfarenheterna från det pågående kriget måste räkna

med att luftangrepp, som upprepas med korta mellantider, kunna tvinga be­

folkningen att under längre tider tillbringa hela nätterna i skyddsrummen.

Detta medför, att skyddsrummen böra beräknas med tanke på att liggplatser

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

måste anordnas för de skyddssökande. Ju drägligare förhållanden dessa kunna

beredas i skyddsrummen, desto bättre bevaras deras arbetsförmåga och där­

med deras förmåga att göra sin insats inom det totala försvaret. Den andra

omständighet, som i förevarande hänseende måste beaktas, är behovet av

skyddsrum för utbombade. Det är att förutse, att förstörelse av bostadshus

under krig kommer att tvinga till ett väsentligt hårdare utnyttjande av de

oskadade bostadsutrymmena än under fred, varigenom också behovet av

skyddsrumsplatser för de oskadade bostadshusen ökas. Visserligen måste den

utvägen utnyttjas, att genom utrymning tunna ut befolkningen i de för luft­

angrepp mest utsatta orterna, men nödvändigheten av att hålla produk­

tionen i gång sätter en gräns härför. Beräknas utrymmena i skyddsrummen

alltför snävt löper man alltså risken att dessa, efter det att delar av bostads­

bebyggelsen förstörts, icke förslå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

157

Starka skäl tala tydligen för att ifrågavarande regel bör gälla såväl redan

befintliga hus som nybyggnader. Med hänsyn till de ekonomiska konsekven­

ser, som bestämmelsens utsträckande till den befintliga bebyggelsen skulle

ha för den, som redan inrättat skyddsrum i den omfattning myndigheterna

tidigare bestämt, har utredningen icke ansett sig kunna föreslå, att bestäm­

melsen skall gälla annat än vid nybyggnader. På grund härav har utredningen

i övergångsbestämmelserna till civilförsvarslagen föreslagit en föreskrift av

det innehåll, att därest jämlikt de före lagens ikraftträdande gällande bestäm­

melserna för anläggning eller byggnad inrättats enskilt skyddsrum, som blivit

i vederbörlig ordning godkänt, skyldighet att bygga nytt skyddsrum eller

utöka det godkända skyddsrummet icke på grund av stadgandena i 37 § må

åläggas byggnadens eller anläggningens ägare, för såvitt icke särskilda skäl

det föranleda. Utredningen vill dock framhålla, att det enligt utredningens

mening bör tågås i övervägande att i fråga örn orter, där behovet av enskilda

skyddsrum hittills beräknats särskilt lågt, föranstalta örn en viss utbyggnad

av skyddsrummen. Dessutom må anmärkas att örn skyldigheten att inrätta

enskilda skyddsrum utsträckes till ort eller område, där sådan skyldighet

icke tidigare gällt, den i 37 § första stycket intagna bestämmelsen givetvis

skall gälla.

Yttrandena över civilförsvarsutred-

ningens förslag.

Luftskyddschefen i Stockholm instämmer i vad utredningen åberopat

till förmån för ökade krav på skyddsrumskapaciteten i bostadshus men

ifrågasätter, örn icke tungt vägande skäl förelåge att tillämpa de för

bostadshus gällande reglerna jämväl på andra byggnader. Det måste anses

ligga en allvarlig svaghet däri, att frågan örn skyddsrummens storlek skulle

vara beroende av en så osäker faktor som evakuering. Omständigheterna

kunde i händelse av allvar lätteligen bliva sådana, att byggnader och lokaler,

som ursprungligen ansetts böra helt eller delvis utrymmas, komme att i oför­

minskad utsträckning utnyttjas för sitt ändamål eller tagas i anspråk för

andra uppgifter. Ett anfall från luften kunde mycket väl komma så över­

raskande, att utrymning ännu icke hunnit igångsättas eller genomföras, och

ett långvarigt krig kunde tänkas medföra sådana växlingar i anfallsintensi-

teten, att lugnare perioder följde på mera oroliga med påföljd, att en åter­

flyttning i större eller mindre grad ägde rum. Icke minst i fråga om under-

158

visningsanstalter och restauranger vore det av största vikt, att tillräckliga

skyddsutrymmen funnes. Det vore nämligen att räkna med att skolorna i

stor utsträckning behövde tagas i anspråk som härbärgen, och det bomme

med all säkerhet att visa sig nödvändigt att i betydande omfattning utnyttja

restaurangerna för utspisning av utbombade. Även om genom en planlägg­

ning lämpliga lokaler undantoges för nu angivna ändamål, kunde verklig­

heten bjuda på sådana överraskningar, att ett stort antal av de planerade

utrymmena icke längre vore användbara efter ett förödande bombanfall. Av

stort värde vore det att i ett sådant läge ha tillgång till reserver. Sedan

numera såväl kommunala som vissa enskilda skolor kunde erhålla statsbidrag

i anledning av skyddsrumsbyggen, syntes skyddsrumsfrågan ligga tämligen

väl till beträffande undervisningsanstalter men med restaurangerna torde det

vara sämre ställt i detta avseende.

Luftskyddsinspektionen framhåller, att skyddsrum hittills endast i be­

gränsad omfattning ordnats för restauranggäster. Detta torde vid krig med­

föra, att de restauranger, som icke vore försedda med tillräckliga skyddsrum,

komme att få inställa sin rörelse, vilket syntes betänkligt, särskilt med hän­

syn till behovet av dylika lokaler för utspisning efter större bombanfall.

Skyddsrumsplikt borde uttryckligen stadgas för restauranger och dylika

näringsställen, varvid skyddsrummets storlek förslagsvis kunde inskränkas

till att motsvara besöksfrekvensen i krig.

Byggnadsstyrelsen är tveksam, huruvida den i övergångsbestämmelserna

föreslagna eftergiften i fråga örn skyddsrummens storlek borde utan vidare

godtagas. Därest ej särskilda förhållanden förelåge, borde någon skillnad

i sådant hänseende icke ifrågakomma mellan skyddsrum inom befintliga bygg­

nader och nybyggnader. Uppenbart syntes vara, att beträffande de inom

äldre fastigheter boende personer, vilka icke kunde få plats i redan färdig­

ställda skyddsrum, särskilda åtgärder måste vidtagas för att bereda dem

nödigt skydd. Funnes icke annan utväg, måste de allmänna skyddsrummen

tagas i ansjuåk för ändamålet.

C. Skyddsrummens läge och beskaffenhet.

Gällande bestämmelser.

Jämlikt 3 § andra stycket skyddsrumslagen skall skyddsrum anordnas

på sådan plats inom eller invid anläggning eller byggnad, för vilken det

är avsett, att det utan tidsutdräkt kan uppsökas av dem, som vistas i an­

läggningen eller byggnaden.

Enligt 4 § samma lag skall skyddsrum utföras på det sätt, som med hänsyn

till anläggningens eller byggnadens beskaffenhet är mest ändamålsenligt och

skall erbjuda skydd åtminstone mot splitter från bomber och andra vid explo­

sion kringkastade föremål ävensom mot stridsgaser. Skyddsrum, som är be­

läget inom eller i omedelbar närhet av byggnad, skall ha sådan hållfasthet,

att det kan beräknas motstå den belastning, som kan uppkomma, örn bygg­

naden sammanstörtar. Skyddsrum vid industriell anläggning, som enligt av

Kungl. Marits proposition nr 268.

Konungen meddelade föreskrifter hänförts till anläggningar av krigsviktig

natur, skall så långt möjligt erbjuda skydd jämväl mot direkt bombträff.

Hemortsförsvarssakkunuigas förslag.

I fråga örn enskilt skyddsrums läge är i 69 § förslaget till folkskyddslag

motsvarande bestämmelse upptagen som i 3 § andra stycket skyddsrumslagen.

Beträffande skyddsrums beskaffenhet ha hemortsförsvarssakkunniga, i

överensstämmelse med den terminologi, som kommit till uttryck i luftskydds-

inspektionens anvisningar, infört begreppen normalskyddsrum och splitter­

skyddsrum. Som normalskyddsrum betecknas skyddsrum, som i alla rikt­

ningar skyddar mot splitter från bomber och andra vid explosion kring­

kastade föremål ävensom mot stridsgaser samt, örn det är beläget inom eller

i omedelbar närhet av byggnad, har sådan hållfasthet, att det motstår den be­

lastning, som kan uppkomma, örn byggnaden sammanstörtar. Som splitter­

skyddsrum betecknas skyddsrum, som fyller dessa fordringar utom i fråga örn

skyddet mot stridsgaser.

Jämlikt 70 § skall enskilt skyddsrum, som är avsett för mer än tio per­

soner, uppfylla kraven på normalskyddsrum. Enskilt skyddsrum av mindre

storlek må anordnas som splitterskyddsrum, för så vitt icke länsstyrelsen i

särskilt fall med hänsyn till belägenheten av anläggning eller byggnad, för

vilken skyddsrummet är avsett, förordnar, att detsamma skall uppfylla kraven

på normalskyddsrum. I motiveringen framhålla de sakkunniga, att sådant

förordnande vore tänkbart framför allt i tättbebyggda områden, där gas

hade tendens att kvarligga.

Vidare bör i detta sammanhang nämnas stadgandet i 72 §, enligt vilket

skyddsrum och där vidtagna byggnadstekniska anordningar skola vara av

stadigvarande natur, dock att örn skyddsrum inrättas i redan färdigställd

byggnad och stadigvarande anordningar skulle medföra oskälig kostnad, an­

ordningar av provisorisk natur må vara tillräckliga. I samma paragraf är

därjämte intagen bestämmelse av innehåll, att förändringar av de byggnads­

tekniska anordningarna i skyddsrum eller sådant utnyttjande av skyddsrum,

som inkräktar på utrymmet därstädes, må ske allenast i enlighet med de

föreskrifter, som Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, riksfolk-

skyddschefen därom utfärdar. I motiveringen nämna de sakkunniga såsom

anordningar av provisorisk natur sandsäckar eller sandlådor till skydd för

fönster, lösa stöttor till hinder mot ras och dylikt.

Slutligen stadgas i 74 § att, där särskilda omständigheter det föranleda,

Konungen äger för visst fall förordna, att skyddsrum skall fylla större krav

på skyddsförmåga och utrymme än vad av kapitlets bestämmelser eljest följer.

Yttrandena över hemortsförsvars-

sakkunnigas förslag.

Luftskyddsinspektionen anser, att då själva byggnadskroppen ofta ut­

gjorde det största skyddet vid bombnedslag, det borde i lagtexten föreskri­

vas, att skyddsrummen i nybyggnader generellt skulle förläggas inom bygg­

naden. Inspektionen anför vidare:

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

159

160

Yad beträffar definitionen på normalskyddsrum vill inspektionen föreslå,

att orden »i alla riktningar» utgå såsom överflödiga. Inspektionen vill i detta

sammanhang upplysningsvis meddela, att enligt nu gällande anvisningar skyd­

det mot splitter ovanifrån icke behöver vara lika starkt som skyddet mot

splitter från sidorna.

De skadeverkningar som orsakas av en bombbrisad äro bland annat i hög

grad beroende av den s. k. detonationsvågen. Det måste anses minst lika

angeläget, att skydd beredes mot verkningarna från detonationsvågor som

mot splitterverkan. Orsaken till att detta begrepp tidigare icke medtagits

i lagtexten beror på att kännedomen örn detonationsvågornas verkningar

varit tämligen begränsad.

Sundsvalls stad anser, att även skyddsrum avsedda för mera än tio per­

soner icke behövde utföras gastäta, enär det i stället vore billigare att förse

befolkningen med effektiva gasmasker. Krigets utveckling hade snarast gått

i den riktningen, att det skydd, som skulle erhållas därigenom, att skydds­

rummen gjordes gastäta, hade ännu mindre betydelse än tidigare. Östersunds

stad ifrågasätter likaledes, örn icke splitterskydd, eventuellt friliggande, borde

få anordnas i större utsträckning i stället för normalskyddsrum, detta särskilt

när bebyggelsen utgjordes av trähus.

Länsstyrelsen i Norrbottens län och luftskyddschejen i Göteborg anföra

beträffande 72 §, att dispens från skyldigheten att göra de byggnadstekniska

anordningarna i skyddsrum i redan färdigställd byggnad stadigvarande syn­

tes böra medgivas icke blott om kostnaden skulle bliva oskälig utan även

i de fall, där stadigvarande anordningar skulle medföra synnerlig olägenhet.

Sveriges fastighetsägareförbund anser 72 § böra utgå och anför härom.

Käckvidden och innebörden av detta stadgande är synnerligen oklar. Den

knapphändiga motiveringen kan icke heller sägas lämna någon tillfyllest­

görande vägledning. I själva verket ha de sakkunniga undvikit att söka

närmare bestämma vad som utmärker att en skyddsrumsanordning är av

stadigvarande natur. Inför det nu framlagda förslaget ha de fastighetsägare,

som anordnat sina skyddsrum i enlighet med myndigheternas _ anvisningar

och fått rummen godkända, anledning att med viss oro fråga sig, huruvida

de byggnadstekniska anordningar som vidtagits skulle kunna, såsom de sak­

kunniga föreslå, underkännas och nya anordningar påfordras på grund av

bestämmelser, som icke ha lags natur utan som meddelas av Kungl. Majit

eller riksfolkskyddschefen. Det är ju nämligen att observera, att den före­

slagna övergångsbestämmelsen, enligt vilken redan förefintliga och godkända

skyddsrum icke skulle behöva förändras utan att särskilda skäl därtill föran­

ledde, icke avser skyldigheterna enligt 72 § utan allenast skyldigheterna

enligt 68 §. Paragrafen tycks innebära, att skyddsrumsanordningarna skola

bibehållas även efter inträdd fred och sålunda utgöra skydd mot fientlig verk­

samhet under ett kommande krig. Förslaget i vad det avser förbud mot att

utnyttja skyddsrum på ett sätt, som inkräktar på utrymmet därstädes, skulle

sålunda vara att tolka så att förbudet skulle gälla jämväl sedan fred slutits i

det nu pågående kriget och fastighetsägarna sålunda för framtiden vara

beroende av Konungens eller riksfolkskyddschefens medgivande för att

exempelvis få låta en hyresgäst disponera skyddsrummet eller del därav.

Förbundet håller före att dylika bestämmelser, hur förutseende de än må

vara, gripa för långt.

Kungl. May.ts proposition nr 268.

161

Civilförsvarsutreilningens förslag.

Beträffande skyddsrummens läge har utredningen i 39 § föreslagit ett

stadgande av innehåll, att enskilt skyddsrum skall vara anordnat inom den

anläggning eller byggnad, för vilken det är avsett. I andra stycket av para­

grafen stadgas, att enskilt skyddsrum skall vara så beläget, att det utan tids-

utdräkt kan uppnås av dem, som vistas i den anläggning eller byggnad, för

vilken det är avsett, och i övrigt anordnas på det sätt, som med hänsyn till

anläggningens eller byggnadens beskaffenhet och läge är mest ändamåls­

enligt.

Yad angår skyddsrummens beskaffenhet har utredningen föreslagit, att

skyddsrum skall vara så beskaffat, att det åtminstone skyddar mot splitter

från bomber och mot andra vid explosion kringkastade föremål ävensom mot

rök- och stridsgaser samt jämväl i övrigt erbjuder skäligt skydd mot andra

verkningar av bomber än omedelbar träffverkan. Särskilt skall iakttagas, att

skyddsrum, som är beläget inom eller i omedelbar närhet av byggnad, skall

ha sådan hållfasthet, att det motstår den belastning, som kan uppkomma, örn

byggnaden sammanstörtar. Skyddsrum skall vara försett med reservutgång

och må, örn det är avsett för högst tio personer, anordnas utan att det erbjuder

skydd mot rök- och stridsgaser, för så vitt icke länsstyrelsen i särskilt fall med

hänsyn till belägenheten av anläggningen eller byggnaden annorlunda för­

ordnar. I 42 och 43 §§ äro upptagna bestämmelser av i stort sett samma inne­

håll som 74 respektive 72 § förslaget till folkskyddslag.

I motiveringen framhåller utredningen, att på skyddsrummen som regel

måste ställas det kravet, att de skulle erbjuda visst skydd jämväl mot

lufttryckverkningarna av bomber, som briserade vid sidan av skyddsrummen.

Å andra sidan vore det enligt utredningens mening över huvud taget icke

möjligt att annat än i rent tekniska termer objektivt angiva kraven på skydds-

förmåga i förevarande hänseende.

Utredningen finner erforderligt att det, på motsvarande sätt som före­

slagits i fråga om skyddsrumsutrymmets storlek, föreskreves, dels att

bestämmelsen i 39 § örn att skyddsrum skulle anordnas inom anlägg­

ning eller byggnad icke förpliktade den som tidigare anordnat godkänt

skyddsrum att inrätta nytt skyddsrum, dels ock att bestämmelserna i

43 § första stycket örn skyddsrums och byggnadstekniska anordningars natur

icke skola förplikta någon att vidtaga förändringar i dessa hänseenden i

redan godkänt skyddsrum. Dock har utredningen jämväl i dessa fall velat

bereda länsstyrelsen möjlighet att tillämpa de nya bestämmelserna då sär­

skilda skäl därtill vore.

Yttrandena över civilförsvarsutred-

ningens förslag.

Byggnadsstyrelsen anser föreskriften att skyddsrum skall bereda skydd

mot lufttryckverkan vid bombbrisad vara överflödig i fråga om skyddsrum

i källarutrymmen eller helt under mark, då sådana skyddsrum i vart fall

torde vara skyddade för dylik skadegörelse. Beträffande skyddsrum ovan

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 268.

09* 44 ] 1

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

162

mark torde intet vara att erinra mot föreskriften, förutsatt att erfarenheterna

från de krigförande länderna bekräftat, att dessa anordningar vore behövliga

och kunde göras fullt effektiva. Kostnaderna för dylika anordningar ställde

sig synnerligen höga, och det vore ännu ovisst, om kostnaderna stöde i rim­

lig proportion till den ökade säkerhetsgraden. — Anordnandet av skyddsrum

av tillräcklig storlek inom den anläggning eller byggnad, för vilken det vore

avsett, kunde i vissa fall medföra oöverkomliga svårigheter. Med hänsyn

därtill syntes lämpligt medgiva, att skyddsrum finge anordnas i omedelbar

anslutning till byggnad såsom friliggande skyddsrum eller tunnelskyddsrum.

De särskilda fordringar, som borde ställas på dylika skyddsrum, kunde lämp­

ligen angivas i tillämpningsföreskrifterna. Därigenom undvekes det av ut­

redningen föreslagna dispensförfarandet, vilket syntes medföra en tidskrä­

vande och enligt styrelsens mening överflödig omväg.

Sveriges industriförbund framhåller, att förordnande enligt 42 § örn att

skyddsrum skulle fylla större krav på skyddsförmåga och utrymme än enligt

huvudreglerna torde meddelas endast då ett viktigt allmänt intresse på­

kallade det. De extra kostnader, som med stöd av bestämmelsen i fråga

ålades någon, borde därför bäras av det allmänna.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län ställer sig betänksam till skyldigheten

att inreda gastäta skyddsrum, då många fastigheter vöre av sådan beskaffen­

het, att stora svårigheter uppstode att i dem inrätta gastäta skyddsrum samt

erfarenheterna från det pågående kriget icke kunde anses ha givit stöd

för uppfattningen, att behov förelåge av gastäta skyddsrum, åtminstone icke i

mindre fastigheter. För många mindre kapitalstarka fastighetsägare kunde

skyldigheten att bygga skyddsrum medföra oöverstigliga ekonomiska svå­

righeter.

1). Källarmursgenombrott.

I framställningar den 31 augusti 1942 och den 7 september 1943 har luft-

skyddsinspektionen hemställt örn medel till anordnande av källarmursgenom-

brott med ändamål att i fastighet i sammanhängande kvartersbebyggelse åstad­

komma förbindelse till bredvidliggande fastighets källare. I anledning här­

av har Kungl. Majit i proposition nr 2 till innevarande års riksdag föreslagit

anvisande å tilläggsstat II för budgetåret 1943/44 av ett anslag å 500 000 kro­

nor för planläggning av källarmursgenombrott i sammanhängande kvarters­

bebyggelse. Riksdagen har bifallit Kungl. Majits förslag.

Gällande lagstiftning innehåller icke några bestämmelser örn källarmurs­

genombrott. Ej heller hemortsförsvarssakkunnigas förslag upptager något stad­

gande i detta hänseende.

Civilt!) rsvarsutredningens förslag.

I civilförsvarsutredningens förslag är stadgande härom upptaget i 45 §.

Jämlikt första stycket i denna paragraf skall ifrågavarande skyldighet före­

ligga inom område, där enligt fastställd organisationsplan verkskydd och

hemskydd skola vara organiserade och där sålunda skyldighet att inrätta en-

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

163

skilda skyddsrum gäller. Källarmursgenombrott skola anordnas för byggnad

med minst tre våningar samt för sammanhängande bebyggelse, vari ingår

sådan byggnad, så framt byggnaden eller bebyggelsen har en längd av minst

fyrtio meter. Källarmursgenombrotten ha definierats så att i nyssnämnda

byggnad eller bebyggelse källarmurarna skola vara försedda med de öpp­

ningar, som utöver reservutgångar erfordras för att skyddsrum i källare under

byggnaden eller bebyggelsen skola erhålla de förbindelser utåt, vilka äro

påkallade av hänsyn till möjligheten att byggnad till följd av luftanfall helt

eller delvis sammanstörtar. Den omfattning, vari källarmursgenombrott skola

vara anordnade, skall enligt 45 § andra stycket bestämmas av länsstyrelsen.

I motiveringen yttrar utredningen:

Tillgängliga uppgifter rörande verkningarna av luftangrepp mot större

samhällen under det pågående kriget utvisa med all tydlighet, att särskilt vid

sammanhängande kvartersbebyggelse luftangreppen ofta få till resultat, att

personer, som vistas i skyddsrummen, bli instängda genom att rasmassor

blockera utgångarna. Örn möjlighet finnes att från källaren i ett nedrasat hus

vinna tillträde till källaren i ett angränsande hus, ökas väsenligt möjlig­

heterna för de innestängda att taga sig ut eller, örn de icke kunna göra detta

på egen hand, för hjälpmanskapet att taga sig in till dem.

Utredningen finner det därför vara i hög grad angeläget, att bestämmel­

serna örn skyddsrum kompletteras med föreskrifter örn anordnande av dylika

förbindelser mellan källarna i sammanhängande bebyggelse. Utredningen kan

för sin del icke ansluta sig till en sådan tanke som att källarmursgenombrott

nu endast skola planeras men att med genomförandet av åtgärderna skall

anstå intill dess att ett krigsutbrott är omedelbart förestående eller eljest

högre beredskap intages. Möjligheterna att i ett läge av antydd art verk­

ställa de planlagda genombrotten synas mycket små. Utredningen anser så­

lunda, att åtgärderna böra genomföras så snart som möjligt och att därför

en allmän skyldighet att verkställa källarmursgenombrott i sammanhängande

bebyggelse av viss typ bör föreskrivas.

Utredningen säger sig ha övervägt att i lagen mera exakt angiva, i vilken

omfattning källarmursgenombrott skulle anordnas, men kommit till den upp­

fattningen att en dylik bestämmelse skulle bliva ohanterlig på grund av de

många alternativ i fråga örn byggnadernas och skyddsrummens anordning,

som måste beaktas. Bestämmelserna borde avse såväl befintlig bebyggelse

som nybyggnader.

Jämlikt 60 § sista stycket skall ifrågavarande skyldighet åvila fastighets­

ägaren. Utredningen anför härom, att skyldigheten principiellt vore att be­

trakta som en utvidgning av skyldigheten att inrätta enskilda skyddsrum.

I överensstämmelse med det betraktelsesätt, som alltid varit rådande med

avseende på skyddsrumskostnaderna, borde därför även kostnaderna för käl­

larmursgenombrotten bestridas av fastighetsägarna.

Yttrandena över eivilförsvarsutred-

ningens förslå#.

Luftslcyddsinspektionen finner den föreslagna principen att kostnaderna

för källarmursgenombrott i befintliga fastigheter skola åvila fastighetsägarna

icke vara tillfredsställande ur rättvisesynpunkt. Äldre och ekonomiskt mindre

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

164

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

bärkraftiga fastigheter hade i regel grundmurar av granit, vilka ofta vore meter­

tjocka, medan moderna och ekonomiskt mera bärkraftiga fastigheter hade

grundmurar av betydligt klenare dimensioner. Kostnaderna i förra fallet

krun me. därför genomsnittligt att med säkerhet bliva avsevärt större än i det

senare fallet. Kostnadsfördelningen mellan fastigheterna komme även att

medföra vissa svårigheter. Kostnadsfördelningen kunde ske antingen genom

att kostnaden för varje genombrott delades lika mellan de två berörda fastig­

heterna, eller i proportion till antalet personer, som berördes av åtgärden

eller i förhållande till fastigheternas taxeringsvärde. Inspektionen fortsätter:

Överståthållarämbetets luftskyddsbyrå har tillsammans med byggnads­

nämnden i Stockholm i detalj rekognoscera! källarmursgenombrott för 15

fastigheter på Östermalm, vilka tillsammans utgöra kvarteret Rådjuret. I 11

fall utgöres grunden av granitmurar av betydande tjocklek.

En sammanställning av kostnaderna ger följande tablå:

Kostnad per fastighet1

»

» lägenhet

»

- eldstad1

2 * 4

»

» person ..

Medeltal

Maximum

Minimum

kr.

kr.

kr.

1 200: —

3 1 500: —

4 565: —

47: —

210: —

9:90

15: —

68: —

3:50

18: —

245: —

4:05

Yad nu sagts bör dock på intet vis tagas såsom anledning till ytterligare

dröjsmål med källarmursgenombrottens utförande, då betydelsen av desamma

på sista tiden ytterligare bestyrkts genom rapporter från konkreta fall i Tysk­

land, där ett stort antal människoliv kunnat räddas tack vare källarmursgenom-

brotten.

Byggnadsstyrelsen understryker kraftigt behovet av källarmursgenombrott

och åberopar därvid, att erfarenheterna från Tyskland utvisat det oundgäng­

liga behovet av att utgången till det fria från skyddsrum förlädes så långt som

möjligt från dessa, till undvikande av att den bombskadade byggnadens ned­

rasade murverk tilltäppte utgångarna från byggnadens i källaren belägna

skyddsrum. En väsentlig förbättring av utrymnings- och räddningsmöjlig-

heterna kunde vinnas genom källarmursgenombrotten.

Sveriges fastighetsägareförbund har ej någon principiell erinran mot att

källarmursgenombrott komme till utförande. Som förutsättning för skyldig­

het att företaga genombrott bör enligt förbundets mening angivas, att bygg­

naden vore sammanbyggd med en eller flera byggnader. Förbundet bestrider

emellertid, att ur skyldigheten att anordna skyddsrum kunde härledas någon

som helst skyldighet att bestrida kostnaderna härför. Enligt den i Danmark

gällande förordningen ålåge det fastighetsägarna att föranstalta örn källar­

mursgenombrott, där sådana enligt förordningen skulle ske samt att bestrida

de därmed uppkomna kostnaderna mot att ersättning senare erhölles av stats­

medel. Ersättningen utginge därvid enligt en i förordningen fastställd taxa

1

Halva kostnaden av de två genombrott sorn beröra fastigheten.

2

Eldstad = bostadsrum eller kök.

8

Dubbla granitmurar, sammanlagt 2,5 rn.

4

Dubbla betongmurar, sammanlagt 0,80 m.

för varje genombrott. Ersättningen vore så beräknad, att den i genomsnitt

praktiskt taget fullständigt borde kunna täcka fastighetsägarnas utgifter.

Förbundet framhåller, att källarmursgenombrotten utgjorde en allmän för­

svarsåtgärd, vars kostnader borde täckas av allmänna medel.

Jämväl i åtskilliga andra yttranden påpekas, att statsbidrag borde utgå

till källarmursgenombrotten, så att kostnaderna helt eller delvis täcktes med

statsmedel.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser föreskrifterna örn källarmursgenom-

brott böra erhålla sådan formulering, att därav tydligt framginge, att skyldighet

att vidtaga anordningen i fråga förelåge jämväl beträffande sammanhängande

kvartersbebyggelse, även örn kvarterssida icke holle den i bestämmelsen an­

givna längden. Länsarkitekten i Örebro län finner källarmursgenombrott böra

komma till utförande även i byggnader med mindre än tre våningar, så snart

bebyggelsen vore sammanhängande till större längd än 40 å 50 meter.

I likhet med civilförsvarsutredningen anser jag bestämmelserna örn skydds­

rum och källarmursgenombrott böra upptagas i civilförsvarslagen.

Beträffande omfattningen av skyldigheten att inrätta skyddsrum ha både

hemortsförsvarssakkunniga och civilförsvarsutredningen så till vida föreslagit

en utvidgning av vad i sådant hänsende nu gäller, att skyddsrumsskyldighet

inom område, där verkskydd och hemskydd skola vara organiserade, prin­

cipiellt skulle föreligga beträffande samtliga byggnader, inom vilka människor

bodde eller eljest vanligen vistades. Även örn skäl tala för en sådan ut­

vidgning främst i fråga örn nya byggnader anser jag mig dock —- med hän­

syn till att i många fall en alltför tung ekonomisk börda därigenom skulle

läggas på vederbörande fastighetsägare, vilka ofta torde utgöras av inne­

havare av egna hem — icke böra förorda densamma utan i stället föreslå att

i detta hänseende nu gällande bestämmelser alltjämt skola tillämpas. Mot en

utvidgning av skyddsrumsskyldigheten kan för övrigt även anföras, att den­

samma skulle fördyra produktionskostnaderna för nya fastigheter. Redan enligt

nu gällande bestämmelser finnes dessutom möjlighet för länsstyrelserna att ut­

öka skyddsrumsskyldigheten, därest detta med hänsyn till särskilda förhållan­

den skulle befinnas påkallat.

Yad angår inrättande av gemensamma skyddsrum omfattar jag samma stånd­

punkt som hemortsförsvarssakkunniga, vilken i sin tur torde överensstämma

med gällande lag. Jag anser sålunda länsstyrelsens beslut örn inrättande av

dylika skyddsrum endast böra vara erforderligt, när parterna icke kunna enas

eller när överenskommelse bör förlänas gällande kraft mot tredje man. Till­

räcklig kontroll över att gemensamma skyddsrum icke användas i fall, där

detta icke bör sko, torde kunna utövas av de lokala civilförsvarsmyndigheterna

i samarbete med byggnadsnämnderna. I fråga örn viktigare anläggningar och

byggnader har för övrigt länsstyrelsen direkt prövningsrätt.

I fråga örn skyddsrummens storlek finner jag mig böra tillstyrka civilför-

svarsutredningens förslag, främst med hänsyn till den intensitet, som luft­

krigföringen numera tagit. Att, såsom i ett par yttranden ifrågasatts, ytter-

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

165

Föredra-

ganden.

166

ligare genom lagbestämmelse utvidga den av utredningen i fråga om bostads­

hus föreslagna principen till att gälla jämväl andra anläggningar och bygg­

nader, anser jag mig emellertid icke böra föreslå. Principen synes här böra vara

den, att skyddsrummens storlek skall vara beroende av det antal personer, som

kan antagas komma att under krig vistas i vederbörande anläggning eller bygg­

nad. Givetvis kan detta vara mycket svårt att förutse, och man får säkerligen

mången gång stanna vid ett sannolikhetsantagande, som kanske ganska nära

överensstämmer med det antal personer, som vistas i anläggningen eller bygg­

naden under fred. Såsom civilförsvarsutredningen föreslagit bör vid bestäm­

mande av enskilt skyddsrums storlek bland annat det undantaget från huvud­

regeln gälla, att hänsyn icke behöver tagas till besökande i teater, biograf

eller annan samlingslokal, som finnes i den byggnad, varom fråga är. Såsom

samlingslokal torde även restauranger eller andra offentliga näringsställen

vara att anse. Ur vissa synpunkter — främst den att offentliga näringsställen

under krig ha en mycket viktig uppgift att fylla — skulle det visserligen vara

lämpligt att låta det senast omförmälda undantaget från huvudregeln icke gälla

restauranger och liknande näringsställen, varav skulle följa skyldighet att be­

räkna skyddsrum jämväl för restauranggäster. Emellertid torde en generell

föreskrift härom komma att innebära en skärpning av skyddsrumsskvldigheten,

vilken knappast kan anses skälig. I den mån jämväl för restauranggäster be­

räknat skyddsrum i särskilt fall anses böra anordnas, bör Kungl. Majit ha

möjlighet att förordna därom med stöd av bestämmelse motsvarande 42 § civil-

försvarsutredningens förslag till civilförsvarslag.

Att såsom civilförsvarsutredningen föreslagit i lagen införa föreskrift örn

att skyddsrum skall vara beläget inom den anläggning eller byggnad, för vilket

det är avsett, kan jag icke förorda. En sådan generell bestämmelse synes icke

väl rimma med vad som här föreslagits beträffande gemensamt skyddsrum.

Vidare är att märka, att skyddsrummen skola vara så belägna, att de utan tids-

utdräkt kunna nås av dem, för vilka skyddsrummen äro avsedda.

Övergångsbestämmelsen örn skyddsrummens storlek anser jag böra bibe­

hållas, särskilt som den giver möjlighet att i särskilda fall tillämpa de nya be­

stämmelserna även å befintliga byggnader.

Bestämmelserna örn skyddsrummens beskaffenhet föranleda ingen annan

erinran från min sida än att förordnande av Kungl. Majit örn större krav på

skyddsrums skyddsförmåga och utrymme än enligt huvudregeln (42 § civil-

försvarsutredningens förslag) bör kunna erhålla generell karaktär. Orden »för

visst fall» synas därför böra utgå och ersättas med »för särskilda fall». Byggnads­

styrelsens anmärkning beträffande skyddsrummens beskaffenhet synes icke

behöva föranleda annat uttalande än att örn det visar sig medföra oskäliga kost­

nader att göra skyddsrum ovan jord skyddande mot detonationsvågor, dispens

från detta krav kan beviljas. Till bestämmelserna om skyddsrums beskaffen­

het bör även överföras föreskriften i 43 § civilförsvarsutredningens förslag till

civilförsvarslag om att skyddsrum och däri vidtaga byggnadstekniska anord­

ningar skola vara av stadigvarande natur.

Mot de principer, som ligga till grund för civilförsvarsutredningens förslag

Kungl. Ma]:ls proposition nr 268.

167

om anordnande av källarmursgenombrott, har jag intet att erinra. Jag

har dock ansett mig med bibehållande av bestämmelsens principiella innehåll

böra låta densamma undergå en redaktionell omarbetning i syfte att tydligare

angiva såväl innebörden av begreppet som de fall, då källarmursgenombrott

skola anordnas. Beslutanderätten härutinnan torde dock böra läggas på civil-

försvarschefen. Källarmursgenombrott torde endast böra föreskrivas i sådana

fall, där de kunna genomföras för rimliga kostnader.

Skyldigheten att anordna källarmursgenombrott synes mig böra helt åvila

det allmänna. Det synes nämligen icke under nuvarande förhållanden skäligt

att ens till någon del låta fastighetsägarna bära kostnaden härför. Framhållas

bör att med källarmursgenombrott här avses allenast genombrytande av redan

färdiga källarmurar. I byggnader, som framdeles uppföras, böra naturligen

motsvarande anordningar vidtagas örn så är erforderligt. Ansvaret härför bör

givetvis åvila fastighetsägaren. En sådan anordning är emellertid icke källar­

mursgenombrott i den mening som här angivits, utan närmast att anse såsom

tillbehör till skyddsrum, ett särskilt slag av reservutgång.

Det synes lämpligt att alla källarmursgenombrott inom ett samhälle genom­

föras i enlighet med en enhetligt uppgjord plan i gemensam regi eventuellt

som beredskapsarbete. Skyldighet att svara härför synes böra åvila veder­

börande kommun, som även synes böra i första hand bestrida härav föran­

ledda kostnader med rätt för kommunen att erhålla statsbidrag. Jag åter­

kommer till denna fråga under avdelning Yl.

VI. Kommunerna och civilförsvaret.

Gällande förhållanden.

Upprätthållandet av luftskyddet betraktas visserligen principiellt som en

statlig uppgift, men kommunerna ha i gällande luftskyddslagstiftning ålagts

vissa förpliktelser i förevarande hänseende.

Luftskyddslagen innehåller härom följande stadganden:

1. Jämlikt 10 § 1 mom. åligger det kommun med avseende å planläggningen

av luftskyddet inom kommunen att ställa erforderlig personal till luftskydds-

chefens förfogande; att tillhandhahålla lokal, som erfordras för planläggnings-

arbetet; att i övrigt lämna luftskyddschefen erforderligt biträde; samt att till­

handahålla luftskyddschefen medel för nödiga expenser.

2. I 11 § 1 mom. stadgas, att örn Konungen beträffande viss ort finner

erforderligt, att inom orten inrättas skyddsrum, i vilka vid luftanfall skydd kan

beredas åt personal, som har att leda eller fullgöra luftskyddstjänst berö­

rande orten i dess helhet, åt personer, som omhändertagas vid hjälpplatser,

eller åt vägfarande och andra, som uppehålla sig utomhus på allmänna platser.

Konungen må ålägga vederbörande kommun att inom nämnda ort anordna

dylika skyddsrum. Med stöd av denna bestämmelse har Kungl. Maj:t den

16 oktober 1942 förordnat, att det skall åligga kommun, inom vilken luft-

skyddsort är belägen, att inom sådan ort anordna allmänna skyddsrum i den

omfattning, som vederbörligen granskade planer för luftskyddet inom kom-

Kungl. Maj.ts proposition m 268.

168

munen närmare angiva. För anordnande av allmänna skyddsrum ha kommu­

nerna tillerkänts statsbidrag med i regel 2h av kostnaderna.

3. I sistnämnda lagrum stadgas vidare, att Konungen, där det finnes nödigt,

att invånarna inom viss ort äro försedda med gasmasker, må ålägga kommu­

nen att anskaffa och på betryggande sätt i lager förvara gasmasker till det

antal Konungen bestämmer, för den del av befolkningen, som icke är avsedd

att fullgöra luftskyddstjänst. Något sådant åläggande har dock hittills icke

givits.

4. Jämlikt 11 § 2 mom. kan länsstyrelsen, örn med utförandet av sådan luft­

skyddsåtgärd icke utan äventyrande av luftskyddet kan anstå och åtgärden

icke betingar oskälig kostnad, ålägga kommun

att inom kommunens anläggningar och inrättningar vidtaga erforderliga

åtgärder för att varna personalen, då luftanfall hotar;

att verkställa sådana anordningar beträffande gatubelysningen, som er­

fordras för att åstadkomma mörkläggning inom kommunen;

att i den mån det lämpligen kan ske genomföra nödiga skydds- och reserv-

anordningar för att säkerställa driften vid kommunens tekniska verk;

att vidtaga erforderliga skyddsanordningar för driftspersonalen vid nämnda

verk samt

att sörja för utbildning och övning av sådan hos kommunen anställd per­

sonal, som i följd av sin anställning är avsedd att fullgöra luftskyddstjänst.

5. Jämlikt samma lagrum åligger det vidare kommun att på betryg­

gande sätt förvara den för luftskyddstjänsten inom vederbörande luftskydds­

område avsedda gasskyddsmaterielen.

I lagen örn förfoganderätt för luftskyddets behov äro intagna bestämmelser,

som innebära ytterligare förpliktelser för kommunerna.

1. Jämlikt 3 § 1 mom. nämnda lag äger länsstyrelsen för luftskyddsändamål

taga i anspråk markområden, byggnader, utrymmen, transportmedel, utrust-

ningspersedlar, materialier och annan egendom, som tillhör eller innehaves av

bland annat kommuner. Enligt 5 § 1 mom. samma lag är visserligen ägare

eller innehavare av ianspråktagen egendom berättigad till ersättning av kro­

nan, men jämlikt 5 § 2 mom. gäller därvid den inskränkningen, att ersättning

icke utgår till kommun för materiel, som inom luftskyddsområde, vartill kom­

munen hör, tages i anspråk för ordnings- eller vakttjänst, brandtjänst, indike­

rings-, sanerings- eller röjningstjänst, reparationstjänst, sjukvårdstjänst eller

annan dylik luftskyddstjänst, ej heller för mistad avkastning eller nytta av

annan kommunen tillhörig egendom, som tages i anspråk med nyttjanderätt.

2. Såsom under avdelningen örn civilförsvarsplikt anmärkts är kommun

enligt 9 § pliktig att i enlighet med planerna för luftskyddet på an­

fordran av länsstyrelsen ställa kommunala kårer ävensom annan hos

kommunen anställd personal till förfogande för luftskyddstjänst; dock att

kommun ej är skyldig att för något slag av luftskyddstjänst tillhandahålla

större personal än som, då luftskyddstillstånd inträdde, var anställd inom

vederbörande kår eller annan mot luftskyddstjänsten svarande gren av kom­

munens förvaltning. För fullgörande härav utgår icke ersättning till kom­

munen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

169

Under de senare åren ha förhållandena framtvingat vidtagandet i stor om­

fattning av åtgärder inom luftskyddets område, beträffande vilka ansvaret

för kostnaderna är oreglerat. Därvid ha kostnaderna omedelbart bestritts

i vissa fall av staten och i andra fall av kommunerna. Statens ifrågavarande

utgifter ha delvis ägt rum i den formen, att statsverket anskaffat viss

materiel, som tilldelats kommunerna. I en del fall har därvid ersättning ut­

krävts av dessa, medan i de flesta fall så ej har skett. Hänsyn har därvid

i vissa fall tagits till kommunernas ekonomiska bärkraft. Några av de kom­

muner, som sett sig föranledda till sådana utgifter för luftskyddet, vilka ej

på grund av uttryckliga författningsbestämmelser ålegat dem, ha sökt

ersättning för dessa kostnader av staten. Sådana ansökningar torde ha av­

gjorts enligt den principen, att staten funnit sig böra ersätta kostnaderna,

i den mån de varit nödiga för luftskyddet såsom sådant. Enär emellertid

vissa kostnader ansetts böra stanna å vederbörande kommun såsom bärare

av brandförsvaret, har ersättning av statsmedel ej beviljats för desamma.

Enligt en genom hemortsförsvarssakkunnigas försorg verkställd utredning

ha kommunernas sammanlagda nettoutgifter för luftskyddet intill den 1

oktober 1941 utgjort cirka 35,5 miljoner kronor, varav 33 miljoner belöpa på

kommuner, som beröras av luftskyddsort, samt 2,5 miljoner på övriga kom­

muner. För de förstnämnda kommunerna avser omkring 1/s av utgifterna kost­

nader för anordnande av allmänna skyddsrum och cirka r/s kostnader för an­

skaffande av brandmateriel. För kommunerna av den senare kategorien äro

motsvarande andelar omkring V20 respektive 2/s.

Som jämförelse kan nämnas, att statens utgifter för luftskyddet under

samma tid utgjort omkring 65,5 miljoner kronor.

Hemortsförsvarssakkunniga ha jämväl sökt utröna luftskyddskostnadernas

relativa betydelse i de 526 kommuner och municipalsamhällen, som den 30

september 1941 ingingo i luftskyddsort och dessförinnan haft kostnader för

luftskyddet. För detta ändamål ha hemortsförsvarssakkunniga uträknat den

årliga medelkostnaden för luftskyddet i envar av nämnda kommuner under

tiden 1 januari 1938—30 september 1941, varvid dock utgifter för anordnande

av allmänna skyddsrum ej medtagits. Denna medelkostnad, fördelad på an­

talet skattekronor till kommunalskatt enligt 1940 års taxering, har visat

sig per skattekrona i medeltal utgöra i städer med högst 20 000 invå­

nare 10 öre, i städer med mer än 20 000 invånare 14 öre, i köpingar 8 öre

samt i landskommuner i övrigt 7 öre. Medelårskostnaden per skattekrona

utgjorde i 232 kommuner högst 5 öre, i 161 kommuner mer än 5 men högst 10

öre, i 71 kommuner mer än 10 men högst 15 öre, i 29 kommuner mer än 15 men

högst 20 öre, i 11 kommuner mer än 20 men högst 25 öre, i 12 kommuner mer

än 25 men högst 30 öre samt i 10 kommuner mer än 30 öre.

Jämlikt 6 § luftskyddslagen äger kommun besluta, att luftskyddsnämnd

skall tillsättas för att följa luftskyddets planläggning och därvid företräda

kommunens intressen. Luftskyddsnämnd utses av dem som i allmänhet utöva

kommunens beslutanderätt samt består av tre eller fem med den kommunala

förvaltningen förtrogna personer jämte suppleanter till lika antal.

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

170

Brandförsvaret, såväl bygdebrandförsvaret som skogsbrandförsvaret

vilar, såsom av det förut anförda framgår, principiellt på kommunerna. Staten

har dock i avsevärd utsträckning ekonomiskt understött främst anskaffningen

av sådan brandmateriel, som ansetts nödvändig med hänsyn till luftkrigets ut­

veckling.

Beträffande utrymningsorganisationen gälla olika bestämmelser i

utrymnings- och inkvarteringskommun.

Beträffande utrymningskommun gäller enligt 23 § utrymningslagen, att

örn utrymningschef i och för planläggning av luftskyddsutrymning från kom­

munen betungas med arbete av sådan omfattning, att det icke skäligen kan

fordras, att arbetet utföres utan ersättning, det åligger kommunen att be­

stämma skäligt arvode till honom för tiden innan beslut om luftskyddsutrym­

ning meddelas. Jämlikt 24 § samma lag är kommun, inom vilken planläggning

av luftskyddsutrymning äger rum, skyldig att — för tiden innan beslut örn

luftskyddsutrymning meddelats — i erforderlig omfattning tillhandahålla luft-

skyddschefen och utrymningschefen biträdespersonal och lokaler samt be­

strida övriga i utrymningskommunen uppkommande planläggningskostnader.

Örn planläggningsarbetet avser två eller flera kommuner och överenskom­

melse icke kan träffas, i vad mån envar av dem skall bidraga till fullgörandet

av ifrågavarande åligganden, ankommer tvistens avgörande på centrala utrym-

ningsmyndigheten. I 25 § stadgas, att de förpliktelser med avseende å personal

och lokaler, som åvila kommunen enligt nu berörda bestämmelser, skola av

kommunen i oförändrad omfattning fullgöras jämväl under den tid, för vilken

beslut örn luftskyddsutrymning från kommunen gäller, medan övriga under

samma tid inom utrymningskommunen uppkommande kostnader skola be­

stridas av statsverket. — Kostnaderna för planläggning och verkställande av

militärutrymning bestridas däremot jämlikt 26 § helt av statsverket. Enligt

27 § tillkommer det den centrala utrymningsmyndigheten (utrymningskommis-

sionen), att i fall då i samma kommun planlägges såväl luftskyddsutrymning

som militärutrymning för varje månad bestämma, i vilken ordning kostnaderna

skola bestridas.

Yad angår inkvarteringskommun gäller enligt 9 § utrymningslagen, att kom­

mun är skyldig att genom kommunal inkvarteringsnämnd fullgöra de arbets­

uppgifter, vilka vid utrymning eller planläggning därför erfordras för att ordna

inkvartering, handhava frågor örn utrymningshjälp samt i övrigt bistå dem,

vilka i anledning av utrymning lämnat sin bostad och tagit uppehåll inom

kommunen eller tillfälligt befinna sig därstädes under resa från eller till ut­

rymningskommunen. Kostnader för arvode till ledamot av inkvarteringsnämnd

för deltagande i nämndernas sammanträden skola enligt 30 § bestridas av in-

kvarteringskommunen, men övriga kostnader för planläggning och verkstäl­

lande av utrymning, vilka uppkomma i inkvarteringskommunen, skola —

med ett par undantag, som icke äro av betydelse i detta sammanhang — jäm­

likt 31 § bestridas av statsverket. Enligt 32 § är kommun, inom vilken inkvar­

teringsnämnd är verksam, berättigad att av statsverket erhålla förskott å de

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 268.

171

utgifter, för vilka kommunen ej själv skall svara, men örn erhållet förskott ej

förslår för verksamhetens uppehållande åligger det kommunen att i avvaktan

på vederbörlig utanordning förskottsvis ställa egna medel till förfogande för

gäldande av de erforderliga kostnaderna.

Beträffande socialtjänsten föreligga icke några författningsbestämmelser.

Det har emellertid av utrymningskommissionen förutsatts, att dessa kost­

nader — i den mån de icke täckas av för ändamålet till disposition ställda

statsanslag — skola bestridas med kommunala medel, intill dess frågan örn

den slutliga kostnadsfördelningen mellan stat och kommun blivit klarlagd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Luftskyddsinspektionens förslag till

ny luftskyddslag.

Luftskyddsinspektionens förslag åsyftar icke i förevarande hänseende

någon principiell ändring i förhållande till nu gällande regler. Vissa utvidg­

ningar av kommunernas skyldigheter föreslås dock, varvid inspektionen fram­

håller, att örn kommun under fredstid vore skyldig ekonomiskt svara för vissa

detaljer av luftskyddet, dessa detaljer borde fortbestå under luftskyddsbered-

skap. De föreslagna utvidgningarna innebära i huvudsak följande:

1. Örn i kommunens tjänst anställd befattningshavare vid polis- eller

brandväsendet utsetts till luftskyddschef eller ställföreträdande luftskydds-

chef, skall kommunen vara skyldig att i enlighet med av Kungl. Majit ut­

färdade särskilda bestämmelser bestrida arvode och annan ersättning, som

för nämnda uppdrag må utgå till befattningshavaren.

2. Kommun skall tillhandahålla den biträdespersonal och de lokaler, som

erfordras för den lokala luftskyddsledningen, samt bestrida de kostnader, som

utöver kostnader för personal och lokaler äro förenade med den lokala luft-

skyddsledningens administration.

3. Inom luftskyddsort skall föreligga skyldighet för kommun att inrätta

allmänna skyddsrum, vartill hänföras jämväl skyddsrum för dem, som blivit

husvilla till följd av krigsskador.

4. Kommun skall ombesörja vård och förvaring av den för luftskyddet

inom luftskyddsområdet avsedda, av allmänna medel bekostade luftskydds-

materielen.

5. Kommun skall bestrida kostnaderna för drift, underhåll och kontroll av

de för alarmeringen inom kommunen avsedda anläggningarna.

6. Kommun skall sörja för och bekosta utbildning och övning av hela den

personal, som är avsedd för det allmänna luftskyddet inom kommunen.

Enligt förslaget skall, om kommun i anledning av föreskrift i lagen vid­

tagit eller förpliktats vidtaga åtgärd, som kan beräknas komma att i väsentlig

mån gagna luftskyddet jämväl inom luftskyddsområdet, kostnaden för åtgär­

den fördelas mellan de olika kommunerna efter graden av det gagn, som

beredes dem genom åtgärden, samt att, om överenskommelse härom icke kan

träffas, tvistens avgörande ankommer på länsstyrelsen.

172

Yttrandena över Inftskyddsinspelv-

tionens förslag.

I yttrandena över luftskyddinspektionens förslag ha från många håll erin­

ringar gjorts mot förslaget i avseende å kostnadsansvaret. Sålunda har an­

märkts, att några klarare gränser för kostnadsfördelningen mellan stat och

kommun icke skapats genom förslaget och att en överflyttning på kom­

munerna av vissa kostnader, som nu åvilade statsverket, föreslagits skola ske

utan att tillräckligt bärande skäl därför anförts.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför sålunda:

Inspektionen använder i princip samma otillfredsställande metod som nu

gällande lag, nämligen att uppräkna vissa skyldigheter för kommuner och en­

skilda, vilka icke täcka alla förekommande åtgärder och kostnader, och att i

övrigt lämna fältet öppet för meningsskiljaktigheter och strider. Länssty­

relsen anser det vara absolut nödvändigt, att det uttryckligt i lag fastslås, vem

som i princip är skyldig bekosta det enskilda luftskyddet, industriluftskyddet

och det allmänna luftskyddet. Inspektionen torde icke avse, att alla tänkbara

kostnader för luftskyddets genomförande, vilka icke uttryckligen ålagts kom­

muner och enskilda, skola gäldas av statsmedel. I så fall borde detta ha ut­

sagts i lagtexten. En sådan lösning torde emellertid icke vara rimlig. Den

skulle medföra, att statsverket komme att belastas med en mångfald småut-

gifter av skilda slag, vilkas erforderlighet och skälighet i de särskilda fallen

skulle bliva synnerligen svårkontrollerbar. Den rätta vägen torde vara att

låta kommunen svara för allt vad som icke enligt särskilda bestämmelser skall

bekostas av de enskilda eller av staten.

Luftskyddschefen i Stochholm, som anser att staten bör vara ekonomiskt

huvudansvarig för luftskyddet och med utgångspunkt härifrån funnit två vägar

framkomliga för åstadkommande av en praktiskt genomförbar kostnadsfördel­

ning mellan stat och kommun, anför härom:

Enligt den första fastslås punkt efter punkt, efter rent praktiska övervägan­

den, vilka olika luftskyddsuppgifter, som skola bekostas av kommunerna, var­

efter bekräftas, att alla utgifter för luftskyddet, som sålunda icke uppräknas,

skola belasta statsverket. En uppräkning sådan som den antydda är emellertid

ytterst vansklig och kan förmodligen icke bli fullständig eller konsekvent.

Göres åter icke det sist omnämnda konstaterandet, synes uppräkningen bliva

tämligen meningslös och effekten motsatt den åsyftade. Kommunen skulle då

tilläventyrs få betala alla luftskyddskostnader, utom sådana, örn vilka må­

hända i ett annat sammanhang förklarats, att desamma skola belasta stats­

verket. Det andra tillvägagångsättet, vilket i längden synes bliva det enda

hållbara, är att kommunen ålägges att inom den ram, som uppdrages av stat­

liga myndigheter, ombesörja och förskottera kostnaderna för allt luftskydd,

som berör kommunens område, samt att viss från början bestämd andel i dessa

totala kostnader därefter återbetalas av staten. Denna utväg, som en gång för

alla löser de ekonomiska avgörandena för luftskyddet, skulle samtidigt i hög

grad befordra den kommunala självverksamheten på detta område och där­

igenom gynnsamt inverka på luftskyddsberedskapen i riket.

Stockholms stad yttrar:

Enligt den princip, som ostridigt ansetts böra läggas till grund för det civila

luftskyddets organisation, är luftskyddet en statsangelägenhet, som följaktligen

också skall ombesörjas och bekostas av staten. Kommunal medverkan i luft-

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

173

skyddet skulle alltså endast vara att betrakta som ett undantag från huvud­

regeln. I verkligheten ha emellertid, i allt fall för Stockholms del, undantagen

från huvudregeln, att staten skall bekosta luftskyddet, blivit mycket omfat­

tande. Att verkligheten kommit att så väsentligt avvika från luftskyddslag­

stiftningens grundläggande princip visar med all tydlighet, att denna lagstift­

ning i sin utformning icke varit tillfredsställande.

Vid övervägande av olika metoder att bestämma kostnadsfördelningen mel­

lan stat och kommun synes i första hand tydligt, att den hittills följda —

vilken i huvudsak anknyter sig till »planläggningen» av luftskyddet såsom den

egentliga kommunala uppgiften — icke leder till ett tillfredsställande resultat.

Överhuvudtaget torde varje försök att på de allmänna begreppsbestämnin­

garnas väg nå en i praktiken otvetydig delningsgrund möta stora svårigheter.

Ej heller lär det vara möjligt att genom en konkret uppräkning sortera de

olika uppgifterna efter deras art och därmed nå ett tillfredsställande resultat.

Man torde böra gå den enklare och, sådana förhållandena gestaltat sig, med

verkligheten bättre överensstämmande vägen att ålägga kommunerna att inom

av statliga myndigheter uppdragen ram ombesörja och förskott-era kostnaderna

för det allmänna luftskyddet inom kommunens område, med skyldighet föi

staten att bidraga till samtliga dessa kostnader med viss bestämd andel, för­

slagsvis den kvot av två tredjedelar, som hittills varit bestämmande för stats­

bidragen till skyddsrumsbyggena.

Den naturligaste och i en storstad som Stockholm sannolikt enda praktiskt

möjliga lösningen torde nämligen vara att anknyta det lokala luftskyddet till

den befintliga kommunala organisationen. Luftskyddets chefsbefattningar lära

alltid, huru än lagbestämmelserna utformas, komma att tillsättas inom den

högre polisledningen och alltså avlönas av kommunala medel. Och den lokala

luftskyddsledningens personal i övrigt torde också i stor omfattning komma

att tillhöra polisen. De viktigaste tjänstegrenarna, brandskyddet och. sjukvår­

den, måste organiseras med stöd av befintliga kommunala kårer. Röjnings- och

saneringstjänstens ledning och kader måste stödjas på gatuförvaltningen.

Likaså lärer övrig teknisk och kameral personal regelmässigt komma att till­

handahållas av de kommunala verken. Örn den lokala luftskyddsledningens

organisation sålunda grundas på den befintliga kommunala administrationen,

är det å andra sidan självfallet, att kommunen icke kan tillhandahålla denna

personal utan att härigenom merkostnader för förvaltningen uppstå. För de

tjänstemän, som avdelas att tjänstgöra inom den lokala luftskyddsledningen.

måste vikarier anskaffas. Läggas nya uppgifter av den omfattning, varom här

är fråga, på en särskild förvaltningsgren, så kunna de icke lösas utan en för­

stärkning av personalen.

Enahanda är förhållandet med övriga utgifter för luftskyddets räkning, så­

som för lokaler, materiel och dylikt, vilka anknytas till redan befintliga kom­

munala förvaltningsgrenar. Nödgas de kommunala verken i luftskyddsbered-

skapens intresse förstärka sina förråd — exempelvis för skvddsrumsbyggen.

reparationstjänsten å gator, broar och viadukter, sjukvård eller andra uppgifter

— så måste denna förstärkta förrådshållning föranleda måhända icke obe­

tydliga kostnader.

I den mån sålunda för kommunen särskilda kostnader uppstå på grund av

dess skyldighet att tillhandahålla för luftskyddsledningen erforderlig personal,

material eller lokaler, så bör kommunen enligt grundprincipen för det civila

luftskyddet vara berättigad att härför erhålla ersättning av statsmedel. Dessa

statsbidrag synas, såsom nämnts, böra sättas till samma andel, som befunnits

skälig för skyddsrumsbyggena.

Yad här sagts gäller givetvis icke de luftskyddsuppgifter, som enligt sakens

natur och redan vedertagna grunder holt ombesörjas centralt och bekostas av

174

staten. Så synes böra vara fallet exempelvis med anläggningarna för alarme-

ringen, vilka bäst underhållas och skötas av de firmor, som efter avtal med

luftskyddsinspektionen levererat apparaterna.

Den princip, som här hävdats, innebär givetvis icke, att kommunen skulle

kräva ersättning för sina kostnader för sådan fackutbildad, kommunalanställd

personal, som ställes till förfogande för luftskyddstjänstgöringen. Men i den

mån för luftskyddets räkning påkallas utvidgning av sådan personal samt an

skaffning av material och redskap utöver vad som kan erfordras för normala

fredsförhållanden, synes staden hava berättigade anspråk på att staten skall

deltaga i sålunda uppkommande merkostnader.

Heniortsförs varssakku nil i gas förslag.

De sakkunniga föreslå, att folkskyddsdistrikten skola göras ej blott till

territoriella enheter i inskränkt bemärkelse utan även till sådana kommunal­

administrativa enheter, som erfordras för kommunernas medverkan inom folk-

skyddsväsendet.

Örn folkskyddsdistrikt består av kommun eller del av kommun, skall enligt

förslaget kommunen utöva de rättigheter och fullgöra de skyldigheter, som

enligt vad i folkskyddslagen eller eljest är stadgat tillkomma folksky dds-

distriktet. Består folkskyddsdistrikt av område från mer än en kommun, skola

de i distriktet helt eller delvis ingående kommunerna bilda follcslcyddsförbund

för utövandet av folkskyddsdistriktets rättigheter och fullgörandet av dess

skyldigheter. Örn särskilda omständigheter därtill föranleda, äger dock läns­

styrelsen besluta örn undantag från skyldigheten att bilda folkskyddsförbund.

I sådant fall ankommer det på vederbörande kommuner att sinsemellan träffa

sådana avtal, som i följd av den föreliggande gemenskapen må erfordras. Inom

varje folkskyddsdistrikt skall finnas en folksky ddsnämnd med uppgift främst

att ombesörja sådana folkskyddsdistriktets angelägenheter, som äro att hän­

föra till förvaltning och verkställighet. Upprättandet av organisationsplan

skall därjämte ske i samråd med folkskyddsnämnden. I folkskyddsförbund

skall folkskyddsnämnden tillika vara direktion för förbundet och såsom sådan

utöva förbundets beslutanderätt.

Beträffande bestämmelserna örn folkskyddsförbund anföra de sak­

kunniga:

I flertalet fall kommer folkskyddsdistrikt säkerligen att bestå av områden

från mer än en kommun.

Kommuner, som helt eller delvis ingå i samma folkskyddsdistrikt, böra

bilda förbund för utövandet av folkskyddsdistriktets rättigheter och fullgö­

randet av dess skyldigheter. Det skall icke ankomma på kommunerna själva

att bestämma, huruvida sådant förbund skall bildas, utan skyldighet därtill

föreligger, såvida länsstyrelsen icke medgiver undantag.

De sakkunniga ha icke ansett lämpligt att låta bestämmelserna i lagen

örn kommunalförbund till större eller mindre delar bliva direkt tillämpliga

å förbund för här ifrågavarande ändamål. I stället föreslås tillskapande av

ett särskilt slag av kommunalförbund för folkskyddsändamål, kallat folk-

skvddsförbund. Orsaken härtill är bland annat, att förfarandet vid bildande av

förbund för berörda ändamål i vissa hänseenden måste bliva ett annat än

enligt nyssnämnda lag, som bygger på frivillighet från kommunernas sida i

fråga örn förbunds bildande. Men härtill kommer, att för regleringen över-

Kungl. May.ts proposition nr 268.

175

huvud taget av den kommunala medverkan inom folkskyddsväsendet krävas

alldeles speciella föreskrifter. I folkskyddslagen ha intagits de viktigaste av

de bestämmelser, som äro erforderliga för kommunalförbund. Yad de sakkun­

niga i denna del föreslå saknar för övrigt icke motsvarighet. Kristidsförbun-

den utgöra sålunda ett slag av kommunalförbund, som regleras genom sär­

skilda bestämmelser.

I fråga örn folkskyddsnämnderna anföra de sakkunniga:

Med hänsyn till folkskyddsdistriktens ställning och betydelse inom folk­

skyddet är nödvändigt tillse, att en rationell ordning tillskapas för det för-

valtningsmässiga handhavandet av distrikten åvilande uppgifter. De sak­

kunniga anse ej, att denna funktion vare sig obligatoriskt eller fakultativt

bör uppdragas åt någon redan befintlig kommunal nämnd eller styrelse. I

stället föreslå de sakkunniga, att ett särskilt organ, benämnt folkshyddsnämnd,

inrättas för ändamålet inom varje folkskyddsdistrikt.

Skälen för att i det hänseende, varom här ar fråga, ej taga i anspråk

något nuvarande kommunalt organ äro flera. Sålunda torde i det övervä­

gande antalet fall komma att i folkskyddsdistrikten ingå områden från olika

kommuner. Men även då bör finnas blott en, för distriktet i dess helhet gemen­

sam folkskyddsnämnd. En ordning med två eller flera sådana nämnder —

en för varje ifrågakommande kommun — inom ett folkskyddsdistrikt skulle

omöjliggöra erforderlig enhetlighet och smidighet i ärendenas handläggning.

Vidare måste särskilda krav ställas på folkskyddsnämndens sammansättning.

Härvid märkes, att folkskyddsnämndens uppgifter komma att utgöra led i

ett större sammanhang, präglat av statliga intressen. Dessa senare böra därför

vara representerade i nämnden. Ytterligare anse de sakkunniga, att vissa

personliga kvalifikationer äro nödvändiga eller önskvärda för ledamotskap i

folkskyddsnämnden. Slutligen må framhållas, att här ifrågavarande uppgifter

beröra flera kommunala organs verksamhetsområden. Det synes då vara

mindre lämpligt att göra något av dessa organ till gemensamt forum för

nämnda ärenden.

Folkskyddsnämnden skall alltså vara folkskyddsdistriktets förvaltnings­

organ. I denna egenskap är nämnden avsedd att i princip intaga samma ställ­

ning, som tillkommer i kommunallagarna åsyftade förvaltande nämnder och

styrelser. De nuvarande luftskyddsnämnderna ha däremot icke en sådan

karaktär.

Med hänsyn till folkskyddets egenskap av försvarsorganisation och till att

i följd härav starka statliga intressen äro förknippade med folkskyddets verk­

samhet ha de sakkunniga ansett, att staten bör ha en representant i varje

folkskyddsnämnd. Denna representant bör utses av länsstyrelsen. I fråga

örn hans ställning inom folkskyddsnämnden kan tänkas, att han ingår antingen

såsom ordförande eller ock såsom ledamot. Då det synes vara angeläget, att

den statliga representantens ställning inom folkskyddsnämnden blir så stark

som möjligt, ha de sakkunniga stannat vid det förstnämnda alternativet.

Utgöres folkskyddsdistrikt av område från allenast en kommun, bör kom­

munen själv äga bestämma antalet ledamöter i nämnden. Högre antal än sex

synes dock i sådant fall knappast vara erforderligt.

Består folkskyddsdistrikt av område från mer än en kommun, blir frågan

örn antalet ledamöter i nämnden vanskligare att lösa. Eftersom nämnden i

flertalet folkskyddsdistrikt av detta slag jämväl kommer att utöva distriktets

beslutanderätt, böra i nämnden ingå representanter för samtliga de till

distriktet helt eller delvis hörande kommunerna. Detta har även uttryckligen

stadgats i lagen. Däremot har i lagen icke givits några bestämmelser därom,

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

efter vilken eller vilka grunder ledamotsantalet för varje kommun skall be­

stämmas. Det stadgas blott, att länsstyrelsen, efter vederbörande kommuners

hörande, skall bestämma antalet ledamöter för varje kommun.

Yad angår folkskyddsdistriktens åligganden beträffande folk-

skyddsväsendet anföra de sakkunniga:

Folkskyddsväsendet utgör ett led i det totala försvaret. Dess upprätthål­

lande är således ett statsintresse, och staten bör följaktligen i väsentlig ut­

sträckning bära det yttersta ekonomiska ansvaret därför.

Emellertid är folkskyddet en starkt decentraliserad, landets alla delar be­

rörande organisation med nära anknytning till olika kommunala verksamhets­

områden. Vissa av folkskyddsuppgifterna äro sålunda identiska med eller

likna uppgifter, som under normala förhållanden åvila kommunerna. Kommu­

nalanställd personal kommer mångenstädes att utgöra grundstomme inom

vissa av det allmänna folkskyddets tjänstegrenar, och en betydande del av

den materiel och de anordningar, som behöva tagas i anspråk för folkskydds-

ändamål, användes redan i fredstid vid utövandet av den kommunala verk­

samheten. Med hänsyn härtill synes det de sakkunniga naturligt, att kom­

munerna starkt engageras i verksamheten för folkskyddsväsendets upprätt­

hållande. Härför talar även önskvärdheten av att stimulera kommunernas

intresse för att folkskyddsåtgärderna på de särskilda orterna vidtagas på ett

ändamålsenligt sätt. Slutligen synes det vara av värde, att befolkningen i

olika delar av landet beredes tillfälle att genom sina lokala organ utöva ett

mera direkt inflytande på hithörande anordningar och åtgärder, vilka avse

att främst skydda den egna hemorten.

Huvudregeln angående folkskyddsdistriktens skyldigheter är intagen i 80 §

i lagförslaget, enligt vilken det åligger folkskyddsdistriktet att — i den måll

annat icke följer av vad i följande paragrafer stadgas — sörja för att ekono­

miska och materiella betingelser för upprätthållandet av distriktets folk­

sky ddsväsen äro för handen. Av den därefter följande uppräkningen av sär­

skilda uppgifter, jämförd med de följande paragraferna och de sakkunnigas

motivering, framgår, att skyldigheterna avse de allmänna folkskyddens verk­

samhet ävensom sådana till folkskyddsväsendet hörande anordningar och åt­

gärder i övrigt, som ha mera allmän karaktär. De sakkunniga framhålla,

att vissa slag av utrustning, materiel eller förnödenheter borde ställas till

förfogande av statsverket utan kostnad för kommunerna. Dylikt tillhandahål­

lande borde enligt de sakkunnigas mening ske särskilt i fråga örn sådana ut-

rustningspersedlar och sådan materiel, som för nedbringande av anskaffnings­

kostnaderna eller av annan anledning ansåges lämpligen böra centralt upp­

handlas, exempelvis vapen, ammunition, uniformer, gasskyddsmateriel, viss

sjukvårdsutrustning, anordningar för utomhusalarmering m. m. Undantag

från folkskyddsdistriktens principiella skyldighet borde vidare göras för hem­

värnets militära utbildning, för vilken staten borde helt draga försorg. Det

måste förutsättas att jämväl eljest vissa anordningar eller åtgärder borde med

hänsyn till omständigheterna undantagas i här förevarande hänseende på lik­

nande sätt som hemvärnets militära utbildning.

De sakkunniga ha föreslagit vissa regler örn statsbidrag till folkskydds-

distrikten, vilka finnas intagna i 102—106 §§ i de sakkunnigas förslag till folk­

skyddslag. Reglerna innebära i huvudsak följande.

177

Rätt till full ersättning av statsmedel tillkommer jämlikt 102 § folkskydds-

distrikt för dess kostnader för dels avlöning och annan ersättning för tjänst­

göring under folkskyddsberedskap till folkskyddschef och biträdande folk-

skyddschef jämte ersättare ävensom annan personal inom allmänna folkskyd

det, dels ock inkvartering och andra till folkskyddets verksamhet hörande åtJ

gärder av social natur, i vad angår personer från annat folkskyddsdistrikt,

vilka till följd av utrymning stadigvarande eller tillfälligt taga uppehåll inom

distriktet. I den mån dessa regler icke äro tillämpliga äger folkskydds-

distriktet jämlikt 103 § erhålla ersättning med två tredjedelar av sina kost­

nader för dels avlöning och annan ersättning till folkskyddschef och biträ­

dande folkskyddschef ävensom till den befälspersonal i övrigt, som Konungen

bestämmer, dels anskaffande av materiel, utrustning och andra förnödenheter

för allmänna folkskyddets verksamhet, dels inrättande och utrustande av all­

männa skyddsrum, så ock eljest av ledningscentraler och andra uppehålls-

platser för allmänna folkskyddets personal eller för personer, som omhänder­

tagas av folkskyddet, dels ock understöd -—- kontant eller in natura — som

folkskyddet har att utgiva. Där särskilda omständigheter det föranleda äger

Konungen jämlikt 106 § medgiva folkskyddsdistrikt ersättning av statsmedel

jämväl i andra fall eller med högre belopp än nu sagts.

I motiveringen anföra de sakkunniga:

Det är ur praktisk synpunkt mindre lämpligt, att kommunerna erhålla

rätt till ersättning av statsmedel för sådana kostnader, som äro förhål­

landevis obetydliga men vilkas erforderlighet och skälighet äro svåra att

kontrollera. Örn statsbidrag skulle utgå i dessa fall, komme ett omständligt

gransknings- och revisionsförfarande att bliva nödvändigt, vilket icke skulle stå

i rimlig proportion till kostnadernas omfattning. Till dylika kostnader äro att

räkna bland annat de flesta utgifter för folkskyddsväsendets administration,

folkskyddsutbildningen samt vård, förvaring, underhåll och kontroll av folk-

skvddsmateriel. -— Ersättning av statsmedel bör icke heller i allmänhet utgå

för ianspråktagande inom folkskyddet av kommunalanställd personal och så­

dan egendom, som kommun innehar för sin vanliga verksamhet. En ersätt-

ningsrätt i dessa fall skulle i viss utsträckning innebära ett icke motiverat av

lyftande av en börda, som under fredstid normalt åvilar kommunerna.

Somliga kostnader åter äro av sådan beskaffenhet, att staten regelmässigt

bör helt vidkännas det slutliga ansvaret för dem. Hit höra kostnader för sådana

folkskyddsåtgärder, av vilka de kommuner, som ombesörjt åtgärderna, icke

haft något direkt gagn, såsom åtgärder för omhändertagande av eller eljest

hjälp åt evakuerade från andra kommuner. Även utgifter för avlöningar och

andra ersättningar under folkskyddsberedskap till folkskyddschefer och annan

personal inom allmänna folkskyddet synas böra i sin helhet slutligen belasta

statsverket. För avlöning m. m. till kommunalanställd personal bör dock

ersättning av statsmedel i regel icke utgå.

Av kommunernas kostnader för folkskyddsväsendet synas alltså enligt

ovan angivna principer vissa böra slutligen helt stanna å kommunerna men

andra helt ersättas av statsmedel. Beträffande återstoden, som åtminstone i

fred torde utgöra huvudparten av ifrågavarande kostnader i deras helhet, anse

de sakkunniga, att — där ej för särskilda fall av Kungl. Majit större del

bestämmes — viss lagstadgad del härav bör ersättas kommunerna av staten.

Vad angår storleken av denna del ha de sakkunniga anslutit sig till vad

Bihang lill riksdagens 'protokoll /Odd. 1 sami. Nr 268.

67* 44

12

Kungl. Maj-.ts proposition nr 268.

178

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 268.

Stockholms stad föreslagit i motsvarande hänseende, såvitt angår luftskydds-

kostnaderna. Statsbidraget skulle alltså utgå med två tredjedelar av kostna­

derna. Den kvarstående ekonomiska medansvarigheten för kommunerna bör

enligt de sakkunnigas mening vara tillräcklig för att stimulera dessa att pla­

nera och utföra på dem ankommande åtgärder med tillbörlig ekonomisk om­

sorg. Ett ytterligare skäl för denna avvägning av den statliga ersättnings­

skyldigheten är, att överensstämmelse härigenom vinnes med de grunder,

sorn hittills i regel tillämpats i fråga örn fördelningen mellan stat och kom­

mun av kostnaderna för inrättande av allmänna skyddsrum. Såsom Damgar

av den av de sakkunniga företagna utredningen om luftskyddskostnaderna

överensstämmer nämnda statsbidragskvot även nära med storleken av statens

andel i de av utredningen omfattade kostnaderna för luftskyddet intill den

1 oktober 1941.

Det kunde möjligen ifrågasättas att göra det lagstadgade statsbidragets

storlek beroende av kostnadernas omfattning i förhållande till vederbörande

kommuners ekonomiska bärkraft. De sakkunniga ha dock icke ansett detta

erforderligt. Den av de sakkunniga verkställda utredningen av luftskydds-

kostnadernas relativa betydelse för de kommuner, som den 30 september

1941 helt eller delvis ingingo i luftskyddsort, visar nämligen, att luftskydds-

kostnaderna, såvitt avser det ojämförligt största antalet kommuner med luft

skyddsorter, i stort sett drabbat dessa kommuner tämligen jämnt i förhållande

till deras respektive skatteunderlag. Det finnes knappast anledning antaga,

att de folkskyddskostnader, som enligt den av de sakkunniga forordade kost-

nadsre<deringen skola bestridas med kommunala medel, komma att i fred toi

anleda'”mera betydande relativ ojämnhet ifrågavarande kommuner emellan.

Skulle emellertid kostnaderna i något fall ställa sig särskilt- betungande, har

Kungl. Majit möjlighet att lämna ersättning med mer än två tredjedelar av

kostnaderna.

I specialmotiveringen till lagförslaget anföres ytterligare:

I 102 § äro upptagna kostnader för avlöning och annan ersättning till folk-

skyddschef och biträdande folkskyddschef jämte ersättare ävensom annan per­

sonal inom allmänna folkskyddet för tjänstgöring under folkskyddsberedskap.

Med hänsyn till den stora omfattning dessa kostnader komma att erhålla

särskilt under krig och till att motsvarande kostnader enligt nu gällande regler

så gott som helt bestridas av statsmedel, ha de sakkunniga ansett rimligt, att

full ersättning skall utgå för kostnaderna i fråga, detta så mycket mera som

avlöningsförmånerna äro normerade genom allmänna regler och folkskydds-

distrikten bland annat på grund härav ha mycket ringa möjlighet att inverka

på deras storlek.

Vidare äro i denna paragraf upptagna kostnader för sociala åtgärder be­

träffande personer, som evakuerats från andra folkskyddsdistrikt. Det är

icke billigt, att folkskyddsdistriktet, som ju icke kan anses ha nämnvärd

direkt nytta av dessa kostnader, skall till ens någon del slutligen vidkännas

desamma. Tänkbart vore visserligen, att folkskyddsdistriktet skulle ha möj­

lighet att få gottgörelse helt eller delvis för kostnaderna av det distrikt,

varifrån evakuering skett. En sådan ordning skulle emellertid medföra be

tydande praktiska olägenheter, varför de sakkunniga icke velat förorda den­

samma. Vissa svårigheter kunna visserligen understundom uppkomma, i vad

angår särskiljande av här ifrågavarande kostnader från andra kostnader för

distriktets folkskyddsväsen, särskilt sådana för motsvarande åtgärder för

distriktets egna invånare. En åtminstone i stort sett riktig uppskattning av

kostnaderna för de ena och de andra åtgärderna torde dock vara möjlig, i syn-

179

Helhet som i flertalet fall ett oell samma folkskyddsdistrikt icke kommer att

bedriva verksamhet till förmån för såväl evakuerade från annat distrikt som

utbombade från det egna distriktet. Full ersättning bör utgå för samtliga kost

nader för denna del av folkskyddets verksamhet.

Beträffande 103 § vilja de sakkunniga — utöver vad i allmänna motive­

ringen anförts — ytterligare framhålla följande.

För avlöning och annan ersättning till folkskyddspersonal under tid, då

folkskyddsberedskap icke är anbefalld, bör enligt de sakkunnigas mening

folkskyddsdistriktet i allmänhet slutligen helt svara. De kostnader, som här

komma i fråga, bliva säkerligen av ganska liten storleksordning, örn, såsom

de sakkunniga ifrågasatt, avlöning eller annan ersättning i regel icke skall

utgå för sådan utbildning och övning, som faller inom den marginal av 60

timmar per år, som stadgas i 45 §.

Att visst undantag från här avsedda princip skall föreligga i fråga örn kost­

nader för ersättning, vilka äro betingade av sociala åtgärder beträffande eva­

kuerade personer från andra folkskyddsdistrikt, framgår av 102 §.

Emellertid anse de sakkunniga skäligt, att dylika undantag jämväl ske

i fråga örn dels folkskyddschef och biträdande folkskyddschef, dels ock

enligt Kungl. Maj:ts bestämmande viss annan befälspersonal. Härvid syfta

de sakkunniga på sådant befäl, vilket, såsom under 80 § anförts, bör er

hålla arvode med visst belopp per månad eller år. Ersättning har i detta fall

föreslagits skola utgå med två tredjedelar av kostnadsbeloppet.

Jämväl till anskaffande av materiel, utrustning och andra förnödenheter

för allmänna folkskyddets verksamhet samt till inrättande och utrustande

av allmänna skyddsrum, så ock eljest av ledningscentraler och andra uppe

hållsplatser för allmänna folkskyddets personal eller för personer, som om­

händertagas av folkskyddet, bör ersättning av statsmedel enligt de sakkunnigas

mening utgå med två tredjedelar. Dessa kostnader, som kunna uppgå "till

ganska höga belopp, äro jämförelsevis lätta att bestämma och kontrollera.

Att märka är att det här blott är fråga örn anskaffningskostnader eller

kostnader för inrättande och utrustande. För kostnader för vård och under­

håll bör däremot enligt de sakkunnigas mening ersättning icke utgå. Sist­

nämnda kostnader höra nämligen till den kategori av kostnader av mera svår­

kontrollerbar art, vilka enligt allmänna motiveringen böra helt bekostas av

folkskyddsdistriktet. Av vad ovan anförts framgår emellertid, att för vissa

av här ifrågavarande kostnader, nämligen för sådana, som avse evakuerade per­

soner från främmande folkskyddsdistrikt, full ersättning av statsmedel skall

utgå.

För kommuns kostnader för egendom, som jämlikt 82 § 1 mom. ställes

till distriktsfolkskydds förfogande, bör ersättning av här ifrågavarande slag

icke utgå.

Ersättning av statsmedel med två tredjedelar bör slutligen utgå för folk

skyddsdistrikts kostnader för understöd åt utbombade och andra, som på

grund av krigsåtgärder blivit i behov av hjälp. Även här gäller dock, att ersätt­

ning av statsmedel utgår med kostnadernas fulla belopp, om fråga är örn

understöd till personer från främmande folkskyddsdistrikt.

Uppräkningen i 102 och 103 §§ av de kostnader, för vilka ersättning av

statsmedel skall utgå, har uppenbarligen icke kunnat göras fullständig. Möj

lighet bör finnas för Kungl. Majit att bevilja dylik ersättning för andra folk-

skyddsdistriktens kostnader än i nämnda paragrafer sagts. Härom stadgas

i 106 §. De sakkunniga ha härvid tänkt på bland annat vissa större anord

ningar — såsom observationstorn, radioanläggningar och branddammar —

vilka folkskyddet har att besörja. Såvitt icke särskilda omständigheter annat

Kungl. Maj-.ts proposition nr 268.

180

föranleda, bör ersättningen i dylika fall utgöra två tredjedelar av kostna­

derna. I den mån folkskyddsdistrikt åsamkas kostnader för undanförsel och

förstöring, synes även ersättning härför böra beviljas. Därvid torde ersätt­

ningen med hänsyn till åtgärdernas natur i regel böra utgå med kostnadernas

fulla belopp.

Vissa skyldigheter beträffande folkskyddsväsendet skola jämlikt 82 § i de

sakkunnigas förslag till civilförsvarslag åvila kommunerna såsom sådana. Så­

lunda är kommun skyldig att till förfogande för allmänna folkskyddet inom

folkskyddsdistrikt, till vilket kommun helt eller delvis hör, ställa materiel, ut­

rustning eller annan egendom, vilken är behövlig för ändamål, som skall till­

godoses av distriktsfolkskyddet och vilken tillhör eller innehaves av kommu­

nen. Vidare skall i den mån tjänstgöring inom allmänt folkskydd av kom­

munalanställd personal skall anses fullgjord i den kommunala anställningen

avlöning för tjänstgöringen gäldas av den kommun, hos vilken vederbörande

är anställd. Kommun har ytterligare att i avseende å folkskyddsdistrikt, till

vilket kommunen helt eller delvis hör, genom sina organ lämna folkskydds-

chefen biträde i sådana frågor rörande distriktets folkskyddsväsen, som lia

omedelbart samband med de särskilda organens verksamhetsområden. Slut­

ligen skall kommun, där allmän gatu- eller vägbelysning finnes, sörja för att

sådana anordningar beträffande belysningen verkställas, som erfordras för

att åstadkomma mörkläggning inom kommunen, så ock att nödiga åtgärder

vidtagas för underlättande av trafik inom kommunen under mörkläggning. För

kommuns kostnader i anledning av dessa skyldigheter skall i allmänhet icke

något statsbidrag utgå.

Vad i 82 § stadgas örn kommun skall jämlikt 83 § äga motsvarande tillämp­

ning å municipalsamhälle, för så vitt Konungen ej annorlunda förordnar. Dess­

utom kan jämlikt 112 § länsstyrelsen förordna, att folkskyddsdistrikt åvilande

kostnader för åtgärd, som uteslutande eller till övervägande del kommer in­

vånare inom municipalsamhälle tillgodo, skola helt eller delvis återgäldas

distriktet av municipalsamhället.

Beträffande fördelning av hithörande kostnader på flera kommuner, som

tillhöra samma folkskyddsdistrikt, är i 113 § i de sakkunnigas lagförslag in­

tagen en bestämmelse av innehåll, att sådan fördelning, där ej annat overens-

kommes, skall principiellt för varje år ske i förhållande till det antal skatte­

kronor och skatteören, som inom varje kommun eller del av kommun påforts

de skattskyldiga vid nästföregående års taxering till allmän kommunalskatt.

Örn viss åtgärd uteslutande eller till övervägande del kommer viss kommun

till godo, skall dock länsstyrelsen enligt samma paragraf äga föreskriva, att

större del av kostnaderna för åtgärden skall åvila kommunen i fråga. Även

eljest skall länsstyrelsen, örn särskilda skäl föranleda därtill, äga förordna om

annan grund för fördelning av kostnaderna.

Yttrandena över liemortsförsvars-

sakkunnigas förslag.

I åtskilliga yttranden uttalas betänkligheter mot förslaget örn folkskydds-

distrikten såsom kommunaladministrativa enheter, främst i vad

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

181

angår folkskyddsförbunden. Det framhålles, att förslaget på denna punkt inne-

bure alltför starkt ingrepp i den kommunala självstyrelsen och att erfaren­

heterna från kommunalförbund och kristidsförbund icke talade för ytterligare

steg i denna riktning. Folkskyddsnämnden såsom direktion för förbundet an­

ses även få alltför stor bestämmanderätt. Slutligen hänvisas i vissa yttranden

till den pågående utredningen örn den kommunala indelningen, vilken icke

borde föregripas.

Även i övrigt framställas anmärkningar mot de föreslagna bestämmelserna

örn folkskyddsnämnd. Sålunda anser drätselkammaren i Karlskrona folk­

skyddsnämnden, örn den över huvud vore erforderlig, böra bliva ej en beslu­

tande utan allenast en kontrollerande myndighet. Länsstyrelsen i Malmöhus

län anser folkskyddsnämnd icke böra vara obligatorisk i folkskyddsdistrikt,

som bestå av allenast en kommun. Luftskyddsnämnden och drätselkammaren

i Norrköping anse folkskyddsnämnden bör ha i stort sett samma sammansätt­

ning som den nuvarande luftskyddsnämnden.

Svenska stadsförbundet konstaterar med tillfredsställelse, att folkskydds­

nämnden enligt de sakkunnigas förslag skulle bliva ett verkligt kommunalt för­

valtningsorgan, men anser, att det statliga inflytandet fått göra sig alltför starkt

gällande. Motiveringen för anknytningen av folkskyddet till kommunalförvalt­

ningen vore, att administrationen förenklades, örn man kunde utnyttja de lokala

organen. Det vore då icke förmätet att vänta sig, att man från statsmakternas

sida utginge från att de kommunala förvaltningsorganen för uppgiften hade

nödig effektivitet utan att deras verksamhetsformer behövde på alla möjliga

sätt förstärkas för de nya uppgifterna. Så skedde emellertid icke. I stället

sökte man omvandla det kommunala organet till ett halvstatligt organ.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser det uppenbart lämpligare, framför

allt i byggnadsärenden, att överlåta verkställigheten åt de ordinarie verkställig-

hetsorganen i kommunen i stället för åt folkskyddsnämnd och folkskydds-

chef. Liknande synpunkter framföras av luftskyddschefen i Göteborg.

Mot de sakkunnigas förslag beträffande kostnadsfördelningen mel­

lan stat och kommun ha i åtskilliga yttranden anmärkningar framförts.

Svenska stadsförbundet anser, att samtliga kostnader för den av de sakkun­

niga föreslagna försvarsorganisationen i princip böra bäras av staten, och

framhåller till stöd härför bland annat att en viss kommuns folkskydd icke

skulle vara till gagn allenast för kommunen utan skulle inordnas i de allmänna

försvarsåtgärderna och att kommunerna icke hade annat inflytande på organi­

sationens utformande än att vid organisationsplanernas fastställande samråd

skulle äga rum med folkskyddsnämnden. Den omständigheten att man ville

räkna med kommunernas medverkan för att organisationen skulle kunna göras

mindre tungrodd, kunde i och för sig icke motivera en kostnadsöverflyttning

på kommunerna. Även med anlitande av kommunerna som folkskyddsdistrikt

stöde möjligheter öppna att betrakta folkskyddet som en statens ekonomiska

angelägenhet med ersättning åt kommunerna för deras utgifter. Skulle något

avsteg göras från den naturliga och riktiga ståndpunkten, att ifrågavarande

kostnader bures av staten, hävdade förbundet den meningen, att kostnaderna

182

för hemvärnet som en rent militär organisation borde i sin helhet betalas av

staten, medan kommunerna kunde tänkas helt bära kostnaderna i fråga örn

kommunal personal, som tjänstgjorde inom folkskyddet, samt med högst en

fjärdedel bidraga till övriga kostnader för folkskyddet.

Svenska landskommunernas förbund anför:

Även örn kommunerna kunna och böra tagas i anspråk för uppbyggande

av folkskyddet, böra kostnaderna för försvaret principiellt läggas på staten.

Detta gäller icke minst kostnaderna för folkskyddet. Utöver de principiella

skälen komma därvid skäl av praktisk art. Dels komma kostnaderna att drabba

olika orter högst väsentligt olika allt efter orternas olika behov av folkskydd,

och kostnaderna skulle därför, örn de till betydande del utginge i form av kom­

munala utgifter, drabba kommunerna högst ojämnt. Dels kan ett effektivt och

för alla orter likvärdigt folkskydd icke komma till stånd, örn dess uppbyggnad

skall göras beroende av de beslut, som varje särskild kommun har att fatta.

Förbundet har i yttrande över luftskyddsinspektionens förslag till ny luft-

skyddslagstiftning icke velat motsätta sig en ganska avsevärd utvidgning av

kommunernas ekonomiska medverkan vid luftskyddet, men förbundet har där­

vid betonat, att tillstyrkandet av de ifrågasatta åtgärderna hänförde sig till

rådande extraordinära förhållanden. Då det nu icke är fråga örn att lagstifta

för extraordinära förhållanden utan att ordna organisationen på längre sikt,

måste också mera principiella synpunkter läggas på organisations- och kost­

nadsfrågorna.

Från denna utgångspunkt har förbundet kommit till den uppfattningen, att

de av de sakkunniga föreslagna reglerna för utgifternas fördelning i princip

icke äro tillfredsställande, varjämte de synas bliva ganska invecklade i tillämp­

ningen. Om kommunernas kostnader i stället för att fastslås till viss procent­

andel av vissa kostnader avgränsades till att omfatta dels kostnaderna för så­

dana prestationer, som kommunala institutioner även under fredstid fullgöra

inom sitt område och under arbetstid, som kan anses fullgjord i den kommu­

nala anställningen —- i likhet med vad de sakkunniga i detta hänseende föreslå

— dels kostnaderna för folkskyddsnämndernas och folkskyddsförbundens verk­

samhet, synes en rättvis och ej alltför invecklad fördelning av kostnaderna

mellan stat och kommun kunna ernås.

Till förmån för tanken att kostnaderna för folkskyddet helt skola bäras av

staten uttala sig ytterligare, bland andra, Uppsala stad — som anser, att stats­

verket åtminstone i allt väsentligt bör åläggas svara för de kostnader kom­

munerna ha för genomförande av sådana åtgärder, vilka omfattas av organisa­

tionsplan eller åläggas av folkskyddsmyndighet — samt städerna Linköping,

Hälsingborg, Borås, Skövde, Falun och Boden. Städerna Västerås och Karl­

stad avstyrka i princip alla fordringar på ekonomisk medverkan från kommu­

nens sida, som syftade längre än vad man redan i detta avseende hunnit. Läns­

styrelsen i Uppsala län finner tvivelaktigt, örn annan del av kostnaderna borde

läggas på kommunerna än sådana mindre belopp, som vore svåra att granska

och kontrollera och därför av sparsamhetsskäl borde bestridas av kommunerna,

Luftskyddsnämnden i Stockholm förordar generell tillämpning av regeln,

att, därest annat icke föreskreves, samtliga kostnader, som kommunen hade

att vidkännas för det allmänna luftskyddet, skulle till två tredjedelar ersättas

av statsverket. Undantag från denna regel borde gälla allenast i den utsträck­

ning staten på grund av anordningarnas tekniska beskaffenhet helt borde vid-

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

183

kännas kostnaderna, samt i den utsträckning kommunen jämlikt lag hade att

helt svara för dessa kostnader. Kommunernas åligganden borde härvid be­

gränsas till att avse skyldighet att ställa de för fredstid dimensionerade kom­

munala kårerna kostnadsfritt till luftskyddets förfogande.

Drätselkammaren i Norrköping anför, att örn kommunerna, utöver vad som

stadgades i 82 § av de sakkunnigas förslag, skulle åläggas bestrida kostnaderna

för folkskyddet, principiellt alla av folkskyddet föranledda utgifter borde göras

bidragsgilla och statsbidraget fastställas att utgå med belopp, som icke under­

stege tre fjärdedelar av kostnaderna. Det finansiella ansvar, som likväl skulle

kvarstå för kommunerna, vore fullt tillräckligt för att garantera nödig akt­

samhet. Även drätselkammaren i Göteborg anser, att i den mån staten icke

borde helt svara för kostnaderna för folkskyddet, statsbidragen rimligen borde

höjas att utgå med tre fjärdedelar av kostnaderna. Samma åsikt uttalas även

av länsstyrelsen i Norrbottens län.

Sundbybergs stad och Vaxholms stad föreslå, att statsbidrag skall utgå med

fyra femtedelar av kostnaderna. Även länsstyrelsen i Kronobergs län och

Eskilstuna stad anse skäligt, att staten övertoge större del av kostnaderna för

folkskyddet än vad enligt förslaget vore fallet.

Östersunds stad anser staten böra helt svara för ersättning och annan av­

löning till folkskyddschef och biträdande folkskyddschef ävensom till den

biträdespersonal i övrigt, som Kungl. Maj:t bestämde, samt därjämte helt be­

kosta materiel, utrustning och andra förnödenheter för allmänna folkskyddets

verksamhet. Sundbybergs stad anser likaledes kostnader för folkskyddschef

och biträdande folkskyddschef böra helt bekostas av staten liksom även arvode

till ordförande i folkskyddsnämnd och suppleant för denne. Kommun borde

vidare vara berättigad till statsbidrag för vissa administrationskostnader (hyra

för särskild administrationslokal, lön ät folkskyddschefens personal, anskaf­

fande av skrivmaskin och kassaskåp m. m.) liksom även för abonnemangskost­

nader för telefonanläggningar ävensom anläggnings- och inträdeskostnader be­

träffande telefonanläggningar å andra platser än skyddsrum. Mindre och svår­

kontrollerbara administrationskostnader borde däremot helt bestridas av kom­

munens medel. Jämväl luftskyddschefen i Stockholm anser till behandling

böra upptagas frågan örn statsbidrag för anläggnings- och inträdesavgifter för

telefonanläggningar, som icke placeras i skyddsrum, ävensom för samtliga

abonnemangskostnader. Växjö stad finner staten böra helt ersätta kostnaderna

för folkskyddets administration.

Åtvids kommun anser bestämmelsen örn befogenhet för länsstyrelse att

ålägga municipalsamhälle att återgälda folkskyddsdistriktet kostnader för

åtgärder, som till övervägande del kommit samhället till godo, böra utgå.

Som medlemmar i landskommunerna finge inunicipalsamhällets invånare

erlägga skatt för luftskyddsåtgärderna i kommunen, och det syntes ej riktigt,

att de dessutom skulle erlägga särskild skatt för ändamålet i municipalsam­

hället. Samma yrkande framställes av Moholms, Tidans och Gullspångs

municipalsamhällen samt luftskyddschefen i Gällivare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

184

Kungl. Majlis proposition nr 268.

Civil fö rs vars u tre (1

n liigen s förslag.

Utredningen anser, att civilförsvarets allmänna verksamhet bör grundas på

samverkan mellan stat och kommun. Kommunernas åliggande i detta hän­

seende uttryckes i 47 § 1 mom. i utredningens förslag till civilförsvarslag på

det sättet, att kommun har att sörja för att ekonomiska och materiella be­

tingelser föreligga för upprätthållandet i enlighet med gällande organisations­

plan av det allmänna civilförsvaret inom det civilförsvarsområde, till vilket

kommunen helt eller delvis hör. Ansvaret bör enligt utredningen direkt åvila

primärkommunerna (municipalsamkällena) men däremot icke särskilda special-

konnnuner, motsvarande de av hemortsförsvarssakkunniga föreslagna folk-

skyddsdistrikten. Där två eller flera kommuner helt eller delvis ingå i samma

civilförsvarsområde, skall det emellertid åligga den kommun, inom vilken

civilförsvarschefen enligt organisationsplanen skall ha sin uppehållsort under

högsta civilförsvarsberedskap, att förskjuta kostnaderna för personal, materiel,

åtgärder och anordningar, som enligt planen äro att hänföra till området i dess

helhet. Utredningen utvecklar denna sin ståndpunkt sålunda:

Utredningen har uppbyggt civilförsvarets territoriella bottenorganisation

i princip efter gällande indelning i polischefsdistrikt. I större delen av riket,

d. v. s. i mindre städer och på landsbygden, komma härigenom svårigheter att

uppstå vid genomförandet från kommunernas sida av den del av civilför-

svarsverksamheten, som kommer att åvila dem i vad gäller åtgärder och an­

ordningar, varav de i samma civilförsvarsområde ingående kommunerna ha

gemensamt gagn. Dessa olägenheter, som för övrigt redan föreligga enligt

nu gällande luftskyddslagstiftning, synas dock utredningen kunna i väsentlig

grad nedbringas genom införande av föreskrift örn skyldighet för viss kom­

mun att förskjuta kostnaderna för personal, materiel, åtgärder och anord­

ningar, som enligt den för civilförsvarsområdet gällande organisationsplanen

äro att hänföra till området i dess helhet.

Utredningen framhåller ytterligare, att den omständigheten att i lagför­

slaget ej upptagits någon motsvarighet till 81 § i de sakkunnigas förslag

(skyldighet för statsverket att, i den mån Konungen därom förordnar, kost­

nadsfritt tillhandahålla materiel m. m.) icke innebure något frånträdande av

de sakkunnigas mening i förevarande hänseende. Utredningen förutsatte allt­

så, att staten skulle tillhandahålla sådana utrustningspersedlar och sådan

materiel, som för nedbringande av anskaffningskostnaderna eller av annan

anledning ansåges böra anskaffas genom central upphandling. Omfattningen

av materielförsörjningen från statens sida vore att bedöma som varje annan

fråga örn anslag av statsmedel.

I 47 § 2 mom. har utredningen upptagit bestämmelse örn att kommun har

att i avseende å civilförsvarsområde, till vilket kommunen helt eller delvis

hör, genom sina organ lämna civilförsvarschefen erforderligt biträde i frågor

rörande civilförsvaret.

Utredningen föreslår vidare, att i varje kommun skall finnas en edvilf ör-

svarsnämnd för handhavande av de kommunen åliggande uppgifterna i fråga

örn civilförsvaret. Nämnden skall ombesörja de övriga uppgifter, som enligt

185

lag eller författning skola ankomma på sådan nämnd. Föreskrift härom gives

i 48 § i utredningens förslag. Kommun å landet äger besluta, att kommunal­

nämnden tillika skall vara civilförsvarsnämnd.

I motiveringen anför utredningen:

Det viktigaste skälet till utredningens förslag är att det åtminstone i

större städer och större landskommuner med hänsyn till arbetsuppgifternas

omfattning och särart torde vara erforderligt att kommunen tillsätter ett

särskilt organ för handhavandet av de på kommunen ankommande uppgif­

terna. Civilförsvarsnämnden bör enligt utredningens mening icke blott be­

vaka kommunens ekonomiska intressen och sålunda tillse, att kommunen

icke belastas med större kostnader än som är oundgängligt. Nämnden bör

också se som sin uppgift att företräda det kommunala intresset av att ett

betryggande civilförsvar upprätthålles. Utredningen är icke obekant med

det förhållandet, att de nuvarande luftskyddsnämndernas verksamhet i detta

hänseende blivit föremål för i hög grad växlande omdömen. I en del fall

synes denna sida av luftskyddsnämndernas verksamhet lia kommit i bak­

grunden. Utredningen anser icke desto mindre, att här föreligger en be­

tydelsefull kommunal uppgift. Möjligheten att fullgöra denna uppgift torde

ökas, därest som utredningen föreslår särskilda civilförsvarsnämnder kunna

utses. Kommunerna kunna härigenom i dessa insätta för civilförsvaret spe­

ciellt intresserade personer.

Civilförsvarets verksamhet kommer att djupt ingripa i befolkningens

dispositionsrätt över tid, bostad och egendom. Civilförsvarsplikten utgör

sålunda ett ingrepp i den medborgerliga friheten. Vid inkvartering av

evakuerade och utbombade inskränkes betydligt inkvarteringsvärdarnas för­

foganderätt över bostäderna o. s. v. Med hänsyn härtill är det angeläget,

att civilförsvarsnämnden inför civilförsvarschefen och civilförsvarets övriga

ledning kan företräda befolkningens intressen. Örn den enskilde vet, att en

viss garanti på detta sätt finnes för att han icke ålägges oskäliga bördor,

torde hans villighet att underkasta sig de ofrånkomliga uppoffringarna ökas.

I fråga örn civilförsvarsnämnds sammansättning, ordningen för besluts

fattande och övriga formella föreskrifter beträffande nämndens verksamhet

förordar utredningen att gällande bestämmelser örn luftskyddsnämnd bibe

hållas i allt väsentligt oförändrade. I vad angår landskommuner är dock

utredningen av den åsikten att ett tillskapande av en från övriga kommunala

organ fristående civilförsvarsnämnd i många fall skulle komma att innebära

en överorganisation. Med anledning härav vill utredningen föreslå att kom­

munalnämnden tillika skall utgöra civilförsvarsnämnd, för såvitt ej kommunen

finner lämpligt att inrätta en särskild civilförsvarsnämnd. Även i stad skulle

tillsättandet av en särskild civilförsvarsnämnd i vissa fall kunna framstå som

en överorganisation. Det är emellertid lätt att i realiteten undvika denna

olägenhet genom att t. ex. utse ledamöter i drätselkammaren till ledamöter i

en sådan nämnd.

I fråga örn kommunernas rätt till statsbidrag intager utredningen väsent­

ligen samma ståndpunkt som hemortsförsvarssakkunniga. De härom i 49 § i

utredningens förslag intagna bestämmelserna skilja sig dock i följande hän­

seenden från motsvarande stadganden i förslaget till folkskyddslag:

1. Utredningen föreslår, att statsbidrag skall utgå med två tredjedelar av

kostnadernas belopp, för såvitt det icke särskilt i lagen angivits, antingen att

statsbidrag skall utgå med hela beloppet eller att icke något statsbidrag skall

utgå. Rätt till statsbidrag föreligger, enligt 49 § 2 morn., icke i fråga örn kost­

nader för

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

a) avlöning, som jämlikt stadgandet i 22 § utbetalas till hos kommunen

anställd personal för tjänstgöring i civilförsvaret;

b) anskaffande av materiel, utrustning och annan egendom, som kommunen

ställt till förfogande, i den män densamma anskaffats eller kan förväntas

komma att huvudsakligen användas för annat ändamål än för civilförsvaret;

c) civilförsvarets administration;

d) vård, underhåll, förvaring och kontroll av materiel, utrustning och annan

egendom;

e) andra rese- och traktamentsersättningar än sådana, vilka avse deltagande

i utbildningskurs, som för flera civilförsvarsområden anordnas av central­

myndigheten eller länsstyrelsen eller på dessa myndigheters föranstaltande;

samt

f) lokaler för sådan utbildning, som icke anordnas av centralmyndigheten

eller länsstyrelsen.

I motiveringen till nämnda stadgande anför utredningen:

Utredningen är till fullo medveten örn svårigheten att i lag uppräkna alla

de kostnader, som på grund av sin relativa obetydlighet och sin svårkontroller-

barhet böra helt gäldas av kommunerna. Icke desto mindre har utredningen

ansett sig böra genom en så långt möjligt uttömmande uppräkning ange de

kostnader, för vilka kommunerna enligt angivna princip helt böra svara. Här­

igenom har den av hemortsförsvarssakkunniga föreslagna kostnadsfördelnings-

regeln, enligt vilken två tredjedelar av kostnaderna skola bestridas av staten

och en tredjedel av kommunen, erhållit en mera påtaglig karaktär av huvud­

regel.

Genomförandet av vad här förordats kommer visserligen att medföra någon

belastning i administrativt-kameralt hänseende därigenom, att ett särskilt

kontroll- och redovisningsförfarande erfordras i fråga om vissa kostnader,

vilket skulle ha undvikits vid en lösning i enlighet med det av hemortsför­

svarssakkunniga utformade förslaget. Att utredningen trots nu angivna

olägenhet förordar det ovan föreslagna systemet bottnar i hänsyn till kom­

munernas intresse av att i möjligaste mån redan före vidtagandet av en civil­

försvarsåtgärd kunna beräkna de därmed förknippade ekonomiska konsekven­

serna. För effektiviteten hos ett civilförsvar, som till stor del är uppbyggt på

kommunal grund, är det enligt utredningens förmenande av väsentlig bety­

delse att största möjliga klarhet erhålles rörande kommunernas ekonomiska

förpliktelser. Den hittills rådande oklarheten på förevarande område har i

alltför hög grad verkat hämmande på det civila försvarets beredskap.

2. Utredningen har ansett sig böra på staten lägga hela kostnaden för avlö­

ning och annan ersättning åt civilförsvarschefer och ställföreträdare för dem

även under normala fredsförhållanden. Utredningen säger sig nämligen hysa

den meningen, att det innebure en obillighet mot kommunerna att ålägga dem

ens någon del av kostnadsansvaret för dessa ersättningar.

3. Utredningen föreslår, att fullt statsbidrag skall utgå för kostnader för

inkvartering och andra till civilförsvaret hörande åtgärder av social natur,

försåvitt icke Kungl. Maj:t, där verksamheten uppenbarligen avser allenast

civilförsvarsområdets egna invånare, förordnar, att statsbidrag skall utgå med

allenast två tredjedelar av kostnadens belopp. Utredningen anför härom:

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

187

Detta sammanhänger med att planläggningen av inkvartering och andra

sociala åtgärder inom en mycket stor del av landet beträffande det klientel

som skall omhändertagas är mycket skiftande från tid till annan. Den plan­

läggning, som inom ett civilförsvarsområde i dag avser hjälpåtgärder av nu

avsedd art åt områdets egna invånare, kan i morgon komma att behöva om­

läggas så, att den istället inriktas på mottagandet av utrymningsberättigade

från annat civilförsvarsområde. Även på verkställighetsstadiet kunna mot­

svarande förändringar inträffa. Det är uppenbart, att örn kostnadsansvaret

göres beroende av dylika förändringar icke obetydliga olägenheter uppstå.

Det kommer att i många fall överhuvudtaget icke kunna avgöras, örn kostnader

för ifrågavarande hjälpverksamhet skola slutligen gäldas helt eller allenast till

två tredjedelar av statsverket. Vidare uppstå även — såsom också hemortsför-

svarssakkunniga angivit — vissa svårigheter med avseende å kostnadsfördel­

ningen då de åtgärder, kostnaderna hänföra sig till, avse omhändertagande

inom samma civilförsvarsområde av såväl områdets egna invånare som per­

soner från annat håll. — Undantagsvis bör dock den av hemortsförsvarssak-

kunniga förordade fördelningen av ifrågavarande kostnader bibehållas oför­

ändrad. Det har nämligen synts utredningen mindre tilltalande att landets

största städer, vilka under inga förhållanden kunna tänkas bli inkvarterings­

orter för utrymningsberättigade, skola erhålla full ersättning av staten för

åtgärder av ifrågavarande art. Utredningen ifrågasätter därför, att Kungl.

Maj:t skall tilläggas befogenhet bestämma att i de fall, då förevarande hjälp­

verksamhet uppenbarligen allenast är och kan bli till gagn för civilförsvars­

områdets egna invånare, statsbidraget skall inskränkas i enlighet med huvud­

regeln till två tredjedelar av kostnaderna.

Eegeln att kostnaderna för inkvartering och andra åtgärder av social natur

skola helt ersättas av statsmedel lider av undantag, nämligen såvitt gäller

avlöning till hos kommunen anställd personal för tjänstgöring i civilförsvaret

samt i fråga om anskaffande av materiel, utrustning och annan egendom.

Sådan egendom, som är avsedd att användas för nu ifrågavarande ändamål,

skall visserligen regelmässigt helt ersättas av statsmedel men om egendomen

anskaffats eller kan förväntas komma att huvudsakligen användas för annat

ändamål utgår icke statsbidrag till någon del. Ej heller utgår någon ersättning

för vård, underhåll, förvaring och kontroll av materiel, utrustning eller annan

egendom, oavsett för vilket ändamål den anskaffats.

Någon ytterligare exemplifiering på tänkbara kostnader för inkvarterings-

och socialåtgärder anser utredningen ej erforderlig. Det må här blott an­

märkas, att örn det undantagsvis skulle förekomma att allmänt skyddsrum

bygges uteslutande för evakuerade eller utbombade — något som i så fall skall

vara angivet i organisationsplanen — statsbidrag för dessa skyddsrum utgår

enligt nu förevarande stadgande.

Bland annat av statsfinansiella skäl säger sig utredningen icke ha föreslagit

en höjning av statens kostnadsandel.

Beträffande fördelningen av kostnader mellan flera kommuner inom samma

civilförsvarsområde skall denna jämlikt 54 § årligen verkställas av länsstyrel­

sen efter ty prövas skäligt. Utredningen uttalar, att någon särskild norm för

fördelningen ej borde angivas i lagen men att fördelningen i princip borde be­

stämmas efter graden av det gagn, som kommunerna bereddes genom de vid­

tagna åtgärderna. Detta vore dock ganska svårbedömbart, och utredningen

räknade därför med att, där graden av det gagn, kommunerna haft, icke läte

188

sig uppställa med någon bestämdhet, stor och kanske i många fall avgörande

betydelse vid kostnadsfördelningen tillmättes förhållandet mellan antalet

skattekronor i de särskilda kommunerna. Utredningen fortsätter:

Utredningen har vidare icke ansett det påkallat att inskränka länsstyrelsens

prövningsrätt till allenast de fall, då kommunerna icke kunnat komma överens.

Självfallet är att detta icke betager kommunerna rätten att träffa överens­

kommelse. Denna bör då regelmässigt bli vägledande för länsstyrelsens pröv­

ning. Men en överenskommelse allenast mellan några men icke alla kommu­

ner beträffande vissa kostnader bör icke betaga länsstyrelsen rätten att pröva

fördelningen av kostnaderna i deras helhet under hänsynstagande till alla på

denna prövning inverkande omständigheter.

Municipalsamhällenas ställning regleras i 55 §. Här stadgas bland annat

att den i 47 § 2 mom. omförmälda skyldigheten för de kommunala organen

skall gälla även municipalsamhällets organ. Vidare föreskrives skyldighet för

municipalsamhälle, att till förfogande för allmänna civilförsvaret inom civii-

försvarsområdet ställa materiel, utrustning eller annan egendom, vilken är

behövlig för civilförsvaret och vilken tillhör eller innehaves av municipal­

samhället. Ytterligare är intagen en bestämmelse örn bidragsskyldighet i vissa

fall för municipalsamhälle, motsvarande 112 § i hemortsförsvarssakkunnigas

förslag. Slutligen föreskrives, att skyldigheten att sörja för att ekonomiska och

materiella betingelser föreligga för upprätthållandet av civilförsvaret kan av

länsstyrelsen förordnas skola beträffande viss del av municipalsamhällets

verksamhet ankomma på samhället. I sådant fall skall i fråga örn statsbidrag

och fördelning av kostnader för municipalsamhället gälla detsamma som för

kommun, varjämte stadgandena i 48 § örn folkskyddsnämnd skola äga mot­

svarande tillämpning å municipalsamhället och municipalnämnden. I moti­

veringen härför anföres, att det ansetts lämpligt, att exempelvis ett municipal­

samhälle med egen brandkår skulle kunna åläggas att anskaffa den ytterligare

brandmateriel, som kunde erfordras för civilförsvarsändamål.

Det bör slutligen anmärkas, att enligt övergångsbestämmelse i utred­

ningens lagförslag, där intagna bestämmelser örn statsbidrag icke skola äga

tillämpning beträffande materiel, utrustning eller annan egendom, som kom­

mun eller municipalsamhälle anskaffat för civilförsvarsändamål före lagens

ikraftträdande, för så vitt Kungl. Majit ej annorlunda förordnar. Utredningen

anför härom:

Beträffande den av utredningen föreslagna övergångsbestämmelsen rörande

redan anskaffad materiel m. m. förbiser utredningen icke, att denna kan med­

verka till att kommunernas intresse att vidtaga kostnadskrävande åtgärder på

civilförsvarets område före den nya lagstiftningens ikraftträdande försvagas.

Av statsfinansiella skäl synes emellertid en annan lösning knappast möjlig.

I de fall då det för en kommun måste anses uppenbart obilligt, att densamma

skall stå för det slutliga kostnadsansvaret för en åtgärd, som — örn den vid­

tagits efter civilförsvarslagens ikraftträdande — helt eller delvis skulle be­

kostats av statsmedel, förutsätter utredningen att Kungl. Majit skall begagna

sig av sin i övergångsbestämmelsen angivna befogenhet att förordna att lagens

bestämmelser skola bli helt eller delvis tillämpliga jämväl beträffande sådana

åtgärder.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

189

Yttrandena över civilförsvarsutred-

ningens förslag.

Bestämmelserna i 47 § 1 mom. förslaget till civilförsvarslag örn kommu­

nernas skyldigheter i förhållande till civilförsvaret ha i allmän­

het icke mött någon erinran. Luftskyddschefen i örebro uttalar dock, att då

civilförsvaret hade till huvudsakligt ändamål att i största möjliga utsträckning

i statsnyttans intresse lindra och eliminera verkningarna av luftkriget, borde

man åtminstone kunna fastslå den principen, att staten borde betala kostna­

derna för civilförsvaret, för såvitt icke kommunerna av särskilda skäl borde

jämte staten deltaga i dessa kostnader. Svenska stadsförbundet uttalar, att

kostnader av nu förevarande slag borde åtminstone i det väsentliga bäras av

staten, som i första hand hade att svara för försvarskostnader. Stadsförbundet

påtalar därjämte, att den föreslagna kostnadsfördelningen alltjämt saknade den

klarhet örn kommunernas utgifter på området, som vore önskvärd för att sti­

mulera intresset för civilförsvaret.

Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller, att en civilförsvarschef för att

med kraft kunna planera och sedermera leda utbildningen icke borde vara

beroende av i vad mån frivillig medverkan vore att påräkna. Kommun borde

därför vara skyldig lämna civilförsvarschefen nödigt biträde med personal och

penningar även till utbildning av personalen i det särskilda civilförsvaret. Den

nuvarande förutsättningen av luftskyddsföreningarnas medverkan vid ut­

förande av de åligganden, som lagligen ankomme på luftskyddschefema, borde

upphöra, åtminstone under beredskapstillstånd. Även riksluftskyddsförbundet

anser ansvaret för luftskyddsutbildningens ordnande böra åvila kommunerna.

Luftskyddschefen i Stockholm anser föreskrifter bora givas örn kommuns skyl­

dighet att bidraga till utbildningsverksamheten även i det fall, att frivillig

organisation funnes. Luftskyddsföreningarna hade stora svårigheter att reda

sig utan ekonomiskt och annat stöd från kommunens sida.

Beträffande civilförsvarsnämnderna påtalar svenska stadsförbundet,

att handläggning av frågor örn civilförsvaret i stad enligt förslaget icke skulle

kunna ske t. ex. inom drätselkammaren. Den omständigheten att en särskild

nämnd behövdes i större städer och landskommuner, kunde dock svårligen ut­

göra en bärande motivering för en generell fordran på dylika förvaltnings­

organ. Att nämnden borde lia den rent positiva uppgiften att verka för ett

gott civilförsvar inom kommunen kunde i och för sig knappast med nödvän­

dighet förutsätta en obligatorisk särskild nämnd. Erfarenheter från luftskydds-

nämndernas verksamhet i vissa städer hade givit vid handen, att dessa nämn­

der för utredningar och verkställighet måst anlita drätselkamrarnas tjänste­

organisation. Utan en sådan organisation torde civilförsvarsnämnderna bliva

av mindre betydelse. Att under alla förhållanden framtvinga en egen tjänste­

organisation för nämnden kunde icke vara ekonomiskt försvarligt. Utredningen

själv medgåve, att en särskild nämnd kunde synas innebära överorganisation

i vissa fall, men föresloge utvägen att utse drätselkammarens ledamöter till

ledamöter i en civilförsvarsnämnd. Länsstyrelsen i Blekinge län anser civilför-

190

svarsnämnderna i städerna böra utgöras av drätselkamrarna eller delegationer

därav. I varje fall borde civilförsvarsnämnderna erhålla sådan befogenhet och

sådana uppgifter, att de verkligen bleve av den betydelse, som avsåges. Lands­

fiskalen i Kävlinge distrikt är av den meningen att särskild civilförsvarsnämnd

bör finnas i luftskyddsorterna. Erfarenheten hade visat, att kommunalnämn­

der icke hade något större intresse för luftskyddet utan endast tillgodosåge

synpunkten att spara så mycket som möjligt. Om civilförsvarsnämnd utsåges,

hade civilförsvarschefen betydligt större möjligheter att intressera dess leda­

möter för kommunens skyldigheter i avseende å civilförsvaret. Utrymnings-

kommissionen anser kommunalnämnd och drätselkammare ofta mindre lämpade

för befattning med inkvarteringsfrågor och ifrågasätter därför meddelande av

befogenhet för länsstyrelse att föreskriva, att särskild civilförvarsnämnd skall

tillsättas i kommun, där mera betydande inkvartering kan beräknas ifråga­

komma. Vidare syntes det kommissionen fördelaktigt, att de önskemål örn en

allsidig sammansättning av särskild inkvarteringsnämnd, som kommit till ut­

tryck i bestämmelsen i 12 § utrymningskungörelsen, också i görligaste mån

beaktades, när det gällde särskild civilförsvarsnämnd, bland annat med tanke

på att det vid inkvartering till stor del gällde omvårdnaden av blivande mödrar

och barn. Sålunda syntes det lämpligt, att en av ledamöterna i särskild civil­

försvarsnämnd skulle vara kvinna. Svenska landskommunernas förbund hem­

ställer, att hänvisningen i 48 § till byggnadsnämnd måtte ersättas med åter­

givande av de bestämmelser, till vilka hänvisades.

Luftskyddschefen i Lund anser det i lagen uttryckligen böra stadgas, att i

nämnden endast finge inväljas person, som gjort sig känd för att vara intresse­

rad för det civila försvaret. Länsstyrelsen i Kopparbergs län yttrar, att civil-

försvarschef borde äga närvara vid civilförsvarsnämnds sammanträden med

rätt att yttra sig och få sin mening antecknad till protokollet. Därigenom

skulle ett närmare samarbete mellan de kommunala organen och civilförsvars-

myndigheterna underlättas.

Vad angår frågan örn kommunernas rätt till statsbidrag anser sven­

ska landskommunernas förbund, att statsbidrag böra graderas icke blott efter

storleken av kommunernas kostnader för ändamålet utan även efter skatte­

underlaget i kommunerna. Ansåges likväl två tredjedelsregeln böra bibehållas,

vore det enligt förbundets åsikt av vikt, att Kungl. Maj :t vid utövningen av sin

rätt enligt 52 § i förslaget beaktade både de kostnader, som kommun i eget och

annans intresse haft för det allmänna civilförsvaret, och skatteunderlaget.

Drätselkammaren i Uppsala anser, att statsbidraget i allmänhet borde utgöra

tre fjärdedelar av kostnaderna och att statsbidrag borde utgå även för civil­

försvarets administration. Luftskyddschefen i örebro uttalar, att en diffe­

rentiering av statsbidraget borde göras på sådant sätt, att kommuner, inom

vilka för försvar och folkförsörjning viktiga anläggningar och inrättningar

funnes och där det följaktligen gällde att med ett kraftigt civilförsvar på skilda

sätt främst i statsnyttans intresse försvåra anfall från luften och begränsa verk­

ningarna av sådana anfall, borde erhålla större statsbidrag än kommuner av

Kungl. May.ts proposition nr 268.

191

mindre betydelse ur anförda synpunkter. Det vore även obilligt, att statsbidrag

ej utginge till avlöning åt kommunalanställd personal i luftskyddstjänst och

till vård, underhåll och kontroll av materiel, utrustning och annan egendom.

Kostnaderna för inkvartering och socialtjänst borde under alla förhållanden

helt ersättas av staten. I sistnämnda uttalande instämmer länsstyrelsen i

Örebro län. Luftskyddschefen i Göteborg framhåller bland annat, att stats­

bidrag med -/* borde utgå för ali personal, även den inom luftskyddets admini­

stration, att staten helt borde svara för vård, underhåll och förvaring av civil­

försvarets materiel samt att kostnader för resor till centralt anordnade utbild-

ningskurser borde helt betalas av staten.

Riksluftskyddsförbundet anser, att varje kommun, som anordnade luft-

skyddsutbildning, borde äga åtnjuta statsbidrag för kostnaderna och att dylikt

bidrag borde utgå, vare sig kommunen anordnade utbildningen i egen regi

eller kommunen efter avtal lämnade i uppdrag åt befintlig luftskyddsorganisa-

tion att anordna utbildningen och anvisade erforderliga medel för ändamålet.

I sistnämnda fall borde det anslag kommunen ställde till organisations för­

fogande utgöra underlag för kommunen tillkommande statsbidrag. Liknande

uttalande göres av polismästaren i Norrköping.

Beträffande kostnadsfördelningen mellan kommunerna förordar

länsstyrelsen i örebro län bibehållande av vad hemortsförsvarssakkunniga här­

utinnan föreslagit. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser länsstyrelse ej behöva

ingripa, örn kommunerna vore överens. Länsstyrelsen i Västmanlands län

befarar svårigheter vid tillämpningen och uttalar önskemål örn klarare regler,

eventuellt i form av tillämpningsföreskrifter.

Stockholms stad anser skäligt, att övergångsbestämmelserna örn statsbidrag

erhålla retroaktiv verkan från och med den 1 januari 1943, efter vilken tid

sådana nya luftskyddsanordningar aktualiserats, beträffande vilka någon

statsbidragspraxis icke utvecklats. I

I likhet med såväl hemortsförsvarssakkunniga som civilförsvarsutredningen

anser jag kommunerna böra i första hand ekonomiskt och materiellt svara

för det allmänna civilförsvarets upprätthållande men samtidigt erhålla

rätt till bidrag av statsmedel i viss omfattning. I det allmänna civilför­

svarets åligganden ingå åtskilliga uppgifter av samma och liknande art

som dem, vilka i fredstid handhas av kommunerna, varför det synes

rationellt att den utvidgade verksamhet för dessa ändamål, som är erfor­

derlig under krigsförhållanden, jämväl bedrives i kommunal regi. I likhet

med civilförsvarsutredningen anser jag icke erforderligt, att särskilda kom-

munal-administrativa rättssubjekt i enlighet med hemortsförsvarssakkun-

nigas förslag tillskapas för ändamålet, utan torde skyldigheten böra åvila de

borgerliga primärkommunerna såsom sådana, envar såvitt rörer allmänna civil

försvaret inom kommunen. Den föreskrift, som civilförsvarsutredningen här­

vid ifrågasatt, nämligen att inom varje av flera kommuner bestående civilför­

svarsområde den kommun, i vilken civilförsvarschefen i krig komme att lia

sin uppehållsort, skulle åläggas att förskjuta kostnaderna för sådana uppgifter,

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Föredra­

ganden.

192

som avsåge civilförsvarsområdet i dess helhet, torde innefatta den mest prak­

tiska lösningen. Den har icke heller föranlett erinringar i remissyttrandena,

varför jag tillstyrker densamma.

I upprätthållande av det allmänna civilförsvaret ingår även inrättande av

allmänna skyddsrum ävensom av därtill hörande källarmursgenombrott. Lämp­

ligen synes i lagtexten böra intagas uttrycklig erinran härom.

T ett pär hänseenden anser jag mig emellertid böra ifrågasätta en utvidgning

av kommunernas skyldigheter utöver vad 47 § 1 mom. i civilförsvarsutredningens

förslag till civilförsvarslag angiver. Enligt denna bestämmelse åligger det kom­

mun att sörja för att ekonomiska och materiella betingelser föreligga för upp­

rätthållandet av det allmänna civilförsvaret. Samtidigt framhålla de sakkunniga

i motiveringen, att i kommun, där utbildning av civilförsvarets personal ej sker

genom frivillig organisations försorg, kommunen bör vara skyldig att efter

anmaning av civilförsvarschefen föranstalta örn att utbildningsverksamheten

ordnas. Den utbildning utredningen närmast torde åsyfta är den grundläggande

utbildningen för hemskyddspersonal. För egen del finner jag det med hänsyn

till den för civilförsvarets effektivitet viktiga faktor som nämnda utbildning

utgör icke tillrådligt att låta kommunerna vara fria från ansvar för densamma.

Dock böra kommunerna äga rätt att med frivillig organisation, luftskyddsför­

ening, sluta avtal örn att utbildningen skall handhas av organisationen. Sådant

avtal synes emellertid böra godkännas av länsstyrelsen, dels för att denna skall

erhålla kontroll över att den luftskyddsförening, som skall övertaga ansvaret,

verkligen är i stånd att tillfredsställande fullgöra den åtagna uppgiften, dels

för att pröva den ersättning, som föreningen kan lia betingat sig. Har sådant

avtal godkänts av länsstyrelsen, bör kommunen ha rätt till statsbidrag för

dylik ersättning. Skyldigheten för kommunerna att svara för ifrågavarande ut­

bildning torde böra komma till uttryck i lagtexten.

Såsom anförts under avdelning Y böra kommunarna vidare svara för anord­

nande av källarmursgenombrott jämväl för enskilda skyddsrum. Även denna

skyldighet bör komma till uttryck i lagtexten.

Då det synes angeläget att förekomma, att de kommunala organen av civil­

försvarschefen utnyttjas för ändamål, som ligga utanför deras verksamhets­

område, anser jag mig i fråga örn 47 § 3 mom. i förslaget till civilförsvarslag

böra föreslå en återgång till i huvudsak den formulering, som i förslaget till

folkskyddslag givits motsvarande stadgande.

Förslaget att i varje kommun skall finnas en civilförsvarsnämnd finner jag

mig böra tillstyrka. Emellertid torde den i förslaget till civilförsvarslag

lämnade möjligheten för landskommun att besluta, att kommunalnämnden till­

lika skall vara civilförsvarsnämnd, böra gälla även för stad, såvitt avser drät­

selkammaren. Är staden eller landskommunen av viss storleksordning, bör

tillsättande av särskild civilförsvarsnämnd vara obligatoriskt såvida länssty­

relsen icke medgiver undantag.

Såsom utrymningskommissionen påpekat gäller beträffande sammansätt­

ningen av särskild inkvarteringsnämnd bland annat den bestämmelsen att

minst en av ledamöterna skall vara kvinna. Samma bestämmelse bör ock —-

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

med hänsyn till de betydelsefulla sociala uppgifter som ingå i civilförsvaret —

gälla för de särskilda civilförsvarsnämnderna, Till underlättande av tillämp­

ningen av lagen från de kommunala myndigheternas sida bör den i 48 § för­

slaget till civilförsvarslag förekommande hänvisningen till vad som gäller örn

byggnadsnämnd ersättas med direkta bestämmelser angående vad som i fråga

örn civilförsvarsnämnd skall gälla beträffande valbarhet m. m.

Vidkommande statsbidragsbestämmelserna finner jag de av civilförsvars-

utiedningen föreslagna reglerna i stort sett lämpliga. Fullständig otvetydighet

i fråga örn bestämmelsernas innebörd torde knappast vara möjlig att ernå. Det

är givet, att det kan vara svårt att bedöma, huruvida i visst fall en åtgärd

är av social natur eller örn i annat fall en kostnad är att hänföra till civilför­

svarets administration. Det är dock att antaga, att en fast praxis tämligen

snart kommer att utbildas, varför eventuella tolkningssvårigheter komma att

göra sig gällande endast under ett tämligen kort övergångsskede.

Rätt till statsbidrag enligt huvudregeln bör uppenbarligen föreligga i fråga

örn kommuns kostnader för den grundläggande utbildningen för hemskydds-

personal och för källarmursgenombrott.

Beti äffande reglerna i 54 § förslaget till civilförsvarslag örn fördelning

av kostnaderna mellan kommunerna finner jag mig böra föreslå återgång i

huv udsak till den av hemortsförsvarssakkunniga förslagna huvudregeln för

fördelningen. Därmed vinnes att länsstyrelsen icke behöver belastas med

prövningen av andra fall än dem, där från någon kommuns sida göres gällande

att särartade förhållanden föreligga beträffande graden av det gagn kommu­

nerna ha av vidtagna åtgärder. Någon anledning, varför länsstyrelsen

skulle behöva ingripa, örn kommunerna kommit överens, synes mig icke

föreligga. Jag utgår därvid från att överenskommelsen icke blir bindande

utan länsstyrelsens prövning, i den mån den äger sådan räckvidd, att den kan

inverka på storleken av en i överenskommelsen ej deltagande kommuns

bidragsskyldighet.

Yad slutligen angår municipalsamhällenas ställning föreslår civilförsvars-

utredningen i 55 § bland annat att länsstyrelsen skall äga förordna örn skyl­

dighet för municipalsamhälle att helt eller delvis återgälda kommun dess

kostnad för civilförsvarsåtgärd, som uteslutande eller till övervägande del

kommer invånare inom municipalsamhället till godo, samt att svara för uppe­

hållandet av viss del av det allmänna civilförsvarets verksamhet. De skyldig­

heter, som härigenom skulle läggas på municipalsamhället, torde få anses falla

utom lämen för sådana angelägenheter, som det jämlikt 87 § lagen örn kom­

munalstyrelse på landet kan ankomma på municipalsamhälle att själv vårda.

Civilförsvarsutredningens förslag i förevarande hänseende skulle alltså nöd-

\ändiggöia sadan ändring av detta lagrum, att möjlighet öpjmades att skapa

municipalsamhälle jämväl för civilförsvarsändamål. Då emellertid frågan örn

rikets kommunala indelning för närvarande är under utredning och i samband

därmed även torde komma att upjitagas frågan örn municipalsamhällenas ställ­

ning, anser jag mig icke nu böra förorda sådan lagändring. Jag finner mig

därför icke böra tillstyrka civilförsvarsutredningens förslag i denna del.

Bihang till riksdagens protokoll 1914. 1 sami. Nr 268.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

193

692 44

] 3

194

Under remissbehandlingen har den övergångsbestämmelse påtalats, som av

civilförsvarsutredningen föreslagits beträffande statsbidragen. Jag anser emel­

lertid bestämmelsen böra bibehållas. Då säkerhet icke finnes för att de av kom­

munerna för luftskjdds- eller utrymningsändamål frivilligt gjorda anskaff­

ningarna skett på mest ändamålsenliga sätt och alltså ej föranlett större kost­

nader än örn anskaffningen skett efter anvisningar av statlig myndighet, bör

någon automatisk rätt till statsbidrag icke tillkomma kommunerna för dylika

fall. Givetvis vill jag härmed ej uttala annat än att en välvillig prövning bör

ägnas bidragsansökningar från kommuner, vilka av intresse för luftskyddets,

utrymningsorganisationens eller socialtjänstens effektivitet anvisat medel till

åtgärder, vilka enligt gällande lagstiftning ej kunnat åläggas dem att ombe­

sörja. Ju närmare i tiden medelsanvisningen skett desto större skäl föreligga

att antaga, att kommunens medelsanvisning gjorts under förväntan örn gott-

görelse av statsbidrag enligt de regler, som framdeles komme att fastställas.

Någon övervältring på statsverket av utgifter, som ligga flera år tillbaka i tiden,

bör däremot det Konungen i övergångsbestämmelserna givna bemyndigandet

ej giva anledning till.

Kungl. May.ts •proposition nr 268.

VII. Fastighetsägarna och civilförsvaret, m. m.

Gällande bestämmelser.

Jämlikt 10 § 1 mom. luftskyddslagen är ägare eller innehavare av anlägg­

ning, inrättning, fastighet eller annan egendom, som beröres av luftskyddets

planläggning, skyldig att därvid lämna erforderligt biträde. Enligt 3 morn. i

samma paragraf är ägare eller innehavare av egendom pliktig tåla åtgärd be­

träffande egendomen, som länsstyrelsen finner erforderlig för beredande av

luftskydd, såvida åtgärden för honom medför allenast ringa kostnad eller

olägenhet.

Såsom förut omnämnts kan länsstyrelsen, örn med utförandet av luft-

skyddsåtgärd icke utan äventyrande av luftskyddet kan anstå och åt­

gärden icke betingar oskälig kostnad, enligt 11 § 2 mom. luftskydds­

lagen ålägga kommun att i den mån lämpligen kan ske genomföra nödiga

skydds- och reservanordningar för att säkerställa driften vid kommunens

tekniska verk och att vidtaga erforderliga skyddsanordningar för driftsper­

sonalen vid nämnda verk. I 3 mom. av samma paragraf stadgas, att annan

ägare eller innehavare av viss anläggning eller inrättning än kommun må av

Konungen åläggas att med avseende å driften vid anläggningen eller inrätt­

ningen vidtaga sådan åtgärd, som icke utan äventyrande av luftskyddet kan

anstå och icke för ägaren eller innehavaren medför oskälig kostnad. Jämlikt

4 mom. av samma paragraf är ägare eller innehavare av fastighet eller annan

egendom, för vilken luftskyddsplan uppgjorts, skyldig att anskaffa och under­

hålla sådan brandredskap, som länsstyrelsen prövar erforderlig for fastig­

hetens eller egendomens behov.

Skyldighet att anordna enskilt skyddsrum åvilar enligt 11 § forsta stycket

skyddsrumslagen anläggningens eller byggnadens ägare.

Enligt 4 § lagen om förfoganderätt för luftskyddets behov är ägare eller

innehavare av anläggning, inrättning, fastighet eller annan egendom, för vilken

luftskyddsplan uppgjorts eller luftskydd eljest erfordras, pliktig att tåla eller

vidtaga de åtgärder med avseende å egendomen ävensom dess inredning och

utrustning, som av länsstyrelsen prövas erforderliga för luftskyddets genom­

förande. För dylika åtgärder är enligt 5 § 1 mom. egendomens ägare eller

innehavare berättigad till ersättning av kronan, men jämlikt 2 mom. av samma

paragraf gäller den inskränkningen i ersättningsrätten, att om åtgärden huvud­

sakligen avser beredande av skydd för viss egendom eller dess ägare eller inne­

havare eller för personer, som vid tid, då luftskyddstillstånd inträdde, bodde

eller vistades inom egendomen eller eljest nyttjade denna, ersättning utgår

allenast örn och i den mån det med avseende å storleken av kostnad eller

skada, som föranledes av åtgärden, samt omständigheterna i övrigt prövas

skäligt.

Beträffande vissa anläggningar, nämligen sådana anläggningar, som äro av

väsentlig betydelse för kraftförsörjningen i riket, gäller lagen örn särskilda

skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar (kraftverksskyddslagen), i vilken

meddelas bestämmelser örn anläggningarnas skyddande mot skada genom

luftanfall eller annan krigshandling eller sabotage.

Örn skyldighet för ägare och innehavare av varuförråd, som skall bliva före­

mål för bortförande, att taga befattning därmed meddelas bestämmelser i lagen

örn skyldighet att bortföra varuförråd.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag.

Be sakkunniga uttala, att det bör ankomma på ägare eller, i vissa fall, inne­

havare av anläggning eller byggnad att sörja för de ekonomiska och materiella

betingelserna för upprätthållande av verkskydd eller hemskydd, som skall

finnas för anläggningen eller byggnaden, ävensom för anordningar och

atgärdei i övrigt, som främst ha avseende å skyddet av anläggningen eller

byggnaden samt därvarande personer och egendom. I enlighet därmed stadgas i

förslaget till folkskyddslag, att ägare av anläggning eller byggnad, för vilken

verkskydd skall vara organiserat, ar pliktig att anskaffa, förvara och under­

hålla materiel, utrustning och andra förnödenheter, som erfordras för verk­

skyddets verksamhet [84 § under a)], att i mån av behov inrätta, utrusta

och underhålla ledningscentral och andra uppehållsplatser för verkskydds-

personalen [84 § under b)], att enligt bestämmelser, som Konungen därom

utfärdar, sörja för att ekonomiska och materiella betingelser för utbildning

av verkskyddspersonalen äro för handen [84 § under c)] samt att i övrigt vid­

taga de särskilda anordningar och åtgärder, som äro erforderliga för verkskyd­

dets verksamhet [84 § under d)]. Vidare stadgas i 85 §, att ägare av bygg­

nad, för vilken hemskydd skall vara organiserat, är pliktig att anskaffa, för­

vara och underhålla materiel och utrustning, som erfordras för hemskyddets

verksamhet. Enligt 86 § skola nu omförmälda skyldigheter i det fall, att an-

läggning eller byggnad i sin helhet är upplåten åt annan person och upplåtelsen

avser minst ett år, åvila innehavaren i stället för ägaren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

195

196

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 268.

Jämlikt 93 § i lagförslaget är arbetsgivare pliktig att enligt vad därom är

särskilt föreskrivet utgiva ersättning till i hans tjänst anställda för tjänst­

göring i verkskydd, som är organiserat för anläggning eller byggnad, vilken

helt eller delvis innehaves av arbetsgivaren. De sakkunniga anföra i motive­

ringen, att verkskyddspersonalen komme att sa gott som uteslutande utgöras

av personer, vilka vore anställda hos arbetsgivare, som bedreve verksamhet

inom den anläggning eller byggnad, för vilken verkskyddet vore avsett, och att

det synts de sakkunniga rimligt och praktiskt sett lättast genomförbart, att

dylik arbetsgivare jämväl svarade för den särskilda ersättning, som borde utgå

för tjänstgöring i verkskyddet, antingen fråga vore örn civilskyddspersonal

eller hemvärnspersonal. Närmare bestämmelser örn dylik ersättning borde in­

tagas i särskild avlöningsförfattning.

I 87 § i lagförslaget ha intagits följande bestämmelser om de ytterligare

skyldigheter i förevarande hänseende, som skola åvila ägare eller innehavare

av anläggning eller byggnad:

a) Ägare är skyldig att inrätta, utrusta och underhålla enskilt skyddsrum,

som skall finnas för anläggningen eller byggnaden. Beträffande den närmare

innebörden härav hänvisas till avdelning Y [87 § första stycket under a) ].

b) Ägare skall vidtaga sådana särskilda anordningar, som äro erforderliga

för att vid fientligt anfall varna dem, som vistas i eller vid anläggningen eller

byggnaden [87 § första stycket under b)].

c) Ägare skall vidtaga nödiga anordningar för anläggningens eller bygg­

nadens mörkläggning under folkskyddsberedskap [87 § första stycket under

c)]. Är anläggningen eller byggnaden helt eller delvis upplåten till annan,

skall ägaren vara ansvarig för anskaffande av mörkläggningsmateriel, medan

innehavaren skall svara för materielens anbringande och övriga åtgärder (87 §

andra stycket) för mörkläggningen. I motiveringen anföra de sakkunniga:

I fråga örn skyldighet att svara för mörkläggning föreligger för närvarande

inga klara bestämmelser örn huruvida sådan skyldighet skall åvila ägare eller

innehavare av byggnad. Då mörkläggningsanordningarna i mångå fall äro av

sådan beskaffenhet, att de måste anpassas efter den anläggning eller byggnad,

för vilken de äro avsedda, anse de sakkunniga-, att det bör åvila anläggningens

eller byggnadens ägare att tillhandahålla för mörkläggningen erforderlig mate­

riel, även örn anläggningen eller byggnaden helt eller delvis innehaves av

annan. För mörkläggningsmaterielens anbringande och för mörkläggningen i

övrigt bör dock innehavaren ansvara.

Beträffande mörkläggningsmaterielens beskaffenhet böra särskilda bestäm­

melser utfärdas av Kungl. Maj:t eller riksfolkskyddschefen. De sakkunniga

vilja här rekommendera användning i större utsträckning än vad nu är fallet

av träfiberplattor eller liknande anordningar, detta med hänsyn till att dylika

plattor även kunna användas såsom fönsterersättningsmedel. De sakkunniga

lia hösten 1942 låtit verkställa utredning angående de kostnader, som här­

igenom skulle föranledas. Enligt denna utredning skulle kostnaden för dylika

plattor uppgå till omkring 2: 10 kr. per m2, vartill komme kostnad för plattornas

tillskärning med 50 öre för platta. Beräkning har gjorts beträffande ett antal

fastigheter av olika slag i Stockholm. Kesultatet av utredningen utvisar, att

kostnaderna bliva förhållandevis små.

197

d) Ägare och innehavare skall, där det finnes vara av särskild betydelse,

att anläggningen eller byggnaden maskeras, under folkskyddsberedskap vara

skyldig tåla eller vidtaga härför erforderlig åtgärd, som av folkskyddsmyn-

dighet anbefalles [87 § första stycket under d)].

e) Ägare och innehavare skall i övrigt, när det av folkskyddsmyndighet an­

befalles, vara skyldig att i avseende å anläggningen eller byggnaden tåla eller

vidtaga sådan åtgärd, vilken, utan att för ägaren eller innehavaren medföra

större olägenhet än som med hänsyn till omständigheterna kan anses skäligt,

innebär tillgodoseende av ändamål, som folkskyddet har att besörja [87 §

första stycket under e)]. Härom anföra de sakkunniga:

Yid utformandet av här förevarande bestämmelse i folkskyddslagen ha de

sakkunniga ansett det icke i lagtexten böra göras skillnad mellan tid, då folk­

skyddsberedskap råder, och tid, då detta icke är fallet. I stället har stadgats,

att den åtgärd, varom fråga är, icke får för ägaren eller innehavaren medföra

större olägenhet, än som med hänsyn till omständigheterna kan anses skäligt.

Yid tillämpningen härav måste givetvis hänsyn tagas till förhållandena vid

den tidpunkt, då åtgärden vidtages. Båda då lugna förhållanden, böra endast

jämförelsevis ringa krav ställas på anläggningens eller byggnadens ägare eller

innehavare i förevarande hänseende, medan å andra sidan under krigstider

olägenheter, som absolut taget måste anses stora, ändock med hänsyn till för­

hållandena böra anses skäliga. En avvägning mellan allmänt och enskilt in­

tresse måste alltid äga rum.

Enligt 94 § i lagförslaget skall motsvarande skyldighet, som angives under

e), åligga ägare eller innehavare av annan egendom än anläggning eller byggnad.

Ägare eller innehavare av egendom har jämlikt 110 § första stycket rätt till

skälig ersättning av statsmedel för kostnad eller skada, som åsamkats honom

genom åtgärd beträffande egendomen, som vidtagits på grund av bestämmel­

serna i 87 § d) eller e) eller 94 §. Örn åtgärden huvudsakligen avser beredande

av skydd för egendomen i fråga eller dess ägare eller innehavare eller för per­

son, som vid tid, då folkskyddsberedskap inträdde, bodde eller vistades inom

egendomen eller eljest nyttjade denna, utgår dock ersättning av statsmedel alle­

nast örn och i den mån det med avseende på storleken av kostnaden eller

skadan samt omständigheterna i övrigt prövas skäligt (110 § andra stycket).

Är kostnaden eller skadan att betrakta som ringa föreligger icke rätt till er­

sättning (110 § tredje stycket). I motiveringen härtill anföra de sakkunniga:

Åtgärd, som någon för tillgodoseende av folkskyddsändamål fått tåla eller

vidtaga till följd av åläggande jämlikt 87 § d) eller' e) eller 94 §, kan uppen­

barligen för honom medföra avsevärd kostnad eller skada, varför det måste

anses skäligt, att han erhåller ersättning. Något tveksamt torde vara, om dylik

ersättning bör gäldas av staten eller folkskyddsdistriktet. Rätteligen borde

det vara så, att om åtgärden innebär tillgodoseende av ändamål, som faller

inom ramen för folkskyddsdistriktets verksamhet, ersättning gäldas av distrik­

tet men eljest av statsmedel. Av praktiska skäl ha de sakkunniga stannat vid

att låta ersättning av här förevarande slag i samtliga fall utgå direkt av stats­

medel.

Åtgärd, som här avses, är emellertid ofta huvudsakligen av betydelse för

egendomens ägare eller innehavare. I sådant fall bör givetvis nedsättning i

motsvarande grad av det ersättningsbelopp, vartill han eljest skulle lia varit

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

198

berättigad, ske. Bestämmelsen härom, som gives i andra stycket, är utformad

i nära överensstämmelse med 5 § 3 mom. luftskyddsförfogandelagen.

Ersättning bör dock över huvud icke utgå för kostnad eller skada, som

är att betrakta såsom ringa. Att här angiva någon bestämd gräns är icke möj­

ligt. Skälighetssynpunkter måste vara avgörande.

I fråga om byggnad, som användes eller lämpligen kan användas för bo­

stadsändamål är i 88 § i lagförslaget intagen en bestämmelse av innebörd, att

om sådan byggnad under högsta folkskyddsberedskap skadats genom krigs-

åtgärd, byggnadens ägare eller innehavare är pliktig att ställa sig till efter­

rättelse de föreskrifter i fråga örn byggnadens iståndsättande, som kunna vara

meddelade av folkskyddsmyndighet. Det tillägges dock, att icke någon må

på grund härav åläggas att själv ombesörja åtgärd, örn härigenom oskälig kost­

nad eller väsentlig olägenhet skulle åsamkas honom. I motiveringen anföra

de sakkunniga:

Det är uppenbart av stor vikt, att under en krigssituation hus, som endast

i ringa utsträckning skadats vid bombanfall, snabbt sättas i stånd, för att de­

samma skola bliva beboeliga för sina invånare eller ock kunna användas för

inkvartering av utbombade från andra hus eller av evakuerade.

Det måste anses tillhöra folkskyddets uppgifter att vidtaga härför erfor­

derliga åtgärder. Vederbörande husägare bör härvid vara skyldig att medverka

genom att lämna tillträde till fastigheten samt tillhandahålla byggnadsmateriel

m. m., som må erfordras för åtgärdernas genomförande och varav han är i

besittning. Ägaren bör även själv kunna åläggas att ombesörja åtgärd av här

ifrågavarande slag; dock med iakttagande av att han icke därigenom oskäligt

betungas. Även annan innehavare av byggnad än ägaren bör kunna åläggas att

medverka vid vidtagande av dylik åtgärd.

Bestämmelser härom ha intagits i förevarande paragraf. Av lämplighets-

skäl har dock icke arten av de skyldigheter, varom här är fråga, ansetts böra

närmare angivas i lagen. I stället har allmänt stadgats skyldighet för bygg­

nadens ägare eller innehavare att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter i

fråga örn byggnadens iståndsättande, som må vara meddelade av folkskydds­

myndighet.

Slutligen stadgas i lagförslaget, att den som driver industriell verk­

samhet av väsentlig betydelse för försvaret eller folkförsörjningen eller eljest

för det allmänna är skyldig att genomföra sådana skydds- och reservanord­

ningar för säkerställande av driften under folkskyddsberedskap, som med

hänsyn till faran för fientliga anfall kunna anses påkallade och skäliga (91 §

första punkten), samt att, i den mån driften är avsedd att i största möjliga ut­

sträckning fortgå, även då platsen för verksamhetens bedrivande omedelbart <