4

Kungl. Maj.ts proposition nr 81.

Förslag

till

Lag

om ändring i konkurslagen.

Härigenom förordnas, att 194 § konkurslagen skall erhålla ändrad lydelse

på sätt i det följande angives samt att i samma lag skall införas en ny para­

graf, betecknad 194 a §, med nedan angivet innehåll.

194 §.

Örn kommittents — —- — särskilt stadgat.

Har i------------ skulle förnärmas.

Vad nu sagts om rätt att erhålla redovisning av förvaltaren skall ock gälla,

där eljest till konkursboet inflyta medel, för vilka gäldenären skolat redovisa

till annan.

194 a §.

Innehade gäldenären, då beslutet om egendomsavträde meddelades, redo-

visningsmedel, vilka skola vara förbehållna annan, åligge det förvaltaren att

omhändertaga medlen och därefter redovisa dem jämte ränta som upplupit

från den dag, då nämnda beslut meddelades. Med avseende å fastställandet

av vad som sålunda tillkommer redovisningsborgenär samt dennes rätt i öv­

rigt i konkursen så ock i fråga om skyldighet att vidkännas kostnad med an­

ledning av förfarandet skall vad i denna lag är stadgat örn borgenär, som till

säkerhet för sin fordran har panträtt, äga motsvarande tillämpning, dock att

kostnad som nu sagts skall åvila redovisningsborgenären allenast i den mån

boet eljest ej lämnar tillgång därtill.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1945. Lagen skall ej äga tillämpning,

där beslutet om egendomsavträde meddelats före lagens ikraftträdande.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

utlåtande (nr 18) i anledning av förslaget, att enligt vad utskottet inhämta 1

utredning verkställts inom justitiedepartementet angående möjligheten för re­

dovisningsskyldig att med sakrättslig verkan avskilja redovisningsmedel som

han mottagit. Utskottet, som icke ansett sig böra såsom villkor för tillstyr­

kande av den nya konstruktionen av begreppet förskingring uppställa att en

lagstiftning av ifrågavarande art bomme till stånd, ville dock understryka

önskvärdheten av att så skedde.

Sedan den förberedande utredningen slutförts, utverkade chefen för justi­

tiedepartementet den 14 september 1942 Kungl. Majits bemyndigande att till­

kalla sakkunniga för att inom departementet verkställa närmare utredning

av frågan om skydd för anförtrodd egendom. Till sakkunniga utsågos samma

dag dåvarande byråchefen för lagärenden, numera statssekreteraren Gösta

Walin, tillika ordförande, advokaten Sven Salmonson och bankombudsman­

nen Axel Åström. De sakkunniga avlämnade den 13 april 1943 betänkande

med förslag till lag örn redovisningsmedel m. m. (statens offentl. utredn.

1943:24). Sedan yttranden inhämtats över betänkandet, anhåller jag att få

upptaga denna lagstiftningsfråga till behandling.

Gällande rätt.

Enligt 17 kap. 2 § handelsbaden skall ur gäldenärs bo uttagas vad som

hörer annan till, såsom inlagsfä; eller det som är satt under bolag eller till

salu; stulet, rövat, lånt eller legt gods; pantsatt gods, då lösen därför gives,

faddergåva och annat dylikt. Är det förvandlat och ej i behåll, hänvisas äga­

ren att bevaka skadeståndsfordran. Utsökningslagen innehåller i 68 § en mot­

svarande föreskrift, enligt vilken i gäldenärs bo ej må tagas i mät något som

finnes höra annan till.

Nyssnämnda regel i 17 kap. 2 § handelsbaden örn att endast skadestånds­

fordran kvarstår, då den ursprungliga egendomen förvandlats, upprätthålles

icke i full utsträckning. Den som innehar annans gods kan nämligen, enligt

vad som framhålles i de sakkunnigas betänkande, stundom med direkt stöd

av lag och otvivelaktigt även i många andra fall byta ut en sak mot en annan

eller ersätta den med ett samäganderättsanspråk eller ock i den ursprungliga

sakens ställe sätta en fordringsrätt hos viss person, t. ex. en köpare, med

verkan att det nya godset, samäganderättsanspråket eller fordringsrätten kan

separeras i hans konkurs eller vid utmätning hos honom.

Beträffande förutsättningarna för att någon skall kunna göra gällande

äganderätt till pengar i gäldenärens bo finnas icke några särskilda bestäm­

melser. Om skyldighet för konkursförvaltare att, när konkursgäldenären av­

yttrat annans egendom, redovisa till ägaren vad som inflyter efter konkur­

sens början meddelas föreskrifter dels i 60 § kommissionslagen och dels i

194 § konkurslagen.

Frågan om möjlighet att separera pengar i gäldenärens bo är i övrigt —

liksom i fråga om fungibla varor — beroende av om de hållits avskilda. Det

är ej nog, att de äro avskilda just i det ögonblick, då äganderättsanspråket

göres gällande. Gäldenären kan ej, sedan annans äganderätt gått förlorad, på

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 81.

målet uppenbarligen av civilrättslig natur. De intressenter som därvid stöde

mot varandra vore den eller de redovisningsberättigade å ena samt den redo-

visningsskyldiges övriga borgenärer å andra sidan. Reglerna måste utformas

med hänsyn till vad som vöre rimligt dessa intressenter emellan. Ur den re-

dovisningsskyldiges synpunkt hade man att tillse, att man icke av honom

krävde åtgärder som vore oskäligt betungande. Vidare måste beaktas, att tvist

kunde uppkomma mellan två eller flera redovisningsberättigade inbördes.

I fråga om lagstiftningens allmänna utformning ha de

sakkunniga förklarat, att de ansett sig böra inrikta förslaget på penningme­

del, för vilka frågan vore mest praktisk, men att de funnit önskvärt, att en

analogisk tillämpning i viss utsträckning ägde rum beträffande andra fungib-

la ting. Ehuru den som mottagit medel för annan i allmänhet vore sysslo­

man, ha de sakkunniga icke funnit anledning att begränsa den föreslagna

lagstiftningen till sysslomannaskap. I sin motivering ha de sakkunniga lik­

väl för bekvämlighets skull använt ordet syssloman som allmän beteckning.

Beträffande förslagets närmare avgräns ning ha de sakkun­

niga framhållit, att lagen borde bliva tillämplig, oavsett om sysslomannen

vore skyldig att hålla huvudmannens medel avskilda eller ej. Däremot skulle

lagen icke omfatta sådana fall, då ett vanligt skuldförhållande förelåge. Den

skulle endast gälla medel som någon fått om händer med redovisningsskyl­

dighet eller under ännu strängare förpliktelse.

Av olika sätt att avskilja redovisningsmedel ha de sakkunniga särskilt be­

handlat insättning i bank, varmed jämställts annan penninginrätt­

ning. Härvid åsyftas dock endast sådana insättningar som skedde på sysslo­

mannens egen räkning, varunder de sakkunniga inbegrepe jämväl insättning

i annans namn men med förbehåll örn uteslutande dispositionsrätt för sysslo­

mannen. Något behov av lagstiftning förelåge däremot icke för sådana fall,

där en syssloman insatte medlen i huvudmannens namn utan förbehåll om

dispositionsrätt. Detta innebure en överflyttning av medlen i huvudmannens

besittning. Detsamma torde gälla, då t. ex. en konkursförvaltare eller förmyn­

dare insatte medel i konkursboets eller myndlingens namn.

Enligt de sakkunnigas mening borde det icke uppställas krav på att bank­

räkningen skulle vara försedd med särskild beteckning eller att banken eljest

erhållit kännedom örn räkningens ändamål. Härom lia de sakkunniga anfört,

att det i vissa fall kunde bliva uppenbart stötande, om separationsrätt icke

skulle medgivas till följd av bristfällighet i fråga om en bankräknings be­

teckning. Det kunde t. ex. vara fråga om en person, som haft ett enstaka

uppdrag och ansett sig kunna hålla mottagna medel vederbörligen avskilda

enbart genom att insätta dem på en särskild räkning. Till stöd för sin stånd­

punkt ha de sakkunniga därjämte erinrat om andra fall, där utan hänsyn

till publicitetsprincipen äganderätt bevarats till egendom som funnits hos an­

nan än ägaren och där innehavet sålunda kunnat missleda eventuell kredit­

givare.

De sakkunniga ha framhållit, att det måste givas möjlighet att med rättslig

verkan avskilja pengar efter sammanblandning, om redovis-

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 81.

motfordran, t. ex. för arvode. Vad som sedermera i konkurs avdroges för

sysslomannens motfordran skulle tillkomma de oprioriterade borgenärerna.

De sakkunniga lia framhållit, att vid sidan av insättning på bankräkning

det även förekomme and ra sätt att hålla redovisningsmedel

avskilda, t. ex. genom förvaring i särskild kassa, i ett kuvert eller hos

tredje man. I samtliga dessa fall borde vad som föreslagits i fråga om bank­

räkning äga motsvarande tillämpning.

För tiden innan avskiljande hunnit äga rum lia de sakkun­

niga funnit ett stadgande böra meddelas till skydd för huvudmannen. Såsom

villkor för detta skydd borde enligt de sakkunnigas mening stadgas, att

dröjsmål med avskiljandet ej förelåge. Skyddet skulle bestå däri, att till­

gängliga medel skulle kunna vara förbehållna huvudmannen, även örn

han enligt vanliga regler icke kunde göra gällande äganderätt eller samägan­

derätt därtill. Dock borde denna förmån gälla allenast i medel, som sysslo­

mannen hade omedelbart tillgängliga, t. ex. kontanter, checker och tillgodo­

havande på checkräkning eller postgiroräkning, men däremot ej värdehand­

lingar som först måste realiseras, växlar o. dyl. Därjämte borde krävas, att

medlen skulle vara omedelbart tillgängliga för att avskiljas, vai-med

avsåges, att de skulle finnas tillgängliga på ett sådant sätt, att de kunde an­

ses avsedda att komplettera kassan.

På grundval av de överväganden, vilkas huvuddrag nu återgivits, ha de

sakkunniga framlagt följande förslag till lag om redovisningsmedel.

Vad den som mottagit medel med skyldighet att redovisa därför har för

sådant ändamål innestående på räkning i bank eller annan penninginrättning

skall vara förbehållet huvudmannen, såvitt beloppet avskilts utan dröjsmål.

Samma lag vare i fråga örn belopp som avskilts senare, såframt den redovis-

ningsskyldige, när det avskildes, ej var på obestånd. Är räkningen avsedd för

två eller flera huvudmän, njute de inbördes lika rätt, envar i förhållande till

sin redovisningsfordran.

Har den redovisningsskyldige medel för ändamålet avskilda på annat sätt,

skall vad i första stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

Vad den redovisningsskyldige har omedelbart tillgängligt för att avskiljas

vare ock förbehållet huvudmannen, såvitt dröjsmål med avskiljandet ej före­

ligger.

Därjämte ha de sakkunniga utarbetat två kompletterande lagförslag. Det

ena utgör ett förslag till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 2 § handelsbanken.

Detta förslag innebär, att regeln i första stycket av paragrafen om att endast

skadeståndsfordran återstår, då den ursprungliga egendomen förvandlats, har

uteslutits för att undanröja tvekan om möjligheten att sätta annan egendom i

den ursprungligas ställe.

Det andra av sistnämnda båda lagförslag är ett förslag till lag örn ändring

i vissa delar av konkurslagen. Enligt detta förslag skall i 194 § nämnda lag

införas uttrycklig föreskrift att, örn medel, för vilka gäldenären skolat redo­

visa till annan, inflyta till konkursbo, konkursförvaltaren skall vara skyldig

redovisa medlen till vederbörande. Vidare föreslås, att i konkurslagen skall

införas en ny paragraf, betecknad 194 a §. Enligt denna skall, om gäldenär

Kungl. Maj.ts proposition nr 81.

11

vid konkursutbrottet innehar redovisningsmedel sora äro förbehållna annan,

förvaltaren omhändertaga medlen och därefter redovisa dem jämte ränta som

upplupit från den dag, då nämnda beslut meddelades. Med avseende å fast­

ställandet av vad som sålunda tillkommer redovisningsborgenär samt dennes

rätt i övrigt i konkursen så ock i fråga om skyldighet att vidkännas arvode

eller annan särskild kostnad med anledning av förfarandet skall vad i kon­

kurslagen är stadgat om borgenär, som till säkerhet för sin fordran bär pant­

rätt, äga motsvarande tillämpning. Dock skall sådan kostnad, som nu sagts,

åvila redovisningsborgenären, allenast i den mån boet eljest ej lämnar till­

gång därtill.

En av de sakkunniga, advokaten Salmonson, har avgivit reservation

mot det förut återgivna förslaget till lag om redovisningsmedel. Han har

framlagt ett särskilt förslag till lagtext, som i sakligt hänseende avser att

avvika från majoritetens förslag väsentligen blott i fråga om förutsättningar­

na för att försenat avskiljande av medel skall medföra separationsrätt.

Härom har reservanten anfört, att majoritetens förslag i så måtto vore allt­

för snävt, som det endast under förutsättning av den redovisningsskyldiges

solvens beredde skydd för medel, som av misstag kommit att vara samman­

blandade med dennes egna tillgångar så länge, att avskiljandet ej skett utan

dröjsmål. Därigenom skulle det praktiska värdet av den föreslagna lagstift­

ningen i ett väsentligt avseende förringas. Ä andra sidan ginge majoritetens

förslag alltför långt genom att medgiva skydd för redovisningsmedel, som den

redovisningsskyldige avsiktligt och under lång tid låtit uppgå i den egna

förmögenheten, under förutsättning endast att beloppet sedermera blivit av­

skilt vid en tidpunkt, då han varit solvent. Resultatet av ett sådan medgivande

skulle enlig reservantens uppfattning säkerligen bliva, att i ett stort antal fall

redovisningsskyldiga bomme att, av lättja och i förlitande på sin solvens,

vänta med att avskilja redovisningsmedel och göra det först när insolvens

inträtt.

På grund av dessa skäl och övriga i reservationen anförda synpunkter har

reservanten förordat, att såsom förutsättning för godkännande av ett försenat

avskiljande skulle krävas, att underlåtenheten att tidigare avskilja varit oav­

siktlig och att avskiljandet verkställts utan dröjsmål efter det den redovis­

ningsskyldige kommit till insikt om underlåtenheten.

Yttranden.

Över de sakkunnigas betänkande lia yttranden infordrats från rikets hov­

rätter, kommerskollegium —- som i sin tur inhämtat utlåtanden från handels-

kamrarna i riket, Sveriges industriförbund och Sveriges grossistförbund —

generalpoststyrelsen, Överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, vilka

även i vissa fall hört underlydande eller lokala organ, samt överexekutorerna

i Göteborg, Malmö och Norrköping.

Vidare lia yttranden över betänkandet avgivits av föreningen Sveriges hä­

radshövdingar, föreningen Sveriges stadsfogdar, föreningen Sveriges stads­

fiskal, föreningen Sveriges landsfiskaler, svenska exekutionsmännens riks­

12

Kungl. Maj.ts proposition nr SI.

förbund, Sveriges advokatsamfund, svenska bankföreningen, Sveriges köp­

mannaförbund, Sveriges redareförening, Sveriges skeppsklarerare- och skepps-

mäklareförening, svenska fondhandlareföreningen, Sveriges fastighetsägare­

förbund, svenska revisorsamfundet och föreningen auktoriserade revisorer.

I fråga om behovet av den föreslagna lagstiftningen

har det icke framträtt några delade meningar i yttrandena. Där detta behov

icke direkt vitsordats, synes det likväl ha varit förutsättning för de gjorda ut­

talandena.

I ett flertal yttranden har önskvärdheten av rättslig reglering på detta om­

råde starkt understrukits. Sålunda har kommerskollegium yttrat, att avsak­

naden av lagbestämmelser innebure en brist, vilken framträdde desto påtag­

ligare, som rättspraxis icke lämnade någon entydig ledning i detta hänseende.

Det måste därför enligt kollegiets mening vara ett ur den allmänna samfärd­

selns synpunkt angeläget önskemål, att särskilda lagbestämmelser tillkomme

för reglerande av möjligheten att skapa skydd för redovisningsmedel under

hänsynstagande jämväl till andra berättigade intressen, Även advokatsamfun­

det har särskilt framhållit, att rättspraxis för närvarande icke lämnade någon

klar vägledning.

Bankföreningen har anfört, att en lagstiftning på förevarande område länge

framstått såsom ett ur den ekonomiska samfärdselns synpunkt angeläget

önskemål, vilket ytterligare aktualiserats genom den nyligen antagna lagstift­

ningen på förmögenhetsbrotlens område. Den för närvarande rådande oviss­

heten om en redovisningsborgenärs separationsrätt i den redovisningsskyldiges

konkurs medförde helt naturligt avsevärda olägenheter. Det måste därför häl­

sas med tillfredsställelse, att bindande rättsregler på området vore avsedda att

komma till stånd.

De sakkunnigas förslag till lag om redovisningsmedel har

i sina allmänna huvudgrunder tillstyrkts eller lämnats utan erin­

ran i samtliga yttranden.

Svea hovrätt har anfört, att de nyligen antagna bestämmelserna örn för­

skingring syntes erhålla sitt åsyftade civilrättsliga komplement genom den

tillämnade lagstiftningen örn redovisningsmedel, sådan den utformats i de

sakkunnigas förslag. — Huvudgrunderna i detta förslag ha vidare uttryck­

ligen biträtts av bland andra advokatsamfundet.

Länsstyrelsen i Örebro län, som även i princip tillstyrkt förslaget, har dock

givit uttryck åt en viss betänksamhet och därvid anfört följande.

De sakkunnigas förslag synes — vad avser rättsverkningarna av avskiljande

av penningar och andra fungibla ting — innefatta en tämligen djärv ny­

skapelse, ity att ett dylikt avskiljande efter det en sammanblandning av upp­

dragsgivarens och sysslomannens tillgångar i vart fall mera definitivt skett,

hittills saknat rättslig betydelse, under det att samma åtgärd — under vissa

förutsättningar — enligt förslaget skulle grunda sakrättsligt skydd för upp­

dragsgivarens rätt.

Enär så stora rättsverkningar enligt förslaget skola anknytas till avskiljan­

det, samlar spörsmålet angående vilka krav, som skola ställas å ett sådant

avskiljande, stort intresse. Närmast för tanken synes därvid ligga att kräva

14

hållandet mellan huvudmannen, gäldenären och hans borgenärer även i fall

av förstnämnda art bäst reglerades på samma sätt som enligt förslaget skulle

gälla för de sistnämnda.

Advokatsamfundet har anfört följande.

Då förutsättningen för separationsrätt enligt förslaget i första hand är, att

beloppet avskilts, utgår samfundet ifrån, att de sakkunniga icke avsett, att

redovisningsmedel skola vara förbehållna huvudmannen, även örn de innestå

å en bankräkning, som i obegränsad utsträckning jämväl anvandes av den

redovisningsskyldige själv såsom privat bankräkning. Samfundet finner det

emellertid angeläget att betona, att klienträkningen icke får skötas på ett sa-

dant sätt, att den förlorar sin karaktär av särskild räkning för redovisnings­

medel. Skulle den redovisningsskyldige även insätta egna medel å räkningen,

torde man snart komma till den punkt, där det kan ifrågasättas, huruvida

redovisningsmedlen längre kunna anses avskilda. I vilken utsträckning

rättspraxis skulle vara benägen att i nu åsyftade fall antaga existensen av en

samäganderätt, synes samfundet tveksamt. Med hänsyn härtill framstår det

såsom ett önskemål, att lagstiftningen erhåller en sådan utformning, att icke

bankinsättningen i och för sig utan avskiljandet framstar såsom det väsent­

liga. Lagen bör icke kunna av de redovisningsskyldiga uppfattas sa, att den­

samma medger separationsrätt, även om sysslomannen så till vida behand­

lar klienträkningen såsom en privat bankräkning, att han mer eller mindre

regelmässigt även har egna medel innestående därå. Av dessa skäl vill sam­

fundet ifrågasätta, huruvida det icke vore lämpligt att, på sätt i den av reser­

vanten föreslagna lagtexten skett, inrycka en uttrycklig bestämmelse om att

räkningen för att bereda huvudmannen det åsyftade skyddet skall användas

endast för redovisningsmedel. Självfallet menar samfundet icke, att exempel­

vis en sådan omständighet som att ett enstaka belopp, som tillhör den redo­

visningsskyldige själv, av misstag kommit att insättas a den för redovisnings­

medel avsedda räkningen, eller att överskottsmedel i form av upplupen ränta

innestå å räkningen skulle beröva huvudmannen separationsrätten. En dylik

tillämpning av stadgandet lärer emellertid icke behöva befaras.

Beträffande det viktigaste sättet för avskiljande av redovisningsmedel, näm­

ligen insättning i bank, ha olika meningar framträtt örn de sakkun­

nigas ståndpunkt att godkänna avskiljandet, även örn bankräkningen icke

försetts med särskild beteckning och banken ej heller eljest fått kännedom

om räkningens ändamål.

Kommerskollegium, som enligt vad förut nämnts i sin tur hört vissa orga­

nisationer. bär anfört följande rörande dessa organisationers uttalanden och

sin egen ståndpunkt i denna fråga.

Enligt grossistförbundets förmenande kan det starkt ifrågasättas, huru­

vida icke en syssloman bör åläggas att i förekommande fall angiva, att en

bankräkning är avsedd att utgöra klientkonto. Förbundet framhåller bety­

delsen av en sådan åtgärd för upprätthållande av en tillförlitlig kreditupp­

lysningsverksamhet från bankernas sida samt understryker, att genom en

sådan förpliktelse för sysslomannen uppdragsgivaren gives möjlighet att

effektivare kontrollera handhavandet av de anförtrodda medlen. Även han­

delskammaren i Gävle anser, att banken skall äga kännedom örn kontots

rätta karaktär och framhåller, att för den händelse banken äger förfallen

motfordran hos sysslomannen, man ej kan förmena banken rätt att såsom

sysslomannens egna betrakta sådana medel, som utan förbehåll insatts i syss-

Kund!. Maj.ts proposition nr 81.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

dan den goda tron varade. (Jämför kommissionslagens bestämmelser örn

tredje mans rätt mot kommissionär i fråga örn penningfordran, som rätte­

ligen tillkommer kommittent.) Särskilt när det gäller redovisningsskyldig, som

yrkesmässigt har andras medel örn händer för redovisning i egenskap av ad­

vokat, kommissionär eller inkasserare, kan frågan om bankens goda tro

bliva tvistig. Örn den föreslagna lagstiftningen genomföres, kan väl banken

kräva räkningshavarens förklaring om de insatta medlens karaktär. Men

förmodligen skall banken i flertalet fall draga sig för att ställa en sådan

fråga till en affärskund. På så sätt kan bankens i god tro förvärvade kvitt-

ningsanspråk göra den redovisningsberättigades separationsrätt värdelös.

Även örn de sakkunnigas uttalande örn den redovisningsberättigades första-

handsrätt har mycket starka skäl för sig, kan det därför ifrågasättas, örn det

ej skulle skapa större reda och föranleda mindre tvistigheter att för separa-

tionsrätten fordra bankens kännedom örn de insatta medlens karaktär av

redovisningsmedel. Av den vid lagförslaget fogade redogörelsen för utländsk

lagstiftning på området framgår, att man i flera länder uppställt dylikt vill­

kor för den redovisningsberättigades separationsrätt. Att detta är den rätta

ordningen har ju också av de sakkunniga framhållits. Men fråga är, örn en

sådan ordning kan förväntas bliva mera allmänt genomförd, med mindre

lagen uppställer en bestämd fordran härpå.

För att i görligaste mån skydda den redovisningsberättigade torde dock

nämnda villkor, örn det lagfästes, böra kompletteras med att separationsrält

i undantagsfall kan föreligga utan att banken direkt underrättats om medlens

karaktär av redovisningsmedel. Separationsrätten torde i sådant fall böra

förutsätta, att det av den redovisningsskyldiges bokföring eller på annat sätt

uppenbart framgår, att denne själv avsett att behörigen avskilja medlen.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har givit sin anslutning till de nu återgivna

synpunkterna.

Enligt föreningen auktoriserade revisorer borde lämpligen av lagtexten

framgå, att en bankräkning, avsedd för redovisningsmedel, skulle förses med

tydlig anteckning om ändamålet, varigenom bland annat den av de sakkun­

niga berörda faran för oriktiga soliditetsupplysningar skulle komma att

minskas.

De speciella problem för bankerna, som lagstiftningen kan

medföra, ha behandlats av bankföreningen i följande uttalande.

Den föreslagna regeln om avskiljande av redovisningsmedel genom insätt­

ning i bank lärer icke bliva tillämplig på bankerna, då dessa i egenskap av

syssloman uppbära andras medel, något som i stor omfattning sker. Om en

bank för en kunds räkning, exempelvis genom sin notariatavdelning, uppbär

förfallen utdelning eller betalning för försålda värdepapper, intager banken

otvivelaktigt en sysslomans ställning. Då banken därefter krediterar kunden

beloppet genom insättning å en dennes räkning i banken, vilket är det vanli­

gaste tillvägagångssättet, bli medlen emellertid icke enligt förslagets mening

avskilda, eftersom de onekligen sammanblandas med bankens övriga medel,

låt vara till sitt belopp identifierade genom en synnerligen noggrann bokfö­

ring. Rättsligen äger huvudmannen därefter icke annat än en oprioriterad

fordran hos banken. Transaktionen torde emellertid böra betraktas på så sätt,

att banken, vilken såsom rättssubjekt icke äger förfoga över den tillgång som

representeras av huvudmannens sålunda uppkomna fordran hos banken, ge­

nom insättningen avslutar sitt svsslomannauppdrag; sysslomannaansvaret

upphör m. a. o. i och med medlens kreditering å huvudmannens konto. I

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

länsstyrelsen kunde finna, borde den tid, som finge förflyta mellan emotta-

gandet av pengarna och deras insättande i bank, vara så tydligt angiven i lag­

texten att tvekan ej kunde uppstå på denna punkt. Fördenskull ville läns­

styrelsen föreslå, att villkoret för att redovisningsmedel skulle förbehållas

huvudmannen skulle vara, att medlen insattes senast å den närmast efter

mottagandet följande dag för öppethållande av bank eller annan penningin­

rättning, vari medlen vore avsedda att insättas. Med god sedvänja vore nog

överensstämmande att medlen insattes under påföljande dag, men å lands­

bygden förekomme del å vissa ställen, att sparbanker ej liölles öppna dagli­

gen, varför längre tidsintervall kunde bliva nödvändig.

Föreningen auktoriserade revisorer har även funnit, att fördelarna med en

bestämt angiven tid, som kunde objektivt fastställas i varje särskilt fall, vore

så stora, att de väl uppvägde de skäl mot en sådan lösning, som de sakkun­

niga angivit. Vad nu sagts borde enligt föreningens mening gälla desto mera

som ett senare avskiljande likväl under vissa omständigheter förutsattes vara

möjligt.

Förslaget, att även ett försenat avskiljande i vissa fall skulle kun­

na tillerkännas sakrättslig verkan, har mött invändningar endast i de ytt­

randen, som avgivits av länsstyrelserna i Uppsala och Malmöhus län. Först­

nämnda länsstyrelse bar närmare utvecklat de betänkligheter, som detta för­

slag väckt, och har därvid huvudsakligen anfört följande.

Redovisningsskyldighet får anses medföra åliggande att kontinuerligt hand­

hava den anförtrodda egendomen såsom ett främmande värde och att icke

vid någon tidpunkt under rättsförhållandets bestånd sätta den berättigades

rätt i fara. Därtill hör, att den redovisningsskyldige skall, om han icke alltid

har ekonomiska förutsättningar att betala sin redovisningsskuld, hålla de an­

förtrodda medlen avskilda från sina egna. Huruvida en förmögenhetsöver-

föring konstituerar brott enligt 22 kap. strafflagen skall bedömas efter förhål­

landena vid handlingens begående, i följd varav brottsligheten icke undergår

förändring, om gärningsmannen sedermera ersätter beloppet.

Även de sakkunniga synas ansluta sig till denna tolkning, och, såvitt läns­

styrelsen kan finna, är det nödvändigt att uppehålla en sådan ståndpunkt,

framför allt med hänsyn till de icke sällsynta fall, då förskingring uppstår

genom spekulation med huvudmannens medel. Med tanke på dylika fall sy­

nes det knappast vara riktigt, såsom de sakkunniga uttala, att försenat av­

skiljande endast undantagsvis skulle stå sig (civilrättsligt) enligt de sakkun­

nigas förslag. Tvärtom är det väl jämförelsevis vanligt vid spekulationer av

syssloman med anförtrodda medel att läget växlar och att således solvens vid

någon tidpunkt kan föreligga. De subjektiva och objektiva förutsättningarna

för förskingringsbrott kunna däremot vara uppfyllda.

Om således den föreslagna lagstiftningen icke må inverka på innebörden

av strafflagens 22 kap., torde den viktigaste synpunkten beträffande belopp,

som avskiljas senare, vara att rätt avväga mellan huvudmannens och övriga

borgenärers intressen. De av de sakkunniga åberopade svårigheterna, då syss­

lomannen råkat ut för misstag eller av underordnade begångna fel, torde en­

dast undantagsvis förekomma. De kunna botas genom att sysslomannen

redovisar till huvudmannen; en åtgärd som väl knappast kan anses men­

lig för hans anseende. Sysslomannen har då gjort vad han kunnat för att

fullgöra sin förpliktelse i förhållande till huvudmannen, och verkan därav

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

en oavsiktlig underlåtenhet och förskingring är ett uppsåtligt brott. Men hu­

vudmannens rätt skulle onekligen bliva bättre tillgodosedd genom tillfogan­

det av en sådan regel. I den av reservanten föreslagna formen lärer den

emellertid vara oförenlig med gällande rättsregler i övrigt. Sålunda synes det

orimligt att i detta fall låta avskiljandet obetingat medföra separationsrätt,

då en till huvudmannen verkställd betalning är underkastad konkurslagens

återvinningsregler. Och att komplicera rättssystemet genom regler om åter­

vinning även av avskilda medel vill hovrätten ej förorda. Den blotta om­

ständigheten att dröjsmålet med avskiljandet varit oavsiktligt hör sålunda ej

få verka rubbning av det rättsläge som uppstått därigenom att redovisnings-

medlen ingått i sysslomannens förmögenhet. Endast för sådana fall, då det

kunde anses utrett att rättsläget för den insolvente sysslomannens borgenärer

efter medlens försenade avskiljande ej i något hänseende vore sämre än örn

avskiljandet skett utan dröjsmål, kunde det ifrågasättas att erkänna en se­

parationsrätt. Emot en regel av denna innebörd möta emellertid betänklighe­

ter på grund av den osäkerhet vartill den kunde leda i tillämpningen.

I det av håradshövdingeföreningen avgivna yttrandet har nied anledning

av reservantens kritik mot majoritetsförslaget anförts följande.

Att berättiga en insolvent gäldenär att »rätta till» ett misstag, måste alltid

komma att te sig som ett missgynnande av hans övriga borgenärer, då för

misstagets rättande i regel måste komma att användas medel som ingå i de

tillgångar, om vilka samtliga borgenärer konkurrera. Särskilt anstötligt skulle

det väl också te sig för den borgenär som skulle finna, att det sannolikt vore

just de medel han helt nyligen försträckt som givit gäldenären möjligheten

till att rätta misstaget. Huruvida underlåtenheten att tidigare avskilja varit

oavsiktlig eller icke, är väl också en omständighet, som vid det bedömande

av fordringsägarnas inbördes rätt, varom här är fråga, saknar betydelse och

som icke skäligen kan givas annan verkan än del inflytande den har på frå­

gan örn den redovisningsskyldiges straffansvar. Det kan vidare ej heller vara

berättigat att endast för att undvika att den redovisningsskyldige avsiktligt

eller av vårdslöshet uppskjuter avskiljandet och frestas till oordentighet i

stället förhindra den omvändelse till ordentlighet som det försenade avskil­

jandet innebär. Frånsett att ingens rätt trädes för nära om ett dylikt försenat

avskiljande skulle anses grunda separationsrätt för huvudmannen, synes det

ligga i sakens natur att, om man överhuvud taget grundar hithörande bestäm­

melser på den uppfattningen att redovisningsmedien principiellt alltid böra

hållas avskilda, alldeles särskilda skäl måste kunna åberopas för att man

icke skulle godkänna avskiljandet när helst det sker, blott det icke sker i

strid med någon annans berättigade intresse. Även örn det är sant, att såsom

reservanten påpekar den solvente redovisningsskyldige alltid har möjlighet

att fullgöra betalning till huvudmannen, kan dock förefintligheten av denna

möjlighet icke härutinnan göra någon skillnad, särskilt i de många fall då

redovisningsuppdraget är fortlöpande och icke avser inbetalning förrän efter

uppdragets avslutning huvudmannens slutliga tillgodohavande bestämts. Att

tvinga den redovisningsskyldige, som vill övergå till ordentlighet, att först av­

sluta alla sina uppdrag med betalning till huvudmannen för att sedan ome­

delbart ta medlen tillbaka, synes allt för opraktiskt för att kunna åberopas

som skäl att bryta mot vad eljest måste anses som naturligt och riktigt. På

dessa och av de sakkunnigas majoritet anförda skäl vill föreningen obetingat

tillstyrka lagförslaget i vad det avser verkan av senare avskiljande av ) edo-

visningsmedel

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 81.

ansökan, som leder till sysslomannens konkurs. Analogi för en dylik bestäm­

melse erbjuda reglerna om återvinning i konkurs. Stockholms handelskam­

mare anför härom närmare, att en tidsbegränsningsregel sådan som den i

30 § konkurslagen stadgade snarast skulle tjäna som presumtionsregel till

förebyggande av att de vanliga borgenärernas rätt trädes för nära genom att

en konkursmässig syssloman genom avskiljandet avhänder konkursboet till­

gångar. Det skulle enligt handelskammarens mening innebära ett väl stort

avsteg från vad som hittills varit gällande rätt, om man skulle godtaga re­

servantens uppfattning, att även ett misstag, som först under konkursutred­

ningens förlopp upptäckes, skulle kunna få rättas till genom ett då vidtaget

avskiljande. Detta skulle innebära tillskapandet av en ny och mycket effek­

tiv förmånsrätt i konkurs. Då redovisningsskulden alltid är att betrakta som

förfallen, föreslår handelskammaren, att den i 30 § konkurslagen angivna

tidsfristen även tillämpas här.

Ehuru analogien med konkurslagens återvinningsregler är bristfällig, synes

det även kollegium nödvändigt att på sätt som här föreslagits skapa garanti

för att en syssloman, som är på obestånd, icke skall kunna obehörigen gyn­

na redovisningsberättigade på andra borgenärers bekostnad. Det ifrågavaran-

de stadgandet skulle sålunda få den innebörden, att även om oavsiktligt

dröjsmål med avskiljandet föreligger, avskiljande dock icke med laga verkan

må företagas senare än 30 dagar före konkursansökan, som lett till sysslo­

mannens försättande i konkurs. Därest det visas, att sysslomannen vid av­

skiljandet varit solvent, lärer emellertid även ett avskiljande, som skett senare,

böra få medföra separationsrätt.

Vad beträffar spörsmålet, huruvida en solvent gäldenär skall äga även

efter ett avsiktligt dröjsmål med redovisningsmedlens avskiljande vidtaga

rättelse därutinnan, ansluta sig i detta hänseende Stockholms, Göteborgs,

Skånes samt Smålands och Blekinge handelskamrar uttryckligen till reser­

vantens mening. Ehuru åtskilliga omständigheter förvisso tala för majori­

tetens uppfattning, anser Stockholms handelskammare det vara av ett utom­

ordentligt intresse, att det fastslås som en regel, att en syssloman alltid skall

utan dröjsmål avskilja reaovisningsmedel. Ur huvudmännens synpunkt sy­

nes det nämligen vara angeläget, att lagstiftningen så utformas, att den tving­

ar den redovisningsskyldig^ att konsekvent behandla redovisningsmedlen som

ett främmande värde. Såväl Skånes samt Smålands och Blekinge handels­

kammare som handelskammaren i Göteborg understryka de psykologiska

och moraliska verkningarna av en lagregel, som inskärper, att det åligger

en syssloman att alltid utan dröjsmål avskilja redovisningsmedel från egna

tillgångar. Samma tankegang återkommer även i de yttranden, som avgivits

av handelskamrarna i Gävle och Luleå.

Den av majoriteten företrädda meningen innefattar ett hävdande av den sol­

vente sysslomannens intresse att när som helst tillgodose sin redovisnings-

borgenär. Denna uppfattning biträdes även av grossistförbundet, som i och

nied kravet på sysslomannens solvens anser, att även vanliga borgenärers

intressen måste anses tillbörligt tillgodosedda.

Ehuru vissa skäl kunna sägas tala för vardera av de båda föreslagna lös­

ningarna, finner kollegium dock reservantens snarast vara att föredraga. Om

också denna kan synas oläglig för den solvente sysslomannen, har han dock

alltid möjlighet att genom ställande av säkerhet eller fullgörande av betal-

ning trygga den redovisningsberättigades rätt.

Enligt länsstyrelsen i Västmanlands lån kunde man ställa sig tveksam till

den av majoriteten föreslagna regeln, att jämväl belopp, som avskilts på ett

Kunni. Maj:ts proposition nr 81.

23

senare stadium, skulle vara förbehållet huvudmannen, därest den redovis-

ningsskyldige, när beloppet avskildes, ej varit på obestånd. Ehuru denna be­

stämmelse syntes vara utan nämnvärd praktisk betydelse i det fall, att sysslo­

mannen i all framtid förbleve solvent, innebure den likväl vissa vådor. En

regel av dylik innebörd bomme nämligen enligt länsstyrelsens förmenande

att innebära ett avsteg från principen, att en noggrann syssloman väl alltid

borde hålla huvudmannens medel avskilda. Det kunde ock befaras, att en

syssloman med svag ekonomi av en sådan bestämmelse lockades att använ­

da huvudmannens medel för främmande ändamål i den förhoppningen, att

han sedermera, då han icke vore på obestånd, skulle kunna redovisa medlen.

En sådan regel skulle ock enligt länsstyrelsens förmenande ur straffproces-

suell synpunkt bliva mindre tilltalande, då vid ett eventuellt åtal frågan om

en persons solvens eller icke-solvens vid en viss förfluten tidpunkt kunde vara

svår att bevisligen konstatera. Även i fråga örn reservantens förslag hyste

länsstyrelsen vissa betänkligheter. Det kunde nämligen vid en senare tid­

punkt bliva svårt att bevisa, alt sammanblandningen varit oavsiktlig. Likväl

syntes reservantens förslag böra framför majoritetens läggas till grund för

lagstiftning i ämnet.

Advokatsamfundet, som ingående behandlat dessa frågor, har därom i hu­

vudsak anfört följande.

Vid sitt ställningstagande har samfundet icke förbisett, att vissa i och för

sig beaktansvärda invändningar kunna framställas mot den av reservanten

förordade lösningen.

Vad först angår de fall, där reservantens förslag är strängare mot redovis-

ningsborgenärerna, d. v. s. de fall, där den redovisningsskyldige väl är solvent

men dröjsmålet med avskiljandet varit avsiktligt, kan det möjligen sägas inne­

bära en inkonsekvens, örn lagstiftningen skulle innefatta hinder för den redo­

visningsskyldige att med sakrättslig verkan avskilja medel, när han kan

åstadkomma samma ekonomiska resultat genom att i stället betala beloppet

till huvudmannen, utan att möjlighet till återvinning föreligger. Denna in­

vändning är emellertid enligt samfundets mening icke av avgörande bety­

delse. Den föreslagna lagstiftningen innebär lagfästande av en särskild typ

av salcrätt, innefattande sakrättsligt skydd för penningmedel, som befinna sig

i den redovisningsskyldiges besittning. I viss mån måste man därvid göra

avsteg från gängse civilrättsliga föreställningar örn besittningens och traditio­

nens betydelse. Detta är nu i och för sig nödvändigt, eftersom ett praktiskt

användbart sätt att skapa sakrättsligt skydd för redovisningsmedel icke på

annat sätt kan åstadkommas. Det synes emellertid vara av vikt, att man där­

vid icke går längre än som för det åsyftade ändamålets tillgodoseende är

oundgängligen nödvändigt. Lagstiftningens syfte är icke att giva redovis-

ningsborgenärerna en förbättrad rättsställning oberoende av hur den redovis­

ningsskyldige handskats med medlen. Ville man vinna detta resultat, vore det

enklast att i stället i 17 kap. handelsbaden införa elt stadgande örn allmän

förmånsrätt för redovisningsfordringar. Den nu föreslagna lagstiftningen gör

i stället — enligt samfundets mening med all rätt — redovisningsborgenärer-

nas separationsrält beroende av vissa positiva åtgärder från den redovisnings­

skyldiges sida. Denne måste ha verkställt ett avskiljande. Begränsar man nu

separationsrätten till sådana fall, där den redovisningsskyldige verkställt av­

skiljandet utan dröjsmål, torde detta icke vara något långt gående avsteg från

gällande rätt, och ser man saken ur den redovisningsskyldiges borgenärers

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 81.

(d. v. s. icke redovisningsborgenärers) synpunkt, framstår det som rimligt, att

de få finna sig i en separationsrätt för redovisningsborgenärerna, där den

redovisningsskyldige utan dröjsmål avskilt redovisningsmedlen. Han har då,

med iakttagande av vad som är praktiskt möjligt, konsekvent behandlat re­

dovisningsmedlen såsom ett främmande värde. Går man däremot längre och

medger separationsrätt även efter ett försenat avskiljande, under förutsätt­

ning blott att den redovisningsskyldige är solvent, innebär detta utan tvivel

ett klart avsteg från gällande rätt. Att införa en dylik, mot allmänna civil­

rättsliga principer stridande regel bör enligt samfundets mening icke ifråga­

komma i vidare mån än viktiga praktiska skäl motivera detta. Något större

praktiskt behov av att kunna med sakrättslig verkan avskilja medel, som

den redovisningskyldige avsiktligt underlåtit att utan dröjsmål avskilja, före­

ligger emellertid icke. En redovisningsskyldig, som avsiktligt sammanblandat

redovisningsmedel med egna medel under så lång tid, att dröjsmål med av­

skiljande måste anses föreligga, kan, så länge han är solvent, säkerställa re­

dovisningsborgenärerna på annat sätt, nämligen genom betalning. Därest man

inom vissa grupper av redovisningsskyldiga till äventyrs skulle hysa den upp­

fattningen, att man utan att sätta redovisningsborgenärernas rätt i fara kan

underlåta att avskilja redovisningsmedel så länge man blott är solvent, så är

detta en uppfattning, som icke förtjänar stöd eller uppmuntran från lagstif­

tarens sida. En dylik uppfattning kan nämligen, såsom reservanten fram­

hållit, leda till att avskiljande icke sker förr än den redovisningsskyldige i

verkligheten redan är insolvent.

Vad åter angår den andra sidan av problemet, nämligen lagstiftningens

verkan i sådana fall, där ett oavsiktligt dröjsmål med avskiljande föreligger,

leda de sakkunnigas och reservantens förslag till samma praktiska resultat,

när den redovisningsskyldige är solvent. Är han däremot insolvent, kan en­

ligt de sakkunnigas förslag avskiljande med sakrättslig verkan ej ske, medan

detta enligt reservantens förslag under vissa förutsättningar är möjligt. Att

över huvud ej erkänna möjligheten av ett försenat avskiljande vore emel­

lertid enligt samfundets mening att gå för långt. Ilar dröjsmålet med avskil­

jande varit oavsiktligt, skulle det till en början te sig som en obillig hårdhet

mot den redovisningsskyldige, örn denne ej skulle kunna rätta till misstaget,

så snart han upptäckt detsamma, även om en dylik regel icke skulle lända till

straffrättsliga konsekvenser för den redovisningsskyldige. Denna synpunkt är

emellertid ej avgörande. Viktigare är, att det måste framstå som irrationellt,

örn de vanliga borgenärerna på en redovisningsborgenärs bekostnad skulle

profitera av ett rent misstag, som den redovisningsskyldige velat rätta till, så

snart han upptäckt detsamma. Samfundet anser följaktligen, att lagstifining-

en bör erkänna möjligheten av ett försenat avskiljande med sakrättslig ver­

kan i sådana fall, där dröjsmålet med avskiljande varit oavsiktligt. Att där­

vid uppställa en regel, som leder till olika resultat allt efter som syssloman­

nen är solvent eller icke, skulle leda till det föga tilltalande resultatet, att

möjlighet till avskiljande bleve erkänd för den syssloman, som på grund av

sin solvens kunde rätta till misstaget genom att betala, medan samma möj­

lighet frånkändes den, som på grund av sin insolvens icke kunde rätta till

misstaget.

Någon konflikt med konkurslagens återvinningsregler skulle, såvitt sam­

fundet kunnat finna, icke uppkomma genom de av samfundet förordade reg­

lerna. Var tidsgränsen för ett verksamt avskiljande än sättes, har såväl enligt

majoritetens som reservantens förslag den redovisningsberättigade före av­

skiljandet en sakrätt i de medel, som användas för avskiljandet; i annat fall

kan verksamt avskiljande ej ske. Vare sig dessa medel användas till en direkt

betalning eller till ett förberedande avskiljande bör därför återvinning vara

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

rens bo, som ett avskiljande av redovisningsmedel innebär, även om det be­

ror på ett misstag att de icke förut blivit avskilda. Bankföreningen vill så­

lunda för sin del ifrågasätta huruvida icke en framkomlig väg för lösande av

förevarande spörsmål vore att tillskapa en regel av innehåll, att därest oav­

siktligt dröjsmål med avskiljandet föreligger, avskiljandet med separations-

verkan må ske omedelbart efter det misstaget upptäckts, under förutsättning

antingen att sysslomannen vid avskiljandet är solvent eller ock, därest han

är insolvent, att avskiljandet sker senast 30 dagar före konkursansökning

som leder till sysslomannens konkurs.

Slutligen har i vissa yttranden förordats en kombination av majori­

tetens och reservantens förslag. Sålunda har Göta hovrätt yttrat följande.

Enligt hovrättens uppfattning böra medel, som avskilts senare — således

icke »utan dröjsmål» från det medlen mottagits och sammanblandats — un­

der vissa omständigheter vara sakrättsligt skyddade, även örn det icke skulle

vara klart, att den redovisningsskyldige vid tiden för avskiljandet var sol­

vent. Örn t. ex. på grund av felräkning, förbiseende eller misstag huvudman­

nens tillgodohavande blivit uträknat till felaktigt belopp, men den redovis­

ningsskyldige, så snart felet upptäckes, genom insättning i bank av det fe­

lande beloppet eller på annat sätt avskiljer detta för huvudmannens räkning,

bör enligt hovrättens uppfattning avskiljandet få sakrättslig verkan, obero­

ende av den omständigheten huruvida den redovisningsskyldige vid tiden för

avskiljandet är solvent eller icke. Detsamma bör vara förhållandet, örn hu­

vudmannens tillgodohavande på grund av pågående tvist icke är till beloppet

fastslaget och den redovisningsskyldige först sedan detta skett men utan

dröjsmål därefter insätter i bank eller på annat sätt för huvudmannens räk­

ning avskiljer det ytterligare belopp, som enligt det träffade avgörandet till­

kommer huvudmannen men tidigare av den redovisningsskyldige uppburits.

Avskiljandet av mottagna medel står i dessa fall i full överenssstämmelse med

den redovisningsskyldiges betraktelsesätt och föregående handlande, och det

skulle enligt hovrättens uppfattning framstå som obilligt mot huvudmannen,

örn han icke skulle åtnjuta samma sakrättsliga skydd för belopp, avskilt

under angivna omständigheter, som för medel, avskilda utan dröjsmål efter

det de mottagits och sammanblandats med den redovisningsskyldiges egna

medel. Hovrätten får därför hemställa, att huvudregeln i lagförslaget komplet­

teras med en bestämmelse av innehåll att, örn medel, som enligt huvudregeln

avskilts, på grund av felräkning, förbiseende eller misstag beräknats till fel­

aktigt belopp, eller örn huvudmannens tillgodohavande på grund av pågående

tvist eiler annan dylik omständighet icke kunnat till beloppet bestämmas,

jämväl belopp, som med anledning av förhållande, som nu sagts, senare av­

skiljes, skall vara förbehållet huvudmannen, oberoende av huruvida den

redovisningsskyldige vid avskiljandet var solvent eller icke. Såsom förutsätt­

ningar härför böra dock gälla, att det senare avskilda beloppet endast utgör

ett mindre väsentligt tillägg till förut enligt huvudregeln avskilt belopp, samt

alt avskiljandet sker utan dröjsmål — eventuellt omedelbart — efter det felet

upptäckts eller tillgodohavandet kunnat till beloppet bestämmas. Hovrätten

vill framhålla, att mot en bestämmelse av nu angivet, mera begränsat inne­

håll icke behöver hysas några betänkligheter av det slag, som anförts mot

reservantens förslag i ämnet. Enligt det sistnämnda skulle avgörande bety­

delse tillmätas subjektiva omständigheter hos den redovisningsskyldige, vil­

ket torde vara mindre lämpligt.

Hovrätten för övre Norrland har funnit övervägande skäl tala för reser­

vantens uppfattning i de fall, då underlåtenheten att avskilja tidigare varit

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

Om medel ordentligt insatts på gemensam bankräkning för en redovisnings-

berättigad, som måhända underrättats därom men av någon anledning icke

önskat omedelbart disponera över medlen, skulle det onekligen te sig stötan­

de för rättskänslan, om den redovisningsberättigade icke skulle äga utfå sitt

tillgodohavande därför att flera redovisningsberättigade sedermera uppträda,

för vilka vederbörligt avskiljande icke skett.

Det står för föreningen klart, att man här har att göra med ett avvägnings-

problem, som bör lösas efter något så när enkla linjer. Det bör icke stå den

redovisningsskyldige fritt att, då ett ekonomiskt sammanbrott är omedelbart

förestående, på räkningen insätta -— senare än som bort ske —- medel för nå­

gon viss huvudman och därigenom skydda denne framför andra, men å and­

ra sidan bör en insättning, som skett antingen »utan dröjsmål» eller senare,

men medan den redovisningsskyldige bevisligen var solvent, i sin helhet till-

godokomma den eller dem, för vilka insättningen gjorts.

Föreningen vill i detta sammanhang erinra, att de sakkunniga i betänkan­

det anfört: »Om avskiljande sker relativt snart, torde det kunna tillerkännas

rättslig verkan, även om sysslomannen är insolvent när avskiljandet äger

runi.» Om man läser detta uttalande i samband med den av de sakkunniga

föreslagna fördelningsregeln finner man att konsekvensen kan bliva rätt

egendomlig. Om en redovisningsskyldig för en kunds eller klients räkning

uppburit 10,000 kronor, varav han på den gemensamma bankräkningen in­

satt 1,000 kronor, för en annan 5,000 kronor, varav han insatt 300 kronor,

och för en tredje 15,000 kronor, vilket belopp han i dess helhet insatt på räk­

ningen omedelbart före det ekonomiska sammanbrottet, måste den tredje en­

ligt fördelningsregeln finna sig i att dela det för hans räkning inkasserade

beloppet med de båda övriga. Han skulle endast få 10,650 kronor i stället

för 15,000 kronor, som de sakkunniga genom huvudregeln velat tillförsäkra

honom. Det skydd, som man velat bereda en redovisningsberättigad gentemot

en insolvent redovisningsskyldig, kan sålunda genom fördelningsregeln, så­

dan den utformats i förslaget, bliva alldeles illusoriskt.

Härad skov ding ef öreningen har förklarat, att varje huvudmans rätt borde

bestämmas icke på sätt i förslaget skett i förhållande till de för honom av­

skilda redovisningsmedlens belopp utan endast i förhållande till den del av

detta belopp, som motsvarade hans verkliga fordran. Kunde han icke i för­

hållande till den redovisningsskyldige kräva, att av de avskilda medlen utfå

mer än viss del, kunde den återstående delen ej anses vara honom förbehål­

len gentemot denne. Ej heller skulle han, om han skulle vilja göra rätten gäl­

lande att utfå sina medel, kunna begära mera än sin verkliga fordran. Han

borde då uppenbarligen ej heller kunna i förhållande till övriga redovisnings­

berättigade kräva större anpart än vad han kunde fordra av gäldenären.

Samma uppfattning har av advokatsamfundet utvecklats på följande sätt.

De sakkunnigas ståndpunkt leder, trots att visst teoretiskt stöd därför kan

anföras, till ett resultat, vilket samfundet måste beteckna som oriktigt. För­

hållandet klargöres enklast genom en komplettering av ett av de sakkunniga

angivet exempel. (Detta var av följande innehåll. På gemensam klienträkning

innestå 9,000 kr., som äro behörigen avskilda, när sysslomannen går i kon­

kurs. Redovisningsfordringarna uppgå till 10,000 kr., varav A. har en redo-

visningsfordran å 1,000 kr. och B. en redovisningsfordran å 500 kr. Mot A.

har sysslomannen en motfordran å 200 kr., mot B. en motfordran å 100 kr.)

Örn man antager, att medel innestå å räkningen för ytterligare endast en

klient C., vars redovisningsfordran följaktligen uppgår till 8,500 kr., samt att

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

nen ej kan få bestämma, att medlen skola anses förskingrade för viss hu­

vudman. Samfundet ifrågasätter, huruvida de sakkunnigas ståndpunkt här­

utinnan är principiellt riktig, men medger, att praktiska skäl tala för den av

de sakkunniga föreslagna lösningen, enligt vilken samtliga uppdragsgivare,

för vilka räkningen är avsedd, inbördes få lika rätt.

Ehuru, med den ståndpunkt de sakkunniga intagit i fråga om fördelningen

av de å gemensam räkning innestående medlen, vissa skäl kunde tala för

att man vid beräkningen av redovisningsborgenäi ernns andel i bankräkning­

arna borde slå tillsammans de separata klienträkningarna med varandra och

med eventuellt tillika använd gemensam klienträkning, ansluter sig samfun­

det till den av de sakkunniga föreslagna lösningen av sistnämnda fråga. Sam­

fundet vill dock ifrågasätta, huruvida från principen om särbehandling av

de separata räkningarna böra göras sådana undantag, som av de sakkunniga

angivits. Vad särskilt angår ett dylikt fall har samfundet fattat innebörden

därav så, att de sakkunniga tänkt på den situationen, att en redovisnings­

skyldig öppnar särskild räkning för viss uppdragsgivare i syfte att sedan för­

skingra medel från just denna räkning. Sysslomannen räknar kanske med

att denna huvudman skall visa sig särskilt välvillig, i den händelse försking­

ringen icke hinner ersättas utan blir uppdagad. Att sätta denna huvudman

i bättre läge än enligt den av de sakkunniga skisserade principen om sär­

ställning för separaträkningar av den anledningen, att sysslomannen velat

behandla honom sämre än de redovisningsborgenärer, som ha del i den ge­

mensamma klienträkningen, synes samfundet egendomligt. Hade medlen in­

satts å den särskilda räkningen utan sådant syfte, som de sakkunniga an­

givit, skulle ju denna huvudman enligt de sakkunnigas mening ha kommit

i en särställning, d. v. s. fått ensam bära förlusten, om sysslomannen till­

gripit å denna räkning insatta medel. Varför han nu skulle komma i ett

bättre läge därför att sysslomannen åsyftat att sätta honom i en sämre ställ­

ning, synes svårförståeligt.

Slutligen ha i vissa yttranden framställts formella erinringar

mot det nu behandlade lagförslaget. Sålunda ha bland andra Göta hovrätt

och hovrätten för övre Norrland funnit den föreslagna lagtexten vara väl

mycket sammanträngd. Hovrätten över Skåne och Blekinge har särskilt för­

ordat vissa ändringar i bestämmelsernas inbördes ordningsföljd.

De sakkunnigas förslag till lag om ändrad lydelse av

17 kap. 2

§ handelsbaden har tillstyrkts eller lämnats utan

erinran i samtliga yttranden.

I allmänhet har även de sakkunnigas förslag till lag örn änd­

ring i vissa delar av konkurs lagen godtagits i yttrandena.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har emellertid vänt sig mot förslaget, att de

redovisningsberättigade borgenärerna icke skulle vara skyldiga att gälda den

på redovisningsmedlen belöpande konkurskostnaden i annat fall, än då kon­

kursboet eljest ej lämnade tillgång därtill. Härom har länsstyrelsen anfört,

att dessa borgenärer skulle vinna en avsevärt förbättrad ställning genom möj­

ligheten att efter sammanblandning avskilja pengar med sakrättslig verkan.

Det syntes länsstyrelsen vid sådant förhållande icke vara mer än rätt och bil­

ligt, att ifrågavarande borgenärer helt finge vidkännas de särskilda kostnader,

som föranleddes av fastställandet av deras rätt i konkursen.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

i nu föreliggande hänseende. Om det i något fall skulle uppkomma tvekan,

huruvida den angivna förutsättningen är uppfylld, torde bevisbördan åligga

den som gör gällande, att medlen mottagits med redovisningsskyldighet.

Den föreslagna lagen omfattar såväl sysslomannaskap som andra fall, där

redovisningsplikt föreligger. Liksom i betänkandet användes dock för enkel­

hetens skull uttrycket syssloman i det följande som allmän beteckning.

Såsom förut framhållits kan redan enligt gällande rätt en penningsumma

i främmande persons besittning vara skyddad mot dennes borgenärer genom

att äganderätten till pengarna blivit bevarad. Det är visserligen tveksamt,

under vilka närmare förutsättningar denna rättsliga situation skall anses

vara för handen, men otvivelaktigt är detta fallet, då pengarna oavbrutet

hållits avskilda från innehavarens egna medel. Enligt förslaget skall nu det

sakrättsliga skyddet för redovisningsmedel under vissa förutsättningar ut­

sträckas till sådana fall, då sammanblandning skett med sysslomannens

förmögenhet, men därefter ett motsvarande belopp blivit avskilt. Denna ut­

sträckning av det sakrättsliga skyddet skall gälla oberoende av kontinuitet

beträffande pengarna och äganderätten till dem. Förslaget har väckt vissa

principiella betänkligheter i det yttrande som avgivits av länsstyrelsen i

Örebro län. Det är emellertid tydligt, att den tillämnade lagstiftningen ej

skulle kunna fylla sitt praktiska syfte, örn skyddet bundes vid nyss be­

rörda villkor. Nämnda länsstyrelse har också, i likhet med övriga som

yttrat sig, godtagit de sakkunnigas ståndpunkt, varvid länsstyrelsen dock

påpekat, att förslaget icke uppställer något krav på publicitet till upp­

lysning vid kreditgivning o. dyl. Naturligtvis kommer det också att finnas

en viss möjlighet, att den som bedömer en persons ekonomiska ställning

blir vilseledd genom att denne innehar redovisningsmedel, vilka tillkomma

en annan. Såsom de sakkunniga framhållit kan emellertid detsamma inträffa

i andra liknande situationer, där det dock ej ansetts erforderligt att före­

skriva någon form av publicitet. Dessutom torde kreditupplysningar och

andra prövningar av kreditvärdighet numera i regel bygga på andra och

mera tillförlitliga grunder än det direkta egendomsinnehavet.

I förslaget har såsom redan angivits det sakrättsliga skyddet i första hand

grundats på den yttre förutsättningen att ett belopp är på något sätt avskilt

från sysslomannens övriga tillgångar. I detta hänseende anknyter förslaget

alltså till en allmänt gällande civilrättslig princip. För att ett avskilt belopp

skall vara skyddat, bör vidare i enlighet med förslaget krävas, att beloppet

skall vara avsett för ett eller flera bestämda redovisningsändamål. Det är

alltså icke tillfyllest, att en klumpsumma avskilts för blivande redovisnings-

skulder i allmänhet. Ej heller kunna medel, som insatts på en bankräkning,

anses behörigen avskilda, om sysslomannen genom insättningar och uttag

för egen del använder räkningen som ett vanligt privat bankkonto. Här­

vid måste ganska stränga krav upprätthållas. Dock behöver en bankräk­

ning med redovisningsmedel icke förlora sin speciella karaktär, så snart ett

belopp, som tillhör sysslomannen, finnes på kontot. Att ett dylikt belopp

Kungl. Maj.ts proposition nr XI.

33

genom tillfälligt förbiseende placerats där eller att upplupen ränta, som till­

kommer sysslomannen, kvarstår på kontot eller att tillgodohavande eljest

uppkommit för sysslomannen genom att han underlåtit att göra uttag, bör

sålunda ej medföra denna verkan. Slutligen kan i detta sammanhang på­

pekas, att förhållandena — oberoende av den nu ifrågavarande lagstiftning­

en — stundom kunna vara sådana, att den redovisningsberättigade och syss­

lomannen böra anses ha samäganderätt till ett belopp, som är avskilt från

sysslomannens övriga förmögenhet.

På vad sätt avskiljande av redovisningsmedel skall kunna ske har i för­

slaget reglerats endast genom angivande av den i praktiken viktigaste me­

toden, nämligen insättning i bank eller annan penninginrättning. Det är härvid­

lag ej fråga om sådan insättning, som göres på huvudmannens konto utan

något förbehåll om rätt för sysslomannen att fortfarande få disponera över

de insatta medlen; en dylik insättning medför ju att medlen överlämnas till

huvudmannen. Ej heller åsyftas insättning, som förmyndare eller konkurs­

förvaltare gör på myndlingens eller konkursboets bankräkning. Genom det

föreslagna stadgandet blir däremot klarlagt, att ett avskiljande med sak­

rättslig verkan kan ske genom insättning på sysslomannens egen räkning

eller eljest med förbehåll om dispositionsrätt för denne.

I vissa yttranden har förordats, att avskiljande av medel på nu angivet

sätt icke skulle godtagas, om ej bankräkningen försetts med beteckning, som

utvisar dess ändamål, eller banken eljest fått kännedom därom. Ett tydligt

angivande av räkningens ändamål är otvivelaktigt ägnat att undanröja risker

för bevisningssvårigheter. Ur kreditgivningssynpunkt skulle upplysning örn

dylika räkningars natur också vara av viss betydelse, även örn publicitets-

principen, såsom nyss angivits, härvidlag icke bör tillmätas alltför stor vikt.

Slutligen skulle en dylik regel betaga banken möjlighet att kvitta med en

motfordran hos sysslomannen. Dessa skäl göra det uppenbarligen önskvärt,

att räkningens ändamål tydligt angives. Dock torde det ej vara lämpligt att

göra rättsskyddet beroende av att så sker. Detta skulle nämligen kunna med­

föra mycket obilliga verkningar. Såsom de sakkunniga framhållit kan det

exempelvis lätt inträffa, att en person, som på grund av ett enstaka upp­

drag fått hand örn redovisningsmedel, anser sig ha hållit dem vederbörligen

avskilda genom att insätta dem på en särskild bankräkning utan att under­

rätta banken örn räkningens ändamål. Att underkänna detta avskiljande sy­

nes knappast vara rimligt. De sakkunnigas ståndpunkt torde också stå i

överensstämmelse med rådande praxis, i den mån en sakrätt erkännes till

penningmedel som annan innehar. Övervägande skäl tala för att det bör be­

traktas som en vanlig bevisfråga, huruvida det av omständigheterna kan an­

ses framgå, att medlen äro avsedda för redovisningsändamål.

I fråga örn den speciella situation, som uppkommer, då en bank är sysslo­

man, har bankföreningen påpekat, att något avskiljande icke sker genom ali

huvudmannen goltskrives ett belopp å räkning hos banken. Såsom föreningen

Bihang till riksdagens protokoll 19bb. 1 sami. Nr SI.

3

framhållit torde detta förhållande emellertid icke påkalla några särskilda

rättsregler.

Enligt de sakkunnigas förslag skall ett giltigt avskiljande kunna ske även

på andra sätt än genom insättning i bank. Som nyss nämnts innehåller för­

slaget icke någon reglering av förfarandet i dessa fall. I de sakkunnigas mo­

tivering nämnes emellertid förvaring i särskild kassa, i ett kuvert eller hos

tredje man såsom exempel på olika sätt att avskilja medel. En beskrivning av

de åtgärder, som i olika fall skola anses tillfyllest, kan ej lämpligen införas i

lagtexten.

Jag vill i detta sammanhang framhålla, att den, som gör gällande, att

medel äro behörigen avskilda för honom, enligt allmänna regler är skyldig

visa att förutsättningarna härför äro uppfyllda.

Vid övervägandet av de övriga förutsättningar, under vilka ett avskiljande

av redovisningsmedel kunde tillerkännas sakrättslig verkan, ha de sakkunniga

först behandlat de fall, då avskiljandet ägt rum genast eller kort tid efter det

pengarna mottagits, och därefter de fall, då en längre tidrymd hunnit för­

flyta, innan beloppet blivit avskilt.

De sakkunniga lia förordat, att ett avskiljande, som gjorts relativt snart,

skall tillerkännas sakrättslig verkan, även örn sysslomannen var insolvent,

när avskiljandet ägde rum. Om endast en tillfällig sammanblandning skett

med hans egna tillgångar, bör det enligt de sakkunnigas mening framstå så­

som naturligt, att vad som aldrig varaktigt införlivats med sysslomannens

förmögenhet skall kunna bevaras åt huvudmannen. Dessa synpunkter ha icke

mött någon gensaga i yttrandena. Uppenbarligen motsvarar förslaget också

det praktiska livets krav. Icke minst i de fall då redovisningsmedel yrkes­

mässigt mottagas skulle det vålla onödigt besvär, örn varje tillfällig samman­

blandning måste förhindras. Det bör t. ex. vara möjligt att på ett kontor

använda en gemensam kassa för medel som inflyta för olika klienters räk­

ning och medel som inbetalas till sysslomannen själv, i avvaktan på att se­

nare särskilja de olika beloppen med ledning av bokföringen.

Det har emellertid framträtt olika meningar, hur man borde bestämma den

korta tidsfrist inom vilken ett avskiljande utan vidare skulle godtagas. De

sakkunniga ha icke ansett det lämpligt att fastställa en bestämd tidsperiod

utan ha föreslagit, att avskiljandet skall tillerkännas giltighet, örn det skett

utan dröjsmål. I vissa yttranden har denna bestämning ansetts vara alltför

vag. Emellertid möter det uppenbarligen stora svårigheter att närmare fixera

en frist, som skulle passa för de växlande förhållandena i städer och på

landsbygd, vid yrkesmässig verksamhet av skilda slag och vid tillfälliga pri­

vata uppdrag. En regel som medger en skälig bedömning efter olika förhål­

landen torde vara att föredraga. De sakkunnigas förslag lärer i allmänhet ej

behöva vålla någon tvekan i tillämpningen och torde böra godtagas.

örn redovisningsmedel icke blivit avskilda utan dröjsmål, uppkommer frå­

gan, huruvida och under vilka förutsättningar ett senare avskiljande bör

kunna erhålla sakrättslig verkan. Det är framför allt i denna fråga som me-

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

heten att senare vid behov verkställa avskiljandet. Denna invändning kan

icke frånkännas en viss betydelse, men synes knappast böra bliva avgörande.

Det är som nyss nämnts önskvärt att kunna godkänna avskiljande —

även på ett sent stadium — så länge det kan ske utan att något berättigat

intresse kränkes. Önskemålet att främja ett omedelbart avskiljande tillgodo­

ses genom sådana bestämmelser, som redan finnas inom ett flertal områ­

den, örn skyldighet att städse hålla andras medel avskilda. Underlåten­

het att iakttaga detta medför, även om förskingring ej föreligger, straff

enligt 22 kap. strafflagen, nämligen för olovligt förfogande. Gentemot majo­

ritetens förslag har vidare framhållits, att en solvent syssloman icke skulle ha

behov av att avskilja redovisningsmedel, då han i stället hade möjlighet att

betala beloppet. En betalning i förtid kan emellertid vålla praktiska olägen­

heter, särskilt i sådana fall, då det är fråga om ett fortlöpande redövisnings-

uppdrag. Slutligen har anmärkts, att det efter en tids förlopp skulle föreligga

stora svårigheter att utreda, om sysslomannen var solvent eller ej vid varje

tidpunkt, då medel avskildes. Härvidlag lärer dock ofta sysslomannens bok­

föring kunna lämna tillräckliga upplysningar. I regel torde det också bliva

onödigt att efterforska en sysslomans ställning vid alla olika tillfällen, då be­

lopp blivit avskilda. Det är nämligen tillfyllest att konstatera, att han varit

solvent intill en viss tidpunkt. I tvivelaktiga fall får den som vill åberopa av­

skiljandet styrka, att sysslomannen var solvent vid tiden därför. På grund av

det anförda vill jag ansluta mig till majoritetens förslag, att ett försenat av­

skiljande av redovisningsmedel tillerkännes sakrättslig verkan, då syssloman­

nen var solvent vid tiden för avskiljandet.

Vad sedan angår de fall, då sysslomannen är på obestånd, när ett försenat

avskiljande äger rum, har de sakkunnigas majoritet funnit det oförenligt med

hans övriga borgenärers intressen att likväl godkänna avskiljandet. Reservan­

ten däremot, som överhuvud taget icke velat bygga lagbestämmelserna på

sysslomannens solvens eller obestånd, har ansett ett försenat avskiljande böra

få giltighet under förutsättning, att dröjsmålet varit oavsiktligt.

De sakkunnigas majoritet har uttalat, att kravet på solvens måhända kun­

de synas hårt, örn dröjsmålet vöre oavsiktligt från sysslomannens sida, t. ex

om någon hans medhjälpare honom ovetande förskingrat beloppet. De ha

emellertid ansett det uteslutet att här göra skillnad allt efter den subjektiva

omständigheten, örn dröjsmålet från sysslomannens sida vore avsiktligt eller

ej. En mera framkomlig väg vore att medgiva rättelse, när de oprioriterade

borgenärerna skulle njuta en oberättigad förmån genom att beloppet anså-

ges införlivat med sysslomannens tillgångar, i det att deras ställning skulle

bliva bättre än förut, men att införa någon bestämmelse örn obehörig vinst

på detta speciella område syntes olämpligt. Svea hovrätt har i denna fråga

uttalat, att den av reservanten föreslagna regeln syntes oförenlig med gällan­

de rättsregler i övrigt. Sålunda vore det orimligt att i nu ifrågavarande fall

låta avskiljandet obetingat medföra separationsrätt, under det att en till hu­

vudmannen verkställd betalning vore underkastad konkurslagens återvin-

ningsregler, och att komplicera rättssystemet genom regler om återvinning

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

37

även av avskilda medel ville hovrätten ej förorda. Endast för sådana fall, då

det kunde anses utrett att rättsläget för den insolvent sysslomannens borge­

närer efter medlens försenade avskiljande ej i något hänseende vöre sämre

än örn avskiljandet skett utan dröjsmål, kunde det ifrågasättas att erkänna

en separationsrätt. Emot en regel av denna innebörd mötte emellertid en­

ligt hovrättens mening betänkligheter på grund av den osäkerhet vartill den

kunde leda i tillämpningen.

Det är uppenbarligen av synnerlig vikt att på en så central punkt inom

civillagstiftningen som den nu ifrågavarande icke införa några regler som

komma i strid med eljest gällande rättsregler. Jag finner därför icke möjligt

att godtaga en så långt gående bestämmelse, som reservanten bland de sak­

kunniga föreslagit. Vad åter angår tanken att upptaga en dylik bestämmelse

med ett tillägg som möjliggör återvinning av avskilda medel vill jag, utöver

vad Svea hovrätt anfört, framhålla att det föreligger en väsentlig skillnad

mellan betalning å ena samt avskiljande av medel å andra sidan. Den

förra åtgärden innebär en överflyttning av medlen från den enes besitt­

ning till den andres och fyller sålunda det traditionskrav som enligt svensk

rätt i allmänhet gäller för att sakrättsligt skydd skall vinnas. Den senare åt­

gärden är tills vidare endast en omflyttning inom sysslomannens egen makt­

sfär. Att betalning efter viss tid kan stå sig, även örn den länt övriga borge­

närer till förfång, sammanhänger givetvis med det krav på säkerhet i den

ekonomiska samfärdseln som bestämmelserna om godtrosförvärv och där­

med likartade stadganden avse att tillgodose. Detta krav saknar motsvarig­

het, när det är fråga om överflyttning av medel som en syssloman gör från

sin privata kassa till en särskild av honom disponerad räkning eller kassa.

Gentemot vad advokatsamfundet uttalat vill jag framhålla, att sakkunnig­

förslaget icke förutsätter att den redovisningsberättigade redan före avskil­

jandet har en sakrätt i de medel, som användas härför.

Den av reservanten förordade regeln skulle måhända lia sin största prak­

tiska betydelse för det fall, att någon sysslomannens medhjälpare försking­

rat redovisningsmedel. Det synes emellertid stötande, att en insolvent sysslo­

man i en dylik situation skulle kunna använda sina privata tillgångar för

att fylla bristen utan hänsyn till övriga borgenärer. Enligt reservantens för­

slag skulle rättelse lill förfång för övriga borgenärer få äga rum, även örn

sysslomannen eller någon av hans medhjälpare gjort sig skyldig till grov

vårdslöshet. Jämväl i sådana fall synes den av reservanten föreslagna regeln

olämplig.

Svea hovrätt har som förut nämnts, i huvudsaklig anslutning till ett utta­

lande av de sakkunnigas majoritet, ansett, att godkännande av ett försenat

avskiljande, som äger rum när sysslomannen är insolvent, icke kunde ifråga­

sättas annat än örn det vore utrett, att den insolvente sysslomannens borge­

närer efter medlens försenade avskiljande ej i något hänseende vore sämre

ställda än örn avskiljandet skett utan dröjsmål. Såsom hovrätten uttalat mö­

ta emellertid betänkligheter mot alt i detta sammanhang införa en regel av

nu angiven innebörd på grund av den osäkerhet vartill den kunde leda i till-

38

Kungl. Majlis proposition nr 81.

Iämpningen. Hovrätten torde härvid syfta på svårigheten att vid utmätning

eller konkurs verkligen utreda, att dröjsmålet ej länt övriga borgenärer till

förfång. I vissa fall är det väl tänkbart att detta skulle kunna lyckas, men

när sysslomannen, såsom här förutsättes, är insolvent och alltså »icke kan

rätteligen betala sin gäld», torde emellertid regelmässigt föreligga en viss

oklarhet i hans ekonomiska förhållanden. Härtill kommer, att en regel som

godkänner försenat avskiljande, örn detta ej länt övriga borgenärer till för­

fång, otvivelaktigt är särskilt ägnad att fresta sysslomannen att vara mindre

noga med avskiljandet.

De sakkunnigas majoritet har fäst uppmärksamheten vid de möjligheter

som i tillämpningen rymmas i den förut behandlade regeln örn att avskil­

jande, som sker utan dröjsmål, skall gälla, även om sysslomannen är insol­

vent, när avskiljandet äger rum. Uttrycket »utan dröjsmål» avser att möjlig­

göra ett skäligt hänsynstagande till omständigheterna i varje särskilt fall.

Därest vid en med kortare mellanrum återkommande kontroll upptäckes,

att ett eller annat mindre belopp blivit felfört och omständigheterna äro så­

dana att man regelmässigt måste räkna med vissa dylika felföringar inom

rörelsen i fråga, torde man kunna anse att beloppet blivit avskilt utan dröjs­

mål, om omedelbar rättelse sker i samband med upptäckten av felet. Å andra

sidan är det praktiska behovet av att kunna godkänna rättelse ej så fram­

trädande i fråga om smärre belopp, enär det enligt sakens natur knappast

lärer uppkomma någon tvist örn dem. Vanskligare är frågan, när det är större

belopp som felförts. Vid bedömande, huruvida dröjsmål måste anses före­

ligga, måste man helt naturligt vara strängare, när det gäller ett större be­

lopp än när det gäller ett mindre. Den löpande kontrollen bör vara så organi­

serad, att åtminstone större felföringar snabbt upptäckas. En viss möjlighet

till rättelse ligger emellertid, även när större felföring skett, i regeln att av­

skiljande, som ägt rum utan dröjsmål, skall godkännas.

På grund av vad nu anförts finner jag ej skäl att avvika från majoritetens

förslag på förevarande punkt. Enligt min mening är det icke något orimligt,

att lagen förutsätter att den insolvente sysslomannen iakttager särskild nog­

grannhet i fråga om avskiljandet av andras medel. Detta synes mig tvärtom

vara en ovillkorlig förutsättning för att man över huvud skall kunna med­

giva sakrättsligt skydd och separationsrätt till penningmedel, som en så­

dan syssloman innehar vid utmätning eller konkurs.

Speciella problem uppkomma, då en syssloman använder gemensam bank­

räkning för flera klienter eller då eljest medel äro gemensamt avskilda för

flera redovisningsberättigades räkning. Särskilt för yrkesutövare med många

klienter kan det uppenbarligen bliva nödvändigt att förfara på sådant sätt.

Lagstiftningen bör ej hindra, att de på ett dylikt konto insatta medlen be­

traktas såsom behörigen avskilda för klienternas gemensamma räkning. I de

fall, då brist föreligger på ett gemensamt konto, uppkommer frågan om kli­

enternas inbördes rätt, d. v. s. om bristens fördelning dem emellan. Efter

att lia övervägt flera olika möjligheter ha de sakkunniga förordat, att de

klienter, för vilka kontot är avsett, inbördes skola ha lika rätt. Skeppsklare­

rare- och skeppsmäklareföreningen har anmärkt på denna fördelningsprincip

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

89

och påyrkat, att de klienter, vilkas medel blivit behörigen avskilda, skola ut­

bekomma dem oavkortade. En sådan regel kan förefalla principiellt grundad,

men den lärer knappast kunna upprätthållas i praktiken. När det uppstått

brist på ett gemensamt klientkonto, är det ofta svårt eller omöjligt att av­

göra, vilken klients medel som tillgripits. Och även i de fall, då detta even­

tuellt skulle kunna fastställas, skulle en fördelning av medlen på denna

grundval lätt kunna bliva godtycklig. Såsom de sakkunniga påpekat, kan

det nämligen bero på en slump, att sysslomannen t. ex. underlåtit att insätta

en viss klients medel i stället för att uttaga samma belopp från kontot. Det

behöver ej heller ligga något stötande i att de klienter, för vilka en gemensam

räkning är avsedd, underkastas inbördes lika behandling.

Vid bestämmande av de olika klienternas andelar i ett gemensamt konto,

som utvisar brist, skall enligt de sakkunnigas förslag den proportionella för­

delningen göras med utgångspunkt från varje klients redovisningsfordran. Med

sistnämnda uttryck ha de sakkunniga velat utmärka, att fördelningen i regel

skall ske på grundval av de belopp som sysslomannen mottagit, utan att

något avdrag skall göras för eventuella motfordringar, t. ex. för sysslo­

mannens arvode. Den nu angivna principen har kritiserats av häradshöv-

dingeföreningen och advokatsamfundet, vilka ansett att klienternas andelar

borde bestämmas i förhållande till deras nettofordringar, d. v. s. vad som

återstår efter avdrag för sysslomannens motfordringar. Härigenom skulle vid

konkurs hela behållningen på det gemensamma kontot fördelas mellan de

redovisningsberättigade, under det att enligt de sakkunnigas förslag konkurs­

förvaltaren efter att lia uttagit vad som belöpte på viss redovisningsborge-

när kunde avräkna en motfordran och därigenom tillgodoföra konkursboet

visst belopp.

Med anledning av vad häradshövdingeföreningen och advokatsamfundet

anfört må framhållas, att deras ståndpunkt leder till den egendomliga konse­

kvensen, alt de redovisningsberättigades andelstal i ett gemensamt konto

under i övrigt lika förhållanden skulle bestämmas olika vid utmätning och

konkurs, enär någon kvittning med motfordringar svårligen kan förutsättas

äga rum i det förra fallet. Ur praktisk synpunkt förtjänar påpekas, att örn

häradshövdingeföreningens och advokatsamfundets ståndpunkt godtoges, an-

delstalen i ett gemensamt konto ej kunde fastställas förrän alla motford­

ringar mot de redovisningsberättigade, som konkursboet kunde vilja göra

gällande, blivit till beloppet fixerade. Detta skulle lätt kunna vålla olägenheter.

Häradshövdingeföreningen och advokatsamfundet lia ej heller ingått på

frågan, när konkursboets motfordran måste ha uppkommit för alt kunna få

avräknas eller örn skillnad holde göras mellan s. k. konnexa motfordringar

och andra. Jag vill nied hänsyn till nu angivna förhållanden biträda de sak­

kunnigas ståndpunkt. Denna innebär, att de avskilda pengarna skola konse­

kvent behandlas såsom annans egendom, på samma sätt som örn konkursgälde-

nären innehar varor för annans räkning. Sedan andelstalen för ett visst konto

fixerats och medlen fördelats, skall visserligen utbetalandet av medlen av prak­

tiska skäl ankomma på konkursförvaltaren, ett uppdrag som i och för sig i

stället kunnat anförtros en särskild god man. Att konkursförvaltaren fått denna

40

Kungl. Maj.ts proposition nr SI.

befogenhet och därigenom också har faktisk möjlighet att vid utbetalandet

avräkna motfordran skall icke inverka på storleken av de andelar, som olika

redovisningsberättigade ha i de genom avskiljandet sakrättsligt skyddade

medlen.

Det må anmärkas, att om sysslomannen har utlägg i anledning av uppdraget,

han i regel torde vara berättigad att använda de mottagna medlen härför.

Huvudmannens redovisningsfordran, som enligt vad nu angivits skall ligga

till grund för beräkningen av andelstalen, får i sådant fall anses lia minskats

med utläggets belopp.

De sakkunniga ha framhållit, att örn en syssloman vid sidan av ett all­

mänt klientkonto öppnat en särskild räkning för viss huvudman, denne bör

komma i särställning. Denna uppfattning synes i princip vara riktig. Så­

lunda bör den klient, för vilken den särskilda räkningen är avsedd, ensam

få vidkännas en där uppkommen brist, liksom han ej skall behöva deltaga

i en förlust, som uppstår på det allmänna klientkontot. Frågan i vad mån

undantag från denna regel bör medgivas av särskilda skäl, såsom då sysslo­

mannen ej haft något lojalt syfte med att öppna särskild räkning för viss

person, torde lämpligen böra ankomma på rättspraxis att avgöra med hän­

syn till omständigheterna i de särskilda fallen.

Om en syssloman, som mottagit redovisningsmedel, ännu ej verkställt nå­

got avskiljande, skall enligt de sakkunnigas förslag huvudmannen likväl er­

hålla sakrättsligt skydd under förutsättning att dröjsmål med avskiljandet ej

föreligger. Skyddet skall bestå däri att medel, som sysslomannen har omedel­

bart tillgängliga för att avskiljas, skola vara förbehållna huvudmannen. Den­

na bestämmelse har icke givit anledning till någon erinran i yttrandena och

synes böra godtagas. Jag vill i detta sammanhang erinra, att — såsom de sak­

kunniga framhållit — lagförslaget icke avser att göra intrång i äganderätt som

finnes enligt allmänna regler. Detta innebär bl. a., att om det visas att viss

huvudmans individualiserade medel finnas i behåll, de äro hans egendom

och ej må användas för att tillgodose andra redovisningsborgenärer.

I formellt hänseende torde böra vidtagas den ändringen i de sakkunnigas

förslag till lag om redovisningsmedel, att andra stycket, som handlar om me­

del, avskilda på annat sätt än genom insättning på räkning i bank eller an­

nan penninginrättning, sammanföres med första stycket. Det torde vara över­

flödigt att vid sidan av räkning i bank särskilt nämna räkning i annan pen­

ningsinrättning. Vidare torde sista punkten i första stycket, som handlar örn

gemensamma klienträkningar, böra med en sådan omformulering, att den

avser såväl gemensam klienträkning som gemensam kassa, upptagas såsom

tredje stycke. Frågan i vad mån denna bestämmelse skall erhålla analogisk

tillämpning med avseende å annat sätt att förvara redovisningsmedel torde

lämpligen böra överlämnas åt rättspraxis.

Såsom tidigare angivits ha de sakkunniga framlagt ytterligare två lagför­

slag, vilka utgöra komplement till det nu behandlade. Förslaget till lag om

ändrad lydelse av 17 kap. 2 § handelsbaden avser endast att ur detta lagrum

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

41

utesluta en bestämmelse, som icke är behövlig men möjligen kan vålla miss­

förstånd. Detta förslag, mot vilket ingen anmärkning framställts i yttrandena,

torde böra genomföras.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av konkurslagen innebär i hu­

vudsak, att konkursförvaltare skall omhändertaga och redovisa sådana me­

del som konkursgäldenären skulle varit skyldig att redovisa, samt att de re-

dovisningsberättigade skola få samma ställning i konkursen som borgenärer

med panträtt. Den sålunda föreslagna regleringen, som ävenledes lämnats

utan erinran i yttrandena, synes vara praktisk och ändamålsenlig.

De sakkunniga lia vidare föreslagit, att en redovisningsberättigad skall

vara pliktig att vidkännas sådana konkurskostnader som avse redovisnings-

medlen, liksom en borgenär med avseende å panten. Dock skall enligt försla­

get den redovisningsberättigades skyldighet att vidkännas kostnader endast

gälla under förutsättning, att det ej finns någon annan tillgång i konkursboet,

som kan tagas i anspråk för ändamålet.

De sakkunnigas förslag, som på denna punkt föranlett erinran allenast i ett

yttrande, utgår från den ståndpunkten att det är konkursboets sak att ut­

reda vad som hör till boet. Konkursboet har icke i andra fall rätt att debitera

den, som har separationsrätt till egendom i gäldenärens bo, några kostnader

för fastställandet av denna rätt. Skulle konkursboet efter process förklaras

pliktigt att utlämna annans egendom, lärer det ej blott få självt vidkännas

sina egna kostnader utan även förpliktas att gälda motpartens kostnader.

Jag finner på grund härav de sakkunnigas förslag välgrundat. En motsatt

ståndpunkt skulle leda till att var och en av redovisningsborgenärerna er-

hölle en fordran — motsvarande hans andel i konkurskostnaderna — som

han ägde bevaka i konkursen. Detta skulle givetvis komplicera förfarandet.

Syftet med medlens avskiljande komme också att förfelas, i det att redovis-

ningsborgenären ej erhölle det skydd som avsetts.

I enlighet med vad sålunda anförts ha inom justitiedepartementet upprät­

tats förslag till

1) lag om redovisningsmedel;

2) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 2 § handelsbalken; samt

3) lag örn ändring i konkurslagen.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över dessa lagförslag, av

den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regerings­

formen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Sven Leffler.

1 De under 2) och 3) upptagna lagförslagen, vilka äro likalydande med de vid propositionen

fogade lagförslagen i samma ämnen, ha här uteslutits.

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

Förslag

till

Lag

om redovisningsmedel.

Härigenom förordnas som följer.

Vad den som mottagit medel för annan, med skyldighet att redovisa där­

för, har för detta ändamål innestående på räkning i bank, eller eljest i sär­

skilt förvar, skall vara förbehållet huvudmannen, såvitt beloppet avskilts utan

dröjsmål. Samma lag vare i fråga om belopp som avskilts senare, örn den re-

dovisningsskyldige ej var på obestånd, när beloppet avskildes.

Vad den redovisningsskyldige har omedelbart tillgängligt för att avskiljas

vare ock förbehållet huvudmannen, såvitt dröjsmål med avskiljandet ej före­

ligger.

Är bankräkning eller kassa avsedd för flera huvudmäns medel, njute de

inbördes lika rätt, envar i förhållande till sin redovisningsfordran.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1945.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

43

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 8 febru­

ari 1944.

Närvarande:

justitieråden A^lsén,

L^ind,

regeringsrådet E^klund,

justitierådet E^ricsson.

Enligt lagrådet den 14 januari 1944 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i stats­

rådet den 31 december 1943, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlå­

tande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättade förslag till

1) lag om redovisningsmedel;

2) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 2 § handelsbalken; samt

3) lag örn ändring i konkurslagen.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredra­

gits av hovrättsrådet H. Zetterberg.

Förslaget till lag om redovisningsmedel.

Justitierådet Alsén anförde:

I vad förslaget tillerkänner sakrättslig verkan åt ett avskiljande av redovis­

ningsmedel från egna tillgångar, då avskiljandet ägt rum omedelbart eller

kort tid efter det medlen mottagits, synes anledning till erinran icke före­

ligga.

Däremot känner jag mig icke helt övertygad om nödvändigheten att i lagen

upptaga till reglering de fall, då en längre tidrymd hunnit förflyta innan

medlen blivit avskilda. Redan de sakkunniga funno det tveksamt, huruvida

ett avskiljande som äger rum på ett jämförelsevis sent stadium borde med­

föra samma verkan som ett avskiljande vilket sker utan dröjsmål. Med hän­

syn till de betänkligheter som syntes kunna anföras mot en sådan lösning lia

de sakkunniga övervägt olika möjligheter att begränsa de fall, då ett försenat

avskiljande borde godkännas. Därvid har en av de sakkunniga stannat vid

att icke under några förhållanden godtaga ett dylikt avskiljande, såframt det­

ta beror på avsiktlig underlåtenhet att i tid särskilja medlen, medan de två

övriga ansett sig icke böra göra skillnad .nelian avsiktligt och oavsiktligt

dröjsmål utan i stället, i motsats till reservanten, uppställt krav på att den

redovisningsskyldige städse skall vara solvent, när det försenade avskiljandet

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

äger runi. Den tveksamhet på förevarande punkt som sålunda från början

yppades har under ärendets fortsatta beredning icke blivit mindre; menings­

motsättningarna lia fastmera ytterligare skärpts. Av särskilt intresse är att där­

vid den i angivet hänseende strängare, av reservanten hävdade meningen om­

fattats, förutom av åtskilliga myndigheter, av nära nog samtliga näringslivets

målsmän som yttrat sig över förslaget. Även om motsättningarna till någon

del härröra av att de möjligheter till en smidig anpassning efter skiftande

förhållanden som lagreglerna erbjuda icke tillräckligt beaktats, står det dock

klart att den avgörande skillnaden i åskådning sammanhänger därmed, att

den av sakkunnigmajoriteten förordade, i remissförslaget upptagna lösningen

av det praktiska livets män ansetts komma att fresta ett stort antal redovis-

ningsskyldiga att i förlitan på sin solvens uppskjuta avskiljandet till dess de

se sin ekonomiska ställning hotad och i verkligheten kanske blivit insolventa,

att således lösningen långt ifrån att främja redovisningsborgenärernas in­

tressen i gemen snarast skulle lända dem till förfång samt att strävandena i

syfte att inskärpa angelägenheten av att hålla anförtrodda medel avskilda,

evad rättslig skyldighet därtill föreligger eller ej, mer eller mindre skulle

komma att motverkas. De framhållna synpunkterna kunna icke frånkännas

berättigande. Det är tydligt att i denna praktiskt betydelsefulla fråga största

möjliga hänsyn bör tagas till den uppfattning som gör sig gällande särskilt

bland dem, som yrkesmässigt omhänderha medel för annan, så mycket mer

som lagstiftningen till dels har sin grund i en önskan hos dessa att få till

stånd en bättre ordning på förevarande område.

Den i remissförslaget upptagna särskilda regeln beträffande ett försenat

avskiljande torde få ses mot bakgrunden av de nyligen ändrade bestämmel­

serna om straff för förskingring samt straffrättskommitténs i anslutning där­

till gjorda uttalande, att en komplettering av straffskyddet skulle kunna be­

redas genom att civilrättsligt reglera och utvidga möjligheten att verkställa ett

efterföljande avskiljande av främmande medel och därigenom förläna ökat

värde åt förskingringsbestämmelsen. Med det innehåll regeln fått lärer den

visserligen i och för sig vara oangriplig men å andra sidan knappast komma

att fylla någon större praktisk uppgift. Vad till en början angår redovisnings­

skyldig, som på grund av lag eller eljest är pliktig att hålla andras medel

avskilda, saknas utrymme för regeln, förutsatt att han iakttager denna sin

skyldighet. Gör han det ej, medför detta även om förskingring ej förelig­

ger straff enligt 22 kap. 4 § strafflagen för olovligt förfogande. Anledning

att räkna med att denne trots ådraget straffansvar, i eget eller redovisnings­

borgenärernas intresse, självmant skulle ändra sig och från egna tillgångar

avskilja de medel som redan sammanblandats är tydligen icke så stor. Un­

der alla omständigheter torde han veta med sig alt, örn han är fullt solvent,

han kan i förtid redovisa och genomföra ett rättsligt avskiljande, i före­

kommande fall med bibehållen dispositionsrätt. För övriga redovisnings-

skyldiga skulle regeln möjligen få ett något stöl re värde. Men även i fråga

örn dem torde regelns praktiska betydelse bliva jämförelsevis ringa. Uppstäl­

les såsom skett krav på solvens hos sysslomannen vid tiden för avskiljandet och

skall det, på sätt förutsättes, ankomma på huvudmannen att visa sorensen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

45

lärer överhuvud ett avskiljande, såsom de sakkunniga ock synas mena, endast

undantagsvis komma att civilrättsligt stå sig emot sysslomannens konkurs-

borgenärer, allt naturligtvis såframt ej konkurs inträffat först lång tid efter

avskiljandet. Även örn vid t. ex. spekulation med anförtrodda medel sysslo­

mannens ekonomiska läge växlar och således solvens vid något tillfälle kan

föreligga, lärer det dock ofta bliva svårt för att icke säga omöjligt för huvud­

mannen att vid utmätning eller i konkurs visa att solvens förelegat vid den

kritiska tidpunkten. Härvid må erinras dels att förändringar i förmögen­

heten, som bero av tillgångarnas växlande värde, icke återspeglas i bokfö­

ringen, dels att privata redovisningsskyldiga i allmänhet icke äro pliktiga

att föra liandelsböcker.

Såsom exempel å praktiska fall vari den särskilda regeln skulle kunna

komma till användning nämnas av de sakkunniga, att i samband med bok­

slut en brist visat sig lia uppkommit eller att eljest felräkning, förbiseende

eller annat misstag kan ha yppats. Med en klok tillämpning redan av huvud­

regeln torde i dessa fall de möjligheter som rymmas därunder visa sig vara

tillfyllest. Såsom departementschefen framhållit, avser uttrycket »utan dröjs­

mål» att möjliggöra ett skäligt hänsynstagande till omständigheterna i varje

särskilt fall. Det torde sålunda ligga i linje med lagstiftningen, att dröjsmålet

skall åtminstone i uppenbara fall kunna räknas från det misstaget upptäckts

eller bort upptäckas och att i överensstämmelse därmed, örn rättelse ome­

delbart sker, ett fyllande av bristen skall komma att anses som ett behörigt

avskiljande. — Ytterligare ett exempel lia de sakkunniga nämnt, nämligen

att en förskingring av underordnad uppdagas och alt sysslomannen vill av

egna medel omedelbart täcka bristen. Har sysslomannen i sin rörelse städse

hållit andras medel avskilda och således betraktat dem som främmande egen­

dom, torde det liksom i fråga om fallen av misstag kunna antagas, att sålunda

tillskjutna medel i allmänhet skulle komma att anses såsom i lagens mening

avskilda. Att göra skillnad mellan dessa medel och dem som dessförinnan

under kanske lång tid regelbundet och utan dröjsmål avskilts skulle helt visst

le sig främmande.

Härmed är jag inne på den avgörande frågan, huruvida för det utan tvivel

fåtal fall då solvensregeln skulle behöva åberopas uttryckligt stadgande här­

om är oundgängligen nödigt. Lagstiftningen är icke avsedd att vara uttöm­

mande. Åtskilliga spörsmål av grannlaga natur lia överlämnats åt rättstill-

lämpningen att lösa. Erkännes, såsom föreslagits, möjligheten att för visst

fall — utan dröjsmål—-avskilja pengar för annan och fastslås jämväl det

praktiskt betydelsefullaste sätt varpå detta kan ske, en regel som uppenbar­

ligen gäller vare sig den redovisningsskyldige är solvent eller icke, borde lag­

stiftningen få anses lia lämnat öppet, huru ett avskiljande i enahanda ord­

ning—-ehuru senare — skall bedömas för det fall att den redovisningsskyl­

dige vid tiden för avskiljandet uppenbarligen var i stånd att rätteligen betala

all sin gäld; till dessa fall synes den upptagna särregeln med fördel kunna

inskränkas. Av konkursrättsliga grundsatser — enligt vilka en åtgärd som

ej lant borgenärerna lill förfång icke kan angripas — skulle då följa att jäm­

väl ett försenat avskiljande komme alt under angivna förutsättning, utan ut­

46

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

tryckligt stadgande, erhålla sakrättslig verkan. Det må nämnas att någon sär­

skild regel motsvarande den här ifrågasatta veterligen icke förekommer

i främmande rätt. Till förebyggande att huvudregeln skulle komma att upp­

fattas såsom i förevarande hänseende uttömmande torde den kunna redak­

tionellt jämkas.

Under åberopande av det sålunda anförda och främst de psykologiska grun­

der som berörts synes det mig böra tagas under övervägande, huruvida

icke ifrågavarande särskilda regel skulle kunna undvaras och åt rättstillämp­

ningen överlåtas att lösa de spörsmål som avsetts skola med densamma

regleras.

Justitierådet Lind och regeringsrådet Eklund lämnade förslaget utan erin­

ran.

Justitierådet Ericsson yttrade:

Såsom i remissprotokollet angivits stadgas i ett flertal författningar ut­

tryckligen skyldighet för den, som mottager tillgångar för annan, att hålla

dem avskilda och även utan lagstadgande kan, på grund av avtal eller beskaf­

fenheten av ett uppdrag, skyldighet föreligga att hålla redovisningsmedel av­

skilda. Till denna senare grupp torde, intill dess nya rättegångsbalken träder

i kraft, städse böra hänföras medlemmar av Sveriges advokatsamfund; detta

intog nämligen år 1936 i sina stadgar bestämmelse därom, att ledamot prin­

cipiellt är skyldig att på sätt god advokatsed fordrar hålla penningmedel och

andra tillgångar, som tillhöra hans huvudman, skilda från vad honom till­

hörer.

Jag anser det ur allmän synpunkt vara att beklaga, att lagförslaget icke

byggt vidare på denna rationella grund och, örn möjligt, inskränkts till att

reglera huru ett giltigt avskiljande av penningmedel kan ske i nära samband

med medlens mottagande. En reglering av denna beskaffenhet skulle otvivel­

aktigt hava varit vägledande, om än icke helt uttömmande, för den grupp re-

dovisningsskyldiga, för vilken rättslig förpliktelse att hålla huvudmannens

medel avskilda icke föreligger.

Att denna väg icke valts vare sig i de sakkunnigas förslag eller i remissför­

slaget utan det ansetts nödvändigt att enhetligt behandla samtliga redovis-

ningsskyldiga, så att den föreslagna lagen skulle bliva tillämplig oavsett

om sysslomannen vöre skyldig att hålla huvudmannens medel avskilda eller

icke, sammanhänger uppenbarligen framförallt med den reglering i straff­

rättsligt hänseende som beträffande anförtrodd egendom kom till stånd ge­

nom 1942 års lagstiftning om förmögenhetsbrotten.

Vid dessa förhållanden är det icke ägnat att väcka förvåning att frågan,

huruvida och i så fall under vilka förutsättningar sakrättslig verkan skall

kunna tillerkännas jämväl ett försenat avskiljande, kommit att bliva det

spörsmål, som under remissbehandlingen varit mest föremål för menings­

skiljaktighet och som jämväl nu ådrager sig den största uppmärksamheten.

Då lagförslaget helt allmänt stadgar, att avskiljande med sakrättslig verkan

föreligger såväl då beloppet avskilts utan dröjsmål efter medlens mottagande

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

47

som ock i fråga om belopp, som avskilts senare, om blott den redovisnings-

skyldige ej var på obestånd när beloppet avskildes, och ställer de båda alter­

nativen, under förutsättning av solvens, såsom fullt likvärdiga vid sidan av

varandra, kan det nämligen icke undvikas, att dessa bestämmelser hava en

annan innebörd och giva en annan aspekt, då de ställas i relation till en

syssloman, som är skyldig att hålla huvudmannens medel avskilda, än då de

sättas i samband med en syssloman, för vilken sådan skyldighet icke förelig­

ger.

Första punkten i lagförslagets folsta stycke torde utgå från att, då endast

tillfällig sammanblandning skett med sysslomannens egna tillgångar, vad som

aldrig varaktigt införlivats med sysslomannens förmögenhet skall kunna be­

varas åt huvudmannen och att sålunda huvudmannens sakrätt — trots bris­

tande faktisk identitet mellan mottagna medel och avskilt belopp -— allt fort­

farande består, under det att samma styckes andra punkt måste anses inne­

bära, att genom det försenade avskiljandet ny sakrätt skapas.

Beträffande den grupp redovisningsskyldiga, för vilken rättslig förpliktelse

att hålla huvudmannens medel avskilda föreligger, synes det anmärknings­

värt, att lagförslaget meddelar bestämmelse därom, att jämväl sådan redo­

visningsskyldig, som brustit i sin rättsliga förpliktelse, kan med sakrättslig

verkan avskilja senare, om blott han vid avskiljandet ej var på obestånd. Det

kan visserligen till förmån för stadgandet göras gällande, att den syssloman,

som genom underlätet rättidigt avskiljande tillintetgjort huvudmannens ägan­

derätt och därigenom gjort sig skyldig till olovligt förfogande enligt 22 kap. 4

§ strafflagen, bör hava rättslig möjlighet, under förutsättning av solvens, att

genom senare avskiljande restituera förhållandet genom att skapa ny ägande­

rätt för huvudmannen och att det i förevarande avseende närmast gäller att

tillgodose den lederade huvudmannens intresse. Men på grunder, vilka anförts

i det övervägande flertalet av de yttranden som avgivits av det praktiska livets

män, håller jag bestämt före, att förefintligheten av stadgandet kommer att

åstadkomma mera skada än nytta såväl beträffande denna grupp sysslomän

som också i det långa loppet för deras huvudmän.

Då i fråga örn denna grupp redovisningsskyldiga lagen ansetts böra reglera

det försenade avskiljande, som följer på en rättsstridig underlåtenhet att utan

dröjsmål avskilja mottagna medel, kunde det ifrågasättas, huruvida icke, så­

som reservanten bland de sakkunniga gjort gällande, lagen borde innehålla

bestämmelser jämväl för det fall, att det för sena avskiljandet, såsom beroende

av misstag eller någon av den redovisningsskyldige oberoende händelse, var

oavsiktligt men skett efter inträdd insolvens. En stor del av dessa fall torde

emellertid, såsom departementschefen ock framhållit, kunna tillrättaläggas

genom en vidsynt extensiv tolkning av bestämningen »utan dröjsmål» under

skäligt hänsynstagande lill omständigheterna i varje särskilt fall. Det bör be­

märkas, att det här städse varit mot den redovisningsskyldiges vilja som med­

len icke blivit i vederbörlig ordning rättidigt avskilda; det torde då vara

berättigat alt anse, ali dröjsmålet, åtminstone i uppenbara fall, må räknas

från det misstaget upptäckts eller bort upptäckas, och alt i överensstämmelse

härmed ett fyllande av bristen skall, örn rättelsen skett omedelbart, komma

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

att anses som ett avskiljande utan obehörigt dröjsmål. Då vidare den före­

slagna lagen i allt fall icke lämpligen bör belastas med regler för annat än

ordinära förhållanden, avstår jag från att framställa någon anmärkning mot

förslaget i denna del, helst som det enligt min mening, såsom framgår av det

föregående, vore lyckligast, örn lagen helt avstode från att beträffande denna

grupp redovisningsskyldiga reglera fall av försenat avskiljande.

Helt annorlunda är förhållandet beträffande sådana redovisningsskyl­

diga, för vilka rättslig förpliktelse att hålla mottagna medel avskilda icke

föreligger. Dessa hava valrätt mellan att utan dröjsmål avskilja medlen och

sålunda bibehålla huvudmannen vid äganderätten samt att städse hålla sig

solventa och således likvida för mottagna belopp. För dem innebär underlå­

tenheten att iakttaga bestämmelserna i första styckets första punkt aldrig en

rättsstridig mora. För en sådan redovisningsskyldig, som från början valt

att ej avskilja medlen men senare av någon anledning anser med sina intres­

sen mera förenligt att göra detta, måste det anses vara en påtaglig fördel, att

lagstiftningen erbjuder rättslig möjlighet härtill; detta sker genom bestäm­

melsen i första styckets andra punkt, då däri fastslås, att den redovisnings-

skyldiges ensidiga åtgärd att avskilja medel, t. ex. medlens insättning i bank

på huvudmannens konto med bibehållen rätt för den redovisningsskyldige att

förfoga över medlen, under förutsättning av solvens medför sakrättslig ver­

kan till förmån för huvudmannen. Det torde dock med fog kunna ifrågasättas,

örn ej fordringarna på detta avskiljande lämpligen borde i någon mån skär­

pas, förslagsvis sålunda, att den redovisningsskyldige vid tiden för avskiljan­

det uppenbarligen var i stånd att rätteligen betala all sin gäld.

Då jag alltså anser, att första punkten i lagförslagets första stycke i

främsta rummet har avseende på de redovisningsskyldiga, som hava rätts­

lig förpliktelse att hålla huvudmannens medel avskilda, under det att andra

punkten i samma stycke snarast borde gälla allenast för annan redovis­

ningsskyldig, synes lagförslaget böra så utformas, att därav på något sätt

framgår, att de håda alternativen icke äro i allo likställda.

I fråga om förslagets övriga detaljer vill jag allenast framhålla önskvärd­

heten av att det med skärpa understrykes, att lagförslagets ståndpunkt

att godkänna avskiljandet även örn bankräkningen icke försetts med sär­

skild beteckning och banken ej heller eljest fått kännedom örn räkningens

ändamål förestavats uteslutande av hänsynen till den icke yrkesmässige syss­

lomannen; för övriga syssloman och särskilt dem, som hava rättslig förplik­

telse att hålla mottagna medel avskilda, borde det vara en undantagslös regel,

att det av anteckning i utfärdad motbok eller av meddelande till banken

otvetydigt framgår, att räkningen är avsedd för redovisningsmedel.

övriga lagförslag.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

vent vid avskiljandet. Det synes icke påkallat att skärpa denna förutsättning,

som har nära samband med den nya straffbestämmelsen för förskingring. Vid

lagförslagets utformning har det befunnits nödvändigt att låta rättsreglerna

omfatta inbördes ganska olikartade förhållanden, såsom vid yrkesmässigt om-

händerhavande av klientmedel, då sysslomannen ofta är skyldig att hålla

medlen avskilda, och vid tillfälliga privata uppdrag. Att giva skilda regler för

olika grupper av redovisningsskyldiga skulle från såväl straffrättslig som

civilrättslig synpunkt medföra påtagliga olägenheter.

I anslutning till vad en av lagrådets ledamöter anfört vill jag vitsorda an­

gelägenheten av att bankräkningar som äro avsedda för redovisningsmedel

förses med särskild beteckning rörande ändamålet. Detta önskemål är natur­

ligtvis särskilt framträdande, då det är fråga om dem som yrkesmässigt om-

händerhava klientmedel, men gör sig även eljest gällande. Emellertid torde

det få överlämnas åt rättspraxis att i varje särskilt fall avgöra, när medel

på en bankräkning skola anses avskilda, oaktat räkningen icke försetts med

dylik beteckning och banken ej heller eljest fått kännedom om räkningens

ändamål.

Föredraganden hemställer härefter, att lagförslagen, förslaget till lag om

redovisningsmedel med en redaktionell jämkning, måtte jämlikt § 87 rege­

ringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Maj:! Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

Stockholm 1944. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt å Sänd';