SOU 2005:63

Tryggare leveranser - Fjärrvärme efter konkurs

Till statsrådet och chefen för Miljö- och samhällsbyggnadsdepartementet

Genom regeringsbeslut den 12 december 2002 bemyndigades statsrådet Leif Pagrotsky att tillkalla en särskild utredare med uppgift att bl.a. se över fjärrvärmens konkurrenssituation på värmemarknaderna, skapa bättre skydd för konsumenten mot oskälig prissättning på fjärrvärme samt analysera möjligheterna att och lämpligheten i att införa tredjepartstillträde på fjärrvärmemarknaden.

Från och med den 17 februari 2003 förordnades professorn och verkställande direktören Bengt Owe Birgersson att vara särskild utredare.

Som sakkunnig förordnades den 15 april 2003 ämnesrådet Bengt Agartz och som experter förordnades samma dag förbundsjuristen Katarina Abrahamsson, verkställande direktören Lars Andersson, energichefen Lennart Berndtsson, civilekonomen Peter Dahl, analytikern Göran Ek, kanslirådet Sven-Olov Ericson, departementssekreteraren Karin Sjöberg, departementssekreteraren Elin Kronqvist, civilingenjören Rogert Leckström, bergsingenjören Birgitta Lindblad, ämnesrådet Lars Lundholm, konkurrensrådet Per Arne Sundbom, departementssekreteraren Erik Thornström, departementssekreteraren Cecilia Vestman, adjungerade professorn Sven Werner och kommunikationsstrategen Anders Ydstedt.

Cecilia Vestman entledigades med verkan fr.o.m. den 2 juni 2003. Samtidigt förordnades departementssekreteraren Helena Linde som expert i utredningen från samma datum. Elin Kronqvist entledigades med verkan fr.o.m. den 19 augusti 2003 och fr.o.m. samma datum förordnades ämnesrådet Conny Hägg som expert. Karin Sjöberg entledigades med verkan från den 7 september 2004 och ämnessakkunnige Carin Wahren förordnades från samma datum som expert i utredningen.

Enhetschefen Edvard Sandberg förordnades som expert fr.o.m. den 24 januari 2005. Direktören Kent Nyström och teknologie

licentiat Åsa Rydén förordnades som experter från den 15 februari 2005.

Bengt Agartz, Lars Lundholm och Conny Hägg entledigades med verkan fr.o.m. den 19 april 2005. Samtidigt förordnades rättssakkunnige Anders Lillienau att vara expert i utredningen fr.o.m. samma datum.

Advokaten Lars Wenne och kronofogden Per Lundekvam förordnades att vara experter i utredningen fr.o.m. den 2 maj 2005.

Birgitta Lindblad och Edvard Sandberg entledigades med verkan fr.o.m. den 9 maj 2005.

Som huvudsekreterare förordnades den 2 juni 2003 civilingenjören Göran Lagerstedt. Vidare förordnades den 12 juli 2003 hovrättsassessorn Patrik Håkansson och den 1 september samma år civilekonomen Marika Kurlberg som sekreterare. Den 1 oktober 2003 förordnades även departementssekreteraren Anneli Josefsson som sekreterare. Marika Kurlberg entledigades med verkan från den 1 november 2003.

Anneli Josefsson entledigades med verkan från den 1 augusti 2004. Den 9 augusti 2004 förordnades nationalekonomen Natacha Wirdemark och den 8 oktober 2004 förordnades rättssakkunnige Johan Svensson som sekreterare i utredningen.

Johan Svensson entledigades med verkan fr.o.m. den 11 april 2005, Natacha Wirdemark med verkan fr.o.m. den 12 april 2005 och Göran Lagerstedt med verkan fr.o.m. den 1 maj 2005.

Utredningens assistent har varit Malin William-Olsson. Utredningen har antagit namnet Fjärrvärmeutredningen (N 2003:03).

Fjärrvärmeutredningen har tidigare överlämnat delbetänkandena ”Tryggare fjärrvärmekunder – Ökad transparens och åtskillnad mellan el- och fjärrvärmeverksamhet” (SOU 2003:115) i december 2003, ”Skäligt pris på fjärrvärme” (SOU 2004:136) i december 2004 och ”Fjärrvärme och kraftvärme i framtiden” (SOU 2005:33) i april 2005. Dessa behandlar de frågeställningar som utredningen huvudsakligen hade att utreda.

Den 7 april 2005 beslutade regeringen om ytterligare ett tilläggsuppdrag (dir. 2005:41). Enligt detta skall jag utreda och lämna förslag till lämplig reglering i syfte att säkra leveranser av värmeenergi till fjärrvärmekunder vid en obeståndssituation i ett fjärrvärmeföretag. Tilläggsuppdraget skall redovisas senast den 30 juni 2005.

Jag överlämnar härmed betänkandet ”Tryggare leveranser – Fjärrvärme efter konkurs” (SOU 2005:63). Utredningsuppdraget är med detta slutfört.

Experterna i utredningen har aktivt deltagit i arbetet med detta betänkande. Detta innebär inte att experter i alla delar står bakom de slutsatser som redovisas i betänkandet. Jag är ensam ansvarig för de överväganden och förslag som betänkandet innehåller.

Experterna Anders Ydstedt, Katarina Abrahamsson och Lennart Berndtsson har avgett särskilda yttranden.

Stockholm i juni 2005

Bengt Owe Birgersson

/Patrik Håkansson

Förkortningar och ordförklaringar

bet. betänkande

dir. kommittédirektiv EG Europeiska gemenskaperna

Energimyndigheten Statens energimyndighet Europakonventionen Europeiska konventionen av den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna GW Förkortning för gigawatt. En gigawatt är en miljon kilowatt (kW) GWh Förkortning för gigawattimmar. Enhet för energi. En gigawattimme är en miljon kilowatttimmar

kW Kilowatt. Enhet för effekt. Effekt är energi per tidsenhet. En kilowatt är ettusen watt (W) kWh Kilowattimme. Enhet för energi. En kilowatttimme är tusen wattimmar MW Megawatt. Enhet för effekt. En megawatt är tusen kilowatt (kW) MWh Megawattimme. Enhet för energi. En megawatttimme är tusen kilowattimmar NNR Näringslivets Regelnämnd

prop. regeringens proposition RF kungörelse (1974:152) om beslutad ny regeringsform

rskr. riksdagens skrivelse SOU Statens offentliga utredningar

Sammanfattning

Bakgrund

Fjärrvärmen har byggts ut kraftigt under senare år och är den dominerande uppvärmningsformen för flerbostadshus och kommersiella lokaler i våra tätorter. Också antalet småhus som värms med fjärrvärme ökar stadigt.

Sedan 1996 har statsmakterna i ökad grad följt utvecklingen på fjärrvärmemarknaden i syfte att uppmärksamma ett eventuellt behov av åtgärder. De uppföljningar som har genomförts har visat att kundernas, speciellt konsumenternas, ställning är svag i förhållande till fjärrvärmeföretagen.

Vid årsskiftet 2004/2005 inträffade konkurser i några fjärrvärmeföretag med risk för leveransavbrott som följd. Ett avbrott i den väsentliga nyttighet som fjärrvärmeleveranserna utgör kan orsaka betydande olägenheter för den enskilde och, speciellt under vintertid, innebära att främst vattenförsörjningssystem i byggnader kan ta skada. Kunderna saknar som regel annat fjärrvärmeföretag att vända sig till om konkursboet avstår från att fortsätta driften av konkursgäldenärens verksamhet. De inträffade konkurserna har visat på ett behov av att ytterligare se över fjärrvärmekundernas ställning och behovet av skydd för fjärrvärmekunder mot att fjärrvärmeleveranserna upphör vid ett fjärrvärmeföretags konkurs.

Uppdraget

Utredningen har haft i uppdrag att utreda och lämna förslag till lämplig reglering i syfte att säkra leveranser av värmeenergi till fjärrvärmekunder vid en obeståndssituation i ett fjärrvärmeföretag.

I uppdraget ingår att närmare analysera alternativa former för hur ett sådant kundskydd kan utformas, till exempel genom att fjärrvärmeföretaget ställer säkerhet, fonderar medel eller tecknar en

obligatorisk försäkring. I detta betänkande lämnas förslag till sådan reglering.

Mål med förslagen

Målen med de förslag som lämnas i detta betänkande är huvudsakligen att förbättra kundernas situation och förhindra att fjärrvärmeleveranser upphör när den som bedriver fjärrvärmeverksamhet har försatts i konkurs. Den reglering som jag nu föreslagit är avsedd att användas för att säkerställa att fortsatta leveranser av fjärrvärme kommer till stånd när ett fjärrvärmeföretag har gått i konkurs.

En fjärrvärmefond bör inrättas

I detta betänkande lägger utredningen fram ett förslag om att inrätta en särskild fond, Fjärrvärmefonden. Från fonden skall stöd kunna lämnas för att finansiera nödvändiga kostnader för en fortsatt drift av en i konkurs försatt fjärrvärmeverksamhet under högst ett år från den dag då ett fjärrvärmeföretag gick i konkurs. Om det finns särskilda skäl för en längre stödperiod kan stöd ur fonden betalas under längre tid än ett år. Fondens medel skall också kunna bekosta förvaltningen av fonden, fondens administration, prövningen av ärenden om stöd ur och återbetalning till fonden samt tillsynen över lagens efterlevnad. Fjärrvärmefonden bör uppgå till minst 50 miljoner kronor.

Fonden föreslås bli finansierad av avgifter som läggs på dem som bedriver fjärrvärmeverksamhet enligt den av utredningen tidigare föreslagna fjärrvärmelagen. Med fjärrvärmeverksamhet avses där distribution, i ett rörledningssystem, av hetvatten eller annan värmebärare för uppvärmningsändamål, dock bara om verksamheten riktar sig till en obestämd krets av kunder inom ett visst geografiskt område. Från avgiftsskyldigheten undantas verksamhetsutövare som bedriver verksamheten i kommunal förvaltningsform eller endast tillfälligt. Avgift skall betalas varje år med 0,3 promille av omsättningen i fjärrvärmeverksamheten under föregående verksamhetsår om inte behållningen i fonden uppgår till minst 50 miljoner kronor. Energimyndigheten föreslås bli avgiftsmyndighet.

Den föreslagna lagen ställer upp vissa förutsättningar för att få stöd ur fonden. Stöd kan utgå under förutsättning att den som bedriver fjärrvärmeverksamhet har gått i konkurs. Därutöver ställer lagen upp ett krav på fjärrvärmeföretagets konkursbo att tillämpa konkursgäldenärens prisavtal med kunderna per konkursdagen för att fondmedel skall kunna erhållas. Slutligen krävs även att konkursboet fortsätter att distribuera fjärrvärme till konkursgäldenärens kunder.

Stöd ur Fjärrvärmefonden kan utgå endast för nödvändiga kostnader. Med sådana kostnader avses kostnader som är nödvändiga för att konkursgäldenärens fjärrvärmeverksamhet skall kunna fortsätta att drivas, t.ex. kostnader för bränsle, spillvärmeinköp, personal, lokaler, driftel, normala drift- och underhållsåtgärder samt för konkursboets fortsatta drift av verksamheten.

När det gäller stödbeloppets storlek skall de nödvändiga kostnaderna ersättas endast till den del som motsvarar den förlust som uppkommer vid den fortsatta driften av en i konkurs försatt fjärrvärmeverksamhet. Förlusten beräknas som skillnaden mellan intäkterna från fjärrvärmeverksamheten och de nödvändiga kostnaderna för den fortsatta driften av denna verksamhet.

Beviljat och utbetalt stöd ur Fjärrvärmefonden skall hållas avskilt från konkursboets egna tillgångar och får endast användas för det avsedda ändamålet. Konkursboet skall redovisa hur medlen har använts och på begäran lämna det underlag som behövs för kontrollen därav. För det fall att stödet inte använts på avsett sätt, inte har förbrukats enligt den budget som utbetalningarna begärts utifrån eller om oriktig uppgift lämnats och uppgiften orsakat att stöd ur fonden lämnats felaktigt, kan konkursboet bli återbetalningsskyldigt.

Förvaltning av fonden

Förvaltningen av Fjärrvärmefondens medel bör enligt min mening anförtros Kammarkollegiet. Fondens medel skall förvaltas som en särskild fond. Den avkastning som uppkommer på fondens medel skall läggas till kapitalet. Det är, med tanke på den situation medlen skall användas i, av vikt att fondens medel förvaltas bl.a. så att kraven på en tillfredsställande betalningsberedskap tillgodoses. Kammarkollegiets förvaltning skall bekostas ur Fjärrvärmefondens medel.

Prövningsmyndighet

Frågor om utbetalning och återbetalning av beviljat och erhållet stöd skall prövas av den myndighet regeringen bestämmer. Jag förordar att Energimyndigheten utses till prövningsinstans för Fjärrvärmefonden. En ordning där ett råd eller en nämnd inom Energimyndigheten prövar utbetalningar av stöd ur fondens medel skulle även innebära en begränsning av de organisatoriska konsekvenser som fondlösningen annars kan medföra.

Tillsyn

För att syftena med den nya lag som jag föreslår skall kunna uppnås, måste det finnas en fungerande tillsynsverksamhet med möjligheter till kontroll av att de regler som lagförslaget innehåller efterlevs och sanktionsmöjligheter för det fall att så inte sker. Jag föreslår därför att det införs regler om tillsyn.

Jag föreslår vidare att en myndighet skall utses att utöva den tillsyn som krävs för att kontrollera att den föreslagna lagen eller med stöd av den fattade föreskrifter efterlevs. Något krav på att tillsynsfunktionen enligt regelverket skall utföras av en och samma myndighet ställer jag inte upp. Det bör ankomma på regeringen att bestämma vilken eller vilka myndigheter som skall utöva tillsynsverksamheterna i fråga. Jag förordar dock att tillsynen över konkursboets användning av medel ur Fjärrvärmefonden underställs granskning av kronofogdemyndigheternas enheter för tillsyn i konkurser samt att tillsynen över att föreskrivna avgifter till Fjärrvärmefonden betalas i rätt tid utförs av Energimyndigheten.

Konsekvenser

För medianföretaget på fjärrvärmeområdet med en omsättning på 31 miljoner kronor innebär avgiften till Fjärrvärmefonden en årlig kostnad med 9 300 kronor. Jag kan inte se att detta skulle kunna påverka de mindre fjärrvärmeföretagens konkurrenssituation negativt. Inte heller ökar de mindre fjärrvärmeföretagens administrativa börda nämnvärt eftersom den reglering som föreslås endast aktualiserar en enkel beräknings- och inbetalningsåtgärd.

De uppgifter som följer av mina förslag kommer att medföra vissa kostnader för staten. Kostnaden för de statliga tillsynsuppgifter, avgiftsadministration, ärendeprövning samt förvaltning som förslagen till lag om fjärrvärmefond innebär föreslår jag skall finansieras via Fjärrvärmefondens medel.

Summary

Background

District heating has expanded greatly in recent years and is the dominant form of heating for multi-family apartment buildings and commercial premises in our urban areas. The number of detached houses heated by district heating is also increasing steadily.

Since 1996 the state has followed developments on the district heating market closely so that measures could be taken if necessary. The follow-ups that have been done have shown that customers, particularly private consumers, are in a weak position in relation to the district heating companies.

There were several bankruptcies of district heating companies at the turn of the year 2004/2005, entailing a risk of interruptions in supply. An interruption in the supply of such a vital utility as district heating could cause great inconveniences for individuals and could lead to damage to the water supply systems in buildings, particularly in the wintertime. As a rule, customers do not have any other district heating company to turn to if the bankruptcy estate decides not to continue operating the bankrupt entity. These bankruptcies have revealed the need for further review of the position of the district heating customers and the need to protect them from a cut in the district heating supply in the event of the bankruptcy of a district heating company.

The assignment

The Commission’s assignment has been to investigate and submit proposals to the Government for the purpose of guaranteeing supplies of thermal energy to district heating customers in the event of an insolvency situation in a district heating company.

The assignment includes making a detailed analysis of alternative forms for such a customer protection mechanism, for example that the district heating company pledges security, allocates money to a fund, or takes out compulsory insurance. Proposals for such regulation are presented in this report.

Goals of the proposals

The primary goals of the proposals presented in this report are to improve the customers’ situation and prevent a cut in the district heating supply due to bankruptcy of the entity that runs the district heating operation. The regulation I have now proposed is intended to be used to guarantee a continuation in the district heating supply when a district heating company has gone bankrupt.

A district heating fund should be created

In this report the Commission presents a proposal that a special fund be created, the District Heating Fund. It should be possible to disburse money from the fund to pay the necessary costs for continued operation of a bankrupt district heating operation for at most one year from the date of bankruptcy of the district heating company. If special reasons exist for a longer period of support, money can be disbursed from the fund for a period longer than one year. It should also be possible to use the fund to pay the costs of fund management and administration, review of cases concerning disbursement of support from and repayment to the fund, as well as enforcement of the law. The District Heating Fund should contain at least SEK 50 million.

It is proposed that the fund be financed by fees levied on entities that run district heating operations, according to the District Heating Act previously proposed by the Commission. By “district heating operation” is meant an operation where hot water or another heat carrier is distributed for heating purposes, but only if the operation targets an indeterminate circle of customers within a given geographical area. District heating operators who run their operation in the form of a municipal administration or only temporarily are exempted from paying the fee. The fee shall be paid every year at a rate of 0.03 per cent of the district heating operation’s

turnover, unless the balance in the fund amounts to at least SEK 50 million. The Swedish Energy Agency is proposed to be the feecollecting authority.

The proposed law sets up certain conditions for obtaining support from the fund. Support can be paid provided that the entity that runs the district heating operation has gone bankrupt. In addition, the law requires that the bankruptcy estate follow the customers the bankrupt entity’s priceagreement on the bankruptcy date in order to receive support from the fund. Finally, the bankruptcy estate must also continue to distribute district heating to the bankrupt entity’s customers.

Support from the District Heating Fund is only payable for necessary costs. Such costs are costs that are necessary for the continuation of the bankrupt entity’s district heating operation, e.g. costs for fuel, purchase of waste heat, personnel, premises, operating electricity, normal operating and maintenance measures and for the bankruptcy estate’s continued running of the operation.

When it comes to the amount of the support, only that portion of the necessary costs that corresponds to the loss that arises in the continued running of a bankrupt district heating operation shall be reimbursed. The loss is calculated as the difference between the revenues from the district heating operation and the necessary costs for the continued running of this operation.

Granted and paid support from the District Heating Fund shall be kept separate from the bankruptcy estate’s own assets and may only be used for the intended purpose. The bankruptcy estate shall give an accounting of the use of this money and, on request, furnish the documentation needed for verification. In the event the support has not been used in the intended manner, or has not been spent in accordance with the budget on which the disbursements from the fund were based, or if incorrect information has been furnished as a result of which support has incorrectly been disbursed from the fund, the bankruptcy estate can be held liable for repayment.

Management of the fund

In my opinion, management of the District Heating Fund’s assets should be entrusted to the Legal, Financial and Administrative Services Agency. The fund’s assets shall be managed as a special

fund. The return that is earned on the assets shall be added to the capital. In view of what kind of situation the fund’s assets are to be used in, it is important that the assets be managed in such a manner that good ability to pay is ensured. The cost of management of the District Heating Fund by the Legal, Financial and Administrative Services Agency shall be paid from the fund’s assets.

Reviewing authority

Questions concerning disbursement and repayment of granted and received support shall be reviewed by an authority designated by the Government. I recommend that the Swedish Energy Agency be appointed as the reviewing authority for the District Heating Fund. A procedure where a council or a board within the Swedish Energy Agency reviews disbursements of support from the fund would also limit the organizational consequences which the fund solution might otherwise lead to.

Supervision and enforcement

In order for the purposes of the new law I propose to be achieved, it is necessary to have effective supervision with means to verify compliance with the rules stemming from the proposed law and sanctions that can be imposed in the event of non-compliance. I therefore propose that rules of supervision and enforcement be introduced.

I further propose that an authority be designated to exercise the supervision that is required to verify compliance with the proposed law or regulations issued pursuant to it. I do not propose requiring that the supervisory function be exercised by one and the same authority. It should be up to the Government to determine which authority or authorities are to exercise this supervision. I do, however, propose that supervision of the bankruptcy estate’s use of money from the District Heating Fund undergo scrutiny by the enforcement services’ units for supervision in bankruptcies and that supervision to ensure that prescribed fees to the District Heating Fund are paid in time be carried out by the Swedish Energy Agency.

Consequences

For the median district heating company with a turnover of SEK 31 million, the fee to the District Heating Fund represents an annual cost of SEK 9,300. I cannot see that this would have an adverse effect on the competitive situation of small district heating companies. Nor is there any appreciable increase in the district heating companies’ administrative burden, since the proposed regulation only entails calculation and payment of the fee.

The measures that follow from my proposals will entail certain costs for the state. I propose that the cost for the state’s supervisory tasks, fee administration, case review and the administration entailed by the proposed district heating fund law be financed via the District Heating Fund.

Författningsförslag

Förslag till lag (2006:000) om fjärrvärmefond

Härigenom föreskrivs följande.

Allmänna bestämmelser

1 § För att förhindra att fjärrvärmeleveranser upphör när den som bedriver fjärrvärmeverksamhet har försatts i konkurs skall en fond, Fjärrvärmefonden, bildas i syfte att finansiera fortsatt produktion och distribution av fjärrvärme till kund. Fonden skall finansieras genom avgifter. Avgiften skall betalas till den myndighet som regeringen bestämmer.

2 § Avgift enligt 1 § skall varje år, om inte Fjärrvärmefondens behållning uppgår till minst 50 miljoner kronor, betalas av den som bedriver fjärrvärmeverksamhet enligt fjärrvärmelagen (2006:000) med ett belopp motsvarande 0,3 promille av den avgiftsskyldiges omsättning i fjärrvärmeverksamheten för närmast föregående verksamhetsår.

Bestämmelsen i första stycket gäller bara om fjärrvärmeverksamheten bedrivs på affärsmässig grund och inte är endast tillfällig.

3 § Den myndighet som regeringen bestämmer skall pröva ansökningar och återbetalningar samt utöva tillsyn enligt denna lag eller enligt föreskrifter meddelade med stöd av lagen.

Förvaltningen av Fjärrvärmefonden

4 § Fjärrvärmefondens medel skall förvaltas av Kammarkollegiet som en särskild fond.

Avkastningen på fondens medel skall läggas till kapitalet. Medlen i fonden skall förvaltas så att kraven på en tillfredsställande betalningsberedskap tillgodoses. För förvaltningen gäller i övrigt förordningen (1987:778) om placering av fondmedel under Kammarkollegiets förvaltning.

Regeringen får meddela närmare föreskrifter om fondens förvaltning.

Stöd ur Fjärrvärmefondens medel

5 § Stöd ur Fjärrvärmefonden betalas ut för att finansiera nödvändiga kostnader för en fortsatt drift av en i konkurs försatt fjärrvärmeverksamhet under högst ett år från konkursdagen, såvida det inte föreligger särskilda skäl för en längre stödperiod.

Stöd enligt första stycket lämnas under förutsättning att

1. den som bedriver fjärrvärmeverksamhet har gått i konkurs,

2. konkursboet följer konkursgäldenärens avtal med fjärrvärmekunderna såvitt gäller det pris kunderna har att betala för distributionen av fjärrvärmen och

3. konkursboet fortsätter att distribuera fjärrvärme till konkursgäldenärens kunder.

6 § Stöd ur fonden skall bestämmas till ett belopp som motsvarar den förlust som uppkommer vid konkursboets fortsatta drift av konkursgäldenärens fjärrvärmeverksamhet beräknad som skillnaden mellan intäkterna från den av konkursboet bedrivna fjärrvärmeverksamheten och de nödvändiga kostnaderna för den fortsatta driften av denna verksamhet.

7 § Beviljat stöd ur Fjärrvärmefonden får endast användas för det ändamål som framgår av 1 §. Stödet betalas ut till konkursgäldenärens konkursbo. Konkursboet är skyldigt att hålla de mottagna medlen avskilda från konkursboets egna tillgångar.

8 § Den som beviljats stöd ur Fjärrvärmefonden skall föreläggas att inom viss tid efter mottagandet av medlen skriftligen redovisa hur medlen har använts och på begäran lämna det underlag som behövs för tillsynsmyndighetens granskning av redovisningen.

9 § Den som beviljats stöd ur Fjärrvärmefonden skall betala tillbaka stödet, helt eller delvis,

1. om stödet inte har använts för det avsedda ändamålet,

2. om redovisning eller underlag enligt 8 § inte har lämnats inom föreskriven tid eller

3. om oriktig uppgift lämnats och uppgiften orsakat att stöd ur fonden lämnats felaktigt.

10 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om redovisning, utbetalning och återbetalning av erhållna bidrag ur Fjärrvärmefonden.

Handläggningen av ärenden om stöd ur Fjärrvärmefonden m.m.

11 § Frågor om stöd ur Fjärrvärmefonden skall prövas av en prövningsmyndighet efter ansökan av ett konkursbo som bedriver fjärrvärmeverksamhet. Prövningsmyndigheten prövar även frågor om återbetalning av beviljat stöd efter anmälan av tillsynsmyndigheten.

Ansökan om stöd ur fonden skall vara skriftlig och innehålla de uppgifter som behövs för att bedöma sökandens förutsättningar att få stöd ur fonden.

Ansökan skall vara egenhändigt undertecknad av sökanden eller dennes ombud.

Regeringen får meddela närmare föreskrifter om vad en ansökan om stöd ur fonden skall innehålla.

12 § Regeringen meddelar närmare föreskrifter om prövningsmyndighetens organisation vid prövningen av ärenden om stöd ur eller återbetalning av stöd till Fjärrvärmefonden.

Tillsyn

13 § Tillsynen över efterlevnaden av denna lag och de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen utövas av tillsynsmyndigheten.

14 § Tillsynsmyndigheten har rätt att på begäran få de upplysningar och ta del av de handlingar som behövs för tillsynen.

Tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden som behövs för att trygga efterlevnaden av de föreskrifter som omfattas av tillsynen.

En begäran eller ett föreläggande enligt första eller andra stycket får förenas med vite.

Övriga bestämmelser

15 § Medel från Fjärrvärmefonden betalas ut av Kammarkollegiet på det sätt som prövningsmyndigheten bestämmer.

Kammarkollegiet svarar för fondens räkenskaper.

16 § De kostnader som uppkommer för myndigheterna vid förvaltningen av Fjärrvärmefonden samt handläggningen av ärenden om avgifter till fonden, stöd ur fonden och återbetalning till fonden, får ersättas av fondens medel enligt de grunder som regeringen bestämmer.

17 § Tillsynsmyndigheten skall följa användningen av de stöd myndigheten har beslutat om enligt denna lag.

Tillsynsmyndigheten skall varje år före den 15 oktober lämna en berättelse till regeringen om användningen av Fjärrvärmefondens medel under det senaste budgetåret.

18 § Tillsynsmyndighetens beslut enligt 14 § denna lag får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Tillsynsmyndighetens beslut i övriga frågor får inte överklagas.

_________________

Denna lag träder i kraft den 1 juni 2006.

1. Uppdraget och dess genomförande

1.1. Allmän bakgrund

Statsmakternas mål är att energipolitiken bl.a. skall utformas så att energimarknaderna ger en säker tillgång på energi – värme, bränslen och drivmedel – till rimliga priser.

Fjärrvärmeverksamhet tillhör den s.k. försörjningssektorn och utgör därför inte en kommersiell verksamhet vilken som helst. Fjärrvärmeverksamheten i ett fjärrvärmeföretag skall drivas affärsmässigt enligt befintlig lagstiftning men på grund av dess utbredning och karaktär har fjärrvärmen ett ansvar för sina kunder och marknaden som den opererar på. Fjärrvärmen är viktig för uppvärmningen av lokaler och bostäder i vårt relativt kalla land. De som bedriver fjärrvärmeverksamhet fullgör således uppgifter som är av stor betydelse för samhället genom att producera, leverera och överföra en nyttighet i form av värmeenergi för uppvärmningsändamål. Speciellt hushåll är starkt beroende av en kontinuerlig försörjning med värme, i synnerhet under vintertid.

Omkring hälften av all uppvärmning av bostäder och lokaler i Sverige sker med fjärrvärme. Den är i dag den dominerande uppvärmningsformen i många tätorter. Fjärrvärmen har under många år haft en stabil utbyggnadstakt och finns på cirka 570 orter fördelade på 270 av landets 290 kommuner. Det finns enligt branschorganisationen Svensk Fjärrvärme planer på att dels bygga ut och förtäta befintliga nät, dels bygga helt nya nät i ytterligare över 100 orter.

Fjärrvärmeaktörerna levererar årligen cirka 50 TWh värmeenergi. Svensk Fjärrvärme förväntar att fjärrvärmeleveranserna kommer att öka med cirka 10 TWh fram till år 2010 och, på längre sikt, kunna nå en andel på 75 procent av den totala energianvändningen för uppvärmning, vilket i dag motsvarar cirka 80 TWh.

Det finns i dag endast en leverantör av fjärrvärme till kundkollektiv i varje lokalt fjärrvärmesystem. Det är även denne som överför fjärrvärmen till kunderna. Detta innebär bl.a. att kunderna för när-

varande inte kan köpa sin fjärrvärme från någon annan. En fjärrvärmekund står därför i ett kortsiktigt perspektiv i ett starkt beroendeförhållande till det fjärrvärmeföretag man har avtal med.

Fjärrvärmekundernas starka beroende av ett fjärrvärmeföretag, så som marknaden ser ut, blir väldigt tydligt när fjärrvärmeföretaget går i konkurs. Kunden saknar då annan att vända sig till för att få fjärrvärme levererad och överförd till sig. Alternativen för fjärrvärmekunden blir med den situation som råder att teckna leveransavtal med konkursförvaltaren eller annan som tar över och driver rörelsen vidare – sannolikt under ändrade villkor – eller att gå över till annan uppvärmningsform. Eftersom en övergång till annan uppvärmningsform innebär kostsamma investeringar för fjärrvärmekunden och dessutom tar tid att genomföra, befinner sig kunden onekligen i en utsatt position. Denna utsatthet kan utnyttjas för att tvinga in kunderna i för dem sämre avtal än de som tidigare gällt för att undvika att fjärrvärmeleveranserna stängs av.

Fjärrvärmekundernas ställning har uppmärksammats bl.a. i anledning av att fem fjärrvärmeföretag verksamma inom Vaxholms, Trosa, Vingåkers, Knivsta, Täby och Söderköpings kommuner på senare tid har försatts i konkurs.

1

Fjärrvärmekunderna har, i vart fall i de tre

förstnämnda kommunerna, ställts inför ultimatumet att teckna ett avtal med konkursboet om leveranser till ett betydligt högre pris än det som gällde mellan kunden och konkursgäldenären, dvs. fjärrvärmeföretaget.

1.2. Utredningens uppdrag

Statsmakterna har, bl.a. genom Energimyndigheten, i ökad grad följt utvecklingen på fjärrvärmemarknaden sedan 1996 i syfte att uppmärksamma ett eventuellt behov av åtgärder. De uppföljningar som har genomförts har visat att kundernas, speciellt konsumenternas, ställning är svag i förhållande till fjärrvärmeföretagen.

Utredningen har under arbetets gång haft att behandla ett antal varierande frågor på fjärrvärmeområdet. Dessa frågor har behandlats i tre betänkanden från utredningen, ”Tryggare fjärrvärmekunder – Ökad transparens och åtskillnad mellan el- och fjärrvärmeverksamhet”

1

Alla de fem aktuella verksamheterna har försatts i konkurs av Södra Roslags tingsrätt på

bolagens egen begäran. Vingåker Närvärme AB försattes i konkurs den 21 december 2004, Trosa Närvärme AB och Vaxholm Närvärme AB den 30 december 2004 samt EnergiSystem Sverige Utveckling AB den 18 januari 2005. Den 5 april 2005 försattes Söderköping Närvärme AB i konkurs.

(SOU 203:115), ”Skäligt pris på fjärrvärme (SOU 2004:136) och ”Fjärrvärme och kraftvärme i framtiden” (SOU 2005:33).

De vid årsskiftet aktualiserade konkurserna i olika fjärrvärmeföretag har visat på ett behov av att ytterligare se över fjärrvärmekundernas ställning och frågan om behovet av skydd för fjärrvärmekunder mot att fjärrvärmeleveranserna upphör vid ett fjärrvärmeföretags konkurs. Ett avbrott i den väsentliga nyttighet som fjärrvärmeleveranserna utgör kan orsaka betydande olägenheter för den enskilde och även innebära att vattenförsörjningssystem och annan utrustning i byggnaderna kan ta skada.

Regeringen har mot denna bakgrund i tilläggsdirektiv (dir. 2005:41) gett utredningen i uppdrag att utreda och lämna förslag till lämplig reglering i syfte att säkra leveranser av värmeenergi till fjärrvärmekunder vid en obeståndssituation i ett fjärrvärmeföretag.

Enligt direktiven skall utredaren närmare analysera alternativa former för ett sådant kundskydd, exempelvis leverantörens ställande av säkerhet, fondering av medel eller obligatoriska försäkringslösningar. Om utredaren föreslår åtgärder som kräver finansiering skall förslag till sådan lämnas. Tilläggsuppdraget skall redovisas senast den 30 juni 2005.

1.3. Utredningens arbete

De ursprungliga direktiven till utredningen

2

fokuserade på frågan

om konkurrenssituationen för fjärrvärmen på värmemarknaderna, kundernas skydd mot oskälig prissättning på fjärrvärme samt frågan om det är möjligt att med hjälp av s.k. tredjepartstillträde (TPA) öka konkurrensen och därmed prispressen på fjärrvärmen.

Frågeställningarna har behandlats i de tre betänkanden som utredningen tidigare har överlämnat till regeringen. Den första frågan – att bättre skydda konsumenterna mot oskälig prissättning – motiverade förslagen i delbetänkandet ”Tryggare fjärrvärmekunder – Ökad transparens och åtskillnad mellan el- och fjärrvärmeverksamhet”

3

. De förslag som utredningen lade fram däri syftade till att öka transparensen på fjärrvärmeområdet genom ökad åtskillnad mellan fjärrvärmeverksamhet och elmarknadsverksamhet samt ökade krav på ekonomisk särredovisning av fjärrvärmeverksamheten.

2

Dir. 2002:160, 2003:77, 2003:102, 2003:138, 2004:58 och 2004:130.

3

SOU 2003:115.

I betänkandet ”Skäligt pris på fjärrvärme”

4

följdes dessa förslag

upp med ytterligare förslag som syftar till en ökad transparens och förbättrade möjligheter för fjärrvärmekunder att få inflytande över prissättningen på fjärrvärmen.

I betänkandet ”Fjärrvärme och kraftvärme i framtiden”

5

behand-

las frågan om tredjepartstillträde, om ett undantag från den kommunala lokaliseringsprincipen skall göras och behovet av koncessionsplikt för fjärrvärmeledningar. Vidare görs en redovisning av förslag till hur kraftvärmedirektivet skall genomföras i svensk lagstiftning. I betänkandet lämnas även ett förslag till en ny fjärrvärmelag.

Även det arbete som utförts i denna avslutande del av utredningens uppdrag har utgått från ett kundskyddande perspektiv. Uppdraget har haft som syfte att finna lämpliga lösningar för att säkra leveranser av värmeenergi till fjärrvärmekunder vid en obeståndssituation i ett fjärrvärmeföretag.

Under utredningens gång har kontakter tagits med bl.a. branschorganisationen Svensk Fjärrvärme, Kammarkollegiet, Näringslivets Regelnämnd (NNR) samt Energimyndigheten.

Utredningens experter har under arbetets bedrivande bistått med värdefulla synpunkter och material i frågan.

Fjärrvärmeutredningen har under denna avslutande fjärde del av arbetet haft tre sammanträden.

1.4. Betänkandets innehåll

Jag behandlar i detta betänkande de frågeställningar som aktualiserats genom regeringens direktiv till utredningen såvitt avser skydd mot att leveranser av värmeenergi till fjärrvärmekunder upphör vid en obeståndssituation i ett fjärrvärmeföretag.

6

Det bör inledningsvis klargöras att jag i detta betänkande använder mig av det övergripande begreppet fjärrvärmeföretag för att beteckna varje form av fjärrvärmeverksamhet oavsett vilken organisationsform den bedrivs i och vilket led i distributionskedjan som företaget är verksamt i, dvs. om det levererar eller överför fjärrvärme.

I mina tidigare delbetänkanden har jag försökt att ge en kortfattad beskrivning av fjärrvärmeområdet samt hur verksamheten fungerar och är organiserad i Sverige och i omvärlden för att kunna sätta in

4

SOU 2004:136.

5

SOU 2005:33.

6

Dir. 2005:41.

fjärrvärmeverksamheten i sitt sammanhang. Utöver den korta beskrivning som gjorts i det föregående för att påvisa hur stor fjärrvärmen är marknadsmässigt i förhållande till andra uppvärmningsalternativ behandlar jag inte dessa frågor i detta betänkande.

I betänkandets andra kapitel ger jag vissa allmänna grundförutsättningar för vad som händer vid en konkurs. I det tredje kapitlet behandlar jag översiktligt den uppkomna situationen med inträffade konkurser i fjärrvärmeföretag. I det fjärde kapitlet gör jag ett försök att inventera vilka tänkbara lösningar som skulle kunna leda till att fjärrvärme fortsatt levereras även efter det att ett fjärrvärmeföretag har gått i konkurs. Det femte kapitlet innehåller mina överväganden i fråga om vilken väg som skall väljas för att trygga fortsatta leveranser. I det sjätte kapitlet diskuteras hur ett regelverk närmare bör utformas. Jag behandlar i det sjunde kapitlet vissa tillsynsfrågor. Det åttonde kapitlet behandlar konsekvensanalyser och finansieringen av mina förslag. Slutligen redovisas i det nionde kapitlet kommentarer till det författningsförslag som lämnats i detta arbete. Till betänkandet är fogat två särskilda yttranden, en bilaga och en referenslista.

2. Vad händer vid en konkurs?

Det aktuella uppdraget tar sikte på situationen att ett fjärrvärmeföretag hamnar på obestånd. Med obestånd förstås en situation där en gäldenär, t.ex. ett fjärrvärmeföretag, inte i rätt tid kan betala sina skulder och denna bristande betalningsförmåga inte endast är tillfällig. Har gäldenären så stora skulder att denne inte kan betala dem allteftersom de förfaller till betalning, kan en konkurs därför bli aktuell.

2.1. Vad innebär konkurs?

Konkurs innebär i princip att en kapplöpning mellan borgenärerna om gäldenärens tillgångar skall förhindras och att konkursen skall bereda utrymme för gäldsavveckling under lugna former enligt principer som möjliggör kredit på rimliga villkor.

Genom konkursinstitutet tas i princip alla tillgångar som en skuldsatt gäldenär har om hand och används för att, så långt det är möjligt, betala av alla dennes skulder. Omhändertagna medel, indrivna fordringar och erhållen köpeskilling skall fördelas mellan konkursgäldenärens fordringsägare enligt förmånsrättslagen (1970:979). Konkursinstitutet kan därför sägas syfta till att fördela förlusten proportionellt mellan borgenärerna. Vid konkurs gäller dock att vissa fordringar är förenade med förmånsrätt, dvs. rätt att få företräde till betalning framför andra. Förmånsrätter kan vara särskilda eller allmänna.

1

Till förstnämnda kategori kan hänföras panträtter eller in-

teckningar och till den andra kan hänföras vissa revisionskostnader, säkerhet i form av företagsinteckning om 55 procent av värdet av egendom som finns kvar sedan vissa fordringar med bättre förmånsrätt och konkursansökningskostnader m.m. avräknats samt löne- och pensionsfordringar. För fordran utan förmånsrätt, t.ex.

1

Se 2 § förmånsrättslagen (1970:979).

skattefordringar, leverantörsfordringar, hyresfordringar och del av lönefordringar, är utsikterna till utdelning i konkursen mindre men för det fall det finns tillgångar i konkursen kan dessa fordringsägare emellertid räkna med en viss utdelning.

En gäldenär försätts efter egen eller annans ansökan i konkurs av domstol. Från det att domstolen har meddelat ett konkursbeslut upphör gäldenärens möjligheter att råda över den egendom som hör till konkursboet.

2

Dit hör huvudsakligen egendom som tillhörde

gäldenären när beslutet om konkurs meddelades eller tillfaller gäldenären under konkursen och som är sådan att den kan utmätas, men även egendom som kan återvinnas till konkursboet.

3

Gäldenären

förlorar inte bara rådigheten över sin egendom. Inte heller får gäldenären åta sig sådana förbindelser som kan göras gällande i konkursen. På så sätt förhindras gäldenären att ytterligare förvärra sitt ekonomiska tillstånd. Tillgångar som gäldenären förvärvar under konkursen hör principiellt till konkursboet.

2.2. Konkursförvaltarens verksamhet – fortsatt drift eller avveckling?

I samband med konkursbeslutet utses en konkursförvaltare att företräda konkursboet och ta hand om den egendom som ingår i konkursboet. Konkursförvaltarens främsta uppgift är att avveckla konkursboet så snart det lämpligen kan ske och att göra det på ett sådant sätt att borgenärerna kan räkna med att de kan påräkna bästa möjliga ekonomiska utfall.

4

Under konkursen utreder konkursför-

valtaren bl.a. om någon del av verksamheten kan drivas vidare med ny ägare och vilken del som ska avvecklas. Med fortsatt drift avses i princip att konkursboet fortsätter gäldenärens verksamhet i förhållande till motpart medan avveckling innebär att konkursboets egendom, t.ex. innestående lager eller rörelse, säljs ut till någon annan rörelseidkare. Utgångspunkten är att resultatet skall bli så ekonomiskt förmånligt som möjligt för fordringsägarna.

Eftersom konkursen ofta föranleds av att rörelsen gått med förlust kan det vara vanskligt att fortsätta rörelsen och en nedläggning eller avveckling kan då medföra att konkursboet i vart fall inte fortsätter en förlustbringande verksamhet. Förvaltaren får ju som utgångs-

2

3 kap. 1 § konkurslagen (1987:672).

3

3 kap.1 och 3 §§konkurslagen.

4

7 kap. 8 § konkurslagen.

punkt inte ådra konkursboet skulder genom att fortsätta den bedrivna rörelsen. Å andra sidan kan det vara lättare att få ett högre pris för rörelsen om den säljs i dess helhet som ett verksamt företag än om de i rörelsen ingående delarna, t.ex. rörledningar, pannor m.m., säljs ut efter hand. Därför kan och får konkursförvaltaren fortsätta en rörelse för konkursboets räkning i den mån det är ändamålsenligt i bemärkelsen att driften kan innebära ekonomisk nytta för konkursboet.

5

Tänkbara anledningar till fortsatt drift kan

vara att ge konkursförvaltaren möjlighet att undersöka om det finns någon tänkbar köpare av hela rörelsen eller om ett avbrott i konkursgäldenärens verksamhet skulle kunna leda till ekonomisk skada för gäldenärens borgenärer. Det avgörande torde bli om skillnaden i köpeskilling mellan hel eller styckvis försäljning kan antas överstiga ett eventuellt negativt driftresultat. Rörelsen får dock fortsättas längre tid än ett år från edgångssammanträdet endast om det finns särskilda skäl för det.

Ett beslut om att fortsätta att bedriva en rörelse som ingår i en konkurs torde regelmässigt vara en sådan viktig fråga som förvaltaren kan vara skyldig att höra tillsynsmyndigheten i konkurs samt berörda borgenärer och gäldenären om.

6

Det torde anses nödvän-

digt att förvaltaren tar del av gäldenärens senast upprättade resultat- och balansrapport samt inhämtar information från personer med insyn i verksamheten, t.ex. företagets anställda, ställföreträdare och revisor. Med denna information som grund och en genomgång av förhållandena i övrigt måste konkursförvaltaren göra en driftkalkyl för att kunna ta ställning till om fortsatt drift är aktuell eller inte.

I en driftkalkyl skall ingå en realistisk uppskattning av de förväntade intäkterna av rörelsen med beaktande av eventuella säsongsmässiga förändringar i verksamheten. En resultat- och balansrapport ger även en bakgrund till den kostnadsbild som kan förväntas vid fortsatt drift av rörelsen. Driften kräver ofta kostnader för lokaler, el och värme. Beroende på verksamhetens art kommer även kostnader för personal, råvaror, bränslen och andra driftkostnader att belasta kalkylens resultat.

Den statliga lönegarantin enligt lönegarantilagen (1992:497) innebär att staten under viss tid svarar för betalning av en arbetstagares fordran hos en arbetsgivare som har försatts i konkurs.

7

Genom

5

8 kap. 2 § konkurslagen.

6

7 kap. 10 § konkurslagen.

7

När staten har betalat lönegaranti till en arbetstagare i en konkurs övertar staten arbets-

tagarens lönefordran mot arbetsgivaren till samma belopp som betalats och inträder därmed

garantin kan alltså konkursboet få ett visst täckningsbidrag för personalkostnader vid fortsatt drift. Sedan den 1 januari 2004 gäller detta dock bara under en månad efter konkursbeslutet.

8

Arbete

som utförs åt konkursboet för tiden därefter blir en massakostnad för boet. Arbetstagarens lönefordran mot konkursboet omfattas då varken av förmånsrätt eller lönegaranti i den aktuella konkursen.

9

Vidare kan det krävas särskilt sakkunnigt biträde för att driva en viss verksamhet vidare. Denna kostnad måste, liksom konkursförvaltarens eget arvode för arbetet för konkursboets avveckling, beaktas i en kalkyl.

2.3. Vad händer med konkursgäldenärens avtal?

För att kunna bedriva konkursgäldenärens rörelse vidare är konkursförvaltaren ofta beroende av t.ex. leveranser av el, bränslen eller annat av vikt för den fortsatta driften. Även arbetskraft är en förutsättning för att kunna bedriva verksamheten vidare, speciellt om verksamheten kräver särskilda sakkunskaper. Av betydelse blir då hur de avtal som konkursgäldenären tecknat berörs och behandlas i konkursen.

Det kan inledningsvis konstateras att det saknas en generell reglering av frågan vilken inverkan en konkurs har på konkursgäldenärens avtal. När det gäller företagsrekonstruktion finns det dock en sådan reglering i 2 kap. 20 § lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion. En motpart får, efter ett beslut om företagsrekonstruktion, inte häva ett avtal på grund av ett dröjsmål med betalning eller annan prestation om gäldenären med rekonstruktörens samtycke inom skälig tid begär att avtalet skall fullföljas. Gäldenären skall även på motpartens begäran inom skälig tid ge besked om avtalet skall fullföljas.

I avsaknad av reglering om hur konkursgäldenärens avtal skall behandlas förfogar parterna över frågan hur en konkurs inverkar på avtalet dem emellan. Om parterna inte har reglerat frågan finns det

som borgenär i arbetstagarens ställe. Staten får alltså en regressrätt gentemot konkursgäldenären.

8

Se 7 § lönegarantilagen (1992:497). Anledningen till ändringen var att lagstiftaren ansåg att

osunda konkurrensförhållanden, där andra företag i branschen får minskade intäkter och riskerar att bli insolventa, uppkom genom att konkursboet kunde fortsätta driften av rörelsen för att få visst täckningsbidrag genom den statliga lönegarantin. Konkursboet kunde sålunda hålla i gång företaget med medel från lönegarantin, även om driften gick med underskott.

9

Prop. 2002/03:49 s. 83 f.

vissa allmänna rättsgrundsatser att falla tillbaka på.

10

Som en huvud-

regel kan sägas gälla att avtal mellan konkursgäldenären och dennes motpart fortsätter att gälla. Konkurssituationen kan dock ge upphov till olika grunder för någon av parterna, speciellt den solventa parten, att häva avtalet. Konkursen kan t.ex. medföra att betalningsoförmåga eller risk för att sådan oförmåga uppstår är att bedöma som ett hävningsgrundande kontraktsbrott.

För vissa avtalstyper förekommer det dock lagbestämmelser som dels föreskriver att avtal upphör med omedelbar verkan

11

, dels före-

skriver en ovillkorlig hävningsrätt för konkursgäldenärens motpart

12

,

dels ger konkursboet en rätt att avvärja hävning genom att boet åtar sig att svara för konkursgäldenärens förpliktelser – dvs. träder in i avtalet – eller ställer säkerhet för dessa.

I fråga om avtal på hyresrättens område finns vissa lagregler av betydelse för avtalet. Hyresavtalet upphör inte genom konkursbeslutet men om en lokalhyresgäst går i konkurs får konkursboet säga upp ett gällande hyresavtal. Lokalhyresgästens konkursbo har inte någon generell inträdesrätt i avtalet men väl en tvingande rätt att inom en månad efter anfordran hindra hyresvärdens hävning av hyresavtalet genom att ställa säkerhet för hyran eller träda in i hyresgästens – dvs. konkursgäldenärens – avtal med hyresvärden eller, om det går, överlåta hyresrätten i enlighet med avtalet.

13

Inträdet är totalt vilket innebär att konkursboet även måste svara för konkursgäldenärens obetalda hyror för att avtalet skall bestå.

14

På köprättens område gäller avtalsfrihet eftersom köplagen (1990:931) är dispositiv till sin karaktär. Någon reglering som påverkar avtalets bestånd vid en konkurs förekommer här inte. Om parterna inte avtalat om avtalets bestånd vid en sådan situation gäller som huvudregel att avtalet löper vidare men att ett konkursbo inte är skyldigt att fullfölja gäldenärens avtal med undantag för förpliktelser för vilka medkontrahenten har sakrättligt skydd.

15

Om ett av-

tal mellan två parter gäller köp av lös egendom finns det i stället vissa allmänna regler i köplagen som ger en parts konkursbo en möjlighet

10

Welamson, Lars och Mellqvist, Mikael, Konkurs, 10:e uppl., Norstedts Juridik AB, Stockholm 2003, s. 152 f.

11

Se t.ex. 47 § lagen (1914:45) om kommission, 27 § lagen (1991:351) om handelsagentur och 26 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal.

12

Se 9 kap. 30 § första meningen jordabalken (1970:994). Jfr 2 kap. 27 § och 4 kap. 7 § lagen (1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag.

13

12 kap. 31 § jordabalken.

14

Se NJA 1989 s. 206.

15

Se Welamson m.fl., s. 152 f; Förmånsrättskommittén, Gäldenärens avtal vid insolvensförfaranden, SOU 2001:80, s. 185 f.

att träda in i ett befintligt avtal mellan parterna.

16

Reglerna i köp-

lagen innebär alltså att det finns en generell inträdesrätt för konkursboet inom köplagens tillämpningsområde. Rätten gäller vid såväl säljarens som köparens konkurs. Huruvida denna rätt är tvingande är omstritt. För det fall att konkursboet inträder i gäldenärens avtal övertar boet fullt ut gäldenärens rättigheter eller skyldigheter enligt avtalet.

17

Konkursboet har då att fullgöra konkursgäldenä-

rens prestation enligt avtalet eller ställa säkerhet för den.

18

Även på arbetsrättens område gäller att anställningsavtalet inte upphör genom konkursbeslutet. Säger inte konkursboet upp anställningsavtalet finns en risk att den som är anställd kan hävda att konkursboet inträtt i avtalet. Av detta skäl samt för att begränsa de anställdas krav i konkurs är det snarare regel än undantag att konkursförvaltare säger upp anställningsavtalet på grund av konkurs. Uppsägningarna grundas i konkursfallen ofta på en arbetsbristsituation som utgör saklig grund för uppsägning. De anställda är arbetsskyldiga under uppsägningstiden och det är konkursboet som skall se till att lön betalas ut antingen från den statliga lönegarantin eller från konkursboet beroende på vem som skall vara att betrakta som arbetsgivare, konkursgäldenären eller konkursboet. Vill konkursboet således anlita personal utöver uppsägningstiden har konkursboet att träffa överenskommelser om detta och stå för lönekostnaderna som massakostnader i boet.

Inte sällan förekommer det leasingavtal i en bedriven rörelse. Hur dessa skall behandlas är, i avsaknad av reglering i avtalet om hur konkursen inverkar på detsamma, i viss mån osäkert.

19

Den

meningen har förfäktats att leasetagarens konkursbo borde ha inträdesrätt vid leasing av maskiner och dylikt eftersom det föreligger en generell inträdesrätt vid avbetalningsköp

20

och en inträdesrätt

under vissa förutsättningar vid lokalhyra

21

. Det torde vara så att en leasetagare har en inträdesrätt mot att denne betalar alla obetalda avgifter.

22

16

Se 63 § köplagen.

17

Ramberg, Jan, Köplagen, 1995, s. 606.

18

Se Welamson och Mellqvist, a.a., s. 152 .

19

Se SOU 2001:80, s. 86 f.

20

63 § köplagen.

21

12 kap. 31 § jordabalken.

22

Se NJA 1989 s. 206 och SOU 2001:80 s. 87.

2.4. Konkursförvaltarens drift av den konkursförsatta verksamheten

När konkursförvaltaren bildat sig en uppfattning om utfallet av en fortsatt drift och beslutat sig för att fortsätta driften, har förvaltaren att omsätta kalkylen till verkliga förhållanden.

Som ovan konstaterats har konkursboet inte någon generell rätt att partiellt träda in i löpande långvariga avtal, t.ex. leveransavtal, hyresavtal, leasingavtal, m.fl. Det är ju i stället så att ett inträde i ett befintligt sådant avtal innebär ett fullständigt inträde i konkursgäldenärens avtalsförhållande till en motpart under den återstående avtalstiden. Eftersom konkursförvaltaren endast har att bedriva den konkursförsatta rörelsen vidare under en begränsad tid kan det saknas ekonomiska möjligheter för konkursboet att binda sig för en längre avtalsperiod eller ett avtalsvärde för det fall konkursboet måste svara för kostnader eller andra åtaganden som skulle kunna leda till ett massaansvar utöver vad boet genom avtalsinträdet kan erhålla i intäkter.

23

Sådana massaskulder skall betalas före de priori-

terade fordringarna och kan påverka prioriterade borgenärers utdelningsmöjligheter i konkursen. Konkursboet kan därför tvingas att avstå från att träda in i befintliga avtal och måste då, för att kunna fortsätta att driva den konkursförsatta verksamheten vidare, vara berett att teckna korttidsavtal med viktiga leverantörer och andra avtalsparter som är knutna till rörelsen, t.ex. anställda.

Det är viktigt att en konkursförvaltare tar huvudansvar för en verksamhet med fortsatt drift så att inte en konkursgäldenär eller konkursgäldenärs ställföreträdare fortsätter verksamheten utan förvaltarens kontroll.

24

2.5. Försäljning av konkursverksamheten

Det är, som ovan angetts, konkursförvaltarens huvuduppgift att avveckla konkursboet. I uppgiften ingår huvudsakligen att sälja ut den egendom som ingår i konkursboet och slutligen fördela de pengar som flyter in via försäljningarna mellan borgenärerna i enlighet med den prioriteringsordning som följer av förmånsrättslagen. Den fortsatta driften av rörelsen för konkursboets räkning

23

För lokalhyra gäller dock andra regler som möjliggör för konkursboet att under en begränsad tid, en månad från anmaning, få utnyttja en lokal utan att konkursboet drabbas av ett massaansvar för hyreskostnaderna under tiden. Se 12 kap.4, 6 och 31 §§jordabalken.

24

Jfr prop. 1986/87:90 s. 284.

som förvaltaren får låta ske syftar också till att få en för borgenärerna förmånligare utdelning genom att sälja hela den fungerande och verksamma rörelsen.

Konkursförvaltare har att, efter avstämning med i konkursen berörda borgenärer och eventuellt efter samråd med tillsynsmyndigheten, avgöra hur tillgångarna skall säljas på lämpligaste sätt. Om konkursgäldenärens rörelse säljs som en enhet är det fråga om en försäljning av pågående arbeten, inneliggande lager, inventarier, immateriella rättigheter, m.m. Utanför vad som ingår i överlåtelsen faller i allmänhet likvida medel och kundfordringar. För att skulder eller andra förpliktelser, t.ex. leasingavtal, skall ingå i överlåtelsen och övertas av ny ägare krävs normalt särskild överenskommelse och ofta godkännande av konkursgäldenärens motpart.

25

Det är inte ovanligt att den tidigare ägaren till en i konkurs försatt gäldenär köper tillbaka denna från konkursboet. Oavsett till vem en försäljning sker tar köparen inte över några skulder. Genom en överlåtelse har gäldenärens skuldbörda således reducerats genom att olika skulder, t.ex. till leverantörer, inte övertas av den nye ägaren. En köpare av verksamheten tar inte heller över oförmånliga avtal som bundit konkursgäldenären. Det innebär att en köpare har förhandlingsmöjlighet när det gäller att ta över eller förhandla om avtal som kan vara mer marknadsmässiga. Beträffande avtal med kunder kan en köpare också förhandla men då är fråga om kunder vill ingå avtal på andra villkor än som gällt med konkursgäldenären. Det senare är en fråga om hur marknaden ser ut beträffande alternativ.

För att undvika iögonfallande situationer där en och samma ägare kan antas använda konkursinstitutet för att sanera sitt företag har vissa regler om försäljning till närstående, dvs. till bl.a. make, släkting, styrelse, verkställande direktör, koncernbolag och närstående till närstående, ställts upp i konkurslagen. Om egendom säljs till konkursgäldenären eller någon till denne närstående person, skall försäljningen ha föregåtts av ett offentligt anbudsförfarande. Från denna regel görs dock ett undantag för det fall att särskilda skäl gör det obehövligt med ett offentligt anbudsförfarande. Så kan vara fallet om den egendom som skall säljas saknar större värde i förhållande till konkursboets omfattning eller att försäljningen av något skäl brådskar. Ett offentligt anbudsförfarande anordnas som regel genom ett annonsförfarande i dagspressen.

25

Jfr 12 kap. 38 § jordabalken.

3. Fjärrvärmeföretag har gått i konkurs

3.1. Konkurs i fjärrvärmeföretag

Fjärrvärmeområdet har fram till helt nyligen varit förskonat från konkurser bland de på området verksamma företagen. De konkurser som nu inträffat berör företag som alla ingår i en och samma koncern, den s.k. EnergiSystemgruppen. Koncernen bedriver fjärrvärmeverksamhet, huvudsakligen baserad på förnybar energi, med moderbolaget EnergiSystem i Sverige AB i centrum.

EnergiSystemkoncernen ägs i dess helhet av Lantbrukskredit AB, som är ett helägt dotterbolag till Landshypotek AB. Lantbrukskredit AB förvärvade samtliga aktier i EnergiSystem i Sverige AB för att skydda sina fordringar på Energisystemgruppen.

De fjärrvärmeföretag som nu har försatts i konkurs – Vingåker Närvärme AB, Trosa Närvärme AB, Vaxholm Närvärme AB och Söderköping Närvärme AB, EnergiSystem Sverige Utveckling AB – är alla dotterbolag till EnergiSystem i Sverige AB. De fyra förstnämnda bolagen ägs av EnergiSystem i Sverige Förvaltning AB medan sistnämnda ägs direkt av moderbolaget. Verksamheterna bygger enligt de uppgifter utredningen har tillgång till på konceptet närvärme, dvs. mer lokalt producerad fjärrvärme. Därmed följer att verksamheterna är relativt små. Det förtjänar att påpekas att antalet kunder inte avgör om ett system är litet eller stort. En kund kan vara ett kommunalt fastighetsbolag med hundratals hyresgäster och ett stort fastighetsbestånd som förbrukar stora mängder fjärrvärme. Ett fjärrvärmesystem med ett hundratal kunder kan alltså försörja tusentals personer med värme. Detta är viktigt att komma ihåg.

3.1.1. Kort om konkursföretagen

Vingåker Närvärme AB hade cirka 115 fjärrvärmekunder i sitt nybyggda fjärrvärmesystem där produktionen skedde med oförädlade biobränslen, t.ex. flis.

1

Distributionssystemet var cirka 13 kilometer

långt. Såvitt framgått ägde konkursgäldenären en biobränsleeldad ångpanna om 2,5 MW, en biobränsleeldad hetvattenpanna med rökgaskondensor om 3 respektive 1 MW samt en mobil oljepanna med en antagen effekt om 5,8 MW.

Trosa Närvärme AB bedrev fjärrvärmeverksamhet med cirka 140 kunder i två nybyggda fjärrvärmesystem.

2

I Trosa fanns cirka

hälften av kunderna och distributionssystemet där var cirka tio kilometer långt. Värmeproduktionen skedde med eldning av oförädlade biobränslen i två ångpannor om vardera 3 MW och en rökgaskondensor om 1 MW. Det fanns även en mobil oljepanna med en antagen effekt om 5,8 MW. Verksamheten i Vagnhärad hade cirka 70 kunder i det cirka sju kilometer långa distributionssystemet. Även vid anläggningen i Vagnhärad fanns en mobil oljepanna med en antagen effekt om 5,8 MW. Därutöver fanns en leasad biobränsleeldad hetvattenpanna om 1,5 MW och en mindre solvärmeanläggning om 250 kW.

3

Genom Vaxholm Närvärme AB:s verksamhet försörjdes cirka 120 kunder med värme från det nio kilometer långa och nybyggda fjärrvärmesystemet.

4

Värmeproduktionen bedrevs med egenägda

två biobränsleeldade hetvattenpannor om vardera 4 MW, en gemensam rökgaskondensor om 1 MW och en mobil oljepanna med en antagen effekt om 5,8 MW. Produktionen skedde enligt uppgift med oförädlade biobränslen.

EnergiSystem Sverige Utveckling AB hade endast ett femtiotal kunder i sitt två kilometer långa distributionssystem i Alsike, Knivsta kommun. Detta system såldes i början av februari till Dalkia. Systemet försörjdes med värme från två leasade oljepannor i containrar. Pannorna hade en effekt om cirka 2,8 MW. Bolaget distribuerade även fjärrvärme till ett stort antal kommunala fastigheter i Täby

1

Enligt konkursbouppteckningen fanns det cirka 115 abonnenter men 158 värmeväxlare.

Enligt moderbolagets hemsida, http://www.energisystemsverige.se/, fanns det 155 kunder.

2

Enligt konkursbouppteckningen fanns det cirka 140 abonnenter. Enligt moderbolagets

hemsida, http://www.energisystemsverige.se/, fanns det 157 kunder.

3

Enligt moderbolagets hemsida, http://www.energisystemsverige.se/, uppgick anläggningens

effekt till 22,1 MW.

4

Enligt konkursbouppteckningen fanns det cirka 120 abonnenter men 168 värmeväxlare. En-

ligt moderbolagets hemsida, http://www.energisystemsverige.se/, fanns det cirka 180 kunder.

kommun. För den verksamheten utnyttjades en leasad pelletspanna med en effekt om cirka 1,5 MW.

Söderköping Närvärme AB hade enligt uppgift cirka 127 kunder.

5

Det numera utbyggda fjärrvärmesystemet var elva kilometer långt och försörjdes med värme genom produktion i ångbaserade anläggningar för oförädlade biobränslen. Anläggningens effekt är beräknad till 20,7 MW.

Av utredningen i konkurserna framgår att de konkursförsatta företagen i princip saknade anställd personal. Merparten av koncernens personal var anställd i moderbolaget EnergiSystem i Sverige AB.

3.1.2. Varför har fjärrvärmeföretagen gått i konkurs?

Såvitt kunnat utrönas har orsaken till den ekonomiska krisen i de konkursförsatta verksamheterna huvudsakligen varit att avtal tecknats med kunder till fast pris under en längre tid. Enligt uppgift var kundavtalen inte anpassade efter den kostnad det innebär att driva respektive anläggning. Fjärrvärmebolagens försök att omförhandla avtalen fick föga respons från kundkollektivet och ledde således inte till något lyckat resultat. Härigenom har det slutligen saknats medel att bedriva verksamheten vidare för.

Till de rent finansiella problemen tillkommer att de nybyggda fjärrvärmesystem som använts i de konkursförsatta fem företagen inte lär vara optimalt utformade i tekniskt hänseende. Detta har lett fram till svårigheter att utnyttja anläggningarna på avsett sätt. Dessa uppgifter har utredningen dock inte fått bekräftade.

3.2. Konkursförvaltaren har fortsatt driften av konkursrörelserna

Sedan de fem aktuella fjärrvärmeföretagen med verksamhet inom Knivsta, Täby, Vaxholms, Trosa, Vingåkers och Söderköpings kommuner försattes i konkurs har konkursförvaltaren omhändertagit de olika konkursbona och försökt utreda vilka tillgångar och skulder som finns i respektive konkurs.

I syfte att kunna säkerställa att fjärrvärme levereras även fortsättningsvis och därigenom bibehålla värdena i de olika konkursbolagen har förvaltaren beslutat att fortsätta driften i de fem konkurs-

5

Enligt moderbolagets hemsida, http://www.energisystemsverige.se/.

försatta bolagen. Konkursförvaltarens problem har varit att det inte finns några pengar i konkursboet som kan finansiera en fortsatt drift. För att möjliggöra en sådan drift har konkursförvaltaren tagit upp en kredit från Lantbrukskredit, dvs. ägaren till den delvis konkursdrabbade EnergiSystemkoncernen och den ojämförligt största fordringsägaren i konkurserna, med möjlighet att låna ytterligare kapital. Vidare har konkursförvaltningen, i anledning av att de föreliggande kundavtalen inte ansågs affärsmässiga, försökt träffa avtal med kunderna om nya priser för att på så sätt öka möjligheterna till en framgångsrik överlåtelse av rörelsen till gagn för borgenärerna.

Konkursförvaltaren har skrivit till kunderna i några av de berörda fjärrvärmesystemen och informerat om att de föreliggande avtalen med respektive konkursbolag inte längre gäller. Fjärrvärmekunderna har samtidigt ställts inför ultimatumet att teckna ett avtal med konkursboet till ett betydligt högre pris än det som gällde mellan kunden och konkursbolaget. I stor utsträckning har abonnenter med lägre fjärrvärmedebitering accepterat förvaltarens avtalsförslag. Däremot har många av de kommunala verksamheter som berörts vägrat att acceptera avtalsförslagen.

Med anledning av att nya avtal inte kunnat träffas med ett antal kommunala verksamheter har förvaltaren aviserat och försökt att stänga av fjärrvärmeleveranserna till dessa kunder, dock utan att lyckas. Avstängningen har förhindrats av att kunderna vägrat släppa in förvaltaren för att vidta nödvändiga avstängningsåtgärder. Fortsatta leveranser har dock skett, varför konkursförvaltaren anser att ett realavtal, dvs. ett avtal vid vilket avtalsbundenhet i princip uppstår först genom att avtalsföremålet överlämnas, har träffats mellan konkursboet och kunderna. Konkursförvaltaren har hitintills avstått från att begära särskild handräckning från Kronofogdemyndigheten för att kunna stänga av fjärrvärmeleveranserna. I stället har förvaltaren förlitat sig på att en ordning med fakturering och indrivning av fjärrvärmeräkningar med det högre priset enligt ingånget realavtal är ett bättre och framkomligt alternativ.

De aktuella konkursbolagen saknade egna anställda. Konkursboet har alltså inte tagit över ansvaret för några anställda. För att bedriva verksamheten vidare har konkursförvaltaren hyrt in personal från konkursbolagens moderbolag EnergiSystem i Sverige AB.

3.3. Försäljning av fjärrvärmerörelserna

Av handlingarna i konkursärendena framgår att konkursförvaltaren har haft för avsikt att sälja de i konkurs försatta verksamheterna och därför har fortsatt driften i dessa. Efter ett anbudsförfarande enligt konkurslagen har EnergiSystem i Sverige AB per den 29 april 2005 återköpt konkursverksamheterna och anläggningarna i Vingåkers, Trosa och Vaxholms kommuner. Enligt uppgift kommer Energi-System i Sverige AB att fortsätta produktionen och distributionen av fjärrvärme genom nya dotterbolag på dessa orter, EnergiSystem i Vingåker AB, EnergiSystem i Vaxholm AB och EnergiSystem i Trosa AB.

I samband med årsbokslutet för 2004 gjordes stora förändringar i EnergiSystemkoncernens kapitalstruktur bl.a. genom att ägarna Lantbrukskredit AB gav aktieägartillskott på närmare 134 miljoner kr. Åtgärden medför sammantaget med att nya marknadsmässiga kundavtal tecknas och ett effektiviseringsarbete utförs, att EnergiSystemkoncernen – med de ovan angivna tre fjärrvärmebolagen samt bolagen i Österåker och Vallentuna – kan bedriva en för koncernen ekonomiskt mer hållbar värmeverksamhet. Det är EnergiSystem i Sverige AB:s strävan att även återköpa verksamheten i Söderköpings kommun. Ett nytt bolag med firma EnergiSystem i Söderköping AB har bildats för att överta verksamheten i Söderköping Närvärme AB.

Lantbrukskredit AB, ägare till EnergiSystem i Sverige AB, har deklarerat att de har för avsikt att finna annan långsiktig ägare till verksamheterna eftersom det inte ligger i linje med ett kreditinstituts normala verksamhet att vara ägare till denna typ av verksamheter.

3.4. Vad innebär konkurserna för kunderna?

För berörda fjärrvärmekunder har de inträffade fjärrvärmeföretagskonkurserna skapat en helt ny situation. Vid tidpunkten för konkurserna hade kunderna ofta ett fast avtal med lång löptid och en därmed sammanhängande möjlighet att relativt långsiktigt kunna överblicka sina värmekostnader och främja en planering av sin ekonomi och, för fastighetsbolag, den egna näringsverksamheten.

När konkursboet övertog fjärrvärmeverksamheten utan att träda in i befintliga leveransavtal kom kunderna i praktiken att stå utan

avtal om fortsatta fjärrvärmeleveranser mitt i vintern. I denna utsatta situation erbjöds kunderna att träffa leveransavtal med konkursboet till villkor som hade tydliga likheter med de avtalsförslag som de i konkurs försatta bolagen utan framgång hade försökt få kunderna att acceptera vid tidigare omförhandlingar. Erbjudandet innebar således stora prishöjningar i förhållande till vad som tidigare hade gällt.

Konkurserna medförde att kunderna fick incitament att se över sin situation i syfte att undersöka tänkbara alternativa lösningar till att ha fjärrvärme som uppvärmningsform. Vissa kunder – enligt uppgift ofta kunder med lägre förbrukning av värmeenergi – accepterade därefter prishöjningarna medan andra, särskilt kommunanknutna kunder, vägrade teckna avtal med det aktuella innehållet. Trots att avtal inte tecknats med de kunder som vägrat detta har fortsatta leveranser skett. För dessa avser konkursförvaltaren eller ny fjärrvärmeaktör att hävda avtal genom konkludent handlande, ett s.k. realavtal, till det pris förvaltaren har begärt.

Konkurssituationen innebar alltså för kundernas del att den begärda prishöjning, som man inte kunde acceptera vid omförhandlingarna, ändå kan komma att gälla. Detta kan tas till intäkt för att många av kunderna kan ha tvingats in i en försämrad situation till följd av bristen på realistiska uppvärmningsalternativ. För övriga kunder har konkurserna inneburit en mer eller mindre ofrivillig övergång till annan uppvärmningsform.

3.5. Vad innebär konkurserna för de aktuella fjärrvärmesystemen?

Ett fjärrvärmesystem är, i egenskap av den kapitalintensiva verksamhet som den utgör, beroende av att ha hög anslutning av kunder att fördela kostnaderna i systemet på för att vara konkurrenskraftig i förhållande till andra uppvärmningsformer. Genom att det enda fjärrvärmeföretaget i ett fjärrvärmesystem försätts i konkurs uppkommer en naturlig reaktion hos kunderna att vilja skapa en ökad trygghet och kontroll över sina uppvärmningsförhållanden. När det inte finns något annat fjärrvärmeföretag att vända sig till har kunderna att acceptera konkursboets avtalsförslag eller gå över till annan uppvärmningsform.

För alla kunder är ett byte av uppvärmningsform inte ett realistiskt alternativ. De kostnader som uppkommer med en sådan över-

gång kan göra den ekonomiskt omöjlig eller i vart fall svårgenomförbar. Å andra sidan kan konkurser i fjärrvärmeföretag leda till att kunder som har möjlighet att gå över till annan uppvärmningsform, t.ex. när deras individuella uppvärmningssystem är uttjänt, tar steget och lämnar fjärrvärmen. Ett sådant steg innebär ofta större investeringar som gör dem förlorade för fjärrvärmen under en längre tid. Ju större kunden är desto mer kännbart blir det för de kvarvarande kunderna i kostnadshänseende. Det kan rent av bli så att kunder väljer annan dyrare uppvärmning för att kunna känna ökad trygghet och flexibilitet mot olika kostnadspåverkande omständigheter. På sikt kan sådana bortfall undergräva alla möjligheter att bedriva en sund och bärkraftig fjärrvärmeverksamhet.

3.6. Kan det bli vanligt förekommande med konkurser?

Som tidigare konstaterats har fjärrvärmeområdet varit förskonat från konkurs fram till de nu aktuella fem konkurserna i EnergiSystemkoncernen. När nu konkurser i fjärvärmeföretag väl har inträffat uppkommer farhågor om och tankar kring den framtida konkursutvecklingen på fjärrvärmeområdet.

Inledningsvis bör det konstateras att fjärrvärmeverksamhetsutövarna generellt är tämligen finansiellt stabila. Enligt uppgift från branschorganisationen Svensk Fjärrvärme uppgår medianvärdet på fjärrvärmeföretagens betalningsförmåga på lång sikt, dvs. soliditet, till 28 procent beräknat utifrån bokförda värden. Det innebär att fjärrvärmeverksamhetsutövarna har tillgångar som är outnyttjade och kan tas fram för att omsättas i pengar vid behov, t.ex. genom belåning, försäljning m.m. Därmed har de generellt sett en stor finansiell uthållighet. Medianvärdet för avkastningen på totalt kapital visar dessutom på en ökad årlig uppbyggnad av värdena i fjärrvärmeföretagen. Enligt uppgift från Svensk Fjärrvärme uppgår avkastningen på totalt kapital till 4,9 procent. Detta värde stämmer väl överens med den skattade totala avkastningen för all svensk fjärrvärme. Avkastningen på återanskaffningsvärdena har då beräknats till 6,0 procent för 2003.

6

En starkt bidragande orsak till att konkurser nu inträffat i fjärrvärmeföretag är att avtal tecknats till ett fast pris som skulle gälla

6

Andersson, Sofie, och Werner, Sven, Fjärrvärme i Sverige 2003, En analys av

råvarukostnader, ägande, jämställdhet, priser och lönsamhet i svenska fjärrvärmeföretag, FVB Sverige AB, 2005, s. 50 f.

under flera år. Det bör poängteras att sådana avtal inte är vanligt förekommande på fjärrvärmeområdet. Det kan resoneras kring att det ofta är i en uppstartningsfas av ett fjärrvärmeföretag som det kan finnas fördelar med att ge potentiella kunder lukrativa erbjudanden om låga uppvärmningskostnader under lång tid. På så sätt kan en hög anslutningsgrad tryggas, vilket är en av grundförutsättningarna för en fungerande och hälsosam fjärrvärmeverksamhet. Eftersom fjärrvärmen är relativt väl utbyggd i de större tätorterna i Sverige torde den aktuella situationen tillhöra undantagen och huvudsakligen komma att drabba mindre fjärrvärmesystem. Det bör dock uppmärksammas att Svensk Fjärrvärme funnit att det finns en potential för och planer på att bygga nya fjärrvärmesystem i över 100 orter. Då kan en ökad risk för konkurser uppkomma.

Jag anser dock att det, mot bakgrund av de ägarintressen som finns bakom det stora flertalet fjärrvärmeaktörer, är mindre sannolikt att det kommer att inträffa några mer betydande konkurser på fjärrvärmeområdet. En stor andel av aktörerna – närmare två tredjedelar av de totala fjärrvärmeleveranserna – är kommunalt kontrollerade eller ägda och kommer därför inte att tillåtas att gå i konkurs. De få fjärrvärmeverksamheter som bedrivs i kommunal förvaltningsform kan dessutom inte gå i konkurs.

Med andra ord kan det sägas att det i princip inte finns någon risk för konkurser i kommunala företag, kommunala förvaltningar eller statliga bolag. Det är i de privata bolagen – små fjärrvärmeföretag eller fjärrvärmeföretag som ingår i internationella koncerner – som det kan finnas en marknadsrisk för konkurs. Även om uppköp av företag av olika skäl kan komma att ske till övervärden, på grund av t.ex. högt goodwill-värde eller förväntade kapitalintäkter, är det min uppfattning att de aktörer som ingår i internationella koncerner knappast torde bli föremål för konkurs under rådande förhållanden eller de förhållanden som kan överblickas i dag. Dock torde yttre händelser kunna komma att spela viss roll även för svenska fjärvärmeföretag.

Fjärrvärmens grundförutsättningar är beroende av kostnaderna för alternativen till fjärrvärmen. Om priset på alternativen blir billigare, t.ex. genom att energiskatterna i Europa likriktas eller den tekniska utvecklingen möjliggör det, kan den situationen uppkomma att det inte längre är ekonomiskt lönsamt att bedriva fjärrvärmeverksamheten vidare. För att säkra så mycket som möjligt av verksamheten kan det då vara en tänkbar väg för en marknadsaktör att försätta bolaget i konkurs.

Det kan dock svårligen sägas att det finns någon överhängande risk i dagsläget för att många fler fjärrvärmeföretag går i konkurs. Inte heller kan det sägas vara en risk som är i tilltagande under en kommande överblickbar tid även om byggande av nya nät alltid utgör en riskfaktor. Risken är alltjämt låg men fler konkurser kan med det angivna scenariot inte uteslutas.

Eftersom fjärrvärmen utgör en viktig samhällsfunktion som många människor är beroende av bör det inte accepteras att kunderna med kort varsel kan ställas utan uppvärmning, speciellt inte under vintertid. Redan fjärrvärmens särskilda betydelse innebär naturligen att det finns stora krav på dess fortsatta funktion. Risken för att nya konkurser kan inträffa med leveransavbrott och därtill kopplade skador m.m. på människor, byggnader och fjärrvärmesystem som följd, medför ett behov av åtgärder. Detta sammantaget med att branschorganisationen Svensk Fjärrvärme uttryckt att branschen vid konkurs saknar möjlighet att lösa situationen genom självreglering, föranleder mig att göra bedömningen att det finns ett tillräckligt starkt behov av att ge fjärrvärmekunderna ett särskilt lagfäst leveransskydd i händelse av konkurs i fjärrvärmeföretag. Svensk Fjärrvärme och ett antal kundorganisationer har gjort samma bedömning. Därför finns det skäl att gå vidare med en reglering för att trygga fortsatta fjärrvärmeleveranser vid en obeståndssituation i ett fjärrvärmeföretag.

4. Alternativa vägar att trygga fortsatta fjärrvärmeleveranser

4.1. Syftet med en reglering

Värmeenergi för uppvärmning utgör en väsentlig nyttighet för många människor i vårt relativt kalla land. Ett fjärrvärmeföretag försörjer som regel en tätort, t.ex. en storstad, eller annat samhälle med värme genom sina produktionsanläggningar och sitt fjärrvärmenät. Om ett fjärrvärmeföretag försätts i konkurs gör sig därför även andra intressen gällande än de som konkurslagen i första hand skall skydda, dvs. i huvudsak borgenärsintressen.

Avbryts produktionen och överföringen av värme på grund av att konkursboet vid fortsatt drift riskerar att göra förlust medför det, med hänsyn till fjärrvärmens i vart fall ofta dominerande ställning på den lokala marknaden, att väldigt många hushåll ställs utan uppvärmning. Denna situation kan komma att bestå till dess konkursförvaltaren har hittat någon som är villig att ta över den berörda verksamheten. Hittas inte någon sådan kan situationen även permanentas. Risken för att det sistnämnda kan ske skall dock inte överdrivas.

Det är inte hållbart eller acceptabelt att produktionen och överföringen av värme på ett fjärrvärmenät avbryts på grund av att ett fjärrvärmeföretag går i konkurs. Det bör därför undersökas hur fjärrvärmeleveranserna lämpligen kan tryggas i en sådan situation och om det bör ges en möjlighet för staten att ingripa för att säkerställa en fortsatt produktion och överföring på fjärrvärmenätet. Syftet med eventuella åtgärder bör alltså framför allt vara att trygga fjärrvärmekunderna mot avbrutna fjärrvärmeleveranser. Det kan även diskuteras om det finns skäl att införa en reglering som förhindrar att fjärrvärmekundernas utsatta position vid en konkurs utnyttjas, t.ex. genom tecknande av för kunderna sämre avtalsvillkor.

Fjärrvärmeverksamhet bedrivs huvudsakligen i aktiebolagsform eller i kommunal förvaltningsform. Eftersom kommunala verksam-

heter inte kan gå i konkurs kommer det nu följande att huvudsakligen beröra bolag, statliga, kommunala och privata.

Anledningen till att en fjärrvärmerörelse går i konkurs är att det saknas medel att bedriva rörelsen vidare med. Orsakerna till den finansiella situation som föranleder en obeståndssituation kan vara många. För att fortsatta fjärrvärmeleveranser skall kunna ske när ett fjärrvärmeföretag försatts i konkurs krävs att produktions- och distributionsverksamheten kan finansieras på något sätt.

En möjlighet för konkursförvaltaren att kunna fortsätta en fjärrvärmerörelse utan att dra på konkursboet ytterligare skulder är att finansiera rörelsen genom höjda fjärrvärmepriser. För att så skall få ske krävs antingen att konkursboet träder in i konkursgäldenärens avtal med kunderna och att detta tillåter en prisändring eller att ett nytt avtal träffas mellan konkursboet och fjärrvärmekunden.

I normalfallet tillåter ett avtal om leverans av fjärrvärme att fjärrvärmeföretaget ensidigt ändrar priset på fjärrvärmen. Det torde vara mer sällsynt att en fjärrvärmeverksamhet baserad på ett sådant avtalsinnehåll hamnar på obestånd. Ett avtal med den innebörden syftar ju till att ge fjärrvärmeföretaget ett ökat handlingsutrymme för att genom prishöjningar parera eventuella förändringar på kostnadssidan, t.ex. priser vid inköp av bränsle. Med hänsyn till att kunderna på kort sikt har få alternativ skapar en sådan avtalskonstruktion ett visst manöverutrymme för fjärrvärmeföretagen utan att de riskerar att tappa ett flertal kunder.

Mot bakgrund av fjärrvärmens mindre konkurrensutsatthet är det mer sannolikt att en konkurs inträffar när ett fjärrvärmeföretag tillämpar ett fast pris som skall gälla under lång tid. Med sådana avtal har ett fjärrvärmeföretag mer begränsade möjligheter att möta kostnadsförändringar i verksamheten med ökade intäkter. Det är inte troligt att konkursboet kommer att träda in i sådana för borgenärerna mindre fördelaktiga avtal och nya avtal kommer då att behöva träffas mellan konkursboet och konkursgäldenärens kunder. Skulle parterna inte komma överens om ett nytt leveransavtal eller uppstår dröjsmål med höjningarna är risken stor att intäkter kommer att saknas för att kunna bedriva fjärrvärmeverksamheten vidare. Det är ju intäkterna som finansierar bl.a. inköp av bränsle till produktionsanläggningarna.

En primär fråga att lösa är därför hur det kan skapas ett ekonomiskt utrymme för konkursförvaltaren att fortsätta produktion och distribution av fjärrvärme. Det är dock inte så att alla avbrott som kan uppstå i leveranserna av fjärrvärme är betingade av ekonomiska

skäl. Även andra vägar att trygga fjärrvärmeleveranserna kan därför behöva övervägas.

4.2. Reglering på närliggande områden

En utgångspunkt vid val av reglering för att trygga fortsatta fjärrvärmeleveranser bör vara att denna, så långt det är möjligt, anknyter till den reglering som gäller för närliggande infrastrukturbaserad energiverksamhet. Det finns alltså skäl att se något på vilken reglering som finns på el- resp. naturgasområdet.

4.2.1. Regleringen på elområdet

Elmarknadsverksamhet består av en konkurrensutsatt produktions- och försäljningsdel samt en nätverksamhet som utgör ett naturligt monopol. Med nätverksamhet avses i huvudsak att ställa elektriska starkströmsledningar till förfogande för överföring av el.

På den konkurrensutsatta marknaden för produktion och försäljning av el finns det ett antal olika aktörer att vända sig till. Det innebär att det finns ett flertal leverantörer av el för en elkund att välja mellan för det fall att den egna leverantören går i konkurs.

I 8 kap. 5 § ellagen (1997:857) regleras elleverantörernas skyldighet att fortsätta att leverera el till alla elanvändare. En elleverantör får således bara upphöra att leverera el om elanvändaren slutar att ta ut el, om någon annan elleverantör börjar leverera el till elanvändaren, om överföringen av el får avbrytas enligt bestämmelserna till skydd för konsumenter i 11 kap. ellagen eller om överföringen enligt avtal får brytas på grund av att elanvändaren har försummat sina skyldigheter gentemot elleverantören.

Vidare följer av 8 kap. 8 § ellagen att den elanvändare som saknar elleverantör, t.ex. efter att den gamla gått i konkurs, skall anvisas en sådan av berörd innehavare av nätkoncession. Den anvisade elleverantören skall gentemot den som har elnätkoncession ha åtagit sig att leverera el till sådana elanvändare. Den elleverantör som anvisats skall omedelbart underrätta elanvändaren om de villkor för leveransen som avses att tillämpas och om den dag då leveransen enligt avtalet avses att påbörjas. För förbrukningen av den el som levererats utan grund i ett leveransavtal med en elleverantör skall elanvändaren betala till den anvisade elleverantören enligt de villkor som denne

tillämpar. Elanvändaren kan efter en viss tid övergå till en ny elleverantör efter eget val.

När det gäller elnätverksamheten saknas, av naturliga skäl, samma möjlighet att välja vem som skall överföra den el som köps genom leveransavtal. Elanvändarna är här hänvisade till den som innehar nätkoncessionen i det område där elanvändaren befinner sig och avser att förbruka el ur sina uttagspunkter. Går nätkoncessionshavaren i konkurs saknas det reglering om hur överföringen av den el som elleverantörerna säljer till elanvändarna skall säkerställas.

Den reglering av elnätverksamhet som finns för att säkerställa fortsatta elleveranser är lagen (2004:875) om särskild förvaltning av vissa elektriska anläggningar. Lagen, som trädde i kraft vid årsskiftet 2004/2005, avser att säkerställa att misskötta verksamheter åtgärdas och att verksamheten övergår till att skötas på ett sätt som inte äventyrar elförsörjningen m.m. för framtiden. Av lagen följer att en sådan anläggning kan underkastas särskild förvaltning om ett nätföretag, som använder den elektriska anläggningen med stöd av en nätkoncession enligt ellagen, i väsentlig mån inte fullgör sina skyldigheter enligt den lagen, föreskrifter som har meddelats med stöd av den lagen eller villkor i nätkoncessionen. För det fall att särskild förvaltning inte bedöms som en framkomlig väg för att nå syftet ger den aktuella lagen en möjlighet att lösa in den elektriska anläggningen.

4.2.2. Regleringen på naturgasområdet

Uppbyggnaden av naturgasområdet har stora likheter med elområdet. När det gäller försäljning och leveranser av naturgas går naturgasmarknaden mot allt mer ökad konkurrens genom att det på den inre marknaden för naturgas kommer att uppträda flera leverantörer av naturgas. På nätsidan kommer det, liksom på elområdet, att finnas en ägare av den aktuella nätinfrastrukturen med monopol på att transportera naturgas i det egna nätet.

Naturgassystemet skiljer sig dock från elsystemet, som alltid måste vara i momentan balans, dvs. inmatning och uttag måste vid varje givet tillfälle balansera varandra. Naturgassystemet är trögare och systemets line-pack, dvs. gas som lagrats i en transmissionsledning, och lager hjälper till att balansera inmatning och uttag. Det svenska naturgassystemet har en lagringskapacitet på några dagar. Det behövs därför inte exakt samma typ av tekniskt och ekonomiskt

balansansvar för naturgassystemet som för elsystemet. Den kortsiktiga balansen mellan inmatning och uttag av naturgas i systemet säkerställs genom att utnyttja line-pack, uttag från lager, kompletterande köp av naturgas och i sista hand genom begränsning eller avbrott i överföringen.

Regeringen har föreslagit och riksdagen har antagit en ny naturgaslag (2005:403) som skall träda i kraft den 1 juli 2005. Lagstiftaren har under lagstiftningsarbetets gång bedömt att det inte behöver införas några bestämmelser motsvarande de som finns i ellagen om anvisning av gasleverantör. I regeringens proposition anges dock att det i samband med att den svenska naturgasmarknaden öppnas fullt ut för samtliga kunder (senast den 1 juli 2007) bör övervägas om inte en sådan ordning också skall införas i den nya naturgaslagen.

1

Regeringen avser att återkomma i frågan.

I fråga om nätverksamhet på naturgasområdet saknas, precis som vid elnätverksamhet och fjärrvärmeverksamhet, möjlighet att välja vem som skall överföra den naturgas som köps genom leveransavtal. Naturgaskunderna måste vända sig till den som äger distributionsnätet. Går nätägaren i konkurs saknas det reglering om hur överföringen av den naturgas som naturgasleverantörerna säljer till naturgaskunderna skall säkerställas.

4.3. Skapande av förutsättningar för fortsatt drift

Problemställningen kan delas upp i två delar. Den ena delen handlar om vilken lösning man väljer för att försäkra sig om att medel tillförs driften av fjärrvärmeverksamheten i en konkurssituation. Den andra delen handlar om den mer konkursrättsliga frågeställningen hur man kan reglera att tillskottet blir neutralt i förhållande till borgenärerna.

4.3.1. Fondering av medel

Ett användbart sätt att finansiera kommande utgifter är att ta av befintliga medel i en fungerande och verksam rörelse samt sätta av dessa till en fond. Med en fond avses bl.a. vissa poster i det egna kapitalet i balansräkningen för aktiebolag, ekonomiska föreningar m.fl. Det rör sig huvudsakligen om vinstmedel som kvarhålls i före-

1

Prop. 2004/05:62 s. 105.

taget, men kan även röra sig om bl.a. tillskjutet kapital. Till fonderna är vissa regler knutna som gäller hur de får användas, t.ex. om fonden får minskas genom utdelning till aktieägare eller genom täckning av företagets förluster. Som regel är det inte bestämt vad för slags tillgångar som skall svara mot fonden. Ett aktiebolags reservfond får vara placerad i vilka tillgångar som helst som kan förekomma i en balansräkning. En sådan avsättning av medel kan vara av olika slag och ske på olika sätt.

Intern fondering

En första variant av fondering är den som sker genom bokföringsmässiga eller liknande åtgärder inom en juridisk person. Fonderingen kan ske genom att ett fjärrvärmeföretag åläggs att sätta av en angiven summa pengar årligen på ett konto, t.ex. till dess att en viss kapitalnivå uppnåtts. Hur mycket kapital som skall sättas av bör relateras till någon ekonomisk parameter i företagets redovisning.

En avsättning till ett konto för ett visst ändamål innebär inte per automatik att de avsatta medlen kommer att användas endast för det avsedda syftet. Inte heller innebär det att tillgångarna inte kommer att dras in i företagets konkursbo och användas för att täcka borgenärernas fordringsanspråk. För att ett avskilt belopp skall vara skyddat krävs att det är avsatt för ett eller flera bestämda redovisningsändamål. Det är inte tillräckligt att en klumpsumma avskilts för blivande redovisningsskulder i allmänhet.

Om en konkursgäldenär vid tidpunkten för dennes konkursbeslut innehar redovisningsmedel som skall vara förbehållna någon annan, skall förvaltaren ta hand om medlen och sedan redovisa dem tillsammans med den ränta som har upplupit från dagen för konkursbeslutet. I lagen (1944:181) om redovisningsmedel finns en reglering om redovisningsmedel som inte dras in i konkursboet. Medel som mottagits för någon annans räkning med skyldighet att redovisa för dem, skall vara förbehållna huvudmannen under vissa förutsättningar. Det krävs för det första att medlen hålls avskilda från konkursgäldenärens egna tillgångar och att medlen har avskilts utan dröjsmål eller senast före det att den redovisningsskyldige hamnade på obestånd. I motiven anges att genom rekvisitet att medlen skall ha mottagits med redovisningsskyldighet undantas vanliga skuldförhållanden.

2

Redovisningsskyldighet torde föreligga när en huvud-

2

Prop. 1944:81 s. 31 f.

man anförtrott en syssloman medel som denne inte får sätta i fara. Då följer en skyldighet för sysslomannen att antingen avskilja medlen eller hålla sig solvent och likvid för det värde som medlen motsvarar.

För att säkerställa att de internt fonderade medlen får användas endast för driften av produktions- och distributionsanläggningar som hör till fjärrvärmeverksamheten måste därför någon form av kompletterande lagstiftning införas. En modell med intern fondering kan, efter komplettering i gällande regelverk, utgöra en framkomlig väg för att uppnå skydd för de fonderade medlen gentemot konkursgäldenärens borgenärer.

Extern fondering

Om den som avsatt medel till en fond inte har rätt att förfoga över de fonderade medlen eller att lämna ytterligare föreskrifter om förvaltningen av dessa, kan förmögenhetsvärdet åtskiljas från det i konkurs försatta företagets egendom. Den som har hand om förvaltningen av fonden förfogar inte över egendomen i vidare mån än som följer av de föreskrifter som meddelades i samband med avsättningen. I det senare fallet kan den avsatta egendomen t.ex. bilda en stiftelse som ensam svarar för sina förpliktelser. En särskild nämnd eller liknande organ kan då vaka över bestämmelserna.

Ett sådant externt fonderingssystem är reglerat i lagen (1992:1537) om finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle m.m. (finansieringslagen). Det syftar till att se till att producenterna av kärnkraftsel betalar för hanteringen av använt kärnbränsle, långlivat kärnavfall samt avfall från rivning av kärnkraftverken, s.k. rivningsavfall. Varje reaktorinnehavare är enligt lagen skyldig att betala en årlig avgift och ställa säkerheter till staten för hantering och slutförvaring av använt kärnbränsle samt avveckling och rivning av kärnkraftsreaktorerna. Medlen som avsätts enligt finansieringslagen skall föras över till en särskild fond benämnd Kärnavfallsfonden och får endast användas för att täcka direkta och indirekta kostnader för omhändertagandet av kärnkraftens restprodukter. Varje reaktorinnehavares avgiftsmedel ackumuleras i en för denne separat fond och det finns följaktligen fyra fonder. Medlen i en fond är på detta sätt tillgängliga för en viss reaktorinnehavares kostnader.

4.3.2. Ställande av säkerhet

För att lindra effekterna av att en avtalspart inte kan fullgöra sina förpliktelser enligt ett avtal har det tillkommit olika former av skyddssystem på olika områden. Utformningen av dessa varierar i stor utsträckning men har inte sällan en gemensam nämnare. Det är ofta en utomstående tredje part som skall tillhandahålla ett skydd genom att ställa en säkerhet i en affärsrelation för att trygga att en avtalspart fullgör sina förpliktelser enligt avtalet.

Skyddet, som träder i funktion om t.ex. en näringsidkare har försatts i konkurs eller annars har kommit på obestånd, kan ha olika utformning. Det kan vara fråga om en försäkring, en bankgaranti eller någon annan form av säkerhet. Skyddet kan vara av enbart ekonomisk art eller också innebära att garanti- eller försäkringsgivaren agerar mera aktivt för att fullgöra vad som avtalats mellan en kund och en i konkurs försatt näringsidkare.

En utgångspunkt är att utformningen av det aktuella skyddet är relaterat till avtalet mellan avtalsparterna. Skyddet kan också följa av lag eller annan författning.

Garantier i försäkringsform

En form för att skydda sig mot ekonomiskt bortfall eller garantera en viss prestation m.m. är försäkringsformen. Med en garanti i försäkringsform avses sådana garantier som utfärdas av försäkringsbolag för att ge försäkringshavaren säkerhet för en fordran mot den som tecknat försäkringen.

3

Garantin behöver inte vara begränsad

till ett visst bestämt förhållande. Den kan avse en viss av försäkringstagaren bedriven verksamhet eller ett visst av denne gjort åtagande i anledning av en verksamhet.

Terminologin på detta område är inte enhetlig. Med en kreditförsäkring förstås här en försäkring som innebär att ett försäkringsbolag går in och tar den försäkrades plats i ett visst angivet förhållande. Även om kreditförsäkringen på detta sätt företer stora likheter med borgen är en skillnad mellan borgen och kreditförsäkring att ett borgensåtagande ofta ingås baserat på borgensmannens önskan att hjälpa huvudgäldenären till kredit medan kreditförsäkringen i stället bygger på tanken om riskfördelning och har

3

Ingvarsson, Torbjörn, Borgensliknande säkerhetsrätter, Norstedts Juridik, Stockholm

2000, s. 140.

affärsmässig prägel. Försäkringsgivaren uppbär premie för sitt åtagande och gäldenären har ofta lämnat en motförbindelse till försäkringsgivaren i form av t.ex. pant eller borgen. I rättsligt avseende har bestämningen av vilken form av säkerhet som är för handen relativt stor betydelse. Beroende på vilken form av säkerhet det är fråga om, dvs. borgen eller försäkring, föreligger skillnader genom att borgen i grunden följer borgensreglerna och kreditförsäkring regleras i lagen (1927:77) om försäkringsavtal.

En försäkring av kommersiell risk kan utformas på olika sätt beroende på syftet med den. Några förekommande varianter är borgensförsäkring, hypoteksförsäkring och kundkreditförsäkring.

En hypoteksförsäkring – även kallad kreditgaranti – kan kort beskrivas vara en kreditförsäkring som ställer en garanti för ett lån och på så vis avlastar långivaren risken för att lånet inte återbetalas av låntagaren. Kundkreditförsäkringen är en form av kreditförsäkring som ger ersättning för den förlust på en fordran som uppstår för leverantörer av varor och tjänster om en kund blir insolvent eller av vissa anledningar dröjer med att betala längre än i försäkringsavtalet angiven tid. Dessa former av kreditförsäkring är alltså inte aktuella i detta sammanhang.

Den tredje varianten, borgensförsäkringen, är en form av kreditförsäkring där försäkringsbolaget ställer en garanti för t.ex. entreprenad- och leveransåtaganden samt betalningsförpliktelser av skilda slag. Borgensförsäkringen utformas oftast som en proprieborgen, dvs. en borgen såsom för egen skuld, men är normalt förenad med ett antal mer eller mindre omfattande villkor för att garantin skall kunna tas i bruk.

4

Eftersom försäkringen är accessorisk med t.ex.

ett entreprenad- och leveransavtal består den försäkrade risken av försäkringstagarens avtalsenliga prestation i enlighet med avtalet. För att få garantin eller försäkringen erlägger försäkringstagaren, t.ex. ett fjärrvärmeföretag, en premie. Därutöver tillkommer vanligtvis att försäkringstagaren även tecknar en motförbindelse vars syfte är att ge försäkringsgivaren en möjlighet att vända sig mot försäkringstagaren för att få betalt för ett eventuellt regresskrav i anledning av att försäkringen tagits i anspråk. Eftersom förmånstagaren är den som beställt entreprenaden eller leveransen och denne saknar relation till försäkringsgivaren är det fråga om ett avtal till förmån för tredje man. Syftet med borgensförsäkringen är att hålla förmånstagaren skadeslös för det fall att huvudavtalet inte fullgörs

4

Ingvarsson, a.a., s. 154 f.

på avtalat sätt. Vad som ersätts är ofta direkta kostnader som avtalsbrottet medfört men även kostnader som förmånstagaren fått som en följd av att denne tvingats vända sig till annan för att få arbetet utfört eller varorna levererade.

Bankgaranti

En med kreditförsäkring snarliknande säkerhet är bankgarantin. En bankgaranti är en form av förbindelse eller borgen som en bank utfärdar i en affärsuppgörelse till förmån för tredje man, förmånstagaren, som säkerhet för det en part har åtagit sig att genomföra mot förmånstagaren. Om parten inte fullgör i enlighet med avtalet med förmånstagaren får sistnämnde ett penningkrav mot banken, även om det teoretiskt går att tänka sig att banken fullgör sin prestation på annat sätt än i pengar. Garantin är vanligen begränsad såväl till belopp som till viss tid.

I likhet med vad som anförts ovan om kreditförsäkring skiljer sig borgen och bankgaranti på det sättet att bankgarantin, i motsats till borgensåtagandet, har affärsmässig prägel genom att banken uppbär en premie för sitt åtagande. För att få en bankgaranti krävs att ansökan sker för ett visst belopp på banken. Den som tecknar bankgarantin får skriva på en motförbindelse, t.ex. ett företagshypotek, där denne förbinder sig att ersätta banken för alla eventuella kostnader som kan uppstå i samband med bankgarantin, t.ex. för den regressfordran som banken får vid ianspråktagande av bankgarantin. Banken gör en sedvanlig kreditprövning innan bankgarantin beviljas.

Bankgarantin kan ta sikte på olika typer av prestationer som en part åtagit sig, t.ex. en kredit, ett leveransåtagande eller annat ekonomiskt åtagande. En bankgaranti kan lämnas vid entreprenadarbeten, import- och exportaffärer, hyresavtal och vid många andra tillfällen.

Reglerade krav på säkerheter

Det är möjligt att i lag föreskriva om skyldighet att ha en bankgaranti vid viss verksamhet. Ett sådant exempel utgör lagen (1993:320) om byggfelsförsäkring som ställer upp ett krav på att det skall finnas ett färdigställandeskydd, som består av en försäkring eller en bankgaranti,

för det fall att en näringsidkare har åtagit sig att för en konsuments räkning utföra vissa arbeten som avser ett småhus. Ett färdigställandeskydd skall omfatta skälig ersättning för bl.a. extra kostnader för att slutföra arbetena, kostnader för att avhjälpa fel som en besiktningsman har anmärkt på vid en slutbesiktning och kostnader för att avhjälpa skador på byggnaden som har orsakats av anmärkta fel. Skyddet avseende extra kostnader för slutförande av arbete får tas i anspråk om näringsidkaren hamnar i sådant dröjsmål som ger konsumenten rätt att häva avtalet. I de två övriga fallen får skyddet tas i anspråk om näringsidkaren har gått i konkurs eller av annan anledning inte kan fullgöra sitt åtagande.

Ett annat exempel på ett tillämpningsområde för en bankgaranti eller en borgensförsäkring är researrangörers förpliktelser enligt resegarantilagen (1972:204). Av den lagen följer att den som är arrangör eller återförsäljare av paketresor m.m. skall, innan denne marknadsför en paketresa eller transport som sker tillsammans med en paketresa, ställa säkerhet hos Kammarkollegiet. Om Kammarkollegiet inte medger annat, skall säkerheten bestå av en av bank, kreditmarknadsföretag eller försäkringsbolag utfärdad betalningsutfästelse, som fullgörs vid anfordran. Säkerheten skall gälla det belopp som Kammarkollegiet, med hänsyn till reseverksamhetens art och omfattning, bestämmer. Den får tas i anspråk för att betala tillbaka pengar som betalats för en resa som omfattas av garanti enligt lagen och som blir inställd eller av annan anledning inte blir av. Ett ärende om ianspråktagande av säkerhet prövas av en särskild nämnd, Resegarantinämnden.

Enligt miljöbalken (1998:808) får bl.a. giltigheten av tillstånd enligt balken göras beroende av att den som avser att bedriva verksamheten ställer säkerhet för kostnaderna för efterbehandling och andra återställningsåtgärder som verksamheten kan föranleda. Staten, kommuner, landsting och kommunalförbund behöver inte ställa säkerhet. Som utgångspunkt gäller att säkerheten skall bestå av pant eller borgen såsom för egen skuld och, om den ingås av två eller flera personer gemensamt, vara solidarisk. Om en bank eller annan jämförbar penninginrättning skall ställa säkerhet, får en utfästelse av penninginrättningen att infria den förpliktelse som säkerheten skall avse godtas. Säkerheten skall prövas av tillståndsmyndigheten och förvaras av länsstyrelsen.

4.3.3. Försäkring

Försäkringsbolag har som grundläggande idé att erbjuda skydd till människor och företag mot vissa oväntade ekonomiska förluster. Det förekommer i stor utsträckning att en part försäkrar sig mot en viss risk eller händelse genom att teckna ett försäkringsavtal. Genom avtalet åtar sig försäkringsgivaren att mot betalning i pengar betala ut försäkringsersättningen till försäkringstagaren eller till tredje man vid försäkringsfall, t.ex. person- eller sakskada, ekonomisk förlust eller annan i avtalet angiven händelse.

All försäkring bygger på möjligheten att på ett affärsmässigt sätt använda vetenskapliga beräkningsmetoder för att solidariskt fördela risk och därmed erbjuda det försäkrade kollektivet ekonomiskt skydd till låga kostnader. Försäkring erbjuder således ekonomiskt skydd mot förluster på grund av oväntade och plötsliga händelser. Försäkringsgivaren bedömer riskerna och vilket pris den tagna risken motsvarar. Bedömningarna ligger till grund för de premier kunderna betalar för sin försäkring, dvs. premierna vägs mot de risker som ska försäkras och via kapitalförvaltning säkerställer försäkringsgivaren sin förmåga att ersätta kunderna när en skada inträffar. Ett försäkringsbolags verksamhet bygger därför både på försäkringsverksamheten och kapitalförvaltningen.

Det förekommer olika former av försäkringar vilka aktualiseras vid vissa angivna situationer. Vid personförsäkring aktualiseras försäkringsgivarens betalningsskyldighet när dödsfall, sjukdom eller olycksfall inträffar eller när en viss i avtalet angiven tidpunkt uppnås. Vid skadeförsäkring aktualiseras betalningsskyldigheten om en i avtalet angiven, oviss händelse som medför ekonomisk skada drabbar viss fysisk eller juridisk person, viss egendom eller visst rent ekonomiskt intresse. Varje lagligt intresse som kan uppskattas i pengar får göras till föremål för en skadeförsäkring.

5

Försäkringen får avse

försäkringstagarens eller tredje mans intresse.

Till skillnad från kreditförsäkringen, som ju i grunden utgör ett borgensåtagande mot uppbärande av premie, har en renodlad skadeförsäkring den fördelen att en regressfordran som konkurrerar med övriga borgenärers fordringar endast uppkommer i vissa situationer. Regressrätt för försäkringsgivaren uppkommer om försäkringshavaren hade rätt att kräva ersättningen såsom skadestånd av annan som uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet framkallat försäkrings-

5

35 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal.

fallet eller enligt lag är strikt ansvarig för skadehändelsen.

6

Det bör

i sammanhanget noteras att en ny försäkringsavtalslag träder i kraft den 1 januari 2006 och med den följer olika regressrättsregler beroende på vilken typ av försäkring det är fråga om.

För att premierna för en försäkring inte skall vara väldigt betungande för verksamhetsutövarna var för sig, kan det skapas en gemensam försäkring till vilken verksamhetsutövarna betalar en årlig premie. Ett exempel på en försäkring av det aktuella slaget är den saneringsförsäkring som skall finnas enligt 33 kap. miljöbalken. Den tillämpas vid saneringsåtgärder som är nödvändiga för att i förebyggande syfte undanröja skador eller risk för skador på omgivningen. Finns ingen spridningsrisk eller fara för omgivningen skall försäkringen inte tas i anspråk. Försäkringens villkor skall godkännas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Från saneringsförsäkringen betalas, enligt vad som närmare anges i försäkringsvillkoren, ersättning för vissa uppkomna saneringskostnader i en miljöfarlig verksamhet. Det krävs dock att den som är ansvarig enligt miljöbalken inte själv kan betala. Den som utövar tillstånds- eller anmälningspliktig miljöfarlig verksamhet skall bidra till försäkringarna med ett belopp som framgår av tabeller som har godkänts av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Beloppen skall betalas i förskott för kalenderår.

4.4. Andra tänkbara åtgärder

4.4.1. Särskild förvaltning

Den situationen kan uppkomma att ett fjärrvärmeföretag, utan att för den skull vara försatt i konkurs eller på obestånd, missköter sin verksamhet och de däri ingående anläggningarna i sådan grad att leveranserna av fjärrvärme till kunderna äventyras. Även om en sådan situation kan vara föranledd av en svår ekonomisk situation i företaget räcker det inte med en säkerhet i form av kreditförsäkring eller bankgaranti för att komma till rätta med problemet. Skälet till vanskötseln kan vara bristande kompetens. Oavsett orsaken till misskötsamheten kan anläggningarna vara försatta ur användbart skick och kräva reinvesteringar eller omfattande underhållsarbeten.

En tänkbar lösning för att säkerställa fortsatta leveranser av värme till kunderna i en vanskött verksamhet är att låta anläggningarna mer

6

25 § lagen om försäkringsavtal.

eller mindre tvångsvis överföras för förvaltning genom en särskild förvaltare. En sådan förvaltning innebär att den utsedde förvaltaren ges i uppdrag att sköta eller administrera hela eller delar av fjärrvärmeanläggningarna för fjärrvärmeföretagets räkning. Äganderätten blir alltså kvar hos fjärrvärmeföretaget som dock, beroende på vilken modell som väljs, i varierande grad förlorar behörigheten att förfoga över den egendom som skall överföras till särskild förvaltning.

På det närliggande elområdet finns sedan årsskiftet den ovan nämnda lagen om särskild förvaltning av vissa elektriska anläggningar. Av lagen följer att en sådan anläggning kan underkastas särskild förvaltning om ett nätföretag, som använder den elektriska anläggningen med stöd av en nätkoncession enligt ellagen, i väsentlig mån inte fullgör sina skyldigheter enligt den lagen, föreskrifter som har meddelats med stöd av den lagen eller villkor i nätkoncessionen. En förutsättning är att anläggningen alltjämt behövs för en säker elförsörjning. Beslut om särskild förvaltning av den elektriska anläggningen fattas av länsrätten, efter ansökan av nätmyndigheten. Förvaltningen kan ske antingen genom att avtal träffas mellan koncessionshavaren och en av denne utvald förvaltare efter föreläggande om detta (förvaltningsföreläggande) eller genom att förvaltningen tvångsvis överlämnas till en förvaltare som utses av länsrätten (tvångsförvaltning). Oavsett valet av förfarande skall förvaltningen utformas så, att en tillfredsställande förvaltning av den berörda anläggningen kan åstadkommas, dvs. att misskötsamheten upphör och verksamheten vid anläggningen drivs med beaktande av de bestämmelser som gäller för verksamheten.

4.4.2. Inlösen

Det kan hända att varken ställande av säkerhet eller överlämnande till särskild förvaltning leder till att störningar som kan uppkomma i leveranserna av olika väsentliga nyttigheter rättas till. För att trygga att nyttigheterna tillhandahålls kan det därför bli aktuellt att ingripa genom att lösa in distributionsanläggningen, dvs. ta den i anspråk mot ersättning, och ägaren får då avstå från sin äganderätt. Utgångspunkten bör vara att sådan inlösen, som ju utgör ett intrång i det grundlagsfästa egendomsskyddet, i princip bara får ske om det gäller intressen som är viktiga ur allmän synpunkt. Ofta är dock den tillämpliga lagens uppräkning vag och ger ganska fritt spelrum för tillståndsmyndighetens intresseavvägningar.

Inlösen är en benämning som vanligen förekommer inom fastighetslagstiftningen och som tar sikte på fall där tvångsförvärv av fastighet eller del därav skall ske mot ersättning. Regler om inlösen finns därför i ett antal lagar med anknytning till fastigheter, t.ex. fastighetsbildningslagen (1970:988), plan- och bygglagen (1987:10), miljöbalken och jordförvärvslagen (1979:230). Inlösen beslutas då av fastighetsbildningsmyndighet eller domstol. En kommun har t.ex. rätt att begära att få lösa in mark som enligt en detaljplan skall användas till allmän plats. Även markägaren har i sådana fall rätt att skydda sina intressen genom att begära att inlösen sker.

Regler om inlösen finns dock även på andra håll. Till exempel ger lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar samt lagen (1981:1354) om allmänna värmesystem en möjlighet att lösa in vatten- och avloppsanordningar eller värmeanordningar m.m. som kan användas för den allmänna va-anläggningen eller det allmänna värmesystemet. Ägaren av anordningen är då skyldig att, på begäran av huvudmannen för va-anläggningen eller det allmänna värmesystemet, låta dem införlivas med va-anläggningen eller värmesystemet mot skälig ersättning.

Den ovan nämnda lagen om särskild förvaltning av vissa elektriska anläggningar ger en möjlighet för staten att lösa anläggningen från ägaren efter ansökan av nätmyndigheten. En förutsättning är att en tillfredsställande förvaltning av den elektriska anläggningen sannolikt inte kan åstadkommas genom tvångsförvaltning eller sannolikt inte kommer att bestå efter utgången av tiden för en tvångsförvaltning. Detta gäller också den fastighet på vilken anläggningen, helt eller delvis, är belägen och ledningsrätt som är upplåten för anläggningen på en annan fastighet. I fråga om inlösen gäller expropriationslagen (1972:719) i tillämpliga delar.

4.4.3. Tillståndsprövning

För att tillåta någon att bedriva fjärrvärmeverksamhet kan det på områden av speciell betydelse för samhället ställas upp krav på att verksamhetsutövaren skall godkännas innan denne får utöva sin verksamhet. Vid ett tillståndsförfarande ges således statsmakterna en möjlighet att pröva den tillståndssökandes olika kvalifikationer att bedriva en verksamhet som är av samhällelig betydelse. Det kan t.ex. bli fråga om att bedöma den ekonomiska plan som ligger till

grund för verksamheten och den tekniska utformningen av de däri ingående anläggningarna.

I koncessionsprövningen enligt lagen (1978:160) om vissa rörledningar, den nu gällande naturgaslagen (2000:599) och ellagen, ingår att göra en driftbedömning, dvs. en bedömning av om den som avser att bygga en rörledning m.m. och driva denna är lämplig att göra detta. Grunden för detta är att byggandet av en rörledning är ett inte obetydligt ekonomiskt projekt. Utbyggnaden av fjärrvärmenät och fjärrvärmeledningar är i stället en kapitalintensiv verksamhet som kräver bl.a. kapitalanskaffnings- och amorteringsplaner för ledningen. Dessutom måste den som driver en fjärrvärmeledning ha resurser för att garantera kontinuerlig drift och ha möjlighet att vidta erforderliga åtgärder i anledning av fjärrvärmeledningens byggande och drift. Det kan gälla skador som uppkommer i verksamheten m.m. Det kan i sammanhanget nämnas att jag i mitt tidigare delbetänkande ”Fjärrvärme och kraftvärme i framtiden”, SOU 2005:33, föreslagit att koncessionsplikten för fjärrvärmeledningar skall tas bort.

4.4.4. Leveranstvång

Det är inte ovanligt att det i fråga om väsentliga nyttigheter föreskrivs en skyldighet att leverera, dvs. att leverantören åläggs en leveransplikt. Så är fallet i fråga om bl.a. el och värme från ett allmänt värmesystem.

Enligt ellagen är en elleverantör som levererar el till en elanvändare i en viss uttagspunkt skyldig att fortsätta leverera el till dess leveransskyldigheten upphör.

7

Det gör den om elanvändaren slutar

att ta ut el i uttagspunkten, om någon annan elleverantör börjar leverera el till elanvändaren i uttagspunkten eller om överföringen av el får avbrytas på grund av att elanvändaren har försummat sina skyldigheter gentemot elleverantören. Vad som händer med leveransskyldigheten i det fall att elleverantören går i konkurs är dock inte uttryckligen reglerat. I praktiken är det så att annan elleverantör anvisas åt elanvändaren eftersom denne anses sakna elleverantör.

8

det sättet övertar den nya elleverantören leveransskyldigheten.

För att fullgöra sin leveransskyldighet är en elleverantör beroende av den som bedriver elnätverksamhet, dvs. ställer elektriska

7

8 kap. 5 § ellagen.

8

8 kap. 8 § ellagen.

starkströmsledningar till förfogande för överföring av el m.m. För att få bygga och använda starkströmsledningar krävs nätkoncession. Den som har nätkoncession är skyldig att på skäliga villkor överföra el för annans räkning.

9

Någon reglering som reglerar den

situationen att den som bedriver nätverksamhet upphör med sin verksamhet, finns dock inte.

I lagen om allmänna värmesystem föreskrivs en skyldighet för huvudmannen för ett allmänt värmesystem att tillhandahålla energi för erforderlig uppvärmning av fastigheter inom ett allmänt värmesystems verksamhetsområde. Leveransskyldighet föreligger dock inte när huvudmannen är ur stånd att fullgöra leveransen till följd av omständigheter som han inte kan råda över. Huvudmannen är vidare berättigad att avbryta leveransen vid fara för personskada eller väsentlig egendomsskada eller när det behövs för sådana arbeten som är nödvändiga för att leveransskyldigheten skall kunna fullgöras.

På fjärrvärmeområdet saknas det en till ellagen eller lagen om allmänna värmesystem motsvarande reglering om leveransskyldighet till kund. Inte heller har sådan reglering föreslagits i utredningens tidigare betänkanden. Det går att tänka sig en ordning där det föreskrivs en skyldighet för den specifika situationen att ett fjärrvärmeföretag går i konkurs. Åläggandet skall i sådant fall riktas mot konkursboet som blir skyldigt att fortsätta att producera och leverera fjärrvärme till konkursgäldenärens kunder. En sådan skyldighet har dock den stora nackdelen med sig att skyldigheten svårligen kan bedrivas eftersom medel saknas i konkursboet och varje lån som konkursboet skulle lyckas utverka blir en belastning för borgenärskollektivet. Kundernas intresse av fortsatta leveranser kommer då att ske på konkursborgenärernas bekostnad.

9

3 kap. 9 § ellagen.

5. Vilken väg bör väljas för att trygga fjärrvärmeleveranserna?

Mitt förslag: För att förhindra att fjärrvärmeleveranser till kund upphör när den som bedriver fjärrvärmeverksamhet har försatts i konkurs skall en fond, Fjärrvärmefonden, bildas i syfte att finansiera fortsatt produktion och distribution av fjärrvärme till kund.

Jag föreslår att det inte skall införas en skyldighet för konkursboet att fortsätta driften av konkursgäldenärens verksamhet. Vidare föreslår jag att det inte skall införas tillståndsprövning, särskild förvaltning av fjärrvärmeanläggningar eller möjligheter till inlösen.

Målet med en reglering bör, som ovan konstaterats, i första hand vara att säkerställa att fortsatta leveranser av fjärrvärme sker till anslutna kunder även i händelse av att ett fjärrvärmeföretag går i konkurs. Detta kan dock inte ske till vilket pris som helst när även andra intressen än kundintresset gör sig gällande. I konkursfallet måste även borgenärsintressena beaktas. Det är därför nödvändigt att avväga vilken åtgärd som kan anses tillräcklig för att nå det aktuella syftet utan att i för stor grad negativt påverka andra intressen.

Om ett fjärrvärmeföretag går i konkurs är det enligt det gällande regelverket upp till konkursförvaltaren att under skadeståndsansvar bedöma hur konkursboets tillgångar bäst skall förvaltas och avyttras för boets bästa. Detta är enligt min bedömning en rimlig ordning som man inte bör inkräkta på såvida det inte finns mycket goda skäl för detta.

Eftersom konkursförvaltarens åtgärder utgår från ett borgenärsintresse och inte från ett samhällsansvar kan produktionen och distributionen av fjärrvärme i värsta fall komma att upphöra. I en sådan situation kan det vara nödvändigt med någon form av reglering för att förhindra att så sker.

Det bör inledningsvis klargöras att det svenska samhället, såväl näringslivet som hushållen, i högre grad är beroende av el än fjärr-

värme som energikälla. Även om betydelsen av att produktion och överföring av fjärrvärme fungerar tillfredsställande är stor i samhället, kan den alltså inte likställas med elenergin i detta hänseende.

5.1. Förebyggande åtgärder

5.1.1. Är införande av tillståndsprövning en lämplig väg?

En grundläggande kundskyddsaspekt kan anses vara att förhindra etablering av fjärrvärmeverksamheter när ekonomiska förutsättningar att bedriva sådan verksamhet saknas. En tillståndsprövning av den som avser att bedriva fjärrvärmeverksamhet har den fördelen med sig att den ger en möjlighet till en granskning i förtid av det tänkta fjärrvärmesystemets uppbyggnad och tekniska förutsättningar samt verksamhetsutövarens kompetensnivå och ekonomiska förutsättningar att driva verksamheten. Det är alltså möjligt för den tillståndsprövande instansen att på ett tidigt stadium kunna göra en bedömning av den väsentliga frågan om fjärrvärmesystemet är rimligt utformat för att tillförsäkra en långsiktig och effektiv verksamhet till nytta och rimlig kostnad för fjärrvärmekunderna.

Med införandet av en tillståndsprövning uppkommer i viss mån frågan om den kan anses utgöra ett intrång i den grundlagsskyddade näringsfriheten. Av 2 kap. 20 § RF följer att begränsningar i rätten att driva näring eller utöva yrke får införas endast för att skydda angelägna allmänna intressen och aldrig i syfte enbart att ekonomiskt gynna vissa personer eller företag.

Att kräva att den som bedriver fjärrvärmeverksamhet skall ha tillstånd att göra detta innebär förvisso ett visst hinder mot en fri etablering av näringsverksamhet om det för tillståndets beviljande ställs upp krav på den sökande i fråga om ekonomisk förmåga eller teknisk utformning av verksamheten. Samtidigt innebär sådana kriterier sällan att någon person eller något företag gynnas ekonomiskt eller på annat sätt. Dessutom är driften av en fjärrvärmeverksamhet av speciell samhällelig betydelse i och med att fjärrvärmen utgör en dominerande uppvärmningsform. Jag har därför svårt att se att ett tillståndsförfarande skulle möta grundlagsmässiga hinder.

Min grundinställning är, som jag tidigare gett uttryck för, att man bör vara restriktiv med reglering och endast införa sådan som är nödvändig för att uppnå ett angeläget intresse och som står i proportion till det besvär eller intrång i olika fri- och rättigheter som

regleringen kan innebära. Ett tillståndsförfarande innebär att en administrativ reglering av viss betydelse och omfattning införs. Dessutom måste man beakta att fjärrvärmeområdet måste anses som relativt moget och väl utbyggt, även om det förutspås viss nybyggnation i ett hundratal tätorter. En del av dessa kommer att anläggas av redan befintliga fjärrvärmeföretag medan andra kommer att anläggas av nya sådana. I förstnämnda fall kommer en tillståndsprövning att ha mindre värde genom att det i princip endast kommer att inrikta sig på det nya fjärrvärmesystemets tekniska utformning.

Betydelsen av en tillståndsreglering i efterhand av befintliga verksamheter för att komma till rätta med verksamheternas grundläggande strukturella problem och obeståndsframkallande karaktärsdrag kan starkt ifrågasättas. Att endast införa krav på tillstånd för att kunna förhandsbedöma de nya fjärrvärmesystem och aktörer som kan förväntas tillkomma i framtiden ter sig för mig inte som angeläget för att säkra fortsatta fjärrvärmeleveranser vid en obeståndssituation. Orsakerna till obeståndssituationen kan ju i många fall vara mycket svåra att förutse utifrån det material som kan bedömas vid en tillståndsprövning i förhand. Faktorer som hur avtalen mellan kunderna och fjärrvärmeföretagen faktiskt kommer att se ut, påverkar ju i inte obetydlig grad de ekonomiska förutsättningarna för fjärrvärmeverksamheten. Möjligheterna att bedöma ett fjärrvärmesystems tekniska utformning är relativt begränsade, speciellt om regeringen och riksdagen följer mitt förslag och avskaffar koncessionsplikten för byggande och användande av fjärrvärmeledningar. I detta hänseende skulle en tillståndsprövning kunna innebära en vinst. Det är förvisso tänkbart att ett fjärrvärmesystem i viss mån kommer att i någon form underställas andra myndigheters bedömning i samband med exploatering av mark inom planlagda områden. Denna prövning kan dock inte jämföras med den prövning som sker inom ramen för en tänkt tillståndsprövning.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att en tillståndsprövning av den som avser att bedriva fjärrvärmeverksamhet skulle ge viss inblick i den tänkta verksamhetens utformning, i såväl ekonomiskt som tekniskt hänseende. Tillståndsförfarandet skall dock administreras och kommer att innebära ytterligare uppgifter och resursbehov för ansvarig instans. Tillståndsprövningen medför därutöver vissa, om än små, begränsningar i enskildas rätt att fritt bedriva näringsverksamhet på området och den ger dessutom inga garantier för att syftet, dvs. säkrade fjärrvärmeleveranser vid en obeståndssituation, verkligen kommer att uppfyllas. Tvärtom ser jag inte att de ökade kontroll-

möjligheter som ett tillståndsförfarande innebär, kan i någon egentlig mening motverka att fjärrvärmeleveranser verkligen upphör. Under sådana förhållanden och med beaktande även av de kostnader m.m. som förfarandet ändå medför för enskilda och det allmänna, är det inte motiverat att lägga ett förslag med en sådan innebörd. Därför avstår jag från att föreslå ett krav på tillstånd för att få bedriva fjärrvärmeverksamhet.

5.1.2. Är särskild förvaltning av fjärrvärmeanläggningar en lämplig väg?

Det kan vara lämpligt att tillse att olika energiinfrastrukturer underkastas likartad reglering. Det måste dock beaktas att det finns vissa väsentliga skillnader mellan de olika formerna av energiverksamheter att ta hänsyn till vid utformningen av regelverken.

På elområdet finns det, som konstaterats i föregående kapitel, sedan årsskiftet 2004/2005 en lag som möjliggör att vissa elektriska anläggningar kan ställas under förvaltning. Lagen om särskild förvaltning av vissa elektriska anläggningar tar sikte på starkströmsanläggningar med däri ingående särskilda föremål för överföring av el. Eftersom produktions- och handelsledet är konkurrensutsatt på elmarknaden tar lagen inte sikte på produktionsanläggningar. Det vore ett måste för en motsvarande reglering på fjärrvärmeområdet där endast en aktör levererar och överför fjärrvärme i varje fjärrvärmenät. En viktig skillnad mellan elöverföringsverksamhet och fjärrvärmeverksamhet är ju att i fjärrvärmeverksamheten oftast ingår, utöver anläggningar för distribution, även anläggningar för produktion av den energi som levereras till kunderna.

Genom att produktionsanläggningarna och driften av dessa även ingår i en fjärrvärmeverksamhet, måste den särskilda förvaltningen rimligen omfatta även produktionsverksamheten och därmed inköp av bränslen m.m. En sådan omfattning av förvaltningen innebär i princip att hela fjärrvärmeverksamheten kommer att behöva underkastas förvaltning. En sådan åtgärd måste vid en jämförelse anses mer ingripande än om enskilda anläggningar ställs under förvaltning.

Därutöver tillkommer att elöverföringsverksamheten är omgärdad av ett antal regler vilka skall beaktas i elöverföringsverksamheten, t.ex. säkerhetsföreskrifter, administrativa bestämmelser och regler om skyldigheter för verksamhetsutövaren att ansluta kunder till elsystemet och överföra el på detsamma. Särskild förvaltning av elanlägg-

ningar kan bl.a. komma i fråga om de bestämmelser som syftar till att upprätthålla dels en fungerande elmarknad, dels elsäkerheten åsidosätts i väsentlig mån. Lagens ordalydelse ger vid handen att återkallelse bara kan bli aktuell vid omfattande misskötsamhet från koncessionshavarens sida. Det ligger också i sakens natur att återkallelse bara kan bli aktuell sedan andra ingripanden från myndigheterna inte har fått avsedd effekt. Regler av motsvarande slag saknas i stort sett på fjärrvärmeområdet. Det blir därför svårt att motivera ett ingripande med att verksamhetsutövaren misskött sig genom bristande regelefterlevnad.

Även sådan misskötsamhet från koncessionshavarens sida som består i eftersatt underhåll av nätet kan föranleda ett ingripande med särskild förvaltning. Förvaltningsmöjligheten vid bristande underhåll av en elanläggning är delvis motiverad av den betydelse anläggningen kan ha för elleverantörernas verksamheter. Vid eftersatt underhåll kan även kunderna drabbas av frekventa och långvariga strömavbrott men också av dålig kvalitet på överföringen. Kvalitetsbristen kan i sin tur skada känslig elektronisk utrustning.

Någon större risk för skador till följd av dålig kvalitet på överföringen av fjärrvärme torde inte uppkomma. Däremot kan avbrott i överföringen förekomma även på fjärrvärmeområdet. Särskild förvaltning skulle då möjligen kunna motiveras på denna grund. Det bör då först konstateras att det knappast är troligt att den som bedriver fjärrvärmeverksamhet kommer att avstå från nödvändigt underhåll av de produktions- och distributionsanläggningar som ingår i verksamheten. Dessa är ju de vitala delarna i den egna fjärrvärmeverksamheten och den sker ju i ett lokalt fjärrvärmenät utan annan aktör att ta hänsyn till.

En begränsning i den förvaltningsordning som gäller på elområdet är dessutom att den särskilda förvaltningen skall finansieras med de löpande intäkterna. Intäkterna skall således täcka de utgifter som förvaltaren har att besluta om, dvs. löpande utgifter för driften och utgifter som krävs för eventuella upprustningsåtgärder och andra investeringar. För elnätverksamhet gäller en prisreglering som anger att nättariffer skall vara utformade så, att nätkoncessionshavarens samlade intäkter från nätverksamheten är skäliga i förhållande till dels de objektiva förutsättningarna att bedriva nätverksamheten, dels nätkoncessionshavarens sätt att bedriva nätverksamheten. Tarifferna skall vara utformade på sakliga grunder och medger en viss avkastning på insatt kapital.

Den huvudsakliga intäkten från en fjärrvärmeverksamhet är de avgifter som betalas av kunderna och eventuella lån som förvaltaren kan lyckas få för verksamhetens bedrivande. Driften av produktionsanläggningarna kräver inköp av bränsle m.m. som i sin tur kräver kapital. Sådant saknas ju ofta vid en obeståndssituation. Möjligheterna att införskaffa sådant kapital, t.ex. genom prisändringar ut mot slutkund, är förenad med viss tidsutdräkt även under rådande förhållanden och än mer med den förhandlings- och tvistlösningsordning som jag tidigare föreslagit på fjärrvärmeområdet. Risken blir därför uppenbar att förvaltningsverksamheten kan komma att upphöra på grund av avsaknad av ekonomiska förutsättningar för fortsatt drift alternativt att verksamheten upphör då en avveckling för borgenärskollektivet som sådant leder till ett bättre ekonomiskt utfall än vad en fortsatt drift skulle göra.

Särskild förvaltning av en fjärrvärmeanläggning eller ett fjärrvärmesystem, innebär slutligen även en inskränkning i systemägarens rådighet över sin egendom. En fråga som då uppkommer är om en förvaltningsreglering på fjärrvärmeområdet är förenlig med egendomsskyddet i RF och den europeiska konventionen av den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen).

I 2 kap. 18 § första stycket RF klargörs att varje medborgares egendom är tryggad genom att ingen kan tvingas avstå sin egendom till det allmänna eller till någon enskild genom expropriation eller annat sådant förfogande eller tåla att det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad. Sådana åtgärder får dock vidtas när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen.

Av artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen skall varje medborgare ha rätt till respekt för sin egendom. Det klargörs att ingen får berövas sin egendom annat än i det allmännas intresse och under de förutsättningar som anges i lag och folkrättens allmänna grundsatser. Detta innebär dock ingen inskränkning i en stats rätt att genomföra sådan lagstiftning som staten finner nödvändig för att reglera nyttjandet av egendomen i överensstämmelse med det allmännas intresse. Vid den intresseavvägning som skall göras enligt bestämmelsen har varje medlemsstat ett relativt stort utrymme.

Sammanfattningsvis kan konstateras att de ingrepp som kan komma i fråga vid särskild förvaltning är alltså främst föranledda av omfattande misskötsamhet från verksamhetsutövarens sida i form av bl.a. bristande regelefterlevnad eller eftersatt underhåll av nätet.

Några regler som klargör hur ett fjärrvärmesystem skall vara utformat eller underhållas finns inte och föreslås inte heller. Det kan argumenteras för att ett sådant ingrepp som förvaltningen innebär vidtas för att tillgodose angelägna allmänna intressen och alltså i det allmännas intresse. Enligt min mening är det under angivna förhållanden tveksamt om en så pass ingripande åtgärd som särskild förvaltning kan anses stå i proportion till det besvär den medför för den berörda ägaren.

Sammantaget gör jag bedömningen att det saknas tillräckliga skäl och förutsättningar att i förebyggande syfte vidta en så pass ingripande åtgärd som särskild förvaltning av till fjärrvärmeverksamheterna hörande anläggningar. För det fall konkurs ändå blir aktuell övergår fjärrvärmeverksamheten till förvaltning av annan, dvs. en konkursförvaltare. Att i ett sådant läge även införa en annan och parallell form av förvaltning ter sig inte som lämpligt mot bakgrund av de intressekonflikter som kan uppkomma mellan borgenärernas önskan om utdelning och fjärrvärmekundernas önskan om fortsatta leveranser. Det är därför viktigt att inte vidta mer ingripande åtgärder än vad som är nödvändigt för att säkerställa fortsatta fjärrvärmeleveranser. Särskild förvaltning bör därför inte komma i fråga i nuläget. I stället bör olika former av finansiering diskuteras.

5.2. Åtgärder vid en konkurssituation

En fjärrvärmeverksamhet som försatts i konkurs måste på något sätt finansiera sin drift för att kunna fortsätta att leverera fjärrvärme till konkursgäldenärens kunder. Finansiering kan säkerställas på olika sätt. Genom att tillhandahålla kapital kan verksamheten tryggas under en övergångsperiod.

Trots att det är fråga om leverans av en nyttighet inom försörjningssektorn kan det inte tas för givet att konkursförvaltaren i ett fjärrvärmeföretags konkursbo kommer att låta boet utföra fjärrvärmeleveranserna trots ett kapitaltillskott utifrån. Det är dock min uppfattning att tillhandahållandet av kapital kommer att starkt motivera en fortsatt drift. Konkursförvaltaren kommer rimligen att ta kapitaltillskottet i anspråk för att på detta sätt hålla verksamheten igång så att den kan avyttras i dess helhet som ett verksamt företag. På sådant sätt undviker konkursförvaltaren också att fjärrvärmekunderna, som ju ytterst utgör fjärrvärmeverksamhetens stora tillgång, inte överger fjärrvärmen för andra uppvärmningsformer så fort de

kan. Om kunderna skulle fly fjärrvärmesystemet undermineras möjligheten att bedriva en effektiv och rationell fjärrvärmeverksamhet, vilket skulle leda till att konkursboets värde minskar. Det kommer konkursförvaltaren att vilja förhindra.

5.2.1. Säkerheter vid en konkurs

I föregående kapitel lämnades en redovisning av olika former av säkerheter, t.ex. bankgarantier och kreditförsäkringar. Användningsområdet för sådana säkerheter är relativt stort. Det förekommer också att det ställs reglerade krav på att det skall lämnas säkerheter i olika sammanhang. Den fråga jag har att ta ställning till är om en sådan på andra områden gångbar ordning bör införas även på fjärrvärmeområdet.

Ersättning som faller ut från en borgensförsäkring eller en bankgaranti vid ett fjärrvärmeföretags konkurs tillfaller som huvudregel förmånstagaren, dvs. fjärrvärmekunderna. Den medverkar alltså inte i sin grundutformning direkt till att förbättra likviditeten i konkursboet som ju är beroende av att det tillförs medel för att kunna utföra fortsatta fjärrvärmeleveranser. Det krävs i sådant fall att nya avtal ingås med konkursboet eller annan som tar över fjärrvärmerörelsen för att fjärrvärmeleveranserna skall fortsätta. Försäkringsersättningen skulle visserligen förmodligen täcka fjärrvärmekundernas merkostnader för att anlita annan, t.ex. konkursboet, för att utföra fjärrvärmedistributionen. På fjärrvärmeområdet saknas i regel annat fjärrvärmeföretag att vända sig till än det konkursbo som innehar verksamheten. Det torde krävas att nya avtal ingås med konkursboet. Skillnaden mellan det gamla och det nya priset borde kunna ersättas ur borgensförsäkringen eller bankgarantin under i vart fall en övergångstid.

Det är min uppfattning att det skulle vara en framkomlig väg att ställa upp en säkerhet för en fjärrvärmedistributörs förpliktelser vid en obeståndssituation. Utformningen bör kunna styras mot att den säkerhet som ställts av fjärrvärmedistributören blir åtkomlig för konkursboet direkt. På detta sätt ökar möjligheterna att fjärrvärmekunderna stannar kvar i fjärrvärmesystemet och inte använder ersättningen ur garantin för att köpa annan uppvärmning, t.ex. en värmepump.

En fördel ur kundsynpunkt med en säkerhet i form av en borgensförsäkring eller en bankgaranti är alltså att den innebär att kapital

från tredje man tillförs konkursboet för att säkerställa t.ex. en konkursgäldenärs avtalsenliga förpliktelser när denne saknar ekonomisk förmåga att göra detta själv. På detta sätt kan fjärrvärmekunden fortsatt få värme och därigenom hållas skadeslös vid en konkurssituation. Kravet på säkerhet kan också anses utgöra ett etableringshinder med den positiva effekten att det kan bidra till att säkerställa att endast aktörer med tillräckliga ekonomiska resurser startar en verksamhet som omfattas av kravet på ställande av säkerhet.

Det finns dock vissa nackdelar med en borgensförsäkring eller en bankgaranti som säkerhet för fortsatta leveranser på fjärrvärmeområdet. En säkerhet av aktuellt slag innebär en individuell kostnad för varje enskild verksamhetsutövare på fjärrvärmeområdet. Beroende på vilken finansiell status respektive fjärrvärmeutövare har blir premien mer eller mindre betungande. Många mindre företag har en begränsad budget och svårare att få lika gynnsamma villkor som större företag inom samma bransch. De kan tvingas att betala relativt sätt högre avgifter för sina säkerheter.

1

Denna kostnad kommer

verksamhetsutövaren som regel att slå ut på kundkollektivet genom prishöjningar. Dessutom måste en viss del av verksamhetsutövarens kapital oftast bindas för att t.ex. bankerna skall utfärda erforderliga säkerheter.

Säkerheten och kostnaden för säkerheten kan dessutom bli föremål för omprövning varje år. Skulle fjärrvärmeverksamhetsutövarens finansiella situation börja bli ansträngd kan det alltså inträffa att kostnaden för säkerheten ökar kraftigt eller att säkerheten inte längre ställs. Om den ställda säkerheten är oåterkallelig, vilket förekommer, föreligger inte samma risk att säkerheten inte tillhandahålls när den är avsedd att användas. Typen av säkerhet, oåterkallelig eller inte, påverkar av naturliga skäl kostnaden för densamma.

Även administrationen av säkerheten innebär vissa uppgifter för såväl den säkerhetsställande fjärrvärmeverksamhetsutövaren som tillsynsmyndigheten på området. Tillämpas principen att varje företag själva skall stå för sina kostnader skall säkerheten anpassas därefter. Prövningen bör göras av en myndighet, t.ex. en ansvarig tillsynsmyndighet, i varje enskilt fall. Det ställs då relativt stora krav på fjärrvärmeverksamhetsutövarnas vilja och förmåga att budgetera för framtiden, lämna fullständiga uppgifter om verksamhetens omfattning

1

Det kan i sammanhanget nämnas att motsvarande kritik har framförts i anledning av den

säkerhet som berörda företag inom resebranschen har att ställa enligt resegarantilagen. Därtill har anförts att kravet på säkerhet och den högre kostnaden för små företag medför en snedvridning av konkurrensen, försvårande av nyetablering inom branschen och negativa konsekvenser för konsumenterna genom högre priser samt sämre utbud och service.

för beräkning av det ekonomiska åtagandet gentemot kunderna och att, slutligen, ställa beslutade säkerheter. Även myndighetens uppgifter, dvs. att beräkna säkerheternas storlek, innebär att viss administration av betydelse uppkommer.

Vid diskussionen om ställande av säkerheter bör man även ha i åtanke att alla krav som innebär någon form av etableringshinder kan anses utgöra en konkurrenspåverkande faktor. Den marknadssanerande effekt som kravet på säkerhet innebär är dock positiv från kundskyddssynpunkt. En lagstiftning som förhindrar etablering av fjärrvärmeverksamhet i fall då nödvändiga ekonomiska förutsättningar saknas, är därför enligt min uppfattning fullt förenlig med kravet på konkurrensneutralitet.

5.2.2. Fondlösning vid en konkurs

Ställande av enskilda säkerheter är beroende av verksamhetsutövarens vilja och förmåga att ställa de berörda säkerheterna. Det kan därför smyga sig in ett visst osäkerhetsmoment vid bedömningen av vilken av flera finansieringsformer som skall väljas. Från denna utgångspunkt skulle möjligheten till fondering kunna utgöra ett gångbart alternativ.

Intern fondering inom varje verksamhetsutövares egen verksamhet har vissa fördelar med sig. Den huvudsakliga fördelen ligger på det administrativa planet. Ansvaret för att fonderingen sker kommer att åvila företaget och dess revisor. Dessa skall alltså svara för att reglerna om en avsättning i företaget följs. På detta sätt lägger man över ansvar och administration på fjärrvärmeföretaget och någon belastning på myndigheter och samhälle uppstår inte i någon större utsträckning. Även i de interna fonderingsfallen skulle man alltså tvingas lita till verksamhetsutövarens vilja och förmåga att sätta av de föreskrivna medlen internt.

Kundskyddet är fullständigt först när den interna fondens medel har nått till en erforderlig nivå. Det måste därför tas i beaktande att det interna fondskyddet för kunderna vid en konkurs inte skulle vara uppfyllt förrän en lång tid har gått från det att det infördes. Hur lång tid som krävs beror på avsättningarnas storlek. Ju större avsättningarna är desto bättre blir skyddet vid konkurs men samtidigt blir fjärrvärmepriset motsvarande belopp dyrare för kundkollektivet.

För det fall att det fjärrvärmeföretag som fonderat medlen eller tredje man inte behöver respektera avsättningen kan dessutom den

egendom som fonden utgör inte med dagens regelverk anses bilda en självständig förmögenhet. De fonderade medlen kan därför anses ingå i fjärrvärmeföretagets tillgångsmassa och dras in i en konkurs. De avsatta fondmedlen kan då komma att tas i åtnjutande för att täcka de skulder som finns i konkursboet. Värdet av en sådan fondering för att trygga möjligheterna till fortsatta fjärrvärmeleveranser kan därmed diskuteras.

Fördelarna med ett system med extern fondering ligger huvudsakligen i att det genom konstruktionen uppnås ett konkursrättsligt skydd mot att de fonderade medlen dras in i ett företags konkurs. Med en sådan reglering på fjärrvärmeområdet kan det säkerställas att ett fjärrvärmeföretags konkursbo tillställs medel för att under en tid kunna fortsätta med att distribuera fjärrvärme till konkursgäldenärens kunder.

Hur en extern fond byggs upp varierar. Den kan t.ex. byggas upp individuellt av varje verksamhetsutövare för sig, gemensamt av ett kollektiv av verksamhetsutövare genom ett avgiftssystem eller genom en avsättning av kapital över statsbudgeten. En skillnad i förhållande till såväl ett system med säkerheter och ett system med intern fondering är att ett system med extern fondering kan göras mindre krävande för den enskilde verksamhetsutövaren. Så är speciellt fallet om extern finansiering sker genom en för fjärrvärmeområdet gemensamt på avgifter uppbyggd fond eller genom en med statsmedel finansierad fond. Dessutom skulle sistnämnda former av fondsystem innebära en mer betryggande kapitaltillskottsform än individuella avsättningar.

Mot att införa en form av extern fondering talar vissa förhållanden. Ett sådant är att en avgiftsbaserad fonderingslösning, liksom i fallet med intern fondering, normalt sett inte tillhandahåller ett fullgott skydd för fjärrvärmekunderna förrän viss tid efter att fonderingen börjat. Tidsrymden beror på vilken avsättningstakt och vilken nivå på kapital som föreskrivs. Det kan dock slås fast att kapitaltäckningsgraden ökar mer kraftfullt med ett gemensamt fonderingssystem än vid ett individuellt finansierat sådant. Av de olika finansieringsformerna anser jag därför att den kollektiva har större fördelar jämfört med en individuellt finansierad fondlösning genom att den relativt sett byggs upp i snabbare takt utan att i lika hög grad belasta de enskilda verksamhetsutövarna och priserna ut mot kund. Skall en extern fondlösning väljas bör den alltså utformas som en gemensam fond.

En annan invändning som kan framföras mot en fondlösning är att det föreligger en viss risk att de fonderade medlen inte räcker till vid större fjärrvärmeföretags konkurser. Denna aspekt skall förvisso inte förringas men det torde inte vara sannolikt att de större aktörerna på fjärrvärmeområdet kommer att gå i konkurs. Dock måste det kapital som fonden innehåller sättas så pass högt att konkurser i ett större eller flera mindre fjärrvärmeföretag kan hanteras.

Fondverksamheten kräver viss reglering och myndighetsinblandning. Administrativt kräver en fondlösning visst arbete. Fonden skall förvaltas och den på området ansvariga myndigheten skall tillse att avgifterna betalas in till rätt belopp. En instans har att pröva om förutsättningarna för att få del av medlen är för handen.

5.2.3. Försäkring vid konkurs

I föregående kapitel redovisade jag något om hur en försäkringsverksamhet fungerar. Av den redovisningen framgår att det finns beröringspunkter mellan en försäkringsverksamhet och en extern fondlösning genom att premier betalas in och förvaltas för att säkerställa försäkringsgivarens förmåga att ersätta kunderna när en skada inträffar. Det är således försäkringstagarnas egna premier som används för att ersätta dem som drabbas. Det ligger i hela försäkringstagarkollektivets intresse att de utbetalningar som görs har tillfredsställande grund. En skillnad mellan de två systemen är att försäkringspremien beräknas utifrån en viss riksbedömning att en skadehändelse inträffar medan fondavgiften bestäms till en viss nivå i förhållande till någon omständighet, t.ex. den avgiftsskyldiges omsättning.

En försäkringslösning kan anses medföra vissa administrativa fördelar i jämförelse med att bygga upp en helt separat fondorganisation. Många av dessa fördelar blir dock mindre om en försäkringslösning inte bygger på frivillighet utan istället regleras i lag, vilket torde bli nödvändigt. Ett försäkringssystem kan träda i kraft med relativt kort varsel och snabbt tillhandahålla ett riskkapital för att användas i avsett syfte. Skall skyddet bli fullgott torde dock premierna bli generellt sett ganska mycket högre än vid fondalternativet.

En försäkring erbjuder ett ekonomiskt skydd mot förluster på grund av oväntade och plötsliga händelser, t.ex. en byggherres konkurs. Det syfte som en försäkringslösning på fjärrvärmeområdet skall fylla är att säkra fortsatta fjärrvärmeleveranser när ett fjärrvärmeföretag har gått i konkurs genom att konkursboet tillställs