2

Kungl. Maj.ts proposition nr 342.

Förslag

till

Lag

om verkställighet av frihetsstraff m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 KAP.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Straffarbete och fängelse, vare sig det omedelbart ådömts eller utgör för-

vandlingsstraff, ävensom ungdomsfängelse samt förvaring och internering

skola i enlighet med vad i denna lag stadgas verkställas i fångvårdsanstalt.

Fångvårdsanstalt eller avdelning därav kan vara öppen eller sluten. Kolo­

ni eller förläggning anses som öppen anstalt.

Vad i denna lag sägs om öppen eller sluten anstalt skall ock gälla örn

öppen eller sluten avdelning av anstalt.

2

§.

Fångvårdsstyrelsen har att leda och öva inseende över behandlingen av

dem som intagas i fångvårdsanstalt ävensom att, där ej annorlunda är stad­

gat, öva tillsyn över eftervården av dem som frigivits eller utskrivits från

sådan anstalt.

3 §•

Under fångvårdsstyrelsen beslutar, där ej annorlunda är stadgat, fång-

vårdsanstalts styresman i frågor angående de intagnas behandling och an­

ordnande av eftervård åt dem.

4 §.

Vid fångvårdsanstalt skall finnas en anstaltsnämnd, bestående av styres­

mannen, minst två andra befattningshavare vid anstalten samt minst två

av länsstyrelsen utsedda personer, av vilka en bör vara eller hava varit inne­

havare av domarämbete eller eljest vara lagfaren samt den eller de övriga

böra äga insikt och erfarenhet rörande social hjälpverksamhet eller liknande

arbete.

Styresmannen skall, där det kan ske utan dröjsmål, till överläggning i

nämnden upptaga frågor om fånges hållande i enrum under arbete eller fri­

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 342.

dömde haft betänketid till andra dagen efter den då domen vid rätten av­

kunnades för honom eller blev honom annorledes delgiven. Tillfälle skall

såvitt möjligt beredas den dömde att under betänketiden samråda med sin

försvarare.

Myndighet som äger mottaga nöjdförklaring av häktad skall så snart ske

kan erinra den häktade om hans rätt att avgiva sådan förklaring och vad

därvid är alt iakttaga samt å den dag, då nöjdförklaring först kan avgivas,

evad det är söckendag eller helgdag, efterhöra huruvida han vill avgiva sådan

förklaring.

9 §•

Vad i 8 § är stadgat om häktad skall äga motsvarande tillämpning med

avseende å den som undergår straff eller eljest är intagen i fångvårdsanstalt.

10

§.

Den som icke är häktad eller intagen i fångvårdsanstalt må, med avläm­

nande av domen eller sådant bevis som sägs i 8 §, avgiva nöjdförklaring,

örn domen skall av militär befälhavare befordras till verkställighet, i vittnes

närvaro inför denne och eljest inför länsstyrelse eller i vittnes närvaro inför

styresman vid fångvårdsanstalt eller den som är i hans ställe, landsfogde,

polismästare eller annan polischef,

11

§•

Myndighet som mottagit nöjdförklaring skall göra anteckning därom å

den handling, på grund varav förklaringen avgivits. Anteckningen skall jäm­

väl underskrivas av den dömde och, därest förklaringen avgivits i vittnes

närvaro, av vittnet.

Örn avgiven nöjdförklaring skall underrättelse ofördröjligen avsändas till

den domstol hos vilken den dömde ägt fullfölja talan mot domen.

Myndighet som äger mottaga nöjdförklaring skall föra särskilda minnes­

anteckningar över dylika förklaringar och åtgärder som omförmälas i 8 §

andra stycket.

12

§.

Nöjdförklaring som avgivits i enlighet med denna lag må icke återtagas.

Har den dömde, innan förklaringen avgives, fullföljt talan mot domen i fråga

om honom ådömt ansvar, skall denna talan anses återkallad genom för­

klaringen.

13 §.

Är den, som skall undergå straff eller skyddsåtgärd som avses i denna

lag, häktad i målet, när domen, såvitt angår honom ådömt ansvar, må verk­

ställas, skall styresmannen vid den fångvårdsanstalt eller föreståndaren för

det häkte där han förvaras omedelbart befordra domen till verkställighet.

Den som hålles häktad annorstädes än i fångvårdsanstalt skall enligt be­

stämmelser som meddelas av fångvårdsstyrelsen förpassas till lämplig fång-

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 342.

Samma lag vare, om i stället för straffarbete eller fängelse dömes lill ung­

domsfängelse eller tvångsuppfostran samt därvid bestämmes, att domen ej

må verkställas innan den vunnit laga kraft.

Har någon börjat undergå ungdomsfängelse, förvaring eller internering

och dömes han i stället till straffarbete eller fängelse, skall ock verkställig­

heten fortgå enligt den tidigare domen till dess den nya domen i nämnda

hänseende må verkställas.

3 KAP.

Om beräkning av strafftid m. m.

17 §.

Vid verkställighet av straffarbete eller fängelse skall strafftiden, där ej

annat följer av vad nedan stadgas, räknas, örn den dömde hålles häktad i må­

let, från den dag då domen må verkställas såvitt angår honom ådömt ansvar

och i annat fall från den dag då han för straffets undergående intages i fång-

vårdsanstalt eller, om han utan att vara häktad är intagen i sådan anstalt,

från den dag då domen hos styresmannen föreligger till verkställighet.

18 §.

För den som börjat undergå straffarbete på viss tid eller fängelse skall

fångvårdsstyrelsen så snart ske kan fastställa dagen för strafftidens slut eller,

örn 1 § lagen örn villkorlig frigivning är tillämplig, den dag då villkorlig fri­

givning enligt nämnda lagrum skall äga rum, såframt laga hinder däremot

ej möter.

När ändring i beslutet påkallas av omständigheterna, gore styresmannen

anmälan därom till fångvårdsstyrelsen, som har att förordna i ärendet.

19 §.

Skall strafftid räknas efter månad eller år, anses som slutdag den dag som

genom sitt tal i månaden motsvarar den från vilken strafftiden räknas. Fin­

nes ej motsvarande dag i slutmånaden, skall den månadens sista dag anses

som slutdag. Ingår jämväl dagatal i tiden, skall antalet dagar läggas till slut­

dagen för den övriga tiden.

Är tiden för fängelse bestämd allenast i dagar, skall antalet dagar läggas

till den dag från vilken tiden räknas.

Uppkommer vid beräkning av strafftid brutet månadstal, anses månaden

utgöra trettio dagar. Brutet dagatal förfaller.

20

§.

Har domstol förordnat, att straffarbete eller fängelse skall anses till viss

del verkställt genom att den dömde hållits i häkte eller undergått ungdoms­

fängelse, förvaring eller internering, skall först beräknas slutdag utan avse­

ende därå och avdraget räknas från den dagen. Ingår dagatal i avdraget,

skall det frånräknas sist.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 342.

Om det erfordras för upprätthållande av ordning och säkerhet inom an­

stalten, äger styresmannen besluta om inskränkning i de förmåner som en­

ligt denna lag tillkomma intagen.

26 §.

Vid de intagnas fördelning och behandling skall hänsyn tagas till deras

ålder, hälsotillstånd, sinnesbeskaffenhet, karaktärsegenskaper, tidigare van­

del, arbetsförmåga, anlag och utbildning. Menlig inverkan de intagna emellan

skall så långt möjligt förhindras.

Män och kvinnor skola hållas åtskilda, såvitt möjligt i särskilda anstalter

eller anstaltsavdelningar.

Örn placering å anstalt och förflyttning från en anstalt till annan förord­

nar fångvårdsstyrelsen eller, efter dess bemyndigande, styresman vid fång-

vårdsanstalt.

27 §.

Medför kvinna vid intagning spätt barn eller föder hon därefter barn, äger

fångvårdsstyrelsen, efter hörande av barnavårdsassistenten i det län där kvin­

nan har sitt hemvist, medgiva henne att behålla barnet hos sig under am-

ningstiden och, om särskilda förhållanden påkalla det, jämväl utöver nämn­

da tid.

28 §.'

Intagen skall så snart ske kan undersökas av läkare vid anstalten. Sjuknar

intagen, skall han vårdas enligt anvisningar av läkaren. Angående överföran­

de till sinnessjukavdelning inom fångvården för vård eller observation är

särskilt stadgat.

Enligt bestämmelser som meddelas av fångvårdsstyrelsen må för under­

sökning eller behandling av intagen anlitas läkare utom anstalten. Kan er­

forderlig undersökning eller behandling icke lämpligen ske inom fångvårds-

anstalt, må intagen enligt anvisningar av styrelsen överföras till allmänt sjuk­

hus eller sinnessjukhus. Förlossning av intagen kvinna skall såvitt möjligt

ske på sjukhus eller förlossningshem, och skall kvinnan, örn så ^finnes be­

hövligt, i god tid före förlossningen överföras dit eller till annat hem där hon

kan erhålla lämplig vård.

När det i särskilt fall finnes erforderligt, skall styresmannen, enligt anvis­

ningar som meddelas av fångvårdsstyrelsen, anordna bevakning av den som

för ändamål varom sägs i andra stycket vistas utom anstalten ävensom för­

ordna att han skall vara underkastad särskilda föreskrifter.

Tid, varunder intagen jämlikt denna paragraf vistas utom fångvårdsan-

stalt, skall inräknas i verkställighetstiden, såvitt ej fångvårdsstyrelsen annor­

lunda förordnar; dock må den som undergår straffarbete eller fängelse icke

tillgodoräknas mera än en sjättedel av verkställighetstiden, med mindre syn­

nerliga skäl föreligga. Styrelsens beslut skall gå i verkställighet utan hinder

av att det ej vunnit laga kraft.

Kungl. Maj.ts proposition nr 342.

9

29 §.

Intagen som icke sysselsättes med utearbete skall, såvitt hinder ej möter,

dagligen vistas utomhus minst en timme.

Om intagens hälsotillstånd det påkallar, bör han få vistas utomhus utöver

den tid som i regel medgives. Där det lämpligen kan ske, bör intagen, som

under längre tid sysselsatts med arbete huvudsakligen inomhus, helt eller del­

vis sysselsättas med arbete utomhus.

Gymnastik- och idrottsövningar böra anordnas för de intagna, där så

kan ske.

30 §.

Intagen är skyldig att i den omfattning fångvårdsstyrelsen bestämmer del­

taga i undervisning som meddelas inom anstalten. Han bör uppmuntras till

självstudier och annan lämplig fritidssysselsättning.

Gudstjänster och andra andaktsövningar skola hållas enligt föreskrifter som

meddelas av fångvårdsstyrelsen.

Främmande trosbekännare må efter styresmannens prövning mottaga be­

sök av präst eller annan själasörjare inom trossamfundet.

31 §.

I den utsträckning det kan ske utan olägenhet må intagen skaffa sig eller

mottaga böcker, tidskrifter, tidningar och annat som kan bereda honom lämp­

lig sysselsättning under fritid ävensom äga tillgång till lån ur anstaltens

bibliotek. Tillfälle till tidningsläsning bör beredas intagen.

32 §.

Intagen må innehava trolovningsring, vigselring, fotografier av närstående,

klocka, artiklar för skrivning och personlig hygien, enklare prydnadsföremål

ävensom annat dylikt enligt styresmannens prövning. I övrigt må han icke

utöver vad som följer av andra bestämmelser i denna lag eller med stöd där­

av meddelade föreskrifter innehava annat än vad vid anstalten bestås honom,

33 §.

Tillfälle skall beredas intagen att omedelbart efter intagningen eller över­

flyttning till annan anstalt underrätta närstående örn sin vistelseort. Det bör

tillses, att intagen uppehåller önskvärd förbindelse med närstående.

Intagen skall anmanas alt efter förmåga bispringa närstående mot vilken

han är underhållsskyldig.

Avlider intagen eller träffas han av svårare sjukdoms- eller olycksfall, skall

underrättelse ofördröjligen lämnas närstående.

34 §.

Brev eller annat skriftligt meddelande må icke av intagen avsändas eller

mottagas utan styresmannens tillstånd.

Intagen må ej förvägras att lill svensk myndighet avsända skrift, som ej

är anstötlig till sin avfattning, eller att eljest i den utsträckning det lämpligen

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 342.

kan ske avsända eller mottaga brev, som icke äro anstötliga eller med hänsyn

till behandlingens syfte eller av annan särskild anledning olämpliga. Vill in­

tagen avsända skrift som kan antagas vara avsedd att offentliggöras, prövar

fångvårdsstyrelsen eller, efter dess bemyndigande, styresmannen, huruvida

skriften må avsändas. Tillstånd må vägras, om skriften är anstötlig eller

dess offentliggörande eljest finnes olämpligt.

Brev från intagen till fångvårdsstyrelsen må, örn det avlämnas i förseglat

skick, icke brytas och skall städse utan dröjsmål vidarebefordras. Styres­

mannen må i övrigt medgiva intagen som visat pålitlighet att avsända och

mottaga brev utan att detta förut granskats.

Om brev till intagen kvarhålles, skall han, där det ej av särskild anled­

ning uppenbarligen kan verka skadligt, underrättas därom, och skall inne­

hållet i brevet, i den mån det ej är olämpligt, meddelas honom.- Kvarhålles

brev som intagen velat avsända, skall han underrättas därom.

35 §.

Intagen må i den mån det är förenligt med ordningen inom anstalten mot­

taga besök av make, trolovad, föräldrar, barn, syskon eller andra närstående,

om det ej av särskild anledning kan verka skadligt.

I övrigt må intagen efter styresmannens prövning mottaga besök av den

som varit hans försvarare, av advokat vars biträde den intagne påkallar i

enskild angelägenhet samt av annan person, när det med hänsyn till den in­

tagnes fostran, utbildning eller utkomstmöjligheter eller eljest finnes vara

till gagn.

Av länsstyrelsen utsedd ledamot av anstaltsnämnd äger besöka intagen

utan att tjänsteman vid anstalten är närvarande. Styresmannen må i fråga

om annat besök förordna, att tjänsteman vid anstalten skall vara tillstädes.

36 §.

Fångvårdsstyrelsen eller, efter dess bemyndigande, styresmannen äger

meddela intagen tillstånd att besöka närstående som är svårt sjuk eller be­

vista närståendes begravning, så ock att i annat fall, då med hänsyn till

strafftidens längd eller eljest vägande skäl äro därtill, lämna anstalten för

viss kort tid, allt såframt fara för missbruk ej anses föreligga.

Tid, varunder intagen enligt tillstånd som nu sagts vistas utom anstalt,

skall inräknas i verkställighetstiden, såvitt ej fångvårdsstyrelsen av särskild

anledning annorlunda förordnar. Styrelsens beslut skall gå i verkställighet

utan hinder av att det ej vunnit laga kraft.

37 §.

Häktas intagen, skall verkställigheten avbrytas. Blir han frikänd för det

brott, för vilket han häktats, skall tiden för avbrottet inräknas i verkställig­

hetstiden.

Finner i annat fall än i första stycket avses överåklagare eller rätten i an­

ledning av åtal mot intagen att dennes personliga inställelse vid domstolen

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 342.

Här nedan avses med

straffånge den som undergår straffarbete,

fängelsefånge den som undergår omedelbart ådömt fängelse eller sådant

straff i förening med fängelse vartill ådömda böter förvandlats samt

bötesfånge den som undergår enbart fängelse vartill ådömda böter för­

vandlats.

43 §.

Beträffande straff- eller fängelsefånge skall, örn det ådömda straffet upp­

går till minst sex månader, till ledning för behandlingen så snart ske kan

- verkställas en såvitt möjligt fullständig undersökning av hans levnadsom­

ständigheter, personliga utveckling, hälsotillstånd, anlag och kunskaper.

Fångvårdsstyrelsen äger jämväl i annat fall förordna örn sådan undersökning.

Undersökningen skall enligt fångvårdsstyrelsens anvisningar utföras av

styresmannen vid den anstalt, där fången intagits för straffets undergående,

under medverkan av anstaltens läkare. Berättelse över undersökningen jämte

styresmannens och läkarens förslag angående fångens placering och behand­

ling skall så snart ske kan och senast inom en månad efter intagningen in­

sändas till fångvårdsstyrelsen. När särskilda omständigheter påkalla det, må

styrelsen medgiva anstånd, högst en månad, med berättelsens avgivande.

44 §.

Straffånge skall börja undergå straffet i sluten anstalt men må, örn straff­

tiden överstiger tre månader eller eljest särskilda skäl äro därtill, överföras

till öppen anstalt när det finnes lämpligen kunna ske. Fånge som vid verk­

ställighetens början ej fyllt tjugufem år bör, såframt ej annat föranledes av

hänsyn till hans yrkesutbildning eller andra särskilda skäl, så snart ske kan

överföras till öppen anstalt.

45 §.

Fängelsefånge skall avtjäna hela straffet i öppen anstalt, såframt det ej

med hänsyn till hans ålder, hälsotillstånd eller tidigare vandel, förefintlig

möjlighet att bereda honom arbete eller förhållandena i övrigt måste anses

olämpligt.

46 §.

Bötesfånge skall undergå straffet i sluten anstalt; dock må han, när sär­

skilda skäl äro därtill, överföras till öppen anstalt.

47 §.

Begär fånge, för utförande av lämpligt arbete eller av annan giltig anled­

ning, att få undergå straffet eller vad därav återstår i sluten anstalt, må det

ej förvägras honom.

48 §.

Fånge som är intagen i öppen anstalt skall arbeta tillsammans med andra

fångar och må jämväl, örn ej särskilda skäl äro däremot, tillbringa fritiden

med dem.

54 §.

Straffånge äger i den omfattning fångvårdsstyrelsen bestämmer för sin

arbetsinkomst köpa varor som för ändamålet tillhandahållas vid anstalten.

Styresmannen må i enlighet med fångvårdsstyrelsens anvisningar medgiva

straffånge, som ådagalagt arhetsflit och gott uppförande, att i större myc­

kenhet än eljest är medgivet köpa sådana varor eller att åtnjuta annan för­

mån eller bekvämlighet som är förenlig med god ordning.

Vad nu sagts skall ock gälla i fråga om bötesfånge.

Fängelsefånge må utöver vad som tillhandahålles honom vid anstalten

själv skaffa sig eller mottaga underhåll och bekvämlighet som låter förena

sig med enkelhet och god ordning. Han må dock ej mottaga gåva varigenom

givaren uppenbarligen oskäligt betungas. Då han arbetar eller tillbringar

fritid i enrum, må han använda egna kläder, örn de äro av tillfredsställande

beskaffenhet.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 342.

6 KAP.

Om ungdomsfängelse.

55 §.

Ungdomsfängelse skall verkställas i anstalt eller anstaltsavdelning som av

Konungen förklarats vara ungdomsanstalt.

56 §.

Den som skall undergå ungdomsfängelse skall intagas å särskild mottag-

ningsavdelning. Å avdelningen skall till ledning för den intagnes behandling

enligt fångvårdsstyrelsens anvisningar verkställas en såvitt möjligt fullstän­

dig undersökning av hans levnadsomständigheter och personliga förhållan­

den i övrigt, därvid synnerlig vikt skall fästas vid utrönande av hans för­

ståndsutveckling, anlag och kunskaper. Berättelse över undersökningen skall

så snart ske kan insändas till fångvårdsstyrelsen.

Intagen må icke kvarhållas på mottagningsavdelning utöver två månader,

där ej fångvårdsstyrelsen finner särskilda skäl föranleda till annat, och ej

i något fall utöver fyra månader.

57 §.

I ungdomsanstalt intagna skola av styresmannen fördelas på sätt som fin­

nes lämpligt med hänsyn till den behandling som bör komma var och en

till del.

Intagen skall, om ej särskilda skäl äro däremot, arbeta gemensamt med

andra intagna. Han äger åtnjuta den frihet som är förenlig med god ord­

ning och säkerhet inom anstalten.

Örn det med hänsyn till intagens uppförande eller eljest finnes lämpligt,

äger fångvårdsstyrelsen förordna, att intagen skall överföras till särskild

övervakningsavdelning. Å denna må han dock ej kvarhållas mer än två må­

Kungl. Maj:ts proposition nr 342.

15

nåder, där ej fångvårdsstyrelsen efter förnyad prövning finner det erforder­

ligt. Beslut om hans kvarhållande utöver nämnda tid må för varje gång ej

meddelas för längre tid än två månader.

58 §.

Styresmannen skall anvisa intagen lämpligt arbete. Det bör vara ägnat att

bereda den intagne tillfälle till sådan teoretisk och praktisk utbildning som

kan främja utsikterna för honom att efter utskrivningen försörja sig. Vid

valet av arbete bör hänsyn tagas till hans håg och fallenhet.

Fångvårdsstyrelsen äger efter samråd med ungdomsfängelsenämnden med­

dela närmare bestämmelser angående medgivande för intagen att utföra

arbete hos arbetsgivare utom anstalten.

59 §.

Undervisning och utbildning skola meddelas män i hantverk, industriellt

yrke eller jordbruk samt kvinnor i husligt arbete och, där det låter sig göra,

i annat lämpligt yrke. I övrigt skall undervisning meddelas de intagna i de

ämnen fångvårdsstyrelsen bestämmer.

Särskild uppmärksamhet skall ägnas de intagnas fritidssysselsättning samt

gymnastik och idrott.

60 §.

Prövas det vara till gagn, må tillstånd enligt 36 § meddelas intagen jämväl

under andra omständigheter än där sägs.

7 KAP.

Om förvaring och internering.

61 §.

Förvaring och internering skola verkställas i anstalt eller anstaltsavdelning

som av Konungen förklarats vara säkerhetsanstalt.

62 §.

Den som skall undergå förvaring eller internering skall intagas i sluten

anstalt. Är han att anse såsom synnerligen vådlig för annans personliga sä­

kerhet, må fångvårdsstyrelsen förordna om hans intagning i särskild sluten

avdelning.

63 §.

Till ledning för den intagnes behandling skall enligt fångvårdsstyrelsens

anvisningar verkställas en såvitt möjligt fullständig undersökning av den in­

tagnes levnadsomständigheter, personliga utveckling, hälsotillstånd, anlag

och kunskaper. Berättelse över undersökningen, som skall utföras under med­

verkan av anstaltens läkare, skall så snart ske kan och senast två månader

efter intagningen insändas till fångvårdsstyrelsen.

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 342.

64 §.

Förvarad eller internerad skall hållas avskild från andra intagna till dess

den i 63 § angivna undersökningen är avslutad. Därefter må han under

dagen hållas avskild endast i den utsträckning som påkallas av hänsyn till

hans behandling eller till fara för menlig inverkan de intagna emellan eller

till ordningen och säkerheten inom anstalten.

Förvarad eller internerad som visat pålitlighet må vårdas i öppen an­

stalt.

65 §.

Styresmannen skall anvisa förvarad eller internerad lämpligt arbete. Det

bör vara ägnat att bereda honom yrkesutbildning eller att eljest främja ut­

sikterna för honom att efter utskrivningen försörja sig. Vid valet av arbete

bör hänsyn tagas till den intagnes håg och fallenhet. Med styresmannens med­

givande må den intagne själv skaffa sig arbete.

Till förberedande av utskrivningen må fångvårdsstyrelsen efter samråd

med interneringsnämnden, såframt fara för missbruk får anses utesluten,

medgiva att förvarad eller internerad utför arbete hos arbetsgivare utom an­

stalten.

66

§.

Förvarad eller internerad skall åtnjuta den frihet som är förenlig med

god ordning och säkerhet inom anstalten. Vad i 54 § är stadgat beträffande

fängelsefånge skall gälla jämväl förvarad eller internerad.

67 §.

Styresmannen har att rörande behandlingen av förvarad eller internerad

samråda med anstaltens läkare. Uppkommer meningsskiljaktighet i fråga

som sägs i 64 §, skall frågan hänskjutas till fångvårdsstyrelsens avgörande.

8 KAP.

Om arbetspremier m. m.

68

§.

Intagen skall för arbete som han icke själv skaffat sig erhålla arbets-

premie. Arbetspremie utgår antingen efter ackord eller med visst belopp för

arbetsdag. Vid bestämmande av arbetspremie skall hänsyn tagas till den

intagnes flit och arbetsskicklighet. Arbetspremie skall utgå även när intagen

under arbetstid deltager i undervisning som anordnats vid anstalten.

Är intagen hell eller delvis arbetsoförmögen, må han erhålla arbetspremie

enligt särskilda grunder.

Närmare bestämmelser örn arbetspremier meddelas av fångvårdsstyrelsen.

69 §.

Fängelsefånge äger fritt förfoga över intjänt arbetspremie, så ock över

inkomsten av arbete som han själv skaffat sig.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 342.

9 KAP.

Örn disciplinära åtgärder m. m.

75 §.

Bryter intagen mot anbefalld ordning eller visar han eljest klandervärt

uppförande, skall styresmannen göra honom lämpliga föreställningar.

Låter den intagne ej rätta sig eller är förseelsen av allvarlig beskaffenhet,

må han av styresmannen bestraffas med

1) förlust under viss tid eller tillsvidare av honom särskilt tillerkänd

förmån,

2) förlust under viss tid, helt eller delvis, av rätt att inköpa varor som

tillhandahållas vid anstalten,

3) förlust under högst fjorton dagar, i den omfattning styresmannen be­

stämmer, av rätt till tidningsläsning och innehav av annan litteratur, eller

4) inneslutning i enrum under högst en månad eller, i fråga örn den som

undergår ungdomsfängelse, under högst sju dagar.

Fängelsefånge, förvarad eller internerad må jämväl bestraffas med förlust

under viss tid av rätt att själv skaffa sig eller mottaga underhåll eller annan

bekvämlighet.

76 §.

Har straffånge, fängelsefånge eller hötesfånge gjort sig skyldig till förse­

else som avses i 75 § och är förseelsen sådan att den påkallar svårare dis­

ciplinstraff än där sägs, må på framställning av styresmannen fångvårds­

styrelsen ålägga fången särskilt straff genom förlängning av verkställighets-

tiden med högst fjorton dagar. Ej må genom sådan bestraffning eller upp­

repade bestraffningar verkställighetstiden förlängas med mera än en tredje­

del, ej heller med mera än sammanlagt tre månader.

77 §.

I 75 och 76 §§ angivna bestraffningar må efter förseelsens beskaffenhet

och övriga föreliggande omständigheter åläggas i förening. Föreligga flera

förseelser, skall gemensam bestraffning för dem äga rum.

78 §.

Har någon jämlikt 75 § varit innesluten i enrum oavbrutet under en må­

nad eller, örn han undergår ungdomsfängelse, under sju dagar, må han alle­

nast efter uppehåll av minst sju dagar underkastas fortsatt inneslutning i

enrum.

79 §.

Begår intagen förseelse under transport, under vistelse utom anstalt eller

eljest under sådana förhållanden att förseelsen icke kan omedelbart beivras,

må förseelsen bestraffas i den anstalt där han intages.

Kungl. Maj.ts proposition nr 342.

19

80 §.

Innan beslut meddelas om bestraffning varom sägs i 75 eller 76 §, skall

förhör hållas med den intagne. Anstaltens läkare skall såvitt möjligt höras,

innan någon bestraffas med inneslutning i enrum, så ock eljest i bestraff-

ningsärende när omständigheterna föranleda därtill, över vad som förekom­

mit vid förhör och annan undersökning skall föras protokoll.

Beslut om bestraffning skall omedelbart gå i verkställighet, där ej annor­

lunda förordnas.

81 §.

För betvingande av våldsamt uppträdande, så ock eljest, när säkerheten

inom anstalten så kräver, må styresmannen hålla intagen skild från andra

intagna samt, där andra medel finnas otillräckliga, belägga honom med

lämpligt fängsel, dock ej under längre tid än säkerheten fordrar. Anstaltens

läkare skall så snart ske kan underrättas örn sådan åtgärd samt yttra sig

däröver.

Under transport må intagen efter styresmannens förordnande beläggas med

fängsel, där det finnes nödigt.

82 §.

Har disciplinär bestraffning ålagts intagen eller har åtgärd enligt 81 § vid­

tagits, skall styresmannen göra anmälan härom vid anstaltsnämndens nästa

sammanträde.

Om ålagd bestraffning samt om åtgärd enligt 81 § och läkares yttrande där­

över skall anteckning göras i särskild liggare med angivande av anledningen

till bestraffningen eller åtgärden.

10 KAP.

Om besvär m. m.

83 §.

Fångvårdsstyrelsen äger efter framställning av intagen, så ock eljest när

anledning förekommer ändra vad styresman eller läkare jämlikt denna lag

beslutat.

Över fångvårdsstyrelsens beslut enligt denna lag må klagan hos Konungen

föras genom besvär, som skola hava inkommit till justitiedepartementet sist

å trettionde dagen efter den då klaganden erhöll del av beslutet.

över länsstyrelses beslut i fråga örn uppskov med verkställighet må klagan

hos Konungen i justitiedepartementet förås i den ordning som är bestämd

för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.

84 §.

Vid handläggning av ärende som avses i 28 § fjärde stycket, 36 § andra

stycket, 38 § andra stycket eller 76 § skall fångvårdsstyrelsen bestå av över­

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 342.

direktören eller ställföreträdare för honom och tjänsteman i styrelsen som

Konungen bestämmer jämte två av Konungen utsedda sakkunniga, av vilka

den ene skall vara eller hava varit innehavare av domarämbete. Såsom sty­

relsens beslut skall, vid lika röstetal för olika meningar, gälla den mening

som är lindrigast för den intagne.

85 §.

Den som i annat fall än i 53 § sinnessjuklagen avses olovligen till intagen

överlämnar eller försöker överlämna vapen eller annat, varmed denne lätte­

ligen kan skada sig själv eller annan, straffes, där ej gärningen enligt all­

männa strafflagen är belagd med högre straff, med dagsböter eller fängelse.

Lämnar någon åt intagen alkoholhaltiga drycker eller hjälper någon eljest

intagen att åtkomma dylika drycker, straffes med dagsböter.

Böter tillfalla kronan.

86

§.

De närmare föreskrifter som erfordras för tillämpning av denna lag med­

delas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av fångvårdssty­

relsen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1946.

Genom denna lag upphävas

lagen den 1 juli 1898 (nr 68 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om be­

räkning av strafftid;

lagen den 26 mars 1909 (nr 16 s. 1) angående verkställighet i vissa fall av

straff, ådömt genom icke laga kraft ägande utslag;

lagen den 24 mars 1916 (nr 90) angående verkställighet av straffarbete och

fängelsestraff;

lagen den 10 mars 1922 (nr 83) örn anstånd för visst fall med verkställig­

het av straff;

lagen den 22 april 1927 (nr 109) om verkställighet av förvaring och inter­

nering i säkerhetsanstalt;

19 och 20 §§ strafflagen för krigsmakten;

21 § första stycket lagen den 18 september 1943 (nr 691) om villkorlig fri­

givning;

så ock vad eljest finnes i lag eller författning stridande mot nya lagens be­

stämmelser.

Vad i 17 § stadgas skall ej tillämpas med avseende å tid före lagens ikraft­

trädande.

Har före den 1 juli 1946 beslut örn beräkning av strafftid meddelats enligt

då gällande bestämmelser, skall beslutet alltjämt lända till efterrättelse.

Där i lag eller författning förekommer hänvisning till lagrum som ersatts

genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 342.

21

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av strafflagen.

Härigenom förordnas dels att 2 kap. 6 och 7 §§ samt 4 kap. 8 och 15 §§

strafflagen skola upphöra att gälla, dels ock att 2 kap. 5 § samt 4 kap. 4, 5

6 och 12 §§ nämnda lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

2 KAP.

5 §•

Örn verkställighet av straffarbete och fängelse är särskilt stadgat.

4 KAP.

4 §•

Förekommer till verkställighet utslag, varigenom någon dömts till fängelse

eller straffarbete på viss tid, och finnes att brottet förövats innan den dömde

börjat undergå dylikt straff som för annat brott blivit honom ålagt; då skall,

sedan utslagen vunnit laga kraft, gemensamt straff för brotten bestämmas

med tillämpning av stadgandena i 3 §. Om förening av straff som nu sagts

gore allmän åklagare, efter anmälan av fångvårdsstyrelsen, framställning

hos första domstol i något av målen.

Domstolen må------------ straffet verkställas.

5 §•

Dömes någon------------ tillika förskyllt.

Förekomma till verkställighet på en gång utslag, varigenom någon dömts

lill straffarbete på viss tid, samt utslag, enligt vilket han bär att undergå

fängelse, vare sig det omedelbart ådömts eller utgör förvandlingsstraff, skall,

där ej sådant fall föreligger som i 4 § avses, fängelsestraffet eller, om detta

delvis verkställts, vad därav återstår övergå till straffarbete. Beslut härom

meddelas av fångvårdsstyrelsen.

1 Senaste lydelse, se betr. 2 kap. 5 § och

4

kap. 12 § SFS 1906: 51 s. 1 samt betr. 4 kap.

4, 5 och 6 §§ SFS 1938: 251.

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 342.

6

§•

Vid tillämpning av 2—5 §§ anses viss tids fängelse svara mot straffarbete

under hälften så lång tid, dock att, när straff som den dömde undergått skall

avräknas å annat straff, fängelse och straffarbete räknas lika.

Vid beräkning------------en dagsbot.

Uppkommer vid —• —----- dagatal förfaller.

12

§.

Har den, som är för brott tilltalad, varit för något brott, varom i målet

rannsakats, i häkte hållen, och dömes han i det mal till frihetsstraff pa viss

tid eller till böter, må domstolen, örn med hänsyn till omständigheterna så

prövas skäligt, förordna, att straffet skall anses till viss del eller helt och

hållet verkställt genom den dömdes hållande i häkte. Ej må dock frihets­

straff, som omedelbart ådömes, anses verkställt till större del än som mot

häktningstiden svarar. Dömes någon, som börjat undergå ungdomsfängelse,

förvaring eller internering, i stället till frihetsstraff på viss tid eller till böter,

skall vad nu stadgats äga motsvarande tillämpning.

Föres i högre rätt klagan angående ådömt straff, vare den rätt ej bunden

av den lägre domstolens beslut i fråga som i denna paragraf avses, ändå att

talan emot beslutet ej fullföljes.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1946, från och med vilken dag straff­

skärpning ej längre må verkställas.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 17 och 18 §§ lagen den 9 april 1937 (nr 119)

om verkställighet av bötesstraff.

Härigenom förordnas, att 17 och 18 §§ lagen den 9 april 1937 örn verk­

ställighet av bötesstraff1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

17 §.

I mål om förvandling av böter må förordnas, att beslutet skall verkställas

utan hinder därav att det ej vunnit laga kraft. Om verkställigheten är sär­

skilt stadgat.

18 §.

Förekomma till------------ gång förvandlats.

1 Senaste lydelse av 18 §, se SFS 1938 : 254.

Kungl. Majus proposition nr 342.

23

Har någon-------------böternas förvandling.

Beslut som i denna paragraf avses meddelas av fångvårdsstyrelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1946.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 38 § strafflagen för krigsmakten.

Härigenom förordnas, att 38 § strafflagen för krigsmakten1 skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

38 §.

På vederbörande------------ av disciplinstraff.

Är den straffskyldige tillika förfallen till annat frihetsstraff, eller före­

komma eljest på en gång till verkställighet flera beslut genom vilka någon

blivit fälld till särskilda frihetsstraff, gore befälhavaren om förhållandet

anmälan hos fångvårdsstyrelsen eller, där överkrigsrätt är inrättad, hos över­

krigsrätten, varefter i fråga om straffens förening eller sammanläggning för-

fares efter de i denna lag och allmänna strafflagen stadgade grunder. Vad

nu sagts gäde ock där hos befälhavaren blott ett straffbeslut förekommer till

verkställighet, såframt anledning föreligger därtill att straffet bör förenas

eller sammanläggas med annat straff samt fråga ej är allenast örn disciplin­

straff.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1946.

Senaste lydelse, se SFS 1938: 262.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 342.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 15 juni 1935 (nr 343) örn ungdoms­

fängelse.

Härigenom förordnas, att 7 § lagen den 15 juni 1935 om ungdomsfängelse

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan sägs samt att 8—11 §§ samma

lag skola upphöra att gälla.

7 §•

Om verkställighet av ungdomsfängelse är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1946.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 7 och 8 §§ lagen den 18 juni 1937 (nr 461)

om förvaring och internering i säkerhetsanstalt.

Härigenom förordnas, att 7 och 8 §§ lagen den 18 juni 1937 om förvaring

och internering i säkerhetsanstalt skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

7 §•

När, i------------femton år.

För förvaring------------tids utgång.

Vid beräkning av minsta tid skola tillämpas de grunder, som gälla för

beräkning av strafftid; dock skall vid förvaring enligt 3 § denna tid räknas

från den dag, då beslutet om förvaring meddelades.

8

§.

Örn verkställighet av förvaring och internering i säkerhetsanstalt är särskilt

stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1946.

Kungl. Maj:ts proposition nr 342.

25

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 82 § lagen den 23 oktober 1914 (nr 325)

om krigsdomstolar och rättegången därstädes.

Härigenom förordnas, att 82 § lagen den 23 oktober 1914 om krigsdom­

stolar och rättegången därstädes1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

82 §.

Krigsdomstols utslag —------- Konungens befallningshavande.

Vad förut i denna § är stadgat är icke tillämpligt, då den dömde hålles

häktad. I sådant fall skall utslaget, om han förvaras i militärhäkte, befordras

till verkställighet av den befälhavare, som har uppsikt över häktet, och gälle

eljest vad i allmänhet är stadgat om verkställighet.

Med utmätning — — — befatta sig.

Har någon —- — — stadgade grunder.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1946.

Förslag

till

Lag

angående ändring i 19 § förordningen den 16 februari 1864 (nr 11 s. 101)

om n,\ a strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall.

Härigenom förordnas, att i 19 § förordningen den 16 februari 1864 örn nya

strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall 8 och 28 punk­

terna skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

19 §.

8. Ej må----------- grundad är.

Kvinna, som är havande i framskridet tillstånd eller som fött så kort tid

förut, att häktning kan antagas medföra allvarligt men för henne eller barnet,

må ej häktas, med mindre synnerliga skäl därtill äro.

Ej heller må den, som är intagen i fångvårdsanstalt för undergående av

straffarbete, fängelse, ungdomsfängelse, förvaring eller internering, häktas,

med mindre särskilda skäl därtill äro.

1 Senaste lydelse, se SFS 1938: 263.

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 342.

28. Häktad person------------nödigt finnes.

Konungens befallningshavande åge meddela häktad tillstånd att besöka

närstående som är svårt sjuk eller bevista närståendes begravning, så ock

att i annat fall, då synnerliga skäl föreligga, lämna häktet för viss kort tid,

allt såframt missbruk får anses uteslutet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1946.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 22 juni 1939 (nr 315) om

särskild förundersökning i brottmål.

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 22 juni 1939 örn särskild förun­

dersökning i brottmål skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

2

§.

Har någon------------villkorlig dom.

Ej må till straffarbete i sex månader eller däröver eller till fängelse under

tid som nu sagts eller till tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse dömas

eller anstånd enligt 1 § lagen örn villkorlig dom beviljas, utan att särskild

förundersökning ägt rum eller därmed avsedd utredning ändock är tillgänglig.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1946.

I mål som anhängiggjorts före den nya lagens ikraftträdande skall dock

äldre lag tillämpas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 342.

27

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in­

för Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 19 september 19b5.

Närvarande:

Statsministern

H^ansson,

ministern för utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

W

igforss

, S

köld

, Q

uensel

, E

rlander

, D

anielson

, V

ougt

, M

yrdal

,

Z^etterberg, N^ilsson, S^träng, M^ossberg.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter ge­

mensam beredning med t. f. chefen för socialdepartementet, statsrådet Mossa­

berg, och chefen för finansdepartementet fråga angående revision av bestäm­

melserna örn verkställighet av frihetsstraff m. m.

Föredraganden anför följande.

Genom beslut den 31 december 1942 uppdrog Kungl. Majit åt strafflag­

beredningen att, jämte på beredningen ankommande fortsatt utredning rö­

rande straffsystemets och anstaltsväsendets reformering, till behandling upp­

taga vissa frågor örn verkställighet av frihetsstraff. Min företrädare i ämbetet

anförde i detta sammanhang till statsrådsprotokollet bl. a., att en närmare

utredning syntes påkallad såväl i fråga om en mera tillfredsställande diffe­

rentiering genom klientelets uppdelning på anstalter av olika typer som be­

träffande spörsmålen örn cellstraffet och gemensamhetsstraffet samt örn or­

ganisationen av fångarbetet och ersättningen för sådant arbete.

Strafflagberedningen har den 14 november 1944 avlämnat betänkande an­

gående verkställigheten av frihetstraff m. m. (SOU 1944: 50.*) Sedan betän­

kandet varit föremål för remissbehandling anhaller jag nu att fa anmäla

detta ärende.

I. Straffverkställighetens nuvarande geslaltning.

Gällande bestämmelser.

Rörande verkställigheten av frihetsstraff stadgas i 2 kap. 5 § strafflagen,

att den som skall undergå straffarbete eller fängelse skall insättas i allmän

straffinrättning och att med honom skall förfaras såsom särskilt är stadgat.

I övrigt innehåller strafflagen — frånsett vissa bestämmelser örn straffskärp-

1 Vid utarbetandet av betänkandet har beredningen bestått av presidenten K. Schlyter, ord­

förande, professorn R. Bergendal, häradshövdingen G. A. Eriksson, överdirektören H. Göransson

och borgmästaren M. Heuman med akluanen T. Lindberg såsom sekreterare. Såsom särskilda

sakkunniga ha i beredningens handläggning av ärendet deltagit professorn I. Agge, överkon­

stapeln Bror Larsson, advokaten Hugo Lindberg, barnavårdsinspektrisen Göta Rosén, numera

avlidne överläkaren docenten S. Stenberg och direktören vid fångvårdens ungdomsanstait å Ske­

näs G. Thurén.

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 342.

ning — inga föreskrifter med avseende å verkställigheten. De närmare be­

stämmelserna härom äro meddelade i ett stort antal författningar, delvis av

lags natur och delvis utfärdade i administrativ ordning.

Formella föreskrifter om tid och sätt för bringande till verk­

ställighet av utslag, varigenom frihetsstraff ådömts, samt om uppskov med

verkställigheten, avbrott däri, beräkning av strafftid m. m. återfinnas på

skilda håll. Förordningen den 7 december 1883 angående expeditionslösen in­

nehåller föreskrifter om skyldighet för domstol att inom viss kortare tid ex­

pediera utslag i mål, vari någon dömts till frihetsstraff, till länsstyrelsen eller,

om den dömde hålles häktad, till föreståndaren vid häktet. Avsändes utslag

rörande häktad ej samma dag det avkunnas, skall i dess ställe genast över­

sändas bevis örn den ådömda bestraffningen och örn målets utgång i övrigt,

såvitt rörer den dömde. Förordnande om utslagets verkställande meddelas

enligt kungörelsen den 10 december 1909 angående förordnande om verkstäl­

lighet av utslag, varigenom frihetsstraff ådömts, av vederbörande befälhavare,

örn straffet skall avtjänas i militärhäkte, och i annat fall av tillsyningsmannen

vid det fängelse, där den dömde förvaras eller för straffets undergående inta­

ges, eller, örn tillsyningsman ej finnes, av länsstyrelsen i det län där fängelset är

beläget. Angår utslaget icke häktad person och har förordnandet meddelats

av annan myndighet än den till vilken utslaget bör översändas för verkstäl­

lighet, skall underrättelse örn föi’ordnandet jämte uppgift å dagen för straf­

fets början ofördröjligen tillställas sistnämnda myndighet.

Verkställigheten av straffet påbörjas utan att sådant verkställighetsförord-

nande som nu omtalats avvaktas. Enligt rådande ordning kunna de till straff­

arbete eller fängelse dömda intagas i envar fångvårdsanstalt, som har platser

för vanligt fångförvar (centralfängelse, straffängelse, kronohäkte eller rann­

sakningshäkte). Hålles den dömde häktad å sådan anstalt, när utslaget skall

verkställas, får han omedelbart börja undergå straffet å anstalten. Är han

icke häktad eller hålles han häktad annorstädes än å fångvårdsanstalt, in-

förpassas han i regel till närmaste fångvårdsanstalt, där verkställigheten

omedelbart tager sin början. Länsstyrelsens eller tillsyningsmannens resolu­

tion om verkställigheten saknar således betydelse för dennas påbörjande; där­

emot är den av vikt för bestämmande av strafftidens längd. Enligt före-

nämnda kungörelse skall vid meddelande av förordnande örn verkställighet

av straff å utslaget eller beviset örn det ådömda straffet anteckning göras örn

dagen för straffets början och dagen för dess slut eller, där obligatorisk vill­

korlig frigivning ifrågakommer, den dag sådan skall äga rum, såframt laga

hinder däremot ej möter.

Närmare regler örn straffverkställighets påbörjande äro meddelade i lagen

den 26 mars 1909 angående verkställighet i vissa fall av straff, ådömt genom

icke laga kraft ägande utslag. Enligt denna lag gäller, att om den, som blivit

dömd till straffarbete på viss tid eller fängelse, icke besvärat sig över utsla­

get inom den för ändringssökande föreskrivna tid eller han före besvärsti-

dens utgång i viss i lagen närmare angiven ordning förklarat sig nöjd med

utslaget och villig att undergå den ådömda bestraffningen, straffet genast

Kungl. Alaj.ts proposition nr 342.

29

skall gå i verkställighet utan hinder av åklagares eller målsägandes besvär.

Från denna regel gälla dock vissa undantag. Straffet får sålunda icke verk­

ställas förrän utslaget i vanlig ordning vunnit laga kraft, därest målet i vad

den dömde rörer underställts högre rätts prövning eller yttrande inhämtats

från interneringsnämnden och nämnden funnit den tilltalade böra i stället

för straff ådömas förvaring eller internering. Avgiven nöjdförklaring får ej

återtagas; har den dömde, innan förklaringen avgavs, besvärat sig över

utslaget, skola besvären anses återkallade genom förklaringen. Vissa när­

mare föreskrifter rörande tillämpningen av nu omförmälda lag ha meddelats

genom kungörelser den 10 december 1909 och den 30 december 1922.

Vad som i enlighet med det nu sagda är stadgat om verkställighet av ut­

slag, varigenom någon dömts till frihetsstraff, skall enligt 17 § lagen den 9

april 1937 örn verkställighet av bötesstraff äga motsvarande tillämpning å

utslag, varigenom fängelse ålagts såsom förvandlingsstraff för böter. I mål

örn förvandling av böter må dock förordnas, att utslaget skall verkställas

utan hinder därav att det ej vunnit laga kraft.

Med verkställigheten av frihetsstraff eller förvandlingsstraff skall, även örn

utslaget vunnit laga kraft, anstå därest den dömde, innan verkställigheten

påbörjats, visar att till Konungen ingivits ansökan att han av nåd måtte för­

skonas från straffet eller vinna lindring däri. Dylikt anstånd, varom stadgas

i lagen den 10 mars 1922 örn anstånd för visst fall med verkställighet av

straff, må dock åtnjutas endast av den som icke är häktad. Förutsättningar

äro vidare, att mot den dömde icke förekommer skälig anledning att han av­

viker samt att i målet ej tidigare sökts nåd. Utöver dessa bestämmelser sak­

nas föreskrift, varigenom möjliggöres anstånd med verkställighet.

I fråga örn beräkning av strafftidens längd gäller lagen den 1 juli 1898,

innefattande vissa bestämmelser örn beräkning av strafftid. Enligt denna lag

skall för den som är häktad strafftiden räknas: om utslaget meddelats av

Konungen, från den dag, då det ankommer till den myndighet, som har att

förordna örn verkställigheten; om den dömde i vederbörlig ordning förklarar

sig nöjd med utslaget från den dag, å vilken förklaringen avgives, och i öv­

riga fall från den dag efter utslagets ankomst till nyssnämnda myndighet,

då utslaget vinner laga kraft mot den dömde eller, om utslaget äger laga

kraft å ankomstdagen, från denna dag. Vistas den dömde på fri fot, skall

strafftiden räknas frän den dag, då han för straffets undergående intages i

fångvårdsanstalt. Örn strafftid skall räknas efter månad eller år, skall såsom

slutdag anses den dag som genom sitt tal i månaden motsvarar den från vil­

ken tidräkningen börjas; finnes ej motsvarande dag i slutmånaden skall den

månadens sista dag anses för slutdag. Ingår jämväl dagatal i strafftiden,

skall antalet dagar läggas till slutdagen för den övriga tiden. Vållar den döm­

de genom rymning eller annorledes själv hinder emot intagandet i straffan­

stalt eller avbrott i straffets verkställighet eller uppkommer sådant hinder

eller avbrott därigenom att den dömde överföres till sjukvårdsinrättning, som

ej står under fångvårdsstyrelsens inseende, må den lid varunder hindret eller

avbrottet ägt ruin ej inräknas i strafftiden. Uttrycket »annorledes» anses

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 342.

omfatta bl. a. det fall, att ny rannsakning med den dömde skall äga rum.

Sådan anses icke kunna anställas utan att straffet avbrytes, vilket i praxis

sker antingen så att den dömde av häktningsmyndighet förklaras häktad eller

ock därigenom att den myndighet, som har att förordna örn verkställigheten,

förordnar att verkställigheten skall avbrytas för rannsakningen. I sistnämn­

da fall behandlas den dömde som om han vore häktad.

I fråga örn strafftidens beräkning äro vidare att beakta vissa stadganden

i strafflagen. Vid avräkning från ådömt frihetsstraff av annat sådant straff,

som den dömde tidigare undergått, skall sålunda enligt 4 kap. 6 § strafflagen

viss tids fängelse anses svara mot straffarbete under hälften så lång tid.

Beträffande avräkning av häktningstid gäller enligt 4 kap. 12 § strafflagen,

att, när någon som i målet varit häktad dömes till frihetsstraff på viss tid

(eller böter), domstolen må förordna att straffet skall anses till viss del eller

helt och hållet verkställt genom den dömdes hållande i häkte. Frihetsstrafi,

som omedelbart ådömes, får dock icke anses verkställt till större del än som

svarar mot häktningstiden. Därvid räknas en dags häkte lika med en dags

fängelse; i övrigt skall stadgandet i 4 kap. 6 § tillämpas. Avdrag å ådömt

fängelse kan sålunda göras med hela häktningstiden, varemot straffarbete

högst kan anses verkställt med halva den tid varunder den dömde varit

häktad.

För verkställighet av krigsdomstols utslag samt annat utslag, varigenom

någon som är anställd vid krigsmakten och lyder under strafflagen för krigs­

makten ådömts ansvar, gälla särskilda regler om straffverkställighet. Utslag

som nu nämnts skall i allmänhet befordras till verkställighet av vederbörande

befälhavare. Beträffande verkställigheten av straffarbete och fängelse i fall

som här avses finnas särskilda stadganden i 19 och 20 §§ strafflagen för

krigsmakten. Fängelse och i vissa fall även straffarbete bör enligt dessa be­

stämmelser i allmänhet verkställas i militärhäkte, där så kan ske. I praxis har

detta dock förekommit i mycket ringa utsträckning, beroende på att för än­

damålet tjänliga militärhäkten icke funnits att tillgå; straffen ha fördenskull

i regel verkställts i de allmänna straffanstalterna.

Rörande straffverkställighetens utformning äro föreskrifter

meddelade i lagen den 24 mars 1916 angående verkställighet av straffarbete

och fängelsestraff samt stadgan den 8 april 1938 angående vård och be­

handling i statens fångvårdsanstalter (fångvårdsstadgan). Härutöver inne­

håller instruktionen den 31 december 1921 för fångvårdsstyrelsen och fång­

vårdsstaten vissa föreskrifter, som beröra verkställigheten. Detaljföreskrif­

ter rörande denna ha meddelats genom fångvårdsstyrelsens år 1923 utfärda­

de arbetsordning för fångvårdsstaten samt av styrelsen sedermera utfärdade

cirkulär.

Enligt 1938 års fångvårdsstadga förstås med straffånge den som undergår

straffarbete, med fängelsefånge den som undergår omedelbart för brott ålagt

fängelse eller sådant straff i förening med fängelse, vartill ådömda böter

förvandlats, samt med bötesfånge den som undergår, enbart fängelse, vartill

Kungl. Maj:ts proposition nr 342.

31

ådömda böter förvandlats. Fångvårdsstadgan är därjämte tillämplig å vissa

andra kategorier i fångvårdsanstalt intagna, nämligen förvarade, internerade,

straffriförklarade och tvångsarbetare. För dessa intagna gälla i åtskilliga hän­

seenden särskilda regler. I det följande skall emellertid i första hand beröras

reglerna för behandlingen av straffångar, fängelsefångar och bötesfångar, å

vilka ockå 1916 års verkställighetslag är tillämplig.

Bland de allmänna bestämmelser om de intagnas behand­

ling som återfinnas i 1938 års fångvårdsstadga äro att märka följande.

Fånge skall erhålla sådan vård och behandling, som är ägnad att fostra honom

till ett laglydigt och samhällsnyttigt liv. Behörig hänsyn skall tagas till hans

ålder, själsliga och kroppsliga utveckling, karaktärsegenskaper, arbetsför­

måga, anlag och tidigare utbildning. Lider fånge av kropps- eller sinnessjuk­

dom, skall vården och behandlingen lämpas efter hans hälsotillstånd. Den

som intages å fångvårdsanstalt skall så snart ske kan undersökas av läkare vid

anstalten. Sjuknar intagen, skall han vårdas enligt anvisningar av läkaren. För

undersökning och behandling av den intagne må enligt bestämmelser som med­

delas av fångvårdsstyrelsen anlitas läkare utom anstalten; kan erforderlig

vård icke lämnas inom fångvårdsanstalt, må den intagne överföras till all­

mänt sjukhus. Vidare skall fånge, som icke sysselsättes med utearbete, såvitt

hinder ej möter, dagligen vistas utomhus under en tid av minst en timme.

Hälften av denna tid må dock kunna användas för gymnastik inomhus. Örn

fångens hälsotillstånd det påkallar, bör vistelse utomhus beredas honom ut­

över den tid som i regel medgives.

För samtliga kategorier av intagna gäller vidare, att tillfälle skall beredas

den intagne att underrätta honom närstående örn vistelseort samt att upp­

rätthållandet av önskvärd förbindelse mellan intagen och närstående skall

främjas. Avlider intagen eller träffas han av svårare sjukdom eller olycksfall,

skall underrättelse ofördröjligen lämnas närstående. Enligt närmare bestäm­

melser av fångvårdsstyrelsen kan fånge beviljas tillstånd att besöka närståen­

de som är svårt sjuk eller att bevista närståendes begravning. Dylikt tillstånd

må dock ej förekomma i annat fall än då starka skäl föreligga samt fara

för missbruk får anses utesluten. Det ankommer på fångvårdsstyrelsen att

pröva huruvida tiden för dylik permission skall inräknas i strafftiden eller ej.

Beträffande klientelets fördelning gäller enligt 1916 års verkstäl­

lighetslag, att fångar som äro intagna i samma anstalt skola efter kön och

olika straffart hållas åtskilda, såvitt möjligt i särskilda avdelningar av an­

stalten. Fånge, som vid straffets början ej fyllt tjuguett år, skall avtjäna

straffet helt eller delvis i huvudsakligen för yngre fångar avsedd straffan­

stalt, där det ej med hänsyn till strafftidens korthet, straffets art eller om­

ständigheterna i övrigt finnes olämpligt.

I fråga örn cell straffets användning gäller enligt 1916 års verk­

ställighetslag för bötesfånge, alt lian skall hållas innesluten ensam i cell

under sovtid, måltider och fritid samt, där ej omständigheterna till annat

föranleda, jämväl under återstående del av dygnet. För straffångar och

fängelsefångar sirö mera ingående bestämmelser meddelade örn undergående

32

Kungl. Majlis proposition nr 342.

av straff i enrum eller i gemensamhet. Såsom huvudregel gäller, att om

fången vid straffets början fyllt tjuguelt år, han skall hållas till straff i enrum

under hela strafftiden, om denna icke överskrider tre år, och eljest under de

tre första åren. För yngre fånge är tiden för undergående av straff i enrum

inskränkt till ett år.

Enrumsstraff innebär, att fånge hålles innesluten i cell och utan förbindelse

med andra fångar, där ej hans vistelse utom cellen betingas av deltagande i

gudstjänst, skolundervisning, rörelse i fria luften eller gymnastik eller ock

av omständigheterna tillfälligtvis påkallas. Efter sex månader, för yngre

fånge tre månader, så ock dessförinnan, om särskilda skäl föranleda därtill,

må dock cellen hållas öppen under arbetstid samt åt fången anförtros att

inom anstalten uträtta ärenden som sammanhänga med hans arbete eller att

utföra arbete gemensamt med andra fångar; innan sex respektive tre måna­

der förflutit kräves beslut härom av fångvårdsstyrelsen eller, efter dess be­

myndigande, av styresmannen. Fånge som anförtrotts att arbeta gemensamt

med andra fångar må sysselsättas utom anstaltens område — varunder inbe-

gripes placering å fångkoloni — såvida fångvårdsstyrelsen eller, efter dess

bemyndigande, styresmannen förordnar därom.

Då fånge icke undergår straff i enrum skall han hållas till straff i gemen­

samhet. Detta innebär att han får vistas tillsammans med andra fångar under

arbetstid och fritid. Under sovtid skall gemensamhetsfånge däremot städse

hållas avskild från andra fångar; undantag härutinnan kan dock äga rum

vid fångkoloni. Gemensamhetsfånge må sysselsättas med arbete utom straff­

anstaltens slutna område. Örn fångvårdsstyrelsen det medgiver kan han få

arbeta hos enskild arbetsgivare. Förbindelse mellan fången och obehöriga

skall dock såvitt möjligt förhindras.

Från de allmänna reglerna om fånges hållande till straff i enrum eller

gemensamhet äro vissa undantag medgivna. Fånge må sålunda icke hållas

till straff i enrum, om men för hans andliga eller kroppsliga hälsa därav in­

träder eller uppenbarligen kan befaras. Ej heller må, sedan sex månader

eller, för fånge som vid straffets början ej fyllt tjuguett år, tre månader av

strafftiden förflutit, fånge hållas till straff i enrum, om det av annat skäl

finnes för honom uppenbarligen olämpligt samt hans hållande till straff i

gemensamhet icke är förenat med fara för ordningen eller säker­

heten inom anstalten eller för skadlig inverkan från hans sida å

andra fångar eller med annan väsentlig olägenhet. Örn fånges hållande

till straff i gemensamhet av anledning som nu nämnts förordnar fångvårds­

styrelsen. Å andra sidan skall fånge, som eljest bort hållas till straff i gemen­

samhet, i vissa fall undergå straff i enrum. Önskar fången själv undergå

straff i enrum, efter det den normala tiden därför utgått, må det ej förvägras

honom, där ej fångvårdsstyrelsen finner synnerliga skäl däremot föreligga.

Fångvårdsstyrelsen må vidare förordna, att fånge skall undergå straff i en­

rum, när hans hållande till straff i gemensamhet är förenat med fara för

ordningen och säkerheten inom anstalten. Är yngre fånges hållande till straff

Kungl. Majlis proposition nr 342-

33

i gemensamhet förenat med fara för skadlig inverkan från hans sida å andra

fångar, må han efter beslut av fångvårdsstyrelsen hållas till straff i enrum

intill tre år från straffets början. Fånges fortsatta hållande i enrum av an­

ledning som nu sagts skall minst en gång var sjätte månad tagas under om­

prövning av fångvårdsstyrelsen.

I fråga om straff i gemensamhet är föreskrivet, att straffet genom fångar­

nas fördelning i grupper eller på annat lämpligt sätt skall så anordnas, att

lara för skadlig inverkan fångarna emellan såvitt möjligt förebygges. För

enrumsfånge gäller, att genom noggrann tillsyn och på annat lämpligt sätt

skall förebyggas, att fången träder i förbindelse med andra fångar i vidare

mån än som påkallas av hans vistelse utom cellen i enlighet med vad därom

är medgivet.

I fråga örn verkställigheten av olika straffarter föreskrives i 1916 års verk­

ställighetslag och 1938 års fångvårdsstadga samt i bestämmelser, som utfär­

dats av fångvårdsstyrelsen, angående straffarbete följande. Straffånge

må ej förskaffa sig eller emottaga underhåll, beklädnad eller annat utöver

vad honom vid straffanstalten bestås. Fångvårdsstyrelsen äger dock med­

giva undantag beträffande böcker och annat som kan bereda fången lämplig

sysselsättning under fritid. Besök av utomstående må straffånge ej mottaga

med mindre straffanstaltens styresman prövar omständigheter av särskild vikt

föranleda till undantag. Oberoende av dylika omständigheter må tillstånd

meddelas straffånge att mottaga besök av maka, föräldrar, barn, syskon eller

andra närstående, örn ej ordningen eller säkerheten inom straffanstalten

därigenom äventyras eller besöket anses eljest kunna verka skadligt. Tid

för dylikt besök bestämmes av styresmannen, som, därest han så aktar nö­

digt, äger förordna att fångvårdstjänstemän skall vara tillstädes under be­

söket. Beträffande straffånges förbindelse med yttervärlden gäller vidare, att

brev eller annat skriftligt meddelande eller bud till eller från annan inom

eller utom anstalten icke må av fången mottagas eller avsändas utan att sty­

resmannen efter prövning i varje särskilt fall lämnar tillstånd därtill. Fången

må dock icke förvägras att till svensk myndighet avsända skriftlig framställ­

ning, såvitt den är avfattad i hövisk form.

Vid tillämpningen av de bestämmelser för vilka nu redogjorts, skall, där

så kan ske, iakttagas, att gradvis inträdande förmåner beredas fången i mån

av gott uppförande och avtjänad strafftid. I enlighet härmed finnas för straff­

fånge fyra fångklasser. Under de två första månaderna av strafftiden tillhör

fången första fångklassen. Han kan uppflyttas till andra fångklassen efter

två månader, till tredje fångklassen efter ett år och lill fjärde fångklassen

efter tre år från straffets början. För uppflytlning förutsättes att fångens upp­

förande och flit varit tillfredsställande. Om det finnes skäligt, må uppflyttning

äga rum ulan hinder av enstaka förseelse. Uppgår strafftiden till minst ett

år, äger fången för uppflyttning tillgodoräkna sig häktningstid, som skall

avräknas å strafftiden.

Straffånges rätt att innehava personliga lillhörigheter samt hans rätt till

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 342■

3

34

Kungl. Maj:ls proposition ni 342.

läsning och annan fritidssysselsättning ha tidigare varit noga inpassade i

progressivsystemet. I fråga om personliga tillhörigheter gällde sålunda vid

den tid då strafflagberedningens betänkande avgavs, att straffånge i första

fångklassen fick inneha högst tre fotografier av närstående samt häftad

almanack, i andra klassen därutöver armbands- eller fickur, i tredje klassen

dessutom krukväxt och flera fotografier av närstående samt i fjärde klassen

ytterligare krukväxter, smärre föremål till trevnad och förströelse och efter

styresmannens bestämmande egna toalettartiklar, varjämte bostadsrum och

dagrum på fångvårdens bekostnad kunde prydas med gardiner, planscher,

borddukar och dylikt. Genom sedermera av fångvårdsstyrelsen utfärdade

föreskrifter har emellertid skillnaden mellan de olika fångklasserna i nu

angivna hänseenden minskats. I första fångklassen äger numera straffånge

efter styresmannens prövning rätt att inneha fotografier av närstående, arm­

bands- eller fickur, almanack och enklare artiklar för personlig hygien.

Angående straffånges rätt till läsning och fritidssysselsättning gällde intill

den 1 juli 1943 att straffånge över huvud icke fick förskaffa sig eller mottaga

något utöver vad som tillhandahölls honom vid anstalten. Bestämmelsen

följdes dock i regel ej bokstavligen och genom lagändring år 1943 har den­

samma erhållit det tillägget, att fångvårdsstyrelsen äger medgiva undantag

beträffande böcker och annat som kan bereda fången nyttig sysselsättning

under fritid. Fångvårdsstyrelsen har sedermera meddelat sådana föreskrifter,

att fånges rätt till läsning samt till nyttig fritidssysselsättning så gott som

helt frikopplats från progressivsystemet.

Även i fråga örn straffånges rätt att mottaga och avsända brev saknar

numera klassystemet väsentlig betydelse.

Vad slutligen angår straffånges rätt till besök är fortfarande enligt 1916

års lag progressivsystemet tillämpligt. I förarbetena till 1943 års förut om­

nämnda lagändring har emellertid uttalats, att fången redan från strafftidens

början bör medgivas att i full utsträckning mottaga besök av närstående.

Straffånge skall hållas till arbete som av vederbörande fångvårdsmyndig-

het för honom bestämmes. Där så lämpligen kan ske, skall arbetet vara av

beskaffenhet att bereda fången tillfälle till förkovran i hans yrke eller till

annan utbildning som kan främja utsikterna för honom att efter frigivning-

en försörja sig. Vid valet av arbete bör hänsyn tagas till hans håg och fal­

lenhet.

Arbetet skall utföras för fångvårdens eller annan statlig förvaltnings räk­

ning. I den mån dylikt arbete icke finnes att tillgå, må fången sysselsättas

för annan beställares räkning.

Straffånge äger ej rätt till andel i inkomst av arbete som av fångvårds-

myndighet bestämts för honom men kan för flit och ordentlighet i arbetet

i förening med gott uppförande tilldelas arbetspremie. Rätten till arbetspre-

mie hör till de förmåner som skola beredas fången gradvis i mån av gott

uppförande och avtjänad strafftid. Arbetspremie skall utgå enligt de närmare

grunder fångvårdsstyrelsen bestämmer. För närvarande är högsta arbetspre-

mien för dag en krona; för arbete som utföres på ackord kan ersättningen dock

bliva något högre.

Arbetspremieinedel, som tillkomma straffånge, fördelas i två lika delar, dis­

ponibla medel, som enligt fångvårdsstyrelsens bestämmande må användas till

understöd åt fången närstående, till gäldande av skadestånd och annan ersätt­

ning ävensom till fånges personliga förmån, samt besparade medel, vilka i

regel skola sparas till frigivningen och då i viss ordning tillställas fången.

För disponibla arbetspremiemedel äger fången enligt av fångvårdsstyrelsen

utfärdade bestämmelser bl. a. inköpa s. k. premievaror. Denna rätt är i en­

lighet med progressivsystemet noga reglerad för olika fångklasser. Bland pre­

mievarorna ingår numera jämväl röktobak; enligt cirkulär av fångvårdssty­

relsen den 20 november 1944 äger fånge i viss omfattning rätt att röka.

För verkställigheten av fängelse gälla i viss mån olika regler beträf­

fande fängelsefångar och bötesfångar.

Fängelsefånge, som vill och kan förskaffa sig underhåll och bekväm­

lighet utöver vad i straffanstalten bestås, äger rätt därtill, såvida ordningen

eller säkerheten inom anstalten icke därigenom störes. Han må dock ej be­

reda sig eller mottaga bättre underhåll eller större bekvämlighet än som

är förenligt med måttlighet och enkelhet. Fängelsefånge äger sålunda bruka

egna gångkläder och sängkläder, såvida de icke äro orena, förslitna eller

eljest olämpliga att användas i fångvårdsanstalt. I fråga om fängelsefånges

rätt att mottaga besök gälla i huvudsak samma regler som för straffånge.

Vad angår rätten till brevväxling må fängelsefånge ej förvägras att avsända

eller mottaga brev eller annat skriftligt meddelande, där detsamma röret

allenast fångens enskilda angelägenheter samt icke är ohöviskt eller inne­

håller något, varav ordningen eller säkerheten inom straffanstalten kan även­

tyras. Vill fängelsefånge avsända skrift, som kan antagas vara ämnad att

offentliggöras, skall, vare sig skriften är avfattad som brev eller ej, styres­

mannen överlämna den till tillsyningsmannen, eller, om sådan ej finnes, till

länsstyrelsen, som har att bestämma huruvida skriften får avsändas. Till­

stånd må alltid vägras, då skriften är av anstötligt innehåll eller dess offent­

liggörande eljest finnes olämpligt.

Fängelsefånge är pliktig att sysselsätta sig med lämpligt arbete. Undergår

han straff i enrum, må han själv förskaffa sig sådant arbete och äger i dylikt

fall för egen räkning behålla inkomsten därav. Begagnar fången sig icke av

nämnda rättighet eller undergår han straff i gemensamhet, skall arbete till­

delas honom av vederbörande fångvårdsmyndigliet, och skall han i så fall

enligt särskilda bestämmelser erhålla andel av inkomsten därav. Även över

dylik arbetsinkomst äger han själv förfoga. Enligt arbetsordningen för fång­

vårdsstaten må inkomstandelen icke överstiga det högsta belopp som för

samma arbete kunnat såsom arbetspremie tillerkännas straffånge.

Bö tes fånge är såtillvida sämre ställd än fängelsefånge, att han icke

må förskaffa sig eller emottaga underhåll eller bekvämlighet utöver vad

honom vid straffanstalten bestås. Ilan äger emellertid begagna egna gång­

kläder under samma förutsättningar som gälla beträffande fängelsefånge. Bö­

Kungl. Maj:ts proposition nr 342.

35

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 342.

rande hans rätt att mottaga besök samt mottaga eller avsända brev eller an­

nat skriftligt meddelande gälla samma föreskrifter som för fängelsefånge.

Bötesfånge är skyldig utföra tjänligt arbete, som av vederbörande langvårds-

mvndighet bestämmes för honom. Någon ersättning för arbetet utgår icke.

Disciplinåtgärder mot fånge äro reglerade i 1938 års fångvårds-

stadga. Bryter fånge mot anbefalld ordning, kan han av styresmannen be­

straffas med nedflyttning i lägre fångklass, mistning av redan intjänade arbets-

premier, dock högst en månads premier, förlust av sysselsättning under

högst fjorton dagar, hårt nattläger under högst tio dagar eller inneslutning i

straffcell från och med tio dagar till en månad. Av dessa bestraffningar

kunna de båda förstnämnda ifrågakomma endast för straffånge; nedflytt­

ning till lägre fångklass kan, utom såsom bestraffning, tillämpas även eljest,

om fången ådagalägger mindre gott uppförande, visar lättja eller befinnes

ovärdig honom givet förtroende. Hårt nattläger får ej ifrågakomma utan att

läkare vid anstalten förklarat hinder icke möta med hänsyn till fångens

hälsotillstånd. Vid förlust av sysselsättning och vid hårt nattläger skall fånge,

som eljest vistas i gemensamhet, hållas i enrum. Fången må icke åtnjuta kost

eller bekvämlighet utöver vad straffånge minst bestås, ej heller till egen

personlig förmån disponera arbetspremiemedel eller ersättning för utfört ar­

bete. Sistnämnda föreskrift gäller jämväl vid inneslutning i straffcell. När

fånge ådömts inneslutning i straffcell, må fångvårdsstyrelsen, örn förseelsen

är av svårare beskaffenhet, besluta att straffarbetets eller fängelsestraffets

verkställighet skall anses avbruten under tid då fången undergår sådan be­

straffning eller under viss del av denna tid, dock högst fjorton dagar varje

gång, och ej heller sammanlagt mera än en tredjedel av strafftiden eller

mera än tre månader.

De nämnda bestraffningarna tillämpas enligt vad strafflagberedningen an­

fört i varierande utsträckning. Ådömande av inneslutning i straffcell tillämpa­

des under åren 1938—1942 icke i något fall och under år 1943 endast i ett

fall; fångvårdsstyrelsen har icke i något fall förordnat om avbrott i straffets

verkställighet i samband med sådan bestraffning. Ej heller nedflyttning i

lägre fångklass och mistning av intjänade arbetspremier har kommit till

större användning. Bestraffningsformen förlust av sysselsättning har där­

emot tillämpats i relativt betydande utsträckning liksom ådömande av hårt

nattläger.

I detta sammanhang må anmärkas, att fängelsefånge som missbrukar

rätten att skaffa sig underhåll eller bekvämlighet utöver vad i anstalten be­

stås kan fråntagas denna rätt för en tid av högst trettio dagar varje gång.

Detsamma gäller beträffande förvarad eller internerad.

För de straffrättsliga x-eaktionsåtgärder, vilka vid sidan av de ordinära

frihetsstraffen innefatta ett frihetsberövande — tvångsuppfostran, ungdoms­

fängelse, förvaring och internering — gälla såsom tidigare nämnts särskilda

verkställighetsregler. Vad angår tvångsuppfostran, som regleras i lagen den

Kungl. Maj.ts proposition nr 342.

37

13 mars 1937 om tvångsuppfostran, äger verkställigheten därav icke rum

i fångvårdsanstalt utan i allmän uppfostringsanstalt, som står under ledning

av en särskild styrelse, lydande omedelbart under justitiedepartementet. För

de bestämmelser, som i detta hänseende äro meddelade, torde här icke er­

fordras någon redogörelse.

Ungdomsfängelse skall enligt lagen den 15 juni 1935 om ungdoms­

fängelse verkställas i härför inrättad särskild anstalt eller avdelning av an­

stalt. Dessa anstalter, vilka lyda under fångvårdsstyrelsen och benämnas

ungdomsanstalter, äro i regel öppna eller halvöppna. Rörande verkställig­

heten gäller enligt nyssnämnda lag vidare, att de intagna skola av styres­

mannen fördelas på sätt som finnes lämpligt med hänsyn till den behand­

ling vilken bör komma var och en av dem till del. Styresmannen äger be­

träffande envar intagen bestämma, huruvida han skall förvaras avskild eller

i gemensamhet med andra. Den intagne skall åtnjuta den frihet som är för­

enlig med god ordning och säkerhet inom anstalten, dock skall härvid till­

ses att dylik förmån, där så finnes ändamålsenligt, beredes honom gradvis

i den mån han under anstaltstidens fortgång visar sig förtjänt därav. Den

som undergår ungdomsfängelse skall hållas till arbete som styresmannen

bestämmer. Arbetet skall vara av beskaffenhet att bereda den dömde till­

fälle till sådan teoretisk och praktisk utbildning i hantverk eller annat yrke,

som kan främja utsikterna för honom att efter frigivningen försörja sig.

Vid valet av arbete skall hänsyn tagas till den intagnes håg och fallenhet.

Såsom uppmuntran och belöning för flit och välförhållande kan den intagne

tilldelas arbetspremie.

De angivna reglerna kompletteras av föreskrifter i stadgan den 8 april

1938 angående vård och behandling av dem, som ådömts ungdomsfängelse.

I huvudsak innehåller denna stadga bestämmelser, motsvarande dem som

meddelats i den samtidigt utfärdade fångvårdsstadgan. I fråga örn klientelets

fördelning har föreskrivits, att den som dömts till ungdomsfängelse skall för

observation intagas å särskild mottagningsavdelning. A sådan avdelning må

han dock ej kvarhållas utöver två månader, såframt ej fångvårdsstyrelsen

finner särskilda skäl till annat föranleda, och ej i något fall utöver fyra

månader. Under observationstiden skall synnerlig vikt läggas på utrönandet

av den intagnes förståndsutveckling, kunskaper och fallenhet. Fångvårdssty­

relsen förordnar med ledning av observationsresultatet örn den dömdes pla­

cering å anstalt. Beträffande anstaltsplaceringen må vidare anmärkas, att

fångvårdsstyrelsen, när det med hänsyn till intagens uppförande eller eljest

finnes lämpligt, må förordna örn hans överförande till särskild övervak-

ningsavdelning. Sådant beslut gäller ej utan omprövning längre tid än två

månader i sänder. Beträffande intagens ratt till läsning, brevväxling och

mottagande av besök äger enligt stadgan fångvårdsstyrelsen meddela när­

mare bestämmelser. Detsamma gäller beträffande arbetspremier åt de in­

tagna och dessas rätt att disponera däröver. Såsom disciplinära bestraff­

ningar ha upptagits inskränkning i de friheter och förmåner, varav den in­

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 342.

tagne kan vara i åtnjutande, mistning av arbetspremier, dock högst en må­

nads premier, samt inneslutning i enrum under högst sju dagar.

Bestämmelser om verkställighet av förvaring och internering

äro meddelade i särskild lag därom. Enligt denna gäller att den förvarade

eller internerade omedelbart efter intagandet i säkerhetsanstalt skall hållas

i enrum under erforderlig observationstid, dock högst tre månader. Efter

utgången av denna tid må han mot sin vilja ej hållas i enrum, där sådant

ej påkallas av hänsyn till fara för ordningen eller säkerheten inom anstalten.

I likhet med vad som är föreskrivet i fråga om den som undergår ungdoms­

fängelse gäller för förvarad eller internerad, att han skall njuta den frihet

som låter förena sig med god ordning och säkerhet inom anstalten samt att

härvid skall tillses att dylik förmån gradvis beredes honom i den mån han

under förvarings- eller intemeringstidens fortgång visar sig förtjänt därav.

Vill och kan den förvarade eller internerade, utöver vad i anstalten bestås,

skaffa sig underhåll eller bekvämlighet, som låter förena sig med iakttagan­

de av måttlighet och enkelhet, kan det medgivas honom i mån av gott upp­

förande och såvitt ej ordningen eller säkerheten inom anstalten äventyras.

Angående förvarads eller internerads rätt att mottaga besök och att mottaga

eller avsända meddelanden gäller vad om fängelsefånge är stadgat; un del­

den nyssnämnda observationstiden må dock göras de inskränkningar i ifrå­

gavarande hänseenden, som påkallas av hänsyn till observationen. Permis­

sion kan beviljas förvarad eller internerad i samma utsträckning som straff­

fånge och fängelsefånge. Han skall sysselsättas med arbete som, i den mån

så lämpligen kan ske, bör innefatta övning i sådan färdighet, varigenom ut­

sikterna underlättas för honom att kunna försörja sig efter utskrivningen.

Viss andel av inkomsten av arbetet skall tijlgodoföras honom och dessutom

må arbetspremie kunna tilldelas honom för flit och ordentlighet i förening

med gott uppförande.

I 1938 års fångvårdsstadga har härutöver beträffande förvarade och in­

ternerade föreskrivits bl. a. att förvarad eller internerad skall, där så lämp­

ligen kan ske, under någon tid av året sysselsättas med arbete helt eller

delvis utomhus, samt att den förvarade eller internerade må själv skaffa sig

arbete i den mån det kan ske utan att ordningen eller säkerheten inom an­

stalten äventyras. I olikhet med fängelsefånge äger han dock icke själv dis­

ponera över inkomsten av sådant arbete. Denna inkomst skall, liksom andel

av inkomst av arbete, som fångvårdsmyndighet tilldelat honom, fördelas i

två delar, den disponibla, utgörande tre fjärdedelar av arbetsförtjänsten, och

den besparade, utgörande återstoden. Med avseende å arbetspremier gälla

emellertid för förvarad eller internerad samma bestämmelser som för straff­

fånge. I fråga om disciplinära bestraffningar gälla för förvarade och inter­

nerade samma regler som för straffångar och fängelsefångar.

Verkställighetsorganen och anstaltsorganisationen.

överinseendet över straffverkställigheten utövas av fångvårdsstyrelsen. Be­

slutande i fråga örn de intagnas behandling är emellertid i regel styresman­

Kungl. Maj.ts proposition nr 342.

39

lien vid vederbörande anstalt. Övriga befattningshavare utgöras av kamrerare,

assistenter, uppsyningsmän, överkonstaplar och vaktkonstaplar samt, för ar­

betsdriften, lärare i yrkesämnen, yrkesmästare och arbetsledare. Vid några

större anstalter finnes heltidsanställd pastor, vid de övriga predikant. Lä­

kare finnes vid alla anstalter, heltidsanställda dock endast vid vissa sinnes­

sjukavdelningar. Vid vissa större anstalter finnas sociala kuratorer, vilka

bl. a. ha till uppgift att underlätta de intagnas förbindelse med närstående och

att biträda med anordnande av eftervård. I sistnämnda hänseende äro även

övriga befattningshavare vid anstalten samt statens skyddskonsulenter och

skyddsassistenter skyldiga att lämna biträde.

Vid centralfängelserna och vissa andra anstalter Ilar styresmannen vid sin

sida en rådgivande anstaltsnämnd, huvudsakligen sammansatt av befattnings­

havare vid anstalten. I denna nämnd kunna dock sitta av fångvårdsstyrelsen

utsedda lekmän med social insikt och erfarenhet. Anstaltsnämnden åligger

att med uppmärksamhet följa frågor om de å anstalten intagnas vård och be­

handling, att behandla frågor om fångars uppflyttning i fångklass, att avgiva

yttranden över ansökningar örn nåd och villkorlig frigivning, att medverka

till upprätthållande av förbindelse mellan intagen och honom närstående, att

samråda med styresmannen i frågor angående arbetsanskaffning och annan

eftervård åt dem som skola lämna anstalten samt att handlägga ärenden

som fångvårdsstyrelsen eller styresmannen hänskjuter till nämnden.

Vid några större anstalter finnas utomstående av fångvårdsstyrelsen aukto­

riserade fängelsebesökare.

Såsom förut anförts har vidare länsstyrelse eller, vid kronohäkte å ort där

länsstyrelse ej finnes, särskilt förordnad tillsyningsman vissa mera formella

uppgifter med avseende å straffverkställigheten.

Beträffande det nuvarande anstaltsväsendet har strafflagbe­

redningen anfört följande.

Grundstommen i den svenska fångvåx-dens anstaltssystem utgöres alltjämt

av de slutna cellfängelser — nu benämnda straffängelser och kronohäkten

—- som uppfördes under fängelsereformen i mitten och senare delen av 1800-

talet. Det kännetecknande för dessa anstalter, som tillkommo för att möjlig­

göra ett strängt cellsystem, är säkerhet — åvägabragd genomlett massivt

byggnadssätt, murar och galler — brist på ljus och luft samt trånga utrym­

men. De slutna nybyggnader — vissa centralfängelser — somo sedermera till­

kommit lia i regel uppförts i samma fäslningsliknande stil. Då man i princip

hållit fast vid cellsystemet, ha anstalterna i regel, bortsett från fängelsekyr-

korna, icke försetts med andra för de intagna avsedda utrymmen än bostads-

celler. Dagrum, samlingslokaler och gymnastikutrymmen saknas. Tomtut­

rymmena äro i många fall otillräckliga för att möjliggöra utomhusvistelse

annat än på trånga gårdar. Ofta tages detta gårdsutrymme i anspråk av

cellgårdar.

Endast långsamt och med tveksamhet har man med hänsyn till en mo­

dernare fångbehandlings krav vidtagit ändringar i anstalternas hävdvunna

konstruktion. De största anstalterna lia till följd av arbetsdriftens fordringar

försetts med verkstäder, som nu äro fullt modernt utrustade. De mindre an­

stalterna sakna däremot i regel fortfarande såväl verkstäder som särskilda

40

Kungl Maj:ts proposition nr 342.

arbetsceller. Under det senaste årtiondet har man för att göra anstalterna

ljusare och luftigare börjat hugga upp de gluggliknande cellfönstren. Till

en början utvidgades dessa endast till hälften av normal storlek, men under

den påskyndade upphuggning som för närvarande pågår förses cellerna med

riktiga fönster. Även andra moderniseringsarbeten lia börjat utföras och på

senaste tiden lia initiativ tagits för att förse vissa anstalter med gymnastik-

och idrottsutrymmen. Några anstalter — t. ex. de för specialklientel avsedda

anstalterna i Nyköping, Ystad, Uppsala och Kalmar — lia underkastats så­

dana ändringar, att de trots den ålderdomliga byggnadstypen fylla tämligen

högt ställda krav. Flertalet äldre anstalter äro emellertid föråldrade eller i

övrigt mindre ändamålsenliga. En del av dem lämpa sig dock för ombyggnad.

De fångkolonier som tillkommit under senare tid — Singeshult, Rödjan.

Leverstad, Lockerud, Åby och Ödevata — utgöra en diametralt motsatt an-

staltstyp. De äro vanligen lantgårdar som fångvården övertagit eller arren­

derat och sakna fullständigt fängelsekaraktär.

Jämte det kolonier inrättats ha under de senaste årtiondena uppförts vissa

sinnessjukavdelningar samt anstalter för verkställighet av nyskapade behand­

lingsformer, det öppna Skenäs för ungdomsfängelse och det slutna men med

öppna avdelningar försedda Hall för förvaring och internering. För verk­

ställighet av nämnda behandlingsformer användas i övrigt dels kolonier och

andra liknande öppna anstaltsutrymmen — t. ex. ungdomsanstalterna Mäs­

hult och Åby i Fundbo — som fångvården övertagit eller hyrt, dels moderni­

serade fängelser av den äldre typen.

Det nuvarande höga fångantalet har medfört — förutom en betydande

dubbelbeläggning av cellerna i de gamla anstalterna — att vissa provisoriska

utrymmen tagits i anspråk för fångförvar. Sålunda disponerar fångvården

ett 100-tal platser på vardera av Stockholms stads rannsakningsfängelse och

tvångsarbetsanstalten a Svartsjö ävensom 10 platser på den till sistnämnda

anstalt knutna kolonien Kungsgården. Däremot ha inga provisoriska öppna

förläggningar tagits i anspråk för att minska överbeläggningen på de slutna

anstalterna.

Beredningen har vidare anfört att det öppna anstaltsutrymme, varöver

fångvården disponerade, vore mycket begränsat. Bortsett från sinnesssjuk-

avdelningar funnes 2 485 slutna och 367 öppna platser, av vilka sistnämnda

236 användes för ungdomsfängelse, 66 för straffångar och fängelsefångar, 40

för förvarade och internerade samt 25 för utlänningar som tagits i förvar

Anmärkas må emellertid att till vissa slutna anstalter — Mariestad och Svart­

sjö — höra jordegendomar, där de intagna sysselsättas med olika utearbeten.

Angående fångvårdsklientelets fördelning på de olika anstal­

terna har beredningen anfört följande.

För den svenska fångvårdens del kan nian endast beträffande ungdoms­

fängelseklientelet tala örn en genomförd differentiering. På grundval av sum­

mariska läkarundersökningar och personundersökningar, som beträffande

män i regel verkställas å mottagningsavdelningen i Nyköping, fördelas de

manliga intagna av fångvårdsstyrelsen på skilda öppna anstalter (Skenäs,

Åby, Leverstad och Lockerud för normalfall, Mäshult för intellektuellt un­

dermåliga) samt halvslutna anstalter (Uppsala och Ystad för svårdiscipline-

rade och psykopater samt återintagna). Till ungdomsfängelse dömda kvinnor

utsorteras från mottagningsavdelningen i Växjö, som jämväl är sluten över-

vakningsavdelning, å de öppna anstalterna Viebäck, Sjöliden och Lanna­

skede.

Kungl. Maj.ts proposition nr 342.

41

Beträffande straffångarna och fängelsefångarna är differentieringen mindre

utvecklad. De båda kategorierna sammanföras i samma anstalter, varvid

fängelsefångama, som merendels undergå straff i enrum, dock i regel ej

komma i närmare beröring med straffångarna.

Fördelningen av fångarna på olika anstalter sker numera med ledning av

de intagningskort som insändas till centrala fångregistret sex gånger i måna­

den från varje fångvårdsanstalt. På sådant kort lämnas bl. a. upplysningar

om den intagnes ålder, födelseort, hemort, brott, strafftid, tidigare asocialitet,

tidigare anstaltsvistelser och sysselsättning därunder, tidigare arbetsanställ-

ningar, yrkeskunskap, bildningsgrad och önskemål rörande sysselsättning un­

der strafftiden.-------- -—

Vid anstaltsplaceringen av straffångarna och fängelsefångarna torde för

närvarande hänsyn tagas mera till arbetsdriftens behov än till fångarnas indi­

viduella egenskaper. Den nu rådande platsbristen medför också, att placering­

en ofta får avgöras med hänsyn till det tillgängliga platsutrymmet.------------

Beträffande straff- och fängelsefångarnas uppdelning inom de skilda an­

stalterna är ej mycket att anteckna. Styresmännen lia tämligen fria händer.

Önskemålet att skilja förstagångsbrottslingar och recidivister tillgodoses i

viss mån ej i sådan utsträckning att man kan tala örn en fullt genomförd

princip. På vissa anstalter är man angelägen örn att fångar, som lia samma

sysselsättning i verkstäderna, jämväl skola förvaras i samma avdelning. Detta

torde försvåra differentieringen med hänsyn till fångarnas personliga egen­

skaper, tidigare asocialitet m. m. I viss mån är fördelningen av fångarna

inom anstalten beroende på vilken fångklass de tillhöra. Då recidivister och

förstagångsförbrytare lika snabbt komma upp i högre fångklass, kan klass­

systemet leda till att fångarna än mer sammanblandas. På straffängelset i

Gävle har för pålitliga fångar inrättats en stjärnklass med särskilda förmåner,

och även inom vissa andra anstalter har man gjort ansatser att sammanföra

de mest pålitliga elementen.

Bötesfångar få enligt den nu tillämpade ordningen avtjäna straffet i de an­

stalter för vanligt fångförvar där de intagas. Då de ofta sysselsättas med

handräckning, Idiva de i viss omfattning sammanförda med straff- och

fängelsefångar.

De förvarade och internerade männen sammanföras för närvarande i två

anstalter, den slutna anstalten i Norrköping samt den med såväl slutet som

öppet utrymme utrustade anstalten å Hall. Samlliga dömda intagas först

i Norrköping, varifrån de skötsamma efter kortare eller längre tid överföras

till Hall. Örn de missköta sig eller i övrigt finnas mindre lämpade för de

friare förhållandena på Hall, återföras de till Norrköping. Vid Hallanstalten

givas möjligheter att fördela de intagna på sluten, halvöppen eller öppen av­

delning efter graden av ådagalagd pålitlighet, men även arten av de intagnas

sysselsättning är i viss mån avgörande för deras placering. Förvarade och in­

ternerade kvinnor äro intagna å centralfängelset i Växjö.1

Rörande arbetsförhållandena vid f å n g v å r d sanstalte r n a

har strafflagberedningen anfört följande.

Arbetsdriften inom den svenska fångvården slår numera på en i stort sett

tillfredsställande nivå. Della är frukten av en lång utveckling. Under 1800-

talet utfördes huvudsakligen arbeten åt privata beställare. Ofta uthyrdes

1 Sedan betänkandet avgivits har tillkommit en fångkoloni för kvinnliga straff- och fängelse­

fångar med ett 20-tal platser, nämligen den till centralfängelset i Växjö anslutna kolonien Sol­

hyddan vid diakonissanstalten ä Viebäck. Kolonierna Leverstad och Lockerud användas icke

för ungdomsfängelseklientelet utan för straff- och fängelsefångar. Medel ha beviljats för an­

skaffande av ytterligare en koloni (Sörbyn vid Umeå), varjämte en fångkoloni vid Stöpsjön i

Värmland, anordnad såsom öppen förläggning nyligen tagits i bruk.

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 342.

fångarna till dessa, varvid arbetet kunde utföras inom eller utom fängelserna.

Särskilt vid de mindre anstalterna tillämpades länge det systemet, att styres­

männen, som skulle anskaffa arbete åt fångarna, erhöllo andel av den vinst

arbetet lämnade. Intill början av 1900-talet uppträdde staten endast i obetyd­

lig utsträckning som beställare av artiklar från fängelserna. Erfarenheterna

ledde emellertid fram till att staten övertog administrationen av arbetsdrif­

ten och lill att arbetet vid de större anstalterna kom att utföras för statens

eget behov (statsdrift till stafshult).------- —

Det sålunda införda systemet har varit till gagn på många sätt. Genom

den prioritetsrätt till arbeten från statsförvaltningarna som tillförsäkrats

fångvården blir arbetstillgången tryggad. Statens verksamhet är så omfattan­

de, att även i händelse av stigande fångantal eller nedåtgående konjunkturer

tillräckliga beställningar äro att påräkna. Då fångvården praktiskt taget icke

alls arbetar på lager utan endast på beställning, är vidare avsättningen säk­

rad. I detta avseende innebär systemet en betydande fördel framför en på den

allmänna marknaden inriktad arbetsdrift, som givetvis skulle nödgas ligga

med avsevärda lager med därav följande risker. Systemet har även medfört

att kritiken mot fångarbetets konkurrens med den fria marknaden minskat.

Slutligen har yrkesutbildningen gagnats. Statens verksamhet är nämligen

numera så mångsidig, att fångvården kunnat bedriva verksamhet inom ett

stort antal yrken och arbetsgrenar.

Fångvårdens arbetsdrift är uppdelad i två huvudgrenar: jordbruksdrift och

verkstadsdrift. Jordbruksdriften sorterar i administrativt avseende direkt un­

der fångvårdsstyrelsens kameralbyrå, under det att verkstadsdriften lyder

under styrelsens arbetskontor, som i sin tur är en avdelning inom den kame­

rala byrån. Jordbruksdrift förekommer vid centralfängelset i Mariestad (med

underlydande kolonier Singeshult, Rödjan, Leverstad och Lockerud), vid

straffanstalten å Svartsjö (med kolonien Kungsgården), vid vårdanstalten å

Hall (med kolonien Åby i Sorunda) samt ungdomsanstalterna å Skenäs,

Mäshult och Åby i Fundbo. Närbesläktat med jordbruksdriften är anstalter­

nas trädgårdsbruk, som i redovisningsavseende hänföres, vid anstalt med

jordbruksdrift till denna och vid övriga anstalter till verkstadsdriften. Arbets­

drift i egentlig mening finnes huvudsakligen endast vid de större anstalter­

na, d. v. s. vid central- och straffängelsema samt vid ungdomsanstalten å

Skenäs och vårdanstalten å Hall. Vid kronohäkten och rannsakningshäkten

förekommer yrkesarbete i mycket ringa utsträckning med undantag för kro-

nohäktena i Nyköping, i Ystad och i Falun.------------

Om förhållandena sålunda i stort sett äro tillfredsställande beträffande

arbetsmöjligheter för långtidsfångar, kan detta däremot icke sägas vara fal­

let i fråga om fångar med korta strafftider. Dessa, som till stor del utgöras

av fängelsefångar, undergå ofta straffet i enrum på de kronohäkten och rann­

sakningshäkten där arbetsdrift i egentlig mening ej anordnats. I motsats till

de å de större anstalterna intagna äro de i regel icke sysselsatta med arbete

för statliga myndigheter, organiserat av fångvårdsstyrelsens arbetskontor,

utan med handräckningsarbeten eller diverse genom styresmännens för­

sorg anskaffade arbeten åt privata beställare. Det är svårt att överhuvud

taget anskaffa något arbete åt dessa intagna, och det arbete som kan

beredas dem blir vanligen av enklaste slag, t. ex. något pappersarbete eller

drevarbete som varken väcker intresse, bereder utbildning eller medför till­

räcklig inkomst. Härtill kommer att arbetet merendels utföres i trånga bo-

stadsceller och därför ofta är ohygieniskt. Vid dessa anstalter ha tidigare

funnits särskilda arbetsceller, men dessa ha vid nuvarande överbeläggning

i regel måst tagas i anspråk som bostadsceller. Endast ett mycket ringa antal

Kungl. Maj:ts proposition nr 342.

43

fängelsefångar har möjlighet skaffa sig eget arbete; enligt fångvårdsstyrelsens

berättelse för år 1942 hade sålunda av fängelsefångar endast 2 694 dagsver­

ken utförts för egen räkning mot 16 152 för statliga förvaltningar m. fl. samt

tillhopa 60 521 för privata beställare och för anstalternas behov.

Av en utredning som beredningen verkställt angående situationen i arbets-

hänseende för de 282 fängelsefångar med kortare strafftid än tre månader,

som den 10 februari 1944 voro intagna på fångvårdsanstalt, framgår att det

stora flertalet av dessa fångar sysselsattes med arbete av enklaste slag, sär­

skilt pappersarbete, drevredning och säcklagning, handräckning och dyl. Ett

icke obetydligt antal (21) saknade helt och hållet arbete på grund av arbets­

brist. Enligt beredningens förmenande vore förhållandena enahanda för de

relativt fåtaliga straffångar som hade lika kort strafftid. På grund av del

ringa antalet bötesfångar vore svårigheterna att bereda dem sysselsättning

icke tillnärmelsevis så framträdande som i fråga örn övriga korttidsfångar.

Sådana svårigheter hade dock gjort sig gällande, och mot det arbete som till-

handahölles dessa fångar kunde samma anmärkningar riktas som mot de

övriga korttidsfångarnas arbete.

Beträffande de intagnas ersättning för sitt arbete har beredningen anfört

att avlöningen, när den icke beräknades efter ackord, i flertalet fall utginge

med väsentligt lägre belopp än en krona om dagen. Ackordsersättningen upp-

ginge till varierande belopp och torde vanligen hålla sig vid cirka en krona

om dagen. I undantagsfall kunde den uppgå till två kronor eller däröver; vid

de mindre anstalterna torde den i regel hålla sig under 50 öre.

Vad slutligen angår fångvårdsklientelets storlek och sam­

mansättning har strafflagberedningen i sitt betänkande lämnat ingåen­

de redogörelser även i denna del. Till betänkandet har dessutom fogats en

särskild undersökning rörande frekvensen av återfall i brott. Beträffande de

statistiska uppgifterna rörande fångvårdsklientelet får jag hänvisa till be­

tänkandet.

II. Huvudgrunderna i strafflagberedningens förslag.

Förslagets omfattning och systematik.

I sitt betänkande har strafflagberedningen framlagt ett förslag till lag örn

verkställighet av straffarbete, fängelse, förvaring och internering, avsett att

ersätta såväl 1916 års verkställighetslag och det väsentliga av 1938 års fång-

vårdsstadga som huvudparten av de formella föreskrifter rörande straffverk­

ställighets början och beräkning av strafftid som nu återfinnas i olika för­

fattningar. I vad förslaget berör de formella verkställighetsreglerna innebär

det, med vissa undantag, endast ett sammanförande och förtydligande av

gällande bestämmelser. Vad åter angår straffverkställighetens utformning

upptager förslaget i åtskilliga hänseenden betydelsefulla förändringar av rå­

dande ordning.

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 342.

I fråga om sambandet mellan straffsystemet och straff­

verkställigheten har beredningen framhållit, att reglerna om straff -

och skyddsåtgärder borde betraktas mot bakgrunden av vad varje åtgärd i

verkligheten innebure; verkställighetsreglernas och anstaltsväsendets utform­

ning gåve straffsystemet dess karaktär. Nybildningar på straffsystemets om­

råde påverkade verkställigheten av befintliga behandlingsformer, då inrät­

tandet av en ny reaktionsform återverkade på storleken och sammansätt­

ningen av det klientel, som fortfarande behandlades enligt de gamla reglerna.

Bl. a. med hänsyn härtill kunde det ifrågasättas, att hela reformarbetet be­

träffande straffsystemet och straffverkställigheten borde bedrivas parallellt,

så att ett gemensamt och fullständigt förslag samtidigt kunde framläggas.

I betraktande av den långa tid som skulle erfordras för en sådan strafflags-

reforms genomförande kunde emellertid ett dylikt tillvägagångssätt icke

ifrågakomma. Även de partiella reformer på straffsystemets område som

kunde ifrågasättas i samband med reformeringen av straffverkställigheten

syntes böra upptagas till behandling först i samband med revisionen av det

straffrättsliga reaktionssystemet i dess helhet.

Beredningen har i detta sammanhang i princip uttalat sig för att fängelse

och straffarbete borde sammanslås till en gemensam straffart men funnit

ett genomförande av denna tanke icke vara möjligt förrän efter tämli­

gen lång tid, bl. a. emedan frågor som berörde strafflagens speciella del

samtidigt måste lösas. Då det praktiska syftet med en dylik reform till

väsentlig del syntes kunna vinnas genom att revidera verkställigheten av de

nuvarande strafformema, har beredningen ansett, att en sådan revision först

borde genomföras. Beredningen har emellertid på en punkt framlagt förslag

till lagändring i här förevarande hänseende, nämligen i fråga om avräkning

av fängelse, som den dömde undergått, å annat straff.

Såsom förut nämnts har beredningen till omarbetning upptagit även de

mera formella bestämmelserna om tid och sätt för utslags bringande till verk­

ställighet, beräkning av strafftid m. m. Beredningen har härom yttrat, att

dessa frågor hade ett nära samband med spörsmålet om klientelets placering

på de särskilda anstalterna, varför det ansetts lämpligt att underkasta dem

reglering samtidigt med övriga verkställighetsfrågor. Genom en sådan gemen­

sam behandling vunnes jämväl ökad klarhet och reda.

Beredningens förslag berör, förutom verkställigheten av de ordinära fri-

hetsstralfen, även verkställigheten av skyddsåtgärderna förvaring och inter­

nering. Beredningen har övervägt att till behandling även upptaga reglerna

om verkställighet av ungdomsfängelse. Då dessa emellertid syntes fungera

fullt tillfredsställande, har beredningen avstått från att framlägga några för­

slag örn ändringar i dem. Som skäl härför har beredningen vidare anfört,

att verkställigheten av ungdomsfängelse — som uteslutande åsyftade upp­

fostran och utbildning — företedde större skiljaktigheter i förhållande till

straffarbete och fängelse än vad som vore fallet med verkställigheten av för­

varing och internering. Vad angår tvångsuppfostran har beredningen icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 342.

4Ö

lunnit anledning att till granskning upptaga reglerna om verkställighet av

denna behandlingsform, som enligt beredningen närmast vore att likställa

med skyddshemsvård och som genom tillämpning av de nya lagarna örn vill­

korlig dom och åtalseftergift komme att få starkt minskad betydelse, möj­

ligen att helt upphöra.

Beredningen har ansett det angeläget att samla de viktigaste bestämmelser­

na i ämnet i en gemensam verkställighetslag. Med hänsyn till den stora vikt

för de dömda som måste tillmätas även vissa detaljspörsmål borde denna lag

täcka ett större område än vad den skäligen bort göra, om den reglerat fria

människors förhållanden. En ledande synpunkt vore, att lagen borde inne­

hålla noggranna bestämmelser i fråga om den frihet och de huvudsakliga

förmåner som tillkomma de intagna; inskränkningar i dessa förmåner borde

beslutas gemensamt av Kungl. Maj :t och riksdagen.

Ett avsnitt av beredningens betänkande har ägnats åt eftervården av fri­

givna och utskrivna. Beredningen har emellertid föreslagit lagbestämmelser

endast i vad angår eftervårdens planläggning från anstalten.

I en särskild avdelning av betänkandet behandlas de förändringar av an-

staltsväsendet som utgöra en förutsättning för genomförandet av bered­

ningens förslag till verkställighetsregler. Beredningen har vidare framlagt

vissa önskemål beträffande organisationen av fångvårdsstyrelsen, fångvårds­

staten och skyddskonsulentorganisationen.

Straffverkställighetens uppgift och funktion.

Som bakgrund till det reformförslag beredningen framlagt har beredningen

gjort vissa uttalanden angående straffverkställighetens uppgift och funktion.

Därvid har beredningen inledningsvis framhållit, att enighet numera torde

råda därom, att straffets ändamål är att tillgodose samhällets intresse av att

skydda sig mot brottslighet samt att därvid huvudvikten ibland lägges vid

strafflagens, straffdomens och straffverkställighetens funktion att verka mo­

ralbildande eller avskräckande på samhällsmedlemmarna i gemen (allmän­

prevention), ibland åter på straffdomens och straffverkställighetens förmåga

att förebygga förnyad brottslighet från den straffades sida (individualpre-

vention). Beredningen har betonat, att straffets verkställande utgjorde en

föl-utsättning för att det skulle fylla sin allmänpreventiva uppgift, eftersom

strafflagen snabbt skulle förlora sin auktoritet, om dess regler ej tillämpades.

Vad individualpreventionen anginge, vore det ett samhällsintresse att den av

allmänpreventiva skäl ofrånkomliga straffverkställigheten erhölle större ef­

fektivitet till förebyggande av återfall. Det vore obestridligt att verkställig­

heten av frihetsstraff i regel, så länge den påginge, hindrade den straffade

från att föröva nya brott. Man torde vidare vara berättigad antaga, att verk­

ställigheten åtminstone i någon mån verkade avskräckande på den brotts­

lige. Däremot vore det långt mera osäkert, huruvida den eljest hade eller

kunde ha någon gynnsam verkan på honom. Den erfarenhet som i skilda

länder vunnits örn straffade personers återfall i brott gåve knappast stöd

för ett sådant antagande. Tvärtom hade det gjorts gällande, att själva un­

46

Käng!. Majlis proposition nr 342.

dergåendet av ett frihetsstraff ofta minskade den dömdes förutsättningar att

finna sig tillrätta i tillvaron. Alldeles oemotsägligt vore, att ett frihetsstraff

måste medföra skadliga biverkningar för den dömdes ekonomi, sociala status

m. m. Han rycktes bort från sin sysselsättning och sin familj, han förlorade

vanligen sina inkomster och hans sociala ställning försämrades. Efter fri-

givningen finge han mycket ofta hörja om på nytt. Hans anhöriga komme

ej sällan att lida ekonomisk brist såväl under strafftiden som efter frigiv-

ningen. Härtill komme det psykiska lidande som den dömde och hans när­

maste bleve utsatta för till följd av den skam som i allmänhetens ögon vid­

lådde undergående av straff.

Beredningen har i detta sammanhang anfört ytterligare:

De nämnda biverkningarna av straffet torde i regel innebära ett större li­

dande än det egentliga undergåendet av detta, och de utgöra det främsta

hindret mot den dömdes utveckling till en nyttig samhällsmedlem. Ur såväl

humanitära som brottsförebyggande synpunkter framstår det därför som i

hög grad angeläget att såvitt möjligt förebygga dem. Vad man i detta avse­

ende kan göra under anstaltstiden är ej mycket: huvudsakligen att underlätta

för den intagne att uppehålla förbindelse med yttervärlden, så att han kan

ordna sina affärer och hålla kontakt med sina anhöriga, att å anstalten söka

bereda honom ett arbete, som ger en icke alltför obetydlig inkomst och så­

vitt möjligt underlättar hans försörjningsmöjligheter efter frigivningen, samt

att bistå honom med planläggning av hans framtida förhållanden. Allt som

i dessa och andra hänseenden göres till den dömdes bästa är emellertid för­

spillt, örn han efter frigivningen i egenskap av straffad får svårigheter att

vinna anställning eller utsättes för social bojkott. Den viktiga uppgiften att

söka förebygga skadliga verkningar av frihetsberövandet är därför såväl ett

anstalts- och eftervårdsproblem som en social fråga.

I fråga om frihetsförlustens avskräckande verkan anför beredningen:

Det frihetsberövande som är kännetecknande för frihetsstraffen har man

under skilda tider och rättsordningar utformat på olika sätt; frihetsförlusten

har vanligen gjorts mera kännbar genom att den dömde i större eller mindre

utsträckning hållits isolerad och tillfogats strafflidande utöver vad själva

frihetsförlusten innebär. Merendels har till stöd för det ytterligare straff­

lidandet åberopats att det lidande som själva frihetsförlusten innebär måste

skärpas, om straffet skall få den åsyftade effekten att avskräcka den dömde

från nya brott. Att så skulle vara fallet motsäges emellertid av all erfaren­

het. De straffade torde vara betydligt mera känsliga för den minsta ökning

av anstaltstidens längd än för sådana skärpningar av behandlingen som nu­

mera kunna komma i fråga. De brottslingar, som självmant skulle välja ens

en obetydlig förlängning av anstaltstiden för att därigenom erhålla en mindre

sträng behandling, torde vara synnerligen få, örn ens några. Detta bestyrkes

bl. a. av de erfarenheter som i skilda länder gjorts när man för olika grup­

per brottslingar ersatt de tidsbestämda frihetsstraffen med till sin utformning

lindrigare men till tiden mera utsträckta skyddsågärder. Så gott som undan­

tagslöst ha sådana utbyten skett mot den brottsliges önskan. Att bliva dömd

till det i fråga om verkställigheten relativt lindriga ungdomsfängelsestraffet

i stället för ett strängare men kortvarigare straffarbete är ingalunda efter­

traktat bland ungdomsbrottslingar. En längre tids förvaring i vårdanstalt un­

der tämligen lindriga former är mera fruktad än undergående av straffarbete

på kortare tid. I de länder, t. ex. Norge och Danmark, där man i vissa fall

Kungl. Maj.ts proposition nr 342.

47

tillämpat en valrätt mellan ett vanligt fängelsestraff och ett kortare straff på

vatten och bröd, ha de tilltalade så gott som undantagslöst valt det stränga­

re men kortare straffet.

Med hänsyn till vad sålunda anförts har beredningen funnit det obestrid­

ligt att det ur fångens synpunkt vore själva frihetsförlusten som framstode

som det egentliga strafflidandet. Frihetsförlusten kunde aldrig uppvägas av

andra förmåner, så mycket mindre som fångens tillvaro av statsfinansiella

skäl alltid måste gestaltas i mycket enkla former. Av det sagda följde, att

ej heller den allmänpreventiva effekten av ett frihetsstraff kunde antagas

bliva nämnvärt större eller mindre allt efter dess mer eller mindre stränga

verkställighet. Allmänpreventiva synpunkter spelade sålunda en mycket un­

derordnad roll vid utformningen av straffverkställigheten.

För sin del har beredningen uttalat, att verkställighetens syfte att före­

bygga återfall av den dömde boi-de tillgodoses på det sätt som i varje sär­

skilt fall funnes lämpligast. Beredningen har härutinnan ytterligare anfört

följande.

I många fall, t. ex. när bestraffningen ådömts mera av allmänpreventiva

än av individualpreventiva skäl, föreligger det ej något behov av tillrättafö­

rande behandling. Man får då nöja sig med att söka tillse att straffverkstäl­

ligheten tillfogar den dömde så liten skada som möjligt. I den mån positiva

åtgärder för den intagnes tillrättaförande erfordras, får straffverkställighe­

ten åter karaktär av socialvård. Det gäller då att söka med alla ändamåls­

enliga medel medverka till att den dömde blir i stånd att anpassa sig i sam­

hället. Den reservationen måste emellertid uppställas att skälig hänsyn skall

tagas till individens personlighet. De omhändertagna ha krav på att icke

betraktas som opersonliga nummer i samhällets sociala maskineri utan att

behandlas med hänsyn till sitt värde som människor. Inom humanitetens

ram bör emellertid verkställigheten inrättas så att den blir effektiv. Mot det

nuvarande fångvårdssystemet, sådant det historiskt utvecklat sig, kan riktas

den anmärkningen att det icke i tillräcklig grad tar hänsyn till att den in­

tagne bör i möjligaste mån sättas i stånd att reda sig efter frigivningen, att

det gäller att göra honom livsduglig och ansvarsmedveten. Anstaltslivet får

lätt — såväl på fångvårdsanstalter som i andra anstalter — en konstlad

och instängd prägel. Det ligger i sakens natur att ju mera artificiella och

enformiga förhållanden som äro rådande på en fångvårdsanstalt, desto större

blir den förslöande inverkan som anstaltslivet utövar. Det botemedel mot

anstaltslivets monotoni som man trott sig finna i det s. k. progressivsyste­

met, innebärande att den intagne gradvis tillerkännes ökade förmåner, har

i väsentliga avseenden förfelat sin uppgift och till och med fått skadliga

verkningar i den utformning det erhållit i praktiken.

Att göra den intagne till föremål för en långt driven isolering och att

kringgärda hans liv med föreskrifter som i detalj reglera alla hans föreha­

vanden kan medföra alt han helt förlorar sin initiativkraft och förmågan att

själv ordna sitt liv. Man bör i stället eftersträva att i möjligaste mån låta

förhållandena på anstalten efterlikna livet i det fria samt uppmuntra den

intagnes energi och förmåga till självverksamhet. Därvid är det av betydel­

se att den intagne sysselsättes med rationellt arbete och jämväl stimuleras

till nyttig sysselsättning under fritid. Det är angeläget alt fångvården, i den

män säkerheten så tillåter, får en väsentligt mera öppen prägel än vad nu är

fallet och att de intagnas isolering minskas i den mån det låter förena sig

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 342.

med önskemålel att förebygga skadlig påverkan. Murar, galler och låsta

dörrar äro traditionella attribut till fångvården, men det är sannolikt alt de

äro erforderliga i väsentligt minskad omfattning. Det är vidare önskvärt,

att den intagnes tillvaro, samtidigt som den gestaltas så naturligt som möj­

ligt, tillföres stimulans från yttervärlden i olika förmer. Detta torde bl. a.

böra ske därigenom, att vissa organ få till särskild uppgift alt uppehålla

kontakten mellan livet inom anstalten och tillvaron utanför murarna, men

även genom att överhuvud taget låta den intagne i vidgad utsträckning

komma i kontakt nied honom närstående och andra med vilka det är önsk­

värt att han upprätthåller förbindelse.

Det ligger i sakens natur att inga åtgärder böra vidtagas, som kunna mot­

verka verkställighetens ändamål att befrämja den dömdes tillrättaförande.

Detta syfte äventyras otvivelaktigt, örn den intagne bibringas en avog inställ­

ning mot behandlingen. Örn han försättes i en undantagsställning, som är

ägnad att nedsätta honom i egna och andras ögon, försämras utsikterna

för att han skall bliva en duglig samhällsmedlem. Det är därför angeläget

att verkställighetsreglerna få en sådan utformning, att de garantera den in­

tagne vissa minimirättigheter, sorn det icke är någon förnuftig mening att

beröva honom men vilkas borttagande skulle skapa irritation och missakt­

ning för ett system som tillåter sådana småaktigheter. Det är vidare önsk­

värt att behandlingen icke ensidigt får karaktären av en bevakningstjänst.

Den negativa inställning till de dömda som länge varit kännetecknande för

fångvårdssystemet bör, i den män den ännu fortlever, ersättas av en mera

positiv inriktning. Fångvårdsmannens uppgift inom en modern kriminal­

vård är att gagna samhället genom att försöka sätta den dömde på föder,

icke att företräda de minst upplysta samhällsmedlemmarnas vedergällnings-

instinkter. Det bör eftersträvas att den dömde får förtroende för tjänste­

männens vilja att hjälpa honom till rätta i livet.-----------

Vid verkställighetens anordnande måste naturligtvis behörig hänsyn tagas

till de individuella fallens beskaffenhet. Det är tydligt att män och kvinnor,

korttidsfångar och långtidsfångar, friska och sjuka, unga och gamla, själsligt

normala och abnorma, förstagångsbrottslingar och återfallsbrottslingar icke

helt schematiskt kunna göras till föremål för samma behandling. Den in­

tagnes arbetsförmåga, anlag och utbildning måste beaktas. För dessa ända­

mål bör en efter berörda grunder genomförd fördelning av de intagna ge­

nomföras. När klientelet blir bättre differentierat, kommer det även att fin­

nas större utrymme att på andra grunder än de nämnda taga hänsyn till de

särskilda fallens beskaffenhet. Man behöver icke i samma utsträckning som

för närvarande sträva efter att behandla alla lika — vilket innebär att de

bästa^ behandlas lika strängt som de sämsta —- utan ökad frihet och vidgade

förmåner kunna i viss mån beviljas efter graden av ådagalagd pålitlighet. I

detta hänseende får den individuella behandlingen dock icke gå till överdrift.

Fångarna äro ytterst känsliga för allt som kan betraktas som mannamån,

och ingenting är så ägnat att störa lugnet och arbetsron på en anstalt som

åtgärder, vilka med rätt eller orätt uppfattas som utslag av ett gunstlings-

system. Vid beviljandet av särskilda förmåner är det därför av vikt att visa

största möjliga mått av objektivitet och att grunda besluten på lätt påvis­

bara kriterier som kunna förstås av envar.

Beredningen har understrukit, att man vid genomförandet av de uppställ­

da grundsatserna måste taga hänsyn till ordnings- och säkerhetssynpunk­

ter, att man borde ställa ökade krav på att de intagna gjorde sitt bästa för

att uppfylla sina skyldigheter och medverka till ett gott resultat av behand­

Kungl. Maj:ts proposition nr 342.

49

lingen, samt att det vore av vikt att de intagna under anstaltsvistelsen bringa­

des att inse sina samhälleliga skyldigheter.

En ledamot av beredningen, överdirektören Göransson, har med instämman­

de i stort sett i vad beredningen sålunda anfört därtill anknutit vissa all­

männa synpunkter på frågan örn verkställighetens reformering samt därvid

anfört hl. a. att den sociala och ekonomiska standarden hos vårt folk under

senare årtionden befunnit sig i så gott som ständig stegring men att spåren

härav mera långsamt kunna förmärkas inom fängelserna. Skillnaden mel­

lan livet utanför och livet innanför fängelserna hade förstorats. Erfarenhe­

terna från ungdomsfängelse, förvaring och internering gåve anledning tro,

att med friare vårdformer, bättre individualisering och en väl ordnad efter­

vård åtskilligt skulle kunna uträttas i fråga örn både förstagångsbrottslingar

och recidivister. Även om de av beredningen föreslagna åtgärderna icke skulle

leda till väsentligt färre återfall, vore reformen dock nödvändig för att det

håde från samhällets och verkställighetsorganens sida med fog skulle kunna

sägas, att den dömde genom den behandling som komme honom till del un­

der anstaltsvistelsen verkligen finge ett tillfälle att börja på nytt.

Allmänna bestämmelser örn de intagnas behandling.

De principer som strafflagberedningen ansett böra vara vägledande för de

intagnas behandling lia sammanfattats i en allmän bestämmelse i förslaget

till verkställighetslag, att intagen skall behandlas med aktning för hans män­

niskovärde och erhålla sådan vård att hans tillrättaförande befrämjas, att

skadliga verkningar av frihetsberövandet såvitt möjligt skola förebyggas, att

vid de intagnas fördelning och behandling hänsyn skall tagas till deras ålder,

hälsotillstånd, sinnesbeskaffenhet, karaktärsegenskaper, tidigare vandel, ar­

betsförmåga, anlag och utbildning samt att menlig påverkan de intagna emel­

lan i görligaste mån skall förhindras. Dessa grundregler kompletteras dels

av allmänna bestämmelser örn de intagnas plikter, innebärande att intagen

är skyldig att med flit och ordning utföra arbete som för honom bestämts

ävensom att ställa sig till noggrann efterrättelse gällande bestämmelser, ord­

ningsregler och föreskrifter eller tillsägelser av anstaltens personal samt att

intagen skall tillhållas att efter förmåga bispringa dem mot vilka han är un-

derhållsskyldig, dels av två jämkningsregler av innehåll att intagen skall

åtnjuta i verkställighetslagen avsedda förmåner i den mån det kan ske utan

fara för ordning och säkerhet inom anstalten samt att i tillämpningen av

lagens bestämmelser må göllas sådan jämkning som prövas nödig för avhjäl­

pande eller förebyggande av men för intagens kroppsliga eller själsliga hälsa.

De nuvarande reglerna att intagen som sjuknar skall vårdas enligt anvisning­

ar av läkaren och att intagen för erforderlig undersökning och behandling

kan överföras till sjukhus lia bibehållits, den sistnämnda med vissa utvidg­

ningar. Bl. a. skall förlossning av intagen kvinna i regel äga rum å sjukhus

eller förlossningsanstalt.

Biliam/ till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 342.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 342.

51

lingar, som både vore farliga och kunde antagas begagna sig av varje till­

fälle att avvika och som i regel kunde utskiljas vid en förbättrad differentie­

ring, vore enligt beredningens åsikt icke blott olämpligt ur vårdsynpunkt

utan även på längre sikt i hög grad oekonomiskt.

Beredningen har vidare uttalat, alt den i och för sig obestridliga vikten att

förhindra menlig påverkan mellan de intagna inbördes icke finge överdri­

vas, när fråga vöre örn en utsträckt användning av öppen anstaltsvård. Det

vore mindre farligt att låta en fånge åtnjuta gemensamhet med ett litet antal

intagna på en öppen koloni, där tillvaron gestaltades under mera härdande

och sunda former än att placera honom tillsammans med ett större antal

medfångar på en sluten anstalt, där en viss inbördes påverkan erfarenhets­

mässigt icke läte sig förhindra och där instängdheten på ett helt annat sätt

ledde till att de asociala och patologiska elementen dominerade. Det vore

därför berättigat att i viss mån bortse från smittofaran när det gällde att

träffa valet mellan öppen eller sluten anstalt.

Beträffande de ifrågasatta öppna anstalternas beskaffenhet har

beredningen ansett att företräde borde givas åt ett system av mindre anstal­

ter. Till stöd härför har beredningen anfört följande.

Under 1920-talet och däromkring framhölls det ofta som ett önskemål att

åvägabringa en koncentration av fångvårdens anstaltsväsende till ett fåtal

större anstalter. Detta ansågs vara mera ekonomiskt samt ägnat att göra

anstalterna välutrustade, så att de intagna kunde erhålla rationell yrkesut­

bildning och i övrigt omhändertagas i så effektiva former som möjligt. En

dylik koncentration skulle även möjliggöra att varje anstalt kunde få en all­

sidigt sammansatt och välutbildad tjänstemannakår.

Enligt beredningens mening har sammanförandet av de intagna till ett få­

tal större anstalter så stora nackdelar att de betydligt överväga fördelarna

därav. Behandlingen av de intagna blir på stora anstalter ofta slentrianmäs­

sig, den individuella omvårdnaden av dem eftersättes och de utsättas för

skadlig påverkan av medintagna. Ju större anstalten är, desto flyktigare blir

kontakten mellan tjänstemännen och den intagne, vilken lätt blir betraktad

som ett nummer i den stora anstaltsmaskinen. Det viktiga resocialiserings-

arbetet kommer härigenom i bakgrunden. Med hänsyn till klientelets stor­

lek och därav följande inbördes- olikhet blir det också ogörligt att låta an-

staltslivet få öppna former. En särskilt framträdande nackdel av en till ett

fåtal större anstalter koncentrerad organisation är att den icke medger en

ändamålsenlig differentiering av klientelet. Erfarenheten visar nämligen att

det är praktiskt ogörligt att inom samma anstalt eller anstaltskomplex hålla

skilda kategorier åtskilda, såvida man icke vill tillämpa utpräglat slutna vård­

former. Härtill komma sådana olägenheter som dyrbara fångtransporter,

glest belägna anstalter för häktade och de intagnas avlägsnande från hem­

orten.

Utvecklingen i .Sverige har också under de senaste åren gått i riktning mot

en uppdelning på mindre anstalter. Särskilt goda erfarenheter har man i

delta hänseende vunnit i fråga örn ungdomsfängelseorganisationen. I stället

för en enda stor ungdomsanstalt, som man ursprungligen tänkt sig, har man

prövat sig fram med ett antal små, delvis öppna och delvis halvöppna an­

stalter. Härigenom har klientelet kunnat fördelas på ett ändamålsenligt sätt

och styresmännen vid anstalterna lia lärt känna och intressera sig för de en­

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 342.

skilda fallen. Efter de erfarenheter som vunnits vöre det otänkbart att i fråga

om detta klientel övergå till en mera koncentrerad anstaltsorganisation.

Vid anordnandet av smärre öppna anstalter har beredningen ansett det na­

turligt att i första hand anknyta till det kolonisystem som redan fin­

nes och föreslår därför att detta utvidgas, företrädesvis genom att fångvår­

den förvärvar eller arrenderar lantgårdar. Kolonierna skulle, enligt vad be­

redningen anfört, vara avsedda för 20—30 intagna, som företrädesvis skulle

sysselsättas med jordbruk, trädgårdsskötsel, skogshuggning, torvupptagning,

torrläggningsföretag, nyodling, markröjning, dikesgrävning, vägarbete, skogs­

plantering, enklare hantverk samt grov- och gårdssnickeri. Vissa kolonier

kunde inrättas huvudsakligen för hantverksdrift. Kolonier av förevarande

typ skulle finnas för såväl korttids- som långtidsfångar samt dessutom för

förvarade eller internerade. De nyinrättade kolonierna borde i regel vara

anslutna till större fångvårdsanstalten

Beredningen har emellertid även ansett sig böra föreslå anskaffande av

öppet anstaltsutrymme genom nybyggnad. Då det — särskilt med hän­

syn till de häktade — vore angeläget att i varje län funnes tillgång till något

slutet anstaltsutrymme, funne beredningen det ändamålsenligt att, i stället

för vissa slutna anstalter som borde nedläggas, uppföra anstalter av en ny

typ, utgörande en kombination av öppen och sluten anstalt. De nybyggda

anstalterna skulle i regel innehålla 40 öppna och 10 slutna platser. För in­

rättande av en sådan anstaltstyp talade även det skälet, att några av de

öppna anstalterna borde få karaktären av nybyggen, som konstruerats ute­

slutande med tanke på de uppgifter de hade att fylla i fångvårdens tjänst.

Det kunde även i vissa fall vara till gagn att en öppen anstalt hade tillgång

till slutet anstaltsutrymme, t. ex. för disciplinär bestraffning eller annan till­

fällig isolering av intagen. Härigenom kunde tidsödande och dyrbara fång­

transporter undvikas. Beträffande de nya anstalternas närmare utformning

har beredningen, som vid sitt betänkande fogat preliminära ritningar till

sådan anstaltstyp, vidare anfört följande.

De nya anstalterna skola väsentligen skilja sig från den hävdvunna fäng­

elsetypen. Anstalterna skola icke vara belägna i städer eller stadsliknande

samhällen. Däremot skola de av hänsyn till personalen och de häktade ligga

i närheten av stad. De skola närmast lia karaktären av vanliga bostadshus,

där de på den öppna avdelningen intagna visserligen lia egna bostadsrum men

i övrigt ha full rörelsefrihet såväl inomhus — där det finnes arbetslokaler,

dagrum, bibliotek m. m. — som utomhus på ett särskilt fritidsområde. Till

anstalterna skola höra idrottsplaner. I den mån det kan ske skola de även

vara försedda med gymnastiksal. Den slutna avdelningen skall visserligen

vara sammanbyggd med den öppna men vara fullt avskild och utan insyn

därifrån. I den slutna avdelningen skola bostadsrummens fönster vara för­

sedda med galler (dolda) eller säkerhetsglas, och ett till denna avdelning

hörande gårdsutrymme skall vara inhägnat med ett stängsel; cellgårdar torde

däremot ej behöva förekomma. I övrigt skall det icke finnas galler eller

murar på anstalten. Till de anstalter som avses för långtidsfångar skall höra

jordbruk. I övrigt skola arbetsgrenarna vara trädgårdsarbete — vid samt­

liga anstalter böra finnas växthus — skogshuggning, röjningsarbete, dikes-

Kungl. Maj.ts proposition nr 342.

53

grävning, nyodling, gårdssnickare och liknande arbeten. Någon mindre verk­

stad kan även lämpligen förläggas till varje anstalt.

Beredningen bär vidare ansett det sannolikt, att en del av fångvårdsklien-

telet lämpligen kunde beredas öppen anstaltsvård i provisoriska för­

läggningar liknande dem som arbetsmarknadskommissionen de sista

åren anordnat för tjänstepliktiga skogsarbetare. Beträffande användnings­

området för denna anstaltsform har beredningen anfört:

På grund av förläggningarnas relativt lösliga karaktär torde de ur be­

handlingssynpunkt erbjuda vissa nackdelar i jämförelse med de fasta kolo­

nier och andra öppna anstalter, som i det föregående föreslagits. Ävensom

förläggningarna med hänsyn härtill icke inordnas som en fast del i fång­

vårdens anstaltssystem innan erfarenhet vunnits om deras ändamålsenlighet,

får det emellertid anses synnerligen lämpligt att förläggningar tagas i an­

språk när klientelet undergår krisartade stegringar. Såsom förut anförts

kan det nämligen enligt beredningens mening icke anses ekonomiskt för­

svarligt att hålla stationära anstalter i beredskap för sådana eventualiteter.

Även ur andra synpunkter kunna skäl anföras för att icke inrätta anstalts-

systemet efter ett alltför högt beräknat platsbehov. Det bar nämligen i fler­

talet länder visat sig att de mest resultatgivande experimenten med fångvård

i öppna former merendels framtvingats av den brist på platser vid mera

fasta anstalter som inträtt till följd av onormala stegringar av klientelet.

Fångvården bör enligt beredningens mening redan nu söka pröva sig fram

med några förläggningar för ett utvalt antal fångar. Detta är så mycket mera

angeläget som den nuvarande platsbristen föranlett dubbelbeläggning av en-

mansutrymmena i de ålderdomliga slutna anstalterna. I stället för det pro­

visoriska omhändertagandet av fångar i de för häktade avsedda utrymmena

i Stockholms stads rannsakningsfängelse borde även göras försök med pla­

cering av fångar i förläggningar.

Vad angår den slutna an stålts vården har beredningen anfört,

alt det vore önskvärt att — med beaktande av säkerhetssynpunkter och vik­

ten att förebygga menlig påverkan mellan de intagna — bryta den isolering,

som följde av de nuvarande verkställighetsreglerna och anstalternas ålder­

domliga konstruktion och därigenom giva anstaltslivet en mera naturlig ka­

raktär än det för närvarande hade. Lättnader i isoleringen vore påkallade

särskilt med hänsyn till angelägenheten att på ett rationellt sätt kunna syssel­

sätta de intagna under arbetstid och fritid. Beredningen har med hänsyn här­

till föreslagit vittgående modifikationer i fråga om enrumsstraffets använ­

dande. Beträffande de slutna anstalterna har beredningen vidare anfört, att

många av de nuvarande anstalterna, särskilt de mest ålderdomliga, vore

synnerligen olämpliga med hänsyn till de krav som föranleddes av en modern

fångvård. Enligt förslaget skola anstalterna i Linköping, Jönköping, Väster­

vik, Karlskrona, Örebro, Falun, Gävle, Sundsvall och Luleå samt, efter en

övergångstid, anstalterna å Långholmen och i Hudiksvall nedläggas. Dess­

utom föreslås alt det provisoriska inhysandet av fångar i slottsbyggnaden på

Svartsjö och i Stockholms stads rannsakningsfängelse skall upphöra. Av de

nedlagda anstalterna borde sex — Jönköping, Karlskrona, örebro, Falun,

Gävle och Luleå — ersättas med nybyggnader av den förut omtalade kombi­

nerade typen. Långholmsanstalten skulle vid sitt nedläggande, som borde ske

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 342.

vid en tidpunkt då det framstode som ekonomiskt fördelaktigt att avyttra

tomten, ersättas av en annan i Stockholm eller Stockholmstrakten belägen ny­

byggd mindre anstalt, till vilken borde anknytas kolonier för manliga kort­

tids- och långtidsfångar samt för kvinnliga långtidsfångar. Under över­

gångstiden borde platsantalet å Långholmen successivt minskas i mån

som nya kolonier i landet inrättades. De i Stockholmstrakten planerade

kolonierna borde upprättas så snart det lämpligen kunde ske och tills vidare

anslutas till Långholmsfängelset.

Beträffande de slutna anstalter som enligt förslaget skola bibehållas —

centralfängelserna i Malmö, Göteborg, Mariestad, Härnösand, Norrköping

och Växjö samt straffängelserna i Uppsala, Kristianstad, Vänersborg, Karl­

stad och Västerås ävensom häktena i Nyköping, Kalmar, Visby, Ystad, Halm­

stad, Östersund, Umeå och Haparanda — har beredningen anfört, att dessa

anstalter visserligen i regel icke kunde anses lämpliga för en modem fång­

vård men att de efter vissa ändringsarbeten i syfte att tillgodose de intagnas

behov av luft och ljus kunde på ett någorlunda tillfredsställande sätt fylla

sitt ändamål. I betänkandet har beredningen närmare redogjort för de erfor­

derliga modemiseringsarbetena.

Beträffande anstaltsväsendet för kvinnor har beredningen, som

ansett att centralfängelset i Växjö borde tagas i anspråk för manligt i stället

för kvinnligt klientel, bl. a. anfört att man vid en övergång till ett mera

öppet anstaltssystem i första hand borde placera flertalet kvinnliga intagna

på öppna anstalter. För att fylla behovet av slutna platser syntes det önsk­

värt att uppföra en särskild anstalt med ett 40-tal platser. Denna anstalt bor­

de närmast få karaktären av sjukhus.

Klientelets fördelning på olika anstalter.

Såsom i det föregående omtalats har beredningen föreslagit ett allmänt

stadgande av innehåll, att vid de intagnas fördelning och behandling hänsyn

skall tagas till deras ålder, hälsotillstånd, sinnesbeskaffenhet, karaktärsegen­

skaper, tidigare vandel, arbetsförmåga, anlag och utbildning, att menlig på­

verkan de intagna emellan i görligaste mån skall förhindras samt att män och

kvinnor skola hållas åtskilda. I fråga om åldem såsom fördelningsgrund

innehåller förslaget icke någon motsvarighet till den nu gällande regeln att

fångar under tjuguett år i regel skola avtjäna straffet i för yngre fångar av­

sedd straffanstalt. Beredningen har i detta hänseende uttalat, att en sådan be­

stämmelse i vissa fall kunde vara till hinder för att yngre fångar erhölle

den behandling som i det individuella fallet vore lämpligast. I förslaget har

i stället upptagits en regel att yngre fånge — varmed avses icke endast fångar

under tjuguett år — så snart ske kan bör förflyttas till öppen anstalt, där

ej annat föranledes av hänsyn till hans yrkesutbildning eller av andra sär­

skilda skäl.

Beredningens förslag bibehåller icke heller den nu för straffångar, fängel­

sefångar och bötesfångar gällande men i tillämpningen ofta åsidosatta re­

geln, att de skola hållas åtskilda efter olika straffarter. I detta hänseende

Kungl. Alaj:ts proposition nr 342.

55

har beredningen anfört, att av klientelundersökningar som beredningen verk­

ställt otvetydigt franninge, att det ofta funnes större olikheter med hänsyn

till brottstyp, tidigare asocialitet m. m. mellan fängelsefångarna inbördes än

mellan vissa fängelsefångar, å ena, samt vissa straffångar, å andra sidan.

Det kunde därför ifrågakomma att sammanföra vissa grupper straffångar

och fängelsefångar. Hinder borde ej heller möta mot att i vissa fall sam­

manföra bötesfångar med andra fångar.

Beredningen har icke föreslagit någon generell regel, att de till tidsbestämt

frihetsstraff dömda skola fördelas med hänsyn till strafftidens längd. Be­

träffande straff- och fängelsefångar med kortare strafftid än tre månader bar­

dock föreslagits, att straffet skall redan från början verkställas i öppen an­

stalt, såframt ej med hänsyn till den dömdes ålder, hälsotillstånd, tidigare

vandel eller övriga förhållanden anledning finnes till antagande, att det är

olämpligt eller ock med hänsyn till den intagnes yrke arbete lämpligen bör

beredas honom i sluten anstalt. Övriga fångar skola enligt förslaget börja

undergå straffet å sluten anstalt men må, så snart det finnes lämpligt, över­

föras till öppen anstalt. Om fånge för utförande av lämpligt arbete eller på

annat bärande skäl begär att få undergå straffet i sluten anstalt, må det

enligt förslaget icke förvägras honom.

Rörande förslaget att korttidsfångar i regel skola redan från verkställig­

hetens början intagas å öppen anstalt har beredningen anfört, att det icke

syntes föreligga någon möjlighet att med bibehållande av cellarbetet åstad­

komma väsentligt förbättrade arbetsförhållanden för dessa fångar. Tvärtom

syntes en ytterligare försämring vara att vänta, när konkurrensen örn arbets­

tillfällena ökades. Då man för dessa korttidsfångar kunde bortse från yrkes-

utbildningssynpunkter, syntes det enda rationella vara att placera flertalet

av dem på kolonier eller andra öppna anstalter med möjlighet till arbeten

i fria luften, såsom trädgårdsarbete, skogsarbete, vedhuggning, nyodlings­

arbete m. m. Härigenom vunne man, förutom ökade arbetstillfällen, att dessa

fångar finge ett friskt och härdande arbete, varigenom risken för att de

skulle lämna anstalten i sämre kondition än vid intagandet undginges. Genom

att bortflytta flertalet korttidsfångar från kronohäktena och rannsaknings­

häktena skulle man också vinna ökade utrymmen för de återstående kort-

tidsfångarna, även om några av de för dem avsedda anstalterna nedlades.

Härigenom kunde arbetet organiseras mera rationellt och under mera hygie­

niska former än för närvarande.

Beredningen har vidare framhållit, att med hänsyn till klientelets beskaf­

fenhet hinder icke borde möta att —- såsom ur sysselsättningssynpunkt vore

önskvärt — placera flertalet manliga fängelsefångar med kortare strafftid

än tre månader på öppen anstalt. Dessa fängelsefångar utgjorde nämligen

en relativt ensarlad grupp, särskilt med hänsyn till de begångna brottens

art. En av beredningen gjord utredning i detta hänseende visade, att bland

dessa fångar de, som dömts för militära brott, för närvarande dominerade.

Under normala tider vore det i stället rattfyllerister som utgjorde huvud­

parten av klientelet.

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 342.

Beträffande de manliga straffångarna med strafftid under tre månader

har beredningen uttalat, att dessa — vilka utgöra endast ett ringa antal — i

jämförelse med fängelsefångarna i större utsträckning förövat vinningsbrott

samt företedde tidigare asocialitet och högre frekvens av återfall. Dessa för­

hållanden borde emellertid snarare anses utgöra skäl för än emot att de bleve

föremål för den mera ändamålsenliga behandlingen å öppen anstalt.

Vad angår bötesfångarna har beredningen förklarat, att dessa väsentligen

skilde sig från korttidsklientelet bland fängelsefångarna. Det övervägande an­

talet utgjordes av fyllerister och genomsnittsåldern vore betydligt högre än

fängelsefångamas. Den tidigare asocialiteten vöre också tämligen utpräglad.

Med hänsyn till bötesfångarnas korta strafftid och relativt höga ålder har

beredningen icke föreslagit någon regel om deras placering på öppen anstalt

vid intagningen. Även bötesfånge skall emellertid enligt förslaget kunna över­

föras till öppen anstalt.

Beträffande fördelningen på olika öppna anstalter av de korttidsfångar,

som enligt förslaget skola redan från början intagas i sådan anstalt har

beredningen förutsatt, att de mera asociala bland fängelsefångama samman­

fördes med flertalet straffångar till särskilda anstalter. Någon egentlig diffe­

rentiering med hänsyn till de begångna brottens art har beredningen däre­

mot icke ansett erforderlig. I övrigt har beredningen förutsatt, att de olika

slutna och öppna anstalterna i princip skulle vara avsedda för skilda klien­

telgrupper. Vissa anstalter borde sålunda företrädesvis vara avsedda för unga

brottslingar, andra för äldre recidivister, andra för svårdisciplinerade och åter

andra för psykiskt abnorma brottslingar.

För att åstadkomma en dylik ändamålsenlig differentiering av klientelet

har beredningen funnit det önskvärt att anordna ett undersökningsför-

farande för vissa kategorier intagna. Enligt förslaget skall sålunda be­

träffande straffångar och fängelsefångar med minst sex månaders strafftid

så snart ske kan verkställas en såvitt möjligt fullständig undersökning av hans

levnadsomständigheter, personliga utveckling, hälsotillstånd, kunskaper och

yrkesanlag. Undersökningen skall verkställas av anstaltens läkare och sty­

resman. Beredningen har förutsatt, att läkaren vore psykiater och att obser­

vationen finge karaktären av en summarisk psykiatrisk undersökning. Be­

rättelse över undersökningen skall jämte förslag till den intagnes placering

å anstalt och fortsatta behandling insändas till fångvårdsstyrelsen så snart

ske kan och senast en månad efter intagningen, dock må styrelsen med hän­

syn till särskilda omständigheter medgiva högst en månads anstånd med be­

rättelsens avgivande. Örn placering å anstalt och förflyttning mellan anstal­

terna skall enligt förslaget fångvårdsstyrelsen eller, efter dess bemyndigande,

.styresman vid fångvårdsanstalt förordna.

I fråga om de straff- och fängelsefångar, som icke göras till föremål för

undersökning, har beredningen ansett det vara tillfyllest att differentieringen

grundades på de uppgifter styresmannen insänder till centrala fångregistret.

Enligt förslaget skall dock fångvårdsstyrelsen äga förordna om särskild un­

Kungl- Maj:ts proposition nr 342.

57

dersökning även av annan fånge. Beredningen har förklarat sig ha övervägt

att föreslå ett obligatoriskt undersökningsförfarande jämväl beträffande

fångar med kortare strafftid än sex månader. Denna tanke hade dock måst

uppgivas på grund av de praktiska svårigheter som vore förenade därmed.

Enrum oell gemensamhet.

Frågan örn de intagnas vistelse i enrum eller gemensamhet har i förslaget

i viss mån gjorts beroende av örn de äro intagna i öppen eller sluten anstalt.

Fånge som är intagen på öppen anstalt skall enligt förslaget arbeta tillsam­

mans med andra fångar och må jämväl, om ej särskilda skäl däremot äro,

tillbringa fritiden gemensamt med dem. I fråga örn den slutna anstaltsvarden

har beredningen, såsom förut nämnts, strävat att bryta den isolering som

följde av de nuvarande verkställighetsreglerna och av anstalternas ålderdom­

liga konstruktion samt i enlighet härmed föreslagit att enrumsstraffet i prin­

cip skulle avskaffas. Beredningen har hl. a. anfört följande.

Det får enligt beredningens mening anses uteslutet att inneslutning i en­

rum under dagen i och för sig kan ha några gynnsamma verkningar; tvärt­

om torde den konstlade isoleringen i regel vara ägnad att göra den dömde

mindre skickad för det fria livet. Att i någon form bibehålla enrumsstraffet

kan vara motiverat endast under förutsättning att det erfordras med hänsyn

till säkerhetskravet eller för att förebygga skadlig påverkan mellan de in­

tagna. Det är därvid att märka att sistnämnda hänsyn gör sig mindre gäl­

lande vid en förbättrad differentiering av klientelet. Emellertid är det otvi­

velaktigt att ingen anstalt kan beläggas uteslutande med personer som ej

kunna påverka varandra ogynnsamt. Det kan därför, även om differentie­

ringen blir effektivare, föreligga skäl att förhindra onödig kontakt mellan de

intagna. När man har att taga ställning till frågan örn de intagnas isolering,

bör man därför mot varandra väga de fördelar och nackdelar som kunna

följa därav. I regel får det emellertid anses omotiverat att av hänsyn till faran

för ogynnsam påverkan hålla de intagna i enrum under någon del av an-

staltsvistelsen, örn de likväl senare skola sammanföras med andra intagna

å sluten anstalt. Däremot kan det någon gång finnas skäl att låta enrums-

vistelse å en sluten anstalt föregå gemensamhet på öppen anstalt, där faran

för skadlig påverkan är mindre.

Enligt beredningens mening bör man lägga så stor vikt vid att de intagna

beredas rationellt arbete, lämplig fritidssysselsättning och tillfälle till fri-

luftsvistelse, att möjligheterna därtill i^ regel icke för några intagna^ böra

minskas genom föreskrift att de måste hållas helt avskilda fran andra fångar.

När gemensamhet icke erfordras för de nämnda ändamålen, kan det däre­

mot ifrågakomma att bibehålla en viss isolering, örn denna kan vara till

nytta i andra hänseenden. Sålunda böra de intagna i regel hållas avskilda

under sovtid. Örn det med hänsyn lill fara för menlig påverkan är önskvärt

att den intagne arbetar i enrum, bör detta kunna ske under förutsättning att

han kan beredas lämpligt arbete. När gemensamhet ej erfordras för att möj­

liggöra lämplig fritidssysselsättning, bör samvaro under fritiden i regel ej

äga rum. Isoleringen bör dock aldrig vara så sträng eller utsträckas under så

lång tid att den kan leda till psykiska skadeverkningar. Skulle det i något

fall visa sig att den medför sådana verkningar eller uppenbar fara därför,

bör den omedelbart hävas. Innan en intagen isolerats, bör man alltid under­

söka huruvida icke faran för skadlig påverkan tillräckligt kan förebyggas

genom att han endast får vara tillsammans med en eller några få andra

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 342.

intagna. I vissa svårartade fall kan emellertid en tämligen fullständig isole­

ring vara påkallad ur säkerhetssynpunkt.-------------

Mot de gällande bestämmelserna kan framför allt riktas den anmärkningen,

att det för viss tid föreskrivna enrumsstraffet är meningslöst i sådana fall

där lången likväl senare skall placeras i gemensamhet och sålunda samman­

föras med andra intagna samt att det är olämpligt att långtidsfångarna i sam­

band med den på ett visst stadium obligatoriskt inträdande helgemensam-

heten komma att åtnjuta gemensamhet under all fritid, oberoende av huru

fritiden användes. I praktiken har för övrigt denna okontrollerade gemensam­

het under fritid — som ofta tillbringas i trista fängelsekorridorer där de

sämsta elementen dominera samvaron — blivit ytterligare utsträckt. På cen­

tralfängelset å Långholmen måste nämligen av utrymmesskäl ett flertal

fångar, som icke äro berättigade till helgemensamhet, placeras i nattcellav­

delningen, där fångarna under dagen icke kunna vistas i de trånga och

mörka cellerna utan måste tillbringa fritiden i korridoren. Detsamma är för­

hållandet vid den provisoriska straffanstalten å Svartsjö, där dock de skad­

liga verkningarna av samvaron under fritid motverkas av det härdande ute­

arbetet.

Det kan vidare göras gällande att enrumsstraffet fortfarande har en onö­

digt sträng utformning. Mot den praktiska tillämpningen av lagbestämmel­

serna kan även anmärkas att de möjligheter, som genom 1943 års lagänd­

ringar öppnats att låta alla intagna åtnjuta gemensamhet under frilufts-

yistelse och vissa fritidssysselsättningar, icke konsekvent utnyttjas. Vid ett

flertal anstalter få fångarna sålunda under de första månaderna av straff­

tiden icke sammanföras under vistelse i fria luften utan företaga fortfarande

sin promenader i trånga och deprimerande cellgårdar. Ofta tillåter man ej

heller att fångarna under första delen av strafftiden sammanföras vid guds­

tjänst eller skolundervisning.

Beredningen intar på anförda skäl den ståndpunkten att fångarna i prin­

cip böra —- liksom människor i frihet — lia en viss kontakt med dem som

leva i samma miljö, och alt möjligheterna därtill böra fråntagas dem endast

i den mån det nödvändiggöres av de särskilda förhållanden som måste råda

på en sluten anstalt, där ett urval av missanpassade individer sammanförts.

Frågeställningen är med andra ord icke huruvida den intagne bör undergå

straff i enrum eller i gemensamhet — förslaget har ej upptagit denna ter­

minologi — utan huruvida särskilda skäl höra föranleda en begränsning av

hans möjligheter att komma i beröring med andra intagna. Sådana särskilda

skäl kunna vara att den intagne ej utan fara för ordning och säkerhet inom

anstalten kan sammanföras med övriga där intagna, eller att viss isolering

kan förebygga menlig påverkan de intagna emellan utan att lägga hinder i

vägen för ett förnuftigt utnyttjande av anstaltstiden.

I beredningens förslag göres i enlighet med det anförda skillnad mellan

den intagnes arbetstid och fritid. Under arbetstid skola fångarna i regel ar­

beta tillsammans med en eller flera andra fångar. Fånge, som blir föremål

för det föreslagna observationsförfarandet, må dock hållas till arbete i en­

rum till dess undersökningen avslutats, d. v. s. i regel högst en månad. Bort­

sett från sistnämnda fall skall emellertid arbetsgemensamhet inträda redan

från straffets början oberoende av strafftidens längd. Styresmannen må dock,

örn han med hänsyn till fara för ordning och säkerhet inom anstalten eller

för menlig påverkan fångarna emellan eller av annan särskild anledning

finner erforderligt att fånge arbetar i enrum, förordna därom. Uppgår straff­

Kungl. Maj:ts proposition nr 342.

59

tiden till sex månader eller däröver, skall frågan av styresmannen understäl­

las fångvårdsstyrelsens prövning, örn det gäller hållande i enrum under längre

tid än en månad varje halvår. Fångvårdsstyrelsen må ej förordna om arbete

i enrum för längre tid än sex månader varje gång. Till motivering lör de

stadganden som sålunda föreslagits har beredningen anfort, att styresman­

nen, om det uppstode behov av en kortare tids isolering, borde utan omgång

kunna avskilja fången från andra intagna. Uppkomme fråga om arbete i en­

rum under längre tid, borde emellertid beträffande fångar med minst sex

månaders strafftid, vilka föi-delats med ledning av verkställd observation och

i regel torde undergå yrkesutbildning på större anstalter med verkstadsdrift,

endast tillkomma fångvårdsstyrelsen att avbryta det valda behandlingssättet.

I fråga örn korttidsfångarna, som i regel differentierats på lösare grunder

och som ofta komme att arbeta på mindre anstalter, där huvudvikten ej på

samma sätt vore lagd på yrkesutbildning i verkstadsdrift, borde däremot sty­

resmannen självständigt få förordna om enrum.

I likhet med gällande rätt innehåller förslaget ett stadgande, att fånge som

själv önskar arbeta i enrum icke må förvägras detta, såvida icke synnerliga

skäl till annat föranleda.

För det fall att fånge arbetar i enrum innebär förslaget vidare i jämförelse

med vad nu gäller en uppmjukning av enrumsbehandlingen såtillvida, att

rumsdörren bör hållas olåst under arbetstid, där det kan ske utan olägenhet,

samt att jämväl i övrigt lättnader i isoleringen må vidtagas under arbets­

tiden.

Beträffande fångarnas fritid innehåller förslaget att fånge som är inta­

gen i sluten anstalt, örn ej särskilda skäl däremot äro, tillsammans med

andra fångar må deltaga i gudstjänst, undervisning, utomhusvistelse och fri­

tidssysselsättning samt att fånge även eljest, såvitt det finnes kunna ske utan

fara för menlig påverkan, må medgivas att tillbringa fritiden eller del därav

tillsammans med en eller flera andra fångar. Redan från straffets början

skola fångarna alltså sammanföras med andra intagna, när det erfordras för

uppfostrande ändamål eller för att fritiden skall kunna utnyttjas på lämp­

ligt sätt eller för att motverka ogynnsamma psykiska verkningar av isole­

ringen. I övrigt har beredningen ansett en okontrollerad samvaro under fri­

tid innebära alltför stor fara för moralisk smitta. Beredningen har därför

icke upptagit någon motsvarighet till den nuvarande automatiskt inträdan­

de helgemensamheten utan ansett att fångarna böra hållas skilda från var­

andra i andra fall än de förut angivna. På egen begäran skall fånge äga till­

bringa sin fritid i enrum, såframt icke synnerliga skäl däremot äro. Det må

anmärkas, att enligt förslaget fånge skall såsom särskild förmån kunna med­

givas att lia rumsdörren olåst under fritid.

I>e intagnns rättigheter och förmåner.

Progressivsystemet, som tillskapats för att minska anstaltsli-

vets förslöande inverkan på de intagna, har, enligt vad beredningen fram­

hållit, erhållit sin huvudsakliga tillämpning genom det för straffångar in­

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 342.

förda klassystemet, enligt vilket den intagne vid strafftidens början placeras

i ett bottenläge i fråga om sådana rättigheter och förmåner som läsning,

fritidssysselsättning, brevskrivning, besök, innehav av personliga tillhörig­

heter, arbetspremier och inköp av premievaror och i mån av gott uppföran­

de gradvis erhåller ökade sådana förmåner genom uppflyttning i högre

fångklass. Enligt vad beredningen påpekat har emellertid en viss progres­

sion vunnit tillämpning även i fråga om beredande av ökad frihet åt den

intagne. Härutinnan har beredningen anmärkt, att den s. k. helgemensam-

heten visserligen inträdde automatiskt efter viss tid, oberoende av fångens

välförhållande, men att arbetsgemensamhet i princip vöre beroende av att

fången visat skötsamhet och pålitlighet.

I fråga örn progressivsystemets användning i sistnämnda avseende har

beredningen anfört att, örn anstaltstiden icke vore alltför kort, det i vissa

fall kunde vara av värde att gradvis tillerkänna den intagne ökad frihet och

därigenom förbereda honom till frigivningen. Progressivprincipen borde

emellertid icke föranleda att intagen, som med hänsyn till sin pålitlighet re­

dan på ett tidigt stadium kunde placeras i öppen vård, uteslötes därifrån

under motiveringen att friheten alltid borde inträda i etapper. Kunde man

börja behandla den intagne under öppna former vid en tidig tidpunkt, even­

tuellt redan från strafftidens början, bortfölle i själva verket behovet av

ett progressivsystem, emedan den intagne då icke vore utsatt för den slut­

na anstaltens avtrubbande inflytande.

Vad angår frågan, huruvida intagna i övrigt borde gradvis tillerkännas

ökade förmåner, har beredningen anfört, att den dominerande synpunkten

härutinnan varit att man genom att låta de ökade förmånerna inträda endast

vid gott uppförande erhölle ett verksamt disciplinmedel. Beredningen har i

detta hänseeende vidare anfört följande.

Anstaltssynpunkten gör sig här starkare gällande än samhällssynpunkten;

det är ju ingalunda säkert, att den som slaviskt fogar sig efter de mångfal­

diga ordningsreglerna på en sluten anstalt och i övrigt ådagalägger ett ur

anstaltssynpunkt mönstergillt uppförande, måhända i en del fall visar fjäsk

och kryperi, kommer att kunna motstå frestelserna i en friare tillvaro med

större krav på självständighet och stadga. Då det emellertid är viktigt att

de å anstalt intagna förhålla sig väl och det även ur uppfostringssynpunkt

kan vara av ett visst värde att den intagne får något att eftersträva och för­

söka vinna genom flit och gott uppförande, i vilket avseende en viss likhet

med det fria livet föreligger, kan man dock icke helt bortse från att någon

progression i fråga om andra förmåner än ökad frihet kan ha en uppgift

att fylla icke endast som disciplinmedel utan även för att befrämja den

dömdes tillrättaförande. Allt kommer emellertid an på vilka förmåner det

gäller och huru systemet utformas. Det måste anses olämpligt att, i syfte

att vinna utrymme för en progressiv behandling, vid anstaltstidens början

beröva den dömde sådana förmåner genom vilkas förlust han pressas ned

långt under den nivå, som människor i frihet i allmänhet intaga. Det kan

sålunda verka förödmjukande och irriterande på den intagne att man berö­

var honom rätten att innehava fotografier av närstående, klocka, skrivuten-

silier och enklare artiklar för personlig hygien. Redan från straffets början

bör han även få ägna sig åt läsning och andra fritidssysselsättningar som

Kungl. Maj:ts proposition nr 342.

61

äro ägnade att underlätta hans framtida utkomst eller eljest befrämja hans

tillrättaförande. Han bör icke under nåeon del av anstaltsvistelsen utsättas

för sådan isolering eller sådan brist på luft och ljus att han sättes i sämre

psykisk och fysisk kondition i stället för att i den mån det är möjligt stär­

kas andligen och kroppsligen. Slutligen bör det icke ifrågakomma att för

progressivbehandlingens skull utforma ett så invecklat och detaljrikt klass­

system, att det får prägeln av kitslighet. Det synes lämpligt att endast så­

tillvida bibehålla en progressiv behandling, att vissa förmåner som icke till­

höra de nyss uppräknade kategorierna, t. ex. rätt att inköpa premievaror

utöver ett visst mått som står alla intagna till buds, kunna såsom belöning

tilldelas den som visat flit och gott uppförande. Med undantag £iv dessa sär­

skilda förmåner torde de dömda redan från intagningen böra åtnjuta samt­

liga rättigheter som kunna medgivas under anstaltsvistelsen. Därest de miss­

sköta sig, böra de emellertid kunna berövas dessa förmåner, dock ej sådana

som äro av betydelse för deras utbildning eller i övrigt äro ägnade att be­

främja deras tillrättaförande. Beredningen anser således att ett klassystem

i egentlig mening icke bör ifrågakomma för någon grupp av intagna.

I enlighet med den ståndpunkt beredningen sålunda intagit har bered­

ningen föreslagit vissa för samtliga intagna gemensamma stadganden angå­

ende rätt till innehav av personliga tillhörigheter, läsning och fritidssyssel­

sättning, brevskrivning och besök.

Vad angår rätten att innehava personliga tillhörighe­

ter må enligt förslaget intagen inneha trolovnings- och vigselring, fotogra­

fier av närstående, klocka, artiklar för skrivning och personlig hygien, enk­

lare prydnadsföremål ävensom annat dylikt enligt styresmannens prövning.

Beträffande den intagnes rätt till läsning och fritidssysselsätt­

ning föreslår beredningen, att intagen må i den utsträckning det lämpligen

kan ske skaffa sig eller mottaga böcker, tidskrifter, tidningar och annat som

kan bereda honom lämplig sysselsättning under fritid ävensom läsa littera­

tur tillhörande anstaltens bibliotek. Tillfälle till tidningsläsning — varmed

beredningen företrädesvis avsett läsning av dagliga tidningar — bör enligt

förslaget beredas varje intagen. De angivna förmånerna skola såsom förut

nämnts tillkomma alla intagna från verkställighetens början och kunna från-

kännas intagen endast genom disciplinär bestraffning och då för högst fjor­

ton dagar. I övrigt har beredningen starkt betonat önskemålet att söka väcka

de intagnas intresse för läsning av värdefull litteratur; i samband härmed

har beredningen uttalat önskemål örn förhöjda anslag för fångvårdens biblio­

teksväsende. Beredningen har jämväl framhållit nödvändigheten att giva de

intagna icke blott studiemöjligheter utan även handledning i studierna. Emel­

lertid har beredningen icke bibehållit den för närvarande stadgade skyldig­

heten för straff och fängelsefångar under 30 år att deltaga i skolundervis­

ning, som anordnats vid fångvårdsanstalten; beredningen har ansell det psy­

kologiskt oriktigt att framställa de studier som framför allt toge sikte på de

intagnas egen medverkan som ett tvång. Enligt beredningens mening borde

emellertid befintliga fängelseskolor utvidgas och förbättras och särskild vikt

borde läggas vid lärarkrafternas rekrytering. För möjliggörandet av studier

per korrespondens har beredningen ifrågasatt att staten skulle ställa medel

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 342.

till förfogande, så att bidrag i vissa fall kunde lämnas till bestridande av-

kostnader för självstudier, i samband varmed föreslagits ett stadgande att

fångvårdsstyrelsen skulle äga bevilja intagen bidrag såsom uppmuntran till

självstudier och annan utbildning under fritid. Intagen borde enligt bered­

ningens mening också ha möjlighet till studiecirkelarbete och i en del fall

borde permission kunna ifrågakomma för att deltaga i studiecirkel eller an­

nan undervisning utanför anstalten. Jämväl i övrigt har beredningen ansett

lämpliga fritidssysselsättningar, däribland också gymnastik och idrott, böra

gynnas. I detta sammanhang må anmärkas, att enligt uttryckligt stadgande i

förslaget fångvårdsanstalt bör vara så inrättad, att de intagna under sunda

och hygieniska förhållanden kunna sysselsättas med lämpligt arbete samt

erhålla tillfälle lill idrott, gymnastik, studier och annan lämplig fritidssys­

selsättning.

I fråga om de intagnas rätt till brevväxling har beredningen ansett

det önskvärt att samtliga intagnas rätt i detta avseende bleve så vidsträckt

som med hänsyn till anstaltsorganisatoriska förhållanden vore möjligt. I

huvudsaklig överensstämmelse med vad för närvarande gäller för fängelse­

fångar skall enligt förslaget liksom hittills styresmannens tillstånd erfordras

för mottagande eller avsändande av brev. Intagen må dock icke förvägras

att till svensk myndighet avsända skriftlig framställning — det nuvarande

villkoret att skriften skall vara avfattad i hövisk form har beredningen an­

sett kunna undvaras — eller alt eljest i den utsträckning lämpligen kan ske

avsända eller mottaga brev som icke äro anstötliga eller med hänsyn till be­

handlingens syfte eller av annan anledning finnas olämpliga. Till stöd för

att även straffånge skall redan från verkställighetens början ha full rätt till

brevskrivning har beredningen anfört, att detta vore motiverat bl. a. ur den

synpunkten, att fången under den första delen av strafftiden hade särskilt

starkt behov av att få rådgöra med sina närmaste. Beredningen har vidare

understrukit önskvärdheten av att de intagna och deras anhöriga icke genom

vissa formulär till brevpapper och dylikt erinrades om det ådömda straffet.

I fråga örn skrift, som kan antagas vara avsedd att offentliggöras, skall en­

ligt förslaget fångvårdsstyrelsen eller efter dess bemyndigande styresmannen

äga pröva huruvida den må avsändas.

Rörande granskningen av brev från och till intagen har beredningen an­

fört, att en sådan censur i princip icke kunde undvaras på grund av faran

för att vissa intagna eljest skulle begagna brevskrivningsrätten till att för­

bereda brott, t. ex. bedrägerier och utpressningar, eller till att vålla obehag

för anhöriga eller till smuggling. Enligt förslaget skall emellertid styresman­

nen äga medgiva intagen som finnes vara pålitlig att avsända och mottaga

brev utan att detta förut granskats. Beredningen har härvid uttalat, att om

det ansåges erforderligt, garantier mot smuggling kunde vinnas genom att

tillståndet gjordes beroende av att breven förseglades eller öppnades i när­

varo av befattningshavare vid anstalten. Enligt förslaget må vidare brev till

fångvårdsstyrelsen från intagen icke brytas, om det avlämnas i förseglat

skick.

Kungl. Maj.ts proposition nr 342.

63

I fråga om intagens rätt att avlåta skrivelser till svensk myndighet har en

av beredningens ledamöter, överdirektören Göransson, anmält avvikande

mening samt förordat, att brev från intagen till fångvårdsstyrelsen städse

skulle utan dröjsmål vidarebefordras, oavsett framställningens form, men att

i övrigt borde uppställas det kravet, att framställningen icke vore till formen

anstötlig. Reservationen innebär jämväl den avvikelsen från majoritetens för­

slag, att ej heller brev till fångvårdsstyrelsen må av den intagne avlämnas i

förseglat skick. I detta hänseende har i reservationen anförts, att vid ett ge­

nomförande av beredningens förslag fångvårdsstyrelsen torde komma att anse

sig skyldig att remittera varje skrift, som innehölle anmärkningar mot an­

stalten eller dess personal, till yttrande av den eller de befattningshavare

som därav berördes. Det vore då riktigare och för andan och ordningen vid

anstalten tryggare att liksom nu skedde låta den intagnes framställning ome­

delbart åtföljas av yttrande eller förklaring.

Jämväl i fråga örn den intagnes rätt att mottaga besök har beredningen

funnit de för straffånge gällande reglerna böra betydligt mildras, till följd

varav reglerna örn besök i förslaget gjorts gemensamma för samtliga kate­

gorier intagna. Beredningen föreslår i huvudsaklig överensstämmelse med vad

för närvarande gäller för fängelsefånge, att intagen i den utsträckning det

lämpligen kan ske skall få mottaga besök av maka, trolovad, föräldrar, barn,

syskon eller andra närstående, där ej besöket uppenbarligen kan verka skad­

ligt. I fråga om besök av andra än närstående har beredningen anfört, att

den intagne borde ha en allmän rätt att mottaga sådana besök, som vore

av betydelse för att han skulle kunna bevaka sina intressen eller som eljest

kunde vara till nytta för honom, exempelvis för studier, arbetsanskaffning

eller dylikt. I enlighet härmed har beredningen föreslagit, att intagen efter

styresmannens prövning skall få mottaga besök av den som varit hans för­

svarare, av advokat som han vill anlita i enskild angelägenhet samt av annan

person, när det med hänsyn till den intagnes fostran, utbildning och utkomst­

möjligheter eller eljest finnes vara till gagn. Beredningen har vidare ansett

angeläget, att i större utsträckning än för närvarande tillstånd gåves till be­

sök utan att tjänsteman vid anstalten vore tillstädes. Enligt förslaget bör den

nuvarande bestämmelsen, att styresmannen, örn han så aktar nödigt, skall

bestämma att tjänsteman vid anstalten skall vara tillstädes vid besök, utbytas

mot en regel att styresmannen må meddela sådant förordnande, om skäl

därtill äro.

Beredningen har vidare funnit möjlighet böra beredas fånge, som visat

pålitlighet, att i samband med besök av närstående under kortare tid av da­

gen vistas utom anstaltens område och föreslår fördenskull en bestämmelse

av sådant innehåll. Härvid har beredningen erinrat, att särskilt för långtids-

fångar, som ej vore intagna å anstalt i hemorten, det kunde vara önskvärt

att de någon gång, t. ex. några timmar på en söndag, finge sammanträffa

med en nära anhörig utan att behöva känna anstaltens tvång. Beredningen

bär antytt, att i särskilda fall bestämmelsen kunde få betydelse lill förebyg­

gande av den invertering av sexuallivet som kunde följa av långvariga an-

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 342.

staltsvistelser. Vad sålunda föreslagits har, enligt vad beredningen påpekat,

redan i viss utsträckning tillämpats vid några öppna anstalter med goda

erfarenheter.

I fråga örn möjligheterna att bevilja intagen permission från anstal­

ten har beredningen, då tillämpningen av den nu gällande regeln i detta hän­

seende givit synnerligen goda erfarenheter, velat giva fångvårdsstyrelsen fri­

are händer vid prövningen huruvida permission bör beviljas. Enligt förslaget

skall fångvårdsstyrelsen eller efter dess bemyndigande styresmannen äga

meddela intagen tillstånd att besöka närstående som är svårt sjuk eller be­

vista närståendes begravning, så ock att i annat fall, då med hänsyn till

strafftidens längd eller eljest skäl därtill äro, lämna anstalten för viss kort

tid, allt såframt fara för missbruk ej anses föreligga. Beredningen har i sin

motivering för det föreslagna stadgandet erinrat, att andra trängande fa-

miljeangelägenheter än anhörigs sjukdom eller dödsfall kunde föranleda att

den intagne borde få lämna anstalten. Det kunde också vara av vikt för den

intagne att få personligen bevaka sina intressen, t. ex. i en civil rättegång,

och vidare kunde det såsom förut omnämnts vara lämpligt, att intagen be­

reddes tillfälle att deltaga i undervisning eller studiecirkel utom anstalten.

Ur eftervårdssynpunkt vore det många gånger önskvärt, att intagen någon

tid före frigivningen eller utskrivningen genom personlig hänvändelse till ar­

betsgivare finge söka anställning, om sådan ej kunde anskaffas genom an­

staltens förmedling. För ungdomsfängelseklientelet tillämpades för närvarande

detta system i betydande utsträckning och med goda erfarenheter.

Enligt beredningens mening borde emellertid permission kunna beviljas

den intagne även utan att sådana särskilda omständigheter som de förut

nämnda förelåge. Om strafftiden ej vore kort finge det nämligen, bl. a. med

hänsyn till faran för invertering av sexuallivet, anses angeläget att den in­

tagne finge tillfälle att i hemmet sammanträffa med sin hustru. Även om

den intagne ej vore gift kunde det föreligga skäl att låta honom besöka när­

stående utanför anstalten. Det läge i sakens natur att sådan permission ej

kunde beviljas alla intagna; en noggrann prövning erfordrades av varje sär­

skilt fall. Huruvida permission skulle beviljas en eller flera gånger borde

avgöras med hänsyn till strafftidens längd. Vid längre strafftider torde till­

stånd till besök i hemmet böra lämnas med regelbundna mellanrum. Bered­

ningen har slutligen anmärkt, att resekostnaden i regel borde gäldas av den

intagne, men att i ömmande fall bidrag kunde böra lämnas av fångvårds-

medel. Någon bestämmelse att permission alltid skulle beviljas mot den in­

tagnes hedersord har beredningen ej funnit skäl att föreslå, men hinder

mötte naturligtvis icke mot att meddela permission i sådan form, när det

ansåges lämpligt. Den tid varunder intagen vistats utom anstalten till följd

av permission skall enligt förslaget inräknas i verkställighetstiden, därest ej

fångvårdsstyrelsen finner särskilda skäl till annat föranleda.

Även örn beredningen, på sätt av det anförda framgår, funnit det nuva­

rande progressivsystemet böra i huvudsak avvecklas, har beredningen ansett

Kungl. Maj.ts proposition nr 342.

65

vissa förmåner ha mera speciell karaktär och böra reserveras för att kunna

tilldelas den intagne såsom belöning för arbetsflit, gott uppförande och vi­

sad pålitlighet. I fråga om rätten att köpa premievaror har sålunda bered­

ningen visserligen föreslagit att, i motsats till vad nu är fallet, straffånge re­

dan från anstaltstidens början skall få köpa de premievaror som normalt

ifrågakomma, däribland enligt beredningens åsikt borde ingå sådana varor

som frukt, socker, te, kaffe, kakao, karameller och tobak. Såsom belöning

för ådagalagd arbetsflit och gott uppförande skall han emellertid kunna er­

hålla rätt att inköpa ytterligare premievaror enligt av fångvårdsstyrelsen med­

delade anvisningar. Fängelsefånge skall redan från strafftidens början äga

inköpa premievaror i den omfattning som högst kan tillkomma straffånge.

Enligt beredningens uttalanden bör röktobak ingå bland premievarorna, då

beredningen förutsätter att rökning blir tillåten på samtliga öppna anstalter

och i viss utsträckning även på de slutna anstalterna, i den mån detta med

hänsyn till lokalförhållandena blir möjligt.

Utöver rätten att inköpa ytterligare premievaror skall enligt förslaget så­

som särskild förmån, som kan tilldelas straffånge, ifrågakomma rätt att ha

rumsdörren olåst under fritid samt att med inskränkning i arbetstiden ägna

sig åt eget arbete eller studier. I enlighet med anvisningar som meddelas av

fångvårdsstyrelsen skall vidare straffånge kunna beviljas annan förmån som

låter förena sig med god ordning. Såsom exempel å dylik förmån har bered­

ningen nämnt rätt att inneha radioapparat. I nu antydda ordning skall jäm­

väl den skillnad, som även enligt förslaget skall bestå i fråga om verkställig­

heten av straffarbete och fängelse, kunna minskas eller helt bortfalla.

De intagnas arbete och arbetsinkomst m. in.

I överensstämmelse med gällande rätt innebär beredningens förslag, att

för de intagna skall föreligga arbetsplikt, oberoende av behandlingsfor­

mens art. Beredningen har i detta hänseende anfört följande.

Det främsta medlet att främja den intagnes tillrättaförande är säkerligen

att sysselsätta honom med lämpligt arbete. Bortsett från de arbetsoförmögna

är det för alla intagna av väsentlig betydelse att de under anstaltstiden få

arbeta hårt med ett nyttigt arbete. Att så sker är av vikt för deras utkomst­

möjligheter efter frigivningen. En annan synpunkt är av måhända ännu

större betydelse. Inom den särskilda livsform som anstaltslivet utgör är ar­

betet, örn det organiseras på rätt sätt, den faktor som minst skiljer sig från

det verkliga livets förhållanden; därigenom blir en rationell sysselsättning

för den intagne det bästa medlet att motverka det ogynnsamma inflytandet

av anstaltslivets förkonstling. Endast genom arbetet kan den dömde återvinna

sitt självförtroende och endast därigenom kan han fylla ut en tillvaro som

eljest kan förefalla meningslös och lösgöra sig från grubbel och bitterhet.

Ingenting är på samma sätt ägnat att tillvarataga de positiva egenskaperna

hos honom som ett intresseväckande arbete. Att arbeta energiskt är också

hans enda möjlighet att skaffa sig och sina närmaste inkomst och att spara

något till frigivningen. Ur anstaltssynpunkt är den intagne mera lättskött

örn han är fullt sysselsatt, än örn han har rikligt med tid att fundera över

mer eller mindre inbillade oförrätter.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. t sami. Ni 342.

5

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 342.

I fråga om arbetets art innehåller förslaget, att arbetet där det lämp­

ligen kan ske skall vara ägnat att bereda den intagne yrkesutbildning eller

att eljest främja utsikterna för honom att efter frigivningen försörja sig samt

att vid valet av arbete hänsyn bör tagas till den intagnes håg och fallenhet.

Beredningen har anfört, att åt den föreslagna bestämmelsen borde givas en

tämligen vid tolkning och har därvid hänfört sig till följande uttalanden.

Vid avgörandet av vilket slags arbete som lämpligen hör utföras kunna

olika synpunkter framhållas. Det kan sålunda göras gällande att de dömda

böra placeras i sådant arbete som de med hänsyn till sin tidigare sysselsätt­

ning äro kompetenta att utföra, d. v. s. för majoriteten ett okvalificerat ar­

bete. Även örn en viss hänsyn hör tagas till denna synpunkt, torde den emel­

lertid icke bära så långt, emedan just de dömdas misslyckande under den

tidigare livsföringen kan tyda på att de böra växlas in på andra spår. Mera

vägande skäl kunna anföras för att arbetet bör avpassas efter de intagnas

anlag, alt det bör vara ägnat att väcka deras intresse, att det bör vara fy­

siskt härdande och stärkande, att det såvitt möjligt bör giva dem en yrkes­

utbildning som de kunna få användning för efter frigivningen samt att det

bör vara sådant att det medger en tillfredsställande avlöning under anstalts-

tiden. Dessa önskemål framträda mer eller mindre skarpt i skilda fall, delvis

på bekostnad av varandra. I många fall har det den största betydelsen att

den dömde utbildas i ett yrke som ger honom möjlighet att försörja sig

efter frigivningen. Utbildningssynpunkten får emellertid icke drivas för

långt. För intagna med kort anslaltstid låter det sig överhuvud taget icke

göra att bibringa dem ens ett ringa mått av yrkeskunskap under den tid som

står till buds. Ju kortare anstaltstiden är, desto mindre vikt behöver man

därför lägga vid de intagnas utbildning. Man bör då i stället inrikta sig på

att den dömde överhuvud taget sysselsättes på ett förnuftigt sätt och får

vänja sig vid regelbundet arbete. Det är av vikt att det arbete som utföres

är fysiskt stärkande och att det är förenat med inkomst. Ej heller vid längre

intagningstider låter det sig alltid göra att yrkesutbilda den dömde, t. ex. på

grund av bristande anlag eller intresse hos honom. Det förhåller sig vidare

ofta så, att den intagne, även örn han verkligen erhållit en längre tids ut­

bildning å anstalten, icke ägnar sig åt samma sysselsättning efter frigiv­

ningen.

Med åberopande av en genom dess försorg verkställd utredning angående

sysselsättning å anstalten och efter frigivningen för straffångar med minst

ett års strafftid, frigivna under åren 1942 och 1943, har beredningen vidare

anfört, att man åtminstone för närvarande icke kunde räkna med att större

delen av långtidsfångarna efter frigivningen finge omedelbar användning för

den yrkesutbildning de erhållit på anstalten. För dem som icke placerats

i

samma yrke behövde dock utbildningen å anstalten icke ha varit menings­

lös; de kunde vid senare tidpunkt erhålla anställning inom samma yrkes­

gren eller i någon annan sysselsättning i viss mån nyttiggöra sina kunskaper.

Även om man beträffande intagna med längre strafftid borde ha deras ut­

bildning för ögonen, kunde det i många fall vara berättigat att av särskilda

skäl sysselsätta dem med ett arbete som de icke kunde beräknas ägna sig åt

efter frigivningen. Det kunde sålunda vara att föredraga att placera den dömde

i jordbruksarbete på en öppen anstalt, där den intagne finge föra ett friskt

och härdande liv, framför att

i

ett slutet fängelse utbilda honom

i

ett yrke,

Kungl. Maj:ts proposition nr 342.

67

i vilket det vöre mycket osäkert om han placerades efter frigivningen. Den

intagnes förmåga att försörja sig efter frigivningen främjades i många fall

bäst genom att han på anstalten erhölle ett arbete som stärkte hans fysiska

och andliga kondition.

Beredningen har i detta sammanhang vidare anfört följande.

Det låter sig för övrigt av praktiska skäl icke göra atl driva utbildnings-

synpunkten alltför långt. Fångvårdsanstalten^ måste även se till att den

för de intagnas skull organiserade arbetsdriften icke blir utan arbetskraft.

Att arbetsdriften fungerar är bl. a. en förutsättning för att de intagna skola

kunna beredas skälig ersättning för arbetet. Det kan också i vissa fall vara

berättigat att lägga huvudvikten vid samhällsnyttan, t. ex. genom att låta

fångar utföra skogsarbete, vägarbeten o. d., ehuru det i och för sig saknas

skäl att utbilda dem i sådant arbete. Då sådan sysselsättning måste försiggå

under öppna former, få de intagna i gengäld en friare behandling. Å andra

sidan får naturligtvis arbetsdriftens eller samhällsnyttans krav icke åbero­

pas till stöd för en ren exploatering av de intagnas arbetskraft.------------

Både vid längre och kortare anstaltstider bör man alltid kräva att det ar­

bete som tillhandahålles den intagne är ett verkligt arbete som kan sporra

hans intresse och energi. Örn så är fallet, får arbetet anses vara av sådan

karaktär, att det främjar utsikterna för honom att efter frigivningen försörja

sig, även om han ej kommer att ägna sig åt samma arbete efter frigivningen.

Enligt förslaget gäller såsom huvudregel för alla intagna att styresmannen

skall anvisa dem lämpligt arbete. Beträffande frågan huruvida intagen skall

ha rätt att själv skaffa sig arbete har beredningen framhållit, att detta spörs­

mål saknade större betydelse för huvudparten av fångvårdsklientelet, enär

de flesta intagna icke hade möjligheter därtill. 1 vissa fall inträffade det

emellertid, att en intagen ur såväl utbildnings- som försörjningssynpunkt

kunde sysselsättas på ett förnuftigare sätt, örn han finge ägna sig åt ett ar­

bete som ej återfunnes bland fångvårdens yrkesgrenar. Förslaget överens­

stämmer med gällande rätt därutinnan att fängelsefånge, som arbetar i en­

rum, själv må skaffa sig lämpligt arbete. I förtydligande syfte har i förslaget

angivits, att styresmannen skall godkänna arbetet. Jämväl straffångar och

fängelsefångar som arbeta i gemensamhet skola enligt förslaget kunna såsom

särskild förmån erhålla rätt att med inskränkning i arbetstiden ägna sig åt

eget arbete. Beredningen har vidare uttalat, att en fånge, även om sådant

medgivande icke lämnades, hos styresmannen kunde hemställa att ett vissi

slags arbete anskaffades åt honom. Örn fången icke inom anstaltens arbets­

drift kunde beredas lämpligt arbete, finge det nämligen såväl enligt gällande

rätt som enligt förslaget utan särskilt lagstadgande därom anses vara styres­

mannen obetaget att åt honom anskaffa ett arbete som eljest icke tillhanda-

hölles å anstalten. Av praktiska skäl torde ett sådant tillvägagångssätt visser­

ligen endast undantagsvis kunna tillämpas, men någon gång kunde det vara

lämpligt att låta en fånge utföra översättningsarbete, korrekturläsning eller

dylikt.

Den möjlighet att låta intagen arbeta åt arbetsgivare utom anstalten (s. k.

frigång) som sedan 1943 ifrågakommer för fångar vilka undergå straff i

helgemensamhet skall enligt förslaget erhålla väsentligt utsträckt tillämp­

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 342.

ning. När det med hänsyn till strafftidens längd eller av annan särskild an­

ledning finnes lämpligt och fara för missbruk ej anses föreligga, skall fång­

vårdsstyrelsen eller, efter dess bemyndigande, styresmannen äga medgiva

fånge att till förberedande av frigivningen utföra arbete hos arbetsgivare

utom anstalten.

Beträffande de intagnas ersättning för arbetet har beredningen i

fråga om det vid skilda tillfällen väckta förslaget, att de intagna skulle av­

lönas under skälig hänsyn till den öppna marknadens lönenivå men däremot

inom en viss ram, t. ex. beträffande kosthållet, själva bestrida kostnaderna

för sitt uppehälle, anfört följande.

Med hänsyn till att det verkliga livets förhållanden böra efterliknas på

anstalten är det i och för sig ett önskemål att ekonomiskt jämställa den

dömde med en fri arbetare och låta honom själv betala kostnaderna för sitt

underhåll ävensom sörja för de anhörigas uppehälle. Denna tanke är icke

ny utan har redan på ett tidigt skede — utan större framgång — prövats i

England och Nordamerikas Förenta Stater; i båda dessa länder ha på se­

nare tid liknande experiment gjorts vid vissa särskilda anstalter. Konsekvent

genomförd skulle principen att den dömde skall vara självförsörjande inne­

bära att han skulle erhålla en lön, som exakt motsvarar hans arbetspresta­

tion sådan den skulle bedömas i den fria marknaden, samt att han efter

vanliga normer skulle betala för kost och logi och bidraga till familjens

uppehälle. En minskning av arbetsprestationen skulle resultera i motsvaran­

de sänkning av levnadsstandarden. Systemet skulle medföra att de intagna

bleve synnerligen ojämnt avlönade allt efter arbetets art och arbetspresta­

tionens kvalitet. Med hänsyn till att det å en anstalt måste förekomma fall

av sjukdom, arbetsoförmåga, arbetsvägran m. m. skulle av självförsörjnings­

systemet strängt taget följa att de intagna betalade särskilda avgifter till en

socialvård inom anstalterna; detta system har också prövats i de anglosaxiska

länderna. Det är tydligt att en mängd svårlösta praktiska spörsmål skulle

uppkomma, om en sådan ordning genomfördes. Härtill kommer att syste­

met även ur andra synpunkter skulle kunna medföra icke önskvärda konse­

kvenser. Många personer som intagas å fångvårdsanstalt sakna all yrkesut­

bildning och skulle med tillämpning av vanlig lönesättning knappast kunna

avlönas så högt att det bleve något över sedan kostnaderna för deras vård

blivit täckta. Étt särskilt problem är huru man skulle förfara med sådana

personer som ha inkomst av kapital eller uppbära pension men på anstalten

av oförmåga eller liknöjdhet icke arbeta så mycket att inkomsten ens för­

slår till vårdkostnaderna. I många fall — särskilt för unga personer — skulle

självförsörjningssystemet även medföra att yrkesutbildningen bleve lidande.

Även om man icke kräver att den intagne helt skall gälda försörjningskost-

naden, kvarstå de flesta av de nämnda olägenheterna. Man kan även draga

i tvivelsmål, huruvida det för den intagne skulle ha någon psykologisk be­

tydelse att framstå som i viss mån självförsörjande genom att själv gälda

ersättning t. ex. för kosten. Ett system som det föreslagna skulle förmodligen

ur hans synpunkt framstå som en ren bokföringstransaktion; som avlöning

skulle han betrakta det belopp som återstode sedan den fixerade ersättning­

en för kost frånräknats. När arbetets natur medför att arbetsgivaren måste

tillhandahålla vivre och bostad, är det för övrigt även i den fria marknaden

vanligt att avlöning utgår med visst belopp utöver kost och logi; såsom

exempel må nämnas hembiträden och andra kvinnliga yrkesgrupper samt,

bland männen, ofta sjöfolk.

Kungl. Maj:ts proposition nr 342.

69

Det skulle även medföra betydande olägenheter att ställa de intagnas av­

löning i relation till arbetslönerna i den fria marknaden, allt efter arten av

det arbete som de lia att fullgöra å anstalten. Ett sådant system vore ägnat

att skapa orättvisor, då det ingalunda är säkert att det yrke den intagne ut­

övat som fri arbetare är representerat inom fångvårdens yrkesgrenar och

det ofta måste förekomma att han efter intagningen blir placerad i en mindre

förmånlig sysselsättning.

Beredningen har med hänsyn till det anförda icke funnit skäl att föreslå

ett generellt införande av vare sig ett självförsörjningssystem för de intagna

eller en avlöning av dem efter samma grunder som på den fria marknaden.

För att hålla möjligheten öppen att försöksvis pröva ifrågavarande principer

— t. ex. beträffande vissa anstalter med homogent och arbetsdugligt klientel

eller beträffande vissa grupper intagna — har beredningen dock föreslagit

ett stadgande av innehåll, att Konungen beträffande viss anstalt eller vissa

intagna äger förordna att utfört arbete skall avlönas efter andra grunder

än

dem som i regel gälla.

Bortsett från den sålunda öppnade möjligheten att på administrativ väg

införa ett nytt avlöningssystem för vissa intagna har beredningen beträffande

sättet för de intagnas avlöning icke funnit anledning att frångå det kombi­

nerade ackords- och daglönesystem som tillämpas inom den svenska fångvår­

den. Beredningen har emellertid gjort vissa uttalanden angående ersättning­

ens bestämmande samt därvid bl. a. uttalat att de intagnas avlöning borde

väsentligt höjas.

Vid utformningen av reglerna om de intagnas arbetsinkomst har bered­

ningen icke bibehållit den nuvarande skillnaden mellan straffånges arbets-

premie samt fängelsefånges andel av arbetsinkomsten. Beteckningen arbets-

premie har ansetts böra bibehållas men skall enligt förslaget avse samtliga

kategoriers inkomst av arbete som anvisats dem. Även bötesfånge skall er­

hålla arbetspremie. Förslaget innehåller vidare föreskrift att arbetspremie

utgår antingen efter ackord eller med visst belopp för hel arbetsdag, samt att

vid bestämmandet av arbetspremie hänsyn skall tagas till den intagnes flit

och arbetsskicklighet. Arbetspremie skall, enligt bestämmelser som fång­

vårdsstyrelsen äger meddela, utgå även när intagen under arbetstid deltager

i skolundervisning som anordnats vid anstalten. Intagen som är helt eller

delvis arbetsoförmögen skall kunna erhålla arbetspremie enligt de särskilda

grunder fångvårdsstyrelsen bestämmer. Beträffande sistnämnda båda fall har

beredningen anfört, att premie kunde böra bestämmas till lägre belopp än

som skulle utgått därest den intagne deltagit i arbetet.

Angående ersättning åt intagen, som arbetar hos arbetsgivare utom anstal­

ten (frigång), skall det enligt förslaget ankomma på fångvårdsstyrelsen att

förordna. Enligt vad beredningen uttalat borde avlöningen i sådant fall stäl­

las i relation till den lön som arbetsgivaren betalade, eventuellt utgå med hela

detta belopp med skyldighet för den intagne att ersätta fångvården kostna­

derna för hans uppehälle.

Såsom redan nämnts skall enligt förslaget Konungen äga att beträffande

viss anstalt eller vissa intagna förordna att utfört arbete skall avlönas efter

70

Kungl. \laj:ts proposition nr 342.

särskilda grunder. Då det, i händelse ett självförsörjningssystem skulle in­

föras genom ett sådant förordnande, ansetts att även intagen som själv

skaffat sig arbete borde bidraga till sin försörjning, har i förslaget stadgats

att Konungen även äger förordna, att den intagne av inkomsten från sådant

arbete skall gälda vissa underhålls- och vårdkostnader. Har ej sådant för­

ordnande meddelats, äger intagen enligt förslaget att fritt förfoga över in­

komsten av arbete som han själv skaffar sig. Han skall vidare äga fritt för­

foga över inkomsten av arbete, som han utfört på fritid. Beträffande arbets-

premiemedel stadgas däremot i förslaget, i huvudsaklig överensstämmelse

med gällande regler, att de skola fördelas i två lika delar: disponibla medel,

avsedda att kunna utnyttjas under anstaltstiden, och besparade medel, av­

sedda att bevaras till frigivningen. De disponibla medlen må användas till

understöd åt närstående, till gäldande av skadestånd eller annan ersättning

samt, enligt grunder som fångvårdsstyrelsen bestämmer, till den intagnes

personliga förmån. Även besparade medel skola efter fångvårdsstyrelsens

prövning kunna användas för fullgörande av underhållsskyldighet eller för

tillgodoseende av annat för den intagnes närstående eller för honom själv

trängande behov ävensom till anskaffande av böcker och annat som kan

bereda honom nyttig sysselsättning under fritid. Arbetspremiemedel som

gottskrivits intagen eller avsatts för hans räkning må ej tagas i mät för hans

gäld.

Beträffande de av beredningens majoritet föreslagna bestämmelserna om

intagens rätt att fritt förfoga över inkomsten av arbete som han själv skaffat

sig eller utfört på fritid har en ledamot av beredningen, överdirektören

Göransson, anfört avvikande mening och förordat ett stadgande av innebörd

att icke blott arbetspremiemedel utan varje annan inkomst, som intagen

genom arbete förskaffat sig under anstaltsvistelsen, fördelades i två lika delar,

varav den ena delen sparades. Härigenom skulle förhindras, att intagen som

lyckats genom fritidsarbete skaffa sig jämförelsevis goda inkomster på an­

stalten, läte dessa medel förbrukas på i hög grad umbärliga ting, medan

t. ex. hustrun endast med möda kunde hålla ihop hemmet.

Beredningen har i samband med stadgandena om de intagnas ersättning

för sitt arbete upptagit vissa understödsfrågor. Bl. a. har beredningen

föreslagit en bestämmelse, att fångvårdsstyrelsen enligt grunder som Ko­

nungen bestämmer skall äga bevilja familjebidrag åt intagen som visat sig

mån att bispringa dem mot vilka han är underhållsskyldig. Till motivering

av det föreslagna stadgandet har beredningen anfört följande.

Redan nu finnas vissa av donationsmedel upprättade fonder, från vilka

fångvårdsstyrelsen utbetalar bidrag åt anhöriga till fångar som av den egna

arbetsinkomsten sända medel till familjen. De ekonomiska möjligheterna att

utbetala sådana understöd äro emellertid mycket begränsade. Det synes där­

för önskvärt att staten ekonomiskt träder emellan. Då det är av vikt att

sådana bidrag till familjen ställas i relation lill den dömdes egna arbets­

prestationer, kunde det övervägas att låta understöden utgå som avlönings-

förhöjningar till intagna, som ha försörjningsplikt. Ett sådant system torde

emellertid vara ägnat att vålla praktiska olägenheter. Då bidrag endast bör

Kungl. Maj:ts proposition nr 342.

71

utgå när verkligt behov föreligger, måste nämligen en prövning därav verk­

ställas i varje särskilt fall, och det torde därför få anses oegentligt att låta

bidraget utgå som avlöning. Enligt beredningens mening bör man i stället

anknyta till det nuvarande systemet att lämna bidrag från särskilda fonder.

Staten torde böra ställa medel till fångvårdsstyrelsens disposition att använ­

das till bidrag åt intagens anhöriga. Som villkor för utbetalning bör gälla

att den intagne av sin arbetsinkomst medverkar till familjens försörjning.

En viss proportion bör föreligga mellan den intagnes egna bidrag och till­

skotten ur allmänna medel. Beviljandet av bidrag bör föregås av en särskild

undersökning, som lämpligen torde böra utföras av kurator vid anstalten

eller av skvddskonsulent. Samråd bör äga rum med vederbörande social-

vårdsmyndigheter.

I fråga om arbetets organisation har beredningen — som fram­

hållit att fångvårdens arbetsdrift måste vara ändamålsenligt organiserad för

att lagbestämmelserna om de intagnas sysselsättning skola kunna leda till

positiva resultat — föreslagit vissa praktiska reformer. Därutöver har bered­

ningen i syfte att förbättra arbetsdriften föreslagit förstärkningar och för­

ändringar av fångvårdsstyrelsens och fångvårdsanstalten^ personalorga­

nisation.

Skillnaden mellan straffarbete och fängelse.

Såsom av det anförda framgår har beredningen i allt väsentligt föreslagit

gemensamma regler angående verkställigheten av straffarbete och fängelse.

Rörande de nuvarande bestämmelserna i detta hänseende har beredningen

anfört följande.

Fängelse såsom omedelbart ådömt frihetsstraff skiljer sig enligt gällande

rätt från straffarbete huvudsakligen därigenom att det är avsett att vara en

mildare reaktionsform. Visserligen kan det ådömas för kortare tid än straff­

arbete — straffarternas minimum är respektive en och två månader — men

i övrigt äro de båda straffen med hänsyn till tidslängden parallella upp till

fängelsestraffets maximum, vilket i regel utgör två år. När straffarbete och

fängelse skola förenas eller sammanläggas, betraktas fängelse såsom ett en­

dast hälften så svårt straff som straffarbete. Vari åtskillnaden mellan de båda

straffartema består utsäges icke i lagen utan är beroende av verkställighetens

utformning. Detta förhållande har medfört att skillnaden, som ursprungligen

var ganska utpräglad, gradvis förminskats, allteftersom verkställighetsfor-

mema för straffarbete humaniserats, medan verkställigheten av fängelse

icke undergått några mera betydande ändringar utom i vad angår de för de

båda straffarterna gemensamma reglerna örn enrum och gemensamhet. Då

fängelsestraffet på grund av den därmed förenade rätten för fången att själv

skaffa sig underhåll och bekvämlighet och att utföra eget arbete träffar myc­

ket olika allt efter den dömdes ekonomiska ställning och sociala status, blir

skillnaden i förhållande till straffarbete varierande i olika fall.

Under åberopande av en av beredningen verkställd undersökning av fång-

vårdsklientelets sammansättning har beredningen anfört, att de personer, som

dömdes till fängelse, i regel hade strafftider under tre månader och att de till

största delen förövat brott av särskilda typer — företrädesvis rattfylleri, mi­

litära brott och våldsbrott — för vilka fängelse antingen vore det enda fri­

72

hetsstraff som kunde följa eller utgjorde normalstraffet. De flesta av dessa

personer vore förstagångsbrottslingar men en del hade tidigare visat asocia-

litet. De fängelsefångar som dömdes för brott av andra typer företedde icke

några betydande skiljaktigheter i förhållande till straffarbetsklientelet. Sam­

manfattningsvis har beredningen uttalat, att fängelse till följd av lagens

stadganden eller av andra skäl ofta tillämpades mot brottslingar beträffande

vilka det ur individualpreventiv synpunkt icke förelåge anledning till en be­

handling av annan art än den som komme straffångarna till del.

Såsom i det föregående omnämnts har beredningen uttalat sig för, att vid

straffsystemets reformering skillnaden mellan straffarbete och fängelse borde

bringas att upphöra. I enlighet härmed har beredningen, ehuru beredningens

förslag innebär betydande lättnader i fråga om verkställigheten av straffar­

bete, icke upptagit några nya särskilda förmåner, som skulle tillkomma fäng­

elsefångar för att markera straffartens lindrigare karaktär. I stället har

dessa fångars nuvarande generella särställning i vissa avseenden begränsats.

Av det förut anförda framgår, att enligt förslaget fängelsefångama i ett av­

seende komma att i viss mån erhålla en särbehandling. Med hänsyn därtill

att de i regel ha kort strafftid komma de nämligen i allmänhet att få av­

tjäna straffet på öppen anstalt ända från verkställighetens början. På dessa

öppna anstalter kunna emellertid enligt förslaget även straffångar placeras

och behandlingen kommer att bliva tämligen likartad, oberoende av straffets

art. Fängelsefången intager enligt förslaget en bättre ställning endast i det

hänseendet att han alltid äger den rätt till inköp av vissa premievaror, som

endast efter särskild prövning kan tillerkännas straffånge. Fängelsefånge

som är intagen på sluten anstalt skall i enlighet nied vad förut anförts

därjämte äga förmånen att själv få skaffa sig arbete, om han arbetar i en­

rum. Han äger i dylikt fall jämväl använda egna kläder. Enligt förslaget

skall vidare fängelsefånge, som är intagen i sluten anstalt, äga rätt att själv

skaffa sig eller mottaga bekvämlighet som är förenlig med enkelhet och god

ordning. Angående detta spörsmål har beredningen anfört följande.

Medan en fängelsefånge, som har egna tillgångar eller erhåller medel av

anhöriga, kan leva ett ganska bekvämt liv inom fängelset, blir för den fat­

tige och ensamstående fängelsestraffet minst lika kännbart som straffarbete.

I detta hänseende haj dej särskilt väckt uppmärksamhet att förmögna

fängelsefångar någon gång hållit sig med egen mat under hela anstaltstiden

och själva låtit möblera sitt rum. Däremot har det ansetts mindre stötande

att ett flertal fängelsefångar skaffat sig kaffe eller dylikt och att en eller

annan låtit sätta in en bekväm stol. Fångens rätt att mottaga underhåll uti­

från är ofta ägnad att göra tillvaron ändå svårare för hans familj, emedan

familjemedlemmarna ofta känna sig tvungna — ibland på enträgen begäran

av den intagne — att använda sina sista slantar för matsändningar till honom.

För att vinna upplysning i vilken omfattning fängelsefångama för när­

varande begagna sig av de nämnda förmånerna har beredningen genom en

rundfråga till anstalternas styresmän inhämtat uppgifter beträffande de 372

fängelsefångar som den 10 februari 1944 voro intagna på fångvårdsanstalt.

Enligt de° inkomna uppgifterna brukade endast 50 av dessa fångar skaffa

mat utifrån medan 208 regelbundet själva köpte eller från anhöriga mottogo

kaffe, godsaker och dylikt. Återstående 114 skaffade sig intet som helst un-

{Kungl. Maj:ts proposition nr 342.

Kungl. Maj:ts proposition nr 342.

73

derhän utöver vad anstalten tillhandahöll. Rätten att skaffa sig bekvämlig­

het utnyttjades i väsentligt mindre omfattning. Endast 3 av de 372 fångarna

hade skaffat sig bekvämlighet i större utsträckning (egna möbler), medan 46

hade medfört eller mottagit enklare bekvämlighetsartiklar, såsom egna säng­

kläder, linne, stol m. m.

Vid sitt bedömande av frågan om fängelsefånges rätt att skaffa sig under­

håll eller bekvämlighet har beredningen till en början ansett det uteslutet

att generellt bibehålla dessa förmåner för de fångar som enligt förslaget skola

intagas på öppna anstalter med den fulla gemensamhet som där råder. Dessa

fångar erhålla kompensation genom det ökade mått av frihet som de åtnjuta.

Beträffande fängelsefångar som undergå straffet i sluten anstalt har bered­

ningen ansett det angeläget att undvika sådana verkställighetsformer som

komma fängelsestraffet att framstå som en förmån för de välsituerade. Rätt

att skaffa sig egen mat bär därför icke ansetts böra ifrågakomma, så mycket

mindre som fängelsernas mathållning är fullt tillfredsställande. Däremot

kunna skäl anföras för att bibehålla fängelsefånges rätt att skaffa sig un­

derhåll i mindre utsträckning, d. v. s. vanligen kaffe med bröd och dylikt.

För att vinna större jämställdhet mellan samtliga fångar och för att undvika

att de anhöriga få göra ekonomiska uppoffringar har det emellertid ansetts

lämpligare att låta fångarna verkställa dessa inköp inom anstalten, vilket

i regel även blir billigare för dem. Härigenom får också tjänstepersonalen

den lättnaden att den befrias från att dagligen undersöka paket som med­

föras av besökande. Tekniskt har frågan enligt beredningens förslag lösts så,

att fängelsefånge skall äga rätt att för arbetspremier eller egna medel inköpa

premievaror i samma omfattning som enligt fångvårdsstyrelsens anvisningar

högst kan medgivas straffånge. Såsom ovan anförts har det förutsatts att

straffånge i särskild ordning skall kunna bei’ättigas att dagligen inköpa bl. a.

kaffe med skorpor, vetebröd och dylikt. Den sålunda föreslagna regeln får

tillämpning även på fängelsefångar som äro intagna på öppen anstalt.

I fråga örn rätt för fängelsefånge som undergår straff på sluten anstalt att

skaffa sig bekvämlighet har beredningen ansett det stötande att en välsitue-

rad fånge skall kunna helt möblera cellen. Däremot bör det — särskilt med

tanke på vissa fångar som på grund av brottets beskaffenhet, hög ålder eller

liknande omständigheter förtjäna särskild hänsyn — vara tillåtet att använda

egna sängkläder, att medföra en bekväm stol eller en matta eller att i övrigt

anskaffa bekvämligheter i mindre omfattning. Beredningen föreslår därför,

i huvudsaklig anslutning till gällande rätt, att fängelsefånge som är intagen

å sluten anstalt själv skall äga skaffa sig eller mottaga bekvämlighet som är

förenlig med enkelhet och god ordning. Beredningen förutsätter att denna be­

stämmelse får en så snäv tolkning att fånge icke tillätes sådana överdrifter

som att helt möblera rummet.

Beredningen har emellertid framhållit, alt förslaget icke lade hinder i vä­

gen för alt i särskilda fall tillerkänna de angivna förmånerna även åt straff­

fånge. I princip komme fängelsefångarna alltså icke att intaga någon annan

särställning än att de presumerades böra erhålla vissa förmåner som kunde

tillerkännas straffångar endast efter särskild prövning.

Den utjämning av skillnaden mellan fängelse och straffarbete förslaget in­

nebär har föranlett beredningen att föreslå nya bestämmelser i fråga örn av­

räkning av verkställt fängelse å straffarbete. 1 4 kap. 6 § strafflagen stadgas,

att vid tillämpning av 2—5 §§ samma kapitel, d. v. s. vid bestämmande av

gemensamt straff samt vid förening, avräkning och sammanläggning av

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 342.

straff, viss tids fängelse skall anses svara mot straffarbete under hälften så

lång tid. Såvitt angår bestämmande av gemensamt straff och sammanlägg­

ning av straff har beredningen funnit någon ändring i denna reduktionsregel

icke böra för närvarande ske, bl. a. med hänsyn till den inverkan en sådan

ändring skulle få på straffskalans bestämmande vid tillämpning av reglerna

om brottskonkurrens. Enligt beredningens mening ställde sig frågan annor­

lunda beträffande avräkning av straff. Avräkning av verkställt fängelse å

straffarbete ifrågakomme, t. ex. när någon, som underginge eller undergått

fängelse tor ett brott, jämlikt 4 kap. 3 eller 4 § strafflagen dömdes till ett

gemensamt stralfarbetsstraff för samma brott jämte annat före verkställig­

hetens början begånget brott. Det berodde i dessa fall på en tillfällighet —

en sådan som det i andra hänseenden vore nämnda lagrums uppgift att un­

danröja olägenheterna av — att den dömde icke på en gång dömts till det ge­

mensamma straffet. När det icke längre förelåge någon egentlig faktisk skill­

nad i verkställigheten av straffarbete och fängelse, kunde det enligt bered­

ningens mening icke anses skäligt att den dömde endast finge tillgodoräkna

sig hälften av det avtjänade straffet och för den dömde själv måste det i re­

gel vara oförklarligt.

Beredningen har i här ifrågavarande hänseende vidare anfört följande.

Mot att avskaffa reduktionsregeln när fängelse skall avräknas å straffar­

bete kan anföras att detta skulle obehörigt gynna de till fängelse dömda som

sedermera dömas för ytterligare brott ävensom att domstolen vid bestäm­

mandet av det gemensamma straffet kan antagas komma att taga hänsyn

till vad den dömde verkligen får avtjäna av det nya straffet. Ingen av dessa

invändningar synes emellertid bärande. Man kan icke sägas premiera de

dömda därför att man i fråga örn tidslängden av ett likartat frihetsberö­

vande sätter dem i samma situation som de skulle ha intagit om de på en

gång blivit lagförda för brotten. För domstolen torde det icke finnas anled­

ning att döma till högre gemensamt straff, därför att den dömde får avräkna

hela den tid han utstått av ett för samma brott ådömt straff, som är lika

strängt som det han nu dömes till, låt vara att de båda straffartema tills vi­

dare ha skilda benämningar och i vissa hänseenden värderas olika. Liknan­

de synpunkter som de anförda göra sig gällande när underrätt dömt till

fängelse, vilket börjat verkställas, men överrätt på åklagares besvär dömer

till straffarbete.

På ovan anförda skäl föreslår beredningen att, samtidigt som reduktions­

regeln i övrigt bibehålies, i 4 kap. 6 § strafflagen införes ett stadgande av

innebörd att fängelse som den dömde utstått anses lika med straffarbete när

det skall avräknas å sådant straff.

Som en konsekvens av den sålunda föreslagna ändringen beträffande 4

kap. 6 § strafflagen har beredningen jämväl föreslagit, att domstolen vid för­

ordnande om avräkning av häktningstid å straffet skall äga fri prövningsrätt

huru stor del av häktningstiden som skall anses som strafftid.

Förvaring och internering.

Beträffande verkställigheten av förvaring och internering har beredningen

anfört, att dessa skyddsåtgärder teoretiskt skilde sig från de ordinära straffen

därigenom att de icke hade till uppgift att verka avskräckande genom att till­

75

foga den dömde ett lidande utan tillgrepes uteslutande i samhällsskyddets in­

tresse för att isolera samhällsvådliga individer till dess de utan fara för sam­

hället ånyo kunde försättas på fri fot. I verkligheten vöre emellertid dessa

frihetsberövande åtgärder med all säkerhet ur allmänpreventiv synpunkt

minst lika avskräckande som de tidsbestämda straffen, och för de dömda

själva innebure de till följd av tidsobestämdheten och den regelmässigt längre

varaktigheten ett större lidande än vanliga straff. Då enligt beredningens upp­

fattning verkställigheten av frihetsstraff icke hade till uppgift att verka av­

skräckande annat än genom själva frihetsberövandet, kunde man ej uppställa

någon principiell skillnad i fråga om verkställighetens uppgift vid frihets­

straff och vid frihetsberövande skyddsåtgärder. I båda fallen borde verkstäl­

ligheten syfta till att förbättra den brottsliges framtidsutsikter och förebygga

de skadliga biverkningar som vore förknippade med frihetsberövandet. Up­

penbart vore att den behandling, som för uppnående av detta syfte borde

tillämpas, ofta bleve tämligen likartad beträffande straffångar och förvarade

eller internerade. Med hänsyn till den olika grunden för omhändertagandet

vore det emellertid önskvärt att en viss skillnad gjordes mellan de två grup­

perna. Om det kunde ske utan att straffångens behandling gjordes strängare

än som eljest vore påkallat, borde den förvarade eller internerade därför i

regel få åtnjuta större förmåner. Detta vöre av värde även ur praktisk fång-

vårdssynpunkt, enär det då bleve lättare att för den förvarade eller internerade

klargöra skillnaden mellan det tidsobestämda omhändertagandet av honom

och det tidsbestämda straffet.

Beredningens förslag upptager i fråga örn behandlingen av förvarade och

internerade i något förändrad form de lättnader som redan nu tillkomma

dem. Med hänsyn lill den i regel långvariga intagningstiden har beredningen

funnit önskvärt, att progressionen i behandlingen i fråga om ökad frihet gjor­

des mera markerad för förvarade och internerade än för straffångar och

fängelsefångar. Förvarad eller internerad skall sålunda enligt förslaget städse

intagas i sluten anstalt men kan i den mån han visar pålitlighet erhålla vård

i öppen anstalt. Beredningen har i detta sammanhang anfört, att med den

ökning av antalet lindriga förvaringsfall, som kunde beräknas inträda efter

genomförandet av 1937 års lagstiftning om förvaring och internering, det i

många fall icke kunde anses ändamålsenligt att först efter en längre tids vis­

telse på sluten anstalt överföra förvarad till öppen anstalt; om det kunde ske

med hänsyn till säkerhetskravet borde i lindriga fall hinder icke möta att

redan från anstaltstidens början behandla den dömde i öppna former. I sitt

förslag till anstaltsorganisation har beredningen också föreslagit att till de

slutna anstalterna för förvaring och internering skulle anskaffas kolonier.

Till ledning för anstaltsplaceringen har beredningen ansett ett undersök-

ningsförfarande — som i gällande rätt är förutsatt — böra lagfästas. Med hän­

syn därtill att förvaringsklientelet efter ikraftträdandet av 1937 års lagstift­

ning på området kunde beräknas bliva sammansatt av personer, som inbör­

des företedde betydande skiljaktigheter med hänsyn till brottets svårhetsgrad

Kungl. Maj:ts proposition nr 342.

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 342.

samt de intagnas ålder, tidigare asocialitet, psykiska beskaffenhet och andra

egenskaper har beredningen funnit att frågan om klientelets rationella diffe­

rentiering och utplacering å skilda anstalter eller anstaltsavdelningar torde

komma att få avsevärt större betydelse än för närvarande. Enligt förslaget

skall sa snart ske kan efter intagningen av den förvarade eller internerade —

som ju i regel sinnesundersökts i rättegången — verkställas en komplette­

rande undersökning av enahanda art som föreslagits i fråga örn straff- och

fängelsefångar med en strafftid å minst sex månader. Berättelse över under­

sökningen skall avgivas inom en månad och anstånd må ej medgivas.

Rörande de intagnas särskilda förmåner har beredningen föreslagit, att

förvarad eller internerad skall äga samma rätt till inköp av premievaror som

fängelsefånge samt att han enligt anvisningar som meddelas av fångvårds­

styrelsen skall kunna erhålla annan särskild förmån. Förvarad eller interne­

rad skall vidare äga själv skaffa sig underhåll eller bekvämlighet som låter

förena sig med enkelhet och god ordning, såframt ej särskilda skäl däremot

äro. Av hänsyn till de anhöriga har beredningen begränsat denna rätt att avse

sådant som den förvarade eller internerade själv skaffar sig. Erfarenheten

hade nämligen visat att de ofta utpräglat parasitiska individer, som dömdes

till förvaring eller internering, i betydande utsträckning utsatte sina närmaste

för påtryckningar att med stora uppoffringar sända dem den ena gåvan efter

den andra, ehuru något egentligt behov därav icke förelåge. Detta har föran­

lett beredningen att föreslå, att förvarad eller internerad icke må såsom gåva

mottaga underhåll eller bekvämlighet, om det är uppenbart att givaren där­

igenom oskäligt betungas.

Beträffande frågan om rätt för förvarad eller internerad att skaffa sig eget

arbete har beredningen uttalat, att en absolut sådan rätt borde tillerkännas

den förvarade eller internerade för att markera den lindrigare karaktär som

utmärkte verkställigheten av förvaring och internering i förhållande till straff­

arbete. Om de i allmänhet begagnade sig härav, kunde det dock bliva omöj­

ligt att hålla den omfattande arbetsdriften i gång, bl. a. jordbruksdriften vid

Hallanstalten. Farhågor i detta hänseende voro visserligen överdrivna, då de

förvarade och internerade i allmänhet icke hade möjlighet att själva organi­

sera ett arbete som gåve dem bättre förtjänst än det som anstalten tillhanda-

hölle. Beredningen har emellertid ansett försiktigheten bjuda att förvarads

eller intemerads rätt att själv skaffa sig arbete gjordes beroende av styres­

mannens medgivande. Förvarad eller internerad skall enligt förslaget vidare

kunna av styresmannen medgivas att till förberedande av utskrivningen ut­

föra arbete hos arbetsgivare utom anstalten (frigång).

Angående ersättningen för arbetet och de intagnas rätt att disponera där­

över skola enligt förslaget gälla samma regler för förvarade och internerade

som för straffångar och fängelsefångar. Såsom förut omnämnts, har inom

strafflagberedningen överdirektören Göransson på denna punkt anmält av­

vikande mening beträffande de intagnas rätt att disponera över inkomsten av

eget arbete. Såsom skäl för sin asikt att jämväl sådan inkomst borde fördelas

i två lika delar, varav den ena delen sparades, har han anfört bl. a. att sär­

77

skilt de förvarade ofta bringades på fall genom sin hållningslöshet i ekono­

miska ting.

Beredningen har vidare, under erinran att de rena vårdsynpunktema, sär­

skilt i fråga örn förvarade, måste tillerkännas stort utrymme, sökt giva läka­

ren ett större inflytande på behandlingen av förvarade och internerade än han

för närvarande äger. Enligt förslaget skall styresmannen samråda med läka­

ren rörande behandlingen av förvarad och internerad. Uppkommer me­

ningsskiljaktighet om den intagnes hållande i enrum eller placering på öppen

anstalt, skall frågan underställas fångvårdsstyrelsens prövning.

Disciplinära åtgärder.

Beredningens förslag innebär en stark begränsning av de nu tillämpliga

disciplinstraffen. Vid sitt ställningstagande i denna del har beredningen utgått

från att förslagets genomförande i övriga delar väsentligt komme att minska

behovet av disciplinstraff. Den bättre differentiering av klientelet som för­

slaget åsyftar borde enligt beredningens åsikt vara ägnad att minska frik-

tionsanledningarna. När psykopaterna och de mest svårbehandlade övriga

fallen placerades på särskilda anstalter, komme klientelet på andra anstalter

att bliva väsentligt mera lättskött. Införandet av mera öppna vårdformer och

den minskade isoleringen från yttervärlden, liksom det större utrymmet för

nyttiga fritidssysselsättningar och de ökade förmånerna, syntes vara ägnade

att länka in de intagnas intresse på mera sunda banor. I allmänhet vore

mera att vinna genom att behandla en fånge efter hans egenart, visa honom

förtroende och vid uppkommande konflikter söka tala honom till rätta än

genom att helt schematiskt ådöma honom bestraffning.

Beredningen har vidare anfört följande.

Det har framstått som särskilt angeläget att icke bibehålla sådana bestraff­

ningar, vilkas verkningar stå i strid mot det syfte man vill vinna med be­

handlingen. Det kan sålunda icke anses lämpligt att döma en intagen, som

man vill vänja vid ordnat arbete, att under någon tid sitta sysslolös i sin cell;

förlust av sysselsättning bör alltså ej ifrågakomma som bestraffning. Hårt

nattläger är till sina verkningar ägnat att sätta den intagne i sämre fysisk

kondition och torde merendels snarare skapa förhärdelse och bitterhet än

åstadkomma en sund reaktion; denna bestraffning har därför ej medtagits i

beredningens förslag. Det bötesstraff, som förlust av redan intjänade arbets-

premier är avsett att utgöra, torde för flertalet intagna under anstaltsvistelsen

icke vara kännbart i annan mån än att de därigenom förlora möjligheten

att inköpa premievaror för den disponibla delen av dessa arbetspremier.

Däremot träffa dess verkningar den intagne och hans anhöriga hårt under

tiden närmast efter frigivningen, då de ha starkt behov av vad den intagne

kunnat förtjäna i anstalten. Det drabbar vidare den flitige hårdare än den

late. Beredningen har med hänsyn härtill icke upptagit denna bestraffnings-

form. Att nedflyttning i lägre fångklass ej kan ifrågakomma följer av att

klassystemet enligt beredningens förslag i princip avskaffas. Liksom bered­

ningen i mindre skala bibehåller en motsvarighet till uppfattning i högre

fångklass genom den föreslagna möjligheten att medgiva fångar vissa extra

förmåner, avser förslaget emellertid även att i viss mån öppna motsvarighet

till den nuvarande nedflytlningon till lägre fangklass. Detta skall kunna ske

genom att intagen såsom disciplinär bestraffning fråntages vissa förmåner.

Kungl. Maj:ts proposition nr 342.

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 342.

Enligt förslaget skall styresmannen, om den intagne bryter mot anbefalld

ordning eller eljest visar klandervärt uppförande, göra honom lämpliga fö­

reställningar. Är förseelsen av allvarlig beskaffenhet, kan styresmannen i

första liand beröva den intagne vissa särskilda förmåner. Straffångar, fängel­

setängar samt förvarade eller internerade kunna för viss tid eller tillsvidare

fråntagas de särskilda förmåner som tillerkänts dem i belöningssyfte — ökad

rätt till inköp av premievaror, rätt att ha celldörren öppen under fritid,

minskad arbetstid, ingång etc. Fängelsefångar, som äro intagna i sluten an­

stalt, kunna frånkännas rätten att själva skaffa sig bekvämlighet eller nyttja

egna kläder samt förvarade och internerade rätten att skaffa sig underhåll

och bekvämlighet. Vidare kunna alla intagna på viss tid berövas den allmän­

na rätten att köpa premievaror. I den omfattning styresmannen bestämmer

kunna de intagna för viss tid, högst fjorton dagar, fråntagas de i förslaget

upptagna rättigheterna att skaffa sig eller mottaga litteratur och annat som

kan bereda lämplig sysselsättning under fritid samt att eljest läsa böcker och

tidningar. Den i förslaget upptagna rättigheten för intagen att innehava vissa

personliga tillhörigheter har däremot beredningen ansett vara av sådan natur

att den icke ens som disciplinär bestraffning borde kunna berövas honom.

Beträffande de nyss uppräknade förmånerna har beredningen vidare anfört,

att det läge i sakens natur att förlust av en eller flera av dem finge sin

huvudsakliga betydelse för intagna som arbetade i enrum, enär det under

gemensamhet svårligen kunde förhindras att de intagna utbytte förnöden­

heter. Förlust av sådana förmåner finge därför för andra än enrumsfångar

sin huvudsakliga betydelse, örn den ådömdes i förening med det viktigaste

av de disciplinstraff beredningen föresloge, nämligen enrum.

Enrum såsom disciplinstraff kan enligt förslaget åläggas för en tid av

högst trettio dagar. Det är strängare utformat än enrum som verkställighets-

form. Den som dömts till enrum skall sålunda icke få sammanföras med

andra intagna för något ändamål. Verkställigheten har, enligt vad bered­

ningen anfört, förutsatts i regel skola äga rum i den vanliga bostadscellen.

Har någon varit intagen i enram oavbrutet under trettio dagar, må han en­

ligt förslaget först efter uppehåll av sju dagar underkastas fortsatt enrums-

bestraffning. I och för sig medför enrum icke att den dömde förlorar några

särskilda förmåner utöver vad själva isoleringen innebär, men enrum kan

som förut anförts ådömas i förening med förlust av någon eller några dylika

förmåner.

I förslaget har den nuvarande inneslutningen i straffcell icke bibehållits

som en särskild bestraffningsform. Däremot har beredningen för andra än

förvarade och internerade — vilka ju ha obestämd anstaltstid — bibehållit

den möjlighet till förlängning av strafftiden med högst fjorton dagar, som

enligt gällande regler kan förbindas med inneslutning i straffcell och är

konstruerad som ett avbrott i verkställigheten under den tid inneslutningen

pågår. Enligt förslaget ådömes sådan förlängning av strafftiden direkt. Den

kan men behöver ej förenas med enrum eller annan bestraffning. Liksom

för närvarande är enligt förslaget endast fångvårdsstyrelsen behörig att be­

Kungl. Maj.ts proposition nr 342.

79

sluta om förlängning av strafftiden. I enlighet med vad som nu gäller må

enligt förslaget verkställighet av straff icke genom särskilda beslut förlängas

med tid som sammanlagt överstiger en tredjedel av strafftiden, ej heller

med mera än sammanlagt tre månader.

I överensstämmelse med gällande rätt upptager beredningens förslag vida­

re ett stadgande om tvångsmedel mot intagen när det erfordras för omedel­

bart betvingande av våldsamt uppträdande, så ock eljest när säkerheten inom

anstalten det kräver ävensom, i huvudsaklig överensstämmelse med vad nu

gäller, formella regler om förfarandet vid ådömande av disciplinär bestraff­

ning eller användning av tvångsmedel mot intagen. I gällande rätt saknas

motsvarighet till ett av beredningen föreslaget stadgande att styresmannen,

om intagen ådömts disciplinär bestraffning eller om tvångsmedel använts

mot honom, skall göra anmälan därom vid anstaltsnämndens nästa sam­

manträde.

I samband med behandlingen av disciplinära åtgärder har beredningen fö­

reslagit att de sällan tillämpade bestämmelserna i 2 kap. 6 och 7 §§ straff­

lagen om ådömande av frihetsstraff med skärpning skulle upphöra att gälla.

Det föreslagna borttagandet av inneslutning i straffcell såsom discipli­

när bestraffning har vidare föranlett beredningen att föreslå upphävande av

stadgandet i 21 § lagen om villkorlig frigivning att fånge, som ådömts sådan

bestraffning, ej må villkorligt frigivas förrän bestraffningen blivit verkställd.

Yerkställighetsorgaueu.

Under framhållande av att förslagets grundtanke vore att giva fångvården

en mera positivt uppbyggande och social inriktning har beredningen anfört,

att detta icke kunde uppnås endast genom införandet av nya verkställighets-

regler utan att det främst berodde av fångvårdspersonalens standard, huru­

vida en verklig fångvårdsreform skulle bliva genomförd eller ej. 1 fråga om

personalens rekrytering och utbildning har beredningen hänvisat till åt fång­

vårdsstyrelsen lämnat särskilt uppdrag att verkställa utredning härutinnan.

Beredningen har vidare förordat vissa organisatoriska förstärkningar i den

nuvarande organisationen. Bl. a. har föreslagits, att fångvårdsstyrelsen skulle

erhålla ökad expertis i psykiatriska och andra medicinska frågor genom inrä*

tande av en särskild befattning som överinspektör för hälso- och sjukvård

inom fångvården samt att antalet sociala kuratorer vid anstalterna skulle ökas

och skyddskonsulentorganisationen utbyggas. I fråga örn de lokala verkstäl-

lighetsorganen har beredningen ansett, att det utomstående inslaget i fång­

vården borde förstärkas.

I sistnämnda hänseende har beredningen funnit det önskvärt, att de intagna

kunde uppehålla kontakt med det vanliga livets förhållanden och vända sig

till personer, som vore helt fristående från fångvården. Beredningen har vi­

dare anfört följande.

Det är också av vikt att nya impulser tillföras fångvårdstjänstemännen

genom att de vid sin sida få representanter för andra verksamhetsområden.

I detta hänseende böra även rättssäkerhetssynpunkter beaktas. Bestämman­

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 342.

derätten över personer som berövats sin frihet bör icke helt överlåtas åt spe­

cialiserade yrkesmän. På samma sätt som domaren, när han skall döma till

frihetsstraff, har att samråda med lekmän som utsetts av andra organ än

domstolen, bör också fångvårdsmannen överlägga med utomstående, när det

gäller det närmare utformandet av det frihetsberövande varom domstolen för­

ordnat. Det är vidare av vikt, icke minst ur fångvårdens synpunkt, att det

icke i allmänhetens ögon kommer att vidlåda fängelselivet ett sken av hem­

lighetsmakeri och rättslöshet. Med hänsyn till den kritik som icke sällan —

med eller utan fog — riktas mot förhållandena i fängelserna är det ange­

läget att söka tillvinna fångvården större förtroende. Detta sker bäst genom

att personer, som utsetts av myndigheter utanför fångvården, få fritt tillträde

till anstalterna för att där följa de intagnas behandling och deltaga i hand­

läggningen av vissa frågor.

Vid tillgodoseende av de ovan anförda synpunkterna bör man icke gå till

överdrift. Om fångvårdsorganens befogenheter i alltför stor utsträckning över­

flyttas till utomstående, är det att befara att de förras ansvarskänsla och

intresse för uppgiften skall slappna. Man har också att taga hänsyn till att

de frågor som komma under bedömande ofta äro av sådan art att det fordras

särskild utbildning och erfarenhet av den som skall handlägga dem, även­

som att beslut ej sällan måste fattas utan dröjsmål. Det kan därför icke

anses lämpligt att beröva fångvårdsorganen den egentliga beslutanderätten i

behandlingsfrågor. Beredningen har med hänsyn härtill icke funnit skäl fö­

reslå att vid fångvårdsanstaltema — såsom skett vid vissa andra vårdanstal­

ter — inrättas särskilda styrelser med beslutanderätt i viktigare frågor.

De utomstående organ som ställas vid fångvårdsmännens sida böra i hu­

vudsak ha rådgivande uppgifter, vilket naturligtvis icke hindrar att deras

verksamhet i realiteten kommer att innebära att en viss kontroll blir ut­

övad. I vissa ur rättssäkerhetssynpunkt särskilt viktiga frågor böra de dock

lia medbestämmanderätt. Ur fångvårdstjänstemannens synpunkt bör det sna­

rast vara en fördel att kunna rådgöra med en utomstående, särskilt när han

enligt vad beredningen föreslår får vidgade befogenheter att individualisera

behandlingen och giva de intagna ett betydande mått av frihet.

Vid bedömandet av frågan hur det utomstående inslaget i fångvården bor­

de vara beskaffat har beredningen ur rättssäkerhetssynpunkt ansett det an­

geläget att giva domare eller andra jurister ett visst inflytande på straffverk­

ställigheten samt därvid erinrat om interneringsnämndens och ungdomsfäng­

elsenämndens sammansättning ävensom fångvårdsstyrelsens sammansättning

vid handlägging av vissa ärenden rörande villkorlig frigivning.

Enligt förslaget skall Konungen för varje fångvårdsanstalt, som i huvudsak

är avsedd för verkställighet av straffarbete eller fängelse, utse en domare

eller annan lagfaren person, som under regelbundna besök på anstalten skall

följa de intagnas vård och behandling. Han äger deltaga i anstaltsnämndens

sammanträden och skall kallas till dem. Han kan hos Konungen eller fång­

vårdsstyrelsen göra framställning om åtgärd som han finner påkallad. Den

utsedde skall äga besöka intagen utan att tjänsteman är närvarande och de

intagna skola få skriva brev till honom utan att dessa granskas.

I övrigt har beredningen ansett att det utomstående inslaget i fångvården

främst borde utgöras av representanter för den egentliga socialvården eller

andra personer med erfarenhet från liknande arbete, t. ex. rättshjälp. Även i

detta hänseende har beredningen anknutit till den hittillsvarande utveckling­

Kungl. Maj-.ts proposition nr 342.

81

en, som lett till att sådana representanter finnas i ungdomsfängelsenämn­

den, intemeringsnämnden och fångvårdsstyrelsen i dess särskilda samman­

sättning vid ärenden rörande villkorlig frigivning samt i de anstaltsnämn-

der som finnas vid vissa fångvårdsanstalten Beredningen föreslår, att lek-

mannarepresentationen i anstaltsnämndema utvecklas och befästes på det

sättet, att i varje anstaltsnämnd skola, förutom de ledamöter som äro fång­

vårdstjänstemän, sitta minst två personer med insikt och erfarenhet rörande

social hjälpverksamhet, rättshjälp eller annat liknande arbete. Dessa leda­

möters befogenhet skall icke såsom nu vara inskränkt till eftervårdsfrågor

utan omfatta alla ärenden, vilkas handläggning ankommer på anstaltsnämnd.

De skola utses av länsstyrelsen i det län där fångvårdsanstalten är belägen;

beredningen har ansett, att härigenom deras i förhållande till den egentliga

fångvårdsorganisationen fristående ställning skulle bliva bättre markerad.

De utsedda skola vidare ha den självständiga uppgiften att under regelbund­

na besök å anstalten följa de intagnas vård och behandling. De äga besöka

intagen utan att tjänsteman är närvarande. Vidare skall det särskilt åligga

dem att medverka till upprätthållande av förbindelse mellan intagen och

honom närstående samt att främja arbetsanskaffningen åt dem som skola

lämna anstalten.

Om anstaltsnämndens sammansättning innehåller förslaget i övrigt, att i

nämnden skola som ledamöter ingå, förutom styresmannen såsom ordföran­

de, minst två andra befattningshavare vid anstalten. Detaljbestämmelser om

nämndens sammansättning ha ansetts böra givas i administrativ ordning,

varvid enligt beredningen befattningshavare i lägre lönegrad borde erhålla

starkare representation i nämnden än vad för närvarande vore fallet.

Skyddskonsulenten eller skyddsassistenten i distriktet skall enligt förslaget

beredas tillfälle att deltaga i anstaltsnämndens sammanträden. Även annan

person som anses kunna lämna upplysningar av vikt kan kallas att närvara.

Förslaget innebär en utökning av det utomstående inslaget i fångvården

även därutinnan, att fångvårdsstyrelsen föreslås skola få den förstärkta sam­

mansättning, som den har vid handläggning av vissa ärenden rörande vill­

korligt frigivna, även vid handläggningen av ett flertal andra ärenden, näm­

ligen i samtliga frågor där avgörandet påverkar anstaltstidens längd.

Anstaltsnämnden skall enligt förslaget icke äga beslutanderätt utan intaga

en rådgivande ställning i förhållande till styresmannen, som enligt förslaget

är skyldig att, när det kan ske utan dröjsmål, samråda med nämnden i frå­

gor om intagnas hållande i enrum under arbete eller fritid, örn disciplinära

åtgärder och om eftervård ävensom i andra viktigare frågor. Örn samråd

icke ägt rum innan styresmannen ålägger disciplinstraff eller vidtager lik­

nande åtgärd, skall han göra anmälan därom vid nämndens nästa samman­

träde. Beredningen har uttalat att, när det lämpligen kunde ske, styresman­

nen borde rådfråga nämnden även i frågor örn beviljandet av särskilda för­

måner åt de intagna; åtminstone borde han samråda med nämnden angåen­

de de allmänna principerna för beviljande av sådana förmåner.

I avsikt att giva anstaltsnämndens ledamöter en initiativrätt som de för

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 342.

6

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 342.

närvarande sakna har beredningen föreslagit, att nämnden även skall be­

handla sådana frågor vilkas upptagande påkallas av någon ledamot. Nämn­

den kan enligt förslaget besluta framställning till Konungen eller fångvårds­

styrelsen angående de intagnas behandling eller förhållandena i övrigt på

anstalten. I vissa frågor tillkommer beslutanderätten enligt förslaget icke sty­

resmannen utan läkaren vid anstalten, t. ex. angående vården av intagen

som är sjuk och örn transport av den som är sjuk. I andra fall har det

uttryckligen ålagts styresmannen att samråda med läkaren eller inhämta

hans yttrande, t. ex. beträffande vissa disciplinära åtgärder.

Mot beredningens förslag i vad det angår organen för anstaltsvården har

såsom sakkunnig tillkallade barnayårdsinspektrisen hos socialstyrelsen Göta

Rosén i särskilt yttrande anmält avvikande mening och därvid anfört, att

om tyngdpunkten inom fångvården skulle förskjutas från bevakningstjänst

till arbetsdrift och social verksamhet, det vore oundgängligen nödvändigt,

att representanter i anstaltsnämnden erhölle större möjligheter att hävda de

sociala synpunkterna, vilket endast kunde bliva fallet, om anstaltsnämnden

erhölle medbestämmanderätt i frågor som rörde behandlingen av fångarna

och fängelsets skötsel. Anstaltsnämnden borde därför erhålla samma befo­

genheter som styrelserna vid sådana sociala anstalter som alkoholistanstal­

ter, skyddshem och arbetshem.

lil. Yttranden över förslagets allmänna grunder.

Yttranden över strafflagberedningens betänkande ha efter remiss avgivits

av justitiekanslersämbetet, rikets hovrätter, krigshovrätten och chefen för

försvarsstaben (såvitt angår militärstraffrättsliga frågor), fångvårdsstyrelsen,

intemeringsnämnden, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, statskontoret, Över­

ståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Östergötlands,

Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus,

Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Gävleborgs, Västernorrlands och Norrbot­

tens län, föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdo-

mare, föreningen Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges landsfiskaler, för­

eningen Sveriges stadsfiskal, Sveriges advokatsamfund, svenska fångvårds-

sällskapet, Sveriges fångvårdsmannaförbund och svenska skyddsförbundet.

Vissa av dessa myndigheter och sammanslutningar ha bifogat yttranden från

underordnade tjänstemän m. fl. I denna ordning ha yttranden inkommit från

landsfogdarna i Uppsala, Östergötlands, Skaraborgs, örebro och Gävleborgs

län, magistraten och poliskammaren i örebro, föreningen Skaraborgs läns

landsfiskaler, direktörerna vid centralfängelsema å Långholmen, i Malmö,

å Härlanda, i Mariestad, Härnösand, Norrköping och Växjö, direktören vid

vårdanstalten å Hall, direktörerna vid straffängelserna i Uppsala, Kristian­

stad, Vänersborg, Karlstad och Gävle, direktören vid rannsakningshäktet i

Kalmar, föreståndarna vid kronohäktena i Nyköping och örebro, förestån­

daren vid fångkolonien å Singeshult, statens skyddskonsulent i tionde distink-

Kungl. Maj-.ts proposition nr 342.

83

tet, föreningen skyddsvärnet i Stockholm, Uppsala samhjälp och föreningen

Västmanlands samhjälp.

Beredningens förslag har i sin helhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran

av Göta hovrätt, föreningen Sveriges stadsfiskaler, landsfogden i Östergöt­

lands län, magistraten i Örebro och direktören vid straffängelset i Uppsala.

I huvudsak eller i väsentliga delar tillstyrkande yttranden föreligga från

justitiekanslersämbetet, Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge,

hovrätten för övre Norrland, fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen, medicinal­

styrelsen, föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges advokatsamfund, svenska

fångvårdssällskapet, Sveriges fångvårdsmannaförbund, länsstyrelserna i Upp­

sala, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Malmöhus, Göteborgs

och Bohus, Skaraborgs, Värmlands, örebro och Gävleborgs län, föreningen

Sveriges landsfogdar, landsfogdarna i Uppsala och Skaraborgs län, föreningen

Skaraborgs läns landsfiskaler, direktören vid centralfängelset d Härlanda,

direktören vid vårdanstalten å Hall, direktörerna vid straffängelserna i

Kristianstad, Karlstad och Gävle, direktören vid rannsakningshäktet i Kal­

mar samt föreståndaren vid kronohäktet i Nyköping, lnterneringsnämnden

har förklarat sig icke ha något att erinra mot förslaget, såvitt det avsåge

nämndens verksamhetsområde. Ej heller i andra yttranden, däri förslaget

endast i vissa delar blivit föremål för granskning, ha några mera vittgående

anmärkningar mot detsamma framförts.

I övriga yttranden har förslaget gjorts till föremål för mera omfattande

erinringar. Allvarligare betänkligheter ha särskilt framförts i yttrandena från

statskontoret, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Gotlands och Väster­

norrlands län, föreningen Sveriges häradshövdingen-, föreningen Sveriges

landsfiskaler och direktören vid centralfängelset i Härnösand.

Behovet av en verkställighetsreform vitsordas i regel i ytt­

randena. Sålunda har Svea hovrätt anfört, att den del av kriminallagstift­

ningen, som av beredningen upptagits till behandling, enligt hovrättens upp­

fattning — särskilt vad anginge verkställigheten av straffarbete och fängelse

— vore ett rättsområde, där behovet av en reform framstode såsom synner­

ligen angeläget. Vilken uppfattning man än hyste angående straffets ändamål,

torde det ej kunna råda tvivel örn att verkställigheten av dessa straffarter,

sådan den för närvarande vore utformad, vore behäftad med allvarliga bris­

ter. Göta hovrätt har förklarat sig dela beredningens åsikt, att det nu till-

lämpade systemet för verkställighet av frihetsstraff vore otillfredsställande

och att behovet av en reformering av detta system och i samband därmed av

hela anstaltsväsendet vore trängande. Jämväl hovrätten över Skåne och Ble­

kinge har funnit det ganska uppenbart, att straffverkställigheten vore i be­

hov av modernisering och föx*bättring. De statistiska undersökningar som

framlagts i strafflagberedningens betänkande gåve ett starkt stöd för att

verkställighetens gestaltning ur individualpreventiv synpunkt icke vore sär­

deles effektiv. Hovrätten för övre Norrland har anfört, att det länge varit

känt eller befarat, ali man i vårt land på fångvårdens område icke hunnit

84

Kungl. Majlis proposition nr 342.

så långt på framstegens väg som på många andra områden av samhällslivet,

och föreningen Sveriges stadsdomare har uttalat att det måste hälsas med

tillfredsställelse, att man riktat uppmärksamheten på straffverkställigheten,

ett område där reformer otvivelaktigt vore av behovet påkallade. Behovet av

en verkställighetsreform har understrukits även av länsstyrelserna i Gävle­

borgs och Jönköpings län.

Betänkligheter, som i vissa yttranden uttalats mot att nu skrida till en

reform av verkställigheten, ha merendels icke avseende å behovet i och för

sig av en verkställighetsreform utan röra frågan, huruvida en revision av

verkställigheten bör genomföras utan samband med en straff-

systemsreform. Svea hovrätt har sålunda anfört, att det — oaktat de

huvudprinciper vilka läge till grund för beredningens förslag torde äga gil­

tighet även efter en revision av det straffrättsliga reaktionssystemet — dock

syntes kunna ifrågasättas, huruvida en genomgripande omgestaltning av verk-

ställighetsformema lämpligen borde komma till stånd, innan den på bered­

ningens prövning beroende frågan om straffarterna och de straffrättsliga

skyddsåtgärderna fått sin lösning. Den naturliga ordningen måste dock vara

den, att sistnämnda fråga upptoges lill behandling före frågan om verkställig-

hetsformerna. Iakttoges ej denna ordning, torde det ej kunna undvikas att

verkställighetslagen —- kanske redan något år efter sitt ikraftträdande —

finge underkastas en mer eller mindre fullständig omarbetning. Hovrätten

för övre Norrland har ansett, att förslagets genomförande åtminstone till

huvudsaklig del borde ske i samband med den översyn av själva straff­

systemet som torde vara erforderlig. Länsstyrelsen i Kronobergs lån har i sitt

yttrande beklagat, att beredningen på grund av det trängande behovet av

reviderade verkställighetsregler tvingats att först befatta sig med dessa regler,

medan det varit mest logiskt att först lägga fram ett straffsystem, innefattan­

de en katalog på nödvändiga samhälleliga reaktionsformer och en redogö­

relse för reaktionsformemas innehåll. Den omarbetning av straffsystemet,

som uppdragits åt strafflagberedningen, borde verkställas med all nödig

skyndsamhet. Direktören vid centralfängelset i Härnösand har anfört, att

vår gällande strafflag fortfarande vore baserad på vedergällningsprincipen,

även om senare års lagändringar inneburit modifikationer häri. Det vore in-

konsekvent, att straffet ådömdes som vedergällning — och av såväl den

dömde som av allmänheten alltjämt uppfattades som sådan — men under

exekutionen varken bleve vedergällande, avskräckande eller förbättrande

utan stannade vid att endast bli ett uttryck för samhällets ogillande av brot­

tet. Reformering av straffverkställigheten borde därför bedrivas jämsides med

reformering av strafflagen och straffsystemet, varvid särskild uppmärksam­

het borde riktas på det nuvarande straffsystemets svagaste punkt — de kort­

variga frihetsstraffen. Direktören vid centralfängelset i Norrköping har lika­

ledes ansett, att verkställighetsreformen borde anstå, tills klarhet vunnits om

strafformer och strafftider. Möjligheten att korta arreststraff i en del fall

kunde komma att ersätta nuvarande korttidsstraff vore icke utesluten. Ju-

Kungl. Maj.ts proposition nr 342-

85

stitiekanslersämbetet har framhållit, att ehuru de skäl som anförts för att

utgå från bestående straffsystem syntes vägande, det likväl icke vore fullt

tillfredsställande att någon utredning om samhällets reaktionsformer icke

nu förelåge. Från fångvårdshåll hade den meningen framförts, att de korta

frihetsstraffen borde utmönstras, något som ganska väsentligt skulle påverka

utformningen av straffverkställigheten och anstaltsväsendet.

Sistnämnda synpunkt har ytterligare utvecklats av direktören vid central­

fängelset d Långholmen, som gjort gällande, att det beträffande de korta

frihetsstraffen icke erfordrades reformer i fråga örn verkställigheten utan

ett helt nytt straffsystem. I denna del har i yttrandet anförts bl. a. följande.

Enligt min uppfattning vilar vår strafflagstiftning, örn man bortser från

viss grövre brottslighet, på alldeles felaktiga grunder, vare sig man nu be­

känner sig till vedergällnings- eller någon preventionsteori. Detta gäller sär­

skilt i fråga om egendomsbrott. För min del skulle jag beträffande dessa och

en hel del andra rättskränkningar vilja ersätta särskilt de korta frihets­

straffen med ett verkligt utkrävande i första hand av skyldigheten att efter

förmåga restituera läget närmast före brottet jämte i andra hand helt efter

dagsbotsidén anordnade bötesstraff, vilkas utkrävande under vissa förutsätt­

ningar skulle kunna göras beroende bl. a. av vederbörandes vilja att fullgöra

ådömd skadeståndsskyldighet, i erforderliga fall i samband med lämplig

socialvård av den dömde. För sålunda utdömt skadestånd borde bl. a. införsel­

institutet få utnyttjas med prioritetsrätt. Nu får den skadelidande i regel

ingenting ut av det, i all synnerhet inte om man satt in den felande på

fängelse och därigenom spolierat dennes såväl förmåga som vilja att göra

rätt för sig.

I yttrandet har vidare hävdats, att om man genom en mera omfattande

och helst mera vederlags- än straffbetonad kriminalvård i frihet samt i er­

forderliga fall lämplig socialvård kunde befria fängelserna från de i egentlig

mening icke kriminella, det vanliga fängelseklientelet skulle kunna ned­

bringas till ett minimum. För en fortsatt tillämpning av vårt nuvarande

straffsystem på detta klientel, som skulle komma att utgöras av ett fåtal

verkliga brottslingar, torde ett mindretal av våra nuvarande anstalter, örn

dessa bleve ordentligt moderniserade och kombinerade med kolonier på lan­

det, förslå och mer än väl duga. Att nu binda utvecklingen vid en ny och

dyrbar anstaltsorganisation av del slag beredningen föreslagit kunde för­

denskull icke anses välbetänkt. I avvaktan på resultatet av en utredning örn

en reformering av straffsystemet syntes inga andra av de föreslagna refor­

merna än sådana, som avsåge en liumaniserad behandling å de nuvarande

anstalterna, böra förordas.

Möjligheten att genom straffsystemsreformer nedbringa fångvårdskliente-

lets storlek har såsom skäl mot att nu genomföra en verkställighetsreform

åberopats även av statskontoret, som anfört bl. a. följande.

Vid den kriminalpolitiska diskussion, som förts under senare år, har fram­

förts ett förslag i denna riktning, vilket innebär, att vid lindrigare brott —-

särskilt förmögenhetsbrott -—- frihetsstraffet skulle ersättas med ekonomiska

sanktioner, varvid införselinstitutet skulle komma till användning för utta­

gande av bilter och skadestånd eller andra ekonomiska påföljder. Det har

ansetts, att en sådan reaktionsform skulle tillgodose den skadelidandes in­

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 342.

tressen bättre än nuvarande system och måhända avhålla från brott i högre

grad än den villkorliga dom, nied vilken flertalet förstagångsbrottslingar för

närvarande kan räkna. Möjligt är även, att de ogynnsamma verkningar i

socialt hänseende, vilka äro förenade med en straffdom, skulle bliva mindre

utpräglade än då straffet avtjänas å fångvårdsanstalt. Det ligger i sakens

natur, att en övergång från anstaltsvård till kriminalvård i frihet måste

påverka fångvårdens organisation. Antagligt är, att sistnämnda vårdform

skulle komma särskilt de brottslingar till godo, vilka enligt beredningens

förslag skulle erhålla öppen anstaltsvård, och därjämte måhända även så­

dana på slutna anstalter intagna, vilka gjort sig skyldiga till förmögen­

hetsbrott. Framhållas må härvid, att enligt den i betänkandet meddelade

statistiken en mycket betydande del av fångvårdsklientelet utgöres av perso­

ner, som lagförts för tjuvnad och andra vinningsbrott. Av de 2 116 straff-

och fängelsefångar, som den 31 december 1943 voro omhändertagna på fång­

vårdsanstalt, hade icke mindre än 1 601 straffats för vinningsbrott. Med

hänsyn till det anförda måste det förutsättas, att efter en reform av straff­

systemet behovet av anstaltsutrymme i synnerhet beträffande öppna platser

kan bliva väsentligt mindre än enligt beredningens beräkningar. Att under

sådana förhållanden nu skrida till en utbyggnad av den öppna anstaltsvår-

den och i övrigt modernisera fångvårdens anstaltsväsen synes motiverat en­

dast under den betingelsen, att ändringsåtgärderna äro trängande eller kunna

genomföras för relativt små kostnader.

Även socialstyrelsen — som dock i huvudsak tillstyrkt förslaget — har

ansett, att beredningen beräknat en alltför hög siffra för fångvårdens bli­

vande anstaltsbeläggning. Enligt styrelsens åsikt borde nämligen vården av

kriminella psykopater icke ankomma på fångvården utan förläggas till för

alla psykopater gemensamma anstalter under medicinsk förvaltning. Den

kriminalpolitiska utvecklingen syntes förr eller senare komma att leda där­

hän att ett avsevärt antal psykiskt abnorma personer helt avskildes från

fångvården. Frågan örn alkoholbrottslingars avskiljande från fångvårdssy«te-

met hade likaledes stått på dagordningen och torde förr eller senare kom­

ma att aktualiseras på allvar. Om sålunda antalet brottslingar, vilka skulle

bli föremål för behandling inom fångvårdssystemets ram, bleve starkt re­

ducerat, finge också den nuvarande fångvårdens uppgifter en annan och

långt snävare begränsning än strafflagberedningen förutsatt. Styrelsen har

vidare anfört, att uppgiften att omhändertaga häktade, som torde göra av­

sevärt intrång på fångvårdens arbetsorganisation och utrymme, rätteligen

icke ankomme på fångvården och att detta spörsmål borde göras till före­

mål för särskild utredning.

Några remissmyndigheter ha särskilt uppehållit sig vid frågan huruvida

en ytterligare utjämning av skillnaden i verkställighetshänseende mellan

straffarbete och fängelse borde äga rum utan samband med andra reformer.

Göta hovrätt har i detta hänseende anfört följande.

Beredningens förslag innebär bland annat, att skillnaden i verkställighets­

hänseende mellan straffarbete och fängelse till stor del försvinner. Enligt

beredningens åsikt böra också dessa båda straffarter sammanslås till en

straffart. Emellertid har beredningen ansett det påkallat att, innan den fram­

lägger förslag om reformering av rådande straffsystem, verkställighetsregler

87

och anstaltsväsende reformeras. Detta innebär, att det framlagda lagförslaget

till en betydande del är att betrakta som ett provisorium, varunder i straff­

systemet finnas två olika frihetsstraff, av vilka fängelse enligt lagen skall

anses som endast hälften så strängt straff som straffarbete, medan på grund

av verkställighetsreglernas utformning någon större skillnad mellan dessa

båda straffarter icke kommer att i verkligheten finnas. Det hade varit na­

turligare, om frågan om straffsystemet behandlats först eller samtidigt med

frågan örn systemet för straffverkställigheten. Med den nu föreslagna ord­

ningen följer, att domstolarna under den tid provisoriet varar hava att till-

lämpa straffskalor, som bygga på avvägningar mellan två till strängheten

olika frihetsstraff, medan i fråga om verkställigheten någon större skillnad

mellan dessa icke räder. Det kunde därför ifragasättas att lata ansta med

ikraftträdande av förevarande lagförslag intill dess även frågan om straff­

systemet blivit löst i den av beredningen antydda riktningen. Med hänsyn

emellertid till angelägenheten av en reform på straffverkställighetens område

vill hovrätten icke föreslå detta. För att under provisorietiden undvika mind­

re tilltalande konsekvenser torde domstolarna vid tillämpningen av rådande

straffsystem och straffskalor icke kunna undgå att fästa avseende vid att

de båda frihetsstraffen i fråga om verkställigheten i stort sett äro ganska

likartade.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har förklarat sig i princip kunna god­

taga beredningens förslag, att skillnaden i verkställighetshänseende mellan

straffarbete och fängelse skall avskaffas, men har ställt sig tveksam beträf­

fande lämpligheten av att genomföra en sådan utjämning av skillnaden utan

att straffsatserna för de särskilda brotten samtidigt jämkades. I detta hän­

seende har hovrätten anfört följande.

Då straffskalorna äro uppbyggda efter principen att straffarbete är ett

svårare straff än fängelse, kommer hela latitudsystemet att rubbas och åt­

skilliga inkongruenser mellan skalorna komma att visa sig. Ett lindrigare

brott kan komma att erhålla en i själva verket strängare straffskala än ett

likartat, svårare brott. Sålunda kan enligt 1 § 2 mom. lagen den 8 juni 1923

om straff för olovlig varuinförsel en vid olovlig varuinförsel beväpnad gär­

ningsman dömas till fängelse, d. v. s. till ett frihetsstraff på högst två år,

medan för det fall att den olovliga införseln skett jämväl i större omfattning

eller yrkesmässigt straffet är straffarbete i högst ett år, d. v. s. ett endast

ettårigt frihetsberövande. Den i vissa lagrum förekommande möjligheten

att vid försvårande omständigheter skärpa straffet från ett års fängelse til?

ett års straffarbete blir innehållslös. (Se t. ex. vidare 1 § 1 mom. lagen der;

20 juni 1924 med särskilda bestämmelser ang. olovlig befattning med sprit­

drycker och vin och 30 § 1 mom. Kungl, förordningen den 11 juni 1926 ang.

tillverkning och beskattning av brännvin). Vidare är att beakta att skillnaden

mellan straffarbete och fängelse fortfarande kommer att vara av betydelse

med hänsyn till sådana lagrum som strafflagen 2 kap. 18 §, 5 kap. 14 och

20 §§ samt 16 kap. 3 §, ävensom 3 § lagen den 21 september 1915 om be­

hörighet att utöva läkarkonsten.

Oaktat de olägenheter som sålunda kunde följa av förslaget att utjämna

skillnaden mellan straffarbete och fängelse ansåge sig hovrätten — med

hänsyn till den utjämning som i praxis redan skett och da de berörda olä­

genheterna finge anses vara av mera formell än reell art — icke böra av­

styrka förslaget i denna del. Hovrätten ville emellertid betona angelägenheten

Kungl. Maj.ts proposition nr 342.

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 342.

av att straffskalorna utan dröjsmål underkastades erforderlig översyn. Även

ett annat skäl talade för att en sådan översyn gjordes. Förslaget innebure

betydande lättnader ifråga om behandlingen av såväl fängelse- som straff-

arbetsfångar. Härigenom komme frihetsstraffens svårhet att minskas och

straffskalornas verkliga maxima och minima komme att sänkas. Även örn

domstolarna ytterst sällan vid utmätande av straff närmade sig straffmaxi­

mum och det därför vore antagligt, att straffskalorna skulle visa sig tillräck­

ligt vida även efter en sådan sänkning, kunde man icke med bestämdhet ut­

tala sig härom utan en grundlig översyn av hela specialstraffrätten.

Även föreningen Sveriges stadsdomare har ifrågasatt, huruvida den sam­

manslagning av straffarterna som de facto nu föresloges borde genomföras

utan samband med en dylik, säkerligen nödvändig översyn av straffsatserna.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund har anfört, att så länge fängelse en­

ligt strafflagen skulle anses utgöra ett lindrigare straff än straffarbete, kunde

helt visst principiellt vägande invändningar framställas mot ett förslag, som

åsyftade att i verkställighetshänseende nära nog likställa straffarbete och

fängelse. Dessa principiella betänkligheter borde emellertid enligt styrelsens

mening icke utgöra hinder för den humanisering av verkställighetsreglerna

i fråga om straffarbete som förslaget innebure. Däremot kunde styrelsen icke

finna, att skäl förelage att ytterligare minska skillnaden mellan straffarbete

och fängelse genom att borttaga förmåner, som nu tillkomme fängelsefångar.

Jämväl justitiekansler sämb etet har ansett det betänkligt, att skillnaden mel­

lan straffarbete och fängelse nästan helt utjämnats. Så länge den nuvarande

uppdelningen av det ordinära frihetsstraffet i två skilda straffarter bestode

och följaktligen förutsattes i det dömande momentet av rättsskipningen,

finge det anses oegentligt att på verkställighetsstadiet så gott som utplåna

skillnaden.

Hovrätten för övre Norrland har i denna del yttrat följande.

Sådana de nu föreslagna verkställighetsreglerna för straffarbete och fäng­

else äro utformade blir, såsom ock beredningen framhållit, skillnaden mellan

dessa straffarter ytterligt ringa. Det blir egentligen en fiktion att de utgöra

skilda straffarter. Redan detta framstår såsom en anomali. Därmed framstår

också bibehållandet av reduktionsregeln i 4 kap. 6 § strafflagen — om än i

modifierad fonn — såsom något högst oegentligt och ganska stötande. Det

vore onekligen särdeles önskvärt, om dock en sammanslagning av straff­

arbete och fängelse till en enhetlig strafform kunde komma till stånd sam­

tidigt med ett genomförande av de nu föreslagna verkställighetsreglerna, vilka

då finge något modifieras. En sådan dubbelreform samtidigt är så mycket

naturligare, som straffsystemet och verkställighetsreglerna strängt taget torde

vara olika delar av ett och samma problem. Det stora spörsmålet är väl på

vad sätt personer som begå brott skola av samhället behandlas. Av svaret

på detta spörsmål komma huvuddragen att utgöra reglerna om straffsystemet

och detaljerna att bilda reglerna om straffens närmare verkställande. Strängt

taget borde därför nödvändigtvis reglerna om straffsystemet föreligga utfor­

made och klara, innan man fastställer reglerna örn straffens verkställande.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har, under erinran, att beredningen

icke blott genomfört betydande lättnader i behandlingen vid straffarbetets

Kungl. Maj:ts proposition nr 342.

89

verkställande utan även borttagit vissa fängelsefångarna nu tillkommande

förmåner, anfört följande.

Visserligen har denna skillnad gradvis förminskats under senare år genom

ändringar i verkställighetsformerna, men skillnaden har dock icke helt ut­

jämnats såsom praktiskt taget kommer att ske genom beredningens förslag.

Att i denna ordning göra ändring i straffsystemet synes föreningen lika

olämpligt som att göra ändring i strafformerna utan att samtidigt därav be­

tingade ändringar göras i strafflagens särskilda straffsatser. Såsom bered­

ningen anför är avsikten med att i strafflagen både långelse och straffarbete

i åtskilliga fall intagits i straffsatsen att giva domaren möjlighet att tillämpa

en mildare slraflorm där omständigheterna föranleda därtill. Meningen måste

följaktligen vara att en artskillnad skall föreligga mellan dessa båda straff­

former. Att ett behov föreligger av att åtminstone i vissa fall hava tillgång

till lindrigare form av frihetsstraff än straffarbete framgår ock av den av

beredningen framkastade tanken på införandet av något slags custodia

honesta.

Föreningen har vidare anfört att, då med nuvarande straffsystem straffmät­

ning skulle äga rum, mycket stort avseende fästes vid huruvida brottet vore

av beskaffenhet att böra beläggas med straffarbete eller omständigheterna

vöre sådana, att endast den lindriga strafformen fängelse borde tillgripas. Av

nämndens inställning i dylika frågor framginge otvetydigt, att i det allmänna

rättsmedvetandet på landsbygden en bestämd skillnad i uppfattningen rådde

om straffens vanhedrande betydelse. En verklig skillnad i fråga om verk­

ställigheten av straffarbete och fängelse måste därför bibehållas intill dess,

där så befunnes önskvärt, den ifrågasatta sammanslagningen av straffarterna

ägt rum. Landsfogden i örebro län har likaledes ifrågasatt, örn icke bered­

ningen gått för långt och föregripit en reform på straffsystemets område, då

den nästan fullständigt utsuddat gränserna mellan straffarbete och fängelse,

ehuru de alltjämt skulle bestå såsom skilda straffarter, varav den senare prin­

cipiellt skulle anses såsom hälften så svår som den förra.

Vad angår förslagets omfattning och systematik i övrigt

ha inga invändningar gjorts mot att de nu i spridda lagar och författningar

meddelade mera formella reglerna om tid och sätt för utslags bringande till

verkställighet, bestämmande av strafftid m. m. i förslaget till verkställighets­

lag efter vissa sakliga ändringar sammanförts med de materiella verkställig-

hetsregler som angå de dömdas behandling. Tvärtom har detta av ett flertal

remissmyndigheter uttryckligen förklarats innebära en betydande förenkling

och förbättring.

Ej heller har någon anmärkning riktats mot att den föi-eslagna verkställig­

hetslagen behandlar ett flertal frågor som för närvarande äro reglerade ge­

nom administrativa författningar. Justitiekanslersämbetet har i stället ifråga­

satt, att i själva lagen verkställigheten skulle regleras närmare än som skett.

Ansåges detta icke lämpligen kunna ske, borde tillämpningsföreskrifter ut­

färdas som kunde giva anstaltsledningen hjälp till ett rättvist och enhetligt

förfarande vid behandlingen. Sistnämnda önskemål har uttryckts även av

länsstyrelsen i Göteborgs och Bolms län samt av direktören vid centralfäng­

90

Kungl. Maj.ts proposition nr 342.

elset i Norrköping, vilken särskilt framhållit behovet av noggranna anvis­

ningar för tillämpningen av de mera formella verkställighetsföreskrifterna.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har ansett det angeläget, att åtgärder vidtoges

för att de många vägledande uttalanden, som vid sidan av själva lagtexten

funnes i beredningens betänkande, skulle bliva vederbörligen beaktade.

Ingen erinran har framställts mot att verkställigheten av skyddsåtgärder­

na förvaring och internering reglerats gemensamt med verkställigheten av de

ordinära frihetsstraffen. Däremot har fångvårdsstyrelsen ansett, att lagför­

slaget borde upptaga även regler om verkställighet av ungdomsfängelse. De

skäl som beredningen anfört till stöd för att verkställigheten av ungdoms­

fängelse icke reglerats i den föreslagna verkställighetslagen funne fångvårds­

styrelsen icke bärande. Ungdomsfängelse måste betraktas som ett allvarligt

straff, då de till ungdomsfängelse dömda kunde kvarhållas å ungdomsanstalt

ända till fyra år. Alt bli dömd till ungdomsfängelse i stället för ett kortvari­

gare straffarbete vore ingalunda eftertraktat bland ungdomsbrottslingar. Ur

rättssäkerhetens synpunkt vore det av lika stor vikt för de till ungdomsfäng­

else dömda som för straffångar och fängelsefångar, att verkställigheten av

deras straff reglerades i lag och icke i administrativ författning.

De av beredningen hävdade principerna för en verk ståtlighet s-

reform ha uttryckligen tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet

hörda myndigheter och sammanslutningar.

Svea hovrätt har härutinnan anfört följande.

Anledning lärer saknas att låta utformningen av straffverkställigheten

påverkas av den brottsliges skuld. Hovrätten delar även beredningens upp­

fattning, att allmänpreventiva synpunkter vid straffverkställighetens utform­

ning äro av underordnad betydelse; räknar man blott med sådana former av

strafflidande, vilkas användning i vår tid ifrågakomma, torde såsom

beredningen anfört den allmänprevenliva effekten av ett frihetsstraff ej

kunna antagas bliva nämnvärt större eller mindre allt efter dess mer eller

mindre stränga verkställighet. Varken ur vedergällningssynpunkt eller med

hänsyn till straffets allmänpreventiva funktion kunna sålunda bärande skäl

anföras mot en ur individualpreventiv synpunkt mera tjänlig utformning av

straffverkställigheten. Ur sistnämnda synpunkt är det av särskild vikt, att

frihetsberövandets skadliga verkningar såvitt möjligt neutraliseras. För en

sådan utformning av straffverkställigheten kunna även åberopas humanitära

skäl. Givetvis bör eftersträvas, att straffet också verkar förbättrande på den

brottslige: till en dylik verkan av frihetsstraffet torde dock i flertalet fall ej

kunna knytas några större förhoppningar.

Vid sin granskning av beredningens förslag har hovrätten funnit sig böra

ägna särskild uppmärksamhet åt vad som kan sägas utgöra de tre huvud­

punkterna i detsamma, nämligen de frågor som röra fångvårdsklientelets

differentiering, förhållandet mellan öppen och sluten anstaltsvård samt en-

rumsstraffets användning. Om den lösning av hithörande problem, som in­

nefattas i förslaget, kan enligt hovrättens mening med fog sägas, att den äger

synnerligen stora förtjänster. I dessa delar har hovrätten i stort sett icke

något att erinra mot beredningens förslag utan ansluter sig hovrätten i prin­

cip till detsamma. Den utvidgning av den öppna anstaltsvården, som av be­

redningen föreslås och för vilken i vårt land torde finnas ovanligt gynnsam­

ma förutsättningar, är säkerligen att anse som ett betydelsefullt framsteg på

Kungl. Maj:ts proposition nr 342.

91

straffverkställighetens område; särskilt i denna del synes förslaget ägnat att

låta vårt land framstå som ett föregångsland.

Göta hovrätt har förklarat, att hovrätten anslöte sig till beredningens all­

männa straffrättsliga åskådning, sådan denna kommit till uttryck i bered­

ningens uttalanden örn straffets ändamål. Med denna utgångspunkt borde

fångvården, såsom beredningen framhållit, ordnas så, att den intagne i möj­

ligaste mån bleve i stånd att efter frigivningen reda sig i livet och gjordes till

en livsduglig och ansvarsmedveten människa. De förändringar i fråga om an-

staltssystem och den intagnes sysselsättning m. m., som beredningen i detta

syfte föreslagit, funne hovrätten riktiga, och hovrätten hade i huvudsak icke

något att erinra mot de bestämmelser i förslaget, som innebure en humani-

sering av fångvården. Hovrätten för Övre Norrland har anfört, att bered­

ningens betänkande syntes innebära ett stort och glädjande framsteg på fång­

vårdens område. Fångvårdsstyrelsen har förklarat sig övertygad om att be­

redningens förslag efter vissa ändringar skulle visa sig vara ett värdefullt

framsteg i humanitetens anda på kriminalvårdens område. Förslagen om att

anordna öppna anstalter och ljusa lokaler samt förbättrade arbetsmöjligheter

och ökade tillfällen till kroppsrörelse m. m. för de intagna måste hälsas med

den största tillfredsställelse. Det hade sedan länge framstått som ett starkt

önskemål att utbyta ett flertal av de nuvarande fängelsebyggnaderna mot an­

stalter av mera modern typ. Beträffande förslaget att i princip avskaffa

cellstraffet har styrelsen anfört, att ett beslut härom otvivelaktigt utgjorde

en märklig åtgärd för ett lands straffverkställighet. Det vore uppenbart, att

både cellstraff och öppen anstaltsvård hade sina bestämda fördelar och sina

svagheter. Enrumsstraffet eliminerade frågan om olämplig påverkan de in­

tagna emellan. Det gåve den intagne tillfälle till ro och i många fall begrundan

och självrannsakan. Den individuella fångbehandlingen underlättades, men

cellvistelsen hade för många svåra psykiska verkningar och kunde medföra

att den intagne alltför mycket komme bort från livet i friheten. Ett av de mest

vägande skälen för enrumsstraffets bibehållande —- önskvärdheten att und­

vika skadlig påverkan de intagna emellan — bleve mindre hållbart, om en till­

fredsställande differentiering komme lill stånd. Det syntes styrelsen att av­

vägningen mellan öppen vård och enrumsvistelse i förslaget vore sådan, att

förslaget borde i sina huvuddrag tillstyrkas.

Socialstyrelsen har beträffande förslagets huvudgrunder anfört:

Det remitterade betänkandet präglas av en ny, social syn på straffverk­

ställigheten. Det vittnar örn en levande insikt i det fundamentala faktum,

att man där dock har att göra med människor, som kunna kräva alt behand­

las på ett människovärdigt sätt. Strafflagberedningen har även haft för ögo­

nen behovet av en bättre differentiering av fångvårdsanstalternas klientel och

av mera individualiserande vårdformer. De öppna vårdformernas i allmän­

het större förmåga att gynnsamt påverka de dömda har beaktats. Såväl ge­

nom själva sin grundläggande uppfattning som genom däri framställda för­

slag betyder detta betänkande, att ett avgörande första steg har tagits i rikt­

ning mot en verklig reform av vår kriminalpolitik. Att man vid en sadan

början dock går fram med försiktighet i vissa stycken kan vara i någon man

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 342.

motiverat med hänsyn till det populära uppfattningssättets sega konserva­

tism på detta område.

I fråga om förslagets utformning har emellertid socialstyrelsen framfört

vittgående anmärkningar. En ledamot av styrelsen har framhållit, att han

vore av samma uppfattning som styrelsen i fråga om önskvärdheten av huma­

nitära och sociala reformer inom fångvården men att han dock ville ifråga­

sätta lämpligheten att söka genomföra dessa reformer i en tid av krig och

stigande kriminalitet som den närvarande.

Medicinalstyrelsen har sammanfattningsvis anfört, att förslaget innebure ett

stort framsteg och att styrelsen för sin del i allt väsentligt tillstyrkte dess ge­

nomförande. Styrelsen hälsade med tillfredsställelse förslagets strävan att

göra det nödtvungna placerandet av internerna i en från individens fria liv så

avvikande miljö så skonsamt som möjligt samt att tillgången till arbete och

annan uppbyggande verksamhet bleve väl tillgodosedd. Betydelsefullt vore

jämväl att medel beräknats till gymnastikbyggnader. Jämväl Sveriges advo­

katsamfund samt länsstyrelserna i Uppsala och Gävleborgs län ävensom för­

eningen Skaraborgs läns landsfiskaler ha funnit de föreslagna bestämmelser­

na i allt väsentligt eller i huvudsakliga delar riktiga och ändamålsenliga.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har anfört, att beträffande åtskilligt av vad

som föreslagits torde gälla, att man rörde sig på mer eller mindre okänd

mark. Någon anledning till antagande, att verkningarna komme att bliva

annat än goda syntes emellertid icke föreligga. Föreningen Sveriges lands­

fogdar har uttalat den uppfattningen, att de framlagda förslagen trots deras

i många fall djärva grepp på lösandet av hithörande spörsmål i stort sett

vore ägnade att fylla sitt huvudsakliga ändamål, nämligen det att söka före­

bygga att den dömde återfölle i brott och i stället söka medverka till att han

lättare anpassade sig i samhället. Ur denna synpunkt innehölle betänkan­

det värdefulla uppslag, särskilt då det gällde frågan att för långtidsfångar-

nas del underlätta övergången från fängelsevistelsen till livet i frihet. I ett

och annat fall kunde man måhända diskutera lämpligheten av de förmåner

och friheter som skulle kunna medgivas de dömda. Då emellertid prövningen

av hithöxande frågor i allmänhet lagts i fångvårdsstyrelsens hand, torde

man knappast hava anledning frukta, att förslagen skulle medföra några

skadliga biverkningar. Svenska fångvårdssällskapet har anfört följande.

Sällskapet finner det angeläget att framhålla den tillfredsställelse sällska­

pet i princip känner över detta märkliga och som helhet välgrundade för­

slag till humanisering av fångbehandlingen. Åtskilliga snäva och formalis­

tiska detaljer i tidigare behandlingsbestämmelser ha varit ägnade att direkt

motverka syftet med en rationell och tidsenlig fångvård. Sällskapet tror ock­

så att verksamheten efter de nya linjerna kommer att skapa en avsevärt

större arbetsglädje hos tjänstemännen och större föreståelse hos de intagna

för behandlingens medel och mål.

Sällskapet har vidare i fråga örn enrumsstraffets upphävande i princip

yttrat, att med de möjligheter till inskränkningar i gemensamheten och till

en effektivare differentiering som förslaget innebure, det vore tydligt att man

Kungl. Maj.ts proposition nr 342.

93

lyckats gardera sig tämligen väl för de olägenheter som vore förknippade

med en utvidgad gemensamhet. De överlag gynnsamma erfarenheterna från

specialanstalterna med deras efter största möjliga differentiering tillämpade

gemensamhet torde tala för friare vårdformer även för det ordinära fång-

vårdsklientelet under förutsättning av tillgång på motsvarande anstaltsresur-

ser också för detta klientel.

Sveriges fängvärdsmannaförbund har som helhetsomdöme om förslaget

uttalat, att detta — även om greppen i vissa avseenden vore djärva och möj­

ligheterna att realiter uppnå vad beredningen ytterst åsyftat måhända kunde

synas överskattade — dock borde betraktas som ett mycket stort framsteg

i syfte att humanisera fångvården och bringa densamma i överensstämmelse

med utvecklingen beträffande vårt folks levnadsförhållanden i övrigt. Syn­

nerligen betydelsefullt vore förslaget till anordningar för erhållande av bättre

möjligheter till sunt och härdande arbete under öppna vårdformer åt in­

tagna med kortare strafftid. Behovet av en förändrad anstaltsorganisation

vore, i synnerhet i fråga om modernisering av de äldre anstalterna eller dessas

ersättande med nya, så trängande, att arbetet därmed snarast borde igång­

sättas. En snar lösning av frågan om anstaltsorganisationen vore nödvändig

även ur differentieringssynpunkt. Den nuvarande ordningen, enligt vilken den

enklaste lagbrytare — exempelvis en hygglig ung man som rymt från militär­

tjänst eller begått något ofarligt förstagångsbrott — skulle instängas under

lika effektiva former som dem vilka för de grövsta brott dömts till lång­

variga straff vore meningslös och orimlig. Direktören vid centralfängelset å

Långholmen har anfört, att det — under förutsättning att det nuvarande straff­

systemet ansåges böra bibehållas — icke syntes kunna riktas några erinringar

av mera principiell art mot de föreslagna reformerna. Då, på sätt beredningen

framhållit, biverkningarna av straffet i regel torde innebära ett större lidan­

de än det egentliga undergåendet av detta, vore frihetsberövande! i och för

sig alldeles nog och det vore fördenskull meningslöst att bemänga det med

repressiva detaljer. Gjorde man sig besvär att undersöka, huru de pa våra

fängelser intagna och särskilt de första gången straffade reagera inför straf­

fet, så funne man nämligen, huru skrämmande riktigt strafflagberedningens

förenämnda uttalande i själva verket vore, särskilt i vad det avsåge efterdy­

ningarna av straffet. Det vore således icke undergåendet av straffet i dess

nuvarande — och icke heller tidigare ännu strängare — former som upp­

fattades som det egentliga lidandet av dem, som strävade efter social åter­

anpassning, utan det vore biverkningarna och särskilt efterverkningarna av

straffet, att »lia suttit inne», som för dem framstode som det värsta. Vad

anginge cellstraffet vore det på tiden att detta avskaffades, då det såsom

straff betraktat icke hade någon uppgift att fylla. Direktören vid vårdan­

stalten å Hall har uttalat, alt man hade anledning att vara helt positivt in­

ställd till detta förslag till humanisering och demokratisering av fångvården

samt att betänkandets syftning och allt väsentligt i detsamma kunde hälsas

med stor tillfredsställelse. Även direktörerna vid centralfängelset å Härlanda,

vid sträf fängelserna i Kristianstad och Gävle samt vid rannsakningshäktet i

S4

Kungl. Maj.ts proposition nr 342.

Kalmar lia anslutit sig till beredningens allmänna inställning till verkställig­

hetsfrågorna.

Styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare har anfört, att man —

ehuru frihetsberövandets syfte i regel vore av övervägande generalpreventiv

natur och ej heller dess syfte att avskräcka den brottslige själv från återfall

finge förbises — givetvis måste beakta att frihetsstraffet, även om det i och

för sig föga lämpade sig härför, kunde bidraga till att förbättra individen,

om straffverkställigheten ordnades på ett förnuftigt sätt. I sistnämnda hän­

seende bruste säkerligen åtskilligt i det nuvarande systemet. Även om be­

redningens förslag innefattade verkligt genomgripande reformer i avseende

å de intagnas behandling, främst genom övergång till mera öppna behand­

lingsformer och genom mera individualiserad behandling av de intagna, syn­

tes det styrelsen, som om man åtminstone i regel icke gått längre i fråga örn

humaniseringen än att straffets generalpreventiva verkan kvarstode. Sty­

relsen delade nämligen beredningens uppfattning, att det för den intagne

vore själva frihetsberövande!, som framstode som det egentliga strafflidan­

det. De farhågor som från vissa håll uttalats för att gränserna skulle komma

att utsuddas mellan straffanstalterna och inrättningar av rent socialvårdan­

de karaktär syntes icke kunna tillmätas större betydelse. Länsstyrelsen i

Göteborgs och Bohus län har förklarat, att om straffen kunde så anordnas,

att de direkt underlättade brottslingens återförande till ett oförvitligt liv och

inlemmande i samhället såsom nyttig medborgare, vore detta givetvis i

högsta grad att hälsa med tillfredsställelse. Det torde kunna antagas, att

särskilt den omfattande användning av öppen anstaltsvård som förslaget

innebure vore ägnad att tillgodose nämnda intresse. Förslaget förutsatte

emellertid särskilt höga kvalifikationer i fråga om psykologisk skarpblick

och gott omdöme hos dem, som skulle hava att tillämpa bestämmelserna,

för att dessa icke skulle motverka sitt syfte. Frihetsberövande! finge i prak­

tiken icke bliva så litet straffbetonat, att det för fången förlorade sin be­

tydelse. Och att bortse från straffets generalpreventiva betydelse vore icke

tillrådligt. Ur denna synpunkt borde anstaltsvården icke få rykte om sig att

bereda sådana förmåner och bekvämligheter, att respekten för straffet som

sådant avtrubbades. Länsstyrelsen i Kronobergs län har funnit beredningens

tankegångar i huvudsak riktiga, även om de individualpreventiva möjlighe­

terna i någon mån överskattats. Straffet måste ordnas så, att det verkade av­

skräckande såväl på den som vore föremål för samhällets reaktion som på

andra människor. På några undantag när hade beredningen dock, såvitt läns­

styrelsen kunnat finna, i stort sett beaktat individual- och generalpreven-

tionens betydelse i detta sammanhang. Ett genomförande i huvudsak av de

föreslagna reformerna skulle i många avseenden innebära tillskapande av

en i väsentlig mån humaniserad och mera positivt inriktad fångvård, som

bättre än den nuvarande skulle bli ägnad att frammana och utveckla hos den

omhändertagne individen till äventyrs inneboende goda krafter och ge ho­

nom en impuls för framtiden till ett liv inom rättssamhällets råmärken.

Landsfogden i Skaraborgs län har anfört, att det principiellt sett icke torde

Kungl. Maj:ts proposition nr 342.

95

vara något att erinra mot den ytterligare humanisering av straffverkställig­

heten som föreslagits, även om man i vissa hänseenden kunde ifrågasätta

huruvida icke de föreslagna bestämmelserna borde skärpas.

Andra myndigheter ha i väsentliga delar anslutit sig till förslagets princi­

per men uttalat farhågor för att en helt i enlighet med förslaget ordnad

verkställighet skulle försvaga straffets allmänpreventiva funktion och dess

avskräckande verkan på den dömde eller vara stötande för det allmänna

rättsmedvetandet.

Justitiekanslersämbetet har visserligen funnit de normer som i betänkan­

det framlagts för gestaltningen av straffverkställigheten i väsentliga delar

tilltalande men har tillika anfört, att ämbetet icke vore övertygat örn att de

allmänpreventiva synpunkterna borde i så begränsad utsträckning som be­

redningen ansett påverka anordnandet av straffverkställigheten. Det syntes

ingalunda uteslutet, att för en del element själva frihetsberövande! icke

tedde sig i erforderlig grad avskräckande utan att härför fordrades vissa yt­

terligare moment, som gjorde vistelsen å ett fängelse motbjudande. Särskilt

kunde detta tänkas bliva fallet, om efter någon tids utpräglat mild straff­

verkställighet den uppfattningen skulle spridas, att det ej vore så farligt att

komma i fängelse. Även om frihetsberövande! vore det kännbara i straffet,

kunde en uttunning av det avskräckande härutinnan sannolikt lätt leda till

en minskning i straffhotet. En sådan minskning skulle vara till men icke

blott för samhället och dess lojala medborgare utan naturligen också för dem

som frestades att begå brott men som nu hölles tillbaka av fruktan för en

fängelsevistelse. För dessa senare innebure i själva verket ett starkt straff­

hot en hjälp att leva ett laglydigt liv. Med hänsyn till den osäkerhet som

med nödvändighet torde vidlåda bedömandet av den allmänpreventiva ver­

kan av ett straff syntes klokheten bjuda att framgå med försiktighet och

noga beakta möjligheten, att skadliga verkningar kunde uppkomma av ett

försämrat straffhot. Överhuvud taget förefölle det djärvt att i den utsträck­

ning beredningen gjort bygga på uppfostran och utbildning som medel att

komma till rätta med brottsligheten.

Ämbetet har vidare anfört, att de allmänpreventiva synpunkterna förtjä­

nade särskilt beaktande beträffande några brottstyper och kategorier av

brottslingar, för vilka det i högre grad än kanske eljest vore angeläget att

bevara straffets avskräckande verkan och mindre erforderligt att tillvara­

taga verkställighetens möjligheter till uppfostran och utbildning. Man torde

sålunda exempelvis kunna förutsätta att rattfyllerister, kanske också en del

lindrigare våldsverkare samt vissa tillfällighetsförbrytare, i allmänhet icke be­

hövde ägnas någon särskild uppmärksamhet ur utbildnings- eller uppfost-

ringssynpunkt.

I yttrandet bar vidare uttalats, att man borde uppmärksamma vikten av

att straffverkställigheten så långt som möjligt uppbures av det allmänna

rättsmedvetandet. Visserligen borde de hos stora delar av befolkningen för­

visso alltjämt förekommande vedergällningstendensema motarbetas oell

96

Kungl. Maj.ts proposition nr 342.

lagstiftningen leda utvecklingen även på detta område. Det kunde dock med

fog sättas i fråga örn icke i någon mån hänsyn borde tagas till det för

många helt naturliga kravet att exempelvis en brottsling, som visat grov rå­

het eller synnerlig ondska eller bragt värnlösa lätlrogna människor i ekono­

misk misär, skulle sona sitt brott genom att bliva föremål för en tillräckligt

sträng behandling. Den allmänna folkmeningen torde också ställa sig främ­

mande till en ordning, enligt vilken straffverkställigheten normalt förbundes

med förmåner som många laglydiga medborgare måste undvara. Att även

härvidlag varsamhet borde iakttagas syntes tydligt. Det sålunda anförda

har föranlett ämbetet att i vissa hänseenden förorda en strängare straff­

verkställighet, närmast i fråga om den del av fångklientelet där lindringen i

behandlingsformerna skäligen kunde antagas medföra en försvagning av

straffhotet. Såsom exempel å lagrum, beträffande vilka en skärpning syntes

böra vidtagas, har ämbetet anfört bestämmelserna örn rätt att avsända och

mottaga brev och att mottaga besök, örn permission utan särskild anledning

samt örn rätt att läsa vissa böcker m. m.

Jämväl föreningen Sveriges häradshövdingar och länsstyrelsen i Västernorr­

lands län ha betonat, att det icke stöde i överensstämmelse med det allmänna

rättsmedvetandet, att livet i straffanstalterna bleve förenat med större för­

måner än som bomme många oförvitliga medborgare till del. Länsstyrelsen

i Östergötlands län har anfört följande.

Det föreliggande förslaget med dess övergång i vidsträckt omfattning från

straffverkställighet i slutna anstalter till mera öppna behandlingsformer samt

ökade möjligheter till mera individualiserad behandling av de intagna torde

kunna anses ägnat att realisera straffverkställighetens syfte i vad den avser

att söka förhindra återfall och att göra den intagne skickad att vid frigivan­

det återgå till det normala livet och i stånd att sörja för sig själv och sina

anhöriga. Självfallet måste detta i och för sig betraktas såsom en reform av

stort värde. Emellertid kan det icke betvivlas, att i samma mån som fäng­

elserna mista sin gamla, i vissa avseenden av vedergällningstanken känne­

tecknade karaktär och fångarnas behandling humaniseras, straffets allmän­

preventiva syfte allt mer försvagas. Visserligen gör beredningen gällande,

att det är själva frihetsberövandet, som för den intagne framstår såsom det

huvudsakliga strafflidandet, men man torde nog icke kunna bortse ifrån, att

så genomgripande reformer med avseende å de intagnas behandling, som

förslaget innebär, och vilka synas ägnade att på väsentliga punkter utplåna

skillnaden mellan straffanstalter och inrättningar av rent socialvårdande

karaktär, icke kunna undgå att leda därtill, att straffhotets avskräckande

effekt i hög grad reduceras, ja under vissa förhållanden och tidslägen må­

hända blir mer eller mindre verkningslös. Om man emellertid i likhet med

beredningen icke finner sig böra tillmäta synpunkter och betänkligheter av

detta slag någon övervägande betydelse utan lägger huvudvikten vid utsik­

ten att frihetsstraffet skall verka förbättrande på brottslingen, synes försla­

get öppna så intressanta perspektiv, att det kan anses försvarligt och lämp­

ligt att försöksvis pröva det i praktiken.

Även länsstyrelsen i Jönköpings lån, som i huvudsak anslutit sig till be­

redningens förslag, har uttryckt farhågor för att vissa av de föreslagna re­

formerna på detta ytterst ömtåliga område ginge väl långt i syfte att sätta

98

Kungl. Majlis proposition nr 342.

fullt klart att syftet med dessa icke kunde uppnås genom en reformering av

verkställigheten av de redan befintliga reaktionsformerna. I den mån så­

ledes straffverkställighetens reformering haft till syfte att söka öka straffets

effektivitet syntes det enligt föreningens mening ha legat närmast till hands

att skärpa dess former. Långt ifrån att föreslå någon skärpning hade bered­

ningen emellertid föreslagit en långt gående humanisering av reglerna för

verkställigheten. Frågan örn frihetsstraffens effektivisering hade beredningen

härigenom sökt lösa endast i vad gällde straffens verkan på redan dömda per­

soner och utan hänsyn till allmänpreventiva synpunkter. Hela den verkställ­

da utredningen, i vad den rörde straffets effekt, vore också så gott som

uteslutande inriktad på, hur man skulle kunna så ordna verkställigheten, att

så många som möjligt av dem, som en gång ådömts frihetsstraff, bleve livs­

dugliga medborgare och icke åter gjorde sig skyldiga till brott.

Föreningen har vidare anfört följande.

Säkerligen är det riktigt, som beredningen anför, att straffets allmänpre­

ventiva verkan ej kan med visshet uppskattas. Men detsamma torde gälla

dess förmåga att förebygga förnyad brottslighet. Den omständigheten, att

återfall ofta inträffa, utgör i och för sig icke något bevis för ätt detta är

något, som är beroende av straffsystemet eller av straffverkställighetens for­

mer. Det är ett känt förhållande, att man med straff endast kan uppnå en

viss begränsad effekt, och något straffsystem torde icke finnas, som helt

utesluter brottslighet. Särskilt i fråga om den grupp medborgare, som redan

visat sig hava brottsliga anlag, är det klart, att man ej genom det lidande,

som är straffets innebörd kan komma längre än till en viss grad av av-

skräckningseffekt. Såväl i ena som i andra fallet är man hänvisad till ett

sannolikhetsbedömande.

Det synes under anförda förhållanden icke riktigt, att utan övertygande

erfarenhetsrön låta den naturliga begränsningen i straffets effekt förleda till

den uppfattningen, att det för straffets verkan överhuvud skulle vara lik­

giltigt, om formerna för dess verkställighet äro stränga eller ej. Den om­

ständigheten att redan dömda personer i allmänhet visa sig mera frukta en

längre tids förvaring i vårdanstalt under tämligen lindriga former än under­

gående av straffarbete på kortare tid, är intet avgörande bevis härför, så

länge den större strängheten i det senare straffet knappast berör några vitala

intressen hos fångklientelet och skillnaden i strafftidens längd i ena och

andra fallet är ganska betydande.

Föreningen har ytterligare framhållit, att några bindande slutsatser ej hel­

ler kunde dragas av den betydande återfallsrisken. Det vore självklart, att

risken för brottslighet vore större i fråga örn dem, som redan visat sig kunna

begå brott, än i fråga om dem, om vilka man ännu ej kände några brottsliga

anlag, och att denna sannolikhet stege i fråga om dem, som redan mer än

en gång återfallit, eller med andra ord, att brottsfrekvensen måste förväntas

vara större bland kända brottslingar än bland oförvitliga medborgare och

större bland återfalls- än bland förstagångsbrottslingar. Härefter har för­

eningen anfört.

De nu berörda av beredningen åberopade förhållandena kunna därför icke

anses giva stöd för påståendet, att endast förlusten av friheten är av bety­

delse såsom avskräckande moment i straffet, men ej de former, varunder

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 342.

Statskontoret har vidare erinrat, att enligt beredningens egna uttalanden

det vöre tveksamt huruvida verkställigheten hade eller kunde ha någon gynn­

sam inverkan på den straffade, att de sociala och ekonomiska biverkningar­

na av straffet torde innebära ett större lidande än den egentliga straffverk­

ställigheten och utgöra det största hindret mot den dömdes utveckling till

en nyttig samhällsmedlem, samt att vad man under anstaltstiden kunde göra

till förebyggande av dessa verkningar ej vore mycket. I betraktande av dessa

uttalanden förefölle det statskontoret som om även enligt beredningens me­

ning vinsten av en verkställighetsreform ur samhällelig synpunkt skulle bliva

tämligen ringa. Med hänsyn till kostnaderna för den föreslagna reformen,

vilka enligt statskontorets mening skulle bliva större än vad beredningen

förutsatt, måste det möta betänkligheter att i avbidan på resultatet av straff-

systemsutredningen genomföra förslaget i dess helhet. Enligt statskontorets

mening borde man i stället för närvarande stanna vid en partiell reform och

därvid lämna den nuvarande anstaltsorganisationen i stort sett orubbad.

Överståthållarämbetet har anfört, att det icke kunde bortses från att i straf­

fet borde ingå även ett allvarligt moment av avskräckning. Ämbetet har här­

om anfört:

Ett utsuddande av skillnaden mellan straff och avkopplande rekreation

kan leda till att hos mången viljan till ett liv i laglydnad blir avtrubbad. I

förslaget ligger betoningen på humaniteten vid straffverkställigheten, medan

effektiviteten vid bestraffningen får träda i bakgrunden. Utan att ingå i mer

detaljerad kritik i här åsyftade avseenden må allenast hänvisas till innebör­

den av stadgandena i 35, 36, 38 och 39 §§ av förslaget med den möjlighet,

som där lämnas fånge till fri förlustelse en eller annan timme i någon skogs­

backe, i kanske angenäm och ostörd samvaro med en, som åtminstone för

tillfället må vara att betrakta som hans trolovade. I det av honom dispone­

rade, efter smak och fallenhet med hovsam enkelhet smyckade ljusa rummet

inom anstalten kan han senare i avvaktan på nästa möte ägna sig åt för­

ströende läsning av litteratur eller begagna sig av tillfälle till läsning av tid­

ningar, som det allmänna har att bestå. Han lärer emellertid icke äga ovill­

korligen påfordra tillgång till just dagens tidning, men sitt missnöje över

bristande förståelse för önskemål i sådant hänseende kan han giva tillkänna

i skrivelse till det statliga organ, han kan finna lämpligt bestämma sig för,

utan att därvid behöva genera sig med höviska uttryck, vilket av de sakkun­

nigas majoritet »ansetts kunna undvaras». En av mången värnpliktig ofta

förgäves åtrådd önskan att i bråd tid få hjälpa till hemma vid jordbruket får

fången tillgodose, liksom han kan få glädja sig med deltagande i stärkande

gymnastik eller tumla örn i muntrande idrottslekar. Utan att vara hemfallen

till fördomar och vanetänkande torde man kunna sätta i fråga, huruvida

icke i här åsyftade paragrafer humaniteten på bekostnad av effektiviteten

givits allt för stort utrymme.

Länsstyrelsen i Gotlands län, som inledningsvis framhållit vikten av att

samhället inriktade sig på att genom profylaktiska åtgärder söka förhindra

och bekämpa brottsligheten, har uttalat, att samhällets reaktion mot de aso­

ciala individer, som trots alla förebyggande åtgärder överträdde samhällets

lagar, borde utformas så, att straffet på bästa sätt fyllde sin dubbla uppgift

att såväl verka avskräckande som främja de dömdas tillrättaförande. Läns­

Kungl. Maj:ts proposition nr 342.

101

styrelsen — som dock på flera väsentliga punkter, bl. a. i fråga om kort-

tidsfångarnas placering på öppna anstalter, tillstyrkt förslaget — har anfört

bl. a. följande.

Därest strafflagberedningens förslag genomföres, kommer detta att med­

föra en fullständig omläggning av den svenska fångvården. Anstalterna kom­

ma icke längre att bliva straffanstalter utan uppfostringsanstalter. För loja,

mot samhälle och medmänniskor i en eller annan besvärlig situation mindre

ansvarskännande individer kunna anstalterna bliva bekväma försörjnings­

inrättningar. Straffets allmänpreventiva verkan kommer att så gott som helt

försvinna. Beredningen har därför enligt länsstyrelsens mening i åtskilliga

punkter gått alldeles för långt i sin strävan att humanisera fångvården och

göra livet inom anstalterna till en kopia av livet i friheten. Effektiviteten av

straffet kommer därigenom att i hög grad försvagas. Det är enligt länsstyrel­

sens åsikt nödvändigt, att man fasthåller vid att i straffet skall ingå ett all­

varligt moment av avskräckning. Detta synes beredningen vid flera av sina

reformförslag alldeles ha bortsett ifrån.

De föreslagna nybyggda öppna anstalterna ha i yttrandet betecknats så­

som lyxbetonade, i samband varmed anförts följande.

De dömda komma på sådana anstalter i åtnjutande av förmåner, som ty­

värr stora delar av svenska folket ännu sakna. Man kan även fråga sig hur

många av de intagna efter en tids vistelse på en sådan öppen anstalt med

tillgång till eget rum, antagligen med radio, dagrum, bibliotek, idrottsplan,

gymnastiksal m. m. skall finna sig till rätta i den hårda kampen för till­

varon, som kanske möter honom efter frigivningen. Det kan lätt bliva så,

att vistelsen på en dylik anstalt för många kommer att te sig som en avkopp­

lande rekreation och icke som ett straff. Särskilt för korttidsfångarna böra de

öppna anstalterna göras betydligt enklare och utan tillgång till de olika anord­

ningar för förströelse, som beredningen föreslagit. Även med en enklare ut­

formning av de öppna anstalterna är länsstyrelsen rädd för att straffets all­

mänpreventiva verkan på många försvagas.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har uttalat, att förslaget innebure ett

märkligt avsteg från den välgrundade principen att straffet delvis borde ha

en avskräckande verkan. En väsentligt måttfullare humanisering av fång-

vårdsmetoderna torde vara tillrådlig och mera i överensstämmelse med det

utvecklingsstadium det svenska samhället och folket och dess rättsmedve­

tande i allmänhet hittills nått. Föreningen Sveriges landsfiskaler har anfört,

att beredningen vid sin analysering av den dömdes inställning till nuvarande

strafformer och i sina därav föranledda reformförslag mera syntes ha tagit

hänsyn till de intellektuella fångarnas reaktion än till deras, som fostrats i

en miljö, vilken gjort dem mer eller mindre predestinerade för brottets bana.

På sistnämnda kategori torde en långtgående humanisering av straffverk­

ställigheten icke få den verkan, som beredningen åsyftat. Även direktören

vid centralfängelset i Malmö har förklarat sig icke kunna dela beredningens

åsikt, att verkställighetens utformning vore av sekundär betydelse ur fångens

synpunkt. För en del fångar vore detta nog fallet. Men för cirka 60 procent

av fångklientelet vore förhållandet det motsatta. Finge detta sistnämnda kli­

entel alltför stora förmåner och friheter under strafftiden, vore det också

säkert, alt återfallen i brott ej komme att minskas. Direktören vid centralfäng­

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 342.

elset i Härnösand har som sin mening anfört, att det föreliggande förslaget

i nitisk iver att reformera vår fångvård överskridit gränserna för det mått­

fulla och ändamålsenliga. Lagförslaget hade framsprungit ur den humanise-

rande anda som de senare åren präglat stora områden av samhällslivet. Be­

redningens förslag, som byggde på deterministisk grund och uppbures av en

människosyn, som frånkände individen valfrihet och djupast också ansvarig­

het, ville göra fängelselivet till en kopia av livet i friheten och ställa fängel­

set i paritet med andra socialvårdsanstalter. I vissa avseenden gjorde man

till och med fängelselivet behagligare än livet på nyssnämnda anstalter. Där­

igenom hade straffets avskräckande verkan — såväl allmänpreventivt som

individualpreventivt — borttagits.

, I en del yttranden ha från allmänpreventiva och liknande synpunkter

betänkligheter uttalats särskilt i fråga om beredningens förslag att korttids-

fångar alltid skulle placeras på öppna anstalter.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har sålunda anfört, att om ett frihets­

straff vore av jämförelsevis kort varaktighet, det i åtskilliga fall kunde

hända, att verkställigheten icke komme att kännas som en verklig frihets-

förlust, örn den icke avsevärt skilde sig från livet utanför fångvårdsanstal-

terna. I yttrandet har vidare anförts följande.

Även örn vissa av de förmåner, som för närvarande tillkomma fängelse-

fångar, genom förslaget borttagas, komma emellertid förändringarna att till­

sammantagna innebära en avsevärd lättnad i verkställigheten för såväl fäng­

else- som straffångar, och således en minskning i det lidande straffet

måste innefatta. Härav följer att straffets avskräckande verkan försvagas.

Då de kortvarigaste fängelsestraffen komma till huvudsaklig använd­

ning vid brott av sådan typ som rattfylleri, militära disciplinbrott och

lindrigare våldsbrott och då deras syfte så gott som uteslutande torde vara

att verka avskräckande på såväl den straffade som samhällsmedlemmarna

i gemen — någon positivt tillrättaförande behandling kan icke vidtagas på

samma sätt som då det gäller de längre frihetsstraffen -—- kan man antaga,

att domstolarna för att ernå den avskräckande effekt de för närvarande efter­

sträva med dessa kortvariga straff komma att tillämpa längre strafftider. En

sådan utveckling kan dock ur andra synpunkter icke anses önskvärd. Att vid

de kortvariga straffen anordna verkställigheten på ett sätt som skulle verka

hårdare än det som användes beträffande grövre brottslingar med längre

strafftider, förefaller kanske till en början mindre tilltalande men synes

vara den enda utväg som står till buds, örn man vill behålla de korta fri­

hetsstraffen.

Hovrätten är klart medveten örn svårigheten att anvisa någon godtagbar

lösning av detta problem. Det växelspel som uppstår mellan individual- och

generalpreventiva verkningar vid sådana djupgående reformer av verkstäl­

ligheten, som här föreslagits, är ytterst svårt att överblicka. Hovrätten, som

anser att de korta frihetsstraffen ur åtskilliga synpunkter äro att föredraga,

är närmast höjd för den uppfattningen att dessa straff böra verkställas i

andra, strängare former än de längre straffen.

Föreningen Sveriges häradshövdingar, som förklarat sig icke ha något att

erinra mot den föreslagna öppna anstaltsvården för dem, vilkas strafftid

uppginge till minst tre månader, har beträffande korttidsfångarna anfört föl­

jande.

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 342.

helt naturliga skäl icke kunde ske med större tillförlitlighet. Direktören vid

centralfängelset å Långholmen har beträffande den föreslagna öppna an-

staltsvården av korttidsfångar anfört följande

Strafflagberedningen har föreslagit, att straff- och fängelsefångar, när

strafftiden understiger tre månader, skola undergå straffet på öppna anstal­

ter på landet och dit skola bl. a. även andra »kortlidare» överföras efter en

tids observation på sluten anstalt. Att ett dylikt straffavtjänande blir ovanligt

humant torde icke kunna bestridas. För en jäktad nutidsmänniska torde en

tids vistelse på en dylik lantanstalt åtminstone kroppsligen och i regel även

själsligt bli liktydig med rena rama rekreationen. För hans framtid torde det

emellertid bli en dyrbar semester och för hans eventuella anhöriga torde så

bli fallet även under hans vistelse på anstalt. Utan att på något sätt vilja över­

driva risken av menlig påverkan de intagna emellan vågar jag påstå, att även

en tids vistelse på en dylik anstalt icke kan undgå att sätta spår efter sig i

nämnda avseende. Erfarenheten visar också, att ett mycket stort antal åter-

fallsbrottslingar startat sin bana med ett kort frihetsstraff. Bekantskapen med

det nuvarande fängelset har inte verkat avskräckande. Hur skall förhållandet

då bli med dessa nya och trivsamma anstalter? Ox*det inbjudande ligger här

frestande nära med avseende å sådana karaktärer, som icke orka kämpa sig

igenom svårigheterna efter den första vistelsen där. Ty ingen vill väl tro att

en kortare tids vistelse där skall verka så uppfostrande att recidiv äro ute­

slutna.

Örn man gjorde klart för sig att biverkningarna av frihetsstraff och sär­

skilt efterverkningarna av dessa i regel innebära det största lidandet, kunde

man, enligt vad i yttrandet vidare göres gällande, icke uppfatta det annat

än som missriktad humanitet att för dessa korttidsfångar uppföra fina och

trivsamma anstalter i stället för att söka finna en formel för anstalternas av­

folkande från detta klientel.

Även justitiekansler sämb etet har ansett tvivelaktigt, huruvida korttidskli-

entelet — rattfyllerister, våldsverkare och liknande — borde vårdas å öppen

anstalt. Någon särskild behandling av dessa fångar syntes icke tarvas utan

det väsentliga syntes vara att i möjligaste mån bereda dem en något så när

ordentlig sysselsättning. Så länge nuvarande anstalter kunde användas här­

för, borde de ock tagas i anspråk för detta ändamål. Härigenom skulle nya

kostnadskrävande öppna anstalter tills vidare kunna undvaras för detta

klientel. I

I vissa yttranden har gjorts gällande att utsikten till en anstaltsvistelse

i de föreslagna formerna skulle kunna uppmuntra till brotts begående.

Enligt vad statskontoret anfört kunde det icke anses utan vidare uteslutet

att, örn de av beredningen föreslagna uppmjukningarna av straffverkställig­

heten genomfördes, en anstaltsvistelse skulle framstå såsom en acceptabel

lösning av förefintliga svårigheter för vissa personer, särskilt inom återfalls-

klientelet, eller i vissa situationer, t. ex. vid svårartad arbetslöshet. Läns­

styrelsen i Gotlands län har ansett, att då en anstaltsvistelse efter bered­

ningens förslag skulle för många intagna medföra bättre förmåner än vad

stora delar av svenska folket åtnjöte, detta kunde leda till att straffet i stället

för att verka avskräckande komme att fresta till åtgärder ägnade att med-

Kungl. Maj:ts proposition nr 342.

105

föra intagning. Enligt vad länsstyrelsen erfarit förekomme det redan nu att

dömda personer framhölle, att de hellre sutte i fängelse än fullgjorde mili­

tärtjänst. Direktören vid centralfängelset i Härnösand har likaledes yttrat,

att det vore felaktigt att göra fängelsevistelsen så angenäm att den föredroges

framför t. ex. militärtjänsten. Tyvärr funnes redan talrika exempel härpå.

Det hade blivit en vanlig företeelse, att unga män, som varit i fängelse

någon kortare tid, vid frigivningen förklarade, att de hellre toge »kåken»

än »lumpen». Även örn man kunde få höra åsikter, som ginge i en annan

riktning, vore det dock uppenbart, att större delen av åtminstone korttids-

fångama funne sig väl tillrätta med livet sådant det för närvarande ge­

staltade sig i fångvårdsanstaltema. Om beredningens förslag genomfördes

skulle förhållandena vid de svenska fängelserna under andra konjunkturer

än de rådande, t. ex. under massarbetslöshet, komma att fresta till brott i

stället för att verka avskräckande. Jämväl föreningen Sveriges landsfiskaler

har uttalat farhågor för att sådana öppna anstalter som de förslaget skisserat

kunde tänkas komma att utöva en attraktiv verkan på personer av den typ

som till följd av arbetsovilja och vagabondliv ej läte sig inpassa i ett ordnat

samhällsliv.

Mot förslagets grundprinciper har jämväl riktats kritik från indi­

vidualpreventiva synpunkter. Socialstyrelsen har anfört, att be­

redningen överhuvud taget endast föga befattat sig med arten av den po­

sitiva vård som brottslingar borde undergå i straffanstalten. Betänkandet

hade knappast nått fram till vad som med rätta ansåges vara kärnpunkten

i den modema kriminalpolitiken, nämligen en kausal syn på brottslighets-

problemet. Därav komme sig också den ringa plats, som lämnats åt de me­

dicinska synpunkterna vid de intagnas personliga vård och behandling samt

åt den sociologiska undersökningen av de miljöfaktorer, som varit verksamma

vid brottets tillkomst.

Vad särskilt angår den medicinska delen av vården har socialstyrelsen

anmärkt, att beredningen uppenbarligen icke förutsatte en regelmässig med­

verkan av läkare vid behandlingen av de psykiskt abnorma vid de vanliga

fångvårdsanstaltema. I mycket stor utsträckning hade psykisk abnormitet

befunnits utgöra brottslighetens förutsättning och sådan påfordrade i sig

själv läkares medverkan vid hela behandlingen och ej blott vid särskilda

tillfällen. På denna punkt hade det icke i betänkandet givits uppslag för

mera rationella vårdformer än de nuvarande. Med avseende på förvarade

och internerade hade strafflagberedningen funnit sig höra föreskriva samråd

med läkare även i behandlingsfrågor. Sådant samråd skulle med hänsyn till

de psykiskt abnorma vara befogat även på övriga anstalter. Medicinalstyrel­

sen har däremot funnit, att det genom vissa bestämmelser i förslaget väl

sörjts för att nödvändiga medicinska synpunkter på verkställigheten finge

göra sig gällande. Styrelsen har emellertid i vissa hänseenden kritiserat

förslagets ståndpunkt beträffande de medicinska organen för verkställig­

heten.

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 342.

I vissa yttranden från fångvårdsmaimaliåll har lagts särskild vikt vid kli­

entelets uppfostran i socialt och etiskt hänseende. Direktören vid central­

fängelset i Härnösand har anfört, att en fängelsevistelse borde i huvudsak

ha karaktären av en reträtt från det vanliga livet för att fången därigenom

skulle komma till besinning samt fostras och utbildas för livet i frihet. Be­

redningen hade icke tillräckligt beaktat fångvårdens pedagogiska verksam­

het, som borde lia till mål att genom moralisk och etisk påverkan visa de

intagna tillrätta och fostra dem till samhällssinnade människor. Hos fångar

påträffade man ofta allvarliga brister i fråga om allmänt uppträdande,

kroppslig och andlig hygien, medborgerligt ansvar och bildning samt ekono­

miskt handlande. Det räckte icke, att fången under strafftiden behandlades

med aktning för hans människovärde. Brister av nyssnämnt slag borde bo­

tas, och anstaltstiden borde utnyttjas till att skänka den intagne något verk­

ligt positivt, bibringa honom människovett och kännedom örn de skyldig­

heter och det ansvar han som människa och medborgare hade gentemot sam­

hället, sina närmaste och sig själv. För hans framtids skull vore det huma­

nare att låta dylik kunskap gå före deli tidnings- och förströelseläsning, som

beredningen så högt värdesatte. Liknande synpunkter ha anförts av direk­

tören vid centralfängelset i Norrköping, som särskilt betonat vikten av att

kräva medverkan av den intagne i återanpassningsarbetet. Huvudvikten i

lagförslaget vore lagd vid förmånerna. De enda förpliktelser som

förslaget ålade de intagna kunde sammanfattas i facktermen »anstalts-

vana», men skyldigheterna borde peka längre. Förslagets grundläggande re­

gel bruste allvarligt i formuleringen. Uttrycket att den intagne skulle be­

handlas med aktning för hans människovärde vore en allmän och ganska

nött fras. Även i yttrandena från vissa andra representanter för fångvården,

bl. a. svenska fångvårdssållskapet och direktörerna vid centralfängelserna

d Långholmen och i Härnösand har anförts, att stadgandet att intagen skulle

behandlas med aktning för hans människovärde vore överflödigt, eftersom

den princip det hävdade vore självklar. Dess intagande i lagen skulle utgöra

ett unikum i svensk lagstiftning och vara ett uttryck för misstroende mot

fångvårdens personal och kunde på sin höjd ha existensberättigande i en

arbetsordning eller ett reglemente. Även fångvårdsstyrelsen har ifrågasatt,

huruvida icke nämnda stadgande borde införas i en stadga, instruktion eller

arbetsordning.

I fråga örn den vidgade användningen av öppna vård­

former lia, utöver vad av det föregående framgår, gjorts vissa uttalanden

av mera principiell innebörd. Länsstyrelsen i Kalmar län har framhållit vik­

ten av att all möjlig hänsyn toges till risken för rymning. I yttrandet har an­

förts följande.

De goda erfarenheter fångvårdsmyndigheterna haft av behandlingen av

fångar, som varit intagna å landets mest öppna anstalt, Singeshult, synas icke

utan vidare kunna vara att påräkna för alla de öppna anstalter, som enligt

förslaget skola upprättas. Länsstyrelsen har erfarenhet av förhållandena i

den inom länet belägna kolonien Ödevata, som sedan någon tid användes för

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 342.

handling som satte sig större mål före än att hålla de intagna sysselsatta.

Med åberopande av ett av direktören vid centralfängelset i Mariestad avgivet

yttrande har styrelsen vidare, i anledning av beredningens uttalanden om

fångarnas sysselsättning å de öppna anstalterna, framhållit, att .jordbruks-,

odlings- och skogsarbete visserligen vore synnerligen lämpligt för fångar, som

passade därför, men att flertalet fångar vore från städerna och därför utan

erfarenhet av sådana arbeten. Korttidsfångarna borde därför i stor utsträck­

ning få ägna sig åt verkstadsarbete (slöjd, snickeri) eller annat arbete som de

i regel bättre kände till. Sådana verkstäder borde anordnas i öppna anstalter

av permanent karaktär, ej i barackbyggnader där utrymmet vore trångt och

förhållandena olustiga. Med hänsyn till det sagda ville fångvårdsstyrelsen

förorda att man vid utbyggandet av det nya anstaltssystemet ginge försiktigt

fram, särskilt när det gällde att tillskapa nya kolonier och förläggningar. Ej

heller de nybyggda öppna anstalterna borde placeras alltför långt från be­

byggda trakter. Det borde beaktas att en isolerad anstalt eller anstaltsavdel-

ning bade att brottas med större svårigheter när det gällde rekrytering av an­

staltens personal.

De av fångvårdsstyrelsen anförda synpunkterna på arbetet vid de öppna

anstalterna och på dessas belägenhet ha även framhävts av svenska fång-

vårdssållskapet, som betonat betydelsen av att de öppna anstalterna verkli­

gen finge möjligheter att vid sidan av jordbruks- och trädgårdsarbete hålla

verkstäder för sysselsättning och utbildning inom det mekaniska facket eller

snickeri. Mera allmänt har sällskapet beträffande den föreslagna utvidgningen

av den öppna anstaltsvården förklarat sig intet ha att erinra däremot under

förutsättning att någon tids observation å sluten anstalt föreginge uttagning

lill öppen vård. Det system, som i detta avseende tillämpades beträffande

ungdomsfängelse-, förvarings- och interneringsklientelet, syntes i princip

förebildligt.

Direktören vid straffängelset i Kristianstad har särskilt uppehållit sig vid

frågan om de föreslagna öppna anstalternas storlek och därvid åberopat

sin erfarenhet som styresman under en följd av år vid den öppna ungdoms-

anstalten å Skenäs. Bl. a. med hänsyn till önskvärdheten av personlig kon­

takt med de intagna borde en öppen anstalt vara avsedd för högst ett 50-tal

intagna. Det vore av vikt att anstalterna förlädes i närheten av städer. Vidare

vore det mindre välbetänkt att hava såväl verkstads- som jordbruksdrift å en

och samma anstalt. Slitningar uppstode nämligen lätt därigenom att de fles­

ta ville arbeta i jordbruk på sommaren och i verkstad på vintern.

Även direktören vid centralfängelset i Malmö har ansett, att beredningen

fäst för stora förhoppningar vid sådana sysselsättningar som väg-, diknings-

och torvmossearbete. Korttidsfångar kunde i allmänhet erhålla handräck-

ningsarbete och dylikt på en större anstalt, varför det torde vara onödigt att

transportera dem till förläggning. Direktören ställde sig mycket tveksam till

förläggningar av provisorisk karaktär för mera tillfällig sysselsättning av de

intagna. I stället borde inköpas några större egendomar, som befunne sig i

dåligt skick beträffande byggnader och jord. På sådana mera stabila för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 342.

109

läggningar torde fångarna kunna beredas intresseväckande arbete i många­

handa arbetsgrenar. Sedan en sådan egendom satts i stånd, skulle den kun­

na avyttras, eventuellt med en ej obetydlig vinst. Landsfogden i Skaraborgs

län har framhållit, att det varken vore lämpligt eller ekonomiskt att driva

jordbruksanstalter med fångar som icke före fängelsevistelsen sysslat med

jordbruksarbete.

Ur behandlingssynpunkt ha de starkaste invändningarna mot den föreslag­

na utvidgningen av den öppna anstaltsvården framställts av direktören vid

straffängelset i Vänersborg, som framhävt risken för menlig påverkan fång­

ar emellan vid vistelse i gemensamhet på öppen anstalt. De föreslagna reg­

lerna skulle, enligt vad i yttrandet anföres, med visshet leda till att de om­

händertagna försämrades under anstaltsvistelsen. Ett sådant sammanförande

av fångarna skulle vara mindre humant än att behandla dem i enrum. Det

sagda gällde icke endast fångar med kortare strafftid än tre månader utan i

ännu högre grad dem som eljest dömdes till straffarbete eller fängelse.

I sistnämnda yttrande har vidare riktats kritik mot den föreslagna

begränsningen av enrum sstraffet på slutna anstalter. Ett rätt

anordnat cellstraff medförde, enligt vad i yttrandet uttalas, goda verkningar

av moralisk, psykisk och fysisk natur. Det gåve bättre möjligheter till en in­

dividualiserad behandling. Vidare vore det en fördel att efter hand kunna

bevilja den intagne en friare behandling i stället för att i många fall nödgas

inskränka en frihet som han åtnjutit från straffets början. Cellstraffet borde

dock bättre avpassas efter nutida krav, bl. a. genom en mera hemlik cell­

inredning, radio, tidningsläsning och bättre hygien.

Invändningar mot förslaget i sistnämnda hänseende ha i övrigt framställts

endast i ett fåtal yttranden. Direktören vid centralfängelset i Malmö har an­

fört, att det aldrig kunde komma att äga rum en fullt tillfredsställande för­

delning av klientelet och att det fördenskull vore beklagligt att beredningen

nu föreslagit en nära nog fullständig återgång till gemensamhetsstraffet även

vid slutna anstalter. Direktören vid centralfängelset i Härnösand har anfört,

att fångvårdstjänstemannen i sitt fostrande arbete, hur egendomligt det än

läte, haft en god hjälp i cellstraffet, som i sin modifierade form vore betyd­

ligt bättre än sitt rykte. Han uttalar vidare tveksamhet, huruvida differentie-

ringsfrågans många viktiga och svårlösta detaljer skulle kunna bemästras,

så att den nya formen av gemensamhet komme att bliva riskfri. Det skulle

icke förvåna honom, örn cellstraffet komme tillbaka i annan skepnad. Enligt

vad i yttrandet vidare anföres borde fånge, som underginge det föreslagna

observationsförfarandet, hållas isolerad från andra fångar jämväl under pro­

menad. Beredningen hyste enligt hans mening en överdriven skräck för de

s. k. cellgårdarna. Dessa vore visserligen på de flesta fängelser alldeles för

små, men detta förhållande kunde ändras. Sammanförandet av fångar under

promenad hade visat sig innebära större risker för andlig smitta än gemen­

samhet under andra former. Det vore därför humanare att låta observations-

fångarna även under promenaderna hållas åtskilda från varandra.

Ilo

Kungl. May.ts proposition nr 342.

I yttrandet har vidare anförts, att beredningen icke tillräckligt markerat

skillnaden mellan sluten och öppen anstalt. De slutna anstalterna skulle, med

de mångå inkörsportar som beredningen ville öppna, icke längre bli de säk­

ra förvaringsställen som vissa fångkategorier krävde.

Förslagets ståndpunkt att den progressiva behandlingen

av de intagna bör väsentligt inskränkas har lämnats utan erinran i flertalet

yttranden. Instämmande yttranden föreligga i detta hänseende bl. a. från

fångvårdsstyrelsen, länsstyrelserna i Malmöhus, Gävleborgs och Gotlands län

samt direktörerna vid centralfängelserna ä Långholmen och i Malmö. Styrel­

sen för föreningen Sveriges stadsdomare har däremot uttryckt farhågor för

att de särskilda förmåner, som på grund av ådagalagd arbetsflit och gott

uppförande kunde tillerkännas intagen, icke skulle komma att framstå så­

som i högre grad eftersträvansvärda, och justitiekanslersämbetet har an­

fört, att sådana förmåner som brevväxling, mottagande av besök, permis­

sion, läsning m. m. kanske till en del icke borde beredas fångarna i föreslagen

omfattning förrän efter det viss tids straff avtjänats och således icke komma

korttidsfångarna till del. Även föreningen Sveriges häradshövdingar har på­

yrkat, att vissa lindringar i isoleringen icke skulle ifrågakomma förrän viss

del av strafftiden förflutit.

I fråga örn de intagnas förmåner och rättigheter har

den föreslagna utvidgningen av de intagnas rättigheter i stort sett vunnit an­

slutning i yttrandena, även om, såsom i det föregående framhållits, vissa

myndigheter anfört betänkligheter ur allmänpreventiva och liknande syn­

punkter. Beträffande en del detaljfrågor angående de intagnas studier, fri­

tidssysselsättning, rätt till brevväxling och rätt att mottaga besök ha vissa

erinringar gjorts mot vad beredningen föreslagit. Jämväl förslaget att ut­

vidga möjligheterna för intagen att erhålla permission har föranlett invänd­

ningar i yttrandena. För innehållet i dessa anmärkningar skall jag senare

redogöra. Här må endast anmärkas, att direktören vid vårdanstalten å Hall

uttalat, att han ställde sig betänksam till den föreslagna nivelleringen av olika

kategorier intagnas förmåner. Den tidsobestämda anstaltsvistelsen drabbade

ytterst hårt vid jämförelse med ett straffarbetsstraff, där man på förhand

kände frigivningsdagen. Det hade varit gott för fångvårdsmannen att kunna

påvisa för den på obestämd tid intagne, att han som kompensation vore till­

erkänd åtskilliga förmåner, som en straffånge saknade.

Såsom i det föregående nämnts ha vissa myndigheter ansett att det i verk-

ställighetshänseende borde bibehållas en mera markerad skillnad mel­

lan straffarbete och fängelse, åtminstone så länge de kvar-

stode som särskilda straffarter. Styrelsen för Sveriges advokatsamfund har i

detta hänseende ytterligare anfört, att fängelsefånge icke borde kunna för­

vägras att undergå straffet i sluten anstalt, och om han vore intagen på sådan

anstalt borde han själv få skaffa sig eller mottaga underhåll som vore fören­

ligt med måttlighet och enkelhet. I samband därmed har styrelsen starkt

Kungl. Maj.ts proposition nr 342.

lil

ifrågasatt riktigheten av beredningens uttalande, att fängelsestraffet ej säl­

lan framstode som ett klassbetonat straff, vilket gynnade de bättre situerade

brottslingarna. Borttagandet av möjligheten för fängelsefånge att skaffa sig

egen kost innebure, att man tillfogade den fånge som eljest skulle kunna

skaffa sig denna lilla förmån ett lidande utöver vad som drabbade åtskilliga

medfångar. Det syntes vidare svårt att angiva bärande motiv för åsikten, att

olika regler borde gälla beträffande möjligheten för fängelsefånge att skaffa

sig å ena sidan bekvämlighet och å andra sidan kost. Förslaget att fängelse-

fångar, som vore intagna i sluten anstalt, icke längre skulle få skaffa sig

egen mat har däremot uttryckligen tillstyrkts av länsstyrelsen i Gotlands län,

som anfört, att man därigenom undveke att framställa fängelsestraffet såsom

en förmån för de välsituerade. I samma riktning har direktören vid central­

fängelset i Växjö uttalat sig.

Förslaget till ändring av 4 kap. 6 § strafflagen, innebärande att fängelse

som den dömde utstått skall anses lika med straffarbete när det skall avräknas

å sådant straff, har i regel tillstyrkts eller lämnats utan erinran i de avgivna

yttrandena. Uttryckliga tillstyrkanden föreligga bl. a. från justitiekanslers-

åmbeiet, som funnit övervägande skäl tala för den föreslagna ändringen, och

hovrätten över Skåne och Blekinge, som uttalat att ändringen stöde i god

överensstämmelse med utjämningen av skillnaden mellan straffarbete och

fängelse. Hovrätten har emellertid velat upphäva den gällande reduktions-

regeln även i ett annat avseende, nämligen när förvandlingsfängelse skall

verkställas i samband med straffarbete. I hovrättens yttrande anföres i denna

del följande.

I detta sammanhang uppställer sig emellertid frågan, om icke reduktions-

regeln mellan straffarbete och fängelse även borde borttagas, då förvandlings­

fängelse sammanträffar med straffarbete. Då någon egentlig skillnad i verk­

ställigheten icke föreligger, synes det hovrätten omotiverat, att förvandlings-

straffet skall sänkas till hälften, så snart det skall verkställas i samband med

en dom å straffarbete. Ehuru ett upphävande av reduktionsregeln för detta

fall kommer att i förhållande till vad nu gäller verka till nackdel för de

dömda, finner hovrätten det vara inkonsekvent att bibehålla regeln. Som

dess upphävande torde kunna ske utan några olägliga konsekvenser i annat

avseende, förordar hovrätten att den skall upphöra att gälla.

Även föreningen Sveriges landsfogdar har ifrågasatt ett mera vidsträckt

upphävande av den gällande reduktionsregeln, nämligen så, att denna icke

skulle gälla vid tillämpning av 4 kap. 5 § strafflagen. Till stöd härför har

föreningen, som understrukit att gränsen mellan straffarbete och fängelse

ytterligare utjämnades genom förslaget, anfört att reduktionsregeln under

vissa förhållanden kunde leda lill mindre tilltalande resultat. I yttrandet

åberopas följande exempel.

Därest en fånge, som börjat avtjäna 2 månaders straffarbete, rymmer efter

en månad och därefter tillsammans med en kamrat, som tidigare är ostraffad,

förövar nytt brott, som för båda anses förskylla 8 månaders fängelse, skulle

rymmaren få en ny strafftid örn allenast 5 månader under det att kamratens

strafftid bleve 3 månader längre. Avtjänas straffen å samma anstalt och

112

Kungl. May.ts proposition nr 342.

under i övrigt så gott som lika förhållanden, måste detta framstå som orimligt

för den sistnämnda av de båda dömda.

Länsstyrelsen i örebro län har förklarat sig icke vara beredd att tillstyrka

den föreslagna ändringen. Konsekvensen fordrade, enligt vad i yttrandet an­

förts antingen att den nu gällande reduktionsregeln upphävdes och att

fängelsestraff generellt sattes lika med straffarbete eller ock att reduktions­

regeln bibehölles i full utsträckning. I strafflagstiftningens nuvarande läge

syntes det riktigast att i förevarande avseende följa sistnämnda linje.

IT. Departementschefen.

Sedan mitten av förra århundradet ha de tidsbestämda frihetsstraffen i

Sverige liksom i andra länder utgjort grundstommen i det straffrättsliga

reaktionssystemet. Sin prägel ha de erhållit främst därav att cellstraffet in­

gått såsom ett betydelsefullt led i verkställigheten och fängelsebyggnaderna

inrättats i syfte att tillgodose de synpunkter som legat till grund för cell­

straffet, nämligen att fången skulle avskiljas från andra fångar och från

yttervärlden.

Vid tiden för cellstraffets införande knötos stora förhoppningar till dess

förmåga att påverka brottslingar i förbättrande riktning och därigenom bi­

draga till att minska brottsligheten. Otvivelaktigt innebar också denna reform

i förhållande till straffverkställigheten i de tidigare gemensamhetsfängel-

serna ett stort framsteg. Efter hand som utvecklingen fortskridit ha emel­

lertid allt flera kritiska röster höjts mot de gängse formerna för verkstäl­

landet av frihetsstraffen såväl från humanitära synpunkter som med hän­

syn till effektiviteten. Ett omfattande reformarbete har redan ägt rum på

det straffrättsliga reaktionssystemets område men detta har huvudsakli­

gen kännetecknats av en strävan att undvika användandet av frihetsstraff

till förmån för kriminalvård i frihet eller anstaltsbehandling under andra

former än den normala straffbehandlingen. Däremot har straffbehand­

lingen såsom sådan icke hos oss blivit föremål för någon mera radikal

omvandling. Under de senaste årtiondena, och framför allt under de se­

naste åren, ha visserligen en del reformer genomförts även på detta område;

i synnerhet har cellstraffets användande avsevärt begränsats. Men dessa

reformer ha i stort sett endast inneburit ett modifierande av de hävdvunna

verkställighetsformema och det torde icke kunna förnekas att, såsom i vissa

yttranden över strafflagberedningens betänkande anförts, utvecklingen på

straffverkställighetens område icke hållit takt med det straffrättsliga re­

formarbetet i övrigt. Att det i vida kretsar anses föreligga ett behov av en

straffverkställighetsreform bestyrkes därav att strafflagberedningens betän­

kande med dess i vissa hänseenden genomgripande reformförslag i flertalet

yttranden icke föranlett några mera principiella erinringar. Det kan anmär­

kas, att såväl samtliga rikets hovrätter som de tre ämbetsverk, vilka ha över­

inseendet över vården av personer som omhändertagits för samhällsvård,

nämligen fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen och medicinalstyrelsen, alla an­

Kungl. Maj:ts proposition nr 342.

113

sett en reform av straffverkställigheten vara påkallad. Den höga återfalls-

procent, som enligt beredningens betänkande föreligger i fråga om de till

frihetsstraff dömda och som är särskilt utpräglad i fråga om dem som flera

gånger undergått sådant straff, gör det angeläget att man söker uppnå bättre

resultat av straffverkställigheten genom en rationellare behandling av de

dömda i brottsförebyggande syfte. Även om måhända skapandet av en ef­

fektiv eftervård i detta hänseende har den största betydelsen, torde även i

fråga örn anstaltsvistelsen åtskilligt kunna uträttas. I likhet med strafflagbe­

redningen och flertalet av de hörda myndigheterna finner jag det fördenskull

angeläget att frågan örn en straffverkställighetsreform upptages till över­

vägande.

I vissa yttranden över strafflagberedningens förslag har, under erinran om

de principiellt viktiga frågor på straffsystemets område som alltjämt äro

olösta och skola undersökas av strafflagberedningen, ifrågasatts huruvida

det vore lämpligt att, utan avvaktan på resultatet av beredningens fortsatta

arbete, nu skrida till en genomgripande reform av verkställighetsreglerna.

Därvid har anförts, att frågan örn straffartemas och de straffrättsliga skydds­

åtgärdernas utformning först borde erhålla sin lösning, innan frågan örn

verkställighetsreformen upptoges till behandling. I annat fall kunde det ej

undvikas, att verkställighetsreglerna ganska snart finge underkastas en mer

eller mindre fullständig omarbetning. I ett yttrande har det betecknats som

en oegentligliet att den gällande strafflagen fortfarande vore i princip ba­

serad på vedergällningsteorien, medan enligt beredningens förslag straffverk­

ställigheten endast bleve ett uttryck för samhällets ogillande av brottet. Det

har också i flera yttranden påpekats, att enligt en på många håll omfattad

åsikt de korta frihetsstraffen borde utmönstras ur straffsystemet och ersättas

av andra former för samhällsingripande av icke frihetsberövande natur. Att

binda utvecklingen vid en ny anstaltsorganisation av det slag strafflagbered­

ningen ifrågasatt vore vid sådant förhållande icke välbetänkt. Socialstyrelsen

har i sitt yttrande uttalat, att även av andra skäl en minskning av fångvår­

dens framtida utrymmesbehov vore att förutse. Den kriminalpolitiska ut­

vecklingen komme enligt styrelsens mening att leda till att själsligt abnorma

brottslingar efter hand komme att i avsevärd omfattning avskiljas från fång­

vården för att erhålla medicinsk behandling utom fångvårdens ram. Även

vissa andra kategorier intagna, bl. a. alkoholistbrottslingar, kunde förväntas

komma att avskiljas från fångvårdsanstalten^. Fångvårdens uppgifter kom­

me på så sätt att bliva långt snävare än beredningen förutsatt.

Vad sålunda anförts mot genomförandet av en verkställighetsreform innan

frågan örn straffsystemets framtida uppbyggnad blivit löst är enligt min

åsikt icke av beskaffenhet att böra föranleda uppskov. Såsom strafflagbe­

redningen framhållit måste det anses vara ett synnerligen betydelsefullt so­

cialt spörsmål på vad sätt samhället ordnar behandlingen av de personer

som på grund av brott finnas böra omhändertagas. Beredningen har erinrat,

att under normala tider omkring 4 000 och vid nuvarande stegring av brotts­

ligheten ungefär 6 000 personer årligen intagas på våra fångvårdsanstalter

Bihang lill riksdagens protokoll 194!>. 1 sand. Nr 342.

8

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 342.

för undergående av frihetsstraff eller för frihetsberövande skyddsåtgärder,

samt att beläggningen på fångvårdsanstalten^ under normala tider utgör

omkring 1 900 och för närvarande uppgår till inemot 3 000 intagna. Det är

uppenbart att samhället i eget intresse bör tillse, att detta stora klientel får

en behandling, som ur samhällets synpunkt är den mest effektiva för det

avsedda syftet — brottslighetens bekämpande. Att undanskjuta en i och för

sig önskvärd reform på området i avbidan på andra reformkravs tillgodo­

seende kan vid sådant förhållande icke anses försvarligt.

Några större praktiska olägenheter torde icke heller vara att befara av en

omedelbar reform av straffverkställigheten. I det föregående har jag

nämnt, att reformarbetet på straffsystemets område kännetecknats av en

strävan att inskränka användningen av de ordinära tidsbestämda frihets­

straffen. I deras ställe ha delvis trätt olika former av kriminalvård i frihet

eller frihetsberövande åtgärder av helt eller relativt tidsobestämd varaktig­

het — tvångsuppfostran, ungdomsfängelse, förvaring och internering. Även

örn genom denna utveckling det vanliga fängelseklientelet minskat och som

en följd av det fortsatta reformarbetet måhända kommer att ytterligare

minska i antal, måste man dock enligt min mening räkna med att de tids­

bestämda frihetsstraffen även i ett reformerat straffsystem komma att re­

presentera samhällets normala reaktion mot dem som begått brott av jäm­

förelsevis allvarlig beskaffenhet. För det fortsatta reformarbetet på straff­

systemets område kan det icke utgöra något hinder att verkställigheten av

de nuvarande strafformerna dessförinnan moderniseras i den riktning straff­

lagberedningen föreslagit. Tvärtom synes det för straffsystemets slutliga ut­

formning vara av betydelse, att formerna för verkställigheten av det ordinära

frihetsstraffet äro fastslagna. Avgränsningen av de områden, för vilka

andra straffrättsliga reaktionsåtgärder böra inträda, kommer därigenom att

underlättas. Vad angår den i vissa yttranden särskilt berörda frågan, huru­

vida det är tillrådligt att på verkställighetsstadiet genomföra en sådan ut­

jämning av förhållandet mellan straffarbete och fängelse som strafflagbe­

redningen ifrågasatt ulan att samtidigt en sammansmältning av dessa båda

straffarter till en gemensam strafform i andra hänseenden äger rum finner

jag erinringarna kräva beaktande. Jag skall i det följande återkomma till

detta spörsmål.

Invändningen, att fångvårdsklientelet framdeles kunde komma att mins­

kas, har betydelse främst med hänsyn till anstaltsorganisationen. I nuvaran­

de läge kan uppenbarligen icke med säkerhet förutses, vilken inverkan ett

reformerat straffsystem kommer att utöva på fångvårdens anstaltsväsende.

Med anledning av vad i yttrandena anförts i detta hänseende vill jag emel­

lertid framhålla, att det synes osannolikt, att användningen av korta frihets­

straff skulle komma att i mera väsentlig mån inskränkas. Tanken att ersätta

kortvariga frihetsstraff med något slag av ekonomiska sanktioner i fonn

av utkrävande av skadestånd o. dyl. torde icke kunna genomföras beträf­

fande större delen av korttidsklientelet. Det övervägande antalet av dem som

dömas till korta frihetsstraff utgöres nämligen under normala tider av raft-

Kungl. Maj.ts proposition nr 342.

115

fyllerister och andra, som icke genom sitt brott vållat materiell skada och

för vilka det fördenskull icke kan ifrågakomma att ersätta frihetsstraffet

med fullgörande av skadeståndsskyldighet. Enbart rattfylleristerna utgjorde

år 1939 bortåt 70 procent av dem som erhållit kortare straff än tre månader.

Att i en nära framtid på annat sätt, t. ex. genom utvidgad tillämpning av

böter, väsentligt minska användningen av frihetsstraff för dessa grupper,

som ju väsentligen dömas av rent allmänpreventiva skäl, lärer icke heller

vara möjligt. För överskådlig tid framåt torde man fördenskull ha att räkna

med att korta frihetsstraff måste tillgripas. Beträffande behandlingen av

psykiskt abnorma brottslingar vill jag erinra, att de vid innevarande års riks­

dag beslutade ändringarna i strafflagens tillräknelighetsbestämmelser åsyfta

en inskränkning i antalet straffriförklaringar och alltså gå i motsatt riktning

till den utveckling socialstyrelsen velat ifrågasätta. Jag kan sålunda ej finna

skäl antaga, att inom en nära framtid det klientel som nu omhändertages på

fångvårdsanstalten^ skulle komma att i större utsträckning omhändertagas

utanför desamma. Aven om det av beredningen framlagda förslaget i huvud­

sak accepteras, torde man, med iakttagande av nödig varsamhet vid utbyg­

gande av anstaltsväsendet, icke behöva befara några sådana olägenheter, att

de skulle hindra att verkställighetsreforaien genomföres redan nu.

Beredningens förslag till verkställighetslag omfattar förutom straffarbete

och fängelse även förvaring och internering. Däremot har beredningen av­

visat tanken att i detta sammanhang till reglering upptaga jämväl föreskrif­

terna om verkställighet av ungdomsfängelse. Såsom skäl härför har bered­

ningen anfört, att de nuvarande reglerna på detta område syntes fungera fullt

tillfredsställande samt att verkställigheten av ungdomsfängelse företedde

större skiljaktigheter i förhållande till verkställigheten av straffarbete och

fängelse än vad som vore fallet med verkställigheten av förvaring och in­

ternering. Beredningen har vidare ej funnit anledning att till granskning upp­

taga reglerna om verkställighet av tvångsuppfostran, som enligt beredningen

närmast vore att likställa med skyddshemsvård och som genom tillämpning

av de nya lagarna örn villkorlig dom och om åtalseftergift komme att få

starkt minskad betydelse.

Fångvårdsstyrelsen har för sin del påyrkat, att den föreslagna verkställig­

hetslagen skulle omfatta även ungdomsfängelse. Därvid har styrelsen anfört

bl. a. att det ur rättssäkerhetssynpunkt vore av lika stor vikt för lill ung­

domsfängelse dömda som för straffångar och fängelsefångar att verkställig­

heten av straffet reglerades i lag och icke i administrativ författning. Denna

ståndpunkt synes välgrundad och vederlägges icke av vad strafflagberedningen

anfört till stöd för alt beredningen icke medtagit ungdomsfängelse i sitt för­

slag. För min del är jag av den uppfattningen, att man bör antingen begränsa

reformen att uteslutande avse verkställigheten av de tidsbestämda straffen

straffarbete och fängelse eller ock medtaga såväl förvaring och internering

som ungdomsfängelse, medan däremot tvångsuppfostran — som redan nu är

undandragen fångvårdsstyrelsens inseende — bör regleras fristående. Vid

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 342.

övervägande av detta spörsmål har jag funnit en gemensam lagstiftning örn

verkställigheten av straffarbete, fängelse, ungdomsfängelse, förvaring och

internering medföra vissa praktiska fördelar. Därest verkställigheten av de

ordinära frihetsstraffen utförligt regleras, synes det ofrånkomligt att under­

kasta gällande föreskrifter om verkställigheten av ungdomsfängelse samt av

förvaring och internering en översyn. Då åtskilliga bestämmelser angående

behandlingen av de intagna höra bliva gemensamma för samtliga kategorier,

synes enklast och mest ändamålsenligt att sammanföra bestämmelserna i en

gemensam lagstiftning.

Strafflagberedningen har i sitt förslag i betydande omfattning givit lags

karaktär åt bestämmelser i olika hänseenden som hittills reglerats genom

administrativa författningar. Jag har för min del ansett mig böra godtaga

förslagets ståndpunkt härutinnan. Detta har dock icke skett utan tvekan.

Med den detaljerade lagstiftning varom här är fråga kan tid efter annan upp •

komma fråga örn ändring på enstaka punkter och det är otvivelaktigt för­

enat med viss omgång att för genomförandet av dylika ändringar behöva

anlita lagstiftningsvägen. Emellertid få obestridligen även detaljfrågor en

större betydelse för den som är intagen å fångvård sanstalt än för den som

vistas på fri fot. Det kan också erinras, att redan 1916 års verkställighetslag

innehåller åtskilliga detaljerade bestämmelser. Endast på några mindre be­

tydelsefulla punkter, där beredningen föreslagit reglering i lag, har jag ansett

administrativa föreskrifter vara tillfyllest. I likhet med beredningen har jag

funnit lämpligt, att de mera formella verkställighetsreglerna angående be­

fordran till verkställighet av utslag, varigenom frihetsstraff ådömts, och

angående beräkning av strafftid inflyta i den nya verkställighetslagstift-

ningen.

Strafflagberedningens förslag till en reform av straffverkställigheten inne­

bär i åtskilliga hänseenden en mildring av de hittillsvarande formerna där­

för. Beredningen har — i enlighet med synpunkter som från skilda håll fram­

förts under de senare åren — strävat att i görligaste mån undvika de för in­

dividen skadliga verkningar som undergående av ett frihetsstraff vanligen

innebär. Dessa verkningar äro visserligen främst av ekonomisk och social

natur, men även själva anstaltsvistelsen är förenad med olägenheter, ägnade

att nedsätta den dömdes förmåga att återgå till ett normalt liv. Även om man

bortser från risken av skadlig påverkan från andra intagna — som på sin

tid var den viktigaste grunden till cellstraffets införande — är anstaltslivet

med dess avskildhet från yttervärlden ägnat både att nedsätta den intagnes

fysiska kondition och, framför allt, att avtrubba hans initiativkraft och för­

måga till självverksamhet. Ur samhällets synpunkt är det uppenbarligen ange­

läget, att den dömde återföres till samhällslivet med bättre utsikter att reda

sig och icke med försämrade möjligheter därtill. Såsom en ledamot av be­

redningen, överdirektören Göransson, anfört, har skillnaden mellan livet utan­

för och livet innanför fängelserna förstorats allteftersom den sociala och eko­

Kungl. Majlis proposition nr 342.

117

nomiska standarden stigit. En verkställighetsreform torde, även om man icke

med visshet kan uttala sig om dess effekt i fråga om förebyggande av återfall,

få anses motiverad för att det med fog skall kunna sägas att den dömde ge­

nom den behandling han erhåller under anstaltsvistelsen får bättre förut­

sättningar att börja ett nytt liv.

I syfte att råda bot på de antydda olägenheterna av de nuvarande former­

na för straffverkställigheten har strafflagberedningen föreslagit en rad åtgär­

der, som innebära betydande avvikelser från vad som nu gäller. Beredningen

har sålunda förordat ett vidsträckt användande av öppna vårdformer i stäl­

let för sluten anstaltsvård, cellstraffets avskaffande i princip till förmån för

en vidgad gemensamhet mellan de intagna, ökade möjligheter för de intagna

att upprätthålla kontakten med yttervärlden samt vidgade förmåner i fråga

om rent personliga angelägenheter. I anslutning härtill har beredningen för­

utsatt ett mera rationellt utnyttjande av de intagnas arbetskraft och ökade

krav på deras arbetsvillighet och arbetsintensitet.

Vid ett ståndpunktstagande till vad beredningen i nämnda och andra hän­

seenden föreslagit måste beaktas i vad mån det låter sig göra att genomföra

de angivna principerna utan åsidosättande av andra viktiga synpunkter.

. Hänsynen till den intagne får självfallet icke gå längre än som är förenligt

med straffets allmänna uppgift att såväl förebygga förnyad brottslighet från

den dömdes sida som att verka moralbildande eller avskräckande på med­

borgarna i gemen. Beredningen har i detta hänseende uttalat som sin me­

ning, att verkställigheten kunde antagas, åtminstone i någon mån, för fram­

tiden verka avskräckande på den straffade själv, men att för honom fri-

hetsförlusten framstode som det egentliga strafflidandet och att detta ej be­

hövde accentueras genom repressiva detaljer i fråga om verkställighetens ut­

formning för att verka avskräckande. Enligt beredningens mening förhölle

det sig så, att frihetsförlusten aldrig kunde uppvägas av andra förmåner, så

mycket mindre som fångens tillvaro alltid måste gestaltas i mycket enkla

former. Härav följde ock, att ej heller den allmänpreventiva effekten av ett

frihetsstraff kunde antagas bliva nämnvärt större eller mindre allt efter dess

mer eller mindre stränga verkställighet. Allmänpreventiva synpunkter spelade

sålunda en mycket underordnad roll vid utformningen av straffverkstäl­

ligheten.

Emot de av beredningen sålunda framförda allmänna synpunkterna på

verkställighetens uppgift och funktion ha i flertalet yttranden icke gjorts

några invändningar. Några hörda myndigheter ha emellertid erinrat, att fri­

hetsberövande! icke finge bliva så föga straffbetonat, att det förlorade sin

effekt. Farhågor ha uttalats för att ett genomförande av beredningens förslag

skulle betänkligt försvaga straffets och straffhotets verkan. Sålunda har an­

förts, att åtminstone för en del brottslingar själva frihetsberövandet icke

torde te sig i erforderlig grad avskräckande samt att en uttunning av det av­

skräckande i straffhotet kunde leda till en minskning i delta. I några yttran­

den har uttalats, att frihetsförlusten som sådan väl kunde anses tillräckligt

118

Kungl. Majlis proposition nr 342.

avskräckande vid mera långvariga frihetsstraff, men att detta icke vore fal­

let när strafftiden vore kort. Det har vidare framhållits, att en straffverk­

ställighet i så milda former som beredningen förordat icke uppbures av det

allmänna rättsmedvetandet, att skillnaden mellan straffanstalter och inrätt­

ningar av socialvårdande natur på väsentliga punkter utplånats i förslaget,

att fångarna skulle komma att i vissa hänseenden bliva gynnsammare stånda

än många laglydiga medborgare och att det till och med kunde befaras att

en del personer bomme att begå Drott för att därigenom komma i åtnjutande

av de förmåner straffverkställigheten i vissa hänseenden erbjöde.

De nu återgivna invändningarna mot beredningens förslag och de syn­

punkter som i samband därmed framförts i yttrandena synas mig väsentligt

skjuta över målet. Det är självfallet, att straffverkställigheten icke får upp­

mjukas så att straffet i större eller mindre grad förlorar sin allmänpreventiva

verkan. I detta hänseende spelar givetvis det allmänna rättsmedvetandet en

viss roll, i det att rättsuppfattningen kan avtrubbas örn allmänheten anser att

brott föranleda en alltför mild reaktion. En straffverkställighet som, med

bibehållande av nödig fasthet, i görlig mån tillgodoser syftet att främja de

dömdas tillrättaförande och därmed förebygga återfall torde emellertid i

längden även för allmänna rättsuppfattningen förefalla mera rationell och

effektiv än en verkställighet, som för att betona straffets karaktär av av-

skräckningsmedel innefattar föreskrifter som ej lia annan mening än att till­

foga den dömde ett lidande utöver själva frihetsförlusten. Den vittgående

sociala utjämning som ägt rum i vårt land torde ha medfört, att frihetsför­

lusten för alla medborgargrupper framstår som ett större lidande än tidigare,

då vissa samhällslager voro avsevärt sämre ställda i fråga om levnadsstan­

dard och sociala förhållanden i övrigt. Vad särskilt angår de kortvariga fri­

hetsstraffen vill jag framhålla, att även om en kortare frihetsförlust själv­

fallet icke är lika fruktad som en längre, man måste hålla i minnet, att

då ett kort frihetsstraff ådömes, det begångna brottet också är av lind­

rigare art. Det kortare straffet torde därför, även om det verkställes under

mera öppna former, vara tillfyllest för sitt ändamål.

Beträffande straffets allmänpreventiva verkan vill jag i övrigt framhålla,

att enligt en utbredd uppfattning denna bygger mindre på avskräckning än på

den moralbildande och moraluppehållande effekten av vetskapen om straff­

rättsordningens existens och upprätthållande överhuvud taget. Att denna ver­

kan skulle nämnvärt ökas eller minskas allteftersom straffverkställigheten

göres strängare eller mildare torde icke kunna antagas. För det stora flerta­

let medborgare torde för övrigt såväl strafflagstiftningens närmare innehåll

som straffverkställighetsformerna vara endast obetydligt kända.

Gentemot den i vissa yttranden framförda invändningen att en uppmjuk­

ning av straffverkställigheten i enlighet med beredningens förslag skulle

innebära att fångarna i vissa hänseenden komme att intaga en gynnsammare

ställning än åtskilliga laglydiga medborgare vill jag, utan att i detta samman­

hang gå in på enskildheter i beredningens förslag, framhålla, att fångvårds-

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 342.

rande har. En modern fångvård bör positivt inriktas på att förbereda den

intagne för ett liv i frihet. I den mån straffets karaktär av frihetsförlust med­

giver det bör den intagne fostras till ett normalt samhällsliv. För detta ända­

mål är det nödvändigt att han får föra ett liv som icke alltför mycket skiljer

sig från livet utanför anstalten. Han bör ha tillfälle att utnyttja och utveckla

sin arbetsförmåga och sina färdigheter i övrigt och bör ej mera än vad nöd­

vändigt är isoleras från andra intagna och från yttervärlden. Det är enligt

min mening felaktigt att utgå från att, såsom i ett yttrande uttalats, anstalts-

vistelsen bör vara en reträtt från det vanliga livet. Självfallet är att vad som

kan göras för de intagnas etiska fostran bör göras.

Såsom ett medel att giva fångbehandlingen en mera öppen och naturlig

prägel i syfte att hålla den intagnes ambition vid liv och söka positivt för­

bättra hans möjligheter att efter frigivningen återintaga en plats i samhälls­

livet har beredningen förordat en vidsträcktare användning av öppna

vårdformer. Enligt förslaget skola fångar med strafftid under tre måna­

der i regel avtjäna hela straffet i öppen anstalt; andra fångar skola börja

undergå straffet i sluten anstalt men må, när så finnes lämpligt, överföras

till öppen anstalt. Rörande skillnaden mellan öppna och slutna anstalter har

beredningen i sitt betänkande uttalat, att den läge i den olika grad, i vilken

de intagnas rörelsefrihet vore genom yttre medel begränsad till visst område

(anstalten eller del därav). Kännetecknande för en öppen anstalt vore, att

den icke vore omgiven av mur eller annat stängsel som tillkommit för

att hindra rymning, att ytterdörren ej liölles låst under dagen, att de in­

tagna hade visst fritidsområde, att fönstren ej vore försedda med galler

o. s. v. Beträffande tillgodoseendet av behovet av dylika öppna anstalter

har beredningen i första hand ifrågasatt en utbyggnad av det för närvaran­

de inom fångvården i begränsad utsträckning tillämpade kolonisystemet

men därjämte förordat uppförande av fångvårdsanstalter av en typ som

avsevärt skiljer sig från de nuvarande fångvårdsanstalterna. De nya an­

stalterna skola enligt förslaget närmast lia karaktären av vanliga bostads­

hus och de intagna skola såväl inomhus som utomhus på ett särskilt fritids­

område lia full rörelsefrihet. Galler och murar skola ej förekomma.

I åtskilliga yttranden har vad beredningen sålunda föreslagit vunnit livligt

gillande, medan i andra yttranden ha anförts vissa betänkligheter. I den mån

dessa avse att en verkställighet på öppen anstalt skulle — särskilt i fråga örn

korta frihetsstraff — vara betänklig från allmänpreventiv synpunkt framgår

av vad jag förut anfört, att jag icke kan dela desamma.

Mot förslaget att anlita öppna anstalter för straffverkställighet har vidare

— hl. a. av fångvårdsstyrelsen — framhållits, att risken för rymning från så­

dana anstalter ej finge underskattas. På denna punkt hyser jag i likhet med

beredningen den uppfattningen, att flertalet av de intagna — icke minst

intagna med kortare strafftider — icke hyser någon allvarligare tanke att

rymma utan framför allt önskar att få avtjäna sitt straff så snart som möj­

ligt. I den mån verklig fara för rymning föreligger bör straffverkställighet

äga rum i sluten anstalt eller särskilda åtgärder vidtagas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 342.

121

Även från andra synpunkter lia emellertid erinringar gjorts mot bered­

ningens förslag i nu förevarande avseende. I ett yttrande från fångvårds-

mannahåll ha uttalats farhågor för att verkställigheten på öppen anstalt skulle

medföra risk för menlig påverkan fångarna emellan. I samband härmed har i

nämnda yttrande, liksom i några andra yttranden, anförts, att cellstraffet

icke borde fördömas så kategoriskt som beredningen gjort, då ett modifierat

cellstraff hade betydande förtjänster framför en vidsträckt gemensamhet.

Det ligger i sakens natur, att på en öppen anstalt måste råda vidsträckt

gemensamhet mellan de intagna. Faran för menlig påverkan de intagna emel­

lan kan icke utan vidare avfärdas. Jag har emellertid kommit till den upp­

fattningen att, såsom beredningen anfört, denna fara måste anses vara mind­

re på en öppen anstalt med de mera naturliga levnadsförhållanden som där

råda än på en sluten anstalt. I synnerhet gäller detta på en öppen anstalt

med ett litet och relativt homogent klientel. Frågan om klientelets differen­

tiering är emellertid i detta hänseende synnerligen betydelsefull. Möjlighet

måste givetvis finnas att förflytta en fånge, som utövar ett dåligt infly­

tande på andra intagna, till sluten anstalt eller att eljest isolera honom från

medintagna. Beredningens förslag till åtgärder för säkerställande av en till­

fredsställande differentiering av de intagna förefalla emellertid tillfyllest i här

förevarande avseende. De risker som föreligga för menlig påverkan de intagna

emellan synas mig därför icke vara så stora, att man av denna anledning bör

fasthålla vid de hittills gängse formerna för verkställigheten av frihetsstraff.

Med denna principiella ståndpunkt finner jag starka skäl tala för att den

hävdvunna fängelsetypen i viss utsträckning ersättes av andra anstalter.

Flertalet av våra nuvarande fängelsebyggnader härstamma från mitten av

förra århundradet eller årtiondena närmast därefter och äro inrättade med

tanke på en straffverkställighet helt i cellsystemets anda. Redan med de

modifikationer som genomförts i fråga om cellstraffets användning torde an­

stalterna till stor del få anses mindre väl lämpade för sitt ändamål och än

mera gäller detta för en friare fångbehandling. En del av dem torde, såsom

strafflagberedningen anfört, knappast ens genom moderniseringsarbeten kun­

na sättas i sådant skick, att de intagna erhålla luft och ljus i önskad ut­

sträckning samt kunna sysselsättas med rationellt arbete i hygieniska former

med möjligheter till friluftsvistelse och lämplig fritidssysselsättning. Härtill

kommer ytterligare, att man genom den öppna vården synes kunna ernå en

mera rationell behandling av de intagna. På öppna anstalter komma att finnas

bättre möjligheter än på våra nuvarande fängelser att sysselsätta de intagna

med nyttigt arbete under härdande och fria former. Jämväl i övrigt kan livet

på en öppen anstalt gestaltas mera naturligt än på en sluten anstalt. Vad an­

går sysselsättningsfrågan har dock i flera yttranden från fångvårdshåll fram­

hållits, att beredningen i alltför hög grad satt sin lit till jordbruks-, upp­

odlings- och liknande arbeten. Bland annat har påpekats, att flertalet av de

intagna vore från städerna och saknade erfarenhet av sådana arbeten. Dessa

anmärkningar torde icke kunna frankännas log och det synes fördenskull

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 342.

önskvärt, att de öppna anstalterna i större utsträckning än beredningen tänkt

sig utrustas för hantverks- eller verkstadsdrift.

Beredningen har uttalat sig för ett system av mindre anstalter, därvid be­

redningen framhållit, att på stora anstalter behandlingen ofta bleve slentrian­

mässig, att den individuella omvårdnaden av de intagna bleve eftersatt och

att de utsattes för skadlig påverkan av andra intagna, varjämte en ändamåls

enlig differentiering av klientelet icke vore möjlig. Vad beredningen sålunda

anfört äger utan tvivel sin riktighet. Ä andra sidan har, bl. a. av fångvårds­

styrelsen, framhållits, att de mindre anstalterna icke såsom större och mera

centralt belägna anstalter kunde få så mångsidig personaluppsättning, så om­

fattande arbetsutrustning eller så rikhaltigt bibliotek som vore önskvärt samt

att det också borde beaktas, att svårigheter kunde uppstå att rekrytera perso­

nalen vid de mindre anstalterna i den mån dessa bleve avsides belägna. De

svårigheter som i dessa hänseenden kunna väntas torde dock icke kunna

anses väga så tungt, att icke de fördelar som stå att vinna genom en över­

gång till mera öppna vårdformer få anses överväga. Kraven på lämplig sys­

selsättning och yrkesutbildning torde kunna behörigen tillgodoses därest .så­

som jag antytt en del öppna anstalter inrättas för hantverks- och verkstads­

drift. Jag vill i detta sammanhang erinra, att yrkesutbildningssynpunkten

väsentligen har betydelse för långtidsfångar. Jämväl den pedagogiska verk­

samheten, som lämpligen torde böra i vidgad omfattning ske i form av kor­

respondensundervisning, torde kunna bliva fullt tillfredsställande på de

mindre anstalterna.

De skäl som tala för öppen anstaltsvård lia den största bärkraften i

fråga örn långtidsfångar. När det gäller fångar med korta strafftider, ställer

sig saken i viss mån annorlunda. Med den korta strafftiden är faran för att

den intagne skall menligt påverkas av anstaltslivet mindre än då anstalts-

vistelsen är långvarig. Beredningens förslag att placera alla fångar med kor­

tare strafftid än tre månader å öppen anstalt ända från strafftidens början

har också förestavats främst av behovet att rationellt sysselsätta dessa fångar,

så att anstaltsvistelsen icke medför en försämring av den intagnes arbets­

förmåga. Det torde föreligga ett klart behov av ändrade former för korttids-

fångarnas sysselsättning å anstalterna. En av beredningen verkställd utred­

ning i fråga om de nuvarande arbetsförhållandena för dem visar, att de i

mycket stor utsträckning sysselsättas med handräckningsarbeten och andra

arbeten av synnerligen enkelt slag. Såsom beredningen framhållit kunna gi­

vetvis dylika arbetsuppgifter varken väcka den intagnes intresse eller bereda

honom någon utbildning. Därest arbetet utföres i bostadscellen, kan det där­

jämte bliva ohygieniskt. Jag delar beredningens uppfattning, att det för att

åstadkomma en mera tillfredsställande utformning av verkställigheten av

dessa korta straff är ett önskemål att överföra flertalet av fångarna i fråga

till öppna anstalter. På sätt jag i det följande skall närmare angiva har jag

emellertid ansett, att den förmån, som ligger i att få undergå straffet å

öppen anstalt, i regel bör medgivas allenast vid verkställighet av fängelse.

Kunni. Maj:ts proposition nr 342.

123

Beträffande den slutna anstaitsvården innebär beredningens förslag, att

cellstraffet i princip avskaffas och att de intagna skola under såväl arbets­

tid som fritid åtnjuta en relativt hög grad av gemensamhet. I yttrandena lia

endast enstaka röster höjts för cellstraffets bibehållande och beredningens

förslag i denna del innebär i själva verket endast ett fullföljande av en ut­

veckling, som på senare tid lett till en allt snävare användning av cellstraffet.

Jag finner mig fördenskull kunna utan tvekan förorda beredningens för­

slag på denna punkt. I likhet med beredningen anser jag emellertid, att det

skall finnas möjlighet för den intagne, örn han själv så önskar och bärande

skäl för denna önskan föreligga, att få undergå straffet i enrum, såframt

ej särskilda skäl tala däremot.

Beredningens strävan att göra verkställigheten av frihetsstraffen mera

öppen och naturlig har kommit till uttryck jämväl därutinnan, att enligt be­

redningens förslag de intagna skola erhålla ökade möjligheter att bibehålla

kontakten med yttervärlden och att ägna sig åt fritidssysselsättningar av olika

slag. Emot vad beredningen föreslagit i fråga om de intagnas rätt till läsning,

fritidssysselsättning, brevväxling, besök och permission lia i åtskilliga yttran­

den gjorts invändningar, vilka i allmänhet bygga på farhågor för att straff­

verkställigheten genom vad beredningen föreslagit skulle erhålla en alltför

mild natur för att fylla sin allmänpreventiva uppgift. Jag har redan tidigare

anfört, att jag finner dessa farhågor överdrivna. Det synes mig jämväl till­

fredsställande, att progressivsystemet slopas i fråga örn de förmåner varom

här är fråga. Även om det troligen är önskvärt, alt en viss progression bibe­

hålies i behandlingen för att därigenom skapa ett lämpligt disciplin- och

uppfostringsmedel, torde detta behov i huvudsak tillgodoses genom utsikten

till snar förflyttning från sluten till öppen anstalt Beredningen har i övrigt

i viss omfattning föreslagit en progression i behandlingen så till vida, att en­

ligt förslaget vissa förmåner skola kunna tillerkännas fånge endast i mån

av ådagalagd flit och gott uppförande. I stort sett kan jag ansluta mig till

beredningens synpunkter i de delar varom här är fråga. Till vissa detaljfrå­

gor återkommer jag senare i samband med en redogörelse för de särskilda

bestämmelserna i det förslag till verkställighetslag jag ämnar förorda.

Beredningens i skilda sammanhang gjorda uttalanden angående de intag­

nas arbete samt arbetets organisation och art lia endast i ringa mån föran­

lett särskilda bestämmelser i beredningens förslag till lagtext. Jag saknar

anledning att på frågans nuvarande stadium gå in på dessa frågor i detalj

men vill framhålla, att vad beredningen anfört måste beaktas vid övervä­

gande av de organisatoriska och ekonomiska spörsmål som uppkomma till

följd av ändrad lagstiftning på straffverkställighetens område. Beträffande

särskilt de intagnas ersättning för sitt arbete synes del önskvärt att, på sätt

beredningen föreslagit, denna liöjes, bl. a. för att bereda de intagna bättre

möjligheter att spara för frigivningen och att bidraga till sina anhörigas

underhåll.

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Enligt beredningens förslag skall skillnaden i verkställighetsliänseende mel­

lan straffarbete och fängelse praktiskt taget försvinna. De enda förmåner

som enligt förslaget skola kunna tillkomma fängelsefånge men ej straffånge

äro, att fängelsefånge som arbetar i enrum själv må skaffa sig arbete som

styresmannen godkänner samt därvid kan få använda egna kläder, örn de äro

av tillfredsställande beskaffenhet. Fängelsefånge som är intagen på sluten

anstalt må vidare i motsats till straffånge själv skaffa sig eller mottaga be­

kvämlighet som är förenlig med enkelhet och god ordning. Fängelsefånge

äger slutligen redan från strafftidens början inköpa premievaror i samma

omfattning som högst kan tillerkännas straffånge. Det är emellertid att mär­

ka, att förslaget icke lägger hinder i vägen för att i särskilda fall samma för­

måner tillerkännas straffånge som enligt det sagda tillkomma fängelsefånge.

I flera av de avgivna yttrandena lia betänkligheter uttalats mot att på detta

sätt på verkställighetsstadiet utjämna skillnaden mellan fängelse och straff­

arbete utan att samtidigt en allmän översyn av straffskalorna sker. Därvid

har bl. a. anförts, att hela latitudsystemet inom straffrättens speciella del

komme att rubbas och att domstolarna icke kunde undgå att taga hänsyn

till att fängelse på verkställighetsstadiet vöre ett lika svårt straff som straff­

arbete. Föreningen Sveriges häradshövdingar har hävdat, att i det allmänna

rättsmedvetandet en bestämd skillnad förefunnes i uppfattningen om de

båda straffarternas vanhedrande betydelse. På grundval av sålunda anförda

synpunkter har i vissa yttranden, bl. a. i det som avgivits av styrelsen för

Sveriges advokatsamfund, påyrkats ett bibehållande av en mera markerad

skillnad i verkställighetshänseende mellan fängelse och straffarbete.

Vad sålunda anförts mot beredningens förslag i här förevarande avseende

synes mig tungt vägande. Straffskalorna i strafflagen äro uppbyggda med

utgångspunkt från att fängelse är ett mildare straff än straffarbete. En vitt­

gående utjämning på verkställighetsstadiet av förhållandet mellan de båda

straffarterna är fördenskull ägnad att medföra en rubbning av latitudsyste­

met som icke bör komma till stånd utan en samtidig översyn av straffska­

lorna. Jag finner fördenskull nödvändigt att bibehålla en större skillnad mel­

lan de båda straffarterna än beredningen gjort. I sådant hänseende har jag

i första hand ansett den föreslagna öppna anstaltsvården för korttidsfångar

i princip böra avse allenast fängelsefångar. Jag har vidare funnit mig böra

öppna möjlighet även för fängelsefångar med längre strafftid att redan vid

straffets början bliva intagna å öppen anstalt. Vid anstaltsväsendets utform­

ning torde vidare vissa öppna anstalter böra i huvudsak reserveras för fäng­

elsefångar. Härigenom blir det möjligt att låta dessa fångar få rätt att för­

skaffa sig bekvämligheter som enligt beredningens förslag endast ifråga­

komma för fängelsefångar som äro intagna på sluten anstalt. Jag har vidare

icke funnit tillräckliga skäl att i nuvarande läge avskaffa rätten för fängelse­

fånge att själv hålla sig med kost som är förenlig med enkelhet och mått­

lighet. Det ligger emellertid i sakens natur, att sistnämnda förmån endast i

begränsad omfattning kan medgivas dem som äro intagna på öppen anstalt

125

med hänsyn till den gemensamhet som måste råda å dessa anstalter. Även i

övrigt är det av vikt, att den begränsning som ligger i kravet på enkelhet och

måttlighet verkligen iakttages. Någon ovillkorlig rätt för fängelsefånge att

bliva förflyttad till sluten anstalt finner jag icke lämpligen böra ifrågakom­

ma. I likhet med beredningen anser jag att bärande skäl härför bör före­

ligga. Som sådant bör emellertid godkännas exempelvis, att fången önskar

ägna sig åt eget arbete som ej kan anses olämpligt. I dylikt fall skall han,

enligt beredningens förslag, äga arbeta i enrum och må därvid jämväl bära

egna kläder, om dessa äro av tillfredsställande beskaffenhet. Till detta förslag

ansluter jag mig.

Även med ett bibehållande av en större skillnad på verkställighetsstadiet

mellan fängelse och straffarbete är det klart, att denna skillnad icke kom­

mer att bliva särskilt utpräglad. Liksom för närvarande komma allt fortfa­

rande åtskilliga av de förmåner, vartill fängelsefånge men icke straffånge är

berättigad, att bliva illusoriska därför att fången saknar möjligheter och me­

del att utnyttja förmånerna. Beredningen har på grundval av dylika syn­

punkter föreslagit, att fängelse skall anses likställt med straffarbete när det

skall avräknas å sådant straff. De skäl beredningen anfört för ifrågavarande

förslag synas mig så starka, att jag — oaktat jag funnit en större skillnad

böra upprätthållas mellan fängelse och straffarbete än beredningen gjort —

vill ansluta mig till förslaget, vilket i vissa yttranden uttryckligen tillstyrkts

och i övrigt ej föranlett erinran. Däremot är jag ej beredd att i vidare mån

än beredningen förorda, att fängelse skall räknas lika med straffarbete.

Med hänsyn till de ändringar i beredningens förslag, som jag i enlighet med

det anförda funnit böra vidtagas, lia de av beredningen framlagda lagför­

slagen inom justitiedepartementet blivit föremål för överarbetning. Jag an­

håller nu att få övergå till en närmare redogörelse för förslagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 342.

Y. De särskilda lagförslagen.

Vid behandlingen av de särskilda paragraferna i de inom departementet

upprättade lagförslagen kommer redogörelse att lämnas för de uttalanden

som de avgivna yttrandena innehålla angående detaljerna i beredningens för­

slag. Beträffande motiveringen för sistnämnda förslag tillåter jag mig hänvisa

till betänkandet, i den mån redogörelse därför icke här lämnas.

Under varje paragraf anmärkes dess motsvarighet i beredningens förslag.

Det må erinras, att i betänkandet under de särskilda paragraferna hänvis­

ning gjorts till deras motsvarighet i gällande lag samt till den sida i betän­

kandet, där motiveringen återfinnes, varjämte till varje paragraf fogats sär­

skilda noter med specialmotivering.

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 342.

Förslaget till lag om verkställighet av frihetsstraff m. lii.

1 KAP.

Inledande bestämmelser.

1

§•

Denna paragraf motsvarar 2 § första och andra styckena i beredningens

förslag.

Såsom i redogörelsen för gällande bestämmelser på straffverkställighetens

område nämnts innehåller strafflagen i 2 kap. 5 § en bestämmelse, att den

som skall undergå straffarbete eller fängelse skall insättas i allmän straffin­

rättning och att med honom skall förfaras såsom särskilt är stadgat. I 7 §

lagen om ungdomsfängelse föreskrives, att ungdomsfängelse skall verkstäl­

las i därför särskilt inrättad anstalt eller avdelning av anstalt, och i 8 § lagen

örn förvaring och internering i säkerhetsanstalt stadgas, att säkerhetsanstalt

är anstalt eller anstaltsavdelning, som av Konungen anvisats för sådant ända­

mål. Det har ansetts lämpligt att till den särskilda verkställighetslagen över­

flytta dessa föreskrifter. Förevarande paragraf innehåller den allmänna re­

geln, att verkställigheten skall äga rum å fångvårdsanstalt. Därmed hör för­

stås anstalt som står under fångvårdsstyrelsens inseende. I den mån verk­

ställighet äger rum å anstalt eller anstaltsavdelning, som ej tillhör staten

men lyder under fångvårdsstyrelsen — så är för närvarande fallet beträf­

fande Stockholms stads rannsakningsfängelse och vissa för kvinnor avsedda

anstalter — är anstalten likväl att betrakta som fångvårdsanstalt. Särskilda

föreskrifter örn anstalter för verkställighet av ungdomsfängelse samt förva­

ring eller internering ha upptagits i 55 och 61 §§.

2

§.

Paragrafen motsvarar 3 § i beredningens förslag.

I det av socialstyrelsen avgivna yttrandet har frågan om fångvårdens orga­

nisation i dess helhet upptagits till diskussion. Styrelsen, som anslutit sig till

den inom beredningen reservationsvis framförda åsikten att de av bered­

ningen föreslagna anstaltsnämnderna borde omvandlas till anstaltsstyrelser

med beslutanderätt i fråga örn de intagnas behandling, har i samband här­

med anfört, att medan inom andra anstaltssystem än fångvårdens den ekono­

miska administrationen genomgående överlämnats till en särskild anstalts-

styrelse, fångvårdsstyrelsen fungerade som en gemensam anstaltsstyrelse för

samtliga fångvårdens anstalter. Denna ordning borde avskaffas. En decen­

tralisering av anstalternas skötsel medförde en väsentlig minskning av fång­

vårdsstyrelsens arbetsbörda. Det kunde vidare ifrågasättas, att vissa av dess

nuvarande uppgifter borde vila å andra myndigheter. Straffregistret kunde

förläggas till statens kriminaltekniska anstalt. Fångvårdsstyrelsens arbetskon-

tor utförde ett omfattande arbetsplaneringsarbete, av vilket behov förelåge

även vid andra sociala inrättningar. Arbetskontoret borde därför icke vara

Kungl. Maj.ts proposition nr 342.

127

förlagt till ett organ för ett speciellt område utan kunde med fördel förläggas

till överstyrelsen för yrkesutbildning. Såsom uppgifter för det centrala fång-

vårdsorganet kvarstode allenast den allmänna tillsynen av fångvårdsarbetet,

klientelets fördelning på olika anstalter samt en del allmänna förvaltnings­

ärenden. Med denna kraftiga reduktion av arbetsuppgifterna kunde det ifrå­

gasättas, huruvida icke det centrala fångvårdsorganet borde såsom en byrå

uppgå i annat centralt organ. Socialstyrelsen ville icke avvisa tanken, att en

sådan byrå skulle kunna infogas i styrelsen, och föresloge, att en utredning

av hithörande organisationsspörsmål snarast företoges.

Departementschefen.

Anledning torde saknas att ifrågasätta en så radikal nedskärning av fång­

vårdsstyrelsens arbetsuppgifter som socialstyrelsen i sitt yttrande ansett

lämplig. Jag vill också framhålla, att det synes mig vara av stor vikt att

ledningen av fångvården icke alltför mycket decentraliseras. Såsom i det

följande skall angivas ansluter jag mig till beredningens förslag i fråga om

anstaltsnämndens och styresmannens inbördes ställning. Frågan, huruvida

vissa arbetsuppgifter kunna avlastas från fångvårdsstyrelsen och i vad mån

ett samordnande kan ske av vissa uppgifter som äro likartade för fångvår­

den och den egentliga socialvården, torde böra upptagas i ett större sam­

manhang.

Bestämmelser örn fångvårdsstyrelsens befattning med de på fångvårdsan-

stalt intagna äro för närvarande endast meddelade i administrativ ordning.

Därest verkställigheten utförligt regleras i lag synes emellertid lämpligt, att

styrelsens uppgifter i detta hänseende anmärkas i lagen. Jag har fördenskull

funnit ett stadgande därom böra upptagas. Av det föreslagna stadgandet tor­

de utan vidare följa, att fångvårdsstyrelsen på framställning av intagen eller

då anledning eljest förekommer därtill äger ändra vad styresman eller läkare

jämlikt lagen beslutat ävensom förordna örn åtgärd som sådan befattnings­

havare underlåter att vidtaga. Vad angår eftervården är fångvårdsstyrel­

sens behörighet begränsad genom ungdomsfängelsenämndens och inter-

neringsnämndens befattning med utskrivning av dem som dömts till ung­

domsfängelse eller till förvaring eller internering.

Mot beredningens förslag, att fångvårdsstyrelsen vid handläggning av vissa

verkställighetsfrågor skall ha förstärkt sammansättning, har erinran ej gjorts

i yttrandena. De frågor beredningen ansett påkalla dylik särskild behandling

äro sådana, där avgörandet kan påverka anstaltstidens längd. Vad bered­

ningen härutinnan föreslagit synes böra godtagas.

3—5 §§.

Dessa paragrafer motsvara 4, 5 och 6 §§ i beredningens förslag.

Beredningen har föreslagit, att styresmannen i regel skall äga beslutande­

rätten rörande de intagnas behandling, i vissa fall dock endast efter fång­

vårdsstyrelsens bestämmande. Anstaltsnämnden skall enligt förslaget fungera

endast som ett rådgivande organ. Såsom tidigare antytts har socialstyrelsen i

128

Kungl. Alaj.ts proposition nr 342.

detta hänseende förordat den inom beredningen reservationsvis hävdade me­

ningen, att anstaltsnämnden borde ombildas till en anstaltsstyrelse med be­

slutanderätt i frågor örn de intagnas behandling. Styrelsen har härvid anfört,

att detta otvivelaktigt skulle bidraga lill att hos allmänheten stärka förtroendet

för fångvården. Även landsfogden i Uppsala län har i enlighet med reserva­

tionen ansett, att anstaltsnämnden borde erhålla medbestämmanderätt i frå­

gor, som rörde behandlingen av fångarna och fängelsets skötsel. De statliga

intressena syntes bliva tillräckligt representerade i nämnden därigenom att

fångvårdstjänstemännen skulle ha majoritet inom denna. — Åtskilliga andra

i ärendet hörda myndigheter ha emellertid uttryckt sitt gillande av bered­

ningens ståndpunkt och sålunda ställt sig avvisande till reservationen. Justi-

tiekanslersämbetet har sålunda uttalat, att då det här gällde att verkställa ett

straff, beslutanderätten syntes böra ligga hos styresmannen. Det ledde sig

vida naturligare att giva en anstaltsstyrelse beslutanderätten i fråga om en

rent social vård åt ett klientel, som vistades å anstalt av annan orsak än

begånget brott. Även utan en formlig medbeslutanderätt kunde säkerligen

förväntas, att en anstaltsnämnd erhölle tillbörligt inflytande å ärendenas av­

görande, något som naturligen skulle främja nämndens intresse och ansvar

för arbetsuppgiften. Även länsstyrelsen i Örebro län har ställt sig avvisande

till den i reservationen hävdade meningen. Direktörerna vid centralfängelset

i Härnösand och vid straffängelset i Vänersborg ha, liksom länsstyrelserna i

Östergötlands och Jönköpings län, ansett att anstaltsnämnden i förslaget

givits alltför stort inflytande på styresmannens bekostnad. I dessa yttranden

har anförts bl. a. att styresmännen kunde komma att få svårt att hävda sin

auktoritet gentemot de intagna. Styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare

har uttalat, att anstaltsnämndens ställning förefölle något oklar såväl i för­

hållande till styresmannen som till den föreslagne juristen, samt har ifråga­

satt om här ej förelåge ett fall av överorganisation. Från organisatorisk syn­

punkt har vidare fångvårdsstyrelsen anfört, att anstaltsnämnder ej syntes vara

behövliga vid små anstalter, där det med hänsyn till den ringa personalen

kunde vara svårt att få nämnden samlad. Av länsstyrelse särskilt utsedda

ledamöter syntes vidare behövas blott vid de största anstalterna. Det hade

nämligen visat sig svårt att finna lämpliga utomstående personer, som vore

villiga deltaga i arbetet i en anstaltsnämnd, I fråga örn de av länsstyrelsen

utsedda ledamöternas funktion har föreningen Sveriges häradshövdingar an­

fört, att därest dessa ledamöter skulle — såsom ordalagen närmast gåve vid

handen — ha att i alla detaljer kontrollera vad som förekomme på anstalten,

stadgandet lätt kunde leda till irritation och därigenom motverka sitt syfte. Det

syntes tillräckligt, att ledamöterna ägde avlägga besök å anstalten i den mån

det erfordrades för fullgörande av uppdraget såsom ledamot i nämnden.

I 6 § av sitt förslag till verkställighetslag har beredningen upptagit före­

skrift om utseende av en domare eller annan lagfaren person med uppgift

att följa de intagnas vård och behandling. Förslaget har i denna del uttryck­

ligen tillstyrkts av vissa myndigheter, såsom länsstyrelsen i Skaraborgs län

samt direktörerna vid centralfängelserna å Härlanda och i Malmö. Direktören

Kungl. Maj:ts proposition nr 342.

129

vid centralfängelset i Mariestad har yttrat, att fångvårdsmännen icke borde

motsätta sig den föreslagna anordningen. De hade intet att dölja beträffande

fångbehandlingen. Ifrågasättas kunde emellertid, om lämpliga domare eller

andra lagfarna personer kunde påräknas för uppdraget vid fångvårdsanstal­

ten belägna på landet.

Beredningens förslag i här ifrågavarande avseende har emellertid i ett be­

tydande antal yttranden väckt gensaga. Fångvårdsstyrelsen har anfört, att det

icke torde kunna undgås, att den föreslagna bestämmelsen uppfattades såsom

uttryck för misstro beträffande fångvårdsmännens förmåga att fullgöra sina

uppgifter. Misstänksamhet och osäkerhet skulle med största sannolikhet ska­

pas inom anstalterna genom tillskapandet av en extra tillsynsmyndighet, och

enligt styrelsens mening skulle det mest bli de permanenta kverulanterna och

parasittyperna som bomme att använda sig av den föreslagna anordningen.

De möjligheter som redan nu stöde de intagna till buds i fråga örn klagomåls

anförande syntes styrelsen fullt betryggande. Fångvårdsfullmäktige — vilka

deltagit i fångvårdsstyrelsens handläggning av remissärendet — ha emellertid

ansett sig icke böra avstyrka beredningens förslag. Detta har däremot av­

styrkts jämväl av föreningen Sveriges häradshövdingar, som erinrat, att upp­

sikt över fångvårdsanstalterna redan utövades av justitiekanslern, justitie-

och militieombudsmännen och fångvårdsstyrelsen, varjämte anstaltsnämnden

bomme att verka såsom kontrollorgan. Under hänvisning till redan förefint­

liga kontrollorgan har vidare hovrätten för övre Norrland avstyrkt förslaget

samt därvid påpekat, att de av länsstyrelsen utsedda ledamöterna av anstalts­

nämnden borde vara i stånd att fullt tillfredsställande tillvarataga de intag­

nas intressen. Önskade man att en lagfaren person funnes för detta ändamål,

kunde föreskrivas, att en av dessa ledamöter skulle vara domare eller eljest

lagfaren. Svenska fångvårdssällskapet har uttalat sig i samma riktning. För­

slaget har på föreliggande punkt avstyrkts även av Överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Kronobergs, Gotlands, Malmöhus, Skaraborgs och Väster­

norrlands län samt direktörerna vid centralfängelserna å Långholmen, i Mal­

mö, i Härnösand och i Växjö.

Departementschefen.

I likhet med beredningen finner jag det önskvärt, att från langvårdsarbetet

i övrigt fristående personer i viss omfattning erhålla tillfälle att följa det­

samma och framföra sina synpunkter i fråga om behandlingen av de intagna.

Såsom beredningen betonat bör detta kunna leda till ett ökat förtroende för

det arbete som utföres inom fångvården och även kunna tillföra fångvårds-

arbetet nya impulser. En anstaltsnämnd, vari jämväl utomstående personer

erhålla säte, synes mig vara en lämplig form för det angivna syftet. Såsom

beredningen föreslagit synes en sådan nämnd böra inrättas vid varje fång-

vårdsanstalt. De organisatoriska svårigheter fångvårdsstyrelsen i detta sam­

manhang antytt torde kunna övervinnas och de farhågor sorn från vissa håll

uttalats för att den av beredningen föreslagna anstaltsnämnden skulle för­

svaga styresmannens ställning synas mig icke böra tillmätas .större vikt,

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 342.

9

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 342.

därest, såsom jag vill förorda, nämndens funktion i enlighet med beredningens

förslag blir av rådgivande natur. Jag är nämligen ense med beredningen också

därutinnan, att den egentliga beslutanderätten i behandlingsfrågor bör till­

komma styresmannen, respektive fångvårdsstyrelsen. Vad en reservant inom

beredningen anfört därom att man efter mönster från andra sociala anstalter

borde giva anstaltsnämnden medbestämmanderätt i frågor som rörde behand­

lingen av de intagna och anstaltens skötsel och i samband därmed göra

nämnden till en styrelse för anstalten har förordats av socialstyrelsen, men

i andra yttranden, däri frågan berörts, blivit föremål för kritik. I överensstäm­

melse med vad som anförts i dessa yttranden håller jag före, att för upprätt­

hållandet av ordning och säkerhet inom anstalten styresmannen bör äga ome­

delbar beslutanderätt. Såvitt angår frågan om anstaltsnämndens ställning och

förhållande till styresmannen är jag alltså ense med beredningen.

Beträffande anstaltsnämndens sammansättning har i några yttranden fram­

förts tanken, att den jurist som enligt beredningens förslag skulle vid sidan

om anstaltsnämnden ha till uppgift att följa behandlingen av de intagna

borde utgöra en av de särskilt utsedda ledamöterna i anstaltsnämnden. Det

sålunda framkomna förslaget synes mig tilltalande. Ehuru jag i viss mån

delar de synpunkter som ligga till grund för beredningens förslag i denna del,

har jag icke kunnat undgå att, i likhet med vissa remissmyndigheter, finna

förslaget innebära en överorganisation. Då de av länsstyrelsen utsedda leda­

möterna av anstaltsnämnden böra ha till uppgift att genom regelbundna be­

sök å anstalten följa de intagnas behandling, torde något ytterligare organ

med i stort sett samma funktion ej böra tillskapas. Jag föreslår alltså den

ändringen i beredningens förslag, att av de ledamöter i anstaltsnämnden, som

länsstyrelse har att utse, den ene bör vara domare eller eljest lagfaren samt

den eller de övriga böra äga insikt och erfarenhet rörande social hjälpverk­

samhet eller liknande arbete. Någon särskild föreskrift, att dessa ledamöter

själva eller gemensamt med anstaltsnämnden i övrigt äga hos Konungen

eller fångvårdsstyrelsen göra framställning om åtgärd angående de intagnas

behandling eller förhållandena på anstalten i övrigt, synes mig icke erfor­

derlig.

2 KAP.

Verkställighetens början.

6-7 §§.

Dessa paragrafer motsvara 7 § i beredningens förslag.

Gällande rätt innehåller intet uttryckligt stadgande om verkställighet av

dom, som vunnit laga kraft. Beträffande vissa fall finnas särskilda före­

skrifter meddelade angående verkställighet vid tidigare tidpunkt. Beslut om

ungdomsfängelse skall sålunda gå i verkställighet utan hinder av att det ej

äger laga kraft, såframt ej domstolen annorlunda förordnar, och beslut örn

förvaring i det specialfall som avses i 3 § lagen örn förvaring och internering

i säkerhetsanstalt skall alltid gå i verkställighet omedelbart. Förvandlings-

straff skall, därest förordnande därom meddelas, likaledes omedelbart gå i

verkställighet. Vad angår straffarbete och fängelse gäller såsom regel, att

Kungl. Maj.ts proposition nr 342.

131

verkställighet må ske, om den dömde icke före besvärstidens utgång anfört

besvär över utslaget eller han före denna tidpunkt avgivit nöjdförklaring.

Enligt gällande rätt innebär nöjdförklaring, att den dömde förklarar sig

nöjd med utslaget och villig att undergå den ådömda bestraffningen. Bered­

ningen har, under förklaring att beredningen icke avsåge någon ändring i

sak, upptagit endast det senare ledet, som direkt tager sikte på verkställig­

heten. I anledning härav har justitiekanslersämbetet erinrat, att då nöjdför­

klaring för närvarande omfattade icke blott den ådömda bestraffningen utan

även den ersättnings- och skadeståndsskyldighet, som blivit den dömde ålagd,

den nuvarande formuleringen av lagtexten syntes böra bibehållas. Enahanda

åsikt har uttalats av länsstyrelsen i Gotlands län, som emellertid ifrågasatt

huruvida icke en saklig ändring i här förevarande avseende vore påkallad,

så att en nöjdförklaring kunde begränsas till själva bestraffningen. Det kun­

de i vissa fall synas obilligt, att en person, som jämte ett frihetsstraff ådömts

ett högt skadestånd och ämnade överklaga detta men som vöre nöjd med den

ådömda bestraffningen, icke skulle kunna få börja avtjäna straffet av den

anledningen att han ämnade överklaga skadeståndsfrågan. Hovrätten över

Skåne och Blekinge, som ansett beredningens förslag innebära att nöjdförkla­

ring skulle avse straffet och icke utslaget i dess helhet, har förklarat att i en­

lighet därmed verkställighet av frihetsstraff borde äga rum, så snart utsla­

get vunnit laga kraft mot den dömde i ansvarsfrågan utan hinder av att den

dömde besvärat sig i fråga om skadestånd eller rättegångskostnad.

Departementschefen.

En verkställighetslag av den omfattning varom här är fråga synes mig

böra upptaga en allmän bestämmelse om förutsättningarna för att ådömt

straff eller annan ansvarspåföljd må verkställas. I överensstämmelse med de

synpunkter som legat till grund för nuvarande regler beträffande verkställig­

het av straffarbete och fängelse torde man därvid böra utgå från att, om den

dömde icke själv dragit målet under högre rätts prövning, verkställighet bör

få ske utan hinder av att åklagare eller målsägande anfört besvär. Den an­

givna huvudregeln bör liksom hittills kombineras med föreskrifter om rätt

för den dömde att avgiva nöjdförklaring. En erinran synes böra göras att

även i andra fall domen, enligt vad särskilt är stadgat, må gå i verkställig­

het före fullföljdstidens utgång.

Såväl vid tillämpning av huvudregeln som då nöjdförklaring avgives upp­

står frågan, huruvida verkställighet skall få ske om den dömde fullföljt talan

beträffande annat än den ansvarspåföljd som ådömts honom, exempelvis ut­

dömt skadestånd eller rättegångskostnader, liksom om han skall äga att avge

nöjdförklaring allenast beträffande ansvarspåföljd, medan målet i övrigt skall

kunna, även på talan av den dömde, bliva föremål för prövning i högre in­

stans. Den uppfattning som i delta hänseende uttalats av hovrätten över

Skåne och Blekinge synes mig ha så starka skäl för sig alt den bör godtagas.

För den dömde måste det te sig oförklarligt, att han icke skall kunna få på­

börja avtjänandet av eli ådömt straff, därför att han önskar draga frågan örn

132

Kungl. Maj.ts proposition nr 342.

skäligheten av utdömt skadestånd eller dylikt under högre rätts prövning.

Nöjdförklaring bör fördenskull avse allenast den ansvarspåföljd som ådömts.

Såsom ansvarspåföljd synes därvid böra räknas förutom straff eller skydds­

åtgärd som avses med lagen jämväl avsättning eller suspension. Däremot av­

ses icke förverkande och dylikt.

Beredningens förslag innebär i fråga örn nöjdförklaring smärre ändringar

i gällande rätt. Enligt förslaget skall sålunda, i motsats till vad nu gäller,

nöjdförklaring kunna avgivas även i sådana fall, då utslaget skall under­

ställas högre rätts prövning. Häremot synes erinran ej vara att göra. Ej hel­

ler har jag funnit anledning motsätta mig beredningens förslag, att nöjd­

förklaring skall kunna avgivas även då interneringsnämnden tillstyrkt för­

varing eller internering men domstolen det oaktat dömt till tidsbestämt fri­

hetsstraff.

Beredningen har föreslagit, att nöjdförklaring skall kunna avgivas även

över utslag, varigenom förvaring eller internering ådömts. Däremot har be­

redningen, då den i övrigt icke upptagit frågan om verkställighet av ung­

domsfängelse, lämnat öppet, huruvida den som dömts till ungdomsfängelse

borde erhålla möjlighet att avgiva nöjdförklaring, när domstolen förordnat

att utslaget ej skall gå i verkställighet förrän det vunnit laga kraft. För min

del finner jag lämpligt, att reglerna om nöjdförklaring bliva tillämpliga i fråga

om varje straff eller skyddsåtgärd, som avses i den nya verkställighetslagen.

Gällande lag örn nöjdförklaring omfattar jämväl arreststraff. Beredningen

har ansett dessa bestämmelser sakna betydelse för disciplinstraffs verk­

ställande, då disciplinstraff omedelbart går i verkställighet, vare sig det ålagts

av befälhavare eller ådömts av krigsrätt (207 § strafflagen för krigsmakten,

resp. 82 § lagen örn krigsdomstolar och rättegången därstädes), varjämte

beredningen anmärkt, att det på grund av nämnda bestämmelser sedan

länge ej brukats att upptaga nöjdförklaring över utslag varigenom dömts till

disciplinstraff. Med hänsyn till vad beredningen sålunda anfört ansluter jag

mig till beredningens förslag i denna del.

I formellt hänseende har jag ansett det mindre tillfredsställande att den

som vill avgiva nöjdförklaring skall uttryckligen förklara sig »nöjd» med

domen. Beredningen har för sin del ansett förklaringen endast böra taga sikte

på själva verkställighetsfrågan och sålunda innehålla allenast att den dömde

är villig undergå straffet. Det synes emellertid lämpligt, att förklaringen

till förtydligande av dess innebörd för den dömde innefattar ett uttryckligt

avstående från rätten att fullfölja talan mot domen såvitt angår honom ådömd

ansvarspåföljd. Termen nöjdförklaring synes av praktiska skäl böra bibe­

hållas.

8

§■

Paragrafen motsvarar 8 § första och andra styckena ävensom 9 § i bered­

ningens förslag.

Mot beredningens förslag att nöjdförklaring skall kunna avgivas redan

dagen efter det utslaget avkunnades eller delgavs den häktade ha i vissa

yttranden gjorts erinringar. Styrelsen för Sveriges advokatsamfund har så­

Kungl. Maj:ts proposition nr 342.

133

lunda anfört, att den dömde icke borde få avgiva nöjdförklaring, innan han

haft tillfälle att hämta sig efter den chock som utslaget mången gång inne-

bure och i lugn och ro överväga frågan. Den dömde borde ha betänketid

till andra dagen efter den då utslaget för honom avkunnades eller blev ho­

nom annorledes delgivet. Enahanda uppfattning har uttalats av länsstyrelsen

i Västernorrlands län och direktören vid centralfängelset i Härnösand, vil­

ken yttrat att det icke sällan förekomme, att fångar, som förklarat sig nöjda,

sedermera ångrade sig. Poliskammaren i Örebro har anfört, att om en häktad

efter en lång rannsakning fälldes till frihetsstraff, han väl kunde antagas vid

utslagets uppläsande uppfatta straffet och dess längd, men ingalunda säkert

utslaget i övrigt och domskälen. Att han redan dagen därefter, kanske i

deprimerat sinnestillstånd, skulle beredas tillfälle att avgiva nöjdförklaring

på ett domsbevis utan tillgång till motiveringen för hans fällande, syntes

kunna leda till förhastade beslut. Samråd med försvarare, om sådan fun­

nes, vore ingen säker garanti för att nöjdförklaring komme att givas efter

moget övervägande. Poliskammaren föresloge, att om den häktade senast å

andra dagen efter utslagets avkunnande förklarade sig nöjd med domen,

verkställighetstiden skulle räknas från dagen för domen.

Den i beredningens förslag upptagna möjligheten för den häktade att efter

samråd med sin försvarare avgiva nöjdförklaring redan tidigare än dagen

efter domen har jämväl föranlett anmärkningar. Styrelsen för Sveriges ad­

vokatsamfund har anfört, att samrådet med försvararen visserligen vore av

största vikt men att detta ibland kunde bestå i ett kort samtal omedelbart

efter utslagets uppläsande. Den omständigheten att samråd ägt rum borde

icke betaga den dömde den betänketid som eljest vore föreskriven. Även

justitiekanslersåmbetet har uttryckt tvekan rörande lämpligheten av vad

som föreslagits i denna del och ansett rådligast att den föreslagna bestäm­

melsen finge utgå eller att det i varje fall borde fordras att försvararen

tillstyrkt nöjdförklaring. Länsstyrelsen i Örebro, som i övrigt tillstyrkt för­

slaget om förkortning av tiden för avgivande av nöjdförklaring, har ansett

den ytterligare förkortning, som här avses, icke vara till fördel men väl till

nackdel för den dömde. Från praktisk synpunkt har vidare direktören vid

centralfängelset i Norrköping uttalat sig för att nöjdförklaring finge avgivas

tidigast dagen efter rättegångsdagen. Svenska fångvårdssållskapet har ansett

det böra stadgas, att nöjdförklaring skall avgivas under föreskriven expedi­

tionstid. Föreskriften att den dömde skall beredas tillfälle att samråda med

sin försvarare har föranlett direktören vid straffängelset i Vänersborg att

framhålla, att det stundom kunde möta svårigheter att ordna ett dylikt sam­

råd. Föreningen Sveriges stadsdomare har å sin sida anmärkt, att en dömd

person, som ej haft försvarare, vore utesluten från möjligheten att avgiva

nöjdförklaring tidigare än enligt den föreslagna huvudregeln samt funnit

detta vara en orättvisa. Bestämmelsen örn samråd med försvararen borde

därför uteslutas eller också ändras så att samråd ej gjordes ovillkorligt.

Rörande förfaringssättet vid nöjdförklarings avgivande har föreståndaren

vid kronohäktet i Örebro förklarat, all de nuvarande reglerna borde bibe­