Prop. 1946:156

('med förslag till lag an\xad gående ändring i lagen den 17 juni 1938 (nr 318) om avbrytande av havandeskap, m. m.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 156

1

Nr 156.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag an­

gående ändring i lagen den 17 juni 1938 (nr 318) om avbrytande av havandeskap, m. m.; given Stockholms slott den 8 mars 1946.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att an­ taga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 17 juni 1938 (nr 318) örn avbrytande av havandeskap; och

2) lag om ändrad lydelse av 14 kap. 26 § strafflagen.

GUSTAF.

Herman Zetterberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 156.

1

Kungl. Maj.ts proposition ni 156-

3

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

cinalstyrelsen må dock, dd särskilda skål äro därtill, medgiva ingreppets utförande jämväl därefter intill ut­ gången av tjugufjärde veckan.

2

§.

Har kvinnan--------------------- till åtal. Avbrytande av--------------------- tala därför. Havandeskap må ej avbrytas pa grund av arvsanlag hos kvinnan, var­ om i 1 § 3. förmäles, med mindre jäm­ väl sterilisering å henne företages, utan så är att sådan åtgärd av särskilda skäl finnes olämplig.

4

Havandeskap må ej avbrytas, med mindre den läkare som utför ingreppet samt annan läkare i den tjänsteställ­ ning Konungen föreskriver, i skriftligt utlåtande, på grunder som i utlåtan­ det angivas, förklarat förutsättningar­ na för åtgärden vara förhanden.

Avbrytande av havandeskap på den i 1 § 3. angivna grund må ske endast efter prövning av medicinalstyrelsen. Lag samma vare, där kvinnan på grund av rubbad själsverksamhet sak­ nar förmåga att lämna giltigt samtyc­ ke till åtgärden.

Havandeskap må ej avbrytas på grund av arvsanlag hos kvinnan, var­ om i 1 § l. förmäles, med mindre jäm­ väl sterilisering å henne företages, utan så är att sådan åtgärd av särskilda skäl finnes olämplig.

§.

Havandeskap må ej avbrytas, med mindre den läkare som utför ingreppet samt annan läkare i den tjänsteställ­ ning Konungen föreskriver, i skriftligt utlåtande, på grunder som i utlåtan­ det angivas, förklarat förutsättningar­ na för åtgärden vara förhanden eller ock medicinalstyrelsen lämnat till­ stånd därtill.

Avbrytande av havandeskap på den i 1 § 4. angivna grund må ske endast efter prövning av medicinalstyrelsen. Lag samma vare, där kvinnan på grund av rubbad själsverksamhet sak­ nar förmåga att lämna giltigt samtyc­ ke till åtgärden.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1946.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 156.

5

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in­

för Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 15 februari 1946.

Närvarande:

Statsministern

H^ansson,

ministern för utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

W^igforss, S^köld, Q^uensel, G^jöres, E^rlander, D^anielson, V^ougt, M^yrdal, Z^etterberg, N^ilsson, S^träng, E^ricsson, M^ossberg.

Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga angående änd­ rade bestämmelser om avbrytande av havandeskap m. m.

Föredraganden anför följande.

Den 12 september 1941 bemyndigade Kungl. Majit chefen för socialdepar­ tementet att tillkalla högst fem sakkunniga att inom socialdepartementet verkställa utredningar rörande vissa befolkningspolitiska spörsmål. Med stöd av sagda bemyndigande tillkallades samma dag såsom sakkunniga ledamoten av riksdagens andra kammare, statssekreteraren, numera statsrådet Tage Er­ lander, docenten, numera professorn Curt Gyllenswärd, e. o. byråchefen Alf Johansson och numera ledamoten av riksdagens första kammare, professorn Sten Wahlund. De sakkunniga antogo benämningen 1941 års befolkningsut- redning.

Utredningen som i enlighet med det givna utredningsuppdraget upptog bl. a. abortfrågan avgav den 22 november 1944 betänkande härom med för­ slag till lag angående tillägg till lagen den 17 juni 1938 (nr 318) örn avbry­ tande av havandeskap, förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen den 19 maj 1939 (nr 171) örn förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av trolovning eller äktenskap m. m., förslag till kungörelse örn ändrad lydelse av 1 § kungörelsen den 15 juni 1944 (nr 396) angående stats­ bidrag lill förebyggande mödra- och barnavård samt förslag till kungörelse om statsbidrag till rådgivande verksamhet för havande kvinnor (SOU 1944: 51).

över betänkandet lia efter remiss yttranden avgivits av bl. a. medicinalsty­ relsen (efter börande av bl. a. medlemmen av medicinalstyrelsens vetenskap­ liga råd professor Nils von Hofsten), socialstyrelsen, Överståthållarämbetet (efter hörande av stadsfullmäktige, polismästaren och förste stadsfiskalen i Stockholm), samtliga länsstyrelser, socialvårdskommittén, ungdomsvårds- kommittén, flera landsting, svenska läkaresällskapet, Sveriges läkarförbund, Sveriges praktiserande läkares förening, svenska arbetsgivareföreningen,

Kungl. Maj-.ts proposition nr 156.

7

en kommitté med uppdrag att, på grundval av en inom medicinalstyrelsen verkställd utredning i ämnet, utarbeta förslag till lagstiftning örn rätt i vissa fall till avbrytande av havandeskap ävensom förslag till ändrad lagstiftning om straff för fosterfördrivning. Sedan kommittén, som senare vanligen kal­ lats abortkommittén, upprättat preliminära författningsförslag med tillhö­ rande motiv, remitterades dessa för yttrande till vissa myndigheter och sam­ manslutningar. De inkomna yttrandena befordrades jämte berörda förslag till trycket (SOU 1935: 13). 1 maj 1935 avgav kommittén slutligt betänkande med förslag bland annat till lag örn avbrytande av havandeskap och lag om ändrad lydelse av 14 kap. 26, 27 och 28 §§ strafflagen.

Enligt kommitténs förslag till lag örn avbrytande av havandeskap (1 § första stycket) skulle havandeskap få avbrytas på humanitära, sociala och eugeniska indikationer. Humanitär indikation ansåg kommittén föreligga, när havandeskapet uppkommit av våldtäkt eller av könsumgänge mellan personer i rätt upp- och nedstigande släktskap eller svågerlag eller mellan syskon, eller när kvinnan vid hävdandet ej fyllt femton år eller var sinnessjuk eller sinnesslö, eller när kvinnan eljest hävdats med grovt åsido­ sättande av hennes handlingsfrihet. Social indikation ansågs vara förhanden, när barnets tillkomst skulle ådraga kvinnan varaktig nöd eller ofärd som funnes icke kunna på annat sätt avvärjas. Enligt kommitténs mo­ tivering innefattades under den sociala indikationen huvudsakligen tre typ­ fall. I första hand skulle under bestämningen ingå sådana fall där det före- låge — icke såsom vid de medicinska indikationerna en påvisbar fysisk eller psykisk sjukdom — men en fysisk eller psykisk svaghet hos kvinnan samt barnets tillkomst med hänsyn till denna svaghet skulle medföra allvarlig fara för kvinnans liv eller hälsa. Under denna indikation, som plägar betecknas såsom blandat social-medicinsk indikation eller utvidgad medicinsk indika­ tion, inginge —- framhåller kommittén — företrädesvis de så kallade »utslä­ pade mödrarna». Vidare skulle bestämningen omfatta de fall där på grund av havandeskapet ett varaktigt ekonomiskt nödläge skulle uppstå för kvin­ nan. Ytterligare skulle bestämningen omfatta sådana fall då en ogift kvinna på grund av havandeskapet skulle bliva utsatt för »social vanära». E u g e- n i s k indikation ansågs föreligga, när med skäl kunde antagas att kvinnan eller det väntade barnets fader genom arvsanlag konnne att på av- komlingar överföra sinnessjukdom, sinnesslöhet eller svår kroppslig sjuk­ dom. — För samtliga nu angivna fall gällde att ingreppet ej skulle få före­ tagas efter havandeskapets tjugonde vecka. Den föreslagna lagen skulle ej äga tillämpning på avbrytande av havandeskap som företoges på medi­ cinska skäl. Ingrepp på denna grund lämnades liksom tidigare oreg­ lerade.

Utan kvinnans begäran skulle havandeskapet få avbrytas allenast där kvinnan på grund av rubbad själsverksamhet saknade förmåga att lämna gil­ tigt samtycke till åtgärden.

Prövningen av frågan, huruvida förutsättningarna för avbrytande av ha­ vandeskap förelåge, skulle enligt förslaget verkställas av två legitimerade

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

befinnas villiga att sträcka sin medverkan till abort utom lagens råmärken. En bestämmelse sådan som den först angivna skulle säkerligen leda till att kvinnor i ökad omfattning komme att vända sig till dylika läkare, särskilt i fall då andra läkare förut ställt sig avvisande. En bestämmelse om straff­ frihet för kvinnan vid synnerligen mildrande omständigheter skulle vidare beträffande visst slag av brott innebära godkännande av en för svensk straff­ lag helt ny princip, vilken icke syntes utan tvingande skäl böra upptagas an­ nat än i samband med en mera omfattande reform av vår strafflagstiftning. Ej heller syntes anledning föreligga att, utan samband med upptagande av sist angivna bestämmelse, i straffskalan införa böter.

Sedan lagrådets utlåtande avgivits, anbefallde Kungl. Majit befolkningskommissionen att avgiva yttrande över de sociala och eugeniska indikatio­ nerna sådana desamma bestämts i kommitténs förslag. I januari 1937 avgav kommissionen det anbefallda yttrandet (SOU 1937:6). Kommissionen till­ styrkte däri i princip de av kommittén föreslagna eugeniska indika­ tionerna. Beträffande de sociala indikationerna framhöll kom­ missionen i likhet med kommittén angelägenheten av att omfattande åtgärder från samhällets sida vidtoges för att motverka uppkomsten av sådana situa­ tioner, i vilka kvinnor av fara för nöd eller ofärd dreves att framkalla abort. Dessa samhälleliga åtgärder innefattade dels en vex-ksamhet på det socialpe­ dagogiska fältet och dels socialekonomiska reformer. I fråga örn de närmare riktlinjerna för detta socialpedagogiska och socialekonomiska reformarbete hänvisade kommissionen till ett flertal förslag som kommissionen redan fram­ lagt eller hade under utarbetande. Under förutsättning att detta omfattande reformprogram genomfördes avstyrkte kommissionen kommitténs förslag att havandeskap skulle få avbrytas på grund av rent sociala indikationer

(ekonomisk nöd, »social vanära» och dylikt). Däremot förordade kommis­

sionen att abortframkallning skulle vara medgiven vid blandat social­ medicinska indikationer (»utsläpade mödrar» och dylika fall). Därest i överensstämmelse med kommissionens uppfattning abortframkall­ ning icke medgåves på rent sociala utan blott på blandat social-medicinska indikationer, borde det — framförallt med hänsyn till svårigheterna att draga en bestämd gräns mellan medicinska och blandat social-medicinska indika­ tioner — övervägas, huruvida icke jämväl tillåtligheten av abortframkallning på medicinska indikationer borde lagfästas. I lagen om avbrytan­ de av havandeskap borde då såväl de medicinska som de blandat social-me­ dicinska indikationerna inbegripas i ett enhetligt stadgande om abortfram­ kallning av hälsoskäl.

Kommissionen framhöll slutligen, att det borde övervägas huruvida icke en särskild ställning lämpligen kunde beredas sådana kvinnor, som trots de förutsatta sociala reformerna faktiskt genom nödställd belägenhet förts till losterfördrivning. I detta avseende framhöll kommissionen, att det kunde ifrågasättas huruvida man ej kunde medgiva åklagarmyndigheten rätt att diskretionärt pröva, örn i det särskilda fallet åtal mot kvinnan borde anstäl­ las eller icke.

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

11

Chefen för justitiedepartementet anmodade härefter medicinalstyrelsen att, efter hörande av de myndigheter och sammanslutningar som styrelsen funne erforderligt, avgiva yttrande i frågan huruvida eif bestämmande av indikationerna i huvudsaklig överensstämmelse med vad lagrådet förordat borde medföra en omläggning av det prövningsförfarande beträffande indika­ tionernas förhandenvaro som av kommittén föreslagits samt, därest en så­ dan omläggning funnes böra företagas, utarbeta förslag därtill. Medici­ nalstyrelsen avgav —- efter att hava infordrat yttranden från vissa läkar- organisationer — i december 1937 utlåtande i frågan. I sitt yttrande framhöll medicinalstyrelsen till en början, att den av lagrådet givna utform­ ningen av indikationerna måste anses ägnad att i väsentliga delar häva de betänkligheter styrelsen tidigare hyst mot en lagreglering av frågan om abortframkallning. Styrelsen föreslog, att de blandat social-medicinska indikationerna i den blivande författningstexten skulle sammanlöras med de rent medicinska indikationerna. Enligt styrelsens uppfattning skulle i de me­ dicinska indikationerna ingå de fall, i vilka på grund av sjukdom eller kropps- fel hos kvinnan barnets tillkomst skulle medföra allvarlig fara för hennes liv eller hälsa, och i de blandat social-medicinska de fall, i vilka nied hänsyn till .svaghet hos kvinnan barnets tillkomst skulle medföra sådan fara. Beträffan­ de prövnings förfäran det fann styrelsen en prövning av lokal in­ stans erbjuda tillräckliga garantier, om den förenades med underställning hos styrelsen i vissa tveksamma fall samt med rapportskyldighet till styrel­ sen om utförda ingrepp. Styrelsen ansåg den lokala prövningsinstansen böra bestå av den läkare, i vanliga fall sjukhusläkare, som skulle verkställa in­ greppet, samt därjämte av en läkare i tjänsteställning, såsom förste pro­ vinsialläkare, provinsialläkare, extra provinsialläkare, stadsläkare, köpings- läkare eller municipalläkare. Därutöver borde i vissa fall tillkomma de spe­ cialutbildade läkare med vilka samråd betingades av fallets medicinska ari. Föreskrift i sistnämnda hänseende borde emellertid icke intagas i lagen. Åt tjänsteläkaren borde anförtros att, där så befunnes påkallat, till kvinnan med­ dela upplysningar örn till buds stående sociala hjälpmöjligheter samt att verkställa utredning på det förberedande stadiet. Funne läkarna att indika­ tion förelåge, måste de omedelbart sammanfatta resultatet av prövningen i ett skriftligt utlåtande, enligt av styrelsen lämnade anvisningar avfattat å av sty­ relsen utfärdat formulär. Beträffande frågan i vilka fall den lokala pröv­ ningsinstansens tillstånd till abortframkallning skulle underställas medicinal­ styrelsen för stadfästelse föreslog styrelsen en underställning vid fall av so- cial-medicip.sk indikation samt vid humanitära indikationer i andra fall än där havandeskapet uppkommit av blodskam. Medicinalstyrelsens stadlästel- se av den lokala instansens medgivande till abortframkallning borde vidare fordras i fall, där kvinnan på grund av rubbad själsverksamhet saknade för­ måga alt lämna giltigt samtycke till ingreppet. Slutligen föreslog styrelsen, alt vid eugeniska indikationer prövningen skulle verkställas centralt av styrel­ sen. Vidare fann styrelsen angeläget framhålla, att ingreppets verk­ ställande borde få äga runi endast å lasarett eller därmed jämförlig an­

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

stalt eller å sjukstuga och utföras endast av där anställd läkare. Bestämmelse därom borde kompletteras med en regel att styrelsen ägde, därest styrelsen så prövade erforderligt, medgiva viss läkare att utföra sådan åtgärd även å an­ nan anstalt. Vad slutligen beträffar den tidsgräns efter vilken abort ej finge företagas ansåg styrelsen, att den tjugufjärde veckan borde utgöra gräns utom vid fall av medicinsk indikation, för vilka någon gräns ej borde upp­ ställas.

Sedan kommitténs förslag varit föremål för överarbetning inom justitiede­ partementet, avlät Kungl. Majit till 1938 års riksdag proposition (nr 136) med förslag till, bland annat, lag örn avbrytande av havandeskap och lag örn ändring i 14 kap. strafflagen. Till grund för propositionen låg den uppfatt­ ning beträffande lagstiftningens grunder varåt lagrådet i sitt yttrande givit uttryck. Därjämte beaktades i propositionen vissa av de synpunkter sorn befolkningskommissionen och medicinalstyrelsen framlagt i sina yttranden. Första lagutskottet hemställde i utlåtande nr 42 örn godkännande av för­ slagen med vissa ändringar i förslaget till lag om avbrytande av havandeskap. Utskottets hemställan godkändes av riksdagen. Sedan lagrådet lämnat det av riksdagen antagna förslaget till lag örn avbrytande av havandeskap i vad det skilde sig från propositionen utan erinran, utfärdades den 17 juni 1938 lag örn avbrytande av havandeskap och lag örn ändring i 14 kap. strafflagen.

Lagen örn avbrytande av havandeskap medgiver, såvitt angår sociala indikationer, abortframkallning allenast vid blandat social­ medicinska indikationer (»utsläpade mödrar» och liknande fall) men däremot icke vid rent sociala indikationer (ekonomisk nöd, »social vanära» och dy­ likt). För vinnande av en betryggande prövning av frågan örn förhanden- varon av medicinska indikationer regleras jämväl dessa indikationer i lagen. I 1 § 1) upptages sålunda ett stadgande av innehåll, att havandeskap må av­ brytas, när på grund av sjukdom, kroppsfel eller svaghet hos kvinnan bar­ nets tillkomst skulle medföra allvarlig fara för hennes liv eller hälsa. Där­ vid åsyftas enligt departementschefens uttalande med uttrycken »sjukdom» och »kroppsfel» fall av rent medicinsk indikation och med »svaghet» fall av blandat social-medicinsk indikation. 1 § 2) innehåller ett stadgande om humanitära indikationer, som i huvudsak överensstämmer med kommitténs förslag. Enligt stadgandet medgives avbrytande av havandeskap, när kvin­ nan hävdats under förhållande varom förmäles i 15 kap. 12, 13, 15 eller 15 a § eller 18 kap. 1, 2, 3, 7, 8, 8 a eller 9 §, så ock då hävdandet ägt rum under omständigheter som omförmälas i 18 kap. 6 § strafflagen samt inne­ burit ett grovt åsidosättande av kvinnans handlingsfrihet. Beträffande de eugeniska indikationerna upptages det av kommittén föreslagna stadgandet oförändrat i 1 § 3), enligt vilken bestämmelse havandeskap må avbrytas, när med skäl kan antagas att kvinnan eller det väntade barnets fader genom arvsanlag kommer att på avkomlingar överföra sinnessjukdom, sinnesslö- het eller svår kroppslig sjukdom.

Enligt 1 § andra stycket må avbrytande av havandeskap på annan grund än sjukdom eller kroppsfel hos kvinnan ej företagas efter havandeskapets

Kungl. Maj.ts proposition nr 1-56.

13

tjugonde vecka. I 3 § stadgas i överensstämmelse med kommittéförslaget att utan kvinnans begäran havandeskapet må avbrytas allenast där kvinnan på grund av rubbad själsverksamhet saknar förmåga att lämna giltigt sam­ tycke till åtgärden.

Vad särskilt angår prövningen av förutsättningarna för avbrytande av havandeskap framhöll departementschefen, att spörsmålet i viss mån kom­ mit i ändrat läge genom att å ena sidan de rent sociala indikationerna uteslu­ tits och å andra sidan de medicinska indikationerna reglerats. Vidare anförde departementschefen:

Det torde vara lämpligt att här till en början upptaga frågan huru pröv- ningsförfarandet bör vara anordnat vid medicinska och blandat medicinsk­ sociala indikationer. I första hand ankommer det härvid på prövningsin­ stansen att undersöka huruvida kvinnan kan hjälpas på annat sätt än ge­ nom havandeskapets avbrytande. Är fråga om blandat medicinsk-sociala in­ dikationer, kommer denna undersökning väl oftast att avse frågan huru­ vida icke genom till buds stående sociala lijälpåtgärder av något slag kon­ fliktläget kan undanröjas. Prövningsinstansen måste alltså vara så sam­ mansatt att den blir väl skickad för denna del av sin uppgift. Därest det skulle befinnas att kvinnans nödläge icke sålunda kan avhjälpas, ankommer det på prövningsinstansen att avgöra huruvida fallet är sådant att abort- framkallning enligt lagen må företagas. Prövningen måste alltså läggas i sådana händer att garantier erhållas för en grundlig och objektiv prövning av indikationerna.

Departementschefen framhöll, att en prövningsinstans med dessa uppgif­ ter syntes kunna vara anordnad på tre olika sätt: central prövning, lokal prövning eller förprövning av lokal instans, vilkens beslut, därest detsamma innebure bifall till kvinnans framställning, för stadfästelse underställdes en central instans. Sedan departementschefen härefter uttalat, att av dessa möj­ ligheter den centrala prövningen icke borde ifrågakomma, anförde han yt­ terligare:

Då lagrådet och medicinalstyrelsen förordat en obligatorisk underställ­ ning av den lokala instansens beslut, har skälet härför varit det att det an­ setts att ett lokalt prövningsförfarande icke innebure tillräckliga garantier för en objektiv prövning av frågan örn förutsättningarna för ingrepp före- låge. Emellertid synes med skäl kunna ifrågasättas, örn icke även med en lokal prövningsinstans kan uppnås en tillförlitlig prövning, därest den lo­ kala instansen erhåller en tillfredsställande sammansättning och föreskrift meddelas örn att rapport rörande verkställt avbrytande av havandeskap omedelbart skall ske till medicinalstyrelsen. Mot ett underställningsförfa- rande kan, oavsett de skäl av praktisk art som tala däremot, åberopas att ett sådant förfarande kan vara ägnat att minska den lokala instansens känsla av ansvar för prövningen och därför föranleda att framställningar från kvinnor örn abort komma alt av den lokala instansen tillstyrkas i större utsträckning än som överensstämmer med lagens mening. Och up­ penbarligen kommer den uppfattning som den förprövande instansen inta­ ger i frågan att öva ett mycket stort inflytande vid den centrala instansens slutliga ställningstagande. Äv nu angivna skäl finner jag att avgörandet bör anförtros åt en lokal instans.

I fråga om prövningsförlärandel vid de humanitära indikationerna fann departementschefen icke erforderligt all för dessa fall införa något annat

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

prövningsförfarande än det som förordats för de medicinska och blandat social-medicinska indikationerna. Vid de eugeniska indikationerna åter syn­ tes prövningen böra verkställas centralt och av medicinalstyrelsen. Även i de fall, där kvinnan på grund av rubbad själsverksamhet saknade förmåga att lämna giltigt samtycke till avbrytande av havandeskapet, syntes pröv­ ningen böra verkställas direkt av styrelsen.

Beträffande den lokala prövningsinstansens sammansättning uttalade de­ partementschefen, att han i valet mellan kommitténs förslag, enligt vilket prövningen skulle företagas av kvinnans egen läkare jämte en av de läkare, som av Kungl. Majit skulle förordnas att pröva ärenden av ifrågavarande slag, samt den av medicinalstyrelsen förordade lösningen, att den lokala instansen skulle bestå av den läkare som utförde ingreppet samt en tjänste­ läkare, stannat för sistnämnda lösning.

I enlighet härmed stadgas som huvudregel i 4 § första stycket, att havande­ skap ej må avbrytas, med mindre den läkare som utför ingreppet samt an­ nan läkare i den tjänsteställning Konungen föreskriver, i skriftligt utlåtan­ de, på grunder som i utlåtandet angivas, förklarat förutsättningarna för åt­ gärden vara förhanden. I andra stycket i samma paragraf stadgas där­ jämte, att avbrytande av havandeskap på den i 1 § 3) angivna grund må ske endast efter prövning av medicinalstyrelsen samt att detsamma skall gälla, där kvinnan på grund av rubbad själsverksamhet saknar förmåga att lämna giltigt samtycke till åtgärden.

Enligt 6 § skall avbrytande av havandeskap utföras å lasarett, därmed jämförlig allmän anstalt eller sjukstuga av där anställd läkare. Utan hinder härav må medicinalstyrelsen, där styrelsen så prövar erforderligt, medgiva viss läkare att utföra sådan åtgärd å anstalt som nyss är sagt eller å annan anstalt.

Kan, då fråga är örn avbrytande av havandeskap på grund av sjukdom eller kroppsfel hos kvinnan, prövning i den ordning 4 § angiver eller ut­ förande av ingreppet å anstalt som i 6 § sägs icke utan våda äga rum med hänsyn till dröjsmål eller annan olägenhet som därigenom skulle uppstå, må enligt 7 § havandeskapet av legitimerad läkare avbrytas utan iakttagan­ de av nämnda stadganden.

Lagen föreskriver vidare i 10 § att straff enligt 14 kap. 26, 27 eller 28 § strafflagen ej må ådömas, om någon efter prövning som avses i 4 eller 7 § avbrutit havandeskap eller gjort försök därtill och åtgärden skett med iakt­ tagande av de i 1 § andra stycket samt 3 § givna föreskrifter. Därjämte inne­ håller 11 § en straffbestämmelse för den som i fall som avses i 10 § utan att vara legitimerad läkare avbryter havandeskap å annan eller gör försök därtill.

De av kommittén föreslagna ändringarna i 14 kap. strafflagen genomför­ des icke. I nämnda kapitel upptogs endast en bestämmelse (nuvarande 28 b §) med erinran om att enligt lagen örn avbrytande av havandeskap i vissa fall ej finge dömas till straff för handling som i 26, 27 eller 28 § sägs.

Den 9 september 1938 utfärdades en kungörelse (nr 571) med tillämp­ ningsföreskrifter till lagen om avbrytande av havandeskap.

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Dödsfrekvensen är viel legal abort på friska människor troligen icke högre än vid vanlig förlossning, möjligen lägre, i varje fall då en skicklig läkare utför ingreppet. Däremot är den säkerligen högre vid illegal abort än vid spontan abort eller vanlig förlossning.

Sjukdomsfrekvensen i omedelbar anslutning till ingreppet synes vara på­ tagligt högre vid illegal abort än vid spontan abort eller vanlig förlossning. Vid legal abort synes sjukligheten vara jämförelsevis låg men dessa erfaren­ heter basera sig när det gäller friska kvinnor praktiskt taget uteslutande på de ofullständigt prövade ryska siffrorna. Den större sjukligheten vid illegal abort framträder särskilt i fråga om feberfallsfrekvensen, vilken vid illegal abort troligen är omkring 50 % mot vid legal abort 1 å 3 %>.

Risken för senkomplikationer synes vara högst väsentligt större efter ille­ gal abort än efter spontan abort eller vanlig förlossning. Detta gäller exem­ pelvis underlivsbesvär av olika slag samt sterilitet, vilken från flera synpunk­ ter är att anse som den allvarligaste komplikationen. Enligt de refererade un­ dersökningarna följer sterilitet i 20—25 °/o efter en illegal abort mot i högst 7 % efter en första förlossning. Beträffande de psykiska skadorna samt even­ tuella hormonala rubbningar kan ännu intet säkert omdöme fällas. Anmärk­ ningsvärt är att senkomplikationerna icke alltid måste ha föregåtts av ett omedelbart på ingreppet följande sjukdomstillstånd. Även sterilitet kan in­ träda utan att aborten företett några påtagliga komplikationer. Ä andra sidan händer det att patienter med utbredda inflammatoriska processer i samband med aborten vid efterundersökning visat sig belt symtomfria.

Abortfrekvensen. Befolkningsutredningen redogör å s. 53—68 i betänkan­ det för olika försök till uppskattning av abortfrekvensen i Sverige. Angående uppskattningsresultaten må här sammanfattningsvis följande anföras. Anta­ let legala aborter, vilket under åren 1936 -1938 varierade mellan 438 och 454, steg under åren 1939—1943 från 439 till 703. Antalet legala aborter på blandat social-medicinsk indikation under sistnämnda fem år utgjorde alle­ nast 55, vartill emellertid torde böra läggas ett mindre antal fall, som redo­ visats under andra rubriker. Beträffande antalet illegala aborter påpekar utredningen, att varje försök till en exakt beräkning av detta antal enligt sa­ kens natur måste misslyckas. Utredningen hänvisar emellertid till en av medi­ cinalstyrelsen verkställd undersökning rörande förekomsten av aborter under år 1930, vilken undersökning statistiskt bearbetats av framlidne byråchefen

K. A. Edin. Enligt Edin är det icke otroligt att antalet framkallade aborter under angivna år varit åtskilligt högre än 10 000. Att söka uppställa några som helst grundade beräkningar över hur stort det verkliga antalet kunde antagas lia varit ansåg Edin dock omöjligt. Under hänvisning till vissa ut­ ländska uppgifter uppskattade Edin emellertid antalet till högst 20 000. Ut­ redningen uttalar att de siffror från senare år, som kunna giva en antydan örn antalet aborter, bestämt tala mot antagandet örn en fortskridande ökning av abortfrekvensen men icke heller tyda på att någon väsentlig nedgång i denna frekvens ägt runi under 1930-talet. Med utgångspunkt från de av Edin anförda siffrorna uppskattar utredningen det antal kvinnor, som årligen ge­ nom illegal abort bliva sterila, till mellan 2 000 och 5 000.

Abortklientelets motiv och miljöförhållanden m. lii. Befolkningsutred­ ningen framhåller, att det vid försöket att klarlägga angreppspunkterna be­

Kungl. Majlis proposition nr 156.

17

träffande abortproblemet är av värde att så ingående som möjligt beskriva den konkreta situation, i vilken abortklientelet befinner sig, den s. k. abort­ situationen.

Vad angår de subjektiva motiven påpekar utredningen, att en ana­ lys av dessa motiv ingalunda besvarar frågan om orsakerna till aborterna, enär felkällorna ur psykologisk synpunkt äro för stora.

I betänkandet behandlas följande motivgrupper, nämligen ekonomiska, personliga och konventionella motiv, vidare motiv, som hänföra sig till barnantal respektive sjukdom, samt eugenislta motiv.

Beträffande de ekonomiska motiven anför utredningen, att enligt alla tillgängliga undersökningar dessa motiv vore de utan jämförelse vanli­ gaste särskilt för de gifta kvinnorna. I vissa fall vore kvinnans allmänna standai-d så låg och befunne bon sig i sådan misär, att det, oavsett havan­ deskapet, både ur mänsklig och allmänt social synpunkt tarvades omedel­ bar och omfattande hjälp. 1 andra fall åter vore det fråga om mera vill­ korliga brister. Kvinnan kunde ha vant sig vid en viss standard och godtoge ogärna en sänkning av denna. Åtskilliga kvinnor hade en tendens att över­ driva sina ekonomiska svårigheter. Vid sidan av en allmänt låg inkomst­ nivå vore osäkerhet i levnadsförhållandena, särskilt risken för arbetslöshet, det vanligast förekommande ekonomiska motivet. Särskilt starkt verkade detta motiv inom s. k. ömtåliga yrken såsom lärarinne- och sjuksköterske- yrket.

Under beteckningen personliga motiv sammanfattar utredningen de motiv, som huvudsakligen äro dikterade av den personliga situationen för och den individuella läggningen hos klientelet. Hit höra sådana motiv som olämplig ålder hos kvinnan eller olämplig åldersrelation mellan henne och mannen, ovillighet att förändra vanor samt erotiska eller andra komplika­ tioner mellan parterna.

De konventionella motiven äro, framhåller utredningen, så gott som uteslutande att finna bland ogifta kvinnor. Enligt vissa undersökningar förekomme detta motiv hos praktiskt taget alla sådana kvinnor, enligt andra undersökningar åter endast hos en mindre del. Det som ofta bleve avgörande för de ogifta kvinnornas inställning voi-e relationerna mellan dem och för­ äldrarna. Undersökningarna visade emellertid att det jämförelsevis sällan funnes objektivt fog för den rädsla kvinnorna hyste för föräldrarna. Sär­ skilt intresse erbjöde frågan örn ömtåliga yrken och ställningar såsom skäl för abortönskan. Gång på gång mötte man vid undersökningarna lärarinnor, sjuksköterskor och sjuksköterskeelever samt skolflickor och lärjungar vid olika utbildningsanstalter, vilka önskade abort enär de riskerade att av kon­ ventionella hänsyn tvingas lämna sina platser eller avbryta sin utbildning.

Vad angår de motiv, som hänföra sig till barnantalet, uttalar ut­ redningen, att många kvinnor lill stöd för sin önskan örn abort åberopa det väntade barnets öde sådant de föreställa sig detta och därvid göra gällande, att det vore bättre för barnet att det aldrig bleve fött. Med stigande barn­ skara tillkomme ett nytt motiv nämligen hänsynen till de tidigare barnens intressen. I en familj med ett ringa antal barn motiverades aborten jämfö­ relsevis ofta med en önskan att sprida förlossningarna. I familjer med många barn inträffade att man, under hänvisning till den redan förut orim­ liga arbetsbördan, sade sig icke under några omständigheter vilja ha flera barn.

De motiv, som hänföra sig lill sjukdom, åberopas enligt utredningen av ett mycket stort antal kvinnor, framförallt gifta. Det vore härvid mindre

liihang lill riksdagens protokoll IDAG. I sami. Nr 156.

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

fråga om påtagliga organiska sjukdomar än örn asteniska tillstånd av olika slag, klenhet, nervositet, trötthet och dylikt.

Beträffande slutligen de eugeniska motiven finner utredningen, att dessa sällan återkomma i motivskildringarna. I viss utsträckning vore moti­ ven rationellt grundade men det förekomme även att kvinnorna vore rädda för att icke ärftliga sjukdomar såsom tuberkulos eller kräfta skulle gå i arv eller att alkoholism skulle återverka på barnen.

Beträffande abortklientelets objektiva miljöförhållanden an­ för utredningen i huvudsak följande.

Civilståndet vore den demografiska faktor, som oftast gjorts till före­ mål för undersökningar i abortfrågan. I Sverige under senare år verkställda undersökningar hade samtliga givit vid handen, att gifta och ogifta kvinnor i ungefär lika grad vore representerade i abortklientelet. Sattes abortfallen i relation till antalet barnaföderskor i olika civilstånd, funne man emellertid, att den relativa abortfrekvensen vore avsevärt högre bland ogifta än bland gifta kvinnor. Bland de ogifta kvinnorna vore numera abortfrekvensen på vissa håll så stor, att det vore vanligare att havandeskapet avbrötes än att det fullföljdes.

Åldersfördelningen hos abortklientelet varierar, framhåller ut­ redningen, i olika undersökningar. Enligt en undersökning i Stockholm syn­ tes abortfrekvensen bland gifta kvinnor stiga jämnt med tilltagande ålder. Beträffande ogifta kvinnor gåve samma undersökning med viss reservation vid handen, att frekvensen skulle vara betydligt lägre bland kvinnor under 20 år än bland kvinnor mellan 20 och 30 år för att åter sjunka något bland kvinnor över 30 år.

De olika undersökningarna giva, påpekar utredningen, en ganska växlan­ de bild av aborternas fördelning på olika yrkesgrupper. Enligt de flesta undersökningar dominerade bland de ogifta kvinnorna hembiträden och bland de gifta arbetarhustrur. För Stockholms vidkommande hade vissa beräkningar givit vid handen, att abortfrekvensen vore avsevärt högre bland yrkesutövare än bland hemmakvinnor. Bland yrkesutövarna hade restaurant- personal och hårfrisörskor den högsta abortfrekvensen, enligt vad det före- fölle närmast följda av affärsbiträden. Hembiträden och fabriksarbeterskor visade en abortfrekvens, som endast föga avveke från genomsnittet. Lägst vore enligt samma beräkningar abortfrekvensen bland kontorister och vissa fria yrkesutövare. Anledning funnes dock till antagande att sistnämnda båda yrkeskategorier varit underrepresenterade.

Frågan örn abortklientelets försörj ningsför hållanden är en­ ligt utredningen icke tillräckligt utredd för att tillåta bestämda slutsatser. En undersökning, som avsåge Stockholm, visade dock att abortklientelet hade en genomsnittligt lägre inkomst än motsvarande yrkesgrupper i den tillgäng­ liga statistiken. Samma undersökning, vilken avsåge slutet av lågkonjunk­ turen under 1930-talet, gåve även ett starkt intryck av abortklientelets osä­ kerhet i försörjningen.

Bostadsfrågan spelar, uttalar utredningen, stor roll i diskussionen kring abortproblemet. Olika undersökningar bekräftade, att det förefunnes en faktisk trångboddhet bland klientelet. Vad slutligen anginge barnan­ talet utvisade företagna undersökningar, att aborten vore vanlig bland ogifta förstföderskor. I fråga om de gifta aborlerande kvinnorna vore deras barnantal icke lägre än genomsnittligt.

Beträffande barnafaderns och föräldrarnas betydelse som abortfaktorer framhåller utredningen, att den situation, i vil­ ken barnafadern befunne sig, direkt påverkade kvinnans läge. Jämförelsevis

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

19

stor roll för kvinnan spelade även hänsynen till mannens framtid. Det vore tydligt att ju lösare förbindelsen vore, desto större risk förelåge för att kvin­ nan skulle frestas till abort. I dylika fall torde i regel även mannen önska att havandeskapet avbrötes. Det vore emellertid ej alldeles ovanligt att man­ nen vore djupt upprörd över kvinnans önskan örn abort, ängslig för konse­ kvenserna och benägen att på allt sätt hjälpa henne. Föräldrarnas förnäms­ ta roll som abortpåverkande faktor visade sig i dotterns föreställning om deras reaktion vid erhållen kännedom örn hennes graviditet.

Befolkningsutredningen inleder sin redogörelse beträffande abortörer- n a med att konstatera, att kunskapen om i vilken utsträckning abortin­ greppet utföres av kvinnan själv, av en tillfällig hjälpare eller av en yrkes- abortör vore mycket begränsad.

Beträffande yrkesabortörerna framhåller utredningen, att en sammanställ­ ning av uppgifter rörande de personer, som under åren 1940—1942 dömts för fosterfördrivning å annan person eller för delaktighet däri nämligen 69 män och 51 kvinnor, visade alt de flesta varit relativt fast yrkesverksamma, en­ staka rentav framstående inom sitt område. Tydliga asociala drag fram­ trädde dock hos dem. Enligt en av med. lic. W. Svedelius år 1941 gjord sam­ manställning av 19 rättspsykiatrisk! undersökta abortörer och granskning av akterna över ytterligare 44 dömda abortörer vöre ett stort antal av dessa sinnessjuka, intellektuellt efterblivna eller psykopater. Åtskilliga hade tidi­ gare varit straffade för egendomsbrott, kriminell sprithantering eller föregå­ ende fosterfördrivningar. Flera missbrukade sprit eller narkotika, voro sexu­ ellt abnorma, hypersexuella eller asexuella. Gemensamt för dem alla syntes vara att de totalt saknade specialutbildning av något slag för den uppgift de åtagit sig. Deras hygieniska försiktighetsmått vore i regel synnerligen bristfälliga och ett stort antal av dem hade icke en aning örn de enklaste aseptiska och antiseptiska åtgärder.

Abortsituationen. Befolkningsutredningen lämnar härefter följande sam­ manfattande analys av abortsituationen.

Då en kvinna mot sin vilja blivit gravid eller fått misstankar härom rea­ gerar hon nästan alltid med en skräckbetonad affekt. Hon gripes av en mer eller mindre väl behärskad havandeskapsskräck. Till följd av det omdömes- lösa tillstånd, i vilket hon ofta befinner sig, ser hon sällan någon annan möj­ lighet — aborten blir den enda lösningen för henne och hon söker den ofta med stor energi, blind för alla andra utvägar.

En komplicerad orsakskedja ligger bakom skräcken och de handlingar till vilka den driver. Hela den sociala miljö, i vilken kvinnan befinner sig, och den uppfostran hon fått är en av betingelserna, hennes egen konstitution och dennas reaktion på havandeskapets biologiska omvälvning i kroppen är en annan. Det är att märka att donna havandeskapets rent fysiologiskt betinga­ de psykiska depression är den icke oviktigaste faktorn. Skräcken sätter in ti­ digt hos de gravida kvinnorna. Oftast uppkommer redan strax efter regle­ ringens första uteblivande lanken på fosterfördrivning. Enligt gjorda erfa­ renheter utföras de flesta illegala aborter i tredje månaden, därnäst i andra och sedan i fjärde månaden. I regel börja de gifta något tidigare med sina fördrivningsförsök än de ogifta. Kommer den abortsökande kvinnan väl över de första månaderna brukar hon återvinna sin balans. Hon blir åter tillgäng­ lig för skill och ser och erkänner andra möjligheter än almrten. När en kvin­ na råkat in i det förstadium lill abortsituationen, som här kallats havande­ skapsskräck, heror inriktningen av hennes försök att komma ur det svåra läget i hög grad på den miljö, i vilken hon befinner sig. Det finnes vissa mil­

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

21

angående de nied illegal abort förenade riskerna oell o m samhällets hjälpåtgärder till förmån för blivande

mödrar.

Befolkningsutredningen framhöll att det vore angeläget att kvinnorna på ett så tidigt stadium av havandeskapet som möjligt komme i kontakt med samhällets abortförebyggande verksamhet. Utredningen förordade därför kostnadsfri havandeskap sdiagnos.

Slutligen förordade befolkningsutredningen alt särskilda organ tillskapas med uppgift att på ett personligt sätt taga sig an kvinnorna, nämligen k u- ratorsinstitutioner.

Befolkningsutredningen skisserar sambandet mellan den läkare, som — väl regelmässigt i samband med havandeskapsdiagnosen — kommer i kon­ takt med en kvinna med mer eller mindre tydligt framträdande abortönskan, och kuratorsinstitutionen samt institutionens uppgifter sålunda:

De fall, där läkaren finner förutsättningar föreligga för legal abort på medicinsk, eugenisk eller humanitär indikation, behandlar läkaren i enlig­ het med författningsbestämmelserna i ämnet. I övriga fall med undantag av dem, där abort på blandat social medicinsk indikation kan tänkas möjlig, bör det ankomma på läkaren att avgöra, huruvida han själv kan hjälpa den abortsökande till rätta eller örn kvinnan bör remitteras till kuratorsinstitu­ tionen. Utredningen räknar med att sådan remiss i flertalet fall kommer att ske, därest medicinalstyrelsen i cirkulär till landels alla läkare framhåller önskvärdheten härav. Beträffande de kvinnor för vilka abort på blandat social-medicinsk indikation är tänkbar fäster utredningen sådan vikt vid att de ekonomiska och sociala förhållandena bli tillfredsställande utredda, att utredningen förordar skyldighet för läkaren att hänvisa dem till kurators­ institutionen. Vid denna institution, som skall bestå av en läkare, den s. k. abortspecialisten, och en eller flera kvinnliga kuratorer, skall kvinnan mot­ tagas av läkaren för en första undersökning. Därest uppenbara indikationer för legal abort saknas, hänvisas kvinnan vidare till kuratorn. Denna skall taga sig an kvinnan, reda ut och söka avhjälpa hennes svårigheter, i sam­ råd med den offentliga arbetsförmedlingen söka skaffa henne anställning eller ombyte av sådan, förmedla olika former av samhällshjälp och med till kuratorns förfogande ställda särskilda medel tillgodose tillfälliga hjälp­ behov. Kuratorn skall genom personlig påverkan och med anlitande av de hjälpmedel i övrigt som kunna stå henne till buds söka förmå kvinnan att avstå från sin abortönskan.

De av befolkningsutredningen framlagda förslagen till lättande av de blivande mödrarnas sociala och ekonomiska svårigheter ha redan föranlett flera åtgärder från statsmakternas sida.

Genom lagen den 21 december 1945 (nr 841) örn förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av äktenskap eller havandeskap m. m. har sålunda dessa kvinnors rättsliga ställning såsom arbetstagare avsevärt förbättrats. Se­ dan 1945 års riksdag i anledning av proposition nr 369 beviljat härför er­ forderliga anslag, har vidare den 21 december 1945 utfärdats kungörelse (nr 862) örn ändrad Igdelse av 1 § kungörelsen den 15 juni 1944 (nr 896) angå­ ende statsbidrag till förebgggande madra- och barnavård. Enligt förstnämn­ da kungörelse skall numera till förebyggande mödra- och barnavård hänfö­ ras även havandeskapsdiagnos och rådgivning beträffande förebyggande fö­ delsekontroll. Därjämte har likaledes den 21 december 1945 utfärdats en kun­ görelse (nr 868) angående statsbidrag till viss verksamhet för stöd och råd­

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

givning åt havande kvinnor i abortförebyggande syfte. Enligt denna kungö­ relse må till landsting eller stad, som ej deltager i landsting, utgå statsbi­ drag för anordnande och upprätthållande av med kungörelsen avsedd verk­ samhet. Verksamhet, för vilken statsbidrag må utgå, skall vara anordnad enligt en av medicinalstyrelsen godkänd plan samt utövas vid särskilda råd­ givningsbyråer, som skola stå under ledning av legitimerad läkare med bi­ träde av kvinnlig kurator. Statsbidrag utgår dock allenast för det antal by­ råer, som upptagits i en av medicinalstyrelsen godkänd plan för verksamhe­ ten, och under förutsättning, att avgift icke uttages vare sig för meddelan­ de av råd eller utfärdande i samband därmed av intyg. Det förutsättes att statsbidragsgivningen i ett första utbyggnadsskede begränsas till tio institu­ tioner, envar med en läkare och en kvinnlig kurator. Beträffande arbetets uppdelning mellan läkaren och kuratorn stadgas att den förre företrädesvis bör handhava frågor om tillämpning av lagen om avbrytande av havande­ skap och den senare huvudsakligen giva råd och anvisningar i fall, då till- lämpning av nämnda lag finnes icke böra ifrågakomma.

1945 års riksdag har vidare dels anvisat anslag till bidrag till folkbildnings- organisationerna för anordnande av allmän sexualhygienisk upplysningsverk­ samhet ävensom till utgivande av en folkskrift i abortfrågan dels ock god­ känt i propositionen framlagt förslag om försäljning av preventivmedel ge­ nom apoteken.

Befolkningsutredningens förslag till ändring i lagen om

avbrytande av havandeskap.

Ehuru befolkningsutredningen anser att de illegala aborterna böra bekäm­ pas i främsta rummet genom positiva åtgärder av ekonomisk och social na­ tur till förbättring av de blivande mödrarnas läge, har utredningen funnit sig icke kunna underlåta att upptaga abortfrågan till förnyad granskning jämväl ur rättslig synpunkt.

Vid denna granskning behandlar befolkningsutredningen till en början frågan huruvida indikation sområdet för legal abort bör utvidgas till att omfatta jämväl abort på sociala indikationer.

Utredningen förklarar sig härvid icke vilja föreslå någon lagändring i syfte att medgiva abort jämväl på sociala indikationer. Till motivering av denna ståndpunkt anför utredningen:

I sitt arbete med abortproblemet har utredningen i likhet med abortkom­ mittén tagit som utgångspunkt att det viktigaste dock icke är att nedbringa den illegala abortfrekvensen utan att det först och sist gäller att så långt möjligt minska antalet aborter överhuvud taget genom att avlägsna deras orsaker. Man gagnar icke detta syftemål genom att medelst införande av sociala indikationer möjliggöra att ett antal aborter kunna utföras legalt i .stället för illegalt. Utredningen önskar även instämma med befolkningskom- missionen i dennas yttrande, att medgivande av legal abort på sociala indi­ kationer skulle innebära en i själva vår lagstiftning inskriven inkompetens- förklaring beträffande vårt samhälles möjligheter att komma till rätta med allvarliga sociala missförhållanden. Det har på sina håll sagts att införande av sociala indikationer endast behövde vara en temporär åtgärd och att de

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

möjlighet att på ett tillfredsställande sätt pröva det sociala momentet i den­ na indikation och därför bli benägna att förringa den hälsorisk som fullföl­ jandet av havandeskapen medför för kvinnorna. En annan orsak torde vara att läkarna ofta föra dessa fall under rent medicinsk indikation, även örn sociala faktorer varit utslagsgivande vid deras beslut alt bifalla abort- framställningen. Den noggranna genomgång av rapporterna för år 1942 som verkställts visade även sammanlagt 31 fall av legal abort under detta år, där sociala skäl anfördes som bidragande orsak, mot endast 10 fall, som förts under blandat social-medicinsk indikation. Även örn alltså siffrorna för le­ gala aborter på blandad indikation tydligen måste anföras med reservation för viss marginal uppåt, anser utredningen dem ändock vara alltför låga. Ett förfaringssätt, som tilläte en verkligt sakkunnig prövning av de abort­ sökande kvinnornas sociala och ekonomiska förhållanden, skulle troligen komma att medföra en ökning av antalet social-medicinska aborter. Det skulle måhända även medföra en utjämning av skillnaderna olika delar av landet emellan beträffande möjligheten att erhålla legal abort och därmed åstadkomma större rättvisa i detta avseende. Helt kunna emellertid skiljak­ tigheterna icke upphävas, då deras yttersta orsak är själva den lokala pröv- ningsapparaten vid de legala aborterna. Utredningen anser icke att en sådan förmodad ökning av de social-medicinska aborterna skulle innebära en oro­ ande utveckling, då man ju dock genom abortlagstiftningen avsett att be­ reda tillfälle till sådana aborter och då ökningen troligen mer än väl komme att uppvägas av att de abortsökande kvinnorna med ökat förtroende skulle vända sig till samhällets organ.

Befolkningsutredningen framhåller att genom de föreslagna kuratorsinsti- tutionerna en sakkunnig och omsorgsfull prövning av de abortsökande kvin­ nornas ekonomiska och sociala förhållanden kunde beräknas komma till stånd. På dessa institutioner komme en läkare oell en kurator att samarbeta. Denne läkare jämte en annan läkare i föreskriven tjänsteställning vore en­ ligt lagen om avbrytande av havandeskap behöriga att förklara förutsätt­ ningar för legal abort på blandat social-medicinsk indikation vara förhan­ den. Kuratorsinstitutionerna vore emellertid avsedda ali till en början en­ dast utplaceras på vissa håll, där särskilt stort behov därav förelåge, och de kunde blott så småningom, måhända efter lång tid, tänkas omfatta hela lan­ det. Även i fortsättningen komme alltså på många håll möjligheterna tili legal abort på blandad indikation att liksom hittills bedömas av två läkare, som icke hade speciell social sakkunskap. Den av utredningen påtalade olik­ formigheten i bedömningen inom olika delar av landet kunde därför icke tänkas bli upphävd inom den närmaste framtiden.

För att i möjligaste mån skapa garantier för ett likformigt bedömande av abortansökningarna har befolkningsutredningen övervägt möjligheten att be­ träffande de social-medicinska aborterna hänskjuta avgörandet till en cen­ tral instans på grundval av ett lokalt utredningsförfarande. Utredningen har emellertid funnit sig böra avstå från att framlägga förslag härom, enär en central prövning skulle medföra påtagliga praktiska nackdelar, i varje fall innan kuratorsinstitutionen nått sin fulla utbyggnad. Utredningen föreslår i stället att i lagen örn avbrytande av havandeskap skall införas en ny para­ graf, betecknad 8 a §, av innehåll att, därest läkare efter prövning av förut­ sättningarna för avbrytande av havandeskap vägrat utfärda utlåtande, som

Klindt. Maj.ts proposition nr 156.

25

i 4 § första stycket samma lag avses, kvinnan må genom skriftlig framställ­ ning hänskjuta frågan till medicinalstyrelsens prövning. Vid klagorättens ut­ övande borde kvinnan, uttalar utredningen, kunna söka biträde av kurator för abortsökande eller av läkare.

Beträffande den centrala instansens sammansättning framhåller befolk- ningsutredningen, att ansökningar om abort ofta torde komma att gälla fall, där social-medicinska indikationer kunde tänkas föreligga, och att det därför vore av stor vikt att inom nämnda instans den sociala sakkunskapen bered­ des vederbörligt inflytande. Utredningen föreslår därför, att det inom medi­ cinalstyrelsen skall finnas en särskild nämnd för avgörande av klagoären- den rörande legal abort. I denna nämnd borde, förutom medicinsk sakkun­ skap, även den sociala sakkunskapen vara företrädd med två representan­ ter. Det borde tillkomma medicinalstyrelsen att uppgöra förslag till nämn­ dens sammansättning i övrigt samt upprätta arbetsordning för nämnden.

I fråga om straffpåföljden för kvinnan anför befolkningsut- redningen:

En i synnerhet under 1930-talet livligt diskuterad sida av abortproblemet var huruvida icke principiell straffrihet borde införas för de fosterfördri- vande kvinnorna. De som yrkat härpå ha anfört flera skäl, för vilka redo­ gjorts i abortkommitténs betänkande. Förutom det rent teoretiska motivet, att en kvinna även efter befruktningen bör lia rätt att själv bestämma örn hon skall sätta ett barn till världen eller icke, åberopas även att kvinnorna skulle bli mera benägna att angiva en kvacksalvarabortör till åtal, örn deras egen gärning vöre straffri. Det påpekas att abortörerna för närvarande helt säkert i viss utsträckning undgå upptäckt och åtal därigenom att de hota de inblandade kvinnorna med det straff, som väntar även dessa vid gärningens upptäckande och beivrande.

Den principiella inställning utredningen intagit till fosterfördrivningarna, nämligen att huvudsyftet måste vara att nedbringa antalet fosterfördrivningar överhuvud taget, gör att utredningen även måste avböja straffrihet för kvin­ nan själv, då fosterfördrivningens principiellt kriminella karaktär dock måste bevaras. Det praktiska skäl för straffrihet, som här ovan anförts, sy­ nes utredningen även sakna egentlig betydelse. Redan nu erhålla sa gott som undantagslöst i fosterfördrivningsmål inblandade kvinnor villkorlig dom. Det torde ej heller så mycket vara straffet, som kan avhålla en kvinna från att angiva én abortör till åtal, utan snarare det avskräckande i att överhuvud taget behöva figurera i ett fosterfördrivningsmål. Införande av straffrihet kan emellertid icke förbättra kvinnans situation i detta hänseende, då hon under sådana förhållanden ändå måste inställa sig inför domstol som vittne mot den åtalade abortören.

I augusti 1943 väckte poliskammaren i Hälsingborg, med huvudsakligen samma praktiska motivering som ovan anförts beträffande straffrihet, för­ slag örn att möjlighet till eftergift av åtal mot i fosterfördrivningsmål in­ blandade kvinnor skulle givas. Emellertid kan samma skäl åberopas här­ emot som mot straffriheten, nämligen afl en åtalseftergift icke .skulle befria kvinnan från det hon mest fruktar vid samhällsingripande mot abortören, nämligen polisutredning och domstolsinställelse. Även örn sedan 1 juli 1944 möjlighet finnes till eftergift av åtal mot ungdomar under 18 år, måste syn­ nerligen starka motiv åberopas för införande av åtalseftergift beträffande en speciell brottskategori, motiv som utredningen för sin del icke kunnat finna i detta fall. En synpunkt, som tvärtom på ett sätt talar för nuvarande

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

27

ningar, som företagits angående sakfällda abortörers förhållanden, yrkesut­ bildning, yrkestillhörighet m. m., visade att de flesta abortörer vore kunniga i ett hederligt yrke och hade jämförelsevis stabil yrkesutövning.

Yttranden.

I det stora flertalet yttranden har befolkningsutredningens ståndpunkt att icke medgiva abort på rent sociala indikationer lämnats utan erin­ ran. Utredningens ståndpunkt i denna del har uttryckligen biträtts av medici­ nalstyrelsen, socialstyrelsen, socialvårdskommitten, svenska stadsförbundets sjukvård sdelegation, vars yttrande åberopas av förbundet, Sveriges läkar­ förbund, högerns centrala kvinnoråd, länsstyrelserna i Blekinge, Skara­ borgs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, förste provinsialläkarna i Stockholms, Malmöhus och örebro län, t. f. förste provinsialläkaren i

Kopparbergs län samt stadsläkaren i Örebro. Svenska landstingsförbundet uttalar, att förebyggande åtgärder, som syftade till undanröjande av abort­ anledningarna, vore att föredraga framför ett höjande av straffsatserna för illegala aborter eller utökande av indikationsgrunderna för legala aborter.

I förbundets yttrande instämma Uppsala, Södermanlands, örebro, Koppar­ bergs, Gävleborgs och Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott.

I vissa yttranden har emellertid föreslagits, att indikationsområdet för le­ gal abort skall utvidgas till att gälla sociala indikationer i allmänhet.

Landsorganisationen anför sålunda:

Ett medgivande av läkarabort i viss utsträckning på sociala och person­ liga indikationer efter prövning av en samhällelig instans skulle omedelbart dra fram tusentals fall i dagsljuset, vilka nu »klaras upp» genom kvack­ salvares eller andras ingripande, trots att möjligheterna till räddning i många fall skulle vara näraliggande. Genom den närmare kontakten med den stora massan av abortönskningar, vanligen med ekonomiska svårigheter som bak­ grund, och genom att i varje särskilt fall ställas inför valet att antingen finna en acceptabel lösning eller medge legal abort skulle samhället på ett helt annat sätt än hittills tvingas vidtaga verkligt effektiva åtgärder. I an­ talet fall med positiv respektive negativ utgång skulle man härigenom få ett realistiskt uttryck för samhällets faktiska kompetens i kampen mot abor­ terna. Ifall även detta till en början resulterar i en »inkompetensförklaring» betyder detta att mera långtgående sociala och upplysningsåtgärder måste vidtagas. Den metod som hittills tillämpats för att undgå den nämnda in­ kompetensförklaringen, nämligen att helt enkelt icke inskriva den i lagen, måste betraktas som otillfredsställande. Hittills bär den påtagligen bidragit till att hålla detta frågekomplex utanför uppmärksamheten i de instanser, som lia avgörandet om den sociala lagstiftningen och dennas praktiska ge­ nomförande. Den Ilar därför verkat konserverande på de bakomliggande sociala missförhållandena, vilka i stor utsträckning »avhjälpts» i det tysta med de illegala aborternas hjälp.

Svensk kuratorsförening framhåller att, även örn verkligt genomgripande ekonomiska och sociala förbättringar inom en snar framtid komme att ge­ nomföras, det likväl alltid komme alt kvarstå situationer, där en barnsbörd innebure så stora och personligen katastrofala konsekvenser för modern, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

de ej kunde lösas med några stödåtgärder. Någon annan utväg funnes ej här än att medgiva abort på sociala indikationer.

Föreningen anför vidare: Varje fall skulle givetvis bli föremål för en ytterst noggrann utredning och prövning. Abortmedgivandet bör lämnas av en central nämnd, exempelvis medicinalstyrelsen, förstärkt med social sakkunskap. Visserligen anser för­ eningen, att en sådan möjlighet ur individuell och humanitär synpunkt vore av synnerligen stor betydelse för det mycket begränsade antal kvinnor, som kunde komma i fråga. Sin största betydelse skulle emellertid en sådan lag­ ändring få därigenom att man på detta sätt möjbggjorde för samhället att komma i kontakt med abortklientelet. Ty detta sistnämnda är ju dock och förblir hela abortproblemets kärna. Genom att göra denna möjlighet till lag­ lig abort allmänt känd skulle man alltså få dem, som nu söka sig till abor- törer, att i stället söka kontakt med läkare och kuratorer i hopp om att ge­ nom deras medverkan få en laglig abort utförd. Enligt i betänkandet anförd statistik har det ju visat sig, att trots bristerna i samhällets nuvarande hjälp- åtgärder dock c:a 58 °/o av de fall, som sökt den sociala kuratorsmottagningen för abortklientel i Stockholm, kunnat förmås att avstå från abort. Härvid är då också att beakta, att besöksfrekvensen vid denna byrå är mycket liten i förhållande till det beräknade antalet kriminella aborter. Kunde man således genom en lagändring på denna punkt nå kontakt med flertalet kvinnor i abortsituation, skulle detta Ira oöverskådliga konsekvenser för abortfrågan i sill helhet.

Yrkeskvinnors samarbetsförbund uttalar, ali de av befolkningsutredningen föreslagna ekonomiska åtgärderna vore otillräckliga och att de ej i någon högre grad kunde bidraga till minskning av de illegala aborterna. En legalise- ring av abort på social grund vore därför ofrånkomlig. För att i största möj­ liga utsträckning nedbringa antalet aborter måste snabba och effektiva ekono­ miska åtgärder vidtagas av samhället. De myndigheter som komme att pröva abortansökningar på social grund måste ha långtgående resurser för att vid avslag kunna undanröja den sökandes motiv till abort. Huvudmålet vore en begränsning av antalet aborter. Fredrika-Bremer-förbundet framhåller un­ der hänvisning till sitt yttrande över abortkommitténs preliminära förslag till lagstiftning om avbrytande av havandeskap, att det i undantagsfall kunde finnas sådana sociala indikationer som motiverade abort. Det gällde fall, som stöde på gränsen till att kunna bedömas efter social-medicinsk indika­ tion men där det sociala momentet övervägde. Riksförbundet för sexuell upplysning uttalar, att vissa möjligheter till abort på sociala indikationer skulle leda de abortsökande kvinnorna till läkare, sjukhus och den föreslag­ na kuratorsinstitutionen. Samhällets tjänstemän skulle få känning av proble­ met på ett helt annat sätt än nu, varjämte man skulle komma till bättre och allmän insikt om frågans oerhörda omfattning och stimuleras till effektiva åtgärder för att finna mera positiva utvägar än aborten.

Direktören i Svenska fattigvårds- och barnavdrdsförbundet E. Wahlberg förklarar sig betvivla, att de av befolkningsutredningen föreslagna eller om­ nämnda sociala åtgärderna skulle komma att mera väsentligt minska det nu­ varande antalet illegala aborter. Under sådana omständigheter och då det syntes orimligt att samhället även i framtiden årligen skulle driva tiotusen­

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

29

tals kvinnor, gifta och ogifta, i händerna på kvacksalvarabortörer med uppen­ bar fara för deras liv och hälsa, borde under alla förhållanden indikations- området utvidgas att även inrymma sociala indikationer.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter, huruvida icke abort borde kunna medgivas på sociala indikationer under förutsättning att dessa vore synnerligen starka. Det kunde särskilt i de så kallade »ömtåliga yrkena» förekomma, att kvinnan, därest hon ej hade möjlighet till abort, tillskynda­ des ett lidande som måste betraktas som orimligt stort. Länsstyrelsen i Kro­ nobergs län förordar, att möjlighet lämnas medicinalstyrelsen att efter ut­ redning och framställning från vederbörande kuratorsinstitution genom sin föreslagna nämnd bevilja tillstånd till abort jämväl på annan grund än lagen nu medgåve när synnerligen tvingande skäl därtill i det särskilda fallet före- låge.

För medgivande av abort på enbart sociala indikationer uttala sig jämväl statens fattigvårds- och barnavårdskonsulent i sjätte distriktet och t. f. stads­ läkaren i Umeå. T. f. förste stadsläkaren i Östersund framhåller, att den tid förr eller senare måste komma då abort borde medgivas på mer eller mindre avgränsade sociala indikationer.

En minoritet inom socialstyrelsen (byråcheferna Åman och Berggren, med vilka professorn Kinberg och barnavårdsinspektrisen Rosén förklarat sig ense) framhåller, att om det vore vanligt att en normal, socialt välanpassad svensk kvinna innerst inne ansåge sig ha rätt att befria sig från en icke öns­ kad grossess, det vore fåfängt att vänta sig en verklig förbättring av abort­ situationen med mindre man medgåve abort på sociala indikationer. En kom­ pletterande utredning som gåve uttryck för en dylik kvinnas uppfattning i abortfrågan borde därför komma till stånd och till väsentlig del utföras av kvinnor. Jämväl länsstyrelsen i Gävleborgs län och t. f. förste provinsialläka­ ren i Uppsala län finna frågan örn medgivande av abort på sociala indika­ tioner böra göras till föremål för förnyade överväganden.

T. f. stadsläkaren i Gävle förordar en väsentlig utvidgning av de social­ medicinska indikationerna. Ett stort antal abortsökande representerades av de »utsläpade mödrarna», vilka efter kanske 5—8 barnsbörder under slit och fattigdom måste anses ha uppfyllt sin plikt mot samhället. Råd om födelse­ kontroll vore här till ingen nytta och råd örn sterilisering uppfattades enligt vad erfarenheten visade som ett ingrepp i den personliga friheten. Rätten till barnbegränsning genom legal abort på nu angivna social-medicinska indika­ tioner framstode här som en profylaktisk åtgärd av stor betydelse. Medvetan­ det örn att en abortsökande kvinna verkligen kunde få sin ansökan beviljad på dylika indikationer skulle underlätta kontakten mellan kvinnorna och ku- ratorsinstitutionerna. Genom att en sådan kontakt vunnes vore halva målet nått.

I några yttranden uttalas att frågan om indika!ionsområdets utvidgande till att avse jämväl rent sociala indikationer bör upptagas lill förnyad pröv­ ning sedan erfarenhet vunnits örn möjligheten att genom sociala och ekono­ miska reformer nedbringa antalet illegala aborter. Yrkanden i denna riktning

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

ha framställts av Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, majoriteten inom en av svenska fattigvårds- och barnavårds förbundet för yttrandets av­ givande tillsatt kommitté, ungdomsvårdskommittén och Stockholms stads bar­ navårdsnämnd. Borgarrådsberedningen, vars yttrande åberopas av stadskollegiet och stadsfullmäktige i Stockholm, förordar i likhet med barnavårds­ nämnden, att frågan om möjlighet till legal abort på enbart sociala indikatio­ ner göres till föremål för ytterligare utredning.

I två yttranden föreslås en sådan omformulering av bestämmelsen i 1 § 1) lagen örn avbrytande av havandeskap, att abort medgives då barnets tillkomst skulle medföra allvarlig fara för kvinnans kroppsliga eller själsliga hälsa.

Socialstyrelsen framhåller sålunda, att en gravid kvinnas fruktan för de personliga konsekvenserna för hennes del av en barnsbörd kunde ha blivit så överväldigande stark, att den övergått i ett neurotiskt själstillstånd. I en dylik situation tedde sig aborten som den enda utvägen; inga som helst över­ väganden kunde i dylika fall hindra kvinnan från att fullfölja sin avsikt att avbryta havandeskapet i trots av lagens förhud. Det neurotiska, stundom sinnessjukdom närliggande psykiska tillstånd, som havandeskapet i dessa fall förorsakat, betecknade i sig själv en avsevärd hälsofara, som aktualiserades om icke abortbeslutet fullföljdes. Bestämmelsen i 1 § 1) lagen örn avbrytan­ de av havandeskap vore klart tillämplig för de utsläpade mödrarnas kate­ gori men icke lika klart i fråga om de fall av höggradigt och hälsovådligt psykiskt sjukdomstillstånd som här avsåges. Förslaget om införande av kla- gorätt för den händelse en ansökan om legal abort avsloges av vederbörande läkare vore, ehuru i och för sig anbefallningsvärt, icke tillfyllest i föreva­ rande avseende. Styrelsen anför vidare beträffande 1 § 1) i lagen:

Det måste ifrågasättas, huruvida icke den ringa tillämpningen av bestäm­ melsen i viss utsträckning är att tillskriva dess snäva formulering. »Fara för hennes liv eller hälsa» är ett uttryck, som torde vara ägnat att ingiva före­ ställningen, att bestämmelsen ej är avsedd att tillämpas annat än när direkt fara för livet anses föreligga. Uttrycket för vidare icke tanken till det psy­ kiska hälsotillståndet, vilket här vore av så stor betydelse. Styrelsen vill er­ inra örn att motsvarande formulering tidigare förekom i 22 § a) barnavårds­ lagen, enligt vilken såsom förutsättning för skyddsuppfostran gällde, att bar­ net skulle vara utsatt för »fara till liv eller hälsa». Denna formulering an­ sågs emellertid i alltför hög grad beskära barnavårdsnämndernas möjligheter att omhändertaga ett barn för skyddsuppfostran och genom en lagändring vid 1942 års riksdag utbyttes de citerade orden mot »fara till sin kropps­ liga eller själsliga hälsa». En motsvarande ändring i abortlagen skulle säker­ ligen vara väl ägnad att medföra en generösare prövning av den socialmedi­ cinska indikationen. Styrelsen får därför föreslå, att i abortlagen 1 § 1) or­ den »fara för hennes liv eller hälsa» utbytas mot »fara för hennes kropps­ liga eller själsliga hälsa».

Socialvårdskommittén uttalar, att det antal fall då abort medgivits på so- cial-medicinsk indikation vore överraskande lågt. Delvis kunde detta bero på en viss knapphet i ordalagen vid bestämmandet av den »fara», vars för- handenvaro vore en förutsättning för legal abort. Kommittén ville därför — ehuru dess förslag i denna del knappast i realiteten hade materiell innebörd

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

kiska defekter eller utpräglad asocialitet hos fadern eller modern. Kommit­ tén kunde emellertid icke bedöma, huruvida detta syfte borde nås genom en utvidgning av de så kallade blandade medicinska och sociala indikationerna eller genom införande av en ny indikationsgrupp.

Beträffande den i 1 § andra stycket lagen örn avbrytande av havandeskap stadgade begränsningen av den tid, inom vilken havandeska­ pet må avbrytas, föreslår professor von Hofsten, att nämnda tid ut- sträckes till utgången av havandeskapets tjuguljärde vecka, von Hofsten på­ pekar, att ett påfallande stort antal ansökningar inkomme till medicinalsty­ relsen kort tid, ej sällan blott någon dag före utgången av den tjugonde vec­ kan. Detta medförde uppenbara svårigheter för ingreppets utförande inom den stadgade tiden. Därest fallen vore oklara, kunde en grundligare utred­ ning ej ske, varför medicinalstyrelsen då nödgades antingen bifalla en otill­ räckligt motiverad ansökan eller avslå en måhända starkt befogad. En del ansökningar inkomme vidare först något efter utgången av den tjugonde veckan. Det läge i sakens natur, att därest den avgörande tidpunkten fram­ flyttades antalet i sista stund eller för sent inkomna ansökningar komme att starkt minska; om ytterligare fyra veckor stöde till förfogande skulle de flesta abortfall aktualiseras och hinna behandlas. Den nuvarande gränsdragningen mellan aborter med och utan tidsbegränsning hade egendomliga konsekven­ ser. En djupt sinnesslö eller på annat sätt undermålig kvinna kunde icke erhålla abort efter utgången av tjugonde veckan även om arvsrisken för hennes barn bevisligen vore mycket stor. Detta förhållande framstode som nära nog groteskt vid en jämförelse med en stor grupp av de fall för vilka ingen tidsbegränsning gällde. Sistnämnda grupp omfattade fall, där kvin­ nan befunne sig i ett tillstånd av psykisk depression i samband med och ej sällan helt förorsakat av ett ovälkommet havandeskap; i dessa fall ansåges ofta risken för självmord göra en abort befogad. Då många av dessa fall, särskilt på grund av svårigheten att bedöma allvaret av denna risk, hörde till de mest tveksamma, vöre det knappast helt tilltalande, att de beträffande den medgivna tiden för abort vore fullt jämställda med fall av kroppslig sjukdom, där ett fullföljande av havandeskapet kunde omedelbart äventyra kvinnans liv. Med nuvarande tidsbegränsning vore detta dock sannolikt be­ fogat men om tiden utsträcktes bleve läget ett annat. Under alla omständig­ heter vore det orimligt att så mycket strängare bestämmelser skulle finnas för abort å bland annat sinnesslöa kvinnor, von Hofsten funne således tungt vägande skäl tala för en utsträckning av den tid, inom vilken havandeskap finge avbrytas. En utsträckning av tiden till utgången av havandeskapets tjugufjärde vecka skulle innebära stora fördelar utan att medföra några olägenheter. Beaktansvärda skäl syntes också kunna anföras för att en så­ lunda förlängd tid för havandeskapets avbrytande erhölle vidgad giltighet och att blott fall av kroppslig sjukdom och kroppsfel undantoges.

Medicinalstyrelsen förordar på de av von Hofsten anförda skälen en ut­ sträckning av tiden för ingreppets utförande till utgången av havandeskapets tjugufjärde vecka. Alternativt skulle man, framhåller styrelsen, kunna bibe-

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

33

hålla den nuvarande bestämmelsen men lämna styrelsen befogenhet att i trängande fall medgiva abort jämväl efter utgången av tjugonde veckan.

Den föreslagna bestämmelsen om klagorätt över läkares utlåtande en­ ligt 4 § lagen om avbrytande av havandeskap har av det övervägande antalet remissinstanser lämnats utan erinran. Förslaget härom har uttryckligen bi­ trätts av svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, högerns centrala kvin­ noråd, länsstgrelserna i Stockholms, Uppsala, Hallands och Skaraborgs län, kriminalpolisintendenten i Stockholm, vars yttrande åberopas av polismästa­ ren därstädes, förste provinsialläkarna i Malmöhus, Örebro och Norrbottens län, t. f. förste stadsläkaren i Norrköping samt Göteborgs sjukhusdirektion, vars yttrande åberopas av drätselkammaren, stadskollegiet och stadsfullmäk­ tige därstädes.

Socialstyrelsen uttalar, att det borde ankomma på styrelsen att uppgöra förslag å de personer, som i den föreslagna nämnden skola representera den sociala sakkunskapen. Länsstyrelsen och förste provinsialläkaren i Kristian­ stads län framhålla, att av de två socialt sakkunniga i sagda nämnd minst en bör vara kvinna. T. f. förste provinsialläkaren i Gävleborgs län föreslår, att bestämmelsen örn klagorätt kompletteras med en bestämmelse om skyl­ dighet för läkaren att upplysa den abortsökande kvinnan om denna rätt.

Svenska läkaresällskapet uttalar, att det icke ansåge sig kunna hysa nå­ gon mening om huruvida verkligen den social-medicinska indikationen ej bereus tillräcklig plats i den allmänna indikationsställningen för legal abort.

Osannolikt vore dock icke att läkarna inför den ofta ytterst svårbedömliga tyngden av det sociala inslaget i indikationsställningen i viss utsträckning förskjutit indikationen åt den medicinska sidan i det särskilda fallet och detta därför blivit registrerat som abort på medicinsk indikation. Skulle ut­ redningens förmodan vara riktig att kvinnor blivit förvägrade abort på so- cial-medicinsk indikation, där de varit berättigade till sådan, vore besvärs­ hänvisning på sin plats och sällskapet hade intet att erinra mot befolknings- utredningens förslag i detta avseende.

Sveriges läkarförbund har intet att erinra mot införande av den före­ slagna klagorätten. Med anledning av befolkningsutredningens uttalande att beträffande den blandat social-medicinska indikationen lagtillämpningen ej blivit sådan som lagstiftaren tänkt sig anför förbundet:

Den sociala indikationen bär avvisats som grund för havandeskapsavbrott. Inga tydliga anvisningar hava lämnats örn i vilken utsträckning sociala hän­ syn skola få tillåtas förstärka den medicinska indikationen. De exempel be- folkningsutredningen lämnat äro icke övertygande. Utredningen hänvisar främst till s. k. utsläpade mödrar. Det torde dock i högre grad vara sociala missförhållanden än täta barnsängar, sorn äro orsaken till den svaghet en­ ligt lagens mening, som tänkes utmärkande för en utsläpad moder. En dy­ lik moder bör enligt förbundets mening genom sociala åtgärder förhjälpas på sådant sätt att hon utan allvarlig fara för liv eller hälsa förmår bära fram sitt barn. Det är icke tillfredsställande, om läkaren tager sådan hänsyn till sociala omständigheter, vilka han såsom regel icke bär någon särskild sak­ kunskap att bedöma eller än mindre möjlighet alt avhjälpa, att han på den grund föranledcs företaga abort i fall där den medicinska indikationen icke

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Sr ISO.

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

befunnits till fyllest. Förbundet är mera böjt för antagandet att lagtillämp­ ningen låtit det sociala momentet i allt för många fall erhålla större infly­ tande än som varit tillbörligt. Förbundet, som ställer sig avvisande mot abort på social indikation, måste likaledes ställa sig avvisande mot tanken att lä­ karen tillgriper sociala skäl för motiverande av havandeskapsavbrott där de medicinska indikationerna icke äro fullviktiga.

Fredrika-Bremer-förbundet ansluter sig visserligen till befolkningsutred- ningens förslag om ett centralt prövningsförfarande men påpekar, att man torde kunna befara att ett dylikt förfarande komme att medföra en väl lång tidsutdräkt för klaganden.

I vissa yttranden föreslås en sådan ändring av prövningsförfarandet att an­ sökningar örn abort i större utsträckning än nu är fallet bliva direkt prövade av central myndighet.

Medicinalstyrelsen anför till en början angående den hittillsvarande till- lämpningen av den blandat social-medicinska indikationen:

Utredningen anser, att abort på s. k. social-medicinsk indikation förekom­ mit i mindre utsträckning än vad abortlagen velat ge möjlighet till. Huru­ vida detta omdöme är fullt riktigt, må lämnas därhän. Det synes styrelsen emellertid som om utredningen särskilt framhållit den sociala sidan av saken utan att tillräckligt beakta den medicinska. Det är icke den ekonomiska be­ lägenheten eller antalet redan födda barn, som i och för sig motiverar bifall till en abortansökan, utan den grad, i vilken de sociala förhållandena påver­ ka kvinnan, så att allvarlig fara hotar hennes liv eller hälsa. En av naturen med mindre motståndskraft utrustad kvinna kan, även vid gynnsamma soci­ ala förhållanden, redan efter ett par tätt på varandra följande barnsbörder vid det tredje havandeskapet vara psykiskt och fysiskt så nedsatt till sina krafter, att en abort är väl motiverad, under det att en annan kvinna med större motståndskraft kan ha genomgått flera eller många havandeskap utan att ändå komma i samma situation som den förra. Avgörande för huruvida en kvinna bör få legal abort på ifrågavarande indikation äro alltså ytterst rent medicinska skäl. 1 många av dessa fall träder kvinnans svaghetstillstånd så i förgrunden, att indikationen i själva verket blir rent medicinsk. Särskilt under de senaste två åren lia i många sådana fall framställningar bifallits av medicinalstyrelsen.

Härefter anför medicinalstyrelsen vidare: Det framlagda förslaget till besvärsinstitut synes ur flera synpunkter, sär­ skilt i fråga örn den praktiska tillämpningen, icke tillfredsställande. När lä­ kare avslagit en kvinnas framställning örn avbrytande av havandeskap, böra de väl, då ärendena skola lia karaktär av besvärsärenden, enligt vanlig ad­ ministrativ praxis beredas tillfälle att yttra sig över besvären. Detta skulle komma att medföra en både onödig och hindersam omgång för ärendenas skyndsamma behandling. Det framgår icke av förslaget, huruvida utredning­ en avsett, att framställningen skall göras i den av Konungen i tillämpnings- kungörelsen till abortlagen föreskrivna ordningen. Det framhålles endast, att den abortsökande kvinnan kan söka biträde av kurator för abortsökande eller av läkare. Den utredning, som skulle föreläggas medicinalstyrelsen, måste naturligtvis vara tillräckligt ingående och utföras efter vissa fastställda normer samt givetvis omfatta även den medicinska sidan av saken. Enklast och mest praktiskt vore det då, att ansökningshandlingar enligt redan före­ fintliga formulär insändas till styrelsen. Dessa formulär äro, örn de omsorgs­

Kungl. Maj.ts proposition nr 156-

35

fullt ifyllas, fullt tillräckliga för en allsidig belysning av fallen, detta även ur social synpunkt. Det kan då icke vara lämpligt att utfärda ytterligare formulär för detta speciella ändamål. Läkare och andra socialfunktionärer lia redan så många formulär att ifylla vid tillämpning av olika lagar och för­ fattningar, att man icke i onödan hör öka antalet formulär.

Beträffande den föreslagna nya nämnden inom medicinalstyrelsen kan det icke anses rationellt att splittra handläggningen av abortärenden på två olika nämnder, helst som de ärenden, varom här är fråga, endast komma att ut­ göra en mindre del av samtliga. Alt utöka den rättspsykiatriska nämnden kan icke heller vara rationellt med hänsyn till den skyndsamhet, varmed abort­ ärendena alltid måste behandlas. Att speciell social sakkunskap medverkar vid den lokala utredningen synes däremot erforderligt. Det må i detta sam­ manhang framhållas att det enligt 1941 års steriliseringslag ankommer på medicinalstyrelsen att avgöra när sterilisering skall få företagas på social-medicinsk indikation. Medicinalstyrelsens kompetens härutinnan har veterligen icke ifrågasatts och någon olägenhet av ifrågavarande bestäm­ melse har icke försports. Däremot är det en olägenhet, att beslutet om tillstånd till abort på social-medicinsk indikation hos rättskapabel kvinna enligt nuvarande bestämmelser endast tillkommer två läkare under det att beslutet om sterilisering på samma indikation tillkommer medicinalstyrelsen.

Enligt det föreslagna tillägget till abortlagen skulle kvinna uppenbarligen kunna få besvärsrätt hos medicinalstyrelsen även beträffande rent medi­ cinska och humanitära indikationer. Detta har av motiveringen att döma icke varit avsikten. Någon anledning att härutinnan ändra nuvarande be­ stämmelser synes icke heller föreligga. Tillägget till abortlagen bör därför ges en mera preciserad formulering, förslagsvis följande: önskar kvinna, som själv är i stånd att lämna giltigt samtycke till åtgärden, få sitt havandeskap avbrutet på grund av svaghet, må hon även därom i föreskriven ordning göra framställning hos medicinalstyrelsen, som utan hinder av bestämmelserna i 4 § första stycket äger att i ärendet besluta. Med svaghet avses här såväl kroppslig som själslig svaghet hos kvinnan. Genom en bestämmelse av denna innebörd medgives medicinalstyrelsen prövningsrätt oberoende av örn ärendet har besvärskaraktär eller icke, vilket måste anses vara rationellt.

Professor von Hofsten uttalar, att den nuvarande begränsningen av medici­ nalstyrelsens prövningsrätt medförde stora olägenheter. Då läkarnas inställ­ ning till icke helt klara indikationer starkt växlade, bleve följden en icke av­ sedd olikformighet i lagens tillämpning. Grundtanken i förslaget till änd­ ring av prövningsförfarandet vore utan tvivel riktig men förslaget syntes icke desto mindre omöjligt att realisera i denna form. En läkare, som icke ville medgiva abort, meddelade ej sin vägran i någon handling över vilken klagan kunde förås. Kvinnans uppgift att läkare vägrat henne abort kunde icke heller utgöra grund för besvär. Bortsett från svårigheten eller sannolikt omöjligheten att finna en form för besvärsrätten funnes reella betänklig­ heter mot det föreslagna förfarandet. Medicinalstyrelsen kunde sålunda för­ väntas hysa en viss obenägenhet mot den desavuering av läkaren, som ett bifall till en av honom avstyrkt abort skulle innebära. Under alla förhållan­ den kunde en sådan desavuering i allmänhet svårligen företagas enbart på grundval av den utredning kvinnan presterade; en remiss för grundligare utredning och inhämtande av yttrande från läkaren skulle ofta bliva nöd­ vändig. Med hänsyn till abortärendenas mycket ofta brådskande natur skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

en sådan utredning emellertid i många fall ej vara möjlig. Redan nödvän­ digheten av en snabb behandling talade därför för att ärendena omedelbart skulle kunna hänskjutas till medicinalstyrelsen. Ett ytterligare skäl för upphävande av den nuvarande begränsningen av medicinalstyrelsens pröv­ ningsrätt vore, att den alltför dominerande och i viktiga hänseenden olyck­ liga roll som rättskapacitetsfrågan spelade vid abortärendenas behandling därigenom skulle i huvudsak bortfalla. Läkarnas uppfattning av vad som konstituerade rättsinkapacitet i lagens mening varierade inom vida gränser. På grund härav inkomme mångå rapporter angående av två läkare verk­ ställda aborter, där det kunde ifrågasättas om rättskapacitet förelegat men som dock stundom efter remiss godkändes. Därjämte inkomme, åtföljda av utlåtande av läkare med annan uppfattning, ansökningar om abort i fall, där kvinnan med avsevärt större skäl skulle kunna betraktas som rätts- kapabel. När ett sådant fall hänskjutits till medicinalstyrelsen, funnes dock ofta starka skäl för styrelsen att icke visa det från sig. Det skulle utan tvivel medföra en lättnad både för läkarna och medicinalstyrelsen, om den nuva­ rande onaturliga gränsen för styrelsens prövningsrätt borttoges. Den enda

väg,

på vilken en ändring av nuvarande missförhållanden kunde vinnas,

syntes alltså vara en återgång till abortkommitténs förslag om prövning alternativt av två läkare eller av medicinalstyrelsen.

Beträffande frågan, huruvida samtliga abortärenden borde kunna prövas av medicinalstyrelsen eller örn en begränsning borde göras, framhåller von Hofsten, att det vore uteslutet att begränsa medicinalstyrelsens prövning till att avse enbart social-medicinska indikationer. Samtliga fall av psykisk sjuk­ dom borde med hänsyn till omöjligheten att draga en gräns gentemot psykisk svaghet och psykisk depression kumla underställas styrelsen. Även gränsen mellan kroppslig sjukdom och kroppslig svaghet vore ofta svår att draga och skäl kunde därför anföras för att samtliga fall av sådan sjukdom skulle kunna hänskjutas till medicinalstyrelsen. Emellertid kunde det tänkas fall som vore svåra att bedöma vid central prövning. Det kunde därför icke anses omöjligt att från medicinalstyrelsens prövning undantaga fall av kroppslig sjukdom. Vad anginge de humanitära indikationerna syntes övervägande .skäl tala för bibehållande av nuvarande prövningsförfarande.

von Hofsten uttalar vidare, att inrättandet av en särskild nämnd inom medicinalstyrelsen för avgörande av klagoärenden rörande legal abort skulle medföra betydande olägenheter. En sådan utökning av den nu fungerande nämnden skulle försvåra den snabba handläggning av abortärendena, som på grund av deras ytterst brådskande natur vore nödvändig. Representanter­ na i nämnden för den sociala sakkunskapen måste uppenbarligen deltaga i behandlingen av samtliga ärenden, då det vore omöjligt att alltid draga en gräns mellan de olika indikationerna. När ärendena inkomme till medicinal­ styrelsen, borde för övrigt föreligga en fullständig utredning. Därest en social utredning icke tidigare gjorts, kunde den ej med bästa vilja förebringas av de sociala ledamöterna i nämnden. Erfarenheten vederläde misstanken, att medicinalstyrelsen skulle vara benägen att underskatta sociala skäl. I de fall

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

prövning hade kommittén svårt att inse. I samma riktning uttalar sig Stock­ holms stads barnavårdsnämnd. Barnavårdsnämnden förordar såsom centralt prövningsorgan vid alla ansökningar örn abort på social-medicinska indika­ tioner den föreslagna nämnden inom medicinalstyrelsen samt framhåller, att i denna nämnd även kvinnlig sakkunskap borde vara tillräckligt företrädd.

I några yttranden ifrågasättes huruvida icke prövningen av abortansök­ ningar bör anförtros åt förste provinsialläkarna eller eventuellt länsstyrel­ serna. Länsstyrelsen i Västernorrlands län, som finner den föreslagna klago- rätten motiverad, ifrågasätter sålunda huruvida kravet på ärendenas snabba avgörande bleve tillgodosett, därest prövningen av abortansökningarna cen­ traliserades till medicinalstyrelsen. Det borde därför undersökas, om ej pröv­ ningen skulle kunna, särskilt för varje län, anförtros åt förste provinsialläka­ ren i samråd med en särskilt utsedd person, som besutte erfarenhet av och intresse för sociala frågor. Förste provinsialläkaren i Västernorrlands län fö­ reslår på i huvudsak enahanda grunder, att klagoinstansen förlägges perifert, exempelvis till länsstyrelserna, samt att inspektion av verksamheten utövas av medicinalstyrelsen.

För ett bibehållande av det nuvarande prövningsförfarandet uttalar sig förste provinsialläkaren i Västmanlands län. I dennes yttrande framhålles att, därest man önskade att de blandat social-medicinska indikationerna skul­ le i större utsträckning godtagas av läkarna, detta kunde utan någon änd­ ring i lagen ernås därigenom att medicinalstyrelsen bemyndigades utfärda ett cirkulär till samtliga läkare med angivande huru bestämmelsen om de medicinska indikationerna borde tolkas.

Sveriges praktiserande läkares förening framhåller, att ett mycket stort antal abortsökande kvinnor i första hand vända sig till privatpraktiserande läkare. Det vore önskvärt att kvinnorna fasthölle vid denna vana, då just dessa läkare hade de största förutsättningarna att påverka dem i positiv rikt­ ning och vore närmast till att giva råd i fall, då avbrytande av havandeska­ pet förefölle tillrådligt. Under nuvarande förhållanden måste emellertid de privatpraktiserande läkarna visa kvinnorna från sig även när fråga vore om rent medicinska indikationer. Lagen borde därför ändras därhän, att dessa läkare erhölle rätt att deltaga i prövningen av förutsättningarna för havande­ skapets avbrytande liksom även att utföra själva ingreppet.

Befolkningsutredningens ståndpunkt i fråga om straffpåföljden för kvinnan delas av det ojämförligt största antalet remissinstanser. I vissa yttranden föreslås emellertid att kriminaliseringen skall upphävas så­ vitt angår handlingar företagna av kvinnan själv.

Landsorganisationen anför:

De siffror beträffande kriminalaborternas omfattning, som befolkningsut- redningen uppskattningsvis framlägger, tyda på att 20 å 30 procent av kvin­ norna någon gång under sitt liv genomgår en kriminell abort, att en fjärde­ del av dessa bli utsatta för sterilitet och att åtskilliga åsamkas följdsjukdomar av olika slag. Ytterligare ett okänt antal kvinnor göra mer eller mindre ener­ giska försök att erhålla fosterfördrivning utan att lyckas i sitt uppsåt. Detta visar att abortfrågan är en social fråga av oerhörd vikt, vilken ännu inte bli­

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

39

vit föremål för samhällets ingripande i en omfattning, som tillnärmelsevis motsvarar dess för många människor ödesdigra betydelse. Det visar också, att hefolkningsutredningen i mycket hög grad saknar stöd i folkets faktiska värderingar, då den med en enkel hänvisning till »en traditionell etisk stånd­ punkt» tar principiellt avstånd från tanken att ens i någon mån föreslå lega- lisering av aborterna. Det har visserligen varit vanligt, att offentligt uttryckta åsikter på sexualfrågomas område stått i uppenbar strid med de faktiska hand- lingsnormer, som i verkligheten varit gällande för den enskilde och för sam­ hällsklasserna. Men åtminstone i de folklager, som landsorganisationen repre­ senterar, torde någon mera utbredd förståelse för aborternas nuvarande kri­ minalisering icke förefinnas. Även med hänsyn till att denna kriminalisering otvivelaktigt starkt bidrar till att hålla hela det s. k. aborteländet utanför samhällets insyn och kontroll får landsorganisationen därför i motsats till hefolkningsutredningen förorda upphävande av bestämmelserna örn straff för de aborterande kvinnornas del.

Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund uttalar, att det rudiment från en tidigare rättsuppfattning, som straffpåföljden för kvinnan utgjorde, borde slopas. Straffet saknade önskad avskräckande effekt och verkade direkt skad­ ligt därigenom, att det avhölle en mängd kvinnor från att söka sjukhusvård efter abort. Liknande synpunkter framföras av Yrkeskvinnors samarbetsförbund, riksförbundet för sexuell upplysning och svensk kurators förening.

Kvinnliga läkares klubb framhåller, att ett effektivt bekämpande av abor­ terna icke kunde komma till stånd så länge aborthandlingen i och för sig vore kriminaliserad. Straffets avskräckande inverkan på kvinnorna vore myc­ ket ringa. Redan legaliseringen av vissa nödvändiga aborter innebure en olä­ genhet, då den omständigheten, att lagen angåve aborthandlingen såsom un­ der vissa förhållanden tillåtlig, vore ägnad att i det allmänna medvetandet avtrubba uppfattningen om ingreppet som en ofysiologisk handling. Men än mera förvirrande, direkt skadligt och moraliskt nedbrytande verkade krimi­ naliseringen av en del av abortfallen. För allmänheten och särskilt för »kvin­ nan i abortsituation» vore det icke lätt att förstå, var den svårdefinierbara gränsen ginge mellan tillåten och otillåten abort. Det måste ofta te sig såsom en slump, att den ena bleve hjälpt medan den andra förklarades ha begärt något som vöre en kriminell handling. Därest aborten ofta och till synes ganska godtyckligt stämplades såsom kriminell, kastades ett sken av olaglig­ het över sexualliv och moderskap på det hela taget. En dylik tendens till sexuallivets kriminalisering vöre synnerligen samhällsskadlig. Det vore även olämpligt att bibehålla lagbestämmelser som ej svarade mot den allmänna rättsuppfattningen. Den nödvändiga kampen mot obehöriga aborter borde samhället kunna föra med hjälp av de bestämmelser, som redan funnes i lagen örn avbrytande av havandeskap, steriliseringslagen och kvacksalveri- lagstiftningen.

T. f. förste provinsialläkaren i Kronobergs län uttalar att det, med hänsyn till att för fosterfördrivning åtalade kvinnor oftast erhölle villkorlig dom, vöre bättre ali avstå från straff. Straffrihet för kvinnorna skulle dessutom med­ föra den fördelen, att abortörerna, sorn då ej längre kunde lila på kvinnornas tystnad, bleve mera betänksamma inför konsekvenserna av sina handlingar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

pet uppkommit genom könsumgänge i äktenskap. Yrkanden i enahanda rikt­ ning framställas av Stockholms stads barnavårdsnämnd och landsfogden i

Jämtlands län, vars yttrande åberopas av länsstyrelsen därstädes.

Några remissinstanser såsom folkpartiets kvinnoförbund, riksförbundet för sexuell upplysning och landsfogden i Jämtlands län framhålla önskvärd­ heten av ett mera effektivt utnyttjande från åklagarnas sida av ifrågavarande bestämmelse i 14 kap. strafflagen.

Departementschefen.

Det har länge stått klart, att abortfrågan utgör ett socialt problem av den allra största betydelse. Abortfrekvensen är uppenbarligen mycket stor, om det också icke är möjligt att med någon högre grad av visshet beräkna det årliga antalet illegala aborter. Att det rör sig örn mer än 10 000 om året torde nog få anses utrett och det kan icke anses uteslutet att antalet är det dubbla. De direkta och indirekta verkningarna av de illegala aborterna, ge­ nom fostrens avlägsnande och ofta inträdande sterilitet hos kvinnorna, ut­ göra tillsammans en mycket betydelsefull negativ faktor ur befolkningspoli- tisk synpunkt. Ur humanitära och medicinska synpunkter böra framförallt uppmärksammas de fysiska och psykiska lidanden, som så ofta följa av de okunnigt och under miserabla hygieniska förhållanden företagna illegala aborterna. Ej sällan förorsaka de kvinnans död.

Med anledning av befolkningsutredningens betänkande blev, efter bered­ ning inom socialdepartementet, frågan med vilka medel de illegala abor­ terna borde bekämpas föremål för behandling i propositioner till 1945 års riksdag (nr 368 och 369). Chefen för socialdepartementet uttalade vid an­ mälan av frågan i statsrådet den 19 oktober 1945 inledningsvis — efter redogörelse för betänkandet — att de icke önskade havandeskapen i regel medförde mycket svåra problem för kvinnan, vilka icke restlöst kunde lösas genom samhällets hjälpåtgärder. 1 likhet med befolkningsutredningen ansåg han därför, att huvudlinjen i kampen mot aborterna vore att motverka de icke önskade havandeskapen genom att individernas ansvarskänsla stärktes och genom sexuell upplysning. Jag delar denna uppfattning. Såsom chefen för socialdepartementet jämväl framhöll, äro emellertid även andra åtgärder synnerligen angelägna.

Bedömandet av vad härvid bör göras förutsätter inblick i orsakerna till de illegala aborterna och befolkningsutredningen har också sökt giva en ingå­ ende analys härav. Denna har givit vid handen, att det i flertalet fall är de ekonomiska faktorerna, som dominera i det kraftspel som leder en kvinna att söka abort, ehuru även rent personliga och känslomässiga faktorer ha sin betydelse. Befolkningsutredningen framlade från denna utgångspunkt i sitt betänkande — förutom förslag om sexuell upplysningsverksamhet och råd­ givning beträffande förebyggande födelsekontroll — flera förslag örn eller rekommendationer av sociala och ekonomiska hjälpåtgärder, vilkas genom­

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

nuvarande lydelsen av denna punkt, torde ofta stå de rent medicinska in­ dikationerna så nära, att det får anses vara en fördel att sammanhålla dem under ett gemensamt stadgande. Nuvarande lydelsen av ifrågavarande punkt ansluter också till lydelsen av motsvarande indikation i steriliseringslagen. Det är därför olämpligt att i samband med införande av en tilläggsbestäm­ melse inkräkta på tillämpningsområdet för den nuvarande första punkten i 1 § lagen örn avbrytande av havandeskap.

Den särskilda bestämmelse, som jag ansett behövlig, bör söka karakteri­ sera sådana fall av social-medicinsk indikation, där tvekan nu kan råda örn de gå in under lagen men möjlighet till abort synes böra finnas. Såsom jag förut antytt, anser jag, att man härvid kan gå något utöver vad som närmast varit avsett vid lagens tillkomst. De medicinska krav, som enligt den nuva­ rande bestämmelsen uppställas, böra alltså något avtrubbas, samtidigt som det sociala momentet understrykes starkare. I det förra hänseendet bar det synts mig lämpligt att i den nya bestämmelsen undvika ett uttryck, som kan anses innebära krav på någon akut fara för kvinnan, och i stället använda någon bestämning, som direkt för tanken på en mera långsam nedslitning av hennes krafter. Vidare har jag ansett behövligt utmärka, att man icke skall taga hänsyn enbart till vad barnets födsel innebär lör kvinnan utan, minst lika mycket, även till de omsorger och den arbetsbörda, som barnet för framtiden kan antagas vålla henne. Vad åter angår de sociala skäl, som skola motivera att avbrytande av havandeskapet må ske, trots att i och för sig tillräckliga medicinska skäl ej föreligga, har jag ansett dem böra ut­ märkas genom angivande att åtgärden skall framstå som motiverad när hänsyn tages jämväl till kvinnans levnadsomständigheter. Genom införande av en sådan särskild indikation som nu angivits vinner man självfallet sam­ tidigt, att tillåtligheten av havandeskapets avbrytande i de något mera medi­ cinskt betonade fall, som närmast avsetts med uttrycket »svaghet» i första punkten, blir fullt tydlig.

I enlighet med dessa överväganden vill jag föreslå, att efter första punkten i 1 § av lagen såsom andra punkt upptages ett stadgande att havandeskap må avbrytas, när det eljest med hänsyn jämväl till kvinnans levnadsomstän­ digheter kan antagas, att hennes kroppsliga eller själsliga krafter skulle all­ varligt nedsättas genom barnets tillkomst och vården om detsamma. Det är tydligt, att en sålunda bestämd social-medicinsk indikation ställer mindre krav på att kvinnan redan vid tiden för ingreppet skall vara nedsatt till häl­ san än den första punkten i paragrafen. Uppmärksamheten har i stället rik­ tats mera på den framtida utvecklingen.

Jag har icke ansett det tillrådligt att i detta sammanhang upptaga någon rent social indikation för avbrytande av havandeskap. Det synes ej lämpligt att överväga en sådan åtgärd innan någon tids erfarenhet vunnits av de social-ekonomiska välfärdsåtgärder, som på förslag av befolkningsutredning- en redan genomförts eller som komma att genomföras inom den närmaste tiden. Jag vill nu endast framhålla, att det är förenat med särskilt stora svårigheter att finna någon avgränsning av de fall, då avbrytande av ha­ vandeskap skulle kunna anses motiverat av rent sociala skäl.