Prop. 1946:263

('med förslag till lag med särskilda bestämmelser angående vittne vid vissa rätts\xad handlingar',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 263

1

Nr 263.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag med

särskilda bestämmelser angående vittne vid vissa rätts­ handlingar; given Stockholms slott den 12 april 1916.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag med särskilda bestämmelser angående vittne vid vissa rättshandlingar.

GUSTAF.

Herman Zetterberg.

Bihang till riksdagens protokoll i OK. 1 sami. Nr 263.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 263.

Förslag

till

Lag

med särskilda bestämmelser angående vittne vid vissa rättshandlingar.

Härigenom förordnas som följer. Erfordras enligt lag, att avtal eller annan rättshandling företages eller eljest bekräftas med vittne, må som sådant vittne ej godkännas den, mot vilken rättshandlingen skall företagas, ej heller den, som är under femton år eller som på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själs- verksamheten saknar insikt om betydelsen av sådan bekräftelse.

Har till vittne tagits någon, som enligt vad nu sagts ej är behörig, vare hans vittnesbekräftelse utan verkan.

Örn testamentsvittne är särskilt stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948. Vittnesbekräftelse å rättshandling, som ingåtts före nämnda dag, må, örn den skulle hava varit gällande enligt denna lag, icke anses utan verkan på den grund att den, som bevittnat rättshandlingen, enligt äldre lags bestämmelser om vittnesjäv varit obehörig som vittne.

Kungl. Maj.ts proposition nr 263.

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12 januari 1946.

Närvarande:

Statsministern

H^ansson,

ministern för utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

W^igforss, M^öller, S^köld, Q^uensel, G^jöres, E^rlander, D^anielson, V^ougt, Z^etterberg, N^ilsson, S^träng, E^ricsson, M^ossberg.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, hemställer att lag­ rådets utlåtande måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet genom utdrag av protokollet inhämtas över det av processlagberedningen i betänkande den 17 mars 1944 (SOU 1944: 9 och 10) framlagda förslaget till lag med särskilda bestämmelser angående vittne vid vissa rättshandlingar.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemstäl­ lan bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Sven Leffler.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 263.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 26 mars

1946.

Närvarande:

regeringsrådet K^ellberg, justitieråden G^uldberg,

E^kberg, S^antesson.

Enligt lagrådet den 15 januari 1946 tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i stats­ rådet den 12 januari 1946, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlå­ tande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag med särskilda bestämmelser angående vittne vid vissa rättshandlingar.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits av hovrättsrådet Erik Söderlund.

Regeringsrådet Kellberg samt justitieråden Guldberg och Ekberg anförde: I 1 § av den föreslagna lagen — som avser att reglera behörighetsvillko­ ren för de personer, vilka utgöra vittnen vid vissa rättshandlingar — stadgas, att örn enligt lag avtal eller annan rättshandling skall äga rum eller eljest bekräftas med vittne, till vittne ej må tagas den, gent emot vilken rättshand­ lingen skall företagas, ej heller den, som är under femton år eller som på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksam- heten saknar insikt om betydelsen av sådan bekräftelse. Härtill har under

2 § fogats föreskrift, att därest till vittne tagits någon, som enligt 1 § ej är behörig som vittne, hans vittnesbekräftelse skall vid bedömande av rättshand­ lingens giltighet anses utan verkan.

Frånsett de angående testamentsvittnen meddelade bestämmelserna, vilka icke upptagas till behandling i detta sammanhang, lämna de olika stad- ganden, som här åsyftas, icke annan anvisning än att det skriftliga avtal, varom är fråga, skall ske med vittnen eller att viss rättshandling, som ford­ rar skriftlig form, skall bestyrkas med eller underskrivas av vittnen. Med hänsyn härtill är det förklarligt, att osäkerhet kommit att råda icke blott i fråga örn de kvalifikationer, som skola fyllas av vittnena, utan även angå­ ende deras rättsliga funktion. Såsom processlagberedningen påpekat, kan av en del rättsfall slutas, att vittnenas medverkan vid tillkomsten av vissa slag

Kungl. Maj:ts proposition nr 263.

5

av rättshandlingar är en förutsättning för rättshandlingens giltighet; vittnena utgöra s. k. solennitetsvittnen. 1 brist på särskilda regler angående vittnenas behörighet — vilken i dessa fall är att hänföra till den tidpunkt, då rätts­ handlingen företogs — har man i viss utsträckning analogisk! tillämpat äldre RB:s regler om vittnesjäv. Vid andra rättshandlingar torde vittnena däremot, oaktat lagens ordalydelse närmast föranleder en strängare uppfattning, icke fylla amian uppgift än att vara bevisvittnen; i sådant fall bli enligt nuvarande processordning äldre RB:s jävsregler av betydelse nied avseende å den rätte­ gång, vari vittnena möjligen komma att åberopas. Det må framhållas, att vad sist anförts synes gälla en så viktig rättshandling som avtal örn överlåtelse av fast egendom.

Beredningens förslag åsyftar att fastställa, att i samtliga fall, då enligt lag rättshandling skall ske nied vittnen, dessa skola utgöra solennitetsvittnen och vid rättshandlingens tillkomst uppfylla de behörighetsvillkor, som föreskri­ vits i 1 §. Förslaget äger icke omedelbart samband nied den nya processlag­ stiftningen. Att ändrade bevisregler tillkommit inverkar icke på den grundläg­ gande frågan, huruvida i lag meddelade föreskrifter om vittnen vid vissa rättshandlingar äro att uppfatta så, att vittnena äro solennitetsvittnen eller allenast bevisvittnen. Visserligen måste det anses såsom en fördel, att uttryck­ liga bestämmelser givas örn vittnenas behörighet, men förslaget ingriper i en sådan utsträckning på det civilrältsliga området, att en lagstiftning av angi­ ven innebörd icke synes böra genomföras utan ytterligare utredning. En reg­ lering, som går ut på att ovillkorligen fastslå, att de viltnen, varom här är fråga, alltid utgöra solennitetsvittnen, kräver mera omfattande övervägan­ den än dem, som föregått det framlagda förslaget. Att formkravet försvagats i rättstillämpningen får kanske i viss mån hänföras till en reaktion mot den stränghet, som skulle utmärka formreglerna, örn de vittgående viltnesjäven i äldre RB tillämpades, men även andra omständigheter torde lia medverkat, särskilt det betänkliga i att på grund av formfel häva ett faktiskt rättsläge, som bestått oklandrat en längre tid. liman sådana åtgärder vidtagas, som kunna medföra skärpning av formföreskrifterna, synes det nödvändigt att närmare undersöka behovet av en dylik lagstiftning. Därvid måste beaktas, att de rättshandlingar, som skulle regleras, äro av växlande beskaffenhet och tjäna olika syften. Måhända skall det visa sig, att olägenheterna av det rådande tillståndet icke äro särskilt framträdande och göra sig mera gällande i teo­ rien än i det praktiska rättslivet. Ytterligare torde böra övervägas, huruvida en skärpning av formkravet icke betingar, att preklusionsfrister införas nied avseende å talan örn ogiltighet; alt låta denna fråga, såsom beredningen för­ utsatt, lösas genom senare lagstiftning kan icke anses lämpligt med hänsyn till de vådor för rättssäkerheten, som därav kunde bli följden. I stället för att -—- såsom avsikten varit — avhjälpa den rättsosäkerhet, som föreligger på ifrågavarande område, kan förslaget befaras verka i motsatt riktning. Vi­ dare må erinras om den pågående revisionen av lagbestämmelserna röran­ de köp och byle av fast egendom. Att föregripa de regler, som därvid komma att beslutas i fråga örn formen vid fastighetsöverlåtelser, kan icke anses till­

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 263.

rådligt, särskilt i betraktande av att den nu föreslagna lösningen skulle er­ hålla giltighet allenast under kortare tid.

Intages den ståndpunkten, att den ifrågasatta lagstiftningen icke skall be­ röra vittnens rättsliga funktion utan låta vittnena i fall, då de enligt nuva­ rande rättstillämpning utgöra enbart bevisvittnen, fortfarande fylla samma uppgift, är att märka, att nya regler icke påkallas i avseende å sådana vittnen. Deras kvalifikationer regleras av föreskrifterna i 36 kap. nya RB, och att därjämte uppställa särskilda behörighetsvillkor, hänförliga till tiden för rätts­ handlingens tillkomst, synes icke motiverat, med mindre vittnena i verklig­ heten skola vara solennitetsvittnen. Det må ock framhållas, att de i försla­ get upptagna behörighetsvillkoren skulle innefatta en från den nu angivna utgångspunkten mindre lämplig inskränkning vid jämförelse med de regler, som gälla för vittnens hörande i rättegång; är den, som åberopas till vittne, under femton år eller lider han av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten, äger nämligen rätten enligt 36 kap. 4 § nya RB med hänsyn till omständigheterna pröva, örn han må höras som vittne.

Föranleder förslaget icke någon lagstiftningsåtgärd, komma uttryckliga bestämmelser rörande behörighetsvillkor för den, som fungerar i egenskap av solennitelsvittne, alltjämt att saknas. Delta kan visserligen anses som en brist, och mot de behörighetsvillkor, som upptagits i beredningens förslag, är väl i och för sig intet att erinra. Stora svårigheter möta emellertid, när det gäller att avfatta en lag i ämnet så, att den icke får en större räckvidd än förhållandena påkalla. Syftet bör nämligen vara allenast att reglera behörig­ hetsvillkoren för de vittnen, vilka enligt nuvarande rättstillämpning utgöra solennitetsvittnen; såsom förut framhållits, föreligger nu ej anledning att i vi­ dare mån överväga nya regler i ämnet. En så begränsad lagstiftning synes knappast låta sig genomföra. Fara är, att i alla de fall, i vilka en rättshand­ ling skall ske med vittnen, dessa komme att betraktas som solennitetsvitt­ nen; det lärer icke kunna undgås, att till sådana även hänföras vittnen vid fastighetsköp. Därmed skulle lagen i en icke avsedd omfattning beröra vitt­ nens rättsliga funktion, och den bleve följaktligen utsatt för de invändningar, som kunna riktas mot det framlagda förslaget. Regleringen av ifrågavarande spörsmål är icke så angelägen, att dessa betänkligheter få vika. Sedan äldre RB:s vittnesjäv bortfallit, lärer, även örn särskilda föreskrifter i förevarande hänseende icke meddelas, i praxis beträffande vittnen vid rättshandlingar komma att krävas, att vittne fyller de kvalifikationer, som enligt 36 kap. nya RB i allmänhet stadgas för att en person skall kunna höras under ed i rättegång. Såsom oskriven regel kommer alltså att gälla den föreskrift, som upptagits i förslagets huvudstadgande, nämligen att till vittne ej må tagas den, som är under femton år eller som på grund av sinnessjukdom, sinnes­ slöhet eller annan rubbning av själsverksamheten saknar insikt om betydel­ sen av vittnesbekräftelsen. Att den, mot vilken rättshandlingen skall företa­ gas, icke själv kan vara vittne är utan vidare klart. Eftersom lagbestämmel­ ser icke finnas i ämnet och äldre RB:s vittnesjäv i praxis icke blivit i full utsträckning godtagna såsom behörighetsvillkor för solennitetsvittnen, torde

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 263.

ning. Av betydelse är härvid bland annat, att det inom lagberedningen pågå­ ende arbetet med en revision av jordabalken kan antagas komma att leda till nya bestämmelser om formen för överlåtelse av fast egendom. Den nu föror­ dade ändringen skulle därför, såvitt angår fastighetsöverlåtelser, antagligen komma att gälla endast under en kort tid. Ej heller beträffande andra form- fordrande rättshandlingar synes det lämpligt att nu skärpa formkravet. En dylik ändring torde icke böra vidtagas utan en mera ingående undersökning rörande de olika rättsinstitut, som skulle beröras av skärpningen, och utan att behov visats föreligga av en sådan ändring. Att kravet på vittnen icke alltid upprätthålles torde visserligen till en del sammanhänga med de nuva­ rande vittnesjäven men synes huvudsakligen bero av andra omständigheter, främst obenägenheten att på grund av formfel rubba ett rättsläge, som be­ stått kanske under en längre tid En närmare utredning skulle antagligen giva vid handen, att åtminstone i vissa fall formkravet icke bör skärpas utan att samtidigt preklusionsfrister införas för väckande av talan örn rättshandling­ ens ogiltighet. Den av beredningen förordade utvägen att låta denna fråga lösas genom senare lagstiftning synes betänklig med hänsyn till därav föl­ jande vådor för rättssäkerheten. Märkas bör slutligen, att den föreslagna änd­ ringen beträffande vittnenas uppgift icke direkt sammanhänger med rätte- gångsreformens genomförande. Den omständigheten, att bestämmelserna om processuella vittnesjäv avskaffas, behöver icke inverka på frågan om vittne­ nas funktion vid rättshandlingar.

Ehuru sålunda en lagstiftning av den innebörd, som beredningen föror­ dat, icke kan anses påkallad, synes behov föreligga av en viss rättslig regle­ ring på förevarande område. Såsom beredningen anfört torde beträffande vittnen vid rättshandlingar — härvid bortses från testamente, beträffande vilket särskilda föreskrifter gälla — äldre RB:s regler örn vittnesjäv i viss omfattning ansetts tillämpliga. Då genom nya RB:s sättande i kraft nämnda regler försvinna, kan tvekan uppstå vilka krav böra ställas på vittnen vid rättshandlingar. Att bestämmelserna rörande testamentsvittnen icke kunna utan vidare tillämpas beträffande andra rättshandlingar synes klart. De särskilda förhållanden, som föranlett, att i fråga om testamente uppställts vissa jämförelsevis stränga formföreskrifter, göra sig icke gällande vid rätts­ handlingar i övrigt. Därest lagbestämmelser i ämnet icke meddelas, torde visserligen nya RB:s bestämmelser örn vittnen kunna erbjuda någon led­ ning, men osäkerhet kommer dock att råda angående de kvalifikationer, som vittnen vid rättshandlingar skola fylla, och denna osäkerhet kan med­ föra rättsförlust ej endast för kontrahenterna utan även i åtskilliga fall för andra rättsägare. En annan fråga, som kan föranleda tvekan, är verkan av vittnesjävens avskaffande såvitt angår rättshandling ingången före nya RB:s ikraftträdande i fall då för närvarande fordras, att rättshandlingen skall företagas med ojäviga vittnen. Enligt vedertagna grunder skall en rättshand­ lings giltighet prövas med hänsyn till den vid tiden för rättshandlingens ingående gällande lagen, och detta skulle leda till att, därest ett vittne en­ ligt nämnda lag var jävigt, vittnesbekräftelsen skulle anses utan verkan,

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 263.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12 april 1946.

Närvarande:

Statsministern

H^ansson,

ministern för utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

W^igforss, M^öller, S^köld, Q^uensel, G^jöres, E^rlander, D^anielson, V^ougt, M^yrdal, Z^etterberg, N^ilsson, S^träng, E^ricsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler lagrådets den 26 mars 1946 avgivna utlåtande över det den 12 januari 1946 till lagrådet remitterade förslaget till lag med särskilda bestämmelser angående vittne vid vissa rättshandlingar.

Föredraganden anför följande.

I åtskilliga lagar förekomma stadganden, enligt vilka avtal eller andra rättshandlingar på privaträttens område skola äga rum eller bestyrkas med vittnen. Exempel på dylika rättshandlingar äro köp, byte och gåva av fast egendom, medgivande till inteckning i fast egendom, arvskifte, testamente, äktenskapsförord, avtal om underhåll åt barn utom äktenskap samt lös­ öreköp. Med anledning av att de processuella vittnesjäven icke bibehållits i nya RB har processlagberedningen funnit påkallat att undersöka, om och i vilken utsträckning nya RB:s reglering av vittnesbeviset kunde utöva in­ verkan på ifrågavarande bestämmelsers innebörd. Som resultat av denna undersökning har framlagts nyss omförmälda förslag, vilket ingår i bered­ ningens den 17 mars 1944 avgivna betänkande med förslag till lag om infö­ rande av nya RB m. m. (SOU 1944:9 och 10). Jag anhåller nu att få redo­ göra för de skäl, som föranlett förslaget, och dess huvudsakliga innebörd. I övrigt får jag hänvisa till beredningens betänkande.

Beredningen har till en början framhållit, att i här åsyftade stadganden i allmänhet saknades varje föreskrift om de kvalifikationer som vittnena skulle fylla. Bestämmelserna innehölle allenast, att det skriftliga avtal, var­ om vore fråga, skulle ske med vittnen eller att viss rättshandling, som ford­ rade skriftlig form, skulle bestyrkas med eller underskrivas av vittnen. Ett undantag utgjorde de bestämmelser om testamentsvittnen, som funnes med­ delade i 2 kap. testamentslagen. Enligt dessa finge till testamentsvittne tagas allenast den, som uppfyllde vissa angivna kvalifikationer. Dessa kvalifika­ tioner skulle alltså föreligga vid den tidpunkt, då testamentet upprättades, och formföreskriften vore uppfylld, även örn vittnet sedermera förlorade så­

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 263.

I sådant hänseende anföres i betänkandet, att fordran på skriftlig form och medverkan av vittnen vid vissa rättshandlingar uppenbarligen hade ett dubbelt syfte. Med hänsyn till dessa rättshandlingars betydelse ej allenast för kontrahenterna utan även i många fall för andra rättsägare hade till före­ byggande av rättsosäkerhet ansetts böra uppställas särskilda garantier mot ovisshet om rättshandlingens existens och innehåll. Dessa garantier vore av betydelse såväl i materiellt hänseende för rättshandlingens giltighet som ur processuell synpunkt i händelse av framtida tvist. I regel torde de ifråga­ varande garantierna tillgodose båda dessa syften. Att det processuella syftet tillgodosåges läge för övrigt, liksom vid rättshandlingar i allmänhet, i kontra­ henternas eget intresse.

Från allmän rättssäkerhetssynpunkt torde enligt beredningen de garantier, som avsåge rättshandlingens giltighet, äga den största betydelsen. För såväl kontrahenterna själva som för andra rättsägare vore det av synnerlig vikt, att de med hänsyn till förhållandena vid rättshandlingens tillkomst kunde fastställa, huruvida de i lag föreskrivna formerna vore iakttagna och örn rättshandlingen från denna synpunkt vore bindande. Att låta dama fråga bero av omständigheter, som inträffade först efter handlingens tillkomst, kunde icke anses tillfredsställande. Beredningen hade funnit övervägande skäl tala för att de krav i fråga om särskilda kvalifikationer, som borde upp­ ställas å personer vilka skulle medverka som vittnen, hänförde sig till rätts­ handlingens tillkomst i överensstämmelse med vad som redan nu gällde i fråga örn testamentsvittnen. Att sträcka dessa krav så långt som skett i fråga om testamentsvittnen syntes dock beträffande de rättshandlingar, varom nu vore fråga, icke vara att tillråda. Än mindre torde ett bibehållande av de nuvarande vittnesjäven kunna ifrågakomma. En sådan fordran skulle kunna leda till att till följd av en ofta ursäktlig okunnighet hos ena eller andra kontrahenten om vittnes kvalifikationer en rättshandling, som under lång tid ansetts för giltig, i en därefter väckt rättegång komrne att befinnas ogiltig. En sådan ogiltighetsförklaring skulle beträffande det stora flertalet av de rättshandlingar, varom här vöre fråga, vålla svåra rubbningar. Det vöre därför av vikt, att ej andra krav uppställdes i fråga om vittnenas kvalifika­ tioner än sådana, varom kontrahenterna kunde skaffa sig kännedom utan mera ingående undersökning av vittnenas personliga förhållanden. Från den­ na utgångspunkt torde enligt beredningen vara lämpligt att anknyta till de regler, som enligt 36 kap. 13 § nya RB gällde i fråga örn vittnes hörande un­ der ed eller sanningsförsäkran. Därigenom tillgodosåges i viss mån även vitt­ nenas betydelse ur bevissynpunkt.

På grund av vad sålunda anförts har i beredningens lagförslag (1 §) före­ skrivits, att örn enligt lag avtal eller annan rättshandling skall äga rum eller eljest bekräftas med vittne, till vittne ej må tagas den, gent emot vilken rätts­ handlingen skall företagas, och ej heller den som är under femton år eller som på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själs- verksamheten saknar insikt om betydelsen av sådan bekräftelse.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 263.

preklusionsfrist icke kunde anses föranlett av den av beredningen föreslag­ na lagändringen och för dess upptagande i lagstiftningen torde krävas sär­ skild undersökning, som beredningen icke vöre i tillfälle att verkställa, hade ett sådant stadgande ansetts icke böra föreslås i detta sammanhang.

Beredningen har även närmare ingått på frågan om den föreslagna lagens inverkan på rättshandlingar, som företagits före lagens ikraftträdande. Där­ om framhålles, att enligt de grundsatser, som i allmänhet ansåges gälla i fråga om ny civillags tillämpning, äldre lag skulle fortfarande gälla i detta hänseende. Tillämpningen av ny processlag vore däremot oberoende av den tidpunkt, då den rättshandling som vore föremål för tvist företoges. Tyd­ ligt vore enligt beredningen, att i de fall då vittnena ansetts intaga ställning­ en som bevisvittnen bestämmelserna i nya RB örn bevis genom vittnen skulle ersätta äldre RB:s bestämmelser i ämnet. Huruvida de personer, som bevitt­ nat köp av fast egendom, enligt äldre lag skulle varit jäviga att såsom vitt­ nen höras i rättegång angående köpet, vore alltså utan betydelse, även örn köpet slutits före nya lagens ikraftträdande. Vad anginge verkan av att köpet ingåtts utan vittnen, borde däremot äldre rätt gälla. I de fall, då vitt­ nenas kvalifikationer vore att hänföra till tidpunkten för avtalets tillkomst, vore läget ett annat. Denna fråga vöre av privaträttslig natur och avtalets giltighet skulle principiellt sett även i detta hänseende vara att bedöma en­ ligt äldre lag. Tillräckliga skäl torde emellertid enligt beredningens mening ej föreligga att ens för detta fall upprätthålla äldre lags jävsbestämmelser. Om den som anlitats som vittne varit behörig därtill enligt nya lagen, borde vittnesbekräftelsen gälla. Mot denna ståndpunkt kunde visserligen invändas, att därigenom vissa rättshandlingar erhölle giltighet, som enligt äldre lag saknat sådan. Men denna konsekvens av vittnesjävens upphävande kunde inträda även i fall, då vittnena ansåges som bevisvittnen. Med hänsyn därtill och till den osäkerhet, som rådde i fråga om vittnenas ställning vid olika slag av rättshandlingar, ansåge beredningen den förordade lösningen vara att föredraga.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts har beredningen som över- gångsstadgande föreslagit, att i fråga om avtal eller annan rättshandling, som ägt rum före lagens ikraftträdande, äldre lag skall gälla, dock med det undantaget att vittnesbekräftelse, som skulle varit gällande enligt den före­ slagna lagen, icke må anses utan verkan på den grund att den, som bevittnat rättshandlingen, enligt äldre lags bestämmelser om vittnesjäv varit obehörig som vittne.

Förevarande förslag har föranlett ett särskilt yttrande av en ledamot i processlagberedningens rådgivande nämnd. Häradshövdingen Lindstedt har salunda för sin del icke velat biträda förslaget. Enligt hans mening vöre den föreslagna lagen obehövlig såvitt därmed åsyftades att giva positiva regler om vittneshabiliteten. Även efter nya RB:s ikraftträdande torde utan särskilt lagstadgande komma att gälla vad som utsädes i förslagets huvud­

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 263.

tryckliga bestämmelser om vittnenas kvalifikationer lia även beträffande dessa vittnen äldre RB:s regler om vittnesjäv ansetts kunna i större eller mindre utsträckning tillämpas.

Processlagberedningen har med anledning av att de processuella vittnes- jäven icke bibehållits i nya RB funnit sig böra upptaga hithörande spörs­ mål till särskild behandling. Enligt det av beredningen framlagda förslaget skulle för alla här avsedda rättshandlingar — med undantag för testamente, varom särskilda bestämmelser äro meddelade — uppställas enhetliga krav på vittnenas behörighet. Dessa krav skola enligt förslaget hänföra sig tili tiden för rättshandlingens ingående. Vittnena skulle således i samtliga fall vara solennitetsvittnen. De uppställda behörighetsvillkoren ansluta sig i hu­ vudsak till de i 36 kap. 13 § nya RB angivna förutsättningarna för avläg­ gande av ed eller sanningsförsäkran. Uteslutna från att anlitas som vittnen vid rättshandlingar skulle sålunda vara — förutom den mot vilken rätts­ handlingen skall företagas — den som är under femton år eller som på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverk- samheten saknar insikt örn betydelsen av vittnesbekräftelsen.

Lagrådet har funnit sig böra avstyrka en lagstiftning av nu angiven in­ nebörd. Därvid lia tre ledamöter uttalat, att några lagbestämmelser i äm­ net överhuvud ej borde meddelas i detta sammanhang, varemot en ledamot tillstyrkt lagstiftning, örn den begränsades till att avse frågan om vittnenas behörighet.

För majoritetens ståndpunkt har varit avgörande, att en lagstiftning, som i föreslagen utsträckning komme att ingripa på det civilrättsliga om­ rådet, icke borde genomföras utan att ytterligare utredning verkställdes be­ träffande frågan om vittnenas funktion, d. v. s. deras ställning som bevis- eller solennitetsvittnen. Innan åtgärder vidtoges som kunde medföra en skärpning av gällande formföreskrifter, borde sålunda behovet därav för olika slag av rättshandlingar närmare undersökas; en skärpning av form­ kravet kunde tänkas medföra, att preklusionsfrister borde införas för talan örn ogiltighet. Om åter lagstiftningen begränsades, så att den icke avsåge vittnenas rättsliga funktion utan läte vittnen i de fall, då de enligt nuvarande rättstillämpning utgjorde endast bevisvittnen, fortfarande fylla samma upp­ gift, kunde enligt majoritetens uppfattning nya regler icke anses erforderliga beträffande sådana vittnen. Deras kvalifikationer reglerades av föreskrifter­ na i 36 kap. nya RB, och det kunde ej vara motiverat att därutöver upp­ ställa särskilda behörighetsvillkor, som hänförde sig till tiden för rättshand­ lingens tillkomst. Vad anginge förutsättningarna för en lagstiftning, som av­ såge endast behörigheten för solennitetsvittnen, motte enligt majoritetens mening så stora svårigheter vid angivande av lagens räckvidd, att en sådan lagstiftning knappast läte sig genomföra. Att uttryckliga bestämmelser allt­ jämt komme att saknas rörande behörighetsvillkor för solennitetsvittnen kunde visserligen anses som en brist, och mot de föreskrifter som härutin­ nan meddelats i beredningens förslag vöre i och för sig intet att erinra. Även utan uttryckliga bestämmelser kunde emellertid förväntas, att tillräcklig ledning i detta avseende skulle erhållas med stöd av nya RB.

Kungl. Maj.ts proposition nr :263.

17

Den ledamot som förordat en begränsad lagstiftning i ämnet Ilar på lik­ nande skäl ställt sig avvisande mot en lag som skulle innebära att vittnena i samtliga fall bleve att betrakta som solennitetsvittnen. Som skäl för att en viss rättslig reglering på området likväl borde komma till stånd bär denne ledamot åberopat, att med de processuella vittnesjävens försvinnande tvekan kunde uppstå rörande de krav som borde ställas på vittnen vid rättshandling­ ar. Även för bedömande av rättshandlingar som ingåtts före nya RB:s ikraft­ trädande kunde i sådana fall, då enligt gällande rätt vittnena ansåges som solennitetsvittnen, saknaden av särskilda bestämmelser i ämnet leda till otill­ fredsställande resultat. Enligt denne ledamot borde — utan att någon ändring genomfördes i fråga örn vittnenas funktion som bevis- eller solennitetsvitt­ nen —• beträffande samtliga rättshandlingar av här ifrågavarande slag med­ delas bestämmelser örn vittnenas behörighet av den innebörd som bered­ ningen föreslagit. I ett övergångsstadgande borde därjämte föreskrivas, att lagen skulle äga tillämpning även vid bedömande av vittnesbekräftelse å rättshandling som ingåtts före lagens ikraftträdande.

För egen del finner jag väl, med hänsyn till beskaffenheten av de krav som skulle gälla beträffande vittnenas kvalifikationer, föga antagligt att några större olägenheter skulle vara att förvänta i händelse beredning­ ens förslag upphöjdes till lag. I sådana fall, då vittnena enligt gällande rätt äro att betrakta som bevisvittnen, skulle dock kunna inträffa, att en rätts­ handling som företagits utan vittnen eller med. allenast ett behörigt vittne måste förklaras ogiltig, ehuru den med nuvarande rättstillämpning kunnat godkännas därför att rättshandlingens tillkomst i och för sig är ostridig. På sätt framhållits såväl av beredningen som inom lagrådet kunde ifrågasättas att för dylika fall införa preklusionsfrister för talan örn ogiltighet. Härför torde emellertid krävas en ganska ingående utredning av frågan om vittne­ nas uppgift vid olika slag av rättshandlingar m. m. Under dessa omständig­ heter och då, såsom inom lagrådet framhållits, sistnämnda fråga såvitt an­ går fastighetsöverlåtelse kan väntas komma i ett annat läge i samband med införandet av en ny jordabalk, har även jag funnit det lämpligast, att en lag­ stiftning som på föreslaget sätt skulle beröra vittnenas rättsliga funktion icke genomföres i detta sammanhang.

I likhet med en ledamot av lagrådet finner jag dock behövligt, att före­ skrifter meddelas örn de behörighetskrav som skola ställas på vittnen vid rättshandlingar. Nya RB torde knappast lämna tillräcklig ledning i detta hänseende. Det må sålunda framhållas, att enligt nämnda balk förutsätt­ ningarna för att vittnesförhör överhuvud må tillåtas icke helt sammanfalla med villkoren för vittnesförhör under ed eller sanningsförsäkran. Icke heller upptager nya RB någon direkt motsvarighet till det av beredningen uppställ­ da villkoret, att som vittne vid rättshandling ej må anlitas den mot vilken rättshandlingen skall företagas. Att uttryckligt besked i dessa frågor med­ delas får anses angeläget eftersom det i första hand skall ankomma på de enskilda att själva avgöra vad som är att iakttaga vid rättshandlingars in­ gående.

liihang tilt riksdagens protokoll 194(1. 1 saini. A'r 263.

2

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 263.

Som framhållits av majoriteten inom lagrådet föreligger behov av bestäm­ melser i ämnet närmast med avseende å solennitetsvittnen. I vad mån vittnen vid rättshandlingar äro att hänföra till solennitets- eller bevisvittnen torde emellertid beträffande vissa slag av rättshandlingar alltjämt vara oklart. Det är fördenskull i nuvarande läge knappast görligt att söka begränsa den av­ sedda lagstiftningen att gälla enbart solennitetsvittnen. Örn behörighetsvill­ koren fastställas i överensstämmelse med vad beredningen föreslagit, behö­ ver det emellertid enligt min mening ej möta några betänkligheter att låta dem gälla även för bevisvittnen.

På nu anförda skäl är jag beredd att tillstyrka lagstiftning av den innebörd som förordats av en ledamot i lagrådet. Lagstiftningen bör sålunda avse så­ väl bevisvittnen som solennitetsvittnen. För samtliga fall torde böra gälla, att som vittne ej får godkännas den som ej uppfyller de behörighetsvillkor som angivits i beredningens förslag. Örn till vittne tagits någon som sålunda ej är behörig, skall hans vittnesbekräftelse anses vara utan verkan. Vad det sist­ nämnda innebär med avseende å rättshandlingens giltighet får bedömas efter allmänna grundsatser. I fråga om solennitetsvittnen kan bristande behörig­ het leda till att rättshandlingen förklaras ogiltig; örn vittnena däremot äro att betrakta som bevisvittnen, lärer det alltjämt vara möjligt att under vissa förutsättningar godkänna en rättshandling som ingåtts utan behöriga vittnen. Örn testamentsvittnen bör gälla vad därom är stadgat.

I beredningens förslag hade upptagits en erinran, att om vittnet åberopades till bevis i rättegång, skulle gälla vad i nya RB är stadgat örn sådant bevis. Att så är förhållandet torde emellertid vara tydligt utan uttrycklig före­ skrift.

Den nya lagstiftningen torde böra träda i kraft den 1 januari 1948. Såsom förutsatts av nyssnämnda ledamot av lagrådet torde en särskild övergångs­ bestämmelse böra meddelas med avseende å rättshandlingar, som ingåtts före lagens ikraftträdande. Enligt allmänna civilrättsliga grunder skall en rätts­ handlings giltighet prövas med hänsyn till den vid tiden för rättshandlingens ingående gällande lagen. Om beträffande rättshandlingar, som ingåtts före lagens ikraftträdande, förutsatts medverkan av solennitetsvittnen, skulle allt­ så vid bedömande av rättshandlingens giltighet krävas, att vittnena varit be­ höriga enligt äldre lag. Då det måste anses otillfredsställande att i detta hän­ seende tillämpa strängare villkor än som gälla enligt den nya lagen, synes skä­ ligt att denna erhåller tillämpning även i nu berörda fall. Bestämmelser av enahanda innebörd hade upptagits även i beredningens förslag. För bevis­ vittnen torde icke behöva räknas med motsvarande spörsmål. För deras höran­ de i rättegång komma nya RB:s regler att bliva omedelbart tillämpliga.

I enlighet med vad nu angivits har jag låtit inom justitiedepartementet ut­ arbeta ett nytt förslag till lag med särskilda bestämmelser angående vittnen vid vissa rättshandlingar.

Föredraganden hemställer härefter, att det inom justitiedepartementet upp­ rättade förslaget måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.