Prop. 1946:284

('angående fortsatt verk\xad samhet för hindrande och uppdagande av spioneri m. m.',)

Kungl. Maj.ts proposition nr 284.

1

Nr 284.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående fortsatt verk­

samhet för hindrande och uppdagande av spioneri m. m.; given Stockholms slott den 3 maj 1946.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bi­ falla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande statsrådet hemställt.

GUSTAF.

Eije Mossberg.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 3 maj 1946.

Närvarande:

Statsministern

Hansson,

ministern för utrikes ärendena

Undén,

statsråden

Wigforss, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt, Myrdal, Zetterberg, Mossberg.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför stats­ rådet Mossberg.

I. Inledning.

För hindrande och uppdagande av spioneri-, förräderi- och salxilage- brott m. m. har under kriget en särskild polisorganisation, allmänna säker­ hetstjänsten, varit verksam. I samband med krigshändelsernas upphörande

Bihang lill riksdagens protokoll 19i6. 1 sami. Nr 284.

1

2

Kungl. Majlis proposition nr 284.

begränsades organisationens omfattning. En fullständig avveckling av den­

samma ansågs emellertid då ännu icke kunna ske.

Allmänna säkerhetstjänsten står under ledning av säkerhetschefen. Under

denne lyder ett kansli, som ursprungligen omfattat tre byråer, nämligen cen­

tralbyrån (för post-, telefon-, telegram-, radio- och samfärdselkontroll), spa-

ningsbyrån (för spaning efter landsskadliga brott och förövare av sådana

brott) samt expeditionsbyrån (för ekonomiska och administrativa frågor).

Centralbyrån har numera indragits. Av byråns uppgifter fortbestår alltjämt

radiokontrollen, vilken överförts till spaningsbyrån. Sistnämnda byrå arbe­

tar i övrigt i huvudsakligen samma former som under kriget. Å expeditions­

byrån sysselsättas för närvarande endast två personer.

För spaningsverksamheten har riket indelats i sju med militärområdena

sammanfallande övervakningsområden, vart och ett med en övervaknings-

clief i spetsen. Varje övervakningschef utom den i sjunde övervakningsom-

rådet (Gotlands län) har till sitt förfogande i den stad, varesl han varit pla­

cerad, haft en övervakningsavdelning, vanligen bestående av polismän från

de kommunala poliskårerna och statspolisen ävensom skrivbiträden, var­

jämte i vissa andra städer funnits smärre dylika avdelningar. Å en del orter,

bland andra Stockholm, är spaningsavdelning alltjämt inrättad. Vid avdel­

ningen i Stockholm föres ett för säkerhetstjänsten i riket gemensamt central­

register rörande verksamheten. Detta register — vilket grundar sig på rap­

porter och meddelanden från de lokala polisorganen och andra myndighe­

ter, anmälningar från allmänheten m. m. — har till huvudsaklig uppgift att

tillhandahålla spaningsorganen nödigt material.

Genom beslut den 27 september 1945 tillkallade jag underståthållaren Mar­

tin Wahlbäck att såsom sakkunnig inom socialdepartementet biträda med

utredning av vissa i samband med avveckling av allmänna säkerhetstjänsten

uppkommande spörsmål. Wahlbäck har i anledning härav den 4 februari

1946 överlämnat en promemoria angående den fortsatta avvecklingen av elen

allmänna säkerhetstjänsten samt därmed sammanhängande frågor. Promemo­

rian innehåller förslag rörande avvecklingens praktiska genomförande och

angående handhavandet under fredstid av de uppgifter i fråga örn hindran­

de och uppdagande av spioneri m. m., vilka ansetts icke kunna nedläggas.

Över promemorian ha yttranden avgivits av överbefälhavaren, chefen för

försvarsväsendets radioanstalt, Överståthållarämbetet — efter hörande av

Stockholms stad — länsstyrelsen i Malmöhus län — efter hörande av lands­

fogden i länet —- länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län — efter hörande

av poliskammaren i Göteborg och biträdande övervakningschefen i Göteborg

— länsstyrelsen i Norrbottens län — efter hörande av landsfogden i länet —

statspolisintendenten, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, statskontoret,

riksarkivet samt föreningen Sveriges landsfogdar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 284.

3

II. Den sakkunniges förslag.

A. Förslag angående ny organisation för hindrande och

uppdagande av spioneri m. m.

Den sakkunnige.

Rörande behovet av polis person al för angivna ända-

m å 1 anför den sakkunnige.

Före säkerhetstjänstens tillkomst fanns i vårt land — bortsett från en till

numerären obetydlig avdelning inom Stockholms poliskår — icke någon po­

lisorganisation med speciell uppgift att beivra landsskadliga brott. Det ålåg

sålunda uteslutande de lokala polisorganisationerna att lia sin uppmärksam­

het riktad på dessa brott på samma sätt som på brott av annat slag.

Antalet under perioden mellan de båda världskrigen i vårt land beivrade

landsskadliga brott var, såsom ett studium av den officiella statistiken gel­

ind handen, ytterligt ringa. Att härav draga några slutsatser rörande den fak­

tiskt förefintliga spioneri- och underrättelseverksamheten i vårt land under

mellankrigsperioden torde emellertid vara felaktigt. Med hänsyn till de all­

mänpolitiska förhållandena under periodens förra del torde man måhända

för dessa år vara berättigad draga vissa slutsatser i angiven riktning. Men

däremot kan man, med den kännedom som numera förvärvats rörande exem­

pelvis den tyska spioneriorganisationens engagerande av tyska affärsmän,

turister och andra resenärer härstädes i spioneri- och underrättelseverksam­

het, med ganska stor bestämdhet göra gällande, att en omfattande dylik verk­

samhet förekom här i landet under liden närmast före andra världskrigets

utbrott.

Att en omfattande spioneriverksamhet sålunda sannolikt kunnat bedrivas

härstädes utan att bliva uppdagad kan väl ha sin grund i flera olika omstän­

digheter. Men det torde vara otvivelaktigt, att ett av huvudskälen härtill är

de landsskadliga brottens särskilda karaktär ur spaningssynpunkt. Skillna­

den mellan spaningsarbete! vid de landsskadliga brotten och vid övriga brott

®-*8ts ligga däri, att polisen i förra fallet bär i första hand att upptäcka

själva Inottet, medan brottet eljest utgör ett känt faktum och strävandena di­

rekt gå ut på att få reda på dess förövare. Ehuru påståendet är något till­

spetsat och därför ej undantagslöst har giltighet, giver det dock uttryck fol­

den riktiga iakttagelsen, att det råder en bestämd karaktärsskillnad i fråga

örn sättet för spaningsarbetets bedrivande mellan de landsskadliga brotten

och övriga brott. Polisen måste i följd härav på ett helt annat sätt än när

det gäller exempelvis egendoms- och misshandelsbrott vara aktivt verksam

för att utforska deras förehavanden som kunna misstänkas vara verksamma

såsom agenter eller spioner.

Värjo försök att bedöma frekvensen under den närmare framtiden av

landsskadliga brott i vårt land måste lida av en höggradig osäkerhet. Man

kan emellertid icke bortse fran att det allmänna utrikespolitiska läget är

mera spänningsfyllt nu än under åren närmast efter första världskriget. Det­

ta förhållande ger i och för sig stöd åt antagandet att underrättelseväsendet

bland främmande makter kommer att vara aktivt verksamt jämväl under

de kommande åren. Vårt lands läge är icke sådant, att denna verksamhet

skulle kunna antagas icke komma att beröra oss. Tvärtom torde vi få räkna

såväl med direkt på vårt land riktad underrättelseverksamhet som därmed,

att vårt land utväljes till basområde för utforskande av förhållanden, som

beröra en tredje makt.

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 284.

Då nian alltså enligt den sakkunniges mening måste utgå ifrån att spione­

ri- och underrättelseverksamhet kommer att hedrivas i landet jämväl i fort­

sättningen, uppstår frågan vilka organisatoriska åtgärder beträffande polis­

väsendet, som i anledning därav kunna vara erforderliga. I första hand

gäller då att överväga, örn allmänna säkerhetstjänsten bör bestå. Härom

anför den sakkimnige.

Tillskapandet av allmänna säkerhetstjänsten utgjorde en åtgärd, som inne­

bar ett kraftigt avsteg från den för den svenska polisorganisationen utmär­

kande principen att varje polisdistrikt har att ombesörja inom distriktet er­

forderlig polisverksamhet. Utan att därmed värdet av vår på kommunal

grund byggda polisorganisation underskattas måste med den erfarenhet, som

nu står till buds, framhållas såsom sannolikt, att vår ordinarie polisorgani­

sation icke skulle lia mäktat under krigsåren åstadkomma samma resultat

i fråga om uppdagandet av spioneri- och underrättelseverksamhet som sä­

kerhetstjänsten.

Skälen för att under de extraordinära förhållanden, som rått under de

gångna åren, uppbygga en särskild statlig polisorganisation för bekämpan­

de av de landsskadiiga brotten lia emellertid icke samma bärkraft under

mera fredliga förhållanden. I varje fall torde frågan, huruvida några särskil­

da åtgärder av mera definitiv natur äro erforderliga i ifrågavarande hän­

seende, böra ses i ett större sammanhang och lämpligen böra övervägas i

samband med den aktuella reformeringen av polisväsendet i dess helhet.

På grand av det anförda föreslår den sakkunnige, att säkerhetstjänsten

skall upphöra vid ingången av budgetåret 1946/47.

Den i säkerhetstjänstens regi bedrivna spaning sverksamheten skulle där­

efter återgå till de ordinära polisorganen. I främsta rummet bleve det poli­

sen i städerna, dit brotten huvudsakligen lokaliserades, som finge taga be­

fattning därmed.

Med hänsyn dels tilli de för landet särskilt allvarliga konsekvenser, som

kunna följa av en opåtalt bedriven främmande underrättelseverksamhet,

dels ock till den särartade naturen av det polisiära spaningsarbete på detta

område är det emellertid enligt den sakkunniges mening nödvändigt efterse,

huruvida några mera begränsade åtgärder äro erforderliga för höjande av

spaningsarbetets effektivitet.

Beträffande detta spörsmål framhålles, att kommunerna i stort sett mot­

svarat det förtroende, som visats dem genom att statsmakterna låtit polis­

väsendet omfattas av den kommunaJla självbestämmanderätten. Lagstiftning­

en hade dessutom lagt visst maktmedel i statsmyndigheternas händer genom

att länsstyrelse, örn ett polisdistrikt skulle uppenbarligen åsidosätta sina

åligganden enligt polislagen, ägde att meddela föreläggande för distriktet att

vidtaga erforderlig åtgärd samt därvid stadga och utdöma vite. Även i fråga

örn de landsskadiiga brotten syntes detta maktmedel vara tillräckligt under

förutsättning, att länsstyrelserna hade sina uppmärksamhet riktad på polis­

distriktens handhavande av denna del av polisverksamheten och ej tvekade

att hävda statsintresset i fall av ovillighet från kommunalmyndigheternas

sida att ställa nödiga medel till förfogande.

Den sakkunnige anser emellertid, att kommunerna behöva visst stöd vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

5

fullgörandet av berörda uppgifter. Då den landsskadliga verksamheten i vis­

sa fall kunde vara lokaliserad till mindre samhällen eller till landsbygden,

vore det nämligen icke utesilutet, att spaningsarbetet bleve anförtrott åt per­

sonal, som hade föga eller ingen rutin rörande de speciella problem, som

vore förknippade nied detta arbete, t. ex. med kontraspionage. Om verksam­

heten hade förgreningar å olika håll i landet, bleve det den lokala polis­

myndigheten å varje särskild ort, som finge ansvaret för den del av polis­

verksamheten, som vore lokaliserad till sagda ort. Vidare krävde kontra-

spionageverksamheten ett kontinuerligt aktivt handlande från polisens sida

i betydligt större utsträckning än i fråga örn annan kriminalpolisverksam­

het. En polisorganisation, som saknade möjlighet att få en samlad över­

blick över underrättelseverksamhetens olika förgreningar, finge anses där­

igenom äga minskade förutsättningar för framgångsrik spaning. De svag­

heter, som vidlådde en sådan ordning, syntes den sakkunnige vara alltför

allvarliga att utan vidare kunna förbigås.

Den sakkunnige har på grund härav funnit det nödvändigt, att åt ett sär­

skilt centralt organ uppdrages att vid sidan av de ordinarie polisorganen

följa händelseutvecklingen på ifrågavarande område samt med råd och an­

visningar bistå de kommunala polismyndigheterna. Det centrala organet

skulle i förhållande till dessa myndigheter endast vara rådgivande. Det skulle

sålunda ej ha någon särskild poliskader till sitt förfogande och ej heller ut­

rustas med sådana befogenheter som att företaga anhållande, förordna örn

husrannsakan eller dylikt. Erfarenheten talade enligt den sakkunniges upp­

fattning för att det oaktat de av centralorganet framförda synpunkterna på

uppkommande spörsmål skulle komma till sin rätt samt att ett smidigt och

fruktbärande samarbete skulle kunna ordnas med de lokala polismyndig­

heterna.

Beträffande frågan örn vilken myndighet, som bör utses lill centralorgan,

anföres, att då en stor del av spioneribrotten hade anknytning till huvud­

staden, inom vars polispersonal en betydande erfarenhet på området kunde

beräknas städse finnas samlad, det läge nära till hands att uppdraga åt

Stockholms stads polisdistrikt att handhava den ifrågavarande uppgiften.

Staden skulle då erhålla gottgörelse härför av statsmedel jämlikt 15 § 1 mom.

polislagen. Den sakkunnige ansåge emellertid övervägande skäl tala för att

uppgiften anförtroddes åt statspolisintendenten. Redan nu förekomme ej

sällan, att de lokala polismyndigheterna vid uppkommande behov av råd­

givning i speciella frågor hänvände sig till statspolisintendenten och att denne

under hand till lokala polismyndigheter framförde önskemål rörande lämp­

ligaste handlingssättet i fall, då behovet av ett enhetligt uppträdande från

skilda polismyndigheters sida varit särskilt framträdande eller synpunkter

ansetts behöva framföras, som grundade sig på informationer, vilka ej ståtl

den lokala myndigheten till buds. Det syntes därför i allmänhet komma afl

te sig naturligt, att statspolisintendenten lämnade anvisningar jämväl på

förevarande område. För en sådan anordning talade ock, alt det vore elt ut­

präglat statsintresse, som föranledde organets tillskapande.

6

Kunni. Maj.ts proposition nr 284.

För den händelse åt statspolisintendenten skulle uppdragas att fungera

såsom centralorgan borde han, enligt vad i promemorian föreslås, övertaga

det nu av allmänna säkerhetstjänsten förda centralregistret. Till biträde bor­

de statspolisintendenten erhålla en kvalificerad arbetskraft, som uteslutande

ägnade sig åt hithörande uppgifter och även kunde tjänstgöra såsom ställ­

företrädare för intendenten.

Den sakkunnige förordar vidare, att vid statspolisintendentens sida ställes

ett råd av tre personer. Härom anföres.

Erfarenheten under de år, som säkerhetstjänsten verkat, bär givit vid

handen, att säkerhetstjänsten många gånger ställts inför situationer, vilka

krävt ett bedömande från andra utgångspunkter än för de polisiära myndig­

heterna gängse. I främsta rummet åsyftas den omständigheten, att såsom en

följd av att det är brott av politisk art som säkerhetstjänsten har att inrikta

sin verksamhet mot, denna får en politisk betoning eller åtminstone förut­

sätter insikter i politiska frågor, såväl in- som utrikespolitiska. Därtill kom­

mer, att de överväganden, inför vilka säkerhetstjänstens ledning ställes även

bortsett från deras eventuella politiska betoning, ofta äro av synnerligen

intrikat natur och kräva ett bedömande av ömtåliga psykologiska faktorer.

Väl kan betydelsen av att det på nu ifrågavarande område verksamma

polisorganet är ur anförda synpunkter skolat för sina uppgifter sägas vara

mindre, sedan krigshändelserna avslutats och den vårt land berörande spio­

neriverksamheten kan antagas därmed ha minskat. Men man kan icke lämna

ur räkningen, att vid bekämpandet av de landsskadliga brotten polismyn­

digheterna — och då särskilt centralorganet — kan komma att ställas inför

frågor, vid vilkas avgörande det blir av värde alt kunna rådfråga personer

med politiskt skolat omdöme eller eljest med större allmän livserfarenhet.

För tillgodoseende av nu anförda synpunkter föreslås, att vid statspolis­

intendentens sida ställes ett råd, vars yttrande denne har att, såvitt ej på

grund av ärendets brådskande beskaffenhet hinder däremot möter, inhämta

i sådana på hans handläggning ankommande ärenden rörande spioneri- och

underrättelseverksamhet, vilka äro av större vikt eller äga principiell bety-

tydelse utöver det enskilda fallet. En sådan anordning lior kunna minska de

på sina håll uttalade farhågorna för att sådana delar av polismakten, som

äro avsedda för bekämpandet av politiska brott, på grund av bristande kon­

takt med lekmannaelement icke skola visa tillräcklig förståelse för synpunk­

ter, vid vilka en stadgad och upplyst folkmening efteråt visar sig fästa syn­

nerlig vikt.

Rörande de kvalifikationer, som böra fordras av rådets ledamöter, anser

den sakkunnige, att andra önskemål icke behöva uppställas, än att åtminsto­

ne huvudparten av ledamöterna utgöres av personer, som äro väl förtrogna

med bedömandet av politiska spörsmål. För varje ledamot i rådet bör per­

sonlig suppleant finnas.

Den sakkunnige föreslår vidare, att vid sammanträde med rådet protokoll

töres, angivande de i sammanträdet deltagande, behandlade ärenden och rå­

dets däri gjorda uttalanden samt, där ledamot det begär, av ledamoten avgivet

särskilt yttrande.

Vad beträffar radiokontrollen anser den sakkunnige, att denna alltjämt

hör för viss tid framåt upprätthållas. Verksamheten skulle dock icke utövas

i samma omfattning som under kriget. Den sakkunnige föreslår, att radio-

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

7

kontrollen anförtros åt statspolisen. Närmare redogörelse för förslaget i den­ na del lämnas i en till promemorian fogad hemlig bilaga.

Kostnaderna för ifrågavarande polisverksamhet skulle i vad avser radio­ kontrollen — vilken föreslagits överförd till statspolisen — bestridas av statsmedel.

Beträffande verksamheten i övrigt framhålles i promemorian, att polis­ distrikten icke kunde anses äga någon rätt till ersättning för den del av polisverksamheten, som hänförde sig till bekämpandet av de landsskadliga brotten. Stockholms stad hade hittills erhållit gottgörelse av statsmedel bland annat för avlönande av ett betydande antal extra polismän, som av staden måst anställas såsom ersättare för polismän, vilka avdelats för tjänstgöring i säkerhetstjänsten. De billighetsskäl, som legat till grund härför, hade emel­ lertid i stort icke längre giltighet, då numera spioneriverksamheten finge an­ tagas hava nedgått och bekämpandet av densamma icke längre skulle till­ komma en statlig myndighet utan återgå på kommunerna. Såsom skäl för fortsatt statsbidragsgivning kunde dock åberopas, att det statliga intresset av en effektiv spaning efter landsskadliga brott vore särskilt utpräglat samt att, vad huvudstaden beträffade, denna intoge en särställning i sin egenskap av centrum för den statliga förvaltningen och därför kunde antagas vara anknytningspunkt för större delen av spioneribrotten. Den sakkunnige ville för egen del icke taga ställning till frågan, huruvida statsbidrag borde utgå till polisdistrikten. Ett definitivt ståndpunktstagande borde enligt hans me­ ning föregås av utredning från vederbörande polisdistrikts sida om kostna­ dernas storlek.

De kostnader, som enligt förslaget skola åvila staten, beräknas på följande sätt.

För den befattningshavare, vilken skulle förordnas att biträda statspolis- intendenten vid behandling av ärenden angående landsskadliga brott, upp­ tages ett approximativt belopp av 16 000 kronor. Den sakkunnige fram­ håller emellertid, att, då antalet av de personer, som kunde komma i fråga för befattningen, syntes vara ganska begränsat, lönesättningen icke i förväg borde bindas vid visst belopp utan avgöras främst med hänsyn till löneför­ månerna å den tjänst, som befattningshavaren bestrede vid den tidpunkt då förordnandet meddelades honom. Kungl. Majit borde därför äga befogenhet att fastställa det arvode, som befunnes skäligt. Frågan örn befattningshava­ rens inplacering i lönegrad borde avgöras först sedan erfarenhet vunnits örn arbetsuppgifternas omfattning.

För statspolisintendenten föreslås en avlöningsförstärkning av 1 800 kro­ nor örn året för de nytillkommande arbetsuppgifterna.

Ledamöterna och suppleanterna i rådet anses böra åtnjuta ett arvode av 25 kronor för varje sammanträde. Då den sakkunnige räknar med 10 sam­ manträden örn året, skulle alltså i arvoden utbetalas sammanlagt 750 kronor.

Centralregistret rörande de landsskadliga brotten skulle närmast under statspolisintendentens ställföreträdare förestås av en till Stockholms stats- polisavdelning hörande polisman i kriminalöverkonstapels tjänstegrad. Kost­ naden beräknas till 12 100 kronor.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

För registrets förande skulle enligt promemorian 12 skrivbiträden anstäl­

las. För dessa föreslås ett genomsnittsarvode av 380 kronor i månaden, däri

inbegripen den provisoriska löneförbättring, varom förslag förelagts 1946 års

riksdag. Den totala kostnaden skulle alltså uppgå till 54 720 kronor.

Vidare borde visst material utmönstras från registret. Därest detta icke

kunde ske under innevarande budgetår, borde extra arbetskraft anlitas för

ändamålet under budgetåret 1946/47. Med hänsyn lill ovissheten örn tiden

för arbetets utförande har dock den sakkunnige icke beräknat särskilda me­

del för sådan arbetskraft under sistnämnda budgetår.

Slutligen erfordrades för centralregistret till inköp av vissa inventarier, till

expeditionskostnader och andra löpande utgifter, till ersättning åt Stock­

holms stad för upplåtna lokaler, till städning och lyse samt till telefon

ett belopp av (9 425 + 3 600 + 4 700 + 1 950 + 700) 20 375 kronor.

Bortsett från engångskostnaden för anskaffandet av inventarier skulle följ­

aktligen de årliga utgifterna för den ifrågasatta organisationen uppgå till

(16 000 + 1 800 + 750 + 12 100 + 54 720 + 20 375—9 425) 96 300 kronor.

Härtill komma kostnaderna för radiokontrollen, vilka kostnader för bud­

getåret 1946/47 beräknas till sammanlagt 495 900 kronor.

Yttranden.

I så gott som samtliga yttranden tillstyrkes, att särskilda anordningar för

bekämpandet av landsskadliga brott vidmakthållas även under normala

fredsförhållanden. Drätselnämnden i Stockholm har dock icke funnit den

sakkunniges utredning angående behovet av en fredsorganisation tillfyllest

utan ansett närmare undersökningar önskvärda.

Vad angår fredsorganisationens utformning har den sakkunniges förslag,

att allmänna säkerhetstjänsten skulle avvecklas den 1 juli 1946 och att där­

efter •— utom beträffande radiokontrollen — uppgifterna skulle återgå

till de ordinära polisorganen i princip tillstyrkts eller läm­

nats utan erinran av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, statspolisinten-

denten samt statskontoret.

Å andra sidan anser länsstyrelsen i Malmöhus län, att det varit mest till­

fredsställande, örn säkerhetstjänsten kunnat bibehållas i sin nuvarande or­

ganisation. Enligt länsstyrelsens mening påve den allmänna utrikespolitiska

situationen fog för antagandet, att omfattningen av landsskadliga brott kun­

de bliva betydade, varför ett eftersättande av polisverksamheten i denna del

finge bedömas såsom särskilt allvarligt.

Övriga remissmyndigheter, som yttrat sig i förevarande organisationsfråga,

lia icke något att erinra mot allmänna säkerhetstjänstens avveckling men för­

orda, att hithörande uppgifter omhändertagas av statspolisen eller ock —

helt eller delvis — av en särskild statlig polisorganisation.

Så anser överbefälhavaren, att verksamheten icke lämpligen borde splitt­

ras på polisorgan, vilka på sina håll finge anses relativt svaga eller i varje

fall icke ägnade för här åsyftade uppgifter. Särskilt på den egentliga lands­

bygden vore polisens numerär och kvalifikationer icke avpassade för detta

9

arbete. Överbefälhavaren förordade därför, att verksamheten fortfarande i viss utsträckning i princip bedreves centralt i statlig regi. Sålunda borde ett särskilt centralt polisorgan finnas nied rätt och möjlighet att bedriva spa- ningsverksamhet i samarbete med de lokala polismyndigheterna. Detta organ borde förfoga över egen polispersonal. Däremot skulle användningen av tvångsmedel såsom anhållande, husrannsakan och beslag ankomma på de lokala polismyndigheterna. Dessa skulle ock vara aktivt verksamma för att bekämpa ifrågavarande brottslighet och lia ansvaret för de ingripanden mot enskilda svenska medborgare eller utlänningar, sorn kunde finnas nödvän­ diga.

Överståthållarämbetet framhåller, att de landsskadliga brotten riktade sig mot riket i dess helhet. Bekämpandet av desamma kunde därför icke anses vara ett led i arbetet för skyddande av en stadskommuns invånare mot ofred å gatorna, mot stöld, misshandel och varjehanda slags brott, vilken uppgift av gammalt ansetts vara en lokal angelägenhet för städerna. I den mån den statsfientliga verksamheten vore eller kunde förväntas bliva av den omfatt­ ning, att särskilda åtgärder borde vidtagas för bekämpande av densamma, borde därför dessa åtgärder också bekostas av statsverket. Detta uteslöte vis­ serligen icke, att säkerhetsverksamheten ombesörjdes av kommunala polis­ organ mot ersättning av statsmedel. Emellertid ställde det sig naturligare, att verksamheten handhades av en statlig polisorganisation. Närmast till hands läge därvid att taga den redan befintliga statspolisorganisalionen i anspråk.

Härför kunde även rent organisatoriska skäl åberopas, särskilt behovet av en ansvarig central ledning. Örn verksamheten förlädes till de kommunala polisverken, vore man nödsakad avvara sådan ledning. Förslaget att stats- polisintendenten skulle utöva viss dirigerande verksamhet komme nämligen att försätta de lokala polischeferna i en fullständigt ohållbar situation. De skulle ha att formellt på eget ansvar fatta beslut, men i medvetandet örn att ett frångående av givna direktiv skulle kunna utsätta dem för allvarlig kri­ tik kunde de föranledas att även mot sin egen uppfattning följa dessa direk­ tiv. Av statspolisintendenten kunde något personligt ansvar icke utkrävas. För uppgifternas överförande till stalspolisen talade även den omständig­ heten, att den brottsliga verksamheten — ehuru i regel lokaliserad till Stock­ holm eller någon annan större stad — dock ofta sträckte sig över stora delar av landet. Ett ytterligare skäl vore, alt behov icke sällan kunde uppkomma alt använda den tränade personalen inom de större städerna för spaning och utredning utom deras egentliga tjänstgöringsområden, något som med gäl­ lande lagstiftning endast i begränsad omfattning vore möjligt beträffande den kommunala polisen. Slutligen vore att beakta, att, örn den nuvarande säkerhetstjänstens verksamhet förlädes till de kommunala polisverken, detta komme ali ofördelaktigt inverka på polisens förhållande till kommunerna såsom anslagsbcviljande myndigheter, icke blott när det gällde anslag till ifrågavarande arbetsuppgifter ulan även lill polisverksamheten i övrigt. För poliskåren komme arbetsuppgifterna alt utgöra en lung belastning och bi­ draga lill alt skärpa allmänhetens misstroende mot polismakten i dess helhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

Det vöre härvid att uppmärksamma, att de kommunala myndigheterna för

närvarande saknade möjligheter att öva inflytande på personalens rekryte­

ring och utbildning, liksom de icke heller kunde påverka det sätt, varpå

polisverksamheten bedreves.

Överståthållarämbetet bär på grund av det anförda kommit till den upp­

fattningen, att ifrågavarande verksamhet bör anförtros åt en från den egent­

liga distriktspolisen fristående organisation, bekostad av statsmedel och un­

derkastad en fortlöpande offentlig kontroll. Ämbetet hemställer örn en för­

nyad utredning i syfte att undersöka möjligheterna att låta uppgifterna hand­

havas av en sådan organisation.

Stockholms stadsfullmäktige ha åberopat av borgarrådsberedningen avgi­

vet yttrande. Borgarrådsberedningen har med instämmande i den kritik, som

av polisnämnden och drätselnämnden i avgivna utlåtanden riktats mot före­

liggande förslag, förklarat sig anse, att en ny förutsättningslös utredning av

frågan om säkerhetspolisens avveckling borde komma till stånd.

Rörande de synpunkter, som framförts inom polisnämnden, må följande

anföras.

Stockholms polisnämnd uttalar, att polisverksamheten för bekämpandet av

landsskadliga brott icke kunde anses vara en kommunal angelägenhet utan i

första hand vore ett riksintresse. Den polispersonal, som funnes avdelad för

verksamheten, borde därför betraktas vara anställd för hela rikets behov och

polisdistriktets kostnader för personalen jämlikt 15 § 1. polislagen gottgöras

polisdistriktet av statsmedel. Den principiella riktigheten av denna uppfatt­

ning funne polisnämnden bestyrkt genom den sakkunniges utredning. Nämn­

den ville vidare framhålla, att den sakkunniges uttalanden icke tydde på att

han hyste tro på möjligheten att nu vidtaga någon större begränsning av den

polisstyrka, som begagnades för ifrågavarande verksamhet. Någon lösning av

problemet rörande kostnadernas fördelning mellan staten och kommunerna

hade heller icke framlagts.

Polisnämnden patalar härefter, att statspolisintendentens ställning enligt

förslaget vore mycket oklar. Enligt nämndens mening vore det ett oeftergiv­

ligt krav, att det centrala organet utrustades med kompetens att i verksamhe­

ten meddela erforderliga direktiv och ålades därmed följande ansvar. Verk­

samheten i sin helhet borde naturligen knytas till den befintliga statspolis-

organisationen och ingå bland de arbetsuppgifter, vilka tillkomme statspoli-

sens kriminalavdelningar. Icke minst med hänsyn till att de brott, varom här

vore fråga, ur lokal synpunkt näppeligen läte sig begränsas utan i betydande

omfattning krävde spaningsverksamhet över stora delar av riket, syntes en

sadan anknytning vara den närmast till hands liggande lösningen. Erfaren­

heten från säkerhetspolisens verksamhet under senaste världskrig hade ock

enligt nämndens mening givit belägg för nödvändigheten av en mycket intim

kontakt med statsmakten i dessa ärenden. En sådan kontakt kunde omöjli­

gen erhållas genom den sakkunniges förslag till organisation.

Polismästaren i Stockholm uttalar, under hänvisning till yttranden av kri­

minalpolisintendenten A. Zetterquist och föreståndaren för kriminalpolisav­

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

11

delningens andra sektion polisintendenten M. Lundqvist, att han, även om principiella skäl talade mot lämpligheten att utbryta vissa arbetsuppgifter ur gällande, kommunalt anordnade polisorganisations verksamhet, likväl med hänsyn till behovet av en central ledning av verksamheten .jämte andra om­ ständigheter icke kunde förorda den sakkunniges förslag. Polismästaren an- såge, att i första hand ytterligare utredning borde verkställas beträffande möjligheterna att låta en av statsverket bekostad polisorganisation handhava säkerhetstjänsten. I avbidan på resultatet av en sådan utredning borde den nu­ varande organisationen provisoriskt bibehållas.

Även polisintendenten Zetterquist anser det ligga närmast till hands, att statspolisorgamsationen skulle övertaga ifrågavarande verksamhet i synnerhet som denna organisation tillskapades just för lösandet av vissa nya arbetsupp­ gifter. Zetterquist fortsätter.

Förklaringen till att de nya arbetsuppgifterna vid det sista världskrigets utbrott icke överläts på statspolisen torde säkerligen lia varit att man då icke ansåg sig ha tid att genom särskild lagstiftning reglera förhållandena på ett liknande sätt som vid statspolisens inrättande skedde beträffande ordnings- väsendet och den normala kriminalpolisorganisationen. Då det emellertid nu gäller att avveckla säkerhetstjänstens verksamhet och på andra organ över­ låta dess blivande arbetsuppgifter synes det vara i hög grad angeläget att detta icke sker i improvisationens form utan att en lagstiftning genomföres, genom vilken slatspolisen i lag ålägges skyldighet att svara för frågor som röra de s. k. landsskadliga brotten samt deras uppdagande och beivrande. Härigenom tillskapar man icke något nytt organ eller någon ny »hemlig polis» utan överför endast de nytillkomna uppgifterna på ett ordinarie, låt vara ut­ ökat polisorgan, som från början varit avsett att vara verksamt i hela rikets intresse. Att bekämpandet av de landsskadliga brotten är att betrakta såsom ett utpräglat statsintresse vitsordas av den sakkunnige, som för övrigt i annat sammanhang framhåller, att ett eftersättande av polisverksamheten i fråga örn de landsskadliga brotten ur statssynpunkt måste bedömas såsom särskilt allvarligt.

Polisintendenten Lundqvist framhåller, att frågan om den organisatoriska uppbyggnaden av det organ, som skulle fullgöra ifrågavarande arbetsuppgif­ ter, vore beroende av tidsläget i utrikespolitiskt avseende. Under alla förhål­ landen syntes emellertid, för att tillfredsställande arbetsresultat skulle upp­ nås, böra fordras, ali organisationen hade en central ledning, vilken även borde bära ansvaret för verksamheten. Behovet av en dylik ledning vore sär­ skilt starkt just inom den gren av polisens verksamhetsområde, som numera sköttes av säkerhetstjänsten. De landsskadliga brotten, särskilt spioneri och liknande brott, vore nämligen synnerligen svåra att bekämpa, då de regel­ mässigt icke gåveisig till känna genom någon påtaglig yttre effekt. Den brotts­ liga verksamheten sträckte sig vidare ofta över stora delar av riket, och åt­ gärder för ingripande mot densamma borde därför samordnas av ett centralt organ. För att uppspåra och följa verksamheten vore det nödvändigt att fort­ löpande samla material från olika delar av riket, och detta måste sedan bear­ betas, registreras och förvaras hos en central instans, överhuvud vore det önskvärt all alla spaningsresultat och andra upplysningar samlades i en cen-

12

Kungl. Maj :ts proposition nr 284.

träl och att från denna dirigerades de åtgärder, som behövde vidtagas. För de

lokala myndigheterna vore det uppenbarligen ett starkt stöd i deras arbete.

örn de ägde möjlighet att i mera svårbedömbara fall underställa dessa en

central myndighets avgörande. Det syntes kunna starkt ifrågasättas, huruvida

den centrala ledning, förslaget innehure, vore tillräckligt stark för att erfor­

derlig effektivitet skulle kunna uppnås. Statspolisintendenten skulle endast

hava en rådgivande funktion och skulle icke få polispersonal till sitt förfo­

gande. Överhuvud syntes enligt promemorian svårigheter uppkomma att an­

vända polispersonal utom den stad, personalen tillhörde.

Polisintendenten Lundqvist uttalar härefter, att en annan svaghet i försla­

get vore oklarheten i fråga örn ansvarets fördelning mellan statspolisintenden-

ten och de lokala myndigheterna. Förslaget utsade uttryckligen, att statspolis-

intendentens ställning endast vore rådgivande, men syntes å andra sidan för­

utsätta, att de råd och anvisningar han lämnade de lokala myndigheterna,

skulle av dessa vederbörligen beaktas. Ett sådant system vore icke att rekom­

mendera. Det syntes nämligen lätt kunna alstra motsättningar mellan den

myndighet, som gåve, och den, som mottoge direktiven, och vore i varje fall

icke ägnat att för de beslutande myndigheterna skapa det stöd, som dessa

rimligen borde lia anspråk att räkna på i sin ifrågavarande synnerligen öm­

tåliga och svårbemästrade verksamhet. Oklarhet i ansvarsfrågan syntes ock­

så kunna medverka till att minska allmänhetens förtroende för den organi­

sation, vilken skulle taga befattning med hithörande frågor.

Härefter fortsätter Lundqvist.

Redan det nu anförda torde visa därhän, att ifrågavarande arbetsuppgifter

om möjligt böra anförtros åt ett rent statligt organ. Härför tala även andra

synpunkter. De landsskadliga brotten rikta sig direkt mot statens existens.

Den brottsliga verksamheten är vidare i regel icke bunden till visst polis­

distrikt utan sträcker sig över stora delar av riket. I viss mån tala även

kostnadsskäl för att brottsundersökningarna i dessa fall böra åläggas stat­

liga organ.

Två utvägar kunna här väljas, nämligen antingen att lägga ifrågavarande

verksamhet på ett från de nuvarande polismyndigheterna helt fristående

organ eller att låta statspolisen sköta densamma. Det förstberörda alterna­

tivet innebär ur rent polisiära synpunkter vissa påtagliga fördelar. Det torde

sålunda vara den organisationsform, som bäst tillgodoser kravet på effek­

tivitet i arbetet, och är dessutom ägnat att skapa klarhet i ansvarsfrågan. Då

åtalsfrågorna under alla förhållanden synas böra handläggas av de redan

bestående ordinarie åtalsmyndigheterna — möjligen bör härvidlag undantag

göras för Stockholm — bör samarbetet med den särskilda statliga myndig­

heten och åklagarna regleras. Detta torde lämpligen ske så, att den statliga

myndigheten bedriver utredningen i sin regi, intill dess ett anhållande före­

tagits. Därefter överföres ärendet till åtalsmyndigheten, å vilken det jämväl

torde böra ankomma att meddela beslut om fortsatt kvarhållande.

Vad angår det senare alternativet — statspolisens inkopplande — har i

promemorian frågan, huruvida och i vilken omfattning de på olika orter i

landet stationerade statspolisavdelningarna böra kunna tagas i anspråk för

utredningar angående landsskadliga brott, icke berörts. Vid dylikt förhållan­

de torde man äga utgå från att statspolis skall kunna av vederbörande polis­

chef rekvireras för ifrågavarande utredningar under samma förutsättning som

n

i fråga om övriga brott, d. v. s. i första hand pa landsbygden eller i stad, däi kriminalpolis ej finnes. Man torde kunna utgå ifrån att i den mån lands­ skadliga brott förekomma i nyss angivna distrikt, statspolis undantagslöst kommer att rekvireras av polischefen. Och då statspolisen sålunda redan i viss omfattning kan antagas bliva tagen i anspråk för ifrågavarande arbets­ uppgifter, kan jag icke inse, att det skulle möta några avgörande betänk­ ligheter mot att låta uppgifterna skötas av statspolisen i riket i dess helhet. Härför torde endast en förstärkning av de olika kriminalstatspolisavdel- ningarna böra ske jämte möjligen, därest så skulle anses lämpligt, en upp­ delning av desamma i särskilda kriminalstatspolisavdelningar för vanliga brott och »säkerhetsstatspolisavdelningar» för landsskadliga brott.

Med denna utgångspunkt torde det vara naturligt att göra statspolisinten- denten till chef även för »säkerhetsstatspolisen» med skyldighet för honom att på eget ansvar leda och besluta om verksamheten. Uppenbarligen måste statspolisintendenten därvid å vissa orter hava biträde av polisbefäl i polis­ intendents eller därmed jämförlig ställning. Det sagda innebär en principiell ändring i statspolisintendentens åligganden, och förutsätter uppenbarligen, att statspolisintendenten utrustas med exekutiva befogenheter, som han f. n. saknar. Härigenom skulle de kommunala polisorganen helt avkopplas från denna verksamhet. Förhållandet mellan statspolisorganen och åklagarmyn­ digheten torde böra ordnas på samma sätt som ovan antytts i fråga örn den fristående statliga institutionen.

Jag anser övervägande skäl tala för att i stället för att lägga bekämpandet av den landsskadliga verksamheten å den kommunala polisen lösa detta spörsmål enligt ettdera av de alternativ, som nu senast angivits. En närmare utredning örn möjligheterna härutinnan synes mig dock önskvärd.

Landsfogden i Malmöhus lein finner det ägnat att väcka betänkligheter att företaga en radikal nerskärning av den polisiära beredskapen på ifrågavaran­ de område, innan de utrikespolitiska förhållandena hunnit närmare stabili­ seras. Säkerhetspolisen hade under kriget haft stöd av den numera upphävda tvångsmedelslagen och den omfattande försvarsberedskapen. Den polisiära verksamheten bomme därför att bliva svårare under fred än under krig.

Förslaget att det mera kontinuerliga spaningsarbete skulle koncentreras uteslutande till de kommunala polisorganen i de största städerna, syntes knappast vara lyckligt. Under fredsförhållanden syntes arbetet få karaktär av allmänt övervakande verksamhet i betydligt större grad än under kriget, då detsamma på helt annat sätt kunde och även måst inriktas på konkreta förhållanden, ofta av överhängande natur. Med den föreslagna anordningen bomme polisens arbete att täcka alltför små geografiska områden. En annan för ett effektivt arbete ogynnsam faktor vore den strängt lokalt begränsade kompetensen för de kommunala polisorganen. På grund av det anförda hade landsfogden funnit verksamheten böra organiseras i statlig regi, varvid det låge närmast till hands att anknyta till den redan bestående statspolisorga- nisationen. Denna organisations personal skulle då i erforderlig utsträckning utökas, varvid de nytillkomna polismännen sknlle avdelas för huvudsaklig tjänstgöring med säkerhetspolisarbete. Härigenom skulle även vinnas, att den centrala ledningen lades på statspolisintendenten. Det förefölle vara av vikt, alt den centrala ledningen icke blott finge en rådgivande funktion i för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

H

Kungl. Maj.ts proposition nr 284.

hållande till de lokala polismyndigheterna utan även tillerkändes befogenhet

att under tjänstemannaansvar utöva en verklig ledning av verksamheten samt

att därvid fatta beslut om sådana till undersökningsförfarandet hörande åt­

gärder som exempelvis hus- och kroppsrannsakan, beslag och anhållande

av misstänkt person. Enligt landsfogdens mening borde en ny utredning i

ärendet komma till stånd.

Poliskammaren i Göteborg framhåller, att särskild, specialutbildad perso­

nal syntes böra avdelas för ifrågavarande uppgifter. På grund av personal­

bristen i polisdistrikten komme spaningsverksamheten för upptäckande av

landsskadliga brott säkerligen att framstå såsom en andrahandsuppgift. Verk­

samheten borde därför icke överlåtas på och bekostas av polisdistrikten. En­

ligt poliskammarens mening kunde det ifragasättas, örn icke verksamheten

borde koncentreras till de större städerna med verksamhetsområde jämväl

utanför dem. Härvid skulle den nuvarande indelningen i övervakningsområ-

den bibehållas. Förutsättningen för att en sådan organisation skulle kunna

vara positivt verksam syntes emellertid vara att en central ledning för den­

samma förefunnes. Poliskammaren ansåge att frågan borde ytterligare utre­

das. I avbidan därpå borde säkerhetstjänsten fortbestå.

Biträdande övervakningschefen i Göteborg uttalar, att i den män särskild

polispersonal skulle avdelas för ifrågavarande ändamål statspolisen borde

tagas i anspråk härför.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anför.

Redan uppgiftens speciella art fordrar särskilda kvalifikationer av den po­

lispersonal som användes härför. Vidare kan arbetet inom detta slags polis­

verksamhet aldrig bli fullbordat utan måste vara kontinuerligt igång Enbart

av antydda skäl förefaller det ganska otänkbart att den kommunala polis­

organisationen i det hela skulle kunna gå i land med denna polisverksamhet

på ett tillfredsställande sätt. För Norrbottens län, som i detta avseende intar

en särskilt utsatt ställning med långa landgränser mot två olika riken, framstå

dessa olägenheter särskilt kraftigt. Vidare måste det anses anmärkningsvärt

att denna viktiga uppsiktsverksamhet — i själva verket ett komplement till

försvarsväsendet — icke föreslås inordnad under någon ansvarig högsta led­

ing; statspolisintendenten och hans biträden jämte det särskilda råd som

föreslås skulle ju endast intaga en rådgivande ställning. Det kan för övrigt

icke lämnas ur sikte att ifrågavarande polisverksamhet framträder som ett

speciellt statsintresse, i följd varav irritation lätt kan tänkas uppstå i fråga

örn de kommunala polisverkens deltagande i de ökade kostnader som måste

medfölja verksamheten i fråga.

Med hänsyn till dessa erinringar kan, enligt länsstyrelsens mening, säker­

hetstjänstens uppgifter icke övertagas på det sätt utredningsmannen föresla-

slagit, utan synes frågan böra underkastas ytterligare utredning.

Landsf ogden i Norrbottens län anser likaledes, att verksamheten bör anför­

tros åt statspolisen.

Även föreningen Sveriges landsfogdar avstyrker förslaget. Ifrågavarande

uppgifter betingades av specifikt statliga intressen och företedde i många hän­

seenden skiljaktigheter i förhållande till den verksamhet för upprätthållande

av allmän ordning och säkerhet, som normalt inginge i polismyndigheternas

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

15

uppgift. Man rörde sig här på ett område, som mera kunde sagås angå landets försvar än polisverksamhet i vedertagen mening. Det sagda syntes föreningen rent principiellt tala för att verksamheten borde organiseras i statlig regi. Mot tanken att för dessa uppgifter engagera de kommunala polismyndigheterna kunde emellertid även andra skäl anföras, t. ex. de stridigheter mellan stat och kommun, som ägt rum under säkerhetstjänstens verksamhet, den omstän­ digheten att spaning och andra undersökningsåtgärder i allmänhet ej vore lokalt begränsade utan ofta och därtill samtidigt måste bedrivas inom olika delar av landet, behovet av en central ledning ävensom kravet på politiska, i främsta rummet utrikespolitiska synpunkter. Vid frågans lösande kunde två alternativ övervägas: att i de tre största städerna och på lämplig ort i Norr­ land inrätta särskilda polisavdelningar, anställda vid de kommunala polis­ kårerna för hela rikets behov, eller att å dessa orter inrätta särskilda statspo- lisavdelningar. Den centrala ledningen kunde i båda fallen anförtros åt stats- polis intendenten.

Rörande omfattningen av den nya organisationen uttalar statskontoret, att ämbetsverket icke blivit övertygat örn behovet av en så omfattande organisation som den av den sakkunnige föreslagna.

Angående det föreslagna centralorganet anför statspolisintendenten.

Den svenska statspolisen, som till skillnad från statspolisorganisationer i andra länder icke i något hänseende har karaktär av s. k. politisk polis, är i princip att betrakta såsom en stödorganisation till det kommunala polisvä­ sendet. Frånsett den ringa del av statspolisen, som är avdelad för bekämpan­ de av den olaga sprithanteringen, arbetar statspolisen endast efter rekvisition från polischeferna. Även örn statspolisen jämlikt särskild bestämmelse un­ der kriget i ringa utsträckning nödgats avstå vissa polismän till den allmänna säkerhetstjänsten har dock statspolisen såsom organisation icke sysslat med utredningar av de landsskadliga brotten.

Statspolisen har alltid strävat efter och är för övrigt i stor utsträckning beroende av ett gott förhållande till allmänheten. Erfarenhetsmässigt kommer den verksamhet, som avser utredning av de landsskadliga brotten, alltid att hos stora delar av rikets medborgare väcka misstänksamhet och ovilja. Även örn utredningsmannen föreslagit att endast stastpolisintendenten och icke statspolisorganisationen såsom sådan skulle tilldelas vissa uppgifter i nu förevarande hänseende befarar jag dock på goda grunder att, därest förslaget skulle genomföras, detta på ett ofördelaktigt sålt skulle inverka på och för­ svåra statspolisorganisationens normala verksamhet. Jag får sålunda avstyrka, att statspolisintendenten tilldelas den av utredningsmannen föreslagna upp­ giften. Mera naturligt vore enligt min mening att den för statspolisintenden­ ten avsedda uppgiften tilldelades kriminalpolisintendenten i Stockholm.

1 fråga örn detaljerna i organisationen har uppmärksamhet vidare ägnats särskilt ål det föreslagna rådet.

Överbefälhavaren anser, att inrättande av eli råd vid statspolisintendentens sida skulle innebära ett allvarligt avsteg från vad hittills gällt i fråga örn svensk ämbetsutövning. Det personliga ansvaret för företagna eller underlåtna åtgärder skulle med den föreslagna anordningen komma att på ett mindre tillfredsställande sätt uttunnas. Å andra sidan skulle — därest fråga om an­

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

svar för en befattningshavare bomme upp i form av åtal — den tilltalade

icke kunna freda sig under hänvisning till rådets anvisningar. Särskilt an­

märkningsvärt vore förslaget beträffande kvalifikationerna för ledamöterna

av detta råd. Utredningsmannen hade icke närmare angivit vad som avsåges

med uttrycket »väl förtrogna med bedömandet av politiska spörsmål». Olika

tolkningsmöjligheter erbjöde sig här. Förslaget medförde att ett politiserande

av en statlig verksamhet möjliggjordes, vilken verksamhet under tjänste­

mannaansvar allenast borde bedrivas under den lagliga regeringsmyndighe-

tens uppsikt.

Överståthållarämbetet avstyrker inrättandet av ett råd under hänvisning

till att sådana åtgärder borde undvikas, vilka ytterligare försvårade översik­

ten över var det personliga ansvaret för verksamheten skulle förläggas och

som kunde vara ägnade att ytterligare förminska den kommunala insynen

över polisväsendets ledning.

Polisintendenten Zetterquist anser det mest ändamålsenligt, att åt en Kungl.

Maj:t direkt underställd kommission överlätes att vara rådgivande och di-

rektivgivande organ i ärenden av mera intrikat och politiskt betonad natur.

Skulle en sådan anordning icke vara möjlig, syntes det riktigaste vara, att

centralorganet ålades att föredraga dylika ärenden direkt inför vederbörande

departementschef eller konsultativa statsråd och därifrån erhålla de erfor­

derliga direktiven.

Polisintendenten Lundqvist uttalar.

I princip torde intet vara att erinra mot att lekmannarepresentanter få

inblick i och inflytande pa bedömandet och behandlingen av den nuvarande

säkerhetstjänstens arbetsuppgifter. En dylik anordning skulle sannolikt bi­

draga till att minska den misstro, som hittills riktats och med säkerhet även

i framtiden kommer att riktas mot ett organ med uppgift att sköta ifråga­

varande verksamhet. Fråga är väl dock, huruvida förslaget innebär en i allo

lycklig lösning av detta spörsmål.

Till en början torde ur polisiär synpunkt vissa erinringar kunna göras mot

att rådet, på sätt betänkandet förordar, endast skall utöva en rådgivande

verksamhet utan att hava något ansvar för besluten i de frågor, vari dess

mening inhämtas. Ett sådant system har den nackdelen, att det stöd, polis­

myndigheten får i sitt arbete, blir alltför ringa; i sådana icke otänkbara fall.

då rådet till äventyrs komrne att stanna i olika meningar, skulle dess hörande

mahända snarare vara ägnat att skapa förvirring hos polismyndigheten än

utgöra ett stöd för denna. Ur denna synpunkt vore det givetvis att föredraga,

att rådet hade° ansvar för sina uttalanden och således deltoge i själva beslu-

ten.^ I sa fall lage det väl dock närmast till hands att låta rådets medlemmar

inga i en kommission, som skulle äga beslutande myndighet i vissa hithöran­

de frågor och däri förutom representanter för det organ, varå skulle läggas

uppgiften att bekämpa de landsskadliga brotten, skulle kunna bland andra

ingå företrädare för utrikespolitiska och militära synpunkter. Denna lösning

synes mig i och för sig ingalunda otänkbar och har ju redan på utlännings­

kontrollens område sin motsvarighet i statens utlänningskommission.

Angående de frågor, i vilka rådets mening skall inhämtas, lämnar förslaget

inga detaljerade anvisningar; det utsäges endast, att statspolisintendenten har

att inhämta rådets yttrande i sådana på hans handläggning ankommande

ärenden, vilka äro av större vikt eller äga principiell betydelse utöver det'

Kungl. Maj.ts proposition nr 284.

17

enskilda fallet. Härmed torde väl avses i första hand den allmänna inrikt­ ningen av verksamheten ur såväl utrikes- som inrikespolitiska synpunkter, polisens spaningsmetoder m. m. dylikt. Skulle statspolisintendenten tiller­ kännas exekutiva funktioner, kan fråga uppkomma att låta rådet uttala sig även om lämpligheten av ingripanden i särskilda fall. Ett dylikt utvidgande av rådets befogenheter anser jag dock synnerligen diskutabelt; det skulle nämligen enligt min mening vara ägnat att alltför mycket politisera polisens verksamhet. Även i övrigt synas de frågor, vari rådet skulle yttra sig, i vä­ sentlig mån vara sådana, i vilka det torde böra ankomma å Kungl. Majit eller vederbörande departementschef att träffa avgörande. Med hänsyn härtill kan det ifrågasättas att låta rådet anknytas direkt till det departement, till vilket ifrågavarande ärenden höra.

Landsfogden i Malmöhus län anser, att det, då rådets anvisningar kunde förväntas undantagslöst följas, uttryckligen borde föreskrivas, att dess direk­ tiv vore för statspolisintendenten bindande.

Statspolisintendenten säger sig förutsätta, att rådet skulle ikläda sig ansvar för de beslut, i vilka detsamma deltoge.

Statskontoret ifrågasätter behovet och lämpligheten av ett råd. Förutom svårigheten att erhålla ledamöter med erforderlig kompetens i ett råd med de känsliga och ansvarsfulla uppgifter det här gällde, ansåge ämbetsverket böra framhållas, att verksamhetens natur hänvisade på en nära samverkan med överordnad myndighet, och att det fördenskull även efter tillkomsten av det föreslagna rådet, icke syntes kunna undgås att statspolisintendenten be­ träffande tveksamma spörsmål hänvände sig till vederbörande departements­ chef.

Rörande detaljer i övrigt i förslaget må nämnas, att statskontoret förklarat sig icke vara övertygat örn att statspolisintendentens närmaste med­ hjälpare kunde beredas full sysselsättning under mera normala fredliga för­ hållanden. Ämbetsverket föresloge, att avlöningen till nämnde befattnings­ havare maximerades och föreskrift utfärdades, att hans sammanlagda löne- fömåner icke finge uppgå till högre belopp än vad som tillkomme extra ordi­ narie landsfogde i 29 lönegraden. Av principiella skäl kunde statskontoret icke biträda förslaget örn ett särskilt arvode till statspolisintendenten på grund av föreslagna nya arbetsuppgifter. Statspolisintendenten har berört frågan om centralregistret och förordar, att en kriminalkommissarie för­ ordnas såsom föreståndare för detsamma.

I de utlåtanden, vilka ingå på frågan örn radiokontrollen, har be­ hovet av en sådan kontroll allmänt vitsordats. Med avseende å verksamhetens omfattning ha å ena sidan överbefälhavaren, försvarsväsendets radioanstalt, statspolisintendenten och telegrafstyrelsen förordat utökning av den före­ slagna organisationen, medan å andra sidan statskontoret ifrågasatt, om för

detta ändamål behövde anvisas ett belopp av inemot V2

miljon kronor.

Gällande bestämmelser rörande statspolisen. Med hänsyn till att i ett flertal utlåtanden föreslagits, att ifrågavarande verk­ samhet skulle omhänderhavas av statspolisen, synes det lämpligt att lämna en kortfattad redogörelse för statspolisens organisation. De grundläggande

Bihang till riksdagens protokoll 19i6. 1 sami. Nr 284.

2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

bestämmelserna härom meddelas i lagen om polisväsendet i riket. Föreskrif­

ter, som i detta sammanhang äro av intresse, finnas även i kungörelsen den

16 september 1932 angående stats- och reservpolisen samt i instruktionen

för statspolisintendenten den 2 december 1932.

Nämnda lag föreskriver i 5 § 3 morn., att i fråga om stad som är skyldig

ant tillhandahålla reservpolismän — sådan skyldighet åligger stad med

minst 10 000 invånare ävensom i län, där stad med sådant invånarantal ej

finnes, den stad inom länet Konungen bestämmer — Konungen må för­

ordna, att ett bestämt antal av stadens polispersonal i särskilda tjänste-

grader huvudsakligen skall användas för tjänstgöring såsom statspolis vid

upprätthållande av allmän ordning och säkerhet utom staden. Då sådant

förordnande meddelats, skall polispersonalen i staden ökas med det bestäm­

da antalet. Därest sedermera polispersonalen minskas, utan att motsvaran­

de ändring i behovet av polispersonal inom staden ägt rum, eller personalen

icke ökas i förhållande till sådan ändring, må Konungen förordna om ök­

ning av personalen. För tjänstgöring såsom statspolis i första hand avsedda

polismän till föreskrivet antal skola sammanföras till en särskild avdel­

ning (statspolisavdelning).

I 6 § nämnda lag stadgas, att i stad, som skall tillhandahålla reservpolis,

i erforderlig utsträckning skall finnas anställd för spaning och annan under­

sökning angående brott särskilt utbildad polispersonal (kriminalpolisavdel­

ning). I fråga om stad, som på grund av denna föreskrift eller eljest inrättar

kriminalpolisavdelning, må Konungen förordna, att ett bestämt antal av sta­

dens kriminalpolismän i särskilda tjänstegrader huvudsakligen skall använ­

das för tjänstgöring såsom statspolis vid kriminalpolisverksamhet utom sta­

den. För sådan tjänstgöring i första hand avsedda kriminalpolismän till fö­

reskrivet antal skola i stad med statspolisavdelning tillhöra denna.

Enligt 15 § 1 mom. polislagen skall stad, som har att tillhandahålla stats­

polis, av statsverket gottgöras så stor del av stadens kostnader för avlöning,

pensionering, begravningshjälp och andra förmåner åt polispersonalen i sär­

skilda tjänstegrader, som belöper å det bestämda antalet statspolismän i mot­

svarande grader enligt de beräkningsgrunder, som av Konungen fastställas.

Dessutom skall, jämväl enligt av Konungen fastställda beräkningsgrunder,

utgå ersättning med skäligt belopp för stadens kostnad för anskaffande av

rum för avdelningens hästar och fordon samt för särskild kostnad, som sta­

den kan visa sig hava haft för erforderlig expeditionslokal. Kostnader, som

eljest uppkomma för verksamheten såsom statspolis, skola bestridas av

statsmedel.

Såsom en del av den kommunala polisorganisationen är statspolisavdel-

ningen å varje ort underställd polischefen å orten samt landsfogden i länet

och länsstyrelsen. Enligt kungörelsen angående stats- och reservpolisen skall

dessutom för varje statspolisavdelning finnas en särskild föreståndare, vil­

ken har att övervaka att personalen på lämpligaste sätt utnyttjas för sina

uppgifter m. m. Föreståndaren för statspolisavdelningen i Stockholm, stats­

polisintendenten, har även vissa centrala uppgifter. Enligt för statspolisin-

Kungl. Maj.ts proposition nr 284.

19

tendenten gällande instruktion åligger det sålunda denne i fråga om andra städer än Stockholm, bland annat, att genom inspektioner och annorledes söka förvärva kännedom om personalen och verksamhetens bedrivande, att tillse, att personalen ordentligt fullgör sina åligganden, att verka för att statspolisverksamheten anordnas på lämpligaste sätt och så, att bästa möj­ liga resultat vinnes av densamma, samt att i sistnämnda syfte meddela råd och anvisningar och till vederbörande lokala myndigheter avgiva erforder­ liga förslag. I sin verksamhet skall statspolisintendenten eftersträva sam­ förstånd med de lokala myndigheterna och må icke meddela statspolisper- sonalen anvisningar, som strida mot vad av dessa myndigheter vederbörligen föreskrivits.

Före det sista världskrigets utbrott handhades polisuppgifter, som samman­ hängde med övervakning av agent- och kunskaparverksamhet, beivrande av spioneri och närstående brott m. m., helt av de kommunala poliskårerna. Vid Stockholms kriminalpolis fanns för detta ändamål en särskild avdelning. Denna avdelnings personal var dock till numerären mycket obetydlig.

Det skärpta läget under slutet av 1930-talet föranledde vidtagande av åt­ gärder i olika hänseenden för att bereda ökat skydd mot spioneri och sabo­ tagebrott m. m. Sålunda företogos vissa ändringar i 8 kap. strafflagen och antogs en lag örn straff för sabotage. Genom särskilda tvångsmedelslagar — den 14 oktober 1939 och den 9 januari 1940 —- bereddes vissa ökade möjligheter att vinna utredning om dessa brott. För att biträda vid handha- vandet av hithörande polisuppgifter hade en särskild polisorganisation, all­ männa säkerhetstjänsten, inrättats.

Allmänna säkerhetstjänsten har varit verksam såsom spanings- och cen­ surorgan. Med stöd av tvångsmedelslagstiftningen har säkerhetstjänsten —- liksom andra i lagen angivna myndigheter — för att förhindra att obehöriga skulle erhålla kännedom örn förhållanden, vilkas meddelande till främ­ mande makt kunde skada rikets försvar eller folkförsörjning eller dess vän­ skapliga förbindelser med främmande makt, utövat post-, telegram- och telefonkontroll. Därjämte har radiotrafiken övervakats.

Sedan de egentliga krigshandlingarna i samband med det senaste världs­ kriget inställts, påbörjades en avveckling av säkerhetstjänsten. Efter det att 1940 års tvångsmedelslag den 30 juni 1945 upphört att gälla har säkerhets­ tjänsten i sin spaningsverksamhet endast arbetat med polismakten eljest till­ kommande tvångsmedel. Post-, telegram- och telefonövervakning har alltså icke tillämpats efter sistnämnda datum.

Kostnaderna för den av säkerhetstjänsten utövade kommunikationskon- trollen ha helt bestritts av statsmedel. Däremot har beträffande den direkt brottsspanande verksamheten en uppdelning av kostnaderna mellan staten och respektive kommuner ägt rum. Statsverkets utgifter för organisationen under de år denna varit i lull verksamhet lia uppgått till omkring G miljoner kronor örn året. Personalen har under samma tid omfattat något mer än 1 000 be­ fattningshavare. Den 1 januari 1946 hade avvecklingen av säkerhetstjänstens

Före­ draganden.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

verksamhet fortskridit så långt att vid nämnda tidpunkt endast 237 personer

sysselsattes, av vilka 153 för spaningsverksamheten och 84 för radiokon­

trollen.

Av den sakkunnige föreslås, att allmänna säkerhetstjänsten helt avvecklas

i och med utgången av innevarande budgetår. Delta förslag har i allmänhet

i princip understötts i remissutlåtandena.

För egen del finner jag det uppenbart, att en sådan speciell organisation

som allmänna säkerhetstjänsten, vilken tillkommit för att stödja den ordi­

nära polismakten under vissa exceptionella förhållanden och vilken organi­

satoriskt skiljer sig från polisväsendet i övrigt, icke bör äga bestånd under

mera normala förhållanden. Vid behandlingen i årets statsverksproposition

av frågan örn anvisande av medel för nästa budgetår till anordnande av po­

lisbevakning i annan än den i lagen om polisväsendet i riket stadgade ord­

ning m. m. — från vilket anslag vissa kostnader för säkerhetstjänsten utgått

— har jag ock förutsatt, att säkerhetstjänsten skulle komma att avvecklas.

Jag föreslår därför nu i likhet med den sakkunnige, att organisationen upp­

hör i och med utgången av budgetåret 1945/46.

Även örn allmänna säkerhetstjänsten avvecklas, är det emellertid nödvän­

digt, att myndigheterna äga möjlighet att övervaka och följa den spionage-

och underrättelseverksamhet, som jämväl i nuvarande läge kan förekomma

i vårt land. Härvid uppkommer frågan, huruvida övervakningsuppgifterna

böra helt och hållet omliänderhavas av den ordinära polis- och åklagarorga-

nisationen eller om speciella organisatoriska åtgärder kunna anses påkallade.

Den sakkunnige förordar, att övervakningen återgår till polisdistrikten, dock

att kontroll över radiotrafiken skulle ankomma på statspolisen. De flesta re­

missmyndigheterna anse, att verksamheten bör anförtros åt statspolisen. I

ett utlåtande ifrågasättes, huruvida icke en särskild statlig polisorganisation

borde tillskapas för uppgifterna.

Enligt min mening tala övervägande skäl för att ifrågavarande verksam­

het under fredstid bör vara en uppgift för de ordinära polis- och åklagar­

myndigheterna. Ingripanden mot enskilda böra under fred kunna företagas

endast av de vanliga myndigheterna och med anlitande av vanliga tvångs­

medel. Härav följer, att jag anser det icke böra ifrågakomma, att en ny stat­

lig polisorganisation inrättas i allmänna säkerhetstjänstens ställe.

Emellertid bör å andra sidan beaktas, att det arbete, om vilket här är frå­

ga, är av speciell natur. Polismyndighet kan i regel icke påräkna att erhålla

anmälan örn sådana förhållanden, som böra föranleda polisingripande i fråga

örn spionage och liknande brott, utan har att själv genom fortgående aktiv

spaning förskaffa sig kännedom örn påbörjade eller tilltänkta brottsliga före­

havanden. Med hänsyn härtill och på grund av spaningsarbetets art erford­

ras för uppgifternas fullgörande personal med särskild utbildning för ända­

målet. Därjämte må framhållas, att bekämpandet av spionage och olovlig

underrättelseverksamhet delvis har en annan karaktär än det polisarbete,

som avser skyddandet av en kommuns invånare mot ofred å gator och vägar

samt mot stöld, misshandel och liknande brott. Av denna anledning kan det

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

21

ur kommunal synpunkt framstå såsom mindre naturligt, om kostnaderna för verksamheten skulle helt vila på kommunerna. Denna synpunkt har kom­ mit till starkt uttryck i de av Stockholms stads myndigheter avgivna utlå­ tandena. Jag anser alltså, att uppgiften att motverka spionage- och underrät­ telseverksamhet i princip bör ankomma på de ordinära polis- och åklagar­ myndigheterna. Dessa myndigheter böra emellertid vid utförandet av det egentliga spaningsarbete! i allmänhet anlita biträde av statspolispersonal, vare sig spaningsarhetet bedrives inom eller utom förläggningsorten för stats- polisen. Ekonomiskt innebär detta, att kostnaderna för verksamheten kom­ ma att praktiskt sett helt bäras av statsverket.

Spionage- och underrättelseverksamheten laar ofta förgreningar i olika de­ lar av riket. Inom polisorganisationen hör därför möjlighet finnas till central överblick över verksamheten och till samordnande av de erforderliga polis- åtgärderna. Jag finner det av denna anledning påkallat, att åt statspolisin- tendenten uppdrages att sörja för den behövliga samordningen på detta om­ råde. Detta faller sig desto naturligare som statspolisintendenten redan en­ ligt gällande föreskrifter fullgör vissa centrala funktioner inom statspolis- organisationen. Åt statspolisintendenten bör härvid anförtros att handha det nu inom allmänna säkerhetstjänsten förda centralregistret.

Såsom av det förut anförda framgår, utövar allmänna säkerhetstjänsten övervakning dels genom vanlig spaningsverksamhet dels ock i form av radiokontroll. Frågan huruvida radiokontrollen skall forthestå torde i detta sammanhang böra upptagas till prövning.

I de av kriget berörda länderna har illegal radiotrafik varit en vanlig före­ teelse. Sådan trafik har under krigstiden avslöjats även i vårt land. Den omständigheten att kriget nu upphört erbjuder icke någon säkerhet för att icke illegal verksamhet av detta slag även fortfarande kan komma att be­ drivas i viss utsträckning, t. ex. örn underjordiska politiska organisationer skulle upprättas med förgreningar till vårt land. Vidare torde få anses, att radiokontrollen genom sin blotta existens medför vissa preventiva verk­ ningar. Benägenheten att använda detta kommunikationsmedel i olovligt syfte måste uppenbarligen okas, örn det är känt att någon risk för upptäckt icke föreligger. Slutligen är det ur beredskapssynpunkt av stor vikt att i hän­ delse av ett skärpt läge personal nied utbildning och vana vid radiospaning finnes att tillgå i viss omfattning. Jag anser fördenskull, att radiotrafiken alltjämt åtminstone för någon tid framåt bör stå under kontroll, ehuru verk­ samhetens omfattning uppenbarligen kan högst väsentligt begränsas. Upp­ giften, vilken är av riksomfattande natur och därför icke lämpligen kan full­ göras av lokala polismyndigheter, bör direkt ankomma på statspolisen och således centralt ledas av statspolisintendenten. Örn övervakning i nu angivet syfte anordnas, kommer även amatörradiotrafiken automatiskt under kon­ troll, varvid kan tillses, att amatörsändarna lia tillstånd att utföra sänd­ ningar och följa givna föreskrifter rörande verksamheten. Telegrafverket kommer härigenom att i stor! sett befrias från utgifter för övervakning av nämnda radiotrafik.

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

Den sakkunnige har föreslagit, att vid statspolisintendentens sida skulle ställas ett av tre personer bestående råd, med vilket statspolisintendenten skulle ha att rådföra sig i frågor av större vikt eller principiella frågor med betydelse utöver det enskilda fallet. Detta uppslag synes mig vara förtjänt av beaktande. Den här berörda polisverksamheten bör nämligen bedrivas i enlighet nied den rättsuppfattning, som hyses av den övervägande delen av vårt folk. Ett kontinuerligt samarbete bör därför enligt min mening komma till stånd mellan statspolisintendenten och vissa medborgarrepresentanter. Samarbetet synes mig emellertid underlättas, örn de senares antal begränsas till två. Medborgarrepresentantema böra lia sådan ställning, att de kunna följa verksamheten och bilda sig ett omdöme örn densamma. Anordningen är givetvis icke avsedd att rubba statspolisintendentens tjänstemannaansvar. Detta skall helt kvarstå även i sådana fall, då statspolisintendentens avgöran­ den träffats i enlighet med medborgarrepresentanternas rekommendationer. I överensstämmelse nied denna uppfattning har jag för avsikt att, örn riks­ dagen godkänner mitt förslag att taga statspolisorganisationen i anspråk för verksamheten, utse två för medborgarsinne kända personer, med vilka stats­ polisintendenten kan samråda i principiella spörsmål och andra frågor av betydelse.

Rörande det personalbehov, som skulle uppkomma, om ifrågavarande uppgifter utföras av statspolisen, lia inom socialdepartementet ingående överväganden ägt rum. Granskningen har inriktats på att begränsa perso­ nalbehovet till vad som är oundgängligt för en tillfredsställande utövning av verksamheten. Utredning har vidare med samma mål för ögonen verkställts beträffande personalens löneförmåner och med avseende å behovet av medel för utgifter av omkostnadsnatur.

Vad först angår spaningsverksamheten erfordras givetvis, att statspolis- personalen utökas. För förandet av det tidigare nämnda centralregistret lik­ som för andra skrivgöromål — särskilt under en övergångsperiod — måste emellertid även biträdespersonal anställas. Då spaningsarbete! i stor utsträck­ ning fordrar anlitande av motorfordon, har det vidare befunnits oundgäng­ ligt, att en särskild bilförare står till förfogande.

Huvuddelen av den statspolispersonal, som kommer att finnas avdelad för nu ifrågavarande spaningsuppgifter, kommer att vara stationerad i Stock­ holm. Kriminalpolisintendenten i Stockholm har en arbetsbörda av den stor­ lek, att det näppeligen kan åläggas honom att jämväl utöva den direkta led­ ningen av nämnda personal. Under kriget har kriminalavdelningen i Stock­ holm måst uppdelas på två sektioner, av vilka den ena uteslutande avsetts för ärenden rörande säkerhetstjänsten och utlänningskontrollen m. m. Denna anordning torde såtillvida böra bestå även i fortsättningen som den omedel­ bara ledningen under polismästaren i Stockholm av den därstädes utövade spaningsverksamheten rörande nu berörda brott bör uppdragas åt en sär­ skild biträdande kriminalpolisintendent. Behov av kvalificerad arbetskraft för ifrågavarande verksamhet föreligger även i vad avser de centrala arbets­ uppgifterna. Statspolisintendentens åligganden äro nämligen numera av den

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

23

omfattningen, att han icke utan att erhålla kvalificerat biträde torde kunna påläggas någon ytterligare uppgift av betydenhet. En särskild befattning torde därför höra inrättas, vilkens innehavare närmast under statspolisinten- denten bör förestå centralregistret och i denna egenskap jämväl under stats- polisintendentens ledning handhava de uppgifter, som äga samband med spaningsverksamhetens samordnande. Denne tjänsteman torde även böra tagas i anspråk såsom vikarie för statspolisintendenten under ledighet för denne. Befattningarna såsom chef för spaningsverksamheten i Stockholm och såsom medhjälpare åt statspolisintendenten vid utförandet av det centrala arbetet på förevarande område kunna enligt min mening lämpligen förenas hos en och samma befattningshavare. Med hänsyn till att huvudstaden får antagas bliva centrum för ifrågavarande polisverksamhet är det nämligen ur arbetssynpunkt ändamålsenligt, att den som leder det egentliga spanings­ arbete! i Stockhlom tillika kan nära samarbeta med statspolisintendenten för att samordna de olika polismyndigheternas arbete. Befattningshavaren hör anställas för hela rikets behov. Kostnaderna för hans avlöning böra på grund härav utgå av statsmedel. Därest det skulle befinnas lämpligt, att han över­ tager utlänningskontrollen i Stockholm, torde förhandlingar härom böra upptagas med staden, som i dylikt fall bör bidraga till avlöningskostnaden.

I fråga om den behövliga utökningen av statspoliskåren har den verkställ­ da utredningen givit vid handen, att för ett tillfredsställande uppehållande av spaningsverksamheten erfordras en personalstyrka i hela riket örn följande antal befattningshavare i olika tjänstegrader, nämligen 3 kriminalkommis­ sarier, 14 kriminalöverkonstaplar, 4 biträdande kriminalöverkonstaplar och 52 kriminalkonstaplar eller alltså tillhopa 73 befattningshavare. Då statspo- lisavdelningen i Stockholm redan tidigare för tillgodoseende av behovet av särskild personal för detta ändamål provisoriskt förstärkts med 21 polismän, skulle alltså den erforderliga nettoökningen av statspoliskåren inskränka sig till 52 befattningshavare.

De nya statspolismännen skola fördelas på olika statspolisavdelningar. Med hänsyn till spaningsverksamhetens speciella natur och då fördelningen på olika avdelningar åtminstone delvis torde böra anpassas med hänsyn till förekommande arbetsuppgifter torde beslut örn personalens uppdelning på avdelningar få fattas av Kungl. Majit.

Vid den provisoriska förstärkningen av statspolisavdelningen i Stockholm lia Kungl. Maj:ts beslut örn avdelningens utökning meddelats för ett år i sän­ der. Detta har medfört, att de polismän, med vilka poliskåren i anledning härav måst utökas, endast kunnat anställas på extra stat. Därest detta system skulle tillämpas även i fortsättningen, kunde de nyantagna polismännen först efter lång väntetid erhålla ordinarie tjänster. Samma förhållande skulle in­ träda i de övriga städer, vilkas statspolisavdelningar skulle förstärkas. En sådan ordning kan icke anses tillfredsställande. Den torde heller icke vara behövlig. Med hänsyn till den omfattning, i vilken vakanser förekomma i de kommunala poliskårerna, lärer nämligen, örn ifrågavarande polisverksamhet skulle inskränkas, de därigenom överflödiga statspolismännen utom möjli­

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 284.

gen kriminalkommissarierna kunna på relativt kort tid återföras till tjänst­

göring inom polisdistrikten. Jag förordar därför, att de blivande besluten

om utökning av statspolisavdelningar för här berörda ändamål icke göras

tidsbegränsade.

Därest statspolisen i här avsedd omfattning tages i anspråk för uppda­

gande av spioneri och liknande brott torde vissa jämkningar i polislagstift­

ningen vara erforderliga. Jag kommer att senare denna dag framlägga för­

slag till erforderliga lagstiftningsåtgärder.

Vad beträffar biträdespersonalen har det visat sig icke möjligt att för

budgetåret 1946/47 räkna med ett mindre antal befattningshavare än 34.

Jag vill dock framhålla, att, sedan vissa övergångsuppgifter utförts, biträdes­

personalen torde kunna högst väsentligt begränsas.

Den totala personalstyrkan för spaningsverksamheten skulle vid bifall till

vad jag nu förordat uppgå till 109 befattningshavare. Såsom förut anförts

tunnos ännu den 1 januari 1946 vid allmänna säkerhetstjänstens spanings-

avdelning 153 tjänstemän. Det av mig nu förordade antalet befattningshavare

innebär sålunda en väsentlig inskränkning i förhållande till det antal som

intill senaste tid för motsvarande uppgifter sysselsatts inom allmänna säker­

hetstjänsten. Skillnaden kommer att ytterligare ökas, när efter en viss över­

gångsperiod indragning kan ske av biträdespersonal.

Med avseende å avlöningsförmånerna till nu angivna personal föreslår jag

i likhet med den sakkunnige, att statspolisintendenten för uppdraget att ut­

öva den centrala ledningen av ifrågavarande verksamhet tilierkännes ett års­

arvode av 1 800 kronor.

Den befattningshavare, vilken skulle lia att närmast under statspolisin­

tendenten utföra förekommande centrala arbetsuppgifter samt leda spanings-

arbetet i Stockholm, torde, i avbidan på närmare erfarenhet rörande ar­

betsuppgifternas omfattning, icke böra erhålla pensionsberättigande tjänst.

I stället torde arvodesanställning böra beredas honom. Då antalet av de

personer, som kunna ifrågakomma för befattningen, lärer vara relativt be­

gränsat, synes det för att trygga ett lämpligt personval vara nödvändigt,

att arvodet icke utmätes för snävt. Jag vill nämna, att kriminalpolisinten­

dent i Stockholm åtnjuter lön enligt lönegrad B 30 i det av Kungl. Majit

den 29 april 1938 fastställda lönereglementet för ordinarie tjänstemän vid

vissa av överståthållarämbetets avdelningar och ämbetet underlydande insti­

tutioner m. m. (= A 30 i civila avlöningsreglementet) jämte avlöningsför-

stärkning av 1 500 kronor örn året ävensom dyrtidstillägg å dessa förmåner

enligt de för Stockholms stads befattningshavare gällande grunderna. För

förvärv av en lämplig arbetskraft för här berörda uppgifter torde dock icke

vara nödigt att räkna med arvode av samma storlek som avlöningen till

kriminalpolisintendent i Stockholm. Man synes emellertid böra utgå ifrån

att befattningshavaren bör komma i åtnjutande av arvode motsvarande av­

stådda löneförmåner å tjänst, som av honom innehas, samt därutöver viss

särskild ersättning. Det är icke möjligt att mera exakt angiva till vilket be­

lopp arvodet med tillämpande av dessa grunder kommer att uppgå. Jag

föreslår, att vid anslagsberäkningen ett belopp av 18 000 kronor avses för

ändamålet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

25

Till statspolismännens avlöning m. m. är staten skyldig utbetala bidrag i princip motsvarande de förmåner, som tillförsäkrats polismännen i de kom­ munala lönereglementena. Jag beräknar, att under nästa budgetår för än­ damålet kommer att åtgå ett belopp av 792 800 kronor.

Till bilföraren torde med beaktande av den allmänna arbetsmarknadens löner ersättning böra utgå efter 5 500 kronor om året. Denna ersättning är lägre än det bidrag staten skulle ha att utgiva örn en kriminal- eller ord- ningskonstapel inom statspolisen toges i anspråk.

Vad slutligen de kvinnliga befattningshavarna angår, bör en av dessa, vil­ ken skall stå till förfogande för den nye befattningshavaren hos statspolis- intendenten, vara språkkunnig och kunna användas såsom tolk. I betrak­ tande av det allmänna löneläget torde för henne böra räknas med en ersätt­ ning av 7 200 kronor om året. Ett av biträdena — med placering å statspolis- intendentens expedition — anser jag böra hänföras till 4 lönegraden å den i civila icke-ordinariereglementet upptagna löneplanen Ex. Övriga biträden lära endast böra beredas arvodesanställning. Såsom genomsnittsarvode synes man lämpligen kunna räkna med det av den sakkunnige angivna beloppet av 4 560 kronor om året. Därjämte bör för tillfällig skrivhjälp avses ett be­ lopp av förslagsvis 12 000 kronor. Enligt nu angivna beräkningsgrunder skulle löneutgifterna för den kvinnliga personalen utgöra cirka 169 000 kro­ nor.

Samtliga löneutgifter för spaningsverksamheten skulle alltså uppgå till (1 800 + 18 000 + 792 800 + 5 500 + 169 000) 987 100 kronor.

Spaningsverksamheten föranleder härutöver vissa andra kostnader. Så mås­ te statspolisens bil- och cykelpark utökas. Anskaffningsbehovet kan upp­ skattas till 7 bilar och 20 cyklar. Efter ett pris av 8 000 kronor per bil och 200 kronor per cykel, skulle sammanlagda kostnaderna härför uppgå till 60 000 kronor. I den mån en minskning av ifrågavax^ande polisarbete kommer att äga rum bli de nu nämnda fordonen behövliga för förnyelse av stats­ polisens bil- och cykelbestånd i (ivrigt. Genom den föreslagna fordonsan- skaffningen komma alltså under nyssnämnda förutsättning de framtida inköpskostnaderna att reduceras. För den nya personalen måste vidare möb­ ler, skrivmaskiner och andra inventarier i viss utsträckning inköpas. Här­ för erfordras enligt gjorda beräkningar ett, belopp av 36 000 kronor. De nu nämnda utgifterna äro av engångsnatur. Av verksamheten föranledda lö­ pande utgifter hänföra sig till underhåll och drift av motorfordon och cyklar, expenser, ersättning till polisdistrikten för tillhandahållande av expeditions­ lokaler och garage samt för städning, lyse och telefon m. m. En törhands- beräkning av dessa utgifter måste bli mycket approximativ. Jag föreslår, att för nämnda ändamål beräknas etl sammanlagt belopp av 220 000 kronor. Till bestridande av utgifter av omkostnadsnatur skulle alltså behöva an­ visas tillhopa (60 000 + 36 000 + 220 000) 316 000 kronor.

De totala kostnaderna för spaningsverksamheten under nästa budgetår skulle i enlighet med det anförda uppgå till (987 100 + 316 000) 1 303 100 kronor.

26

\ad härefter vidkommer radiokontrollen har den i departementet verk­

ställda översynen resulterat i att den nuvarande personalstyrkan, vilken om­

fattar 84 befattningshavare, kunnat nedbringas till cirka 35 tjänstemän, av

vilka 23 polismän. Det har vidare ansetts möjligt att för flertalet polisbe­

fattningar avse ordningspolismän i stället för kriminalpolismän, varigenom

även en viss besparing uppkommer. Kostnaderna för radiokontrollen under

nästa budgetår ha med dessa utgångspunkter och för täckande av medels­

behovet för omkostnader uppskattats till 469 700 kronor. Till jämförelse

må nämnas, att de löpande kostnaderna under år 1944 uppgingo till över

800 000 kronor. Närmare redogörelse för radiokontrollens organisation än

den nu lämnade torde icke böra inflyta i statsrådsprotokollet. Ytterligare

upplysningar torde i stället få lämnas till riksdagens vederbörande utskotl.

Till de medborgarrepresentanter, med vilka statspolisintendenten skulle

lia att samråda, torde böra utgå arvode med 25 kronor för varje samman­

träde. De sammanlagda arvodeskostnaderna under nästa budgetår synas kun­

na approximativt beräknas till 700 kronor.

I sin helhet skulle alltså verksamheten för nästa budgetår kunna beräknas

draga en kostnad av (1 303 100 + 469 700 + 700) 1 773 500 kronor.

Härtill måste läggas vissa nu icke förutsebara utgifter för undersökningar

i utlandet rörande svenska medborgares samt vissa här i landet verksamma

utlänningars förhållanden under kriget. Med hänsyn härtill och då vissa av

de förut angivna utgiftsposterna t. ex. för statspolismännens löner — vilka

växla i olika polisdistrikt — icke kunna på förhand exakt beräknas, anser

jag, att för ifrågavarande ändamål bör anvisas ett anslag av 1 800 000 kro­

nor, vilket anslag bör hava karaktären av förslagsanslag. Detsamma torde

böra betecknas Kostnader till särskild polisverksamhet för hindrande och

uppdagande av spioneri m. m.

Utöver dessa kostnader torde staten övergångsvis — för tiden den 1 juli—

den 31 december 1946 — böra bestrida avlöningen för en extra stadsfiskal i

Stockholm med uppgift att handlägga åtal mot för landsskadlig verksamhet

misstänkta personer, dag har för avsikt att, om riksdagen icke framställer

erinran häremot, föreslå, att för ändamålet erforderligt belopp anvisas från

förslagsanslaget till anordnande av polisbevakning i annan än den i lagen om

polisväsendet i riket stadgade ordning m. m.

Därjämte kan ifrågakomma att utgiva bidrag till kostnader, som polis­

distrikt före den 1 juli 1946 haft att vidkännas för åtgärder, vilka avsett

hindrande och uppdagande av spioneri m. m. Kungl. Maj:t har hittills i så­

dana ärenden fattat beslut från fall till fall. Då ifrågavarande polisverksam­

het varit koncentrerad till vissa polisdistrikt, vilka således åsamkats mera

betydande kostnader för verksamheten, kan det vara motiverat, att staten

lämnar bidrag till kostnaderna. För närvarande ligger under Kungl. Maj:ts

prövning en framställning om bidrag från Stockholms stad. Jag förutsätter,

att Kungl. Maj:t även efter ingången av nästa budgetår skall äga att, örn och

i den mån så finnes skäligt tilldela polisdistrikt bidrag till utgifter för an­

givna verksamhet, vilka belöpa på tiden före den 1 juli 1946. För ändamå­

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

Kungl. Maj.ts proposition nr 284.

27

let torde böra anlitas det nyssnämnda anslaget till anordnande av polisbevak­ ning i annan än den i lagen om polisväsendet i riket stadgade ordning m. m.

B. Vissa avvecklingsfrAgor.

1. Uppsägningsvillkor för allmänna säkerhetstjänstens personal.

Den sakkunnige.

Enligt i promemorian lämnad uppgift finnas inom allmänna säkerhets­ tjänstens spaningsverksamhet 52 direktanställda befattningshavare, därav 38 skrivbiträden. Den sakkunnige räknar med att nyanställningssvårigheter skola uppkomma för högst ett tiotal personer. Utsikterna för personalen å radio- kontrollavdelningen att erhålla nyanställning betecknas i promemorian så­ som goda utom beträffande omkring 20 befattningshavare.

I promemorian erinras, att genom Kungl. Maj:ts cirkulär den 29 juni 1945 (nr 516) angående vissa avvecklingsåtgärder inom statsförvaltningen i sam­

band nied övergången till fredsförhållanden riktlinjer uppdragits beträffande avvecklingen av uppkommande överskott av civil personal utan ordinarie eller extra ordinarie tjänstemannaställning. Enligt dessa riktlinjer skulle an- ställningshavare med minst två års anställningstid i allmänhet åtnjuta tre månaders uppsägning.

Den sakkunnige föreslår, att de i nämnda cirkulär angivna normerna kom­ ma till tillämpning även beträffande allmänna säkerhetstjänstens personal. Därjämte förordas, att åt arbetsmarknadskommissionen uppdrages att i före­ kommande fall vidtaga åtgärder med syfte att söka bereda de entledigade be­ fattningshavarna nya anställningar.

Yttranden.

Ifrågavarande avvecklingsspörsmål har icke berörts i yttrandena.

Jag biträder vad den sakkunnige föreslagit beträffande uppsägningsvill- koren för allmänna säkerhetstjänstens personal.

2. Behandlingen av hos allmänna säkerhetstjänsten kvarliggande

brev m. m.

Den sakkunnige.

I promemorian uttalas, att allmänna säkerhetstjänstens handlingar borde arkiveras efter samma principer som i allmänhet gällde för arkivering av statsmyndigheternas handlingar. Beträffande det material, som samlats på grund av kommunikationskontrollen, ifrågasättes emellertid huruvida anled­ ning förelåge att för framtiden bevara detsamma.

Sistnämnda material utgöres av dels post- och telegramförsändelser samt andra försändelser, vilka tagits i beslag eller vilkas expediering inställts ge­ nom säkerhetstjänstens ingripande, ävensom rapporter över avlyssnade tele-

j

Före­ draganden.

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 284.

tonsamtal, dels ock kartotek och andra register över granskade försändelser

och avlyssnade telefonsamtal.

I promemorian upplyses, att postförsändelsema omfattade 4 säckar re­

kommenderade hrev, 115 säckar vanliga hrev och brevkort samt 85 säckar

korsband. Samtliga försändelser vore registrerade. Rapporterna över avlyss­

nade telefonsamtal förvarades i samlingspärmar med 250—300 telefonrap­

porter i varje pärm, vilka i sin tur inlagts i inemot 100 kartonger, envar

rymmande 7 pärmar. Därjämte funnes ett mindre antal försändelser, som

kvarhållits i samband med den s. k. samfärdselkontrollen, d. v. s. övervak­

ningen av järnvägar samt väg-, sjö- och luftförbindelser.

På den sakkunniges anmodan har förutvarande chefen för centralbyrån

uttalat sig rörande förvaringen av ifrågavarande material. Enligt hans me­

ning borde materialet icke arkiveras utan borde en för samtliga handlingar

gemensam tidpunkt — förslagsvis den 1 januari 1949 — fastställas, vid vil­

ken antingen handlingarna skulle förstöras eller frågan örn förfaringssättet

skulle på nytt upptagas till prövning. Kvarhållna korshandsförsändelser, vilka

till övervägande del bestode av gratisdistribuerad tysk propaganda samt i öv­

rigt ej representerade något av värde, syntes dock kunna utan olägenhet för­

störas, så snart parlamentariska undersökningskommissionen slutfört sitt

granskningsuppdrag och avgörande i anledning därav slutligen träffats. Å

andra sidan kunde — med hänsyn till angelägenheten av att postverket skulle

vara i stånd att lämna reklamant besked hur sent reklamationen än inkom­

mit — ifrågasättas att registerkort beträffande försändelser, vilkas expedition

inställts, skulle förvaras tills vidare.

Den sakkunnige anför härefter följande.

Det material, som samlats hos säkerhetstjänsten såsom resultat av dess

kommunikationskontroll, synes knappast kunna med hänsyn till arkiverings-

synpunktema jämställas med andra statsmyndigheters handlingar. Det är

här icke fråga örn några till statlig myndighet ingivna eller från sådan myn­

dighet avsända skrivelser utan om rent privata meddelanden, med vilka un­

der vanliga förhållanden statlig myndighet icke skulle ha tagit någon befatt­

ning, men som till följd av de särskilda förhållanden, som rått under krigs­

åren, ansetts böra icke befordras till adressaten eller, i fråga om telefonsam­

tal, böra nedtecknas för närmare studium. Det må anmärkas, att i den mån

försändelser av olika slag eller rapporter över avlyssnade telefonsamtal inne­

hållit något av spaningsvärde uppgifter härom i form av kopior, avskrifter

eller på annat sätt fortlöpande delgivits säkerhetstjänstens spaningsorgan och

finnes förvarat därstädes. Det å centralbyrån förvarade materialet kan så­

lunda antagas ur informatorisk synpunkt sakna värde. Anledning synes där­

för saknas att för framtiden bevara det.

När det gäller att bestämma tiden för dess fortsatta förvaring, synes man,

såvitt avser postförsändelserna, höra taga viss hänsyn till de för postförsän­

delser gällande reklamationsbestämmelserna. Någon tidsbegränsning finnes

icke stadgad i fråga om allmänhetens rätt att hos postverket efterfråga eller

reklamera försändelse. Men en efterfrågan, som avser försändelse av äldre

datum, kan icke leda till annat än att reklamanten delgives utredningens re­

sultat, innebärande upplysningar i saken från adressat respektive avsändare

samt uppgifter om försändelsens sannolika befordringsväg eller att försän­

delsen ingått till generalpoststyrelsens reklamationskontor såsom obeställbar

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

29

och där förstörts. Sådant förstörande sker i fråga om vanliga försändelser

efter tre månader och beträffande värdeförsändelser tre år utöver det år för­

sändelsen avlämnats till postbehandling.

En annan omständighet, vartill hänsyn bör tagas vid bestämmandet av ti­

den för förvaring av nu ifrågavarande handlingar, är att parlamentariska un­

dersökningskommissionen icke därigenom får betagas möjlighet till den

granskning, vartill kommissionen kan finna anledning. Den tid som kan åtgå,

innan Kungl. Maj:t meddelat beslut i anledning av kommissionens utlåtande

och av detta beslut eventuellt föranledd ytterligare prövning slutförts, bör

givetvis avvaktas.

I anslutning till det anförda föreslår den sakkunnige, att föreskrift medde­

las enligt vilken tiden för förvaringen av ifrågavarande handlingar bestäm­

mes till utgången av året näst efter det, under vilket parlamentariska under­

sökningskommissionen slutfört sitt uppdrag och Kungl. Maj:ts beslut i anled­

ning därav meddelats samt, för den händelse därav föranledes ytterligare

prövning, slutlig sådan prövning skett, dock att i fråga örn värdeförsändel-

sema såsom tidigaste tidpunkt för förstörandet bestämmes den 1 januari

1949. Från denna regel skulle undantag göras beträffande registerkorten över

försändelser, vilkas expediering inställts eller fördröjts. För att möjliggöra

för postverket att vid reklamationer av försändelser, som avsänts under

krigsåren, bedöma, huruvida expeditionen av försändelsen inställts av säker­

hetstjänsten eller om anledningen att försändelsen icke kommit adressaten

tillhanda vore annan, borde dessa kort förvaras enligt samma grunder som

andra arkivalier.

Yttranden.

Överbefälhavaren anser, att utmönstring icke borde ske av material, som

kunde vara av betydelse för skyddet av rikets försvar ur rent militär syn­

punkt. Om utmönstring skulle komma till stånd, borde den fördenskull ske

i samråd med chefen för försvarsstaben.

Generalpoststyrelsen uttalar, att styrelsen i fråga om behandlingen av

korsbandsförsändelsema icke ville emotsätta sig den sakkunniges förslag.

För postverkets vidkommande erfordrades icke, att registerkort beträffande

postförsändelser, vilkas expediering inställts eller fördröjts, förvarades ef­

ter det att försändelserna expedierats eller — i fråga örn korsband för­

störts. Styrelsen föreslår, att brev och brevkort, vilkas befordran inställts

eller fördröjts av säkerhetstjänsten eller av annan myndighet med befogen­

het enligt lagen örn vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m., skola

från allmänna säkerhetstjänsten överlämnas till generalpoststyrelsen för vi­

darebefordran, örn så kan ske, till adressaten eller -— örn försändelses be­

fordran till adressaten anses icke böra äga rum — för återställande till av­

sändaren.

Riksarkivet erinrar, att det material, varom här vore fråga, utgjordes av

rent privata meddelanden. Enligt riksarkivets mening borde obetingat sär­

skilda åtgärder vidtagas för att förhindra missbruk av detsamma. Ä andra

sidan kunde knappast heller förnekas, att materialet —- tillkommet under

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

en allvarlig brytningstid och hopsamlat av organ, vilkas uppgift varit att

förhindra brott mot rikets säkerhet -— kunde komma att i framtiden till­

draga sig ett betydande intresse från historievetenskapens sida. Härefter

uttalas följande.

I fråga örn postförsändelsema kan man i högre grad än i fråga örn öv­

riga handlingar göra en enskild äganderätt gällande. Då därjämte

samlingen

av omhändertagna postförsändelser numera förminskats, har dess värde

för forskningen därigenom i samma mån reducerats. Om breven för obe­

gränsad framtid kvarbliva i en statlig myndighets vård och beredas allt

det skydd mot missbruk, som ligger däri, att de undantagas från forskning

under en rikligt tillmätt tidrymd, förslagsvis 70 år, den vanliga sekretess­

tiden för folkbokföringsmaterialet, och samtidigt den enskilde avsändarens

rätt att återfå sina försändelser bibehålies, har emellertid samma hänsyn

som i många andra fall tagits till kravet på skydd för privata angelägen­

heter.

Beträffande frågan, huruvida materialet i sin nuvarande omfattning är

av det intresse, att det motiverar de omtalade åtgärderna, må framhållas,

att korsband kunna uteslutas. Det torde vara tillfyllest, att ett eller flera ex­

emplar av varje trycksak införlivas med offentliga samlingar. Vad angår

värdet ur vetenskaplig synpunkt av de övriga försändelserna, torde det vara

uppenbart, att detta material trots det tillfälliga urvalet måste vara av stort

värde för representativa undersökningar av stämningsläget inom vissa kret­

sar under världskriget och dessutom kan belysa särskilda förhållanden, som

3j komma till synes i det i arkiven vanligen förvarade officiella aktmaterialet.

Riksarkivet har full förståelse för spörsmålets säregna och ömtåliga natur,

acil vill därför icke i denna punkt komma med ett preciserat förslag.

Enligt riksarkivets mening väga de betänkligheter, som här göra sig gäl­

lande, betydligt lättare när man skall latta ståndpunkt lill frågan, huruvida

telegramkopiorna och rapporterna över avlyssnade telefonsamtal för fram­

tiden böra bevaras i offentlig ägo. Samtidigt synas riksarkivet de skäl, som

i detta fall tala för ett sådant förfaringssätt, vara starkare. Värdet av dessa

handlingar ur ovan angivna synpunkter är nämligen större, då samlingen

hittills är fullkomligt obruten. Riksarkivet behjärtar dock till fullo nödvän­

digheten, att också beträffande detta material sådana åtgärder vidtagas, att

en betryggande säkerhet mot missbruk uppnås. Det bör alltså på samma

sätt, som föreslagits i fråga örn postförsändelserna, hållas hemligt under en

tid av sjuttio år.

Av registren har den sakkunnige av postala skäl från förstöring undanta­

git endast registret över granskade postförsändelser. Enligt riksarkivets me­

ning bör man även bevara registret över de i riket utfärdade förordnandena

angående kontrollen, i vilket register en väsentlig del av verksamheten inom

säkerhetstjänstens trafikkontroll redovisas. Vad beträffar registren över te­

legram- och telefonkontrollen, blir avgörandet beroende av vilket förfarings­

sätt, som kommer att tillämpas på det material, till vilket de hänföra sig.

Utredning rörande de hos allmänna säkerhetstjänsten kvarliggande bre­

ven.

På min anmodan har inom allmänna säkerhetstjänsten beträffande de hos

säkerhetstjänsten den 30 juni 1945 kvarliggande breven verkställts utred­

ning rörande orsakerna till brevens kvarhållande. Antalet av nämnda brev

uppgår till mellan 90 och 95 tusen, av vilka omkring 1/3 inrikes och 2/3 utri­

Kungl. Majlis proposition nr 284.

31

kes post. Breven äro registrerade å registerkort, ordnade alfabetiskt efter adressaternas namn utan hänsyn till tiden för omhändertagandet. Vid un­ dersökningen har för varje bokstavsserie uttagits ett visst antal registerkort. Sammanlagt ha 27 500 sådana kort undersökts, därav 10 200 avseende in­ rikes och 17 300 avseende utrikes post. Efter de å registerkorten gjorda an­ teckningarna ha breven sammanförts i grupper med hänsyn till orsaken till brevens kvarhållande. I betraktande av antalet undersökta brev och under­ sökningsmetoden torde resultatet få anses representativt för hela materialet. Försändelsernas fördelning framgår av följande sammanställning.

A. Inrikes post.

1. Försändelser med militära uppgifter:

a) som ej vidare ha aktualitet t. ex. uppgifter örn truppsamman­

dragningar, manövrer, ca 9 800 eller 96 % av de granskade in- rikesförsändelsema,

b) som fortfarande äro av betydelse t. ex. uppgifter örn hemliga flyg­

fält, luftbevakningsstationer, befästningsanläggningar, ca 240 el­ ler drygt 2 % av de granskade inrikesförsändelserna.

2. Försändelser, som stoppats av olika skäl, såsom brev med uppgifter av spionkaraktär, brev, vari postkontrollen röjts, brev från norska flyktingar till adressater vid svensk-norska gränsen och avsedda att smugglas in i Norge, vilket vid upptäckt i Norge kunnat medföra risk för repressalier, ca 160 eller knappt 2 % av de granskade inri­ kesförsändelserna.

B. Utrikes post.

1. Försändelser med militära uppgifter:

a) som ej vidare ha aktualitet, ca 3 700 eller 22 % av de granskade

utrikesförsändelserna,

b) som fortfarande äro av betydelse, ca 160 eller 1 % av de granska­

de utrikesförsändelserna.

2. Flygfoton och därmed jämförbara fotografier, ca 1 140 eller 6,6 °/o av de granskade utrikesförsändelserna.

3. Försändelser med starka uttryck för nationell självuppgivelse, sär­ skilt under de första krigsåren, ca 310 eller 1,8 % av de granskade utrikesförsändelserna.

4. Försändelser till Tyskland och andra axelmakter med kritik av den politiska regimen därstädes, ca 980 eller 5,7 °/o av de granskade ut­ rikesförsändelserna.

5. Försändelser till Tyskland och andra axelmakter, vari avsändaren givit uttryck för en nazistisk eller prononcerad protysk inställning (presumtiva femtekolonnare), ca 1 000 eller 5,8 °/o av de granskade utrikesförsändelserna.

6. Försändelser innehållande grovt smädliga uttalanden om adressat- länders statsöverhuvuden eller ledande män eller uttalanden av för deras nationalära synnerligen kränkande art, ca 1 040 eller 6 % av de granskade utrikesförsändelserna.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

Före­

draganden.

7. Försändelser, speciellt till västmakterna, innehållande uppgifter eller

påståenden, som ej lämpligen bort komma till axelmakternas känne­

dom, men som på grund av de postala befordringsvägarna måste

passera Tyskland och där kunnat bliva föremål för censur, ca 1 430

eller 8,3 % av de granskade utrikesförsändelsema.

8. Försändelser innehållande beskyllningar mot Sverige för oneutrala

handlingar t. ex. livsmedelsexport till Tyskland och transitotrafik

samt med missvisande påståenden om landet, ca 1 420 eller 8,2 %

av de granskade utrikesförsändelsema.

9. Försändelser innehållande uppgifter om Sveriges ekonomiska för­

svarsberedskap t. ex. viktigare industriella anläggningars produk­

tionskapacitet, lejdtrafiken, livsmedelsläget speciellt åren 1940 och

1941, ca 850 eller 4,9 % av de granskade utrikesförsändelsema.

10. Försändelser, vilka innefatta ett stimulerande eller en effektivisering

av den utländska propagandan t. ex. genom rekvisition av propa­

gandalitteratur, lyssnarbrev till radiostationer med propagandaut­

sändningar, vari avsändaren omtalar vid vilka tider vederbörande

station bäst höres, 2 960 eller 17,1 % av de granskade utrikesförsän-

delserna, därav 2 770 avseende nazistisk propaganda.

11. Försändelser av spionkaraktär eller försändelser innefattande påstå­

ende, att viss identifierbar person skulle tillhöra motståndsrörelsen i

ockuperade länder eller ytterlighetsparti, i regel kommunistpartiet,

ca 300 eller 1,7 % av de granskade utrikesförsändelsema.

12. Försändelser adresserade till axelmaktema eller av dem ockuperat

område, vilka inställts av humanitära skäl, ca 860 eller 5 % av de

granskade utrikesförsändelsema.

13. Försändelser uppammande rashets, ca 100 eller 0,6 °/o av de granska­

de utrikesförsändelsema.

14. Försändelser, som röjt svensk censur, ca 140 eller 0,S % av de grans­

kade utrikesförsändelsema.

15. Försändelser, som inställts av diverse orsaker, ca 560 eller 3,3 %

av de granskade utrikesförsändelsema.

16. Försändelser, som delvis inställts av någon förut nämnd orsak, ca

210 eller 1,2 % av de granskade utrikesförsändelsema.

I 2 § lagen den 9 januari 1940 om vissa tvångsmedel vid krig eller krigs­

fara m. m. medgavs — under förutsättning att det befanns erforderligt för

att hindra att obehörig erhölle kännedom

örn

förhållanden, vilkas medde­

lande till främmande makt kunde skada rikets försvar eller folkförsörjning

eller dess vänskapliga förbindelser med främmande makt, eller för att vinna

utredning om obehörigt utforskande av sådant förhållande eller örn över­

bringande till obehörig av meddelande därom -— bland annat att föremål

finge tagas i beslag samt expediering av postförsändelse inställas eller fördrö­

jas. Av övergångsbestämmelserna till lagen torde få anses framgå, att åtgär­

der, som beslutats med stöd av lagen, icke finge upprätthållas längre tid än

lagen ägde giltighet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 284.

33

1 samband med lagens upphörande den 30 juni 1945 uppkom frågan, hur man borde förfara med de brevförsändelser, som med stöd av lagens be­ stämmelser omhändertagits av allmänna säkerhetstjänsten. Frågan behand­ lades av Kungl. Maj:t, som genom beslut den 29 juni 1945 anbefallde säker­ hetschefen att tillse, att brev, som innehölle penningar, värdehandlingar eller värdeföremål i övrigt, vidarebefordrades till adressaten, att försändelser, vilka innehölle från utlandet ankomna kartor, överlämnades till försvars­ staben, samt att övriga försändelser, i den mån desamma av vederbörlig av­ sändare efterfrågades, på begäran av denne antingen återställdes till avsän­ daren eller vidarebefordrades till adressaten. Förstnämnda grupp av brev har därefter av säkerhetstjänsten överlämnats till generalpoststyrelsen, som vi- dareexpedierat breven. Försändelser, innehållande kartor, lia i enlighet med Kungl. Maj:ts beslut omhändertagits av försvarsstaben. Övriga försändelser finnas alltjämt i säkerhetstjänstens förvar. Hos generalpoststyrelsen har efter meddelandet av Kungl. Maj:ts beslut reklamation eller annan förfrågan rö­ rande dessa brev icke i något fall förekommit.

Den sakkunnige föreslår, att de hos allmänna säkerhetstjänsten kvarlig- gande breven förvaras intill utgången av året näst efter det, under vilket parlamentariska undersökningskommissionen slutfört sitt uppdrag och Kungl. Maj:ts beslut i anledning därav meddelats samt, för den händelse där­ av föranledes ytterligare prövning, slutlig sådan prövning skett. Efter denna tidpunkt skulle breven förstöras. 1 fråga örn värdeförsändelse anser dock den sakkunnige, att såsom tidigaste tidpunkt för förstörandet bör bestämmas den 1 januari 1949. Samtliga registerkort skulle emellertid i postverkets in­ tresse förvaras enligt samma grunder som andra arkivalier.

Generalpoststyrelsen förordar i sitt yttrande över den sakkunniges förslag, att breven överlämnas till styrelsen för vidarebefordran till adressaten eller — örn detta anses icke böra ske — för återställande till avsändaren. Riks­ arkivet åter företräder i sitt utlåtande närmast den uppfattningen, att breven böra arkiveras.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit har jag funnit erforderligt upp­ taga frågan om hur med breven bör förfaras till ytterligare övervägande. Tvångsåtgärder beträffande dessa äga icke längre bestånd, enär breven efter reklamation utlämnas till avsändaren eller vidarebefordras till adressaten. Spörsmålet är emellertid, huruvida positiva åtgärder skola vidtagas för för­ sändelsernas vidarebefordran eller, örn så ej sker, hur länge breven skola förvaras, huruvida de skola efter viss tid förstöras eller om de skola behand­ las sorn arkivalier.

Ett skäl, som onekligen kan anföras för att försändelserna böra vidare- expedieras, är att de mot betalning medelst frankotecken överlämnats till postverket för befordran. Å andra sidan föreligga åtskilliga omständigheter, som tala emot ett sådant tillvägagångssätt. Ur rent formell synpunkt kan framhållas, att enligt gällande bestämmelser postverket icke gentemot avsän­ dare eller adressat bär ekonomiskt ansvar för förlust, försening eller felut- lämning av vanlig — icke assurerad eller rekommenderad — postförsändelse.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 284.

3

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

En sådan formell synpunkt bör dock givetvis icke vara avgörande för frågans

bedömande. Däremot synes det mig med hänsyn till den förhandenvarande

situationen — då försändelser, som av speciella skäl omhändertagits av myn­

dighet under rådande krigsläge och som i många fall bort vara adressaterna

till handa för länge sedan, ligga anhopade i stor massa — befogat att be­

döma spörsmålet främst ur praktiska synpunkter.

Inrikesbreven ha i allmänhet stoppats av militära skäl. En del uppgifter

av militärt innehåll äro alltjämt aktuella. Ett mycket stort antal av dessa brev

har avsänts av personal vid militärförband i gränstrakterna.

Beträffande utrikesförsändelserna kan det starkt ifrågasättas, huruvida

vidarebefordran bör ske av brev, som stoppats av militära skäl, framför allt

örn dessa skäl avse förhållanden, vilka fortfarande äro av betydelse. Mindre

lämpligt synes även vara att nu expediera försändelser adresserade till

tidigare tyska myndighetspersoner eller ledande nazister. Detta gäller även

brev ställda till utländska under kriget verksamma propagandaorgan. För­

sändelser, som under gamla adresser nu skulle sändas till centraleuropeiska

länder — där stora folkomflyttningar ägt rum både under och efter kriget

—• torde i ett synnerligen stort antal fall vara obeställbara.

Brevens innehåll lärer i det alldeles övervägande antalet fall numera vara

utan betydelse för adressaterna. I den mån tilltänkta affärstransaktioner på

grund av brevens kvarhållande icke kommit till stånd, torde det nu i all­

mänhet vara för sent att härutinnan vidtaga rättelse. Även om frågan, hur

med breven skall förfaras, är i viss mån tveksam, anser jag, att övervägande

skäl tala för att brev, som på grund av med kriget sammanhängande för­

hållanden stoppats,, i många fall för flera år sedan, ej nu böra vidarebe­

fordras. Breven torde emellertid icke böra undanhållas avsändare och adres­

sater, som finna skäl efterfråga dem. Uppfattningen, att breven skulle vara

att betrakta såsom arkivalier, kan jag sålunda icke dela.

Jag hyser alltså den meningen, att breven böra bevaras under skälig

lid, förslagsvis till den 1 juli 1949. De brev, som då ej efterfrågats, böra för­

störas.

Örn riksdagen ej uttalar erinran mot detta förslag, bär jag för avsikt att

vidtaga åtgärder för att i samband med säkerhetstjänstens avveckling breven

jämte tillhörande registerkort överlämnas i postverkets vård med förord­

nande, att brev, som efterfrågas av reklamant, skall utlämnas till denne, samt

att de brev, som icke efterfrågats före den 1 juli 1949, skola förstöras.

Vid kommunikationskontrollen i övrigt erhållet material torde efter be­

slut av Kungl. Maj:t böra vid lämplig tidpunkt förstöras.

Hemställan.

Under åberopande av vad i det föregående anförts hemställer jag, att

Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att till Kostnader till särskild polisverksamhet för hind­ rande och uppdagande av spioneri m. m. å riksstaten för bud­ getåret 1946/47 under femte huvudtiteln anvisa ett förslags­ anslag av ............................................................. kronor 1 800 000.

Med bifall till vad föredragande statsrådet sålunda, med instämmande av statsrådets övriga ledamöter, hemställt, förordnar Hans Maj-.t Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till detta pro­ tokoll utvisar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

35

Ur protokollet:

Nils Hedfors.