2

Kungl. Majlis proposition nr 284.

begränsades organisationens omfattning. En fullständig avveckling av den­

samma ansågs emellertid då ännu icke kunna ske.

Allmänna säkerhetstjänsten står under ledning av säkerhetschefen. Under

denne lyder ett kansli, som ursprungligen omfattat tre byråer, nämligen cen­

tralbyrån (för post-, telefon-, telegram-, radio- och samfärdselkontroll), spa-

ningsbyrån (för spaning efter landsskadliga brott och förövare av sådana

brott) samt expeditionsbyrån (för ekonomiska och administrativa frågor).

Centralbyrån har numera indragits. Av byråns uppgifter fortbestår alltjämt

radiokontrollen, vilken överförts till spaningsbyrån. Sistnämnda byrå arbe­

tar i övrigt i huvudsakligen samma former som under kriget. Å expeditions­

byrån sysselsättas för närvarande endast två personer.

För spaningsverksamheten har riket indelats i sju med militärområdena

sammanfallande övervakningsområden, vart och ett med en övervaknings-

clief i spetsen. Varje övervakningschef utom den i sjunde övervakningsom-

rådet (Gotlands län) har till sitt förfogande i den stad, varesl han varit pla­

cerad, haft en övervakningsavdelning, vanligen bestående av polismän från

de kommunala poliskårerna och statspolisen ävensom skrivbiträden, var­

jämte i vissa andra städer funnits smärre dylika avdelningar. Å en del orter,

bland andra Stockholm, är spaningsavdelning alltjämt inrättad. Vid avdel­

ningen i Stockholm föres ett för säkerhetstjänsten i riket gemensamt central­

register rörande verksamheten. Detta register — vilket grundar sig på rap­

porter och meddelanden från de lokala polisorganen och andra myndighe­

ter, anmälningar från allmänheten m. m. — har till huvudsaklig uppgift att

tillhandahålla spaningsorganen nödigt material.

Genom beslut den 27 september 1945 tillkallade jag underståthållaren Mar­

tin Wahlbäck att såsom sakkunnig inom socialdepartementet biträda med

utredning av vissa i samband med avveckling av allmänna säkerhetstjänsten

uppkommande spörsmål. Wahlbäck har i anledning härav den 4 februari

1946 överlämnat en promemoria angående den fortsatta avvecklingen av elen

allmänna säkerhetstjänsten samt därmed sammanhängande frågor. Promemo­

rian innehåller förslag rörande avvecklingens praktiska genomförande och

angående handhavandet under fredstid av de uppgifter i fråga örn hindran­

de och uppdagande av spioneri m. m., vilka ansetts icke kunna nedläggas.

Över promemorian ha yttranden avgivits av överbefälhavaren, chefen för

försvarsväsendets radioanstalt, Överståthållarämbetet — efter hörande av

Stockholms stad — länsstyrelsen i Malmöhus län — efter hörande av lands­

fogden i länet —- länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län — efter hörande

av poliskammaren i Göteborg och biträdande övervakningschefen i Göteborg

— länsstyrelsen i Norrbottens län — efter hörande av landsfogden i länet —

statspolisintendenten, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, statskontoret,

riksarkivet samt föreningen Sveriges landsfogdar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 284.

3

II. Den sakkunniges förslag.

A. Förslag angående ny organisation för hindrande och

uppdagande av spioneri m. m.

Den sakkunnige.

Rörande behovet av polis person al för angivna ända-

m å 1 anför den sakkunnige.

Före säkerhetstjänstens tillkomst fanns i vårt land — bortsett från en till

numerären obetydlig avdelning inom Stockholms poliskår — icke någon po­

lisorganisation med speciell uppgift att beivra landsskadliga brott. Det ålåg

sålunda uteslutande de lokala polisorganisationerna att lia sin uppmärksam­

het riktad på dessa brott på samma sätt som på brott av annat slag.

Antalet under perioden mellan de båda världskrigen i vårt land beivrade

landsskadliga brott var, såsom ett studium av den officiella statistiken gel­

ind handen, ytterligt ringa. Att härav draga några slutsatser rörande den fak­

tiskt förefintliga spioneri- och underrättelseverksamheten i vårt land under

mellankrigsperioden torde emellertid vara felaktigt. Med hänsyn till de all­

mänpolitiska förhållandena under periodens förra del torde man måhända

för dessa år vara berättigad draga vissa slutsatser i angiven riktning. Men

däremot kan man, med den kännedom som numera förvärvats rörande exem­

pelvis den tyska spioneriorganisationens engagerande av tyska affärsmän,

turister och andra resenärer härstädes i spioneri- och underrättelseverksam­

het, med ganska stor bestämdhet göra gällande, att en omfattande dylik verk­

samhet förekom här i landet under liden närmast före andra världskrigets

utbrott.

Att en omfattande spioneriverksamhet sålunda sannolikt kunnat bedrivas

härstädes utan att bliva uppdagad kan väl ha sin grund i flera olika omstän­

digheter. Men det torde vara otvivelaktigt, att ett av huvudskälen härtill är

de landsskadliga brottens särskilda karaktär ur spaningssynpunkt. Skillna­

den mellan spaningsarbete! vid de landsskadliga brotten och vid övriga brott

®-*8ts ligga däri, att polisen i förra fallet bär i första hand att upptäcka

själva Inottet, medan brottet eljest utgör ett känt faktum och strävandena di­

rekt gå ut på att få reda på dess förövare. Ehuru påståendet är något till­

spetsat och därför ej undantagslöst har giltighet, giver det dock uttryck fol­

den riktiga iakttagelsen, att det råder en bestämd karaktärsskillnad i fråga

örn sättet för spaningsarbetets bedrivande mellan de landsskadliga brotten

och övriga brott. Polisen måste i följd härav på ett helt annat sätt än när

det gäller exempelvis egendoms- och misshandelsbrott vara aktivt verksam

för att utforska deras förehavanden som kunna misstänkas vara verksamma

såsom agenter eller spioner.

Värjo försök att bedöma frekvensen under den närmare framtiden av

landsskadliga brott i vårt land måste lida av en höggradig osäkerhet. Man

kan emellertid icke bortse fran att det allmänna utrikespolitiska läget är

mera spänningsfyllt nu än under åren närmast efter första världskriget. Det­

ta förhållande ger i och för sig stöd åt antagandet att underrättelseväsendet

bland främmande makter kommer att vara aktivt verksamt jämväl under

de kommande åren. Vårt lands läge är icke sådant, att denna verksamhet

skulle kunna antagas icke komma att beröra oss. Tvärtom torde vi få räkna

såväl med direkt på vårt land riktad underrättelseverksamhet som därmed,

att vårt land utväljes till basområde för utforskande av förhållanden, som

beröra en tredje makt.

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 284.

Då nian alltså enligt den sakkunniges mening måste utgå ifrån att spione­

ri- och underrättelseverksamhet kommer att hedrivas i landet jämväl i fort­

sättningen, uppstår frågan vilka organisatoriska åtgärder beträffande polis­

väsendet, som i anledning därav kunna vara erforderliga. I första hand

gäller då att överväga, örn allmänna säkerhetstjänsten bör bestå. Härom

anför den sakkimnige.

Tillskapandet av allmänna säkerhetstjänsten utgjorde en åtgärd, som inne­

bar ett kraftigt avsteg från den för den svenska polisorganisationen utmär­

kande principen att varje polisdistrikt har att ombesörja inom distriktet er­

forderlig polisverksamhet. Utan att därmed värdet av vår på kommunal

grund byggda polisorganisation underskattas måste med den erfarenhet, som

nu står till buds, framhållas såsom sannolikt, att vår ordinarie polisorgani­

sation icke skulle lia mäktat under krigsåren åstadkomma samma resultat

i fråga om uppdagandet av spioneri- och underrättelseverksamhet som sä­

kerhetstjänsten.

Skälen för att under de extraordinära förhållanden, som rått under de

gångna åren, uppbygga en särskild statlig polisorganisation för bekämpan­

de av de landsskadiiga brotten lia emellertid icke samma bärkraft under

mera fredliga förhållanden. I varje fall torde frågan, huruvida några särskil­

da åtgärder av mera definitiv natur äro erforderliga i ifrågavarande hän­

seende, böra ses i ett större sammanhang och lämpligen böra övervägas i

samband med den aktuella reformeringen av polisväsendet i dess helhet.

På grand av det anförda föreslår den sakkunnige, att säkerhetstjänsten

skall upphöra vid ingången av budgetåret 1946/47.

Den i säkerhetstjänstens regi bedrivna spaning sverksamheten skulle där­

efter återgå till de ordinära polisorganen. I främsta rummet bleve det poli­

sen i städerna, dit brotten huvudsakligen lokaliserades, som finge taga be­

fattning därmed.

Med hänsyn dels tilli de för landet särskilt allvarliga konsekvenser, som

kunna följa av en opåtalt bedriven främmande underrättelseverksamhet,

dels ock till den särartade naturen av det polisiära spaningsarbete på detta

område är det emellertid enligt den sakkunniges mening nödvändigt efterse,

huruvida några mera begränsade åtgärder äro erforderliga för höjande av

spaningsarbetets effektivitet.

Beträffande detta spörsmål framhålles, att kommunerna i stort sett mot­

svarat det förtroende, som visats dem genom att statsmakterna låtit polis­

väsendet omfattas av den kommunaJla självbestämmanderätten. Lagstiftning­

en hade dessutom lagt visst maktmedel i statsmyndigheternas händer genom

att länsstyrelse, örn ett polisdistrikt skulle uppenbarligen åsidosätta sina

åligganden enligt polislagen, ägde att meddela föreläggande för distriktet att

vidtaga erforderlig åtgärd samt därvid stadga och utdöma vite. Även i fråga

örn de landsskadiiga brotten syntes detta maktmedel vara tillräckligt under

förutsättning, att länsstyrelserna hade sina uppmärksamhet riktad på polis­

distriktens handhavande av denna del av polisverksamheten och ej tvekade

att hävda statsintresset i fall av ovillighet från kommunalmyndigheternas

sida att ställa nödiga medel till förfogande.

Den sakkunnige anser emellertid, att kommunerna behöva visst stöd vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

5

fullgörandet av berörda uppgifter. Då den landsskadliga verksamheten i vis­

sa fall kunde vara lokaliserad till mindre samhällen eller till landsbygden,

vore det nämligen icke utesilutet, att spaningsarbetet bleve anförtrott åt per­

sonal, som hade föga eller ingen rutin rörande de speciella problem, som

vore förknippade nied detta arbete, t. ex. med kontraspionage. Om verksam­

heten hade förgreningar å olika håll i landet, bleve det den lokala polis­

myndigheten å varje särskild ort, som finge ansvaret för den del av polis­

verksamheten, som vore lokaliserad till sagda ort. Vidare krävde kontra-

spionageverksamheten ett kontinuerligt aktivt handlande från polisens sida

i betydligt större utsträckning än i fråga örn annan kriminalpolisverksam­

het. En polisorganisation, som saknade möjlighet att få en samlad över­

blick över underrättelseverksamhetens olika förgreningar, finge anses där­

igenom äga minskade förutsättningar för framgångsrik spaning. De svag­

heter, som vidlådde en sådan ordning, syntes den sakkunnige vara alltför

allvarliga att utan vidare kunna förbigås.

Den sakkunnige har på grund härav funnit det nödvändigt, att åt ett sär­

skilt centralt organ uppdrages att vid sidan av de ordinarie polisorganen

följa händelseutvecklingen på ifrågavarande område samt med råd och an­

visningar bistå de kommunala polismyndigheterna. Det centrala organet

skulle i förhållande till dessa myndigheter endast vara rådgivande. Det skulle

sålunda ej ha någon särskild poliskader till sitt förfogande och ej heller ut­

rustas med sådana befogenheter som att företaga anhållande, förordna örn

husrannsakan eller dylikt. Erfarenheten talade enligt den sakkunniges upp­

fattning för att det oaktat de av centralorganet framförda synpunkterna på

uppkommande spörsmål skulle komma till sin rätt samt att ett smidigt och

fruktbärande samarbete skulle kunna ordnas med de lokala polismyndig­

heterna.

Beträffande frågan örn vilken myndighet, som bör utses lill centralorgan,

anföres, att då en stor del av spioneribrotten hade anknytning till huvud­

staden, inom vars polispersonal en betydande erfarenhet på området kunde

beräknas städse finnas samlad, det läge nära till hands att uppdraga åt

Stockholms stads polisdistrikt att handhava den ifrågavarande uppgiften.

Staden skulle då erhålla gottgörelse härför av statsmedel jämlikt 15 § 1 mom.

polislagen. Den sakkunnige ansåge emellertid övervägande skäl tala för att

uppgiften anförtroddes åt statspolisintendenten. Redan nu förekomme ej

sällan, att de lokala polismyndigheterna vid uppkommande behov av råd­

givning i speciella frågor hänvände sig till statspolisintendenten och att denne

under hand till lokala polismyndigheter framförde önskemål rörande lämp­

ligaste handlingssättet i fall, då behovet av ett enhetligt uppträdande från

skilda polismyndigheters sida varit särskilt framträdande eller synpunkter

ansetts behöva framföras, som grundade sig på informationer, vilka ej ståtl

den lokala myndigheten till buds. Det syntes därför i allmänhet komma afl

te sig naturligt, att statspolisintendenten lämnade anvisningar jämväl på

förevarande område. För en sådan anordning talade ock, alt det vore elt ut­

präglat statsintresse, som föranledde organets tillskapande.

6

Kunni. Maj.ts proposition nr 284.

För den händelse åt statspolisintendenten skulle uppdragas att fungera

såsom centralorgan borde han, enligt vad i promemorian föreslås, övertaga

det nu av allmänna säkerhetstjänsten förda centralregistret. Till biträde bor­

de statspolisintendenten erhålla en kvalificerad arbetskraft, som uteslutande

ägnade sig åt hithörande uppgifter och även kunde tjänstgöra såsom ställ­

företrädare för intendenten.

Den sakkunnige förordar vidare, att vid statspolisintendentens sida ställes

ett råd av tre personer. Härom anföres.

Erfarenheten under de år, som säkerhetstjänsten verkat, bär givit vid

handen, att säkerhetstjänsten många gånger ställts inför situationer, vilka

krävt ett bedömande från andra utgångspunkter än för de polisiära myndig­

heterna gängse. I främsta rummet åsyftas den omständigheten, att såsom en

följd av att det är brott av politisk art som säkerhetstjänsten har att inrikta

sin verksamhet mot, denna får en politisk betoning eller åtminstone förut­

sätter insikter i politiska frågor, såväl in- som utrikespolitiska. Därtill kom­

mer, att de överväganden, inför vilka säkerhetstjänstens ledning ställes även

bortsett från deras eventuella politiska betoning, ofta äro av synnerligen

intrikat natur och kräva ett bedömande av ömtåliga psykologiska faktorer.

Väl kan betydelsen av att det på nu ifrågavarande område verksamma

polisorganet är ur anförda synpunkter skolat för sina uppgifter sägas vara

mindre, sedan krigshändelserna avslutats och den vårt land berörande spio­

neriverksamheten kan antagas därmed ha minskat. Men man kan icke lämna

ur räkningen, att vid bekämpandet av de landsskadliga brotten polismyn­

digheterna — och då särskilt centralorganet — kan komma att ställas inför

frågor, vid vilkas avgörande det blir av värde alt kunna rådfråga personer

med politiskt skolat omdöme eller eljest med större allmän livserfarenhet.

För tillgodoseende av nu anförda synpunkter föreslås, att vid statspolis­

intendentens sida ställes ett råd, vars yttrande denne har att, såvitt ej på

grund av ärendets brådskande beskaffenhet hinder däremot möter, inhämta

i sådana på hans handläggning ankommande ärenden rörande spioneri- och

underrättelseverksamhet, vilka äro av större vikt eller äga principiell bety-

tydelse utöver det enskilda fallet. En sådan anordning lior kunna minska de

på sina håll uttalade farhågorna för att sådana delar av polismakten, som

äro avsedda för bekämpandet av politiska brott, på grund av bristande kon­

takt med lekmannaelement icke skola visa tillräcklig förståelse för synpunk­

ter, vid vilka en stadgad och upplyst folkmening efteråt visar sig fästa syn­

nerlig vikt.

Rörande de kvalifikationer, som böra fordras av rådets ledamöter, anser

den sakkunnige, att andra önskemål icke behöva uppställas, än att åtminsto­

ne huvudparten av ledamöterna utgöres av personer, som äro väl förtrogna

med bedömandet av politiska spörsmål. För varje ledamot i rådet bör per­

sonlig suppleant finnas.

Den sakkunnige föreslår vidare, att vid sammanträde med rådet protokoll

töres, angivande de i sammanträdet deltagande, behandlade ärenden och rå­

dets däri gjorda uttalanden samt, där ledamot det begär, av ledamoten avgivet

särskilt yttrande.

Vad beträffar radiokontrollen anser den sakkunnige, att denna alltjämt

hör för viss tid framåt upprätthållas. Verksamheten skulle dock icke utövas

i samma omfattning som under kriget. Den sakkunnige föreslår, att radio-

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

För registrets förande skulle enligt promemorian 12 skrivbiträden anstäl­

las. För dessa föreslås ett genomsnittsarvode av 380 kronor i månaden, däri

inbegripen den provisoriska löneförbättring, varom förslag förelagts 1946 års

riksdag. Den totala kostnaden skulle alltså uppgå till 54 720 kronor.

Vidare borde visst material utmönstras från registret. Därest detta icke

kunde ske under innevarande budgetår, borde extra arbetskraft anlitas för

ändamålet under budgetåret 1946/47. Med hänsyn lill ovissheten örn tiden

för arbetets utförande har dock den sakkunnige icke beräknat särskilda me­

del för sådan arbetskraft under sistnämnda budgetår.

Slutligen erfordrades för centralregistret till inköp av vissa inventarier, till

expeditionskostnader och andra löpande utgifter, till ersättning åt Stock­

holms stad för upplåtna lokaler, till städning och lyse samt till telefon

ett belopp av (9 425 + 3 600 + 4 700 + 1 950 + 700) 20 375 kronor.

Bortsett från engångskostnaden för anskaffandet av inventarier skulle följ­

aktligen de årliga utgifterna för den ifrågasatta organisationen uppgå till

(16 000 + 1 800 + 750 + 12 100 + 54 720 + 20 375—9 425) 96 300 kronor.

Härtill komma kostnaderna för radiokontrollen, vilka kostnader för bud­

getåret 1946/47 beräknas till sammanlagt 495 900 kronor.

Yttranden.

I så gott som samtliga yttranden tillstyrkes, att särskilda anordningar för

bekämpandet av landsskadliga brott vidmakthållas även under normala

fredsförhållanden. Drätselnämnden i Stockholm har dock icke funnit den

sakkunniges utredning angående behovet av en fredsorganisation tillfyllest

utan ansett närmare undersökningar önskvärda.

Vad angår fredsorganisationens utformning har den sakkunniges förslag,

att allmänna säkerhetstjänsten skulle avvecklas den 1 juli 1946 och att där­

efter •— utom beträffande radiokontrollen — uppgifterna skulle återgå

till de ordinära polisorganen i princip tillstyrkts eller läm­

nats utan erinran av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, statspolisinten-

denten samt statskontoret.

Å andra sidan anser länsstyrelsen i Malmöhus län, att det varit mest till­

fredsställande, örn säkerhetstjänsten kunnat bibehållas i sin nuvarande or­

ganisation. Enligt länsstyrelsens mening påve den allmänna utrikespolitiska

situationen fog för antagandet, att omfattningen av landsskadliga brott kun­

de bliva betydade, varför ett eftersättande av polisverksamheten i denna del

finge bedömas såsom särskilt allvarligt.

Övriga remissmyndigheter, som yttrat sig i förevarande organisationsfråga,

lia icke något att erinra mot allmänna säkerhetstjänstens avveckling men för­

orda, att hithörande uppgifter omhändertagas av statspolisen eller ock —

helt eller delvis — av en särskild statlig polisorganisation.

Så anser överbefälhavaren, att verksamheten icke lämpligen borde splitt­

ras på polisorgan, vilka på sina håll finge anses relativt svaga eller i varje

fall icke ägnade för här åsyftade uppgifter. Särskilt på den egentliga lands­

bygden vore polisens numerär och kvalifikationer icke avpassade för detta

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

Det vöre härvid att uppmärksamma, att de kommunala myndigheterna för

närvarande saknade möjligheter att öva inflytande på personalens rekryte­

ring och utbildning, liksom de icke heller kunde påverka det sätt, varpå

polisverksamheten bedreves.

Överståthållarämbetet bär på grund av det anförda kommit till den upp­

fattningen, att ifrågavarande verksamhet bör anförtros åt en från den egent­

liga distriktspolisen fristående organisation, bekostad av statsmedel och un­

derkastad en fortlöpande offentlig kontroll. Ämbetet hemställer örn en för­

nyad utredning i syfte att undersöka möjligheterna att låta uppgifterna hand­

havas av en sådan organisation.

Stockholms stadsfullmäktige ha åberopat av borgarrådsberedningen avgi­

vet yttrande. Borgarrådsberedningen har med instämmande i den kritik, som

av polisnämnden och drätselnämnden i avgivna utlåtanden riktats mot före­

liggande förslag, förklarat sig anse, att en ny förutsättningslös utredning av

frågan om säkerhetspolisens avveckling borde komma till stånd.

Rörande de synpunkter, som framförts inom polisnämnden, må följande

anföras.

Stockholms polisnämnd uttalar, att polisverksamheten för bekämpandet av

landsskadliga brott icke kunde anses vara en kommunal angelägenhet utan i

första hand vore ett riksintresse. Den polispersonal, som funnes avdelad för

verksamheten, borde därför betraktas vara anställd för hela rikets behov och

polisdistriktets kostnader för personalen jämlikt 15 § 1. polislagen gottgöras

polisdistriktet av statsmedel. Den principiella riktigheten av denna uppfatt­

ning funne polisnämnden bestyrkt genom den sakkunniges utredning. Nämn­

den ville vidare framhålla, att den sakkunniges uttalanden icke tydde på att

han hyste tro på möjligheten att nu vidtaga någon större begränsning av den

polisstyrka, som begagnades för ifrågavarande verksamhet. Någon lösning av

problemet rörande kostnadernas fördelning mellan staten och kommunerna

hade heller icke framlagts.

Polisnämnden patalar härefter, att statspolisintendentens ställning enligt

förslaget vore mycket oklar. Enligt nämndens mening vore det ett oeftergiv­

ligt krav, att det centrala organet utrustades med kompetens att i verksamhe­

ten meddela erforderliga direktiv och ålades därmed följande ansvar. Verk­

samheten i sin helhet borde naturligen knytas till den befintliga statspolis-

organisationen och ingå bland de arbetsuppgifter, vilka tillkomme statspoli-

sens kriminalavdelningar. Icke minst med hänsyn till att de brott, varom här

vore fråga, ur lokal synpunkt näppeligen läte sig begränsas utan i betydande

omfattning krävde spaningsverksamhet över stora delar av riket, syntes en

sadan anknytning vara den närmast till hands liggande lösningen. Erfaren­

heten från säkerhetspolisens verksamhet under senaste världskrig hade ock

enligt nämndens mening givit belägg för nödvändigheten av en mycket intim

kontakt med statsmakten i dessa ärenden. En sådan kontakt kunde omöjli­

gen erhållas genom den sakkunniges förslag till organisation.

Polismästaren i Stockholm uttalar, under hänvisning till yttranden av kri­

minalpolisintendenten A. Zetterquist och föreståndaren för kriminalpolisav­

12

Kungl. Maj :ts proposition nr 284.

träl och att från denna dirigerades de åtgärder, som behövde vidtagas. För de

lokala myndigheterna vore det uppenbarligen ett starkt stöd i deras arbete.

örn de ägde möjlighet att i mera svårbedömbara fall underställa dessa en

central myndighets avgörande. Det syntes kunna starkt ifrågasättas, huruvida

den centrala ledning, förslaget innehure, vore tillräckligt stark för att erfor­

derlig effektivitet skulle kunna uppnås. Statspolisintendenten skulle endast

hava en rådgivande funktion och skulle icke få polispersonal till sitt förfo­

gande. Överhuvud syntes enligt promemorian svårigheter uppkomma att an­

vända polispersonal utom den stad, personalen tillhörde.

Polisintendenten Lundqvist uttalar härefter, att en annan svaghet i försla­

get vore oklarheten i fråga örn ansvarets fördelning mellan statspolisintenden-

ten och de lokala myndigheterna. Förslaget utsade uttryckligen, att statspolis-

intendentens ställning endast vore rådgivande, men syntes å andra sidan för­

utsätta, att de råd och anvisningar han lämnade de lokala myndigheterna,

skulle av dessa vederbörligen beaktas. Ett sådant system vore icke att rekom­

mendera. Det syntes nämligen lätt kunna alstra motsättningar mellan den

myndighet, som gåve, och den, som mottoge direktiven, och vore i varje fall

icke ägnat att för de beslutande myndigheterna skapa det stöd, som dessa

rimligen borde lia anspråk att räkna på i sin ifrågavarande synnerligen öm­

tåliga och svårbemästrade verksamhet. Oklarhet i ansvarsfrågan syntes ock­

så kunna medverka till att minska allmänhetens förtroende för den organi­

sation, vilken skulle taga befattning med hithörande frågor.

Härefter fortsätter Lundqvist.

Redan det nu anförda torde visa därhän, att ifrågavarande arbetsuppgifter

om möjligt böra anförtros åt ett rent statligt organ. Härför tala även andra

synpunkter. De landsskadliga brotten rikta sig direkt mot statens existens.

Den brottsliga verksamheten är vidare i regel icke bunden till visst polis­

distrikt utan sträcker sig över stora delar av riket. I viss mån tala även

kostnadsskäl för att brottsundersökningarna i dessa fall böra åläggas stat­

liga organ.

Två utvägar kunna här väljas, nämligen antingen att lägga ifrågavarande

verksamhet på ett från de nuvarande polismyndigheterna helt fristående

organ eller att låta statspolisen sköta densamma. Det förstberörda alterna­

tivet innebär ur rent polisiära synpunkter vissa påtagliga fördelar. Det torde

sålunda vara den organisationsform, som bäst tillgodoser kravet på effek­

tivitet i arbetet, och är dessutom ägnat att skapa klarhet i ansvarsfrågan. Då

åtalsfrågorna under alla förhållanden synas böra handläggas av de redan

bestående ordinarie åtalsmyndigheterna — möjligen bör härvidlag undantag

göras för Stockholm — bör samarbetet med den särskilda statliga myndig­

heten och åklagarna regleras. Detta torde lämpligen ske så, att den statliga

myndigheten bedriver utredningen i sin regi, intill dess ett anhållande före­

tagits. Därefter överföres ärendet till åtalsmyndigheten, å vilken det jämväl

torde böra ankomma att meddela beslut om fortsatt kvarhållande.

Vad angår det senare alternativet — statspolisens inkopplande — har i

promemorian frågan, huruvida och i vilken omfattning de på olika orter i

landet stationerade statspolisavdelningarna böra kunna tagas i anspråk för

utredningar angående landsskadliga brott, icke berörts. Vid dylikt förhållan­

de torde man äga utgå från att statspolis skall kunna av vederbörande polis­

chef rekvireras för ifrågavarande utredningar under samma förutsättning som

H

Kungl. Maj.ts proposition nr 284.

hållande till de lokala polismyndigheterna utan även tillerkändes befogenhet

att under tjänstemannaansvar utöva en verklig ledning av verksamheten samt

att därvid fatta beslut om sådana till undersökningsförfarandet hörande åt­

gärder som exempelvis hus- och kroppsrannsakan, beslag och anhållande

av misstänkt person. Enligt landsfogdens mening borde en ny utredning i

ärendet komma till stånd.

Poliskammaren i Göteborg framhåller, att särskild, specialutbildad perso­

nal syntes böra avdelas för ifrågavarande uppgifter. På grund av personal­

bristen i polisdistrikten komme spaningsverksamheten för upptäckande av

landsskadliga brott säkerligen att framstå såsom en andrahandsuppgift. Verk­

samheten borde därför icke överlåtas på och bekostas av polisdistrikten. En­

ligt poliskammarens mening kunde det ifragasättas, örn icke verksamheten

borde koncentreras till de större städerna med verksamhetsområde jämväl

utanför dem. Härvid skulle den nuvarande indelningen i övervakningsområ-

den bibehållas. Förutsättningen för att en sådan organisation skulle kunna

vara positivt verksam syntes emellertid vara att en central ledning för den­

samma förefunnes. Poliskammaren ansåge att frågan borde ytterligare utre­

das. I avbidan därpå borde säkerhetstjänsten fortbestå.

Biträdande övervakningschefen i Göteborg uttalar, att i den män särskild

polispersonal skulle avdelas för ifrågavarande ändamål statspolisen borde

tagas i anspråk härför.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anför.

Redan uppgiftens speciella art fordrar särskilda kvalifikationer av den po­

lispersonal som användes härför. Vidare kan arbetet inom detta slags polis­

verksamhet aldrig bli fullbordat utan måste vara kontinuerligt igång Enbart

av antydda skäl förefaller det ganska otänkbart att den kommunala polis­

organisationen i det hela skulle kunna gå i land med denna polisverksamhet

på ett tillfredsställande sätt. För Norrbottens län, som i detta avseende intar

en särskilt utsatt ställning med långa landgränser mot två olika riken, framstå

dessa olägenheter särskilt kraftigt. Vidare måste det anses anmärkningsvärt

att denna viktiga uppsiktsverksamhet — i själva verket ett komplement till

försvarsväsendet — icke föreslås inordnad under någon ansvarig högsta led­

ing; statspolisintendenten och hans biträden jämte det särskilda råd som

föreslås skulle ju endast intaga en rådgivande ställning. Det kan för övrigt

icke lämnas ur sikte att ifrågavarande polisverksamhet framträder som ett

speciellt statsintresse, i följd varav irritation lätt kan tänkas uppstå i fråga

örn de kommunala polisverkens deltagande i de ökade kostnader som måste

medfölja verksamheten i fråga.

Med hänsyn till dessa erinringar kan, enligt länsstyrelsens mening, säker­

hetstjänstens uppgifter icke övertagas på det sätt utredningsmannen föresla-

slagit, utan synes frågan böra underkastas ytterligare utredning.

Landsf ogden i Norrbottens län anser likaledes, att verksamheten bör anför­

tros åt statspolisen.

Även föreningen Sveriges landsfogdar avstyrker förslaget. Ifrågavarande

uppgifter betingades av specifikt statliga intressen och företedde i många hän­

seenden skiljaktigheter i förhållande till den verksamhet för upprätthållande

av allmän ordning och säkerhet, som normalt inginge i polismyndigheternas

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

svar för en befattningshavare bomme upp i form av åtal — den tilltalade

icke kunna freda sig under hänvisning till rådets anvisningar. Särskilt an­

märkningsvärt vore förslaget beträffande kvalifikationerna för ledamöterna

av detta råd. Utredningsmannen hade icke närmare angivit vad som avsåges

med uttrycket »väl förtrogna med bedömandet av politiska spörsmål». Olika

tolkningsmöjligheter erbjöde sig här. Förslaget medförde att ett politiserande

av en statlig verksamhet möjliggjordes, vilken verksamhet under tjänste­

mannaansvar allenast borde bedrivas under den lagliga regeringsmyndighe-

tens uppsikt.

Överståthållarämbetet avstyrker inrättandet av ett råd under hänvisning

till att sådana åtgärder borde undvikas, vilka ytterligare försvårade översik­

ten över var det personliga ansvaret för verksamheten skulle förläggas och

som kunde vara ägnade att ytterligare förminska den kommunala insynen

över polisväsendets ledning.

Polisintendenten Zetterquist anser det mest ändamålsenligt, att åt en Kungl.

Maj:t direkt underställd kommission överlätes att vara rådgivande och di-

rektivgivande organ i ärenden av mera intrikat och politiskt betonad natur.

Skulle en sådan anordning icke vara möjlig, syntes det riktigaste vara, att

centralorganet ålades att föredraga dylika ärenden direkt inför vederbörande

departementschef eller konsultativa statsråd och därifrån erhålla de erfor­

derliga direktiven.

Polisintendenten Lundqvist uttalar.

I princip torde intet vara att erinra mot att lekmannarepresentanter få

inblick i och inflytande pa bedömandet och behandlingen av den nuvarande

säkerhetstjänstens arbetsuppgifter. En dylik anordning skulle sannolikt bi­

draga till att minska den misstro, som hittills riktats och med säkerhet även

i framtiden kommer att riktas mot ett organ med uppgift att sköta ifråga­

varande verksamhet. Fråga är väl dock, huruvida förslaget innebär en i allo

lycklig lösning av detta spörsmål.

Till en början torde ur polisiär synpunkt vissa erinringar kunna göras mot

att rådet, på sätt betänkandet förordar, endast skall utöva en rådgivande

verksamhet utan att hava något ansvar för besluten i de frågor, vari dess

mening inhämtas. Ett sådant system har den nackdelen, att det stöd, polis­

myndigheten får i sitt arbete, blir alltför ringa; i sådana icke otänkbara fall.

då rådet till äventyrs komrne att stanna i olika meningar, skulle dess hörande

mahända snarare vara ägnat att skapa förvirring hos polismyndigheten än

utgöra ett stöd för denna. Ur denna synpunkt vore det givetvis att föredraga,

att rådet hade° ansvar för sina uttalanden och således deltoge i själva beslu-

ten.^ I sa fall lage det väl dock närmast till hands att låta rådets medlemmar

inga i en kommission, som skulle äga beslutande myndighet i vissa hithöran­

de frågor och däri förutom representanter för det organ, varå skulle läggas

uppgiften att bekämpa de landsskadliga brotten, skulle kunna bland andra

ingå företrädare för utrikespolitiska och militära synpunkter. Denna lösning

synes mig i och för sig ingalunda otänkbar och har ju redan på utlännings­

kontrollens område sin motsvarighet i statens utlänningskommission.

Angående de frågor, i vilka rådets mening skall inhämtas, lämnar förslaget

inga detaljerade anvisningar; det utsäges endast, att statspolisintendenten har

att inhämta rådets yttrande i sådana på hans handläggning ankommande

ärenden, vilka äro av större vikt eller äga principiell betydelse utöver det'

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

bestämmelserna härom meddelas i lagen om polisväsendet i riket. Föreskrif­

ter, som i detta sammanhang äro av intresse, finnas även i kungörelsen den

16 september 1932 angående stats- och reservpolisen samt i instruktionen

för statspolisintendenten den 2 december 1932.

Nämnda lag föreskriver i 5 § 3 morn., att i fråga om stad som är skyldig

ant tillhandahålla reservpolismän — sådan skyldighet åligger stad med

minst 10 000 invånare ävensom i län, där stad med sådant invånarantal ej

finnes, den stad inom länet Konungen bestämmer — Konungen må för­

ordna, att ett bestämt antal av stadens polispersonal i särskilda tjänste-

grader huvudsakligen skall användas för tjänstgöring såsom statspolis vid

upprätthållande av allmän ordning och säkerhet utom staden. Då sådant

förordnande meddelats, skall polispersonalen i staden ökas med det bestäm­

da antalet. Därest sedermera polispersonalen minskas, utan att motsvaran­

de ändring i behovet av polispersonal inom staden ägt rum, eller personalen

icke ökas i förhållande till sådan ändring, må Konungen förordna om ök­

ning av personalen. För tjänstgöring såsom statspolis i första hand avsedda

polismän till föreskrivet antal skola sammanföras till en särskild avdel­

ning (statspolisavdelning).

I 6 § nämnda lag stadgas, att i stad, som skall tillhandahålla reservpolis,

i erforderlig utsträckning skall finnas anställd för spaning och annan under­

sökning angående brott särskilt utbildad polispersonal (kriminalpolisavdel­

ning). I fråga om stad, som på grund av denna föreskrift eller eljest inrättar

kriminalpolisavdelning, må Konungen förordna, att ett bestämt antal av sta­

dens kriminalpolismän i särskilda tjänstegrader huvudsakligen skall använ­

das för tjänstgöring såsom statspolis vid kriminalpolisverksamhet utom sta­

den. För sådan tjänstgöring i första hand avsedda kriminalpolismän till fö­

reskrivet antal skola i stad med statspolisavdelning tillhöra denna.

Enligt 15 § 1 mom. polislagen skall stad, som har att tillhandahålla stats­

polis, av statsverket gottgöras så stor del av stadens kostnader för avlöning,

pensionering, begravningshjälp och andra förmåner åt polispersonalen i sär­

skilda tjänstegrader, som belöper å det bestämda antalet statspolismän i mot­

svarande grader enligt de beräkningsgrunder, som av Konungen fastställas.

Dessutom skall, jämväl enligt av Konungen fastställda beräkningsgrunder,

utgå ersättning med skäligt belopp för stadens kostnad för anskaffande av

rum för avdelningens hästar och fordon samt för särskild kostnad, som sta­

den kan visa sig hava haft för erforderlig expeditionslokal. Kostnader, som

eljest uppkomma för verksamheten såsom statspolis, skola bestridas av

statsmedel.

Såsom en del av den kommunala polisorganisationen är statspolisavdel-

ningen å varje ort underställd polischefen å orten samt landsfogden i länet

och länsstyrelsen. Enligt kungörelsen angående stats- och reservpolisen skall

dessutom för varje statspolisavdelning finnas en särskild föreståndare, vil­

ken har att övervaka att personalen på lämpligaste sätt utnyttjas för sina

uppgifter m. m. Föreståndaren för statspolisavdelningen i Stockholm, stats­

polisintendenten, har även vissa centrala uppgifter. Enligt för statspolisin-

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

verksamhet fortskridit så långt att vid nämnda tidpunkt endast 237 personer

sysselsattes, av vilka 153 för spaningsverksamheten och 84 för radiokon­

trollen.

Av den sakkunnige föreslås, att allmänna säkerhetstjänsten helt avvecklas

i och med utgången av innevarande budgetår. Delta förslag har i allmänhet

i princip understötts i remissutlåtandena.

För egen del finner jag det uppenbart, att en sådan speciell organisation

som allmänna säkerhetstjänsten, vilken tillkommit för att stödja den ordi­

nära polismakten under vissa exceptionella förhållanden och vilken organi­

satoriskt skiljer sig från polisväsendet i övrigt, icke bör äga bestånd under

mera normala förhållanden. Vid behandlingen i årets statsverksproposition

av frågan örn anvisande av medel för nästa budgetår till anordnande av po­

lisbevakning i annan än den i lagen om polisväsendet i riket stadgade ord­

ning m. m. — från vilket anslag vissa kostnader för säkerhetstjänsten utgått

— har jag ock förutsatt, att säkerhetstjänsten skulle komma att avvecklas.

Jag föreslår därför nu i likhet med den sakkunnige, att organisationen upp­

hör i och med utgången av budgetåret 1945/46.

Även örn allmänna säkerhetstjänsten avvecklas, är det emellertid nödvän­

digt, att myndigheterna äga möjlighet att övervaka och följa den spionage-

och underrättelseverksamhet, som jämväl i nuvarande läge kan förekomma

i vårt land. Härvid uppkommer frågan, huruvida övervakningsuppgifterna

böra helt och hållet omliänderhavas av den ordinära polis- och åklagarorga-

nisationen eller om speciella organisatoriska åtgärder kunna anses påkallade.

Den sakkunnige förordar, att övervakningen återgår till polisdistrikten, dock

att kontroll över radiotrafiken skulle ankomma på statspolisen. De flesta re­

missmyndigheterna anse, att verksamheten bör anförtros åt statspolisen. I

ett utlåtande ifrågasättes, huruvida icke en särskild statlig polisorganisation

borde tillskapas för uppgifterna.

Enligt min mening tala övervägande skäl för att ifrågavarande verksam­

het under fredstid bör vara en uppgift för de ordinära polis- och åklagar­

myndigheterna. Ingripanden mot enskilda böra under fred kunna företagas

endast av de vanliga myndigheterna och med anlitande av vanliga tvångs­

medel. Härav följer, att jag anser det icke böra ifrågakomma, att en ny stat­

lig polisorganisation inrättas i allmänna säkerhetstjänstens ställe.

Emellertid bör å andra sidan beaktas, att det arbete, om vilket här är frå­

ga, är av speciell natur. Polismyndighet kan i regel icke påräkna att erhålla

anmälan örn sådana förhållanden, som böra föranleda polisingripande i fråga

örn spionage och liknande brott, utan har att själv genom fortgående aktiv

spaning förskaffa sig kännedom örn påbörjade eller tilltänkta brottsliga före­

havanden. Med hänsyn härtill och på grund av spaningsarbetets art erford­

ras för uppgifternas fullgörande personal med särskild utbildning för ända­

målet. Därjämte må framhållas, att bekämpandet av spionage och olovlig

underrättelseverksamhet delvis har en annan karaktär än det polisarbete,

som avser skyddandet av en kommuns invånare mot ofred å gator och vägar

samt mot stöld, misshandel och liknande brott. Av denna anledning kan det

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 284.

gen kriminalkommissarierna kunna på relativt kort tid återföras till tjänst­

göring inom polisdistrikten. Jag förordar därför, att de blivande besluten

om utökning av statspolisavdelningar för här berörda ändamål icke göras

tidsbegränsade.

Därest statspolisen i här avsedd omfattning tages i anspråk för uppda­

gande av spioneri och liknande brott torde vissa jämkningar i polislagstift­

ningen vara erforderliga. Jag kommer att senare denna dag framlägga för­

slag till erforderliga lagstiftningsåtgärder.

Vad beträffar biträdespersonalen har det visat sig icke möjligt att för

budgetåret 1946/47 räkna med ett mindre antal befattningshavare än 34.

Jag vill dock framhålla, att, sedan vissa övergångsuppgifter utförts, biträdes­

personalen torde kunna högst väsentligt begränsas.

Den totala personalstyrkan för spaningsverksamheten skulle vid bifall till

vad jag nu förordat uppgå till 109 befattningshavare. Såsom förut anförts

tunnos ännu den 1 januari 1946 vid allmänna säkerhetstjänstens spanings-

avdelning 153 tjänstemän. Det av mig nu förordade antalet befattningshavare

innebär sålunda en väsentlig inskränkning i förhållande till det antal som

intill senaste tid för motsvarande uppgifter sysselsatts inom allmänna säker­

hetstjänsten. Skillnaden kommer att ytterligare ökas, när efter en viss över­

gångsperiod indragning kan ske av biträdespersonal.

Med avseende å avlöningsförmånerna till nu angivna personal föreslår jag

i likhet med den sakkunnige, att statspolisintendenten för uppdraget att ut­

öva den centrala ledningen av ifrågavarande verksamhet tilierkännes ett års­

arvode av 1 800 kronor.

Den befattningshavare, vilken skulle lia att närmast under statspolisin­

tendenten utföra förekommande centrala arbetsuppgifter samt leda spanings-

arbetet i Stockholm, torde, i avbidan på närmare erfarenhet rörande ar­

betsuppgifternas omfattning, icke böra erhålla pensionsberättigande tjänst.

I stället torde arvodesanställning böra beredas honom. Då antalet av de

personer, som kunna ifrågakomma för befattningen, lärer vara relativt be­

gränsat, synes det för att trygga ett lämpligt personval vara nödvändigt,

att arvodet icke utmätes för snävt. Jag vill nämna, att kriminalpolisinten­

dent i Stockholm åtnjuter lön enligt lönegrad B 30 i det av Kungl. Majit

den 29 april 1938 fastställda lönereglementet för ordinarie tjänstemän vid

vissa av överståthållarämbetets avdelningar och ämbetet underlydande insti­

tutioner m. m. (= A 30 i civila avlöningsreglementet) jämte avlöningsför-

stärkning av 1 500 kronor örn året ävensom dyrtidstillägg å dessa förmåner

enligt de för Stockholms stads befattningshavare gällande grunderna. För

förvärv av en lämplig arbetskraft för här berörda uppgifter torde dock icke

vara nödigt att räkna med arvode av samma storlek som avlöningen till

kriminalpolisintendent i Stockholm. Man synes emellertid böra utgå ifrån

att befattningshavaren bör komma i åtnjutande av arvode motsvarande av­

stådda löneförmåner å tjänst, som av honom innehas, samt därutöver viss

särskild ersättning. Det är icke möjligt att mera exakt angiva till vilket be­

lopp arvodet med tillämpande av dessa grunder kommer att uppgå. Jag

föreslår, att vid anslagsberäkningen ett belopp av 18 000 kronor avses för

ändamålet.

26

\ad härefter vidkommer radiokontrollen har den i departementet verk­

ställda översynen resulterat i att den nuvarande personalstyrkan, vilken om­

fattar 84 befattningshavare, kunnat nedbringas till cirka 35 tjänstemän, av

vilka 23 polismän. Det har vidare ansetts möjligt att för flertalet polisbe­

fattningar avse ordningspolismän i stället för kriminalpolismän, varigenom

även en viss besparing uppkommer. Kostnaderna för radiokontrollen under

nästa budgetår ha med dessa utgångspunkter och för täckande av medels­

behovet för omkostnader uppskattats till 469 700 kronor. Till jämförelse

må nämnas, att de löpande kostnaderna under år 1944 uppgingo till över

800 000 kronor. Närmare redogörelse för radiokontrollens organisation än

den nu lämnade torde icke böra inflyta i statsrådsprotokollet. Ytterligare

upplysningar torde i stället få lämnas till riksdagens vederbörande utskotl.

Till de medborgarrepresentanter, med vilka statspolisintendenten skulle

lia att samråda, torde böra utgå arvode med 25 kronor för varje samman­

träde. De sammanlagda arvodeskostnaderna under nästa budgetår synas kun­

na approximativt beräknas till 700 kronor.

I sin helhet skulle alltså verksamheten för nästa budgetår kunna beräknas

draga en kostnad av (1 303 100 + 469 700 + 700) 1 773 500 kronor.

Härtill måste läggas vissa nu icke förutsebara utgifter för undersökningar

i utlandet rörande svenska medborgares samt vissa här i landet verksamma

utlänningars förhållanden under kriget. Med hänsyn härtill och då vissa av

de förut angivna utgiftsposterna t. ex. för statspolismännens löner — vilka

växla i olika polisdistrikt — icke kunna på förhand exakt beräknas, anser

jag, att för ifrågavarande ändamål bör anvisas ett anslag av 1 800 000 kro­

nor, vilket anslag bör hava karaktären av förslagsanslag. Detsamma torde

böra betecknas Kostnader till särskild polisverksamhet för hindrande och

uppdagande av spioneri m. m.

Utöver dessa kostnader torde staten övergångsvis — för tiden den 1 juli—

den 31 december 1946 — böra bestrida avlöningen för en extra stadsfiskal i

Stockholm med uppgift att handlägga åtal mot för landsskadlig verksamhet

misstänkta personer, dag har för avsikt att, om riksdagen icke framställer

erinran häremot, föreslå, att för ändamålet erforderligt belopp anvisas från

förslagsanslaget till anordnande av polisbevakning i annan än den i lagen om

polisväsendet i riket stadgade ordning m. m.

Därjämte kan ifrågakomma att utgiva bidrag till kostnader, som polis­

distrikt före den 1 juli 1946 haft att vidkännas för åtgärder, vilka avsett

hindrande och uppdagande av spioneri m. m. Kungl. Maj:t har hittills i så­

dana ärenden fattat beslut från fall till fall. Då ifrågavarande polisverksam­

het varit koncentrerad till vissa polisdistrikt, vilka således åsamkats mera

betydande kostnader för verksamheten, kan det vara motiverat, att staten

lämnar bidrag till kostnaderna. För närvarande ligger under Kungl. Maj:ts

prövning en framställning om bidrag från Stockholms stad. Jag förutsätter,

att Kungl. Maj:t även efter ingången av nästa budgetår skall äga att, örn och

i den mån så finnes skäligt tilldela polisdistrikt bidrag till utgifter för an­

givna verksamhet, vilka belöpa på tiden före den 1 juli 1946. För ändamå­

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 284.

tonsamtal, dels ock kartotek och andra register över granskade försändelser

och avlyssnade telefonsamtal.

I promemorian upplyses, att postförsändelsema omfattade 4 säckar re­

kommenderade hrev, 115 säckar vanliga hrev och brevkort samt 85 säckar

korsband. Samtliga försändelser vore registrerade. Rapporterna över avlyss­

nade telefonsamtal förvarades i samlingspärmar med 250—300 telefonrap­

porter i varje pärm, vilka i sin tur inlagts i inemot 100 kartonger, envar

rymmande 7 pärmar. Därjämte funnes ett mindre antal försändelser, som

kvarhållits i samband med den s. k. samfärdselkontrollen, d. v. s. övervak­

ningen av järnvägar samt väg-, sjö- och luftförbindelser.

På den sakkunniges anmodan har förutvarande chefen för centralbyrån

uttalat sig rörande förvaringen av ifrågavarande material. Enligt hans me­

ning borde materialet icke arkiveras utan borde en för samtliga handlingar

gemensam tidpunkt — förslagsvis den 1 januari 1949 — fastställas, vid vil­

ken antingen handlingarna skulle förstöras eller frågan örn förfaringssättet

skulle på nytt upptagas till prövning. Kvarhållna korshandsförsändelser, vilka

till övervägande del bestode av gratisdistribuerad tysk propaganda samt i öv­

rigt ej representerade något av värde, syntes dock kunna utan olägenhet för­

störas, så snart parlamentariska undersökningskommissionen slutfört sitt

granskningsuppdrag och avgörande i anledning därav slutligen träffats. Å

andra sidan kunde — med hänsyn till angelägenheten av att postverket skulle

vara i stånd att lämna reklamant besked hur sent reklamationen än inkom­

mit — ifrågasättas att registerkort beträffande försändelser, vilkas expedition

inställts, skulle förvaras tills vidare.

Den sakkunnige anför härefter följande.

Det material, som samlats hos säkerhetstjänsten såsom resultat av dess

kommunikationskontroll, synes knappast kunna med hänsyn till arkiverings-

synpunktema jämställas med andra statsmyndigheters handlingar. Det är

här icke fråga örn några till statlig myndighet ingivna eller från sådan myn­

dighet avsända skrivelser utan om rent privata meddelanden, med vilka un­

der vanliga förhållanden statlig myndighet icke skulle ha tagit någon befatt­

ning, men som till följd av de särskilda förhållanden, som rått under krigs­

åren, ansetts böra icke befordras till adressaten eller, i fråga om telefonsam­

tal, böra nedtecknas för närmare studium. Det må anmärkas, att i den mån

försändelser av olika slag eller rapporter över avlyssnade telefonsamtal inne­

hållit något av spaningsvärde uppgifter härom i form av kopior, avskrifter

eller på annat sätt fortlöpande delgivits säkerhetstjänstens spaningsorgan och

finnes förvarat därstädes. Det å centralbyrån förvarade materialet kan så­

lunda antagas ur informatorisk synpunkt sakna värde. Anledning synes där­

för saknas att för framtiden bevara det.

När det gäller att bestämma tiden för dess fortsatta förvaring, synes man,

såvitt avser postförsändelserna, höra taga viss hänsyn till de för postförsän­

delser gällande reklamationsbestämmelserna. Någon tidsbegränsning finnes

icke stadgad i fråga om allmänhetens rätt att hos postverket efterfråga eller

reklamera försändelse. Men en efterfrågan, som avser försändelse av äldre

datum, kan icke leda till annat än att reklamanten delgives utredningens re­

sultat, innebärande upplysningar i saken från adressat respektive avsändare

samt uppgifter om försändelsens sannolika befordringsväg eller att försän­

delsen ingått till generalpoststyrelsens reklamationskontor såsom obeställbar

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

29

och där förstörts. Sådant förstörande sker i fråga om vanliga försändelser

efter tre månader och beträffande värdeförsändelser tre år utöver det år för­

sändelsen avlämnats till postbehandling.

En annan omständighet, vartill hänsyn bör tagas vid bestämmandet av ti­

den för förvaring av nu ifrågavarande handlingar, är att parlamentariska un­

dersökningskommissionen icke därigenom får betagas möjlighet till den

granskning, vartill kommissionen kan finna anledning. Den tid som kan åtgå,

innan Kungl. Maj:t meddelat beslut i anledning av kommissionens utlåtande

och av detta beslut eventuellt föranledd ytterligare prövning slutförts, bör

givetvis avvaktas.

I anslutning till det anförda föreslår den sakkunnige, att föreskrift medde­

las enligt vilken tiden för förvaringen av ifrågavarande handlingar bestäm­

mes till utgången av året näst efter det, under vilket parlamentariska under­

sökningskommissionen slutfört sitt uppdrag och Kungl. Maj:ts beslut i anled­

ning därav meddelats samt, för den händelse därav föranledes ytterligare

prövning, slutlig sådan prövning skett, dock att i fråga örn värdeförsändel-

sema såsom tidigaste tidpunkt för förstörandet bestämmes den 1 januari

1949. Från denna regel skulle undantag göras beträffande registerkorten över

försändelser, vilkas expediering inställts eller fördröjts. För att möjliggöra

för postverket att vid reklamationer av försändelser, som avsänts under

krigsåren, bedöma, huruvida expeditionen av försändelsen inställts av säker­

hetstjänsten eller om anledningen att försändelsen icke kommit adressaten

tillhanda vore annan, borde dessa kort förvaras enligt samma grunder som

andra arkivalier.

Yttranden.

Överbefälhavaren anser, att utmönstring icke borde ske av material, som

kunde vara av betydelse för skyddet av rikets försvar ur rent militär syn­

punkt. Om utmönstring skulle komma till stånd, borde den fördenskull ske

i samråd med chefen för försvarsstaben.

Generalpoststyrelsen uttalar, att styrelsen i fråga om behandlingen av

korsbandsförsändelsema icke ville emotsätta sig den sakkunniges förslag.

För postverkets vidkommande erfordrades icke, att registerkort beträffande

postförsändelser, vilkas expediering inställts eller fördröjts, förvarades ef­

ter det att försändelserna expedierats eller — i fråga örn korsband för­

störts. Styrelsen föreslår, att brev och brevkort, vilkas befordran inställts

eller fördröjts av säkerhetstjänsten eller av annan myndighet med befogen­

het enligt lagen örn vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m., skola

från allmänna säkerhetstjänsten överlämnas till generalpoststyrelsen för vi­

darebefordran, örn så kan ske, till adressaten eller -— örn försändelses be­

fordran till adressaten anses icke böra äga rum — för återställande till av­

sändaren.

Riksarkivet erinrar, att det material, varom här vore fråga, utgjordes av

rent privata meddelanden. Enligt riksarkivets mening borde obetingat sär­

skilda åtgärder vidtagas för att förhindra missbruk av detsamma. Ä andra

sidan kunde knappast heller förnekas, att materialet —- tillkommet under

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

en allvarlig brytningstid och hopsamlat av organ, vilkas uppgift varit att

förhindra brott mot rikets säkerhet -— kunde komma att i framtiden till­

draga sig ett betydande intresse från historievetenskapens sida. Härefter

uttalas följande.

I fråga örn postförsändelsema kan man i högre grad än i fråga örn öv­

riga handlingar göra en enskild äganderätt gällande. Då därjämte

samlingen

av omhändertagna postförsändelser numera förminskats, har dess värde

för forskningen därigenom i samma mån reducerats. Om breven för obe­

gränsad framtid kvarbliva i en statlig myndighets vård och beredas allt

det skydd mot missbruk, som ligger däri, att de undantagas från forskning

under en rikligt tillmätt tidrymd, förslagsvis 70 år, den vanliga sekretess­

tiden för folkbokföringsmaterialet, och samtidigt den enskilde avsändarens

rätt att återfå sina försändelser bibehålies, har emellertid samma hänsyn

som i många andra fall tagits till kravet på skydd för privata angelägen­

heter.

Beträffande frågan, huruvida materialet i sin nuvarande omfattning är

av det intresse, att det motiverar de omtalade åtgärderna, må framhållas,

att korsband kunna uteslutas. Det torde vara tillfyllest, att ett eller flera ex­

emplar av varje trycksak införlivas med offentliga samlingar. Vad angår

värdet ur vetenskaplig synpunkt av de övriga försändelserna, torde det vara

uppenbart, att detta material trots det tillfälliga urvalet måste vara av stort

värde för representativa undersökningar av stämningsläget inom vissa kret­

sar under världskriget och dessutom kan belysa särskilda förhållanden, som

3j komma till synes i det i arkiven vanligen förvarade officiella aktmaterialet.

Riksarkivet har full förståelse för spörsmålets säregna och ömtåliga natur,

acil vill därför icke i denna punkt komma med ett preciserat förslag.

Enligt riksarkivets mening väga de betänkligheter, som här göra sig gäl­

lande, betydligt lättare när man skall latta ståndpunkt lill frågan, huruvida

telegramkopiorna och rapporterna över avlyssnade telefonsamtal för fram­

tiden böra bevaras i offentlig ägo. Samtidigt synas riksarkivet de skäl, som

i detta fall tala för ett sådant förfaringssätt, vara starkare. Värdet av dessa

handlingar ur ovan angivna synpunkter är nämligen större, då samlingen

hittills är fullkomligt obruten. Riksarkivet behjärtar dock till fullo nödvän­

digheten, att också beträffande detta material sådana åtgärder vidtagas, att

en betryggande säkerhet mot missbruk uppnås. Det bör alltså på samma

sätt, som föreslagits i fråga örn postförsändelserna, hållas hemligt under en

tid av sjuttio år.

Av registren har den sakkunnige av postala skäl från förstöring undanta­

git endast registret över granskade postförsändelser. Enligt riksarkivets me­

ning bör man även bevara registret över de i riket utfärdade förordnandena

angående kontrollen, i vilket register en väsentlig del av verksamheten inom

säkerhetstjänstens trafikkontroll redovisas. Vad beträffar registren över te­

legram- och telefonkontrollen, blir avgörandet beroende av vilket förfarings­

sätt, som kommer att tillämpas på det material, till vilket de hänföra sig.

Utredning rörande de hos allmänna säkerhetstjänsten kvarliggande bre­

ven.

På min anmodan har inom allmänna säkerhetstjänsten beträffande de hos

säkerhetstjänsten den 30 juni 1945 kvarliggande breven verkställts utred­

ning rörande orsakerna till brevens kvarhållande. Antalet av nämnda brev

uppgår till mellan 90 och 95 tusen, av vilka omkring 1/3 inrikes och 2/3 utri­

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

Före­

draganden.

7. Försändelser, speciellt till västmakterna, innehållande uppgifter eller

påståenden, som ej lämpligen bort komma till axelmakternas känne­

dom, men som på grund av de postala befordringsvägarna måste

passera Tyskland och där kunnat bliva föremål för censur, ca 1 430

eller 8,3 % av de granskade utrikesförsändelsema.

8. Försändelser innehållande beskyllningar mot Sverige för oneutrala

handlingar t. ex. livsmedelsexport till Tyskland och transitotrafik

samt med missvisande påståenden om landet, ca 1 420 eller 8,2 %

av de granskade utrikesförsändelsema.

9. Försändelser innehållande uppgifter om Sveriges ekonomiska för­

svarsberedskap t. ex. viktigare industriella anläggningars produk­

tionskapacitet, lejdtrafiken, livsmedelsläget speciellt åren 1940 och

1941, ca 850 eller 4,9 % av de granskade utrikesförsändelsema.

10. Försändelser, vilka innefatta ett stimulerande eller en effektivisering

av den utländska propagandan t. ex. genom rekvisition av propa­

gandalitteratur, lyssnarbrev till radiostationer med propagandaut­

sändningar, vari avsändaren omtalar vid vilka tider vederbörande

station bäst höres, 2 960 eller 17,1 % av de granskade utrikesförsän-

delserna, därav 2 770 avseende nazistisk propaganda.

11. Försändelser av spionkaraktär eller försändelser innefattande påstå­

ende, att viss identifierbar person skulle tillhöra motståndsrörelsen i

ockuperade länder eller ytterlighetsparti, i regel kommunistpartiet,

ca 300 eller 1,7 % av de granskade utrikesförsändelsema.

12. Försändelser adresserade till axelmaktema eller av dem ockuperat

område, vilka inställts av humanitära skäl, ca 860 eller 5 % av de

granskade utrikesförsändelsema.

13. Försändelser uppammande rashets, ca 100 eller 0,6 °/o av de granska­

de utrikesförsändelsema.

14. Försändelser, som röjt svensk censur, ca 140 eller 0,S % av de grans­

kade utrikesförsändelsema.

15. Försändelser, som inställts av diverse orsaker, ca 560 eller 3,3 %

av de granskade utrikesförsändelsema.

16. Försändelser, som delvis inställts av någon förut nämnd orsak, ca

210 eller 1,2 % av de granskade utrikesförsändelsema.

I 2 § lagen den 9 januari 1940 om vissa tvångsmedel vid krig eller krigs­

fara m. m. medgavs — under förutsättning att det befanns erforderligt för

att hindra att obehörig erhölle kännedom

örn

förhållanden, vilkas medde­

lande till främmande makt kunde skada rikets försvar eller folkförsörjning

eller dess vänskapliga förbindelser med främmande makt, eller för att vinna

utredning om obehörigt utforskande av sådant förhållande eller ^örn över­

bringande till obehörig av meddelande därom -— bland annat att föremål

finge tagas i beslag samt expediering av postförsändelse inställas eller fördrö­

jas. Av övergångsbestämmelserna till lagen torde få anses framgå, att åtgär­

der, som beslutats med stöd av lagen, icke finge upprätthållas längre tid än

lagen ägde giltighet.

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

En sådan formell synpunkt bör dock givetvis icke vara avgörande för frågans

bedömande. Däremot synes det mig med hänsyn till den förhandenvarande

situationen — då försändelser, som av speciella skäl omhändertagits av myn­

dighet under rådande krigsläge och som i många fall bort vara adressaterna

till handa för länge sedan, ligga anhopade i stor massa — befogat att be­

döma spörsmålet främst ur praktiska synpunkter.

Inrikesbreven ha i allmänhet stoppats av militära skäl. En del uppgifter

av militärt innehåll äro alltjämt aktuella. Ett mycket stort antal av dessa brev

har avsänts av personal vid militärförband i gränstrakterna.

Beträffande utrikesförsändelserna kan det starkt ifrågasättas, huruvida

vidarebefordran bör ske av brev, som stoppats av militära skäl, framför allt

örn dessa skäl avse förhållanden, vilka fortfarande äro av betydelse. Mindre

lämpligt synes även vara att nu expediera försändelser adresserade till

tidigare tyska myndighetspersoner eller ledande nazister. Detta gäller även

brev ställda till utländska under kriget verksamma propagandaorgan. För­

sändelser, som under gamla adresser nu skulle sändas till centraleuropeiska

länder — där stora folkomflyttningar ägt rum både under och efter kriget

—• torde i ett synnerligen stort antal fall vara obeställbara.

Brevens innehåll lärer i det alldeles övervägande antalet fall numera vara

utan betydelse för adressaterna. I den mån tilltänkta affärstransaktioner på

grund av brevens kvarhållande icke kommit till stånd, torde det nu i all­

mänhet vara för sent att härutinnan vidtaga rättelse. Även om frågan, hur

med breven skall förfaras, är i viss mån tveksam, anser jag, att övervägande

skäl tala för att brev, som på grund av med kriget sammanhängande för­

hållanden stoppats,, i många fall för flera år sedan, ej nu böra vidarebe­

fordras. Breven torde emellertid icke böra undanhållas avsändare och adres­

sater, som finna skäl efterfråga dem. Uppfattningen, att breven skulle vara

att betrakta såsom arkivalier, kan jag sålunda icke dela.

Jag hyser alltså den meningen, att breven böra bevaras under skälig

lid, förslagsvis till den 1 juli 1949. De brev, som då ej efterfrågats, böra för­

störas.

Örn riksdagen ej uttalar erinran mot detta förslag, bär jag för avsikt att

vidtaga åtgärder för att i samband med säkerhetstjänstens avveckling breven

jämte tillhörande registerkort överlämnas i postverkets vård med förord­

nande, att brev, som efterfrågas av reklamant, skall utlämnas till denne, samt

att de brev, som icke efterfrågats före den 1 juli 1949, skola förstöras.

Vid kommunikationskontrollen i övrigt erhållet material torde efter be­

slut av Kungl. Maj:t böra vid lämplig tidpunkt förstöras.

Hemställan.

Under åberopande av vad i det föregående anförts hemställer jag, att

Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen