SOU 2002:87

Rikets säkerhet och den personliga integriteten. De svenska säkerhetstjänsternas författningsskyddade verksamhet sedan år 1945.

Till statsrådet och chefen för Justitiedepartementet

Regeringen beslutade den 25 mars 1999 att tillkalla en kommission med uppgift att kartlägga och granska den författningsskyddande verksamhet som de svenska säkerhetstjänsterna bedrivit när det gäller hot som härrör ur inrikes förhållanden. Kommissionen består, enligt direktiv 1999:26 och tilläggsdirektiv 1999:59, av en ordförande och fem ledamöter.

Som ordförande i kommissionen förordnades fr.o.m. den 25 mars 1999 riksmarskalken Gunnar Brodin och som ledamöter fr.o.m. den 21 maj 1999 f.d. justitierådet Anders Knutsson, generalsekreteraren i Frivilligorganisationernas fond för mänskliga rättigheter Anita Klum och journalisten Ewonne Winblad samt fr.o.m. den 1 augusti 1999 professor Alf W Johansson och professor Karl Molin.

Som sakkunnig med uppgift att biträda vid granskningen av betänkandet från sekretessynpunkt förordnades fr.o.m. den 5 augusti 2002 justitierådet Göran Regner.

Som experter har varit förordnade generalmajor Erik Rossander (den 6 december 1999 - den 30 april 2001), f.d. kanslichefen vid Försvarets underrättelsenämnd Sören Nilsson (den 1 januari 2000 - den 28 februari 2001), f.d. byråchefen vid säkerhetspolisen Olav Robertsson (den 1 januari 2000 - den 30 april 2001), fil.kand. Magnus Hjort (den 13 mars 2000 - den 28 februari 2001), professor Ulf Bjereld (den 1 september 2000 - den 28 februari 2001), docent Klaus Richard Böhme (den 1 september 2000 - den 28 februari 2001), fil.kand. Ulf Eliasson (den 1 september 2000 - den 28 februari 2001), fil.dr Thomas Jonter (den 1 september 2000 - den 28 februari 2001), fil.dr Werner Schmidt (den 1 september 2000 - den 31 mars 2001), arkivrådet Evabritta Wallberg (den 1 september 2000 - den 28 februari 2001), professor Kent Zetterberg (den 1 september 2000 - den 30 november 2000) och fil.dr Jacob Gustavsson (den 1 - 30 november 2000).

Som huvudsekreterare förordnades fr.o.m. den 1 september 1999 chefsrådmannen Fredrik von Arnold. Som sekreterare förordnades fr.o.m. den 15 december 1999 Lars Olof Lampers, fr.o.m. den 20 december 1999 hovrättsassessor Anders Heiborn samt fr.o.m. den 1 mars 2001 fil.kand. Ulf Eliasson och fil.kand. Magnus Hjort. Anders Heiborn entledigades fr.o.m. den 28 februari 2001. Som biträdande sekreterare förordnades fr.o.m. den 9 oktober 2000 jur.kand. Malin Gustafsson. Hon entledigades fr.o.m. den 1 december 2002. Fil.stud. Niklas Roth har under tiden den 1 februari till den 31 mars varit förordnad att biträda kommissionen med vissa arkivgenomgångar.

Christina Hökebro har fr.o.m. den 1 januari 2000 tjänstgjort som assistent i kommissionen.

I syfte att ge kommissionen möjligheter att fullgöra sitt uppdrag på ett effektivt och rättssäkert sätt har riksdagen antagit lagen (1999:988) om förhör m.m. hos kommissionen för granskning av de svenska säkerhetstjänsternas författningsskyddande verksamhet (prop. 1998/99:140, KU 4). Lagen trädde i kraft den 1 januari 2000. Lagen ger bl.a. kommissionen rätt att hålla förhör under straffansvar med den som antas kunna lämna upplysningar av betydelse för kommissionens verksamhet.

Enligt de ursprungliga direktiven skulle kommissionen redovisa utredningsarbetet senast den 31 augusti 2001. Efter kommissionens begäran om förlängd tid för uppdragets utförande beslutade regeringen att uppdraget skall redovisas senast den 31 december 2002 (dir. 2001:42)

Kommissionen har antagit namnet Säkerhetstjänstkommissionen.

Kommissionen har under arbetets gång samrått med SÄPO/ Rikskrim-kommittén (dir. 1998:101), med Säkerhetspolitiska utredningen (UD 2000:4) samt med utredaren Sigvard Helin (Ju 2002:F). Kommissionen har också träffat representanter för den tidigare Lund-kommissionen i Norge och den danska PETkommissionen.

Härmed överlämnas kommissionens betänkande (SOU 2002:87)

Rikets säkerhet och den personliga integriteten. De svenska säkerhetstjänsternas författningsskyddande verksamhet sedan år 1945.

Till betänkandet fogas följande på kommissionens uppdrag utarbetade rapporter:

Ulf Eliasson, Politisk övervakning och personalkontroll 1945-1969. Säkerhetspolisens medverkan i den politiska personalkontrollen (SOU 2002:88).

Ulf Eliasson, Politisk övervakning och personalkontroll 1969-2002. Förutsättningarna för säkerhetspolisens politiska registreringar och medverkan i personalkontrollen (SOU 2002:89).

Magnus Hjort, Den farliga fredsrörelsen. Säkerhetstjänsternas övervakning av fredsorganisationer, värnpliktsvägrare och FNLgrupper 1945-1990 (SOU 2002:90).

Magnus Hjort, Hotet från vänster. Säkerhetstjänsternas övervakning av kommunister, anarkister m.m. 1965-2002 (SOU 2002:91).

Lars Olof Lampers, Det grå brödraskapet. En berättelse om IB (SOU 2002:92).

Karl Molin, Magnus Hjort, Alf W Johansson och Lars Olof Lampers, Övervakningen av ”SKP-komplexet” (SOU 2002:93).

Evabritta Wallberg, Säkerhetstjänst, nazism och högerextremism 1946-1980, Lars Olof Lampers, SÄPO:s övervakning av svensk högerextremism efter 1980, båda i Övervakningen av nazister och högerextremister (SOU 2002:94).

Ulf Bjereld, Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980, Jakob Gustavsson, Hemliga tjänster och det öppna samhället, Thomas Jonter, Det amerikanska spåret. En undersökning av

IB:s bildande och eventuella kopplingar till USA, Lars Olof Lampers tre rapporter, Sjukhusaffären i Göteborg, Värnpliktskonferensen i Örebro och Överskottsinformation från telefonavlyssning, samlade i Forskarrapporter till Säkerhetstjänstkommissionen (SOU 2002:95).

Kommissionens uppdrag är härmed slutfört.

Stockholm i december 2002

Gunnar Brodin

Alf W Johansson Anita Klum Anders Knutsson

Karl Molin Ewonne Winblad

/Fredrik von Arnold

Sammanfattning

Kapitel 1 Inledning

I kapitlet redogörs för kommissionens direktiv och för den lag (1999:988) genom vilken kommissionen getts särskilda befogenheter för att bedriva sin utredning. Kapitlet innehåller också en redogörelse för tidigare utredningar och granskningar med anknytning till säkerhetstjänsternas författningsskyddande verksamhet.

Kapitel 2 Allmän översikt

I kapitlet klaras inledningsvis ut vad som avses med begreppet säkerhetstjänst och vilka grenar denna verksamhet omfattar, nämligen säkerhetsskydd, kontraspionage, terrorismbekämpning och författningsskydd. Författningsskyddet har till uppgift att förebygga och förhindra brott mot rikets inre säkerhet, dvs. olaglig verksamhet som syftar till att med våld, hot eller otillbörligt tvång ändra vårt statsskick, förmå beslutande politiska organ och myndigheter att fatta beslut i en viss riktning eller hindra den enskilde medborgaren från att utöva sina grundlagsfästa fri- och rättigheter.

Vidare ges en översikt över de polisiära och de militära säkerhetstjänsternas organisation och uppgifter. Efter andra världskrigets slut blev det i praktiken statspolisens tredje rotel, från år 1957 ”den särskilda polisverksamheten”, under ledning av statspolisintendenten som kom att svara för arbetet med att motverka brott mot rikets säkerhet. I och med polisväsendets förstatligande år 1965 inrättades vid Rikspolisstyrelsen en säkerhetsavdelning (RPS/Säk). År 1989 gavs avdelningen en mer självständig ställning och kom att betecknas Säkerhetspolisen (SÄPO).

Den militära säkerhetstjänsten var länge starkt centraliserad till försvarsstaben och dess inrikesavdelning (Fst/In), från år 1965 benämnd säkerhetsavdelningen (Fst/Säk). Sedan år 1994 ingår säkerhetsavdelningen i MUST som utgör en del av Högkvarteret. Inom Fst/In organiserades år 1957 en särskild enhet, grupp B, med uppgifter såväl inom underrättelse- som säkerhetstjänsten. År 1965 sammanslogs grupp B med den militära underrättelsetjänstens inhämtningsorgan, T-kontoret, till IB. Detta underrättelseorgan har sedan kommit att betecknas GBU, SSI och KSI.

I kapitlet behandlas också de organ som utövar kontroll av och har insyn i säkerhetstjänsternas arbete. Säkerhetstjänsterna utgör verksamheter inom myndigheter som lyder under regeringen. Riksdagen och dess organ granskar regeringen och förvaltningen på olika sätt, bl.a. genom utskotten och JO. Även regeringen har särskilda organ för tillsyn och kontroll, t.ex. JK. För säkerhetspolisen finns det särskilda kontrollorganet Registernämnden. Försvarets underrättelsenämnd (FUN) har till huvuduppgift att följa den militära underrättelsetjänsten men har även granskat den militära säkerhetstjänsten.

Kapitel 3 Kommissionens arbete

I kapitlet redovisar kommissionen vissa aspekter på sitt arbete. Utredningen har koncentrerats på den författningsskyddande verksamhet som bedrivits av säkerhetspolisen och den centrala militära säkerhetstjänsten samt i förekommande fall av den hemliga militära underrättelsetjänsten. I enlighet med direktiven är det säkerhetstjänsternas arbete med att kartlägga sådana svenska politiska ytterlighetsorganisationer och grupperingar som har bedömts utgöra eller kunna komma att utgöra ett hot mot rikets säkerhet som stått i blickfånget. Mycket av säkerhetstjänsternas hotbilder har präglats av uppfattningen att sådana organisationer och personer med anknytning till dessa medvetet eller omedvetet verkat i främmande makts intresse. Med hänsyn härtill har kommissionen granskat säkerhetstjänsternas övervakning av vissa personer som varit misstänkta för spioneri och andra brott mot rikets säkerhet. I säkerhetstjänsternas hotbilder har också ingått att främmande makt direkt eller via svenska ytterlighetsorganisationer sökt utnyttja fredsrörelserna i subversivt syfte. Säkerhetstjänsternas övervakning av fredsrörelserna har därför utretts av kommissionen.

Kommissionen har gjort mycket omfattande arkivgenomgångar. Dessa har koncentrerats till SÄPO:s och MUST:s arkiv men studier har även gjorts i bl.a. Riksarkivet och Krigsarkivet samt några tingsrätters arkiv. Kommissionen har inte förvägrats tillgång till något material som den önskat ta del av. Också vissa arkiv i Tyskland och USA har genomgåtts. Däremot har kommissionen inte fått tillgång till handlingar från tidigare sovjetiska arkiv. Även arkiv med anknytning till näringslivet och arbetarrörelsen samt ett antal enskilda personers arkiv har studerats. Kommissionen har inte utnyttjat sig av bestämmelsen i den särskilda lagen om editionsplikt, men denna befogenhet har sannolikt haft viss betydelse för kommissionens möjligheter att få ta del av några dagböcker som deponerats hos allmänna arkiv. Vissa arkivserier är hårt gallrade.

Kommissionen har naturligtvis också studerat offentlig tryck och litteratur rörande säkerhetstjänsterna.

Kommissionen har haft befogenhet att hålla förhör under straffansvar. Denna möjlighet har utnyttjats i stor omfattning, trots att utbytet sällan stått i rimlig proportion till resursåtgången. Kommissionen har i än större utsträckning inhämtat uppgifter genom samtal med personer som antagits kunna lämna uppgifter av intresse för kommissionen. Åtskilliga har hörts först samtalsvis och senare vid förhör inför kommissionen bekräftat tidigare lämnade uppgifter och besvarat kompletterande frågor. Sammanlagt har ca 400 personer på ett eller annat sätt lämnat muntliga uppgifter till kommissionen.

Mycket av det som kommissionen granskat eller på annat sätt kommit i kontakt med är kringgärdat av sekretess. Det är fråga om dels bestämmelser till skydd för det allmänna, främst utrikes- och försvarssekretess och förundersökningssekretess, dels till skydd för enskilda intressen. I sistnämnda hänseende har det införts en särskild bestämmelse i sekretesslagen med avseende på kommissionens verksamhet. I princip är kommissionen bunden av gällande sekretessregler också när det gäller innehållet i betänkandet och dess bilagor. Kommissionens uppdrag är emellertid att uttömmande och definitivt klarlägga säkerhetstjänsternas verksamhet på det aktuella området. Detta torde knappast vara möjligt att uppnå på ett rimligt sätt utan att kommissionen går in på och redovisar också konkreta förhållanden som normalt skulle vara omfattade av sekretess. Kommissionen har sökt göra en rimlig avvägning mellan offentlighetsintresset å ena sidan och behovet av skydd för uppgifter om säkerhetstjänsternas verksamhet och för uppgifter om enskilda

å den andra. Uppgifter om säkerhetstjänsternas verksamhet under senare år har därför redovisats med viss återhållsamhet.

Kapitel 4 Rättslig översikt

I kapitlet ges en kortfattad rättslig översikt. Där redogörs för vissa brott av intresse i sammanhanget såsom brott mot rikets säkerhet enligt 19 kap. brottsbalken (bl.a. spioneri, olovlig underrättelseverksamhet och tagande av utländskt understöd), högmålsbrott enligt 18 kap. samma balk (uppror och olovlig kårverksamhet) samt sabotage och uppvigling.

Vidare redovisas bestämmelser om skydd för personlig integritet och förtrolig kommunikation. Sådana bestämmelser finns i internationella överenskommelser som Sverige är bundet av, nämligen FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna och därtill anslutande konventioner och den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna, som sedan år 1995 gäller som svensk lag. 1974 års regeringsform innehåller vissa bestämmelser om grundlagsskyddade fri- och rättigheter, bl.a. om skydd för förtrolig kommunikation och förbud mot åsiktsregistrering i allmänt register. Också vissa tryck- och yttrandefrihetsrättsliga aspekter, bl.a. meddelarskyddet, är av intresse i sammanhanget. I brottsbalken finns särskilda straffbestämmelser om brytande av post- eller telehemlighet och om olovlig avlyssning.

Grundläggande lagregler om personregister finns sedan år 1998 i personuppgiftslagen (1998:204). På denna lag bygger polisdatalagen (1998:622) som innehåller regler om behandlingen av personuppgifter hos polisen. Mycket restriktiva regler gäller för behandling av s.k. känsliga personuppgifter, varmed bl.a. avses uppgifter om en persons politiska åsikter.

Skyddet mot intrång i brev- och telekommunikationer är inte absolut. Av särskild betydelse är de inskränkningar som gäller enligt reglerna om straffprocessuella tvångsmedel i 27 kap. rättegångsbalken och lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål. I detta sammanhang är bestämmelserna om hemlig teleavlyssning av speciellt intresse. Vid sådan avlyssning kommer det ofrånkomligen fram upplysningar också om annat än det som är ändamålet med åtgärden, s.k. överskottsinformation.

Kapitel 5 Konfliktlinjer och tidsstämningar under efterkrigstiden

Här ges en bakgrund till de hotbilder som myndigheterna arbetat med. Det kalla kriget inleddes i slutet av 1940-talet och förklarades officiellt avslutat år 1990. Detta krigsliknande tillstånd var präglat av stark spänning och kapprustning mellan öst och väst. Det omfattade i princip hela världen och formade inte bara utrikes- och försvarspolitik utan även inrikespolitik och samhällsstruktur. Det var till det yttre en maktpolitisk rivalitet mellan två stormaktsblock men till sin kärna en ideologisk konflikt där kommunistisk diktatur och liberal-kapitalistisk demokrati stod mot varandra.

Det kalla kriget påverkade också tidsandan. Vid krigsslutet år 1945 stod Sovjetunionen och kommunismen på höjden av prestige och antifascismen dominerade opinionsbildningen. Det kalla krigets ”utbrott”, upprättandet av s.k. folkdemokratier i Östeuropa och särskilt Pragkuppen våren 1948 uppfattades som belägg för att Sovjetunionen inte hade gett upp planerna på en världsrevolution. Sovjetskräck och kommunisthat medförde att de svenska kommunisterna sågs som andra klassens medborgare. I mitten av 1960talet försvagades antikommunismen och gav rum för nya radikala strömningar. En revolutionär vänster växte fram med maoismen som ideal och spetsen riktad mot såväl USA (Vietnamkriget) som Sovjetunionen, som sågs som ett socialistiskt misslyckande. Den ”röda vågen” avlöstes i mitten av 1970-talet av en ”grön våg”, präglad av miljövård, kärnkraftsmotstånd och anti-industrialism. Under 1980-talet kom marknadsekonomin åter till heders och en nyliberal anda gjorde sig gällande. I invandrarströmmarnas spår började nynazistiska och främlingsfientliga grupper göra sig hörda. Därmed aktiverades efterkrigstidens starkaste konsensus, antifascismen.

Kapitel 6 Säkerhetstjänsternas hotbilder

Kapitlet behandlar de hotbilder som legat till grund för säkerhetstjänsternas ställningstaganden.

Den officiella uppfattningen vid krigsslutet var att det svenska kommunistpartiet (SKP) inte utgjorde något hot mot rikets säkerhet. Det hindrade inte att man på militärt håll såg med misstro på partiets nationella pålitlighet vid ett krig med Sovjetunionen. I fredstid bedömdes Sovjetunionen värva agenter för underrättelseuppdrag bland svenska kommunistsympatisörer och man fruktade

att sådana agenter sökte infiltrera från försvarets synpunkt viktiga anläggningar i syfte att skaffa upplysningar.

Efter Pragkuppen och under intryck av det kalla kriget fick den militära säkerhetstjänstens bedömningar av kommunisterna som potentiella landsförrädare genomslag också inom säkerhetspolisen. Avslöjanden om kommunistiskt spioneri för östblockets räkning utomlands och i Sverige liksom rapporter om annan kriminell och/eller subversiv verksamhet bidrog till att befästa denna bild. SKP:s återkommande förlustval ansågs inte minska partiets subversiva effektivitet, eftersom partiet därigenom bedömdes ha blivit en homogen och fast disciplinerad enhet.

Ännu en bit in på 1960-talet fanns misstankar om att SKP förberedde att, för det fall partiet förbjöds eller en krissituation uppstod i landet, övergå till illegalt arbete. Säkerhetstjänsterna misstänkte särskilt sådana partimedlemmar som undergått utbildning i kommunistiska länder för att höra till den grupp som förbereddes härför. Några säkra belägg för riktigheten av denna uppfattning fanns inte. Säkerhetstjänsterna hyste också, som det senare visat sig, välgrundade misstankar om att Sovjetunionen ekonomiskt bidrog till SKP:s och den kommunistiska partipressens finansiering och att företrädare för partiet således gjorde sig skyldiga till brottet tagande av utländskt understöd.

SKP arbetade också genom s.k. front- eller täckorganisationer. Därmed avsågs ideella rörelser utan formell partianknytning, vilka fungerade som täckmantel för kommunistisk politik och som sökte påverka den allmänna opinionen i för Sovjetunionen gynnsam riktning. Exempel på sådana organisationer var vänskapsförbunden med olika öststater och Svenska Fredskommittén. Säkerhetstjänsterna ansåg att SKP försökte infiltrera även andra ideella organisationer, såsom Svenska freds- och skiljedomsföreningen, antikärnvapenrörelsen och Amnesty International. Till intäkt härför tog man det förhållandet att organisationerna ibland drev uppfattningar som sammanföll med partiets (och Sovjetunionens). Otvivelaktigt förekom det kommunister i dessa sammanhang men beläggen för en av partiet styrd infiltration är svaga.

SKP hade täta kopplingar till kommunistdiktaturerna i Östeuropa och avvisade all kritik av sovjetsystemet. Höga partiföreträdare hade frekventa kontakter med tjänstemän vid dessa länders beskickningar i Sverige, personer som säkerhetstjänsterna, sannolikt på goda grunder, i stor utsträckning bedömde vara underrättelseofficerare. Kommunistiskt sinnade personer hade avslöjats som spioner för Sovjetunionens räkning. Säkerhetstjänsternas bedömning

att det inom SKP och bland dess sympatisörer i ett skymningsläge fanns betydligt större potential till förrädisk verksamhet än inom andra grupper i samhället framstår, enligt kommissionens uppfattning, i vart fall fram till början av 1960-talet mot denna bakgrund som begriplig. Några belägg för att partiet skulle ha haft en illegal organisation eller ha ägnat sig åt systematisk infiltration av arbetsplatser har inte påträffats.

De förändringar i demokratisk riktning som SKP undergick under 1960-talet sågs av säkerhetstjänsterna inledningsvis endast som en taktisk förnyelse, syftande till att ge partiet bättre möjligheter att bedriva subversiv verksamhet. Först mot slutet av decenniet upphörde den intensiva övervakningen av partiet, nu kallat VPK.

I Sverige bröt sig den Kinavänliga falangen ut ur VPK år 1967 och bildade KFML, senare benämnt SKP. Detta utgjorde början till den splittring av den programmatiskt revolutionära vänstern som kom att prägla utvecklingen under det närmaste årtiondet. En bidragande orsak till framgångarna för dessa numerärt begränsade grupper var att flera av dem utnyttjade sig av den klassiska, kommunistiska enhetsfrontsmetoden. De vänsterrevolutionära organisationerna sökte även och inte utan framgång att kanalisera arbetares missnöje med löner och arbetsvillkor, vilket ledde till en våg av vilda strejker åren 1969-72. På liknande sätt arbetade flera av organisationerna bland värnpliktiga under grundutbildning med tendenser till disciplinupplösning vid de militära förbanden som följd. KFML/SKP – och inledningsvis även KFML(r) – misstänktes erhålla ekonomiskt stöd från Kina. Flera av organisationerna hade kontakter med företrädare för utländska terroriströrelser.

Många inom säkerhetstjänsterna tolkade denna radikaliseringsvåg som en ny konspirativ strategi från den kommunistiska världen som gick ut på att genom subversiva medel söka skapa kaos i samhället och därigenom undergräva den demokratiska samhällsordningen och försvaga västmakternas militära kapacitet. De betraktade därför de vänsterrevolutionära rörelserna som ett hot mot rikets säkerhet. Under tiden fram till omkring år 1975 var det hotet om en inre omvälvning som stod i förgrunden. Det fanns dock de inom säkerhetstjänsterna som intog en mindre alarmistisk attityd till situationen.

Redan organisationernas programmatiskt revolutionära karaktär motiverade enligt kommissionens uppfattning säkerhetstjänsternas uppmärksamhet. Några konkreta belägg för misstankarna om brottsliga förberedelser för en våldsam omstörtning av samhället, t.ex. i form av vapenutbildning eller vapenlager, kunde inte påträf-

fas. Men uppmaningarna till medlemmarna att fullgöra värnplikt som mönstersoldater gav vid handen att organisationerna tänkte i sådana banor. Organisationernas strävanden att skapa oro på arbetsmarknaden kunde uppfattas som ett sätt att åstadkomma ett kaos ur vilket en revolutionär situation skulle kunna uppstå. Och i ett mer långsiktigt perspektiv fanns risken för att en kris- eller krigssituation skulle utnyttjas för revolutionär verksamhet. Också säkerhetstjänsternas oro för att svenska vänsterextremister skulle hjälpa utländska terrorister, t.ex. med passhandlingar, framstår som befogad. Särskilt KFML(r) intog en ambivalent inställning till terrorn som medel. Samtidigt noterar kommissionen att säkerhetstjänsternas hotbild innehöll schablonartade och överdrivna inslag. Man tycks således överskattat dessa gruppers styrka och medlemstal och mycket av det som säkerhetstjänsterna beskrev som infiltration kan i själva verket betraktas som legitim politisk verksamhet.

Under senare delen av 1970-talet undergick säkerhetstjänsternas hotbild såvitt avsåg de vänsterextremistiska organisationerna en viss förskjutning. Risken för att dessa organisationer under fredsförhållanden skulle söka skapa kaos och iscensätta en revolution tonades ned. Men alltjämt bedömdes de kunna bli farliga i krig. För säkerhetstjänsterna var det därför angeläget att söka förhindra att vänsterextremister placerades i säkerhetskänsliga befattningar, så mycket mer som man ansåg sig ha indikationer på infiltrationsförsök. Kommissionen finner inte heller skäl att invända mot rimligheten i denna hotbild, som väsentligen byggde på organisationernas egna uttalade syften.

Den nu angivna hotbilden bestod ända fram till 1980-talets senare del, oavsett att de vänsterextremistiska organisationerna förde en tynande tillvaro. Trots att SKP redan under 1980-talets första hälft började bekänna sig till demokratiska metoder dröjde det till år 1988 innan regeringen efter framställning från säkerhetspolisen avförde partiet från förteckningen över de organisationer som det ålåg säkerhetspolisen att ägna särskild uppmärksamhet. Rimligtvis borde en fortlöpande bearbetning och analys av uppgifterna om partiet ha kunnat leda fram till en sådan framställning i varje fall några år tidigare. Först tio år senare avfördes KPML(r) och det trotskistiska Socialistiska partiet (tidigare RMF/KAF) från förteckningen, fastän säkerhetspolisen då sedan flera år avskrivit dem som hot mot rikets säkerhet. Kommissionen finner detta dröjsmål förvånande.

Det moskvatrogna APK, som bildades som en utbrytning ur VPK år 1977, kom inte att tas upp i den nämnda förteckningen trots en programmatiskt revolutionär inställning. Partiföreträdares kontakter med öststatsdiplomater föranledde emellertid misstankar om brott mot rikets säkerhet. Säkerhetspolisen antog också, sannolikt på goda grunder, att partiet åtnjöt ekonomiskt stöd från Sovjetunionen. APK ansågs också ha ”tagit över” Svenska Fredskommittén som tillsammans med andra fredsorganisationer drev frågor om nedrustning, kärnvapenmotstånd och stöd till befrielserörelser. Säkerhetstjänsterna uppfattade under 1980-talet att detta var ett uttryck för en sofistikerad sovjetisk subversionsverksamhet. Några säkra belägg för detta kunde man dock inte finna. I och med Sovjetunionens sammanbrott ansågs naturligtvis risken för att de svenska fredsrörelserna skulle utnyttjas av främmande makt drastiskt ha minskat.

Först i och med avslöjandet av att svenska anarkister varit inblandade i förberedelser för att ”kidnappa” statsrådet Anna-Greta Leijon och annan allvarlig kriminalitet kom säkerhetspolisen under senare hälften av 1970-talet att betrakta anarkistiska grupper som ett hot mot rikets säkerhet. Under 1980-talets första hälft tonades hotet från anarkisterna ned för att sedan åter aktualiseras med anledning av husockupationer, kravallartade demonstrationer, vandalism och sabotage. Efter hand tillkom aktioner av militanta djurrättsaktivister och andra autonoma nätverk. Särskilt s.k. antifascister och miljöaktivister har utgjort problem, inte minst från ordningspolisiär synpunkt. I Göteborgskravallerna i samband med EU-toppmötet 2001 hörde anarkistiska ”anti-globalister” till de särskilt aktiva. Anarkisterna anses inte utgöra något egentligt hot mot rikets säkerhet. Däremot sätter de genom våld, hot och skadegörelse andras hälsa, egendom och grundlagsskyddade rättigheter, t.ex. yttrande- och demonstrationsfriheten, i fara.

Under tiden fram till början av 1980-talet bedömde säkerhetstjänsterna de högerextremistiska rörelserna som väsentligen betydelselösa som hot mot rikets säkerhet. Det hindrade inte att säkerhetspolisen i mitten av 1970-talet ansåg att Nordiska Rikspartiet var en ytterst våldsbenägen rörelse. Säkerhetstjänsterna tycks ha överraskats av framväxten under 1980-talet av nya nazistiska och främlingsfientliga grupperingar. Flera personer med anknytning till sådana grupperingar begick under 1980- och 1990-talen mycket allvarliga brott t.ex. i form av grovt våld mot invandrare och meningsmotståndare. Någon reell fara för rikets säkerhet anses dock dessa grupper inte utgöra, eftersom de inte kan påräkna något all-

mänt stöd och är dåligt organiserade. Enligt kommissionens mening brast säkerhetstjänsterna i början av 1980-talet i uppmärksamhet såvitt avsåg de högerextremistiska organisationerna.

Säkerhetstjänsterna hade uppenbara svårigheter att få något grepp om Europeiska Arbetarpartiet (EAP), vilket låter sig förklaras bl.a. av partiets växlande uppfattningar i olika frågor. Teorier framfördes om att partiet erhöll ekonomiskt stöd från främmande makt, oklart vilken. Partiet väckte mest uppmärksamhet genom den hatkampanj som under 1980-talet drevs mot statsminister Olof Palme. Numera bedöms det knappast ha något inflytande.

Kapitel 7 Säkerhetspolisens författningsskyddande verksamhet

Kapitlet behandlar säkerhetspolisens författningsskyddande verksamhet. De metoder som säkerhetspolisen har använt sig av för att skaffa information redovisas med tonvikt på de integritetskränkningar de kan innebära. Det konstateras att inre och yttre spaning liksom användandet av förtroliga meddelare inte är författningsreglerade, ehuru de båda senare inhämtningsmetoderna kan innebära och i vissa fall har inneburit allvarliga intrång i den personliga integriteten. Kommissionen har påträffat flera fall där ett urskiljningslöst inhämtande av kränkande uppgifter förekommit. Användningen av förtroliga meddelare kan också i andra hänseenden vara problematisk.

En av säkerhetspolisens mest betydelsefulla inhämtningsmetoder har varit hemlig teleavlyssning. Under 1950- och 1960-talen telefonavlyssnades ett antal ledande svenska kommunister. Brottsmisstanken var regelmässigt spioneri. Från slutet av 1960-talet och fram till mitten av 1970-talet var det i stället främst personer inom den revolutionära vänstern, särskilt inom KFML/SKP och KFML(r), som utsattes för telefonkontroll. Brottsmisstankarna torde i dessa fall i regel ha avsett förberedelse eller stämpling till uppror. Avlyssningen riktades inte endast mot de misstänktas hemtelefoner utan i flera fall också mot telefoner på deras arbetsplatser. SKP:s partikansli och en rad andra organisationer och företag med anknytning till partiet kom härigenom att avlyssnas. Detsamma gällde kontorstelefoner i åtskilliga av KFML/SKP:s och KFML(r):s lokaler liksom telefoner hos till dessa organisationer mer eller mindre fast anknutna verksamheter i Stockholm och Göteborg. Avlyssningsoperationerna pågick ofta under lång tid, i vissa fall under många år. Inte i något fall ledde de till åtal. Under 1980-talet

got fall ledde de till åtal. Under 1980-talet förekom några enstaka fall av telefonavlyssning mot högerextremister med anledning av allvarliga brottsmisstankar; dock kom inga åtal till stånd. Sedan början av 1990-talet har säkerhetspolisen fått tillstånd till hemlig teleavlyssning mot ett stort antal personer inom högerextremistiska, anarkistiska och autonoma miljöer. Brottsmisstankarna har främst avsett olovlig kårverksamhet. I flera fall har de ofta mycket långvariga telefonavlyssningarna under det senaste decenniet lett till åtal för grov brottslighet men inte i något fall för det i sammanhanget lindrigare brottet olovlig kårverksamhet.

Syftet med telefonavlyssningen mot kommunister och andra vänsterrevolutionärer under 1950-, 1960- och 1970-talen torde inte i första hand ha varit att få bevis mot de misstänkta för att kunna väcka åtal. Av större betydelse var den överskottsinformation som avlyssningarna genererade. Övervakningen ”hängdes upp” på en viss person för att så långt som möjligt kunna kartlägga den miljö inom vilken han eller hon var verksam och som man uppfattade som ett hot mot rikets säkerhet. Allt som ansågs vara av betydelse för säkerhetspolisens verksamhet togs till vara och samlades dels i fiktiva, ämnesinriktade meddelarakter, dels i berörda sak- och personakter. Uppgifterna registrerades också i stor utsträckning i säkerhetspolisens centralregister och kunde därmed utnyttjas vid personalkontroll. På detta sätt kom genom åren tusentals personer att beröras av telefonavlyssning, trots att antalet meddelade tillstånd aldrig varit särskilt stort. De avlyssningsoperationer som ägt rum sedan 1990-talet har närmast en brottsförebyggande karaktär. Av allt att döma används brottsrubriceringen olovlig kårverksamhet närmast som ett verktyg för att få till stånd hemlig teleavlyssning mot personer och grupper som är starkt misstänkta för någon form av våldsinriktad kriminalitet, men där det inte finns lagliga förutsättningar för sådan avlyssning på annan grund. Enligt kommissionens mening har brottsrubricering olovlig kårverksamhet i många fall kommit att tillämpas i situationer där brottsrekvisiten inte är uppfyllda. Detta strider mot den grundläggande principen att strafflag skall tolkas restriktivt. Självfallet är detta inte godtagbart.

Kommissionen riktar skarp kritik mot det sätt som bestämmelserna om telefonavlyssning kommit att tillämpas. Hemlig teleavlyssning innebär ett allvarligt intrång i den personliga integriteten. Det ligger i sakens natur att intrånget blir särskilt allvarligt när avlyssningen, som i flera av de här aktuella fallen, tillåts fortgå under mycket lång tid. En annan aspekt av stor betydelse är att intrånget

ofta kommer att drabba även andra än den person som är föremål för misstanke. Än känsligare är det naturligtvis då telefoner som utnyttjas inte endast av den misstänkte och hans närmaste avlyssnas, exempelvis telefoner och telefonväxlar i politiska organisationers expeditioner och andra samlingslokaler. I dessa fall riskeras rätten att bedriva politisk verksamhet och den grundlagsfästa åsiktsfriheten för ett stort antal personer. Och då det är fråga om avlyssning av telefoner hos tidningsredaktioner aktualiseras förhållandet till tryckfrihet och meddelarskydd, som ju är grundlagsskyddade i viktiga hänseenden.

Domstolarnas tillämpning av bestämmelserna har haft en avgörande betydelse för rättsutvecklingen på detta område. Det är påfallande att domstolarna i många fall låtit telefonavlyssningen pågå under mycket lång tid utan att det framkommit något som kunnat läggas till grund för ett åtal eller ens inneburit att misstankarna stärkts. Domstolarna har i många fall inte i tillräcklig utsträckning levt upp till sin uppgift att vara ett värn för den enskildes rättstrygghet. Detta är ägnat att inge starka betänkligheter. Samtidigt måste det framhållas att domstolarna haft begränsade möjligheter att tränga in i det företedda materialet med avseende på sådant som källornas tillförlitlighet och misstankarnas rimlighet. I dessa hänseenden har de i praktiken varit helt hänvisade till åklagarna och säkerhetspolisen. Dessa myndigheter har också de ett ansvar för att den enskildes intresse inte träds för när. Någon strävan efter objektivitet är emellertid ofta svår att finna särskilt i äldre promemorior från säkerhetspolisen. Tvärtom kan man i en del fall konstatera att uppgifter från meddelare som bedömts som ej helt tillförlitliga spelat en framträdande roll i motiveringarna. Åklagarna har antingen inte trängt tillräckligt djupt i materialet eller också i alltför hög grad solidariserat sig med de polisiära bedömningarna. Tillsynsmyndigheterna JO och JK har genom att inte reagera mot rättsutvecklingen sanktionerat denna.

Enligt kommissionens uppfattning föreligger inte någon rätt för säkerhetspolisen att utnyttja överskottsinformation i syfte att mer allmänt kartlägga en säkerhetshotande grupp eller organisation. Det kan visserligen vara svårt att dra gränsen mellan vad som är att hänföra till en brottsutredning och vad som klart faller utanför denna. En ganska generös tolkning av förundersökningsbegreppet kan vara motiverad i dessa sammanhang. Detta kan emellertid inte tas till intäkt för att det skulle vara tillåtet att ta till vara allsköns uppgifter om de övervakade organisationerna och deras medlemmar och sympatisörer. Säkerhetspolisen har här, enligt kommissio-

nens mening, låtit effektivitetshänsyn gå före det integritetsskydd som lagstiftningen tillförsäkrat medborgarna. Kommissionen har i sitt arbete funnit belägg för att hemlig telefonavlyssning använts för att samla in material om personer som inte är relevanta i den förundersökning som föranlett telefonkontrollen. Dessa uppgifter har i tusentals fall samlats i fiktiva meddelarakter på ett sätt som saknar stöd i lag. Särskilt allvarligt är detta när överskottsinformationen lämnats ut i samband med personalkontroller som i exempelvis Leanderfallet. I detta och andra fall har själva rättsgrunden för personalkontrollsystemet underminerats.

Den användning av överskottsinformation som för närvarande förekommer inom författningsskyddets område står enligt kommissionens uppfattning mindre väl i överensstämmelse med lagstiftningen. Som framgått används hemlig teleavlyssning numera främst i brottsförebyggande syfte. Något egentligt utrymme för att med hjälp av hemlig teleavlyssning förebygga brott ger emellertid inte lagreglerna. Samtidigt finner kommissionen anledning att framhålla att rättegångsbalkens reglering av förutsättningarna för hemlig teleavlyssning är mindre väl anpassad till säkerhetspolisens huvuduppgift, som är att förebygga brott mot rikets säkerhet.

Säkerhetspolisen har även använt sig av postkontroll, om än i långt mindre utsträckning än telefonavlyssning. Kommissionen har inte påträffat några anmärkningsvärda förhållanden i samband härmed. Vid sidan av den egentliga postkontrollen har det förekommit att posttjänstemän fungerat som meddelare till säkerhetspolisen och rapporterat om t.ex. vilka personer som prenumererat på tidningar som getts ut av extremistiska organisationer. Det kan ifrågasättas om inte vissa posttjänstemän visat säkerhetspolisen ett tillmötesgående som inneburit brott mot den tystnadsplikt som ålegat dem.

Säkerhetspolisen har vid ett antal tillfällen använt sig av hemlig avlyssning med användning av tekniska hjälpmedel, s.k. buggning, inom ramen för den författningsskyddande verksamheten. Under 1950-talets första hälft torde ett stort antal kommunistiska möten ha buggats. Och i slutet av 1960-talet riktades buggningsoperationer mot bl.a. FNL-rörelsens kontor i Stockholm och en KFMLkongress i Göteborg. Först år 1975 blev förfarandet straffbart som olovlig avlyssning. Därefter har, såvitt framkommit, buggning inte använts inom författningsskyddet.

Säkerhetspolisen har också inhämtat uppgifter genom signalspaning. Inom författningsskyddet har denna metod använts främst mot samtal över walkie talkies i samband med övervakning av de-

monstrationer som förväntas bli våldsamma. Men även trafik från äldre typer av mobiltelefoner och trådlösa hemtelefoner som befordrats via radiovågor har utsatts för avlyssning med användning av scanners. Visserligen torde sådan avlyssning inte vara straffbar enligt brottsbalken. Det kan dock diskuteras om inte bestämmelsen om rätt till skydd för korrespondens i den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter innefattar begränsningar i möjligheten att övervaka sådan teletrafik som inte är ledningsbunden.

Säkerhetspolisen har sedan länge haft ett nära samarbete med sina motsvarigheter i andra nordiska länder. Inom ramen för detta samarbete har informationer utväxlats bl.a. om ytterlighetsorganisationer på vänster- och högersidan och om medlemmar i och sympatisörer med sådana organisationer. Även uppgifter om det egna landets medborgare har i viss utsträckning lämnats ut. En förutsättning för samarbetet har varit att uppgifterna inte lämnats vidare.

Säkerhetspolisen inledde också tidigt ett visst samarbete med underrättelse- och säkerhetstjänster i Storbritannien och USA. Särskilt under det kalla krigets första år försåg de västliga stormakternas tjänster sina svenska kolleger med omfattande och detaljerade redogörelser om internationell kommunistisk verksamhet. Den hotbild som målades upp påverkade sannolikt säkerhetspolisens syn också på de svenska kommunisternas farlighet. I övrigt torde det internationella samarbetet på författningsskyddets område fram till omkring år 1990 ha varit obetydligt. Uppgifter om svenska medborgare lämnades som huvudregel inte ut. På senare tid har till följd av de högerextremistiska och anarkistiska gruppernas ökade internationalisering även författningsskyddet i större utsträckning kommit att innefattas i utlandssamarbetet.

Säkerhetspolisens bearbetning av det insamlade materialet var länge eftersatt och analyskapaciteten bristfällig. Bearbetningen bestod huvudsakligen i registrering av organisationer och personer. Det viktigaste registret har hela tiden varit centralregistret, som sedan 1970-talet är datoriserat. Centralregistret är den exklusiva källan för uppgifter som lämnas ut vid registerkontroll. Det fungerar också som spaningsregister.

Säkerhetspolisens personregistrering har länge varit föremål för diskussion. Den allmänna meningen är numera att det i sig är integritetskränkande att vara registrerad i ett offentligt register på grund av politisk, religiös eller filosofisk övertygelse. Detta kom till officiellt uttryck i 1969 års personalkontrollkungörelse i vilken intogs ett förbud mot anteckning om medborgare i säkerhetspolisens re-

gister enbart av det skälet att vederbörande genom tillhörighet till en organisation eller på annat sätt hade gett uttryck för politisk uppfattning (åsiktsregistrering). År 1977 intogs ett motsvarande förbud såvitt avsåg alla slags allmänna register i 2 kap. regeringsformen. Numera finns i personuppgiftslagen och polisdatalagen stränga bestämmelser om hantering av känsliga personuppgifter till vilka nu nämnda förhållanden räknas.

Under åren närmast efter andra världskriget fick säkerhetspolisen inte på enbart politiska grunder registrera kommunister (men däremot nazister). Efter Pragkuppen hävdes denna inskränkning och säkerhetspolisen fick registrera alla de uppgifter som man ansåg sig behöva för verksamheten. Registreringen av (misstänkta) kommunister och personer med anknytning till vad som uppfattades som kommunistiska täckorganisationer kom att bli mycket extensiv. Fler än 100 000 personer registrerades som kommunister eller kommunistsympatisörer, stundom på lösa grunder.

Tillkomsten av personalkontrollkungörelsen innebar slutet för den breda registreringen av personer med anknytning till det gamla ”kommunistkomplexet”. Den ”politiska” registreringen kom i stället att huvudsakligen avse vänsterrevolutionärer. Under de första åren reglerades registreringen i centralregistret genom hemliga tjänsteföreskrifter som utfärdats av RPS:s styrelse. År 1972 tog regeringen över uppgiften att utfärda tillämpningsföreskrifter till personalkontrollkungörelsen. I öppna föreskrifter angavs att en medlem i eller sympatisör med en svensk organisation, vilken i antaget program angett att den skulle verka för att omvandla samhället med våld, fick antecknas i registret om han genom sina åtgärder gett anledning till misstanke att han kunde vara beredd att delta i verksamhet som innebar fara för rikets säkerhet eller som syftade till och var ägnad att med våld förändra det demokratiska statsskicket eller påverka rikets ställning som oberoende stat. I kvalificerat hemliga tillämpningsföreskrifter angav regeringen vilka organisationer som avsågs och som säkerhetspolisen därför skulle ägna särskild uppmärksamhet liksom vilka åtgärder som skulle kunna föranleda registrering av deras medlemmar och sympatisörer. Dessa föreskrifter kom med vissa ändringar att gälla fram till slutet av år 1998, då systemet med sådana tillämpningsföreskrifter avskaffades.

Kommissionen kritiserar i likhet med vad Registernämnden tidigare gjort såväl de föreskrifter som utfärdats av RPS som av regeringen. Flera av de av regeringen angivna särskilda registreringsgrunderna var utformade på ett alltför generellt och oklart sätt, vilket medförde att ansvaret för deras reella innehåll överfördes på sä-

kerhetspolisen. Tillämpningen av bestämmelserna kom också i vissa fall att strida mot åsiktsregistreringsförbudet. Redan medlemskap i KPML(r) kunde således leda till registrering, eftersom det ansågs krävas genomgången partiskola för medlemskap. Och ibland kunde personer som enbart deltagit i organisationens föreningsmöten registreras, då säkerhetspolisen presumerade att deltagarna i sådana möten också var medlemmar. Genom att regeringen i tillämpningsföreskrifterna gav begreppet åtgärd en så vidsträckt betydelse bäddade man för en viss rättsosäkerhet. Också aktiviteter av tämligen enkel beskaffenhet som i sig inte alls var kriminella kunde leda till registrering. Denna bristande förutsägbarhet måste betecknas som högst otillfredsställande, särskilt med hänsyn till vilka konsekvenser en sådan registrering kunde få för den enskilde i ett personalkontrollärende. Kommissionen påpekar också att flera av de på förteckningen upptagna högerextremistiska organisationerna inte programmatiskt gett uttryck för någon vilja att omstörta samhället med våld. Det förefaller som om de tagits med närmast för att balansera inslaget av vänsterrevolutionära organisationer.

Säkerhetspolisen har följt aktiviteterna också inom organisationer, som inte funnits upptagna i de hemliga tillämpningsföreskrifterna, och registrerat personer verksamma inom dem. Dessa registreringar har grundats på att personerna misstänkts för brottslig verksamhet eller haft kontakter, t.ex. med utländska medborgare, som bedömts som säkerhetshotande. Enligt kommissionens uppfattning är denna form av registrering på rent individuella grunder mer i linje med regeringsformens åsiktsregistreringsförbud än den vid tillämpningen ganska schematiska registreringsverksamhet som förekom med stöd av regeringens öppna och hemliga föreskrifter.

Vid sidan av centralregistret fördes inom säkerhetspolisen alltsedan kriget en mängd andra specialregister bl.a. över personer engagerade i extremistiska rörelser. Efter personalkontrollkungörelsens tillkomst började man vid enskilda rotlar och vissa sektioner att systematisera s.k. arbetsanteckningar på ett sätt som i realiteten ofta innebar att de tjänade som register över personer och förhållanden som av något skäl tills vidare inte ansågs böra registreras i centralregistret. I många fall noterades i dessa sammanhang uppgifter som klart stred mot förbudet mot åsiktsregistrering. År 1993 beslöts att författningsskyddet skulle föra dessa anteckningar med hjälp av dator. Dataregistreringen upphörde år 1997 och vid samma tid utfärdades interna föreskrifter som klargjorde att arbetsanteckningarna inte fick innehålla uppgifter enbart om en persons politis-

ka åskådning. Huruvida sådana anteckningar dessförinnan förekommit under 1990-talet har inte kunnat klarläggas.

Sedan några år bearbetas säkerhetsunderrättelser i s.k. analysdatabaser. Däri kan exempelvis antecknas att någon haft kontakt med en person som är misstänkt för olovlig kårverksamhet. För att göra anteckningen begriplig anses det ibland ”oundgängligen nödvändigt” (jfr 5 § polisdatalagen) att även anteckna vari kontakten bestått också i situationer som innebär att den kontaktades politiska åsikter röjs. Analysdatabasen utgör visserligen inte några register i traditionell mening. Med hänsyn till de möjligheter till fritextsökning och därmed till sammanställningar som användningen av datateknik ger, får de emellertid anses vara att likställa med register. Det kan därför göras gällande att anteckningar av detta slag strider mot grundlagens förbud mot åsiktsregistrering.

I sådana fall där personer verkligen skäligen kan misstänkas för att bedriva utvecklad olovlig kårverksamhet kan det emellertid enligt kommissionens mening med fog hävdas att de nu berörda anteckningarna inte görs enbart på grund av personernas politiska åskådning. I själva verket är denna åskådning av underordnad betydelse i sammanhanget. Det är själva kontakten med den misstänkte som är av primärt intresse för säkerhetspolisen. Ett studium av den misstänktes personliga nätverk kan vara av avgörande betydelse för brottsutredningen. Det framstå som föga rimligt att kriminalitet som kan vara förknippad med politisk verksamhet skulle utgöra en frizon i detta hänseende. Därtill kommer att omständigheterna kan medföra att också den eller de som har kontakt med den misstänkte kan anses utgöra säkerhetsrisker. Även om kontakten kommit till uttryck endast i form av en uppgift om politisk åskådning, bör en anteckning därom i ärendehanteringssystem alltså inte anses stå i strid med grundlagsbestämmelsen.

I analysdatabaserna behandlas emellertid även rörelser som inte kan betraktas som utvecklade olovliga kårer men som bedöms kunna utvecklas till sådana, samt rörelser mot vilka brottsmisstankarna är mer ospecificerade. I dessa fall kan det inte generellt anses tillåtet att anteckna en person som tagit kontakt med den misstänkte. Den som tar kontakt kan i dessa fall vara helt omedveten om de förhållanden som föranlett misstankarna och kontakten kan mycket väl vara föranledd enbart av ett politiskt eller ideologiskt intresse. Kommissionen har undersökt innehållet i några analysdatabaser och kommit fram till att det inte kan uteslutas att sådana kontakter registreras. Den vill därför fästa uppmärksamheten på att

det här finns en påtaglig risk för överträdelser av förbudet mot åsiktsregistrering.

Kommissionen har inte funnit belägg för att säkerhetspolisen i centralregistret antecknat personer enbart på grund av deras medlemskap i miljö- eller fredsorganisationer eller andra liknande organisationer, dock med undantag för personer engagerade i Svenska Fredskommittén som bedömdes som en kommunistisk täckorganisation. Däremot kunde aktiviteter som deltagande i världsfredskongresser och uppmaningar till värnpliktsvägran föranleda registrering. I arbetsanteckningar finns exempel på att engagemang i miljö- eller fredsorganisationer noterats. Syftet härmed har uppgetts vara att säkerhetspolisen önskat undersöka om engagemanget varit ett uttryck för strävanden att dolt sprida opinion för otillbörliga utländska intressen och därigenom utgjort ett led i ett eventuellt framväxande hot mot rikets säkerhet. Det framstår för kommissionen som en legitim uppgift att säkerhetspolisen följt upp misstänkt subversiv verksamhet av detta slag. Samtidigt framhålls att risken för att grundläggande medborgerliga friheter träds för när i sådana sammanhang är betydande.

Sedan början av 1950-talet och fram till början av 1990-talet fördes också i olika former anteckningar över personer som kunde anses utgöra säkerhetsrisker i sådan grad att de borde omhändertas av säkerhetspolisen i en krissituation, s.k. beredskaps- eller krigsfallsförteckningar. Enligt kommissionens mening framstår ett dylikt förberedelsearbete som en naturlig del i säkerhetspolisens verksamhet.

Med personalkontroll, numera registerkontroll inom ramen för säkerhetsprövning, förstås inhämtande av upplysningar ur polisregister beträffande den som innehar eller avser att tillträda sådan tjänst hos myndighet som är av betydelse för rikets säkerhet. Avsikten är att förhindra att personer som bedöms inte vara pålitliga från säkerhetssynpunkt, t.ex. på grund av kriminalitet eller bristande lojalitet, ges uppgifter som kan innebära risker för såväl totalförsvaret som dem själva. Avgörandet om den kontrollerade, trots utfallet, skall anställas på tjänsten åvilar den myndighet som begärt personalkontrollen.

Under åren närmast efter andra världskrigets slut gällde att säkerhetspolisen inte fick lämna ut uppgifter om personer enbart på grund av deras politiska engagemang i andra organisationer än nazistiska. Denna begränsning hävdes efter Pragkuppen år 1948 och uppgiftslämnandet rörande politisk uppfattning kom därefter och fram till slutet av 1980-talet att främst avse kommunister och väns-

terrevolutionärer. Efter hand och delvis som en följd av det vidgade totalförsvarsbegreppet kom en mängd civila statliga tjänster att omfattas av regelsystemet. Personalkontroll skedde också inför anlitandet av leverantörer och entreprenörer för totalförsvarets räkning.

Årligen har personal/registerkontroll begärts i åtskilliga tiotusental ärenden, främst av militära myndigheter. Även om utfall på grund av ”politisk belastning” förekommit endast i som mest någon procent av ärendena, har alltså uppgifter lämnats ut om ett betydande antal personer. I flertalet fall har utfallen avsett värnpliktiga. Konsekvenserna av utfallen i dessa situationer kan knappast betecknas som särskilt ingripande (ändrad grundutbildning eller krigsplacering). På annat sätt förhåller det sig med personer som till följd av utfallen gått miste om arbeten och uppdrag. Hur många som drabbats på detta sätt är oklart, men det kan genom åren ha rört sig om flera tusen personer.

Enligt kommissionens mening kan den demokratiska statens rätt till självförsvar också mot egna medborgare som på goda grunder misstänks för att gå främmande makt till handa eller för att vilja omvandla statsskicket på revolutionär väg inte ifrågasättas. Att förhindra att sådana från säkerhetssynpunkt opålitliga personer ges möjlighet att verka i för totalförsvaret känsliga befattningar är ett i hög grad legitimt statsintresse. Ett system med personalkontroll/säkerhetsprövning får anses vara en ofrånkomlig del av ett sådant infiltrationsskydd. Däremot ställer sig kommissionen kritisk till att många befattningar av begränsad betydelse för rikets säkerhet kommit att omfattas av regleringen liksom till att, särskilt fram till mitten av 1960-talet, tämligen osäkra uppgifter lagts till grund för misstanke om nationell opålitlighet. Det dröjde ända fram till slutet av 1990-talet innan det i praktiken blev så att den kontrollerade fick tillfälle att yttra sig över uppgifter som avsågs att lämnas ut vid registerkontroll (annat än då det rörde sig om begångna brott). Ett skäl härtill torde ha varit att säkerhetspolisen inte ansåg sig berättigad att kommunicera uppgifter som skulle kunna avslöja innehållet i de av regeringen sedan år 1973 meddelade kvalificerat hemliga föreskrifterna.

Kapitel 8 Militär säkerhetstjänst

I kapitlet behandlas den militära säkerhetstjänstens författningsskyddande verksamhet. Huvuduppgiften för den militära säker-

hetstjänsten är att förhindra säkerhetshotande verksamhet inom försvarsmakten. Tidvis har uppgiften uppfattats så att säkerhetshotande verksamhet som mer eller mindre nära berört försvaret ansetts vara förhållanden som den militära säkerhetstjänsten borde ägna uppmärksamhet. Och detta särskilt som man inte ansåg att säkerhetspolisen gjorde tillräckligt för att följa upp sådana företeelser. Detta ledde till långvariga och ibland inflammerade revirstrider med polisen. Under de senaste decennierna har emellertid den militära säkerhetstjänsten av allt att döma hållit sig inom de ramar som gällt för verksamheten och samarbetet med säkerhetspolisen har löpt friktionsfritt. Från slutet av 1950-talet och långt in på 1990talet hade säkerhetstjänsten även en ”larmklockefunktion”, dvs. den skulle bidra med uppgifter som tydde på att en väpnad konflikt kunde vara förestående.

Underlaget för den militära säkerhetstjänstens verksamhet har främst utgjorts av uppgifter från säkerhetspolisen. Inhämtning har också skett genom öppna källor och rapportering inom försvarsmakten och från andra myndigheter. Försvarsstaben hade särskilt under 1940- och 1950-talen ett antal förtroliga meddelare som rapporterade om förhållanden bl.a. inom kommunistpartiet och närstående organisationer, uppgifter som förmedlades vidare till säkerhetspolisen. Genom organiserandet av grupp B i slutet av 1950talet tillfördes den militära säkerhetstjänsten ett inhämtningsorgan med breda kontaktytor mot den socialdemokratiska arbetsplatsorganisationen. Numera ägnar sig den militära säkerhetstjänsten på central nivå över huvud taget inte åt någon aktiv inhämtning av säkerhetsunderrättelser såvitt avser författningsskyddet.

Den militära säkerhetstjänsten upptog tidigt ett samarbete med västliga underrättelse- och säkerhetstjänster. Samarbetet har huvudsakligen rört öststaternas underrättelse- och subversiva verksamhet samt säkerhetsskydd för Sveriges import av krigsmateriel och ”know how”. Man har inte haft befogenhet att lämna ut uppgifter om svenska medborgare till utländska samarbetspartner. Ett flagrant avsteg härifrån var då en befattningshavare vid inrikesavdelningen i början av 1950-talet lämnade över en förteckning över kanske ett hundratal svenska kommunister och nazister till ett par västliga underrättelsetjänster.

Först i början av 1960-talet fick den militära säkerhetstjänsten resurser att i någon nämnvärd utsträckning bearbeta och analysera det inkomna materialet, delvis som ett led i larmklockefunktionen. Det gällde att skapa en ”normalbild” av säkerhetshotet. Avvikelser från denna normalbild kunde tyda på ett ökat eller minskat hot för

ett krigsutbrott. Häri ingick även studium av det svenska kommunistpartiets och närstående organisationers verksamhet. Från mitten av 1960-talet påbörjades en mer systematisk uppföljning av opinionspåverkan berörande försvaret och en särskild enhet inrättades för ändamålet. Genom att analysera de försvarsfientliga organisationernas angreppsmetoder skulle man kunna förbereda truppbefälet på vad som kunde inträffa vid förbanden och anvisa lämpliga motåtgärder. Under 1980-talet inriktade man sig på att kartlägga sådan desinformationsverksamhet inom och utom landet som ansågs vara riktad mot försvaret liksom samhällsomstörtande verksamhet och terrorism.

På militärt håll ansågs personalkontrollen länge utgöra ett viktigt verktyg för att förhindra att personer som på grund av anknytning till vad som uppfattades som extremistiska eller subversivt verkande organisationer eller av andra skäl bedömdes kunna utgöra säkerhetsrisker hamnade i ömtåliga befattningar. Syftet var i första hand att förhindra kommunistisk infiltration. Registerutfall rörande politiska förhållanden medförde oftast att den kontrollerade inte kom i fråga för den aktuella befattningen. Enligt kommissionens mening tillämpade försvarsmyndigheterna långt in på 1970-talet en alltför rigid hållning vid bedömningen av om personer med anknytning till extremistiska och liknande organisationer kunde anförtros uppgifter som var känsliga från försvarssynpunkt.

Under 1960- och 1970-talen förekom det dock att personer som sympatiserade med den yttersta vänstern antogs som reservofficersaspiranter och anställdes som reservofficerare. De följdes upp av den militära säkerhetstjänsten i samarbete med säkerhetspolisen. Ännu under 1980-talet bedömdes vänsterextremister försöka infiltrera försvaret. År 1987 ansågs emellertid att en omprövning från säkerhetssynpunkt borde ske beträffande personer med anknytning till Solidaritetspartiet (tidigare KFML/SKP) sedan partiet tagit avstånd från subversion och revolutionär kamp.

Sedan början av 1990-talet har försvaret sökt förhindra att kriminellt belastade högerextremister ges vapenutbildning och kunskap om vapenförvaring för att förhindra att sådana kunskaper skall komma till brottslig användning. Över huvud taget har den militära ledningen funnit det angeläget att allmänhetens förtroende för försvaret inte rubbas till följd av förekomsten av nazistisk eller främlingsfientlig personal.

Den militära säkerhetstjänsten har alltsedan andra världskriget fört register över rapporter rörande verksamhet, organisationer och personer som uppfattats som militära säkerhetshot, det s.k. arbets-

diariet. Inom den enhet som ansvarade för infiltrationsskyddet fördes register över de tiotusentals personer beträffande vilka utfall av olika skäl förekommit vid personalkontroll. Dessutom fördes där ett s.k. beredskapsregister över kommunister och sedermera även nazister i värnpliktsåldern. Avsikten torde ha varit att de som bedömdes som farligast vid mobilisering skulle placeras i speciella arbetskompanier.

Som en följd av förbudet mot åsiktsregistrering i personalkontrollkungörelsen beordrades år 1969 en utgallring av sådana anteckningar också i försvarsstabens register. Det kom emellertid att dröja ända fram till våren 1972 innan ordern verkställdes och då inför en inspektion av JO med anledning av avslöjandet att säkerhetstjänsterna övervakat värnpliktskonferensen detta år. Till JO uppgav sedan företrädare för försvarsstaben att det inte förekom någon personregistrering vid staben. Även om beskeden i formell mening må ha varit korrekta, var de i realiteten grovt missvisande. Det är naturligtvis fullständigt oacceptabelt att försvarsstaben på detta sätt vilseledde JO.

Före rensningen av registren hade dessa av beredskapsskäl mikrofilmats och filmerna förts till krigsuppehållsplatsen, där de tycks ha legat bortglömda i omkring 30 år. MUST har under kommissionens arbete återfunnit filmerna och ställt materialet till kommissionens förfogande. Mikrofilmerna torde ge en nära nog komplett bild av den militära säkerhetstjänstens registreringar under åren 1955-70.

Det s.k. arbetsdiariet har funnits kvar efter 1972 års gallring. Däri registreras bl.a. försvarsanställda beträffande vilka utfall förekommit vid registerkontroll. Ända in på 1990-talet registrerades också bl.a. personer med ledande ställning inom ytterlighetsorganisationer och fredsrörelser. Efter gallringar torde registret inte längre innehålla uppgifter av detta slag. Genom en nyligen tillkommen förordning (SFS 2001:703) har arbetsdiariet, där kallat säkerhetsregister, fått en rättslig reglering i enlighet med personuppgiftslagens bestämmelser. Arbetsdiariet skall nu läggas över på data.

Vid säkerhetsavdelningen har det också förekommit att enskilda befattningshavare fört register i strid med åsiktsregistreringsförbudet. Således fördes åren omkring 1970 ett särskilt register över ett par tusen personer med en uttalat kritisk inställning till försvaret. Och under 1990-talets första hälft fördes ett datoriserat register över dels anställda vid försvarsmyndigheter beträffande vilka utfall skett vid registerkontroll, dels värnpliktiga med vissa högerextremistiska kopplingar. Dessa register har sedermera förstörts.

Kapitel 9 De hemliga underrättelse- och säkerhetstjänsternas författningsskyddande verksamhet

I kapitlet behandlas IB, dess föregångare och efterföljare. Vid sidan av den öppna underrättelsetjänsten har alltsedan andra världskriget till ÖB:s förfogande stått en hemlig underrättelsetjänst med uppgift att inhämta underrättelser genom metoder som det inte ankommer på andra underrättelseorgan att använda. Dessa s.k. särskilda tjänster, T-kontoret (1946-64), IB (1965-73), GBU (1973-1982), SSI (1982-94) och KSI (1994-), har i huvudsak varit inriktade på underrättelseinhämtning utom riket. Gränsen mellan underrättelse- och säkerhetstjänst är dock i praktiken ingalunda knivskarp, vilket medfört att dessa tjänster i viss utsträckning kommit att befatta sig också med säkerhetsunderrättelser och andra uppgifter med anknytning till säkerhetstjänst.

En viktig del av verksamheten har utgjorts av samarbete med utländska underrättelsetjänster. Inom ramen för utlandssamarbetet har underrättelsetjänsterna fått information också om misstänkt säkerhetshotande verksamhet. Även andra källor har spontant rapporterat om inrikes säkerhetshot till de särskilda tjänsterna. Sådana upplysningar torde alltid ha vidarebefordrats till säkerhetspolisen och tidigare också i stor utsträckning till den militära säkerhetstjänsten. Stor återhållsamhet torde ha iakttagits då det gällt att lämna ut uppgifter om svenska medborgare till utländska samarbetspartner.

I början av 1960-talet började T-kontoret att aktivt inhämta underrättelser vid sidan om det rent militära, bl.a. om Östersjöveckan i Rostock och en kommunistiskt dominerad ungdomsfestival i Helsingfors. Man anlitade även personer som rapporterade om vänsteraktiviteter i Lunds akademiska värld.

Till de särskilda tjänsterna får också räknas grupp B. Denna enhet organiserades år 1957 som en detalj inom inrikesavdelningen men bröts ut därifrån år 1961 och ställdes direkt under chefen för försvarsstabens sektion II. Grupp B hade till uppgift dels att inhämta underrättelser från närområdet, dels att kartlägga kommunistisk (och i någon mån nazistisk) verksamhet i Sverige. Då grupp B och T-kontoret år 1965 sammanslogs till IB blev inhämtningen av säkerhetsunderrättelser inom landet en, låt vara begränsad, del av IB:s verksamhet, organiserad under beteckningen IB/03. Hösten 1969 upplöstes denna enhet men inrikesverksamheten återupptogs i begränsad omfattning hösten 1971. Chef för grupp B och senare IB var Birger Elmér.

Grupp B/enhet 03:s inhämtning inriktades på säkerhetshotande verksamhet med politiska förtecken. De anställda i operativ tjänst, en handfull personer, var med något enstaka undantag socialdemokrater. Därtill kom att tidvis några unga, aktiva socialdemokrater fullgjorde värnplikt vid grupp B. Under några år i slutet av 1950- och början av 1960-talen reste några tidigare socialdemokratiska ombudsmän anställda vid grupp B runt i Sverige och inhämtade uppgifter bl.a. från personer inom den socialdemokratiska arbetsplatsorganisationen. Antalet personer som man hade direkt och regelbunden kontakt med uppges ha uppgått till några hundra. Dessa tog ofta i sin tur hjälp av andra, varför kontaktnätet totalt kan ha omfattat omkring tusen personer. Härigenom fick grupp B in uppgifter om tusentals kommunister, uppgifter som vidarerapporterades till försvarsstaben och säkerhetspolisen. Åtskilliga uppgiftslämnare torde ha getts uppfattningen att uppgifterna gick vidare till det socialdemokratiska partiet. Det är tveksamt om alla dessa informatörer skulle ha medverkat, om de vetat att de uppgifter som de lämnade skulle kunna komma att registreras hos säkerhetstjänsterna och medföra risk för problem för de berörda i arbetslivet. Förfarandet framstår därför som mycket betänkligt.

Enheten inhämtade vid några tillfällen även uppgifter genom buggning av kommunistiska möten. Ett par sådana buggningsoperationer ägde rum i Malmö i början av 1960-talet. Möjligen buggades också Stockholms kommunistiska arbetarkommuns valkonferens år 1963 och två sammanträden med SKP:s partistyrelse åren 1964 och 1965.

Sedan den breda inhämtningen rörande SKP slutförts fick grupp B kring årsskiftet 1963/64 av den militära säkerhetstjänsten i uppgift att inhämta uppgifter om personer som långtidsutbildats i öststater. Vid tiden för avvecklingen hösten 1969 hade antalet anställda minskat och verksamheten sägs ha gått på ”tomvarv”. Då den ett par år senare återupptogs i begränsad omfattning koncentrerades intresset till de nya vänsterextremistiska grupperna. År 1972 anställdes en tidigare förbundssekreterare i SSU för en tid av knappt ett halvt år. Denne sysslade med att kartlägga arbetsplatser i Stockholm och Göteborg där fackföreningarna var särskilt ansatta av KFML(r):are och att arrangera utbildning av handplockade socialdemokrater som skulle kunna stå emot extremisternas provokationer.

Vid grupp B förekom också fram till år 1965 viss bearbetning av inhämtade uppgifter. Man rapporterade till försvarsstaben och säkerhetspolisen men också direkt till försvarsministern. Även det

socialdemokratiska partiet mottog rapporter från grupp B rörande främst utrikes men i någon mån även inrikes förhållanden. Sannolikt utbytte därtill Elmér informationer vid personliga samtal med högt uppsatta socialdemokrater. Vid kontakterna med uppgiftslämnarna ute på arbetsplatserna förekom också ett informationsutbyte. De orienteringar som uppgiftslämnarna då fick kunde vara av värde inte endast för dem som rapportörer till grupp B utan även för deras fackligt politiska kamp mot kommunisterna.

Register bl.a. över personer som bedömdes som säkerhetsrisker upprättades. Dessa register torde ha förstörts vid avvecklingen av

IB/03 år 1969. Efter återupptagandet av inrikesverksamheten år 1971 är det oklart för vems räkning man arbetade.

I den offentliga debatten om IB har frågan om grupp B:s ursprung varit omstridd. Frågan har gällt om det var försvarsstaben eller det socialdemokratiska partiet som var den drivande kraften bakom enhetens tillkomst. Kommissionen har funnit att initiativet låg hos försvarsstaben under intryck av en förstärkt hotbild, bl.a. flera avslöjade industrispionage, och amerikanska förväntningar på skydd av den kvalificerade krigsmateriel som skulle exporteras till Sverige. De kontakter som Elmér sedan flera år odlat inom socialdemokratin medförde att försvaret kunde påräkna partiets sanktion till att personer verksamma inom den socialdemokratiska arbetsplatsorganisationen bidrog till en sådan inhämtning. Ur socialdemokratisk synvinkel kunde detta också förbättra säkerhetstjänsternas funktion. Något belägg för påståendena om att initiativet till grupp B:s bildande skulle ha kommit från socialdemokratiskt håll som ett sätt att driva en egen säkerhetstjänst bekostad av statsmedel och under militär sekretess har inte framkommit.

Även IB:s operationsavdelning, som huvudsakligen ägnade sig åt inhämtning av underrättelser utomlands, bedrev viss inrikes verksamhet. Meddelaren ”Kandidaten”, som övertagits från T-kontoret, infiltrerade således vänsterorganisationer i Lund och rapporterade fram till år 1970 bl.a. om verksamhet inom dessa organisationer. Operationsavdelningen hade också en annan infiltratör, nämligen Gunnar Ekberg. Denne var under åren 1968-72 verksam i Göteborg. Där arbetade han inom FNL-rörelsen, KFML, en lokal Palestinagrupp m.fl. organisationer. Hans verksamhet delfinansierades av säkerhetspolisen, som genom IB fick del av hans rapportering. Ekberg sökte provocera sina ”kamrater” att begå brott, bl.a. att falskt uppge att de förlorat sina pass. Han beredde sig olovligen men med IB:s goda minne och i flertalet fall aktiva deltagande tillträde till åtminstone fem lokaler som disponerades av olika väns-

tergrupper, där han tillgrep eller fotograferade handlingar. Vid två tillfällen bombhotade han flygplan hemmahörande i Mellersta östern.

Kommissionen kritiserar att IB lät Ekberg infiltrera sammanslutningar som inte var olagliga, något som framstår som en kränkning av föreningsfriheten, liksom dennes brottsprovokationer. Kommissionen är också starkt kritisk till att IB medverkade till och i vissa fall initierade brottsliga handlingar från Ekbergs sida. Kommissionen framhåller även de faror som en förtrolig meddelare kan utsättas för, särskilt om denne utnyttjas på ett omdömeslöst sätt.

Våren 1973 avslöjades IB och verksamheten undergick en grundlig omorganisation. Elmér avgick som chef men hade kvar vissa uppgifter, bl.a. att svara för viss verksamhet i anslutning till krigsorganisation och stay behind-verksamhet. Inom ramen för sådan verksamhet arrangerade han i augusti 1975 en ”kurs” i Göteborg för några ledande socialdemokrater där. Vid tillfället diskuterades bl.a. vänsterextremismen i staden. En av deltagarna, Leif Andersson, som var vice ordförande i sjukvårdsstyrelsen i Göteborg, hade något år dessförinnan kontaktats av en säkerhetspolis angående cellbildning av KFML(r):are inom sjukhusförvaltingen. På Anderssons initiativ anställdes en yngre socialdemokrat vid sjukvårdsförvaltningen med uppgift bl.a. att vara kontaktman till säkerhetspolisen. Sedan denne s.k. sjukhusspion avslöjats i oktober 1975 uppstod rykten om att IB skulle ha varit inblandad. Kommissionen har emellertid inte kunnat finna att det förelegat någon annan koppling mellan sjukhusaffären och IB än att Andersson i samband med ”kursen” i augusti till en av Elmérs medarbetare överlämnade en förteckning över misstänkta KFML(r):are inom sjukhusförvaltningen. Inget tyder på att personalen i IB:s krigsorganisation eller i stay behind-organisationen under fredsförhållanden hade till uppgift att bedriva säkerhetsunderrättelsetjänst.

Elmér fortsatte också fram till slutet av 1970-talet att tillsammans med en medarbetare i begränsad omfattning följa upp vänsterextremistisk verksamhet med tonvikt på KFML(r) i Göteborg och de moskvatrogna kommunisterna inom VPK.

GBU hade meddelare som i inte obetydlig omfattning rapporterade också om inrikes förhållanden, trots att detta inte var deras primära inriktning. Försvarsutskottet hade redan 1973 slagit fast att underrättelsetjänstens verksamhet inte fick vara inriktad på uppgifter som ankom på polisen. Sedan början av 1980-talet anges uttryckligen i instruktionen för den hemliga underrättelsetjänsten att verksamheten inte får inriktas på polisiära uppgifter. Även SSI och

KSI har dock haft meddelare som spontant rapporterat om förhållanden av inrikes natur; en av dem rapporterade rentav huvudsakligen om sådana förhållanden. SSI vidarebefordrade visserligen sådana rapporter till säkerhetspolisen men ”källdrivaren” behöll länge kopior av dessa, något som föranledde kritik från FUN. KSI uppges numera omedelbart hänvisa meddelare som har upplysningar om inrikes förhållanden till säkerhetspolisen.

Kapitel 10 Säkerhetstjänsterna och regeringen

I kapitlet behandlas kontakterna mellan säkerhetstjänsterna och regeringen och regeringens hotbilder såvitt avser den författningsskyddande verksamheten. Under tiden fram till 1960-talets senare hälft fungerade samarbetet i huvudsak bra och regeringen delade säkerhetstjänsternas uppfattning om SKP som ett hot mot rikets säkerhet. Den därpå följande tioårsperioden präglades av en misstro från regeringens sida mot främst säkerhetspolisen, som ansågs vara alltför alarmistisk. Kommissionen anser det oklart om åsiktsregistreringsförbudet i personalkontrollkungörelsen huvudsakligen var ett uttryck för en ändrad hotbildsbedömning från regeringens sida såvitt avsåg kommunisterna eller ett sätt att desarmera en känslig politisk fråga. Avslöjandet av säkerhetstjänsternas övervakning av 1972 års värnpliktskonferens påkallade justitieminister Lennart Geijers engagemang i registreringsfrågorna och regeringen övertog ansvaret för att utfärda närmare bestämmelser om registrering av personer med anknytning till ytterlighetsorganisationer.

Under de borgerliga regeringsåren 1976-82 var samarbetet mellan regeringen och säkerhetstjänsterna åter i stort sett förtroendefullt. Socialdemokraternas återtagande av regeringsmakten innebar nya motsättningar. Vid denna tid hade emellertid hotet från svenska grupperingar mot rikets säkerhet avklingat. Regeringen följde säkerhetspolisens uppfattning om vilka grupper som borde ägnas särskild uppmärksamhet. Man ansåg sig inte ha underlag för att göra avvikande bedömningar men skall ha pressat på för att övervakningen av högerextremister skulle skärpas. Bl.a. det förhållandet att säkerhetspolisen inte kunnat förhindra mordet på statsminister Olof Palme undergrävde regeringens tilltro till säkerhetspolisen. Administrativa reformer av säkerhetspolisen och regeringens utnämningar av chefer som man litade på har sedan omkring 1990 återställt det goda samarbetet.

Kapitel 11 Säkerhetstjänsternas samarbete med partier, organisationer m.m.

I kapitlet behandlas säkerhetstjänsternas samarbete med politiska partier och näringslivet samt säkerhetstjänsten inom Sveriges Radio/TV. Det socialdemokratiska partiet och fackföreningsrörelsen har sedan 1900-talets första decennier konkurrerat med kommunisterna om arbetarnas stöd. Ett led i denna kamp var utbyggnaden av den socialdemokratiska arbetsplatsorganisationen i slutet av 1940talet. LO engagerade sig i början av 1950-talet i Centralförbundets Folk och Försvar (CFF) kampanj mot ”den femte kolonnen”, varmed i realiteten avsågs kommunisterna. Ett antal socialdemokrater knöts till säkerhetspolisen som rapportörer om kommunister.

Genom grupp B byggde den militära säkerhetstjänsten med ledande partiföreträdares goda minne upp ett omfattande nätverk av rapportörer som försåg säkerhetstjänsterna med information om kommunister på arbetsplatserna. Informationsflödet var dock, som nämnts, inte enkelriktat. Dels fick grupp B/IB:s kontaktmän inom ramen för samarbetet uppgifter som kunde utgöra användbar information i den fackligt-politiska verksamheten på arbetsplatsen, information som inte var tillgänglig på annat sätt. Dels mottog det socialdemokratiska partikansliet information från grupp B/IB. Ett klart belägg härför är ett antal rapporter från början av 1960-talet som kommissionen har påträffat i SAP:s arkiv, rapporter som bl.a. rör interna förhållanden inom kommunistpartiet och som var upprättade inom grupp B.

Det förhållandet att nästan alla befattningshavare vid grupp B och senare IB/03 var socialdemokrater torde ofrånkomligen ha satt sin prägel på verksamhetens inriktning. Således rörde en inte obetydlig del av enhetens rapportering rent partipolitiska förhållanden där anknytningen till säkerhetshotande verksamhet är oklar. Om detta hade sin förklaring i medarbetarnas egna prioriteringar eller i ett uttalat eller tänkt informationsbehov från SAP:s sida har inte kunnat fastställas. Hur sammanblandade intressena kunde bli belyses av ett fall från år 1967, då en kommunistisk riksdagsman övervägde att gå över till SAP. En befattningshavare vid IB verkade tillsammans med en ledande partiföreträdare för att understödja ett beslut i denna riktning. Samtidigt rapporterade han om händelseutvecklingen till säkerhetspolisen.

Ungefär samtidigt som IB:s inrikesverksamhet avvecklades år 1969 började en tydligen mycket centralt placerad person inom SAP:s partikansli att rapportera till säkerhetspolisen bl.a. om för-

hållanden inom VPK och den revolutionära vänstern. Rapporteringen upphörde i stort sett samtidigt som Elmér i begränsad omfattning återupptog inrikesverksamheten. Denna kom att inriktas dels mot de revolutionära vänsterorganisationerna, främst KFML(r), dels mot stalinisterna inom VPK. Enligt kommissionens mening talar omständligheterna för att verksamheten initierats av försvarsminister Sven Andersson. Kommissionen har också funnit skäl att anta att Elmér inte endast rapporterade till Andersson utan att även höga företrädare för SAP fick del av vad han inhämtat och hans värderingar därav. Partiet kunde därigenom tillgodogöra sig underrättelser som inhämtats av statligt betalda personer. Statliga medel användes också för att bekosta den utbildning av socialdemokrater för kamp mot vänsterextremister hösten 1972, som omnämnts i kap. 9.

Det står klart att inget av de borgerliga partierna haft kontakter med någon säkerhetstjänst som på något sätt motsvarar det täta samarbetet mellan grupp B/IB och SAP. En förklaring härtill är att SAP under hela den aktuella tiden ensamt hade regeringsansvaret, en annan att på basnivå socialdemokrater generellt sett hade långt bättre insyn i kommunistiska förhållanden än borgerligt sinnade personer.

Säkerhetspolisen samarbetade från slutet av 1940-talet med enskilda industrier och företag för att få in uppgifter om arbetstagare som till följd av sin kommunistiska åskådning bedömdes som nationellt opålitliga. Däremot var polisen av allt att döma mycket återhållsam med att själv lämna ut uppgifter om personer vid sidan av personalkontrollen. Näringslivet tog aktiv del i CFF:s tidigare nämnda kampanj mot femtekolonnen i början av 1950-talet. Som en följd av denna bildades år 1955 Industrins försvarsbyrå, sedermera Näringslivets beredskapsbyrå. Dess verksamhet var framför allt inriktad på krigsplanläggning och säkerhetsskydd. Säkerhetstjänsterna deltog i byråns utbildningsverksamhet och säkerhetspolisen fick därigenom kontakter inom näringslivet som lämnade information bl.a. om säkerhetshotande händelser och vänsterextremister på arbetsplatserna. Det har förnekats att byrån eller något annat näringslivsorgan förde listor över arbetare som deltagit i vilda strejker.

Från olika håll har det gjorts gällande att en viktig förutsättning för grupp B:s tillkomst var en överenskommelse som skulle ha träffats mellan försvaret, SAF och LO i början av 1960-talet. Kommissionen har inte funnit några belägg för förekomsten av en sådan överenskommelse.

Ett särskilt avsnitt ägnas åt Sveriges Radio/TV och säkerhetstjänsterna. Skälet härtill är företagets särställning som nyhetsförmedlare och kulturbärare och dess centrala roll inom totalförsvaret. Under 1950-talet intog företaget en mycket restriktiv hållning till att låta anställda kommunister framträda i radio och TV. Skälen härtill var bl.a. att de i kraft av sina kända röster och ansikten vid ett krig med Sovjetunionen skulle kunna förleda svenska folket genom att ta parti för angriparen. Under 1960-talet sökte sig många unga akademiker med vänsterradikala åsikter till företaget. Men ansvariga chefer tycks inte ha bedömt att de på allvar skulle ha blivit ett hot i ett krisläge.

Medarbetarna vid företaget personalkontrollerades i stor utsträckning under 1950-, 1960- och 1970-talen. Numera registerkontrolleras endast personer i särskilt ömtåliga befattningar och inför beredskapsövningar. Närmare 240 medarbetare finns alltjämt registrerade hos SÄPO, varav ca en tredjedel endast på grund av att de varit föremål för registerkontroll. Flertalet övriga registreringar avser kontakter med öststatsbeskickningar, vilka torde ha motiverats av tjänsteåligganden. Inget tyder på att utfall vid registerkontroll hindrat någon i hans eller hennes yrkeskarriär. Den som var företagets säkerhetschef i slutet av 1950-talet och början av 1960talet tycks ha efterforskat och registrerat de anställdas politiska uppfattningar, i den mån han betraktade dem som säkerhetsrisker. Han hade goda kontakter med grupp B/IB och var påtänkt för en hög befattning i den organisationen.

Kapitel 12 Avslutande synpunkter

I detta kapitel ger kommissionen några övergripande synpunkter på sina resultat.

1. Inledning

1.1. Kommissionens direktiv

Regeringen beslöt den 25 mars 1999 att tillkalla en kommission med uppgift att kartlägga och granska den författningsskyddande verksamhet som de svenska säkerhetstjänsterna bedrivit när det gäller hot som härrör ur inrikes förhållanden. Det angavs att uppdraget var avsett att resultera i ett samlat, uttömmande och definitivt klarläggande av säkerhetstjänsternas inrikes verksamhet. Kommissionen skulle bestå av en ordförande och fyra andra ledamöter. Till kommissionen skulle knytas ett sekretariat och när det gällde bl.a. historiska, polisiära och militära frågor också experter. Kommissionen skulle redovisa sitt uppdrag senast den 31 augusti 2001.1 Genom tilläggsdirektiv den 1 juli 1999 beslöt regeringen att antalet ledamöter i kommissionen skulle utökas från fyra till högst fem.2 Sedan kommissionen begärt förlängd tid för uppdragets fullgörande, beslöt regeringen den 10 maj 2001 om tilläggsdirektiv enligt vilka kommissionen skulle redovisa sitt uppdrag senast den 31 december 2002.3

Kommissionens ursprungliga direktiv återges som bilaga 1 till detta betänkande.

1.2. Den särskilda lagen för kommissionens arbete

För att kommissionen skall kunna fullgöra sina uppgifter på ett effektivt och rättssäkert sätt har den fått speciella befogenheter genom särskild lagstiftning. Lagen (1999:988) om förhör m.m. hos

1 Dir. 1999:26 2 Dir. 1999:59 3 Dir. 2001:42

kommissionen för granskning av de svenska säkerhetstjänsternas författningsskyddande verksamhet trädde i kraft den 1 januari 2000.4 Enligt lagen är myndigheterna skyldiga att på begäran lämna kommissionen de uppgifter som kan antas ha betydelse för kommissionens verksamhet. Denna uppgiftsskyldighet gäller utan hinder av sekretess. Ett centralt inslag i den särskilda lagen utgörs av reglerna om förhör under straffansvar med den som antas kunna lämna upplysningar av betydelse för kommissionens verksamhet. I detta hänseende gäller samma regler som för ett vittne vid domstol, vilket bl.a. innebär att den som hörs har rätt att vägra yttra sig om något som skulle röja att han har begått en brottslig eller vanärande handling. En annan lagregel ger kommissionen möjlighet att bereda sig tillgång till handlingar som är i enskildas besittning. Samtidigt intogs i sekretesslagen (1980:100) en bestämmelse till skydd för uppgift hos kommissionen om enskilds personliga och ekonomiska förhållanden. Sekretess för sådan uppgift gäller om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående lider skada eller men. Meddelarfriheten gäller inte för uppgift rörande enskilds personliga förhållanden.

Den särskilda lagen fogas som bilaga 2 till detta betänkande.

1.3. Tidigare utredningar och granskningar

Säkerhetstjänsterna har under tiden efter andra världskriget tilldragit sig ett omfattande intresse i riksdagen, medierna och den allmänna debatten. Flera böcker har skrivits i ämnet. Med anledning av förekommande händelser och påståenden har säkerhetstjänsterna varit föremål för ett stort antal utredningar, såväl av ordinarie granskningsorgan som riksdagens ombudsmän (JO), justitiekanslern (JK) och riksdagsutskott, som av särskilt tillsatta statliga utredningar.

Säkerhetstjänsternas verksamhet under andra världskriget granskades av en parlamentarisk kommission, den s.k. Sandlerkommissionen (Rickard Sandler, Georg Branting, Gunnar Hedlund, Gustaf Mosesson och Ivar Sefve). I betänkandet (SOU 1948:7) gav kommissionen en mycket fyllig redogörelse för den allmänna säkerhetstjänstens verksamhet. Kommissionen uttalade bl.a. att den säkerhetskungörelse i vilken säkerhetstjänstens uppgifter reglerats inte gett tillräckligt stöd för den övervakning av politiska ytterlighetsriktningar som förekommit. Direktiv om en sådan övervakning

4Prop. 1998/99:140, KU 1999/2000:4

hade emellertid getts av regeringsledamöter i början av kriget. Dessutom hade verksamheten samband med vissa andra uppgifter som ålegat säkerhetstjänsten, nämligen att upprätta s.k. krigsfallsförteckningar (förteckningar över personer som skulle omhändertas i händelse av olika krigsfall) samt uppgifter enligt 1940 års lag om upplösning av vissa sammankomster m.m. Kommissionen riktade kritik mot registreringen av syndikalister och Förbundet kämpande demokrati, som enligt kommissionens mening varit onödig. Däremot fann kommissionen inget stöd för påståenden om att säkerhetstjänsten varit politiskt sett ensidigt inriktad i spaningsverksamheten genom att koncentrera sig alltför mycket på övervakning av kommunister och alltför lite på övervakning av nazister.

År 1963 avslöjades översten Stig Wennerström som spion. Wennerströmaffären granskades dels av en juristkommission (Bengt Lännergren, Nils Berglund och Ivan Wallenberg), dels av en parlamentarisk nämnd (Axel Strand, Torsten Andersson, Allan Hernelius, Hilding Johansson, Georg Pettersson och Sven Wedén). I sina betänkanden (SOU 1964:15, 1964:17 och 1968:4) behandlade utredningarna inte endast myndigheternas och regeringens hantering av ärendet utan redogjorde även för vissa tidigare inte allmänt kända förhållanden rörande personalkontrollen. Den parlamentariska nämnden tog i sitt slutbetänkande (SOU 1968:4) också upp vissa uppgifter som förekommit i den allmänna debatten rörande personalkontrollen, särskilt i artiklar i Aftonbladet och i Sven Rydenfelts och Janerik Larssons bok Säkerhetspolisens hemliga register (1966). I boken redovisades ett stort antal fall av ”diskrimineringar” mot olika personer på grund av ”åsiktsbrott”. Nämnden fann efter en ingående granskning av de enskilda fall som kunde identifieras, att det av polisen förda säkerhetsregistret förts på ett korrekt sätt och att nämndens gjorda iakttagelser inte kunde föranleda kritik av myndigheterna.

I samband med 1972 års värnpliktskonferens i Örebro avslöjades att företrädare för försvarsstabens säkerhetsavdelning och säkerhetspolisen följt diskussionerna och gjort vissa anteckningar i samband härmed. Det gjordes gällande att politisk åsiktsregistrering skett. JO (Gunnar Thyresson) upptog med anledning härav och vissa pressuppgifter om agentvärvning m.m. ett särskilt ärende om säkerhetstjänsterna med tyngdpunkten lagd på en undersökning av säkerhetspolisens register och personalkontrollen. JO fann att Rikspolisstyrelsens (RPS) tillämpning av reglerna i den år 1969 utfärdade personalkontrollkungörelsen och därtill anslutande tjänsteföreskrifter inte gav anledning till någon erinran och att påstående-

na om politisk åsiktsregistrering saknade fog. Han fann likaså att påståenden mot den militära säkerhetstjänsten om åsiktsregistrering saknade fog. Däremot ifrågasatte JO nödvändigheten av säkerhetsavdelningens närvaro vid konferensen. (Se JO:s ämbetsberättelse 1973 s. 43 ff.)

Våren 1973 publicerade tidningen Folket i Bild/Kulturfront ett antal artiklar av journalisterna Peter Bratt och Jan Guillou om IB, vilka följdes av Bratts bok IB och hotet mot vår säkerhet (1973). I artiklarna och boken beskrevs den tidigare strängt hemliga organisationen. Det gjordes bland mycket annat gällande att IB inhämtat information om svenska vänsterorganisationer och dessas medlemmar på olagliga vägar (inbrott i lokaler, infiltration, telefonavlyssning), fört ett omfattande register över svenska vänstersympatisörer och lämnat ut uppgifter om svenska medborgare och här bosatta utlänningar till utländska underrättelse- och säkerhetstjänster. En tidigare anställd vid IB, Håkan Isacson, upprepade i ett brev till försvarsministern vissa av de påståenden som framställts i tidningsartiklarna. På uppdrag av riksåklagaren utredde chefsåklagaren Carl Axel Robèrt anklagelserna i brevet. Robèrt fann, främst med hänvisning till att eventuella brott var preskriberade, inte skäl att åtala någon av de utpekade IB-medarbetarna. Däremot åtalades och dömdes Bratt, Guillou och Isacson för spioneri till fängelse.

Med anledning av IB-affären utnyttjade riksdagens försvarsutskott sin initiativrätt till att lämna riksdagen en redovisning och vissa förslag efter att ha granskat den militära underrättelsetjänsten. I sitt betänkande (FöU 1973:25) ansåg sig utskottet kunna konstatera bl.a. att underrättelsetjänsten inte bedrevs på ett sätt som stred mot Sveriges deklarerade utrikespolitiska linje och att underrättelseorganen inte bedrev någon otillbörlig verksamhet inom landet. Konstitutionsutskottet granskade IB-affären med avseende på statsrådens ämbetsutövning och regeringsärendenas handläggning (KU 1974:22).

Också JO (Gunnar Thyresson) utredde olika aspekter på IBaffären, bl.a. IB:s verksamhet och dess förbindelser med främmande underrättelseorganisationer. I sitt beslut (se JO:s ämbetsberättelse 1975/76 s. 132 ff) uttalade JO bl.a. att det var ägnat att väcka oro att det förekommit verksamhet från IB:s sida inom Sverige riktad mot personer bosatta här i landet. JO påpekade särskilt faran från rättssäkerhetssynpunkt av att alltför självständiga agenter fick arbeta utan tillräcklig styrning från underrättelseorganisationens sida.

På grund av IB-affären och debatten om den hemliga underrättelsetjänsten tillkallade regeringen en utredning för att utreda riktlinjer för den militära underrättelsetjänsten m.m., 1974 års Underrättelseutredning. Regeringen initierade vidare utredningar om brottsbalkens bestämmelser om brott mot rikets säkerhet, om skydd för meddelares anonymitet vid beslag och husrannsakan och om gränsdragningen mellan tryckfrihetsprocess och vanlig brottmålsprocess.

Underrättelseutredningen (Nils Gustav Rosén, Gunnar Hedlund, Nancy Eriksson, Anders Claesson, Göran Axell och Ulf Himmelstrand) fann i sitt betänkande (SOU 1976:19) att IB:s inrikes verksamhet upphörde någon gång under åren 1969-70 även om enstaka handlingar rörande svenska medborgare som uppenbarligen byggde på underrättelseinhämtning inom riket från tiden efter år 1970 påträffats. Utredningen hade inte kunnat finna något stöd för påståendena om ett partipolitiskt utnyttjande av IB. Utredningen lade också fram förslag bl.a. till riktlinjer för underrättelsetjänstens fortsatta inriktning och om en ändrad organisation för underrättelsetjänsten samt föreslog inrättandet av Försvarets underrättelsenämnd (FUN). Statsmakterna kom att i stor utsträckning följa utredningsförslagen (prop. 1975/76:189, FöU 1975/76:40).

Hösten 1975 uppgavs i en artikel i Aftonbladet att säkerhetspolisen hade placerat en agent vid sjukhusförvaltningen i Göteborg. Några dagar senare dementerade justitieminister Lennart Geijer att säkerhetspolisen låg bakom anställandet av personen i fråga. Rykten började cirkulera om att det var IB och det socialdemokratiska partiet som gemensamt ägnade sig åt att åsiktsregistrera vänsterextremister anställda inom sjukhusförvaltningen. Geijer beordrade en utredning i saken. Utredarna (chefen för RPS/Säk Hans Holmér och informationssekreteraren vid Justitiedepartementet Ebbe Carlsson) slog fast att det var säkerhetspolisen som gett agenten uppdrag i syfte att klarlägga eventuella kopplingar mellan vissa sjukvårdsanställda och utländska terroristorganisationer.

Även JO verkställde en utredning av den s.k. sjukhusaffären. I sitt beslut (se JO:s ämbetsberättelse 1976/77 s. 49) konstaterade JO (Gunnar Thyresson) inledningsvis att utredningen i ärendet inte gett en i alla avseenden entydig bild av vad som förevarit. Detta gällde såväl de yttre omständigheterna som i synnerhet bakomliggande motiv och syften. JO ansåg emellertid att det otvetydigt kunde fastslås att initiativet till en kontaktman tagits av säkerhetspolisens sektion i Göteborg. JO fann inte anledning till kritik vare sig mot säkerhetspolisen eller mot någon anställd inom sjukvårds-

förvaltningen och fann heller inga belägg för att åsiktsregistrering förekommit vid sjukvårdsförvaltningen.

Sedan debatten om sjukhusaffären hösten 1977 ånyo blossat upp uppdrog regeringen åt JK att företa en kompletterande utredning av ärendet. JK (Ingvar Gullnäs) konstaterade i sitt beslut (17.5.1979 i ärende dnr 2520-77-20) att inte heller hans utredning gett en entydig bild av vad som förevarit. Han ansåg att det inte utan en vidare utredning kunde uteslutas att det fanns något samband mellan sjukhusaffären och IB.

Regeringen tillsatte en ämbetsmannakommitté (Bengt Wieslander, Ole Jödahl och Karl-Erik Skarvall) för att utreda vissa frågor rörande den militära underrättelsetjänsten m.m. Kommittén uttalade i sitt betänkande (Ds Fö 1980:8) bl.a. att den kommit fram till uppfattningen att det inte fanns något samband mellan anställningen av den s.k. sjukhusspionen och den militära underrättelsetjänsten. Kommittén framhöll också att det i övrigt under utredningen inte kommit fram något som gav anledning till antagande att IB eller någon annan del av det militära underrättelseväsendet verkat utanför de ramar som gällde för verksamheten.

År 1979 uppkom en massmedial debatt om det svenska personalkontrollsystemet med anledning av det s.k. Leanderfallet. Bakgrunden var att en tekniker vid Marinmuseet i Karlskrona, Torsten Leander, hade tvingats lämna sin anställning till följd av resultatet av en personalkontroll. Sedan Leander utan framgång besvärat sig hos regeringen vände han sig till den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. Domstolen ogillade Leanders talan (mål nr 10/1985/96/144; dom den 26 mars 1987).5

År 1986 mördades statsminister Olof Palme. Följande år rymde den spiondömde Stig Bergling under en permission från fängelset. Båda dessa händelser utlöste en omfattande kritik mot säkerhetspolisen. Under flera år hade det förekommit debatter i riksdagen och medierna om personalkontroll och åsiktsregistrering Mot denna bakgrund tillkallade regeringen år 1987 en parlamentariskt sammansatt kommitté för att se över säkerhetspolisen. I ett delbetänkande (SOU 1988:16) behandlade SÄPO-kommittén (Carl Lidbom, Lennart Andersson, Olle Aulin, Göran Johansson, Lars-Erik Lövdén, Ola Nyquist och Anita Persson) frågor om säkerhetspolisens inriktning och organisation. Kommittén föreslog bl.a. att ledningen av säkerhetspolisen skulle bli fastare genom att en person med

5 En närmare redogörelse för domen och de skiljaktiga meningarna finns i SOU 1990:51, s. 191 f. och bilaga 2. En redogörelse för bakgrunden finns i Dennis Töllborg: Personalkontroll, s. 205 ff.

verkschefskompetens utsågs till dess chef och att den parlamentariska insynen skulle stärkas. Regering och riksdag anslöt sig väsentligen till förslagen (prop. 1988/89:108, 1988/89:JuU21).

Hösten 1988 uppdrog regeringen åt ambassadör Carl Lidbom att som särskild utredare göra en genomlysning av den polisiära säkerhetstjänsten. I sitt betänkande (SOU 1989:18) konstaterade Lidbom bl.a. att den kontrasubversiva verksamheten var mycket litet omfattande beroende på att extremiströrelser vid denna tid knappast kunde anses utgöra något nämnvärt hot mot säkerheten. När det gällde registrering och personalkontroll ansåg Lidbom att den politiska registreringen i princip kunde slopas. I sitt slutbetänkande (SOU 1990:51) behandlade SÄPO-kommittén (Lars-Erik Lövdén, Lennart Andersson, Birgit Friggebo, Doris Håvik, Göran Johansson, Anita Persson och Håkan Winberg) bl.a. vissa ändringar i personalkontrollsystemet.

I Svenska Dagbladet förekom i september 1987 uppgifter om att det militära underrättelseorganet SSI skulle bedriva otillåtet ”inrikes spionage”. FUN undersökte sakförhållandena bakom uppgifterna. I en skrivelse till ÖB (1987-10-08, Dnr U 2/87) redovisade FUN resultatet av sin undersökning. FUN konstaterade att ingenting framkommit som tydde på att SSI skulle ha varit inriktad på att inhämta den typ av information som det ankom på Rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning att syssla med. Det material av inrikes natur som kommit till SSI genom eget initiativ från en uppgiftslämnare hade enligt gällande regler lämnats över till säkerhetspolisen. FUN fann att SSI varken bearbetat detta material eller fört någon form av åsikts- eller annat register på grundval av detsamma. För att i fortsättningen förebygga den typ av missförstånd och misstankar som uppkommit föreslog nämnden vissa ändringar i SSI:s arbetsformer.

År 1988 hade regeringen uppdragit åt JK att utreda om otillåten åsiktsregistrering hade förekommit hos säkerhetspolisen efter år 1969. I sitt yttrande (1990-01-18, dnr 2650-88-9) ansåg sig JK (Hans Stark) kunna slå fast att säkerhetspolisen utanför det område som reglerades i de särskilda regeringsföreskrifterna och RPS anvisningar inte i något avseende hade ägnat sig åt registrering av personer enbart på grund av deras politiska åskådning.

År 1990 publicerade Thomas Kanger och Jonas Gummesson boken Kommunistjägarna. I boken gjordes det gällande att det socialdemokratiska partiet i slutet av 1940-talet byggt upp en arbetsplatsorganisation (Sapo). Arbetsplatsombudens uppgift var dels att vara partiets talesmän på arbetsplatserna, dels att där kartlägga de

politiska styrkeförhållandena. År 1957 skulle kartläggningen av de politiska motståndarna ha förts över till en nybildad enhet vid försvarsstabens inrikesavdelning, grupp B, under ledning av Birger Elmér. Denna grupp skulle efter hand ha byggt ut ett omfattande nätverk för inhämtning av uppgifter om kommunister, uppgifter som sedan registrerades. Det socialdemokratiska partiet och fackföreningsrörelsen var de egentliga uppdragsgivarna. Gruppen sammanslogs år 1965 med den hemliga militära underrättelseorganisationen T-kontoret till IB. Den inrikes verksamheten avvecklades år 1969 men uppgavs ha återupptagits efter några år som ett svar på extremvänsterns aktiviteter.

I Neutralitetspolitikkommissionens betänkande (SOU 1994:11) berördes den hemliga underrättelsetjänstens, dvs. T-kontorets och grupp B:s och deras efterföljare IB:s, kontakter med utländska motsvarigheter bl.a. i flera NATO-länder.

År 1997 uppdrog regeringen till Registernämnden att undersöka de fall där personalkontroll förekommit, dock inte värnpliktsfall, under tiden den 1 oktober 1969 - den 1 juli 1996, dvs. den tid som personalkontrollkungörelsens bestämmelser reglerade personalkontrollen. Registernämnden genomlyste i sin rapport Personalkontroll (dnr Ju 98/4525) det regelverk som gällt för säkerhetspolisens registreringsverksamhet inom författningsskyddets område. Nämnden redovisade också vilka uppgifter som registrerats och lämnade exempel på de konsekvenser som registreringarna fått i enskilda fall. Med anledning av vad nämnden anfört i sin rapport uppdrog regeringen åt nämnden att på begäran av enskilda personer utreda om deras anställningsförhållanden påverkats på ett orimligt sätt av att uppgifter lämnats ut ur SÄPO-registret. Nämnden redovisade uppdraget i rapporten Personalkontroll Del II den 3 oktober 2000. Ytterligare en undersökning av samma fråga, som Registernämnden företagit på regeringens uppdrag, redovisades i rapporten Personalkontroll Del III den 3 april 2002. I de båda sistnämnda rapporterna visade nämnden på ett antal fall där enskildas arbetsförhållanden till följd av personalkontroll påverkats på ett sätt som inte var rimligt.

År 1998 uppdrog regeringen till FUN att genomföra en utredning om den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten. I sin slutrapport (dnr FO 98/2531/EC/RC) redovisade FUN dels resultatet av sin granskning av den militära säkerhetstjänstens arkiv för åren 1937-1981, dels uppgifter och information som FUN inhämtat från olika personer med kännedom om den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten. En av slutsatserna i rapporten var att

Försvarsmakten efter strejken i malmfälten i början av 1970-talet under en övergångstid återupptagit inrikesverksamheten.

2. Allmän översikt

2.1. Begreppet säkerhetstjänst

Säkerhetstjänsternas uppgift är att skydda landet mot verksamhet som hotar dess säkerhet. Med rikets säkerhet avses både den inre säkerheten för statsskickets bevarande och den yttre säkerheten för ett nationellt oberoende. Den polisiära säkerhetstjänsten skall förebygga och avslöja brott mot rikets säkerhet, bl.a. spioneri, sabotage och terrorism. Den militära säkerhetstjänsten har till uppgift att klarlägga säkerhetshotande verksamhet som riktas mot försvarsmakten och att skydda denna.

Säkerhetstjänsten brukar indelas i förebyggande verksamhet och utredande verksamhet. Den preventiva uppgiften är den primära. Det förebyggande arbetet bedrivs främst som säkerhetsskyddstjänst. Säkerhetsskyddet omfattar enligt säkerhetsskyddslagen (1996:627) informationssäkerhet, tillträdesbegränsning och säkerhetsprövning. Informationssäkerhet (tidigare benämnd sekretessskydd) skall förebygga att uppgifter som omfattas av sekretess och som rör rikets säkerhet obehörigen röjs, ändras eller förstörs. Tillträdesbegränsning (tidigare tillträdesskydd) avser att förhindra att obehöriga får tillträde till platser där de kan få tillgång till uppgifter av nyss angivet slag eller där verksamhet som har betydelse för rikets säkerhet bedrivs. Säkerhetsprövning (tidigare infiltrationsskydd) skall förebygga att personer som inte är pålitliga från säkerhetssynpunkt deltar i verksamhet som har betydelse för rikets säkerhet. Säkerhetsprövningen kan innefatta registerkontroll (tidigare kallad personalkontroll). Säkerhetsskyddet skall även i övrigt förebygga terrorism, dvs. brott som innebär användning av våld, hot eller tvång för politiska syften, även om brotten inte hotar rikets säkerhet. För ett väl fungerande säkerhetsskydd krävs också utbildning och kontroll.

Säkerhetsskydd skall bedrivas vid statliga och kommunala myndigheter liksom vid offentligt ägda företag och även i viss utsträck-

ning enskilda företag i den mån det behövs med hänsyn till verksamhetens art, omfattning och övriga omständigheter. Säkerhetspolisen (SÄPO) har till uppgift att genom kontroll, rådgivning och upplysningar till dessa myndigheter och företag medverka till att skapa och vidmakthålla ett tillfredsställande säkerhetsskydd samt att efter framställan genomföra registerkontroll. Till SÄPO:s säkerhetsskyddande verksamhet hör även personskyddet. Målsättningen för Försvarsmaktens säkerhetsskyddstjänst är att åstadkomma en tillfredsställande informationssäkerhet, att skydda materiel och anläggningar mot sabotage och stöld och att skydda personal, anläggningar och materiel mot terrorism. Säkerhetsskyddet skall främst bedrivas inom linjeorganisationen.

Säkerhetstjänstens andra huvudkomponent är säkerhetsunderrättelsetjänst. Härmed avses inhämtning, bearbetning (innefattande analys) och delgivning av uppgifter som rör säkerhetshotande verksamhet. Säkerhetsunderrättelsetjänsten syftar såväl till att förebygga som att avslöja brott mot rikets säkerhet. Inhämtning kan ske genom öppna källor, genom hemliga kanaler och genom spaning, varvid tvångsmedel såsom hemlig telefonavlyssning under vissa förutsättningar kan komma till användning. Vid bearbetningen och analysen spelar bedömningar av de hot som föreligger mot rikets säkerhet en viktig roll. Sådana hotbildsbedömningar styr planeringen och inriktningen av säkerhetsunderrättelseverksamheten och påverkar naturligtvis också i hög grad inriktningen av säkerhetsskyddet.

Säkerhetsunderrättelseverksamheten kan indelas i kontraspionage, terrorismbekämpning och författningsskydd. Med kontraspionage avses främst verksamhet i syfte att förebygga och avslöja brott mot rikets yttre säkerhet, dvs. spioneri och olovlig underrättelseverksamhet. Terrorismbekämpningen har till huvuduppgift att bekämpa internationell terrorism. Författningsskyddet har till uppgift att förebygga och avslöja brott mot rikets inre säkerhet, dvs. olaglig verksamhet som syftar till att med våld, hot eller otillbörligt tvång ändra vårt statsskick, förmå beslutande politiska organ eller myndigheter att fatta ett beslut i en viss riktning eller hindra den enskilde medborgaren från att utöva sina grundlagsfästa fri- och rättigheter. Tidigare användes i stället begreppet kontrasubversion.

Med subversion avses att främmande makt utan att tillgripa öppet och direkt våld söker omstörta eller påverka vårt statsskick. Inom ramen för subversion kan bl.a. ingå våld eller hot om våld, desinformation och ryktesspridning, stöd till extrema politiska rörelser m.m. Även sabotage och terrorism kan ha subversiva syften.

Den militära säkerhetsunderrättelsetjänstens mål är att ständigt följa hotutvecklingen och klarlägga den säkerhetshotande verksamhet som kan komma att riktas mot försvarsmakten. Vid utredning av brott mot rikets säkerhet som avser militära förhållanden eller berör Försvarsmaktens personal kan resurser tillhörande den militära säkerhetstjänsten underställas ledningen för den polisiära säkerhetstjänsten i samband med särskilda uppdrag. Vid brottsupptäckande verksamhet kan samarbete i denna form vara nödvändigt.

Såväl SÄPO som den militära säkerhetstjänsten har traditionellt haft sin egentliga huvuduppgift under beredskapstillstånd och krig. Det är främst under sådana förhållanden som personer av ideologiska skäl kan tänkas biträda en främmande makt med underrättelseinhämtning, sabotage och subversion. Mycket av verksamheten i fredstid utgör endast en förberedelse för sådana utomordentliga förhållanden. En fortlöpande kartläggning av personer och grupper som kan misstänkas vara beredda att i ett krisläge gå främmande makt till handa måste naturligen påbörjas redan i fredstid. Värdet av uppgifterna kan slutligt bedömas först under beredskap och krig.

I och med Sovjetimperiets fall har krigshotet mot Sverige minskat. Säkerhetstjänsterna har därför delvis omorienterat sin verksamhet. För SÄPO står numera i förgrunden industrispionage, terrorism och sådana politiska ytterlighetsgrupper som genom våld, hot och annan kriminalitet söker påverka de demokratiska beslutsprocesserna, de rättsvårdande organens verksamhet eller enskildas trygghet till liv, hälsa och egendom liksom deras möjligheter att utöva laglig politisk verksamhet och/eller näringsverksamhet.

2.2. Säkerhetspolisens organisation

1

2.2.1. Den allmänna säkerhetstjänsten och statspolisens tredje rotel (åren 1945-57)

Den civila säkerhetstjänsten bedrevs under det andra världskriget inom en särskild organisation, benämnd allmänna säkerhetstjänsten. Denna leddes av en säkerhetschef, underståthållaren Eric Hallgren, och bestod under denne av en central del med ett antal byråer

1 Denna framställning grundas i huvudsak på Ulf Eliasson: Politisk övervakning och personalkontroll 1969-2002 (SOU 2002:89)

samt en regional organisation med sju övervakningsområden. Den allmänna säkerhetstjänstens existens var hemlig.

Till allmänna säkerhetstjänstens uppgifter hörde att övervaka politiska ytterlighetsriktningar. En annan huvuduppgift var en omfattande kommunikationskontroll innefattande censur. Sistnämnda uppgift avvecklades vid krigsslutet. Hallgren efterträddes hösten 1945 av statspolisintendenten Georg Thulin. Antalet befattningshavare, som under kriget uppgått till över 1 000 personer, minskades till knappt 250, varav ca 150 var verksamma inom spaningsverksamheten och övriga inom radiokontrollen.

Den 1 juli 1946 avvecklades den allmänna säkerhetstjänsten och ansvaret för ledningen av den regionala och lokala verksamheten för att motverka brott mot rikets säkerhet ålades den vanliga polisorganisationen, dvs. i regel landsfogden i respektive län men i vissa större städer polismästaren.2 Vid bedrivandet av det egentliga spaningsarbetet skulle dessa emellertid anlita hjälp av statspolisens tredje rotel.3 Ansvaret för att samordna verksamheten uppdrogs åt Thulin. Statspolisintendenten skulle också svara för det centralregister som tidigare förts av den allmänna säkerhetstjänsten och leda radiokontrollverksamheten över hela landet. Statspolisens organisation förstärktes, särskilt då kommunistregistreringen återupptogs år 1948.

De befogenheter som inrymdes i samordningsbegreppet var vaga och oklara och formellt hade statspolisintendenten en svag position gentemot landsfogdar och polismästare. I praktiken tycks emellertid några olägenheter till följd härav inte ha uppkommit. Ett skäl till detta var att statspolisen på många håll, exempelvis i Stockholm, i praktiken svarade för allt arbete inom detta fält.4 År 1954 fick statspolisintendenten till sitt förfogande en polisintendent med samordningsansvaret för Stockholmsområdet och en annan för övriga riket.

Tredje rotelns avdelning i Stockholm var indelad i fem byråer. Kanslibyrån svarade bl.a. för det omfattande centralregistret och handläggningen av personalkontrollen. Första byrån svarade inledningsvis för bekämpningen av landsskadliga brott till förmån för Sovjetunionen och länderna inom dess närmaste intressesfär samt för övervakningen av de svenska kommunisterna. Andra byrån

2Prop. 1946:2843 Statspolisens första och andra rotel ägnade sig åt ordnings- och kriminalpolisiära uppgifter. 4 År 1952 delades riket in i sju övervakningsområden, vars chefer skulle biträda statspolisintendenten med att samordna statspolisens verksamhet men inte delta i den operativa verksamheten.

hade ursprungligen till uppgift att handlägga icke avslutade ärenden rörande illegal verksamhet för Nazitysklands och västmakternas räkning. I slutet av 1940-talet överfördes uppgiften att bekämpa de sovjetiska satellitstaternas illegala verksamhet från första till andra byrån. Tredje byrån, ibland benämnd sabotagekommissionen, handlade misstänkta fall av sabotage och fick snart också ta över kontakterna med de krigsviktiga industrierna, en uppgift som tidigare ombesörjts av försvarsstabens inrikesavdelning. Radiokontrollavdelningen hade ett riksomfattande ansvar för att bekämpa illegal radiotrafik.

År 1952 omfördelades arbetsuppgifterna så att första byrån fick ansvaret för övervakningen av svenska kommunister och nazister (den inre fronten) medan andra byrån fick huvudansvaret för övervakningen av utländsk legationspersonal som kunde misstänkas för illegal verksamhet (den yttre fronten). Antalet befattningshavare ökade snabbt, från ett femtiotal år 1946 (radiokontrollroteln oräknad) till närmare 150 år 1950. Också lokalt skedde en snabb utveckling. År 1946 var tredje roteln representerad i Göteborg, Malmö och Luleå med totalt färre än tio poliser. I början av 1950talet hade roteln företrädare i 18 städer.

2.2.2. Den särskilda polisverksamheten (åren 1957-64)

Genom en ny arbetsordning år 1957 avskaffades begreppet ”tredje roteln” och verksamheten betecknades fortsättningsvis den särskilda polisverksamheten för uppdagande av spioneri m.m. (”den särskilda polisverksamheten”). I Stockholm delades verksamheten upp i två avdelningar, avdelning II (riksavdelningen) som lydde direkt under statspolisintendenten, och avdelning III (Stockholmsavdelningen), som formellt var underställd polismästaren i Stockholm. Samtidigt inordnades de lokala avdelningarna utanför Stockholm i sex regioner. Organisationsförändringen var främst avsedd att skapa klarare ordervägar och bättre fördelning och utnyttjande av resurserna. Inrättandet av riksavdelningen syftade särskilt till att befrämja den inre spaningen, dvs. granskning och bearbetning av öppna källor och registermaterial.

Avdelning II hade till uppgift att samordna den särskilda polisverksamheten i hela landet och utföra riksomfattande utredningar och undersökningar. Chefen för riksavdelningen var föredragande för statspolisintendenten i samordningsärenden samt ärenden som avsåg bl.a. säkerhetsskydd, viss utlänningskontroll, bearbetning,

radiokontroll, utbildning, registrering, arkivering samt vissa kamerala och personaladministrativa frågor.5 Avdelningen bestod av tre rotlar. Rotel A (registerroteln) svarade för centralregistret, personalkontroll och bearbetning. Rotel B arbetade med sabotageutredningar, utlänningskontroll, säkerhetsskydd och tekniska spaningshjälpmedel (fotografering, avlyssning m.m.). År 1959 flyttades delar av rotelns verksamhet över till en nyinrättad industriskyddsdetalj vid försvarsstabens inrikesavdelning. Rotel C hade ett riksomfattande ansvar för radiokontrollen.

På avdelning III ankom utrednings- och övervakningsuppgifter i Stockholms stad och län. Avdelningen var indelad på två rotlar. Rotel D verkställde utredningar, övervakade ytterlighetspartier och deras sympatisörer i syfte att avslöja illegal verksamhet samt svarade för utlänningskontroll. Vid roteln fördes vissa specialregister. Rotel E hade till uppgift att övervaka utländsk ambassadpersonal och ”personer som stå i sådant förhållande till främmande makt” att det kunde föranleda misstankar om illegal verksamhet. År 1960 inrättades en särskild spaningsenhet, som skulle fungera som ett serviceorgan för hela avdelningen.

Uppskattningsvis torde under 1950- och förra hälften av 1960talet mer än hälften av säkerhetspolisens spaningsresurser ha avsatts för spaning mot svenska kommunister. Särskilt på lokal nivå dominerades arbetet av övervakning och registrering av svenska kommunister, under decenniets senare hälft främst de framväxande vänsterextremistiska grupperingarna.

2.2.3. Samrådsnämnden

Som en följd av den kritik som riktats mot den allmänna säkerhetstjänstens verksamhet inrättades år 1946 ett råd bestående av ”två för medborgarsinne kända personer”. Med dessa skulle statspolisintendenten kunna samråda ”i frågor av större vikt eller principiella frågor med betydelse utöver det enskilda fallet”. Statspolisintendenten var inte bunden av rådets rekommendationer och anordningen skulle heller inte rubba hans tjänstemannaansvar.6 År 1948 ökades antalet ledamöter till fyra och år 1950 till fem. Alla riksdagspartier utom SKP var då representerade i nämnden. Vid sammanträdena skulle minst två ledamöter vara närvarande då personalkontrollärenden föredrogs. Ett utlämnande av uppgifter ur sä-

5 SOU 1968:4 s. 23 6 Prop. 1946:284 s. 22

kerhetspolisens register fick ske endast om nämnden enhälligt tillstyrkte beslutet. Nämnden kom härmed att fungera som ett politiskt kontrollorgan för verksamheten. Antalet protokollförda sammanträden uppgick i mitten av 1950-talet till över 20 per år.

År 1961 fick arbetsmarknadsorganisationerna LO, SAF och TCO varsin representant i samrådsnämnden. Dessa skulle kunna kallas till sammanträden då frågor om utlämnande av registeruppgifter som kunde resultera i avskedande eller annan förändring av anställningsförhållanden skulle diskuteras. Endast vid ett tillfälle, år 1962, höll statspolisintendenten ett sammanträde med samtliga arbetsmarknadsrepresentanter. Följande år sammanträffade han vid ett par tillfällen med LO:s representant för enskilda överläggningar.

2.2.4. Rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning åren 1964-1989

Polisväsendet förstatligades den 1 januari 1965 och antalet polisdistrikt minskade från över 600 till ca 120. Redan ett halvår dessförinnan inrättades Rikspolisstyrelsen (RPS). Ledningen för RPS utövades av rikspolischefen Carl Persson7 och en styrelse i vilken ingick bl.a. de fem parlamentarikerna från samrådsnämnden, representerande socialdemokraterna och de tre borgerliga partierna. Inom RPS organiserades en avdelning med uppgift att svara för den särskilda polisverksamheten för hindrande och uppdagande av brott mot rikets säkerhet, avdelning D eller säkerhetsavdelningen (RPS/Säk). Den nya organisationen gav RPS helt andra möjligheter att ge direktiv och order om hur säkerhetspolisens verksamhet skulle bedrivas än vad statspolisintendenten haft.

Förste chef för RPS/Säk blev Per Gunnar Vinge. Denne efterträddes i tur och ordning av Hans Holmér (1970-76), Sven-Åke Hjälmroth (1976-87) och Sune Sandström (1987-89).

RPS/Säk var indelad i två byråer, vilka i sin tur var indelade i rotlar. Till avdelningschefens förfogande fanns ett kansli som vid sidan av andra uppgifter hade att föra RPS/Säk:s centralregister. Vid avdelningen fanns en militärassistent.

Byrå A hade till uppgift att förebygga och hindra brott mot rikets säkerhet (preventiv verksamhet). Rotel A I gav råd och upplysningar till myndigheter och s.k. SUA-företag beträffande säker-

7 Persson var rikspolischef fram till år 1978, då han efterträddes av Holger Romander. Romander efterträddes i sin tur år 1988 av Nils-Erik Åhmansson, vilken dock samma år ersattes med Björn Eriksson.

hetsskydd och tog år 1968 över ansvaret för industriskyddet från försvarsstaben. Vid roteln fördes några specialregister. Rotel A II bearbetade genom inre spaning säkerhetsunderrättelser som stöd för planläggning av åtgärder mot illegal verksamhet och för internutbildning. Inom ramen för denna bearbetning följde roteln utvecklingen inom SKP, de kommunistiska frontorganisationerna och den internationella kommunistiska rörelsen. Man följde även nazistiska och antisemitiska rörelser liksom pacifistiska och antimilitaristiska organisationer. Roteln utarbetade analyser av de utländska underrättelsetjänsternas arbetsmetoder och översikter om svenska ytterlighetsorganisationer. I arbetet användes flera specialregister. Roteln överfördes år 1969 till B-byrån och kom då att betecknas BB. Rotel A III svarade för radiokontrollen, rotel A IV för personalkontrollen och rotel A V för utlänningskontrollen. Chefer för byrå A var Ralph Sterner (1964-70), Hans Wermdalen (1970-75), Sture Höglund (1975-88) och Olav Robertsson (1988-91).

Uppgiften för Byrå B var att uppdaga och utreda brott mot rikets säkerhet. Rotel B I (benämnd svenskroteln eller kommunistroteln) svarade för bl.a. övervakning och kontroll av svenska nazister och kommunister, kontakter med försvaret och uppföljning av viss utländsk underrättelseverksamhet. Vid roteln tjänstgjorde i början av 1960-talet ett 40-tal poliser med såväl spanings- som utredningsuppgifter. Roteln kom under 1970- och 1980-talen att betecknas kontrasubversionsroteln och hade då mellan tio och tjugo befattningshavare. På rotel B II ankom att följa annan utländsk underrättelseverksamhet. Rotel B III fungerade som central för spaning samt telefonkontroll och annan teknisk övervakning. Där fördes ett centralt spaningsregister. Rotel B IV ägnade sig också åt utländsk underrättelseverksamhet. Rotel B V tillkom år 1969 och övertog då ansvaret för den tekniska spaningen (alltså en uppgift som tidigare åvilat rotel B III). Chefer för byrå B var Otto Danielsson (1964-67), Olof Frånstedt (1967-78), Per-Göran Näss (1978-85) och Christer Ekberg (1985-90).

Denna organisatoriska uppdelning mellan en säkerhetsskyddsbyrå och en operativ byrå behölls i stort sett oförändrad fram till år 1989, även om byråernas beteckningar ändrades. År 1980 inrättades en kanslibyrå (byrå C) med ansvar för centralregistret och vissa servicefunktioner. Till följd av den ökade terrorismen under 1970talet satsades allt större operativa resurser på terroristbekämpningen, i huvudsak genom nyrekrytering.

I samtliga län var säkerhetspolisen företrädd av åtminstone en säkerhetssektion. Antalet sektioner uppgick till 24 och fördelades

på sex regioner. Säkerhetsavdelningen i Stockholm liksom sektionerna i Malmö, Göteborg, Örebro, Sundsvall och Umeå hade en samordnande funktion inom respektive region. Vid flertalet sektioner tjänstgjorde endast två eller tre befattningshavare.

Alltjämt under 1960-talet utgjorde arbetsuppgifter rörande svenska vänsterextremistiska grupper en betydande del av säkerhetspolisens samlade verksamhet. Under 1970- och 1980-talen expanderade andra verksamhetsgrenar, främst kontraterrorism och säkerhetsskydd.

2.2.5 Säkerhetspolisen 1989-

På förslag av den s.k SÄPO-kommittén genomfördes år 1989 vissa förändringar av organisationen. Säkerhetspolisen, officiellt förkortat SÄPO, fick en mer självständig ställning i förhållande till rikspolischefen8 i och med att dess nye chef Mats Börjesson gavs ställning som verkschef och generaldirektör. Organisationen indelades i fyra huvudenheter, varav två operativa och två stödjande. Den ena av de operativa enheterna har ansvar för bl.a. kontraspionage och författningsskydd, den andra för säkerhetsskydd och antiterrorism. På en av de stödjande enheterna ankommer administrativa frågor, medan den andra bl.a. svarar för registrering. Den regionala och lokala organisationen har i princip behållits oförändrad.

Den kritik som den särskilde utredaren Carl Lidbom riktat mot säkerhetspolisens arbetsmetoder resulterade i genomgripande förändringar av SÄPO:s interna regelverk. En ny arbetsordning ersatte i början av 1990-talet det komplex av interna bestämmelser för verksamheten som funnits tidigare. Dokumentation av beslut förbättrades. Fr.o.m. budgetåret 1989/90 publiceras en offentlig version av verksamhetsberättelsen.

Sedan år 1990, då de kommunistiska organisationernas politiska koppling till Sovjetunionen och dess satellitstater fallit bort, kom kontrasubversionsroteln att benämnas författningsskyddsroteln.9På grund av den kraftiga ökningen av rasistiska och homofobiska brott har roteln sedan mitten av 1990-talet tillförts betydande per-

8 Björn Eriksson fram till 1996, därefter Sten Heckscher. 9 Hotet mot den inre säkerheten bedömdes efter Sovjetimperiets fall inte längre som en del i det utrikespolitiska hotet. Det beskrevs i stället som ”gärningar som syftar till att med våld eller otillbörligt tvång ändra vårt statsskick, förmå beslutande politiska organ eller myndigheter att fatta beslut i en viss riktning eller förhindra medborgarna att utöva sina medborgerliga fri- och rättigheter”. Begreppet författningsskydd ansågs därför bättre ägnat att beskriva säkerhetspolisens uppgift på detta område.

sonalförstärkningar. Budgetåret 1990/91 avsattes endast knappt fem procent av budgeten för författningsskydd, medan dettas andel av budgeten år 1999 uppgick till 16 procent.

Tidigt uppmärksammades rotelns bristande möjligheter att genomföra fördjupade analyser av de politiska ytterlighetspartiernas verksamhet. Rotelns befattningshavare framhöll ofta att de ansåg sig sakna fördjupade kunskaper av samhällsvetenskaplig och politisk karaktär. År 1992 inrättades en civil analysgrupp som även gavs uppgifter inom författningsskyddets arbetsområde.

Börjesson efterträddes år 1994 av Anders Eriksson och denne efterträddes i sin tur år 2000 av Jan Danielsson.

2.3. Den militära säkerhetstjänstens organisation och uppgifter

10

2.3.1. Försvarsstabens inrikesavdelning åren 1945-1965

Den militära säkerhetstjänsten leddes under överbefälhavaren (ÖB) centralt av chefen för försvarsstaben och sköttes i huvudsak av försvarsstabens inrikesavdelning. Inrikesavdelningen utgjorde en del av sektion II inom staben, under vilken även bl.a. utrikesavdelningen, sedermera underrättelseavdelningen, och det särskilda inhämtningsorganet T-kontoret sorterade.

Vid tiden för andra världskrigets slut var inrikesavdelningen indelad i följande detaljer: mobiliseringsdetalj och krigspolisdetalj, personaldetalj, detalj för motverkande av främmande underrättelsetjänst, detalj för sjöfartsärenden, detalj för industriskydd och juridisk detalj, varjämte det fanns en expedition. Avdelningen omfattade då 14 officerare och ett tiotal andra befattningshavare.11 Redan i juni 1945 gavs order om en utredning av organisationen för kontra-

10 Till grund för detta avsnitt ligger, förutom de källor som redovisas i noterna, uppgifter som lämnats till kommissionen av bl.a. följande personer: Curt Andreasson, Sten Geijer, Rolf Lundkvist, och Hodder Stjernswärd 11 PM 11.5.1945, F VIII o, vol. 2, MUST:s arkiv. En något annorlunda beskrivning av avdelningens organisation finns i en skrivelse från tjf C Fst/In till C Fst/Sekt II enligt vilken det skulle ha funnits fem detaljer, nämligen Pd (detaljen för övervakningstjänst inom försvarsväsendet), Dd (detaljen för industriskyddstjänst), Ed (detaljen för främmande underrättelse-

tjänst och utlänningskontroll), Md (detaljen för sekretess m.m.) och Sd

(detaljen för sjö-

fartsskyddstjänst),

F VIII s, vol. 6, MUST:s arkiv. Betr. avdelningens organisation före kri-

get, se Instruktion för den svenska sektionen vid försvarsstabens underrättelseavdelning 29.11.1938, F VIII e, volym 1, MUST:s arkiv. Källorna rörande organisationen under den första efterkrigstiden är över huvud taget ofullständiga.

spionaget 12 och kort därpå förelåg ett förslag till en ny organisation av inrikesavdelningen.13 Industriskyddsfrågorna överfördes till den nybildade civilförsvarsstyrelsen14 och övriga detaljer lades samman eller drogs in.15 Därefter fanns bara en personaldetalj (Pd) och en utlänningsdetalj, som även svarade för kontraspionage (Ed).16 Efter ytterligare något år övergick man till att beteckna detaljerna med nummer (In 1 och In 2). Avdelningen kom emellertid snart att åter växa och omorganiseras.

Den organisation som gällde under huvuddelen av 1950-talet utgjordes av följande fem detaljer: kontraspionage- och utlänningsdetalj (detalj I), övervaknings- och personaldetalj (detalj II), rättsvårds-, sekretess- och kontrolldetalj (detalj III), bevakningsdetalj (detalj IV) och centraldetalj för mobiliserings- och personalärenden samt utbildningsärenden (detalj V).17 Vid avdelningen fanns även en expedititionsofficer med ansvar för registrering av handlingar och auditörsärenden. Vid avdelningen tjänstgjorde ett tjugotal befattningshavare.

Uppgifterna för detalj I var främst kontroll av utlänningars verksamhet i riket, t.ex. vistelse inom skyddsområde, samt kontraspionage. Därtill kom bearbetning av inkommet underrättelsematerial, samarbete med statspolisen och andra myndigheter samt med utländska tjänster.18

Detalj II handlade främst personalkontrollärenden, vilket skedde i intimt samarbete med statspolisen. Detaljchefen hade att direkt till försvarsgrenarna avge förslag i dessa ärenden. Vidare ålåg det detaljchefen att planera och tillhandagå truppförbanden med anvisningar beträffande övervakande av misstänkta personer inom försvaret. Han hade även till uppgift att ”tillgodogöra sig uppgifter erhållna i samband med personalkontroll med hänsyn till krigsplacering av personal samt att kontinuerligt hålla försvarsledningen ori-

12 Helge Jungs anteckningar 14.1.1945, Helge Jungs arkiv, KrA 13 PM 17.8.1945, FVIII o, vol. 2, MUST:s arkiv 14 MSU betänkande, del 1, 28.2.1964, H 9010, s. 18 f., F I, vol. 33, MUST:s arkiv 15 PM 11.5.1945, F VIII o, vol. 2, MUST:s arkiv. 16 Enligt den Militära säkerhetsutredningen skall säkerhetsunderrättelsetjänsten (kontraspionaget) ha avvecklats i och med krigsslutet. Till följd av spionaffärerna Enbom och Hilding Andersson i början av 1950-talet skall emellertid en särskild befattningshavare ha avdelats för säkerhetsunderrättelsetjänst inom krigsmakten, MSU betänkande, del 1, 28.2.1964, H 9010, s. 18 f., F I, vol. 33, MUST:s arkiv. Enligt Sten Geijer drogs visserligen det militära kontraspionaget ned väsentligt efter krigsslutet men upphörde inte helt. Det ökade åter något efter spionavslöjandena. 17 Avdelningsinstruktion för Fst/In 18.6.1954, F VIII o vol. 2, MUST:s arkiv och Översikt över inrikesavdelningens nuvarande och planerade organisation, Fst/In 5.4.1957 140:1, 4, underbilaga 10:1 (bilaga 5 till HKV skr 10816:64570); detaljernas beteckningar växlar något. 18 Bilaga H 12 till Fst:s äskanden för budgetåret 1956/57, KrA

enterad om ytterlighetspartiernas verksamhet främst med hänsyn till försvarsväsendet.”19

Detalj III hade till uppgift att från sekretessynpunkt granska kartor, film, fotografier och, så småningom, televisionsutsändningar, att utfärda bestämmelser rörande sekretess och rättsvård, att kontrollera att dessa bestämmelser följdes och att utreda fall rörande förkomna hemliga handlingar.20

Detalj IV svarade för frågor rörande tillträdesskydd, dvs. yttre bevakning, låsanordningar och inpasseringskontroll vid försvarsanläggningar m.m. Kontroll av vakttjänst genomfördes ibland av civilklädd personal, som utgav sig för att vara t.ex. svampplockare, s.k. Knis- och Knaslund-operationer.

I slutet av 1950-talet förstärktes inrikesavdelningen.21 År 1957 tillkom en s.k. bearbetningsdetalj (detalj VI), under ledning av Birger Elmér. Denna detalj bröts år 1961 ut ur inrikesavdelningen och bildade en inom Fst/sekt 2 självständig enhet under beteckningen Fst/In grupp B.22 Detaljerna III och IV sammanlades till en sekretess- och bevakningsdetalj.23 År 1959 inrättades åter en industriskyddsdetalj (detalj IV) med en kriminalkommissarie som chef.24Hos detaljen registrerades företag hos vilka utlagts eller inom kort skulle utläggas beställningar av hemlig natur.25 Detaljen svarade bl.a. för att de aktuella företagens tekniska skyddsanordningar var tillfredsställande. Den överfördes i samband med inrättandet av Rikspolisstyrelsen år 1964 till dess säkerhetsavdelning.

År 1961 påbörjades en omorganisation av avdelningen. Ökad vikt lades vid säkerhetsunderrättelsetjänsten. Sedan början av 1950talet hade diskuterats organiserandet av en militär säkerhetsunderrättelsetjänst. Inga bestämmelser om säkerhetsunderrättelsetjänst fanns emellertid ännu i början av år 1962.26

Vid ingången av år 1965 var avdelningen organiserad i en expedition och fyra detaljgrupper: In I (utlänningsdetalj, utredningsdetalj, bearbetningsdetalj och säkerhetsunderrättelsearkiv), In II (personalskyddsdetalj och övervakningsdetalj), In III (sekretessdetalj,

19 Bilaga H 12 till Fst:s äskanden för budgetåret 1956/57, KrA 20 Bilaga H 18 till anslagsäskandet för budgetåret 1957/58 och bilaga H 4 till Fst:s anslagsäskande för budgetåret 1958/59, Fst/Adj 5.10.1957, H 2:1, KrA. 21 Nils Swedlunds anteckningar 11.9. och 7.11.1956, Nils Swedlunds arkiv, KrA 22 Thede Palms dagboksanteckningar 13.3.1962, Thede Palms arkiv, KrA; detaljen och dess verksamhet kommer att närmare behandlas i kap. 9 23 Bilaga H 4 till Fst:s anslagsäskande för budgetåret 1958/59, KrA 24 Om bakgrunden till detaljens tillkomst, se Skrivelse till Konungen ang. inrättandet av en industriskyddsdetalj vid Fst, 13.12.1956, H 55.16, F III, vol. 1, och Sammanträdesträdesprotokoll 13.2.1963, H 5, F I, vol. 65, MUST:s arkiv 25 Statspolisintendentens skrivelse 28.4.1960, HS 40/1960, SÄPO:s arkiv 26 PM av C Fst/In 11.1.1962, Carl Eric Almgrens arkiv, vol. 8, KrA

rättsvårdsdetalj, bevakningsteknisk detalj och utbildningsdetalj), In IV (centraldetalj, militärdetalj och civildetalj) och en mobiliseringsdetalj.27 Vid denna tid tjänstgjorde ca 40 personer vid avdelningen.

Avdelningschefer var under dessa år Carl Bonde (1943-45), Hakon Leche (1946-54), Per Elof Vingren (1954-57) och Filip Grudemark (1957-64).

2.3.2. Den militära säkerhetsorganisationen i övrigt åren 1945-65

Den militära säkerhetstjänsten var hårt centraliserad till inrikesavdelningen. Undantagandes ett par befattningshavare vid flygförvaltningen och fortifikationsförvaltningen fanns det under 1940- och 1950-talen i övrigt inom försvaret inga som uteslutande ägnade sig åt säkerhetstjänst. Vid staber, förband, verk och anstalter fanns från år 1948 säkerhetschefer med uppgift att svara för den lokala säkerhetstjänsten vid sidan av ordinarie verksamhet. De skulle, efter att ha genomgått en kort utbildning, handlägga ärenden rörande säkerhetstjänst, leda upplysning och utbildning inom detta område samt fortlöpande kontrollera bestämmelsernas efterlevnad.28 Omkring år 1960 tillkom befattningar som säkerhetsofficerare i de regionala militärbefälstabernas personalsektioner (sektion IV).

2.3.3. Försvarsstabens säkerhetsavdelning 1965-85

I samband med att inrikesavdelningen år 1965 bytte beteckning till säkerhetsavdelningen ändrades organisationen. Säkerhetsunderrättelsetjänsten betonades genom att en särskild detaljgrupp (Säk 1), inrättades för sådana uppgifter. I detaljgruppen ingick en inhämtningsdetalj, en bearbetningsdetalj och arkiv/delgivningsdetalj. Infiltrationsskydd, personalkontroll och utlänningskontroll hölls samlade i Säk 2 medan säkerhetsskyddsfrågor (sekretesskydd, tillträdesskydd, kontroll och rättsvård) handlades vid Säk 3. Vidare fanns en fristående utredningsdetalj för säkerhetsutredningar, en centraldetalj för bl.a. mobiliserings-, personal- och utbildningsfrågor och en expedition.29 Denna organisation behölls i sina huvuddrag fram

27 Bilaga 5 MSU pärm 2 13.2.1965, H 5, MUST:s arkiv 28 Bilaga H 4 till Fst:s anslagsäskande för budgetåret 1958/59, KrA. Helge Jung: Militär säkerhetstjänst, Vecko-Journalen 18/1952. Försvarsminister Torsten Nilsson i AK 14.11.1951. 29 Fst/Säk 15.1.1969, H 804, bilaga 7 jämte underbilaga, MUST:s arkiv

till mitten av 1980-talet.30 Personalstyrkan uppgick år 1974 till mellan 60 och 70 personer.31

Vissa organisationsförändringar förtjänar att nämnas. År 1968 bröts ur bearbetningsdetaljen ut en analysdetalj med uppgift att arbeta med försvarsfientlig verksamhet. Efter ett tiotal år fördes denna uppgift åter in under säkerhetsunderrättelsegruppen (Säk 1). Denna detaljgrupp kom då att vara organiserad i en aktualitetsdetalj (tidvis hade det funnits två aktualitetsdetaljer), en bakgrundsdetalj och en delgivningsdetalj. År 1982 tillkom en subversivdetalj med uppgift att söka klarlägga subversiv verksamhet inom försvarsmakten.32 Utredningsdetaljen som svarade för säkerhetsutredningar fördes på 1970-talet in under Säk 2. Inom Säk 3 tillkom i slutet av 1970-talet en datasäkerhetsdetalj.

Avdelningens uppgifter specificerades år 1974 på följande sätt.

Säkerhetsavdelningen skall - föreslå säkerhetsunderrättelsebehov i samverkan främst

med Op-sekt, Fst/Und och RPS/Säk

- inhämta, bearbeta och delge underrättelser rörande säker-

hetshotande verksamhet berörande krigsmakten

- sammanställa och ständigt kunna presentera säkerhetsläget.

---

- föreslå åtgärder till skydd mot säkerhetshotande verksam-

het berörande krigsmakten

- föreslå säkerhetsoperationer i samverkan med Op-sekt - bistå myndigheter m.fl. lydande under FöD med råd och

anvisningar rörande säkerhetsskyddet

- utfärda de order och anvisningar som krävs för säkerhets-

tjänstens samordning med den operativa verksamheten och med totalförsvarets säkerhetsmyndigheter

- utfärda anvisningar för utbildning/upplysning i säkerhets-

tjänst för myndigheter m.fl. lydande under FöD

- kontrollera att utfärdade order följs samt att säkerhets-

skyddet är betryggande.33

30 Arb Fst/Säk 8.8.1974, H 804, Arb Fst/Säk fred 2.5.1977, H 804, Arb Fst/Säk fred 2.5.1977, H 804, bilaga 12, ändringstryck 5.10.1979, Prov Arb Fst/Säk Fred, 1.1.1982, H 807, MUST:s arkiv. Enheternas beteckningar förändrades något över tiden. 31 Prov arbetsordning 5.12.1974, H 807, F I, vol. 148, MUST:s arkiv 32 HPM 463, 11.10.1982, SäkU HPM, MUST:s arkiv 33 Provisorisk arbetsordning 5.12.1974, H 807, F I, vol. 148, MUST:s arkiv. En mer kortfattad presentation av Fst/Säk:s uppgifter ges år 1977: ”Fst/Säk skall enligt särskild arbetsordning klarlägga den säkerhetshotande verksamheten inom landet, åstadkomma skydd inom försvarsmakten mot sådan verksamhet samt inom Fst handlägga ärenden beträffande säker-

År 1981 genomfördes en omorganisation av försvarsstaben. För säkerhetsavdelningens del innebar denna att avdelningen tillsammans med bl.a. underrättelseavdelningen kom att ingå i sektion 5 i stabens operationsledning (Op 5).

Avdelningschefer under denna period var Lars Sjöström (1964-67), John Petersson (1967-70), Sten Nordlander (1970-73), Bengt Wallroth (1973-75), Björn Amelin (1975-78), Erik Ygge (1978-83) och Lennart Borg (1983-87).

2.3.4. Den militära säkerhetstjänstens organisation i övrigt 1965-85

Försvarsgrenscheferna svarade för säkerhetstjänst i samband med utbildningsverksamhet inom resp. försvarsgren. Det ålåg dem att bearbeta säkerhetsunderrättelser i syfte att skapa underlag för säkerhetsskyddsåtgärder och för att klarlägga det men eller den skada som uppkommit till följd av den säkerhetshotande verksamheten.34

År 1967 omvandlades militärbefälsstaberna till integrerade staber för samtliga försvarsgrenar under beteckningen militärområdesstaber (milostaber). Dessa var så organiserade att sektion I omfattade de mark-, sjö- och luftoperativa avdelningarna samt underrättelse- och säkerhetsavdelningen. Antalet officerare i säkerhetstjänst på denna högre regionala nivå var mycket begränsat (en eller två vid varje milostab).

2.3.5 Säkerhetsavdelningens organisation 1985-

År 1985 var avdelningens organisation i huvudsak följande: säkerhetsunderrättelseenhet (Säk U) omfattande bakgrundsdetalj, aktualitetsdetalj, verksamhetsdetalj, subversivdetalj och delgivningsdetalj, infiltrationsskyddsenhet (Säk I) omfattande personalkontrolldetalj och utredningsdetalj samt säkerhetsskyddsenhet (Säk S), planeringsenhet (Säk P), juridisk

hetstjänstens organisation och ledning inom försvarsmakten, militärpolistjänst och medverkan vid handläggning av ärenden rörande studier, reglementen, övningar m.m.” Samverkan skulle ske med RPS och bl.a. luftfartsverket, tullverket, kartverket, sjöfartsverket och länsstyrelserna; HPM 2.9.1977, Ö VIII, vol. 2, MUST:s arkiv 34 Säkerhetsreglemente för försvarsmakten (utkast 2) 25.10.1974, H 8041, F I, vol. 148, MUST:s arkiv

planeringsenhet (Säk P), juridisk enhet (Säk JUR) och administrativ enhet (Säk A).35

År 1989 infördes en ny organisation av underrättelse- och säkerhetstjänsten. Den inriktande och ledande verksamheten bedrevs inom en underrättelse- och säkerhetsledning (USL) medan den bearbetande och analyserande verksamheten ankom på ett underrättelse- och säkerhetskontor (USK). I USK ingick bl.a. en säkerhetsunderrättelseavdelning (Säk U) och en säkerhetsskyddsavdelning (Säk S). Inom Säk U fanns bl.a. en enhet som studerade främmande makt (U/F) och en enhet som behandlade incidenter i Sverige (U/M). Säk S hanterade bl.a. infiltrationsskydd, personalkontroll och utredningar.36

Den senaste större omorganisationen av intresse i detta sammanhang skedde år 1994. Inom ramen för den nya högkvartersorganisationen etablerades då, direkt under ÖB, bl.a. en enhet för militär underrättelse- och säkerhetstjänst (MUST). Inom MUST finns bl.a. en säkerhetsavdelning.

Chefer för den militära säkerhetstjänsten har under de senaste åren varit Carl Christer Hjort (1987-90), Lars Lagrell (1990-94), Erland Sönnerstedt (1994-2000) och Svante Andersson (2000-).

2.3.6. IB och dess efterföljare

År 1965 bildades IB genom en sammanslagning av T-kontoret och grupp B. IB sorterade först under chefen för sektion 2 men ställdes från år 1968 direkt under ÖB. Uppgiften var att inhämta underrättelser genom förfaringssätt som det inte ankom på andra myndigheter att använda. IB:s roll var att ge försvarsmakten möjlighet att ta tillvara tillfällen till underrättelseinhämtning genom bl.a. agentverksamhet och kontakter med utländska underrättelseorganisationer, som andra organ inte kunde utnyttja på grund av att de inte hade ett tillräckligt säkerhetsskydd för verksamheten.37

Vid IB fanns fram till utgången av år 1969 en särskild enhet, IB/03, som svarade för inhämtning av säkerhetsunderrättelser. År 1972 var IB, enligt en organisationsskiss, indelad i tre sektioner, nämligen en administrativ enhet, en enhet som svarade för bl.a beredskapsplanering och utbildning av krigsplacerad personal samt en

35 Arb Fst/Säk Fred 21.1.1985, H 807; se även Arbo för säkerhetsavdelningen fred 21.1.1987, MUST:s arkiv 36 Arb USK Fred 1.11.1990, bilaga 1, MUST:s arkiv 37SOU 1999:37 s. 78

operationsavdelning. Som närmare framgår av kapitel 9 har det förhållandet att någon motsvarighet till enhet 03 inte finns upptagen i denna skiss inte hindrat att personal från denna enhet år 1971 återupptagit sin verksamhet inom organisationen. IB hade lokalkontor i Malmö och Boden och fram till år 1969 i Göteborg. Chef för IB var Birger Elmér.

År 1973 avslöjades IB:s existens och verksamheten omorganiserades under beteckningen GBU. År 1977 underställdes GBU på nytt chefen för sektion 2 i försvarsstaben. Chef för GBU var översten Gösta Lundström.

I samband med 1981 års omorganisation av försvarsstaben knöts GBU, från år 1982 kallad sektionen för särskild inhämtning (SSI), organisatoriskt till sektion 5 inom operationsledningen. Den direkta ledningen av SSI utövades emellertid under ÖB av en chef, vilken inte redovisades öppet. Då MUST bildades år 1994 kom SSI under beteckningen kontoret för särskild inhämtning (KSI) att underställas chefen för MUST. I vissa frågor lyder dock chefen för KSI direkt under ÖB. KSI liksom tidigare SSI har till uppgift att med s.k. särskilda medel inhämta underrättelser. 38

2.4. Kontroll och insyn i säkerhetstjänsternas verksamhet

Säkerhetspolisen och den militära säkerhetstjänsten utgör verksamheter inom myndigheter som lyder under regeringen. Regeringens styrning av verksamheterna utövas huvudsakligen genom beslut i samband med behandlingen av budgetfrågor. I bilagor till regleringsbreven ges numera riktlinjer för SÄPO:s respektive den militära underrättelse- och säkerhetstjänstens (MUST) verksamhet.39 Regeringen kan utfärda generella riktlinjer för myndigheternas handläggning av ärenden. Regeringen kan också ge direktiv för hur ett enskilt ärende skall hanteras utom i fråga om ärenden som rör myndighetsutövning eller tillämpning av lag. Det är regeringen som kollektiv, inte något enskilt statsråd, som har denna befälsrätt. Det är dock en erkänd princip att det finns ett utrymme för informella kontakter mellan regeringskansliet och myndigheterna.40 På försvarets område finns ett begränsat utrymme för försvarsministern att i vissa särskilt angivna ärenden ensam fatta beslut ”under

38SOU 1999:37 s. 80 ff. 39 Se t.ex. 1990/91:JuU 31 och SOU 1999:37 bilaga 2 40SOU 1999:37 s. 205 f.

statsministerns överinseende”, nämligen i de s.k. kommandomålen, jfr. 7 kap. 3 § regeringsformen.41

Riksdagen och dess organ utövar sin granskning av regeringen och förvaltningen på olika sätt. Konstitutionsutskottet granskar statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning. Justitie- och försvarsutskotten har vid flera tillfällen granskat säkerhetstjänsternas verksamhet. JO utövar tillsyn över tillämpningen i offentlig verksamhet av lagar och andra författningar.42 Hela den offentliga förvaltningen står alltså under JO:s tillsyn. Denna omfattar dock inte regeringen och dess ledamöter. Sekretess gäller inte gentemot JO. Riksdagens revisorer granskar den statliga verksamheten. En statlig myndighet skall lämna upplysningar och avge yttrande då ett riksdagsutskott begär det. En enskild tjänsteman hos en myndighet kan däremot inte av ett utskott åläggas att lämna upplysningar eller yttranden. En myndighet som fått en begäran av ett utskott om upplysningar eller yttrande har rätt att hänskjuta en sådan begäran till regeringens avgörande. Omfattas uppgifter av sekretess föreligger inte skyldighet att lämna dem under offentlig del av utskottets sammanträde. Till kontrollmakten hör också interpellations- och frågeinstituten. Här har också möjligheten att anordna särskilda debatter sin betydelse.43

Även regeringen har under sig särskilda myndigheter för tillsyn och kontroll av intresse i sammanhanget. Justitiekanslern (JK) har generella tillsynsuppgifter liknande JO:s. Riksrevisionsverket (RRV) utövar granskning i form av ekonomisk revision och förvaltningsrevision.44 För säkerhetstjänsterna finns även särskilda organ för insyn och kontroll.

Registernämnden tillkom år 1996. Nämnden har till uppgift att i ärenden om registerkontroll pröva frågor om utlämnande av uppgifter i polisregister och uppgifter som framkommit vid särskild personundersökning och att granska SÄPO:s behandling av uppgifter enligt polisdatalagen. 45 Nämnden består av fem av regeringen utsedda ledamöter, varav två är eller har varit parlamentariker. Tidigare hade Rikspolisstyrelsens (RPS) styrelse, i vilken ingår lekmannarepresentanter med parlamentarisk förankring, att besluta om utlämnande av uppgifter vid personalkontroll.

41 Ibid. s. 207 f. 42 Fram t.o.m. år 1968 fanns en särskild ombudsman för tillsyn över försvarsväsendet, militieombudsmannen (MO). 43SOU 1999:37 s. 20644 Fr.o.m. den 1 juli 2003 sammanslås RRV med riksdagens revisorer till Riksrevisionen. 45 Registernämndens instruktion, se SFS 1996:730

Försvarets underrättelsenämnd (FUN) utgör regeringens särskilda organ för insyn i och kontroll av den militära underrättelsetjänsten m.m. FUN inrättades år 1976 och består av sex av regeringen utsedda ledamöter. FUN har till uppgift att fortlöpande följa och informera sig om underrättelseverksamheten på central och högre regional nivå. FUN:s insyns- och kontrollverksamhet utövas i första hand genom s.k. underrättelsegenomgångar. Därvid kontrolleras bl.a. att de riktlinjer som regeringen har angett för underrättelse- och säkerhetstjänstens verksamhet följs.46

Som tidigare framgått (avsnitt 1.3) har såväl Registernämnden som FUN fått uppdrag av regeringen att speciellt granska vissa förhållanden rörande den polisiära respektive den militära säkerhetstjänsten.

46 FUN:s instruktion, se SFS 1988:552, senast ändrad genom SFS 1997:624

3. Kommissionens arbete

3.1. Vad utredningen inriktats på

Kommissionen skall alltså enligt direktiven kartlägga och granska de svenska säkerhetstjänsternas författningsskyddande verksamhet när det gäller hot som härrör ur inrikes förhållanden.

Med de svenska säkerhetstjänsterna avses i första hand de polisiära och militära säkerhetstjänsterna. Kommissionen har kraftsamlat arbetet till verksamheten inom SÄPO och dess föregångare (statspolisen och Rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning), vilket varit och är den i särklass största och mest betydelsefulla säkerhetstjänsten. På militär sida har den säkerhetstjänst som bedrivits och bedrivs centralt inom Högkvarteret (tidigare försvarsstaben) stått i förgrunden. Den säkerhetstjänst som bedrevs inom de tidigare försvarsgrensstaberna och milostaberna liksom vid lägre regionala staber, förband och skolor har ägnats föga uppmärksamhet. Detta förklaras av det förhållandet att den militära säkerhetstjänsten länge var starkt koncentrerad till försvarsstaben, särskilt såvitt avser säkerhetsunderrättelsetjänsten. Linjeorganisationen har också genom rapporter och orienteringar hållit försvarsstaben underrättad om viktigare förhållanden. Det hindrar inte att det hade varit av intresse att systematiskt granska åtminstone någon milostabs hantering av säkerhetsfrågor. Tiden har emellertid inte medgivit en sådan genomgång.

Även den militära underrättelsetjänsten har i viss utsträckning ägnat sig åt säkerhetstjänst (vid sidan av säkerhetsskyddet för den egna verksamheten). Det gäller såväl T-kontoret som grupp B och den sammanslagna organisationen IB. Inte minst med hänsyn till det intresse som verksamheten vid grupp B/IB kommit att tilldra sig i den allmänna debatten har kommissionen lagt ned mycket möda på kartläggningen av den säkerhetsunderrättelsetjänst som bedrivits inom den organisationen.

Säkerhetsarbete har naturligtvis också bedrivits och bedrivs alltjämt inom andra statliga myndigheter och också inom vissa företag. Det har då väsentligen rört sig om säkerhetsskyddet för den egna verksamheten. Det har även förekommit att myndigheterna eller anställda vid dessa rapporterat till säkerhetspolisen eller den militära säkerhetstjänsten om misstänkt säkerhetshotande verksamhet. Detta innebär givetvis inte att de kan betecknas som säkerhetstjänster. De har därför inte ägnats någon särskild granskning. Ett undantag utgör Sveriges Radio/TV med dess särställning som nyhetsförmedlare och kulturbärare och dess centrala roll inom totalförsvaret.

Med författningsskyddande verksamhet avses enligt direktiven säkerhetstjänsternas arbete med att kartlägga sådana svenska politiska ytterlighetsorganisationer och grupperingar som har bedömts utgöra eller kan komma att utgöra ett hot mot rikets säkerhet. Det är alltså endast övervakningen av svenska organisationer som skall behandlas. Säkerhetstjänsternas övervakning av utländska organisationer verksamma i Sverige som t.ex. olika exilorganisationer och utländska terroristgrupper faller alltså utanför uppdraget och detta även om det i organisationerna ingår också svenska medborgare. Den studie som ägnats åt övervakningen av de svenska Palestinagrupperna utgör i viss mån ett undantag. Kommissionen har emellertid bedömt att en sådan studie varit motiverad med hänsyn till gruppernas betydelse för säkerhetspolisens hotbildsbedömning rörande vissa svenska vänsterrevolutionära organisationer, ur vilka Palestinagrupperna i betydande utsträckning hämtade sina medlemmar.

Det hot som grupperna skall anses ha riktat mot Sverige skall avse rikets inre säkerhet, dvs. statsskickets bevarande. Mycket av säkerhetstjänsternas hotbilder med avseende på de politiska ytterlighetsorganisationerna har emellertid präglats av uppfattningen att dessa medvetet eller omedvetet verkat i främmande makts intresse. De har alltså, enligt denna uppfattning, utgjort redskap för utländsk subversion mot Sverige. Denna misstänkta subversiva verksamhet har uppfattats ha som mål inte främst att under fredsförhållanden få till stånd en våldsam omvälvning av det demokratiska statsskicket. I stället har säkerhetstjänsterna i mycket uppfattat verksamheten som förberedelser för brott mot rikets säkerhet i en kris- eller krigssituation, t.ex. underrättelseverksamhet, sabotage och defaitistisk propaganda och desinformation före eller i samband med ett krigsutbrott. Misstankar har också funnits om att medlemmar i och sympatisörer med organisationer av detta slag

bedrivit sådan verksamhet även i fred. Mot denna bakgrund har kommissionen granskat säkerhetstjänsternas övervakning av vissa personer med anknytning till ytterlighetsorganisationer som varit misstänkta för spioneri och andra brott mot rikets säkerhet. Också säkerhetstjänsternas övervakning av fredsrörelserna har av samma skäl gjorts till föremål för kommissionens granskning.

Kommissionen skall beskriva i vilken omfattning personer med anknytning till organisationer av åsyftat slag har övervakats och belysa vilka person- och sakuppgifter som från tid till annan bedömts relevanta. Det är således inte en uppgift för kommissionen att granska hur säkerhetstjänsterna hanterat enskilda fall, annat än om sådana kan tjäna som exempel på övervakningens omfattning och inriktning. Kommissionen skall vidare utreda vilka metoder som använts för insamling av uppgifter, vilka regler som gällt för verksamheten samt om reglerna efterlevts. I anslutning härtill vill kommissionen framhålla att den inte sett som sin uppgift att söka klarlägga vilken eller vilka befattningshavare som kan ha begått eventuella fel under tjänsteutövningen. Det är säkerhetstjänsterna som sådana, inte enskilda tjänstemän, som är föremålet för kommissionens granskning.

Kommissionen skall vidare enligt direktiven kartlägga och analysera det inbördes förhållandet mellan de organ som bedrivit den författningsskyddande verksamheten samt i vilken utsträckning som det har funnits kopplingar mellan säkerhetstjänsterna och andra myndigheter eller organisationer och politiska partier. Samarbetet – och motsättningarna – mellan säkerhetstjänsterna har visat sig vara ett fruktbart område att utreda. Frågan om vilka kopplingar som har funnits mellan dessa tjänster och andra myndigheter har av tidsskäl huvudsakligen studerats utifrån inkomna rapporter till säkerhetstjänsterna. Några studier av t.ex. kommunikationsverkens arkiv har således inte kunnat genomföras. Vad gäller samarbete med organisationer har kommissionen med hänsyn till de pressuppgifter som förekommit om samarbete mellan säkerhetstjänsterna och vissa näringslivsorganisationer koncentrerat sig på att finna belägg för förekomsten av ett sådant samarbete men med klent resultat. Vad slutligen angår samarbete med politiska partier har samarbetet med socialdemokraterna stått i förgrunden, vilket inte hindrat att kommissionen lagt ned åtskilligt arbete på att söka eventuella kopplingar också till andra partier.

Kommissionen skall också i möjligaste mån redovisa och värdera de avvägningar som gjorts av den politiska, polisiära och militära ledningen under granskningsperioden. En viktig uppgift för kom-

missionen anges vara att värdera de hotbildsanalyser som legat till grund för regeringarnas och säkerhetstjänsternas ställningstaganden. Redan att redovisa hotbildsbedömningarna har visat sig vara en svår uppgift, eftersom de särskilt under den tidigare delen av granskningsperioden mera sällan finns sammanställda. Med hjälp av annat material och övervakningens faktiska inriktning torde emellertid kommissionen ha kunnat göra sig en hygglig bild av hur säkerhetstjänsterna såg på ytterlighetsorganisationerna såsom ett hot mot rikets säkerhet. Svårare har det varit att få ett grepp om vilka hotbilder som styrt regeringen, vilket förklaras av att skriftligt material som belyst detta knappast föreligger. Kommissionens försök att täcka luckan genom att höra ett stort antal förutvarande statsråd och höga ämbetsmän inom regeringskansliet har inte varit särskilt framgångsrika.

Än mer komplicerat är att värdera hotbildsanalyserna. Sådana värderingar måste rimligtvis utgå från vad som var känt för säkerhetstjänsterna när de gjordes, inte från vad vi vet – eller tror oss veta – idag. I det sammanhanget kan man inte, utan att bli orättvis, bortse från den antikommunistiska tidsanda som rådde, särskilt under det kalla krigets första decennier. I förlängningen av frågan om kvaliteten på hotbildsanalyserna ligger naturligtvis spörsmålet om det fanns någon påtaglig risk för att hoten skulle komma att förverkligas. Även om vissa hemliga utländska arkiv numera öppnats för forskning, måste svaret på frågan om påverkan från främmande makt sannolikt ännu under lång tid bli spekulativt. Kommissionen har samtalat med ett antal företrädare för organisationer och grupper som varit föremål för säkerhetstjänsternas intresse liksom med personer som tidigare varit engagerade i sådana grupper för att söka få en uppfattning bl.a. om realismen i säkerhetstjänsternas bild av det revolutionära hotet. De uppgifter som härigenom inhämtats har inte gett underlag för några säkra slutsatser. Detsamma kan sägas om de böcker som skrivits i ämnet av ”dem som var med”.

3.2. Presentation av det skriftliga källmaterialet inklusive gallring

Som tidigare nämnts har kommissionen genom särskild lagstiftning (1999:988) givits möjlighet att utan hinder av sekretess ta del av handlingar i svenska myndigheters arkiv som kan antas vara av betydelse för kommissionens uppdrag. Detta har medfört att kommissionen utan dröjsmål och utan förhandsgranskning har kunnat utfå de handlingar som kommissionen önskat ta del av. Det har emellertid överlämnats till kommissionen att avgöra hur omfattande arkivgenomgångar som bör göras inom ramen för dess uppdrag och vad som kan lämnas åt pågående och framtida forskning. Kommissionen har inte förvägrats tillgång till något material som den önskat ta del av.

Genom lagen har kommissionen också getts befogenhet att förelägga en enskild person som innehar en skriftlig handling, som kan antas vara av betydelse för utredningen, vid vite att visa upp denna handling. Den förelagde skall dock inte behöva visa upp en handling, som han eller hon inte skulle ha behövt visa upp i en rättegång. Detta undantag från editionsplikten har inneburit att kommissionens möjligheter att mot den enskildes vilja få ta del av t.ex. dagböcker varit begränsade till situationer där det förekommit ”synnerlig anledning” att handlingen företes (jfr 38 kap. 2 § tredje stycket rättegångsbalken). Bestämmelsen om editionsplikt har inte utnyttjats av kommissionen. Sannolikt har den dock haft viss betydelse för kommissionens möjligheter att få ta del av några dagböcker som deponerats hos allmänna arkiv med förbehåll om att de inte får offentliggöras förrän långt fram i tiden.

Kommissionen har genomfört efterforskningar i ett stort antal för dess uppgift centrala svenska arkiv, såväl allmänna som privata. Kommissionen har även utnyttjat dagböcker, memoarer, tidigare utredningar, vetenskapliga arbeten och andra tryckta framställningar.

3.2.1. Svenska myndigheters arkiv

Säkerhetspolisens (SÄPO) arkiv

Kommissionens arkivgenomgång har i hög grad koncentrerats till SÄPO:s arkiv. Därvidlag har sak- och personakter med anknytning

till övervakade organisationer i stor omfattning studerats. Detsamma gäller de serier av hemliga skrivelser som finns i arkivet. Även det s.k. SK-arkivet, som innehåller kvalificerat hemliga handlingar, har granskats. I SÄPO:s arkiv i Stockholm förvaras också handlingar som enskilda polismän efterlämnat. Av visst värde har därvidlag varit den tjänstedagbok som sektionschefen i Helsingborg förde under 1970-talet.

Arkivgenomgångar har även genomförts i vissa sektionsarkiv, nämligen i Göteborg, Luleå, Malmö och Umeå. Äldre handlingar från sektionerna i Göteborg och Norrköping har studerats i SÄPO:s arkiv i Stockholm.

Militära underrättelse- och säkerhetstjänstens (MUST) arkiv

De arkivgenomgångar som f.d. kanslichefen Sören Nilsson gjort för FUN i samband med dess utredning om den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten har genom Sören Nilssons försorg kompletterats såvitt avser den militära säkerhetstjänstens arkiv för åren 1981 – 2001. Beträffande vissa äldre arkivserier har Sören Nilsson också gjort fördjupade genomgångar. En omfattande sammanställning har gjorts över studien. Också vissa register som förs av MUST och annat material i MUST:s arkiv har studerats.

Under kommissionens arbete har MUST på säkerhetsavdelningens krigsuppehållsplats påträffat ett omfattande mikrofilmat material, främst register, som ställts till kommissionens förfogande.

Riksarkivet

I Riksarkivet förvaras bl.a. handlingar efter 1974 års underrättelseutredning. Detta, ännu delvis hemliga material, har gåtts igenom och visat sig vara av begränsat värde för kommissionen. I Försvarsdepartementets arkiv i Riksarkivet har diarier över in- och utgående handlingar samt konseljakter för perioden 1956 - 1974 studerats. Genomgångarna har tillfört ytterst lite av värde. Dessutom har försvarsministrarnas möteskalendrar för åren 1951-1965 studerats.

Krigsarkivet

I Krigsarkivet har handlingar i arkiven efter försvarsstabens chefsexpedition, försvarsstabens adjutanturavdelning och försvarssta-

bens sektion 2 studerats. Syftet har varit att, beträffande grupp B/IB, klarlägga frågor om anslag, rekrytering av personal och i viss mån hur verksamheten har inriktats.

I Krigsarkivet förvaras vidare det mikrofilmade arkivet efter den hemliga underrättelsetjänsten T-kontoret. En del handlingar avser inhämtning av inrikes underrättelser och granskningen av dessa har varit av stort värde för utredningen.

Departementsarkiv

Justitiedepartementets handlingar förvaras i Riksarkivet samt, såvitt avser tiden efter år 1974, i Regeringskansliets centralarkiv. I båda dessa arkiv har kommissionen gått igenom handlingar rörande säkerhetspolisen. Handlingar från de senaste åren samt äldre handlingar från enskilda tjänstemän har studerats vid besök hos Justitiedepartementets polis- och åklagarenhet. I Regeringskansliets centralarkiv förvaras även arkivet efter Neutralitetspolitikkommissionen. Uppteckningen av det samtal som Neutralitetspolitikkommissionen höll med Birger Elmér har varit av värde för bilden av grupp B/IB:s framväxt. På Försvarsdepartementet har diariet över kvalificerat hemliga handlingar studerats fram till år 1980. Endast en handling av värde har påträffats.

Fil. dr. Thomas Jonter har inom ramen för sitt expertuppdrag för kommissionen studerat vissa handlingar i Försvars-, Inrikes- och Utrikesdepartementens arkiv.

Riksdagens bibliotek

I Riksdagsbibliotekets arkiv förvaras handlingar efter försvarsutkottets utredning om IB från år 1973 (FöU 1973:25). Materialet sammanställdes av utskottssekreteraren Styrbjörn Lindow och består bl.a. av dennes handskrivna uppteckningar från en rad utskottsförhör med personer som Sven Andersson, Bo Anstrin, Birger Elmér, Olof Palme och Stig Synnergren. Detta material har studerats.

Stockholms, Göteborgs och Luleå tingsrätter

Vid nämnda tingsrätter har stickprov gjorts i syfte att kontrollera att de ansökningar om telefonavlyssning som återfunnits i SÄPO:s

arkiv överensstämmer med motsvarande ärenden vid tingsrätten. Vid tingsrätten i Luleå har en genomgång av samtliga ärenden som rör kommissionens arbetsområde gjorts. En sådan genomgång har också gjorts vid tingsrätten i Göteborg beträffande åren 1952-56.

3.2.2. Utländska myndigheters arkiv

USA

Thomas Jonter har för kommissionens räkning genomfört vissa arkivgenomgångar i National Archives i Washington. Genomgångarna har syftat till att utreda dels påståenden om att svenska myndigheter lämnat ut uppgifter om svenska medborgare till den amerikanska underrättelsetjänsten, dels uppgiften att amerikanska krav på säkerhetskontroll ska ha varit av avgörande betydelse för inrättandet av grupp B.

Tyskland

Fil. dr. Werner Schmidt har för kommissionens räkning genomfört vissa arkivgenomgångar i tyska arkiv. Efter den tyska återföreningen sammanfördes de östtyska partiernas och organisationernas arkiv och lämnades i förvaltning av en stiftelse, Stiftung Archiv der

Parteien und Massenorganisationen der DDR im Bundesarchiv (SAPMO-BA) med säte i Berlin. Här återfinns bl.a. arkivet efter det statsbärande partiet i DDR, SED. Arkivet efter partidistriktet i

Rostock, som ansvarade för de s.k. Östersjöveckorna, återfinns dock i Landesarchiv Greifswald. Ett tredje arkiv med handlingar från f.d. DDR är det s.k. Stasi-arkivet i Berlin. Arkivet förvaltas av en statlig myndighet, Der Bundesbeauftragte für die Unterlagen des

Staatssicherheitsdienstes der ehemaligen Deutschen Demokratischen Republik (BstU).

Studiet av handlingar i de två förstnämnda arkiven har givit intressanta resultat, dock främst avseende de interna partistriderna inom SKP/VPK på 1960- och 1970-talen. Materialet i Stasi-arkivet har däremot inte i nämnvärd utsträckning givit kommissionen några nya insikter. Den östtyska underrättelsetjänstens intresse för Sverige har, i den utsträckning det berört kommissionens uppdrag, också studerats med hjälp av handlingar i SÄPO:s arkiv.

Ryssland

Kommissionen har med hjälp av Sveriges ambassad i Moskva försökt få tillgång till en rad specificerade dokument i f.d. sovjetiska arkiv. Trots flera påstötningar har kommissionen inte lyckats få ut de önskade handlingarna.

3.2.3. Organisationers och enskildas arkiv

Arkiv med anknytning till näringslivet

I direktiven har angivits att det är en uppgift för kommissionen att granska det samarbete som kan ha förekommit mellan säkerhetstjänsterna och enskilda organisationer och partier. I syfte att försöka klarlägga huruvida sådant samarbete förekommit har kommissionen granskat relevanta arkivserier i Svenskt Näringslivs (f.d. SAF och Industriförbundet) och Verkstadsföreningens arkiv liksom i arkivet hos Stiftelsen för Ekonomisk Forskning inom Bank och Företagande, det s.k. Wallenbergarkivet. Resultatet av dessa arkivgenomgångar har dock varit magert och det framstår som rimligt att anta, att det samarbete som bedrivits mellan företrädare för säkerhetstjänsterna och företrädare för näringslivet främst har ägt rum på lokal nivå. Arkivmaterial om sådant samarbete torde därför få efterforskas i respektive företags arkiv snarare än hos de centrala näringslivsorganisationerna. Av tidsskäl har en sådan genomgång inte kunnat genomföras. Det torde dock i stora drag framgå hur detta samarbete har fungerat genom handlingar i SÄPO:s arkiv.

Arkiv med anknytning till arbetarrörelsen

En central uppgift för kommissionen har varit att utreda huruvida samarbete förekommit mellan säkerhetstjänsterna och företrädare för arbetarrörelsen. Omfattande arkivstudier har därför genomförts i SAP:s och SSU:s arkiv liksom i personarkiv efter Sven Andersson, Tage Erlander, Rune Johansson och Olof Palme. Begränsade studier har gjorts i LO:s arkiv. Samtliga dessa arkiv förvaras i Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm och Grängesberg. Olof Palmes arkiv är mycket omfattande, vilket har gjort det nödvändigt att koncentrera genomgången av handlingar till vissa serier. Fem

volymer som avser IB-affären har därför studerats. De innehåller mestadels pressuttalanden, utskrifter från TV- och radioprogram och brev till Olof Palme från allmänheten. Endast en handling kan sägas ha varit av intresse för kommissionen: en uppteckning från ett samtal som Birger Elmér hade med två journalister i januari 1974. Uppenbarligen bandade Elmér samtalet, skrev ut det och gav det till Palme.

Därutöver har vissa arkivgenomgångar genomförts i VPK:s respektive KFML:s arkiv.

Andra enskilda arkiv

Vissa enskilda arkiv i Krigsarkivet har studerats. Det gäller de tidigare överbefälhavarna Helge Jungs, Nils Swedlunds, Torsten Rapps och Lennart Ljungs handlingar, främst tjänstedagböcker. Detsamma gäller de tidigare försvarsstabscheferna Richard Åkerman, Curt Göransson och Carl Eric Almgren.

Kommissionen har fått tillgång till den dagbok som förts av framlidne Thede Palm, som var chef för T-kontoret, liksom dennes enskilda arkiv, handlingar som förvaras hos Krigsarkivet. Dagboken, som har utpräglad tjänstekaraktär, innehåller uppgifter bl.a. om T-kontorets relationer till såväl den polisiära som den militära säkerhetstjänsten. Studiet av denna har varit av stort värde för kommissionen.

Vid handskriftsavdelningen i Lunds Universitetsbibliotek förvaras framlidne ambassadören Lennart Petris dagböcker. Dessa har studerats av kommissionen utan att några mer betydande resultat har vunnits.

Tidigare souschefen vid IB, Bertil Wenblad, skrev i början av 1990-talet ett manuskript till memoarer, ”Bilder ur ett liv”. Manuskriptet har ställts till kommissionens förfogande av Iris Wenblad. Det innehåller bl.a. intressanta uppgifter om IB:s organisation och verksamhet. Genom tillmötesgående av Sven Erlander har Tage Erlanders dagböcker i deras helhet kunnat studeras av kommissionen. Erlander förde dagbok t.o.m. år 1965. Studiet av dagböckerna har givit intressanta inblickar i hur regeringen och statsministern uppfattade frågor med anknytning till säkerhetstjänsternas verksamhet.

Det har även förekommit att handlingar av skiftande relevans och värde har tillställts kommissionen. Sålunda har förre rikspolischefen Carl Persson lämnat in handlingar avseende IB. Bland dessa

kan nämnas det i dag enda existerande s.k. kommunkortet, en internutredning om grupp B:s verksamhet från 1963 samt några PM upprättade av Axel Hedén.

Kommissionen har också i flera fall hos efterlevande till anställda inom säkerhetstjänsterna efterfrågat handlingar. Så har skett t.ex. avseende Birger Elmér och tidigare chefen för försvarsstabens sektion II, Erik af Klint, i båda fallen med negativt resultat. I några andra fall har kommissionen på så sätt kunnat ta del av handlingar, dock utan att detta har givit några för utredningen särskilt viktiga upplysningar.

3.2.4. Gallring

Gallring av handlingar i SÄPO:s arkiv

En grundläggande princip för gallring av säkerhetspolisens sak- och personakter har under lång tid varit att handlingar som inte anses ha betydelse för verksamheten får förstöras. Under innevarande år har emellertid detta förhållande förändrats. Sedan den 1 mars 2002 skall, enligt beslut av Riksarkivet, person- och sakakterna bevaras i sin helhet. Ett undantag från denna regel utgör blanketter för registerkontroller och viseringar vilka får gallras efter 10 år.

Under efterkrigstiden har det i olika omgångar skett flera gallringar av säkerhetspolisens register. Efter personalkontrollkungörelsens ikraftträdande förstördes över 100 000 sökingångar till de politiska personregistreringarna. Flertalet poster gällde personer som var registrerade som kommunister. I många fall var det emellertid enbart just sökingångarna som gallrades medan själva handlingarna, registreringsblanketter, spanings-PM m.m. finns kvar. Det betyder att personerna inte har varit sökbara vid slagningar i samband med personalkontroll men att de uppgifter som registrerats har varit tillgängliga för kommissionen.

I några fall har emellertid omfattande gallringar genomförts där även de fysiska handlingarna förstörts. Det gäller personer som registrerades för verksamhet i FNL-rörelsen - i den mån sådan verksamhet var den enda grunden för registrering gallrades handlingarna åren 1972-1973. Så är också fallet med personer som registrerades med verksamhet inom KFML/SKP som grund. När SKP år 1988 avfördes från de kvalificerat hemliga föreskrifterna rörande

registrering påbörjades en gallring av registerposterna som fortsatte under 1990-talet. Gallringen av registerposter med anknytning till FNL-rörelsen och KFML/SKP har i viss mån försvårat arbetet med att på individnivå konstatera vilken aktivitet som kunde leda till registrering. Handlingar finns dock bevarade i sådan utsträckning att kommissionen ändå kunnat skapa sig en god bild av detta.

Åtminstone under det senaste decenniet har de datoriserade sökingångarna till de politiska personregistreringarna omprövats då den senaste registrerade aktiviteten är tio år gammal. Om personen vid tiden för registreringen inte fyllt 20 år eller om den aktuella uppgiften anses svårbedömd skall sökingången gallras efter fem år. Femårsregeln gäller även om personen vid tiden för registrering inte har en framträdande roll eller på annat sätt varit aktiv.

Under senare år har även registerposter avseende personer med anknytning till Socialistiska Partiet och KPML(r) gallrats ur SÄPO:s centralregister. Dessa registreringar ska alltså inte vara sökbara vid registerkontroll. Av hänsyn till kommissionens arbete har dock SÄPO bevarat de fysiska handlingarna på ett sådant sätt att dessa har kunnat studeras. Så småningom ska dessa handlingar överföras till Riksarkivet. Över dessa gallrade akter har upprättats ett nytt sökbart register vilket innebär att dessa personer fortfarande är registrerade, dock inte i centralregistret.

I början av 1970-talet gallrades även de promemorior som upprättades för personalkontrollen och som bara innehöll uppgifter om personers politiska aktiviteter. Stora delar av det grundmaterial på vilket registreringarna baserades har dock sparats i arkivet.

Säkerhetspolisen har vid flera tillfällen mikrofilmat arkivet - under senare tid har detta skett systematiskt. I vilken utsträckning dessa mikrofilmer har gallrats i samband med att själva dokumenten har gallrats är oklart. Enligt beslut av generaldirektören för SÄPO den 27 augusti 2001 skulle den rutinmässiga filmningen av personakter upphöra den 1 september samma år. Enligt beslutet skulle befintliga mikrofilmer bevaras t.o.m. den 1 september 2002 och därefter förstöras. Beslutets verkställande har uppskjutits i avvaktan på att kommissionen slutfört sitt arbete.

I samband med kommissionens arbete har på SÄPO:s krigsuppehållplats påträffats mikrofiche innehållande dels äldre arkivmaterial, dels material som filmats från år 1981 och framåt. Huruvida någon gallring sker av detta material är inte känt. Att det äldre materialet, avseende handlingar från 1960- och 1970-talen, innehåller handlingar som har gallrats i SÄPO:s arkiv står dock klart. Sålunda har exempelvis en äldre akt avseende författaren Ingrid Segerstedt-

Wiberg med make påträffats.1 Varför mikrofichen inte gallrats i samma omfattning som motsvarande dokument i SÄPO:s arkiv är oklart.

Gallring av handlingar i MUST:s arkiv

Omfattande gallringar har skett av det äldre arkivmaterialet.2 Riksarkivet utfärdade år 1971 föreskrifter angående utgallring inom försvaret av vissa handlingar upprättade i samband med personalkontroll och SUA-arbete.3 Dessa föreskrifter ersattes år 1990 av nya bestämmelser i samma ämne.4

3.2.5. Litteratur

För utredningen relevant offentligt tryck såsom offentliga utredningar, regeringspropositioner och betänkanden av riksdagsutskott har studerats. Genom riksdagens upplysningstjänst har kommissionen erhållit kopior av de riksdagsprotokoll där säkerhetstjänsternas verksamhet efter år 1945 har behandlats.

Den norska Lundkommissionens rapport till Stortinget från år 1996 har varit av stort värde för kommissionens arbete.

Såväl svensk som utländsk litteratur som belyst underrättelse- och säkerhetstjänst samt ytterlighetsorganisationers verksamhet har studerats. Av särskilt intresse har varit Trond Berghs och Knut Einar Eriksens Den hemmelige krigen som behandlar de norska säkerhetstjänsternas verksamhet åren 1914-1997.

En litteraturlista som inte gör anspråk på fullständighet fogas till betänkandet.

1 Ingrid Segerstedt-Wiberg har i ett flertal sammanhang hävdat att den akt över henne som SÄPO lämnat ut inte är fullständig utan att ytterligare äldre handlingar måste finnas. Säkerhetstjänstkommissionen kan alltså bekräfta att så är fallet. 2 Jfr FUN:s rapport s. 40 f. och 47 och till rapporten fogade bilagor över kartläggningen av MUST:s arkiv. 3 Riksarkivets gallringsbeslut nr 293, 14.10.1971 4 Riksarkivets beslut 1990:124, TFG nr 900053

3.3. Erfarenheter av förhör och samtal

5

Ett centralt inslag i den särskilda lagen utgörs som nämnts av reglerna om förhör under straffansvar. Kommissionen har hållit förhör med omkring 75 personer som antagits kunna lämna uppgifter av betydelse för kommissionens verksamhet. De hörda har främst varit politiker i regeringsställning, höga ämbetsmän och nuvarande och tidigare befattningshavare inom säkerhetstjänsterna. Ett tiotal har förhörts vid två eller flera tillfällen. Lagens regler härom anknyter nära till vad som gäller om vittne vid domstol. De som hörts av kommissionen har visserligen inte avlagt någon ed men haft samma skyldighet som ett vittne att, som det heter i vittneseden ”säga hela sanningen och intet förtiga, tillägga eller förändra”. Ett brott mot denna skyldighet är belagt med straff. Kommissionen har haft befogenhet att förelägga vite för att förmå en person att inställa sig och besvara frågor. Denna möjlighet har behövt utnyttjas endast vid något enstaka tillfälle. En parallell till domstolsförfarandet är att den som skall höras inför kommissionen har rätt till juridiskt biträde på statens bekostnad. Denna rätt har använts endast i en handfull fall.

Det har inte varit kommissionens uppgift att såsom en domstol pröva anklagelser för brott, men i kommissionens uppdrag har givetvis legat att undersöka om brottslig verksamhet förekommit inom säkerhetstjänsterna. Den som hörts inför kommissionen har haft samma rätt som ett vittne inför domstol att vägra yttra sig om något som skulle röja att han begått en brottslig eller vanärande handling. Under arbetet har denna fråga inte ställts på sin spets, eftersom det inte har förekommit att någon vägrat att besvara frågor om lagstridiga handlingar. En annan sak är att sådana frågor kanske inte alltid har besvarats fullt sanningsenligt. På en punkt har kommissionen inte haft lika långtgående befogenheter som en domstol. Kommissionen har inte haft möjlighet att bryta det grundlagsstadgade skyddet för meddelarfriheten och därmed inte kunnat efterforska källan till en publicerad uppgift. På en annan punkt har kommissionens befogenheter däremot sträckt sig längre än en domstols. Det gäller sådana uppgifter rörande förbindelser med främmande makt eller rikets försvar som omfattas av sekretess enligt 2 kap. 1 eller 2 § sekretesslagen. Ett vittne i en rättegång får inte höras om sådana uppgifter utan tillstånd från den myndighet i vars verksamhet uppgiften har inhämtats. För kommissionens del

5 Avsnittet bygger på Anders Knutssons uppsats ”En granskningskommission med extraordinära befogenheter” i Festskrift till Hans Stark.

har denna inskränkning eliminerats genom att det föreskrivits att vederbörande myndighet skall anses ha lämnat erforderligt tillstånd.

Förhören har letts av ledamoten Anders Knutsson eller, då denne undantagsvis inte kunnat närvara, av kommissionens huvudsekreterare som är ordinarie domare. En av kommissionens juridiskt utbildade sekreterare har regelmässigt haft till uppgift att fungera som utfrågare. Förhören har i princip hållits inför kommissionen i plenum och i allt fall har minst hälften av ledamöterna deltagit. Med hänsyn främst till att förhören i stor utsträckning har rört sekretessbelagda frågor har kommissionen inte utnyttjat möjligheten att hålla offentliga förhör. Ett ytterligare skäl till detta är att det otvivelaktigt varit till fördel för resultatet att utredningen medan den pågått bedrivits utan insyn utifrån. Förhören har dokumenterats genom bandupptagningar och skriftliga sammanfattningar.

Vid lagens tillkomst framhölls av såväl regeringen som riksdagen att det inte var meningen att förhör under straffsanktionerad sanningsplikt skulle vara någon exklusiv form av inhämtande av uppgifter. Informella samtal av den typ som andra kommissioner hade hållit borde också kunna äga rum. Det överlämnades åt kommissionen att avgöra vilka utredningsmetoder som skulle användas.

Kommissionens uppdrag har varit mycket omfattande och de ännu kvarlevande personer som kunnat antas ha värdefulla uppgifter att lämna så många att det redan av den anledningen varit uteslutet att hålla formella förhör inför kommissionen med dem alla. Kommissionen bestämde sig också redan från början för att i stor utsträckning använda samtalsmetoden. Omkring 350 personer har hörts på detta sätt. Samtal har ägt rum, förutom med personer av de kategorier som tidigare nämnts, också med bl.a. personer som är eller har varit engagerade i organisationer som varit föremål för säkerhetstjänsternas intresse. Samtalen har i allmänhet hållits med företrädare för sekretariatet, men i somliga fall har också någon av kommissionens ledamöter medverkat. Också samtalen har dokumenterats genom skriftliga sammanfattningar och i flertalet fall också genom bandupptagningar.

I den mån uppgifter som har framkommit vid ett sådant samtal bedömts vara av större betydelse har det förekommit att den hörde kallats för att upprepa och bekräfta sin utsaga vid ett formellt förhör inför kommissionen. Ett annat syfte med att kalla till ett sådant förhör kan ha varit att ställa den hörde inför uppgifter som har lämnats av andra personer och som strider mot vad denne själv tidigare sagt.

En speciell komplikation har varit att de frågor som kommissionen satts att utreda till stora delar tidigare har varit föremål för utredning i andra sammanhang. Många av de personer som kommissionen haft anledning att höra har redan förut hörts av riksdagsutskott, JO, JK, åklagare eller andra granskningsorgan som har protokollerat deras utsagor. Dessa personer har kommissionen i allmänhet valt att kalla till formella förhör utan att låta dem föregås av informella samtal. De som inte i någon betydande omfattning har hörts vid tidigare utredningar, vilket är fallet med många personer i mera underordnad ställning, har däremot kallats till informella samtal.

Av lätt insedda skäl har förutsättningarna för att genom förhör och samtal med de inblandade personerna få fram en klar bild av vad som hänt ingalunda varit idealiska. De förhållanden och händelser som kommissionen haft att granska ligger till stora delar långt tillbaka i tiden och kan därmed också antas ha sjunkit undan i de agerandes minne. Många av de viktigaste aktörerna är inte längre i livet och många andra har nått en ålder då minne och övriga själsförmögenheter inte längre är på höjdpunkten.6 De som har uttalat sig inför tidigare utredningar kan vara föga benägna att avvika från vad de då sagt eller ens att på allvar fundera över om dessa uttalanden är till alla delar rättvisande. Ofta har de hörda gjort offentliga uttalanden i press, radio och TV som de kan känna sig bundna av och flera av dem har skrivit egna böcker om vad de har varit med om.

Somliga personer har varit mycket meddelsamma vid förhören, men ofta har det varit svårt att få de hörda att spontant berätta om sådant som är av intresse för kommissionen. Många av dem har också professionell rutin på att svara undvikande. De hörda har säkert i allmänhet gett ärliga svar på ställda frågor. Däremot är det nog inte ovanligt att de har underlåtit att berätta allt de minns – om nu detta berott på att de inte längre vill stå för sina handlingar i det förflutna, att de vill skydda levande eller avlidna kolleger mot kritik eller på ren lättja må vara osagt.

Kommissionens uppgift har, till skillnad mot vad som är fallet vid en rättegång i en domstol, inte varit begränsad av några i förväg uppställda teser om vad som förevarit. Den har haft att förutsättningslöst bedriva sin utredning och försöka nå fram till en sanning

6 Exempelvis kan nämnas att chefen för grupp B/IB Birger Elmér redan låg på sitt yttersta då kommissionen inledde sitt arbete och aldrig kunde höras av kommissionen. Ett förhör ägde rum med Hans Holmér, som var chef för RPS/Säk under en del av 1970-talet, men hans vacklande hälsa förhindrade ett kompletterande förhör innan han avled hösten 2002.

inom den ram som direktiven dragit upp. Denna skillnad har givetvis inverkat på det sätt på vilket förhören bedrivits. Kommissionen har varit beroende av förhörspersonernas aktiva medverkan – vilken inte alltid kunnat påräknas fullt ut – men har också haft att pröva olika tänkbara alternativ rörande vad som har tilldragit sig. Detta har ibland skapat en motsatsställning där den hörde upplevt sig vara föremål för ogrundade och kränkande misstankar. Den formella ramen kring ett kommissionsförhör, vilket enligt lagen skall föregås av en erinran om den straffsanktionerade sanningsplikten, kan också tänkas ha försatt den hörde i en försvarsposition som negativt inverkat på dennes öppenhet.

Sammanfattningsvis kan konstateras att formella förhör inför kommissionen utgjort en ganska ineffektiv utredningsform, där utbytet sällan stått i rimlig proportion till resursåtgången. Förutsättningarna för en öppen och förtroendefull förmedling av upplysningar kan vara gynnsammare vid ett informellt samtal i en mindre krets. Vid ett sådant samtal kan det också vara lättare för den hörde att, kanske med stöd av olika dokument, återkalla minnesbilder av händelser som tilldragit sig för länge sedan. Kommissionen har därför efter hand i allt större utsträckning gått in för att använda samtalsformen i sitt arbete. Detta innebär ingalunda att möjligheten att hålla förhör under sanningsplikt har ansetts sakna värde. Den möjligheten har alltid stått till buds och kunnat utnyttjas dels för att ge ökad tyngd åt upplysningar av särskild vikt, dels för att i möjligaste mån skapa klarhet på punkter där motstridiga uppgifter har lämnats.

3.4. Sekretessfrågor med anknytning till kommissionens arbete

Som framhålls i direktiven är med nödvändighet mycket av det som kommissionen skall granska och på annat sätt kommer i kontakt med kringgärdat av sekretess. Behovet av sekretess sägs vara särskilt starkt bl.a. när det gäller skydd av källor och när det är fråga om att garantera uppgiftslämnares anonymitet. Det framhålls vidare särskilt att det för vårt land viktiga underrättelseutbytet med andra länder bygger på ett förtroende som har etablerats under många års samarbete. Arbetet måste därför bedrivas och genomföras på ett sådant sätt att det inte medför någon risk för underrättelse- och säkerhetsorganens möjligheter att i dag och i framtiden ar-

beta för Sveriges bästa. Det skall inte heller i övrigt skada Sveriges förbindelser med andra länder.

I propositionen med förslag till lag om förhör m.m. hos kommissionen (prop. 1998/99:140) behandlas sekretessen hos kommissionen. Där pekas på den s.k. utrikes- och försvarssekretessen, 2 kap.1 och 2 §§sekretesslagen (1980:100) och den s.k. förundersökningssekretessen i 5 kap. 1 § nämnda lag. De nu berörda sekretessbestämmelserna gäller också hos kommissionen. Förutom denna sekretess till skydd för det allmänna erinras i propositionen om den sekretess till skydd för enskilda som gäller enligt 7 kap. 17 § sekretesslagen och som avser uppgift i belastningsregister hos polismyndighet, vilken sekretess skall iakttas också hos kommissionen. Däremot gäller inte hos kommissionen sekretessen enligt 9 kap. 17 § samma lag för bl.a. uppgifter i kriminalunderrättelseregister och SÄPO-registret. Även annan sekretess kan vara tillämplig hos kommissionen; i propositionen nämns den enligt 7 kap. 14 § som avser uppgifter som rör utlänningar.

I propositionen lades fram förslag till en ny sekretessbestämmelse, 9 kap. 26 § sekretesslagen, till skydd för uppgift hos kommissionen om enskilds personliga och ekonomiska förhållanden. Förslaget antogs av riksdagen. I propositionen togs också frågan om kommissionens kommande rapport upp i samband med överväganden om sekretessfrågorna. Därvid anfördes att det kommer att råda sekretess för åtskilligt material hos kommissionen, vilket innebär att kommissionen, mot bakgrund av sitt uppdrag, självständigt och efter sekretessprövning måste avgöra vilka uppgifter som är hemliga och vilka som inte är det. De hemliga uppgifterna kan kommissionen enligt propositionen inte redovisa på annat sätt än genom omskrivningar, slutsatser och nothänvisningar på sådant sätt att sekretessen inte bryts. Det som sålunda anfördes i propositionen kommenterades inte i konstitutionsutskottets betänkande.

De olika bestämmelser i sekretesslagen som nu berörts är av två huvudtyper. Den ena är de bestämmelser enligt vilka sekretess är huvudregel, som 5 kap. 1 § andra stycket (som bl.a. avser SÄPO:s verksamhet för att förebygga och avslöja brott mot rikets säkerhet eller förebygga terrorism), 9 kap. 17 § 6 (som avser uppgifter i SÄPO-registret) och 9 kap. 26 § (som gäller uppgifter hos kommissionen om enskildas förhållanden). Den andra huvudtypen har däremot offentlighet som huvudregel; hit hör 2 kap. 1 och 2 §§ om utrikes- och försvarssekretessen. I lagtexten kommer skillnaden till uttryck på så sätt att det enligt de förstnämnda bestämmelserna gäller sekretess, om det inte står klart att en uppgift kan röjas utan

att vederbörande allmänna eller enskilda intresse skadas, medan det i sistnämnda paragrafer för sekretess krävs att det kan antas att det sekretesskyddade intresset kan skadas. Presumtionen är alltså i det första fallet med s.k. omvänt skaderekvisit för sekretess och i det andra fallet med s.k. rakt skaderekvisit mot sekretess.

När det gäller sekretess med omvänt skaderekvisit anses tillämparen ha ett ganska begränsat utrymme för sin bedömning av frågan om uppgifter kan lämnas ut. I praktiken innebär detta att tilllämparen många gånger inte kan lämna ut en uppgift som omfattas av sådan sekretess utan att ha kännedom om mottagarens identitet och om dennes avsikter med uppgiften.7 Det saknas särskilda regler som ger en myndighet – som ju kommissionen utgör – större möjligheter att i tryck publicera uppgifter i t.ex. en rapport än vad sekretesslagstiftningen annars tillåter. Det betyder att kommissionen i princip är bunden av sekretessbestämmelserna också när det gäller innehållet i kommissionens betänkande och därtill fogade forskarrapporter. De förut återgivna uttalandena i prop. 1998/99:140 och kommissionens direktiv kan inte heller sägas ge uttryck för en annan uppfattning om publiceringsmöjligheterna.

Kommissionens uppdrag är emellertid att ”uttömmande och definitivt” klarlägga säkerhetstjänsternas verksamhet på det aktuella området. Detta torde knappast vara möjligt att uppnå på ett rimligt sätt utan att kommissionen går in på och redovisar också konkreta förhållanden som normalt skulle anses vara omfattade av sekretess. Det kan gälla sådant som hur säkerhetstjänsterna använder tvångsmedel och spaningsmetoder, t.ex. hur telefonavlyssning har skett. Beträffande uppgifter om enskilda skulle med en ”vanlig” tillämpning av det omvända skaderekvisitet i 9 kap. 26 § sekretesslagen knappast några personrelaterade uppgifter kunna lämnas ut. Bara det förhållandet att en viss person stått under övervakning från säkerhetspolisens sida eller i vart fall ådragit sig dess intresse skulle vara tillräckligt för sekretess. En sådan tillämpning av sekretessreglerna skulle medföra att kommissionens rapport framstod som alltför abstrakt och ”urvattnad” för att svara mot uppdraget. Kommissionen har därför ansett sig kunna gå så långt i konkret uppgiftslämnande som är nödvändigt för att den skall kunna fullgöra sin uppgift (jfr 1 kap. 5 § sekretesslagen).

Det är samtidigt uppenbart att det sagda inte kan innebära att sekretessbehovet helt efterges. Det finns otvivelaktigt uppgifter som inte kan lämnas ut utan att det kan antas att det skulle kunna

7 Se prop. 1979/80:2 del A s. 82

skada något allmänt eller enskilt intresse. Kommissionen har bedömt att en rimlig avvägning mellan, å ena sidan, det offentlighetsintresse som uppdraget skall tillgodose och, å andra sidan, behovet av skydd för uppgifter om säkerhetstjänsternas verksamhet uppnås, om uppgifter vilkas röjande kan antas skada det skyddade intresset inte offentliggörs.

Förutom av skaderekvisit begränsas sekretessen enligt sekretesslagen ofta av tidsgränser. Så t.ex. gäller sekretessen enligt 2 kap. 1 och 2 §§ i högst 40 år såvitt gäller uppgifter i allmänna handlingar. Beträffande vissa typer av uppgifter, bl.a. uppgifter i underrättelseverksamheten inom underrättelse- och säkerhetstjänsten, är tidsgränsen i stället 70 år, 1 § 4 sekretessförordningen (1980:657). Motsvarande tidsgränser föreskrivs i 5 kap. 1 § fjärde stycket sekretesslagen. Sålunda gäller sekretess för förundersökning i brottmål och tvångsmedelsanvändning i högst 40 år men för polisens underrättelseverksamhet enligt paragrafens andra stycke är tidsgränsen i stället 70 år. En tidsgräns om 70 år är bestämd också i 7 kap. 17 § och i 9 kap. 17 och 26 §§.8 Tiden räknas i samtliga fall från den allmänna handlingens tillkomst (1 kap. 10 § sekretesslagen). En konsekvens av de skaderekvisit som uppställs i de olika sekretessbestämmelserna är emellertid att risken för skada normalt minskar med tiden.9 De tidsgränser som anges i bestämmelserna är därför maximitider och inte standardtider.

Tidsaspekten ger litet olika utslag beträffande uppgifter om säkerhetstjänsternas verksamhet i sig och uppgifter om enskilda personer. Detta kan sägas återspegla sig i de olika tidsgränser som är uppställda. Verksamhetsuppgifter får normalt anses ha betydligt större karaktär av ”färskvara” än personuppgifter. Uppgifter om enskilda personer som avser förhållanden ganska långt tillbaka i tiden kan fortfarande vara känsliga, och det inte bara för personerna själva utan även för deras närstående, som ju också skyddas i 9 kap17 och 26 §§sekretesslagen. Även uppgifter om avlidna kan omfattas av sekretess.10

Med hänsyn till det stora antalet sådana uppgifter om säkerhetstjänsternas verksamhet och om enskildas förhållanden som det kan

8 I prop. 2001/02:191 föreslår regeringen vissa ändringar i sekretesslagen bl.a. i syfte att öka offentligheten för sådana uppgifter som har lämnats till eller samlats in av SÄPO. Det rör sig dels om uppgifter som har förts in i allmänna handlingar före år 1949, dels uppgifter om huruvida enskilda har registrerats eller inte hos SÄPO enligt vissa numera upphävda författningar. Ändringsförslagen berör, såvitt här är i fråga, 5 kap. 1 § och 9 kap. 17 §sekretesslagen. 9Prop. 1979/80:2 del A s. 86 f. 10 A. prop. s. 84 f.

finnas anledning att överväga att offentliggöra har kommissionen försökt ställa upp vissa ”tumregler” som utgångspunkt för sekretessbedömningen. Dessa innebär i huvudsak följande.

Uppgifter om säkerhetstjänsternas verksamhet kan delas in i arbetsmetoder för övervakning och själva registreringsverksamheten. Att det i verksamheten ingår s.k. inre spaning, dvs. slagning i register, utnyttjande av allmänt tillgängliga källor och kontakter med utomstående kan rimligen inte vara skyddsvärt i och för sig. Inte heller kan det anses behöva hemlighållas att i s.k. yttre spaning ingår skuggning, spaning från fasta observationsställen och övervakning inklusive bild- och ljudupptagning vid demonstrationer och öppna möten. Telefonavlyssning och postkontroll är lagliga tvångsmedel vilkas eventuella förekomst i verksamheten ligger i öppen dager. Buggning som metod att hämta in information är allmänt känd. Att det utnyttjas förtroliga meddelare både inom organisationer som är av intresse för säkerhetstjänsterna och på annat håll kan knappast anses vara något som behöver undandras offentligheten så länge inte dessa meddelares identitet röjs. Detta gäller också bulvaner och infiltratörer. Samarbete mellan säkerhetstjänsterna och privata organisationer och företag framstår också som en helt naturlig arbetsmetod i sammanhanget, vilken inte gärna behöver skyddas av sekretess. Detsamma kan sägas om det ännu naturligare samarbetet med andra myndigheter och andra allmänna organ. Även det förhållandet att det sker ett samarbete med utländska motsvarande tjänster måste vara en ”öppen” uppgift. Däremot kan det vara känsligt att konkret peka ut med vilka andra sådana tjänster som samarbetet skett.

Rent allmänt ligger det i sakens natur att information om säkerhetstjänsternas verksamhet under senare år är mera känslig än sådana uppgifter som avser äldre förhållanden. Därför har kommissionen undvikit att publicera mera konkreta uppgifter om nyare förhållanden.

För uppgifter om säkerhetstjänsternas personal gäller sekretess enligt 2 kap. 2 § sekretesslagen. Undantag gäller beträffande högre chefer vilkas namn också annars lämnas ut.

När det sedan gäller uppgifter om enskildas förhållanden kan olika kategorier urskiljas. Namn på personer som registrerats enbart på grundval av de kriterier som enligt meddelade särskilda föreskrifter gällt aktivitet eller medlemskap eller dylikt i politiska och annars opinionsbildande organisationer och liknande bör kunna lämnas ut. Detta gäller även om det funnits någon mera obestämd brottsmisstanke med i bilden. Främst gäller detta naturligtvis dem

som varit aktiva inom freds-, antikärnvapen- eller Vietnamrörelsen. En annan sak är att enskilda personers identiteter ofta inte har någon egentlig betydelse för den kartläggning som kommissionen har gjort av säkerhetstjänsternas verksamhet. Det saknas därför många gånger skäl att ange namn eller andra identifikationsuppgifter. Kommissionen har också varit restriktiv med publicering av sådana uppgifter. Särskilt återhållsamhet har iakttagits när det har varit fråga om en konkret misstanke om brott av inte bara mera bagatellartad natur. Det finns dock i sistnämnda kategori personer vilkas namn måste anses allmänt kända liksom uppgifter om vad det har varit fråga om för brott, t.ex. dömda spioner. En viss urskiljning har ansetts vara befogad också angående personer som för länge sedan misstänkts vara högerextremister utan att för den skull tillhöra den krets vars åsikter varit notoriska och som framstår som i någon mening ”historiska” nazister eller dylikt. Av hänsyn till närstående har för kommissionens uppdrag betydelselösa namn utelämnats. Den omständigheten att en persons namn har varit känt exempelvis genom uppgifter i massmedier vid den tid det är fråga om eller senare avslöjats i böcker eller tidningsartiklar har inte tillmätts någon avgörande betydelse.

4. Rättslig översikt

4.1. Brott mot rikets säkerhet m.m.

Säkerhetstjänsternas uppgift är att förebygga och uppdaga brott mot rikets säkerhet. Straffbestämmelser som har till primärt syfte att skydda rikets yttre och inre säkerhet finns i brottsbalkens 18 och 19 kap. Det senare av de båda kapitlen, vilket har just rubriken Om brott mot rikets säkerhet, handlar om brott som innebär olika slag av angrepp mot svenska staten vilka främjar utländska intressen. I 18 kap., som har rubriken Om högmålsbrott, upptas vissa brott mot staten där det inte ingår som ett moment i brottsbeskrivningen att handlingen gynnar ett utländskt intresse. Belysande för skillnaden mellan de båda kapitlen är en jämförelse mellan brottsbeskrivningarna i de inledande paragraferna, vilka behandlar uppror (18 kap. 1 §) resp. högförräderi (19 kap. 1 §). Som uppror bestraffas handlingar vilka syftar till att rikets statsskick skall ”med våldsamma medel omstörtas”, och som högförräderi bestraffas handlingar vilka syftar till att riket eller någon del därav skall, ”med våldsamma eller eljest lagstridiga medel eller med utländskt bistånd, läggas under främmande makt eller bringas i beroende av sådan makt”. Åtgärder för att framtvinga beslut av de högsta statsorganen med våldsamma medel bestraffas som uppror, men om sådana beslut skall framtvingas med utländskt bistånd är det fråga om högförräderi.

Bestämmelserna i 18 och 19 kap. brottsbalken ingick tidigare i 8 och 9 kap. strafflagen. De har i huvudsak kvar den utformning de fick vid en revision av strafflagen år 1948. Vissa ändringar har skett bl. a. när strafflagen ersattes av brottsbalken år 1962 och vid senare översyner åren 1976 och 1981.

De brott som behandlas i 19 kap. brottsbalken är, förutom högförräderi, bl. a. spioneri och grovt spioneri (5 och 6 §§), obehörig befattning med hemlig uppgift och grovt sådant brott (7 och 8 §§),

vårdslöshet med hemlig uppgift (9 §), olovlig underrättelseverksamhet (10 §) samt tagande av utländskt understöd (13 §). I fråga om flertalet av dessa brott gäller att också försök, förberedelse och stämpling samt underlåtenhet att avslöja brott kan bestraffas.

För spioneri straffas enligt nu gällande lydelse den som ”för att gå främmande makt tillhanda, obehörigen anskaffar, befordrar, lämnar eller röjer uppgift rörande försvarsverk, vapen, förråd, import, export, tillverkningssätt, underhandlingar, beslut eller något förhållande i övrigt vars uppenbarande för främmande makt kan medföra men för totalförsvaret eller eljest för rikets säkerhet”. Detsamma skall gälla om någon i sådant syfte – dvs. att gå främmande makt tillhanda – ”obehörigen framställer eller tar befattning med skrift, teckning eller annat föremål som innefattar sådan uppgift”. Straffansvar inträder oavsett om den uppgift det gäller är riktig eller inte. Det är inte straffbart att lämna uppgift om något förhållande som är allmänt känt, men det kan innebära spioneri att systematiskt samla in och vidarebefordra uppgifter, även om dessa var för sig är fritt åtkomliga. Som exempel har nämnts uppgifter om trafiken i en hamn.

Hänvisningen till men för totalförsvaret eller eljest för rikets säkerhet infördes i paragrafen genom 1981 års lagändring. I tidigare lydelse talades om ”men för rikets försvar eller för folkförsörjningen vid krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden”. Syftet med lagändringen var att klargöra att straffbestämmelsen skyddar inte bara det militära försvaret utan också civilförsvaret samt det ekonomiska och det psykologiska försvaret. Bestämmelsen kan tillämpas på kvalificerade former av industrispionage och politiskt spionage.1

Genom 1976 års lagändring infördes ett krav på direkt syfte att gå främmande makt tillhanda som förutsättning för spioneriansvar. Gärningsmannen skall ha handlat i avsikt att gynna främmande makt. Den tidigare gällande lydelsen innebar att en person som hade röjt en försvarshemlighet kunde dömas för spioneri, även om syftet med gärningen hade varit ett annat. Det var tillräckligt att hans uppsåt kunde anses omfatta att röjandet skulle vara till fördel för främmande makt, t.ex. därför att han insåg att handlingen skulle få denna effekt. Att lagen hade denna innebörd framgick i och för sig av förarbetena men klargjordes ytterligare genom domarna i anledning av IB-avslöjandet.2 Lagändringen motiverades med att brottsbenämningen spioneri inte borde täcka mer än vad som fram-

1 Nytt Juridiskt Arkiv II 1981 s. 684 ff. 2 Svensk Juristtidning 1974 rf s. 84.

stod som naturligt för det allmänna rättsmedvetandet.3 Numera gäller att den som röjer en hemlig uppgift utan direkt syfte att gå främmande makt tillhanda i stället kan dömas för obehörig befattning med hemlig uppgift enligt 19 kap. 7 §. Vid 1976 års lagöversyn infördes en särskild straffbestämmelse för grovt sådant brott (19 kap. 8 §).

Det i 19 kap. 10 § behandlade brottet olovlig underrättelseverksamhet omfattar två typer av handlingar, som inte direkt är riktade mot Sverige men som ändå anses kunna innebära en fara för svenska intressen. Enligt första stycket straffas den som ”för att gå främmande makt tillhanda, här i riket bedriver verksamhet för anskaffande av uppgifter rörande militära eller andra förhållanden, vilkas uppenbarande för den främmande makten kan medföra men för annan främmande makts säkerhet” eller som medverkar till sådan verksamhet. Här är det alltså fråga om spioneri som riktar sig mot ett annat land än Sverige. Enligt paragrafens andra stycke straffas den som ”här i riket hemligen eller med användande av svikliga medel antingen bedriver verksamhet för anskaffande av uppgifter om annans personliga förhållande” eller medverkar till sådan verksamhet. Här åsyftas framför allt flyktingspionage, men bestämmelsen täcker också underrättelseverksamhet om t. ex. svenska medborgares politiska åskådning. I båda styckena talas om ”verksamhet”, vilket markerar att det skall vara fråga om mer än enstaka åtgärder och att en viss planmässighet skall prägla handlandet. Det är alltså exempelvis inte straffbart enligt paragrafen att vid något enstaka tillfälle lämna information till en utländsk beskickning. År 1976 infördes, liksom vid spioneri, ett krav på direkt syfte att gå främmande makt tillhanda som en förutsättning för ansvar enligt första stycket. Enligt andra stycket krävs däremot inte uppsåt av särskilt kvalificerat slag.

Vissa andra lagändringar år 1976 syftade till att skapa bättre förutsättningar för en fri samhällsdebatt och ett obundet meningsutbyte. En bestämmelse om ryktesspridning till fara för rikets säkerhet begränsades att gälla endast under krig och krigsfara eller andra utomordentliga förhållanden. Den flyttades därför till 22 kap. brottsbalken, som innehåller regler för sådana lägen. Samtidigt upphävdes i andra brottsbalkskapitel intagna straffbestämmelser om samhällsfarlig ryktesspridning och beljugande av myndighet.

Ytterligare en lagregel som upphävdes år 1976 var en i 19 kap. 13 § brottsbalken intagen bestämmelse om tagande av utländskt under-

3 Nytt Juridiskt Arkiv II 1976 s. 407.

stöd. Där föreskrevs straff för den som ”av främmande makt eller någon som handlar i dess intresse” tar emot understöd för att genom spridande av skrifter eller på annat sätt ”påverka den allmänna meningen om statsskicket eller om åtgärder i rikets inre eller yttre styrelse”. Propositionens förslag att denna regel skulle upphävas mötte starka protester. Det rådde visserligen enighet om att straffbestämmelsen hade en alltför vidsträckt omfattning och efter ordalagen täckte förfaranden som borde vara straffria. Vidare hade den såvitt känt inte lett till någon fällande dom efter år 1945. Förbudsbestämmelsen bedömdes emellertid ha en viss preventiv effekt och det ansågs mycket betänkligt att helt avskaffa det straffrättsliga skyddet mot utländsk finansiering av politisk propaganda. Departementschefen påpekade att risken för att det utländska understödet kommer till allmän kännedom skulle utgöra ett starkt avhållande moment, men häremot invändes att den främmande makten i regel skulle inse värdet av att hålla understödet hemligt för allmänheten. Lagstiftningsärendet avgjordes i riksdagen genom lottning efter lika röstetal för och emot förslaget.4

Efter ytterligare utredning togs frågan upp på nytt och år 1981 infördes åter en straffbestämmelse i ämnet. Den gavs emellertid en mer begränsad räckvidd. Nu förutsätts för ansvar bl.a. att understödet lämnas ”av främmande makt eller från utlandet av någon som handlar för att gå främmande makt tillhanda”. Vidare krävs att syftet med understödet är att ”påverka den allmänna meningen i en fråga som gäller någon av grunderna för rikets statsskick eller i någon angelägenhet som har betydelse för rikets säkerhet och som det ankommer på riksdagen eller regeringen att besluta om”. Vad som med den bestämningen lämnas utanför det straffbara området är t.ex. stöd till propaganda för eller emot någon motståndsrörelse i ett annat land eller till propaganda i frågor om miljövård eller kulturutbyte med utlandet.5

I 18 kap. brottsbalken finns bl.a. bestämmelser om straff för uppror (1 §) och väpnat hot mot laglig ordning (3 §). Också försök, förberedelse och stämpling samt underlåtenhet att avslöja sådana brott kan bestraffas. I 4 § behandlas brottet olovlig kårverksamhet. Enligt 5 § kan straff för brott mot medborgerlig frihet ådömas den som ”övar olaga tvång eller olaga hot med uppsåt att påverka den allmänna åsiktsbildningen eller inkräkta på handlingsfriheten inom politisk organisation eller yrkes- eller näringssammanslutning och därigenom sätter yttrande-, församlings- eller föreningsfriheten i

4 Nytt Juridiskt Arkiv II 1976 s. 418 ff. 5 Nytt Juridiskt Arkiv II 1981 s. 704 f.

fara”. Reglerna i kapitlet fick sin huvudsakliga utformning redan vid strafflagsrevisionen år 1948, med det undantaget att bestämmelsen om brott mot medborgerlig frihet tillkom först med brottsbalken år 1962.

Brottet olovlig kårverksamhet går tillbaka på en lag från 1934 om förbud mot vissa sammanslutningar. Den lagen riktade sig mot sammanslutningar som ”enligt sitt tillkännagivna ändamål avser att tjäna som skyddskår för politiskt parti eller därmed jämförlig grupp av samhällsmedlemmar eller som eljest med hänsyn till organisation och verksamhet eller andra omständigheter måste anses syfta till att utgöra ett maktmedel av sådan art som militär trupp eller polisstyrka”. Lagen sågs närmast som en förebyggande åtgärd för att möta vissa tendenser i samtiden. Som exempel på sammanslutningar av den typ man hade i åtanke nämndes kommunisternas röda frontförbund och nationalsocialisternas stormavdelningar.6

Vid revisionen av strafflagen år 1948 fördes regleringen över dit. Den utförliga beskrivningen på avsedda sammanslutningar ersattes då med att sammanslutningen ”måste anses vara avsedd att utgöra ett sådant maktmedel som militär trupp eller polisstyrka”. Samma beskrivning finns nu i brottsbalken, men där har tillämpningsområdet utvidgats att omfatta också sammanslutningar som ”lätt kan utvecklas till” ett sådant maktmedel. Denna utvidgning var föranledd av ett rättsfall som hade lett till en frikännande dom.7 Undantag görs för sammanslutningar som ”med vederbörligt tillstånd förstärker försvaret eller ordningsmakten”. Vad som förbjuds enligt lagen är att bilda eller delta i sammanslutning av åsyftat slag samt att ta befattning med vapen och annan sådan utrustning, upplåta lokal eller lämna ekonomiskt stöd till sammanslutningen. Av brottsbeskrivningen framgår att sammanslutningen förutsätts ha en viss organisation och varaktighet och att den alltså inte bara är en lösligt sammansatt grupp av personer. Däremot krävs inte att den har en sådan styrka eller egenskaper i övrigt som faktiskt gör den ägnad att fungera som ett sådant maktmedel som beskrivs i paragrafen.

Även brott mot straffbestämmelser som primärt har till syfte att skydda andra slag av intressen kan i enskilda fall ses som hot mot rikets säkerhet. Detta kan gälla ett förmögenhetsbrott som stöld, rån eller förskingring, om föremål för brottet är t.ex. militära vapen. Bland andra brott som under vissa omständigheter kan ha betydelse för rikets säkerhet kan nämnas olaga intrång, brytande av

6 Nytt Juridiskt Arkiv II 1934 s. 471 f. 7 Nytt Juridiskt Arkiv II 1962 s. 273.

post- eller telehemlighet, olovlig avlyssning och dataintrång samt allmänfarliga brott som mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse, sabotage, grovt sabotage och kapning. Sabotage föreligger enligt 13 kap. 4 § brottsbalken bl.a. om någon ”förstör eller skadar egendom, som har avsevärd betydelse för rikets försvar, folkförsörjning, rättsskipning eller förvaltning eller för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet i riket” eller genom olika åtgärder allvarligt stör eller hindrar den allmänna samfärdseln, tele- eller radiotrafiken eller vatten-, värme- eller kraftförsörjningen. Bland omständigheter som kan ge anledning att bedöma ett sabotagebrott som grovt nämns i lagen att brottet har framkallat fara för rikets säkerhet.

Här kan också erinras om att 21 kap. brottsbalken upptar bestämmelser om brott av krigsmän och 22 kap. bestämmelser om landsförräderi m.m., vilka regler endast är tillämpliga under krig eller andra av krig eller krigsfara föranledda utomordentliga förhållanden. 22 kap. innehåller också bestämmelser om folkrättsbrott och viss annan brottslighet, vilka grundas på internationella konventioner.

En annan bestämmelse i brottsbalken som är av intresse i detta sammanhang är 16 kap. 5 §, som behandlar uppvigling. Detta brott består i att någon muntligen eller skriftligen i meddelande till allmänheten uppmanar eller eljest försöker förleda till brottslig gärning, svikande av medborgerlig skyldighet eller ohörsamhet mot myndighet. Exempel på en medborgerlig skyldighet är värnplikten. Att uppmana till värnpliktsvägran är alltså ett brott enligt denna paragraf. Genom en lagändring år 1970 infördes en särskild regel i paragrafen som undantar ringa fall från det straffbara området. Vid bedömningen av om ett fall är ringa skall särskilt beaktas om det förelåg endast obetydlig fara för att uppmaningen eller försöket skulle leda till efterföljd. I propositionen framhölls att även andra omständigheter kunde beaktas vid denna bedömning. Som exempel nämndes bl.a. att den handlandes huvudsakliga syfte inte hade varit att förleda till brott utan att ge uttryck för en åsikt. Enbart detta förhållande borde dock inte kunna medföra straffrihet, utan samtliga omständigheter måste beaktas. I sammanhanget berördes särskilt uppmaning till värnpliktsvägran, vilket hade varit ett vanligt inslag i demonstationer under de senaste åren. Sådana uppmaningar hade enligt departementschefen ofta i första hand till ändamål att genom tillspetsade formuleringar påverka den allmänna opinionen, och man borde då mera se till syftet än till formen för budskapet.8

8 Nytt Juridiskt Arkiv II 1970 s. 546.

4.2. Skydd för personlig integritet och förtrolig kommunikation

Säkerhetstjänsternas registrering och övervakning av personer aktualiserar frågor om åsiktsfrihet och personlig integritet som regleras i internationella överenskommelser och svenska grundlags- och lagregler.

4.2.1. Internationella överenskommelser

Förenta Nationerna tog i ett tidigt skede upp arbetet på en kodifiering av de mänskliga rättigheterna. Ett första resultat blev en allmän förklaring om de mänskliga rättigheterna som antogs av generalförsamlingen år 1948. Denna har senare följts upp med två internationella konventioner. Den ena gäller ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, den andra medborgerliga och politiska rättigheter. I konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, som ratificerades av Sverige år 1971 och trädde i kraft år 1976, föreskrivs bl.a. att ingen får utsättas för ”godtyckliga eller olagliga ingripanden i sitt privat- och familjeliv, sitt hem eller sin korrespondens” (artikel 17). Vidare föreskrivs att envar skall ha rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Dessa rättigheter får underkastas vissa inskränkningar, men bara sådana som är angivna i lag och som är nödvändiga för att bl.a. ”skydda den nationella säkerheten, den allmänna ordningen, den allmänna hälsovården eller sedligheten” (artikel 19). En för ändamålet upprättad kommitté har till uppgift att övervaka konventionens efterlevnad. Kommittén granskar nationella rapporter och har också vissa möjligheter att ta upp klagomål från enskilda. Efter prövning av sådana klagomål kan kommittén lägga fram sina synpunkter på saken, men något för den klandrade staten bindande beslut är kommittén inte behörig att meddela.

En internationell reglering av betydligt större praktisk betydelse för de europeiska staterna utgör den inom Europarådet utarbetade europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Även denna konvention bygger på FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna. Den slöts år 1950 och ratificerades av Sverige år 1953. Konventionen har senare kompletterats med ett antal tilläggsprotokoll. Sedan den 1 januari 1995 gäller enligt en uttrycklig föreskrift konventionen som lag här i landet. Redan dessförinnan åberopades konventionens be-

stämmelser ofta av domstolar och myndigheter vid tillämpningen av svenska rättsregler.

Europakonventionens genomslagskraft på nationellt plan beror i hög grad på att det har inrättats en effektiv organisation för tolkning och tillämpning av konventionen. Tidigare ankom dessa uppgifter på två organ, en kommission och en domstol för mänskliga rättigheter. Sedan november 1998 har de ersatts av en permanent domstol. Under de första åren av konventionens giltighetstid förde tillämpningsorganen en relativt undanskymd tillvaro, beroende bl.a. på att konventionen var dåligt känd i vida kretsar och att bara ett begränsat antal stater hade erkänt domstolens domsrätt. Sverige dröjde för sin del till år 1966 med att lämna ett sådant erkännande. Under de senaste decennierna har emellertid konventionsorganen varit mycket aktiva och det föreligger nu ett stort antal avgöranden från domstolen som belyser olika tolkningsspörsmål.

De konventionsregler som är av särskilt intresse i detta sammanhang är artikel 8 om rätt till skydd för privat- och familjeliv samt artikel 10 om yttrandefrihet.

Artikel 8 har följande lydelse:

1. Var och en har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.

2. Offentlig myndighet får inte inskränka åtnjutande av denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till statens säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd eller till förebyggande av oordning eller brott eller till skydd för hälsa eller moral eller för andra personers fri- och rättigheter.

Artikel 10 har följande lydelse:

1. Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser. Denna artikel hindrar inte en stat att kräva tillstånd för radio-, televisions- eller biografföretag.

2. Eftersom utövandet av de nämnda friheterna medför ansvar och skyldigheter, får det underkastas sådana formföreskrifter,

villkor, inskränkningar eller straffpåföljder som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till statens säkerhet, till den territoriella integriteten eller den allmänna säkerheten, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller för annans goda namn och rykte eller rättigheter, för att förhindra att förtroliga underrättelser sprids eller för att upprätthålla domstolars auktoritet och opartiskhet.

Konventionen ålägger staterna att garantera envar som befinner sig under deras jurisdiktion de fri- och rättigheter som anges där. Artikel 16 ger dock staterna rätt att, utan hinder av bl.a. artikel 10, föreskriva inskränkningar i utlänningars politiska verksamhet. Det skydd som konventionen ger de enskilda gäller primärt gentemot åtgärder från statens sida, men staterna har också ett visst ansvar för att de enskilda skyddas mot övergrepp från andra enskildas sida.

Exempel på åtgärder som innefattar intrång i privatlivet är hemlig avlyssning, brevkontroll och husrannsakan. Uttrycket ”korrespondens” i artikel 8 har ansetts omfatta inte bara befordran av brev och andra försändelser per post utan också telefoniska och telegrafiska kommunikationer samt överförande av meddelanden med hjälp av radio och datorer.9 Europadomstolen har bl. a. prövat flera fall som rört telefonavlyssning i samband med brottsutredning. Domstolen har därvid konstaterat att telefonavlyssning kan få användas när detta är nödvändigt för att skydda de demokratiska institutionerna och den har godtagit att så skett som led i åtgärder för att motverka spioneri och terrorism. Domstolen har emellertid ställt ganska stränga krav på att ingreppet har ett klart lagstöd. Reglerna skall vara tydliga och det har inte ansetts tillräckligt med mycket allmänt utformade bestämmelser. Vidare fordras att det finns en effektiv kontroll av att systemet inte missbrukas.10 Såvitt känt har domstolen inte prövat något fall där avlyssning skett av ett på trådlös väg överfört meddelande.

Ett avgörande av intresse i detta sammanhang är domstolens dom den 16 februari 2000 i målet Amann mot Schweiz. Hermann Amann hade blivit uppringd av en kvinna från den sovjetiska ambassaden i Bern, som hade beställt en av honom saluförd vara. Samtalet hade avlyssnats av polisen, vilket lett till att Amann hade blivit införd i ett register som upprättats till skydd för den nationella sä-

9 Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 1997 s. 230, jfr SOU 1998:46 s. 53. 10 Danelius, ib. s. 231f.

kerheten, där det angavs att han misstänktes för spioneri. Sedan Amann ett antal år senare fått kännedom om registreringen kom saken under Europadomstolens prövning. Domstolen fann att såväl avlyssningen som registreringen innebar brott mot artikel 8 i konventionen. Denna bedömning grundades på att de tillämpade bestämmelserna i schweizisk lag inte tillräckligt tydligt angav förutsättningarna och gränserna för myndigheternas åtgärder. I domen pekades särskilt på att lagen inte innehöll några regler till skydd för den som – i likhet med Amann – inte själv var föremål för övervakning utan endast hade kommit att bli avlyssnad på grund av en tillfällig kontakt med en övervakad person. Konventionen hade också enligt domstolen överträtts genom att registreringen – i strid mot schweizisk lag – inte hade förstörts när det blev klart att Amann inte hade begått något brott.

Det svenska personalkontrollsystemet har prövats av Europadomstolen i Leandermålet, där dom meddelades den 26 mars 1987. Bakgrunden var att Torsten Leander hade vägrats anställning vid Marinmuseet i Karlskrona sedan säkerhetspolisen hade lämnat ut vissa uppgifter om honom till de marina myndigheterna. Domstolen konstaterade att säkerhetspolisens register innehöll uppgifter rörande Leanders privatliv. Såväl registreringen som utlämnandet av sådana uppgifter i förening med vägran att låta Leander ta del av och bemöta dem innebar enligt domstolen intrång i den av artikel 8 skyddade rätten till respekt för privatlivet. Domstolen fann emellertid att intrånget hade erforderligt stöd i svensk lag. Vad beträffar frågan om det också var nödvändigt i ett demokratiskt samhälle för att tillgodose kravet på nationell säkerhet anförde domstolen inledningsvis:

There can be no doubt as to the necessity, for the purpose of protecting national security, for the Contracting States to have laws granting the competent domestic authorities power, firstly, to collect and store in registers not accessible to the public information on persons and, secondly, to use this information when assessing the suitability of candidates for employment in posts of importance for national security.

Vid avvägningen mellan behovet av skydd för den nationella säkerheten och den enskildes intresse av skydd för sitt privatliv måste staterna enligt domstolen ges en stor rörelsefrihet (”margin of appreciation”), men det var därför viktigt att förvissa sig om att det fanns tillfredsställande garantier mot missbruk. Domstolen ansåg

att det svenska systemet innehöll sådana garantier och pekade därvid särskilt på att frågor om utlämnande av uppgifter skulle prövas av Rikspolisstyrelsens styrelse och att styrelsens parlamentariska ledamöter hade ett avgörande inflytande vid den prövningen. Domstolens slutsats blev sålunda att det inte hade förekommit något brott mot artikel 8. Inte heller artikel 10 hade överträtts. Eftersom domstolen, i likhet med Leander själv, saknade kännedom om vilka uppgifter som hade registrerats och utlämnats innebar dess prövning endast en granskning av det svenska systemet som sådant. Domstolen tog alltså inte ställning till de åtgärder som hade skett i det konkreta fallet beträffande Leander.

I ett avseende förekom det delade meningar i domstolen. Det gällde frågan om Leander hade haft sådana möjligheter att få en överprövning vid nationell myndighet (”effective remedy”) som föreskrivs i konventionens artikel 13. Det ligger i sakens natur att den enskildes reella möjligheter att få en överprövning till stånd blir begränsade när underlaget för prövningen är hemligt. I betraktande härav ansåg domstolens majoritet att kraven i artikel 13 var uppfyllda genom möjligheten att klaga hos regeringen i förening med den övervakning av tillämpningen som ankommer på JO och JK. Tre av domstolens sju ledamöter ansåg emellertid inte att detta var tillfyllest.

4.2.2. Grundlagsregler

Före tillkomsten av vår nu gällande regeringsform innehöll svensk rätt inte något egentligt grundlagsskydd för andra medborgerliga fri- och rättigheter än tryckfriheten - den på medeltida förebilder grundade § 16 i 1809 års regeringsform gav dock uttryck för vissa principer om den enskildes skydd mot ingrepp från statsmaktens sida. I den nya regeringsform som slutligt antogs år 1974 infördes emellertid stadganden om skydd för olika fri- och rättigheter, och detta system har utvecklats vidare vid senare ändringar i regeringsformen.

Enligt regeringsformen i dess ursprungliga lydelse tillförsäkrades medborgarna bl. a. yttrande- och tryckfrihet, rätt till information, mötesfrihet, demonstrationsrätt och föreningsfrihet. De tillförsäkrades också skydd mot tvång att bl.a. ge sina åsikter till känna. Vidare föreskrevs i 2 kap. 3 § följande:

Varje medborgare är skyddad mot att myndighet utsätter honom för kroppsvisitation eller annat påtvingat kroppsligt ingrepp, för husrannsakan, för intrång i hans brev-, post- eller teleförbindelser eller för hemlig avlyssning.

Rättighetsregleringen i 1974 års regeringsform betraktades från början som ett provisorium och redan år 1976 genomfördes på grundval av ett utredningsförslag en omfattande utvidgning och förstärkning av skyddet. Bland de nya bestämmelser som infördes vid denna reform kan nämnas det skydd mot åsiktsregistrering som upptogs i 2 kap. 3 §, vilken gavs följande lydelse:

Anteckning om medborgare i allmänt register får ej utan hans samtycke grundas enbart på hans politiska åskådning.

Bestämmelsen har setts som ett skydd för åsiktsfriheten. Av förarbetena11 framgår att den har ansetts stå i överensstämmelse med personalkontrollkungörelsens regler om det s.k. SÄPO-registret. En sådan registrering som sker där kan enligt propositionen inte undvaras som ett led i skyddet för det demokratiska samhällsskicket. Rörande grundlagsregelns innebörd anfördes i propositionen bl.a. följande:

Bestämmelsen utgör däremot inte något hinder mot att anteckningar t. ex. om partitillhörighet tillförs ett register över personer som på andra grunder än enbart sin politiska åskådning kan betraktas som säkerhetsrisker. Grunden för anteckningen är i detta fall att vederbörande med hänsyn till samtliga förekommande omständigheter anses utgöra en sådan risk.

Den närmare innebörden av begreppet register diskuteras inte i förarbetena. Inte heller innehåller propositionen någon motivering för det i förhållande till kommittéförslaget gjorda tillägget att regeln avser allmänt register. Detta beror sannolikt på att ändringen endast har setts om ett förtydligande.

Bestämmelsen om skydd mot kroppsligt ingrepp, intrång i förtrolig kommunikation m. m. flyttades vid 1976 års grundlagsändringar till 2 kap. 6 § och gavs en något utförligare formulering. Nu föreskrivs att varje medborgare är gentemot det allmänna skyddad mot bl.a. ”undersökning av brev eller annan förtrolig försändelse

11SOU 1975:75 s. 134 f, prop. 1975/76:209 s. 117 f.

och mot hemlig avlyssning eller upptagning av telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande”. Skyddet omfattar alla former av hemlig avlyssning, alltså även t.ex. användning av dolda mikrofoner. Det gäller dock bara ”förtroliga meddelanden”. Att i hemlighet spela in vad som förekommer i en offentlig miljö, t.ex. vid en demonstration, är sålunda inte förbjudet enligt grundlagen. Enligt propositionen får begränsningen till förtroliga meddelanden också till följd att skyddet inte omfattar t.ex. samtal i en folksamling eller radiosändningar.12

1976 års reform innebar också att utlänningar i stor utsträckning tillförsäkrades samma skydd som svenska medborgare. Skyddet mot åsiktsregistrering har dock inte gjorts tillämpligt beträffande utlänningar. Som skäl härför hänvisades i förarbetena till att utlänningar får antecknas i register om de tillhör eller sympatiserar med en utländsk s.k. terroristorganisation.13

Vissa fri- och rättigheter kan inte begränsas utan grundlagsändring. Detta gäller bl.a. skyddet mot åsiktsregistrering utan samtycke. Beträffande andra fri- och rättigheter gäller att de kan begränsas genom lag. Vid 1976 års ändringar i regeringsformen infördes dock en rad bestämmelser som inskränker riksdagens rätt att besluta om sådan lagstiftning. Sålunda föreskrivs i 2 kap. 12 § regeringsformen att begränsning får göras ”endast för att tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle”. Vidare stadgas bl.a. att en begränsning aldrig får ”gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den” och att den inte heller får ”sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen som en av folkstyrelsens grundvalar”. Begränsning får inte göras "enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning". Regler i 2 kap. 15 och 16 §§ om förbud mot etnisk diskriminering och könsdiskriminering har också betydelse i detta sammanhang.

Genom ytterligare ändringar i 2 kap. 12 § regeringsformen år 1979 har införts regler om ett särskilt förfarande vid rättighetsbegränsande lagstiftning. Med undantag för vissa särskilt angivna fall gäller att förslag till sådan lagstiftning, om detta begärs av minst tio riksdagsledamöter, skall vila i minst tolv månader hos riksdagen innan det får antas. Om förslaget vid en första omröstning får stöd av minst fem sjättedelar av de röstande blir det dock omedelbart antaget.

12Prop. 1975/76:209 s. 147. 13Prop. 1975/76:209 s. 133 f.

Vissa tryck- och yttrandefrihetsrättsliga aspekter

Sedan lång tid gäller ett särskilt skydd för dem som lämnar uppgifter för publicering i tryckt skrift, det s.k. meddelarskyddet. Utgångspunkten är det tryckfrihetsrättsliga ensamansvaret: att endast en person är straff- och skadeståndsrättsligt ansvarig för innehållet i en sådan skrift. För t.ex. en tidning är det den periodiska skriftens utgivare som primärt har ett sådant ansvar (se 1 kap.1 och 3 §§ samt 8 kap.tryckfrihetsförordningen, TF), medan den som lämnar information i publiceringssyfte som huvudregel är fri från ansvar. En komponent i meddelarskyddet är den rätt att vara anonym som

bl.a. uppgiftslämnare har (se 3 kap. 1 § TF)

och som skyddas av en

särskild tystnadsplikt för tidningspersonal m.fl. (se 3 kap 3 § TF) och ett efterforskningsförbud för myndigheter och andra allmänna organ (se 3 kap. 4 § TF). Principen om meddelares ansvarsfrihet och anonymitetsskyddet har vissa undantag, bl.a. om det är fråga om följande brott mot rikets säkerhet: högförräderi, spioneri, grovt spioneri, grov obehörig befattning med hemlig uppgift, uppror, landsförräderi och landssvek samt försök, förberedelse och stämpling till ett sådant brott (se 3 kap. 3 § andra stycket och 7 kap. 3 § första stycket TF). Motsvarande bestämmelser finns i yttrandefrihetsgrundlagen beträffande de medier som denna lag omfattar (se 1 kap. 1, 2 och 4 §§, 2 kap. 1,3 och 4 §§, 5 kap. 3 § samt 6 kap.yttrandefrihetsgrundlagen).

Nu berörda bestämmelser i tryckfrihetsförordningen har i allt väsentligt gällt sedan den 1 januari 1978, medan yttrandefrihetsgrundlagen trädde i kraft den 1 januari 1992. Även före 1978 gällde enligt tryckfrihetsförordningen (som började tillämpas den 1 januari 1950) ett liknande skydd beträffande tryckta skrifter.14 Uppräkningen av brott mot rikets säkerhet som kunde föranleda ansvar för meddelare infördes år 1967 och ersatte då ett undantag som avsåg offentliga funktionärers uppgiftsröjande som innefattade brott mot rikets säkerhet. I fråga om radio och TV fanns innan yttrandefrihetsgrundlagen tillkom en efter tryckfrihetsförordningens mönster uppbyggd reglering i 1966 års radioansvarighetslag.

14 Se härom t.ex. prop. 1975/76:204 s. 45 ff.

4.2.3. Lagregler till skydd för förtrolig kommunikation

Svensk lag har sedan länge innehållit regler om skydd för brevhemlighet m.m. I strafflagen föreskrevs straff för den som olovligen beredde sig tillgång till förseglade handlingar eller postförsändelser. När strafflagen år 1962 ersattes av brottsbalken utvidgades skyddet att också gälla telefonsamtal, telegram och andra telemeddelanden. I 4 kap. 8 § brottsbalken föreskrivs nu straff för den som olovligen bereder sig tillgång till ett meddelande som befordras av ett post- eller telebefordringsföretag, och enligt 9 § i samma kapitel kan den som i annat fall ”olovligen bryter brev eller telegram eller eljest bereder sig tillgång till något som förvaras förseglat eller under lås eller eljest tillslutet” straffas för intrång i förvar. Kravet på att handlingen skall ha skett ”olovligen” innebär att det inte är straffbart att t.ex. via en extra hörtelefon avlyssna ett telefonsamtal mellan två personer med den enas medgivande men utan att den andra vet om det. Eftersom det inte är förbjudet att lyssna på meddelanden i radio kan straffbestämmelsen inte tillämpas i fråga om telemeddelanden som befordras per radio. Enligt 54 § telelagen och dess tidigare motsvarighet i radiolagen får emellertid den som i radiomottagare har avlyssnat ett radiobefordrat telemeddelande som inte är avsett för honom själv eller för allmänheten inte obehörigen föra detta vidare. Överträdelse av förbudet kan straffas med böter.15Brottsbalkens allmänna straffbestämmelser kompletteras av föreskrifter om tystnadsplikt för post- och telepersonal. Sådana föreskrifter har tidigare funnits i poststadga och telegrafreglemente och återfinns nu i 1993 års telelag och postlag.

Genom en lagändring år 1975 infördes en ny 9 a § i 4 kap. brottsbalken, som straffbelägger olovlig avlyssning. Detta brott består i att någon ”olovligen medelst tekniskt hjälpmedel för återgivning av ljud i hemlighet avlyssnar eller upptager tal i enrum, samtal mellan andra eller förhandlingar vid sammanträde eller annan sam-

15 I prop. 1992/93:200 med förslag till telelag konstaterades bl.a. (s. 166) att brottsbalkens straffbestämmelse i princip inte omfattar radiobefordrade telemeddelanden. Vidare erinrades om att Konstitutionsutskottet i betänkande 1992/93:KU 2 hade behandlat frågan om en utvidgning av skyddet mot hemlig avlyssning att omfatta även telefonsamtal som befordras på annat sätt än genom tråd och förordat en utredning i ämnet. Enligt propositionen kunde den frågan tas upp i samband med behandlingen av Datastraffrättsutredningens betänkande. I detta betänkande (SOU 1992:110) har påpekats att telehemligheten inte gäller vid trådlös överföring, t.ex. mobiltelefoni i den del överföringen inte sker via särskilt anordnad ledare (s. 431). Utredningen konstaterade att denna reglering kunde ifrågasättas men hade inte ansett det som sin uppgift att gå in på en omprövning av de rättspolitiska bedömningar som låg bakom nuvarande synsätt och föreslog alltså inte någon ändring i detta hänseende. Delar av utredningens förslag har sedermera tagits upp i prop. 1994/95:227, men där har inte den av Konstitutionsutskottet väckta frågan behandlats.

mankomst, vartill allmänheten icke äger tillträde och som han själv icke deltager i eller som han obehörigen berett sig tillträde till”. Av bestämmelsens formulering framgår att det inte är straffbart att i hemlighet spela in ett samtal i vilket man själv deltar, och i andra fall är det tillräckligt att någon av de deltagande i samtalet känner till inspelningen för att denna inte skall kunna anses som olovlig.

Något motsvarande skydd mot olovlig avbildning har inte införts. Det är alltså inte straffbart att i smyg fotografera andra personer. Däremot finns sedan år 1977 särskild lagstiftning som reglerar rätten att använda övervakningskamera på platser dit allmänheten har tillträde – nu gällande regler finns i lagen (1990:484) om övervakningskameror m.m.

En handling som motsvarar beskrivningen i en straffregel kan trots detta under vissa omständigheter vara straffri. Regler härom finns i brottsbalkens 24 kap., som har rubriken Om allmänna grunder för ansvarsfrihet. I detta sammanhang har framför allt reglerna om nödvärn och nöd ett visst intresse. Rätt till nödvärn föreligger enligt 24 kap. 1 § bl. a. mot ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på person eller egendom. En handling som företas för att avvärja ett sådant angrepp anses inte brottslig annat än om den ”med hänsyn till angreppets beskaffenhet, det angripnas betydelse och omständigheterna i övrigt är uppenbart oförsvarlig”. Bestämmelser av i huvudsak denna innebörd har gällt sedan lång tid tillbaka.

Regler om straffrihet vid nöd infördes i svensk lag genom brottsbalken men har ansetts gälla även dessförinnan utan stöd av någon uttrycklig lagregel. I brottsbalkens ursprungliga utformning föreskrevs att den som, ”för att avvärja fara för liv eller hälsa, rädda värdefull egendom eller av annan sådan orsak, handlar i nöd” skulle vara fri från ansvar ”om gärningen med hänsyn till farans beskaffenhet, den skada som åsamkas annan och omständigheterna i övrigt måste anses försvarlig”. Som exempel på fall från Högsta domstolens praxis där invändningar om nödrätt har underkänts kan nämnas miljövänner, s.k. trädkramare, som hindrat arbetet med ett motorvägsbygge och asylsökande som använt förfalskade pass16.

Högsta domstolen har i ett fall år 199617 tagit ställning till en invändning om nöd från polismän som begått en brottslig handling som led i en utredning. Bakgrunden var följande. Vid ett inbrott i Carl Larsson-gården i Sundborn hade ett antal målningar stulits. En kriminellt belastad person anmälde hos polisen att han skulle kunna

16 Nytt Juridiskt Arkiv 1989 s. 308 och 1979 s. 335. 17 Nytt Juridiskt Arkiv 1996 s. 443.

återskaffa stöldgodset. På begäran visade han nytagna fotografier av tavlorna. Fotografierna behövde sedan användas som bevis mot en person som misstänktes för inbrottet. För att kunna göra detta utan att avslöja uppgiftslämnarens identitet satte polisen upp ett protokoll och en promemoria med konstruerade uppgifter om att fotografierna hade beslagtagits i en hyrbil. Uppgifterna kompletterades med ett falskt hyrbilskontrakt. De agerande polismännen åtalades sedan för förfalskning och försvarade sig då med att de hade handlat i nöd. Högsta domstolen ansåg inte att risken för att uppgiftslämnaren skulle utsättas för repressalier om han blev känd var så överhängande att den innebar en nödsituation. Däremot godtog domstolen att det förelåg en nödsituation på det viset att det fanns stor risk för att konstverken skulle förstöras om de inte snabbt skaffades till rätta. Polismännens åtgärd att införa falska uppgifter i förundersökningen ansågs dock inte försvarlig och åtalet för förfalskning bifölls därför.

Efter en lagändring år 1994 föreskrivs nu i 24 kap. 4 § brottsbalken att en handling företagen i nöd är straffbar om den är ”oförsvarlig”, och nödsituationen beskrivs så, att nöd föreligger när ”fara hotar liv, hälsa, egendom eller något annat viktigt av rättsordningen skyddat intresse”. Ändringarna innebär en viss, begränsad utvidgning av utrymmet för straffrihet, men i förarbetena understryks att tillämpningen fortfarande skall vara restriktiv.18

Det torde råda allmän enighet om att det existerar en ”konstitutionell nödrätt”, som ger de högsta statsorganen rätt att sätta sig över lagen i situationer då detta är nödvändigt för att skydda samhällsintressen av högsta vikt.

4.2.4. Lagregler om personregister

Genom datalagen (1973:289) infördes år 1973 lagstiftning rörande personregister. Lagregleringen omfattade endast register som fördes med hjälp av automatisk databehandling. För inrättande och förande av sådana register krävdes tillstånd av en nyinrättad tillsynsmyndighet, Datainspektionen. Tillståndet skulle förenas med föreskrifter till förebyggande av otillbörligt intrång i den personliga integriteten. Genom en lagändring år 1979 gjordes vissa undantag från kravet på tillstånd och 1982 begränsades tillståndskravet ytterligare så att det endast skulle gälla personregister som innehåller

18 Nytt Juridiskt Arkiv II 1994 s. 440.

särskilt känsliga uppgifter, t.ex. uppgifter om sjukdomar, brott samt politisk eller religiös uppfattning. För andra personregister krävdes endast anmälan till Datainspektionen. Ett undantag från tillståndskravet gällde för register som inrättas enligt beslut av regeringen eller riksdagen. Datainspektionens tillsyn omfattade dock även dessa s.k. statsmaktsregister och inspektionen hade befogenhet att meddela föreskrifter för registren i den mån inte regeringen eller riksdagen hade gjort detta.

Datalagen ersattes år 1998 av personuppgiftslagen (1998:204), vilken bygger på ett EG-direktiv.19 Det tidigare licens- och tillståndsförfarandet har avskaffats. I stället ges i lagen ganska utförliga bestämmelser om behandlingen av personuppgifter. Uttrycket behandling innefattar en rad olika åtgärder såsom att samla in, bevara och sprida uppgifter. Huvudprincipen är att personuppgifter inte får behandlas utan den enskildes samtycke, men från den regeln gäller en rad undantag där olika allmänna eller enskilda intressen har ansetts motivera en rätt till sådan behandling.

Lagen omfattar i första hand behandling av personuppgifter som är automatiserad. Sådan behandling förutsätter inte att uppgifterna ingår i ett system som kan karaktäriseras som ett register. Begreppet register förekommer inte heller i lagen. Denna är emellertid i viss omfattning tillämplig också på behandling som inte är automatiserad, nämligen om uppgifterna ”ingår i eller är avsedda att ingå i en strukturerad samling av personuppgifter som är tillgängliga för sökning eller sammanställning enligt särskilda kriterier”. Denna avgränsning bygger på en i EG-direktivet intagen definition av ”register med personuppgifter (register)”.20 Enligt Datalagskommitténs tolkning innebär denna definition att det skall vara fråga om en samling uppgifter rörande mer än en person, vilka är sorterade enligt något system och sökbara på minst två kriterier.21

Personuppgiftslagen är i princip generellt tillämplig och får därmed ett vidare tillämpningsområde än EG-direktivet. Utanför det område som täcks av direktivet finns emellertid utrymme för en avvikande reglering. I lagens 2 § har därför tagits in en föreskrift som gör dess regler supplementära i förhållande till annan lagstift-

19 Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter. 20 Artikel 2 c): ”register med personuppgifter (register): varje strukturerad samling av personuppgifter som är tillgänglig enligt särskilda kriterier, oavsett om samlingen är centraliserad, decentraliserad eller spridd på grundval av funktionella eller geografiska förhållanden”. 21SOU 1997:39 s. 339 f.

ning. Om det i en lag eller förordning finns bestämmelser som avviker från lagens regler är det dessa bestämmelser som gäller.

En tidigare i datalagen intagen bestämmelse om straff för dataintrång har överförts till en ny 9 c § i 4 kap. brottsbalken. Dataintrång består i att någon ”olovligen bereder sig tillgång till upptagning för automatisk databehandling eller olovligen ändrar eller utplånar eller i register för in sådan upptagning”.

För register som förs av polisen gällde tidigare lagen (1965:94) om polisregister m.m. I den lagen angavs inte vilka register som skulle föras. I fråga om det s.k. SÄPO-registret, vilket var ett spaningsregister men också utgjorde underlag för personalkontroll, fanns föreskrifter i personalkontrollkungörelsen (1969:466). Detta var därför ett sådant register som inte krävde tillstånd av Datainspektionen. Enligt 2 § personalkontrollkungörelsen fick i registret antecknas de uppgifter som behövdes för verksamheten. Anteckning fick dock inte göras enbart av det skälet att någon genom tillhörighet till organisation eller på annat sätt gett uttryck för en politisk uppfattning. Denna princip har sedermera kommit till uttryck genom det generellt tillämpliga förbudet mot åsiktsregistrering i 2 kap. 3 § regeringsformen.

Personalkontrollkungörelsen upphörde att gälla den 1 juli 1996 i samband med att säkerhetsskyddslagen (1996:627) trädde i kraft. Kungörelsens bestämmelser om SÄPO-registret fördes då över till förordningen (1989:773) med instruktion för Rikspolisstyrelsen. Den ordningen bestod till den 1 april 1999, då den nu gällande polisdatalagen (1988:622) trädde i kraft. Denna lag innehåller regler om behandlingen av personuppgifter hos polisen. Den bygger på personuppgiftslagen och upptar de särregler som har ansetts behövliga i polisens verksamhet. Polisdatalagen är tillämplig också på Säkerhetspolisens behandling av personuppgifter. I 5 § regleras behandlingen av s.k. känsliga personuppgifter. Enligt paragrafen får uppgifter om en person inte behandlas enbart på grund av vad som är känt om bl.a. dennes politiska åsikter eller religiösa eller filosofiska övertygelse. Om uppgifter om en person behandlas på annan grund får dock dessa kompletteras med sådana uppgifter, ”om det är oundgängligen nödvändigt för syftet med behandlingen”.

Polisdatalagen innehåller i en särskild avdelning regler om SÄPO-registret, som sålunda nu har blivit lagreglerat. Bestämmelser ges om registrets ändamål och innehåll samt om gallring av uppgifter. Enligt tidigare praxis ansågs SÄPO-registret omfatta inte bara det s.k. centralregistret utan också de akter som detta hänvisa-

de till.22 Av den beskrivning som nu är intagen i polisdatalagen framgår att akterna inte ingår i registret.

Enligt uppgift i ett nyligen avgivet betänkande av Polisdatautredningen fyller det lagstadgade SÄPO-registret inte någon operativ funktion. All personuppgiftsbehandling av betydelse för verksamheten sker i andra system. Registret förs enbart för att uppfylla lagens krav att Säkerhetspolisen skall föra ett sådant register. Med hänsyn härtill föreslår utredningen att den särskilda lagregleringen om SÄPO-registret avskaffas.23

4.3. Straffprocessuella tvångsmedel

Skyddet mot intrång i brev- och telekommunikationer och mot hemlig avlyssning är inte absolut. Av särskild betydelse är de inskränkningar som gäller enligt reglerna om straffprocessuella tvångsmedel. Bestämmelser härom finns bl.a. i 27 kap. rättegångsbalken, som har rubriken Om beslag, hemlig teleavlyssning m. m. Kapitlets bestämmelser om beslag har inte undergått några väsentliga förändringar sedan 1940-talet, medan föreskrifterna om teleavlyssning m.m. reviderats bl.a. år 1989. Vid detta tillfälle infördes också en allmän bestämmelse om krav på proportionalitet i kapitlet. En sådan princip torde ha ansetts gälla redan tidigare utan uttryckligt lagstöd. Nu föreskrivs att ett tvångsmedel får beslutas ”endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse”.

År 1952 infördes vissa avvikande regler om tvångsmedel vid brottsutredningar rörande rikets säkerhet genom lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål. Lagen gavs tidsbegränsad giltighet men har fortlöpande förlängts, i allmänhet i tvåårsperioder. Vissa av lagens regler har sedermera införts i rättegångsbalken och därigenom fått allmän räckvidd. 1952 års lag är tillämplig vid förundersökning angående bl.a. sabotagebrott samt vissa högmålsbrott och brott mot rikets säkerhet, såsom spioneri, obehörig befattning med hemlig uppgift, olovlig underrättelseverksamhet och olovlig kårverksamhet – även försök, förberedelse och stämpling till sådana brott. I avvaktan på den fortsatta behandlingen av ett utredningsförslag som innebär att lagen skall

22 Regeringsrättens Årsbok 1990 ref. 67. 23SOU 2001:92 s. 237 f.

ersättas av ny, permanent lagstiftning har dess giltighetstid förlängts till utgången av år 2004.

Ett föremål får enligt rättegångsbalken tas i beslag om det skäligen kan antas äga betydelse för utredning om brott eller vara avhänt någon genom brott eller vara förverkat på grund av brott. Om fängelse ingår i straffskalan för det misstänkta brottet kan enligt bestämmelser i 28 kap. rättegångsbalken husrannsakan eller kroppsvisitation utnyttjas för att söka efter föremål som kan tas i beslag. Sådana åtgärder får dock bara i undantagsfall riktas mot någon annan än den misstänkte. Beträffande beslag på skriftliga handlingar gäller vissa restriktioner motsvarande de inskränkningar som är föreskrivna i fråga om vittnesförhör. Om handlingen kan antas innehålla sådant som innehavaren inte skulle få höras om såsom vittne gäller i princip att handlingen inte får tas i beslag. En annan inskränkning är att brev, telegram eller annan försändelse som finns hos ett post- eller telebefordringsföretag inte får tas i beslag annat än vid utredning om brott av särskilt allvarlig beskaffenhet. Vidare innehåller 27 kap. 12 § rättegångsbalken vissa restriktioner rörande vem som har rätt att ta del av beslagtagna skriftliga handlingar.

Beslut om beslag får meddelas förutom av domstol av undersökningsledaren eller åklagaren vid förundersökning rörande brott. Bl.a. vid gripande av en misstänkt och i brådskande fall kan åtgärden också vidtas av en polisman. Den som har drabbats av ett beslag har alltid rätt att få åtgärden prövad av domstol.

När det kan väntas att försändelser som får tas i beslag skall komma in till ett befordringsföretag kan en domstol på begäran av undersökningsledaren eller åklagaren förordna att försändelserna skall hållas kvar till dess frågan om beslag har avgjorts. Ett sådant förordnande skall meddelas för viss tid, högst en månad. När en försändelse har blivit kvarhållen skall beslagsfrågan omedelbart prövas. 1952 års lag ger åklagaren befogenhet att besluta om kvarhållande i brådskande fall. Ett sådant beslut skall ofördröjligen anmälas till domstolen, som har att skyndsamt pröva beslutet.

Av särskilt intresse i detta sammanhang är reglerna om telekontroll. För kontroll av teleförbindelser i brottsutredande syfte finns i gällande lag två slag av tvångsmedel, betecknade hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning. Hemlig teleavlyssning innebär enligt 27 kap. 18 § rättegångsbalken ”att telemeddelanden, som befordras till eller från ett telefonnummer, en kod eller annan teleadress, i hemlighet avlyssnas eller tas upp genom ett tekniskt hjälpmedel för återgivning av innehållet i meddelandet”. Hemlig teleövervakning innebär enligt 19 § i samma kapitel ”att uppgifter i

hemlighet hämtas in om telemeddelanden som har expedierats eller beställts till eller från en viss teleadress, eller att sådana meddelanden hindras från att nå fram”. Övervakningen innefattar alltså inte någon granskning av innehållet i meddelandena. Vad som kan registreras är sådant som till och från vilka telefonnummer samtal befordras samt tidpunkt för samtalen och deras längd.

Termen ”telemeddelande” definieras i telelagen (1993:597) på följande sätt: ”ljud, text, bild, data eller information i övrigt som förmedlas med hjälp av radio eller genom ljus eller elektromagnetiska svängningar som utnyttjar särskilt anordnad ledare”. Bestämmelserna om telekontroll är alltså tillämpliga inte bara på muntliga samtal utan också på skriftliga meddelanden såsom telegram, telex, telefax, e-post och annan datakommunikation. Telekontroll kan också omfatta mobiltelefoni. Eftersom etern i princip är fri krävs, enligt vad som framgår av förarbetsuttalanden, visserligen inte tillstånd för avlyssning av sådana meddelanden som överförs trådlöst genom etern.24 (Detta torde också gälla exempelvis när ett samtal från en nätansluten telefon vidarebefordras till en sidoapparat på trådlös väg.) Mobiltelefoni kan emellertid delvis ske via särskild ledare, t.ex. hos det företag som driver televerksamheten, och i sådana fall krävs tillstånd för avlyssning.

Som reglerna är utformade kommer all kommunikation som befordras inom ett telenät att omfattas, oavsett vilken teknik som används för befordringen. Enligt en särskild undantagsbestämmelse i lagen får dock avlyssning eller övervakning inte avse ”telemeddelanden som endast befordras inom ett telenät som med hänsyn till sin begränsade omfattning och omständigheterna i övrigt får anses vara av mindre betydelse från allmän kommunikationssynpunkt”. Hit kan räknas snabbtelefonsystem och andra interna telekommunikationssystem på mindre arbetsplatser, hörselslingor för hörselskadade m. m.

Under andra världskriget gällde en tidsbegränsad lagstiftning som bl. a. gav myndigheterna ganska långtgående befogenheter att kontrollera telefontrafiken. Denna lagstiftning upphörde att gälla med utgången av juni 1945. Allmänna lagregler om telefonavlyssning i brottsutredande syfte infördes härefter med rättegångsbalken, som trädde i kraft den 1 januari 1948. Genom 1952 års lag vidgades möjligheterna att utnyttja telefonkontroll vid utredning rörande vissa brott mot rikets säkerhet. De ärenden om telefonkontroll som har förekommit i säkerhetstjänsternas verksamhet har

24Prop. 1988/89:124 s. 39.

normalt prövats enligt denna lag. Skillnaderna mellan den och rättegångsbalken har genom åren kommit att minska genom att flera av den särskilda lagens regler har tagits upp i balken och därmed getts allmän räckvidd. Sålunda fanns t.ex. regler om hemlig teleövervakning ursprungligen bara i 1952 års lag men har sedermera också förts in i rättegångsbalken.

Lagreglerna om telekontroll har varit föremål för översyn vid flera tillfällen. I allmänhet har intresset vid dessa översyner inte varit speciellt inriktat på brott mot rikets säkerhet. Det har snarare till stor del fokuserats på brottslighet av annan typ, särskilt narkotikabrott. Bortsett från de nyssnämnda överföringarna av regler från 1952 års lag har de olika översynerna inte lett till några genomgripande ändringar i lagstiftningen. Sakligt sett har lagstiftningen fortfarande i väsentliga delar samma innehåll som den fick för ett halvsekel sedan. Den tekniska utvecklingen på teleområdet har dock föranlett en rad preciseringar i syfte att täcka in olika typer av telekommunikationer. Den nuvarande lydelsen tillkom år 1995 och innebar bl. a. att anknytningen till viss teleanläggning ersattes med en anknytning till viss teleadress.

Rörande lagstiftningsfrågans behandling genom åren kan i korthet nämnas följande.

År 1974 tillsattes en särskild utredning i ämnet. Detta hade då bl.a. uppmärksammats i de utredningar som föranletts av Wennerströmaffären. Utredningen lade fram ett betänkande år 1975,25 vilket lades till grund för en proposition med förslag till nya lagregler.26 Vid riksdagsbehandlingen aktualiserades vissa frågor, framför allt rörande hanteringen av s.k. överskottsinformation, vilka inte hade behandlats i propositionen. Dessa frågor gällde inte bara telefonavlyssning utan också andra slag av tvångsmedel. På förslag av Justitieutskottet27 avslog riksdagen propositionen och lät frågan gå tillbaka till regeringen för ytterligare överväganden. Regeringen tillsatte sedermera en ny kommitté, som fick i uppdrag att göra en allmän översyn av tvångsmedelsregleringen vid förundersökning i brottmål m.m. Kommittén, som antog namnet Tvångsmedelskommittén, avlämnade ett delbetänkande om hemlig avlyssning m.m. år 198128 och ett slutbetänkande år 1984.29 Kommitténs förslag och vissa andra utredningsbetänkanden lades till grund för en

25SOU 1975:95. 26Prop. 1975/76:202. 27 JuU 1976/77:20. 28 Ds Ju 1981:22. 29SOU 1984:54.

proposition med förslag till ändringar i bl.a. lagreglerna om telefonkontroll, vilken antogs av riksdagen år 1989.30 År 1995 gjordes vissa ytterligare lagändringar som innebar en anpassning till den tekniska utvecklingen på teleområdet och förändringarna på telemarknaden.31

Följande år tillsattes en ny utredning med uppgift att utreda vissa frågor om kriminalpolisens arbetsmetoder. Utredningen, som antog namnet Buggningsutredningen, avlämnade år 1998 ett betänkande32 i vilket bl.a. föreslogs att s.k. buggning skulle införas som ett nytt straffprocessuellt tvångsmedel, kallat hemlig avlyssning. På grundval av detta betänkande utarbetades lagförslag som lades fram i en remiss till Lagrådet år 2000. Lagrådet kritiserade förslaget på olika punkter. Som den stora bristen i förslaget angavs att det saknades en utförligare reglering av behandlingen av överskottsinformation. En lösning av den frågan var enligt Lagrådet en förutsättning för att en lagstiftning om buggning skulle kunna godtas. Lagförslaget har sedermera inte lagts fram för riksdagen. Frågan om reglering av användningen av överskottsinformation bereds f.n. i Justitiedepartementet.33

Såväl hemlig teleavlyssning som hemlig teleövervakning kräver enligt rättegångsbalken alltid tillstånd av domstol. För tillstånd fordras att någon är skäligen misstänkt för brott och att åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen. Hemlig teleavlyssning får komma i fråga bara vid brott där straffminimum är fängelse (tidigare straffarbete) två år. Hemlig teleövervakning kan medges vid brott med ett straffminimum på sex månaders fängelse. Enligt 1952 års lag får hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning förekomma även vid brott med ett lägre straffminimum. Vidare får enligt lagen tillstånd till sådan åtgärd meddelas av åklagaren, om det kan befaras att ett inhämtande av rättens tillstånd skulle medföra fördröjning eller annan olägenhet som är av väsentlig betydelse för utredningen. Åklagarens beslut skall ofördröjligen anmälas till rätten, som har att skyndsamt pröva beslutet.

I kravet på skälig misstanke ligger att det skall pågå en brottsutredning och att den har avancerat så långt att det finns konkreta misstankar mot en viss person. Misstankarna skall avse en bestämd brottslig gärning (eventuellt försök, förberedelse eller stämpling).

30Prop. 1988/89:124, JuU 1988/89:25. 31Prop. 1994/95:227, JuU 1995/96:1. 32SOU 1998:46. 33 Hovrättslagmannen Sigvard Helin har den 10 april 2002 fått i uppdrag att biträda Justitiedepartementet med att utarbeta ett förslag i enlighet med en inom departementet upprättad promemoria.

Det räcker alltså inte med en allmän misstanke om att den person det gäller sysslar med brottslig verksamhet. Förslag i den riktningen har avvisats i olika lagstiftningssammanhang. Misstankarna behöver inte ha nått upp till den nivå som normalt krävs för häktning (”sannolika skäl”), men de skall ändå ha en viss tyngd, vilket uttrycks genom det ganska vaga ordet ”skäligen”. Som jämförelse kan nämnas att samma grad av misstanke gäller för att en person skall kunna åläggas reseförbud. I vissa fall kan också skälig misstanke vara tillräcklig grund för anhållande eller häktning, nämligen om det är ”av synnerlig vikt” att den misstänkte tas i förvar i avvaktan på ytterligare utredning. Som exempel på en lägre grad av misstanke kan nämnas 23 kap. 9 § rättegångsbalken, där det föreskrivs att den som ”kan misstänkas” för ett brott under viss förutsättning är skyldig att stanna kvar för förhör under längre tid än de sex timmar som normalt gäller.

Kravet på brottsmisstankens styrka vid hemlig teleavlyssning har diskuterats i olika lagstiftningsärenden, men förslag om sänkning av detta krav har avvisats. Det har emellertid också framhållits att uttrycket ”skälig misstanke” har en viss spännvidd och att bedömningen i enskilda fall påverkas av grovheten i det brott som det är fråga om. Beträffande fall som täcks av 1952 års lag har sålunda konstaterats att den skäliga misstanken ofta ligger i den lägre delen av bedömningsskalan.34 Ett belysande exempel på fall av detta slag torde vara Wennerströmärendet. I en utredning rörande säkerhetspolisens arbetsmetoder har noterats att misstankarna, när teleavlyssning inleds på detta område, ofta har en mera allmän karaktär än vid en normal förundersökning och att bevisningens styrka kan vara tämligen låg. Detta konstaterande skall enligt utredningen inte tolkas som ett påstående att säkerhetspolisen tillämpar reglerna om telefonavlyssning på ett lagstridigt sätt. Tillämpningen har under en lång följd av år godtagits av domstolarna och får enligt utredningen anses utgöra gällande rätt.35

Det har vid olika tillfällen ifrågasatts om teleavlyssning skulle kunna få utnyttjas som spaningsåtgärd även utan att brottsmisstankar kan knytas till en bestämd person. Också en sådan utvidgning av användningsområdet har emellertid avvisats. Som skäl mot att lätta kraven på misstankens styrka har särskilt hänvisats till den betydande risken för att avlyssning skulle komma till stånd där

34SOU 1975:95 s. 97. 35SOU 1989:18 s. 65.

brottsmisstanken visar sig obefogad och sålunda rikta sig mot en oskyldig.36

Föreskriften att avlyssningen skall vara ”av synnerlig vikt för utredningen” innebär ett strängt krav och är ett uttryck för lagstiftarens avsikt att tvångsmedlet skall tillämpas restriktivt. Teleavlyssning bör inte användas om det skäligen kan begäras att andra spaningsmetoder skall komma till användning. Utredningsläget skall vara sådant att det inte utan mycket stora svårigheter är möjligt att komma vidare på andra vägar. Vidare skall man ha anledning att räkna med att avlyssningen skall ge upplysningar av väsentlig vikt för brottsutredningen, även om den inte kommer att leda till direkt avgörande bevisning.37

Tillstånd till telekontroll ges för en begränsad tid. Tiden får inte vara längre än nödvändigt och får inte överstiga en månad. Ursprungligen var maximitiden enligt rättegångsbalken en vecka, medan den enligt 1952 års lag utgjorde en månad. Denna regel har sedermera blivit den allmänt gällande.

Ett tillstånd till hemlig avlyssning får avse en teleadress som innehas eller annars kan komma att användas av den misstänkte. Motivet för denna bestämning är givetvis att det är den misstänktes samtal som skall avlyssnas. En oundviklig konsekvens blir emellertid att också samtal i vilka denne inte själv deltar kommer att omfattas av åtgärden. I syfte att i någon mån begränsa graden av intrång i andra personers intresse föreslogs i prop. 1975/76:202 en tilläggsbestämmelse som begränsade rätten att anordna avlyssning av telefonapparater som inte innehades av den misstänkte eller huvudsakligen brukades av honom. Avlyssningen skulle få gälla sådana apparater bara om ”synnerlig anledning förekommer, att avsedd utredning skall vinnas genom åtgärden”. Propositionen kom emellertid, som tidigare nämnts, inte att leda till lagstiftning och ett förslag av liknande innebörd som några år senare lades fram av Tvångsmedelskommittén38 blev inte heller genomfört. I den på det betänkandet grundade propositionen framhölls att det låg i sakens natur ”att man vid tillståndsprövningen bör göra skillnad på telefoner, som innehas eller huvudsakligen brukas av den misstänkte, och telefoner, som har en lösare anknytning till den misstänkte”. En sådan avvägning kunde göras med den proportionalitetsregel som enligt propositionen skulle införas i lagen.39

36Prop. 1988/89:124 s. 43 f. 37 Jfr bl. a. SOU 1975:95 s. 59f och 97f samt prop. 1988/89:124 s. 44. 38SOU 1984:54 s. 19, 226 f. 39Prop. 1988/89:124 s. 46

Ett beslut om hemlig avlyssning av en teleadress får inte grundas på att den misstänkte kan antas ringa till denna adress. En sådan möjlighet skulle visserligen kunna vara av värde från utredningssynpunkt, men den har hittills ansetts innebära alltför stora risker för intrång i andra personers integritet.40 I den på Buggningsutredningens betänkande grundade lagrådsremissen år 2000 föreslogs emellertid att avlyssning skulle kunna avse också en teleadress som det finns synnerlig anledning att anta att den misstänkte kommer att ringa till eller på annat sätt kontakta. Som tidigare nämnts kom det förslaget inte att läggas fram för riksdagen.

I fråga om hanteringen av upptagningar och uppteckningar av avlyssnade samtal gäller i huvudsak följande. De skall granskas snarast möjligt. Granskningen får inte utföras av annan än domstolen, undersökningsledaren eller åklagaren. Efter förordnande av någon av dessa myndigheter kan emellertid en sakkunnig eller annan som anlitas för utredning av brottet bemyndigas att utföra granskningen. Upptagningar och uppteckningar som är av betydelse från utredningssynpunkt skall bevaras till dess förundersökningen har avslutats eller, om åtal väcks, målet blivit slutligt avgjort. Därefter skall de förstöras. Denna regel är ett uttryck för grundprincipen att det som bedöms sakna intresse för den utredning som tillståndet till teleavlyssning avser inte skall bevaras. Även om det inte klart sägs ut i lagen får sålunda anses gälla att material som saknar betydelse för brottsutredningen skall förstöras omedelbart. En uttrycklig bestämmelse av sådan innebörd fanns ursprungligen i rättegångsbalken och föreslogs också i Buggningsutredningens betänkande och den på detta grundade lagrådsremissen.

Vid teleavlyssning – liksom för övrigt vid många andra former av brottsspaning – kommer det ofrånkomligen fram upplysningar också om annat än det som är ändamålet med åtgärden. Detta blir naturligtvis i särskilt hög grad fallet när en avlyssnad telefon i betydande omfattning används även av andra än den misstänkte. Frågan om hanteringen av sådan överskottsinformation har diskuterats i olika sammanhang utan att någon lagreglering hittills har kommit till stånd. Av vad som nyss sagts framgår visserligen att upptagningar som innehåller överskottsinformation och utskrifter av sådana upptagningar inte får sparas. Härmed är emellertid inte klarlagt i vilken mån själva informationen får utnyttjas eller i annan form bevaras för framtiden.

40Prop. 1988/89:124 s. 45f.

Utredningen om telefonavlyssning behandlade i sitt betänkande år 197541 frågan i vilken mån vad som hade framkommit vid telefonavlyssning borde få utnyttjas för utredning om annan brottslighet. Utredningen hänvisade till rättssäkerhetssynpunkter och förordade en restriktiv linje. Denna innebar att informationen inte skulle få utnyttjas för utredning om annan brottslighet än sådan som hade ett direkt samband med den förundersökning som föranlett det ursprungliga tillståndet. Något längre borde man dock kunna gå när det gällde uppgifter om ett planerat, ännu ej genomfört grovt brott. Sådana uppgifter borde enligt utredningen få utnyttjas i syfte att förhindra att brottsplanen förverkligades. I betänkandet berördes också frågan om införande av teleavlyssningsmaterial i olika polisregister, bl. a. säkerhetspolisens register. Utredningen förklarade sig inte ha något att erinra mot att ”material, som åtkommits genom en i laga ordning bedriven telefonavlyssning och som bedömts vara av betydelse för den aktuella förundersökningen, antecknas i olika polisiära register”. Utredningen sade sig härvid utgå från ”att införande av uppgifter om avlyssnade telefonsamtal är föremål för noggrann prövning inom polisen”.

Utredningsförslaget föranledde viss kritik vid remissbehandlingen och departementschefen uttalade sig för en något mindre restriktiv attityd. Sålunda anfördes att även uppgifter som avsåg annan brottslighet borde få utnyttjas men bara om denna brottslighet var av sådan grovhet eller art att den hade kunnat läggas till grund för en ansökan om telefonavlyssning.42 Några lagregler i ämnet föreslogs emellertid inte i propositionen. Justitieutskottet inhämtade Lagrådets yttrande över propositionsförslaget. Lagrådet ansåg mycket tala för att det enligt regeringsformens regler krävdes lagstöd för en rätt att utnyttja överskottsinformation. Även bortsett härifrån talade enligt Lagrådet sakliga skäl för att frågan reglerades i lag och Lagrådet lade fram ett förslag till sådana regler. Enligt den sålunda föreslagna lagtexten skulle uppgift om annan brottslighet som hade kommit fram genom teleavlyssning få upptecknas och läggas till grund för åtgärd i brottsutredande eller brottsförebyggande syfte i tre olika fall, nämligen 1. när brottsligheten var sådan att den i och för sig uppfyllde lagens förutsättningar för telefonavlyssning, 2. när det var fråga om ett förestående brott av så allvarlig beskaffenhet att det var straffbart att inte avslöja brottet, samt 3. i övrigt när det ”med hänsyn till väsentligt allmänt eller enskilt in-

41SOU 1975:95 s. 105 ff. 42Prop. 1975/76:202 s. 39.

tresse framstår som oförsvarligt att underlåta åtgärd”.43 Lagrådets förslag remissbehandlades av Justitieutskottet och utsattes då för viss kritik, varefter resultatet, som tidigare berörts, blev att propositionen avslogs och ärendet fick återgå till regeringen för ytterligare överväganden.

Den härefter tillsatta Tvångsmedelskommittén fick som en av sina uppgifter att överväga lagregler om utnyttjande av överskottsinformation som framkommit vid användning av olika tvångsmedel. I sitt betänkande konstaterade kommittén att det rådde viss osäkerhet i vad mån sådan överskottsinformation fick läggas till grund för spaning eller annan åtgärd för att förhindra eller beivra brott.44 Kommittén föreslog som huvudregel att uppgifter som hade framkommit vid användning av tvångsmedel inte skulle få användas för annat än det beslutade ändamålet. Överskottsinformation skulle emellertid få utnyttjas för utredning om annat brott, under förutsättning att detta brott var av sådan omfattning och art att motsvarande tvångsmedel hade kunnat användas för utredning av det brottet. Detta skulle gälla oavsett om uppgiften rörde den person som tvångsmedlet riktades mot eller någon annan. Den föreslagna ordningen innebar enligt kommitténs mening en rimlig avvägning mellan intresset av skydd för den enskildes personliga integritet och intresset av att brott blir utredda. Kommittén menade också att den var en från logisk och principiell synpunkt nödvändig konsekvens av lagens regler om förutsättningarna för tvångsmedelsanvändningen. Kommittén anförde även andra argument till stöd för en restriktiv hållning. Bl.a. framhölls som en risk att myndigheterna avsiktligt skulle begagna tvångsmedel för att få fram information om annan brottslig verksamhet än den som avsågs med ingripandet. Kommittén tog upp två undantagsfall då överskottsinformation borde få användas utöver vad huvudregeln medgav. Det ena fallet gällde information som kunde förhindra ett förestående allvarligt brott, det andra information som kunde fria en person som felaktigt hade misstänkts eller dömts för ett brott. Kommittén föreslog också uttryckliga regler som förbjöd röjande, uppteckning eller registrering av uppgifter som inte fick utnyttjas. Om en sådan uppgift hade registrerats skulle den enligt förslaget förstöras.

Kommitténs ordförande, som stöddes av en av ledamöterna, reserverade sig mot förslaget och utvecklade sin ståndpunkt i ett utförligt yttrande. Han ansåg inte att det fanns skäl att av hänsyn till den personliga integriteten skydda en brottsling mot att bli ställd

43 JuU 1976/77:20 s. 22 f. 44SOU 1984:54 s. 168.

till ansvar för brott som han hade begått. Han godtog inte majoritetens resonemang om vad som följde av logiska och principiella skäl. Ett förbud mot användning av överskottsinformation borde enligt hans mening ta direkt sikte på integritetsskyddet genom att det i lagen angavs att sådan information fick användas endast i den mån det var förenligt med skyddet för enskilds privatliv.

Kommitténs förslag i frågan om överskottsinformation avvisades av en majoritet av remissinstanserna och togs inte upp i den på utredningsbetänkandet grundade propositionen. Det konstaterades där att problemet gällde ”huruvida de brottsutredande organen har rätt att utnyttja sig av upplysningar om ett brott som de fått tillgång till genom att – helt lagligt – använda tvångsmedel vid utredning om ett annat brott”. Departementschefen fann inte de av kommittén anförda logiska och principiella synpunkterna övertygande och påpekade bl.a. att polisen i övrigt fritt kunde använda information som mer eller mindre av en slump hade kommit till dess kännedom. Vidare ansågs att förslaget skulle kunna få negativa följder för möjligheterna att komma till rätta med allvarlig brottslighet i vissa fall samt att det skulle innebära ett brott mot principen om fri bevisprövning.45 Departementschefen anförde ytterligare följande:

Som jag ser det skulle det egentligen bara finnas ett bärande skäl för lagstiftaren att begränsa utnyttjandet av överskottsinformation. Men det är en absurd tanke, utan förankring i den svenska verkligheten. Det skulle vara om man misstror de tillståndsgivande och verkställande organen i så hög grad att man misstänker att de på falska grunder gör gällande att en person är misstänkt för ett grovt brott för att på det sättet få till stånd telefonavlyssning för att avslöja ett lindrigare brott, som inte kan föranleda telefonavlyssning.

Olägenheterna med nuvarande ordning ansågs inte ha tett sig särskilt framträdande i den praktiska tillämpningen. Sammanfattningsvis anförde departementschefen som sin uppfattning att några i lag angivna begränsningar av de brottsutredande organens rätt att utnyttja överskottsinformation inte borde införas. Det kan noteras att departementschefen inte berörde frågan om möjligheten att använda sådant material för annat ändamål än utredning om brott. Propositionens förslag godtogs av riksdagen.46

45Prop. 1988/89:124 s. 29ff. 46 JuU 1988/89:25 s. 20 f.

Buggningsutredningen redovisade inte i sitt betänkande några överväganden i frågan om användningen av överskottsinformation. Detta kritiserades från olika håll under remissbehandlingen. I sin remiss till Lagrådet intog emellertid regeringen samma avvisande attityd till frågan om en lagreglering som i det tidigare lagstiftningsärendet. Detta föranledde, som tidigare nämnts, stark kritik från Lagrådets sida. Lagrådet erinrade om vad som hade anförts i tidigare lagstiftningsärenden och ifrågasatte dessutom – med hänvisning till ett tidigare under året meddelat avgörande av Europadomstolen (målet Amann mot Schweiz) – om inte artikel 8 i Europakonventionen om mänskliga rättigheter innebar ett krav på utförligare lagreglering. Lagförslaget har som nämnts inte blivit framlagt för riksdagen och frågan utreds nu.

En specialfråga som har uppmärksammats av Buggningsutredningen är att det vid verkställighet av hemlig teleavlyssning kan vara möjligt att avlyssna bakgrundssamtal som förs i den lokal där telefonen finns. Denna fråga har bl.a. behandlats i ett ärende hos Justitiekanslern. Regeringen avstod i lagrådsremissen från att föreslå någon lagreglering i ämnet. I och för sig avser ett beslut om hemlig teleavlyssning inte sådana bakgrundssamtal, och skulle det vid verkställighet av ett beslut visa sig att telefonluren är avlagd utan att något telefonsamtal pågår bör avlyssningen enligt regeringens mening avbrytas.

Genom lagen (1995:1506) om hemlig kameraövervakning, som trädde i kraft den 1 januari 1996, kompletterades rättegångsbalkens regler med ett nytt straffprocessuellt tvångsmedel. Hemlig övervakning med fjärrstyrda TV-kameror eller liknande får användas vid förundersökning angående brott där minimistraffet är lägst fängelse två år. Förutsättningarna för att åtgärden skall få tillgripas är desamma som gäller för hemlig teleavlyssning och även här krävs rättens tillstånd. Lagen har getts tidsbegränsad giltighet. Den gällde ursprungligen till utgången av år 1998 och giltighetstiden har därefter förlängts, senast till utgången av år 2004. Även beträffande hemlig kameraövervakning är specialreglerna i 1952 års lag tillämpliga.

Särskilt långtgående möjligheter att använda tvångsmedel gäller enligt de s.k. terroristbestämmelserna i utlänningslagstiftningen. Nuvarande regler i ämnet finns i lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll, men bestämmelser av motsvarande innehåll har funnits sedan år 1973. Reglerna kan tillämpas när en utlänning har utvisats därför att det kan befaras att han kommer att begå eller medverka till brottslig gärning som innefattar våld, hot eller tvång

för politiska syften, men utvisningen inte kan verkställas på grund av att utlänningen i så fall skulle löpa allvarlig fara, exempelvis riskera dödsstraff eller tortyr. Beträffande en sådan utlänning är det möjligt att anordna husrannsakan eller kroppsvisitation på svagare grunder än annars. Någon konkret brottsmisstanke fordras inte. Det räcker att åtgärden är "av betydelse för att utröna om utlänningen eller en organisation eller grupp som han tillhör eller verkar för planlägger eller förbereder någon gärning som innebär våld, hot eller tvång för politiska syften och som innefattar brott för vilket lindrigare straff än fängelse i två år inte är föreskrivet". För sådant ändamål kan också en domstol, om det finns synnerliga skäl, lämna tillstånd till hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning och till kvarhållande och undersökning av post- och telegrafförsändelser, paket m. m. som har ställts till utlänningen eller avsänts av honom och som finns hos ett befordringsföretag eller påträffas vid husrannsakan eller kroppsvisitation.

5. Konfliktlinjer och tidsstämningar under efterkrigstiden

5.1

Kalla kriget som historia

1

5.1.1 Kalla kriget som forskningsområde

Det kalla kriget formade 1900-talets andra hälft. Det inleddes åren 1947/48 och pågick sedan i olika former fram till år 1990, då det officiellt förklarades för avslutat vid ett möte mellan USA:s och Sovjetunionens ledare i Paris. Kalla kriget var en säkerhetspolitisk konjunktur, som i princip omfattade hela världen. Det formade inte bara utrikes- och försvarspolitik utan även inrikespolitik och samhällskultur.

Begreppet ”kallt krig” myntades redan år 1945 av den engelske författaren George Orwell, men det var först genom den amerikanske journalisten Walter Lippmans bok ”The Cold War” från år 1947 som uttrycket vann spridning.2 Kallt krig kom att betyda ett krigsliknande tillstånd präglat av stark spänning mellan öst och väst, där de stridande parterna använde alla medel utom direkt militär konfrontation för att bekämpa varandra. Men även om kalla kriget inte ledde till något ”hett” krig i Europa, ledde det till direkta eller indirekta väpnade konfrontationer i andra delar av världen, i Korea, Vietnam, Afghanistan och Afrika.

Kalla kriget hade många dimensioner. Det hade sitt geopolitiska ursprung i det maktvakuum som uppstod i Europa efter Tysklands militära kollaps år 1945. Det blev också ett kapprustningskrig, där de stridande med hjälp av olika vapenteknologiska system sökte försätta motparten i militärt underläge. Ur dessa aspekter kan kalla

1 Detta avsnitt, författat av kommissionsmedlemmen Alf W Johansson, ger en allmän bakgrund till kalla kriget som internationell konflikt utifrån nyare forskning. 2 Anders Stephanson, “Fourteen Notes on the Cold War” i Gearóid Ó Tuathail and Simon Dalby (ed), Rethinking Geopolitics London 1998 s. 65.

kriget ses som ett utslag av traditionell maktpolitisk rivalitet. Men primärt måste kalla kriget ses som en ideologisk konflikt, som formade sig till en kamp mellan två sociala och ekonomiska modeller, kapitalism och kommunism, och mellan två politiska ordningssystem, demokrati och diktatur.

Den ryska revolutionen år 1917 innebar en utmaning inte bara mot kapitalismen som ekonomisk ordning utan även mot den borgerliga värld som växt fram sedan 1600-talet. Det var denna systemkonflikt som gav kalla kriget dess stundom nästan religiösa intensitet.

Historiska processer kan tolkas på olika sätt beroende på nationellt perspektiv, ideologiska preferenser och forskningens allmänna nivå. Kalla kriget kan i dag analyseras både utifrån dess uppkomst och utifrån dess slut. Denna period har blivit historia på ett annat sätt än tidigare. Den asymmetri som tidigare förelåg såtillvida att det på västsidan fanns ett relativt rikligt källmaterial, medan de sovjetiska arkiven var stängda, har förändrats. Forskarna har delvis fått tillgång till sovjetryskt material, men fortfarande är centrala arkiv (exempelvis det s.k. Presidentarkivet) stängda. Bedömningar av beslutsprocesser och motiv på den sovjetiska sidan vilar därför fortfarande på ett i vissa avseenden bräckligt underlag.

De tolkningsramar som drogs upp medan kalla kriget ännu pågick har inte förlorat sin relevans, även om nya aspekter tillkommit. Den vetenskapliga historieforskningen om kalla kriget var tidigare i hög grad präglad av ett ”realistiskt” perspektiv, dvs. relationerna mellan stater sågs främst som en kamp om makt, medan ideologiska argument avfärdades som efterhandsrationaliseringar. Det som skett under 1990-talet är att idéerna, aktörernas världsbilder, lyfts fram som viktiga förklaringsfaktorer.3

Alla övergripande historiska tolkningar har en moraliskideologisk dimension även om den inte är explicit uttalad. Den s.k. traditionella eller ortodoxa tolkningen av kalla kriget, som betonade Sovjetunionens politiska och militära expansionism som upphov kan ses som en ”högertolkning”, medan den s.k. revisionistiska skolan som lyfte fram de expansiva tendenserna i den amerikanska kapitalismen är en ”vänstertolkning”. Den s.k. postrevisionistiska skolan som framträdde på 1970-talet, kan betecknas som en eklektisk teori som sökte kombinera element från de tidigare skolorna, men som i ”skuldfrågan” närmast anslöt sig till den ortodoxa linjen. I

3 Odd Arne Westad, Introduction i Odd Arne Westad (red) Reviewing the Cold War, Approaches, Interpretation, Theories, London 2000 s. 1 ”…the Cold War was more about ideas and beliefs than about anything else”.

modern forskning finns en tendens att komma bort från kalla kriget som ett nollsummespel, där den ena sidans aggressivitet mötts av den andra sidans defensiva hållning och vice versa. Istället framträder en strävan att betona interaktionen mellan de fientliga blocken.4

5.1.2 Kalla kriget som ideologisk konflikt

Det kalla kriget kan i vidaste mening ses som västerlandets svar på den ryska revolutionen. En regim framträdde med ambitionen att krossa det existerande ekonomiska och sociala systemet och införa en ny maktordning. Det var det motstånd dessa ambitioner framkallade som ytterst förorsakade kalla kriget.

En antikommunistisk hållning framträdde i den europeiska politiken och i USA redan under 1920-talet. Under trettiotalet skulle denna hållning temporärt överflyglas av det nazistiska hotet. Det hot som Hitlertyskland utgjorde både mot det liberala västerlandet och det bolsjevikiska Ryssland skapade en latent intressegemenskap mellan väst och öst. Det var emellertid först efter det tyska anfallet mot Sovjetunionen år 1941 som denna intressegemenskap fick en fastare form. Sovjetunionens kamp mot de nazistiska inkräktarna fyllde många i västerlandet med beundran, men efter krigets slut väcktes den antikommunistiska impulsen ånyo till liv. I den bemärkelsen kan kalla kriget sägas vara ett uttryck för västerländsk liberal självhävdelse, en vägran att acceptera något annat system vid sin sida. Ledarna i väst insåg att andra världskriget lett till en sådan förstärkning av Sovjetunionens maktställning att de kanske skulle bli tvingade att samarbeta, men de ville det inte. De visste att ett fortsatt samarbete mellan krigstidens allierade endast skulle bidra till att ge det sovjetiska systemet legitimitet och därmed förstärka kommunismens styrka och attraktionskraft. Containment, en politik syftande till inneslutning och begränsning, blev den ”officiella” beteckningen på den amerikanska politiken efter kriget; denna hållning hade emellertid varit en levande realitet redan åren 1918/19 och spelat en viktig roll vid fredskongressen i Versailles. Som den amerikanske sociologen Thorstein Veblen uttryckte det:

4 Se Geir Lundestad, How (not) to Study the Origins of the Cold War i Odd Arne Westad (2000) s. 75.

önskan att hålla tillbaka bolsjevismen stod inte i fredsavtalet; det var snarare det pergament på vilket det var skrivet.5

Antikommunismen var i mycket en reaktion på den fientlighet mot det borgerliga samhället som kom till uttryck i bolsjevikernas proklamationer. En uppfattning om denna fientlighet ger ett studium av Kominterns, den kommunistiska internationalens, programmatiska skrifter. Här framgår klart att kommunismen strävade efter att krossa det liberal-kapitalistiska systemet genom revolution. Följande citat är ett programmatiskt uttalande från Kominterns 6:e kongress år 1928:

Proletariatets erövring av makten är ingen fredlig ”erövring” av den färdiga borgerliga statsapparaten genom uppnåendet av parlamentsmajoriteten. Bourgeoisien använder alla våldets och terrorns medel för att skydda och befästa sin rövade egendom och sitt politiska välde. Liksom feodaladeln under förgången tid kan inte heller bourgeoisien lämna sin historiska plats åt den nya klassen utan den mest förtvivlade och förbittrade kamp. Bourgeoisiens våld kan därför brytas endast genom proletariatets stränga våld. Proletariatets erövring av makten är det våldsamma störtandet av den borgerliga makten, krossandet av den kapitalistiska statsapparaten (den borgerliga hären, polisen, ämbetsmannahierarkin, domstolarna, parlamentet osv.) och dess ersättande med den proletära maktens nya organ, vilka framför allt är redskap för att undertrycka utsugarna. ( kurs. här) 6

Att retorik av detta slag måste framkalla häftiga reaktioner från de institutioner (försvarsmakten, polisen, ämbetsmännen, domstolarna, parlamentet etc.) som skulle drabbas av det revolutionära våldet överraskar inte.

Båda sidor var övertygade om den andra sidans oblidkeliga fientlighet och detta skapade det spänningstillstånd som karaktäriserar kalla kriget. De ideologiska föreställningarna formade i sin tur hotbilderna. Sovjetunionen var en ideokrati, en stat behärskad av en ideologi. Den marxist-leninistiska ideologin i Stalins utformning höll samman det sovjetiska imperiet; det var också denna ideologi, som bestämde Stalins tolkning av situationen i världen efter andra världskriget.

Den marxist-leninistiska teorin förutsatte att det kapitalistiska systemet bar på fröet till sin egen undergång. Världen utvecklades i

5 Arno Mayer; Politics of Diplomacy and Peacemaking. Containment and Counterrevolution at Versailles 1918-1919, New York 1967 s. 29. 6 Cit. från Yvonne Hirdman, Sverges kommunistiska parti 1939-1945, Stockholm 1974 s. 245.

riktning mot socialism. Denna determinism medförde att den sovjetiska politiken alltid kunde vara opportunistisk. Dess uppgift var att notera och utnyttja de växande motsättningarna inom det kapitalistiska systemet allteftersom de framträdde. Ideologin förutspådde det socialistiska systemets seger, men detta var en process som kunde ta avsevärd tid. Eftersom Sovjetunionen var en diktatur och Stalin systemets herre kunde han vara passiv, försiktig, återhållsam, stödja eller inte stödja de kommunistiska partierna i väst i förvissningen att kommunismen som idé och det kapitalistiska systemets inre motsättningar ändå verkade i historien. Det primära för honom var att säkra den socialistiska landvinning som Sovjetunionen utgjorde.

Den sovjetiska politiken underblåste motsättningarna mellan de kapitalistiska staterna och stödde de krafter i väst som ansågs gynna sovjetiska intressen, men i grunden var politiken försiktig; den sökte trygga de säkerhetspolitiska vinster Sovjetunionen uppnått genom segern över Tyskland. Men denna nya maktposition och det sätt varpå staterna i östra Europa inkorporerades i den sovjetiska maktsfären blev en utmaning som det liberala västerlandet inte kunde acceptera. Att Sovjetunionen skulle starta ett nytt krig omedelbart efter att ha utstått det kanske mest ohyggliga kriget i världshistorien, framstår i efterhand som föga troligt. Övertygelsen att Sovjetunionen var beredd att med militära medel utsträcka sitt välde och att det fanns en plan för världserövring var emellertid levande i väst redan mot slutet av fyrtiotalet. Men även de sovjetiska ledarna insåg att kampen för socialismen bäst befrämjades genom att demonstrera det egna systemets funktionsduglighet och förmåga att skapa materiellt välstånd. Det var misslyckandet på detta område som ledde till kommunismens sammanbrott.

Realpolitiskt fruktade Stalin mest ett ”återuppståndet” Tyskland. Efter första världskriget hade det endast dröjt femton år innan Tyskland ånyo börjat upprusta. Det var en upprepning av detta Stalin ville undvika. Ett delat Tyskland var inte hans första önskemål. Hans förhoppning efter kriget tycks ha varit att de allierade gemensamt skulle enas om hur Tyskland skulle hållas under kontroll och att sedan kommunismen som ideologi, med dess attraktionskraft på massorna, skulle bidra till att föra Tyskland närmare det sovjetiska lägret.7 Detta var en illusion, lika väl som den amerikanske diplomaten George F. Kennans (”konstruktören” av containmentdoktrinen) förhoppningar att det skulle gå att finna en diplo-

7 Wilfried Loth, Die Teilung der Welt. Geschichte des Kalten Krieges 1941-1955, DTV München 2000 s. 368ff.

matisk lösning för efterkrigsvärlden: Kennan trodde att amerikanerna skulle kunna klargöra för ryssarna att de i och med andra världskriget nått den definitiva gränsen för sin militärpolitiska expansion. När detta klargjorts och accepterats skulle de amerikanska ledarna sätta sig vid förhandlingsbordet för att utröna ”whether we could not get their agreement to some sort of a workable understanding about the future of the continent”.8 Detta tillvägagångssätt skulle möjligen ha tilltalat Stalin, men var främmande för västsidans ledare. Huvudproblemet för dem var egentligen inte Sovjets utvidgning av sitt maktområde under andra världskriget utan hur man skulle säkra det liberalkapitalistiska systemets överlevnad i Europa - och i världen. 1930-talskrisen var ännu levande i beslutsfattarnas minnen, och 1945 rådde ekonomiskt kaos och hungersnöd i stora delar av Europa, särskilt i Tyskland. Samtidigt hade det sovjetiska systemet vunnit i prestige genom den styrka det visat i kampen mot Tyskland. Sovjetunionen framstod som den otvetydigt starkaste militära makten i Europa. Det var denna nya maktställning i kombination med fruktan för att kommunismen skulle kunna profitera på det rådande nödläget, som utlöste den antikommunistiska impulsen.

5.1.3 Den marxistiska utopin som utmaning

För att förstå det hot som kommunismen konstituerade måste man ha en uppfattning om den vision som bar upp denna rörelse. Kommunismen byggde på marxistisk teori. Dess mål var att upprätta en värld i frihet och jämlikhet. Det kommunistiska frihetsbegreppet var kollektivistiskt. Det handlade inte primärt om människans individuella frihet utan om mänsklighetens frigörelse. Genom omvandling av samhällets organisation skulle människan befrias från beroendet av alla opersonliga krafter (marknad, kapitalism, löneslaveri och penninghushållning) som förtryckte, förnedrade och kränkte henne i det existerande samhället. Det som Marx kallade människans främlingsskap inför sig själv (alienation) i det kapitalistiska samhället skulle upphävas. Människan skulle bli ett med sin sanna natur. En sådan utveckling krävde dock total kontroll över människans sociala och ekonomiska miljö. Den totala kontrollen var ett nödvändigt steg mot den fullständiga friheten. Detta var

8 George F. Kennan, John Lukacs, “From World War to Cold War”, American Heritage, December 1995 s. 66.

kärnan i den marxistiska utopin.9 Hur tvång och frihet skulle förenas var ett problem som lämnades olöst. Det som gav denna framtidsvision konkretion var att den förbands med en historieteori och en ekonomisk analys som klargjorde det kapitalistiska systemets tendens till självdestruktion. Socialismen växte fram ur det kapitalistiska systemet genom att produktionen fick en alltmer församhälleligad karaktär. Kommunisternas uppgift var att underblåsa motsättningarna i det kapitalistiska systemet och skapa insikt hos arbetarklassen om systemomvandlingens ofrånkomlighet. Själva den historiska utvecklingen upplevdes således vara på kommunisternas sida. Föreställningen om alla människors jämlikhet och alienationens upphävande gav kommunismen ett messianskt drag. Marxismen som kommunism blev en form av upplyst falsk transcendens. Den var upplyst eftersom den genomskådat det kapitalistiska systemet, den var falsk eftersom den uppställde transcendenta löften (ny värld, ny människa) som den aldrig förmådde förverkliga. Tvärtom blev den ”realt existerande socialismen” en karikatyr av den marxistiska utopin. Men den suggestionskraft som utgick från denna bidrog till att göra kommunismen till ett hot i den borgerliga världens ögon. En fruktan uppstod att massorna, särskilt om det kapitalistiska systemet hamnade i kris, skulle vända sig till kommunismen. Till detta bidrog att den sovjetiska modellen, statskontroll och planhushållning, ännu långt in på 1960-talet för många framstod som ett trovärdigt alternativ till det liberal-kapitalistiska systemet i förmågan att skapa välstånd för alla.

5.1.4 Kalla kriget som ekonomisk och social systemkonflikt

Kalla kriget var en kamp mellan två sociala och ekonomiska system; å ena sidan statskontroll och planhushållning; å andra sidan marknad och kapitalism. Den västerländska liberala självförståelsen byggde på att den individuella egendomens bevarande krävde privat äganderätt även till produktionsmedlen. Demokrati och marknadsekonomi knöts hårt till varandra. Det var de liberala krafternas förmåga att göra detta samband trovärdigt som bar upp det liberalkapitalistiska systemet. Kommunisterna å sin sida menade att upphävandet av den privata äganderätten till produktionsmedlen var en förutsättning för att utsugningen av arbetarklassen skulle upphöra. Ingenting torde i så hög grad som hotet mot den privata äganderät-

9 Andrzej Walicki, Marxism and the Leap to the Kingdom of Freedom, Stanford 1995.

ten ha bidragit till föreställningen om kalla kriget som en kamp ”på liv och död”.

5.1.5 Kalla kriget som en kamp mellan två politiska ordningssystem

Nära knuten till kalla kriget som ekonomisk systemkamp var föreställningen om kalla kriget som en politisk systemkonflikt, som en kamp mellan demokrati och diktatur, mellan frihet och slaveri. Som den svensk-amerikanske forskaren Anders Stephanson påpekat hade denna typ av dikotomier djupa rötter i amerikansk politisk retorik. Amerika hade alltid sett sig som ”den fria världen” även om, som Stephanson uttrycker det, ”not everyone…was born free in the land of the free”.10 Sitt emblematiska uttryck skulle denna frihetsretorik få i Trumandoktrinen från mars 1947. Valet i världen, hävdade den amerikanske presidenten, stod mellan två livsformer, den ena baserad på individuell frihet, majoritetsstyre, fria institutioner och fria val, den andra byggande på terror, förtryck, manipulerade val och en kontrollerad press. USA:s politik måste vara att stödja ”fria folk som vägrade att underkasta sig beväpnade minoriteter eller påtryckningar utifrån”. Väpnade minoriteter syftade i detta fall på den kommunistiska sidan i det inbördeskrig som pågick i Grekland. Alla regimer som stod emot kommunismen räknades således till gruppen ”fria folk”.

Frihet-mot-slaveri-metaforen återkom i det dokument där kalla krigets etos kanske tydligast kommer till uttryck, i det s.k. NSC-68-dokumentet från april 1950, som lade grunden till USA:s politik under kalla kriget.11 Enligt detta aktstycke som utarbetats av National Policy Planning Staff under ledning av Paul Nitze, befann sig USA i en apokalyptisk kamp mellan frihet och slaveri; USA:s uppgift var att visa frihetsidéns överlägsenhet över slaveriet och omkullkasta ”Kremls plan (design)” för världsherravälde.

Sovjetunionen var, slog NSC-68 fast, en totalitär stat. Totalitarismbegreppet skulle under femtiotalet dominera analysen av sovjetsystemet. Totalitära stater strävade efter total kontroll över individerna och utmärktes av ledarkult, enpartisystem, en samlande ideologi och fullständig kontroll av medier och kommunikations-

10 Anders Stephanson, “Liberty or Death: The Cold War as US ideology”, i Odd Arne Westad (red), Reviewing the Cold War Approaches, Interpretations, Theory, London 2000 s. 83. 11 Trumandoktrinen och NSC-68 finns i sin helhet på internet.

medel. Detta analysschema applicerades på såväl det nazistiska Tyskland som på Sovjetunionen.12 Kommunism och nazism blev utbytbara storheter. Någon skillnad dem emellan som system fanns inte - att de sett varandra som dödsfiender spelade inte någon roll, eftersom varje totalitär stat strävade efter att krossa varje kraft som hindrade dess strävan efter världsvälde. Nazismens aggressivitet och mordiskhet kunde således motståndslöst överföras på sovjetsystemet.

I NSC-68 hette det vidare:

Vårt fria samhälle, ställt inför ett hot mot sina grundläggande värden, måste naturligtvis vidta sådana åtgärder, inklusive användandet av militärt våld, som krävs för att skydda dessa värden. Sammanhållningen i vårt system kan inte hotas av några åtgärder, dolda eller öppna, våldsamma eller icke-våldsamma, som tjänar syftet att korsa Kremls plan.

Här formulerades det kommunistiska hotet i vidast möjliga termer; NSC-68 proklamerade att USA inte fick rygga tillbaka från någon åtgärd. Allt som bidrog till att försvaga det ondskefulla sovjetiska systemet var därför legitimt. Det var inte blott vad Sovjetunionen företog sig som bestämde världsbilden, Sovjetunionens existens var ett hot i sig. I detta dokument formulerades en amerikansk ideologi väl så universalistisk som den kommunistiska. Både Sovjetunionen och USA blev stater med en världsmission - konfrontationen var oundviklig. Fientligheten var sprungen ur tvenne universalistiska ideologier, den riktade sig inte så mycket mot fiendens fysiska gränser som mot hans hjärta och sinnelag. När det under femtiotalet stod klart att kommunismen inte utgjorde ett allvarligt inrikespolitiskt hot mot de europeiska demokratierna minskade också spänningen i det kalla kriget.

Genom att omvandla det ideologiska hot som kommunismen utgjorde till ett militärt hot och samtidigt förbinda all kommunistisk verksamhet med Sovjetunionen, skapades i västvärlden förutsättningar för en nationell mobilisering av massorna och olika former av åtgärder (varierande från land till land) mot de nationella kommunistiska partierna.

12 Abbott Gleason, Totalitarianism, The Inner History of the Cold War, New York 1995.

5.1.6 Hotbilder

Kommunistiska internationalen (Komintern) som hot

Hotbilder har ofta en eftersläpande karaktär. De hålls mera vid liv av historiska händelser än aktuella företeelser. När det gäller Sovjetunionen som hot spelade tre företeelser en central roll: Den kommunistiska internationalen (Komintern), terrorn och sovjetiska interventionsförsök utomlands.

Komintern framträdde vid sitt bildande år 1919 som en ny international för alla socialistiska partier, men i realiteten blev den en international enbart för de kommunistiska partierna. Redan vid mitten av 1920-talet stod det klart att det sovjetiska kommunistpartiet, ytterst Stalin, hade omvandlat Komintern till ett lydigt redskap för sovjetisk utrikespolitik. Forskningen har klargjort att kommunistpartierna hade ett visst nationellt handlingsutrymme, men utvecklingen åren 1928/29 och 1934/35 visade att kommunistpartierna i stora drag underkastade sig de strategiska riktlinjer som uppdrogs i Moskva.13 Komintern gjorde anspråk på att vara ett världsparti, där de nationella kommunistiska partierna ingick som sektioner. Det gemensamma syftet var att åstadkomma världsrevolution. När man i väst läste Kominterns program var den givna slutsatsen att här fanns en organisation som syftade till att med alla medel destabilisera de demokratisk-liberala kapitalistiska staterna, uppegga massorna mot statsmakten och underblåsa ekonomisk kris och oordning. I efterhand kan man se att kommunisternas drömmar om världsrevolution hade gått i graven redan år 1923, att proletariatet aldrig var den revolutionära kraft som Marx och andra trott och att det liberal-kapitalistiska systemets motståndskraft var en helt annan än kommunisterna föreställt sig. Det förelåg i själva verket en fundamental missuppfattning på kommunistiskt håll om kapitalismens utvecklingsstadium. Den hade inte, som Lenin hävdat, nått sitt sista stadium utan befann sig tvärtom i sitt mest dynamiska utvecklingsskede.

Komintern var ett centralt inslag i den kommunistiska hotbilden. Den skapade en föreställning att de nationella kommunistpartierna var ombud för främmande intressen. Kommunisten som Komin-

13 Se Kermit McDermott, Recent Literature on the Comintern Problems of Interpretation i Mikhail Narinsky , Jürgen Rojahn (ed) Centre and Periphery. The History of the Comintern in the Light of new Documents, 1997.

tern-agent blev en stående figur i tidens politiska föreställningsvärld. Denna saknade inte helt realism, även om Komintern framför allt var en ideologisk-politisk organisation, som i skiftande lägen sökte formulera en politisk strategi för den världskommunistiska rörelsen. Den retorik som Komintern utvecklade var revolutionär och våldsinriktad särskilt under perioden 1928-1934. Ännu långt efter det att Komintern upplösts (1943) kvarstod bilden av de nationella kommunistpartierna som agenter för sovjetiska intressen. När Kominform bildades 1947 tolkades detta omedelbart som en nyuppstånden Komintern. Kominternstereotypen kom under efterkrigstiden också att överföras på de sovjetiska säkerhets- och underrättelseorganen, KGB och GRU och den subversiva verksamhet som dessa ansågs involverade i. KGB-agenten och Komintern/Kominform-agenten blev utbytbara storheter.

De nationella kommunistpartierna försvarade Sovjetunionen som socialismens största landvinning och slöt mer eller mindre explicit upp bakom Moskvas utrikespolitiska hållning.14 De byggde sin politik på att det sovjetiska systemet skulle visa sin sociala och ekonomiska överlägsenhet, men detta innebar inte att de var bundna till Sovjetunionen på det sätt som förekom i den antikommunistiska propagandan, där kommunisterna beskrevs som viljelösa robotar beredda att i varje läge gå Sovjetunionens ärenden. Huvudmassan av de kommunistiska partiernas medlemmar var arbetare - ofta mer nationellt integrerade än de själva var medvetna om. Att bindningen till Sovjetunionen inte var ovillkorlig belyses också av det faktum att det inom de nationella kommunistpartierna förekom en intern debatt om hållningen till Sovjetunionen och att under sextiotalet kritiken av Sovjetunionen blev alltmer öppen. I realiteten höll de nationella kommunistpartierna sig med två trosföreställningar, den ena abstrakt, den andra konkret: den ena Marx´ vision av ett jordiskt paradis, människans inträde i ”frihetens rike”, den andra Sovjetunionen som potentiell utopi. Det var den sistnämnda föreställningen som skulle visa sig fatal. Bindningen till Sovjetunionen förlamade den marxistiska utopins attraktionskraft.

Det andra bestämmande inslaget i den sovjetiskt/kommunistiska hotbilden var terrorn. Efter ett attentat mot Lenin i augusti 1918 släpptes en röd terror lös, tusentals människors sköts, hundratusentals flydde landet. En stor del av landets elit blev emigranter. Utblottade tvingades de söka sitt uppehälle i väst. Många i det adli-

14 De var också bundna till Moskva genom olika ekonomiska subsidier. Se Morten Thing (red) Guldet fra Moskva. Finansieringen af de nordiske kommunistpartier 1917-1990, Viby 2001.

ga skiktet, furstar och grevar nödgades ta arbeten som språklärare, banktjänstemän eller taxichaufförer. Deras sociala deklassering blev en påminnelse för borgerligheten i Europa om det öde som väntade om bolsjevikerna segrade. Med emigranterna följde ohyggliga historier om bolsjevikernas framfart.15

Även om många av dessa historier var överdrivna, saknade de inte verklighetsunderlag. Uppfattningen om kommunismen som en terroristisk rörelse förstärktes under trettiotalet genom de s.k. Moskvarättegångarna 1937-38 och de utrensningar som följde. Sammanlagt 681 000 personer skall ha likviderats i samband med dessa.16 De ”folkfiender” som undgick döden dömdes till långvariga straff i den väldiga fängelseindustri (Gulag) som byggts upp sedan 1920-talet och där miljoner omkom. Även om det fanns uppgifter om detta lägersystem redan i samtiden, skulle det dröja till Chrusjtjovs ”avstaliniseringstal” på 20:e partikongressen 1956 innan Gulagarkipelagen fick verklig gestalt i västerländskt medvetande.

Det tredje elementet i den kommunistiska hotbilden var uppfattningen att Sovjetunionen var beredd till militära aktioner utomlands för att sprida världsrevolutionen eller hjälpa meningsfränder. De minnesgoda erinrade sig det polsk-sovjetiska kriget 1920, då världsrevolutionen tycktes på väg, buren av röda arméns bajonetter. Hjälpen till den ”röda” sidan i spanska inbördeskriget 1936-1939 sågs också som ett tecken på Sovjetunionens beredvillighet att intervenera utomlands. Det mest åberopade exemplet var emellertid Sovjetunionens anfall på Finland i november 1939. Ingenting torde betytt mera för bilden av Sovjetunionen som en militärt expansionistisk stat än detta krig. Genom tillsättandet av den s.k. Kuusinenregeringen och den fiktion som denna regering byggde på, befästes

15 I en broschyr Bolsjevikernas blodtörst. Ett ögonvittnes berättelse, som utkom 1920, och som skall ha tryckts i 50 000 exemplar, ges följande skildring av den bolsjevikiska hemliga polisens (tjekans) förhörsmetoder i Kiev: ”Den torterade bands vid en vägg eller en stolpe, varefter ett flera tum brett järnrör, som man i Ryssland behöver till samovarer, pressades med den ena öppningen mot ett ställe på kroppen och bands fast. I detta rör fördes sedan in en råtta varefter den andra öppningen genast stängdes med ståltrådsnät: sedan eldades framför öppningen. Det av hettan till förtvivlan bragta djuret började nu för att bana sig en väg ut äta sig in i kroppen på den olycklige. Det fruktansvärda med denna tortyr består i att de olyckliga plågades i timmar/…./ innan de gav upp andan.” R. Nilostonsky, Der Blutrauch des Bolschewismus. Berichte eines

Augenzeugen, Berlin 1920 2:a uppl. s. 13. Cit. i Hans-Ulrich Wehler, Entsorgung der deutschen Vergangenheit? Ein polemischer Essay zum ´Historikerstreit´, München 1988 s. 150 o 236f.

Denna scen har citerats så pass utförligt därför att Hitler enligt den tyske historikern Ernst Nolte skall ha läst denna skildring och tagit djupt intryck av den. Skildringar av detta slag skall ha övertygat Hitler om att gentemot bolsjevikerna gällde det att utrota eller utrotas. Hitlers ´asiatiska dåd´ under andra världskriget (mordet på judarna) skall enligt Nolte ha inspirerats av bolsjevikernas ´asiatiska dåd´efter maktövertagandet. 16 Stéphane Courtois et al, Kommunismens svarta bok, Stockholm 1999 s. 202.

föreställningen att Moskva var berett till krig för att sprida kommunismen. I efterhand torde de flesta forskare mena att anfallet på Finland var ett preventivt krig betingat av en önskan att skydda Leningrad och förhindra att Finland utnyttjades som tyskt uppmarschområde. Men hade den finska fronten brutit samman, finns det ingenting som tyder på att Finland skulle ha kunnat bevara sin nationella självständighet.

Det säkerhetspolitiska hotet

Hotbilder är föreställningar om fientlighet. Så länge kalla kriget pågick uppfattades kommunismen och Sovjetunionen som ett starkt säkerhetspolitiskt hot. Denna hotbild försvagades kraftigt i och med Sovjetunionens upplösning 1991: 1996 förklarade chefen för den svenska militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (MUST) att Sovjetunionen/Ryssland upphört att vara ett militärt hot mot Sverige.

Det som gjorde Sovjetunionen till ett hot under kalla kriget var de ideologiska motsättningarna och de spänningar som dessa skapade.17 Men det sovjetiska hotet hade också en mera ”materiell sida” som sammanhängde med att Sovjetunionen var en oerhört mäktig stat, som demonstrerat en väldig militär slagstyrka i kampen mot den fruktade tyska krigsmaskinen. Det sovjetiska systemets slutenhet och terroristiska karaktär, särskilt under Stalin, bidrog också i hög grad till att förstärka den allmänna hotbilden. Det låg något ytterst skrämmande i Stalins absoluta maktposition - att frågan om krig och fred tycktes avhängig av en individs omdöme och sinnesstämningar. Till detta kom att Sovjetunionen efter krigsslutet hade en miljonarmé i östra Europa. Kombinationen av autokratisk diktatur och militär styrka gjorde Sovjetunionen till ett hot. När dessutom en ideokratisk stat som Sovjetunionen sökte vinna säkerhet genom kontroll över sina grannländer var det ofrånkomligt att detta uppfattades som uttryck för expansiva avsikter. Framför allt det kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien sågs av många som en paradigm för sovjetisk/kommunistisk expansionism: inre destabilisering genom de nationella kommunistpartierna följt av sovjetiskt maktövertagande. Här fanns ett land där det inhemska kommunistpartiet nästan uppnått majoritet i väljarkåren, vilket gett partiet möjligheter att vinna inflytande över den civila och militära

17 Detta belyses inte minst av att när kommunistpartiet förlorade sin maktställning, upphörde Sovjetunionen praktiskt taget att vara ett hot.

förvaltningen. Sovjetunionen hade inte några trupper i Tjeckoslovakien vid ”kupptillfället” men utövade ändå ett betydande tryck på händelseutvecklingen.

Hotbilden under kalla kriget hade således en dubbelsidig karaktär: det var både ett inrikespolitiskt hot, representerat av de nationella kommunistpartierna, och ett yttre hot skapat av Sovjetunionens maktposition. För att förstå kalla kriget är det emellertid nödvändigt att skilja mellan Sovjetmakten och kommunismen/socialismen. Denna var en självständigt verkande historisk kraft oberoende av Sovjetunionen. Detta var tydligast vad gäller de socialdemokratiska partierna i Västeuropa som beskrev sig som socialistiska, men samtidigt tog avstånd från kommunismen och det sovjetiska samhällssystemet. De nationella kommunistpartierna slöt upp bakom sovjetsystemet, men Moskva hade inte någon fullständig kontroll över dessa partier. De hade att fungera i liberalparlamentariska miljöer och måste beakta den egna medlems- och väljaropinionen. Strejkerna i Frankrike i februari 1948 uppfattades av samtiden som ”beordrade” av Moskva, men tycks snarare varit resultatet av ett tryck underifrån.

Till hotbilden kan ytterligare element föras. Stalins politik var ofta klumpig och brutal på ett sätt som spelade de antikommunistiska krafterna i väst i händerna. Utifrån sin marxistisk-leninistiska föreställningsvärld trodde han att imperialistiska motsättningar mellan västmakterna skulle bli oundvikliga efter kriget, men i själva verket bidrog hans egen politik till att pressa dessa närmare varandra. Marshallplanen år 1947 uppfattades på sovjetiskt håll som en strävan att lösgöra staterna i östra Europa från Sovjetunionen och ledde till att Moskva stärkte greppet över dem. Berlinblockaden åren 1948/49 var förmodligen ett försök från Stalins sida att framtvinga ett återupptagande av de förhandlingar i Tysklandsfrågan, som avbrutits på hösten 1947, men uppfattades i väst som uttryck för militär expansionism. Koreakriget, som Stalin efter ivriga påtryckningar från Kim Il-Sung gav klartecken till, sågs också i väst som ett led i en sovjetisk expansionsplan. De kinesiska kommunisternas seger i inbördeskriget i Kina 1949 bidrog till att befästa föreställningarna om att världskommunismen under Sovjetunionens ledning var på marsch, men även här skulle det så småningom visa sig att ”världskommunismen” inte var så monolitisk som man föreställt sig.

Kalla kriget hade drag av religionskrig. Historiskt låter det sig bättre jämföras med trettioåriga kriget och de franska revolutionskrigen på 1790-talet än med exempelvis första världskriget, som var

en mera utpräglat maktpolitisk konflikt.18 Sedan kapprustningen kommit igång mot slutet av 1940-talet och terrorbalansen etablerats under senare delen av 1950-talet, uppstod under 1960-talet ett slags informell ”vapenvila” såtillvida att det skedde ett underförstått accepterande av respektive blocks intressesfärer. Kuba-krisen år 1962 blev paradoxalt nog en bekräftelse på detta intressesfärstänkande. Men även om läget stabiliserades i Europa sökte sig motsättningarna andra arenor, främst i Afrika och Sydostasien. Under 1980-talets första hälft flammade de ideologiska motsättningarna ånyo upp, man talar t o m om ”det andra kalla kriget”, men i och med Gorbatjovs makttillträde 1985 blev det den inre utvecklingen i Sovjetunionen som hamnade i fokus.

5.1.7 Kalla kriget som religiös och nationell kamp

Kommunismen var ateistisk och internationalistisk. Den ställde sig avvisande till tanken på en gudomlig transcendent ordning; den såg nationalismen som en kraft som måste övervinnas - vilket inte hindrade att en intensiv nationell kult utvecklades i Stalins Sovjetvälde. Arbetaren sades, med Marx ord, inte ha något fädernesland. Kommunismens ateism bidrog till att kyrkorna engagerades i den antikommunistiska kampen, den katolska kyrkan utfärdade bannbullor mot kommunismen. Religionen mobiliserades således i antikommunismens tjänst. Men även nationalismen mobiliserades i kampen. Särskilt i USA fick antikommunismen en starkt nationell prägel. Kommunismen beskrevs som ett hot mot Förenta Staternas grundläggande värden, som ”oamerikansk” verksamhet. Kommunismens ateistiska och antinationella hållning bidrog i hög grad till att försvaga dess attraktionskraft. ”De gav oss ett svärd”, som en av USA:s ledande antikommunister, Richard Nixon, uttryckte det.

5.1.8 Kommuniststereotyper

Kalla kriget var i hög grad ett underrättelse-, spion- och propagandakrig. Säkerhetstjänsterna svällde till enorma organisationer. I USA tog sig den antikommunistiska kampen former som innebar att yttrandefrihet och rättssäkerhet äventyrades. Även om kommunismen i Ryssland inte kunde krossas, var man i USA fast beslu-

18 Georges-Henri Soutou, La guerre de cinquante ans. Les relations est-ouest, Paris 2001.

ten att vinna på ”hemmaplan”.19 I orkestreringen av den antikommunistiska propagandan spelade FBI-chefen J. Edgar Hoover en viktig roll. Antikommunismen blev ett framträdande inslag i populärkulturen, där stereotypa föreställningar om kommunismen kolporterades ut. Den antikommunistiska hyperpatriotismen ledde till en politisering av hela den kulturella sfären. Myndigheterna ingrep mot konstnärer, författare, lärare och forskare, eftersom de ansåg sig handla i nationens och demokratins namn. ”Rätten att ha rättigheter” som ett kriterium på det demokratiska samhället hotades. President Eisenhower föreslog t.o.m. 1954 att kommunister skulle berövas sitt amerikanska medborgarskap.20

Kommunistjakten intensifierades genom senator Joseph McCarthy omkring 1950. McCarthyismen var en populistisk form av antikommunism, som t.o.m. skrämde de ”traditionella” antikommunisterna. De förstod att hans verksamhet förr eller senare skulle diskreditera antikommunismen, men de vågade länge inte öppet angripa honom, eftersom han åtnjöt stöd, inte bara från mäktiga konservativa krafter, utan också från folket. McCarthy betecknade antikommunismens urspårning i förföljelse. Vid tiden för McCarthys framträdande förelåg en bred antikommunistisk konsensus i det amerikanska samhället. McCarthy fanatiserade denna konsensus - innan han störtades 1954 hade hans verksamhet bidragit till att skapa ett slags mentalt undantagstillstånd i USA

Den kommuniststereotyp som utvecklades utgick från att kommunismen var en monolitisk världsrörelse styrd från Moskva. Alla kommunister var i princip lika och ställde blint upp på ledningens ord. Varje beslut som fattades i Moskva kunde motståndslöst kanaliseras ut i systemet. Denna bild var överdriven, men fick en viss trovärdighet genom att man sett hur kommunistpartierna svängt under Komintern-tiden. Från att ha varit glödande antifascister fram till den s.k Ribbentrop-Molotovpakten i augusti 1939 förvandlades kommunisterna inom loppet av några veckor till anhängare av en ”kålsuparteori” där västmakterna jämställdes med det nazistiska Tyskland. Det fanns också en föreställning att den som en gång varit kommunist förblev så för alltid. Avhoppade medlemmar misstänktes vara ”sovande agenter”. Hade man insupit det farliga giftet, kunde man inte återvinna full trovärdighet om man inte aktivt engagerade sig i den antikommunistiska kampen. Det sovjetiska systemets slutenhet gjorde att få spärrar sattes för fantasin. Mest

19 Om den amerikanska antikommunismen se Ellen Schrecker, Many are the Crimes. History of McCarthyism in the United States (1998). 20 Se Stephen J. Whitfield, Culture of the Cold War, Baltimore 1991.

skrämmande var föreställningen att kommunismen var en drog som bildligt injicerades i individen. Skräcken för ”en inre erövring” kommer till uttryck i Hollywoodfilmer som ”The Invasion of the

Body Snatchers” (1952) där främmande varelser från rymden tar kontroll över fredliga amerikanska medborgare. Det är i filmer som denna som den djupaste kommunistskräcken kommer till uttryck.

Demoniseringen av motståndaren hotade att leda till avhumanisering. Ingen normal människa kunde vara kommunist. Kommunisten var närmast en fjärrstyrd robot, oemottaglig för rationella argument. ”Hjärntvätt” blev det samlande begreppet för dessa farhågor.21 Under Koreakriget diskuterades denna företeelse ivrigt. Man trodde att kommunisterna, med inspiration från den ryske psykologen I.P. Pavlov, funnit ett sätt att ”byta ut” en människas medvetande mot ett annat. Föreställningen om hjärntvätt byggde i mycket på att man ansåg det fullständigt otänkbart att en ”hederlig” amerikansk soldat, ens i fångenskap, skulle kunna falla för kommunisternas propaganda. Kommunisterna måste, trodde man, ha kommit i besittning av ett psykologiskt vapen av oerhörd betydelse - om detta inbegrep tortyr, droger eller utstuderade förhörsmetoder, förblev oklart.22

5.1.9 Kalla kriget som hot om världskrig

Kalla kriget utmärktes av stark krigsskräck. Den politiska spänningen mellan blocken, det intensiva propagandakriget, de stereotypa fiendeföreställningarna, gjorde att under vissa perioder krigshotet upplevdes som överhängande. Särskilt intensivt var det mellan åren 1948 och 1952 då en förkrigsstämning - en känsla inte om kriget skulle komma, utan när det skulle komma - var utbredd. I teaterprogram fanns uppgifter om hur publiken skulle förfara i händelse av kärnvapenattack.23 Föreställningen att Sovjetunionen var expansionistiskt och eftersträvade kommunistiskt världsherravälde var massiv. Kommunisternas maktövertagande i Tjeckoslovakien år 1948, kommunismens seger i Kina år 1949, den sovjetiska atombomben samma år, Koreakrigets utbrott i juni 1950: allt tycktes peka i samma riktning.

21 Abbott Gleason, Totalitarianism. The Inner History of the Cold War, New York 1995 s. 89 ff. 22 Susan L. Carruthers, Korea: the Great Brain Robbery? Paper presented to the ICBH Conference, `Britain and the Cold War´ 1997. 23 Arthur Marwick, The Sixties, London 1998 s. 31.

Vad säger den moderna forskningen om det sovjetiska militära hotet vid denna tid? Planerade Sovjetunionen ett oprovocerat anfall mot väst för att sprida rysk imperialism och kommunism? I en år 1990 frisläppt hemlig rapport om kapprustningen åren 1945-1972, utförd av amerikanska historiker på Pentagons uppdrag, beskrevs Stalins politik efter kriget som ”extremely cautious”, även om han tycks ha trott att Sovjetunionens militära styrka i händelse av revolutionär utveckling i Europa skulle fungera avskräckande på en kontrarevolutionär aktion.24 Även om mycket nytt källmaterial presenterats sedan år 1990 är fortfarande viktiga militära arkiv slutna för forskning.25 Men det material som hittills framkommit tycks i stort sett bekräfta Pentagonrapportens bild. Den ledande tyske kalla-krigsforskaren Wilfried Loth uttrycker det på följande sätt:

För förståelsen av kalla kriget är den insikten central att fruktan för ett anfall från motsidan mot den egna säkerhetssfären inte var mer eller mindre överdriven utan i sin substans ogrundad. Denna insikt är inte oomtvistad. Den är inte lätt att ta till sig emedan den tvingar oss att ta avsked från förtrogna illusioner och legitimeringar, som etablerades under kriget. Den är emellertid väl belagd och genom de fakta som framkommit efter det kalla krigets slut ytterligare förstärkt.26

Den svenske sovjetkännaren Kristian Gerner kommer i en artikel om det på 1990-talet initierade rysk-amerikanska historieprojektet, ”Parallell History Project on Nato and Warsawpact” till en liknade slutsats:

Det fanns förvisso både stor sovjetisk militär förmåga och utarbetade planer för hur man skulle marschera in i och ockupera Västeuropa. Det fanns också en bild av de demokratiska västmakterna som fiender, men det fanns uppenbarligen inte någon strävan att söka angripa dem militärt.27

24 William Burr, Soviet Military Strategy: Using Declassified History ((internet: www.hfni.gsehd.gwu.edu/CWIHP/BULLETINS/b4aa 11.htm). 25 William Burr, Soviet Cold War Military Strategy: ”…lack of access to Russian military archives means that a crucial portion of Cold War Territory cannot be explored systematically…” 26 Wilfried Loth, Was war der Kalte Krieg. Annäherung ein unbewältigtes Erbe www.dhm.de/roerig/ws959/texte. 27 ”Det kalla kriget var verkligen kallt”, Svenska Dagbladet 17.9.2000.

Ledaren för det nyss nämnda historieprojektet, den allmänt respekterade historikern Vojtech Mastny skriver i en artikel i Foreign

Affairs 1999:5:

On the fundamental question at NATO´s creation, the Soviet archives, as so far examined, give every indication that the Soviet Union never seriously planned an unprovoked attack on Western Europe. 28

Hölls det sovjetiska hotet levande för att hålla samman NATOalliansen? Mastny menar att ett sådant omdöme ”with the benefit of hindsight” skulle vara alltför lättköpt. Man kan nämligen inte utesluta, menar han, att även om Stalin vid tiden för NATO:s bildande aldrig övervägde att anfalla väst, NATO:s tillblivelse bidrog till att han avhölls från frestelser - ett antal ”windows of opportunity” stängdes.

I efterhand kan man konstatera att det militära anfallshotet överdrevs, och att det fanns krafter i väst som ville överdriva detta hot bl.a. av inrikespolitiska skäl. Den amerikanske historikern Frank Kofsky menar på grundval av omfattande källforskningar att den krigsskräck som gick över västvärlden efter den kommunistiska kuppen i Tjeckoslovakien februari 1948 i mycket var frammanipulerad av ledningen i Washington i syfte att övervinna den kvardröjande isolationismen i USA och få kongressen att godkänna ökade militära anslag till flygindustrin som hotades av konkurs.29

Men alldeles oberoende av ledarnas intentioner utgjorde den väldiga kapprustningen en risk i sig; en situation kunde uppstå där ett krig ansågs oundvikligt. Det som emellertid gav kalla kriget dess särprägel och som skiljer det från tidigare epoker av väpnad fred och ömtålig maktbalans är atom- och missilvapnen. För första gången i historien hade fiendeblocken möjlighet att utplåna varandra: ett nytt strategiskt begrepp myntades: Mutual Assured Destruction (MAD). Insikten härom gav upphov till apokalyptiska stämningar, men även till övertygelsen att supermakterna hade ett gemensamt intresse att förhindra spridning av kärnvapen och till det yttersta undvika öppet krig. Det ömsesidiga förintelsehotet, terrorbalansen, blev paradoxalt nog en fredsfaktor.

28 Vojtech Mastny, ”Nato at Fifty: Did Nato Win the Cold War?” Foreign Affairs. 1999 May/June. 29 Frank Kofsky, The War Scare of 1948. A Successful Campaign to Deceive the Nation, New York 1993.

5.1.10 Kalla kriget som en civilisationskonflikt

Det fanns i det kalla kriget ett element av civilisationskonflikt. Medan Sovjetunionen av sina anhängare beskrevs som världens mest framskridna samhällsform, fanns det på antikommunistiskt håll olika stereotypa föreställningar om Sovjetunionen som en halvt barbarisk civilisation, som en falsk modernitet präglad av primitivitet och grymhet under ytan.

Den brittiske forskaren Richard Aldrich skriver i ett arbete om de brittiska och amerikanska underrättelsetjänsterna under kalla kriget:

Kulturella och rasmässiga stereotyper bidrog till att förvrida den västliga underrättelseverksamheten vis-a-vis Sovjetunionen under hela andra världskriget och många år efter detta. Föreställningen om ryssarna som ett slags halvorientaliska barbariska horder nådde sin höjdpunkt under krigets slutskede, särskilt i Tyskland och Polen… rasistiska attityder fanns det emellertid inte endast gentemot Sovjetunionen utan dessa var vitt spridda i Whitehall och Washingtons underrättelseorganisationer…. Några menade att Rysslands europeiskhet endast var en fasad bakom vilken orientalen dolde sig.. Det fanns försök att generellt beteckna slaven som efterbliven och trögtänkt….30

Det ryska beteendet i östra Europa i krigets slutskede, fördrivandet av miljoner tyskar från Ostpreussen och västra Polen, våldtäkterna av tyska kvinnor, utplundringen av materiell utrustning i östra delen av Tyskland, bidrog till att befästa bilden av ryssarna som halvbarbarer. I populärkulturen var den omänskligt grymme halvorientaliske ryssen en stående figur. ( Se exempelvis filmen ”The Manchurian Candidate” 1962.)

5.1.11 Kalla kriget som moralisk konflikt

Den amerikanska politiken strävade efter 1947 att hålla tillbaka (contain) en förment sovjetisk expansion. Denna uppgift var emellertid inte enbart betingad av geopolitiska motiv, dvs. att förhindra Sovjetunionens fysiska expansion. I lika hög grad kan containmentpolitiken ses som en symbolpolitik syftande till att förhindra den ideologiska smitta som kommunismen utgjorde. Contain-

30 Richard Aldrich, The Hidden Hand, Britain, America and the Cold War. Secret intelligence, London 2001 s. 37f.

mentpolitiken blev en ekonomisk, social och ideologisk karantänpolitik. Sovjetunionen sågs inte som en normal stat utan som en internationell konspiration. Sovjetsystemet saknade därför moralisk legitimitet. Att, som exempelvis Kennan, hävda att Sovjetunionen hade legitima säkerhetskrav, var därför att gå tyranniet till mötes. Däremot ansågs varje åtgärd från västs sida som bidrog till att destabilisera detta system som moraliskt legitim. Att diskutera vem som hade ”skuld” till det kalla krigets utbrott var överflödigt. Den engelske historikern Robert Conquest, författare till flera uppmärksammade arbete om terrorn i Sovjetunionen ger i sin bok ”Reflections on a Ravaged Century”(1999) uttryck för denna hållning. Kampen mot Sovjetunionen var en kamp som måste utkämpas för att rädda västerlandets moraliska identitet. Att samarbeta, att förhandla, ja att förhålla sig neutral till detta system var förkastligt. Sveriges ”moraliskt pretentiösa” neutralitetspolitik, menar Conquest, var snarare en tillgång för stalinisterna än för väst.31 Sin främsta kritik riktar Conquest emellertid mot de intellektuella i väst som stödde kommunismen. Hans förakt och avsky för denna människokategori saknar gräns; han ser dem som patologiska fall, som ”traitors to the human mind, to thought itself”.32 Att de kommunistiska partierna i övervägande grad var arbetarpartier eller att kommunismen skulle kunna tillerkännas någon form av legitimitet som en reaktion på den tidiga industrialismens livsvillkor berörs inte.

Conquest var under flera år verksam inom de västerländska underrättelse- och säkerhetstjänsterna. Hans synsätt torde spegla attityder inom dessa organisationer. Genom att tolka kalla kriget som en manikeisk kamp mellan ljus och mörker, mellan godhet och ondska gavs legitimitet åt den egna verksamheten.

31 Robert Conquest, Reflections on a Ravaged Century, London 1999 s. 165. 32 Ibid s. 118 jfr s. 127.

5.2 Tidsandans svängningar 1945-2000

33

5.2.1 1945-1947 Radikala strömningar. Antifascismens dominans

Vid krigsslutet år 1945 stod Sovjetunionen och kommunismen på höjden av prestige. Sovjetunionen hade spelat en avgörande roll i kampen mot det nazistiska Tyskland och på kontinenten, i Frankrike, Italien, Tjeckoslovakien, Danmark och Jugoslavien, hade kommunisterna spelat en framträdande roll i motståndet mot ockupationstrupperna. Någon har sagt att kriget för kommunisterna blev deras ”finest hour”. Patriotism och uppslutning bakom Sovjetunionen lät sig förenas. Kommunismen erhöll en legitimitet som aldrig tidigare; kommunisterna tycktes på väg att inordnas i den nationella gemenskapen.

Segern över Hitlertyskland ansågs ha visat styrkan i det sovjetiska systemet och den kommunistiska partimodellen. Samtidigt upplevdes ”det borgerliga samhället” som medansvarigt till det elände och lidande som nazismen förorsakat. Det kapitalistiska systemet framstod som solkat av 1930-talets ekonomiska kris, oförmöget att skapa verklig trygghet. Även borgerliga partier påverkades av dessa radikala strömningar Om den svenska socialdemokratin vid krigsslutet talade om planhushållning, talade folkpartiet om ramhushållning. (Det var bl.a. därför Per Albin Hansson trodde att det skulle bli möjligt att skapa en samlingsregering efter kriget.) De svenska kommunisterna anslöt sig år 1944 utan reservationer till socialdemokratins efterkrigsprogram.

Från kommunistiskt håll strävade man aktivt efter att eliminera antikommunismen i offentligheten. I stället skulle antifascismen utgöra grunden för den nationella opinionsbildningen. Aldrig mer

Hitler! skulle bli det förenande slagordet. Antifascismen blev kommunisternas inträdesbiljett till den demokratiska partigemenskapen. Den strategi kommunisterna utvecklade gick ut på att erövrandet av den politiska makten skulle ske genom koalitionsregeringar och/eller samverkan med de socialdemokratiska partierna.

Man återknöt således till den s.k. folkfrontsstrategin från senare

33 Avsnittet, författat av kommissionsmedlemmen Alf W Johansson, ger en överblick över opinionsbildningen i Sverige under efterkrigstiden.

delen av 1930-talet. På kommunistiskt håll talade man inte längre om proletariatets diktatur, slagordet var folkdemokrati. Antifascismen skulle inte förbli dominerande under längre tid. Till detta bidrog främst tre faktorer:

1) De ökade spänningarna mellan andra världskrigets segrar-

makter, alltså mellan USA, Storbritannien och Sovjetunionen. Åren 1947/48 bröt den krigstida alliansen samman och ersattes av öppen fientlighet mellan blocken. Detta ledde i sin tur till att Sovjetunionen stärkte det politiska greppet över de stater i östra Europa som man militärt behärskade. 2) Upprättandet av s.k. folkdemokratier i östra Europa visade

sig vara en täckmantel för upprättandet av sovjetstyrda kommunistiska diktaturer. Detta gjorde att den kommunistiska folkdemokratistrategin förlorade all trovärdighet i den västliga opinionen, 3) Det kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien i

februari 1948 blev det slutliga beviset på att kommunisterna inte var några pålitliga demokratiska koalitionsbröder. ”Pragkuppen” uppfattades som ett belägg för att Moskva inte uppgivit planerna på världsrevolution. Kommunisternas påstående att de slagit in på den demokratiska vägen vann ingen tilltro. Socialdemokratin, som tidigare hållit en relativt låg profil i förhållande till kommunisterna, blev efter Pragkuppen öppet antikommunistisk. Den tidigare välvilliga hållningen i opinionen mot Sovjetunionen förbyttes i misstro och fientlighet. Detonerandet av den sovjetiska atombomben år 1949 och kommunisternas seger i Kina samma år skapade krigsskräck i västerlandet. Världskommunismen syntes vara på marsch igen.

5.2.2 1948-1962 Antikommunismens dominans

Från år 1948 kan man tala om antikommunismens primat. Starkast var dessa stämningar i USA. Enligt vissa uppgifter skall var sjätte medlem i det diminutiva amerikanska kommunistpartiet år 1956 ha varit federal säkerhetsagent.34 Tusentals lärare, filmregissörer, för-

34 Peter Gill, Policy Politics: Security Intelligence and the Liberal Democratic State, London 1994 s. 156.

fattare och offentliganställda förlorade sina arbeten eller fick sina karriärer stoppade i jakten på kommunistiska säkerhetsrisker.35

Även i Sverige blev antikommunismen en framträdande faktor i opinionsbildningen, men fick aldrig samma allomfattande karaktär som i USA. Någon svensk McCarthy framträdde aldrig. Antikommunismens mest profilerade företrädare blev chefredaktören för Dagens Nyheter, Herbert Tingsten, aktivt understödd av tidningens politiske redaktör Leif Kihlberg.

Den svenska socialdemokratin hade sedan 1920-talet drivit en hård kamp mot kommunisterna i fackföreningarna. Tage Erlander talar i sina memoarer om att han, som nyvald statsminister, uppställde målet att reducera kommunisterna i Sverige till en betydelselös sekt. Varje fackförening skulle omvandlas till en kamporganisation mot kommunisterna.”De osvenska” blev en inte ovanlig beteckning på kommunisterna. SKP beskrevs i en socialdemokratisk broschyr från 1950 som ”inget svenskt politiskt parti (utan)…en propagandacentral för främmande makt”.36 En tävlan utvecklades mellan socialdemokratin och borgerligheten i antikommunistisk effektivitet. Det uttrycktes ibland på borgerligt håll en oro för att socialdemokratin, trots sin kamp i fackföreningarna, inte var antikommunistiskt pålitligt och inte tillräckligt energiskt bemödade sig om att inpränta i den svenske arbetaren vad sovjetkommunismen innebar. Herbert Tingsten återkom i ledare efter ledare till tesen att det fanns en ”halvkommunism” inom socialdemokratin som måste utrotas:

Först då de svenska arbetarna förstår att kommunism är reaktion på alla områden, förtryck, förbud mot strejker, slavarbete, ökade inkomstskillnader, hårda strafflagar - är den kommunistiska faran undanröjd. Först då socialdemokratin helhjärtat bidrar till att ge arbetarna denna upplysning är halvkommunismen inom partiet besegrad.37

Från socialdemokratisk sida svarade man indignerat att det alltid varit socialdemokratin som hade fört den verkliga antikommunistiska kampen. Borgerligheten hade i stort sett varit åskådare, hette det i en socialdemokratisk broschyr:

35 Se Ellen Schrecker, Many are the crimes. McCarthyism in America, Boston 1998. 36 Herbert Yve, De osvenskas linje. Fakta (för socialdemokratiska talare) nr 3 1950. 37 Cit. Från Alf W Johansson, Herbert Tingsten och det kalla kriget, Stockholm 1995 (andra tryckningen) s. 245

Vilka är det som på mångtusende fackföreningsmöten runt om i landet fått slåss mot kommunisterna och därmed räddat den fackliga rörelsen? Vilka är det som på tusentals offentliga möten sedan 30 år tillbaka fått slåss mot kommunisterna? De borgerliga har inte visat någon klar linje i fråga om ytterlighetsriktningarna.38

På socialdemokratiskt håll fanns det ett partitaktiskt intresse att hålla ”rågången” mellan socialdemokrati och kommunism så bred som möjligt för att binda vänsterfalangen inom det egna partiet. Bristen på demokratiskt sinnelag och undfallenheten mot Sovjetunionen var centrala teman i socialdemokratins antikommunistiska propaganda. Men socialdemokratin fungerade samtidigt i vissa avseenden som en spärr mot mera långtgående antikommunistiska framstötar från den borgerliga sidan.

Spionaffärerna Hilding Andersson år 1951 och Fritiof Enbom år 1952 skapade en massiv antikommunistisk och antisovjetisk atmosfär i Sverige. De sågs som en bekräftelse på att kommunisterna bedrev illegal verksamhet och var beredda att bistå fienden. ”Sabotageplaner klara vid anfall mot Boden” var en tidstypisk rubrik i Dagens Nyheter under Enbomsrättegången.39 Nedskjutningen av DC-3:an och Catalinaaffären år 1952 förstärkte bilden av det sovjetiska militära hotet mot Sverige. Den inre utvecklingen i Sovjetblocket påverkade också stämningen. Upprorsförsöken i Östtyskland år 1953 och Ungern år 1956 var betydelsefulla såtillvida att de bidrog till att skapa desillusion hos många intellektuella som tidigare känt sympati för kommunismen. Den ”tredje ståndpunkten” som var ett försök att bryta upp kalla krigets svartvita tänkande, försvann från offentligheten. Krossandet av Ungernrevolten år 1956 skapade en genuin upprördhet i det svenska samhället.

Kommunisterna hade 1944 nått mer än tio procent av väljarkåren. Under femtiotalet sjönk deras röstetal till hälften (utom valet 1958 då det sjunker till 3.4 procent

)

. Kommunisterna blev en mar-

ginell kraft i svensk politik.

1950-talet brukar beskrivas som ett idylliskt årtionde; någon har sagt att det var det sista decenniet på 1800-talet. Trots att socialdemokratin satt vid makten blåste en lätt högervind. Kalla kriget och antikommunismen skapade ett moraliskt universum: det goda fanns i väst, det onda i öst. Inom ramen för denna samsyn uppstod

38 Edvin Malmsjö, De borgerliga och kommunisterna. Fakta SAP 1950 s. 17. 39 Se Carina Norman, Sovjet och kommunisthotet i svensk dagspress 1952. C-uppsats Historiska Institutuionen, Stockholms universitet 2000 s. 23.

en nationell samling som bar upp ett optimistiskt och framstegsorienterat kulturklimat. Det puritanska etos som präglat svensk historia var ännu obrutet, även om en ungdomlig frigörelsesträvan

gjorde sig märkbar.

5.2.3 Antikommunistiska stämningar

Den bild av kommunisterna som stadfästes efter år 1948 hade stora likheter med den som funnits under Kominterntiden 1919-1943. Då hade kommunistpartiet ingått i ett ”världsparti” som styrdes från Moskva. På samma sätt uppfattades nu kommunisterna som potentiella agenter för Sovjetunionen. Uttalanden från mellankrigstiden om proletariatets diktatur grävdes fram som belägg för att kommunisternas bekännelser till demokratin var falska. Moskvapakten i augusti 1939 och kommunisternas uppslutning bakom Sovjetunionen under vinterkriget 1939/40 sågs som bevis på potentiellt landsförräderi. Uttalanden av svenska och utländska kommunistiska ledare bidrog till att befästa åsikten om nationell opålitlighet.40

De svenska kommunisterna slets mellan sin tro på Sovjetunionen och önskan att vinna inträde i det svenska demokratiska systemet. De var själva fast övertygade om att de tillhörde framtidens parti, som skulle leda marschen in i socialismens rike. Inom kommunismen har det alltid funnits ett oklart samband mellan determinism och voluntarism; å ena sidan en föreställning att världen obönhörligen utvecklades från kapitalism till socialism, å andra sidan ett krav på att genom handling skapa en revolutionär situation. Efter 1948 dominerade den deterministiska uppfattningen. Man avvaktade utvecklingen i det kalla kriget, behöll bindningen till Sovjetunionen, men lade sig i praktiken nära socialdemokratin i en förhoppning att kunna attrahera dess radikala falang. Arbetarklassens frigörelse från socialdemokratin har alltid varit kommunistpartiets centrala problem. Kommunisternas värsta fiende i denna strävan var emellertid inte socialdemokraterna utan Sovjetunionen och dess politik. Chrusjtjovs tal till den 20:e partikongressen i februari 1956 om Sta-

40 Se ex uttalande av Hilding Hagberg i tal 16.3.1949: ”Om dessa brottsliga krafter (dvs. de kapitalistiska västliga staterna) utlöser ett nytt världskrig, anfaller Sovjetunionen och mot de fredsälskande folkets vilja drar in vårt land i kriget, är det en plikt för varje kommunist, ja för varje uppriktig svensk patriot, att göra allt för att bekämpa de imperialistiska krigsanstiftarna och handla som bl.a. Danmarks och Norges folk under andra världskriget då de med Sovjetunionens hjälp befriade sina länder.” (Stockholmstidningen 17.3.1949 cit. i Utrikespolitiska institutets kalendarium 1949 s. 202).

lins brott och Ungernrevolten i oktober 1956 var opinionsmässiga katastrofer: Sovjetunionen var både partiets hopp och ”tunga ryggsäck”: å ena sidan förväntade man sig att det ekonomiska systemet i Sovjetunionen förr eller senare skulle visa sin överlägsenhet och omvända massorna till kommunismen, å andra sidan slog den faktiska utvecklingen inom kommunistblocket gång på gång undan fötterna för partiet i dess strävan att vinna demokratisk och nationell trovärdighet.

Även om antikommunismen aldrig nådde sådana höjder som under vinterkriget 1939/40 var stämningarna utomordentligt hätska. Den senare högerledaren Gunnar Heckscher skrev i ett brev 1949:

Jag tycker alldeles oerhört illa om kommunister, så illa att jag känner direkt fysiskt obehag vid att se på den kommunist Stockholms stadsfullmäktige tagit sig för att sätta in i Socialinstitutets styrelse. Liksom det under kriget brukade sägas om nazisterna, tror jag, att man nu kan säga om kommunisterna, att egenskaperna hederlig, intelligent och kommunist äro oförenliga: den hederlige kommunisten är inte intelligent, den intelligente kommunisten är inte hederlig, och den människa som är både hederlig och intelligent kan inte bli duperad av kommunisternas propaganda.41

Ju oförargligare den kommunistiska verksamheten syntes vara, desto farligaste var den. ”Till och med så oskyldiga inrättningar som studiecirklar med historiefilosofi som huvudämne kan tjäna som förskolor till något helt annat”, skrev Leif Kihlberg i skriften Den ryska agenturen i Sverige (1950).42 Kommunistpartiet hade ”ingenting gemensamt med de demokratiska partierna”, menade Kihlberg och fortsatte:

Den fredliga, nästan fryntliga mask som svenska kommunistledare ibland anlägger kan inte längre bedra uppmärksamma iakttagare: vi har sett de karakteristiska dragen. En total frigjordhet från vanliga hedersbegrepp, ett beroende av ryska direktiv som liknar självutplåning, en praktiskt taget obegränsad beredvillighet att skada vitala svenska intressen.

41 Cit. från Alf W Johansson, Herbert Tingsten och det kalla kriget, Stockholm 1995 (andra tryckningen) s. 241. 42 Leif Kihlberg, Den ryska agenturen i Sverige s. 34 Kihlbergs broschyr hade tidigare publicerats i form av en ledarartikelserie i Dagens Nyheter. Kihlbergs skrift jämte Paul Björks skrift

De fjärrstyrda 1952 kan betecknas som representativa upplysningsalster.

Kommunistpartiet sågs som en konspirativ organisation för sabotage och spioneri. Det ansågs egentligen inte intresserat av röstmaximering som andra demokratiska partier. Allt var inriktat på att stärka de centrala ”beredskapskadrerna”:

En handfull sabotörer i närheten av hyperkänsliga anläggningar - eller kanske mitt i en maskinhall - är förvisso värdefullare än flera gånger så många passiva kommuniströstande i Norrlands eller Dalarnas eller Värmlands skogssocknar.43

För sina insatser erhöll partiet, skrev Kihlberg, ”regelbundna penningförsändelser över ryska ambassaden”.44

Kommunistpartiet sågs således i sin kärna som en illegal organisation, beredd att på order av Moskva igångsätta sabotage- och spionverksamhet. Detta var ett försanthållande som inte krävde några egentliga belägg:

Att inga sabotage har konstaterats visar endast att ledningen av det illegala arbetet anser det vara betydelsefullt att de inre linjerna inte blottas och att det allmänna lugnet inte störs förrän i det ögonblick då de väsentliga resultaten skall uppnås.45

Allt vad kommunisterna företog uppfattades som avledningsmanövrer. Att Komintern upplösts i juni 1943 sågs som en taktisk fint avsedd att invagga väst i falsk trygghet. Kominform, som bildades år 1947, betraktades som en återupprättad Komintern. När Fritiof Lager år 1949 för en kortare period övertog partiledarskapet i kommunistpartiet efter Sven Linderot, beskrevs han i tidskriften

OBS! (redaktör Gustaf von Platen) som ”Kominforms handgångne man”; det underströks att denna organisation nu övertagit ledningen av de svenska kommunisterna:

Det innebär att den s.k. nationella och demokratiska kommunismens aera är förbi och att det kommunistiska partiets främsta uppgifter hädanefter åter blir att rekrytera en av ryssarna organiserad och besoldad spion- och sabotörarmé inom våra landamären.46

43 Kihlberg (1950) s. 23. 44 Kihlberg (1950) s. 13. 45 Kihlberg (1950) s. 29. 46 OBS! 9.3.1949 s. 3.

I en mycket initierad artikel i tidskriften ”Allt” 1948 nr 8 ”Är kommunisterna landsförrädare?” framhävdes att man inte fick låta lura sig av kommunisternas yttre framträdande.

…Man får inte glömma att de svenska kommunistledarna bär den borgerliga kostymen bara som en maskeraddräkt. När ögonblicket är inne kan masken kastas. Det är som bekant ingen mormor som döljer sig under nattmössan och det blommiga täcket utan vargen själv - och rödluvorna är lättlurade.47

Kommunisternas taktik var att anpassa sig till de rådande omständigheterna. I perioder av ”revolutionär ebb” skulle partiet ”med utgångspunkt från de arbetandes alldagliga intressen uppställa delparoller och delkrav”. Man skulle smyga sig så tätt intill det demokratiska samhället som möjligt. Under denna fas bildade ”enhetsfrontstaktiken en väsentlig beståndsdel”. Kommunismens allestädes närvaro bidrog till konspirationsföreställningar:

Att kämpa mot kommunismen blir därför som att slåss med en skuggestalt - fronten finns ingenstans, men därför överallt.48

En stämning av oförsonlighet bredde ut sig. Den svenska diplomaten Sven Grafström gav i en dagboksanteckning från 1953 en träffande beskrivning av kalla krigets mentala atmosfär:

Jag läste häromdagen att Ny Tid i en ledare (…)skrivit (…) att mellan den demokratiska världen och kommunismen fanns en hel serie nyanser som måste beaktas. Jag skulle vilja säga ´åt helvete med nyanserna´. Det är klart, att det finns mycket i den demokratiska världen, både i USA, Sverige och annorstädes som inte är bra och som man skulle vilja ha på annat sätt. Men detta är oväsentligt, det är ´beside the point´. Vad saken nu gäller är liksom under nazisttiden frihet mot slaveri. Det är för närvarande den enda skiljelinjen som har någon betydelse. Det är den vi måste ha för ögonen och därvid får vi akta oss för att låta demokratin själv eller de demokratiska spelreglerna snärja oss i sina garn. (Min kurs.) Därmed menar jag inte, att vi ska bekämpa kommunismen med deras egna vapen och metoder. Jag menar endast att vi alltid ska veta, att vi har med skurkar att skaffa och rätta vårt handlande därefter i varje situation. Vi måste veta, att sakliga argument med kommunisterna är värdelösa och att en-

47 Allt nr 8, 1948 s. 40. 48 Allt nr 8,1948 s. 41.

dast kalla fakta och styrka har någon betydelse. Vi måste kunna säga nej och vi måste ta risker. Vi får aldrig hylla tesen fred till varje pris. Vi måste alltid ha för ögonen frihet till varje pris.49

Även om det fanns nyanser i opinionsbilden kan det konstateras att kalla krigets moraliska kosmos dominerades av föreställningen att Sovjetunionens politik var expansionistisk, bestämd av den marxistisk-leninistiska ideologin och ytterst syftande till världserövring. Kommunismen var en sammansvetsad enhet styrd från Moskva. De kommunistiska partierna var ”femtekolonnare”, inriktade på att bereda marken för en sovjetisk erövring. Deras sanna fosterland var Sovjetunionen.50 Motsättningarna mellan maktblocken upplevdes som oöverbryggliga. Kommunismen var en ur moralisk synpunkt ondskefull rörelse, som måste mötas med militär styrka och diplomatisk isolering. Sjukdomsmetaforer som smitta, pest, infektion var vanliga i beskrivningen av kommunismen.

5.2.4 Radikalismens stora årtionde 1962-1973: antifascismen som antiimperialism

På det internationella planet gick det kalla kriget mot slutet av 1950-talet in i en period av stigande motsättningar kring Berlin. I oktober 1962 inträffar den allvarligaste situationen under kalla kriget genom Sovjetunionens utplacering av robotmissiler på Kuba. Krisen fick en fredlig lösning, men skakade ledningarna i Washington och Moskva. Den tidigare kompromisslösa konfrontationslinjen i USA mjukades upp. Även om kapprustningen fortsatte, framträdde i terrorbalansens skugga en förhandlingslinje. Man började tala om détente, avspänning.

1960-talet har gått till historien som radikalismens årtionde i svensk efterkrigshistoria.1960-talsradikalismen är emellertid en internationell företeelse. Avspänningen mellan blocken efter år 1962 ledde till att de antikommunistiska vigilantstämningar som präglat 1950-talet försvagades. Detta öppnade möjligheter för framväxten

49 Cit. från Alf W Johansson, Herbert Tingsten och det kalla kriget, Stockholm 1995 (andra tryckningen) s. 229. 50 Allt nr 8,1948 s. 44 citerar en kampsång av Gustav Johansson: ”Aldrig mer för fosterlanden/går vi ut i avgrundsbranden/men vi svetsar järnhårt banden/med vår international.” Tidskriften citerar också ett påstått yttrande av kommunistledaren Hilding Hagberg: ”Det finns bara ett fosterland, som de arbetande massorna kan offra liv och blod för, nämligen Sovjetunionen.”

av en ny vänster. Det svenska kommunistpartiet valde år 1964 C H Hermansson till partiledare. Denne sökte aktivt distansera partiet från Moskva, samtidigt som han skärpte tonen mot socialdemokratin. Ett nytt intresse för marxistisk teori växte fram, något som bl.a. sammanhängde med de positivistiskt inriktade samhällsvetenskapernas kris.

USA:s allt djupare engagemang i Vietnam från mitten av 1960talet blev en viktig utgångspunkt för den radikala opinionsbildningen. En antiimperialistisk opinion uppstod som delvis sökte stöd i gamla kommunistiska antifascistiska/antiimperialistiska teorier. Det var främst bland studenter i västvärlden som dessa idéer spred sig. Men denna antiimperialistiska rörelse vände sig såväl mot Sovjetunionen som mot USA. Det kalla krigets moraliska universum: väst gott-öst ont försvagades och ersattes av en kålsuparteori, där blocken sågs som moraliskt likvärdiga.

1968 är radikaliseringsvågens genombrottsår. I Paris i maj tycktes en revolution stå för dörren när studenter och arbetare förenades i en väldig generalstrejk. I Stockholm ockuperade studenterna sitt eget kårhus.

Den rörelse som främst kom att kanalisera de antiimperialistiska stämningarna blev solidaritetsrörelsen med Vietnam, FNL. Denna växte i Sverige till en verklig folkrörelse. I takt med Vietnamkrigets eskalering ökade aktiviteterna. En känsla av konstant politisk mobilisering skapades. Demonstrationer, bössinsamlingar, solidaritetsmarscher blev en del av vardagen. Åren 1971/72 samlade rörelsen 360.000 namnunderskrifter mot USA:s krig. År 1973, efter de amerikanska bombningarna av Hanoi, ryckte man med sig riksdagspartierna i en aktion som samlade 2.7 miljoner underskrifter. Vietnamrörelsen belyser hur beslutsamma minoriteter kan prägla opinionsbildningen om de befinner sig i takt med tidens anda. Även socialdemokratin sökte hänga med i utvecklingen. Redan i februari 1968 hade Olof Palme i ett uppmärksammat tal solidariserat sig med den antiimperialistiska kampen och gått i fackeltåg vid sidan av den nordvietnamesiske Moskva-ambassadören.

Under perioden bröt sig en nygammal vänster ut från SKP, som ungefär samtidigt (1967) bytte namn till Vänsterpartiet kommunisterna. Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna (KFML), dess utbrytare KFML(r) och en mängd andra socialistiska smågrupper bildades och genomgick en likartad process av ideologisökande, dogmatisering och förstelning. De beskrev sig allasom arbetarpartier, men lyckades aldrig etablera någon verklig kontakt med arbetarklassen. Genom sin ungdomliga vitalitet och revolutionära

retorik bidrog de till att förskjuta hela det ideologiska spektrat åt vänster. De politiska framgångarna blev ringa, men den vänsterradikala opinionen erövrade en stark ställning i offentligheten. Det var på det kulturella planet som radikalerna var framgångsrika; de bidrog till att förstärka den egalitära tendensen i samhället. En allmän uppmjukning av det tidigare ganska formella svenska samhället skedde, en ny respektlös anda vann inträde: klädstil, tilltal, sexualmoral förändrades. En helt ny politisk kultur präglad av offentlig aktivitet och mobilisering trädde fram. Förvånansvärt snabbt skulle dock många av de unga radikalerna glida in i det etablerade samhällets institutioner och ämbetsverk. Där kunde de ofta möta en välvillig förståelse från äldre radikaler som redan genomfört sin ”långa march genom institutionerna”.

Sextiotalsvågen hade sina rötter i det föregående decenniets starka kulturradikala framryckning. Dess faddrar var Herbert Tingsten och Ingemar Hedenius, vilka i sina stormanlopp mot den gamla överhetsstatens institutioner (kyrka, monarki, ordensväsende etc.) brutit ner många av det traditionella samhällets försvarslinjer. ´68 var ett antiborgerligt auktoritetsuppror. Redan under första hälften av 1960-talet stod det klart att det traditionella samhället förlorat mycket av sin tidigare legitimitet. Den äldre generationen kunde inte förklara varför den borde visas respekt. När de radikala vänsterkrafterna framträdde under senare hälften av 1960-talet var det mesta motståndet redan nedkämpat. Inom borgerligheten uppstod en stämning av sammanbiten förbittring och osäkerhet. Den kände sig orättvist fördömd, men förmådde inte hävda sig i offentligheten. Socialdemokratins nye ledare från år 1969, Olof Palme, blev för många symbolen för de radikala krafterna.

Inom den nya vänstern såg man det sovjetiska imperiet som ett socialistiskt misslyckande. I stället vändes blickarna mot Kina som socialistiskt ideal. Från KFML och KFML(r) utgick oupphörligen delegationer till Kina, ordförande Maos skrifter studerades enskilt och i grupp. Dagens Nyheter kom att spela en viktig roll i sextiotalets radikala opinionsbildning. Dess chefredaktör, Olof Lagercrantz, öppnade tidningens kultursidor för radikala vänsterskribenter. Efter en resa i Kina 1969 uttryckte Lagercrantz stor förståelse för den kinesiska kulturrevolutionen.

För den äldre generationen (till vilken säkerhetstjänsterna kan räknas) var 1960-talsradikaliseringen en svårbegriplig, för att inte säga obegriplig företeelse. De som revolterade var inte utsläpade proletärer utan ungdomar från borgerliga miljöer. Den USAvänliga opinionen i Sverige som varit stark under 1950-talet kunde

inte göra sin stämma hörd. Gamla kulturradikaler som Herbert Tingsten och Ingemar Hedenius sveptes åt sidan av den nya radikala vågen. Familjer splittrades i häftiga generationsmotsättningar. En stor del av journalistkåren sympatiserade med partier till vänster om socialdemokratin.

På många håll tolkades radikaliseringsvågen i traditionellt antikommunistiska termer: det rörde sig om en ny konspirativ strategi från den kommunistiska världen, om möjligt än mer raffinerad än tidigare. Att ungdomarna fördömde kommunismen i Sovjetunionen dolde bara en tillfällig arbetsfördelning mellan världens två stora kommunistiska stater. De sovjetisk-kinesiska motsättningarna var fiktiva och syftade till att vilseleda opinionen i väst. På så sätt kunde det gamla antikommunistiska paradigmet överföras till de nya rörelserna och legitimera samma slags ”beredskapsåtgärder”.

Det är viktigt att komma ihåg att det kommunistiska systemet ännu under 1960-talet andades framstegstro. Den sovjetiska ekonomin utvecklades i en takt som inte gjorde det orimligt att tro att Sovjetunionen ekonomiskt skulle hinna ifatt väst. Under 1970- och 1980-talet framträdde emellertid de dysfunktionella faktorerna i planhushållningssystemet allt tydligare. Ekonomin stagnerade och korruptionen blev alltmer uppenbar. Trots att Sovjetunionen militärt stod starkare än någonsin under 1970- och 1980-talet var känslan av hot försvagad. Blocken kommunicerade trots allt med varandra på ett annat sätt än tidigare. Den amerikanske presidenten Ronald Reagan återuppväckte kalla krigets retorik (”evil empire”) men hans politik innebar inte bara konfrontation och isolering. 1984 accepterade Vita huset att inleda förhandlingar med Sovjetunionen som även omfattade SDI (”Stjärnornas krig”). Gorbatjovs glasnost och perestrojka var inte entydigt framkallade av västlig militär konfrontationspolitik. Avspänningstrevarna, nedrustningsförhandlingarna och inte minst Helsingforsöverenskommelsen 1975, som gav oppositionella strömningar inom Sovjetunionen ökat utrymme, bidrog till att frigöra de tendenser till självdestruktion och legitimationsförlust som låg latenta i det kommunistiska systemet. Med viss rätt kan sägas att Sovjetunionen som framtidsprojekt aldrig hämtade sig från det slag som Chrustjovs tal på 20:e partikongressen 1956 inneburit.

5.2.5 Röd våg blir grön våg 1973-1982

Vänstervågen börjar avtona åren 1973/74, den röda vågen övergick temporärt i en grön.51 1970-talet präglades av frågor som miljövård, kärnkraft och anti-industrialism. En ny konfliktdimension ekologitillväxt framträdde i politiken, Miljöpartiet bildades, jämställdhetsfrågan mellan könen blev ett centralt politiskt tema. Medan den s.k. bokstavsvänstern mer eller mindre försvinner från offentligheten efter Vietnamkrigets slut år 1975, har VPK vissa framgångar under den nye partiledaren Lars Werner. VPK framträdde som både kvinnovänligt och miljövänligt, men knappast som ett allvarligt hot mot det kapitalistiska samhället. Den utbrytning av norrbottenkommunisterna som skedde 1977 (APK) sände heller inte några socialistiska orospilar genom Sverige. Den nya ”mjuka” tidsandan missgynnade tillväxtorienterade partier som socialdemokratin och moderaterna. Centern trädde fram som det största oppositionspartiet och kunde rida på oron för miljön och kärnkraften. År 1976 bryts det socialdemokratiska maktinnehavet för första gången sedan år 1936; en sexårig borgerlig regeringsperiod präglad av splittring (kärnkraftsfrågan) följde.

5.2.6 Nyliberalismens triumf 1982-1991

Den socialliberala samförståndsanda som etablerats under 1950talet (och som ibland kallats ”ideologiernas död”), förblev i stort sett oantastad fram till 1980-talet. När socialdemokratin år 1948 ånyo blir öppet antikommunistisk flyttade sig partiet samtidigt ideologiskt åt höger. Ett parti kan knappast föra en obeveklig kamp mot kommunisterna och samtidigt förespråka socialiseringsåtgärder. Likaledes anslöt sig högern oförbehållsamt till den antifascistiska konsensus som etablerats vid krigsslutet, vilket innebar att partiet flyttade sina ideologiska bopålar vänsterut, mot politikens liberala mitt. Det konservativa idéarvet, knutet till föreställningar om hierarki och nationell gemenskap, dumpades överbord.

Socialdemokraterna återvände till makten år 1982 och innehade regeringsmakten under hela 1980-talet, dock utan att själva kunna prägla skeendet i större utsträckning.

51 Den ”gröna vågen” nådde dock aldrig samma styrka som de föregående. Opinionsklimatet under 1970-talet hade en blandad karaktär: kvardröjande radikalism, miljöopinion och begynnande nyliberalism.

”Borgerligheten” hade under den radikala vågen 1968-1973 varit en allmän slagpåse. Men trots att den var nedtryckt i offentligheten hade den fortfarande ett avgörande inflytande över ekonomin och andra samhällsinstitutioner Sedan slutet av 1960-talet inriktade sig borgerliga institutioner som SAF på att återerövra en plats i offentligheten för en borgerlig opinionsbildning. Bokförlag, forskningsinstitut och propagandacentraler skapades, som gav ett nytt utrymme för liberala idéer. I USA kom Ronald Reagan till makten, i Storbritannien Margaret Thatcher. 1980-talets tidsanda präglades av en nyliberal, antietatistisk tendens (”högervåg”). Den keynesianska interventionsstaten beskrevs som överspelad. Planhushållningstänkandet var dött, hotet från den radikala vänstern hade i stort sett upphört. Valfrihet! blev tidens motto. De borgerliga partierna gjorde år 1985 ett kraftfullt försök att rycka till sig makten, men misslyckades, trots de högervindar som blåste.

5.2.7 Brytningar i ett liberalt spektrum 1991-2000

1980-talets nyliberala högervåg räckte till att föra de borgerliga partierna till makten år 1991. I motsats till år 1976 var man nu på borgerligt håll inriktad på att ge Sverige en ny fördelningspolitisk profil. Den ekonomiska recessionen, bankkriser och fallissemang i byggnads- och fastighetsbranschen gjorde emellertid att regeringen tvingades ägna sina krafter åt ekonomisk krishantering. Socialdemokratin kunde återvända till makten år 1994 utan några reformlöften; det enda den behövde göra var att lova att återupprätta balansen i ekonomin.

Under 1980-talet hade hotet från vänster sjunkit undan. År 1990 förklarade den amerikanske presidenten Bush och sovjetledaren Gorbatjov det kalla kriget för avslutat vid ett möte i Paris. Under 1990-talet skulle nynazistiska grupper göra sig hörda, något som framkallade starka reaktioner. Antinazismen hade, trots att den periodvis överflyglats av antikommunismen, förblivit det liberala samhällets ”värdegrund”. Nynazismen var egentligen främst ett ordnings- och kriminalproblem. I motsats till kommunistövervakningen hade övervakningen av nazistgrupperna aldrig upphört.52Övervakning av nazister och högerextrema grupper hade heller aldrig ifrågasatts ens av de vänstergrupper som själva varit utsatta för övervakning.

52 Kommunistövervakningen hade delvis varit inställd 1945-1948.

Till följd av Sovjetimperiets sammanbrott åren 1990/91 kunde vänsterpartiet - åtminstone till del - frigöra sig från det trovärdighetsproblem som bindningen vid Sovjetunionen utgjort. Partiet kunde profilera sig som ett vänstersocialdemokratiskt parti och göra betydande inbrytningar i socialdemokratiska väljargrupper. Partiet gynnades av det faktum att socialdemokratin efter år 1994, från att ha varit alla goda gåvors givare, nu tvingades framträda som nedskärningsparti. Vänsterpartiet framstod för många väljare som en säkrare garant av välfärdsstaten än socialdemokratin. Vänsterpartiet framträdde som ett radikalt anti-EU och feministiskt parti; det gjorde t.o.m. försök att erövra folkhemsbegreppet från socialdemokraterna. Den ”rågång vänsterut” som socialdemokraterna så omsorgsfullt upprätthållit under efterkrigstiden var genombruten. 1990-talet var globaliseringens och datarevolutionens årtionde. Den tekniska och ekonomiska utvecklingen gick så snabbt att de politiska partierna hamnade på efterkälken, världen utvecklades snabbare än det ideologiska tänkandet. Politikerförakt och allmän osäkerhet om färdriktningen uppstod.

5.2.8 Sammanfattning

Den bild av det kommunistiska hotet som framträdde i offentligheten under efterkrigstiden var präglad av Kominterntiden (1919 - 1943) och den sovjetiska maktutvidgningen efter kriget. Det var en bild av ett revolutionärt agentparti, lojalt mot moderpartiet, inriktat på att upprätta proletariatets diktatur om det lyckades erövra makten. Partiets aktiva medlemmar uppfattades som opålitliga i en krissituation. Femtiotalet var denna hotbilds storhetstid. Efter mitten av 1960-talet försvagas den ”gammalkommunistiska” hotbilden. I stället blev det ”nyvänstern” som hamnade i fokus. Detta hot uppfattades dock aldrig så allvarligt från säkerhetssynpunkt som det kommunistiska på fyrtio- och femtiotalen.

I den militära säkerhetsutredningens (MSU) hemliga betänkande år 1964 hävdades bl.a. att Sovjetunionen inte i samma utsträckning som tidigare torde använda sig av kommunister och kommunistsympatisörer som agenter, vilket dock inte uteslöt att partianhängare kunde användas som kontaktförmedlare. Även om det inte fanns några belägg för att det förekommit någon form av organiserat sabotage i Sverige sedan andra världskriget, bedömdes en stor del av den främmande underrättelseverksamhet som bedrevs ha till syfte att förbereda ”på lämpliga tider och vitala punkter” insatta sabotage. ”Sådana förberedelser bedömdes ske genom infiltration och genom kontakt med olika gruppbildningar och organisationer, som kan medverka i säkerhetshotande verksamhet.” 21 Eller som det uttrycktes i en underrättelseplan från år 1962:

Krigsmakten har ej blott att skydda sig mot en yttre utan även mot en inre fiende. Underrättelsetjänst och sabotage mot krigsmaktens anläggningar och verksamhet liksom försvarsfientlig propaganda kan redan innan anfall skett utifrån avsevärt minska försvarets motståndskraft.

22

En del av säkerhetstjänsternas hotbild såvitt avsåg SKP utgjordes av vad som betecknades som partiets illegala verksamhet. I de 21 teser som antagits vid den Kommunistiska internationalens andra kongress år 1920 och vilka antagits av SKP år 1921 angavs i den tredje tesen följande. ”Då i de flesta europeiska och amerikanska stater klasskampen övergår i inbördeskrigets stadium, måste illegala organisationer bildas parallellt med de legala.” Och i Kominterns stadgar från år 1936 hette det att de kommunistiska partierna måste vara beredda att fortsätta sin verksamhet illegalt. För de västliga underrättelse- och säkerhetstjänster, som samarbetade med svenska myndigheter, spelade kartläggningen av hemliga kommunistiska organisationer en betydelsefull roll och utgjorde ett viktigt inslag i det internationella samarbetet.

I en PM som upprättades inom inrikesavdelningen hösten 1949 förklarades att det var känt att alla kommunistiska partier förberedde sig för att kunna övergå till illegalt arbete i händelse av att partiet förbjöds. Vidare konstaterades att det torde stå utom allt tvivel att varje kommunistiskt parti var redo att vid lämpligt tillfälle gripa till våld. Ett ytterst begränsat antal personer i SKP:s ledning bedömdes känna till dessa tankegångar och de skulle också ha en

21 MSU 28.2. 1964, H 9010, s. 6 ff, F I, vol. 33, MUST:s arkiv 22 KU 19/73, 10.9.1962, Ö IV, vol. 9, MUST:s arkiv

viss planläggning för en illegal verksamhet. Statspolisen intog vid denna tid en mer avvaktande attityd till sådana uppgifter och i en PM från år 1950 konstaterades att ”förekomsten av någon fristående organisation eller organisationsform, avsedd att tillämpas i illegalitet har ej kunnat konstateras inom SKP”. Uppgifterna om en illegal kommunistisk organisation fick emellertid stöd bl.a. av en bok av en tidigare kommunist i början av 1950-talet, även om författarens slutsatser ifrågasattes av en av statspolisens meddelare. Denne menade att SKP:s möjligheter att starta en illegal propagandaverksamhet eller, i händelse av ett partiförbud, organisera en ”väpnad omstörtningsrörelse” var synnerligen begränsade. Man borde dock för framtiden inte underskatta vare sig den svenska partiledningens eller den sovjetiska ledningens beslutsamhet att effektivisera verksamheten. En skärpning kunde komma ”relativt snart”.

Misstankarna om en illegal sektor inom SKP knöts till utbildningen av svenska kommunister i Sovjetunionen och stöddes bl.a. av en rapport från Norge år 1953. Enligt denna rapport skulle yngre manliga kommunister som utbildats i Sovjetunionen efter återkomsten till Norge vanligen gå ut ur partiet och inte bedriva någon politisk verksamhet. ”De torde ha fått sig bestämda uppdrag förelagda, vilka uppdrag skola utföras av dem ensamma eller i små grupper, som i vissa fall kunna tänkas bli kärnan i en senare organiserad större.” Man hade kommit över instruktionerna för två grupper i Narvik, av vilka den ena skulle stoppa strömtillförseln till malmbanan och den andra planlägga ett maktövertagande i Narvik.23

Utbildningen av svenska kommunister i Moskva hade, som framgått, tidigare uppmärksammats av säkerhetstjänsterna. Man ansåg sig känna namnet på ett 70-tal svenskar, som från slutet av 1920-talet fram till omkring år 1938 utbildats vid sovjetiska undervisningsanstalter. Många av dessa hade kommit att inta ledande ställningar inom SKP medan andra över huvud taget inte ägnat sig åt offentlig partiverksamhet efter hemkomsten. Det fanns exempel på att sådana personer under kriget bedrivit eller misstänkts bedriva illegal verksamhet, främst spioneri och olovlig underrättelseverksamhet, i Sverige för Sovjetunionens räkning. Utbildningsverksamheten i Sovjetunionen hade återupptagits i början av 1950-talet.

Polisen lade ned ett omfattande arbete på att identifiera svenska kommunister som undergått utbildning i Moskva. Under åren 1950-53/54 skall endast två partimedlemmar ha vistats där. Åren

23 4.9.1953, H 1626:1, T-kontorets arkiv, KrA

1954-62 deltog fem grupper, vardera med ett tiotal deltagare, i kurser som omfattade ca 15 månader. Den sista kursen skall ha ägt rum åren 1963-64. Det framkom inte några säkra uppgifter om att utbildningen vid sidan av kurser i ryska språket, marxism-leninismens klassiker och andra sådana ämnen innehöll inslag av militär, subversiv eller konspirativ art. Däremot stod det klart att alla utgifter, inklusive fickpengar till eleverna, betalades av Sovjetunionen. SKP omgärdade den sovjetiska partiskolningen med sträng sekretess. Säkerhetstjänsterna hade svårt att förstå all denna ”hemlighetsfullhet” och tolkade den som belägg för illegala syften.24 Några svenska kommunister hade undergått utbildning vid Sirolainstitutet i Finland, som enligt en rapportör hade maktövertagande med våld som huvudämne.25

Åren 1959-63 bedrev SKP utbildning vid en egen partiskola i Bad Doberan i Östtyskland. Dels var det fråga om korta sommarkurser, dels fyra månader långa kurser med utbildning i politik och tyska språket. Enligt en bedömning som gjordes inom säkerhetspolisen år 1961 var det fråga om normal politisk studieverksamhet med målet att genom ”politisk, psykologisk och taktisk skolning skapa dugliga och välutbildade kaderarbetare åt SKP”. Det fanns emellertid uppgifter om att det förekom en vidareutbildning, upplagd efter tre parallella linjer, nämligen politik, industrispionage och militärspionage. Undervisningen i de två senare ämnena var förlagd till en skola i Erfurt som leddes av en rysk officer. Några uppgifter om att svenskar deltagit i sådana kurser fanns dock inte. I en översikt hävdades ändå att partiutbildningen i Sovjetunionen och Östtyskland ”kunde innefatta en mycket stor fara för vår demokrati. Sovjetunionens dyrbara investeringar i politisk skolningsverksamhet har en klar utrikespolitisk bakgrund och är uteslutande inriktad på att främja sovjetiska syften”.

Misstankarna om att SKP skulle ha en illegal sektor fick kort därpå förnyad aktualitet genom en rapport från en källa som inrikesavdelningen bedömde som initierad och tillförlitlig. Rapporten, som var en internationell översikt, slog fast att varje nationellt kommunistparti hade en illegal sektor, vars personal rekryterades bland medlemmar som utbildats i Sovjetunionen eller något satellitland. Huvuddelen av ”illegalisterna” bedömdes vara avsedda att

24 I en rapport från en utländsk samarbetsparter år 1957 angavs dock att den Högre Partiskolan i Moskva enligt en avhoppare var öppen för kommunister utanför sovjetsfären och att man där, vid sidan av normala ämnen, även studerade militär taktik inklusive gerillakrigföring, 25 KU 19/102, 18.10.1962, Ö IV, vol. 9, MUST:s arkiv

träda i funktion först i den händelse att krig utbröt mellan Sovjet och landet ifråga eller om förhållandena annars påkallade det. Chefen för inrikesavdelningens detalj 1 drog slutsatsen att uppgifter om kommunister som genomgått längre utbildningar utomlands måste finnas till hands för en bedömning av säkerhetsläget vid krig eller krigsfara.26

Säkerhetstjänsterna hyste också tidigt misstankar om att Sovjetunionen ekonomiskt bidrog till SKP:s och den kommunistiska partipressens finansiering och att företrädare för partiet således gjorde sig skyldiga till brottet tagande av utländskt understöd. I en översikt från år 1949 bedömde statspolisen att partiet inte kunde finansieras enbart av medlemskontingenter, insamlingar och inkomster från tidningar och förlag. Och ett par år senare konstaterades att de nationella kommunistpartierna åtnjutit understöd från Moskva men att det aldrig tillfredsställande klarlagts hur detta gick till. Säkerhetspolisen lade under hela 1950-talet ned stora resurser på att systematiskt samla information om företag och affärsmän, som bedrev handel med öststaterna, i syfte att utreda huruvida utländskt understöd kanaliserades via sådana kontakter. Några entydiga bevis, som kunde läggas till grund för åtal, fann man emellertid inte. MSU anförde att SKP sannolikt fick främmande subsidier, eftersom ”medlemsavgifter, insamlingar, lotterier och partiets egen affärsverksamhet” inte bedömdes räcka för att täcka alla fasta kostnader. Man ansåg det troligt att vissa företag, som bedrev affärsverksamhet med öststaterna utnyttjades härför.27

6.1.3 Åren efter 1964

Åren kring 1960-talets mitt präglades av den splittring som alltsedan år 1958 skakat den internationella kommunismen, nämligen förhållandet mellan den av Moskva proklamerade revisionistiska linjen och det kinesiska kommunistpartiets revolutionära. Konflikten hade återverkningar även inom SKP. År 1964 valdes Carl-Henrik Hermansson till partiledare efter Hilding Hagberg. Hermansson tillhörde partiets modernister som förordade att partiet skulle följa en demokratisk och parlamentarisk väg och som ville lossa bindningarna till östblocket. Mot denna linje opponerade tre grupper. Traditionalisterna, som hade sitt starkaste stöd i Norrbotten, höll fast vid synen på Sovjetunionen som föregångsland. Hö-

26 KU 19/117, 30.11.1963, Ö IV, vol. 28, MUST:s arkiv 27 MSU 28.2. 1964, H 9010, s. 6 ff, F I, vol. 33, MUST:s arkiv

geroppositionen, som hade sina förebilder i de nybildade socialistiska folkpartierna i Danmark och Norge, drev frågan om ett ytterligare närmande till socialdemokratin. Vänsteroppositionen med kärnor i Göteborg och Uppsala stod för en återgång till en revolutionär linje i enlighet med den kinesiska ståndpunkten. Hermanssons linje gick segrande ur konflikten. Resorna till Sovjetunionen för utbildning och semester upphörde och partiets skola i Bad Doberan i Östtyskland lades ned.

Säkerhetstjänsterna intog inledningsvis en misstroget avvaktande attityd till de nya signalerna. SKP var inte ensamt om sitt påstående om att vara ett nytt, demokratiskt parti. ”Samma melodi” spelades av övriga kommunistpartier i väst och av folkdemokratiernas kommunistpartier. Omvändelsen sågs som en taktisk nödvändighet, som i en ny situation skulle ge partiet bättre möjligheter att tjäna den subversiva krigföringens syfte. Sommaren 1966 konstaterade emellertid säkerhetspolisen att SKP inte längre var kommunistiskt i traditionell mening, varken organisatoriskt eller i fråga om internationella kontakter och internationell målsättning. Enligt en inom IB upprättad PM från december samma år var det föga troligt att partiet skulle spoliera sina ansträngningar att bli accepterat som ett demokratiskt och nationellt parti genom att bedriva illegal verksamhet. Såvitt avsåg de traditionellt starkt Moskvatrogna norrbottenskommunisterna saknades det anledning att betvivla deras fosterlandslojalitet och försvarsvilja i allmänhet. Men man måste fortfarande räkna med en relativt liten skara fanatiker som i alla sammanhang försvarade Sovjetunionen. Antalet kunde dock växa genom ett oklokt uppträdande från myndigheternas sida.

Vid partikongressen år 1967 antog SKP ett nytt partiprogram i vilket den parlamentariska och demokratiska vägen till socialism beskrevs som den enda tänkbara. Partiet bytte också namn till Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK). Besluten ledde till att en stor grupp ”kineskommunister” bröt sig ur partiet och tillsammans med medlemmar i Clarté och FNL-rörelsen bildade en ny organisation, Kommunistiska Förbundet marxist-leninisterna (KFML). Efter det att Warszawapaktsstyrkor marscherat in i Tjeckoslovakien i augusti 1968 lämnade många av de ”högeroppositionella” partiet och gick över till socialdemokraterna. I riksdagsvalet samma år samlade partiet bara tre procent av rösterna.

Vid 1969 års partikongress genomdrev partiets vänsterflygel en revision av partiets handlingsprogram och en permanent programkommission tillsattes. I det partiprogram som antogs vid 1972 års kongress angavs bl.a. att VPK skulle föra ”en ekonomisk, ideolo-

gisk och politisk kamp för folkets intressen. I denna kamp växer basen för en ny politisk makt, vars uttryck är en revolutionär regering”. Vid samma tid förklarade en ledamot av programkommissionen, att ”övergången till socialism blir ingen söndagspromenad”. Samtidigt blev kritiken mot Sovjetunionen alltmer uttalad vilket bidrog till att merparten av traditionalisterna år 1977 lämnade partiet och bildade Arbetarpartiet Kommunisterna (APK).

Säkerhetstjänsterna hade alltså under senare delen av 1960-talet i stort sett övergivit uppfattningen om de traditionella kommunisterna som ett hot mot rikets säkerhet eller i vart fall godtagit regeringens uttalanden om att VPK inte längre var ett parti som särskilt skulle övervakas. Då en sektionschef inom säkerhetspolisen år 1972 påtalade att vissa radikaliseringstendenser kunde förmärkas inom partiet, förklarade en befattningshavare vid ”kontrasubversionsroteln” att ”vi måste acceptera den idag deklarerade uppfattningen att VPK inte är revolutionära i den meningen att de med olagliga medel ämnar genomföra en revolution”. Detta innebar dock inte att enskilda partimedlemmar inte kunde vara föremål för övervakning på grund av kontakter med företrädare för främmande makt.28

6.1.4 Ungdomsförbunden

I likhet med moderpartiet fick Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbund (SKU) efter Pragkuppen vidkännas ett stort medlemstapp. För att undvika den belastning som kopplingen till SKP innebar, beslöt partiet år 1951 att vid sidan av ungdomsförbundet bygga upp en icke partiansluten organisation, dock under fast kommunistisk ledning. Den nya organisationen, Demokratisk Ungdom (DU), lockade med utåtriktad verksamhet som dans, filmvisningar och idrottsaktiviteter. Organisationen blev dock aldrig den massrörelse som partiet hoppats på. En viktig uppgift för DU var att delta i administrationen av det svenska deltagandet i Världsungdomsfestivalerna och sedermera även i de s.k. Östersjöveckorna. SKU lades i malpåse fram till år 1958 då en officiell sammanslagning med DU genomfördes. År 1967 bytte DU namn till Vänsterns Ungdomsförbund (VUF). Samarbetet med VPK fungerade allt sämre och år 1970 påbörjades uppbyggnaden av ett nytt, partianslutet förbund

28 Protokoll från sektions- och rotelchefskonferens i Rättvik 16-19.5.1972, 5:720/6, vol. 3, SÄPO:s arkiv

betecknat Kommunistisk Ungdom (KU). Samma år ombildades VUF till Marxist-leninistiska Kampförbundet (MLK).

De kommunistiska ungdomsförbunden sågs av säkerhetstjänsterna som naturliga bihang till SKP/VPK och kan alltså inte sägas ha utgjort någon självständig hotbild. DU uppfattades som en ren täckorganisation. Enligt en rapport från en av inrikesavdelningens utländska samarbetspartner år 1958 skulle Demokratisk Ungdoms Världsförbund förutom att sprida kommunistisk propaganda bland ungdomen även organisera arbetsbrigader där medlemmarna bl.a. erhöll militär utbildning. I Sverige skulle finnas ca 600 medlemmar i sådana arbetsbrigader.29

6.1.5 Vänskapsförbunden

Redan på 1930-talet bildades det som senare kom att kallas Samfundet för främjande av kulturella och ekonomiska förbindelser mellan Sverige och Sovjetunionen. Organisationen var inriktad på att attrahera intellektuella, socialdemokrater och borgerliga personer intresserade av det sovjetiska samhällsexperimentet och rysk kultur. Vid tiden för andra världskrigets slut åtnjöt som nämnts Sovjetunionen stor prestige i vida kretsar. Samfundet expanderade snabbt och fick bland sina medlemmar även många borgerligt sinnade personer. Flertalet av dessa lämnade samfundet redan under senare delen av 1940-talet och organisationen fick efter hand en alltmer kommunistisk prägel, även om verksamheten stadgemässigt var partipolitiskt obunden. Bland medlemmarna fanns också åtskilliga kulturradikala personer vilka sympatiserade med kommunisterna men som inte öppet framträdde som sådana. Ordförande var som regel en framstående socialdemokrat medan det administrativa arbetet hanterades av en kommunistisk sekreterare. Förbundet hade i mitten av 1950-talet 27 lokalavdelningar med totalt ca 10 000 medlemmar. Filmvisningar och föredrag spelade en viktig roll i verksamheten. Många av medlemmarna bereddes tillfälle att besöka Sovjetunionen och återkom i regel från dessa resor som entusiastiska propagandister för landet och dess politiska system.

I och med att Hermansson blev ordförande i SKP kom partiet att inta en mer distanserad hållning till samfundet. Förhållandet till VPK förbättrades under Lars Werners tid som partiordförande. En central punkt i samfundets verksamhet var att lyfta fram uppriktig-

29 15.10.1958, Ö III, vol. 48, MUST:s arkiv

heten i Sovjetunionens fredsvilja. År 1991 upplöstes samfundet på grund av ekonomiska problem.

Efter hand tillkom ett antal mindre vänskapsförbund med andra kommuniststater med liknande organisation och inriktning. Exempelvis bildades Föreningen Sverige – DDR år 1956. Den hade som en huvudpunkt för sin verksamhet att arbeta för ett diplomatiskt erkännande av Östtyskland.

Säkerhetstjänsterna såg vänskapsorganisationerna som front- eller täckorganisationer som fungerade som täckmantel för kommunistisk politik och som försökte manipulera den allmänna opinionen. Underrättelsemän med diplomatisk status från öststaterna fick möjlighet att resa landet runt, officiellt för att delta i avdelningarnas sammanträden. De kunde där relativt otvunget blanda sig med idealistiska svenskar och bland dem söka värva agenter. Såtillvida kunde dessa organisationer vara av större värde för Sovjetunionen än det kommunistiska partiet. I MSU:s betänkande från år 1964 heter det således:

Insikten om kommunistpartiets mål och metoder har i vårt land liksom i många andra demokratier i hög grad neutraliserat dess värde såsom ett instrument för den sovjetiska statsviljans intressen. Detta har man på sovjetisk sida sökt kompensera genom att utnyttja olika slag av täckorganisationer, i vilka människor som icke har totalitära ideal utnyttjas. ---

Ytterligare en form av säkerhetshotande verksamhet representeras i viss mån av de s.k. vänskapsföreningarna för de olika östblocksländerna i vårt land. Hit hör Förbundet Sverige Sovjetunionen med lokalavdelningar på många håll inom landet, svensk-polska, svensk-rumänska, svensk-tjeckiska och svenskungerska föreningen, svensk-bulgariska sällskapet och Föreningen för förbindelse med Tyska demokratiska republiken m.fl. Dessa sammanslutningar har huvudsakligen propagandistiska syften, men de erbjuder samtidigt kamouflage för kontakter mellan östblocksrepresentanter och svenska medborgare. Det är känt att föreningarna utnyttjats på sådant sätt även i samband med spioneri. Den kommunistiska dominansen inom respektive styrelse är påfallande, även om som regel ordförandeposten beklädes av en icke-kommunist. I stället är sekreterarposten ofta besatt av en kommunist.

30

30 MSU 28.2. 1964, H 9010, s. 6 ff, F I, vol. 33, MUST:s arkiv

Ännu så sent som år 1982 framhöll en befattningshavare vid säkerhetspolisen vid ett internt möte:

Folk som öppet kan besöka sovjetiska ambassader, exempelvis medlemmar i kommunistiska partier och vänskapsföreningar, används fortfarande för talangscouting när det gäller värvning av agenter för KGB och GRU. Detta har klart framkommit vid samtal med avhoppare från de sovjetiska spionorganisationerna.

31

De som fått partiskolning i Moskva eller Östtyskland användes enligt föredragshållaren ofta som ”stödagenter” och han framhöll att i ”Sällskapet Sverige – Sovjetunionen är många av dessa partiskolade med, ofta på ledande poster”.

En annan organisation, som av säkerhetstjänsterna bedömdes som ett språkrör för sovjetisk propaganda var Svenska Fredskommittén, som behandlas nedan tillsammans med andra fredsrörelser.

6. 2 Den revolutionära vänstern

32

6.2.1 Åren 1965-1980

Organisationerna

Maoister

Kommunistiska Förbundet marxist-leninisterna (KFML) hade bildats år 1967 genom en utbrytning ur VPK. År 1968 bröt sig en grupp med fäste i Uppsala, de s.k. Rödgardisterna eller Rebellerna, ut ur KFML, som de anklagade för toppstyrning och för att ha nonchalerat Mao Zedongs läror. I sin iver att bevara renlärigheten tillämpade Rebellrörelsen psykiskt och fysiskt våld mot de egna

31 PM 7.9.1960, 1:301/1, löpnr. 23, SÄPO:s arkiv 32 Framställningen bygger i huvudsak på Magnus Hjort: Den farliga fredsrörelsen (SOU 2002:90) och densamme : Hotet från vänster (SOU 2002:91)

medlemmarna, vilket efter ca ett halvår medförde rörelsens sammanbrott.

År 1970 skedde en ny splittring då en fraktion med starkt stöd i Göteborg och Västsverige bröt med KFML och bildade KFML(r), där (r) stod för revolutionärerna. Båda riktningarna bildade partier; KFML blev år 1973 Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) och KFML(r) kallade sig från år 1977 KPML(r).

KFML/SKP hade som mest 5 000 medlemmar medan antalet sympatisörer uppskattades till ca 20 000. År 1977 blev Clarté officiellt partiets studentorganisation och Röd ungdom dess ungdomsorganisation. Organisationen hade ett starkt grepp över De förenade FNL-grupperna (DFFG). Personer med anknytning till KFML/SKP gav ut tidningen Folket i Bild/Kulturfront. KFML/ SKP sökte utnyttja olika kanaler för att få ut sitt budskap, t.ex. den feministiska rörelsen och den icke-kommersiella ”proggmusiken”. Efter Vietnamkrigets slut år 1975 och Mao Zedongs död året därpå förlorade partiet snabbt i betydelse.

KPML(r) hade som mest ca 2 000 medlemmar och ca 7 000 sympatisörer. Grundorganisationen bestod vanligen av en driftscell, bostadscell eller liknande som regelmässigt skulle bildas så snart tre medlemmar fanns vid t.ex. samma arbetsplats. Partiet höll fast vid den revolutionära ideologin, men avlägsnade sig efter hand från maoismen till förmån för stalinism.

Moskvatrogna

Arbetarpartiet Kommunisterna (APK) bildades som nämnts genom en utbrytning ur VPK år 1977. Orsaken till brytningen skall ha varit dels inställningen till kärnkraft, något som de moskvatrogna förordade, dels synen på den sovjetiska utrikespolitiken. Antalet medlemmar torde ha uppgått till ca 5 000. I 1979 års riksdagsval, som var partiets mest framgångsrika, fick det endast 0,2 procent av rösterna.

Som nyss angetts utvecklade sig KPML(r) med tiden alltmer i moskvavänlig riktning.

Trotskister

I början av 1950-talet uppträdde ett obetydligt trotskistiskt parti i Sverige, Revolutionära socialistiska partiet, som dock försvann ef-

ter några år. Omkring år 1970 bildades nya trotskistiska grupperingar som Fria Fackföreningsfolket (upplöst år 1972) och Revolutionära Marxisters Förbund (RMF), Offensiv och Förbundet Kommunist (FK), som utgjorde en utbrytning ur Marxistleninistiska kampförbundet.

RMF bytte år 1975 namn till Kommunistiska Arbetarförbundet (KAF). Organisationen hade sina starkaste fästen i Umeå och Göteborg och torde som mest ha haft ca 2 000 medlemmar. RMF/KAF satsade på att vinna inflytande inom kvinnorörelsen, främst genom Grupp 8, och inom miljörörelsen, bl.a. genom Miljöförbundet.

Offensiv (senare Rättvisepartiet Socialisterna) satsade tidigt på att inifrån påverka socialdemokratiska föreningar, särskilt inom det socialdemokratiska ungdomsförbundet (SSU), i revolutionär riktning, s.k. entrism. SSU reagerade genom uteslutningar av trotskisterna.

FNL-rörelsen

33

Sedan USA hösten 1964 inlett flygbombningar mot Nordvietnam aktiverades delar av den svenska opinionen mot kriget i Vietnam. I augusti 1965 bildades Svenska Vietnamkommittén som företrädde en närmast pacifistisk inställning. Åren 1967-70 hölls på initiativ av Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen (SFSF) internationella konferenser i Stockholm i syfte att åstadkomma fred i Vietnam. I oktober 1967 bildades Svenska Kommittén för Vietnam (SKfV), som i praktiken var en sammanslagning av Svenska Vietnamkommittén och Stödkommittén för Stockholmskonferensen om Vietnam. Kommittén stöddes av bl.a. SAP, delar av Folkpartiet och Centerpartiet, en rad fackliga och kristna organisationer samt av fredsorganisationerna. Några i kommittén aktiva personer var kända kommunister med goda kontakter med den sovjetryska ambassaden i Stockholm. Kommittén tog klart ställning mot USA och för regimen i Nordvietnam och den sydvietnamesiska, kommunistdominerade gerillaarmén, Sydvietnams Nationella Befrielsefront (FNL). I februari 1968 anordnade kommittén ett fackeltåg i Stockholm. I tåget deltog bl.a. utbildningsminister Olof Palme och Nordvietnams Moskvaambassadör. I Vietnamkrigets slutskede byt-

33 Som framgår av det följande kan ingalunda alla de personer och organisationer som stödde FNL hänföras till den revolutionära vänstern. Sambandet mellan DFFG och främst KFML/SKP motiverar dock att rörelsen behandlas i detta sammanhang.

te SKfV namn till Svenska kommittén för Vietnam, Laos och Kambodja.

Andra personer, ofta med en klart marxist-leninistisk samhällssyn, tog redan från början klart ställning för FNL och bildade i september 1965 Arbetsgruppen för FNL. Snabbt bildades liknande grupper på andra håll och år 1966 tillkom paraplyorganisationen De Förenade FNL-grupperna, DFFG. År 1967 ombildades DFFG till ett förbund med de enskilda FNL-grupperna som sektioner underordnade centralstyrelsen. Detta innebar i praktiken en ökad centralstyrning och en skärpt marxist-leninistisk profil. År 1968 skall DFFG ha bestått av 82 lokalorganisationer och bedömdes kunna mobilisera mellan 10 000 och 12 000 personer. Det förekom nära kontakter mellan FNL-rörelsen och KFML och rörelsens ledande personer tillhörde KFML. FNL-rörelsen satsade målmedvetet på att i studiecirkelform politiskt skola medlemmarna. I januari 1968 förklarade KFML:s arbetsutskott att man såg FNL-rörelsen som ”förbundets verktyg att nå massorna, organisera dem, utlösa deras kamp, utveckla deras medvetenhet och efterhand vinna dem för socialismen”. Vid krigsslutet år 1975 ombildades DFFG till Vietnam-Laos-förbundet, som upplöstes år 1979.

Den revolutionära vänstern som ett hot mot samhällsordningen

Säkerhetspolisen betraktade SKfV som en kommunistisk täckorganisation av traditionellt slag, ytterst styrd av Sovjetunionen. Däremot överraskades man av den plötsligt uppflammande radikalismen, främst bland ungdomar vid gymnasier, universitet och högskolor, vilka sökte sig till de maoistiska och trotskistiska organisationerna. En viktig del i hotbilden, i första hand av ordningspolisiär art, var de stora demonstrationer som hölls åren kring 1968. Regelmässigt saknades tillstånd till dessa demonstrationer och de ledde ofta till våldsamma sammanstötningar mellan polis och demonstranter. Som exempel kan nämnas att demonstranter i maj 1968 lyckades förhindra en Davis Cup-match mellan Sverige och Rhodesia i Båstad och aktionen i Stockholms studentkårs lokaler (”kårhusockupationen”) senare samma månad.

Rikspolischefen Carl Persson anförde i en PM i november 1968 bl.a. följande.

Anledningen till att demonstrationsledningen vill framkalla våld från polisens sida är, att man inom de organisationer, som står

bakom (Clarté, FNL och KFML) är helt inriktad på att omstörta det etablerade samhället med våldsamma medel. För att nå dessa mål måste enligt dessa organisationers teorier ”en revolutionär situation” skapas. På lång sikt arbetar man på att undergräva förtroendet för myndigheterna i allmänhet och polisen i synnerhet.

34

Ett särskilt bekymmer ur säkerhetspolisens synvinkel var de goda kontakter som FNL-rörelsen och KFML tycktes ha med massmedierna. Inte minst Sveriges Radio/TV ansågs av säkerhetspolisen sprida och även understödja deras budskap.

Redan ett par år senare avtog säkerhetspolisens intresse för FNL-rörelsen. Rörelsen hade i början av 1970-talet tonat ned sin revolutionära retorik och dess demonstrationer genomfördes i bättre ordning än tidigare. Rörelsens syn på den amerikanska krigsinsatsen kom också att delas av allt större grupper svenskar och motsättningen till SKfV var inte längre lika skarp.

Annorlunda förhöll sig säkerhetspolisen till de uttalat maoistiska och trotskistiska organisationerna. Trots den organisatoriska splittringen inom de vänsterextremistiska rörelserna framstod deras syfte för säkerhetstjänsterna som i stort sett gemensamt, nämligen att förbereda en kommunistisk revolution i Sverige. Härtill kom att organisationerna verkade på ett likartat sätt. Deras samlade aktiviteter dominerade vid denna tid säkerhetstjänsternas inrikes hotbild.

De maoistiska organisationerna hade som programmatisk målsättning att genom en väpnad revolution störta det bestående samhällsskicket. Det krävdes enligt KFML(r) ett revolutionärt inbördeskrig för att möjliggöra ett socialistiskt Sverige. Revolutionen stod dock inte omedelbart för dörren. Inför 1973 års val förklarade KFML(r):s ledare Frank Baude att revolutionen nog borde kunna genomföras inom 25 år. Också trotskisterna betecknade sig som revolutionärer och avvisade en parlamentarisk väg till socialismen. Hur revolutionen skulle gå till utvecklade de mera sällan. I en resolution från år 1977 förutsågs dock att förändringarna skulle mötas av ett ”ursinnigt motstånd” från ”borgarklassens och arbetarbyråkratins hårda kärna” genom ”politisk kamp, ekonomiskt sabotage och kanske också ett öppet polisiärt och militärt våld”. Frågan om tillgripande av våld gjordes alltså beroende av vilket motstånd som revolutionen skulle möta.

34 PM överlämnad av rikspolischefen till statssekreteraren i statsrådsberedningen 14.11.1968, F III, vol. 5, SÄPO:s arkiv; citat efter Hjort: Den farliga fredsrörelsen, s. 236

Också APK:s partiprogram gav uttryck för en klart revolutionär inställning. Det fanns även indikationer på att partiet mottog ekonomiskt stöd från Sovjetunionen, bl.a. i form av stödprenumerationer på partiets tidning Norrskensflamman. Partiet som sådant ansågs dock alltför obetydligt för att ens kunna komma att utgöra ett hot mot det svenska samhällsskicket. Vad som i fråga om APK främst väckte säkerhetspolisens uppmärksamhet var det förhållandet att vissa partiföreträdare upprätthöll personliga förbindelser med ett stort antal befattningshavare främst vid de sovjetryska och östtyska beskickningarna, kontakter som misstänktes innefatta underrättelseverksamhet.

KFML/SKP betraktades av säkerhetspolisen som ett redskap för det kinesiska kommunistpartiet. Ledande personer inom KFML hade kontakter med den kinesiska ambassaden och enligt rapporter från förtroliga meddelare erhöll organisationen ekonomiskt stöd från Kina för att bedriva subversiv verksamhet i Sverige. Till uppfattningen om utländska subsidier bidrog att organisationen föreföll ha en mycket god ekonomi liksom information från bl.a. Kanada om kinesiskt stöd till maoistiska grupper. Liknande misstankar kom senare att riktas även mot KFML(r). Uppgifter tydde även på att Kina bl.a. via SKP:s militärråd och journalister med anknytning till partiet bedrev en omfattande kunskapsinhämtning i Norden främst riktad mot Sovjetunionen och NATO.

KFML(r) sökte identifiera säkerhetstjänsternas personal, t.ex. genom att fotografera personer som uppträdde i närheten av demonstrationståg eller i anslutning till polisstationer, fotografier som sedan publicerades i tidningen Proletären. Liknande misstankar fanns beträffande KFML/SKP. De vänsterextremistiska organisationernas verksamhet mot och inom försvaret behandlas nedan.

Kampen om arbetsplatserna

Säkerhetspolisen ansåg sig kunna konstatera att de vänsterextremistiska organisationerna sökte infiltrera från samhällssynpunkt viktiga arbetsplatser, såsom tung industri, allmänna kommunikationer, skolor och massmedier. Medlemmarnas uppträdande på arbetsplatserna betecknades som konspirativt. Det förekom att de på traditionellt kommunistiskt vis bildade celler, vars medlemmar åtminstone inledningsvis inte öppet framträdde som företrädare för respektive organisation. De strävade i regel efter att väljas till fackliga förtroendeuppdrag. Parollen var ”Gör facket till en kamporganisation!”. KFML(r)

nisation!”. KFML(r) agiterade emellertid för att ”ställa facket åt sidan”. Genom att underblåsa missnöje t.ex. med arbetsmiljön på arbetsplatserna och initiera missnöjesaktioner bl.a. i form av vilda strejker sökte man radikalisera arbetarna.

Från hösten 1969 till år 1972 svepte således en våg av vilda strejker över Sverige. Störst uppmärksamhet väckte gruvarbetarstrejken i malmfälten vintern 1969/1970. Även om denna arbetskonflikt torde ha uppkommit till följd av ett lokalt missnöje med arbetsvillkoren, kom den att stödjas och utnyttjas i propagandistiskt syfte av vänsterextremistiska grupperingar. Åren 1970 och 1971 förekom tillhopa 192 och år 1972 92 vilda strejker med inalles ca 43 000 respektive ca 12 000 arbetare inblandade. Säkerhetspolisen bedömde att flera av dessa strejker, bl.a. taktäckarstrejken i västra Sverige hösten 1970 och strejken vid Arendalsvarvet i Göteborg år 1972, initierades, leddes eller stöddes av KFML(r). Det förekom även uppgifter om av KFML(r) initierad sabotageverksamhet mot företag som LKAB och NJA liksom om kartläggning av industriernas driftvärn. Särskilt KFML(r) förde kampen på arbetsplatserna med mycket hård retorik mot socialdemokratiska fackföreningsmän. I Göteborg förekom att sådana personer utsattes för hot och skändningar. Men även RMF/KAF ansågs ägna sig åt att infiltrera fackföreningar i syfte att rensa dem från ”pampvälde och byråkrati” och ytterst att ”erövra ledningen i facket”.

De vänsterextremistiska organisationernas strävan att radikalisera arbetarna försvårades dock av att medlemmarna huvudsakligen utgjordes av gymnasieungdom och universitetsstuderande. Det förekom att studenter omskolade sig till yrkesarbetare och sökte sig till industrin. Ett skäl härtill torde ha varit en vilja att komma in vid företagen och där verka för en kommande revolution. Hos många kan det också ha funnits en romantisk föreställning om en proletär tillvaro. Främlingskapet mellan de ”vanliga arbetarna” och de tidigare akademikerna var ofta stort.

Verksamhet mot och inom försvaret

FNL-rörelsen som sådan ägnades inte någon egentlig uppmärksamhet från militärt håll. Så mycket mer intresserade man sig för de extrema vänsterorganisationerna och naturligt nog särskilt för deras mot det svenska försvaret riktade verksamhet. Även om det fanns misstankar om att vissa av dem styrdes från Kina, tycks man tidigt ha bedömt att det huvudsakligen rörde sig om vad man kalla-

de ”anarkistiska organisationer utan styrning från främmande makt”.35 Den militära säkerhetstjänsten såg med stort allvar på risken för att utvecklingen på medellång sikt skulle kunna leda till en revolutionär situation.36

Många av organisationernas medlemmar, den ”revolutionära förtruppen”, var studenter i den ålder då de skulle fullgöra militär grundutbildning. Tidigare hade vänsteranhängare ofta vapenvägrat. Plötsligt skulle de som tidigare vägrat att fullgöra värnplikt fullfölja grundutbildningen. Antalet återkallelser av ansökningar om vapenfri tjänst ökade kraftigt under åren 1969-70. Motiveringarna var att man främst av politiska skäl nu insett nödvändigheten av att fullgöra vapentjänst för att bl.a. kunna stödja befrielserörelser samt att man ansett det erforderligt att känna till vapnens rätta hanterande i ett eventuellt kommande revolutionärt skede.37

Vid KFML:s kongress i Göteborg i januari 1969 fastslogs riktlinjer för att avslöja och bekämpa ”den borgerliga militärapparaten”. Denna skulle infiltreras av arbetarklassen, som skulle bemäktiga sig delar av densamma för att senare kunna rikta krigsmakten mot det bestående samhället.38 En av organisationens ledare, Nils Holmberg, skall ha sagt att KFML:s inställning till värnplikt i ett nötskal var ett citat av Lenin: ”Man vill ge dig ett gevär – tag det och lär dig använda det – inte mot dina klassfränder i andra länder utan för att vända det mot dina förtryckare.”39

KFML/Clarté skall år 1970 ha bildat ett s.k. värnpliktsutskott i Göteborg, vars primäruppgift var att preparera medlemmar som var i färd med att fullgöra sin värnpliktstjänstgöring. I en ”Handledning för kamrater som inom kort skall rycka in till militärtjänst” angavs att de specifikt mot krigsmakten inriktade uppgifterna skulle bli att föra de värnpliktigas talan mot officerarnas förtryck, att avslöja militärapparatens klasskaraktär, att bemöta befälets reaktio-

35 Orientering om försvarsfientlig verksamhet, 15.11.1968, Ö VIII, vol. 1, MUST:s arkiv

36

I en uppsats från år 1969 ”Ett försök till objektiv analys av de svenska studenternas protestaktioner” författad av en person ”som enligt gängse normer är att betrakta som vänsterradikal” anfördes bl.a. följande. ”Om radikaliseringen av Sverige fortsätter i samma takt och riktning som under de senaste tre-fyra åren, kommer enligt vår bedömning en revolutionär situation att uppstå om 10-20 år, kanske t.o.m. tidigare. Att uppnå ett sådant läge är givetvis det yttersta syftet hos de studentgrupper, som vill störta det nuvarande systemet.” Inom Fst/Säk torde man ha bedömt uppsatsen som vederhäftig, KU 14/262, 12.11.1969, F X b, vol. 310, MUST:s arkiv37 Någon som återkallat sin ansökan om vapenfri tjänst citerade Mao Zedong: ”Varje kommunist måste inse sanningen i orden att politisk makt växer ur en gevärspipa.”, ÖB:s skrivelse 14.12.1970, Säk H 901, Ö IV, vol. 164, MUST:s arkiv 38 Ibid. 39 KU 14/293, 26.11.1969., F X b, vol. 310, MUST:s arkiv

nära propaganda, att sprida marxist-leninistiska alster bland de värnpliktiga och att agitera för KFML:s/Clartés ideologi.40

Rapporter inkom om att de värnpliktiga försökte bilda celler vid förbanden.41

En beskrivning av hur sådan cellbildning enligt försvarsstabens säkerhetsavdelning organiserades gavs av ÖB i en skrivelse år 1970.42

Under ett förberedande skede – omfattande ungefärligen två-tre månader efter inryckning – kartläggs det politiska klimatet inom förbandet och bedöms möjligheterna för öppet agerande och sedan cellbildning. Under denna tid ligger cellens medlemmar lågt. Man vinnlägger sig om att bli god vän med sina vplkolleger. Mot deras uppträdande i tjänsten finns ingen anmärkning att rikta. Flera av dem återfinns som kandidater vid val av kompaniassistent och ledamot av förbandsnämnden. I flera fall har truppbefälet ansett just dessa marxist-leninister vara bland kompaniets bästa soldater.

Efter möten med sympatisörer och förberedande ”träffar” för att få fram deltagare i lämpliga studiecirklar påbörjas organisationsskedet av den marxistiska cellen (kampgruppen) inom förbandet.

När cellen blivit konsoliderad börjar – ofta mycket försiktigt – en del utåtriktade aktiviteter och allt efter ledarens förmåga och mod och medlemmarnas lojalitet inträder nu ett aktionsskede. Det kan fortfarande hända att ledarna ej framträtt öppet. Under dessa genomgångar (stimuleringsmöten, förberedande möten till vpl-konferens m.m.) och utifrån styrda motaktioner har dock många av cellens medlemmar haft svårt för att inte framträda.

Under senare delen av vpl-tjänstgöringen kan man befara att en del mer drastiska aktioner planeras och att man vid denna tidpunkt helt gått ifrån ett mera dolt uppträdande.

En bilaga till skrivelsen innehöll utdrag ur ”Hjälpreda för de marxist-leninistiska gruppernas arbete i militärapparaten”. Däri angavs som legala metoder för arbetet muntlig propaganda genom samtal med kamrater, spridning av Gnistan, Soldattidningen och Klasskampen m.m., agitation under lektioner, organiserandet av studiecirklar i KFML:s grundkurs, kamp inom förbandsnämnder, kom-

40 ÖB:s skrivelse 14.12.1970, Säk H 901, Ö IV, vol. 164, MUST:s arkiv 41 Se t.ex. rapport om kommunistisk cellbildning vid I 2 och I 3, KU 05/05, 8.2.1971, och A 9, KU 05/26, 6.9.1971, Ö IV, vol. 157, MUST:s arkiv 42 ÖB:s skrivelse 14.12.1970, Säk H 901, Ö IV, vol. 164, MUST:s arkiv

paninämnder osv. Illegala metoder borde bedrivas med största försiktighet, men de kunde utgöra ett nödvändigt komplement till det legala arbetet. Som exempel på illegala metoder angavs spridning av flygblad, uppsättning av väggtidningar, organiserandet av aktioner och hållandet av möten.

Vid KFML(r):s kongress år 1972 gjordes det klart att det för att genomföra ett väpnat uppror krävdes att den borgerliga militärapparaten demoraliserades och uppluckrades. Detta fordrade förberedelser i form av ett genomtänkt och revolutionärt soldatarbete och att man i konspirativt syfte skaffade stödjepunkter inom ”den reaktionära officerskåren”. Ett centralt militärutskott bildades. Detta publicerade samma år en ”instruktion för kommunistiska soldater”. Däri tog man kraftigt avstånd från uttalanden av en företrädare för SKP som hävdat att Sverige skulle försvaras mot varje inkräktare. Denna inställning ansågs innefatta ett ”villkorligt accepterande av den borgerliga militärapparaten” och en uppslutning bakom tanken på ett ”svenskt försvar”, tankegångar som innebar ”det grövsta tänkbara förräderiet mot socialismens ideal”. I instruktionen uppmanades de värnpliktiga att sprida propaganda och att söka ”utröna varje förbands säregenheter”. Däremot tog man avstånd från skadegörelse på militär materiel liksom från anskaffning av hemliga handlingar, vapen, ammunition etc.

Även RMF/KAF engagerade sig i soldatarbetet, dels genom att driva fackliga krav, dels genom att sprida politisk propaganda. Enligt en artikel i tidningen Internationalen år 1974 ämnade KAF inte försvara det existerande Sverige, eftersom den borgerliga demokratin var att betrakta som en klassdiktatur. Vid ett krig mellan Sverige och Sovjetunionen var det en plikt att verka för ett svenskt nederlag utan att för den skull upphöra med kritiken av den sovjetiska byråkratin.

Omkring år 1975 ändrade SKP principiellt inställning till det svenska försvaret. Partiet räknade med att ett storkrig skulle utbryta mellan USA och Sovjetunionen inom ungefär tio år. Sverige måste då kunna försvara sitt nationella oberoende. Partiet ivrade därför för ett starkt folkförsvar på den allmänna värnpliktens grund. De värnpliktiga medlemmarna skulle bli goda soldater. Såväl grundutbildningen som krigsförbandsövningarna borde präglas av realism. I samband med ett storkrig skulle det uppstå en revolutionär situation i Sverige. När revolutionen skulle genomföras måste huvuddelen av försvarsmakten stå på den revolutionära sidan för att kunna försvara denna mot den borgerliga reaktionen. Det krävdes att soldaterna var medvetna och politiskt mobiliserade och att ett stort

antal befäl stödde folkets sak. Det värnpliktiga befälet var därför en mycket viktig målgrupp. Man hoppades för övrigt också kunna vinna över åtminstone delar av de lägre befälskårerna för sin sak. Denna linje följdes enligt den militära säkerhetstjänstens bedömning i stort av övriga vänstergrupper med undantag för KAF och KFML(r). KAF hade ju deklarerat att man i händelse av storkrig skulle sluta upp på Sovjetunionens sida. Och KFML(r) hävdade att hela den befintliga militärapparaten måste krossas i samband med revolutionen.43

De extrema vänsterorganisationernas mest påtagliga verksamhet inom försvaret var opinionsbildningen. ÖB framhöll i en skrivelse år 1970 bl.a. följande.

… marxist-leninistiska krafter, som agiterar för minskad respekt inför våra militära myndigheter och genom sina strävanden att söka vidga klyftan mellan befäl och trupp utsår försåtlig hatpropaganda och missnöje, speciellt bland de värnpliktiga. Strävan synes vara koncentrerad till att inifrån försvaga och förlöjliga vårt försvarssystem. 44

I flygblad, affischer, pamfletter och soldattidningar, ofta med anknytning till respektive förband, redogjorde man för förmenta eller verkliga missförhållanden och gjorde kränkande uttalanden mot misshagliga befäl. Härigenom kunde vänsterextremistiska grupper dra till sig uppmärksamhet och skapa misstro mot försvaret och statsmakterna.45

En metod för att söka vinna inflytande var att driva soldatfackliga krav, t.ex. på ständig nattpermission, reglerad arbetstid och högre utbildningsbidrag. SKP använde sig med framgång av sin enhetsfrontstaktik för att samla de värnpliktiga kring missnöjesanledningar. Genom att på så sätt skapa förtroende bland kamraterna kom SKP och MLK på många håll att dominera förbandsnämnderna.46Också vid värnpliktskonferenserna kom dessa organisationer att uppnå ett oproportionerligt stort inflytande.47 KFML(r), RMF, FK

43 PM för befälsutbildning 30.5.1975, F I, vol. 163, PM 10.2.1976, Ö IV, vol. 450, Särskild orientering 16.12.1976, F I, vol. 177, Sammanfattning för år 75/76, 15.3.1977, F I, vol. 193, Sammanfattning för år 1976/77, 18.11.1978, F I, vol. 193, och Årssammanfattning för år 1977/78, F I, vol. 203, MUST:s arkiv. 44 ÖB:s skrivelse 14.12.1970, Säk 901, Ö IV, vol. 164, MUST:s arkiv 45 Tillägg 1 till underlag för befälsutbildning m.m., 14.12.1970, F I, vol. 102, MUST:s arkiv 46 PM i befälsutbildning 30.5.1975, F I, vol. 163, MUST:s arkiv 47 I en PM ”Undergrävande verksamhet inom försvarsmakten fr.o.m. 1974-07-01” konstaterades att de revolutionära vänsterorganisationerna hade ”ett obetydligt stöd för sin allmänna politik och för sitt slutliga mål, det kommunistiska samhället (maximiprogrammet). Där-

och Förbundet Arbetarmakt (FAM) vägrade däremot under några år att arbeta inom etablerade ramar för samråd då dessa institutioner betraktades som skendemokratiska.48 I vart fall KFML(r) kom dock att här ändra ståndpunkt.49

Enligt försvarsstabens säkerhetsavdelning trasade värnpliktiga vänsterextremister sönder utbildningen genom ständiga diskussioner, som det unga truppbefälet inledningsvis ofta hade svårt att bemästra. De kände sig därför hotade i sin yrkesroll. Efter hand lärde sig befälen hur extremisterna agerade och problemen tenderade därmed att minska.50 Det förekom att nästan samtliga värnpliktiga vid ett förband sjukanmälde sig i protest mot att regementschefen vägrat tillmötesgå krav på ständig nattpermission till alla som sökte sådan.51 Och en novemberdag år 1974 lär 60 procent av den inneliggande åldersklassen ha sjukanmält sig till stöd för kravet på högre utryckningsbidrag.52 Även demonstrationer och matstrejker53 liksom kollektiv ordervägran förekom.

I mitten av 1970-talet bedömde försvarsstabens säkerhetsavdelning att den undergrävande verksamheten möjligen nått sin kulmen och var på tillbakagång.54 Och i slutet av decenniet tycks den mer eller mindre ha upphört. Även i det soldatfackliga arbetet trängdes extremvänstern efter någon tid tillbaka av andra politiska ungdomsorganisationer, framför allt av SSU och CUF.55

Från förbanden rapporterades från slutet av 1960-talet och långt in på 1970-talet ett stort antal misstänkta fall av sabotage och skadegörelse.56 I vissa fall innebar skadegörelsen att personal och värn-

emot har de vunnit framgångar bl.a. inom försvarsmakten genom att samla värnpliktiga kring missnöjesanledningar. Det gäller dock ej vid repetitionsutbildning.”, 3.4.1975, Ö IV, vol. 450, MUST:s arkiv 48 Ibid. 49 Av ”Direktiv till soldatklubbarna inför värnpliktskonferensen” framgick att partiet inte skulle bojkotta 1974 års värnpliktskonferens ”utan genom så många delegatkandidater som möjligt sprida politisk presentation.”, KU 81/102, 21.1.1974, H 901, Ö IV, vol. 380, MUST:s arkiv 50 Undergrävande verksamhet inom försvarsmakten fr.o.m. 1974-07-01, 3.4.1975, Ö IV, vol. 450, MUST:s arkiv 51 Redogörelse rörande sjukanmälan vid I 3, KU 25/02, 27.11.1972, Ö IV, vol. 340, MUST:s arkiv 52 PM för befälsutbildning 30.5.1975, F I, vol. 163, MUST:s arkiv 53 Subversiv verksamhet, halvårsberättelse 1977-07-01—12-31, 12.1.1978, Ö IV, vol. 450, MUST:s arkiv 54 ÖB 6.2.1974, Säk 901, F I, vol. 151, MUST:s arkiv 55 Fst/Säk 3.10.1978, H 9010-6, F I, vol. 203, MUST:s arkiv 56 Se t.ex. skrivelse ang. misstänkt sabotage mot flygplan J 35 F på F 1 i Västerås genom att stanniolpapper stoppats in i pitotröret med påföljd att den ordinarie fartmätaren satts ur funktion, KU 50/76, 22.12.1968, Ö IV, vol. 120, månadsrapport från I 3 i Örebro med uppgift om sabotage mot traktorer, KU 05/26, 6.9.1971, Ö IV, vol. 157, skrivelse om misstänkt sabotage på en stridsvagn vid P 5 i Boden, KU50/15, 31.1.1972, Ö IV, vol. 342, och PM ang. åverkan på fordon vid KA 1 i Vaxholm, KU 50/18, 16.4.1973, Ö IV, vol. 359, MUST:s arkiv

pliktiga utsattes för risker att skadas, vilket försämrade arbetsmiljön.57 Inom säkerhetsavdelningen fanns starka misstankar om att värnpliktiga med anknytning till extremvänstern låg bakom en del av dessa gärningar. Redan år 1968 hade det rapporterats att en aktiv medlem av Clarté och KFML uppgett att ”vissa politiska grupper till vänster” planerade att utöva sabotagehandlingar mot svenska militära anläggningar.58 Och man ansåg sig kunna konstatera att händelser av detta slag oftast förekom vid de förband där de extrema vänstergrupperna var som mest aktiva. ÖB Stig Synnergren såg sig år 1972 tvungen att dementera ett tidigare uttalande genom att offentligt förklara att det inte fanns några som helst bevis, inte ens indicier, som tydde på att olika vänstergrupper hade någon del i sabotageverksamheten.59 Samma inställning kom till uttryck i en inom säkerhetsavdelningen år 1975 upprättad PM, i vilken det konstaterades att det inte fanns något fog för anklagelser om att extrema organisationer centralt skulle styra skadegörelsen. Bedömningen var i stället att de skyldiga var ”enskilda soldater som i berusat tillstånd vill få utlopp för något missnöje”, även om enstaka fall av försök till provokation inte kunde uteslutas.60 Å r 1980 angav säkerhetsavdelningen att inget tydde på att antalet incidenter av detta slag ökade och att det var ytterst sällsynt att någon eller några kunde bindas till brotten.61

Under senare delen av 1970-talet bedömdes SKP med stor sannolikhet ägna sig åt systematiskt bedriven underrättelseverksamhet inom försvarsmakten för ”den egna krigsplanläggningen” och möjligen även för främmande makts räkning.62 Vid sammanträde med partiets försvarsutskott år 1975 skall följande direktiv beträffande inriktningen av underrättelseverksamheten ha lämnats:

1. Läget av kommandocentraler, stridsledningsplatser och stabsplatser

2. Ta reda på så långt som möjligt krigsplanläggningen

3. Kartlägg polisens verksskydd och driftvärn

57 Under år 1970 rapporterades bl.a. att 12 motorfordon utsatts för skadegörelse av olika slag, t.ex. avklippta bromsledningar, sönderslagen inredning och bortskruvande av fälgmuttrar. Vidare hade en person dömts för att med hjälp av en hemmagjord sprängladdning sökt åstadkomma avbrott på en elkabel som svarade för strömförsörjningen till en militär anläggning. Hans motiv uppgavs ha varit politiska; KU 19/02, Säkerhetsöversikt 5.2.1971, Ö IV, vol. 158, MUST:s arkiv 58 KU 80/4, Ö IV, vol. 123, MUST:s arkiv 59 Nerikes Allehanda 18.11.1972 60 Undergrävande verksamhet inom försvarsmakten fr.o.m. 1974-07-01, 3.4.1975, Ö IV, vol. 464, MUST:s arkiv 61 Skadegörelse/sabotage inom försvarsmakten, 10.1.1980, Ö IV, vol. 464, MUST:s arkiv 62 Särskild orientering, 16.12.1976, F I, vol. 117, MUST:s arkiv

4. Kartlägg krigsplanläggningen för kraft, el och tvt [dvs. televerkets nät]

5. Vilka är anställda vid CBX. Tjänsterum, låsanordn, säkskydd. Sätt för rekrytering av medarbetare, tjänstebostad och annan bostad

6. Medlemmarna skall söka inträde i HV [dvs. hemvärnet], CF [dvs. civilförsvaret], lottakåren m.fl. organisationer

7. Lämpliga kanaler vid militära förband är pers vid körcentraler och staber.

63

År 1978 rapporterades att SKP disponerade fotostatkopior av hemliga handlingar, bl.a. en sammanställning om större övningar inom totalförsvaret.64

Samröre med terroristorganisationer 65

Vissa vänsterextremistiska organisationer hade goda kontakter med palestinska befrielserörelser. Dessa rörelser hade vuxit sig starka i slutet av 1960-talet. Bland dessa rörelser fanns vissa mer militanta och vänsterinriktade organisationer såsom Folkfronten för Palestinas befrielse (PFLP). De attackerade israeliska mål varhelst man kunde komma åt dem. Även stater som ansågs stödja Israel gjordes till måltavlor. Under åren 1968-76 genomförde palestinska organisationer ett sextiotal aktioner i Europa eller mot europeiska mål. Fram till hösten 1970 var det PFLP som låg bakom de flesta terrordåd. Därefter framträdde i stället organisationen Svarta September och tog på sig ansvaret för flertalet av aktionerna. Störst uppmärksamhet väckte dess massaker på israeliska idrottsmän i samband med de olympiska spelen i München år 1972. Från år 1974 och fram till decenniets slut avtog de palestinska terroraktionerna utanför Israel.

I takt med uppsvinget för de palestinska rörelserna i Mellanöstern i slutet av 1960-talet bildades också i Sverige stödgrupper för palestiniernas sak. I september 1967 bildades den s.k. Arabiska klubben i Stockholm. Medlemmarna var araber. Under de närmast följande åren bildades Palestinagrupper i bl.a. Stockholm, Göteborg och Lund. Medlemmar var till en början svenska akademiker, för-

63 PM 10.2.1976, Ö IV, vol. 450, MUST:s arkiv 64 Rapport KU 14, 78/1959, 30.7.1978, F X b, vol. 438, MUST:s arkiv 65 Detta avsnitt bygger i huvudsak på Ulf Bjereld: Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 i SOU 2002:95

fattare och journalister samt enstaka palestinier. Fram till år 1975 fanns omkring fem lokalorganisationer. Mot slutet av 1970-talet ökade antalet lokalorganisationer till knappt 50 för att sedan åter minska under 1980-talet. Antalet medlemmar i de olika lokalorganisationerna blev aldrig särskilt stort men grupperna var i allmänhet välorganiserade.

Då den palestinska rörelsen splittrades visade även den svenska Palestinarörelsen tecken på splittring. Den centrala skiljelinjen gick mellan dem som förespråkade enhetsfrontsprincipen, dvs. stöd åt de palestinska befrielserörelserna som en helhet, och dem som förespråkade ett riktat stöd åt de mer extremistiska palestinska organisationerna. De senare, som utgjorde minoriteten, bildade år 1971 Folkfrontens arbetsgrupper (FFAG), som bedrev verksamhet på fyra, fem platser i Sverige. Dessa grupper stödde främst PFLP. FFAG upplöstes år 1975 och flera av de fåtaliga medlemmarna sökte sig till KFML(r). Majoriteten, som politiskt låg närmare KFML/SKP, bildade år 1976 den riksomfattande organisationen Palestinagrupperna i Sverige.

De svenska Palestinaaktivisterna intog en kluven inställning till palestiniernas användning av terrorn som politiskt vapen. Även om de inte stödde terroraktionerna, tog de heller inte entydigt avstånd från terrorismen, i vart fall inte mot mål i Mellanöstern. Sådana aktioner kunde ses som legitima i palestiniernas kamp för att förändra sin situation. Opinionsbildningen bestod i huvudsak av demonstrationer, studiecirklar, offentliga möten och insändare i tidningar. Man gav även ut egna tidningar och publicerade debattböcker. Palestinarörelsen upprätthöll kontakter med representanter för de olika palestinska befrielserörelserna. Flera aktivister företog resor till Mellanöstern. Ett viktigt led i rörelsens arbete, främst under senare delen av 1970-talet och under 1980-talet, var att sända läkare och annan sjukvårdspersonal samt insamlade läkemedel till de palestinska flyktinglägren.

Säkerhetspolisens syn på de palestinska befrielserörelserna speglade ända fram till år 1980 i huvudsak den officiella israeliska uppfattningen om dessa som extremistiska terroristorganisationer. Man fruktade i första hand att palestinier eller deras svenska sympatisörer skulle genomföra terroraktioner mot israeliska eller judiska mål i Sverige. Säkerhetspolisen oroade sig också för att Sverige skulle bli en fristad för palestinska terrorister. De misstankar som fanns att de svenska Palestinagrupperna finansierades av de palestinska organisationerna eller av arabstaterna kunde däremot avskrivas på ett tidigt stadium.

Såvitt avsåg de svenska Palestinagrupperna riktade säkerhetspolisen inledningsvis sin uppmärksamhet mot det samarbete som dessa grupper hade med vänsterextremistiska organisationer i Sverige, främst KFML/SKP, KFML(r) och FK, liksom med palestinska organisationer, främst Al Fatah och PFLP. Säkerhetspolisen intresserade sig även för det direkta samarbete som förekom mellan svenska vänsterrörelser och palestinska organisationer. En bit in på 1970-talet började polisen i stället betona risken för att enskilda aktivister inom Palestinarörelsen – med eller utan sin organisations goda minne – understödde palestinska terrorister. Misstankarna avsåg dels att dessa tog direkt del i planeringen och genomförandet av terrordåd, t.ex. genom att smuggla sprängmedel, dels att de medvetet eller omedvetet lät sig utnyttjas av terrorister, exempelvis genom att överlåta passhandlingar, hjälpa till med att skaffa information av olika slag, hyra bilar eller erbjuda logi. Det förekom även uppgifter om att svenskar undergick militär utbildning i bl.a. Libanon och Sydjemen liksom om att de mediciner som skickades till palestinska flyktingläger hade stulits från svenska sjukhus.

KFML(r) liksom RMF skall ha engagerat sig till förmån för Irländska Republikanska Armén (IRA).

Delade meningar inom säkerhetspolisen

I slutet av 1960-talet intog säkerhetstjänsterna som framgått en tämligen alarmistisk syn på de vänsterextremistiska grupperna. Omsider växte det emellertid inom säkerhetspolisen fram en mer nyanserad inställning till dessa grupper. Det fanns inom säkerhetspolisen, något förenklat, två uppfattningar om extremvänsterns farlighet. Enligt den ena uppfattningen var dessa rörelser starka och de arbetade målmedvetet för en revolution i Sverige. De var, trots allt tal om Mao Zedong och Kina, i större eller mindre utsträckning styrda från Sovjetunionen. Många medlemmar skulle inom överskådlig tid komma att inta ledande befattningar i samhället och då, om inte förr, omdana samhället enligt sin marxist-leninistiska ideologi. Den andra riktningen såg mera avspänt på läget och framför allt på utvecklingen. Den svenska demokratin var stark nog att motstå ett relativt litet antal fanatiker, av vilka de flesta för övrigt

skulle lugna ned sig med tiden. Dessa motsättningar kom till uttryck bl.a. vid polischefsmöten ända fram till år 1980.66

Hans Holmér hörde till dem som intog en mindre alarmistisk ståndpunkt till vänsterextremismen. År 1972 bedömde han att det fanns två skäl att uppmärksamt följa de revolutionära grupperna. Dels måste man kontrollera att de inte militariserades och/eller samverkade med främmande makt. Detta kunde i huvudsak ske utan vetskap om organisationernas medlemsantal och utan närmare personkännedom. Dels måste infiltration av försvaret förhindras. Därför behövdes personalkontroll.67 Vid ett chefsmöte förklarade han att kontrollen av de revolutionära rörelserna ”mot bakgrund av de resurser och lagtekniska möjligheter vi har är tillräcklig” och tillade att det gällde för säkerhetspolisen att skaffa sig ”en sansad och grundlig bedömning av läget” och att rätta sin verksamhet därefter.68 Hans uppfattning var dock ingalunda oomstridd inom organisationen. Hans efterträdare Sven-Åke Hjälmroth hamnade också han på kollisionskurs med några av sina mer alarmistiska regionchefer, vilka var starkt kritiska till de av regeringen år 1972 utfärdade tillämpningsföreskrifterna till personalkontrollkungörelsen. Vid en konferens år 1976 tvingades Hjälmroth påpeka att det ”ytterst var en huvuduppgift för statsmakterna” hur extremisterna övervakades.69

Även inom den militära säkerhetstjänsten kom alltså från mitten av 1970-talet hotet från vänsterextremisterna att tonas ned i takt med att deras aktiviteter inom försvaret dämpades.

6.2.2 Åren 1980-2002

Allmänt

Under 1980-talet förde de flesta politiska ytterlighetsrörelser i Sverige en tynande tillvaro. Revolutionära och antidemokratiska bud-

66 T.ex. protokoll 20.9.1980 från föreståndarmöte för sektions- och regionchefer 28-30.5.1980, 5:720/6, vol. 14:107, SÄPO:s arkiv. Ett exempel på den avspända attityden redovisas i Ulf Eliasson: Politisk övervakning och personalkontroll 1945-1969 (SOU 2002:88) 67 PM ang. tillämpningen av personalkontrollkungörelsen 17.10.1972, F I, vol. 1, SÄPO:s arkiv 68 Protokoll från sektions- och rotelchefskonferens 14-17-11.1972. 5:720/6, löpnr. 4, SÄPO:s arkiv 69 Protokoll 3.11.1976 från regionkonferens för Övre och Nedre Norrlands regioner 26-28.10.1976, 5:720/6, vol. 10, SÄPO:s arkiv

skap appellerade inte till den stora allmänheten. Den ideologiska splittringen var stor och grupperna blev alltmer marginaliserade. Det förhållandet att det förelåg motsättningar mellan Sovjetunionen och Kina och därmed mellan olika kommunistiska partier i Sverige inverkade dock inte i någon större utsträckning på säkerhetspolisens bedömning av hotet från de svenska vänsterextremisterna. Det väsentliga var därför partiernas revolutionära kommunistiska ideologi. Även om det för tillfället fanns motsättningar mellan Sovjetunionen och Kina hade de gemensamma intressen, de kunde använda samma underrättelseteknik och de kunde ta hjälp av varandras sympatisörer i Sverige. Säkerhetspolisen ansåg sig ha säkra belägg för att svenska kommunister användes för illegal verksamhet. Man förväntade sig också att inhemska sympatisörer skulle vara en angripare behjälplig under beredskaps- eller krigstillstånd.

En ytterligare utbrytning ur SKP skedde år 1980 då en del av vänsteroppositionen bildade SKP(ml), från år 1982 Sveriges Kommunistiska Arbetarparti (SKA), som dock lades ned år 1992. Inför 1982 års riksdagsval uppmanade SKP sina medlemmar att rösta på socialdemokraterna och följande år övergick partiet till att arbeta för en demokratisk svensk socialism. Säkerhetspolisen förefaller vid denna tid i stort sett ha avskrivit SKP som ett hot mot rikets säkerhet, även om disciplinen var hård och aktiviteten hög bland de ofta välutbildade medlemmarna. Det konstaterades att många arbetade under täcknamn och att partiets säkerhetstjänst var god för att skydda mot infiltration och kontroll.70 År 1986 bytte partiet namn till Solidaritetspartiet och tog helt avstånd från marxismleninismen, vilket hösten 1988 medförde att säkerhetspolisen inte längre fann skäl att ägna organisationen någon särskild uppmärksamhet.

KPML(r) bedriver alltjämt verksamhet, numera inom det demokratiskt-parlamentariska systemet, om än med mycket begränsad framgång. Antalet medlemmar uppskattades i början av 1990-talet till ca 3 000. Partiet har fortsatt sin revolutionära retorik men säkerhetspolisen bedömer i vart fall sedan mitten av 1980-talet dess möjligheter att på egen hand åstadkomma en revolutionär situation i Sverige som minimala. Så sent som år 1988 ansåg en bedömare inom säkerhetspolisen att det verkliga hotet från partiet var att dess medlemmar kunde utnyttja ”ett skymningsläge till att försöka åstadkomma så mycket skada och oreda som möjligt, genom sabotage och liknande, för att den vägen antingen skapa den revolutio-

70 PM 7.6.1982, SAK 802006-0276, löpnr 1, SÄPO:s arkiv

nära situationen, eller underlätta en sovjetisk invasion”. Mot bakgrund av att ett inte obetydligt antal partimedlemmar innehade skyddsklassade befattningar kunde man, enligt samme bedömare, inte bortse från möjligheten att partiet medvetet sökte placera medlemmar ”på känsliga ställen”. Partiet ansågs även sprida desinformation och därigenom utså misstro mot myndigheterna. Som exempel nämndes det s.k. polisspåret i utredningen av mordet på statsminister Olof Palme. Partiet fortsatte sitt agerande på arbetsplatserna genom att uppmuntra till vilda strejker.

Några år senare betonades främst partiets framgångsrika subversiva verksamhet inom transportväsendet, skolan, exportindustrin, vård- och socialsektorn. Partiets internationella kontakter med palestinska organisationer bedömdes utgöra ett potentiellt terroristhot. I mitten av 1990-talet var bedömningen att inget tydde på att partiet inom överskådlig tid hade för avsikt att med våld söka förändra det politiska systemet. Men det förelåg ett latent infiltrationshot genom att medlemmar kunde söka anställning inom totalförsvaret eller i SUA-företag. Kontakterna med palestinska organisationer ansågs inte längre utgöra något direkt hot mot svenska intressen.

APK återupptog under 1980-talet den politiska utbildningen av partimedlemmar i Sovjetunionen och Östtyskland. Partiet försattes år 1995 i konkurs. Följande år bildade den tidigare partiordföranden Rolf Hagel ett nytt parti under den då lediga beteckningen Sveriges Kommunistiska Parti (SKP). Detta är om möjligt än mer betydelselöst än vad APK var.

KAF bytte år 1982 namn till Socialistiska Partiet (SP). SP erhöll i riksdagsvalen åren 1985 och 1998 ca 15 000 röster respektive knappt 1 500 röster. I partiprogrammet från år 1994 betonades att man ville att övergången till socialism skulle ske fredligt. Enligt bedömningar inom säkerhetspolisen från mitten av 1990-talet var partiet knappast längre att beteckna som omstörtande, även om det inte kunde uteslutas att ”det nya och mer reforminriktade partiprogrammet” bara var ”ett slags dimridå”.

Offensiv fortsatte fram till mitten av 1980-talet sina försök att infiltrera SAP och SSU. Från år 1993 benämnde man sig Arbetarförbundet Offensiv, som år 1997 ombildades till Rättvisepartiet Socialisterna med ungdomsorganisationen Elevkampanjen. Dessa organisationer bedömdes år 1998 ha starka ledare som inte var främmande för att använda sig av utomparlamentariska metoder. Elevkampanjen anses ligga nära de autonoma, anarkistiska grupperna. (Begreppet ”autonom” har av säkerhetspolisen under 1990-talet

använts som en samlingsbeteckning för hela den anarkistiskt präglade, aktivistiska utomparlamentariska vänstern.)

Anarkister

Omkring 1970 började nya anarkistiska grupper att växa fram i Sverige, särskilt inom kulturradikala kretsar. Bland de inblandade svenskarna i den s.k. Kröcherligan som i mitten av 1970-talet förberedde människorov av statsrådet Anna-Greta Leijon var flertalet anarkister. Säkerhetspolisen misstänkte vid denna tid även andra kopplingar mellan svenska anarkister å ena sidan och västtyska och italienska terrorister å den andra, misstankar vilka dock inte kunde styrkas.

Mot slutet av 1980-talet uppträdde anarkistiska ungdomsgrupper, t.ex. Commando Coca Cola, alltmer våldsamt i samband med husockupationer. De var också inblandade i kravallartade demonstrationer, vandalism och sabotage riktade främst mot amerikanska intressen och multinationella företag. Särskilt drabbat var bensinbolaget Shell som under åren 1986-91 utsattes för omkring 500 attentat. Bl.a. spolades år 1988 bensin mot en av bolagets stationsbyggnader i Malmö som sedan antändes och en brandbomb kastades mot en Shellmack i Norrköping. En ny våg av angrepp mot Shell inleddes vid mitten av 1990-talet, varvid som motiv angavs bolagets oljeutvinning i Nigeria. Även om få av brotten klarades upp, hade säkerhetspolisen uppfattningen att gärningsmännen huvudsakligen stod att finna i autonoma kretsar men i viss mån även bland yngre kommunister.

I mitten av 1980-talet började säkerhetspolisen uppmärksamma brottslighet kopplad till djurrättsfrågor. Det förekom och förekommer alltjämt aktioner för att ”befria” försöksdjur och pälsdjur och skadegörelse/sabotage, t.ex. i form av mordbrand, riktad mot bl.a. livsmedelsindustri, pälsdjursuppfödning och hamburgerrestauranger. Personal vid sjukhus och institutioner som sysslat med djurförsök har utsatts för hot och trakasserier. Under 1990-talet kom djurrättsaktivismen i allt högre grad att kopplas till de autonoma kretsarna. Många gånger var samma individer aktiva såväl inom djurrättsaktivism som i antifascistiska, antisexistiska och antikapitalistiska nätverk. De senaste åren har denna typ av brottslighet minskat.

I början av 1990-talet började de anarkistiska grupperna att på allvar engagera sig i antifascistiska aktioner och miljöaktivism.

Våldsamma konfrontationer uppstod mellan anarkister och nazister bl.a. i samband med de senares ”firande” av Karl XII:s dödsdag den 30 november. Senare har även andra politiska meningsmotståndare trakasserats, t.ex. Moderata kvinnoförbundet som höll sitt årsmöte i Malmö år 1997. Säkerhetspolisen förutsåg i samband med byggandet av Öresundsbron sabotage mot maskiner och byggnader, hot mot personal och aktioner mot kontor där viktiga handlingar förvarades. År 1995 omhändertogs också ett tiotal svenskar som deltagit i skadegörelse och olaga intrång vid anläggningar i Köpenhamn. Andra aktioner avvärjdes. Gruppen Socialekologisk aktion sökte bl.a. medelst sabotage förhindra ett vägbygge i Stockholm och en av ledarna dömdes för uppvigling.

De senaste åren har autonoma grupper varit aktiva i kampen mot ”globalisering”. Vid EU:s stats- och regeringschefsmöte i Göteborg i juni 2001 hörde således anarkister till de grupper som var mest aktiva i de våldsamma upploppen.

Den autonoma rörelsen var enligt säkerhetspolisens bedömning år 1987 ”genom sin anarkistiska grundkaraktär löst sammanfogad”, men det fanns ”en klart organiserad kärna” som hade kontakter med danska anarkister. Fem år senare ansåg sig säkerhetspolisen kunna konstatera att det fanns kontakter eller kopplingar mellan svenska anarkister och utländska terroristgrupper. Anarkisterna anses inte utgöra något egentligt hot mot rikets säkerhet. Deras militanta uppträdande utgör emellertid en fara för enskilda personer, företag och institutioner, som är dem misshagliga. De utgör även ett hot mot andras grundlagsskyddade rättigheter, såsom yttrande- och demonstrationsfrihet.

Den militära säkerhetstjänstens hotbild71

Den öppet subversiva verksamheten inom försvaret låg under 1980talet på en mycket låg nivå och stämningen bland de värnpliktiga var positiv. Endast enstaka incidenter i form av t.ex. kollektiv sjukmönstring och demonstrationer rapporterades från förbanden.72 Förutom viss propaganda från SKP:s och KAF/SP:s sida var de vänsterextremistiska organisationernas aktiviteter inom försva-

71 Till grund för detta avsnitt ligger, förutom det material som särskilt nämns i följande noter uppgifter som lämnats till kommissionen av bl.a. följande personer: Lennart Borg, Mats Börjesson, Bengt Gustafsson, C G Hammarsköld, Sven-Åke Hjälmroth, Lars Lagrell, P G Näss, Bengt Schuback, Bror Steffenson, Peter Waldenström och Bengt Wallroth 72 KU 005-103-813, 26.2.1981, Ö IV, och HPM 317 H, 26.8.1981, Säk/U HPM, MUST:s arkiv

ret ringa.73 Inom den högsta militära ledningen bedömde man att extremistgrupperna inte utgjorde något hot mot försvaret. Denna hotbildsbedömning kom också med viss eftersläpning att prägla den militära säkerhetstjänsten på central nivå.

KPML(r) angavs år 1981 alltjämt söka bilda hemliga celler bland värnpliktiga vid förbanden. Sådana grupper hade varit aktiva i samband med strejk- och maskningsaktioner samt vid spridande av propaganda. Partiets medlemmar förutsattes under värnpliktstjänstgöringen samla upplysningar om försvaret som skulle vidarebefordras till partiet i syfte att störta den borgerliga staten.74 Partiet ansågs mer eller mindre medvetet ledas av de sovjetiska underrättelsetjänsterna och bedömdes mot bakgrund av historiska erfarenheter och utifrån dess uttalade våldstendenser i ett skymningsläge kunna bistå en angripare med underrättelser, sabotage och subversion. Samma bedömning gjordes såvitt avsåg APK.

SKP var visserligen uttalat försvarsvänligt, men enligt den militära säkerhetstjänsten arbetade partiet i realiteten för ”att så stor del av arbetarmassan som möjligt skall göra värnplikt och lära sig bruka vapen därför att, när det nationella befrielsekriget är över, är det proletariatets uppgift att snarast fullfölja den socialistiska revolutionen”. Partiet ansågs bedriva konspirativ cellverksamhet vid förbanden.75 SKP liksom KAF/SP sades ha som uttalat mål att genom infiltration säkerställa besättandet av nyckelbefattningar så högt upp inom försvarsmaktens organisation som möjligt. Beträffande verksamheten bland de värnpliktiga tyckte sig säkerhetstjänsten ha kunnat iaktta att en kraftsamling skett mot att bedriva underrättelseverksamhet i syfte att gagna det egna målet i en framtid. De värnpliktiga medlemmarna skulle enligt denna bedömning söka sig till tjänstgöringsområden som ledde till placeringar inom högre regionala och centrala staber i fred eller krigsplacering inom brigad- eller fördelningsstaber. 76

Sammanfattningsvis bedömdes APK, KAF/SP, KPML(r) och SKP alltjämt under 1980-talets första hälft utgöra ett starkt hot mot försvarsmakten. De ansågs bedriva subversiv verksamhet i mera utstuderad form än tidigare, varvid långsiktighet var en framträdande faktor.77Man kunde inte med säkerhet konstatera någon av främmande makt ledd eller stödd infiltration inom försvarsmak-

73 Specialorientering 17/81, 15.10.1981, Säk H 901:7029:7, B 1, vol. 1, MUST:s arkiv 74 Ibid. 75 Ibid. 76 HPM 215, 3.10.1983, Säk/U HPM, MUST:s arkiv 77 Ibid.

ten. Däremot ansåg man att det sannolikt förekommit ett antal infiltrationsförsök från personer tillhörande vänsterextremistiska organisationer, främst riktade mot anställningar inom försvaret liksom mot hemvärnet, frivilligorganisationerna och SUA-arbeten. En mängd kopplingar ansågs finnas mellan de kommunistiska partierna och fredsorganisationer, miljörörelsen och vänskapsföreningar.78Särskilt framhölls i sistnämnda sammanhang APK.79

I början av 1980-talet var uppfattningen inom säkerhetsavdelningen att den värnpliktsfackliga verksamheten kunde utnyttjas av företrädare för vänsterextremistiska organisationer. Denna uppfattning stötte på patrull från ÖB Lennart Ljung, som år 1983 reagerade mot de tämligen utförliga redogörelser för värnpliktskonferensen och ”vapenfririksdagen”, som lämnats i en årsöversikt rörande subversiv verksamhet inom försvarsmakten.80 Värnpliktsfackliga aktiviteter förekommer därefter inte i materialet. Värnpliktsvägran av politiska skäl bedömdes i vart fall från slutet av 1980-talet sakna relevans för den militära säkerhetstjänsten.

Under senare delen av 1980-talet nådde flera av de vänsterextremistiska partiernas medlemstillströmning och aktivitet ett bottenläge. Den öppet verkande revolutionära vänstern sågs som en kraft av marginell betydelse. Den subversiva verksamheten mot försvaret låg på en mycket låg nivå. Vad beträffade den dolda kommunistiska aktiviteten i omstörtande syfte befarade man att denna verksamhet skulle komma att förfinas och ta sig nya vägar i takt med att den extrema vänsterideologin förlorade sin attraktionskraft i demokratiska val. Infiltration av försvaret angavs av säkerhetstjänsten fortfarande vara en huvudpunkt på de revolutionära partiernas program. Från militär sida ansågs det därför finnas anledning till fortsatt vaksamhet.81 SKP hade vid denna tid upphört att existera som politisk rörelse. Dess arvtagare Solidaritetspartiet hade tagit avstånd från subversion och revolutionär kamp. Rörelsens ändrade inriktning ansågs böra leda till en omprövning från säkerhetssynpunkt. Däremot ansågs KPML(r) och SP alltjämt som säkerhetshot, varvid det beträffande KPML(r) särskilt noterades att partiet hade ett verksamt militärutskott och en uttalad subversiv ambition gentemot försvaret.82

78 HPM 521, 7.12.1981, Säk/U HPM, MUST:s arkiv 79 HPM 158, 19.2.1988, Utg HPM, MUST:s arkiv 80 HPM 215, 3.10.1983, Säk/U HPM, MUST:s arkiv 81 Specialorientering 7/87, Grundverk för vissa organisationer, F 1, vol. 261, och HPM 158, 19.2.1988, Utg HPM, MUST:s arkiv 82 HPM 158, 19.2.1988, Utg HPM, MUST:s arkiv

Under senare delen av 1980-talet ansågs anarkisterna, ett begrepp som ”inrymde allt från våldsfixerade terrorister till surrealistiska konstnärer och politiskt mycket medvetna människor”, utgöra ett minimalt säkerhetshot ur försvarets synvinkel, ”även om det antimilitaristiska budskapet var klart markerat”.83 Sedan vissa autonoma grupper i ökande omfattning genomfört aktioner som blivit alltmer våldsamma ändrades bedömningen. Genom att FMV hade ett avtal med bensinbolaget Shell ansågs hotet mot försvarsmakten från de autonoma ha ökat avsevärt.84

Warszawapaktens upplösning och Sovjetunionens sammanbrott år 1991 innebar naturligtvis att den militära hotbilden förändrades på ett genomgripande sätt. Hotet om en invasion avskrevs på kort och medellång sikt. Underrättelseverksamheten mot Sverige från öst och väst bedömdes fortsättningsvis främst inriktas för stöd av eget lands näringsliv.85 De svenska organisationer som mer eller mindre medvetet ansågs ha verkat för Sovjetunionens sak förlorade sin relevans. Mot denna bakgrund ägnades därefter de vänsterextremistiska rörelserna praktiskt taget ingen uppmärksamhet från den militära säkerhetstjänstens sida och numera anses inte någon sådan organisation utgöra ett hot mot rikets säkerhet.

6. 3 Fredsrörelserna och vapenvägrarorganisationerna

86

6.3.1 Åren 1945-65

Efter andra världskrigets slut fanns i vida kretsar runtom i världen en krigströtthet och fredsvilja. Den förnyade spänningen mellan blocken och uppkomsten av det kalla kriget skapade en känsla av hot. Denna känsla utnyttjades enligt säkerhetstjänsterna av Sovjetunionen, vilket tog sig uttryck bl.a. i att en första Världsfredskongress hölls i Paris år 1949. Vid kongressen bildades Världsfredsrådet. Senare samma år bildades en svensk organisation, från år 1951 benämnd Svenska Fredskommittén (SFK), som knöts till Världsfredsrådet. Statspolisen bedömde i september 1949 att Världsfredsrörelsen och dess svenska kommitté var den mest aktiva delen av

83 Specialorientering 7/87, Grundverk vissa organisationer, F 1, vol. 261, MUST:s arkiv 84 HPM 223, 24.4.1989, och HPM 282, 6.6.1989, Utg HPM, MUST:s arkiv 85 HPM 147, 29.11.1995, MUST:s arkiv 86 Detta avsnitt bygger i huvudsak på Magnus Hjort: Den farliga fredsrörelsen (SOU 2002:90)

fredsrörelsen och drevs av ”de kommunistiska partierna och de kommunistiska täckorganisationerna” genom kongresser och konferenser. Denna form av ”fredsarbete” uppfattades som ”utpräglat politisk och ingenting annat än en opportun arbetsform för den sovjetryska propagandan”. Deltagarna i de internationella konferenserna hämtades ”huvudsakligen från den intellektuella medlöparkadern och täckorganisationerna.” De internationella fredskongresserna var inte bara propagandaföreställningar utan också fora för att anvisa riktlinjer för det lokala arbetet. På hemmaplan skulle ”de lokala kommunistorganisationerna genom sina ´fredskampanjer´ och ´fredsoffensiver´ i press och på möten föra propagandan vidare.” Denna statspolisens uppfattning om SFK som en sovjetisk front- eller täckorganisation undergick inte några förändringar under tiden fram till mitten av 1960-talet.

Den militära säkerhetstjänsten gjorde likartade bedömningar. I en översikt rörande SKP och fredsrörelsen som utarbetats inom försvarsstabens inrikesavdelning år 1950 konstaterades att Världsfredsrörelsen i huvudsak lagt sig mycket nära den linje som Sovjetunionen drev i Förenta Nationerna. Det var alltså inte överraskande att SKP engagerat sig hårt i Världsfredsrörelsen och inlemmat detta arbete i det allmänna partiarbetet. Partiet ansågs nästla sig in i ideella sammanslutningar och organisationer i syfte att inom dessa skapa kommunistiska fraktioner. Allmänhetens kritiska inställning till kommunismen kunde härigenom avtrubbas. Inte heller den militära bilden av Världsfredsrådets och Svenska Fredskommitténs funktion som en viktig del av det sovjetiska och kommunistiska propagandaarbetet undergick någon större förändring under perioden. I en inom inrikesavdelningen upprättad PM från år 196287 rörande Världsfredsrådets och några andra internationella frontorganisationers (Den världsfackliga rörelsen, Kvinnornas Demokratiska Världsförbund och Demokratisk Ungdoms Världsfederation) verksamhet i Sverige anfördes bl.a. följande.

De internationella frontorganisationerna utger sig för att vara ideella rörelser och kan därför locka icke-kommunistiska idealister att samarbeta (idealister som inte förstår att de därigenom går kommunisternas ärenden, eller som, ifall de misstänker en kommunistisk inblandning, ändock vill tro att den ideella tanken är rörelsens huvudintresse och att det, för den goda sakens skull, kan vara motiverat att ta en risk).

87 PM 25.5.1962, H 8100-5, F I, vol. 22, MUST:s arkiv

De kommunistiska frontorganisationerna angavs ha tre särskilda uppgifter, nämligen att stödja Sovjetunionens politik i något visst avseende, att inverka på den allmänna opinionen i kommunistisk riktning och att vara rekryteringsbas för partifunktionärer. Avslutningsvis framhölls följande.

Att propaganda kan i mycket hög grad påverka folkmeningen är ett väl dokumenterat förhållande. Fullt klarlagt är också, att nu pågående propaganda måste betraktas som ett väsentligt riskmoment, därför att den kan verka förlamande och undergrävande på försvarsviljan. God kännedom om propagandaläget är följaktligen av stor vikt för försvarsmakten. En fortlöpande insamling och bearbetning rörande propagandan torde vara betydelsefull.

Under 1950-talet bedömde statspolisen att de politiskt neutrala fredsorganisationerna, t.ex. Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen (SFSF), riskerade att utnyttjas i den prosovjetiska propagandans tjänst. Mot decenniets slut rapporterades tecken på kommunistisk verksamhet inom eller riktad mot SFSF:s ungdomsorganisation Ungdomens fredsförbund, bl.a. i form av kontakter mellan sovjetryska ambassadtjänstemän och företrädare för förbundet. Det fanns även misstankar om att den sovjetiska resebyrån Intourist subventionerade resor till öststater arrangerade av Ungdomens resebyrå, som drevs av Ungdomens fredsförbund. Det kunde konstateras att aktiva kommunister innehade förtroendeposter inom förbundet och man fruktade att ”blåögda” idealister skulle låta sig utnyttjas av dessa durkdrivna funktionärer. År 1963 reagerade förbundet självt på de kommunistiska inslagen och sådana personer avlägsnades. Även vissa lokalavdelningar av SFSF ansågs vara föremål för kommunistisk infiltration.

Även den numerärt obetydliga men starkt antimilitaristiska Världsmedborgarrörelsen uppfattades på militärt håll från senare delen av 1950-talet vara föremål för kommunistisk infiltration. Världsmedborgarrörelsen riktade genom broschyrer och torgmöten i närheten av militära förband angrepp mot de militära rustningarna och uppmanade till värnpliktsvägran. Sådana uppmaningar kunde innebära uppvigling enligt 11 kap. 5 § strafflagen och företrädare för rörelsen dömdes också för detta brott.

Från mitten av 1950-talet drev krigsmakten och inte minst ÖB Nils Swedlund kraftfullt frågan om anskaffande av ett svenskt

kärnvapen som ett nödvändigt led i den alliansfria politiken. Inom försvaret såg man därför allvarligt på det organiserade motstånd som bedrevs mot dessa planer, först inom Aktionsgruppen mot en svensk atombomb (AMSA) åren 1958-61 och sedan inom Kampanjen mot atomvapen (KMA), från år 1961. Medan AMSA för sin opinionsbildning valde traditionella former som tidningsartiklar och opinionsmöten var ett väsentligt inslag i KMA:s verksamhet att efter utländsk, främst brittisk, förebild organisera antikärnvapenmarscher (Ursviksmarschen år 1961 och pingstmarscher åren 1962, 1963 och 1965) och en konferens för Norden som en kärnvapenfri zon år 1964.

Sovjetunionen ställde sig mycket avvisande till en svensk kärnvapenanskaffning. Säkerhetstjänsterna hyste därför misstankar om att AMSA var kommunistdirigerad eller i vart fall omedvetet gick kommunismens ärenden genom att försvaga den svenska försvarsviljan. Än större fog för sådana misstankar ansåg man sig ha beträffande KMA, som till skillnad mot AMSA inte gjorde några försök att hålla kommunister borta från verksamheten. Man var dock på militärt håll medveten om att det inom fredsrörelsen fanns ”en hel regnbåge av schatteringar, från de rödaste kommunister till idealister helt i det blå”. Från militär synpunkt ansågs fredsrörelsen värd att uppmärksamma dels därför att den hade möjlighet att inverka på folkopinionen i en för försvarsmakten oförmånlig riktning, dels – och inte minst – därför att den kunde inverka undergrävande på försvarsviljan.88

Mot slutet av den nu behandlade perioden började frågor om vapenvägran att tilldra sig ett ökat intresse från säkerhetstjänsternas sida. Tidigare hade det främst varit medlemmar av Jehovas vittnen som vägrat fullgöra värnplikt. Under åren 1961-65 genomförde en liten grupp ungdomar, som kallade sig Kommittén för ickevåldsaktioner, uppmärksammade demonstrationer varvid de propagerade bl.a. mot kärnvapen och allmän värnplikt. År 1963 bildade en grupp vapenfria tjänstepliktiga vid Arlanda flygplats Vapenvägrarnas riksorganisation (VRO) som en intresseorganisation för vapen- och värnpliktsvägrare. I organisationens ledning fanns personer med koppling till KMA. Eftersom vissa styrelseledamöter i KMA var kommunister, såg statspolisen en möjlig koppling mellan VRO och SKP. Till misstanken bidrog även att SKP visat ökat intresse för de frågor som VRO drev.

88 PM 25.5.1962, H 8100-5, F I, vol. 22, MUST:s arkiv

I en inom försvarsstabens inrikesavdelning upprättad PM från år 1964 konstaterades att ”bestämmelserna för vapenfri tjänst har i synnerhet under de två senaste åren livligt kritiserats av vapenvägrarna själva och av representanter för ett antal fredsföreningar”, av vilka särskilt nämndes SFSF, Svenska Världsfredsmissionen, Världsmedborgarrörelsen och den radikalpacifistiska Kommittén för icke-våldsaktioner. Dagstidningarna ägnade vapenvägrarna ett tämligen stort intresse. Efter motioner i riksdagen hade försvarsministern tillsatt en utredning för att se över tjänstgöringsförhållandena för de vapenfria tjänstepliktiga. Avslutningsvis framhölls i PM:n.

Tillstånd till vapenfri tjänst kan erhållas av den som söker sådan tjänst, om till ansökningen fogas en försäkran att bruk av vapen mot annan för sökanden skulle medföra ”djup samvetsnöd”. Det kan antas att åtskilliga värnpliktiga som fullgör ordinarie tjänstgöring skulle kunna sanningsenligt avge en sådan försäkran. Bestämmelsen är så generöst formulerad att det för allt fler måste bli frestande att utnyttja den, såvida den vapenfria tjänsten får en mer attraktiv utformning. Ett sådant tillmötesgående av vapenvägrarnas krav, som kan uppfattas som en åt dem given förmån, kan förutsättas få biverkningar av negativ art bland övriga värnpliktiga.

89

6.3.2 Åren 1965-1980

Vid mitten av 1960-talet förlorade frågan om en svensk anskaffning av kärnvapen sin aktualitet. KMA hade därmed förlorat sitt sammanhållande mål. År 1966 associerades organisationen till SFSF för att helt upphöra omkring år 1969. Över huvud taget förlorade pacifismen vid denna tid mycket av sin dragningskraft på ungdomen. Denna drogs i stället till FNL-rörelsen och de däri verksamma kommunistiska organisationerna.

Propagandan för värnpliktsvägran i förening med det förhållandet att antalet vapenfriansökningar och totalvägrare ökade bedömdes utgöra ett hot mot försvarsviljan och ytterst mot Sveriges värnkraft. Säkerhetspolisen ansåg sig, särskilt fram till år 1967, kunna konstatera att SKP sökte infiltrera de pacifistiska sammanslutningarna. Mot slutet av 1960-talet blev det i och med den maoistiska kommunismens uppsving inte lika naturligt att sätta etiketten

89 PM 11.2.1964 angående vapenvägrare, Carl Eric Almgrens arkiv, vol. 33, KrA

”Moskvadirigerad” på den försvarsfientliga verksamheten. Vid ett föreståndarmöte inom säkerhetspolisen hösten 1968 inkluderades inte värnpliktsvägrarna bland vänsteraktivisterna. Värnpliktsvägrarna ansågs styras av så många olika motiv att de inte kunde inplaceras under någon politisk etikett, oavsett att det stod klart att många av dem var vänsterextremister.

År 1967 bildades en ny organisation för värnpliktsvägrare, Värnpliktsvägrarnas informationstjänst, som snart kom att byta namn till Värnpliktsvägrarnas centralorganisation (VCO). Organisationen spred information om och propagerade för vapenfri tjänst. Den kom emellertid snart att kräva att det militära försvaret i traditionell form skulle avskaffas. Man önskade ”verka för en positiv fred, innebärande en omfördelning av samhällets resurser i utjämnande syfte, för eliminerande av den alltmer vidgade klyftan mellan i-land och u-land och av de sociala och ekonomiska motsättningarna inom nationerna”. Om det osannolika skulle inträffa att Sverige utsattes för ett militärt angrepp, skulle det mötas med civilmotstånd från ett enat folk. En inspirationskälla för detta synsätt var de ickevåldsaktioner som förekommit i samband med Warszawapaktsförbands inmarsch i Tjeckoslovakien år 1968. Som medel i kampen förordades både vapenfri tjänst och totalvägran. Radikaliseringen fortsatte och VCO hävdade att det svenska försvaret var ett ”klassförsvar” syftande till att bevara de rådande maktförhållandena. År 1971 hade VCO utvecklats till en revolutionär, antimilitaristisk organisation på socialistisk grund, som förordade ”politisk militärtjänstgöring” där de värnpliktiga skulle fullgöra sin grundutbildning och bedriva propaganda inifrån. I andra hand rekommenderades totalvägran. Vid denna tid hade VCO emellertid överflyglats av andra vänsterextrema organisationer. Organisationen torde ha upphört följande år.

En annan organisation med likartad inriktning på att infiltrera försvaret för spridande av antimilitaristisk propaganda var Motståndsgruppen, som bildades år 1969 och gav ut skriften ”Infiltrera, totalvägra”. Organisationen upphörde emellertid snart. Ytterligare en organisation som uppmärksammades i detta sammanhang var den Fredspolitiska föreningen PAX, ”en organisation med klart försvarsnegativ tendens vid de flesta av våra universitetsorter och inom vilken förening finns en vapenvägrarsektion.”90 PAX i Lund hade i sin tidskrift ”Vägrarbulletin” förordat ”antikuppaktioner” mot militära förband i syfte att framställa militären i dålig dager för

90 Handbrev från C Fst/Säk till C Fst, C VPV, C MPI, C Und/Säk vid milostaberna m.fl., 24.3.1970, H 2, Ö VIII, vol. 1

att visa hur sårbar den var.91 PAX associerades år 1967 till SFSF och upphörde helt år 1971.

Inom försvaret var rapporteringen om demonstrationer i samband med inskrivningsförrättningar och spridning av propaganda mot värnpliktstjänstgöring frekvent.92 Försvarsstabens säkerhetsavdelning var bekymrad över propagandan för vapenfri tjänst och värnpliktsvägran och mot försvaret som sådant.93 Det fanns i vart fall under senare delen av 1960-talet misstankar om att fredsorganisationerna hade kopplingar till VPK. Exempelvis bedömdes SFSF, som uppgavs samarbeta med bl.a. SFK, medvetet eller omedvetet gå Sovjetunionens ärenden.94 I en inom säkerhetsavdelningen upprättad sammanställning från år 1975 angavs att tecken tydde på att pacifisterna på nytt satsade på att vinna ungdomen genom att anpassa programmet till de revolutionära riktningarna. Icke-våldsaktioner misstänktes utnyttjas även i fredstid ”för att bryta imperialisternas och monopolkapitalisternas makt”.95

6.3.3 Åren 1980-2002

I slutet av 1970-talet övervägde NATO anskaffning av neutronbomber. NATO:s beslut i december 1979 att som ett svar på Sovjetunionens gruppering av SS 20-missiler i de östeuropeiska satellitstaterna placera kärnvapenbestyckade robotar i Västeuropa utlöste en ny våg av fredsaktivism över hela kontinenten och under 1980talet seglade de svenska fredsrörelserna i medvind.

SFK hade under åren 1965-72 legat i träda. I och med att organisationen upptogs i paraplyorganet Sveriges Fredsråd bröts i viss mån dess isolering. SFK drev frågor om nedrustning, kärnvapenmotstånd (inklusive motstånd mot neutronbomber) och stöd till befrielserörelser i Afrika och Latinamerika.

91 Skrivelse 19.5.1970, Säk H 901, Ö VIII, vol. 1, MUST:s arkiv 92 Se t.ex. skrivelser ang. demonstrationer i samband med inskrivning av värnpliktiga , KU 50/24, 16.2.1966, Ö IV, vol. 83 och KU 01/29, 26.9.1968, Ö IV, vol. 112, ang. utdelning av ”Handbok för värnpliktsvägrare” vid Lunds universitet, KU 01/32, 16.10.1968, Ö IV, vol. 112, och i samband med inskrivningsförrättning i Gävle, KU 04/64, 11.10.1968, Ö IV, vol. 114, MUST:s arkiv 93 Se t.ex. PM upprättad inom Fst/Säk om ev. gemensam aktion i samband med inryckning till värnpliktstjänstgöring i Skåne av SDS, PAX och VCO, KU 100/12, 30.1.1969, Ö IV, vol. 134, MUST:s arkiv 94 Redogörelse för möte med regional säkerhetspersonal, 16.10.1975, Ö IV, vol. 450, MUST:s arkiv 95 Orientering om aktuella politiska organisationers utveckling, 9.9.1975, Ö IV, vol. 450, MUST:s arkiv

SFSF som haft en låg aktivitetsnivå under huvuddelen av 1970talet mångdubblade på några år sitt medlemsantal. Organisationen propagerade för värnplikts- och vapenvägran. Från år 1983 bedrev SFSF även en kampanj mot den svenska krigsmaterielexporten och kartlade delar av den svenska försvarsindustrins handelsförbindelser, bl.a. Bofors´ export av Robot 70-systemet till Bahrein och Förenade Arabemiraten. Liknande aktioner bedrevs av Aktionsgruppen mot svensk vapenexport. En lokalförening inom SFSF studerade det svenska samhällets sårbarhet avseende elförsörjning. Utomparlamentariska aktioner riktades bl.a. mot kärnkraftverket i Ringhals och mot ett fartyg som transporterade kärnavfall.

Det tillkom en rad yrkesgrupper för fred, som i första hand engagerade sig mot kärnvapen.96 Miljö- och solidaritetsfrågor kom alltmer att integreras i fredsarbetet. I samarbetet med miljörörelsen blev kampen mot kärnvapen och kärnkraft en gemensam nämnare.97 Freds- och miljöaktivister, t.ex. inom Greenpeace, organiserade starka protester mot besök av utländska, främst amerikanska, örlogsfartyg som hade möjlighet att medföra kärnvapen. Man sökte bl.a. genom annonser riktade till båtfolk organisera en ”fredseskader” av fritidsbåtar som skulle lägga sig i vägen för örlogsfartyg från kärnvapenstater på väg att besöka svenska hamnar.98 Flera hamnkommuner beslutade att inte medverka vid sådana besök. Uppgifterna om att fartygen var kärnvapenbestyckade byggde enligt den militära säkerhetstjänstens mening på sovjetisk desinformation. Det s.k. Kontaktnätet icke våld, en lös sammanslutning av freds- och miljöaktivister, bedrev organiserade kurser i icke-våld och passivt motstånd.99

Säkerhetstjänsterna uppfattade under 1980-talet Sovjetunionens subversiva verksamhet som alltmer sofistikerad. Syftet med denna ansågs vara att åstadkomma en ur sovjetisk synvinkel gynnsam utveckling på det internationella planet, t.ex. genom att söka påverka opinioner och beslutsfattare i omvärlden eller avleda allmänhetens uppmärksamhet från händelser med negativa konsekvenser för Sovjetunionen. Härvid använde man sig av s.k. aktiva åtgärder i form

96 T.ex. Läkare mot kärnvapen. En liknande organisation var ”Idrottare för fred och miljö”, som tycktes stå Svenska Fredskommittén nära, HPM 138, 31.5.1990, Utg HPM, MUST:s arkiv 97 KU 001-098-84 och KU 001-099-84, Ö IV, och HPM 406, 20.9.1985, Säk/U HPM, MUST:s arkiv 98 HPM 706, 26.6.1987, Utg HPM, MUST:s arkiv. En sådan aktion år 1987 i syfte att förhindra att två amerikanska örlogsfartyg anlöpte Stockholms hamn misslyckades till följd av att organisatörerna missbedömt tiden för fartygens anlöpande och ”eskadern” därför kom för sent, HPM 158, 19.2.1988, Utg HPM, MUST:s arkiv 99 HPM 248, 10.5.1989, Utg HPM, MUST:s arkiv

av bl.a. utnyttjande av inflytelseagenter och frontorganisationer samt desinformation.100

Visserligen misslyckades Sovjetunionens massiva propagandakampanj mot NATO:s utplacering av medeldistansrobotar i Europa. Men Sovjetunionen bedömdes fortsättningsvis söka utnyttja de stora skarorna av fredsaktivister i Västeuropa för att skapa inflytande.101 De traditionella frontorganisationernas, exempelvis SFK, betydelse för de kommunistiska staternas subversiva verksamhet i syfte att försvaga försvarsviljan ansågs ha avtagit bl.a. till följd av en ökad misstänksamhet bland allmänheten i väst.102 I stället bedömdes Sovjetunionen söka få ut sitt budskap genom mindre komprometterade fredsorganisationer, vilka såg USA som det avgörande hotet mot världsfreden och betraktade Sovjetunionen som progressivt och fredssträvande. De delade i mycket den officiella sovjetiska synen och stödde t.ex. idén om en nordisk kärnvapenfri zon.103

I sovjetisk ledande press publicerades artiklar som belyste Sovjetunionens syn på de olika proteströrelserna i väst. Däri konstaterades att fredsrörelsen alltjämt stod i centrum för sovjetiskt intresse. Ett problem ur sovjetisk synvinkel var att miljö- och fredsrörelserna hade en mycket bredare social bas än 1960-talets vänsterrörelser och rymde allt från anarkister, reformister och troende kristna till ”pseudomarxister”. Den främsta uppgiften för de kommunistiska partierna i väst var därför, enligt artikelförfattarna, att tillföra de nya rörelserna en bättre organisation, en högre grad av politisk medvetenhet och en djupare förståelse för det historiska perspektivet.104

Enligt uppgifter från utländska samarbetspartner i början av 1980-talet låg Sovjetunionen och Östtyskland bakom och styrde fredsorganisationerna. Säkerhetstjänsterna sökte belägg för dessa uppgifter genom att kartlägga nätverk mellan olika organisationer och följa upp vilka utspel som de gjorde. Det kunde konstateras att vissa sådana utspel, t.ex. för en kärnvapenfri zon i Norden, innebar ett stöd för sovjetiska ståndpunkter. Det bedömdes kunna vara troligt att det i vissa fall rörde sig om direkt samordnade aktioner från Sovjetunionens sida.105 Som stöd för sådana antaganden anfördes att den debatt och den opinionsbildning som skedde i fredsorgani-

100 ÖB:s säkerhetsorientering 18.4.1985, underbilaga 2, Säk H 901:6559, SAK 001301-8262, SÄPO:s arkiv 101 HPM 1113, 27.3.1985, Utg HPM, MUST:s arkiv 102 HPM 666, 24.10.1988, och HPM 744, 30.11.1988, Utg HPM, MUST:s arkiv. 103 HPM 706, 26.6.1987, Utg HPM, MUST:s arkiv 104 HPM 1234, 13.9.1984, Säk/U HPM, MUST:s arkiv 105 HPM 521, 7.12.1981, Säk/U HPM, MUST:s arkiv

sationernas tidningar och andra publikationer, vid demonstrationer m.m. nära anslöt till artiklar i sovjetisk press såväl vad avsåg ordalydelse som publiceringstidpunkt.106 Vidare deltog informatörer och politiker från Sovjetunionen och Östtyskland ofta i fredsrörelsernas aktiviteter. Påverkan ansågs också kunna ske genom Sovjetunionen ideologiskt närstående svenska partier, vilka hade täta kontakter med fredsorganisationerna.107 Detta gällde särskilt SFK med dess starka kopplingar till VPK och sedermera till APK liksom till det av Sovjetunionen alltjämt dominerade Världsfredsrådet. Ledande personer inom SFK konstaterades ha förbindelser med personal vid den sovjetryska ambassaden och andra som misstänktes för att bedriva subversiv verksamhet. Men även SFSF hade, enligt en inom säkerhetspolisen år 1981 upprättad PM, trots sin stadgeenliga politiska obundenhet, ”mer och mer tappat sin objektivitet i sina bedömningar”. Huruvida de nya smågrupperna inom fredsrörelsen var kommunistinfiltrerade hade säkerhetspolisen inte någon säker uppfattning om men det ansågs inte uteslutet att någon av organisationerna mottagit ekonomiskt stöd från Sovjetunionen.

Några säkra belägg för misstankarna om direkta kontakter i subversivt syfte mellan öststaternas underrättelse- och säkerhetsorgan å ena sidan och svenska vänster- och fredsorganisationer å den andra sidan fann man emellertid inte. Efter en inspektion av säkerhetspolisen år 1983 förklarade justitieminister Ove Rainer bl.a. att utländska propagandaorganisationer inte var något primärmål för säkerhetspolisen. I vart fall därefter var det, enligt vad som uppgetts för kommissionen, endast SFK, dess ”avknoppningar” och ledande personer inom dessa som säkerhetspolisen ägnade någon uppmärksamhet. Men även senare hade man inom säkerhetspolisen uppfattningen att de idealistiska fredsrörelserna exploaterades från vänsterextremistiskt håll med Sovjetunionen i bakgrunden. Den militära säkerhetstjänsten fortsatte att följa upp fredsrörelserna.

Under senare delen av 1980-talet föreföll Sovjetunionen sträva efter en ökad integration med Västeuropa för att därigenom minska USA:s dominans. Påverkanskampanjer med teman som ”Norden – kärnvapenfri zon” och ”Östersjön – ett gemensamt hav” bedömdes öka i intensitet. De vidgade kontaktytorna mellan Sverige och Sovjetunionen ansågs öka riskerna för agentvärvning, i synnerhet av inflytelseagenter i folkrörelseorganisationer och bland förtroendevalda på lokal och regional nivå.108

106 HPM 215, 3.10.1983, Utg HPM, MUST:s arkiv 107 HPM 521, 7.12.1981; Säk/U HPM, MUST:s arkiv 108 HPM 655, 5.12.1989, Utg HPM, MUST:s arkiv

En nordisk freds- och miljöfestival arrangerades i juni 1989 i Murmansk. Bakom arrangemanget stod bl.a. SFK, Miljöförbundet, Svenska kvinnors vänsterförbund och Kvinnor för fred. Festivalens målsättning ansågs ligga helt i linje med de idéer om samarbete i Norra ishavet och närliggande landområden som Gorbatjov presenterat och risken för ett sovjetiskt inflytande över den svenska freds- och miljörörelsen bedömdes av den militära säkerhetstjänsten som stor. Någon organiserad politisk diskussion tycks emellertid inte ha förekommit i samband med festivalen.109

Samma år planerade Next Stop, som beskrevs som en lös organisation av ungdomar, möjligen med förbindelser i anarkistkretsar och autonoma grupper, en fredsresa till Moskva. Projektet ansågs innebära ”utomordentliga möjligheter” för Sovjetunionen att utveckla en ny organisation för propaganda och subversion i väst. Enligt den militära säkerhetstjänstens bedömning försökte också de sovjetiska myndigheterna påverka och utnyttja organisationen i propagandasyfte, men eftersom ungdomarna inte primärt drevs av politisk övertygelse utan snarare var ute efter ”en kul grej” var de svårhanterliga. Vissa grupper inom rörelsen bedömdes inte vara främmande för att genomföra olagliga ”direkta aktioner” mot t.ex. militära anläggningar och kärnkraftverk såväl i Norden som i Sovjetunionen. Enligt säkerhetsavdelningen blev Moskvaresan ett misslyckande sett från arrangörernas synpunkt.110

Argumenten mot den svenska försvarspolitiken blev efter hand i allt större utsträckning ekonomiska. Exempelvis krävde Stoppa JAS-kampanjen år 1989 i upprop att pengarna i stället skulle användas till skola, barnomsorg och sjukvård. Bakom uppropen stod ett stort antal fredsorganisationer liksom ett antal kända personer representerande bl.a. Svenska kyrkan och kulturlivet.111 En annan nystartad organisation var Skattebetalare för fred, som ansåg det förkastligt att betala skatt till försvarsändamål.112 SFSF, som i slutet av 1980-talet bedömdes ha lämnat sin rent pacifistiska inställning för en mer pragmatisk syn på försvar och säkerhetspolitik, bedrev hösten 1991 en kampanjvecka under parollen ”Militärens miljarder till miljö och utveckling”.113

109 HPM 029, 20.1.1989, HPM 070, 10.2.1989, och HPM 543, 17.8.1989, Utg HPM, MUST:s arkiv 110 HPM 071, 10.2.1989, HPM 215, 19.4.1989, HPM 542, 17.8.1989, HPM 581, 21.9.1989, HPM 627, 6.11.1989, och HPM 053, 1.3.1990, Utg HPM, MUST:s arkiv 111 HPM 033, 19.2.1990, Utg HPM, MUST:s arkiv 112 HPM 194, 29.6.1990, Utg HPM, MUST:s arkiv 113 HPM 158, 19.2.1988, Utg HPM, och HPM 079, 16.3.1992, SäkU PM, MUST:s arkiv

Sovjetunionens sammanbrott fick naturligtvis till följd att risken för att de svenska fredsrörelserna skulle utnyttjas av främmande makt drastiskt minskade. Den militära säkerhetstjänsten bedömde dock att det förelåg ett visst hot från freds- och miljögrupper mot militära anläggningar, närmast i form av aktioner som syftade till att hindra försvarsanställda att nyttja anläggningarna eller begränsa deras rörelsefrihet. Våld eller hot om våld ansågs inte kunna uteslutas mot bakgrund av att det förekommit lindrigare former av sabotage.114

Säkerhetstjänsterna såg med stort allvar på plogbillsrörelsen, ett nätverk av aktionsgrupper, som åtminstone inledningsvis ansågs stå den Kristna fredsrörelsen nära. Rörelsen bedömdes även ha nära kopplingar till syndikalister och eventuellt även till anarkister och autonoma grupper. Plogbillsaktivister hade med början år 1987 genomfört flera aktioner mot försvaret och försvarsindustrin. Bl.a. angreps järnvägstransporter av artilleripjäser och intrång skedde i FMV:s lokaler i Eskilstuna varvid viss materiel utsattes för åverkan. Sommaren 1993 tog sig aktivister in på SAAB:s område i Linköping och skadade ett JAS-plan. En liknande aktion genomfördes vid F 7 i Såtenäs år 1994.115 Plogbillsrörelsens aktioner utgjorde ett hot främst mot de berörda företagen och förbanden. För de brottsutredande åtgärderna svarade säkerhetspolisen. Kännetecknande för ”plogbillarna” var att deltagarna efter en genomförd aktion stannade på platsen och lät sig gripas för att sedan utnyttja den följande rättsprocessen till att argumentera för sitt handlande.116 I frågor rörande ett förbättrat säkerhetsskydd i form av bevakning och tekniskt tillträdesskydd samarbetade polisiär och militär säkerhetstjänst. Numera anses ”plogbillarna” söka inleda en dialog med polis, militär och försvarsindustri för att på detta sätt påverka beslutsfattarna.117

114 HPM 051, 7.2.1992, MUST:s arkiv 115 HPM 254, 14.7.1993, och HPM 015, 28.1.1994, Utg HPM, MUST:s arkiv 116 Subversion. Halvårsrapport 1.4-30.9.1990, 001301-1846, löpnr 6, SÄPO:s arkiv 117 Årsrapport från författningsskyddet 1997. 001301-1846, löpnr 6, SÄPO:s arkiv

6. 4 Högerextremistiska och nazistiska rörelser

118

6.4.1 Åren 1945-1965

Vid andra världskrigets slut var de svenska nazistiska och högerextremistiska organisationerna små, splittrade, svaga och demoraliserade. I 1944 års riksdagsval hade Svensk Socialistisk Samling (SSS) fått ca 3 000 röster och Sveriges Nationella Förbund (SNF) ca 3 800 röster. Nysvenska rörelsen (NSR) hade samma år ca 4 000 medlemmar.

Inom försvarsmakten uppmärksammades i slutskedet av andra världskriget och de närmaste åren efter krigets slut det hot som förekomsten av nazister och eljest tyskinfluerade befäl riktade mot försvarsmaktens anseende.119 Sådana befäl, i synnerhet officerare i högre befattningar, ansågs kunna skada allmänhetens förtroende för försvaret och, kanske än viktigare, de västliga segrarmakternas uppfattning om detta.120 Risken för en uppblomstring av nazismen i Sverige och därmed uppkommande fara för ingripande från främmande makts sida kunde däremot enligt en bedömning år 1945 ”anses obefintlig eller ringa, allt under förutsättning att vi själva kontrollerar dessa företeelser”.121

Under decennierna närmast efter krigsslutet fortsatte splittringen med interna bråk inom och mellan de högerextremistiska organisationerna. År 1956 bildades Nordiska rikspartiet (NRP) med rötter i det några år tidigare nedlagda SSS. Tillsammans med sin ungdomsorganisation Nordisk ungdom etablerade sig NRP under 1960-talet som det ledande nazistiska partiet. Partiets verksamhet var inledningsvis nästan uteslutande inriktad på södra Sverige, där man drev en häftig propaganda med antisemitiska inslag. Under 1950- och 1960-talen tillkom också flera små högerextremistiska organisationer, bl.a. Carlbergska stiftelsen, Fri Front, Frisinnade rikspartiet, Reformpartiet och S:t Michaelsorden. NSR tog i början av 1960-talet avstånd från nazism och antisemitism. Man beskrev sig som en partilös korporativistisk rörelse, som verkade för ett starkt försvar och europeisk enhet, och som en antikommunistisk

118 Avsnittet grundas i huvudsak på Evabritta Wallberg: Säkerhetstjänst, nazism och högerextremism 1946-1980 och Lars Olof Lampers: Säkerhetspolisens övervakning av svensk högerextremism, båda i SOU 2002:94. Muntliga uppgifter har inhämtats av bl.a. Lennart Frick, Bengt Gustafsson och Erik Rossander 119 Manne Ståhl (fp) 5.3 och 10.4.1946 i riksdagens andra kammare 120 Helge Jungs dagbok 18.10.1945 och 26.2.1946, KrA. 121 11.5.1945, F VIII o, vol. 2, MUST:s arkiv

kamporganisation. Genom den redan år 1951 bildade Europeiska sociala rörelsen odlade NSR kontakter med nazistiska och högerextremistiska organisationer utomlands.

Medlemstalen inom organisationerna var vikande och rekryteringssvårigheter ledde till en allt högre medelålder. Organisationernas usla ekonomi medförde svårigheter för dem att ge ut sina tidningar. De bedrev dock en livlig mötesverksamhet och sökte även, om än i obetydlig omfattning, att sprida propaganda inom försvaret och i skolorna genom tidningar och andra trycksaker. Säkerhetstjänsterna uppfattade dem emellertid inte som något verkligt hot mot det bestående samhället. I början av 1950-talet åtalades dock en av de tidigare ledarna för SSS, Otto Hallberg, för olovlig kårverksamhet men frikändes. Och år 1965 väckte ett tidningsavslöjande om att nazister inom den Carlbergska stiftelsen förfogade över vapen stor massmedial uppmärksamhet. Verksamheten var dock sedan tidigare känd för säkerhetspolisen, som emellertid inte haft tillräcklig grund för ett ingripande. Den ledande personen dömdes till dagsböter för olaga vapeninnehav. I en inom försvarsstabens inrikesavdelning år 1964 upprättad orientering om nynazismen konstaterades att nynazistiska tendenser inte hade iakttagits inom försvarsmakten.

Nynazismen belastas kraftigare av sin historiska bakgrund än någon annan politisk åskådning. Den svenska nynazismen försvagas ytterligare av uppdelningen på olika konkurrerande sammanslutningar. Dessa tycks alla befinna sig i ekonomiska svårigheter. Nazistisk propaganda uppmärksammas genast och brännmärks eftertryckligen i pressen och på annat sätt. I dagens Sverige råder inte heller några sådana ekonomiska eller psykologiska förhållanden, som med särskild fördel kan utnyttjas av en nazistisk propaganda. Motståndet och svårigheterna kunde knappast vara större, utsikterna till framgång knappast mindre. Likväl kan verksamheten fortgå. Fenomenet är en påminnelse om att Sverige ingalunda är så alldeles immunt mot extrem politisk propaganda som andra omständigheter ibland tycks ge vid handen.

122

122 22.10.1964, H 9010-1, F I, vol. 1, MUST:s arkiv

6.4.2 Åren 1965-1980

Säkerhetspolisen gjorde år 1966 en tämligen omfattande sammanställning för internt bruk om de nazistiska och högerextremistiska organisationerna. Sammanställningen innehöll uppgifter om organisationerna och om ledande personer inom respektive rörelse på central och lokal nivå. Organisationerna bedömdes knappast innebära något hot. Tre kategorier av nazister kunde urskiljas. En grupp utgjordes av sådana som var idealistiskt inställda och främst ville odla det historiska arvet och verka för en högre folkmoral; ”sådana tankar bör vara vederbörandes ensak och motiverar inga som helst ingripanden”. En annan grupp var rasfanatikerna, som gjorde sig skyldiga till hets mot folkgrupp. Och den tredje gruppen bestod av de överspända och omdömeslösa fanatikerna ”som umgås med planer att genom väpnade kårer eller enskilda aktioner utöva våld mot oliktänkande”. Endast de två senare kategorierna borde fortsättningsvis vara föremål för övervakning.

Under 1960-talets senare hälft ökade NRP påtagligt sina aktiviteter i form av affischering och spridande av flygblad. I början av 1970-talet riktades propagandan särskilt mot vissa militära förband. Vid ett par förband bildades soldatklubbar, varav en ägnade sig åt vapenanskaffning och skjutövningar. Ett postorderföretag med nära anknytning till partiet sålde inte bara nazistiska emblem och texter till kampvisor utan även hjälmar, bajonetter etc. Någon gång år 1971 eller 1972 bildades kamporganisationen Rikspartiets aktionsgrupp (RAG) med grupper i sex större städer. Dessa skulle ”fysiskt stödja” partiet och ”kämpa om makten på gatorna”. Det skulle bli ett ”slut på demokratiska käbbeltendenser”. Sommaren 1974 utförde ledande personer inom RAG attentat med rökbomber dels mot en Stockholmsbiograf som premiärvisade filmen ”Det våras för Hitler”, dels utanför Demokratisk Allians kontor i Stockholm.

Förundersökningen rörande dessa brott och i samband därmed gjorda husrannsakningar liksom vid samma tid lämnade uppgifter från en meddelare gav en skrämmande bild av partiet. Även om många av uppgifterna var obestyrkta, bedömde säkerhetspolisen i mitten av 1970-talet NRP som en ytterst våldsbenägen rörelse som förfogade över egna vapendepåer och som genom infiltration av försvaret sökte få tillgång till dess vapenförråd. Det fanns skäl att misstänka att partiet förberedde en våldsam omstörtning av det svenska samhället liksom attentat mot vissa personer och funktioner. För hjälp med att utföra attentatsplanerna misstänktes partiet

ha kontaktat systerorganisationer i Italien. Enstaka medlemmar ansågs kunna komma att företa sig i stort sett vad som helst, om tillfälle gavs. Samtidigt konstaterades att NRP var en obetydlig sekt med mellan 500 och 1 000 medlemmar utan möjlighet till politisk påverkan. Dess möjligheter att under överskådlig tid störta det svenska samhället med våld bedömdes i realiteten som obefintliga. Partiet skulle dock utan tvekan kunna orsaka stora skador för samhället och människor skulle kunna komma till skada eller dödas. Denna bild torde ha förstärkts genom uppgifter under decenniets senare del om att en terrorgrupp bildats i Stockholm och om att partiet hade kontakter med tyska nazistpartier, med vilka man planerade gemensamma aktioner, bl.a. vapenanskaffning. År 1978 konstaterade säkerhetspolisen att NRP beslutat att satsa på ungdom, en aktivitet som närmast skulle skötas av aktionsgrupperna, och att hetspropaganda hade förekommit mot judar och invandrare i vissa skolor.

NSR och SNF utgjorde närmast ett ordningspolisiärt problem med hänsyn till de bråk som brukade uppstå med vänstergrupper i samband med t.ex. 30 novembermötena vid Karl XII-statyn i Kungsträdgården i Stockholm. I början av 1970-talet uppgav dock meddelare att det inom NSR fanns en radikalare grupp om 25-50 personer som sökte göra sig gällande genom våldsaktioner och att det förekom kontakter mellan NSR och den kroatiska terroristorganisationen Ustasja. Någon dokumentation av hur säkerhetspolisen värderade dessa uppgifter har inte påträffats. År 1980 valdes NSR:s ordförande till ordförande också i SNF, vilket medförde att SNF splittrades.

Som ett svar på den radikala vänsterns aktiviteter bildades år 1967 Demokratisk Allians (DA). Organisationen sade sig motarbeta alla former av totalitär diktatur och sådana organisationer som motarbetade demokratin men såg i första hand som sin uppgift att motverka kommunismen och FNL-rörelsen. De ofta unga medlemmarna störde FNL-rörelsens aktioner, exempelvis genom motdemonstrationer. År 1970 var organisationen inblandad i en brand i FNL-tryckeriet i Stockholm. Och år 1973 avskedades en värnpliktig fänrik och medlem i DA efter en sprängämnesstöld från P 10 i Strängnäs. Organisationen fick tidigt rykte om sig att vara positivt inställd till nazism och uppgavs ha visat antisemitiska tendenser. Säkerhetspolisen bedömde i slutet av år 1974 att DA genomgått en viss självsanering men att organisationen visat prov på omognad och brist på omdöme. Något tecken på att man med våld önskade omskapa det svenska samhället hade emellertid inte framskymtat.

Några utåtriktade aktiviteter från organisationens sida torde inte ha förekommit sedan mitten av 1970-talet.

År 1979 bildades den främlingsfientliga organisationen Bevara Sverige Svenskt (BSS). En av organisationens initiativtagare hade kontakter med ledarna för NRP. Kopplingar fanns även till personer som haft anknytning till DA.

Inget i säkerhetspolisens kvartalsöversikter från slutet av 1970talet och början av 1980-talet tyder på att säkerhetspolisen uppmärksammade de nya framväxande främlingsfientliga organisationerna, t.ex. BSS, och de kopplingar som kunde finnas mellan dem och de äldre nazistiska och högerextremistiska organisationerna. Däremot konstaterades under de sista åren av 1970-talet ökande antisemitism och främlingsfientlighet inom de etablerade organisationerna. År 1980 framhöll byråchefen P G Näss vid ett internt möte att någon högerextremism av betydelse inte verkade finnas i landet.

Inte heller inom försvaret såg man under denna tid med något större allvar på högerextremismen. I en orientering om försvarsfientlig verksamhet som chefen för försvarsstabens säkerhetsavdelning år 1969 gav försvarsområdesbefälhavare och förbandschefer i armén konstaterades dock beträffande vissa nazistiska rörelser, t.ex. NSR, SNF och NRP, att ett genomgående drag hos dessa var ”att de är försvarspositiva och i en del fall så pass positiva att de efter infiltration i krigsmakten kan vara betydligt mer till skada än sina socialistiska motståndare på vänsterkanten”.123 I en orientering från år 1975 beskrev säkerhetsavdelningen de extrema högerorganisationerna som små och med ett mycket ringa inflytande. Utåtriktade aktiviteter var sällsynta och propagandamaterial utsändes inte kontinuerligt. Det förekom emellertid att några av organisationerna vid något tillfälle sänt tidningar till officersmässar.124

6.4.3 Åren 1980-2002

I en halvårsrapport om subversion år 1981 delade säkerhetspolisen in de högerextremistiska rörelserna i tre kategorier. Den första utgjordes av ”de gamla partierna med gamla medlemmar”, främst SNF och NSR. Dessa småpartier ansågs leva kvar i ”Hitler- och Mussolinivärlden” och sakna förmåga att anpassa sig ”till dagens högerextremistiska krav”. Den andra kategorin utgjordes av NRP

123 KU 300/02, Ö IV, vol. 164, MUST:s arkiv 124 Orientering om aktuella politiska organisationer, 9.9.1975, Ö IV, vol. 450, MUST:s arkiv

som inte heller hade följt med i utvecklingen men som under trycket av de nya högerextremistiska rörelserna kunde förväntas undergå en viss modernisering. Den tredje gruppen representerades främst av BSS och Öppet Forum, vilka spelade på människors missnöje ”med den bild som skapats av invandrare och invandringen”. Dessa organisationer ansågs inte stå för en rent fascistisk eller nazistisk åskådning utan för en ”nationalrevolutionär” inriktning.125

Utvecklingen inom SNF och NSR bekräftade säkerhetspolisens bedömning. Samgåendet medförde inte något uppsving för organisationen. År 1992 bedömdes medlemsantalet uppgå till ett hundratal personer och någon utåtriktad verksamhet har sedan dess inte förekommit.

Beträffande de övriga högerextremistiska organisationerna kom säkerhetspolisens hotbild snabbt att skärpas. I en begäran om telefonkontroll mot en ledande högerextremist år 1982 var tonen mer oroad än föregående år.

På grund av de högerbetonade organisationernas rasistiska och våldsbetonade inriktning och tendens att i betydande omfattning finna anhängare bland personer med psykotiska drag, bedöms dessa organisationer som samhällsfarliga. Det är därför mycket betydelsefullt – bl.a. ur brottspreventiv synpunkt – att de myndigheter som har att skydda det demokratiska samhället mot våld, redan så tidigt som möjligt har en minutiös uppföljning av sådana ”rörelsers” förberedelser till samhällsfarliga brott. 126

Farhågorna besannades snart. NRP uppmärksammades i början av 1980-talet främst i samband med våldsamma konfrontationer med motdemonstranter. I maj 1985 satte företrädare för RAG i Göteborg eld på VPK:s lokaler på Hisingen, enligt uppgift som en hämnd för att kommunister kort dessförinnan med våld förhindrat ett NRP-möte i Växjö. Partisympatisörer var även inblandade i annan grov kriminalitet. En ledande person inom partiet misstänktes för samhällsfarlig brottslighet och kontakter med utländska högerextremister. Partiet har sedan mitten av 1980-talet fört en tynande tillvaro. I 1985 års val erhöll partiet färre än 500 röster.

125 Subversion gällande tiden 1.10.1981-30.4.1982, SH 857-82, 5:721d/1-28, löpnummer 28, SÄPO:s arkiv 126 Framställning om telefonkontroll 15.4.1982 i den misstänktes personakt, C 1, löpnr. 1, SÄPO:s arkiv

Men främst var det personer med anknytning till de nybildade högerextremistiska rörelserna som säkerhetspolisen fick anledning att intressera sig för. Innan några av de från säkerhetssynpunkt intressantare rörelserna kortfattat presenteras finns det anledning att betona att kännetecknande för dessa rörelser är att samma personer, ibland samtidigt, kan återfinnas i skilda men likartade miljöer.

BSS med kanske några hundra medlemmar gick år 1986 samman med det invandringskritiska missnöjespartiet Framstegspartiet till Sverigepartiet. Några år senare bröt sig emellertid BSS-falangen ur partiet och bildade Sverigedemokraterna. Sverigepartiet torde i praktiken ha upphört omkring år 1994.

Sverigedemokraterna deklarerade i sitt program att man var ett demokratiskt parti men att man motsatte sig den liberala invandringspolitiken. I början av 1990-talet hade partiet enligt egen uppgift omkring 5 000 medlemmar och i 1994 års riksdagsval erhöll man nästan 14 000 röster. Partiet uppger sig numera vara ett helt vanligt parti utan nazistiska, fascistiska eller rasistiska kopplingar.

En annan högerextremistisk organisation var Föreningen Sveriges Framtid, från år 1992 benämnd Riksfronten och från år 1996 Folksocialistisk samling, som beskrev sig som ”ett öppet nationalrevolutionärt svensksocialistiskt parti”. Kort därpå lades organisationen ned och en del av de tidigare medlemmarna sökte sig till den nybildade Svenska Motståndsrörelsen med ett starkt rasistiskt och homofobt budskap.

Den dominerande nazistiska organisationen i Sverige idag torde vara Nationalsocialistisk Front, som bildades år 1984, och som enligt egen uppgift skall ha mellan 300 och 400 medlemmar.

Ytterligare ett antal obetydliga högerextremistiska organisationer uppträdde under 1990-talet, t.ex. Kreativistens kyrka, Hembygdspartiet (senare Konservativa Partiet) och Nationella Alliansen.

Vid sidan av dessa organisationer utvecklades från slutet av 1980talet mer eller mindre fristående nätverk av kriminella och våldsfixerade ungdomsgrupper, ofta med inslag av s.k. skinheads, som gick under samlingsbeteckningen Vitt Ariskt Motstånd (VAM). VAM torde ha upphört i mitten av 1990-talet och personer med anknytning därtill ha sökt sig till Riksfronten.127 En annan rörelse är Blood & Honour som bl.a. sprider s.k. vit makt-musik. Det finns också ett par rent kriminella organisationer, som har uppstått i fängelse-

127 I ett flygblad år 1993 deklarerades att VAM utkämpade ”ett regelrätt inbördeskrig mot förrädarna vid makten, för att återerövra vår rasliga familjs suveränitet och självbestämmanderätt”. Fortsättningsvis skulle man ägna sig enbart åt ”underjordisk verksamhet”.

miljö, nämligen Ariska Brödraskapet och Brödraskapet Wolfpack med starka kopplingar till kriminella MC-gäng.

Personer med anknytning till dessa nya högerextremistiska grupperingar har trakasserat och hotat meningsmotståndare och även gjort sig skyldiga till mycket allvarlig våldsbrottslighet. Några exempel kan nämnas. Personer med kopplingar till den s.k. vit makt-miljön och VAM genomförde år 1991 bl.a. en vapenstöld från en polisstation i Lidingö och bankrån, sannolikt för egen vinning. En ledande person inom Sveriges Framtid/Riksfronten dömdes för förberedelse till allmänfarlig ödeläggelse sedan han påträffats med en handgranat vid ett första majtal som hölls av VPK:s ledare 1993. En person med koppling till Blood & Honour dömdes år 1995 för mord på en utländsk medborgare i Klippan. Samma år mördades en pojke på västkusten av högerextremister. År 1999 sprängdes en bilbomb i Nacka riktad mot ett journalistpar som ägnat sig åt att kartlägga högerextremister, tre poliser sköts ihjäl i Malexander i samband med en rånarjakt och en syndikalistisk fackföreningsman mördades i Sätra. För de båda sistnämnda brotten har nazister dömts.

Också på andra sätt har högerextremisterna framstått som en fara. Det förekom misstankar mot en ledande person inom BSS för samhällsfarlig brottslighet och kontakter med utländska högerextremister. Och Sverigedemokraternas hatpropaganda mot flyktingar och invandrare antogs ha påverkat gärningsmännen bakom attentat mot flyktingförläggningar i början av 1990-talet.

Flera av de ofta mycket små högerextremistiska grupperna bedömdes mot denna bakgrund av säkerhetspolisen som starkt antidemokratiska och invandrarfientliga och mycket vålds- och vapenfixerade. År 1992 anförde chefen för SÄPO i en skrivelse till regeringen att högerextremistiska grupperingar som t.ex. VAM, Kreativistens kyrka och Föreningen Sveriges Framtid blivit ”allt mer rasistiska, högljudda, våldsbenägna och militanta i sin framtoning och propagandautformning”. De som tagit initiativ till bildandet av dessa nya grupper bedömdes ofta ha en ambition att skapa ett nationellt och kanske internationellt nätverk av högerextremistiska celler. Detta mål hade dock på intet sätt uppnåtts. Grupperna var få till antalet och var och en av dem hade få medlemmar och sympatisörer. De saknade en genomtänkt och fungerande organisationsstruktur. Vissa av gruppernas aktiviteter var sådana att ”det kan konstateras, eller i vart fall befaras, att gruppen i praktiken bedriver omstörtande verksamhet med våldsamma medel”.

Men någon reell fara för det demokratiska statsskicket ansågs dessa grupper inte utgöra. Deras idéer bedömdes som alltför extrema för att kunna tänkas vinna gehör hos allmänheten. De ansågs också sakna förmåga att sluta sig samman inbördes och bilda en homogen organisation. Däremot befarades att personer inom gruppen skulle begå våldshandlingar mot politiker, poliser och andra representanter för samhället liksom mot enskilda som motarbetat dem.

Också på militärt håll bedömde man i början av 1980-talet de nazistiska och högerextremistiska organisationerna som betydelselösa.128

Snart började emellertid oroande tecken på en ökande aktivitet från dessa håll att uppmärksammas. År 1981 dömdes således ett antal personer, bland dem åtskilliga med anknytning till försvaret eller frivilliga försvarsorganisationer, för stölder av militär utrustning, sprängningar m.m. En del av personerna hade kontakter med högerextremistiska kretsar.129 Och samma år rapporterades om nynazism bland hemvärnsungdomar.130 År 1983 rapporterades om en f.d. officer som utpekats som involverad i en nynazistisk organisation, vilken skulle disponera vapen och bedriva stridsövningar med skarp ammunition.131 År 1984 framkom att en ledare inom NRP:s ungdomsorganisation tidigare hade varit aktiv inom hemvärnet och FBU.132 Tidningsuppgifter samma år gjorde gällande att 60-70 svenska hemvändande FN-soldater och f.d. legosoldater sökt medlemskap i International Voluntary Aid for Freedom (IVAF), en organisation vars medlemmar såg sig som ”korsriddare mot alla former av terrorism och kommunism”. Det uppgavs att IVAF hade skaffat sig ett ansenligt lager av vapen, ammunition, sprängämnen och annan utrustning, som gömts på olika platser i Sverige och Norge.133 Högerextremistisk propaganda rapporterades i ökad utsträckning inom försvaret.134

128 Specialorientering 1981, 15.10.1981, Säk H 901:7029:6, D 1, vol. 1, MUST:s arkiv 129 HPM 5.6.1981, 262 H, Säk/U HPM, MUST:s arkiv 130 KU 046-103-812, Handläggningsmissiv 24.2.1981, Ö IV, MUST:s arkiv 131 KU 001-115-83, Säkerhetsrapport 17.6.1983, Ö IV, MUST:s arkiv 132 HPM 406, 20.9.1985, Årsöversikt SäkU/S 1984, Säk/U HPM, MUST:s arkiv 133 HPM 378, 22.11.1984, Säk/U HPM, MUST:s arkiv 134 T.ex. Centrumdemokraternas kampanj med krav på bl.a. bättre beväpning av hemvärnet, KU 004-022-83, Säkerhetsrapport 31.1.1983, ÖIV, BSS:s flygbladsutdelning vid militära förband, HPM 317 H, 26.8.1981, Säk/U HPM, MUST:s arkiv. Säkerhetsavdelningen intresserade sig även för stiftelsen Contra och hur den kunde finansiera sin tidskrift, varav ett provexemplar tillställts en militär skola, liksom för Folkkampanjen för NATO (FFN), som ansågs stå nära Contra, HPM 5.10.1980, 162, Säk/U HPM, och HPM 576, 19.9.1989, Utg HPM, MUST:s arkiv

Alltjämt i slutet av 1980-talet intog de högerextremistiska organisationerna, enligt militär bedömning, en låg profil. Den enda organisation som föreföll ha vind i seglen var Sverigepartiet. Företrädare för partiet hade i många sammanhang gett prov på våldstendenser och varit inblandade i grov brottslighet. De intog en extremt försvarsvänlig hållning. Många ynglingar med nynazistiska sympatier sökte sig till försvarsmakten och frivilligorganisationerna. Ett stort intresse för vapen, vapenbruk och militär verksamhet syntes vara de främsta drivkrafterna. De kunde förväntas utnyttja lärdomar från militärtjänstgöringen för politiska eller kriminella syften och därmed utgöra en direkt samhällsfara. Slutsatsen var att det fanns flera skäl att se upp med högerextremisternas framfart på de militära utbildningsförbanden. Förutom att de utgjorde säkerhetsrisker under och efter utbildningen kunde ”dylika våldstillvända element” orsaka försvarets anseende stor skada.135

I början av 1990-talet konstaterades att en ny typ av grupper under de senaste åren blivit dominerande på den yttersta högerkanten. Det rörde sig om aktionsgrupper eller snarare kamratkretsar av unga skinheads, ofta med kriminell bakgrund. Personer med anknytning till VAM gjorde flera försök att bryta sig in i militära vapenförråd. De högerextrema militanta grupperna ansågs emellertid inte heller av den militära säkerhetstjänsten utgöra något hot mot rikets säkerhet, eftersom det rörde sig om en liten grupp människor utan organisatorisk förmåga. Rörelsen kunde dock utgöra ett hot mot vissa individer och grupper samt genom våld och hot i viss mån störa den demokratiska processen.136 Det ansågs viktigt att försvaret följde upp de nynazistiska och liknande grupperna, eftersom det var en förtroendefråga för försvaret gentemot samhället i övrigt.137 Inom ett par hemvärnsförband förekom i början av 1990talet misstänkt kriminell verksamhet med högerextremistiska förtecken. Förbanden upplöstes. Och i mitten av 1990-talet uppmärksammades ett delvis nytt hot mot försvaret genom kopplingar mellan MC-organisationer och högerextremister, huvudsakligen i form av personsamband och ömsesidig hjälp med vapenanskaffning.138

135 Specialorientering 7/87, Grundverk vissa organisationer, F 1, vol. 261, MUST:s arkiv 136 HPM 080, 16.3.1992, och HPM 181, 25.5.1993, SäkU PM, MUST:s arkiv 137 HPM 104, 2.4.1992, SäkU PM, MUST:s arkiv 138 HPM 147, 29.11.1995, SäkU PM, MUST:s arkiv

6. 5 Europeiska Arbetarpartiet

139

Under förra hälften av 1970-talet etablerade sig Europiska Arbetarpartiet (EAP) i Sverige. Partiet är en del av en internationell politisk rörelse grundad av amerikanen Lyndon LaRouche. Rörelsen utgav sig vid denna tid för att vara en sovjetvänlig och prokommunistisk organisation och sökte samverkan med svenska vänsterextremistiska organisationer. Dessa uppfattade emellertid EAP som en provokatör och avvisade samarbetsinviterna. Partiets program framstod som antirevolutionärt och företagsvänligt med en klar inriktning på teknik (kärnkraft) och tillväxt. I början av 1980-talet gjordes säkerhetspolitiken till en av partiets huvudfrågor. Man propagerade för fortsatt svensk neutralitet stödd på ett starkt svenskt försvar. Några år senare ändrade man sig och förordade i stället ett svenskt NATO-medlemskap. Mycket av verksamheten bedrevs under täckmantel av andra organisationer såsom Föreningen för kärnkraftens utveckling, Shillerinstitutet och Antidrogkoalitionen. Vad som främst kännetecknade partiet var skruvade konspirationsteorier och grova personangrepp riktade inte minst mot Olof Palme, som beskylldes för att vara agent, än för CIA, än för Sovjetunionen. Partiet har i allmänna val som mest erhållit knappt 400 röster.

Säkerhetspolisen placerade i mitten av 1970-talet EAP bland de internationella kommunistiska organisationerna men konstaterade att organisationen var ”minst sagt diffus både beträffande storlek och målsättning”. Man spekulerade i om verksamheten finansierades av USA, Sovjetunionen, Kina eller något arabland. Verksamheten bedömdes vara inriktad på mötesstörningar, förtal, ärekränkningar, våld och hot om våld. I mitten av 1980-talet uppfattades partiet som proamerikanskt och alltmer högerinriktat. Partiet och dess täckorganisationer bedöms numera knappast ha något inflytande.

Också den militära säkerhetstjänsten betraktade EAP som ett svårgripbart fenomen. Under 1970-talet bedömdes det som socialistiskt men kom sedan att uppfattas som högerextremistiskt och antisemitiskt. I exklusiva publikationer som i mitten av 1980-talet tillställdes officerare och andra personer med anknytning till försvaret varnade EAP för hotet från Sovjetunionen och propagerade för strålvapen, neutronbomber och en svensk anslutning till

139 Avsnittet grundas på Magnus Hjort: Hotet från vänster (SOU 2002:91)

NATO.140 Rörelsens extremistiska och aggressiva idéer ansågs som oförenliga med svensk säkerhets- och försvarspolitik.141 Försvarsanställda avråddes därför från att delta i EAP:s eller därmed associerade organisationers verksamhet för att undvika missuppfattningar om att försvaret i något avseende stödde partiet.142 Försvarsanställda tycks också generellt ha ignorerat inbjudningar från EAP och rapporterat om kontaktförsök.143

6. 6 Sammanfattning och bedömning

Kommissionen skall enligt sina direktiv värdera de hotbildsanalyser som legat till grund för regeringarnas och säkerhetstjänsternas ställningstaganden. Särskilt hos säkerhetspolisen har emellertid bearbetning och analys av hotbilder varit en eftersatt uppgift. Först under 1990-talet inrättades en analysenhet vid säkerhetspolisen och det är först från denna tid som hotbildsanalyser i egentlig mening upprättats. Det finns emellertid förutsättningar för att rekonstruera säkerhetspolisens hotbilder under tiden dessförinnan. Säkerhetspolisens kvartalsöversikter ger således en bild dels av den samlade rapporteringen, dels av vad som ansågs vara viktigt att meddela sektionerna. Värderingar och kommentarer förekommer ibland i vanliga promemorior med spaningsuppgifter, i sammanställningar över vissa ärenden och i de promemorior som legat till grund för framställningar om telefonavlyssning. Ytterligare källor är protokollen från de chefskonferenser som hållits inom säkerhetspolisen liksom de sammanställningar som gjorts inför förändringar av de hemliga tjänsteföreskrifterna. Inte heller de militära arkiven innehåller särskilt många exempel på hotbildsanalyser för tiden fram till början av 1960-talet, då en särskild bearbetningsdetalj inrättades vid försvarsstabens inrikesavdelning. Till regeringens syn på de inrikes säkerhetshoten återkommer kommissionen i kapitel 10. Det skall dock redan här nämnas att några översikter med bedömningar av hoten mot den inre säkerheten, upprättade inom regeringskansliet, över huvud taget inte påträffats.

När det gäller studiet av hotbilder kan det finnas anledning att skilja mellan föregiven hotbild och faktisk hotbild. Med föregiven

140 Specialorientering 7/87, Grundverk vissa organisationer, F 1, vol. 261, och HPM 576, 19.9.1989, Utg HPM, MUST:s arkiv 141 HPM 269, 12.3.1987, Utg HPM, MUST:s arkiv 142 HPM 533, 6.11.1985, Säk/U HPM, och HPM 1025, 10.12.1986, Utg HPM, MUST:s arkiv 143 HPM 158, 19.2.1988, Utg HPM, MUST:s arkiv

hotbild avses här hotbilden som den kommit till uttryck i säkerhetstjänsternas kontakter med andra myndigheter, t.ex. regeringen och åklagare, dvs. den hotbild som säkerhetstjänsterna uppgett sig ha. Med faktisk hotbild avses naturligtvis den hotbild som säkerhetstjänsterna verkligen haft. Dessa hotbilder kan, men behöver inte, vara sammanfallande. I vissa fall skulle en säkerhetstjänst kunna tänkas ha haft intresse av att framställa hotbilden som mer alarmerande än vad man i själva verket ansåg den vara, t.ex. i anslutning till anslagsäskanden eller i samband med telefonavlyssningsärenden. I praktiken är det dock svårt att i efterhand fastställa om så har skett. I det följande utgår därför kommissionen från att dessa teoretiskt åtskilda hotbilder sammanfallit.

Den officiella uppfattningen vid krigsslutet var att det svenska kommunistpartiet inte utgjorde något hot mot rikets säkerhet. Säkerhetspolisen ägnade under tiden fram till Pragkuppen år 1948 inte heller kommunisterna någon större uppmärksamhet. På militärt håll ansåg man visserligen att flertalet svenska kommunister var nationellt pålitliga. Men SKP:s tidigare officiellt proklamerade hållning att partimedlemmarnas uppgift främst var att kämpa för arbetarklassens och partiets intressen ledde till uppfattningen att vissa kommunister vid ett krig med Sovjetunionen inte skulle delta i försvaret av riket utan tvärtom understödja angriparen med spioneri och sabotage. Vid denna bedömning kunde man stödja sig på finländska kommunisters förrädiska uppträdande under vinterkriget. På militärt håll bedömde man också att Sovjetunionen i fredstid bland kommunistiska sympatisörer i Sverige kunde värva agenter för underrättelseuppdrag. Under andra världskriget hade också avslöjats att ett antal svenskar med anknytning till den kommunistiska rörelsen bedrivit underrättelseverksamhet i och mot Sverige för Sovjetunionens räkning. Också i Finland hade före och under kriget ett stort antal kommunister gripits för spioneri. Det fanns, enligt den militära bedömningen, skäl att tro att kommunister för Sovjetunionens räkning sökte infiltrera från försvarets synpunkt viktiga anläggningar i syfte att skaffa upplysningar. Det framhölls att Sovjetunionen som agenter sökte anlita personer som inte var registrerade medlemmar av SKP för att undvika att kompromettera partiet.

Det kalla krigets ”utbrott” och sovjetblockets homogenisering gav nytt liv åt uppfattningen att den globala kommunismen strävade efter världsherravälde. Antikommunistiska stämningar och ”rysskräck” växte i det kalla krigets polariserade debattklimat och under intryck av Berlinblockaden och Koreakriget och senare Ung-

ernrevolten och Kubakrisen. Den militära säkerhetstjänstens bedömningar av kommunisterna som potentiella landsförrädare fick genomslag också inom säkerhetspolisen. Avslöjanden om kommunistiskt spioneri för östblockets räkning utomlands och i Sverige (Hilding Andersson och Fritiof Enbom) liksom rapporter om annan kriminell och/eller subversiv verksamhet bidrog till att befästa denna bild. SKP:s återkommande förlustval ansågs inte minska partiets subversiva effektivitet, eftersom partiet därigenom bedömdes ha blivit en homogen och fast disciplinerad enhet. Polisens inställning till rapporter om landsförrädisk verksamhet var dock inte okritisk. Men det förekom att polisen utnyttjade alarmerande uppgifter om kommunistisk kriminalitet för att underbygga t.ex. framställningar om tvångsmedel, trots att man internt ställde sig ganska skeptisk till uppgifternas sanningshalt.

En möjlig förklaring till detta kan vara att man i byråkratisk expansionsiver önskade motivera den egna existensen och ökade anslag. En annan och troligare förklaring är att man i brist på mera bärkraftiga belägg för en landsförrädisk verksamhet, om vars förekomst man var övertygad, kände sig tvingad att söka skrapa ihop de, låt vara ”skakiga”, bevis som man hade. Dessa kunde utgöra medel att få gehör för framställningar om författningsändringar, tvångsmedelsanvändning och ökade resurser, som skulle göra det möjligt att förhindra och avslöja brott mot rikets säkerhet.

Ännu en bit in på 1960-talet fanns misstankar om att SKP förberedde att, för det fall partiet förbjöds eller en krissituation uppstod i landet, övergå till illegalt arbete. Endast en liten grupp inom partiet bedömdes vara informerad om dessa planer. Säkerhetstjänsterna misstänkte särskilt sådana partimedlemmar som undergått utbildning i kommunistiska länder för att höra till denna grupp. Uppfattningen var att de vid sidan av ideologisk skolning och undervisning i ”vanliga ämnen” också bibringades kunskaper i underrättelsetjänst, sabotage och subversiv verksamhet. Några säkra belägg för riktigheten av denna uppfattning fanns inte. Till uppfattningen bidrog emellertid det hemlighetsmakeri som omgav utbildningarna. Tydligen fäste säkerhetspolisen inte någon vikt vid de inte alltför långsökta förklaringar till hemlighetsmakeriet, som meddelare inom partiet lämnat. Dessa förklaringar gick ut på att partiet ansåg att utbildningen, om den blev allmänt känd, kunde utgöra en opinionsmässig belastning för partiet och även ha en negativ inverkan på deltagarnas utsikter på den svenska arbetsmarknaden. Ett ytterligare skäl skulle vara att sekretessen i första hand tillkommit på sovjetisk begäran för att skydda elever som kom från länder där

kommunistiska partier var förbjudna.144 Den omständigheten att åtskilliga av dessa kommunister efter återkomsten till Sverige inte ägnade sig åt någon offentlig partiverksamhet skärpte misstankarna. Möjligheten av att mötet med ”realsocialismen” fått entusiasmen hos deltagarna att svalna togs tydligen inte i beaktande.

Säkerhetstjänsterna hyste också misstankar om att Sovjetunionen ekonomiskt bidrog till SKP:s och den kommunistiska partipressens finansiering och att företrädare för partiet således gjorde sig skyldiga till brottet tagande av utländskt understöd. Trots stora ansträngningar fann man emellertid inte några bindande bevis för detta. Senare forskning har dock gett belägg för att SKP under åren 1951-63 regelbundet fick bidrag från Sovjetunionen via den s.k. Rumänska fackföreningsfonden med belopp som i dagens penningvärde uppgått till flera miljoner kronor årligen.145 Kommunistiska affärsmän torde också ha getts tillfälle att göra förmånliga affärer med öststater mot att de levererade en del av vinsterna till partiet. Också andra former av subventioner förekom, som t.ex. stödprenumerationer på och stödannonsering i kommunistisk press.

SKP arbetade också genom s.k. front- eller täckorganisationer. Därmed avsågs ideella rörelser utan formell partianknytning, vilka fungerade som täckmantel för kommunistisk politik och som sökte manipulera den allmänna opinionen i för Sovjetunionen gynnsam riktning. Genom dessa kunde partiet vidga kontaktytorna mot radikalt och idealistiskt sinnade personer. Regelmässigt var ordföranden i organisationer av dessa slag en icke-kommunist men den verkliga makten låg hos sekreteraren som var en kommunistisk partifunktionär. Medlemmarna bedömdes av säkerhetstjänsterna medvetet eller omedvetet ställa sig i den sovjetiska propagandans tjänst och även utgöra rekryteringsunderlag för sovjetisk underrättelseverksamhet. Exempel på sådana organisationer var vänskapsförbunden med olika öststater, t.ex. Samfundet Sverige – Sovjetunionen, och Svenska Fredskommittén.

Säkerhetstjänsterna ansåg att SKP försökte infiltrera även andra ideella organisationer, såsom Svenska freds- och skiljedomsföreningen, anti-kärnvapenrörelsen och Amnesty International. Till intäkt härför tog man det förhållandet att organisationerna ibland drev uppfattningar som sammanföll med partiets (och Sovjetunio-

144 Denna förklaring vinner stöd i Jonni Krekola: Praise for Learning. Finnish Communists in the Moskow Party School from 1950s to 1970s, i Tanno Saarela and Kimmo Rentola (ed.): Communism. National & International, s. 317. 145 Lars Björlin: Russisk guld i svensk kommunisme, i Morten Thing (red.): Guldet fra Moskva. Finansieringen af de nordiske kommunistpartier 1917-1990.

nens). Otvivelaktigt förekom det kommunister i dessa sammanhang men beläggen för en av partiet styrd infiltration är svaga.

SKP hade visserligen redan år 1943 bekänt sig till en nationell linje och uttalade under de följande åren att en fredlig revolution var möjlig och att varje förändring i landets inre förhållanden måste ske i enlighet med folkets uttryckta vilja. Men partiet hade fortfarande täta kopplingar till kommunistdiktaturerna i Östeuropa och avvisade all kritik av sovjetsystemet. Höga partiföreträdare hade frekventa kontakter med tjänstemän vid dessa länders beskickningar i Sverige, personer som säkerhetstjänsterna, sannolikt på goda grunder, i stor utsträckning bedömde vara underrättelseofficerare. Kommunistiskt sinnade personer hade avslöjats som spioner för Sovjetunionens räkning. Säkerhetstjänsternas bedömning att det inom SKP och bland dess sympatisörer i ett skymningsläge fanns en betydligt större potential till förrädisk verksamhet än inom andra grupper i samhället framstår, enligt kommissionens uppfattning, i vart fall fram till början av 1960-talet mot denna bakgrund naturlig. Ett slutligt svar på frågan om denna hotbild var korrekt kan måhända aldrig ges. Viktiga pusselbitar för denna bild torde finnas i de alltjämt sekretessbelagda, tidigare sovjetiska arkiven.

De interna motsättningar om den framtida vägen till socialismen som kom till uttryck inom SKP efter Ungernrevolten år 1956 ägnades föga uppmärksamhet från säkerhetstjänsternas sida. Då Hilding Hagberg år 1964 efterträddes som partiordförande av C H Hermansson bedömdes detta endast som en taktisk förnyelse, syftande till att ”ge partiet bättre möjligheter att tjäna den subversiva krigföringens syfte”. Först år 1966 började man inom säkerhetspolisen, bl.a. mot bakgrund av en IB-rapport, att ta till sig uppfattningen att skiljelinjen mellan de nationella demokraterna och ”de proletära internationalisterna” inte gick mellan SKP och de övriga partierna utan inom det kommunistiska partiet. Men även efter 1967 års program med dess principiella bekännelse till den parlamentariska demokratin och efter de tydliga avståndstagandena från den existerande socialismen tycks inom delar av säkerhetstjänsterna en stark misstro mot SKP/VPK ha fortlevat.

Man kan säga att VPK officiellt avfördes som ett hot mot rikets säkerhet i slutet av 1960-talet. Utfärdandet av personalkontrollkungörelsen år 1969 innebar att ingen fick registreras i säkerhetspolisens register enbart på grund av sin politiska åskådning. Och som senare kommer att framgå beslöt regeringen att engagemang i VPK inte längre skulle utgöra något hinder mot placering i säkerhetskänsliga befattningar. Striderna inom partiet hade emellertid inte upphört i och med antagandet av 1967 års

inte upphört i och med antagandet av 1967 års program. Att de ledande maoisterna bröt sig ur partiet och bildade KFML var inte nog för att skapa enighet. De mer traditionellt inriktade medlemmarna, främst inom Norrbottensfalangen, stod alltjämt för en prosovjetisk linje. Säkerhetstjänsterna släppte därför inte helt VPK ur blickfånget förrän i början av 1980-talet, då flertalet av stalinisterna lämnat partiet och bildat APK.

En möjlig förklaring till säkerhetstjänsternas – åtminstone fram till år 1969 – mycket begränsade intresse för den livliga debatt som kommunisterna förde om vägen till socialism, proletariatets diktatur och den proletära internationalismen kan vara att man tänkte sig att de farligaste individerna hade sin inställning klar, oberoende av att partiets program ändrades i en mer demokratisk riktning. Dessa fanatiker utgjorde en fara för landet, även om partiet som helhet inte var det. En annan förklaring till ointresset kan vara föreställningen om partiet som en fasad för en hemlig, illegal verksamhet; föreställningen att precis som partiet arbetade genom täckorganisationer som SFK och vänskapsföreningarna, så var det självt en täckorganisation för den dolda, Moskvastyrda kommunismen.

Den bristande kunskapen om partiets interna debatter ledde till att man negligerade den anpassning till demokratiska principer som kom till uttryck i åsikterna om vägen till socialismen och proletariatets diktatur.

I mitten av 1960-talet skedde en radikalisering av det allmänna opinionsläget i västvärlden, särskilt bland studenter och yngre akademiker. En viktig utgångspunkt härför var att USA drogs allt djupare in i inbördeskriget i Sydvietnam. Men det förelåg även ett missnöje med det sätt på vilket kommunismen kommit att förverkligas i Sovjetunionen och dess europeiska vasallstater. Som ett ideal kom i stället att betraktas utvecklingen i Mao Zedongs Kina där genom kulturrevolutionen de gamla hierarkierna raserades och ersattes med ett föregivet antiauktoritärt samhälle. Dyrkan av Mao Zedong förenades med ett engagemang för det vietnamesiska folket och dess lidanden, trots den traditionella fientligheten mellan Kina och Vietnam och trots att Nordvietnam ideologiskt stod Kreml närmare än Peking och fick materiellt stöd främst från Sovjetunionen.

I Sverige bröt sig som nämnts den Kinavänliga falangen ut ur VPK år 1967 och bildade KFML. Detta utgjorde början till den splittring av den programmatiskt revolutionära vänstern som kom att prägla utvecklingen under det närmaste årtiondet. Trots att det genomgående var fråga om numerärt begränsade rörelser (det

sammanlagda antalet sympatisörer kan som mest ha uppgått till några tiotusental), kom de genom sin revolutionära iver och det stöd som de åtnjöt bland radikala opinionsbildare i massmedier och kulturliv att sätta sin prägel på den offentliga debatten. En bidragande orsak till framgångarna var att flera av dessa rörelser utnyttjade sig av den klassiska, kommunistiska enhetsfrontsmetoden. Genom att fånga upp och ge uttryck åt olika opinioner skapade man kontaktytor gentemot ofta idealistiskt sinnade personer och grupper, vilka knappast var intresserade av revolutionära teorier men vars uppfattningar man hoppades kunna radikalisera. Det främsta exemplet härpå var FNL-rörelsen, vars ledning i stor utsträckning utgjordes av personer med anknytning till KFML (senare SKP) men i vars breda lager fanns såväl socialdemokrater som folk- och centerpartister. De vänsterrevolutionära organisationerna sökte även och inte utan framgång att kanalisera arbetares missnöje med löner och arbetsvillkor, vilket ledde till en våg av vilda strejker åren 1969-72. På liknande sätt arbetade flera av organisationerna bland värnpliktiga under grundutbildning med tendenser till disciplinupplösning vid de militära förbanden som följd. KFML/SKP – och inledningsvis även KFML(r) – misstänktes erhålla ekonomiskt stöd från Kina. Flera av organisationerna hade kontakter med företrädare för utländska terroriströrelser.

För många inom säkerhetstjänsterna framstod denna radikaliseringsvåg som närmast obegriplig. De tolkade den som en ny konspirativ strategi från den kommunistiska världen som gick ut på att genom subversiva medel söka skapa kaos i samhället och därigenom undergräva den liberal-kapitalistiska samhällsordningen och försvaga västmakternas militära kapacitet. Måltavlorna för revolutionärerna konstaterades främst vara det statsbärande socialdemokratiska partiet och dess fackliga gren, storföretagen (vilda strejker), polisen (våldsamma konfrontationer i samband med demonstrationer) och det militära försvaret (först vapenvägran senare ”politisk värnplikt”), dvs. väl i linje med det program som Komintern lagt fast redan år 1928. Den omständigheten att revolutionärerna fördömde kommunismen i Sovjetunionen påverkade endast marginellt detta synsätt. Motsättningarna mellan Sovjetunionen och Kina ansågs vara, om inte fiktiva så dock underordnade ett gemensamt intresse, nämligen krossandet av den västerländska, parlamentariska demokratin.

Mot denna bakgrund betraktade säkerhetstjänsterna de vänsterrevolutionära rörelserna som hot mot rikets säkerhet. Under tiden fram till omkring år 1975 var det hotet om en inre omvälvning som

stod i förgrunden. Det fanns dock de inom säkerhetstjänsterna som intog en mindre alarmistisk attityd till situationen. Sålunda hävdade en befattningshavare vid säkerhetspolisen att i ”utvecklingshänseende utgör engagerade ungdomar en större tillgång för ett land än mängder av oengagerade, håglösa och likgiltiga”.

I efterhand har det gjorts gällande att vänsterextremisterna endast ägnade sig åt ”revolutionsromantik” och att de saknade såväl vilja som förutsättningar för att hota den bestående samhällsordningen. Kommissionen finner det också sannolikt att säkerhetstjänsterna under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet överskattade organisationernas styrka och risken för att de revolutionära tankegångarna skulle förverkligas. Organisationerna lyckades aldrig etablera någon verklig kontakt med ”de arbetande massorna” utan sågs tvärtom med misstro av flertalet medborgare, som avskräcktes av t.ex. KFML(r):s militanta hållning. Misstankarna att värnpliktiga sympatisörer saboterade militär materiel tycks ha varit ogrundade. I efterhand har det visat sig att KFML/SKP visserligen mottog ekonomiskt stöd från Kina, men att det av allt att döma rörde sig om tämligen obetydliga belopp.

Redan organisationernas programmatiskt revolutionära karaktär motiverade emellertid enligt kommissionens uppfattning säkerhetstjänsternas uppmärksamhet. Vuxna människor har rätt att bli tagna på orden och här rörde det sig ofta om begåvade, välutbildade och engagerade personer, vilket gjorde att de framstod som särskilt farliga. Några konkreta belägg för misstankarna om brottsliga förberedelser för en våldsam omstörtning av samhället, t.ex. i form av vapenutbildning eller vapenlager, kunde visserligen inte påträffas. Men uppmaningarna till medlemmarna att fullgöra värnplikt som mönstersoldater gav vid handen att organisationerna tänkte i dessa banor. Organisationernas strävanden att skapa oro på arbetsmarknaden kunde uppfattas som ett sätt att åstadkomma ett kaos ur vilket en revolutionär situation kunde uppstå. Och i ett mer långsiktigt perspektiv fanns risken för att en kris- eller krigssituation skulle utnyttjas för revolutionär verksamhet. Också säkerhetstjänsternas oro för att svenska vänsterextremister skulle hjälpa utländska terrorister, t.ex. med passhandlingar, framstår som befogad. Särskilt KFML(r) intog en ambivalent inställning till terrorn som medel.

Under senare delen av 1970-talet undergick säkerhetstjänsternas hotbild såvitt avsåg de vänsterextremistiska organisationerna en viss förskjutning. Risken för att de under fredsförhållanden skulle söka skapa kaos och iscensätta en revolution tonades ned. Men allt-

jämt bedömdes de kunna bli farliga i krig. SKP:arna bedömdes nog vara beredda att delta i rikets försvar vid ett krig med Sovjetunionen, men då angreppet avvärjts förutsågs de, i enlighet med partiets uttalanden, söka utnyttja situationen för en revolution. SKP misstänktes också för att systematiskt bedriva underrättelseverksamhet inom försvaret. KFML(r) hade vid denna tid alltmer närmat sig Sovjetunionen och man tvivlade på partiets nationella pålitlighet. Detsamma gällde den dominerande trotskistiska organisationen RMF/KAF. För säkerhetstjänsterna var det därför angeläget att söka förhindra att vänsterextremister placerades i säkerhetskänsliga befattningar, så mycket mer som man ansåg sig ha indikationer på infiltrationsförsök.

Kommissionen finner inte heller skäl att invända mot rimligheten i denna hotbild. Den byggde väsentligen på organisationernas egna uttalade syften. Det kunde också, som senare skall framgå, konstateras att framför allt värnpliktiga SKP:are visade intresse för befälsutbildning och i några fall anställdes som reservofficerare.

Den nu angivna hotbilden bestod ända fram till 1980-talets senare del. Och detta trots att de vänsterextremistiska organisationerna under detta decennium förde en tynande tillvaro. En ändring inträdde i spåren av att SKP år 1986 antog ett nytt partiprogram, valde en ny partistyrelse och ändrade namnet till Solidaritetspartiet. Partiet sade sig arbeta för en demokratisk revolution och framstod närmast som ett vänsterradikalt missnöjesparti. Säkerhetspolisen menade inledningsvis att partiet även fortsättningsvis borde vara föremål för övervakning och åberopade som skäl härför bl.a. att partiet inte ”tagit klart avstånd från kommunismen”. Som säkerhetspolisen konstaterade i en PM något år senare hade emellertid partiet redan under 1980-talets första hälft strävat efter att uppnå ett socialistiskt styre ”genom användandet av demokratiska metoder och inom ramen för de regler som gäller för vårt demokratiska statsskick”. Först efter ytterligare nästan ett år begärde RPS att regeringen skulle avföra partiet från förteckningen över de organisationer som det ålåg säkerhetspolisen att ägna särskild uppmärksamhet. Rimligtvis borde en fortlöpande bearbetning och analys av uppgifterna om partiet ha kunnat leda fram till en sådan framställning i varje fall några år tidigare.

KPML(r) bedömdes mot slutet av 1980-talet inte längre utgöra något revolutionärt hot. Faran låg i stället i att medlemmar och sympatisörer antogs kunna uppträda illojalt i ett skymningsläge eller då en militär konflikt utbrutit. Några år senare framhölls KPML(r) som en subversiv organisation som ”söker och kan skapa

oro i samhället genom att organisera vilda strejker och annan oro i en tid med nedskärningar” och därmed skapa svårigheter för den borgerliga regeringen.

År 1998 framhöll säkerhetspolisen att partiet ofta misskrediterade den svenska demokratin och dess institutioner, använde sig av osaklig argumentation, faktaförvrängning samt personangrepp och smutskastning. Samtidigt påpekades att ”inom ramen för ett öppet demokratiskt samhälle kan det dock vara problematiskt att dra gränsen mellan å ena sidan subversion och å andra sidan legitim politisk agitation”.

Säkerhetspolisen bedömde i början av 1990-talet att inte heller SP (tidigare RMF/KAF) längre utgjorde något hot mot rikets säkerhet. Trots detta och ehuru partiet år 1994 antagit ett nytt partiprogram som enligt säkerhetspolisen inte innehöll något ”som direkt talar för att de metoder partiet förespråkar för att uppnå socialismen strider mot vår nuvarande lagstiftning”, motsatte sig säkerhetspolisen ett initiativ från regeringens sida att avföra SP från förteckningen över de organisationer som polisen skulle ägna särskild uppmärksamhet. Först fyra år senare ansåg sig säkerhetspolisen kunna konstatera att utomparlamentariska aktioner inte förekommit i någon ökad utsträckning, varför partiet kunde avföras från förteckningen.

Enligt kommissionens mening ger säkerhetspolisens egna bedömningar vid handen att varken KPML(r) eller SP under 1990talet utgjorde några hot mot rikets säkerhet. Det är därför förvånande att de ända fram till år 1998 fanns kvar på den förordning över organisationer som säkerhetspolisen hade att ägna särskild uppmärksamhet. En annan sak är att enskilda medlemmar av och sympatisörer med dessa organisationer kunde och alltjämt kan vara beredda att begå brott. Det kan noteras att Carl Lidbom redan år 1989 konstaterade att säkerhetspolisens verksamhet inom kontrasubversionsområdet alltmer fått karaktär av en rutinmässig politisk registrering som var av tvivelaktigt värde för säkerhetsskyddet. Han föreslog därför att den hemliga förordningen skulle upphävas. Säkerhetspolisen skulle därmed ges möjlighet att koncentrera sina resurser på att finna de personer som verkligen utgjorde ett hot mot säkerheten.146

Det moskvatrogna APK, som bildades som en utbrytning ur VPK år 1977, kom inte att tas upp i den hemliga förordningen, trots en programmatiskt revolutionär inställning. Partiföreträdares

146SOU 1989:18 s. 55 f.

kontakter med öststatsdiplomater föranledde emellertid misstankar om brott mot rikets säkerhet. Säkerhetspolisen antog också, sannolikt på goda grunder, att partiet åtnjöt ekonomiskt stöd från Sovjetunionen.

APK ansågs också ha ”tagit över” SFK som tillsammans med andra fredsorganisationer drev frågor om nedrustning, kärnvapenmotstånd och stöd till befrielserörelser. Säkerhetstjänsterna uppfattade under 1980-talet att detta var ett uttryck för en sofistikerad sovjetisk subversionsverksamhet. Några säkra belägg för detta kunde man dock inte finna. I och med Sovjetunionens sammanbrott ansågs naturligtvis risken för att de svenska fredsrörelserna skulle utnyttjas av främmande makt drastiskt ha minskat.

Anarkistiska grupper bedömdes under första hälften av 1970-talet av säkerhetspolisen inte som något hot mot rikets säkerhet. Då svenska anarkister åren 1976 och 1977 visade sig vara inblandade i förberedelser för att ”kidnappa” statsrådet Anna-Greta Leijon och annan allvarlig kriminalitet, blev säkerhetspolisen uppmärksam på risken för att vissa anarkistiska grupper kunde vara beredda att ta till våld för att uppnå politiska syften liksom på deras kopplingar till utländska terroristorganisationer. Under 1980-talets första hälft tonades hotet från anarkisterna ned på nytt för att sedan åter aktualiseras med anledning av husockupationer, kravallartade demonstrationer, vandalism och sabotage. Efter hand tillkom aktioner av militanta djurrättsaktivister och andra nätverk. Särskilt s.k. antifascister och miljöaktivister har utgjort problem, inte minst från ordningspolisiär synpunkt. I Göteborgskravallerna i samband med EUtoppmötet 2001 hörde anarkistiska ”anti-globalister” till de särskilt aktiva.

Anarkisterna anses inte utgöra något egentligt hot mot rikets säkerhet. Däremot sätter de genom våld, hot och skadegörelse andras hälsa, egendom och grundlagsskyddade rättigheter, t.ex. yttrande- och demonstrationsfriheten, i fara.

Under tiden fram till början av 1980-talet bedömde säkerhetstjänsterna de högerextremistiska rörelserna som väsentligen betydelselösa som hot mot rikets säkerhet. Detta hindrade inte att säkerhetspolisen i mitten av 1970-talet ansåg att NRP var en ytterst våldsbenägen rörelse med kontakter med likasinnade utländska grupper och medlemmar som inte tvekade att begå mycket grova brott. Säkerhetstjänsterna tycks ha överraskats av framväxten under 1980-talet av nya nazistiska och främlingsfientliga grupperingar. Högerinriktade organisationer med rasistiska och våldsbetonade inslag ansågs i betydande omfattning ha anhängare med ”psyko-

tiska drag” och bedömdes därför som samhällsfarliga. Farhågorna kom snart att besannas genom att flera personer med anknytning till sådana grupperingar under 1980- och 1990-talen gjorde sig skyldiga till mycket allvarlig kriminalitet (mord, mordbrand, grovt rån, etc.) Någon reell fara för rikets säkerhet anses dock dessa grupper inte utgöra, eftersom de inte kan påräkna något allmänt stöd och är dåligt organiserade. Däremot riktar de angrepp mot politiker och andra företrädare för demokratiska instituioner.

Inom försvaret har man ansett att anställda och värnpliktiga högerextremister utgör en fara för Försvarsmaktens och de frivilliga försvarsorganisationernas anseende. Det har också av naturliga skäl bedömts olämpligt att sådana personer med kriminellt förflutet ges tillgång till vapen och utbildning i vapnens bruk.

Enligt kommissionens mening brast säkerhetstjänsterna i början av 1980-talet i uppmärksamhet såvitt avsåg de högerextremistiska organisationerna. De nya nazistiska, rasistiska och främlingsfientliga grupper som sedermera växt fram tycks ha hämtat inspiration från de äldre föregångarna, främst NRP som alltså visat mycket oroande tendenser. Det sagda visar på svårigheten för säkerhetstjänsterna att bedöma när det finns anledning att hålla en ytterlighetsorganisation under uppsikt. Ur extrema politiska uppfattningar växer lätt bristande respekt för andra människor, vilket kan ta sig uttryck i våld och annan kriminalitet. Övertygelsen om sakens rättfärdighet gör att mänskliga hänsyn kastas åsido.

Säkerhetstjänsterna hade uppenbara svårigheter att få något grepp om EAP, vilket låter sig förklaras bl.a. av partiets växlande uppfattningar i olika frågor. Teorier framfördes om att partiet erhöll ekonomiskt stöd från främmande makt, oklart vilken. Partiet väckte mest uppmärksamhet genom den hatkampanj som under 1980-talet drevs mot statsminister Olof Palme. Numera bedöms det knappast ha något inflytande.

7. Säkerhetspolisens författningsskyddande verksamhet

7.1. Åren 1945-1965

1

7.1.1. Allmänt

De första åren efter andra världskrigets slut koncentrerade den polisiära säkerhetstjänsten sina krafter på omorganisation och ”uppstädning” efter beredskapsåren. Till sistnämnda uppgifter hörde förhör med 160 officerare, underofficerare och officersaspiranter på deras egen begäran om deras nazistiska inställning. Flertalet förhör hölls år 1947. Förhören resulterade i de flesta fall i att vederbörande friades från misstankar om bristande medborgerlig pålitlighet och antogs till tjänst eller utbildning efter beslut av försvarsministern. I några fall överlämnades ärendet till den s.k. Bedömningsnämnden före beslut.2

1 Detta kapitel grundas huvudsakligen på Ulf Eliasson: Politisk övervakning och personalkontroll 1945-1969 (SOU 2002:88), densamme: Politisk övervakning och personalkontroll 1969-2002 (SOU 2002:89), Magnus Hjort: Den farliga fredsrörelsen (2002:90), densamme: Hotet från vänster (2002:91), Magnus Hjort, Alf W Johansson och Karl Molin: Övervakningen av ”SKP-komplexet” (SOU 2002:92), Lars Olof Lampers: Säkerhetspolisens övervakning av svensk högerextremism efter 1980 i SOU 2002:94, densamme: Överskottsinformation från telefonkontroll i SOU 2002:95, och Evabritta Wallberg: Säkerhetstjänst, nazism och högerextremism 1946-1980 i SOU 2002:94. 2Regeringen hade i maj 1946 tillsatt en nämnd med uppgift att biträda med bedömning av ärenden rörande statliga tjänstemän som befarades brista i lojalitet mot samhället. Nämnden för bedömande av vissa befattningshavares pålitlighet (Bedömningsnämnden). Nämndens uppgift var ”att i befordringsärende rörande särskilt militära och polisiära befattningshavare, där fråga kunde föreligga om bristande lojalitet på grund av nazistisk åskådning, verkställa en allsidig och objektiv utredning och till ledning för avgörande uttala sig om vederbörandes pålitlighet”. Ärenden upptogs av nämnden på begäran av vederbörande departementschef och det var denne som på grundval av nämndens utredning hade att fatta beslut i ärendena. Nämnden kunde även på eget initiativ ta upp och undersöka vissa fall. Nämnden handlade totalt ett hundratal ärenden, flertalet rörande militär personal. Nämnden skapade sig en bild av de anmälda personerna genom att hålla omfattande förhör, begära in utlåtanden från överordnade och hämta in uppgifter från statspolisen. Nämndens bedömning var i de allra flesta fall att en person, även om han varit eller alltjämt var nazist, skulle uppträda lojalt mot

Övervakningen av SKP och dess medlemmar låg nere under några år och återupptogs först efter Pragkuppen våren 1948.3 Statspolisen lade emellertid ned betydande resurser på utredningar av ett stort antal industribränder, som – obefogat visade det sig – misstänktes vara anlagda av kommunister. Sovjetunionen och några av dess satellitstater bedrev spionage mot och olovlig underrättelseverksamhet i Sverige. Åren 1951-1956 dömdes flera svenska medborgare för grovt spioneri för sovjetisk räkning (”marinspionen” Hilding Andersson, ”Enbomligan” och ”radarspionen” Anatole Ericsson). Sommaren 1963 greps översten i flygvapnet Stig Wennerström och dömdes sedermera för bl.a. grovt spioneri för Sovjetunionens räkning. Detta fall, det allvarligaste fallet av spioneri som dittills avslöjats i Sverige under modern tid hade, såvitt framkommit, inga som helst ideologiska kopplingar till kommunismen.

I den följande framställningen behandlas endast den del av statspolisens arbete som avsåg kartläggning av svenska politiska ytterlighetsorganisationer och grupperingar som bedömdes utgöra eller kunna komma att utveckla sig till ett hot mot rikets säkerhet. Här dominerade helt övervakningen av kommunister medan nazister och andra högerextremister ägnades jämförelsevis lite uppmärksamhet. Framställningen är indelad i ett avsnitt om inhämtningsmetoder, varefter följer avsnitt om samarbete med utländska tjänster och om bearbetning av inhämtade uppgifter, särskilt registrering. Avslutningsvis behandlas statspolisens delgivning av uppgifter inom ramen för personalkontrollsystemet. Härvid behandlas även, för sammanhangets skull, de militära bestämmelserna om personalkontroll.

sitt land i en krigssituation. I flera fall framhölls att personen i fråga var naiv och hans politiska uppfattning föga genomtänkt. Endast beträffande några enstaka personer uttryckte nämnden tvekan om deras pålitlighet. I några av dessa fall avstod regeringen från en utnämning. I övrigt befordrades eller antogs personen till aktuell befattning. Nämndens verksamhet upphörde i december 1948; se vidare Wallberg a.a. 3 Däremot fortsatte övervakningen av Sällskapet Sverige-Sovjetunionen, eftersom dess verksamhet i första hand ansågs röra rikets förhållande till främmande makt.

7.1.2. Inhämtning

Inre spaning

Med inre spaning avses registerslagningar och kontakter mellan säkerhetspolisens centrala organisation och sektionerna liksom mellan sektionerna. Genom sammanställningar av befintliga uppgifter kunde värdefull information inhämtas och spridas inom polisen. I den inre spaningen ingick också studium av öppna källor, vilket innebar att polisen läste och gjorde urklipp eller avskrifter av tidningar och tidskrifter, böcker och andra tryckalster. Det var denna del av övervakningen, som kvantitativt avkastade det största resultatet. Särskilt de övervakade organisationernas egna pressalster gav möjlighet att i stora drag följa organisationernas verksamhet. De utgjorde också en värdefull källa för samlandet av namn på funktionärer och medlemmar. Exempelvis kan nämnas att nyårshälsningar i de kommunistiska tidningarna kunde läggas till grund för registrering. I vissa fall inskränkte sig statspolisens övervakning av en organisation helt eller väsentligen till att samla tidningsurklipp. Det förekom att statspolisen under täckadresser beställde information och trycksaker från de övervakade organisationerna.

I oktober 1964 sände säkerhetspolisen en cirkulärskrivelse till sektionerna angående en samordning av pressgranskningen, i vilken man hemställde om uppgifter om vilka tidningar och tidskrifter som bearbetades vid respektive sektion. Varje sektion borde ha de kommunistiska och nazistiska tidningar som utkom inom sektionens arbetsområde. I Göteborg, Malmö och Luleå, ”där ytterlighetspartiernas verksamhet är av större omfattning, bör även kommunistiska och nazistiska kvinno-, ungdoms- och studenttidningar granskas.” Det upplystes också att man för att bättre tillgodose kravet på aktuell information inom kort på prov veckovis skulle sända ut sammandrag av pressuppgifter till sektionerna.

Yttre spaning

Med yttre spaning förstås skuggning av personer, spaning från fasta observationslokaler, övervakning av demonstrationer (inbegripet fotografering) och offentliga möten (innefattande bandinspelning). Ytterlighetspartiernas offentliga möten liksom demonstrationer var i stor utsträckning föremål för övervakning. Detsamma gällde i viss

omfattning sammankomster med vänskapsföreningar och fredsorganisationer, vars verksamhet i stor omfattning var helt öppen. Iakttagelser om t.ex. talare, anförandenas innehåll, antalet deltagare, fanborgar, flygbladsutdelning och eventuella intermezzon rapporterades. Det förekom att polisen fotograferade demonstrationsdeltagare för senare identifiering.4 Också interna möten, t.ex. SKP:s centralkommittémöten, kongresser och liknande, var ofta föremål för polisövervakning, varvid man försökte identifiera dem som gick ut ur och in i lokalen. Också i dessa sammanhang fotograferades personer och polisen kunde ibland få hjälp med identifieringen av personal vid de hotell där delegaterna var inkvarterade. Polisen antecknade också registreringsnummer på bilar som var parkerade i anslutning till någon sammankomst, exempelvis vid en kongresshall, för att senare identifiera ägarna med hjälp av bilregistret.

Statspolisen hade fast spaning mot SKP:s högkvarter på Kungsgatan 84 i Stockholm från en observationspost i en närbelägen fastighet från mars 1948 och under hela perioden. Härigenom kunde man följa vilka personer som besökte högkvarteret och hur länge de stannade. Det kunde hända att personer skuggades efter sådana besök, ofta i syfte att fastställa vilka den övervakade träffade. Noteringar gjordes om den skuggades allmänna beteende, t.ex. om han uppträtt ”konspirativt”. Vid flera tillfällen bevakades SFK:s expedition i Stockholm, bl.a. åren 1958 och 1962.

Ibland kunde omfattande spaningsinsatser sättas in mot en person. Hösten 1948 var exempelvis ett par kommunister föremål för en intensiv övervakning i samband med att de företog resor till Danmark och Norge. Och våren 1954 skuggades en funktionär inom NSR under en resa och hans hotelltelefon avlyssnades, troligen genom hotellets växel.

Förtroliga meddelare

Med förtroliga meddelare avses allt från personer som lämnar uppgifter till polisen rörande förhållanden som de av en händelse har erfarit till personer som mer eller mindre kontinuerligt rapporterar inifrån en organisation som de av övertygelse tillhör eller har tillhört eller i vilken de har infiltrerats av polisen.

4 P G Vinge har i sina memoarer Säpochef 1962-70 s. 77-85 gjort gällande att säkerhetspolisen inte fotograferade demonstrationsdeltagare, vilket alltså är felaktigt.

Den kommunistiska rörelsen täcktes av ett nät av meddelare. De fanns i pressen, på partikanslier, inom ungdomsrörelsen och inom vänskapsförbunden. Ett stort antal personer lämnade under längre eller kortare tid (i vissa fall under ett par decennier) mer eller mindre regelbundet information om det kommunistiska Sverige till statspolisen direkt eller indirekt via försvarsstabens inrikesavdelning.

Inga meddelare tycks ha funnits inom SKP:s centralkommitté. Däremot fick statspolisen under senare delen av 1940-talet och början av 1950-talet uppgifter från en krets av meddelare, som arbetade vid eller hade nära förbindelser med partihögkvarteret. Uppgifterna avsåg bl.a. personer, som sades syssla med ”illegal verksamhet” eller ”verksamhet för rysk räkning”, möten med partiets arbetsutskott, interiörer från den kommunistiska ungdomsrörelsen och interna stridigheter inom de skandinaviska kommunistpartierna. Det förhållandet att man inom statspolisen ofta förhöll sig skeptisk till uppgifterna om illegal verksamhet hindrade inte att dessa kunde läggas till grund för ansökningar om telefonkontroll.

En meddelare, som var aktiv inom SKP och därtill anknutna organisationer, lämnade under tiden från andra världskrigets slut och några decennier framåt initierade rapporter till statspolisen. De sammanlagt över 4 000 rapporterna rörde situationen inom SKP och Ny Dags redaktion liksom det nätverk av organisationer som var knutna till partiet, t.ex. Förbundet Sverige-Sovjetunionen, Svenska kvinnors vänsterförbund, Clarté och Svenska Fredskommittén. Bland det material som meddelaren överlämnade kan nämnas interna dokument som förteckningar över personer (ibland kompletterade med fotografier), korrespondens, protokoll, ekonomihandlingar, utskick m.m. Dessutom lämnade meddelaren muntligt eller skriftligt inblickar i olika kommunistiska miljöer, t.ex. från SKP:s kongresser, som fram till år 1964 inte var offentliga, och om enskilda personer. Sistnämnda rapporter kunde innefatta mycket intima och utlämnande detaljer om kärleksaffärer och alkoholproblem.

En annan meddelare, ”Esbjörn”5, som från slutet av 1940-talet och fram till år 1970 via försvarsstaben rapporterade till statspolisen, hade visserligen inga kontakter med kommunistpartiets kärna. Men meddelaren kunde på grund av sina språkkunskaper obehindrat röra sig i de socialistiska ländernas vänskapsföreningar och liknande kretsar och utgav sig där för att vara kommunistsympatisör

5 Fingerat källnamn

och sovjetvän. Huvuddelen av den synnerligen detaljrika och konspirativt anlagda rapporteringen, som totalt omfattar över 600 rapporter, utgörs av beskrivningar av sammankomster, referat av tal vid möten, samtal etc. En stor del av uppgifterna rör några aktiva, om än inte särskilt framträdande kommunister, vilka räknade meddelaren som en nära vän. Rapporteringen om övervakningsobjektens och deras familjers personliga förhållanden är mycket ingående och tycks delvis syfta till att framställa dem som moraliskt tvivelaktiga personer. Statspolisen betraktade meddelarens tillförlitlighet som god.

Andra meddelare med anställning vid öststatsbeskickningar eller liknande rapporterade om kontakter mellan ledande svenska kommunister och befattningshavare hos arbetsgivarna. En meddelare, som på eget initiativ tycks ha infiltrerat en kommunistisk ungdomsklubb i Stockholmstrakten, arbetade som brevbärare och lämnade bl.a. listor över prenumeranter på Ny Dag till statspolisen. Ofta var rapporterna av mycket trivial karaktär.

Flera av meddelarna tycks på eget initiativ ha vänt sig till säkerhetstjänsterna. I något fall stod en meddelare, då han kontaktade statspolisen, i begrepp att lämna sin anställning, men övertalades av polisen att stanna kvar på denna från övervakningssynpunkt intressanta arbetsplats. Vissa meddelare mottog regelbundet en fast ersättning från statspolisen. Det gällde exempelvis de båda meddelare, vilkas rapportering från SKP och därtill anknutna organisationer respektive från vänskapsföreningarnas verksamhet nyss beskrivits. Den sistnämnde erhöll 200 kr per rapport, vilket i dagens penningvärde motsvarar ett mångdubbelt större belopp.

Det fanns naturligtvis en mängd personer utanför den kommunistiska rörelsen som kunde informera statspolisen om förhållanden som rörde kommunister. Under 1950-talets första år hade statspolisen mer eller mindre tillfälliga kontakter med något tiotal socialdemokratiska fackföreningsmän, vilka rapporterade om kommunister på från försvarssynpunkt känsliga arbetsplatser, bl.a. SJ och vissa befästningar i övre Norrland. Det förekom att statspolisen fick tillgång till avlöningslistor, av vilka framgick vilka som betalade ”partiavgift” till SKP. Personer med anknytning till Folkets Hus-rörelsen informerade polisen om kommunistiska möten som skulle hållas i dess lokaler. Gymnasieungdomar, bl.a. sådana med anknytning till SSU, lämnade uppgifter om lokala kommunistiska aktiviteter vid respektive skola. Bland meddelarna märktes också, särskilt i Norrland, fjärdingsmän, tullpersonal och främst socialdemokratiska kommunala förtroendemän.

Polisen hade förtroliga meddelare också inom några av de högerextremistiska organisationerna. Någon gång kan det ha rört sig om en person som på polisens initiativ infiltrerade en organisation. Genom sådana meddelare kunde polisen få rapporter om vad som förevarit vid interna möten, även om sådana rapporter sällan förekommer i materialet. Förtroliga meddelare kunde även bidra med allmänna uppgifter om organisationernas verksamhet och lämna uppgifter som bidrog till att personer kunde identifieras. En utländsk medborgare med stora kunskaper om europeisk nazism var en särskilt värdefull meddelare. Tips kunde även inkomma från allmänheten.

Telefon- och postkontroll

Telefonkontroll innebar att telemeddelanden som befordrades till eller från ett telefonnummer i hemlighet avlyssnades eller togs upp genom ett tekniskt hjälpmedel för återgivning av innehållet i meddelandet. Som framgått av den rättsliga översikten (kap. 5) fick detta tvångsmedel användas endast i samband med förundersökning rörande allvarligare brott och efter beslut av allmän domstol. Åtgärden fick utnyttjas endast då någon var skäligen misstänkt för brottet och åtgärden var av synnerlig betydelse för utredningen. Och den fick endast avse en teleadress som innehades eller annars kunde antas komma att användas av den misstänkte.

Genom telefonavlyssning fick naturligtvis statspolisen in en mängd uppgifter som låg vid sidan om förundersökningen rörande det brott som motiverat telefonkontrollen. Sådan information kunde röra såväl den person som förundersökningen avsåg som andra personer. Den kunde avse annan brottslig verksamhet eller förhållanden som inte var brottsliga. En samlingsbeteckning för sådana uppgifter är överskottsinformation. Andra beteckningar är sidoinformation eller spillinformation.

Som framgått av den rättsliga översikten var också polisens möjligheter att ta del av postförsändelser, s.k. postkontroll, strikt reglerade i lagstiftningen. Vid sidan härav förekom det att statspolisen genom kontakter med postpersonal fick uppgifter t.ex. om prenumeranter på vissa tidningar.

I början av 1950-talet övergick statspolisen från direkt avlyssning av telefonsamtal till en ”manuellt-mekanisk upptagning” av samtalen. Vid Televerkets centrala driftkontroll i Stockholm byggdes en speciell avlyssningsanläggning för statspolisens räkning, den s.k.

Px-anläggningen. Inledningsvis möjliggjorde anläggningen kontroll av endast tolv telefonabonnemang men den byggdes efter hand ut så att år 1961 75 linjer kunde avlyssnas samtidigt. Samtalen spelades ursprungligen in på dimafonplattor, vilka levererades till statspolisen. Televerkets personal utförde ”medlyssning” för att, om något alarmerande framkom, omedelbart kunna underrätta statspolisen om detta. I början av 1960-talet övergick man till en automatiserad mekanisk telefonkontroll med tonbandsinspelning och en medlyssningsanläggning installerades hos statspolisen.

Statspolisen avlyssnade upptagningarna och gjorde skriftliga referat. I inledningen av ett ärende gjordes tämligen utförliga referat i syfte att kartlägga den misstänktes ”vanor, hans umgänge och bekantskapskrets m.m.” Senare i utredningen gjordes i regel endast korta sammanfattningar av samtalen. Ordagranna utskrifter av samtalen gjordes sällan. Till följd av den stora mängden inspelade samtal var avlyssningen ofta summarisk, särskilt då den misstänkte hade kartlagts eller då den eller de kontrollerade telefonerna var kontors- eller arbetsplatstelefoner, som nyttjades även av andra än den misstänkte. Uppteckningar som bedömdes sakna betydelse för utredningen skulle efter granskningen omedelbart förstöras i enlighet med rättegångsbalkens bestämmelser. I en PM, som troligen författats i början av 1960-talet, framhölls emellertid att vid beslut om förstöring ”måste hänsyn tagas till under åren vunna erfarenheter. Det har sålunda bedömts vara säkrast att ge stadgandet en vidsträckt tolkning. Till synes ovidkommande saker har längre fram under utredningens gång visat sig vara av synnerligen stor betydelse”.

Det förekom i betydande utsträckning att telefonkontroll användes som ett medel att skaffa information även om andra personer än den misstänkte och/eller förhållanden av allmänt intresse rörande den organisation som han tillhörde. I en intern utredning från år 1964 framhölls således att man inte skulle tillämpa det nyssnämnda systemet med ”summarisk avlyssning” av kontors- och arbetsplatstelefoner i sådana fall där kontrollen var ”upphängd” på en viss person men man avsåg att kontrollera inte endast dennes samtal utan även andra samtal på samma apparat. I samma rapport konstaterades att telefonkontroll i ytterst få fall varit avgörande för avslöjande av spioneri- och sabotagebrott. Sin stora betydelse hade telefonkontrollen i stället som en ”arbetsavlastande och personalbesparande faktor, då den ju lämnar upplysningar och anvisningar för spaningen och övervakningen, och personal i enlighet med des-

sa anvisningar kunnat sättas in för ett visst tillfälle eller övervakningen eller skuggningen helt kunnat inställas”.

Statspolisen lade upp överskottsinformationen i särskilda meddelarakter med fiktiva källbeteckningar. Kopior av materialet fördes regelmässigt till person- eller sakakter och tillställdes berörda sektioner. Liksom i fråga om övriga meddelare var meddelarens ”identitet” känd endast inom en mycket liten krets av befattningshavare vid statspolisen.

Genom telefonkontroll mot ett mycket begränsat antal kommunister kunde statspolisen från början av 1950-talet avlyssna telefonsamtal inom stora delar av vad statspolisen kallade ”parti- eller kommunistkomplexet”.

Från januari 1952 till omkring 1967/68 var således växeln hos SKP:s förbundskansli på Kungsgatan 84 i Stockholm avlyssnad i stort sett utan uppehåll. Det första tillståndet gällde en person, som var mycket aktiv inom SKU, med anledning av misstanke om delaktighet i grovt spioneri. Redan i juli 1951 hade Stockholms rådhusrätt - inom ramen för förundersökningen mot den sedermera dömde spionen Hilding Andersson – gett tillstånd till telefonkontroll innefattande avlyssning bl.a. av två telefoner hos SKU på nyssnämnda adress. Eftersom den misstänkte enligt åklagaren kunde förväntas begagna även SKP:s växelnummer kom tillståndet en kort tid i början av år 1952 att avse även detta. I januari samma år kom tillstånd till avlyssning av växeltelefonen att lämnas i en annan förundersökning mot en person som misstänktes för att förmedla pengar från öststater till SKP. Inom ramen för den förundersökningen gav rådhusrätten också tillstånd till avlyssning av tidningen Ny Dags telefon.6 Samma abonnemang kunde alltså samtidigt vara föremål för telefonkontroll enligt flera, parallella beslut.

Avlyssningen av SKP:s växeltelefon kom omgående att fortsätta inom ramen för förundersökningen mot en av de misstänkta i Enbomsligan, ett tillstånd som förlängdes fram till oktober 1952. Därefter överflyttades tillståndet till en förundersökning mot några personer, bl.a. en kommunistisk riksdagsman, som misstänktes för spioneri, en förundersökning som i praktiken kom att fortgå fram till slutet av 1960-talet, även om de personer som var föremål för misstanke skiftade. Flertalet misstänkta var kommunistiska funk-

6 P 389, C 1 1, SÄPO:s arkiv. I akten finns även en framställning om avlyssning av sex ledande kommunisters bostadstelefoner i syfte att kartlägga den misstänktes kontakter med dessa. En sådan avlyssning skulle ha varit i strid med reglerna om telefonkontroll. En genomgång av Stockholms tingsrätts arkiv och de berördas personakter ger vid handen att något beslut i enlighet med framställningen inte fattades.

tionärer. Tillstånd till avlyssning gavs beträffande såväl de misstänktas bostads- som arbetstelefoner. Härigenom kom, förutom växeltelefonen, bl.a. följande telefoner att kunna avlyssnas: fyra abonnemang hos Stockholms Kommunistiska Arbetarkommun under tiden oktober 1952 – oktober 1955 (och senare i en annan förundersökning från oktober 1961 – december 1964), ett abonnemang hos Förbundet Sverige-Sovjetunionen, med ett kortare avbrott, under tiden november 1954 – juni 1964 och ett abonnemang hos Svensk-Kinesiska Föreningen under tiden augusti december 1954. Under ett par månader i slutet av år 1952 gavs tillstånd till avlyssning även av den telefon som fanns i SKP-gruppens rum i riksdagshuset.

På motsvarande sätt pågick avlyssning av telefoner hos det kommunistiska ungdomsförbundet med undantag för ett kortare uppehåll i januari 1963 från sommaren 1951 till och med december 1966. Avlyssningen hade som nämnts inletts i juli 1951 mot förbundets två telefoner på Kungsgatan 84. Efter ca ett halvår kunde statspolisen summera vad som dittills framkommit. Dagligen hade 60-80 samtal utväxlats på de båda telefonerna och utskrifterna från samtalen omfattade ca 670 sidor. Statspolisen konstaterade att genom avlyssningen ”visserligen inget framkommit som direkt giver stöd åt misstanken om brott mot 8 kap SL, men en del telefonsamtal äro mycket diffusa och det är svårt att bilda sig någon uppfattning om vad som avhandlats”. En mängd viktiga upplysningar hade emellertid kunnat inhämtas rörande SKU, bl.a. namn på ett stort antal medlemmar och uppgifter om arbetet med att bilda DUklubbar.

I juli 1952 beviljade domstolen tillstånd till telefonkontroll även mot ett abonnemang i DU:s lokaler vid Mälartorget i Stockholm, eftersom den misstänkte uppgavs ofta vistas i den lokalen, och i januari 1953 utsträcktes tillståndet till att avse ytterligare ett abonnemang där. År 1955 fördes det ena abonnemanget över till DU:s tidskrift Dagens Ungdom, vars redaktionstelefon därmed kom att avlyssnas. I mars 1958 upphörde avlyssningen av den misstänkte. Samma månad hade emellertid förundersökning inletts mot en annan kommunist, som hade en stark koppling till DU, med anledning av misstanke om spioneri för sovjetrysk räkning. Till följd härav kunde avlyssningen av DU:s båda telefoner i lokalen på Mälartorget fortsätta liksom av ett abonnemang på Floragatan, där DU hade lokaler fram till våren 1958. I december 1958 flyttade DU:s förbundsexpedition till Kungsgatan 84, vilket föranledde domstolen att medge avlyssning av ett abonnemang där (liksom av

SKP:s växeltelefon). Då DU i februari 1961 öppnade ytterligare ett abonnemang hos förbundsexpeditionen, gavs tillstånd att avlyssna även detta. Avlyssningen av de två telefonerna hos DU avbröts i januari 1963, sedan den misstänkte ej längre var aktuell i utredningen, men återupptogs redan efter någon månad, nu med anledning av misstankar mot en annan inom förbundet verksam person för olovlig underrättelseverksamhet. Trots att den misstänkte efter någon tid övergick till annan verksamhet (där ett par telefoner också avlyssnades) fortsatte avlyssningen av DU:s båda telefoner. Avlyssningen av det ena abonnemanget upphörde i maj 1965 och av det andra i december 1966. Vidare avlyssnades ett hemligt abonnemang tillhörigt SKU åren 1963-66.

Den information som framkom genom avlyssningen torde ha haft sitt främsta värde för säkerhetspolisens allmänna övervakning av ”kommunistkomplexet” och som ett sätt att få fram namn på kommunister. Däremot gav den inga konkreta belägg för brottsmisstankarna och i intet fall väcktes åtal mot någon av de misstänkta.

Överskottsinformationen sorterades i särskilda meddelarakter, t.ex. ”E. Hilding” som huvudsakligen avsåg uppgifter om förhållanden och personer inom SKP. I andra sådana akter samlades information om t.ex. SKA, DU, VUF och Förbundet Sverige – Sovjetunionen. Senare tillkom meddelarakter för bl.a. resande till Bad Doberan och Svenska Kvinnors Vänsterförbund. Genom avlyssningen av ett begränsat antal nyckelpersoner fick statspolisen en mycket omfattande och bitvis detaljerad bild av den kommunistiska rörelsen. Bara meddelarakten ”E. Hilding”, som visserligen var den i särklass största, omfattade ca 2 000 rapporter från åren 1954-67. Rapporterna blir i allmänhet mindre frekventa efter 1960-talets första år.

Även på andra håll i landet förekom att kommunister var föremål för telefonkontroll. I Göteborg avlyssnades åren 1952 och 1953 fem personer med anledning av misstankar om brottsliga kontakter med östtysken Wollwebers sabotageorganisation, varvid även ett abonnemang hos stadens kommunistiska sjömansklubb avlyssnades under ca ett halvt år. I februari 1953 inleddes förundersökning mot en ombudsman vid Göteborgs kommunistiska arbetarkommun som misstänktes för spioneri. Förundersökningen kom så småningom att omfatta ytterligare en person. Inom ramen för denna förundersökning avlyssnades fram till årsskiftet 1966/67 efter hand fem abonnemang hos arbetarkommunen och två abonnemang hos DU. Under tiden mars-oktober 1955 avlyssnades också en telefon

hos Hisings-Posten, där en kommunistisk funktionär med internationella kontakter arbetade. Enligt en uppgiftslämnare skall under 1950-talet abonnemang hos tidningen Norrskensflammans redaktionslokal ha avlyssnats.

Också telefonkontroll mot utländska ambassader gav upplysningar om förhållanden och personer inom det ”kommunistiska komplexet”.

Inga tecken tyder på att högerextremistiska organisationer eller fredsorganisationer (undantagandes SFK som en del av ”kommunistkomplexet”) skulle ha varit utsatta för telefonavlyssning.

I allmänhet avbröts telefonkontroll på initiativ av statspolisen, ofta med hänvisning till att kontrollen inte längre uppfattades som meningsfull. Några exempel på att domstolen vägrat förlängning av ett tillstånd har inte påträffats. Det hindrar inte att domstolen kan ha haft underhandskontakter med åklagaren om att ett visst tillstånd inte skulle komma att förnyas, såvida inte något material som stärkte misstankarna framkom. Det kan också ha förekommit att åklagaren återkallade en ansökan, sedan domstolen under hand gjort klart att den inte skulle komma att bifallas.

Buggning och andra former av teknisk avlyssning

Med buggning, eller ”mikning” som man tidigare kallade metoden inom polisen, avses hemlig avlyssning eller teknisk upptagning av tal i enrum, samtal eller förhandlingar vid sammanträde eller annan sammankomst som allmänheten inte har tillträde till.7 Avlyssning utan tekniska hjälpmedel, exempelvis från ett angränsande rum eller via en ventilationstrumma är alltså inte att anse som buggning. Inspelningar från öppna sammankomster liksom inspelningar av samtal där en av deltagarna i hemlighet installerat eller bär på sig en mikrofon faller också definitionsmässigt utanför begreppet buggning.

Det äldsta efterkrigstida fall av buggning som kommissionen stött på hänför sig till sommaren och hösten 1945. Avlyssningsutrustning installerades då i en arbetslokal i Stockholm som disponerades av en kommunist misstänkt för olovlig underrättelseverksamhet. Två polismän lyssnade i lägenheten ovanför och antecknade vad som framkom.

Ett annat fall där buggning användes var i samband med förundersökningen mot den tidigare nämnde kommunist som misstänk-

7 SOU 1998:46 s. 13

tes för att förmedla pengar från öststater till SKP. Från juli 1951 till april 1952 var hans kontorslokaler utsatta för avlyssning. Polisen hade kontakter med en granne till den misstänkte, med en anställd hos denne liksom med en portvakt i en av fastigheterna, vilka kan ha medverkat vid installation av mikrofoner.

En serie rapporter från 29 kommunistiska sammankomster, bl.a. fyra möten med partiets centralkommitté, på olika håll i landet från åren 1950-53, vilka med något undantag är samlade i en meddelarakt, grundas tydligtvis på ljudupptagningar. Rapporterna innehåller således långa citat samt kommentarer som ”ohörbart efternamn”. Även om det inte helt kan uteslutas att statspolisen kommit över de inspelningar som SKP vid denna tid lät göra av sammanträdena med centralkommittén eller att ljudupptagningarna skett av deltagare vid mötena, vilka medfört portabla bandspelare, talar omständigheterna starkt för att det är fråga om buggningsoperationer. Således tyder inget på att partiet lät spela in andra sammanträden än möten med centralkommittén och ingen deltagare kan knytas till samtliga de rapporterade sammankomsterna. Vidare är de flesta rapporterna sammanställda av den befattningshavare som var ansvarig för statspolisens arbete med ”speciella arbetsmetoder”. Rapporterna saknar uppgifter om möteslokal (i ett fall har denna uppgift klippts bort), vilket inte hindrat att kommissionen med användande av annat material har kunnat fastställa var en del av sammankomsterna hållits, nämligen i HSB-huset i Stockholm. Där torde polisen haft mikrofoner fast installerade eller utnyttjat sig av möjligheten att koppla in sig på en befintlig ljudanläggning.8

Efter år 1953 finns inga säkra belägg för att buggning skulle ha använts mot svenska medborgare före mitten av 1960-talet även om det i några fall förekommer uppgifter om att statspolisen övervägt att nyttja denna metod.

År 1962 anskaffade statspolisen ny avlyssningsutrustning från utlandet då den gamla materielen ansågs föråldrad. Den nya utrustningen till trots ansågs metoden komplicerad, då den krävde omfattande och noggranna förberedelser och tekniskt förfaren personal. Den ansågs även ställa stora psykiska och fysiska krav på befatt-

8 Förutom sammanträden med centralkommittén 7-9.9.1951, 26-27.1, 9-10.8 och 13-15.12.1952 var det bl.a. fråga om lokala konferenser i Skövde 7-8.1.1950, i Eskilstuna 4-5.3.1950, i Stockholm 10-11.3.1951, 11.12.1951, 16-17.2.1952 och 24-25.1.1953, i Karlstad 18-19.8.1951 och 13-14.4.1952, i Östergötland 9-10.2.1952, i Västerås 2.3.1952, i Örebro 22-23.3.1952, SKU:s kongress i Stockholm 27-29.5.1951, årsmöte med Stockholms lokalavdelning av SKV 29.11.1951, Förbundets Sverige-Sovjetunionen kongress i Stockholm 22-23.11.1952, konferenser med samarbetskommittén för statstjänstemän 28.4 och 10.12.1951, och fraktionsmöten med kommunisterna inom Byggnadsarbetareförbundet 2.7 och 26.10.1952.

ningshavarna. Enligt uppgifter som lämnats till kommissionen skall buggning under åren 1962-68 ha förekommit endast vid mellan fem och femton tillfällen, varav nästan samtliga riktats mot utländska mål i Sverige. Under tiden fram till år 1964 skall buggningsoperationerna ha varit sanktionerade av statspolisintendenten.9

Under 1950- och 1960-talen fick säkerhetspolisen genom Försvarets radioanstalts (FRA:s) fjärrspaning del av vissa uppgifter bl.a. rörande Svenska Fredskommitténs internationella kontakter, t.ex. angående svenska medborgares visumansökningar inför utlandsresor.

Samarbete med andra myndigheter

Statspolisen hade ett nära samarbete med flera statliga myndigheter när det gällde inhämtning av uppgifter. Televerket och Postverket var ju direkt inkopplade vid telefon- respektive postkontroll. År 1955 fick statspolisen genom Postens kontrollavdelning kännedom om en nazistisk ungdomsorganisations postfack och kom därigenom över ett antal brev ställda till organisationens ledare. Genom kontakter på postkontor kunde polisen också få uppgifter om vilka som prenumererade på exempelvis Ny Dag.

Åtskilliga demonstrationer bevakades i samarbete mellan statspolisen och ordningspolisen. Genom passpolisen fick statspolisen uppgifter om deltagarna i de s.k. fredskryssningar runt Östersjön som SFK arrangerade åren 1954 och 1958. Och statspolisens sektion i Malmö samverkade åren 1960-67 med passpolisen i Trelleborg vid insamlandet av uppgifter om de personer som deltog i de s.k. Östersjöveckorna, dvs. den östtyska statens årligen återkommande kultur- och propagandaevenemang. I samband med vanliga brottsutredningar kunde polisen ibland komma över material av intresse för statspolisens verksamhet. Exempel härpå är då Malmöpolisen år 1962 vid ett par husrannsakningar föranledda av misstankar om förmögenhetsbrott påträffade ett stort material om nazister.

Det förekom också ett regelbundet informationsutbyte med utrikesdepartementet. Statspolisen tillställde UD uppgifter bl.a. om svenska kommunister som rest till och från Sovjetunionen eller som undergått partiutbildning i Moskva. UD vidarebefordrade des-

9 PM 20.6.1962 ”Några synpunkter på den särskilda polisverksamhetens tekniska hjälpmedel samt förslag till organisation av en teknisk enhet, placerad vid riksavdelningen, HSC 60/63, SÄPO:s arkiv

sa uppgifter till ambassaden i Moskva.10 Ambassaden inkom i retur med uppgifter om svenska kommunister, som den diplomatiska personalen i olika sammanhang stött ihop med, liksom om kommunisters resor till och från Moskva.11 Ambassaden i Washington skickade kopior av offentliga rapporter om den internationella kommunismen och rapporter om tidningsartiklar rörande internationell och skandinavisk kommunism.12 Den samlade dokumentationen av detta samarbete upphörde år 1952.

Statspolisens kontakter med den viktigaste samarbetspartnern, försvarsstabens inrikesavdelning, och med T-kontoret beskrivs i kap. 8 och 9.

Andra metoder

I maj 1952 stals en portfölj tillhörig en kommunistisk ombudsman. Innan polisen återställde portföljen till ägaren kopierades på initiativ av statspolisens sektion i Malmö merparten av handlingarna i portföljen, bl.a. brev och en adressförteckning. I oktober 1955 kom Malmösektionen på okänt sätt över ett stort antal handlingar tillhörande DU i Malmö och dess regionala sektion för södra Sverige, bl.a. adressregister, mötesprotokoll och verksamhetsberättelser. Materialet fotograferades.

I Stockholm fick statspolisen åren 1955-59 genom en hyresvärdinna tillgång till en hos henne inneboende kommunists privata handlingar och fotograferade regelbundet sådant material som antogs ha med kommunistisk verksamhet att göra, bl.a. medlemsförteckningar, protokoll och korrespondens. Materialet innehöll uppgifter om såväl SKP som DU i Stockholm och i andra delar av landet.

7.1.3. Samarbete med utländska tjänster

Redan före andra världskriget hade det förekommit ett samarbete mellan de svenska säkerhetstjänsterna och deras motsvarigheter i vissa andra länder.

10 P.M. u. Stockholm 24.11.1948; Bratt t. Barck-Holst 24.11.1952; telegram Cabinet t. Tersmeden, 13.5.1952; telegram Cabinet t. Moskva 3.6. 1952, HP 1462, UD:s arkiv, RA 11 Barck-Holst t. Dahlman, Moskva 8.12.1948; telegram Moskva t. Sohlman, 22.4.1952; telegram Sohlman t. Stockholm, 9.5.1952; Sohlman t. Stockholm 31.5.1952; HP 1462 UD:s arkiv, RA 12 T.ex. Strength of the International Communist Movement, Oct. 1953, och Aminoff t. Dahlman, 12 juli 1949, HP 1462, UD:s arkiv, RA

I en PM från år 1950, som sannolikt upprättats inom inrikesdepartementet, beskrivs säkerhetspolisens samarbete med motsvarigheterna i Danmark och Norge. Omedelbart efter det att den tyska ockupationen av Danmark och Norge hävts våren 1945 upptogs ett samarbete mellan dessa länder och Sverige beträffande den särskilda polisverksamheten för uppdagande av spioneri m.m. Samarbetet var till en början försiktigt. Efter Pragkuppen i februari 1948 fick samarbetet efter godkännande av den svenska regeringen en annan karaktär och fasta former. Enligt regeringens beslut skulle samarbetet i princip vara oförbehållsamt. Vid ett sammanträde i Köpenhamn i april 1948, dit statspolisintendenten på inrikesministerns uppdrag inställde sig, fastslogs såsom en förutsättning för samarbetet att de utväxlade uppgifterna skulle stanna inom vederbörande land.13

Efter Köpenhamnsmötet kom enligt 1950 års PM uppgifter regelmässigt att utväxlas mellan länderna i fråga. En kopia tillställdes statssekreteraren i inrikesdepartementet för vidare befordran till inrikesministern. Fyra, fem gånger per år sammanträffade företrädare för respektive polisorganisation för konferenser i de olika huvudstäderna. Samarbetet bedömdes som givande. Sedan Danmark och Norge anslutit sig till NATO beslöt regeringen den 19 mars 1949 att samarbetet skulle fortsätta som tidigare, dock med den inskränkningen att det inte skulle omfatta sådan illegal verksamhet som utgått från Atlantpaktsstaterna.14

De norska historikerna Trond Bergh och Knut Einar Eriksen har i boken ”Den hemmelige krigen” gett följande beskrivning av det nordiska samarbetet under senare delen av 1940-talet och första hälften av 1950-talet.

I 1947-48 møttes de nordiske lands overvåkingssjefer jevnlig. Ganske raskt ble man enig om fire slike årlige sammenkomster. Her diskuterte man rammene for det nordiske samarbeidet, konkrete samarbeidstiltak, fremmed etterretningsvirksomhet og hvordan man rent praktisk løste overvåkingsoppgavene og organiserte tjenestene. Samtidig ble det opprettet personlige kontakter på tjenestemannsnivå som fremmet den gjensidige informasjonsutvekslingen om østlig etterretning og de nasjonale

13 PM om ”Polisen” hemligstämplad inom inrikesdepartementet 10.2.1950, Tage Erlanders arkiv, vol. F XXII, ARAB. Inför Köpenhamnsmötet eller kanske snarare inför regeringens ställningstagande till frågan om omfattningen av ett fortsatt skandinaviskt samarbete infordrades tydligtvis synpunkter från två kommissarier vid statspolisens tredje rotel, nämligen Erik Lönn och Otto Danielsson, se PM 9.3.1948 och skrivelse 8.3.1948, B 2B, vol. 1, SÄPO:s arkiv 14 PM om ”Polisen”, hemligstämplad inom inrikesdepartementet 10.2.1950, Tage Erlanders arkiv, vol. F XXII, ARAB

kommunistpartierne.

De nordiske overvåkingstjenestene ytet hverandre også service, bl a skygging, når overvåkingsobjekter deltok på nordiske kommunistmøter eller av andre grunner reiste gjennom, eller hade opphold i et naboland. Når nordiske kommunistledere møttes, distribuerte gjerne ”vertslandet” opplysninger om hvem som hade vært til stede, og hva som hade blitt diskutert. Mange av disse bemerkelseverdig detaljerte rapportene vitner om at slike hemmelige sammenkomster ble infiltrert eller avlyttet av de nordiske lands tjenester. De nordiske tjenester gav hverandre også bistand i forbindelse med sikkerhetssjekker av mistenkelige statsborgere som arbeidet eller oppholdt seg i et av nabolandene.

På de nordiske sjefsmøtene ble Skyddspolisen inkludert, trolig fra sist på 1940-tallet. Rapporter av overvåkingsmessig interesse tilfløt POT fra Helsinki i stigende omfang fra 1948 og fremover. På det bilaterale plan var imidlertid det svensk-finske samarbeidet tettest. Det var i pakt med historiske tradisjoner og geografisk og kulturell nærhet. --- Säkerhetspolisen var på mange måter storebror i det nordiske samarbeidet.

15

Det bevarade svenska arkivmaterialet ger en liknande bild av det nordiska samarbetet under den här behandlade perioden. Några handlingar som tyder på ett centralt samarbete med Finland före år 1954 har emellertid inte påträffats. Däremot upprätthöll statspolisens Luleåsektion en samverkan med sina finländska kolleger även dessförinnan. Det centralt bedrivna samarbetet kom alltså att avse ett utbyte av uppgifter, även sådana som inhämtats genom förtroliga förbindelser. Det var ett omfattande informationsflöde rörande misstänkt olovlig underrättelse- och sabotageverksamhet. Det förekom även säkerhetsklarering av det egna landets medborgare, exempelvis inför anställning i känsliga befattningar. Statspolisen kunde t.ex. hos den finländska skyddspolisen ”som ett led i rent rutinmässiga undersökningar angående pålitligheten hos anställda vid vissa svenska företag” begära besked om finskfödda personer. Av intresse i detta sammanhang är emellertid främst den icke obetydliga del av samarbetet som avsåg ytterlighetspartierna och deras medlemmar och sympatisörer.

En hel del informationer lämnades om kommunister i de tre länderna, ofta med anledning av att de företagit resor till de andra länderna eller till öststater eller rentav kunde tänkas företa sådana re-

15 Bergh och Eriksen: a.a., del 1, s. 516 f

sor. Av särskilt intresse var ledande kommunister och sammanträffanden mellan dem. I sådana situationer kunde övervakningsinsatserna samordnas. Det förekommer också rapporter om kommunistiska konferenser i de skandinaviska länderna och om kommunistisk eller kommunistdominerad verksamhet över huvud taget. Informationsutbytet omfattade även nazister och högerextremistisk verksamhet.

Enligt Bergh och Eriksen var det viktigaste inslaget i det kollektiva nordiska samarbetet de chefsmöten som ursprungligen ägde rum kvartalsvis men sedermera inskränktes till två per år. Cheferna för respektive lands säkerhetstjänst hade också i övrigt kontakter med varandra. Så småningom breddades samarbetet. Redan i slutet av 1940-talet etablerades direkta kontakter mellan finländsk, norsk och svensk säkerhetspolis på Nordkalotten, bl.a. rörande malmtransporterna, och regelbundna Nordkalottenmöten institutionaliserades troligen redan från mitten av 1950-talet. På svenskt initiativ började man år 1960 regelbundet hålla kommissariemöten, vid vilka avhandlades frågor av gemensamt intresse.16

Därtill kom ett livligt samarbete på regional nivå. Luleåsektionen fortsatte samarbetet med sina motsvarigheter i norra Finland och norra Norge och Göteborgs- och Malmösektionerna med sina danska kolleger.

Samarbetet byggde på ett samfällt intresse. Det befrämjades av att man i huvudsak hade samma hotbilder, huvuduppgifter och arbetsmetoder. Särskilt den finska skyddspolisen kunde förmedla mycket känslig information om förtroliga och interna samtal, möten och liknande mellan nordiska kommunister.

Det täta samarbetet mellan de nordiska ländernas säkerhetspoliser hade ingen motsvarighet vad gällde statspolisens kontakter med icke-nordiska motsvarigheter. Chefen för T-kontoret, Thede Palm, försökte visserligen år 1951 med viss framgång intressera statspolisintendenten Georg Thulin för ett samarbete med engelsmännen.17 Thulin begärde emellertid anvisningar från statssekreteraren i inrikesdepartementet om hur han skulle förfara och fick synnerligen snäva direktiv. Han ämnade inte agera utan ett politiskt beslut.18 År 1955 företog emellertid Thulin tillsammans med chefen för försvarsstabens inrikesavdelning en tjänsteresa till London.19 Och år 1958 besökte han på nytt England,20 vilken resa

16Ibid., del 1 s. 516 ff och del 2, s. 516 f. Uppgifterna bekräftas av kommissionens egna arkivstudier. 17 Thede Palms dagbok 21.3, 11.7, 3 och 15.10.1951, KrA 18 Ibid. 2.1.1952 19 Ibid. 9.5 och 4.7.1955

Och år 1958 besökte han på nytt England,20 vilken resa tycks ha medfört att ett visst samarbete kom igång.21 Samarbetet utvecklades dock inte på det sätt som engelsmännen förutsett, eftersom statspolisen höll på principen att inte lämna ut något om svenska medborgare.22

CIA-kontoret i Stockholm försökte tidigt etablera kontakt med statspolisens tredje rotel. Ett första förslag i den riktningen hade framställts av försvarsstabens inrikesavdelning men avvisats av inrikesminister Eije Mossberg.23 Palm var också amerikanerna behjälplig med att söka få till stånd ett samarbete med Thulin, något som visade sig vara än mer komplicerat än då det gällde engelsmännen.24Amerikanerna tycks inte ha fått fram någonting ur Thulin.25

Statspolisens inställning till samarbete utanför den nordiska kretsen torde fångas väl av följande replik. ”Det är så svårt att begära någonting, för då måste man ju ge någonting i stället.”26

Det sagda hindrar inte att statspolisen fick del av de promemorior som producerades av västliga säkerhetstjänster rörande den globala kommunismen och dess strävan efter världsherravälde. Kartläggningen av hemliga kommunistiska organisationer spelade här en viktig roll. I materialet finns översättningar från engelskan utan härkomstuppgifter, som innehåller detaljerade uppgifter om kommunismens illegala organisation, och även frågeformulär på samma tema, som ger intryck av att den svenska polisen förväntas lämna bidrag till en internationell översikt. Genom en av försvarsstabens

20 Ibid. 9.10.1958 varav framgår att Thulin nyligen varit i England ”och då blivit mottagen synnerligen vänligt, fått se allting och träffa alla och tydligen kommit till en klarare förståelse av deras synpunkter, även om han inte gett efter på några av sina egna”. 21 Ibid. 20.5.1959 och 14.3.1960 22 Ibid. 20 och 28.3.1962, varav framgår att en sammanställning över Världsfredsrådets sammanträde i Stockholm i december 1961, som Thulin överlämnat, var ”helt purgerad i fråga om svenska namn” och att intendenten Andermark förklarat detta med ”att det som alltid var deras princip att inte lämna ut något om svenskar”. Och enligt en anteckning 10.5.1962 klagade en brittisk företrädare över Thulins bristande samarbetsvilja. 23 Ibid. 2.3.1951, KrA 24 Ibid. 12.7.1951, 14.3.1953, 22 och 24.3.1954, 11.2.1955. I sistnämnda anteckning anges att Thulin bestämt sig för att säga nej till det amerikanska förslaget. ”Thulin hade gått den enda väg på vilken han var 100 % säker att få det nej han ville ha. Han hade gått till Hedlund och bett honom tala med Undén.” En anteckning 8.11.1955 ger vid handen att amerikanerna försett Thulin med visst material, men att han avstängts från vidare information sedan han inte besvarat amerikanska förfrågningar. Han hade inte varit ”helpful and cooperating”. Och av en anteckning 2.1.1957 framgår att amerikanerna ansåg det ”inte lönt att spilla någon tid på fortsatt samvaro” med Thulin. 25 Ibid. 6.12.1962 och 13.1, 27.1 och 19.2.1964 26 Ibid. 25.10.1963. Repliken skall ha fällts av Andermark men Palm kommenterar: ”Detta är den typiska inställningen från Thulins sida.” Enligt Bergh och Eriksen skall dock statspolisen år 1959 genom norsk förmedling ha etablerat ett formaliserat samarbete med det västtyska Bundesamt für Verfassungsschutz.; a.a., del 1, s. 498.

inrikesavdelnings utländska samarbetspartner fick statspolisen också ingående informationer om nazismens utveckling i Europa.

I svenska massmedier har det förekommit påståenden om att svenska myndigheter till USA skulle ha lämnat uppgifter om svenska medborgare som var medlemmar i kommunistiska partier eller organisationer eller i andra mot USA fientliga sammanslutningar.27 Sådana uppgifter skulle bl.a. ha legat till grund för prövning av visumansökningar till USA. I svenska arkiv har inte påträffats något material som ger stöd för påståenden av detta slag.

Kommissionen har låtit företa en undersökning även av tillgängliga amerikanska arkiv.28 Det kan konstateras att de arkiv där sådan dokumentation främst skulle kunna tänkas påträffas, t.ex. CIA:s arkiv, inte är åtkomliga. CIA har visserligen avhemligat en del handlingar, men inte sådana som rör frågor om informationsutbyte och i synnerhet inte vad gäller utländska medborgare. Däremot är det möjligt att ta del av det amerikanska utrikesdepartementets (State Department) kartläggning av svensk kommunism och dess registrering av svenska kommunister hos National Archives. Av dessa handlingar framgår i huvudsak följande.

USA:s Stockholmsambassad påbörjade i slutet av 1940-talet en kartläggning av svensk kommunism. Med ledning av svenska kommunistiska tidningar och andra öppna källor följdes och analyserades den kommunistiska verksamheten och ett kortregister över svenska kommunister upprättades. Detta register, som år 1953 omfattade ca 10 000 namn, var användbart för olika ändamål, något som framhölls i en rapport till State Department våren 1951.

The existence of this index, as pointed out in the despatch, is not only of very frequent use for several purposes, but it might well prove to be invaluable in the event of war.

29

Några år in på 1950-talet konstaterade ambassaden att det blivit allt svårare att få namn på svenska kommunister via pressen, eftersom de kommunistiska tidningarna efter spionavslöjandena blivit mer återhållsamma med namnpublicering. Registret bedömdes ändå för en tid vara användbart, bl.a. för den konsulära avdelningen, vilket ger vid handen att det användes vid behandling av just visumansökningar.30

27 T.ex. TV-programmen Dokument inifrån 8 och 15.12.1999 28 Undersökningen har utförts av fil.dr. Thomas Jonter 29 Ambassadör Butterworth till Raynor, SD, 16.3.1951, 758.001/3-1651, National Archives (NA) 30 Card index of Swedish Communists, 758.001/5-453, NA

Naturligtvis kan ambassaden haft tillgång även till andra källor rörande svenska kommunister än den egna pressbevakningen. Vad däremot gäller ett dokument med namn på 1 200 svenska kommunistiska fackföreningsmedlemmar, som ambassaden skickat till State Departement och som i svenska medier påståtts ha överlämnats till företrädare för USA av en svensk fackföreningsman, anges dock i missivet uttryckligen följande.

This account, attached as Enclosure No. 1, lists the names and assumed importance of over 1,000 Communist activities by unions, locals, sections, workshops, as well as by the degree of Communist infiltration and geographic positions and interunion classification. The list is based on three years of systematic study by this Mission of overt sources, particularly the Communist press.

31

I samma missiv uppges att den svenske fackföreningsmannen Paul Björk till en av ambassadens tjänstemän överlämnat en rapport om det kommunistiska arbetet i svenska fackföreningar. Denna rapport, som är mycket allmänt hållen, innehåller en redogörelse för hur olika fackföreningar är uppbyggda, vilka politiska fraktioner som finns i olika lokala fackföreningsstyrelser, etc. Den innehåller inga namn.32

En tidigare befattningshavare vid säkerhetspolisen har för kommissionen uppgett att det förekom rykten inom avdelningen om att en kopia av säkerhetspolisens register från 1950-talet skulle ha överlämnats till CIA. Med anledning härav frågade han år 1984 chefen för CIA:s nordeuropeiska avdelning om CIA hade tillgång till en sådan kopia, vilket denne förnekade. Ett visst stöd för ryktena finns dock i en dagboksanteckning år 1957 av den amerikanske Stockholmsambassadören Cabot. Där nämner denne att statspolisen några år tidigare försett ambassaden med listor över svenska kommunister, något som avslöjats i ett visumärende.33 Med hänsyn till den utomordentligt restriktiva inställning till samarbete med ut-

31 Communist influence in Swedish labor, 14.2.1951, 758.001/2-1451, NA 32 Survey of the Communist situation in certain important trade unions throughout Sweden, 758.001/2-1451, NA 33 Dagboksanteckningen 18.1.1957 lyder: “Birdsall and Cockram in re: Washington’s desire that we interrogate Hungarian refugees here who were formerly connected with AVH. The Swedes are very sensitive re this, so our first move will be to see if Birdsall can for the first time get in direct contact with the State Police, who were put off some years ago by the revelation that they had given us lists of Swedish commies (?!). It came out through a visa case.” Cabots dagboksanteckningar har ställts till kommissionens förfogande av forskaren Simon Moores.

ländska säkerhetstjänster (vid sidan av de nordiska) som statspolisintendenten Georg Thulin intog, framstår det emellertid för kommissionen som osannolikt att ett sådant utlämnande skulle ha skett under hans tid som chef för säkerhetspolisen. Det mesta talar för att Cabot syftade på de uppgifter som en officer vid försvarsstabens inrikesavdelning i början av 1950-talet lämnat till en företrädare för CIA.34

7.1.4. Bearbetning och registrering

Statspolisen tillämpade efter militärt mönster ett system för bedömning av uppgifter av agentkaraktär. Källornas tillförlitlighet angavs i en skala A-E, där t.ex. A stod för en ”länge prövad pålitlig källa, som brukar leverera förstahandsuppgifter såsom telegram, kodböcker, fotokopior av originalhandlingar”, C för en ”bra, vanligen korrekt källa, vars tillförlitlighet dock icke helt kan bedömas på grund av att kontakten med vederbörande ej varit långvarig eller liknande omständigheter” och E för en ”tvivelaktig källa ibland levererande riktiga ibland mera dubiösa uppgifter”. X markerade att det var fråga om en ”okänd eller oprövad källa, uppgift i andra eller tredje hand eller rykte”. På motsvarande sätt bedömdes underrättelserna i en skala från 1-6, där 1 stod för ”mycket trolig”, 5 för ”otrolig” och 6 för ”okänd, omöjlig att bedöma”.35

Eftersom analyskapaciteten var bristfällig bestod bearbetningen av det insamlade materialet huvudsakligen i registrering av organisationer och personer. Sammanställningar, ofta av en allmänt orienterande karaktär, gjordes om ytterlighetspartierna och därtill knutna organisationer. Från och med år 1955 upprättade statspolisen ”Översikter över spionage och sabotage o.d.” som gällde höger- och vänsterextremistiska organisationer, fram till och med år 1957 månadsvis och därefter kvartalsvis. Dessa översikter överlämnades som orientering inom säkerhetspolisen centralt och lokalt och till den militära säkerhetstjänsten. Ett syfte med dessa översikter var att de lokala avdelningarna i större utsträckning än tidigare skulle inrapportera händelser och förhållanden för bearbetning. Underlag för översikterna utgjordes av uppgifter som inkommit från de lokala statspolisavdelningarna, från förtroliga meddelare, från andra källor och från pressen.

34 Se nedan, avsnitt 8.1 35 Skrivelse 7.2.1946 från Fst/In till statspolisintendenten, serie E 1, vol. 19, Allmänna säkerhetstjänstens arkiv, RA

Statspolisens register

Bakgrund

36

Vid säkerhetstjänstens Stockholmsavdelning, den s.k. 6:e roteln, fördes under andra världskriget ett centralt spaningsregister. Dessutom fördes där specialregister över kommunister, nazister och andra grupper som bedömdes kunna utgöra säkerhetsrisker, såsom syndikalister och medlemmar i och sympatisörer med Förbundet Kämpande Demokrati. Registren hade byggts upp på grundval av de lokala polisregistren och tillfördes efter hand uppgifter som rapporterades från de lokala polisorganen och andra myndigheter, anmälningar från allmänheten och uppgifter från den omfattande trafikmedelskontrollen (post- och telefonkontroll m.m.). Ett omfattande underlag för registrering erhölls i februari 1940 vid en landsomfattande husundersökning mot ett tusental kända kommunister, partiexpeditioner och redaktionslokaler, då förteckningar över medlemmar i kommunistpartiet påträffades.

Närmare föreskrifter för registreringen gavs efter hand genom cirkulärskrivelser av säkerhetschefen. I fråga om kommunister och nazister föreskrevs att de skulle klassificeras enligt ett bokstavssystem, där A betecknade särskilt farliga personer, exempelvis personer med nyckelpositioner i partiet och funktionärer i den illegala partiapparaten, B betecknade aktiva partimedlemmar såsom agitatorer och representanter i politiska församlingar, C betecknade övriga organiserade partimedlemmar, prenumeranter på partilitteratur m.fl. samt D betecknade sympatisörer i övrigt. I november 1944 var antalet registrerade kommunister ca 58 000, varav fler än 7 000 under beteckningarna A och B, och antalet registrerade nazister nästan 13 000, varav ca 1 300 under beteckningarna A och B. Uppgifterna i säkerhetstjänstens spaningsregister tjänade förutom att tillhandahålla spaningsorganen erforderligt material även som underlag för personalkontrollen.

36 Historiken grundas på betänkandet Säkerhetstjänstens verksamhet (SOU 1948:7) s. 265-310 och den sammanfattning därav som finns i rapporten SÄPO – Säkerhetspolisens arbetsmetoder (SOU1989:18) s. 121 f.

Centralregistret

Efter samråd med statsrådet Tage Erlander, som inom regeringen var ansvarig för polisfrågor, lämnade säkerhetschefen Eric Hallgren i cirkulärskrivelse den 16 mars 1945 övervakningscheferna bl.a. följande direktiv i fråga om en sanering av registret.

Klassificering av medlemmar, tillhörande kommunist- och nazistpartierna skulle upphöra. Förut verkställd klassificering fick behållas för internt bruk men inte åberopas eller omnämnas. I specialregistren rörande kommunister och nazister skulle hädanefter som nya namn endast antecknas personer som intog en ledande ställning i partiet (dvs. i stort sett sådana som tidigare klassificerats med A eller B), hade förbindelser med främmande makt, utövade verksamhet som stred mot rikets säkerhet eller eljest företog åtgärd, som med hänsyn till rikets säkerhet kunde anses vara anmärkningsvärd. Från registren skulle de tidigare med C och D klassificerade personuppgifterna tas bort.

Det angavs vara av synnerlig vikt att de uppgifter som tillfördes registren i alla hänseenden var objektiva, korrekta och grundade på sakskäl. Det borde särskilt anges om vederbörande var anställd vid det militära eller civila försvaret, polisen, den centrala statsförvaltningen, kraftföretag, industriföretag av synnerlig vikt för försvaret eller folkförsörjningen, vid järnvägar, post-, telegraf- eller tullverk m.m.

I en cirkulärskrivelse den 3 maj 1945 till övervakningscheferna förklarade säkerhetschefen att specialregister över kommunister inte längre fick föras. I centralregistret fick inte längre tas upp svenska medborgare uteslutande av den anledningen att vederbörande tillhörde eller sympatiserade med det kommunistiska partiet eller prenumererade på dess tidningar. Den registrering som redan gjorts skulle dock bestå.

Under tiden maj 1945 – september 1948 förekom av allt att döma heller inte någon registrering av personer på grund av deras anslutning till SKP. Och flertalet nazister var vid denna tid redan registrerade hos den allmänna säkerhetstjänsten. Samtliga svenskar som under kriget kämpat på tysk sida registrerades liksom de svenskar som upplåtit bostäder åt eller förfalskat pass till utländska nazister på flykt.

Efter Pragkuppen våren 1948 sågs bestämmelserna om statspolisens centrala register över. I september 1948 informerade statspolisintendenten genom ett cirkulär landsfogdarna och vissa lokala polisenheter om vad som skulle gälla vid införande i det centrala

registret. Det betonades att statspolisens uppgift var att bekämpa landsskadliga brott. Verksamheten angavs inte innefatta övervakning av politiska partier som sådana. Å andra sidan framhölls att övervakningen måste rikta sig inte endast mot enskilda personer utan även mot organisationer, som kunde misstänkas för att i ett kritiskt läge komma att inta ”en hållning, varigenom rikets säkerhet sättes i fara”. Det betonades att resultaten från övervakningen skulle rapporteras till statspolisens tredje rotel. Det gällde exempelvis misstänkta organisationers mål, metoder, möten och andra sammankomster, utbildningsövningar, medlemmar och sympatisörer. Uppgifter om personer skulle ”för undvikande av rättsförluster” vara ”objektiva, korrekta och grundade på sakskäl.” De borde lämnas ”med synnerlig omsorg och efter noggrann prövning”. Även uppgifter om yrke, värnpliktsnummer och vad som var känt om personen i politiskt hänseende skulle rapporteras.

På den blankett som utgjorde underlag för registreringen skulle noteras om vederbörande kunde misstänkas för att

a) öppet eller fördolt intaga eller ha intagit ledande ställning i organisation, varom här är fråga (namngives) eller eljest i högre grad åtnjuta sådan organisations förtroende

b) ha eller ha haft förbindelse med främmande makt

c) utöva eller ha utövat verksamhet, som strider mot rikets säkerhet eller

d) eljest företaga eller ha företagit åtgärd, som ur synpunkten av rikets säkerhet kan anses vara av anmärkningsvärd art.

Även uppgifter som inte var av ”så kvalificerad art” som de nämnda borde rapporteras på blanketten. En sådan uppgift kunde vara att ”vederbörande är passiv medlem eller sympatisör”. Det framhölls att högre myndighet inte utfärdat några inskränkande direktiv, varför registrering fick ske av ”alla fakta och omständigheter, som polisen anser nu eller framdeles kunna få betydelse för spaningsverksamheten”.37

Bestämmelserna gav således statspolisen i stort sett fria händer och i praktiken kom också registreringen av (misstänkta) kommunister att bli mycket extensiv. SKP:s förtroendevalda och medlemmar liksom all personal som i någon egenskap arbetade för SKP eller därtill knutna organisationer och företag kunde registreras. Detsamma gällde i hög grad medlemmar i och sympatisörer till vänskapsföreningar och Svenska Fredskommittén. Även studier i

37 Cirkulär nr 1 till polismästarna, 22.9.1948

kommuniststater, deltagande i sammankomster med svenska och internationella ”täckorganisationer” och i Östersjöveckorna var registreringsgrundande. Också prenumeranter på kommunistiska tidningar, deltagare i SKP:s 1 maj-demonstrationer, undertecknare av kommunistiska upprop, bidragsgivare till insamlingar och personer som besökte Kungsgatan 84 registrerades. Någon nedre åldersgräns fanns inte, vilket innebar att även skolbarn kunde registreras. I många fall härrörde de uppgifter som lades till grund för registrering från förtroliga meddelare och telefonkontroll. I registret antecknades namn, adress, födelsedatum och, i förekommande fall, bilnummer. För åtskilliga registrerade lade statspolisen upp en akt, i vilken rapporter och andra uppgifter om personen samlades. Normalt anskaffades fotografier av de registrerade genom passregistret.

Också partiet som sådant, dess kvinno- och ungdomsförbund, kommunistiska arbetarkommuner, tidningar och andra företag, vänskapsföreningar och andra organisationer med anknytning till partiet registrerades och särskilda akter upprättades. Övervakningen av partiets olika organ minskade dock från mitten av 1950-talet.

Engagemang i någon annan fredsorganisation än SFK torde i sig inte ha varit registreringsgrundande. Men även personer vars ”politiska status” var okänd eller som rentav var verksamma inom borgerliga partier kunde registreras, om de t.ex. deltog vid världsfredskongresser eller samlade in namn till fredsappeller. Personer i ledande ställning inom Världsmedborgarrörelsen registrerades liksom de som i samband med organisationens aktioner åtalades för uppvigling till lydnadsbrott eller gjort sig skyldiga till förargelseväckande beteende. Under tidigt 1950-tal förekom det att religiöst motiverade värnpliktsvägrare, t.ex. Jehovas vittnen, registrerades. Däremot tycks varken underskrivande av AMSA:s upprop mot svensk anskaffning av kärnvapen eller deltagande i av AMSA arrangerade marscher ha varit registreringsgrundande.

Kommissionen har även stickprovsvis undersökt i vad mån och, i så fall på vilka grunder, statspolisen registrerade opinionsbildare, författare och politiker, vilka inte var direkt knutna till SKP men på olika sätt gjort sig kända för radikala politiska ståndpunkter. Bland de personakter som kommissionen undersökt finns sådana som avser s.k. tredje ståndpunktare,38 vänstersocialdemokrater, kulturra-

38 Tredje ståndpunkten var i början av 1950-talet en opinionsströmning som sökte hävda en ideologiskt neutral ställning mellan stormaktsblocken. Företrädarna för denna uppfattning, särskilt en rad yngre författare och poeter, reagerade vid tiden för Koreakriget på vad de uppfattade som ensidigt i den svenska opinionsbildningen och protesterade mot det svart-

dikaler och fredsaktivister. Det förhållandet att en person var engagerad i debatten om tredje ståndpunkten var i sig inte registreringsgrundande, vilket inte hindrar att flera av dem som omfattade denna uppfattning var registrerade, men då på andra grunder. Också andra radikala kulturpersonligheter liksom socialdemokratiska politiker på partiets vänsterflygel finns registrerade, men inte på grund av sina åsikter utan som en följd av sina kontakter med öststatsdiplomater eller engagemang i vänskapsföreningar och andra ”täckorganisationer”.

Personer med anknytning till de nazistiska organisationerna SSS och NRP registrerades nästan undantagslöst. Detsamma gällde personer med anknytning till Carlbergska stiftelsen och ungdomsorganisationen Viking. En något mer restriktiv hållning intog statspolisen i fråga om registrering av personer med anknytning till andra högerextremistiska organisationer. Ledande personer inom NSR och SNF, t.ex. styrelseledamöter på central och lokal nivå liksom ombud i organisationernas beslutande organ, antecknades i statspolisens register. Så skedde även beträffande försvarsanställda medlemmar. Registreringarna kunde grundas på omnämnanden i partipressen, prenumerantförteckningar till sådana tidningar, identifiering i samband med mötesverksamhet eller upplysningar från förtroliga meddelare.

Statspolisen tycks ha strävat efter att ha en så heltäckande information som möjligt om de nazistiska och högerextremistiska organisationerna. Ett särskilt skäl härtill var att medlemmarna i stor utsträckning rörde sig mellan organisationerna.

1948 års bestämmelser om förandet av statspolisens centrala register ersattes våren 1963 av tjänsteföreskriften HA 30. Innehållet i denna överensstämde i stort sett med de tidigare reglerna med det undantaget att fortsättningsvis även andra förhållanden än politisk övertygelse skulle beaktas vid bedömningen av en persons pålitlighet. Det gällde personliga förhållanden som t.ex. missbruksproblem, homosexualitet, påtagligt dålig ekonomi, längre tids utlandsvistelse och släktskap eller närmare bekantskap med utlänning.

Statspolisens centralregister innehöll år 1953 uppgifter om närmare 450 000 personer och vid mitten av 1960-talet var ca 500 000 personer registrerade däri.

Uppgifterna i registret liksom omfattningen därav omgavs med sträng sekretess. Registret var sedan år 1944 upplagt enligt det s.k.

vita åsiktsmönster som det kalla kriget skapade, se närmare Alf W Johansson: Tingsten och det kalla kriget, Antikommunism och liberalism i Dagens Nyheter 1946-1952.

JWK-systemet (uppkallat efter upphovsmannen, kommissarie J W Karlsson) i form av en nummer- och teckenkod.39 Sökningar i registret genomfördes med hjälp av ett s.k. flexoregister, uppfört på rotundor. På flexoremsorna fanns noteringar om de registrerade personernas namn, födelsedatum, nationalitet, yrke och adress, kod enligt JWK-systemet samt hänvisning till det personärende eller den sakakt där dokumentationen var samlad. Av beredskapsskäl fotograferades flexoregistret under perioden vid tre tillfällen, nämligen i samband med Koreakriget år 1952, Ungernrevolten år 1956 och Berlinkrisen år 1961. Fotografierna förstördes på order av avdelningschefen år 1972.

Andra register

Vid sidan av centralregistret förde enskilda rotlar vid säkerhetsavdelningen ett antal specialregister som användes i den löpande verksamheten. I mitten av 1960-talet fördes vid ”svenskroteln” inom byrå B bl.a. ett register över personer i Stockholms stad och län med extrem politisk inställning omfattande ca 50 000 namn, fördelade på grupperna aktiv, medlem och sympatisör. Även äkta makar till sådana personer registrerades. Registret användes för identifiering och kompletterades löpande. Där fördes också ett beredskapsregister (även kallat krigsfallsförteckningen) över personer i Stockholmsområdet som var aktuella för omhändertagande i ett skärpt läge. Vid personalkontrollroteln fördes sedan år 1948 register över samtliga personer beträffande vilka utfall förekommit vid personalkontroll, oavsett om uppgifterna lämnats ut (75 000 st). Dessutom fördes vid olika rotlar och detaljer ett flertal mindre register över personer och organisationer, ofta med likartad inriktning, t.ex. över aktiva kommunister i Sverige, över aktiva kommunister och pacifister, över prenumeranter på kommunistisk press, över ledande kommunister i Norden och övriga Europa, över aktiva

39 I JWK-systemet betecknades t.ex. nazism med 50 och kommunism med 15. Till dessa grundvärden fogades alltså ytterligare beteckningar på sätt som följande citat exemplifierar: ”(15:13:52)=kommunistsympatisör år 1952; (15:13+:50)=stark kommunistsympatisör år 1950; (15:13-:49)=om ej utpräglad kommunistsympatisör så har vederbörande dock visat tendenser, vilka tyda på att han i vart fall 1949 gillade och anslöt sig till den kommunistiska ideologin; (15:13?:51)=1951 förelåg viss anledning misstänka att vederbörande hade sympatier för kommunistiska företeelser och skeenden, ehuru konkreta bevis härför icke kunnat förebringas.” Ang grundmaterial för vissa arbetsgrupper i enlighet med de riktlinjer som framkom vid informationssammankomst ordnad av AgDataSäk 20.9.1965, bilaga 5, HSC 340/65, SÄPO:s arkiv (cit. efter Eliasson)

nazister i Sverige, över företag ägda av SKP, dess medlemmar och sympatisörer samt över svenska kommunistiska och pacifistiska organisationer och svenska, utländska och internationella nazistiska organisationer.

Också vid sektionerna ute i landet fördes diverse personregister. I många fall fanns de personer som var antecknade i sådana specialregister även antecknade i centralregistret, men så var inte alltid fallet. Ett skäl till detta var att personen i fråga inte kunnat fullständigt identifieras, ett annat att personens politiska belastning tills vidare inte ansågs motivera en registrering i centralregistret. Det förekom även en viss eftersläpning vad avser sektionernas rapportering till centralregistret.

Därtill kom att enskilda befattningshavare eller i vissa fall grupper av befattningshavare såväl vid statspolisen i Stockholm som ute på sektionerna kunde föra anteckningar över personer som var föremål för intresse.

Beredskapsregistret

Under andra världskriget upprättade den allmänna säkerhetstjänsten på regeringens uppdrag förteckningar över nazister, kommunister och s.k. Englandssympatisörer, som kunde bli föremål för åtgärder i krislägen av olika slag. Huruvida 1940 års tvångsmedelslag kunde åberopas för ett allmänt omhändertagande i preventivt syfte var emellertid tveksamt. Denna lag upphörde att gälla den 30 juni 1945. Och det hemliga regeringsdirektiv som reglerat förfarandet med omhändertaganden upphävdes den 1 november 1945.40

När den inre beredskapen mot kommunisterna skärptes våren 1948 föreslog statspolisintendenten i en PM till inrikesministern att ”lagliga möjligheter böra tillskapas att i ett ytterst farligt läge omhändertaga farliga medlemmar av ´femte kolonnen´”. Statspolisen aktualiserade hösten 1950, sedan stora delar av den kommunistiska rörelsen kartlagts, frågan på nytt. Vid ett möte med landsfogdarna (dvs. länspolischeferna) i november detta år diskuterades hur det inhämtade registermaterialet skulle bearbetas och klassificeras för att förbereda en s.k. beredskapsförteckning. Från statspolisens sida förordades att de viktigare kommunisterna skulle inplaceras på en glidande skala enligt bedömningar av deras nationella opålitlighet. De skulle delas in i två eller tre grupper med olika prioritetsgrad. Ett omhändertagande skulle därmed kunna anpassas till till-

40 Se närmare SOU 1948:7 s. 257 ff

gängliga resurser. Till de kategorier som föreslogs tas upp i förteckningen hörde riksdagsmän, medlemmar i partistyrelsen, personer som dömts för brott mot rikets säkerhet, kända kommunister som deltagit som frivilliga i spanska inbördeskriget och utbildats i sabotage och partisankrigföring samt andra särskilt aktiva kommunister.

I en PM till regeringen våren 1951 förklarade statspolisintendenten att det var angeläget att regeringen utfärdade direktiv om den planläggning ”som erfordras för att i ett skärpt läge vidtaga åtgärder mot den s.k. femte kolonnen”. Under hösten 1952 återkom han i ärendet och meddelade samtidigt att vissa förberedande åtgärder redan vidtagits, men att arbetet inte kunde drivas längre utan att regeringen tog ställning ”till vissa spörsmål i samband med denna fråga”. I februari 1955 påminde han på nytt regeringen om önskemålet om en lagstiftning som möjliggjorde ett ”tillfälligt omhändertagande av svenska medborgare, som under krig kunna antagas vara till fara för rikets säkerhet”.

Trots avsaknaden av lagstiftning kom mötet med landsfogdarna att bli startpunkten för förandet av den s.k. B-förteckningen över kommunister. Bearbetningen kunde dock inte skötas tillfredsställande. I början av 1960-talet gavs emellertid denna uppgift hög prioritet. I en PM till inrikesministern i maj 1962 informerade statspolisintendenten om de beredskapsåtgärder som vidtagits och framhöll att ”vissa förberedelser har även vidtagits, som bygger på ännu ej promulgerade lagar angående processuella tvångsmedel m.m.”

Ifråga om svenska medborgare, som kan anses utgöra en säkerhetsrisk i sådan grad att de böra omhändertagas, har statspolisintendenten i avvaktan på legal grund för sådant omhändertagande utarbetat vissa riktlinjer samt uppgjort namnförslag. Dessa riktlinjer och namnförslag skall underställas Kungl. Maj:t för godkännande.

41

Någon lagstiftning av det slag som statspolisintendenten förutsåg kom inte att utfärdas. Oavsett att så inte blev fallet fastställdes inom statspolisen hösten 1962 en förteckning över 113 personer i Stockholmsområdet, vilka skulle omhändertas. Till förteckningen var fogade fotografier av personerna i fråga, information om familjemedlemmar och inneboende, fotografier och ritningar över bostäder, uppgifter om arbetsplatser och sommarstugor samt ritning-

41 Skrivelse 9.5.1962 från statspolisintendenten till inrikesministern, HK 65/62, SÄPO:s arkiv. Cit. efter Eliasson.

ar och fotografier över lokaler som disponerades av SKP och de kommunistiska ”täckorganisationerna”. Det är att märka att förteckningen, till skillnad mot vad som planerats år 1950, inte upptog kommunistiska riksdagsledamöter. Skälet härtill var det särskilda rättsskydd som parlamentariker åtnjöt enligt § 110 i 1809 års regeringsform. De kommunistiska riksdagsledamöterna liksom samtliga Moskvautbildade kommunister, som inte varit aktiva efter avslutad partiskola, upptogs i stället i ett s.k. reservregister.42

7.1.5. Personalkontroll

Personalkontrollen under andra världskriget 43

Under det andra världskriget växte det fram ett system för att kontrollera pålitligheten från säkerhetssynpunkt i fråga om vissa anställda och arbetssökande vid myndigheter och företag. Uppgifterna i den allmänna säkerhetstjänstens spaningsregister tjänade förutom att tillhandahålla spaningsorganen erforderligt material även som underlag för personalkontrollen. Kontrollsystemet fungerade så att säkerhetstjänsten till vissa myndigheter, i första hand försvarsstaben och länsstyrelserna, lämnade ut uppgifter om personer som var inkallade till militärtjänstgöring eller som var anställda eller sökte anställning vid myndigheten. Också vid vissa företag förekom personalkontroll. Förfarandet var inte författningsreglerat.

Personalkontrollen kunde medföra att personer inte anställdes eller antogs till befälsutbildning, avskedades, avstängdes eller förflyttades. Vissa till beredskapstjänstgöring inkallade kommunister sammanfördes till arbetskompanier med särskild förläggning och tjänstgöring.44

Säkerhetschefen angav i sin cirkulärskrivelse den 16 mars 1945 till övervakningscheferna att säkerhetstjänsten fortsättningsvis till de militära och civila myndigheter, som ”enligt sakens natur eller av säkerhetschefen meddelat tillstånd” ägde rätt att på begäran erhålla upplysningar ur registren, i regel endast skulle lämna ut uppgifter

42 Vad som avsågs med reservregistret är oklart. Möjligen räknade statspolisen med att i ett krisläge lagstiftning skulle utfärdas som skulle göra det möjligt att vidta åtgärder också mot de personer som fanns upptagna i detta register. 43 Historiken grundas på SOU 1948:7 s. 265-310 och den sammanfattning därav som finns i SOU 1989:18, s. 121 f. 44 Se Karl Molin: Hemmakriget

om anslutning till kommunist- eller nazistparti beträffande sådana personer som förekom i registren. Om det kom till säkerhetstjänstens kännedom att en person som antecknats i ett specialregister anställts vid ett sådant tidigare nämnt företag, som inte var statligt, kunde polisen samråda härom med företagets ledning, förutsatt att sekretessen inte äventyrades. Och i cirkulärskrivelse den 18 maj 1945 meddelade säkerhetschefen att man inte längre ur registren fick lämna ut upplysningar om att en person tillhörde SKP, utom i sådana fall då registrering fortfarande skulle äga rum, dvs. då misstanke förelåg om illegal verksamhet av något slag.

Regelsystemet åren 1945-1948

Kort efter krigsslutet, den 29 juni 1945, utfärdade försvarsministern en generalorder med nya bestämmelser rörande personalkontroll inom försvarsväsendet.45 Syftet med kontrollerna angavs vara att

förhindra att olämpliga personer vinna anställning inom försvarsväsendet samt att illasinnade eller opålitliga personer nyttjas i sådana befattningar, att de beredas tillfälle att skada rikets försvar eller i övrigt menligt inverka på upprätthållande av god disciplin inom försvarsväsendet.

Kontrollen skulle omfatta fast anställd personal, värnpliktiga, frivilliga, civilmilitär personal, försvarstjänstemän och civila befattningshavare. Kontroll skulle genomföras i ett stort antal särskilt angivna situationer. Fast anställd militär personal skulle kontrolleras bl.a. före anställning, aspirantantagning, befordran eller förordnande till officer eller underofficer, viss utbildning och freds- och krigsplacering. (Det innebar alltså att personalkontroll skulle genomföras flera gånger beträffande sådana befattningshavare som gjorde en militär karriär.) Civil personal skulle kontrolleras före antagning vid vissa högre staber, före placering vid central förvaltningsmyndighet och därunder lydande fabriker, verkstäder och anläggningar och i vissa känsliga befattningar i övrigt, t.ex. kassatjänst och fältpolistjänst. Värnpliktig personal tilldelad pansartrupperna och flygvapnet skulle kontrolleras före första tjänstgöring. Även

45 Go 858/45 29.6.1945 och i anslutning därtill av ÖB utfärdade tillämpningsföreskrifter, Fst/In 11.7.1945, H 55:10, F VIII a, vol. 1, MUST:s arkiv. Samma dag utfärdade socialdepartementet regler till säkerhetschefen som angav vilka uppgifter som kunde utlämnas till Fst, Ä.s. 29.6.1945, ib.

värnpliktiga uttagna till underofficersutbildning och till vissa specialbefattningar, ofta med anknytning till kameral eller teknisk tjänst, skulle kontrolleras. Personalkontroll fick dessutom ”verkställas beträffande enstaka eller flera personer, då särskilda skäl till dylik kontroll anses föreligga”.

Från den allmänna säkerhetstjänsten skulle, beroende på vilket slags befattning (motsv.) som kontrollen avsåg, inhämtas två typer av uppgifter, nämligen uppgifter om personer som ”överhuvud tagit befattning med s.k. illegal verksamhet”46 och om politisk ytterlighetsuppfattning. Bestämmelsen om politisk verksamhet var utformad enligt följande.

Personer, vilka intaga eller intagit ledande ställning eller efter 1/10 1940 på annat sätt varit verksamma inom ytterlighetsparti, beträffande vilket registrering hos polisen sker, få icke anställas, antagas, befordras, förordnas eller konstitueras, ej heller beordras till [vissa] skolor eller kurser. Personer, vilka äro eller vid uppnådd ålder av 20 år varit medlemmar i sådant ytterlighetsparti, som i första stycket nämnts, få icke beredas fast anställning inom krigsmakten, ej heller antagas i sådan befattning som föregår dylik anställning.

Eftersom kommunister sedan den 3 maj 1945 inte längre registrerades enbart på grund av åsikter eller organisationstillhörighet, kom den citerade bestämmelsen om politisk verksamhet att träffa endast nationalsocialister.47

ÖB (försvarsstaben) skulle inom försvarsväsendet fungera som centralorgan för personalkontrollen såväl vad avsåg inhämtningen av uppgifter från vederbörlig polismyndighet som delgivning till försvarsgrenscheferna och andra försvarsmyndigheter av de uppgifter som framkommit vid kontrollen. Om en försvarsgrenschef (motsv.) av särskilda skäl ändå ville antaga någon som omfattades av restriktionerna, skulle ärendet underställas försvarsministern. För vad som framkommit i ett personalkontrollärende gällde sekre-

46 Härmed torde ha avsetts uppgifter i säkerhetstjänstens register som avsåg att en person hade förbindelser med främmande makt, som utövade verksamhet som stred mot rikets säkerhet eller eljest företog åtgärd som från synpunkten av rikets säkerhet kunde anses vara av anmärkningsvärd art. Beträffande personer som uttagits till befattningar som var förenade med ekonomiskt ansvar skulle statspolisen därutöver lämna ut uppgifter ur ”Polisunderrättelser” om vederbörande dömts för vissa brott såsom förmögenhetsbrott och ämbetsbrott. 47 Cirkulär 3.5.1945, 58, från chefen för den allmänna säkerhetstjänsten till övervakningscheferna, F VIII a, vol. 1, MUST:s arkiv

tess även gentemot lägre myndighet och i förhållande till den av personalkontrollen berörde.

Personal, som icke låter sig nöja med ett av denna go föranlett beslut, äger icke få ta del av de genom kontrollen erhållna uppgifterna, ej heller erhålla besked om den uppgiftslämnande myndigheten. Personen skall i sådant fall endast erinras om möjligheten att direkt hos chefen för försvarsdepartementet överklaga beslutet.

Det angavs vidare att personalkontroll endast fick handläggas i den ordning som föreskrivits i generalordern och att inhämtning av uppgifter inte fick ske på annat sätt. I den mån för den militära personalrekryteringen relevanta uppgifter lämnats till försvarsstaben från annat håll än den allmänna säkerhetstjänsten, skulle ärendet underställas försvarsministern.

Den allmänna säkerhetstjänsten, från år 1946 statspolisens tredje rotel, lämnade ut uppgifter ur registren inte endast till försvarsmyndigheterna. Registerslagningar beträffande viss personal gjordes också på begäran av utrikesdepartementet, civilförsvarsstyrelsen (personal inom atomforskningen och ordningstjänsten) och polismyndigheterna (poliser). Så skedde även på begäran av överståthållarämbetet i vissa ansökningsärenden (pass, vapenlicenser, amatörradiotillstånd etc.) Detta uppgiftsutlämnande reglerades inte av några skriftliga regeringsinstruktioner utan torde ha baserats på ett muntligt besked från den tidigare socialministern Gustav Möller till säkerhetschefen. Vid sidan av det officiella regelsystemet skall det under åren 1945-48 också ha funnits en muntlig överenskommelse mellan statspolisintendenten och chefen för kontraspionagedetaljen vid inrikesavdelningen om att statspolisen skulle lämna ut uppgifter till inrikesavdelningen om svenskar som var anställda vid försvarsviktiga industrier. Detta informella samarbete tillgick så att inrikesavdelningen sporadiskt sammanställde listor över personer, vilka listor översändes till statspolisen för registerslagning, varefter statspolisen yttrande sig direkt till inrikesavdelningen. Omfattningen av denna kontroll är svår att uppskatta.

Regelsystemet 1948-1961

Från militär sida var man starkt missnöjd med att bestämmelsen om politisk verksamhet endast avsåg nationalsocialister. ÖB Helge Jung framhöll i en PM år 1946 till regeringen

att t.ex. kommunister med utpräglade sympatier för utländsk makt kunna erhålla tillgång till de mest ömtåliga befattningar inom försvarsväsendet utan att man genom personalkontrollen kan göra något häråt. Detta är ägnat att väsentligt minska tryggheten för riksförsvaret.

48

Sommaren 1946 ingav ÖB till regeringen ett förslag till regler om personalkontroll inom försvaret, som innebar att den politiska kontrollen skulle omfatta även kommunister och att alla uppgifter om brott i strafflagen skulle utlämnas. Statspolisintendenten Georg Thulin anförde invändningar mot statspolisens medverkan i den militära personalkontrollen. Han påpekade att tredje rotelns register var avsett för polisiär spaning och därför föga lämpat för att användas som grund för att pröva personers pålitlighet, främst på grund av att uppgifterna i många fall inte var aktuella. Han framhöll vidare att ”utrönande av svenska medborgares politiska förhållanden under mera normala tider är en för polisväsendet i en demokratisk stat helt främmande uppgift”, varför statspolisen helt borde befrias från skyldigheten att över huvud taget lämna uppgifter om politisk verksamhet. Han kom emellertid redan efter något år att förorda att statspolisens skyldighet att i samband med personalkontroll lämna ut uppgifter även skulle avse kommunister.

Också regeringen förhöll sig inledningsvis kallsinnig till tanken att även uppgifter om kommunister skulle lämnas ut vid personalkontroll. SKP:s starka ställning i opinionen och det förhållandet att partiet i stort sett slutit upp krig socialdemokraternas efterkrigsprogram torde ha bidragit till regeringens inställning.

Efter den kommunistiska kuppen i Tjeckoslovakien i februari 1948 lyckades ÖB emellertid övertyga regeringen om att kommunistövervakningen skulle återupptas. Den 30 juni 1948 utgick nya direktiv till statspolisintendenten om vilka uppgifter som fick lämnas ut vid personalkontroll för försvarsmyndigheternas räkning, nämligen

48 UPM ang. personalkontroll inom försvarsväsendet, bilaga till skr. från ÖB till Konungen 11.4.1946, H 2:13, F VIII a, vol. 1, MUST:s arkiv

1) person, som är misstänkt för eller inblandad i sådana handlingar eller förberedelser därtill, vilka innefatta brott mot rikets säkerhet eller som eljest äro ägnade att undergräva det demokratiska statsskickets bestånd eller rikets ställning såsom oberoende stat; 2) person, som är misstänkt för eller inblandad i sådana handlingar eller förberedelser därtill, vilka innefatta brott mot 19 kapitlet 4, 6 och 7 §§ strafflagen; 3) person, vilken öppet eller fördolt intager en ledande ställning i en organisation, som kan misstänkas för att i ett kritiskt läge komma att intaga en hållning, vilken kan sätta rikets säkerhet i fara, så ock person inom dylik organisation, vilken genom sin utbildning eller eljest i högre grad åtnjuter organisationens förtroende; 4) person, vilken är medlem i organisation, som under 3) sägs, därest han innehar eller avses tillträda befattning eller uppdrag i allmän tjänst av särskild betydelse med hänsyn till rikets säkerhet; 5) utlänning.

Frågan om utlämnande av registeruppgifter skulle underställas den nämnd, som inrättats år 1946, med vilken statspolisintendenten skulle samråda i politiskt känsliga ärenden. Nämnden förstärktes med två ledamöter. För att en uppgift skulle lämnas ut krävdes ett enigt beslut i samrådsnämnden. Om nämnden inte kunde enas, gavs statspolisintendenten möjlighet att på eget initiativ låta regeringen pröva ärendet. I de fall då det förelåg registeruppgifter som inte omfattades av nyssnämnda kriterier för utlämnande men ändå gjorde att statspolisintendenten kunde misstänka att personen i ett kritiskt läge kunde ägna sig åt landsskadlig verksamhet, skulle utlämnandefrågan underställas regeringen.49

Genom en ämbetsskrivelse från Försvarsdepartementet samma dag gjordes vissa ändringar i bestämmelserna i 1945 års generalorder.50 I de nya bestämmelserna återfanns med ett undantag (värnpliktiga vid pansartrupperna) samtliga de personalgrupper som upptagits i generalordern jämte ytterligare några. Dessutom skulle entreprenadarbetare som skulle arbeta med ”befästnings- eller därmed jämförligt arbete av hemlig natur för försvarsväsendets räkning” under vissa omständigheter omfattas av personalkontroll. För fast anställd militär personal inskränktes kontrollkraven i prin-

49 Ä.s. InD 30.6.1948, InD:s arkiv (H), koncept, RA 50 Ä.s. FöD HD 80/46 och 101/48 och Fst/In 24.8.1948, H 55:4, F VIII a, vol. 1, MUST:s arkiv

cip till före anställning eller antagning och första ”befaringstillfälle” liksom före antagning till vissa tjänster av teknisk eller kameral natur. Personalkontroll beträffande civil, kollektivanställd personal skulle ske endast om vederbörande avsågs för tjänstgöring i ledande ställning eller inom militärt betydelsefullt arbetsområde. Andra nyheter var att uppgifter rörande kriminalitet kunde utlämnas i något större utsträckning än tidigare, att det inte längre angavs hur de lägre myndigheterna skulle bemöta eventuella klagomål från personer som utsatts för någon åtgärd med anledning av personalkontroll samt att, om militära myndigheter fått upplysningar från annat håll än statspolisen som kunde föranleda personalkontrollåtgärd, ärendet skulle underställas försvarsstabschefens prövning.

Inte heller de nya bestämmelserna om personalkontroll tillgodosåg fullt ut de militära önskemålen. Enligt försvarsstaben var bestämmelserna alltför snävt formulerade beträffande såväl vilka personalgrupper som skulle kontrolleras som vilka uppgifter som fick lämnas ut från statspolisen. Man var också kritisk mot handläggningstiderna. På förslag av ÖB utfärdade Försvarsdepartementet en ny ämbetsskrivelse den 3 februari 1950.51 Denna skrivelse innebar bl.a. att även värnpliktiga tilldelade signaltrupperna, militära ordonnanser och postbud samt, efter försvarsstabschefens prövning, all personal ”inom militärt särskilt betydelsefullt arbetsområde” fortsättningsvis skulle omfattas av personalkontroll. Inrikesdepartementet utfärdade samma dag en ämbetsskrivelse till statspolisintendenten vari föreskrevs något vidgade möjligheter att lämna ut såväl uppgifter om kriminalitet som uppgifter av politisk natur till försvarsstaben vid personalkontroll.52 Om en person skulle tillträda eller innehade en tjänst av särskild betydelse för rikets säkerhet, kunde således uppgifter lämnas ut om denne inte endast om det konstaterats att han var medlem i en ytterlighetsorganisation utan även då det fanns sakligt grundad misstanke om att så var fallet. Med hänvisning till 1948 års ämbetsskrivelse angavs vidare att uppgifter kunde lämnas ut om en person ”om vars verksamhet eljest sådana upplysningar föreligga, att han på bärande skäl kan befaras i ett kritiskt läge vara beredd att delta i sådana handlingar som i 1) och 2) sägs.”

Med understöd från Dagens Nyheters politiske huvudredaktör Leif Kihlberg, som i en serie artiklar riktade kritik mot Sveriges inre beredskap, och oppositionsledaren Bertil Ohlin (fp), som i en interpellation framhöll vikten av att de militära befälskårerna, poli-

51 Ä.s. FöD HD 136/49, och Fst/In 6.4.1950, H 55:2, F VIII a, vol. 1, MUST:s arkiv 52 Ä.s. InD 3.2.1950, InD:s arkiv (H), koncept, RA

sen, hem- och driftvärnet samt försvars- och försörjningsviktiga industrier så långt möjligt hölls fria från ”fanatiska kommunister” lyckades ÖB driva fram bl.a. skärpta bestämmelser om personalkontroll. Försvarsdepartementet utfärdade den 2 februari 1951 en ämbetsskrivelse till ÖB.53 De nya bestämmelserna innebar bl.a. att även värnpliktiga uttagna till jägarskolan eller för tjänstgöring i hemvärnet skulle personalkontrolleras och att inskränkningen att kollektivanställd personal skulle kontrolleras endast inför placering i ledande befattning togs bort. I en samma dag av Inrikesdepartementet utfärdad ämbetsskrivelse till statspolisintendenten ålades polisen en skyldighet att, om det inkom nya uppgifter om en person som varit föremål för personalkontroll, i viss utsträckning lämna ut dessa till försvarsstaben (”spontanutlämning”). Så skulle ske också beträffande uppgifter av den karaktär som angavs i 1)-3) i utlämnandeföreskrifterna, även om personen inte omfattades av denna kontroll men var värnpliktig eller på annat sätt anlitad av försvaret. Vidare ålades polismyndigheterna i Stockholm, Göteborg, Malmö, Helsingborg och Norrköping att efter förfrågan från hemvärnsnämnd av- eller tillstyrka ansökningar om antagning till hemvärnet.54

Den 17 oktober 1952 utfärdade Försvarsdepartementet på ÖB:s initiativ en ämbetsskrivelse som innebar ytterligare några förändringar i regelsystemet.55 Antalet befattningar för värnpliktig personal som skulle omfattas av personalkontroll liksom de tillfällen då fast anställd personal skulle kontrolleras utökades och preciserades. Enskilda personer, t.ex. anbudsgivare, som skulle utföra arbete av hemlig natur för försvaret liksom person som begärt tillträde till försvarets anläggningar skulle kontrolleras. Vidare uppdrogs åt ÖB att utfärda bestämmelser angående en klausul om personalkontroll i entreprenadkontrakt. En nyhet var att bestämmelser gavs för hur myndigheterna skulle förfara, om personalkontrollen visat att en person var olämplig för en viss befattning. Värnpliktiga skulle avskiljas från utbildning av kvalificerad natur. Beträffande värnpliktiga uttagna till signaltrupperna, flygvapnet eller jägarskolan borde ändrad tilldelning eller uttagning ske. Beslut härom skulle fattas av försvarsgrenschef efter förslag av försvarsstabschefen. I de fall det var fråga om tilldelning till annan försvarsgren skulle dock för-

53 Ä.s. FöD HD 7, och Fst/In 8.6.1951, H 55:2, F VIII a, vol. 1, MUST:s arkiv. Genom sistnämnda order föreskrevs bl.a. rapporteringsskyldighet beträffande underlydande som misstänktes tillhöra ”organisation, som kan i ett kritiskt läge komma att inta en hållning, vilken kan sätta rikets säkerhet i fara.” 54 Ä.s. InD 2.2.1951, InD:s arkiv (H), koncept, RA 55 Ä.s. FöD HD 302/52 och Fst/In 14.2.1953, H 55:2, F VIII a, vol. 1, MUST:s arkiv

svarsministern besluta i saken. För övrig personal skulle ärendet underställas försvarsministerns prövning. För samtliga skulle krigsplaceringen ändras. Sekretessen lättades något i och med att försvarsgrenschef gavs rätt att meddela innehållet i de uppgifter som erhållits från försvarsstaben till lägre myndighet – men inte till den kontrollerade.

Sammanfattningsvis kan konstateras att ÖB och försvarsstaben under åren 1948-52 successivt lyckades få gehör för de militära anspråken på en effektiv personalkontroll. Stegvis hade personalkontroll införts för befattningar vid de krigsviktiga industrierna, för entreprenadarbeten för försvarsväsendets räkning och för hemvärnet i de större städerna. Dessutom hade statspolisen ålagts att ”spontant” lämna nyinkomna uppgifter om värnpliktiga och vissa försvarsanställda till försvarsstaben.

På den civila sidan dröjde det till den 10 juni 1949 innan regeringen utfärdade några regler om personalkontroll. Uppgifter ur statspolisens spaningsregister skulle lämnas ut till Utrikesdepartementet och Civilförsvarsstyrelsen. För Civilförsvarsstyrelsens del skulle personalkontroll omfatta all anställd personal och följande kategorier av inskriven personal: högre befäl, manskap inom ordnings- och bevakningstjänst, viktigare befattningar inom observations- och förbindelsetjänst, t.ex. telefonister, samt annan personal med uppgifter av särskilt ömtålig natur. Uppgifter skulle lämnas ut beträffande personer i samma omfattning som från den 3 februari 1950 kom att gälla för det militära försvaret.

Beträffande såväl UD som Civilförsvarsstyrelsen gällde att en framställning till statspolisen fick göras endast om det skulle innebära påtagliga risker att anlita en icke pålitlig person. Även uppgifter ur det ”andrahandsmaterial” som inhämtats av den allmänna säkerhetstjänstens telefon-, brev- och telegramkontroll (dvs. överskottsinformation) fick lämnas ut. Uppgifter om konstaterad ekonomisk brottslighet fick lämnas ut endast om den kontrollerade skulle anställas eller befordras inom UD eller inom civilförsvarsstyrelsen placeras i befattning som innebar ekonomiskt ansvar, bevakningstjänst eller befattning av särskild betydelse för rikets säkerhet. För civilförsvarsstyrelsens del medförde bestämmelserna att antalet befattningar som förutsatte personalkontroll ökade markant. I övrigt innebar de i huvudsak att rådande praxis fastställdes. Hösten 1950 vidgades på förekommen anledning möjligheten för statspolisen att lämna ut uppgifter rörande civilförsvarets bevakningspoliser. Och två år senare utfärdades bestämmelser om att entreprenadarbetare sysselsatta med byggnads-, inrednings- och installa-

tionsarbeten vid civilförsvarets ledningscentraler och uppehållsplatser samt vid skyddsrumsanläggningar för den civila administrationen skulle kontrolleras.

När väl de principiella betänkligheterna mot att även formellt tillåta civila myndigheter att utföra personalkontroll undanröjts låg vägen öppen för en snabb expansion på området. Våren 1950 infördes personalkontroll vid Statens utlänningskommission och i december samma år, efter Koreakrigets utbrott, gavs möjlighet även för ytterligare åtta myndigheter främst inom kommunikationssektorn56 samt Radiotjänst att med hjälp av statspolisens register genomföra personalkontroll för tjänster av ”(särskild) betydelse för rikets säkerhet”. Respektive myndighet ålades att underrätta statspolisintendenten om någon befattningshavare med arbetsuppgifter av betydelse för rikets säkerhet var opålitlig. I övrigt var bestämmelserna likartade dem som utfärdats för UD, civilförsvarsstyrelsen och utlänningskommissionen.

År 1951 utfärdades föreskrifter om personalkontroll inom privata vaktbolag med uppdrag att bevaka från säkerhetssynpunkt viktiga statliga och enskilda anläggningar. Och under de följande åren fick efter hand ännu ett antal myndigheter rätt att utföra personalkontroll beträffande vissa tjänster.57 Detta var i hög grad en effekt av det totalförsvarstänkande som växte fram under 1950-talet.

Statspolisen ansåg sig inte kunna spontant lämna ut registeruppgifter till försvarsstaben rörande personer som var anställda vid krigsviktiga industrier, eftersom man inte annat än undantagsvis kunde avgöra om ett arbete var av hemlig natur eller inte. År 1951 kallades emellertid en aktiv kommunist i Motala in till militär befälsutbildning. Statspolisen lämnade då utan anmodan uppgifter om personen i fråga till inrikesavdelningen. Mannen avskedades omgående av sin arbetsgivare, Försvarets fabriksstyrelse, från sitt arbete som svarvare vid Motala centrala torpedverkstad. Sedan mannen utan framgång klagat över beslutet till försvarsministern väckte hans fackförening talan vid Arbetsdomstolen om att han skulle återfå sitt arbete. Arbetsdomstolen fann att det förhållandet att mannen var aktiv medlem i SKP inte i och för sig kunde betraktas som ett objektivt godtagbart skäl för avskedande och förpliktade

56 Järnvägsstyrelsen, Generalpoststyrelsen, Telegrafstyrelsen, Lotsstyrelsen, Generaltullstyrelsen, Luftfartsstyrelsen, Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap och Vattenfallsstyrelsen 57 Fångvårdsstyrelsen (1952), Flygtekniska försöksanstalten (1953), Statens sakrevision, Arbetarskyddsstyrelsen och Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar (1954) Riksåklagar-

ämbetet (1956) samt Rikets allmänna kartverk och Byggnadsstyrelsen (1957).

enhälligt fabriksstyrelsen att återta honom i arbete vid torpedfabriken.58

Detta domslut föranledde diskussioner mellan företrädare för regeringen och militärledningen, varvid man bedömde det som utsiktslöst att få till stånd en ändring i kollektivavtalen som skulle möjliggöra att kommunister avskedades från känsliga befattningar. I stället förespråkades att försvaret genom kontakter med fackförbunden skulle försäkra sig om att avskedade kommunister inte skulle få fackligt stöd för att driva sin sak i Arbetsdomstolen. En annan tanke var att skapa en särskild central nämnd med företrädare för SAF och LO som enhälligt skulle kunna besluta om förflyttning av som opålitliga bedömda arbetare från en arbetsplats till en annan. Om vederbörande vägrade godta en förflyttning, skulle han kunna sägas upp. Frågan fick ingen formell lösning förrän genom 1961 års personalkontrollbestämmelser.

Åren 1955-57 avslöjades tre fall av spioneri eller förberedelse därtill för Sovjetunionens eller Tjeckoslovakiens räkning. I två av fallen hade spionerna lämnat ut uppgifter från företag som anlitats för att utföra uppdrag för försvaret (bl.a. Anatole Ericsson vid L M Ericsson). Avslöjandena i förening med att Sverige inlett förhandlingar med USA om inköp av kvalificerad krigsmateriel medförde krav på ett mer effektivt säkerhetsskydd inom försvarsindustrin. Regeringen tillsatte den s.k. industriskyddskommittén. Kommitténs förslag resulterade dels i inrättandet av en industriskyddsdetalj vid inrikesavdelningen år 1959, dels i att nya bestämmelser om personalkontroll utfärdades år 1961.

1961 års kungl. brev

Regeringen utfärdade den 30 juni 1961 hemliga ämbetsskrivelser till statspolisintendenten, ÖB59 och ett stort antal civila myndigheter och andra instanser med föreskrifter om personalkontroll att gälla fr.o.m. den 1 oktober 1961. Föreskrifterna ersatte de tidigare gällande och omfattade förutom tidigare ”personalkontrollberättigade myndigheter” bl.a. samtliga statsdepartement, länsstyrelserna och civilbefälhavarna.60 Vidare utsågs företrädare för LO, TCO och

58 ADD 1951:38 59 Ä.s. FöD till ÖB 30.6.1961, HK 141/61, SÄPO:s arkiv 60 Övriga myndigheter som fick rätt till personalkontroll var Arbetsmarknadsstyrelsen, Medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd, Statens jordbruksnämnd, Statens kriminaltekniska anstalt, Statens signalskyddsnämnd, Riksrevisionsverket, Styrelsen för statskontoret, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut och Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

SAF för att samråda med statspolisintendenten då fråga uppkom att om en person lämna sådana upplysningar som kunde tänkas medföra avskedande eller annan ingripande åtgärd i anställningsförhållande.

För försvarets räkning innebar de nya bestämmelserna att personalkontroll av värnpliktiga skulle ske före tilldelning eller uttagning till bl.a. signaltrupperna, luftvärnet, kustartilleriet, flygvapnet och vissa befattningar i flottan samt för vissa specialtjänster såsom militärpolis och handräckningspersonal vid staber. Detsamma gällde samtliga som var avsedda att tas ut till underofficersutbildning. För fast anställda skulle personalkontroll äga rum före anställande eller antagande inom försvaret av personal på aktiv stat, civila tjänstemän och kollektivanställda samt före antagning till officers-, instruktörs- eller teknikeraspirant. Vidare skulle kontroll ske före förordnande som reservofficer och underofficer samt före befordran till regementsofficer. Kontroll skulle också ske innan avtal tecknades med personer för FN-tjänst. Detaljerade regler, vars närmare innehåll här förbigås, gavs om personalkontroll före vissa utbildningar, placeringar och kommenderingar, övningar och krigsplaceringar.

Den stora utvidgningen gällde emellertid försvarets personalkontroll av personer som inte tillhörde försvaret. Innan en leverantör eller entreprenör anlitades för uppdrag ”i samband med upphandling eller arbete som med hänsyn till rikets säkerhet” skulle hållas hemligt, skulle försvarsmyndigheterna låta personalkontrollera kontaktmän och företagsstyrelser. När väl en leverantör eller entreprenör antagits skulle kontroll ske av den personal som faktiskt skulle arbeta med uppdraget. Dessutom skulle sådan personal som inte kunde hindras från insyn i det hemliga arbetet genom sektionering eller andra säkerhetsåtgärder kontrolleras. Dessa regler skulle också gälla underleverantörer och underentreprenörer. De militära myndigheterna skulle upprätta särskilda säkerhetsavtal, då arbeten beställdes av den civila industrin, s.k. SUA-avtal.61 Kontroll skulle även ske bl.a. före tillträde till vissa anläggningar och före tillstånd till fotografering från luften.

Förfarandet överensstämde i huvudsak med tidigare regler. Vederbörande chef skulle sända in personaldata via försvarsgrenschef till ÖB. Denne hade att begära personuppgifter från statspolisintendenten. I den mån det förelåg uppgifter i statspolisens register om personen i fråga (utfall), skulle samrådsnämnden pröva om des-

61 SUA var en förkortning av ”Säkerhetsskydd Upphandling och Arbete”, senare ”Säkerhetsskyddad Upphandling med säkerhetsskyddsAvtal”

sa skulle lämnas ut. Statspolisen skulle redovisa resultatet av kontrollen till ÖB, som hade att vidarebefordra huvuddelen av innehållet i personuppgifterna till försvarsgrenschefen, vid behov kompletterat med förslag till åtgärder. Om försvarsgrenschef inte avsåg att följa ÖB:s förslag, skulle detta meddelas till ÖB. Statspolisen ålades att i ökad utsträckning lämna ”spontanuppgifter” till försvaret.

Beträffande åtgärder vid utfall skedde inga större ändringar av tidigare bestämmelser. Värnpliktiga kunde alltså omplaceras, i regel efter beslut av försvarsgrenschef. I de fall det var aktuellt att vidta en åtgärd som kunde befaras väcka större uppmärksamhet, möjliggöra för utomstående att sluta sig till skälen för åtgärden eller menligt inverka på den värnpliktiges personliga förhållanden, skulle emellertid ärendet underställas försvarsministerns prövning. Denne hade också att fatta beslut beträffande försvarsanställd personal. Vad angår sekretess och den enskildes möjligheter att överklaga innebar bestämmelserna inte någon saklig ändring. I den mån en person, som varit föremål för åtgärd till följd av utfall vid personalkontroll, uttryckte missnöje, skulle han endast informeras om vilken myndighet som fattat beslutet. På direkt förfrågan från vederbörande skulle möjligheten att överklaga beslutet till regeringen anges.

Föreskrifterna för de civila myndigheterna var enhetligt utformade och angav att personer som var tilltänkta för eller innehade en befattning som var av betydelse för rikets säkerhet skulle vara föremål för personalkontroll.62 Spontanuppgifter skulle lämnas även till civila myndigheter, personalkontroll inom polisväsendet skulle omfatta all personal och uppgifter också om misstänkt medlemskap i ytterlighetsorganisationer skulle utlämnas beträffande alla tjänster som omfattades av personalkontroll. Om befattningen var av särskild betydelse för rikets säkerhet skulle detta särskilt anges. I sådana fall liksom om personens arbetsuppgifter var förknippade med bevakningsuppgifter, chefskap för förråd eller kassaförvaltning eller uppbördsansvar, skulle uppgifter om tidigare konstaterad brottslighet begäras. Referenser skulle alltid inhämtas innan

62 I SOU 1968:4 s. 48 uppges att det hos de flesta civila myndigheter endast var ett fåtal personer, ibland kanske bara två eller tre, som innehade sådana befattningar. Några skriftliga belägg för detta påstående har inte påträffats och torde heller inte ha funnits. En genomgång av statistiken över myndigheters och företags årliga personalkontrollförfrågningar under åren 1962-1968 visar att få civila myndigheter hade färre än 50 förfrågningar, vilket tyder på att det vid flertalet myndigheter fanns många befattningshavare som var föremål för kontroll; SAK 001306-4837, löpnr 1, SÄPO:s arkiv. Kommissionen har vidare kunnat konstatera att vid Sveriges Radio/TV omfattades under 1960- och 1970-talen närmare hälften av befattningarna av personalkontroll. Och enligt en befattningshavare vid Televerkets försvarsbyrå skall alla blivande anställda vid verket ha personalkontrollerats.

en myndighet gjorde framställning till statspolisen om personalkontroll. Om det vid personalkontroll framkom att en redan anlitad befattningshavare kunde betraktas som olämplig, skulle beslut om eventuell åtgärd underställas ansvarigt statsråd. Inte heller nu gavs några bestämmelser om hur eventuellt missnöje från en kontrollerad person skulle hanteras.

I fråga om personalkontroll för befattningar som var av särskild betydelse för rikets säkerhet och då det förelåg misstanke om att vederbörande inte i alla lägen skulle fullgöra sin tjänsteplikt på ett tillförlitligt sätt kunde samrådsnämnden enligt egen bedömning lämna ut alla tillgängliga uppgifter om personen.

Det skall understrykas att statspolisens medverkan vid personalkontrollen liksom tidigare endast avsåg att tillhandahålla utredningsmaterial. Själva personalkontrollen skedde hos myndigheten på dess eget ansvar. Det ankom alltså på respektive myndighet att värdera de inhämtade uppgifternas betydelse i det aktuella fallet och att sammanställa dessa med de upplysningar och kunskaper, som myndigheten själv kunde ha beträffande personen i fråga.63Det kan dock antas att det många gånger kunde vara svårt för myndigheten att ”ta risken” att anställa en person, om vilken lämnats ut uppgifter.

Under 1960-talet gavs ytterligare ett par myndigheter64 samt Allmänna bevakningsaktiebolaget (ABAB) rätt att inhämta uppgifter från statspolisen för att kontrollera sin personal.

Utlämnandepraxis

Åren 1945-48 sjönk antalet personalkontroller kraftigt jämfört med krigsåren. Bara för försvarets räkning hade den allmänna säkerhetstjänsten år 1944 gjort ca 115 000 registerslagningar medan antalet år 1947 uppgick till ca 30 000. De uppgifter om politisk belastning som lämnades ut under dessa år avsåg förutom medlemskap i nazistiska organisationer även t.ex. uppgifter om anställning i tysk krigstjänst och aktieteckning i den nazistiska tidningen Dagsposten.65Däremot lämnades inte ut uppgifter om prenumeration på nazistiska tidningar eller om personer som betecknades som sympatisörer. Eftersom uppgifterna i registret kunde vara flera år gamla och av

63SOU 1968:4 s. 4864 Sveriges geologiska undersökning och Statistiska centralbyrån (1963) och Statens bakteriologiska laboratorium (1966) 65 Under tiden den 1 november 1945-den 31 december 1947 lämnade statspolisen ut uppgifter till försvarsstaben i sammanlagt 462 fall.

svårbedömbar tillförlitlighet gavs, då någon form av tvekan förelåg, möjlighet för de berörda personerna att på egen begäran undergå förhör hos statspolisen.

Efter år 1948 ökade antalet personalkontroller. År 1951 uppgick antalet kontroller till ca 87 000, år 1959 till ca 114 000 och år 1962 till ca 169 000. Omkring 80 procent av registerslagningarna gjordes på begäran av försvarsstaben. Drygt tre procent av registerslagningarna resulterade i att den kontrollerade personen återfanns i registret och i en à två procent av fallen lämnades det ut uppgifter om vederbörande. Därtill kom spontanuppgifterna, vars antal växlade starkt; exempelvis lämnades sådana uppgifter till försvaret år 1952 i 115 fall, år 1958 i 1 053 fall och år 1959 i 529 fall. Med stöd av 1961 års kungliga brev lämnades till civila myndigheter sådana uppgifter år 1962 i 330 fall och år 1964 i 85 fall.

Frågan om utlämnande av uppgifter ur statspolisens register prövades alltså av den till statspolisintendenten knutna samrådsnämnden. Vid varje sammanträde med samrådsnämnden behandlades flera tiotal personalkontrollärenden. Inget tyder på att det skulle ha förekommit någon oenighet inom nämnden beträffande de olika åtgärderna. Det lär således inte ha förekommit att ett ärende kom att underställas regeringen på grund av de parlamentariska ledamöternas avstyrkande. 66

När en person var föremål för förnyad personalkontroll kunde statspolisen enligt ett beslut av samrådsnämnden i februari 1952, utan att blanda in nämnden, meddela inrikesavdelningen att intet nytt kommit in rörande vederbörande sedan den senaste kontrollen förutsatt att det var ”fullt uppenbart” att utlämnandet skulle godkännas av nämnden.

Årligen lämnades uppgifter om politisk belastning ut i några tusen fall. Sammanlagt upprättades under åren 1951-69 ca 26 000 PM rörande kommunister och 1 200 PM rörande nazister och högerextremister.

Eftersom statspolisen och samrådsnämnden efter år 1948 bedömde att kommunister i allt större omfattning försökte hemlighålla sitt medlemskap, lämnade man med början sommaren 1949 ut uppgifter om ”misstänkt medlemskap”. Avhopp från SKP kunde betraktas som en försvårande omständighet, eftersom vederbörande då kunde misstänkas för att vara en dold medlem av partiet. I praktiken ansågs det som ”sakligt grundade skäl” för misstanke om sådant medlemskap räcka att personen i fråga prenumererat på eller

66 Jfr statsrådet Rune Johansson i riksdagens första kammare 29.10.1963 och även debatten i andra kammaren samma dag.

fört in en jul- eller nyårshälsning i någon kommunistisk tidning, ibland i kombination med att han reserverat sig mot sin fackförenings beslut om kollektivanslutning till SAP.

Man fäste vikt även vid tämligen ålderstigna uppgifter. Dock skall samrådsnämnden inte ha lämnat ut uppgifter om prenumeration på eller jul- eller nyårshälsningar i kommunistisk tidning eller medlemskap i kommunistisk organisation som var äldre än tio år, såvida det inte dessutom fanns uppgifter av senare datum. I slutet av 1950-talet intog nämnden en restriktiv hållning till uppgifter som var mer än fem år gamla.

Också om personer som själva inte var ”politiskt belastade” men var släkt med misstänkta kommunister kunde uppgifter lämnas ut, såvida kontrollen avsåg en befattning av särskild betydelse för rikets säkerhet.

Allmänt kan konstateras att statspolisen och samrådsnämnden i sin praxis stundom gav en synnerligen långtgående tolkning åt begreppet ”sakligt grundade skäl” för misstanke om medlemskap i en ytterlighetsorganisation.

Genom 1961 års kungliga brev om personalkontrollen vidgades alltså möjligheterna för statspolisen att lämna ut uppgifter i samband med personalkontroll vad gällde befattningar av särskild betydelse för rikets säkerhet. Inom statspolisen upprättades med ledning av samrådsnämndens praxis en ”lathund” för när man kunde förvänta sig ett beslut om utlämnande. I ”normalfallen”, dvs. då kontrollen avsåg en befattning av betydelse för rikets säkerhet, kunde det för utfall vara tillräckligt att en person prenumererat på en kommunistisk tidning under minst tre år under den senaste tioårsperioden eller varit medlem i SKP för mer än tio år sedan och under den senaste tioårsperioden infört en hälsning i en kommunistisk tidning eller att det under nämnda tid förekommit upprepade uppgifter om att vederbörande var sympatisör.

Frågan om de registeruppgifter som skulle lämnas ut vid personalkontroll var tillförlitliga uppmärksammades tidigt. Redan år 1953 påpekade chefen för personalkontrollenheten att vid minsta tveksamhet skulle sanningshalten i uppgifterna kontrolleras. Och från år 1962 angavs i de PM som statspolisen tillställde samrådsnämnden om uppgifterna i denna kunde betraktas som vaga eller osäkra. I sammanhanget kan nämnas att uppgifter som inhämtats genom telefonkontroll, vilka i allmänhet hade karaktär av överskottsinformation, bedömdes ha ett högt källvärde.

I de fall statspolisen ansåg att ett ärende fordrade en mer omfattande utredning, t.ex. för att kontrollera hållfastheten av register-

uppgifterna, kunde man lämna ett underhandsbesked till den myndighet som begärt personalkontrollen om att utredning pågick. Avsikten var att myndigheten inte skulle fatta beslut om t.ex. anställning utan att avvakta ett eventuellt utfall. Även om det slutligen inte blev något utfall i ärendet, var det oundvikligt att redan ett i sak innehållslöst besked om att utredning pågick var ägnat att skapa misstro mot personen i fråga.

I samband med att personalkontrollen år 1948 utsträcktes till att omfatta även kommunister upphörde i stort sett den tidigare tilllämpade rutinen att ge den kontrollerade möjlighet att vid ett personligt samtal yttra sig över och eventuellt tillrättalägga de uppgifter som fanns om honom i statspolisens register. Försvarsminister Allan Vougt skall ha sagt att det var ”tämligen utsiktslöst att förmå en kommunist att blotta sina politiska förhållanden”. Hösten 1952 beslöt regeringen på förslag av försvarsstaben att förhör i vissa fall kunde genomföras i samband med personalkontroll. Sådana förhör förekom då det förelåg ”skälig anledning att vederbörande inte [var] kommunist”. Ytterligare förutsättningar var att man inte riskerade att röja källans identitet och att personen tillfogades skada om han inte godkändes för befattningen. Under 1950-talet torde sådana ”säkerhetssamtal” ha hållits endast i några enstaka fall.

År 1956 uttryckte statspolisintendenten önskemål om att särskilt noggranna personundersökningar skulle utföras vid rekrytering av polisaspiranter. Registerslagningen borde kompletteras med att omdömesgilla och pålitliga personer som kände sökanden tillfrågades om denne och honom närstående personer. Några liknande instruktioner beträffande andra befattningar som omfattades av personalkontroll har inte påträffats.

Den militära säkerhetsutredningen (MSU) konstaterade år 1964 att statspolisintendentens medverkan vid personalkontroll i regel inskränkte sig till utlämnande av registeruppgifter. Endast då det gällde befattningar av särskild betydelse för rikets säkerhet gjordes i viss utsträckning en kompletterande utredning. MSU föreslog ett ökat referenstagande och personliga samtal vid personalkontroll för befattningar som innebar tjänsteresor utomlands eller som bedömdes vara av särskild betydelse för rikets säkerhet. Förslaget gillades av RPS som i sitt remissyttrande över betänkandet framhöll att detta skulle gagna såväl rikets intressen som den enskildes rättssäkerhet. Sådana samtal kom också till stånd om än i mycket begränsad utsträckning. Under åren 1965 och 1966 hölls sådana samtal med sex personer, varav fyra bedömdes vara kommunister. Efter avslu-

tade utredningar bedömdes ingen av de berörda utgöra någon säkerhetsrisk.

7.2. Åren 1965-1980

67

7.2.1. Allmänt

Kritik mot säkerhetspolisen

Efter avslöjandet av spionen Stig Wennerström år 1963 utsattes säkerhetspolisen för kritik bl.a. av kommunister och andra vänstersympatisörer. SKP:s arbetsutskott beslutade i maj 1964 att ”rikta huvudangrepp mot säkerhetspolisens och militärens åtgöranden”. Kritiken gick ut på att säkerhetstjänsterna riktade sin uppmärksamhet mot kommunister snarare än mot personer i befattningar där de fick tillgång till militära hemligheter. Det gjordes vidare gällande att säkerhetspolisens post- och telefonkontroll mot liksom registreringen av personer på vänsterkanten utgjorde ingrepp i yttrande- och föreningsfriheten. Också i Danmark (kartoteksdebatten) och Norge utsattes säkerhetstjänsterna för motsvarande kritik.

Omsider slöt även vissa socialdemokratiska och liberala debattörer upp bakom den kommunistiska kritiken och hösten 1966 publicerade fil. dr. Sven Rydenfelt och journalisten Janerik Larsson boken ”Säkerhetspolisens hemliga register” i vilken de redovisade ett antal fall där det misstänktes att personer nekats arbete eller avskedats på grund av personalkontrollen. Kort därpå bildades på kommunistiskt initiativ Föreningen Sveriges Säkerhetsrisker som krävde att säkerhetspolisens registreringsverksamhet skulle upphöra. Föreningen tynade snart bort.

Inom säkerhetstjänsterna misstänktes kritiken vara ”fjärrdirigerad” av Sovjetunionen i syfte att undergräva förtroendet för det rådande samhällssystemet. Inte minst oroande var det förhållandet att Sveriges största dagstidning Dagens Nyheter publicerade mot säkerhetstjänsterna kritiska artiklar och även på ledarplats iro-

67 Till grund för detta avsnitt ligger, förutom de källor som särskilt anges i not 1 och följande noter, även uppgifter som lämnats till kommissionen av bl.a. Olof Frånstedt, Hans Holmér, P G Näss och P G Vinge

niserade över säkerhetstjänsternas offentligt presenterade bilder av det kommunistiska hotet.68

I slutet av år 1967 överlämnade den parlamentariska nämnden i Wennerströmaffären sitt slutbetänkande (SOU 1968:4) till regeringen. Nämnden tog avstånd från mycket av den kritik som riktats mot säkerhetspolisen. Nämndens granskning av de enskilda fall som redovisats i boken Säkerhetspolisens hemliga register föranledde ingen kritik av säkerhetspolisens handläggning av personalkontrollen. Nämnden fann inte skäl att närmare reglera vad som fick föras in i säkerhetspolisens register. Däremot föreslog nämnden att reglerna om utlämnande av uppgifter skulle ändras i vissa hänseenden och att principerna för personalkontroll skulle göras mera öppna. Trots att tunga remissinstanser som JK och JO ställde sig bakom nämndens förslag, valde regeringen att införa vad som kommit att kallas ett förbud mot åsiktsregistrering.

De nya bestämmelserna kom att införas ungefär samtidigt som säkerhetspolisen lade över sitt centralregister på data. Detta utomordentligt omfattande arbete kombinerades med en genomgripande gallring av register och akter.

Maktkamp inom säkerhetspolisen 69

Förhållandet mellan regeringen med Tage Erlander som statsminister och Herman Kling som justitieminister och Rikspolisstyrelsen hade i stort sett varit friktionsfritt. Olof Palmes tillträde som statsminister och Lennart Geijers utnämning till justitieminister hösten 1969 medförde att relationerna till rikspolischefen Carl Persson och chefen för säkerhetsavdelningen P G Vinge snabbt försämrades. Till detta bidrog en uppgift om att Vinge till en underställd befattningshavare skulle ha yttrat att Palme var en säkerhetsrisk.70 Vinge avgick och efterträddes av Hans Holmér. Starka motsättningar uppstod mellan Persson och Holmér. Byråchefen Olof Frånstedt slöt upp bakom Persson och det dröjde inte länge

68 Anonym rapport 12.5.1966 med missiv undertecknat av Birger Elmér 17.5.1966, Carl Eric Almgrens arkiv, vol. 46, KrA 69 Detta avsnitt bygger delvis på Tore Forsbergs manus ”Spioner, sabotörer, revolutionärer, terrorister och kontraspioner”. 70 Rikspolischefen lät företa en internutredning som helt friade Vinge från denna beskyllning, se Carl Perssons memoarer Utan omsvep s. 201. Se även PG Vinge: SÄPO-chef 1962-70 s. 164 ff. En tidigare befattningshavare vid IB har emellertid för kommissionen uppgett att Vinge till honom i förtroende sagt att Palme var en säkerhetsrisk, en uppgift som han vidarebefordrade till Birger Elmér; sannolikt informerade Elmér därefter regeringen.

förrän personalen vid säkerhetsavdelningen delat upp sig i två läger, ett för Persson och ett för Holmér.

Efter hand fördjupades motsättningarna, vilket i hög grad inverkade menligt på säkerhetspolisens effektivitet. Därtill kom att kontraspionaget började misstänka att det fanns en läcka inom organisationen, eftersom man misslyckades med den ena operationen efter den andra. Våren 1979 avslöjades säkerhetspolisen Stig Bergling som sovjetisk spion och dömdes sedermera till livstids fängelse. Och samma år dömdes kriminalkommissarien Hans Melin vid Stockholmspolisens utlänningsrotel för bl.a. spioneri för Iraks räkning till fängelse i tre år.

Från slutet av 1960-talet började palestinska befrielserörelser att begå terroristdåd även i Europa. Också separatistiska och/eller vänsterextremistiska grupper, som Irländska Republikanska Armén (IRA), kroatiska Ustasja, Rote Armee Fraktion i Västtyskland och Brigate Rossi i Italien kom att använda sig av terrorn som vapen. Även Sverige drabbades av flera terroristdåd, som följande exempel visar. År 1971 mördade medlemmar av Ustasja den jugoslaviske ambassadören i Stockholm. Följande år kapades ett SAS-plan på Torslanda av kroater, vilka framtvingade frigivning av en av mördarna. År 1975 ockuperade en grupp från den västtyska Baader-Meinhofligan Förbundsrepubliken Tysklands ambassad i Stockholm och mördade två ambassadtjänstemän, varefter ambassaden sprängdes av våda. Som ett svar på utvisningen av gärningsmännen, för vilken statsrådet Anna-Greta Leijon varit närmast ansvarig, planerade en grupp utlänningar med stöd av svenska anarkister att kidnappa henne. Säkerhetspolisen kunde emellertid avslöja brottslingarna innan de hann sätta sina planer i verket.

Till detta kom den revolutionära vänstervåg som svepte över Europa med början i Paris i maj 1968. Det är främst säkerhetspolisens arbete avseende de svenska vänsterextremistiska rörelserna som behandlas i det följande. Det traditionella kommunistpartiet betraktades nämligen vid denna tid inte längre som revolutionärt och övervakningen av VPK upphörde i stort sett omkring år 1970. De nazistiska och högerextremistiska grupperingarna gjorde i vart fall fram till mitten av 1970-talet inte mycket väsen av sig. Arbetet med de extremistiska grupperna utgjorde från början av 1970-talet en mycket begränsad del av säkerhetspolisens totala arbete.71

71 Hans Holmér uppskattade vid ett internt möte år 1972 ”den totala personella insatsen på extremistsidan” till högst fem procent. Olof Frånstedt har för kommissionen angett arbetsinsatsen på detta område till ”omkring 10-15 procent”.

7.2.2. Inhämtning

Öppna källor

För säkerhetspolisen fortsatte studiet av press och böcker att vara en viktig inhämtningsmetod, särskilt som den revolutionära vänstern ofta i sina tidningar ganska öppet redovisade uppgifter om medlemmar, sympatisörer och den allmänna verksamheten. Men inte bara organisationernas eget material var av intresse. Så kunde t.ex. matriklar från universitet och högskolor utgöra källor till kunskap om vilka personer som var engagerade i styrelserna för olika politiska föreningar vid sådana utbildningsanstalter. Säkerhetspolisen avlyssnade också och gjorde bandupptagningar av radiosändningar, t.ex. KFML(r):s närradiosändningar.

Yttre spaning

Säkerhetspolisen satte i slutet av 1960- och början av 1970-talet in betydande resurser för att övervaka den revolutionära vänsterns, inklusive DFFG:s, verksamhet. Så bedrevs någon gång från sommaren 1967 och fram till våren 1968 fast spaning mot FNLrörelsens lokaler på Pålsundsgatan i Stockholm. Poliserna noterade vilka som kom och gick, vilka bilar som syntes utanför och vad som kunde upptäckas pågå inne i lokalen. Särskilt intressanta personer kunde skuggas när de lämnade FNL-kontoret. Det gällde att fastställa vilka personer som ingick i nätverket och hur kontaktytorna såg ut. Av särskilt intresse var att utröna om det förekom kontakter med främmande makt. Genom den regelbundna övervakningen kunde man fastställa en normal aktivitetsnivå. En mängd signalement antecknades för vidare identifiering och registrering. Flertalet övervakningsinsatser resulterade i triviala iakttagelser av typiska föreningsaktiviteter. Under år 1967 bedrev säkerhetspolisen också fast spaning mot en lägenhet som disponerades av ett par ledande personer inom FNL-rörelsen. En av dem var under ett år tidvis föremål för en nästan kontinuerlig övervakning, sannolikt på grund av misstankar om utländska kontakter. Boklådorna Oktober och Röda Stjärnan i Stockholm var tidvis föremål för omfattande spaningsinsatser.72

72 Således bedrevs åren 1972 och 1973 fast spaning mot Röda Stjärnan.

För yttre spaning mot vänsterextremister men även mot vissa fredsaktivister i Stockholm utnyttjade säkerhetspolisen bl.a. den s.k. civilgruppen. Redan innan polisen förstatligades hade säkerhetspolisen anlitat en grupp landsfiskalsaspiranter för spaningsuppgifter. Denna grupp kompletterades och ersattes efter hand med ett antal manliga studenter, vilka nästan uteslutande var söner till poliser. Sammanlagt utgjordes gruppen oftast av ca 10-15 personer. Omsättningen av personal i gruppen var ganska hög. Gruppens medlemmar fick teoretisk och praktisk utbildning i spaning (skuggning). Genom att de lätt kunde smälta in i de studentmiljöer i vilka övervakningsobjekten i regel rörde sig, var de användbara t.ex. för att övervaka offentliga möten som arrangerades av vänsterorganisationerna, liksom för att skugga personer på diskotek och pubar. I regel bestod uppgiften i att med utgångspunkt i en mager bakgrundsinformation, ofta bara ett fotografi och en adress, omärkligt skugga övervakningsobjektet och sedan rapportera om vilka platser denne besökt och vilka personer som han träffat. Inget tyder på att spanarna användes för infiltrationsuppgifter, t.ex. genom att söka medlemskap i extremistorganisationer. Huvudskälet härtill har uppgetts vara att detta skulle ha utsatt dem för stora risker.

Särskilt sektionerna ute i landet följde regelmässigt bössinsamlingar, offentliga möten och demonstrationer, vilket har förklarats med att befattningshavarna där inte hade så mycket annat att ägna sig åt.

Redan år 1969 trappades övervakningen av FNL-rörelsen ned och under 1970-talets första hälft minskades spaningsinsatserna mot flertalet av de vänsterextremistiska organisationerna. KFML(r) hårdbevakades emellertid fram till slutet av 1970-talet. Aktiviteter såsom möten, sommarläger, konferenser och demonstrationer tycks nästan genomgående ha varit föremål för polisiär uppmärksamhet.

Förtroliga meddelare

Säkerhetspolisen hade åtskilliga meddelare inom de vänsterextremistiska organisationerna eller med nära anknytning till medlemmar i dessa. De flesta av meddelarna torde av övertygelse ha gått med i den aktuella organisationen men senare av olika skäl velat dra sig ur eller hade redan hoppat av. Det förekom att polisen ”vände” en person som var på väg ut ur en organisation, så att denne stan-

nade kvar och rapporterade. Däremot uppges säkerhetspolisen inte själv ha använt sig av infiltratörer mot dessa kretsar, vilket har förklarats med att ett avslöjande av en infiltratör skulle ha varit till större skada för polisen än värdet av den information man kunnat få fram genom en sådan åtgärd. De ofta förekommande splittringarna inom organisationerna ledde också till att polisen fick kontakt med personer som var villiga att berätta om motstående grupperingar. Inom säkerhetspolisen var man medveten om risken för att utsättas för en provokation, i den mån som man utnyttjade meddelare som fanns kvar inom en organisation. Det var dock, enligt vad avdelningschefen Hjälmroth förklarade vid ett internt möte, en risk som man fick ta, även om ett sådant bakslag under en tid försvårade polisens arbete.73

En meddelare inom FNL-rörelsen tillställde säkerhetspolisen stora mängder handlingar från 1970 och 1971 års kongresser och även i stor omfattning kopior eller avskrifter av interna handlingar från KFML. Under 1970-talet hade säkerhetspolisen också tillgång till åtminstone två meddelare, som var medlemmar i KFML(r), av vilka särskilt den ena tillhandahöll interna handlingar och lämnade initierade muntliga uppgifter rörande organisationen. Sannolikt fanns det under samma tid en meddelare inom eller nära RMF/KAF, som under en följd av år mot betalning lämnade förtroliga uppgifter om personer och verksamhet inom organisationen samt tillställde säkerhetspolisen stencilerade förbundshandlingar.

En meddelare rapporterade under 1970-talet till en av säkerhetspolisens lokala sektioner bl.a. att KFML(r) bedrev vapenövningar, hade vapenlager och upprätthöll kontakter med olika terroristgrupper. Sektionen ansåg att meddelaren, vars ställning i förhållande till KFML(r) är svår att bedöma, var mycket värdefull. Säkerhetspolisen centralt förhöll sig dock alltmer skeptisk till rapporternas tillförlitlighet och i slutet av decenniet avvecklades meddelaren.

Ytterligare en meddelare, verksam i norra Sverige, försåg säkerhetspolisen med uppgifter om SKP och KFML(r), bl.a. originalhandlingar. Mannen hade i samband med att han år 1973 varit häktad erbjudit polisen sina tjänster och ett samarbete hade etablerats. Meddelaren vände sig år 1975 till en veckotidning och uppgav att han mot betalning överlämnat uppgifter till säkerhetspolisen, uppgifter som han kommit över genom inbrott vid ett femtiotal tillfällen. Det är oklart huruvida säkerhetspolisen varit medveten om att han begått brott för att få tillgång till informationen.

73 Protokoll 9.12.1977 från regionkonferens för Östra och Bergslagens regioner 19-21.9.1977, 5:720/6, vol. 10, SÄPO:s arkiv

Säkerhetspolisens samarbete med IB rörande infiltration av bl.a. vissa vänsterextremistiska organisationer i Göteborg behandlas i avsnitt 9.2.

Säkerhetspolisen hade också en kontakt inom eller i kretsen kring Värnpliktsvägrarnas Centralorganisation som då och då lämnade material om organisationen liksom troligen inom SFSF. Även inom de nazistiska rörelserna hade säkerhetspolisen förtroliga meddelare, som lämnade mer eller mindre trovärdiga uppgifter.

Självfallet fanns det också personer som lämnade uppgifter till säkerhetspolisen om ytterlighetsorganisationerna och deras medlemmar utan att själva vara knutna till dessa rörelser. Det kunde t.ex. vara personal- och säkerhetschefer vid företag runt om i landet som rapporterade om vänsterextremister, vilka bedrev propaganda och annan verksamhet vid företaget. Även socialdemokratiska fackföreningsmän hörde till rapportörerna. Men troligen som en följd av avslöjandena av IB-affären år 1973 och av den s.k. sjukhusspionen i Göteborg år 1975 blev sådana fackföreningsmän betydligt mer återhållsamma med att lämna uppgifter om sina arbetskamrater. Inom säkerhetspolisen var man angelägen om att återknyta dessa kontakter.74

En posttjänsteman lämnade uppgifter till säkerhetspolisen om såväl vänster- som högerextremistiska organisationer. Meddelaren hade tillgång bl.a. till de handlingar som organisationerna skickade in till Postverket för att verifiera namnbyten eller ändringar av firmatecknare. Säkerhetspolisen fick därigenom del av föreningsprotokoll med uppgifter om vem som var kassör eller ordförande i en viss förening. En annan posttjänsteman uppmärksammade år 1967 att en ledande nazist postade en mängd försändelser till olika personer i Sverige. Tjänstemannen antecknade adresserna och överlämnade materialet till säkerhetspolisens regionala sektion.

Information rörande EAP fick säkerhetspolisen främst från en person som, utan att själv vara engagerad i organisationen, inhämtade uppgifter om denna bl.a. genom deltagande i sammankomster, studium av tryckt material och yttre spaning.75

Säkerhetspolisen uppges som regel inte ha betalat informatörerna annat än för utlägg, eftersom man bedömde att en person som inte begärde ersättning för sina tjänster var mer pålitlig. Det hände dock att man i efterhand belönade någon som gjort en insats med ”en liten slant”. Särskilt i fråga om uppgiftslämnare som var verk-

74 Protokoll 9.5.1980 från arbetsmöte 25.3.1980 rörande uppföljning av politiska ytterlighetsgrupper, 5:720/6, vol. 14:101, SÄPO:s arkiv. 75 RPS/Säk bedrev också själv under åren 1975 och 1976 övervakning av torgmöten m.m.

samma inom en ytterlighetsorganisation eller stod i begrepp att lämna en sådan var principen att någon ersättning inte skulle utgå. Lokalt förekom det dock att det gjordes avsteg från denna princip.76

Telefonkontroll

Telefonkontroll, i regel i kombination med spaning, fortsatte att vara den viktigaste och mest värdefulla inhämtningsmetoden. Den kom under den aktuella perioden främst att riktas mot personer inom den revolutionära vänstern. Telefonkontroll bedömdes som en av de säkraste källorna, eftersom uppgifterna inte förmedlades av någon mellanhand. Samtidigt var man inom säkerhetspolisen medveten om att uppgifterna måste bedömas med försiktighet. Ett skäl till detta var att många av de övervakade misstänkte att de var utsatta för avlyssning och därför försökte dölja centrala uppgifter eller vilseleda polisen. Medlemmarna i DFFG hade således redan år 1966 uppmanats att iaktta viss återhållsamhet vid telefonsamtal, eftersom det kunde vara ”tre på tråden”. Ofta brast det dock i ”signaldisciplinen”.

Telefonkontrollen mot vänsterextremister grundades i regel på misstanke om förberedelse till uppror eller sabotage. Enligt säkerhetspolisens bedömning skulle personerna i fråga inte iscensätta sådan brottslighet under fredsförhållanden, men de misstänktes för att förbereda detta slags kriminalitet inför beredskapstillstånd och krig. I regel inleddes förundersökning med telefonkontroll mot någon ledande person i en revolutionär organisation. Härigenom blev det möjligt att kartlägga dennes nätverk av kontakter, vilket ansågs som viktigt, eftersom ”en person gör inte ensam revolution”. I och för sig hade det, enligt den uppfattning som ett par chefer för säkerhetspolisens operativa verksamhet gett uttryck för, funnits rättsliga förutsättningar för att begära telefonkontroll beträffande samtliga personer inom ett sådant nätverk, men genom att tillvarata överskottsinformation från avlyssningen kunde detta undvaras. Telefonkontroll var nämligen en mycket resurskrävande metod och utnyttjades därför högst selektivt.

I januari 1968 inleddes förundersökning mot tre ledande FNLaktivister i Stockholm, varav två även tillhörde KFML:s ledning,

76 Protokoll 9.12.1977 från regionkonferens för Östra och Bergslagens regioner 19-21.9.1977, 5:720/6, vol. 10, och rapport 19.10.1973?, 15:4/6a, vol. 6:227, SÄPO:s arkiv. Se även Dennis Töllborg: Svartlistning, 1979, s. 46.

med anledning av misstanke om att de tog aktiv del ”i ett pågående förberedelsearbete i samhällsomstörtande syfte, som bedömdes bedrivas inom de extremistiska kommunistiska organisationerna Kommunistiska förbundet och De förenade FNL-grupperna”. De misstänktes också för att ”göra sig skyldiga till samarbete med representanter för främmande makt här i landet och därvid även tagande av utländskt understöd”. Förundersökningen utvidgades sedermera till att omfatta ytterligare några ledande personer inom KFML. Inom ramen för denna förundersökning gav Stockholms rådhusrätt tillstånd till telefonkontroll, förutom av de misstänktas bostadstelefoner, av telefonabonnemang hos Bokhandeln Oktober på Kungsgatan/Holländargatan (januari 1968 – juni 1975), hos det lokala FNL-kontoret på Pålsundsgatan (januari 1968 – april 1972), i FNL-lokalerna på Dalagatan (december 1969 – juli 1970), på Hagagatan (juli 1970 – januari 1971) och på Barrstigen i Bromma (januari 1968 – januari 1970), hos Kafé Marx på Kungsgatan (två abonnemang, varav ett användes av VUF; augusti 1968 – maj 1970), hos KFML:s förbundsexpedition på Tångvägen i Hägersten (januari - maj 1971), hos DFFG:s förbundskontor på S:t Eriksgatan (maj 1971 – december 1972) samt hos SKP:s partiexpedition på Nybrogatan (augusti 1973 – juli 1975). I juni 1975 uppgav SKP:s tidning Gnistan, efter tips från en anställd vid Televerket, att partiets telefoner i Stockholm var avlyssnade, varefter telefonkontrollen avslutades.

I januari 1977 gav Stockholms tingsrätt tillstånd till telefonkontroll mot en person aktiv inom SKP med anledning av misstanke om olovlig underrättelseverksamhet. Inom ramen för denna förundersökning avlyssnades ett abonnemang vid SKP:s partikansli, som var gemensamt för partisekretariatet, under tiden augusti 1977 till december 1978.

Inga åtal följde. Avlyssningens värde torde främst ha legat i all den information som säkerhetspolisen fick om möten, demonstrationer, tendenser inom verksamheten, inre motsättningar, organisatoriska grunddata och inte minst personuppgifter. I den mån uppgifter om privatlivet sparades, tycks det regelmässigt ha ansetts motiverat av sakskäl, t.ex. att en separation föranletts av ideologiska motsättningar.

Den mycket omfattande överskottsinformation som telefonkontrollen mot DFFG och KFML/SKP resulterade i samlades i några fiktiva meddelarakter, varav en gallrades helt år 1982. Men uppgifterna togs också in i sakakter rörande DFFG, KFML och Clarté liksom i ett stort antal personakter som avsåg FNL-aktivister och

KFML:are. Det kunde exempelvis röra sig om beställningar av Gnistan. Rapporter kunde också delges berörda sektioner ute i landet. Avlyssningen åren 1977-78 gav ett rikt flöde av information om SKP:s organisation och verksamhet och det finns också i detta fall fog för uppfattningen att det var partiet snarare än den misstänkte som var föremål för telefonkontroll.

Under åren 1972-75 var några framträdande KFML(r):are i Stockholm föremål för förundersökningar på grund av misstankar om förberedelse till uppror. I samband härmed gav Stockholms tingsrätt tillstånd till telefonkontroll förutom av de misstänktas bostadstelefoner även av abonnemang hos bokhandeln Röda Stjärnan på Verkstadsgatan (maj 1972 – juli 1975) och KFML(r):s expedition på Allhelgonagatan (augusti 1973 – mars 1975). Också överskottsinformation från dessa avlyssningar, t.ex. uppgifter om organisation, propaganda, möten och studiecirklar, samlades i en fiktiv meddelarakt.

I samband med andra förundersökningar beviljade Stockholms tingsrätt under senare delen av 1970-talet tillstånd till telefonkontroll av ett antal personer, innefattande rätt att avlyssna abonnemang hos den anarkistiska organisationen Frihetligt Forum (augusti 1978 – mars 1979), Föreningen Unga Filosofer (oktober 1978 – mars 1979), personer aktiva inom KRUM (oktober 1976 – årsskiftet 1978/79) och Bildbyrån Saftra, som bl.a. levererade material till FiB/Kulturfront (juni – november 1979). I samtliga fall tillvaratog säkerhetspolisen överskottsinformation i särskilda fiktiva meddelarakter.

Göteborgs rådhusrätt beviljade fr.o.m. årsskiftet 1966/67 telefonkontroll mot en funktionär inom VPK på grund av skälig misstanke om spioneri. Enligt säkerhetspolisens PM var det ”uppenbart” att han ”övertagit de utländska förbindelser som tidigare åvilat” den befattningshavare som tidigare varit föremål för telefonkontroll från år 1960. Tillståndet avsåg bl.a. fortsatt avlyssning av ett abonnemang tillhörande DU, fr.o.m. år 1967 VUF, i Göteborg. Härigenom fick man ”gratis koll” på andra partimedlemmar. Denna avlyssning pågick med visst avbrott till oktober 1968. En annan partiarbetare var på grund av misstanke om samma brott föremål för telefonkontroll under två år med början i mars 1967. Förutom hemtelefonen avsåg tillståndet bl.a. Arbetartidningen och Göteborgs Kommunistiska Arbetarkommun.

Också stora delar av den extremistiska vänstern i Göteborg kom i slutet av 1960-talet och i början av 1970-talet att bli föremål för avlyssning. Denna avlyssning grundades inledningsvis på misstan-

kar mot en ledande Göteborgskommunist för spioneri. Förundersökningen mot denne inleddes år 1967 och kom sedermera att omfatta även två framträdande FNL-aktivister och ytterligare en ledande Göteborgskommunist. Inom ramen för denna förundersökning, som lades ned i december 1972, gav Göteborgs tingsrätt tillstånd till telefonkontroll, förutom av de misstänktas bostadstelefoner, av abonnemang hos Danelius´ bokhandel (november 1967 – december 1972), hos KFML (januari 1968 – juli 1970), hos den lokala FNL-gruppens expeditionslokal på Skolgatan (senare Brunnsgatan; april 1968 – juli 1971), hos DFFG:s kontor på Husargatan (augusti 1968 – april 1972), Göteborgs Clartésektion (maj 1969 – december 1971) och tidningen Gnistans redaktionslokal på Nordostpassagen (juli 1970 – december 1971). Några av de misstänkta anslöt sig vid splittringen av KFML till KFML(r), vilket motiverade att tillstånd till telefonkontroll lämnades även beträffande abonnemang hos KFML(r):s tidning Proletären (mars – december 1971) och hos Bokhandeln Röda Stjärnan (december 1970 – december 1971). Som mest var med anledning av misstankarna mot den huvudmisstänkte elva abonnemang föremål för telefonkontroll.

I januari 1972 hade en av de misstänkta, en ledande KFML(r):are, i den nyssnämnda förundersökningen brutits ut ur denna och en separat förundersökning inletts mot denne med anledning av misstanke om förberedelse till uppror. Denna förundersökning utgjorde ramen för en omfattande telefonkontroll riktad mot KFML(r) och därtill anslutna organisationer. Förutom för vissa bostadstelefoner77 gavs tillstånd till avlyssning av abonnemang hos KFML(r):s expedition på Allhelgonagatan i Stockholm (december 1971 – oktober 1975), KFML(r):s förbundslokal (februari 1972 – oktober 1975), Göteborgs Clartésektion/Sveriges Kommunistiska Studentförbund (ml) (december 1971 – april 1975), Bokhandeln Röda Stjärnan (maj 1973 – januari 1974), Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbund (ml) (september 1972 – oktober 1975), Ungkommunistens redaktion (augusti 1973 – januari 1974), Proletärens redaktion (december 1971 – oktober 1975) och partitryckeriet HS-Offset (april – oktober 1975), samtliga med adress Fjärde Långgatan 8 B, samt FNL-kontoret på Skolgatan (december 1971 – september 1972). Sedan, som nämnts, uppgifter rörande telefonavlyssning av SKP och KFML(r) förekommit i pressen som-

77 Det gällde även i några fall personer som i vart fall i formell mening inte var misstänkta för brott, men som i hemmet utförde vissa uppdrag för förbundets räkning och vars telefoner enligt åklagaren kunde komma att användas av den misstänkte; Göteborgs tingsrätt akt H 5/1971.

maren 1975 monterades avlyssningsutrustningen ned av säkerhetsskäl och avlyssningen torde, möjligen med något undantag, inte ha återupptagits inom ramen för denna förundersökning.78

Överskottsinformation från telefonkontrollen av personer med anknytning till KFML och KFML(r) i Göteborg samlades i en fiktiv meddelarakt. Till denna fördes uppgifter om Danelius´ bokhandel, KFML och FNL-gruppen i Göteborg, Gnistans redaktion och tidningen Klasskampen och, så småningom, uppgifter om KFML(r) och särskilt dess kontakter med personer i Stockholm.

Syftet med telefonkontrollen torde inte i första hand ha varit att få till stånd bindande bevis mot den misstänkte. En tidigare säkerhetspolis i Göteborg har således för kommissionen uppgett att, för det fall den misstänkte åtalades och dömdes, det fanns risk för att KFML(r) skulle gå under jorden. Detta vore värre än att ha en öppet verkande organisation som kunde övervakas. Sedan telefonkontrollen upphört konstaterade Göteborgssektionen att ”en ytterst värdefull informationskälla” om partiets omstörtande verksamhet därmed försvunnit.

Även senare förekom telefonkontroll mot en person med anknytning till KFML(r) i Göteborg med anledning av misstankar om förberedelse alternativt stämpling till allmänfarlig ödeläggelse. Inom ramen för denna förundersökning gavs tillstånd till telefonkontroll beträffande bl.a. telefoner hos redaktionerna för tidningarna Klasskampen och Proletären (i båda fallen under tiden november 1976 – maj 1981).

På motsvarande sätt beviljade rådhusrätten i Luleå åren 1969-73 med vissa avbrott telefonkontroll mot ett par kända kommunister på grund av misstänkt spioneri, vilket medförde att Norrskensflammans redaktionstelefoner kunde avlyssnas.79

Under år 1975 insattes med domstols tillstånd telefonkontroll mot en ledande nazist med anledning av misstankar om förberedelse till allmänfarlig ödeläggelse och förberedelse till uppror. Något åtal kom dock inte till stånd.

Telefonkontroll kunde användas som ett komplement till spaning och förtroliga meddelare. Från år 1974 finns det ett exempel på att behovet av kontroll av en meddelares uppgifter liksom av en ”närmare inblick” i vad som skedde inom ett visst område föran-

78 Det förefaller som om KFML(r):s förbundsexpedition var avlyssnad i oktober och november 1975. 79 Luleå tingsrätt står för det enda fall som kommissionen påträffat där en framställning om telefonkontroll avslagits och då med motiveringen att den förebragta utredningen inte gav tillräckligt stöd för skälig brottsmisstanke; Ä 9/72, Luleå tingsrätts arkiv.

ledde kontrasubversionsroteln att med byråchefens godkännande föreslå den berörda sektionen att begära telefonkontroll av ett lämpligt ”objekt”. Någon direkt brottsmisstanke som skulle kunna motivera en telefonkontroll tycks alltså inte ha funnits. Åklagaren ställde sig emellertid avvisande till förslaget, varför det inte kom att genomföras.

Telefonkontroll mot öststatsbeskickningar och andra utländska objekt gav fortsatt upplysningar också om svenska medborgare och organisationer som hade kontakter med befattningshavare där. Vissa sympatisörer med den revolutionära vänstern var också föremål för telefonavlyssning på grund av förbindelser med utländska medborgare och organisationer som kunde bedömas ha terroristanknytning. I dessa fall avlyssnades inte parti- och redaktionslokaler.

Telefonkontrollen avbröts i regel på begäran av säkerhetspolisen, ofta med hänvisning till att den inte tillförde utredningen något nytt eller på grund av att den misstänkte flyttat. Undantagsvis var det åklagaren som, möjligen efter underhandskontakter med domstolen, beslöt att inte begära fortsatt tillstånd till telefonkontroll.

Buggning och andra former av teknisk avlyssning

Som nämnts har säkerhetspoliser vid förhör till kommissionen uppgett att det under 1960-talet förekommit enstaka fall då buggningsoperationer riktats mot svenska medborgare.

Ett sådant fall torde avse Värmlands kommunistiska partidistrikts årskonferens i Folkets Hus i Karlstad den 16 och 17 april 1966. Säkerhetspolisens rapport från denna konferens innehåller ordagranna citat av många anföranden och en polisman har inför kommissionen uppgett att han vid ett tillfälle någon gång under åren 1962-67 deltagit i en buggningsoperation mot en sammankomst med kommunister i Karlstad, varvid en minisändare installerats på vinden till den avlyssnade lokalen.

En större operation riktades mot FNL-rörelsens kontor på Pålsundsgatan i Stockholm. Inom ramen för en förundersökning mot några ledande personer inom FNL-rörelsen och SKP hade Stockholms rådhusrätt, som tidigare redovisats, gett tillstånd till telefonkontroll mot ett abonnemang i lokalen. Någon gång under åren 1968-69 monterade säkerhetspolisen in mikrofoner i väggen i en angränsande lägenhet där också en bandspelare placerades. Mikrofonerna var, enligt vad som uppgetts till kommissionen, troligen installerade under något år, men själva buggningen skall inte ha varit

omfattande. Kvaliteten på bandupptagningarna skall ha varit så dålig att några bandutskrifter sannolikt inte gjordes. Frågan om att sätta in buggning mot FNL-kontoret togs upp med Vinge. Denne har för kommissionen förklarat att han inte minns hur han reagerade eller huruvida någon buggning kom till stånd.

Vidare buggades KFML:s kongress den 4-6 januari 1969 som hölls i Göteborgs stads samlingslokal vid Ärlegatan. Säkerhetspolisens Göteborgssektion hade hyrt lokalen föregående dag, varvid personal från Stockholm installerat mikrofoner. Operationen, som av allt att döma sanktionerats av byråchefen Frånstedt, resulterade i en omfattande rapport och betraktades av säkerhetspolisen som mycket lyckad.80

Sannolikt buggade säkerhetspolisen även DFFG:s kongress i Folkets Hus i Uppsala midsommarhelgen 1969. I säkerhetspolisens rapport från kongressen finns bl.a. refererat av inledningsanförande och debatter. Och en säkerhetspolis har för kommissionen berättat om sin medverkan i en buggningsoperation riktad mot en kongress i Uppsala en väldigt varm helg, en operation som beordrats av chefen för kommunistroteln. Genom en anställd vid Folkets Hus fick polisen i förväg tillgång till lokalen för att installera mikrofoner.

Därefter har, såvitt framkommit, inget fall av buggning i gängse mening skett inom säkerhetspolisens författningsskyddande verksamhet. Till buggning torde emellertid också kunna hänföras avlyssning av vanliga samtal i samband med telefonkontroll. Vid telefonkontroll startar inspelningen så snart luren till den avlyssnade apparaten lyfts. Det är alltså möjligt för säkerhetspolisen att avlyssna samtal i den lokal där telefonen är installerad medan en uppringande väntar på svar eller om någon försummat att lägga på luren ordentligt. Ett sådant fall, där säkerhetspolisen noterade samtalet, är känt från början av 1970-talet i samband med att tillstånd meddelats för telefonkontroll av en vänsterextremist.

Genom FRA:s fjärrspaning erhöll säkerhetspolisen under 1960- och 70-talen vissa uppgifter om FNL-rörelsens och den revolutionära vänsterns kontakter med utlandet.

Samarbete med andra myndigheter

Självfallet samarbetade säkerhetspolisen även under denna period flitigt med andra myndigheter, särskilt den öppna polisen. Exempelvis kan nämnas att det vid förundersökningar mot högerextre-

80 Frånstedt har inför kommissionen förnekat kännedom om denna buggningsoperation.

mister genom förhör och husrannsakningar kunde framkomma värdefull information.

Andra former av inhämtning

Det finns åtskilliga exempel på att handlingar och adressböcker som påträffats i samband med husrannsakan för brott av något slag bedömts vara av intresse för säkerhetspolisen. I sådana fall kunde handlingarna skrivas av eller kopieras och överlämnas dit. Exempelvis inlämnades hösten 1972 en stulen portfölj till säkerhetspolisens sektion i Göteborg. Innehållet hade anknytning till KFML(r) och handlingarna kopierades. Och när en stulen bil våren 1973 återfanns visade det sig att däri förvarades propaganda och en del interna handlingar rörande KFML(r), varvid materialet kopierades.

7.2.3. Samarbete med utländska tjänster

Efter tillkomsten av RPS:s säkerhetsavdelning var det avdelningschefen som ytterst svarade för kontakterna med Danmark och Norge. Samarbetet med Finland liksom med icke nordiska västländer sköttes däremot av chefen för den operativa byrån. I stor utsträckning gick dock kontakterna med den finländska skyddspolisen via Luleåsektionen. Denna sektion samarbetade även med den norska säkerhetspolisen. Det gjorde i viss mån även Göteborgssektionen som också hade kontakt med dansk säkerhetspolis.81 Det nordiska informationsutbytet på författningsskyddets område fortsatte inledningsvis enligt samma mönster som tidigare, dock med den skillnaden att det inte längre var de traditionella kommunistpartierna som främst var av intresse.

I stället var det huvudsakligen de maoistiska och trotskistiska organisationernas verksamhet som uppmärksammades. Säkerhetspolisen lämnade på begäran uppgifter om främst ledande svenska ”kineskommunister”, någon gång med signalement i syfte att möjliggöra spaning mot vederbörande i samband med resa till ett annat nordiskt land. Man delade information om resor till t.ex. Albanien och Kuba och utbytte erfarenheter av t.ex. ”politisk militärtjänstgöring” och misstänkta militära sabotage. Efter hand kom terroristfrågor att stå för en ökande andel av informationsutbytet. Kontak-

81 Däremot har det förnekats att Malmösektionen under 1970-talet samarbetade med sina danska kolleger rörande partipolitisk extremism

ter mellan misstänkta terrorister och nordiska medborgare med extrema vänstersympatier uppmärksammades. Man informerade också varandra om den offentliga kritik som riktades mot säkerhetstjänsterna. Vid sidan av korrespondensen fortsatte de personliga kontakterna mellan säkerhetspoliser, bl.a. vid kommissariemöten.82Under 1970-talet blev det vanligare med sektorsvisa möten, t.ex. rörande internationell terrorism.83

Sedan P G Vinge tillträtt som chef för säkerhetspolisen förändrades inställningen till internationellt samarbete och direkt eller indirekt inleddes ett samarbete med flera västländer.84 Beslut om inledandet av sådana kontakter fattades självständigt av avdelningschefen eller av den byråchef som svarade för utlandssamarbetet. Från sommaren 1977 deltog säkerhetspolisen i det internationella samarbetet mot terrorism, som innefattade utväxling av upplysningar rörande arabisk terrorism (Kilowattnätet) och icke-arabisk terrorism (Megatonnätet, även benämnt Watt). Detta samarbete hade upprättats redan i början av 1970-talet och omfattade år 1977 ett femtontal västländer.85

Samlingsakterna rörande det internationella samarbetet är gallrade för tiden fram till år 1982, varför det är svårt att få en bild av samarbetets omfattning och inriktning. Enligt uppgift av Olof Frånstedt som fram till år 1978 svarade för samarbetet lämnades inte uppgifter ut om svenska medborgare, en policy som godtogs av de utländska samarbetspartnerna. Däremot mottog säkerhetspolisen uppgifter om svenska medborgare från de samarbetande tjänsterna. Frånstedts efterträdare Per-Göran Näss har förklarat att han inte kan minnas att det förekom något samarbete med ickenordiska tjänster såvitt avsåg kontrasubversion. Kommissionen har emellertid kunnat konstatera ett par fall under 1970-talet då säker-

82 T.ex. H 84/66, 26.10.1966, referat från nordiskt kommissariemöte i Köpenhamn vid vilket diskuterades bl.a. ”fjärde internationalens” verksamhet, insamlingar till ”Vietcong” och ”kartoteksdebatten”, F 2B, vol. 9, B 34/71, 6.4.1971, inbjudan till nordiskt kommissariemöte i Oslo vid vilket skulle diskuteras bl.a. ”Kommunistiskt inflytande i massmedierna: press, publikationer, TV, radio och film i Norden”, F 1C, vol. 5, SD 21/74, 22.7.1974, protokoll från nordiskt kommissariemöte i Köpenhamn 18-19.6.1974, varvid diskuterades bl.a. samarbete mellan arabiska terroristorganisationer å ena sidan och vänster- och högerextremistiska grupper i Norden å den andra, F 2C, vol. 9, samt odaterade program för nordiska kommissariemöten dels 1-2.6.1977 vid vilket skulle diskuteras bl.a. vänsterextremistisk verksamhet och terror, dels 5-6.6.1980 vid vilket skulle diskuteras bl.a. internationell kommunism och subversion och dels 20-21.8.1981 vid vilket skulle diskuteras bl.a. internationella kommunistiska frontorganisationer samt nynazismen, F 5, vol. 1, SÄPO:s arkiv 83 Bergh och Eriksen: a.a., del 2, s. 517 84 Thede Palms dagbok 10.7.1964, KrA 85 Jfr Bergh och Eriksen a.a. del 2, s. 443

hetspolisen med all sannolikhet lämnade ut uppgifter om några ledande vänsterextremister till europeiska samarbetspartner.

I detta sammanhang finns det anledning att beröra uppgifter som förekommit inom säkerhetspolisen om att en mikrofilmskopia av flexoremsorna till centralregistret skulle ha överlämnats till en svensk ambassad utomlands eller till en utländsk säkerhetstjänst. Det står klart att flexoregistret på order av Vinge fotograferades under senare delen av 1960-talet, sannolikt år 1966. Anledningen härtill var enligt Frånstedt att de gemensamma stabsplatserna för civil- och militärbefälhavarna i Övre Norrland, Öst och Syd i ett krisläge skulle kunna ges tillgång till varsin kopia. Fotograferingen företogs på kvällstid för att inte störa det ordinarie arbetet. Enligt rykten skulle fem kopior av filmerna ha framställts. Holmér har uppgett att han, då en befattningshavare berättade för honom om kopiorna, lyckades spåra fyra av dessa kopior och lät förstöra dem. Han säger sig misstänka att den femte kopian skulle ha överlämnats till CIA. Såväl Vinge som Frånstedt har bestämt förnekat att någon kopia skulle ha lämnats till främmande makt eller för förvaring hos svensk ambassad utomlands. Sven-Åke Hjälmroth har förklarat att också han hört ett ”diffust rykte” om att en kopia av en mikrofilm av flexoregistret skulle ha överlämnats till främmande makt. Han uppfattade inte uppgiften som seriös utan som ett utslag av den rivalitet som fanns inom avdelningen.

Vissa uppgifter tyder på att det förekom ytterligare en fotografering av registret något eller några år senare i samband med att centralregistret lades över på data och att vid detta tillfälle fotografering skedde med två kameror, varav en för mikrofiche. En av de befattningshavare som deltog i arbetet har uppgett att avsikten sades vara att framställa en säkerhetskopia av registret att ha till hands, om detta kom till skada vid brand eller sabotage. Denne befattningshavare har också gjort gällande att en av hans medarbetare senare sagt sig ha sett en kopia av filmerna hos FBI omkring år 1990, ett påstående som den sistnämnde bestämt förnekat.

Kommissionen anser sig inte kunna dra några säkra slutsatser i frågan om en mikrofilmskopia av registret förts utomlands. Några skriftliga belägg som skulle tyda på att så varit fallet har emellertid inte påträffats. Tvärtom har i en gallringspromemoria från år 1972 angetts att samtliga fotografier av flexoregistret förstörts.86

86 PM ang. föstöring av beredskapsregistret 18.5.1972, Ö V, vol. 1, SÄPO:s arkiv

7.2.4. Bearbetning och registrering

I bearbetningen ingick att utarbeta sammanställningar och hotbildsanalyser rörande ytterlighetsorganisationerna. Som exempel härpå kan nämnas en tämligen omfattande sammanställning för säkerhetspolisens interna bruk om de nazistiska och högerextremistiska organisationerna som gavs ut år 1966. Sammanställningen innehöll uppgifter om organisationerna och om ledande personer inom respektive rörelse på central och lokal nivå.

I början av 1970-talet upprättades mallar för regionernas kvartalsrapporter rörande ytterlighetsorganisationerna. Dessa ger en uppfattning om vad säkerhetspolisen önskade klarlägga. Som exempel på rubriker kan nämnas ”Ekonomi och affärsverksamhet”, ”Studieverksamhet”, ”Anställda i offentlig tjänst” (med underrubrikerna ”Massmedier” och ”Myndigheter”), ”Internationella kontakter”, ”Propaganda” (med bl.a. följande underrubriker: ”Försäljningar av tidningar” och ”Offentliga möten och demonstrationer”) och ”Aktioner” (med bl.a. underrubrikerna ”Facklig verksamhet, vilda strejker, celler/grupper på arbetsplatser”, ”Verksamhet bland värnpliktiga, celler/grupper vid förband” och ”Våld i samband med demonstration/ockupation”.87

En viktig del av bearbetningen utgjordes av registerföringen. I övrigt skall enligt uppgift bearbetningen ha försummats, eftersom de operativa uppgifterna prioriterades.

Registreringsbestämmelser

Den parlamentariska nämnden i Wennerströmaffären

Den parlamentariska nämnden i Wennerströmaffären framhöll i sitt slutbetänkande att säkerhetspolisens register hade den dubbla funktionen att vara till hjälp vid säkerhetspolisens egen verksamhet för att uppdaga och förhindra brott mot rikets säkerhet och att tillhandagå myndigheter med behövliga uppgifter i samband med personalkontroll. Enligt nämnden skulle det vara ytterst vanskligt att lämna några direktiv om vilka uppgifter som fick föras in i registret.

87 Se t.ex. Kvartalsrapport för Stockholms stad och län första kvartalet 1974, 15:4/5a, vol. 21:73, SÄPO:s arkiv. I december 1974 påminde ledningen för RPS/Säk att dessa mallar måste följas, protokoll 8.1.1975 från arbetsmöte rörande uppföljningen av de politiska ytterlighetspartiernas verksamhet m.m. 10-12.12.1974, 5:720/6, vol. 6:50, SÄPO:s arkiv

Framgången vid spaning mot säkerhetshotande verksamhet kunde nämligen ha sin grund i noteringar, som från början var dåligt underbyggda eller förefallit vara av ringa vikt, men som fick värde då de i en förändrad situation ställdes samman med andra uppgifter.

Det var enligt den parlamentariska nämnden också nödvändigt att ta hänsyn till att den internationella underrättelseverksamheten skiftade mål och medel, varför det kunde vara förhastat att upphöra med registreringen av en viss riskfaktor. Om denna riskfaktor senare åter blev intressant, kunde de luckor som uppstått i registreringen under mellantiden vålla olägenheter. Exempel på detta fanns enligt nämndens mening och den pekade på att man vid tiden för nämndens arbete i slutet av 1960-talet, i motsats till på 1930-talet, kunde anse det tämligen ointressant att registrera nazister och andra fascistiska ytterlighetselement, men att det inte kunde uteslutas att bedömningen kunde bli en annan i en framtid. Det moderna samhällets sårbarhet gjorde dessutom att även en liten grupp fanatiker kunde vålla oerhörda skador.

Vidare ansåg den parlamentariska nämnden att personalkontrollen skulle bli mer tillförlitlig, om säkerhetspolisen hade möjlighet att utan inskränkningar registrera alla omständigheter som bedömdes kunna bidra till att skapa en säkerhetsrisk. Att medarbetare kunde lita på varandras lojalitet var viktigt för det förtroendefulla samarbetet inom försvaret, förvaltning och försvarsindustri.

Den parlamentariska nämnden tog också upp frågan om s.k. åsiktsregistrering. Utgångspunkten för all bedömning av politiska ytterlighetsriktningar måste enligt nämnden vara en prövning av om deras anhängare kunde antas utgöra ett hot mot vår medborgarfrihet och demokratiska samhällsordning. Denna prövning kunde inte inskränkas till att avse dessa ytterlighetsriktningars utåt tillkännagivna avsikter och program, utan måste inriktas på en mer djupgående bedömning av om de verkliga ambitionerna var eller kunde bli ett hot mot rikets säkerhet. Det var därvid nödvändigt att beakta att olika anhängare inom ett och samma ytterlighetsparti kunde ha olika långtgående syften. Sådana grupperingar och fraktioner kunde förekomma öppet eller fördolt. I allmänhet var det väl, enligt nämnden, så att många anhängare sympatiserade med partiets allmänna program men ändå var lojala mot samhällsordningen. Men det kunde finnas andra anhängare vars lojalitet i detta hänseende med fog kunde ifrågasättas. Förekomsten av politiskt betingade samhällsrisker inom en politisk grupp eller ett politiskt parti kunde leda till att uppmärksamhet måste ägnas åt gruppen eller partiet som helhet.

Enligt den parlamentariska nämndens mening hade man både i Sverige och utomlands erfarenhet av att kommunistisk aktivitet och inspiration förekommit i samband med spionageaffärer. Politiska sympatisörer spelade därvid också en betydelsefull roll. Det fanns också, tillade nämnden, mycket som tydde på att man från kommunistiskt håll medvetet försökte infiltrera polismyndigheter och andra myndigheter av särskild vikt för rikets säkerhet. Exempelvis hade skrivbiträdesbefattningar och liknande tjänster hos säkerhetspolisen sökts av personer med påvisbar kommunistanknytning. Bakom sådana systematiska infiltrationsförsök mot säkerhetstjänsten och försvaret måste enligt nämndens mening ligga avsikter som inte var förenliga med rikets intressen. Särskilt oroväckande fann nämnden detta vara med tanke på den skada illojala personer på vitala poster inom totalförsvaret kunde vålla för riket i en kritisk situation. Vad som hade framkommit talade enligt nämndens mening starkt för att den särskilda uppmärksamhet som ägnades de politiska ytterlighetsriktningarna borde bestå. Om man motsatte sig registrering, torde man ha att acceptera att det i en kritisk situation skulle komma att finnas kommunister eller fascister på flera viktiga poster inom totalförsvaret.

Den parlamentariska nämnden ansåg det inte påkallat med föreskrifter för säkerhetspolisens registreringar utöver vad som stadgades i lagen om polisregister, vare sig när det gällde anknytning till politiska ytterlighetspartier eller annars.

1969 års personalkontrollkungörelse och dess tillämpningsföreskrifter

I samband med att regeringen i början av 1968 offentliggjorde den parlamentariska nämndens betänkande utfärdades en kommuniké som klargjorde att regeringen intog en mer restriktiv inställning än nämnden till registreringsfrågan. Grunden för registrering låg enligt statsministern inte i den politiska uppfattningen som sådan utan var och förblev risken för samhällsfientlig verksamhet. Uppgifter om medlemskap i ett ytterlighetsparti skulle inte registreras automatiskt utan endast då särskilda skäl förelåg. Den socialdemokratiska riksdagsgruppen ställde sig bakom regeringen i denna fråga. I juni 1969 beslutade regeringen om en personalkontrollkungörelse (1969:446) som trädde i kraft den 1 oktober samma år. Här-

igenom upphävdes såväl 1961 års personalkontrollbestämmelser som registreringsdirektiven i HA 30. I 2 § kungörelsen föreskrevs att anteckning i säkerhetspolisens register för hindrande och uppdagande av brott inte fick göras enbart av det skälet att någon genom tillhörighet till organisation eller på annat sätt hade gett uttryck för politisk uppfattning.

Hemlig tjänsteföreskrift 15 Med anledning av personalkontrollkungörelsen utfärdade RPS styrelse anvisningar om anteckningar i säkerhetspolisens register, Hemlig tjänsteföreskrift (HT)15, att gälla fr.o.m. den 1 oktober 1969. Innan föreskriften slutligt antogs av styrelsen hade ett utkast underställts justitieminister Herman Kling, som genom att teckna sin signatur på utkastet ansågs ha lämnat det utan erinran. Föreskriften var utformad som ett åliggande för föreståndarna för säkerhetspolisens olika sektioner att till avdelningen insända uppgifter om personer vilka dömts eller misstänktes för brott som angavs i 9 § kungörelsen88 eller som genom sin verksamhet eller eljest kunde befaras delta i sådana handlingar. I föreskrifterna angavs att vid bedömningen av det sista ledet skulle beaktas sådana förhållanden som att en person

1 medverkar i rörelse som syftar till att undergräva det demokratiska statsskickets bestånd eller rikets ställning som oberoende stat, 2 har eller har haft förbindelse med främmande makt på sådant sätt att det kan sättas i samband med landsskadlig verksamhet, 3 i ledande ställning eller eljest aktivt bedriver för totalförsvaret väsentlig skadlig verksamhet, 4 tillhör utländsk revolutionär organisation eller går sådan organisations ärenden och i denna egenskap i riket utövar verksamhet som ej är förenlig med svenska säkerhetsintressen, 5 innehar anställning av betydelse för rikets säkerhet och som gjort sig känd för alkohol- eller narkotikamissbruk eller ådaga-

88 Paragrafen hade följande lydelse: Beträffande den som innehar eller avses tillträda tjänst i skyddsklass 2 får rikspolisstyrelsen lämna ut uppgift ur säkerhetsavdelningens register om att han

1. dömts eller är misstänkt för brott som avses i 1 § lagen den 21 mars 1952 (98) med särskilda bestämmleser om tvångsmedel i vissa brottmål eller för brott som avses i 13 kap. 7 eller 8 § brottsbalken eller försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott,

2. eljest dömts för eller är misstänkt för sådan handling eller försök eller förberedelse därtill som innefattar brott mot rikets säkerhet eller som är ägnad att undergräva det demokratiska samhällets bestånd eller rikets ställning som oberoende stat, eller

3. genom sin verksamhet eller eljest kan befaras vara beredd att deltaga i sådan handling som avses under 1 eller 2.

lagt sådana grova karaktärsfel att kravet på betryggande pålitlighet ej kan vara fyllt, 6 eller eljest företar eller företagit åtgärd som från säkerhetssynpunkt måste anses anmärkningsvärd.

Det ankom på chefen för registerroteln att slutligt avgöra om registrering av insända uppgifter skulle ske eller inte. Vid tveksamhet skulle frågan om registrering underställas avdelningschefen.

I förevarande sammanhang är det främst punkterna 1 och 3 som är av intresse. Bestämmelsen i punkt 1 tog naturligtvis sikte på ytterlighetsorganisationer på vänster- och högerkanten medan punkt 3 avsåg försvarsfientliga organisationer. Inom säkerhetspolisen ansåg man att frågan om hur bestämmelserna närmare skulle förstås blev en uppgift för Rikspolisstyrelsens parlamentariskt sammansatta styrelse att tolka.89 Några sådana tolkningsbesked har emellertid inte påträffats.

Hemlig tjänsteföreskrift 16 Då Holmér den 1 juli 1970 efterträdde Vinge som chef för säkerhetsavdelningen såg han som en av sina första uppgifter att utarbeta nya tillämpningsföreskrifter. Rikspolisstyrelsens styrelse fastställde den 17 december 1970 de nya anvisningarna (HT 16) att gälla fr.o.m. den 1 januari 1971.

I anvisningarna framhölls att säkerhetspolisens register skulle tjäna såväl som ett spaningsregister som ett hjälpmedel för personalkontroll. Om registrering av personer på grund av politiskt engagemang anfördes, sedan ”förbudet mot åsiktsregistrering” i 2 § personalkontrollkungörelsen redovisats, följande.

Det är emellertid ett välkänt faktum att vissa politiska ytterlighetsriktningar företräder meningar som syftar till att omstörta det demokratiska samhället med våldsamma medel. Risken att medlem i eller sympatisör med sådan organisation är beredd att deltaga i samhällsfientlig verksamhet är uppenbar. Sådan person måste därför kontrolleras av säkerhetstjänsten. Grunden för registrering ligger dock inte i den politiska uppfattningen som sådan utan är och förblir risken för samhällsfientlig verksamhet. Styrelsen har fastställt vilka organisationer som nu kan bedömas företräda sådana samhällsfientliga meningsriktningar. Se bilaga 1.

89 Protokoll från föreståndarmöte 4-7.11.1969, HSC 660/69, SÄPO:s arkiv

Det kan emellertid självfallet förekomma att en person kan vara medlem i eller sympatisör med sådan organisation utan att därför vara beredd att deltaga i samhällsfientlig verksamhet. Därest detta står klart skall han inte registreras. Tilläggas må att en person tillhörande annat politiskt parti än de i bilaga 1 angivna självfallet kan ha sådan samhällsfarlig inställning att han bör registreras.

I bilaga 1 upptogs under fem rubriker ett tjugotal organisationer enligt följande.

A REVOLUTIONÄRA ORGANISATIONER 1 Kommunistiska Förbundet Marxist-leninisterna /KFML och KFML(r)/ Häri inbegripes de förenade FNL-grupperna (DFFG), dock endast i den mån dessa fungerar som rekryteringsbas för KFML. 2 Marxist-leninistiska kampförbundet (Stödorganisation för KFML) 3 Svenska Clartéförbundet 4 Studerande för ett demokratiskt samhälle (SDS) 5 PAX-VCO i Lund

B ANARKISTISKA ORGANISATIONER 1 Svenska Anarkistförbundet 2 Kommittén för lika lön 3 Anarkistfederationen i Sverige 4 Anarkisterna i Stockholm

C TROTSKISTISKA ORGANISATIONER 1 4:e internationalen 2 Bolsjevikgruppen 3 Fria Fackföreningsfolket (FFF) 4 Förbundet Kommunist 5 Kommunistiska Arbetsgruppen 6 Marxistiska Arbetsgruppen i Hägersten 7 Revolutionära Marxister

D NAZISTISKA ORGANISATIONER 1 Nordiska Rikspartiet 2 Frisinnade Unionspartiet/Nordisk Ungdom 3 Nysvenska rörelsen

E VÄRNPLIKTSVÄGRARORGANISATIONER 1 Motståndsgruppen

Vidare framhölls om införandet av uppgifter i register följande.

Det är betydelsefullt att endast objektivt och sakligt grundade uppgifter antecknas i registret. Det måste emellertid samtidigt framhållas att det många gånger är nödvändigt att registrera även svaga misstankar. Ofta kan det vara fråga om obekräftade uppgifter från personer vilkas trovärdighet i allmänhet eller i det enskilda fallet inte kan bedömas.

Även dåligt underbyggda uppgifter eller uppgifter av ringa vikt kan vara betydelsefulla för spaningsarbetet och kan också registreras. När det gäller sådana uppgifter bör emellertid särskild försiktighet visas och all nödig hänsyn tas till medborgarnas personliga integritet.

Det angavs vidare att inte endast säkerhetspolisens centrala register utan även de lokala registren skulle omfattas av bestämmelserna. Dock förelåg inte hinder mot att utredningsmännen förde minnesanteckningar eller enklare kortregister. Sådana anteckningar var att anse som arbetsmaterial, vilket skulle förstöras så snart det inte längre behövdes. I själva registreringsfrågan innebar anvisningarna inte något nytt. Enligt uppgift skall Holmér också ha beslutat att personer under 15 år inte fick registreras.

Det är tveksamt om det radikala kårpartiet SDS i Lund och värnpliktsvägrarorganisationen Motståndsgruppen alltjämt existerade vid tiden för anvisningarnas ikraftträdande. Inte heller den Fredspolitiska föreningen PAX bedrev vid denna tid någon särskilt omfattande verksamhet och i november 1971 offentliggjordes att föreningen upphört. Att de fyra anarkistiska organisationerna togs upp på listan, trots att de inte antagit handlingsprogram med omstörtande budskap, förklaras troligen av att anarkister kort dessförinnan varit aktuella i samband med en husockupation i Stockholm. På den trotskistiska sidan synes alla kända organisationer, varav flertalet tillkommit i slutet av 1960-talet, ha tagits upp på listan. En bidragande orsak härtill var att flera av de ledande personerna hade utländsk bakgrund. Om Kommunistiska Arbetsgruppen90 och Marxistiska Arbetsgruppen i Hägersten är över huvud taget föga känt. Spänningar inom den svenska trotskismen ledde snart till för-

90 En organisation med snarlikt namn var Kommunistiska Arbetsgrupperna (KAG) som existerade åren 1971 och 1972.

ändringar i floran av organisationer. Revolutionära marxister och Bolsjevikgruppen slog sig i januari 1971 samman till Revolutionära Marxisters Förbund, som var den svenska sektionen av Fjärde Internationalen.91 Fria Fackföreningsfolket kom inte att bli föremål för någon mer omfattande övervakning innan organisationen upplöstes våren 1972. Förbundet Kommunist, som utgjorde en utbrytning ur Marxist-leninistiska kampförbundet, kom emellertid att bestå fram till årsskiftet 1981/82. Frisinnade unionspartiet var att beteckna som ett ”enmansparti”, om vilket det vid denna tid fanns mycket lite att rapportera. Partiet hade dock hållit enstaka möten och drivit en affischkampanj år 1971 och Nordisk ungdom hade samma år genomfört en propagandaturné i Värmland och Dalarna.

Regeringens öppna föreskrifter den 22 september 1972 I mars 1972 avslöjades att säkerhetstjänsterna övervakat värnpliktskonferensen i Örebro. JO företog en omfattande utredning av detta och andra ärenden med anknytning till påstådd åsiktsregistrering. Genom JO:s beslut avslöjades existensen av (om än inte det fullständiga innehållet i) HT 16.92 JO fann att tjänsteföreskriften stod i god överensstämmelse med föreskrifterna i personalkontrollkungörelsen och att påståendena om politisk åsiktsregistrering saknade fog. Justitieminister Geijer och därmed regeringen gjorde emellertid en annan tolkning av bestämmelserna. Regeringen förordnade den 22 september 1972 (SFS 1972 ) om en ändrad lydelse av 2 § personalkontrollkungörelsen. Ändringen innebar att regeringen från RPS styrelse skulle ta över uppgiften att meddela föreskrifter angående tillämpningen av bestämmelsen om förbud mot anteckning i polisregistret enbart av det skälet att någon genom tillhörighet till organisation eller på annat sätt gett uttryck för politisk uppfattning. Vidare ändrades formuleringen av 9 § 2 punkten i kungörelsen.93

Regeringen tillställde samma dag RPS ett brev med nya öppna föreskrifter för säkerhetsavdelningens verksamhet. Regeringen konstaterade inledningsvis att det i vårt land fanns organisationer och grupper som bedrev politisk verksamhet som innebar att våld, hot eller tvång utnyttjades eller kunde komma att utnyttjas som medel att uppnå de politiska syftena. Härefter fortsatte regeringen.

91 Fjärde internationalen var beteckningen på den internationella trotskistiska organisationen med säte i Bryssel. 92 JO:s ämbetsberättelse år 1973 s. 43 ff. 93 Ny lydelse: 2. eljest dömts för eller är misstänkt för sådan handling eller försök eller förberedelse därtill som innefattar brott mot rikets säkerhet eller som är ägnad att med våld förändra det demokratiska samhällets bestånd eller påverka rikets ställning som oberoende stat.

Vissa organisationer har i antaget program angivit att organisationen skall verka för att omvandla samhället med våld. En stor del av sådana organisationers medlemmar kan emellertid antas aldrig komma att medverka till att vad som sålunda uttalats i programmet förverkligas. Enbart tillhörigheten till sådan organisation skall därför inte utgöra skäl att anteckna någon i säkerhetsavdelningens polisregister. Anteckning får dock ske, om någon medlem i eller sympatisör med sådan organisation genom sina åtgärder har givit anledning till misstanke att han kan vara beredd att deltaga i verksamhet som innebär fara för rikets säkerhet eller som syftar till och är ägnad att med våld förändra det demokratiska statsskicket eller påverka rikets ställning som oberoende stat.

Vidare finns organisationer eller grupper som kan befaras här i riket eller i andra stater bedriva eller har bedrivit politisk omstörtningsverksamhet vari ingår utnyttjande av våld, hot eller tvång som medel. Uppgift om medlem i eller sympatisör med sådan organisation eller grupp skall antecknas i säkerhetsavdelningens polisregister.

Av en presskommuniké samma dag framgick att regeringen med den första gruppen avsåg svenska organisationer, där medlemmar och sympatisörer under vissa förutsättningar fick registreras, och med den andra gruppen avsåg utländska terroristorganisationer, vars medlemmar och sympatisörer alltså skulle registreras. Bestämmelsen ger intryck av att regeringen krävde att de revolutionära partierna skulle ha manifesterat sin revolutionära inriktning i ett antaget skriftligt program. Det framgick inte vilka åtgärder som skulle konstituera en viss medlem eller sympatisör som samhällsfarlig och därmed möjlig att registrera. Kravet på bevisningens styrka ställdes lågt. ”Anledning till” är det lägsta krav på brottsmisstanke som används i rättegångsbalken. Denna misstankegrad motsvarar vad som fordras för att en förundersökning skall få inledas.94

I en PM från oktober 1972 konstaterade Holmér att regeringens direktiv innebar väsentligt förändrade förutsättningar för registrering av medlemmar i eller sympatisörer med revolutionära organisationer. Sådana personer skulle inte längre presumeras vara farliga och registreras. Registrering fick ske först när vederbörande utöver medlemskapet eller sympatibevisen genom sina åtgärder gett an-

94 Registernämnden: Personalkontroll s. 43 f.

ledning till misstanke. Holmér ansåg att de organisationer som verkade för revolution i Sverige agerade på gränsen till det straffbara området för förberedelse till uppror. Därtill kom att misstankar om annan brottslighet såsom tagande av utländskt understöd eller anstiftan av lydnadsbrott kunde vara aktuella. Han konstaterade vidare att de aktiviteter som dittills medfört registrering endast på någon punkt motsvarade de nya direktiven. Sammanfattningsvis konstaterade Holmér

att nuvarande revolutionära organisationer i Sverige i huvudsak agerar utanför det straffbara området att den hittillsvarande registrerade aktiviteten hos medlemmar och sympatisörer i huvudsak är av tämligen enkel beskaffenhet att Kungl Maj:ts nya direktiv med något undantag innebär att de nu registrerade personerna med olika anknytningar till revolutionära organisationer skall avföras ur registret att personalkontrollen under år 1971 endast i 0,1 % av alla fall ledde till resultat, om man med resultat menar ”träff” i säkerhetsavdelningens register att denna procentsats ytterligare kommer att sjunka med de nya direktiven.

95

Det var, menade Holmér, angeläget att följa de revolutionära grupperna. För det första ”måste utvecklingstendenser, eventuell militarisering, samverkan med främmande makt och liknande förhållanden” observeras. En sådan kontroll kunde i och för sig utföras ”utan kännedom om en organisations medlemstal och utan personkännedom”. Det andra skälet var att förhindra infiltration inom totalförsvaret vilket förutsatte personalkontroll. Om nivån för registrering ställdes för högt riskerade man att förlora ”den egentliga vinsten” med personalkontroll. 96

1973 års hemliga regeringsföreskrifter I en skrivelse till regeringen i december 1972 hemställde RPS att regeringen dels skulle fastställa vilka organisationer och grupper som skulle omfattas av föreskrifternas avsnitt om revolutionära

95 PM ang. tillämpning av personalkontrollkungörelsen m.m. 17.10.1972, F I, vol. 1, SÄPO:s arkiv 96 Ibid. F. rikspolischefen Carl Persson har i sina memoarer uppgett att han var starkt kritisk till regeringens föreskrifter som alltför starkt skulle binda RPS/Säk, men att justitieminister Lennart Geijer, statssekreteraren Ove Rainer och Holmér menat att säkerhetspolisen i praktiken skulle kunna fortsätta arbeta som förut.; Persson: Utan omsvep, s. 204 f och 268

partier och terrororganisationer, dels utfärda ytterligare föreskrifter angående tillämpningen av 2 § personalkontrollkungörelsen. Den 27 april 1973 utfärdade regeringen tilläggsföreskrifter till 2 § personalkontrollkungörelsen. 97 Föreskrifterna skulle behandlas som kvalificerat hemliga, dvs. handlingen ansågs vara av synnerlig betydelse för rikets säkerhet och frågan om dess utlämnande skulle prövas av justitieministern. I föreskrifterna angavs att säkerhetspolisen skulle ägna särskild uppmärksamhet åt verksamhet som bedrevs av följande revolutionära organisationer: SKP, Svenska Clartéförbundet, KFML(r) inbegripet även ungdomsförbundet SKU(M-L) och studentförbundet SKS (m-l), MLK, FK, RMF, Nordiska rikspartiet och Demokratisk allians. Om säkerhetspolisen ansåg att någon annan politisk organisation eller grupp borde ägnas särskild uppmärksamhet från säkerhetssynpunkt, skulle saken omedelbart anmälas till regeringen.

Frågan om vilka eller vad slags åtgärder som skulle kunna föranleda att en enskild person antecknades i säkerhetspolisens register kunde enligt regeringen inte besvaras generellt och uttömmande utan måste i princip avgöras från fall till fall. Vid bedömningen skulle emellertid följande riktlinjer gälla.

Den som är medlem i eller eljest knuten till organisation av nu angett slag får antecknas i registret, om han

a) har lagförts för brottslig handling som innefattat användande av våld, hot eller tvång, om det ej är uppenbart att gärningen saknar samband med den dömdes politiska verksamhet,

b) har medverkat till bildande av hemliga celler på arbetsplatser eller militärförband eller ingår eller har ingått i sådan cell,

c) har anstiftat eller eljest spelat en framträdande roll vid ockupation av byggnad eller i samband med annan liknande lagstridig handling,

d) har använt våld, hot eller tvång i samband med avtalsstridig aktion på arbetsplats,

e) har uppträtt vid demonstration med vapen, batong eller annat liknande tillhygge,

97 Ett tidigare utkast till föreskrifter hade under remissbehandlingen utsatts för mycket skarp kritik från Fst/Säk; se Registernämnden Personalkontroll s. 44 f.

f) har undergått utbildning i partiskola eller eljest för verksamhet som syftar till att omvandla samhället med våld,

g) intar eller har intagit en ledande ställning inom organisationen.

Vidare föreskrevs att åtgärd som endast innefattade ett utövande av sedvanlig föreningsverksamhet inte skulle föranleda anteckning i registret och att till sådan verksamhet hörde deltagande i föreningsmöten. Om, tillades det, anteckning i registret av annan anledning än som angetts under a) – g) borde ske, skulle principfrågan hänskjutas till RPS:s styrelse för avgörande. Beslutade styrelsen att anteckning skulle ske, skulle beslutet omedelbart anmälas till regeringen.

Det angavs också att, om det i säkerhetsavdelningens register fanns äldre anteckning, som inte skulle ha fått göras, om de nu meddelade föreskrifterna hade iakttagits, anteckningen omedelbart skulle avföras ur registret.

Rikspolischefen ålades att kvartalsvis till justitieministern lämna en översiktlig redogörelse för de uppgifter som under kvartalet hade tillförts registret eller avförts ur detta. Dessutom föreskrevs att rikspolischefen fortlöpande skulle hålla departementschefen underrättad om viktigare händelser eller förhållanden som berörde säkerhetsavdelningens verksamhet.

Hemlig tjänsteföreskrift 19 Rikspolisstyrelsens hemliga tjänsteföreskrifter (HT 19) innehöll bl.a. anvisningar för säkerhetspolisens register och gällde under tiden den 1 juli 1973 – den 5 april 1983. Anvisningarna grundade sig på regeringens öppna föreskrifter den 22 september 1972 och regeringens hemliga föreskrifter den 27 april 1973.

Bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna var med smärre ändringar fram till år 1998 vägledande i säkerhetspolisens registreringsverksamhet såvitt avsåg politisk verksamhet. Det finns anledning att betona att personer även tillhörande de på förteckningen upptagna organisationerna kunde registreras på andra grunder, t.ex. på grund av kontakter med utländska underrättelseofficerare eller terrorister. De förändringar som regelverket genomgick gällde dels vilka organisationer som skulle ägnas särskild uppmärksamhet (se tablå s. 318-319), dels vissa kompletteringar rörande vilka ”åtgärder” som kunde vara registreringsgrundande.

Vid en konferens för sektions- och rotelchefer inom säkerhetspolisen i december 1973 togs frågan upp varför DA hade införts i HT 19. Enligt vad Holmér uppgav hade RPS anmält till regeringen att man ansåg att DA inte uppfyllde de kriterier om samhällsfarlighet som uppställts för upptagande i HT 19. Det fanns inom RPS/Säk uppfattningen att organisationen tagits med i förteckningen enbart för att skapa jämvikt mot de många vänsterextremistiska organisationerna på listan. Holmér förklarade att han inte kände till regeringens motiv men spekulerade i att det kunde ha samband med att en officer, som enligt massmedieuppgifter hade anknytning till DA, dömts för olaga vapeninnehav av sprängämnen. Vidare uppgav han att man tagit bort ”en- och tvåmannapartierna”.

Den sannolikt största högerextremistiska organisationen, NSR, hade alltså inte tagits med i förteckningen till regeringens föreskrifter den 27 april 1973. Organisationen återfördes på förteckningen genom regeringsbeslut den 20 december 1973. Någon uttrycklig motivering för detta beslut har inte påträffats. Sannolikt hade beslutet samband med att en ledande person inom NSR kort dessförinnan förekommit i ett personalkontrollärende. En bidragande orsak kan möjligen ha varit att säkerhetspolisen nåtts av uppgifter om att rörelsen hade kontakter med Ustasja.

1973 års bestämmelser medförde en fortsatt gallring av centralregistret.

Organisationer som i regeringens hemliga föreskrifter den 28 september 1973 och

den 3 december 1981 med beslutade ändringar i dem har varit upptagna på särskild förteckning

Nedan anges under vilka tider som de olika organisationerna har varit upptagna på en

förteckning. Beteckningarna v och h anger att organisationen i fråga av Säkerhetspolisen bedömts vara en extremistisk rörelse tillhörande vänstern respektive högern.

Namn Typ Uppförd Avförd 1 Sveriges Kommunistiska parti (SKP) v 27.4.7 1.12.88

Underorganisationer tillagda 3.12.81: Svenska Clarté dock

Clarté-förbundet och Röd Ungdom

1.7.85

2 Svenska Clartéförbundet

v 27.4.73 överförd

till nr 1

3 Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna v 27.4.73 22.12.98

(revolutionärerna), KFML(r); efter namnbyte

Kommunistiska Partiet Marxist-Leninisterna (revo-

lutionärerna, KPML(r) Underorganisationer: Sveriges kommunistiska

SKU (m-l)

ungdomsförbund Marxist-Leninisterna/SKU (m-l) / avf 1.7.84

och Sveriges Kommunistiska Studentförbund Marx-

ist-leninisterna/SKS (m-l)/ samt fr.o.m 3.12.81 till partiet knutna högskole- och idrottsföreningar

4 Marxist-Leninistiska Kampförbundet (MLK) v 27.4.73 1.7.84

5 Förbundet kommunist (FK)

v 27.4.73 1.7.84

6 Revolutionära marxisters förbund (RMF);

efter namnbyte Kommunistiska Arbetarförbundet v 27.4.73 1.10.98

(KAF); efter namnbyte Socialistiska Partiet (SP)

Underorganisation: Ungsocialisterna

1.7.84 1.10.98

7 Nordiska Rikspartiet (NRP)

h 27.4.73 1.10.98

8 Demokratisk Allians (DA); från 3.12.1981

h 27.4.73 1.3.93

Frihetsförbundet/Demokratisk Allians jämte

ungdomsgrupper och lokala grupperingar

9 Nysvenska rörelsen (NSR)

h 20.12.73 1.10.98

10 Sveriges Kommunistiska parti Marxist- Leninisterna (SKP ml); efter namnbyte

v 3.12.81 1.3.93

Sveriges Kommunistiska Arbetarparti (SKA)

11 Sveriges Nationella Förbund (SNF)

h 3.12.81 1.10.98

12 Kommunistiska Partiet i Sverige (KPS)

v 1.7.84 1.3.93

13 Sverigepartiet

h 1.1.88 1.10.98

Anm. I föreskrifterna den 3 december 1981 anges att RPS:s säkerhetsavdelning också

skulle ägna särskild uppmärksamhet åt grupperingar som med bibehållen målsättning hade brutit sig ur någon av de organisationer som hade upptagits på den till föreskrifterna upptagna förteckningen. Genom en ändring den 4 februari 1993 föreskrevs generellt

att ungdoms-, högskole- och idrottsorganisationer tillhörande de organisationer som då

var uppförda på förteckning skulle ägnas särskild uppmärksamhet.

Hemlig tjänsteföreskrift 20 RPS fastställde den 23 januari 1974 ytterligare föreskrifter för registreringen, benämnda ”Utbildning som registreringsgrund för medlem i organisation som syftar till att omvandla samhället med våld” (HT 20). I dem hänvisades inledningsvis dels till ett praxisbeslut av RPS:s styrelse den 13 december 1973, dels till att i 1973 års hemliga föreskrifter såsom ett särskilt kriterium för registrering av en person anges att personen hade undergått utbildning i partiskola eller eljest för verksamhet som syftar till att omvandla samhället med våld. Rikspolisstyrelsen ansåg sig därvidlag kunna konstatera att alla de då kända formerna av utbildning hos dessa organisationer åsyftade ”att ge kunskap om vederbörande organisations våldsprogram och syften”. Nyssnämnda former av utbildning bedömdes därför av rikspolisstyrelsen falla under begreppet ”partiskola eller eljest” och således utgöra grund för registrering.

Efter detta konstaterande gav RPS följande direktiv för den fortsatta registreringsverksamheten:

att medlemskap i KFML(r) skall leda till registrering, enär utbildning krävs för medlemskap att medlemskap i SKP är registreringsgrundande om detta erhållits före januari 1973 i dåvarande KFML samt att medlem i övrigt i någon av de [av regeringen] nämnda organisationerna, som genomgår av vederbörande organisation anordnad utbildning, skall registreras.

Det finns skäl att redan här framhålla att kommissionen kunnat konstatera att även om det för medlemskap i allmänhet krävdes genomgången partiskola, var detta inte något formellt krav.

Åsiktsregistreringsförbudet i regeringsformen

År 1977 infördes i 2 kap. regeringsformen, som behandlar grundläggande fri- och rättigheter, ett förbud mot åsiktsregistrering. Bestämmelsen är intagen i 3 § första stycket och har följande lydelse.

Anteckning om medborgare i allmänt register får ej utan hans samtycke grundas enbart på hans politiska åskådning.

Förbudet mot åsiktsregistrering, som trädde i kraft den 1 januari 1977, infördes på förslag av den s.k. fri- och rättighetsutredningen (SOU 1975:75). Syftet med bestämmelsen var att förstärka skyddet för den fria åsiktsbildningen. Enligt utredningen rådde det i Sverige allmän enighet om att åsiktsregistrering utan anknytning till farhågor om brottslig handling inte skulle få förekomma, men att en viss form av registrering måste vara tillåten till skydd för det demokratiska samhällsskicket. Härmed åsyftade utredningen säkerhetspolisens registrering av personer som kunde betraktas som säkerhetsrisker (jfr 9 § personalkontrollkungörelsen). Enligt utredningen förelåg det inte något hinder mot att registrera den politiska uppfattningen hos sådana personer. Utredningen underströk att de bestämmelser som gällde för den registrering som gjordes hos säkerhetspolisen inte gav rätt till registrering av svensk medborgare enbart därför att han hade någon viss politisk uppfattning eller tillhörde någon viss politisk organisation. De svenskar som antecknades i registret var enligt utredningen i stället personer som kunde befaras begå eller delta i vissa uppräknade, påtagligt samhällsfarliga handlingar.

I lagstiftningsärendet uttalade chefen för Justitiedepartementet bl.a. följande.

Jag ansluter mig till utredningens uppfattning att åsiktsregistrering utan anknytning till befarade brottliga handlingar inte skall få förekomma men att å andra sidan sådan registrering av säkerhetsrisker som f.n. görs i det s.k. SÄPO-registret inte kan undvaras som ett led i skyddet för det demokratiska samhällsskicket. Det måste anses värdefullt att de yttersta gränserna för det allmännas möjligheter att registrera medborgarnas politiska åsikter klart anges i grundlagen.

Vidare uttalade justitieministern att förbudet mot åsiktsregistrering bl.a. innebar att register där en person fanns antecknad på någon grund som saknade varje samband med politisk åskådning inte fick kompletteras med anteckning om den registrerades åskådning i sådant hänseende. I detta fall fick en anteckning av senast nämnt slag nämligen anses vara helt självständig och därmed grundad enbart på den antecknades åskådning. Bestämmelsen utgjorde däremot inte något hinder mot att anteckningar t.ex. om partitillhörighet tillfördes ett register över personer som på andra grunder än enbart sin politiska åskådning kunde betraktas som säkerhetsrisker. Grunden för anteckningen var i alla fall att vederbörande med hänsyn till

samtliga förekommande omständigheter ansågs utgöra en sådan risk.98

Registreringspraxis

Under senare delen av 1960-talet fortsatte registreringen av personer med anknytning till ytterlighetsorganisationerna som tidigare. De traditionella kommunisterna och högerextremisterna var vid denna tid väl kartlagda och antalet nyregistreringar avseende dessa grupper var inte särskilt stort. I stället koncentrerades registreringsverksamheten mot FNL-rörelsen och de nybildade vänsterextremistiska organisationerna.

Inledningsvis torde säkerhetspolisen ha eftersträvat en närmast total kartläggning av de aktiva inom FNL-rörelsen. Vid ett föreståndarmöte i april 1968 diskuterades frågor om registrering av FNL-anhängare. Här framfördes bl.a. att deltagande i en laglig demonstration inte skulle utgöra registreringsgrund. Eftersom formellt medlemskap inte fanns inom FNL-grupperna var inte heller medlemskap något användbart kriterium i detta sammanhang. Allmänt varnades för att registrera personer enbart på den grund att de lämnat ekonomiska bidrag till rörelsen. Registrering borde ske av alla som ”visat aktivitet i FNL-arbetet”, t.ex. av dem som innehade en ledande ställning, medverkade i olagliga demonstrationer eller sålde rörelsens ”propagandaalster”. Dessa riktlinjer tycks i stort sett ha följts i praktiken. Till de aktiva kunde i registreringssammanhang även räknas t.ex. den som var lokalt ansvarig för en bössinsamling eller den som transporterat banderoller och propaganda i sin bil.

Att bedriva propaganda för eller aktivt sprida information om värnpliktsvägran kunde vara registreringsgrundande. År 1965 registrerades sålunda personer aktiva i Uppsala fredsförening (tidigare KMA i Uppsala) i den mån de inte tidigare var registrerade. Även samtliga medlemmar i VRO:s styrelse registrerades, några av dem sannolikt enbart på denna grund. Däremot synes inte ledamöter av VCO:s centralstyrelse ha registrerats uteslutande på denna grund. Personer som deltagit i demonstrationer eller på annat sätt gett uttryck för sitt motstånd mot värnplikten eller försvaret som sådant kunde registreras redan utifrån uppgifter i massmedier.

Tillkomsten av personalkontrollkungörelsen och särskilt HT 16 fick konsekvenser för registreringen av FNL-aktivister. Styrelse-

98 Prop 1975/76 s. 117 f.

medlemmar inom FNL-rörelsen ansågs år 1971 alltjämt vara registreringsbara medan det inom säkerhetspolisen förelåg olika uppfattningar om huruvida även andra funktionärer skulle kunna registreras. Under år 1972 gallrades samtliga personregistreringar i centralregistret som endast grundades på aktivitet inom FNL-rörelsen.

Den viktigaste följden av personalkontrollkungörelsens tillkomst var emellertid att den breda registreringen av personer med anknytning till VPK upphörde. Detta innebar inte att övervakningen av partiet som sådant helt upphörde och uppgifter fördes även fortsättningsvis till många tidigare upprättade personakter. Säkerhetspolisen företog under år 1971 en omfattande gallring av centralregistret. Inledningsvis företogs utifrån den datorbaserade delen av registret en inventering av poster där registreringen grundade sig på politisk inställning. (Som antytts hade i slutet av 1960-talet en datorisering av sökingångarna till centralregistret påbörjats, varvid JWK-systemet behölls som bas.) 130 000 sådana poster identifierades, varav 113 000 avsåg kommunister och drygt 16 000 avsåg nazister och högerextremister.99 Nästa steg var att undersöka om det bland dessa personer fanns sådana om vilka det fanns ”information om viss aktivitet utöver den rent politiska aktiviteten”, vilket skulle motivera omregistrering. I den mån sådan information saknades, skulle sökingångarna i flexoregistret och datorposterna gallras. Det framhölls att sådana uppgifter, såvitt avsåg VPK:are, inte regelmässigt fick föras över till arbetsanteckningar. De aktiviteter som kunde föranleda omregistrering var t.ex. längre partiutbildning i någon kommuniststat, aktivitet inom Svenska Fredskommittén och medlemskap i Svensk-kinesiska föreningen. Däremot skulle exempelvis deltagare i 1968 års ”kårhusockupation” inte omregistreras. Enligt uppgift skall hälften av personakterna ha gallrats i början av 1970talet.

Antalet registreringar på enbart politiska grunder minskade alltså drastiskt. I oktober 1972 var, enligt en PM upprättad av Holmér, närmare 2 300 personer registrerade i centralregistret med stöd av HT 16. Av dessa var drygt 1 500 anhängare till KFML och 230 till KFML(r). Detta kan jämföras med att KFML i riksdagsvalet 1970 (alltså före splittringen) erhöll ca 21 000 röster. Antalet registrerade medlemmar i och sympatisörer med andra organisationer var för Clarté 222, för SDS 76, för RMF 57, för FK 31 och för MLK 22.

99 I dessa siffror ingick endast sådana personer som betecknats som aktiva medlemmar och sympatisörer. Poster avseende personer som registrerats enbart som prenumeranter på kommunistiska tidningar och andra ”svaga” uppgifter hade inte hunnit konverteras vid datoriseringen och kom således inte med vid extraheringen.

Vänsterextremister var alltså helt dominerande bland de registrerade. I PM:n angavs att mer än en tredjedel (882) av de registrerade utgjordes av medlemmar eller sympatisörer medan övriga visat någon form av aktivitet. Som exempel på registreringsgrundande aktiviteter nämndes anställning i organisation, kontaktverksamhet, ledning av studiecirkel, beställning respektive mottagande av större mängder propagandamaterial, ingående i propagandalag, propaganda- eller infiltrationsarbete under militärtjänstgöring, tidnings- och bokförsäljning, valsedels- och flygbladsutdelning samt aktivitet i samband med vilda strejker. För registrering som sympatisör användes någon av följande grunder: anmälan till eller deltagande i studieverksamhet, försäljning av eller prenumeration på propagandaskrifter, deltagande i affischering och deltagande i Röd Frontdemonstration. Holmér konstaterade själv att den hittills dokumenterade aktiviteten var av tämligen enkel beskaffenhet.

Tillkomsten av 1973 års hemliga regeringsföreskrifter skapade inledningsvis osäkerhet inom säkerhetspolisen om tillämpningen. Holmér förklarade vid en intern konferens december 1973 att en person fick registreras först när man hade sådana uppgifter om vederbörande, som angavs i de nya bestämmelserna, men att säkerhetspolisen i övrigt kunde samla uppgifter som man ansåg vara av visst värde.100 Vid en konferens i maj 1973 betonade Holmér att enbart den ”politiska belastningen” inte räckte för registrering av en medlem av KFML(r), men att detta förhållande kunde noteras i en arbetsanteckning. Saken kom i ett annat läge, om någon misstänktes för underrättelseverksamhet eller liknande. Säkerhetspolisen fick då i princip registrera vad som man ansåg sig behöva för verksamheten. Det gällde bara att ”skilja registret och arbetsanteckningarna åt, när det gäller det politiska grönområdet”.101

År 1974 utgjorde antalet vänsterextremister som registrerats med stöd av HT 19 drygt 2 500 och detta trots att närmare 800 poster gallrats sedan HT 16 upphävts. Antalet ”HT 19-registrerade” högerextremister uppgick vid denna tid till drygt 100. Efter hand minskade antalet ”politiska” nyregistreringar. 102

Såvitt avsåg de vänsterrevolutionära rörelserna kom den avgjort vanligaste registreringsgrunden att bli ”ledande ställning” följt av ”partiskolning” och ”verksamhet i hemliga celler”. Alla personer

100 Protokoll 15.1.1974 vid konferens ang. uppföljningen av de politiska ytterlighetsgruppernas verksamhet m m 4-6.12.1973, 5:721/d, SÄPO:s arkiv 101 Protokoll 6.6.1973 från sektions- och rotelchefskonferens 22-25.5.1973, 5:720/6, vol. 4:33, SÄPO:s arkiv 102 Protokoll från regionskonferens i Filipstad 9-11.9. 1978, 5:720/6, löpnr 11, s.86/12, SÄPO:s arkiv

som kandiderade för dessa partier i allmänna val till riksdag, landsting och kommunfullmäktige liksom i kårval vid universitet och högskolor ansågs inta en ”ledande ställning” inom organisationen och detta oavsett placeringen på valsedeln. Dit räknades också t.ex. personer som var styrelsemedlemmar, såväl i centrala som lokala styrelser, partiernas internationella sekreterare, deltagare i partikongresser, ansvariga för tidningar, radioprogram och tryckerier, ledare för celler, studiecirklar och kampanjer och personer som reste runt i landet och höll tal för partiets räkning. Även uppgifter om att personer prenumererade på eller själva sålde ett revolutionärt partis tidning, delade ut flygblad, deltog i vissa demonstrationer kunde registreras, ofta i kombination med andra uppgifter. Det finns exempel på att en person som var suppleant och tränare i en idrottsförening knuten till KFML(r) liksom en person som beställt mat till ett av SKP arrangerat sommarläger registrerats på grund av att de ansetts inta en ledande ställning inom respektive organisation.103 HT 20 fick till följd att personer som enbart deltagit i KFML(r):s föreningsmöten kunde registreras, eftersom säkerhetspolisen presumerade att deltagarna även var medlemmar.

Som exempel på personer som inte antecknades i centralregistret kan däremot nämnas en värnpliktig som år 1973 i ett militärt tjänstekuvert skickat handlingar rörande trotskistisk cellverksamhet m.m. och en kvinna som år 1977 medfört bl.a. en trotskistisk tidning till Storbritannien. Båda dessa noterades emellertid i arbetsanteckningar.

I detta sammanhang finns anledning att nämna säkerhetspolisens behandling av Emmausrörelsen. Detta var ursprungligen en kristen rörelse som samlade in kläder och annat för vidare befordran via Lutherhjälpen till behövande i u-länder. En grupp inom rörelsen bedriver sedan slutet av 1960-talet ett arbetskollektiv i Björkå i Småland med filialer och försäljningsställen på flera orter i Sverige. Verksamheten har efter hand fått en klart socialistisk och antiimperalistisk inriktning och föreningen samarbetar sedan länge med KPML(r). Från år 1974 betraktade säkerhetspolisen Emmaus-Björkå som en del av partiet, trots att föreningen i sina stadgar från samma år betecknat sig som partipolitiskt obunden.104 Säkerhetspolisen började samma år registrera medlemmar i kollektivet. Som medlem ansågs den som arbetat vid föreningen minst ett år, en tid

103 Registernämnden: Personalkontroll s. 71-76 104 I 1991 års stadgar anges att ”föreningen skall vara obunden i förhållande till alla organisationer”.

som sammanföll med minimilängden av den partiskoleutbildning som bedrevs inom kollektivet.

Under 1990-talet utvecklade föreningen kontakter med utomparlamentariska grupper som plogbillsrörelsen. Även ett par andra Emmausföreningar har av säkerhetspolisen betraktats som dolda lokalavdelningar till KPML(r).

Då APK bildades var redan flertalet ledande personer registrerade hos säkerhetspolisen. Registreringsgrunden var ofta kontakt med företrädare för främmande makt, kontakter som byggts upp långt tidigare.

Det kulturradikala klimat som rådde under senare delen av 1960- talet och 1970-talet avspeglar sig i säkerhetspolisens register. Flera kända kulturpersonligheter och fredsaktivister finns registrerade, varvid registreringsgrunden i regel är ”kontakt med främmande makts beskickning” eller ”besök i kommunistiskt land”. Även personer som framträtt som kritiker av säkerhetspolisens verksamhet kunde bli föremål för registrering. Endast det förhållandet att någon gett uttryck för politiskt radikala uppfattningar eller för fredsaktivism har, såvitt framkommit, inte utgjort grund för registrering i centralregistret.

Som tidigare antytts var telefonkontroll en viktig inhämtningsmetod. Det har uppgetts att nyregistrering av en person i regel inte fick grundas enbart på överskottsinformation från telefonkontroll. Det krävdes att en sådan uppgift bekräftades eller kompletterades med andra uppgifter, främst inhämtade genom spaning. Kommissionen har emellertid kunnat konstatera att det inte var ovanligt att personer nyregistrerades enbart på grundval av uppgifter som framkommit som överskottsinformation från telefonkontroll.

Arbetsanteckningar

Personalkontrollkungörelsens förbud mot ”åsiktsregistrering” innebar alltså en stark begränsning i säkerhetspolisens rätt att registrera personer enligt den s.k. behovsprincipen, dvs. möjligheten att registrera allt som säkerhetspolisen ansåg sig behöva för sin verksamhet. Omgående uppstod frågan huruvida detta förbud omfattade inte endast centralregistret utan även andra register som fördes inom säkerhetspolisen. För att förbudet avsågs omfatta endast centralregistret anfördes att uppgifter för personalkontroll endast fick lämnas ut från centralregistret och att det därför inte var någon skada skedd, om uppgifter som inte fick registreras enligt

personalkontrollkungörelsen antecknades i lokala register. Byråchefen Ralph Sterner, som medverkat vid kungörelsens tillkomst, framhöll däremot att förbudet mot ”åsiktsregistrering” inte avsåg registrering endast för personalkontroll utan registrering över huvud taget.

Holmér tog kort efter sitt tillträde som chef för säkerhetsavdelningen upp frågan om möjligheterna att inhämta och spara information om medborgares politiska uppfattning och organisationstillhörighet utan att bryta mot polisledningens tolkning av förbudet mot ”åsiktsregistrering”. Han gjorde en distinktion mellan å ena sidan material som återfanns i det ”som vi menar med polisregister” och å andra sidan minnesanteckningar och spaningsmeddelanden som en utredningsman samlade för sitt speciella arbete. För den förstnämnda kategorin gällde förbudet, men inte för den senare och det inte ens om arbetsmaterialet systematiserades på ett sådant sätt att enskilda uppgifter gjordes sökbara. Samma synsätt kom som nämnts till uttryck i HT 16.

Den nya bestämmelsen skapade inte erforderlig klarhet inom organisationen. Från en sektion föreslogs att personer beträffande vilka det fanns vissa indikationer som tydde på sympatier med någon i bilaga 1 till HT 16 upptagen samhällsomstörtande organisation skulle kunna antecknas i arbetsregister, trots att uppgifterna inte var tillräckliga för registrering i centralregistret. Därigenom skulle man ha möjlighet att följa upp personen i fråga, särskilt om uppgifterna gjordes sökbara med kortregister eller flexoremsor. En sådan remsa kunde exempelvis kodas så att den angav att personen tillhörde FNL-rörelsen och var ”på glid in i KFML”. Förslaget vann anslutning bland de befattningshavare som sysslade med politisk övervakning medan ledningen intog en mer restriktiv hållning.

Varken i de ändringar som gjordes i personalkontrollkungörelsen år 1972 eller i de hemliga tilläggsföreskrifterna för säkerhetspolisens registreringsverksamhet som utfärdades av regeringen i april 1973 gavs några föreskrifter om förande av arbetsanteckningar. Justitieminister Lennart Geijer skall emellertid våren 1973 ha godkänt att arbetsanteckningar fick föras och ställt sig bakom de synpunkter som RPS anfört i en PM rörande denna fråga. I HT 19 angavs under rubriken Arbetsanteckningar.

För utredning huruvida förutsättningar för anteckning av en person i säkerhetsavdelningens register föreligger må arbetsanteckningar göras angående person beträffande vilken skälig anledning finns att anta att någon förutsättning för registrering är

uppfylld. Sedan utredning slutförts skall, därest förutsättning för registrering inte föreligger, arbetsanteckningarna omedelbart förstöras.

Vidare föreskrevs att de lokala registren inte fick innehålla uppgifter som inte fanns i centralregistret och att arbetsanteckningarna skulle hållas fysiskt åtskilda från central- och sektionsregistren. Några bestämmelser om hur sektionerna och rotlarna skulle ordna arbetsanteckningarna utfärdades inte. Holmér förklarade emellertid att sektionerna hade frihet att systematisera sina arbetsanteckningar på det sätt som ansågs vara mest praktiskt, t.ex. genom flexoremsor, dock under förutsättning att dessa hölls åtskilda från sektionsregistrets flexoremsor.

Arbetsanteckningarna kunde föras i form av registerkort. Säkerhetspolisen kunde på detta sätt samla på sig information i sökbar form i avvaktan på att vederbörande uppnått gränsen för registrering i centralregistret. Hade bara den gränsen uppnåtts, kunde även uppgifter i äldre arbetsanteckningar föras över till centralregistret. Arbetsanteckningarna kom alltså att utgöra en mellanstation på väg mot registrering i centralregistret.

Hjälmroth förklarade vid en konferens år 1978 att ”i ett arbetsregister kan föras in nästan alla uppgifter, men de får inte grunda sig på vederbörande persons politiska uppfattning”.105 Uttalandet synes inte ha medfört någon ändrad praxis.

Vid en inventering i slutet av 1970-talet framkom att säkerhetspolisen förfogade över ca 11 000 arbetsanteckningar, varav 4 500 vid kontrasubversionsroteln i Stockholm. I åtskilliga fall var de tillgängliga för flera befattningshavare som arbetade med samma utredning, ibland på skilda orter. Som exempel på uppgifter som antecknades i arbetsregister vid sektionerna under 1970-talet kan nämnas att någon haft FNL- eller KFML(r)-affischer uppsatta i sin bostad, prenumererat på Proletären, samlat medicinsk litteratur som sänts till Hanoi eller vägrat att fullgöra värnplikt av politiska skäl. Även aktiviteter inom Amnesty International kunde föranleda notering i arbetsanteckningar.106

105 Protokoll 15.11.1978 från regionkonferens för Östra och Bergslagens regioner 11-13.9.1978, 5:720/6 vol. 10, SÄPO:s arkiv 106 Den svenska sektionen av Amnesty bildades år 1964. Enligt uppgift från en säkerhetspolis var det i slutet av 1960-talet inte ovanligt att 60-70 procent av lokalstyrelsens ledamöter var kommunister.

Beredskapsregistret

Rikspolischefen Carl Persson intresserade sig kort efter sitt tillträde för beredskapsförteckningen och framhöll vikten av att motsvarande planläggning gjordes för hela riket. Den revolutionära vänsterns frammarsch under 1960-talets senare del påkallade en revidering av 1950 års riktlinjer för förteckningens förande. Vid diskussionerna om de nya riktlinjerna poängterades att omhändertaganden inte nödvändigtvis behövde kopplas till en krigssituation. Förutom personer, som kunde tänkas gå främmande makters ärenden, skulle därför på förteckningen föras upp ”personer, som vid inre politiska oroligheter kan befaras komma att leda eller aktivt understödja försök till omstörtning av samhället med eller utan våldsamma medel”.

Sedan förslag inhämtats från sektionerna kunde i november 1969 en ny, av avdelningschefen godkänd förteckning, den s.k. IP-listan, presenteras vid en intern konferens. Förteckningen, som omfattade hela riket, upptog 400 personer ”med en extremistisk vänsterinriktning, som i ett hotande läge skulle omhändertas”. De kategorier som togs upp på förteckningen var personer med ledarförmåga, personer som undergått långvarig partiutbildning i Sovjetunionen, anställda vid öststatsambassader och f.d. Spanienfrivilliga, vilka alltjämt var aktiva. Flertalet personer var knutna till VPK eller VUF men nästan lika många hörde till KFML, Clarté och FNL-rörelsen. Geografiskt var ca en tredjedel hemmahörande i Stockholmstrakten medan ett 40-tal fanns inom Luleåsektionens område. Enligt planerna skulle omhändertagandena ske samtidigt. Uppgifterna om bostad och arbete skulle noggrant kontrolleras. Förteckningen borde årligen revideras.

I april 1972 förstördes 247 sidor av förteckningen och under det följande decenniet var förteckningen föremål endast för ett marginellt intresse från säkerhetspolisens sida. I samband med datoriseringen av centralregistret klassificerades de personer som var registrerade som extremister med beteckningarna A, B och C. Akategorin utgjordes av ”de farligaste” och skulle enligt riktlinjerna ”ägnas särskild uppmärksamhet i händelse av krig”, vilket torde ha varit en omskrivning för omhändertagande. Antalet personer i denna kategori skall enligt uppgift till kommissionen ha uppgått till mellan 110 och 190. Någon planläggning för hur ett tillslag mot dessa personer skulle genomföras fanns inte utarbetad.

7.2.5. Personalkontroll

Regelsystemet

107

År 1966 medgav regeringen att personalkontroll generellt skulle få begäras före antagning av hemvärnspersonal.108

Personalkontrollkungörelsen, som trädde i kraft den 1 oktober 1969, var alltså den första offentliga författningen om personalkontroll. Med det viktiga undantaget avseende förutsättningarna för registrering var regleringen i stort sett utformad enligt det förslag som lämnats av den parlamentariska nämnden i Wennerströmaffären.

Personalkontroll definierades som ett inhämtande av upplysningar ur polisregister beträffande den som innehade eller avsågs tillträda en tjänst hos en myndighet eller ett företag som var av betydelse för rikets säkerhet. Med avseende på vilka myndigheter som fick företa personalkontroll skedde ingen utvidgning jämfört med vad som tidigare gällt.

Personalkontroll fick företas endast i fråga om tjänst som, med stöd av personalkontrollkungörelsen och på grund av sin betydelse för totalförsvaret eller rikets säkerhet i övrigt, var att hänföra till skyddsklass. Avgörande för vilken skyddsklass en viss tjänst var hänförd till var i vilken utsträckning befattningshavaren fick del av hemliga uppgifter som var av betydelse för totalförsvaret eller rikets säkerhet i övrigt. Det fanns två skyddsklasser. Till skyddsklass 1 hänfördes tjänster som var av synnerlig betydelse för rikets säkerhet och till skyddsklass 2 tjänster som i övrigt var av betydelse för rikets säkerhet. Regeringen bestämde vilka tjänster som skulle hänföras till skyddsklass 1. Vilka tjänster som skulle hänföras till skyddsklass 2 bestämdes av regeringen eller, efter dess bemyndigande, av vederbörande myndighet.109 I SUA gavs bestämmelser om

107 Följande framställning bygger huvudsakligen på Registernämnden: Personalkontroll s. 14 ff. 108 Fst/Säk 30.12.1966, H 9013-1, F I, vol. 58, MUST:s arkiv 109 Sedan 1960-talet har det inom RPS/Säk funnits intresse av att begränsa antalet skyddsklassade tjänster. Detta skulle minska arbetsbelastningen och dessutom öka kvalitén på kontrollerna. Dessutom skulle detta minska risken för nya kritiska debatter kring frågan om hur säkerhetspolisens politiska registreringar användes i personalkontrollen, vilket ansågs kunna skada säkerhetsskyddet. I en skrivelse till Justitiedepartementet i maj 1976 framhöll RPS att antalet framställningar om personalkontroll syntes anmärkningsvärt högt och att de begränsningar av begäran om personalkontroll som åsyftades med skyddsklassindelningen inte hade uppnåtts; skrivelse 5.5.1976 ang. personalkontrollsystemet, SAK 701391-9852, vol. 2, SÄPO:s arkiv

när personalkontroll skulle ske beträffande personer och företag som skulle anlitas för uppdrag där de skulle få kännedom om uppgifter av betydelse för rikets säkerhet. Bestämmelser fanns också om att personalkontroll skulle göras i fråga om personal och ledning i bevakningsföretag.

Personalkontroll av en person skulle företas före anställning på en skyddsklassad tjänst eller innan en person som redan var anställd skulle övergå till en sådan tjänst (eller till en tjänst i högre skyddsklass). Kontrollen borde avse endast den som kunde antas bli utsedd. Beträffande personer som innehade tjänst i skyddsklass 1 skulle förnyad personalkontroll ske minst vart femte år. I övrigt borde förnyad kontroll företas när det förelåg särskild anledning till det.

Framställning om utlämnande av uppgifter gjordes hos RPS. Beträffande den som hade eller skulle tillträda en tjänst i skyddsklass 1 fick RPS lämna ut varje uppgift som var tillgänglig i ett polisregister. I fråga om tjänster i skyddsklass 2 fick enligt 9 § endast uppgifter om att personen dömts eller var misstänkt för bl.a. särskilt angivna brott som rörde rikets säkerhet eller för försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott lämnas ut. Vidare fick uppgifter lämnas ut om personen eljest hade dömts eller var misstänkt för sådan handling eller försök eller förberedelse därtill som innefattade brott mot rikets säkerhet eller som var ägnad att undergräva det demokratiska statsskickets bestånd eller rikets ställning som oberoende stat.110 Uppgifter fick också lämnas ut om den kontrollerade genom sin verksamhet eller eljest kunde befaras vara beredd att delta i sådan handling som nu nämnts.111 RPS kunde, om personalkontrollkungörelsen inte medgav utlämnande av uppgift om visst brott, hos regeringen begära särskilt tillstånd i det individuella fallet att lämna ut uppgiften.

Vid handläggningen av frågor om utlämnande av uppgifter bestod styrelsen av rikspolischefen, chefen för säkerhetsavdelningen och minst tre lekmannaledamöter. I praktiken gick det till så att en tjänsteman vid säkerhetsavdelningen underställde avdelningschefen frågan om ett utlämnande borde ske eller inte. Avdelningschefen hade därefter, eventuellt efter samråd med rikspolischefen, att ta ställning till om frågan skulle underställas styrelsen. Om han tyckte att uppgiften inte skulle lämnas ut, underställdes inte styrelsen

110 Som framgått (not 91) ändrades 9 § år 1972 111 Om en tjänst i skyddsklass 2 var förenad med bevakningsuppgift, chefskap för förråd eller kassaförvaltning eller ansvar för penningmedel fick även uppgifter om att personen dömts för andra brott, bl.a. förmögenhetsbrott, lämnas ut.

denna fråga och uppgiften blev alltså inte utlämnad. En uppgift fick lämnas ut endast om alla i styrelsen var ense om beslutet. Ansåg en lekmannarepresentant att en uppgift inte borde lämnas ut, fick rikspolischefen hänskjuta ärendet till regeringens prövning, om han ansåg att uppgiften ändå borde lämnas ut. Hänskjutande till regeringen skulle alltid ske, om en lekmannarepresentant begärde det. Ordningen med företrädare för arbetsmarknadsorganisationer behölls.

Bestämmelser infördes om kommunikationsplikt. Den parlamentariska nämndens förslag i denna del hade lovordats av bl.a. tunga remissinstanser som JO och JK. Också personalkontrollroteln vid säkerhetsavdelningen såg positivt på förslaget, trots den ökade arbetsbörda säkerhetssamtalen skulle medföra. De personalkontrollerande myndigheterna skulle - i den mån som regeringen inte medgivit undantag - underrätta den person som kontrollen avsåg att han skulle underkastas sådan kontroll.112 I denna underrättelseplikt ingick emellertid inte att den kontrollerade skulle få möjlighet att själv kommentera uppgifter som vid personalkontroll lämnades till myndigheterna. I vissa fall kunde dock vederbörande - skriftligen eller muntligen - få yttra sig i ärendet innan registeruppgifter lämnades ut (13 §). För skyddsklass 1 föreskrevs således att den kontrollerade personen - om inte ”särskilda skäl” talade mot detta - ”borde” få yttra sig innan uppgifter lämnades ut. Vad avsåg skyddsklass 2 skulle han få yttra sig endast om ”särskilda omständigheter” gav anledning till detta. Myndigheterna skulle också - vad beträffar skyddsklass 1 - från den kontrollerade inhämta skriftliga upplysningar om personliga förhållanden (19 §).

Den myndighet som hade begärt personalkontroll hade att självständigt pröva betydelsen av en uppgift som RPS lämnat ut till myndigheten. RPS kunde alltså inte förbjuda en myndighet att anställa eller för uppdrag anlita en viss kontrollerad person. Detta underströks av att en uppgift som RPS lämnade ut inte fick åtföljas av något yttrande från styrelsen. Myndigheten skulle emellertid återrapportera ärendet till RPS genom att översända beslutet och återställa handlingarna.

I övergångsbestämmelserna angavs att en uppgift som fanns i säkerhetspolisens register vid kungörelsens ikraftträdande inte fick

112 Enligt ÖB:s bestämmelser för personalkontrollen 15.8. 1983 behövde underrättelse inte lämnas i personalkontrollärenden som gällde uttagning av personal för utbildning, placering vid såväl grund- som repetitionsutbildning, krigsplacering och FN-tjänstgöring (SAK 701391-0414, löpnr 1, s.18. SÄPO). Underrättelse lämnades inte heller då det handlade om ”omkontroll” av redan anställda (SOU 1990:51, s.189ff).

lämnas ut, om den var av sådan beskaffenhet att den enligt kungörelsen inte fick antecknas i registret, samt att en sådan uppgift skulle avföras så snart det kunde ske.

Personalkontrollkungörelsen innehöll till skillnad från 1961 års kungl. brev inga bestämmelser om utlämnande av spontanuppgifter. Sedan regeringen år 1971 hade fastställt vilka befattningar som var placerade i skyddsklass ansåg sig säkerhetspolisen inte längre kunna lämna ut spontanuppgifter till försvaret. År 1976 ändrades kungörelsen (SFS 1976:110) så att RPS styrelse på nytt fick befogenhet att utan framställning lämna ut registeruppgifter rörande personer i skyddsklassade befattningar.

Utlämnandepraxis

RPS styrelse var i regel enig om besluten. I december 1979 skall det för första gången ha förekommit att lekmannaledamöterna inte kunnat ena sig i ett personalkontrollärende, varför frågan om utlämnande av uppgifter hänsköts till regeringen. Lekmannaledamöterna torde i allmänhet ha informerats om hur säkerhetspolisen fått del av registeruppgifterna, t.ex. genom tidningsuppgifter eller telefonkontroll, men de upplystes inte om de förtroliga meddelarnas identitet. Möjligheten till samråd med företrädare för arbetsmarknadens parter synes ha utnyttjats endast vid ett tillfälle, nämligen år 1980.

Vad beträffar uppgifter som inhämtats genom den politiska övervakningen kom kommunikationsregeln inte att medföra några förbättrade möjligheter för de kontrollerade personerna att kommentera och eventuellt rätta till säkerhetspolisens registeruppgifter. Såvitt kommissionen funnit förekom det under 1970-talet endast vid ett tillfälle att säkerhetspolisen höll säkerhetssamtal med en person som var föremål för kontroll på grund av att han var politiskt registrerad av säkerhetspolisen. Samtalet ledde till att personen, som varit uppsatt som kandidat på Clartés lista till ett kårfullmäktigeval, godkändes för reservofficersutbildning.

Huvudskälet till att säkerhetspolisen regelmässigt inte höll säkerhetssamtal i dylika fall torde ha varit risken för att regeringens kvalificerat hemliga registreringsföreskrifter därigenom skulle ha avslöjats och säkerhetspolisens framtida verksamhet därmed kunnat skadas.113 Andra anledningar till att säkerhetspolisen ogärna kallade kontrollerade personer till säkerhetssamtal var att de aktuella

113 Registernämnden: Personalkontroll s. 38

uppgifterna kunde beröra ett pågående eller inte avslutat ärende eller att uppgiften kunde röja en känslig källa.

Det förelåg inledningsvis osäkerhet inom RPS styrelse om vilka registeruppgifter som skulle lämnas ut vid personalkontroll. För att få en auktoritativ tolkning av de nya bestämmelserna hänsköt hösten 1969 styrelsen till regeringen sex ärenden rörande personer beträffande vilka försvaret begärt personalkontroll. Regeringen fann att uppgifter inte skulle lämnas ut i fem av fallen, trots att de befattningar som personerna sökt var av känslig karaktär. Fyra av dessa fall avsåg personer med anknytning till VPK (t.ex. kommunfullmäktig, deltagande i ungdomsfestival i Moskva eller Östersjövecka och bidrag till penninginsamlingar). Det femte fallet, där uppgifter inte skulle lämnas ut, avsåg en försvarsanställd som sysslade med kvalificerat hemligt arbete, vars hustru var kommunist och tagit klart ställning för Nordvietnam och FNL och personligen haft kontakt med amerikanska desertörer i Sverige. Det enda fall där regeringen fann att uppgifter skulle lämnas ut avsåg en person som år 1963 utfört arbeten vid dåvarande SKP:s lokaler i Bad Doberan i Östtyskland. Regeringens beslut fick till följd att VPK ytterligare nedprioriterades som övervakningsobjekt.

År 1968 resulterade 1500 personalkontrollärenden i att uppgifter om anknytning till kommunismen lämnades ut till den kontrollerande myndigheten. I 57 personalkontrollfall utlämnades uppgifter om kopplingar till högerextremistiska organisationer. Personalkontrollkungörelsen medförde en minskning av antalet utlämnade politiska personuppgifter från säkerhetspolisens register. Åren 1970-1976 gjordes i genomsnitt 153 000 registerslagningar för personalkontroll. Huvuddelen av förfrågningarna kom från försvarsstaben och gällde befattningar i skyddsklass 2. Endast en liten del av dessa förfrågningar resulterade i att politiska uppgifter lämnades ut till de kontrollerande myndigheterna. RPS:s styrelse lämnade således åren 1970 och 1971 ut uppgifter om 262 respektive 376 kommunister och fem respektive tre nazister. Av de uppgifter som lämnades ut år 1971 var 284 spontanuppgifter till försvarsstaben angående ”män i värnpliktig ålder”, i samtliga fall avseende medlemskap eller aktivitet i vänsterextremistiska organisationer.114 Under åren 1975-1979 lämnades årligen ut uppgifter om att en personalkontrollerad hade

114 Åren 1969 och 1970 uppgick antalet spontanuppgifter till 208 respektive 177. Under åren 1972-76 lämnade RPS inga spontanuppgifter. Efter 1976 års ändring av personalkontrollkungörelsen återupptogs förfarandet men i synnerligen begränsad omfattning.

anknytning till vänsterextremism i mellan 78 och 157 fall och om anknytning till högerextremism i mellan åtta och 14 fall.115

Inom säkerhetspolisen började man därför ifrågasätta effektiviteten hos personalkontrollinstitutet. I en rapport till regeringen i januari 1979 anförde RPS bl.a. följande.

1970-talets fåtaliga utlämningar beror på ett minskat inflöde av information till registret. En bidragande orsak härtill är personalkontrollkungörelsen och regeringens tillämpningsföreskrifter till denna.

De tidigare bestämmelserna tillät en jämförelsevis långtgående registrering och utlämning av uppgifter om medlemmar i och sympatisörer till organisationer till höger och vänster om de demokratiska partierna. Genom en ändrad bedömning av faran för det revolutionära våldet med ökade krav på aktivitet och handlande från medlemmarna i ytterlighetsgrupperingarna innan registrering får ske har den krets ur vilken de egentliga säkerhetsriskerna skall vaskas fram minskat högst betydligt. 116

Utlämnande av uppgifter i samband med personalkontroll föranleddes ofta av andra omständigheter än politiskt engagemang. Det kunde t.ex. vara uppgifter om vistelser i öststater för utbildning vid universitet eller partiskola (där det alltså inte var själva partianknytningen som motiverade utlämnandet), affärsförbindelser med öststater, kontakter med terroristorganisationer, äktenskap eller samboende med (tidigare) öststatsmedborgare och misstankar om brott mot rikets säkerhet.117 Såvitt avsåg FNL-sympatisörer lämnade RPS:s styrelse ut uppgifter endast om vederbörande hade någon anknytning till KFML.

Kommissionen har studerat protokoll över RPS:s styrelses hantering av ett antal personalkontrollfall vid ett sammanträde i november 1977. Majoriteten av personalkontrollförfrågningarna vid detta sammanträde handlade om krigsplacering av värnpliktiga i skyddsklass 2-tjänster. I närmare fyrtio fall (av totalt omkring 50) resulterade utlämnandet av uppgifter i att den kontrollerade personen inte godkändes av försvaret för den avsedda krigsplaceringen. Åtskilliga av dessa bedömdes som potentiella säkerhetsrisker på grund av att de under 1970-talet varit uppsatta som kandidater för någon HT 19-gruppering vid val till olika politiska församlingar. I

115 För åren 1972-74 saknas statistiska uppgifter. 116 Den särskilda polisverksamheten PM 15.1.1979, SK 4/79, SÄPO:s arkiv ; cit. efter Eliasson. 117 Registernämnden: Personalkontroll, s. 77-81

några fall utlämnades - förutom valkandidatsuppgifter - även annan information om de kontrollerade. En person hade t.ex. deltagit i flera KFML(r)-demonstrationer och förmodades ha ingått i KFML(r):s militärutskott. En annan hade varit KFML(r):s kontaktman för en soldatklubb och i ett tredje fall utlämnades uppgifter om att en person varit en av ledarna för den s.k. rebellrörelsen och misstänkts för kontakter med terroristmisstänkta palestinier. Det utlämnades också uppgifter om att personer t. ex. varit medlemmar i eller kontaktmän för KFML(r), medverkat i någon av KFML(r):s driftceller inom privata företag eller ingått i redaktionen för RMF:s tidning Mullvaden. I ett fall utlämnades närmare femton år gamla uppgifter om att en person varit kontaktman och kretsstämmoombud för Nysvenska Rörelsen. Två utlämnandefall resulterade i att personer, som på olika sätt varit aktiva inom KFML, inte antogs till hemvärnet.

I några fall hindrade däremot inte utlämnandet av uppgifter om politisk aktivitet att personer godkändes av den kontrollerande myndigheten för skyddsklass 2-befattningar. En person godkändes således av försvarsstaben som styrelseledamot i ett SUA-företag, trots att han i början av 1970-talet haft ledande funktioner inom KFML och Clarté. Och en annan krigsplacerades oavsett sina aktiviteter i Clarté och KFML under 1960-talet. En tredje, som representerat Clarté i ett kårfullmäktige 1976, antogs för en tjänst vid RPS.

I ett par fall beslutade RPS:s styrelse att inte lämna ut registeruppgifter. Det ena gällde en person, avsedd att krigsplaceras som förplägnadstroppchef, som ”uppgivits” vara medlem i KFML(r) 1973 och därefter noterats som medverkande i partiets transporter och anställd vid dess tryckeri. Det andra fallet gällde en person som sökt FN-tjänst och som åren 1970-1971 varit upptagen i Clartés medlemsmatrikel i Lund.

Uppgiftsutlämning vid sidan av personalkontrollen

Det hände att RPS/Säk på begäran till Fst/Säk lämnade ut uppgifter om personer som avsågs anlitas för mycket brådskande SUAarbeten, t.ex. reparationer i en hemlig anläggning under ett förestående veckoslut, utan att gå vägen via RPS:s styrelse.

Det kunde också förekomma att befattningshavare hos säkerhetspolisen som ett led i sitt säkerhetsarbete i fråga om SUAföretag till t.ex. ett företag inom försvarsindustrin överlämnade en

PM, vilken kunde innehålla sådan information om en anställd som egentligen hade bort lämnas ut under ett personalkontrollförfarande. 118

Också i andra situationer kunde det hända att uppgifter lämnades ut vid sidan av det strängt reglerade förfarandet för personalkontroll. Vid ett internt möte år 1977 påpekade en säkerhetspolis att kontrasubversionsrotelns arbetsanteckningar ”olagligt” användes vid personalkontroll. Det förekom även att uppgifter från sektionernas arbetsanteckningar lämnades ut till andra myndigheter.119En av byråcheferna uttryckte vid en intern konferens år 1981 ”en förhoppning om att det vid det här laget mer eller mindre skulle vara slut på den form av begränsad personalkontroll som förekommit ganska rikligt tidigare mellan myndigheter och sektioner ute i landet”.

7.3. Åren 1980-2002 120

7.3.1. Allmänt

Från senare delen av 1970-talet inriktade säkerhetspolisen alltmer sin verksamhet på kontraspionage. Arbetet bedrevs med framgång och säkerhetspolisen kunde under 1980-talet avslöja flera underrättelseofficerare från Sovjetunionen och andra öststater som bedrev spioneri mot eller olovlig underrättelseverksamhet i Sverige.

Sovjetunionens sönderfall och det kalla krigets slut har inte inneburit att underrättelseverksamheten i och mot vårt land har upphört. Flera stora underrättelsetjänster har en jämförelsevis omfattande närvaro i Sverige. Underrättelseverksamhet bedrivs med avseende på bl.a. vetenskapliga, tekniska, ekonomiska och politiska förhållanden. Grundläggande för säkerhetspolisens kontraspiona-

118 Se även Registernämndens rapporter Personalkontroll s. 86 och Personalkontroll del III s. 20 ff. Förfarandet skall enligt vad som uppgetts till såväl kommissionen som Registernämnden ha upphört i mitten av 1980-talet, sedan Hjälmroth fått kännedom om saken. 119 Således lämnade en sektion år 1975 en uppgift ur arbetsanteckningarna om att en person enligt ”pålitlig sagesman” tillhörde KFML(r) till en befattningshavare vid RPS/Säk centralt, som vidarebefordrade uppgiften till Fst/Säk. Vidare förekom att sektioner lämnade ut identifikationsuppgifter (personnummer och adress) om personer som Fst/Säk intresserade sig för; tjänsteant. 5.4.1971, SH 191-71, och 7.4.1972, SH 812-71, Norrköpingssektionen, 15:4/5a, och skrivelse 11.3.1971 från Gävlesektionen, 5:721 b/24, löpnr 1, SÄPO:s arkiv 120 Till grund för detta avsnitt ligger, förutom de källor som anges i not 1 och följande noter, även muntliga uppgifter som lämnats till kommissionen av bl.a. följande personer: Mats Börjesson, Sture Höglund, Margareta Linderoth och Carl-Axel Petri.

geverksamhet är förebyggande åtgärder som syftar till att avbryta och förhindra brottslig verksamhet.

Sverige har inte heller förskonats från terroristdåd. I mitten av 1980-talet mördades ett par avhoppare från den kurdiska terroristorganisationen PKK. Det förekom även bombattentat mot utländska medborgare och intressen, t.ex. mot Iraks och Irans ambassader i Stockholm åren 1991 och 1992. De senaste åren har säkerhetspolisen främst uppmärksammat den internationella islamistiska kampen och denna uppgift har efter terrorattackerna den 11 september 2001 i USA fått högsta prioritet.121

Under 1980-talet förlorade de extremistiska vänstergrupperingarna mark och säkerhetspolisen nedprioriterade författningsskyddet. De nazistiska och högerextremistiska rörelsernas frammarsch och kriminella våldsutveckling under senare delen av decenniet ledde till en kraftfull nysatsning på den författningsskyddande verksamheten. Personer knutna till den s.k. vit makt-miljön sprider rasistisk propaganda och begår brott, i vissa fall av mycket allvarlig art. Också inom den s.k. autonoma miljön, präglad av idéströmningar som frihetlig socialism, anarkism och syndikalism, finns personer som ägnar sig åt utomparlamentariska aktioner med våldsamma inslag och även gör sig skyldiga till brott mot enskilda. Det är främst säkerhetspolisens arbete med dessa grupper som behandlas i detta avsnitt.

7.3.2. Inhämtning

Öppna källor

Studiet av ytterlighetsorganisationernas tidningar, flygblad och annat propagandamaterial har även under de senaste decennierna spelat en stor roll i säkerhetspolisens övervakning. Härigenom kan säkerhetspolisen inhämta information om politiska huvudlinjer, möten och internationella kontakter samt personuppgifter. Genom att låta någon prenumerera på sådana organisationers trycksaker under eget namn (bulvanprenumerationer) kan polisen få del också av internt material. Polisen avlyssnar även organisationernas närradioprogram och studerar Internet, där såväl högerextremistiska som anarkistiska grupper förekommer med egna webb-sidor. Tid-

121 SÄPO Verksamhetsåret 2001 s. 42 f.

ningsreportage och böcker av undersökande journalister bidrar till kunskapen främst om de högerextremistiska rörelserna. Säkerhetspolisen kan från respektive länsstyrelse beställa valsedlar avseende ytterlighetspartier som ställer upp i allmänna val och därigenom få personuppgifter rörande dem som offentligt företräder partiet.

Yttre spaning

Säkerhetspolisen bedrev långt in på 1990-talet en tämligen intensiv spaning mot KFML(r) och KAF/SP. Offentliga och interna möten, kongresser och sommarläger kunde vara föremål för yttre bevakning. I början av 1980-talet sattes flygspaning in mot en anläggning där KPML(r) misstänktes lagra vapen och ammunition. Denna spaningsmetod användes också mot ett sommarläger som drevs av SP år 1988. Under 1980-talet följde säkerhetspolisen även vissa offentliga aktiviteter som arrangerades av fredsorganisationer, varvid det förekom att deltagare fotograferades och anföranden togs upp på band. Sådana insatser gjordes också och görs alltjämt mot vissa högerextremistiska organisationer. Demonstrationer av såväl högerextremister som autonoma grupper följs och deltagare fotograferas eller videofilmas.122

För spaning bl.a. i universitetsmiljöer använde sig säkerhetspolisen även under 1980-talet av studenter. Sådana s.k. civilgrupper fanns förutom i Stockholm sannolikt också i Göteborg, Lund och Uppsala. De upplöstes i början av 1990-talet. Skälet härtill var, enligt vad f.d. generaldirektören Mats Börjesson uppgett för kommissionen, att han ansåg att sådan verksamhet var försvarbar endast så länge Sverige hade diktaturstater i den nära omvärlden.

122 Som exempel på aktiviteter inom ytterlighetsorganisationerna som övervakats kan nämnas KAF:s kongress år 1982, SP:s kongress år 1983, EAP-möte i Göteborgs stadsbibliotek i april 1984, NRP:s riksmöte år 1984 och Sverigedemokraternas kongresser under 1990-talet. Bland fredsorganisationers aktiviteter som övervakats kan nämnas SFSF:s fredsfestival i Hagaparken i Stockholm i maj 1983 och dess högtidlighållande av Hiroshimadagen i augusti samma år samt en demonstration mot ett amerikanskt örlogsbesök i Stockholm år 1986, SFK:s fredsmarsch i Stockholm i januari 1981, ett förberedande möte i SFK:s lokal i Stockholm inför Tröndelagsmarschen sommaren 1981 och en freds- och solidaritetsafton i Medborgarhuset i Stockholm i december 1985.

Förtroliga meddelare

Säkerhetspolisen har haft tillgång till enstaka förtroliga meddelare bland personer som hoppat av från SKP liksom bland personer som haft nära förbindelser med KPML(r). Inom såväl de högerextremistiska rörelserna som de autonoma nätverken har betydelsen av förtroliga meddelare ökat med åren. Det förekommer att polisen får kontakt med personer som är på väg ut ur sistnämnda miljöer och förmår dem att fortsatt odla kontakter inom dessa kretsar. Det har även hänt att säkerhetspolisen låtit personer infiltrera kretsar av detta slag.

Med vissa djurrättsaktivister för säkerhetspolisen en öppen dialog, vilket visat sig vara ett effektivt sätt att förhindra kriminella aktioner.

Hemlig teleavlyssning

Under senare delen av 1970-talet hade den omfattande telefonavlyssningen mot vänsterextremistiska organisationer upphört. I början av 1980-talet inleddes dock vid några tillfällen förundersökningar mot ett par personer i APK:s ledning med anledning av misstankar om spioneri alternativt olovlig underrättelseverksamhet. Till följd härav gav domstol tillstånd till telefonavlyssning bl.a. mot APK:s partikansli på Luntmakargatan i Stockholm (november 1980 – april 1981 samt mars – juni och oktober – december 1982). Överskottsinformation sparades i en fiktiv meddelarakt.

Under 1980-talet var vid några tillfällen ett par ledande högerextremister föremål för förundersökningar med anledning av misstankar främst rörande sabotage eller allmänfarlig ödeläggelse alternativt förberedelse till dessa brott. I samband därmed gav domstol tillstånd till telefonavlyssning mot deras hemtelefoner och i ett fall också telefonen i en lägenhet som användes som samlingslokal av den misstänkte och hans meningsfränder. I ett ärende kombinerades telefonavlyssningen med postkontroll. En tredje högerextremist blev under några månader 1987/88 föremål för telefonavlyssning med anledning av misstanke om olovlig kårverksamhet. Inte i något av fallen ledde förundersökningen till åtal. Däremot gav telefonavlyssningarna överskottsinformation om andra personer inom vissa högerextremistiska kretsar, något som möjliggjorde för säkerhetspolisen att kartlägga dessa. Det finns ett tidsmässigt samband mellan några av dessa avlyssningsoperationer och diskussio-

ner inom säkerhetspolisen om att begära att den organisation som den misstänkte tillhörde skulle föras upp i förteckningen över organisationer som säkerhetspolisen skulle ägna särskild uppmärksamhet.

Under 1990-talet har säkerhetspolisen hanterat omfattande förundersökningar såväl mot personer tillhörande de mer våldsinriktade högerextremistiska grupperna med anledning av misstankar om olovlig kårverksamhet som mot aktivister inom den autonoma miljön med anledning av misstankar om olovlig kårverksamhet och sabotage. I ett tidigt skede av en av dessa förundersökningar riktad mot vit makt-miljön hölls hösten 1991 ett planeringsseminarium med den åklagare som var förundersökningsledare och berörd personal inom säkerhetspolisen. I de inom säkerhetspolisen upprättade anteckningarna från seminariet anges bl.a. följande.

[Förundersökningsledaren] ansåg att det viktigaste är att förhindra den brottsliga verksamheten, ”att hålla den i schack”. Det väsentligaste i sammanhanget är möjligheten att använda tvångsmedel för att få informationer, inte att väcka åtal för olovlig kårverksamhet. Enligt [förundersökningsledaren] skall målsättningen därför vara att fortlöpande bedriva förundersökning med tvångsmedel för att få informationer som kan användas för att förhindra brott eller för att väcka åtal för annan brottslighet än olovlig kårverksamhet. Genom att bedriva förundersökningen på detta sätt ökar möjligheterna till att man under en längre period kan bedriva förundersökning rörande olovlig kårverksamhet med tvångsmedel.

123

Inom ramen för denna förundersökning, som med tiden kom att omfatta ett 50-tal personer, gav domstol tillstånd till hemlig teleavlyssning mot samtliga och till postkontroll mot flertalet misstänkta. Stora mängder överskottsinformation togs till vara. Vid förundersökningar mot personer tillhörande s.k. antifascistiska organisationer har säkerhetspolisen inhämtat överskottsinformation inte endast rörande personer inom dessa grupperingar utan även beträffande sådana nazister, som varit föremål för kartläggning av antifascisterna.

Under senare år har säkerhetspolisen tagit i bruk ett nytt, databaserat system för hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervak-

123 Protokoll fört vid planeringsseminarium 9-10.10.1991 ang. pågående förundersökning om misstänkt olovlig kårverksamhet, SH 3459/91, D SAK 701391-0182, löpnr 7, SÄPO:s arkiv; cit. efter Lampers. Förundersökningsledaren har inför kommissionen dock förklarat att han har synnerligen svårt att tänka sig att han uttryckt sig på detta sätt.

ning, ibland kallat PLUTO. Detta utgör ett bearbetnings- och analysverktyg vid behandling av uppgifter som inhämtats genom dessa tvångsmedel. Systemet innehåller personuppgifter i den utsträckning sådana uppgifter behövs för behandlingens ändamål. De personuppgifter som antecknas i systemet utgörs av uppgifter om abonnent- och teleadresser som är kopplade till ett tillstånd till hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning. Vidare antecknas uppgifter om kontakter och teleadresser som uppmärksammas med anledning av en pågående teleavlyssning eller teleövervakning. Dessutom noteras innehållet i telefonsamtal och andra telemeddelanden samt utredningsanteckningar. Informationen utgörs till en början av obearbetade underrättelser som i en bestämd utredning inhämtats genom något av de aktuella tvångsmedlen. De inhämtade uppgifterna bearbetas och analyseras. Därefter tas de uppgifter bort som inte är relevanta för utredningen. Övriga uppgifter tillförs centralregistret. Uppgifterna i systemet är tillgängliga för de befattningshavare som har behörighet att arbeta med det aktuella ärendet.124

Buggning och andra former av teknisk avlyssning

Sedan olovlig avlyssning kriminaliserades år 1975 (4 kap. 9 a § brottsbalken) har, som tidigare nämnts, såvitt kommissionen kunnat finna, säkerhetspolisen inte använt sig av vad som vanligen avses med buggning inom den författningsskyddande verksamheten. Däremot har kommissionen påträffat ett par fall då säkerhetspolisen i samband med regelrätt telefonavlyssning noterat samtal som förekommit i anslutning till en telefon då luren var avlagd. I det ena fallet skedde detta inom ramen för en förundersökning mot en autonom aktivist år 1988 och avsåg då en telefon hos tidningen Brand, i det andra i samband med förundersökning mot en ledande nazist år 1992.

Säkerhetspolisen bedriver egen signalspaning mot sändare i Sverige, s.k. närspaning. Inom författningsskyddet används denna inhämtningsmetod främst mot samtal över s.k. walkie talkies, t.ex. vid övervakning av demonstrationer arrangerade av högerextremistiska eller autonoma grupper. I vissa sådana fall har spaningsmetoden gjort det möjligt för polisen att ingripa mer effektivt och förhindra våldsamma sammandrabbningar. Men även samtal på äldre typer av mobiltelefoner och trådlösa hemtelefoner har utsatts för

124 SOU 2001:92 s. 91

avlyssning. För sådan avlyssning utnyttjas apparater som för en billig penning är tillgängliga i den allmänna handeln, s.k. scanners.

7.3.3. Samarbete med utländska tjänster

I början av 1980-talet etablerades ett formaliserat regionalt samarbete mellan Belgien, Nederländerna och de nordiska länderna och cheferna för respektive lands säkerhetstjänst träffas en gång per år.125

Ambassadör Carl Lidbom konstaterade vid sin undersökning av säkerhetspolisens arbetsmetoder år 1989 att det internationella samarbetet av hänsyn till bl.a. utrikespolitiska förhållanden omfattades av en synnerligen sträng sekretess, såväl utåt som internt inom säkerhetspolisen, och att motsvarande sekretess i fråga om sådant samarbete också tillämpades utomlands. Han fann att det internationella samarbetet var av stor betydelse för att säkerhetstjänsten skulle kunna bedrivas effektivt. Och hans intryck var att detta samarbete hörde till de starka sidorna i säkerhetspolisens verksamhet. Däremot ställde han sig kritisk till avsaknaden av en formell reglering av samarbetet och menade att det borde ankomma på regeringen att bestämma vilka länder som säkerhetspolisen skulle samarbeta med och att slå fast vissa grundläggande regler för det internationella samarbetet, t.ex. på vilka områden samarbete skulle bedrivas och vad som skulle gälla i fråga om utlämnande av känsliga uppgifter, framför allt beträffande svenska medborgare.126

I den hemliga versionen av utredningen konstaterade Lidbom att när det gällde kontrasubversion var det internationella samarbetet obetydligt, kanske någon procent av den totala omfattningen. Det inskränkte sig i princip till enstaka underrättelser om att exempelvis någon för polisen känd svensk extremist deltagit i ett internationellt möte med likasinnade. Han fann att följande principer för samarbetet utvecklats i praxis.

1. En fråga från en utländsk underrättelsetjänst besvaras inte förrän SÄPO förvissat sig om att den som frågar verkligen har ett legitimt behov av den begärda informationen. Frågor som inte åtföljs av en godtagbar motivering besvaras alltså inte.

2. Som huvudregel lämnas ingen information om svenska medborgare. På terrorismbekämpningens område tar dock intresset

125 Bergh och Eriksen: a.a., del 2, s. 519 126SOU 1989:18 s. 61 f.

av att förhindra och utreda terrordåd över intresset av diskretion och skydd för det egna landets medborgare.

3. Information som erhållits från ett land lämnas vidare till ett tredje land endast om det första landet medger detta.

4. Källorna skyddas.

127

Numera finns föreskrifter om handläggningen av SÄPO:s utländska kontakter i arbetsordningen. Utlämnande av uppgifter till utlandet är sedan år 1999 reglerat i 16 § polisdataförordningen (1999:81). Enligt denna bestämmelse får, om det är förenligt med svenska intressen, uppgifter som behandlas i polisdatalagen lämnas ut dels till utländsk underrättelse- eller säkerhetstjänst, dels till polis- och åklagarmyndighet i en stat som är ansluten till Interpol, om det behövs för att myndigheten eller organisationen skall kunna förebygga, upptäcka, utreda eller beivra brott.

Den översiktliga genomgång som kommissionen gjort av material från de senaste decennierna rörande SÄPO:s internationella samarbete ger vid handen att samarbetet på författningsskyddsområdet är av mycket begränsad omfattning. Det inriktas främst på nazister och andra högerextremister och har ofta samband med (misstänkt) brottslig verksamhet. De senaste åren har även olika autonoma nätverk, t.ex. extrema djurrättsaktivister och ”globaliseringsmotståndare”, kommit att omfattas av det internationella samarbetet. Utbytet av uppgifter avser i hög grad gränsöverskridande kontakter och aktioner. Personuppgifter rörande svenska medborgare förefaller lämnas ut endast i mycket begränsad omfattning. Men så sent som år 2001 lämnade säkerhetspolisen med anledning av en förfrågan från en europeisk samarbetspartner ut uppgifter om en person aktiv inom KPML(r), innefattande att denne arrangerat kongresser och fredsmarscher. Anledningen till den utländska förfrågan var att svenskens namn och telefonnummer förekommit i en anteckningsbok som påträffats vid en husrannsakan i en lägenhet som förhyrts av medlemmar i en solidaritetsgrupp för Kurdistan.

På regional nivå förekommer samarbete med säkerhetspolisiära myndigheter i andra nordiska länder.

127SOU 1989:18, den hemliga versionen, s. 109 f. SK 32-91, SÄPO:s arkiv

7.3.4. Bearbetning och registrering

Allmänt

Inom ramen för övervakningen av de organisationer och grupper som bedömdes utgöra eller kunna komma att utveckla sig till ett hot mot rikets inre säkerhet gjorde säkerhetspolisen punktinsatser för att kartlägga sådana grupperingar.

År 1980 företog således säkerhetspolisen en riksomfattande inventering och kartläggning av vänskapsföreningarna. Syftet var att belysa föreningarnas ställning som subversivt verkande organ för främmande makt och deras funktion som hjälporganisationer för främmande underrättelseverksamhet. I utredningen skulle enligt riktlinjerna ingå vänskapsföreningar för Sovjetunionen och övriga stater inom Warszawapakten liksom liknande organisationer med anknytning till Kina, Albanien, Kuba och Jugoslavien samt ”eventuellt andra stater av särskilt intresse”. Utredningen skulle riktas in på frågor om former och medel för subversiv verksamhet och innefatta en kartläggning av förbundens styrelser, funktionärer och andra personer, t.ex. tolkar och artister, som brukade medverka på olika sätt. För varje person skulle inhämtas aktuella upplysningar, ”som kan underlätta en bedömning av vederbörandes förutsättningar för att vara agent, medhjälpare, propagandist eller att på annat sätt vara verksam för främmande makts subversiva syften”. Även förekomsten av eventuella inflytelseagenter skulle uppmärksammas. Registrering borde ske av ”alla styrelsemedlemmar, och övriga personer – medlemmar och andra – som ådragit sig misstankar för illegalt samröre med främmande makts underrättelsetjänst.”128

År 1981 inledde säkerhetspolisen en uppföljning av extremiströrelserna. Ett skäl härtill var att många av de personuppgifter som fanns arkiverade var av äldre datum, vilket medförde svårigheter för RPS:s styrelse vid bedömningen av om uppgifterna skulle lämnas ut vid personalkontroll. Man började med KPML(r) och från varje sektion infordrades uppgifter om antalet KPML(r):are som var registrerade i centralregistret respektive i arbetsanteckningar.129 Hu-

128 Någon samlad utvärdering av kartläggningen har inte påträffats. 129 Uppföljning av extremiströrelser – bearbetning av KPMLr, PM 18.8.1981, SH 1790/81, 701301-4274, löpnr 1, SÄPO:s arkiv

ruvida även andra organisationer kom att omfattas av denna uppföljning är inte känt.

År 1983 begärde säkerhetsavdelningen att sektionerna skulle rapportera om situationen inom fredsrörelserna. En av huvuduppgifterna var att söka ta reda på de lokala fredsaktivisternas politiska hemvist. Inhämtningen skedde främst genom lokaltidningar och andra öppna källor men på sina håll torde man också ha anlitat meddelare inom organisationerna för att få fram begärda uppgifter. I en halvårsrapport år 1985 konstaterade säkerhetsavdelningen att man saknade resurser för att följa upp ”ickevåldsnätet”. Man ifrågasatte syftet med verksamheten och vems intressen organisationerna företrädde.

År 1992 gjorde säkerhetspolisen en större sammanställning av högerextremismen i Sverige och år 1999 företogs en landsomfattande inventering av miljö- och djurrättsaktivister.130 I sistnämnda fall infordrades uppgifter från sektionerna om de personer som bedömdes vara mest intressanta inom respektive sektions ansvarsområde. Dessa skulle presenteras med namn och fotografi (om sådant fanns), uppgifter ur olika register och en kortfattad beskrivning om varför de bedömdes vara av intresse, varvid bl.a. faktorer som brottslighet, aktionsbenägenhet och ideologisk roll borde belysas. Uppgifter rapporterades om sammanlagt ca 250 personer, varav ett tiotal miljöaktivister och resten djurrättsaktivister.

Säkerhetspolisen ger också halvårsvis ut rapporter om subversion.

Den mest omfattande delen av bearbetningen utgjordes länge av registreringen. Det fanns, enligt vad som anfördes i den PM om uppföljning av extremiströrelser från år 1981 som nyss nämnts, en tendens till att man lade ned stor kraft på att få en person registrerad, men att uppföljningen av personen i fråga inte prioriterades på samma sätt. Efter hand uppmärksammade man också att kvaliteten på det material som inhämtades av kontrasubversionsroteln var bristfällig och konstaterade att man inte hann med att följa upp den inhämtade informationen.131

130 PM 16.12.1992, ”Extremhögern i Sverige”, SH 4161-92, SAK 001306-2054-01, löpnr 1, och PM 7.4.1999 ”Inventering av miljö- och djurrättsaktivister i respektive län”, 001311-4137, löpnr A 1, SÄPO:s arkiv 131 Sammanfattning av sekretariatsdiskussioner med säkerhetsavdelningens kommissarier vid AS under oktober 1987 i ämnet säkerhetshotande verksamhet, SAK 001306-3722, löpnr 1, s.79, SÄPO:s arkiv

Registreringsbestämmelser och förslag till ändringar i dessa

Regeringen utfärdade den 3 december 1981, efter förslag av RPS, en hemlig förordning med bestämmelser om verksamheten vid RPS:s säkerhetsavdelning. Härigenom upphävdes 1973 års hemliga föreskrifter. De nya bestämmelserna trädde i kraft den 1 januari 1982. Föreskrifterna ändrades efter framställning av RPS genom regeringsbeslut den 24 maj 1984, den 6 juni 1985, den 3 december 1987, den 24 november 1988, den 4 februari 1993 och den 17 september 1998 (se tablå s. 318 f.). Föreskrifterna upphävdes den 22 december 1998.

Det var inte några mera omfattande principiella ändringar som gjordes genom 1981 års hemliga föreskrifter. 1972 års öppna föreskrifter skulle fortsätta att gälla. Några organisationer eller grupper av terroristkaraktär namngavs emellertid inte. En del ändringar gjordes i fråga om förteckningen över ”revolutionära organisationer”.132 De särskilda kriterierna för registrering enligt 1973 års föreskrifter återupprepades med viss språklig justering. Ett nytt kriterium tillkom, nämligen att anteckning fick ske av medlem eller sympatisör som ”i särskilt hög grad var aktiv” inom en organisation eller gruppering. Detta fick ske endast efter ett beslut i det enskilda fallet av RPS:s styrelse. Det kan redan här anmärkas att något beslut om registrering enbart på denna grund aldrig torde ha fattats. Inte heller torde fråga härom ha underställts RPS:s styrelse.133 Vidare fick personer som medverkat till bildandet av ”hemliga celler i bostadsområden” eller som hade ingått i sådana celler registreras.

RPS utfärdade på grundval av 1981 års regeringsföreskrifter den 6 april 1981 nya hemliga tjänsteföreskrifter (HT 19:1) Dessa ersatte HT 19 och HT 20 och gällde fram till den 1 december 1993. Då infördes bestämmelser som rörde införingar i säkerhetspolisens register i säkerhetspolisens arbetsordning, grundade bl.a. på 1972 års öppna och 1981 års hemliga regeringsföreskrifter.

De ändringar som gjordes i förteckningen över vilka organisationer som säkerhetspolisen skulle ägna särskild uppmärksamhet initierades i samtliga fall av RPS. De tre organisationer som avfördes den 1 juli 1984 hade samtliga upphört. I fråga om SKU-ml tycks så ha skett redan år 1980, då KFML(r) började bedriva ungdomsverksamheten genom sina idrottsföreningar. MLK hade år

132 Uttrycket i 1973 års föreskrifter om att det skulle röra sig om organisationer som ”i antaget program” angett att de skulle verka för att omvandla samhället med våld användes inte. I sak torde detta dock ha saknat betydelse, eftersom en hänvisning skedde till 1972 års föreskrifter där det aktuella uttrycket användes som utmärkande för organisationerna i fråga. 133 Registernämnden: Personalkontroll s. 25

1983 gått samman med SKP:s ungdomsförbund Röd Ungdom. Och FK hade upplösts i januari 1982 sedan verksamheten legat nere något år. Ett år senare avfördes Svenska Clartéförbundet. Clarté hade vid sin kongress i februari 1983 beslutat att inte längre vara ett studentförbund till SKP utan bli en partipolitiskt obunden organisation för radikala intellektuella. Det invandrarfientliga Sverigepartiet tillfördes förteckningen fr.o.m. den 1 januari 1988 bl.a. med hänvisning till att personer med anknytning till partiet varit inblandade i mord, mordbrand och trakasserier av motståndare.134SKP jämte Röd Ungdom avfördes i slutet av år 1988. Partiet hade redan i 1980 års partiprogram tagit avstånd från principen om proletariatets diktatur och omprövade under de följande åren sin politiska ideologi. År 1986 bytte partiet namn till Solidaritetspartiet, vars mål var att förändra samhället i riktning mot demokratisk socialism. Av de tre organisationer som i mars 1993 ströks från listan syntes SKA och KPS efter Sovjetunionens fall ha upphört att vara aktiva. Frihetsförbundet/DA hade också, enligt säkerhetspolisens bedömning, upphört med alla aktiviteter.

Rikspolischefen Holger Romander gjorde i januari 1981 på uppdrag av RPS:s styrelse en framställning till regeringen om att APK skulle tas upp i 1983 års hemliga föreskrifter som en revolutionär organisation. Härvid hänvisades till att företrädare för partiet hade kontakter med öststatsdiplomater, att partiet fått möjlighet att sända medlemmar för utbildning i Sovjetunionen och Östtyskland och att det mottog ekonomiskt stöd från ovjetunionen. Framställningen bifölls emellertid inte, vilket synes ha sin förklaring i oenighet inom den borgerliga trepartiregeringen och motstånd från socialdemokraterna. Till resultatet kan ha bidragit att det bedömdes vara möjligt att registrera en del av partiets medlemmar på annan grund än partiengagemanget, nämligen med stöd av den s.k. kontaktprincipen.

Generaldirektören Mats Börjesson gjorde år 1992 en framställning till Justitiedepartementet om ändringar i 1981 års föreskrifter.135 Dels begärde han att några inaktuella rörelser, bl.a. DA, skulle avföras, dels redogjorde han för det ökande behovet av att registrera medlemmar i och sympatisörer med extremistiska grupperingar som inte fanns med i föreskrifterna. I skrivelsen redogjorde han också för säkerhetspolisens praxis i registreringsfrågor. Han framhöll att många av de nybildade högerextremistiska grupperingarna hade få anhängare och saknade en genomtänkt organisations-

134 Skrivelse 13.10.1987 jämte bilagor, SK 24-87, 701391-0117, löpnr 5, SÄPO:s arkiv 135 Skrivelse 3.3 1992, SK 14-92, D SAK 701391-0182, löpnr 2, SÄPO:s arkiv

struktur och ett program. De kunde i vissa fall förväntas bli upplösta och anhängarna söka sig till andra liknande grupper. Det var enligt skrivelsen ”självfallet av stor vikt för SÄPO:s verksamhet att anteckning om medlemskap i och sympatisörer med dessa grupper” kunde föras in i registret. Men redan lösligheten i gruppernas organisationsformer gjorde att det inte var meningsfullt att reglera registreringen i de hemliga föreskrifterna. Åtskilliga av de aktuella personerna kunde registreras som säkerhetsrisker även på andra grunder än deras politiska åskådning, t.ex. på grund av misstänkt eller uppdagad brottslighet. Dessutom var vissa av gruppernas aktiviteter sådana att det kunde ”konstateras, eller i vart fall befaras, att gruppen i praktiken bedriver omstörtande verksamhet med våldsamma medel”. Anhängare till dessa grupper kunde enligt Börjesson registreras med stöd av den bestämmelse i 1972 års öppna föreskrifter, som ursprungligen var avsedd att reglera registreringen av personer knutna till utländska terroristorganisationer.136 Där föreskrevs att ”organisationer eller grupper, som kan befaras här i riket eller i andra stater bedriva eller har bedrivit politisk omstörtningsverksamhet vari ingår utnyttjande av våld, hot eller tvång som medel”, skulle antecknas i registret.

Varken i den ändring av 1981 års föreskrifter som utfärdades den 4 februari 1993 eller på annat sätt berörde regeringen säkerhetspolisens tolkning av registreringsföreskrifterna. Inom säkerhetspolisen togs detta till intäkt för att regeringen godkänt denna tolkning. Bestämmelser om registrering i enlighet med denna tolkning togs också in i säkerhetspolisens arbetsordning. 137 Såvitt kommissionen funnit kom emellertid inte någon person att registreras med stöd av denna bestämmelse.138 Möjligheten att registrera högerextremister på grund av deras individuella handlande med koppling till kriminalitet har uppenbarligen ansetts tillräcklig.

Genom ett avgörande av Regeringsrätten (jfr Regeringsrättens årsbok 1990:67) klargjordes att det då använda s.k. SÄPO-registret bestod av, förutom det datoriserade centralregistret, även de akter som registret ger upplysning om. Till registret anses även höra ett arkiv över säkerhetskopior av akterna (filmarkivet), undersökningsdatabaser för förundersökningar och andra utredningar samt

136 I 1973 års hemliga regeringsföreskrifter framgick detta uttryckligen, men denna precisering hade som nämnts slopats i 1983 års hemliga föreskrifter. 137 PM 25.3.1993, SH 1584-93, SAK 001305-9373, vol. A, löpnr 1, SÄPO:s arkiv, samt SÄPO:s arbetsordning 1993. 138 Jfr Registernämnden: Personalkontroll s. 66

signalspaningsregistret.139 Genom polisdatalagen har en ny och snävare definition av SÄPO-registrets omfattning lagfästs.

I samband med säkerhetsskyddslagens ikraftträdande (se nedan) upphävdes personalkontrollkungörelsen den 1 juli 1996 och det däri intagna förbudet mot åsiktsregistrering överfördes till 5 a § förordningen (1989:773) med instruktion för Rikspolisstyrelsen. Där hade det sin plats till dess att polisdatalagen trädde i kraft år 1999.

Polisdatalagen

Polisdatalagen (1998:622), som trädde i kraft den 1 april 1999, reglerar behandling av personuppgifter hos polisen. Lagen bygger på personuppgiftslagen (se kap. 5) och innehåller de särregler som ansetts nödvändiga i polisens verksamhet. Lagen gäller vid behandling av personuppgifter i polisens verksamhet bl.a. för att förebygga brott och andra störningar av den allmänna ordningen och säkerheten eller bedriva spaning och utredning i fråga om brott som hör under allmänt åtal. Enligt polisdatalagen får känsliga personuppgifter, alltså bl.a. uppgifter om politiska åsikter och filosofisk övertygelse, inte behandlas enbart på grund av vad som är känt om personen i sådant hänseende. Om uppgifter om en person behandlas på annan grund får dock dessa uppgifter kompletteras med känsliga personuppgifter, om det är oundgängligen nödvändigt för syftet med behandlingen.140

Polisdatalagen innehåller också särskilda bestämmelser om vissa register som förs med hjälp av automatiserad databehandling, bl.a. om SÄPO-registret.

Ändamålet med detta register är att underlätta spaning i syfte att förebygga och avslöja brott mot rikets säkerhet, att underlätta spaning i syfte att bekämpa terrorism och att utgöra underlag för registerkontroll enligt säkerhetsskyddslagen. SÄPO-registret är avsett att vara ingången till säkerhetspolisens hantering av personuppgifter. Det får endast innehålla identifieringsuppgifter, uppgifter om grunden för registrering och hänvisning till de ärenden där uppgifter om den registrerade behandlas. Emellertid fyller registret inte någon operativ funktion i säkerhetspolisens verksamhet, eftersom centralregistret har behållits i samma form som tidigare och också innefattar de uppgifter som får antecknas i SÄPO-registret.

139 Prop. 1997/98:97 s. 150 140 Prop. 1997/98:97

Detta har lett till att SÄPO-registret inte används i verksamheten. Polisdatautredningen har därför föreslagit att den särskilda regleringen av SÄPO-registret inte bör finnas kvar.141

Samtidigt som polisdatalagen infördes upphävdes den absoluta sekretess som gällt för bl.a. innehållet i säkerhetspolisens register. Sekretessen till skydd för bl.a. säkerhetspolisens underrättelseverksamhet (s.k. förundersökningssekretess) liksom sekretessen för registeruppgift om enskilds personliga och ekonomiska förhållanden tidsbegränsades till 70 år, i båda fallen med omvänt skaderekvisit (jfr 5 kap. 1 § och 9 kap. 17 § sekretesslagen). Ytterligare lättnader i sekretessen har föreslagits i prop. 2001/02:191.

Registreringspraxis

Centralregistret har under hela den här behandlade perioden, och alltså oavsett tillkomsten av SÄPO-registret, varit den databas som huvudsakligen använts i säkerhetspolisens verksamhet. Det kan sägas utgöra en ingång till den samlade personuppgiftshanteringen hos säkerhetspolisen. Det övergripande målet med centralregistret är som tidigare att det skall utgöra ett spaningsregister i säkerhetspolisens verksamhet för att förebygga och avslöja brott mot rikets säkerhet och för att bekämpa terrorism. Vidare används uppgifter ur databasen som underlag för registerkontroller.

Centralregistret innehåller uppgifter om personer mot vilka det föreligger misstankar om brottslig verksamhet. Databasen innehåller dock inte bara uppgifter om misstänkta. Det förekommer även uppgifter om personer som har samband med någon som har antecknats på grund av en misstanke. Det samlas också information om personer som kan bli utsatta för hot av olika slag eller som i känsliga verksamheter kan bli föremål för närmanden från utländska underrättelsetjänster. Även personer som säkerhetspolisen samtalat eller hållit förhör med, haft spaning mot eller mottagit information om från utländsk polis- eller säkerhetstjänst kan antecknas i centralregistret.

Personuppgifter i centralregistret noteras i den utsträckning som uppgifterna behövs för databasens ändamål. Det får inte förekomma några anteckningar av personuppgifter i centralregistret enbart på grund av tillhörighet till en viss organisation eller sympatier för en viss åsikt. Anteckningar får bara ske efter en individuell behovsprövning. Känsliga personuppgifter antecknas som kompletterande

141SOU 2001:92 s. 89 f och 236 ff

uppgifter, om en viss persons uppträdande ger anledning till antagandet att personen kan misstänkas företa sig sådana brottsliga handlingar som det åligger säkerhetspolisen att ingripa mot. Om det är oundgängligen nödvändigt att en känslig personuppgift noteras för att viss information i centralregistret skall bli begriplig får notering ske. Det sistnämnda innebär att uppgifter om en hotad persons politiska tillhörighet kan komma att antecknas. Registernämnden konstaterade i sin verksamhetsberättelse för år 1999 att det inte fanns någon anledning till anmärkningar mot säkerhetspolisens sätt att sköta personuppgiftsbehandlingen.

Uppgifterna i centralregistret är tillgängliga för säkerhetspolisens operativa personal i enlighet med särskilda behörighetsregler. Det finns särskilda regler som föreskriver att bara vissa befattningshavare har rätt att anteckna uppgifter i registret.

Efter ett besök hos säkerhetspolisen förklarade justitieminister Ove Rainer år 1983 att personuppgifter äldre än tio år skulle gallras, såvida inte nya uppgifter om personen senare registrerats. Uttalandet ledde till en kontinuerlig gallring av akterna. En motsvarande regel finns numera intagen i 35 § polisdatalagen.

År 1980 fanns sammanlagt 4 156 personer registrerade i centralregistret med hänvisning till regeringens föreskrifter. Därefter minskade antalet sådana registreringar stadigt till 4 036 år 1985, 3 612 år 1990 och 2 160 år 1998. Säkerhetspolisen uppgav i slutet av 1990-talet för Registernämnden att registrering på grundval av 1972 års öppna och 1981 års hemliga regeringsföreskrifter utgjorde endast två procent av säkerhetspolisens totala arbete. Säkerhetspolisen tillade att av det totala antalet nyregistreringar i centralregistret under den senaste femårsperioden mindre än tre procent avsett författningsskyddet och av dessa hade endast en mindre del skett med stöd av de särskilda regeringsföreskrifterna.142

Den organisation som föranledde det största antalet registreringar var KPML(r). År 1987 var således närmare 2 000 personer, som ansågs tillhöra partiet, registrerade i centralregistret, varav ett femtiotal hänfördes till kategori A. Denna kategori ”farliga” utgjordes av ”personer som är eller kan befaras bli verksamma som ledare för så farlig verksamhet att de i ett för landet kritiskt läge måste ägnas särskild uppmärksamhet”. I och med att Revolutionär Kommunistisk Ungdom fr.o.m. mars 1993 kom att tas upp i HT 19:1 som en ungdomsorganisation till KPML(r) kom säkerhetspolisen att registrera dess medlemmar. På samma sätt som beträffande moderpar-

142 Registernämnden: Personalkontroll s. 25 och bilaga 16

tiet gjorde man nämligen bedömningen att genomgången partiskola krävdes för medlemskap. Under 1990-talet utvecklade Emmaus-Björkå kontakter med utomparlamentariska grupper som plogbillsrörelsen, vilket förnyade säkerhetspolisens intresse för verksamheten och ledde till nya registreringar. Även ett par andra, i vart fall stadgeenligt politiskt obundna Emmausföreningar, nämligen de i Sundsvall och Stockholm, kom i början av 1990-talet av säkerhetspolisen att betraktas som dolda lokalavdelningar till KPML(r). Några personregistreringar med anledning härav har emellertid inte påträffats.

Trots detta minskade under 1990-talet efter hand antalet registrerade KPML(r):are och i april 1996 var antalet registrerade i centralregistret drygt 1 600, varav 22 var placerade i kategori A. Hösten 1998 beslöt man inom säkerhetspolisen att förekomst på KPML(r):s valsedel till de allmänna valen samma år inte skulle utgöra registreringsgrund. Då systemet med hemliga tjänsteföreskrifter som underlag för registreringen avskaffades i december 1998 upphörde också den rutinmässiga registreringen av KPML(r):are. Under de senaste åren har en mängd registreringar av KPML(r):are gallrats och detta arbete fortsätter.

Åren 1991-93 bedrev Socialistiska Partiet viss valsamverkan med Vänsterpartiet. I samband med 1991 års val registrerades personer som var upptagna på Vänsterpartiets valsedlar i den mån som det framgick att de var SP:s kandidater.

Anarkister och andra aktivister som gör sig skyldiga till eller misstänks för brott kan registreras i centralregistret, och detta även om det inte är fråga om brott mot rikets säkerhet. Det kan exempelvis röra sig om ohörsamhet mot ordningsmakten, våldsamt motstånd och skadegörelse. År 2000 registrerades således en person sedan hon gripits för politiskt klotter i pendeltågsvagnar.

På den högerextremistiska sidan var i säkerhetspolisens centralregister år 1980 antecknade 95 personer tillhörande NSR, 46 tillhörande NRP och 17 tillhörande DA. Motsvarande antal år 1985 var 39, 38 och fem. År 1987 nådde NRP en topp med 60 registrerade personer, varav en tredjedel hänfördes till farlighetsgrad A. Flertalet av dessa var registrerade på grund av ledande ställning men i åtskilliga fall var registreringsgrunden politiskt motiverad brottslighet. I fråga om SNF var som mest, år 1990, 19 personer registrerade. Det kan nämnas att trots att DA avfördes från förteckningen redan år 1993 fanns ännu år 1998 några personer med anknytning till organisationen registrerade endast på denna grund.

BSS kom aldrig att tas upp i förteckningen över organisationer som säkerhetspolisen skulle ägna särskild uppmärksamhet. Men då en ledande person inom rörelsen år 1982 blev föremål för förundersökning med anledning av misstanke om förberedelse till sabotage och allmänfarlig ödeläggelse samt olovlig kårverksamhet blev fem personer som hade kontakter med denne registrerade. De avfördes inte då förundersökningen lades ned år 1985 utan fanns registrerade så sent som hösten 2001. Innan dessa personer registrerades i centralregistret fanns de, liksom vissa andra högerextremister, noterade i arbetsanteckningar. För säkerhetspolisens spaning torde det därför ha saknat betydelse att BSS inte fanns med i förteckningen. (För personalkontrollen innebar det däremot ett problem, eftersom uppgifter ur arbetsanteckningar inte fick lämnas ut i detta sammanhang.) Också personer med anknytning till VAM registrerades i stor utsträckning på grund av (misstänkt) brottslighet.

Sverigepartiet, som alltså förts upp i förteckningen över organisationer som säkerhetspolisen skulle ägna särskild uppmärksamhet i december 1987, hade detta år 14 personer registrerade och under åren 1995-98 låg antalet stadigt på 25. Då BSS-grupperingen lämnade partiet och bildade Sverigedemokraterna, behandlades det nybildade partiet fram till juli 1992 som en utbrytargrupp ur Sverigepartiet (även om man inom säkerhetspolisen år 1991 övervägde att hos regeringen begära att Sverigedemokraterna självständigt skulle tas upp i förteckningen).143 Till följd av att Sverigedemokraterna därefter inte längre betraktades som en sådan utbrytargrupp skulle registreringarna av partiets medlemmar gallras, i den mån de inte kunde omregistreras på annan grund. Ett fall av omregistrering avsåg en person, vars enda ”aktivitet” var att han kandiderat för partiet i ett kommunfullmäktigeval. Andra sverigedemokrater var fortsättningsvis antecknade i UBAS, dvs. de elektroniskt förda arbetsanteckningarna.

Personer med anknytning till EAP registrerades inte på denna grund i centralregistret. Däremot förekom det att t.ex. personer som kandiderade för partiet i landstingsval infördes i arbetsanteckningar såväl hos sektionerna som centralt.

Under 1980-talet tycks endast enstaka personer inom fredsorganisationerna ha registrerats och då inte på grund av organisationstillhörighet. En ledande person i SFSF registrerades år 1986 sedan det från Norge rapporterats att han och ytterligare en person haft kontakt med norska medborgare rörande publicering av hemliga

143 PM 6.2.1991, 001304-4920, löpnr 2, SÄPO:s arkiv

uppgifter. Andra registrerades på grund av kontakter med sovjetisk underrättelsepersonal och/eller deltagande i fredsarrangemang i öststater. Enligt ett inom säkerhetspolisen år 1983 fattat beslut skulle alla styrelsemedlemmar i SFK jämställas med ”dem som har samma funktion i de svenska sällskapsföreningarna med öststaterna”, vilket innebar att sådana personer skulle registreras både när det gällde riks- och lokalorganisation. Några registreringar som en följd av detta beslut har emellertid inte påträffats. Samma år rekommenderade byråchefen Näss att arbetsanteckningar skulle föras rörande personer engagerade i fredsrörelserna, trots att de inte fick registreras.

Arbetsanteckningar

Vid sidan av centralregistret fördes, som tidigare nämnts, såväl hos kontrasubversionsroteln vid säkerhetsavdelningen som vid säkerhetssektioner på olika håll arbetsanteckningar över personer, vilka bedömdes vara av intresse från säkerhetssynpunkt. I arbetsanteckningar noterades t.ex. personer med anknytning till KPML(r) som inte med säkerhet kunnat identifieras, personer som bedömts vara sympatisörer men ej med säkerhet medlemmar (t.ex. valsedelsutdelare och tidningsförsäljare) och personer vars fordon förekommit i samband med möten, kongresser och sommarläger. Även om exempelvis trotskistiska SSU:are, s.k. offensivare, kunde sådana anteckningar göras liksom om tillhörighet till miljöorganisationer eller Amnesty International. Arbetsanteckningarna kan innehålla uppgifter även om personliga förhållanden. Också mycket unga personer, i ett fall en fjortonårig djurrättsaktivist, har så sent som i slutet av 1990-talet noterats i arbetsanteckningar. Anteckningarna kan kompletteras med passfoton.

År 1988 utredde JK Hans Stark frågan om otillåten åsiktsregistrering förekommit hos säkerhetspolisen efter år 1969.144 JK fann inte belägg för att så hade skett. I den hemliga versionen av yttrandet redogjorde han för flera personärenden, av vilka åtskilliga innehöll uppgifter om sparade arbetsanteckningar. I ett fall kunde han konstatera att en person enligt en arbetsanteckning från år 1974 antecknats såsom prenumerant på Proletären. Arbetsanteckningen hade sparats i åtta år för att aktualiseras år 1982 då personen fördes in i centralregistret, sedan han delat ut flygblad som uppmanade till

144 Yttrande av JK till regeringen 18.1.1990 i ärende SK 8-90 i öppen och hemlig version, SAK 701391-0976, löpnr 1, SÄPO:s arkiv

kritik mot försvarsmakten och stöd för socialismen. Uppgiften från år 1974 hade jämte andra uppgifter lämnats ut vid en personalkontroll år 1982. JK yttrade om detta ärende.

Från säkerhetspolisen har påpekats att uppgiften från 1974 var en arbetsanteckning. När man fått fram tillräckligt mycket om en person för att registrera honom tar man för att få fram en bild av vad han har haft för sig med arbetsanteckningar från det första datumet. Registrering sker i allt fall inte numera endast för att någon har varit prenumerant.

145

I den öppna versionen av sitt yttrande sade sig JK inte ha kunnat konstatera att någon förts in i säkerhetspolisens register endast på grund av att han prenumererat på någon tidning. Tydligtvis bedömde JK att arbetsanteckningen från år 1974 inte utgjorde någon registrering. Stark har inför kommissionen uppgett att han utgått från att arbetsanteckningarna utgjort noteringar som förvarades hos den polisman som gjort dem.

I december 1990 förklarade generaldirektören Mats Börjesson att han fann JK:s ståndpunkt att arbetsanteckningarna om personers organisationstillhörighet inte var att bedöma som register ”något överraskande”. Börjesson sade sig vara ”personligen ganska övertygad om” att sådana arbetsanteckningar var ”att betrakta som register i grundlagens mening och alltså förbjudna”. Trots detta skulle säkerhetspolisen, i avvaktan på att frågan klarades ut, fortsätta att föra arbetsanteckningar som tidigare. Däremot framhöll Börjesson att arbetsanteckningarna inte fick datoriseras.

Börjesson lät företa en intern utredning om de rättsliga aspekterna på ”HT 19 arbetsanteckningar”. Utredaren fann att arbetsanteckningarna placerades under respektive persons namn och bildade en akt med det material som var känt om vederbörande. Akterna stod i bokstavsordning och var därför lätta att hitta. I den mån arbetsanteckningarna på detta sätt var ordnade efter personnamn och därför sökbara, måste de enligt utredaren anses utgöra ett register. Och oavsett om anteckningarna var att bedöma som allmänna handlingar eller inte, stod de enligt hans uppfattning i strid med bestämmelsen i regeringsformen 2 kap. 3 § första stycket om förbud mot åsiktsregistrering i ett allmänt register liksom med den specialreglering som gällde för säkerhetspolisens register.

Resultatet av utredningen hindrade inte att författningsskyddsroteln fortsatte att samla information om personer som eventuellt

145 Ibid. s.84

skulle kvalificera sig för registrering på grund av anknytning till någon av de s.k. HT 19-organisationerna i form av arbetsanteckningar som hölls centralt samlade i namnordning. Roteln fortsatte också att driva frågan om att i elektroniska undersökningsdatabaser (UBAS) få lägga in ”utredningsanteckningar”, ett begrepp som omfattade såväl arbetsanteckningar som spaningsanteckningar, dvs. sådana anteckningar som fördes för att följa upp tidigare okända personer och organisationer som kunde bedömas som potentiella säkerhetshot. Därigenom skulle det skapas möjlighet till en mer effektiv bearbetning av materialet, eftersom en datorisering gav möjlighet att sortera uppgifter på flera olika sätt. Rotelchefen hävdade att syftet med att samla in och bearbeta uppgifterna var att föra utredningarna framåt och inte att registrera enskildas politiska åsikter, varför registreringen inte kom i konflikt med förbudet mot åsiktsregistrering.

I januari 1993 beslöt en av huvudenhetscheferna att tre s.k. domäner rörande politiska rörelser skulle läggas upp i UBAS för uppföljning av vänsterextremistisk verksamhet, främst ”HT 19organisationer” (domän vänster), autonoma anarkister (domän anarkism) respektive högerextremistisk verksamhet och brottslighet (domän höger). Och i november samma år beslutade Börjesson att författningsskyddsroteln skulle få använda sig av UBAS för att föra och bearbeta elektroniska arbetsanteckningar. Noteringar i de manuella arbetsanteckningarna skulle antingen föras över till UBAS eller, i den mån de låg inom ramen för vad som fick registreras, tillföras centralregistret. De manuella arbetsanteckningarna skulle därefter förstöras. I 1994 års arbetsordning reglerades införandet av uppgifter i UBAS på följande sätt.

Om utredning erfordras för att klarlägga, huruvida förutsättningar för registrering i CR är uppfyllda, får anteckningar om personerna registreras i domän i författningsskyddets UBAS. Sådana registreringar i domänen (elektroniska arbetsanteckningar) ersätter systemet med manuella arbetsanteckningar.

Elektroniska arbetsanteckningar skall gallras så snart de inte längre behövs och senast efter 18 månader om nya uppgifter inte tillförts beträffande personen under tiden.

146

146 Gallringsfristen på 18 månader motiverades av författningsskyddets önskemål om att kunde följa upp årsvisa aktiviteter som t ex 30 novemberfirandet, årsmöten etc., PM 18.6.1993, SAK 001305-9373, löpnr 1, s.78, SÄPO:s arkiv cit. efter Eliasson.

I januari 1994 beslöts att anarkisterna inte skulle antecknas i en egen domän utan ingå i domän vänster. Enligt instruktionerna fick domän vänster innehålla uppgifter som kunde hänföras till ”vänsterextremism, miljö-, freds- eller djurbefrielseextremism samt andra former av politiskt extrema yttringar som kan kopplas till det vänsterpolitiska området”. Högerextremism, rasism, främlingsfientlighet, revisionism och andra yttringar som kunde kopplas till det högerextrema området fick antecknas i domän höger. Vid anteckningar om en persons tillhörighet till VAM, KPML(r) och Direktdemokratiska sällskapet skulle personens status anges, t.ex. ledare, styrelsemedlem, aktivist, medlem eller sympatisör. Löst sammanhållna grupper skulle delas in i huvudområden under beteckningar som ”Fred”, ”Miljö”, ”Antifa” och ”Djur”. I domän ”Sakobjekt” skulle antecknas förhållanden som det fanns anledning att bevaka men inte tillräckliga skäl att registrera i centralregistret.

I UBAS infördes alla uppgifter som kunde antas vara relevanta: namn, adress, personnummer, organisationstillhörighet samt status inom organisationen liksom i förekommande fall personuppgifter om make (eller motsvarande). Det fanns även plats för längre textavsnitt där uppgifter om ”karaktär”, ”personprofil”, internationella kontakter eller adresser där personen ifråga brukade uppehålla sig kunde införas. Uppgifterna i UBAS var sökbara på kriterier som namn, bostadsort eller tillhörighet till ett visst parti eller en viss miljö som ”fred” eller ”djur”. Behöriga att göra anteckningar och sökningar i domän vänster och höger var samtliga handläggare av författningsskyddsfrågor.

Några säkra belägg för att uppgifter som enbart rörde en persons politiska åskådning antecknades i UBAS har inte påträffats, men frågans fortsatta hantering ger anledning att anta att så kan ha varit fallet. År 1996 uppgick antalet anteckningar i UBAS till ca 1 400 i domän höger, ca 370 i domän vänster och knappt 200 i sakdomänen. Följande år hade det totala antalet anteckningar minskat, främst i domän höger (till ca 900).

Registernämnden, som inrättades år 1996 (se nedan) kom tidigt att intressera sig för UBAS. Den nytillträdde chefen för säkerhetspolisen Anders Eriksson beslöt i februari 1997 dels att det åsiktsregistreringsförbud som gällde för centralregistret även skulle gälla för UBAS, dels att förbjuda förandet av elektroniska eller manuella register över personer, i fall där förutsättningarna för registrering i centralregistret inte var uppfyllda. Och i december samma år meddelade han att författningsskyddets användande av UBAS skulle upphöra omedelbart. Det arbetsmaterial som fanns inlagt hade

skrivits ut på papper och överlämnats till respektive sektion för vidare bearbetning. För framtida förvaring av arbetsanteckningar skulle fortsättningsvis gälla följande:

- individbaserad information på kvarvarande dokument från UBAS-en samt nytillkommande sådan information skall förvaras av ansvarig handläggare för berört ämnesområde. - Informationen/uppgifterna om en person får förvaras samlat i mapp el. dyl. - Nämnda mappar el. dyl. får hållas sorterade i alfabetisk ordning eller på annat liknande sätt. OBS! Någon form av kortregister eller löpande sammanställning av uppgifter om en individ på en särskild handling får ej förekomma.

147

Registernämnden berörde i sin utredning av personalkontrollen år 1998 arbetsanteckningarna. Nämnden konstaterade att det är svårt att fastställa tidpunkten för när en person första gången registreras i centralregistret, vilket förklarades med att säkerhetspolisen ”tidigare arbetade på det sättet att man gjorde arbetsanteckningar om personer innan dessa registrerades”. Nämnden uttalade vidare att

sådana anteckningar, som alltså inte uppfyllde kraven för en förstagångsregistrering, kunde göras och behållas i flera år. I de fall SÄPO senare erhöll uppgifter som tillät att personen registrerades fördes dessa in i registret tillsammans med de tidigare gjorda arbetsanteckningarna, utan att det noterades vilken eller vilka av uppgifterna som låg till grund för förstagångsregistreringen.

148

Ordföranden för Registernämnden Carl Anton Spak har för kommissionen förklarat att nämnden inte känt till att arbetsanteckningarna förvarats på ett sätt som gjort dem enkelt sökbara.

Sedan år 1999 förs arbetsanteckningar i säkerhetspolisens s.k. analysdatabaser, vilka betraktas som fristående register. Analysdatabaserna innehåller underrättelser som är avsedda att bearbetas. Underrättelserna i analysdatabaserna inhämtas genom uppgifter från källor, genom spaning samt genom tvångsmedel. Personupp-

147 PM 10.12.1997 ”Handläggning av information från Författningsskyddets avslutade UBAS-domäner”; se även PM 4.12.1997 ”Nedläggning av Författningsskyddets UBASdomäner Höger, Vänster och SAK . P 55”, SAK 001307-5478, löpnr 1, SÄPO:s arkiv; cit efter Eliasson, 148 Registernämnden: Personalkontroll, s. 36

gifter antecknas, om uppgifterna behövs för behandlingens ändamål. Bearbetad och bedömd information förs över till centralregistret, medan uppgifter som inte är nödvändiga gallras under utredningens gång. Uppgifter i en analysdatabas är tillgängliga för de befattningshavare som är behöriga att arbeta med det aktuella ärendet. En analysdatabas får inrättas först efter beslut av personuppgiftsombudet hos säkerhetspolisen.

Registernämnden konstaterade i en skrivelse till justitieministern hösten 2000 att det beträffande systemet för hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning samt de fristående analysdatabaserna inte finns någon särskild beslutsordning för behandling av känsliga personuppgifter, motsvarande vad som gäller för centralregistret. Enligt Registernämndens uppfattning uppfyller de rutiner som är förknippade med användning av fristående analysdatabaser inom säkerhetspolisen de krav som personuppgiftslagen uppställer men de tillämpade arbetsrutinerna är enligt nämnden sådana att det finns anledning att utgå från att bestämmelserna i 5 § polisdatalagen kan åsidosättas. Detta angavs delvis vara en följd av den tekniska utvecklingen. Från personuppgiftslagens synpunkter fann Registernämnden inte heller anledning att invända mot systemet för hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning men framhöll att det inom detta system finns ännu sämre möjligheter att iaktta föreskrifterna i 5 § polisdatalagen.149

Skrivelsen har behandlats av Polisdatautredningen som i sitt betänkande föreslagit att en ny polisdatalag införes. Enligt utredningen blir Registernämndens synpunkter tillräckligt beaktade genom de föreslagna bestämmelserna om behandling av personuppgifter. Dessa innebär bl.a. att den personuppgiftsansvarige skall vidta alla rimliga åtgärder för att rätta, blockera eller utplåna sådana personuppgifter som är felaktiga med hänsyn till ändamålet med behandlingen.150

I vart fall före år 1999 förde säkerhetspolisen även andra former av personanknutna anteckningar, t.ex. förteckningar över lokala sympatisörer och medlemmar till någon organisation eller idériktning.

149 Skrivelse 4.10.2000, 136/00, bilaga 2 i SOU 2001:92150SOU 2001:92 s. 236 f.

Krigsfallsförteckningen

Under 1970- och 1980-talen lade säkerhetspolisen inte ned något större arbete på beredskapsförteckningen. I verksamhetsplaneringen år 1988 angavs dock att sektionerna hade till uppgift att i samband med uppföljningen av de i respektive region boende, partiskolade kommunisterna och de ”HT 19 registrerade” personerna också hålla ”krigsfallsförteckningen” aktuell. Och i en intern PM från år 1993 påpekades att säkerhetspolisen borde utarbeta en plan för att ”omhändertaga medborgare som på grund av sin politiska aktivitet eller på annan grund bedöms utgöra ett hot mot rikets säkerhet”. Liksom i början av 1970-talet var det personer tillhörande Akategorin som skulle ägnas särskild uppmärksamhet i händelse av krig.151 Till följd av att krigshotet dramatiskt minskade under 1990talet blev frågan efter hand mindre aktuell.

7.3.5. Personalkontroll

Regelsystemet

År 1983 företogs vissa ändringar i personalkontrollkungörelsen.152Tre skyddsklasser (1 A, 1 B och 2) infördes mot tidigare två.153Kommunikationsregeln ändrades så att den enskilde hädanefter, oberoende av för vilken skyddsklass personalkontrollen gjordes, skulle ges möjlighet att kommentera registeruppgifterna innan de lämnades ut. Undantag från denna regel medgavs dels om personen därigenom skulle få kännedom om en uppgift för vilken sekretess gällde enligt någon annan bestämmelse än den om sekretess för polisregister, dels om myndigheten med regeringens tillåtelse underlåtit att underrätta denne om att han/hon var föremål för personalkontroll (främst ärenden rörande krigsplacering). Vidare ersattes bestämmelsen om arbetsmarknadsorganisationernas medverkan i vissa ärenden med en regel om att frågor som rörde omplacering

151 PM ang. krigsfallsförteckning 17.6.1993, SK 7/93, SÄPO:s arkiv 152 SFS 1983:764 153 Skyddsklass 1 A, om befattningshavaren i stor omfattning får del av sådana sekretessbelagda uppgifter av synnerlig betydelse för rikets säkerhet som berör en större eller särskilt väsentlig del av totalförsvaret, skyddsklass 1 B, om befattningshavaren annars i en omfattning som inte är obetydlig får del av sekretessbelagda uppgifter av synnerlig betydelse för rikets säkerhet, skyddsklass 2, om befattningshavaren antingen i obetydlig omfattning får del av sekretessbelagda uppgifter av synnerlig betydelse för rikets säkerhet eller i en omfattning som inte är ringa får del av andra sekretessbelagda uppgifter av betydelse för rikets säkerhet.

och avskedande skulle avgöras i förhandlingar mellan den personalkontrollerande myndigheten och företrädare för den berörda organisationen.

År 1993 gjordes en ytterligare ändring i personalkontrollkungörelsen som innebar en förstärkning av den enskildes rätt till kommunicering av registeruppgifter.154 Även om sekretess förelåg, skulle den som uppgiften avsåg ges tillfälle att yttra sig över uppgiften innan denna lämnades ut, om hans intresse av att få yttra sig skäligen borde ha företräde framför det intresse som sekretessen skulle skydda.

1996 års säkerhetsskyddslag

Genom säkerhetsskyddslagen (1996:627), som trädde i kraft den 1 juli 1996, upphävdes bl.a. personalkontrollkungörelsen.155 I sak innebär lagen bl.a. att bestämmelserna om personalkontroll skall omfatta anställda även vid kommunerna och landstingen, de offentligt ägda företagen och, i ökad omfattning, enskilda företag. Under vissa förutsättningar får registerkontroll göras efter framställning från en annan stat eller en mellanfolklig organisation i vilken Sverige är medlem. Vissa benämningar har ändrats. Så har begreppet ”infiltrationsskydd” ersatts med ”säkerhetsprövning”, ”personalkontroll” med ”registerkontroll” och ”skyddsklass” med ”säkerhetsklass”.

Säkerhetsprövning skall göras innan en person genom anställning eller på annat sätt deltar i verksamhet som har betydelse för rikets säkerhet eller anlitas för sysslor som är viktiga för skyddet mot terrorism. Prövningen skall klarlägga om personen kan antas vara lojal mot de intressen som skyddas genom lagen och även i övrigt är pålitlig från säkerhetssynpunkt. Säkerhetsprövningen skall bestå i en allsidig bedömning, varvid man i möjligaste mån bör skaffa sig en bild av personens allmänna livssituation och levnadsbakgrund, bl.a. genom referenser och merithandlingar. Säkerhetsprövningen skall i vissa fall även omfatta registerkontroll.

Antalet säkerhetsklasser är oförändrat tre men betecknade 1, 2 och 3. Säkerhetsklasserna 1 och 2 överensstämmer i huvudsak med skyddsklasserna 1A och 1B medan förutsättningarna för säkerhetsklass 3 getts en annan utformning än den tidigare skyddsklass 2 i

154 SFS 1993:984. 155Prop. 1995/96:129

syfte att minska antalet kontrollerade.156 Med undantag för den registerkontroll som utförs för riksdagsförvaltningen bestämmer regeringen om säkerhetsklassplacering av tjänster. I säkerhetsskyddsförordningen (1996:633) har regeringen delegerat denna beslutanderätt till ett stort antal myndigheter.

Vid registerkontroll för säkerhetsklass 1 och 2 får varje uppgift som finns tillgänglig i polisregister om den kontrollerade och, om det är oundgängligen nödvändigt, om dennes make eller sambo lämnas ut. Vidare skall en särskild personutredning genomföras, omfattande bl.a. en undersökning av den kontrollerades ekonomiska förhållanden. Vid registerkontroll för säkerhetsklass 3 får – efter en lagändring år 1998 – lämnas ut uppgifter i belastningsregistret, misstankeregistret, SÄPO-registret och uppgifter som annars behandlas hos säkerhetspolisen.157 Om det finns synnerliga skäl, får regeringen i ett enskilt fall besluta om utlämnande även av andra uppgifter. Särskilda bestämmelser gäller för registerkontroll som motiveras av intresset av skydd mot terrorism. En förutsättning för att en uppgift skall få lämnas ut är att den kan antas ha betydelse för prövningen av den kontrollerades pålitlighet från säkerhetssynpunkt. Denna relevansprövning innebär bl.a. att uppgifter om bagatellartade förseelser och brott inte skall lämnas ut. I propositionen anges också att äldre uppgifter om någons politiska hemvist alltid bör bedömas med särskild försiktighet.158

Varken registerkontroll eller särskild personutredning får genomföras utan att den som är föremål för säkerhetsprövning har gett sitt samtycke till detta. RPS är dessutom ålagd att hålla ett personligt samtal med samtliga personer som är avsedda för en anställning som har placerats i säkerhetsklass 1, ”om det behövs” gäller detta även för anställningar som är placerade i säkerhetsklass 2.159Bestämmelsen om kommunicering av uppgifter som är aktuella att lämnas ut har getts en vidare tillämpning. Även om sekretess gäller enligt någon annan bestämmelse i sekretesslagen än 7 kap. 17 §, skall den som uppgiften avser ges tillfälle att yttra sig om hans intresse av att få yttra sig skäligen bör ha företräde framför det intresse som sekretessen skall skydda.

156 Säkerhetsklass 3 avser befattningar där den anställde ”i övrigt får del av uppgifter som omfattas av sekretess och som är av betydelse för rikets säkerhet, om ett röjande av uppgifterna kan antas medföra men för rikets säkerhet som inte endast är ringa”; jfr a. prop. s. 42. 157 SFS 1998:625. 158Prop. 1995/96:129 s. 58. En sådan ordning torde ha tillämpats redan på 1970-talet. 159 För anställda i säkerhetsklass 1 gäller att de skall vara föremål för förnyad registerkontroll minst vart femte år. Ett samtycke till registerkontroll och särskild personutredning anses gälla också förnyade kontroller och utredningar så länge som den kontrollerade skall inneha samma anställning.

Utlämnandet av spontanuppgifter regleras i säkerhetsskyddsförordningen.

För att pröva frågor om utlämnande av uppgifter från polisregistren och uppgifter som framkommit genom särskild personutredning inrättades en särskild myndighet, Registernämnden. Nämnden har också till uppgift att följa säkerhetspolisens registrering av uppgifter i polisregister. Ledamöterna utses av regeringen. Nämnden består f.n. av en ordförande och en vice ordförande, som är jurister, samt ytterligare tre ledamöter. För att nämnden skall kunna besluta i registerkontrollärenden krävs att minst fyra ledamöter (inklusive ordföranden) är närvarande och eniga om beslutet. Om det råder oenighet i ett ärende kan ordföranden - om han anser att den aktuella uppgiften bör lämnas ut - hänskjuta beslutet till regeringen för avgörande.160

Alltjämt gäller att det är den myndighet eller det företag som begärt registerkontrollen som självständigt beslutar om vederbörande skall anlitas för den verksamhet som föranlett kontrollen. Utlämnande av uppgifter vid registerkontroll skall alltså inte automatiskt innebära att en person diskvalificeras för den tilltänkta tjänsten. När ett ärende är avgjort är myndigheten ålagd att återlämna handlingar som tillsänts myndigheten från RPS.

Om det vid en statlig myndighet framkommer att en redan anställd ”måste anses olämplig från säkerhetssynpunkt för sin befattning” åligger det enligt säkerhetsskyddsförordningen myndigheten att anmäla detta till regeringen.

Antalet skyddsklassade tjänster år 1989 har uppskattats till 411 000 st. Av dessa tillhörde 1000 tjänster skyddsklass 1 A och 10 000 tjänster skyddsklass 1 B. Övriga 400 000 tjänster hänfördes till skyddsklass 2.161 Bland skyddsklass 2-befattningarna dominerade de militära krigsplaceringarna. Ambassadören Carl Lidbom, som i slutet av 1980-talet utredde säkerhetspolisens arbetsmetoder, hävdade att många myndigheter använt personalkontrollen som ”ett urvalsinstrument vid tjänstetillsättning” och att detta medfört att dessa ”personalkontrollerar betydligt fler personer än vad reglerna egentligen medger”. Han ansåg att antalet tjänster i skyddsklass 2 borde kunna minskas.162 SÄPO-kommittén gick på samma linje och

160 Förordning (1996:730) med instruktion för Registernämnden 161SOU 1990:51, s.236. (SOU 1994:149, s. 86). 162SOU 1989:18, s. 95. År 1988 uppmärksammades det att det statliga dataföretaget DAFA hade placerat alla sina tjänster i skyddsklass och att en person avskedats trots att han i tjänsten inte hade tillgång till känsligt material. Fallet diskuterades i riksdagen, Riksdagsprotokoll 1988/89:36, s. 42-44. Registernämnden har sedermera funnit att det inte fanns skäl till att ha den aktuella tjänsten placerad i skyddsklass, Personalkontroll II s. 120 ff.

föreslog att myndigheterna, under regeringens överinseende, kritiskt skulle granska sina i skyddsklass 2 placerade befattningar för att om möjligt minska antalet.163 Antalet sådana befattningar minskade också under 1990-talet, men då huvudsakligen som en följd av neddragningar inom försvarets krigsorganisation.164

Utlämnandepraxis

Under hösten 1979 kom det svenska personalkontrollsystemet åter att debatteras i massmedierna med anledning av de följder som en personalkontroll fått i ett enskilt fall. Det rörde Torsten Leander som hade fått arbete som vikarierande museitekniker på Marinmuseet i Karlskrona, som ligger i anslutning till flottbasen där. Kort tid efter anställningen hade han ombetts att lämna arbetsplatsen i avvaktan på resultatet av personalkontrollen. Han blev sedermera upplyst om att utfallet av kontrollen utgjorde hinder mot att han anställdes. Leanders fall togs upp av sedermera professorn i rättsvetenskap Dennis Töllborg som skarpt kritiserade säkerhetspolisens övervakning av politiska extremister. RPS:s styrelse informerades vid flera sammanträden om de vänsterextremistiska partierna och diskuterade rådande registreringspraxis. Möjligen ledde diskussionerna till en något mer restriktiv praxis vid utlämnande av registeruppgifter för personalkontrollen såvitt avsåg kårvalskandidater.

Antalet fall i vilka uppgifter rörande vänsterextremister lämnades ut vid personalkontroll varierade under åren 1980-89 från som lägst 32 (år 1989) till som mest 190 (år 1986, då en omkontroll skedde av krigsorganisationen) och under 1990-talets första hälft mellan som lägst nio (år 1993/1994) och som mest 17 (år 1992). Motsvarande årliga antal beträffande utlämning av uppgifter rörande högerextremister låg under 1980-talet mellan som lägst två (åren 1980 och 1987) och som mest sju (år 1988) och under 1990-talets första hälft mellan som lägst ett (år 1991) och som mest nio (år 1993/94 och första halvåret 1995). Då det för åren 1972-1974 saknas statistiska uppgifter går det inte ange någon exakt siffra på hur många vänster- respektive högerärenden som blev föremål för utlämnande under åren 1970-1996. I runda tal torde det emellertid röra sig om ungefär 2 500 ärenden rörande vänsterextremister och ungefär 150 ärenden rörande högerextremister. Ungefär en fjärdedel av dessa ärenden (680 stycken) har varit föremål för granskning i Registernämndens

163SOU 1990:51 s. 239. 164SOU 1994:149 s. 86

utredningar. Under åren 1997-2001 har det totala antalet utlämnade uppgifter vid registerkontroll årligen uppgått till mellan nio och 46, varav endast en mindre del innefattar ”politisk belastning”.165

Kommissionen har funnit det vara av intresse att detaljgranska den utlämnandepraxis som tillämpades av RPS:s styrelse. Som exempel har valts ett sammanträde med styrelsen i oktober 1987. Av de 17 ärenden som avsåg uppgifter om politisk aktivitet har 12 återfunnits i säkerhetspolisens arkiv. I flertalet av dessa fall avsåg registeruppgifterna att den kontrollerade varit upptagen som kandidat i val för SKP eller KPML(r). Förutom uppgifter om kandidaturer fanns noteringar om att de kontrollerade varit studiedagsansvariga eller kontaktmän eller hade medverkat i bostads- eller driftsceller eller vid sommarläger. De flesta personalkontrollerna gällde krigsplaceringar för befattningar i skyddsklass 2 och resulterade i att vederbörande inte antogs för den avsedda befattningen.

I tre fall godkändes de kontrollerade trots att uppgifter lämnats ut om dem. En person, som var registrerad som kontaktman, talare och ledande vid en avdelning inom KPML(r) åren 1979-83 godkändes som lokledare, då tjänsten enligt besked från SJ inte behövde vara skyddsklassad. De båda andra godkändes för krigsplacering i befattning i skyddsklass 2. En av dem var upptagen som KFML(r)kandidat (16:e namn) vid ett landstingsval i början av 1970-talet och hade spelat i partiets fotbollslag Röda Stjärnan omkring år 1980. Den andre hade varit aktiv för RMF under 1970-talet (medlem i bostadscell, kommunalfullmäktigekandidat samt därefter som kontaktman för SP:s bokhandel Röda Rummet).

Förutom krigsplaceringsärendena lämnades uppgifter ut i ett par fall som rörde personer som var avsedda för skyddsklassade arbeten. Det ena fallet avsåg ett SUA-arbete, där sökanden år 1979 varit upptagen som första kandidat för SKP vid ett landstingsval. Han antogs inte till tjänsten. Den andra personen som inte godkändes hade under åren 1982-85 ingått i styrelsen för en av SKP:s lokalavdelningar samt varit uppsatt som kandidat vid val till riksdag och landsting.

Någon kommunicering av uppgifter om ”politisk belastning” med den kontrollerade förekom i regel inte förrän i slutet av 1990talet. Den huvudsakliga anledningen till detta torde som nämnts ha varit risken att regeringens kvalificerat hemliga registreringsföre-

165 Registernämndens verksamhetsberättelse för år 2001. I nämndens verksamhetsberättelse för år 1999 sägs att det ”i ett antal fall lämnats ut uppgift om att en kontrollerad tillhör någon högerextremistisk grupp och visat sig vara intresserad av att delta i verksamheter där vapen brukas”.

skrifter därmed skulle ha avslöjats och därmed säkerhetspolisens framtida verksamhet kunnat skadas. Sedan de särskilda föreskrifterna upphävts i slutet av år 1998 tillämpas kommunicering i betydligt större utsträckning än tidigare. Under år 2001 fick således samtliga kontrollerade personer utom en tillfälle att yttra sig angående uppgifter som framkommit vid registerkontroll.

7.4. Sammanfattning och bedömning

I samband med andra världskrigets slut gav regeringen säkerhetspolisen direktiv om att kommunistövervakningen skulle upphöra. Endast personer med anknytning till partiet som kunde misstänkas för brott mot rikets säkerhet fick fortsättningsvis övervakas och registreras. De första efterkrigsåren ägnade sig säkerhetspolisen främst åt att ”städa upp” efter beredskapsåren. Efter Pragkuppen år 1948 återupptogs övervakningen av kommunisterna. Ända fram till mitten av 1960-talet stod SKP och andra kommunistdominerade eller (misstänkt) kommunistinfiltrerade organisationer i centrum för säkerhetspolisens intresse. Säkerhetspolisen studerade noga alla förhållanden rörande SKP som man fann relevanta. Säkerhetspolisen torde visserligen ha utgått från att flertalet kommunister var nationellt pålitliga. Men man räknade med att inom den stora grupp som sympatiserade med partiet fanns en kärna av personer som i ett krisläge eller i krig skulle gå Sovjetunionens ärenden. För att finna dessa personer ansåg man sig behöva så långt möjligt kartlägga samtliga kommunister för att sedan ur detta material försöka ”vaska fram” dem som kunde bedömas som farliga.

Såvitt avser den breda inhämtningen av namn på kommunister och (misstänkta) kommunistsympatisörer får man anse att säkerhetspolisen var framgångsrik i sina ansträngningar. Fler än hundratusen personer registrerades av nämnda skäl, stundom på ganska lösa grunder. Sämre var det med bearbetningen av materialet. Säkert bidrog bristande resurser och otillräcklig kompetens hos befattningshavarna till att så blev fallet. Men det förefaller som om man var ganska nöjd med att på ett tämligen ytligt plan samla på sig mer och mer information. De spionavslöjanden som gjordes under 1950- och 1960-talen saknade samband med denna generella kommunistövervakning. Den stora informationsinsamlingens främsta syfte och resultat blev i stället att man genom en efter hand alltmer utbyggd personalkontroll kunde förhindra att kommunister placerades i befattningar av särskild betydelse för totalförsvaret. Vid tvi-

velsmål prioriterades här statens säkerhet på den enskildes bekostnad.

I mitten av 1960-talet blev SKP allt mindre intressant för säkerhetspolisen framför allt till följd av ”avstaliniseringen” av partiets politik. Tillkomsten av 1969 års personalkontrollkungörelse med dess förbud mot åsiktsregistrering innebar slutet på den breda övervakningen av det svenska kommunistpartiet, som vid denna tid bytt namn till VPK. I stället koncentrerades säkerhetspolisens kontrasubversiva verksamhet på de revolutionära marxistleninistiska och trotskistiska rörelserna. Hit räknades inledningsvis också FNL-rörelsen. Redan det förhållandet att revolutionärerna var så mycket färre än de traditionella kommunisterna medförde att övervakningen av dessa grupper inte blev lika omfattande som tidigare. Men också här fanns en klar strävan från säkerhetspolisens sida att så långt möjligt kartlägga verksamheten och medlemmarna/sympatisörerna, delvis på bekostnad av bearbetning och analys. Inte heller denna övervakning ledde fram till några åtal för brott mot rikets säkerhet. Däremot hölls många vänsterrevolutionärer genom personalkontrollen borta från säkerhetskänsliga befattningar.

Efter ett drygt decennium ebbade vänstervågen ut. De nazistiska och fascistiska grupperingar som alltsedan andra världskrigets slut spelat en tämligen obetydlig roll i säkerhetspolisens verksamhet började från slutet av 1970-talet att samla flera anhängare. Även om skarorna av nazister och rasister inte var särskilt stora, kom deras inte sällan grovt kriminella verksamhet att påkalla en intensiv uppmärksamhet från såväl säkerhetspolisens som den öppna polisens sida. Också anarkister och de, delvis som en reaktion på nazisternas framfart, bildade s.k. autonoma nätverken av t.ex. ”anti-fascister”, militanta veganer och ”globaliseringsmotståndare” har utnyttjat sig av våld, hot och skadegörelse och därmed tilldragit sig polisiärt intresse. I samarbete med den öppna polisen har säkerhetspolisen kunnat förhindra, upptäcka och beivra brott av personer inom dessa grupper.

Det finns skäl att framhålla att kontrasubversion, eller med dagens terminologi författningsskydd, endast utgjort en del av säkerhetspolisens verksamhet. Omfattningen av de resurser man lagt ned på detta arbetsfält har växlat över åren, men torde inte någon gång under efterkrigstiden ha dominerat verksamheten. Utredningar om spioneri och olovlig underrättelseverksamhet, antiterrorism och preventiva åtgärder (tekniskt säkerhetsskydd och utbildning) har varit och är kärnan i säkerhetspolisens verksamhet.

7.4.1. Inhämtningsmetoder

Den kvantitativt mest betydelsefulla inhämtningsmetoden torde genom åren ha varit inre spaning, dvs. registerslagningar och informationsutbyte inom säkerhetspolisen samt studium av öppna källor såsom tidningar, böcker, propagandamaterial, radioprogram och, på senare tid, Internet. Beträffande många av de organisationer och personer som säkerhetspolisen hållit ögonen på har inre spaning varit den enda eller i vart fall helt dominerande inhämtningsmetoden. De uppgifter som därigenom inhämtats har i stor utsträckning sparats i personakter. Själva studiet av det öppna materialet är givetvis inte integritetskränkande, men lagringen under de omskrivnas namn aktualiserar de problem som är förknippade med alla personregister.

Yttre spaning, dvs. skuggning av personer, spaning från fasta observationsposter och övervakning av offentliga möten och demonstrationer, inbegripet fotografering och ljudbands- och videoinspelningar, har också alltid varit ett betydelsefullt sätt för säkerhetspolisen att skaffa information, ofta då i kombination med andra inhämtningsmetoder. Särskilt skuggning och fast spaning är emellertid mycket resurskrävande metoder, varför de måste utnyttjas med återhållsamhet.

Några särskilda författningsbestämmelser som reglerar förutsättningarna för yttre spaning finns inte; det krävs exempelvis inte någon brottsmisstanke. Något skydd mot visuell observation av det slag som innefattas i yttre spaning kan inte heller läsas in i de bindande reglerna i 2 kap. regeringsformen.166 Europarådets kommission för de mänskliga rättigheterna har emellertid uttalat att det inte kan råda någon tvekan om att insamling av personlig information genom organiserad spaningsverksamhet (organised operation of surveillance – ”watching”) innebär en kränkning av privatlivet.167Det torde särskilt gälla spaningsåtgärder som skuggning och fast spaning mot en bostad. Handlingar som den enskilde utför i offentlighetens ljus, t.ex. i samband med demonstrationer, skulle däremot inte åtnjuta samma skydd mot övervakning.168

Liksom inom all polisverksamhet spelar förtroliga meddelare en viktig roll i säkerhetspolisens arbete. De kan vara allt från personer

166 Ingrid Helmius: Polisens rättsliga befogenheter vid spaning, s. 169 167 Ibid. s. 114 168 Ibid. s. 166 f. Buggningsutredningen har ansett att det finns skäl som talar för att polisens användning av dolda handmanövrerade videokameror borde regleras; SOU 1998:46 s. 350.

som spontant lämnar information vid något tillfälle och personer som uppmanas ”hålla ögonen öppna”, t.ex. taxichaufförer och hotellpersonal, till mera systematiska kontakter med personer, som ofta finns inom eller i närheten av den övervakade miljön eller rentav infiltrerats i denna. Som framgått har säkerhetspolisen utnyttjat sig av förtroliga meddelare av alla dessa slag. Förtroliga meddelare är rörliga, relativt billiga och kan styras mot ett specifikt mål. Samtidigt kan de vara svåra att hantera och kontrollera.

I den internationella debatten har det hävdats att av de metoder som säkerhetspolisen använder är utnyttjandet av informatörer både den mest produktiva och den mest problematiska. Användningen av meddelare kan utgöra ett väl så stort intrång i privatlivet som exempelvis telefonavlyssning och är moraliskt betydligt mer komplicerad, eftersom meddelaren kan utnyttja manipulation och falskhet. Säkerhetstjänsten kan dessutom tvingas underlåta att ingripa mot brottslig verksamhet som man fått kännedom om med hänsyn till meddelarens säkerhet. Trots detta är användningen av meddelare till skillnad från utnyttjandet av tvångsmedel inte föremål för någon domstolsprövning. Ett skäl härtill är den mycket stränga sekretess som omger meddelarna. Det har också framhållits att personer som engagerar sig i denna typ av verksamhet tenderar att vara psykologiska undantagsmänniskor. En meddelare kan också utvecklas till en agent provocateur, som aktivt söker initiera kriminell och moraliskt tvivelaktig aktivitet för att kompromettera den organisation eller den person som han inhämtar uppgifter om.169

Inte heller den svenska säkerhetspolisens användning av förtroliga meddelare är författningsreglerad. I normalfallet torde det ankomma på den enskilde polisen att skaffa de kontakter som han anser sig ha behov av och hantera dessa på lämpligt sätt. Ofta är meddelarens identitet känd endast för denne ”källdrivare” och dennes närmaste chef. I vissa, särskilt kvalificerade fall krävs emellertid att huvudenhetschef eller SÄPO-chefen fattar beslut om anlitande av en meddelare. Numera upprättas en källdrivningsplan vari mål, medel och kostnader anges för varje källa.

Det är naturligtvis av avgörande betydelse att meddelarnas uppgifter är korrekta. Säkerhetspolisen försöker normalt värdera de uppgifter som kommer in med hjälp av andra källor, vad som tidigare är känt samt uppgifternas och uppgiftslämnarens karaktär. Ett

169 Peter Gill: Policing Politics. Security Intelligence and the Liberal Democratic State s. 154 f och Lustgarten/Leigh: In from the Cold. National Security and Parliamentary Democracy s. 87-103

system med graderade beteckningar för att karaktärisera en källa och de upplysningar denne lämnar har tillämpats sedan länge.170Gjorda erfarenheter visar att de förtroliga meddelare som säkerhetspolisen använt sig av sedan år 1945 i flertalet fall visat sig vara trovärdiga. Från försvarsstaben inkom dock under åren 1948-50 meddelaruppgifter som polisen betraktade med skepsis men ändå använde bl.a. i motiveringar för telefonkontroll. Brister har även förekommit i sektionernas utnyttjande av meddelare. De har haft svårt att bedöma meddelarnas trovärdighet på grund av att de inte kunnat stämma av uppgifterna med vad som framkommit genom telefonavlyssning och har dessutom sällan haft tillgång till den samlade bilden. Ibland förefaller det som om säkerhetspolisen använt sig av uppgifter som man bedömt som mindre trovärdiga för att motivera framställningar om telefonkontroll. I vissa av dessa fall har dock situationen varit sådan att uppgifterna, om än tvivelaktiga, varit av så allvarlig karaktär att det skulle ha varit fel att inte reagera på dem.

Under de senaste decennierna torde meddelarna regelmässigt inte ha fått betalt för sina tjänster (annat än ersättning för utlägg och någon icke pekuniär uppmuntran), eftersom det anses att en person som lämnar upplysningar mot pengar generellt sett är mindre pålitlig än den som ställer upp av andra skäl. Tidigare var det emellertid inte helt ovanligt att fasta meddelare kunde få kontant betalning för varje rapport. I något fall utgick rentav ett månatligt arvode.

Som nämnts kan det förekomma att förtroliga meddelare i denna sin verksamhet gör sig skyldiga till brottsliga eller oetiska beteenden. Exempel har lämnats på att internt material olovligen tillgripits från organisationer och enskilda. En annan situation föreligger då meddelaren, t.ex. en posttjänsteman eller en journalist, under författningsenlig tystnadsplikt fått tillgång till material och sedan lämnat uppgifterna vidare till säkerhetspolisen. En meddelare i en övervakad organisation kan också för att behålla sin trovärdighet bland kamraterna anse sig tvingad att delta i brottsliga handlingar, något som blivit vanligare under de senaste tio åren. Några säkra fall av direkt brottsprovokation, t.ex. för att misskreditera den övervakade gruppen, har inte påträffats. I vissa fall måste källdrivaren rimligtvis ha insett att meddelaren handlat utanför lagens rå-

170 Dessa är numera följande. Angående källan: A – fullt tillförlitlig, B – vanligen tillförlitlig och C – tillförlitligheten kan inte bedömas; angående uppgifterna: 1 – belagd, 2 – trovärdig och 3 – tvivelaktig.

märken men inte reagerat därpå. I andra fall kan säkerhetspolisen rentav ha uppmanat meddelaren att delta i brott för att inte röja sig.

Trots det starka källskydd som förtroliga meddelare åtnjuter, kan en meddelare utsättas för faror. Ett avslöjande kan medföra repressalier av fysisk och psykisk art och risken för ett avslöjande måste i sig vara påfrestande. Men också att kanske under lång tid rapportera om personer med vilka man upprätthåller vänskapliga relationer torde fresta på det psykiska välbefinnandet.

Den integritetskränkning som användningen av förtroliga meddelare innebär för den övervakade kan vara mycket stor. Särskilt fram till början av 1960-talet förekom det att vissa meddelare utförligt rapporterade om övervakningsobjektens intima personliga förhållanden. Kommissionen har påträffat flera fall där ett urskiljningslöst inhämtande av kränkande uppgifter förekommit. Det framstår som anmärkningsvärt att säkerhetspolisen inte tycks ha reagerat på och satt stopp för vidare rapportering av sådana, för övervakningens syfte ofta rimligtvis helt betydelselösa uppgifter. Även senare har det, dock mera undantagsvis, förekommit att mycket personliga uppgifter om de övervakade har rapporterats och sparats. Den omständigheten att en person utger sig för att vara meningsfrände och kanske vän med den övervakade och därigenom får del av dennes oförblommerade synpunkter, uttalanden som sedan rapporteras till säkerhetspolisen och där tas till vara, får också rent allmänt betraktas som integritetskränkande. Särskilt känslig är användningen av infiltratörer. Som JO framhöll redan år 1975 framstår alltid infiltration i politiska och andra sammanslutningar, som inte är olagliga, som en kränkning av den föreningsfrihet som är tillförsäkrad svenska medborgare.171 Såvitt kommissionen kunnat finna använder säkerhetspolisen infiltratörer i mycket begränsad utsträckning och då endast i sådana sammanhang där man på goda grunder befarar att allvarlig brottslighet är för handen.

Sammanfattningsvis kan det konstateras att olika omständigheter talar för en viss återhållsamhet vid användning av förtroliga meddelare. Därmed är självklart inte sagt att säkerhetspolisen – lika litet som den öppna polisen – kan undvara denna inhämtningsmetod.

En av säkerhetspolisens mest betydelsefulla inhämtningsmetoder har varit hemlig teleavlyssning. Detta är ett mycket ingripande tvångsmedel och förutsättningarna för dess användande är noga preciserade i lag (27 kap. RB och 1952 års lag om tvångsmedel i vis-

171 JO:s ämbetsberättelse 1975 s. 167

sa brottmål), se närmare 5 kap. Som framgått krävs i princip alltid domstols tillstånd. Det skall föreligga skälig misstanke mot en viss person med avseende på ett visst brott, i regel av mycket allvarligt slag. Vidare förutsätts att avlyssningen skall vara av synnerlig vikt för utredningen. Och den får endast rikta sig mot en teleadress som innehas eller annars kan komma att användas av den misstänkte. Ett tillstånd ges för en begränsad tid, numera högst en månad, men med möjlighet till förlängning.

Telefonavlyssning bedöms som en värdefull källa, eftersom informationen kommer säkerhetspolisen till del utan mellanhänder. Samtidigt är man på det klara med att de avlyssnade ofta är medvetna om att linjen kan vara avlyssnad och därför kan försöka manipulera polisen. År 2001 konstaterade säkerhetspolisen att hemlig teleavlyssning i första hand används som inhämtningsmetod för underrättelseinformation i rent förebyggande syfte. Bland fördelarna nämndes att avlyssningarna gav exklusiv underrättelseinformation, var utmärkta verktyg för kartläggning och gav god personkännedom.172 Det skall dock framhållas att hemlig teleavlyssning är en mycket resurskrävande metod och därför måste utnyttjas selektivt.

Som framgått telefonavlyssnades efter medgivande av domstol under 1950- och 1960-talen ett antal ledande svenska kommunister. (Några fall där telefonkontroll använts utan domstols tillstånd har inte påträffats.) Brottsmisstanken var regelmässigt spioneri men i några fall även olovlig underrättelseverksamhet för någon öststats räkning. Avlyssningen riktades inte endast mot de misstänktas hemtelefoner utan i flera fall också mot telefoner på deras arbetsplatser. Härigenom kom SKP:s partikansli och en rad andra organisationer och företag med anknytning till partiet att avlyssnas, inte sällan med hänvisning till misstankar mot olika personer. Avlyssningen pågick ofta under lång tid. Exempelvis var såväl partikansliets telefonväxel som telefoner hos det kommunistiska ungdomsförbundet i Stockholm nästan oavbrutet föremål för avlyssning i över 15 år. Inte i något fall ledde avlyssningsoperationerna till åtal.

Från slutet av 1960-talet och fram till mitten av 1970-talet var det i stället främst personer inom den revolutionära vänstern, särskilt inom KFML och KFML(r), som utsattes för telefonkontroll. Brottsmisstankarna torde i dessa fall i regel ha avsett förberedelse eller stämpling till uppror och i flera fall också tagande av utländskt understöd. I åtskilliga fall framgår det emellertid inte uttryckligen

172 Översyn av hemlig teleavlyssning (HTA) som inhämtningsmetod, 16.1.2001, SH 1239-00, SÄPO:s arkiv

av dokumentationen vilken brottsmisstanke som legat till grund för beslutet. Såvitt avsåg personer inom den svenska Palestinarörelsen gällde misstankarna spioneri eller förberedelse därtill, förberedelse till sabotage eller förberedelse alternativt stämpling till allmänfarlig ödeläggelse. Också under denna tid gavs tillstånd till telefonavlyssning inte bara mot de misstänktas hemtelefoner utan också i åtskilliga fall mot telefoner som de eljest kunde antas använda. Till följd härav kom kontorstelefoner i åtskilliga av KFML/SKP:s och KFML(r):s lokaler liksom telefoner hos till dessa organisationer mer eller mindre fast anknutna verksamheter i Stockholm och Göteborg att vara föremål för avlyssning. Avlyssningstillstånden förlängdes regelmässigt och kontrollen kunde sträcka sig över flera år. Troligen hade de fortgått än längre, om inte verksamheten avslöjats sommaren 1975. Sålunda var t.ex. telefoner i KFML(r):s expedition på Allhelgonagatan i Stockholm och FNL-rörelsens lokaler på Pålsundsgatan i Stockholm utsatta för avlyssning i omkring fyra år. Inte heller dessa avlyssningsoperationer ledde i något fall till åtal.

Under 1980-talet förekom några enstaka fall av telefonavlyssning mot högerextremister med anledning av allvarliga brottsmisstankar; dock kom inga åtal till stånd. Sedan början av 1990-talet har säkerhetspolisen fått tillstånd till hemlig teleavlyssning mot ett stort antal personer inom högerextremistiska, anarkistiska och autonoma miljöer. Brottsmisstankarna har främst avsett olovlig kårverksamhet men beträffande anarkisterna/de autonoma även gällt allmänfarlig ödeläggelse innefattande sabotage och andra närliggande brott. Till skillnad mot vad som tidigare varit vanligt har det då i regel endast varit de misstänktas hem- och/eller mobiltelefoner som omfattats av tillstånden. Detta torde ha sin förklaring bl.a. i att dessa grupper bedriver verksamhet i väsentligt mindre organiserade former än vad som var fallet med det gamla ”kommunistkomplexet” och 1960- och 1970-talens vänsterrevolutionära rörelser. I flera fall har telefonavlyssningarna under det senaste decenniet lett till åtal för grov brottslighet.

Det är svårt att bedöma vilka överväganden som domstolarna gjort vid avgörandet av framställningar om telefonavlyssning. I domstolarnas akter finns som regel endast säkerhetspolisens PM i ärendet och åklagarens framställning på vilken domstolen tecknat sitt bifallsbeslut. Säkerhetspolisens PM innehåller ofta tämligen fylliga beskrivningar av den misstänkte och vilka kontakter denne haft, vilka resor som han företagit, om hans ställning inom organisationen och liknande. Till stöd för misstankarna mot kommunis-

ter om spioneri under 1950- och 1960-talen åberopades huvudsakligen deras kontakter med företrädare för öststatsbeskickningar, med andra svenska kommunister och, i förekommande fall, resor till öststater. Däremot var beskrivningarna av de brott som angavs motivera ansökningarna många gånger påfallande tunna och intetsägande. Detsamma kan sägas om innehållet i de PM som fogades till åklagarnas framställningar om telefonkontroll mot vänsterextremister under 1960- och 1970-talen. Ibland framgick det, som nämnts, inte ens klart vilket brott som misstanken avsåg. I promemoriorna kunde således brottsmisstanken formuleras som ”förberedelsearbete i samhällsomstörtande syfte”, varmed torde ha avsetts förberedelse eller stämpling till uppror. De PM som numera upprättas i dessa sammanhang håller som regel en högre kvalitet.

I åklagarframställningarna till Stockholms tingsrätt anges, förutom en allmän hänvisning till RB och 1952 års tvångsmedelslag, endast vilket eller vilka telefonabonnemang som det begärs tillstånd att få avlyssna. Den misstänktes identitet eller brottsmisstanken framgår inte på annat sätt än genom en hänvisning till säkerhetspolisens PM, detta för att upprätthålla sekretess gentemot teleoperatören. I den mån som det av äldre PM inte uttryckligen framgår vilket brott som misstanken avsåg, får man alltså föröka sluta sig till detta av de beskrivningar som där lämnas. I de framställningar som åklagarna i Göteborg har gjort till tingsrätten där anges däremot det brott som misstanken avser.

Domstolarna motiverar inte sina beslut i ärenden som dessa. Avsaknaden av skriftligt motiverade beslut berättigar inte till slutsatsen att domstolarna inte noggrant övervägt om de rättsliga förutsättningarna för hemlig teleavlyssning varit uppfyllda. Åklagare och domare har för kommissionen uppgett att det kunde förekomma ingående diskussioner i samband med att åklagaren, ofta tillsammans med en säkerhetspolis, inställde sig vid domstolen med framställningar om hemlig teleavlyssning. Men dessa överväganden framgår alltså inte av dokumentationen. Några avslagsbeslut har, med ett undantag, inte påträffats. Det har emellertid uppgetts att åklagare dragit tillbaka framställningar, som domaren förklarat sig inte ha för avsikt att bifalla.

Sedan 1990-talet är som sagt den brottsrubricering som används i de flesta av författningsskyddsrotelns förundersökningar olovlig kårverksamhet. Ofta avser en förundersökning flera personer som misstänks vara inblandade i ett visst slag av säkerhetshotande verksamhet med våldsinslag, men vilka konkreta brott som de kan ha begått har man i regel inte någon klar misstanke om. Avlyssnings-

operationerna har närmast en brottsförebyggande karaktär och kan pågå under mycket lång tid. De har enligt uppgift också i åtskilliga fall lett till att allvarlig kriminalitet kunnat förhindras eller till att personer som gjort sig skyldiga till grova brott kunnat avslöjas och lagföras. Några åtal för det i sammanhanget relativt lindriga brottet olovlig kårverksamhet, där straffskalan är böter eller fängelse i högst två år, har dock inte väckts. Av allt att döma används denna brottsrubricering närmast som ett verktyg för att få till stånd hemlig teleavlyssning mot personer och grupper som är starkt misstänkta för någon form av våldsinriktad kriminalitet, men där det inte finns lagliga förutsättningar för sådan avlyssning på annan grund. Så kan vara fallet antingen på grund av att brottsmisstankarna är alltför ospecificerade eller därför att det misstänkta brottet inte är av så allvarligt slag som förutsätts för hemlig teleavlyssning enligt 27 kap. 18 § rättegångsbalken, dvs. brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse två år eller försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott. Enligt kommissionens mening har brottsrubriceringen olovlig kårverksamhet i många fall kommit att tillämpas i situationer där brottsrekvisiten inte är uppfyllda. Detta strider mot den grundläggande principen att strafflag skall tolkas restriktivt. Självfallet är detta inte godtagbart.

Hemlig teleavlyssning innebär ett allvarligt intrång i den personliga integriteten. Det ligger i sakens natur att intrånget blir särskilt allvarligt när avlyssningen, som i flera av de här aktuella fallen, tilllåts fortgå under mycket lång tid – upp till sex, sju och i ett fall nästan tio år. En annan aspekt av stor betydelse är att intrånget ofta kommer att drabba även andra än den person som är föremål för misstanke. Så blir fallet särskilt då telefoner som utnyttjas inte endast av den misstänkte och hans närmaste avlyssnas. Som framgått har exempelvis telefoner och telefonväxlar i expeditioner och andra samlingslokaler som utnyttjats av SKP/VPK, KFML/SKP och KFML(r) varit utsatta för telefonkontroll. I dessa fall riskeras rätten att bedriva politisk verksamhet och den grundlagsfästa åsiktsfriheten för ett stort antal personer. Och då det är fråga om avlyssning av telefoner hos tidningsredaktioner, t.ex. Ny Dags redaktion på 1950-talet och flera revolutionära vänstertidningar under 1970talet, aktualiseras förhållandet till tryckfrihet och meddelarskydd, som ju är grundlagsskyddade i viktiga hänseenden. I prop. 1988/89:124 uttalas också att utrymmet för teleavlyssning av ett massmedieföretag är mycket begränsat, men att det inte helt kan

uteslutas att spaningsmetoden undantagsvis måste användas även där.173

Som redovisats i kap. 5 skall upptagningar och uppteckningar av avlyssnade samtal granskas snarast möjligt. Sådana upptagningar och uppteckningar som saknar betydelse för brottsutredningen skall förstöras omedelbart. I vad mån själva informationen får utnyttjas eller i annan form bevaras för framtiden är däremot oklart. Den fråga som främst varit föremål för diskussion är i vad mån överskottsinformation får utnyttjas för utredning om annan brottslighet. I prop. 1988/89:124 framhöll således departementschefen att problemet gällde ”huruvida de brottsutredande organen har rätt att utnyttja sig av upplysningar om ett brott som de fått tillgång till genom att – helt lagligt – använda tvångsmedel vid utredning av ett annat brott”. Det torde numera vara accepterat att överskottsinformation får användas för att beivra eller förhindra annan grov brottslighet än den förundersökningen avser. Som nämnts sker ju detta i samband med telefonavlyssning mot vissa extremister, där tvångsmedlet satts in med hänvisning till misstanke om olovlig kårverksamhet. I dessa sammanhang förekommer ofta ett samarbete mellan säkerhetspolisen och den öppna polisen.

Av större intresse i detta sammanhang är dock i vad mån säkerhetspolisen har rätt att ta tillvara andra uppgifter som framkommit vid telefonavlyssning än sådana som direkt avser planerad, pågående eller fullbordad brottslighet. Som framgått råder det inte någon tvekan om att säkerhetspolisen alltsedan början av 1950-talet och fram till omkring år 1980 använt telefonavlyssning för att få uppgifter inte endast, eller ens i första hand, om den misstänkte och den brottslighet som åberopats till grund för framställningen till domstolen. I stället har man ”hängt upp” övervakningen på en viss person för att så långt möjligt kunna kartlägga den miljö inom vilken han eller hon varit verksam och som man uppfattat som ett hot mot rikets säkerhet.

Värdet av avlyssningsoperationerna torde främst ha legat i all den information som man fick om organisationernas vanliga politiska verksamhet såsom organisatoriska förhållanden, möten, demonstrationer, propaganda, utbildning, inre motsättningar, etc. Inte minst viktigt ansågs det vara att få ett grepp om kontaktnät och om vilka personer som ingick i kretsarna. I sistnämnda hänseende kunde så triviala uppgifter som kontakter med tidningsföretag rörande prenumerationsärenden ge upplysningar. För säkerhetspolisen var

173 Prop. 1988/89:124 s. 66

det inte någon nackdel att många avlyssningsoperationer pågick under lång tid. Ett åtal mot den misstänkte kunde rentav betraktas som oönskat, då det kunde få till följd att en betydelsefull informationskanal täpptes till.

Allt som ansågs vara av betydelse för säkerhetspolisens verksamhet togs till vara och samlades dels i fiktiva, ämnesinriktade meddelarakter (av vilka några är helt gallrade), dels i berörda sak- och framför allt personakter. Uppgifterna registrerades också i stor utsträckning i säkerhetspolisens centralregister och kunde därmed utnyttjas vid personalkontroll. På detta sätt kom genom åren tusentals personer att beröras av telefonavlyssning, trots att antalet meddelade tillstånd aldrig varit särskilt stort. Användningen av överskottsinformation gav alltså upphov till en mängd nyregistreringar och bidrog till att göra säkerhetspolisens register mycket omfattande. I många fall kom uppgifter som byggde på överskottsinformation att utlämnas vid personalkontroller.

Frågan om hur överskottsinformation skulle sparas berördes av Hans Holmér vid en intern konferens år 1972. Han anförde då.

Att en uppgift framkommit vid telefonkontroll måste ibland döljas. Detta är fallet om uppgiften skall delges utomstående, såsom invandrarverket eller en totalförsvarsmyndighet, som begärt uppgift för personalkontroll. Det är då nödvändigt, att källan döljs på ett skickligt sätt. Framför allt måste man tänka på att utforma uppgifterna på sådant sätt, att för en normalt uppmärksam människa inte framstår som uppenbart, att uppgifterna härrör från telefonavlyssning. Vid det interna arbetet behöver däremot inte döljas, att en uppgift uppsnappats vid telefonkontroll.

174

JK Ingvar Gullnäs utredde år 1978 efter anmälan från en befattningshavare vid säkerhetspolisen användningen av överskottsinformation från telefonkontroll.175 Han studerade då bl.a. några personakter som innehöll uppgifter som utgjorde överskottsinformation från telefonkontroll liksom ett par meddelarakter som helt utgjordes av sådan information. Han informerade sig också noga om de rutiner som tillämpades vid tillvaratagande av material från telefonavlyssning. Han konstaterade att frågan om utnyttjande av överskottsinformation var svårbedömd.

174 Protokoll från sektions- och rotelchefskonferens 16-19.5.1972, SH 892-72, 5:720-6, löpnr. 3, SÄPO:s arkiv 175 JK:s beslut 24.11.1978, dnr 2962-77-21

Trots den till synes helt ovillkorliga regeln i rättegångsbalken [27 kap. 16 § rättegångsbalken om gallring] torde ingen vilja helt avvisa möjligheten att utnyttja viss sådan information men ingen vill heller gå till motsatt ytterlighet. Svårigheten beror bl.a. dels på att överskottsinformationen kan vara av mycket varierande beskaffenhet, dels på att den utredning som föranlett telefonavlyssningen kan vara av sådan natur att det är mycket svårt att avgöra vad som är av betydelse för utredningen och vad som är överskottsinformation. I det senare fallet är det framför allt telefonavlyssning vid misstanke om brott mot rikets säkerhet som bereder svårigheter.

Han framhöll vidare att säkerhetspolisens arbete i betydande utsträckning styrdes av hemliga föreskrifter, t.ex. av innebörd att särskild uppmärksamhet skulle ägnas verksamhet som bedrevs av personer som var medlemmar i vissa organisationer. Det låg då, enligt JK:s mening, ”nära till hands att tillvarataga all information som kan belysa aktiviteterna i denna organisation”. Efter att ha redogjort för de rättsliga förutsättningarna för telefonavlyssning fortsatte JK.

De brott som är föremål för förundersökning genom säkerhetsavdelningens arbete skiljer sig i väsentliga hänseenden från andra brott. Detta sätter sin prägel på förundersökningen och de metoder som används i spaningsarbetet m.m. Särskilt betecknande är att brottsmisstankarna ofta är riktade mot en grupp av personer snarare än mot en viss person. Det är därför av stort intresse vilka kontakter den person har som är föremål för telefonavlyssning, inte minst för att bedöma frågor om medverkan i olika former. Även kontakter som från början – t.ex. i ett inledande stadium av förundersökningen – förefaller helt betydelselösa kan så småningom visa sig vara mycket viktiga för den fortsatta förundersökningen.

JK fann dock att det var uppenbart att, trots att mycket material från telefonavlyssningen gallrats på olika stadier, en del av det bevarade materialet ”åtminstone vid ett första påseende framstår som ointressant för utredningen i det aktuella ärendet”. Han underströk dock att detta gällde ”för den som inte är mycket väl förtrogen med arbetsmetoder och problem inom säkerhetsavdelningens område”. Vid diskussioner med ledningen för säkerhetspolisen hade han ganska ingående behandlat frågan huruvida information från tele-

fonavlyssning verkligen behövde bevaras i den utsträckning som skedde. Han hade därvid bemötts med argument som gjorde att han inte utan vidare kunde påstå att förfarandet stred mot vad som ansågs tillåtet.

JK framhöll också att i den mån det var möjligt att fastslå att vissa uppgifter utgjorde överskottsinformation och uppteckningen alltså skulle förstöras, var det naturligtvis väsentligt att så också skedde. Anmälaren hade gjort gällande att säkerhetspolisen dolde överskottsinformation bakom källbeteckningar för att ge sken av att uppgifterna lämnats av en personlig meddelare. JK ansåg att detta påstående, om det var sant, var oroväckande. Han fann emellertid inte några belägg för att ett sådant tillvägagångssätt tillämpades. Förfaringssättet att förse anteckningar av detta slag med täcknamn var praktiskt betingat och anteckningarna gavs inte avsiktligt en form som ledde till att uppgiften inhämtats på annat sätt än genom telefonavlyssning. Holmérs tidigare refererade uttalande om vikten av att skriva om överskottsinformation så att den framstod som uppgifter från förtroliga meddelare tyder på att JK i detta hänseende kan ha blivit missledd.176

JK hade heller ingen invändning mot att uppgifter av detta slag lämnades ut vid personalkontroll. Han ifrågasatte dock om inte ledamöterna av RPS:s styrelse regelmässigt borde informeras om de fall då uppgifter inhämtats genom telefonavlyssning. Så kom också att ske under en kortare tid efter det att JK meddelat sitt beslut.

I den av riksdagen godtagna prop. 1988/89:124 påpekade departementschefen i samband med behandlingen av frågan om användning av överskottsinformation från hemlig teleavlyssning rörande brottslig verksamhet att polisen i övrigt fritt kan använda information som mer eller mindre av en slump kommit till dess kännedom.177 Förre SÄPO-chefen Anders Eriksson har inför kommissionen uppgett att säkerhetspolisen med utgångspunkt i denna formulering ansett att det är fritt att använda överskottsinformation från hemlig teleavlyssning rörande även annat än brottslig verksamhet, så länge inte förbudet mot åsiktsregistrering träds för när. Enligt säkerhetspolisens arbetsordning från år 1995 kan överskottsinformation dels röra brottsliga gärningar, dels andra förhållanden som har med säkerhetsunderrättelser att göra och som bedöms vara av intresse för säkerhetspolisens verksamhet. Även sistnämnda uppgifter får enligt arbetsordningen sparas och regi-

176 KU granskade samma år regeringens kontroll av säkerhetspolisen och diskuterade då även frågan om tillvaratagande av överskottsinformation; KU 1978/79:30 177Prop. 1988/89:124 s. 29 ff

streras i enlighet med de regler som gäller för registrering i SÄPOregistret, varvid de skall omarbetas till källuppgifter. Anledningen till att man använder sig av maskerade källakter är enligt Anders Eriksson att man önskar förhindra läckor inom den öppna polisen om pågående operationer.

Carl Lidbom, som i slutet av 1980-talet på regeringens uppdrag utredde säkerhetspolisens arbetsmetoder, gjorde bl.a. följande iakttagelser rörande telefonavlyssningen.

Det finns en spänning mellan de för förundersökning avsedda tvångsmedelsreglerna och tillämpning av telefonavlyssning inom säkerhetsunderrättelsetjänsten. Den tar sig flera olika uttryck. Förundersökning tar i princip sikte på utredning av ett visst eller vissa konkreta brott. När telefonavlyssning inleds på SÄPO:s område har däremot misstankarna ofta en mera allmän karaktär. Man misstänker att en person är inblandad i ett visst slag av säkerhetshotande verksamhet, men vilka konkreta brott han kan ha begått har man i regel inte någon klar misstanke om. Styrkan av bevisningen kan också vara tämligen låg. I många fall har den information som kommer fram vid telefonavlyssningen inte intresse i första hand för utredning av misstankar mot den person som beslutet om avlyssning avser. Den viktigaste frukten är i stället ofta överskottsinformation rörande säkerhetshotande verksamhet i allmänhet inom kretsar som den avlyssnade tillhör.

Vad jag nu sagt skall inte tolkas som ett påstående från min sida att SÄPO tillämpar reglerna om telefonavlyssning på ett lagstridigt sätt. Det är domstolarna som meddelar tillstånd till telefonavlyssning. Den användning av tvångsmedlet som jag nu refererat har under en lång följd av år godtagits av underrätterna. Varken JO eller JK har haft någon erinran i samband med inspektioner hos SÄPO. Den nuvarande tillämpningen av telefonavlyssning inom säkerhetsunderrättelsetjänsten får under sådana förhållanden anses utgöra gällande rätt. Trots att de högsta domstolsinstanserna inte haft tillfälle att medverka i rättsbildningen.

178

Kommissionen instämmer i att säkerhetspolisen inte ensam eller ens huvudsakligen kan lastas för att användningen av telefonavlyssning utvecklats på ett sätt som saknar klart stöd i lag och som knappast kan vara förenligt med de intentioner som legat bakom lagstiftningen. Domstolarnas tillämpning av bestämmelserna har

178 SOU 1989:18 s. 65

haft en avgörande betydelse för rättsutvecklingen på detta område. Frågan är hur det kommer sig att domstolspraxis utvecklat sig på detta sätt. Ett skäl härtill torde vara att den kontradiktoriska princip som annars är regel i domstolarna inte gäller vid prövning av frågor om hemlig teleavlyssning. Domaren är alltså helt hänvisad till åklagarens och säkerhetspolisens material. Ingen har till särskild uppgift att ta tillvara den misstänktes intressen genom att ställa kritiska frågor, begära ytterligare uppgifter etc.179 Det förhållandet att ett avslag på en framställning om telefonavlyssning i ärenden som rör brott mot rikets säkerhet kan leda till att allvarlig kriminalitet inte utreds så långt det över huvud taget är möjligt inverkar säkert också vid domarens beslutsfattande. Det torde också finnas en förståelse bland domare för säkerhetspolisens behov av att i sin brottsförebyggande verksamhet använda sig av hemlig teleavlyssning i syfte att förhindra grova brott.180 Risken för att ett bifallsbeslut efter överklagande skall komma att underställas högre rätts prövning är ju också av naturliga skäl minimal.181

Att domstolarna i inledningsskedet av en förundersökning gett tillstånd till telefonkontroll trots att styrkan av bevisningen ofta varit tämligen låg kan väl förklaras av att misstanken regelmässigt avsett mycket allvarlig brottslighet. Det är emellertid påfallande att domstolarna i många fall låtit telefonavlyssningen pågå månad efter månad, i vissa fall flera år, utan att det framkommit något som kunnat läggas till grund för ett åtal eller ens inneburit att misstankarna stärkts.182 Förvisso skiljer sig t.ex. spioneribrott starkt från exempelvis narkotikabrott (där telefonavlyssning är ganska vanligt förekommande under förundersökningen). I spionerisammanhang är det ofta fråga om mycket långvariga och föga frekventa kontakter mellan spionen och hans uppdragsgivare. Uppdragsgivaren är i regel en professionell underrättelseman och van att uppträda försiktigt. Om man anar att polisen är brottet på spåren kan relationen helt ”läggas på is” för en längre tid. Också i fråga om brott som

179 I SOU 1998:46 har föreslagits att det vid domstolsprövning av ärenden som rör bl.a. hemlig teleavlyssning skall utses ett offentligt ombud, vars uppgift skall vara att ta tillvara den misstänktes intressen. Förslaget har ännu inte lett till lagstiftning. 180 Inom SÄPO:s författningsskyddsrotel konstaterades år 1999 att såväl åklagare som domare var medvetna om att det material som hämtades in genom hemlig teleavlyssning med anledning av misstankar om olovlig kårverksamhet i första hand skulle användas i förebyggande syfte; protokoll från operativt möte 16-18.3.1999, SH 3023-99:01, 001310-3148-01, löpnr 1, SÄPO:s arkiv. Domare och åklagare med erfarenhet av dessa ärenden har inför kommissionen bekräftat denna uppgift. 181 Jfr Lundkommissionens rapport s. 352 ff 182 I prop. 1995/96:85 s. 40 framhöll föredragande departementschefen att ju längre tid som ett tillstånd till hemlig teleavlyssning har gällt, desto mer restriktiv bör domstolens prövning bli.

förberedelse eller stämpling till uppror kan myndigheterna ofta ha haft anledning att räkna med att det varit fråga om en verksamhet som drevs på lång sikt och att brottet kanske inte skulle fullbordas förrän riket befann sig i krig. Likafullt framstår i åtskilliga fall domstolarnas fortsatta medgivande till telefonavlyssning enligt kommissionens mening som problematiskt. I regel tycks telefonavlyssningen ha avbrutits på polisens initiativ, då man inte längre bedömde att fortsatt avlyssning skulle tillföra någon information av intresse. En anledning till att åtgärden har avbrutits kan emellertid också ha varit att domaren efter en tid under hand meddelat åklagaren att ytterligare förlängning inte skulle medges, såvida inte telefonavlyssningen visats föra förundersökningen framåt.

Domstolarnas hantering av ansökningar om telefonkontroll framstår alltså som anmärkningsvärd. Samtidigt måste det också framhållas att domstolarna haft begränsade möjligheter att tränga in i det företedda materialet med avseende på sådant som källornas tillförlitlighet och misstankarnas rimlighet. I dessa hänseenden har de i praktiken varit helt hänvisade till åklagarna och säkerhetspolisen. Dessa myndigheter har också de ett ansvar för att den enskildes intresse inte träds för när. De skall noga bedöma belastande uppgifters riktighet och uppgiftslämnarnas tillförlitlighet och se till att uppgifter och förhållanden som talar till den enskildes förmån vägs in i bedömningen. Någon sådan strävan efter objektivitet är ofta svår att finna särskilt i äldre promemorior från säkerhetspolisen. Tvärtom kan man i en del fall konstatera att uppgifter från meddelare som bedömts som ej helt tillförlitliga spelat en framträdande roll i motiveringarna. Många gånger har en hotbild målats upp som saknar motsvarighet i internt material från samma tid. Säkerhetspolisen har presenterat bedömningar som knappast skulle ha accepterats om man spelat med öppna kort. Den måste uppenbarligen bära sin del av ansvaret för de rättsförluster som uppkommit genom systemet med telefonövervakning. Åklagarna har som förundersökningsledare antingen inte trängt tillräckligt djupt i materialet eller också i alltför hög grad solidariserat sig med de polisiära bedömningarna.

Systemet med långvariga telefonövervakningar riktade mot partier och organisationer etablerades genom ett samspel där polis, åklagare och domstolar täckte ryggen åt varandra. Polisen och åklagarna kunde anse sig gå fria från kritik genom att domstolarna godkänt deras ansökningar; domstolarna å sin sida kunde säga sig att i saker som dessa måste man lita på de utredande myndigheternas bedömningar. Eventuella tveksamheter har fått vika eftersom

nationella säkerhetsintressen stått på spel. På så sätt har en ordning skapats där de inblandade var för sig kunde uppfatta sitt handlande som fullt försvarbart men resultatet ändå, i ett vidare perspektiv, blivit fel. Därför är det viktigt att en bedömning av den enskilda myndigheten eller domstolen inte bara tar sikte på om den handlat på ett formellt försvarbart sätt utan även beaktar om den tagit ansvar för den helhet som dess handlande ingått i.

Den invändning man kan rikta mot Lidboms ovan citerade omdöme183 är just att han nöjt sig med att fråga om säkerhetspolisens praxis haft stöd i gällande rätt. Han krävde inte att myndigheten skulle bekymra sig om den vidare frågan om denna gällande rätt, som man själv varit med om att skapa och vars konsekvenser man var i stort sett ensam om att överblicka, överensstämde med lagstiftarens intentioner och allmänna rättstrygghetskrav. Tillsynsmyndigheterna JO och JK har genom att inte reagera mot denna rättsutveckling sanktionerat ett sådant snävt perspektiv.

Enligt lagstiftningen får uppgifter som framkommit genom hemlig teleavlyssning användas endast för utredningen av det brott som förundersökningen avser. Av förarbetsuttalanden framgår emellertid att polisen anses ha rätt att använda sig av sådana uppgifter också för att förhindra eller ingripa mot annan allvarlig brottslighet. Någon rätt för polisen att använda sig av överskottsinformation i syfte att mer allmänt kartlägga en (som det uppfattats) säkerhetshotande grupp eller organisation kan däremot enligt kommissionens uppfattning inte läsas in i förarbetena. Som JK konstaterade år 1978 kan det visserligen vara svårt att dra gränsen mellan vad som är att hänföra till en brottsutredning och vad som klart faller utanför denna. Säkerhetspolisens erfarenheter av att till synes ovidkommande förhållanden senare visat sig vara av synnerligen stor betydelse för en brottsutredning talar för en ganska generös tolkning av förundersökningsbegreppet i dessa sammanhang. Detta kan emellertid inte tas till intäkt för att det skulle vara tillåtet att ta till vara allsköns uppgifter om de övervakade organisationerna och deras medlemmar och sympatisörer. Ett par operativa chefer inom säkerhetspolisen har uppgett att det förelegat rättsliga förutsättningar för att begära telefonkontroll beträffande samtliga personer t.ex. inom ett revolutionärt nätverk, men att detta kunde undvaras genom att man tog till vara överskottsinformation. Oavsett om dessa uppgifter är riktiga eller inte, är det uppenbart att uppgifter om långt fler personer än dem som ingick i de innersta cirklarna togs

183 Se s. 381

till vara. Säkerhetspolisen har här, enligt kommissionens mening, låtit effektivitetshänsyn gå före det integritetsskydd som lagstiftningen tillförsäkrat medborgarna. Detta är inte godtagbart i ett rättssamhälle. Inte minst allvarligt i detta sammanhang är att överskottsinformation i åtskilliga fall utlämnats i samband med personalkontroll. Detta är ägnat att kasta en skugga över personalkontrollsystemet.

I vad mån har då denna användning av överskottsinformation varit känd inom den högsta polisledningen och av andra som hanterat frågor om telefonavlyssning? Uppgifter i vissa äldre PM, som upprättats inom säkerhetspolisen inför framställningar om förlängning av tillstånd till telefonkontroll, ger vid handen att kontrollen var av betydelse (också) för att kartlägga den organisation som den misstänkte tillhörde. Det borde därför rimligtvis ha stått klart för de polischefer, åklagare och domare som tog del av dessa PM att telefonavlyssningen hade ett vidare syfte än att anskaffa bevis för ett åtal. Såväl förre rikspolischefen Carl Persson som avdelningschefen vid säkerhetsavdelningen P G Vinge har emellertid inför kommissionen emfatiskt förnekat att överskottsinformation togs till vara under den tid som de hade ansvaret. Kommissionen finner det märkligt att de inte skulle ha varit medvetna om hur överskottsinformationen användes. En åklagare som hanterade frågor om telefonavlyssning under 1970- och 1980-talen har ställt sig helt främmande inför tanken att det skulle ha förelegat några ”bisyften” med avlyssningarna. Kommissionen återkommer till frågan om i vad mån ansvariga statsråd och företrädare för riksdagen varit medvetna om hur överskottsinformation användes av säkerhetspolisen.

Också den användning av överskottsinformation som för närvarande förekommer inom författningsskyddets område står enligt kommissionens uppfattning mindre väl i överensstämmelse med lagstiftningen. Som framgått används hemlig teleavlyssning numera främst i brottsförebyggande syfte. De åklagare och domare som handlägger ärenden om telefonavlyssning vid förundersökning angående olovlig kårverksamhet torde vara medvetna om att syftet med åtgärden inte primärt är att ligga till grund för ett åtal för detta brott, även om de inte har kännedom om i vilken omfattning överskottsinformation sparas. Utformningen av bestämmelserna om hemlig teleavlyssning i rättegångsbalken och 1952 års tvångsmedelslag avser emellertid utredning endast av begångna brott, låt vara att de inte behöver ha nått sin fullbordan. Något egentligt utrymme för att med hjälp av hemlig teleavlyssning förebygga brott ger således inte lagreglerna.

Vad avser domstolarnas prövning av frågor rörande hemlig teleavlyssning i ärenden som rör brott mot rikets säkerhet finner kommissionen att de i många fall inte i tillräcklig utsträckning levt upp till sin uppgift att vara ett värn för den enskildes rättstrygghet. Detta är ägnat att inge starka betänkligheter. Särskilt allvarligt är att tillstånd i så stor utsträckning har getts till avlyssning av telefoner i partilokaler, tidningsredaktioner och liknande. Beträffande tidningsredaktioner framstår detta som extra anmärkningsvärt med tanke på grundlagsskyddet i tryckfrihetsförordningen.

Samtidigt finns det anledning att framhålla att rättegångsbalkens reglering av förutsättningarna för hemlig teleavlyssning är mindre väl anpassad till säkerhetspolisens huvuduppgift, som är att förebygga brott mot rikets säkerhet, genom att det måste föreligga misstanke mot en bestämd person för ett visst brott för att tvångsmedlet skall få användas.

Säkerhetspolisen har även använt sig av postkontroll, om än i långt mindre utsträckning än telefonavlyssning. Kommissionen har inte påträffat några anmärkningsvärda förhållanden i samband härmed. Vid sidan av den egentliga postkontrollen har det förekommit att posttjänstemän fungerat som meddelare till säkerhetspolisen och rapporterat om t.ex. vilka personer som prenumererat på tidningar som getts ut av extremistiska organisationer. Den tystnadsplikt för posttjänstemän som föreskrevs i den fram till den 1 juli 1986 gällande allmänna poststadgan (15 §) angav att en posttjänsteman inte ”i oträngt mål” eller till obehörig person fick lämna upplysningar om postförsändelse eller om dess innehåll eller om enskilds förhållande till bank eller till postgirorörelsen. Även i övrigt skulle, enligt bestämmelsen, en posttjänsteman iaktta förtegenhet om vad han under tjänsteutövning möjligen kunde få veta om postkunders angelägenheter. Tystnadsplikten omfattade alltså i princip även innehållet i öppna försändelser och frågor rörande om en person avsänt, mottagit eller hade att motta en försändelse. Tystnadsplikten ansågs inte utgöra hinder mot att en postfunktionär bistod polisen med upplysningar vid efterspaning av brott.184Det kan emellertid ifrågasättas om inte vissa posttjänstemän visat säkerhetspolisen ett tillmötesgående som inneburit brott mot tystnadsplikten.

Kommissionen har kunnat konstatera att säkerhetspolisen vid ett antal tillfällen har använt sig av hemlig avlyssning med utnyttjande av tekniska hjälpmedel, s.k. buggning, inom ramen för den författ-

184 Åke Holmbäck: Postala rättsförhållanden s. 23 f.

ningsskyddande verksamheten. Denna spaningsmetod torde alltid ha ansetts kontroversiell. Först genom lagstiftning som trädde i kraft den 1 juli 1975 infördes emellertid en straffbestämmelse om olovlig avlyssning (4 kap. 9 a § brottsbalken). Redan den 1 januari 1975 hade dock i den nya regeringsformen införts ett skydd för varje medborgare mot hemlig avlyssning (2 kap. 3 §, jfr numera 2 kap. 6 §). Självfallet fick polisen inte heller dessförinnan bereda sig tillgång till en lämplig anslutande lokal för montering av avlyssningsutrustning utan tillstånd av besittningshavaren; ett sådant förfarande skulle kunna innebära hemfridsbrott eller olaga intrång.

Säkerhetspolisens buggning har, såvitt nu är i fråga, riktats mot enskilda kommunister och kommunistiska sammankomster. Inom ramen för ett par förundersökningar buggades således år 1945 respektive åren 1951 och 1952 ett par ledande kommunisters arbetsplatser. Från åren 1950-53 finns ett trettiotal rapporter från sammankomster med kommunistiska eller kommunistanstrukna organisationer på olika håll i landet, där omständigheterna starkt talar för att uppgifterna inhämtats genom buggning. Ytterligare en buggningsoperation riktad mot det ”gamla” SKP torde ha ägt rum i samband med en konferens i Karlstad år 1966. Under någon tid åren 1968-69 var FNL-rörelsens kontor i Stockholm utsatt för en, dock tydligen föga framgångsrik, buggningsoperation. Vidare buggades KFML:s kongress i Göteborg år 1969 liksom ett möte, sannolikt DFFG:s kongress, i Uppsala samma år. Efter årsskiftet 1974/75 har, såvitt framkommit, buggning inte använts inom författningsskyddet. Buggningsutredningen har föreslagit att polisen under vissa förutsättningar skall få använda sig av buggning. Detta förslag har hittills inte lett till lagstiftning.

Hur poliserna fick tillgång till de lokaler som användes vid buggningsoperationerna är i de flesta fall oklart. Det finns dock inga belägg för att detta i något fall skulle ha skett olovligen. I något fall tycks en granne till en misstänkt ha varit behjälplig. Flera av sammankomsterna åren 1950-53 hölls i HSB-huset i Stockholm, där det torde ha funnits möjlighet för polisen att ha fast installerade mikrofoner eller koppla in sig på befintlig ljudanläggning. KFMLkongressen i Göteborg övervakades från en hyrd lokal och i Uppsala släpptes polisen i förväg in i Folkets Hus för att montera mikrofoner.

Säkerhetspolisen har också inhämtat uppgifter genom andra tekniska metoder än hemlig teleavlyssning och buggning. Närmast som en mellanform framstår situationen då säkerhetspolisen med domstols tillstånd avlyssnar ett telefonabonnemang och därigenom kan

höra samtal i det rum där telefonen finns. Avlyssningsapparaturen startas nämligen så snart telefonluren lyfts och är i fortsatt funktion så länge den är avlagd. Tre fall där säkerhetspolisen gjort anteckningar från sådana samtal har påträffats; ett från början av 1970-talet i samband med telefonavlyssning av en KFML(r):are och två fall från början av 1990-talet, varav ett avsåg ett samtal rörande vapen mellan ett par nazister och ett gällde redaktionen för en anarkistisk tidning.

JK har i ett liknande fall uttalat tveksamhet om ett sådant förfarande är tillåtet inom ramen för 2 kap. 6 § regeringsformen och 27 kap. rättegångsbalken. Ett tillstånd till telefonavlyssning kan ju inte omfatta mer än innehållet i själva telefonsamtalen. Med hänvisning till vikten av att legalitetsprincipen strikt iakttas vid från integritetssynpunkt så ingripande förfaranden som hemlig teleavlyssning ansåg JK därför att förfarandet inte fick tillämpas.185 Kommissionen instämmer i JK:s bedömning. De här redovisade fallen ligger i tiden före JK:s beslut.

FRA är ett viktigt inhämtningsorgan för den militära underrättelsetjänsten. FRA:s huvuduppgift är signalspaning mot utländsk radiokommunikation men den kan riktas mot alla slags eterburna telesändningar (fjärrspaning). I begränsad omfattning har FRA delgett säkerhetspolisen information från signalspaningen av intresse för den författningsskyddande verksamheten. Uppgifterna har främst rört svenska medborgares och organisationers kontakter med utlandet.

Också säkerhetspolisen bedriver signalspaning. Denna spaning bedrivs ofta från mobila enheter och avser sändare i Sverige (närspaning). Inom författningsskyddet används denna metod främst mot samtal över walkie talkies i samband med övervakning av demonstrationer som förväntas bli våldsamma. Men även trafik från äldre typer av mobiltelefoner och trådlösa hemtelefoner som befordrats via radiovågor har särskilt i sådana sammanhang utsatts för avlyssning med användning av scanners.

Av förarbetena till 4 kap. 9 a § brottsbalken om olovlig avlyssning framgår uttryckligen att straffbestämmelsen inte medför något skydd för radiomeddelanden.186 Det kan däremot diskuteras om inte bestämmelsen om rätt till skydd för privatlivet i Europakonventionens artikel 8 (skydd för korrespondens) innefattar begränsningar i möjligheten att övervaka sådan teletrafik som inte är led-

185 JK:s beslut 2.4.1998, dnr 172-97-21 186 Nytt Juridiskt Arkiv II 1975 s. 606

ningsbunden. 187 Såvitt känt har Europadomstolen inte prövat något fall där avlyssning skett av ett på trådlös väg överfört meddelande. I vart fall står det klart att avlyssning av telemeddelanden som befordras via radio inte är straffbart som brytande av telehemlighet.188

7.4.2. Utlandssamarbete

Våren 1945 återupptog säkerhetspolisen det av kriget avbrutna samarbetet med Danmark och Norge. Efter Pragkuppen i februari 1948 fick samarbetet efter godkännande av den svenska regeringen en annan karaktär och fasta former. Enligt regeringens beslut skulle samarbetet i princip vara oförbehållsamt. En förutsättning var emellertid att de utväxlade uppgifterna skulle stanna inom vederbörande land. Sedan Danmark och Norge anslutit sig till NATO beslöt regeringen år 1949 att samarbetet skulle fortsätta som tidigare, dock med den inskränkningen att det inte skulle omfatta sådan illegal verksamhet som utgått från Atlantpaktsstaterna. I vart fall från mitten av 1950-talet kom också Finland att delta i det nordiska polisiära samarbetet på central nivå. Redan dessförinnan hade det dock lokalt förekommit samverkan med den finska skyddspolisen.

Behovet av det nordiska samarbetet motiverades av att stormakternas underrättelsetjänster bedömdes se Skandinavien som en enhet. Ett ytterligare och efter hand allt viktigare skäl till samarbetet var de nära kontakterna mellan de nordiska kommunistpartierna. Inom ramen för samarbetet förekom ett omfattande informationsflöde rörande misstänkt olovlig underrättelse- och sabotageverksamhet. Det skedde även säkerhetsklarering av det egna landets medborgare, exempelvis inför anställning i känsliga befattningar. En del informationer lämnades om kommunistisk verksamhet och enskilda kommunister i de nordiska länderna, ofta med anledning av internationella resor och möten. I samband med ledande kommunisters sammanträffanden i de nordiska länderna kunde övervakningsinsatserna samordnas. Informationsutbytet omfattade i någon mån även nazister och högerextremistisk verksamhet.

Under 1960- och 1970-talen fortsatte det nordiska informationsutbytet på författningsskyddets område enligt samma mönster som tidigare, dock med den skillnaden att det huvudsakligen var de

187 I Hans Danelius: Mänskliga rättigheter i europeisk praxis. En kommentar till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, s. 230, anges att också överförande av meddelanden med hjälp av radio är att hänföra till ”korrespondens” i Europakonventionens mening. 188SOU 1998:46, s. 55

maoistiska och trotskistiska organisationernas verksamhet som uppmärksammades. Säkerhetspolisen lämnade på begäran uppgifter om främst ledande svenska ”kineskommunister”, någon gång med signalement i syfte att möjliggöra spaning mot vederbörande i samband med resa till ett annat nordiskt land.

Efter hand kom terroristfrågor att stå för en ökande andel av informationsutbytet och kontakter mellan misstänkta terrorister och nordiska medborgare med extrema vänstersympatier uppmärksammades. Numera inriktas samarbetet främst på gränsöverskridande kontakter mellan och aktioner av nazister och anarkister och har ofta samband med (misstänkt) brottslig verksamhet.

Säkerhetspolisen inledde också tidigt genom förmedling av försvarsstaben ett visst samarbete med underrättelse- och säkerhetstjänster i Storbritannien och USA. Detta samarbete synes fram till avslöjandet av spionen Stig Wennerström år 1963 ha varit ganska ensidigt. Särskilt under det kalla krigets första år försåg de västliga stormakternas tjänster sina svenska kolleger med omfattande och detaljerade redogörelser om internationell kommunistisk verksamhet. Detta får ses som ett led i västmakternas och särskilt USA:s intresse av att skapa en front mot kommunismen. Den hotbild som målades upp påverkade sannolikt säkerhetspolisens syn också på de svenska kommunisternas farlighet och bidrog till den starka misstänksamhet som man hyste mot dessa. Troligen gav samarbetet också impulser för säkerhetspolisens sätt att arbeta.

Från mitten av 1960-talet har säkerhetspolisen i ökande utsträckning deltagit i utomnordiskt internationellt samarbete, huvudsakligen avseende terroristbekämpning. Samarbetet på författningsskyddets område torde fram till omkring år 1990 ha varit obetydligt. Uppgifter om svenska medborgare lämnades som huvudregel inte ut. På senare tid har till följd av de högerextremistiska och anarkistiska gruppernas ökade internationalisering även författningsskyddet i större utsträckning kommit att innefattas i arbetet.

Det har förekommit uppgifter om att säkerhetspolisen dels i början av 1950-talet, dels under senare delen av 1960-talet skulle ha lämnat ut listor på svenska kommunister, vid det senare tillfället rentav en mikrofilmkopia av centralregistret till en utländsk säkerhetstjänst. Kommissionen finner med hänsyn till den restriktiva hållning som säkerhetspolisen under 1950-talet intog till samarbete med utomnordiska tjänster att det är osannolikt att sådana uppgifter då skulle ha lämnats ut. Såvitt avser påståendena om att en mikrofilmskopia av centralregistret lämnats ut, anser sig kommissionen inte kunna dra några säkra slutsatser om sanningshalten i dessa

uppgifter, men ingenting i de svenska arkiven tyder på att så skulle ha varit fallet.

Det internationella samarbetet har varit och är av stor betydelse för att den polisiära säkerhetstjänsten skall kunna bedrivas effektivt. Det gäller naturligtvis också på författningsskyddets område, där särskilt de extremistiska rörelserna på vänstersidan haft omfattande kontakter med likasinnade i andra länder. Tidigare har säkerhetspolisens internationella samarbete inte varit reglerat. Numera finns föreskrifter om handläggningen av säkerhetspolisens utländska kontakter i arbetsordningen. Den omständigheten att samarbetet väsentligen skett med länder anslutna till NATO har inte inneburit något avsteg från Sveriges deklarerade alliansfrihet. En annan sak är att säkerhetspolisens samarbete med västliga underrättelsetjänster som nämnts torde ha påverkat bl.a. dess hotbildsbedömningar. Alliansfriheten har emellertid medfört att säkerhetspolisen varit mer återhållsam med att lämna ut uppgifter om nationella förhållanden till utländska samarbetspartner än vad som varit fallet i t.ex. Norge.189 En beredskap att lämna ut uppgifter om svenska organisationer och i någon utsträckning om svenska medborgare torde dock utgöra en förutsättning för att säkerhetspolisen skall kunna delta i ett internationellt samarbete. Även om samarbetet regelmässigt sker på bilateral basis och under förutsättning att utlämnade uppgifter inte sprids, kan det inte uteslutas att så ändå sker.

Det förhållandet att säkerhetspolisen – fram till tillkomsten av 1998 års polisdataförordning utan författningsreglering – lämnat ut uppgifter om svenska medborgare till utländska samarbetspartner torde ha konsekvenser av såväl positiv som negativ art för enskilda svenskar. Ett s.k. security clearance torde oftast utgöra en förutsättning t.ex. för att en person skall få tillträda en säkerhetskänslig tjänst utomlands. Uppgifter om en persons engagemang inom någon extremistisk rörelse kan å andra sidan utgöra hinder mot visum till och/eller arbetstillstånd i främmande land. Svenskar har blivit föremål för övervakning i samband med utlandsvistelser och kanske antecknats i utländska polisregister. Till skillnad mot vad som gäller för utlämnande av registeruppgifter till svenska myndigheter inom ramen för registerkontrollen, är uppgiftslämnandet till utländska samarbetspartner inte underkastat någon kontroll med parlamentariska inslag. Kommissionen har stött på åtminstone ett fall från de senaste åren där uppgifter om en svensk medborgare, som lämnats ut inom ramen för det internationella samarbetet, knappast

189 Jfr Bergh och Eriksen : a.a. passim.

skulle ha lämnats ut vid registerkontroll för svensk myndighets räkning. Uppgifterna om vederbörandes engagemang i en extremistisk politisk organisation var nämligen, enligt de principer som Registernämnden tillämpar, inte av den karaktär som motiverar ett utlämnande.190

7.4.3. Bearbetning och registrering

Säkerhetspolisens bearbetning av det insamlade materialet var länge eftersatt. Man tycks knappast ha orkat tillgodogöra sig all information som man hade tillgång till. Och analyskapaciteten var bristfällig. I samband med förundersökningar gjordes naturligtvis sammanställningar av material för att få till stånd telefonavlyssning av misstänkta personer. Och från 1950-talets mitt gav man regelbundet ut orienterande översikter om de extremistiska organisationerna. Först under 1990-talet har säkerhetspolisen tillförts resurser för en bredare och mer kvalificerad analysverksamhet, bl.a. i form av akademiskt utbildad personal. Men under lång tid bestod bearbetningen huvudsakligen i registrering av organisationer och personer. Det viktigaste registret har hela tiden varit centralregistret, som sedan 1970-talet är datoriserat. Centralregistret är den exklusiva källan för uppgifter som lämnas ut vid registerkontroll. Det fungerar också som spaningsregister.

Säkerhetspolisens personregistrering har länge varit föremål för diskussion. På sina håll har det hävdats att det inte skadar någon att vara registrerad av säkerhetspolisen, så länge informationen om personen i fråga inte utnyttjas. Ett exempel på en sådan, något lättsinnig attityd till registreringsfrågan är ett uttalande av statsminister Tage Erlander år 1965 om att det var bättre att tio personer för mycket kom in i säkerhetspolisens register än en för lite.191 Den allmänna meningen är emellertid numera att det i sig är integritetskränkande att vara registrerad i ett offentligt register på grund av sin politiska, religiösa eller filosofiska övertygelse. Detta kom först till uttryck i 1969 års personalkontrollkungörelse i vilken intogs ett förbud mot anteckning om medborgare i säkerhetspolisens register enbart av det skälet att vederbörande genom tillhörighet till en organisation eller på annat sätt hade gett uttryck för politisk uppfatt-

190 Riksdagen har avvisat tanken på att RPS:s styrelse i varje särskilt fall skall godkänna utlämnande av uppgifter till en utländsk säkerhetstjänst bl.a. med hänvisning till att detta skulle kunna leda till dröjsmål med ödesdigra följder; JuU 1980/81:33 191 Uttalandet gjordes vid en s.k. statsministerafton i Lund i mars 1965; PM 19.3.1965, 3:7003, löpnr 11, SÄPO:s arkiv

ning (åsiktsregistrering). År 1977 intogs ett motsvarande förbud såvitt avsåg alla slags allmänna register i 2 kap. regeringsformen. Numera finns i personuppgiftslagen och polisdatalagen stränga bestämmelser om hantering av känsliga personuppgifter till vilka nu nämnda förhållanden räknas.

Det har, sannolikt med viss rätt, gjorts gällande att redan det förhållandet att någon finns i en personakt hos säkerhetspolisen fungerar som ett flugpapper. Har säkerhetspolisen väl en gång funnit skäl att registrera en person, löper denne en större risk än andra att bli föremål för fortsatt uppmärksamhet. Därmed ökar också risken för att något negativt eller olagligt skall upptäckas rörande personen i fråga.192 Även om stränga bestämmelser gäller för utlämnande av registrerade uppgifter, kan man inte bortse från möjligheten av läckor. Och om det demokratiska styret genom statskupp eller krig skulle kastas över ända finns risk för att registret skulle bli ett farligt verktyg i de nya makthavarnas händer.

Under åren närmast efter andra världskriget fick säkerhetspolisen inte på enbart politiska grunder registrera kommunister (men däremot nazister). Efter Pragkuppen hävdes denna inskränkning och säkerhetspolisen fick registrera de uppgifter som man ansåg sig behöva för verksamheten. Registreringen av (misstänkta) kommunister och personer med anknytning till vad som uppfattades som kommunistiska täckorganisationer som vänskapsföreningar med öststater och fredsorganisationer kom att bli mycket extensiv. I många fall skedde registreringarna på ganska lösa grunder. Bl.a förekom att radikala kulturpersonligheter och socialdemokratiska politiker på partiets vänsterflygel registrerades såsom en följd av deras kontakter med öststatsdiplomater eller engagemang i vänskapsföreningar och andra s.k. täckorganisationer.

Genom tillkomsten av 1969 års personalkontrollkungörelse förbjöds alltså säkerhetspolisen att ägna sig åt åsiktsregistrering. Förbudet innebar ett slut på den breda registreringen av personer med anknytning till det gamla ”kommunistkomplexet”. Genom hemliga tjänsteföreskrifter, utfärdade av rikspolisstyrelsens styrelse, reglerades registreringen i centralregistret. Enligt de bestämmelser som gällde under de två första åren (HT 15) skulle personer som medverkade ”i rörelse som syftar till att undergräva det demokratiska statsskickets bestånd eller rikets ställning som oberoende stat” registreras. Under halvtannat år därefter gällde i stället att personer som var medlemmar i eller sympatiserade med vissa särskilt upp-

192 Peter Klerks: I thoroughly enjoyed working for the intelligence service, National security and the Rule of Law, (ed. Dennis Töllborg) s. 142 f

räknade ytterlighetsorganisationer skulle registreras, om det inte stod klart att han eller hon inte var beredd att delta i samhällsfientlig verksamhet (HT 16). JO fann i en utredning år 1972 att HT 16 stod i god överensstämmelse med föreskrifterna i personalkontrollkungörelsen och att påståendena om att säkerhetspolisen ägnade sig åt politisk åsiktsregistrering saknade fog.193

Trots JO:s bedömning tog regeringen från våren 1973 över uppgiften att utfärda tillämpningsföreskrifter till personalkontrollkungörelsen. I öppna föreskrifter angavs att en medlem i eller sympatisör med en svensk organisation, vilken i antaget program angett att den skulle verka för att omvandla samhället med våld, fick antecknas i registret om han genom sina åtgärder gett anledning till misstanke att han kunde vara beredd att delta i verksamhet som innebar fara för rikets säkerhet eller som syftade till och var ägnad att med våld förändra det demokratiska statsskicket eller påverka rikets ställning som oberoende stat. Det är att notera att kravet på styrkan av den bevisning som fordrades för att registrering skulle få ske var mycket lågt satt. Det räckte således med att personen genom sina åtgärder gett anledning till misstanke. Denna misstankegrad är det lägsta krav för brottsmisstanke som används i rättegångsbalken och motsvarar vad som krävs för att en förundersökning skall få inledas.

I tillämpningsföreskrifter angav regeringen vilka organisationer som avsågs och som säkerhetspolisen därför skulle ägna särskild uppmärksamhet liksom vilka åtgärder som skulle kunna föranleda registrering av deras medlemmar och sympatisörer. Dessa politiskt känsliga föreskrifter, som regeringen gjort kvalificerat hemliga, kom med vissa ändringar att gälla fram till slutet av år 1998, då systemet med sådana tolkningsföreskrifter avskaffades. Bland de åtgärder som enligt tillämpningsföreskrifterna kunde konstituera en misstanke om samhällsfarlighet kom ledande ställning, partiskolning och verksamhet i hemliga celler i praktiken att bli de avgjort vanligaste registreringsgrunderna. Det angavs uttryckligen att utövande av sedvanlig föreningsverksamhet inte skulle föranleda anteckning i register.

Registernämnden har kritiserat de av RPS utfärdade tjänsteföreskrifterna. Såvitt avser HT 15 gällde kritiken att dess avfattning kunde leda till att en person registrerades endast på grund av medlemskap i eller sympati med en viss organisation. Och i fråga om HT 16 avsåg kritiken att man laborerat med ett slags omvänd be-

193 JO:s ämbetsberättelse 1973 s. 86

visbörda. I dessa delar stred tjänsteföreskrifterna enligt nämndens mening mot åsiktsregistreringsförbudet. 194 Nämnden gjorde alltså en annan bedömning än JO i 1972 års utredning. Kommissionen instämmer i Registernämndens kritik. Kommissionen vill för sin del tillägga att flera av de organisationer som var angivna i HT 16 vid tiden för föreskrifternas utfärdande inte existerade eller i vart fall förde en tynande tillvaro och därför rimligtvis inte kunde utgöra någon fara för rikets säkerhet.

Registernämnden har också kritiserat regeringens hemliga föreskrifter.

N

ämndens slutsatser rörande registreringsgrunderna i des-

sa föreskrifter förtjänar att återges.

De särskilda registreringsgrunderna verksamhet i hemliga celler, deltagande i revolutionär utbildning och ledande ställning har utformats på ett alltför generellt och oklart sätt. Ansvaret för registreringsföreskrifternas reella innehåll har därmed överförts på den tillämpande myndigheten, dvs. på SÄPO. De särskilda registreringsgrunderna kan innefatta både relativt harmlösa aktiviteter, som inte motiverar att den agerande betraktas som en säkerhetsrisk, men de kan också ge uttryck för samhällsfarlig verksamhet som utgör skäl för registrering. Detta medför i sin tur att de särskilda registreringsgrunderna i vissa fall kan strida mot grundlagens förbud mot politisk åsiktsregistrering och att de i andra fall låter sig väl förenas med detta förbud. Frågan om regeringsföreskrifternas grundlagsenlighet ställs alltså på sin spets först vid den praktiska tillämpningen av föreskrifterna.

195

Kommissionen kan instämma i denna kritiska karaktäristik. Vidare kan konstateras att regeringen genom att i tillämpningsföreskrifterna ge begreppet åtgärd en så vidsträckt betydelse bäddat för en viss rättsosäkerhet. Redan Fri- och rättighetsutredningen framhöll i sitt betänkande med avseende på regeringens öppna föreskrifter från år 1972 att ”vad som ligger i uttrycket åtgärd är dock oklart”.196Utredningen, som inte hade tillgång till tillämpningsföreskrifterna, redovisade ett uttalande i en kommentar till personalkontrollkungörelsen, enligt vilken ”det synes finnas anledning anta att regeringen är beredd att i tillämpningsföreskrifter uppställa krav på tämligen avancerad aktivitet för att anteckning skall få ske”.197 De öppna föreskrifterna gav således ett intryck av att starka begränsningar

194 Registernämnden: Personalkontroll s. 41 195 Ibid. s. 62 f. 196SOU 1975:75 s. 465197 Karl Erik Uhlin: Säkerhetstjänst och personalkontroll s. 39

förelåg för registrering av personer med anknytning till revolutionära organisationer. Genom de hemliga tillämpningsföreskrifterna skapades däremot förutsättningar för personregistreringar också på grund av aktiviteter av tämligen enkel beskaffenhet som i sig inte alls var kriminella. Denna bristande förutsägbarhet måste betecknas som högst otillfredsställande, särskilt med hänsyn till vilka konsekvenser en sådan registrering kunde få för den enskilde i ett personalkontrollärende.

Därtill kommer att flera av de på förteckningen upptagna högerextremistiska organisationerna inte i antaget program – och knappast heller på annat sätt – gett uttryck för någon vilja att omstörta samhället med våld. Det förefaller som om regeringen fört upp organisationer som Demokratisk allians, Nysvenska rörelsen och Sveriges nationella förbund närmast för att balansera inslaget av vänsterrevolutionära organisationer. Det kan också konstateras att hade en organisation väl tagits upp på listan blev den i allmänhet kvar där även långt efter det att den upphört med sina aktiviteter eller omprövat sin revolutionära inställning.

Sammanfattningsvis finner kommissionen att de utfärdade tilllämpningsföreskrifterna gav visst utrymme för en grundlagsstridig åsiktsregistrering. Hur tillämpade då säkerhetspolisen dessa föreskrifter? Det kan först konstateras att omkring 4 000 personer, flertalet vänsterextremister, var registrerade med stöd av föreskrifterna. De dominerande registreringsgrunderna var som nämnts ledande ställning, partiskolning och verksamhet i hemliga celler.

Säkerhetspolisens bedömningar av om en person uppfyllde kravet på att inta en ”ledande ställning” inom en revolutionär organisation var ofta mycket vittgående. Uttrycket är i sig vagt och kan ge utrymme för skilda tolkningar. Några riktlinjer för vilka typer av positioner och befattningar som borde betraktas som ledande meddelades inte av regeringen. Registernämnden tog i sin utredning upp några fall där relativt harmlösa aktiviteter lades till grund för registrering enligt denna bestämmelse. I ett par av dessa fall fann nämnden att det inte förelegat tillräcklig grund för registrering.198Kommissionen instämmer också i Registernämndens uppfattning på dessa punkter. Enligt kommissionens mening kan man dock inte bortse från möjligheten att man inom vissa organisationer tillämpade en ordning där de personer som formellt innehade ledande ställning snarast utgjorde frontfigurer medan de verkliga ledarna

198 Registernämnden: Personalkontroll s. 76 f.

höll sig mer i bakgrunden för att inte tilldra sig säkerhetspolisens intresse.

I den av RPS:s styrelse år 1974 utfärdade HT 20 föreskrevs att medlemskap i KFML(r) liksom medlemskap i SKP som erhållits före år 1973 skulle leda till registrering, eftersom det enligt RPS krävdes genomgången partiskola för medlemskap. Detta kunde ibland få till följd att personer som enbart deltagit i föreningsmöten registrerades, då säkerhetspolisen presumerade att deltagarna i sådana möten också var medlemmar. Kommissionen har funnit att KFML(r) och tidigare KFML som regel krävde att en person undergått partiskolning innan han eller hon kunde beviljas medlemskap. Något formellt krav härpå uppställdes emellertid inte och det kan därför inte med säkerhet konstateras att alla medlemmar hade genomgått sådan utbildning som enligt regeringens föreskrifter krävdes. Det fanns därför inte tillräckligt underlag för en generalisering av det slag som HT 20 gav uttryck för.

Som en följd av HT 20 kom också under 1980- och 1990-talen personer som var medlemmar i några Emmausföreningar att registreras. Säkerhetspolisen bedömde nämligen att dessa föreningar utgjorde lokalorganisationer inom KPML(r), varför medlemmarna ansågs vara registreringsbara. Det står visserligen klart att partiet hade mycket goda kontakter med föreningarna i fråga och bl.a. kanaliserade u-landsbistånd genom dessa. Och vid i vart fall en av föreningarna torde studier av material från KPML(r) ha utgjort en förutsättning för medlemskap. Några säkra belägg för att föreningarna verkligen utgjorde lokalavdelningar till partiet har emellertid inte påträffats. Säkerhetspolisens registreringspraxis framstår därför som tveksam.

Också registreringen av personer som ingått i celler på arbetsplatser torde ha gått utöver vad som medgavs enligt regeringens föreskrifter. Enligt dessa föreskrifter förutsattes för registrering att cellerna skulle vara hemliga, men säkerhetspolisen tycks rutinmässigt bedömt verksamhet i KFML(r):s driftceller som registreringsgrundande. Och detta trots att uppgifter om förekomsten av sådana celler vid olika företag publicerades i organisationens egen tidning Proletären och cellmedlemmar öppet agiterade på arbetsplatserna.199 För KFML(r) utgjorde driftcellerna förbundets viktigaste

199 I en kvartalsöversikt från år 1978 framhölls också att KPML(r) inte ägnade sig åt vad som normalt avses med facklig verksamhet. ”Tvärtom försöker man störa och skada det reguljära fackliga arbetet. Man har på olika arbetsplatser s.k. hemliga arbetsplatsceller. Det säger sig självt att sådana celler för att ha någon framgång i sin kamp inte kan förbli hemliga.”; Kvartalsöversikt 3/1987, 5:721 d, 1-28, löpnr 17, SÄPO:s arkiv

grundorganisation. KFML(r) uttalade att hemligt partiarbete borde förekomma endast i tider av illegalitet och varnade för allt ”hemlighetsmakeri”, under hänvisning till att det kunde skada partiarbetet. Däremot rekommenderade man restriktivitet med att nämna namn på personer med förtroendeuppdrag på arbetsplatserna med hänvisning till risken för svartlistning. Samtidigt är det värt att notera att driftcellen var ”partiets organisation för att förbereda det väpnade upproret bland storindustrins arbetare”.

År 1988 uppdrog regeringen åt JK Hans Stark att utreda om otillåten åsiktsregistrering förekommit hos säkerhetspolisen efter år 1969. JK ansåg sig efter en mycket omfattande undersökning kunna slå fast att säkerhetspolisen – utanför det område som reglerades i de särskilda regeringsföreskrifterna och rikspolisstyrelsens anvisningar – inte i något avseende ägnat sig åt registrering av personer enbart på grund av deras politiska åskådning. Någon systematisk registrering av personer eller organisationer med politiska program utan våldsinslag förekom inte.

Av skilda skäl togs inte APK, EAP, BSS och andra högerextremistiska och anarkistiska/autonoma nätverk upp i de hemliga föreskrifterna över organisationer som säkerhetspolisen skulle ägna särskild uppmärksamhet. Det har inte hindrat säkerhetspolisen från att följa aktiviteterna också inom dessa organisationer och registrera personer verksamma inom dem. Dessa registreringar har grundats på att personerna misstänkts för brottslig verksamhet eller haft kontakter, t.ex. med utländska medborgare, som bedömts som säkerhetshotande. I sammanhanget kan nämnas att också många radikala kulturpersonligheter och fredsaktivister registrerades, i regel på grund av kontakt med utländsk beskickning eller besök i något kommunistiskt land. Enligt kommissionens uppfattning är denna form av registrering på rent individuella grunder mer i linje med regeringsformens åsiktsregistreringsförbud än den vid tilllämpningen ganska schematiska registreringsverksamhet som förekom med stöd av regeringens öppna och hemliga föreskrifter.200Det sagda hindrar inte att det alltjämt förekommer registreringar som ter sig tveksamma med hänsyn till åsiktsregistreringsförbudet.

Vid sidan av centralregistret fördes inom säkerhetspolisen fram till personalkontrollkungörelsens tillkomst en mängd andra specialregister bl.a. över personer engagerade i extremistiska rörelser. Åsiktsregistreringsförbudet medförde att man vid enskilda rotlar och vissa sektioner började systematisera s.k. arbetsanteckningar på

200 Carl Lidbom föreslog redan år 1989 att 1981 års hemliga förordning skulle upphävas; SOU 1989:18, s. 56

ett sätt som i realiteten ofta innebar att de tjänade som register över personer och förhållanden som av något skäl tills vidare inte ansågs böra registreras i centralregistret. Vid slutet av 1970-talet uppgick antalet sådana anteckningar till ca 11 000. I många fall noterades i dessa sammanhang uppgifter som klart stred mot förbudet mot åsiktsregistrering i personalkontrollkungörelsen och senare i regeringsformen.

Då JK Hans Stark utredde frågan huruvida säkerhetspolisen ägnade sig åt otillåten åsiktsregistrering tycks han inte ha fått klart för sig att anteckningar av detta slag på sina håll hölls samlade på ett sätt som gjorde dem lätt sökbara även av andra befattningshavare än den som gjort noteringarna. Han fann därför inte anledning till kritik. Detta tog ledningen för säkerhetspolisen, trots egna dubier, till intäkt för att låta systemet med arbetsanteckningar fortgå och år 1993 beslöts att författningsskyddet skulle föra dessa anteckningar med hjälp av dator. Dataregistreringen upphörde år 1997 och vid samma tid utfärdades interna föreskrifter som klargjorde att arbetsanteckningarna inte fick innehålla uppgifter enbart om en persons politiska åskådning. Huruvida sådana anteckningar dessförinnan förekommit under 1990-talet har inte kunnat klarläggas.

I detta sammanhang finns det anledning att något beröra påståenden om att säkerhetspolisen fortlöpande registrerat medlemmar i eller sympatisörer med miljö- eller fredsorganisationer eller andra liknande organisationer. Sådana påståenden saknade enligt vad JK uttalade år 1990 fog.201 Inte heller kommissionen har funnit belägg för att säkerhetspolisen i centralregistret antecknat personer enbart på grund av deras medlemskap i organisationer av nu nämnt slag, dock med undantag för personer engagerade i Svenska Fredskommittén, som bedömdes som en kommunistisk täckorganisation. Däremot kunde aktiviteter som deltagande i världsfredskongresser och uppmaningar till värnpliktsvägran föranleda registrering. Den omständigheten att personer som misstänktes för att, medvetet eller omedvetet, gå främmande makts ärenden engagerade sig i andra sammanhang som t.ex. miljö- eller fredsorganisationer, Amnesty International eller motstånd mot kärnkraft eller Sveriges inträde i EG, kunde noteras i arbetsanteckningar. Syftet härmed har uppgetts vara att säkerhetspolisen ville undersöka om detta var uttryck för strävanden att dolt sprida opinion för otillbörliga utländska intressen och därigenom utgjorde ett led i ett eventuellt framväxande

201 Ibid.

hot mot rikets säkerhet. De demokratiska, ideellt arbetande organisationerna som sådana eller dessas medlemmar och sympatisörer skall alltså inte ha varit föremål för säkerhetspolisens intresse. Det framstår för kommissionen som en legitim uppgift att säkerhetspolisen följt upp misstänkt subversiv verksamhet. Otvivelaktigt måste det dock stundtals ha inneburit en svår balansgång att skilja mellan å ena sidan sådan opinionsbildning som var ett uttryck för utländsk subversiv verksamhet och å andra sidan spontant uppkomna uppfattningar som mer eller mindre sammanfallit med främmande makts intressen. Risken för att grundläggande medborgerliga friheter, som yttrandefrihet, informationsfrihet, demonstrationsfrihet och föreningsfrihet, träds för när i sådana sammanhang får anses vara betydande. Sådan verksamhet måste därför utövas med största omdöme och med noggrant beaktande av de principer som gäller i ett demokratiskt samhälle.

Sedan några år bearbetar säkerhetspolisens information i fristående analysdatabaser. För varje analysdatabas utfärdas ett särskilt, tidsbegränsat tillstånd där bl.a. basens ändamål och vilka personer som skall ha tillgång till basen anges. Avsikten är att i en nära framtid sådan information som inhämtats genom hemlig telefonavlyssning och hemlig telefonövervakning även skall kunna bearbetas och analyseras, och inte som nu endast dokumenteras, inom PLUTOsystemet. Den information som läggs in i dessa ärendehanteringssystem utgörs i viss utsträckning av känsliga personuppgifter (jfr 13 § personuppgiftslagen). Sådana uppgifter får enligt polisdatalagen inte behandlas enbart på grund av vad som är känt om personen i sådant hänseende. I de fall uppgifter om en person behandlas på annan grund får dessa uppgifter kompletteras med känsliga personuppgifter, dock endast om det är oundgängligen nödvändigt för syftet med behandlingen.

Bestämmelsen kan medföra problem bl.a. i situationer då en politisk åsikt kan vara ett moment i en förundersökning på grund av misstanke om brottet olovlig kårverksamhet, där telefonavlyssning kommer till användning, eller en viktig del i den analys som med hjälp av en analysdatabas skall göras, t.ex. vid kartläggningen av en viss organisations farlighet. Särskilt i början av en utredning kan det vara svårt att avgöra vad som kan komma att få relevans för utredningen. Här blir det fråga om personen tillhör en kriminell sammanslutning eller inte. Som ett exempel kan nämnas att en person ringer en ledare inom en nazistisk organisation som är misstänkt för olovlig kårverksamhet och av detta skäl utsatt för telefonavlyssning. Om den uppringande förklarar sig intresserad av att gå

med i organisationen, antecknas detta regelmässigt i PLUTO. Ett annat exempel kan vara att den öppna polisen rapporterar att några personer varit på restaurang tillsammans med en ledande anarkist som är misstänkt för olovlig kårverksamhet.

Uppgifter av detta slag kan föras in i analysdatabaserna för bearbetning och analys. Om det anses ”oundgängligen nödvändigt” för att uppgiften över huvud taget skall bli begriplig, som i fallet med telefonsamtalet, antecknas inte endast att ett telefonsamtal förekommit utan också dess huvudinnehåll. Den personal som svarar för detta arbete utbildas för ändamålet, bl.a. rörande bestämmelserna om behandling av känsliga personuppgifter. Uppgifterna i analysdatabaserna granskas vidare kontinuerligt av erfarna polisbefäl som rättar, blockerar eller utplånar uppgifter som faller utanför basens användningsområde. Detta hindrar emellertid inte att uppgifter av det slag som anges i exemplen kan bli kvar under lång tid innan de antingen tillsammans med annan information nått en sådan styrka att de antecknas i centralregistret eller gallras.

Det kan diskuteras huruvida anteckningar av detta och liknande slag i PLUTO-systemet och analysdatabaserna är förenliga med polisdatalagens bestämmelser om behandling av känsliga personuppgifter och bestämmelsen i 2 kap. 3 § första stycket regeringsformen som anger att anteckning om medborgare i allmänt register inte utan hans samtycke får grundas enbart på hans politiska åskådning. Analysdatabaserna utgör visserligen inte några register i traditionell mening. Med hänsyn till de möjligheter till fritextsökning och därmed till sammanställningar som användningen av datateknik ger får de emellertid anses vara att likställa med register. Detsamma gäller de Word-dokument som upprättas över anteckningarna i PLUTO-systemet. Det kan därför göras gällande att anteckningar avseende politisk uppfattning förs in i dessa ärendehanteringssystem i strid med grundlagens förbud mot åsiktsregistrering.202

I sådana fall där personer verkligen skäligen kan misstänkas för att bedriva utvecklad olovlig kårverksamhet kan det emellertid enligt kommissionens mening med fog hävdas att de nu berörda anteckningarna inte görs enbart på grund av personernas politiska åskådning. I själva verket är denna åskådning av underordnad betydelse i sammanhanget. Det är själva kontakten med den misstänkte som är av primärt intresse för säkerhetspolisen. Ett studium av den misstänktes personliga nätverk kan vara av avgörande betydelse för brottsutredningen. Det framstår som föga rimligt att kriminalitet

202 Jfr Registernämndens remissyttrande 20.9.2002, dnr 41/02 över SOU 2001:92

som kan vara förknippad med politisk verksamhet skulle utgöra en frizon i detta hänseende. Därtill kommer att omständigheterna kan medföra att också den eller de som har kontakt med den misstänkte kan anses utgöra säkerhetsrisker. Även om kontakten kommit till uttryck endast i form av en uppgift om politisk åskådning, bör en anteckning därom i ett ärendehanteringssystem alltså inte anses stå i strid med grundlagsbestämmelsen.

I analysdatabaserna behandlas emellertid även rörelser som inte kan betraktas som utvecklade olovliga kårer men som bedöms kunna utvecklas till sådana. Den som tar kontakt kan i dessa fall vara helt omedveten om de förhållanden som föranlett misstankarna och kontakten kan mycket väl vara föranledd enbart av ett politiskt eller ideologiskt intresse. Kommissionen har undersökt innehållet i några analysdatabaser och kommit fram till att det inte kan uteslutas att sådana kontakter registreras. Den vill därför fästa uppmärksamheten på att det här finns en påtaglig risk för överträdelser av förbudet mot åsiktsregistrering.

Kommissionens utredning rörande analysdatabaserna har gett ytterligare belägg för att brottsrubriceringen olovlig kårverksamhet i vissa fall utnyttjas som en nödlösning för att få till stånd en enligt säkerhetspolisens uppfattning erforderlig telefonövervakning trots att brottsrekvisiten inte är uppfyllda (jfr s. 375 f) Att de som har kontakter med personer som är föremål för förundersökning i sådana fall kan komma att antecknas i en analysdatabas liksom – vid telefonavlyssning – i PLUTO-systemet är givetvis helt otillfredsställande från legalitetssynpunkt.

Sedan början av 1950-talet och fram till början av 1990-talet fördes också i olika former anteckningar över personer som kunde anses utgöra säkerhetsrisker i sådan grad att de borde omhändertas av säkerhetspolisen i en krissituation, s.k. beredskaps- eller krigsfallsförteckningar. I slutet av 1960-talet var omkring 400 personer aktuella för sådana omhändertaganden. Enligt kommissionens mening framstår ett dylikt förberedelsearbete som en naturlig del i säkerhetspolisens verksamhet. För att sådana omhändertaganden skulle kunna genomföras hade det emellertid krävts en särskild lagstiftning. Kommissionen har inte kunnat fastställa om sådan lagstiftning vid någon tid funnits förberedd inom regeringskansliet för att efter riksdagsbeslut sättas i kraft i en krissituation.

7.4.4. Personalkontroll

Med personalkontroll, numera registerkontroll inom ramen för säkerhetsprövning, förstås inhämtande av upplysningar ur polisregister beträffande den som innehar eller avser att tillträda sådan tjänst hos myndighet som är av betydelse för rikets säkerhet. Avsikten är att förhindra att personer som bedöms inte vara pålitliga från säkerhetssynpunkt, t.ex. på grund av kriminalitet eller bristande lojalitet, ges uppgifter som kan innebära risker för såväl totalförsvaret som dem själva. Framställningar om utlämnande av uppgifter för personalkontroll prövades först av statspolisintendenten efter samråd med lekmän som åtnjöt politiskt förtroende och sedan år 1964 av Rikspolisstyrelsens styrelse i vilken ingår lekmän med parlamentarisk förankring. Numera är det Registernämnden som prövar frågor om utlämnande av uppgifter av detta slag. Avgörandet om den kontrollerade, trots utfallet, skall anställas på tjänsten har hela tiden åvilat den myndighet som begärt personalkontrollen.

Under åren närmast efter andra världskrigets slut gällde att säkerhetspolisen inte fick lämna ut uppgifter om personer enbart på grund av deras politiska engagemang i andra organisationer än nazistiska. Denna begränsning hävdes efter Pragkuppen år 1948 och uppgiftslämnandet rörande politisk uppfattning kom därefter och fram till slutet av 1960-talet främst att avse kommunister. Efter hand och delvis som en följd av det vidgade totalförsvarsbegreppet kom en mängd civila statliga tjänster att omfattas av regelsystemet. Personalkontroll skedde också inför anlitandet av leverantörer och entreprenörer för totalförsvarets räkning. Personalkontrollen var i princip hemlig fram till slutet av 1960-talet.

Årligen har personal/registerkontroll förekommit i åtskilliga tiotusentals ärenden, främst på begäran av försvarsstaben. Utfall på grund av ”politisk belastning” förekom fram till 1960-talets mitt endast i någon procent av ärendena (i genomsnitt ca 1 500 fall per år) och därefter i allt mindre utsträckning. Under åren 1951-95 torde sådana uppgifter ha lämnats ut i sammanlagt ungefär 30 000 fall (inklusive spontanuppgifter), varav mer än 90 procent avsåg kommunister. Även om det inte var ovanligt att samma person vid flera tillfällen var föremål för personalkontroll, var det alltså ett betydande antal personer om vilka uppgifter lämnades ut. Vid sidan av personalkontrollen torde uppgifter ur säkerhetspolisens centralregister endast undantagsvis ha lämnats ut. Även om det tycks ha rört sig om enstaka fall, har detta naturligtvis inte varit godtagbart.

Flertalet personalkontroller har avsett värnpliktiga och ett uppgiftsutlämnande i ett sådant fall kunde resultera i att vederbörande gavs en annan grundutbildning än som ursprungligen planerats eller placerades i en mindre känslig befattning i krigsorganisationen. I den mån de berörda var medvetna om att de ursprungligen avsetts för andra uppgifter, kan väl detta i enstaka fall ha uppfattats som negativt och diskriminerande. Men konsekvenserna av utfallen i dessa situationer kan knappast betecknas som särskilt ingripande. På ett annat sätt förhåller det sig med personer som till följd av utfallen gick miste om arbeten och uppdrag. I dessa fall kan uppgiftsutlämnandet ha inneburit betydande ekonomiska nackdelar i form av uteblivna inkomster. Det kan också ha medfört att personen i fråga blev föremål för omgivningens misstro, hindrades att avancera inom sitt yrke eller omplacerades. Hur många som drabbats på detta sätt är oklart, men det kan genom åren ha rört sig om flera tusen personer.

Har detta varit rimligt? Den demokratiska statens rätt till självförsvar också mot egna medborgare som på goda grunder misstänks för att gå främmande makt till handa eller för att vilja omvandla statsskicket på revolutionär väg kan enligt kommissionens mening inte ifrågasättas. Att förhindra att sådana från säkerhetssynpunkt opålitliga personer ges möjlighet att verka i för totalförsvaret känsliga befattningar är ett i hög grad legitimt statsintresse. Ett system med personalkontroll/säkerhetsprövning får anses vara en ofrånkomlig del av ett sådant infiltrationsskydd.

Har det då förekommit några försök till infiltration från medlemmar i ytterlighetspartier? Enligt den parlamentariska nämnden i Wennerströmaffären fanns det mycket som tydde på att man från kommunistiskt håll medvetet försökte infiltrera polismyndigheter och andra myndigheter av särskild vikt för rikets säkerhet. Nämnden anförde härom:

Sålunda har det ofta visat sig att samma personer med kommunistisk anknytning sökt den ena säkerhetskänsliga befattningen efter den andra. Många gånger har ifrågavarande personers förbindelse med det kommunistiska partiet ej varit av det mera påtagliga slaget. Självfallet har förbindelsen ibland kunnat vara en tillfällighet, men då företeelsen ses i sin helhet måste omdömet bli ett annat. När skrivbiträdestjänster eller liknande befattningar och tjänster ledigförklarats t.ex. hos säkerhetsavdelningen har det visat sig, att ett mycket stort antal sökande haft en påvisbar kommunistanknytning. ---

Bl.a. på grundval av nu relaterade förhållanden har nämnden funnit den slutsatsen näraliggande, att från kommunistiskt håll göres systematiska försök att infiltrera säkerhetstjänsten och försvaret samt att bakom detta måste ligga avsikter som inte kan vara förenliga med rikets intressen. Särskilt oroväckande har man funnit det inträffade vara med tanke på den skada som illojala personer på vitala poster inom totalförsvaret kan vålla i en för riket kritisk situation.

203

Något skriftligt material som ger stöd för dessa uppgifter har inte återfunnits. Detta kan emellertid inte tas till intäkt för att påståendena om infiltrationsförsök skulle vara gripna ur luften. I sitt remissyttrande över betänkandet yttrade således JO:

Nämnden uttalar att det kunnat konstateras att personer med påvisbar kommunistisk anknytning systematiskt sökt anställningar hos myndigheter eller sammanslutningar, där personalen kan antas komma i kontakt med försvarshemligt material. Vid mitt besök hos rikspolisstyrelsen ansåg jag mig böra närmare efterhöra hållbarheten av detta uttalande. Den redogörelse som härvid lämnades mig gav belägg för att det fanns ett faktiskt underlag för uttalandet.

204

Den granskning som kommissionen har gjort av ett sammanträde med statspolisintendentens samrådsnämnd år 1962 och ett sammanträde med RPS:s styrelse år 1968 ger vid handen att det inte var ovanligt att personer med kommunistisk anknytning sökte säkerhetskänsliga befattningar. Några slutsatser om infiltrationsförsök ger naturligtvis detta material inte underlag för. För detta skulle krävas omfattande undersökningar om bl.a. arbetsmarknadssituation och politisk sammansättning av olika yrkesgrupper vid denna tid. Men det är förståeligt att misstankar om infiltrationsförsök kunde uppkomma t.ex. då vid 1962 års sammanträde förekom tre arbetssökande till SAAB i Linköping med kommunistisk anknytning.

Då frågan om infiltration våren 1969 behandlades av RPS:s styrelse framhölls att vänsterextremistiska värnpliktsvägrare ändrat taktik och valt att fullgöra militärtjänstgöring för att ”verka från insidan genom destruktiv propaganda”. Vid sammanträdet nämndes också två exempel på att maoistiskt sinnade personer skulle ha in-

203SOU 1968:4, s.64 204 Cit. efter Eliasson.

filtrerat säkerhetskänsliga befattningar. En närmare granskning av fallen visar emellertid att de knappast kunde utgöra belägg för någon planmässig infiltration av totalförsvaret.

Under 1970-talet kunde det dock knappast råda något tvivel om att personer med vänsterrevolutionära åsikter försökte förverkliga den infiltration av försvaret som deras organisationer pläderade för. Registernämnden har haft regeringens uppdrag att efter framställningar från enskilda pröva i vad mån deras anställningsförhållanden har påverkats på ett orimligt sätt av att uppgifter om dem har lämnats ut vid personalkontroll efter år 1969. Nämnden har mot bakgrund av gällande regelverk i flertalet fall funnit att det förelegat tillräckliga skäl för att inte anta vederbörande till den tjänst som föranlett kontrollen.

Personalkontrollen har således enligt kommissionens mening fyllt en viktig uppgift till skydd för rikets säkerhet. Däremot finns det skäl att ställa sig kritisk till att många befattningar som torde varit av begränsad betydelse för rikets säkerhet kommit att omfattas av regleringen. Det gäller i synnerhet situationen under 1950talet då även icke hemliga entreprenadarbeten för totalförsvarets räkning förutsatte personalkontroll. Än mer finns det anledning att kritisera att utlämnande myndighet särskilt under tiden fram till mitten av 1960-talet i sin praxis stundom gjorde synnerligen långtgående tolkningar av begreppet ”sakligt grundade skäl” för misstanke om medlemskap i en ytterlighetsorganisation. Härigenom kom personer på grund av tämligen osäkra uppgifter om tidigare engagemang i eller familjeanknytning till det kommunistiska partiet mer eller mindre generellt att bedömas som opålitliga. Även om denna rättstillämpning i viss mån låter sig förklaras av den kommunistskräck som präglade dessa årtionden av det kalla kriget, måste den bedömas som högst otillfredsställande. I de undantagsfall då säkerhetspolisen höll samtal med personen i fråga, avskrevs misstankarna om opålitlighet, och detta även då det stod klart att personen i fråga var aktiv kommunist. Liknande slutsatser drogs för övrigt av säkerhetspolisen och Bedömningsnämnden då dessa myndigheter i slutet av 1940-talet undersökte den medborgerliga pålitligheten hos anställd militär personal med nazistiskt förflutet.

Ansvaret för denna situation kan emellertid inte läggas enbart på säkerhetspolisen och utlämnande myndighet. De myndigheter som begärt personalkontrollen torde alltför ofta ha tagit ett utlämnande av uppgifter om ”politisk belastning” som belägg för att personen i fråga var olämplig för en säkerhetskänslig befattning och underlåtit att göra en självständig prövning av om så kunde anses vara fallet.

Det fanns inom säkerhetspolisen tankar på att låta registerutdragen åtföljas av kommentarer för att göra myndigheterna bättre rustade att ta ställning till betydelsen av de utlämnade uppgifterna. Så blev dock inte fallet.

Det dröjde ända fram till slutet av 1990-talet innan det i praktiken blev så att den kontrollerade fick tillfälle att yttra sig över uppgifter som avsågs att lämnas ut (annat än då det rörde sig om begångna brott). Ett skäl härtill torde ha varit att säkerhetspolisen inte ansåg sig berättigad att kommunicera uppgifter som skulle kunna avslöja innehållet i de av regeringen sedan år 1973 meddelade kvalificerat hemliga föreskrifterna. Den kommunikationsprincip som på andra håll inom förvaltningen anses som en avgörande rättssäkerhetsgaranti har alltså först under senaste tid kommit att tillämpas i dessa sammanhang. Om säkerhetspolisen och utlämnande myndighet långt tidigare getts möjlighet att bereda de kontrollerade insyn i en eller annan form, hade enligt kommissionens mening i många fall rättsförluster för enskilda kunnat undvikas.205Säkert hade det även bidragit till öka allmänhetens tilltro till personalkontrollsystemet.

205 Justitieminister Sten Wickbom konstaterade vid en utfrågning inför KU att författningstexten i 13 § personalkontrollkungörelsen stod i dålig överensstämmelse med praxis; KU 1986/87:33.

8. Militär säkerhetstjänst

8.1. Åren 1945-1965

1

Den viktigaste uppgiften för den militära säkerhetstjänsten i fred var att söka förhindra att underrättelser kunde inhämtas om försvaret i en sådan utsträckning att detta fick svårt att genomföra sina uppgifter. Det gällde att genom studier och bearbetningar försöka fastställa dels vilka delar av försvaret som var viktigast att skydda, dels mot vilka delar av försvaret främmande underrättelseverksamhet riktades. Detta arbete skedde i fredstid genom ett nära samarbete mellan statspolisorganisationen och inrikesavdelningen.2 En efter hand allt viktigare uppgift var att bereda skydd för från utlandet inköpt materiel av känslig natur, så att den inte kom till andra makters kännedom.3 Det ålåg vidare den militära säkerhetstjänsten att söka förhindra att det inom riket bedrevs underrättelsetjänst från en främmande makt mot en annan. Den svenska neutralitetspolitiken kunde annars ”sättas i fara”.4 Personer som i sin tjänst eller som värnpliktiga eller till följd av uppdrag kom i beröring med försvarshemligheter kontrollerades för att förhindra infiltration eller eljest anlitande av icke pålitliga personer. Tekniska skyddsanordningar och bevakning skulle förhindra åtkomst av hemliga uppgifter. Icke minst betydelsefullt var att genom utbildning och kontroller skapa ett säkerhetsmedvetande bland försvarets personal och de värnpliktiga.

1 Till grund för detta avsnitt ligger, förutom de källor som särskilt anges i följande noter, uppgifter som lämnats till kommissionen av bl.a. följande personer: Jan Agrell, Bo Anstrin, Sten Geijer, Rolf Lundkvist, Bengt Normann, Hodder Stjernswärd och Bo Westin. 2 Bilaga H 4 till Fst:s anslagsäskande för budgetåret 1958/59, KrA 3 Bilaga H 4 till Fst:s anslagsäskande för budgetåret 1958/59, KrA, PM av Bo Westin ”Redogörelse för undtjänst inför Statsministern 5.12.1963”, fogad till Carl Eric Almgrens Dags-PM 7.12.1963, KrA 4 Bilaga H 4 till Fst:s anslagsäskande för budgetåret 1958/59, KrA

Mot slutet av 1950-talet uppmärksammades ytterligare en uppgift för säkerhetstjänsten, nämligen den s.k. larmklockefunktionen. Förvarningstiden för en eventuell konflikt var av avgörande betydelse för krigsmakten och totalförsvaret i övrigt. Genom säkerhetstjänsternas förmåga ”att eventuellt uppfatta skiftningar i atmosfären inom underrättelsekretsarna, som kan betyda att en konflikt är under uppsegling” kunde de bidra till att ge ”stats- och militärledning en klar uppfattning om ändringar i den politiska temperaturen”.5

8.1.1. Kontraspionage/säkerhetsunderrättelsetjänst

Inhämtning

Någon mer systematisk inhämtning av säkerhetsunderrättelser förekom endast i mycket begränsad utsträckning fram till omkring år 1960. Det gällde såväl vid försvarsstabens inrikesavdelning som på regional och lokal nivå. Vid inrikesavdelningen skedde inhämtningen i stor utsträckning genom studium av öppna källor, såsom tidningar och tidskrifter och böcker skrivna t.ex. av avhoppade öststatsagenter. Man hade även agenter verksamma inom olika miljöer av intresse från säkerhetssynpunkt. Någon gång kunde en befattningshavare vid inrikesavdelningen skugga en misstänkt person eller bevista ett offentligt möte med någon organisation för vilken man hyste intresse.6

Den mest arbetskrävande uppgiften var emellertid att hantera den mycket omfattande ström av rapporter om (misstänkt) säkerhetshotande verksamhet som inflöt från olika håll. Det förekom rapportering inom försvarsväsendet: från försvarsstabens underrät-

5 PM ang. önskvärda uppgifter (informationer) för Fst/In verksamhet, 5.5.1958, HK 18, SÄPO:s arkiv. Jfr även PM ang indikationer på förestående anfall mot vårt land, upprättad vid Fst/In där bland tänkta indikationer över ett förestående krigsutbrott nämns infiltration av kommunister eller kryptokommunister i viktiga samhällsfunktioner eller i facket. 1.9.1962, Ö IV, vol. 9, MUST:s arkiv 6 Exempelvis tilldrog sig den nordiska fredskonferensen i Stockholm år 1952 detaljens intresse. Däri deltog nämligen ledande opinionsbildare för ”den tredje ståndpunkten” som uppfattades kunna bli farliga medlöpare till Sovjetunionen i ett skärpt läge. En befattningshavare har uppgett att han ”spanade” på pacifistiska rörelser som AMSA och SFSF. Se även PM 9.4.1960 från av AMSA anordnat opinionsmöte i kärnvapenfrågan 6.4.1960, Ö IV, vol. 16, och KU 20/08, 7.6.1963, ang. KMA-möte i Södertälje och pingstmarschen med fotografier över identifierade deltagare, Ö IV, vol. 29, MUST:s arkiv

telseavdelning7 och T-kontoret, från förband och regionala staber, från andra statliga totalförsvarsmyndigheter8 och mot slutet av perioden från grupp B. Även civila myndigheter som t.ex. utrikesdepartementet,9 stats-, kriminal10- och passpolisen11 och statens utlänningskommission hörde till rapportörerna. Också genom samarbete med utländska underrättelsetjänster fick inrikesavdelningen in underrättelser. Det inkom även rapporter från allmänheten av växlande värde.12

Rapporteringen avsåg i huvudsak uppgifter om utländsk underrättelsetjänst och om utländska medborgare som av olika skäl vistades i Sverige, som t.ex. ambassadpersonal, affärsmän eller flyktingar, vilka kunde misstänkas bedriva underrättelseverksamhet för främmande makts räkning. Men rapporteringen innefattade även i icke obetydlig omfattning uppgifter om svensk och utländsk kommunism, internationella front- och täckorganisationer och svenska (misstänkta) kommunister. I sistnämnda fall kunde det ibland röra sig om personer i säkerhetskänsliga befattningar eller personer som haft kontakt med misstänkta företrädare för utländska underrättelsetjänster eller som på annat sätt tilldragit sig intresse.13Stundom

7 T.ex. skrivelser ang. kommunistiskt spionage i hela världen, H 191/1947, C II vol. 18B, och ang. de svenska radioutsändningarna från Moskva, 462/1953, C II, vol. 17, MUST:s arkiv, samt Fst/In, 13.11.1951, H 781, HP 1462, UD:s arkiv, RA 8 Exvis följdes de demonstrationer som anordnades av Kampanjen mot ett svenskt atomvapen åren 1961 (Ursviksmarschen) och 1963 (pingstmarschen) av observatörer från Militärpsykologiska Institutet (MPI), se KU 59/03, 25.9.1965, Redogörelse för pingstmarschen, resp. KU 59/04, 11.12.1963, Rapport ang. Ursviksmarschen, båda i Ö IV, vol. 39, MUST:s arkiv. Förklaringen till att MPI lät sig engageras i dessa sammanhang skall ha varit att det inom ramen för dess uppgift att studera mass- och gruppsykologiska problem av relevans för krigsmaktens förband och deras möjligheter att genomföra operationer var av intresse att observera människors motiv för och reaktioner under demonstrationer, upplopp o.dyl. Se även Wilhelm Agrell: Övrig illegal verksamhet, 1999, s. 143-155 och Magnus Hjort: Den farliga fredsrörelsen, (SOU 2002:90) s. 137 ff. 9 T.ex. skrivelser ang. svenskt kommunistbesök i Tjeckoslovakien, 695/1949, C II, vol. 16, och ang. kommunisters fredskampanjer, 419/1951, C II, vol. 17, och Begäran till rumänska utrikesministeriet om visum för svensk medborgare, ink. Fst/In 25.6.1956, 570, Ö III, vol. 51, MUST:s arkiv 10 T.ex. rapport från Stockholmspolisens kriminalavdelning om en anmälan från sekundchefen I 1 om att en furir bedrivit nazistisk propaganda, 22.6.1946, 82, F VIII c, vol. 3, MUST:s arkiv 11 T.ex. ”Ang. resande från Leningrad”, ink. Fst/In 14.9.1960, 680, Ö III vol. 30, MUST:s arkiv 12 T.ex. brev ang. en avhoppad svensk kommunist som sökt arbete vid en högertidning, 12.3.1956, Ö III, vol. 52, MUST:s arkiv 13 T.ex. rapporter 17.11.1945, Ed H 459, F X f, vol. 25, ang. en kvinna som var känd som kommunist och i vars våning det ofta förekom sammankomster, i vilka utlänningar brukade delta, 29.4.1948, 1 H 462, F X a, vol. 13, med uppgifter om tre kommunister, bl.a. en med polismans befogenhet och försedd med skjutvapen i järnvägens säkerhetstjänst, 23.7.1951, H 570, F VIII e, vol. 37, ang. en linjearbetare vid Stockholms kustartilleriförsvar som brukade besöka interna kommunistiska möten hos en stationskarl där det talats om ”penningbelopp på 12 000 kr, om sak eller saker, som man ansett riskabla att transportera på järnväg, om korrespondens med ryska legationen och – möjligen – om radiosändare”, 12.2.1953, H 98, F X

avsåg rapporterna personer som undergått partiutbildning i Sovjetunionen eller Östtyskland eller som deltagit i svenska eller utländska kongresser och konferenser med kommunistisk anknytning.14 I ett mindre antal fall avsåg uppgiften endast att en person var eller misstänktes vara kommunist.15 Särskilt grupp B:s rapportering innehöll sistnämnda typ av uppgifter.

Det var främst en uppgift för Ed/detalj I att handlägga dessa rapporter. Inkommet material sorterades på sakområde och/eller källa.16 Namn på organisationer och personer registrerades i stor omfattning (se nedan). Därutöver skedde emellertid inte någon egentlig bearbetning av materialet vid inrikesavdelningen, i vart fall inte förrän mot slutet av 1950-talet. Härtill var resurserna alltför begränsade. I stället delgavs rapporterna statspolisen, som hade bättre resurser för bearbetning och analys.

Rapportering inom krigsmakten

Rapporteringen till inrikesavdelningen om säkerhetshotande verksamhet från förband och staber var länge av begränsad omfattning.17 En förklaring härtill har uppgetts vara att förbandens säkerhetsofficerare i huvudsak skall ha rapporterat direkt till statspolisens lokala representanter.

b, vol. 10, ang. en underinspektör vid SJ som år 1939 varit mötestalare för kommunisterna i Boden och som ”lär ägna sina semestrar åt omfattande resor i Norrbotten i och för uppgiftsinsamling beträffande busslinjer och andra kommunikationer.” och KU 14/352, 16.10.1963, Ö IV, vol. 209, om tulltjänstemän med kommunistiska sympatier, MUST:s arkiv 14 T.ex. PM ink. 13.7.1948, F VIII b, vol. 3, ang. SKP:s 14. kongress i Göteborg 15-19.5.1948, och 24.1.1951, H 49, F VIII b, vol. 4, om ledande svenska kommunisters resor i öststater hösten 1950, rapporter 29.9.1959, 1026, Ö III, vol. 47, om svenska deltagare i Östersjöveckan, och 23.11.1959, 1247, Ö III, vol. 48, ang. världsungdomsfestival i Wien 26.7-4.8.1959, KU 50/255, Ö III, vol. 17, om Världsfredsrådets konferens i Eskilstuna 19-20.5.1962, och KU 50/116, Ö IV, vol. 33, med sammanställning ang. DU:s jubileumskongress i Göteborg 12-15.4.1963, MUST:s arkiv 15 Se t.ex. rapporter ink. 21.12.1951, H 911, F X a, vol. 13, med uppgifter om sex i Stockholm bosatta prenumeranter på Ny Dag, 27.8.1952, H 458, F X c, vol. 18, ang. kommunistiska arbetare anställda vid AB Elektro Helios i Stockholm, och 2.5.1963, KU 14/213, Ö IV, vol. 209, ang. en populär orkester vars ledare och dennes bror var kända för att hysa kommunistiska åsikter och sannolikt var organiserade. ”De tar gärna engagemang på allmänna marknaden hos andra organisationer och kan ur denna verksamhet samla en del uppgifter av värde för KP.”, MUST:s arkiv 16 KU står i detta sammanhang för ”Källa underrättelser”. 17 Se t.ex. skrivelser ang. kommunister vid FortF Boden, 390/1952, och ang. organisation av matstrejker, 237/1954, båda i C II, vol. 17, MUST:s arkiv. Jfr även MSU betänkande, del 2, 21.4.1964, H 70, s. 65 f, F I, vol. 33, MUST:s arkiv

Överbefälhavaren utfärdade år 1962 en order till de högre regionala staberna om rapportering av säkerhetsläget.18 I denna framhölls att en regelbunden och fullständig rapportering från regionalt håll var en förutsättning för en kontinuerlig uppföljning av säkerhetsläget. Underlaget för rapporteringen skulle erhållas främst genom rapporter från de lokala säkerhetsofficerarna, genom samverkan med statspolisens särskilda verksamhet och genom studier av lokalpressen. Rapporteringen avseende säkerhetsunderrättelsetjänst skulle avse anmärkningsvärda förhållanden beträffande personer, bl.a. militär och civilanställd personal och ”ytterlighetspartimedlemmar eller medlöpare”, och misstänkt verksamhet, exempelvis anmärkningsvärda kontakter, möten eller resor. På säkerhetsskyddssidan skulle rapporteras bl.a. om överträdelser av sekretessbestämmelser och vapenstölder och händelser av sabotageliknande karaktär inom industrin. Under rubriken ”Försvarsfientlig propaganda och disciplinupplösande tendenser” skulle rapporteras om militära personers deltagande i ytterlighetspartiernas verksamhet eller möten, sammankomster och verksamhet med försvarsfientlig inriktning (t.ex. anti-kärnvapenpropaganda och agitation för vapenvägran) i närheten av eller i anslutning till militära förband, verksamhet bland svenska avläggare till front- och täckorganisationer, kollektiva yttringar vid förband med disciplinupplösande tendens, propagandalitteratur (tidningar, broschyrer, flygblad m.m.) som sänts till förband eller enskilda vid förband samt annan propaganda eller agitation mot krigsmakten.

I de kort därpå utfärdade anvisningarna till ordern framhölls bl.a. att rapporteringen gällde endast förhållanden inom krigsmakten, varmed dock även avsågs sådant som utifrån direkt berörde densamma, och att orienteringsskyldighet inte åvilade den civila statliga sektorn. Den militära sidan fick därför inte begära in uppgifter från denna sektor i fråga om sådan verksamhet.19

Ett annat utslag av det ökade intresset för en aktiv säkerhetsunderrättelsetjänst var att hemvärnsmän i början av 1960-talet utbildades och övades i sådana uppgifter och ålades att rapportera om misstänkta fall av spioneri och sabotage.20

I sammanhanget bör även nämnas den handbok i säkerhetstjänst, ”Maskerad front”, som ÖB gav ut år 1964. I populär form skildrades där den säkerhetshotande verksamheten och vilka skyddsåtgär-

18 Fst/In 15.11.1962, H 9010-1, HSC 251/62, SÄPO:s arkiv. Jfr även Underrättelseplan s. 11, KU 19/73, 10.9.1962, Ö IV, vol. 9, MUST:s arkiv 19 Fst/In 19.12.1962, H 9010-1, HSC 251/62, SÄPO:s arkiv 20 Fst/In 11.3.1965, H 9010-5, HSC 118/65; SÄPO:s arkiv

der som denna bemöttes med. Boken syftade till att sprida kunskap om säkerhetstjänsten bland försvarets personal, inbegripet de värnpliktiga. Härigenom ville man öka säkerhetsmedvetandet och bl.a. stimulera till rapportering av misstänkta säkerhetshot.

Förtroliga meddelare och agenter

Inrikesavdelningen hade ett antal ”stadigvarande” eller ”förtroliga” meddelare och agenter. Med förtrolig meddelare avsågs en person som på eget initiativ i förtroende tillhandahöll informationer av säkerhetsnatur eller efter uppdrag av säkerhetsorgan i förtrolig ordning gjorde iakttagelser om säkerhetsförhållanden. En agent var en person som på uppdrag av inrikesavdelningen var aktivt verksam för att i hemlighet införskaffa av säkerhetsunderrättelsetjänsten önskade informationer.21

Som förtroliga meddelare torde ha betecknats t.ex. personer knutna till statliga myndigheter och verk, som t.ex. Vapenfrinämnden och Statens Järnvägar, lärare och studerande vid universitet,22och de fackföreningsmän som kom att anlitas av grupp B. Dit torde även ha räknats en del av de personer som rapporterade från t.ex. baltiska och polska exilkretsar,23 kretsar som de själva tillhörde, liksom från vänskapsföreningar, t.ex. Förbundet Sverige - Sovjetunionen, till vilka de anslutit sig av intresse för förbundets officiellt angivna ändamål. Till kategorin agenter torde vara att hänföra sådana personer som på eget eller inrikesavdelningens initiativ gick in i flyktingföreningar med speciella syften eller i vänskapsföreningar och motsvarande i avsikt att där inhämta uppgifter av intresse för säkerhetstjänsterna. Skillnaden mellan dessa båda kategorier meddelare förefaller inte knivskarp och torde i detta sammanhang sakna praktisk betydelse. Anledningen till att inrikesavdelningen hade kontakter med meddelare utanför den militära sfären har uppgetts vara att många sådana personer av skilda skäl inte ville ha kontakt med polisen. Det kunde röra sig om en allmän misstro mot polisen eller i vart fall dess möjligheter att skydda källan.24

Den agent som uppgetts ha bedömts som mest betydelsefull betecknades bl.a. som ”Esbjörn”. Han skall ha varit den ende som inrikesavdelningen infiltrerade i en svensk organisation, nämligen

21 MSU betänkande, del 1, 28.2.1964, H 60, s. 41 f, F I, vol. 33, MUST:s arkiv. 22 T.ex. Fst/In 26.8.1964, H 9010-2, F I, vol. 34, MUST:s arkiv 23 T.ex. Bertil Wenblad: Bilder ur ett liv, s. 397 och Fst/In 26.8.1964, H 9010-2, FI, vol. 34, MUST:s arkiv 24 Det har som uppgetts att polisens uppgiftslämnare föraktfullt benämndes ”tjallare”.

Förbundet Sverige – Sovjetunionen. Denna organisation hade många intellektuella medlemmar, vilka ansågs ha möjlighet att vid ett eventuellt kommunistiskt maktövertagande ställa till mer skada än ”vanliga” kommunister och därför betraktades som särskilt farliga. Under många år rapporterade denne meddelare flitigt dels från förbundets aktiviteter, dels om sina privata kontakter med några svenska kommunister. ”Esbjörns” rapportering kännetecknas av en stor detaljrikedom, ofta rörande förhållanden av intim personlig karaktär. Han betraktades dock som absolut saklig. Det har uppgetts att inrikesavdelningen ville undvika att stöta sig med ”Esbjörn”, varför denne inte uppmanades att ändra formerna för sin rapportering. ”Man fick ta skvallret på köpet.” ”Esbjörn” fick betalt för sina tjänster, kanske 200 kr per rapport.

”

Esbjörn” var dock ingalunda ensam om att ingående rapportera från vänskapsföreningar. Åtskilliga rapporter om sådana föreningars verksamhet återfinns i de militära arkiven, t.ex. från kongresser, styrelsesammanträden och fester.25 Andra uppgiftslämnare, ofta av mer tillfällig karaktär, kunde lämna uppgifter om t.ex. personer kända för sin kommunistiska inställning.26

Det har uppgetts att inrikesavdelningen även hade enstaka kontaktmän ute på fältet, vars uppgift skall ha varit att förhindra sabotage. Däremot skall man inte före tillkomsten av grupp B ha haft några kontaktmän på arbetsplatserna. Det skall emellertid ha funnits planer på att bygga upp ett sådant nät. Ett försök att lokalt förverkliga dessa planer misslyckades.

Samarbetet med statspolisen

Under hela den aktuella perioden förekom ett mycket livligt samarbete mellan inrikesavdelningen och statspolisen. Som nämnts bearbetade under många år inrikesavdelningen inte de rapporter som kom in utan vidarebefordrade i stor utsträckning innehållet i dessa till polisen, dock utan att avslöja sina källors identitet.27 I början av 1960-talet kunde emellertid inrikesavdelningen bidra med bearbetningar av uppgifter om front- och täckorganisationerna, en arbets-

25 T.ex. rapporter från Förbundet Sverige - Sovjetunionens III. förbundskongress i Stockholm 5-6.3.1955, inkomna till Fst/In 15.3.1955, 240, och 5.4.1955, 282, Ö III, vol. 9, från Svensk-tjeckiska föreningens styrelsesammanträde 14.10.1954, H 739, F VIII g, vol. 3, och från Förbundets Sverige - Sovjetunionen vårfest på Stallmästargården i Stockholm 10.6.1953, 23.6.1953, H 476, F VIII g, vol. 3, MUST:s arkiv. Jfr även Ö III, vol. 13-15, MUST:s arkiv 26 T.ex. rapport inkommen till Fst/In 19.8.1955, 573, serie Ö III, vol. 17, MUST:s arkiv 27 Se serien 5:21, SÄPO:s arkiv

uppgift som statspolisen skall ha saknat resurser för.28 Statspolisen å sin sida var kanske den volymmässigt främste rapportören till inrikesavdelningen.29 Det förekom också kontinuerligt möten mellan statspolisen och inrikesavdelningen, varvid man ömsesidigt informerade varandra om läget, främst rörande spionerifall och misstänkta sabotage.

Trots de täta kontakterna fungerade samarbetet mellan statspolisen och inrikesavdelningen tidvis inte tillfredsställande. Statspolisintendenten Thulin skall ha misstrott militärer. Särskilt i början av 1950-talet var förhållandet mycket ansträngt. Thulin misstänkte de militära kollegerna för lösmynthet gentemot pressen och utländska samarbetspartner.30 En ytterligare förklaring synes ha varit kompetenskonflikter om vilken organisation som skulle svara för underrättelseinhämtning31 och samarbetet med de utländska tjänsterna. Thulin litade inte på inrikesavdelningens förmåga härvidlag.32 Å andra sidan var man inom inrikesavdelningen missnöjd med att statspolisen var snål med att lämna ut uppgifter och att den visade ett bristande intresse för försvarsfientlig verksamhet. Under några år i mitten av decenniet tycks samarbetet ha fungerat bättre för att sedan åter försämras.33

År 1958 tillställde chefen för inrikesavdelningen statspolisen en PM i vilken han tog upp vilken information som avdelningen borde

28 Troligen avses den sammanställning över front- och täckorganisationer som upprättats inom Fst/In och som tillställts bl.a. statspolisen, 25.5.1962, H 8100-5, KU 19/40, Ö IV, vol. 9, MUST:s arkiv 29 T.ex. rapporter ang. försök att vid P 2 i Helsingborg skapa en ”svensk-socialistisk” grupp, 19.2.1947, F VIII a, vol. 6, ang. SKP:s centralkommitté, 24.4.1956, Ö III, vol. 50, ang. bildandet av AMSA, 13.8.1958, 876, Ö III, vol. 47, ang. internationell kommunistisk utbildning, KU 50/45, 10.1.1962, Ö IV, vol. 15, MUST:s arkiv 30 Nils Swedlunds anteckningar 27.6.1951 och 21.10.1951, KrA, Thede Palms anteckningar 21.3.1951 och 9.10.1958, KrA 31 1962 års ÖB-order om rapportering av säkerhetsläget väckte reaktion på polisiärt håll och det är sannolikt att anvisningarna till densamma med betonandet av att rapporteringen skulle avse förhållanden inom krigsmakten var en följd härav; jfr HSC 251/62 där Thulin på omslaget antecknat: ”1.XII.62 överläggning med överste Westin. Ärendet skulle avvecklas.” SÄPO:s arkiv 32 Thede Palms anteckningar 11.7.1951, 15.2.1952 och 7.11.1952. Ur anteckningen den 15.2.1952 citeras: ”Jag var hos Thulin och fick där ett nytt intryck av hur oerhört skeptisk han så småningom blivit mot Inrikesavdelningen, mot Leche och mest av allt mot Palmstiernas sätt att sköta förbindelserna med utlänningarna. Han antydde att detta gått ut över utlänningar i Sverige, och han använde mycket starka ord, när han talade om vad som lämnats ut till särskilt amerikaner och fransmän.” 33 Thede Palms anteckningar 23.9.1960, Curt Göranssons anteckningar 23.12.1959. I Göranssons PM vid överlämnandet 30.9.1961 antecknas: ”Grudemark har famlat efter för mycket. Tillsagd att vi måste hålla oss inom krigsmakten. Vissa svårigheter med statspolisintendenten, som ansett att Grudemark (och särskilt Norman) gått in på polisens område. Torde nu vara uppklarat av Krokstedt men problemen kan återkomma.”

ha tillgång till.34 Han menade att den i 1952 års generalorder angivna uppgiften för den militära säkerhetstjänsten, nämligen att inom försvarsväsendet åstadkomma skydd mot spioneri, sabotage och annan skadegörelse ävensom mot landsskadlig propaganda och landsskadlig verksamhet i övrigt var alltför inskränkt. Avgörande för om en företeelse skulle hänföras till den militära säkerhetstjänstens informationsområde borde i stället vara det mål som företeelsen riktade sig mot eller det syfte som låg bakom. För att rätt kunna fullgöra sina uppgifter var inrikesavdelningen därför beroende av uppgifter om personer, metoder, materiel och verksamhet med anknytning till säkerhetshotande verksamhet, även i fall då uppgifterna inte hade någon omedelbar koppling till försvaret.

PM:n föranledde ett stundom ganska bitskt meningsutbyte mellan säkerhetstjänsterna, där statspolisen kraftfullt framhöll att inhämtande av personupplysningar rörande en persons politiska pålitlighet och spaning uteslutande var polisiära uppgifter. Vid inhämtande av upplysningar fanns det enligt statspolisen risk för att man kontaktade samma personer, något som kunde orsaka förvirring, obehörigt utnyttjande från kontaktmannens sida av förhållandet till de båda myndigheterna, dubbelarbete och felaktigt handhavande.35Det kunde dock vara motiverat att inrikesavdelningen anlitade infiltratörer i fientliga miljöer, t.ex. i ett ytterlighetsparti, eftersom en meddelare kunde känna till att polisen var hårdare bunden av lagar och förordningar än vad exempelvis en officer kunde vara och det kunde föreligga ”ressentiment” mot att kontakta polisen. För att undvika kollisioner på fältet krävdes emellertid en ovillkorlig samrådsplikt.36

I den Militära säkerhetsutredningens betänkande år 1964 anfördes bl.a. följande om arbetsfördelningen mellan polisiär och militär säkerhetstjänst. Spaning och annan verksamhet i syfte att förebygga och beivra brott mot rikets säkerhet ålåg polismakten. Vid spaning för uppdagande av spioneri och olovlig underrättelseverksamhet, som berörde krigsmakten, måste dock polismyndigheterna kunna påräkna medverkan av den militära säkerhetstjänsten.37 I fråga om säkerhetsunderrättelsetjänsten anförde MSU.

34 PM 5.5.1958, HK 18/60, SÄPO:s arkiv. Se vidare Thomas Jonter: Det amerikanska spåret. En undersökning av IB:s bildande och eventuella kopplingar till USA i SOU 2002:9535 Odaterad PM ang. samarbetet mellan Fst/In och den särskilda polisverksamheten upprättad inom Statspolisen, HK 18/60, SÄPO:s arkiv, i vilken det dock framhölls att statspolisen var tacksam för all hjälp, som kunde erhållas från Fst/In. ”Man måste dock förutsätta att intet spaningsarbete från fst:s sida förekommer utan att sådant begäres av statspolisen.” 36 PM 18.1.1960, HK 18/60, SÄPO:s arkiv. Se vidare kap. 9 37 MSU betänkande del 1 s.18 och del 2 s. 23, F I, vol. 33, MUST:s arkiv

Det är knappast möjligt eller lämpligt att eftersträva någon strikt gränsdragning mellan den polisiära och den militära säkerhetstjänstens kompetensområden i fråga om underrättelsetjänsten. Det existerar ett arbetsfält, som skulle kunna betecknas som ”bådas land”, men under inga förhållanden som ”ingen mans land”. Samordning av befintliga resurser är nödvändig. Totalförsvarets säkerhetsberedning bör vara ett forum för beredning av samordningsfrågor av detta slag.

38

Grundbearbetningen av säkerhetsunderrättelser, som var gemensamma för den polisiära och den militära säkerhetstjänsten, borde utföras av polisen. Den militära säkerhetstjänsten borde i första hand koncentrera sig på vidare bearbetning för att tillgodose ÖB:s speciella underrättelsebehov.39

För att underlätta samarbetet inrättades i samband med RPS:s tillkomst år 1964 en befattning som militärassistent vid säkerhetspolisen. Dess förste innehavare var den tidigare chefen för inrikesavdelningen, Per Elof Vingren. Huvuduppgiften för denna befattningshavare var främst krigsplanläggning och förberedande av övningar. De operativa kontakterna sköttes direkt mellan inrikesavdelningen och säkerhetspolisen, även om Vingren arbetade för att jämna ut de personliga motsättningar som förelåg mellan cheferna.

Som nämnts förekom ett samarbete också på lokal och regional nivå, t.ex. i samband med besök av öststatsattachéer. Det har uppgetts att statspolisens sektioner på sina håll lämnade ut uppgifter till militären vid sidan av det föreskrivna förfarandet, men att omfattningen härav antagligen inte var så stor. Ett exempel på sådan samverkan är en utredning om misstänkta säkerhetsrisker vid bl.a. A 9 i Kristinehamn.40

Samarbete med utländska tjänster

Redan under andra världskriget hade samarbete förekommit mellan svensk och dansk militär säkerhetstjänst. Samarbetet fortsatte och vidareutvecklades efter krigsslutet. Inom ramen för detta samarbete kunde det förekomma diskussioner om kommunister som säker-

38 MSU betänkande del 1 s. 33, F I, vol. 33, MUST:s arkiv 39 MSU betänkande del 1 s. 49, F I, vol. 33, MUST:s arkiv 40 Korrespondens mellan Fst/In och V milbefstaben 24.10.1960, 26.4.1961 och 29.5.1961, Ö III, vol. 19, MUST:s arkiv. Jfr även MSU:s betänkande, del II, s. 65, 28.2.1964, H 9010, F I, vol. 33, MUST:s arkiv

hetshot. Däremot var samarbetet med övriga nordiska länder inledningsvis mycket begränsat, vilket såvitt avsåg Finland förklarades av kommunisternas starka inflytande i den finländska förvaltningen.41 Ett exempel på senare informationsutbyte är en rapport från en nordisk säkerhetstjänst år 1964 om en fackligt aktiv svensk som angavs vara kontaktman för DDR och dess press.42

I slutet av 1940-talet inledde inrikesavdelningen ett samarbete med det amerikanska CIA, det brittiska MI 6 och den franska Deuxième Bureau. Förbindelsen med fransmännen avbröts tydligen i början av 1960-talet.43 Samarbete förekom även med nederländsk säkerhetstjänst. Tidvis tycks man även ha haft direkta kontakter med västtysk underrättelsetjänst.44 Samarbetet skedde genomgående bilateralt och på så sätt att en befattningshavare vid inrikesavdelningen träffade någon företrädare för en utländsk samarbetspartner och, i regel muntligt, utbytte informationer med denne. Över dessa sammanträffanden skrevs sedan rapporter, som för svensk räkning gavs in till inrikesavdelningen och ofta vidarebefordrades till statspolisen.

Med utländska samarbetspartner avhandlades tillvägagångssätt i agent- och infiltrationsfall och aktiviteter hos de internationella front- och täckorganisationerna.45 De utländska tjänsterna, särskilt CIA, delgav svenskarna bl.a. sina analyser av KGB:s och GRU:s organisation och modus operandi, grundade bl.a. på uppgifter från avhoppare. Man var från amerikansk sida angelägen om att skapa en front mot kommunismen och häri ingick att sprida uppgifter om internationell kommunism. Mera undantagsvis kunde de utländska samarbetspartnerna lämna uppgifter om svenska organisationer och medborgare, särskilt om sådana som befann sig långt ut på den politiska vänsterkanten.46

41 Om bristande samarbete med Norge, se Thede Palms anteckningar 14.11.1961, KrA 42 KU 12/01, 23.1.1964, Ö IV, vol. 224, MUST:s arkiv 43 Thede Palms anteckningar 25.6.1964, KrA 44 Palms anteckningar 12.6.1959 talar mot att sådana kontakter skulle ha förekommit vid denna tid 45 Wenblad: a.a. s. 399 f; se även exvis rapporter 28.1.1947, 1 H 27, F VIII e, vol. 33, ”Ryskt spionage och kontraspionage”, 8.3.1949, H 188, F VIII b, vol. 6, ”Koordinering och kontroll av den internationella kommunistiska rörelsen, 2.2.1950, H 693, F VIII b, vol. 5, ”Det illegala kommunistpartiet”, 8.9.1951, H 705, F VIII b, vol. 5, ”Kommunisternas ekonomiska ställning i länder utanför Sovjetsfären under perioden 1945-1950”, och 4.5.1956, 434, Ö III, vol. 48, ang. World Federation of Democratic Youth, MUST:s arkiv 46 T.ex. rapporter 10.11.1948, 1 H 778, F VIII g, vol. 2, med detaljerade uppgifter om den svenska Clartérörelsen – ”en speciell intellektuell avdelning av den sovjetryska propagandan i Sverige”, 27.2.1950, H 134, F VIII b, vol. 5, ang. två svenska deltagare i en internationell trotskistkonferens i Paris våren 1949, 8.3.1955, 209, Ö III, vol. 54, med namn på svenska nyfascister, 11.1.1956, 11, Ö III, vol. 17, ang. förbindelser mellan finska och svenska kommunistpartierna i Norrbotten, 21.8.1957, 862, Ö III, vol. 12, med namn på fem svenskar som

Från svensk sida kunde man bidra med uppgifter om t.ex. sovjetiska diplomater som tjänstgjort i Sverige. Man kunde även på förfrågan lämna besked om svenskar som avsågs få anställning, bedriva studier eller ha känsliga kontakter utomlands.47 Sådana förfrågningar vidarebefordrades till statspolisen. I de fall statspolisen kunde lämna ett för vederbörande positivt besked, vidarebefordrades detta till frågeställaren, s.k. klarbesked. Om så ej var fallet, uppges inget svar ha givits till den utländska samarbetspartnern. Härigenom ansåg man sig undvika att bryta mot ett ordervägen meddelat förbud mot att lämna uppgifter om svenska medborgare.48 Det skall dock ha förekommit att man lämnade uppgifter om svenskar som begått brott utomlands.

Inom ramen för samarbetet lämnade inrikesavdelningen också uppgifter om det svenska kommunistpartiet till främmande samarbetspartner. ”Man fick så mycket uppgifter att man kände sig tvungen att själv bidra med någonting”, som en tidigare befattningshavare vid inrikesavdelningen uttryckt saken. I sådana sammanhang skall namn på ledande svenska kommunister ha förekommit.

Några handlingar tyder emellertid på att uppgiftslämnandet från svensk sida var mer omfattande än så. I en rapport år 1949 från en utländsk samarbetspartner rörande personer som varit aktiva i ett sovjetryskt spionnät före och under andra världskriget angavs bl.a. två svenskar. Rapporten avslutades med en förfrågan om det fanns upplysningar om dessa personer, deras föregående och nuvarande verksamhet och förbindelser.49 Och i en rapport år 1952 om den ryska underrättelsetjänsten i Sverige från en annan utländsk samarbetspartner efterfrågades kommentarer bl.a. till spekulationer rörande svenska medborgares inblandning i verksamheten.50 Det är oklart om dessa förfrågningar besvarades. Men så sent som år 1959 överlämnades en kopia av en rapport rörande svenska deltagare i världsungdomsfestivalen i Wien samma år till en utländsk samarbetspartner.51

varit delegater vid världsfredskonferensen i Colombo 10-16.6.1957, 13.1.1959, 29, Ö III, vol. 12, ang. svensk medborgare anställd vid FortF som tidigare varit medlem i internationella brigaden och 12.10.1959, 1074, Ö III, vol. 17, ang. svenska mottagare av internationell kommunistisk litteratur, MUST:s arkiv 47 T.ex. rapporter 19.4.1949, 1 H 229 och 25.5.1949, 1 H 291, båda i F X b, vol. 10, och 27.7.1951, F X b, vol. 17, MUST:s arkiv 48 Vem som ytterst stod bakom denna order är oklart. 49 16.5.1949, 1 H 268, F VIII e, vol. 36, MUST:s arkiv 50 21.4.1952, H 306, F VIII e, vol. 38, MUST:s arkiv 51 30.10.1959, 1146, Ö III, vol. 48, MUST:s arkiv

I princip rådde alltså stränga order på att uppgifter om svenska medborgare inte fick lämnas ut till främmande makt. År 1951 uppdagades emellertid att den tidigare chefen för detalj I, Nils Kule Palmstierna, lämnat ut uppgifter om svenska kommunister till utländska samarbetspartner. Palmstierna uppgav vid ett samtal med en befattningshavare vid inrikesavdelningen att han lämnat en förteckning över ett betydande antal (kanske ett hundratal) kommunister till CIA, uppgifter som han olovligen skulle ha kommit över vid detalj II. Han förklarade sitt handlande med att det rådde ett kallt krig. Chefen för inrikesavdelningen anmälde saken till åklagare och bifogade en i hemlighet gjord bandinspelning av samtalet. Det har visat sig inte vara möjligt att spåra några officiella handlingar i ärendet. Försvarsstabschefen Nils Swedlunds anteckningar ger emellertid vid handen att Palmstierna lämnat uppgifter om både kommunister och nazister till såväl den amerikanska som den brittiska beskickningen.52 Ärendet torde ha förts upp till regeringen som övervägde att låta åtala Palmstierna för tjänstefel, vilket dock inte ansågs lämpligt.53 I stället skulle Palmstierna ”få en ordentlig skrapa samt förbud att tala om frågorna med utlänningar. Därmed skulle saken vara slut.”54

Mot slutet av 1950-talet tycks samarbetet med amerikanerna rörande kontraspionaget ha blivit mindre givande ur amerikansk synvinkel.55 Det blev emellertid så mycket mera intensivt i samband med avslöjandet av spionen Stig Wennerström år 1963.

Ett delvis annat fält för informationsutbyte var det skydd som kunde beredas amerikansk krigsmateriel och ”know how” vid import till Sverige. Redan under förra hälften av 1950-talet började svenska diplomater och militärer att undersöka möjligheterna att få tillgång till avancerade vapensystem, främst robotar, och hemliga tekniska uppgifter från USA. I maj 1958 besöktes Sverige av en amerikansk expertgrupp, State-Defense Military Information Control Committé (S-DMICC), med företrädare för utrikes- och försvarsdepartementen, de väpnade styrkorna och CIA. Vid besöket informerade befattningshavare vid inrikesavdelningen bl.a. om svensk lagstiftning och organisation av säkerhetstjänsten. De amerikanska representanterna övertygades om att de svenska övervak-

52 Swedlunds anteckningar 27.6.1951, KrA 53 Östen Undén: Anteckningar 1918-1952, 15.1.1952 54 Richard Åkermans anteckningar 16.1.1952, KrA 55 Thede Palms anteckningar 11.4.1958, KrA, varur citeras: ”Han [en befattningshavare vid CIA] ansåg sitt förhållande till kontrasidan vara ganska meningslös i Sverige. Han utgick ifrån att det berodde på utrikesminister Undén.”

nings- och kontrollsystemen var effektiva, vilket bidrog till att Sverige och USA år 1962 undertecknade ett avtal om teknikutbyte.56

Befattningshavare vid inrikesavdelningen besökte Storbritannien och USA och var även elever vid brittiska kurser i säkerhetstjänst.57För tjänsteresor utomlands av försvarsanställd personal fordrades vid denna tid i regel särskilt tillstånd av regeringen.58

8.1.2. Bearbetning och registrering

Som tidigare nämnts saknade inrikesavdelningen länge resurser för att i någon nämnvärd utsträckning bearbeta de inkomna rapporterna. Hösten 1961 påbörjades emellertid försöksvis en systematisk bearbetning av säkerhetsunderrättelser vid avdelningen.59 Något år senare inrättades en särskild bearbetningsdetalj. Detaljen bearbetade främst underrättelser om främmande makts underrättelse- och säkerhetsorganisationer och dessas medel och metoder för spioneri och sabotage. Särskild uppmärksamhet ägnades öststaternas beskickningspersonal och deras resor i Sverige liksom öststatsfartygs uppträdande i svenska vatten. Men detaljen hade även till uppgift att sammanställa och analysera uppgifter om ytterlighetspartier, front- och täckorganisationer och - i samverkan med Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar - försvarsfientlig propaganda och desinformation. Det var organisationerna som sådana, deras dolda mål och metoder, som ägnades uppmärksamhet från detaljens sida, även om man vid kartläggningen självklart fick kännedom om vilka som var de ledande inom respektive organisation.60

I en PM från hösten 1962 angående verksamheten vid bearbetningsdetaljen angavs bl.a. följande.

Av politiska ytterlighetsriktningar har kommunismen och nynazismen bearbetats, med kraftsamling på den första. En godtagbar grunduppfattning om kommunistpartiets organisation och arbetssätt har erhållits. Organisations- och personaltablåer

56 Se närmare Thomas Jonter: a.a. 57 Thede Palms anteckningar 4.7.1955, 25.2.1957 och 11.2.1960, KrA 58SOU 1994:11 s. 12259 MSU betänkande del 2 s. 18 f, 21.4.1964, F I, vol. 33, MUST:s arkiv 60 Jfr Provisorisk arbetsordning för FstA/SäkM i högkvarteret, 5.12.1974, H 807, F I, vol. 148, MUST:s arkiv, där bland bearbetningsdetaljens uppgifter nämns följande. ”Utvärderar och sammanställer art, omfattning och resultat av mål, medel och metoder för samt tendenser i motståndarens subversiva verksamhet beträffande propaganda, ryktesspridning, uppvigling, upplopp, orderbrott, arbetsvägran, försvarsfientlig verksamhet m.m.”

liksom en sammanställning är under utarbetande. Flexoregister på svenska kommunister utbildade utomlands finnes.

Basmaterialet beträffande för kommunisterna arbetande front- och täckorganisationer föreligger klart.

Viss kommunistpress följs upp. ---

61

Redan i slutet av maj samma år hade inom inrikesavdelningen en bearbetning gjorts beträffande de som front- och täckorganisationer betecknade Världsfredsrådet, Svenska Fredskommittén och KMA, vari det framhölls att en ”fortlöpande insamling och bearbetning av sakuppgifter rörande propaganda torde vara betydelsefull”.62 Och mindre än ett halvt år senare förelåg en tämligen omfattande PM angående SKP med redogörelse för partiets historik, organisation, väljarstöd och verksamhet.63 En ambitiös sammanställning av uppgifter rörande vapenvägran presenterades år 1964. I denna PM redovisades rättsregler, antalet totalvägrare och sökande av vapenfri tjänst, riksdagsmotioner i ämnet m.m.64

Viss bearbetning förekom även vid grupp B, som ställde sina sammanställningar till inrikesavdelningens förfogande.65

Även på andra sätt kan en mer aktiv och utåtriktad verksamhet vid denna tid skönjas inom inrikesavdelningen. En rapport om pacifistpropaganda vid skolor i Halmstad år 1963 föranledde chefen för armén att med instämmande av chefen för inrikesavdelningen rekommendera ÖB att informera Skolöverstyrelsen om att de militära myndigheterna bedömde detta som allvarligt.66 Och i en PM upprättad av avdelningschefen från samma år övervägdes hur man skulle kunna förhindra en eventuell upprepning av den engelska påskmarschen i Sverige. Bland aktiva preventiva åtgärder som listades i PM:n angavs press- och TV-intervjuer med en ”juridisk toppexpert” i syfte att skapa en ofördelaktig förhandsinställning hos opinionen, klargöra de straffrättsliga konsekvenserna och minska risken för martyrattityd.67

61 PM ang. verksamheten vid bearbetningsdetaljen 1.5-30.9.1962, Ö IV, vol. 9, MUST:s arkiv 62 KU 19/40, 25.5.1962, H 8100-5, Ö IV, VOL. 9, MUST:s arkiv 63 KU 19/102, 18.10.1962, Ö IV, vol. 9, MUST:s arkiv 64 PM ang. vapenvägran 11.2.1964, Carl Eric Almgrens arkiv, vol. 33, KrA 65 KU 14/83, 14.2.1963, Försöksvis grundbearbetning av kommunismen i BD län, upprättad 15.1.1962 av BWd. Ö IV, vol. 208, MUST:s arkiv 66 KU 25/12, 2.4.1963, Ö IV, vol. 30, MUST:s arkiv 67 KU 99, 23.4.1963, Ö IV, vol. 40, MUST:s arkiv

Registrering

I en odaterad PM, som torde ha upprättats kort före eller under andra världskriget, angående vid underrättelseavdelningen68 erforderliga register, anfördes bl.a. följande.

Av underrättelseavdelningens register bör i första hand framgå vilka som under årens lopp sysslat med spioneri och sabotage eller misstänks för detta eller gjort försök till detta eller befunnit sig i nära anslutning till den krets inom vilken dylikt kunnat spåras. ---

Det torde även vara ett militärt intresse att få registrera de utlänningar som för tillfället vistas på viss eller vissa platser eller där tidigare vistats. ---

Det kan ifrågasättas om de militära registren skola omfatta även sådana personer, vilka gjort sig uppmärksammade för statsfientlig verksamhet. Ett dylikt register kunde vara av visst intresse framför allt om i detsamma fördes en detalj upptagande sådana personer, vilka vid ett eller annat krigsfall omedelbart vid krigsutbrottet borde tagas i förvar. Då emellertid värdet av ett dylikt register, där med säkerhet större delen av de registrerade redan förekommer i polisens register, sett mot bakgrunden av det synnerligen omfattande arbete som detta register skulle föra med sig, torde kunna ifrågasättas, synes det inte böra ingå i de militära registren.

69

Denna återhållsamma inställning i fråga om registrering av personer hos inrikesavdelningen blev inte styrande. Vid detalj I började man redan under andra världskriget att föra ett kortregister över i olika hänseenden intressanta personer och organisationer70 med hänvisningar till de handlingar i vilka de förekom. Registret skall enligt uppgift ha omfattat tusentals kort.

De röda ”R”, som ymnigt förekommer i inrikesavdelningens handlingar, torde avse att vederbörande registrerats och ger därmed en god uppfattning om vilka slags omständigheter som föranledde anteckning i registret. En stor andel av registerkorten avsåg utländska eller naturaliserade medborgare, t.ex. beskickningspersonal från öststater, personer som flytt till Sverige under och efter andra världskriget och som var verksamma i olika exilgrupper liksom ut-

68 Fram till år 1942 beteckningen på Fst/sektion 2 69 F VIII e, vol. 1, MUST:s arkiv 70 T.ex. Demokratiska hjälpkommittén för Tyskland och Allnordiska Kamratringen, F VIII g, vol. 3, MUST:s arkiv

länningar som besökte riket under säregna förhållanden. I registret antecknades också svenska medborgare, t.ex. försvarsanställda som hade kontakter med beskickningspersonal från öststater. Inte endast personer som misstänktes utgöra säkerhetsrisker tycks ha registrerats. I ett brev från år 1947 med uppgifter om Slaviska föreningen i Lund är samtliga namn försedda med röda ”R”, även sådana som försetts med kommentarer som ”höjd över varje tvivel” och ”icke politiskt intresserad, pålitlig”.71

I förevarande sammanhang är det dock registreringen av svenska medborgare med sympatier för vad som bedömdes som ytterlighetsståndpunkter som är av intresse. Det förefaller som om man även vid inrikesavdelningen i stort sett iakttog den för statspolisen under tiden från våren 1945 till den 30 juni 1948 gällande bestämmelsen av innebörd att nazister men inte kommunister fick registreras. Endast enstaka rapporter, inkomna före sistnämnda dag, rörande kommunister är försedda med röda ”R”.72 Och på en förteckning inkommen i januari 1948 över personal som tjänstgjorde vid SKP:s högkvarter, Ny Dag, m.m. finns en blyertsanteckning av chefen för detalj I av följande lydelse: ”Kommunismen i Sverige (namnreg. ej)”.73

I början av 1950-talet registrerades däremot av allt att döma alla slags (misstänkta) kommunister utan närmare överväganden om personens farlighet och anknytning till totalförsvaret. Som exempel kan nämnas prenumeranter på Ny Dag,74 delegater vid Världsfredsrådets exekutivkommittés sammanträde i Stockholm år 1953,75 deltagare i Förbundets Sverige-Sovjetunionen vårfest på Stallmästargården i juni 195376 och deltagare i Demokratisk Ungdoms Världsfederations exekutivmöte i Stockholm år 1954.77

Registret ansågs emellertid vara behäftat med brister. I en odaterad PM angående omläggning av detalj I:s register pekades bl.a. på att det dåvarande registersystemet innebar att handlingar rörande samma person eller sak inte fanns samlade på ett ställe, vilket medförde att man för att få fram en i en viss dossier förvarad handling om t.ex. en viss person först måste ”slå fram” vederbörande person i ”det stora kortregistret” och därefter i ”doss-registret” ta reda på

71 9.4.1947, 1 H 245, F VIII g, vol. 3, MUST:s arkiv 72 T.ex. rapport om ledande kommunister i Övertorneå, 24.3.1948, 1 H 10, F X a, vol. 13, MUST:s arkiv 73 Skrivelse ink. 7.1.1948, 1 H 10, F X a, vol. 13, MUST:s arkiv 74 Rapport ink. 21.12.1951, H 911, F X a, vol. 13, MUST:s arkiv 75 PM 21.5.1953, H 402, F VIII g, vol. 3, MUST:s arkiv 76 Rapport 23.6.1953, H 476, F VIII g, vol. 3, MUST:s arkiv 77 PM 20.3.1954, H 195, F VIII g, vol. 2, MUST:s arkiv

förvaringsplatsen för dossieren. Registret angavs vidare innehålla ”en otrolig massa inaktuella och onödiga handlingar” och ”tusentals kort upptagande oidentifierade personer”. Därför föreslogs ett nytt registersystem. Detta skulle i första hand vara ett arbetsregister (och inte ett arkivregister) som gjorde det möjligt att snabbt, effektivt och tillförlitligt få fram aktuella uppgifter. Det skulle i största möjliga utsträckning begränsas till rena sakförhållanden. I det sammanhanget framhölls att detaljen arbetade ”med sak, t.ex. kommunismen i Sverige”, under det att polisen arbetade med person. Mot denna bakgrund borde i det nya registret samtliga personer läggas upp på kort, vilka skulle förvaras i alfabetisk ordning. Om möjligt skulle ett koncentrat av uppgiften om personen antecknas på kortet.78

År 1955 började man enligt de riktlinjer som angetts i nyssnämnda PM bygga upp ett nytt register, arbetsdiariet.79 Detta fördes på följande sätt. Då en handling kom in lade en sekreterare upp registerkort över i handlingen omnämnda personer med angivande av namn och andra tillgängliga personuppgifter. På korten antecknade hon handlingens beteckning, källa och en sammanfattning av handlingens innehåll, t.ex. i vilken organisation vederbörande var verksam och anmärkningsvärda förhållanden. Om nya handlingar kom in rörande en person som redan var antecknad på ett registerkort, påfördes kortet hänvisningar till dessa handlingar och sammanfattningar av deras innehåll. Det fanns även registerkort på föreningar och företag. Kortregistret skall omkring år 1960 ha omfattat ca 3 000 kort, förvarade i kortlådor.80

I registret antecknades förutom utländska eller naturaliserade medborgare misstänkta för underrättelseverksamhet bl.a. ledande eller särskilt aktiva kommunister och nazister, personer som utbildats i Sovjetunionen och/eller Östtyskland, styrelseledamöter och andra särskilt aktiva i vänskapsföreningar och andra front- och täckorganisationer, personer som bedrev affärsverksamhet i eller företog resor till Östeuropa, personer med politiskt extrema uppfattningar anställda vid statliga verk och myndigheter av betydelse för totalförsvaret eller vid privata företag som bedrev verksamhet av betydelse för totalförsvaret eller som hade kontakter med ut-

78 Odaterad PM, Ö III, vol. 1, MUST:s arkiv. För den fullständiga lydelsen, se FUN:s rapport Redovisning av vissa uppgifter om den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, s. 36 f. 79 I begränsad utsträckning fördes uppgifter från det äldre registret i sammanfattad form över till nya registerkort. 80 Beträffande vissa personer fanns det så mycket uppgifter rapporterade att det krävdes flera kort.

ländsk underrättelsepersonal, personer som sökt anställning inom försvaret men inte kommit i fråga för tjänsten på grund av att personalkontroll gett vid handen att de var kommunister (dvs. misstänkta infiltrationsförsök), officerare som hade begått brott eller var gifta med eller hade förhållanden till östeuropeiska kvinnor samt journalister som bedrev vad som uppfattades som subversiv opinionsbildning. Sammanfattningsvis kan sägas att registreringen jämfört med tidigare var något mer selektiv och inriktad på personer som misstänktes utgöra eller kunna komma att utgöra en fara för rikets säkerhet.

Det har uppgetts att avdelningschefen använde sig av registret för att skaffa sig en överblick av materialet rörande en person eller organisation. Om t.ex. en person varit föremål för upprepade kontakter från öststatspersonal, kunde det leda till att Fst/In varnade honom för fortsatta sådana kontakter.

Vid detalj I fördes även ett arkivregister (diarium) och ett register över fartyg från Warszawapaktsstaterna.

8.1.3. Personalkontroll/infiltrationsskydd

Under beredskapsåren hade personalkontroll utgjort en omfattande uppgift för inrikesavdelningen. Som redovisats i föregående kapitel utfärdade försvarsministern kort efter krigsslutet en generalorder med nya bestämmelser rörande personalkontroll inom försvarsväsendet. Inom krigsmakten var man som nämnts starkt missnöjd med de nya reglerna, eftersom de i förening med registreringsbestämmelserna innebar att statspolisen vid personalkontroll inte fick lämna ut uppgifter om att en person var kommunist. Sedan reglerna år 1948 ändrats i detta hänseende, drev man från militärt håll med framgång frågan om att ytterligare befattningar skulle omfattas av personalkontroll. Inrikesavdelningens arbete med personalkontrollen utvecklades som tidigare framgått efter hand till en volymmässigt synnerligen omfattande hantering. För denna svarade i första hand detalj II.

Vid sidan av det officiella regelsystemet skall det under åren 1945-48 ha funnits en muntlig överenskommelse mellan statspolisintendenten och chefen för kontraspionagedetaljen vid inrikesavdelningen om att statspolisen skulle lämna ut uppgifter till inrikesavdelningen om svenskar som var anställda vid försvarsviktiga industrier. Detta informella samarbete tillgick så att inrikesavdelningen sporadiskt sammanställde listor över personer, vilka listor

översändes till statspolisen för registerslagning, varefter statspolisen yttrade sig direkt till inrikesavdelningen. Omfattningen av denna kontroll är svår att uppskatta.81

I slutet av 1940-talet förekom även på lokal nivå ett informellt uppgiftslämnande från polis till militär. Vid denna tid omfattades som framgått inte hemvärnet av personalkontrollbestämmelserna. Rapporter från de nordiska grannländerna liksom förhållandena vid ett hemvärnskompani i Malmberget skapade inom försvarsledningen oro för kommunistisk infiltration av hemvärnet. Problemet löstes delvis genom att landsfiskaler (och industriledare) i betydande omfattning lämnade uppgifter till hemvärnscheferna.82

Enligt en mycket erfaren befattningshavare vid detaljen gick i vart fall från år 1959 handläggningen till på följande sätt.

Sedan en framställning om personalkontroll i form av en personaldatablankett kommit in till inrikesavdelningen och diarieförts, kontrollerades bl.a. om vederbörande tidigare varit föremål för personalkontroll. Denna kontroll gjordes mot det s.k. A-registret (se nedan). Blanketten vidarebefordrades till statspolisen för registerslagning. Eftersom samrådsnämnden prövade frågan om utlämnande av uppgifter ur statspolisens register, drog redovisningen ofta ut på tiden.

I de fall som polisen meddelade att det inte fanns några uppgifter om vederbörande som skulle lämnas ut, redovisade inrikesavdelningen ärendet till försvarsgrenschefen med besked att hinder inte förelåg. Om samrådsnämnden däremot beslutat om utlämnande av uppgifter, rapporterade polisen detta jämte en PM med närmare uppgifter om vari belastningen bestod. Någon gång kunde inrikesavdelningen hos statspolisen begära ett förtydligande av de uppgifter som lämnats ut. Däremot begärdes inte någon ytterligare information.

Detaljchefen eller, beträffande ärenden av större vikt, avdelningschefen fattade på ÖB:s vägnar i utfallsärendena beslut om en rekommendation till försvarsgrenschefen. Denne beslutade i sin tur om en rekommendation till anställningsmyndigheten (motsv.), som hade att slutligt ta ställning i saken. Endast undantagsvis avvek försvarsgrenschef och/eller anställningsmyndighet (motsv.) från ÖB:s rekommendation. Främst förekom detta i situationer där vederbörande redan anställts. Några gånger per år inträffade det nämligen att anställningsmyndigheten gått händelserna i förväg och utan att avvakta resultatet av personalkontrollen anställt vederbö-

81 Se Ulf Eliasson: Politisk övervakning och personalkontroll 1945-1969, SOU 2002:88 s. 2182 Helge Jungs dagbok 21.10.1949, KrA

rande. I vissa sådana fall avbröts anställningen, vilket kunde leda till skriverier i pressen. I andra fall lät man alltså den anställde, trots utfallet, tillträda eller vara kvar i befattningen.

Från inrikesavdelningens sida var man angelägen om att försvarsgrenscheferna inte slaviskt skulle följa dess rekommendationer. En individuell prövning borde ske i samråd med förbandschefer resp. anställningsmyndigheter. Enskilda kunde annars komma att allmänt utpekas som säkerhetsrisker83 och, får man förmoda, försvaret ådra sig oönskad publicitet.

Inrikesavdelningen återrapporterade utfallsärendena till statspolisen men behöll promemoriorna. Det förekom nämligen att polisen meddelade att inga ytterligare uppgifter tillkommit sedan föregående personalkontroll, varvid det var nödvändigt att ha tidigare PM tillgänglig.

Utfall ur statspolisens register medförde regelmässigt att vederbörande inte kom i fråga för avsedd befattning (motsv.), även i situationer där belastningen framstod som tämligen harmlös (prenumeration på kommunisttidning, flygbladsutdelning eller släktskap med någon kommunist). Syftet var att så långt möjligt förhindra kommunistiska infiltrationsförsök.

Utfall vid personalkontroll fick inte delges den berörde, men det förekom att anställningsmyndigheten (motsv.) förklarade för vederbörande att en åtgärd mot honom motiverades av vad som framkommit vid personalkontroll. Trots den lättnad i sekretessen gentemot anställningsmyndigheten (motsv.) som anbefallts redan år 1952 fick i regel inte heller denna någon orientering om skälen till att en person inte godtagits, vilket var ägnat att medföra olägenheter såväl för den enskilde som myndigheten.84

83 Avdelningschefen Grudemark konstaterade i en PM år 1961 att ÖB:s förslag till åtgärd i personalkontrollärenden vanligtvis omsattes i beslut i enlighet med förslaget och fortsatte. ”ÖB:s förslag grundar sig på de uppgifter vilka kunnat inhämtas om personen och dennes avsedda användning inom försvaret. Däremot saknas underlag för bedömande av huruvida förslaget kan genomföras utan att åtgärden väcker särskild uppmärksamhet eller leder till att personen allmänt utpekas. Det är särskilt angeläget att detta undvikes. Innan förslaget omsätts i beslut krävs i många fall att försvarsgrenschef inhämtar närmare upplysningar från vederbörande förband. Det är icke lämpligt att vid anordnande av övning i ett sent skede avskilja vissa värnpliktiga tillhörande samma utbildningsförband (fallet I 10). Värnpliktig avsedd att kommenderas till aspirantskola var redan beordrad av inspektören till sagda utbildning, då ärendet ännu inte var slutredovisat. Det kan även vara nödvändigt förvissa sig om att en person inte anställts eller tagits i anspråk utan att kontrollen avvaktats. Då ärenden på grund av utredning drar ut på tiden är det risk att ett beslut om icke godtagande i sådant fall resulterar i ett avskedande, vilket inte får ske med utförd personalkontroll som motiv.” PM 30.12.1961, Carl Eric Almgrens arkiv, vol. 8, KrA 84 Grudemark anförde i nyssnämnda PM rörande denna fråga följande. ”Det torde mera sällan förekomma att orientering lämnas förbands- eller säkerhetschef angående icke godtagen person. Är denne anställd eller i tjänst som värnpliktig föranleder ett icke godtagande att man vid förbandet drar felaktiga slutsatser om vad som föranlett beslutet. Det kan för hans

Befattningshavare vid detaljen företog kontaktresor till förbanden för att utbilda säkerhetsofficerare bl.a. i syfte att förhindra att missöden av detta slag inträffade. Härvid kontrollerades också handläggningen av personalkontrollärenden.

Åtgärder mot nazister inom försvaret

Vid krigsslutet var alltså bedömningen på ansvarig politisk nivå att säkerhetsriskerna utgjordes av nazister. I maj 1945 uppdrog försvarsministern åt försvarsstaben att redovisa de officerare och underofficerare på aktiv stat som hade en nazistisk eller tyskvänlig inställning (den s.k. statspersonalundersökningen). Ärendet överlämnades till statspolisintendenten för utredning (registerslagning) och återredovisades via inrikesavdelningen till Försvarsdepartementet. Sammanlagt redovisades i undersökningen närmare 400 officerare och underofficerare med nazistiska eller protyska sympatier. Undersökningens syfte var i första hand att utgöra en kartläggning för försvarsministerns interna bruk och den fick inga direkta konsekvenser för de berörda.85

Vid personalkontroll för försvarets räkning åren 1945-48 lämnade statspolisen under perioden den 1 november 1945 – den 31 december 1947 i 462 fall ut uppgifter om personer på grund av deras nazistiska förflutna. Som tidigare berörts underkastade sig många av dessa förhör hos statspolisen i syfte att avtvå sig misstankar om opålitlighet.

Möjligheten för personalkontrollerade att bemöta de uppgifter som kunde läggas dem till last gick utöver vad regelverket föreskrev. Åtskilliga militärer kontaktades t.o.m. av övervakningsmyndigheterna i syfte att de skulle utnyttja denna möjlighet. Denna omsorg om de kontrollerades rättssäkerhet hade inte någon motsvarighet när personalkontrollen senare kom att inriktas framför allt mot kommunister.86

fortsatta placering, kommendering, utbildning m.m. vara av värde att veta om beslutet grundar sig på uppgifter om bristande laglydnad, så att icke alla bedömas som tillhörande eller sympatiserande med ytterlighetspartier.” 85 Se vidare Evabritta Wallberg: Säkerhetstjänst, nazism och högerextremism 1946-1980 i SOU 2002:94 och Ulf Eliasson: a.a. s. 23 samt skrivelser från Fst/In till FKE 24.9.1945, 1824 Pd, och 11.7.1946, 581, F X a, vol. 1, MUST:s arkiv 86 Se vidare Ulf Eliasson: a.a. s. 26. År 1952 intervjuade emellertid statspolisen en reservofficer och tidigare polisman, som upprepade gånger inte godkänts för arbeten och tjänstgöring sedan det vid personalkontroll framkommit uppgifter som tydde på att han var kommunist. Intervjun ledde till uppfattningen att det inte fanns anledning att ifrågasätta han nationella pålitlighet; yttrande till MO 21.9.1954, H 55:8, m.fl. handlingar, F Xf, vol. 120, MUST:s arkiv

I detta sammanhang skall också nämnas något om behandlingen av ett par framstående officerare med nazistiska eller protyska sympatier. Generalmajoren Nils Rosenblad, som innehaft aktier i Dagsposten, tvingades efter en häftig presskampanj att avgå år 1946, trots att han av Justitiekanslern friats från anklagelser om bristande pålitlighet. Till Rosenblads beslut att avgå bidrog att den västmaktsvänlige ÖB Helge Jung förklarat sig sakna förtroende för honom. Jung hade redan år 1945 försökt få chefen för Lantförsvarets kommandoexpedition, generalmajor Henry Kellgren, entledigad bl.a. på grund av tyskvänlighet. Regeringen stödde emellertid Kellgren. Mot denna bakgrund och sedan JK friat Rosenblad gav Jung upp planerna på aktioner mot andra, enligt hans uppfattning tyskorienterade officerare.87

Ett uppmärksammat fall av nazistisk verksamhet inom försvaret var den som bedrevs av Svensk socialistisk samling (SSS) och den inom denna organisation ledande personen, redaktör Otto Hallberg. År 1946 sökte SSS få till stånd bildandet av en nazistisk cell vid I 1 i Stockholm. Efter utredning blev initiativtagaren, en furir, avskedad. År 1947 låg Hallberg bakom ett försök att bilda en nazistisk cell vid P 2 i Helsingborg. Även detta försök misslyckades och den volontär som propagerat för nazismen avskedades. År 1952 avslöjades att Hallberg sökt organisera en frivilligkår, avsedd att träda i funktion vid en eventuell sovjetrysk ockupation av Sverige. Medlemmar i kåren rekryterades bl.a. bland elever vid Arméns underofficersskola och Försvarets läroverk i Uppsala. Hallberg åtalades för olovlig kårverksamhet men frikändes år 1953.

Domstolarna fann det visserligen utrett att Hallberg sedan år 1943 varit verksam för att förbereda åtgärder som enligt hans mening borde vidtas för att skydda befolkningen i Sverige i händelse av ockupation. För detta ändamål hade han tänkt ut ett system, där lämpliga och pålitliga personer skulle sammanträffa på ett antal på förhand bestämda platser för att gemensamt rädda sig själva och andra genom att söka skydd i skogsbygderna. Dessa åtgärder skulle inte vidtas förrän svensk statsmakt upphört att fungera och krigsmakten var i upplösning. Hur man därefter skulle förfara fick enligt Hallberg bero på omständigheterna; eventuell utveckling till väpnad motståndsrörelse var en senare fråga. Någon utbildning eller övning eller någon anskaffning av materiel hade såvitt känt inte förekommit. Svea hovrätt fann å ena sidan att till rörelsen anslutna personer var utspridda över stora delar av landet och inte var fastare

87 Se vidare Evabritta Wallberg: a.a.

knutna till varandra utan ingick i ett slags cellsystem. Å andra sidan hade Hallberg personligen haft kontakt med ett stort antal medhjälpare. Det fick vidare anses utrett att viss samverkan ägt rum i varje fall inom de särskilda distrikten och mellan cheferna i närbelägna distrikt och att sammankomster tämligen regelbundet anordnats, vid vilka ett antal personer närvarit. Hovrätten fann därför, till skillnad från Uppsala rådhusrätt, att Hallbergs grupp var att bedöma som en sammanslutning. Däremot fann hovrätten det inte utrett att sammanslutningen måste anses vara avsedd att utgöra sådant maktmedel som militär trupp eller polisstyrka. Hovrätten uttalade emellertid att Hallbergs sammanslutning ”lätteligen kan komma i motsatsställning till statligt ledd verksamhet och därför inte är önskvärd ur allmän synpunkt.” Hovrättens dom överklagades inte.88

År 1963 anmälde ett regemente att en ledande nazist var anställd vid förbandets intendenturförråd. Chefen för inrikesavdelningen förklarade att inga förändringar beträffande vederbörandes anställning fick göras, men att han skulle hindras från kontakter och möjlighet att sprida propaganda.89

En värnpliktig hade år 1964 antagits till underofficersutbildning utan att resultatet av personalkontroll avvaktats. Sedan utfallet visat att han var eller hade varit medlem av bl.a. Nysvensk Ungdom gavs han beskedet att han inte antagits till utbildningen. Inrikesavdelningen yttrade i detta ärende.

Vid ÖB ställningstagande i liknande ärenden eftersträvas konsekvent att personer på yttersta höger- eller vänsterkanten, vilka inte i alla avseenden kan bedömas företräda demokratiska åsikter, icke bör godtas för officers- och underofficersutbildning. Med anledning härav har ÖB icke anledning att i detta ärende frångå sitt tidigare ställningstagande. [X:s] påbörjade utbildning till vpl underofficer bör sålunda hävas. Enär emellertid denna åtgärd kan befaras väcka uppmärksamhet och härigenom menligt inverka på [X:s] personliga förhållanden, underställes ….. ärendet C FöD prövning.

88 Se vidare Evabritta Wallberg: a.a. samt Uppsala rådhusrätts dom 15.4.1953 och Svea hovrätts dom 11.11.1953, F VIII g, vol. 5, MUST:s arkiv 89 KU 04/09, 15.3.1963, Ö IV, vol. 25, MUST:s arkiv

Försvarsministern beslöt emellertid att den värnpliktige skulle få fullfölja sin underofficersutbildning.90

Åtgärder mot kommunister inom försvaret

Vid personalkontroll mot kommunister lämnade statspolisen ut uppgifter till försvaret inte endast om personer som var medlemmar i SKP eller representerade partiet i olika sammanhang. Även uppgifter om ”misstänkt medlemskap” kunde lämnas ut.91 Inställningen till kommunister inom försvaret torde väl speglas av följande utdrag ur en inom inrikesavdelningen upprättad PM från år 1950 angående gällande bestämmelser för personalkontroll samt möjligheten att förhindra kommunistisk infiltration inom försvarsväsendet.

Kommunister anställda inom försvarsväsendet måste bort och värnpliktiga sådana erhålla lämplig placering samt uteslutas från befäls- och annan kvalificerad utbildning. I alla anställningsförfattningar finnes krav på medborgarsinne. Kommunisterna äro ju klassbetonade och arbeta endast för det egna partiet och underordna sig icke demokratiska arbetsformer. De uppfylla därför icke kravet på medborgarsinne ---.

92

Beslut om ändrad tilldelning av värnpliktig personal till annan försvarsgren fattades fram till år 1961 av försvarsministern i kommandoväg. Framställningarna från inrikesavdelningen motiverades ofta med att vederbörande värnpliktig var kommunist, någon gång med att han hade släktingar som var kommunister eller t.o.m. hade en bekantskapskrets och umgänge som var kommunistiskt.93 I regel tycks försvarsministern ha beslutat i enlighet med framställningarna. Som exempel på vilka uppgifter som kunde läggas till grund för omplacering kan anföras följande ärende från år 1956.94

I en PM begärde Fst/In att fem värnpliktiga vid flygvapnet, här kallade A-E, skulle ges ändrad tilldelning. Som skäl härför anfördes

90 Fst/In 27.4.1964, 9013-1, 12.6.1964, H 9013-1, 10.10.1964, H 9013-1, samt statsrådets beslut 28.10.1964, F I, vol. 35, MUST:s arki 91 Se vidare Ulf Eliasson: a.a. s. 46 ff 92 PM hemligstämplad 15.8.1950, F VIII a, vol. 3, MUST:s arkiv 93 Skrivelse 12.3.1952, H 304, från Umeå – Storumans fo, F X a, vol. 4, MUST:s arkiv. Ytterligare exempel på likartade bedömningar i värnpliktsärenden finns i Ulf Eliasson: a.a. s. 177 ff. 94 VPM 23.3.1956 jämte besked om statsrådets beslut 13.4.1956, F X a, vol. 11, MUST:s arkiv

i huvudsak följande. A var prenumerant på Ny Dag, bidragsgivare till en kommunistisk pressfond och hade deltagit i ungdomsfestival i Warszawa. B hade varit ordförande i kommunistisk ungdomsklubb och prenumererade på Ny Dag. Han beskrevs som en aggressiv kommunist och troligen ledare. C var medlem av styrelsen för kommunistisk ungdomsklubb, hade infört en nyårshälsning i Norrskensflamman och lämnat bidrag till en kommunistisk insamling. D prenumererade på Norrskensflamman och hade infört en nyårshälsning i tidningen. Han hade varit ombud vid en partikongress. Om E antecknades endast att han infört en nyårshälsning i Norrskensflamman. Statsrådet beslöt om ändrad tilldelning beträffande samtliga fem och motiverade beslutet enligt följande: A aktiv kommunist, B varit ordförande i kommunistsammanslutning, C synes tillhöra ytterlighetsparti, D aktiv kommunist och E kommunistsympatisör.

Att statsrådets prövning inte endast var en formsak visar emellertid följande ärende från år 1953.95

Inrikesavdelningen begärde ändrad tilldelning beträffande fem personer som skulle fullgöra repetitionsövning vid signalförband. Beträffande fyra av dessa, här betecknade F-I, åberopades politisk belastning. Om F angavs att han måste anses vara kommunist eller i vart fall kommunistsympatisör. G hade sänt nyårshälsningar i Ny Dag åren 1947-49, reserverat sig mot kollektivanslutning av en fackklubb till SAP, bidragit till en kommunistisk penninginsamling och samlat in namnunderskrifter för förbud mot atombomb. H hade varit medlem i SKP år 1941 och år 1944 betecknats som kommunistsympatisör. I hade år 1942 rapporterats som medlem i SKP. Enligt en uppgift från år 1952 kunde hans politiska inställning inte bestämt anges. Han beskrevs som ”en person utan politisk stadga, som följer vinden dit den blåser.” Statsrådet beslöt att endast I borde erhålla ändrad tilldelning och angav att ”beträffande övriga ingen åtgärd, därest icke mer graverande uppgifter kunna erhållas om dem.”

Ett par tidiga exempel rörande personal som sökte anställning eller var anställda inom försvarsväsendet belyser hur allvarligt man inom inrikesavdelningen såg på risken för infiltration. I dessa fall var bedömningarna betydligt strängare än i värnpliktsärendena.

År 1950 skrev chefen för inrikesavdelningen till en regementschef att en vid förbandet anställd städerska var gift med en organiserad kommunist. I skrivelsen anfördes bl.a. följande.

95 VPM 24.1.1953 jämte besked om statsrådets beslut 21.2.1953, F X a, vol. 11, MUST:s arkiv

På föreliggande utredningsresultat kan emellertid chefen för försvarsstaben icke föreslå att hon utan vidare avskedas. Då det emellertid av säkerhetsskäl är angeläget att regementet befrias från henne i fortsättningen, föreslås att regementschefen hos vederbörande fackföreningsledning, med förebärande av vad som är känt om maken, utverkar dess stöd för regementschefens åtgärd att uppsäga henne.

Enär frågan har viss principiell betydelse anhåller jag att bli informerad i ärendets vidare utveckling.

96

Ett fall från år 1951 rörde frågan om återanställning av en extra tjänsteman vid en flygflottilj. Inrikesavdelningen hemställde att flottiljens säkerhetschef skulle göra en diskret undersökning av personen i fråga. Säkerhetschefen återkom med besked om att mannen prenumererade på den kommunistiska Arbetartidningen. Flottiljchefen hade (med åsidosättande av bestämmelserna för personalkontroll) begärt en utredning av landsfogden, enligt vilken mannen hade tjänstgjort som frivillig i Norge mot de tyska trupperna och inte var organiserad kommunist. Han hade skött sina åligganden utan anmärkning. Säkerhetschefen avslutade sin rapport på följande sätt.

Med hänsyn till att [X], trots undersökningens i stort sett negativa resultat, dock icke kan anses helt fri från misstanke om kommunistiska sympatier, kommer jag att föreslå C F 9 att [X] icke återanställs vid F 9.

97

Också ärenden rörande anställd personal kom under försvarsministerns prövning. Denne tycks som följande exempel visar ha intagit en något mindre strikt inställning till kommunister än de militära myndigheterna.

En kvinna anställdes år 1946 som kanslibiträde vid en fo-stab. Kvinnan torde ha tillhört SKP och befattningen var ömtålig. Det föreslogs därför att hon skulle ”avlägsnas” från sin tjänst. Försvarsministern begärde besked om huruvida det fanns rimliga möjligheter att omplacera henne inom försvaret.98

96 22.11.1950, H 286, F X f, vol. 2, MUST:s arkiv 97 Brev 7.6.1951, 1 H 333, och svar 19.6.1951. Enligt en skrivelse från säkerhetschefen, ink. 6.7.1951, H 495, avsågs mannen att efter personalkontroll återanställas tills vidare; FX f, vol. 12, MUST:s arkiv 98 Fst/In 21.11.1950, H 865, och Fst/In 18.12.1950, H 112, F Xf, vol. 117, MUST:s arkiv

Två entreprenadarbetare hade anställts av en entreprenör vid en flygflottilj utan att resultatet av personalkontroll avvaktats. Då utfallet gav vid handen att båda varit kommunister tycks chefen för flygvapnet ha beslutat att avstänga dem från arbetet. Den ene som år 1942 prenumererat på Ny Dag och varit medlem av Uppsala kommunistiska arbetarkommun – överklagade beslutet till försvarsministern. Inrikesavdelningen föreslog i yttrande att överklagandet inte skulle föranleda någon åtgärd. Statsrådet beslöt emellertid år 1953 att arbetaren skulle godtas, ”därest icke några graverande uppgifter kunna inhämtas för tiden efter 1942. Därest så är fallet underställes ärendet för förnyad prövning”. 99

Två förrådsarbetare vid ett örlogsvarv bedömdes som inte fullt pålitliga; den ene var kommunist och den andre hade en son som var kommunist. Den förstnämnde skulle enligt statsrådets beslut år 1954 omplaceras ”på ett smidigt sätt vid lämplig tidpunkt”. Beträffande den andre beslöt försvarsministern på förslag av inrikesavdelningen att han inte fick uppsägas eller förflyttas med anledning av vad som var känt om sonen.100

Några fall som prövades av statspolisintendentens samrådsnämnd år 1962 och som sedan har kunnat följas upp hos inrikesavdelningen ger vid handen att man då alltjämt intog en tämligen rigorös hållning till personer som kunde misstänkas för kommunistiska sympatier.101 I exempelvis följande fall föreslog inrikesavdelningen att vederbörande inte skulle godtas för arbetet i fråga. En montör vid ett privat företag, som Fortifikationsförvaltningen anlitat för hemligt arbete, var skriven på samma adress som sin far. Om sonen fanns inget registrerat, men fadern hade år 1954 begärt att han skulle tillsändas kommunistiska affischer för spridning på arbetsplatserna och även kallats till ett möte med en kommunistisk fackklubb. En kvinna, som sökt anställning som presserska vid en försvarsmyndighet, var gift med en man som gjort sig känd för ”radikala åsikter” och åren 1956-59 prenumererat på Arbetartidningen. En kvinnlig chaufför anställd vid ett privat företag, som skulle utföra hemliga transporter, hade fört in en nyårshälsning i Ny Dag år 1948 och prenumererat på Svenska kvinnors vänsterförbunds tidning Vi kvinnor år 1951. Därtill kom att hennes make prenumererat på kommunistiska tidningar. En elektriker som sökt anställning vid SAAB i Linköping hade år 1958 prenumererat på Ny Dag

99 Fst/In ink. 27.9.1952, H 481, och statsrådets beslut 29.7.1953, F Xf, vol. 6, MUST:s arkiv 100 Skr från örlogsvarvet i Karlskrona 24.6.1954 till marinstabens inrikesdetalj, PM Fst/In 8.9.1954, statsrådets beslut 5.10.1954, F Xf, vol. 7, MUST:s arkiv 101 Se närmare Ulf Eliasson: a.a. s. 182-192

och var enligt en tillförlitlig meddelare ”med all säkerhet kommunistsympatisör”, dock inte i framträdande ställning. Däremot var hans bror och svägerska ledande kommunister. En reparatör, här kallad K, som sökt kollektivanställning som maskinarbetare vid en ammunitionsfabrik hade bl.a. år 1946 valts in i kommunalfullmäktige för SKP i en socken, år 1953 alltjämt varit aktiv i den kommunistiska arbetarkommunen och så sent som år 1960 haft kontakter med det kommunistiska partidistriktet. Vid tiden för inrikesavdelningens yttrande i sistnämnda ärende hade emellertid K redan anställts vid ammunitionsfabriken. Chefen för inrikesavdelningen konstaterade i en anteckning att ”avskedande ej får ske”, men att detalj I och grupp B skulle underrättas om förhållandet. Försvarets fabriksstyrelse meddelade att ”särskilda åtgärder skall vidtagas i fråga om övervakning och placering i arbete av [K].”102

Försvarsministern infordrade år 1963 efter klagomål från fackföreningar i ett par fall närmare detaljer i personalkontrollärenden och ändrade beslutet i ett av fallen.103

Vid detalj II gjordes år 1959 en sammanställning över vid försvaret anställd personal, vilka bedömdes som säkerhetsrisker, antingen på grund av sin politiska uppfattning (260 personer) eller till följd av alkoholism, onormala vanor, undergrävd ekonomi, kriminalitet etc. (72 personer). Förteckningen byggde i huvudsak på uppgifter som framkommit vid personalkontroll. De i förteckningen upptagna politiska säkerhetsriskerna klassificerades dels efter med vilken säkerhet deras anknytning till kommunismen kunnat klarläggas, dels efter hur betydelsefull deras befattning var. Flertalet av de i denna grupp redovisade personerna var civilanställda (hantverkare, chaufförer, tekniker och kontorspersonal) men där förekom även en del underbefäl och några enstaka officerare.104 Förteckningen fördes i fyra exemplar, vilka fördelades på försvarsministern, ÖB, avdelningschefen och chefen för detalj II.

Register

Vid detalj II fördes två register. Det ena var ett administrativt handläggningsregister, det s.k. A-registret. Det omfattade alla de

102 Den genom 1961 års personalkontrollbestämmelser införda möjligheten att inkalla företrädare för arbetsmarknadens parter till samrådsnämnden vid behandling av frågor om avskedande av kollektivanställd personal eller annan ingripande åtgärd i anställningsförhållande tycks inte ha övervägts; jfr Ulf Eliasson: a.a. s. 190-191 103 Fst/In 7.6.1963, H 9013-1, och Fst/In 16.10.1963, H 9013-1, F I, vol. 30, MUST:s arkiv 104 Sammanställning 7.8.1959, F VIII a, vol. 12, MUST:s arkiv

personer om vilka uppgifter utlämnats från statspolisen i samband med personalkontroll för försvarets räkning. På registerkorten antecknades personens fullständiga namn, födelsedatum, anledningen till kontrollen, vissa administrativa nummerbeteckningar samt ÖB:s förslag till åtgärd. Registret omfattade tiotusentals kort. Det användes för att återfinna tidigare PM från personalkontroll.

Vidare fördes sedan år 1955 ett register över personer som genom värnplikt var knutna till försvaret och som ansågs ha mer eller mindre stark anknytning till SKP, det s.k. beredskapsregistret (Bregistret). Till grund för registret låg ursprungligen endast uppgifter som utlämnats av statspolisen i samband med personalkontroll eller spontant. Det omfattade dels ett nummerregister, dels ett förbandsregister. Personerna indelades i följande tre kategorier efter bedömande av vederbörandes användbarhet inom försvaret med hänsyn till den säkerhetsrisk denne ansågs utgöra.

I. Vederbörande bedöms icke vara lämpad för krigsplacering vid ordinarie förband. II. Vederbörande bör icke krigsplaceras vid förband eller befattning där personalkontroll är föreskriven. III. Vederbörande bör om möjligt icke placeras i befattning som under II sägs.

105

Avsikten torde ha varit att personer i kategori I vid mobilisering skulle placeras i särskilda arbetskompanier.106

Till klass I hänfördes exempelvis ”ledande personer, personer som åtnjuta partiets särskilda förtroende, vid partiskola i utlandet utbildade, propagandister, valarbetare m fl eller i stort sett partiets kader.” Till klass II hänfördes ”konstaterade medlemmar, med sannolikhet sådana, starka sympatisörer, kandidater vid allmänna val, elever vid partiets studiekurser, vissa styrelsemedlemmar i mindre grundorganisationer, deltagare i konferenser och festivaler anordnade av internationella kommunistiska organisationer eller täckorganisationer, ledande personer inom täckorganisationer i landet.” Till klass III hänfördes ”personer som dokumenterat sig som sympatisörer i en eller annan form. Som exempel må nämnas i kommunistiska pressen införda kamp- och andra hälsningar under en följd

105 Beredskapsregistret, handling hemligstämplad 13.12.1961, bilaga 2 till HKV skr. 10 816:61627, Ö IV, vol. 2, MUST:s arkiv 106 Se t.ex. PM ang arbetsläget vid Fst/In januari 1962, 11.1.1962, Carl Eric Almgrens arkiv, vol. 8, KrA, vari under rubriken ”Krigsorganisation” bl.a. anges följande. ”arbetskompkadrar: kan lösas endast i samband med frågan om nationellt opålitliga; prel lösning skisserad”.

av år, bidragit med pengar i partiets insamlingar, prenumeranter (ej tillfälliga), mötesdeltagare m fl.”

År 1961 omfattade registret omkring 6 000 kort, fördelade med ca 1 700 på kategori I, ca 2 600 på kategori II och ca 1 800 på kategori III. När en person uppnått 47 års ålder och alltså inte längre var värnpliktig gallrades kortet. Utgallrade kort förvarades dock i en serie ”överåriga”. Det fördes även serier ”underåriga” och ”frikallade”.107

Någon gång åren 1962/63 reviderades beredskapsregistret.108Även nazister i värnpliktsåldern kom nu att antecknas i registret. Förutom uppgifter från statspolisen förekom det att uppgifter som rapporterats från grupp B lades till grund för registrering. Undantagsvis kunde det i samband med de kontaktresor som befattningshavare vid detaljen företog till förbanden inträffa att uppgifter lämnades om någon person, uppgifter som av sekretesskäl inte bedömdes kunna handläggas i vanlig ordning. Också sådana uppgifter kunde föranleda registrering. Korten kom att ordnas i fyra underregister, nämligen ett namnregister, ett nummerregister, ett förbandsregister och ett kategoriregister. I de tre förstnämnda registren var korten ordnade i bokstavsordning, efter vederbörandes födelsedatum resp. förbandsvis efter vederbörandes truppregistreringsmyndighet. I kategoriregistret ordnades korten som tidigare i tre kategorier beroende på från säkerhetssynpunkt bedömd farlighetsgrad.

Registret, som klart hade karaktären av beredskapsåtgärd, omgavs med stor sekretess och skall inom inrikesavdelningen ha varit känt endast av en handfull personer. Även chefen för försvarsstaben var informerad om registret.

8.2. Åren 1965-1980 109

I början och slutet av denna period präglades verksamheten vid Fst/Säk110 i hög grad av två spionaffärer. Översten i flygvapnet Stig Wennerström greps år 1963 såsom misstänkt för spioneri och

107 Beredskapsregistret, handling hemligstämplad 13.12.1961, bilaga 2 till HKV skr. 10 816:61627, Ö IV, vol. 2, MUST:s arkiv 108 ”Redogörelse för större arbeten vid Fst/In, juni 1962”, 19.6.1962, Carl Eric Almgrens arkiv, vol. 9, KrA 109 Till grund för detta avsnitt ligger, förutom de källor som särskilt anges i följande noter, uppgifter som lämnats till kommissionen av bl.a. följande personer: Boris Falk, Olof Frånstedt, Sten Nordlander, Bengt Wallroth, Hans Wermdalen och Erik Ygge 110 I detta avsnitt används förkortningarna Fst/Säk och RPS/Säk för försvarsstabens respektive RPS:s säkerhetsavdelningar

dömdes sedermera till fängelse på livstid för grovt spioneri för Sovjetunionens räkning. Och år 1979 avslöjades att den f.d. polismannen och reservofficeren Stig Bergling hade bedrivit spioneri för Sovjetunionen, bl.a. under anställning vid RPS/Säk och Fst/Säk. Även Bergling dömdes till fängelse på livstid för grovt spioneri. Båda fallen krävde ett omfattande efterarbete från Fst/Säk sida, bl.a. avseende menbedömningar och åtgärder för att förbättra säkerhetsskyddet.

8.2.1. Kontraspionage/säkerhetsunderrättelsetjänst

Inhämtning

Vid Säk 1 samlades och bearbetades främst sådana uppgifter som berörde säkerhetshotande verksamhet.111 I första hand gällde det misstänkt främmande underrättelseverksamhet inom Sverige, t.ex. personal vid utländska ambassader som reste eller uppehöll sig inom för försvaret känsliga områden, utländska fiskefartyg som bedrev gränsunderrättelsetjänst, polska ”tavelförsäljare” som besökte nyckelpersonal inom försvaret i deras bostäder, ryska TIRlastbilar112 som valde ovanliga resrutter, m.m. Det gällde att skapa en normalbild av denna verksamhet. Avvikelser från denna normalbild skulle kunna tyda på ökad eller minskad spänning och risk för angrepp. Säkerhetstjänsten skulle härigenom kunna fungera som larmklocka.113 Vidare bearbetades mera långsiktigt uppgifter om utländska underrättelseorganisationer i fråga om organisation, arbetsmetoder etc.

Säk 1 såg också som sin uppgift att skaffa information om förhållanden inom landet som kunde tyda på att olagliga eller utomparlamentariska metoder utnyttjades eller förbereddes i samhällsomstörtande syfte i den mån de berörde försvaret.114 Härmed av-

111 I en studie inom Fst/Säk från år 1970 angavs att i den säkerhetshotande verksamheten kunde ingå infiltration, underrättelseverksamhet, propaganda, desinformation med ryktesspridning, politiska och ekonomiska aktioner, sabotage, vissa strejker, upplopp, kravaller, mord och bortförande. De från säkerhetssynpunkt viktigaste aktiviteterna att följa bedömdes vara infiltration och underrättelseverksamhet. Infiltration skulle förebyggas främst genom personalkontroll. Fst/Säk 10.2.1970, HSC 207/69, SÄPO:s arkiv 112 Transport International Routier 113 Ett exempel härpå utgör scenariot i övningen Malcolm år 1966; se Magnus Hjort: Den farliga fredsrörelsen (SOU 2002:90) s. 314 ff. 114 Sten Nordlander har uppgett att han år 1971 eller 1972 inför regeringen föredrog vad RPS/Säk och främst Fst/Säk gjorde med avseende på KFML(r), varefter Olof Palme skall ha

sågs sådan verksamhet som bedrevs i syfte att ersätta det svenska demokratiska, parlamentariska styrelseskicket med ett annat. Motiven för att följa denna verksamhet angavs i en studie från år 1970 vara följande.

a) Samma aktiviteter kan komma till utnyttjande i säkerhetshotande som samhällsomstörtande verksamhet. Den samhällsomstörtande verksamheten måste sålunda följas i syfte att klarlägga huruvida verksamheten styrs av främmande makt eller ej.

b) Samhällsomstörtande verksamhet tjänar ofta en främmande makts syften, även om den inte är styrd utifrån. Den tar bl.a. sikte på att undergräva förtroendet för de system och institutioner som betraktas som samhällsbevarande.

c) Samhällsomstörtande verksamhet leder ibland till olagliga handlingar (kurs. här).

d) Bland dem som bedriver den samhällsomstörtande verksamheten torde finnas personer som av politiska, idéella eller psykologiska skäl kan engagera sig i verksamhet för främmande makt.

115

Inhämtning av säkerhetsunderrättelser skedde i huvudsak genom studier av öppna källor och rapportering.116 Rapportörerna var i princip desamma som tidigare, dvs. främst de militära regionala staberna, RPS/Säk, andra statliga totalförsvarsmyndigheter och IB, som bildats genom en sammanslagning av T-kontoret och Grupp B år 1965. Det förekom även ett fortsatt samarbete med utländska underrättelsetjänster. Rapporterna avsåg till den begränsade del de rörde övervakning av svenska politiska ytterlighetsorganisationer och grupperingar väsentligen förhållanden med nära anknytning till

sagt: ”Det är bra. Det här skall ni följa.” Nordlanders efterträdare Bengt Wallroth har uppgett att han vid föredragningar för militärledningen och försvarsministern aldrig mötte någon kritik mot att Fst/Säk ägnade intresse åt samhällsomstörtande verksamhet. 115 Fst/Säk 10.2.1970, HSC 207/69, SÄPO:s arkiv 116 I nyssnämnda studie betecknades dessa inhämtningsmetoder jämte spaning som ”yttre studium”. Alternativet, ”inre studium”, innebar att säkerhetsunderrättelsetjänsten utnyttjade eller placerade källor inom de organisationer/nära de personer som bedrev eller styrde den säkerhetshotande verksamheten liksom tekniska metoder för att avlyssna samtal etc. Alla möjligheter att genomföra inre studium borde tillvaratas. Eftersom metoden innebar uppenbara riskmoment måste emellertid noggranna överväganden göras innan beslut härom fattades. Inhämtning genom inre studium angavs som regel kräva omsorgsfull planläggning och ofta omfattande och tidsödande handledning. Inom krigsmakten borde därför inre studium inte bedrivas av stabs- utan av specialorgan. Yttre studium var därför den metod som i de flesta fall fick tillämpas. Studiens författare (Bengt Wallroth) har uppgett att med Försvarsstabens specialorgan åsyftades IB. Enligt Wallroth skall dock Elmér på sitt exemplar av studien i anslutning till påpekandet att inre studium borde bedrivas av specialorgan ha antecknat något i stil med att ”om det är IB som avses, är det ingenting som vi sysslar med”.

försvaret, särskilt opinionsbildning och misstänkta sabotage vid förbanden. Men det förekom även rapporter om sådant som låg helt vid sidan av försvaret.117 I detta hänseende utmärkte sig IB, som flitigt rapporterade såväl traditionella kommunister som personer inom nyvänstern, t.ex. clartéister och sympatisörer till den kinesiska kommunismen.118

I mycket begränsad utsträckning ägnade sig personalen vid Fst/Säk åt yttre spaning. Men det kunde hända att någon bevistade ett offentligt möte.119

Och vid ett tillfälle i slutet av 1960-talet sökte Fst/Säk infiltrera en sammankomst i Uppsala, där en värnpliktsvägrarorganisation skulle bildas. Befattningshavaren blev dock avslöjad. Man sökte även få till stånd ett samarbete med Lunds akademiska officerssällskap (LAOS) i syfte att söka få uppgifter om försvarsfientlig verksamhet.120 Såvitt framkommit förekom det dock inte någon sådan rapportering från LAOS.

Inget har framkommit som tyder på att Fst/Säk använde sig av telefonavlyssning eller buggning, även om en befattningshavare under en utlandsresa för egna medel inhandlat buggningsutrustning. Denna skall ha använts endast som åskådningsmateriel. Det har förnekats att man hade några infiltratörer i de organisationer som bedömdes styra den säkerhetshotande verksamheten. Spår av sådan rapportering har heller inte påträffats.

117 Se t.ex. sammanställningar rörande Förbundets Sverige-Sovjetunionen 6:e kongress 13-14.11.1965 och DU:s 27:e kongress 6-8.1966, KU 50/04 resp. 50/19, och beslut om demonstrationstillstånd för FNL, KU 50/41, Ö IV, vol. 83, rapporter från 1969 om studentpartiet Umeå radikala demokrater och om Teckningslärarinstitutet (”fantastiskt rött”), KU 71/9 resp. KU 99/4, Ö IV, vol. 134, samt rapporter om KFML:s förhandlingar med det kinesiska kommunistpartiets centralkommittés politiska utskott, KU 14, 11.11.1969, och om svenskar som deltagit i ett militärt träningsläger i Jordanien, KU 14/263, 12.11.1969, Ö IV, vol. 310, MUST:s arkiv. 118 Jfr Utd/kortregister 119 Skrivelse ang. Internationella fredsbyråns konferens i Kungälv 18-22.8.1969, 11.9.1969, 150 H, Ö IV, vol. 311, MUST:s arkiv 120 En befattningshavare som tjänstgjort vid Fst/Säk deltog i en veckoslutskonferens med LAOS år 1971 för att orientera om ÖB-71. Ett bisyfte med deltagandet var att knyta kontakter för ett eventuellt framtida utnyttjande ”samt att - utan att röja mitt engagemang i säkerhetstjänsten - söka erhålla uppgifter rörande den försvarsfientliga verksamheten i Lund”, något som också lyckades. KU 13/08, 29.3.1971, Ö IV, vol. 157. Redan flera år dessförinnan hade den tidigare chefen för Fst/Säk Filip Grudemark rekommenderat LAOS som ”en utmärkt bas för säk/und-tjänst m.m. mot – som vi tror – en central `freds´- pacifistisk och antikärnvapenaktivitet.”, 11.6.1963, H 8/1963, Ö VIII, vol. 1, MUST:s arkiv

Samarbetet med RPS/Säk

Samarbetet mellan den polisiära och militära säkerhetstjänsten på central nivå var under hela perioden intensivt och sägs mestadels ha varit förtroendefullt.121 Personal på olika nivåer möttes regelbundet för informationsutbyte bl.a. rörande ytterlighetspartiernas verksamhet. Det förekom att Fst/Säk på begäran fick uppgifter från RPS/Säk för identifikation av personer som deltagit i vad som uppfattades som samhällsomstörtande verksamhet.122 Fst/Säk översände i sin tur inkomna rapporter av mer allmänt intresse till RPS/Säk.123

Samarbete med utländska tjänster rörande svenska medborgare

Också samarbetet med utländska tjänster fortsatte. Personal från Fst/Säk planerade exempelvis våren 1976 för att sammanträffa med företrädare för dansk och norsk militär säkerhetstjänst för att diskutera bl.a. undergrävande verksamhet respektive försvarsfientlig verksamhet, främst extrempolitisk aktivitet i direkt avseende att

121 Nordlander har dock uppgett att det före hans tillträde som chef för Fst/Säk hade varit ”lite si och så” med samarbetet. En reservofficer rapporterade år 1970 till RPS/Säk att han vid en kurs vid Militärhögskolan år 1967 fått det allmänna intrycket att den militära säk/undtjänsten ansåg sig kapabel - rent av ensam kapabel - att klara av säkerhetshotande verksamhet, att det betonats att rapportering av inträffade händelser - sabotage m.m. – skulle gå tjänstevägen till fo-stab och sedan kontakt tas med polisen och att den utredande verksamheten tänktes ligga helt på de militära förbanden, 26.2.1970, SK 14/70, SÄPO:s arkiv. Se även nedan ang. analysdetaljen 122 Med anledning av en rapport om en ”teach in”, som arrangerats av VCO i januari 1969, fick Fst/Säk på begäran uppgifter för identifiering av i rapporten angivna personer, KU 100/14, 4.2.1969, 32 H, Ö IV, vol. 134, MUST:s arkiv. Det var dock inte alltid som RPS/Säk tillmötesgick Fst/Säk. Efter kårhusockupationen i Stockholm i maj 1968 begärde Fst/Säk uppgifter från RPS/Säk om de manliga medverkandes identitet, med hänvisning till att det var troligt att de hade utbildats för befälsbefattningar eller andra viktiga positioner inom försvaret. Tydligen fann RPS/Säk inledningsvis framställningen rimlig, KU 100/10, 28.5.1968, 98 H, och 50/23, 25.2.1969, Ö IV, vol. 123, MUST:s arkiv. I en PM upprättad inom RPS/Säk 20.4.1970 konstaterades att Fst/Säk vid olika tillfällen erhållit uppgifter beträffande ca 40 kårhusockupanter, varpå noterades: ”Ärendena på övriga identifierade män i vpl-åldern, som agerat i kårhusockupationen, har under våren granskats och bedömts vara av sådan karaktär att något uppgiftsutlämnande till Fst/Säk ej kan fö-

reslås.” Och i en anteckning 27.4.1970 på RPS/Säk:s exemplar

av Fst/Säk:s framställning

konstaterades: ”Enär ärendet är inaktuellt har svar eller u.s.-resultat ej lämnats Fst/Säk.” , HSC 254/68, SÄPO:s arkiv 123 Då Fst/Säk fick upplysningar rörande hur protestaktionerna mot Teenage Fair i Stockholm i november 1968 styrts, fann man det tydligtvis intressant, eftersom detta var den ” första direkta inblick i hur en aktion planläggs och leds” som man fått. Rapporten vidarebefordrades till RPS/Säk. Då man senare erhöll ytterligare uppgifter om ”Aktion Stoppa mässan” konstaterade handläggaren: ”För vår del torde inte annat vara att göra än att avvakta och i möjlig mån följa verksamheten samt överlämna informationen som orientering till RPS/Säk.”, KU 100/10, 20.1.1969, och KU 100/29, 7.3.1969, Ö IV, vol. 134, MUST:s arkiv

skada försvaret.124 Fst/Säk samarbetade även med amerikanska, brittiska, tyska och franska underrättelseorgan. Samarbetet rörde som tidigare främst öststaternas underrättelseorganisationer och under de första åren av perioden följderna av Stig Wennerströms spionage. De utländska tjänsterna kunde ibland rapportera om svenska medborgare som exempelvis haft kontakt med misstänkta personer utomlands. Det har däremot förnekats att Fst/Säk lämnade ut uppgifter om svenska medborgare eller organisationer till sina utländska samarbetspartner. Uppgifterna i en handling från år 1967 talar emellertid för att så någon gång skedde. I handlingen, som är avfattad på engelska, karaktäriseras en framstående socialdemokrat som kommunist och en ganska säker inflytelseagent. Handlingens innehåll tyder på att Fst/Säk utväxlat uppgifter om personen i fråga med en utländsk partner.125

8.2.2. Bearbetning och registrering

Inkomna rapporter bearbetades och sammanställdes bl.a. i månadsöversikter rörande den säkerhetshotande verksamheten. En viktig uppgift var att inom försvaret sprida kunskap om de försvarsfientliga rörelserna och deras aktiviteter. Det skedde bl.a. vid chefsgenomgångar och skriftliga orienteringar.126

Fst/Säk sökte aktivt motverka den försvarsfientliga propagandan. Ett sätt var att inför värnpliktskonferenserna inleda samarbete med de fyra stora riksdagspartiernas ungdomsförbund. Vid sin genomgång med försvarsområdesbefälhavare och förbandschefer inom armén i december 1970 framhöll chefen för Fst/Säk bl.a. följande.

124 Handbrev 7.5.1976, Hbr 17/1976, och 10.5.1976, Hbr 19/1976, Ö VIII, vol. 2, MUST:s arkiv 125 KU 200/11, Ö IV, vol. 109, MUST:s arkiv. Jfr även HSC 616/68, SÄPO:s arkiv 126 Ett exempel på detta är ”Underlag för C Fst/Säk genomgång med fobef samt förbandschefer ur armén”, KU 300, 9.12.1969”, Ö IV, vol. 164 , MUST:s arkiv. PM:n tillställdes sedermera högre chefer inom försvarsmakten bl.a. för att tjäna som bakgrundsinformation för förbandschefer och upplysningsofficerare. Det angavs att ”PM har hemligstämplats av två skäl. 1. Det bör inte vara eller bli allmänt känt att Fst/Säk sysselsätter sig med frågor som behandlas i PM. Vi kan lätt bli missförstådda; det kan ligga nära till hands att man tolkar vår verksamhet som politisk. 2. I PM har upptagits, bland den i huvudsak öppna informationen, uppgifter av hemlig natur, som t.ex. [här följer en uppräkning i åtta punkter.], Handbrev, H 1, 23.1.1970, Ö VIII, vol. 1, MUST:s arkiv . Jfr även ÖB:s skrivelse 14.12.1970, H 901, Ö IV, vol. 164, ”Angående undergrävande verksamhet inom krigsmakten”, 21.1.1974, H 901, Ö IV, vol. 380, och ”Orientering om aktuella politiska organisationers utveckling, deras arbete inom försvarsmakten samt bedömning av eventuellt kommande aktiviteter”, 9.9.1975, Ö IV, vol. 450, MUST:s arkiv

Vi vet att våra möjligheter att bekämpa försvarsnegativismen mindre ligger i försök att omvända de negativa krafterna än i att stödja de positiva krafterna och då speciellt de politiska ungdomsförbunden. Den kommande vpl-riksdagen och förbandschefernas samverkan med de politiska ungdomsförbunden dessförinnan erbjuder sannolikt en aldrig tidigare upplevd möjlighet att vända strömmarna i positiv riktning. Självfallet måste denna samverkan grundas på ett ömsesidigt förtroende, där vi från den militära sidan icke får gå i diskussion med ungdomen med förutfattade meningar om dess eventuella försvarsnegativism. --- Avslutning och slutsatser: -Vaksamhet mot det gul-röda lägret så att försök att innästla uppfattas och att alla utvecklingsfaser i det försvarsnegativa anfallet kan följas. - Att ta vara på de positiva krafterna i ungdomsförbunden och inte försitta något tillfälle till påverkan av dessa krafter; de krafter nämligen som inte ifrågasätter att vi skall ha ett försvar men väl motiverat och med sikte på förbättringar vill diskutera försvarets innehåll.

127

Registrering

Vid Säk 1 fortsatte man att föra register över misstänkta säkerhetsrisker. 1969 års personalkontrollkungörelse, som visserligen tog sikte endast på RPS/Säk:s register, fick emellertid också konsekvenser för Fst/Säk. Med anledning av kungörelsens utfärdande hölls den 4 november 1969 ett sammanträde med cheferna inom Fst/Säk.

128

Avdelningschefen beslöt härvid att ”någon åsiktsregi-

strering icke fick förekomma vid Fst/Säk”. Ordern torde ha utfärdats sedan försvarsministern Sven Andersson gett ÖB direktiv om att Fst/Säk:s ”dubblettregister” över personalkontrollpromemorior skulle förstöras.129 Protokollet ger även en klar bild av vilka arbetsformer som fortsättningsvis skulle gälla inom avdelningens olika detaljer med avseende på det material (de uppgifter) som inhämtades från RPS, annan myndighet eller enskild.

127 Underlag för C Fst/Säk genomgång, Ö IV, vol. 164, MUST:s arkiv 128 Protokoll från sammanträde 4.11.1969, KU 99/11, 5.11.1969, Ö IV, vol. 134, MUST:s arkiv 129 FöU 1973:25

a) Utd Inom utredningsgruppen samlas och bearbetas uppgifter om personer, som gjort sig skyldiga till (eller misstänks för) brott mot rikets säkerhet eller som är ägnad att undergräva det demokratiska statsskickets bestånd.

Uppgifterna samlas personvis i dossiéer varvid skall eftersträvas att uppgifterna tidsmässigt ordnas i kronologisk ordning. För att underlätta uppföljningen av de olika säkerhetsfallen skall föras en diarieförteckning uppställd i bokstavsordning.

Sedan åtgärder vidtagits mot viss person och då handlingarna inte längre bedöms vara aktuella skall dessa utgå och arkiveras.

b) Säk I Vid Säk I samlas och bearbetas uppgifter som i främsta hand berör den fientliga säkerhetshotande verksamheten. ---

För att underlätta framtagandet av samtliga handlingar rörande en viss namngiven person (handlingar som finns spridda från olika myndigheter) skall personvis uppställd förteckning över handlingarna föras. Med ledning av den nuvarande förteckningen (korten) skall sådana handlingar, som berör en viss namngiven person och som enbart gäller viss uttalad politisk åsikt utgallras. Handlingar, som har erhållits från Rps/Säk, skall återställas. Handlingar från övriga myndigheter och enskilda skall förstöras. ---

Organisationer, sammanslutningar m m inom landet, som arbetar på att undergräva det demokratiska statsskickets bestånd, skall organisationsvis uppföljas, i avsikt att kartlägga den säkerhetshotande verksamheten. Resultatet av denna uppföljning (namngivna personer) får icke användas i Säk II personalkontrollarbete. ---

Det angavs vidare bl.a. att underställd personal liksom säkerhetscheferna i central instans skulle orienteras om den nya ordningen. Åtgärderna och besluten skulle om möjligt vara genomförda före den 1 januari 1970.

Det kom emellertid att dröja innan ordern fick fullt genomslag. En förklaring härtill torde ha varit att man vid denna tid som en beredskapsåtgärd hade påbörjat en mikrofilmning av Fst/Säk:s handlingar och register. De skulle härigenom bli sökbara i ett system kallat Miracode (Microfilm Information Retrieval Access Code). Filmtypen var rullfilm, som monterades i kassetter. Varje registrerat objekt gavs ett unikt nummer. För att hitta detta nummer och för att återvinna den registrerade informationen fanns ett index eller register. Indexet bestod av ett antal mikrofilmkort, kallade mic-

rofiche, som tog upp objekten i bokstavsordning med angivande av var ibland kassetterna objektet fanns registrerat.130 Detta fotograferingsarbete var hösten 1969 långt ifrån avslutat. Då JO i slutet av mars 1972 beslutat att inleda en utredning med anledning av händelserna vid årets värnpliktskonferens (se nedan) företogs under vad som beskrivits som närmast panikartade former en omfattande gallring av handlingar vid Fst/Säk.

De båda personer som närmast svarade för Säk 1:s register har uppgett att någon gallring av detta register då inte företogs (förutom att kort över avlidna personer efter hand utmönstrades). Vissa omständigheter tyder emellertid på att också detta register gallrades vid denna tidpunkt. Då en befattningshavare i början av 1980talet anställdes vid Säk 1 upptäckte han i innerskåpet i sin företrädares säkerhetsskåp ett kortregister omfattande några hundra kort. Dessa kort upptog namn på svenskar, dels sådana som kunde betecknas som underrättelsemän, dels sådana som utbildat sig i Sovjetunionen eller Östtyskland och som torde ha varit kommunister. På dessa kort fanns utöver personuppgifter även uppgifter om händelser som olika källor rapporterat om, huvudsakligen från 1950- och 1960-talen. Några enstaka anteckningar hänförde sig till början av 1970-talet. Han bedömde att det rörde sig om kort som sparats i samband med den stora gallringen år 1972. Befattningshavaren frågade sin företrädare varifrån registret kommit, varpå förträdaren svarade att det kunde vara bra att ha, att det var mycket kunskap som gick förlorad, att det kunde bli andra tider etc. Befattningshavaren ”tuggade” korten, eftersom de avsåg personer och uppgifter som låg utanför den militära säkerhetstjänstens arbetsområde. Han tog upp saken med en av cheferna vid säkerhetspolisen. Företrädaren har inför kommissionen under sanningsplikt förklarat att han saknar minne av registret i fråga.131

Nyssnämnda befattningshavare upptäckte också, troligen i samband med att säkerhetsavdelningen år 1981 flyttade från Riddargatan till Garnisonen på Lidingövägen i Stockholm, i ett säkerhetsskåp tre eller fyra 30 cm långa lådor med något hundratal registerkort, huvudsakligen från 1940- och 1950-talen. De yngsta kan ha varit från 1960-talets början. Korten upptog namn mest på utländska medborgare. Men där fanns också kort med namn på svenskar, exempelvis sådana som besökt Sovjetunionen. De innehöll även vad befattningshavaren uppfattade som hänvisning till

130 KU 004-110-83, skrivelse från CBÖ 29.4.1983 jämte bilagd rapport 24.11.1975, Ö IV, vol., MUST:s arkiv 131 SK 12/81, SÄPO:s HK-arkiv

handlingar. Befattningshavaren frågade arkivarien hur korten hamnat i avdelningens arkiv. Arkivarien (som numera är avliden) förklarade att materialet inte var något att spara, varför registerkorten ”tuggades”.

Vilka register som de nu nämnda samlingarna med registerkort ursprungligen hämtats från är nu omöjligt att fastslå. Som tidigare nämnts förde inrikesavdelningen fram till år 1955 ett register över utländska och svenska medborgare som bedömdes som säkerhetsrisker, varefter man började bygga upp ett nytt register. Mycket tyder på att den omgång registerkort som sist påträffades utgjorde (en del av) det register som fördes fram till år 1955. Och de registerkort, som först påträffades i innerskåpet till ett säkerhetsskåp, kan mycket väl ha varit hämtade ur det år 1955 påbörjade registret. Detta register kan inför JO:s inspektion av Fst/Säk våren 1972 ha gallrats på kort med uppgifter som enbart gällde en persons politiska åsikt, något som ju enligt order skulle ha skett redan före årsskiftet 1969/70. En uppgift som lämnats till kommissionen öppnar emellertid en annan möjlighet. En tidigare befattningshavare vid Fst/Säk har nämligen berättat att det kort efter IB-avslöjandet våren 1973 levererades en pappkartong med IB-handlingar till Fst/Säk. Kartongen placerades i ett skåp där den fanns kvar ännu år 1981. Det kan därför inte uteslutas att korten i innerskåpet utgjorde (en del av) IB:s register.

Det i föregående avsnitt nämnda arbetsdiariet, som enligt en uppgift skall ha omfattat ca 10 000 kort år 1969, fördes i början av 1970-talet över från kortlådor till en s.k. mangel, dvs. en maskinellt driven trumma med fack. 132

Analysdetaljen

Inom bearbetningsdetaljen vid Säk 1 inleddes omkring år 1965 en mer systematisk uppföljning av opinionspåverkan berörande krigsmakten. Närmast ansvarig för verksamheten var sedermera majoren Boris Falk. År 1968 bröts denna uppgift ut ur bearbetningsdetaljen och fördes till en ny enhet, analysdetaljen, med Falk som chef.133 Analysdetaljen torde ursprungligen ha sorterat under chefen för Säk 1 men kom senare att lyda direkt under avdelningschefen. Dess uppgift var att analysera försvarsfientlig verksamhet

132 PM från chefen Fst/Säk 2 17.2.1969, ingiven i avskrift till kommissionen av Thomas Kanger 133 Skrivelse från Wallroth 6.11.1968, serie Ö IV H, vol 123, MUST:s arkiv

från svenska medborgares och organisationers sida med tonvikt på vad som skedde vid förbanden. Analysen av angreppsmetoderna syftade främst till att man skulle kunna förbereda truppbefälet på vad som kunde inträffa och anvisa lämpliga motåtgärder. Analysen kunde också bilda underlag för bedömning av lämplig information och övervägande av förändringar i syfte att undanröja missnöje.134

Man intresserade sig bl.a. för pacifister och andra som i föredrag eller artiklar gjort försvarsnegativa uttalanden, miljövänner som pläderat för att försvarsanslagen skulle användas till andra ändamål och värnpliktiga som misstänktes sabotera utbildningen genom att initiera maskningsaktioner, massjukskrivningar och demonstrationer. Bland organisationerna var det de vänsterextrema som tilldrog sig den största uppmärksamheten men man intresserade sig även för nazistiska rörelser och EAP liksom för fredsrörelserna. Man ansåg sig kunna konstatera ett samband mellan en stor förekomst av vänsterextremister vid vissa förband och utbildningssabotage liksom uppsåtlig skadegörelse på materiel och vapenstölder.

Inhämtningen skedde främst genom studium av öppet material, såsom tidningar och flygblad.135 Ett sätt att få tillgång till sådant material var att man hyrde två postboxar under fingerade namn. I dessa namn skickade man intresseanmälningar jämte en penningsumma till vänster- och högerextremistiska organisationer, vilka sedan ställde sitt material till detaljens förfogande.136 Man anlitade även betrodda personer på olika orter, vilka sände in uppgifter ur lokalpressen.137 Böcker inhandlades i vänsterorganisationernas boklådor. Säkerhetsofficerare vid förband och staber rapporterade om försvarsfientlig verksamhet bland värnpliktiga, ofta med ett flygblad vidfogat rapporten. Även om det inte uttryckligen framgick vilken organisation som stod bakom flygbladet, kunde analysdetaljen ofta med ledning av innehållet ge besked härom.

134 JO:s ämbetsberättelse 1973 s. 43 ff. 135 T.ex. om Föreningens Sverige-Sovjetunionen besök i Lettland i oktober 1970 (Sovjetkontakt nr 4/79) och om SKU:s 32. kongress i mars 1979 (Kommunistisk revy nr 2-3/79), PM 21.1.1980 och 17.1.1980, Ö IV, vol. 464, MUST:s arkiv 136 Omsider avslöjades vem som stod bakom prenumerationerna och någon tidning skall ha annonserat: ”Gör som Försvarsstabens säkerhetsavdelning - prenumerera på [tidningens namn]!” 137 I skrivelse till C RPS/Säk 12.2.1970 meddelade chefen för Umeåsektionen att en reservofficer i Umeå uppgett att han fått besök av säkerhetschefen vid milo ÖN, som ville att han skulle bevaka bl.a. lokalpressen beträffande vänsterextremistisk aktivitet vid Umeå universitet genom att leverera tidningsurklipp f.v.b. Fst/Säk. Han hade fått veta att Fst/Säk från milo S fick ett ”rikligt flöde av informationer. Där hade man också en duktig karl på området. --- Informationsflödet från norra delen av landet [var däremot] ytterst magert.” Reservofficeren hade tydligen åtagit sig att översända tidningsurklipp. SK 14/70, SÄPO:s arkiv

Ett fåtal personer i civila befattningar rapporterade direkt till detaljchefen. Några av dem rapporterade från den snabbt radikaliserade universitetsvärlden, där de utifrån egen personkännedom, studentkataloger och spontant lämnade uppgifter sökte kartlägga stämningar inom studentföreningar och andra grupper. En annan rapporterade från ett sjukhus och en tredje från ett krigsviktigt företag.138 Däremot säger man sig inte ha bedrivit egen spaning, dock att företrädare för detaljen följde värnpliktskonferenserna åren 1970-72. Inte heller skall detaljen ha värvat några informanter inom de övervakade organisationerna eller bland de värnpliktiga.

I fall då analysdetaljen endast hade ett namn på en person som bedömdes vara av intresse, sökte man inhämta kompletterande identitetsuppgifter. Eftersom Fst/Säk:s personalkontrolldetalj skall ha vägrat att bidra med uppgifter av detta slag, vände man sig till andra myndigheter. Vid i varje fall ett tillfälle fick Falk på begäran identifikationsuppgifter direkt från RPS/Säk i Stockholm, nämligen rörande personer i VCO:s styrelse år 1969.139 Det förefaller också som om en tidigare säkerhetspolis, som var anställd vid Fst/Säk, hos RPS/Säk:s sektioner för analysdetaljens räkning begärde och fick identifikationsuppgifter beträffande vänsterradikala personer.140 Också en befattningshavare vid Vapenfrinämnden var behjälplig i detta hänseende. Han hade nämligen tillgång till uppgifter om de försvarskritiker som sökte vapenfri tjänst.

Detaljens samarbete med RPS/Säk centralt tycks ha präglats av ömsesidig misstro, även om det förekom att analysdetaljen vidarebefordrade uppgifter dit.141 Däremot hade detaljen flera kontakter med de lokala sektionerna, särskilt de i Malmö, Göteborg och Norrköping. De rapporterade om incidenter vid förbanden inom sina respektive områden. Det förekom att detaljchefen kunde få uppgifter om enskilda personer från säkerhetspoliser vid samtal på tu man hand.

Ett mycket omfattande arkiv upprättades vid detaljen. Det var sorterat i akter (mappar) och innehöll huvudsakligen tidningsnotiser men även rapporter om incidenter, flygblad m.m. rörande försvarsfientlig verksamhet.142 Det fanns akter bl.a. om politiska orga-

138 Enligt Falk var det inte något sjukhus som hade beröring med den s.k. sjukhusaffären. 139 Skrivelse 18.9.1969, 157 H, från Fst/Säk till RPS/Säk, och PM upprättat inom RPS/Säk 27.10.1969, 3:904/4 a, löpnr 3 B, SÄPO:s arkiv. Se vidare Hjort a.a. s. 173 140 Tjänsteanteckningar 5.4.1971, SH 191-71, och 7.4.1972, SH 812-71, Norrköpingssektionen, 15:4/5 a, och skrivelse 11.3.1971 från Gävlesektionen, 5:721 b/24, löpnr 1, SÄPO:s arkiv 141 Se t.ex. rapport ang. SDS i Göteborg, 5.11.1968, 15:222/24, löpnr 1, SÄPO:s arkiv 142 JO:s ämbetsberättelse 1973 s. 43 ff.

nisationer av olika slag, även demokratiska sådana som SAP och MUF, om Förbundet Sverige-Sovjetunionen och liknande sammanslutningar, om olika fredsorganisationer och om t.ex. hyresgäströrelsen. Ungefär hälften av materialet utgjordes av uppgifter om enskilda personer. Anledningen till att man sparade material rörande andra organisationer än extremistorganisationer har uppgetts vara att ledande personer i dessa rörelser ofta hade uppgifter även i andra organisationer.

Falk förde ett arbetsregister eller kartotek över personer med en kritisk inställning till försvaret. Registret skall ha omfattat ett par tusen personer, varav dock endast ungefär hälften var fullständigt identifierade. Registerkorten hänvisade till akter med kronologiskt gjorda anteckningar om observationer. Övrig personal vid detaljen (fyra personer) torde inte ha känt till förekomsten av registret men avdelningschefen var informerad om detta. Senast år 1969 fick RPS/Säk kännedom om detta register.143 Det är att notera att analysdetaljens register inte omnämns i protokollet från sammanträdet med anledning av personalkontrollkungörelsens tillkomst i november 1969.

Det förekom att förbandschefer kontaktade analysdetaljen i syfte att få uppgifter om värnpliktiga. Analysdetaljen skall emellertid endast undantagsvis ha lämnat ut sådana uppgifter.144 Detta skedde bl.a. till företrädare för IB och då på uttrycklig order från avdelningschefen. I övrigt lämnade analysdetaljen muntligt uppgifter till IB om stämningar, organisationer och incidenter.

Detaljen rapporterade via avdelningschefen till chefen för sektion 2 och chefen för försvarsstaben.

Avslöjandet av Fst/Säk:s närvaro vid 1972 års värnpliktskonferens (se nedan) fick återverkningar för analysdetaljens verksamhet. Falk har uppgett att han några veckor efter konferensen av expeditionsofficeren beordrades att förstöra allt personanknutet material inklusive registret. Även om han inte själv ombesörjde förstöringen, torde en sådan ha genomförts. Han uppsöktes också av ÖB Stig

143 Till förfrågan om identifikationsuppgifter rörande ledamöter av VCO:s styrelse bifogade Falk kopior av befintliga registerkort; skrivelse 18.9.1969, 157 H, 3:904/4a, löpnr 3, SÄPO:s arkiv. Se vidare Hjort a.a. s. 173. Den i not 137 nämnde reservofficeren hade år 1970 uppgett bl.a. följande. ”Inom den militära säk/und-verksamheten har man bedrivit och bedriver en allt intensivare registrering på person och företeelser i samhället. Denna registrering är absolut omöjlig att komma åt och få närmare insyn i. Det finns inga bestämmelser på vad i dessa register får finnas och inte finnas. [Reservofficeren] hyste stora betänkligheter beträffande dessa register.”, 26.2.1970, SK 14/70, SÄPO:s arkiv144 Enligt Falk skall han vid ett tillfälle till en förbandschef ha uppgett namnet på en nyinryckt som, sedan han vägrats vapenfri tjänst, skrivit till Vapenfrinämnden och hotat att hämnas.

Synnergren som upprört frågade honom vad han höll på med. Då Synnergren fick besked härom, tyckte han att det var ”hemskt”. Verksamheten vid detaljen avtog och år 1974 förflyttades Falk från försvarsstaben.145

Att analysdetaljens uppgifter och metoder för inhämtning snävades in framgår av ett utkast till instruktion för detaljen från hösten 1973. Däri angavs följande.

1. Uppgift Detaljen skall inhämta och bearbeta uppgifter angående försvarsfientlig verksamhet som riktar sig mot krigsmakten. Detaljen skall kartlägga verksamhetens omfattning, dess mål, medel

och metoder.

Detaljen skall främst följa den undergrävande

verksamheten inom krigsmakten. Bearbetningen skall resultera i förslag till åtgärder mot försvarsfientlig verksamhet inom krigsmakten, främst i form av råd och anvisningar till förbandschefer (motsvarande) hur försvarsfientliga aktioner skall mötas.

2. Underlag Följande underlag skall utnyttjas vid bearbetningen:

a) Till ÖB (Fst/Säk ) inkomna rapporter.

b) Tidningar, programblad och annat öppet material.

Detaljchefen äger att hos militära myndigheter inhämta kompletterande uppgifter aktualiserade av ovan nämnt underlag. I övrigt får inhämtning av uppgifter ske först efter AC medgivande. 146

Under den nye chefen koncentrerades detaljens arbete till extremistiska organisationer på vänster- och högerkanten som kunde betraktas som hot mot säkerheten. Och detta oavsett om de var inriktade mot försvaret eller inte. Främst var det KFML(r) som stod i blickfånget. Man samlade inte på namn eller andra personuppgifter. Men självfallet innehöll materialet sådan information om det ledande skiktet i organisationerna. Till grund för arbetet låg alltjämt huvudsakligen öppet material som organisationernas stadgar, tidningar och andra trycksaker. Förbanden rapporterade i mycket begränsad omfattning via milostabernas säkerhetsavdelningar.

Samarbetet med RPS/Säk förbättrades väsentligt. Då och då, tidvis varje vecka, träffades företrädare för analysdetaljen och RPS/

145 Så sent som i maj 1974 inhämtade dock Falk uppgifter från RPS/Säk i anledning av en vid Lv 3 upphittad handling ”Direktiv till soldatklubbarna inför värnpliktskonferensen” bl.a. rörande personer, PM 31.5.1974, 15, 4/6a, löpnr 9, SÄPO:s arkiv 146 Arb Fst/Säk 1973-09- (utkast), Material till FöU 1973:25, H-handlingar, Riksdagens arkiv

Säk:s kontrasubversionsrotel och utbytte erfarenheter om extremistorganisationerna och ledande personer inom dessa som fullgjorde värnplikt. Några handlingar överlämnades inte. Säkerhetspolisens Göteborgssektion fortsatte sin rapportering och även sektionerna i Umeå och Luleå rapporterade direkt till analysdetaljen om situationen vid förbanden inom respektive ansvarsområde. Företrädare för analysdetaljen och RPS/Säk i Stockholm besökte regelbundet säkerhetspolisens regionala sektioner och informerade om hur extremistorganisationerna arbetade.

Även efter 1972 års gallring innehöll klipparkivet en stor mängd handlingar. Den nye detaljchefen fann att mycket av detta material saknade intresse för försvaret och lät därför år 1974 eller 1975 rensa bland handlingarna. Denna gallring avsåg material om bl.a. VPK, Svenska Kvinnors Vänsterförbund och Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen. Det har uppgetts att det sedan inte fanns något ordnat arkiv vid detaljen. Inte heller skall något nytt register ha upprättats.

Materialet bearbetades och sammanställdes i kvartalsrapporter och i årsredovisningar, senare endast i årsredovisningar. Dessa innehöll redogörelser över aktuella grupper och deras aktiviteter.

Analysdetaljen upphörde som en självständig enhet i slutet av 1970-talet och dess uppgifter lades på en av aktualitetsdetaljerna inom Säk 1.147

1972 års värnpliktskonferens 148

På regeringens uppdrag anordnar ÖB sedan år 1970 årligen en konferens för de värnpliktiga för att bereda dem tillfälle att framföra förslag och behandla frågor rörande försvaret. De första värnpliktskonferenserna hölls i Norrköping år 1970 och i Skövde år 1971. 1972 års konferens ägde rum den 22-24 mars i Örebro. Till konferensen hade valts 171 ombud för de värnpliktiga som fullgjorde grundutbildning. Konferensen följdes av inbjudna företrädare för bl.a. pressen och ett antal befattningshavare vid militära äm-

147 I Arbetsordning för Fst/Säk, fred, 1977 års upplaga, anges att aktualitetsdetalj 2 utför inhämtning och bearbetning av underrättelser om subversiv verksamhet inom försvarsmakten och översiktliga studier av sådana organisationer som utan att verka inom försvarsmakten ändå framdeles kan väntas påverka försvarsmakten i subversiva syften, 2.5.1977, H 804, F I, vol. 187, MUST:s arkiv 148 Detta avsnitt bygger i huvudsak på Lars Olof Lampers: Värnpliktskonferensen i Örebro 1972 i SOU 2002:95.

betsverk och staber hade kommenderats att som experter stå till konferensens förfogande.

Försvarsstabschefen Bo Westin hade gett order om att Fst/Säk skulle vara representerad vid konferensen och Falk hade kommenderats dit bl.a. för att uppmärksamma om det förekom propaganda eller agerande av subversiv karaktär. På begäran av Fst/Säk avdelade RPS/Säk två poliser för att biträda Falk vid övervakningen. Sådant biträde hade lämnats även vid de två föregående konferenserna. De båda polismännen var specialiserade på sådana extrema organisationer som sysslade med subversiv verksamhet. RPS/Säk:s ledning hade uppfattat att Fst/Säk önskade få hjälp med att identifiera kända orosstiftare.

Falk har för kommissionen uppgett att hans uppdrag var diffust men att han skulle ”kontrollera negativa stämningar”. De båda säkerhetspoliserna deltog för att identifiera olika personer, något som var av intresse även för Falk. En av poliserna var entusiastisk över att få tillfälle att identifiera personer som han spanat på under lång tid. Av de båda polismän som övervakade konferensen har den ene för kommissionen uppgett att hans uppgift var ”att identifiera ledande personer inom KFML(r), som bildade hemliga celler inom det militära”. Motsvarande uppgift hade han haft vid 1971 års värnpliktskonferens. Inom försvaret oroade man sig för att dessa personer skulle initiera strejker vid förbanden. Den andre säkerhetspolisen har för kommissionen uppgett att han skulle bistå Falk med att identifiera vilka som var kommunister av olika schatteringar, troligen i syfte att få reda på vilka förband ”som var mer röda än andra”. Det står således klart att ett syfte med säkerhetsmännens närvaro var att identifiera vänsterextremister bland delegaterna.

Falk och polismännen följde konferensen från första dagen och chefen för Fst/Säk Sten Nordlander anslöt sig till dem följande dag. Det var påbjudet att varje talare skulle säga sitt namn, men detta iakttogs inte. För att bättre kunna hålla ordning på vad som förekom gjorde Falk en planskiss i tre exemplar över konferenslokalen utvisande delegaternas placering. Han försåg polismännen med varsin planskiss och behöll en själv. På dessa gjorde säkerhetsmännen markeringar med vissa överenskomna tecken. Några värnpliktiga deltagare vid konferensen observerade att säkerhetsmännen förde anteckningar om, såsom de uppfattade det, vissa ombuds partitillhörighet. Säkerhetsmännens närvaro vid konferensen avslöjades och det gjordes gällande att de sysslat med åsiktsregistrering. Då JO följande dag besökte konferensen delgavs han vad som förekommit. Han beslöt omedelbart att verkställa en utredning i saken.

Inom ramen för utredningen inspekterade JO den 16 maj 1972 Fst/Säk.

Det inträffade väckte stor uppmärksamhet i pressen. Från flera håll riktades kritik mot såväl RPS/Säk som Fst/Säk med beskyllningar om politisk åsiktsregistrering. I riksdagen fick försvarsminister Sven Andersson besvara frågor om åsiktsregistrering inom försvaret. Andersson fann det olämpligt att säkerhetspersonal varit närvarande vid en sammankomst av ”facklig karaktär”. Han förnekade att det fördes något åsiktsregister inom krigsmakten. Någon order om att representanter för försvarsstaben skulle anteckna deltagarnas politiska åsikter hade inte utgått och dessa representanter hade bestämt förnekat att de varit där för att syssla med detta. Konferensen var ju offentlig. Allt vad som sades togs upp på band, och i debatterna deklarerade de flesta öppet sin politiska uppfattning. Någon åsiktsregistrering genom närvarande poliser och under konspiratoriska former behövdes därför inte. Om sådan registrering verkligen förekommit, var det enligt Andersson fullständigt meningslöst.149

JO meddelade sitt beslut den 9 september 1972. I beslutet behandlades även vissa andra frågor rörande säkerhetstjänsterna, som JO efter anmälan eller eljest funnit anledning att utreda. JO fann inte påståendena om åsiktsregistrering berättigade. De hade uttryckligen bestritts från militärt håll. Men han riktade ändå kritik mot säkerhetsmännens närvaro, eftersom denna var ägnad att hos ombuden inge misstankar om att åsiktsutbytet inte var helt fritt och därmed skapa misstroende hos de värnpliktiga mot framtida konferenser. Särskilda betänkligheter väckte det att Fst/Säk tagit hjälp av polisen. JO ansåg även att säkerhetsmännen agerat klumpigt. Inför JO uppgav de tre säkerhetsmännen att de efter avslöjandet förstört sina planskisser med därå gjorda anteckningar. Två rekonstruktioner hade emellertid getts in till JO. Denne konstaterade att förstörandet av skisserna varit ägnat att framkalla misstankar om att dessa upptagit anteckningar av obehörigt slag, men att utredningen inte gett honom anledning att anta att de förstörda skisserna upptagit annat än vad rekonstruktionerna utvisat.

Kommissionen har genom sin utredning kunnat komplettera och modifiera bilden av vad som inträffade och bakgrunden till detta.

Som inledningsvis konstaterats står det klart att ett syfte med säkerhetsmännens närvaro var att identifiera vänsterextremister bland delegaterna. Detta talar starkt för att de symboler de ritade

149 Riksdagsprotokollet 6.4.1972

på planskisserna hade bäring på ombudens politiska uppfattningar, i den mån dessa framkom genom deras anföranden eller på annat sätt. De till JO ingivna rekonstruktionerna av planskisserna ger inte några säkra besked om vilka noteringar som säkerhetsmännen verkligen gjort. Mot att rekonstruktionerna skulle ge en sanningsenlig bild av originalen talar bl.a. den omständigheten att en av säkerhetspoliserna, tvärt emot vad han uppgav vid JO:s utredning, inför kommissionen vidgått att han inte förstörde sin planskiss. Efter återkomsten till Stockholm skall han ha visat den för sina chefer, vilka inte gjort några invändningar.

Oavsett vad polismännen må ha antecknat på planskisserna, omfattades dessa noteringar inte av det s.k. förbudet mot åsiktsregistrering i 2 § personalkontrollkungörelsen. Detta förbud tog ju sikte endast på vad som fick föras in i RPS/Säk:s register. Till följd av avslöjandet torde polismännens övervakning av värnpliktskonferensen inte ha lett till någon anteckning i detta register. Frågan om den praxis som RPS/Säk vid denna tid tillämpade i fråga om registrering av medlemmar i KFML och KFML(r) överensstämde med den nämnda bestämmelsen, en fråga som också var föremål för JO:s prövning, har behandlats i kap. 7.

Däremot har Falk för kommissionen uppgett att han i sitt register antecknade den ledamot av värnpliktsrådet som uppmärksammat konferensen på säkerhetsmännens närvaro. Inför JO hävdade företrädarna för försvarsstaben att det inte förekom någon personregistrering vid staben. Eftersom en omfattande förstöring av register skett vid Fst/Säk i slutet av mars och början av april 1972 må uppgifterna i formell mening ha varit korrekta. Likafullt var de i hög grad missvisande. Det finns anledning att anta att försvarsstaben hade lämnat felaktiga uppgifter även till försvarsministern inför dennes svar på riksdagsfrågor rörande åsiktsregistrering inom försvaret.

8.2.3. Personalkontroll/infiltrationsskydd

I det tidigare nämnda protokollet från sammanträdet i november 1969 med anledning av personalkontrollkungörelsens tillkomst angavs beträffande Säk 2 bl.a. följande.

c) Säk II De handlingar, som i personalkontrollhänseende kommer in från Rps/Säk diarieförs i löpande nummerordning. Utgående

skrivelser med förslag till åtgärd, som ett resultat av Rps/Säk uppgifter, diarieförs i särskild förteckning med löpande nummer. ---

För att kunna följa upp vad som sagts om en viss person, skall särskild personförteckning föras, för att vid förnyad PK kunna få fram Fst utgående skrivelser till myndigheter samt för eventuell fortsatt korrespondens med Rps/Säk, t.ex. i besvärsmål. ---

Sedan Fst förslag till myndigheten gällande beslutsfattning i visst ärende avgivits, skall de från Rps/Säk erhållna handlingarna återställas till styrelsen.

Myndighetens beslut med ledning av Fst förslag meddelas Rps/Säk av Fst/Säk. De handlingar, som berör viss person och som enbart gäller viss uttalad politisk åsikt eller tillhörighet till viss organisation, skall utgallras och återställas till Rps/Säk. Det under VK II upprättade s.k. beredskapsregistret, som grundar sig på uppgifter som erhållits från Rps enligt tidigare gällande bestämmelser rörande värnpliktig personal skall upphöra. ---

De uppgifter, som enligt nu gällande personalkontrollkungörelse utlämnas med hänsyn till 9 § samt de uppgifter som tidigare utlämnats och som enligt nu gällande bestämmelser får utlämnas, skall vid beredskapstillstånd och krig personvis kunna framtagas. ---

Under denna period hanterade Fst/Säk personalkontrollen på i stort sett samma sätt som tidigare. Åren 1967-71 gjorde RPS/Säk i genomsnitt ca 130 000 slagningar i sitt register för försvarets räkning. Knappt en procent av dessa medförde att uppgifter lämnades ut till den personalkontrollerande myndigheten.150 Antalet utlämnade uppgifter utan särskild framställning (spontanuppgifter) varierade som tidigare avsevärt år från år. Åren 1966 respektive 1967 understeg antalet sådana uppgifter tio för att år 1968 stiga till över 600.151 Åren 1971-1977 företogs i genomsnitt ca 115 000 personalkontroller på begäran av Fst/Säk. RPS redovisade drygt en procent med hinder eller annan form av inskränkning. De utlämnade uppgifterna avsåg huvudsakligen kriminalitet.

Endast ungefär en promille av personalkontrollerna ledde till att uppgifter, dvs drygt ett hundratal årligen, lämnades ut på grund av

150 Fst 8.5.1972, Säk H 9010-1, F I, vol. 125, MUST:s arkiv 151 Ulf Eliasson: a.a., Bilaga 1. Observera att de där angivna siffrorna avser utlämnande till samtliga myndigheter och alltså inte endast till Fst/Säk.

”bristande medborgerlig pålitlighet”.152 Fst/Säk:s bedömningar av om de av polisen utlämnade uppgifterna skulle anses så belastande att personen inte kunde godkännas för den tilltänkta befattningen undergick inga väsentliga förändringar. Man utgick från att de uppgifter som RPS lämnade ut var korrekta, vilket dock inte automatiskt innebar att de vidarebefordrades till berörd försvarsgrenschef. I ett begränsat antal fall fattade ÖB (genom Fst/Säk) själv beslut i ärendena. Det gällde särskilt sådana som avsåg ”politisk belastning”.153

1969 års order att till RPS/Säk återställa promemoriorna med uppgifter över utfall kom bara att tillämpas under ett par år. Man bevarade emellertid de utlåtanden i personalkontrollärenden som tidigare mottagits, sammanlagt ca 20 volymer. Först den 29 mars 1972, dvs. några dagar efter det att JO beslutat att företa en utredning med anledning av vad som inträffat vid värnpliktskonferensen samma månad, gallrades hela detta material liksom handlingar under arkivrubriken ”Register 1968-1971”.154 Några år senare skall dock chefen för RPS/Säk ha medgivit att Fst/Säk åter fick behålla en kopia av promemoriorna beträffande utfall i personalkontrollärenden. Skälet härtill har uppgetts vara att den nya ordningen medförde att RPS/Säk, om en person blev föremål för förnyad personalkontroll inom något år och inga anteckningar tillkommit, inte längre kunde hänvisa till de uppgifter som tidigare lämnats ut. I stället måste ärendet på nytt föredras för RPS:s styrelse. Detta väckte irritation inom RPS/Säk, varför man återgick till den tidigare rutinen. Det har dock uppgetts att Fst/Säk endast sparade PM i ärenden som avsåg ”politisk belastning”, där det förmodades uppkomma frågor i fortsättningen.

Vid Säk 2 fortsatte man fram till och med år 1971 att föra det administrativa registret (A-registret), dvs. registret över personer om vilka uppgifter utlämnats från statspolisen i samband med personalkontroll för försvarets räkning. Enligt en uppgift skall registret år 1969 ha innehållit ca 65 000 namn.155 Först den 29 mars 1972

152 Fst 26.3.1973, H 9010-1, F I, vol. 140, Fst 3.5.1974, H 9010-1, F I, vol. 154, Fst 16.5.1975, Säk H 9010-1, F I, vol. 165, Fst 4.5.1976, Säk H 9010-1, F I, vol. 179, Fst 12.5.1977, Säk H 9010-1, F I, vol. 192, och ÖB 20.4.1978, Säk H 9010-1, F I, vol. 203, MUST:s arkiv. Motsvarande statistik saknas för följande år. 153 Fst 4.5.1976, Säk H 9010-1, F I, vol. 179, Fst 12.5.1977, Säk H 9010-1, F I, vol. 192, och ÖB 20.4.1978, Säk H 9010-1, F I, vol. 203, MUST:s arkiv 154 Fst/Säk översände 4.4.1972 till RPS/Säk en förstörelserapport av följande lydelse: ”Samtliga PM rörande personalkontroll erhållna från Rps (Statspolisen) från 1940-30.9.1969 har förstörts.”, SH-diariet 1972, SÄPO:s arkiv. Jfr även anteckningar i C I, vol. 14-19, och Ö I, vol. 2-5 och 6, MUST:s arkiv 155 ”PM från chefen Fst/Säk 2 den 17.2.1969”, ingiven i avskrift till kommissionen av Thomas Kanger

förstördes detta register inför JO:s inspektion av Fst/Säk i samband med utredningen av 1972 års värnpliktskonferens.

Man fortsatte också att föra beredskapsregistret (B-registret), dvs. registret över värnpliktiga, som var engagerade i ett politiskt ytterlighetsparti. Registret skall år 1964 ha varit föremål för en omfattande gallring och under senare delen av 1960-talet ägnats ”otillräcklig uppmärksamhet”. Det omfattade år 1969 omkring 6 000 personer. Trots att det enligt avdelningschefens order skulle ha upphört per årsskiftet 1969/70 kom det att brännas först i april 1972, alltså före JO:s nyssnämnda inspektion.156

Fram till personalkontrollkungörelsens tillkomst år 1969 torde utfallen och spontanrapporteringen främst ha avsett personer med anknytning till VPK. Åren 1968 och 1969 rapporterade således RPS/Säk spontant bl.a. att en förrådsman anställd vid ett försvarsområde bedömdes vara kommunist,157 att en kvinna som sökt en assistentbefattning vid arméstaben var gift med en kommunist,158men också om en stamanställd furir som var känd för sina nazistiska sympatier.159

Därefter var det personer med sympatier för extremvänstern som dominerade utfallen vid personalkontroll och spontanrapporteringen. Inom Fst/Säk misstänkte man att det förekom infiltrationsförsök, särskilt som vissa personer upprepade gånger sökte skyddsklassade tjänster. År 1975 fick en man som enligt vad som framkom vid personalkontroll några år dessförinnan intagit en ledande ställning inom RMF inte anställning som biträdande psykolog vid FOA.160 År 1978 anställdes en person som förrådsman vid Lv 5/Fo 23 och fick påbörja arbetet utan att resultatet av personalkontrollen avvaktades. Då detta visade att mannen i fråga några år tidigare intagit en ledande ställning inom KFML(r) tvingades han sluta sin anställning.161 En kvinna antogs år 1978 inte för ett arbete som operationsanalytiker vid FOA sedan det vid personalkontroll framkommit att hon under första hälften av 1970-talet varit styrelseledamot av Svensk-Kinesiska Vänskapsförbundet.162 Snickaren

156 Enligt i föregående not omnämnda PM skulle registret gallras ”så att bara 10 procent återstod – kfml:are och de uppgifter man får från polisen.” 157 KU 200/14, skrivelse från RPS/Säk 17.6.1968, 5:220, jämte kommentar på handläggningsmissivet 4.3.1969 av chefen för Fst/Säk: ”Ingen utd-åtgärd” , Ö IV, vol. 135, MUST:s arkiv 158 KU 200/15, skrivelse från RPS/Säk 9.1.1969, 5:220, jämte kommentar på handläggningsmissivet att hon ej fått platsen, Ö IV, vol. 135, MUST:s arkiv 159 KU 200/37, skrivelse från RPS/Säk 6.5.1969, 5:220, Ö IV, vol. 135, MUST:s arkiv 160 Registernämndens rapport ”Personalkontroll II”, bilaga B 15 161 Ibid., bilaga B 18 162 Ibid., bilaga C 2

Torsten Leander påbörjade år 1979 en anställning som vikarierande museitekniker vid Marinmuseet i Karlskrona men sades upp efter en kort tid sedan det genom personalkontroll framkommit bl.a. att han år 1970 beställt 8 000 exemplar av KFML:s valupprop och affischer och ansökt om medlemskap i organisationen och år 1972 kontaktat Clartés expedition och hört sig för om KFML:s tidning Soldatfront fanns där.163 Men det förekom även att personer med högerextrema åsikter sållades bort vid anställningar. Till en tjänst vid Fst/Und år 1971 fanns bland de sökande en nazist och en medlem av Demokratisk Allians. Ingen av dem kom i fråga för anställningen.164

Spontanrapportering förekom bl.a. beträffande män i värnpliktig ålder som sympatiserade med den revolutionära vänstern. RPS beslöt vid nästan varje plenumsammanträde omkring år 1970 att lämna ut uppgifter om ett tjugotal sådana personer. År 1969 utlämnades t.ex. uppgifter om styrelseledamöter och ledande medlemmar av KFML, vilka setts delta i flera FNL-demonstrationer.165 Och samma år rapporterades att en reservofficersaspirant i kustartilleriet, som hade kontakter med vänsterextremister, vid ett cafébesök sagt att han var sysselsatt med att indoktrinera en ny årskull värnpliktiga.166 År 1970 rapporterades en reservofficer vid flygvapnet vara aktiv i FNL-rörelsen och KFML.167

Den personalkontroll som företogs beträffande värnpliktiga innan de ryckte in till grundutbildning med sikte på placering i känsliga befattningar gav i allmänhet föga. Då den första tjänstgöringen avslutats skulle förbanden till säkerhetstjänsten rapportera sin kännedom om huruvida en värnpliktig deltagit i säkerhetshotande verksamhet, t.ex. cellbildning. När det sedan blev aktuellt att krigsplacera den värnpliktige, kunde RPS/Säk ofta lämna ett fylligare svar, ”som många gånger [var] baserat på vad krigsmakten själv fått fram under värnpliktstjänstgöringen”.168

163 Enligt dåvarande chefen för Säk 2 var den information som RPS/Säk lämnade ut om Leander rätt oskyldig. Det framgick inte att Leander var beredd att omsätta sina revolutionära tankar i handling. Det var ett gränsfall. Eftersom Fst/Säk saknade närmare kännedom om vari hans arbetsuppgifter skulle bestå, beslöts om en rekommendation av följande innehåll: ”Godtas enligt försvarsgrenschefens beslut.” Chefen för marinen överlämnade i sin tur till chefen för anställningsmyndigheten att fatta beslut om anställning. Den omständigheten att Leander redan tillträtt vikariatet var vid denna tid okänd för Fst/Säk. 164 KU 24/52, Ö IV, vol. 340, MUST:s arkiv 165 Se Ulf Eliasson a.a. s. 198 f. 166 KU 200/24, Ö IV, vol. 135, MUST:s arkiv 167 KU 50/13, Ö IV, vol. 147, MUST:s arkiv 168 Protokoll med anförande av Hans Holmér vid konferens 4-6.12.1973, AS-SH 2100-73, 5:720/6, vol. 5, SÄPO:s arkiv

För att få till stånd en effektiv samverkan mellan polisiär och militär säkerhetstjänst kom RPS/Säk och Fst/Säk överens om att förbandschefer eller säkerhetschefer skulle kontakta säkerhetssektionen i räjongen och byta informationer och synpunkter rörande revolutionära värnpliktiga vid förbandet, samtidigt som säkerhetschefen meddelade förhållandet till milonivå, som i sin tur informerade Fst/Säk.169

Som nämnts framkom det i några fall att reservofficerare eller reservofficersaspiranter sympatiserade med den yttersta vänstern. Detta fick i regel inte några mer drastiska konsekvenser. Försvarsministern orienterades om fallet rörande den reservofficersaspirant i kustartilleriet, som år 1969 rapporterats ha kontakter med vänsterextremister. Han beslöt att inga åtgärder skulle vidtas mot denne. Personal från Fst/Säk höll emellertid ett säkerhetssamtal med kadetten, som gjorde gällande att hans uttalande om att han ägnat sig åt att indoktrinera en ny årskull värnpliktiga var ett skämt. Senare framkom att mannen engagerat sig i KFML. Han utnämndes till reservofficer men krigsplacerades inte.170 Rapportering om den nyssnämnde reservofficeren i flygvapnet hindrade inte att han år 1972 befordrades till kapten.171 Inte heller en reservofficer, som år 1971 rapporterades vara aktiv i FNL-rörelsen och som sökt föreningsbidrag för Clarté, drabbades av några påtagliga följder.172 Alla tre blev emellertid föremål för säkerhetstjänsternas fortsatta intresse.

Utredningsdetaljen svarade från år 1969 för hanteringen av anställda inom försvarsväsendet som bedömdes som säkerhetsrisker på grund av t.ex. missbruk, sexuella avvikelser, dålig ekonomi, äktenskap eller samboende med kvinnor från öststater eller kontakter med utländsk ambassadpersonal. Även personer med politisk belastning var föremål för detaljens intresse. Personerna fördes upp i en förteckning indelad i fyra kategorier, A-D, där kategori A utgjordes av de allvarligaste fallen. Denna kategori omfattade vid varje tid endast några enstaka personer som på goda grunder kunde misstänkas ha otillåtna förbindelser med Sovjetunionen eller andra öststater. I kategori B placerades i varje fall två av de tidigare nämnda reservofficerarna. Sammanlagt omfattade förteckningen några tiotal personer. Dessa följdes upp en till två gånger per år av utredningsdetaljen, varvid detaljen samverkade med RPS/Säk. Fö-

169 Ibid. 170 KU 200/24, Ö IV, vol. 135, MUST:s arkiv 171 KU 50/13, Ö IV, vol. 147, MUST:s arkiv 172 KU 100/08, Ö IV, vol. 163, MUST:s arkiv

reträdare för Fst/Säk besökte årligen berörda militärbefälhavare och myndighetschefer och diskuterade personerna i fråga. ÖB, chefen för försvarsstaben och försvarsministern hölls orienterade.

Regionalt förekom det på sina håll att säkerhetspoliser lämnade uppgifter av personalkontrollkaraktär till militären. En polis i Umeå har uppgett att han kunde få förfrågningar från ett regemente om en person som man tänkte placera på en viss befattning var pålitlig, varvid han efter registerslagning och/eller referenstagning utan att lämna ut några detaljer kunde föreslå att man skulle välja någon annan. Och en polis i Luleå har vidgått att han vid ett tillfälle gett besked till en hemvärnschef att det inte fanns några anteckningar om en person som sökt en befattning inom hemvärnet.

Lokalt förekom det att man sökte bli kvitt besvärliga värnpliktiga med okonventionella metoder. Vid P 18 i Visby skickades år 1969 en värnpliktig till psykiatrisk undersökning under åberopande bl.a. av att han uppträdde nonchalant och arrogant, påverkade kamraterna negativt och ofta svarade emot befälet. Undersökande läkare konstaterade att den värnpliktige var aktiv FNL:are och inte gillade militärtjänsten men gärna ville fullfölja denna för att studera hur den fungerade. Intet framkom som ”ur psykiatrisk synpunkt skulle kunna berättiga till frisedel eller en nedgruppering”. 173 Fallet tycks inte ha varit helt unikt. I en artikel i den av KFML(r) utgivna Soldattidningen år 1970 berättade en f.d. värnpliktig att han av regementsläkaren vid Lv 6 i Göteborg remitterats till psykiater eftersom kompanichefen inte ansåg sig kunna ha honom kvar. Den värnpliktige uppgavs sabotera det mesta och ansågs riskabel på grund av vänsterradikala idéer. Han skall ha frikallats sedan psykiatern gett diagnosen non-ultra deskriptiv.174

De återfunna registren

Våren 2000 återfanns i ett låst säkerhetsskåp på Fst/Säk:s krigsuppehållsplats ett 40-tal mikrofilmsrullar från åren 1970 och 1971. Materialet omfattar utredningsgruppens kortregister (åtta mikrofilmsrullar), A-registret (15 mikrofilmsrullar) jämte säkerhetspromemorior (nio mikrofilmsrullar), B-registret (tre hela och två halva

173 Säkerhetsrapport 6.3.1970 från CMKG till Fst/Säk m.fl. handlingar, F I, vol. 101, MUST:s arkiv 174 Fst 23.11.1970, H 901, med utdrag ur Soldattidningen 2/1970, F I, vol. 102, MUST:s arkiv

mikrofilmsrullar), spontanregister detalj 2 (tre mikrofilmsrullar och spontanregister, Säk B-reg (en mikrofilmsrulle).175

Utredningsgruppens mikrofilmade kortregister innehåller uppgifter om utländska och svenska medborgare, bland de senare även försvarsanställda och värnpliktiga, i enlighet med vad som tidigare redovisats.

Det mikrofilmade A-registret innehåller ca 75 000 personkort för personer födda åren 1900-61. Till dessa hör närmare 14 000 mikrofilmade PM från statspolisen och RPS/Säk för perioden 1961-70.

Det mikrofilmade B-registret innehåller ca 3 800 registerkort med namn främst på värnpliktiga men även på reservofficerare och fast anställda befäl födda åren 1921-48. Till korten är i många fall fogade säkerhetspolisens PM över utfall vid personalkontroll eller utlämnade spontanuppgifter med Fst/Säk:s förslag till åtgärd. Till detta hör de ca 4 700 spontanrapporter som lämnats av statspolisen och RPS/Säk och som återfinns i ”Spontanregister detalj 2”, avseende personer födda åren 1905-47, och ”Spontanregister, Säk Breg”, avseende främst personer födda på 1940-talet men även personer födda åren 1950-52. Sistnämnda register torde komplettera ”Spontanregister detalj 2”.

Samtliga chefer för Fst/Säk och dess efterföljare efter år 1972 har förnekat all kännedom om att beredskapsregistret funnits kvar i mikrofilmad form och de flesta har uppgett att de inte alls känt till förekomsten av mikrofilmade personregister.176

175 Skh 13-00, kommissionen arkiv 176 Bengt Wallroth har uppgett att fotografering av handlingar skett på order av John Petersson på Wallroths förslag. Han säger sig dock inte ha känt till att B-registret fotograferades utan hävdar att han förklarat för den som svarade för fotograferingen att gallrade registerkort inte skulle fotograferas. Björn Amelin har uppgett att han saknar kännedom om fotografering av Fst/Säk:s register. Erik Ygge har sagt sig inte veta något om mikrofotografering av Fst/Säk:s handlingar. Lennart Borg har förklarat att uppgiften att beredskapsregistret finns kvar i mikrofilmad form ”kommer som en fullständig överraskning”, men att han kände till att arkivhandlingar fotograferats med mikrofiche för att spara plats och göra det möjligt att föra med materialet till krigsuppehållsplats. Carl Christer Hjort har uppgett att före hans tid ett antal handlingar hos Fst/Säk mikrofilmats men att han inte vet vart filmerna tagit vägen. Lars Lagrell har uppgett att han inte känt till att vissa av Fst/Säk:s register bevarats i form av mikrofilm. Erland Sönnerstedt har uppgett att man på MUST:s krigsuppehållsplats haft ett parallellarkiv till arkivet i Stockholm men att han inte känt till att det förekommit fotografering av Fst/Säk:s register.

8.3. Åren 1980-2002

177

I början av denna period upptog arbetet med att studera följderna av Stig Berglings spioneri mycket av säkerhetsavdelningens resurser. Och år 1982 avslöjades en aktiv officer, Bertil Ströberg, som spion.

8.3.1. Säkerhetsunderrättelsetjänst

I en arbetsordning från år 1983 angavs bland säkerhetsunderrättelseenhetens (Säk 1, senare SäkU) uppgifter att inhämta, bearbeta och delge säkerhetsunderrättelser bl.a. rörande utländsk kontaktverksamhet och infiltration samt subversiv verksamhet, att svara för avdelningens kvartals- och årsöversikter och att utarbeta specialorienteringar.178 Bildandet av USK år 1989 innebar bl.a. att säkerhetsavdelningen endast skulle ha en bearbetande funktion medan inhämtningen skulle ske i linjeorganisationen. Avdelningens självständighet beskars och under åren 1989-93 minskades antalet befattningshavare inom säkerhetsunderrättelsetjänsten mycket kraftigt. Samtidigt förstärktes underrättelse- och säkerhetsavdelningarna vid militärområdesstaberna. Efter tillkomsten av MUST har säkerhetsunderrättelsetjänstens resurser ytterligare beskurits.

Säkerhetsunderrättelsetjänsten bedrevs som tidigare med huvudinriktning mot utländska underrättelseorganisationer och deras modus operandi och uppföljning av misstänkt underrättelseverksamhet riktad mot försvaret och försvarsindustrin. Efter hand kom man att ägna ett allt större intresse åt frågor med anknytning till ubåtskränkningar av svenska vatten. Numera är det helt dominerande hotet intrång i försvarsmaktens informationsbärande system. En ”minimal uppmärksamhet” uppges under den nu behandlade perioden ha ägnats åt subversiv verksamhet, särskilt som det vid förbanden rådde (och alltjämt råder) en positiv stämning bland de värnpliktiga.

Säkerhetsunderrättelser inhämtades genom rapporter och orienteringar om säkerhetshotande verksamhet, enskilda personers iakttagelser, studium av press, litteratur och andra öppna källor, utred-

177 Till grund för detta avsnitt ligger, förutom de källor som särskilt anges i följande noter, uppgifter som lämnats till kommissionen av bl.a. följande personer: Svante Andersson, Lennart Borg, Mats Börjesson, Niklas Ekdahl, Lennart Frick, Carl Gustaf Hammarsköld, Carl Christer Hjort, Sven-Åke Hjälmroth, Björn Jansson, Nils-Ove Jansson, Lars Lagrell, Per-Göran Näss, Erik Rossander, Stefan Ryding-Berg, Erland Sönnerstedt, Erik Ygge, och Stefan Olsson. 178 HPM 279, 11.10.1983, Säk/U PM, MUST:s arkiv

ningar i samverkan med säkerhetspolisen vid fall av misstänkt eller konstaterad säkerhetshotande verksamhet och genom den särskilda verksamheten (dvs. SSI/KSI).179

Militärområdes- och försvarsområdesstaberna och sedermera militärdistriktsstaberna har alltsedan 1980-talet haft mycket litet att rapportera om subversiv verksamhet inom försvarsmakten.180 Den särskilda verksamheten skall inte ha berört sådana förhållanden i sin rapportering. Säkerhetspolisens skriftliga rapportering rörande vad som kom att kallas författningsskydd hölls i allmänhet på en generell nivå. Enstaka rapporter inkom från UD.181 Rapporter från enskilda personer rörande misstänkta extremister och ytterlighetsorganisationer återfinns endast undantagsvis i materialet.182

Efter tillkomsten av USK sker över huvud taget inte någon aktiv inhämtning från säkerhetsavdelningens sida. Viss rapportering från linjeorganisationen och enskilda förekommer dock alltjämt.183 I den

179 HPM 199, 15.3.1988, Utg HPM, MUST:s arkiv 180 Som exempel på sådan rapportering kan nämnas KU 001-123-814, Säkerhetsrapport 10.4.1981 från MBS ang. försvarsfientlig artikel skriven av en civilanställd, tillika reservofficer, som uppgavs vara medlem av Svensk-kinesiska vänskapsförbundet. Det angavs att mannen stod under bevakning av sin arbetsgivare. Kopia av rapporten överlämnades till RPS/Säk; KU 005-103-813, Säkerhetsrapport 26.2.1981 från MBB ang. kollektiv sjukmönstring vid I 2 m.m.; KU 001-115-83, Säkerhetsrapport 17.6.1983 från P 7 ang. en f.d. officer som av en meddelare utpekats som involverad i en nynazistisk organisation, som sades disponera vapen och bedriva stridsövningar med skarp ammunition. I samma handling finns en kopia av en tidningsartikel ang. en befattningshavare vid FCF som tillsammans med andra deltagit i ett upprop mot värnplikt. I båda fallen begärde Fst/Säk personalkontroll hos RPS/Säk, men kontrollerna gav inte utfall; KU 004-022-83, Säkerhetsrapport 31.1.1983 från CMKG med kedjebrev från Centrumdemokraterna ang. fredsrörelser, socialism och hemvärn; KU 001-098-84 och KU 001-099-84, Säkerhetsrapporter 4.6.1984 och 7.6.1984 från T 4 resp. P 2 (insända av MBS) ang. utdelande av propagandamaterial för vapenfri tjänst och totalvägran i samband med inryckning; KU 001-231-84, Säkerhetsrapport 16.1.1984 från MBS med anledning av tidningsuppgifter om ett vapenbeslag hos nynazister; samtliga Ö IV, MUST:s arkiv, och HPM 25.3.1991, från MBÖN ang. protester mot övningen Nordanvind grundade på pacifistiska och miljömässiga skäl, F 1, vol. 296, MUST:s arkiv 181 KU 036-105-815, Rapport från Sveriges ambassad i Berlin ang. SED:s 12:e partikongress, vid vilken såväl VPK som APK var representerade; KU 052-004-82, Skrivelse från Sveriges nedrustningsdelegation i Genève rörande Världsfredsrådet, KU 052-011-82, Meddelande från Sveriges ambassad i Moskva rörande besök av företrädare för APK, översända av UD, Ö IV, MUST:s arkiv 182 T.ex. SHPM 059, 31.10.1988, ang. en aktiv medlem av APK som i början av 1980-talet sökt värva bl.a. en officer till medlem av Sällskapet Sverige-Sovjetunionen, MUST:s arkiv 183 T.ex. SHPM 192, 17.11.1998, från P 10 ang. värnpliktig som utpekats som nazistsympatisör; kompanibefälet hade getts order om skärpt vaksamhet och SÄPO:s sektion i Eskilstuna hade orienterats. SHPM 115/510, 6.7.1999, ang. värnpliktig vid I 1 som omplacerats till följd av verksamhet i eller tillhörighet till en högerextremistisk organisation. MUST skulle kontakta SÄPO och Pliktverket. SHPM 210/523, 9.12.1999, ang. en värnpliktig vid K 3 som utsatts för ett värvningsförsök av högerextremister; SÄPO informerades. SHPM 002, 8.1.1990, uppgift från en enskild om en chefstjänsteman i ett stort företag som under sin värnplikt skall ha tillhört SKP och varit aktiv i olika aktioner mot försvaret. SHPM 150, 5.5.1994, brev från en person som på eget initiativ infiltrerat BSS och samlat information bl.a. om telefonnummer till nazistiska databaser i Sverige och utlandet och om handel med militära vapen. Brevskrivaren uppgav sig inte vilja vända sig direkt till SÄPO, men ärendet överlämnades dit. Samtliga handlingar i MUST:s arkiv

mån personer vänder sig till försvaret med uppgifter av polisiärt intresse, överlämnas sådana uppgifter omedelbart till polisen och källan hänvisas dit.

Samarbetet med säkerhetspolisen

Samarbetet mellan militär och polisiär säkerhetstjänst på central nivå uppges hela tiden ha fungerat väl och några kompetensstrider skall inte ha förekommit. Säkerhetspolisen har ensam svarat för uppföljningen av personer som misstänkts utgöra hot mot rikets säkerhet, men kan vid utredningarna ha samarbetat med den militära säkerhetstjänsten. Man hade (och har) regelbundna personliga kontakter på olika nivåer, varvid man utbytt erfarenheter om säkerhetsläget. Gemensamma utbildningsinsatser har arrangerats. Säkerhetstjänsterna har tillställt varandra översikter över säkerhetshotande verksamhet och annat informationsmaterial av allmänt intresse. Det har förekommit att säkerhetsavdelningen ställt skriftliga frågor till säkerhetspolisen rörande vad man uppfattade kunnat vara säkerhetshot mot Försvarsmakten.184 Säkerhetspolisen uppges dock inte ha lämnat ut information om enskilda individer till SäkU.

Också på regional nivå har förekommit ett samarbete mellan militär och polis. En militärbefälhavare som rapporterade om en tidningsartikel om vapenbeslag hos nynazister kunde också meddela att en av de berörda personerna enligt säkerhetspolisen var nynazist.185

Samarbete med utländska tjänster

Genom utländska samarbetspartner fick säkerhetsavdelningen bl.a. del av internationella översikter över de kommunistiska frontorganisationernas verksamhet.186 Någon gång hade man också möten med företrädare för någon västlig underrättelsetjänst, varvid trender och tendenser i den internationella kommunistiska subversiva

184 Skrivelser från C Säk 1 5.10.1980, 162 H, ang. Contrastiftelsen med anledning av att exemplar av stiftelsens tidskrift tillställts en anställd vid ATSS, och 4.5.1981, 213 H, ang. Facklig Opposition i Stockholm och dess eventuella inriktning mot försvaret, och från C Fst/Säk 27.4.1984, HPM 167, ang. en person som skrivit en tidningsartikel om sina kontakter med en sovjetisk försvarsattaché, 22.11.1984, och HPM 378, ang. en tidningsartikel om den halvmilitära organisationen IVAF, Säk/U HPM, MUST:s arkiv. Några svar på förfrågningarna har inte påträffats. 185 Säkerhetsrapport 16.1.1984 från MBS, KU 001-231-84, Ö IV, MUST:s arkiv 186 T.ex. KU S/Und 11, 12, 15, 16, 01-040, 1986, MUST:s arkiv

verksamheten kunde diskuteras. Det förekom att utländska tjänster lämnade uppgifter om svenska medborgare, dock inte rörande politiska extremister. Det har bestämt förnekats att säkerhetsavdelningen lämnat uppgifter om svenska medborgare på grund av politisk aktivism till utländska samarbetspartner. Det finns heller inget i det skriftliga materialet som tyder på att så skulle ha varit fallet.

Bearbetning och delgivning

Bearbetningen inom säkerhetsavdelningen såvitt avsåg subversiv verksamhet tog sig fram till början av 1990-talet främst uttryck i sammanfattande översikter samt registrering av personer och organisationer. I en intern PM från år 1992 ägnade sig säkerhetsavdelningen åt självrannsakan. I promemorian konstaterades att ”det analysarbete, både med kortare och längre tidsperspektiv, som krävs inom und- och säktjänsten inte är av tillräcklig kvalité och omfattning”.187 Det skall understrykas att självkritiken inte särskilt riktades mot uppföljningen av subversion. Men sannolikt kan den ha bidragit till att fortsättningsvis många promemorior avslutats med ett särskilt bedömandeavsnitt, där rapporten satts in i ett större sammanhang.

Säkerhetsavdelningen förmedlade fram till år 1992 sin syn på säkerhetshotet främst genom regelbundet återkommande översikter.188 I dessa översikter tecknades en bred bild av såväl utrikes som inrikes förhållanden som uppfattades kunna hota Sveriges säkerhet. Aktiviteter inom svenska ytterlighetspartier och ett stort antal ideella organisationer beskrevs översiktligt.189 Tonvikten låg på vilken inverkan sådana partiers och organisationers verksamhet kunde ha på försvaret och försvarsviljan. Översikterna delgavs en vid krets av totalförsvarsmyndigheter.190 Man gav också ut specialöversikter

187 HPM 006, 8.1.1992, SäkU PM, MUST:s arkiv. Självkritik för bristande analyskapacitet hade också förekommit tidigare, HPM 231, 4.3.1987, Utg HPM, MUST:s arkiv 188 T.ex. HPM 9.10.1980, Årsöversikt 1979, och HPM 215, 3.10.1983, Årsöversikt 1982 Subversiv verksamhet rörande Försvarsmakten, Säk/U HPM, och Kvartalsöversikt 28.8.1987, Säk H 901:7890, F 1, vol. 261, MUST:s arkiv 189 I Årsöversikt subversiv verksamhet 1987 behandlades exempelvis bl.a. KPML(r), APK, SP, Solidaritetspartiet, Kommunistisk ungdom, EAP, Sverigepartiet, NRP, Stoppa rasismen, Commando Coca Cola, Djurens befrielsefront, Greenpeace, Livets Ord, Sveriges Fredsråd, Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, Svenska Fredskommittén, Kristna fredsrörelsen och Plogbillsrörelsen, HPM 158, 19.2.1988, Utg HPM, MUST:s arkiv 190 HPM 356, 14.9.1981, Säk/U HPM, MUST:s arkiv

över t.ex. desinformation, de vänsterextremistiska och högerextremistiska partierna samt front- och täckorganisationerna.191

Översikterna grundades, såvitt avsåg subversion, huvudsakligen på den information som man fått genom säkerhetspolisens omfattande kvartals- och årsöversikter men med särskild tonvikt på partiers och andra organisationers inställning till försvaret och med en militär bedömning av hotbilden. Översikter av detta slag ansågs behövas för att sprida kunskap och för att inspirera till uppmärksamhet och rapportering inom försvarsmakten och till vissa viktiga totalförsvarsmyndigheter. Översikter rörande ytterlighetspartier avsågs även utgöra bakgrundsmaterial vid bedömningar av misstänkta infiltrationsförsök.192 De syftade också till att sprida information om aktuella företeelser och innehöll uppmaningar om hur dessa skulle hanteras.193

Numera ger säkerhetsavdelningen årligen ut en hotbildsanalys, vilken tjänar som inriktning av säkerhetstjänsten för de närmaste åren. Dessa analyser grundas bl.a. på SÄPO:s rapportering och de remitteras också till SÄPO i syfte att undvika divergerande hotbildsbedömningar. I dessa analyser kan ibland tas in mycket översiktliga uppgifter om någon ”enfrågegruppering”, t.ex. om djurrättsaktivister som kan utgöra ett hot mot djurförsök som görs för försvarets räkning. Dessa uppgifter grundas helt på SÄPO:s bedömningar. Man ger också ut en öppen informationsskrift, ”Aktuellt från Säk”.

Ett annat sätt för säkerhetsavdelningen att ge spridning åt sin syn på säkerhetshotet till viktiga beslutsfattare har varit de före-

191 T.ex. Specialorientering 12/81, 26.8.1981, ang. subversiv verksamhet inom försvarsmakten, Säk/U HPM, Specialorienteringar 17-81 och 18-81 rörande vänster- resp. högerextremistiska organisationer, B 1, vol 1, och Specialorientering 7-87 ”Grundverk vissa organisationer”, F 1 vol. 261, Grundverk Fredsrörelsen, SO 3/91 jämte komplettering HPM 079, 16.3.1992, SäkU PM, ”Grundverk, viss rörelse” (om högerextremism), HPM 080, 16.3.1992, SäkU PM, MUST:s arkiv 192 HPM 356, 14.9.1981, från C Säk I till C Fst ang. innehållet i och distribution av specialorienteringar om vänster- och högerextremistiska rörelser. C Fst beslöt om delgivning dels med vissa högre militära chefer, dels med cheferna för FMV, FOA och FortF, Säk/U HPM, MUST:s arkiv 193 T.ex. HPM 533, 6.11.1985, Säk/U HPM, vari försvarsanställda avråddes från att delta i EAP:s eller därtill associerade organisationers verksamhet för att undvika missuppfattningar om att försvaret i något avseende stödde EAP, och Kvartalsöversikt 28.8.1987, Säk H 901:7890, F 1, vol. 261, i vilken konstaterades att flera politiska organisationer företrädesvis av högerkaraktär kontinuerligt skickade ut informationsmaterial, inbjudningar och erbjudanden till försvarets anställda. Det framhölls att ”det är av största vikt att berörd personal som inte av personliga politiska skäl önskar så avböjer erbjudanden eller inbjudningar från politiska ytterlighetsorganisationer”, rapporterar kontaktförsök och vidarebefordrar ”suspekta försändelser” till säkerhetsavdelningen, MUST:s arkiv

dragningar som förekommit för bl.a. riksdagens försvarsutskott och Försvarets underrättelsenämnd. 194

Subversivdetaljen

Sedan analysdetaljen upphört som självständig enhet, svarade under några år aktualitetsdetaljen för uppföljningen av subversiv verksamhet. Våren 1982 inrättades emellertid inom Säk 1 en subversivdetalj med uppgift att så långt möjligt klarlägga den subversiva verksamheten inom försvarsmakten.195 Chef för detaljen var en officer och där tjänstgjorde också två civila befattningshavare, varav en med akademisk utbildning. Tidvis var någon av befattningarna vid detaljen vakant.196 Enligt 1983 års arbetsordning ankom det på subversivdetaljen att inhämta och bearbeta frågor rörande subversiv verksamhet, varvid den säkerhetshotande verksamhetens syfte, inriktning i stort, organisationer, mål, medel, metoder, art, omfattning, tendenser och resultat skulle klarläggas. Detaljen skulle också bl.a. inhämta och bearbeta frågor om terrorism och fredsrörelser i de fall sådan verksamhet kunde påverka försvarsmakten.197 I 1987 års arbetsordning betonades detaljens befattning med terrorism ytterligare.198

Detaljen kom med tiden att bestå av endast en befattningshavare och den upplöstes år 1993.199 Numera finns ingen befattningshavare som uteslutande ägnar sig åt dessa frågor.

Detaljen sökte i samarbete med informationsavdelningen vid försvarsstaben att kartlägga den desinformationsverksamhet inom och utom landet som ansågs vara riktad mot försvaret. Man studerade även samhällsomstörtande verksamhet och utländsk terrorism. Det gällde att söka klarlägga metoder och mönster i sådana verksamheter i syfte att upptäcka förändringar i den militära hotbilden. Enskilda personer var i regel inte föremål för någon särskild uppmärksamhet från försvarsstabens sida, vilket inte hindrar att namn

194 T.ex. PM inför C Op 5 föredragning inför FöU, HPM 521, 7.12.1981, Säk/U HPM, MUST:s arkiv 195 HPM 463, 11.10.1982, Säk/U HPM, MUST:s arkiv 196 HPM 1057, 1.11.1983, HPM 1059, 2.11.1983, HPM 1108, 5.12.1983, Utg HPM, MUST:s arkiv 197 HPM 279, 11.10.1983, Säk/U HPM, MUST:s arkiv 198 HPM 055, 21.1.1987, Utg HPM, MUST:s arkiv 199 HPM 237, 8.5.1989, Utg HPM, MUST:s arkiv

på framträdande eller särskilt aktiva personer då och då förekommer i de militära översikterna.200

Till de svenska organisationer som subversivdetaljen intresserade sig för under 1980-talet hörde vänsterextremistiska partier som SKP, KPML(r) och APK, högerextremistiska rörelser som NRP, BSS och EAP, frontorganisationer som Vänskapsförbundet Sverige Sovjetunionen samt fredsorganisationer av skilda slag. Man sökte belägg för misstankar om utländsk styrning genom att kartlägga nätverk mellan olika organisationer. Misstankarna om direkta kontakter i subversivt syfte mellan öststaternas underrättelse- och säkerhetsorgan å ena sidan och svenska vänster- och fredsorganisationer å den andra sidan kunde inte bekräftas. Däremot ansåg man sig kunna konstatera förbindelser mellan vänskapsförbunden och vissa fredsorganisationer, främst SFK.

Från senare delen av 1980-talet kom säkerhetsavdelningens uppmärksamhet att i allt högre grad riktas mot nazistiska, högerextremistiska, rasistiska och främlingsfientliga grupper. Värnpliktiga med sådana uppfattningar ansågs kunna utnyttja värnpliktsutbildningen för kriminella och odemokratiska syften. Det förekom också i enstaka fall att officerare hade kontakter med högerextremister, vilket kunde föranleda ingripanden från avdelningens sida.201 Samtidigt minskade intresset för de vänsterextremistiska grupperingarna påtagligt, eftersom de inte längre ansågs utgöra något hot mot Försvarsmakten. Åren kring 1990 ägnade säkerhetsavdelningen däremot en inte obetydlig uppmärksamhet åt freds- och miljörörelserna, vars kampanjer mot främst västmakternas kärnvapen men även mot de svenska försvarsanslagen man uppfattade kunde vara påverkade från Sovjetunionen.

Inhämtning skedde främst genom öppna källor. Säkerhetsavdelningen prenumererade på tidningar och tidskrifter från ytterlighetsorganisationer och fredsrörelser. Tidningsurklippen samlades i ett ”gigantiskt kartotek”. Ett annat sätt för detaljen att skapa sig en bild av det subversiva hotet var direktkontakter med underställda myndigheter.

Hösten 1982 aviserade sålunda chefen för subversivdetaljen ett antal besök vid milostaber och vissa andra högre staber för informationsutbyte och etablerande av personkontakt. Vid besöken av-

200 Enligt ett par befattningshavare var ett avgörande skäl till att man inte ägnade sig åt enskilda personer inom extremistorganisationerna det starka intryck som säkerhetsavdelningen tagit av händelserna kring 1972 års värnpliktskonferens resp. den militära underrättelseutredningens betänkande. 201 HPM 1025, 10.12.1986, enligt vilken en officer tillråtts att inte ha fortsatt kontakt med EAP, Utg HPM, MUST:s arkiv

såg han att informera om bl.a. fredsrörelser, vänskapsföreningar, terroristorganisationer och ”aktuellt läge vid Sveriges vänster- och högerorganisationer”. Han förklarade att det var önskvärt att respektive säkerhetschef redogjorde för bl.a. verksamhet bland värnpliktiga såsom flygblad, demonstrationer och andra aktiviteter ”t.ex. inom ramen för fredsrörelser”, värnpliktsfacklig verksamhet och intresse för ”värnpliktsriksdagen” liksom verksamhet bland fast anställd personal och inom frivilligorganisationerna i form av politiskt extrem verksamhet och aktiviteter inom ramen för fredsrörelser. Vidare borde säkerhetscheferna redogöra för samverkan med RPS/Säk på regional nivå samt medel och metoder vid högre regional stab (motsv.) för klarläggande av subversiv verksamhet inom respektive militärområde.202

I en ”Lathund subversiv verksamhet” från år 1983, som subversivdetaljen tydligen utarbetat inför en ny besöksomgång, nu på lokal nivå, angavs på liknande sätt vilka ämnen som respektive säkerhetschef borde redovisa vid besök av en ”kontrollgrupp” från Fst/Säk. I denna PM betonades att värnpliktsfacklig verksamhet och aktiviteter inom ramen för fredsrörelsen ”självfallet” inte var subversiv verksamhet men, sades det, ”utövare av subversiv verksamhet kan utnyttja denna företeelse i syfte att bl.a. minska Försvarsmaktens möjligheter att lösa förelagda uppgifter”. Redogörelser borde också lämnas för negativa artiklar i lokalpressen riktade ”mot Försvarsmakten/myndigheten/förbandet och skriverier inom ramen för fredsrörelsen och eventuell koppling till försvarsmakten i negativ riktning.”203

En viktig informationskälla var säkerhetspolisen. Dess omfattande kvartals- och årsöversikter rörande säkerhetshotande verksamhet låg som nämnts till grund för de översikter rörande subversiv verksamhet, som det ankom på detaljen att utarbeta. Det förekom även personkontakter mellan befattningshavare vid detaljen och säkerhetspolisens kontraterrorism- och kontrasubversionsrotlar. En befattningshavare vid subversivdetaljen har emellertid uppgett att säkerhetspolisen i slutet av 1980-talet lämnade föga information av värde för detaljens verksamhet, eftersom säkerhetspolisens hotbild släpade efter och dess analytiska nivå var bristfällig.

202 HPM 463, 11.10.1982, Säk/U HPM, MUST:s arkiv 203 HPM 331, 24.10.1983, Säk/U HPM, MUST:s arkiv. Uppfattningen om att den värnpliktsfackliga verksamheten kunde utnyttjas för subversiva syften övergavs som tidigare framgått, sedan den ifrågasatts av ÖB.

8.3.2. Infiltrationsskydd

Allmänt

Huvudansvaret för infiltrationsskyddet låg på Säk 2, från år 1983 SäkI. I 1987 års arbetsordning angavs således att SäkI bl.a. skulle handlägga och bereda ärenden om personalkontroll, personalbedömningar från säkerhetssynpunkt, utredningar i vissa personalärenden (säkerhetsfall), säkerhetssamtal och skyddssamtal i direkt samarbete med försvarsgrenschefer, chefer för centrala och regionala myndigheter m.fl. samt RPS/Säk, utarbeta förslag för inplacering i skyddsklass 1 A och 1 B för Försvarsmakten, fastställa inplacering i skyddsklass 2 för Försvarsmakten samt i skyddsklass 1 A, 1 B och 2 i SUA-sammanhang.204 Det kan nämnas att antalet befattningar år 1989 uppgick till färre än 500 i skyddsklass 1 A, färre än 5 000 i skyddsklass 1 B och fler än 150 000 i skyddsklass 2. Flertalet befattningar i skyddsklass 2 avsåg hemvärnet.205

Som ett medel att förhindra att personer som inte bedömdes som pålitliga från säkerhetssynpunkt placerades i känsliga befattningar inom försvaret kom efter hand en personalkontroll begränsad till slagningar i säkerhetspolisens register att uppfattas som ett alltför trubbigt vapen. Det ansågs nödvändigt att komplettera registerslagningarna med ett omfattande referenstagande samt intervjuer inför anställning, uppföljning av personalen med avseende på bl.a. ekonomi, allmänna privata och sociala förhållanden, utbildning om risker för infiltration och uppföljning av utländsk kontaktverksamhet.206

År 1985 utarbetades ett utkast till nya bestämmelser om infiltrationsskydd.207 Däri framhölls att vid personbedömning från säkerhetssynpunkt behövdes i varierande grad såväl allmän personkännedom som personalkontroll. Personalkontrollen betecknades som ett grovmaskigt system och det ansågs som angeläget att den inte fick dominera personbedömningen. Det framhölls att den allmänna personkännedomen var en fortlöpande process. Inför placering i de mest känsliga befattningarna skulle kontakt tas med tidigare chefer, lärare, kolleger, vänner och grannar samt skyddssamtal äga rum.

204 HPM 055, 21.1.1987, Utg HPM, MUST:s arkiv 205 HPM 623, 3.11.1989, Utg HPM, MUST:s arkiv 206 AF SÄK. HPM 521, 7.12.1981, Säk/U HPM, MUST:s arkiv 207 PM 536, 5.11.1985, Säk/U HPM, MUST:s arkiv

Antalet registerkontroller kunde under 1980-talet avse flera hundratusen personer per år. Utfall förekom i kanske en procent av fallen och då huvudsakligen med anledning av att personen fanns antecknad i polisens belastningsregister. Endast i som mest en promille av fallen föranleddes utfallen av att personen i fråga var antecknad i SÄPO:s centralregister.208 Sistnämnda anteckningar avsåg under 1980-talet nästan uteslutande vänsterextremistisk aktivitet. Det förekom i vart fall en bit in på 1990-talet att säkerhetsavdelningen hos säkerhetspolisen begärde förtydliganden och klarlägganden av registerutfall. Så uppges numera inte ske. Vid sidan av den formella registerkontrollen hände det i vart fall fram till mitten av 1990-talet att befattningshavare vid säkerhetspolisens registerrotel på förfrågan lämnade muntliga besked om personer till säkerhetsavdelningen, t.ex. i brådskande anställningsärenden. I regel innebar beskeden att det inte fanns några anteckningar beträffande vederbörande. I enstaka fall lämnade registerroteln på detta informella sätt ut uppgifter om kriminalitet och vid något tillfälle gavs en antydan om politisk belastning. Detta skall inte längre förekomma. Däremot kan säkerhetsavdelningen i brådskande fall begära att ett ärende behandlas med särskild skyndsamhet av SÄPO och Registernämnden.

Om säkerhetspolisen fick in uppgifter om att något misstänkt inträffat beträffande en person i en befattning i skyddsklass 1 A (säkerhetsklass 1) eller 1 B (säkerhetsklass 2), skulle man spontant underrätta den militära säkerhetstjänsten om detta. Till följd av bristande resurser hos SÄPO fungerade dock under 1990-talet systemet med spontanutfall inte tillfredsställande, särskilt inte beträffande befattningshavare i skyddsklass 1 B (säkerhetsklass 2).

Personalkontroll av värnpliktiga

Värnpliktsverket (senare Totalförsvarets pliktverk) insände fram till mitten av 1990-talet till säkerhetsavdelningen varannan vecka databand med uppgifter om vilka värnpliktiga som skulle kallas in till grund- eller repetitionsutbildning eller krigsplaceras i skyddsklassade befattningar. Säkerhetsavdelningen vidarebefordade banden till säkerhetspolisen för registerkontroll. Om ett utfall föran-

208 Under 1980-talet var antalet utfall enligt 9 § personalkontrollkungörelsen 111 år 1981, 86 år 1982, 69 år 1983, 58 år 1984, 59 år 1985, 216 år 1986 (då det skett en omkontroll av krigsorganisationen), 96 år 1987, 43 år 1988 och 35 t.o.m. oktober 1989, HPM 517, 20.7.1989, och HPM 623, 3.11.1989, Utg HPM, MUST:s arkiv

ledde minsta tvekan om den värnpliktiges pålitlighet från säkerhetssynpunkt, valde man, enligt vad som uppgetts till kommissionen, regelmässigt att tilldela denne en mindre känslig befattning. Man ”litade” på säkerhetspolisen och utgick ofta från att det fanns mer information om den kontrollerade än vad som lämnades ut. En ändrad krigsplacering av en värnpliktig behövde inte motiveras. Det förekom dock fall där Värnpliktsverket, sedan värnpliktiga klagat över ändrad krigsplacering, förklarat beslutet med att det vid personalkontroll framkommit sådana förhållanden att ÖB beslutat om ändrad uttagning till en mindre känslig befattning.209

Värnpliktiga, om vilka det inte framkommit något anmärkningsvärt före inryckningen, kunde under grundutbildningen visa sig hysa nazistiska sympatier. Den grundlagsskyddade åsiktsfriheten ansågs utgöra hinder mot att de omplacerades endast av detta skäl. Om det däremot framkom, t.ex. genom förnyad registerkontroll eller genom uppgifter som den värnpliktige lämnat vid samtal med kamrater, att han gjort sig skyldig till våldsbrottslighet eller olaga vapeninnehav, skildes han ofta från utbildningen eller omplacerades. Det ansågs nämligen vara ett samhällsintresse att sådana personer inte skulle ha tillgång till vapen. Det ansågs särskilt olämpligt att de tjänstgjorde vid t.ex. jägarförband. Det skall alltså ha varit brottsligheten och inte den politiska uppfattningen som var avgörande för besluten.

Numera fullgör endast ca en tredjedel av alla män i en årskull värnplikt. Vid mönstringen, som bl.a. innefattar medicinska och psykologiska test, skrivs endast de bäst lämpade in för tjänstgöring medan övriga skrivs in i utbildningsreserven eller befrias. Beträffande alla värnpliktiga som inskrivits till tjänstgöring ankommer det sedan år 1996 på Pliktverket att infordra utdrag ur polisens belastnings- och misstankeregister. Beträffande de värnpliktiga som avses placeras i säkerhetsklassade befattningar (uppskattningsvis hälften av samtliga) infordrar verket numera utdrag även ur SÄPO:s register. Om kontrollen inte medför utfall, lämnar RPS besked härom direkt till Pliktverket.

Ger däremot registerkontrollen utfall, beslutar Registernämnden om uppgifterna skall lämnas ut. Utlämnande sker då till MUST. Ur polisens belastnings- och misstankeregister lämnas endast ut uppgifter om grövre brottslighet. Registernämnden kan lämna ut kompletterande uppgifter om den värnpliktiges tillhörighet till eller aktivitet inom en extremistisk organisation. Utfall sker totalt i en till

209 HPM 1026, 8.12.1986, Utg HPM, MUST:s arkiv. Det inträffade borde enligt Fst/Säk föranleda ÖB att lämna Värnpliktsverket erforderliga anvisningar om gällande bestämmelser.

två procent av fallen. I fråga om de säkerhetsklassade befattningarna kan MUST besluta om huruvida den värnpliktige får placeras i sådan befattning. MUST kan också rekommendera Pliktverket, att den värnpliktige över huvud taget inte bör fullgöra värnpliktstjänstgöring. Pliktverket kan i sistnämnda fall företa ytterligare utredning, t.ex. i form av förnyat psykologsamtal med den värnpliktige, för att bedöma om denne utgör någon risk och om han kan placeras i grupp.

Brottslighet, tillhörighet till en extremistisk organisation eller extrema åsikter innebär inte automatiskt att vederbörande är utesluten från att fullgöra värnplikt. Avgörande är om han till följd därav är olämplig från säkerhetssynpunkt, antingen med hänsyn till rikets säkerhet eller till risken för att han skall använda sina kunskaper för annan kriminell verksamhet. Grov brottslighet eller ledande ställning i en extremistisk organisation utgör dock starka presumtioner mot inskrivning till tjänstgöring. Det anses naturligtvis inte lämpligt att ge potentiellt farliga personer vapenutbildning eller kunskap om var vapen förvaras. Också hänsynen till den enskildes säkerhet kan tala mot inskrivning för tjänstgöring, eftersom denne kan utsättas för starka reaktioner från andra värnpliktiga. Dennes attityder till olika människor kan även påverka bedömningen av hans lämplighet som befäl.

En svårighet är att finna de personer som är medlemmar i eller sympatiserar med extremistiska organisationer. Vid mönstringen kan det vid den medicinska undersökningen visa sig att den mönstrande bär nazistiska tatueringar och vid psykologsamtalet kan han ge uttryck för extrema åsikter. Pliktverket mottar också tips från enskilda och även från lokala polismyndigheter om att mönstrande är kriminellt eller politiskt belastade. I sådana fall kontaktar verket tipsaren och förhör sig om vederbörandes syn på att den mönstrande i enlighet med förvaltningslagens kommunikationsprincip får ta del av uppgiften. Tipsaren förklarar då i regel att så inte får ske, varvid tipset inte beaktas.210

Det förekommer att Pliktverket får upplysningar om att en värnpliktig efter mönstringen men före inryckningen utövar sådan verksamhet som kan rubba förtroendet för det militära försvaret el-

210 I ett ärende, SHPM 165/523, 8.10.1999, MUST:s arkiv, tog SÄPO kontakt med MUST och begärde adressuppgifter beträffande en man som skulle mönstra inom kort. SÄPO redovisade inga detaljer betr. personen i fråga, men tydligen misstänktes han vara högerextremist. MUST kontaktade Pliktverkets regionkontor dels för att få begärda adressuppgifter, dels i syfte att förhindra att han inskrevs för tjänstgöring. Pliktverket hade redan på annan grund än den mönstrandes politiska sympatier funnit att det inte var aktuellt att inskriva honom för tjänstgöring. Några adressuppgifter kunde Pliktverket inte lämna ut.

ler skada dess anseende. Ibland är det den värnpliktige själv som meddelar verket att han omfattar extrema åsikter eller har gått med i en extremistisk organisation. Hans lämplighet för inskrivning för tjänstgöring kan då utredas på nytt.

Om det efter en värnpliktigs inryckning framkommer skäl att anta att han är mindre lämplig att fortsätta sin tjänstgöring i aktuell befattning, skall utredning ske. Utredningen kan leda till att den värnpliktige ges en ny befattning vid förbandet eller vid ett annat förband.211 Om utredningen ger vid handen att den värnpliktige inte är lämplig att tjänstgöra inom Försvarsmakten, kan Pliktverket efter framställning från MUST ändra hans inskrivning till civilplikt. Och om han bedöms som helt olämplig för tjänstgöring som totalförsvarspliktig, återkallar Pliktverket inskrivningsbeslutet. Endast det förhållandet att en värnpliktig gett uttryck åt extremistiska uppfattningar utgör inte tillräcklig grund för ett avskiljande. I något fall skall emellertid en förbandschef på eget bevåg ha frikallat en nazistisk värnpliktig från fortsatt tjänstgöring.

Säkerhetsprövning av annan personal

I fråga om personer som söker anställning inom försvaret eller antagning som hemvärnsman gör säkerhetsavdelningen sedan 1980talet mer individualiserade bedömningar. I de fall en person bedöms som klart olämplig för den sökta befattningen fattar avdelningen beslut om att personen inte får anställas. Därigenom undviker man att sprida mycket integritetskänslig information. I regel väljer man emellertid att tillställa det förband (motsv.) som svarar för anställningen (en sammanfattning av) säkerhetspolisens PM rörande utfallet vid personalkontroll jämte en rekommendation i ärendet för att förbandet mot bakgrund av annan information skall kunna göra en avvägning av personens lämplighet för befattningen. Säkerhetsavdelningen har en rådgivande funktion gentemot förbanden då det gäller att ”tolka” registerutdragen. Ärendena återrapporteras till säkerhetspolisen varvid deras PM medsänds. De inom säkerhetsavdelningen på grundval av utfallen från säkerhetspolisen upprättade promemoriorna sparas och hålls samlade i alfabetisk, (tidigare kronologisk) ordning. Det har uppgetts att FUN

211 Beslut om omplacering inom eget förband fattas av förbandschefen. Beslut om omplacering till annat förband fattas av Försvarsmakten. Om omplacering innebär ändrad utbildningsort eller tjänstgöringstid, krävs den värnpliktiges skriftliga samtycke; i annat fall hänskjuts ärendet till Pliktverket.

inte haft något att invända mot arkiveringsmetoden. Det har förekommit handläggningsfel t.ex. på det sättet att flera sökande till en säkerhetsklassad tjänst har underkastats registerkontroll eller att personer anställts utan att resultatet av registerkontrollen avvaktats.

I en årsöversikt avseende subversiv verksamhet år 1987 angavs att antalet ”misstänkta infiltrationsförsök” hade minskat från 48 år 1981 till mellan 15 och 20 åren 1982-85, 27 år 1986 och 28 år 1987. Av 1987 års fall skulle sju ha utgjorts av KPML(r):are, 12 av SKP:are, två av SP:are, två av clartéister och ett av en medlem i (den vid denna tid utslocknade) Demokratisk Allians. Av fallen skall nio ha avsett antagning till hemvärnet och sju SUA-arbeten.212 Infiltrationsförsök bedömdes också ha avsett anställning vid försvarsmakten och krigsplacering.213 Som en möjlig förklaring till det förhållandevis stora antalet utfall i samband med ansökan om antagning till hemvärnet har angetts, att detta var ett sätt för sökanden att ta reda på om han fanns antecknad i SÄPO:s register.

I årsöversikten konstaterades att ca hälften av 1987 års fall berörde f.d. SKP, vilket ansågs som logiskt ”med tanke på partiets principiella försvarsvänlighet och stora medlemstillströmning under 1970-talet”. Det anfördes vidare att det borde beaktas att SKP inte längre existerade som en politisk rörelse och att dess efterföljare Solidaritetspartiet ”såväl i teori som praktik tagit avstånd från subversion och revolutionär kamp”. Det ansågs därför svårt att generellt göra någon bedömning av SKP-utfall vid personalkontroll. Rörelsens ändrade inriktning borde ”i framtiden leda till en omprövning från säkerhetssynpunkt. Detsamma torde gälla den gamla studentvänsterrörelsen Clarté.”214

Däremot såg man med allvar på de fall som ansågs kunna knytas till KPML(r), eftersom partiet hade ”ett verksamt militärutskott och en uttalad subversiv ambition gentemot försvaret. Av de sju fallen kan därför flera antas vara kopplade till verkliga infiltrationsförsök.” Samma bedömning gjordes beträffande de båda utfallen avseende SP.215

Några systematiska försök till infiltration från högerextremistiska organisationers sida kunde vid denna tid inte konstateras, men det bedömdes tveklöst finnas ett stort intresse för militär utbildning och aktivitet bland många unga medlemmar i Sverigepartiet

212 HPM 158, 19.2.1988, Utg HPM, MUST:s arkiv 213 HPM 153, 17.2.1988, Utg HPM, MUST:s arkiv 214 HPM 158, 19.2.1988, Utg HPM, MUST:s arkiv 215 Ibid.

och NRP. Det ansågs angeläget att personalkontrollen beträffande högerextremister förbättrades, bl.a. mot bakgrund av ”Sverigepartiets framfart”.216

Från början av 1990-talet har antalet utfall vid personalkontroll minskat kraftigt. Säkerhetsavdelningen har inte sett några tecken på infiltrationsförsök. Några sådana omnämns inte heller i det skriftliga materialet.

Inom hemvärnet är samtliga befattningar säkerhetsklassade. Beslut om antagning fattas av respektive hemvärnschef. En noggrann prövning skall göras innan någon antas som hemvärnsman. Prövningen innefattar, förutom registerkontroll, intervju med och hembesök hos den sökande, referenstagning och inhämtande av yttrande från sökandens hemkommun rörande dennes vandel. Tillhörighet till en extremistisk organisation eller ett överdrivet vapenintresse kan utgöra hinder mot antagning. Det uppges inte vara ovanligt att ansökningar om antagning som hemvärnsman avslås som en följd av vad som framkommer vid utredningen. På en del håll, särskilt i storstäderna, kan det dock brista i hemvärnschefernas personliga kunskap om de sökande. Försvarsområdesbefälhavaren kan besluta om att avskilja en olämplig hemvärnsman.217

För frivilligorganisationernas del gäller stadgebestämmelser som gör det möjligt att omedelbart avskilja en medlem som visat sig olämplig.

All personal i utlandsstyrkan är placerad i säkerhetsklass. Swed-Int begär registerkontroll beträffande denna personal. Enstaka personer, vilka tjänstgjort i utlandsstyrkan, har omedelbart sänts tillbaka till Sverige med anledning av att de gett uttryck för ett rasistiskt eller på annat sätt oetiskt synsätt.218

216 Ibid. 217 Fobef i Västra Götaland skrev i slutet av 1990-talet ett brev till samtliga hemvärnsmän inom fo:t och förklarade att om en hemvärnsman deltog i nazistiska aktiviteter, skulle det få till följd att försvaret inte längre hade förtroende för honom. I HPM 567, 1.9.1988, Utg PM, MUST:s arkiv, underströk säkerhetsavdelningen vikten av att myndigheter som fattade beslut om antagning av hemvärnsmän etablerade goda kontakter med berörda kommunala nämnder för att skapa förutsättningar för utförliga och väl underbyggda yttranden i dessa ärenden. SHPM 176/5131, 26.10.1999, MUST:s arkiv, utgör en skrivelse från Registernämnden till MUST rörande en person som sökt antagning till hemvärnet. När mannen några år tidigare ansökt om FN-tjänstgöring hade Registernämnden lämnat ut uppgifter om honom ur SÄPO:s register enligt vilka han hyste sympatier för VAM. I samband med den nu aktuella registerkontrollen hade Registernämnden kommunicerat uppgifterna med mannen, som förnekat dessa. Sedan SÄPO hållit säkerhetssamtal med mannen, bedömde Registernämnden att registeruppgifterna torde varit felaktiga. Registeruppgifterna utlämnades därför inte denna gång. Registernämnden hemställde att ”Försvarsmakten i eventuellt förekommande register över registerkontrollerade personer antecknar vad som sålunda förekommit”. 218 Försvarsmaktens skrivelse till regeringen 28.5.1997, 20 300:67389

Utredningsdetaljen har fortsatt sitt arbete med sådana personer som är anställda inom försvaret och som bedöms utgöra säkerhetsrisker enligt samma principer som tidigare. Främst är det fråga om officerare men det förekommer även reservofficerare och civilanställd personal. Endast i enstaka fall föranleds riskbedömningen av att den anställde själv är engagerad i ett ytterlighetsparti eller har någon nära anhörig som är engagerad i ett sådant parti. Sammanlagt rör det sig vid varje tidpunkt om högst några hundra personer (tidvis väsentligt färre) som är föremål för uppmärksamhet av detta slag. Sådana personer följs ofta upp under flera år i samverkan med bl.a. säkerhetspolisen. Utredningsdetaljen håller också regelbundet säkerhetssamtal med personerna i fråga.219

En förrådsman i skyddsklassad befattning vid P 7/Fo 11 som öppet visade sin tillhörighet till KPML(r) omplacerades år 1983 efter personalkontroll av säkerhetsskäl. Han väckte talan mot staten med yrkande att omplaceringen skulle förklaras sakna rättsverkan mot honom. Såväl tingsrätten som Arbetsdomstolen lämnade käromålet utan bifall. Arbetsdomstolen konstaterade att beslutet om omplacering var ett arbetsledningsbeslut och att den principiella utgångspunkten är att arbetsgivaren kan fatta sådana beslut efter fritt val. Endast den omständigheten att staten anfört säkerhetsaspekter som skäl för omplaceringen utgjorde inte skäl för domstolen att ingå i en närmare prövning av det sakligt berättigade i omplaceringsbeslutet. Domstolen fann inte heller något stöd för att omplaceringsbeslutet skulle ha dikterats av osakliga skäl eller att omplaceringsfrågan eljest skulle ha handlagts godtyckligt.220

Åtgärder mot högerextremism inom försvaret

I en specialorientering år 1992 redovisades de åtgärder som vidtagits för att stävja tendenser till rasism och högerextremism inom försvaret. I februari 1992 hade den högsta militärledningen i en stor dagstidning gått ut med en vädjan om bekämpning av rasism. I två fall hade officerselever som kunde knytas till kretsar av rasistisk, våldsfixerad ungdom avskilts från sin tjänst. (En av dessa torde ha uppträtt i pressen som medlem av den i massmedierna uppmärksammade gruppen ”Gardet”.) En värnpliktig som deltagit i 30 no-

219 HPM 623, 2.12.1985, ”Synpunkter kring personalärenden och utredning”, vari anges med vilka intervall och på vilket sätt berörda personer skulle följas upp, Säk/U HPM, MUST:s arkiv 220 HPM 1090, 6.12.1983, Utg HPM, MUST:s arkiv och ADD 1986:28

vember-firandet i Lund och som förekommit på en tidningsbild med armen höjd till Hitlerhälsning hade omplacerats till en mindre känslig befattning. Vapenintresserad och våldsfixerad ungdom bedömdes söka sig till FBU eller hemvärnet, varför det angavs som väsentligt att ägna uppmärksamhet åt politiska tendenser inom dessa organisationer. Högerextrema tendenser hos värnpliktiga och yngre befäl bedömdes som en allvarlig fråga som måste hanteras handfast och med gott omdöme. All personal inom försvaret borde ges information om nazismens ideologi och historia. En klar markering mot rasism borde göras.221

Ett led i denna strävan är den utbildning i etik och moral som sedan mitten av 1990-talet ges vid officershögskolorna.222

I december 1996 tog Rådet för insyn i Försvarsmakten i en skrivelse till regeringen upp frågan om ökade möjligheter att avskilja anställda och värnpliktiga, som av moraliska eller etiska skäl bedömdes olämpliga, från tjänstgöring inom Försvarsmakten.223 Bakgrunden till skrivelsen var bl.a. att Arbetsdomstolen i en dom ogiltigförklarat Försvarsmaktens uppsägning av en aktiv officer, som var medlem i en motorcykelklubb misstänkt för kopplingar till kriminell verksamhet224, och uppgifter om fall av rasistiska åsikter hos enstaka soldater under grundutbildning och inom internationell tjänstgöring.

Med anledning av insynsrådets skrivelse uppdrog regeringen åt Försvarsmakten att, med avseende på de senaste tio åren, redovisa dels hur stort problemet var, dels hur frågan hanterades av de militära myndigheterna och att redogöra för sin syn på hur dessa frågor borde hanteras i framtiden.225

I sitt svar226 konstaterade Försvarsmakten inledningsvis att det endast förelegat ett fåtal fall där personer som tjänstgjort inom myndigheten visat sig olämpliga på grund av moraliska eller etiska skäl, men att även sådana enstaka fall medfört kraftigt negativa effekter vad gällt allmänhetens förtroende för Försvarsmakten. Det var därför mycket viktigt att man hade möjlighet att agera mot personer som visade sig olämpliga i aktuellt hänseende. Särskilt betonades vikten av officerares oförvitlighet.

221 HPM 080, 16.3.1992, SäkU PM. Om ”Gardet”, se SHPM 038, 4.5.1992, där ”Gardet” betecknas som en underjordisk, militant grupp, och HPM 080, 16.3.1992, SäkU PM där det sägs att gruppen vid tiden för den mediala uppmärksamheten inte existerade och att det mesta tydde på att Gardet var ”en lyckad PR-bluff”. Samtliga handlingar i MUST:s arkiv 222 HPM 796, 18.1.1996, SäkU PM, MUST:s arkiv 223 Skrivelse till regeringen 10.12.1996, Regeringskansliets dnr Fo96/3272/MIL 224AD 1995:22225 Regeringsbeslut 10.4.1997, Fo96/3272/MIL (delvis) 226 Skrivelse till regeringen 28.5.1997, 20 300:67389

Orsaken härtill är officersyrkets speciella karaktär. I en krigssituation skall officeren deltaga i och leda landets försvar. Han/hon har härvid rätt och skyldighet att bruka de yttersta våldsmedel samhället förfogar över. I fredstid skall officeren, stödd på en pliktlag, utbilda ungdomar i bruk av vapen för landets försvar. Officersrollen ställer enligt Försvarsmaktens uppfattning därmed speciella krav. Den är ej förenlig med moraliska och etiska värderingar som bygger på en icke demokratisk samhällssyn. Det är därmed ej heller möjligt att omplacera en olämplig officer till annan befattning med bibehållen ställning som officer.

Beträffande problemets omfattning konstaterades att det var omöjligt att ange hur många anställda och värnpliktiga som hade rasistiska eller på annat sätt oetiska värderingar. Några fall där anställd personal blivit föremål för åtgärder på grund av tillhörighet till rasistiska organisationer var inte kända. Men två civilanställda hade av Försvarets personalansvarsnämnd ålagts disciplinpåföljd för att de fällt rasistiska uttalanden. Beträffande en värnpliktig som var medlem i en rasistisk organisation hade Försvarsmakten hos Pliktverket hemställt om ändrad uttagning, men Pliktverket hade inte vidtagit någon åtgärd med hänsyn till att den värnpliktige endast utnyttjat sin grundlagsenliga yttrandefrihet och föreningsrätt. Bland frivilligorganisationernas personal fanns ett fåtal fall kända där medlemmar tillhört eller gett uttryck för sympatier med rasistiska eller nationalsocialistiska organisationer. Även inom hemvärnet var några enstaka sådana fall kända. Beträffande frivilligorganisationerna och hemvärnet förelåg det emellertid inte några rättsliga problem med att avskilja en olämplig medlem från verksamheten. I skrivelsen redovisades också fall rörande anställd personal med anknytning till kriminella motorcykelklubbar och åtgärder mot dessa.

Problem ansågs uppkomma främst i fråga om den tillsvidareanställda personalen. För att kunna skilja en tillsvidareanställd från anställningen enbart på grund av medlemskap i en organisation bedömdes det behövas en grundlagsändring. Det var inte heller en framkomlig väg att omplacera en olämplig officer till en annan befattning. Praktiskt taget alla befattningar som yrkesofficer innebar nämligen kontakt med värnpliktiga eller tillgång till känslig information om förvaring av vapen, ammunition, sprängmedel m.m. Om det fanns en befattning att omplacera till, skulle detta för övrigt troligen anses som en så ingripande åtgärd att omplaceringen skulle

betraktas som ett skiljande från anställningen. Det saknades därför verktyg för att Försvarsmakten skulle kunna agera mot anställda som visat sig olämpliga på grund av etiska eller moraliska skäl. En möjlighet att komma till rätta med problemet angavs vara att regeringen fick en vidgad möjlighet att besluta att skilja en anställd från anställningen eller förflytta denne till annan myndighet.227

Insynsrådets framställning ledde inte till några lagstiftningsåtgärder.

I ett remissyttrande till regeringen år 2001 har Försvarsmakten återkommit till behovet av att det skapas möjlighet att skilja personer med aktivt medlemskap i vissa organisationer eller som öppet företräder odemokratiska eller rasistiska organisationer eller grupperingar från en anställning i försvarsmakten eller från möjligheten att ges utbildning inom försvaret.228

8.3.3. Register

Vid säkerhetsavdelningen har man fortsatt att föra ett register, det s.k. arbetsdiariet, över inkomna handlingar, sökbara på namnen på vederbörande personer, företag och organisationer eller på händelser. På korten antecknas även en rubrik (ärendebeteckning) och handlingens diarienummer, så att den underliggande handlingen skall kunna återfinnas. Beslut om anteckning i diariet fattades tidigare av cheferna för SäkU respektive SäkI men anteckning sker numera i samtliga fall då en särskilt hemlig PM (SHPM) upprättas. Tillgången till diariet är begränsad till en snäv krets av högre befattningshavare inom avdelningen.

I diariet finns registerkort främst över utländska medborgare som misstänks bedriva underrättelseverksamhet mot Sverige liksom över utländska underrättelseorganisationer och vissa utländska fartyg. Men där finns också kort över svenska medborgare, organisationer och företag. Det gäller försvarsanställda beträffande vilka utfall har förekommit vid registerkontroll eller om vilka har inkommit rapporter som kan tyda på att vederbörande utgör en säkerhetsrisk. Också beslut av Försvarets personalansvarsnämnd kan

227 Möjligheter för regeringen att skilja en anställd som bedöms olämplig från arbetsuppgiften finns redan enligt 31 § lagen (1994:260) om offentlig anställning, förutsatt att det är nödvändigt med hänsyn till landets bästa; jfr även 8 § lagen (1994:261) om fullmaktsanställning rörande förflyttning av anställd till annan myndighet. 228 Yttrande över betänkandet Organiserad brottslighet, hets mot folkgrupp, hets mot homosexuella, m.m. Straffansvarets räckvidd (SOU 2000:88), 8.2.2000, 20 710:61772, MUST:s arkiv

föranleda upprättandet av ett registerkort. Vidare upprättas kort över svenska medborgare som utsatts för kontaktförsök av utländska underrättelsetjänster. Fram till mitten av 1990-talet upprättades registerkort även över svenskar med anknytning till ytterlighetsorganisationer och fredsrörelser, såvida de intog en ledande ställning i organisationen eller direkt eller indirekt hade kontakt med östambassader eller terroristorganisationer. Bland registrerade organisationer kan nämnas Fredstramparna, Föreningen Hopp och Framtid och Fristadsrörelsen. Även SUA-företag beträffande vilka utfall förekommit vid registerkontroll antecknas i diariet. Numera uppges varken extremistorganisationer eller ledande företrädare för sådana organisationer registreras.

Diariet används som sökingång, t.ex. vid förfrågningar inom Högkvarteret eller från SÄPO. (Förekomsten av diariet är känd av befattningshavare vid SÄPO.) Diariet hade alltjämt under 1990talet även en ”larmklockefunktion”. Nya anteckningar på registerkorten signerades nämligen av chefen SäkU. Om den nya anteckningen sammanställd med de tidigare tydde på att personen utgjorde en säkerhetsrisk, kunde det föranleda åtgärder, t.ex. i form av ett säkerhetssamtal med den berörde eller kontakt med SÄPO. Någon sådan funktion uppges registret inte längre ha.

Också i samband med säkerhetsprövning kontrolleras om personen finns antecknad i diariet. Uppgifter som på detta sätt kan återfinnas, t.ex. om alkoholism, vägs in i totalbedömningen. Ibland kan sådana uppgifter medföra att en förnyad registerkontroll inte bedöms erforderlig. Om en förnyad registerkontroll företas, men inte ger utfall, uppges emellertid ingen särskild hänsyn tas till vad som framkommit vid tidigare kontroll (och uppgifterna från det tidigare utfallet lämnas inte ut).

Registerkorten (men inte underliggande handlingar) gallras fortlöpande, t.ex. med anledning av att personen i fråga avlidit. Men ännu omkring år 1990 dök det upp kort från slutet av 1940-talet som gallrades. I början av 1990-talet uppges en systematisk gallring av diariet ha skett, varvid bl.a. sådana kort som endast innehöll uppgift om politisk organisationstillhörighet skall ha rensats ut.

Vid en inventering år 1991 omfattade arbetsdiariet drygt 25 000 registerkort, varav närmare 21 000 avsåg utländska medborgare och ca 3 300 svenska medborgare. Övriga kort avsåg bl.a. företag, organisationer och rörelser samt utländska underrättelse- och terroristorganisationer. År 1996 företogs en omfattande gallring av diariet, varvid bl.a. gallrades kort avseende personer som var 80 år eller äldre och kort med uppgifter om personer tillhörande revolutionära

organisationer, vilka inte längre bedömdes utgöra något hot. Åtskilliga kort som endast rörde medlemskap i SKP, KPML(r), Sverigedemokraterna m.fl. partier gallrades liksom vissa kort beträffande personer med anknytning till APK och VPK, vilka registrerats av andra skäl än sin politiska övertygelse, t. ex. på grund av kontakter med utländska underrättelseofficerare.

Efter gallringen fanns drygt 17 000 kort kvar, varav ca 2 400 rörde svenska medborgare. Sedan dess har ingen systematisk gallring skett. Diariet uppges nu omfatta ca 20 000 kort. En stickprovsundersökning av diariet som kommissionen företagit i januari 2001 gav vid handen att det inte innefattade kort på personer enbart på grund av deras medlemskap i en politisk organisation eller ens ledande ställning inom en sådan organisation. Däremot fanns där kort med namn på politiskt verksamma personer på grund av (misstänkta) kontakter med medborgare i öststater eller terroristmisstänkta. Beträffande en tidigare plogbillsaktivist fanns också antecknat bl.a. hans anknytning till ett politiskt ungdomsförbund. Mest anmärkningsvärd var en anteckning om en ledande person inom en fredsorganisation med anledning av att han år 1989 skulle ha gjort ett uttalande mot JAS-projektet. Politiska partier som t.ex. APK eller KFML(r), SKP eller VPK eller rörelser som plogbillsrörelsen eller VAM var inte registrerade. Däremot fanns kort över Svenska Fredskommittén och Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, något som förklarades kunna sammanhänga med den kartläggning av fredsrörelserna som gjordes omkring år 1990.

I samband med att FUN år 1996 inspekterade säkerhetsavdelningen visade chefen för MUST diariet. FUN skall emellertid inte haft några invändningar mot diariet, eftersom det inte innehöll några sakuppgifter, och skall bara ha anmärkt att det var konstigt att det inte var upplagt på data.

Genom förordningen (2001:703) om viss behandling av personuppgifter inom Försvarsmakten och Försvarets radioanstalt har arbetsdiariet fått en rättslig reglering. Där föreskrivs bl.a. att Försvarsmakten, i den omfattning som är nödvändig för att bedriva säkerhetsskyddsverksamhet, skall föra ett säkerhetsregister. Ett säkerhetsregister har till ändamål att ge underlag för beslut eller bedömningar i frågor som syftar till att förhindra säkerhetshotande verksamhet som riktas mot Försvarsmakten, andra myndigheter eller någon annan som Försvarsmakten enligt säkerhetsskyddsförordningen har tillsyn över. Ett sådant register får endast innehålla personuppgifter

1. om personen kan misstänkas för att ha utövat eller kom-

ma att utöva verksamhet som innefattar hot mot rikets säkerhet eller terrorism,

2. om uppgifter förekommer i samband med att en person

har genomgått registerkontroll enligt säkerhetsskyddslagen (1996:627)

3. om det kan antas att personen bedriver annan säkerhets-

hotande verksamhet än som avses i 1, och det finns särskilda skäl till att registret skall innehålla uppgiften, eller

4. om personen har lämnat uppgifter om säkerhetshotande

verksamhet.

Det skall av registret framgå på vilken grund registrering skett. I registret får antecknas endast

1. identifieringsuppgifter,

2. uppgifter om de omständigheter och händelser som ger

anledning att anta att den registrerade har betydelse för myndighetens verksamhet att förhindra säkerhetshotande verksamhet,

3. upplysningar om varifrån den registrerade uppgiften

kommer och om uppgiftslämnarens trovärdighet, och

4. hänvisning till de ärenden där uppgifter om den registre-

rade behandlas.

Personuppgifterna skall gallras senast tio år efter den senast införda uppgiften om den registrerade. Om det finns särskilda skäl, får dock uppgifterna stå kvar under längre tid. Arbetsdiariet skall nu läggas över till data. I samband härmed kommer en gallring att ske.

Uppgifter har även lämnats om ett inofficiellt register som fördes vid säkerhetsavdelningen under några år på 1990-talet. En befattningshavare vid SäkI lade under decenniets förra hälft upp ett personregister på en löstagbar hårddisk på en icke nätuppkopplad dator. I detta förde han in uppgifter dels om anställda vid myndigheter under Försvarsdepartementet beträffande vilka utfall skett vid registerkontroll, dels om värnpliktiga med kopplingar till VAM och dels om svenskar som deltagit på kroatisk sida i inbördesstriderna i Jugoslavien (”Pluton Viking”). Registret skall ha omfattat knappt 500 personer, sökbara på namn och personnummer. Befattningshavaren utnyttjade registret i samband med registerkontroll för att se om det tidigare förekommit utfall. Ett särskilt syfte var att förhindra att högerextremister antogs till FN-tjänstgöring. Re-

gistret var känt av chefen för säkerhetsavdelningen. Sedan befattningshavaren slutat övertogs registret av hans efterträdare. I samband med nästa byte på befattningen förstördes hårddisken, sedan namnen på ”VAM:are” och medlemmar av ”Pluton Viking” förts över till arbetsdiariet.

8.4. Sammanfattning och bedömning

Den militära säkerhetstjänstens huvuduppgift är att förhindra säkerhetshotande verksamhet, främst olovlig underrättelseinhämtning, inom försvarsmakten. Från slutet av 1950-talet och långt in på 1990-talet hade säkerhetstjänsten även en ”larmklockefunktion”, dvs. den skulle bidra med uppgifter som tydde på att en väpnad konflikt kunde vara förestående. Tidvis har uppgiften uppfattats så att säkerhetshotande verksamhet som mer eller mindre nära berört försvaret, t.ex. försvarsnegativ propaganda och kommunistisk verksamhet inte bara vid krigsviktiga industrier utan också i samhället i stort, ansetts vara förhållanden som den militära säkerhetstjänsten borde ägna uppmärksamhet. Och detta särskilt som man inte ansåg att säkerhetspolisen gjorde tillräckligt för att följa upp sådana företeelser. Detta ledde till långvariga och ibland inflammerade revirstrider med polisen. Under de senaste decennierna har emellertid den militära säkerhetstjänsten av allt att döma hållit sig inom de ramar som gällt för verksamheten och samarbetet med säkerhetspolisen har löpt friktionsfritt.

8.4.1. Inhämtning

Underlaget för den militära säkerhetstjänstens verksamhet, som fram till omkring år 1990 var starkt koncentrerad till försvarsstaben, utgjordes främst av uppgifter från säkerhetspolisen. Men man hade också egen inhämtning huvudsakligen genom öppna källor och rapportering inom försvarsmakten och från andra myndigheter. Försvarsstaben hade särskilt under 1940- och 1950-talen även ett antal förtroliga meddelare som rapporterade om förhållanden bl.a. inom det svenska kommunistpartiet och detta närstående organisationer, uppgifter som förmedlades vidare till säkerhetspolisen. De synpunkter som kommissionen anfört i avsnitt 7.4 om integritetskränkande rapportering gäller i hög grad också dessa meddelare och det sätt på vilket försvarsstaben hanterade dem. Främst

under 1970-talet förekom en flitig intern rapportering om misstänkta sabotage, misstänkt subversion och annan försvarsfientlig och/eller disciplinupplösande verksamhet från den revolutionära vänsterns sida vid och i anslutning till förbanden. Yttre spaning förekom i obetydlig utsträckning och då i regel genom att någon officer besökte ett offentligt möte med någon organisation vars verksamhet bedömdes som säkerhetshotande.

Genom organiserandet av grupp B i slutet av 1950-talet tillfördes den militära säkerhetstjänsten ett inhämtningsorgan med breda kontaktytor mot den socialdemokratiska arbetsplatsorganisationen. Under några år ägnade sig grupp B åt en intensiv inhämtning av uppgifter om kommunister för försvarsstabens och säkerhetspolisens räkning. Även IB kom under 1960-talet att i inte obetydlig omfattning rapportera om förhållanden och personer inom extremvänstern.

Den militära säkerhetstjänsten på central nivå har under det senaste decenniet över huvud taget inte ägnat sig åt någon aktiv inhämtning av säkerhetsunderrättelser såvitt avser författningsskyddet. Däremot har det förekommit och förekommer alltjämt viss rapportering inom försvarsmakten om säkerhetshotande verksamhet med politiska förtecken, under de senaste tio åren huvudsakligen av högerextremistisk karaktär.

8.4.2. Samarbete med utländska tjänster

Den militära säkerhetstjänsten hade tidigt ett visst samarbete med Danmark. Sedan slutet av 1940-talet har man också bilateralt samarbetat med andra västliga underrättelse- och säkerhetstjänster. Samarbetet har huvudsakligen rört öststaternas underrättelse- och subversiva verksamhet samt säkerhetsskydd för Sveriges import av krigsmateriel och ”know how”. Särskilt under det kalla krigets första decennier torde detta samarbete inverkat på den svenska militärens syn på de svenska kommunisterna som säkerhetsrisker såväl under fredsförhållanden som vid ett krig med Sovjetunionen, som ansågs vara den enda tänkbara angriparen.229 Och det måste rimligtvis också ha medverkat till att knyta det svenska försvaret närmare västmakterna. Därmed är inte sagt att samarbetet inneburit något avsteg från Sveriges alliansfria ställning.

Utländska samarbetspartner har i begränsad utsträckning delgett försvarsstaben uppgifter om svenska organisationer och medborga-

229 SOU 1994:11 s. 301

re med anknytning till ytterlighetsorganisationer. För den militära säkerhetstjänsten har gällt att man inte får lämna ut uppgifter om svenska medborgare till utländska samarbetspartner. Trots detta förmedlade försvarsstaben under 1950-talet utländska förfrågningar om säkerhetsklarering till statspolisen. För den enskilde positiva besked vidarebefordrades till frågeställaren. Negativa besked skall däremot inte ha lämnats ut. Detta innebar naturligtvis att reglerna i realiteten kringgicks. Det finns också enstaka handlingar som tyder på att uppgifter om svenska extremistiska organisationer och medborgare lämnats ut i vidare omfattning än så. Ett flagrant avsteg från vad som gällde var då en befattningshavare vid inrikesavdelningen i början av 1950-talet lämnade över en förteckning över kanske ett hundratal svenska kommunister och nazister till ett par västliga underrättelsetjänster. Regeringen informerades om saken. Den skyldige slapp undan med en utskällning.

8.4.3. Bearbetning

Ända fram till början av 1960-talet saknade den militära säkerhetstjänsten resurser att i någon nämnvärd utsträckning bearbeta och analysera det inkomna materialet. Man nöjde sig i huvudsak med att registrera uppgifterna och vidarebefordra dem till säkerhetspolisen. Uppfattningen om säkerhetstjänsten som en del i underrättelsetjänstens larmklockefunktion medförde dock från omkring år 1960 att ökad vikt lades vid bearbetning och analys av säkerhetsunderrättelser, även beträffande vad som uppfattades som av Sovjetunionen styrd subversiv verksamhet. Det gällde att skapa en ”normalbild” av säkerhetshotet. Avvikelser från denna normalbild skulle kunna tyda på ett ökat eller minskat hot om ett krigsutbrott.

Från mitten av 1960-talet påbörjades en mer systematisk uppföljning av opinionspåverkan berörande försvaret och år 1968 skapades en särskild enhet, analysdetaljen, för detta ändamål. Genom att analysera de försvarsfientliga organisationernas angreppsmetoder skulle man kunna förbereda truppbefälet på vad som kunde inträffa vid förbanden och anvisa lämpliga motåtgärder. Analysdetaljen upphörde som en självständig enhet i slutet av 1970-talet. År 1982 inrättades i stället en subversivdetalj med uppgift att söka klarlägga den subversiva verksamheten inom försvarsmakten. Detaljen sökte kartlägga sådan desinformationsverksamhet inom och utom landet som ansågs vara riktad mot försvaret liksom samhällsomstörtande verksamhet och terrorism. Omkring år 1990 ägnade

man särskilt intresse åt freds- och miljörörelserna, vars kampanjer mot främst västmakternas kärnvapen men även mot de svenska försvarsanslagen bedömdes kunna vara inspirerade av Sovjetunionen.

Försvarsstaben har sammanställt uppgifter om säkerhetshotande verksamhet som tillställts totalförsvarsmyndigheter i orienterande syfte.

8.4.4. Infiltrationsskydd

På militärt håll ansågs personalkontrollen länge utgöra ett viktigt verktyg för att förhindra att personer som på grund av anknytning till vad som uppfattades som extremistiska eller subversivt verkande organisationer eller av andra skäl bedömdes kunna utgöra säkerhetsrisker hamnade i ömtåliga befattningar. Syftet var i första hand att förhindra kommunistisk infiltration. Registerutfall rörande politiska förhållanden medförde oftast att den kontrollerade inte kom i fråga för den aktuella befattningen. Beslut härom fattades av ÖB genom försvarsstaben eller – efter delegation i det enskilda fallet – av försvarsgrenschef eller anställningsmyndighet (motsv.).

Ibland hände det att en myndighet anställde en person på en skyddsklassad befattning utan att först föranstalta om personalkontroll eller avvakta resultatet av en sådan kontroll. I sådana fall lät man inte sällan anställningsförhållandet bestå (om än ibland med ändrade arbetsuppgifter), även om personalkontrollen gav ett utfall som skulle ha medfört att personen inte hade anställts. Härigenom undvek man såväl att den anställde drabbades av rättsförlust som att det uppstod offentligt bråk om personalkontrollen. Det kan konstateras att denna ordning inte tillämpades i det s.k. Leanderfallet. Detta skall ha berott på att man inom säkerhetsavdelningen, när man delegerade prövningen av om Leander – trots personalkontrollutfallet – skulle anställas som museitekniker vid marinmuseet i Karlskrona, inte var medveten om att denne redan hade fått tjänsten.

Värnpliktsuttagning och krigsplacering var de kvantitativt dominerande anledningarna till personalkontroll. För den enskilde viktigare var naturligtvis om han eller hon till följd av personalkontrollen inte fick en tjänst eller ett uppdrag. Enligt kommissionens mening tillämpade försvarsmyndigheterna långt in på 1970-talet en alltför rigid hållning vid bedömningen av om personer med anknytning till extremistiska och liknande organisationer kunde anförtros sådana uppgifter. Redan förekomsten av sådan anknytning i

utfall av personalkontrollen togs ofta till intäkt för opålitlighet. Den självständiga prövning som enligt bestämmelserna ankom på anställningsmyndigheten blev härigenom närmast en chimär. Det är att märka att försvarsministern i de få fall som fördes till hans prövning inte sällan ändrade de militära myndigheternas beslut till den klagandes förmån.

Kontinuerlig uppmärksamhet ägnades åt personer anställda inom försvaret som av skilda skäl bedömdes som säkerhetsrisker. Anledningen härtill var i regel misstänkta kontakter, missbruk etc. och sällan deras politiska uppfattning. Under 1960- och 1970-talen förekom det dock reservofficerare och reservofficersaspiranter som sympatiserade med den yttersta vänstern. Detta fick i regel inte några mer drastiska konsekvenser för de berörda men de följdes upp av den militära säkerhetstjänsten i samarbete med säkerhetspolisen.

Från denna tid har kommissionen funnit ett fall där ett förband sökt göra sig av med en radikal och besvärlig värnpliktig genom att tvinga honom att undergå psykiatrisk undersökning, varvid läkaren dock inte fann någon sjukdomsdiagnos. Enligt en tidningsuppgift skall emellertid utgången ha blivit den motsatta i ett annat liknande fall. Förfaranden av detta slag framstår närmast som myndighetsmissbruk.

Under 1980-talet kom personalkontrollen att uppfattas som ett alltför trubbigt vapen för att förhindra att personer som inte bedömdes pålitliga från säkerhetssynpunkt placerades i känsliga befattningar. Den kom därför att i ökande utsträckning kompletteras med referenstagning och skyddssamtal. Ännu vid denna tid bedömdes personer med anknytning till KFML(r), SP och Solidaritetspartiet, dvs. f.d. SKP, försöka infiltrera försvaret. År 1987 konstaterades dock att Solidaritetspartiet hade tagit avstånd från subversion och revolutionär kamp och att SKP redan tidigare intagit en principiellt försvarsvänlig hållning. Detta ansågs böra leda till en omprövning från säkerhetssynpunkt. Vid personalkontroll i samband med ansökningar om antagning till hemvärnet har förekommit ett förhållandevis stort antal utfall. Som en möjlig förklaring till detta har anförts att en sådan ansökan kunde vara ett sätt för sökanden att ta reda på om han fanns antecknad i säkerhetspolisens register.

Sedan början av 1990-talet har försvaret sökt förhindra att kriminellt belastade högerextremister ges vapenutbildning och kunskap om vapenförvaring för att förhindra att sådana kunskaper skall komma till brottslig användning. Över huvud taget har den militära

ledningen funnit det angeläget att allmänhetens förtroende för försvaret inte rubbas till följd av förekomsten av nazistisk eller främlingsfientlig personal. Av detta skäl har försvaret utan framgång sökt få till stånd ändringar i den arbetsrättsliga lagstiftningen som skulle innebära möjlighet att från tjänsten skilja officerare som inte företräder en demokratisk samhällssyn.

8.4.5. Register

Den militära säkerhetstjänsten har alltsedan andra världskriget fört register över rapporter rörande verksamhet, organisationer och personer som uppfattats som militära säkerhetshot, det s.k. arbetsdiariet. Det förefaller som om det förbud som fram till våren 1948 gällde för säkerhetspolisen att registrera personer enbart på grund av deras anknytning till SKP i stort sett iakttogs också av militären. Därefter kom i stor utsträckning kommunister att registreras, oavsett om de i det enskilda fallet misstänktes för säkerhetshotande verksamhet eller inte. Chefen för analysdetaljen förde ett särskilt register över ett par tusen personer med en uttalat kritisk inställning till försvaret. Det var alltså ett utpräglat åsiktsregister. Inom den enhet som ansvarade för infiltrationsskyddet fördes register över de tiotusentals personer beträffande vilka utfall av olika skäl förekommit vid personalkontroll. Dessutom fördes där ett s.k. beredskapsregister över kommunister och sedermera även nazister i värnpliktsåldern. De registrerade var indelade i tre kategorier efter deras användbarhet för försvaret med hänsyn till den säkerhetsrisk de ansågs utgöra. År 1961 omfattade detta register ca 6 000 personer, varav ca 1 700 i den ”farligaste” kategorin. Avsikten torde ha varit att de sistnämnda vid mobilisering skulle placeras i speciella arbetskompanier.

Som en följd av förbudet mot åsiktsregistrering i 1969 års personalkontrollkungörelse, som ju visserligen endast avsåg säkerhetspolisen, beordrades en utgallring av sådana anteckningar också i försvarsstabens register. Försvarsminister Sven Andersson skall år 1969 ha gett ÖB Stig Synnergren direktiv om att försvarsstabens säkerhetsavdelning skulle förstöra de dubbletter av personuppgifter från säkerhetspolisens register som hade förvarats där efter genomförda personalkontroller. Det kom emellertid att dröja ända fram till våren 1972 innan ordern verkställdes och då under närmast panikartade former.

Vid 1972 års värnpliktskonferens hade nämligen avslöjats att företrädare för de militära och polisiära säkerhetstjänsterna övervakat konferensen. Kommissionen har kunnat konstatera att syftet var att identifiera vänsterextremister bland delegaterna. Avsikten torde ha varit att dessa uppgifter senare skulle registreras hos såväl säkerhetspolisen som analysdetaljen, men avslöjandet kom i vägen. JO beslöt att utreda saken och det var kort före hans inspektion av försvarsstabens säkerhetsavdelning som registren i hast förstördes. Det gällde emellertid inte arbetsdiariet, vilket dock kan ha gallrats. Inför JO uppgav sedan företrädare för försvarsstaben att det inte förekom någon personregistrering vid staben. JO fann mot bakgrund av dessa uppgifter inte grund för de påståenden om militär åsiktsregistrering som förekommit i kölvattnet till avslöjandet vid värnpliktskonferensen. Även om de besked som lämnades till JO i formell mening må ha varit korrekta, var de i realiteten grovt missvisande. Det är naturligtvis fullständigt oacceptabelt att försvarsstaben på detta sätt vilseledde JO.

Före rensningen av registren hade dessa, med undantag för analysdetaljens register, av beredskapsskäl mikrofilmats och filmerna förts till krigsuppehållsplatsen. Mikrofilmningen kan ha varit en förklaring till varför registren inte tidigare gallrats. Personal vid MUST har under kommissionens arbete återfunnit filmerna i ett säkerhetsskåp på krigsuppehållsplatsen och ställt materialet till kommissionens förfogande. Mikrofilmerna torde ge en nära nog komplett bild av den militära säkerhetstjänstens registreringar under åren 1955-70.

Kommissionen har hört de personer som varit chefer för den militära säkerhetstjänsten sedan början av 1970-talet under sanningsplikt. De har alla förnekat kännedom om filmerna. Dessa skall alltså ha legat bortglömda på krigsuppehållsplatsen i omkring 30 år. Det kan förefalla egendomligt att materialet inte tidigare uppmärksammats. Krigsuppehållsplatsen uppges dock av säkerhetsskäl sällan besökas och omsättningen av personal på ledande poster inom den militära säkerhetstjänsten är tämligen hög. Kommissionen skulle inte på egen hand ha haft någon möjlighet att återfinna materialet. Mot denna bakgrund fäster kommissionen tilltro till uppgifterna att man inom säkerhetsavdelningen under i vart fall de senaste 25 åren inte känt till förekomsten av materialet. Det saknas därför underlag för kritik mot att filmerna behållits även sedan förbudet mot åsiktsregistrering grundlagsfästes år 1977.

Det s.k. arbetsdiariet fanns kvar efter 1972 års gallring. Däri registreras bl.a. försvarsanställda beträffande vilka utfall förekommit

vid registerkontroll. Ända in på 1990-talet registrerades också bl.a. personer med ledande ställning inom ytterlighetsorganisationer och fredsrörelser. År 1996 företogs en omfattande gallring av registret, varvid registerkort som endast avsåg anknytning till ytterlighetsorganisationer rensades ut. En stickprovskontroll som kommissionen genomfört har gett vid handen att registret inte längre innehåller uppgifter av detta slag. Däremot fanns bland de registrerade politiskt verksamma personer som bedömdes som säkerhetsrisker på grund av kontakter med medborgare i öststater eller terrorister. Beträffande en plogbillsaktivist fanns också antecknat bl.a. hans anknytning till ett politiskt ungdomsförbund. Anmärkningsvärt är att en ledande person inom en fredsorganisation var registrerad med anledning endast av att han år 1989 kritiserat JAS-projektet. Denna registrering har utgjort ett klart brott mot 2 kap. 3 § regeringsformen.

Det finns också anledning att beröra frågan om i vad mån arbetsdiariet över huvud taget varit tillåtet. Eftersom diariet förts manuellt omfattades det inte av bestämmelserna i 1973 års datalag om inrättande och förande av personregister med hjälp av automatisk databehandling. Bestämmelserna i 1998 års personuppgiftslag tar däremot sikte även på manuellt förda register. Inte heller denna lag torde emellertid vara direkt tillämplig på arbetsdiariet, som är sökbart enbart på de registrerades namn. I lagen föreskrivs nämligen att för dess tillämpning på manuella register förutsätts att dessa skall vara sökbara enligt särskilda kriterier, dvs. det krävs att det finns mer än en sökväg in i registret. Genom en nyligen tillkommen förordning (SFS 2001:703) har arbetsdiariet, där kallat säkerhetsregister, fått en rättslig reglering i enlighet med personuppgiftslagens bestämmelser. Arbetsdiariet skall nu läggas över på data. I samband härmed kommer en gallring att ske, bl.a. för att det datoriserade registret inte skall komma att innehålla känsliga personuppgifter i personuppgiftslagens mening.

En befattningshavare vid säkerhetsavdelningen förvarade fram till år 1981 några hundratal registerkort, bl.a. över svenskar som besökt eller undergått utbildning i öststater. Troligen hade dessa kort gallrats ur arbetsdiariet. Men de kan också ha utgjort (en del av) IB:s register. Efterträdaren förstörde materialet. Registreringarna på dessa kort torde delvis ha stått i strid med grundlagens åsiktsregistreringsförbud.

Vid infiltrationsskyddsenheten fördes under 1990-talets första hälft ett datoriserat register över dels anställda vid försvarsmyndigheter beträffande vilka utfall skett vid registerkontroll, dels värn-

pliktiga med vissa högerextremistiska kopplingar. Detta har sedermera förstörts. Uppgifterna om de ca 500 personer som registret omfattade var sökbara på namn och personnummer. För detta register hade det enligt datalagen krävts licens och särskilt tillstånd av Datainspektionen; registret var emellertid inte anmält till inspektionen. Det finns därför anledning till kritik såväl mot den befattningshavare, vilken på eget initiativ lade upp registret, som mot den dåvarande chefen för säkerhetsavdelningen, vilken trots kännedom om registret inte ingrep.

9. De hemliga underrättelse- och säkerhetstjänsternas författningsskyddande verksamhet

9.1. T-kontoret

1

Vid tiden för andra världskrigets slut sorterade under chefen för försvarsstabens sektion II en särskild enhet med uppgift att på inofficiell väg inhämta underrättelser från utlandet, C-byrån. Den omorganiserades år 1946 till T-kontoret under ledning av fil.dr. Thede Palm.2 Uppgiften var att för försvarets räkning inhämta underrättelser av alla slag, men endast sådana som inte kunde anskaffas på annat sätt.3 T-kontoret skulle förbereda verksamhet i krig, då den skulle bli av vitalt intresse.4 Huvudinriktningen var inom närområdet och särskild vikt lades vid att ha kontinuerlig bevakning av fartygstrafiken i Östersjön. Men kontoret skulle även biträda med att inhämta tekniska underrättelser. En viktig del av T-kontorets verksamhet gällde kunskapsuppbyggnaden kring den ekonomiska utvecklingen i Östeuropa, en verksamhet till vilken SAF och enligt uppgift även Näringslivets fond bidrog ekonomiskt.5 I begränsad omfattning bearbetades också underrättelser vid kontoret.

T-kontoret var indelat i en lantmilitär och en marin avdelning, lokaliserade Stockholm. Organisationen hade ett kontor i Malmö.

1 Till grund för detta avsnitt ligger, förutom de källor som särskilt anges i följande noter, uppgifter som lämnats till kommissionen av bl.a. följande personer: Curt Andreasson, Bo Anstrin, Carl Bildt, Leif Carlsson, Ingemar Engman, Sture Ericsson, John Magnus Lindberg, Bo Westin och Bo Wirmark. 2 Palm (1907-1995) tillhörde den grupp av akademiker som under kriget knutits till den hemliga militära underrättelsetjänsten. I hans posthumt utgivna Några studier till Tkontorets historia finns i förordet, författat av arkivrådet Evabritta Wallberg, en kort biografi över Palm. Det har spekulerats över namnet T-kontoret, vilket har sagts syfta på chefens förnamn. I handlingar i försvarsstaben förekommer namnet T-kontoret, Tekniska kontoret, Tekniska avdelningen och Tekniska utredningen; a.a. s. 9. 3 Ibid. s. 79. Några skriftliga direktiv för T-kontorets verksamhet har inte återfunnits. 4 Palms dagboksanteckningar 25.4.1957, KrA 5 Palm a.a. s. 13 och Magnus Hjort: Folk och försvar och kampen mot den femte kolonnen s. 21.

På andra orter, t.ex. i Göteborg, hade man frivilliga kontaktmän. Antalet fast anställda uppgick inledningsvis till en handfull personer men ökade efter hand för att under första hälften av 1960-talet uppgå till ca 15 personer. Flertalet anställda var (pensionerade) officerare och tidigare anställda i handelsflottan.6 Den fast anställda personalen hade täckanställningar. Vidare engagerades på frivillig basis personer för inhämtning av uppgifter utomlands. Dels var det utländska medborgare, t.ex. baltiska flyktingar i Sverige,7 dels svenskar vilka ofta av yrkesmässiga skäl besökte öststater, såsom affärsmän och befäl i handelsflottan, och som i samband därmed uppmanades att ”hålla ögonen öppna”.

T-kontoret hade vidare en krigsorganisation om mellan 150 och 200 personer. Dessa fick regelbundet information och utbildning i underrättelsetjänst.

Innan personer anställdes, anlitades eller krigsplacerades inhämtade T-kontoret under hand uppgifter om vederbörandes pålitlighet från försvarsstabens inrikesavdelning eller statspolisen. Polisen lämnade alltså ut uppgifter med förbigående av statspolisintendentens parlamentariska nämnd.8 Vid T-kontoret fördes ett register över företrädesvis utländska medborgare som vid behov kunde kontaktas. Detta hade övertagits från C-byrån.

Det har hävdats att T-kontorets rekrytering präglades av politisk ensidighet.9 Palm var känd som en politiskt konservativ person.

6 Anstrin har uppgett att handelsflottans befäl efter andra världskrigets slut inte ville rapportera underrättelser till marinstaben, eftersom man inte litade på dess personal. T-kontoret anställde därför befäl ur handelsflottan som mottagare av sådana uppgifter. 7 Se exempelvis Peter Kadhammar: De sammansvurna 8 Palms dagboksanteckningar 4.10.1950. År 1958 uppstod motsättningar mellan Palm och statspolisintendenten Georg Thulin kring denna fråga. Palm skriver 7.2. 1958: ”Jag bad [Thulin] om upplysningar angående en person som eventuellt vill bli anställd här. Han tog på sig sin högtidligaste min och förklarade sig vara ´helt konstitutionell´. Han önskade att jag skulle skriva min begäran den vanliga vägen, sedan skulle den tas upp i den hemliga konklaven och sedan skulle jag få svar.” Och vidare 9.10.1958: ”Vi gick sedan tillbaka till den andra frågan , som varit uppe i februari. Det var en anställningsfråga hos mig, där jag fått anvisningar på att gå den officiella vägen, och den kom under hand till Thulin. Thulin höll nu en lång utläggning för mig om sin civila kontrollgrupp och det värdefulla i den. Jag sade att jag inte betvivlar värdet ett dugg, men vad jag däremot inte kan göra det är att skriva skrivelser till Inrikesavdelningen, som skall registreras där och läsas av ett stort antal människor och sedan remitteras till Statspolisen och sedan tillbaka igen. Mellan folk av vår kategori måste det finnas möjligheter till direktkontakt, hur vi sedan behagar handlägga den på resp. ställen. Detta erkände han också nu utan vidare och talade om hur det i fortsättningen skulle gå till.” Jfr även brev till Fst/In 11.3.1948, 315, (okänt datum) 1951 H 1310, 9.11.1953, H 1659:1, med begäran om upplysningar/”slagning” beträffande personer som T-kontoret sannolikt avsåg att anlita. Brevet från 1951 är återsänt från Fst/In med anteckningar om personerna och liknande besked återfinns bl.a. i 25.8.1955, H 1936; T-kontorets arkiv, KrA 9 Se t.ex. Jonas Gummesson: Bland nazister och spioner, Olof Palmes ungdomsår s. 154. Vid Palms första föredragning för försvarsminister Sven Andersson påpekade denne att det inom Palms organisation fanns ”flera högermän, åtskilliga folkpartister och mycket få socialdemokrater”. Palms dagboksanteckningar 25.4.1957

Några yngre anställda hade sin bakgrund i Konservativa studentförbundet och detsamma gällde för ett antal personer som rekryterades för särskilda uppdrag. Förklaringen härtill torde snarare ligga i att Palm och hans medarbetare främst hade kontakter i konservativa kretsar än i en strävan att skapa en politiskt homogen organisation. En av Palms närmaste medarbetare, som enligt Palms dagboksanteckningar var socialdemokrat, har uppgett att personalen var allsidigt sammansatt från politisk synpunkt. Kommunister kom dock inte i fråga.10

T-kontoret samarbetade bilateralt med underrättelsetjänster i Danmark, Finland, Norge, Frankrike, Storbritannien och USA. Med de danska och norska underrättelsetjänsterna förekom även ett trepartsssamarbete, ”trekanten”. Palm hade även kontakter i Schweiz och med Israel.11 Organisationerna bytte i stor omfattning material.12

Huvudmottagare av T-kontorets rapportering var försvarsstabens utrikes/underrättelseavdelning.13 Merparten av denna rapportering rörde militära, militärgeografiska och militärtekniska förhållanden. Stor uppmärksamhet ägnades åt fartygsrörelser i Östersjön. Ett inte obetydligt antal rapporter rörde politiska och sociala förhållanden i länder i närområdet. En del av dessa rapporter torde ha varit av intresse för bedömningen av den inrikes hotbilden. Som exempel kan nämnas några rapporter från Sovjetunionen om sovjetisk underrättelse- och säkerhetstjänst och om kommunistisk verksamhet i Tyskland.14

Till T-kontoret inflöt emellertid även uppgifter rörande säkerhetshotande förhållanden inom riket. Gränsen mellan underrättelse- och säkerhetstjänst är i praktiken ingalunda knivskarp. I okto-

10 Palm a.a. s. 50 och Palms dagboksanteckningar 4.6.1964 11 Palm a.a. s. 69-91 12 Förteckningar över bytesmaterial från åren 1962-64 finns i T-kontorets arkiv. I boken om T-kontoret skriver Palm: ”Det material som jag själv fick in använde jag också till att byta med andra organisationer. Byten: Ja, men aldrig med material som jag fått från en annan organisation. --- Jag fick vidare inte utnyttja svenska material.” Palm a.a. s. 79 13 Uppfattningen var länge att T-kontorets arkiv hade gått förlorat. Hösten 1997 blev det emellertid känt att delar av arkivet fanns kvar i mikrofilmad form. De 31 mikrofilmerna hade överlämnats till generalen Stig Synnergren, som i sin tur överlämnade filmerna till Krigsarkivet i november 1997. Enligt vad Birger Elmér uppgett i ett brev den 18 augusti 1998 till arkivrådet Evabritta Wallberg vid Krigsarkivet hade fotograferingen skett på hans order successivt under flera år före IB:s avslöjande år 1973. Det skall enligt Elmér ha varit fråga om en säkerhetsfilmning innan handlingarna brändes. 14 T.ex. 19.5.1948, 455, ang. den sovjetiska underrättelsetjänstens organisation, metoder etc. i den amerikanska ockupationszonen i Tyskland och Österrike, 14.9.1949, 609, ang. sovjetisk säkerhetstjänst, 26.1.1950, 47, ang. kommunistisk infiltration av polisen, kommunikationsföretag, m.m. i västzonerna i Tyskland, och 15.1.1952, ang. infiltration av den västtyska arbetarklassen, T-kontorets arkiv, KrA.

ber 1947 hade försvarsminister Allan Vougt tagit upp frågan om en sammanslagning av försvarsstabens inrikesavdelning och Tkontoret.15 Och av Palms dagboksanteckningar framgår att han själv under åren 1949-52 förgäves drev frågan om att kontraspionage- och utlänningsdetaljen vid inrikesavdelningen skulle föras över till T-kontoret.16 I en PM från år 1952, som torde vara upprättad inom T-kontoret, behandlades den aktiva underrättelsetjänstens organisation. Det framhölls att erfarenheterna visat, att den aktiva underrättelsetjänsten inte kunde begränsas så att det offensiva kontraspionaget uteslöts. Denna uppgift borde läggas på Tkontoret. ”Å andra sidan”, framhölls det i PM:n, ”bör ej en institution, som är underställd försvarsledningen, syssla med penetration av samhällsfarliga partier inom Sverige. Detta bör uteslutande åligga statspolisen.”17 Tydligtvis var det citerade en känga mot kontraspionagedetaljen vid inrikesavdelningen.

T-kontorets rapportörer fick ibland kännedom om inrikes förhållanden som de rapporterade den vanliga vägen. Även utländska samarbetspartner kunde bidra med information om misstänkt säkerhetshotande verksamhet. Det kunde röra utländska medborgare som misstänktes för underrättelsetjänst mot Sverige18 eller som hade kontakter med svenska kommunister19 men även svenska medborgare som inom eller utom riket uppträtt på ett sådant sätt att det väckt misstankar20 eller, i enstaka fall, som endast uppgavs

15 Palm a.a. s. 12 16 Palms dagboksansteckningar 12.7.1949, 28.7.1949, 2.2.1950, 2.3.1950, 10.3.1950, 28.10.1950, 6.5.1952, 7.5.1952, 7.11.1952 och 27.3.1954. I anteckningen från 6.5.1952 beskriver Palm ett samtal om frågan med försvarsminister Torsten Nilsson. ”Vad beträffar kontakterna med säkerhetstjänsten är min uppfattning sedan länge, att dessa borde tas från inrikesavdelningen och förenas med min avdelning. Det är möjligt att i så fall, fortsatte jag, min avdelning skulle sättas under en militär chef. Detta måste göras, men det går inte i längden att särskilja inrikesärenden och utrikesärenden såsom man nu uppehåller fiktionen att de skiljas.” 17 PM 12.6.1952, T-kontorets arkiv, KrA 18 T. ex. brev till statspolisintendenten Georg Thulin 8.3.1957, H 2164, ang. en rysk flykting som misstänktes arbeta för rysk räkning, och rapporter till Fst/In 7.10.1947, R 98, ang. i Sverige bosatta utländska medborgare, som misstänktes för olovlig underrättelseverksamhet, och 22.4.1955, H 1905, ang. finsk byggmästare som kommit till Sverige och misstänktes bedriva underrättelsetjänst, T-kontorets arkiv, KrA 19 T. ex. brev till Thulin 28.2.1949, 651:1, ang. en tysk kommunist som skulle överta ledningen av illegala kommunistiska transporter till bl.a. Sverige från Wismar, och 2.3. 1949, 655:1, ang. två kommunistledare i Schweiz som uppgetts administrera en fond för finansiering av kommunistisk tryckeriverksamhet bl.a. i Nordeuropa, och rapporter till Fst/In 21.4.1951, H 1196:1, ang. en finsk kommunistledare som avlagt täta besök hos en svensk gränsuppsyningsman, och 20.6.1951, H 1246:1, ang. en tysk som skickat inbjudningar till kommunistiska kongresser och dylikt till de skandinaviska länderna, T-kontorets arkiv, KrA 20 T.ex. PM 7.2.1958 till Thulin ang. misstankar mot en person som efter militärtjänstgöring smusslat med teckningar av batterier, brev till Thulin 1.12.1960, H 260, ang. en svensk sjöman som i samband med resor till Leningrad haft kontakter med ryssar, och rapporter till Fst/In 16.8.1947, 115, ang. en svensk landstingsman, som haft besök av sina bröder, av vilka

vara kommunister.21 Sådana rapporter vidarebefordrades, i regel utan kommentarer, till statspolisen eller försvarsstabens inrikesavdelning. T-kontoret vidarebefordrade också till säkerhetstjänsterna rapporter om kommunistisk verksamhet i utlandet som berörde Sverige22 liksom allmänna rapporter om internationell kommunism och nynazism och om Världsfredsrådets verksamhet.23

T-kontoret lämnade uppgifter till utländska samarbetspartner om i Sverige verksamma personer av utländsk härkomst24 men även i några fall om svenska medborgare.25 Det sistnämnda förfarandet var känsligt.26 År 1962 diskuterade Palm frågan om samverkan för ”security clearance” med sin norske motsvarighet, Wilhelm Evang. Denne förklarade att han inte såg något hinder mot att lämna ut uppgifter till svensk säkerhetstjänst om enstaka norrmän, som ar-

den ene varit officer i Röda Armén, 30.4.1951, H 1206:1, ang. svensk direktör som uppgetts ofta resa till Polen och där umgås med ledande kommunister, 11.3.1952, H 1402:1, ang. en ”ideell kommunist” som skall ha fotograferat ett värn, och en PM till chefen för Fst/In 8.1.1960, H 8, ang. en svensk sjökapten och dennes kontakter med polacker, T-kontorets arkiv, KrA 21 T.ex. brev till Thulin 13.5.1952, H 1404:1, ang. en person som erhållit militär signalistutbildning och som var ledare för kommunisterna i en ort, och rapporter till Fst/In 9.10.1951, H 1911, ang. en svensk kommunist som ”enligt sägen är anställd vid LKAB”, 19.2.1952, H 1385:1, ang. maskinchefen på ett svenskt fartyg som uppges vara organiserad i SKP, 11.4.1953, 1595:1, ang. ledaren för kommunisterna i en ort, 14.3.1958, H 50, ang. en telegrafist vid försvarsstaben som enligt en släkting var kommunist, 3.12.1958, H 246, ang. en kartriterska vid flygstaben som uttalat mycket starka sympatier för kommunisterna, och 8.4.1964, P 8, ang. två svenska professorer vid universitetet i Havanna, T-kontorets arkiv, KrA 22 Rapporter till Fst/In 4.5.1949, 693, ang. finansiering av kommunistisk verkamhet i Sverige, och 15.10.1951, H 1315:1, ang. bildandet av en kommunistisk hamnkommitté för Nordsjöländerna, T-kontorets arkiv, KrA 23 PM till Thulin 26.11.1959, H 258, ang. Världsfredsrådets verksamhet, brev till Thulin 10.8.1960, H 169, Information über den Welt Kommunismus och WPC Declaration, 24.2.1961, H 28, ang. WPC, och 28.12.1961, H 255, Neo-nazi and fascist activity in Western Europe, och rapporter till chefen för Fst/Sekt II 24.1.1948, 258:1, ang. Danmarks kommunistiska partis organisation och utveckling åren 1945-47, och 14.7.1949, 757:1, ang. hemliga kommunistiska penningfonder i Schweiz, PM 31.12.1955, H 1990, ang. Nordiska institutets i Greifswald förberedelser för en propagandaaktion mot bl.a. Sverige, PM 25.1.1956, H 2004, ang. en Kominformkonferens i Bukarest med svenskt deltagande, och PM till C Fst/Sekt 2 och Thulin 2.6.1960, H 135, ang. utbildning av svenska kommunister i Bad Doberan, Tkontorets arkiv, KrA 24 T. ex. brev till Thulin 20.11.1957, H 2299, och 8.11.1963, P 22, med begäran om uppgifter om i Sverige bosatta personer med utländska namn för vidare befordran till utländsk samarbetspartner, och skrivelse till utländsk samarbetspartner 31.7.1964, 23:1, med anledning av ”Personenanfragen”, T-kontorets arkiv, KrA 25 T. ex.brev till den norska militära underrättelsetjänstens chef Wilhelm Evang 19.3.1951, H 1171:1, med anledning av en förfrågan från denne, PM 5.12.1962, 209, med anledning av en förfrågan från Norge ang. en svensk journalist i Kina, och brev från utländsk samarbetspartner 25.3.1965, 22, ang. svensk medborgare verksam utomlands, T-kontorets arkiv, KrA 26 I ett brev till Thulin 24.8.1960, H 178, begärde Palm uppgifter om en svensk medborgare och tillade: ”Jag är medveten om svårigheten av att säga någonting om en svensk medborgare. Emellertid vore jag tacksam, om Du ville låta undersöka huruvida det i detta fallet går. Jag har visst också någon tidigare, liknande begäran liggande hos Dig. Utan gengåvor klarar man sig inte!”, T-kontorets arkiv, KrA

betade här i riket. Förutsättningen var att uppgifterna, om de var negativa, inte fick åberopas om vederbörande avskedades eller överfördes till annat arbete. Förfarandet förutsatte reciprocitet. Någon anledning att dra in utrikesdepartementet i frågan såg Evang inte.27Kort därpå erhöll T-kontoret från Norge svar på en förfrågan rörande en norsk medborgare, som varit framstående kommunist i Norge och som sedan några år arbetade vid ett krigsviktigt svenskt företag.28

I början av 1960-talet återfinns vissa nya inslag i T-kontorets verksamhet.

År 1960 uppdrog T-kontoret åt en person att bevaka Östersjöveckan i Rostock.29 Under resan till Rostock intervjuades deltagare om sin syn på förhållandena i Östtyskland och det framgick att praktiskt taget alla var övertygade kommunister. Funktionärer, namnen på fler än 100 svenska deltagare (uppgifter som delvis hämtats ur Ny Dag) och bilnummer på svenskregistrerade bilar rapporterades till statspolisen.30 Också från andra arrangemang i Östtyskland rapporterades namn på svenska deltagare.

Till den åttonde världsungdomsfestivalen i Helsingfors sommaren 1962, arrangerad av de båda kommunistiska ungdomsinternationalerna World Federation of Democratic Youth och International Union of Students, skickade T-kontoret fyra (eller möjligen fem) konservativa studenter. Bakom detta initiativ stod Palms gode vän och juridiske rådgivare Erik Anners.31 Syftet tycks ha varit att de skulle rapportera om tendenser, stämningar och diskussioner mellan deltagarna.32 Dessa studenter tycks, med undantag för några vänstersocialdemokrater, ha varit de enda icke-kommunisterna i den 100 man starka svenska delegationen.33 Ett par av de konserva-

27 Brev till C Fst/In 27.3.1962, H 61:1, T-kontorets arkiv, KrA 28 Skrivelse till T-kontoret 21.5.1962, H 95, T-kontorets arkiv, KrA 29 Brev 10.5.1960, H 122, varur citeras: ”Vid denna skall vi helt bortse från militära och geografiska synpunkter och uteslutande ägna oss åt mötet. Briefing skall därför endast omfatta: Uppgift på så många svenska deltagare och reseledare som möjligt. 2. Motsvarande danskar, norrmän och finnar (detta är en sekundär uppgift). 3. Vilka ämnen diskuterades? På vad sätt (vilken tendens) diskuterades olika ämnen? 4. Föredragshållare? På vilket språk hölls föredragen? Kan det antas att någon föredragshållare var svensk (dansk, norsk, finsk)? 5. Gjordes i något sammanhang försök att värva någon agent?”, T-kontorets arkiv, KrA 30 Rapport 3096 i akt 5:73/277 i SÄPO: arkiv. Statspolisen fick in ytterligare rapporter från arrangemanget, vilka samlades i akt 15:025, löpnr 29, SÄPO:s arkiv. I den bearbetning som polisen gjort anges att tillförlitligheten av rapport 3096 är svår att bedöma. 31 Palms dagboksansteckningar 12.4, 2.5, 1.6 och 25.7.1962. Möjligen hade initiativet samband med synpunkter som en tidigare anställd vid WFDY i Budapest framfört om att västmaktsländerna borde organisera egna ungdomsfestivaler för att ställa de kommunistiska festivalerna i skuggan, se rapport 2.5.1956, 414, Ö III, vol. 48, MUST:s arkiv 32 Palms dagboksanteckningar 28.3.1962 33 PM till 10.10.1962, H 159, delgiven med C Fst/In, C Fst/Sekt II, Thulin och sedermera (30.11.1963, H 70) till Elmér, T-kontorets arkiv, KrA

tiva studenterna var tämligen kända som sådana. En av dem valde att uppträda under antaget namn och hade skaffat sig en falsk legitimation.34 Också en grupp yngre svenska socialdemokrater, varav ett par med anknytning till grupp B, bevakade festivalen men de ingick inte i den svenska delegationen. Dessa socialdemokrater umgicks med ett par av de konservativa studenterna och bad dessa att försöka ta reda på vilka i den ”officiella” svenska delegationen som var socialdemokrater men som tydligen hade kommunistiska böjelser, detta för att de skulle kunna uteslutas. De konservativa studenterna hade inte mycket att rapportera i detta hänseende. Efter hemkomsten lämnade de skriftliga rapporter från resan, rapporter som sammanställdes av en annan, något äldre konservativ akademiker som var knuten till T-kontorets krigsorganisation.35 Rapporten ger en fyllig beskrivning av arrangemanget men innehåller med ett par undantag inte uppgifter om namn på de svenska deltagarna.36Det förefaller som om de konservativa studenterna inte haft klart för sig vem deras verklige uppdragsgivare var och de har förnekat att de samlade in uppgifter om svenska kommunister för denna. Det står klart att även statspolisen intresserade sig för festivalen.37För att studenternas medverkan i festivalen inte skulle medföra några framtida problem för dem, informerade Palm chefen för inrikesavdelningen om att de deltagit uteslutande för T-kontorets räkning.38

En av de konservativa studenterna som deltog i Helsingforsfestivalen startade hösten samma år tillsammans med några likasinnade en organisation i Lund för att sprida information om kommunismen och avslöja kommunistinfiltration inom stadens akademiska liv. Man upprättade ett referensregister över uppgifter som man samlat om kommunister genom att besöka offentliga möten som hölls av vänsterorganisationer, granska kommunistiska valsedlar och upprop m.m. Registret skall ha omfattat ett par tusen personer. En företrädare för organisationen deltog i 1963 års Östersjövecka. Kort därpå fick man kontakt med T-kontorets representant i Malmö Bo Anstrin. Denne fick ta del av den rapport som sammanställts efter Östersjöveckan. Under de följande åren deltog företrä-

34 Palms dagbok 25.7.1962 35 Palms dagboksanteckningar 6 och 19.9.1962 36 PM 10.10.1962, H 159, T-kontorets arkiv, KrA, och 15:025, SÄPO:s arkiv 37 Palms dagboksanteckningar 28.3.1962 38 Skrivelse till C Fst/In 12.9.1962, S 133, T-kontorets arkiv, KrA, ur vilken citeras: ”Jag får be Dig att personligen se till att dessa ynglingar snarast avföres ur ev. listor hos Fst/In eller polisen. Det är som bekant lätt att få en ´klick´ på sig. Att jag ber Dig personligen taga hand om detta ärende beror på tråkiga erfarenheter i tidigare fall.”

dare för organisationen åter i detta arrangemang, varvid utläggen ersattes av T-kontoret. I vart fall en av de aktiva inom organisationen försåg också under några år Anstrin med uppgifter om vänsterfolk i Lund. Däremot vägrades Anstrin tillgång till organisationens register.

I början av 1960-talet värvade Anstrin också en studerande i Lund för att inhämta uppgifter från Östeuropa dit denne ofta reste.39 Denne meddelare betecknades ”Kandidaten”. För att stärka sin ”vänsteridentitet” gick meddelaren på uppmaning av Anstrin med i några vänsterorganisationer, bl.a. Clarté och troligen även i Lunds antikärnvapenkommitté.

”Kandidaten” skall självmant ha rapporterat om framträdande personer i dessa kretsar, rapporter som Anstrin skall ha vidarebefordrat till säkerhetspolisen. Han rapporterade också om svenskar med anknytning till utbildning i slaviska språk vid svenska universitet, ofta sådana som bedömdes som sovjetsympatisörer.40 Personer vid de slaviska institutionerna utgjorde nämligen en målgrupp för T-kontorets rekrytering och genom ”Kandidatens” rapportering kunde man undvika att anlita personer, vilkas pålitlighet kunde sättas i fråga. År 1963 rapporterade Anstrin att ”Kandidaten” kontaktats av ett par studenter i den nyssnämnda antikommunistiska organisationen. Anledningen till att de kontaktat ”Kandidaten” var att de ville tillgodogöra sig hans goda insikter i sovjetiska förhållanden. ”Kandidaten” å sin sida såg en möjlighet att skaffa uppgifter för sin huvudmans räkning. ”Såvitt jag kan bedöma”, fortsatte Anstrin, ”skulle det vara värdefullt om uppgifterna dels kom mig och därigenom vederbörande myndighet till handa och dels kunde verksamheten kanaliseras i rätta fåror och eventuellt [oläsligt] låter sig infiltreras i Clarté och liknande sammanslutningar. Då speciellt sistnämnda verksamhetsfält väl alltid haft stort intresse för oss kan man kanske tänka sig att angripa problemet på detta sätt.” Avslutningsvis begärde Anstrin Palms synpunkter på olika alternativ för den fortsatta kontakten mellan ”Kandidaten” och studenterna.41 En företrädare för de konservativa studenterna har förklarat att, såvitt han vet, några sådana kontakter inte kom till stånd.

Det är oklart varför T-kontoret under 1960-talets första hälft kom att ägna sig åt aktiv underrättelseinhämtning även inom områ-

39 Brev till T-kontoret från okänd avsändare 4.9.1962, H 129, T-kontorets arkiv, KrA 40 Brev till Thulin 27.2.1963, P 9, och 18.11.1963, P 23, och till C Fst/In 11.1.1962, H 7, Tkontorets arkiv, KrA. Jfr även rapporterna 3051, 3052, 3054, 3066, 3067, 3080 från åren 1962 och 1963, 5:73/277, SÄPO:s arkiv. 41 Brev från Anstrin 21.11.1963, T-kontorets arkiv, KrA. Något svar från Palm har inte påträffats.

den som låg vid sidan av det rent militära.42 En förklaring kan vara att det skärpta läget i norra Europa (den finska notekrisen) kan ha föranlett försvarsstaben att delvis ändra eller utvidga inriktningen av T-kontorets underrättelseinhämtning, en annan att samverkande nordiska tjänster lade ökad vikt vid icke militära underrättelser och en tredje att det till organisationen knutits personer som särskilt intresserade sig för de svenska kommunisterna. Ytterligare en möjlighet är att T-kontoret önskade hävda sig i konkurrensen från Elmérs organisation. Tecken på att Palm upplevde ett sådant konkurrensförhållande finns i hans dagboksanteckningar.43

Även om T-kontoret lojalt rapporterade säkerhetsunderrättelser till statspolisen och inrikesavdelningen, var Palms förhållande till statspolisintendenten liksom till hans närmaste militära chefer och personalen vid inrikesavdelningen tidvis ansträngt.44 Däremot tycks Palm, i varje fall fram till mitten av 1950-talet, ha haft goda relationer med ÖB och försvarsstabschefen liksom med försvarsministern. Efter det att vissa av T-kontoret företagna operationer mot Baltikum blivit kända för allmänheten år 1957 började Palms ställning att försvagas. Samtidigt var Elmérs stjärna stigande.45

År 1964 beslöts om en sammanläggning av T-kontoret och Elmérs verksamhet. Den officiella motiveringen var behovet av en ökad samordning av underrättelse- och säkerhetstjänsten i central och regional instans.46 Andra förklaringar till sammanläggningen har anförts. En går ut på att regeringen respektive försvarsstabens ledning ville ha en ökad kontroll över underrättelsetjänstens inhämtningsorgan. Enligt en annan förklaring skulle Palm ha gjort sig skyldig till ett missgrepp varför han inte kunde kvarstå.47 Den sammanslagna underrättelseorganisationen kom att benämnas IB.

42 Redan år 1948 ombads dock Palm av chefen för den politiska avdelningen vid UD, Sven Grafström, att skicka en man till Polen i syfte att försöka få reda på varifrån kommunisterna fick sina pengar, Palms dagboksanteckning 17.6.1948. En inblandning i interna politiska förhållanden från Palms sida förekom också år 1958. I sina dagboksanteckningar 23.4.1958 skriver Palm: ” Så kom Anners upp och jag bad honom att skicka folk till ett möte på Stockholms högskola på fredag. Det var en pacifist-historia som skulle gå av stapeln, och det kunde vara bra att det en gång fanns några studenter som sade ifrån att de inte var pacifister.” 43 27.8.1959, 13.3.1962 och 26.6.1962, varav även framgår att Palm uppfattade Elmérs verksamhet som en socialdemokratisk underrättelsetjänst. 44 Se t.ex. Palms dagboksanteckningar 7.11.1952, 9.10.1958, 28.4.1960, 26.9.1960, 5.10.1961 och 5.4.1962 45 Palm a.a. s. 13 ff 46 C Fst/Sekt II utredning ”Underrättelse- och säkerhetstjänst”, hemligstämplad 30.12.1964; MUST:s arkiv 47 Palm a.a. s. 16. Bo Westin: Omständigheterna kring Thede Palms avsked från underrättelsetjänsten, KKrVAHT 2000 s. 149-153, John Magnus Lindberg: Thede Palms avskedande i ny belysning, ib s. 156-159, och Curt Andreasson: Politiska motiv bakom Thede Palms avsked, ib. s. 160 f. Palm behandlar utförligt motiven till sitt avsked i dagboksanteckningarna. Eftersom frågan faller utanför kommissionens uppdrag redovisas inte Palms version här.

Elmér blev chef för IB och Palm fick en befattning som forskningschef vid Militärhögskolan.

9.2. Grupp B

48

9.2.1. Tillkomst, organisation och uppgifter

Avslöjandet av den vid LM Ericsson anställde Anatole Ericssons industrispionage för Sovjetunionens räkning år 1956 föranledde militära krav på att säkerhetstjänsten inom försvaret och industrierna skulle skärpas, bl.a. genom en förstärkning av inrikesavdelningen. Ett led i detta var inrättandet av industriskyddsdetaljen år 1959.49 Som nämnts utgjorde bearbetningen av säkerhetsunderrättelser länge den militära säkerhetstjänstens akilleshäl. I anslagsäskandet för budgetåret 1958/59 begärde chefen för inrikesavdelningen medel för inrättande av en bearbetningsbyrå vid avdelningen. Som motivering angavs att det var angeläget att snabbt kunna bearbeta inkomna underrättelser och att av bearbetningsresultatet erhållna erfarenheter snabbt skulle kunna delges, så att eventuella säkerhetsåtgärder kunde vidtas. De spionerifall som hade avslöjats under de senaste åren hade tillfogat försvaret stora skador. Man oroade sig också för skyddet av de utspridda militära förråden och anstalterna och för skyddet av hos civila entreprenörer utlagda beställningar. I juni 1958 framhöll den nye chefen för inrikesavdelningen Filip Grudemark att en särskild bearbetningsbyrå var under tillblivande och gav order om att den bearbetning, sammanställning och delgivning som ankom på detalj I skulle flyttas över till den nya bearbetningsbyrån.

Till chef för den nya enheten förordnades fr.o.m. den 1 oktober 1958 Birger Elmér,50 som ”det senaste året” sysslat med de uppgif-

48 Detta avsnitt grundas väsentligen på Lars Olof Lampers: Det grå brödraskapet (SOU 2002:92). 49 Försvarsstabschefen Richard Åkerman hade redan år 1956 föreslagit inrättandet av en industriskyddsdetalj bl.a. med hänvisning till de amerikanska krav som kunde förutses i anledning av pågående vapenförhandlingar. 50 Elmér (1919-99) var ursprungligen officer på aktiv stat vid I 15 i Borås. Han bedrev vid sidan av tjänsten universitetsstudier i bl.a. psykologi och arbetade några år vid Centrala värnpliktsbyrån. År 1949 drabbades han av polio. Också under tiden vid Fst/U fortsatte han sina studier och han blev fil. lic. år 1956. Han betecknade sig själv som socialdemokrat. Under åren 1953-54 arbetade han tillsammans med Olof Palme vid Fst/U och de umgicks även därefter några år familjevis. Tydligen var Elmér en intellektuellt och socialt begåvad person och många har beskrivit honom som en skicklig underrättelseman.

ter ”för vilka den nya befattningen är avsedd”. Elmér hade sedan augusti 1957 arbetat vid inrikesavdelningen. Han hade dessförinnan, alltsedan år 1951, tjänstgjort vid försvarsstabens utrikesavdelning (Fst/U), från år 1953 som chef för dess dokumentationscentral.

Den ursprungliga tanken var att enheten51 skulle syssla med just bearbetning av säkerhetsunderrättelser. För detta talar, förutom motiveringen i anslagsäskandet och ordern att vissa arbetsuppgifter vid detalj I skulle flyttas över till byrån, även det förhållandet att det i anslagsäskandet yrkades medel för två befattningshavare i kaptens grad. Elmérs förberedelsearbete och hans rekrytering av medarbetare hade emellertid en annan inriktning. Verksamheten kom redan i ett tidigt skede helt att ägnas åt inhämtning av säkerhetsunderrättelser, dels från socialdemokrater i de andra nordiska länderna, dels inom landet främst med stöd av uppgiftslämnare inom fackföreningsrörelsen. Det förefaller således som om enheten i praktiken tog över en av personalkontrolldetaljens uppgifter, nämligen att ”kontinuerligt hålla försvarsledningen orienterad om ytterlighetspartiernas verksamhet främst med hänsyn till försvarsväsendet”.

De första åren tycks Elmér i huvudsak ägnat åt att rekrytera personal och bygga nätverk. År 1958 anställdes två sekreterare samt den socialdemokratiske ombudsmannen Karl Erik Pettersson vid enheten. 52 Följande år anställdes ytterligare en socialdemokratisk ombudsman, Ingvar Paues.53 Under de första åren arbetade vid byrån också en aktiv officer som hanterade utländska kontakter. Elmér berättade för medarbetare att han ofta träffade försvarsminister Sven Andersson och den socialdemokratiske partisekreteraren Sven Aspling. Och han hade täta kontakter med de framträdande socialdemokratiska kommunistbekämparna Ragnar Lassinantti och Arne Pettersson. Han besöktes av högt uppsatta socialdemokratiska politiker från Finland och Förbundsrepubliken Tyskland och vistades själv ofta i Finland.

En officer som tjänstgjorde vid Fst/In från hösten 1958 har uppgett att avdelningschefen Grudemark ofta sade att han och Elmér

51 Fram till år 1961 torde bearbetningsbyrån (Fst/Bearb) ha varit enhetens officiella beteckning, även om beteckningarna ”detalj VI”, ”Grupp B” och ”särskilda arbetsgruppen” också användes. Bl.a. för att undvika sammanblandning med den bearbetningsdetalj som inrättades vid Fst/In i början av 1960-talet används här fortsättningsvis beteckningen ”grupp B”. 52 Pettersson hade bl.a. arbetat som ombudsman i Uppsala och Norrköping innan han anställdes som aktuarie vid Fst. Denna befattning upprätthöll han till hösten 1963, då han lämnade grupp B för en befattning vid CFF. 53 Paues hade dessförinnan varit ombudsman i Norrbotten och Bohusläns socialdemokratiska partidistrikt. Efter en tid fick han en täckanställning vid FortF.

skulle besöka Palme och ibland även Sven Andersson. Sådana besök förekom ”var och varannan vecka”. Grudemark förutsatte att statsministern var informerad.

Under år 1957 kontaktade Elmér en tidigare medarbetare vid Fst/U, som övergått till en anställning vid Sveriges Förenade Studentkårer, och antydde i dunkla ordalag att han skulle börja med nya arbetsuppgifter. Det var något mycket hemligt som han hade börjat syssla med vid sidan av sitt ordinarie arbete. Han ville att personen i fråga, som var vänsterorienterad, skulle hålla ett öga på stämningarna i den akademiska världen, särskilt bland studenterna, och att denne skulle rapportera namn till honom. Den tillfrågade förklarade att studentvärlden nog var ganska ointressant för Elmér. Även om det säkert fanns enstaka kommunister och clartéister, var de ledande inom studentkårerna starkt antikommunistiskt inställda. Han ringde senare någon gång till Elmér och bekräftade att studentkårerna i Uppsala, Lund och Stockholm leddes av personer med starkt antikommunistisk inställning. ”Sedan ebbade det ut.”

Sekreterarna uppfattade att arbetet var inriktat på att motverka sabotage och att skaffa information om SKP, Clarté och liknande organisationer. Det gällde t.ex. att kartlägga vilka kommunister som företagit resor till öststater. En av sekreterarna har förklarat att verksamheten var såväl militär som partipolitisk – ”det var väldigt socialdemokratiskt”. Hon är övertygad om att det inom ramen för detta nätverk förekom ett ömsesidigt utbyte av muntlig information om kommunister. Paues har berättat att då han började vid enheten hade Elmér och Pettersson redan hunnit etablera många kontakter med pålitliga socialdemokrater på olika håll genom vilka man inhämtade uppgifter om kommunister. Det gällde att kartlägga vissa orter som uppfattades som särskilt kommunistinfluerade eller som var av särskilt militärt intresse. Syftet med verksamheten angavs vara att bedriva säkerhetsarbete för försvaret. En socialdemokrat, anställd vid grupp B åren 1961-63, har uppgett att hans uppgift var att tillsammans med Paues bygga upp ett kontaktnät på arbetsplatserna för att förhindra kommunistisk infiltration av fackföreningarna. Man fruktade nämligen att om kommunister tog makten över fackföreningar, skulle de kunna göra en kupp mot riket eller i vart fall skapa ekonomiskt kaos. Det gällde att förhindra ett sådant maktövertagande och samtidigt lämna försvaret underlag för att undvika krigsplacering av opålitliga personer. Härigenom bidrog man även, enligt denne uppgiftslämnare, till att bevara socialdemokratins hegemoni över fackföreningsrörelsen.

Den s.k. notekrisen mellan Sovjetunionen och Finland år 1961 skall ha föranlett diskussioner mellan ÖB och regeringen med resultat att man beslöt att förstärka grupp B. Troligen som en följd därav utsågs år 1962 majoren Bertil Wenblad till souschef i grupp B.54 Wenblad var stabsutbildad och kom direkt från inrikesavdelningen, där han varit chef för kontraspionagedetaljen. Också han var socialdemokrat.

Enligt Wenblads minnesanteckningar bestod grupp B av fyra enheter, nämligen expedition med arkiv, en enhet för bearbetning, analys och samverkan, en enhet för registrering av personer tillhörande kommunistpartiets kaderdel55 och dess frontorganisationer samt av ”emigrantgrupper” och en enhet för utbildning, säkerhetsskydd och krigsorganisation. Uppgiften var att klarlägga omfattningen av ett subversivt hot från extremistorganisationer, som sade sig främja främmande makts politik, främst Stalintrogna kommunister. Framför allt ägnade man sig åt att studera SKP:s kaderdel. För detta ändamål användes socialdemokrater med stor facklig erfarenhet. Inom exilgrupperna och frontorganisationerna byggde man med tiden upp ett nät av förtroliga meddelare.56

Antalet anställda (förutom kvinnliga sekreterare) vid grupp B uppgick i början av 1960-talet endast till en handfull personer, nästan samtliga aktiva socialdemokrater. År 1961 rekryterades en underofficer med facklig erfarenhet från TCO (enligt vad han själv uppgett efter förslag av ecklesiastikminister Ragnar Edenman.) Från Fst/In kom samma år en yngre befattningshavare utan några kända partipolitiska sympatier. Sedan Karl Erik Pettersson och underofficeren båda slutat år 1963 anställdes ytterligare två socialdemokratiska ombudsmän, Rolf Nyström och Axel Hedén, och för en kortare tid SSU-aren Sture Ericson. Vid enheten fullgjorde några yngre socialdemokrater hela eller delar av sin värnplikt, nämligen Ingemar Engman, Rolf Landén, Hans Palm och Anders Thunborg.

9.2.2. Förklaringar till grupp B:s tillkomst

Hur kom det sig att en relativt underordnad befattningshavare inom försvarsstaben som Birger Elmér kunde bygga upp en enhet

54 Bertil Wenblad: Bilder ur ett liv s. 410 55 Förmodligen avsåg Wenblad härmed partiets fast anställda och förtroendevalda på central nivå. 56 Beskrivningen av organisationen skall nog snarare ses som ett utslag av Wenblads ordningssinne än som en redovisning av verkligheten. Arbetsplatsen var liten och förhållandena skall ha varit familjära.

med denna inriktning på kontakter med socialdemokrater inom och utom Sverige? Om bakgrunden härtill finns åtskilliga uppgifter som lämnats av personer med mer eller mindre goda insikter i verksamheten. Uppgifterna är dock delvis motstridande. Inte ens Elmérs vid olika tillfällen lämnade redogörelser är helt samstämmiga. Det finns skäl att erinra om att uppgifterna i samtliga fall lämnats efter IB:s avslöjande år 1973.

Vid en intervju med Olle Häger och Hans Villius år 1974 uppgav Elmér följande rörande IB:s tillkomst.

I början av 1950-talet började välutbildade kommunister från DDR och Finland att söka sig till Sverige… Jag var själv i DDR och kollade utbildningen. Den svenska säpo kunde inte klara den här uppgiften. Den var splittrad och länspolischeferna inte alltid lätta att ha att göra med. Det visade sig att det satt finnar överallt i ammunitionsförråden i Bofors, på viktiga poster i Hofors etc. Paues, ombudsman i Norrbotten var en av mina viktigaste kontaktmän.

Inför FUN uppgav Elmér år 1998 bl.a. följande.

I början av 1950-talet hade polisens personalkontroll för försvarets räkning avseende bl.a. Kalixlinjen inte fungerat tillfredsställande. Elmér som vid denna tidpunkt för Försvarsstabens sektion II räkning bearbetade säkerhetspolitiska problem hade då informerat chefen för sektion II kommendören af Klint om den fackliga rörelsens och det socialdemokratiska partiets verksamhet på arbetsplatserna genom de s.k. arbetsplatsombuden. På begäran av sektionschefen arrangerade Elmér en föredragning om denna verksamhet av ombudsmannen Arne Pettersson. af Klint fann föredragningen mycket intressant och föreslog ett samarbete i de fall som kunde vara aktuella för Försvarsstaben. Det bestämdes att sektionschefen skulle tala med försvarsstabschefen general Åkerman och ombudsmannen Arne Pettersson med sina överordnade om ett samarbete i hithörande frågor. Så skedde och samarbetet godkändes på ömse håll. Pettersson hade å sin sida bl.a. kontaktat försvarsminister Torsten Nilsson och Sven Andersson som år 1957 efterträdde Torsten Nilsson.

För att Sverige även i framtiden skulle få teknisk kunskap och få köpa vapen från USA hade enligt Elmér amerikanarna krävt

att det skulle ”vara rent” inom vissa industrier. Ett samarbete mellan SAF, LO och försvarsstaben etablerades.

57

Från ett samtal som Elmér hade med Enn Kokk i augusti 1999 har antecknats följande.

Under 1950- och 1960-talen hade försvaret behov av att identifiera säkerhetsrisker inom områden, som var viktiga från försvarssynpunkt. Dramatiska händelser som den sovjetiska inmarschen i Ungern 1956 ökade ytterligare behovet av att hålla koll på potentiella säkerhetsrisker.

Vidare ville USA ha garantier för att försvarsteknologi, som Sverige köpte från USA, inte kunde föras vidare till tredje land. Amerikanarna ställde enligt Birger Elmér krav på att olämpliga personer inte arbetade i industrier, som använde sig av denna teknologi; Elmér säger sig bland annat ha hört Stig Synnergren läsa upp ett papper av denna innebörd för honom.

Det visade sig att polisen inte alltid kunde göra tillräckligt träffsäkra avvägningar av vilka som var farliga respektive inte farliga från säkerhetssynpunkt. Ibland fick man för sig, att hela gäng av radikala SSU-are var säkerhetsrisker. Egenartade missförstånd skedde: Kommunister kunde först hindras att bli inkallade till militärtjänstgöring innanför Kalixlinjen – för att därefter, också nu efter säkerhetspolisens bedömning, bli inkallade som chaufförer till samma område.

Elmér, som var socialdemokrat, var god vän med Paul Björk,

Arne Pettersson och Stig Lundgren, som var anställda på social-

demokratiska partiets centrala kansli och som åkte runt i landet och tog debatter med kommunisterna; bland hans socialdemokratiska vänner fanns även dåvarande partikassören Ernst Nils-

son. Elmér kände därför väl till den arbetsplatsorganisation, som

socialdemokraterna under efterkrigstiden hade byggt upp; --- Hos socialdemokraterna fanns också en värdefull kunskap om vad som hände i Finland.

58

Elmér berättade vidare för Kokk om det sammanträffande som han arrangerade mellan af Klint och Arne Pettersson och om de kontakter dessa sedan hade med sina respektive överordnade. Sven An-

57 FUN:s rapport s. 51. Ingvar Paues har uppgett att Elmér kort före sitt framträdande inför FUN till honom lämnat samma uppgifter om bakgrunden till IB:s bildande som Elmér lämnade till FUN. 58 Enn Kokk: Vitbok s. 411 f.

dersson skall ha varit den mest entusiastiske av de båda tillfrågade socialdemokratiska förgrundsfigurerna, medan Torsten Nilsson varit mer försiktig. Försvarsstaben skulle få ställa frågor till de personer inom partiet och fackföreningsrörelsen, som man hade kontakter med, om olika saker som väckte frågor från säkerhetssynpunkt. Dessa kontaktpersoner ”togs ut i princip av Arne Pettersson,59 Stig Lundgren60 och Paul Björk”.61

Det redovisade händelseförloppet kan av allt att döma i tiden placeras till åren 1951-53.

Vid ett samtal som Elmér hade med företrädare för MUST i februari 1998 gav han en något annorlunda bild av hur samarbetet mellan försvarsstaben och arbetarrörelsen inleddes. Han uppgav då bl.a. följande.

Vid något tillfälle blev ÖB kontaktad av LO ledning, som uttryckte stor oro över att ”bolsjeviker” medvetet, av sitt parti placerats i nyckelbefattningar i både tillverknings- och byggnadsindustrin, där de fick en oroande detaljerad insikt i det som producerades för försvarets räkning. Elmér fick uppgiften att ”titta på detta”.

Elmérs första kontroll bekräftade LO:s uppgifter, varför han beordrades fortsätta verksamheten. Arbetet inriktades på att skapa kontakter med LO:s ledare i företag av intresse för försvaret. Arbetet växte successivt, och Elmér fick tillstånd att anställa folk, bl.a. Ingvar Paues, för att kunna lösa uppgifterna. 62

Inför Neutralitetspolitikkommissionen uppgav Elmér att han i början av sin tid vid försvarsstaben mer eller mindre av en slump fick ett uppdrag av Torsten Nilsson; kontakten skall ha förmedlats av hans militäre chef, sedan Elmér bejakat att han hade ”lite vänsteråsikter”. Uppdraget utvecklade sig till att han fick kontakter med

59 Arne Pettersson var bror till Karl Erik Pettersson. Han anställdes år 1947 vid den socialdemokratiska partistyrelsen som reseombudsman och blev sedermera facklig sekreterare hos SAP. Han betecknades som en av socialdemokratiens främsta ”kommunistdödare”. 60 Lundgren var åren 1944-50 föreståndare för den socialdemokratiska kursgården Bommersvik, varefter han fram till år 1959 var SAP:s förste tjänstemannasekreterare. Senare arbetade han huvudsakligen inom regeringskansliet. Han var också reservofficer och tjänstgjorde som sådan åren 1955-58 vid upprepade tillfällen vid Fst/In, detalj II, där han bl.a. arbetade med att göra sammanfattningar ur den kommunistiska tidningen Ny Dag. 61 Björk anställdes år 1947 som facklig sekreterare inom SAP och hans verksamhet som sådan behandlas i kap. 10. År 1951 utsågs han till chefredaktör för Norrländska Socialdemokraten och år 1956 utnämndes han till chef för Sveriges Radios aktualitetsavdelning. Han upprätthöll under 1950-talets första hälft goda kontakter med den amerikanska Stockholmsambassaden. 62 SH PM 6.2.1998, MUST:s arkiv

tyska socialdemokrater. Efter hand vidgades uppdraget till att avse kontakter även med framstående socialdemokrater i Finland, Danmark och Norge. Genom de nämnda kontakterna skall han ha inhämtat underrättelser från närområdet. Dessa kontakter skall ha utgjort ett av de ben på vilka grupp B:s verksamhet senare kom att vila. Det andra utgjordes av den socialdemokratiska arbetsplatsorganisationen. Också inför Neutralitetspolitikkommissionen berättade han om betydelsen av situationen i Norrbotten (Kalixlinjen). Han påpekade att hans verksamhet successivt växte fram under 1950-talet.

Bertil Wenblad, som från år 1962 tjänstgjorde som Elmérs närmaste man, har i sina opublicerade memoarer lämnat följande uppgifter om tillkomsten av grupp B.

Det var diskussioner mellan regeringen och ÖB om det subversiva säkerhetshotet som Sovjet hade utövat mot sina grannstater under efterkrigstiden från 1949 med Tjeckoslovakien fram till Ungernrevolten 1956, som låg till grund för tillskapandet av Fst/B med början 1957. Därefter följde Berlinkrisen med början 1960 och Finlandskrisen 1961.---

De mer eller mindre militanta kommunistpartierna var intensivt verksamma inom den fackliga sektorn, där de i de nordiska länderna kämpade mot de socialdemokratiska fackliga företrädarna. Kampen var ofta hård. I mångt och mycket gällde kampen nominering och val av förtroendemän och -kvinnor i fackliga styrelser för avdelningar och klubbar samt enskilda ute på arbetsplatserna. Män och kvinnor ute på arbetsplatserna hade inga märken, som visade deras partisympati eller partitillhörighet. Vid nomineringar fördes fram kandidater med fackliga meriter men utan känd partitillhörighet. På så sätt kunde majoriteten av förtroendevalda i en styrelse visa sig vara kommunistsympatisörer, vilka bedrev en kommunistisk facklig politik. Tillvägagångssättet med nomineringar av kryptokommunister tvingade de socialdemokratiska fackliga företrädarna att noggrant söka klarlägga den politiska hemvisten hos nya nominerade förtroendevalda innan den avgörande röstningen skedde.

Socialdemokraterna började redan på 1940-talet att tillsätta arbetsplatsombud för att söka hålla reda på vem som stod bakom vem i det fackliga nomineringsarbetet. Samma information fanns hos kommunistiska fackliga företrädare.

Sett ur säkerhetsunderrättelsetjänstens synpunkt var verksamheten i det fackliga kontaktskiktet mellan kommunister och

socialdemokrater en viktig källa till att klarlägga hur stort ett subversivt hot kunde vara från ett stalinistinspirerat kommunistparti. Dessutom var denna källa den enda. De borgerliga partierna hade en mycket ringa om ens någon kontaktyta till kommunister i deras dagliga verksamhet. En liten kontaktyta fanns i radikala studentorganisationer.

63

Wenblad nämner vidare att Elmér hade goda kontakter med socialdemokratiskt partifolk i Stockholm och att han fick överta en del av Torsten Nilssons utrikespolitiska kontakter när denne blev försvarsminister.

Bo Anstrin, som år 1965 blev operationschef vid IB, har för kommissionen lämnat följande uppgifter om tillkomsten av Elmérs verksamhet, baserade på vad Elmér skall ha berättat för honom.

I början av 1950-talet oroade sig regeringen - och särskilt Tage Erlander – för att kommunister under ”falsk flagg” skulle infiltrera fackföreningsrörelsen … USA ställde krav på att svenska fabriker som på amerikansk licens tillverkade försvarsmateriel skulle hållas fria från kommunister. För att skaffa tillförlitlig information härom bedömde regeringen att fackföreningsfolk borde anlitas. Bland arbetarna fanns nämligen en skepsis mot säkerhetspoliser.

Ungernkrisen år 1956 och USA:s krav på kontroll av svenska företag vid licenstillverkning av amerikansk krigsmateriel ledde till bildandet av ”Collector”… Syftet med kontrollen av företagen var att förhindra att uppgifter fördes vidare till tredje land och man behövde därför uppgifter om eventuella säkerhetsrisker vid sådana företag. Statspolisen saknade erforderliga kontakter på arbetsplatserna. Elmér bildade därför tillsammans med Olof Palme och några fackföreningsmän ”Collector”, som skulle utnyttja den socialdemokratiska arbetsplatsorganisationen för att inhämta uppgifter om säkerhetsrisker. Palme informerade Tage Erlander i den mån Erlander inte själv deltagit i beslutsfattandet. Det är en fullständigt orimlig tanke att Palme och Elmér skulle ha förbigått Erlander i en så viktig sak. Högermannen Gunnar Svärd liksom företrädare för de andra borgerliga partierna hade förståelse för behovet av en sådan organisation.

63 Bertil Wenblad: a.a. s. 410 f.

Förre överbefälhavaren Stig Synnergren har gjort gällande att förklaringen till bildandet av grupp B skall ha varit de amerikanska kraven på säkerhetskontroll för export av kvalificerad militär utrustning och ”know how”. Han har också hävdat att det år 1960 eller 1961 skall ha ingåtts en trepartsöverenskommelse mellan försvaret, SAF och LO om att försvaret skulle ta sig an kontrollen av säkerhetsrisker i områden som var viktiga från försvarssynpunkt. Överenskommelsen skall ha formaliserats i en skriftlig handling, signerad av ÖB Torsten Rapp och försvarsstabschefen Carl Eric Almgren.

Ingemar Engman, som i början av 1960-talet fullgjorde en del av sin värnpliktstjänstgöring vid grupp B och sedermera blev Elmérs kontaktman vid försvarsdepartementet, har såväl då han hörts av FUN som av kommissionen uppgett att den utlösande faktorn till bildandet av Elmérs organisation var de amerikanska kraven på säkerhetsskydd. För kommissionen har han uppgett att Ingvar Carlsson för honom, troligen hösten 1964, berättat att militären fått sanktion av SAP att utnyttja den socialdemokratiska arbetsplatsorganisationen för övervakning av arbetsplatser. Engman har för sig att Carlsson nämnt att Torsten Nilsson hade motsatt sig arrangemanget. Uppgifterna hade Carlsson troligen fått i statsrådsberedningen av Tage Erlander eller Olof Palme. I den personkrets som skulle ha diskuterat saken ingick, enligt en allmän uppfattning inom SAP, Erlander, försvarsminister Torsten Nilsson, kommunikationsminister Sven Andersson, finansminister Gunnar Sträng, inrikesminister Rune Johansson, partisekreteraren Sven Aspling, LOordföranden Arne Geijer och ordföranden i Svenska Metallindustriarbetareförbundet Åke Nilsson. SSU-ordföranden Bertil Löfberg och dennes efterträdare Kurt Ward skulle ha informerats om beslutet.64 Också Engman har talat om den s.k. trepartsöverenskommelsen mellan försvaret, SAF och LO.

Den tidigare partisekreteraren i SAP och sedermera utrikesministern Sten Andersson har förklarat att han tar för givet att Olof Palme fanns med i bilden då grupp B tillkom. Palme var vid denna tid sekreterare hos Tage Erlander. Andersson har vidare uttalat att ”det är uteslutet att försvarsministern, tillsammans med en underordnad tjänsteman som Palme, skulle ha bildat en hemlig organisation utan att statsministern fått säga sitt”.

64 Ingvar Carlsson har inför kommissionen tillbakavisat Engmans uppgifter och förklarat att han inte vet något säkert om den egentliga bakgrunden till varför Elmérs organisation bildades.

Ove Rainer skriver i sina memoarer att han efter sin avgång som justitieminister år 1983 fått upplysningar rörande Elmérs verksamhet:

Initiativet till samarbetet mellan den politiska och fackliga arbetarrörelsen å ena sidan och den militära säkerhetstjänsten å den andra lär ursprungligen ha tagits av företrädarna för arbetarrörelsen. På den politiska sidan har det under årens lopp varit Tage Erlander, Torsten Nilsson, Sven Andersson, Sven Aspling, Palme och Sten Andersson som haft ansvaret och från fackligt håll har bl.a. Arne Geijer och Knut Johansson varit ansvariga.

På den militära sidan har samtliga överbefälhavare och, inte minst, försvarsstabschefen Almgren haft ansvaret för verksamheten.

65

Journalisterna Thomas Kanger och Jonas Gummesson har i sin bok Kommunistjägarna gett följande förklaring till varför Elmérs organisation bildades. Enligt dem gällde det för socialdemokraterna att cementera sin maktställning, sedan kommunisterna rensats ut ur de flesta fackföreningarna. Frågan skulle ha diskuterats inom partiets trängre krets (Erlander, Sträng, Arne Geijer, Sven Andersson, Sven Aspling, Rune Johansson, Torsten Nilsson, Åke Nilsson m.fl.) under åren 1956 och 1957. Man skulle ha kommit fram till att det behövdes en bättre löpande kontroll över läget i fackföreningarna, vilket krävde ett systematiskt upplagt namnregister över samtliga kommunister. Att förlägga hanteringen av ett sådant register till partiexpeditionen ”vore som att ha en tickande bomb i lokalerna” och skulle dessutom kräva en stor och kostsam arbetsinsats av den centrala partiapparaten.

Så väcktes idén om att överlåta det praktiska arbetet till militären. Inte till redan existerande militära enheter, utan till en helt ny, hemlig organisation som skulle bestå av lojala socialdemokrater.

Meningarna var delade om det förnuftiga i en sådan ordning. Torsten Nilsson var emot. Han ansåg det vara alldeles för riskabelt. Han gillade heller inte tanken på att låta militären ta över något som var en intern partipolitisk angelägenhet. ---

65 Ove Rainer: Makterna s. 51. Rainer nämner inte vilka som varit hans uppgiftslämnare och hans änka Lena Rainer har förklarat sig inte ha någon säker uppfattning härom.

Men förslaget förespråkades starkt av kommunikationsminister Sven Andersson, den förre partisekreteraren. Han fick stöd av Rune Johansson. Fördelarna med att placera registret under militärens tak var uppenbara: verksamheten fick en officiell hemligstämpel, kostnaderna fördes över till statskassan, och hanteringen skildes formellt från partiet. Dessutom kunde det motiveras utifrån nationella säkerhetsintressen. Diskussionerna slutade med att Sven Andersson och Rune Johansson fick sin vilja igenom. När beslutet väl var fattat var det ingen som motsatte sig detta, alla ställde lojalt upp för den nya ordningen.

66

Författarna har för kommissionen uppgett att de grundat denna beskrivning på uppgifter från en initierad person men med hänvisning till källskyddet avböjt att namnge denne. De skall förgäves ha bett personen i fråga att själv lämna kommissionen de aktuella uppgifterna.

Kommissionen återkommer i avsnitt 9.4 med en värdering av dessa uppgifter.

9.2.3. Arbete för försvarsstabens inrikesavdelning

Chefen för inrikesavdelningen Filip Grudemark var otvivelaktigt en tillskyndare av Elmérs verksamhet. På sina håll inom försvarsstaben såg man dock uppenbarligen med betydande skepsis på grupp B. Försvarsstabschefen Curt Göransson har i sin dagbok skildrat ett samtal som han haft med chefen för sektion II Oscar Krokstedt och Grudemark i februari 1961 rörande Elmérs verksamhet. Grudemark menade att Fst/In hade intresse av information som kunde ligga till grund för krigsplaceringar och skydd mot propaganda. Göransson hävdade däremot att ”vi måste hålla oss till vår mil org. Underrättelse om andra skall vi begära att få för våra behov.” Han förordade därför att man skulle flytta Elmérs enhet från staben och lägga ned kontraunderrättelsetjänsten. Grudemark fann det ”önskvärt att demokratiska partierna står bakom och att målet fastställes och att det bestäms hur samarbetet med statspolisen skall ske”. Göransson noterade vidare att Elmérs enhet arbetade för såväl Fst/In, Fst/Ut som chefen för försvarsdepartementet och att enheten ”bör ev. helt frigöras från krigsmakten”.

Sommaren 1961 avskildes grupp B från Fst/In och bildade en självständig enhet direkt underställd chefen för sektion II. Den ny-

66 Thomas Kanger och Jonas Gummesson: Kommunistjägarna s. 86 ff

tillträdde sektionschefen Bo Westin har uppgett att Krokstedt vid överlämningen för honom förklarat att han ”kört ut grupp B ur huset”. Anledningen skulle ha varit att Elmérs verksamhet bedömdes vara alltför politiskt inriktad. Verksamheten flyttades från K 1:s kaserner och kom härefter att bedrivas under täckmantel av aktiebolaget Collector i en villa på Lidingö. År 1963 flyttade man till Solna.

Organisationsförändringen innebar inte att banden mellan inrikesavdelningen och grupp B kapades helt. I oktober 1961 beslöts således vid ett avdelningsmöte att frågan om en förstärkning av grupp B närmare skulle göras upp mellan detalj 1 och grupp B. Samma höst upprättade industriskyddsdetaljen en förteckning över antalet ”kända säkerhetsrisker” vid ett tiotal företag. Enligt en påskrift på handlingen borde den ”lämnas till Grupp B för ev bedömning och åtgärd”. Så sent som år 1964 deltog Elmér och/eller dennes souschef i regelbundna möten med inrikesavdelningen.

I en underrättelseplan som upprättades inom detalj 1 hösten 1962 angavs bl.a. följande.

Den kommunistiska aktiviteten ute i landet bör Grp B ge svar på. Vid bearbetningsdetaljen bör emellertid kartplott med förgrundsfigurer och för illegal verksamhet misstänkta föras. Så göres. Materialet, vilket i huvudsak kommer från Grp B, är dock ännu ofullständigt… --- Till bearbetningsdetaljen såsom huvudarbetande del bör kontinuerligt inflyta följande i ”halvbearbetad” form. --- Grp B: Lokala frågor betr kommunistpartiet: kommuner, antal medlemmar, utbildade och aktiva kommunister, infiltration i fackföreningar m m. --- Den militära säkerhetstjänsten kan inte fungera tillfredsställande om ej samarbetet med statspolisen sker intimt och med förtroende. Båda sidor måste vara givande och tagande. Bearbetningen bör delges den andra parten.

67

Carl Eric Almgren, som år 1961 utnämndes till försvarsstabschef, tycks ha ägnat grupp B ett mer positivt intresse än företrädaren Göransson. Efter vissa sporadiska kontakter med Elmér företog han i oktober 1962 ett ”kontakt- och studiebesök” hos Collector och fick ett gott intryck av verksamheten. Detta intryck förstärktes tydligen vid en föredragning för ÖB Torsten Rapp om säkerhetslä-

67 Underrättelseplan In I, 10.9.1962, Ö IV, vol. 9, MUST:s arkiv; cit. efter Lampers.

get ett par månader senare. Almgren och Westin lämnade i april 1963 direktiv för verksamheten vid grupp B. Uppgiften angavs vara att ”skapa underlag för bedömning av den militära frontens inre styrka och om den verksamhet som bedrives för att underminera verkan av våra stridskrafter”. Verksamheten skulle inriktas på att inhämta underrättelser om

a) främmande makts mot krigsmakten riktade verksamhet, som bedrives med egna organ eller medlöpare b) sådan verksamhet i våra grannländer, som har samband med under a) nämnd verksamhet c) verksamhet av politisk ytterlighetskaraktär, som riktar sig mot krigsmakten.

Prioriteringen av arbetet skulle ske enligt ”Säkundplan Fst/In” och bearbetningen uföras vid inrikesavdelningen. Vid grupp B skulle endast för den egna verksamheten erforderliga sammanställningar göras. Ordinarie rapportering skulle ske till chefen för sektion II genom chefen för inrikesavdelningen samt till statspolisintendenten. Grupp B anmodades att inkomma med underlag för anslagsframställning. 68

Westin har förklarat att direktivet beskrev hur man ville att verksamheten skulle fungera men att man inte fick tillräckliga medel för att planerna skulle kunna förverkligas. Enligt Westin var grupp B:s uppgift för försvarets räkning att ”kartlägga personer som inte var lämpliga för krigsplacering” och enheten hade på grund av sitt fäste i SAP stora möjligheter att komma åt de personer som var skadliga för försvaret. Därutöver arbetade Elmér, enligt Westin, för försvarsministerns och SAP:s räkning mot kommunisterna.

Med anledning av direktivet utarbetades inom grupp B samma månad en PM angående grupp B:s organisation och anslagsbehov. I denna preciserades bl.a. uppgiften under c) enligt följande.

att enligt i Fst/In underrättelseplan angiven prioritering inhämta, värdera och sammanställa underlag om militära säkerhetsriskers förekomst, organisation och verksamhet (allmän riskbedömning) inom SKP; front-, vänskaps- och andra täckorganisationer; minoritetsgrupper;

68 Fst/Und 3.4.1963 , H 901, T-kontorets arkiv, KrA

övriga vänsterextremistiska organisationer; samt nyfascistiska organisationer.

”Militär säkerhetsrisk” definierades som en person som ”medvetet eller omedvetet, försvagar vår försvarsvilja eller minskar vår försvarskraft. Civila samhällsfunktioner, som erfordras för det militära försvaret, kan ha militära säkerhetsrisker.” En säkerhetsrisk kunde vara en anställd vid ett från militär synpunkt viktigt objekt, t.ex. en kraftstation, eller en person som bodde i närheten av ett sådant objekt. Vad som främst tycks ha beaktats var risken för sabotage. PM:n innehöll också ett utkast till en förhållandevis stor organisation. Detta förslag kom dock inte att realiseras.

I en PM betecknad ”De ideologiskt omvända”, som grupp B i början av år 1963 gav in till inrikesavdelningen (och som återfunnits i SAP:s arkiv), beskrevs bl.a. konkreta åtgärder för att stoppa det kommunistiska hotet mot demokratin. Enligt PM:n gällde det att samla in och analysera alla kända förhållanden beträffande den öppna och underjordiska propaganda som kommunisterna genomförde mot Sverige, att samla in uppgifter om kommunister, bl.a. sådana som kunde antas vara utbildade utomlands eller redo för samhällsfarliga handlingar eller deltagit i av kommunisterna anordnade resor till öststaterna, och att registrera kända kommunister på olika orter.

Omkring årsskiftet 1963/64 fick grupp B som särskilt uppdrag att svara för inhämtning av uppgifter rörande personer som långtidsutbildats i öststater. Bakgrunden härtill var uppgifter till inrikesavdelningen från en, som man bedömde tillförlitlig och initierad källa, om att varje kommunistiskt parti hade en illegal sektor, som skulle träda i funktion i händelse av krig. Den illegala sektorns personal angavs rekryteras främst bland medlemmar som erhållit utbildning av nyssnämnt slag.

9.2.4. Samarbete med statspolisen

Som tidigare framgått besökte en amerikansk expertgrupp (S-DMICC) i maj 1958 Sverige för att informera sig om det svenska säkerhetsskyddet inför en amerikansk export av avancerade vapensystem. I sin utvärdering av besöket noterade expertgruppen statspolisens betydelse för kontrollen av misstänkta säkerhetsrisker inom de företag som skulle hantera den amerikanska teknologin.

Elmér deltog vid besöket och föreläste om säkerhetsmedvetandet hos statsanställda.

Samma dag som det amerikanska besöket inleddes tillställde chefen för inrikesavdelningen Filip Grudemark statspolisen en PM rörande behovet av att vidga den militära säkerhetstjänstens arbetsuppgifter. Han framhöll bl.a. att åtskilliga kommunister erhållit särskild utbildning i Sverige eller utomlands och att det inte var orimligt att förutsätta att dessa var avsedda att bilda stommen i eventuella illegala kamp- eller underrättelseorganisationer. Dessa borde därför ”registreras på ett särskilt sätt och enligt överenskommelse mellan inrikesavdelningen och statspolisen bedömas i vad mån de skall räknas in i viss farlig kategori”. Han tillade att ”uppspårandet av illegala kamporganisationer kanske kan kartläggas genom att följa dessa individers verksamhet, deras geografiska placering i landet, deras arbetsplatsers känslighet m.m.” Som nämnts väckte dessa tankar föga entusiasm inom statspolisen, som ansåg att militären sökte ta över ansvaret för delar av dess verksamhet. I de fortsatta diskussionerna mellan statspolisen och inrikesavdelningen deltog Elmér. Vid ett sammanträde i januari 1959 hävdade Grudemark och Elmér att inrikesavdelningen för sin verksamhet behövde ”en mängd personliga kontakter på olika orter och inom olika industrier”, kontakter som tydligtvis i viss mån redan hade etablerats.

Från polisiär sida ville man slå fast att inhämtning av upplysningar om personer i politiskt hänseende principiellt åvilade statspolisen, men att man måste ”räkna med allt det biträde från inrikesavdelningens sida, som det är möjligt att lämna, även genom införskaffande av upplysningar. Sådan upplysningar böra dock snarast delgivas den särskilda polisverksamheten.”

Någon form av överenskommelse tycks så småningom ha träffats mellan statspolisen och inrikesavdelningen. Från slutet av år 1959 började nämligen Elmér under källbeteckningen ”Erik” att till statspolisintendenten Thulin personligen överlämna rapporter, ställda till inrikesavdelningen.69 Dessa utgjordes i stor utsträckning av ”listor med namn på kommunister eller kommunistsympatisörer, anställda vid industriföretag över hela riket”.70 Redan tidigare – under åren 1957 och 1958 – tycks statspolisen ha fått del av (vissa)

69 Också Karl Erik Pettersson skall, enligt vad han uppgett vid ett samtal med en säkerhetspolis, vid ett par tillfällen personligen ha överlämnat handlingar till Thulin. 70 PM juli 1961 upprättad av Lars P Lindroth, Erik-akten, vol. 1, SÄPO:s arkiv

rapporter från grupp B rörande utländska förhållanden.71 Inom statspolisen bedömdes, enligt en PM från år 1961, källa Erik som ”mycket välinformerad och pålitlig”. Statspolisen bearbetade uppgifterna, vari som ett viktigt moment ingick en ”tillförlitlig identifiering av personer”, vilket skedde genom kontroller hos berörda lokala sektioner. Därefter systematiserades och registrerades uppgifterna. I början av år 1965 omfattade källa Eriks rapportering ca en hyllmeter pärmar.

Revirstriden mellan polis och militär var dock inte helt bilagd. Med anledning av misstankar om att den östtyska underrättelsetjänsten ägnade sig åt något slags ”massinformationstjänst” genom svenska kommunister föreslog Grudemark i november 1960 statspolisen att vissa motåtgärder skulle vidtas. För inrikesavdelningens del kunde det vara aktuellt att sätta in ”aktiv observation vid förband, arbetsplatser, anläggningar och industrier med hemliga beställningar” och anskaffande av agenter och informatörer. Denna propå möttes med skepsis från statspolisens sida. I en intern PM framhölls bl.a. följande.

Det synes oklart vad fst/in avser med insättande av aktiv observation vid industrier med hemliga beställningar. I vad avser anlitande av förtroliga meddelare utanför rent militära anläggningar bör väl denna observation närmast vara en uppgift för den särskilda polisverksamheten. Detsamma torde gälla anskaffandet av agenter och informatörer, om därmed avses meddelare inom samma områden som tidigare diskuterats i samarbetssammanhang.

72

”Ute på fältet” sökte befattningshavare vid grupp B etablera ett samarbete med statspolisens regionala säkerhetssektioner. I april 1960 besökte Karl-Erik Pettersson sektionen i Sundsvall och presenterade sig som representant för försvarsstaben. Sektionen uppfattade att syftet med besöket var att få sektionens medverkan i uppgiften att inhämta upplysningar om kommunister ”på partiplanet”. Det konstaterades att man i något eller några fall hade gemensamma kontaktmän, men något egentligt samarbete kom inte till

71 Enligt en anteckning i Erik-akten skall ”äldre material”, dvs. rapporter från tiden före slutet av år 1959, ha förvarats hos den befattningshavare hos statspolisen som svarade för ”det internationella sambandet”. 72 Tjänsteant. av Andermark 25.11.1960, HS 1216, F I 1960, vol. 24, SÄPO:s arkiv; cit. efter Lampers

stånd. Och i mitten av 1960-talet sökte Paues förgäves inleda ett samarbete med chefen för Umeåsektionen.

Gränsdragningen mellan polisiär och militär säkerhetstjänst var en huvudfråga för den i slutet av år 1962 tillsatta militära säkerhetsutredningen (MSU). Vid ett av utredningens sammanträden våren 1963 redogjorde Elmér för grupp B:s tillkomst, funktion och utveckling. Han framhöll att enheten upprätthöll en smidig samverkan med statspolisen. Polisiära företrädare betonade vikten av att statspolisen gavs möjlighet att bedöma de källor som grupp B nyttjade, vilket dock avvisades av Grudemark med hänvisning till att organisationens existens var beroende av att källskyddet upprätthölls. Westin framhöll att grupp B genom sitt material bidrog till statspolisens ”brottsupptäckter”, lämnade underlag för militär riskbedömning och bildade stommen till uppbyggnaden av den militära säkerhetstjänstens inhämtande organisation i krig. Utredningens ordförande konstaterade avslutningsvis att organisationen hade en viktig uppgift att fylla, att den tjänade hela totalförsvaret och att den på ett smidigt sätt syntes ha löst sina samordningsproblem.

Från år 1963 och under resten av 1960-talet hade chefen för den detalj inom statspolisens ”svenskrotel”, som följde verksamheten inom SKP, de kommunistiska täckorganisationerna m.m., kontakt med Paues och en annan tjänsteman vid grupp B (och senare IB). De träffades inledningsvis någon gång i månaden, senare mer sporadiskt, och diskuterade utvecklingen på det politiska och fackliga området med hänsyn till kommunisterna. Detaljchefen kunde hjälpa till bl.a. med att identifiera vissa personer och befattningshavarna vid grupp B överlämnade i sin tur rapporter och annat skriftligt material till honom. Rapporterna kunde röra enskilda socialdemokrater på partiets vänsterflank och exilbalter ävensom uppgifter från samtal som meddelare haft med kommunister samt i några fall listor över personer knutna till Förbundet Sverige – Tyska demokratiska republiken.73

9.2.5. Inhämtning

Under de första åren inriktades inhämtningen såvitt avsåg inrikes förhållanden främst på att kartlägga förekomsten av kommunister (och i någon utsträckning nazister) vid företag runt om i landet. Enligt Paues gav Elmér direktiv om en bred insamling. Alla personer som uppfattades som kommunister eller kommunistsympatisö-

73 Rapporteringen finns samlad i meddelarakten Mac, SÄPO:s arkiv

rer skulle rapporteras. Först vid den senare bearbetningen av materialet skulle en sållning ske. Grupp B inhämtade också uppgifter rörande utlänningar i Sverige, t.ex. exilbalter och andra flyktingar från Östeuropa, samt om förhållanden i länder i närområdet, främst Finland. Denna inhämtning faller emellertid utanför kommissionens uppdrag och behandlas därför inte närmare här.

Viktiga källor var utländska och svenska tidningar. En av sekreterarna har uppgett att hon hade som huvuduppgift att främst utifrån pressuppgifter göra sammanställningar om utländska personer, främst finländare och tyskar. Ingemar Engman skall under sin värnpliktstjänstgöring mest ha ägnat sig åt att studera danska och norska tidningar för att skaffa uppgifter om de nybildade socialistiska folkpartierna i dessa länder. Och enligt den tidigare nämnde underofficeren följde man noggrant tidningsuppgifter rörande svensk kommunism.

Den för grupp B speciella inhämtningen skedde dock genom kontakter med socialdemokratiska meddelare på olika håll inom landet. Pettersson och Paues, och från år 1961 den nämnde underofficeren, reste under åren 1959-63 mer eller mindre kontinuerligt runt i riket, etablerade nya kontakter och ”tappade” meddelare på uppgifter. Geografiskt koncentrerade man sig på Norrbotten. Men också Svealandslänen, Gävleborgs och Östergötlands län samt storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö ägnades ett särskilt intresse. Denna kraftsamling torde ha motiverats av dessa områdens militärstrategiska intresse. De företag som man intresserade sig för var ofta gruvor, försvarsindustri och annan tung tillverkningsindustri, t.ex. varven. Också verksamhet med anknytning till transporter, t.ex. SJ och fackföreningar för hamnarbetare, uppmärksammades speciellt. Men rapporteringen visar att man också kartlade t.ex. kommunister inom Livsmedelsarbetareförbundet i Skåne och Hyresgästföreningen i Stockholm liksom medlemmar i Kirunas DUklubb.

Man byggde på det befintliga kontaktnätet av socialdemokratiska arbetsplatsombud. För att rekrytera nya meddelare kontaktade man först någon framträdande och pålitlig person i ett län eller på en ort. Som regel var det någon socialdemokrat, t.ex. arbetarekommunens ordförande, men man skall också i några fall ha vänt sig till högermän. Man redogjorde för sitt uppdrag och bad om namn på pålitliga personer, främst sådana som var fackligt engagerade i LO och som arbetade vid medelstora och större arbetsplatser. Dessa personer kontaktades. De åtog sig att vid den egna och ibland också vid andra, mindre arbetsplatser följa upp vilka som var aktiva re-

spektive icke aktiva kommunister. Det gällde att bevaka hur det gick i de fackliga valen, vilka som satt i fackföreningsstyrelsen, vilken typ av propaganda som bedrevs, om det förekom någon undergrävande kommunistisk verksamhet eller interna konflikter bland kommunisterna, om någon hade undergått utbildning i Sovjetunionen eller Östtyskland liksom om deltagare i Östersjöveckorna.

Befattningshavarna vid grupp B besökte kontaktmännen regelbundet, ofta en gång per kvartal. Man träffade dem en och en, i regel vid en lunch eller middag. Man kunde hinna med en eller ett par arbetsplatser per dag. Ibland kom kontaktmännen i stället till Stockholm och avlade rapport. Kontaktmännen upprättade förteckningar över kommunister på respektive arbetsplats men de rapporterade alltid muntligt. Det ansågs viktigt att kontaktmännen var så allmänorienterade som möjligt. De informerades därför i sin tur om förhållanden som kunde vara till nytta för dem. Det kunde gälla kommunistisk utbildningsverksamhet eller på vilket sätt kommunister verkade på andra håll, t.ex. genom facklig agitation och strejker. Men det kunde också avse uppgifter om enskilda. Om t.ex. en kommunist flyttat från en arbetsplats till en annan, orienterades kontaktmannen på den nya arbetsplatsen om detta och om hur personen uppträtt på sin tidigare arbetsplats. De kunde också få uppgifter om vilka arbetskamrater som deltagit i utbildning i öststater eller deltagit i Östersjöveckorna.

Antalet personer som befattningshavarna vid grupp B på detta sätt hade direkt kontakt med uppgick till högst ett par hundra. En del kontaktmän engagerade andra till sin hjälp. Nätverket kan ha utgjorts av sammanlagt som mest tusen personer. Någon ersättning utgick inte (utöver restaurangbesöken), men till jul uppmuntrades kontaktmännen med en bokgåva.

Skilda uppgifter föreligger om huruvida kontaktmännen alltid fick veta att deras uppgifter gick vidare till den militära säkerhetstjänsten. Enligt underofficeren berättade man som regel inte för kontaktmännen att informationen skulle föras vidare till försvaret, eftersom detta hade kunnat försvåra rekryteringen. Många inom SAP hade nämligen en negativ inställning till försvaret. I stället sade man att det var frågor som partiet ville kontrollera. Och man gjorde klart för kontaktmännen att det ur partiets synvinkel var viktigt att kommunisterna inte fick något inflytande över fackföreningarna. Paues har däremot hävdat att man alltid uppgav för kontaktmännen att man arbetade för försvarsstaben. Kontaktmännen fick dock inte avslöja för sina uppgiftslämnare för vems räkning de ville ha uppgifterna. Det bekymrade inte Paues, om de uppgav att

de frågade för SAP:s räkning. De kontaktmän som kommissionen talat med har samtliga uppgett att de troligen omgående fick klart för sig att de skulle arbeta för försvarets räkning.

Ett exempel på att det inte alltid klargjordes vilken uppdragsgivare inhämtarna hade är då Karl Erik Pettersson i december 1960 kontaktade en socialdemokratisk ombudsman i Trelleborg. Pettersson ville få uppgifter om socialdemokratiska fackliga förtroendemäns deltagande i resor till Sassnitz i Östtyskland, vilka arrangerades av en kommunist. Dessa resor hade väckt oro inom SAP, eftersom resenärerna utsattes för viss påverkan i politiskt hänseende. Han åberopade härvid statssekreteraren i försvarsdepartementet Karl Frithiofson, vilken ”intog en ledande ställning” inom SAP. Ombudsmannen vände sig till en passkontrollant som i sin tur kontaktade statspolisens sektion i Malmö. Malmösektionen redovisade det inträffade för tredje roteln i Stockholm, där tydligen Pettersson var en okänd person. Frithiofson har vid förhör inför kommissionen förnekat all kännedom om händelsen liksom över huvud taget om något uppdrag till Pettersson. Elmér har uppgett att anledningen till att Pettersson tvingades sluta vid grupp B i augusti 1963 var att han hade svårt att göra den nödvändiga boskillnaden ”mellan det politiska och det militära”.74

Inhämtarnas rapporter sammanställdes av Pettersson för vidare befordran till Elmér. 75

Vid årsskiftet 1963/64 tycks den breda kartläggningen av kommunister på arbetsmarknaden i stort sett ha slutförts. Av rapporteringen framgår att grupp B under år 1964 lade ned ett omfattande arbete på att följa SKP, Clarté och fredsrörelserna. I Clarté kartlades detaljerat förhållanden rörande ett par ledande personer som betecknade sig som socialdemokrater men som bedömdes sannolikt vara kommunister.

Det är klarlagt att grupp B vid några tillfällen använde sig av buggning. En person har vid förhör inför kommissionen uppgett att han troligen 1960 eller 1961, då han tjänstgjorde vid inrikesavdelningens detalj 1, tillfrågades av sin chef Bertil Wenblad om han var villig att utföra ett uppdrag för Elmér. Uppdraget gällde att avlyssna och spela in en kommunistisk kongress i Malmö. Där fick han hjälp av en ledande socialdemokrat, som var en av Paues´ kontaktmän, att ta sig in i Folkets Hus, dit kontaktmannen hade nycklar.76Sagesmannen var sedan under åren 1962-65 anställd vid grupp B.

74 Enn Kokk: Vitbok s. 413 75 Flera exempel på sådana rapporter finns i P G Vinge: Säpochef 1962-70 s. 46 ff 76 Någon rapport/utskrift som passar in på denna operation har inte påträffats.

Under denna tid, något år efter den första operationen, fick han på nytt uppdrag att avlyssna ett möte i Malmö. Också denna gång fick han hjälp av den lokale socialdemokraten att ta sig in i lokalen. Denne har bekräftat att han vid i vart fall ett tillfälle varit behjälplig vid en sådan operation. Sagesmannen har även berättat att han ungefär vid samma tid på uppdrag av Elmér kontaktade partisekreteraren Sten Andersson som hjälpte honom att få tillgång till ABFhuset i Stockholm för att förbereda buggning av ett kommunistmöte. Av någon anledning ”avblåstes” emellertid denna buggningsoperation. Andersson har vid förhör inför kommissionen ställt sig helt främmande till dessa uppgifter.

Ett par rapporter från grupp B som påträffats i SÄPO:s arkiv kan med hänsyn till antydningar om hörfel möjligen också vara resultat av buggningsoperationer. Den ena innehåller en redogörelse för vad som avhandlades vid Stockholms kommunistiska arbetarekommuns valkonferens i början av december 1963 och den andra utgörs av anteckningar från ett styrelsemöte med SKP i slutet av oktober 1964. Det kan emellertid röra sig om uppgifter som lämnats av personer som deltagit i mötena och gjort bandupptagningar därav.

9.2.6. Bearbetning

Av den tidigare nämnda underrättelseplanen, som utarbetats inom inrikesavdelningen hösten 1962, framgår att det var en uppgift för bearbetningsdetaljen att bearbeta uppgifterna från grupp B. Under de första åren skall bearbetningen vid grupp B också ha inskränkt sig till en värdering och sammanställning av de insamlade uppgifterna. Sammanställningen skall ha gått ut på att föra samman rapporter ”på tids- och sakmässig basis samt för geografiska områden”. Ett system med s.k. kommunkort hade initierats för detta ändamål. Av dessa kunde man utläsa ”röstetal för kommunisterna enligt valstatistiken, styrelseandelar i kommunala och fackliga organ, namn på de extremister, som bedömdes ha rest utomlands och eventuellt kunde vara tränade i subversiv teknik på särskilda kurser”. Som stöd för sammanställningarna gjordes också en ”kommunistisk kartplott”. Namnen på rapporterade personer och kortfattade uppgifter om vad som lades dem till last fördes även upp på registerkort, tydligen sorterade efter vederbörandes bostadsort. År 1959 skall chefen för Fst/In detalj II, dvs. personalkontrollavdelningen, till Elmér ha överlämnat 100-200 registerkort över personer vilka bedömdes som säkerhetsrisker som en ”grundplåt” för verk-

samheten. I samband med resor till olika orter studerade ”inhämtarna” registerkorten för de orter som man skulle besöka.

Sedan Bertil Wenblad år 1962 knutits till grupp B som souschef utvecklade han systemet med kommunkort. Wenblad var en metodisk man med stort intresse för systematiska uppställningar, vilka dock inte alltid fick praktiskt genomslag. Han upprättade en PM över hur kommunkorten skulle läggas upp så att alla underrättelser rörande kommunistisk verksamhet i en kommun (motsv.) skulle vara tillgängliga i ett dokument till vilket skulle fogas en kartplott och personanteckningar över kända aktivister. Denna PM upptar ett sjuttiotal rubriker, rörande bl.a. röstetal, kommunistiska organisationer (och eventuella splittringstendenser inom dessa), kommunistisk representation i kommunala och fackliga organ och andra organisationer, t.ex. front- och vänskapsorganisationer och ungdoms- och idrottsföreningar, propaganda och agitation, utbildning, infiltrering, kontakter med internationell kommunism, ekonomiska förhållanden, t.ex. affärsverksamhet och subventioner, samt – under punkterna 70-73 – ”aspekter av den (förmodade) militära apparaten inom SKP”, nämligen inhämtande av underrättelser, åtgärder för att minska försvarsviljan och försvarskraften samt understöd till en motståndares invasion. Endast uppgifterna om kommunisternas röstetal, en kartplott över aktivisternas geografiska fördelning och uppgifterna under punkterna 70-73 skulle överlämnas till inrikesavdelningen. Det angavs att det under punkt 70 kunde vara nödvändigt att upprepa vissa namn som förekommit under tidigare rubriker i den mån dessa personer kunde bedömas vara potentiella säkerhetsrisker från militär synpunkt.77 Hur uppgifterna under övriga rubriker skulle utnyttjas framgår inte av PM:n och har inte heller på annat sätt kunnat klarläggas.

Kommunkort (egentligen flersidiga promemorior i A 4-format) upprättades enligt Wenblads intentioner inledningsvis över Norrbotten.78 Under de följande åren torde kommunkort ha upprättats över i princip hela landet, även om vissa delar var tätare kartlagda än andra. Särskild uppmärksamhet skall enligt uppgift ha ägnats orter med försvarskänsliga industrier. I januari 1965 överlämnades två pärmar med länsvis ordnade kommunkort till försvarsstabens sä-

77 PM:n har av Carl Persson överlämnats till kommissionen. 78 Ett kommunkort över Luleå stad och Nederluleå landskommun har av Carl Persson överlämnats till kommissionen.

kerhetsavdelning, ett material som under det följande året kompletterades.79

9.2.7. Rapportering

De första rapporterna från grupp B inkom till inrikesavdelningen i början av år 1958. Det rör sig om sex rapporter daterade ”december 1957”, vilka avser kommunistiska förhållanden i Sverige och utomlands. Dessa följdes snart av ytterligare ett tiotal rapporter, nästan samtliga rörande utländska förhållanden. En rapport, betecknad ”De kommunistiska fackklubbarna”, avser dock kommunistisk verksamhet inom den svenska fackföreningsrörelsen. För tiden därefter och fram till senhösten 1959 har påträffats ytterligare ett 30-tal rapporter till inrikesavdelningen från grupp B, varav endast en handfull med nationell anknytning (uppgifter angående enskilda svenska medborgare). I slutet av år 1959 började grupp B rapportera också till statspolisen. Denna rapportering bestod av länsvisa sammanställningar över personer som ansågs vara kommunister och därmed kunde misstänkas utgöra säkerhetsrisker. Handlingarnas beteckningar visar att det förekommit tidigare rapportering av motsvarande slag.80 Under år 1960 rapporterade grupp B vid minst 14 tillfällen till chefen för inrikesavdelningen och chefen för dess personalkontrolldetalj om tillhopa ca 240 personer. Och i juli 1961 inkom till inrikesavdelningens kontraspionagedetalj ett tjugotal handlingar rörande svenska kommunister.81 Ungefär hälften av grupp B:s rapportering under åren 1957-61 rörde svenska medborgare och förhållanden.

Fr.o.m. december 1961 kom grupp B:s rapportering till inrikesavdelningen och statspolisen rörande svenska förhållanden att bli mer omfattande. Genom inhämtningen från kontaktmännen kunde grupp B rapportera om tusentals kommunister över hela landet. Bara i Norrbotten kartlades åren 1960-62 ca 2 500 kommunister. En del av de rapporterade betecknades som ”farliga”. I november 1964 ingav grupp B en omfattande rapportering om ”extremist-

79 Några kommunkort har inte påträffats i MUST:s eller SÄPO:s arkiv men av det diarium som förts vid Fst/Säk framgår att man åren 1965 och 1966 mottog kommunkort från IB. Det finns där också en anteckning om att kommunkorten för Skaraborgs län förstördes i juni 1973. 80 T.ex. “4:e översikt över Gävleborgs län” med namn på nio personer och ”2:a översikt över Stockholms stad och län” omfattande uppgifter om 38 personer, Erik-serien, SÄPO:s arkiv 81 Samtliga dessa handlingar brändes av Fst/Säk i oktober 1971 men kopior finns bevarade i SÄPO:s arkiv.

rörelser och organisationer för täckverksamhet på riksplanet och i Stor-Stockholm”.

En befattningshavare vid inrikesavdelningens personalkontrolldetalj har uppgett att rapporteringen från grupp B bedömdes som värdefull och att det förekom att uppgifterna lades till grund för anteckningar i beredskapsregistret. Direkta förfrågningar från detaljen till grupp B skall enligt denne befattningshavare ha förekommit endast inför anställning av personal i befattningar som krävde personalkontroll. Också mikrofilmskopiorna av det register som fördes vid detalj I bär spår av rapporter från grupp B. Som nämnts bedömde man också inom statspolisen rapporteringen som välinformerad och pålitlig.

Inte endast de militära och polisiära säkerhetstjänsterna mottog information från grupp B. Elmér besökte ofta försvarsminister Sven Andersson.82 Denne gjorde också i vart fall vid något tillfälle ett besök hos grupp B i lokalerna på Lidingö. Elmér träffade också statssekreteraren i försvarsdepartementet Karl Frithiofson några gånger per år. En av sekreterarna tror att Elmér också rapporterade till Olof Palme. Karl Erik Pettersson har uppgett att han vid något tillfälle överlämnat en handling till Sven Andersson.83 Några spår av denna rapportering har emellertid inte påträffats.

Också SAP fick information från grupp B. Från åren 1962 och 1963 har i SAP:s arkiv påträffats rapporter som kan hänföras till grupp B. Ett viktigare led i informationsutbytet torde dock varit de personliga kontakter som Elmér hade med många ledande socialdemokrater.84

9.3. IB och dess efterföljare 85

9.3.1. Allmänt om åren 1965-1980

Per årsskiftet 1964/65 sammanslogs T-kontoret och grupp B till en enhet. Anledningen härtill skall ha varit att erfarenheten visat att man inte kunde särskilja vare sig underrättelsetjänsten från säker-

82 Av Anderssons almanackor framgår att han under åren 1957-65 besöktes av Elmér (ibland åtföljd av andra befattningshavare) vid sammanlagt mer än 50 tillfällen. 83 Uppgifterna lämnade vid samtal med en säkerhetspolis i februari 1966, HK 73/65, SÄPO:s arkiv 84 Mer härom i kap. 11 85 Detta avsnitt grundas väsentligen på Lars Olof Lampers: a.a.

hetsunderrättelsetjänsten eller säkerhetsunderrättelsetjänsten från övriga säkerhetstjänstfunktioner. Den nya organisationen, vars verksamhetsområde beskrevs som ”Militär Säkerhetsutredning”, beräknades omfatta totalt ett knappt 50-tal befattningshavare och byggde på ett förslag som under hand skall ha underställts försvarsministern.

Den sammanslagna enheten kom att betecknas IB.86 Chef för IB blev Elmér.87 Ställföreträdande chef var under åren 1965-70 Wenblad. Chefen för försvarsstabens sektion 2 svarade för inriktningen av IB:s verksamhet. År 1968 ställdes IB direkt under ÖB. Dåvarande försvarsstabschefen Stig Synnergren har emellertid uppgett att han, fram till dess att han själv år 1970 utnämndes till ÖB, hade i uppdrag att följa verksamheten. Det skall dock endast ha gällt utrikesdelen; inrikesdelen skall inte ha berörts.

Under de första åren tycks verksamheten ha bedrivits i organisatoriskt tämligen obundna former. 88 Den del som tidigare utgjort grupp B bildade dock en separat enhet under beteckningen 03 under Paues´ ledning. Enheten hade år 1965 ett tiotal anställda, men efter hand minskade personalstyrkan och uppgick senhösten 1969 till endast tre personer. Enheten fortsatte inhämtningen rörande svensk politisk extremism och rapporterade härom till såväl Fst/Säk som RPS/Säk. Antalet rapporter rörande misstänkta svenska säkerhetsrisker var under denna tid betydligt mindre än tidigare. 89 Enheten ägnade sig också åt inhämtning rörande förhållanden i Finland och Norge samt inom exilkretsar i Sverige. Rapporterna rörande utrikes (nordiska) förhållanden tillställdes försvarsstabens underrättelseavdelning. Dit gick också merparten av IB:s övriga rapportering. I den mån några rapporter överlämnades

86 Liksom betr. grupp B har organisationen getts många beteckningar. I Fst:s anslagsframställning för budgetåret 1965/66 betecknades den ”Militär säkerhetsutredning”. I följande års anslagsframställning kallades den ”Särskilda byrån”, vilket kom att bli den officiella beteckningen. Det är oklart om IB är en förkortning och i så fall för vad; ”Informationsbyrån” och ”Inhämtning Birger” har nämnts. 87 Olof Palme uppgav i samband med FöU:s utredning av IB-affären att han personligen inte hade medverkat vid rekrytering av personal till försvarsstabens särskilda byrå ”i vidare mån än vid tillsättningen av chefsbefattningen”; FöU 1973:25. Det är oklart om han härvid syftade på Elmérs tillsättning som chef för grupp B eller för IB. 88 I Wenblads: a.a. finns dock en organisationsskiss enligt vilken IB bestod av sex enheter, bl.a. 01 för expeditionsgöromål, arkivhållning, mobiliseringsplanläggning, liaison och säkerhetsskydd, 03 för ”Regi kp [troligen register över kommunistpartiet] Frontorg Emigrantgrp” och 04 för operationer. 89 Ett exempel på en rapport om svenska förhållanden är ”Nuläget inom Norrbottens kommunistiska partidistrikt”, 2.12.1966, i vilken bl.a. framhålls att det är föga troligt att det inom SKP skulle finnas en färdig illegal organisation att användas i en krissituation; KU 14, Ö IV, vol. 271, MUST:s arkiv.

till regeringen och/eller SAP, har det inte avsatt några spår i arkiven.

Den 10-11 april 1965 torde IB, som hade tillgång till avlyssningsutrustning, ha buggat ett sammanträde med SKP:s partistyrelse i ABF-huset i Stockholm. Ett 15 sidor långt referat av sammanträdet innehåller flera lokutioner som tydligt indikerar att sammanträdet avlyssnades av en person som inte deltog.

Då IB bildades skall grupp B:s register ha sammanlagts med ett register som förts vid T-kontoret. Enligt vad Elmér och Anstrin uppgett skall registret år 1968 ha omfattat 15 000-20 000 kort. En stor del av registret, nämligen ”kommunistregistreringen”, skall Elmér enligt åtskilliga uppgifter ha förstört kring årsskiftet 1969/70 och då på direkt order från försvarsminister Sven Andersson. Vid tiden för försvarsutskottets utredning av IB-affären upptog IB:s register endast ca 5 000 kort, mot vars innehåll utskottet inte hade något att invända. Det kan inte uteslutas att de förstörda delarna av registret, före destruktionen – i likhet med T-kontorets arkiv – mikrofilmades. Några spår av sådana filmer har emellertid inte påträffats.

9.3.2. Samarbete med försvarsstabens säkerhetsavdelning och säkerhetspolisen

Under 1960-talet förekom det att officerare från IB regelbundet besökte Boris Falk vid analysdetaljen vid Fst/Säk för att få uppgifter. Falk hade instruktioner från avdelningschefen att besvara ställda frågor. Dessa rörde oftast händelser som föreföll märkliga, strömningar och organisationer. I enstaka fall lämnade Falk även ut uppgifter om enskilda personer.

År 1964 hade Vinge och byråchefen Otto Danielsson besökt Elmér i grupp B:s lokaler. Vad som då avhandlades är oklart. Det kan emellertid konstateras att det senast i början av år 1965 ingåtts någon form av avtal mellan säkerhetspolisen och MSU, som inledningsvis var IB:s arbetsnamn, om fördelning av arbetsuppgifter. I mars 1965 aktualiserades nämligen inom statspolisen att föra ett säkerhetssamtal med en LO-anställd som haft kontakter med sovjetiska diplomater. En säkerhetspolis föreslog att uppdraget skulle anförtros en befattningshavare vid RPS/Säk som tidigare fört ett sådant samtal med en socialdemokrat. Otto Danielsson svarade emellertid:

Enär MSU träffat avtal med Vinge om en sådan fördelning att MSU håller kontakt med arbetarorg. bör MSU taga upp förbindelse. Jag har talat med chefen.

90

Varken Vinge eller Otto Danielsson säger sig ha något minne av en sådan överenskommelse. De har hänvisat till att säkerhetspolisen hade egna kontakter med fackföreningsrörelsen.

Att det vid denna tid förekom ett nära samarbete mellan säkerhetspolisen och IB framgår också av att det i mars 1965 hölls ett möte mellan en kommissarie vid RPS/Säk, Wenblad från IB och chefen för detalj 1 vid Fst/Säk, vid vilket man diskuterade bearbetningsläge och en synkronisering av registreringssystemen.

Kontakterna mellan en av detaljcheferna vid säkerhetspolisens ”svenskrotel” och ett par befattningshavare vid enhet 03 fortsatte, efter hand dock i allt mindre omfattning. Säkerhetspolisens sektioner i Göteborg och Malmö samverkade med IB-kontoren i dessa städer. Den omständigheten att ett antal tidigare säkerhetspoliser vid olika tillfällen var anställda vid grupp B/IB och dess föregångare torde ha underlättat kontakterna mellan de båda organisationerna.

9.3.3. Enhet 03 upplöses och återuppstår

Revirstriden mellan de polisiära och militära säkerhetstjänsterna hade emellertid inte upphört. I september 1969 tog rikspolischefen Carl Persson upp frågan vid en beredning om säkerhetstjänsten med statsminister Erlander och statsråden Gunnar Sträng, Herman Kling, Sven Andersson och Olof Palme. Han hävdade att Elmérs verksamhet orsakade säkerhetspolisen problem bl.a. i form ”krockar ute på fältet” mellan de två verksamheterna och begärde besked om huruvida säkerhetspolisen eller IB skulle svara för rikets inre säkerhet. Regeringsföreträdarna gav beskedet att säkerhetspolisen skulle ha hela ansvaret för säkerhetstjänsten inom landet. IB:s inrikesverksamhet och personregistren vid försvarsstabens inrikesavdelning skulle alltså avvecklas helt.91

Elmér skall enligt Persson ha blivit rasande då han fick kännedom om beskedet. Enligt Olof Frånstedt skall Elmér ha utövat starka påtryckningar för att IB skulle få ta över säkerhetspolisens manuellt förda register sedan detta förts över till ADB. Vid ett möte med Vinge hösten 1969 skall Elmér i närvaro av chefen för

90 Meddelandet finns i HS 1191/58, SÄPO:s arkiv; cit. efter Lampers 91 Carl Persson: Utan omsvep s. 307 f.

IB:s operationsavdelning Bo Anstrin och Frånstedt (och möjligen också chefen för Fst/Säk) ha gjort gällande att han hade klartecken från Olof Palme att fortsätta med inrikesverksamheten som om ingenting hänt och att han skulle få överta säkerhetspolisens register för att inte ”tappa” någon information. Personalkontrollkungörelsen med dess åsiktsregistreringsförbud var bara en politisk skenmanöver. Elmér ville att säkerhetspolisens sektioner skulle svara för den fortsatta inhämtningen för IB:s räkning, eftersom möjligheten att utnyttja de tidigare kontakterna var ”körd”. Vinge förklarade, enligt Frånstedt, att han inte ville lyssna till detta, lade handen på en lagbok och sade: ”Detta är mitt rättesnöre.” Vinge har berättat om ett möte vid samma tid och med samma upplösning men inget om att Elmér då skulle ha deltagit.92 Anstrin har sagt sig sakna minne av såväl ett sådant möte som av att Elmér ställt krav på att få ta del av säkerhetspolisens register eller på att få ta del av uppgifter på något annat sätt än tidigare.

Oavsett hur det förhåller sig med denna sak meddelade Elmér hösten 1969 Paues att inrikesverksamheten skulle upphöra. Enligt Paues gick verksamheten vid denna tid på ”tomvarv”, kontaktnätet utvecklades inte och det gick allt längre tid mellan besöken hos kontaktmännen ute i landet. Enhet 03 upplöstes vid årsskiftet. Just vid denna tid – som sammanföll med konflikten i malmfälten – gjorde Paues ett besök i Kiruna. Han har emellertid förnekat att detta haft något samband med gruvstrejkerna. Paues fick tjänst i en statlig utredning, hans ena medarbetare började arbeta inom HSB medan den andra, en sekreterare, erhöll en administrativ befattning vid en annan enhet inom IB. Elmér tog enligt Paues hand om arbetsmaterialet.

Någon gång under år 1970 återupptog Paues på Elmérs initiativ sina kontakter med finländska och norska socialdemokrater.93 Dessa kontakter upprätthöll han inledningsvis vid sidan av arbetet i den statliga utredningen. Sommaren 1971 återgick Paues emellertid på heltid i tjänst hos IB (med täckanställning hos Fortifikationsförvaltningen). På hösten 1971 skall, enligt Paues, Elmér sagt till ho-

92 Vinge har i sina memoarer beskrivit ett möte mellan å ena sidan rikspolischefen och honom själv och å andra sidan några höga företrädare för Fst, då Vinge av militärerna uppmanats att strunta i de restriktioner i fråga om åsiktsregistrering som skulle komma, varvid han lade handen på en lagbok och förklarade att detta var hans rättesnöre; P G Vinge: Säpochef 1962-70 s. 75 f. Inför kommissionen har Vinge uppgett att Westin vid tillfället förklarat att det var RPS/Säk:s skyldighet att strunta i att IB upprättade kommunkort och att RPS/Säk skulle fortsätta som om ingenting hänt. 93 Bergh och Eriksen: Den hemmelige krigen ger vid handen att detta samarbete främst rörde politiska förhållanden inom fackföreningsrörelsen i Finland med tonvikt på kommunisternas strategi.

nom att med tanke framför allt på att det förekom ”så mycket bråk med (r):are” kunde det inte vara fel att man försökte följa vad som skedde också på detta fält, även om det var förbjudet att registrera. Paues aktiverade sina tidigare kontaktmän på olika håll i landet och studerade tidningar och fackliga val. Särskilt intresserade han sig för kommunistisk aktivitet inom industrin och varven. Han följde konflikten mellan de olika falangerna inom VPK med speciell tonvikt på stalinisterna. Till sin hjälp fick han den sekreterare som tidigare tjänstgjort vid enhet 03. I begränsad omfattning återupptogs registreringsverksamheten; enligt Paues skall några hundra svenska medborgare ha registrerats. Vid sidan härav fortsatte han att upprätthålla kontakterna i Norge och Finland. Han rapporterade endast till Elmér och säger sig inte veta om denne förde uppgifterna vidare. I MUST:s och SÄPO:s arkiv finns inte heller några rapporter som kan kopplas till Paues´ senare verksamhet.94

Sommaren 1972 rekryterade Paues den avgående förbundssekreteraren i SSU Ulf Karlsson som medhjälpare. Karlsson fick tjänst som byrådirektör vid AMS. Men enligt vad han själv uppgett träffades en uppgörelse mellan verkets generaldirektör eller dennes ställföreträdare och försvaret om att försvaret skulle stå för en del av hans lön mot att han på halvtid arbetade för IB.95 Karlssons anställning varade endast ett knappt halvår. Vid årsskiftet 1972/73 övergick han till tjänst som informationssekretare i försvarsdepartementet. Karlsson har berättat att bakgrunden till hans anställning var att KFML(r):are, ofta väl utbildade personer, genom agitation, hot och ofredanden försökte skrämma socialdemokrater från att ställa upp som fackliga förtroendemän. De förstörde fackliga möten genom ”filibusterpolitik”. Karlssons uppgift var att finna personer ute på arbetsplatserna som kunde stå emot KFML(r):arnas provokationer och ”avslöja sabotörerna genom att i diskussioner få upp dem på banan”. Han uppfattade KFML(r):arna som farliga för demokratin.

Med hjälp av lokalt ledande socialdemokrater i Stockholm och Göteborg kartlade Karlsson vilka personer och arbetsplatser som drabbats av KFML(r):arnas odemokratiska metoder. Mest utsatta

94 Några rapporter från enhet 03, t.ex. ”Socialistiska valarbetare”, 23.1.1970, Erik-akten, löpnr 17, SÄPO:s arkiv, levererades strax efter årsskiftet 1969/70, vilket sannolikt har sin förklaring i sedvanlig ”eftersläpning” i rapporteringen. 95 Enligt dåvarande departementsrådet i Försvarsdepartementet Ingemar Engman var beslutet att anställa Karlsson förankrat hos försvarsminister Sven Andersson. Karlsson har uppgett att Elmér för honom förklarat att beslutet förankrats hos ÖB Stig Synnergren. AMS dåvarande generaldirektör Bertil Olsson har på förfrågan uppgett att han inte har något minne av saken.

var Kommunal- och Metallindustriarbetareförbunden i Stockholm och Göteborg. Särskilt vid varven, spårvägarna och sjukhusen förekom problem. De lokala socialdemokratiska ledarna hjälpte också till med att ”handplocka” personer som skulle vara lämpade för uppgiften att stå emot vänsterextremisterna. Härigenom kom Karlsson i kontakt med ca 25 socialdemokratiska fackföreningsmän med vilka han resonerade kring de aktuella frågorna. Det skedde dels vid ett antal mindre möten, dels vid två eller tre halvdagskonferenser på hotell Foresta i Lidingö. Vid dessa konferenser deltog vid varje tillfälle ett tiotal personer. Förutom lokala fackföreningsmän fanns bland deltagarna vid dessa konferenser högt uppsatta socialdemokrater som partisekreteraren Sten Andersson och de kommunala ledare som bistått Karlsson vid rekryteringen. Vid en konferens deltog även Paues och troligen också Elmér. I vart fall vid en konferens förekom inpasseringskontroll och över huvud taget tycks utbildningen ha omgetts av hemlighetsmakeri. Enligt Karlsson förskotterades fackföreningsrepresentanternas reskostnader av respektive fackförening, vars utlägg sedan ersattes av IB. Flertalet deltagare torde inte ha varit medvetna om att det var försvarsstaben som arrangerade konferenserna och svarade för kostnaderna. Personer som enligt Karlsson hjälpt honom med att välja ut deltagare till konferenserna har visserligen vidgått detta. Men de har förnekat kännedom om att Karlsson var verksam för IB:s räkning eller i vart fall att utbildningen till någon del bekostats av statliga medel.

Karlsson har också uppgett att han under sin tid vid IB träffade Elmér vid fyra eller fem tillfällen och då berättade om vad han kände till om vänsterextremister. Han skall också ha hjälpt Elmér att finna pålitliga personer i de politiska ungdomsförbunden. Några rapporter som kan knytas till Karlssons verksamhet har inte påträffats.

Vid denna tid bedrev SAP också i egen regi veckoslutskurser och seminarier vid vilka deltagarna utbildades i hur vänsterextremismen skulle bemötas. En person, som enligt egen uppgift var med vid en av konferenserna på hotell Foresta, har berättat att han under 1970talet vid flera tillfällen deltog i utbildning av motsvarande slag, främst i Stockholm men även på andra orter. Deltagarna, som kom från hela landet, rapporterade om kommunister på sina respektive hemorter och det informerades om säkerhetssituationen i Sverige och utomlands. En del av lärarna vid dessa kurser var kända socialdemokrater medan andra, enligt sagesmannens uppfattning, kan ha varit officerare (dock civilklädda och utan att presenteras med titel). Kurserna var värdefulla dels för att de gav en allmän inblick i

verksamheten, dels för att man fick veta ”vilka som var med i samma lag”. Sagesmannen har uppgett att han under denna tid rapporterade till IB och att han uppfattade utbildningen som ett sätt att ge deltagarna erforderliga kunskaper men också som en belöning för gjorda insatser.96

9.3.4. Vem tog initiativ till att återuppta inrikesverksamheten?

Skilda uppgifter har lämnats om varför Elmér återupptog inrikesverksamheten, trots att statsministern och andra regeringsledamöter hösten 1969 ställt sig bakom rikspolischefens krav på att den inre säkerheten uteslutande var en fråga för säkerhetspolisen.

En officer som tjänstgjorde vid IB i början av 1970-talet har uppgett att Elmér vid något tillfälle sagt till honom att IB ”efter order uppifrån” slutat med ”undsäktjänst” och att Elmér senare, i oktober eller november 1971, förklarat för honom att det kommit kontraorder och att ”vi fortsätter som förut”. Det ursprungliga beslutet att upphöra med inrikesverksamheten skulle enligt Elmér ha grundats på okunnighet om underrättelsetjänst – den kunde inte upphöra vid gränsen. Elmérs uttalanden ger vid handen att han handlat på order och att det således inte var hans eget initiativ. Ett så känsligt beslut skulle han knappast heller ha fattat på egen hand. Dessutom krävdes pengar för dess genomförande.

Dåvarande statssekreteraren i försvarsdepartementet Anders Thunborg har gjort gällande att beslutet om att återuppta inrikesverksamheten fattats av ÖB Stig Synnergren med försvarsminister Sven Anderssons tysta medgivande. Bakgrunden skulle ha varit arbetskonflikterna i malmfälten vintern 1969/70 och ÖB:s misstro mot säkerhetspolisens effektivitet. Också bl.a. socialdemokratiska riksdagsmän, fackföreningsledare och statstjänstemän framförde, enligt Thunborg, efter gruvstrejkerna krav på att IB:s inrikesverksamhet skulle återupptas. Synnergren, som genom åren konsekvent hävdat att IB sedan år 1970 över huvud taget inte bedrev någon inrikesverksamhet, har förklarat att det är lögn att han skulle ha beordrat IB att återuppta en sådan verksamhet. Det var, enligt Synnergren, ”de själva som gjorde det”. Fst/Säk fortsatte däremot att

96 Sagesmannen har berättat om hur han via telefon rapporterade om situationen på sin strategiskt viktiga arbetsplats i Norrland till ett telefonnummer i Stockholm, varvid lösenord och koder förekom. Han säger sig inte minnas med vilken eller vilka han hade kontakt men är övertygad om att det var IB. Fr.o.m. år 1980 skall han i stället ha rapporterat till en säkerhetspolis. Paues har förnekat all kännedom om personen i fråga. Den utpekade polismannen har ställt sig helt oförstående till sagesmannens uppgifter.

intressera sig för extremistiska organisationer. Ingemar Engman, som vid denna tid var IB:s kontaktman i departementet, har uppgett att han i början av 1970-talet deltog i diskussioner med Sven Andersson och Anders Thunborg om att IB skulle återuppta inrikesverksamheten mot bakgrund av konflikten i malmfälten och ”avgrundsvänsterns” framväxt. Thunborg skall därvid ha varit angelägen om att verksamheten inte fick för stor omfattning. I dessa diskussioner nämndes inte Synnergren. Engman vet inte om Synnergren informerades om beslutet att IB skulle återuppta inrikesverksamheten men utgår från att så skedde. Thunborg har förnekat att han deltagit i diskussioner av detta slag och uppgett att han först efter IB:s avslöjande år 1973 av Sven Andersson informerades om att inrikesverksamheten återupptagits.

Några säkra slutsatser om vem eller vilka som låg bakom det politiskt känsliga beslutet att IB skulle återuppta viss inrikes verksamhet anser sig kommissionen inte kunna dra. Så mycket står dock klart att försvarsminister Sven Andersson i allt fall var underrättad om att så skedde. Huruvida statsministern och/eller andra statsråd var informerade (eller rentav hade initierat eller sanktionerat beslutet) har inte gått att utreda. Den omständigheten att någon rapportering från Paues´ verksamhet efter år 1970 inte påträffats i MUST:s (eller SÄPO:s) arkiv ger visst stöd för att verksamheten inte bedrevs för försvarsstabens räkning och därmed för Synnergrens uppgift att han saknat kännedom om verksamheten. Kommissionen återkommer till frågan i kap. 11.

9.3.5. IB:s operationsavdelning

Operationsavdelningens chef var fram till år 1973/1974 Bo Anstrin, som tidigare tjänstgjort vid T-kontoret. Anstrin medförde i boet bl.a. meddelaren ”Kandidaten”. Denne, som ju sägs ha anslutit sig till organisationer som Clarté för att stärka sin vänsteridentitet för att underlätta uppdrag utomlands, fortsatte fram till år 1970 sin rapportering bl.a. om vänsterextremistiska kretsar i Lunds studentvärld. Rapporterna vidarebefordrades till säkerhetspolisen.

Anstrin hade också en (och enligt vad Anstrin uppgett endast en) annan meddelare som, enligt vad han gjort gällande, på hans uppmaning infiltrerade vänsterorganisationer för att skapa sig en identitet för underrättelseuppdrag av annat slag. Denne, Gunnar Ekberg, knöts till IB år 1967. Våren 1968 anslöt sig Ekberg till Göteborgs Vietnamgrupp. På försommaren samma år träffades en

överenskommelse mellan säkerhetspolisen (Frånstedt efter samråd med Vinge) och IB (Anstrin) om att säkerhetspolisen skulle få del av Ekbergs rapportering, som man dessförinnan fått se prov på. Förutsättningen var att säkerhetspolisen stod för en del av kostnaderna (inledningsvis 300 kr i månaden). Bakgrunden till säkerhetspolisens intresse skall enligt Anstrin och Ekberg ha varit att man förutsåg en utveckling av revolutionära rörelser som var nära sammankopplade med arabiska kamporganisationer. Ekbergs rapportering finns så gott som i sin helhet bevarad i SÄPO:s arkiv.97

Sommaren och hösten 1968 ägnade sig Ekberg huvudsakligen åt att delta i möten och diskussioner med företrädare för FNLgrupperna och KFML i Göteborg. I december samma år invaldes han i KFML. I slutet av året deltog han i diskussioner om bildandet av en lokal Palestinagrupp. Han anslöt sig också till den svenskcubanska och den svensk-kinesiska föreningen. Han tycks på ett tidigt stadium ha framhållit sina militära kunskaper (han hade fullgjort en kvalificerad värnpliktsutbildning). Enligt vad han själv uppgav i en rapport verkade han inom Palestinagruppen för att denna skulle ”göra så grova propagandanummer som möjligt (helst flaggbränning)”, för att därmed misskreditera verksamheten hos allmänheten. I samband med konflikten mellan KFML och KFML(r), i vilken Ekberg tog parti för KFML (och endast spelade en passiv roll) uppmuntrade han tankar på att KFML skulle installera avlyssningsutrustning hos KFML(r). Någon sådan avlyssning torde dock inte ha kommit till stånd. Han övertalade personer att till honom överlämna sina pass och förlustanmäla dessa, varefter han vidarebefordrade passen till företrädare för PFLP. Passen hade dessförinnan spärrats, så att den som eventuellt använde ett sådant pass skulle avslöjas. Han tycks ha sökt initiera en splittring av den svenska Palestinagruppen Palestinsk Front i Göteborg. Han förmådde även en ledande KFML:are att be sin bror som arbetade inom regeringskansliet att lämna uppgifter bl.a. om regeringens inställning till en fredsplan för Mellanöstern och det sionistiska inflytandet inom regeringen.

Ekberg hade för vana att göra skisser över de lokaler som disponerades av vänsterorganisationer och vilka han besökte. I anslutning därtill noterade han förhållanden som t.ex. låstyp, att golvet knarrade, etc. Vid olika möten medförde han ofta en bandspelare och spelade dolt in vad som försiggick. Som exempel kan nämnas KFML:s årsmöte i Göteborg den 28 februari och 1 mars 1970. Vid

97 Meddelarserien “Ada” och delvis i Erik-serien.

andra tillfällen, t.ex. vid samtal med företrädare för olika organisationer, förekom det att Ekberg bar på sig en mikrofon som vidarebefordrade samtalet till IB-personal som befann sig i närheten.

Sannolikt med början år 1969 genomförde han med IB:s goda minne och i flertalet fall aktiva deltagande ett antal operationer mot lokaler som disponerades av olika vänstergrupper i Göteborg. Han tog sig i regel in i lokalerna genom att kopiera nycklar som han under förebärande av något skäl fått låna. Den första kända operationen riktades mot FNL-kontoret på Husargatan 13, där han redan föregående höst ”lånat” en adressbok med ett hundratal namn. Tillsammans med Anstrin tog han sig en natt, troligen i januari/februari 1969, in i lokalen där de fotograferade handlingar från hösten 1968 och framåt (korrespondens, protokoll, medlemsförteckningar och ekonomiska rapporter) medan ett par andra IBmedarbetare höll vakt utanför. Elmér hade godkänt operationen och har som skäl därför anfört att det förelåg indikationer på att det förekom främmande verksamhet inom FNL och att IB dessutom visste att ”den alltmer tilltagande terrorismen gick in där. Det fotograferade materialet ger inte stöd för sådana misstankar.

Något år senare gick Ekberg in i organisationens Studerande för ett demokratiskt samhälle (SDS) lokal i kårhuset i Göteborg. Lokalen stod öppen och verksamhet pågick. Han ”lånade” en bunt öppet förvarade handlingar (medlemsförteckningar) som han överlämnade till en väntande IB-man. Denne transporterade handlingarna till ett hotell där de fotograferades av en annan befattningshavare vid IB. Därefter återlämnades handlingarna till Ekberg som återställde dem till SDS:s lokal. Anstrin hade tagit initiativet till operationen och Elmér tog på sig ansvaret för den.

Hösten 1970 tog sig Ekberg in i KFML:s lokaler med adress Nordostpassagen 11, enligt vad han själv uppgett genom ett fönster som han tidigare ställt upp. Där fotograferade han en del internt material (en resolution om KFML:s arbete i DFFG inför valet, en skrivelse från Göteborgsavdelningens styrelse och kritik mot denna, synpunkter från Göteborgsavdelningen på ett nummer av tidningen Gnistan och en valhandledning). Ekberg har uppgett att operationen tillkom på hans initiativ. Personal från IB höll vakt. Frånstedt var informerad om operationen.

Sensommaren 1971 tillskansade sig Ekberg handlingar bl.a. rörande KFML:s kontakter med Kina från Danelius´ bokhandel. Handlingarna fotograferades och fotografierna överlämnades till säkerhetspolisen (där de alltjämt förvaras). Omständigheterna kring denna operation är oklara. Det förefaller som om handlingar-

na förvarats i ett ”kassaskåp”. Ekberg hade några år tidigare vid ett besök i bokhandeln noterat uppgifter om typen av skåp och vilka som hade nycklar till detta liksom uppgifter om ytterdörrens lås, uppgifter som han jämte en skiss över lokalen rapporterat.

Hösten 1971 tog sig Ekberg, sannolikt med hjälp av en nyckel som han låtit kopiera, in i tidningen Gnistans redaktionslokal på Nordostpassagen. Redaktionen stod i begrepp att flytta till Stockholm (vilket skall ha varit anledningen till operationen), varför det mesta var nedpackat. Ekberg fick därför bara med sig några pärmar med prenumerantuppgifter (postgiroutbetalningskort), som han överlämnade till några IB-anställda. Dessa läste in uppgifterna på band, varefter materialet återställdes. Ställföreträdande chefen för operationsavdelningen var ansvarig för operationen och flera IBanställda höll vakt. Banden skall sedan ha överlämnats till Frånstedt. Någon dokumentation från denna operation har emellertid inte påträffats.

Den åklagare som utredde IB-affären fann att det fanns skäl att anta att brott begåtts i samband med flera av dessa operationer men väckte inte åtal på grund av preskription.

Ekberg bombhotade också vid två tillfällen flygplan. Det första tillfället var den 20 mars 1969 då han ringde från Göteborg till flygplatsen i Frankfurt am Main och påstod att ett startklart flygplan från det israeliska flygbolaget El Al hade en bomb ombord. Ekberg har uppgett att han utförde bombhotet på uppmaning av en ledande företrädare för palestinierna i Sverige, att han inte ville förlora palestinierns förtroende genom att vägra och att han inte visste om det verkligen fanns en bomb ombord. Den berörde palestiniern liksom ett par andra personer uppgav vid polisförhör år 1974 däremot att det var Ekberg som var initiativtagare till bombhotet. Det andra hotet ägde rum den 7 juni 1970 då Ekberg ringde till flygplatsen Kastrup och uppgav att israeler hade placerat en bomb ombord på ett startklart flygplan från Middle East Airways. Detta hot var förankrat hos IB:s ledning, som godkänt och deltagit i planerandet av operationen. Anledningen härtill skall ha varit att den nyssnämnde palestiniern utsatt Ekberg för påtryckningar att genomföra ett bombhot för att misskreditera Israel och att IB inte ville att Ekberg skulle framstå som illojal mot den palestinska saken. Palestiniern tog vid polisförhör år 1974 bestämt avstånd från Ekbergs påstående om han varit initiativtagare till bombhotet.98 Ingen åtalades

98 Se vidare Ulf Bjereld: Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen i SOU 2002:95.

för bombhoten. Det är inte en uppgift för kommissionen att ta ställning till vilka versioner som är de korrekta.

Ekberg rapporterade flitigt, huvudsakligen rörande ledande personer inom KFML och om aktiva inom det palestinska solidaritetsarbetet. Rapporterna tycks i allmänhet inte ha rönt något särskilt intresse hos säkerhetspolisen. Rörande rapporterna om den palestinska verksamheten noterade en befattningshavare där i juni 1971 att dessa sällan innehöll ”någon form av sanning”. Våren 1972 drog sig därför säkerhetspolisen ur samarbetet med IB.

Under åren 1970 och 1971 gjorde Håkan Isacson, som år 1969 anställts vid operationsavdelningen, månatligen en sammanställning om olika vänsterrörelsers aktiviteter i Sverige. Sammanställningarna grundades på såväl öppna källor (organisationernas publikationer, flygblad och liknande) som på rapporter från ”fältet”. Inte endast Ekbergs rapportering var här aktuell. Isacson hade nämligen mycket goda kontakter vid Stockholms universitet och dess studentkår. Sammanställningarna skall enligt Isacson ha överlämnats till Elmér som skall ha vidarebefordrat dem till säkerhetspolisen och försvarsstabens säkerhetsavdelning. Elmér har emellertid gjort gällande att Isacson vid denna tid blivit en belastning för IB, att detta var fråga om ett rent ”terapeutiskt jobb” och att månadsrapporterna ”gick direkt i papperskorgen”. Några sammanställningar av detta slag har inte heller påträffats i MUST:s eller SÄPO:s arkiv.

Hösten 1971 var Anstrin tjänstledig och operationsavdelningen saknade uppgifter. Isacson och några andra befattningshavare tog då initiativ till att kartlägga palestinier och Palestinasympatisörer i Sverige. I arbetet, som tydligen innefattade rekognoscering av personernas bostadsadresser, deltog bl.a. Ekberg och Svante Winqvist. Anstrins ställföreträdare skall ha godkänt förfarandet.

Vid något tillfälle uppges också ett misslyckat försök ha gjorts att bugga ett hotellrum där en svensk Palestinaaktivist sammanträffade med en palestinier.

9.3.6. IB avslöjas och omorganiseras

I maj 1973 avslöjade tidningen FiB/Kulturfront IB:s existens och flera befattningshavares, bl.a. Elmérs, Paues´ och dennes assistents, identiteter röjdes. Avslöjandet framtvingade en omorganisation av verksamheten och ett stort antal befattningshavare fick sluta. Ny chef blev översten Gösta Lundström och enheten kom att betecknas GBU. I och med omorganisationen upphörde inrikesverksam-

heten på nytt. Elmér var dock i någon form knuten till organisationen under återstoden av 1970-talet dels för att sätta in Lundström i verksamheten, dels för att vidmakthålla vissa utländska kontakter.99

Paues övergick till tjänst hos ABF. Han höll emellertid kontakt med Elmér. Denne ansåg, enligt Paues, att de inte skulle avveckla kontakterna i Sverige och i andra nordiska länder. Paues fortsatte därför, mot en smärre månatlig ersättning, att hålla kontakt med personer i Finland och Norge. Någon gång under år 1974 förklarade Elmér att man även borde följa upp den revolutionära vänstern i Sverige. Intresset koncentrerades nästan helt till Göteborg. Där fick Paues genom Leif Andersson, en av de socialdemokrater som hjälpt Ulf Karlsson att rekrytera personer lämpade att ta upp kampen med den extremistiska vänstern, kontakt med socialdemokraten Bertil Levin vid Eriksbergsvarvet. Under åren 1974 och 1975 rapporterade Levin till Paues om KFML(r):ares aktiviteter, enligt egen uppgift inledningsvis i tro att Paues var utsänd av SAP. Paues har uppgett att Levin, som hade ett eget kartotek över kommunister, rapporterade mycket sporadiskt och troligen mot ersättning.100Efter avslöjandet av den s.k. sjukhusspionen i Göteborg hösten 1975 skall samarbetet mellan Paues och Levin ha upphört. Elmér och Paues följde också utvecklingen inom VPK och intresserade sig särskilt för Norrbottenskommunisterna och deras utbrytning ur partiet vid bildandet av APK våren 1977. Paues har uppgett att han någon tid därefter upphörde med sin rapportering till Elmér. Han vet inte om denne förde uppgifterna vidare. Några rapporter i MUST:s eller SÄPO:s arkiv som skulle kunna emanera från detta deras samarbete har inte påträffats.

En förklaring till att Elmérs och Paues’ verksamhet skall ha upphört vid denna tid kan vara att försvarsministern i den första borgerliga regeringen efter andra världskriget, moderaten Eric Krönmark, ganska snart efter sitt tillträde hösten 1976 fick klart för sig att de fanns kvar i GBU:s verksamhet. Han krävde av Stig Synnergren att de båda omedelbart skulle avlägsnas. De utgjorde nämligen enligt Krönmarks uppfattning en belastning för underrättelseverk-

99 Enligt Ingemar Engman fortsatte såväl Elmér som Paues att på konsultbasis arbeta för GBU. Lundström har, i samtal med Lars Olof Lampers, uppgett att Elmér fortsatte att arbeta med utrikesfrågor men att Paues aldrig arbetade för GBU. Chefen för GBU:s operationsavdelning åren 1974-76 har uppgett att Elmér under tiden fram till 1976/77 fungerade som överlämnare till Lundström. Han har också berättat att han i början av sin tjänstgöring vid GBU deltog i en underrättelsekurs där Paues höll en föreläsning. 100 Paues har förnekat en uppgift av Stig Synnergren om att han på uppdrag av försvarsstabschefen och/eller Fst/Säk ägnade sig åt att söka förhindra att finländska kommunister som sökte sig till från försvarssynpunkt känsliga arbetsplatser i Göteborgstrakten fick sådana arbeten.

samheten, eftersom de var ”brända”. Paues själv har dock spekulerat i att verksamhetens upphörande hade sin förklaring i att Synnergren pensionerades som ÖB år 1978. Ännu så sent som detta år företog Paues enligt uppgift resor till Finland för kontakter med ledande finländska LO-män.

I början av 1980-talet uppgav en av IB:s tidigare kontaktmän för säkerhetspolisen att Elmér och Paues även under 1970-talet ”mot mångas vilja” fortsatte att arbeta med sina finska kontakter” – det fanns pengar kvar sedan tidigare. Kontaktmannen hade intrycket att Paues nu upphört med verksamheten, men säker var han inte. År 1981 hade kontaktmannen talat med Sven Andersson om saken. Denne, som då lämnat det politiska livet, hade då sagt något i stil med ”jaså håller de på än, det får de sluta med”. År 1982 hade kontaktmannen tagit upp frågan med försvarsminister Anders Thunborg, som sagt något av samma innebörd som Andersson, ”fast han använde betydligt starkare ord”.

Även sedan Elmér avgått som chef och enhet 03 helt upphört fick GBU ibland information av säkerhetskaraktär. Meddelare rapporterade spontant t.ex. om hur en svensk medborgare uppträtt i samband med vistelse i en öststat eller att naturaliserade, tidigare östeuropeiska medborgare bosatt sig i omedelbar anslutning till försvarets fasta radiolänknät. Sådan information vidarebefordrades av chefen för GBU:s operationsavdelning till chefen för säkerhetspolisens operativa byrå. I den mån uppgifter om enskilda svenskar kunde vara av intresse för försvaret, t.ex. att en person av politiska skäl kunde misstänkas sabotera militär verksamhet, rapporterades dessa uppgifter även till försvarsstabens säkerhetsavdelning. Chefen för operationsavdelningen behöll en kopia av rapporterna under något tid, högst ett år, för att kunna besvara eventuella frågor. Under senare delen av 1970-talet övertog GBU från säkerhetspolisen en meddelare som tidigare rapporterat om inrikes förhållanden, jfr avsnitt 7.2.2.101 Trots att meddelaren av GBU inriktades mot förhållanden av militärt intresse, fortsatte han att i stor utsträckning rapportera om inrikes förhållanden, bl.a. om vänsterextremister. Denna del av rapporteringen vidarebefordrade GBU till säkerhetspolisen. Så småningom avvecklades meddelaren.

Företrädare för GBU deltog regelmässigt i de s.k. sektionschefsmöten som varje månad hölls med chefen för RPS/Säk:s ope-

101 Operationschefen fick uppfattningen att RPS/Säk inte längre ansåg sig ha råd att arvodera meddelaren. Enligt uppgift från en tidigare chef för RPS/Säk:s operativa byrå var anledningen till att man avvecklade meddelaren att man börjat ifrågasätta värdet av dennes rapportering. För att inte lämna denne vind för våg överlämnades meddelaren till GBU.

rativa byrå, chefen för Fst/Säk och en befattningshavare vid FRA. Vid dessa möten förekom ett ömsesidigt informationsutbyte.

9.3.7. Krigs-IB

Underrättelse- och säkerhetstjänsterna måste självfallet fungera också i ett skymningsläge och efter ett krigsutbrott.

T-kontoret hade som nämnts en krigsorganisation om 150-200 personer. Dessutom deltog dess chef, Thede Palm, i förberedelsearbetet med att skapa ett nätverk, som vid en ockupation av Sverige skulle bilda stommen i en motståndsrörelse och upprätthålla förbindelse med en svensk exilregering. Denna s.k. stay behindorganisation företräddes av försäkringsdirektören Alvar Lindencrona.102 Under senare delen av 1950-talet skall ca 200 personer ha varit krigsplacerade i denna organisation. Det skall ha rört sig om dels reservofficerare, dels pålitliga personer i det civila samhället, t.ex. ledande kommunalmän och fackföreningsmän. Alla demokratiska partier skall ha funnits representerade inom organisationen.

Också grupp B skall enligt en uppgiftslämnare ha haft en krigsorganisation, vilken utgjordes av ett antal personer som vid mobilisering skulle stå till Elmérs förfogande. Där ingick bl.a. några sedermera mycket högt uppsatta socialdemokrater. Avsikten var att många av dem skulle förbli i sina civila befattningar och rapportera om situationen på sin respektive hemort, t. ex. om försörjningsläget. När IB bildades sammanfördes T-kontorets och grupp B:s krigsorganisationer. I den sammanslagna organisationen skall ha ingått, utöver ett antal centralt placerade socialdemokrater, socialdemokratiska kommunalråd, socialchefer, Folkets Hus-chefer och liknande. Uppgiften var alltjämt att i krig bedriva underrättelsetjänst.

Enligt den officer, som åren 1970-74 ansvarade för IB:s beredskapsplanering, skall det före hans tillträde inte ha funnits någon egentlig planering för verksamheten under beredskapstillstånd och i krig. Han rekryterade ett 100-tal personer, bl.a. poliser, tulltjänstemän och personer som i tjänsten företog resor till Östeuropa. Bland de sistnämnda fanns sådana som redan i fredstid inhämtade uppgifter för operationsavdelningens räkning. Det förekom att den krigsplacerade personalen kallades in till kurser och övningar. Utbildningen avsåg sambands- och underrättelsetjänst. Ett utbildningscentrum var gården Vallatorp i Södermanland. Men utbild-

102 SOU 1994: 11 s. 271 ff.

ningen innefattade ibland längre resor inom och någon gång utom riket, syftande till att träna skuggning av en person respektive hur man skakade av sig förföljare. Att detta slags utbildning inte var något helt nytt framgår av att partikassören i SAP Nils Gösta Damberg deltog i en sådan utbildning på Vallatorp med omnejd redan år 1969.

Den officer som var chef för IB:s beredskapsplanering från år 1974 och fram till slutet av 1970-talet har uppgett att hans uppgift var att skapa grunden till en motståndsrörelse (stay behind). För detta ändamål rekryterade han pålitligt folk, helst med ledaregenskaper, som friställdes för denna uppgift. Det kunde vara höga statstjänstemän, kommunalråd och företagsledare men också ”vanligt folk”. Innan han rekryterade personer på högre nivå kontaktade han ÖB Stig Synnergren för att undvika ”krockar” i förhållande till Lindencronas organisation. Rekryteringen styrdes inte av politiska överväganden. Vid ett par tillfällen föreslog Elmér att kända socialdemokrater skulle krigsplaceras inom organisationen, vilket officeren motsatte sig. Så blev inte heller fallet. Personalen erhöll viss utbildning, men var då inte inkallade.

Elmér uppgav år 1993 för Neutralitetspolitikkommissionen att han, troligen kort efter IB:s bildande, kontaktades av en person verksam inom Lindencronas organisation. Denne skulle ha uttryckt oro för att denna organisation var alltför ”högerinriktad”. Elmér skall därför ha kontaktat LO-ordföranden Arne Geijer och med dennes samtycke ha rekryterat folk bl.a. från LO vilka krigsplacerades vid IB. I ett annat sammanhang har Elmér förklarat att i organisationen ingick personer från lokal och regional nivå som representerade ”hela parti- och samhällsspektrat”. Deras uppgift var att under ockupation ”jävlas så mycket som möjligt med ockupanten”. Elmér har också förklarat att han haft ÖB:s uppdrag att genom kursverksamhet och annan information föra in underrättelsetjänsten i krigsmaktens motståndsverksamhet.

9.3.8. Kursen i Göteborg

I augusti 1975 arrangerade Elmér, som då inte längre var anställd vid IB, en två veckors kurs i och utanför Göteborg. Deltagare var Leif Andersson, Göran Johansson och Sören Mannheimer, samtliga

tre ledande socialdemokrater i Göteborg.103 I vart fall Mannheimer, som var reservofficer, hade erhållit militär inkallelseorder till kursen. Som lärare fungerade Elmér, Paues, Ingemar Engman från försvarsdepartementet (som ersättare för Anders Thunborg) och ytterligare en person. Utbildningen rörde militär och civil säkerhetstjänst. Bl.a. informerades om kommunister som utbildat sig i Sovjetunionen och Östtyskland. Andersson har uppgett att man även diskuterade frågor om motstånd under ockupation. Vidare förekom diskussioner om den politiska situationen i Göteborg, som vid denna tid var mycket spänd främst till följd av KFML(r):s verksamhet.

Utom tjänsten träffade kursledning och deltagare i ett sällskapligt sammanhang partisekreteraren Sten Andersson och två ledande socialdemokrater i Göteborg, Sven Hulterström och Bengt Tengroth.104 Vid detta tillfälle diskuterades bl.a. fackliga och politiska frågor med anknytning till situationen i Göteborg.

Efter kursen fick Johansson och Mannheimer nya krigsplaceringar; Mannheimer för uppgifter som han uppfattade vette mot en motståndsrörelse. Andersson skall enligt egen uppgift redan år 1972 ha varit krigsplacerad för verksamhet under ockupation. Det var också han som på uppdrag av Elmér eller Paues hade föreslagit de båda övriga kursdeltagarna.

Inför ett samtal med JK Ingvar Gullnäs under dennes utredning av den s.k. sjukhusaffären i Göteborg gjorde ÖB Lennart Ljung vissa efterforskningar rörande ett eventuellt samband mellan kursen i Göteborg och den några månader senare avslöjade säkerhetsverksamheten inom stadens sjukvårdsförvaltning (se nedan). Ljungs företrädare Stig Synnergren uppgav bl.a. följande. Vid IB.s ”upprullande” våren 1973 tillsattes en ny chef, dvs. Gösta Lundström, ”med stor snabbhet”. För uppbyggnaden behövdes ett samarbete mellan Elmér och Lundström. Synnergren ”kan därvid” ha gett anvisningar om att Elmér tills vidare skulle svara för bl.a. kursverksamhet, vilket kan förklara att Lundström inte kände till kursen. Kursen låg inom ramen för Synnergrens direktiv till Elmér. Avsikten var att IB:s del i fältorganisationen skulle slås ihop med ”L:s org”. Ljung talade även med Elmér som bl.a. uppgav följande. Han hade vid denna tid ett bemyndigande från ÖB att ”hålla i och

103 Andersson hade åren 1965-74 varit ombudsman hos Göteborgs arbetarekommun, Johansson var vid denna tid ordförande i verkstadsklubben vid SKF och Mannheimer ledamot av kommunstyrelsen. 104 Hulterström skulle kort därpå väljas till ordförande i Göteborgs arbetarekommun och Tengroth hade tunga politiska uppdrag och var också ledamot av koncernstyrelsen för Götaverken.

vara chef för sådana ´kurser´ som avsåg krigsorg.”. Kursen syftade till att dels ge en allmän introduktion till verksamhet inom krigsorganisationens ram, dels försöka utröna om kursdeltagarna var lämpliga att utnyttja i krigsorganisationen. Liknande kurser tidigare hade haft endast en deltagare. Olika uppgifter föreligger om huruvida Lundström var orienterad om kursen.105

Ljung talade med ytterligare fem personer som varit närmast ansvariga för den operativa verksamheten vid IB/GBU. Ingen av dessa sade sig känna till något om kursen. Ljung förklarade sig inte betvivla det angivna syftet med ”kursen”, en beteckning som han dock fann vilseledande.106

9.3.9. Sjukhusaffären i Göteborg 107

I oktober 1975 publicerade tidningen Aftonbladet uppgifter om att en person verksam inom sjukvårdsförvaltningen i Göteborg ägnat sig åt åsiktsregistrering av anställda inom sjukvården för säkerhetspolisens räkning. Denna s.k. affär kom att utredas av JO, JK och en särskild statlig utredning.108 Skälet till att saken behandlas i detta sammanhang är de kvarstående misstankarna att IB och dess krigsorganisation på något sätt skulle ha varit inblandat.

Genom telefonkontroll mot personer aktiva inom KFML(r) i Göteborg hade säkerhetspolisens sektion i Göteborg år 1974 fått uppgifter om att några kvinnor anställda inom sjukvården var medlemmar i organisationen eller hade kontakter med förbundet liksom med den palestinska organisationen PFLP, som av säkerhetspolisen bedömdes som en terroristorganisation. Sektionen misstänkte också att KFML(r):are ägnade sig åt cellbildning på arbetsplatser inom sjukvårdsförvaltningen. En befattningshavare vid sektionen, kriminalinspektören Axel Eriksson, som hade goda kontakter bl.a. inom det socialdemokratiska partiet och fackföreningsrörelsen, kontaktade därför sensommaren 1974 sjukvårdsstyrelsens vice ordförande, den tidigare nämnde Leif Andersson (s), i syfte att

105 Lundström har i samtal med Lars Olof Lampers förnekat att så var fallet. Uppgiften vinner visst stöd av vad Synnergren uppgav för Ljung liksom av en kladdanteckning som Ljung gjort från samtalet med Elmér. I den renskrivna föredragningspromemorian inför samtal med JK har Ljung emellertid skrivit: ”Firmachefen var enligt Elmér orienterad om kursen. Jag har kollat att så var fallet.” 106 Anteckningar av Lennart Ljung från samtal 29.11-15.12.1978 samt PM ”Föredraget inför JK 1979-01-03, Ö XIII, vol. 1, MUST:s arkiv. 107 Se vidare Lars Olof Lampers: Sjukhusaffären i Göteborg 1975 i SOU 2002:95108 JO:s ämbetsberättelse 1976/77 s. 49 ff., JK 17.9.1979, dnr 2520-77-20 (hos RA) och Ds Fö 1980:8

få hjälp med att lokalisera eventuella säkerhetsrisker. Eriksson gav Andersson en lista med namn på 10-12 personer, av vilka Andersson endast lyckades lokalisera någon enstaka. På hösten samma år tog Eriksson på sektionschefens uppdrag på nytt kontakt med Andersson för att få hjälp med att finna en kontaktperson inom sjukvårdsförvaltningen. Anlitandet av kontaktmän vid olika arbetsplatser var en rutinsak. Andersson satte Eriksson i förbindelse med sjukvårdsförvaltningens planeringschef. Denne oroade sig vid denna tid över några driftsstörningar inom sjukvården, incidenter som han misstänkte kunde utgöra sabotage. Andersson bedömde mot bakgrund härav att åtgärder borde vidtas för att lösa sjukvårdens säkerhetsproblem och samtidigt tillgodose säkerhetspolisens önskemål om en kontaktman. På Anderssons initiativ kom en ekonom och reservofficer, Jan Lindqvist, även han socialdemokrat, att fr.o.m. den 1 januari 1975 anställas inom ett budget- och redovisningsprojekt som bedrevs av sjukvårdsförvaltningen. Projektledare var en person som tidigare varit knuten till IB, Svante Winqvist. Inget tyder på något samband mellan Winqvists tidigare engagemang i underrättelsetjänst och Lindqvists anställning och säkerhetsuppgifter.109

I februari 1975 introducerade sjukvårdsförvaltningens chefsjurist, tillika högste ansvarig för säkerheten inom förvaltningen, Lindqvist för säkerhetssektionen i Göteborg. Axel Eriksson, som vid denna tid pensionerats, hade glömt att underrätta sektionschefen om att hans samtal med Leif Andersson bidragit till att Lindqvist anställts inom förvaltningen bl.a. för att vara polisens kontaktman. Vid sektionen uppfattades därför avsikten med besöket vara att rådgöra med säkerhetspolisen om misstänkta sabotage inom sjukvårdsförvaltningen. Företrädarna för förvaltningen menade att dessa incidenter kunde ha politiska motiv och en koppling till KFML(r), något som säkerhetspoliserna ställde sig skeptiska till. (Misstankarna om sabotage kunde senare helt avskrivas.) Säkerhetspolisens intresse för att lokalisera KFML(r):are inom sjukvårdsförvaltningen föranledde att man överlämnade en förteckning med namn och ofullständiga personnummer på ett tiotal personer till Lindqvist. Denne tog reda på de begärda uppgifterna och an-

109 Winqvist har uppgett att han inte hade något att göra med rekryteringen av Lindqvist. Förvaltningens chefsjurist informerade honom om att Lindqvist, vid sidan av ordinarie arbetsuppgifter, skulle utreda misstänkta sabotage. Winqvist skall då ha kontaktat en befattningshavare vid IB:s operationsavdelning och fått beskedet att detta inte var IB:s ”grej”. Lindqvist har uppgett att han helt saknade kännedom om Winqvists koppling till IB och att han själv varken förr eller senare haft någon kontakt med IB.

tecknade dem på förteckningen, som han per post återställde till säkerhetssektionen sedan han tagit en kopia därav. I augusti 1975 tog Lindqvist på uppdrag av säkerhetspolisen reda på vilka läkare som under sommaren tjänstgjort vid en läkarstation på västkusten. Anledningen till förfrågan (som inte avslöjades för Lindqvist) var en misstänkt koppling mellan svenska läkare och PFLP, en organisation som vid denna tid var upptagen på den s.k. HT 19-listan över utländska terroristorganisationer.

På hösten 1975 besökte Lindqvist säkerhetssektionen på nytt. Han mottog då en ny förteckning med namn på ett antal KFML(r):are som säkerhetspolisen trodde arbetade inom sjukvårdsförvaltningen. Han kompletterade uppgifterna på denna förteckning med de namn som fanns på den tidigare förteckningen samt med namnen på två personer, vilka enligt vad han fått höra av sjukhusanställda var KFML(r):are som vid upprepade tillfällen stört fackliga möten. Han återställde förteckningen med begärda uppgifter till säkerhetspolisen men behöll en kopia.

Sedan uppgifter om Lindqvists verksamhet publicerats frågade Leif Andersson Lindqvist om vad han hade gjort. Lindqvist överlämnade då kopian av den senare, sammanställda förteckningen till Andersson, eftersom han inte såg någon anledning att undanhålla sjukvårdsstyrelsens vice ordförande denna. Andersson överlämnade sedan förteckningen till Hans Holmér i samband med att denne på justitieministerns uppdrag dagarna efter avslöjandet utredde händelserna i Göteborg.

Andersson har uppgett att han behöll den förteckning som han fått av Eriksson hösten 1974. I samband med IB-kursen i Göteborg i augusti 1975 överlämnade Andersson kopian till Paues. Paues har bekräftat att han fått en förteckning av detta slag från Andersson och uppgett att han lämnade den vidare till Elmér. Enligt vad Elmérs sekreterare skall ha uppgett för Paues ansåg Elmér att förteckningen var ”för farlig” och återsände den därför till säkerhetspolisen.110

Rykten uppstod snart om att IB på något sätt skulle vara inblandat i Lindqvists verksamhet. Redan i oktober uppkallades ÖB Stig Synnergren till statsminister Olof Palme. Synnergren förnekade då att försvaret skulle vara inblandat. Senare skall han ha fått klart för sig att Leif Andersson genomgått utbildning för IB:s krigsorganisation, något som han informerade regeringen om. Sedan JO Gunnar

110 I samband med en undersökning av sjukhusaffären i Göteborg, som Lars Olof Lampers gjort år 1997, uppgav Andersson att han mottagit den förteckning som han senare lämnade till Paues från Lindqvist.

Thyresson påbörjat sin utredning av ärendet uppsöktes han i december 1975 av Synnergren. Denne informerade om Leif Anderssons engagemang för ”Krigs-IB” och att detta möjligen påverkat Anderssons agerande. Synnergren varnade också JO för att ”gå för djupt”. JO fann i sitt beslut i ärendet, meddelat i april 1976, inte anledning att rikta kritik mot säkerhetspolisen eller sjukvårdsförvaltningen. Däremot satte han ett frågetecken för vilka bevekelsegrunder Leif Andersson haft för att låta anställa Lindqvist. I beslutet berörde JO inte frågan om någon koppling mellan affären och IB.

Mot bakgrund av olika påståenden eller i varje fall antydningar om att JO:s utredning inte hade bringat full klarhet i ärendet eller t.o.m. vilselett allmänheten uppdrog (den borgerliga) regeringen år 1977 åt JK Ingvar Gullnäs att på nytt utreda saken. Främst var det påståendena om en koppling till IB (och socialdemokraterna) som kom att intressera Gullnäs. Synnergren hade redan innan JK formellt fått uppdraget kontaktat Gullnäs och frågat om denne i sin utredning tänkte nämna att det fanns ett samband mellan Göteborgsaffären och IB. Under utredningen hävdade såväl rikspolischefen Carl Persson (som redan kort efter Synnergrens samtal med Thyresson i december 1975 informerats om innehållet i detta) som Olof Frånstedt att säkerhetspolisens roll i sjukhusaffären var mycket begränsad och att den inte alls varit inblandad från början. I sitt beslut, som meddelades i maj 1979, fann JK bl.a. att Leif Andersson hade en koppling till IB, att denne sensommaren 1975 deltagit i en kurs i ”motståndshistoria” i försvarsstabens regi och att IB:s inrikesavdelning återuppstått omkring år 1972 (en uppgift som han grundade på ett uttalande av Paues´ sekreterare). JK förklarade vidare att han under utredningen stött på begreppet ”IB:s krigsorganisation”. Han ansåg att det borde utredas om den verksamhet som dolde sig bakom detta begrepp till alla delar var förenlig ”med 1969 års beslut om fördelning av arbetsuppgifter mellan den militära och den polisiära säkerhetstjänsten”. Själv ansåg han sig inte kunna komma längre utan nya och utvidgade direktiv och menade att ett nytt utredningsuppdrag borde innefatta en undersökning av IB:s verksamhet.111

111 Gullnäs har för kommissionen uppgett att han fick sina misstankar om IB-inblandning besannade då Synnergren oförmedlat år 1986 sade till honom: ”Numera kan jag väl tala om hur det egentligen var. Det var IB:s krigsorganisations folk som låg bakom sjukhusspionen i Göteborg.” Något mer blev inte sagt i saken. Synnergren har för kommissionen uppgett att han saknar minne av mötet med Gullnäs, men att det uttalande som han skulle ha gjort såtillvida var sant som att det var personer som utbildats av Elmér inom IB:s krigsorganisation som var inblandade, även om de då inte agerade för IB:s räkning.

JK:s uttalanden föranledde regeringen att i juni 1979 tillsätta en särskild kommitté under ledning av regeringsrådet Bengt Wieslander. Kommitten fick också till uppgift att granska hur den militära underrättelsetjänsten tillämpat gränsdragningen mellan dess egen och polisens säkerhetstjänst. Kommittén avlämnade sitt betänkande i december 1980. Kommittén kom fram till att det inte fanns något samband mellan anställningen av Lindqvist vid sjukvårdsförvaltningen och den militära underrättelsetjänsten. Kommittén konstaterade vidare att den inte funnit några omständigheter som gjorde det antagligt att det bakom Göteborgsaffären legat andra förhållanden än dem som redovisats av de inblandade. Kommittén framhöll också att det inte kommit fram något som gav anledning till antagande att IB eller någon annan del av det militära underrättelseväsendet verkat utanför de ramar som gällt för verksamheten.112

Inte heller kommissionen har funnit något som tyder på att IB (eller annan militär myndighet) skulle ha varit inblandad i rekryteringen av Lindqvist till sjukvårdsförvaltningen i Göteborg eller att denne över huvud taget skulle ha någon medveten koppling till IB. Leif Anderssons förklaring till rekryteringen, nämligen att han ville komma till rätta med vad han uppfattade som säkerhetsproblem inom förvaltningen och samtidigt tillgodose säkerhetspolisens önskemål om en kontaktman där, framstår som trovärdig. Det kan heller inte bortses från att Andersson även ville hjälpa en, som han uppfattade det, ung och lovande socialdemokrat att få ett arbete. Sven Hulterström har således uppgett att, när han kort efter avslöjandet frågade Leif Andersson om varför han ”gjorde detta”, svarade Andersson att han ”gjorde det för partiet”. Det finns en klar koppling till IB såtillvida som att Andersson i samband med kursen sensommaren 1975 lämnade över en inom säkerhetspolisen upprättad förteckning över KFML(r):are till Paues. Någon förklaring till denna åtgärd har inte framkommit.

112 Ds Fö 1980:8 s. 21. Inför kommittén hävdade Paues´ sekreterare att JK gjort sig skyldig till en missuppfattning då han tillskrivit henne uppgiften att IB återupptagit inrikesverksamheten år 1972. Kommitténs sekreterare Rolf Holmquist har för kommissionen uppgett att kommittén inte uppfattade hennes ändrade uppgifter som trovärdiga. Vad hon uppgett inför JK ansågs dock, i brist på annan bevisning, inte tillräckligt för att konstatera att inrikesverksamheten återupptagits. Hon har också förhörts inför kommissionen men inte tillfört utredningen något.

9.3.10. Åren 1980-2002

I instruktionen för SSI angavs att uppgiften var att inhämta underrättelser berörande rikets yttre säkerhet. Det framhölls särskilt att verksamheten inte fick inriktas på polisiära uppgifter. Detsamma gäller enligt instruktionen för KSI. Uppgifter av säkerhetspolitiskt, militärt eller säkerhetspolisiärt intresse, som tillförs KSI genom spontan rapportering, skall enligt instruktionen vidarebefordras till berörda myndigheter. I annat fall skall rapporterna förstöras.

Cheferna för SSI under 1980-talet har gjort gällande att organisationen inte ägnade sig åt någon inhämtning av uppgifter rörande svenska medborgare och inrikes förhållanden. Inget har framkommit som motsäger dessa uppgifter. Däremot förekom det liksom tidigare att meddelare på eget initiativ rapporterade om sådana förhållanden.

År 1987 publicerade Svenska Dagbladet uppgifter om att SSI ägnade sig åt inrikesverksamhet. Försvarets underrättelsenämnd (FUN) utredde saken och konstaterade att en av SSI:s meddelare spontant rapporterade om inrikes förhållanden, främst från exilkretsar i Sverige men i några fall också om svenska högerextremister. Mottagare av rapporterna var en befattningshavare som avslöjats som IB-man redan år 1973. FUN fann att meddelaren under åren 1980-87 till SSI överlämnat 143 rapporter, varav endast 41 var av intresse för den militära underrättelsetjänsten. Rapporter av inrikes natur hade befattningshavaren vid SSI endast vidarebefordrat till säkerhetspolisen. Men han hade behållit kopior av rapporterna, vilka han dock efterhand förstörde. FUN fann att inget framkommit som visade att SSI riktade in sin verksamhet på frågor av säkerhetspolisiärt slag och att de rapporter som vidarebefordrats till säkerhetspolisen varken hade bearbetats vid SSI eller där legat till grund för registrering i någon form.

Kommissionen har i sin utredning inte kommit till någon annan slutsats än FUN. På FUN:s förslag ändrades emellertid SSI:s instruktion så att säkerhetsunderrättelser skulle gallras efter ett år och att meddelare som huvudsakligen rapporterade säkerhetsunderrättelser skulle hänvisas till säkerhetspolisen.

I den mån rapporter med säkerhetsunderrättelser numera inkommer till KSI torde de omgående överlämnas till säkerhetspolisen.

9.4. Sammanfattning och bedömning

Vid sidan av den öppna underrättelsetjänsten har alltsedan andra världskriget till ÖB:s förfogande stått en hemlig underrättelsetjänst med uppgift att inhämta underrättelser genom metoder som det inte ankommer på andra underrättelseorgan att använda. Dessa s.k. särskilda tjänster, T-kontoret (1946-64), IB (1965-73), GBU (1973-1982), SSI (1982-94) och KSI (1994-), har i huvudsak varit inriktade på underrättelseinhämtning utom riket. Gränsen mellan underrättelse- och säkerhetstjänst är dock i praktiken ingalunda knivskarp, vilket medfört att dessa tjänster i viss utsträckning kommit att befatta sig också med säkerhetsunderrättelser och andra uppgifter med anknytning till säkerhetstjänst.

En viktig del av verksamheten har utgjorts av samarbete med utländska underrättelsetjänster. Inom ramen för utlandssamarbetet har underrättelsetjänsterna fått information också om misstänkt säkerhetshotande verksamhet. Det har t.ex. gällt utländska medborgare som misstänkts för underrättelseverksamhet mot Sverige men även svenska medborgare som inom eller utom Sverige uppträtt på ett sådant sätt eller i sådana sammanhang att det väckt misstankar om deras nationella pålitlighet. Även andra källor har spontant rapporterat om inrikes säkerhetshot till de särskilda tjänsterna. Sådana upplysningar torde alltid ha vidarebefordrats till säkerhetspolisen och tidigare också i stor utsträckning till den militära säkerhetstjänsten.

Stor återhållsamhet torde ha iakttagits då det gällt att lämna ut uppgifter om svenska medborgare till utländska samarbetspartner. T-kontoret förmedlade dock förfrågningar från utlandet om ”security clearance” till säkerhetspolisen och kunde också undantagsvis i andra sammanhang på ett ganska allmänt plan informera en utländsk underrättelsetjänst om svenskar. IB skall principiellt inte ha lämnat ut uppgifter om svenska medborgare till utländska tjänster. Dock kunde IB tillhandahålla identifikationsuppgifter och liknande rörande svenska medborgare i samband med operationer som berört svenska säkerhetsintressen.113

I början av 1960-talet kom T-kontoret av okänd anledning att ägna sig åt aktiv underrättelseinhämtning även inom områden som låg vid sidan av det rent militära. Således bevakades år 1960 Östersjöveckan i Rostock. Och år 1962 skickade man några konservativa studenter för att studera en kommunistiskt dominerad ungdoms-

113 JO:s ämbetsberättelse 1975 s. 164

festival i Helsingfors. Man anlitade även personer som rapporterade om vänsteraktiviteter i Lunds akademiska värld.

Till de särskilda tjänsterna får också räknas grupp B. Denna enhet organiserades år 1958 som en detalj inom inrikesavdelningen men bröts ut därifrån år 1961 och ställdes direkt under chefen för försvarsstabens sektion II. Grupp B hade till uppgift dels att inhämta underrättelser från närområdet, dels att kartlägga kommunistisk (och i någon mån nazistisk) verksamhet i Sverige. Då grupp B och T-kontoret år 1965 sammanslogs till IB blev inhämtningen av säkerhetsunderrättelser inom landet en, låt vara begränsad, del av IB:s verksamhet, organiserad under beteckningen IB/03. Hösten 1969 upplöstes denna enhet men inrikesverksamheten återupptogs i begränsad omfattning hösten 1971 och tycks därefter ha bedrivits fram till slutet av 1970-talet. (Kontakterna med Finland och Norge torde ha varit avbrutna endast under en kortare tid kring årsskiftet 1969/70.) Chef för grupp B och senare IB var Birger Elmér.

Grupp B/enhet 03:s inhämtning inriktades på säkerhetshotande politisk verksamhet. De anställda i operativ tjänst, en handfull personer, var med något enstaka undantag socialdemokrater. Därtill kom att tidvis några unga, aktiva socialdemokrater fullgjorde värnplikt vid grupp B. Utländska socialdemokratiska kontakter torde huvudsakligen ha informerat om förhållanden med anknytning till kommunistpartierna i respektive land. De socialistiska folkpartierna i Danmark och Norge tilldrog sig också intresse liksom förberedelserna för en motsvarande partibildning i Sverige, eftersom dessa organisationer misstänktes vara redskap för sovjetisk subversion. Under några år i slutet av 1950- och början av 1960-talen reste några tidigare socialdemokratiska ombudsmän anställda vid grupp B runt i Sverige och inhämtade uppgifter bl.a. från personer inom den socialdemokratiska arbetsplatsorganisationen. Antalet personer som man hade direkt och regelbunden kontakt med uppges ha uppgått till några hundra. Dessa tog ofta i sin tur hjälp av andra, varför kontaktnätet totalt kan ha omfattat omkring tusen personer. Härigenom fick grupp B in uppgifter om tusentals kommunister, uppgifter som vidarerapporterades till försvarsstaben och säkerhetspolisen.

Grupp B/enhet 03 inhämtade även uppgifter genom flitigt studium av öppna källor och vid några tillfällen genom buggning av kommunistiska möten. Ett par sådana buggningsoperationer ägde rum i Malmö i början av 1960-talet. Möjligen buggades också Stockholms kommunistiska arbetarkommuns valkonferens år 1963 och två sammanträden med SKP:s partistyrelse åren 1964 och 1965,

det sistnämnda i ABF-huset i Stockholm. Som framgått av avsnitt 7.4 var vid denna tid buggning inte kriminaliserad. Vid buggningarna i Malmö fick befattningshavaren vid grupp B hjälp att ta sig in i lokalerna av en person med tillgång till nycklar. Uppgifter saknas om hur man gått tillväga för att genomföra de eventuella buggningsoperationerna i Stockholm. Enligt uppgift skall den socialdemokratiske partisekreteraren Sten Andersson vid något tillfälle släppt in en befattningshavare vid grupp B i ABF-huset, då denne skulle förbereda en buggning av ett kommunistiskt möte. Just denna operation skall dock ha inhiberats. Sten Andersson har förnekat all kännedom om saken.

Sedan den breda inhämtningen rörande SKP slutförts fick grupp B kring årsskiftet 1963/64 av den militära säkerhetstjänsten i uppgift att inhämta uppgifter om personer som långtidsutbildats i öststater. Efter hand tonades dock hotet från det traditionella kommunistpartiet ned. För kartläggning av den framväxande revolutionära vänstern med stark anknytning till universiteten var varken personalen vid enhet 03 eller kontaktmännen ute på fältet särskilt väl lämpade. Vid tiden för avvecklingen hösten 1969 hade därför antalet anställda minskat och verksamheten sägs ha gått på ”tomvarv”. Då den ett par år senare återupptogs i än mer begränsad omfattning koncentrerades intresset till de ofta akademiskt skolade vänsterextremister som sökt sig till manuella arbeten inom industrin, transportväsendet och vårdsektorn. År 1972 anställdes en tidigare förbundssekreterare i SSU för en tid av knappt ett halvt år. Denne sysslade med att kartlägga arbetsplatser i Stockholm och Göteborg där fackföreningarna var särskilt ansatta av KFML(r):are och att arrangera utbildning av handplockade socialdemokrater som skulle kunna stå emot extremisternas provokationer. Liknande utbildning bedrevs också i SAP:s regi.

Vid grupp B förekom också fram till år 1965 viss bearbetning av inhämtade uppgifter, huvudsakligen i form av sammanställningar över kommunister och kommunistisk aktivitet på olika orter, s.k. kommunkort. Dessa är numera gallrade. Grupp B/enhet 03 upprättade register bl.a. över personer som bedömdes som säkerhetsrisker. Dessa register torde ha förstörts vid avvecklingen av enhet 03 år 1969. Det kan emellertid enligt kommissionens mening inte uteslutas att de dessförinnan mikrofilmats i likhet med vad som skett med T-kontorets arkiv och försvarsstabens säkerhetsavdelnings register. Efter återupptagandet av verksamheten år 1971 började man på nytt att i begränsad omfattning upprätta ett register över misstänkta säkerhetsrisker. Även detta register torde vara förstört.

Någon alldeles entydig bild av varför grupp B skapades ger inte de uppgifter som redovisats under avsnitt 9.2. I den offentliga debatten om IB har frågan om grupp B:s ursprung varit omstridd. Frågan har gällt om det var försvarsstaben eller det socialdemokratiska partiet som var den drivande kraften bakom enhetens tillkomst.

Mot bakgrund av avslöjade industrispionage äskade inrikesavdelningen sommaren 1957 kraftigt ökade anslag för budgetåret 1958/59, bl.a. för inrättandet av en industriskyddsdetalj och en bearbetningsdetalj. Det gällde att skapa ett tillfredsställande skydd för militära anläggningar och försvarsindustrier och bearbetningen hade länge varit eftersatt. Vid denna tid hade också en ny uppgift för den militära säkerhetstjänsten uppmärksammats, nämligen larmklockefunktionen (se avsnitt 8.1). Genom analyser av utvecklingen av inrikes säkerhetshot ansåg sig inrikesavdelningen kunna bidra till den militära riskbedömningen. För att klara denna uppgift menade sig inrikesavdelningen behöva upplysningar om inrikes säkerhetshot i en helt annan omfattning än den som säkerhetspolisen tillhandahöll genom personalkontrollen. Möjligen hoppades man att säkerhetspolisen skulle vara beredd att ställa ett fylligare material till inrikesavdelningens förfogande än vad som dittills varit fallet. En bearbetningsdetalj, grupp B, kom också att inrättas sommaren 1958.

Vid denna tid hade ytterligare en uppgift accentuerats för inrikesavdelningen, nämligen skyddet av importen av kvalificerad krigsmateriel från USA. Från amerikansk sida ställdes krav på att de svenska företag som skulle svara för licenstillverkningen skulle hållas fria från potentiella säkerhetsrisker. Vid ett besök av en amerikansk delegation i maj 1958 fick besökarna en möjligen något förskönad bild av de svenska säkerhetstjänsternas beredskap på detta område. I samband med besöket tillställde chefen för inrikesavdelningen Filip Grudemark säkerhetspolisen en utförlig PM angående vilka uppgifter den militära säkerhetstjänsten behövde bl.a. för att kunna tillgodose larmklockefunktionen. Den expansiva tolkning av den militära säkerhetstjänstens uppgift som PM:n gav uttryck för stötte på patrull hos säkerhetspolisen. Under de fortsatta diskussionerna, vid vilka Grudemark sekunderades av Elmér, framgick att polisen inte ville ha militär konkurrens i kontraspionageverksamheten.

Det har inte varit möjligt att fastställa om tanken på att inrikesavdelningen skulle bygga upp ett eget nät av informatörer föddes först som en följd av polisens ovilja att släppa till mer uppgifter till militären eller om den funnits redan tidigare. Ett samtal som Elmér

hade med en företrädare för Sveriges Förenade Studentkårer år 1957 tyder på att han redan då haft inhämtning i tankarna. I samma riktning pekar ett senare uttalande av Elmér om att säkerhetspolisen inte klarade av övervakningen av välutbildade kommunister från Finland och Östtyskland som sökt sig till den svenska arbetsmarknaden. I vart fall kom den nybildade bearbetningsdetaljen att, såvitt avsåg inrikes förhållanden, väsentligen ägna sig åt inhämtning av uppgifter om misstänkta säkerhetsrisker, dvs. främst kommunister, vid industrier och inom områden av särskild betydelse för försvaret. För detta ändamål utnyttjade man alltså socialdemokrater på lokal nivå. Dessa befann sig i en unik position då det gällde att kunna bidra med uppgifter om situationen på arbetsplatserna. Redan i början av 1950-talet skulle försvaret ha fått medgivande från försvarsministern Torsten Nilsson och den tidigare partisekreteraren Sven Andersson att kontakta personer inom den socialdemokratiska arbetsplatsorganisationen för att ställa frågor om förhållanden som misstänktes kunna utgöra säkerhetshot.

Elmér har i skilda sammanhang lämnat skiftande förklaringar till denna beredvillighet hos det socialdemokratiska partiet att på detta sätt hjälpa den militära säkerhetstjänsten. Han har således uppgett att det inom partiet fanns en oro för att kommunister infiltrerade nyckelbefattningar inom tillverknings- och byggnadsindustrin och därigenom fick en detaljerad insikt i produktion för försvarets räkning. Detta var naturligtvis särskilt känsligt inför importen av krigsmateriel från USA. Partiledningen skall också i början av 1950-talet ha bekymrat sig över kommunistisk infiltration av fackföreningarna. Elmér har också gjort gällande att partiet ansåg att säkerhetstjänsterna inte på egen hand förmådde göra tillräckligt träffsäkra bedömningar av vilka personer som kunde betraktas som säkerhetsrisker.

Enligt kommissionens mening framstår det som sannolikt att ledande socialdemokrater som hade insyn i frågan ansåg att lokala partiföreträdare kunde bidra till rikets säkerhet genom att lämna uppgifter om misstänkta säkerhetsrisker vid företagen. De torde även ha funnit det angeläget att förhindra kommunistisk infiltration av företag och fackföreningar. Detta kunde motiveras av omsorg om stabiliteten på arbetsmarknaden och därigenom ytterst den svenska ekonomin och företagens fortbestånd, även om man knappast kan bortse från att även rena partiintressen kan ha spelat in. Man torde också ha ansett det viktigt att säkerhetstjänsterna inte på felaktiga grunder bedömde pålitliga personer som säkerhetsrisker. Elmérs förklaringar framstår alltså som högst rimliga.

Beslutet att kraftigt utvidga den militära säkerhetstjänsten växte alltså av allt att döma fram inom försvarsstaben under intryck av en förstärkt hotbild och utländska förväntningar. Att bearbetningsdetaljens verksamhet kom att inriktas på inhämtning låter sig förklaras av säkerhetspolisens ovilja och/eller oförmåga att förse inrikesavdelningen med uppgifter i önskad omfattning. Genom de kontakter som Elmér sedan flera år odlat inom socialdemokratin torde det ha stått klart att försvaret kunde påräkna partiets sanktion till att personer verksamma inom den socialdemokratiska arbetsplatsorganisationen bidrog till en sådan inhämtning. Ur socialdemokratisk synvinkel kunde detta också förbättra säkerhetstjänsternas funktion.

Något belägg för påståendena om att initiativet till grupp B:s bildande skulle ha kommit från socialdemokratiskt håll som ett sätt att driva en egen säkerhetstjänst bekostad av statsmedel och under militär sekretess har inte framkommit. En sådan förklaring framstår också som mycket långsökt mot bakgrund av att kommunisterna då var starkt tillbakaträngda såväl inom valmanskåren som inom fackföreningsrörelsen. Betydelsen av den socialdemokratiska arbetsplatsorganisationen, som hade spelat en viktig roll i kampen mot kommunisterna, var vid denna tid i avtagande, även om partiet bedömde det som angeläget att upprätthålla en viss beredskap för det fall situationen skulle förändras.114

Det är tydligt att Elmér påbörjat sitt nätverksbyggande redan före inrättandet av grupp B. Redan tidigt under 1950-talet hade han odlat kontakter med ledande socialdemokrater i Sverige och vid flera tillfällen fungerat som regeringens kontaktman med personer i andra nordiska länder och i Västtyskland. Vid denna tid då en officer med socialdemokratiska sympatier var något förhållandevis ovanligt torde han för såväl försvarsstaben som SAP ha framstått som en värdefull kontaktskapare. Det finns dock anledning att betona att Elmér före år 1957 skötte dessa kontakter vid sidan av en krävande heltidsanställning vid Fst/Ut och sitt arbete med en licentiatavhandling. Några mera omfattande insatser från hans sida kan det därför rimligen inte ha varit fråga om.

114 I ett brev till de socialdemokratiska partiombudsmännen i februari 1955 konstaterade partiets facklige sekreterare Arne Pettersson att det inte fanns någon anledning att överdriva faran för kommunistiska framgångar i de fackliga valen. Men läget kunde komma att ändras. Som en gardering mot överraskningar skulle man lägga upp ett centralt register över kontaktmän i de viktigaste fackklubbarna och fackföreningarna i landet. Dessa skulle känna ett speciellt ansvar för bevakningen av kommunister; Kanger och Gummesson: Kommunistjägarna s. 80

Inom försvarsstabens ledning var man inledningsvis skeptisk till verksamheten vid grupp B, bl.a. på grund av att dess inhämtning utanför den militära organisationen ledde till kompetenskonflikter med säkerhetspolisen. Carl Eric Almgren, som tillträdde som försvarsstabschef år 1961, hade en mer positiv inställning. Trots att grupp B kort dessförinnan organisatoriskt och lokalt skilts från försvarsstabens inrikesavdelning, fortsatte enheten sitt nära samarbete med avdelningen. Också den militära säkerhetsutredningen, som bl.a. hade att se över kompetensfördelningen mellan polisiär och militär säkerhetstjänst, bedömde grupp B som en tillgång för totalförsvaret.

Säkerhetspolisen, som ursprungligen varit mycket negativ till försvarsstabens planer på inhämtning utanför försvaret, kom tidigt att stå som mottagare av rapporter från grupp B. Rapporterna värdesattes och år 1963 inleddes en direkt samverkan mellan säkerhetspolisen och grupp B, en samverkan som med tiden även kom att omfatta säkerhetspolisens sektioner i Göteborg och Malmö. Och år 1965 träffades någon form av överenskommelse om arbetsfördelning mellan tjänsterna, enligt vilken IB skulle hålla ”kontakt med arbetarorg.”. Revirstriden mellan polisen och militären hade emellertid inte upphört. Hösten 1969 fick rikspolischefen Carl Persson regeringens bekräftelse på att säkerhetspolisen ensam skulle ha huvudansvaret för den inrikes säkerhetstjänsten.

Elmér rapporterade även direkt till försvarsminister Sven Andersson. Det står klart att Andersson åtminstone var informerad om återupptagandet av inrikesverksamheten år 1971. Däremot har den dåvarande överbefälhavaren Stig Synnergren förnekat att han känt till något om detta. Någon rapportering från denna tid har inte återfunnits i vare sig MUST:s eller SÄPO:s arkiv. Kommissionen återkommer till frågan på vems uppdrag inrikesverksamheten då bedrevs i avsnitt 11.1.

Det har konstaterats att det socialdemokratiska partiet mottog rapporter från grupp B rörande främst utrikes men i någon mån även inrikes förhållanden. Sannolikt utbytte därtill Elmér informationer vid personliga samtal med högt uppsatta socialdemokrater. Vid kontakterna med uppgiftslämnarna ute på arbetsplatserna förekom också ett informationsutbyte. De orienteringar som uppgiftslämnarna då fick kunde vara av värde inte endast för dem som rapportörer till grupp B utan även för deras fackligt politiska kamp mot kommunisterna.

En del av dessa förtroliga meddelare torde knappast ha varit medvetna om att deras uppgifter skulle komma säkerhetstjänsterna till

del. Elmérs medarbetare tycks nämligen inte alltid ha gjort klart för meddelarna att de arbetade för försvarsstabens räkning. Och då meddelarna i sin tur inhämtade uppgifter av arbetskamrater och andra, fick de inte nämna att uppgifterna skulle rapporteras till försvarsstaben. Åtskilliga uppgiftslämnare, särskilt i det andra ledet, torde därför getts uppfattningen att de arbetade för det socialdemokratiska partiet. Det är tveksamt om alla dessa informatörer skulle ha medverkat, om de vetat att de uppgifter som de lämnade skulle kunna komma att registreras hos säkerhetstjänsterna och medföra risk för problem för de berörda i arbetslivet. Förfarandet framstår därför som mycket betänkligt.

Även IB:s operationsavdelning, som huvudsakligen ägnade sig åt inhämtning av underrättelser utomlands, bedrev viss inrikes verksamhet. Meddelaren ”Kandidaten”, som övertagits från T-kontoret, infiltrerade således vänsterorganisationer i Lund, enligt uppgift för att stärka sin ”vänsteridentitet” inför underrättelseuppdrag utomlands. Han rapporterade fram till år 1970 bl.a. om verksamheten inom dessa organisationer.

Operationsavdelningen hade också en annan infiltratör, nämligen Gunnar Ekberg. Denne var under åren 1968-72 verksam i Göteborg. Där arbetade han inom FNL-rörelsen, KFML, en lokal Palestinagrupp m.fl. organisationer. Hans verksamhet delfinansierades av säkerhetspolisen, som genom IB fick del av hans rapportering. Liksom beträffande ”Kandidaten” har det uppgetts att syftet med infiltrationen skulle ha varit att Ekberg skulle skaffa sig en identitet för underrättelseuppdrag av annat slag. Tveklöst fanns det dock i hans fall också ett intresse från säkerhetstjänsterna att få upplysningar om förhållanden inom vänsterorganisationerna. Ekberg sökte provocera sina kamrater att begå brott, t.ex. att överlämna sina pass till honom för vidare befordran till den palestinska organisationen PFLP. Han beredde sig också olovligen men med IB:s goda minne och i flertalet fall aktiva deltagande tillträde till åtminstone fem lokaler som disponerades av olika vänstergrupper, där han tillgrep eller fotograferade handlingar. Vid två tillfällen bombhotade han flygplan hemmahörande i Mellersta östern.

Kommissionen har tidigare hänvisat till ett JO-uttalande om att infiltration av politiska och andra sammanslutningar som inte är olagliga alltid framstår som en kränkning av föreningsfriheten (se avsnitt 7.4). Detta uttalande gjordes just med anledning av den av IB initierade verksamheten i Göteborg. Det står också klart att IB stått bakom intrången i vänsterorganisationers lokaler och tillgrepp av handlingar där. Också ett av bombhoten gjordes med IB:s goda

minne. Eventuella frågor om ansvar för brott är sedan länge preskriberade. Kommissionen vill dock framhålla att det inte annat än i rena nödsituationer är godtagbart för en underrättelse- eller säkerhetstjänst att inom riket och mot personer som är bosatta här använda sig av metoder som är kriminaliserade i allmän lag.115 Nödsituationer har det uppenbarligen inte varit fråga om i de här behandlade fallen. Också rena brottsprovokationer, som Ekberg ägnat sig åt, är naturligtvis förkastliga (och förbjudna jämväl för polisen). Det skall också erinras om vad kommissionen tidigare anfört om de faror som en förtrolig meddelare kan utsättas för, särskilt om denne utnyttjas på ett omdömeslöst sätt.

Våren 1973 avslöjades IB och verksamheten undergick en grundlig omorganisation. Elmér avgick som chef men blev kvar inom organisationen för att introducera efterträdaren. Han hade också ÖB:s uppdrag att fortsatt bedriva viss underrättelseinhämtning i Finland och Norge och att svara för viss verksamhet i anslutning till krigsorganisation och stay behind-verksamhet. Inom ramen för sådan verksamhet arrangerade han i augusti 1975 en ”kurs” i Göteborg för några ledande socialdemokrater där. Vid tillfället diskuterades bl.a. vänsterextremismen i staden. En av deltagarna, Leif Andersson, som var vice ordförande i sjukvårdsstyrelsen i Göteborg, hade något år dessförinnan kontaktats av en säkerhetspolis angående cellbildning av KFML(r):are inom sjukhusförvaltningen. På Anderssons initiativ anställdes en yngre socialdemokrat vid sjukvårdsförvaltningen med uppgift bl.a. att vara kontaktman till säkerhetspolisen. Sedan denne s.k. sjukhusspion avslöjats i oktober 1975 uppstod rykten om att IB skulle ha varit inblandad. Kommissionen har emellertid inte kunnat finna att det förelegat någon annan koppling mellan sjukhusaffären och IB än att Andersson i samband med ”kursen” i augusti till en av Elmérs medarbetare överlämnat en förteckning över misstänkta KFML(r):are inom sjukhusförvaltningen, en förteckning som upprättats av säkerhetspolisen och som Elmér skall ha låtit återställa dit. Inget tyder på att personalen i IB:s krigsorganisation eller i stay behind-organisationen under fredsförhållanden hade till uppgift att bedriva säkerhetsunderrättelsetjänst.

Elmér fortsatte också fram till slutet av 1970-talet att tillsammans med en medarbetare i begränsad omfattning följa upp vänsterextremistisk verksamhet med tonvikt på KFML(r) i Göteborg och de stalinistiska kommunisterna inom VPK. Kommissionen

115 Försvarsutskottet framhöll i sitt betänkande angående den militära underrättelsetjänsten att verksamheten inom Sverige inte fick stå i strid med landets lagar; FöU 1973:25

återkommer till frågan för vems räkning denna inrikes underrättelseinhämtning bedrevs i avsnitt 11.1.

GBU hade meddelare som i inte obetydlig omfattning rapporterade också om inrikes förhållanden, trots att detta inte var deras primära inriktning. Försvarsutskottet hade redan 1973 slagit fast att underrättelsetjänstens verksamhet inte fick vara inriktad på uppgifter som ankom på polisen.116 Sedan början av 1980-talet anges uttryckligen i instruktionen för den hemliga underrättelsetjänsten att verksamheten inte får inriktas på polisiära uppgifter. Även SSI och KSI har dock haft meddelare som spontant rapporterat om förhållanden av inrikes natur; en av dem rapporterade rentav huvudsakligen om sådana förhållanden. SSI vidarebefordrade visserligen sådana rapporter till säkerhetspolisen men ”källdrivaren” behöll länge kopior av dessa, något som föranledde kritik från FUN. Numera torde KSI omedelbart hänvisa meddelare som har upplysningar om inrikes förhållanden till säkerhetspolisen.

116 Ibid.

10. Säkerhetstjänsterna och regeringen

1

I detta kapitel behandlas kontakterna mellan regeringen och säkerhetstjänsterna och regeringens hotbilder såvitt avser den författningsskyddande verksamheten. Den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten har av naturliga skäl alltid sorterat under Försvarsdepartementet medan den polisiära säkerhetstjänsten haft olika huvudmän inom regeringen. Åren 1945-47 var det således socialministern som ansvarade för statspolisen. Därefter fördes polisfrågorna över till Inrikesdepartementet, där de handlades fram till år 1964. I och med inrättandet av RPS blev justitieministern ansvarig för dessa frågor. År 1988 tog civilministern över ansvaret. År 1991 återfördes dessa frågor till Justitiedepartementet.

10.1. Åren 1945-1965

I slutskedet av andra världskriget beslöt regeringen att den allmänna säkerhetstjänsten skulle avvecklas och bekämpandet av brott mot rikets säkerhet skulle hanteras av den vanliga polisorganisationen med statspolisintendenten som samordnare. Säkerhetstjänsten beordrades upphöra med den generella registreringen av kommunister och uppgifter som endast avsåg att en person var kommunist fick inte lämnas ut vid personalkontroll. Regeringen tycks vid denna tid inte längre ha uppfattat kommunisterna som ett hot mot rikets säkerhet. Statsminister Tage Erlander skall således hösten 1947 ha förklarat att han inte ansåg det realistiskt att räkna med att det skulle bli kommunistkravaller och femtekolonnverksamhet i Sveri-

1 Detta kapitel grundas bl.a. på uppgifter som lämnats till kommissionen av Hans Alsén, Sven Andersson, Carl Bildt, Mats Börjesson, Anders Eriksson, Laila Freivalds, Torbjörn Fälldin, Ingvar Gullnäs, Gun Hellsvik, Sven-Åke Hjälmroth, Bengt K.Å. Johansson, Kjell Larsson, Ulf Larsson, Anna-Greta Leijon, Henry Montgomery, Jan Nilsson, Sten Nordlander, Per Göran Näss, Valfrid Paulsson, Carl Persson, Thage G Peterson, Carl-Axel Petri, Sven Romanus, Sune Sandström, Ulf Samuelsson, Bengt Schuback, Ingvar Selander, Bror Stefenson, Gösta Welander, Sten Wickbom och Håkan Winberg.

ge vid ett krig med Sovjetunionen. I en sådan situation skulle landet stå lika enat som under vinterkriget med undantag för ett par tusen verkligt partitrogna kommunister som lätt skulle kunna isoleras.

2

Mot denna bakgrund ställde sig regeringen avvisande till de

propåer som gjordes från militär sida om att personalkontrollen skulle omfatta även kommunister.

3

Pragkuppen i februari 1948 ändrade i ett slag denna inställning.4Sovjetunionen framstod på nytt som ett militärt hot och därmed uppfattades kommunisterna som ett hot mot rikets inre säkerhet. Under de följande åren fick ÖB och försvarsstaben successivt gehör för sina krav på att kommunistövervakningen skulle återupptas och att personalkontrollen skulle skärpas.5 Till regeringens beredvillighet att tillmötesgå de militära kraven torde ha bidragit den alltmer skärpta utrikespolitiska situationen liksom avslöjandet av öststatsspionage mot Sverige. Våren 1950 informerade sig regeringen om säkerhetspolisens kartläggning av de svenska kommunisterna.6

Under hela 1950-talet och början av 1960-talet torde det inte ha rått några meningsskiljaktigheter mellan regeringen och säkerhetstjänsterna rörande den inrikes hotbilden. Sovjetunionen sågs som en potentiell angripare och det svenska kommunistpartiet som dess lydiga redskap. SKP och vissa av dess medlemmar och sympatisörer bedömdes redan i fredstid obehörigt verka för sovjetiska intressen och förväntades i en krissituation ställa sig på angriparens sida.7

Endast delar av regeringen hölls närmare informerade om säkerhetsärendena. På grund av deras natur var de i allmänhet inte föremål för föredragning och diskussion i allmän beredning. Statspolisintendenten höll regelbundet Inrikesdepartementet informerat om alla säkerhetsärenden av betydelse. Han orienterade varje eller varannan vecka statssekreteraren (under åren 1957-64 sedermera rikspolischefen Carl Persson) om sådana ärenden. Alla viktigare ärenden anmäldes därefter omedelbart för inrikesministern som sedan

2 Erlander i samtal med amiral Strömbäck och UD-tjänstemannen Lennart Petri 8.9.1947, Lennart Petris dagböcker 10.9.1947, Lunds universitetsbibliotek 3 Se avsnitt 7.1 4 Magnus Hjort: Folk och försvar och kampen mot den femte kolonnen s. 18 f; se även statsminister Tage Erlander i protokoll från riksdagens andra kammare 18.1.1968 5 Av statsminister Tage Erlanders dagbok 1.6.1949 framgår dock att han reagerade hårt på uppgifter om att Fst/In höll på att bygga upp en egen kommunistövervakningsorganisation; Tage Erlander: Dagböcker 1945-1949 6SOU 2002:88 s. 54 ff. 7 Erlander antecknade 31.12.1950: ”Hur går det för oss, om det brakar löst? Vi borde ha betydande chanser att hålla oss utanför; men självfallet kommer våra hemmakommunister att göra allt för att vi skall bli anfallna. Däri ligger deras enda chans till makt och inflytande.”; Tage Erlander: Dagböcker 1950-1951

fick en föredragning av statspolisintendenten. Inrikesministern anmälde i sin tur viktigare ärenden för statsministern, som på begäran kunde få kompletterande upplysningar antingen direkt från statspolisintendenten eller via Inrikesdepartementet.8 Om ett ärende enbart angick militär personal brukade statspolisintendenten ta kontakt direkt med försvarsstaben eller Försvarsdepartementet och ärendet meddelades för kännedom endast om det förelåg särskilda skäl.9

Försvarsdepartementet behandlade ett stort antal ärenden av säkerhetskaraktär, främst personalkontrollärenden. Dessa avsåg dels beslut i vissa fall rörande personer inom försvaret, om vilka det förelåg uppgifter som kunde göra vederbörande olämplig för en viss befattning eller uppgift, dels enskildas klagomål över lägre myndighets beslut. Sådana ärenden bereddes av säkerhetschefen i försvarets kommandoexpedition i nära samverkan med försvarsstaben och ibland direkt med statspolisen. Säkerhetschefen föredrog i regel ärendena för departementschefen, ibland i närvaro av kommandochefen och företrädare för den militära säkerhetstjänsten. Dessa ärenden anmäldes som regel inte för statsministern eller annan ledamot av regeringen.10 Som framgått ändrade försvarsministern inte helt sällan lägre myndighets beslut i personalkontrollärenden som förts till hans prövning. Han intog således en något mindre strikt inställning än de militära myndigheterna i ärenden som gällde placering av personer med (misstänkta) sympatier för ytterlighetspartier i säkerhetskänsliga befattningar.11

Med anledning av de brister i den interna kommunikationen inom regeringen rörande säkerhetsfrågor, som uppdagats genom Wennerströmaffären, inrättades år 1964 en tjänst som statssekreterare i statsrådsberedningen med uppgift att hålla statsministern informerad om de viktiga säkerhetsärenden som handlades av andra statsråd. Dess förste innehavare var Valfrid Paulsson.

Frågan om vilka faktorer som låg bakom tillkomsten av grupp B har behandlats i avsnitt 9.4. För regeringen kan Birger Elmérs förbindelser med utlandet ha ansetts utgöra en komplettering av eller

8 Erlander fick på detta sätt upplysningar från säkerhetspolisens övervakning av SKP:s kansli och de besök som den kommunistiske generaldirektören för Krigsmaterielverket, Stig Ödeen, gjorde där; anteckning 10.6.1949, Tage Erlander: Dagböcker 1945-1949. 9 Protokoll från riksdagens första kammare 29.10.1963. Erlanders dagböcker innehåller flera anteckningar om sammanträffanden med statspolisintendenten Georg Thulin. Vid ett av dessa möten informerade Thulin om vad som framkommit vid telefonavlyssning av samtal mellan LO:s tidigare vice ordförande Einar Norrman och ledaren för SKP Hilding Hagberg; utdrag ur Tage Erlanders dagboksanteckningar 14.7.1959, SÄKO:s arkiv 10 Protokoll från riksdagens första kammare 29.10.1963 11 Se avsnitt 8.1

rentav en motvikt till T-kontorets inhämtning från närområdet. Såväl Erlander som försvarsminister Torsten Nilsson såg nämligen med viss skepsis på T-kontoret som enligt deras uppfattning dominerades av borgerligt sinnade personer. Nilsson efterträddes år 1957 som försvarsminister av Sven Andersson. Det står klart att denne var informerad om grupp B och dess verksamhet, bl.a. genom sina ganska täta kontakter med Elmér.

Vilken kännedom andra statsråd hade om organisationen och dess verksamhet är mera oklart. Några personer har inför kommissionen lämnat uppgifter om vilken betydelse Erlander och dennes nära medarbetare Olof Palme haft för tillkomsten av grupp B. Sten Andersson har sålunda uppgett att han tar för givet att Palme fanns med i bilden och att det är ”uteslutet” att Erlander inte ”skall ha fått säga sitt”. Bo Anstrin har, baserat på uppgifter som Elmér skall ha lämnat honom, berättat att Elmér och Palme tillsammans med några fackföreningsmän bildat ”Collector” och att det är en orimlig tanke att de skulle ha förbigått Erlander i en så viktig sak. En officer vid inrikesavdelningen har uppgett att avdelningschefen Filip Grudemark hösten 1958 ofta sade att han och Elmér skulle besöka Palme och att Grudemark förutsatte att Erlander var informerad. En av Elmérs första sekreterare har berättat att hon hade intrycket att Elmér rapporterade till Palme. Det rör sig i samtliga fall om uppgifter grundade på vad andra berättat eller rimlighetsbedömningar. Även om mycket talar för att Erlander och Palme i vart fall var informerade, kan några säkra slutsatser inte dras om deras inblandning.

10.2. Åren 1965-1976

Vid mitten av 1960-talet tycks förhållandet mellan ansvariga statsråd och säkerhetstjänsterna ha varit gott. Såväl Carl Persson som P G Vinge har i sina memoarer således omvittnat de goda relationer som de hade till justitieminister Herman Kling.

Med början år 1965 kom säkerhetstjänsterna och främst säkerhetspolisen att utsättas för stark kritik från radikalt håll. Kritiken tog främst sikte på åsiktsregistreringen och personalkontrollen.12Paulsson studerade flertalet av säkerhetspolisens akter rörande de personer som ansett sig felaktigt behandlade vid personalkontroll. Han fick intrycket att ärendena var korrekt handlagda. Regeringen

12 Se avsnitt 7.2 och C H Hermanssons (skp) interpellation i riksdagens andra kammare 11.11.1966

ställde sig också inledningsvis i vart fall officiellt förbehållslöst bakom säkerhetspolisen. Kling förklarade i en riksdagsdebatt att det för den enskilde medborgarens rättssäkerhet viktiga inte var ett polisregisters innehåll utan att de uppgifter som fanns i registret inte fick lämnas ut till obehöriga och att de, i den mån de utlämnades, var noggrant och objektivt prövade.13

Det finns emellertid en antydan om att Erlander redan år 1965 var beredd att gå kritikerna till mötes och att han då nedprioriterat hotet från kommunisterna. Thede Palm skriver således i sin dagbok att han fått uppgift om att Erlander våren 1965 avsett att vid ett anförande i Lund säga att någon kontroll av kommunister hade man inte och fick inte ha; sedan ett statsråd ställt kabinettsfråga skulle Erlander dock ha ”vikt sig”. 14 Enligt Paulsson skall Erlander haft uppfattningen att säkerhetspolisen präglades av ryss- och kommunistskräck.

Den parlamentariska nämnden i Wennerströmaffären avlämnade i slutet av år 1967 sitt slutbetänkande i vilket inte föreslogs några ändringar i föreskrifterna om säkerhetspolisens registreringar. I samband med att betänkandet offentliggjordes i januari 1968 utfärdade regeringen en kommuniké som klargjorde att regeringen intog en mer restriktiv inställning än nämnden till registreringsfrågan. Grunden för registrering låg enligt statsministern inte i den politiska uppfattningen som sådan utan var och förblev risken för samhällsfientlig verksamhet. Uppgifter om medlemskap i ett ytterlighetsparti skulle inte få registreras automatiskt utan endast då särskilda skäl förelåg. Den socialdemokratiska riksdagsgruppen ställde sig bakom regeringen i denna fråga.

Huruvida regeringens ställningstagande huvudsakligen var ett uttryck för en ändrad hotbildsbedömning eller ett sätt att desarmera en känslig politisk fråga är svårt att ha någon uppfattning om. Vissa statsråd, inte minst utbildningsminister Olof Palme, intog tidigt en förstående inställning till FNL-rörelsens krav på ett amerikanskt tillbakadragande i Sydvietnam.15 De delade knappast säkerhetspolisens syn på FNL-rörelsen som ett hot mot rikets säkerhet (även om socialdemokratin av politiska skäl sökte styra opinionsbildningen i denna fråga i en egen fåra). Sverige var också det första västland som i januari 1969 diplomatiskt erkände Nordvietnam.

13 Protokoll från riksdagens andra kammare 13.12.1966 14 Thede Palms dagboksanteckningar 30.4.1965, KrA 15 Palme deltog 21.2.1968 tillsammans med bl.a. Nordvietnams Moskvaambassadör i ett fackeltåg i Stockholm mot militärjuntan i Saigon och det amerikanska engagemanget i Vietnam.

Enligt vad Carl Persson har uppgett till kommissionen hade han tidigare inte upplevt några meningsskiljaktigheter inom regeringen rörande registreringen av kommunister. Personalkontrollkungörelsen med dess åsiktsregistreringsförbud, som regeringen beslutade om i juni 1969, utgjorde enligt Persson en kompromiss, eftersom regeringen ansåg att registreringen av kommunister inte helt kunde undvaras. Kling lämnade också de av RPS:s styrelse utfärdade tjänsteföreskrifterna till kungörelsen (HT 15) utan erinran, trots att dessa i strid med vad regeringen uttalat kunde leda till att en person registrerades endast på grund av medlemskap i eller sympati med en viss organisation.

Vid denna tid hade dock regeringens förtroende för säkerhetspolisens ledning börjat svikta. Rykten hade sensommaren 1969 nått Erlander bl.a. om att Vinge betraktade Palme som en säkerhetsrisk, att säkerhetspolisen massavlyssnade telefoner och saboterade bestämmelserna om personalkontroll. Vinge skall inom regeringen ha betraktats som ”mörkblå” och ansetts lida av ”kommunistskräck”.16Trots detta lyckades rikspolischefen i september samma år förmå regeringen att ta ställning för att polisen skulle bära det fulla ansvaret för säkerhetstjänsten inom riket. Detta fick till följd att IB:s inrikesverksamhet avvecklades och att försvarsstaben beordrades gallra sina personregister.

I november 1969 efterträddes Erlander som statsminister av Palme. Ny justitieminister efter Kling blev Lennart Geijer. Geijer och rikspolischefen hade svårt att samarbeta, varför kontakterna mellan Justitiedepartementet och RPS huvudsakligen sköttes först av expeditionschefen Ingvar Gullnäs och sedan av statssekreteraren Sven Andersson. Geijer försökte stödja Vinges efterträdare Hans Holmér, men Persson fungerade vid denna tid i realiteten som chef för säkerhetspolisen. En gång i månaden höll säkerhetspolisen föredragningar för justitieministern, vid vilka också statssekreteraren i Justitiedepartementet, chefen för polisenheten och statsministerns sambandsman deltog.

För försvarets kontakter med försvarsministern svarade ÖB eller på hans direkta uppdrag chefen för försvarsstabens säkerhetsavdelning. Säkerhetsavdelningens föredragningar för försvarsministern rörde till allt övervägande del personalärenden av sådan art och betydelse att de inte ansågs vara av intresse för någon annan regeringsmedlem. Försvarsministern vidarebefordrade därför vad som framkommit vid dessa föredragningar till justitieministern endast

16 Carl Persson: Utan omsvep s. 190 ff.

då dessa efter hans eget bedömande hade ett sådant innehåll att något eller några av de övriga statsråden borde erhålla information härom. Försvarsministern hade också kommit överens med statssekreteraren i statsrådsberedningen om att hålla denne underrättad om de viktigaste ärendena som anmäldes av den militära säkerhetstjänsten.17 Sven Andersson uppges ha varit väl insatt i de personalfrågor som försvarsstabens säkerhetsavdelning aktualiserade.

Chefen för försvarsstabens säkerhetsavdelning Sten Nordlander höll vid något tillfälle i början av 1970-talet en föredragning inför regeringen om försvarsfientlig verksamhet och uppehöll sig särskilt vid KFML(r). Enligt vad Nordlander uppgett skall Palme då ha förklarat sig nöjd och sagt att avdelningen skulle fortsätta att följa sådan verksamhet.

Så länge som Andersson var försvarsminister (fram till år 1973) upprätthöll han själv kontakterna med IB. Han förklarade inför försvarsutskottet år 1973 att det undantagsvis hänt att ”militära underrättelser som inhämtats av försvarsstabens särskilda byrå rapporterats direkt till försvarsministern”.18 Eric Holmqvist, som efterträdde Andersson, har inför kommissionen uppgett att han fick sin information direkt från ÖB. Birger Elmér träffade han endast vid enstaka tillfällen. Han kände inte till att Elmér eller Ingvar Paues fortsatte någon verksamhet. För kontakterna med IB svarade hans statssekreterare Anders Thunborg.

Den särskilda statssekreterarbefattning vid statsrådsberedningen som inrättats år 1964 hade redan efter några år fått en annan inriktning än vad som ursprungligen var avsett. Paulssons efterträdare Ingvar Carlsson och Hans Alsén ägnade således inte någon nämnvärd uppmärksamhet åt säkerhetsfrågorna. Då Thage G Peterson tillträdde befattningen år 1970 uppdrog emellertid statsministern åt honom att svara för samordningen av de polisiära säkerhetsfrågorna och att fungera som mellanhand mellan statsministern och justitieministern och mellan justitieministern och rikspolischefen. Alla statsrådsberedningens viktiga kontakter med den militära säkerhetstjänsten sköttes dock direkt av statsministern och vid de sammanträffanden som Palme hade med ÖB Stig Synnergren fick Peterson inte delta. År 1975 beslöts att statssekreteraren skulle delta i alla föredragningar i Justitie- och Försvarsdepartementen som berörde säkerhetsfrågor. Sedan Peterson samma år utnämnts till statsråd ankom det på justitie- och försvarsministrarna att själva svara för samordningen av dessa frågor.

17 KuU 1974:22 18 FöU 1973:25

En av de första frågor rörande säkerhetspolisens författningsskyddande verksamhet som regeringen Palme hade att behandla var utlämnandet av uppgifter vid personalkontroll. RPS:s styrelse hade hösten 1969 hänskjutit sex personalkontrollärenden till regeringen. I de beslut som regeringen fattade i december samma år intog man en restriktiv hållning i utlämnandefrågan. Engagemang i VPK ansågs inte längre utgöra hinder mot placering i säkerhetskänsliga befattningar.19

Konflikten i malmfälten vintern 1969/70 torde ha bidragit till att regeringen eller i vart fall statsministern kom att betrakta extremvänstern som ett ökande hot.

Hösten 1971 återupptog Elmér i viss omfattning IB:s inrikesverksamhet. Som konstaterats i föregående kapitel står det klart att försvarsminister Sven Andersson i vart fall var underrättad om att så skedde. Däremot har det inte varit möjligt att klara ut huruvida statsministern och/eller andra statsråd var informerade. Kommissionen återkommer i nästa kapitel till denna del av IB:s verksamhet.

Geijer uppges inledningsvis ha varit tämligen ointresserad av säkerhetspolisens verksamhet. Han skall dock ha skaffat sig försäkringar från rikspolischefen och chefen för säkerhetspolisen om att gallringen av registren och övergången till ett nytt system fortskred på ett sådant sätt att man inte i fortsättningen skulle ha några anteckningar som innebar åsiktsregistrering.20

Avslöjandet av säkerhetstjänsternas övervakning av 1972 års värnpliktskonferens framtvingade ett ökat engagemang från regeringens sida för frågor med anknytning till åsiktsregistrering. Försvarsminister Sven Andersson förklarade kort efter konferensen att försvarsstaben inte förde något åsiktsregister.21 Det förefaller sannolikt att han vid tillfället verkligen trodde att de register som tidigare förts vid försvarsstabens säkerhetsavdelning hade gallrats i enlighet med den order som utgått hösten 1969.22

Geijer tycks att döma av ett uttalande i TV i början av april inte haft klart för sig att säkerhetspolisen registrerade en del KFML(r):are på ett sätt som han skall ha beskrivit som ”systematisk åsiktsregistrering”.23 Vid samma tid informerade Persson och Holmér statsråden Geijer och Carl Lidbom om gällande tjäns-

19 Se avsnitt 7.2 20 Riksdagsprotokollet 16.3.1972 21 Riksdagsprotokollet 6.4.1972 22 Jfr riksdagsprotokollet 18.5.1973, då Andersson bl.a. förklarade att ”försvarsstabens dubblettregister” förstördes år 1969. 23 Aftonbladet 8.4.1972, Pressfronten 3/72 om Värnpliktskonferensen och säkerhetstjänsten. Pressklipp sammanställda av Fst/Press, 3:7403, SÄPO:s arkiv

teföreskrifter (HT 16) och fick då beskedet att statsråden för dagen inte ville ta ställning till den redovisade tolkningen av personalkontrollkungörelsen utan skulle avvakta JO:s utredning.24 JO fann i sitt beslut som meddelades i augusti 1972 att HT 16 stod i överensstämmelse med personalkontrollkungörelsen. Regeringen var emellertid av annan uppfattning, vilken kom till uttryck i de öppna tillämpningsföreskrifter som utfärdades i september 1972. Där angavs att det krävdes att en person vidtagit vissa åtgärder för att registrering skulle få ske.

I riksdagen förklarade statsrådet Lidbom att de nya tillämpningsföreskrifterna varken försämrade säkerhetspolisens möjligheter att bedriva en effektiv spaningsverksamhet eller minskade möjligheterna till personalkontroll. I stället skulle dess resurser bättre koncentreras på bevakning av sådana organisationer, grupper och enskilda som utgjorde en fara för det demokratiska styrelseskicket. Regeringen trodde inte på nyttan ”av ett register där allsköns sympatisörer till de organisationer som har revolutionen på sitt program finns registrerade, vare sig det är Nysvenska rörelsen, Nordiska rikspartiet, Clarté eller Anarkistfederationen”. Säkerhetspolisen skulle fortsättningsvis registrera endast sådana personer som utgjorde ”en säkerhetsrisk i någon rimligt kvalificerad mening”.25

Utformningen av de hemliga tillämpningsföreskrifter till personalkontrollkungörelsen som regeringen utfärdade våren 1973 var i hög grad påverkad av den kritik som försvarsstabens säkerhetsavdelning riktat mot ett ej påträffat utkast (delningsförslag). Från militärt håll angav att antalet ”registreringsbara faktorer” måste utökas, om personalkontrollen skulle ge ett erforderligt skydd mot infiltration inom försvaret. Tydligtvis som en följd härav införde regeringen ”ledande ställning” och ”hemlig cellbildning” som registreringsgrunder.26 Föreskrifterna upptog visserligen bara ungefär hälften så många ytterlighetsorganisationer som HT 16. Detta kan dock inte tas till intäkt för att regeringens syn på vilka svenska organisationer som kunde anses utgöra hot mot rikets säkerhet i väsentlig mån avvek från säkerhetspolisens tidigare bedömningar. De utmönstrade organisationerna hade antingen upphört med sin verksamhet (i den mån de alls existerat) eller var helt obetydliga. Den mest anmärkningsvärda skillnaden i förhållande till HT 16 var att regeringen beslöt att också Demokratisk Allians skulle ingå

24 Protokoll från sektions- och rotelchefskonferens 16-19.5.1972, 5:720/6, löpnr 3, SÄPO:s arkiv. Jfr Erik Magnusson: Maktkamp inom SÄPO s. 55 f. 25 Riksdagsprotokollet 21.11.1972 26 Registernämnden: Personalkontroll s. 45 f.

bland de organisationer som säkerhetspolisen skulle ägna särskild uppmärksamhet. Och detta trots att säkerhetspolisen skall ha anmält att man inte ansåg att denna organisation uppfyllde de kriterier för samhällsfarlighet som regeringen ställt upp. Det förefaller som om regeringen fört upp organisationen närmast för att balansera inslaget av vänsterrevolutionära organisationer. Detsamma kan gälla Nysvenska rörelsen, som visserligen inte fanns med på förteckningen från april 1973 men påfördes denna i december samma år. Vid de månatliga mötena mellan justitieministern och säkerhetspolisens ledning diskuterades bl.a. förslag till förändringar i tilllämpningsföreskrifterna. Några ytterligare sådana gjordes emellertid inte.

Geijer besökte tillsammans med sin statssekreterare vid flera tillfällen säkerhetspolisen och granskade register och akter. De kunde därvid konstatera bl.a. att säkerhetspolisen sparade överskottsinformation från telefonkontroll. Rikspolischefen skall ha lämnat diffusa förklaringar till varför sådan information sparats i just de enskilda fall som aktualiserades vid dessa besök. Enligt en tidningsuppgift skall Geijer ha uppgett att han vid ett sådant besök blivit förvånad över en del rapporter som kommit in till säkerhetspolisen, t.ex. sådana som rörde försäljning av partitidningar och deltagande i demonstrationer. Han skulle dock ha fått försäkringar om att uppgifter av detta slag inte föranledde registrering. Hans intryck var att det ute i landet rådde en eftersläpning i uppfattningen om vad som fick registreras.27

Geijers förtroende för säkerhetspolisen torde ha fått sig ytterligare törnar år 1975. De i juni publicerade uppgifterna om telefonavlyssning av ett antal SKP:are tycks ha överraskat honom. Säkerhetspolisen rapporterade visserligen kontinuerligt till departementet om omfattningen av telefonkontrollen, men tydligen inte om inriktningen. Vid avslöjandet av den s.k. sjukhusspionen i Göteborg på hösten samma år var Geijers första åtgärd var att skicka sin pressekreterare Ebbe Carlsson för att tillsammans med Holmér utreda saken. Statsministern sökte informera sig om IB:s eventuella inblandning i saken genom att kalla till sig ÖB.

I prop. 1975/76:189 lämnade regeringen riktlinjer för den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, vilka godtogs av riksdagen.28 Som en följd därav inrättandes den 1 juli 1976 Försvarets un-

27 Uttalandet skall ha publicerats i Aftonbladet 2.10.1977 och finns återgivet i riksdagsprotokollet 8.11.1977. 28 FöU 1975/76:40

derrättelsenämnd som ett organ för insyn i och kontroll av den militära underrättelsetjänsten.

10.3. Åren 1976-1982

Under de borgerliga regeringsåren 1976-82 blev samarbetet mellan regeringen och säkerhetstjänsterna åter mer förtroendefullt. Statsminister Torbjörn Fälldin har för kommissionen förklarat att han inte kände något behov av att ”korta tyglarna” för säkerhetspolisen. Det var viktigt att underrättelse- och säkerhetstjänsterna i tid kunde förvarna om ett hotande krigsutbrott, eftersom Sverige i ett mobiliseringsskede var mycket sårbart. Han betraktade inte ytterlighetsorganisationerna som någon omedelbar fara, men det kunde vara farligt att låta dem utveckla sig utan någon bevakning. KFML(r) torde enligt Fälldin inte ha försuttit någon möjlighet att söka skapa kaos i samhället. Justitieminister Sven Romanus (1976-79) har för kommissionen uppgett att han inte såg vare sig vänster- eller högerextremismen som något hot mot rikets säkerhet. Det var en ”relativt fridfull tid”. Inte heller under Håkan Winbergs och Carl-Axel Petris tid som justitieministrar var författningsskyddet någon prioriterad fråga.

Säkerhetspolisens månatliga föredragningar av säkerhetsfrågor för justitieministern fortsatte. Närvarande från regeringens sida var vid dessa tillfällen justitieministern, statssekreterarna i Justitiedepartementet och statsrådsberedningen samt ytterligare någon eller några tjänstemän vid departementet. Härvid gick man igenom aktuella ärenden. En del av sammanträdena skedde i samband med besök hos säkerhetsavdelningen, varvid en närmare genomgång av någon viss del av verksamheten ägde rum. Personalkontrollen hörde till de verksamhetsgrenar som ägnades särskild uppmärksamhet. Genom stickprovskontroller och genomgång av akter och annat material kontrollerades att regeringens särskilda föreskrifter följdes.29 Vid ett sådant besök år 1977 informerade sig justitieministern om samarbetet med utländsk polis. Han konstaterade då att vad som framkom inte gav anledning till annan slutsats än att det aktuella samarbetet stod i överensstämmelse med de principer som statsmakterna godtagit.30

29 KU 1979/80:50 och KU 1982/83:30. Henry Montgomery, som var statssekreterare i Justitiedepartementet 1976-79, har uppgett att han själv vid några tillfällen kontrollerade om det förekom några otillåtna registreringar, men att han inte fann något att anmärka på. 30 Riksdagsprotokollet 8.1.1977

En återkommande fråga vid dessa föredragningar under 1970talets senare del var om någon vänsterextremistisk organisation skulle avföras från regeringens tillämpningsföreskrifter. Några sådana förändringar skedde emellertid inte. Enligt statssekreteraren Henry Montgomery var regeringen i praktiken helt beroende av säkerhetspolisens bedömningar av huruvida organisationerna utgjorde en reell fara. I ett fall följde emellertid regeringen inte polisens förslag. När RPS:s styrelse år 1981 begärde att APK skulle tas upp i de hemliga föreskrifterna mötte förslaget motstånd såväl från folkpartiledaren och utrikesministern Ola Ullsten som från oppositionsledaren Olof Palme. Något beslut kom därför inte att fattas i saken.

Under dessa år skall frågor om säkerhetspolisens arbetsmetoder inte ha diskuterats med regeringen. Sven-Åke Hjälmroth har dock uppgett att han vid en föredragning underställt justitieministern frågan om säkerhetspolisen fick föra arbetsanteckningar med datorstöd, vilket dock Romanus förbjöd. Håkan Winberg, som var justitieminister åren 1979-81, har förklarat att han inte fick ”några starka indikationer” på att det förekom olagligheter i säkerhetspolisens verksamhet.

Eric Krönmark, som var försvarsminister åren 1976-78 och 1979-81, har uppgett att ÖB Stig Synnergren svarade för föredragningarna av underrättelse- och säkerhetsfrågor. I de ytterst få fall rörande personalkontroll som han hade att ta ställning till tillämpade han principen att ”hellre fälla än fria”, eftersom han inte ville ta några risker. Man räknade enligt Krönmark med att vissa svenska medborgare inför ett krigsutbrott skulle bistå öststaterna med underrättelseinhämtning och sabotage. Däremot tycks han inte ha uppfattat värnpliktiga SKP:are som något hot, trots de direktiv som utgått från partiet om att de skulle använda utbildningen för att lära sig så mycket som möjligt om försvaret. På ett tidigt stadium fick han klart för sig att Elmér alltjämt var kvar inom underrättelsetjänsten. Synnergren förnekade att Elmér hade några uppgifter inom riket. Krönmark fick också veta att Elmér och Paues avlönades av medel som hanterades av Ingemar Engman, som var chef för materielenheten vid departementet. Krönmark beordrade Synnergren att omedelbart skilja Elmér från hans uppdrag.

År 1980 bildades mot bakgrund av det dåvarande världsläget en samrådsgrupp, den s.k. HH-gruppen, för diskussion av den säkerhetspolitiska utvecklingen. Gruppen utgjordes av kabinettssekreteraren i UD, ordförande, och statssekreterarna i statsrådsberedningen, Försvars- och Justitiedepartementen. I sammanträdena deltog

även vissa andra högre departementstjänstemän samt cheferna för försvarsstaben, säkerhetspolisen och FRA. Någon betydelse för den författningsskyddande verksamheten torde gruppen inte ha haft, även om det kunde förekomma diskussioner om infiltration på ett allmänt plan.31

10.4. Åren 1982-1991

Då socialdemokraterna år 1982 återtog regeringsansvaret blev samarbetet med säkerhetspolisen på nytt mindre förtroendefullt. Såväl statsminister Olof Palme som statsrådet Sten Andersson uppges ha varit mycket kritiska till säkerhetspolisen; Palme skall ha bedömt säkerhetspolisen som överdrivet antisovjetisk och paranoid och ansett att den förföljt särskilt Norrbottenskommunisterna. Justitieminister Ove Rainer (1982-83) hävdade offentligt att säkerhetspolisen såg ”hjärnspöken”. Hans efterträdare Sten Wickbom (1983-87) har däremot gjort gällande att det inom regeringen inte fanns någon generell misstro mot säkerhetspolisen, medan Anna-Greta Leijon (1987-88) uppgett att särskilt de mer radikala socialdemokraterna hyste en viss skepsis mot organisationen. Mordet på Palme år 1986 och polisens oförmåga att klara upp detta brott tärde ytterligare på regeringens förtroende för säkerhetspolisen. Detta fick bl.a. till följd att regeringen år 1987 tillkallade en parlamentarisk kommitté under ledning av Carl Lidbom för att genomföra en översyn av säkerhetspolisen. Kommitténs arbete resulterade omsider i omfattande förändringar av säkerhetspolisens interna regelverk. Först under Mats Börjessons ledning (1989-94) återvann säkerhetspolisen regeringens förtroende.

Justitiedepartementet fortsatte att ha överläggningar med säkerhetspolisen minst en gång i månaden, vid vilka även statssekreteraren i statsrådsberedningen deltog.32 Vid dessa förekom bl.a. underhandsdiskussioner om ändringar av tillämpningsföreskrifterna till personalkontrollkungörelsen. Från regeringens sida ifrågasattes om alla de i föreskrifterna upptagna organisationerna verkligen var farliga. Man efterlyste också ett större polisiärt engagemang beträffande de högerextremistiska grupperingarna. I vart fall formellt på säkerhetspolisens initiativ avförde regeringen (efter allmän beredning) flera vänsterorganisationer från förteckningen, bl.a. SKP, MLK och FK. Wickbom har för kommissionen förklarat att det

31 Jfr SOU 1999:37 s. 11832 KU 1987/88:40

inte förekom att regeringen gick emot säkerhetspolisens uppfattning om vilka organisationer som den borde ägna särskild uppmärksamhet; det hade inneburit en stor risk och ett stort ansvar. Civilminister Bengt K Å Johansson har gett uttryck för en liknande uppfattning. Han har tillagt att när SKP avfördes från förteckningen år 1988 gick han igenom samtliga organisationer och ifrågasatte deras farlighet. Enligt Johanssons mening var säkerhetspolisen onödigt misstänksam mot fredsrörelsen.

Olika uppgifter föreligger om i vilken omfattning det ansvariga statsrådet var informerad om säkerhetspolisens arbetsmetoder. Rainer företog kort efter sitt tillträde en inspektion av säkerhetspolisen, varvid han föreslog att RPS:s styrelse skulle informeras om källornas identitet, något som emellertid lekmannaledamöterna motsatte sig. År 1983 förnekade Rainer inför riksdagen kategoriskt att någon åsiktsregistrering förekom hos säkerhetspolisen.33 Rainer skall enligt höga företrädare för säkerhetspolisen ha känt till och accepterat systemet med att spara överskottsinformation från telefonkontroll i fiktiva källakter. Rikspolischefen Holger Romander har däremot förklarat att man inte tog upp frågan om överskottsinformation med regeringen. Enligt Romander var emellertid ansvariga statsråd informerade om och accepterade att telefonkontrollen användes som en spaningsmetod snarare än ett tvångsmedel mot en redan misstänkt.

Wickbom har uppgett att han ibland diskuterade säkerhetspolisens arbetsmetoder,34 medan Anna Greta Leijon sagt att hon inte var närmare informerad om dessa metoder. Bengt K Å Johansson har berättat att Lidboms betänkande om säkerhetspolisens arbetsmetoder oroade regeringen. Det gällde inte minst uppgifterna om domstolarnas hantering av ansökningar om telefonkontroll. Johansson var medveten om problemet med överskottsinformation från telefonkontroll, men ansåg att det var svårt för polisen att blunda för förhållanden som man hade fått kännedom om på detta sätt. Han tilltrodde polisen förmåga att hantera frågan på ett sätt som inte innebar något missbruk.

Den arbetsordning för säkerhetspolisen som Börjesson lät utarbeta tillställdes Justitiedepartementet för kännedom. Den föran-

33 Riksdagsprotokollet 1.2.1983 34 Wickbom uttalade sig 1985 inför riksdagen om videofilmning av demonstranter, varvid han förklarade att metoden i princip borde användas endast om det förekom brottslig verksamhet under en demonstration eller om det fanns grundad anledning att räkna med att brott skulle förövas. Han underströk vikten av att materialet förstördes så snart det inte längre behövdes och tillade att materialet inte fick användas för registrering; riksdagsprotokollet 21.5.1985.

ledde inga reaktioner från departementets sida. Sedan omkring år 1990 har den ordningen tillämpats att säkerhetspolisen för det ansvariga statsrådet anmäler när säkerhetspolisen för första gången inleder ett samarbete med ett annat land.35

Beträffande Försvarsdepartementets hantering av säkerhetsfrågor har det uppgetts att försvarsministrarna Anders Thunborg (1983-85) och Roine Carlsson (1985-91) inte var särskilt intresserade av sådana frågor. Det inträffade ju inte heller särskilt mycket på detta område som påkallade det ansvariga statsrådets uppmärksamhet.

Våren 1987 bildades en interdepartemental arbetsgrupp, Samordningsgruppen för vissa säkerhetsfrågor (SVS-gruppen). Denna verkar parallellt med HH-gruppen men med inriktning mer på frågor om terrorism och närliggande säkerhetsfrågor och mindre på allmänna säkerhetspolitiska frågor och underrättelsefrågor. I gruppen ingår vissa högre regeringstjänstemän och chefen för säkerhetspolisen deltar i en del sammanträden.36

10.5. Tiden från 1991

Under de borgerliga regeringsåren 1991-94 förändrades samarbetsformerna mellan säkerhetspolisen och regeringen, bl.a. till följd av att läget var lugnt. Chefen för säkerhetspolisen hade mest kontakt med statsminister Carl Bildts statssekreterare och endast två gånger per år skedde föredragningar för justitieministern Gun Hellsvik, i den mån akuta problem inte föranledde annat. Hon uppger sig inte närmare ha diskuterat säkerhetspolisens arbetsmetoder, eftersom den parlamentariskt sammansatta RPS svarade för den demokratiska kontrollen av säkerhetspolisen. Under dessa år avfördes Demokratisk Allians och Kommunistiska Partiet i Sverige från de hemliga tillämpningsföreskrifterna. Dessa ändringar företogs efter diskussioner inom regeringen och samråd med oppositionsledaren. Enligt Bildt var det viktigt att regeringen genom tillämpningsföreskrifterna tog ett politiskt ansvar för säkerhetspolisens verksamhet.

Då socialdemokraterna på nytt bildade regering år 1994 återupptog säkerhetspolisen de månatliga föredragningarna för justitieministern Laila Freivalds. Vid dessa deltog bl.a. statssekreterarna i Justitiedepartementet och statsrådsberedningen. Hon uppger att hon hade stort förtroende för chefen för säkerhetspolisen Anders

35 Riksdagsprotokollet 23.5.1993 36 Se SOU 1999:37 s. 118

Eriksson och att de samarbetade bra. Det hindrade inte att hon kände en viss osäkerhet om allt fungerade som det skulle. Vid föredragningarna redovisades säkerhetspolisens tvångsmedelsanvändning och det förekom diskussioner om användningen av överskottsinformation från telefonavlyssning. Laila Freivalds uppfattning i sistnämnda fråga var att det inte kunde begäras att polispersonalen skulle ”radera sådant som fastnat i hjärnan”, men att sådan information inte fick läggas till grund för registrering. Justitieministern gav en politiskt sakkunnig i uppgift att se över tillämpningsföreskrifterna till personalkontrollkungörelsen. Översynen resulterade i ett förslag att Socialistiska partiet skulle utgå, något som dock säkerhetspolisen motsatte sig med hänvisning till att partiets ungdomsförbund varit inblandat i vissa händelser. Laila Freivalds har uppgett att hon då inte fann det meningsfullt att ändra i föreskrifterna. Tillsammans med chefen för säkerhetspolisen kom man fram till att det var bättre att helt slopa dessa föreskrifter, vilket skedde år 1998.

11. Säkerhetstjänsternas samarbete med partier, organisationer m.m.

11.1. Socialdemokratin och fackföreningsrörelsen

1

11.1.1. Kampen mot kommunisterna fram till andra världskrigets slut

Motsättningen mellan socialdemokrater och kommunister har funnits alltsedan de fraktioner inom socialdemokratin uppstod som gav upphov till de kommunistiska partierna. Med det bolsjevikiska maktövertagandet i Ryssland år 1917 och Kominterns bildande år 1920 skärptes dessa motsättningar. Det handlade främst om en ideologisk klyfta mellan demokratiska och reformistiska socialdemokrater och revolutionära kommunister. Socialdemokraterna och kommunisterna kom att bittert kämpa om samma grupper arbetarväljare. Kampen kom till stor del att föras inom fackföreningsrörelsen. Socialdemokratiska fackklubbar bildades i syfte att mobilisera socialdemokrater till fackmöten och fackliga val. Den socialdemokratiska kommunistbekämpningen, ”renhållningen på vänsterkanten”, skedde naturligtvis i ett välförstått partiintresse. Men det fanns inom socialdemokratin också en genuin rädsla för att kommunisterna inte var nationellt pålitliga.2

Kommunisternas uppslutning kring Sovjetunionens pakt med det nazistiska Tyskland och dess anfall mot Finland år 1939 väckte avsky bland den stora majoriteten svenskar. SKP förlorade närmare hälften av sina medlemmar och gick starkt tillbaka i 1940 års andrakammarval. Fackföreningsrörelsen tillämpade en utrensningspolitik

1 Detta avsnitt bygger i stor utsträckning på Lars Olof Lampers: Det grå brödraskapet (SOU 2002:92) 2 Enn Kokk: Vitbok s. 78 ff.

mot kommunisterna. Till de mest betydelsefulla stridsfälten i denna antikommunistiska offensiv hörde Norrbotten.3

Vid ett möte med den socialdemokratiska partistyrelsen i december 1939 väckte socialministern Gustav Möller tanken att det kunde finnas ett gemensamt intresse för staten och folk inom arbetarrörelsen att bekämpa nationellt opålitliga element. Möller fick stöd av Georg Branting, som var en av partivänsterns förgrundsfigurer, och kort därpå även av den betrodde riksdagsveteranen Erik Fast. På vad sätt de tre partistyrelsemedlemmarna tänkte sig att partiet skulle kunna motverka landsförrädiska anslag framgår inte klart. Det är också osäkert om dessa tankar realiserades.4

På ett område står det klart att socialdemokratiska fackföreningsmän under andra världskriget ställde sin personkännedom i statens tjänst. Det gällde uttagning till de arbetskompanier för kommunister som organiserades av försvaret åren 1939-43, bl.a. i Storsien i Norrbotten. Det förekom kritik som gick ut på att åtskilliga av dem som kallats in till dessa förband inte var kommunister. På anmaning av försvarsminister Per Edvin Sköld (s) skickade partisekreteraren Torsten Nilsson ett tiotal förtroliga brev till socialdemokratiska funktionärer runt om i landet och begärde information om de inkallades politiska hemvist. Uppgifterna skulle ”naturligtvis inte”, instruerade Nilsson, inhämtas genom polisen utan genom ”pålitliga partivänner på respektive personers hemort”. Skölds undersökning visade att säkerhetstjänsternas uppgifter var opålitliga i samtliga fall.5

Sovjetunionen kom efter det tyska angreppet på landet sommaren 1941 att stå på samma sida i kriget som de västliga demokratierna och vann därigenom ökad sympati, något som också kom SKP till del. Komintern upplöstes år 1943, vilket medförde att SKP framstod som mer självständigt. Vid krigsslutet år 1945 hade partiet starkt ökat i medlemsantal och haft betydande framgångar i de allmänna valen. Sålunda stärkt tog SKP i februari 1945 initiativ till en mycket omfattande arbetsmarknadskonflikt, den s.k. metallstrejken. Socialdemokraterna uppfattade strejken som ett hot mot sin hegemoni inom fackföreningsrörelsen.

3 Karl Molin: Hemmakriget s. 35 4 Molin: a.a. s. 155 f. och Kokk: a.a. s. 80 f. 5 Molin: a.a. s. 156 ff.

11.1.2. Den offentliga bilden

År 1946 hade den nytillträdde statsministern Tage Erlander förklarat att han ”skulle sträva efter att förvandla det kommunistiska partiet till en betydelselös sekt” i syfte att förebygga en splittring av arbetarrörelsen och för att säkra det socialdemokratiska reformprogrammet. Det skulle ske genom att socialdemokraterna bedrev ett demokratiskt upplysningsarbete. Han hävdade i en riksdagsdebatt år 1950 att detta arbete skulle försvåras, om man svartlistade eller omplacerade kommunistiska arbetare. Han betonade att det i praktiken inte alltid var så lätt att avgöra vilka personer som skulle betraktas som illojala och framhöll att det skulle vara ”ytterst betänkligt att lägga stora delar av vår arbetsmarknad under polisiär kontroll”. Han förklarade vidare att ”kampen ska föras som den har förts” och framhöll att ”vi inom den socialdemokratiska partistyrelsen och de aktiva partimedlemmarna visste ju ungefär var vi hade kommunisterna”.6 I en annan riksdagsdebatt samma år, föranledd av Arbetsdomstolens dom i målet rörande avskedandet av en kommunistisk arbetare vid torpedverkstaden i Motala, förklarade Torsten Nilsson att det inte var önskvärt med ett förbud mot eller en svartlistning av kommunister. Det var nödvändigt att gå fram med försiktighet och försäkra sig om de anställdas medverkan. Regeringen hade därför inlett överläggningar med berörda organisationer om dessa spörsmål. Och han avsåg att kontakta ”de organisationer som svarar för medlemmarnas allmänna och ideologiska inställning” för att så småningom komma fram till praktiska resultat.7

En viss omsvängning i den socialdemokratiska ledningens synsätt kan skönjas efter avslöjandet av spionaffärerna Hilding Andersson och Enbomligan åren 1951 och 1952. I en riksdagsdebatt år 1952 upprepade Erlander att han inte ”ville ha till stånd en polisövervakning över arbetsmarknaden, men vi vill samtidigt skydda oss mot landsförrädiska element och förhindra dem att begagna sin rörelsefrihet till skadegörelse.” Han sade sig vara

6 Protokoll från riksdagens andra kammare 27.5.1950 7 Protokoll från riksdagens första kammare 11.12..951. Av uppgifter i dåvarande ÖB Nils Swedlunds dagbok framgår att Nilsson en tid senare i samtal med Swedlund gjort klart att han inte trodde sig om att få in någon bestämmelse i kollektivavtalen om avskedande av opålitliga, dvs. kommunister, ”men han rekommenderar att ta´ kontakt med vederb. Fackförening (om denna ej är kom.!) och den vägen få fackorg. att icke stödja en avskedad kom. om denne vädjar till fackförb.”, Swedlunds DagsPM 11.3.1952, KrA

fullt medveten om att det i det enskilda fallet kan innebära en svår självövervinnelse att polisanmäla någon, till vilken man har kamratliga, kollegiala, politiska eller andra relationer och som man misstänker för spioneri. Det är emellertid en medborgerlig plikt att medverka till att en sådan trafik avslöjas. Gör man icke detta, kan tystlåtenheten få de mest ödesdigra följder. Polisen kan inte räcka till överallt. Den har varken tillgång till den personal eller den insyn på olika håll, som skulle behövas för att hålla sig underrättad om vad som sker.

Ett sådant uppgiftslämnade var enligt Erlander inte något ”föraktligt angiveri”. Det krävdes ”en kontinuerlig medverkan och vaksamhet ifrån den stora folkmajoriteten … Det fordras att dessa medborgare hjälper samhällets myndigheter i deras ömtåliga uppgift.”8

Vid den amerikanska expertgruppens besök i Sverige år 1958 hade, enligt gruppens rapport, framkommit att Försvarsdepartementet uppgett för fackföreningsledare att kommunister inte kom i fråga för hemliga arbeten, även om denna diskvalifikationsgrund inte offentliggjorts. Genom administrativa åtgärder omplacerades personer som bedömdes som säkerhetsrisker från känsliga befattningar, ett förfarande som fackföreningsledarna uppgavs vara införstådda med. Det hade från svensk sida framhållits att fackföreningarna hamnade i skottlinjen (”bear the brunt”) då det gällde klagomål rörande vägrade anställningar på grund av säkerhetsskäl och att fackföreningsledare i dessa frågor samarbetade med regeringen.9

11.1.3. Uppbyggnaden av den socialdemokratiska arbetsplatsorganisationen

I syfte att ge partiledningen underlag för att bedöma kommunisternas inflytande i fackföreningarna gick partisekreteraren Sven Andersson i september 1945 ut med en förfrågan till landets 2 700 arbetarkommuner om hur de fackliga centralorganisationerna (FCO), dvs. de lokala samarbetsorganen för LO:s klubbar, sektioner och avdelningar, var politiskt sammansatta. Den socialdemokratiska arbetsplatsorganisationen byggdes ut och i en PM från december 1946 till partidistrikten beskrev Andersson hur arbetsplats-

8 Protokoll från riksdagens andra kammare 22.4.1952 9 Thomas Jonter: Det amerikanska spåret. En undersökning av IB:s bildande och eventuella kopplingar till USA; SOU 2002:95

ombuden skulle organiseras. Det ålåg arbetarkommunerna att bland pålitliga partivänner utse sådana ombud vid mera betydande arbetsplatser.10

Till den socialdemokratiska partiexpeditionen rekryterades år 1947 två personer, Paul Björk och Arne Pettersson, som fackliga sekreterare med uppgift att svara för uppbyggnaden av arbetsplatsombudsorganisationen och att föra ut partiets propaganda. Båda var starkt antikommunistiskt inställda.

Stor diskretion iakttogs vid organiserandet av arbetsplatsombuden och spridandet av det interna informationsmaterialet. Då systemet var fullt utbyggt skall antalet arbetsplatsombud ha uppgått till ca 22 000. Deras uppgift var att utgöra kontaktmän mellan partiet och arbetsplatserna, att propagera för partiet och att verka för socialdemokraterna i de fackliga valen genom nominering av partivänner och mobilisering av det egna folket. I många fackliga val förekom partilistor och i vart fall de uttalade kommunisterna var väl kända av sina motståndare.

Som en arbetsmetod för arbetsplatsombuden rekommenderades det s.k. Göteborgssystemet. Detta innebar att ombuden skulle föra bok över pålitliga partivänner, sympatisörer och sådana personer inom den stora gruppen av politiskt likgiltiga och ointresserade, som bedömdes kunna vinnas för partiet.

Partihögkvarteret tillställdes statistiska uppgifter om fördelningen mellan socialdemokrater och kommunister i styrelserna för de fackliga centralorganisationerna och ibland även inom styrelser för lokala fackföreningar. Någon centralt dirigerad rapportering av namn på kommunister tycks däremot inte ha förekommit.

På sina håll, särskilt där kommunisterna var starka, förekom det att man även förtecknade enskilda kommunister. Sådana sammanställningar torde i regel ha nyttjats endast inom respektive partidistrikt. I samband med fackliga val kunde den centrala partiexpeditionen ibland förmedla uppgifter om kommunistiska kandidater.

Kampanjen mot kommunisterna var framgångsrik. År 1945 skall en tredjedel av alla fackföreningsanslutna arbetare ha tillhört fackföreningar som kontrollerades av kommunister. År 1954 skall kommunisterna ha dominerat endast 80 av de sammanlagt 9 000 fackföreningarna.

Den socialdemokratiska kampen om fackföreningsfolket var inte uteslutande riktad mot kommunister. Tidigt uppmärksammades även arbetet bland tjänstemännen, bland vilka Folkpartiet hade en

10 Thomas Kanger och Jonas Gummesson: a.a. s. 12 och 28

stark ställning. Sven Andersson framhöll således år 1949 vikten av en fortsatt kartläggning särskilt av tjänstemännens arbetsplatser.

11.1.4. Nordiskt samarbete

De nordiska socialdemokratiska partierna samarbetade i kampen mot kommunismen. Vid ett möte mellan de nordiska socialdemokratiska ledarna som hölls i Stockholm i februari 1948, alltså omedelbart efter Pragkuppen, var hotet från kommunisterna ett huvudtema. Den norske statsministern Einar Gerhardsen trodde sig veta att norska och svenska kommunister planlade aktioner i Kiruna och Narvik för att hindra malmtransporterna till Ruhrområdet.11 Tydligtvis bedrev man underrättelsetjänst mot de kommunistiska motståndarna i olika former. Från en sammankomst i mars 1950 i Stockholm, i vilken deltog bl.a. Haakon Lie och Rolf Gerhardsen från Norge och partisekreteraren Sven Aspling och Paul Björk från Sverige, finns en finländsk rapport som nådde den svenska militära säkerhetstjänsten. Vid sammankomsten lämnades från de olika länderna ”mera detaljerade meddelanden om det kommunistiska läget i landet”. Referatet fortsätter:

Gemensamt för alla dessa redogörelser var att observations- och övervakningsverksamheten utvecklats och blivit mera systematisk, och att man inte ens värjt för att ta friska tag lika litet vid anskaffningen av underrättelser som i den egentliga striden på fältet. Att döma av att såväl norrmännen som svenskarna hade noggranna stenografiska anteckningar från de hemliga kommunistmötena måste man på vederbörande håll haft till sin disposition särskilda lyssnarapparater. Det var svårt att under mötets gång göra tillräckliga anteckningar om de ytterst omfattande och detaljerade informationerna.

12

Mot dessa uppgifter om att SAP ägnat sig åt avlyssning står ett uttalande som Sven Aspling gjorde vid ett möte med de nordiska partisekreterarna år 1952 om ”Socialdemokratin och kommunismens nya taktik . Vid mötet föreslogs från finländsk sida en gemensam nordisk aktionsplan mot bakgrund av att kampen mot kommunismen i hög grad var en gemensam angelägenhet. Aspling framhöll emellertid att man måste skilja mellan politisk verksamhet och po-

11 Bergh och Eriksen: a.a., del 1, s. 149 12 Fst/In del 1, IH 425 In, 22.7.1950, F VIII B, vol. 5, MUST:s arkiv

lisiära åtgärder i kampen mot kommunismen. SAP kunde inte använda sig av sådana åtgärder som rätteligen ankom på polisen.13

Generellt sett tycks de svenska socialdemokraterna ha varit mindre upptagna av kommunistproblemet än företrädarna för de övriga nordiska partierna. Erlander hävdade vid ett möte år 1952 att kommunisterna i Sverige inte längre utgjorde något politiskt problem sedan en del av deras underjordiska verksamhet avslöjats i samband med flera spionaffärer. Å andra sidan hade dessa affärer visat hur effektiva de kommunistiska organisationerna var. Han menade därför att det var nyttigt att försöka samla information från de olika länderna om de kommunistiska arbetsmetoderna. På förslag av Aspling hänsköts frågan för fortsatt behandling till ett särskilt partisekreterarmöte. Partisekreterarna kom därefter att regelbundet träffas för att diskutera hotet från kommunisterna. 14

Till stor del bedrevs samarbetet rörande kommunistbekämpningen i form av kurs- och konferensverksamhet. År 1955 hölls exempelvis en nordisk facklig-politisk kurs utanför Oslo. I programmet ingick bl.a. en genomgång av kommunistpartierna i Sverige, Norge och Danmark samt en genomgång av internationell kommunism.15 Särskild vikt lades vid situationen i norr. År 1953 bildades ett särskilt kontaktorgan för framträdande nordiska socialdemokrater med Ragnar Lassinantti som ordförande och Paul Björk som sekreterare.16 År 1963 eller 1964 hölls i Norge en nordisk kongress om kommunisternas ställning på Nordkalotten.

I mitten av 1960-talet byggde det norska arbeiderpartiet ut systemet med kontaktmän på arbetsplatserna, av vilka en del i hemlighet rapporterade till den norska säkerhetspolisen. Ansvarig härför var partiets facklige sekreterare John Sundhagen. Denne hade täta kontakter med SAP:s fackligt-politiske sekreterare Nils Gösta Damberg. Dessa hade också gemensamt kontakter med bl.a. ledningen för LO i Finland.17

11.1.5. Samarbete med säkerhetspolisen

Ett tidigt exempel på ett direkt samarbete mellan socialdemokratins ledning och säkerhetspolisen är ett fall från år 1947. En partiman vände sig till partisekreteraren Sven Aspling med en begäran om

13 Bergh och Eriksen: a.a., del 1, s. 456 14 Ibid. s. 456 15 Kokk a.a. s. 66 16 Bergh och Eriksen: a.a., del 1, s. 455 f, och Kokk s. 66 17 Bergh och Eriksen: a.a., del 2, s. 381 ff

upplysningar om en inflyttad nazist. Förfrågan vidarebefordrades till inrikesminister Eije Mossberg som i sin tur vände sig till statspolisen för besked. Statspolisen gjorde en utredning om personen i fråga och resultatet härav tillställdes via Mossberg och Aspling den undrande partikamraten.

Pragkuppen i februari 1948 medförde att man inom socialdemokratin på allvar åter började betrakta kommunisterna som presumtiva landsförrädare. SAP inledde redan samma vår en brett upplagd offensiv mot kommunisterna, främst genom att möta dem i debatter över hela landet. Kampen skulle i första hand föras på arbetsplatserna och i fackföreningarna. Redaktören vid Dagens Nyheter Leif Kihlberg, som hade goda kontakter inom såväl militärledningen som SAP och LO, kunde våren 1950 meddela försvarsstaben att fem av de större fackförbunden, däribland Järnvägsarbetareförbundet och Kommunikations- och transportarbetareförbundet ”gått in för organiserat motstånd mot sabotage och kuppföretag från kommunisterna”. I en artikelserie i Dagens Nyheter år 1950 om hotet från kommunismen framhöll Kihlberg som en orsak till ”svaghetstillståndet beträffande skyddet mot femte kolonnen --- osäkerhet hos den polisiära säkerhetstjänsten, bl.a. på grund av bristfällig kontakt med de förhärskande demokratiska elementen inom arbetarrörelsen”. Han citerade en erfaren fackman som påtalat arbetarnas motvilja mot ”angivartjänst” och som gjort gällande att ”utan sanktion från fackföreningsledningen går de inte med på att ge underrättelser. Annat vore det om fackföreningsledningen gav sitt moraliska stöd åt samarbete med säkerhetstjänsten.”

Inspirerad av Kihlbergs artiklar företog en annan journalist, en flykting från Sovjetunionen, senhösten 1950 en resa i Norrbotten där han med hjälp av sina förbindelser med bl.a. Paul Björk kom i kontakt med socialdemokrater som var engagerade i att organisera motståndet mot kommunisterna. Han överlämnade sin omfattande rapport till Björk och Arne Pettersson för vidare befordran till polisen. Rapporten utgjorde en förteckning över kommunister i Norrbotten och Ådalen med namn, adress, telefonnummer, arbete, bakgrund (t.ex. flyttning från annan ort) och i vissa fall även komprometterande uppgifter, t.ex. om alkoholvanor. Rapporten spreds också anonymt bland socialdemokrater som sysslade med kommunistbekämpning. En avskrift kom länge att förvaras på partistyrelsens expedition i Stockholm där den skall ha gått i arv mellan de fackliga sekreterarna.18

18 Kokk: a.a. s. 176

Åren 1951-54 bedrev Centralförbundet Folk och Försvar (CFF)19 en upplysningskampanj rörande femte kolonnens - spioners och sabotörers - taktik och teknik. Kampanjen, som informellt var sanktionerad av regeringen och ÖB, fick materiellt stöd av bl.a. försvarsstaben, SAF, KF, LO och TCO. CFF inrättade en särskild enhet för ändamålet. Denna enhet leddes av Henning Karlsson, som tidigare varit chefredaktör för Norrländska Socialdemokraten. Kampanjen fick karaktären av propaganda riktad mot kommunismen snarare än mot spioneri och sabotage. Konferenser hölls under stort hemlighetsmakeri med handplockade deltagare hämtade bl.a. ur arbetarrörelsen. Vid flera konferenser framhölls vikten av ett ökat samarbete mellan arbetsmarknadens parter, den polisiära säkerhetstjänsten och försvaret i syfte att skydda företagen från att anställa personer som kunde betraktas som säkerhetsrisker. Samtidigt betonades att det inte fick utvecklas någon ”angiveriverksamhet”.

Den kontaktyta som härigenom skapades mellan företrädare för försvaret och socialdemokratiska fackföreningsmän ledde till att försvarsstaben direkt eller via CFF fick information om hur industrierna hade det med ”kommunister och andra opålitliga”. Sedan ÖB uppmärksammats på detta förhållande, framhöll han att det ankom på statspolisen att svara för kontrollen av industrierna. En koppling mellan CFF:s kampanj och statspolisen fanns redan så till vida att en kommissarie från statspolisens tredje rotel ingick i den expertgrupp som var knuten till konferensverksamheten.20 Denne höll regelmässigt ett anförande vid konferenserna.

Då CFF:s konferensverksamhet så småningom blev känd reagerade kommunisterna hårt mot vad man uppfattade som uppbyggnaden av en ”spion- och tjallarorganisation mot radikala arbetare och aktiva fackföreningsmän”.

Från slutet av 1940-talet knöts också ett antal socialdemokratiska rapportörer till statspolisen. En av dessa meddelare lämnade från år 1950 uppgifter om personer i Stockholmstrakten som reserverat sig mot kollektivanslutning till SAP och därför av socialdemokraterna misstänktes vara kommunister.21 En annan meddelare rappor-

19 CFF bildades år 1940 av bl.a. de fyra demokratiska partiernas ungdomsförbund, LO, SAF, KF och ett stort antal frivilliga försvarsorganisationer. Organisationen kom efter andra världskrigets slut att utgöra ett kontaktorgan mellan försvaret och folkrörelserna; se Magnus Hjort: Folk och försvar och kampen mot den femte kolonnen s. 12 f. Detta arbete ligger till grund för den fortsatta framställningen rörande CFF. 20 I expertgruppen ingick även bl.a. CFst/In Hakon Leche. 21 Materialet omfattade åtta pärmar. Dessa gallrades fullständigt år 1969, bl.a. med hänvisning till att SAP i en utredning som gjorts en bit in på 1950-talet (och som polisen fått ta del av) konstaterat att 8 % av reservanterna var fackligt organiserade i ett icke socialistiskt parti.

terade under åren 1952-60 främst om kommunister bland järnvägspersonal, rapporter som ibland grundades på vad han fått veta av andra socialdemokratiska fackföreningsmän. En tredje meddelare kontrollerade för statspolisens räkning under åren 1954 och 1958-61 pålitligheten hos personer som arbetade vid befästningar i övre Norrland. Statspolisen hade i början av 1950-talet ytterligare ett tiotal meddelare inom fackföreningsrörelsen. Kontakterna sammanfaller så väl i tid att de ger intrycket av ett samlat försök från polisens sida att få till stånd ett samarbete med fackföreningarna, varvid måhända de bekantskaper som knutits i samband med CFF:s konferensverksamhet spelat en roll. Kontakterna blev dock inte långvariga; flera av meddelarna lämnade uppgifter vid endast ett tillfälle.

Även fortsättningsvis hade, som framgått, säkerhetspolisen bland meddelarna ett stort antal aktiva socialdemokrater. Detta får ses som en given följd av partiets starka ställning i valmanskåren och därmed i politiska och fackliga organ. De högsta kommunala förtroendemännen var på många håll nästan genomgående socialdemokrater. På arbetsplatserna var det också nästan bara socialdemokrater som i sin dagliga gärning kom i kontakt med kommunister. Också de personer som inom statlig och kommunal förvaltning hade en bred kontaktyta till ”vanligt folk”, t.ex. anställda vid arbetsförmedlingar och socialkontor, torde ofta ha varit socialdemokrater.

Kort efter det att ledande företrädare för regeringen i september 1969 gett uttryck för uppfattningen att det var en exklusiv uppgift för säkerhetspolisen att svara för rikets inre säkerhet kom chefen för en av säkerhetspolisens sektioner i Norrland att rekrytera en ny meddelare inom SAP:s partikansli, en person som skall ha ingått i en trängre krets kring statsministern (källa AC). Under tiden från oktober 1969 fram till början av år 1972 levererade denna meddelare vid åtskilliga tillfällen till sektionschefen dokument som i stor utsträckning också har återfunnits i SAP:s arkiv. Från våren 1971 blev dock rapporteringen alltmer sporadisk. En del handlingar utgör översikter över situationen i Sovjetunionen och Östeuropa men merparten avser förhållanden inom VPK och den revolutionära vänstern. Några handlingar rör vilda strejker och andra arbetsmarknadskonflikter, vilka KFML och/eller KFML(r) ansågs ligga bakom. En del av materialet måste ha författats av någon eller några med mycket god insyn i VPK. Andra rapporter, författade t.ex. av SAP:s pressekreterare Enn Kokk, grundades på öppet material. Sektionschefen vidarebefordrade rapporterna till säkerhetspolisen i

Stockholm och i viss utsträckning också till andra sektioner. De uppgifter som rörde VPK föranledde i allmänhet inga åtgärder.

Handlingarna, om än ofta märkta ”förtroligt”, torde inte ha varit förbehållna någon enstaka person vid partikansliet. Kommissionen har inte kunnat klarlägga vem meddelaren var. Det är emellertid intressant att konstatera att denne var verksam just under den tid då IB:s inrikesverksamhet var nedlagd.

Inom SSU uppkom under första hälften av 1970-talet en vänsteropposition med trotskistiska förtecken, den s.k. Offensivgruppen eller Tendensen inom svensk arbetarrörelse (TISA). År 1976 började SSU att utesluta gruppens medlemmar, vilket ledde till långvariga inre strider. Samma år började säkerhetspolisen att intressera sig för gruppen, som antogs vara ett utflöde av KAF:s taktik att infiltrera socialdemokratin. Efter en tid gjordes emellertid bedömningen att gruppen uppstått spontant inom SSU och att det inte framkommit något som tydde på samröre med KAF. Uppgifter fick man främst från kontakter inom SSU och SAP.22

Från 1970-talets senare hälft utgjordes en betydande del av verksamheten inom RMF/KAF/SP av fackligt arbete. Ytterst var målet att erövra makten över fackföreningarna från socialdemokraterna. Särskilt satsade man på Metallindustriarbetareförbundet, Kommunalarbetareförbundet och Facklärarförbundet. Volvo hörde till de företag som var speciellt utsatta. Att SAP/LO tog upp striden är inte ägnat att förvåna. Men också säkerhetspolisen ägnade en inte obetydlig uppmärksamhet åt trotskisternas strävanden. Skälet härtill torde ha varit att man uppfattade verksamheten som subversiv.23

Också det s.k. Dalaupproret, som vintern 1985/86 initierats av ett par stora verkstadsklubbar i Dalarna och i vilket krävdes en ekonomisk omfördelning till arbetarnas förmån och att avtalsrörelsen skulle göras till ”en kamp för rättvisa”, uppfattades av såväl SAP som säkerhetspolisen som ett försök från extremvänsterns och i första hand SP:s sida att splittra socialdemokratin. Enligt en senare bedömning av säkerhetspolisen kunde dock uppropet inte anses vara en produkt av SP:s verksamhet.24

Huruvida säkerhetspolisen i något hänseende samarbetade med SAP för att få uppgifter om den trotskistiska verksamheten på arbetsplatserna och inom fackföreningarna har inte kunnat fastställas.

22 Magnus Hjort: Hotet från vänster (SOU 2002:91) s. 239 ff. 23 Beträffande en av KAF år 1977 utgiven facklig tidskrift anfördes i en sektionsrapport bl.a.: ”Skriften är till sitt innehåll en klar subversiv hantering i syfte att främst splittra metall och i förlängningen den reformistiska socialismen.” 24 Hjort: a.a. s. 226 ff.

Det finns dock tecken på att man haft tillgång till socialdemokratiska meddelare på vissa arbetsplatser. Och i en sammanfattning av SP:s program tycks man ha lutat sig mot uppgifter i en socialdemokratisk motskrift snarare än att ha gått direkt till källan.25

11.1.6. Elmérs kontakter inom partiet och betydelsen därav

Om således säkerhetspolisens och i någon mån den reguljära militära säkerhetstjänstens kontakter med åtskilliga socialdemokrater framstår som något helt naturligt är däremot Elmérs och därmed grupp B:s och senare IB:s förbindelser med det socialdemokratiska toppskiktet mer uppseendeväckande.

Som framgått skall Elmér redan i början av 1950-talet ha fått i uppdrag av försvarsminister Torsten Nilsson att vara en förbindelselänk till socialdemokrater i andra nordiska länder och i Västtyskland. Han skall också tidigt ha förankrat att den militära säkerhetstjänsten tog kontakter med personer inom den socialdemokratiska arbetsplatsorganisationen hos Torsten Nilsson och Sven Andersson, som år 1957 efterträdde Nilsson som försvarsminister. Partisekreteraren Sven Aspling var också troligen på ett tidigt stadium informerad.

Elmér arbetade i början av 1950-talet tillsammans med Olof Palme vid försvarsstabens utrikesavdelning och under en tid därefter umgicks de privat.26

Bland hans tidiga vänner fanns också Paul Björk, Arne Pettersson och Stig Lundgren, vilka var anställda av SAP:s centrala kansli och åkte runt i landet och debatterade med kommunister. Till vännerna räknade han också den socialdemokratiske partikassören Ernst Nilsson.27

Vid uppbyggnaden av grupp B skall Elmér ha haft kontakt inte bara med försvarsminister Sven Andersson utan också med Olof Palme. Statsrådet Ragnar Edenman liksom riksdagsmannen Essen Lindahl skall ha rekommenderat personer för anställning vid grupp B (vilket i och för sig inte nödvändigtvis innebär att de hade närmare insyn i verksamheten) och SSU-ordföranden och sedermera statsrådet Bertil Löfbergs hustru arbetade inom organisationen. Löfberg torde ha haft ”etablerade förbindelser med IB”.28 Sederme-

25 Ibid. s. 228 26 Uppgifter om att Palme och Elmér länge regelbundet skall ha spelat tennis har däremot inte bestyrkts. 27 Kokk: a.a. s. 412 28 Kokk: a.a. s. 113.

ra partisekreteraren Sten Andersson besökte vid några tillfällen i början av 1960-talet Elmér och grupp B i lokalerna i Lidingö.

Elmér odlade också kontakter med yngre socialdemokrater. År 1957 deltog han i planeringen av en försvarskonferens i SSU:s regi, syftande till att förhindra en pacifistisk utbrytning ur förbundet. Konferensen hade stöd av såväl partistyrelsen som försvarsstabschefen. Några yngre socialdemokrater fullgjorde, som nämnts, värnpliktsutbildning eller arbetade vid grupp B/IB. I mitten av 1960-talet var Elmér i vart fall vid något tillfälle hembjuden till förbundssekreteraren i SSU Thage G Peterson tillsammans med SSUordföranden Ingvar Carlsson och Ingemar Engman. 29 Senare träffade han under en tid regelbundet partiets internationelle sekreterare Pierre Schori.

Sammanfattningsvis kan det konstateras att Elmér under 1950- och 1960-talen byggde upp ett utmärkt kontaktnät bland högt uppsatta socialdemokrater. Kunskapen om hans underrättelseverksamhet var spridd inom partiets ledande skikt. Och det gäller rimligen inte endast hans underrättelseinhämtning rörande utrikes förhållanden utan även den inrikes verksamheten.

Enn Kokk, som för det socialdemokratiska partiets räkning skrivit en vitbok om SAP och IB, har i ett ”personligt efterord” anfört bl.a. följande. Ingen ansvarig partiinstans, dvs. verkställande utskottet och/eller partistyrelsen, har någonsin diskuterat, långt mindre fattat beslut om att bygga upp IB och ge organisationen tillgång till uppgiftslämnare. Större delen av partiet, inbegripet en överväldigande del av dem som satt i beslutande församlingar på olika nivåer, kände inte ens till att IB fanns. Å andra sidan spelade partisekreterare och några socialdemokratiska statsråd en helt avgörande roll för IB:s tillkomst och fortsatta verksamhet. Och ett par partiordförande, tillika statsministrar, var införstådda. Tre centralt anställda ombudsmän användes av försvarsstaben för att bygga upp IB:s kontaktnät i landet. I detta ingick ett antal socialdemokratiska riksdagsmän, kommunala förtroendemän och ombudsmän.

29 Enligt Engman skall Peterson den 10 maj 1966 ha hållit en middag för SSU-ordföranden Ingvar Carlsson, Engman och Elmér för diskussioner om hur det skulle gå med kommunistpartiet. På hösten samma år skall Peterson på nytt ha hållit en middag i vilken deltog Carlsson, Engman och Elmér samt försvarsminister Sven Andersson. Härvid skall man ha diskuterat kommunisternas framgångar i det nyligen hållna kommunalvalet och en strategi för att bemöta dessa. Enligt Peterson skall han före år 1973 ha träffat Elmér endast vid ett tillfälle, nämligen på en middag som han höll, troligen den 8 februari 1965, för Carlsson, Engman och Elmér. Samtalet rörde världsläget i stort. Peterson uppfattade Elmér som en opolitisk tjänsteman vid försvarsdepartementet som ”hade koll på” världsbilden. Ingvar Carlsson har i stort sett bekräftat Petersons uppgifter med det tillägget att även Sven Andersson deltagit. Han förstod att Elmér var chef för IB, som han tidigare hört talas om. Det är, enligt Carlsson, möjligt att man diskuterade SKP:s framtid men det var inte huvudfrågan.

Det var Elmérs idé att utnyttja framför allt fackligt aktiva socialdemokrater för kunskapsinhämtning om kommunister. Dessa personer fattade själva beslut om att ställa upp för IB när de tillfrågades. Men vid rekryteringen använde sig värvarna av allt att döma av partilojalitet och LO:s ordförande hade gett ”grönt ljus” för IB. Ibland bringades de som var ytterst ute i nätverken att tro att de uppgifter som de inhämtade var för partiets räkning.30

Denna bild stämmer väl överens med vad kommissionen kommit fram till. Dock kan inte idén att utnyttja de socialdemokratiska arbetsplatsombuden entydigt knytas till Elmér. Den har sannolikt uppstått under kontakter mellan Elmér och företrädare för socialdemokratin och regeringen. Vidare bör det framhållas att det torde ha funnits någon form av acceptans från partisekretariatet, som gjorde det möjligt för grupp B att hänvisa till partiet vid kontakter med arbetsplatsombuden. Hur känslig och från många synpunkter oönskad denna inblandning var illustreras av Sten Anderssons redogörelse för ett samtal, som han i egenskap av nyutnämnd sekreterare i Stockholms arbetarekommun år 1958 hade med Elmér och Karl-Erik Pettersson. De förklarade varför deras verksamhet var nödvändig, vad den syftade till och att de behövde hjälp. De uppgav att de arbetade för regeringen och att det fanns en militär koppling. Andersson förklarade att ”det är er sak att hålla kontakt med fackföreningarna, jag lägger mig inte i det operativa, för partiet skall inte dras in”. Rapportörerna fick ställa upp som enskilda individer, ”inte som representanter för det socialdemokratiska partiet”.

11.1.7. Grupp B:s/IB:s betydelse för det socialdemokratiska partiet

Den bild som Kokk förmedlat är emellertid ofullständig, vilket kan förklaras av att han, till skillnad från kommissionen, inte haft tillgång till myndigheternas hemliga arkiv och inte heller till möjligheten att höra personer under sanningsplikt.

Det är således numera oomtvistligt att socialdemokrater med ledande partiföreträdares goda minne försåg grupp B/IB med information om kommunister på arbetsplatserna. Däremot har såväl ledande företrädare för IB, främst Elmér, liksom för SAP förnekat att IB försett partiet med några uppgifter. Det har gjorts gällande att det var socialdemokraterna på arbetsplatserna och fackföreningarna som satt inne med kunskaperna. Tanken att grupp B/IB skulle

30 Kokk: a.a. s. 481 f.

ha något att tillföra partiet har ansetts befängd; det skulle vara ”som att ösa vatten tillbaka i källan”.

Av kap. 9 framgår emellertid att informationsflödet mellan inhämtarna vid grupp B/enhet 03 vid IB och deras kontaktmän på arbetsplatserna inte var enkelriktat. Inhämtarna informerade i sin tur kontaktmännen om förhållanden som kunde vara till nytta för dem. Det kunde gälla kommunistisk utbildningsverksamhet eller på vilket sätt kommunister verkade på andra håll, t.ex. genom facklig agitation och strejker. Men det kunde också avse uppgifter om enskilda. Om t.ex. en kommunist flyttat från en arbetsplats till en annan, orienterades kontaktmannen på den nya arbetsplatsen om detta och om hur personen uppträtt på sin tidigare arbetsplats. Kontaktmännen kunde också få uppgifter om vilka arbetskamrater som deltagit i utbildning i öststater eller deltagit i Östersjöveckorna. Sådana uppgifter kunde vara av intresse för att kontaktmännen på ett bättre sätt skulle kunna fullgöra sin uppgift för säkerhetstjänsten. Men de kunde också utgöra användbar information i den fackligtpolitiska verksamheten på arbetsplatsen, information som inte var tillgänglig på annat sätt. Det förefaller osannolikt att ledande personer inom partiet och fackföreningsrörelsen inte var medvetna om dessa förhållanden.

Men informationsutbytet inskränkte sig inte till dessa kontakter på lokal nivå.

Vid tidigare utredningar har befattningshavare vid grupp B/IB uppgett att de levererat handlingar till SAP:s partikansli. Dessa uppgifter har förnekats från partihåll.

Belägg för att SAP skulle ha mottagit någon skriftlig rapportering från grupp B före år 1962 har inte framkommit. Från detta år finns emellertid ett antal handlingar i SAP:s arkiv som emanerar från Elmér.31 I ett brev från denne till partiets internationelle sekreterare Sven-Erik Beckius tog Elmér upp den förestående ungdomsfestivalen i Helsingfors. Han hänvisade där till ”papper som [han] lämnat till Ernst”, varmed torde ha avsetts partikassören Ernst Nilsson. Elmér avslutade brevet med följande mening: ”Våra ungdomar är väl försiktiga???!!!!!” I ett annat brev till Beckius, daterat den 7 juni 1962, skrev Elmér: ”Slutligen vill jag ge dig diverse papper – dom har jag nu gett Ernst. Ytterligare ett bifogas.”32 I anslut-

31 Samtliga handlingar som nämns i detta stycke har återfunnits i F 15 D:07, SAP:s arkiv, ARAB. 32 I en rapport till Fst/In, dagtecknad 7.6.1962, överlämnade grupp B sju PM rörande finländska förhållanden, bl.a. om festivalen i Helsingfors och om kommunisterna och arbetsmarknaden, Ö IV, vol. 186, MUST:s arkiv.

ning till breven finns i SAP:s arkiv ytterligare ett antal handlingar märkta ”68”, vilket torde syfta på adressen för SAP:s partikansli, Sveavägen 68 i Stockholm. En av dessa handlingar, ”Juni 1962 SKP – revisionisterna”, innehåller uppgifter om tre ”revisionister” inom SKP. I de av MUST år 2000 återfunna mikrofilmade registren finns en nästan likalydande anteckning, grundad på en rapport från grupp B. Rapporten finns antecknad i Fst/In:s diarium såsom inkommen den 10 november 1964. Också en annan av dessa handlingar, ”Läget i Finland – Festivalen”, finns antecknad i Fst/In:s diarium såsom inkommen den 18 juni 1962. Andra handlingar märkta ”68” , som förvaras på samma sätt, är rubricerade ”SKP och Skogsarbetarna”, ”Stockholms SKP” (daterad i juni 1962), ”Fredsarbetet kommunister – socialdemokrater” (ett referat av en kongress i Ungdomens Fredsförbunds regi i mars 1962) och ”Nya uppgifter om SKP (juni)”. Handlingarna är till sin utformning och sitt innehåll identiska med rapporter från grupp B från samma tid. Även handlingar som finns kvar i SAP:s arkiv men inte är märkta ”68” kan knytas till grupp B genom att de återfunnits i MUST:s (och i ett par fall SÄPO:s) arkiv såsom rapporter från grupp B. Dessa rapporter rör utländska förhållanden.33 Rapporterna hemligstämplades genomgående hos inrikesavdelningen. I ett par fall åsattes de t.o.m. en s.k. S-Und-stämpel (särskild underrättelse), vilket markerade att endast ett begränsat antal befattningshavare hade rätt att ta del av innehållet.

Förfrågan i det först omnämnda brevet till Beckius om ”våra ungdomar” är intressant såtillvida att den kan tyda på att de socialdemokratiska deltagarna i ungdomsfestivalen i Helsingfors hade någon form av uppdrag för grupp B. Det var dessa ungdomar, under ledning av SSU:s internationelle sekreterare Sture Ericson, som under festivalen sammanträffat med de konservativa studenterna. Dessa var ju, sig själva ovetande, utsända av T-kontoret. Två svenska underrättelsetjänster tycks alltså ha varit parallellt verksamma i Helsingfors.34

Ett annat exempel på att Elmér i början av 1960-talet försåg SAP med uppgifter har anknytning till frågan om bildandet av ett socialistiskt folkparti i Sverige. I Danmark hade år 1958 bildats Sosialistisk Folkeparti. Partiet hade samlat nära 150 000 röster i 1960 års

33 T.ex. ”Läget i Berlin” från januari 1962, Sowjetische Öloffensive”, 14.2.1962, ”Världskommunism. Polsk-ryska försök att ena världskommunismen”, 7.2.1963 (?) och ”Världskommunism FIR”, 11.2.1963. I MUST:s arkiv återfinns dessa handlingar under beteckningarna GU 62/52, GU 62/61, 63/71 och 63/83, Ö IV, vol. 186, MUST:s arkiv. 34 Gunnar Ågren har uppgett att avsikten med de socialdemokratiska ungdomarnas resa till Helsingfors var att störa festivalen.

val, varav ett stort antal bedömdes komma från tidigare socialdemokrater. Ett liknande parti bildades i Norge och hade viss framgång i 1961 års val. Motsvarande tendenser fanns i Sverige, där särskilt Clarté utgjorde ett forum för diskussion om en ny partibildning. Såväl SAP som SKP fruktade en partisplittring. Också inom grupp B såg man risker härmed; tydligen betraktade man bildandet av socialistiska folkpartier i de nordiska länderna som en form av avancerad sovjetisk infiltration.35 Då den socialdemokratiska studentklubben i Stockholm omkring år 1962 bjudit in ledaren för det danska Sosialistisk Folkeparti Aksel Larsen som talare, fick Elmér kännedom härom och underrättade SAP (enligt uppgift genom Sven Aspling). Denne skall i sin tur ha informerat SSU:s internationelle sekreterare Anders Thunborg, som kontaktade personer inom studentklubbens ”högerfraktion”. Dessa lyckades samla en majoritet för att återkalla inbjudan till Larsen.36

Sture Ericsson fullgjorde värnplikt vid grupp B åren 1962/63. Han har uppgett att en av hans huvuduppgifter var att följa utvecklingen inom de nybildade socialistiska folkpartierna i Danmark och Norge. Elmér var mycket intresserad av dessa partier, vars ledande personer ansågs ha starka kopplingar till öststatskommunismen. Tidigare har nämnts att grupp B under år 1964 lade ned ett omfattande arbete på att kartlägga ett par ledande clartéister, vilka betecknade sig som socialdemokrater men bedömdes vara kommunister. Dessa båda gick också över till SKP. Det fanns misstankar om sovjetisk styrning bakom (eller infiltration i) strävandena att skapa ett socialistiskt folkparti i stället för det mer eller mindre förbrukade SKP. Det är därför inte möjligt att med säkerhet uttala sig om huruvida kartläggningen av dessa personer motiverats av partiintresse eller av hänsyn till rikets säkerhet.

Arbetet med bildandet av ett nytt, vänstersocialistiskt parti i Sverige fortsatte. År 1966 bildades Forum Vänster och följande år So-

35 I en PM, ”Möjligheter att lämna indikationer på sovjetiskt anfall”, upprättad sommaren 1962 av grupp B (Elmér och Wenblad) till chefen för Fst/sekt II anfördes att Sovjetunionen kunde komma att använda andra angreppsformer mot Sverige än ett militärt anfall. En planlagd operationstid måste vara relativt lång. Hur lång var svårt att förutse men med hänsyn till den politiska aspekten knappast tidigare än efter andrakammarvalet 1968, då ett svenskt folksocialistiskt parti kunde ha stabiliserat sig; se Stig Ekman: Den militära underrättelsetjänsten s. 196. 36 Denne kom dock till Sverige, inbjuden av några enskilda klubbmedlemmar. Jfr FUN:s rapport s. 98 f och Thomas Kanger och Jonas Gummesson: a.a. s. 106 f. I denna bok görs det också gällande att grupp B försåg SSU med uppgifter om vilka medlemmar som, utan att öppet redovisa det, även tillhörde Clarté. Medlemskap i Clarté ansågs nämligen enligt ett förbundsstyrelsebeslut 13.1.1963 såsom oförenligt med medlemskap i SSU. Några belägg för denna uppgift har kommissionen dock inte funnit. Gunnar Ågren, som var en av de ledande inom ”vänsterfraktionen” inom den socialdemokratiska studentklubben i Stockholm, har uppgett att clartéisterna där ingalunda gjorde någon hemlighet av sitt medlemskap i Clarté.

cialistiska Förbundet som var inriktat på att få till stånd en valsamverkan mellan SAP och SKP/VPK. Utvecklingen tilldrog sig naturligt nog SAP:s intresse. Också IB rapporterade om händelseutecklingen till försvarsstaben och säkerhetspolisen. Det kan konstateras att en handling rubricerad ”Raggningslista”, som våren 1966 upprättats inom Forum Vänster som underlag för ytterligare värvningsförsök, påträffats såväl i SAP:s arkiv som i en nästan ordagrann avskrift hos säkerhetspolisen, dit den överlämnats av IB.

Det förhållandet att nästan alla befattningshavare vid grupp B och senare vid IB:s enhet 03 var aktiva socialdemokrater torde ofrånkomligen ha satt sin prägel på verksamhetens inriktning. Således rörde en inte obetydlig del av grupp B:s rapportering rent partipolitiska förhållanden utan omedelbar anknytning till säkerhetshotande verksamhet. Om detta hade sin förklaring i medarbetarnas egna prioriteringar eller i ett uttalat eller tänkt informationsbehov från SAP:s sida, låter sig inte fastställas.

Hur sammanblandade intressena kunde bli belyser ett fall från år 1967, då en kommunistisk riksdagsman övervägde att lämna SKP och gå över till den socialdemokratiska riksdagsgruppen. Från socialdemokratiskt håll sökte man givetvis understödja riksdagsmannen i ett beslut i denna riktning. Paues och partikassören Nils Gösta Damberg var aktiva i detta sammanhang. Paues, som var ordförande i en socialdemokratisk lokalförening, säger sig ha deltagit både som partiman och för IB:s räkning. Med Elmérs samtycke skall han ha rapporterat till säkerhetspolisen om de möten som han hade med den presumtive avhopparen. Paues uppträdde således här i tre roller, dels som gammal partiman, dels som IB-man och dels slutligen som uppgiftslämnare till säkerhetspolisen.

11.1.8. Socialdemokratin och extremvänstern

Konflikten i malmfälten vintern 1969/70 riktades inte endast mot arbetsgivaren, det statliga LKAB, utan även mot de lokala fackföreningarna, som inte ansågs ha företrätt medlemmarna på ett tillfredsställande sätt. Konflikten skall ha inneburit en chock för SAP och LO och det är omvittnat att statsminister Olof Palme personligen tog mycket illa vid sig. Han och andra ledande socialdemokrater uppfattade i vart fall inledningsvis strejkerna som ett verk av svenska och utländska kommunister. Som nämnts förekommer uppgifter om att konflikten bidragit till återupptagandet av IB:s inrikesverksamhet.

Inom SAP:s ledning var man mycket uppmärksam på extremvänsterns verksamhet. Partisekreteraren Sten Andersson har uppgett att ledande socialdemokrater inledningsvis såg KFML(r):arna som revolutionsromantiker men att denna inställning under 1970talets första år ändrades. Själv bedömde han partiets välutbildade och välorganiserade medlemmar som farliga, dels för att de kunde ta makten i fackliga organisationer och initiera vilda strejker och liknande aktioner, dels för att de i samband med ”ett allvarligt tryck utifrån” inte skulle tveka att undanröja ”en massa svenskar”. Nils Gösta Damberg som var SAP:s facklige sekreterare fram till år 1970 sammanställde flera rapporter om vilda strejker, KFML och KFML(r). Dessa rapporter förmedlades sedan av källa AC till säkerhetspolisen. Damberg utarbetade hösten 1970 också ett formulär för partidistriktens rapportering om vilda strejker.

Enligt Mårten Johansson, som efterträdde Damberg som facklig sekretare vid SAP:s kansli i början av 1970-talet, utgjorde extremvänstern inte ett hot mot rikets säkerhet men väl mot stabiliteten i fackföreningarna. De underminerade fackföreningarnas auktoritet exempelvis genom vilda strejker. Gruvfacket i Norrland, varven i Göteborg och Byggnadsarbetareförbundet i Stockholm var särskilt utsatta. Detsamma gällde Kommunalarbetareförbundet, där såväl vårdsektorn som lokaltrafiken anställde mycket ny personal. Han medverkade därför till att arrangera veckoslutskurser och seminarier i syfte att informera om extremvänstern och dess metoder. Till dessa kurser handplockades deltagarna bland pålitliga socialdemokrater. Denna verksamhet hade alltså nära likheter med den som Ulf Karlsson bedrev på IB:s uppdrag.

I februari 1973 behandlades KFML(r) vid ett sammanträde med SAP:s verkställande utskott. Partisekreteraren framhöll vikten av att partiet och fackföreningsrörelsen aktivt och bestämt tog itu med KFML(r). Annars riskerade man att under våren drabbas av en rad vilda strejker. Ledamoten av koncernstyrelsen för Götaverken i Göteborg Bengt Tengroth redovisade erfarenheter från strejken vid Arendalsvarvet hösten 1972. Han uttryckte också oro över att KFML(r) skulle göra inbrytningar i de fackliga organisationerna vid Volvo på socialdemokraternas bekostnad. Vidare berättade han om KFML(r):ares agerande, bl.a. om hur de förföljde och förtalade socialdemokratiska fackliga förtroendemän. Mötet resulterade i att Olof Palme några veckor senare i ett tal vid ett socialdemokratiskt valupptaktsmöte i Göteborg gick till en frän attack mot extremvänstern.

Sten Andersson har uppgett att det är ”högst troligt” att SAP efter år 1968 fick information från IB rörande vänsterextremisters infiltration av arbetsplatser och fackföreningar. Särskilt partiets internationelle sekreterare och fackliga ombudsmän försågs med visst material från IB.37 Också han själv träffade IB-företrädare varvid dryftades frågor av gemensamt intresse. Det var dock inte fråga om ”någon ordergivning eller ömsesidiga beslut”.

Elmér och Paues upprätthöll under några år i början av 1970talet kontakter med ett nätverk av ledande socialdemokrater i Göteborg. När de träffades, kanske ett par gånger per år, skall huvudsakligen ha diskuterats förhållandena vid olika arbetsplatser med hänsyn till extremvänsterns agerande, t.ex. om hur det gick i de fackliga valen, vilda strejker, cellbildningar och eventuella kontakter mellan inhemska extremister och utländska terroristgrupper. Särskilt KFML(r) var föremål för diskussion. Det socialdemokratiska nätverket hade även kontakter med säkerhetspolisens sektion i Göteborg. Detta kan ses i samband med att Bengt Tengroth, som skall ha ingått i nätverket, vid mötet med SAP:s verkställande utskott i februari 1973 kunde berätta att den främsta anledningen till att KFML(r):arna misslyckades med aktionen vid Arendalsvarvet hösten 1972 var att varvsledningen hela tiden hade vetskap om deras planer.38 Det har förnekats att det fanns en samordning mellan kontakterna med IB respektive med säkerhetspolisen. Samtliga tre personer som deltog i kursen i Göteborg i augusti 1975 ingick i nätverket.

Ronald Bye, som åren 1969-75 var partisekreterare i det norska arbeiderpartiet, kom omkring år 1967 i kontakt med Elmér och Paues. De träffades sedan några gånger per år. Svenskarna var särskilt intresserade av Sosialistisk Folkeparti och marxist-leninisterna. Hans intryck var att de båda rapporterade dels till ÖB, dels till den socialdemokratiska ledningen representerad främst av Olof Palme, Sten Andersson, Anders Thunborg, Nils Gösta Damberg och, i mindre mån, Mårten Johansson. Däremot hade han inte intrycket att Sven Andersson var inblandad i dessa sammanhang.

Håkan Isacson, som arbetade vid IB åren 1969-72, har upprepade gånger gjort gällande att han vid ett par tillfällen överlämnat pärmar från Elmér till partikansliet. Mottagare skall ha varit partiets inter-

37 ”PM om SAP och IB-frågan”, upprättad av Kjell Larsson 5.2.1993. Förvaras på SAP:s partikansli. Utlånad till Säkerhetstjänstkommissionen genom Enn Kokk. 38 En numera avliden, socialdemokratisk säkerhetspolis i Göteborg har vid samtal med Lars Olof Lampers uppgett att han bistod någon inom Götaverkens ledning med informationer om var och när KFML(r) tänkte sätta in vissa aktioner. Tengroth har dock vid förhör inför kommissionen förnekat kontakt med denne säkerhetspolis. Jfr även Kokk a.a. s. 275

nationelle sekreterare Pierre Schori. Pärmarna skall ha innehållit uppgifter om internationella förhållanden och personuppgifter. Inför kommissionen har han uppgett att innehållet i pärmarna troligen var Schoris eget och hade lånats av Elmér. Även andra anställda vid IB skall, enligt vad Isacson uppgett inför FUN, regelbundet ha lämnat material till partikansliet.39 Schori har förklarat att han gissar att förtroliga reserapporter som han i egenskap av partiets internationelle sekreterare skrev till partiets verkställande utskott kom Elmér till del, men han vet inte hur. Vid ett tiotal tillfällen träffade han Elmér, varvid de diskuterade internationella frågor. Mot denna bakgrund anser sig kommissionen sakna anledning att betvivla att Isacson och en annan anställd vid IB vid några tillfällen lämnat handlingar till partikansliet. Det kan mycket väl ha rört sig om handlingar som Elmér fått låna.

Som tidigare redovisats har ingen rapportering som säkert kan hänföras till den år 1971 och år 1974 återupptagna inrikesverksamheten påträffats i säkerhetstjänsternas arkiv. Frågan inställer sig på vems uppdrag Elmér och Paues då egentligen arbetade. Uppenbarligen hade ÖB Stig Synnergren ett intresse av underrättelser från Finland och Norge. Han skall också ha gett Elmér i uppdrag att svara för förberedandet av viss underrättelseinhämtning i krig. Men underrättelseinhämtningen avseende svenska vänsterextremister (stalinister inom VPK och de nya marxist-leninistiska och trotskistiska rörelserna) liksom utbildningen av socialdemokrater för att kunna ”stå upp mot” sådana grupperingar tycks Synnergren vara okunnig om. Enligt kommissionens mening talar omständigheterna för att verksamheten i dessa delar initierats av försvarsminister Sven Andersson. Det finns också skäl att anta att Elmér inte endast rapporterade till Andersson utan att även höga företrädare för det socialdemokratiska partiet fick del av vad han inhämtat och hans värderingar därav. Dessa partiföreträdare torde också ha varit intresserade av vad Elmér kunde berätta om förhållanden i Finland och Norge. SAP kunde därigenom tillgodogöra sig de underrättelser som inhämtats av statligt betalda personer. Statliga medel har också använts för att bekosta utbildning av socialdemokrater för kamp mot vänsterextremister.

39 FUN:s rapport s. 66. Inför FöU uppgav Isacson 1973 att han tillsammans med ett par andra IB-anställda ett par gånger lämnat handlingar till partikansliet och att det bland dessa funnits rapporter om ”Schoris sammanträffanden med olika utlänningar”. Uppgiften om besöken verifierades av en av de andra IB-anställda, FöU 1973:25.

11.2. Säkerhetstjänsternas samarbete med andra partier

40

Som framgått har säkerhetstjänsterna genom åren haft meddelare inom de partier och organisationer som övervakats. Detta har självfallet inte inneburit att partierna eller organisationerna som sådana samarbetat med säkerhetstjänsterna.

Säkerhetstjänsterna torde även haft meddelare med anknytning till samtliga de borgerliga partierna. Men inget har framkommit som tyder på att dessa partier som sådana skulle ha samarbetat med säkerhetstjänsterna. Det skall dock nämnas att framträdande medlemmar i Högerpartiet och det konservativa studentförbundet under 1950- talet och första hälften av 1960-talet samverkade med Tkontoret. Den underrättelseinhämtning som skedde i dessa sammanhang tycks, med undantag för bevakningen av ungdomsfestivalen i Helsingfors år 1962, helt ha inriktats på utrikes förhållanden. En av partiets riksdagsmän var även efter år 1965 knuten till IB:s utrikesverksamhet.

Såväl Elmér som ledande företrädare för SAP har gjort gällande att grupp B/IB skulle ha åtnjutit parlamentarisk förankring. Enligt vad bl.a. Elmér uppgett skall ledaren för Högerpartiet Gunnar Heckscher ha varit införstådd med och utgjort någon form av resurs för verksamheten. På vilket sätt Heckscher skall ha varit inblandad har inte framgått och inte heller under vilken tid; det kan således röra sig om tiden efter det att han lämnat partiledarskapet och övergått i diplomatisk tjänst. Också en av Heckschers efterträdare som partiledare, Gösta Bohman, har utpekats som införstådd. Enligt vad Bohman själv uppgivit skall han vid något tillfälle av Stig Synnergren på 1960- eller 1970-talet ha informerats om att det byggts upp en organisation ”för att hålla kommunisterna på mattan”. Han skall då ha pekat på risken för att en sådan organisation missbrukades.

Det har även uppgetts att ledaren för Bondeförbundet Gunnar Hedlund, som var inrikesminister i koalitionsregeringen med socialdemokraterna åren 1951-57, skall ha varit informerad om grupp B.

Enligt bl.a. Karl Frithiofson skall även två ledamöter i 1959 års försvarsutredning, folkpartisten Sven Hedén och högerpartisten Gunnar Svärd varit väl informerade om grupp B:s verksamhet. Några belägg för att de, i den mån så var fallet, spritt denna kunskap inom sina respektive partier har inte framkommit. De tidigare

40 Detta avsnitt bygger på Lars Olof Lampers: Det grå brödraskapet (SOU 2002:92).

partiledarna Yngve Holmberg (h) och Gunnar Helén (fp) har således förnekat att de haft kännedom om IB före avslöjandet år 1973. En annan sak är att Svärd, i egenskap av generaldirektör för Försvarets fabriksverk åren 1963-69, hjälpte IB med att ordna täckanställningar för personalen.

Elmér har uppgett att en tidigare arbetskamrat vid försvarsstabens utrikesavdelning, Lennart Hagman, i början av 1960-talet arbetade för jordbrukskasserörelsen. Hagman ordnade så att Elmér fick undervisa de bankanställda i kundtjänst och försäljningsteknik vid centerrörelsens kursgård Sånga-Säby. Elmér skall ha utnyttjat dessa tillfällen till att rekrytera personal till grupp B:s fältorganisation. Också Ulf Karlssons uppgifter om att Elmér år 1972 bett honom rekommendera personer inom de borgerliga partiernas ungdomsförbund tyder på att Elmér var angelägen om att ha ett brett kontaktnät.

Det står emellertid enligt kommissionens mening klart att inget av de borgerliga partierna haft kontakter med någon säkerhetstjänst som på något sätt motsvarar det täta samarbetet mellan grupp B/IB och SAP. En förklaring hätrill är att SAP under hela den aktuella tiden ensamt hade regeringsansvaret, en annan att på basplanet socialdemokrater generellt sett hade långt bättre insyn i kommunistiska förhållanden än borgerligt sinnade personer.

11.3. Säkerhetstjänsterna och näringslivet

41

11.3.1. Bakgrund

I slutet av 1930-talet inrättades en industriskyddsdetalj vid försvarsstabens inrikesavdelning. Dess uppgift tycks ha varit att motverka sabotage inom krigsviktig industri. Under åren 1939-41 bidrog Industriförbundet väsentligt till detaljens finansiering. I samband med krigsslutet år 1945 avvecklades detaljen och arbetsuppgifterna överfördes till civilförsvarsstyrelsen.42 Mycket av ansvaret för att upprätthålla kontakter med industrierna tycks ändå ha legat kvar på försvarsstaben.

41 Förutom de i noterna särskilt angivna källorna ligger till grund för detta avsnitt även uppgifter som lämnats till kommissionen av Ingvar Selander och Bengt Tannfelt. 42 En historik rörande Försvarsstabens industriskyddsdetalj finns i F III, vol 1, MUST:s arkiv

Mot slutet av 1940-talet skärptes ånyo de internationella motsättningarna. Sommaren 1947 fördubblades antalet industribränder i Sverige, vilket på många håll antogs vara en följd av politiskt motiverat sabotage. Efter en omfattande undersökning av statspolisen och landsfogdarna kunde dock bara ett fall av misstänkt sabotage konstateras. Vid ytterligare undersökning avskrevs även detta fall.43

År 1949 tog statspolisen över de industrikontakter som försvarsstaben upprätthållit. Under våren 1950 konstaterades att kontakterna resulterat i en kartläggning av kommunister inom varvs-, kommunikations- och elindustrin i Stockholm och några andra städer, bl.a. Norrköping, Västerås, Linköping och Eskilstuna. När personalkontrollen utvidgades i december 1950 kom även kartläggningen av kommunister vid industrierna att intensifieras och våren 1951 genomförde statspolisen över 100 industribesök runt om i landet. Industribesökens syfte var att informera om sabotagehotet från den kommunistiska ”femtekolonnen”, uppmana företagen till egen kartläggning och etablera fasta kontakter med företagen i fråga. Vid vissa företag, t.ex. Bofors, fanns redan kontakt mellan företaget och den lokala säkerhetspolisen. Bofors ställde också vissa penningmedel till polisens förfogande ”för medhjälpare och dylikt”. Statspolisen framhöll vid flera företagsbesök att det var av stor vikt att kartläggningen bedrevs i samarbete med de socialdemokratiska fackklubbarna eftersom detta, som det uttrycktes vid ett sammanträde i Norrköping, var ”den mest framkomliga vägen”. Polisen var alltså mycket angelägen om att via industrikontakterna få in uppgifter. Däremot tycks polisen regelmässigt ha ställt sig avvisande då företag vid enstaka tillfällen ville få ut uppgifter om (blivande) anställda från de polisiära registren vid sidan om den gängse personalkontrollen. I ett fall lyckades dock företagsledningen vid ett kraftbolag övertyga en besökande polis om att denne skulle medverka i företagets personalkontroll. Vederbörande överkonstapel skall således ha gett ”ett halvt löfte” om att företaget skulle få lämna över namnen på det tiotal personer som årligen antogs som maskinistelever. Efter registerslagning skulle han återkomma med besked i form av ”ja eller nej” beträffande personens lämplighet.44

Trots säkerhetspolisens industriresor under åren 1950 och 1951 fanns på flera håll, och framför allt inom försvarsstaben, en önskan om ett förbättrat skydd mot spioneri och sabotage. Som ett led i

43 Magnus Hjort: Folk och försvar och kampen mot den femte kolonnen, s. 26 f. 44 Sammanställning över viktigare utredningar och övriga händelser vid statspolisens 3. rotelns 3. byrå. Påbörjad den 1 januari 1951; Sp 3:s arkiv, B V, vol.1. SÄPO:s arkiv. Jfr Ulf Eliasson: Politisk övervakning och personalkontroll 1945-1969 (SOU 2002:88) s. 114

detta sjösattes, som nämnts, i början av år 1951 en stor upplysningskampanj rörande dessa frågor i Centralkommittén Folk och Försvars (CFF) regi. Medel till verksamheten ställdes till förfogande från bl.a. SAF. Statspolisen, försvarsstabens inrikesavdelning och civilförsvarsstyrelsen bidrog med föreläsare och undervisningsmateriel. Därtill bildades en expertgrupp som knöts till CFF med företrädare för nyss nämnda myndigheter. Statspolisen var även behjälplig med vakthållning och inpasseringskontroll vid de konferenser som utgjorde upplysningskampanjens viktigaste inslag. Konferensdeltagarna kontrollerades också gentemot landsfogdarnas lokala register över säkerhetsrisker innan de tilläts delta.

Under åren 1951-54 hölls över 100 konferenser med drygt 25 000 deltagare. Redan år 1952 uppstod dock problem i form av för stor öppenhet under konferenserna. I samband med detta framfördes förslag från SAF att minska anslagen till CFF och i stället erbjuda statspolisen medel. Några belägg för att förslaget förverkligades har dock inte påträffats. Allmänt sett torde statspolisen ha ansett CFF:s konferenser som betydelsefulla för att få igång en kartläggning av personalen vid viktigare industrier. Kommissarie Thorsten Söderström, som inom statspolisen var ansvarig för industriskyddsfrågor, redogjorde år 1952 på följande sätt för sina intryck från några av konferenserna.

Vid de två sistnämnda konferenserna voro ett stort antal industrimän närvarande och vid diskussionerna har man varit eniga om att åtgärder med det snaraste måste vidtagas för att få till stånd en kartläggning av personalen inom de olika företagen. Landsfogde Lindström, Västerås, ansåg för sin del vara angeläget att besök gjordes hos de viktigaste industrierna inom Västmanlands län och skulle återkomma härom till statspolisintendenten. Som allmänt omdöme kan redan nu framhållas, att den pågående spioneriprocessen öppnat ögonen för kommunistfaran, och från industrihåll vädjar man om snar hjälp från myndigheternas sida.

45

Trots strävandena under det tidiga 1950-talet att motverka industrispionage kom från mitten av decenniet flera sådana fall att avslöjas, bl.a. den s.k. radarspionen Anatole Ericsson. För att komma till rätta med problemen tillsattes en utredning, 1957 års industriskyddskommitté, vilket ledde fram till inrättandet av en ny indu-

45 Sammanställning rörande utredningar mm som omhänderhafts av 3 rotelns 3 byrå under oktober 1951, Statspolisen 3:e roteln, B V, vol. 1, SÄPO:s arkiv

striskyddsdetalj år 1959. Detaljen placerades vid försvarsstaben men bemannades av personal från säkerhetspolisen och Söderström blev dess chef. I samband med att polisen förstatligades år 1965 överfördes detaljen till RPS/Säk.

Bestämmelserna om personalkontroll hade efter hand gett vidgade möjligheter att kontrollera personal inom företag som skulle utföra känsliga arbeten för försvarets räkning. Följande ordning tilllämpades. Beställande myndighet fann en lämplig leverantör, varefter Fst/Säk begärde personalkontroll. RPS/Säk registrerade därefter företaget samt utförde personalkontroll på de personer som avsågs komma ifråga för det arbete som skulle utföras. Vid utfall lämnades uppgifterna ut till Fst/Säk, som sedan återrapporterade vilka personer som till följd av utfallen betraktats som säkerhetsrisker. Industrigruppen inom säkerhetspolisen förde upp dessa på egen blankett som placerades i respektive företags ärende.46

I en inom säkerhetspolisen upprättad PM från år 1980 angavs att en stor del av arbetet inom industriskyddsgruppen gick ut på att besöka leverantörerna av SUA-arbeten. I samband med kontrollen av SUA-företag kunde det hända att uppgifter angående någon anställd fördes in i protokollet. I de flesta fall avsåg uppgifterna förekomst i öppna polisens belastningsregister men troligen förekom det även att uppgifter av politisk karaktär noterades. Eftersom en kopia av protokollet tillställdes företaget, medförde detta att uppgifter ur polisregister lämnades ut vid sidan av personalkontrollen. Förfarandet skall ha stoppats i början av 1980-talet av dåvarande chefen för säkerhetspolisen Sven-Åke Hjälmroth.

11.3.2. Näringslivets säkerhetsorgan

CFF:s konferenser fick stor betydelse när det gällde SAF:s strävan att bygga upp en fastare organisation för rådgivning i säkerhetsfrågor till industrierna. År 1952 anställde SAF den nyligen avgångne rikshemvärnschefen Sven Erik Allstrin som konsult i säkerhetsfrågor.47 En av hans första uppgifter var att utreda om det fanns behov av att ytterligare se över hur de viktigare industriföretagen hantera-

46 SUA-företagen och hotbildssystemet, SH 3401-78, 28.4.1980, 001303-0713, löpnr 3, SÄPO:s arkiv 47 Protokoll SAF:s arbetsutskott 25.2.1952, Svenskt Näringslivs arkiv

de säkerheten. I sin rapport från januari 1953 konstaterade Allstrin bl.a. följande beträffande industriernas personalkontroll.

Samarbete sker regelmässigt med vederbörande polisiära organ. Resultatet är ojämnt, ofta magert, beroende på hittills begränsade möjligheter från det hållet…Anställningskontrollen för olika personalkategorier är växlande, i regel inte grundlig.

Enligt Allstrin hade dock på senare tid börjat byggas upp ett internt övervakningssystem inom industrierna. Detta borde enligt hans mening kunna byggas ut på följande sätt:

Genom bl a CFF inreförsvarskonferenser med deltagare ur olika personalskikt håller på att skapas en kader av i sabotageskydd orienterade pålitliga och intresserade personer. Genom användning av denna initierade personal borde vissa förutsättningar finnas att bygga upp ett, för vårt sätt att se i och för sig olustigt men dock i nuläget sakligt motiverat system för kontinuerlig och rätt tätmaskig övervakningstjänst i verkens inre försvar (ett ‘cellsystem’). På sina håll har man också börjat överväga och delvis planlägga i denna riktning. Men en omsättning i praktiken tar sin tid, även om tankarna kan fullföljas, vilket inte är alldeles givet. Problemet är känsligt av många skäl. Det strider mot vad vi är vana vid. Men med vetskap om de skrupelfria metoder man hänsynslöst utnyttjar från främmande håll för att infiltrera och underminera vårt demokratiska samhälle för att i en given situation lamslå samhällsapparaten och söka överföra landet i sin politiska sfär, måste det ingå i vårt självförsvar att parera sådant genom effektiva motmedel, även om dessa eljest är oss väsensfrämmande. Vi kan helt enkelt inte komma från sådana motåtgärder även inom industriernas inre försvar.

48

Vad som i praktiken kom ut av Allstrins tankegångar om ett ”system för kontinuerlig och rätt tätmaskig övervakningstjänst i verkens inre försvar (ett ‘cellsystem’)” är svårt att säga. År 1955 bildades emellertid Industrins försvarsbyrå som ett gemensamt centralt säkerhetsorgan för SAF och Industriförbundet med Allstrin som chef. Året därpå bildades Industrins försvarsråd som överordnades försvarsbyrån som nu fick karaktären av sekretariat. Det är tydligt att man inom näringslivet vid denna tid var missnöjd med perso-

48 Citerat efter Hjort: a.a. s. 60 f.

nalkontrollens möjligheter att på ett betryggande sätt garantera att inga säkerhetsrisker anställdes vid känsliga företag.49 Det beslutades också om anställning av en person med särskilt ansvar för detta inom försvarsbyrån. I väntan på industriskyddskommitténs betänkande 1957 rann denna anställning dock ut i sanden. Sannolikt önskade man från industrihåll en mer frikostig delgivning från statspolisen i samband med anställningar. Belägg saknas dock för att industrier och företag vid denna tid fick ut uppgifter vid sidan om den ordinarie personalkontrollen.

År 1960 tog SAF ensam över huvudmannaskapet för försvarsbyrån. Efter det att Allstrin avgått med pension år 1958 och hans efterträdare avlidit några år senare låg försvarsbyrån i träda under en tid och planer på nedläggning fanns. Från militärt håll engagerade man sig dock i försvarsbyråns fortlevnad och ansåg det viktigt med en militär chef på denna post.50 Sedan överste Bertil Broberg tillträtt som chef för försvarsbyrån år 1964 tog arbetet fart igen.51 En av huvuduppgifterna var krigsproduktionsplanläggningen. Broberg skapade också inom vart och ett av de sex civilområdena ett nätverk för alla företag som hade uppgifter i krig, alltså inte endast de krigsviktiga företagen (K-företagen) utan även exempelvis skotillverkare.

I slutet av år 1966 ombildades Industrins försvarsråd till Näringslivets säkerhetsdelegation. Delegationens uppgift var att fungera som ett samarbetsorgan för företag med verksamhet av betydelse för folkförsörjningen. Till delegationen adjungerades företrädare på högsta nivå för de polisiära och militära säkerhetstjänsterna. Tyngdpunkten i arbetet synes ha legat på skydd mot dataintrång, tillträdesskydd och skydd mot industrispionage. Men man ägnade sig även åt beredskapsfrågor.

År 1968 inleddes på delegationens initiativ en regional kontakt- och informationsverksamhet som bedrevs civilområdesvis. Bakgrunden var att chefer för säkerhetspolisens sektioner framfört önskemål om ”bredare kontakt med företagen för ökad ömsesidig information rörande sekretess- och säkerhetsproblemen”. Inom varje civilområde utsågs en kontaktman från näringslivet som fick ansvar för att två, tre gånger om året ordna kontaktkonferenser.

49 Industriens försvarsråds protokoll 3.4.1957, Sven Erik Allstrins arkiv, vol 12, KrA50 Carl Eric Almgrens DagsPM 4.7, 20.9 och 23.9.1963, Carl Eric Almgrens arkiv, vol. 24, KrA51 Vid mitten av 1960-talet hade IB två personer med täckanställning vid försvarsbyrån, Carl Eric Almgrens DagsPM 19.9.1966, Carl Eric Almgrens arkiv, KrA

Som målgrupp för konferenserna nämndes säkerhets- och personalchefer vid ”lämpliga företag” samt länspolischeferna.52

Arbetet med att arrangera konferenserna ankom dock i första hand på försvarsbyrån. Kurserna ägnades åt företagsskydd i vid mening, såsom brand, explosioner och industrispionage. Poliser och ibland också säkerhetspoliser deltog.

I slutet av år 1969 inleddes en våg av vilda strejker i Sverige. Inom arbetsgivarlägret upplevdes detta givetvis som oroande. Den kontaktverksamhet som byggts upp visade sig nu vara värdefull. Broberg uppgav vid ett sammanträde med säkerhetsdelegationen i januari 1970 att kontaktverksamheten ytterligare byggts ut och att två sammanträden hållits i varje civilområde. Han var uppenbarligen nöjd med hur verksamheten utvecklats.

Genom dessa sammanträden har vi fått en smidig direktkontakt dels mellan företagen och sekretariatet och dels mellan företagen och rikspolisstyrelsens kontaktpersonal ute i länen. Denna direktkontakt har bl a i de nu pågående s k vilda strejkerna visat sig vara särskilt värdefull. 53

Efter hand utvecklades ett system med grundkurser och fortsättningskurser för företagens säkerhetschefer, vid vilka säkerhetspolisen alltid var representerad. Grundkurserna skall ha avsett utbildning i metoder för utländsk agentvärvning, rapportering av misstänkta sabotage och frågor om tillträdesskydd. Fortsättningskurserna skall ha ägnats främst åt ”säkerhetsjuridiken”. Bland föredragshållarna förekom anställda vid försvarsbyrån, säkerhetschefer vid företag och befattningshavare vid RPS/Säk och Fst/Säk. Vid något tillfälle talade chefen för LKAB, envoyén Arne S. Lundberg, om strejkerna i malmfälten och vid ett annat en säkerhetspolis om extremistorganisationerna. Kursverksamheten gav också företagens säkerhetschefer möjlighet att regelbundet träffas och utbyta erfarenheter.

Det har förnekats att försvarsbyrån eller, såvitt känt, något annat näringslivsorgan förde listor över arbetare som deltagit i vilda strejker.

År 1972 bytte försvarsbyrån namn till Näringslivets beredskapsbyrå.

52 Protokoll från sammanträde med Näringslivets Säkerhetsdelegation 15.12.1967, HSC 28/68, SÄPO:s arkiv 53 Protokoll från sammanträde med Näringslivets Säkerhetsdelegation 28.1.1970, HSC 28/68, SÄPO:s arkiv

Av allt att döma ansågs kontaktverksamheten värdefull även för säkerhetspolisen. Handlingar påträffade i sakakter för de vänsterrevolutionära organisationer som verkade vid denna tid visar att säkerhetspolisen på många företag hade goda kontakter som kunde lämna information. På detta sätt kunde säkerhetspolisen få insyn i vänsterns aktiviteter på företagen, få del av flygblad och annat som spreds på industrierna samt få hjälp med att kontrollera personer. Som exempel kan nämnas nedanstående dagboksanteckning gjord av en kommissarie vid säkerhetspolisen i Helsingborg från hösten 1972. Säkerhetspolisen hade upprättat kontakt med två ingenjörer vid ett företag, vilka bedömdes vara pålitliga och användbara.

F [ingenjör 1] skall på personalkontoret under någon förevändning ta fram namnuppgifter på de han tror är ”r:are”. Därefter ringer han mig för ett sammanträffande mellan oss och R [ingenjör 2]. F förde på tal att det flera gånger inträffat händelser på företaget som ”smakat sabotage”, t.ex. stora malmklumpar bland aluminiumsulfatet o.s.v. Det överenskoms att han kontaktar oss vid liknande händelser.

54

Företagskontakter kunde även vara behjälpliga med enklare spaningsuppgifter, t.ex. avseende personer som delade ut flygblad utanför företagsgrindarna.55

Att kontaktytan mot industrierna ansågs värdefull framgår även av uppgifter från en konferens med sektions- och rotelchefer inom säkerhetspolisen i maj 1972. Det framhölls då att de kontakter som upprättades vid säkerhetsdelegationens konferenser borde utnyttjas även inom kontraspionagets område.56 I maj 1974 meddelade chefen för säkerhetspolisen Hans Holmér att Näringslivets beredskapsbyrå nu satsade på att hårdare bevaka sabotage inom industrin. Rapportering kring detta skulle göras centralt till säkerhetspolisen. Holmér nämnde också att han tillsammans med chefen för beredskapsbyrån diskuterat ”ökat samarbete och utbyte av informationer” rörande utländska studiedelegationer och cellbildning inom företagen.57

Att RPS/Säk genom dessa kontakter fick stora mängder uppgifter rörande vänsteraktivitet vid företagen står klart. I vilken ut-

54 Sven Rudolphs anteckningar 18.10.1972, SÄPO:s arkiv 55 Sven Rudolphs anteckningar, t.ex. 25.6.1975, SÄPO:s arkiv 56 Protokoll från sektions- och rotelchefskonferens i Rättvik 16-19.5.1972, 5:720/6, löpnr 3, SÄPO:s arkiv57 Protokoll från sektions- och rotelchefskonferens i Ulriksdal 28-31.5.1974, 5:720/6, löpnr 6, SÄPO:s arkiv

sträckning information även gick åt andra hållet, dvs. från säkerhetspolisen till företagen, är mera oklart. Att säkerhetspolisen lämnade information till företagen framgår av Holmérs uttalande år 1974 om ”utbyte av informationer”. Innehållet i detta informationsutbyte är dock svårare att säga något om. Bengt Tengroth har dock uppgett att en kommissarie vid säkerhetspolisen i Göteborg försåg både den fackliga sidan och arbetsgivarsidan med uppgifter som kunde vara av intresse, t.ex. om förestående vilda strejker.58Det är också klart att i de fall säkerhetstjänsterna förhörde sig om viss person anställd vid något företag måste i regel också vissa uppgifter lämnas till kontakten på företaget. Åtminstone kom det fram att man intresserade sig för personen.

11.3.3. Trepartsöverenskommelsen

Det har, som nämnts, från olika håll gjorts gällande att en viktig förutsättning för grupp B/IB:s bildande ska ha varit en trepartsöverenskommelse mellan försvaret, SAF och LO. Försvarets underrättelsenämnd (FUN) framhöll i sin utredning 1998 följande:

Från flera håll har hävdats att det funnits en s.k. trepartsöverenskommelse mellan försvaret, LO och SAF om att försvaret skulle ta sig an den inrikes kontrollen över säkerhetsrisker inom områden som var viktiga ur försvarssynpunkt. FUN anser sig inte ha anledning att ifrågasätta att en sådan överenskommelse funnits och att vad som nu redovisats var en av orsakerna till att en inrikesverksamhet organiserades inom ramen för den militära underrättelseverksamheten i den form som beskrivits. 59

Överenskommelsen skulle ha träffats omkring år 1961 av ÖB Torsten Rapp, SAF:s verkställande direktör Bertil Kugelberg och LO:s ordförande Arne Geijer. Uppgifter som pekade i den riktningen lämnades till FUN av Stig Synnergren, Ingemar Engman och Birger Elmér. Enligt Engman skulle det dock mera handla om en kvalificerat hemlig ÖB-order undertecknad av Torsten Rapp och kontrasignerad av försvarsstabschefen Carl Eric Almgren. Innehållet i handlingen skulle enligt Engman vara att överläggningar hållits mellan försvarsstaben, LO och SAF rörande säkerhetsfrågor vid krigsviktiga företag. Genom denna ÖB-order skulle Rapp ha beslu-

58 Enn Kokk: Vitbok s. 263. 59 FUN:s rapport s. 6 f.

tat att försvarsstaben skulle åta sig en kontroll.60 Enligt vad Synnergren uppgivit skulle ÖB-ordern ha diarieförts som kvalificerat hemlig vid försvarsstaben.

Någon handling som passar in på denna beskrivning har dock inte påträffats i Högkvarterets arkiv. Inte heller har några spår av den eller uppgifter om sådana överläggningar återfunnits i SAF:s arkiv, i Wallenbergarkivet, bland Bertil Kugelbergs efterlämnade handlingar (i SAF:s arkiv), i försvarsstabschefen Carl Eric Almgrens eller i ÖB Torsten Rapps arkiv i Krigsarkivet. Bertil Kugelbergs efterträdare, Curt-Steffan Giesecke, har i förhör inför kommissionen uppgett att han aldrig hört talas om någon sådan uppgörelse. Tilläggas bör, att varken Synnergren eller Engman år 1961 hade någon insyn i dessa frågor.

Uppgifterna om trepartsöverenskommelsen framstår som mindre sannolika också med tanke på att grupp B:s inrikesverksamhet tycks ha funnit sina former redan några år tidigare. Det är möjligt att uppgifterna grundas på en sammanblandning av något slag, kanske med 1961 års beslut att representanter för LO, SAF och TCO kunde ingå i statspolisintendentens samrådsnämnd vid behandlingen av vissa personalkontrollärenden. Eller kan de möjligen avse något dokument i anslutning till förhandlingarna om ett säkerhetsavtal mellan Sverige och USA.

11.3.4. Något om kontakter mellan militärledningen och företagsledare

Företrädare för militärledningen torde alltsedan 1940-talet upprätthållit goda förbindelser med ledande personer inom näringslivet. Dessa kontakter har avsett bl.a. traditionell underrättelsetjänst. Men från åren kring 1950 finns exempel på att man även diskuterat åtgärder mot svenska kommunister.

ÖB Helge Jung hade utmärkta kontakter i ledande industrikretsar, bl.a. med Marcus Wallenberg. Materialet i Wallenbergarkivet ger vid handen att kontakterna mellan militärledningen och Wallenbergsfären främst avsåg utrikes underrättelser samt totalförsvarets utformning rent allmänt. Men av en dagboksanteckning av Jung från våren 1948 framgår att han träffat Wallenberg i samband med ett bröllop och att han då ”[t]alade även något med Dodde om kommunisterna.”61 Försök har förgäves gjorts att i arkivmaterialet

60 Ibid. s. 76 f. 61 Helge Jungs dagbok 17.3.1948, Helge Jungs arkiv, KrA

finna belägg för eventuella ytterligare kontakter mellan försvarsledningen och Wallenbergsfären beträffande de svenska kommunisterna. Jung diskuterade vid denna tid kommunistfaran även med SAF-ledningen. I maj 1948 fick han besök av SAF:s verkställande direktör Bertil Kugelberg. Enligt Jungs anteckningar tog Kugelberg bl.a. upp sin oro över att kommunisterna inte ”höllos efter tillräckligt”.62

Även Jungs försvarsstabschef och efterträdare som ÖB, Nils Swedlund, hade goda kontakter inom näringslivet. I januari 1948 träffade han verkställande direktören för LKAB, Erland Waldenström, och orienterade denne bl.a. om kommunismens utveckling.63Swedlund umgicks åren kring 1950 med planer på vad han kallade ”fadderrörelsen”, något som tydligen syftade till att oskadliggöra farliga kommunister. Han diskuterade saken med i vart fall någon företagsledare.64 Vad det hela närmare gick ut på och om något konkret kom ut av planerna är inte känt. Vid en middag våren 1952 diskuterade Swedlund åtgärder mot kommunisterna med Marcus Wallenberg.65

62 Helge Jungs dagbok 4.5.1948, Helge Jungs arkiv, KrA. I anteckningen nämns även att Kugelberg talat om överflyttning av kontrollen av de finska kommunisterna till Stockholm, något som Jung fann synnerligen förmånligt. Vad som avses med detta har inte gått att klarlägga. 63 Nils Swedlunds dagbok 23.1.1948, Nils Swedlunds arkiv, vol 1, KrA 64 Nils Swedlunds anteckningar från Norrlandsresan 11-23.3.1950 och PM 1.9.1949 och 26.5.1950, Nils Swedlunds arkiv, vol 1, KrA, och Helge Jungs dagbok 23.3.1949, Helge Jungs arkiv, KrA. Möjligen syftar ytterligare ett par av Jungs dagboksanteckningar, 28.10 och 10.11.1949, som rör samtal med ordföranden för Näringslivets Fond, Thorsten Wigelius, om bidrag till Fst/In ”för arb mot kommunismen” på ”fadderrörelsen”; huruvida något sådant bidrag utgick har inte kunnat klarläggas. 65 PM 4.3.1952, Nils Swedlunds arkiv, vol. 4, KrA

11.4. Säkerhetstjänsterna och Sveriges Radio

11.4.1. Allmänt

Den licensfinansierade radion och televisionen har med sitt långvariga monopol haft en särställning som nyhetsförmedlare och kulturbärare. Verksamheten har dessutom en central roll inom totalförsvaret. Under krig eller krigsliknande förhållanden gör sig medborgarnas behov av tillförlitliga nyheter särskilt gällande och för myndigheterna är etermedierna viktiga kanaler för informationsspridning. Verksamhetens speciella ställning har motiverat att kommissionen har ägnat en särskild studie åt säkerhetstjänsternas övervakning av anställda vid Sveriges Radio och Sveriges Television.66

Den licensfinansierade radion bildades år 1924 under namnet AB Radiotjänst, från år 1956 Sveriges Radio AB. Då televisionen startades år 1956 kom Sveriges Television AB att ingå i den nybildade koncernen Sveriges Radio AB. Då Sveriges Lokalradio AB bildades år 1975 kom också detta bolag att ingå i koncernen.

Kort efter andra världskrigets slut träffades en överenskommelse mellan regeringen och Radiotjänst om rundradions programverksamhet vid krig eller krigsfara. Genom överenskommelsen fick Radiotjänst en egen krigsorganisation, vilket innebar att delar av sändnings- och programpersonalen krigsplacerades i företaget efter personalkontroll. I krig eller krissituationer skulle krigsorganisationen fortsätta sändningarna. Fram till mitten av 1950-talet skulle krigsorganisationen vara samgrupperad med regeringskansliet. Därefter decentraliserades verksamheten för att kunna bedrivas från säkra sändningsplatser på olika håll i landet.

Inom Radiotjänst AB och senare Sveriges Radio AB intog man från början av 1950-talet en mycket restriktiv hållning vad gällde att låta kommunister framträda i radion och televisionen, eftersom deras budskap inte ansågs förenligt med andan i ett demokratiskt samhälle. Företrädare för SKP tilläts visserligen delta i valprogrammen, men långt in på 1960-talet fick de aldrig stå oemotsagda. Under 1950-talet fick inte heller anställda med utpräglade vänstersympatier uppträda i etermedierna. Företagsledningen såg länge så-

66 Studien har utförts av ledamoten Ewonne Winblad med egen mångårig erfarenhet av SR/SVT med biträde av sekretariatet och bygger på studier i företagets och säkerhetstjänsternas arkiv samt intervjuer med ett tjugotal personer.

dana medarbetare som ett hot mot företagets möjligheter att uppfylla kraven på opartiskhet och saklighet i avtalet med staten. De bedömdes också som potentiella femtekolonnare, vilka vid ett krig med Sovjetunionen i kraft av sina kända röster (och senare ansikten) skulle kunna förleda svenska folket genom att ta parti för angriparen. Det ansågs också finnas risk för att de i en krigssituation kunde komma att överlämna radio- och TV-husen i fiendehänder. En befattningshavare, som inte gjort någon hemlighet av att han var kommunist, avstängdes således åren 1952-58 från alla arbetsuppgifter där han kunde framträda i radio.

De vänsterextremistiska rörelsernas attraktionskraft under senare delen av 1960-talet och det följande decenniet påverkade också Sveriges Radio. Inför TV 2-starten år 1969 rekryterade företaget många nya medarbetare, främst unga akademiker från storstäderna, varav åtskilliga med vänsterradikala åsikter. På TV 2:s faktaredaktion skall enligt vad som uppgetts till kommissionen vänsterextremister bland medarbetarna år 1973 ha tagit makten över programdiskussionen och skrämt andra medarbetare till tystnad. De producenter som verkligen kom att driva en politisk linje i programverksamheten var dock sådana som sedan tidigare var anställda i företaget.67 Program- och säkerhetschefer har emellertid inte hävdat att sådana medarbetare på allvar skulle ha blivit ett hot mot företaget i ett krisläge.

Sveriges Radio AB:s och särskilt TV 2:s bevakning av strejkerna i malmfälten vintern 1969/70 kritiserades av regeringen, fackföreningsrörelsen och näringslivet för bristande saklighet och opartiskhet och det gjordes gällande att journalisterna tagit de strejkandes parti.68 Ett par TV-program med marxistisk kritik mot det socialdemokratiska partiet och fackföreningsrörelsen i förment satirisk anda som sändes år 1972 liksom senare televisionens bevakning av den s.k. sjukhusaffären i Göteborg år 1975 väckte starka reaktioner från Tage Erlanders och Olof Palmes sida. Endast vid ett tillfälle har dock stridigheter med politiska förtecken fått till följd att en radiostation tillfälligt tystnat. År 1982 fällde Radionämnden en serie program i Lokalradion i Göteborg, bl.a. för att de stred mot radiolagens krav på opartiskhet och saklighet. Producenten hade viss anknytning till KPML(r). Chefen för Radio Göteborg tvingades

67 Lars-Åke Engblom: Radio- och TV-folket 68 Medieforskaren Lennart Weibull utredde på uppdrag av Sveriges Radio AB:s styrelseordförande strejkrapporteringens omfattning, inriktning och opartiskhet. Weibull kunde inte finna annat än att företagets journalister skött nyhetsrapporteringen enligt samma värderingar som pressen.

avgå eftersom han inte lyckats utöva sitt programutgivaransvar och radiostationen stängdes under flera dagar.

11.4.2. Säkerhetspolisen och Sveriges Radio

I säkerhetspolisens arkiv finns närmare 240 personer registrerade som är sökbara under rubriken ”Anställda SR, SVT”. I 85 fall är registreringen föranledd endast av att personalkontroll skett och akterna innehåller inga andra uppgifter om personen. I närmare 100 fall har registrering skett med anledning av kontakter med öststatsbeskickningar, kontakter som kommit till säkerhetspolisens kännedom främst genom telefonkontroll. Kontakterna förefaller uteslutande ha motiverats av tjänsteåligganden, t.ex. förestående reportageresor. Registreringen skedde som en säkerhetsåtgärd inför eventuell värvning. Några exempel på värvningar har inte framkommit.

Dessutom finns ett antal medarbetare vid företaget som är sökbara på egna namn. Sju personer har således registrerats under rubriken ”Terrorverksamhet/Omstörtande verksamhet/Sabotage” på grund av kontakter med utländska terroristorganisationer och/eller ledande ställning inom KFML(r). Ytterligare några är registrerade med anledning av kriminalitet, homosexualitet eller alkohol- eller narkotikamissbruk. Om flertalet av dessa registrerade finns anteckningar om vänstersympatier av varierande grad, från socialdemokratins vänsterflygel till den s.k. bokstavsvänstern. Huvudskälet till säkerhetspolisens intresse för dessa personer är den omständigheten att de genom sina kända röster och ansikten skulle kunna missbruka sin förtroendeställning gentemot svenska folket. I många fall har övervakningen pågått under lång tid. Säkerhetspolisen har under åren haft några informatörer inom Sveriges Radio. En annan källa har varit överskottsinformation från telefonkontroll. I ett fall har en medarbetare med domstols tillstånd varit föremål för telefonkontroll med anledning av misstanke om sabotage.

Alltsedan år 1950 har vissa av företagets anställda personalkontrollerats enligt gällande instruktioner från regeringen. Det har gällt chefer i högre befattningar, personal med tillgång till känslig teknisk utrustning och, framför allt, medarbetare som skulle placeras i krigsorganisationen. År 1956 personalkontrollerades 75 procent av de anställda och under 1960- och 70-talen närmare hälften. Numera registerkontrolleras före anställning endast den personal som är

placerad i säkerhetsklass 1. Inför beredskapsövningar sker registerkontroll av deltagande personal för säkerhetsklass 2.

I ett litet antal fall har kontrollerna medfört att säkerhetspolisen lämnat ut uppgifter om den kontrollerade. År 1956 lämnades uppgifter ut i nio fall (av totalt 579 kontrollerade). Av dessa återfinns fyra akter i säkerhetspolisens arkiv. Dessa gäller personer som övervakats av säkerhetspolisen med anledning av kontakter med Sovjetunionen och andra öststater, medlemskap i Clarté, deltagande i kommunistiska möten och i ett fall på grund av en aktiv roll och utbildning vid en sovjetisk partiskola samt tidigare anställning vid den sovjetryska ambassadens presstjänst. Den sistnämnde var inte anställd då personalkontrollen gjordes men anställdes några år senare. Ett av ärendena gällde den befattningshavare som redan år 1952 avstängts från programverksamheten men som år 1958 fick återinträda i uppgifter som programmedarbetare.

Arkivmaterialet och de uppgifter som ansvariga chefer lämnat till kommissionen tyder på att utfall vid personalkontroll (registerkontroll) inte i något fall lett till att en medarbetare hindrats i sin yrkeskarriär. Däremot kan de ha utgjort hinder mot att vederbörande krigsplacerats inom företaget.

11.4.3. Företagets interna säkerhetsarbete

Sveriges Radio har också bedrivit ett internt säkerhetsarbete. År 1957 inrättades en beredskaps- och säkerhetsavdelning vid företaget, vars förste chef blev kaptenen vid försvarsstaben Olof Wahlund. Även sedan denne gått vidare till andra befattningar fortsatte han att intressera sig för säkerhetsfrågor tills han lämnade företaget år 1972.69 Wahlund hade en närmast alarmistisk syn på säkerheten inom företaget och engagerade sig, förutom i skyddet mot intrång i företagets sändningslokaler, särskilt i tjänstetillsättningar och besättandet av befattningar inom krigsorganisationen. Tidigare medarbetare och kolleger till Wahlund har för kommissionen uppgett att denne efterforskade och registrerade anställdas politiska uppfattningar i den mån han betraktade dem som möjliga säkerhetsris-

69 Wahlund blev år 1963 kanslichef, år 1966 biträdande TV-chef och år 1969 chef för radio- och TV-produktionen utanför Stockholm. År 1972 anställdes han som byråchef vid försvarsstaben och det planerades att han skulle ges en hög befattning inom IB, planer som emellertid inte förverkligades.

ker. Någon dokumentation härom har dock inte påträffats i Sveriges Radios arkiv, vilket kan förklaras av att detta gallrats.70

Som säkerhetschef vid Sveriges Radio hade Wahlund vissa kontakter med den militära säkerhetstjänsten. En tidigare befattningshavare vid försvarsstabens inrikesavdelning har således för kommissionen uppgett att han i början av 1960-talet hade kontakt med Wahlund, som uttryckte misstankar om att öststaterna sökte infiltrera företaget. Och i en förteckning i MUST:s arkiv från år 1962 över ”Misstänkt personal vid Sveriges Radio och TV”, som upptar namn på sju befattningshavare inom företaget, har chefen för detalj 1 antecknat att han personligen skulle ta upp frågan om några av personerna med Wahlund.71 En befattningshavare vid Sveriges Radio har för kommissionen berättat att Wahlund år 1973 (alltså sedan han slutat vid företaget) rekryterade denne till IB med uppgift att i fredstid inhämta underrättelser om utländska förhållanden.72

Inför rekryteringen av personal till företagets driftvärn vid ett av distrikten avgav distriktschefen år 1974 skriftliga synpunkter på befattningshavarnas lämplighet för uppgiften till företagets säkerhetschef. I brevet anmälde han tveksamhet beträffande några medarbetare på grund av deras vänsterradikala uppfattningar, omdömen som han säger sig ha grundat uteslutande på vad som var känt för honom genom deras egna uttalanden. Säkerhetschefen har förnekat att uppgifterna vidarebefordrades till säkerhetstjänsterna.

70 15.12.1999 sände SVT programmet ”En svensk mullvad”, i vilket det gjordes gällande bl.a. att Sveriges Radio bedrivit åsiktsregistrering av sina medarbetare. Programmet anmäldes till Granskningsnämnden för radio och TV. I sitt yttrande 16.3.2000 över anmälningarna till Granskningsnämnden förklarade Sveriges Television AB att man fann det styrkt att åsiktsregistrering bedrivits inom företaget. 71 KU 99-93, 12.1.1962, Ö IV, vol. 22, MUST:s arkiv 72 Sveriges Television AB har i nyssnämnt yttrande till Granskningsnämnden (not 3) med hänvisning till bl.a. intervjuer med personer som åtnjuter anonymitetsskydd förklarat sig övertygat om att Wahlund under sin anställning vid företaget hade kontakter med IB.

12. Avslutande synpunkter

Ett öppet och stabilt demokratiskt samhälle som vårt har en betydande motståndskraft mot revolutionära omvälvningar och undergrävande propaganda. Om de politiska ledarna förlorar medborgarnas förtroende, sker maktväxling i lagbundna former. Yttrandefrihet och tryckfrihet ger envar rätt att meddela upplysningar och uttrycka åsikter, varigenom skilda uppfattningar kan brytas i allmän debatt. Medborgarna har rätt att sluta sig samman i föreningar och har frihet att anordna och delta i demonstrationer.

Samtidigt är vårt samhälle i många hänseenden sårbart. Öppenheten kan utnyttjas t.ex. för att inhämta uppgifter av betydelse för totalförsvaret. Den fria opinionsbildningen ger utrymme också åt sådana krafter som inte accepterar demokratins spelregler. Den demokratiska staten har en självklar rätt att försvara sig också mot egna medborgare som dolt söker främja främmande makts intressen till skada för det egna landet eller verkar för att omvandla samhället med våldsamma medel eller hindra de demokratiska institutionernas funktion. I detta försvarsarbete har säkerhetstjänsterna och främst säkerhetspolisen en viktig roll. Som ett led i sin verksamhet kan säkerhetstjänsterna behöva utöva kontroll över vissa rörelser och deras medlemmar och sympatisörer. En laglig politisk verksamhet kan snabbt övergå i olagliga aktioner.

Det har ofta gjorts gällande att säkerhetstjänsternas uppgift bör inskränkas till att skydda landet endast mot spioneri, sabotage och politiskt motiverat våld.1 Att en rörelse för fram ett revolutionärt budskap och säger sig vilja omstörta samhället med våldsamma medel skall inte utgöra något skäl för övervakning, så länge som ideologin och retoriken inte tar sig praktiska uttryck.

Denna tanke har kommit till uttryck i den svenska lagstiftningens förbud mot åsiktsregistrering. I praktiken fick detta förbud

1 Se t.ex. Laurence Lustgarten & Ian Leigh: In from the Cold. National Security and Parliamentary Democracy s. 405 ff.

inte något fullständigt genomslag under det kalla kriget. Inför risken av ett militärt angrepp ansågs det länge nödvändigt att övervaka sådana personer och grupper vars ideologiska övertygelse bedömdes göra dem benägna att i ett krigsläge stödja en invasionsmakt. Följden blev att den breda övervakningen av olika revolutionära eller Sovjetlojala grupper fortsatte. I det nya läge som inträtt efter Sovjetunionens sammanbrott är det skäl att åter understryka att säkerhetstjänsternas uppgift inom författningsskyddsområdet är att uppdaga och förhindra politiskt motiverat våld.

De hotbilder som vid olika tidpunkter varit bestämmande för säkerhetstjänsterna – och därmed i huvudsak också för regeringen – har mot bakgrund av den militära hotbilden och de rådande tidsstämningarna i stort sett varit begripliga. Det innebär inte att de alltid varit realistiska. En eftersläpning kan iakttas, både på det viset att en hotbild har dröjt kvar längre än vad som varit befogat och att det dragit ut på tiden innan ett nytt hot uppmärksammats. En tendens till alarmism har också präglat verksamheten. Stundom kan hoten av ideologiska och institutionella skäl ha förstorats upp. Sålunda har de föreställningar som fanns om en illegal kärna inom kommunistpartiet och om systematisk infiltration av arbetsplatser från partiets sida inte kunnat bekräftas.

En viss alarmism torde emellertid känneteckna de flesta säkerhetstjänster. Det kan till och med hävdas att det är en viktig uppgift för säkerhetstjänsterna att också arbeta mot och uppmärksamma regeringen på ”värsta falls-scenarier”. Om säkerhetstjänsterna av lättsinne eller i strävan till konformism skjuter sådana hotbilder åt sidan, kan det innebära ett betydande risktagande. Det är en uppgift för den politiska ledningen att avväga säkerhetstjänsternas bedömningar av hoten mot information från andra upplysningskällor. Samtidigt får säkerhetstjänsterna inte driva uppfattningar som framstår som så orealistiska att tjänsterna förlorar regeringens förtroende. Dessa motstående hänsyn kan innebära en svår balansgång.

Säkerhetstjänsternas övervakning av personer innebär med nödvändighet ett intrång i de enskildas integritet. Intrånget blir särskilt påtagligt om övervakningen via personalkontroll medför att en person går miste om en anställning eller ett uppdrag. Även när övervakningen inte leder till mer än en anteckning i ett register som aldrig lämnas ut är det emellertid fråga om ett integritetsintrång. I verksamheten måste alltid göras en avvägning mellan säkerhetsintresset och den enskildes intresse av rättssäkerhet och skydd för sin person. Även rörelser och personer som har en negativ inställning

till samhället och dess värderingar har rätt till åsiktsfrihet och respekt för sin integritet.

Det finns en risk för att säkerhetstjänsterna överbetonar säkerhetsintresset vid den avvägning av motstående intressen som skall göras. Så har också skett, särskilt i tidigare skeden. Telefonavlyssningarna och hanteringen av överskottsinformation från dessa är ett exempel på detta, IB:s operationsavdelnings verksamhet i Göteborg åren kring 1970 ett annat. Härtill kommer att det stundom bland säkerhetstjänsternas personal kunnat skönjas en uppfattning att de övervakade varit så farliga – och ibland också så avvikande från normaliteten – att gängse hänsynstaganden fått vika. Den omständigheten att sådana uppfattningar kan ha varit vitt spridda i samhället, t.ex. rörande kommunister under det kalla krigets tidiga år och numera med avseende på nazister, medför inte att de kan tolereras inom en professionell verksamhet.

Bearbetning och analys av insamlat material har länge varit klart eftersatta funktioner inom säkerhetstjänsterna. Det gäller t.ex. den mycket omfattande, slentrianmässiga registreringen av medlemmar i vissa partier och rörelser. Det tycks tidvis ha varit ett mål i sig att registrera alla personer som kunnat misstänkas sympatisera med de övervakade partierna och rörelserna i syfte att förhindra att de placerades i säkerhetskänsliga befattningar. Några mer omfattande överväganden av vilka bland alla dessa personer som i ett krisläge skulle kunna utgöra en verklig fara för rikets säkerhet tycks inte ha gjorts. Registret blev härigenom orimligt omfattande. Med en sådan inriktning av arbetet riskerade man att satsa resurser på enkelt konstaterbara förhållanden av begränsad betydelse för rikets säkerhet i stället för på sådant som verkligen var eller kunde bli farligt. Frånvaron av en kontinuerlig och relevant analys har sannolikt också bidragit till den tidigare nämnda eftersläpningen i hotbilderna. Den har även fått till följd att bedömningen av källor och källuppgifter i vissa fall inte gjorts med erforderlig omsorg.

Det ligger i sakens natur att insynen i säkerhetstjänsternas verksamhet måste bli begränsad. Sekretessen skapar lätt grogrund för en mängd rykten och spekulationer och mer eller mindre välgrundade krav på klarläggande besked och avslöjanden. Möjligheterna för myndigheterna att tillmötesgå sådana krav är begränsade, eftersom en total insyn för offentligheten inte är möjlig.

Det är därför viktigt att de tillsynsorgan som finns verkligen utövar en effektiv kontroll av verksamheten. Här har det enligt kommissionens mening brustit genom åren. JO och JK tycks vid sina utredningar ibland ganska okritiskt ha godtagit säkerhetstjäns-

ternas förklaringar och synsätt, ja kanske rentav solidariserat sig med dessa. Detsamma kan sägas om de åklagare och domstolar som haft att pröva frågor om tvångsmedelsanvändning. De garantier för den enskildes rättssäkerhet som dessa organ skall utgöra har till följd härav inte kommit att fungera som avsett. Registernämndens tillkomst har inneburit en förstärkning av skyddet för den enskilde.

En annan följd av den mycket stränga sekretess som särskilt tidigare kringgärdat säkerhetstjänsternas verksamhet är att effektiviteten kan ha blivit lidande. Inom tjänsterna rådde länge ”vattentäta skott” mellan enheter och befattningshavare, vilket försvårade arbetet. En uppluckring av denna sektionering kan emellertid konstateras inom säkerhetspolisen från omkring år 1970 och inom försvarsstabens säkerhetsavdelning från början av 1980-talet. Också samarbetet mellan tjänsterna har brustit till följd av sekretess i kombination med revirtänkande – ja, ibland t.o.m. rivalitet. Sekretessen har också försvårat för säkerhetstjänsterna att utnyttja sig av ”detektiven allmänheten”. Dels kan allmänheten till följd av slutenheten ha funnit det svårt att veta till vem man skulle rapportera misstänkta förhållanden, dels kan ”hemlighetsmakeriet” ha inverkat negativt på tilltron till säkerhetstjänsterna och därmed på rapporteringsviljan.

En ytterligare konsekvens av sekretessen lyftes fram av Carl Lidbom i hans utredning av säkerhetspolisens arbetsmetoder. Han konstaterade att det vuxit fram en praxis, som innebar att beslut i särskilt känsliga, tveksamma eller kontroversiella frågor fattades utan att beslutet dokumenterades. I efterhand fanns det ingen annan möjlighet att rekonstruera beslutet än genom vad de inblandade befattningshavarna mindes eller ville minnas. Det hade sagts honom att det också kunde förekomma att beslut fattades genom ett tyst samtycke från en chef som fått ett ärende föredraget för sig, varvid chefen förklarade att han inte skulle komma att ta ansvar för beslutet, om detta skulle bli känt.2 I andra fall kan lägre befattningshavare ha underlåtit att upplysa berörd chef om tilltänkta åtgärder av känslig natur antingen i övertygelsen att man handlade i ”chefens anda” eller därför att man inte ville ”besvära” denne med en fråga som han antogs inte vilja veta något om. I dessa hänseenden torde väsentliga förbättringar av rutiner och ansvarstagande ha skett under senare år.

I förhållande till regeringarna förefaller säkerhetstjänsterna väsentligen ha intagit en lojal hållning. Enligt kommissionens upp-

2 SOU 1989:18 s. 27

fattning kan således säkerhetstjänsterna inte med fog beskyllas för någon strävan att utveckla sig till ”en stat i staten”. Tvärtom har de visat en betydande lyhördhet för politisk styrning. Det hindrar inte att det tidvis och särskilt åren kring 1970 har funnits en viss ömsesidig misstro mellan regeringen och säkerhetspolisen. Inte heller har säkerhetstjänsterna alltid visat regeringen full öppenhet. Ett exempel är försvarsstabens underlåtenhet år 1972 att informera försvarsministern om att personregistren inte förstörts redan kring årsskiftet 1969/70. Å andra sidan kan det för de politiskt ansvariga framstå som en fördel att inte vara alltför väl insatta i hur säkerhetstjänsterna utövar sin verksamhet.

Det är ett viktigt rättssäkerhetsintresse att säkerhetstjänsternas befogenheter mot enskilda styrs av klara regler. De politiska organen har emellertid inte alltid visat sig benägna att tillhandahålla sådana regler. Ett illustrativt exempel är telefonkontrollen. Denna har utnyttjats som en spaningsmetod och utgjort ett effektivt medel för säkerhetspolisen att fullgöra sin främsta uppgift, nämligen att förebygga brott mot rikets säkerhet. Samtidigt har detta arbetssätt svårligen kunnat förenas med lagens lydelse, som förutsätter att en viss person skäligen kan misstänkas för att ha begått ett brott för att metoden skall få användas. Det sätt på vilket bestämmelserna om hemlig teleavlyssning tillämpats förefaller emellertid vara allmänt accepterat, inte bara av domstolarna utan också av tillsynsorgan och politiska makthavare. Sakligt sett kan det visserligen finnas respektabla skäl för en sådan praxis som har utbildats. Men särskilt då det gäller ett så ingripande tvångsmedel som det här är fråga om, är det högst otillfredsställande att tillämpningsorganen inte kan stödja sig på klara lagregler. Metoden riskerar därmed att utnyttjas i större omfattning än vad som är försvarligt, vilket leder till bristande förutsägbarhet för de berörda. Resultatet blir också att myndigheterna får ta över ett ansvar för regelsystemet som borde ankomma på de politiska organen.

Vad beträffar regeringens föreskrifter och vägledande uttalanden i registreringsfrågor kan man konstatera att de präglas av dubbla budskap. Personalkontrollkungörelsens förbud mot åsiktsregistrering tycks ha avfattats efter dansk förebild.3 Formuleringen av bestämmelsen kunde ge – och var möjligen avsedd att ge – intrycket att politisk uppfattning inte skulle få registreras annat än i samband med misstänkt brottslig verksamhet. På motsvarande sätt gav re-

3 I den danska regeringens regeringsförklaring 30.9.1968 uttalades bl.a. följande: ”Regeringen har idag besluttet, at registrering af danske statsborgere ikke laengre må finde sted alene på grundlag af lovlig politisk virksomhed.”; cit. efter Preben Wilhjelm: Demokratiets vogtere.

geringens öppna tillämpningsföreskrifter till personalkontrollkungörelsen år 1972 vid handen att registrering av medlemmar i och sympatisörer med revolutionära organisationer fortsättningsvis skulle få ske mycket restriktivt. I de kvalificerat hemliga tillämpningsföreskrifter som utfärdades våren 1973 öppnades emellertid möjlighet till registrering av sådana personer i en omfattning som i praktiken innebar att säkerhetspolisen kom att registrera personer endast på grund av laglig politisk verksamhet. Det ligger nära till hands att se regeringens handlande som ett sätt att tillmötesgå en politisk opinion och samtidigt ge säkerhetspolisen de befogenheter man ansåg vara nödvändiga för dess brottspreventiva verksamhet. Till följd härav skapades även oklarhet om räckvidden av åsiktsregistreringsförbudet i regeringsformen. Att detta gått ut över möjligheterna att förutse bestämmelsernas tillämpning är tydligt. Det är också ägnat att undergräva tilltron till de politiska makthavarna.

En återkommande fråga i den allmänna debatten har varit IB:s förhållande till regeringen och det socialdemokratiska partiet. Många socialdemokrater torde ha sett polisen, och kanske särskilt säkerhetspolisen, och militären som konservativa bastioner och därför betraktat dem med viss misstro. Säkert utgjorde det förhållandet att de anställda vid grupp B och senare inom IB:s inrikesverksamhet med få undantag var aktiva socialdemokrater en förutsättning för att ett samarbete mellan försvaret och personer inom det socialdemokratiska partiet skulle kunna etableras. Det var personer som partiet litade på och med vilka man inom en gemensam referensram kunde utbyta tankar och erfarenheter till ömsesidig nytta.

Kommunister och vänsterrevolutionärer bedömdes utgöra hot mot såväl rikets säkerhet som det socialdemokratiska partiets hegemoni inom fackföreningsrörelsen. En övervakning av sådana personer kunde motiveras utifrån båda dessa aspekter. Socialdemokraternas långvariga och obrutna maktinnehav gjorde det antagligen lätt att identifiera partiets intressen med statens. Förmodligen ansåg varken de socialdemokrater som var anställda vid grupp B/IB eller partiföreträdare i regeringen eller den centrala partiorganisationen att det var något fel i att grupp B/IB:s verksamhet – till vilken partifolk i så hög grad medverkade – också kom partiet till nytta, även om man naturligtvis insåg den politiska sprängkraft som låg i detta förhållande.

Litteraturförteckning

Offentligt tryck

Prop. 1975:19 Om skydd mot avlyssning Prop. 1975/76:202 Förslag till nya regler om telefonavlyssning vid

förundersökning m.m.

Prop. 1975/76:209 Om ändring i regeringsformenProp. 1979/80:2 Förslag till sekretesslag m.m. Prop. 1988/89:108 Om säkerhetspolisens inriktning och organisa-

tion m.m.

Prop. 1988/89:124 Om vissa tvångsmedelsfrågor Prop. 1995/96:85 Hemlig kameraövervakning Prop. 1995/96:129 Säkerhetsskydd Prop. 1997/98:97 Polisens register Prop. 2001/02:191 Sekretessfrågor. Ekonomisk brottslighet m.m.

FöU 1973:25 Angående den militära underrättelsetjänsten JuU 1976/77:20 Med anledning av propositionen 1975/76:202 med

förslag till nya regler om telefonavlyssning vid förundersökning m.m. jämte motioner

KU 1974:22 Granskning av statsrådens ämbetsutövning och reger-

ingsärendenas handläggning

Lagrådsremiss den 6 april 2000 om hemlig avlyssning m.m. (dnr Ju

1998/1450) samt yttrande av Lagrådet den 9 maj 2000

Riksdagens protokoll

SOU 1935:8 Betänkande med förslag angående åtgärder mot stats-

fientlig verksamhet

SOU 1948:7 Betänkande angående säkerhetstjänstens verksamhet SOU 1964:15 Utlåtande av Juristkommissionen i Wennerströmaf-

fären

SOU 1968:4 Handläggningen av säkerhetsfrågor SOU 1970:47 Skydd mot avlyssning SOU 1975:75 Medborgerliga fri- och rättigheter. RegeringsformenSOU 1975:95 Telefonavlyssning SOU 1976:19 Den militära underrättelsetjänsten SOU 1984:54 Tvångsmedel - Anonymitet - Integritet SOU 1988:16 SÄPO: Säkerhetspolisens inriktning och organisa-

tion

SOU 1989:18 SÄPO: Säkerhetspolisens arbetsmetoder. Rapport av

särskild utredare

SOU 1990:51 SÄPO: Säkerhetspolisens arbetsmetoder, personal-

kontroll och meddelarfrihet

SOU 1994:11 Om kriget kommit… Förberedelser för mottagandet

av militärt bistånd 1949-1969

SOU 1994:149 Säkerhetsskydd SOU 1995:47 Tvångsmedel enligt 27 och 28 kap. RB samt polisla-

gen

SOU 1997:39 Integritet, offentlighet, informationsteknik SOU 1998:46 Om buggning och andra hemliga tvångsmedel SOU 1999:37 Underrättelsetjänsten - en översyn SOU 2001:92 Behandling av personuppgifter i polisens verksamhet

Ds Fö 1980:8 Verksamheten vid IB m.m.

Justitieombudsmännens ämbetsberättelse

JK-beslut: beslut och yttranden av justitiekanslern vilka har be-

dömts vara av allmänt intresse

Rapporter från statliga myndigheter m.m.

Försvarets underrättelsenämnd: Redovisning av vissa uppgifter om

den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, Stockholm 1998

Registernämnden: Personalkontroll den 1 oktober 1969 - den 30 juni

1996, Stockholm 1998

Registernämnden

:

Personalkontroll. Del II. Fortsatt uppdrag av re-

geringen den 31 mars 1999 om utlämnande av uppgifter ur SÄPO-registret den 1 oktober 1969 - den 30 juni 1996, Stockholm 2000

Registernämnden

:

Personalkontroll. Del III. Fortsatt uppdrag av re-

geringen den 28 juni 2001 om utlämnande av uppgifter ur

SÄPO-registret den 1 oktober 1969 - den 30 juni 1996,

Stock-

holm 2002

Rikspolisstyrelsen

:

Allmän polislära. Övervakningsverksamhet

,

Stockholm 1971

Rikspolisstyrelsens rapport 1996:4 Teknikbundna spaningsmetoder,

Stockholm 1996

Litteratur

Agrell, Wilhelm: Övrig illegal verksamhet. Övervakningen av svens-

ka kärnvapenmotståndare 1958-1968, Stockholm 1999

Aldrich, Richard J: The Hidden Hand. Britain, America and Cold

War. Secret Intelligence, London 2001

Aspling, Sven och Lagercrantz, Arvid: Med Erlander och Palme.

Sven Aspling berättar för Arvid Lagercrantz, Stockholm 1999

Augustsson, Lars Åke och Hansén, Stig: Maoisterna. En historia berät-

tad av några som var med, Stockholm 1997

Bergh, Trond och Eriksen, Knut Einar: Den hemmelige krigen.

Overvåking i Norge 1914-1997. Bind 1. Overvåkingssystemet bygges opp 1914-1955, Oslo 1998

Bergh, Trond och Eriksen, Knut Einar: Den hemmelige krigen.

Overvåking i Norge 1914-1997. Bind 2. Storhetstid og stormkast 1955-1997, Oslo 1998

Björk, Paul: De fjärrstyrda, Stockholm 1950 Bratt, Peter: IB och hotet mot vår säkerhet, Stockholm 1973 Carlsson, Ingvar: Ur skuggan av Olof Palme, Stockholm 1999 Carruthers, Susan L: Korea: the Great Brain Robbery? Paper pre-

sented to the ICBH Conference, ‘Britain and the Cold War’, 1997

Conquest, Robert: Reflections on a Ravaged Century, London 1999 Courtois, Stéphane et al: Kommunismens svarta bok, Stockholm

1999

Danelius, Hans: Mänskliga rättigheter i europeisk praxis. En kom-

mentar till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna,

Stockholm 1997

Dokument nr. 15 (1995-96). Rapport til Stortinget fran kommisjonen

som ble nedsatt av Stortinget for å granske påstander om ulovlig overvåking av norske borgere (Lund-rapporten), Oslo 1996

Ekengren, Ann-Marie och Oscarsson, Henrik: Det röda hotet, Lund

2002

Ekman, Stig: Den militära underrättelsetjänsten, Stockholm 2000 Elgemyr, Göran: Kommunistfrågan och Radiotjänst 1948-1960,

opublicerat manuskript

Engberg, Peppe: Sovjet och fredsrörelsen. Myt och verklighet, Stock-

holm 1985

Engblom, Lars-Åke: Radio- och TV-folket; Rekrytering av pro-

grammedarbetare till radion och televisionen i Sverige 1925-1995, Stockholm 1998

Erlander, Tage: Tage Erlander 1940-1949, Stockholm 1973 Erlander, Tage: Dagböcker 1945-1949, utgivna genom Sven Erlan-

der, Hedemora 2001

Erlander, Tage: Dagböcker 1950-1951, utgivna genom Sven Erlan-

der, Hedemora 2001

Erlander, Tage: Dagböcker 1952, utgivna genom Sven Erlander,

Hedemora 2002

Falkenstam, Curt: Polisernas krig, Stockholm 1983

Festskrift till Hans Stark, Stockholm 2001

Forsberg, Tore: Spioner, sabotörer, revolutionärer, terrorister och

kontraspioner, otryckt manuskript

Frick, Lennart W. och Rosander, Lars: Det vakande ögat, Lund

1998

Garton Ash, Timothy: Personakten, Stockholm 1998 Gill, Peter: Policing Politics. Security Intelligence and the Liberal

Democratic State, London 1994

Gleason, Abbott: Totalitarianism. The Inner History of the Cold

War, New York 1995

Gummesson, Jonas: Bland nazister och spioner. Olof Palmes ung-

domsår, Stockholm 2001

Hirdman, Yvonne: Sverges Kommunistiska Parti 1939-1945, Stock-

holm 1974

Hjort, Magnus: Folk och försvar och kampen mot den femte kolon-

nen. En studie i framväxten av Övervaknings-Sverige under 1950-talet, Göteborg 1998

Holmbäck, Åke: Postala rättsförhållanden, Stockholm 1935

Instruktion för driftcellarbetet, HS-Offset, Göteborg 1975

Johansson, Alf W: Tingsten och det kalla kriget. Antikommunism och

liberalism i Dagens Nyheter 1946-1952, Stockholm 1995

Johansson, Mats: De svarta åren. Minnen från andra sidan, Stock-

holm 1998

Jonter, Thomas: Rikets ögon och öron. Spioner, spaning och säker-

hetstjänst i Sverige, Stockholm 1999

KFML(r):s centralkommittés driftcellsutskott: 25 teser. Instruktion

för kommunistiska driftceller, Göteborg 1973

Kadhammar, Peter: De sammansvurna, Stockholm 1999 Kanger, Thomas och Gummesson, Jonas: Kommunistjägarna. Soci-

aldemokraternas politiska spioneri mot svenska folket, Stockholm 1990

Kihlberg, Leif: Den ryska agenturen i Sverige, Stockholm 1950 Kofsky, Frank: The War Scare of 1948. A Successful Campaign to

Deceive the Nation, New York 1993

Kokk, Enn: Vitbok. Militärens hemliga nätverk i arbetarrörelsen,

Stockholm 2001

Lampers, Lars Olof: Granskningsmakten och sjukhusaffären i Göte-

borg 1975, otryckt C-uppsats, Stockholms Universitet, 1997

Lidbom, Carl: Ett uppdrag, Stockholm 1990 Loth, Wilfried: Die Teilung der Welt. Geschichte des Kalten Kriges

1941-1955, München 2000

Lustgarten, Laurence och Leigh, Ian: In from the Cold. National Se-

curity and Parliamentary Democracy, Oxford 1994

Magnusson, Erik: Maktkamp om SÄPO, Malmö 1989 Marwick, Arthur: The Sixties, Oxford 1998 Mastny, Vojtech: The Cold War and Soviet Insecurity, New York

1996

Mayer, Arno: Politics of Diplomacy and Peacemaking. Containment

and Counterrevolution at Versailles 1918-1919, New York 1967

Molin, Karl: Hemmakriget. Om den svenska krigsmaktens åtgärder

mot kommunister under andra världskriget, Stockholm 1982

Narinsky, Mikhail och Rojahn, Jürgen (ed): Centre and Periphery.

The History of the Comintern in the Light of New Documents,

Amsterdam 1996

Norman, Carina: Sovjet & kommunisthotet i svensk dagspress 1952,

otryckt B-uppsats, Historiska institutionen, Stockholms universitet 2000

Ottosson, Jan och Magnusson, Lars: Hemliga makter. Svensk mili-

tär underrättelsetjänst från unionskrisen till det kalla kriget,

Stockholm1991

Ó Tuathail, Gearóid and Dalby, Simon (ed): Rethinking Geopoli-

tics, New York 1998

Palm, Thede: Några studier till T-kontorets historia, utgivna genom

Evabritta Wallberg, Stockholm 1999

Persson, Carl och Sundelin, Anders: Utan omsvep, Stockholm 1990 Peterson, Thage G: Resan mot mars, Stockholm 1999 Rainer, Ove: Makterna, Stockholm 1984 Rydenfelt, Sven och Larsson, Janerik: Säkerhetspolisens hemliga re-

gister. Om åsiktsfrihet och åsiktsförföljelse, Göteborg 1966

Salomon, Kim: Rebeller i takt med tiden. FNL-rörelsen och 60-talets

politiska ritualer, Stockholm 1996

Salomon, Kim och Blomqvist, Göran (red.): Det röda Lund, Lund

1998

Schrecker, Ellen: Many are the Crimes. McCarthyism in America,

Boston 1998

Skott, Staffan: Liken i garderoben lever än. Undanflykternas mästa-

re. Om Vänsterpartiets förflutna 1918-1998, Stockholm 2000

Soutou, Georges-Henri: La guerre de cinquante ans. Les relations

Est-Ouest, Paris 2001

Staf, Karl: Den röda lågan - en dödsdömd antinazists memoarer,

Hässelby 2000

Säfve, Torbjörn: Rebellerna i Sverige, Göteborg 1971 Thing, Morten (red.): Guldet fra Moskva. Finansieringen af de nor-

diske kommunistpartier 1917-1990, København 2001

Töllborg, Dennis: Personalkontroll. En ideologikritisk studie kring

den svenska personalkontrollkungörelsen, Lund 1986

Töllborg, Dennis: Under cover. Den svenska säkerhetspolisen och

dess arbetsmetoder, Stockholm 1991

Töllborg, Dennis (ed): National Security and the Rule of Law, The

Gothenburg Symposium 1997, Göteborg 1997

Undén, Östen: Anteckningar 1918-1952, utgivna genom Karl Mo-

lin, Stockholm 2002

Undén, Östen: Anteckningar 1952-1966, utgivna genom Karl Mo-

lin, Stockholm 2002

Vinge, Per Gunnar, i samarbete med Månsson, Erik: Säpochef 1962-

70, Stockholm 1988

Walicki, Andrzej: Marxism and the Leap into the “Kingdom of Free-

dom”, London 1995

Wallberg, Evabritta: Den militära underrättelse- och säkerhetstjäns-

tens arkiv 1920-1979. Inventeringsrapport, opublicerad rapport till Humanistisk-Samhällsvetenskapliga forskningsrådet, juni 1998

Wehler, Hans-Ulrich: Entsorgung der deutschen Vergangenheit? Ein

polemischer Essay zum ‘Historikerstreit’, München 1988

Westad, Odd Arne (ed): Reviewing the Cold War. Approaches, In-

terpretations, Theory, London 2000

Whitfield, Stephen J: Culture of the Cold War, Baltimore 1991 Wilhjelm, Preben: Demokratiets vogtere. 50 års bestræbelser på

kontrol med efterretningstjenesten, Viby 1999

Förkortningar

ABF Arbetarnas bildningsförbund AD Arbetsdomstolen AFA Antifascistisk aktion AMS Arbetsmarknadsstyrelsen AMSA Aktionsgruppen mot svensk atombomb APK Arbetarpartiet kommunisterna ARAB Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek ATSS Arméns tekniska skyddsskola BSS Bevara Sverige svenskt C Chef CBÖ Civilbefälhavaren i östra civilområdet CFF Centralförbundet Folk och Försvar CIA Central Intelligence Agency CMKG Chefen marinkommando Gotland CR Centralregistret (säkerhetspolisen) CUF Centerns ungdomsförbund DA Demokratisk Allians DDR Deutsche Demokratische Republik DFFG De förenade FNL-grupperna Ds Departementsserie DU Demokratisk Ungdom EAP Europeiska Arbetarpartiet FAM Förbundet Arbetarmakt FBI Federal Bureau of Investigation FBU Frivillig befälsutbildning FCF Försvarets civilförvaltning FFAG Folkfrontens arbetsgrupper FiB Folket i Bild FK Förbundet kommunist FKE Försvarets kommandoexpedition FMV Försvarets materielverk

FNL Sydvietnams nationella befrielsefront FOA Försvarets forskningsanstalt FortF Fortifikationsförvaltningen FRA Försvarets radioanstalt Fst Försvarsstaben Fst/Adj Försvarsstabens adjutanturavdelning Fst/In Försvarsstabens inrikesavdelning Fst/Säk Försvarsstabens säkerhetsavdelning Fst/Und Försvarsstabens underrättelseavdelning FUN Försvarets underrättelsenämnd FöD Försvarsdepartementet FöU Försvarsutskottet GBU Gemensamma byrån för underrättelser (IB:s efterföljare) Go Generalorder GRU Den militära underrättelseorganisationen i Sovjetunionen HA Hemliga anvisningar HD Hemligt diarium HK Kvalificerat hemlig HKV Högkvarteret HPM Hemlig promemoria HS Hemlig skrivelse HSC Hemlig skrivelse chefen HT Hemlig tjänsteföreskrift In Inrikesavdelningen InD Inrikesdepartementet IRA Irländska Republikanska Armén IVAF International Voluntary Aid for Freedom JK Justitiekanslern JO Justitieombudsmannen JuD Justitiedepartementet JWK Kommissarie J W Karlsson, upphovsman till ”JWKsystemet”; systematisering av säkerhetspolisens register KAF Kommunistiska arbetarförbundet KF Kooperativa Förbundet KFML Kommunistiska Förbundet marxist-leninisterna KFML(r) Kommunistiska Förbundet marxist-leninisterna (revolutionärerna) KGB Den sovjetiska underrättelse- och säkerhetstjänsten

KKrVAHT Kungl Krigsvetenskapsakademiens handlingar och

tidskrift

KMA Kampanjen mot atomvapen Kominform Kommunistiska informationsbyrån Komintern Kommunistiska internationalen KPML(r) Kommunistiska Partiet marxist-leninisterna (revolutionärerna) KPS Kommunistiska partiet i Sverige KrA Krigsarkivet KSI Kontoret för särskild inhämtning KU Kommunistisk Ungdom KU Konstitutionsutskottet KU Källa underrättelser LAOS Lunds akademiska officerssällskap LKAB Luossavaara Kiirunavaara aktiebolag LO Landsorganisationen i Sverige MB Militärbefälhavare MBS Militärbefälhavaren södra militärområdet MLK Marxist-leninistiska kampförbundet för Sveriges kommunistiska parti (m-l) MPI Militärpsykologiska Institutet MSU Militära säkerhetsutredningen MUF Moderata ungdomsförbundet MUST Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten NA National Archives, Washington D.C. NJA Norrbottens Järnverk AB NPK Neutralitetspolitikkommissionen NRP Nordiska Rikspartiet NSD Näringslivets säkerhetsdelegation NSR Nysvenska rörelsen OG Beteckning för SÄPO-sektionen i Göteborg Op-sekt Operationsledningssektionen PET Politiets efterretningstjeneste (Danmark) PFLP Folkfronten för Palestinas befrielse PKK Kurdiska arbetarpartiet POT Politiets overvåkingstjeneste (Norge) RA Riksarkivet RAG Rikspartiets aktionsgrupp RCA Regeringskansliets centralarkiv (har under kommissionens arbete bytt namn till Regeringskansliets arkiv- och dokumentcenter) RMF Revolutionära marxisters förbund

RPS Rikspolisstyrelsen RPS/Säk Rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning SAF Svenska arbetsgivareförening SAP Socialdemokratiska arbetarepartiet SD State Department SDS Studerande för ett Demokratiskt Samhälle SFK Svenska Fredskommittén SFS Svensk författningssamling SFSF Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen SH Hemlig skrivelse SHPM Särskilt hemlig promemoria SK Kvalificerat hemlig skrivelse SKA Sveriges Kommunistiska Arbetarparti SKfV Svenska kommittén för Vietnam SKP (till år 1967) Sveriges Kommunistiska Parti, senare VPK SKP (från år 1973 till år 1986) Sveriges Kommunistiska Parti, tidigare KFML SKP (från år 1996) Sveriges Kommunistiska Parti, tidigare APK SKS (m-l) Sveriges Kommunistiska Studentförbund Marxist-Leninisterna SKU Sveriges kommunistiska ungdomsförbund SKU (m-l) Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbund Marx-

ist-Leninisterna

SNF Sveriges Nationella Förbund SP Socialistiska Partiet SOU Statens offentliga utredningar SR Sveriges Radio AB SSI Sektionen för särskild inhämtning SSS Svensk socialistisk samling SSU Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund SUA Säkerhetsskydd, upphandling och arbete SUKP Sovjetunionens Kommunistiska Parti SVT Sveriges Television AB Säk Säkerhetsavdelningen, Försvarsstaben Säk A Säkerhetsavdelningens administrativa enhet Säk I Säkerhetsavdelningens infiltrationsskyddsenhet Säk JUR Säkerhetsavdelningens juridiska enhet Säk P Säkerhetsavdelningens planeringsenhet Säk S Säkerhetsavdelningens säkerhetsskyddsenhet Säk U Säkerhetsavdelningens säkerhetsunderrättelseenhet

SÄPO Säkerhetspolisen TCO Tjänstemännens Centralorganisation UBAS Undersökningsdatabaser (säkerhetspolisen) UD Utrikesdepartementet UPM Underdånig promemoria USK Underrättelse- och säkerhetskontoret USL Underrättelse- och säkerhetsledningen VAM Vitt Ariskt Motstånd VCO Värnpliktsvägrarnas centralorganisation VIT Värnpliktsvägrarnas informationstjänst VRO Vapenvägrarnas riksorganisation VPK Vänsterpartiet kommunisterna VPV Värnpliktsverket VRO Vapenvägrarnas riksorganisation VUF Vänsterns ungdomsförbund WPC World Peace Council Ä.s. Ämbetsskrivelse

Bilaga 1 Bilaga 1 Bilaga 1 Bilaga 1

Kommittédirektiv Kommittédirektiv Kommittédirektiv Kommittédirektiv

Kommission för granskning av de svenska säkerhetstjänsternas författningsskyddande verksamhet Dir. Dir. Dir. Dir. 1999:26 1999:26 1999:26 1999:26

Beslut vid regeringssammanträde den 25 mars 1999.

Sammanfattning av uppdraget

Regeringen tillkallar en kommission med uppgift att kartlägga och granska den författningsskyddande verksamhet som de svenska säkerhetstjänsterna bedrivit när det gäller hot som härrör ur inrikes förhållanden. Med författningsskyddande verksamhet avses säkerhetstjänsternas arbete med att kartlägga sådana svenska politiska ytterlighetsorganisationer och grupperingar som har bedömts utgöra eller kan komma att utgöra ett hot motrikets säkerhet.

Uppdraget är avsett att resultera i ett samlat, uttömmande och definitivt klarläggande av säkerhetstjänsternas inrikes verksamhet. För att uppnå detta syfte bör kommissionen ges särskilda befogenheter. Regeringen avser därför att överlämna en proposition till riksdagen med förslag till särskild lagstiftning för att ge kommissionen de befogenheter som den behöver för att kunna fullgöra sitt uppdrag på ett effektivt och rättssäkert sätt.

Utredningsarbetet skall redovisas till regeringen senast den 31 augusti 2001.

Bakgrund

Polisiär övervakning och registerkontroll

Den polisiära övervakningen av politiska ytterlighetsrörelser och – organisationer övertogs efter andra världskrigets slut av den vanliga polisorganisationen med statspolisen som samordnande instans. Förändringen kom till stånd i samband med att den allmänna säkerhetstjänsten upplöstes. Den särskilda tvångsmedelslagen som varit gällande under kriget ersattes sedermera av lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål. Lagen, som är tidsbegränsad, har fortlöpande förlängts och innehåller regler om teleavlyssning m.m. vid utredning av misstankar om bl.a. brott mot rikets säkerhet.

Personalkontrollen var under andra världskriget i princip oreglerad. Efter kriget reglerades personalkontrollen genom hemliga kungliga brev. Under större delen av 1960-talet reglerades Säkerhetspolisens (SÄPO) uppdrag i den del det avsåg personalkontrollen genom ett hemligt kungligt brev av den 30 juni 1961. I brevet angavs uttömmande vilka slag av uppgifter som fick lämnas ut från SÄPO:s register i samband med personalkontroll. Systemet med personalkontroll var vid den tiden okänt såväl för den breda allmänheten som för dem som utsattes för kontrollen.

I samband med den s.k. Wennerströmaffären blev personalkontrollsystemets existens känd för allmänheten. Personalkontrollen behandlades av den s.k. parlamentariska nämnden i Wennerströmaffären. Nämndens synpunkter låg senare till grund för 1969 års personalkontrollkungörelse (1969:446). Personalkontrollkungörelsen trädde i kraft den 1 oktober 1969 och ersatte 1961 års kungliga brev. I strid mot vad den parlamentariska nämnden föreslog föreskrevs i 2 § personalkontrollkungörelsen att en anteckning i SÄPO:s register inte fick göras enbart av det skälet att någon genom tillhörighet till en organisation eller på annat sätt gett uttryck för en politisk uppfattning. Bestämmelsen innebar ett förbud mot åsiktsregistrering vid SÄPO. Ett generellt förbud mot att i ett register anteckna en medborgare enbart på grund av hans politiska åskådning infördes i regeringsformen år1977.

Från och med år 1972 meddelade regeringen närmare föreskrifter om tillämpningen av regeln i personalkontrollkungörelsen om förbud mot åsiktsregistrering. Dittills hade Rikspolisstyrelsen själv meddelat sådana föreskrifter. Den 27 april 1973 utfärdade regeringen hemliga tillämpningsföreskrifter. De ersattes av nya hemliga

föreskrifter den 3 december 1981. Dessa trädde i kraft den 1 januari 1982 och gällde fram till den 22 december 1998.

Personalkontrollkungörelsen upphörde att gälla den 1 juli 1996 då den nu gällande säkerhetsskyddslagen (1996:627) trädde i kraft. Samtidigt inrättades en särskild myndighet, Registernämnden, som har till uppgift att i varje enskilt fall pröva frågan om utlämnande av uppgifter som har framkommit vid registerkontroll enligt bestämmelserna i säkerhetsskyddslagen. Registernämnden har dessutom ålagts en tillsynsuppgift, nämligen den att följa SÄPO:s registreringar av uppgifter i polisregister, särskilt med avseende på förbudet mot åsiktsregistrering.

Den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten

Vid Försvarsstabens tillkomst år 1937 inrättade staben en särskild underrättelseavdelning som var gemensam för krigsmakten. Den del av avdelningen som hade till uppgift att hämta in underrättelser bröts ut år 1942 och bildade en byrå som kom att benämnas Cbyrån. Dess uppgift var att på inofficiell väg inhämta underrättelser om förhållanden utomlands. Efter andra världskriget omorganiserades C-byrån och kallades i fortsättningen T-kontoret. T-kontoret var främst inriktat på att skaffa fram underrättelser om närområdet. Inom Försvarsstaben inrättades år 1957 en enhet för inhämtning av säkerhetsunderrättelser som skulle verka parallellt med T-kontorets underrättelseinhämtning. Enheten kom att benämnas Bkontoret. År 1961 fick B-kontoret en självständig ställning. År 1965 slogs B- och T-kontoren ihop och bildade den s.k. IBorganisationen. IB:s verksamhet omfattade huvudsakligen underrättelsetjänst som riktade sig mot förhållanden utomlands. En mindre del av verksamheten utgjordes av inrikes övervakning. Om benämningen IB:s rätta innebörd har rått olika uppfattningar. Informationsbyrån, Inhämtningsbyrån och Inhämtning Birger är beteckningar som har förekommit i sammanhanget. Regeringen beslutade 1969 att inrikesdelen av IB:s verksamhet skulle upphöra från och med den 1 januari 1970. Under början av 1970-talet återupptog IB inrikesverksamheten under en övergångsperiod. Det finns uppgifter som pekar på att IB:s inrikesverksamhet inte var helt avslutad så sent som år 1974. Den polisiära säkerhetstjänstens förteckningar över kommunister, nazister m.fl. användes som underlag för de register som började föras inom Försvarsstaben vid årsskiftet 1939-40. De viktigare registren var de som innehöll upp-

gifter om nazister och kommunister. Dessutom fördes de s.k. krigsfallsförteckningarna (dvs. de länsvisa förteckningar över personer som skulle interneras i händelse av krig) och förteckningar över dem som togs in i arbets- och disciplinkompanier. Efter krigsslutet upphörde registreringen av kommunister men återupptogs igen under slutet av 1940-talet.

Registreringen av kommunistiska värnpliktiga i det s.k. beredskapsregistret påbörjades år 1955 och grundade sig på uppgifter från statspolisen. Svenska kommunister som utbildades vid partiskolorna i Sovjetunionen och Östtyskland registrerades. Värnpliktsvägrarnas organisation (VCO), Den nya vänstern (DNV), FNL-grupperna, KFML, olika Vietnam-kommittéer m.fl. organisationer ägnades stort intresse från och med år 1968. Även massmedierna var till viss del utsatta för bevakning av den militära säkerhetstjänsten.

Tidigare utredningar och granskningar

Sverige har under lång tid haft militär och polisiär säkerhetsunderrättelseverksamhet för att skydda landets intressen. Dessa verksamheter har vid åtskilliga tillfällen granskats och utvärderats, vilket har lett till omfattande reformering av såväl den militära som den polisiära säkerhetsunderrättelseverksamheten. Bland äldre utredningar som rör den militära eller polisiära säkerhetstjänsten kan nämnas Sandlerkommissionens betänkande (SOU 1948:7), betänkanden av den parlamentariska nämnden efter Wennerströmaffären (SOU 1964:15, 1964:17 och 1968:4), Försvarsutskottets betänkande (FöU 1973:25), Konstitutionsutskottets betänkande (KU 1974:22), betänkandet av 1974 års Underrättelseutredning (SOU 1976:19), Justitieombudsmannens utredning från april 1976 om åsiktsregistrering i anslutning till den s.k. Göteborgsaffären (JO 1976/77 s. 49), Justitiekanslerns utredning om Göteborgsaffären den 17 maj 1979 och betänkandet av kommittén angående vissa frågor rörande den militära underrättelsetjänsten m.m. (Ds Fö 1980:8).

Under den senaste tioårsperioden har den polisiära säkerhetsunderrättelseverksamheten ägnats omfattande granskningar och utredningar. Det arbete som den parlamentariskt sammansatta Säpokommittén redovisade (SOU 1988:16 och SOU 1990:51) har utgjort underlag för den reformering av SÄPO:s verksamhet som ägt rum under 1990-talet. Reformeringen är för övrigt inte slutförd.

Bland annat kommer ett nyttregelverk för registreringsverksamheten att träda i kraft den 1 april 1999.

Regeringen har den 11 december 1997 gett Humanistisksamhällsvetenskapliga forskningsrådet (HSFR) i uppdrag att genomföra ett särskilt forskningsprogram om militär underrättelse- och säkerhetstjänst. Forskningen bör enligt beslutet avse tiden från slutet av 1920-talet till och med början av 1980-talet. Den senare delen av perioden täcker IB:s verksamhet. Enligt beslutet finns det ett starkt allmänt intresse av att dessa frågor blir grundligt belysta genom oberoende forskning och att forskningen sätter in den militära underrättelse- och säkerhetsverksamheten i sitt historiska och sociala sammanhang. Forskningsprogrammets inriktning har beslutats av HSFR och omfattar följande teman om den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten: övervakningshistoria, toleransens gränser och svenskt säkerhetsskydd. Forskningsprogrammet skall pågå under längst fem år.

Försvarets underrättelsenämnd (FUN) har till uppgift att följa underrättelsetjänsten inom Försvarsmakten och Försvarets radioanstalt samt inom de övriga myndigheter som bedriver underrättelsetjänst och som enligt förordningen (1996:1515) med instruktion för Regeringskansliet hör till Försvarsdepartementet. I mars 1998 fick FUN regeringens uppdrag att, som en komplettering till regeringens uppdrag till HSFR, i vissa avseenden genomföra en utredning om den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten. Den 3 juli 1998 överlämnade FUN en delrapport till regeringen om kartläggning av register inom den militära säkerhetstjänsten m.m. FUN:s slutliga redovisning till regeringen överlämnades den 2 december 1998 (dnr FO 98/2531/EC/RC). I rapporten redovisar FUN dels resultatet av sin granskning av den militära säkerhetstjänstens arkiv för åren 1937-1981, dels uppgifter och information som FUN hämtat in från olika personer med kännedom om den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten. Rapporten belyser dels vilken typ av uppgifter om enskilda som från tid till annan varit av intresse för den militära säkerhetstjänsten, dels den inrikesverksamhet som bedrevs inom försvaret under slutet av 1950-talet och under 1960-talet.

I november 1997 lämnade regeringen i uppdrag till Registernämnden att undersöka de fall där personalkontroll förekommit, dock inte värnpliktsfall. Undersökningen avsåg den 1 oktober 1969 – den 1 juli 1996, det vill säga den tid som personalkontrollkungörelsens bestämmelser reglerade personalkontrollen. Den 22 december 1998 överlämnade Registernämnden sin rapport om det

svenska personalkontrollsystemet (dnr Ju 98/4525) till regeringen. Registernämnden genomlyser i rapporten hela det regelverk som gällt för SÄPO:s registreringsverksamhet inom författningsskyddets område från år 1969 fram till i dag. Nämnden redovisar även vilka slags uppgifter som har registrerats och lämnar exempel på de konsekvenser som registreringarna har fått i enskilda fall.

Behovet av ytterligare en utredning

Ett antal utredningar har gått igenom olika frågor som avser såväl den polisiära som den militära säkerhetstjänsten. Det saknas dock fortfarande en heltäckande bild av den inrikes övervakning av personer och organisationer som har förekommit. Regeringen har samrått med företrädare för samtliga riksdagspartier och kan konstatera att det finns en politisk enighet om att det som nu återstår är att i ett sammanhang, heltäckande och uttömmande, klarlägga denna inhemska säkerhetsunderrättelseverksamhet.

Ett sådant klarläggande är en nödvändig förutsättning för allmänhetens förtroende för de verksamheter som i dag bedrivs av SÄPO och av den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten. Arbetet bör anförtros en kommission. Det material som kommissionen kommer att presentera skall också bli ett värdefullt historiskt dokument som kan tjäna som ledning i det ständigt pågående arbetet med att förbättra den demokratiska kontrollen av och insynen i de aktuella verksamheterna. Det bör även kunna utgöra ett värdefullt underlag i den pågående och framtida forskningen inom området.

För tilltron till kommissionens arbete är det av största vikt att uppdraget är så brett som möjligt och att kommissionen förses med särskilda befogenheter när det gäller möjligheten att samla in information frånmyndigheter och enskilda.

Uppdraget

Kommissionen skall kartlägga och granska de svenska säkerhetstjänsternas författningsskyddande verksamhet när det gäller hot som härrör ur inrikes förhållanden. Med författningsskyddande verksamhet avses säkerhetstjänsternas arbete med att kartlägga sådana svenska politiska ytterlighetsorganisationer och grupperingar som har bedömts utgöra eller kan komma att utgöra ett hot

mot rikets säkerhet. Kommissionen skall beskriva i vilken omfattning de personer har övervakats som haft anknytning till sådana organisationer. Kommissionen skall vidare belysa vilka person- och sakuppgifter som från tid till annan bedömts relevanta, vilka metoder som använts för insamling av uppgifter, vilka regler som gällt för verksamheten samt om reglerna efterlevts.

Kommissionen skall även kartlägga och analysera det inbördes förhållandet mellan de organ som bedrivit den författningsskyddande verksamheten samt i vilken utsträckning det har funnits kopplingar mellan säkerhetstjänsterna och andra myndigheter eller organisationer och politiska partier. Kommissionen skall också i möjligaste mån redovisa och värdera de avvägningar som gjorts av den politiska, polisiära och militära ledningen under granskningsperioden. En viktig uppgift för kommissionen är bl.a. att värdera de hotbildsanalyser som legat till grund för regeringarnas och säkerhetstjänsternas ställningstaganden.

Kommissionens arbete skall avse tiden från det andra världskrigets slut fram till dess kommissionens arbete är slutfört.

Kommissionen skall inte granska den underrättelseverksamhet som avser endast förhållanden utomlands.

Mycket av det som kommissionen skall granska och på annat sätt kommer i kontakt med är med nödvändighet kringgärdat av sekretess. Behovet av sekretesskydd är särskilt starkt bl.a. när det gäller skydd för källor och när det är fråga om att garantera uppgiftslämnares anonymitet. Här bör särskilt framhållas att det för vårt land viktiga underrättelseutbytet med andra länder bygger på ett förtroende som har etablerats under många års samarbete. Arbetet måste därför bedrivas och genomföras på ett sådant sätt att det inte medför någon risk för underrättelse- och säkerhetsorganens möjligheter att i dag och i framtiden arbeta för Sveriges bästa. Det skall inte heller i övrigt skada Sveriges förbindelser med andra länder.

Regeringen förutsätter att berörda myndigheter kommer att bistå kommissionen i dess utredningsuppdrag. Uppdraget får dock inte genomföras på ett sådant sätt att det hindrar det i dag pågående arbetet vid myndigheterna. Uppdraget är avsett att resultera i ett samlat, uttömmande och definitivt klarläggande av säkerhetstjänsternas inrikes verksamhet inom det aktuella området. För att uppnå detta syfte bör kommissionen ges vissa befogenheter. Regeringen avser därför inom kort att överlämna en proposition till riksdagen med förslag till särskild lagstiftning för att ge kommis-

sionen de befogenheter som kommissionen behöver för att kunna fullgöra sitt uppdrag på ett effektivt och rättssäkert sätt.

Regeringens uppdrag till HSFR att genomföra ett forskningsprogram om militär underrättelse- och säkerhetstjänst pågår fortfarande. Det av HSFR beslutade forskningsprogrammet sträcker sig över en annan tidsperiod och har en bredare inriktning än kommissionens uppdrag, och programmet syftar framför allt till att den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten genom oberoende forskning sätts in i ett större historiskt och socialt sammanhang. Forskningsprogrammet bör av de skälen fortgå parallellt med kommissionens arbete. Därigenom skapas de bästa förutsättningarna för att frågorna blir grundligt utredda och allsidigt analyserade och belysta.

Kommissionen kan samverka med de forskare som arbetar inom ramen för forskningsprogrammet och i sådant fall besluta om lämpliga former för samarbetet. Bland annat får kommissionen avgöra hur omfattande arkivgenomgångar som kommissionen bör göra när den utför sitt uppdrag och vad som kan lämnas åt den pågående forskningen. Utlämnande av handlingar från kommissionen och de granskade myndigheterna skall självklart föregås av en sekretessgranskning i enlighet med gällande sekretesslagstiftning. Kommissionen skall bestå av en ordförande och fyra ledamöter. Till kommissionen skall knytas ett sekretariat och när det gäller bl.a. historiska, polisiära och militära frågor också experter.

Övrigt

Kommissionen skall samråda med kommittén om en central kraftsamling i kampen mot den grova och organiserade brottsligheten (dir. 1998:101).

Kommissionen skall redovisa uppdraget till regeringen senast den 31 augusti 2001.

(Justitiedepartementet)

Bilaga 2 Bilaga 2 Bilaga 2 Bilaga 2

Lag Lag Lag Lag

om förhör m.m. hos kommissionen för granskning av de svenska säkerhets- tjänsternas författningsskyddande verksamhet SFS SFS SFS SFS 1999:988 1999:988 1999:988 1999:988

Lagens tillämpningsområde

1 § Denna lag gäller vissa frågor om förfarandet m.m. hos kommissionen för granskning av de svenska säkerhetstjänsternas författningsskyddande verksamhet.

Förhör

2 § Kommissionen får hålla förhör under straffansvar med den som antas kunna lämna upplysningar av betydelse för kommissionens verksamhet.

3 § Den som skall höras får föreläggas vid vite att inställa sig hos kommissionen för förhör. I föreläggandet skall anges vad förhöret avser.

Den som kallas får föreläggas vid vite att före förhöret uppliva sin kunskap om det som förhöret gäller genom att granska för honom eller henne tillgängliga anteckningar eller andra handlingar, om han eller hon kan göra det utan avsevärd olägenhet.

4 § Den som hörs har samma rätt och skyldighet att lämna uppgifter som han eller hon skulle ha haft som vittne i en rättegång. Vid förhöret får endast sådana frågor ställas som kunnat ställas vid ett vittnesförhör i domstol. Kommissionen skall före förhöret erinra om vad förhöret avser och upplysa om sanningsplikten och om att

förhöret sker under straffansvar samt, när det finns skäl för det, om rätten att vägra yttra sig.

Ett förhör hos kommissionen får gälla även uppgifter som avses i 2 kap. 1 eller 2 § sekretesslagen (1980:100) eller någon bestämmelse till vilken det hänvisas i dessa paragrafer. Den myndighet i vars verksamhet en sådan uppgift har inhämtats skall då anses ha lämnat sitt tillstånd till detta.

Om den som skall höras vägrar att yttra sig eller att besvara en fråga och inte har något giltigt skäl för detta, får kommissionen förelägga honom eller henne vid vite att fullgöra sin skyldighet.

Ett förhör skall dokumenteras. Den hörde har rätt att hos kommissionen ta del av det dokumenterade förhöret.

Skyldighet att visa upp handlingar och föremål

5 § En enskild som innehar en skriftlig handling eller ett föremål som kan antas ha betydelse för kommissionens verksamhet får föreläggas vid vite att visa upp handlingen eller föremålet. Ingen behöver dock visa upp en sådan handling eller ett sådant föremål som han eller hon inte skulle ha behövt visa upp i en rättegång.

En myndighet skall på motsvarande sätt som anges i 4 § andra stycket anses ha lämnat sitt tillstånd till att handlingen eller föremålet visas upp.

Biträde

6 § Den som föreläggs att inställa sig till förhör eller att visa upp en skriftlig handling eller ett föremål enligt denna lag har rätt att på begäran få ett lämpligt juridiskt biträde förordnat för sig av kommissionen. Kommissionen skall upplysa den förelagde om detta.

Sekretess hindrar inte att den för vilken ett biträde förordnats lämnar uppgifter till biträdet, om det behövs för att den förelagde skall kunna ta till vara sin rätt. Biträdet får inte obehörigen röja en sådan uppgift.

Om den för vilken ett biträde har förordnats hörs av kommissionen, har även biträdet rätt att ställa frågor till honom eller henne.

Ett förordnande av ett visst biträde kan återkallas, om han eller hon visar sig vara olämplig för uppdraget.

Tystnadsplikt

7 § Om det vid förhör har kommit fram någon uppgift som det gäller sekretess för hos kommissionen enligt sekretesslagen (1980:100), får kommissionen besluta att uppgiften inte får röjas.

Uppgiftsskyldighet

8 § En myndighet skall på begäran lämna de uppgifter till kommissionen som kan antas ha betydelse för kommissionens verksamhet.

En myndighet får dock inte lämna en sådan uppgift som en enskild inte haft rätt att lämna till kommissionen. En myndighet får inte heller utan synnerliga skäl lämna en uppgift genom vilken en yrkeshemlighet skulle uppenbaras.

Ersättning m.m.

9 § Den som har hörts har rätt till skälig ersättning av allmänna medel för resa, uppehälle och tidsspillan. Den som efter föreläggande har visat upp en skriftlig handling eller ett föremål har rätt till skälig ersättning av allmänna medel för kostnader och besvär.

Ett biträde som förordnats av kommissionen har rätt till skälig ersättning av allmänna medel för arbete, tidsspillan och utlägg.

Beslut om ersättning meddelas av kommissionen. Kommissionen får besluta om ersättning även i andra fall än som avses i första stycket.

Straffbestämmelser

10 § Den som hörs vid ett förhör inför kommissionen och som därvid lämnar en osann uppgift eller förtiger sanningen döms till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader.

Har gärningen begåtts av grov oaktsamhet, är straffet böter eller fängelse i högst sex månader.

11 § Om utsagan enligt 10 § prövas vara utan betydelse för det som förhöret avsåg, eller om den hörde hade rätt att vägra yttra sig och omständigheterna innebär en skälig ursäkt för den hörde, skall han eller hon inte dömas till ansvar.

Överklagande m.m.

12 § Ett beslut i fråga om förordnande enligt 6 § eller om återkallelse av ett sådant förordnande får överklagas till Länsrätten i Stockholms län. Detsamma gäller ett beslut om ersättning enligt 9 §.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

I övrigt får ett beslut av kommissionen enligt denna lag inte överklagas.

Frågor om utdömande av vite prövas av Länsrätten i Stockholms län.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.