Till statsrådet och chefen för Justitiedepartementet

Regeringen beslutade den 25 mars 1999 att tillkalla en kommission med uppgift att kartlägga och granska den författningsskyddande verksamhet som de svenska säkerhetstjänsterna bedrivit när det gäller hot som härrör ur inrikes förhållanden. Kommissionen består, enligt direktiv 1999:26 och tilläggsdirektiv 1999:59, av en ordförande och fem ledamöter.

Som ordförande i kommissionen förordnades fr.o.m. den 25 mars 1999 riksmarskalken Gunnar Brodin och som ledamöter fr.o.m. den 21 maj 1999 f.d. justitierådet Anders Knutsson, generalsekreteraren i Frivilligorganisationernas fond för mänskliga rättigheter Anita Klum och journalisten Ewonne Winblad samt fr.o.m. den 1 augusti 1999 professor Alf W Johansson och professor Karl Molin.

Som sakkunnig med uppgift att biträda vid granskningen av betänkandet från sekretessynpunkt förordnades fr.o.m. den 5 augusti 2002 justitierådet Göran Regner.

Som experter har varit förordnade generalmajor Erik Rossander (den 6 december 1999 - den 30 april 2001), f.d. kanslichefen vid Försvarets underrättelsenämnd Sören Nilsson (den 1 januari 2000 - den 28 februari 2001), f.d. byråchefen vid säkerhetspolisen Olav Robertsson (den 1 januari 2000 - den 30 april 2001), fil.kand. Magnus Hjort (den 13 mars 2000 - den 28 februari 2001), professor Ulf Bjereld (den 1 september 2000 - den 28 februari 2001), docent Klaus Richard Böhme (den 1 september 2000 - den 28 februari 2001), fil.kand. Ulf Eliasson (den 1 september 2000 - den 28 februari 2001), fil.dr Thomas Jonter (den 1 september 2000 - den 28 februari 2001), fil.dr Werner Schmidt (den 1 september 2000 - den 31 mars 2001), arkivrådet Evabritta Wallberg (den 1 september 2000 - den 28 februari 2001), professor Kent Zetterberg (den 1 september 2000 - den 30 november 2000) och fil.dr Jacob Gustavsson (den 1 - 30 november 2000).

Som huvudsekreterare förordnades fr.o.m. den 1 september 1999 chefsrådmannen Fredrik von Arnold. Som sekreterare förordnades fr.o.m. den 15 december 1999 Lars Olof Lampers, fr.o.m. den 20 december 1999 hovrättsassessor Anders Heiborn samt fr.o.m. den 1 mars 2001 fil.kand. Ulf Eliasson och fil.kand. Magnus Hjort. Anders Heiborn entledigades fr.o.m. den 28 februari 2001. Som biträdande sekreterare förordnades fr.o.m. den 9 oktober 2000 jur.kand. Malin Gustafsson. Hon entledigades fr.o.m. den 1 december 2002. Fil.stud. Niklas Roth har under tiden den 1 februari till den 31 mars varit förordnad att biträda kommissionen med vissa arkivgenomgångar.

Christina Hökebro har fr.o.m. den 1 januari 2000 tjänstgjort som assistent i kommissionen.

I syfte att ge kommissionen möjligheter att fullgöra sitt uppdrag på ett effektivt och rättssäkert sätt har riksdagen antagit lagen (1999:988) om förhör m.m. hos kommissionen för granskning av de svenska säkerhetstjänsternas författningsskyddande verksamhet (prop. 1998/99:140, KU 4). Lagen trädde i kraft den 1 januari 2000. Lagen ger bl.a. kommissionen rätt att hålla förhör under straffansvar med den som antas kunna lämna upplysningar av betydelse för kommissionens verksamhet.

Enligt de ursprungliga direktiven skulle kommissionen redovisa utredningsarbetet senast den 31 augusti 2001. Efter kommissionens begäran om förlängd tid för uppdragets utförande beslutade regeringen att uppdraget skall redovisas senast den 31 december 2002 (dir. 2001:42)

Kommissionen har antagit namnet Säkerhetstjänstkommissionen.

Kommissionen har under arbetets gång samrått med SÄPO/ Rikskrim-kommittén (dir. 1998:101), med Säkerhetspolitiska utredningen (UD 2000:4) samt med utredaren Sigvard Helin (Ju 2002:F). Kommissionen har också träffat representanter för den tidigare Lund-kommissionen i Norge och den danska PETkommissionen.

Härmed överlämnas kommissionens betänkande (SOU 2002:87)

Rikets säkerhet och den personliga integriteten. De svenska säkerhetstjänsternas författningsskyddande verksamhet sedan år 1945.

Till betänkandet fogas följande på kommissionens uppdrag utarbetade rapporter:

Ulf Eliasson, Politisk övervakning och personalkontroll 1945-1969. Säkerhetspolisens medverkan i den politiska personalkontrollen (SOU 2002:88).

Ulf Eliasson, Politisk övervakning och personalkontroll 1969-2002. Förutsättningarna för säkerhetspolisens politiska registreringar och medverkan i personalkontrollen (SOU 2002:89).

Magnus Hjort, Den farliga fredsrörelsen. Säkerhetstjänsternas övervakning av fredsorganisationer, värnpliktsvägrare och FNLgrupper 1945-1990 (SOU 2002:90).

Magnus Hjort, Hotet från vänster. Säkerhetstjänsternas övervakning av kommunister, anarkister m.m. 1965-2002 (SOU 2002:91).

Lars Olof Lampers, Det grå brödraskapet. En berättelse om IB (SOU 2002:92).

Karl Molin, Magnus Hjort, Alf W Johansson och Lars Olof Lampers, Övervakningen av ”SKP-komplexet” (SOU 2002:93).

Evabritta Wallberg, Säkerhetstjänst, nazism och högerextremism 1946-1980, Lars Olof Lampers, SÄPO:s övervakning av svensk högerextremism efter 1980, båda i Övervakningen av nazister och högerextremister (SOU 2002:94).

Ulf Bjereld, Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980, Jakob Gustavsson, Hemliga tjänster och det öppna samhället, Thomas Jonter, Det amerikanska spåret. En undersökning av

IB:s bildande och eventuella kopplingar till USA, Lars Olof Lampers tre rapporter, Sjukhusaffären i Göteborg, Värnpliktskonferensen i Örebro och Överskottsinformation från telefonavlyssning, samlade i Forskarrapporter till Säkerhetstjänstkommissionen (SOU 2002:95).

Kommissionens uppdrag är härmed slutfört.

Stockholm i december 2002

Gunnar Brodin

Alf W Johansson Anita Klum Anders Knutsson

Karl Molin Ewonne Winblad

/Fredrik von Arnold

Sammanfattning

Kapitel 1 Inledning

I kapitlet redogörs för kommissionens direktiv och för den lag (1999:988) genom vilken kommissionen getts särskilda befogenheter för att bedriva sin utredning. Kapitlet innehåller också en redogörelse för tidigare utredningar och granskningar med anknytning till säkerhetstjänsternas författningsskyddande verksamhet.

Kapitel 2 Allmän översikt

I kapitlet klaras inledningsvis ut vad som avses med begreppet säkerhetstjänst och vilka grenar denna verksamhet omfattar, nämligen säkerhetsskydd, kontraspionage, terrorismbekämpning och författningsskydd. Författningsskyddet har till uppgift att förebygga och förhindra brott mot rikets inre säkerhet, dvs. olaglig verksamhet som syftar till att med våld, hot eller otillbörligt tvång ändra vårt statsskick, förmå beslutande politiska organ och myndigheter att fatta beslut i en viss riktning eller hindra den enskilde medborgaren från att utöva sina grundlagsfästa fri- och rättigheter.

Vidare ges en översikt över de polisiära och de militära säkerhetstjänsternas organisation och uppgifter. Efter andra världskrigets slut blev det i praktiken statspolisens tredje rotel, från år 1957 ”den särskilda polisverksamheten”, under ledning av statspolisintendenten som kom att svara för arbetet med att motverka brott mot rikets säkerhet. I och med polisväsendets förstatligande år 1965 inrättades vid Rikspolisstyrelsen en säkerhetsavdelning (RPS/Säk). År 1989 gavs avdelningen en mer självständig ställning och kom att betecknas Säkerhetspolisen (SÄPO).

Den militära säkerhetstjänsten var länge starkt centraliserad till försvarsstaben och dess inrikesavdelning (Fst/In), från år 1965 benämnd säkerhetsavdelningen (Fst/Säk). Sedan år 1994 ingår säkerhetsavdelningen i MUST som utgör en del av Högkvarteret. Inom Fst/In organiserades år 1957 en särskild enhet, grupp B, med uppgifter såväl inom underrättelse- som säkerhetstjänsten. År 1965 sammanslogs grupp B med den militära underrättelsetjänstens inhämtningsorgan, T-kontoret, till IB. Detta underrättelseorgan har sedan kommit att betecknas GBU, SSI och KSI.

I kapitlet behandlas också de organ som utövar kontroll av och har insyn i säkerhetstjänsternas arbete. Säkerhetstjänsterna utgör verksamheter inom myndigheter som lyder under regeringen. Riksdagen och dess organ granskar regeringen och förvaltningen på olika sätt, bl.a. genom utskotten och JO. Även regeringen har särskilda organ för tillsyn och kontroll, t.ex. JK. För säkerhetspolisen finns det särskilda kontrollorganet Registernämnden. Försvarets underrättelsenämnd (FUN) har till huvuduppgift att följa den militära underrättelsetjänsten men har även granskat den militära säkerhetstjänsten.

Kapitel 3 Kommissionens arbete

I kapitlet redovisar kommissionen vissa aspekter på sitt arbete. Utredningen har koncentrerats på den författningsskyddande verksamhet som bedrivits av säkerhetspolisen och den centrala militära säkerhetstjänsten samt i förekommande fall av den hemliga militära underrättelsetjänsten. I enlighet med direktiven är det säkerhetstjänsternas arbete med att kartlägga sådana svenska politiska ytterlighetsorganisationer och grupperingar som har bedömts utgöra eller kunna komma att utgöra ett hot mot rikets säkerhet som stått i blickfånget. Mycket av säkerhetstjänsternas hotbilder har präglats av uppfattningen att sådana organisationer och personer med anknytning till dessa medvetet eller omedvetet verkat i främmande makts intresse. Med hänsyn härtill har kommissionen granskat säkerhetstjänsternas övervakning av vissa personer som varit misstänkta för spioneri och andra brott mot rikets säkerhet. I säkerhetstjänsternas hotbilder har också ingått att främmande makt direkt eller via svenska ytterlighetsorganisationer sökt utnyttja fredsrörelserna i subversivt syfte. Säkerhetstjänsternas övervakning av fredsrörelserna har därför utretts av kommissionen.

Kommissionen har gjort mycket omfattande arkivgenomgångar. Dessa har koncentrerats till SÄPO:s och MUST:s arkiv men studier har även gjorts i bl.a. Riksarkivet och Krigsarkivet samt några tingsrätters arkiv. Kommissionen har inte förvägrats tillgång till något material som den önskat ta del av. Också vissa arkiv i Tyskland och USA har genomgåtts. Däremot har kommissionen inte fått tillgång till handlingar från tidigare sovjetiska arkiv. Även arkiv med anknytning till näringslivet och arbetarrörelsen samt ett antal enskilda personers arkiv har studerats. Kommissionen har inte utnyttjat sig av bestämmelsen i den särskilda lagen om editionsplikt, men denna befogenhet har sannolikt haft viss betydelse för kommissionens möjligheter att få ta del av några dagböcker som deponerats hos allmänna arkiv. Vissa arkivserier är hårt gallrade.

Kommissionen har naturligtvis också studerat offentlig tryck och litteratur rörande säkerhetstjänsterna.

Kommissionen har haft befogenhet att hålla förhör under straffansvar. Denna möjlighet har utnyttjats i stor omfattning, trots att utbytet sällan stått i rimlig proportion till resursåtgången. Kommissionen har i än större utsträckning inhämtat uppgifter genom samtal med personer som antagits kunna lämna uppgifter av intresse för kommissionen. Åtskilliga har hörts först samtalsvis och senare vid förhör inför kommissionen bekräftat tidigare lämnade uppgifter och besvarat kompletterande frågor. Sammanlagt har ca 400 personer på ett eller annat sätt lämnat muntliga uppgifter till kommissionen.

Mycket av det som kommissionen granskat eller på annat sätt kommit i kontakt med är kringgärdat av sekretess. Det är fråga om dels bestämmelser till skydd för det allmänna, främst utrikes- och försvarssekretess och förundersökningssekretess, dels till skydd för enskilda intressen. I sistnämnda hänseende har det införts en särskild bestämmelse i sekretesslagen med avseende på kommissionens verksamhet. I princip är kommissionen bunden av gällande sekretessregler också när det gäller innehållet i betänkandet och dess bilagor. Kommissionens uppdrag är emellertid att uttömmande och definitivt klarlägga säkerhetstjänsternas verksamhet på det aktuella området. Detta torde knappast vara möjligt att uppnå på ett rimligt sätt utan att kommissionen går in på och redovisar också konkreta förhållanden som normalt skulle vara omfattade av sekretess. Kommissionen har sökt göra en rimlig avvägning mellan offentlighetsintresset å ena sidan och behovet av skydd för uppgifter om säkerhetstjänsternas verksamhet och för uppgifter om enskilda

å den andra. Uppgifter om säkerhetstjänsternas verksamhet under senare år har därför redovisats med viss återhållsamhet.

Kapitel 4 Rättslig översikt

I kapitlet ges en kortfattad rättslig översikt. Där redogörs för vissa brott av intresse i sammanhanget såsom brott mot rikets säkerhet enligt 19 kap. brottsbalken (bl.a. spioneri, olovlig underrättelseverksamhet och tagande av utländskt understöd), högmålsbrott enligt 18 kap. samma balk (uppror och olovlig kårverksamhet) samt sabotage och uppvigling.

Vidare redovisas bestämmelser om skydd för personlig integritet och förtrolig kommunikation. Sådana bestämmelser finns i internationella överenskommelser som Sverige är bundet av, nämligen FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna och därtill anslutande konventioner och den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna, som sedan år 1995 gäller som svensk lag. 1974 års regeringsform innehåller vissa bestämmelser om grundlagsskyddade fri- och rättigheter, bl.a. om skydd för förtrolig kommunikation och förbud mot åsiktsregistrering i allmänt register. Också vissa tryck- och yttrandefrihetsrättsliga aspekter, bl.a. meddelarskyddet, är av intresse i sammanhanget. I brottsbalken finns särskilda straffbestämmelser om brytande av post- eller telehemlighet och om olovlig avlyssning.

Grundläggande lagregler om personregister finns sedan år 1998 i personuppgiftslagen (1998:204). På denna lag bygger polisdatalagen (1998:622) som innehåller regler om behandlingen av personuppgifter hos polisen. Mycket restriktiva regler gäller för behandling av s.k. känsliga personuppgifter, varmed bl.a. avses uppgifter om en persons politiska åsikter.

Skyddet mot intrång i brev- och telekommunikationer är inte absolut. Av särskild betydelse är de inskränkningar som gäller enligt reglerna om straffprocessuella tvångsmedel i 27 kap. rättegångsbalken och lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål. I detta sammanhang är bestämmelserna om hemlig teleavlyssning av speciellt intresse. Vid sådan avlyssning kommer det ofrånkomligen fram upplysningar också om annat än det som är ändamålet med åtgärden, s.k. överskottsinformation.

Kapitel 5 Konfliktlinjer och tidsstämningar under efterkrigstiden

Här ges en bakgrund till de hotbilder som myndigheterna arbetat med. Det kalla kriget inleddes i slutet av 1940-talet och förklarades officiellt avslutat år 1990. Detta krigsliknande tillstånd var präglat av stark spänning och kapprustning mellan öst och väst. Det omfattade i princip hela världen och formade inte bara utrikes- och försvarspolitik utan även inrikespolitik och samhällsstruktur. Det var till det yttre en maktpolitisk rivalitet mellan två stormaktsblock men till sin kärna en ideologisk konflikt där kommunistisk diktatur och liberal-kapitalistisk demokrati stod mot varandra.

Det kalla kriget påverkade också tidsandan. Vid krigsslutet år 1945 stod Sovjetunionen och kommunismen på höjden av prestige och antifascismen dominerade opinionsbildningen. Det kalla krigets ”utbrott”, upprättandet av s.k. folkdemokratier i Östeuropa och särskilt Pragkuppen våren 1948 uppfattades som belägg för att Sovjetunionen inte hade gett upp planerna på en världsrevolution. Sovjetskräck och kommunisthat medförde att de svenska kommunisterna sågs som andra klassens medborgare. I mitten av 1960talet försvagades antikommunismen och gav rum för nya radikala strömningar. En revolutionär vänster växte fram med maoismen som ideal och spetsen riktad mot såväl USA (Vietnamkriget) som Sovjetunionen, som sågs som ett socialistiskt misslyckande. Den ”röda vågen” avlöstes i mitten av 1970-talet av en ”grön våg”, präglad av miljövård, kärnkraftsmotstånd och anti-industrialism. Under 1980-talet kom marknadsekonomin åter till heders och en nyliberal anda gjorde sig gällande. I invandrarströmmarnas spår började nynazistiska och främlingsfientliga grupper göra sig hörda. Därmed aktiverades efterkrigstidens starkaste konsensus, antifascismen.

Kapitel 6 Säkerhetstjänsternas hotbilder

Kapitlet behandlar de hotbilder som legat till grund för säkerhetstjänsternas ställningstaganden.

Den officiella uppfattningen vid krigsslutet var att det svenska kommunistpartiet (SKP) inte utgjorde något hot mot rikets säkerhet. Det hindrade inte att man på militärt håll såg med misstro på partiets nationella pålitlighet vid ett krig med Sovjetunionen. I fredstid bedömdes Sovjetunionen värva agenter för underrättelseuppdrag bland svenska kommunistsympatisörer och man fruktade

att sådana agenter sökte infiltrera från försvarets synpunkt viktiga anläggningar i syfte att skaffa upplysningar.

Efter Pragkuppen och under intryck av det kalla kriget fick den militära säkerhetstjänstens bedömningar av kommunisterna som potentiella landsförrädare genomslag också inom säkerhetspolisen. Avslöjanden om kommunistiskt spioneri för östblockets räkning utomlands och i Sverige liksom rapporter om annan kriminell och/eller subversiv verksamhet bidrog till att befästa denna bild. SKP:s återkommande förlustval ansågs inte minska partiets subversiva effektivitet, eftersom partiet därigenom bedömdes ha blivit en homogen och fast disciplinerad enhet.

Ännu en bit in på 1960-talet fanns misstankar om att SKP förberedde att, för det fall partiet förbjöds eller en krissituation uppstod i landet, övergå till illegalt arbete. Säkerhetstjänsterna misstänkte särskilt sådana partimedlemmar som undergått utbildning i kommunistiska länder för att höra till den grupp som förbereddes härför. Några säkra belägg för riktigheten av denna uppfattning fanns inte. Säkerhetstjänsterna hyste också, som det senare visat sig, välgrundade misstankar om att Sovjetunionen ekonomiskt bidrog till SKP:s och den kommunistiska partipressens finansiering och att företrädare för partiet således gjorde sig skyldiga till brottet tagande av utländskt understöd.

SKP arbetade också genom s.k. front- eller täckorganisationer. Därmed avsågs ideella rörelser utan formell partianknytning, vilka fungerade som täckmantel för kommunistisk politik och som sökte påverka den allmänna opinionen i för Sovjetunionen gynnsam riktning. Exempel på sådana organisationer var vänskapsförbunden med olika öststater och Svenska Fredskommittén. Säkerhetstjänsterna ansåg att SKP försökte infiltrera även andra ideella organisationer, såsom Svenska freds- och skiljedomsföreningen, antikärnvapenrörelsen och Amnesty International. Till intäkt härför tog man det förhållandet att organisationerna ibland drev uppfattningar som sammanföll med partiets (och Sovjetunionens). Otvivelaktigt förekom det kommunister i dessa sammanhang men beläggen för en av partiet styrd infiltration är svaga.

SKP hade täta kopplingar till kommunistdiktaturerna i Östeuropa och avvisade all kritik av sovjetsystemet. Höga partiföreträdare hade frekventa kontakter med tjänstemän vid dessa länders beskickningar i Sverige, personer som säkerhetstjänsterna, sannolikt på goda grunder, i stor utsträckning bedömde vara underrättelseofficerare. Kommunistiskt sinnade personer hade avslöjats som spioner för Sovjetunionens räkning. Säkerhetstjänsternas bedömning

att det inom SKP och bland dess sympatisörer i ett skymningsläge fanns betydligt större potential till förrädisk verksamhet än inom andra grupper i samhället framstår, enligt kommissionens uppfattning, i vart fall fram till början av 1960-talet mot denna bakgrund som begriplig. Några belägg för att partiet skulle ha haft en illegal organisation eller ha ägnat sig åt systematisk infiltration av arbetsplatser har inte påträffats.

De förändringar i demokratisk riktning som SKP undergick under 1960-talet sågs av säkerhetstjänsterna inledningsvis endast som en taktisk förnyelse, syftande till att ge partiet bättre möjligheter att bedriva subversiv verksamhet. Först mot slutet av decenniet upphörde den intensiva övervakningen av partiet, nu kallat VPK.

I Sverige bröt sig den Kinavänliga falangen ut ur VPK år 1967 och bildade KFML, senare benämnt SKP. Detta utgjorde början till den splittring av den programmatiskt revolutionära vänstern som kom att prägla utvecklingen under det närmaste årtiondet. En bidragande orsak till framgångarna för dessa numerärt begränsade grupper var att flera av dem utnyttjade sig av den klassiska, kommunistiska enhetsfrontsmetoden. De vänsterrevolutionära organisationerna sökte även och inte utan framgång att kanalisera arbetares missnöje med löner och arbetsvillkor, vilket ledde till en våg av vilda strejker åren 1969-72. På liknande sätt arbetade flera av organisationerna bland värnpliktiga under grundutbildning med tendenser till disciplinupplösning vid de militära förbanden som följd. KFML/SKP – och inledningsvis även KFML(r) – misstänktes erhålla ekonomiskt stöd från Kina. Flera av organisationerna hade kontakter med företrädare för utländska terroriströrelser.

Många inom säkerhetstjänsterna tolkade denna radikaliseringsvåg som en ny konspirativ strategi från den kommunistiska världen som gick ut på att genom subversiva medel söka skapa kaos i samhället och därigenom undergräva den demokratiska samhällsordningen och försvaga västmakternas militära kapacitet. De betraktade därför de vänsterrevolutionära rörelserna som ett hot mot rikets säkerhet. Under tiden fram till omkring år 1975 var det hotet om en inre omvälvning som stod i förgrunden. Det fanns dock de inom säkerhetstjänsterna som intog en mindre alarmistisk attityd till situationen.

Redan organisationernas programmatiskt revolutionära karaktär motiverade enligt kommissionens uppfattning säkerhetstjänsternas uppmärksamhet. Några konkreta belägg för misstankarna om brottsliga förberedelser för en våldsam omstörtning av samhället, t.ex. i form av vapenutbildning eller vapenlager, kunde inte påträf-

fas. Men uppmaningarna till medlemmarna att fullgöra värnplikt som mönstersoldater gav vid handen att organisationerna tänkte i sådana banor. Organisationernas strävanden att skapa oro på arbetsmarknaden kunde uppfattas som ett sätt att åstadkomma ett kaos ur vilket en revolutionär situation skulle kunna uppstå. Och i ett mer långsiktigt perspektiv fanns risken för att en kris- eller krigssituation skulle utnyttjas för revolutionär verksamhet. Också säkerhetstjänsternas oro för att svenska vänsterextremister skulle hjälpa utländska terrorister, t.ex. med passhandlingar, framstår som befogad. Särskilt KFML(r) intog en ambivalent inställning till terrorn som medel. Samtidigt noterar kommissionen att säkerhetstjänsternas hotbild innehöll schablonartade och överdrivna inslag. Man tycks således överskattat dessa gruppers styrka och medlemstal och mycket av det som säkerhetstjänsterna beskrev som infiltration kan i själva verket betraktas som legitim politisk verksamhet.

Under senare delen av 1970-talet undergick säkerhetstjänsternas hotbild såvitt avsåg de vänsterextremistiska organisationerna en viss förskjutning. Risken för att dessa organisationer under fredsförhållanden skulle söka skapa kaos och iscensätta en revolution tonades ned. Men alltjämt bedömdes de kunna bli farliga i krig. För säkerhetstjänsterna var det därför angeläget att söka förhindra att vänsterextremister placerades i säkerhetskänsliga befattningar, så mycket mer som man ansåg sig ha indikationer på infiltrationsförsök. Kommissionen finner inte heller skäl att invända mot rimligheten i denna hotbild, som väsentligen byggde på organisationernas egna uttalade syften.

Den nu angivna hotbilden bestod ända fram till 1980-talets senare del, oavsett att de vänsterextremistiska organisationerna förde en tynande tillvaro. Trots att SKP redan under 1980-talets första hälft började bekänna sig till demokratiska metoder dröjde det till år 1988 innan regeringen efter framställning från säkerhetspolisen avförde partiet från förteckningen över de organisationer som det ålåg säkerhetspolisen att ägna särskild uppmärksamhet. Rimligtvis borde en fortlöpande bearbetning och analys av uppgifterna om partiet ha kunnat leda fram till en sådan framställning i varje fall några år tidigare. Först tio år senare avfördes KPML(r) och det trotskistiska Socialistiska partiet (tidigare RMF/KAF) från förteckningen, fastän säkerhetspolisen då sedan flera år avskrivit dem som hot mot rikets säkerhet. Kommissionen finner detta dröjsmål förvånande.

Det moskvatrogna APK, som bildades som en utbrytning ur VPK år 1977, kom inte att tas upp i den nämnda förteckningen trots en programmatiskt revolutionär inställning. Partiföreträdares kontakter med öststatsdiplomater föranledde emellertid misstankar om brott mot rikets säkerhet. Säkerhetspolisen antog också, sannolikt på goda grunder, att partiet åtnjöt ekonomiskt stöd från Sovjetunionen. APK ansågs också ha ”tagit över” Svenska Fredskommittén som tillsammans med andra fredsorganisationer drev frågor om nedrustning, kärnvapenmotstånd och stöd till befrielserörelser. Säkerhetstjänsterna uppfattade under 1980-talet att detta var ett uttryck för en sofistikerad sovjetisk subversionsverksamhet. Några säkra belägg för detta kunde man dock inte finna. I och med Sovjetunionens sammanbrott ansågs naturligtvis risken för att de svenska fredsrörelserna skulle utnyttjas av främmande makt drastiskt ha minskat.

Först i och med avslöjandet av att svenska anarkister varit inblandade i förberedelser för att ”kidnappa” statsrådet Anna-Greta Leijon och annan allvarlig kriminalitet kom säkerhetspolisen under senare hälften av 1970-talet att betrakta anarkistiska grupper som ett hot mot rikets säkerhet. Under 1980-talets första hälft tonades hotet från anarkisterna ned för att sedan åter aktualiseras med anledning av husockupationer, kravallartade demonstrationer, vandalism och sabotage. Efter hand tillkom aktioner av militanta djurrättsaktivister och andra autonoma nätverk. Särskilt s.k. antifascister och miljöaktivister har utgjort problem, inte minst från ordningspolisiär synpunkt. I Göteborgskravallerna i samband med EU-toppmötet 2001 hörde anarkistiska ”anti-globalister” till de särskilt aktiva. Anarkisterna anses inte utgöra något egentligt hot mot rikets säkerhet. Däremot sätter de genom våld, hot och skadegörelse andras hälsa, egendom och grundlagsskyddade rättigheter, t.ex. yttrande- och demonstrationsfriheten, i fara.

Under tiden fram till början av 1980-talet bedömde säkerhetstjänsterna de högerextremistiska rörelserna som väsentligen betydelselösa som hot mot rikets säkerhet. Det hindrade inte att säkerhetspolisen i mitten av 1970-talet ansåg att Nordiska Rikspartiet var en ytterst våldsbenägen rörelse. Säkerhetstjänsterna tycks ha överraskats av framväxten under 1980-talet av nya nazistiska och främlingsfientliga grupperingar. Flera personer med anknytning till sådana grupperingar begick under 1980- och 1990-talen mycket allvarliga brott t.ex. i form av grovt våld mot invandrare och meningsmotståndare. Någon reell fara för rikets säkerhet anses dock dessa grupper inte utgöra, eftersom de inte kan påräkna något all-

mänt stöd och är dåligt organiserade. Enligt kommissionens mening brast säkerhetstjänsterna i början av 1980-talet i uppmärksamhet såvitt avsåg de högerextremistiska organisationerna.

Säkerhetstjänsterna hade uppenbara svårigheter att få något grepp om Europeiska Arbetarpartiet (EAP), vilket låter sig förklaras bl.a. av partiets växlande uppfattningar i olika frågor. Teorier framfördes om att partiet erhöll ekonomiskt stöd från främmande makt, oklart vilken. Partiet väckte mest uppmärksamhet genom den hatkampanj som under 1980-talet drevs mot statsminister Olof Palme. Numera bedöms det knappast ha något inflytande.

Kapitel 7 Säkerhetspolisens författningsskyddande verksamhet

Kapitlet behandlar säkerhetspolisens författningsskyddande verksamhet. De metoder som säkerhetspolisen har använt sig av för att skaffa information redovisas med tonvikt på de integritetskränkningar de kan innebära. Det konstateras att inre och yttre spaning liksom användandet av förtroliga meddelare inte är författningsreglerade, ehuru de båda senare inhämtningsmetoderna kan innebära och i vissa fall har inneburit allvarliga intrång i den personliga integriteten. Kommissionen har påträffat flera fall där ett urskiljningslöst inhämtande av kränkande uppgifter förekommit. Användningen av förtroliga meddelare kan också i andra hänseenden vara problematisk.

En av säkerhetspolisens mest betydelsefulla inhämtningsmetoder har varit hemlig teleavlyssning. Under 1950- och 1960-talen telefonavlyssnades ett antal ledande svenska kommunister. Brottsmisstanken var regelmässigt spioneri. Från slutet av 1960-talet och fram till mitten av 1970-talet var det i stället främst personer inom den revolutionära vänstern, särskilt inom KFML/SKP och KFML(r), som utsattes för telefonkontroll. Brottsmisstankarna torde i dessa fall i regel ha avsett förberedelse eller stämpling till uppror. Avlyssningen riktades inte endast mot de misstänktas hemtelefoner utan i flera fall också mot telefoner på deras arbetsplatser. SKP:s partikansli och en rad andra organisationer och företag med anknytning till partiet kom härigenom att avlyssnas. Detsamma gällde kontorstelefoner i åtskilliga av KFML/SKP:s och KFML(r):s lokaler liksom telefoner hos till dessa organisationer mer eller mindre fast anknutna verksamheter i Stockholm och Göteborg. Avlyssningsoperationerna pågick ofta under lång tid, i vissa fall under många år. Inte i något fall ledde de till åtal. Under 1980-talet

got fall ledde de till åtal. Under 1980-talet förekom några enstaka fall av telefonavlyssning mot högerextremister med anledning av allvarliga brottsmisstankar; dock kom inga åtal till stånd. Sedan början av 1990-talet har säkerhetspolisen fått tillstånd till hemlig teleavlyssning mot ett stort antal personer inom högerextremistiska, anarkistiska och autonoma miljöer. Brottsmisstankarna har främst avsett olovlig kårverksamhet. I flera fall har de ofta mycket långvariga telefonavlyssningarna under det senaste decenniet lett till åtal för grov brottslighet men inte i något fall för det i sammanhanget lindrigare brottet olovlig kårverksamhet.

Syftet med telefonavlyssningen mot kommunister och andra vänsterrevolutionärer under 1950-, 1960- och 1970-talen torde inte i första hand ha varit att få bevis mot de misstänkta för att kunna väcka åtal. Av större betydelse var den överskottsinformation som avlyssningarna genererade. Övervakningen ”hängdes upp” på en viss person för att så långt som möjligt kunna kartlägga den miljö inom vilken han eller hon var verksam och som man uppfattade som ett hot mot rikets säkerhet. Allt som ansågs vara av betydelse för säkerhetspolisens verksamhet togs till vara och samlades dels i fiktiva, ämnesinriktade meddelarakter, dels i berörda sak- och personakter. Uppgifterna registrerades också i stor utsträckning i säkerhetspolisens centralregister och kunde därmed utnyttjas vid personalkontroll. På detta sätt kom genom åren tusentals personer att beröras av telefonavlyssning, trots att antalet meddelade tillstånd aldrig varit särskilt stort. De avlyssningsoperationer som ägt rum sedan 1990-talet har närmast en brottsförebyggande karaktär. Av allt att döma används brottsrubriceringen olovlig kårverksamhet närmast som ett verktyg för att få till stånd hemlig teleavlyssning mot personer och grupper som är starkt misstänkta för någon form av våldsinriktad kriminalitet, men där det inte finns lagliga förutsättningar för sådan avlyssning på annan grund. Enligt kommissionens mening har brottsrubricering olovlig kårverksamhet i många fall kommit att tillämpas i situationer där brottsrekvisiten inte är uppfyllda. Detta strider mot den grundläggande principen att strafflag skall tolkas restriktivt. Självfallet är detta inte godtagbart.

Kommissionen riktar skarp kritik mot det sätt som bestämmelserna om telefonavlyssning kommit att tillämpas. Hemlig teleavlyssning innebär ett allvarligt intrång i den personliga integriteten. Det ligger i sakens natur att intrånget blir särskilt allvarligt när avlyssningen, som i flera av de här aktuella fallen, tillåts fortgå under mycket lång tid. En annan aspekt av stor betydelse är att intrånget

ofta kommer att drabba även andra än den person som är föremål för misstanke. Än känsligare är det naturligtvis då telefoner som utnyttjas inte endast av den misstänkte och hans närmaste avlyssnas, exempelvis telefoner och telefonväxlar i politiska organisationers expeditioner och andra samlingslokaler. I dessa fall riskeras rätten att bedriva politisk verksamhet och den grundlagsfästa åsiktsfriheten för ett stort antal personer. Och då det är fråga om avlyssning av telefoner hos tidningsredaktioner aktualiseras förhållandet till tryckfrihet och meddelarskydd, som ju är grundlagsskyddade i viktiga hänseenden.

Domstolarnas tillämpning av bestämmelserna har haft en avgörande betydelse för rättsutvecklingen på detta område. Det är påfallande att domstolarna i många fall låtit telefonavlyssningen pågå under mycket lång tid utan att det framkommit något som kunnat läggas till grund för ett åtal eller ens inneburit att misstankarna stärkts. Domstolarna har i många fall inte i tillräcklig utsträckning levt upp till sin uppgift att vara ett värn för den enskildes rättstrygghet. Detta är ägnat att inge starka betänkligheter. Samtidigt måste det framhållas att domstolarna haft begränsade möjligheter att tränga in i det företedda materialet med avseende på sådant som källornas tillförlitlighet och misstankarnas rimlighet. I dessa hänseenden har de i praktiken varit helt hänvisade till åklagarna och säkerhetspolisen. Dessa myndigheter har också de ett ansvar för att den enskildes intresse inte träds för när. Någon strävan efter objektivitet är emellertid ofta svår att finna särskilt i äldre promemorior från säkerhetspolisen. Tvärtom kan man i en del fall konstatera att uppgifter från meddelare som bedömts som ej helt tillförlitliga spelat en framträdande roll i motiveringarna. Åklagarna har antingen inte trängt tillräckligt djupt i materialet eller också i alltför hög grad solidariserat sig med de polisiära bedömningarna. Tillsynsmyndigheterna JO och JK har genom att inte reagera mot rättsutvecklingen sanktionerat denna.

Enligt kommissionens uppfattning föreligger inte någon rätt för säkerhetspolisen att utnyttja överskottsinformation i syfte att mer allmänt kartlägga en säkerhetshotande grupp eller organisation. Det kan visserligen vara svårt att dra gränsen mellan vad som är att hänföra till en brottsutredning och vad som klart faller utanför denna. En ganska generös tolkning av förundersökningsbegreppet kan vara motiverad i dessa sammanhang. Detta kan emellertid inte tas till intäkt för att det skulle vara tillåtet att ta till vara allsköns uppgifter om de övervakade organisationerna och deras medlemmar och sympatisörer. Säkerhetspolisen har här, enligt kommissio-

nens mening, låtit effektivitetshänsyn gå före det integritetsskydd som lagstiftningen tillförsäkrat medborgarna. Kommissionen har i sitt arbete funnit belägg för att hemlig telefonavlyssning använts för att samla in material om personer som inte är relevanta i den förundersökning som föranlett telefonkontrollen. Dessa uppgifter har i tusentals fall samlats i fiktiva meddelarakter på ett sätt som saknar stöd i lag. Särskilt allvarligt är detta när överskottsinformationen lämnats ut i samband med personalkontroller som i exempelvis Leanderfallet. I detta och andra fall har själva rättsgrunden för personalkontrollsystemet underminerats.

Den användning av överskottsinformation som för närvarande förekommer inom författningsskyddets område står enligt kommissionens uppfattning mindre väl i överensstämmelse med lagstiftningen. Som framgått används hemlig teleavlyssning numera främst i brottsförebyggande syfte. Något egentligt utrymme för att med hjälp av hemlig teleavlyssning förebygga brott ger emellertid inte lagreglerna. Samtidigt finner kommissionen anledning att framhålla att rättegångsbalkens reglering av förutsättningarna för hemlig teleavlyssning är mindre väl anpassad till säkerhetspolisens huvuduppgift, som är att förebygga brott mot rikets säkerhet.

Säkerhetspolisen har även använt sig av postkontroll, om än i långt mindre utsträckning än telefonavlyssning. Kommissionen har inte påträffat några anmärkningsvärda förhållanden i samband härmed. Vid sidan av den egentliga postkontrollen har det förekommit att posttjänstemän fungerat som meddelare till säkerhetspolisen och rapporterat om t.ex. vilka personer som prenumererat på tidningar som getts ut av extremistiska organisationer. Det kan ifrågasättas om inte vissa posttjänstemän visat säkerhetspolisen ett tillmötesgående som inneburit brott mot den tystnadsplikt som ålegat dem.

Säkerhetspolisen har vid ett antal tillfällen använt sig av hemlig avlyssning med användning av tekniska hjälpmedel, s.k. buggning, inom ramen för den författningsskyddande verksamheten. Under 1950-talets första hälft torde ett stort antal kommunistiska möten ha buggats. Och i slutet av 1960-talet riktades buggningsoperationer mot bl.a. FNL-rörelsens kontor i Stockholm och en KFMLkongress i Göteborg. Först år 1975 blev förfarandet straffbart som olovlig avlyssning. Därefter har, såvitt framkommit, buggning inte använts inom författningsskyddet.

Säkerhetspolisen har också inhämtat uppgifter genom signalspaning. Inom författningsskyddet har denna metod använts främst mot samtal över walkie talkies i samband med övervakning av de-

monstrationer som förväntas bli våldsamma. Men även trafik från äldre typer av mobiltelefoner och trådlösa hemtelefoner som befordrats via radiovågor har utsatts för avlyssning med användning av scanners. Visserligen torde sådan avlyssning inte vara straffbar enligt brottsbalken. Det kan dock diskuteras om inte bestämmelsen om rätt till skydd för korrespondens i den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter innefattar begränsningar i möjligheten att övervaka sådan teletrafik som inte är ledningsbunden.

Säkerhetspolisen har sedan länge haft ett nära samarbete med sina motsvarigheter i andra nordiska länder. Inom ramen för detta samarbete har informationer utväxlats bl.a. om ytterlighetsorganisationer på vänster- och högersidan och om medlemmar i och sympatisörer med sådana organisationer. Även uppgifter om det egna landets medborgare har i viss utsträckning lämnats ut. En förutsättning för samarbetet har varit att uppgifterna inte lämnats vidare.

Säkerhetspolisen inledde också tidigt ett visst samarbete med underrättelse- och säkerhetstjänster i Storbritannien och USA. Särskilt under det kalla krigets första år försåg de västliga stormakternas tjänster sina svenska kolleger med omfattande och detaljerade redogörelser om internationell kommunistisk verksamhet. Den hotbild som målades upp påverkade sannolikt säkerhetspolisens syn också på de svenska kommunisternas farlighet. I övrigt torde det internationella samarbetet på författningsskyddets område fram till omkring år 1990 ha varit obetydligt. Uppgifter om svenska medborgare lämnades som huvudregel inte ut. På senare tid har till följd av de högerextremistiska och anarkistiska gruppernas ökade internationalisering även författningsskyddet i större utsträckning kommit att innefattas i utlandssamarbetet.

Säkerhetspolisens bearbetning av det insamlade materialet var länge eftersatt och analyskapaciteten bristfällig. Bearbetningen bestod huvudsakligen i registrering av organisationer och personer. Det viktigaste registret har hela tiden varit centralregistret, som sedan 1970-talet är datoriserat. Centralregistret är den exklusiva källan för uppgifter som lämnas ut vid registerkontroll. Det fungerar också som spaningsregister.

Säkerhetspolisens personregistrering har länge varit föremål för diskussion. Den allmänna meningen är numera att det i sig är integritetskränkande att vara registrerad i ett offentligt register på grund av politisk, religiös eller filosofisk övertygelse. Detta kom till officiellt uttryck i 1969 års personalkontrollkungörelse i vilken intogs ett förbud mot anteckning om medborgare i säkerhetspolisens re-

gister enbart av det skälet att vederbörande genom tillhörighet till en organisation eller på annat sätt hade gett uttryck för politisk uppfattning (åsiktsregistrering). År 1977 intogs ett motsvarande förbud såvitt avsåg alla slags allmänna register i 2 kap. regeringsformen. Numera finns i personuppgiftslagen och polisdatalagen stränga bestämmelser om hantering av känsliga personuppgifter till vilka nu nämnda förhållanden räknas.

Under åren närmast efter andra världskriget fick säkerhetspolisen inte på enbart politiska grunder registrera kommunister (men däremot nazister). Efter Pragkuppen hävdes denna inskränkning och säkerhetspolisen fick registrera alla de uppgifter som man ansåg sig behöva för verksamheten. Registreringen av (misstänkta) kommunister och personer med anknytning till vad som uppfattades som kommunistiska täckorganisationer kom att bli mycket extensiv. Fler än 100 000 personer registrerades som kommunister eller kommunistsympatisörer, stundom på lösa grunder.

Tillkomsten av personalkontrollkungörelsen innebar slutet för den breda registreringen av personer med anknytning till det gamla ”kommunistkomplexet”. Den ”politiska” registreringen kom i stället att huvudsakligen avse vänsterrevolutionärer. Under de första åren reglerades registreringen i centralregistret genom hemliga tjänsteföreskrifter som utfärdats av RPS:s styrelse. År 1972 tog regeringen över uppgiften att utfärda tillämpningsföreskrifter till personalkontrollkungörelsen. I öppna föreskrifter angavs att en medlem i eller sympatisör med en svensk organisation, vilken i antaget program angett att den skulle verka för att omvandla samhället med våld, fick antecknas i registret om han genom sina åtgärder gett anledning till misstanke att han kunde vara beredd att delta i verksamhet som innebar fara för rikets säkerhet eller som syftade till och var ägnad att med våld förändra det demokratiska statsskicket eller påverka rikets ställning som oberoende stat. I kvalificerat hemliga tillämpningsföreskrifter angav regeringen vilka organisationer som avsågs och som säkerhetspolisen därför skulle ägna särskild uppmärksamhet liksom vilka åtgärder som skulle kunna föranleda registrering av deras medlemmar och sympatisörer. Dessa föreskrifter kom med vissa ändringar att gälla fram till slutet av år 1998, då systemet med sådana tillämpningsföreskrifter avskaffades.

Kommissionen kritiserar i likhet med vad Registernämnden tidigare gjort såväl de föreskrifter som utfärdats av RPS som av regeringen. Flera av de av regeringen angivna särskilda registreringsgrunderna var utformade på ett alltför generellt och oklart sätt, vilket medförde att ansvaret för deras reella innehåll överfördes på sä-

kerhetspolisen. Tillämpningen av bestämmelserna kom också i vissa fall att strida mot åsiktsregistreringsförbudet. Redan medlemskap i KPML(r) kunde således leda till registrering, eftersom det ansågs krävas genomgången partiskola för medlemskap. Och ibland kunde personer som enbart deltagit i organisationens föreningsmöten registreras, då säkerhetspolisen presumerade att deltagarna i sådana möten också var medlemmar. Genom att regeringen i tillämpningsföreskrifterna gav begreppet åtgärd en så vidsträckt betydelse bäddade man för en viss rättsosäkerhet. Också aktiviteter av tämligen enkel beskaffenhet som i sig inte alls var kriminella kunde leda till registrering. Denna bristande förutsägbarhet måste betecknas som högst otillfredsställande, särskilt med hänsyn till vilka konsekvenser en sådan registrering kunde få för den enskilde i ett personalkontrollärende. Kommissionen påpekar också att flera av de på förteckningen upptagna högerextremistiska organisationerna inte programmatiskt gett uttryck för någon vilja att omstörta samhället med våld. Det förefaller som om de tagits med närmast för att balansera inslaget av vänsterrevolutionära organisationer.

Säkerhetspolisen har följt aktiviteterna också inom organisationer, som inte funnits upptagna i de hemliga tillämpningsföreskrifterna, och registrerat personer verksamma inom dem. Dessa registreringar har grundats på att personerna misstänkts för brottslig verksamhet eller haft kontakter, t.ex. med utländska medborgare, som bedömts som säkerhetshotande. Enligt kommissionens uppfattning är denna form av registrering på rent individuella grunder mer i linje med regeringsformens åsiktsregistreringsförbud än den vid tillämpningen ganska schematiska registreringsverksamhet som förekom med stöd av regeringens öppna och hemliga föreskrifter.

Vid sidan av centralregistret fördes inom säkerhetspolisen alltsedan kriget en mängd andra specialregister bl.a. över personer engagerade i extremistiska rörelser. Efter personalkontrollkungörelsens tillkomst började man vid enskilda rotlar och vissa sektioner att systematisera s.k. arbetsanteckningar på ett sätt som i realiteten ofta innebar att de tjänade som register över personer och förhållanden som av något skäl tills vidare inte ansågs böra registreras i centralregistret. I många fall noterades i dessa sammanhang uppgifter som klart stred mot förbudet mot åsiktsregistrering. År 1993 beslöts att författningsskyddet skulle föra dessa anteckningar med hjälp av dator. Dataregistreringen upphörde år 1997 och vid samma tid utfärdades interna föreskrifter som klargjorde att arbetsanteckningarna inte fick innehålla uppgifter enbart om en persons politis-

ka åskådning. Huruvida sådana anteckningar dessförinnan förekommit under 1990-talet har inte kunnat klarläggas.

Sedan några år bearbetas säkerhetsunderrättelser i s.k. analysdatabaser. Däri kan exempelvis antecknas att någon haft kontakt med en person som är misstänkt för olovlig kårverksamhet. För att göra anteckningen begriplig anses det ibland ”oundgängligen nödvändigt” (jfr 5 § polisdatalagen) att även anteckna vari kontakten bestått också i situationer som innebär att den kontaktades politiska åsikter röjs. Analysdatabasen utgör visserligen inte några register i traditionell mening. Med hänsyn till de möjligheter till fritextsökning och därmed till sammanställningar som användningen av datateknik ger, får de emellertid anses vara att likställa med register. Det kan därför göras gällande att anteckningar av detta slag strider mot grundlagens förbud mot åsiktsregistrering.

I sådana fall där personer verkligen skäligen kan misstänkas för att bedriva utvecklad olovlig kårverksamhet kan det emellertid enligt kommissionens mening med fog hävdas att de nu berörda anteckningarna inte görs enbart på grund av personernas politiska åskådning. I själva verket är denna åskådning av underordnad betydelse i sammanhanget. Det är själva kontakten med den misstänkte som är av primärt intresse för säkerhetspolisen. Ett studium av den misstänktes personliga nätverk kan vara av avgörande betydelse för brottsutredningen. Det framstå som föga rimligt att kriminalitet som kan vara förknippad med politisk verksamhet skulle utgöra en frizon i detta hänseende. Därtill kommer att omständigheterna kan medföra att också den eller de som har kontakt med den misstänkte kan anses utgöra säkerhetsrisker. Även om kontakten kommit till uttryck endast i form av en uppgift om politisk åskådning, bör en anteckning därom i ärendehanteringssystem alltså inte anses stå i strid med grundlagsbestämmelsen.

I analysdatabaserna behandlas emellertid även rörelser som inte kan betraktas som utvecklade olovliga kårer men som bedöms kunna utvecklas till sådana, samt rörelser mot vilka brottsmisstankarna är mer ospecificerade. I dessa fall kan det inte generellt anses tillåtet att anteckna en person som tagit kontakt med den misstänkte. Den som tar kontakt kan i dessa fall vara helt omedveten om de förhållanden som föranlett misstankarna och kontakten kan mycket väl vara föranledd enbart av ett politiskt eller ideologiskt intresse. Kommissionen har undersökt innehållet i några analysdatabaser och kommit fram till att det inte kan uteslutas att sådana kontakter registreras. Den vill därför fästa uppmärksamheten på att

det här finns en påtaglig risk för överträdelser av förbudet mot åsiktsregistrering.

Kommissionen har inte funnit belägg för att säkerhetspolisen i centralregistret antecknat personer enbart på grund av deras medlemskap i miljö- eller fredsorganisationer eller andra liknande organisationer, dock med undantag för personer engagerade i Svenska Fredskommittén som bedömdes som en kommunistisk täckorganisation. Däremot kunde aktiviteter som deltagande i världsfredskongresser och uppmaningar till värnpliktsvägran föranleda registrering. I arbetsanteckningar finns exempel på att engagemang i miljö- eller fredsorganisationer noterats. Syftet härmed har uppgetts vara att säkerhetspolisen önskat undersöka om engagemanget varit ett uttryck för strävanden att dolt sprida opinion för otillbörliga utländska intressen och därigenom utgjort ett led i ett eventuellt framväxande hot mot rikets säkerhet. Det framstår för kommissionen som en legitim uppgift att säkerhetspolisen följt upp misstänkt subversiv verksamhet av detta slag. Samtidigt framhålls att risken för att grundläggande medborgerliga friheter träds för när i sådana sammanhang är betydande.

Sedan början av 1950-talet och fram till början av 1990-talet fördes också i olika former anteckningar över personer som kunde anses utgöra säkerhetsrisker i sådan grad att de borde omhändertas av säkerhetspolisen i en krissituation, s.k. beredskaps- eller krigsfallsförteckningar. Enligt kommissionens mening framstår ett dylikt förberedelsearbete som en naturlig del i säkerhetspolisens verksamhet.

Med personalkontroll, numera registerkontroll inom ramen för säkerhetsprövning, förstås inhämtande av upplysningar ur polisregister beträffande den som innehar eller avser att tillträda sådan tjänst hos myndighet som är av betydelse för rikets säkerhet. Avsikten är att förhindra att personer som bedöms inte vara pålitliga från säkerhetssynpunkt, t.ex. på grund av kriminalitet eller bristande lojalitet, ges uppgifter som kan innebära risker för såväl totalförsvaret som dem själva. Avgörandet om den kontrollerade, trots utfallet, skall anställas på tjänsten åvilar den myndighet som begärt personalkontrollen.

Under åren närmast efter andra världskrigets slut gällde att säkerhetspolisen inte fick lämna ut uppgifter om personer enbart på grund av deras politiska engagemang i andra organisationer än nazistiska. Denna begränsning hävdes efter Pragkuppen år 1948 och uppgiftslämnandet rörande politisk uppfattning kom därefter och fram till slutet av 1980-talet att främst avse kommunister och väns-

terrevolutionärer. Efter hand och delvis som en följd av det vidgade totalförsvarsbegreppet kom en mängd civila statliga tjänster att omfattas av regelsystemet. Personalkontroll skedde också inför anlitandet av leverantörer och entreprenörer för totalförsvarets räkning.

Årligen har personal/registerkontroll begärts i åtskilliga tiotusental ärenden, främst av militära myndigheter. Även om utfall på grund av ”politisk belastning” förekommit endast i som mest någon procent av ärendena, har alltså uppgifter lämnats ut om ett betydande antal personer. I flertalet fall har utfallen avsett värnpliktiga. Konsekvenserna av utfallen i dessa situationer kan knappast betecknas som särskilt ingripande (ändrad grundutbildning eller krigsplacering). På annat sätt förhåller det sig med personer som till följd av utfallen gått miste om arbeten och uppdrag. Hur många som drabbats på detta sätt är oklart, men det kan genom åren ha rört sig om flera tusen personer.

Enligt kommissionens mening kan den demokratiska statens rätt till självförsvar också mot egna medborgare som på goda grunder misstänks för att gå främmande makt till handa eller för att vilja omvandla statsskicket på revolutionär väg inte ifrågasättas. Att förhindra att sådana från säkerhetssynpunkt opålitliga personer ges möjlighet att verka i för totalförsvaret känsliga befattningar är ett i hög grad legitimt statsintresse. Ett system med personalkontroll/säkerhetsprövning får anses vara en ofrånkomlig del av ett sådant infiltrationsskydd. Däremot ställer sig kommissionen kritisk till att många befattningar av begränsad betydelse för rikets säkerhet kommit att omfattas av regleringen liksom till att, särskilt fram till mitten av 1960-talet, tämligen osäkra uppgifter lagts till grund för misstanke om nationell opålitlighet. Det dröjde ända fram till slutet av 1990-talet innan det i praktiken blev så att den kontrollerade fick tillfälle att yttra sig över uppgifter som avsågs att lämnas ut vid registerkontroll (annat än då det rörde sig om begångna brott). Ett skäl härtill torde ha varit att säkerhetspolisen inte ansåg sig berättigad att kommunicera uppgifter som skulle kunna avslöja innehållet i de av regeringen sedan år 1973 meddelade kvalificerat hemliga föreskrifterna.

Kapitel 8 Militär säkerhetstjänst

I kapitlet behandlas den militära säkerhetstjänstens författningsskyddande verksamhet. Huvuduppgiften för den militära säker-

hetstjänsten är att förhindra säkerhetshotande verksamhet inom försvarsmakten. Tidvis har uppgiften uppfattats så att säkerhetshotande verksamhet som mer eller mindre nära berört försvaret ansetts vara förhållanden som den militära säkerhetstjänsten borde ägna uppmärksamhet. Och detta särskilt som man inte ansåg att säkerhetspolisen gjorde tillräckligt för att följa upp sådana företeelser. Detta ledde till långvariga och ibland inflammerade revirstrider med polisen. Under de senaste decennierna har emellertid den militära säkerhetstjänsten av allt att döma hållit sig inom de ramar som gällt för verksamheten och samarbetet med säkerhetspolisen har löpt friktionsfritt. Från slutet av 1950-talet och långt in på 1990talet hade säkerhetstjänsten även en ”larmklockefunktion”, dvs. den skulle bidra med uppgifter som tydde på att en väpnad konflikt kunde vara förestående.

Underlaget för den militära säkerhetstjänstens verksamhet har främst utgjorts av uppgifter från säkerhetspolisen. Inhämtning har också skett genom öppna källor och rapportering inom försvarsmakten och från andra myndigheter. Försvarsstaben hade särskilt under 1940- och 1950-talen ett antal förtroliga meddelare som rapporterade om förhållanden bl.a. inom kommunistpartiet och närstående organisationer, uppgifter som förmedlades vidare till säkerhetspolisen. Genom organiserandet av grupp B i slutet av 1950talet tillfördes den militära säkerhetstjänsten ett inhämtningsorgan med breda kontaktytor mot den socialdemokratiska arbetsplatsorganisationen. Numera ägnar sig den militära säkerhetstjänsten på central nivå över huvud taget inte åt någon aktiv inhämtning av säkerhetsunderrättelser såvitt avser författningsskyddet.

Den militära säkerhetstjänsten upptog tidigt ett samarbete med västliga underrättelse- och säkerhetstjänster. Samarbetet har huvudsakligen rört öststaternas underrättelse- och subversiva verksamhet samt säkerhetsskydd för Sveriges import av krigsmateriel och ”know how”. Man har inte haft befogenhet att lämna ut uppgifter om svenska medborgare till utländska samarbetspartner. Ett flagrant avsteg härifrån var då en befattningshavare vid inrikesavdelningen i början av 1950-talet lämnade över en förteckning över kanske ett hundratal svenska kommunister och nazister till ett par västliga underrättelsetjänster.

Först i början av 1960-talet fick den militära säkerhetstjänsten resurser att i någon nämnvärd utsträckning bearbeta och analysera det inkomna materialet, delvis som ett led i larmklockefunktionen. Det gällde att skapa en ”normalbild” av säkerhetshotet. Avvikelser från denna normalbild kunde tyda på ett ökat eller minskat hot för

ett krigsutbrott. Häri ingick även studium av det svenska kommunistpartiets och närstående organisationers verksamhet. Från mitten av 1960-talet påbörjades en mer systematisk uppföljning av opinionspåverkan berörande försvaret och en särskild enhet inrättades för ändamålet. Genom att analysera de försvarsfientliga organisationernas angreppsmetoder skulle man kunna förbereda truppbefälet på vad som kunde inträffa vid förbanden och anvisa lämpliga motåtgärder. Under 1980-talet inriktade man sig på att kartlägga sådan desinformationsverksamhet inom och utom landet som ansågs vara riktad mot försvaret liksom samhällsomstörtande verksamhet och terrorism.

På militärt håll ansågs personalkontrollen länge utgöra ett viktigt verktyg för att förhindra att personer som på grund av anknytning till vad som uppfattades som extremistiska eller subversivt verkande organisationer eller av andra skäl bedömdes kunna utgöra säkerhetsrisker hamnade i ömtåliga befattningar. Syftet var i första hand att förhindra kommunistisk infiltration. Registerutfall rörande politiska förhållanden medförde oftast att den kontrollerade inte kom i fråga för den aktuella befattningen. Enligt kommissionens mening tillämpade försvarsmyndigheterna långt in på 1970-talet en alltför rigid hållning vid bedömningen av om personer med anknytning till extremistiska och liknande organisationer kunde anförtros uppgifter som var känsliga från försvarssynpunkt.

Under 1960- och 1970-talen förekom det dock att personer som sympatiserade med den yttersta vänstern antogs som reservofficersaspiranter och anställdes som reservofficerare. De följdes upp av den militära säkerhetstjänsten i samarbete med säkerhetspolisen. Ännu under 1980-talet bedömdes vänsterextremister försöka infiltrera försvaret. År 1987 ansågs emellertid att en omprövning från säkerhetssynpunkt borde ske beträffande personer med anknytning till Solidaritetspartiet (tidigare KFML/SKP) sedan partiet tagit avstånd från subversion och revolutionär kamp.

Sedan början av 1990-talet har försvaret sökt förhindra att kriminellt belastade högerextremister ges vapenutbildning och kunskap om vapenförvaring för att förhindra att sådana kunskaper skall komma till brottslig användning. Över huvud taget har den militära ledningen funnit det angeläget att allmänhetens förtroende för försvaret inte rubbas till följd av förekomsten av nazistisk eller främlingsfientlig personal.

Den militära säkerhetstjänsten har alltsedan andra världskriget fört register över rapporter rörande verksamhet, organisationer och personer som uppfattats som militära säkerhetshot, det s.k. arbets-

diariet. Inom den enhet som ansvarade för infiltrationsskyddet fördes register över de tiotusentals personer beträffande vilka utfall av olika skäl förekommit vid personalkontroll. Dessutom fördes där ett s.k. beredskapsregister över kommunister och sedermera även nazister i värnpliktsåldern. Avsikten torde ha varit att de som bedömdes som farligast vid mobilisering skulle placeras i speciella arbetskompanier.

Som en följd av förbudet mot åsiktsregistrering i personalkontrollkungörelsen beordrades år 1969 en utgallring av sådana anteckningar också i försvarsstabens register. Det kom emellertid att dröja ända fram till våren 1972 innan ordern verkställdes och då inför en inspektion av JO med anledning av avslöjandet att säkerhetstjänsterna övervakat värnpliktskonferensen detta år. Till JO uppgav sedan företrädare för försvarsstaben att det inte förekom någon personregistrering vid staben. Även om beskeden i formell mening må ha varit korrekta, var de i realiteten grovt missvisande. Det är naturligtvis fullständigt oacceptabelt att försvarsstaben på detta sätt vilseledde JO.

Före rensningen av registren hade dessa av beredskapsskäl mikrofilmats och filmerna förts till krigsuppehållsplatsen, där de tycks ha legat bortglömda i omkring 30 år. MUST har under kommissionens arbete återfunnit filmerna och ställt materialet till kommissionens förfogande. Mikrofilmerna torde ge en nära nog komplett bild av den militära säkerhetstjänstens registreringar under åren 1955-70.

Det s.k. arbetsdiariet har funnits kvar efter 1972 års gallring. Däri registreras bl.a. försvarsanställda beträffande vilka utfall förekommit vid registerkontroll. Ända in på 1990-talet registrerades också bl.a. personer med ledande ställning inom ytterlighetsorganisationer och fredsrörelser. Efter gallringar torde registret inte längre innehålla uppgifter av detta slag. Genom en nyligen tillkommen förordning (SFS 2001:703) har arbetsdiariet, där kallat säkerhetsregister, fått en rättslig reglering i enlighet med personuppgiftslagens bestämmelser. Arbetsdiariet skall nu läggas över på data.

Vid säkerhetsavdelningen har det också förekommit att enskilda befattningshavare fört register i strid med åsiktsregistreringsförbudet. Således fördes åren omkring 1970 ett särskilt register över ett par tusen personer med en uttalat kritisk inställning till försvaret. Och under 1990-talets första hälft fördes ett datoriserat register över dels anställda vid försvarsmyndigheter beträffande vilka utfall skett vid registerkontroll, dels värnpliktiga med vissa högerextremistiska kopplingar. Dessa register har sedermera förstörts.

Kapitel 9 De hemliga underrättelse- och säkerhetstjänsternas författningsskyddande verksamhet

I kapitlet behandlas IB, dess föregångare och efterföljare. Vid sidan av den öppna underrättelsetjänsten har alltsedan andra världskriget till ÖB:s förfogande stått en hemlig underrättelsetjänst med uppgift att inhämta underrättelser genom metoder som det inte ankommer på andra underrättelseorgan att använda. Dessa s.k. särskilda tjänster, T-kontoret (1946-64), IB (1965-73), GBU (1973-1982), SSI (1982-94) och KSI (1994-), har i huvudsak varit inriktade på underrättelseinhämtning utom riket. Gränsen mellan underrättelse- och säkerhetstjänst är dock i praktiken ingalunda knivskarp, vilket medfört att dessa tjänster i viss utsträckning kommit att befatta sig också med säkerhetsunderrättelser och andra uppgifter med anknytning till säkerhetstjänst.

En viktig del av verksamheten har utgjorts av samarbete med utländska underrättelsetjänster. Inom ramen för utlandssamarbetet har underrättelsetjänsterna fått information också om misstänkt säkerhetshotande verksamhet. Även andra källor har spontant rapporterat om inrikes säkerhetshot till de särskilda tjänsterna. Sådana upplysningar torde alltid ha vidarebefordrats till säkerhetspolisen och tidigare också i stor utsträckning till den militära säkerhetstjänsten. Stor återhållsamhet torde ha iakttagits då det gällt att lämna ut uppgifter om svenska medborgare till utländska samarbetspartner.

I början av 1960-talet började T-kontoret att aktivt inhämta underrättelser vid sidan om det rent militära, bl.a. om Östersjöveckan i Rostock och en kommunistiskt dominerad ungdomsfestival i Helsingfors. Man anlitade även personer som rapporterade om vänsteraktiviteter i Lunds akademiska värld.

Till de särskilda tjänsterna får också räknas grupp B. Denna enhet organiserades år 1957 som en detalj inom inrikesavdelningen men bröts ut därifrån år 1961 och ställdes direkt under chefen för försvarsstabens sektion II. Grupp B hade till uppgift dels att inhämta underrättelser från närområdet, dels att kartlägga kommunistisk (och i någon mån nazistisk) verksamhet i Sverige. Då grupp B och T-kontoret år 1965 sammanslogs till IB blev inhämtningen av säkerhetsunderrättelser inom landet en, låt vara begränsad, del av IB:s verksamhet, organiserad under beteckningen IB/03. Hösten 1969 upplöstes denna enhet men inrikesverksamheten återupptogs i begränsad omfattning hösten 1971. Chef för grupp B och senare IB var Birger Elmér.

Grupp B/enhet 03:s inhämtning inriktades på säkerhetshotande verksamhet med politiska förtecken. De anställda i operativ tjänst, en handfull personer, var med något enstaka undantag socialdemokrater. Därtill kom att tidvis några unga, aktiva socialdemokrater fullgjorde värnplikt vid grupp B. Under några år i slutet av 1950- och början av 1960-talen reste några tidigare socialdemokratiska ombudsmän anställda vid grupp B runt i Sverige och inhämtade uppgifter bl.a. från personer inom den socialdemokratiska arbetsplatsorganisationen. Antalet personer som man hade direkt och regelbunden kontakt med uppges ha uppgått till några hundra. Dessa tog ofta i sin tur hjälp av andra, varför kontaktnätet totalt kan ha omfattat omkring tusen personer. Härigenom fick grupp B in uppgifter om tusentals kommunister, uppgifter som vidarerapporterades till försvarsstaben och säkerhetspolisen. Åtskilliga uppgiftslämnare torde ha getts uppfattningen att uppgifterna gick vidare till det socialdemokratiska partiet. Det är tveksamt om alla dessa informatörer skulle ha medverkat, om de vetat att de uppgifter som de lämnade skulle kunna komma att registreras hos säkerhetstjänsterna och medföra risk för problem för de berörda i arbetslivet. Förfarandet framstår därför som mycket betänkligt.

Enheten inhämtade vid några tillfällen även uppgifter genom buggning av kommunistiska möten. Ett par sådana buggningsoperationer ägde rum i Malmö i början av 1960-talet. Möjligen buggades också Stockholms kommunistiska arbetarkommuns valkonferens år 1963 och två sammanträden med SKP:s partistyrelse åren 1964 och 1965.

Sedan den breda inhämtningen rörande SKP slutförts fick grupp B kring årsskiftet 1963/64 av den militära säkerhetstjänsten i uppgift att inhämta uppgifter om personer som långtidsutbildats i öststater. Vid tiden för avvecklingen hösten 1969 hade antalet anställda minskat och verksamheten sägs ha gått på ”tomvarv”. Då den ett par år senare återupptogs i begränsad omfattning koncentrerades intresset till de nya vänsterextremistiska grupperna. År 1972 anställdes en tidigare förbundssekreterare i SSU för en tid av knappt ett halvt år. Denne sysslade med att kartlägga arbetsplatser i Stockholm och Göteborg där fackföreningarna var särskilt ansatta av KFML(r):are och att arrangera utbildning av handplockade socialdemokrater som skulle kunna stå emot extremisternas provokationer.

Vid grupp B förekom också fram till år 1965 viss bearbetning av inhämtade uppgifter. Man rapporterade till försvarsstaben och säkerhetspolisen men också direkt till försvarsministern. Även det

socialdemokratiska partiet mottog rapporter från grupp B rörande främst utrikes men i någon mån även inrikes förhållanden. Sannolikt utbytte därtill Elmér informationer vid personliga samtal med högt uppsatta socialdemokrater. Vid kontakterna med uppgiftslämnarna ute på arbetsplatserna förekom också ett informationsutbyte. De orienteringar som uppgiftslämnarna då fick kunde vara av värde inte endast för dem som rapportörer till grupp B utan även för deras fackligt politiska kamp mot kommunisterna.

Register bl.a. över personer som bedömdes som säkerhetsrisker upprättades. Dessa register torde ha förstörts vid avvecklingen av

IB/03 år 1969. Efter återupptagandet av inrikesverksamheten år 1971 är det oklart för vems räkning man arbetade.

I den offentliga debatten om IB har frågan om grupp B:s ursprung varit omstridd. Frågan har gällt om det var försvarsstaben eller det socialdemokratiska partiet som var den drivande kraften bakom enhetens tillkomst. Kommissionen har funnit att initiativet låg hos försvarsstaben under intryck av en förstärkt hotbild, bl.a. flera avslöjade industrispionage, och amerikanska förväntningar på skydd av den kvalificerade krigsmateriel som skulle exporteras till Sverige. De kontakter som Elmér sedan flera år odlat inom socialdemokratin medförde att försvaret kunde påräkna partiets sanktion till att personer verksamma inom den socialdemokratiska arbetsplatsorganisationen bidrog till en sådan inhämtning. Ur socialdemokratisk synvinkel kunde detta också förbättra säkerhetstjänsternas funktion. Något belägg för påståendena om att initiativet till grupp B:s bildande skulle ha kommit från socialdemokratiskt håll som ett sätt att driva en egen säkerhetstjänst bekostad av statsmedel och under militär sekretess har inte framkommit.

Även IB:s operationsavdelning, som huvudsakligen ägnade sig åt inhämtning av underrättelser utomlands, bedrev viss inrikes verksamhet. Meddelaren ”Kandidaten”, som övertagits från T-kontoret, infiltrerade således vänsterorganisationer i Lund och rapporterade fram till år 1970 bl.a. om verksamhet inom dessa organisationer. Operationsavdelningen hade också en annan infiltratör, nämligen Gunnar Ekberg. Denne var under åren 1968-72 verksam i Göteborg. Där arbetade han inom FNL-rörelsen, KFML, en lokal Palestinagrupp m.fl. organisationer. Hans verksamhet delfinansierades av säkerhetspolisen, som genom IB fick del av hans rapportering. Ekberg sökte provocera sina ”kamrater” att begå brott, bl.a. att falskt uppge att de förlorat sina pass. Han beredde sig olovligen men med IB:s goda minne och i flertalet fall aktiva deltagande tillträde till åtminstone fem lokaler som disponerades av olika väns-

tergrupper, där han tillgrep eller fotograferade handlingar. Vid två tillfällen bombhotade han flygplan hemmahörande i Mellersta östern.

Kommissionen kritiserar att IB lät Ekberg infiltrera sammanslutningar som inte var olagliga, något som framstår som en kränkning av föreningsfriheten, liksom dennes brottsprovokationer. Kommissionen är också starkt kritisk till att IB medverkade till och i vissa fall initierade brottsliga handlingar från Ekbergs sida. Kommissionen framhåller även de faror som en förtrolig meddelare kan utsättas för, särskilt om denne utnyttjas på ett omdömeslöst sätt.

Våren 1973 avslöjades IB och verksamheten undergick en grundlig omorganisation. Elmér avgick som chef men hade kvar vissa uppgifter, bl.a. att svara för viss verksamhet i anslutning till krigsorganisation och stay behind-verksamhet. Inom ramen för sådan verksamhet arrangerade han i augusti 1975 en ”kurs” i Göteborg för några ledande socialdemokrater där. Vid tillfället diskuterades bl.a. vänsterextremismen i staden. En av deltagarna, Leif Andersson, som var vice ordförande i sjukvårdsstyrelsen i Göteborg, hade något år dessförinnan kontaktats av en säkerhetspolis angående cellbildning av KFML(r):are inom sjukhusförvaltingen. På Anderssons initiativ anställdes en yngre socialdemokrat vid sjukvårdsförvaltningen med uppgift bl.a. att vara kontaktman till säkerhetspolisen. Sedan denne s.k. sjukhusspion avslöjats i oktober 1975 uppstod rykten om att IB skulle ha varit inblandad. Kommissionen har emellertid inte kunnat finna att det förelegat någon annan koppling mellan sjukhusaffären och IB än att Andersson i samband med ”kursen” i augusti till en av Elmérs medarbetare överlämnade en förteckning över misstänkta KFML(r):are inom sjukhusförvaltningen. Inget tyder på att personalen i IB:s krigsorganisation eller i stay behind-organisationen under fredsförhållanden hade till uppgift att bedriva säkerhetsunderrättelsetjänst.

Elmér fortsatte också fram till slutet av 1970-talet att tillsammans med en medarbetare i begränsad omfattning följa upp vänsterextremistisk verksamhet med tonvikt på KFML(r) i Göteborg och de moskvatrogna kommunisterna inom VPK.

GBU hade meddelare som i inte obetydlig omfattning rapporterade också om inrikes förhållanden, trots att detta inte var deras primära inriktning. Försvarsutskottet hade redan 1973 slagit fast att underrättelsetjänstens verksamhet inte fick vara inriktad på uppgifter som ankom på polisen. Sedan början av 1980-talet anges uttryckligen i instruktionen för den hemliga underrättelsetjänsten att verksamheten inte får inriktas på polisiära uppgifter. Även SSI och

KSI har dock haft meddelare som spontant rapporterat om förhållanden av inrikes natur; en av dem rapporterade rentav huvudsakligen om sådana förhållanden. SSI vidarebefordrade visserligen sådana rapporter till säkerhetspolisen men ”källdrivaren” behöll länge kopior av dessa, något som föranledde kritik från FUN. KSI uppges numera omedelbart hänvisa meddelare som har upplysningar om inrikes förhållanden till säkerhetspolisen.

Kapitel 10 Säkerhetstjänsterna och regeringen

I kapitlet behandlas kontakterna mellan säkerhetstjänsterna och regeringen och regeringens hotbilder såvitt avser den författningsskyddande verksamheten. Under tiden fram till 1960-talets senare hälft fungerade samarbetet i huvudsak bra och regeringen delade säkerhetstjänsternas uppfattning om SKP som ett hot mot rikets säkerhet. Den därpå följande tioårsperioden präglades av en misstro från regeringens sida mot främst säkerhetspolisen, som ansågs vara alltför alarmistisk. Kommissionen anser det oklart om åsiktsregistreringsförbudet i personalkontrollkungörelsen huvudsakligen var ett uttryck för en ändrad hotbildsbedömning från regeringens sida såvitt avsåg kommunisterna eller ett sätt att desarmera en känslig politisk fråga. Avslöjandet av säkerhetstjänsternas övervakning av 1972 års värnpliktskonferens påkallade justitieminister Lennart Geijers engagemang i registreringsfrågorna och regeringen övertog ansvaret för att utfärda närmare bestämmelser om registrering av personer med anknytning till ytterlighetsorganisationer.

Under de borgerliga regeringsåren 1976-82 var samarbetet mellan regeringen och säkerhetstjänsterna åter i stort sett förtroendefullt. Socialdemokraternas återtagande av regeringsmakten innebar nya motsättningar. Vid denna tid hade emellertid hotet från svenska grupperingar mot rikets säkerhet avklingat. Regeringen följde säkerhetspolisens uppfattning om vilka grupper som borde ägnas särskild uppmärksamhet. Man ansåg sig inte ha underlag för att göra avvikande bedömningar men skall ha pressat på för att övervakningen av högerextremister skulle skärpas. Bl.a. det förhållandet att säkerhetspolisen inte kunnat förhindra mordet på statsminister Olof Palme undergrävde regeringens tilltro till säkerhetspolisen. Administrativa reformer av säkerhetspolisen och regeringens utnämningar av chefer som man litade på har sedan omkring 1990 återställt det goda samarbetet.

Kapitel 11 Säkerhetstjänsternas samarbete med partier, organisationer m.m.

I kapitlet behandlas säkerhetstjänsternas samarbete med politiska partier och näringslivet samt säkerhetstjänsten inom Sveriges Radio/TV. Det socialdemokratiska partiet och fackföreningsrörelsen har sedan 1900-talets första decennier konkurrerat med kommunisterna om arbetarnas stöd. Ett led i denna kamp var utbyggnaden av den socialdemokratiska arbetsplatsorganisationen i slutet av 1940talet. LO engagerade sig i början av 1950-talet i Centralförbundets Folk och Försvar (CFF) kampanj mot ”den femte kolonnen”, varmed i realiteten avsågs kommunisterna. Ett antal socialdemokrater knöts till säkerhetspolisen som rapportörer om kommunister.

Genom grupp B byggde den militära säkerhetstjänsten med ledande partiföreträdares goda minne upp ett omfattande nätverk av rapportörer som försåg säkerhetstjänsterna med information om kommunister på arbetsplatserna. Informationsflödet var dock, som nämnts, inte enkelriktat. Dels fick grupp B/IB:s kontaktmän inom ramen för samarbetet uppgifter som kunde utgöra användbar information i den fackligt-politiska verksamheten på arbetsplatsen, information som inte var tillgänglig på annat sätt. Dels mottog det socialdemokratiska partikansliet information från grupp B/IB. Ett klart belägg härför är ett antal rapporter från början av 1960-talet som kommissionen har påträffat i SAP:s arkiv, rapporter som bl.a. rör interna förhållanden inom kommunistpartiet och som var upprättade inom grupp B.

Det förhållandet att nästan alla befattningshavare vid grupp B och senare IB/03 var socialdemokrater torde ofrånkomligen ha satt sin prägel på verksamhetens inriktning. Således rörde en inte obetydlig del av enhetens rapportering rent partipolitiska förhållanden där anknytningen till säkerhetshotande verksamhet är oklar. Om detta hade sin förklaring i medarbetarnas egna prioriteringar eller i ett uttalat eller tänkt informationsbehov från SAP:s sida har inte kunnat fastställas. Hur sammanblandade intressena kunde bli belyses av ett fall från år 1967, då en kommunistisk riksdagsman övervägde att gå över till SAP. En befattningshavare vid IB verkade tillsammans med en ledande partiföreträdare för att understödja ett beslut i denna riktning. Samtidigt rapporterade han om händelseutvecklingen till säkerhetspolisen.

Ungefär samtidigt som IB:s inrikesverksamhet avvecklades år 1969 började en tydligen mycket centralt placerad person inom SAP:s partikansli att rapportera till säkerhetspolisen bl.a. om för-

hållanden inom VPK och den revolutionära vänstern. Rapporteringen upphörde i stort sett samtidigt som Elmér i begränsad omfattning återupptog inrikesverksamheten. Denna kom att inriktas dels mot de revolutionära vänsterorganisationerna, främst KFML(r), dels mot stalinisterna inom VPK. Enligt kommissionens mening talar omständligheterna för att verksamheten initierats av försvarsminister Sven Andersson. Kommissionen har också funnit skäl att anta att Elmér inte endast rapporterade till Andersson utan att även höga företrädare för SAP fick del av vad han inhämtat och hans värderingar därav. Partiet kunde därigenom tillgodogöra sig underrättelser som inhämtats av statligt betalda personer. Statliga medel användes också för att bekosta den utbildning av socialdemokrater för kamp mot vänsterextremister hösten 1972, som omnämnts i kap. 9.

Det står klart att inget av de borgerliga partierna haft kontakter med någon säkerhetstjänst som på något sätt motsvarar det täta samarbetet mellan grupp B/IB och SAP. En förklaring härtill är att SAP under hela den aktuella tiden ensamt hade regeringsansvaret, en annan att på basnivå socialdemokrater generellt sett hade långt bättre insyn i kommunistiska förhållanden än borgerligt sinnade personer.

Säkerhetspolisen samarbetade från slutet av 1940-talet med enskilda industrier och företag för att få in uppgifter om arbetstagare som till följd av sin kommunistiska åskådning bedömdes som nationellt opålitliga. Däremot var polisen av allt att döma mycket återhållsam med att själv lämna ut uppgifter om personer vid sidan av personalkontrollen. Näringslivet tog aktiv del i CFF:s tidigare nämnda kampanj mot femtekolonnen i början av 1950-talet. Som en följd av denna bildades år 1955 Industrins försvarsbyrå, sedermera Näringslivets beredskapsbyrå. Dess verksamhet var framför allt inriktad på krigsplanläggning och säkerhetsskydd. Säkerhetstjänsterna deltog i byråns utbildningsverksamhet och säkerhetspolisen fick därigenom kontakter inom näringslivet som lämnade information bl.a. om säkerhetshotande händelser och vänsterextremister på arbetsplatserna. Det har förnekats att byrån eller något annat näringslivsorgan förde listor över arbetare som deltagit i vilda strejker.

Från olika håll har det gjorts gällande att en viktig förutsättning för grupp B:s tillkomst var en överenskommelse som skulle ha träffats mellan försvaret, SAF och LO i början av 1960-talet. Kommissionen har inte funnit några belägg för förekomsten av en sådan överenskommelse.

Ett särskilt avsnitt ägnas åt Sveriges Radio/TV och säkerhetstjänsterna. Skälet härtill är företagets särställning som nyhetsförmedlare och kulturbärare och dess centrala roll inom totalförsvaret. Under 1950-talet intog företaget en mycket restriktiv hållning till att låta anställda kommunister framträda i radio och TV. Skälen härtill var bl.a. att de i kraft av sina kända röster och ansikten vid ett krig med Sovjetunionen skulle kunna förleda svenska folket genom att ta parti för angriparen. Under 1960-talet sökte sig många unga akademiker med vänsterradikala åsikter till företaget. Men ansvariga chefer tycks inte ha bedömt att de på allvar skulle ha blivit ett hot i ett krisläge.

Medarbetarna vid företaget personalkontrollerades i stor utsträckning under 1950-, 1960- och 1970-talen. Numera registerkontrolleras endast personer i särskilt ömtåliga befattningar och inför beredskapsövningar. Närmare 240 medarbetare finns alltjämt registrerade hos SÄPO, varav ca en tredjedel endast på grund av att de varit föremål för registerkontroll. Flertalet övriga registreringar avser kontakter med öststatsbeskickningar, vilka torde ha motiverats av tjänsteåligganden. Inget tyder på att utfall vid registerkontroll hindrat någon i hans eller hennes yrkeskarriär. Den som var företagets säkerhetschef i slutet av 1950-talet och början av 1960talet tycks ha efterforskat och registrerat de anställdas politiska uppfattningar, i den mån han betraktade dem som säkerhetsrisker. Han hade goda kontakter med grupp B/IB och var påtänkt för en hög befattning i den organisationen.

Kapitel 12 Avslutande synpunkter

I detta kapitel ger kommissionen några övergripande synpunkter på sina resultat.

1. Inledning

1.1. Kommissionens direktiv

Regeringen beslöt den 25 mars 1999 att tillkalla en kommission med uppgift att kartlägga och granska den författningsskyddande verksamhet som de svenska säkerhetstjänsterna bedrivit när det gäller hot som härrör ur inrikes förhållanden. Det angavs att uppdraget var avsett att resultera i ett samlat, uttömmande och definitivt klarläggande av säkerhetstjänsternas inrikes verksamhet. Kommissionen skulle bestå av en ordförande och fyra andra ledamöter. Till kommissionen skulle knytas ett sekretariat och när det gällde bl.a. historiska, polisiära och militära frågor också experter. Kommissionen skulle redovisa sitt uppdrag senast den 31 augusti 2001.1 Genom tilläggsdirektiv den 1 juli 1999 beslöt regeringen att antalet ledamöter i kommissionen skulle utökas från fyra till högst fem.2 Sedan kommissionen begärt förlängd tid för uppdragets fullgörande, beslöt regeringen den 10 maj 2001 om tilläggsdirektiv enligt vilka kommissionen skulle redovisa sitt uppdrag senast den 31 december 2002.3

Kommissionens ursprungliga direktiv återges som bilaga 1 till detta betänkande.

1.2. Den särskilda lagen för kommissionens arbete

För att kommissionen skall kunna fullgöra sina uppgifter på ett effektivt och rättssäkert sätt har den fått speciella befogenheter genom särskild lagstiftning. Lagen (1999:988) om förhör m.m. hos

1 Dir. 1999:26 2 Dir. 1999:59 3 Dir. 2001:42

kommissionen för granskning av de svenska säkerhetstjänsternas författningsskyddande verksamhet trädde i kraft den 1 januari 2000.4 Enligt lagen är myndigheterna skyldiga att på begäran lämna kommissionen de uppgifter som kan antas ha betydelse för kommissionens verksamhet. Denna uppgiftsskyldighet gäller utan hinder av sekretess. Ett centralt inslag i den särskilda lagen utgörs av reglerna om förhör under straffansvar med den som antas kunna lämna upplysningar av betydelse för kommissionens verksamhet. I detta hänseende gäller samma regler som för ett vittne vid domstol, vilket bl.a. innebär att den som hörs har rätt att vägra yttra sig om något som skulle röja att han har begått en brottslig eller vanärande handling. En annan lagregel ger kommissionen möjlighet att bereda sig tillgång till handlingar som är i enskildas besittning. Samtidigt intogs i sekretesslagen (1980:100) en bestämmelse till skydd för uppgift hos kommissionen om enskilds personliga och ekonomiska förhållanden. Sekretess för sådan uppgift gäller om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående lider skada eller men. Meddelarfriheten gäller inte för uppgift rörande enskilds personliga förhållanden.

Den särskilda lagen fogas som bilaga 2 till detta betänkande.

1.3. Tidigare utredningar och granskningar

Säkerhetstjänsterna har under tiden efter andra världskriget tilldragit sig ett omfattande intresse i riksdagen, medierna och den allmänna debatten. Flera böcker har skrivits i ämnet. Med anledning av förekommande händelser och påståenden har säkerhetstjänsterna varit föremål för ett stort antal utredningar, såväl av ordinarie granskningsorgan som riksdagens ombudsmän (JO), justitiekanslern (JK) och riksdagsutskott, som av särskilt tillsatta statliga utredningar.

Säkerhetstjänsternas verksamhet under andra världskriget granskades av en parlamentarisk kommission, den s.k. Sandlerkommissionen (Rickard Sandler, Georg Branting, Gunnar Hedlund, Gustaf Mosesson och Ivar Sefve). I betänkandet (SOU 1948:7) gav kommissionen en mycket fyllig redogörelse för den allmänna säkerhetstjänstens verksamhet. Kommissionen uttalade bl.a. att den säkerhetskungörelse i vilken säkerhetstjänstens uppgifter reglerats inte gett tillräckligt stöd för den övervakning av politiska ytterlighetsriktningar som förekommit. Direktiv om en sådan övervakning

4Prop. 1998/99:140, KU 1999/2000:4

hade emellertid getts av regeringsledamöter i början av kriget. Dessutom hade verksamheten samband med vissa andra uppgifter som ålegat säkerhetstjänsten, nämligen att upprätta s.k. krigsfallsförteckningar (förteckningar över personer som skulle omhändertas i händelse av olika krigsfall) samt uppgifter enligt 1940 års lag om upplösning av vissa sammankomster m.m. Kommissionen riktade kritik mot registreringen av syndikalister och Förbundet kämpande demokrati, som enligt kommissionens mening varit onödig. Däremot fann kommissionen inget stöd för påståenden om att säkerhetstjänsten varit politiskt sett ensidigt inriktad i spaningsverksamheten genom att koncentrera sig alltför mycket på övervakning av kommunister och alltför lite på övervakning av nazister.

År 1963 avslöjades översten Stig Wennerström som spion. Wennerströmaffären granskades dels av en juristkommission (Bengt Lännergren, Nils Berglund och Ivan Wallenberg), dels av en parlamentarisk nämnd (Axel Strand, Torsten Andersson, Allan Hernelius, Hilding Johansson, Georg Pettersson och Sven Wedén). I sina betänkanden (SOU 1964:15, 1964:17 och 1968:4) behandlade utredningarna inte endast myndigheternas och regeringens hantering av ärendet utan redogjorde även för vissa tidigare inte allmänt kända förhållanden rörande personalkontrollen. Den parlamentariska nämnden tog i sitt slutbetänkande (SOU 1968:4) också upp vissa uppgifter som förekommit i den allmänna debatten rörande personalkontrollen, särskilt i artiklar i Aftonbladet och i Sven Rydenfelts och Janerik Larssons bok Säkerhetspolisens hemliga register (1966). I boken redovisades ett stort antal fall av ”diskrimineringar” mot olika personer på grund av ”åsiktsbrott”. Nämnden fann efter en ingående granskning av de enskilda fall som kunde identifieras, att det av polisen förda säkerhetsregistret förts på ett korrekt sätt och att nämndens gjorda iakttagelser inte kunde föranleda kritik av myndigheterna.

I samband med 1972 års värnpliktskonferens i Örebro avslöjades att företrädare för försvarsstabens säkerhetsavdelning och säkerhetspolisen följt diskussionerna och gjort vissa anteckningar i samband härmed. Det gjordes gällande att politisk åsiktsregistrering skett. JO (Gunnar Thyresson) upptog med anledning härav och vissa pressuppgifter om agentvärvning m.m. ett särskilt ärende om säkerhetstjänsterna med tyngdpunkten lagd på en undersökning av säkerhetspolisens register och personalkontrollen. JO fann att Rikspolisstyrelsens (RPS) tillämpning av reglerna i den år 1969 utfärdade personalkontrollkungörelsen och därtill anslutande tjänsteföreskrifter inte gav anledning till någon erinran och att påstående-

na om politisk åsiktsregistrering saknade fog. Han fann likaså att påståenden mot den militära säkerhetstjänsten om åsiktsregistrering saknade fog. Däremot ifrågasatte JO nödvändigheten av säkerhetsavdelningens närvaro vid konferensen. (Se JO:s ämbetsberättelse 1973 s. 43 ff.)

Våren 1973 publicerade tidningen Folket i Bild/Kulturfront ett antal artiklar av journalisterna Peter Bratt och Jan Guillou om IB, vilka följdes av Bratts bok IB och hotet mot vår säkerhet (1973). I artiklarna och boken beskrevs den tidigare strängt hemliga organisationen. Det gjordes bland mycket annat gällande att IB inhämtat information om svenska vänsterorganisationer och dessas medlemmar på olagliga vägar (inbrott i lokaler, infiltration, telefonavlyssning), fört ett omfattande register över svenska vänstersympatisörer och lämnat ut uppgifter om svenska medborgare och här bosatta utlänningar till utländska underrättelse- och säkerhetstjänster. En tidigare anställd vid IB, Håkan Isacson, upprepade i ett brev till försvarsministern vissa av de påståenden som framställts i tidningsartiklarna. På uppdrag av riksåklagaren utredde chefsåklagaren Carl Axel Robèrt anklagelserna i brevet. Robèrt fann, främst med hänvisning till att eventuella brott var preskriberade, inte skäl att åtala någon av de utpekade IB-medarbetarna. Däremot åtalades och dömdes Bratt, Guillou och Isacson för spioneri till fängelse.

Med anledning av IB-affären utnyttjade riksdagens försvarsutskott sin initiativrätt till att lämna riksdagen en redovisning och vissa förslag efter att ha granskat den militära underrättelsetjänsten. I sitt betänkande (FöU 1973:25) ansåg sig utskottet kunna konstatera bl.a. att underrättelsetjänsten inte bedrevs på ett sätt som stred mot Sveriges deklarerade utrikespolitiska linje och att underrättelseorganen inte bedrev någon otillbörlig verksamhet inom landet. Konstitutionsutskottet granskade IB-affären med avseende på statsrådens ämbetsutövning och regeringsärendenas handläggning (KU 1974:22).

Också JO (Gunnar Thyresson) utredde olika aspekter på IBaffären, bl.a. IB:s verksamhet och dess förbindelser med främmande underrättelseorganisationer. I sitt beslut (se JO:s ämbetsberättelse 1975/76 s. 132 ff) uttalade JO bl.a. att det var ägnat att väcka oro att det förekommit verksamhet från IB:s sida inom Sverige riktad mot personer bosatta här i landet. JO påpekade särskilt faran från rättssäkerhetssynpunkt av att alltför självständiga agenter fick arbeta utan tillräcklig styrning från underrättelseorganisationens sida.

På grund av IB-affären och debatten om den hemliga underrättelsetjänsten tillkallade regeringen en utredning för att utreda riktlinjer för den militära underrättelsetjänsten m.m., 1974 års Underrättelseutredning. Regeringen initierade vidare utredningar om brottsbalkens bestämmelser om brott mot rikets säkerhet, om skydd för meddelares anonymitet vid beslag och husrannsakan och om gränsdragningen mellan tryckfrihetsprocess och vanlig brottmålsprocess.

Underrättelseutredningen (Nils Gustav Rosén, Gunnar Hedlund, Nancy Eriksson, Anders Claesson, Göran Axell och Ulf Himmelstrand) fann i sitt betänkande (SOU 1976:19) att IB:s inrikes verksamhet upphörde någon gång under åren 1969-70 även om enstaka handlingar rörande svenska medborgare som uppenbarligen byggde på underrättelseinhämtning inom riket från tiden efter år 1970 påträffats. Utredningen hade inte kunnat finna något stöd för påståendena om ett partipolitiskt utnyttjande av IB. Utredningen lade också fram förslag bl.a. till riktlinjer för underrättelsetjänstens fortsatta inriktning och om en ändrad organisation för underrättelsetjänsten samt föreslog inrättandet av Försvarets underrättelsenämnd (FUN). Statsmakterna kom att i stor utsträckning följa utredningsförslagen (prop. 1975/76:189, FöU 1975/76:40).

Hösten 1975 uppgavs i en artikel i Aftonbladet att säkerhetspolisen hade placerat en agent vid sjukhusförvaltningen i Göteborg. Några dagar senare dementerade justitieminister Lennart Geijer att säkerhetspolisen låg bakom anställandet av personen i fråga. Rykten började cirkulera om att det var IB och det socialdemokratiska partiet som gemensamt ägnade sig åt att åsiktsregistrera vänsterextremister anställda inom sjukhusförvaltningen. Geijer beordrade en utredning i saken. Utredarna (chefen för RPS/Säk Hans Holmér och informationssekreteraren vid Justitiedepartementet Ebbe Carlsson) slog fast att det var säkerhetspolisen som gett agenten uppdrag i syfte att klarlägga eventuella kopplingar mellan vissa sjukvårdsanställda och utländska terroristorganisationer.

Även JO verkställde en utredning av den s.k. sjukhusaffären. I sitt beslut (se JO:s ämbetsberättelse 1976/77 s. 49) konstaterade JO (Gunnar Thyresson) inledningsvis att utredningen i ärendet inte gett en i alla avseenden entydig bild av vad som förevarit. Detta gällde såväl de yttre omständigheterna som i synnerhet bakomliggande motiv och syften. JO ansåg emellertid att det otvetydigt kunde fastslås att initiativet till en kontaktman tagits av säkerhetspolisens sektion i Göteborg. JO fann inte anledning till kritik vare sig mot säkerhetspolisen eller mot någon anställd inom sjukvårds-

förvaltningen och fann heller inga belägg för att åsiktsregistrering förekommit vid sjukvårdsförvaltningen.

Sedan debatten om sjukhusaffären hösten 1977 ånyo blossat upp uppdrog regeringen åt JK att företa en kompletterande utredning av ärendet. JK (Ingvar Gullnäs) konstaterade i sitt beslut (17.5.1979 i ärende dnr 2520-77-20) att inte heller hans utredning gett en entydig bild av vad som förevarit. Han ansåg att det inte utan en vidare utredning kunde uteslutas att det fanns något samband mellan sjukhusaffären och IB.

Regeringen tillsatte en ämbetsmannakommitté (Bengt Wieslander, Ole Jödahl och Karl-Erik Skarvall) för att utreda vissa frågor rörande den militära underrättelsetjänsten m.m. Kommittén uttalade i sitt betänkande (Ds Fö 1980:8) bl.a. att den kommit fram till uppfattningen att det inte fanns något samband mellan anställningen av den s.k. sjukhusspionen och den militära underrättelsetjänsten. Kommittén framhöll också att det i övrigt under utredningen inte kommit fram något som gav anledning till antagande att IB eller någon annan del av det militära underrättelseväsendet verkat utanför de ramar som gällde för verksamheten.

År 1979 uppkom en massmedial debatt om det svenska personalkontrollsystemet med anledning av det s.k. Leanderfallet. Bakgrunden var att en tekniker vid Marinmuseet i Karlskrona, Torsten Leander, hade tvingats lämna sin anställning till följd av resultatet av en personalkontroll. Sedan Leander utan framgång besvärat sig hos regeringen vände han sig till den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. Domstolen ogillade Leanders talan (mål nr 10/1985/96/144; dom den 26 mars 1987).5

År 1986 mördades statsminister Olof Palme. Följande år rymde den spiondömde Stig Bergling under en permission från fängelset. Båda dessa händelser utlöste en omfattande kritik mot säkerhetspolisen. Under flera år hade det förekommit debatter i riksdagen och medierna om personalkontroll och åsiktsregistrering Mot denna bakgrund tillkallade regeringen år 1987 en parlamentariskt sammansatt kommitté för att se över säkerhetspolisen. I ett delbetänkande (SOU 1988:16) behandlade SÄPO-kommittén (Carl Lidbom, Lennart Andersson, Olle Aulin, Göran Johansson, Lars-Erik Lövdén, Ola Nyquist och Anita Persson) frågor om säkerhetspolisens inriktning och organisation. Kommittén föreslog bl.a. att ledningen av säkerhetspolisen skulle bli fastare genom att en person med

5 En närmare redogörelse för domen och de skiljaktiga meningarna finns i SOU 1990:51, s. 191 f. och bilaga 2. En redogörelse för bakgrunden finns i Dennis Töllborg: Personalkontroll, s. 205 ff.

verkschefskompetens utsågs till dess chef och att den parlamentariska insynen skulle stärkas. Regering och riksdag anslöt sig väsentligen till förslagen (prop. 1988/89:108, 1988/89:JuU21).

Hösten 1988 uppdrog regeringen åt ambassadör Carl Lidbom att som särskild utredare göra en genomlysning av den polisiära säkerhetstjänsten. I sitt betänkande (SOU 1989:18) konstaterade Lidbom bl.a. att den kontrasubversiva verksamheten var mycket litet omfattande beroende på att extremiströrelser vid denna tid knappast kunde anses utgöra något nämnvärt hot mot säkerheten. När det gällde registrering och personalkontroll ansåg Lidbom att den politiska registreringen i princip kunde slopas. I sitt slutbetänkande (SOU 1990:51) behandlade SÄPO-kommittén (Lars-Erik Lövdén, Lennart Andersson, Birgit Friggebo, Doris Håvik, Göran Johansson, Anita Persson och Håkan Winberg) bl.a. vissa ändringar i personalkontrollsystemet.

I Svenska Dagbladet förekom i september 1987 uppgifter om att det militära underrättelseorganet SSI skulle bedriva otillåtet ”inrikes spionage”. FUN undersökte sakförhållandena bakom uppgifterna. I en skrivelse till ÖB (1987-10-08, Dnr U 2/87) redovisade FUN resultatet av sin undersökning. FUN konstaterade att ingenting framkommit som tydde på att SSI skulle ha varit inriktad på att inhämta den typ av information som det ankom på Rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning att syssla med. Det material av inrikes natur som kommit till SSI genom eget initiativ från en uppgiftslämnare hade enligt gällande regler lämnats över till säkerhetspolisen. FUN fann att SSI varken bearbetat detta material eller fört någon form av åsikts- eller annat register på grundval av detsamma. För att i fortsättningen förebygga den typ av missförstånd och misstankar som uppkommit föreslog nämnden vissa ändringar i SSI:s arbetsformer.

År 1988 hade regeringen uppdragit åt JK att utreda om otillåten åsiktsregistrering hade förekommit hos säkerhetspolisen efter år 1969. I sitt yttrande (1990-01-18, dnr 2650-88-9) ansåg sig JK (Hans Stark) kunna slå fast att säkerhetspolisen utanför det område som reglerades i de särskilda regeringsföreskrifterna och RPS anvisningar inte i något avseende hade ägnat sig åt registrering av personer enbart på grund av deras politiska åskådning.

År 1990 publicerade Thomas Kanger och Jonas Gummesson boken Kommunistjägarna. I boken gjordes det gällande att det socialdemokratiska partiet i slutet av 1940-talet byggt upp en arbetsplatsorganisation (Sapo). Arbetsplatsombudens uppgift var dels att vara partiets talesmän på arbetsplatserna, dels att där kartlägga de

politiska styrkeförhållandena. År 1957 skulle kartläggningen av de politiska motståndarna ha förts över till en nybildad enhet vid försvarsstabens inrikesavdelning, grupp B, under ledning av Birger Elmér. Denna grupp skulle efter hand ha byggt ut ett omfattande nätverk för inhämtning av uppgifter om kommunister, uppgifter som sedan registrerades. Det socialdemokratiska partiet och fackföreningsrörelsen var de egentliga uppdragsgivarna. Gruppen sammanslogs år 1965 med den hemliga militära underrättelseorganisationen T-kontoret till IB. Den inrikes verksamheten avvecklades år 1969 men uppgavs ha återupptagits efter några år som ett svar på extremvänsterns aktiviteter.

I Neutralitetspolitikkommissionens betänkande (SOU 1994:11) berördes den hemliga underrättelsetjänstens, dvs. T-kontorets och grupp B:s och deras efterföljare IB:s, kontakter med utländska motsvarigheter bl.a. i flera NATO-länder.

År 1997 uppdrog regeringen till Registernämnden att undersöka de fall där personalkontroll förekommit, dock inte värnpliktsfall, under tiden den 1 oktober 1969 - den 1 juli 1996, dvs. den tid som personalkontrollkungörelsens bestämmelser reglerade personalkontrollen. Registernämnden genomlyste i sin rapport Personalkontroll (dnr Ju 98/4525) det regelverk som gällt för säkerhetspolisens registreringsverksamhet inom författningsskyddets område. Nämnden redovisade också vilka uppgifter som registrerats och lämnade exempel på de konsekvenser som registreringarna fått i enskilda fall. Med anledning av vad nämnden anfört i sin rapport uppdrog regeringen åt nämnden att på begäran av enskilda personer utreda om deras anställningsförhållanden påverkats på ett orimligt sätt av att uppgifter lämnats ut ur SÄPO-registret. Nämnden redovisade uppdraget i rapporten Personalkontroll Del II den 3 oktober 2000. Ytterligare en undersökning av samma fråga, som Registernämnden företagit på regeringens uppdrag, redovisades i rapporten Personalkontroll Del III den 3 april 2002. I de båda sistnämnda rapporterna visade nämnden på ett antal fall där enskildas arbetsförhållanden till följd av personalkontroll påverkats på ett sätt som inte var rimligt.

År 1998 uppdrog regeringen till FUN att genomföra en utredning om den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten. I sin slutrapport (dnr FO 98/2531/EC/RC) redovisade FUN dels resultatet av sin granskning av den militära säkerhetstjänstens arkiv för åren 1937-1981, dels uppgifter och information som FUN inhämtat från olika personer med kännedom om den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten. En av slutsatserna i rapporten var att

Försvarsmakten efter strejken i malmfälten i början av 1970-talet under en övergångstid återupptagit inrikesverksamheten.

2. Allmän översikt

2.1. Begreppet säkerhetstjänst

Säkerhetstjänsternas uppgift är att skydda landet mot verksamhet som hotar dess säkerhet. Med rikets säkerhet avses både den inre säkerheten för statsskickets bevarande och den yttre säkerheten för ett nationellt oberoende. Den polisiära säkerhetstjänsten skall förebygga och avslöja brott mot rikets säkerhet, bl.a. spioneri, sabotage och terrorism. Den militära säkerhetstjänsten har till uppgift att klarlägga säkerhetshotande verksamhet som riktas mot försvarsmakten och att skydda denna.

Säkerhetstjänsten brukar indelas i förebyggande verksamhet och utredande verksamhet. Den preventiva uppgiften är den primära. Det förebyggande arbetet bedrivs främst som säkerhetsskyddstjänst. Säkerhetsskyddet omfattar enligt säkerhetsskyddslagen (1996:627) informationssäkerhet, tillträdesbegränsning och säkerhetsprövning. Informationssäkerhet (tidigare benämnd sekretessskydd) skall förebygga att uppgifter som omfattas av sekretess och som rör rikets säkerhet obehörigen röjs, ändras eller förstörs. Tillträdesbegränsning (tidigare tillträdesskydd) avser att förhindra att obehöriga får tillträde till platser där de kan få tillgång till uppgifter av nyss angivet slag eller där verksamhet som har betydelse för rikets säkerhet bedrivs. Säkerhetsprövning (tidigare infiltrationsskydd) skall förebygga att personer som inte är pålitliga från säkerhetssynpunkt deltar i verksamhet som har betydelse för rikets säkerhet. Säkerhetsprövningen kan innefatta registerkontroll (tidigare kallad personalkontroll). Säkerhetsskyddet skall även i övrigt förebygga terrorism, dvs. brott som innebär användning av våld, hot eller tvång för politiska syften, även om brotten inte hotar rikets säkerhet. För ett väl fungerande säkerhetsskydd krävs också utbildning och kontroll.

Säkerhetsskydd skall bedrivas vid statliga och kommunala myndigheter liksom vid offentligt ägda företag och även i viss utsträck-

ning enskilda företag i den mån det behövs med hänsyn till verksamhetens art, omfattning och övriga omständigheter. Säkerhetspolisen (SÄPO) har till uppgift att genom kontroll, rådgivning och upplysningar till dessa myndigheter och företag medverka till att skapa och vidmakthålla ett tillfredsställande säkerhetsskydd samt att efter framställan genomföra registerkontroll. Till SÄPO:s säkerhetsskyddande verksamhet hör även personskyddet. Målsättningen för Försvarsmaktens säkerhetsskyddstjänst är att åstadkomma en tillfredsställande informationssäkerhet, att skydda materiel och anläggningar mot sabotage och stöld och att skydda personal, anläggningar och materiel mot terrorism. Säkerhetsskyddet skall främst bedrivas inom linjeorganisationen.

Säkerhetstjänstens andra huvudkomponent är säkerhetsunderrättelsetjänst. Härmed avses inhämtning, bearbetning (innefattande analys) och delgivning av uppgifter som rör säkerhetshotande verksamhet. Säkerhetsunderrättelsetjänsten syftar såväl till att förebygga som att avslöja brott mot rikets säkerhet. Inhämtning kan ske genom öppna källor, genom hemliga kanaler och genom spaning, varvid tvångsmedel såsom hemlig telefonavlyssning under vissa förutsättningar kan komma till användning. Vid bearbetningen och analysen spelar bedömningar av de hot som föreligger mot rikets säkerhet en viktig roll. Sådana hotbildsbedömningar styr planeringen och inriktningen av säkerhetsunderrättelseverksamheten och påverkar naturligtvis också i hög grad inriktningen av säkerhetsskyddet.

Säkerhetsunderrättelseverksamheten kan indelas i kontraspionage, terrorismbekämpning och författningsskydd. Med kontraspionage avses främst verksamhet i syfte att förebygga och avslöja brott mot rikets yttre säkerhet, dvs. spioneri och olovlig underrättelseverksamhet. Terrorismbekämpningen har till huvuduppgift att bekämpa internationell terrorism. Författningsskyddet har till uppgift att förebygga och avslöja brott mot rikets inre säkerhet, dvs. olaglig verksamhet som syftar till att med våld, hot eller otillbörligt tvång ändra vårt statsskick, förmå beslutande politiska organ eller myndigheter att fatta ett beslut i en viss riktning eller hindra den enskilde medborgaren från att utöva sina grundlagsfästa fri- och rättigheter. Tidigare användes i stället begreppet kontrasubversion.

Med subversion avses att främmande makt utan att tillgripa öppet och direkt våld söker omstörta eller påverka vårt statsskick. Inom ramen för subversion kan bl.a. ingå våld eller hot om våld, desinformation och ryktesspridning, stöd till extrema politiska rörelser m.m. Även sabotage och terrorism kan ha subversiva syften.

Den militära säkerhetsunderrättelsetjänstens mål är att ständigt följa hotutvecklingen och klarlägga den säkerhetshotande verksamhet som kan komma att riktas mot försvarsmakten. Vid utredning av brott mot rikets säkerhet som avser militära förhållanden eller berör Försvarsmaktens personal kan resurser tillhörande den militära säkerhetstjänsten underställas ledningen för den polisiära säkerhetstjänsten i samband med särskilda uppdrag. Vid brottsupptäckande verksamhet kan samarbete i denna form vara nödvändigt.

Såväl SÄPO som den militära säkerhetstjänsten har traditionellt haft sin egentliga huvuduppgift under beredskapstillstånd och krig. Det är främst under sådana förhållanden som personer av ideologiska skäl kan tänkas biträda en främmande makt med underrättelseinhämtning, sabotage och subversion. Mycket av verksamheten i fredstid utgör endast en förberedelse för sådana utomordentliga förhållanden. En fortlöpande kartläggning av personer och grupper som kan misstänkas vara beredda att i ett krisläge gå främmande makt till handa måste naturligen påbörjas redan i fredstid. Värdet av uppgifterna kan slutligt bedömas först under beredskap och krig.

I och med Sovjetimperiets fall har krigshotet mot Sverige minskat. Säkerhetstjänsterna har därför delvis omorienterat sin verksamhet. För SÄPO står numera i förgrunden industrispionage, terrorism och sådana politiska ytterlighetsgrupper som genom våld, hot och annan kriminalitet söker påverka de demokratiska beslutsprocesserna, de rättsvårdande organens verksamhet eller enskildas trygghet till liv, hälsa och egendom liksom deras möjligheter att utöva laglig politisk verksamhet och/eller näringsverksamhet.

2.2. Säkerhetspolisens organisation

1

2.2.1. Den allmänna säkerhetstjänsten och statspolisens tredje rotel (åren 1945-57)

Den civila säkerhetstjänsten bedrevs under det andra världskriget inom en särskild organisation, benämnd allmänna säkerhetstjänsten. Denna leddes av en säkerhetschef, underståthållaren Eric Hallgren, och bestod under denne av en central del med ett antal byråer

1 Denna framställning grundas i huvudsak på Ulf Eliasson: Politisk övervakning och personalkontroll 1969-2002 (SOU 2002:89)

samt en regional organisation med sju övervakningsområden. Den allmänna säkerhetstjänstens existens var hemlig.

Till allmänna säkerhetstjänstens uppgifter hörde att övervaka politiska ytterlighetsriktningar. En annan huvuduppgift var en omfattande kommunikationskontroll innefattande censur. Sistnämnda uppgift avvecklades vid krigsslutet. Hallgren efterträddes hösten 1945 av statspolisintendenten Georg Thulin. Antalet befattningshavare, som under kriget uppgått till över 1 000 personer, minskades till knappt 250, varav ca 150 var verksamma inom spaningsverksamheten och övriga inom radiokontrollen.

Den 1 juli 1946 avvecklades den allmänna säkerhetstjänsten och ansvaret för ledningen av den regionala och lokala verksamheten för att motverka brott mot rikets säkerhet ålades den vanliga polisorganisationen, dvs. i regel landsfogden i respektive län men i vissa större städer polismästaren.2 Vid bedrivandet av det egentliga spaningsarbetet skulle dessa emellertid anlita hjälp av statspolisens tredje rotel.3 Ansvaret för att samordna verksamheten uppdrogs åt Thulin. Statspolisintendenten skulle också svara för det centralregister som tidigare förts av den allmänna säkerhetstjänsten och leda radiokontrollverksamheten över hela landet. Statspolisens organisation förstärktes, särskilt då kommunistregistreringen återupptogs år 1948.

De befogenheter som inrymdes i samordningsbegreppet var vaga och oklara och formellt hade statspolisintendenten en svag position gentemot landsfogdar och polismästare. I praktiken tycks emellertid några olägenheter till följd härav inte ha uppkommit. Ett skäl till detta var att statspolisen på många håll, exempelvis i Stockholm, i praktiken svarade för allt arbete inom detta fält.4 År 1954 fick statspolisintendenten till sitt förfogande en polisintendent med samordningsansvaret för Stockholmsområdet och en annan för övriga riket.

Tredje rotelns avdelning i Stockholm var indelad i fem byråer. Kanslibyrån svarade bl.a. för det omfattande centralregistret och handläggningen av personalkontrollen. Första byrån svarade inledningsvis för bekämpningen av landsskadliga brott till förmån för Sovjetunionen och länderna inom dess närmaste intressesfär samt för övervakningen av de svenska kommunisterna. Andra byrån

2Prop. 1946:2843 Statspolisens första och andra rotel ägnade sig åt ordnings- och kriminalpolisiära uppgifter. 4 År 1952 delades riket in i sju övervakningsområden, vars chefer skulle biträda statspolisintendenten med att samordna statspolisens verksamhet men inte delta i den operativa verksamheten.

hade ursprungligen till uppgift att handlägga icke avslutade ärenden rörande illegal verksamhet för Nazitysklands och västmakternas räkning. I slutet av 1940-talet överfördes uppgiften att bekämpa de sovjetiska satellitstaternas illegala verksamhet från första till andra byrån. Tredje byrån, ibland benämnd sabotagekommissionen, handlade misstänkta fall av sabotage och fick snart också ta över kontakterna med de krigsviktiga industrierna, en uppgift som tidigare ombesörjts av försvarsstabens inrikesavdelning. Radiokontrollavdelningen hade ett riksomfattande ansvar för att bekämpa illegal radiotrafik.

År 1952 omfördelades arbetsuppgifterna så att första byrån fick ansvaret för övervakningen av svenska kommunister och nazister (den inre fronten) medan andra byrån fick huvudansvaret för övervakningen av utländsk legationspersonal som kunde misstänkas för illegal verksamhet (den yttre fronten). Antalet befattningshavare ökade snabbt, från ett femtiotal år 1946 (radiokontrollroteln oräknad) till närmare 150 år 1950. Också lokalt skedde en snabb utveckling. År 1946 var tredje roteln representerad i Göteborg, Malmö och Luleå med totalt färre än tio poliser. I början av 1950talet hade roteln företrädare i 18 städer.

2.2.2. Den särskilda polisverksamheten (åren 1957-64)

Genom en ny arbetsordning år 1957 avskaffades begreppet ”tredje roteln” och verksamheten betecknades fortsättningsvis den särskilda polisverksamheten för uppdagande av spioneri m.m. (”den särskilda polisverksamheten”). I Stockholm delades verksamheten upp i två avdelningar, avdelning II (riksavdelningen) som lydde direkt under statspolisintendenten, och avdelning III (Stockholmsavdelningen), som formellt var underställd polismästaren i Stockholm. Samtidigt inordnades de lokala avdelningarna utanför Stockholm i sex regioner. Organisationsförändringen var främst avsedd att skapa klarare ordervägar och bättre fördelning och utnyttjande av resurserna. Inrättandet av riksavdelningen syftade särskilt till att befrämja den inre spaningen, dvs. granskning och bearbetning av öppna källor och registermaterial.

Avdelning II hade till uppgift att samordna den särskilda polisverksamheten i hela landet och utföra riksomfattande utredningar och undersökningar. Chefen för riksavdelningen var föredragande för statspolisintendenten i samordningsärenden samt ärenden som avsåg bl.a. säkerhetsskydd, viss utlänningskontroll, bearbetning,

radiokontroll, utbildning, registrering, arkivering samt vissa kamerala och personaladministrativa frågor.5 Avdelningen bestod av tre rotlar. Rotel A (registerroteln) svarade för centralregistret, personalkontroll och bearbetning. Rotel B arbetade med sabotageutredningar, utlänningskontroll, säkerhetsskydd och tekniska spaningshjälpmedel (fotografering, avlyssning m.m.). År 1959 flyttades delar av rotelns verksamhet över till en nyinrättad industriskyddsdetalj vid försvarsstabens inrikesavdelning. Rotel C hade ett riksomfattande ansvar för radiokontrollen.

På avdelning III ankom utrednings- och övervakningsuppgifter i Stockholms stad och län. Avdelningen var indelad på två rotlar. Rotel D verkställde utredningar, övervakade ytterlighetspartier och deras sympatisörer i syfte att avslöja illegal verksamhet samt svarade för utlänningskontroll. Vid roteln fördes vissa specialregister. Rotel E hade till uppgift att övervaka utländsk ambassadpersonal och ”personer som stå i sådant förhållande till främmande makt” att det kunde föranleda misstankar om illegal verksamhet. År 1960 inrättades en särskild spaningsenhet, som skulle fungera som ett serviceorgan för hela avdelningen.

Uppskattningsvis torde under 1950- och förra hälften av 1960talet mer än hälften av säkerhetspolisens spaningsresurser ha avsatts för spaning mot svenska kommunister. Särskilt på lokal nivå dominerades arbetet av övervakning och registrering av svenska kommunister, under decenniets senare hälft främst de framväxande vänsterextremistiska grupperingarna.

2.2.3. Samrådsnämnden

Som en följd av den kritik som riktats mot den allmänna säkerhetstjänstens verksamhet inrättades år 1946 ett råd bestående av ”två för medborgarsinne kända personer”. Med dessa skulle statspolisintendenten kunna samråda ”i frågor av större vikt eller principiella frågor med betydelse utöver det enskilda fallet”. Statspolisintendenten var inte bunden av rådets rekommendationer och anordningen skulle heller inte rubba hans tjänstemannaansvar.6 År 1948 ökades antalet ledamöter till fyra och år 1950 till fem. Alla riksdagspartier utom SKP var då representerade i nämnden. Vid sammanträdena skulle minst två ledamöter vara närvarande då personalkontrollärenden föredrogs. Ett utlämnande av uppgifter ur sä-

5 SOU 1968:4 s. 23 6 Prop. 1946:284 s. 22

kerhetspolisens register fick ske endast om nämnden enhälligt tillstyrkte beslutet. Nämnden kom härmed att fungera som ett politiskt kontrollorgan för verksamheten. Antalet protokollförda sammanträden uppgick i mitten av 1950-talet till över 20 per år.

År 1961 fick arbetsmarknadsorganisationerna LO, SAF och TCO varsin representant i samrådsnämnden. Dessa skulle kunna kallas till sammanträden då frågor om utlämnande av registeruppgifter som kunde resultera i avskedande eller annan förändring av anställningsförhållanden skulle diskuteras. Endast vid ett tillfälle, år 1962, höll statspolisintendenten ett sammanträde med samtliga arbetsmarknadsrepresentanter. Följande år sammanträffade han vid ett par tillfällen med LO:s representant för enskilda överläggningar.

2.2.4. Rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning åren 1964-1989

Polisväsendet förstatligades den 1 januari 1965 och antalet polisdistrikt minskade från över 600 till ca 120. Redan ett halvår dessförinnan inrättades Rikspolisstyrelsen (RPS). Ledningen för RPS utövades av rikspolischefen Carl Persson7 och en styrelse i vilken ingick bl.a. de fem parlamentarikerna från samrådsnämnden, representerande socialdemokraterna och de tre borgerliga partierna. Inom RPS organiserades en avdelning med uppgift att svara för den särskilda polisverksamheten för hindrande och uppdagande av brott mot rikets säkerhet, avdelning D eller säkerhetsavdelningen (RPS/Säk). Den nya organisationen gav RPS helt andra möjligheter att ge direktiv och order om hur säkerhetspolisens verksamhet skulle bedrivas än vad statspolisintendenten haft.

Förste chef för RPS/Säk blev Per Gunnar Vinge. Denne efterträddes i tur och ordning av Hans Holmér (1970-76), Sven-Åke Hjälmroth (1976-87) och Sune Sandström (1987-89).

RPS/Säk var indelad i två byråer, vilka i sin tur var indelade i rotlar. Till avdelningschefens förfogande fanns ett kansli som vid sidan av andra uppgifter hade att föra RPS/Säk:s centralregister. Vid avdelningen fanns en militärassistent.

Byrå A hade till uppgift att förebygga och hindra brott mot rikets säkerhet (preventiv verksamhet). Rotel A I gav råd och upplysningar till myndigheter och s.k. SUA-företag beträffande säker-

7 Persson var rikspolischef fram till år 1978, då han efterträddes av Holger Romander. Romander efterträddes i sin tur år 1988 av Nils-Erik Åhmansson, vilken dock samma år ersattes med Björn Eriksson.

hetsskydd och tog år 1968 över ansvaret för industriskyddet från försvarsstaben. Vid roteln fördes några specialregister. Rotel A II bearbetade genom inre spaning säkerhetsunderrättelser som stöd för planläggning av åtgärder mot illegal verksamhet och för internutbildning. Inom ramen för denna bearbetning följde roteln utvecklingen inom SKP, de kommunistiska frontorganisationerna och den internationella kommunistiska rörelsen. Man följde även nazistiska och antisemitiska rörelser liksom pacifistiska och antimilitaristiska organisationer. Roteln utarbetade analyser av de utländska underrättelsetjänsternas arbetsmetoder och översikter om svenska ytterlighetsorganisationer. I arbetet användes flera specialregister. Roteln överfördes år 1969 till B-byrån och kom då att betecknas BB. Rotel A III svarade för radiokontrollen, rotel A IV för personalkontrollen och rotel A V för utlänningskontrollen. Chefer för byrå A var Ralph Sterner (1964-70), Hans Wermdalen (1970-75), Sture Höglund (1975-88) och Olav Robertsson (1988-91).

Uppgiften för Byrå B var att uppdaga och utreda brott mot rikets säkerhet. Rotel B I (benämnd svenskroteln eller kommunistroteln) svarade för bl.a. övervakning och kontroll av svenska nazister och kommunister, kontakter med försvaret och uppföljning av viss utländsk underrättelseverksamhet. Vid roteln tjänstgjorde i början av 1960-talet ett 40-tal poliser med såväl spanings- som utredningsuppgifter. Roteln kom under 1970- och 1980-talen att betecknas kontrasubversionsroteln och hade då mellan tio och tjugo befattningshavare. På rotel B II ankom att följa annan utländsk underrättelseverksamhet. Rotel B III fungerade som central för spaning samt telefonkontroll och annan teknisk övervakning. Där fördes ett centralt spaningsregister. Rotel B IV ägnade sig också åt utländsk underrättelseverksamhet. Rotel B V tillkom år 1969 och övertog då ansvaret för den tekniska spaningen (alltså en uppgift som tidigare åvilat rotel B III). Chefer för byrå B var Otto Danielsson (1964-67), Olof Frånstedt (1967-78), Per-Göran Näss (1978-85) och Christer Ekberg (1985-90).

Denna organisatoriska uppdelning mellan en säkerhetsskyddsbyrå och en operativ byrå behölls i stort sett oförändrad fram till år 1989, även om byråernas beteckningar ändrades. År 1980 inrättades en kanslibyrå (byrå C) med ansvar för centralregistret och vissa servicefunktioner. Till följd av den ökade terrorismen under 1970talet satsades allt större operativa resurser på terroristbekämpningen, i huvudsak genom nyrekrytering.

I samtliga län var säkerhetspolisen företrädd av åtminstone en säkerhetssektion. Antalet sektioner uppgick till 24 och fördelades

på sex regioner. Säkerhetsavdelningen i Stockholm liksom sektionerna i Malmö, Göteborg, Örebro, Sundsvall och Umeå hade en samordnande funktion inom respektive region. Vid flertalet sektioner tjänstgjorde endast två eller tre befattningshavare.

Alltjämt under 1960-talet utgjorde arbetsuppgifter rörande svenska vänsterextremistiska grupper en betydande del av säkerhetspolisens samlade verksamhet. Under 1970- och 1980-talen expanderade andra verksamhetsgrenar, främst kontraterrorism och säkerhetsskydd.

2.2.5 Säkerhetspolisen 1989-

På förslag av den s.k SÄPO-kommittén genomfördes år 1989 vissa förändringar av organisationen. Säkerhetspolisen, officiellt förkortat SÄPO, fick en mer självständig ställning i förhållande till rikspolischefen8 i och med att dess nye chef Mats Börjesson gavs ställning som verkschef och generaldirektör. Organisationen indelades i fyra huvudenheter, varav två operativa och två stödjande. Den ena av de operativa enheterna har ansvar för bl.a. kontraspionage och författningsskydd, den andra för säkerhetsskydd och antiterrorism. På en av de stödjande enheterna ankommer administrativa frågor, medan den andra bl.a. svarar för registrering. Den regionala och lokala organisationen har i princip behållits oförändrad.

Den kritik som den särskilde utredaren Carl Lidbom riktat mot säkerhetspolisens arbetsmetoder resulterade i genomgripande förändringar av SÄPO:s interna regelverk. En ny arbetsordning ersatte i början av 1990-talet det komplex av interna bestämmelser för verksamheten som funnits tidigare. Dokumentation av beslut förbättrades. Fr.o.m. budgetåret 1989/90 publiceras en offentlig version av verksamhetsberättelsen.

Sedan år 1990, då de kommunistiska organisationernas politiska koppling till Sovjetunionen och dess satellitstater fallit bort, kom kontrasubversionsroteln att benämnas författningsskyddsroteln.9På grund av den kraftiga ökningen av rasistiska och homofobiska brott har roteln sedan mitten av 1990-talet tillförts betydande per-

8 Björn Eriksson fram till 1996, därefter Sten Heckscher. 9 Hotet mot den inre säkerheten bedömdes efter Sovjetimperiets fall inte längre som en del i det utrikespolitiska hotet. Det beskrevs i stället som ”gärningar som syftar till att med våld eller otillbörligt tvång ändra vårt statsskick, förmå beslutande politiska organ eller myndigheter att fatta beslut i en viss riktning eller förhindra medborgarna att utöva sina medborgerliga fri- och rättigheter”. Begreppet författningsskydd ansågs därför bättre ägnat att beskriva säkerhetspolisens uppgift på detta område.

sonalförstärkningar. Budgetåret 1990/91 avsattes endast knappt fem procent av budgeten för författningsskydd, medan dettas andel av budgeten år 1999 uppgick till 16 procent.

Tidigt uppmärksammades rotelns bristande möjligheter att genomföra fördjupade analyser av de politiska ytterlighetspartiernas verksamhet. Rotelns befattningshavare framhöll ofta att de ansåg sig sakna fördjupade kunskaper av samhällsvetenskaplig och politisk karaktär. År 1992 inrättades en civil analysgrupp som även gavs uppgifter inom författningsskyddets arbetsområde.

Börjesson efterträddes år 1994 av Anders Eriksson och denne efterträddes i sin tur år 2000 av Jan Danielsson.

2.3. Den militära säkerhetstjänstens organisation och uppgifter

10

2.3.1. Försvarsstabens inrikesavdelning åren 1945-1965

Den militära säkerhetstjänsten leddes under överbefälhavaren (ÖB) centralt av chefen för försvarsstaben och sköttes i huvudsak av försvarsstabens inrikesavdelning. Inrikesavdelningen utgjorde en del av sektion II inom staben, under vilken även bl.a. utrikesavdelningen, sedermera underrättelseavdelningen, och det särskilda inhämtningsorganet T-kontoret sorterade.

Vid tiden för andra världskrigets slut var inrikesavdelningen indelad i följande detaljer: mobiliseringsdetalj och krigspolisdetalj, personaldetalj, detalj för motverkande av främmande underrättelsetjänst, detalj för sjöfartsärenden, detalj för industriskydd och juridisk detalj, varjämte det fanns en expedition. Avdelningen omfattade då 14 officerare och ett tiotal andra befattningshavare.11 Redan i juni 1945 gavs order om en utredning av organisationen för kontra-

10 Till grund för detta avsnitt ligger, förutom de källor som redovisas i noterna, uppgifter som lämnats till kommissionen av bl.a. följande personer: Curt Andreasson, Sten Geijer, Rolf Lundkvist, och Hodder Stjernswärd 11 PM 11.5.1945, F VIII o, vol. 2, MUST:s arkiv. En något annorlunda beskrivning av avdelningens organisation finns i en skrivelse från tjf C Fst/In till C Fst/Sekt II enligt vilken det skulle ha funnits fem detaljer, nämligen Pd (detaljen för övervakningstjänst inom försvarsväsendet), Dd (detaljen för industriskyddstjänst), Ed (detaljen för främmande underrättelse-

tjänst och utlänningskontroll), Md (detaljen för sekretess m.m.) och Sd

(detaljen för sjö-

fartsskyddstjänst),

F VIII s, vol. 6, MUST:s arkiv. Betr. avdelningens organisation före kri-

get, se Instruktion för den svenska sektionen vid försvarsstabens underrättelseavdelning 29.11.1938, F VIII e, volym 1, MUST:s arkiv. Källorna rörande organisationen under den första efterkrigstiden är över huvud taget ofullständiga.

spionaget 12 och kort därpå förelåg ett förslag till en ny organisation av inrikesavdelningen.13 Industriskyddsfrågorna överfördes till den nybildade civilförsvarsstyrelsen14 och övriga detaljer lades samman eller drogs in.15 Därefter fanns bara en personaldetalj (Pd) och en utlänningsdetalj, som även svarade för kontraspionage (Ed).16 Efter ytterligare något år övergick man till att beteckna detaljerna med nummer (In 1 och In 2). Avdelningen kom emellertid snart att åter växa och omorganiseras.

Den organisation som gällde under huvuddelen av 1950-talet utgjordes av följande fem detaljer: kontraspionage- och utlänningsdetalj (detalj I), övervaknings- och personaldetalj (detalj II), rättsvårds-, sekretess- och kontrolldetalj (detalj III), bevakningsdetalj (detalj IV) och centraldetalj för mobiliserings- och personalärenden samt utbildningsärenden (detalj V).17 Vid avdelningen fanns även en expedititionsofficer med ansvar för registrering av handlingar och auditörsärenden. Vid avdelningen tjänstgjorde ett tjugotal befattningshavare.

Uppgifterna för detalj I var främst kontroll av utlänningars verksamhet i riket, t.ex. vistelse inom skyddsområde, samt kontraspionage. Därtill kom bearbetning av inkommet underrättelsematerial, samarbete med statspolisen och andra myndigheter samt med utländska tjänster.18

Detalj II handlade främst personalkontrollärenden, vilket skedde i intimt samarbete med statspolisen. Detaljchefen hade att direkt till försvarsgrenarna avge förslag i dessa ärenden. Vidare ålåg det detaljchefen att planera och tillhandagå truppförbanden med anvisningar beträffande övervakande av misstänkta personer inom försvaret. Han hade även till uppgift att ”tillgodogöra sig uppgifter erhållna i samband med personalkontroll med hänsyn till krigsplacering av personal samt att kontinuerligt hålla försvarsledningen ori-

12 Helge Jungs anteckningar 14.1.1945, Helge Jungs arkiv, KrA 13 PM 17.8.1945, FVIII o, vol. 2, MUST:s arkiv 14 MSU betänkande, del 1, 28.2.1964, H 9010, s. 18 f., F I, vol. 33, MUST:s arkiv 15 PM 11.5.1945, F VIII o, vol. 2, MUST:s arkiv. 16 Enligt den Militära säkerhetsutredningen skall säkerhetsunderrättelsetjänsten (kontraspionaget) ha avvecklats i och med krigsslutet. Till följd av spionaffärerna Enbom och Hilding Andersson i början av 1950-talet skall emellertid en särskild befattningshavare ha avdelats för säkerhetsunderrättelsetjänst inom krigsmakten, MSU betänkande, del 1, 28.2.1964, H 9010, s. 18 f., F I, vol. 33, MUST:s arkiv. Enligt Sten Geijer drogs visserligen det militära kontraspionaget ned väsentligt efter krigsslutet men upphörde inte helt. Det ökade åter något efter spionavslöjandena. 17 Avdelningsinstruktion för Fst/In 18.6.1954, F VIII o vol. 2, MUST:s arkiv och Översikt över inrikesavdelningens nuvarande och planerade organisation, Fst/In 5.4.1957 140:1, 4, underbilaga 10:1 (bilaga 5 till HKV skr 10816:64570); detaljernas beteckningar växlar något. 18 Bilaga H 12 till Fst:s äskanden för budgetåret 1956/57, KrA

enterad om ytterlighetspartiernas verksamhet främst med hänsyn till försvarsväsendet.”19

Detalj III hade till uppgift att från sekretessynpunkt granska kartor, film, fotografier och, så småningom, televisionsutsändningar, att utfärda bestämmelser rörande sekretess och rättsvård, att kontrollera att dessa bestämmelser följdes och att utreda fall rörande förkomna hemliga handlingar.20

Detalj IV svarade för frågor rörande tillträdesskydd, dvs. yttre bevakning, låsanordningar och inpasseringskontroll vid försvarsanläggningar m.m. Kontroll av vakttjänst genomfördes ibland av civilklädd personal, som utgav sig för att vara t.ex. svampplockare, s.k. Knis- och Knaslund-operationer.

I slutet av 1950-talet förstärktes inrikesavdelningen.21 År 1957 tillkom en s.k. bearbetningsdetalj (detalj VI), under ledning av Birger Elmér. Denna detalj bröts år 1961 ut ur inrikesavdelningen och bildade en inom Fst/sekt 2 självständig enhet under beteckningen Fst/In grupp B.22 Detaljerna III och IV sammanlades till en sekretess- och bevakningsdetalj.23 År 1959 inrättades åter en industriskyddsdetalj (detalj IV) med en kriminalkommissarie som chef.24Hos detaljen registrerades företag hos vilka utlagts eller inom kort skulle utläggas beställningar av hemlig natur.25 Detaljen svarade bl.a. för att de aktuella företagens tekniska skyddsanordningar var tillfredsställande. Den överfördes i samband med inrättandet av Rikspolisstyrelsen år 1964 till dess säkerhetsavdelning.

År 1961 påbörjades en omorganisation av avdelningen. Ökad vikt lades vid säkerhetsunderrättelsetjänsten. Sedan början av 1950talet hade diskuterats organiserandet av en militär säkerhetsunderrättelsetjänst. Inga bestämmelser om säkerhetsunderrättelsetjänst fanns emellertid ännu i början av år 1962.26

Vid ingången av år 1965 var avdelningen organiserad i en expedition och fyra detaljgrupper: In I (utlänningsdetalj, utredningsdetalj, bearbetningsdetalj och säkerhetsunderrättelsearkiv), In II (personalskyddsdetalj och övervakningsdetalj), In III (sekretessdetalj,

19 Bilaga H 12 till Fst:s äskanden för budgetåret 1956/57, KrA 20 Bilaga H 18 till anslagsäskandet för budgetåret 1957/58 och bilaga H 4 till Fst:s anslagsäskande för budgetåret 1958/59, Fst/Adj 5.10.1957, H 2:1, KrA. 21 Nils Swedlunds anteckningar 11.9. och 7.11.1956, Nils Swedlunds arkiv, KrA 22 Thede Palms dagboksanteckningar 13.3.1962, Thede Palms arkiv, KrA; detaljen och dess verksamhet kommer att närmare behandlas i kap. 9 23 Bilaga H 4 till Fst:s anslagsäskande för budgetåret 1958/59, KrA 24 Om bakgrunden till detaljens tillkomst, se Skrivelse till Konungen ang. inrättandet av en industriskyddsdetalj vid Fst, 13.12.1956, H 55.16, F III, vol. 1, och Sammanträdesträdesprotokoll 13.2.1963, H 5, F I, vol. 65, MUST:s arkiv 25 Statspolisintendentens skrivelse 28.4.1960, HS 40/1960, SÄPO:s arkiv 26 PM av C Fst/In 11.1.1962, Carl Eric Almgrens arkiv, vol. 8, KrA

rättsvårdsdetalj, bevakningsteknisk detalj och utbildningsdetalj), In IV (centraldetalj, militärdetalj och civildetalj) och en mobiliseringsdetalj.27 Vid denna tid tjänstgjorde ca 40 personer vid avdelningen.

Avdelningschefer var under dessa år Carl Bonde (1943-45), Hakon Leche (1946-54), Per Elof Vingren (1954-57) och Filip Grudemark (1957-64).

2.3.2. Den militära säkerhetsorganisationen i övrigt åren 1945-65

Den militära säkerhetstjänsten var hårt centraliserad till inrikesavdelningen. Undantagandes ett par befattningshavare vid flygförvaltningen och fortifikationsförvaltningen fanns det under 1940- och 1950-talen i övrigt inom försvaret inga som uteslutande ägnade sig åt säkerhetstjänst. Vid staber, förband, verk och anstalter fanns från år 1948 säkerhetschefer med uppgift att svara för den lokala säkerhetstjänsten vid sidan av ordinarie verksamhet. De skulle, efter att ha genomgått en kort utbildning, handlägga ärenden rörande säkerhetstjänst, leda upplysning och utbildning inom detta område samt fortlöpande kontrollera bestämmelsernas efterlevnad.28 Omkring år 1960 tillkom befattningar som säkerhetsofficerare i de regionala militärbefälstabernas personalsektioner (sektion IV).

2.3.3. Försvarsstabens säkerhetsavdelning 1965-85

I samband med att inrikesavdelningen år 1965 bytte beteckning till säkerhetsavdelningen ändrades organisationen. Säkerhetsunderrättelsetjänsten betonades genom att en särskild detaljgrupp (Säk 1), inrättades för sådana uppgifter. I detaljgruppen ingick en inhämtningsdetalj, en bearbetningsdetalj och arkiv/delgivningsdetalj. Infiltrationsskydd, personalkontroll och utlänningskontroll hölls samlade i Säk 2 medan säkerhetsskyddsfrågor (sekretesskydd, tillträdesskydd, kontroll och rättsvård) handlades vid Säk 3. Vidare fanns en fristående utredningsdetalj för säkerhetsutredningar, en centraldetalj för bl.a. mobiliserings-, personal- och utbildningsfrågor och en expedition.29 Denna organisation behölls i sina huvuddrag fram

27 Bilaga 5 MSU pärm 2 13.2.1965, H 5, MUST:s arkiv 28 Bilaga H 4 till Fst:s anslagsäskande för budgetåret 1958/59, KrA. Helge Jung: Militär säkerhetstjänst, Vecko-Journalen 18/1952. Försvarsminister Torsten Nilsson i AK 14.11.1951. 29 Fst/Säk 15.1.1969, H 804, bilaga 7 jämte underbilaga, MUST:s arkiv

till mitten av 1980-talet.30 Personalstyrkan uppgick år 1974 till mellan 60 och 70 personer.31

Vissa organisationsförändringar förtjänar att nämnas. År 1968 bröts ur bearbetningsdetaljen ut en analysdetalj med uppgift att arbeta med försvarsfientlig verksamhet. Efter ett tiotal år fördes denna uppgift åter in under säkerhetsunderrättelsegruppen (Säk 1). Denna detaljgrupp kom då att vara organiserad i en aktualitetsdetalj (tidvis hade det funnits två aktualitetsdetaljer), en bakgrundsdetalj och en delgivningsdetalj. År 1982 tillkom en subversivdetalj med uppgift att söka klarlägga subversiv verksamhet inom försvarsmakten.32 Utredningsdetaljen som svarade för säkerhetsutredningar fördes på 1970-talet in under Säk 2. Inom Säk 3 tillkom i slutet av 1970-talet en datasäkerhetsdetalj.

Avdelningens uppgifter specificerades år 1974 på följande sätt.

Säkerhetsavdelningen skall - föreslå säkerhetsunderrättelsebehov i samverkan främst

med Op-sekt, Fst/Und och RPS/Säk

- inhämta, bearbeta och delge underrättelser rörande säker-

hetshotande verksamhet berörande krigsmakten

- sammanställa och ständigt kunna presentera säkerhetsläget.

---

- föreslå åtgärder till skydd mot säkerhetshotande verksam-

het berörande krigsmakten

- föreslå säkerhetsoperationer i samverkan med Op-sekt - bistå myndigheter m.fl. lydande under FöD med råd och

anvisningar rörande säkerhetsskyddet

- utfärda de order och anvisningar som krävs för säkerhets-

tjänstens samordning med den operativa verksamheten och med totalförsvarets säkerhetsmyndigheter

- utfärda anvisningar för utbildning/upplysning i säkerhets-

tjänst för myndigheter m.fl. lydande under FöD

- kontrollera att utfärdade order följs samt att säkerhets-

skyddet är betryggande.33

30 Arb Fst/Säk 8.8.1974, H 804, Arb Fst/Säk fred 2.5.1977, H 804, Arb Fst/Säk fred 2.5.1977, H 804, bilaga 12, ändringstryck 5.10.1979, Prov Arb Fst/Säk Fred, 1.1.1982, H 807, MUST:s arkiv. Enheternas beteckningar förändrades något över tiden. 31 Prov arbetsordning 5.12.1974, H 807, F I, vol. 148, MUST:s arkiv 32 HPM 463, 11.10.1982, SäkU HPM, MUST:s arkiv 33 Provisorisk arbetsordning 5.12.1974, H 807, F I, vol. 148, MUST:s arkiv. En mer kortfattad presentation av Fst/Säk:s uppgifter ges år 1977: ”Fst/Säk skall enligt särskild arbetsordning klarlägga den säkerhetshotande verksamheten inom landet, åstadkomma skydd inom försvarsmakten mot sådan verksamhet samt inom Fst handlägga ärenden beträffande säker-

År 1981 genomfördes en omorganisation av försvarsstaben. För säkerhetsavdelningens del innebar denna att avdelningen tillsammans med bl.a. underrättelseavdelningen kom att ingå i sektion 5 i stabens operationsledning (Op 5).

Avdelningschefer under denna period var Lars Sjöström (1964-67), John Petersson (1967-70), Sten Nordlander (1970-73), Bengt Wallroth (1973-75), Björn Amelin (1975-78), Erik Ygge (1978-83) och Lennart Borg (1983-87).

2.3.4. Den militära säkerhetstjänstens organisation i övrigt 1965-85

Försvarsgrenscheferna svarade för säkerhetstjänst i samband med utbildningsverksamhet inom resp. försvarsgren. Det ålåg dem att bearbeta säkerhetsunderrättelser i syfte att skapa underlag för säkerhetsskyddsåtgärder och för att klarlägga det men eller den skada som uppkommit till följd av den säkerhetshotande verksamheten.34

År 1967 omvandlades militärbefälsstaberna till integrerade staber för samtliga försvarsgrenar under beteckningen militärområdesstaber (milostaber). Dessa var så organiserade att sektion I omfattade de mark-, sjö- och luftoperativa avdelningarna samt underrättelse- och säkerhetsavdelningen. Antalet officerare i säkerhetstjänst på denna högre regionala nivå var mycket begränsat (en eller två vid varje milostab).

2.3.5 Säkerhetsavdelningens organisation 1985-

År 1985 var avdelningens organisation i huvudsak följande: säkerhetsunderrättelseenhet (Säk U) omfattande bakgrundsdetalj, aktualitetsdetalj, verksamhetsdetalj, subversivdetalj och delgivningsdetalj, infiltrationsskyddsenhet (Säk I) omfattande personalkontrolldetalj och utredningsdetalj samt säkerhetsskyddsenhet (Säk S), planeringsenhet (Säk P), juridisk

hetstjänstens organisation och ledning inom försvarsmakten, militärpolistjänst och medverkan vid handläggning av ärenden rörande studier, reglementen, övningar m.m.” Samverkan skulle ske med RPS och bl.a. luftfartsverket, tullverket, kartverket, sjöfartsverket och länsstyrelserna; HPM 2.9.1977, Ö VIII, vol. 2, MUST:s arkiv 34 Säkerhetsreglemente för försvarsmakten (utkast 2) 25.10.1974, H 8041, F I, vol. 148, MUST:s arkiv

planeringsenhet (Säk P), juridisk enhet (Säk JUR) och administrativ enhet (Säk A).35

År 1989 infördes en ny organisation av underrättelse- och säkerhetstjänsten. Den inriktande och ledande verksamheten bedrevs inom en underrättelse- och säkerhetsledning (USL) medan den bearbetande och analyserande verksamheten ankom på ett underrättelse- och säkerhetskontor (USK). I USK ingick bl.a. en säkerhetsunderrättelseavdelning (Säk U) och en säkerhetsskyddsavdelning (Säk S). Inom Säk U fanns bl.a. en enhet som studerade främmande makt (U/F) och en enhet som behandlade incidenter i Sverige (U/M). Säk S hanterade bl.a. infiltrationsskydd, personalkontroll och utredningar.36

Den senaste större omorganisationen av intresse i detta sammanhang skedde år 1994. Inom ramen för den nya högkvartersorganisationen etablerades då, direkt under ÖB, bl.a. en enhet för militär underrättelse- och säkerhetstjänst (MUST). Inom MUST finns bl.a. en säkerhetsavdelning.

Chefer för den militära säkerhetstjänsten har under de senaste åren varit Carl Christer Hjort (1987-90), Lars Lagrell (1990-94), Erland Sönnerstedt (1994-2000) och Svante Andersson (2000-).

2.3.6. IB och dess efterföljare

År 1965 bildades IB genom en sammanslagning av T-kontoret och grupp B. IB sorterade först under chefen för sektion 2 men ställdes från år 1968 direkt under ÖB. Uppgiften var att inhämta underrättelser genom förfaringssätt som det inte ankom på andra myndigheter att använda. IB:s roll var att ge försvarsmakten möjlighet att ta tillvara tillfällen till underrättelseinhämtning genom bl.a. agentverksamhet och kontakter med utländska underrättelseorganisationer, som andra organ inte kunde utnyttja på grund av att de inte hade ett tillräckligt säkerhetsskydd för verksamheten.37

Vid IB fanns fram till utgången av år 1969 en särskild enhet, IB/03, som svarade för inhämtning av säkerhetsunderrättelser. År 1972 var IB, enligt en organisationsskiss, indelad i tre sektioner, nämligen en administrativ enhet, en enhet som svarade för bl.a beredskapsplanering och utbildning av krigsplacerad personal samt en

35 Arb Fst/Säk Fred 21.1.1985, H 807; se även Arbo för säkerhetsavdelningen fred 21.1.1987, MUST:s arkiv 36 Arb USK Fred 1.11.1990, bilaga 1, MUST:s arkiv 37SOU 1999:37 s. 78

operationsavdelning. Som närmare framgår av kapitel 9 har det förhållandet att någon motsvarighet till enhet 03 inte finns upptagen i denna skiss inte hindrat att personal från denna enhet år 1971 återupptagit sin verksamhet inom organisationen. IB hade lokalkontor i Malmö och Boden och fram till år 1969 i Göteborg. Chef för IB var Birger Elmér.

År 1973 avslöjades IB:s existens och verksamheten omorganiserades under beteckningen GBU. År 1977 underställdes GBU på nytt chefen för sektion 2 i försvarsstaben. Chef för GBU var översten Gösta Lundström.

I samband med 1981 års omorganisation av försvarsstaben knöts GBU, från år 1982 kallad sektionen för särskild inhämtning (SSI), organisatoriskt till sektion 5 inom operationsledningen. Den direkta ledningen av SSI utövades emellertid under ÖB av en chef, vilken inte redovisades öppet. Då MUST bildades år 1994 kom SSI under beteckningen kontoret för särskild inhämtning (KSI) att underställas chefen för MUST. I vissa frågor lyder dock chefen för KSI direkt under ÖB. KSI liksom tidigare SSI har till uppgift att med s.k. särskilda medel inhämta underrättelser. 38

2.4. Kontroll och insyn i säkerhetstjänsternas verksamhet

Säkerhetspolisen och den militära säkerhetstjänsten utgör verksamheter inom myndigheter som lyder under regeringen. Regeringens styrning av verksamheterna utövas huvudsakligen genom beslut i samband med behandlingen av budgetfrågor. I bilagor till regleringsbreven ges numera riktlinjer för SÄPO:s respektive den militära underrättelse- och säkerhetstjänstens (MUST) verksamhet.39 Regeringen kan utfärda generella riktlinjer för myndigheternas handläggning av ärenden. Regeringen kan också ge direktiv för hur ett enskilt ärende skall hanteras utom i fråga om ärenden som rör myndighetsutövning eller tillämpning av lag. Det är regeringen som kollektiv, inte något enskilt statsråd, som har denna befälsrätt. Det är dock en erkänd princip att det finns ett utrymme för informella kontakter mellan regeringskansliet och myndigheterna.40 På försvarets område finns ett begränsat utrymme för försvarsministern att i vissa särskilt angivna ärenden ensam fatta beslut ”under

38SOU 1999:37 s. 80 ff. 39 Se t.ex. 1990/91:JuU 31 och SOU 1999:37 bilaga 2 40SOU 1999:37 s. 205 f.

statsministerns överinseende”, nämligen i de s.k. kommandomålen, jfr. 7 kap. 3 § regeringsformen.41

Riksdagen och dess organ utövar sin granskning av regeringen och förvaltningen på olika sätt. Konstitutionsutskottet granskar statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning. Justitie- och försvarsutskotten har vid flera tillfällen granskat säkerhetstjänsternas verksamhet. JO utövar tillsyn över tillämpningen i offentlig verksamhet av lagar och andra författningar.42 Hela den offentliga förvaltningen står alltså under JO:s tillsyn. Denna omfattar dock inte regeringen och dess ledamöter. Sekretess gäller inte gentemot JO. Riksdagens revisorer granskar den statliga verksamheten. En statlig myndighet skall lämna upplysningar och avge yttrande då ett riksdagsutskott begär det. En enskild tjänsteman hos en myndighet kan däremot inte av ett utskott åläggas att lämna upplysningar eller yttranden. En myndighet som fått en begäran av ett utskott om upplysningar eller yttrande har rätt att hänskjuta en sådan begäran till regeringens avgörande. Omfattas uppgifter av sekretess föreligger inte skyldighet att lämna dem under offentlig del av utskottets sammanträde. Till kontrollmakten hör också interpellations- och frågeinstituten. Här har också möjligheten att anordna särskilda debatter sin betydelse.43

Även regeringen har under sig särskilda myndigheter för tillsyn och kontroll av intresse i sammanhanget. Justitiekanslern (JK) har generella tillsynsuppgifter liknande JO:s. Riksrevisionsverket (RRV) utövar granskning i form av ekonomisk revision och förvaltningsrevision.44 För säkerhetstjänsterna finns även särskilda organ för insyn och kontroll.

Registernämnden tillkom år 1996. Nämnden har till uppgift att i ärenden om registerkontroll pröva frågor om utlämnande av uppgifter i polisregister och uppgifter som framkommit vid särskild personundersökning och att granska SÄPO:s behandling av uppgifter enligt polisdatalagen. 45 Nämnden består av fem av regeringen utsedda ledamöter, varav två är eller har varit parlamentariker. Tidigare hade Rikspolisstyrelsens (RPS) styrelse, i vilken ingår lekmannarepresentanter med parlamentarisk förankring, att besluta om utlämnande av uppgifter vid personalkontroll.

41 Ibid. s. 207 f. 42 Fram t.o.m. år 1968 fanns en särskild ombudsman för tillsyn över försvarsväsendet, militieombudsmannen (MO). 43SOU 1999:37 s. 20644 Fr.o.m. den 1 juli 2003 sammanslås RRV med riksdagens revisorer till Riksrevisionen. 45 Registernämndens instruktion, se SFS 1996:730

Försvarets underrättelsenämnd (FUN) utgör regeringens särskilda organ för insyn i och kontroll av den militära underrättelsetjänsten m.m. FUN inrättades år 1976 och består av sex av regeringen utsedda ledamöter. FUN har till uppgift att fortlöpande följa och informera sig om underrättelseverksamheten på central och högre regional nivå. FUN:s insyns- och kontrollverksamhet utövas i första hand genom s.k. underrättelsegenomgångar. Därvid kontrolleras bl.a. att de riktlinjer som regeringen har angett för underrättelse- och säkerhetstjänstens verksamhet följs.46

Som tidigare framgått (avsnitt 1.3) har såväl Registernämnden som FUN fått uppdrag av regeringen att speciellt granska vissa förhållanden rörande den polisiära respektive den militära säkerhetstjänsten.

46 FUN:s instruktion, se SFS 1988:552, senast ändrad genom SFS 1997:624

3. Kommissionens arbete

3.1. Vad utredningen inriktats på

Kommissionen skall alltså enligt direktiven kartlägga och granska de svenska säkerhetstjänsternas författningsskyddande verksamhet när det gäller hot som härrör ur inrikes förhållanden.

Med de svenska säkerhetstjänsterna avses i första hand de polisiära och militära säkerhetstjänsterna. Kommissionen har kraftsamlat arbetet till verksamheten inom SÄPO och dess föregångare (statspolisen och Rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning), vilket varit och är den i särklass största och mest betydelsefulla säkerhetstjänsten. På militär sida har den säkerhetstjänst som bedrivits och bedrivs centralt inom Högkvarteret (tidigare försvarsstaben) stått i förgrunden. Den säkerhetstjänst som bedrevs inom de tidigare försvarsgrensstaberna och milostaberna liksom vid lägre regionala staber, förband och skolor har ägnats föga uppmärksamhet. Detta förklaras av det förhållandet att den militära säkerhetstjänsten länge var starkt koncentrerad till försvarsstaben, särskilt såvitt avser säkerhetsunderrättelsetjänsten. Linjeorganisationen har också genom rapporter och orienteringar hållit försvarsstaben underrättad om viktigare förhållanden. Det hindrar inte att det hade varit av intresse att systematiskt granska åtminstone någon milostabs hantering av säkerhetsfrågor. Tiden har emellertid inte medgivit en sådan genomgång.

Även den militära underrättelsetjänsten har i viss utsträckning ägnat sig åt säkerhetstjänst (vid sidan av säkerhetsskyddet för den egna verksamheten). Det gäller såväl T-kontoret som grupp B och den sammanslagna organisationen IB. Inte minst med hänsyn till det intresse som verksamheten vid grupp B/IB kommit att tilldra sig i den allmänna debatten har kommissionen lagt ned mycket möda på kartläggningen av den säkerhetsunderrättelsetjänst som bedrivits inom den organisationen.

Säkerhetsarbete har naturligtvis också bedrivits och bedrivs alltjämt inom andra statliga myndigheter och också inom vissa företag. Det har då väsentligen rört sig om säkerhetsskyddet för den egna verksamheten. Det har även förekommit att myndigheterna eller anställda vid dessa rapporterat till säkerhetspolisen eller den militära säkerhetstjänsten om misstänkt säkerhetshotande verksamhet. Detta innebär givetvis inte att de kan betecknas som säkerhetstjänster. De har därför inte ägnats någon särskild granskning. Ett undantag utgör Sveriges Radio/TV med dess särställning som nyhetsförmedlare och kulturbärare och dess centrala roll inom totalförsvaret.

Med författningsskyddande verksamhet avses enligt direktiven säkerhetstjänsternas arbete med att kartlägga sådana svenska politiska ytterlighetsorganisationer och grupperingar som har bedömts utgöra eller kan komma att utgöra ett hot mot rikets säkerhet. Det är alltså endast övervakningen av svenska organisationer som skall behandlas. Säkerhetstjänsternas övervakning av utländska organisationer verksamma i Sverige som t.ex. olika exilorganisationer och utländska terroristgrupper faller alltså utanför uppdraget och detta även om det i organisationerna ingår också svenska medborgare. Den studie som ägnats åt övervakningen av de svenska Palestinagrupperna utgör i viss mån ett undantag. Kommissionen har emellertid bedömt att en sådan studie varit motiverad med hänsyn till gruppernas betydelse för säkerhetspolisens hotbildsbedömning rörande vissa svenska vänsterrevolutionära organisationer, ur vilka Palestinagrupperna i betydande utsträckning hämtade sina medlemmar.

Det hot som grupperna skall anses ha riktat mot Sverige skall avse rikets inre säkerhet, dvs. statsskickets bevarande. Mycket av säkerhetstjänsternas hotbilder med avseende på de politiska ytterlighetsorganisationerna har emellertid präglats av uppfattningen att dessa medvetet eller omedvetet verkat i främmande makts intresse. De har alltså, enligt denna uppfattning, utgjort redskap för utländsk subversion mot Sverige. Denna misstänkta subversiva verksamhet har uppfattats ha som mål inte främst att under fredsförhållanden få till stånd en våldsam omvälvning av det demokratiska statsskicket. I stället har säkerhetstjänsterna i mycket uppfattat verksamheten som förberedelser för brott mot rikets säkerhet i en kris- eller krigssituation, t.ex. underrättelseverksamhet, sabotage och defaitistisk propaganda och desinformation före eller i samband med ett krigsutbrott. Misstankar har också funnits om att medlemmar i och sympatisörer med organisationer av detta slag

bedrivit sådan verksamhet även i fred. Mot denna bakgrund har kommissionen granskat säkerhetstjänsternas övervakning av vissa personer med anknytning till ytterlighetsorganisationer som varit misstänkta för spioneri och andra brott mot rikets säkerhet. Också säkerhetstjänsternas övervakning av fredsrörelserna har av samma skäl gjorts till föremål för kommissionens granskning.

Kommissionen skall beskriva i vilken omfattning personer med anknytning till organisationer av åsyftat slag har övervakats och belysa vilka person- och sakuppgifter som från tid till annan bedömts relevanta. Det är således inte en uppgift för kommissionen att granska hur säkerhetstjänsterna hanterat enskilda fall, annat än om sådana kan tjäna som exempel på övervakningens omfattning och inriktning. Kommissionen skall vidare utreda vilka metoder som använts för insamling av uppgifter, vilka regler som gällt för verksamheten samt om reglerna efterlevts. I anslutning härtill vill kommissionen framhålla att den inte sett som sin uppgift att söka klarlägga vilken eller vilka befattningshavare som kan ha begått eventuella fel under tjänsteutövningen. Det är säkerhetstjänsterna som sådana, inte enskilda tjänstemän, som är föremålet för kommissionens granskning.

Kommissionen skall vidare enligt direktiven kartlägga och analysera det inbördes förhållandet mellan de organ som bedrivit den författningsskyddande verksamheten samt i vilken utsträckning som det har funnits kopplingar mellan säkerhetstjänsterna och andra myndigheter eller organisationer och politiska partier. Samarbetet – och motsättningarna – mellan säkerhetstjänsterna har visat sig vara ett fruktbart område att utreda. Frågan om vilka kopplingar som har funnits mellan dessa tjänster och andra myndigheter har av tidsskäl huvudsakligen studerats utifrån inkomna rapporter till säkerhetstjänsterna. Några studier av t.ex. kommunikationsverkens arkiv har således inte kunnat genomföras. Vad gäller samarbete med organisationer har kommissionen med hänsyn till de pressuppgifter som förekommit om samarbete mellan säkerhetstjänsterna och vissa näringslivsorganisationer koncentrerat sig på att finna belägg för förekomsten av ett sådant samarbete men med klent resultat. Vad slutligen angår samarbete med politiska partier har samarbetet med socialdemokraterna stått i förgrunden, vilket inte hindrat att kommissionen lagt ned åtskilligt arbete på att söka eventuella kopplingar också till andra partier.

Kommissionen skall också i möjligaste mån redovisa och värdera de avvägningar som gjorts av den politiska, polisiära och militära ledningen under granskningsperioden. En viktig uppgift för kom-

missionen anges vara att värdera de hotbildsanalyser som legat till grund för regeringarnas och säkerhetstjänsternas ställningstaganden. Redan att redovisa hotbildsbedömningarna har visat sig vara en svår uppgift, eftersom de särskilt under den tidigare delen av granskningsperioden mera sällan finns sammanställda. Med hjälp av annat material och övervakningens faktiska inriktning torde emellertid kommissionen ha kunnat göra sig en hygglig bild av hur säkerhetstjänsterna såg på ytterlighetsorganisationerna såsom ett hot mot rikets säkerhet. Svårare har det varit att få ett grepp om vilka hotbilder som styrt regeringen, vilket förklaras av att skriftligt material som belyst detta knappast föreligger. Kommissionens försök att täcka luckan genom att höra ett stort antal förutvarande statsråd och höga ämbetsmän inom regeringskansliet har inte varit särskilt framgångsrika.

Än mer komplicerat är att värdera hotbildsanalyserna. Sådana värderingar måste rimligtvis utgå från vad som var känt för säkerhetstjänsterna när de gjordes, inte från vad vi vet – eller tror oss veta – idag. I det sammanhanget kan man inte, utan att bli orättvis, bortse från den antikommunistiska tidsanda som rådde, särskilt under det kalla krigets första decennier. I förlängningen av frågan om kvaliteten på hotbildsanalyserna ligger naturligtvis spörsmålet om det fanns någon påtaglig risk för att hoten skulle komma att förverkligas. Även om vissa hemliga utländska arkiv numera öppnats för forskning, måste svaret på frågan om påverkan från främmande makt sannolikt ännu under lång tid bli spekulativt. Kommissionen har samtalat med ett antal företrädare för organisationer och grupper som varit föremål för säkerhetstjänsternas intresse liksom med personer som tidigare varit engagerade i sådana grupper för att söka få en uppfattning bl.a. om realismen i säkerhetstjänsternas bild av det revolutionära hotet. De uppgifter som härigenom inhämtats har inte gett underlag för några säkra slutsatser. Detsamma kan sägas om de böcker som skrivits i ämnet av ”dem som var med”.

3.2. Presentation av det skriftliga källmaterialet inklusive gallring

Som tidigare nämnts har kommissionen genom särskild lagstiftning (1999:988) givits möjlighet att utan hinder av sekretess ta del av handlingar i svenska myndigheters arkiv som kan antas vara av betydelse för kommissionens uppdrag. Detta har medfört att kommissionen utan dröjsmål och utan förhandsgranskning har kunnat utfå de handlingar som kommissionen önskat ta del av. Det har emellertid överlämnats till kommissionen att avgöra hur omfattande arkivgenomgångar som bör göras inom ramen för dess uppdrag och vad som kan lämnas åt pågående och framtida forskning. Kommissionen har inte förvägrats tillgång till något material som den önskat ta del av.

Genom lagen har kommissionen också getts befogenhet att förelägga en enskild person som innehar en skriftlig handling, som kan antas vara av betydelse för utredningen, vid vite att visa upp denna handling. Den förelagde skall dock inte behöva visa upp en handling, som han eller hon inte skulle ha behövt visa upp i en rättegång. Detta undantag från editionsplikten har inneburit att kommissionens möjligheter att mot den enskildes vilja få ta del av t.ex. dagböcker varit begränsade till situationer där det förekommit ”synnerlig anledning” att handlingen företes (jfr 38 kap. 2 § tredje stycket rättegångsbalken). Bestämmelsen om editionsplikt har inte utnyttjats av kommissionen. Sannolikt har den dock haft viss betydelse för kommissionens möjligheter att få ta del av några dagböcker som deponerats hos allmänna arkiv med förbehåll om att de inte får offentliggöras förrän långt fram i tiden.

Kommissionen har genomfört efterforskningar i ett stort antal för dess uppgift centrala svenska arkiv, såväl allmänna som privata. Kommissionen har även utnyttjat dagböcker, memoarer, tidigare utredningar, vetenskapliga arbeten och andra tryckta framställningar.

3.2.1. Svenska myndigheters arkiv

Säkerhetspolisens (SÄPO) arkiv

Kommissionens arkivgenomgång har i hög grad koncentrerats till SÄPO:s arkiv. Därvidlag har sak- och personakter med anknytning

till övervakade organisationer i stor omfattning studerats. Detsamma gäller de serier av hemliga skrivelser som finns i arkivet. Även det s.k. SK-arkivet, som innehåller kvalificerat hemliga handlingar, har granskats. I SÄPO:s arkiv i Stockholm förvaras också handlingar som enskilda polismän efterlämnat. Av visst värde har därvidlag varit den tjänstedagbok som sektionschefen i Helsingborg förde under 1970-talet.

Arkivgenomgångar har även genomförts i vissa sektionsarkiv, nämligen i Göteborg, Luleå, Malmö och Umeå. Äldre handlingar från sektionerna i Göteborg och Norrköping har studerats i SÄPO:s arkiv i Stockholm.

Militära underrättelse- och säkerhetstjänstens (MUST) arkiv

De arkivgenomgångar som f.d. kanslichefen Sören Nilsson gjort för FUN i samband med dess utredning om den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten har genom Sören Nilssons försorg kompletterats såvitt avser den militära säkerhetstjänstens arkiv för åren 1981 – 2001. Beträffande vissa äldre arkivserier har Sören Nilsson också gjort fördjupade genomgångar. En omfattande sammanställning har gjorts över studien. Också vissa register som förs av MUST och annat material i MUST:s arkiv har studerats.

Under kommissionens arbete har MUST på säkerhetsavdelningens krigsuppehållsplats påträffat ett omfattande mikrofilmat material, främst register, som ställts till kommissionens förfogande.

Riksarkivet

I Riksarkivet förvaras bl.a. handlingar efter 1974 års underrättelseutredning. Detta, ännu delvis hemliga material, har gåtts igenom och visat sig vara av begränsat värde för kommissionen. I Försvarsdepartementets arkiv i Riksarkivet har diarier över in- och utgående handlingar samt konseljakter för perioden 1956 - 1974 studerats. Genomgångarna har tillfört ytterst lite av värde. Dessutom har försvarsministrarnas möteskalendrar för åren 1951-1965 studerats.

Krigsarkivet

I Krigsarkivet har handlingar i arkiven efter försvarsstabens chefsexpedition, försvarsstabens adjutanturavdelning och försvarssta-

bens sektion 2 studerats. Syftet har varit att, beträffande grupp B/IB, klarlägga frågor om anslag, rekrytering av personal och i viss mån hur verksamheten har inriktats.

I Krigsarkivet förvaras vidare det mikrofilmade arkivet efter den hemliga underrättelsetjänsten T-kontoret. En del handlingar avser inhämtning av inrikes underrättelser och granskningen av dessa har varit av stort värde för utredningen.

Departementsarkiv

Justitiedepartementets handlingar förvaras i Riksarkivet samt, såvitt avser tiden efter år 1974, i Regeringskansliets centralarkiv. I båda dessa arkiv har kommissionen gått igenom handlingar rörande säkerhetspolisen. Handlingar från de senaste åren samt äldre handlingar från enskilda tjänstemän har studerats vid besök hos Justitiedepartementets polis- och åklagarenhet. I Regeringskansliets centralarkiv förvaras även arkivet efter Neutralitetspolitikkommissionen. Uppteckningen av det samtal som Neutralitetspolitikkommissionen höll med Birger Elmér har varit av värde för bilden av grupp B/IB:s framväxt. På Försvarsdepartementet har diariet över kvalificerat hemliga handlingar studerats fram till år 1980. Endast en handling av värde har påträffats.

Fil. dr. Thomas Jonter har inom ramen för sitt expertuppdrag för kommissionen studerat vissa handlingar i Försvars-, Inrikes- och Utrikesdepartementens arkiv.

Riksdagens bibliotek

I Riksdagsbibliotekets arkiv förvaras handlingar efter försvarsutkottets utredning om IB från år 1973 (FöU 1973:25). Materialet sammanställdes av utskottssekreteraren Styrbjörn Lindow och består bl.a. av dennes handskrivna uppteckningar från en rad utskottsförhör med personer som Sven Andersson, Bo Anstrin, Birger Elmér, Olof Palme och Stig Synnergren. Detta material har studerats.

Stockholms, Göteborgs och Luleå tingsrätter

Vid nämnda tingsrätter har stickprov gjorts i syfte att kontrollera att de ansökningar om telefonavlyssning som återfunnits i SÄPO:s

arkiv överensstämmer med motsvarande ärenden vid tingsrätten. Vid tingsrätten i Luleå har en genomgång av samtliga ärenden som rör kommissionens arbetsområde gjorts. En sådan genomgång har också gjorts vid tingsrätten i Göteborg beträffande åren 1952-56.

3.2.2. Utländska myndigheters arkiv

USA

Thomas Jonter har för kommissionens räkning genomfört vissa arkivgenomgångar i National Archives i Washington. Genomgångarna har syftat till att utreda dels påståenden om att svenska myndigheter lämnat ut uppgifter om svenska medborgare till den amerikanska underrättelsetjänsten, dels uppgiften att amerikanska krav på säkerhetskontroll ska ha varit av avgörande betydelse för inrättandet av grupp B.

Tyskland

Fil. dr. Werner Schmidt har för kommissionens räkning genomfört vissa arkivgenomgångar i tyska arkiv. Efter den tyska återföreningen sammanfördes de östtyska partiernas och organisationernas arkiv och lämnades i förvaltning av en stiftelse, Stiftung Archiv der

Parteien und Massenorganisationen der DDR im Bundesarchiv (SAPMO-BA) med säte i Berlin. Här återfinns bl.a. arkivet efter det statsbärande partiet i DDR, SED. Arkivet efter partidistriktet i

Rostock, som ansvarade för de s.k. Östersjöveckorna, återfinns dock i Landesarchiv Greifswald. Ett tredje arkiv med handlingar från f.d. DDR är det s.k. Stasi-arkivet i Berlin. Arkivet förvaltas av en statlig myndighet, Der Bundesbeauftragte für die Unterlagen des

Staatssicherheitsdienstes der ehemaligen Deutschen Demokratischen Republik (BstU).

Studiet av handlingar i de två förstnämnda arkiven har givit intressanta resultat, dock främst avseende de interna partistriderna inom SKP/VPK på 1960- och 1970-talen. Materialet i Stasi-arkivet har däremot inte i nämnvärd utsträckning givit kommissionen några nya insikter. Den östtyska underrättelsetjänstens intresse för Sverige har, i den utsträckning det berört kommissionens uppdrag, också studerats med hjälp av handlingar i SÄPO:s arkiv.

Ryssland

Kommissionen har med hjälp av Sveriges ambassad i Moskva försökt få tillgång till en rad specificerade dokument i f.d. sovjetiska arkiv. Trots flera påstötningar har kommissionen inte lyckats få ut de önskade handlingarna.

3.2.3. Organisationers och enskildas arkiv

Arkiv med anknytning till näringslivet

I direktiven har angivits att det är en uppgift för kommissionen att granska det samarbete som kan ha förekommit mellan säkerhetstjänsterna och enskilda organisationer och partier. I syfte att försöka klarlägga huruvida sådant samarbete förekommit har kommissionen granskat relevanta arkivserier i Svenskt Näringslivs (f.d. SAF och Industriförbundet) och Verkstadsföreningens arkiv liksom i arkivet hos Stiftelsen för Ekonomisk Forskning inom Bank och Företagande, det s.k. Wallenbergarkivet. Resultatet av dessa arkivgenomgångar har dock varit magert och det framstår som rimligt att anta, att det samarbete som bedrivits mellan företrädare för säkerhetstjänsterna och företrädare för näringslivet främst har ägt rum på lokal nivå. Arkivmaterial om sådant samarbete torde därför få efterforskas i respektive företags arkiv snarare än hos de centrala näringslivsorganisationerna. Av tidsskäl har en sådan genomgång inte kunnat genomföras. Det torde dock i stora drag framgå hur detta samarbete har fungerat genom handlingar i SÄPO:s arkiv.

Arkiv med anknytning till arbetarrörelsen

En central uppgift för kommissionen har varit att utreda huruvida samarbete förekommit mellan säkerhetstjänsterna och företrädare för arbetarrörelsen. Omfattande arkivstudier har därför genomförts i SAP:s och SSU:s arkiv liksom i personarkiv efter Sven Andersson, Tage Erlander, Rune Johansson och Olof Palme. Begränsade studier har gjorts i LO:s arkiv. Samtliga dessa arkiv förvaras i Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm och Grängesberg. Olof Palmes arkiv är mycket omfattande, vilket har gjort det nödvändigt att koncentrera genomgången av handlingar till vissa serier. Fem

volymer som avser IB-affären har därför studerats. De innehåller mestadels pressuttalanden, utskrifter från TV- och radioprogram och brev till Olof Palme från allmänheten. Endast en handling kan sägas ha varit av intresse för kommissionen: en uppteckning från ett samtal som Birger Elmér hade med två journalister i januari 1974. Uppenbarligen bandade Elmér samtalet, skrev ut det och gav det till Palme.

Därutöver har vissa arkivgenomgångar genomförts i VPK:s respektive KFML:s arkiv.

Andra enskilda arkiv

Vissa enskilda arkiv i Krigsarkivet har studerats. Det gäller de tidigare överbefälhavarna Helge Jungs, Nils Swedlunds, Torsten Rapps och Lennart Ljungs handlingar, främst tjänstedagböcker. Detsamma gäller de tidigare försvarsstabscheferna Richard Åkerman, Curt Göransson och Carl Eric Almgren.

Kommissionen har fått tillgång till den dagbok som förts av framlidne Thede Palm, som var chef för T-kontoret, liksom dennes enskilda arkiv, handlingar som förvaras hos Krigsarkivet. Dagboken, som har utpräglad tjänstekaraktär, innehåller uppgifter bl.a. om T-kontorets relationer till såväl den polisiära som den militära säkerhetstjänsten. Studiet av denna har varit av stort värde för kommissionen.

Vid handskriftsavdelningen i Lunds Universitetsbibliotek förvaras framlidne ambassadören Lennart Petris dagböcker. Dessa har studerats av kommissionen utan att några mer betydande resultat har vunnits.

Tidigare souschefen vid IB, Bertil Wenblad, skrev i början av 1990-talet ett manuskript till memoarer, ”Bilder ur ett liv”. Manuskriptet har ställts till kommissionens förfogande av Iris Wenblad. Det innehåller bl.a. intressanta uppgifter om IB:s organisation och verksamhet. Genom tillmötesgående av Sven Erlander har Tage Erlanders dagböcker i deras helhet kunnat studeras av kommissionen. Erlander förde dagbok t.o.m. år 1965. Studiet av dagböckerna har givit intressanta inblickar i hur regeringen och statsministern uppfattade frågor med anknytning till säkerhetstjänsternas verksamhet.

Det har även förekommit att handlingar av skiftande relevans och värde har tillställts kommissionen. Sålunda har förre rikspolischefen Carl Persson lämnat in handlingar avseende IB. Bland dessa

kan nämnas det i dag enda existerande s.k. kommunkortet, en internutredning om grupp B:s verksamhet från 1963 samt några PM upprättade av Axel Hedén.

Kommissionen har också i flera fall hos efterlevande till anställda inom säkerhetstjänsterna efterfrågat handlingar. Så har skett t.ex. avseende Birger Elmér och tidigare chefen för försvarsstabens sektion II, Erik af Klint, i båda fallen med negativt resultat. I några andra fall har kommissionen på så sätt kunnat ta del av handlingar, dock utan att detta har givit några för utredningen särskilt viktiga upplysningar.

3.2.4. Gallring

Gallring av handlingar i SÄPO:s arkiv

En grundläggande princip för gallring av säkerhetspolisens sak- och personakter har under lång tid varit att handlingar som inte anses ha betydelse för verksamheten får förstöras. Under innevarande år har emellertid detta förhållande förändrats. Sedan den 1 mars 2002 skall, enligt beslut av Riksarkivet, person- och sakakterna bevaras i sin helhet. Ett undantag från denna regel utgör blanketter för registerkontroller och viseringar vilka får gallras efter 10 år.

Under efterkrigstiden har det i olika omgångar skett flera gallringar av säkerhetspolisens register. Efter personalkontrollkungörelsens ikraftträdande förstördes över 100 000 sökingångar till de politiska personregistreringarna. Flertalet poster gällde personer som var registrerade som kommunister. I många fall var det emellertid enbart just sökingångarna som gallrades medan själva handlingarna, registreringsblanketter, spanings-PM m.m. finns kvar. Det betyder att personerna inte har varit sökbara vid slagningar i samband med personalkontroll men att de uppgifter som registrerats har varit tillgängliga för kommissionen.

I några fall har emellertid omfattande gallringar genomförts där även de fysiska handlingarna förstörts. Det gäller personer som registrerades för verksamhet i FNL-rörelsen - i den mån sådan verksamhet var den enda grunden för registrering gallrades handlingarna åren 1972-1973. Så är också fallet med personer som registrerades med verksamhet inom KFML/SKP som grund. När SKP år 1988 avfördes från de kvalificerat hemliga föreskrifterna rörande

registrering påbörjades en gallring av registerposterna som fortsatte under 1990-talet. Gallringen av registerposter med anknytning till FNL-rörelsen och KFML/SKP har i viss mån försvårat arbetet med att på individnivå konstatera vilken aktivitet som kunde leda till registrering. Handlingar finns dock bevarade i sådan utsträckning att kommissionen ändå kunnat skapa sig en god bild av detta.

Åtminstone under det senaste decenniet har de datoriserade sökingångarna till de politiska personregistreringarna omprövats då den senaste registrerade aktiviteten är tio år gammal. Om personen vid tiden för registreringen inte fyllt 20 år eller om den aktuella uppgiften anses svårbedömd skall sökingången gallras efter fem år. Femårsregeln gäller även om personen vid tiden för registrering inte har en framträdande roll eller på annat sätt varit aktiv.

Under senare år har även registerposter avseende personer med anknytning till Socialistiska Partiet och KPML(r) gallrats ur SÄPO:s centralregister. Dessa registreringar ska alltså inte vara sökbara vid registerkontroll. Av hänsyn till kommissionens arbete har dock SÄPO bevarat de fysiska handlingarna på ett sådant sätt att dessa har kunnat studeras. Så småningom ska dessa handlingar överföras till Riksarkivet. Över dessa gallrade akter har upprättats ett nytt sökbart register vilket innebär att dessa personer fortfarande är registrerade, dock inte i centralregistret.

I början av 1970-talet gallrades även de promemorior som upprättades för personalkontrollen och som bara innehöll uppgifter om personers politiska aktiviteter. Stora delar av det grundmaterial på vilket registreringarna baserades har dock sparats i arkivet.

Säkerhetspolisen har vid flera tillfällen mikrofilmat arkivet - under senare tid har detta skett systematiskt. I vilken utsträckning dessa mikrofilmer har gallrats i samband med att själva dokumenten har gallrats är oklart. Enligt beslut av generaldirektören för SÄPO den 27 augusti 2001 skulle den rutinmässiga filmningen av personakter upphöra den 1 september samma år. Enligt beslutet skulle befintliga mikrofilmer bevaras t.o.m. den 1 september 2002 och därefter förstöras. Beslutets verkställande har uppskjutits i avvaktan på att kommissionen slutfört sitt arbete.

I samband med kommissionens arbete har på SÄPO:s krigsuppehållplats påträffats mikrofiche innehållande dels äldre arkivmaterial, dels material som filmats från år 1981 och framåt. Huruvida någon gallring sker av detta material är inte känt. Att det äldre materialet, avseende handlingar från 1960- och 1970-talen, innehåller handlingar som har gallrats i SÄPO:s arkiv står dock klart. Sålunda har exempelvis en äldre akt avseende författaren Ingrid Segerstedt-

Wiberg med make påträffats.1 Varför mikrofichen inte gallrats i samma omfattning som motsvarande dokument i SÄPO:s arkiv är oklart.

Gallring av handlingar i MUST:s arkiv

Omfattande gallringar har skett av det äldre arkivmaterialet.2 Riksarkivet utfärdade år 1971 föreskrifter angående utgallring inom försvaret av vissa handlingar upprättade i samband med personalkontroll och SUA-arbete.3 Dessa föreskrifter ersattes år 1990 av nya bestämmelser i samma ämne.4

3.2.5. Litteratur

För utredningen relevant offentligt tryck såsom offentliga utredningar, regeringspropositioner och betänkanden av riksdagsutskott har studerats. Genom riksdagens upplysningstjänst har kommissionen erhållit kopior av de riksdagsprotokoll där säkerhetstjänsternas verksamhet efter år 1945 har behandlats.

Den norska Lundkommissionens rapport till Stortinget från år 1996 har varit av stort värde för kommissionens arbete.

Såväl svensk som utländsk litteratur som belyst underrättelse- och säkerhetstjänst samt ytterlighetsorganisationers verksamhet har studerats. Av särskilt intresse har varit Trond Berghs och Knut Einar Eriksens Den hemmelige krigen som behandlar de norska säkerhetstjänsternas verksamhet åren 1914-1997.

En litteraturlista som inte gör anspråk på fullständighet fogas till betänkandet.

1 Ingrid Segerstedt-Wiberg har i ett flertal sammanhang hävdat att den akt över henne som SÄPO lämnat ut inte är fullständig utan att ytterligare äldre handlingar måste finnas. Säkerhetstjänstkommissionen kan alltså bekräfta att så är fallet. 2 Jfr FUN:s rapport s. 40 f. och 47 och till rapporten fogade bilagor över kartläggningen av MUST:s arkiv. 3 Riksarkivets gallringsbeslut nr 293, 14.10.1971 4 Riksarkivets beslut 1990:124, TFG nr 900053

3.3. Erfarenheter av förhör och samtal

5

Ett centralt inslag i den särskilda lagen utgörs som nämnts av reglerna om förhör under straffansvar. Kommissionen har hållit förhör med omkring 75 personer som antagits kunna lämna uppgifter av betydelse för kommissionens verksamhet. De hörda har främst varit politiker i regeringsställning, höga ämbetsmän och nuvarande och tidigare befattningshavare inom säkerhetstjänsterna. Ett tiotal har förhörts vid två eller flera tillfällen. Lagens regler härom anknyter nära till vad som gäller om vittne vid domstol. De som hörts av kommissionen har visserligen inte avlagt någon ed men haft samma skyldighet som ett vittne att, som det heter i vittneseden ”säga hela sanningen och intet förtiga, tillägga eller förändra”. Ett brott mot denna skyldighet är belagt med straff. Kommissionen har haft befogenhet att förelägga vite för att förmå en person att inställa sig och besvara frågor. Denna möjlighet har behövt utnyttjas endast vid något enstaka tillfälle. En parallell till domstolsförfarandet är att den som skall höras inför kommissionen har rätt till juridiskt biträde på statens bekostnad. Denna rätt har använts endast i en handfull fall.

Det har inte varit kommissionens uppgift att såsom en domstol pröva anklagelser för brott, men i kommissionens uppdrag har givetvis legat att undersöka om brottslig verksamhet förekommit inom säkerhetstjänsterna. Den som hörts inför kommissionen har haft samma rätt som ett vittne inför domstol att vägra yttra sig om något som skulle röja att han begått en brottslig eller vanärande handling. Under arbetet har denna fråga inte ställts på sin spets, eftersom det inte har förekommit att någon vägrat att besvara frågor om lagstridiga handlingar. En annan sak är att sådana frågor kanske inte alltid har besvarats fullt sanningsenligt. På en punkt har kommissionen inte haft lika långtgående befogenheter som en domstol. Kommissionen har inte haft möjlighet att bryta det grundlagsstadgade skyddet för meddelarfriheten och därmed inte kunnat efterforska källan till en publicerad uppgift. På en annan punkt har kommissionens befogenheter däremot sträckt sig längre än en domstols. Det gäller sådana uppgifter rörande förbindelser med främmande makt eller rikets försvar som omfattas av sekretess enligt 2 kap. 1 eller 2 § sekretesslagen. Ett vittne i en rättegång får inte höras om sådana uppgifter utan tillstånd från den myndighet i vars verksamhet uppgiften har inhämtats. För kommissionens del

5 Avsnittet bygger på Anders Knutssons uppsats ”En granskningskommission med extraordinära befogenheter” i Festskrift till Hans Stark.

har denna inskränkning eliminerats genom att det föreskrivits att vederbörande myndighet skall anses ha lämnat erforderligt tillstånd.

Förhören har letts av ledamoten Anders Knutsson eller, då denne undantagsvis inte kunnat närvara, av kommissionens huvudsekreterare som är ordinarie domare. En av kommissionens juridiskt utbildade sekreterare har regelmässigt haft till uppgift att fungera som utfrågare. Förhören har i princip hållits inför kommissionen i plenum och i allt fall har minst hälften av ledamöterna deltagit. Med hänsyn främst till att förhören i stor utsträckning har rört sekretessbelagda frågor har kommissionen inte utnyttjat möjligheten att hålla offentliga förhör. Ett ytterligare skäl till detta är att det otvivelaktigt varit till fördel för resultatet att utredningen medan den pågått bedrivits utan insyn utifrån. Förhören har dokumenterats genom bandupptagningar och skriftliga sammanfattningar.

Vid lagens tillkomst framhölls av såväl regeringen som riksdagen att det inte var meningen att förhör under straffsanktionerad sanningsplikt skulle vara någon exklusiv form av inhämtande av uppgifter. Informella samtal av den typ som andra kommissioner hade hållit borde också kunna äga rum. Det överlämnades åt kommissionen att avgöra vilka utredningsmetoder som skulle användas.

Kommissionens uppdrag har varit mycket omfattande och de ännu kvarlevande personer som kunnat antas ha värdefulla uppgifter att lämna så många att det redan av den anledningen varit uteslutet att hålla formella förhör inför kommissionen med dem alla. Kommissionen bestämde sig också redan från början för att i stor utsträckning använda samtalsmetoden. Omkring 350 personer har hörts på detta sätt. Samtal har ägt rum, förutom med personer av de kategorier som tidigare nämnts, också med bl.a. personer som är eller har varit engagerade i organisationer som varit föremål för säkerhetstjänsternas intresse. Samtalen har i allmänhet hållits med företrädare för sekretariatet, men i somliga fall har också någon av kommissionens ledamöter medverkat. Också samtalen har dokumenterats genom skriftliga sammanfattningar och i flertalet fall också genom bandupptagningar.

I den mån uppgifter som har framkommit vid ett sådant samtal bedömts vara av större betydelse har det förekommit att den hörde kallats för att upprepa och bekräfta sin utsaga vid ett formellt förhör inför kommissionen. Ett annat syfte med att kalla till ett sådant förhör kan ha varit att ställa den hörde inför uppgifter som har lämnats av andra personer och som strider mot vad denne själv tidigare sagt.

En speciell komplikation har varit att de frågor som kommissionen satts att utreda till stora delar tidigare har varit föremål för utredning i andra sammanhang. Många av de personer som kommissionen haft anledning att höra har redan förut hörts av riksdagsutskott, JO, JK, åklagare eller andra granskningsorgan som har protokollerat deras utsagor. Dessa personer har kommissionen i allmänhet valt att kalla till formella förhör utan att låta dem föregås av informella samtal. De som inte i någon betydande omfattning har hörts vid tidigare utredningar, vilket är fallet med många personer i mera underordnad ställning, har däremot kallats till informella samtal.

Av lätt insedda skäl har förutsättningarna för att genom förhör och samtal med de inblandade personerna få fram en klar bild av vad som hänt ingalunda varit idealiska. De förhållanden och händelser som kommissionen haft att granska ligger till stora delar långt tillbaka i tiden och kan därmed också antas ha sjunkit undan i de agerandes minne. Många av de viktigaste aktörerna är inte längre i livet och många andra har nått en ålder då minne och övriga själsförmögenheter inte längre är på höjdpunkten.6 De som har uttalat sig inför tidigare utredningar kan vara föga benägna att avvika från vad de då sagt eller ens att på allvar fundera över om dessa uttalanden är till alla delar rättvisande. Ofta har de hörda gjort offentliga uttalanden i press, radio och TV som de kan känna sig bundna av och flera av dem har skrivit egna böcker om vad de har varit med om.

Somliga personer har varit mycket meddelsamma vid förhören, men ofta har det varit svårt att få de hörda att spontant berätta om sådant som är av intresse för kommissionen. Många av dem har också professionell rutin på att svara undvikande. De hörda har säkert i allmänhet gett ärliga svar på ställda frågor. Däremot är det nog inte ovanligt att de har underlåtit att berätta allt de minns – om nu detta berott på att de inte längre vill stå för sina handlingar i det förflutna, att de vill skydda levande eller avlidna kolleger mot kritik eller på ren lättja må vara osagt.

Kommissionens uppgift har, till skillnad mot vad som är fallet vid en rättegång i en domstol, inte varit begränsad av några i förväg uppställda teser om vad som förevarit. Den har haft att förutsättningslöst bedriva sin utredning och försöka nå fram till en sanning

6 Exempelvis kan nämnas att chefen för grupp B/IB Birger Elmér redan låg på sitt yttersta då kommissionen inledde sitt arbete och aldrig kunde höras av kommissionen. Ett förhör ägde rum med Hans Holmér, som var chef för RPS/Säk under en del av 1970-talet, men hans vacklande hälsa förhindrade ett kompletterande förhör innan han avled hösten 2002.

inom den ram som direktiven dragit upp. Denna skillnad har givetvis inverkat på det sätt på vilket förhören bedrivits. Kommissionen har varit beroende av förhörspersonernas aktiva medverkan – vilken inte alltid kunnat påräknas fullt ut – men har också haft att pröva olika tänkbara alternativ rörande vad som har tilldragit sig. Detta har ibland skapat en motsatsställning där den hörde upplevt sig vara föremål för ogrundade och kränkande misstankar. Den formella ramen kring ett kommissionsförhör, vilket enligt lagen skall föregås av en erinran om den straffsanktionerade sanningsplikten, kan också tänkas ha försatt den hörde i en försvarsposition som negativt inverkat på dennes öppenhet.

Sammanfattningsvis kan konstateras att formella förhör inför kommissionen utgjort en ganska ineffektiv utredningsform, där utbytet sällan stått i rimlig proportion till resursåtgången. Förutsättningarna för en öppen och förtroendefull förmedling av upplysningar kan vara gynnsammare vid ett informellt samtal i en mindre krets. Vid ett sådant samtal kan det också vara lättare för den hörde att, kanske med stöd av olika dokument, återkalla minnesbilder av händelser som tilldragit sig för länge sedan. Kommissionen har därför efter hand i allt större utsträckning gått in för att använda samtalsformen i sitt arbete. Detta innebär ingalunda att möjligheten att hålla förhör under sanningsplikt har ansetts sakna värde. Den möjligheten har alltid stått till buds och kunnat utnyttjas dels för att ge ökad tyngd åt upplysningar av särskild vikt, dels för att i möjligaste mån skapa klarhet på punkter där motstridiga uppgifter har lämnats.

3.4. Sekretessfrågor med anknytning till kommissionens arbete

Som framhålls i direktiven är med nödvändighet mycket av det som kommissionen skall granska och på annat sätt kommer i kontakt med kringgärdat av sekretess. Behovet av sekretess sägs vara särskilt starkt bl.a. när det gäller skydd av källor och när det är fråga om att garantera uppgiftslämnares anonymitet. Det framhålls vidare särskilt att det för vårt land viktiga underrättelseutbytet med andra länder bygger på ett förtroende som har etablerats under många års samarbete. Arbetet måste därför bedrivas och genomföras på ett sådant sätt att det inte medför någon risk för underrättelse- och säkerhetsorganens möjligheter att i dag och i framtiden ar-

beta för Sveriges bästa. Det skall inte heller i övrigt skada Sveriges förbindelser med andra länder.

I propositionen med förslag till lag om förhör m.m. hos kommissionen (prop. 1998/99:140) behandlas sekretessen hos kommissionen. Där pekas på den s.k. utrikes- och försvarssekretessen, 2 kap.1 och 2 §§sekretesslagen (1980:100) och den s.k. förundersökningssekretessen i 5 kap. 1 § nämnda lag. De nu berörda sekretessbestämmelserna gäller också hos kommissionen. Förutom denna sekretess till skydd för det allmänna erinras i propositionen om den sekretess till skydd för enskilda som gäller enligt 7 kap. 17 § sekretesslagen och som avser uppgift i belastningsregister hos polismyndighet, vilken sekretess skall iakttas också hos kommissionen. Däremot gäller inte hos kommissionen sekretessen enligt 9 kap. 17 § samma lag för bl.a. uppgifter i kriminalunderrättelseregister och SÄPO-registret. Även annan sekretess kan vara tillämplig hos kommissionen; i propositionen nämns den enligt 7 kap. 14 § som avser uppgifter som rör utlänningar.

I propositionen lades fram förslag till en ny sekretessbestämmelse, 9 kap. 26 § sekretesslagen, till skydd för uppgift hos kommissionen om enskilds personliga och ekonomiska förhållanden. Förslaget antogs av riksdagen. I propositionen togs också frågan om kommissionens kommande rapport upp i samband med överväganden om sekretessfrågorna. Därvid anfördes att det kommer att råda sekretess för åtskilligt material hos kommissionen, vilket innebär att kommissionen, mot bakgrund av sitt uppdrag, självständigt och efter sekretessprövning måste avgöra vilka uppgifter som är hemliga och vilka som inte är det. De hemliga uppgifterna kan kommissionen enligt propositionen inte redovisa på annat sätt än genom omskrivningar, slutsatser och nothänvisningar på sådant sätt att sekretessen inte bryts. Det som sålunda anfördes i propositionen kommenterades inte i konstitutionsutskottets betänkande.

De olika bestämmelser i sekretesslagen som nu berörts är av två huvudtyper. Den ena är de bestämmelser enligt vilka sekretess är huvudregel, som 5 kap. 1 § andra stycket (som bl.a. avser SÄPO:s verksamhet för att förebygga och avslöja brott mot rikets säkerhet eller förebygga terrorism), 9 kap. 17 § 6 (som avser uppgifter i SÄPO-registret) och 9 kap. 26 § (som gäller uppgifter hos kommissionen om enskildas förhållanden). Den andra huvudtypen har däremot offentlighet som huvudregel; hit hör 2 kap. 1 och 2 §§ om utrikes- och försvarssekretessen. I lagtexten kommer skillnaden till uttryck på så sätt att det enligt de förstnämnda bestämmelserna gäller sekretess, om det inte står klart att en uppgift kan röjas utan

att vederbörande allmänna eller enskilda intresse skadas, medan det i sistnämnda paragrafer för sekretess krävs att det kan antas att det sekretesskyddade intresset kan skadas. Presumtionen är alltså i det första fallet med s.k. omvänt skaderekvisit för sekretess och i det andra fallet med s.k. rakt skaderekvisit mot sekretess.

När det gäller sekretess med omvänt skaderekvisit anses tillämparen ha ett ganska begränsat utrymme för sin bedömning av frågan om uppgifter kan lämnas ut. I praktiken innebär detta att tilllämparen många gånger inte kan lämna ut en uppgift som omfattas av sådan sekretess utan att ha kännedom om mottagarens identitet och om dennes avsikter med uppgiften.7 Det saknas särskilda regler som ger en myndighet – som ju kommissionen utgör – större möjligheter att i tryck publicera uppgifter i t.ex. en rapport än vad sekretesslagstiftningen annars tillåter. Det betyder att kommissionen i princip är bunden av sekretessbestämmelserna också när det gäller innehållet i kommissionens betänkande och därtill fogade forskarrapporter. De förut återgivna uttalandena i prop. 1998/99:140 och kommissionens direktiv kan inte heller sägas ge uttryck för en annan uppfattning om publiceringsmöjligheterna.

Kommissionens uppdrag är emellertid att ”uttömmande och definitivt” klarlägga säkerhetstjänsternas verksamhet på det aktuella området. Detta torde knappast vara möjligt att uppnå på ett rimligt sätt utan att kommissionen går in på och redovisar också konkreta förhållanden som normalt skulle anses vara omfattade av sekretess. Det kan gälla sådant som hur säkerhetstjänsterna använder tvångsmedel och spaningsmetoder, t.ex. hur telefonavlyssning har skett. Beträffande uppgifter om enskilda skulle med en ”vanlig” tillämpning av det omvända skaderekvisitet i 9 kap. 26 § sekretesslagen knappast några personrelaterade uppgifter kunna lämnas ut. Bara det förhållandet att en viss person stått under övervakning från säkerhetspolisens sida eller i vart fall ådragit sig dess intresse skulle vara tillräckligt för sekretess. En sådan tillämpning av sekretessreglerna skulle medföra att kommissionens rapport framstod som alltför abstrakt och ”urvattnad” för att svara mot uppdraget. Kommissionen har därför ansett sig kunna gå så långt i konkret uppgiftslämnande som är nödvändigt för att den skall kunna fullgöra sin uppgift (jfr 1 kap. 5 § sekretesslagen).

Det är samtidigt uppenbart att det sagda inte kan innebära att sekretessbehovet helt efterges. Det finns otvivelaktigt uppgifter som inte kan lämnas ut utan att det kan antas att det skulle kunna

7 Se prop. 1979/80:2 del A s. 82

skada något allmänt eller enskilt intresse. Kommissionen har bedömt att en rimlig avvägning mellan, å ena sidan, det offentlighetsintresse som uppdraget skall tillgodose och, å andra sidan, behovet av skydd för uppgifter om säkerhetstjänsternas verksamhet uppnås, om uppgifter vilkas röjande kan antas skada det skyddade intresset inte offentliggörs.

Förutom av skaderekvisit begränsas sekretessen enligt sekretesslagen ofta av tidsgränser. Så t.ex. gäller sekretessen enligt 2 kap. 1 och 2 §§ i högst 40 år såvitt gäller uppgifter i allmänna handlingar. Beträffande vissa typer av uppgifter, bl.a. uppgifter i underrättelseverksamheten inom underrättelse- och säkerhetstjänsten, är tidsgränsen i stället 70 år, 1 § 4 sekretessförordningen (1980:657). Motsvarande tidsgränser föreskrivs i 5 kap. 1 § fjärde stycket sekretesslagen. Sålunda gäller sekretess för förundersökning i brottmål och tvångsmedelsanvändning i högst 40 år men för polisens underrättelseverksamhet enligt paragrafens andra stycke är tidsgränsen i stället 70 år. En tidsgräns om 70 år är bestämd också i 7 kap. 17 § och i 9 kap. 17 och 26 §§.8 Tiden räknas i samtliga fall från den allmänna handlingens tillkomst (1 kap. 10 § sekretesslagen). En konsekvens av de skaderekvisit som uppställs i de olika sekretessbestämmelserna är emellertid att risken för skada normalt minskar med tiden.9 De tidsgränser som anges i bestämmelserna är därför maximitider och inte standardtider.

Tidsaspekten ger litet olika utslag beträffande uppgifter om säkerhetstjänsternas verksamhet i sig och uppgifter om enskilda personer. Detta kan sägas återspegla sig i de olika tidsgränser som är uppställda. Verksamhetsuppgifter får normalt anses ha betydligt större karaktär av ”färskvara” än personuppgifter. Uppgifter om enskilda personer som avser förhållanden ganska långt tillbaka i tiden kan fortfarande vara känsliga, och det inte bara för personerna själva utan även för deras närstående, som ju också skyddas i 9 kap17 och 26 §§sekretesslagen. Även uppgifter om avlidna kan omfattas av sekretess.10

Med hänsyn till det stora antalet sådana uppgifter om säkerhetstjänsternas verksamhet och om enskildas förhållanden som det kan

8 I prop. 2001/02:191 föreslår regeringen vissa ändringar i sekretesslagen bl.a. i syfte att öka offentligheten för sådana uppgifter som har lämnats till eller samlats in av SÄPO. Det rör sig dels om uppgifter som har förts in i allmänna handlingar före år 1949, dels uppgifter om huruvida enskilda har registrerats eller inte hos SÄPO enligt vissa numera upphävda författningar. Ändringsförslagen berör, såvitt här är i fråga, 5 kap. 1 § och 9 kap. 17 §sekretesslagen. 9Prop. 1979/80:2 del A s. 86 f. 10 A. prop. s. 84 f.

finnas anledning att överväga att offentliggöra har kommissionen försökt ställa upp vissa ”tumregler” som utgångspunkt för sekretessbedömningen. Dessa innebär i huvudsak följande.

Uppgifter om säkerhetstjänsternas verksamhet kan delas in i arbetsmetoder för övervakning och själva registreringsverksamheten. Att det i verksamheten ingår s.k. inre spaning, dvs. slagning i register, utnyttjande av allmänt tillgängliga källor och kontakter med utomstående kan rimligen inte vara skyddsvärt i och för sig. Inte heller kan det anses behöva hemlighållas att i s.k. yttre spaning ingår skuggning, spaning från fasta observationsställen och övervakning inklusive bild- och ljudupptagning vid demonstrationer och öppna möten. Telefonavlyssning och postkontroll är lagliga tvångsmedel vilkas eventuella förekomst i verksamheten ligger i öppen dager. Buggning som metod att hämta in information är allmänt känd. Att det utnyttjas förtroliga meddelare både inom organisationer som är av intresse för säkerhetstjänsterna och på annat håll kan knappast anses vara något som behöver undandras offentligheten så länge inte dessa meddelares identitet röjs. Detta gäller också bulvaner och infiltratörer. Samarbete mellan säkerhetstjänsterna och privata organisationer och företag framstår också som en helt naturlig arbetsmetod i sammanhanget, vilken inte gärna behöver skyddas av sekretess. Detsamma kan sägas om det ännu naturligare samarbetet med andra myndigheter och andra allmänna organ. Även det förhållandet att det sker ett samarbete med utländska motsvarande tjänster måste vara en ”öppen” uppgift. Däremot kan det vara känsligt att konkret peka ut med vilka andra sådana tjänster som samarbetet skett.

Rent allmänt ligger det i sakens natur att information om säkerhetstjänsternas verksamhet under senare år är mera känslig än sådana uppgifter som avser äldre förhållanden. Därför har kommissionen undvikit att publicera mera konkreta uppgifter om nyare förhållanden.

För uppgifter om säkerhetstjänsternas personal gäller sekretess enligt 2 kap. 2 § sekretesslagen. Undantag gäller beträffande högre chefer vilkas namn också annars lämnas ut.

När det sedan gäller uppgifter om enskildas förhållanden kan olika kategorier urskiljas. Namn på personer som registrerats enbart på grundval av de kriterier som enligt meddelade särskilda föreskrifter gällt aktivitet eller medlemskap eller dylikt i politiska och annars opinionsbildande organisationer och liknande bör kunna lämnas ut. Detta gäller även om det funnits någon mera obestämd brottsmisstanke med i bilden. Främst gäller detta naturligtvis dem

som varit aktiva inom freds-, antikärnvapen- eller Vietnamrörelsen. En annan sak är att enskilda personers identiteter ofta inte har någon egentlig betydelse för den kartläggning som kommissionen har gjort av säkerhetstjänsternas verksamhet. Det saknas därför många gånger skäl att ange namn eller andra identifikationsuppgifter. Kommissionen har också varit restriktiv med publicering av sådana uppgifter. Särskilt återhållsamhet har iakttagits när det har varit fråga om en konkret misstanke om brott av inte bara mera bagatellartad natur. Det finns dock i sistnämnda kategori personer vilkas namn måste anses allmänt kända liksom uppgifter om vad det har varit fråga om för brott, t.ex. dömda spioner. En viss urskiljning har ansetts vara befogad också angående personer som för länge sedan misstänkts vara högerextremister utan att för den skull tillhöra den krets vars åsikter varit notoriska och som framstår som i någon mening ”historiska” nazister eller dylikt. Av hänsyn till närstående har för kommissionens uppdrag betydelselösa namn utelämnats. Den omständigheten att en persons namn har varit känt exempelvis genom uppgifter i massmedier vid den tid det är fråga om eller senare avslöjats i böcker eller tidningsartiklar har inte tillmätts någon avgörande betydelse.

4. Rättslig översikt

4.1. Brott mot rikets säkerhet m.m.

Säkerhetstjänsternas uppgift är att förebygga och uppdaga brott mot rikets säkerhet. Straffbestämmelser som har till primärt syfte att skydda rikets yttre och inre säkerhet finns i brottsbalkens 18 och 19 kap. Det senare av de båda kapitlen, vilket har just rubriken Om brott mot rikets säkerhet, handlar om brott som innebär olika slag av angrepp mot svenska staten vilka främjar utländska intressen. I 18 kap., som har rubriken Om högmålsbrott, upptas vissa brott mot staten där det inte ingår som ett moment i brottsbeskrivningen att handlingen gynnar ett utländskt intresse. Belysande för skillnaden mellan de båda kapitlen är en jämförelse mellan brottsbeskrivningarna i de inledande paragraferna, vilka behandlar uppror (18 kap. 1 §) resp. högförräderi (19 kap. 1 §). Som uppror bestraffas handlingar vilka syftar till att rikets statsskick skall ”med våldsamma medel omstörtas”, och som högförräderi bestraffas handlingar vilka syftar till att riket eller någon del därav skall, ”med våldsamma eller eljest lagstridiga medel eller med utländskt bistånd, läggas under främmande makt eller bringas i beroende av sådan makt”. Åtgärder för att framtvinga beslut av de högsta statsorganen med våldsamma medel bestraffas som uppror, men om sådana beslut skall framtvingas med utländskt bistånd är det fråga om högförräderi.

Bestämmelserna i 18 och 19 kap. brottsbalken ingick tidigare i 8 och 9 kap. strafflagen. De har i huvudsak kvar den utformning de fick vid en revision av strafflagen år 1948. Vissa ändringar har skett bl. a. när strafflagen ersattes av brottsbalken år 1962 och vid senare översyner åren 1976 och 1981.

De brott som behandlas i 19 kap. brottsbalken är, förutom högförräderi, bl. a. spioneri och grovt spioneri (5 och 6 §§), obehörig befattning med hemlig uppgift och grovt sådant brott (7 och 8 §§),

vårdslöshet med hemlig uppgift (9 §), olovlig underrättelseverksamhet (10 §) samt tagande av utländskt understöd (13 §). I fråga om flertalet av dessa brott gäller att också försök, förberedelse och stämpling samt underlåtenhet att avslöja brott kan bestraffas.

För spioneri straffas enligt nu gällande lydelse den som ”för att gå främmande makt tillhanda, obehörigen anskaffar, befordrar, lämnar eller röjer uppgift rörande försvarsverk, vapen, förråd, import, export, tillverkningssätt, underhandlingar, beslut eller något förhållande i övrigt vars uppenbarande för främmande makt kan medföra men för totalförsvaret eller eljest för rikets säkerhet”. Detsamma skall gälla om någon i sådant syfte – dvs. att gå främmande makt tillhanda – ”obehörigen framställer eller tar befattning med skrift, teckning eller annat föremål som innefattar sådan uppgift”. Straffansvar inträder oavsett om den uppgift det gäller är riktig eller inte. Det är inte straffbart att lämna uppgift om något förhållande som är allmänt känt, men det kan innebära spioneri att systematiskt samla in och vidarebefordra uppgifter, även om dessa var för sig är fritt åtkomliga. Som exempel har nämnts uppgifter om trafiken i en hamn.

Hänvisningen till men för totalförsvaret eller eljest för rikets säkerhet infördes i paragrafen genom 1981 års lagändring. I tidigare lydelse talades om ”men för rikets försvar eller för folkförsörjningen vid krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden”. Syftet med lagändringen var att klargöra att straffbestämmelsen skyddar inte bara det militära försvaret utan också civilförsvaret samt det ekonomiska och det psykologiska försvaret. Bestämmelsen kan tillämpas på kvalificerade former av industrispionage och politiskt spionage.1

Genom 1976 års lagändring infördes ett krav på direkt syfte att gå främmande makt tillhanda som förutsättning för spioneriansvar. Gärningsmannen skall ha handlat i avsikt att gynna främmande makt. Den tidigare gällande lydelsen innebar att en person som hade röjt en försvarshemlighet kunde dömas för spioneri, även om syftet med gärningen hade varit ett annat. Det var tillräckligt att hans uppsåt kunde anses omfatta att röjandet skulle vara till fördel för främmande makt, t.ex. därför att han insåg att handlingen skulle få denna effekt. Att lagen hade denna innebörd framgick i och för sig av förarbetena men klargjordes ytterligare genom domarna i anledning av IB-avslöjandet.2 Lagändringen motiverades med att brottsbenämningen spioneri inte borde täcka mer än vad som fram-

1 Nytt Juridiskt Arkiv II 1981 s. 684 ff. 2 Svensk Juristtidning 1974 rf s. 84.

stod som naturligt för det allmänna rättsmedvetandet.3 Numera gäller att den som röjer en hemlig uppgift utan direkt syfte att gå främmande makt tillhanda i stället kan dömas för obehörig befattning med hemlig uppgift enligt 19 kap. 7 §. Vid 1976 års lagöversyn infördes en särskild straffbestämmelse för grovt sådant brott (19 kap. 8 §).

Det i 19 kap. 10 § behandlade brottet olovlig underrättelseverksamhet omfattar två typer av handlingar, som inte direkt är riktade mot Sverige men som ändå anses kunna innebära en fara för svenska intressen. Enligt första stycket straffas den som ”för att gå främmande makt tillhanda, här i riket bedriver verksamhet för anskaffande av uppgifter rörande militära eller andra förhållanden, vilkas uppenbarande för den främmande makten kan medföra men för annan främmande makts säkerhet” eller som medverkar till sådan verksamhet. Här är det alltså fråga om spioneri som riktar sig mot ett annat land än Sverige. Enligt paragrafens andra stycke straffas den som ”här i riket hemligen eller med användande av svikliga medel antingen bedriver verksamhet för anskaffande av uppgifter om annans personliga förhållande” eller medverkar till sådan verksamhet. Här åsyftas framför allt flyktingspionage, men bestämmelsen täcker också underrättelseverksamhet om t. ex. svenska medborgares politiska åskådning. I båda styckena talas om ”verksamhet”, vilket markerar att det skall vara fråga om mer än enstaka åtgärder och att en viss planmässighet skall prägla handlandet. Det är alltså exempelvis inte straffbart enligt paragrafen att vid något enstaka tillfälle lämna information till en utländsk beskickning. År 1976 infördes, liksom vid spioneri, ett krav på direkt syfte att gå främmande makt tillhanda som en förutsättning för ansvar enligt första stycket. Enligt andra stycket krävs däremot inte uppsåt av särskilt kvalificerat slag.

Vissa andra lagändringar år 1976 syftade till att skapa bättre förutsättningar för en fri samhällsdebatt och ett obundet meningsutbyte. En bestämmelse om ryktesspridning till fara för rikets säkerhet begränsades att gälla endast under krig och krigsfara eller andra utomordentliga förhållanden. Den flyttades därför till 22 kap. brottsbalken, som innehåller regler för sådana lägen. Samtidigt upphävdes i andra brottsbalkskapitel intagna straffbestämmelser om samhällsfarlig ryktesspridning och beljugande av myndighet.

Ytterligare en lagregel som upphävdes år 1976 var en i 19 kap. 13 § brottsbalken intagen bestämmelse om tagande av utländskt under-

3 Nytt Juridiskt Arkiv II 1976 s. 407.

stöd. Där föreskrevs straff för den som ”av främmande makt eller någon som handlar i dess intresse” tar emot understöd för att genom spridande av skrifter eller på annat sätt ”påverka den allmänna meningen om statsskicket eller om åtgärder i rikets inre eller yttre styrelse”. Propositionens förslag att denna regel skulle upphävas mötte starka protester. Det rådde visserligen enighet om att straffbestämmelsen hade en alltför vidsträckt omfattning och efter ordalagen täckte förfaranden som borde vara straffria. Vidare hade den såvitt känt inte lett till någon fällande dom efter år 1945. Förbudsbestämmelsen bedömdes emellertid ha en viss preventiv effekt och det ansågs mycket betänkligt att helt avskaffa det straffrättsliga skyddet mot utländsk finansiering av politisk propaganda. Departementschefen påpekade att risken för att det utländska understödet kommer till allmän kännedom skulle utgöra ett starkt avhållande moment, men häremot invändes att den främmande makten i regel skulle inse värdet av att hålla understödet hemligt för allmänheten. Lagstiftningsärendet avgjordes i riksdagen genom lottning efter lika röstetal för och emot förslaget.4

Efter ytterligare utredning togs frågan upp på nytt och år 1981 infördes åter en straffbestämmelse i ämnet. Den gavs emellertid en mer begränsad räckvidd. Nu förutsätts för ansvar bl.a. att understödet lämnas ”av främmande makt eller från utlandet av någon som handlar för att gå främmande makt tillhanda”. Vidare krävs att syftet med understödet är att ”påverka den allmänna meningen i en fråga som gäller någon av grunderna för rikets statsskick eller i någon angelägenhet som har betydelse för rikets säkerhet och som det ankommer på riksdagen eller regeringen att besluta om”. Vad som med den bestämningen lämnas utanför det straffbara området är t.ex. stöd till propaganda för eller emot någon motståndsrörelse i ett annat land eller till propaganda i frågor om miljövård eller kulturutbyte med utlandet.5

I 18 kap. brottsbalken finns bl.a. bestämmelser om straff för uppror (1 §) och väpnat hot mot laglig ordning (3 §). Också försök, förberedelse och stämpling samt underlåtenhet att avslöja sådana brott kan bestraffas. I 4 § behandlas brottet olovlig kårverksamhet. Enligt 5 § kan straff för brott mot medborgerlig frihet ådömas den som ”övar olaga tvång eller olaga hot med uppsåt att påverka den allmänna åsiktsbildningen eller inkräkta på handlingsfriheten inom politisk organisation eller yrkes- eller näringssammanslutning och därigenom sätter yttrande-, församlings- eller föreningsfriheten i

4 Nytt Juridiskt Arkiv II 1976 s. 418 ff. 5 Nytt Juridiskt Arkiv II 1981 s. 704 f.

fara”. Reglerna i kapitlet fick sin huvudsakliga utformning redan vid strafflagsrevisionen år 1948, med det undantaget att bestämmelsen om brott mot medborgerlig frihet tillkom först med brottsbalken år 1962.

Brottet olovlig kårverksamhet går tillbaka på en lag från 1934 om förbud mot vissa sammanslutningar. Den lagen riktade sig mot sammanslutningar som ”enligt sitt tillkännagivna ändamål avser att tjäna som skyddskår för politiskt parti eller därmed jämförlig grupp av samhällsmedlemmar eller som eljest med hänsyn till organisation och verksamhet eller andra omständigheter måste anses syfta till att utgöra ett maktmedel av sådan art som militär trupp eller polisstyrka”. Lagen sågs närmast som en förebyggande åtgärd för att möta vissa tendenser i samtiden. Som exempel på sammanslutningar av den typ man hade i åtanke nämndes kommunisternas röda frontförbund och nationalsocialisternas stormavdelningar.6

Vid revisionen av strafflagen år 1948 fördes regleringen över dit. Den utförliga beskrivningen på avsedda sammanslutningar ersattes då med att sammanslutningen ”måste anses vara avsedd att utgöra ett sådant maktmedel som militär trupp eller polisstyrka”. Samma beskrivning finns nu i brottsbalken, men där har tillämpningsområdet utvidgats att omfatta också sammanslutningar som ”lätt kan utvecklas till” ett sådant maktmedel. Denna utvidgning var föranledd av ett rättsfall som hade lett till en frikännande dom.7 Undantag görs för sammanslutningar som ”med vederbörligt tillstånd förstärker försvaret eller ordningsmakten”. Vad som förbjuds enligt lagen är att bilda eller delta i sammanslutning av åsyftat slag samt att ta befattning med vapen och annan sådan utrustning, upplåta lokal eller lämna ekonomiskt stöd till sammanslutningen. Av brottsbeskrivningen framgår att sammanslutningen förutsätts ha en viss organisation och varaktighet och att den alltså inte bara är en lösligt sammansatt grupp av personer. Däremot krävs inte att den har en sådan styrka eller egenskaper i övrigt som faktiskt gör den ägnad att fungera som ett sådant maktmedel som beskrivs i paragrafen.

Även brott mot straffbestämmelser som primärt har till syfte att skydda andra slag av intressen kan i enskilda fall ses som hot mot rikets säkerhet. Detta kan gälla ett förmögenhetsbrott som stöld, rån eller förskingring, om föremål för brottet är t.ex. militära vapen. Bland andra brott som under vissa omständigheter kan ha betydelse för rikets säkerhet kan nämnas olaga intrång, brytande av

6 Nytt Juridiskt Arkiv II 1934 s. 471 f. 7 Nytt Juridiskt Arkiv II 1962 s. 273.

post- eller telehemlighet, olovlig avlyssning och dataintrång samt allmänfarliga brott som mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse, sabotage, grovt sabotage och kapning. Sabotage föreligger enligt 13 kap. 4 § brottsbalken bl.a. om någon ”förstör eller skadar egendom, som har avsevärd betydelse för rikets försvar, folkförsörjning, rättsskipning eller förvaltning eller för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet i riket” eller genom olika åtgärder allvarligt stör eller hindrar den allmänna samfärdseln, tele- eller radiotrafiken eller vatten-, värme- eller kraftförsörjningen. Bland omständigheter som kan ge anledning att bedöma ett sabotagebrott som grovt nämns i lagen att brottet har framkallat fara för rikets säkerhet.

Här kan också erinras om att 21 kap. brottsbalken upptar bestämmelser om brott av krigsmän och 22 kap. bestämmelser om landsförräderi m.m., vilka regler endast är tillämpliga under krig eller andra av krig eller krigsfara föranledda utomordentliga förhållanden. 22 kap. innehåller också bestämmelser om folkrättsbrott och viss annan brottslighet, vilka grundas på internationella konventioner.

En annan bestämmelse i brottsbalken som är av intresse i detta sammanhang är 16 kap. 5 §, som behandlar uppvigling. Detta brott består i att någon muntligen eller skriftligen i meddelande till allmänheten uppmanar eller eljest försöker förleda till brottslig gärning, svikande av medborgerlig skyldighet eller ohörsamhet mot myndighet. Exempel på en medborgerlig skyldighet är värnplikten. Att uppmana till värnpliktsvägran är alltså ett brott enligt denna paragraf. Genom en lagändring år 1970 infördes en särskild regel i paragrafen som undantar ringa fall från det straffbara området. Vid bedömningen av om ett fall är ringa skall särskilt beaktas om det förelåg endast obetydlig fara för att uppmaningen eller försöket skulle leda till efterföljd. I propositionen framhölls att även andra omständigheter kunde beaktas vid denna bedömning. Som exempel nämndes bl.a. att den handlandes huvudsakliga syfte inte hade varit att förleda till brott utan att ge uttryck för en åsikt. Enbart detta förhållande borde dock inte kunna medföra straffrihet, utan samtliga omständigheter måste beaktas. I sammanhanget berördes särskilt uppmaning till värnpliktsvägran, vilket hade varit ett vanligt inslag i demonstationer under de senaste åren. Sådana uppmaningar hade enligt departementschefen ofta i första hand till ändamål att genom tillspetsade formuleringar påverka den allmänna opinionen, och man borde då mera se till syftet än till formen för budskapet.8

8 Nytt Juridiskt Arkiv II 1970 s. 546.

4.2. Skydd för personlig integritet och förtrolig kommunikation

Säkerhetstjänsternas registrering och övervakning av personer aktualiserar frågor om åsiktsfrihet och personlig integritet som regleras i internationella överenskommelser och svenska grundlags- och lagregler.

4.2.1. Internationella överenskommelser

Förenta Nationerna tog i ett tidigt skede upp arbetet på en kodifiering av de mänskliga rättigheterna. Ett första resultat blev en allmän förklaring om de mänskliga rättigheterna som antogs av generalförsamlingen år 1948. Denna har senare följts upp med två internationella konventioner. Den ena gäller ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, den andra medborgerliga och politiska rättigheter. I konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, som ratificerades av Sverige år 1971 och trädde i kraft år 1976, föreskrivs bl.a. att ingen får utsättas för ”godtyckliga eller olagliga ingripanden i sitt privat- och familjeliv, sitt hem eller sin korrespondens” (artikel 17). Vidare föreskrivs att envar skall ha rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Dessa rättigheter får underkastas vissa inskränkningar, men bara sådana som är angivna i lag och som är nödvändiga för att bl.a. ”skydda den nationella säkerheten, den allmänna ordningen, den allmänna hälsovården eller sedligheten” (artikel 19). En för ändamålet upprättad kommitté har till uppgift att övervaka konventionens efterlevnad. Kommittén granskar nationella rapporter och har också vissa möjligheter att ta upp klagomål från enskilda. Efter prövning av sådana klagomål kan kommittén lägga fram sina synpunkter på saken, men något för den klandrade staten bindande beslut är kommittén inte behörig att meddela.

En internationell reglering av betydligt större praktisk betydelse för de europeiska staterna utgör den inom Europarådet utarbetade europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Även denna konvention bygger på FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna. Den slöts år 1950 och ratificerades av Sverige år 1953. Konventionen har senare kompletterats med ett antal tilläggsprotokoll. Sedan den 1 januari 1995 gäller enligt en uttrycklig föreskrift konventionen som lag här i landet. Redan dessförinnan åberopades konventionens be-

stämmelser ofta av domstolar och myndigheter vid tillämpningen av svenska rättsregler.

Europakonventionens genomslagskraft på nationellt plan beror i hög grad på att det har inrättats en effektiv organisation för tolkning och tillämpning av konventionen. Tidigare ankom dessa uppgifter på två organ, en kommission och en domstol för mänskliga rättigheter. Sedan november 1998 har de ersatts av en permanent domstol. Under de första åren av konventionens giltighetstid förde tillämpningsorganen en relativt undanskymd tillvaro, beroende bl.a. på att konventionen var dåligt känd i vida kretsar och att bara ett begränsat antal stater hade erkänt domstolens domsrätt. Sverige dröjde för sin del till år 1966 med att lämna ett sådant erkännande. Under de senaste decennierna har emellertid konventionsorganen varit mycket aktiva och det föreligger nu ett stort antal avgöranden från domstolen som belyser olika tolkningsspörsmål.

De konventionsregler som är av särskilt intresse i detta sammanhang är artikel 8 om rätt till skydd för privat- och familjeliv samt artikel 10 om yttrandefrihet.

Artikel 8 har följande lydelse:

1. Var och en har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.

2. Offentlig myndighet får inte inskränka åtnjutande av denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till statens säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd eller till förebyggande av oordning eller brott eller till skydd för hälsa eller moral eller för andra personers fri- och rättigheter.

Artikel 10 har följande lydelse:

1. Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser. Denna artikel hindrar inte en stat att kräva tillstånd för radio-, televisions- eller biografföretag.

2. Eftersom utövandet av de nämnda friheterna medför ansvar och skyldigheter, får det underkastas sådana formföreskrifter,

villkor, inskränkningar eller straffpåföljder som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till statens säkerhet, till den territoriella integriteten eller den allmänna säkerheten, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller för annans goda namn och rykte eller rättigheter, för att förhindra att förtroliga underrättelser sprids eller för att upprätthålla domstolars auktoritet och opartiskhet.

Konventionen ålägger staterna att garantera envar som befinner sig under deras jurisdiktion de fri- och rättigheter som anges där. Artikel 16 ger dock staterna rätt att, utan hinder av bl.a. artikel 10, föreskriva inskränkningar i utlänningars politiska verksamhet. Det skydd som konventionen ger de enskilda gäller primärt gentemot åtgärder från statens sida, men staterna har också ett visst ansvar för att de enskilda skyddas mot övergrepp från andra enskildas sida.

Exempel på åtgärder som innefattar intrång i privatlivet är hemlig avlyssning, brevkontroll och husrannsakan. Uttrycket ”korrespondens” i artikel 8 har ansetts omfatta inte bara befordran av brev och andra försändelser per post utan också telefoniska och telegrafiska kommunikationer samt överförande av meddelanden med hjälp av radio och datorer.9 Europadomstolen har bl. a. prövat flera fall som rört telefonavlyssning i samband med brottsutredning. Domstolen har därvid konstaterat att telefonavlyssning kan få användas när detta är nödvändigt för att skydda de demokratiska institutionerna och den har godtagit att så skett som led i åtgärder för att motverka spioneri och terrorism. Domstolen har emellertid ställt ganska stränga krav på att ingreppet har ett klart lagstöd. Reglerna skall vara tydliga och det har inte ansetts tillräckligt med mycket allmänt utformade bestämmelser. Vidare fordras att det finns en effektiv kontroll av att systemet inte missbrukas.10 Såvitt känt har domstolen inte prövat något fall där avlyssning skett av ett på trådlös väg överfört meddelande.

Ett avgörande av intresse i detta sammanhang är domstolens dom den 16 februari 2000 i målet Amann mot Schweiz. Hermann Amann hade blivit uppringd av en kvinna från den sovjetiska ambassaden i Bern, som hade beställt en av honom saluförd vara. Samtalet hade avlyssnats av polisen, vilket lett till att Amann hade blivit införd i ett register som upprättats till skydd för den nationella sä-

9 Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 1997 s. 230, jfr SOU 1998:46 s. 53. 10 Danelius, ib. s. 231f.

kerheten, där det angavs att han misstänktes för spioneri. Sedan Amann ett antal år senare fått kännedom om registreringen kom saken under Europadomstolens prövning. Domstolen fann att såväl avlyssningen som registreringen innebar brott mot artikel 8 i konventionen. Denna bedömning grundades på att de tillämpade bestämmelserna i schweizisk lag inte tillräckligt tydligt angav förutsättningarna och gränserna för myndigheternas åtgärder. I domen pekades särskilt på att lagen inte innehöll några regler till skydd för den som – i likhet med Amann – inte själv var föremål för övervakning utan endast hade kommit att bli avlyssnad på grund av en tillfällig kontakt med en övervakad person. Konventionen hade också enligt domstolen överträtts genom att registreringen – i strid mot schweizisk lag – inte hade förstörts när det blev klart att Amann inte hade begått något brott.

Det svenska personalkontrollsystemet har prövats av Europadomstolen i Leandermålet, där dom meddelades den 26 mars 1987. Bakgrunden var att Torsten Leander hade vägrats anställning vid Marinmuseet i Karlskrona sedan säkerhetspolisen hade lämnat ut vissa uppgifter om honom till de marina myndigheterna. Domstolen konstaterade att säkerhetspolisens register innehöll uppgifter rörande Leanders privatliv. Såväl registreringen som utlämnandet av sådana uppgifter i förening med vägran att låta Leander ta del av och bemöta dem innebar enligt domstolen intrång i den av artikel 8 skyddade rätten till respekt för privatlivet. Domstolen fann emellertid att intrånget hade erforderligt stöd i svensk lag. Vad beträffar frågan om det också var nödvändigt i ett demokratiskt samhälle för att tillgodose kravet på nationell säkerhet anförde domstolen inledningsvis:

There can be no doubt as to the necessity, for the purpose of protecting national security, for the Contracting States to have laws granting the competent domestic authorities power, firstly, to collect and store in registers not accessible to the public information on persons and, secondly, to use this information when assessing the suitability of candidates for employment in posts of importance for national security.

Vid avvägningen mellan behovet av skydd för den nationella säkerheten och den enskildes intresse av skydd för sitt privatliv måste staterna enligt domstolen ges en stor rörelsefrihet (”margin of appreciation”), men det var därför viktigt att förvissa sig om att det fanns tillfredsställande garantier mot missbruk. Domstolen ansåg

att det svenska systemet innehöll sådana garantier och pekade därvid särskilt på att frågor om utlämnande av uppgifter skulle prövas av Rikspolisstyrelsens styrelse och att styrelsens parlamentariska ledamöter hade ett avgörande inflytande vid den prövningen. Domstolens slutsats blev sålunda att det inte hade förekommit något brott mot artikel 8. Inte heller artikel 10 hade överträtts. Eftersom domstolen, i likhet med Leander själv, saknade kännedom om vilka uppgifter som hade registrerats och utlämnats innebar dess prövning endast en granskning av det svenska systemet som sådant. Domstolen tog alltså inte ställning till de åtgärder som hade skett i det konkreta fallet beträffande Leander.

I ett avseende förekom det delade meningar i domstolen. Det gällde frågan om Leander hade haft sådana möjligheter att få en överprövning vid nationell myndighet (”effective remedy”) som föreskrivs i konventionens artikel 13. Det ligger i sakens natur att den enskildes reella möjligheter att få en överprövning till stånd blir begränsade när underlaget för prövningen är hemligt. I betraktande härav ansåg domstolens majoritet att kraven i artikel 13 var uppfyllda genom möjligheten att klaga hos regeringen i förening med den övervakning av tillämpningen som ankommer på JO och JK. Tre av domstolens sju ledamöter ansåg emellertid inte att detta var tillfyllest.

4.2.2. Grundlagsregler

Före tillkomsten av vår nu gällande regeringsform innehöll svensk rätt inte något egentligt grundlagsskydd för andra medborgerliga fri- och rättigheter än tryckfriheten - den på medeltida förebilder grundade § 16 i 1809 års regeringsform gav dock uttryck för vissa principer om den enskildes skydd mot ingrepp från statsmaktens sida. I den nya regeringsform som slutligt antogs år 1974 infördes emellertid stadganden om skydd för olika fri- och rättigheter, och detta system har utvecklats vidare vid senare ändringar i regeringsformen.

Enligt regeringsformen i dess ursprungliga lydelse tillförsäkrades medborgarna bl. a. yttrande- och tryckfrihet, rätt till information, mötesfrihet, demonstrationsrätt och föreningsfrihet. De tillförsäkrades också skydd mot tvång att bl.a. ge sina åsikter till känna. Vidare föreskrevs i 2 kap. 3 § följande:

Varje medborgare är skyddad mot att myndighet utsätter honom för kroppsvisitation eller annat påtvingat kroppsligt ingrepp, för husrannsakan, för intrång i hans brev-, post- eller teleförbindelser eller för hemlig avlyssning.

Rättighetsregleringen i 1974 års regeringsform betraktades från början som ett provisorium och redan år 1976 genomfördes på grundval av ett utredningsförslag en omfattande utvidgning och förstärkning av skyddet. Bland de nya bestämmelser som infördes vid denna reform kan nämnas det skydd mot åsiktsregistrering som upptogs i 2 kap. 3 §, vilken gavs följande lydelse:

Anteckning om medborgare i allmänt register får ej utan hans samtycke grundas enbart på hans politiska åskådning.

Bestämmelsen har setts som ett skydd för åsiktsfriheten. Av förarbetena11 framgår att den har ansetts stå i överensstämmelse med personalkontrollkungörelsens regler om det s.k. SÄPO-registret. En sådan registrering som sker där kan enligt propositionen inte undvaras som ett led i skyddet för det demokratiska samhällsskicket. Rörande grundlagsregelns innebörd anfördes i propositionen bl.a. följande:

Bestämmelsen utgör däremot inte något hinder mot att anteckningar t. ex. om partitillhörighet tillförs ett register över personer som på andra grunder än enbart sin politiska åskådning kan betraktas som säkerhetsrisker. Grunden för anteckningen är i detta fall att vederbörande med hänsyn till samtliga förekommande omständigheter anses utgöra en sådan risk.

Den närmare innebörden av begreppet register diskuteras inte i förarbetena. Inte heller innehåller propositionen någon motivering för det i förhållande till kommittéförslaget gjorda tillägget att regeln avser allmänt register. Detta beror sannolikt på att ändringen endast har setts om ett förtydligande.

Bestämmelsen om skydd mot kroppsligt ingrepp, intrång i förtrolig kommunikation m. m. flyttades vid 1976 års grundlagsändringar till 2 kap. 6 § och gavs en något utförligare formulering. Nu föreskrivs att varje medborgare är gentemot det allmänna skyddad mot bl.a. ”undersökning av brev eller annan förtrolig försändelse

11SOU 1975:75 s. 134 f, prop. 1975/76:209 s. 117 f.

och mot hemlig avlyssning eller upptagning av telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande”. Skyddet omfattar alla former av hemlig avlyssning, alltså även t.ex. användning av dolda mikrofoner. Det gäller dock bara ”förtroliga meddelanden”. Att i hemlighet spela in vad som förekommer i en offentlig miljö, t.ex. vid en demonstration, är sålunda inte förbjudet enligt grundlagen. Enligt propositionen får begränsningen till förtroliga meddelanden också till följd att skyddet inte omfattar t.ex. samtal i en folksamling eller radiosändningar.12

1976 års reform innebar också att utlänningar i stor utsträckning tillförsäkrades samma skydd som svenska medborgare. Skyddet mot åsiktsregistrering har dock inte gjorts tillämpligt beträffande utlänningar. Som skäl härför hänvisades i förarbetena till att utlänningar får antecknas i register om de tillhör eller sympatiserar med en utländsk s.k. terroristorganisation.13

Vissa fri- och rättigheter kan inte begränsas utan grundlagsändring. Detta gäller bl.a. skyddet mot åsiktsregistrering utan samtycke. Beträffande andra fri- och rättigheter gäller att de kan begränsas genom lag. Vid 1976 års ändringar i regeringsformen infördes dock en rad bestämmelser som inskränker riksdagens rätt att besluta om sådan lagstiftning. Sålunda föreskrivs i 2 kap. 12 § regeringsformen att begränsning får göras ”endast för att tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle”. Vidare stadgas bl.a. att en begränsning aldrig får ”gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den” och att den inte heller får ”sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen som en av folkstyrelsens grundvalar”. Begränsning får inte göras "enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning". Regler i 2 kap. 15 och 16 §§ om förbud mot etnisk diskriminering och könsdiskriminering har också betydelse i detta sammanhang.

Genom ytterligare ändringar i 2 kap. 12 § regeringsformen år 1979 har införts regler om ett särskilt förfarande vid rättighetsbegränsande lagstiftning. Med undantag för vissa särskilt angivna fall gäller att förslag till sådan lagstiftning, om detta begärs av minst tio riksdagsledamöter, skall vila i minst tolv månader hos riksdagen innan det får antas. Om förslaget vid en första omröstning får stöd av minst fem sjättedelar av de röstande blir det dock omedelbart antaget.

12Prop. 1975/76:209 s. 147. 13Prop. 1975/76:209 s. 133 f.

Vissa tryck- och yttrandefrihetsrättsliga aspekter

Sedan lång tid gäller ett särskilt skydd för dem som lämnar uppgifter för publicering i tryckt skrift, det s.k. meddelarskyddet. Utgångspunkten är det tryckfrihetsrättsliga ensamansvaret: att endast en person är straff- och skadeståndsrättsligt ansvarig för innehållet i en sådan skrift. För t.ex. en tidning är det den periodiska skriftens utgivare som primärt har ett sådant ansvar (se 1 kap.1 och 3 §§ samt 8 kap.tryckfrihetsförordningen, TF), medan den som lämnar information i publiceringssyfte som huvudregel är fri från ansvar. En komponent i meddelarskyddet är den rätt att vara anonym som

bl.a. uppgiftslämnare har (se 3 kap. 1 § TF)

och som skyddas av en

särskild tystnadsplikt för tidningspersonal m.fl. (se 3 kap 3 § TF) och ett efterforskningsförbud för myndigheter och andra allmänna organ (se 3 kap. 4 § TF). Principen om meddelares ansvarsfrihet och anonymitetsskyddet har vissa undantag, bl.a. om det är fråga om följande brott mot rikets säkerhet: högförräderi, spioneri, grovt spioneri, grov obehörig befattning med hemlig uppgift, uppror, landsförräderi och landssvek samt försök, förberedelse och stämpling till ett sådant brott (se 3 kap. 3 § andra stycket och 7 kap. 3 § första stycket TF). Motsvarande bestämmelser finns i yttrandefrihetsgrundlagen beträffande de medier som denna lag omfattar (se 1 kap. 1, 2 och 4 §§, 2 kap. 1,3 och 4 §§, 5 kap. 3 § samt 6 kap.yttrandefrihetsgrundlagen).

Nu berörda bestämmelser i tryckfrihetsförordningen har i allt väsentligt gällt sedan den 1 januari 1978, medan yttrandefrihetsgrundlagen trädde i kraft den 1 januari 1992. Även före 1978 gällde enligt tryckfrihetsförordningen (som började tillämpas den 1 januari 1950) ett liknande skydd beträffande tryckta skrifter.14 Uppräkningen av brott mot rikets säkerhet som kunde föranleda ansvar för meddelare infördes år 1967 och ersatte då ett undantag som avsåg offentliga funktionärers uppgiftsröjande som innefattade brott mot rikets säkerhet. I fråga om radio och TV fanns innan yttrandefrihetsgrundlagen tillkom en efter tryckfrihetsförordningens mönster uppbyggd reglering i 1966 års radioansvarighetslag.

14 Se härom t.ex. prop. 1975/76:204 s. 45 ff.

4.2.3. Lagregler till skydd för förtrolig kommunikation

Svensk lag har sedan länge innehållit regler om skydd för brevhemlighet m.m. I strafflagen föreskrevs straff för den som olovligen beredde sig tillgång till förseglade handlingar eller postförsändelser. När strafflagen år 1962 ersattes av brottsbalken utvidgades skyddet att också gälla telefonsamtal, telegram och andra telemeddelanden. I 4 kap. 8 § brottsbalken föreskrivs nu straff för den som olovligen bereder sig tillgång till ett meddelande som befordras av ett post- eller telebefordringsföretag, och enligt 9 § i samma kapitel kan den som i annat fall ”olovligen bryter brev eller telegram eller eljest bereder sig tillgång till något som förvaras förseglat eller under lås eller eljest tillslutet” straffas för intrång i förvar. Kravet på att handlingen skall ha skett ”olovligen” innebär att det inte är straffbart att t.ex. via en extra hörtelefon avlyssna ett telefonsamtal mellan två personer med den enas medgivande men utan att den andra vet om det. Eftersom det inte är förbjudet att lyssna på meddelanden i radio kan straffbestämmelsen inte tillämpas i fråga om telemeddelanden som befordras per radio. Enligt 54 § telelagen och dess tidigare motsvarighet i radiolagen får emellertid den som i radiomottagare har avlyssnat ett radiobefordrat telemeddelande som inte är avsett för honom själv eller för allmänheten inte obehörigen föra detta vidare. Överträdelse av förbudet kan straffas med böter.15Brottsbalkens allmänna straffbestämmelser kompletteras av föreskrifter om tystnadsplikt för post- och telepersonal. Sådana föreskrifter har tidigare funnits i poststadga och telegrafreglemente och återfinns nu i 1993 års telelag och postlag.

Genom en lagändring år 1975 infördes en ny 9 a § i 4 kap. brottsbalken, som straffbelägger olovlig avlyssning. Detta brott består i att någon ”olovligen medelst tekniskt hjälpmedel för återgivning av ljud i hemlighet avlyssnar eller upptager tal i enrum, samtal mellan andra eller förhandlingar vid sammanträde eller annan sam-

15 I prop. 1992/93:200 med förslag till telelag konstaterades bl.a. (s. 166) att brottsbalkens straffbestämmelse i princip inte omfattar radiobefordrade telemeddelanden. Vidare erinrades om att Konstitutionsutskottet i betänkande 1992/93:KU 2 hade behandlat frågan om en utvidgning av skyddet mot hemlig avlyssning att omfatta även telefonsamtal som befordras på annat sätt än genom tråd och förordat en utredning i ämnet. Enligt propositionen kunde den frågan tas upp i samband med behandlingen av Datastraffrättsutredningens betänkande. I detta betänkande (SOU 1992:110) har påpekats att telehemligheten inte gäller vid trådlös överföring, t.ex. mobiltelefoni i den del överföringen inte sker via särskilt anordnad ledare (s. 431). Utredningen konstaterade att denna reglering kunde ifrågasättas men hade inte ansett det som sin uppgift att gå in på en omprövning av de rättspolitiska bedömningar som låg bakom nuvarande synsätt och föreslog alltså inte någon ändring i detta hänseende. Delar av utredningens förslag har sedermera tagits upp i prop. 1994/95:227, men där har inte den av Konstitutionsutskottet väckta frågan behandlats.

mankomst, vartill allmänheten icke äger tillträde och som han själv icke deltager i eller som han obehörigen berett sig tillträde till”. Av bestämmelsens formulering framgår att det inte är straffbart att i hemlighet spela in ett samtal i vilket man själv deltar, och i andra fall är det tillräckligt att någon av de deltagande i samtalet känner till inspelningen för att denna inte skall kunna anses som olovlig.

Något motsvarande skydd mot olovlig avbildning har inte införts. Det är alltså inte straffbart att i smyg fotografera andra personer. Däremot finns sedan år 1977 särskild lagstiftning som reglerar rätten att använda övervakningskamera på platser dit allmänheten har tillträde – nu gällande regler finns i lagen (1990:484) om övervakningskameror m.m.

En handling som motsvarar beskrivningen i en straffregel kan trots detta under vissa omständigheter vara straffri. Regler härom finns i brottsbalkens 24 kap., som har rubriken Om allmänna grunder för ansvarsfrihet. I detta sammanhang har framför allt reglerna om nödvärn och nöd ett visst intresse. Rätt till nödvärn föreligger enligt 24 kap. 1 § bl. a. mot ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på person eller egendom. En handling som företas för att avvärja ett sådant angrepp anses inte brottslig annat än om den ”med hänsyn till angreppets beskaffenhet, det angripnas betydelse och omständigheterna i övrigt är uppenbart oförsvarlig”. Bestämmelser av i huvudsak denna innebörd har gällt sedan lång tid tillbaka.

Regler om straffrihet vid nöd infördes i svensk lag genom brottsbalken men har ansetts gälla även dessförinnan utan stöd av någon uttrycklig lagregel. I brottsbalkens ursprungliga utformning föreskrevs att den som, ”för att avvärja fara för liv eller hälsa, rädda värdefull egendom eller av annan sådan orsak, handlar i nöd” skulle vara fri från ansvar ”om gärningen med hänsyn till farans beskaffenhet, den skada som åsamkas annan och omständigheterna i övrigt måste anses försvarlig”. Som exempel på fall från Högsta domstolens praxis där invändningar om nödrätt har underkänts kan nämnas miljövänner, s.k. trädkramare, som hindrat arbetet med ett motorvägsbygge och asylsökande som använt förfalskade pass16.

Högsta domstolen har i ett fall år 199617 tagit ställning till en invändning om nöd från polismän som begått en brottslig handling som led i en utredning. Bakgrunden var följande. Vid ett inbrott i Carl Larsson-gården i Sundborn hade ett antal målningar stulits. En kriminellt belastad person anmälde hos polisen att han skulle kunna

16 Nytt Juridiskt Arkiv 1989 s. 308 och 1979 s. 335. 17 Nytt Juridiskt Arkiv 1996 s. 443.

återskaffa stöldgodset. På begäran visade han nytagna fotografier av tavlorna. Fotografierna behövde sedan användas som bevis mot en person som misstänktes för inbrottet. För att kunna göra detta utan att avslöja uppgiftslämnarens identitet satte polisen upp ett protokoll och en promemoria med konstruerade uppgifter om att fotografierna hade beslagtagits i en hyrbil. Uppgifterna kompletterades med ett falskt hyrbilskontrakt. De agerande polismännen åtalades sedan för förfalskning och försvarade sig då med att de hade handlat i nöd. Högsta domstolen ansåg inte att risken för att uppgiftslämnaren skulle utsättas för repressalier om han blev känd var så överhängande att den innebar en nödsituation. Däremot godtog domstolen att det förelåg en nödsituation på det viset att det fanns stor risk för att konstverken skulle förstöras om de inte snabbt skaffades till rätta. Polismännens åtgärd att införa falska uppgifter i förundersökningen ansågs dock inte försvarlig och åtalet för förfalskning bifölls därför.

Efter en lagändring år 1994 föreskrivs nu i 24 kap. 4 § brottsbalken att en handling företagen i nöd är straffbar om den är ”oförsvarlig”, och nödsituationen beskrivs så, att nöd föreligger när ”fara hotar liv, hälsa, egendom eller något annat viktigt av rättsordningen skyddat intresse”. Ändringarna innebär en viss, begränsad utvidgning av utrymmet för straffrihet, men i förarbetena understryks att tillämpningen fortfarande skall vara restriktiv.18

Det torde råda allmän enighet om att det existerar en ”konstitutionell nödrätt”, som ger de högsta statsorganen rätt att sätta sig över lagen i situationer då detta är nödvändigt för att skydda samhällsintressen av högsta vikt.

4.2.4. Lagregler om personregister

Genom datalagen (1973:289) infördes år 1973 lagstiftning rörande personregister. Lagregleringen omfattade endast register som fördes med hjälp av automatisk databehandling. För inrättande och förande av sådana register krävdes tillstånd av en nyinrättad tillsynsmyndighet, Datainspektionen. Tillståndet skulle förenas med föreskrifter till förebyggande av otillbörligt intrång i den personliga integriteten. Genom en lagändring år 1979 gjordes vissa undantag från kravet på tillstånd och 1982 begränsades tillståndskravet ytterligare så att det endast skulle gälla personregister som innehåller

18 Nytt Juridiskt Arkiv II 1994 s. 440.

särskilt känsliga uppgifter, t.ex. uppgifter om sjukdomar, brott samt politisk eller religiös uppfattning. För andra personregister krävdes endast anmälan till Datainspektionen. Ett undantag från tillståndskravet gällde för register som inrättas enligt beslut av regeringen eller riksdagen. Datainspektionens tillsyn omfattade dock även dessa s.k. statsmaktsregister och inspektionen hade befogenhet att meddela föreskrifter för registren i den mån inte regeringen eller riksdagen hade gjort detta.

Datalagen ersattes år 1998 av personuppgiftslagen (1998:204), vilken bygger på ett EG-direktiv.19 Det tidigare licens- och tillståndsförfarandet har avskaffats. I stället ges i lagen ganska utförliga bestämmelser om behandlingen av personuppgifter. Uttrycket behandling innefattar en rad olika åtgärder såsom att samla in, bevara och sprida uppgifter. Huvudprincipen är att personuppgifter inte får behandlas utan den enskildes samtycke, men från den regeln gäller en rad undantag där olika allmänna eller enskilda intressen har ansetts motivera en rätt till sådan behandling.

Lagen omfattar i första hand behandling av personuppgifter som är automatiserad. Sådan behandling förutsätter inte att uppgifterna ingår i ett system som kan karaktäriseras som ett register. Begreppet register förekommer inte heller i lagen. Denna är emellertid i viss omfattning tillämplig också på behandling som inte är automatiserad, nämligen om uppgifterna ”ingår i eller är avsedda att ingå i en strukturerad samling av personuppgifter som är tillgängliga för sökning eller sammanställning enligt särskilda kriterier”. Denna avgränsning bygger på en i EG-direktivet intagen definition av ”register med personuppgifter (register)”.20 Enligt Datalagskommitténs tolkning innebär denna definition att det skall vara fråga om en samling uppgifter rörande mer än en person, vilka är sorterade enligt något system och sökbara på minst två kriterier.21

Personuppgiftslagen är i princip generellt tillämplig och får därmed ett vidare tillämpningsområde än EG-direktivet. Utanför det område som täcks av direktivet finns emellertid utrymme för en avvikande reglering. I lagens 2 § har därför tagits in en föreskrift som gör dess regler supplementära i förhållande till annan lagstift-

19 Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter. 20 Artikel 2 c): ”register med personuppgifter (register): varje strukturerad samling av personuppgifter som är tillgänglig enligt särskilda kriterier, oavsett om samlingen är centraliserad, decentraliserad eller spridd på grundval av funktionella eller geografiska förhållanden”. 21SOU 1997:39 s. 339 f.

ning. Om det i en lag eller förordning finns bestämmelser som avviker från lagens regler är det dessa bestämmelser som gäller.

En tidigare i datalagen intagen bestämmelse om straff för dataintrång har överförts till en ny 9 c § i 4 kap. brottsbalken. Dataintrång består i att någon ”olovligen bereder sig tillgång till upptagning för automatisk databehandling eller olovligen ändrar eller utplånar eller i register för in sådan upptagning”.

För register som förs av polisen gällde tidigare lagen (1965:94) om polisregister m.m. I den lagen angavs inte vilka register som skulle föras. I fråga om det s.k. SÄPO-registret, vilket var ett spaningsregister men också utgjorde underlag för personalkontroll, fanns föreskrifter i personalkontrollkungörelsen (1969:466). Detta var därför ett sådant register som inte krävde tillstånd av Datainspektionen. Enligt 2 § personalkontrollkungörelsen fick i registret antecknas de uppgifter som behövdes för verksamheten. Anteckning fick dock inte göras enbart av det skälet att någon genom tillhörighet till organisation eller på annat sätt gett uttryck för en politisk uppfattning. Denna princip har sedermera kommit till uttryck genom det generellt tillämpliga förbudet mot åsiktsregistrering i 2 kap. 3 § regeringsformen.

Personalkontrollkungörelsen upphörde att gälla den 1 juli 1996 i samband med att säkerhetsskyddslagen (1996:627) trädde i kraft. Kungörelsens bestämmelser om SÄPO-registret fördes då över till förordningen (1989:773) med instruktion för Rikspolisstyrelsen. Den ordningen bestod till den 1 april 1999, då den nu gällande polisdatalagen (1988:622) trädde i kraft. Denna lag innehåller regler om behandlingen av personuppgifter hos polisen. Den bygger på personuppgiftslagen och upptar de särregler som har ansetts behövliga i polisens verksamhet. Polisdatalagen är tillämplig också på Säkerhetspolisens behandling av personuppgifter. I 5 § regleras behandlingen av s.k. känsliga personuppgifter. Enligt paragrafen får uppgifter om en person inte behandlas enbart på grund av vad som är känt om bl.a. dennes politiska åsikter eller religiösa eller filosofiska övertygelse. Om uppgifter om en person behandlas på annan grund får dock dessa kompletteras med sådana uppgifter, ”om det är oundgängligen nödvändigt för syftet med behandlingen”.

Polisdatalagen innehåller i en särskild avdelning regler om SÄPO-registret, som sålunda nu har blivit lagreglerat. Bestämmelser ges om registrets ändamål och innehåll samt om gallring av uppgifter. Enligt tidigare praxis ansågs SÄPO-registret omfatta inte bara det s.k. centralregistret utan också de akter som detta hänvisa-

de till.22 Av den beskrivning som nu är intagen i polisdatalagen framgår att akterna inte ingår i registret.

Enligt uppgift i ett nyligen avgivet betänkande av Polisdatautredningen fyller det lagstadgade SÄPO-registret inte någon operativ funktion. All personuppgiftsbehandling av betydelse för verksamheten sker i andra system. Registret förs enbart för att uppfylla lagens krav att Säkerhetspolisen skall föra ett sådant register. Med hänsyn härtill föreslår utredningen att den särskilda lagregleringen om SÄPO-registret avskaffas.23

4.3. Straffprocessuella tvångsmedel

Skyddet mot intrång i brev- och telekommunikationer och mot hemlig avlyssning är inte absolut. Av särskild betydelse är de inskränkningar som gäller enligt reglerna om straffprocessuella tvångsmedel. Bestämmelser härom finns bl.a. i 27 kap. rättegångsbalken, som har rubriken Om beslag, hemlig teleavlyssning m. m. Kapitlets bestämmelser om beslag har inte undergått några väsentliga förändringar sedan 1940-talet, medan föreskrifterna om teleavlyssning m.m. reviderats bl.a. år 1989. Vid detta tillfälle infördes också en allmän bestämmelse om krav på proportionalitet i kapitlet. En sådan princip torde ha ansetts gälla redan tidigare utan uttryckligt lagstöd. Nu föreskrivs att ett tvångsmedel får beslutas ”endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse”.

År 1952 infördes vissa avvikande regler om tvångsmedel vid brottsutredningar rörande rikets säkerhet genom lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål. Lagen gavs tidsbegränsad giltighet men har fortlöpande förlängts, i allmänhet i tvåårsperioder. Vissa av lagens regler har sedermera införts i rättegångsbalken och därigenom fått allmän räckvidd. 1952 års lag är tillämplig vid förundersökning angående bl.a. sabotagebrott samt vissa högmålsbrott och brott mot rikets säkerhet, såsom spioneri, obehörig befattning med hemlig uppgift, olovlig underrättelseverksamhet och olovlig kårverksamhet – även försök, förberedelse och stämpling till sådana brott. I avvaktan på den fortsatta behandlingen av ett utredningsförslag som innebär att lagen skall

22 Regeringsrättens Årsbok 1990 ref. 67. 23SOU 2001:92 s. 237 f.

ersättas av ny, permanent lagstiftning har dess giltighetstid förlängts till utgången av år 2004.

Ett föremål får enligt rättegångsbalken tas i beslag om det skäligen kan antas äga betydelse för utredning om brott eller vara avhänt någon genom brott eller vara förverkat på grund av brott. Om fängelse ingår i straffskalan för det misstänkta brottet kan enligt bestämmelser i 28 kap. rättegångsbalken husrannsakan eller kroppsvisitation utnyttjas för att söka efter föremål som kan tas i beslag. Sådana åtgärder får dock bara i undantagsfall riktas mot någon annan än den misstänkte. Beträffande beslag på skriftliga handlingar gäller vissa restriktioner motsvarande de inskränkningar som är föreskrivna i fråga om vittnesförhör. Om handlingen kan antas innehålla sådant som innehavaren inte skulle få höras om såsom vittne gäller i princip att handlingen inte får tas i beslag. En annan inskränkning är att brev, telegram eller annan försändelse som finns hos ett post- eller telebefordringsföretag inte får tas i beslag annat än vid utredning om brott av särskilt allvarlig beskaffenhet. Vidare innehåller 27 kap. 12 § rättegångsbalken vissa restriktioner rörande vem som har rätt att ta del av beslagtagna skriftliga handlingar.

Beslut om beslag får meddelas förutom av domstol av undersökningsledaren eller åklagaren vid förundersökning rörande brott. Bl.a. vid gripande av en misstänkt och i brådskande fall kan åtgärden också vidtas av en polisman. Den som har drabbats av ett beslag har alltid rätt att få åtgärden prövad av domstol.

När det kan väntas att försändelser som får tas i beslag skall komma in till ett befordringsföretag kan en domstol på begäran av undersökningsledaren eller åklagaren förordna att försändelserna skall hållas kvar till dess frågan om beslag har avgjorts. Ett sådant förordnande skall meddelas för viss tid, högst en månad. När en försändelse har blivit kvarhållen skall beslagsfrågan omedelbart prövas. 1952 års lag ger åklagaren befogenhet att besluta om kvarhållande i brådskande fall. Ett sådant beslut skall ofördröjligen anmälas till domstolen, som har att skyndsamt pröva beslutet.

Av särskilt intresse i detta sammanhang är reglerna om telekontroll. För kontroll av teleförbindelser i brottsutredande syfte finns i gällande lag två slag av tvångsmedel, betecknade hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning. Hemlig teleavlyssning innebär enligt 27 kap. 18 § rättegångsbalken ”att telemeddelanden, som befordras till eller från ett telefonnummer, en kod eller annan teleadress, i hemlighet avlyssnas eller tas upp genom ett tekniskt hjälpmedel för återgivning av innehållet i meddelandet”. Hemlig teleövervakning innebär enligt 19 § i samma kapitel ”att uppgifter i

hemlighet hämtas in om telemeddelanden som har expedierats eller beställts till eller från en viss teleadress, eller att sådana meddelanden hindras från att nå fram”. Övervakningen innefattar alltså inte någon granskning av innehållet i meddelandena. Vad som kan registreras är sådant som till och från vilka telefonnummer samtal befordras samt tidpunkt för samtalen och deras längd.

Termen ”telemeddelande” definieras i telelagen (1993:597) på följande sätt: ”ljud, text, bild, data eller information i övrigt som förmedlas med hjälp av radio eller genom ljus eller elektromagnetiska svängningar som utnyttjar särskilt anordnad ledare”. Bestämmelserna om telekontroll är alltså tillämpliga inte bara på muntliga samtal utan också på skriftliga meddelanden såsom telegram, telex, telefax, e-post och annan datakommunikation. Telekontroll kan också omfatta mobiltelefoni. Eftersom etern i princip är fri krävs, enligt vad som framgår av förarbetsuttalanden, visserligen inte tillstånd för avlyssning av sådana meddelanden som överförs trådlöst genom etern.24 (Detta torde också gälla exempelvis när ett samtal från en nätansluten telefon vidarebefordras till en sidoapparat på trådlös väg.) Mobiltelefoni kan emellertid delvis ske via särskild ledare, t.ex. hos det företag som driver televerksamheten, och i sådana fall krävs tillstånd för avlyssning.

Som reglerna är utformade kommer all kommunikation som befordras inom ett telenät att omfattas, oavsett vilken teknik som används för befordringen. Enligt en särskild undantagsbestämmelse i lagen får dock avlyssning eller övervakning inte avse ”telemeddelanden som endast befordras inom ett telenät som med hänsyn till sin begränsade omfattning och omständigheterna i övrigt får anses vara av mindre betydelse från allmän kommunikationssynpunkt”. Hit kan räknas snabbtelefonsystem och andra interna telekommunikationssystem på mindre arbetsplatser, hörselslingor för hörselskadade m. m.

Under andra världskriget gällde en tidsbegränsad lagstiftning som bl. a. gav myndigheterna ganska långtgående befogenheter att kontrollera telefontrafiken. Denna lagstiftning upphörde att gälla med utgången av juni 1945. Allmänna lagregler om telefonavlyssning i brottsutredande syfte infördes härefter med rättegångsbalken, som trädde i kraft den 1 januari 1948. Genom 1952 års lag vidgades möjligheterna att utnyttja telefonkontroll vid utredning rörande vissa brott mot rikets säkerhet. De ärenden om telefonkontroll som har förekommit i säkerhetstjänsternas verksamhet har

24Prop. 1988/89:124 s. 39.

normalt prövats enligt denna lag. Skillnaderna mellan den och rättegångsbalken har genom åren kommit att minska genom att flera av den särskilda lagens regler har tagits upp i balken och därmed getts allmän räckvidd. Sålunda fanns t.ex. regler om hemlig teleövervakning ursprungligen bara i 1952 års lag men har sedermera också förts in i rättegångsbalken.

Lagreglerna om telekontroll har varit föremål för översyn vid flera tillfällen. I allmänhet har intresset vid dessa översyner inte varit speciellt inriktat på brott mot rikets säkerhet. Det har snarare till stor del fokuserats på brottslighet av annan typ, särskilt narkotikabrott. Bortsett från de nyssnämnda överföringarna av regler från 1952 års lag har de olika översynerna inte lett till några genomgripande ändringar i lagstiftningen. Sakligt sett har lagstiftningen fortfarande i väsentliga delar samma innehåll som den fick för ett halvsekel sedan. Den tekniska utvecklingen på teleområdet har dock föranlett en rad preciseringar i syfte att täcka in olika typer av telekommunikationer. Den nuvarande lydelsen tillkom år 1995 och innebar bl. a. att anknytningen till viss teleanläggning ersattes med en anknytning till viss teleadress.

Rörande lagstiftningsfrågans behandling genom åren kan i korthet nämnas följande.

År 1974 tillsattes en särskild utredning i ämnet. Detta hade då bl.a. uppmärksammats i de utredningar som föranletts av Wennerströmaffären. Utredningen lade fram ett betänkande år 1975,25 vilket lades till grund för en proposition med förslag till nya lagregler.26 Vid riksdagsbehandlingen aktualiserades vissa frågor, framför allt rörande hanteringen av s.k. överskottsinformation, vilka inte hade behandlats i propositionen. Dessa frågor gällde inte bara telefonavlyssning utan också andra slag av tvångsmedel. På förslag av Justitieutskottet27 avslog riksdagen propositionen och lät frågan gå tillbaka till regeringen för ytterligare överväganden. Regeringen tillsatte sedermera en ny kommitté, som fick i uppdrag att göra en allmän översyn av tvångsmedelsregleringen vid förundersökning i brottmål m.m. Kommittén, som antog namnet Tvångsmedelskommittén, avlämnade ett delbetänkande om hemlig avlyssning m.m. år 198128 och ett slutbetänkande år 1984.29 Kommitténs förslag och vissa andra utredningsbetänkanden lades till grund för en

25SOU 1975:95. 26Prop. 1975/76:202. 27 JuU 1976/77:20. 28 Ds Ju 1981:22. 29SOU 1984:54.

proposition med förslag till ändringar i bl.a. lagreglerna om telefonkontroll, vilken antogs av riksdagen år 1989.30 År 1995 gjordes vissa ytterligare lagändringar som innebar en anpassning till den tekniska utvecklingen på teleområdet och förändringarna på telemarknaden.31

Följande år tillsattes en ny utredning med uppgift att utreda vissa frågor om kriminalpolisens arbetsmetoder. Utredningen, som antog namnet Buggningsutredningen, avlämnade år 1998 ett betänkande32 i vilket bl.a. föreslogs att s.k. buggning skulle införas som ett nytt straffprocessuellt tvångsmedel, kallat hemlig avlyssning. På grundval av detta betänkande utarbetades lagförslag som lades fram i en remiss till Lagrådet år 2000. Lagrådet kritiserade förslaget på olika punkter. Som den stora bristen i förslaget angavs att det saknades en utförligare reglering av behandlingen av överskottsinformation. En lösning av den frågan var enligt Lagrådet en förutsättning för att en lagstiftning om buggning skulle kunna godtas. Lagförslaget har sedermera inte lagts fram för riksdagen. Frågan om reglering av användningen av överskottsinformation bereds f.n. i Justitiedepartementet.33

Såväl hemlig teleavlyssning som hemlig teleövervakning kräver enligt rättegångsbalken alltid tillstånd av domstol. För tillstånd fordras att någon är skäligen misstänkt för brott och att åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen. Hemlig teleavlyssning får komma i fråga bara vid brott där straffminimum är fängelse (tidigare straffarbete) två år. Hemlig teleövervakning kan medges vid brott med ett straffminimum på sex månaders fängelse. Enligt 1952 års lag får hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning förekomma även vid brott med ett lägre straffminimum. Vidare får enligt lagen tillstånd till sådan åtgärd meddelas av åklagaren, om det kan befaras att ett inhämtande av rättens tillstånd skulle medföra fördröjning eller annan olägenhet som är av väsentlig betydelse för utredningen. Åklagarens beslut skall ofördröjligen anmälas till rätten, som har att skyndsamt pröva beslutet.

I kravet på skälig misstanke ligger att det skall pågå en brottsutredning och att den har avancerat så långt att det finns konkreta misstankar mot en viss person. Misstankarna skall avse en bestämd brottslig gärning (eventuellt försök, förberedelse eller stämpling).

30Prop. 1988/89:124, JuU 1988/89:25. 31Prop. 1994/95:227, JuU 1995/96:1. 32SOU 1998:46. 33 Hovrättslagmannen Sigvard Helin har den 10 april 2002 fått i uppdrag att biträda Justitiedepartementet med att utarbeta ett förslag i enlighet med en inom departementet upprättad promemoria.

Det räcker alltså inte med en allmän misstanke om att den person det gäller sysslar med brottslig verksamhet. Förslag i den riktningen har avvisats i olika lagstiftningssammanhang. Misstankarna behöver inte ha nått upp till den nivå som normalt krävs för häktning (”sannolika skäl”), men de skall ändå ha en viss tyngd, vilket uttrycks genom det ganska vaga ordet ”skäligen”. Som jämförelse kan nämnas att samma grad av misstanke gäller för att en person skall kunna åläggas reseförbud. I vissa fall kan också skälig misstanke vara tillräcklig grund för anhållande eller häktning, nämligen om det är ”av synnerlig vikt” att den misstänkte tas i förvar i avvaktan på ytterligare utredning. Som exempel på en lägre grad av misstanke kan nämnas 23 kap. 9 § rättegångsbalken, där det föreskrivs att den som ”kan misstänkas” för ett brott under viss förutsättning är skyldig att stanna kvar för förhör under längre tid än de sex timmar som normalt gäller.

Kravet på brottsmisstankens styrka vid hemlig teleavlyssning har diskuterats i olika lagstiftningsärenden, men förslag om sänkning av detta krav har avvisats. Det har emellertid också framhållits att uttrycket ”skälig misstanke” har en viss spännvidd och att bedömningen i enskilda fall påverkas av grovheten i det brott som det är fråga om. Beträffande fall som täcks av 1952 års lag har sålunda konstaterats att den skäliga misstanken ofta ligger i den lägre delen av bedömningsskalan.34 Ett belysande exempel på fall av detta slag torde vara Wennerströmärendet. I en utredning rörande säkerhetspolisens arbetsmetoder har noterats att misstankarna, när teleavlyssning inleds på detta område, ofta har en mera allmän karaktär än vid en normal förundersökning och att bevisningens styrka kan vara tämligen låg. Detta konstaterande skall enligt utredningen inte tolkas som ett påstående att säkerhetspolisen tillämpar reglerna om telefonavlyssning på ett lagstridigt sätt. Tillämpningen har under en lång följd av år godtagits av domstolarna och får enligt utredningen anses utgöra gällande rätt.35

Det har vid olika tillfällen ifrågasatts om teleavlyssning skulle kunna få utnyttjas som spaningsåtgärd även utan att brottsmisstankar kan knytas till en bestämd person. Också en sådan utvidgning av användningsområdet har emellertid avvisats. Som skäl mot att lätta kraven på misstankens styrka har särskilt hänvisats till den betydande risken för att avlyssning skulle komma till stånd där

34SOU 1975:95 s. 97. 35SOU 1989:18 s. 65.

brottsmisstanken visar sig obefogad och sålunda rikta sig mot en oskyldig.36

Föreskriften att avlyssningen skall vara ”av synnerlig vikt för utredningen” innebär ett strängt krav och är ett uttryck för lagstiftarens avsikt att tvångsmedlet skall tillämpas restriktivt. Teleavlyssning bör inte användas om det skäligen kan begäras att andra spaningsmetoder skall komma till användning. Utredningsläget skall vara sådant att det inte utan mycket stora svårigheter är möjligt att komma vidare på andra vägar. Vidare skall man ha anledning att räkna med att avlyssningen skall ge upplysningar av väsentlig vikt för brottsutredningen, även om den inte kommer att leda till direkt avgörande bevisning.37

Tillstånd till telekontroll ges för en begränsad tid. Tiden får inte vara längre än nödvändigt och får inte överstiga en månad. Ursprungligen var maximitiden enligt rättegångsbalken en vecka, medan den enligt 1952 års lag utgjorde en månad. Denna regel har sedermera blivit den allmänt gällande.

Ett tillstånd till hemlig avlyssning får avse en teleadress som innehas eller annars kan komma att användas av den misstänkte. Motivet för denna bestämning är givetvis att det är den misstänktes samtal som skall avlyssnas. En oundviklig konsekvens blir emellertid att också samtal i vilka denne inte själv deltar kommer att omfattas av åtgärden. I syfte att i någon mån begränsa graden av intrång i andra personers intresse föreslogs i prop. 1975/76:202 en tilläggsbestämmelse som begränsade rätten att anordna avlyssning av telefonapparater som inte innehades av den misstänkte eller huvudsakligen brukades av honom. Avlyssningen skulle få gälla sådana apparater bara om ”synnerlig anledning förekommer, att avsedd utredning skall vinnas genom åtgärden”. Propositionen kom emellertid, som tidigare nämnts, inte att leda till lagstiftning och ett förslag av liknande innebörd som några år senare lades fram av Tvångsmedelskommittén38 blev inte heller genomfört. I den på det betänkandet grundade propositionen framhölls att det låg i sakens natur ”att man vid tillståndsprövningen bör göra skillnad på telefoner, som innehas eller huvudsakligen brukas av den misstänkte, och telefoner, som har en lösare anknytning till den misstänkte”. En sådan avvägning kunde göras med den proportionalitetsregel som enligt propositionen skulle införas i lagen.39

36Prop. 1988/89:124 s. 43 f. 37 Jfr bl. a. SOU 1975:95 s. 59f och 97f samt prop. 1988/89:124 s. 44. 38SOU 1984:54 s. 19, 226 f. 39Prop. 1988/89:124 s. 46

Ett beslut om hemlig avlyssning av en teleadress får inte grundas på att den misstänkte kan antas ringa till denna adress. En sådan möjlighet skulle visserligen kunna vara av värde från utredningssynpunkt, men den har hittills ansetts innebära alltför stora risker för intrång i andra personers integritet.40 I den på Buggningsutredningens betänkande grundade lagrådsremissen år 2000 föreslogs emellertid att avlyssning skulle kunna avse också en teleadress som det finns synnerlig anledning att anta att den misstänkte kommer att ringa till eller på annat sätt kontakta. Som tidigare nämnts kom det förslaget inte att läggas fram för riksdagen.

I fråga om hanteringen av upptagningar och uppteckningar av avlyssnade samtal gäller i huvudsak följande. De skall granskas snarast möjligt. Granskningen får inte utföras av annan än domstolen, undersökningsledaren eller åklagaren. Efter förordnande av någon av dessa myndigheter kan emellertid en sakkunnig eller annan som anlitas för utredning av brottet bemyndigas att utföra granskningen. Upptagningar och uppteckningar som är av betydelse från utredningssynpunkt skall bevaras till dess förundersökningen har avslutats eller, om åtal väcks, målet blivit slutligt avgjort. Därefter skall de förstöras. Denna regel är ett uttryck för grundprincipen att det som bedöms sakna intresse för den utredning som tillståndet till teleavlyssning avser inte skall bevaras. Även om det inte klart sägs ut i lagen får sålunda anses gälla att material som saknar betydelse för brottsutredningen skall förstöras omedelbart. En uttrycklig bestämmelse av sådan innebörd fanns ursprungligen i rättegångsbalken och föreslogs också i Buggningsutredningens betänkande och den på detta grundade lagrådsremissen.

Vid teleavlyssning – liksom för övrigt vid många andra former av brottsspaning – kommer det ofrånkomligen fram upplysningar också om annat än det som är ändamålet med åtgärden. Detta blir naturligtvis i särskilt hög grad fallet när en avlyssnad telefon i betydande omfattning används även av andra än den misstänkte. Frågan om hanteringen av sådan överskottsinformation har diskuterats i olika sammanhang utan att någon lagreglering hittills har kommit till stånd. Av vad som nyss sagts framgår visserligen att upptagningar som innehåller överskottsinformation och utskrifter av sådana upptagningar inte får sparas. Härmed är emellertid inte klarlagt i vilken mån själva informationen får utnyttjas eller i annan form bevaras för framtiden.

40Prop. 1988/89:124 s. 45f.

Utredningen om telefonavlyssning behandlade i sitt betänkande år 197541 frågan i vilken mån vad som hade framkommit vid telefonavlyssning borde få utnyttjas för utredning om annan brottslighet. Utredningen hänvisade till rättssäkerhetssynpunkter och förordade en restriktiv linje. Denna innebar att informationen inte skulle få utnyttjas för utredning om annan brottslighet än sådan som hade ett direkt samband med den förundersökning som föranlett det ursprungliga tillståndet. Något längre borde man dock kunna gå när det gällde uppgifter om ett planerat, ännu ej genomfört grovt brott. Sådana uppgifter borde enligt utredningen få utnyttjas i syfte att förhindra att brottsplanen förverkligades. I betänkandet berördes också frågan om införande av teleavlyssningsmaterial i olika polisregister, bl. a. säkerhetspolisens register. Utredningen förklarade sig inte ha något att erinra mot att ”material, som åtkommits genom en i laga ordning bedriven telefonavlyssning och som bedömts vara av betydelse för den aktuella förundersökningen, antecknas i olika polisiära register”. Utredningen sade sig härvid utgå från ”att införande av uppgifter om avlyssnade telefonsamtal är föremål för noggrann prövning inom polisen”.

Utredningsförslaget föranledde viss kritik vid remissbehandlingen och departementschefen uttalade sig för en något mindre restriktiv attityd. Sålunda anfördes att även uppgifter som avsåg annan brottslighet borde få utnyttjas men bara om denna brottslighet var av sådan grovhet eller art att den hade kunnat läggas till grund för en ansökan om telefonavlyssning.42 Några lagregler i ämnet föreslogs emellertid inte i propositionen. Justitieutskottet inhämtade Lagrådets yttrande över propositionsförslaget. Lagrådet ansåg mycket tala för att det enligt regeringsformens regler krävdes lagstöd för en rätt att utnyttja överskottsinformation. Även bortsett härifrån talade enligt Lagrådet sakliga skäl för att frågan reglerades i lag och Lagrådet lade fram ett förslag till sådana regler. Enligt den sålunda föreslagna lagtexten skulle uppgift om annan brottslighet som hade kommit fram genom teleavlyssning få upptecknas och läggas till grund för åtgärd i brottsutredande eller brottsförebyggande syfte i tre olika fall, nämligen 1. när brottsligheten var sådan att den i och för sig uppfyllde lagens förutsättningar för telefonavlyssning, 2. när det var fråga om ett förestående brott av så allvarlig beskaffenhet att det var straffbart att inte avslöja brottet, samt 3. i övrigt när det ”med hänsyn till väsentligt allmänt eller enskilt in-

41SOU 1975:95 s. 105 ff. 42Prop. 1975/76:202 s. 39.

tresse framstår som oförsvarligt att underlåta åtgärd”.43 Lagrådets förslag remissbehandlades av Justitieutskottet och utsattes då för viss kritik, varefter resultatet, som tidigare berörts, blev att propositionen avslogs och ärendet fick återgå till regeringen för ytterligare överväganden.

Den härefter tillsatta Tvångsmedelskommittén fick som en av sina uppgifter att överväga lagregler om utnyttjande av överskottsinformation som framkommit vid användning av olika tvångsmedel. I sitt betänkande konstaterade kommittén att det rådde viss osäkerhet i vad mån sådan överskottsinformation fick läggas till grund för spaning eller annan åtgärd för att förhindra eller beivra brott.44 Kommittén föreslog som huvudregel att uppgifter som hade framkommit vid användning av tvångsmedel inte skulle få användas för annat än det beslutade ändamålet. Överskottsinformation skulle emellertid få utnyttjas för utredning om annat brott, under förutsättning att detta brott var av sådan omfattning och art att motsvarande tvångsmedel hade kunnat användas för utredning av det brottet. Detta skulle gälla oavsett om uppgiften rörde den person som tvångsmedlet riktades mot eller någon annan. Den föreslagna ordningen innebar enligt kommitténs mening en rimlig avvägning mellan intresset av skydd för den enskildes personliga integritet och intresset av att brott blir utredda. Kommittén menade också att den var en från logisk och principiell synpunkt nödvändig konsekvens av lagens regler om förutsättningarna för tvångsmedelsanvändningen. Kommittén anförde även andra argument till stöd för en restriktiv hållning. Bl.a. framhölls som en risk att myndigheterna avsiktligt skulle begagna tvångsmedel för att få fram information om annan brottslig verksamhet än den som avsågs med ingripandet. Kommittén tog upp två undantagsfall då överskottsinformation borde få användas utöver vad huvudregeln medgav. Det ena fallet gällde information som kunde förhindra ett förestående allvarligt brott, det andra information som kunde fria en person som felaktigt hade misstänkts eller dömts för ett brott. Kommittén föreslog också uttryckliga regler som förbjöd röjande, uppteckning eller registrering av uppgifter som inte fick utnyttjas. Om en sådan uppgift hade registrerats skulle den enligt förslaget förstöras.

Kommitténs ordförande, som stöddes av en av ledamöterna, reserverade sig mot förslaget och utvecklade sin ståndpunkt i ett utförligt yttrande. Han ansåg inte att det fanns skäl att av hänsyn till den personliga integriteten skydda en brottsling mot att bli ställd

43 JuU 1976/77:20 s. 22 f. 44SOU 1984:54 s. 168.

till ansvar för brott som han hade begått. Han godtog inte majoritetens resonemang om vad som följde av logiska och principiella skäl. Ett förbud mot användning av överskottsinformation borde enligt hans mening ta direkt sikte på integritetsskyddet genom att det i lagen angavs att sådan information fick användas endast i den mån det var förenligt med skyddet för enskilds privatliv.

Kommitténs förslag i frågan om överskottsinformation avvisades av en majoritet av remissinstanserna och togs inte upp i den på utredningsbetänkandet grundade propositionen. Det konstaterades där att problemet gällde ”huruvida de brottsutredande organen har rätt att utnyttja sig av upplysningar om ett brott som de fått tillgång till genom att – helt lagligt – använda tvångsmedel vid utredning om ett annat brott”. Departementschefen fann inte de av kommittén anförda logiska och principiella synpunkterna övertygande och påpekade bl.a. att polisen i övrigt fritt kunde använda information som mer eller mindre av en slump hade kommit till dess kännedom. Vidare ansågs att förslaget skulle kunna få negativa följder för möjligheterna att komma till rätta med allvarlig brottslighet i vissa fall samt att det skulle innebära ett brott mot principen om fri bevisprövning.45 Departementschefen anförde ytterligare följande:

Som jag ser det skulle det egentligen bara finnas ett bärande skäl för lagstiftaren att begränsa utnyttjandet av överskottsinformation. Men det är en absurd tanke, utan förankring i den svenska verkligheten. Det skulle vara om man misstror de tillståndsgivande och verkställande organen i så hög grad att man misstänker att de på falska grunder gör gällande att en person är misstänkt för ett grovt brott för att på det sättet få till stånd telefonavlyssning för att avslöja ett lindrigare brott, som inte kan föranleda telefonavlyssning.

Olägenheterna med nuvarande ordning ansågs inte ha tett sig särskilt framträdande i den praktiska tillämpningen. Sammanfattningsvis anförde departementschefen som sin uppfattning att några i lag angivna begränsningar av de brottsutredande organens rätt att utnyttja överskottsinformation inte borde införas. Det kan noteras att departementschefen inte berörde frågan om möjligheten att använda sådant material för annat ändamål än utredning om brott. Propositionens förslag godtogs av riksdagen.46

45Prop. 1988/89:124 s. 29ff. 46 JuU 1988/89:25 s. 20 f.

Buggningsutredningen redovisade inte i sitt betänkande några överväganden i frågan om användningen av överskottsinformation. Detta kritiserades från olika håll under remissbehandlingen. I sin remiss till Lagrådet intog emellertid regeringen samma avvisande attityd till frågan om en lagreglering som i det tidigare lagstiftningsärendet. Detta föranledde, som tidigare nämnts, stark kritik från Lagrådets sida. Lagrådet erinrade om vad som hade anförts i tidigare lagstiftningsärenden och ifrågasatte dessutom – med hänvisning till ett tidigare under året meddelat avgörande av Europadomstolen (målet Amann mot Schweiz) – om inte artikel 8 i Europakonventionen om mänskliga rättigheter innebar ett krav på utförligare lagreglering. Lagförslaget har som nämnts inte blivit framlagt för riksdagen och frågan utreds nu.

En specialfråga som har uppmärksammats av Buggningsutredningen är att det vid verkställighet av hemlig teleavlyssning kan vara möjligt att avlyssna bakgrundssamtal som förs i den lokal där telefonen finns. Denna fråga har bl.a. behandlats i ett ärende hos Justitiekanslern. Regeringen avstod i lagrådsremissen från att föreslå någon lagreglering i ämnet. I och för sig avser ett beslut om hemlig teleavlyssning inte sådana bakgrundssamtal, och skulle det vid verkställighet av ett beslut visa sig att telefonluren är avlagd utan att något telefonsamtal pågår bör avlyssningen enligt regeringens mening avbrytas.

Genom lagen (1995:1506) om hemlig kameraövervakning, som trädde i kraft den 1 januari 1996, kompletterades rättegångsbalkens regler med ett nytt straffprocessuellt tvångsmedel. Hemlig övervakning med fjärrstyrda TV-kameror eller liknande får användas vid förundersökning angående brott där minimistraffet är lägst fängelse två år. Förutsättningarna för att åtgärden skall få tillgripas är desamma som gäller för hemlig teleavlyssning och även här krävs rättens tillstånd. Lagen har getts tidsbegränsad giltighet. Den gällde ursprungligen till utgången av år 1998 och giltighetstiden har därefter förlängts, senast till utgången av år 2004. Även beträffande hemlig kameraövervakning är specialreglerna i 1952 års lag tillämpliga.

Särskilt långtgående möjligheter att använda tvångsmedel gäller enligt de s.k. terroristbestämmelserna i utlänningslagstiftningen. Nuvarande regler i ämnet finns i lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll, men bestämmelser av motsvarande innehåll har funnits sedan år 1973. Reglerna kan tillämpas när en utlänning har utvisats därför att det kan befaras att han kommer att begå eller medverka till brottslig gärning som innefattar våld, hot eller tvång

för politiska syften, men utvisningen inte kan verkställas på grund av att utlänningen i så fall skulle löpa allvarlig fara, exempelvis riskera dödsstraff eller tortyr. Beträffande en sådan utlänning är det möjligt att anordna husrannsakan eller kroppsvisitation på svagare grunder än annars. Någon konkret brottsmisstanke fordras inte. Det räcker att åtgärden är "av betydelse för att utröna om utlänningen eller en organisation eller grupp som han tillhör eller verkar för planlägger eller förbereder någon gärning som innebär våld, hot eller tvång för politiska syften och som innefattar brott för vilket lindrigare straff än fängelse i två år inte är föreskrivet". För sådant ändamål kan också en domstol, om det finns synnerliga skäl, lämna tillstånd till hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning och till kvarhållande och undersökning av post- och telegrafförsändelser, paket m. m. som har ställts till utlänningen eller avsänts av honom och som finns hos ett befordringsföretag eller påträffas vid husrannsakan eller kroppsvisitation.

5. Konfliktlinjer och tidsstämningar under efterkrigstiden

5.1

Kalla kriget som historia

1

5.1.1 Kalla kriget som forskningsområde

Det kalla kriget formade 1900-talets andra hälft. Det inleddes åren 1947/48 och pågick sedan i olika former fram till år 1990, då det officiellt förklarades för avslutat vid ett möte mellan USA:s och Sovjetunionens ledare i Paris. Kalla kriget var en säkerhetspolitisk konjunktur, som i princip omfattade hela världen. Det formade inte bara utrikes- och försvarspolitik utan även inrikespolitik och samhällskultur.

Begreppet ”kallt krig” myntades redan år 1945 av den engelske författaren George Orwell, men det var först genom den amerikanske journalisten Walter Lippmans bok ”The Cold War” från år 1947 som uttrycket vann spridning.2 Kallt krig kom att betyda ett krigsliknande tillstånd präglat av stark spänning mellan öst och väst, där de stridande parterna använde alla medel utom direkt militär konfrontation för att bekämpa varandra. Men även om kalla kriget inte ledde till något ”hett” krig i Europa, ledde det till direkta eller indirekta väpnade konfrontationer i andra delar av världen, i Korea, Vietnam, Afghanistan och Afrika.

Kalla kriget hade många dimensioner. Det hade sitt geopolitiska ursprung i det maktvakuum som uppstod i Europa efter Tysklands militära kollaps år 1945. Det blev också ett kapprustningskrig, där de stridande med hjälp av olika vapenteknologiska system sökte försätta motparten i militärt underläge. Ur dessa aspekter kan kalla

1 Detta avsnitt, författat av kommissionsmedlemmen Alf W Johansson, ger en allmän bakgrund till kalla kriget som internationell konflikt utifrån nyare forskning. 2 Anders Stephanson, “Fourteen Notes on the Cold War” i Gearóid Ó Tuathail and Simon Dalby (ed), Rethinking Geopolitics London 1998 s. 65.

kriget ses som ett utslag av traditionell maktpolitisk rivalitet. Men primärt måste kalla kriget ses som en ideologisk konflikt, som formade sig till en kamp mellan två sociala och ekonomiska modeller, kapitalism och kommunism, och mellan två politiska ordningssystem, demokrati och diktatur.

Den ryska revolutionen år 1917 innebar en utmaning inte bara mot kapitalismen som ekonomisk ordning utan även mot den borgerliga värld som växt fram sedan 1600-talet. Det var denna systemkonflikt som gav kalla kriget dess stundom nästan religiösa intensitet.

Historiska processer kan tolkas på olika sätt beroende på nationellt perspektiv, ideologiska preferenser och forskningens allmänna nivå. Kalla kriget kan i dag analyseras både utifrån dess uppkomst och utifrån dess slut. Denna period har blivit historia på ett annat sätt än tidigare. Den asymmetri som tidigare förelåg såtillvida att det på västsidan fanns ett relativt rikligt källmaterial, medan de sovjetiska arkiven var stängda, har förändrats. Forskarna har delvis fått tillgång till sovjetryskt material, men fortfarande är centrala arkiv (exempelvis det s.k. Presidentarkivet) stängda. Bedömningar av beslutsprocesser och motiv på den sovjetiska sidan vilar därför fortfarande på ett i vissa avseenden bräckligt underlag.

De tolkningsramar som drogs upp medan kalla kriget ännu pågick har inte förlorat sin relevans, även om nya aspekter tillkommit. Den vetenskapliga historieforskningen om kalla kriget var tidigare i hög grad präglad av ett ”realistiskt” perspektiv, dvs. relationerna mellan stater sågs främst som en kamp om makt, medan ideologiska argument avfärdades som efterhandsrationaliseringar. Det som skett under 1990-talet är att idéerna, aktörernas världsbilder, lyfts fram som viktiga förklaringsfaktorer.3

Alla övergripande historiska tolkningar har en moraliskideologisk dimension även om den inte är explicit uttalad. Den s.k. traditionella eller ortodoxa tolkningen av kalla kriget, som betonade Sovjetunionens politiska och militära expansionism som upphov kan ses som en ”högertolkning”, medan den s.k. revisionistiska skolan som lyfte fram de expansiva tendenserna i den amerikanska kapitalismen är en ”vänstertolkning”. Den s.k. postrevisionistiska skolan som framträdde på 1970-talet, kan betecknas som en eklektisk teori som sökte kombinera element från de tidigare skolorna, men som i ”skuldfrågan” närmast anslöt sig till den ortodoxa linjen. I

3 Odd Arne Westad, Introduction i Odd Arne Westad (red) Reviewing the Cold War, Approaches, Interpretation, Theories, London 2000 s. 1 ”…the Cold War was more about ideas and beliefs than about anything else”.

modern forskning finns en tendens att komma bort från kalla kriget som ett nollsummespel, där den ena sidans aggressivitet mötts av den andra sidans defensiva hållning och vice versa. Istället framträder en strävan att betona interaktionen mellan de fientliga blocken.4

5.1.2 Kalla kriget som ideologisk konflikt

Det kalla kriget kan i vidaste mening ses som västerlandets svar på den ryska revolutionen. En regim framträdde med ambitionen att krossa det existerande ekonomiska och sociala systemet och införa en ny maktordning. Det var det motstånd dessa ambitioner framkallade som ytterst förorsakade kalla kriget.

En antikommunistisk hållning framträdde i den europeiska politiken och i USA redan under 1920-talet. Under trettiotalet skulle denna hållning temporärt överflyglas av det nazistiska hotet. Det hot som Hitlertyskland utgjorde både mot det liberala västerlandet och det bolsjevikiska Ryssland skapade en latent intressegemenskap mellan väst och öst. Det var emellertid först efter det tyska anfallet mot Sovjetunionen år 1941 som denna intressegemenskap fick en fastare form. Sovjetunionens kamp mot de nazistiska inkräktarna fyllde många i västerlandet med beundran, men efter krigets slut väcktes den antikommunistiska impulsen ånyo till liv. I den bemärkelsen kan kalla kriget sägas vara ett uttryck för västerländsk liberal självhävdelse, en vägran att acceptera något annat system vid sin sida. Ledarna i väst insåg att andra världskriget lett till en sådan förstärkning av Sovjetunionens maktställning att de kanske skulle bli tvingade att samarbeta, men de ville det inte. De visste att ett fortsatt samarbete mellan krigstidens allierade endast skulle bidra till att ge det sovjetiska systemet legitimitet och därmed förstärka kommunismens styrka och attraktionskraft. Containment, en politik syftande till inneslutning och begränsning, blev den ”officiella” beteckningen på den amerikanska politiken efter kriget; denna hållning hade emellertid varit en levande realitet redan åren 1918/19 och spelat en viktig roll vid fredskongressen i Versailles. Som den amerikanske sociologen Thorstein Veblen uttryckte det:

4 Se Geir Lundestad, How (not) to Study the Origins of the Cold War i Odd Arne Westad (2000) s. 75.

önskan att hålla tillbaka bolsjevismen stod inte i fredsavtalet; det var snarare det pergament på vilket det var skrivet.5

Antikommunismen var i mycket en reaktion på den fientlighet mot det borgerliga samhället som kom till uttryck i bolsjevikernas proklamationer. En uppfattning om denna fientlighet ger ett studium av Kominterns, den kommunistiska internationalens, programmatiska skrifter. Här framgår klart att kommunismen strävade efter att krossa det liberal-kapitalistiska systemet genom revolution. Följande citat är ett programmatiskt uttalande från Kominterns 6:e kongress år 1928:

Proletariatets erövring av makten är ingen fredlig ”erövring” av den färdiga borgerliga statsapparaten genom uppnåendet av parlamentsmajoriteten. Bourgeoisien använder alla våldets och terrorns medel för att skydda och befästa sin rövade egendom och sitt politiska välde. Liksom feodaladeln under förgången tid kan inte heller bourgeoisien lämna sin historiska plats åt den nya klassen utan den mest förtvivlade och förbittrade kamp. Bourgeoisiens våld kan därför brytas endast genom proletariatets stränga våld. Proletariatets erövring av makten är det våldsamma störtandet av den borgerliga makten, krossandet av den kapitalistiska statsapparaten (den borgerliga hären, polisen, ämbetsmannahierarkin, domstolarna, parlamentet osv.) och dess ersättande med den proletära maktens nya organ, vilka framför allt är redskap för att undertrycka utsugarna. ( kurs. här) 6

Att retorik av detta slag måste framkalla häftiga reaktioner från de institutioner (försvarsmakten, polisen, ämbetsmännen, domstolarna, parlamentet etc.) som skulle drabbas av det revolutionära våldet överraskar inte.

Båda sidor var övertygade om den andra sidans oblidkeliga fientlighet och detta skapade det spänningstillstånd som karaktäriserar kalla kriget. De ideologiska föreställningarna formade i sin tur hotbilderna. Sovjetunionen var en ideokrati, en stat behärskad av en ideologi. Den marxist-leninistiska ideologin i Stalins utformning höll samman det sovjetiska imperiet; det var också denna ideologi, som bestämde Stalins tolkning av situationen i världen efter andra världskriget.

Den marxist-leninistiska teorin förutsatte att det kapitalistiska systemet bar på fröet till sin egen undergång. Världen utvecklades i

5 Arno Mayer; Politics of Diplomacy and Peacemaking. Containment and Counterrevolution at Versailles 1918-1919, New York 1967 s. 29. 6 Cit. från Yvonne Hirdman, Sverges kommunistiska parti 1939-1945, Stockholm 1974 s. 245.

riktning mot socialism. Denna determinism medförde att den sovjetiska politiken alltid kunde vara opportunistisk. Dess uppgift var att notera och utnyttja de växande motsättningarna inom det kapitalistiska systemet allteftersom de framträdde. Ideologin förutspådde det socialistiska systemets seger, men detta var en process som kunde ta avsevärd tid. Eftersom Sovjetunionen var en diktatur och Stalin systemets herre kunde han vara passiv, försiktig, återhållsam, stödja eller inte stödja de kommunistiska partierna i väst i förvissningen att kommunismen som idé och det kapitalistiska systemets inre motsättningar ändå verkade i historien. Det primära för honom var att säkra den socialistiska landvinning som Sovjetunionen utgjorde.

Den sovjetiska politiken underblåste motsättningarna mellan de kapitalistiska staterna och stödde de krafter i väst som ansågs gynna sovjetiska intressen, men i grunden var politiken försiktig; den sökte trygga de säkerhetspolitiska vinster Sovjetunionen uppnått genom segern över Tyskland. Men denna nya maktposition och det sätt varpå staterna i östra Europa inkorporerades i den sovjetiska maktsfären blev en utmaning som det liberala västerlandet inte kunde acceptera. Att Sovjetunionen skulle starta ett nytt krig omedelbart efter att ha utstått det kanske mest ohyggliga kriget i världshistorien, framstår i efterhand som föga troligt. Övertygelsen att Sovjetunionen var beredd att med militära medel utsträcka sitt välde och att det fanns en plan för världserövring var emellertid levande i väst redan mot slutet av fyrtiotalet. Men även de sovjetiska ledarna insåg att kampen för socialismen bäst befrämjades genom att demonstrera det egna systemets funktionsduglighet och förmåga att skapa materiellt välstånd. Det var misslyckandet på detta område som ledde till kommunismens sammanbrott.

Realpolitiskt fruktade Stalin mest ett ”återuppståndet” Tyskland. Efter första världskriget hade det endast dröjt femton år innan Tyskland ånyo börjat upprusta. Det var en upprepning av detta Stalin ville undvika. Ett delat Tyskland var inte hans första önskemål. Hans förhoppning efter kriget tycks ha varit att de allierade gemensamt skulle enas om hur Tyskland skulle hållas under kontroll och att sedan kommunismen som ideologi, med dess attraktionskraft på massorna, skulle bidra till att föra Tyskland närmare det sovjetiska lägret.7 Detta var en illusion, lika väl som den amerikanske diplomaten George F. Kennans (”konstruktören” av containmentdoktrinen) förhoppningar att det skulle gå att finna en diplo-

7 Wilfried Loth, Die Teilung der Welt. Geschichte des Kalten Krieges 1941-1955, DTV München 2000 s. 368ff.

matisk lösning för efterkrigsvärlden: Kennan trodde att amerikanerna skulle kunna klargöra för ryssarna att de i och med andra världskriget nått den definitiva gränsen för sin militärpolitiska expansion. När detta klargjorts och accepterats skulle de amerikanska ledarna sätta sig vid förhandlingsbordet för att utröna ”whether we could not get their agreement to some sort of a workable understanding about the future of the continent”.8 Detta tillvägagångssätt skulle möjligen ha tilltalat Stalin, men var främmande för västsidans ledare. Huvudproblemet för dem var egentligen inte Sovjets utvidgning av sitt maktområde under andra världskriget utan hur man skulle säkra det liberalkapitalistiska systemets överlevnad i Europa - och i världen. 1930-talskrisen var ännu levande i beslutsfattarnas minnen, och 1945 rådde ekonomiskt kaos och hungersnöd i stora delar av Europa, särskilt i Tyskland. Samtidigt hade det sovjetiska systemet vunnit i prestige genom den styrka det visat i kampen mot Tyskland. Sovjetunionen framstod som den otvetydigt starkaste militära makten i Europa. Det var denna nya maktställning i kombination med fruktan för att kommunismen skulle kunna profitera på det rådande nödläget, som utlöste den antikommunistiska impulsen.

5.1.3 Den marxistiska utopin som utmaning

För att förstå det hot som kommunismen konstituerade måste man ha en uppfattning om den vision som bar upp denna rörelse. Kommunismen byggde på marxistisk teori. Dess mål var att upprätta en värld i frihet och jämlikhet. Det kommunistiska frihetsbegreppet var kollektivistiskt. Det handlade inte primärt om människans individuella frihet utan om mänsklighetens frigörelse. Genom omvandling av samhällets organisation skulle människan befrias från beroendet av alla opersonliga krafter (marknad, kapitalism, löneslaveri och penninghushållning) som förtryckte, förnedrade och kränkte henne i det existerande samhället. Det som Marx kallade människans främlingsskap inför sig själv (alienation) i det kapitalistiska samhället skulle upphävas. Människan skulle bli ett med sin sanna natur. En sådan utveckling krävde dock total kontroll över människans sociala och ekonomiska miljö. Den totala kontrollen var ett nödvändigt steg mot den fullständiga friheten. Detta var

8 George F. Kennan, John Lukacs, “From World War to Cold War”, American Heritage, December 1995 s. 66.

kärnan i den marxistiska utopin.9 Hur tvång och frihet skulle förenas var ett problem som lämnades olöst. Det som gav denna framtidsvision konkretion var att den förbands med en historieteori och en ekonomisk analys som klargjorde det kapitalistiska systemets tendens till självdestruktion. Socialismen växte fram ur det kapitalistiska systemet genom att produktionen fick en alltmer församhälleligad karaktär. Kommunisternas uppgift var att underblåsa motsättningarna i det kapitalistiska systemet och skapa insikt hos arbetarklassen om systemomvandlingens ofrånkomlighet. Själva den historiska utvecklingen upplevdes således vara på kommunisternas sida. Föreställningen om alla människors jämlikhet och alienationens upphävande gav kommunismen ett messianskt drag. Marxismen som kommunism blev en form av upplyst falsk transcendens. Den var upplyst eftersom den genomskådat det kapitalistiska systemet, den var falsk eftersom den uppställde transcendenta löften (ny värld, ny människa) som den aldrig förmådde förverkliga. Tvärtom blev den ”realt existerande socialismen” en karikatyr av den marxistiska utopin. Men den suggestionskraft som utgick från denna bidrog till att göra kommunismen till ett hot i den borgerliga världens ögon. En fruktan uppstod att massorna, särskilt om det kapitalistiska systemet hamnade i kris, skulle vända sig till kommunismen. Till detta bidrog att den sovjetiska modellen, statskontroll och planhushållning, ännu långt in på 1960-talet för många framstod som ett trovärdigt alternativ till det liberal-kapitalistiska systemet i förmågan att skapa välstånd för alla.

5.1.4 Kalla kriget som ekonomisk och social systemkonflikt

Kalla kriget var en kamp mellan två sociala och ekonomiska system; å ena sidan statskontroll och planhushållning; å andra sidan marknad och kapitalism. Den västerländska liberala självförståelsen byggde på att den individuella egendomens bevarande krävde privat äganderätt även till produktionsmedlen. Demokrati och marknadsekonomi knöts hårt till varandra. Det var de liberala krafternas förmåga att göra detta samband trovärdigt som bar upp det liberalkapitalistiska systemet. Kommunisterna å sin sida menade att upphävandet av den privata äganderätten till produktionsmedlen var en förutsättning för att utsugningen av arbetarklassen skulle upphöra. Ingenting torde i så hög grad som hotet mot den privata äganderät-

9 Andrzej Walicki, Marxism and the Leap to the Kingdom of Freedom, Stanford 1995.

ten ha bidragit till föreställningen om kalla kriget som en kamp ”på liv och död”.

5.1.5 Kalla kriget som en kamp mellan två politiska ordningssystem

Nära knuten till kalla kriget som ekonomisk systemkamp var föreställningen om kalla kriget som en politisk systemkonflikt, som en kamp mellan demokrati och diktatur, mellan frihet och slaveri. Som den svensk-amerikanske forskaren Anders Stephanson påpekat hade denna typ av dikotomier djupa rötter i amerikansk politisk retorik. Amerika hade alltid sett sig som ”den fria världen” även om, som Stephanson uttrycker det, ”not everyone…was born free in the land of the free”.10 Sitt emblematiska uttryck skulle denna frihetsretorik få i Trumandoktrinen från mars 1947. Valet i världen, hävdade den amerikanske presidenten, stod mellan två livsformer, den ena baserad på individuell frihet, majoritetsstyre, fria institutioner och fria val, den andra byggande på terror, förtryck, manipulerade val och en kontrollerad press. USA:s politik måste vara att stödja ”fria folk som vägrade att underkasta sig beväpnade minoriteter eller påtryckningar utifrån”. Väpnade minoriteter syftade i detta fall på den kommunistiska sidan i det inbördeskrig som pågick i Grekland. Alla regimer som stod emot kommunismen räknades således till gruppen ”fria folk”.

Frihet-mot-slaveri-metaforen återkom i det dokument där kalla krigets etos kanske tydligast kommer till uttryck, i det s.k. NSC-68-dokumentet från april 1950, som lade grunden till USA:s politik under kalla kriget.11 Enligt detta aktstycke som utarbetats av National Policy Planning Staff under ledning av Paul Nitze, befann sig USA i en apokalyptisk kamp mellan frihet och slaveri; USA:s uppgift var att visa frihetsidéns överlägsenhet över slaveriet och omkullkasta ”Kremls plan (design)” för världsherravälde.

Sovjetunionen var, slog NSC-68 fast, en totalitär stat. Totalitarismbegreppet skulle under femtiotalet dominera analysen av sovjetsystemet. Totalitära stater strävade efter total kontroll över individerna och utmärktes av ledarkult, enpartisystem, en samlande ideologi och fullständig kontroll av medier och kommunikations-

10 Anders Stephanson, “Liberty or Death: The Cold War as US ideology”, i Odd Arne Westad (red), Reviewing the Cold War Approaches, Interpretations, Theory, London 2000 s. 83. 11 Trumandoktrinen och NSC-68 finns i sin helhet på internet.

medel. Detta analysschema applicerades på såväl det nazistiska Tyskland som på Sovjetunionen.12 Kommunism och nazism blev utbytbara storheter. Någon skillnad dem emellan som system fanns inte - att de sett varandra som dödsfiender spelade inte någon roll, eftersom varje totalitär stat strävade efter att krossa varje kraft som hindrade dess strävan efter världsvälde. Nazismens aggressivitet och mordiskhet kunde således motståndslöst överföras på sovjetsystemet.

I NSC-68 hette det vidare:

Vårt fria samhälle, ställt inför ett hot mot sina grundläggande värden, måste naturligtvis vidta sådana åtgärder, inklusive användandet av militärt våld, som krävs för att skydda dessa värden. Sammanhållningen i vårt system kan inte hotas av några åtgärder, dolda eller öppna, våldsamma eller icke-våldsamma, som tjänar syftet att korsa Kremls plan.

Här formulerades det kommunistiska hotet i vidast möjliga termer; NSC-68 proklamerade att USA inte fick rygga tillbaka från någon åtgärd. Allt som bidrog till att försvaga det ondskefulla sovjetiska systemet var därför legitimt. Det var inte blott vad Sovjetunionen företog sig som bestämde världsbilden, Sovjetunionens existens var ett hot i sig. I detta dokument formulerades en amerikansk ideologi väl så universalistisk som den kommunistiska. Både Sovjetunionen och USA blev stater med en världsmission - konfrontationen var oundviklig. Fientligheten var sprungen ur tvenne universalistiska ideologier, den riktade sig inte så mycket mot fiendens fysiska gränser som mot hans hjärta och sinnelag. När det under femtiotalet stod klart att kommunismen inte utgjorde ett allvarligt inrikespolitiskt hot mot de europeiska demokratierna minskade också spänningen i det kalla kriget.

Genom att omvandla det ideologiska hot som kommunismen utgjorde till ett militärt hot och samtidigt förbinda all kommunistisk verksamhet med Sovjetunionen, skapades i västvärlden förutsättningar för en nationell mobilisering av massorna och olika former av åtgärder (varierande från land till land) mot de nationella kommunistiska partierna.

12 Abbott Gleason, Totalitarianism, The Inner History of the Cold War, New York 1995.

5.1.6 Hotbilder

Kommunistiska internationalen (Komintern) som hot

Hotbilder har ofta en eftersläpande karaktär. De hålls mera vid liv av historiska händelser än aktuella företeelser. När det gäller Sovjetunionen som hot spelade tre företeelser en central roll: Den kommunistiska internationalen (Komintern), terrorn och sovjetiska interventionsförsök utomlands.

Komintern framträdde vid sitt bildande år 1919 som en ny international för alla socialistiska partier, men i realiteten blev den en international enbart för de kommunistiska partierna. Redan vid mitten av 1920-talet stod det klart att det sovjetiska kommunistpartiet, ytterst Stalin, hade omvandlat Komintern till ett lydigt redskap för sovjetisk utrikespolitik. Forskningen har klargjort att kommunistpartierna hade ett visst nationellt handlingsutrymme, men utvecklingen åren 1928/29 och 1934/35 visade att kommunistpartierna i stora drag underkastade sig de strategiska riktlinjer som uppdrogs i Moskva.13 Komintern gjorde anspråk på att vara ett världsparti, där de nationella kommunistiska partierna ingick som sektioner. Det gemensamma syftet var att åstadkomma världsrevolution. När man i väst läste Kominterns program var den givna slutsatsen att här fanns en organisation som syftade till att med alla medel destabilisera de demokratisk-liberala kapitalistiska staterna, uppegga massorna mot statsmakten och underblåsa ekonomisk kris och oordning. I efterhand kan man se att kommunisternas drömmar om världsrevolution hade gått i graven redan år 1923, att proletariatet aldrig var den revolutionära kraft som Marx och andra trott och att det liberal-kapitalistiska systemets motståndskraft var en helt annan än kommunisterna föreställt sig. Det förelåg i själva verket en fundamental missuppfattning på kommunistiskt håll om kapitalismens utvecklingsstadium. Den hade inte, som Lenin hävdat, nått sitt sista stadium utan befann sig tvärtom i sitt mest dynamiska utvecklingsskede.

Komintern var ett centralt inslag i den kommunistiska hotbilden. Den skapade en föreställning att de nationella kommunistpartierna var ombud för främmande intressen. Kommunisten som Komin-

13 Se Kermit McDermott, Recent Literature on the Comintern Problems of Interpretation i Mikhail Narinsky , Jürgen Rojahn (ed) Centre and Periphery. The History of the Comintern in the Light of new Documents, 1997.

tern-agent blev en stående figur i tidens politiska föreställningsvärld. Denna saknade inte helt realism, även om Komintern framför allt var en ideologisk-politisk organisation, som i skiftande lägen sökte formulera en politisk strategi för den världskommunistiska rörelsen. Den retorik som Komintern utvecklade var revolutionär och våldsinriktad särskilt under perioden 1928-1934. Ännu långt efter det att Komintern upplösts (1943) kvarstod bilden av de nationella kommunistpartierna som agenter för sovjetiska intressen. När Kominform bildades 1947 tolkades detta omedelbart som en nyuppstånden Komintern. Kominternstereotypen kom under efterkrigstiden också att överföras på de sovjetiska säkerhets- och underrättelseorganen, KGB och GRU och den subversiva verksamhet som dessa ansågs involverade i. KGB-agenten och Komintern/Kominform-agenten blev utbytbara storheter.

De nationella kommunistpartierna försvarade Sovjetunionen som socialismens största landvinning och slöt mer eller mindre explicit upp bakom Moskvas utrikespolitiska hållning.14 De byggde sin politik på att det sovjetiska systemet skulle visa sin sociala och ekonomiska överlägsenhet, men detta innebar inte att de var bundna till Sovjetunionen på det sätt som förekom i den antikommunistiska propagandan, där kommunisterna beskrevs som viljelösa robotar beredda att i varje läge gå Sovjetunionens ärenden. Huvudmassan av de kommunistiska partiernas medlemmar var arbetare - ofta mer nationellt integrerade än de själva var medvetna om. Att bindningen till Sovjetunionen inte var ovillkorlig belyses också av det faktum att det inom de nationella kommunistpartierna förekom en intern debatt om hållningen till Sovjetunionen och att under sextiotalet kritiken av Sovjetunionen blev alltmer öppen. I realiteten höll de nationella kommunistpartierna sig med två trosföreställningar, den ena abstrakt, den andra konkret: den ena Marx´ vision av ett jordiskt paradis, människans inträde i ”frihetens rike”, den andra Sovjetunionen som potentiell utopi. Det var den sistnämnda föreställningen som skulle visa sig fatal. Bindningen till Sovjetunionen förlamade den marxistiska utopins attraktionskraft.

Det andra bestämmande inslaget i den sovjetiskt/kommunistiska hotbilden var terrorn. Efter ett attentat mot Lenin i augusti 1918 släpptes en röd terror lös, tusentals människors sköts, hundratusentals flydde landet. En stor del av landets elit blev emigranter. Utblottade tvingades de söka sitt uppehälle i väst. Många i det adli-

14 De var också bundna till Moskva genom olika ekonomiska subsidier. Se Morten Thing (red) Guldet fra Moskva. Finansieringen af de nordiske kommunistpartier 1917-1990, Viby 2001.

ga skiktet, furstar och grevar nödgades ta arbeten som språklärare, banktjänstemän eller taxichaufförer. Deras sociala deklassering blev en påminnelse för borgerligheten i Europa om det öde som väntade om bolsjevikerna segrade. Med emigranterna följde ohyggliga historier om bolsjevikernas framfart.15

Även om många av dessa historier var överdrivna, saknade de inte verklighetsunderlag. Uppfattningen om kommunismen som en terroristisk rörelse förstärktes under trettiotalet genom de s.k. Moskvarättegångarna 1937-38 och de utrensningar som följde. Sammanlagt 681 000 personer skall ha likviderats i samband med dessa.16 De ”folkfiender” som undgick döden dömdes till långvariga straff i den väldiga fängelseindustri (Gulag) som byggts upp sedan 1920-talet och där miljoner omkom. Även om det fanns uppgifter om detta lägersystem redan i samtiden, skulle det dröja till Chrusjtjovs ”avstaliniseringstal” på 20:e partikongressen 1956 innan Gulagarkipelagen fick verklig gestalt i västerländskt medvetande.

Det tredje elementet i den kommunistiska hotbilden var uppfattningen att Sovjetunionen var beredd till militära aktioner utomlands för att sprida världsrevolutionen eller hjälpa meningsfränder. De minnesgoda erinrade sig det polsk-sovjetiska kriget 1920, då världsrevolutionen tycktes på väg, buren av röda arméns bajonetter. Hjälpen till den ”röda” sidan i spanska inbördeskriget 1936-1939 sågs också som ett tecken på Sovjetunionens beredvillighet att intervenera utomlands. Det mest åberopade exemplet var emellertid Sovjetunionens anfall på Finland i november 1939. Ingenting torde betytt mera för bilden av Sovjetunionen som en militärt expansionistisk stat än detta krig. Genom tillsättandet av den s.k. Kuusinenregeringen och den fiktion som denna regering byggde på, befästes

15 I en broschyr Bolsjevikernas blodtörst. Ett ögonvittnes berättelse, som utkom 1920, och som skall ha tryckts i 50 000 exemplar, ges följande skildring av den bolsjevikiska hemliga polisens (tjekans) förhörsmetoder i Kiev: ”Den torterade bands vid en vägg eller en stolpe, varefter ett flera tum brett järnrör, som man i Ryssland behöver till samovarer, pressades med den ena öppningen mot ett ställe på kroppen och bands fast. I detta rör fördes sedan in en råtta varefter den andra öppningen genast stängdes med ståltrådsnät: sedan eldades framför öppningen. Det av hettan till förtvivlan bragta djuret började nu för att bana sig en väg ut äta sig in i kroppen på den olycklige. Det fruktansvärda med denna tortyr består i att de olyckliga plågades i timmar/…./ innan de gav upp andan.” R. Nilostonsky, Der Blutrauch des Bolschewismus. Berichte eines

Augenzeugen, Berlin 1920 2:a uppl. s. 13. Cit. i Hans-Ulrich Wehler, Entsorgung der deutschen Vergangenheit? Ein polemischer Essay zum ´Historikerstreit´, München 1988 s. 150 o 236f.

Denna scen har citerats så pass utförligt därför att Hitler enligt den tyske historikern Ernst Nolte skall ha läst denna skildring och tagit djupt intryck av den. Skildringar av detta slag skall ha övertygat Hitler om att gentemot bolsjevikerna gällde det att utrota eller utrotas. Hitlers ´asiatiska dåd´ under andra världskriget (mordet på judarna) skall enligt Nolte ha inspirerats av bolsjevikernas ´asiatiska dåd´efter maktövertagandet. 16 Stéphane Courtois et al, Kommunismens svarta bok, Stockholm 1999 s. 202.

föreställningen att Moskva var berett till krig för att sprida kommunismen. I efterhand torde de flesta forskare mena att anfallet på Finland var ett preventivt krig betingat av en önskan att skydda Leningrad och förhindra att Finland utnyttjades som tyskt uppmarschområde. Men hade den finska fronten brutit samman, finns det ingenting som tyder på att Finland skulle ha kunnat bevara sin nationella självständighet.

Det säkerhetspolitiska hotet

Hotbilder är föreställningar om fientlighet. Så länge kalla kriget pågick uppfattades kommunismen och Sovjetunionen som ett starkt säkerhetspolitiskt hot. Denna hotbild försvagades kraftigt i och med Sovjetunionens upplösning 1991: 1996 förklarade chefen för den svenska militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (MUST) att Sovjetunionen/Ryssland upphört att vara ett militärt hot mot Sverige.

Det som gjorde Sovjetunionen till ett hot under kalla kriget var de ideologiska motsättningarna och de spänningar som dessa skapade.17 Men det sovjetiska hotet hade också en mera ”materiell sida” som sammanhängde med att Sovjetunionen var en oerhört mäktig stat, som demonstrerat en väldig militär slagstyrka i kampen mot den fruktade tyska krigsmaskinen. Det sovjetiska systemets slutenhet och terroristiska karaktär, särskilt under Stalin, bidrog också i hög grad till att förstärka den allmänna hotbilden. Det låg något ytterst skrämmande i Stalins absoluta maktposition - att frågan om krig och fred tycktes avhängig av en individs omdöme och sinnesstämningar. Till detta kom att Sovjetunionen efter krigsslutet hade en miljonarmé i östra Europa. Kombinationen av autokratisk diktatur och militär styrka gjorde Sovjetunionen till ett hot. När dessutom en ideokratisk stat som Sovjetunionen sökte vinna säkerhet genom kontroll över sina grannländer var det ofrånkomligt att detta uppfattades som uttryck för expansiva avsikter. Framför allt det kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien sågs av många som en paradigm för sovjetisk/kommunistisk expansionism: inre destabilisering genom de nationella kommunistpartierna följt av sovjetiskt maktövertagande. Här fanns ett land där det inhemska kommunistpartiet nästan uppnått majoritet i väljarkåren, vilket gett partiet möjligheter att vinna inflytande över den civila och militära

17 Detta belyses inte minst av att när kommunistpartiet förlorade sin maktställning, upphörde Sovjetunionen praktiskt taget att vara ett hot.

förvaltningen. Sovjetunionen hade inte några trupper i Tjeckoslovakien vid ”kupptillfället” men utövade ändå ett betydande tryck på händelseutvecklingen.

Hotbilden under kalla kriget hade således en dubbelsidig karaktär: det var både ett inrikespolitiskt hot, representerat av de nationella kommunistpartierna, och ett yttre hot skapat av Sovjetunionens maktposition. För att förstå kalla kriget är det emellertid nödvändigt att skilja mellan Sovjetmakten och kommunismen/socialismen. Denna var en självständigt verkande historisk kraft oberoende av Sovjetunionen. Detta var tydligast vad gäller de socialdemokratiska partierna i Västeuropa som beskrev sig som socialistiska, men samtidigt tog avstånd från kommunismen och det sovjetiska samhällssystemet. De nationella kommunistpartierna slöt upp bakom sovjetsystemet, men Moskva hade inte någon fullständig kontroll över dessa partier. De hade att fungera i liberalparlamentariska miljöer och måste beakta den egna medlems- och väljaropinionen. Strejkerna i Frankrike i februari 1948 uppfattades av samtiden som ”beordrade” av Moskva, men tycks snarare varit resultatet av ett tryck underifrån.

Till hotbilden kan ytterligare element föras. Stalins politik var ofta klumpig och brutal på ett sätt som spelade de antikommunistiska krafterna i väst i händerna. Utifrån sin marxistisk-leninistiska föreställningsvärld trodde han att imperialistiska motsättningar mellan västmakterna skulle bli oundvikliga efter kriget, men i själva verket bidrog hans egen politik till att pressa dessa närmare varandra. Marshallplanen år 1947 uppfattades på sovjetiskt håll som en strävan att lösgöra staterna i östra Europa från Sovjetunionen och ledde till att Moskva stärkte greppet över dem. Berlinblockaden åren 1948/49 var förmodligen ett försök från Stalins sida att framtvinga ett återupptagande av de förhandlingar i Tysklandsfrågan, som avbrutits på hösten 1947, men uppfattades i väst som uttryck för militär expansionism. Koreakriget, som Stalin efter ivriga påtryckningar från Kim Il-Sung gav klartecken till, sågs också i väst som ett led i en sovjetisk expansionsplan. De kinesiska kommunisternas seger i inbördeskriget i Kina 1949 bidrog till att befästa föreställningarna om att världskommunismen under Sovjetunionens ledning var på marsch, men även här skulle det så småningom visa sig att ”världskommunismen” inte var så monolitisk som man föreställt sig.

Kalla kriget hade drag av religionskrig. Historiskt låter det sig bättre jämföras med trettioåriga kriget och de franska revolutionskrigen på 1790-talet än med exempelvis första världskriget, som var

en mera utpräglat maktpolitisk konflikt.18 Sedan kapprustningen kommit igång mot slutet av 1940-talet och terrorbalansen etablerats under senare delen av 1950-talet, uppstod under 1960-talet ett slags informell ”vapenvila” såtillvida att det skedde ett underförstått accepterande av respektive blocks intressesfärer. Kuba-krisen år 1962 blev paradoxalt nog en bekräftelse på detta intressesfärstänkande. Men även om läget stabiliserades i Europa sökte sig motsättningarna andra arenor, främst i Afrika och Sydostasien. Under 1980-talets första hälft flammade de ideologiska motsättningarna ånyo upp, man talar t o m om ”det andra kalla kriget”, men i och med Gorbatjovs makttillträde 1985 blev det den inre utvecklingen i Sovjetunionen som hamnade i fokus.

5.1.7 Kalla kriget som religiös och nationell kamp

Kommunismen var ateistisk och internationalistisk. Den ställde sig avvisande till tanken på en gudomlig transcendent ordning; den såg nationalismen som en kraft som måste övervinnas - vilket inte hindrade att en intensiv nationell kult utvecklades i Stalins Sovjetvälde. Arbetaren sades, med Marx ord, inte ha något fädernesland. Kommunismens ateism bidrog till att kyrkorna engagerades i den antikommunistiska kampen, den katolska kyrkan utfärdade bannbullor mot kommunismen. Religionen mobiliserades således i antikommunismens tjänst. Men även nationalismen mobiliserades i kampen. Särskilt i USA fick antikommunismen en starkt nationell prägel. Kommunismen beskrevs som ett hot mot Förenta Staternas grundläggande värden, som ”oamerikansk” verksamhet. Kommunismens ateistiska och antinationella hållning bidrog i hög grad till att försvaga dess attraktionskraft. ”De gav oss ett svärd”, som en av USA:s ledande antikommunister, Richard Nixon, uttryckte det.

5.1.8 Kommuniststereotyper

Kalla kriget var i hög grad ett underrättelse-, spion- och propagandakrig. Säkerhetstjänsterna svällde till enorma organisationer. I USA tog sig den antikommunistiska kampen former som innebar att yttrandefrihet och rättssäkerhet äventyrades. Även om kommunismen i Ryssland inte kunde krossas, var man i USA fast beslu-

18 Georges-Henri Soutou, La guerre de cinquante ans. Les relations est-ouest, Paris 2001.

ten att vinna på ”hemmaplan”.19 I orkestreringen av den antikommunistiska propagandan spelade FBI-chefen J. Edgar Hoover en viktig roll. Antikommunismen blev ett framträdande inslag i populärkulturen, där stereotypa föreställningar om kommunismen kolporterades ut. Den antikommunistiska hyperpatriotismen ledde till en politisering av hela den kulturella sfären. Myndigheterna ingrep mot konstnärer, författare, lärare och forskare, eftersom de ansåg sig handla i nationens och demokratins namn. ”Rätten att ha rättigheter” som ett kriterium på det demokratiska samhället hotades. President Eisenhower föreslog t.o.m. 1954 att kommunister skulle berövas sitt amerikanska medborgarskap.20

Kommunistjakten intensifierades genom senator Joseph McCarthy omkring 1950. McCarthyismen var en populistisk form av antikommunism, som t.o.m. skrämde de ”traditionella” antikommunisterna. De förstod att hans verksamhet förr eller senare skulle diskreditera antikommunismen, men de vågade länge inte öppet angripa honom, eftersom han åtnjöt stöd, inte bara från mäktiga konservativa krafter, utan också från folket. McCarthy betecknade antikommunismens urspårning i förföljelse. Vid tiden för McCarthys framträdande förelåg en bred antikommunistisk konsensus i det amerikanska samhället. McCarthy fanatiserade denna konsensus - innan han störtades 1954 hade hans verksamhet bidragit till att skapa ett slags mentalt undantagstillstånd i USA

Den kommuniststereotyp som utvecklades utgick från att kommunismen var en monolitisk världsrörelse styrd från Moskva. Alla kommunister var i princip lika och ställde blint upp på ledningens ord. Varje beslut som fattades i Moskva kunde motståndslöst kanaliseras ut i systemet. Denna bild var överdriven, men fick en viss trovärdighet genom att man sett hur kommunistpartierna svängt under Komintern-tiden. Från att ha varit glödande antifascister fram till den s.k Ribbentrop-Molotovpakten i augusti 1939 förvandlades kommunisterna inom loppet av några veckor till anhängare av en ”kålsuparteori” där västmakterna jämställdes med det nazistiska Tyskland. Det fanns också en föreställning att den som en gång varit kommunist förblev så för alltid. Avhoppade medlemmar misstänktes vara ”sovande agenter”. Hade man insupit det farliga giftet, kunde man inte återvinna full trovärdighet om man inte aktivt engagerade sig i den antikommunistiska kampen. Det sovjetiska systemets slutenhet gjorde att få spärrar sattes för fantasin. Mest

19 Om den amerikanska antikommunismen se Ellen Schrecker, Many are the Crimes. History of McCarthyism in the United States (1998). 20 Se Stephen J. Whitfield, Culture of the Cold War, Baltimore 1991.

skrämmande var föreställningen att kommunismen var en drog som bildligt injicerades i individen. Skräcken för ”en inre erövring” kommer till uttryck i Hollywoodfilmer som ”The Invasion of the

Body Snatchers” (1952) där främmande varelser från rymden tar kontroll över fredliga amerikanska medborgare. Det är i filmer som denna som den djupaste kommunistskräcken kommer till uttryck.

Demoniseringen av motståndaren hotade att leda till avhumanisering. Ingen normal människa kunde vara kommunist. Kommunisten var närmast en fjärrstyrd robot, oemottaglig för rationella argument. ”Hjärntvätt” blev det samlande begreppet för dessa farhågor.21 Under Koreakriget diskuterades denna företeelse ivrigt. Man trodde att kommunisterna, med inspiration från den ryske psykologen I.P. Pavlov, funnit ett sätt att ”byta ut” en människas medvetande mot ett annat. Föreställningen om hjärntvätt byggde i mycket på att man ansåg det fullständigt otänkbart att en ”hederlig” amerikansk soldat, ens i fångenskap, skulle kunna falla för kommunisternas propaganda. Kommunisterna måste, trodde man, ha kommit i besittning av ett psykologiskt vapen av oerhörd betydelse - om detta inbegrep tortyr, droger eller utstuderade förhörsmetoder, förblev oklart.22

5.1.9 Kalla kriget som hot om världskrig

Kalla kriget utmärktes av stark krigsskräck. Den politiska spänningen mellan blocken, det intensiva propagandakriget, de stereotypa fiendeföreställningarna, gjorde att under vissa perioder krigshotet upplevdes som överhängande. Särskilt intensivt var det mellan åren 1948 och 1952 då en förkrigsstämning - en känsla inte om kriget skulle komma, utan när det skulle komma - var utbredd. I teaterprogram fanns uppgifter om hur publiken skulle förfara i händelse av kärnvapenattack.23 Föreställningen att Sovjetunionen var expansionistiskt och eftersträvade kommunistiskt världsherravälde var massiv. Kommunisternas maktövertagande i Tjeckoslovakien år 1948, kommunismens seger i Kina år 1949, den sovjetiska atombomben samma år, Koreakrigets utbrott i juni 1950: allt tycktes peka i samma riktning.

21 Abbott Gleason, Totalitarianism. The Inner History of the Cold War, New York 1995 s. 89 ff. 22 Susan L. Carruthers, Korea: the Great Brain Robbery? Paper presented to the ICBH Conference, `Britain and the Cold War´ 1997. 23 Arthur Marwick, The Sixties, London 1998 s. 31.

Vad säger den moderna forskningen om det sovjetiska militära hotet vid denna tid? Planerade Sovjetunionen ett oprovocerat anfall mot väst för att sprida rysk imperialism och kommunism? I en år 1990 frisläppt hemlig rapport om kapprustningen åren 1945-1972, utförd av amerikanska historiker på Pentagons uppdrag, beskrevs Stalins politik efter kriget som ”extremely cautious”, även om han tycks ha trott att Sovjetunionens militära styrka i händelse av revolutionär utveckling i Europa skulle fungera avskräckande på en kontrarevolutionär aktion.24 Även om mycket nytt källmaterial presenterats sedan år 1990 är fortfarande viktiga militära arkiv slutna för forskning.25 Men det material som hittills framkommit tycks i stort sett bekräfta Pentagonrapportens bild. Den ledande tyske kalla-krigsforskaren Wilfried Loth uttrycker det på följande sätt:

För förståelsen av kalla kriget är den insikten central att fruktan för ett anfall från motsidan mot den egna säkerhetssfären inte var mer eller mindre överdriven utan i sin substans ogrundad. Denna insikt är inte oomtvistad. Den är inte lätt att ta till sig emedan den tvingar oss att ta avsked från förtrogna illusioner och legitimeringar, som etablerades under kriget. Den är emellertid väl belagd och genom de fakta som framkommit efter det kalla krigets slut ytterligare förstärkt.26

Den svenske sovjetkännaren Kristian Gerner kommer i en artikel om det på 1990-talet initierade rysk-amerikanska historieprojektet, ”Parallell History Project on Nato and Warsawpact” till en liknade slutsats:

Det fanns förvisso både stor sovjetisk militär förmåga och utarbetade planer för hur man skulle marschera in i och ockupera Västeuropa. Det fanns också en bild av de demokratiska västmakterna som fiender, men det fanns uppenbarligen inte någon strävan att söka angripa dem militärt.27

24 William Burr, Soviet Military Strategy: Using Declassified History ((internet: www.hfni.gsehd.gwu.edu/CWIHP/BULLETINS/b4aa 11.htm). 25 William Burr, Soviet Cold War Military Strategy: ”…lack of access to Russian military archives means that a crucial portion of Cold War Territory cannot be explored systematically…” 26 Wilfried Loth, Was war der Kalte Krieg. Annäherung ein unbewältigtes Erbe www.dhm.de/roerig/ws959/texte. 27 ”Det kalla kriget var verkligen kallt”, Svenska Dagbladet 17.9.2000.

Ledaren för det nyss nämnda historieprojektet, den allmänt respekterade historikern Vojtech Mastny skriver i en artikel i Foreign

Affairs 1999:5:

On the fundamental question at NATO´s creation, the Soviet archives, as so far examined, give every indication that the Soviet Union never seriously planned an unprovoked attack on Western Europe. 28

Hölls det sovjetiska hotet levande för att hålla samman NATOalliansen? Mastny menar att ett sådant omdöme ”with the benefit of hindsight” skulle vara alltför lättköpt. Man kan nämligen inte utesluta, menar han, att även om Stalin vid tiden för NATO:s bildande aldrig övervägde att anfalla väst, NATO:s tillblivelse bidrog till att han avhölls från frestelser - ett antal ”windows of opportunity” stängdes.

I efterhand kan man konstatera att det militära anfallshotet överdrevs, och att det fanns krafter i väst som ville överdriva detta hot bl.a. av inrikespolitiska skäl. Den amerikanske historikern Frank Kofsky menar på grundval av omfattande källforskningar att den krigsskräck som gick över västvärlden efter den kommunistiska kuppen i Tjeckoslovakien februari 1948 i mycket var frammanipulerad av ledningen i Washington i syfte att övervinna den kvardröjande isolationismen i USA och få kongressen att godkänna ökade militära anslag till flygindustrin som hotades av konkurs.29

Men alldeles oberoende av ledarnas intentioner utgjorde den väldiga kapprustningen en risk i sig; en situation kunde uppstå där ett krig ansågs oundvikligt. Det som emellertid gav kalla kriget dess särprägel och som skiljer det från tidigare epoker av väpnad fred och ömtålig maktbalans är atom- och missilvapnen. För första gången i historien hade fiendeblocken möjlighet att utplåna varandra: ett nytt strategiskt begrepp myntades: Mutual Assured Destruction (MAD). Insikten härom gav upphov till apokalyptiska stämningar, men även till övertygelsen att supermakterna hade ett gemensamt intresse att förhindra spridning av kärnvapen och till det yttersta undvika öppet krig. Det ömsesidiga förintelsehotet, terrorbalansen, blev paradoxalt nog en fredsfaktor.

28 Vojtech Mastny, ”Nato at Fifty: Did Nato Win the Cold War?” Foreign Affairs. 1999 May/June. 29 Frank Kofsky, The War Scare of 1948. A Successful Campaign to Deceive the Nation, New York 1993.

5.1.10 Kalla kriget som en civilisationskonflikt

Det fanns i det kalla kriget ett element av civilisationskonflikt. Medan Sovjetunionen av sina anhängare beskrevs som världens mest framskridna samhällsform, fanns det på antikommunistiskt håll olika stereotypa föreställningar om Sovjetunionen som en halvt barbarisk civilisation, som en falsk modernitet präglad av primitivitet och grymhet under ytan.

Den brittiske forskaren Richard Aldrich skriver i ett arbete om de brittiska och amerikanska underrättelsetjänsterna under kalla kriget:

Kulturella och rasmässiga stereotyper bidrog till att förvrida den västliga underrättelseverksamheten vis-a-vis Sovjetunionen under hela andra världskriget och många år efter detta. Föreställningen om ryssarna som ett slags halvorientaliska barbariska horder nådde sin höjdpunkt under krigets slutskede, särskilt i Tyskland och Polen… rasistiska attityder fanns det emellertid inte endast gentemot Sovjetunionen utan dessa var vitt spridda i Whitehall och Washingtons underrättelseorganisationer…. Några menade att Rysslands europeiskhet endast var en fasad bakom vilken orientalen dolde sig.. Det fanns försök att generellt beteckna slaven som efterbliven och trögtänkt….30

Det ryska beteendet i östra Europa i krigets slutskede, fördrivandet av miljoner tyskar från Ostpreussen och västra Polen, våldtäkterna av tyska kvinnor, utplundringen av materiell utrustning i östra delen av Tyskland, bidrog till att befästa bilden av ryssarna som halvbarbarer. I populärkulturen var den omänskligt grymme halvorientaliske ryssen en stående figur. ( Se exempelvis filmen ”The Manchurian Candidate” 1962.)

5.1.11 Kalla kriget som moralisk konflikt

Den amerikanska politiken strävade efter 1947 att hålla tillbaka (contain) en förment sovjetisk expansion. Denna uppgift var emellertid inte enbart betingad av geopolitiska motiv, dvs. att förhindra Sovjetunionens fysiska expansion. I lika hög grad kan containmentpolitiken ses som en symbolpolitik syftande till att förhindra den ideologiska smitta som kommunismen utgjorde. Contain-

30 Richard Aldrich, The Hidden Hand, Britain, America and the Cold War. Secret intelligence, London 2001 s. 37f.

mentpolitiken blev en ekonomisk, social och ideologisk karantänpolitik. Sovjetunionen sågs inte som en normal stat utan som en internationell konspiration. Sovjetsystemet saknade därför moralisk legitimitet. Att, som exempelvis Kennan, hävda att Sovjetunionen hade legitima säkerhetskrav, var därför att gå tyranniet till mötes. Däremot ansågs varje åtgärd från västs sida som bidrog till att destabilisera detta system som moraliskt legitim. Att diskutera vem som hade ”skuld” till det kalla krigets utbrott var överflödigt. Den engelske historikern Robert Conquest, författare till flera uppmärksammade arbete om terrorn i Sovjetunionen ger i sin bok ”Reflections on a Ravaged Century”(1999) uttryck för denna hållning. Kampen mot Sovjetunionen var en kamp som måste utkämpas för att rädda västerlandets moraliska identitet. Att samarbeta, att förhandla, ja att förhålla sig neutral till detta system var förkastligt. Sveriges ”moraliskt pretentiösa” neutralitetspolitik, menar Conquest, var snarare en tillgång för stalinisterna än för väst.31 Sin främsta kritik riktar Conquest emellertid mot de intellektuella i väst som stödde kommunismen. Hans förakt och avsky för denna människokategori saknar gräns; han ser dem som patologiska fall, som ”traitors to the human mind, to thought itself”.32 Att de kommunistiska partierna i övervägande grad var arbetarpartier eller att kommunismen skulle kunna tillerkännas någon form av legitimitet som en reaktion på den tidiga industrialismens livsvillkor berörs inte.

Conquest var under flera år verksam inom de västerländska underrättelse- och säkerhetstjänsterna. Hans synsätt torde spegla attityder inom dessa organisationer. Genom att tolka kalla kriget som en manikeisk kamp mellan ljus och mörker, mellan godhet och ondska gavs legitimitet åt den egna verksamheten.

31 Robert Conquest, Reflections on a Ravaged Century, London 1999 s. 165. 32 Ibid s. 118 jfr s. 127.

5.2 Tidsandans svängningar 1945-2000

33

5.2.1 1945-1947 Radikala strömningar. Antifascismens dominans

Vid krigsslutet år 1945 stod Sovjetunionen och kommunismen på höjden av prestige. Sovjetunionen hade spelat en avgörande roll i kampen mot det nazistiska Tyskland och på kontinenten, i Frankrike, Italien, Tjeckoslovakien, Danmark och Jugoslavien, hade kommunisterna spelat en framträdande roll i motståndet mot ockupationstrupperna. Någon har sagt att kriget för kommunisterna blev deras ”finest hour”. Patriotism och uppslutning bakom Sovjetunionen lät sig förenas. Kommunismen erhöll en legitimitet som aldrig tidigare; kommunisterna tycktes på väg att inordnas i den nationella gemenskapen.

Segern över Hitlertyskland ansågs ha visat styrkan i det sovjetiska systemet och den kommunistiska partimodellen. Samtidigt upplevdes ”det borgerliga samhället” som medansvarigt till det elände och lidande som nazismen förorsakat. Det kapitalistiska systemet framstod som solkat av 1930-talets ekonomiska kris, oförmöget att skapa verklig trygghet. Även borgerliga partier påverkades av dessa radikala strömningar Om den svenska socialdemokratin vid krigsslutet talade om planhushållning, talade folkpartiet om ramhushållning. (Det var bl.a. därför Per Albin Hansson trodde att det skulle bli möjligt att skapa en samlingsregering efter kriget.) De svenska kommunisterna anslöt sig år 1944 utan reservationer till socialdemokratins efterkrigsprogram.

Från kommunistiskt håll strävade man aktivt efter att eliminera antikommunismen i offentligheten. I stället skulle antifascismen utgöra grunden för den nationella opinionsbildningen. Aldrig mer

Hitler! skulle bli det förenande slagordet. Antifascismen blev kommunisternas inträdesbiljett till den demokratiska partigemenskapen. Den strategi kommunisterna utvecklade gick ut på att erövrandet av den politiska makten skulle ske genom koalitionsregeringar och/eller samverkan med de socialdemokratiska partierna.

Man återknöt således till den s.k. folkfrontsstrategin från senare

33 Avsnittet, författat av kommissionsmedlemmen Alf W Johansson, ger en överblick över opinionsbildningen i Sverige under efterkrigstiden.

delen av 1930-talet. På kommunistiskt håll talade man inte längre om proletariatets diktatur, slagordet var folkdemokrati. Antifascismen skulle inte förbli dominerande under längre tid. Till detta bidrog främst tre faktorer:

1) De ökade spänningarna mellan andra världskrigets segrar-

makter, alltså mellan USA, Storbritannien och Sovjetunionen. Åren 1947/48 bröt den krigstida alliansen samman och ersattes av öppen fientlighet mellan blocken. Detta ledde i sin tur till att Sovjetunionen stärkte det politiska greppet över de stater i östra Europa som man militärt behärskade. 2) Upprättandet av s.k. folkdemokratier i östra Europa visade

sig vara en täckmantel för upprättandet av sovjetstyrda kommunistiska diktaturer. Detta gjorde att den kommunistiska folkdemokratistrategin förlorade all trovärdighet i den västliga opinionen, 3) Det kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien i

februari 1948 blev det slutliga beviset på att kommunisterna inte var några pålitliga demokratiska koalitionsbröder. ”Pragkuppen” uppfattades som ett belägg för att Moskva inte uppgivit planerna på världsrevolution. Kommunisternas påstående att de slagit in på den demokratiska vägen vann ingen tilltro. Socialdemokratin, som tidigare hållit en relativt låg profil i förhållande till kommunisterna, blev efter Pragkuppen öppet antikommunistisk. Den tidigare välvilliga hållningen i opinionen mot Sovjetunionen förbyttes i misstro och fientlighet. Detonerandet av den sovjetiska atombomben år 1949 och kommunisternas seger i Kina samma år skapade krigsskräck i västerlandet. Världskommunismen syntes vara på marsch igen.

5.2.2 1948-1962 Antikommunismens dominans

Från år 1948 kan man tala om antikommunismens primat. Starkast var dessa stämningar i USA. Enligt vissa uppgifter skall var sjätte medlem i det diminutiva amerikanska kommunistpartiet år 1956 ha varit federal säkerhetsagent.34 Tusentals lärare, filmregissörer, för-

34 Peter Gill, Policy Politics: Security Intelligence and the Liberal Democratic State, London 1994 s. 156.

fattare och offentliganställda förlorade sina arbeten eller fick sina karriärer stoppade i jakten på kommunistiska säkerhetsrisker.35

Även i Sverige blev antikommunismen en framträdande faktor i opinionsbildningen, men fick aldrig samma allomfattande karaktär som i USA. Någon svensk McCarthy framträdde aldrig. Antikommunismens mest profilerade företrädare blev chefredaktören för Dagens Nyheter, Herbert Tingsten, aktivt understödd av tidningens politiske redaktör Leif Kihlberg.

Den svenska socialdemokratin hade sedan 1920-talet drivit en hård kamp mot kommunisterna i fackföreningarna. Tage Erlander talar i sina memoarer om att han, som nyvald statsminister, uppställde målet att reducera kommunisterna i Sverige till en betydelselös sekt. Varje fackförening skulle omvandlas till en kamporganisation mot kommunisterna.”De osvenska” blev en inte ovanlig beteckning på kommunisterna. SKP beskrevs i en socialdemokratisk broschyr från 1950 som ”inget svenskt politiskt parti (utan)…en propagandacentral för främmande makt”.36 En tävlan utvecklades mellan socialdemokratin och borgerligheten i antikommunistisk effektivitet. Det uttrycktes ibland på borgerligt håll en oro för att socialdemokratin, trots sin kamp i fackföreningarna, inte var antikommunistiskt pålitligt och inte tillräckligt energiskt bemödade sig om att inpränta i den svenske arbetaren vad sovjetkommunismen innebar. Herbert Tingsten återkom i ledare efter ledare till tesen att det fanns en ”halvkommunism” inom socialdemokratin som måste utrotas:

Först då de svenska arbetarna förstår att kommunism är reaktion på alla områden, förtryck, förbud mot strejker, slavarbete, ökade inkomstskillnader, hårda strafflagar - är den kommunistiska faran undanröjd. Först då socialdemokratin helhjärtat bidrar till att ge arbetarna denna upplysning är halvkommunismen inom partiet besegrad.37

Från socialdemokratisk sida svarade man indignerat att det alltid varit socialdemokratin som hade fört den verkliga antikommunistiska kampen. Borgerligheten hade i stort sett varit åskådare, hette det i en socialdemokratisk broschyr:

35 Se Ellen Schrecker, Many are the crimes. McCarthyism in America, Boston 1998. 36 Herbert Yve, De osvenskas linje. Fakta (för socialdemokratiska talare) nr 3 1950. 37 Cit. Från Alf W Johansson, Herbert Tingsten och det kalla kriget, Stockholm 1995 (andra tryckningen) s. 245

Vilka är det som på mångtusende fackföreningsmöten runt om i landet fått slåss mot kommunisterna och därmed räddat den fackliga rörelsen? Vilka är det som på tusentals offentliga möten sedan 30 år tillbaka fått slåss mot kommunisterna? De borgerliga har inte visat någon klar linje i fråga om ytterlighetsriktningarna.38

På socialdemokratiskt håll fanns det ett partitaktiskt intresse att hålla ”rågången” mellan socialdemokrati och kommunism så bred som möjligt för att binda vänsterfalangen inom det egna partiet. Bristen på demokratiskt sinnelag och undfallenheten mot Sovjetunionen var centrala teman i socialdemokratins antikommunistiska propaganda. Men socialdemokratin fungerade samtidigt i vissa avseenden som en spärr mot mera långtgående antikommunistiska framstötar från den borgerliga sidan.

Spionaffärerna Hilding Andersson år 1951 och Fritiof Enbom år 1952 skapade en massiv antikommunistisk och antisovjetisk atmosfär i Sverige. De sågs som en bekräftelse på att kommunisterna bedrev illegal verksamhet och var beredda att bistå fienden. ”Sabotageplaner klara vid anfall mot Boden” var en tidstypisk rubrik i Dagens Nyheter under Enbomsrättegången.39 Nedskjutningen av DC-3:an och Catalinaaffären år 1952 förstärkte bilden av det sovjetiska militära hotet mot Sverige. Den inre utvecklingen i Sovjetblocket påverkade också stämningen. Upprorsförsöken i Östtyskland år 1953 och Ungern år 1956 var betydelsefulla såtillvida att de bidrog till att skapa desillusion hos många intellektuella som tidigare känt sympati för kommunismen. Den ”tredje ståndpunkten” som var ett försök att bryta upp kalla krigets svartvita tänkande, försvann från offentligheten. Krossandet av Ungernrevolten år 1956 skapade en genuin upprördhet i det svenska samhället.

Kommunisterna hade 1944 nått mer än tio procent av väljarkåren. Under femtiotalet sjönk deras röstetal till hälften (utom valet 1958 då det sjunker till 3.4 procent

)

. Kommunisterna blev en mar-

ginell kraft i svensk politik.

1950-talet brukar beskrivas som ett idylliskt årtionde; någon har sagt att det var det sista decenniet på 1800-talet. Trots att socialdemokratin satt vid makten blåste en lätt högervind. Kalla kriget och antikommunismen skapade ett moraliskt universum: det goda fanns i väst, det onda i öst. Inom ramen för denna samsyn uppstod

38 Edvin Malmsjö, De borgerliga och kommunisterna. Fakta SAP 1950 s. 17. 39 Se Carina Norman, Sovjet och kommunisthotet i svensk dagspress 1952. C-uppsats Historiska Institutuionen, Stockholms universitet 2000 s. 23.

en nationell samling som bar upp ett optimistiskt och framstegsorienterat kulturklimat. Det puritanska etos som präglat svensk historia var ännu obrutet, även om en ungdomlig frigörelsesträvan

gjorde sig märkbar.

5.2.3 Antikommunistiska stämningar

Den bild av kommunisterna som stadfästes efter år 1948 hade stora likheter med den som funnits under Kominterntiden 1919-1943. Då hade kommunistpartiet ingått i ett ”världsparti” som styrdes från Moskva. På samma sätt uppfattades nu kommunisterna som potentiella agenter för Sovjetunionen. Uttalanden från mellankrigstiden om proletariatets diktatur grävdes fram som belägg för att kommunisternas bekännelser till demokratin var falska. Moskvapakten i augusti 1939 och kommunisternas uppslutning bakom Sovjetunionen under vinterkriget 1939/40 sågs som bevis på potentiellt landsförräderi. Uttalanden av svenska och utländska kommunistiska ledare bidrog till att befästa åsikten om nationell opålitlighet.40

De svenska kommunisterna slets mellan sin tro på Sovjetunionen och önskan att vinna inträde i det svenska demokratiska systemet. De var själva fast övertygade om att de tillhörde framtidens parti, som skulle leda marschen in i socialismens rike. Inom kommunismen har det alltid funnits ett oklart samband mellan determinism och voluntarism; å ena sidan en föreställning att världen obönhörligen utvecklades från kapitalism till socialism, å andra sidan ett krav på att genom handling skapa en revolutionär situation. Efter 1948 dominerade den deterministiska uppfattningen. Man avvaktade utvecklingen i det kalla kriget, behöll bindningen till Sovjetunionen, men lade sig i praktiken nära socialdemokratin i en förhoppning att kunna attrahera dess radikala falang. Arbetarklassens frigörelse från socialdemokratin har alltid varit kommunistpartiets centrala problem. Kommunisternas värsta fiende i denna strävan var emellertid inte socialdemokraterna utan Sovjetunionen och dess politik. Chrusjtjovs tal till den 20:e partikongressen i februari 1956 om Sta-

40 Se ex uttalande av Hilding Hagberg i tal 16.3.1949: ”Om dessa brottsliga krafter (dvs. de kapitalistiska västliga staterna) utlöser ett nytt världskrig, anfaller Sovjetunionen och mot de fredsälskande folkets vilja drar in vårt land i kriget, är det en plikt för varje kommunist, ja för varje uppriktig svensk patriot, att göra allt för att bekämpa de imperialistiska krigsanstiftarna och handla som bl.a. Danmarks och Norges folk under andra världskriget då de med Sovjetunionens hjälp befriade sina länder.” (Stockholmstidningen 17.3.1949 cit. i Utrikespolitiska institutets kalendarium 1949 s. 202).

lins brott och Ungernrevolten i oktober 1956 var opinionsmässiga katastrofer: Sovjetunionen var både partiets hopp och ”tunga ryggsäck”: å ena sidan förväntade man sig att det ekonomiska systemet i Sovjetunionen förr eller senare skulle visa sin överlägsenhet och omvända massorna till kommunismen, å andra sidan slog den faktiska utvecklingen inom kommunistblocket gång på gång undan fötterna för partiet i dess strävan att vinna demokratisk och nationell trovärdighet.

Även om antikommunismen aldrig nådde sådana höjder som under vinterkriget 1939/40 var stämningarna utomordentligt hätska. Den senare högerledaren Gunnar Heckscher skrev i ett brev 1949:

Jag tycker alldeles oerhört illa om kommunister, så illa att jag känner direkt fysiskt obehag vid att se på den kommunist Stockholms stadsfullmäktige tagit sig för att sätta in i Socialinstitutets styrelse. Liksom det under kriget brukade sägas om nazisterna, tror jag, att man nu kan säga om kommunisterna, att egenskaperna hederlig, intelligent och kommunist äro oförenliga: den hederlige kommunisten är inte intelligent, den intelligente kommunisten är inte hederlig, och den människa som är både hederlig och intelligent kan inte bli duperad av kommunisternas propaganda.41

Ju oförargligare den kommunistiska verksamheten syntes vara, desto farligaste var den. ”Till och med så oskyldiga inrättningar som studiecirklar med historiefilosofi som huvudämne kan tjäna som förskolor till något helt annat”, skrev Leif Kihlberg i skriften Den ryska agenturen i Sverige (1950).42 Kommunistpartiet hade ”ingenting gemensamt med de demokratiska partierna”, menade Kihlberg och fortsatte:

Den fredliga, nästan fryntliga mask som svenska kommunistledare ibland anlägger kan inte längre bedra uppmärksamma iakttagare: vi har sett de karakteristiska dragen. En total frigjordhet från vanliga hedersbegrepp, ett beroende av ryska direktiv som liknar självutplåning, en praktiskt taget obegränsad beredvillighet att skada vitala svenska intressen.

41 Cit. från Alf W Johansson, Herbert Tingsten och det kalla kriget, Stockholm 1995 (andra tryckningen) s. 241. 42 Leif Kihlberg, Den ryska agenturen i Sverige s. 34 Kihlbergs broschyr hade tidigare publicerats i form av en ledarartikelserie i Dagens Nyheter. Kihlbergs skrift jämte Paul Björks skrift

De fjärrstyrda 1952 kan betecknas som representativa upplysningsalster.

Kommunistpartiet sågs som en konspirativ organisation för sabotage och spioneri. Det ansågs egentligen inte intresserat av röstmaximering som andra demokratiska partier. Allt var inriktat på att stärka de centrala ”beredskapskadrerna”:

En handfull sabotörer i närheten av hyperkänsliga anläggningar - eller kanske mitt i en maskinhall - är förvisso värdefullare än flera gånger så många passiva kommuniströstande i Norrlands eller Dalarnas eller Värmlands skogssocknar.43

För sina insatser erhöll partiet, skrev Kihlberg, ”regelbundna penningförsändelser över ryska ambassaden”.44

Kommunistpartiet sågs således i sin kärna som en illegal organisation, beredd att på order av Moskva igångsätta sabotage- och spionverksamhet. Detta var ett försanthållande som inte krävde några egentliga belägg:

Att inga sabotage har konstaterats visar endast att ledningen av det illegala arbetet anser det vara betydelsefullt att de inre linjerna inte blottas och att det allmänna lugnet inte störs förrän i det ögonblick då de väsentliga resultaten skall uppnås.45

Allt vad kommunisterna företog uppfattades som avledningsmanövrer. Att Komintern upplösts i juni 1943 sågs som en taktisk fint avsedd att invagga väst i falsk trygghet. Kominform, som bildades år 1947, betraktades som en återupprättad Komintern. När Fritiof Lager år 1949 för en kortare period övertog partiledarskapet i kommunistpartiet efter Sven Linderot, beskrevs han i tidskriften

OBS! (redaktör Gustaf von Platen) som ”Kominforms handgångne man”; det underströks att denna organisation nu övertagit ledningen av de svenska kommunisterna:

Det innebär att den s.k. nationella och demokratiska kommunismens aera är förbi och att det kommunistiska partiets främsta uppgifter hädanefter åter blir att rekrytera en av ryssarna organiserad och besoldad spion- och sabotörarmé inom våra landamären.46

43 Kihlberg (1950) s. 23. 44 Kihlberg (1950) s. 13. 45 Kihlberg (1950) s. 29. 46 OBS! 9.3.1949 s. 3.

I en mycket initierad artikel i tidskriften ”Allt” 1948 nr 8 ”Är kommunisterna landsförrädare?” framhävdes att man inte fick låta lura sig av kommunisternas yttre framträdande.

…Man får inte glömma att de svenska kommunistledarna bär den borgerliga kostymen bara som en maskeraddräkt. När ögonblicket är inne kan masken kastas. Det är som bekant ingen mormor som döljer sig under nattmössan och det blommiga täcket utan vargen själv - och rödluvorna är lättlurade.47

Kommunisternas taktik var att anpassa sig till de rådande omständigheterna. I perioder av ”revolutionär ebb” skulle partiet ”med utgångspunkt från de arbetandes alldagliga intressen uppställa delparoller och delkrav”. Man skulle smyga sig så tätt intill det demokratiska samhället som möjligt. Under denna fas bildade ”enhetsfrontstaktiken en väsentlig beståndsdel”. Kommunismens allestädes närvaro bidrog till konspirationsföreställningar:

Att kämpa mot kommunismen blir därför som att slåss med en skuggestalt - fronten finns ingenstans, men därför överallt.48

En stämning av oförsonlighet bredde ut sig. Den svenska diplomaten Sven Grafström gav i en dagboksanteckning från 1953 en träffande beskrivning av kalla krigets mentala atmosfär:

Jag läste häromdagen att Ny Tid i en ledare (…)skrivit (…) att mellan den demokratiska världen och kommunismen fanns en hel serie nyanser som måste beaktas. Jag skulle vilja säga ´åt helvete med nyanserna´. Det är klart, att det finns mycket i den demokratiska världen, både i USA, Sverige och annorstädes som inte är bra och som man skulle vilja ha på annat sätt. Men detta är oväsentligt, det är ´beside the point´. Vad saken nu gäller är liksom under nazisttiden frihet mot slaveri. Det är för närvarande den enda skiljelinjen som har någon betydelse. Det är den vi måste ha för ögonen och därvid får vi akta oss för att låta demokratin själv eller de demokratiska spelreglerna snärja oss i sina garn. (Min kurs.) Därmed menar jag inte, att vi ska bekämpa kommunismen med deras egna vapen och metoder. Jag menar endast att vi alltid ska veta, att vi har med skurkar att skaffa och rätta vårt handlande därefter i varje situation. Vi måste veta, att sakliga argument med kommunisterna är värdelösa och att en-

47 Allt nr 8, 1948 s. 40. 48 Allt nr 8,1948 s. 41.

dast kalla fakta och styrka har någon betydelse. Vi måste kunna säga nej och vi måste ta risker. Vi får aldrig hylla tesen fred till varje pris. Vi måste alltid ha för ögonen frihet till varje pris.49

Även om det fanns nyanser i opinionsbilden kan det konstateras att kalla krigets moraliska kosmos dominerades av föreställningen att Sovjetunionens politik var expansionistisk, bestämd av den marxistisk-leninistiska ideologin och ytterst syftande till världserövring. Kommunismen var en sammansvetsad enhet styrd från Moskva. De kommunistiska partierna var ”femtekolonnare”, inriktade på att bereda marken för en sovjetisk erövring. Deras sanna fosterland var Sovjetunionen.50 Motsättningarna mellan maktblocken upplevdes som oöverbryggliga. Kommunismen var en ur moralisk synpunkt ondskefull rörelse, som måste mötas med militär styrka och diplomatisk isolering. Sjukdomsmetaforer som smitta, pest, infektion var vanliga i beskrivningen av kommunismen.

5.2.4 Radikalismens stora årtionde 1962-1973: antifascismen som antiimperialism

På det internationella planet gick det kalla kriget mot slutet av 1950-talet in i en period av stigande motsättningar kring Berlin. I oktober 1962 inträffar den allvarligaste situationen under kalla kriget genom Sovjetunionens utplacering av robotmissiler på Kuba. Krisen fick en fredlig lösning, men skakade ledningarna i Washington och Moskva. Den tidigare kompromisslösa konfrontationslinjen i USA mjukades upp. Även om kapprustningen fortsatte, framträdde i terrorbalansens skugga en förhandlingslinje. Man började tala om détente, avspänning.

1960-talet har gått till historien som radikalismens årtionde i svensk efterkrigshistoria.1960-talsradikalismen är emellertid en internationell företeelse. Avspänningen mellan blocken efter år 1962 ledde till att de antikommunistiska vigilantstämningar som präglat 1950-talet försvagades. Detta öppnade möjligheter för framväxten

49 Cit. från Alf W Johansson, Herbert Tingsten och det kalla kriget, Stockholm 1995 (andra tryckningen) s. 229. 50 Allt nr 8,1948 s. 44 citerar en kampsång av Gustav Johansson: ”Aldrig mer för fosterlanden/går vi ut i avgrundsbranden/men vi svetsar järnhårt banden/med vår international.” Tidskriften citerar också ett påstått yttrande av kommunistledaren Hilding Hagberg: ”Det finns bara ett fosterland, som de arbetande massorna kan offra liv och blod för, nämligen Sovjetunionen.”

av en ny vänster. Det svenska kommunistpartiet valde år 1964 C H Hermansson till partiledare. Denne sökte aktivt distansera partiet från Moskva, samtidigt som han skärpte tonen mot socialdemokratin. Ett nytt intresse för marxistisk teori växte fram, något som bl.a. sammanhängde med de positivistiskt inriktade samhällsvetenskapernas kris.

USA:s allt djupare engagemang i Vietnam från mitten av 1960talet blev en viktig utgångspunkt för den radikala opinionsbildningen. En antiimperialistisk opinion uppstod som delvis sökte stöd i gamla kommunistiska antifascistiska/antiimperialistiska teorier. Det var främst bland studenter i västvärlden som dessa idéer spred sig. Men denna antiimperialistiska rörelse vände sig såväl mot Sovjetunionen som mot USA. Det kalla krigets moraliska universum: väst gott-öst ont försvagades och ersattes av en kålsuparteori, där blocken sågs som moraliskt likvärdiga.

1968 är radikaliseringsvågens genombrottsår. I Paris i maj tycktes en revolution stå för dörren när studenter och arbetare förenades i en väldig generalstrejk. I Stockholm ockuperade studenterna sitt eget kårhus.

Den rörelse som främst kom att kanalisera de antiimperialistiska stämningarna blev solidaritetsrörelsen med Vietnam, FNL. Denna växte i Sverige till en verklig folkrörelse. I takt med Vietnamkrigets eskalering ökade aktiviteterna. En känsla av konstant politisk mobilisering skapades. Demonstrationer, bössinsamlingar, solidaritetsmarscher blev en del av vardagen. Åren 1971/72 samlade rörelsen 360.000 namnunderskrifter mot USA:s krig. År 1973, efter de amerikanska bombningarna av Hanoi, ryckte man med sig riksdagspartierna i en aktion som samlade 2.7 miljoner underskrifter. Vietnamrörelsen belyser hur beslutsamma minoriteter kan prägla opinionsbildningen om de befinner sig i takt med tidens anda. Även socialdemokratin sökte hänga med i utvecklingen. Redan i februari 1968 hade Olof Palme i ett uppmärksammat tal solidariserat sig med den antiimperialistiska kampen och gått i fackeltåg vid sidan av den nordvietnamesiske Moskva-ambassadören.

Under perioden bröt sig en nygammal vänster ut från SKP, som ungefär samtidigt (1967) bytte namn till Vänsterpartiet kommunisterna. Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna (KFML), dess utbrytare KFML(r) och en mängd andra socialistiska smågrupper bildades och genomgick en likartad process av ideologisökande, dogmatisering och förstelning. De beskrev sig allasom arbetarpartier, men lyckades aldrig etablera någon verklig kontakt med arbetarklassen. Genom sin ungdomliga vitalitet och revolutionära

retorik bidrog de till att förskjuta hela det ideologiska spektrat åt vänster. De politiska framgångarna blev ringa, men den vänsterradikala opinionen erövrade en stark ställning i offentligheten. Det var på det kulturella planet som radikalerna var framgångsrika; de bidrog till att förstärka den egalitära tendensen i samhället. En allmän uppmjukning av det tidigare ganska formella svenska samhället skedde, en ny respektlös anda vann inträde: klädstil, tilltal, sexualmoral förändrades. En helt ny politisk kultur präglad av offentlig aktivitet och mobilisering trädde fram. Förvånansvärt snabbt skulle dock många av de unga radikalerna glida in i det etablerade samhällets institutioner och ämbetsverk. Där kunde de ofta möta en välvillig förståelse från äldre radikaler som redan genomfört sin ”långa march genom institutionerna”.

Sextiotalsvågen hade sina rötter i det föregående decenniets starka kulturradikala framryckning. Dess faddrar var Herbert Tingsten och Ingemar Hedenius, vilka i sina stormanlopp mot den gamla överhetsstatens institutioner (kyrka, monarki, ordensväsende etc.) brutit ner många av det traditionella samhällets försvarslinjer. ´68 var ett antiborgerligt auktoritetsuppror. Redan under första hälften av 1960-talet stod det klart att det traditionella samhället förlorat mycket av sin tidigare legitimitet. Den äldre generationen kunde inte förklara varför den borde visas respekt. När de radikala vänsterkrafterna framträdde under senare hälften av 1960-talet var det mesta motståndet redan nedkämpat. Inom borgerligheten uppstod en stämning av sammanbiten förbittring och osäkerhet. Den kände sig orättvist fördömd, men förmådde inte hävda sig i offentligheten. Socialdemokratins nye ledare från år 1969, Olof Palme, blev för många symbolen för de radikala krafterna.

Inom den nya vänstern såg man det sovjetiska imperiet som ett socialistiskt misslyckande. I stället vändes blickarna mot Kina som socialistiskt ideal. Från KFML och KFML(r) utgick oupphörligen delegationer till Kina, ordförande Maos skrifter studerades enskilt och i grupp. Dagens Nyheter kom att spela en viktig roll i sextiotalets radikala opinionsbildning. Dess chefredaktör, Olof Lagercrantz, öppnade tidningens kultursidor för radikala vänsterskribenter. Efter en resa i Kina 1969 uttryckte Lagercrantz stor förståelse för den kinesiska kulturrevolutionen.

För den äldre generationen (till vilken säkerhetstjänsterna kan räknas) var 1960-talsradikaliseringen en svårbegriplig, för att inte säga obegriplig företeelse. De som revolterade var inte utsläpade proletärer utan ungdomar från borgerliga miljöer. Den USAvänliga opinionen i Sverige som varit stark under 1950-talet kunde

inte göra sin stämma hörd. Gamla kulturradikaler som Herbert Tingsten och Ingemar Hedenius sveptes åt sidan av den nya radikala vågen. Familjer splittrades i häftiga generationsmotsättningar. En stor del av journalistkåren sympatiserade med partier till vänster om socialdemokratin.

På många håll tolkades radikaliseringsvågen i traditionellt antikommunistiska termer: det rörde sig om en ny konspirativ strategi från den kommunistiska världen, om möjligt än mer raffinerad än tidigare. Att ungdomarna fördömde kommunismen i Sovjetunionen dolde bara en tillfällig arbetsfördelning mellan världens två stora kommunistiska stater. De sovjetisk-kinesiska motsättningarna var fiktiva och syftade till att vilseleda opinionen i väst. På så sätt kunde det gamla antikommunistiska paradigmet överföras till de nya rörelserna och legitimera samma slags ”beredskapsåtgärder”.

Det är viktigt att komma ihåg att det kommunistiska systemet ännu under 1960-talet andades framstegstro. Den sovjetiska ekonomin utvecklades i en takt som inte gjorde det orimligt att tro att Sovjetunionen ekonomiskt skulle hinna ifatt väst. Under 1970- och 1980-talet framträdde emellertid de dysfunktionella faktorerna i planhushållningssystemet allt tydligare. Ekonomin stagnerade och korruptionen blev alltmer uppenbar. Trots att Sovjetunionen militärt stod starkare än någonsin under 1970- och 1980-talet var känslan av hot försvagad. Blocken kommunicerade trots allt med varandra på ett annat sätt än tidigare. Den amerikanske presidenten Ronald Reagan återuppväckte kalla krigets retorik (”evil empire”) men hans politik innebar inte bara konfrontation och isolering. 1984 accepterade Vita huset att inleda förhandlingar med Sovjetunionen som även omfattade SDI (”Stjärnornas krig”). Gorbatjovs glasnost och perestrojka var inte entydigt framkallade av västlig militär konfrontationspolitik. Avspänningstrevarna, nedrustningsförhandlingarna och inte minst Helsingforsöverenskommelsen 1975, som gav oppositionella strömningar inom Sovjetunionen ökat utrymme, bidrog till att frigöra de tendenser till självdestruktion och legitimationsförlust som låg latenta i det kommunistiska systemet. Med viss rätt kan sägas att Sovjetunionen som framtidsprojekt aldrig hämtade sig från det slag som Chrustjovs tal på 20:e partikongressen 1956 inneburit.

5.2.5 Röd våg blir grön våg 1973-1982

Vänstervågen börjar avtona åren 1973/74, den röda vågen övergick temporärt i en grön.51 1970-talet präglades av frågor som miljövård, kärnkraft och anti-industrialism. En ny konfliktdimension ekologitillväxt framträdde i politiken, Miljöpartiet bildades, jämställdhetsfrågan mellan könen blev ett centralt politiskt tema. Medan den s.k. bokstavsvänstern mer eller mindre försvinner från offentligheten efter Vietnamkrigets slut år 1975, har VPK vissa framgångar under den nye partiledaren Lars Werner. VPK framträdde som både kvinnovänligt och miljövänligt, men knappast som ett allvarligt hot mot det kapitalistiska samhället. Den utbrytning av norrbottenkommunisterna som skedde 1977 (APK) sände heller inte några socialistiska orospilar genom Sverige. Den nya ”mjuka” tidsandan missgynnade tillväxtorienterade partier som socialdemokratin och moderaterna. Centern trädde fram som det största oppositionspartiet och kunde rida på oron för miljön och kärnkraften. År 1976 bryts det socialdemokratiska maktinnehavet för första gången sedan år 1936; en sexårig borgerlig regeringsperiod präglad av splittring (kärnkraftsfrågan) följde.

5.2.6 Nyliberalismens triumf 1982-1991

Den socialliberala samförståndsanda som etablerats under 1950talet (och som ibland kallats ”ideologiernas död”), förblev i stort sett oantastad fram till 1980-talet. När socialdemokratin år 1948 ånyo blir öppet antikommunistisk flyttade sig partiet samtidigt ideologiskt åt höger. Ett parti kan knappast föra en obeveklig kamp mot kommunisterna och samtidigt förespråka socialiseringsåtgärder. Likaledes anslöt sig högern oförbehållsamt till den antifascistiska konsensus som etablerats vid krigsslutet, vilket innebar att partiet flyttade sina ideologiska bopålar vänsterut, mot politikens liberala mitt. Det konservativa idéarvet, knutet till föreställningar om hierarki och nationell gemenskap, dumpades överbord.

Socialdemokraterna återvände till makten år 1982 och innehade regeringsmakten under hela 1980-talet, dock utan att själva kunna prägla skeendet i större utsträckning.

51 Den ”gröna vågen” nådde dock aldrig samma styrka som de föregående. Opinionsklimatet under 1970-talet hade en blandad karaktär: kvardröjande radikalism, miljöopinion och begynnande nyliberalism.

”Borgerligheten” hade under den radikala vågen 1968-1973 varit en allmän slagpåse. Men trots att den var nedtryckt i offentligheten hade den fortfarande ett avgörande inflytande över ekonomin och andra samhällsinstitutioner Sedan slutet av 1960-talet inriktade sig borgerliga institutioner som SAF på att återerövra en plats i offentligheten för en borgerlig opinionsbildning. Bokförlag, forskningsinstitut och propagandacentraler skapades, som gav ett nytt utrymme för liberala idéer. I USA kom Ronald Reagan till makten, i Storbritannien Margaret Thatcher. 1980-talets tidsanda präglades av en nyliberal, antietatistisk tendens (”högervåg”). Den keynesianska interventionsstaten beskrevs som överspelad. Planhushållningstänkandet var dött, hotet från den radikala vänstern hade i stort sett upphört. Valfrihet! blev tidens motto. De borgerliga partierna gjorde år 1985 ett kraftfullt försök att rycka till sig makten, men misslyckades, trots de högervindar som blåste.

5.2.7 Brytningar i ett liberalt spektrum 1991-2000

1980-talets nyliberala högervåg räckte till att föra de borgerliga partierna till makten år 1991. I motsats till år 1976 var man nu på borgerligt håll inriktad på att ge Sverige en ny fördelningspolitisk profil. Den ekonomiska recessionen, bankkriser och fallissemang i byggnads- och fastighetsbranschen gjorde emellertid att regeringen tvingades ägna sina krafter åt ekonomisk krishantering. Socialdemokratin kunde återvända till makten år 1994 utan några reformlöften; det enda den behövde göra var att lova att återupprätta balansen i ekonomin.

Under 1980-talet hade hotet från vänster sjunkit undan. År 1990 förklarade den amerikanske presidenten Bush och sovjetledaren Gorbatjov det kalla kriget för avslutat vid ett möte i Paris. Under 1990-talet skulle nynazistiska grupper göra sig hörda, något som framkallade starka reaktioner. Antinazismen hade, trots att den periodvis överflyglats av antikommunismen, förblivit det liberala samhällets ”värdegrund”. Nynazismen var egentligen främst ett ordnings- och kriminalproblem. I motsats till kommunistövervakningen hade övervakningen av nazistgrupperna aldrig upphört.52Övervakning av nazister och högerextrema grupper hade heller aldrig ifrågasatts ens av de vänstergrupper som själva varit utsatta för övervakning.

52 Kommunistövervakningen hade delvis varit inställd 1945-1948.

Till följd av Sovjetimperiets sammanbrott åren 1990/91 kunde vänsterpartiet - åtminstone till del - frigöra sig från det trovärdighetsproblem som bindningen vid Sovjetunionen utgjort. Partiet kunde profilera sig som ett vänstersocialdemokratiskt parti och göra betydande inbrytningar i socialdemokratiska väljargrupper. Partiet gynnades av det faktum att socialdemokratin efter år 1994, från att ha varit alla goda gåvors givare, nu tvingades framträda som nedskärningsparti. Vänsterpartiet framstod för många väljare som en säkrare garant av välfärdsstaten än socialdemokratin. Vänsterpartiet framträdde som ett radikalt anti-EU och feministiskt parti; det gjorde t.o.m. försök att erövra folkhemsbegreppet från socialdemokraterna. Den ”rågång vänsterut” som socialdemokraterna så omsorgsfullt upprätthållit under efterkrigstiden var genombruten. 1990-talet var globaliseringens och datarevolutionens årtionde. Den tekniska och ekonomiska utvecklingen gick så snabbt att de politiska partierna hamnade på efterkälken, världen utvecklades snabbare än det ideologiska tänkandet. Politikerförakt och allmän osäkerhet om färdriktningen uppstod.

5.2.8 Sammanfattning

Den bild av det kommunistiska hotet som framträdde i offentligheten under efterkrigstiden var präglad av Kominterntiden (1919 - 1943) och den sovjetiska maktutvidgningen efter kriget. Det var en bild av ett revolutionärt agentparti, lojalt mot moderpartiet, inriktat på att upprätta proletariatets diktatur om det lyckades erövra makten. Partiets aktiva medlemmar uppfattades som opålitliga i en krissituation. Femtiotalet var denna hotbilds storhetstid. Efter mitten av 1960-talet försvagas den ”gammalkommunistiska” hotbilden. I stället blev det ”nyvänstern” som hamnade i fokus. Detta hot uppfattades dock aldrig så allvarligt från säkerhetssynpunkt som det kommunistiska på fyrtio- och femtiotalen.

I den militära säkerhetsutredningens (MSU) hemliga betänkande år 1964 hävdades bl.a. att Sovjetunionen inte i samma utsträckning som tidigare torde använda sig av kommunister och kommunistsympatisörer som agenter, vilket dock inte uteslöt att partianhängare kunde användas som kontaktförmedlare. Även om det inte fanns några belägg för att det förekommit någon form av organiserat sabotage i Sverige sedan andra världskriget, bedömdes en stor del av den främmande underrättelseverksamhet som bedrevs ha till syfte att förbereda ”på lämpliga tider och vitala punkter” insatta sabotage. ”Sådana förberedelser bedömdes ske genom infiltration och genom kontakt med olika gruppbildningar och organisationer, som kan medverka i säkerhetshotande verksamhet.” 21 Eller som det uttrycktes i en underrättelseplan från år 1962:

Krigsmakten har ej blott att skydda sig mot en yttre utan även mot en inre fiende. Underrättelsetjänst och sabotage mot krigsmaktens anläggningar och verksamhet liksom försvarsfientlig propaganda kan redan innan anfall skett utifrån avsevärt minska försvarets motståndskraft.

22

En del av säkerhetstjänsternas hotbild såvitt avsåg SKP utgjordes av vad som betecknades som partiets illegala verksamhet. I de 21 teser som antagits vid den Kommunistiska internationalens andra kongress år 1920 och vilka antagits av SKP år 1921 angavs i den tredje tesen följande. ”Då i de flesta europeiska och amerikanska stater klasskampen övergår i inbördeskrigets stadium, måste illegala organisationer bildas parallellt med de legala.” Och i Kominterns stadgar från år 1936 hette det att de kommunistiska partierna måste vara beredda att fortsätta sin verksamhet illegalt. För de västliga underrättelse- och säkerhetstjänster, som samarbetade med svenska myndigheter, spelade kartläggningen av hemliga kommunistiska organisationer en betydelsefull roll och utgjorde ett viktigt inslag i det internationella samarbetet.

I en PM som upprättades inom inrikesavdelningen hösten 1949 förklarades att det var känt att alla kommunistiska partier förberedde sig för att kunna övergå till illegalt arbete i händelse av att partiet förbjöds. Vidare konstaterades att det torde stå utom allt tvivel att varje kommunistiskt parti var redo att vid lämpligt tillfälle gripa till våld. Ett ytterst begränsat antal personer i SKP:s ledning bedömdes känna till dessa tankegångar och de skulle också ha en

21 MSU 28.2. 1964, H 9010, s. 6 ff, F I, vol. 33, MUST:s arkiv 22 KU 19/73, 10.9.1962, Ö IV, vol. 9, MUST:s arkiv

viss planläggning för en illegal verksamhet. Statspolisen intog vid denna tid en mer avvaktande attityd till sådana uppgifter och i en PM från år 1950 konstaterades att ”förekomsten av någon fristående organisation eller organisationsform, avsedd att tillämpas i illegalitet har ej kunnat konstateras inom SKP”. Uppgifterna om en illegal kommunistisk organisation fick emellertid stöd bl.a. av en bok av en tidigare kommunist i början av 1950-talet, även om författarens slutsatser ifrågasattes av en av statspolisens meddelare. Denne menade att SKP:s möjligheter att starta en illegal propagandaverksamhet eller, i händelse av ett partiförbud, organisera en ”väpnad omstörtningsrörelse” var synnerligen begränsade. Man borde dock för framtiden inte underskatta vare sig den svenska partiledningens eller den sovjetiska ledningens beslutsamhet att effektivisera verksamheten. En skärpning kunde komma ”relativt snart”.

Misstankarna om en illegal sektor inom SKP knöts till utbildningen av svenska kommunister i Sovjetunionen och stöddes bl.a. av en rapport från Norge år 1953. Enligt denna rapport skulle yngre manliga kommunister som utbildats i Sovjetunionen efter återkomsten till Norge vanligen gå ut ur partiet och inte bedriva någon politisk verksamhet. ”De torde ha fått sig bestämda uppdrag förelagda, vilka uppdrag skola utföras av dem ensamma eller i små grupper, som i vissa fall kunna tänkas bli kärnan i en senare organiserad större.” Man hade kommit över instruktionerna för två grupper i Narvik, av vilka den ena skulle stoppa strömtillförseln till malmbanan och den andra planlägga ett maktövertagande i Narvik.23

Utbildningen av svenska kommunister i Moskva hade, som framgått, tidigare uppmärksammats av säkerhetstjänsterna. Man ansåg sig känna namnet på ett 70-tal svenskar, som från slutet av 1920-talet fram till omkring år 1938 utbildats vid sovjetiska undervisningsanstalter. Många av dessa hade kommit att inta ledande ställningar inom SKP medan andra över huvud taget inte ägnat sig åt offentlig partiverksamhet efter hemkomsten. Det fanns exempel på att sådana personer under kriget bedrivit eller misstänkts bedriva illegal verksamhet, främst spioneri och olovlig underrättelseverksamhet, i Sverige för Sovjetunionens räkning. Utbildningsverksamheten i Sovjetunionen hade återupptagits i början av 1950-talet.

Polisen lade ned ett omfattande arbete på att identifiera svenska kommunister som undergått utbildning i Moskva. Under åren 1950-53/54 skall endast två partimedlemmar ha vistats där. Åren

23 4.9.1953, H 1626:1, T-kontorets arkiv, KrA

1954-62 deltog fem grupper, vardera med ett tiotal deltagare, i kurser som omfattade ca 15 månader. Den sista kursen skall ha ägt rum åren 1963-64. Det framkom inte några säkra uppgifter om att utbildningen vid sidan av kurser i ryska språket, marxism-leninismens klassiker och andra sådana ämnen innehöll inslag av militär, subversiv eller konspirativ art. Däremot stod det klart att alla utgifter, inklusive fickpengar till eleverna, betalades av Sovjetunionen. SKP omgärdade den sovjetiska partiskolningen med sträng sekretess. Säkerhetstjänsterna hade svårt att förstå all denna ”hemlighetsfullhet” och tolkade den som belägg för illegala syften.24 Några svenska kommunister hade undergått utbildning vid Sirolainstitutet i Finland, som enligt en rapportör hade maktövertagande med våld som huvudämne.25

Åren 1959-63 bedrev SKP utbildning vid en egen partiskola i Bad Doberan i Östtyskland. Dels var det fråga om korta sommarkurser, dels fyra månader långa kurser med utbildning i politik och tyska språket. Enligt en bedömning som gjordes inom säkerhetspolisen år 1961 var det fråga om normal politisk studieverksamhet med målet att genom ”politisk, psykologisk och taktisk skolning skapa dugliga och välutbildade kaderarbetare åt SKP”. Det fanns emellertid uppgifter om att det förekom en vidareutbildning, upplagd efter tre parallella linjer, nämligen politik, industrispionage och militärspionage. Undervisningen i de två senare ämnena var förlagd till en skola i Erfurt som leddes av en rysk officer. Några uppgifter om att svenskar deltagit i sådana kurser fanns dock inte. I en översikt hävdades ändå att partiutbildningen i Sovjetunionen och Östtyskland ”kunde innefatta en mycket stor fara för vår demokrati. Sovjetunionens dyrbara investeringar i politisk skolningsverksamhet har en klar utrikespolitisk bakgrund och är uteslutande inriktad på att främja sovjetiska syften”.

Misstankarna om att SKP skulle ha en illegal sektor fick kort därpå förnyad aktualitet genom en rapport från en källa som inrikesavdelningen bedömde som initierad och tillförlitlig. Rapporten, som var en internationell översikt, slog fast att varje nationellt kommunistparti hade en illegal sektor, vars personal rekryterades bland medlemmar som utbildats i Sovjetunionen eller något satellitland. Huvuddelen av ”illegalisterna” bedömdes vara avsedda att

24 I en rapport från en utländsk samarbetsparter år 1957 angavs dock att den Högre Partiskolan i Moskva enligt en avhoppare var öppen för kommunister utanför sovjetsfären och att man där, vid sidan av normala ämnen, även studerade militär taktik inklusive gerillakrigföring, 25 KU 19/102, 18.10.1962, Ö IV, vol. 9, MUST:s arkiv

träda i funktion först i den händelse att krig utbröt mellan Sovjet och landet ifråga eller om förhållandena annars påkallade det. Chefen för inrikesavdelningens detalj 1 drog slutsatsen att uppgifter om kommunister som genomgått längre utbildningar utomlands måste finnas till hands för en bedömning av säkerhetsläget vid krig eller krigsfara.26

Säkerhetstjänsterna hyste också tidigt misstankar om att Sovjetunionen ekonomiskt bidrog till SKP:s och den kommunistiska partipressens finansiering och att företrädare för partiet således gjorde sig skyldiga till brottet tagande av utländskt understöd. I en översikt från år 1949 bedömde statspolisen att partiet inte kunde finansieras enbart av medlemskontingenter, insamlingar och inkomster från tidningar och förlag. Och ett par år senare konstaterades att de nationella kommunistpartierna åtnjutit understöd från Moskva men att det aldrig tillfredsställande klarlagts hur detta gick till. Säkerhetspolisen lade under hela 1950-talet ned stora resurser på att systematiskt samla information om företag och affärsmän, som bedrev handel med öststaterna, i syfte att utreda huruvida utländskt understöd kanaliserades via sådana kontakter. Några entydiga bevis, som kunde läggas till grund för åtal, fann man emellertid inte. MSU anförde att SKP sannolikt fick främmande subsidier, eftersom ”medlemsavgifter, insamlingar, lotterier och partiets egen affärsverksamhet” inte bedömdes räcka för att täcka alla fasta kostnader. Man ansåg det troligt att vissa företag, som bedrev affärsverksamhet med öststaterna utnyttjades härför.27

6.1.3 Åren efter 1964

Åren kring 1960-talets mitt präglades av den splittring som alltsedan år 1958 skakat den internationella kommunismen, nämligen förhållandet mellan den av Moskva proklamerade revisionistiska linjen och det kinesiska kommunistpartiets revolutionära. Konflikten hade återverkningar även inom SKP. År 1964 valdes Carl-Henrik Hermansson till partiledare efter Hilding Hagberg. Hermansson tillhörde partiets modernister som förordade att partiet skulle följa en demokratisk och parlamentarisk väg och som ville lossa bindningarna till östblocket. Mot denna linje opponerade tre grupper. Traditionalisterna, som hade sitt starkaste stöd i Norrbotten, höll fast vid synen på Sovjetunionen som föregångsland. Hö-

26 KU 19/117, 30.11.1963, Ö IV, vol. 28, MUST:s arkiv 27 MSU 28.2. 1964, H 9010, s. 6 ff, F I, vol. 33, MUST:s arkiv

geroppositionen, som hade sina förebilder i de nybildade socialistiska folkpartierna i Danmark och Norge, drev frågan om ett ytterligare närmande till socialdemokratin. Vänsteroppositionen med kärnor i Göteborg och Uppsala stod för en återgång till en revolutionär linje i enlighet med den kinesiska ståndpunkten. Hermanssons linje gick segrande ur konflikten. Resorna till Sovjetunionen för utbildning och semester upphörde och partiets skola i Bad Doberan i Östtyskland lades ned.

Säkerhetstjänsterna intog inledningsvis en misstroget avvaktande attityd till de nya signalerna. SKP var inte ensamt om sitt påstående om att vara ett nytt, demokratiskt parti. ”Samma melodi” spelades av övriga kommunistpartier i väst och av folkdemokratiernas kommunistpartier. Omvändelsen sågs som en taktisk nödvändighet, som i en ny situation skulle ge partiet bättre möjligheter att tjäna den subversiva krigföringens syfte. Sommaren 1966 konstaterade emellertid säkerhetspolisen att SKP inte längre var kommunistiskt i traditionell mening, varken organisatoriskt eller i fråga om internationella kontakter och internationell målsättning. Enligt en inom IB upprättad PM från december samma år var det föga troligt att partiet skulle spoliera sina ansträngningar att bli accepterat som ett demokratiskt och nationellt parti genom att bedriva illegal verksamhet. Såvitt avsåg de traditionellt starkt Moskvatrogna norrbottenskommunisterna saknades det anledning att betvivla deras fosterlandslojalitet och försvarsvilja i allmänhet. Men man måste fortfarande räkna med en relativt liten skara fanatiker som i alla sammanhang försvarade Sovjetunionen. Antalet kunde dock växa genom ett oklokt uppträdande från myndigheternas sida.

Vid partikongressen år 1967 antog SKP ett nytt partiprogram i vilket den parlamentariska och demokratiska vägen till socialism beskrevs som den enda tänkbara. Partiet bytte också namn till Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK). Besluten ledde till att en stor grupp ”kineskommunister” bröt sig ur partiet och tillsammans med medlemmar i Clarté och FNL-rörelsen bildade en ny organisation, Kommunistiska Förbundet marxist-leninisterna (KFML). Efter det att Warszawapaktsstyrkor marscherat in i Tjeckoslovakien i augusti 1968 lämnade många av de ”högeroppositionella” partiet och gick över till socialdemokraterna. I riksdagsvalet samma år samlade partiet bara tre procent av rösterna.

Vid 1969 års partikongress genomdrev partiets vänsterflygel en revision av partiets handlingsprogram och en permanent programkommission tillsattes. I det partiprogram som antogs vid 1972 års kongress angavs bl.a. att VPK skulle föra ”en ekonomisk, ideolo-

gisk och politisk kamp för folkets intressen. I denna kamp växer basen för en ny politisk makt, vars uttryck är en revolutionär regering”. Vid samma tid förklarade en ledamot av programkommissionen, att ”övergången till socialism blir ingen söndagspromenad”. Samtidigt blev kritiken mot Sovjetunionen alltmer uttalad vilket bidrog till att merparten av traditionalisterna år 1977 lämnade partiet och bildade Arbetarpartiet Kommunisterna (APK).

Säkerhetstjänsterna hade alltså under senare delen av 1960-talet i stort sett övergivit uppfattningen om de traditionella kommunisterna som ett hot mot rikets säkerhet eller i vart fall godtagit regeringens uttalanden om att VPK inte längre var ett parti som särskilt skulle övervakas. Då en sektionschef inom säkerhetspolisen år 1972 påtalade att vissa radikaliseringstendenser kunde förmärkas inom partiet, förklarade en befattningshavare vid ”kontrasubversionsroteln” att ”vi måste acceptera den idag deklarerade uppfattningen att VPK inte är revolutionära i den meningen att de med olagliga medel ämnar genomföra en revolution”. Detta innebar dock inte att enskilda partimedlemmar inte kunde vara föremål för övervakning på grund av kontakter med företrädare för främmande makt.28

6.1.4 Ungdomsförbunden

I likhet med moderpartiet fick Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbund (SKU) efter Pragkuppen vidkännas ett stort medlemstapp. För att undvika den belastning som kopplingen till SKP innebar, beslöt partiet år 1951 att vid sidan av ungdomsförbundet bygga upp en icke partiansluten organisation, dock under fast kommunistisk ledning. Den nya organisationen, Demokratisk Ungdom (DU), lockade med utåtriktad verksamhet som dans, filmvisningar och idrottsaktiviteter. Organisationen blev dock aldrig den massrörelse som partiet hoppats på. En viktig uppgift för DU var att delta i administrationen av det svenska deltagandet i Världsungdomsfestivalerna och sedermera även i de s.k. Östersjöveckorna. SKU lades i malpåse fram till år 1958 då en officiell sammanslagning med DU genomfördes. År 1967 bytte DU namn till Vänsterns Ungdomsförbund (VUF). Samarbetet med VPK fungerade allt sämre och år 1970 påbörjades uppbyggnaden av ett nytt, partianslutet förbund

28 Protokoll från sektions- och rotelchefskonferens i Rättvik 16-19.5.1972, 5:720/6, vol. 3, SÄPO:s arkiv

betecknat Kommunistisk Ungdom (KU). Samma år ombildades VUF till Marxist-leninistiska Kampförbundet (MLK).

De kommunistiska ungdomsförbunden sågs av säkerhetstjänsterna som naturliga bihang till SKP/VPK och kan alltså inte sägas ha utgjort någon självständig hotbild. DU uppfattades som en ren täckorganisation. Enligt en rapport från en av inrikesavdelningens utländska samarbetspartner år 1958 skulle Demokratisk Ungdoms Världsförbund förutom att sprida kommunistisk propaganda bland ungdomen även organisera arbetsbrigader där medlemmarna bl.a. erhöll militär utbildning. I Sverige skulle finnas ca 600 medlemmar i sådana arbetsbrigader.29

6.1.5 Vänskapsförbunden

Redan på 1930-talet bildades det som senare kom att kallas Samfundet för främjande av kulturella och ekonomiska förbindelser mellan Sverige och Sovjetunionen. Organisationen var inriktad på att attrahera intellektuella, socialdemokrater och borgerliga personer intresserade av det sovjetiska samhällsexperimentet och rysk kultur. Vid tiden för andra världskrigets slut åtnjöt som nämnts Sovjetunionen stor prestige i vida kretsar. Samfundet expanderade snabbt och fick bland sina medlemmar även många borgerligt sinnade personer. Flertalet av dessa lämnade samfundet redan under senare delen av 1940-talet och organisationen fick efter hand en alltmer kommunistisk prägel, även om verksamheten stadgemässigt var partipolitiskt obunden. Bland medlemmarna fanns också åtskilliga kulturradikala personer vilka sympatiserade med kommunisterna men som inte öppet framträdde som sådana. Ordförande var som regel en framstående socialdemokrat medan det administrativa arbetet hanterades av en kommunistisk sekreterare. Förbundet hade i mitten av 1950-talet 27 lokalavdelningar med totalt ca 10 000 medlemmar. Filmvisningar och föredrag spelade en viktig roll i verksamheten. Många av medlemmarna bereddes tillfälle att besöka Sovjetunionen och återkom i regel från dessa resor som entusiastiska propagandister för landet och dess politiska system.

I och med att Hermansson blev ordförande i SKP kom partiet att inta en mer distanserad hållning till samfundet. Förhållandet till VPK förbättrades under Lars Werners tid som partiordförande. En central punkt i samfundets verksamhet var att lyfta fram uppriktig-

29 15.10.1958, Ö III, vol. 48, MUST:s arkiv

heten i Sovjetunionens fredsvilja. År 1991 upplöstes samfundet på grund av ekonomiska problem.

Efter hand tillkom ett antal mindre vänskapsförbund med andra kommuniststater med liknande organisation och inriktning. Exempelvis bildades Föreningen Sverige – DDR år 1956. Den hade som en huvudpunkt för sin verksamhet att arbeta för ett diplomatiskt erkännande av Östtyskland.

Säkerhetstjänsterna såg vänskapsorganisationerna som front- eller täckorganisationer som fungerade som täckmantel för kommunistisk politik och som försökte manipulera den allmänna opinionen. Underrättelsemän med diplomatisk status från öststaterna fick möjlighet att resa landet runt, officiellt för att delta i avdelningarnas sammanträden. De kunde där relativt otvunget blanda sig med idealistiska svenskar och bland dem söka värva agenter. Såtillvida kunde dessa organisationer vara av större värde för Sovjetunionen än det kommunistiska partiet. I MSU:s betänkande från år 1964 heter det således:

Insikten om kommunistpartiets mål och metoder har i vårt land liksom i många andra demokratier i hög grad neutraliserat dess värde såsom ett instrument för den sovjetiska statsviljans intressen. Detta har man på sovjetisk sida sökt kompensera genom att utnyttja olika slag av täckorganisationer, i vilka människor som icke har totalitära ideal utnyttjas. ---

Ytterligare en form av säkerhetshotande verksamhet representeras i viss mån av de s.k. vänskapsföreningarna för de olika östblocksländerna i vårt land. Hit hör Förbundet Sverige Sovjetunionen med lokalavdelningar på många håll inom landet, svensk-polska, svensk-rumänska, svensk-tjeckiska och svenskungerska föreningen, svensk-bulgariska sällskapet och Föreningen för förbindelse med Tyska demokratiska republiken m.fl. Dessa sammanslutningar har huvudsakligen propagandistiska syften, men de erbjuder samtidigt kamouflage för kontakter mellan östblocksrepresentanter och svenska medborgare. Det är känt att föreningarna utnyttjats på sådant sätt även i samband med spioneri. Den kommunistiska dominansen inom respektive styrelse är påfallande, även om som regel ordförandeposten beklädes av en icke-kommunist. I stället är sekreterarposten ofta besatt av en kommunist.

30

30 MSU 28.2. 1964, H 9010, s. 6 ff, F I, vol. 33, MUST:s arkiv

Ännu så sent som år 1982 framhöll en befattningshavare vid säkerhetspolisen vid ett internt möte:

Folk som öppet kan besöka sovjetiska ambassader, exempelvis medlemmar i kommunistiska partier och vänskapsföreningar, används fortfarande för talangscouting när det gäller värvning av agenter för KGB och GRU. Detta har klart framkommit vid samtal med avhoppare från de sovjetiska spionorganisationerna.

31

De som fått partiskolning i Moskva eller Östtyskland användes enligt föredragshållaren ofta som ”stödagenter” och han framhöll att i ”Sällskapet Sverige – Sovjetunionen är många av dessa partiskolade med, ofta på ledande poster”.

En annan organisation, som av säkerhetstjänsterna bedömdes som ett språkrör för sovjetisk propaganda var Svenska Fredskommittén, som behandlas nedan tillsammans med andra fredsrörelser.

6. 2 Den revolutionära vänstern

32

6.2.1 Åren 1965-1980

Organisationerna

Maoister

Kommunistiska Förbundet marxist-leninisterna (KFML) hade bildats år 1967 genom en utbrytning ur VPK. År 1968 bröt sig en grupp med fäste i Uppsala, de s.k. Rödgardisterna eller Rebellerna, ut ur KFML, som de anklagade för toppstyrning och för att ha nonchalerat Mao Zedongs läror. I sin iver att bevara renlärigheten tillämpade Rebellrörelsen psykiskt och fysiskt våld mot de egna

31 PM 7.9.1960, 1:301/1, löpnr. 23, SÄPO:s arkiv 32 Framställningen bygger i huvudsak på Magnus Hjort: Den farliga fredsrörelsen (SOU 2002:90) och densamme : Hotet från vänster (SOU 2002:91)

medlemmarna, vilket efter ca ett halvår medförde rörelsens sammanbrott.

År 1970 skedde en ny splittring då en fraktion med starkt stöd i Göteborg och Västsverige bröt med KFML och bildade KFML(r), där (r) stod för revolutionärerna. Båda riktningarna bildade partier; KFML blev år 1973 Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) och KFML(r) kallade sig från år 1977 KPML(r).

KFML/SKP hade som mest 5 000 medlemmar medan antalet sympatisörer uppskattades till ca 20 000. År 1977 blev Clarté officiellt partiets studentorganisation och Röd ungdom dess ungdomsorganisation. Organisationen hade ett starkt grepp över De förenade FNL-grupperna (DFFG). Personer med anknytning till KFML/SKP gav ut tidningen Folket i Bild/Kulturfront. KFML/ SKP sökte utnyttja olika kanaler för att få ut sitt budskap, t.ex. den feministiska rörelsen och den icke-kommersiella ”proggmusiken”. Efter Vietnamkrigets slut år 1975 och Mao Zedongs död året därpå förlorade partiet snabbt i betydelse.

KPML(r) hade som mest ca 2 000 medlemmar och ca 7 000 sympatisörer. Grundorganisationen bestod vanligen av en driftscell, bostadscell eller liknande som regelmässigt skulle bildas så snart tre medlemmar fanns vid t.ex. samma arbetsplats. Partiet höll fast vid den revolutionära ideologin, men avlägsnade sig efter hand från maoismen till förmån för stalinism.

Moskvatrogna

Arbetarpartiet Kommunisterna (APK) bildades som nämnts genom en utbrytning ur VPK år 1977. Orsaken till brytningen skall ha varit dels inställningen till kärnkraft, något som de moskvatrogna förordade, dels synen på den sovjetiska utrikespolitiken. Antalet medlemmar torde ha uppgått till ca 5 000. I 1979 års riksdagsval, som var partiets mest framgångsrika, fick det endast 0,2 procent av rösterna.

Som nyss angetts utvecklade sig KPML(r) med tiden alltmer i moskvavänlig riktning.

Trotskister

I början av 1950-talet uppträdde ett obetydligt trotskistiskt parti i Sverige, Revolutionära socialistiska partiet, som dock försvann ef-

ter några år. Omkring år 1970 bildades nya trotskistiska grupperingar som Fria Fackföreningsfolket (upplöst år 1972) och Revolutionära Marxisters Förbund (RMF), Offensiv och Förbundet Kommunist (FK), som utgjorde en utbrytning ur Marxistleninistiska kampförbundet.

RMF bytte år 1975 namn till Kommunistiska Arbetarförbundet (KAF). Organisationen hade sina starkaste fästen i Umeå och Göteborg och torde som mest ha haft ca 2 000 medlemmar. RMF/KAF satsade på att vinna inflytande inom kvinnorörelsen, främst genom Grupp 8, och inom miljörörelsen, bl.a. genom Miljöförbundet.

Offensiv (senare Rättvisepartiet Socialisterna) satsade tidigt på att inifrån påverka socialdemokratiska föreningar, särskilt inom det socialdemokratiska ungdomsförbundet (SSU), i revolutionär riktning, s.k. entrism. SSU reagerade genom uteslutningar av trotskisterna.

FNL-rörelsen

33

Sedan USA hösten 1964 inlett flygbombningar mot Nordvietnam aktiverades delar av den svenska opinionen mot kriget i Vietnam. I augusti 1965 bildades Svenska Vietnamkommittén som företrädde en närmast pacifistisk inställning. Åren 1967-70 hölls på initiativ av Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen (SFSF) internationella konferenser i Stockholm i syfte att åstadkomma fred i Vietnam. I oktober 1967 bildades Svenska Kommittén för Vietnam (SKfV), som i praktiken var en sammanslagning av Svenska Vietnamkommittén och Stödkommittén för Stockholmskonferensen om Vietnam. Kommittén stöddes av bl.a. SAP, delar av Folkpartiet och Centerpartiet, en rad fackliga och kristna organisationer samt av fredsorganisationerna. Några i kommittén aktiva personer var kända kommunister med goda kontakter med den sovjetryska ambassaden i Stockholm. Kommittén tog klart ställning mot USA och för regimen i Nordvietnam och den sydvietnamesiska, kommunistdominerade gerillaarmén, Sydvietnams Nationella Befrielsefront (FNL). I februari 1968 anordnade kommittén ett fackeltåg i Stockholm. I tåget deltog bl.a. utbildningsminister Olof Palme och Nordvietnams Moskvaambassadör. I Vietnamkrigets slutskede byt-

33 Som framgår av det följande kan ingalunda alla de personer och organisationer som stödde FNL hänföras till den revolutionära vänstern. Sambandet mellan DFFG och främst KFML/SKP motiverar dock att rörelsen behandlas i detta sammanhang.

te SKfV namn till Svenska kommittén för Vietnam, Laos och Kambodja.

Andra personer, ofta med en klart marxist-leninistisk samhällssyn, tog redan från början klart ställning för FNL och bildade i september 1965 Arbetsgruppen för FNL. Snabbt bildades liknande grupper på andra håll och år 1966 tillkom paraplyorganisationen De Förenade FNL-grupperna, DFFG. År 1967 ombildades DFFG till ett förbund med de enskilda FNL-grupperna som sektioner underordnade centralstyrelsen. Detta innebar i praktiken en ökad centralstyrning och en skärpt marxist-leninistisk profil. År 1968 skall DFFG ha bestått av 82 lokalorganisationer och bedömdes kunna mobilisera mellan 10 000 och 12 000 personer. Det förekom nära kontakter mellan FNL-rörelsen och KFML och rörelsens ledande personer tillhörde KFML. FNL-rörelsen satsade målmedvetet på att i studiecirkelform politiskt skola medlemmarna. I januari 1968 förklarade KFML:s arbetsutskott att man såg FNL-rörelsen som ”förbundets verktyg att nå massorna, organisera dem, utlösa deras kamp, utveckla deras medvetenhet och efterhand vinna dem för socialismen”. Vid krigsslutet år 1975 ombildades DFFG till Vietnam-Laos-förbundet, som upplöstes år 1979.

Den revolutionära vänstern som ett hot mot samhällsordningen

Säkerhetspolisen betraktade SKfV som en kommunistisk täckorganisation av traditionellt slag, ytterst styrd av Sovjetunionen. Däremot överraskades man av den plötsligt uppflammande radikalismen, främst bland ungdomar vid gymnasier, universitet och högskolor, vilka sökte sig till de maoistiska och trotskistiska organisationerna. En viktig del i hotbilden, i första hand av ordningspolisiär art, var de stora demonstrationer som hölls åren kring 1968. Regelmässigt saknades tillstånd till dessa demonstrationer och de ledde ofta till våldsamma sammanstötningar mellan polis och demonstranter. Som exempel kan nämnas att demonstranter i maj 1968 lyckades förhindra en Davis Cup-match mellan Sverige och Rhodesia i Båstad och aktionen i Stockholms studentkårs lokaler (”kårhusockupationen”) senare samma månad.

Rikspolischefen Carl Persson anförde i en PM i november 1968 bl.a. följande.

Anledningen till att demonstrationsledningen vill framkalla våld från polisens sida är, att man inom de organisationer, som står

bakom (Clarté, FNL och KFML) är helt inriktad på att omstörta det etablerade samhället med våldsamma medel. För att nå dessa mål måste enligt dessa organisationers teorier ”en revolutionär situation” skapas. På lång sikt arbetar man på att undergräva förtroendet för myndigheterna i allmänhet och polisen i synnerhet.

34

Ett särskilt bekymmer ur säkerhetspolisens synvinkel var de goda kontakter som FNL-rörelsen och KFML tycktes ha med massmedierna. Inte minst Sveriges Radio/TV ansågs av säkerhetspolisen sprida och även understödja deras budskap.

Redan ett par år senare avtog säkerhetspolisens intresse för FNL-rörelsen. Rörelsen hade i början av 1970-talet tonat ned sin revolutionära retorik och dess demonstrationer genomfördes i bättre ordning än tidigare. Rörelsens syn på den amerikanska krigsinsatsen kom också att delas av allt större grupper svenskar och motsättningen till SKfV var inte längre lika skarp.

Annorlunda förhöll sig säkerhetspolisen till de uttalat maoistiska och trotskistiska organisationerna. Trots den organisatoriska splittringen inom de vänsterextremistiska rörelserna framstod deras syfte för säkerhetstjänsterna som i stort sett gemensamt, nämligen att förbereda en kommunistisk revolution i Sverige. Härtill kom att organisationerna verkade på ett likartat sätt. Deras samlade aktiviteter dominerade vid denna tid säkerhetstjänsternas inrikes hotbild.

De maoistiska organisationerna hade som programmatisk målsättning att genom en väpnad revolution störta det bestående samhällsskicket. Det krävdes enligt KFML(r) ett revolutionärt inbördeskrig för att möjliggöra ett socialistiskt Sverige. Revolutionen stod dock inte omedelbart för dörren. Inför 1973 års val förklarade KFML(r):s ledare Frank Baude att revolutionen nog borde kunna genomföras inom 25 år. Också trotskisterna betecknade sig som revolutionärer och avvisade en parlamentarisk väg till socialismen. Hur revolutionen skulle gå till utvecklade de mera sällan. I en resolution från år 1977 förutsågs dock att förändringarna skulle mötas av ett ”ursinnigt motstånd” från ”borgarklassens och arbetarbyråkratins hårda kärna” genom ”politisk kamp, ekonomiskt sabotage och kanske också ett öppet polisiärt och militärt våld”. Frågan om tillgripande av våld gjordes alltså beroende av vilket motstånd som revolutionen skulle möta.

34 PM överlämnad av rikspolischefen till statssekreteraren i statsrådsberedningen 14.11.1968, F III, vol. 5, SÄPO:s arkiv; citat efter Hjort: Den farliga fredsrörelsen, s. 236

Också APK:s partiprogram gav uttryck för en klart revolutionär inställning. Det fanns även indikationer på att partiet mottog ekonomiskt stöd från Sovjetunionen, bl.a. i form av stödprenumerationer på partiets tidning Norrskensflamman. Partiet som sådant ansågs dock alltför obetydligt för att ens kunna komma att utgöra ett hot mot det svenska samhällsskicket. Vad som i fråga om APK främst väckte säkerhetspolisens uppmärksamhet var det förhållandet att vissa partiföreträdare upprätthöll personliga förbindelser med ett stort antal befattningshavare främst vid de sovjetryska och östtyska beskickningarna, kontakter som misstänktes innefatta underrättelseverksamhet.

KFML/SKP betraktades av säkerhetspolisen som ett redskap för det kinesiska kommunistpartiet. Ledande personer inom KFML hade kontakter med den kinesiska ambassaden och enligt rapporter från förtroliga meddelare erhöll organisationen ekonomiskt stöd från Kina för att bedriva subversiv verksamhet i Sverige. Till uppfattningen om utländska subsidier bidrog att organisationen föreföll ha en mycket god ekonomi liksom information från bl.a. Kanada om kinesiskt stöd till maoistiska grupper. Liknande misstankar kom senare att riktas även mot KFML(r). Uppgifter tydde även på att Kina bl.a. via SKP:s militärråd och journalister med anknytning till partiet bedrev en omfattande kunskapsinhämtning i Norden främst riktad mot Sovjetunionen och NATO.

KFML(r) sökte identifiera säkerhetstjänsternas personal, t.ex. genom att fotografera personer som uppträdde i närheten av demonstrationståg eller i anslutning till polisstationer, fotografier som sedan publicerades i tidningen Proletären. Liknande misstankar fanns beträffande KFML/SKP. De vänsterextremistiska organisationernas verksamhet mot och inom försvaret behandlas nedan.

Kampen om arbetsplatserna

Säkerhetspolisen ansåg sig kunna konstatera att de vänsterextremistiska organisationerna sökte infiltrera från samhällssynpunkt viktiga arbetsplatser, såsom tung industri, allmänna kommunikationer, skolor och massmedier. Medlemmarnas uppträdande på arbetsplatserna betecknades som konspirativt. Det förekom att de på traditionellt kommunistiskt vis bildade celler, vars medlemmar åtminstone inledningsvis inte öppet framträdde som företrädare för respektive organisation. De strävade i regel efter att väljas till fackliga förtroendeuppdrag. Parollen var ”Gör facket till en kamporganisation!”. KFML(r)

nisation!”. KFML(r) agiterade emellertid för att ”ställa facket åt sidan”. Genom att underblåsa missnöje t.ex. med arbetsmiljön på arbetsplatserna och initiera missnöjesaktioner bl.a. i form av vilda strejker sökte man radikalisera arbetarna.

Från hösten 1969 till år 1972 svepte således en våg av vilda strejker över Sverige. Störst uppmärksamhet väckte gruvarbetarstrejken i malmfälten vintern 1969/1970. Även om denna arbetskonflikt torde ha uppkommit till följd av ett lokalt missnöje med arbetsvillkoren, kom den att stödjas och utnyttjas i propagandistiskt syfte av vänsterextremistiska grupperingar. Åren 1970 och 1971 förekom tillhopa 192 och år 1972 92 vilda strejker med inalles ca 43 000 respektive ca 12 000 arbetare inblandade. Säkerhetspolisen bedömde att flera av dessa strejker, bl.a. taktäckarstrejken i västra Sverige hösten 1970 och strejken vid Arendalsvarvet i Göteborg år 1972, initierades, leddes eller stöddes av KFML(r). Det förekom även uppgifter om av KFML(r) initierad sabotageverksamhet mot företag som LKAB och NJA liksom om kartläggning av industriernas driftvärn. Särskilt KFML(r) förde kampen på arbetsplatserna med mycket hård retorik mot socialdemokratiska fackföreningsmän. I Göteborg förekom att sådana personer utsattes för hot och skändningar. Men även RMF/KAF ansågs ägna sig åt att infiltrera fackföreningar i syfte att rensa dem från ”pampvälde och byråkrati” och ytterst att ”erövra ledningen i facket”.

De vänsterextremistiska organisationernas strävan att radikalisera arbetarna försvårades dock av att medlemmarna huvudsakligen utgjordes av gymnasieungdom och universitetsstuderande. Det förekom att studenter omskolade sig till yrkesarbetare och sökte sig till industrin. Ett skäl härtill torde ha varit en vilja att komma in vid företagen och där verka för en kommande revolution. Hos många kan det också ha funnits en romantisk föreställning om en proletär tillvaro. Främlingskapet mellan de ”vanliga arbetarna” och de tidigare akademikerna var ofta stort.

Verksamhet mot och inom försvaret

FNL-rörelsen som sådan ägnades inte någon egentlig uppmärksamhet från militärt håll. Så mycket mer intresserade man sig för de extrema vänsterorganisationerna och naturligt nog särskilt för deras mot det svenska försvaret riktade verksamhet. Även om det fanns misstankar om att vissa av dem styrdes från Kina, tycks man tidigt ha bedömt att det huvudsakligen rörde sig om vad man kalla-

de ”anarkistiska organisationer utan styrning från främmande makt”.35 Den militära säkerhetstjänsten såg med stort allvar på risken för att utvecklingen på medellång sikt skulle kunna leda till en revolutionär situation.36

Många av organisationernas medlemmar, den ”revolutionära förtruppen”, var studenter i den ålder då de skulle fullgöra militär grundutbildning. Tidigare hade vänsteranhängare ofta vapenvägrat. Plötsligt skulle de som tidigare vägrat att fullgöra värnplikt fullfölja grundutbildningen. Antalet återkallelser av ansökningar om vapenfri tjänst ökade kraftigt under åren 1969-70. Motiveringarna var att man främst av politiska skäl nu insett nödvändigheten av att fullgöra vapentjänst för att bl.a. kunna stödja befrielserörelser samt att man ansett det erforderligt att känna till vapnens rätta hanterande i ett eventuellt kommande revolutionärt skede.37

Vid KFML:s kongress i Göteborg i januari 1969 fastslogs riktlinjer för att avslöja och bekämpa ”den borgerliga militärapparaten”. Denna skulle infiltreras av arbetarklassen, som skulle bemäktiga sig delar av densamma för att senare kunna rikta krigsmakten mot det bestående samhället.38 En av organisationens ledare, Nils Holmberg, skall ha sagt att KFML:s inställning till värnplikt i ett nötskal var ett citat av Lenin: ”Man vill ge dig ett gevär – tag det och lär dig använda det – inte mot dina klassfränder i andra länder utan för att vända det mot dina förtryckare.”39

KFML/Clarté skall år 1970 ha bildat ett s.k. värnpliktsutskott i Göteborg, vars primäruppgift var att preparera medlemmar som var i färd med att fullgöra sin värnpliktstjänstgöring. I en ”Handledning för kamrater som inom kort skall rycka in till militärtjänst” angavs att de specifikt mot krigsmakten inriktade uppgifterna skulle bli att föra de värnpliktigas talan mot officerarnas förtryck, att avslöja militärapparatens klasskaraktär, att bemöta befälets reaktio-

35 Orientering om försvarsfientlig verksamhet, 15.11.1968, Ö VIII, vol. 1, MUST:s arkiv

36

I en uppsats från år 1969 ”Ett försök till objektiv analys av de svenska studenternas protestaktioner” författad av en person ”som enligt gängse normer är att betrakta som vänsterradikal” anfördes bl.a. följande. ”Om radikaliseringen av Sverige fortsätter i samma takt och riktning som under de senaste tre-fyra åren, kommer enligt vår bedömning en revolutionär situation att uppstå om 10-20 år, kanske t.o.m. tidigare. Att uppnå ett sådant läge är givetvis det yttersta syftet hos de studentgrupper, som vill störta det nuvarande systemet.” Inom Fst/Säk torde man ha bedömt uppsatsen som vederhäftig, KU 14/262, 12.11.1969, F X b, vol. 310, MUST:s arkiv37 Någon som återkallat sin ansökan om vapenfri tjänst citerade Mao Zedong: ”Varje kommunist måste inse sanningen i orden att politisk makt växer ur en gevärspipa.”, ÖB:s skrivelse 14.12.1970, Säk H 901, Ö IV, vol. 164, MUST:s arkiv 38 Ibid. 39 KU 14/293, 26.11.1969., F X b, vol. 310, MUST:s arkiv

nära propaganda, att sprida marxist-leninistiska alster bland de värnpliktiga och att agitera för KFML:s/Clartés ideologi.40

Rapporter inkom om att de värnpliktiga försökte bilda celler vid förbanden.41

En beskrivning av hur sådan cellbildning enligt försvarsstabens säkerhetsavdelning organiserades gavs av ÖB i en skrivelse år 1970.42

Under ett förberedande skede – omfattande ungefärligen två-tre månader efter inryckning – kartläggs det politiska klimatet inom förbandet och bedöms möjligheterna för öppet agerande och sedan cellbildning. Under denna tid ligger cellens medlemmar lågt. Man vinnlägger sig om att bli god vän med sina vplkolleger. Mot deras uppträdande i tjänsten finns ingen anmärkning att rikta. Flera av dem återfinns som kandidater vid val av kompaniassistent och ledamot av förbandsnämnden. I flera fall har truppbefälet ansett just dessa marxist-leninister vara bland kompaniets bästa soldater.

Efter möten med sympatisörer och förberedande ”träffar” för att få fram deltagare i lämpliga studiecirklar påbörjas organisationsskedet av den marxistiska cellen (kampgruppen) inom förbandet.

När cellen blivit konsoliderad börjar – ofta mycket försiktigt – en del utåtriktade aktiviteter och allt efter ledarens förmåga och mod och medlemmarnas lojalitet inträder nu ett aktionsskede. Det kan fortfarande hända att ledarna ej framträtt öppet. Under dessa genomgångar (stimuleringsmöten, förberedande möten till vpl-konferens m.m.) och utifrån styrda motaktioner har dock många av cellens medlemmar haft svårt för att inte framträda.

Under senare delen av vpl-tjänstgöringen kan man befara att en del mer drastiska aktioner planeras och att man vid denna tidpunkt helt gått ifrån ett mera dolt uppträdande.

En bilaga till skrivelsen innehöll utdrag ur ”Hjälpreda för de marxist-leninistiska gruppernas arbete i militärapparaten”. Däri angavs som legala metoder för arbetet muntlig propaganda genom samtal med kamrater, spridning av Gnistan, Soldattidningen och Klasskampen m.m., agitation under lektioner, organiserandet av studiecirklar i KFML:s grundkurs, kamp inom förbandsnämnder, kom-

40 ÖB:s skrivelse 14.12.1970, Säk H 901, Ö IV, vol. 164, MUST:s arkiv 41 Se t.ex. rapport om kommunistisk cellbildning vid I 2 och I 3, KU 05/05, 8.2.1971, och A 9, KU 05/26, 6.9.1971, Ö IV, vol. 157, MUST:s arkiv 42 ÖB:s skrivelse 14.12.1970, Säk H 901, Ö IV, vol. 164, MUST:s arkiv

paninämnder osv. Illegala metoder borde bedrivas med största försiktighet, men de kunde utgöra ett nödvändigt komplement till det legala arbetet. Som exempel på illegala metoder angavs spridning av flygblad, uppsättning av väggtidningar, organiserandet av aktioner och hållandet av möten.

Vid KFML(r):s kongress år 1972 gjordes det klart att det för att genomföra ett väpnat uppror krävdes att den borgerliga militärapparaten demoraliserades och uppluckrades. Detta fordrade förberedelser i form av ett genomtänkt och revolutionärt soldatarbete och att man i konspirativt syfte skaffade stödjepunkter inom ”den reaktionära officerskåren”. Ett centralt militärutskott bildades. Detta publicerade samma år en ”instruktion för kommunistiska soldater”. Däri tog man kraftigt avstånd från uttalanden av en företrädare för SKP som hävdat att Sverige skulle försvaras mot varje inkräktare. Denna inställning ansågs innefatta ett ”villkorligt accepterande av den borgerliga militärapparaten” och en uppslutning bakom tanken på ett ”svenskt försvar”, tankegångar som innebar ”det grövsta tänkbara förräderiet mot socialismens ideal”. I instruktionen uppmanades de värnpliktiga att sprida propaganda och att söka ”utröna varje förbands säregenheter”. Däremot tog man avstånd från skadegörelse på militär materiel liksom från anskaffning av hemliga handlingar, vapen, ammunition etc.

Även RMF/KAF engagerade sig i soldatarbetet, dels genom att driva fackliga krav, dels genom att sprida politisk propaganda. Enligt en artikel i tidningen Internationalen år 1974 ämnade KAF inte försvara det existerande Sverige, eftersom den borgerliga demokratin var att betrakta som en klassdiktatur. Vid ett krig mellan Sverige och Sovjetunionen var det en plikt att verka för ett svenskt nederlag utan att för den skull upphöra med kritiken av den sovjetiska byråkratin.

Omkring år 1975 ändrade SKP principiellt inställning till det svenska försvaret. Partiet räknade med att ett storkrig skulle utbryta mellan USA och Sovjetunionen inom ungefär tio år. Sverige måste då kunna försvara sitt nationella oberoende. Partiet ivrade därför för ett starkt folkförsvar på den allmänna värnpliktens grund. De värnpliktiga medlemmarna skulle bli goda soldater. Såväl grundutbildningen som krigsförbandsövningarna borde präglas av realism. I samband med ett storkrig skulle det uppstå en revolutionär situation i Sverige. När revolutionen skulle genomföras måste huvuddelen av försvarsmakten stå på den revolutionära sidan för att kunna försvara denna mot den borgerliga reaktionen. Det krävdes att soldaterna var medvetna och politiskt mobiliserade och att ett stort

antal befäl stödde folkets sak. Det värnpliktiga befälet var därför en mycket viktig målgrupp. Man hoppades för övrigt också kunna vinna över åtminstone delar av de lägre befälskårerna för sin sak. Denna linje följdes enligt den militära säkerhetstjänstens bedömning i stort av övriga vänstergrupper med undantag för KAF och KFML(r). KAF hade ju deklarerat att man i händelse av storkrig skulle sluta upp på Sovjetunionens sida. Och KFML(r) hävdade att hela den befintliga militärapparaten måste krossas i samband med revolutionen.43

De extrema vänsterorganisationernas mest påtagliga verksamhet inom försvaret var opinionsbildningen. ÖB framhöll i en skrivelse år 1970 bl.a. följande.

… marxist-leninistiska krafter, som agiterar för minskad respekt inför våra militära myndigheter och genom sina strävanden att söka vidga klyftan mellan befäl och trupp utsår försåtlig hatpropaganda och missnöje, speciellt bland de värnpliktiga. Strävan synes vara koncentrerad till att inifrån försvaga och förlöjliga vårt försvarssystem. 44

I flygblad, affischer, pamfletter och soldattidningar, ofta med anknytning till respektive förband, redogjorde man för förmenta eller verkliga missförhållanden och gjorde kränkande uttalanden mot misshagliga befäl. Härigenom kunde vänsterextremistiska grupper dra till sig uppmärksamhet och skapa misstro mot försvaret och statsmakterna.45

En metod för att söka vinna inflytande var att driva soldatfackliga krav, t.ex. på ständig nattpermission, reglerad arbetstid och högre utbildningsbidrag. SKP använde sig med framgång av sin enhetsfrontstaktik för att samla de värnpliktiga kring missnöjesanledningar. Genom att på så sätt skapa förtroende bland kamraterna kom SKP och MLK på många håll att dominera förbandsnämnderna.46Också vid värnpliktskonferenserna kom dessa organisationer att uppnå ett oproportionerligt stort inflytande.47 KFML(r), RMF, FK

43 PM för befälsutbildning 30.5.1975, F I, vol. 163, PM 10.2.1976, Ö IV, vol. 450, Särskild orientering 16.12.1976, F I, vol. 177, Sammanfattning för år 75/76, 15.3.1977, F I, vol. 193, Sammanfattning för år 1976/77, 18.11.1978, F I, vol. 193, och Årssammanfattning för år 1977/78, F I, vol. 203, MUST:s arkiv. 44 ÖB:s skrivelse 14.12.1970, Säk 901, Ö IV, vol. 164, MUST:s arkiv 45 Tillägg 1 till underlag för befälsutbildning m.m., 14.12.1970, F I, vol. 102, MUST:s arkiv 46 PM i befälsutbildning 30.5.1975, F I, vol. 163, MUST:s arkiv 47 I en PM ”Undergrävande verksamhet inom försvarsmakten fr.o.m. 1974-07-01” konstaterades att de revolutionära vänsterorganisationerna hade ”ett obetydligt stöd för sin allmänna politik och för sitt slutliga mål, det kommunistiska samhället (maximiprogrammet). Där-

och Förbundet Arbetarmakt (FAM) vägrade däremot under några år att arbeta inom etablerade ramar för samråd då dessa institutioner betraktades som skendemokratiska.48 I vart fall KFML(r) kom dock att här ändra ståndpunkt.49

Enligt försvarsstabens säkerhetsavdelning trasade värnpliktiga vänsterextremister sönder utbildningen genom ständiga diskussioner, som det unga truppbefälet inledningsvis ofta hade svårt att bemästra. De kände sig därför hotade i sin yrkesroll. Efter hand lärde sig befälen hur extremisterna agerade och problemen tenderade därmed att minska.50 Det förekom att nästan samtliga värnpliktiga vid ett förband sjukanmälde sig i protest mot att regementschefen vägrat tillmötesgå krav på ständig nattpermission till alla som sökte sådan.51 Och en novemberdag år 1974 lär 60 procent av den inneliggande åldersklassen ha sjukanmält sig till stöd för kravet på högre utryckningsbidrag.52 Även demonstrationer och matstrejker53 liksom kollektiv ordervägran förekom.

I mitten av 1970-talet bedömde försvarsstabens säkerhetsavdelning att den undergrävande verksamheten möjligen nått sin kulmen och var på tillbakagång.54 Och i slutet av decenniet tycks den mer eller mindre ha upphört. Även i det soldatfackliga arbetet trängdes extremvänstern efter någon tid tillbaka av andra politiska ungdomsorganisationer, framför allt av SSU och CUF.55

Från förbanden rapporterades från slutet av 1960-talet och långt in på 1970-talet ett stort antal misstänkta fall av sabotage och skadegörelse.56 I vissa fall innebar skadegörelsen att personal och värn-

emot har de vunnit framgångar bl.a. inom försvarsmakten genom att samla värnpliktiga kring missnöjesanledningar. Det gäller dock ej vid repetitionsutbildning.”, 3.4.1975, Ö IV, vol. 450, MUST:s arkiv 48 Ibid. 49 Av ”Direktiv till soldatklubbarna inför värnpliktskonferensen” framgick att partiet inte skulle bojkotta 1974 års värnpliktskonferens ”utan genom så många delegatkandidater som möjligt sprida politisk presentation.”, KU 81/102, 21.1.1974, H 901, Ö IV, vol. 380, MUST:s arkiv 50 Undergrävande verksamhet inom försvarsmakten fr.o.m. 1974-07-01, 3.4.1975, Ö IV, vol. 450, MUST:s arkiv 51 Redogörelse rörande sjukanmälan vid I 3, KU 25/02, 27.11.1972, Ö IV, vol. 340, MUST:s arkiv 52 PM för befälsutbildning 30.5.1975, F I, vol. 163, MUST:s arkiv 53 Subversiv verksamhet, halvårsberättelse 1977-07-01—12-31, 12.1.1978, Ö IV, vol. 450, MUST:s arkiv 54 ÖB 6.2.1974, Säk 901, F I, vol. 151, MUST:s arkiv 55 Fst/Säk 3.10.1978, H 9010-6, F I, vol. 203, MUST:s arkiv 56 Se t.ex. skrivelse ang. misstänkt sabotage mot flygplan J 35 F på F 1 i Västerås genom att stanniolpapper stoppats in i pitotröret med påföljd att den ordinarie fartmätaren satts ur funktion, KU 50/76, 22.12.1968, Ö IV, vol. 120, månadsrapport från I 3 i Örebro med uppgift om sabotage mot traktorer, KU 05/26, 6.9.1971, Ö IV, vol. 157, skrivelse om misstänkt sabotage på en stridsvagn vid P 5 i Boden, KU50/15, 31.1.1972, Ö IV, vol. 342, och PM ang. åverkan på fordon vid KA 1 i Vaxholm, KU 50/18, 16.4.1973, Ö IV, vol. 359, MUST:s arkiv

pliktiga utsattes för risker att skadas, vilket försämrade arbetsmiljön.57 Inom säkerhetsavdelningen fanns starka misstankar om att värnpliktiga med anknytning till extremvänstern låg bakom en del av dessa gärningar. Redan år 1968 hade det rapporterats att en aktiv medlem av Clarté och KFML uppgett att ”vissa politiska grupper till vänster” planerade att utöva sabotagehandlingar mot svenska militära anläggningar.58 Och man ansåg sig kunna konstatera att händelser av detta slag oftast förekom vid de förband där de extrema vänstergrupperna var som mest aktiva. ÖB Stig Synnergren såg sig år 1972 tvungen att dementera ett tidigare uttalande genom att offentligt förklara att det inte fanns några som helst bevis, inte ens indicier, som tydde på att olika vänstergrupper hade någon del i sabotageverksamheten.59 Samma inställning kom till uttryck i en inom säkerhetsavdelningen år 1975 upprättad PM, i vilken det konstaterades att det inte fanns något fog för anklagelser om att extrema organisationer centralt skulle styra skadegörelsen. Bedömningen var i stället att de skyldiga var ”enskilda soldater som i berusat tillstånd vill få utlopp för något missnöje”, även om enstaka fall av försök till provokation inte kunde uteslutas.60 Å r 1980 angav säkerhetsavdelningen att inget tydde på att antalet incidenter av detta slag ökade och att det var ytterst sällsynt att någon eller några kunde bindas till brotten.61

Under senare delen av 1970-talet bedömdes SKP med stor sannolikhet ägna sig åt systematiskt bedriven underrättelseverksamhet inom försvarsmakten för ”den egna krigsplanläggningen” och möjligen även för främmande makts räkning.62 Vid sammanträde med partiets försvarsutskott år 1975 skall följande direktiv beträffande inriktningen av underrättelseverksamheten ha lämnats:

1. Läget av kommandocentraler, stridsledningsplatser och stabsplatser

2. Ta reda på så långt som möjligt krigsplanläggningen

3. Kartlägg polisens verksskydd och driftvärn

57 Under år 1970 rapporterades bl.a. att 12 motorfordon utsatts för skadegörelse av olika slag, t.ex. avklippta bromsledningar, sönderslagen inredning och bortskruvande av fälgmuttrar. Vidare hade en person dömts för att med hjälp av en hemmagjord sprängladdning sökt åstadkomma avbrott på en elkabel som svarade för strömförsörjningen till en militär anläggning. Hans motiv uppgavs ha varit politiska; KU 19/02, Säkerhetsöversikt 5.2.1971, Ö IV, vol. 158, MUST:s arkiv 58 KU 80/4, Ö IV, vol. 123, MUST:s arkiv 59 Nerikes Allehanda 18.11.1972 60 Undergrävande verksamhet inom försvarsmakten fr.o.m. 1974-07-01, 3.4.1975, Ö IV, vol. 464, MUST:s arkiv 61 Skadegörelse/sabotage inom försvarsmakten, 10.1.1980, Ö IV, vol. 464, MUST:s arkiv 62 Särskild orientering, 16.12.1976, F I, vol. 117, MUST:s arkiv

4. Kartlägg krigsplanläggningen för kraft, el och tvt [dvs. televerkets nät]

5. Vilka är anställda vid CBX. Tjänsterum, låsanordn, säkskydd. Sätt för rekrytering av medarbetare, tjänstebostad och annan bostad

6. Medlemmarna skall söka inträde i HV [dvs. hemvärnet], CF [dvs. civilförsvaret], lottakåren m.fl. organisationer

7. Lämpliga kanaler vid militära förband är pers vid körcentraler och staber.

63

År 1978 rapporterades att SKP disponerade fotostatkopior av hemliga handlingar, bl.a. en sammanställning om större övningar inom totalförsvaret.64

Samröre med terroristorganisationer 65

Vissa vänsterextremistiska organisationer hade goda kontakter med palestinska befrielserörelser. Dessa rörelser hade vuxit sig starka i slutet av 1960-talet. Bland dessa rörelser fanns vissa mer militanta och vänsterinriktade organisationer såsom Folkfronten för Palestinas befrielse (PFLP). De attackerade israeliska mål varhelst man kunde komma åt dem. Även stater som ansågs stödja Israel gjordes till måltavlor. Under åren 1968-76 genomförde palestinska organisationer ett sextiotal aktioner i Europa eller mot europeiska mål. Fram till hösten 1970 var det PFLP som låg bakom de flesta terrordåd. Därefter framträdde i stället organisationen Svarta September och tog på sig ansvaret för flertalet av aktionerna. Störst uppmärksamhet väckte dess massaker på israeliska idrottsmän i samband med de olympiska spelen i München år 1972. Från år 1974 och fram till decenniets slut avtog de palestinska terroraktionerna utanför Israel.

I takt med uppsvinget för de palestinska rörelserna i Mellanöstern i slutet av 1960-talet bildades också i Sverige stödgrupper för palestiniernas sak. I september 1967 bildades den s.k. Arabiska klubben i Stockholm. Medlemmarna var araber. Under de närmast följande åren bildades Palestinagrupper i bl.a. Stockholm, Göteborg och Lund. Medlemmar var till en början svenska akademiker, för-

63 PM 10.2.1976, Ö IV, vol. 450, MUST:s arkiv 64 Rapport KU 14, 78/1959, 30.7.1978, F X b, vol. 438, MUST:s arkiv 65 Detta avsnitt bygger i huvudsak på Ulf Bjereld: Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 i SOU 2002:95

fattare och journalister samt enstaka palestinier. Fram till år 1975 fanns omkring fem lokalorganisationer. Mot slutet av 1970-talet ökade antalet lokalorganisationer till knappt 50 för att sedan åter minska under 1980-talet. Antalet medlemmar i de olika lokalorganisationerna blev aldrig särskilt stort men grupperna var i allmänhet välorganiserade.

Då den palestinska rörelsen splittrades visade även den svenska Palestinarörelsen tecken på splittring. Den centrala skiljelinjen gick mellan dem som förespråkade enhetsfrontsprincipen, dvs. stöd åt de palestinska befrielserörelserna som en helhet, och dem som förespråkade ett riktat stöd åt de mer extremistiska palestinska organisationerna. De senare, som utgjorde minoriteten, bildade år 1971 Folkfrontens arbetsgrupper (FFAG), som bedrev verksamhet på fyra, fem platser i Sverige. Dessa grupper stödde främst PFLP. FFAG upplöstes år 1975 och flera av de fåtaliga medlemmarna sökte sig till KFML(r). Majoriteten, som politiskt låg närmare KFML/SKP, bildade år 1976 den riksomfattande organisationen Palestinagrupperna i Sverige.

De svenska Palestinaaktivisterna intog en kluven inställning till palestiniernas användning av terrorn som politiskt vapen. Även om de inte stödde terroraktionerna, tog de heller inte entydigt avstånd från terrorismen, i vart fall inte mot mål i Mellanöstern. Sådana aktioner kunde ses som legitima i palestiniernas kamp för att förändra sin situation. Opinionsbildningen bestod i huvudsak av demonstrationer, studiecirklar, offentliga möten och insändare i tidningar. Man gav även ut egna tidningar och publicerade debattböcker. Palestinarörelsen upprätthöll kontakter med representanter för de olika palestinska befrielserörelserna. Flera aktivister företog resor till Mellanöstern. Ett viktigt led i rörelsens arbete, främst under senare delen av 1970-talet och under 1980-talet, var att sända läkare och annan sjukvårdspersonal samt insamlade läkemedel till de palestinska flyktinglägren.

Säkerhetspolisens syn på de palestinska befrielserörelserna speglade ända fram till år 1980 i huvudsak den officiella israeliska uppfattningen om dessa som extremistiska terroristorganisationer. Man fruktade i första hand att palestinier eller deras svenska sympatisörer skulle genomföra terroraktioner mot israeliska eller judiska mål i Sverige. Säkerhetspolisen oroade sig också för att Sverige skulle bli en fristad för palestinska terrorister. De misstankar som fanns att de svenska Palestinagrupperna finansierades av de palestinska organisationerna eller av arabstaterna kunde däremot avskrivas på ett tidigt stadium.

Såvitt avsåg de svenska Palestinagrupperna riktade säkerhetspolisen inledningsvis sin uppmärksamhet mot det samarbete som dessa grupper hade med vänsterextremistiska organisationer i Sverige, främst KFML/SKP, KFML(r) och FK, liksom med palestinska organisationer, främst Al Fatah och PFLP. Säkerhetspolisen intresserade sig även för det direkta samarbete som förekom mellan svenska vänsterrörelser och palestinska organisationer. En bit in på 1970-talet började polisen i stället betona risken för att enskilda aktivister inom Palestinarörelsen – med eller utan sin organisations goda minne – understödde palestinska terrorister. Misstankarna avsåg dels att dessa tog direkt del i planeringen och genomförandet av terrordåd, t.ex. genom att smuggla sprängmedel, dels att de medvetet eller omedvetet lät sig utnyttjas av terrorister, exempelvis genom att överlåta passhandlingar, hjälpa till med att skaffa information av olika slag, hyra bilar eller erbjuda logi. Det förekom även uppgifter om att svenskar undergick militär utbildning i bl.a. Libanon och Sydjemen liksom om att de mediciner som skickades till palestinska flyktingläger hade stulits från svenska sjukhus.

KFML(r) liksom RMF skall ha engagerat sig till förmån för Irländska Republikanska Armén (IRA).

Delade meningar inom säkerhetspolisen

I slutet av 1960-talet intog säkerhetstjänsterna som framgått en tämligen alarmistisk syn på de vänsterextremistiska grupperna. Omsider växte det emellertid inom säkerhetspolisen fram en mer nyanserad inställning till dessa grupper. Det fanns inom säkerhetspolisen, något förenklat, två uppfattningar om extremvänsterns farlighet. Enligt den ena uppfattningen var dessa rörelser starka och de arbetade målmedvetet för en revolution i Sverige. De var, trots allt tal om Mao Zedong och Kina, i större eller mindre utsträckning styrda från Sovjetunionen. Många medlemmar skulle inom överskådlig tid komma att inta ledande befattningar i samhället och då, om inte förr, omdana samhället enligt sin marxist-leninistiska ideologi. Den andra riktningen såg mera avspänt på läget och framför allt på utvecklingen. Den svenska demokratin var stark nog att motstå ett relativt litet antal fanatiker, av vilka de flesta för övrigt

skulle lugna ned sig med tiden. Dessa motsättningar kom till uttryck bl.a. vid polischefsmöten ända fram till år 1980.66

Hans Holmér hörde till dem som intog en mindre alarmistisk ståndpunkt till vänsterextremismen. År 1972 bedömde han att det fanns två skäl att uppmärksamt följa de revolutionära grupperna. Dels måste man kontrollera att de inte militariserades och/eller samverkade med främmande makt. Detta kunde i huvudsak ske utan vetskap om organisationernas medlemsantal och utan närmare personkännedom. Dels måste infiltration av försvaret förhindras. Därför behövdes personalkontroll.67 Vid ett chefsmöte förklarade han att kontrollen av de revolutionära rörelserna ”mot bakgrund av de resurser och lagtekniska möjligheter vi har är tillräcklig” och tillade att det gällde för säkerhetspolisen att skaffa sig ”en sansad och grundlig bedömning av läget” och att rätta sin verksamhet därefter.68 Hans uppfattning var dock ingalunda oomstridd inom organisationen. Hans efterträdare Sven-Åke Hjälmroth hamnade också han på kollisionskurs med några av sina mer alarmistiska regionchefer, vilka var starkt kritiska till de av regeringen år 1972 utfärdade tillämpningsföreskrifterna till personalkontrollkungörelsen. Vid en konferens år 1976 tvingades Hjälmroth påpeka att det ”ytterst var en huvuduppgift för statsmakterna” hur extremisterna övervakades.69

Även inom den militära säkerhetstjänsten kom alltså från mitten av 1970-talet hotet från vänsterextremisterna att tonas ned i takt med att deras aktiviteter inom försvaret dämpades.

6.2.2 Åren 1980-2002

Allmänt

Under 1980-talet förde de flesta politiska ytterlighetsrörelser i Sverige en tynande tillvaro. Revolutionära och antidemokratiska bud-

66 T.ex. protokoll 20.9.1980 från föreståndarmöte för sektions- och regionchefer 28-30.5.1980, 5:720/6, vol. 14:107, SÄPO:s arkiv. Ett exempel på den avspända attityden redovisas i Ulf Eliasson: Politisk övervakning och personalkontroll 1945-1969 (SOU 2002:88) 67 PM ang. tillämpningen av personalkontrollkungörelsen 17.10.1972, F I, vol. 1, SÄPO:s arkiv 68 Protokoll från sektions- och rotelchefskonferens 14-17-11.1972. 5:720/6, löpnr. 4, SÄPO:s arkiv 69 Protokoll 3.11.1976 från regionkonferens för Övre och Nedre Norrlands regioner 26-28.10.1976, 5:720/6, vol. 10, SÄPO:s arkiv

skap appellerade inte till den stora allmänheten. Den ideologiska splittringen var stor och grupperna blev alltmer marginaliserade. Det förhållandet att det förelåg motsättningar mellan Sovjetunionen och Kina och därmed mellan olika kommunistiska partier i Sverige inverkade dock inte i någon större utsträckning på säkerhetspolisens bedömning av hotet från de svenska vänsterextremisterna. Det väsentliga var därför partiernas revolutionära kommunistiska ideologi. Även om det för tillfället fanns motsättningar mellan Sovjetunionen och Kina hade de gemensamma intressen, de kunde använda samma underrättelseteknik och de kunde ta hjälp av varandras sympatisörer i Sverige. Säkerhetspolisen ansåg sig ha säkra belägg för att svenska kommunister användes för illegal verksamhet. Man förväntade sig också att inhemska sympatisörer skulle vara en angripare behjälplig under beredskaps- eller krigstillstånd.

En ytterligare utbrytning ur SKP skedde år 1980 då en del av vänsteroppositionen bildade SKP(ml), från år 1982 Sveriges Kommunistiska Arbetarparti (SKA), som dock lades ned år 1992. Inför 1982 års riksdagsval uppmanade SKP sina medlemmar att rösta på socialdemokraterna och följande år övergick partiet till att arbeta för en demokratisk svensk socialism. Säkerhetspolisen förefaller vid denna tid i stort sett ha avskrivit SKP som ett hot mot rikets säkerhet, även om disciplinen var hård och aktiviteten hög bland de ofta välutbildade medlemmarna. Det konstaterades att många arbetade under täcknamn och att partiets säkerhetstjänst var god för att skydda mot infiltration och kontroll.70 År 1986 bytte partiet namn till Solidaritetspartiet och tog helt avstånd från marxismleninismen, vilket hösten 1988 medförde att säkerhetspolisen inte längre fann skäl att ägna organisationen någon särskild uppmärksamhet.

KPML(r) bedriver alltjämt verksamhet, numera inom det demokratiskt-parlamentariska systemet, om än med mycket begränsad framgång. Antalet medlemmar uppskattades i början av 1990-talet till ca 3 000. Partiet har fortsatt sin revolutionära retorik men säkerhetspolisen bedömer i vart fall sedan mitten av 1980-talet dess möjligheter att på egen hand åstadkomma en revolutionär situation i Sverige som minimala. Så sent som år 1988 ansåg en bedömare inom säkerhetspolisen att det verkliga hotet från partiet var att dess medlemmar kunde utnyttja ”ett skymningsläge till att försöka åstadkomma så mycket skada och oreda som möjligt, genom sabotage och liknande, för att den vägen antingen skapa den revolutio-

70 PM 7.6.1982, SAK 802006-0276, löpnr 1, SÄPO:s arkiv

nära situationen, eller underlätta en sovjetisk invasion”. Mot bakgrund av att ett inte obetydligt antal partimedlemmar innehade skyddsklassade befattningar kunde man, enligt samme bedömare, inte bortse från möjligheten att partiet medvetet sökte placera medlemmar ”på känsliga ställen”. Partiet ansågs även sprida desinformation och därigenom utså misstro mot myndigheterna. Som exempel nämndes det s.k. polisspåret i utredningen av mordet på statsminister Olof Palme. Partiet fortsatte sitt agerande på arbetsplatserna genom att uppmuntra till vilda strejker.

Några år senare betonades främst partiets framgångsrika subversiva verksamhet inom transportväsendet, skolan, exportindustrin, vård- och socialsektorn. Partiets internationella kontakter med palestinska organisationer bedömdes utgöra ett potentiellt terroristhot. I mitten av 1990-talet var bedömningen att inget tydde på att partiet inom överskådlig tid hade för avsikt att med våld söka förändra det politiska systemet. Men det förelåg ett latent infiltrationshot genom att medlemmar kunde söka anställning inom totalförsvaret eller i SUA-företag. Kontakterna med palestinska organisationer ansågs inte längre utgöra något direkt hot mot svenska intressen.

APK återupptog under 1980-talet den politiska utbildningen av partimedlemmar i Sovjetunionen och Östtyskland. Partiet försattes år 1995 i konkurs. Följande år bildade den tidigare partiordföranden Rolf Hagel ett nytt parti under den då lediga beteckningen Sveriges Kommunistiska Parti (SKP). Detta är om möjligt än mer betydelselöst än vad APK var.

KAF bytte år 1982 namn till Socialistiska Partiet (SP). SP erhöll i riksdagsvalen åren 1985 och 1998 ca 15 000 röster respektive knappt 1 500 röster. I partiprogrammet från år 1994 betonades att man ville att övergången till socialism skulle ske fredligt. Enligt bedömningar inom säkerhetspolisen från mitten av 1990-talet var partiet knappast längre att beteckna som omstörtande, även om det inte kunde uteslutas att ”det nya och mer reforminriktade partiprogrammet” bara var ”ett slags dimridå”.

Offensiv fortsatte fram till mitten av 1980-talet sina försök att infiltrera SAP och SSU. Från år 1993 benämnde man sig Arbetarförbundet Offensiv, som år 1997 ombildades till Rättvisepartiet Socialisterna med ungdomsorganisationen Elevkampanjen. Dessa organisationer bedömdes år 1998 ha starka ledare som inte var främmande för att använda sig av utomparlamentariska metoder. Elevkampanjen anses ligga nära de autonoma, anarkistiska grupperna. (Begreppet ”autonom” har av säkerhetspolisen under 1990-talet

använts som en samlingsbeteckning för hela den anarkistiskt präglade, aktivistiska utomparlamentariska vänstern.)

Anarkister

Omkring 1970 började nya anarkistiska grupper att växa fram i Sverige, särskilt inom kulturradikala kretsar. Bland de inblandade svenskarna i den s.k. Kröcherligan som i mitten av 1970-talet förberedde människorov av statsrådet Anna-Greta Leijon var flertalet anarkister. Säkerhetspolisen misstänkte vid denna tid även andra kopplingar mellan svenska anarkister å ena sidan och västtyska och italienska terrorister å den andra, misstankar vilka dock inte kunde styrkas.

Mot slutet av 1980-talet uppträdde anarkistiska ungdomsgrupper, t.ex. Commando Coca Cola, alltmer våldsamt i samband med husockupationer. De var också inblandade i kravallartade demonstrationer, vandalism och sabotage riktade främst mot amerikanska intressen och multinationella företag. Särskilt drabbat var bensinbolaget Shell som under åren 1986-91 utsattes för omkring 500 attentat. Bl.a. spolades år 1988 bensin mot en av bolagets stationsbyggnader i Malmö som sedan antändes och en brandbomb kastades mot en Shellmack i Norrköping. En ny våg av angrepp mot Shell inleddes vid mitten av 1990-talet, varvid som motiv angavs bolagets oljeutvinning i Nigeria. Även om få av brotten klarades upp, hade säkerhetspolisen uppfattningen att gärningsmännen huvudsakligen stod att finna i autonoma kretsar men i viss mån även bland yngre kommunister.

I mitten av 1980-talet började säkerhetspolisen uppmärksamma brottslighet kopplad till djurrättsfrågor. Det förekom och förekommer alltjämt aktioner för att ”befria” försöksdjur och pälsdjur och skadegörelse/sabotage, t.ex. i form av mordbrand, riktad mot bl.a. livsmedelsindustri, pälsdjursuppfödning och hamburgerrestauranger. Personal vid sjukhus och institutioner som sysslat med djurförsök har utsatts för hot och trakasserier. Under 1990-talet kom djurrättsaktivismen i allt högre grad att kopplas till de autonoma kretsarna. Många gånger var samma individer aktiva såväl inom djurrättsaktivism som i antifascistiska, antisexistiska och antikapitalistiska nätverk. De senaste åren har denna typ av brottslighet minskat.

I början av 1990-talet började de anarkistiska grupperna att på allvar engagera sig i antifascistiska aktioner och miljöaktivism.

Våldsamma konfrontationer uppstod mellan anarkister och nazister bl.a. i samband med de senares ”firande” av Karl XII:s dödsdag den 30 november. Senare har även andra politiska meningsmotståndare trakasserats, t.ex. Moderata kvinnoförbundet som höll sitt årsmöte i Malmö år 1997. Säkerhetspolisen förutsåg i samband med byggandet av Öresundsbron sabotage mot maskiner och byggnader, hot mot personal och aktioner mot kontor där viktiga handlingar förvarades. År 1995 omhändertogs också ett tiotal svenskar som deltagit i skadegörelse och olaga intrång vid anläggningar i Köpenhamn. Andra aktioner avvärjdes. Gruppen Socialekologisk aktion sökte bl.a. medelst sabotage förhindra ett vägbygge i Stockholm och en av ledarna dömdes för uppvigling.

De senaste åren har autonoma grupper varit aktiva i kampen mot ”globalisering”. Vid EU:s stats- och regeringschefsmöte i Göteborg i juni 2001 hörde således anarkister till de grupper som var mest aktiva i de våldsamma upploppen.

Den autonoma rörelsen var enligt säkerhetspolisens bedömning år 1987 ”genom sin anarkistiska grundkaraktär löst sammanfogad”, men det fanns ”en klart organiserad kärna” som hade kontakter med danska anarkister. Fem år senare ansåg sig säkerhetspolisen kunna konstatera att det fanns kontakter eller kopplingar mellan svenska anarkister och utländska terroristgrupper. Anarkisterna anses inte utgöra något egentligt hot mot rikets säkerhet. Deras militanta uppträdande utgör emellertid en fara för enskilda personer, företag och institutioner, som är dem misshagliga. De utgör även ett hot mot andras grundlagsskyddade rättigheter, såsom yttrande- och demonstrationsfrihet.

Den militära säkerhetstjänstens hotbild71

Den öppet subversiva verksamheten inom försvaret låg under 1980talet på en mycket låg nivå och stämningen bland de värnpliktiga var positiv. Endast enstaka incidenter i form av t.ex. kollektiv sjukmönstring och demonstrationer rapporterades från förbanden.72 Förutom viss propaganda från SKP:s och KAF/SP:s sida var de vänsterextremistiska organisationernas aktiviteter inom försva-

71 Till grund för detta avsnitt ligger, förutom det material som särskilt nämns i följande noter uppgifter som lämnats till kommissionen av bl.a. följande personer: Lennart Borg, Mats Börjesson, Bengt Gustafsson, C G Hammarsköld, Sven-Åke Hjälmroth, Lars Lagrell, P G Näss, Bengt Schuback, Bror Steffenson, Peter Waldenström och Bengt Wallroth 72 KU 005-103-813, 26.2.1981, Ö IV, och HPM 317 H, 26.8.1981, Säk/U HPM, MUST:s arkiv

ret ringa.73 Inom den högsta militära ledningen bedömde man att extremistgrupperna inte utgjorde något hot mot försvaret. Denna hotbildsbedömning kom också med viss eftersläpning att prägla den militära säkerhetstjänsten på central nivå.

KPML(r) angavs år 1981 alltjämt söka bilda hemliga celler bland värnpliktiga vid förbanden. Sådana grupper hade varit aktiva i samband med strejk- och maskningsaktioner samt vid spridande av propaganda. Partiets medlemmar förutsattes under värnpliktstjänstgöringen samla upplysningar om försvaret som skulle vidarebefordras till partiet i syfte att störta den borgerliga staten.74 Partiet ansågs mer eller mindre medvetet ledas av de sovjetiska underrättelsetjänsterna och bedömdes mot bakgrund av historiska erfarenheter och utifrån dess uttalade våldstendenser i ett skymningsläge kunna bistå en angripare med underrättelser, sabotage och subversion. Samma bedömning gjordes såvitt avsåg APK.

SKP var visserligen uttalat försvarsvänligt, men enligt den militära säkerhetstjänsten arbetade partiet i realiteten för ”att så stor del av arbetarmassan som möjligt skall göra värnplikt och lära sig bruka vapen därför att, när det nationella befrielsekriget är över, är det proletariatets uppgift att snarast fullfölja den socialistiska revolutionen”. Partiet ansågs bedriva konspirativ cellverksamhet vid förbanden.75 SKP liksom KAF/SP sades ha som uttalat mål att genom infiltration säkerställa besättandet av nyckelbefattningar så högt upp inom försvarsmaktens organisation som möjligt. Beträffande verksamheten bland de värnpliktiga tyckte sig säkerhetstjänsten ha kunnat iaktta att en kraftsamling skett mot att bedriva underrättelseverksamhet i syfte att gagna det egna målet i en framtid. De värnpliktiga medlemmarna skulle enligt denna bedömning söka sig till tjänstgöringsområden som ledde till placeringar inom högre regionala och centrala staber i fred eller krigsplacering inom brigad- eller fördelningsstaber. 76

Sammanfattningsvis bedömdes APK, KAF/SP, KPML(r) och SKP alltjämt under 1980-talets första hälft utgöra ett starkt hot mot försvarsmakten. De ansågs bedriva subversiv verksamhet i mera utstuderad form än tidigare, varvid långsiktighet var en framträdande faktor.77Man kunde inte med säkerhet konstatera någon av främmande makt ledd eller stödd infiltration inom försvarsmak-

73 Specialorientering 17/81, 15.10.1981, Säk H 901:7029:7, B 1, vol. 1, MUST:s arkiv 74 Ibid. 75 Ibid. 76 HPM 215, 3.10.1983, Säk/U HPM, MUST:s arkiv 77 Ibid.

ten. Däremot ansåg man att det sannolikt förekommit ett antal infiltrationsförsök från personer tillhörande vänsterextremistiska organisationer, främst riktade mot anställningar inom försvaret liksom mot hemvärnet, frivilligorganisationerna och SUA-arbeten. En mängd kopplingar ansågs finnas mellan de kommunistiska partierna och fredsorganisationer, miljörörelsen och vänskapsföreningar.78Särskilt framhölls i sistnämnda sammanhang APK.79

I början av 1980-talet var uppfattningen inom säkerhetsavdelningen att den värnpliktsfackliga verksamheten kunde utnyttjas av företrädare för vänsterextremistiska organisationer. Denna uppfattning stötte på patrull från ÖB Lennart Ljung, som år 1983 reagerade mot de tämligen utförliga redogörelser för värnpliktskonferensen och ”vapenfririksdagen”, som lämnats i en årsöversikt rörande subversiv verksamhet inom försvarsmakten.80 Värnpliktsfackliga aktiviteter förekommer därefter inte i materialet. Värnpliktsvägran av politiska skäl bedömdes i vart fall från slutet av 1980-talet sakna relevans för den militära säkerhetstjänsten.

Under senare delen av 1980-talet nådde flera av de vänsterextremistiska partiernas medlemstillströmning och aktivitet ett bottenläge. Den öppet verkande revolutionära vänstern sågs som en kraft av marginell betydelse. Den subversiva verksamheten mot försvaret låg på en mycket låg nivå. Vad beträffade den dolda kommunistiska aktiviteten i omstörtande syfte befarade man att denna verksamhet skulle komma att förfinas och ta sig nya vägar i takt med att den extrema vänsterideologin förlorade sin attraktionskraft i demokratiska val. Infiltration av försvaret angavs av säkerhetstjänsten fortfarande vara en huvudpunkt på de revolutionära partiernas program. Från militär sida ansågs det därför finnas anledning till fortsatt vaksamhet.81 SKP hade vid denna tid upphört att existera som politisk rörelse. Dess arvtagare Solidaritetspartiet hade tagit avstånd från subversion och revolutionär kamp. Rörelsens ändrade inriktning ansågs böra leda till en omprövning från säkerhetssynpunkt. Däremot ansågs KPML(r) och SP alltjämt som säkerhetshot, varvid det beträffande KPML(r) särskilt noterades att partiet hade ett verksamt militärutskott och en uttalad subversiv ambition gentemot försvaret.82

78 HPM 521, 7.12.1981, Säk/U HPM, MUST:s arkiv 79 HPM 158, 19.2.1988, Utg HPM, MUST:s arkiv 80 HPM 215, 3.10.1983, Säk/U HPM, MUST:s arkiv 81 Specialorientering 7/87, Grundverk för vissa organisationer, F 1, vol. 261, och HPM 158, 19.2.1988, Utg HPM, MUST:s arkiv 82 HPM 158, 19.2.1988, Utg HPM, MUST:s arkiv

Under senare delen av 1980-talet ansågs anarkisterna, ett begrepp som ”inrymde allt från våldsfixerade terrorister till surrealistiska konstnärer och politiskt mycket medvetna människor”, utgöra ett minimalt säkerhetshot ur försvarets synvinkel, ”även om det antimilitaristiska budskapet var klart markerat”.83 Sedan vissa autonoma grupper i ökande omfattning genomfört aktioner som blivit alltmer våldsamma ändrades bedömningen. Genom att FMV hade ett avtal med bensinbolaget Shell ansågs hotet mot försvarsmakten från de autonoma ha ökat avsevärt.84

Warszawapaktens upplösning och Sovjetunionens sammanbrott år 1991 innebar naturligtvis att den militära hotbilden förändrades på ett genomgripande sätt. Hotet om en invasion avskrevs på kort och medellång sikt. Underrättelseverksamheten mot Sverige från öst och väst bedömdes fortsättningsvis främst inriktas för stöd av eget lands näringsliv.85 De svenska organisationer som mer eller mindre medvetet ansågs ha verkat för Sovjetunionens sak förlorade sin relevans. Mot denna bakgrund ägnades därefter de vänsterextremistiska rörelserna praktiskt taget ingen uppmärksamhet från den militära säkerhetstjänstens sida och numera anses inte någon sådan organisation utgöra ett hot mot rikets säkerhet.

6. 3 Fredsrörelserna och vapenvägrarorganisationerna

86

6.3.1 Åren 1945-65

Efter andra världskrigets slut fanns i vida kretsar runtom i världen en krigströtthet och fredsvilja. Den förnyade spänningen mellan blocken och uppkomsten av det kalla kriget skapade en känsla av hot. Denna känsla utnyttjades enligt säkerhetstjänsterna av Sovjetunionen, vilket tog sig uttryck bl.a. i att en första Världsfredskongress hölls i Paris år 1949. Vid kongressen bildades Världsfredsrådet. Senare samma år bildades en svensk organisation, från år 1951 benämnd Svenska Fredskommittén (SFK), som knöts till Världsfredsrådet. Statspolisen bedömde i september 1949 att Världsfredsrörelsen och dess svenska kommitté var den mest aktiva delen av

83 Specialorientering 7/87, Grundverk vissa organisationer, F 1, vol. 261, MUST:s arkiv 84 HPM 223, 24.4.1989, och HPM 282, 6.6.1989, Utg HPM, MUST:s arkiv 85 HPM 147, 29.11.1995, MUST:s arkiv 86 Detta avsnitt bygger i huvudsak på Magnus Hjort: Den farliga fredsrörelsen (SOU 2002:90)

fredsrörelsen och drevs av ”de kommunistiska partierna och de kommunistiska täckorganisationerna” genom kongresser och konferenser. Denna form av ”fredsarbete” uppfattades som ”utpräglat politisk och ingenting annat än en opportun arbetsform för den sovjetryska propagandan”. Deltagarna i de internationella konferenserna hämtades ”huvudsakligen från den intellektuella medlöparkadern och täckorganisationerna.” De internationella fredskongresserna var inte bara propagandaföreställningar utan också fora för att anvisa riktlinjer för det lokala arbetet. På hemmaplan skulle ”de lokala kommunistorganisationerna genom sina ´fredskampanjer´ och ´fredsoffensiver´ i press och på möten föra propagandan vidare.” Denna statspolisens uppfattning om SFK som en sovjetisk front- eller täckorganisation undergick inte några förändringar under tiden fram till mitten av 1960-talet.

Den militära säkerhetstjänsten gjorde likartade bedömningar. I en översikt rörande SKP och fredsrörelsen som utarbetats inom försvarsstabens inrikesavdelning år 1950 konstaterades att Världsfredsrörelsen i huvudsak lagt sig mycket nära den linje som Sovjetunionen drev i Förenta Nationerna. Det var alltså inte överraskande att SKP engagerat sig hårt i Världsfredsrörelsen och inlemmat detta arbete i det allmänna partiarbetet. Partiet ansågs nästla sig in i ideella sammanslutningar och organisationer i syfte att inom dessa skapa kommunistiska fraktioner. Allmänhetens kritiska inställning till kommunismen kunde härigenom avtrubbas. Inte heller den militära bilden av Världsfredsrådets och Svenska Fredskommitténs funktion som en viktig del av det sovjetiska och kommunistiska propagandaarbetet undergick någon större förändring under perioden. I en inom inrikesavdelningen upprättad PM från år 196287 rörande Världsfredsrådets och några andra internationella frontorganisationers (Den världsfackliga rörelsen, Kvinnornas Demokratiska Världsförbund och Demokratisk Ungdoms Världsfederation) verksamhet i Sverige anfördes bl.a. följande.

De internationella frontorganisationerna utger sig för att vara ideella rörelser och kan därför locka icke-kommunistiska idealister att samarbeta (idealister som inte förstår att de därigenom går kommunisternas ärenden, eller som, ifall de misstänker en kommunistisk inblandning, ändock vill tro att den ideella tanken är rörelsens huvudintresse och att det, för den goda sakens skull, kan vara motiverat att ta en risk).

87 PM 25.5.1962, H 8100-5, F I, vol. 22, MUST:s arkiv

De kommunistiska frontorganisationerna angavs ha tre särskilda uppgifter, nämligen att stödja Sovjetunionens politik i något visst avseende, att inverka på den allmänna opinionen i kommunistisk riktning och att vara rekryteringsbas för partifunktionärer. Avslutningsvis framhölls följande.

Att propaganda kan i mycket hög grad påverka folkmeningen är ett väl dokumenterat förhållande. Fullt klarlagt är också, att nu pågående propaganda måste betraktas som ett väsentligt riskmoment, därför att den kan verka förlamande och undergrävande på försvarsviljan. God kännedom om propagandaläget är följaktligen av stor vikt för försvarsmakten. En fortlöpande insamling och bearbetning rörande propagandan torde vara betydelsefull.

Under 1950-talet bedömde statspolisen att de politiskt neutrala fredsorganisationerna, t.ex. Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen (SFSF), riskerade att utnyttjas i den prosovjetiska propagandans tjänst. Mot decenniets slut rapporterades tecken på kommunistisk verksamhet inom eller riktad mot SFSF:s ungdomsorganisation Ungdomens fredsförbund, bl.a. i form av kontakter mellan sovjetryska ambassadtjänstemän och företrädare för förbundet. Det fanns även misstankar om att den sovjetiska resebyrån Intourist subventionerade resor till öststater arrangerade av Ungdomens resebyrå, som drevs av Ungdomens fredsförbund. Det kunde konstateras att aktiva kommunister innehade förtroendeposter inom förbundet och man fruktade att ”blåögda” idealister skulle låta sig utnyttjas av dessa durkdrivna funktionärer. År 1963 reagerade förbundet självt på de kommunistiska inslagen och sådana personer avlägsnades. Även vissa lokalavdelningar av SFSF ansågs vara föremål för kommunistisk infiltration.

Även den numerärt obetydliga men starkt antimilitaristiska Världsmedborgarrörelsen uppfattades på militärt håll från senare delen av 1950-talet vara föremål för kommunistisk infiltration. Världsmedborgarrörelsen riktade genom broschyrer och torgmöten i närheten av militära förband angrepp mot de militära rustningarna och uppmanade till värnpliktsvägran. Sådana uppmaningar kunde innebära uppvigling enligt 11 kap. 5 § strafflagen och företrädare för rörelsen dömdes också för detta brott.

Från mitten av 1950-talet drev krigsmakten och inte minst ÖB Nils Swedlund kraftfullt frågan om anskaffande av ett svenskt

kärnvapen som ett nödvändigt led i den alliansfria politiken. Inom försvaret såg man därför allvarligt på det organiserade motstånd som bedrevs mot dessa planer, först inom Aktionsgruppen mot en svensk atombomb (AMSA) åren 1958-61 och sedan inom Kampanjen mot atomvapen (KMA), från år 1961. Medan AMSA för sin opinionsbildning valde traditionella former som tidningsartiklar och opinionsmöten var ett väsentligt inslag i KMA:s verksamhet att efter utländsk, främst brittisk, förebild organisera antikärnvapenmarscher (Ursviksmarschen år 1961 och pingstmarscher åren 1962, 1963 och 1965) och en konferens för Norden som en kärnvapenfri zon år 1964.

Sovjetunionen ställde sig mycket avvisande till en svensk kärnvapenanskaffning. Säkerhetstjänsterna hyste därför misstankar om att AMSA var kommunistdirigerad eller i vart fall omedvetet gick kommunismens ärenden genom att försvaga den svenska försvarsviljan. Än större fog för sådana misstankar ansåg man sig ha beträffande KMA, som till skillnad mot AMSA inte gjorde några försök att hålla kommunister borta från verksamheten. Man var dock på militärt håll medveten om att det inom fredsrörelsen fanns ”en hel regnbåge av schatteringar, från de rödaste kommunister till idealister helt i det blå”. Från militär synpunkt ansågs fredsrörelsen värd att uppmärksamma dels därför att den hade möjlighet att inverka på folkopinionen i en för försvarsmakten oförmånlig riktning, dels – och inte minst – därför att den kunde inverka undergrävande på försvarsviljan.88

Mot slutet av den nu behandlade perioden började frågor om vapenvägran att tilldra sig ett ökat intresse från säkerhetstjänsternas sida. Tidigare hade det främst varit medlemmar av Jehovas vittnen som vägrat fullgöra värnplikt. Under åren 1961-65 genomförde en liten grupp ungdomar, som kallade sig Kommittén för ickevåldsaktioner, uppmärksammade demonstrationer varvid de propagerade bl.a. mot kärnvapen och allmän värnplikt. År 1963 bildade en grupp vapenfria tjänstepliktiga vid Arlanda flygplats Vapenvägrarnas riksorganisation (VRO) som en intresseorganisation för vapen- och värnpliktsvägrare. I organisationens ledning fanns personer med koppling till KMA. Eftersom vissa styrelseledamöter i KMA var kommunister, såg statspolisen en möjlig koppling mellan VRO och SKP. Till misstanken bidrog även att SKP visat ökat intresse för de frågor som VRO drev.

88 PM 25.5.1962, H 8100-5, F I, vol. 22, MUST:s arkiv

I en inom försvarsstabens inrikesavdelning upprättad PM från år 1964 konstaterades att ”bestämmelserna för vapenfri tjänst har i synnerhet under de två senaste åren livligt kritiserats av vapenvägrarna själva och av representanter för ett antal fredsföreningar”, av vilka särskilt nämndes SFSF, Svenska Världsfredsmissionen, Världsmedborgarrörelsen och den radikalpacifistiska Kommittén för icke-våldsaktioner. Dagstidningarna ägnade vapenvägrarna ett tämligen stort intresse. Efter motioner i riksdagen hade försvarsministern tillsatt en utredning för att se över tjänstgöringsförhållandena för de vapenfria tjänstepliktiga. Avslutningsvis framhölls i PM:n.

Tillstånd till vapenfri tjänst kan erhållas av den som söker sådan tjänst, om till ansökningen fogas en försäkran att bruk av vapen mot annan för sökanden skulle medföra ”djup samvetsnöd”. Det kan antas att åtskilliga värnpliktiga som fullgör ordinarie tjänstgöring skulle kunna sanningsenligt avge en sådan försäkran. Bestämmelsen är så generöst formulerad att det för allt fler måste bli frestande att utnyttja den, såvida den vapenfria tjänsten får en mer attraktiv utformning. Ett sådant tillmötesgående av vapenvägrarnas krav, som kan uppfattas som en åt dem given förmån, kan förutsättas få biverkningar av negativ art bland övriga värnpliktiga.

89

6.3.2 Åren 1965-1980

Vid mitten av 1960-talet förlorade frågan om en svensk anskaffning av kärnvapen sin aktualitet. KMA hade därmed förlorat sitt sammanhållande mål. År 1966 associerades organisationen till SFSF för att helt upphöra omkring år 1969. Över huvud taget förlorade pacifismen vid denna tid mycket av sin dragningskraft på ungdomen. Denna drogs i stället till FNL-rörelsen och de däri verksamma kommunistiska organisationerna.

Propagandan för värnpliktsvägran i förening med det förhållandet att antalet vapenfriansökningar och totalvägrare ökade bedömdes utgöra ett hot mot försvarsviljan och ytterst mot Sveriges värnkraft. Säkerhetspolisen ansåg sig, särskilt fram till år 1967, kunna konstatera att SKP sökte infiltrera de pacifistiska sammanslutningarna. Mot slutet av 1960-talet blev det i och med den maoistiska kommunismens uppsving inte lika naturligt att sätta etiketten

89 PM 11.2.1964 angående vapenvägrare, Carl Eric Almgrens arkiv, vol. 33, KrA

”Moskvadirigerad” på den försvarsfientliga verksamheten. Vid ett föreståndarmöte inom säkerhetspolisen hösten 1968 inkluderades inte värnpliktsvägrarna bland vänsteraktivisterna. Värnpliktsvägrarna ansågs styras av så många olika motiv att de inte kunde inplaceras under någon politisk etikett, oavsett att det stod klart att många av dem var vänsterextremister.

År 1967 bildades en ny organisation för värnpliktsvägrare, Värnpliktsvägrarnas informationstjänst, som snart kom att byta namn till Värnpliktsvägrarnas centralorganisation (VCO). Organisationen spred information om och propagerade för vapenfri tjänst. Den kom emellertid snart att kräva att det militära försvaret i traditionell form skulle avskaffas. Man önskade ”verka för en positiv fred, innebärande en omfördelning av samhällets resurser i utjämnande syfte, för eliminerande av den alltmer vidgade klyftan mellan i-land och u-land och av de sociala och ekonomiska motsättningarna inom nationerna”. Om det osannolika skulle inträffa att Sverige utsattes för ett militärt angrepp, skulle det mötas med civilmotstånd från ett enat folk. En inspirationskälla för detta synsätt var de ickevåldsaktioner som förekommit i samband med Warszawapaktsförbands inmarsch i Tjeckoslovakien år 1968. Som medel i kampen förordades både vapenfri tjänst och totalvägran. Radikaliseringen fortsatte och VCO hävdade att det svenska försvaret var ett ”klassförsvar” syftande till att bevara de rådande maktförhållandena. År 1971 hade VCO utvecklats till en revolutionär, antimilitaristisk organisation på socialistisk grund, som förordade ”politisk militärtjänstgöring” där de värnpliktiga skulle fullgöra sin grundutbildning och bedriva propaganda inifrån. I andra hand rekommenderades totalvägran. Vid denna tid hade VCO emellertid överflyglats av andra vänsterextrema organisationer. Organisationen torde ha upphört följande år.

En annan organisation med likartad inriktning på att infiltrera försvaret för spridande av antimilitaristisk propaganda var Motståndsgruppen, som bildades år 1969 och gav ut skriften ”Infiltrera, totalvägra”. Organisationen upphörde emellertid snart. Ytterligare en organisation som uppmärksammades i detta sammanhang var den Fredspolitiska föreningen PAX, ”en organisation med klart försvarsnegativ tendens vid de flesta av våra universitetsorter och inom vilken förening finns en vapenvägrarsektion.”90 PAX i Lund hade i sin tidskrift ”Vägrarbulletin” förordat ”antikuppaktioner” mot militära förband i syfte att framställa militären i dålig dager för

90 Handbrev från C Fst/Säk till C Fst, C VPV, C MPI, C Und/Säk vid milostaberna m.fl., 24.3.1970, H 2, Ö VIII, vol. 1

att visa hur sårbar den var.91 PAX associerades år 1967 till SFSF och upphörde helt år 1971.

Inom försvaret var rapporteringen om demonstrationer i samband med inskrivningsförrättningar och spridning av propaganda mot värnpliktstjänstgöring frekvent.92 Försvarsstabens säkerhetsavdelning var bekymrad över propagandan för vapenfri tjänst och värnpliktsvägran och mot försvaret som sådant.93 Det fanns i vart fall under senare delen av 1960-talet misstankar om att fredsorganisationerna hade kopplingar till VPK. Exempelvis bedömdes SFSF, som uppgavs samarbeta med bl.a. SFK, medvetet eller omedvetet gå Sovjetunionens ärenden.94 I en inom säkerhetsavdelningen upprättad sammanställning från år 1975 angavs att tecken tydde på att pacifisterna på nytt satsade på att vinna ungdomen genom att anpassa programmet till de revolutionära riktningarna. Icke-våldsaktioner misstänktes utnyttjas även i fredstid ”för att bryta imperialisternas och monopolkapitalisternas makt”.95

6.3.3 Åren 1980-2002

I slutet av 1970-talet övervägde NATO anskaffning av neutronbomber. NATO:s beslut i december 1979 att som ett svar på Sovjetunionens gruppering av SS 20-missiler i de östeuropeiska satellitstaterna placera kärnvapenbestyckade robotar i Västeuropa utlöste en ny våg av fredsaktivism över hela kontinenten och under 1980talet seglade de svenska fredsrörelserna i medvind.

SFK hade under åren 1965-72 legat i träda. I och med att organisationen upptogs i paraplyorganet Sveriges Fredsråd bröts i viss mån dess isolering. SFK drev frågor om nedrustning, kärnvapenmotstånd (inklusive motstånd mot neutronbomber) och stöd till befrielserörelser i Afrika och Latinamerika.

91 Skrivelse 19.5.1970, Säk H 901, Ö VIII, vol. 1, MUST:s arkiv 92 Se t.ex. skrivelser ang. demonstrationer i samband med inskrivning av värnpliktiga , KU 50/24, 16.2.1966, Ö IV, vol. 83 och KU 01/29, 26.9.1968, Ö IV, vol. 112, ang. utdelning av ”Handbok för värnpliktsvägrare” vid Lunds universitet, KU 01/32, 16.10.1968, Ö IV, vol. 112, och i samband med inskrivningsförrättning i Gävle, KU 04/64, 11.10.1968, Ö IV, vol. 114, MUST:s arkiv 93 Se t.ex. PM upprättad inom Fst/Säk om ev. gemensam aktion i samband med inryckning till värnpliktstjänstgöring i Skåne av SDS, PAX och VCO, KU 100/12, 30.1.1969, Ö IV, vol. 134, MUST:s arkiv 94 Redogörelse för möte med regional säkerhetspersonal, 16.10.1975, Ö IV, vol. 450, MUST:s arkiv 95 Orientering om aktuella politiska organisationers utveckling, 9.9.1975, Ö IV, vol. 450, MUST:s arkiv

SFSF som haft en låg aktivitetsnivå under huvuddelen av 1970talet mångdubblade på några år sitt medlemsantal. Organisationen propagerade för värnplikts- och vapenvägran. Från år 1983 bedrev SFSF även en kampanj mot den svenska krigsmaterielexporten och kartlade delar av den svenska försvarsindustrins handelsförbindelser, bl.a. Bofors´ export av Robot 70-systemet till Bahrein och Förenade Arabemiraten. Liknande aktioner bedrevs av Aktionsgruppen mot svensk vapenexport. En lokalförening inom SFSF studerade det svenska samhällets sårbarhet avseende elförsörjning. Utomparlamentariska aktioner riktades bl.a. mot kärnkraftverket i Ringhals och mot ett fartyg som transporterade kärnavfall.

Det tillkom en rad yrkesgrupper för fred, som i första hand engagerade sig mot kärnvapen.96 Miljö- och solidaritetsfrågor kom alltmer att integreras i fredsarbetet. I samarbetet med miljörörelsen blev kampen mot kärnvapen och kärnkraft en gemensam nämnare.97 Freds- och miljöaktivister, t.ex. inom Greenpeace, organiserade starka protester mot besök av utländska, främst amerikanska, örlogsfartyg som hade möjlighet att medföra kärnvapen. Man sökte bl.a. genom annonser riktade till båtfolk organisera en ”fredseskader” av fritidsbåtar som skulle lägga sig i vägen för örlogsfartyg från kärnvapenstater på väg att besöka svenska hamnar.98 Flera hamnkommuner beslutade att inte medverka vid sådana besök. Uppgifterna om att fartygen var kärnvapenbestyckade byggde enligt den militära säkerhetstjänstens mening på sovjetisk desinformation. Det s.k. Kontaktnätet icke våld, en lös sammanslutning av freds- och miljöaktivister, bedrev organiserade kurser i icke-våld och passivt motstånd.99

Säkerhetstjänsterna uppfattade under 1980-talet Sovjetunionens subversiva verksamhet som alltmer sofistikerad. Syftet med denna ansågs vara att åstadkomma en ur sovjetisk synvinkel gynnsam utveckling på det internationella planet, t.ex. genom att söka påverka opinioner och beslutsfattare i omvärlden eller avleda allmänhetens uppmärksamhet från händelser med negativa konsekvenser för Sovjetunionen. Härvid använde man sig av s.k. aktiva åtgärder i form

96 T.ex. Läkare mot kärnvapen. En liknande organisation var ”Idrottare för fred och miljö”, som tycktes stå Svenska Fredskommittén nära, HPM 138, 31.5.1990, Utg HPM, MUST:s arkiv 97 KU 001-098-84 och KU 001-099-84, Ö IV, och HPM 406, 20.9.1985, Säk/U HPM, MUST:s arkiv 98 HPM 706, 26.6.1987, Utg HPM, MUST:s arkiv. En sådan aktion år 1987 i syfte att förhindra att två amerikanska örlogsfartyg anlöpte Stockholms hamn misslyckades till följd av att organisatörerna missbedömt tiden för fartygens anlöpande och ”eskadern” därför kom för sent, HPM 158, 19.2.1988, Utg HPM, MUST:s arkiv 99 HPM 248, 10.5.1989, Utg HPM, MUST:s arkiv

av bl.a. utnyttjande av inflytelseagenter och frontorganisationer samt desinformation.100

Visserligen misslyckades Sovjetunionens massiva propagandakampanj mot NATO:s utplacering av medeldistansrobotar i Europa. Men Sovjetunionen bedömdes fortsättningsvis söka utnyttja de stora skarorna av fredsaktivister i Västeuropa för att skapa inflytande.101 De traditionella frontorganisationernas, exempelvis SFK, betydelse för de kommunistiska staternas subversiva verksamhet i syfte att försvaga försvarsviljan ansågs ha avtagit bl.a. till följd av en ökad misstänksamhet bland allmänheten i väst.102 I stället bedömdes Sovjetunionen söka få ut sitt budskap genom mindre komprometterade fredsorganisationer, vilka såg USA som det avgörande hotet mot världsfreden och betraktade Sovjetunionen som progressivt och fredssträvande. De delade i mycket den officiella sovjetiska synen och stödde t.ex. idén om en nordisk kärnvapenfri zon.103

I sovjetisk ledande press publicerades artiklar som belyste Sovjetunionens syn på de olika proteströrelserna i väst. Däri konstaterades att fredsrörelsen alltjämt stod i centrum för sovjetiskt intresse. Ett problem ur sovjetisk synvinkel var att miljö- och fredsrörelserna hade en mycket bredare social bas än 1960-talets vänsterrörelser och rymde allt från anarkister, reformister och troende kristna till ”pseudomarxister”. Den främsta uppgiften för de kommunistiska partierna i väst var därför, enligt artikelförfattarna, att tillföra de nya rörelserna en bättre organisation, en högre grad av politisk medvetenhet och en djupare förståelse för det historiska perspektivet.104

Enligt uppgifter från utländska samarbetspartner i början av 1980-talet låg Sovjetunionen och Östtyskland bakom och styrde fredsorganisationerna. Säkerhetstjänsterna sökte belägg för dessa uppgifter genom att kartlägga nätverk mellan olika organisationer och följa upp vilka utspel som de gjorde. Det kunde konstateras att vissa sådana utspel, t.ex. för en kärnvapenfri zon i Norden, innebar ett stöd för sovjetiska ståndpunkter. Det bedömdes kunna vara troligt att det i vissa fall rörde sig om direkt samordnade aktioner från Sovjetunionens sida.105 Som stöd för sådana antaganden anfördes att den debatt och den opinionsbildning som skedde i fredsorgani-

100 ÖB:s säkerhetsorientering 18.4.1985, underbilaga 2, Säk H 901:6559, SAK 001301-8262, SÄPO:s arkiv 101 HPM 1113, 27.3.1985, Utg HPM, MUST:s arkiv 102 HPM 666, 24.10.1988, och HPM 744, 30.11.1988, Utg HPM, MUST:s arkiv. 103 HPM 706, 26.6.1987, Utg HPM, MUST:s arkiv 104 HPM 1234, 13.9.1984, Säk/U HPM, MUST:s arkiv 105 HPM 521, 7.12.1981, Säk/U HPM, MUST:s arkiv

sationernas tidningar och andra publikationer, vid demonstrationer m.m. nära anslöt till artiklar i sovjetisk press såväl vad avsåg ordalydelse som publiceringstidpunkt.106 Vidare deltog informatörer och politiker från Sovjetunionen och Östtyskland ofta i fredsrörelsernas aktiviteter. Påverkan ansågs också kunna ske genom Sovjetunionen ideologiskt närstående svenska partier, vilka hade täta kontakter med fredsorganisationerna.107 Detta gällde särskilt SFK med dess starka kopplingar till VPK och sedermera till APK liksom till det av Sovjetunionen alltjämt dominerade Världsfredsrådet. Ledande personer inom SFK konstaterades ha förbindelser med personal vid den sovjetryska ambassaden och andra som misstänktes för att bedriva subversiv verksamhet. Men även SFSF hade, enligt en inom säkerhetspolisen år 1981 upprättad PM, trots sin stadgeenliga politiska obundenhet, ”mer och mer tappat sin objektivitet i sina bedömningar”. Huruvida de nya smågrupperna inom fredsrörelsen var kommunistinfiltrerade hade säkerhetspolisen inte någon säker uppfattning om men det ansågs inte uteslutet att någon av organisationerna mottagit ekonomiskt stöd från Sovjetunionen.

Några säkra belägg för misstankarna om direkta kontakter i subversivt syfte mellan öststaternas underrättelse- och säkerhetsorgan å ena sidan och svenska vänster- och fredsorganisationer å den andra sidan fann man emellertid inte. Efter en inspektion av säkerhetspolisen år 1983 förklarade justitieminister Ove Rainer bl.a. att utländska propagandaorganisationer inte var något primärmål för säkerhetspolisen. I vart fall därefter var det, enligt vad som uppgetts för kommissionen, endast SFK, dess ”avknoppningar” och ledande personer inom dessa som säkerhetspolisen ägnade någon uppmärksamhet. Men även senare hade man inom säkerhetspolisen uppfattningen att de idealistiska fredsrörelserna exploaterades från vänsterextremistiskt håll med Sovjetunionen i bakgrunden. Den militära säkerhetstjänsten fortsatte att följa upp fredsrörelserna.

Under senare delen av 1980-talet föreföll Sovjetunionen sträva efter en ökad integration med Västeuropa för att därigenom minska USA:s dominans. Påverkanskampanjer med teman som ”Norden – kärnvapenfri zon” och ”Östersjön – ett gemensamt hav” bedömdes öka i intensitet. De vidgade kontaktytorna mellan Sverige och Sovjetunionen ansågs öka riskerna för agentvärvning, i synnerhet av inflytelseagenter i folkrörelseorganisationer och bland förtroendevalda på lokal och regional nivå.108

106 HPM 215, 3.10.1983, Utg HPM, MUST:s arkiv 107 HPM 521, 7.12.1981; Säk/U HPM, MUST:s arkiv 108 HPM 655, 5.12.1989, Utg HPM, MUST:s arkiv

En nordisk freds- och miljöfestival arrangerades i juni 1989 i Murmansk. Bakom arrangemanget stod bl.a. SFK, Miljöförbundet, Svenska kvinnors vänsterförbund och Kvinnor för fred. Festivalens målsättning ansågs ligga helt i linje med de idéer om samarbete i Norra ishavet och närliggande landområden som Gorbatjov presenterat och risken för ett sovjetiskt inflytande över den svenska freds- och miljörörelsen bedömdes av den militära säkerhetstjänsten som stor. Någon organiserad politisk diskussion tycks emellertid inte ha förekommit i samband med festivalen.109

Samma år planerade Next Stop, som beskrevs som en lös organisation av ungdomar, möjligen med förbindelser i anarkistkretsar och autonoma grupper, en fredsresa till Moskva. Projektet ansågs innebära ”utomordentliga möjligheter” för Sovjetunionen att utveckla en ny organisation för propaganda och subversion i väst. Enligt den militära säkerhetstjänstens bedömning försökte också de sovjetiska myndigheterna påverka och utnyttja organisationen i propagandasyfte, men eftersom ungdomarna inte primärt drevs av politisk övertygelse utan snarare var ute efter ”en kul grej” var de svårhanterliga. Vissa grupper inom rörelsen bedömdes inte vara främmande för att genomföra olagliga ”direkta aktioner” mot t.ex. militära anläggningar och kärnkraftverk såväl i Norden som i Sovjetunionen. Enligt säkerhetsavdelningen blev Moskvaresan ett misslyckande sett från arrangörernas synpunkt.110

Argumenten mot den svenska försvarspolitiken blev efter hand i allt större utsträckning ekonomiska. Exempelvis krävde Stoppa JAS-kampanjen år 1989 i upprop att pengarna i stället skulle användas till skola, barnomsorg och sjukvård. Bakom uppropen stod ett stort antal fredsorganisationer liksom ett antal kända personer representerande bl.a. Svenska kyrkan och kulturlivet.111 En annan nystartad organisation var Skattebetalare för fred, som ansåg det förkastligt att betala skatt till försvarsändamål.112 SFSF, som i slutet av 1980-talet bedömdes ha lämnat sin rent pacifistiska inställning för en mer pragmatisk syn på försvar och säkerhetspolitik, bedrev hösten 1991 en kampanjvecka under parollen ”Militärens miljarder till miljö och utveckling”.113

109 HPM 029, 20.1.1989, HPM 070, 10.2.1989, och HPM 543, 17.8.1989, Utg HPM, MUST:s arkiv 110 HPM 071, 10.2.1989, HPM 215, 19.4.1989, HPM 542, 17.8.1989, HPM 581, 21.9.1989, HPM 627, 6.11.1989, och HPM 053, 1.3.1990, Utg HPM, MUST:s arkiv 111 HPM 033, 19.2.1990, Utg HPM, MUST:s arkiv 112 HPM 194, 29.6.1990, Utg HPM, MUST:s arkiv 113 HPM 158, 19.2.1988, Utg HPM, och HPM 079, 16.3.1992, SäkU PM, MUST:s arkiv

Sovjetunionens sammanbrott fick naturligtvis till följd att risken för att de svenska fredsrörelserna skulle utnyttjas av främmande makt drastiskt minskade. Den militära säkerhetstjänsten bedömde dock att det förelåg ett visst hot från freds- och miljögrupper mot militära anläggningar, närmast i form av aktioner som syftade till att hindra försvarsanställda att nyttja anläggningarna eller begränsa deras rörelsefrihet. Våld eller hot om våld ansågs inte kunna uteslutas mot bakgrund av att det förekommit lindrigare former av sabotage.114

Säkerhetstjänsterna såg med stort allvar på plogbillsrörelsen, ett nätverk av aktionsgrupper, som åtminstone inledningsvis ansågs stå den Kristna fredsrörelsen nära. Rörelsen bedömdes även ha nära kopplingar till syndikalister och eventuellt även till anarkister och autonoma grupper. Plogbillsaktivister hade med början år 1987 genomfört flera aktioner mot försvaret och försvarsindustrin. Bl.a. angreps järnvägstransporter av artilleripjäser och intrång skedde i FMV:s lokaler i Eskilstuna varvid viss materiel utsattes för åverkan. Sommaren 1993 tog sig aktivister in på SAAB:s område i Linköping och skadade ett JAS-plan. En liknande aktion genomfördes vid F 7 i Såtenäs år 1994.115 Plogbillsrörelsens aktioner utgjorde ett hot främst mot de berörda företagen och förbanden. För de brottsutredande åtgärderna svarade säkerhetspolisen. Kännetecknande för ”plogbillarna” var att deltagarna efter en genomförd aktion stannade på platsen och lät sig gripas för att sedan utnyttja den följande rättsprocessen till att argumentera för sitt handlande.116 I frågor rörande ett förbättrat säkerhetsskydd i form av bevakning och tekniskt tillträdesskydd samarbetade polisiär och militär säkerhetstjänst. Numera anses ”plogbillarna” söka inleda en dialog med polis, militär och försvarsindustri för att på detta sätt påverka beslutsfattarna.117

114 HPM 051, 7.2.1992, MUST:s arkiv 115 HPM 254, 14.7.1993, och HPM 015, 28.1.1994, Utg HPM, MUST:s arkiv 116 Subversion. Halvårsrapport 1.4-30.9.1990, 001301-1846, löpnr 6, SÄPO:s arkiv 117 Årsrapport från författningsskyddet 1997. 001301-1846, löpnr 6, SÄPO:s arkiv

6. 4 Högerextremistiska och nazistiska rörelser

118

6.4.1 Åren 1945-1965

Vid andra världskrigets slut var de svenska nazistiska och högerextremistiska organisationerna små, splittrade, svaga och demoraliserade. I 1944 års riksdagsval hade Svensk Socialistisk Samling (SSS) fått ca 3 000 röster och Sveriges Nationella Förbund (SNF) ca 3 800 röster. Nysvenska rörelsen (NSR) hade samma år ca 4 000 medlemmar.

Inom försvarsmakten uppmärksammades i slutskedet av andra världskriget och de närmaste åren efter krigets slut det hot som förekomsten av nazister och eljest tyskinfluerade befäl riktade mot försvarsmaktens anseende.119 Sådana befäl, i synnerhet officerare i högre befattningar, ansågs kunna skada allmänhetens förtroende för försvaret och, kanske än viktigare, de västliga segrarmakternas uppfattning om detta.120 Risken för en uppblomstring av nazismen i Sverige och därmed uppkommande fara för ingripande från främmande makts sida kunde däremot enligt en bedömning år 1945 ”anses obefintlig eller ringa, allt under förutsättning att vi själva kontrollerar dessa företeelser”.121

Under decennierna närmast efter krigsslutet fortsatte splittringen med interna bråk inom och mellan de högerextremistiska organisationerna. År 1956 bildades Nordiska rikspartiet (NRP) med rötter i det några år tidigare nedlagda SSS. Tillsammans med sin ungdomsorganisation Nordisk ungdom etablerade sig NRP under 1960-talet som det ledande nazistiska partiet. Partiets verksamhet var inledningsvis nästan uteslutande inriktad på södra Sverige, där man drev en häftig propaganda med antisemitiska inslag. Under 1950- och 1960-talen tillkom också flera små högerextremistiska organisationer, bl.a. Carlbergska stiftelsen, Fri Front, Frisinnade rikspartiet, Reformpartiet och S:t Michaelsorden. NSR tog i början av 1960-talet avstånd från nazism och antisemitism. Man beskrev sig som en partilös korporativistisk rörelse, som verkade för ett starkt försvar och europeisk enhet, och som en antikommunistisk

118 Avsnittet grundas i huvudsak på Evabritta Wallberg: Säkerhetstjänst, nazism och högerextremism 1946-1980 och Lars Olof Lampers: Säkerhetspolisens övervakning av svensk högerextremism, båda i SOU 2002:94. Muntliga uppgifter har inhämtats av bl.a. Lennart Frick, Bengt Gustafsson och Erik Rossander 119 Manne Ståhl (fp) 5.3 och 10.4.1946 i riksdagens andra kammare 120 Helge Jungs dagbok 18.10.1945 och 26.2.1946, KrA. 121 11.5.1945, F VIII o, vol. 2, MUST:s arkiv

kamporganisation. Genom den redan år 1951 bildade Europeiska sociala rörelsen odlade NSR kontakter med nazistiska och högerextremistiska organisationer utomlands.

Medlemstalen inom organisationerna var vikande och rekryteringssvårigheter ledde till en allt högre medelålder. Organisationernas usla ekonomi medförde svårigheter för dem att ge ut sina tidningar. De bedrev dock en livlig mötesverksamhet och sökte även, om än i obetydlig omfattning, att sprida propaganda inom försvaret och i skolorna genom tidningar och andra trycksaker. Säkerhetstjänsterna uppfattade dem emellertid inte som något verkligt hot mot det bestående samhället. I början av 1950-talet åtalades dock en av de tidigare ledarna för SSS, Otto Hallberg, för olovlig kårverksamhet men frikändes. Och år 1965 väckte ett tidningsavslöjande om att nazister inom den Carlbergska stiftelsen förfogade över vapen stor massmedial uppmärksamhet. Verksamheten var dock sedan tidigare känd för säkerhetspolisen, som emellertid inte haft tillräcklig grund för ett ingripande. Den ledande personen dömdes till dagsböter för olaga vapeninnehav. I en inom försvarsstabens inrikesavdelning år 1964 upprättad orientering om nynazismen konstaterades att nynazistiska tendenser inte hade iakttagits inom försvarsmakten.

Nynazismen belastas kraftigare av sin historiska bakgrund än någon annan politisk åskådning. Den svenska nynazismen försvagas ytterligare av uppdelningen på olika konkurrerande sammanslutningar. Dessa tycks alla befinna sig i ekonomiska svårigheter. Nazistisk propaganda uppmärksammas genast och brännmärks eftertryckligen i pressen och på annat sätt. I dagens Sverige råder inte heller några sådana ekonomiska eller psykologiska förhållanden, som med särskild fördel kan utnyttjas av en nazistisk propaganda. Motståndet och svårigheterna kunde knappast vara större, utsikterna till framgång knappast mindre. Likväl kan verksamheten fortgå. Fenomenet är en påminnelse om att Sverige ingalunda är så alldeles immunt mot extrem politisk propaganda som andra omständigheter ibland tycks ge vid handen.

122

122 22.10.1964, H 9010-1, F I, vol. 1, MUST:s arkiv

6.4.2 Åren 1965-1980

Säkerhetspolisen gjorde år 1966 en tämligen omfattande sammanställning för internt bruk om de nazistiska och högerextremistiska organisationerna. Sammanställningen innehöll uppgifter om organisationerna och om ledande personer inom respektive rörelse på central och lokal nivå. Organisationerna bedömdes knappast innebära något hot. Tre kategorier av nazister kunde urskiljas. En grupp utgjordes av sådana som var idealistiskt inställda och främst ville odla det historiska arvet och verka för en högre folkmoral; ”sådana tankar bör vara vederbörandes ensak och motiverar inga som helst ingripanden”. En annan grupp var rasfanatikerna, som gjorde sig skyldiga till hets mot folkgrupp. Och den tredje gruppen bestod av de överspända och omdömeslösa fanatikerna ”som umgås med planer att genom väpnade kårer eller enskilda aktioner utöva våld mot oliktänkande”. Endast de två senare kategorierna borde fortsättningsvis vara föremål för övervakning.

Under 1960-talets senare hälft ökade NRP påtagligt sina aktiviteter i form av affischering och spridande av flygblad. I början av 1970-talet riktades propagandan särskilt mot vissa militära förband. Vid ett par förband bildades soldatklubbar, varav en ägnade sig åt vapenanskaffning och skjutövningar. Ett postorderföretag med nära anknytning till partiet sålde inte bara nazistiska emblem och texter till kampvisor utan även hjälmar, bajonetter etc. Någon gång år 1971 eller 1972 bildades kamporganisationen Rikspartiets aktionsgrupp (RAG) med grupper i sex större städer. Dessa skulle ”fysiskt stödja” partiet och ”kämpa om makten på gatorna”. Det skulle bli ett ”slut på demokratiska käbbeltendenser”. Sommaren 1974 utförde ledande personer inom RAG attentat med rökbomber dels mot en Stockholmsbiograf som premiärvisade filmen ”Det våras för Hitler”, dels utanför Demokratisk Allians kontor i Stockholm.

Förundersökningen rörande dessa brott och i samband därmed gjorda husrannsakningar liksom vid samma tid lämnade uppgifter från en meddelare gav en skrämmande bild av partiet. Även om många av uppgifterna var obestyrkta, bedömde säkerhetspolisen i mitten av 1970-talet NRP som en ytterst våldsbenägen rörelse som förfogade över egna vapendepåer och som genom infiltration av försvaret sökte få tillgång till dess vapenförråd. Det fanns skäl att misstänka att partiet förberedde en våldsam omstörtning av det svenska samhället liksom attentat mot vissa personer och funktioner. För hjälp med att utföra attentatsplanerna misstänktes partiet

ha kontaktat systerorganisationer i Italien. Enstaka medlemmar ansågs kunna komma att företa sig i stort sett vad som helst, om tillfälle gavs. Samtidigt konstaterades att NRP var en obetydlig sekt med mellan 500 och 1 000 medlemmar utan möjlighet till politisk påverkan. Dess möjligheter att under överskådlig tid störta det svenska samhället med våld bedömdes i realiteten som obefintliga. Partiet skulle dock utan tvekan kunna orsaka stora skador för samhället och människor skulle kunna komma till skada eller dödas. Denna bild torde ha förstärkts genom uppgifter under decenniets senare del om att en terrorgrupp bildats i Stockholm och om att partiet hade kontakter med tyska nazistpartier, med vilka man planerade gemensamma aktioner, bl.a. vapenanskaffning. År 1978 konstaterade säkerhetspolisen att NRP beslutat att satsa på ungdom, en aktivitet som närmast skulle skötas av aktionsgrupperna, och att hetspropaganda hade förekommit mot judar och invandrare i vissa skolor.

NSR och SNF utgjorde närmast ett ordningspolisiärt problem med hänsyn till de bråk som brukade uppstå med vänstergrupper i samband med t.ex. 30 novembermötena vid Karl XII-statyn i Kungsträdgården i Stockholm. I början av 1970-talet uppgav dock meddelare att det inom NSR fanns en radikalare grupp om 25-50 personer som sökte göra sig gällande genom våldsaktioner och att det förekom kontakter mellan NSR och den kroatiska terroristorganisationen Ustasja. Någon dokumentation av hur säkerhetspolisen värderade dessa uppgifter har inte påträffats. År 1980 valdes NSR:s ordförande till ordförande också i SNF, vilket medförde att SNF splittrades.

Som ett svar på den radikala vänsterns aktiviteter bildades år 1967 Demokratisk Allians (DA). Organisationen sade sig motarbeta alla former av totalitär diktatur och sådana organisationer som motarbetade demokratin men såg i första hand som sin uppgift att motverka kommunismen och FNL-rörelsen. De ofta unga medlemmarna störde FNL-rörelsens aktioner, exempelvis genom motdemonstrationer. År 1970 var organisationen inblandad i en brand i FNL-tryckeriet i Stockholm. Och år 1973 avskedades en värnpliktig fänrik och medlem i DA efter en sprängämnesstöld från P 10 i Strängnäs. Organisationen fick tidigt rykte om sig att vara positivt inställd till nazism och uppgavs ha visat antisemitiska tendenser. Säkerhetspolisen bedömde i slutet av år 1974 att DA genomgått en viss självsanering men att organisationen visat prov på omognad och brist på omdöme. Något tecken på att man med våld önskade omskapa det svenska samhället hade emellertid inte framskymtat.

Några utåtriktade aktiviteter från organisationens sida torde inte ha förekommit sedan mitten av 1970-talet.

År 1979 bildades den främlingsfientliga organisationen Bevara Sverige Svenskt (BSS). En av organisationens initiativtagare hade kontakter med ledarna för NRP. Kopplingar fanns även till personer som haft anknytning till DA.

Inget i säkerhetspolisens kvartalsöversikter från slutet av 1970talet och början av 1980-talet tyder på att säkerhetspolisen uppmärksammade de nya framväxande främlingsfientliga organisationerna, t.ex. BSS, och de kopplingar som kunde finnas mellan dem och de äldre nazistiska och högerextremistiska organisationerna. Däremot konstaterades under de sista åren av 1970-talet ökande antisemitism och främlingsfientlighet inom de etablerade organisationerna. År 1980 framhöll byråchefen P G Näss vid ett internt möte att någon högerextremism av betydelse inte verkade finnas i landet.

Inte heller inom försvaret såg man under denna tid med något större allvar på högerextremismen. I en orientering om försvarsfientlig verksamhet som chefen för försvarsstabens säkerhetsavdelning år 1969 gav försvarsområdesbefälhavare och förbandschefer i armén konstaterades dock beträffande vissa nazistiska rörelser, t.ex. NSR, SNF och NRP, att ett genomgående drag hos dessa var ”att de är försvarspositiva och i en del fall så pass positiva att de efter infiltration i krigsmakten kan vara betydligt mer till skada än sina socialistiska motståndare på vänsterkanten”.123 I en orientering från år 1975 beskrev säkerhetsavdelningen de extrema högerorganisationerna som små och med ett mycket ringa inflytande. Utåtriktade aktiviteter var sällsynta och propagandamaterial utsändes inte kontinuerligt. Det förekom emellertid att några av organisationerna vid något tillfälle sänt tidningar till officersmässar.124

6.4.3 Åren 1980-2002

I en halvårsrapport om subversion år 1981 delade säkerhetspolisen in de högerextremistiska rörelserna i tre kategorier. Den första utgjordes av ”de gamla partierna med gamla medlemmar”, främst SNF och NSR. Dessa småpartier ansågs leva kvar i ”Hitler- och Mussolinivärlden” och sakna förmåga att anpassa sig ”till dagens högerextremistiska krav”. Den andra kategorin utgjordes av NRP

123 KU 300/02, Ö IV, vol. 164, MUST:s arkiv 124 Orientering om aktuella politiska organisationer, 9.9.1975, Ö IV, vol. 450, MUST:s arkiv

som inte heller hade följt med i utvecklingen men som under trycket av de nya högerextremistiska rörelserna kunde förväntas undergå en viss modernisering. Den tredje gruppen representerades främst av BSS och Öppet Forum, vilka spelade på människors missnöje ”med den bild som skapats av invandrare och invandringen”. Dessa organisationer ansågs inte stå för en rent fascistisk eller nazistisk åskådning utan för en ”nationalrevolutionär” inriktning.125

Utvecklingen inom SNF och NSR bekräftade säkerhetspolisens bedömning. Samgåendet medförde inte något uppsving för organisationen. År 1992 bedömdes medlemsantalet uppgå till ett hundratal personer och någon utåtriktad verksamhet har sedan dess inte förekommit.

Beträffande de övriga högerextremistiska organisationerna kom säkerhetspolisens hotbild snabbt att skärpas. I en begäran om telefonkontroll mot en ledande högerextremist år 1982 var tonen mer oroad än föregående år.

På grund av de högerbetonade organisationernas rasistiska och våldsbetonade inriktning och tendens att i betydande omfattning finna anhängare bland personer med psykotiska drag, bedöms dessa organisationer som samhällsfarliga. Det är därför mycket betydelsefullt – bl.a. ur brottspreventiv synpunkt – att de myndigheter som har att skydda det demokratiska samhället mot våld, redan så tidigt som möjligt har en minutiös uppföljning av sådana ”rörelsers” förberedelser till samhällsfarliga brott. 126

Farhågorna besannades snart. NRP uppmärksammades i början av 1980-talet främst i samband med våldsamma konfrontationer med motdemonstranter. I maj 1985 satte företrädare för RAG i Göteborg eld på VPK:s lokaler på Hisingen, enligt uppgift som en hämnd för att kommunister kort dessförinnan med våld förhindrat ett NRP-möte i Växjö. Partisympatisörer var även inblandade i annan grov kriminalitet. En ledande person inom partiet misstänktes för samhällsfarlig brottslighet och kontakter med utländska högerextremister. Partiet har sedan mitten av 1980-talet fört en tynande tillvaro. I 1985 års val erhöll partiet färre än 500 röster.

125 Subversion gällande tiden 1.10.1981-30.4.1982, SH 857-82, 5:721d/1-28, löpnummer 28, SÄPO:s arkiv 126 Framställning om telefonkontroll 15.4.1982 i den misstänktes personakt, C 1, löpnr. 1, SÄPO:s arkiv

Men främst var det personer med anknytning till de nybildade högerextremistiska rörelserna som säkerhetspolisen fick anledning att intressera sig för. Innan några av de från säkerhetssynpunkt intressantare rörelserna kortfattat presenteras finns det anledning att betona att kännetecknande för dessa rörelser är att samma personer, ibland samtidigt, kan återfinnas i skilda men likartade miljöer.

BSS med kanske några hundra medlemmar gick år 1986 samman med det invandringskritiska missnöjespartiet Framstegspartiet till Sverigepartiet. Några år senare bröt sig emellertid BSS-falangen ur partiet och bildade Sverigedemokraterna. Sverigepartiet torde i praktiken ha upphört omkring år 1994.

Sverigedemokraterna deklarerade i sitt program att man var ett demokratiskt parti men att man motsatte sig den liberala invandringspolitiken. I början av 1990-talet hade partiet enligt egen uppgift omkring 5 000 medlemmar och i 1994 års riksdagsval erhöll man nästan 14 000 röster. Partiet uppger sig numera vara ett helt vanligt parti utan nazistiska, fascistiska eller rasistiska kopplingar.

En annan högerextremistisk organisation var Föreningen Sveriges Framtid, från år 1992 benämnd Riksfronten och från år 1996 Folksocialistisk samling, som beskrev sig som ”ett öppet nationalrevolutionärt svensksocialistiskt parti”. Kort därpå lades organisationen ned och en del av de tidigare medlemmarna sökte sig till den nybildade Svenska Motståndsrörelsen med ett starkt rasistiskt och homofobt budskap.

Den dominerande nazistiska organisationen i Sverige idag torde vara Nationalsocialistisk Front, som bildades år 1984, och som enligt egen uppgift skall ha mellan 300 och 400 medlemmar.

Ytterligare ett antal obetydliga högerextremistiska organisationer uppträdde under 1990-talet, t.ex. Kreativistens kyrka, Hembygdspartiet (senare Konservativa Partiet) och Nationella Alliansen.

Vid sidan av dessa organisationer utvecklades från slutet av 1980talet mer eller mindre fristående nätverk av kriminella och våldsfixerade ungdomsgrupper, ofta med inslag av s.k. skinheads, som gick under samlingsbeteckningen Vitt Ariskt Motstånd (VAM). VAM torde ha upphört i mitten av 1990-talet och personer med anknytning därtill ha sökt sig till Riksfronten.127 En annan rörelse är Blood & Honour som bl.a. sprider s.k. vit makt-musik. Det finns också ett par rent kriminella organisationer, som har uppstått i fängelse-

127 I ett flygblad år 1993 deklarerades att VAM utkämpade ”ett regelrätt inbördeskrig mot förrädarna vid makten, för att återerövra vår rasliga familjs suveränitet och självbestämmanderätt”. Fortsättningsvis skulle man ägna sig enbart åt ”underjordisk verksamhet”.

miljö, nämligen Ariska Brödraskapet och Brödraskapet Wolfpack med starka kopplingar till kriminella MC-gäng.

Personer med anknytning till dessa nya högerextremistiska grupperingar har trakasserat och hotat meningsmotståndare och även gjort sig skyldiga till mycket allvarlig våldsbrottslighet. Några exempel kan nämnas. Personer med kopplingar till den s.k. vit makt-miljön och VAM genomförde år 1991 bl.a. en vapenstöld från en polisstation i Lidingö och bankrån, sannolikt för egen vinning. En ledande person inom Sveriges Framtid/Riksfronten dömdes för förberedelse till allmänfarlig ödeläggelse sedan han påträffats med en handgranat vid ett första majtal som hölls av VPK:s ledare 1993. En person med koppling till Blood & Honour dömdes år 1995 för mord på en utländsk medborgare i Klippan. Samma år mördades en pojke på västkusten av högerextremister. År 1999 sprängdes en bilbomb i Nacka riktad mot ett journalistpar som ägnat sig åt att kartlägga högerextremister, tre poliser sköts ihjäl i Malexander i samband med en rånarjakt och en syndikalistisk fackföreningsman mördades i Sätra. För de båda sistnämnda brotten har nazister dömts.

Också på andra sätt har högerextremisterna framstått som en fara. Det förekom misstankar mot en ledande person inom BSS för samhällsfarlig brottslighet och kontakter med utländska högerextremister. Och Sverigedemokraternas hatpropaganda mot flyktingar och invandrare antogs ha påverkat gärningsmännen bakom attentat mot flyktingförläggningar i början av 1990-talet.

Flera av de ofta mycket små högerextremistiska grupperna bedömdes mot denna bakgrund av säkerhetspolisen som starkt antidemokratiska och invandrarfientliga och mycket vålds- och vapenfixerade. År 1992 anförde chefen för SÄPO i en skrivelse till regeringen att högerextremistiska grupperingar som t.ex. VAM, Kreativistens kyrka och Föreningen Sveriges Framtid blivit ”allt mer rasistiska, högljudda, våldsbenägna och militanta i sin framtoning och propagandautformning”. De som tagit initiativ till bildandet av dessa nya grupper bedömdes ofta ha en ambition att skapa ett nationellt och kanske internationellt nätverk av högerextremistiska celler. Detta mål hade dock på intet sätt uppnåtts. Grupperna var få till antalet och var och en av dem hade få medlemmar och sympatisörer. De saknade en genomtänkt och fungerande organisationsstruktur. Vissa av gruppernas aktiviteter var sådana att ”det kan konstateras, eller i vart fall befaras, att gruppen i praktiken bedriver omstörtande verksamhet med våldsamma medel”.

Men någon reell fara för det demokratiska statsskicket ansågs dessa grupper inte utgöra. Deras idéer bedömdes som alltför extrema för att kunna tänkas vinna gehör hos allmänheten. De ansågs också sakna förmåga att sluta sig samman inbördes och bilda en homogen organisation. Däremot befarades att personer inom gruppen skulle begå våldshandlingar mot politiker, poliser och andra representanter för samhället liksom mot enskilda som motarbetat dem.

Också på militärt håll bedömde man i början av 1980-talet de nazistiska och högerextremistiska organisationerna som betydelselösa.128

Snart började emellertid oroande tecken på en ökande aktivitet från dessa håll att uppmärksammas. År 1981 dömdes således ett antal personer, bland dem åtskilliga med anknytning till försvaret eller frivilliga försvarsorganisationer, för stölder av militär utrustning, sprängningar m.m. En del av personerna hade kontakter med högerextremistiska kretsar.129 Och samma år rapporterades om nynazism bland hemvärnsungdomar.130 År 1983 rapporterades om en f.d. officer som utpekats som involverad i en nynazistisk organisation, vilken skulle disponera vapen och bedriva stridsövningar med skarp ammunition.131 År 1984 framkom att en ledare inom NRP:s ungdomsorganisation tidigare hade varit aktiv inom hemvärnet och FBU.132 Tidningsuppgifter samma år gjorde gällande att 60-70 svenska hemvändande FN-soldater och f.d. legosoldater sökt medlemskap i International Voluntary Aid for Freedom (IVAF), en organisation vars medlemmar såg sig som ”korsriddare mot alla former av terrorism och kommunism”. Det uppgavs att IVAF hade skaffat sig ett ansenligt lager av vapen, ammunition, sprängämnen och annan utrustning, som gömts på olika platser i Sverige och Norge.133 Högerextremistisk propaganda rapporterades i ökad utsträckning inom försvaret.134

128 Specialorientering 1981, 15.10.1981, Säk H 901:7029:6, D 1, vol. 1, MUST:s arkiv 129 HPM 5.6.1981, 262 H, Säk/U HPM, MUST:s arkiv 130 KU 046-103-812, Handläggningsmissiv 24.2.1981, Ö IV, MUST:s arkiv 131 KU 001-115-83, Säkerhetsrapport 17.6.1983, Ö IV, MUST:s arkiv 132 HPM 406, 20.9.1985, Årsöversikt SäkU/S 1984, Säk/U HPM, MUST:s arkiv 133 HPM 378, 22.11.1984, Säk/U HPM, MUST:s arkiv 134 T.ex. Centrumdemokraternas kampanj med krav på bl.a. bättre beväpning av hemvärnet, KU 004-022-83, Säkerhetsrapport 31.1.1983, ÖIV, BSS:s flygbladsutdelning vid militära förband, HPM 317 H, 26.8.1981, Säk/U HPM, MUST:s arkiv. Säkerhetsavdelningen intresserade sig även för stiftelsen Contra och hur den kunde finansiera sin tidskrift, varav ett provexemplar tillställts en militär skola, liksom för Folkkampanjen för NATO (FFN), som ansågs stå nära Contra, HPM 5.10.1980, 162, Säk/U HPM, och HPM 576, 19.9.1989, Utg HPM, MUST:s arkiv

Alltjämt i slutet av 1980-talet intog de högerextremistiska organisationerna, enligt militär bedömning, en låg profil. Den enda organisation som föreföll ha vind i seglen var Sverigepartiet. Företrädare för partiet hade i många sammanhang gett prov på våldstendenser och varit inblandade i grov brottslighet. De intog en extremt försvarsvänlig hållning. Många ynglingar med nynazistiska sympatier sökte sig till försvarsmakten och frivilligorganisationerna. Ett stort intresse för vapen, vapenbruk och militär verksamhet syntes vara de främsta drivkrafterna. De kunde förväntas utnyttja lärdomar från militärtjänstgöringen för politiska eller kriminella syften och därmed utgöra en direkt samhällsfara. Slutsatsen var att det fanns flera skäl att se upp med högerextremisternas framfart på de militära utbildningsförbanden. Förutom att de utgjorde säkerhetsrisker under och efter utbildningen kunde ”dylika våldstillvända element” orsaka försvarets anseende stor skada.135

I början av 1990-talet konstaterades att en ny typ av grupper under de senaste åren blivit dominerande på den yttersta högerkanten. Det rörde sig om aktionsgrupper eller snarare kamratkretsar av unga skinheads, ofta med kriminell bakgrund. Personer med anknytning till VAM gjorde flera försök att bryta sig in i militära vapenförråd. De högerextrema militanta grupperna ansågs emellertid inte heller av den militära säkerhetstjänsten utgöra något hot mot rikets säkerhet, eftersom det rörde sig om en liten grupp människor utan organisatorisk förmåga. Rörelsen kunde dock utgöra ett hot mot vissa individer och grupper samt genom våld och hot i viss mån störa den demokratiska processen.136 Det ansågs viktigt att försvaret följde upp de nynazistiska och liknande grupperna, eftersom det var en förtroendefråga för försvaret gentemot samhället i övrigt.137 Inom ett par hemvärnsförband förekom i början av 1990talet misstänkt kriminell verksamhet med högerextremistiska förtecken. Förbanden upplöstes. Och i mitten av 1990-talet uppmärksammades ett delvis nytt hot mot försvaret genom kopplingar mellan MC-organisationer och högerextremister, huvudsakligen i form av personsamband och ömsesidig hjälp med vapenanskaffning.138

135 Specialorientering 7/87, Grundverk vissa organisationer, F 1, vol. 261, MUST:s arkiv 136 HPM 080, 16.3.1992, och HPM 181, 25.5.1993, SäkU PM, MUST:s arkiv 137 HPM 104, 2.4.1992, SäkU PM, MUST:s arkiv 138 HPM 147, 29.11.1995, SäkU PM, MUST:s arkiv

6. 5 Europeiska Arbetarpartiet

139

Under förra hälften av 1970-talet etablerade sig Europiska Arbetarpartiet (EAP) i Sverige. Partiet är en del av en internationell politisk rörelse grundad av amerikanen Lyndon LaRouche. Rörelsen utgav sig vid denna tid för att vara en sovjetvänlig och prokommunistisk organisation och sökte samverkan med svenska vänsterextremistiska organisationer. Dessa uppfattade emellertid EAP som en provokatör och avvisade samarbetsinviterna. Partiets program framstod som antirevolutionärt och företagsvänligt med en klar inriktning på teknik (kärnkraft) och tillväxt. I början av 1980-talet gjordes säkerhetspolitiken till en av partiets huvudfrågor. Man propagerade för fortsatt svensk neutralitet stödd på ett starkt svenskt försvar. Några år senare ändrade man sig och förordade i stället ett svenskt NATO-medlemskap. Mycket av verksamheten bedrevs under täckmantel av andra organisationer såsom Föreningen för kärnkraftens utveckling, Shillerinstitutet och Antidrogkoalitionen. Vad som främst kännetecknade partiet var skruvade konspirationsteorier och grova personangrepp riktade inte minst mot Olof Palme, som beskylldes för att vara agent, än för CIA, än för Sovjetunionen. Partiet har i allmänna val som mest erhållit knappt 400 röster.

Säkerhetspolisen placerade i mitten av 1970-talet EAP bland de internationella kommunistiska organisationerna men konstaterade att organisationen var ”minst sagt diffus både beträffande storlek och målsättning”. Man spekulerade i om verksamheten finansierades av USA, Sovjetunionen, Kina eller något arabland. Verksamheten bedömdes vara inriktad på mötesstörningar, förtal, ärekränkningar, våld och hot om våld. I mitten av 1980-talet uppfattades partiet som proamerikanskt och alltmer högerinriktat. Partiet och dess täckorganisationer bedöms numera knappast ha något inflytande.

Också den militära säkerhetstjänsten betraktade EAP som ett svårgripbart fenomen. Under 1970-talet bedömdes det som socialistiskt men kom sedan att uppfattas som högerextremistiskt och antisemitiskt. I exklusiva publikationer som i mitten av 1980-talet tillställdes officerare och andra personer med anknytning till försvaret varnade EAP för hotet från Sovjetunionen och propagerade för strålvapen, neutronbomber och en svensk anslutning till

139 Avsnittet grundas på Magnus Hjort: Hotet från vänster (SOU 2002:91)

NATO.140 Rörelsens extremistiska och aggressiva idéer ansågs som oförenliga med svensk säkerhets- och försvarspolitik.141 Försvarsanställda avråddes därför från att delta i EAP:s eller därmed associerade organisationers verksamhet för att undvika missuppfattningar om att försvaret i något avseende stödde partiet.142 Försvarsanställda tycks också generellt ha ignorerat inbjudningar från EAP och rapporterat om kontaktförsök.143

6. 6 Sammanfattning och bedömning

Kommissionen skall enligt sina direktiv värdera de hotbildsanalyser som legat till grund för regeringarnas och säkerhetstjänsternas ställningstaganden. Särskilt hos säkerhetspolisen har emellertid bearbetning och analys av hotbilder varit en eftersatt uppgift. Först under 1990-talet inrättades en analysenhet vid säkerhetspolisen och det är först från denna tid som hotbildsanalyser i egentlig mening upprättats. Det finns emellertid förutsättningar för att rekonstruera säkerhetspolisens hotbilder under tiden dessförinnan. Säkerhetspolisens kvartalsöversikter ger således en bild dels av den samlade rapporteringen, dels av vad som ansågs vara viktigt att meddela sektionerna. Värderingar och kommentarer förekommer ibland i vanliga promemorior med spaningsuppgifter, i sammanställningar över vissa ärenden och i de promemorior som legat till grund för framställningar om telefonavlyssning. Ytterligare källor är protokollen från de chefskonferenser som hållits inom säkerhetspolisen liksom de sammanställningar som gjorts inför förändringar av de hemliga tjänsteföreskrifterna. Inte heller de militära arkiven innehåller särskilt många exempel på hotbildsanalyser för tiden fram till början av 1960-talet, då en särskild bearbetningsdetalj inrättades vid försvarsstabens inrikesavdelning. Till regeringens syn på de inrikes säkerhetshoten återkommer kommissionen i kapitel 10. Det skall dock redan här nämnas att några översikter med bedömningar av hoten mot den inre säkerheten, upprättade inom regeringskansliet, över huvud taget inte påträffats.

När det gäller studiet av hotbilder kan det finnas anledning att skilja mellan föregiven hotbild och faktisk hotbild. Med föregiven

140 Specialorientering 7/87, Grundverk vissa organisationer, F 1, vol. 261, och HPM 576, 19.9.1989, Utg HPM, MUST:s arkiv 141 HPM 269, 12.3.1987, Utg HPM, MUST:s arkiv 142 HPM 533, 6.11.1985, Säk/U HPM, och HPM 1025, 10.12.1986, Utg HPM, MUST:s arkiv 143 HPM 158, 19.2.1988, Utg HPM, MUST:s arkiv

hotbild avses här hotbilden som den kommit till uttryck i säkerhetstjänsternas kontakter med andra myndigheter, t.ex. regeringen och åklagare, dvs. den hotbild som säkerhetstjänsterna uppgett sig ha. Med faktisk hotbild avses naturligtvis den hotbild som säkerhetstjänsterna verkligen haft. Dessa hotbilder kan, men behöver inte, vara sammanfallande. I vissa fall skulle en säkerhetstjänst kunna tänkas ha haft intresse av att framställa hotbilden som mer alarmerande än vad man i själva verket ansåg den vara, t.ex. i anslutning till anslagsäskanden eller i samband med telefonavlyssningsärenden. I praktiken är det dock svårt att i efterhand fastställa om så har skett. I det följande utgår därför kommissionen från att dessa teoretiskt åtskilda hotbilder sammanfallit.

Den officiella uppfattningen vid krigsslutet var att det svenska kommunistpartiet inte utgjorde något hot mot rikets säkerhet. Säkerhetspolisen ägnade under tiden fram till Pragkuppen år 1948 inte heller kommunisterna någon större uppmärksamhet. På militärt håll ansåg man visserligen att flertalet svenska kommunister var nationellt pålitliga. Men SKP:s tidigare officiellt proklamerade hållning att partimedlemmarnas uppgift främst var att kämpa för arbetarklassens och partiets intressen ledde till uppfattningen att vissa kommunister vid ett krig med Sovjetunionen inte skulle delta i försvaret av riket utan tvärtom understödja angriparen med spioneri och sabotage. Vid denna bedömning kunde man stödja sig på finländska kommunisters förrädiska uppträdande under vinterkriget. På militärt håll bedömde man också att Sovjetunionen i fredstid bland kommunistiska sympatisörer i Sverige kunde värva agenter för underrättelseuppdrag. Under andra världskriget hade också avslöjats att ett antal svenskar med anknytning till den kommunistiska rörelsen bedrivit underrättelseverksamhet i och mot Sverige för Sovjetunionens räkning. Också i Finland hade före och under kriget ett stort antal kommunister gripits för spioneri. Det fanns, enligt den militära bedömningen, skäl att tro att kommunister för Sovjetunionens räkning sökte infiltrera från försvarets synpunkt viktiga anläggningar i syfte att skaffa upplysningar. Det framhölls att Sovjetunionen som agenter sökte anlita personer som inte var registrerade medlemmar av SKP för att undvika att kompromettera partiet.

Det kalla krigets ”utbrott” och sovjetblockets homogenisering gav nytt liv åt uppfattningen att den globala kommunismen strävade efter världsherravälde. Antikommunistiska stämningar och ”rysskräck” växte i det kalla krigets polariserade debattklimat och under intryck av Berlinblockaden och Koreakriget och senare Ung-

ernrevolten och Kubakrisen. Den militära säkerhetstjänstens bedömningar av kommunisterna som potentiella landsförrädare fick genomslag också inom säkerhetspolisen. Avslöjanden om kommunistiskt spioneri för östblockets räkning utomlands och i Sverige (Hilding Andersson och Fritiof Enbom) liksom rapporter om annan kriminell och/eller subversiv verksamhet bidrog till att befästa denna bild. SKP:s återkommande förlustval ansågs inte minska partiets subversiva effektivitet, eftersom partiet därigenom bedömdes ha blivit en homogen och fast disciplinerad enhet. Polisens inställning till rapporter om landsförrädisk verksamhet var dock inte okritisk. Men det förekom att polisen utnyttjade alarmerande uppgifter om kommunistisk kriminalitet för att underbygga t.ex. framställningar om tvångsmedel, trots att man internt ställde sig ganska skeptisk till uppgifternas sanningshalt.

En möjlig förklaring till detta kan vara att man i byråkratisk expansionsiver önskade motivera den egna existensen och ökade anslag. En annan och troligare förklaring är att man i brist på mera bärkraftiga belägg för en landsförrädisk verksamhet, om vars förekomst man var övertygad, kände sig tvingad att söka skrapa ihop de, låt vara ”skakiga”, bevis som man hade. Dessa kunde utgöra medel att få gehör för framställningar om författningsändringar, tvångsmedelsanvändning och ökade resurser, som skulle göra det möjligt att förhindra och avslöja brott mot rikets säkerhet.

Ännu en bit in på 1960-talet fanns misstankar om att SKP förberedde att, för det fall partiet förbjöds eller en krissituation uppstod i landet, övergå till illegalt arbete. Endast en liten grupp inom partiet bedömdes vara informerad om dessa planer. Säkerhetstjänsterna misstänkte särskilt sådana partimedlemmar som undergått utbildning i kommunistiska länder för att höra till denna grupp. Uppfattningen var att de vid sidan av ideologisk skolning och undervisning i ”vanliga ämnen” också bibringades kunskaper i underrättelsetjänst, sabotage och subversiv verksamhet. Några säkra belägg för riktigheten av denna uppfattning fanns inte. Till uppfattningen bidrog emellertid det hemlighetsmakeri som omgav utbildningarna. Tydligen fäste säkerhetspolisen inte någon vikt vid de inte alltför långsökta förklaringar till hemlighetsmakeriet, som meddelare inom partiet lämnat. Dessa förklaringar gick ut på att partiet ansåg att utbildningen, om den blev allmänt känd, kunde utgöra en opinionsmässig belastning för partiet och även ha en negativ inverkan på deltagarnas utsikter på den svenska arbetsmarknaden. Ett ytterligare skäl skulle vara att sekretessen i första hand tillkommit på sovjetisk begäran för att skydda elever som kom från länder där

kommunistiska partier var förbjudna.144 Den omständigheten att åtskilliga av dessa kommunister efter återkomsten till Sverige inte ägnade sig åt någon offentlig partiverksamhet skärpte misstankarna. Möjligheten av att mötet med ”realsocialismen” fått entusiasmen hos deltagarna att svalna togs tydligen inte i beaktande.

Säkerhetstjänsterna hyste också misstankar om att Sovjetunionen ekonomiskt bidrog till SKP:s och den kommunistiska partipressens finansiering och att företrädare för partiet således gjorde sig skyldiga till brottet tagande av utländskt understöd. Trots stora ansträngningar fann man emellertid inte några bindande bevis för detta. Senare forskning har dock gett belägg för att SKP under åren 1951-63 regelbundet fick bidrag från Sovjetunionen via den s.k. Rumänska fackföreningsfonden med belopp som i dagens penningvärde uppgått till flera miljoner kronor årligen.145 Kommunistiska affärsmän torde också ha getts tillfälle att göra förmånliga affärer med öststater mot att de levererade en del av vinsterna till partiet. Också andra former av subventioner förekom, som t.ex. stödprenumerationer på och stödannonsering i kommunistisk press.

SKP arbetade också genom s.k. front- eller täckorganisationer. Därmed avsågs ideella rörelser utan formell partianknytning, vilka fungerade som täckmantel för kommunistisk politik och som sökte manipulera den allmänna opinionen i för Sovjetunionen gynnsam riktning. Genom dessa kunde partiet vidga kontaktytorna mot radikalt och idealistiskt sinnade personer. Regelmässigt var ordföranden i organisationer av dessa slag en icke-kommunist men den verkliga makten låg hos sekreteraren som var en kommunistisk partifunktionär. Medlemmarna bedömdes av säkerhetstjänsterna medvetet eller omedvetet ställa sig i den sovjetiska propagandans tjänst och även utgöra rekryteringsunderlag för sovjetisk underrättelseverksamhet. Exempel på sådana organisationer var vänskapsförbunden med olika öststater, t.ex. Samfundet Sverige – Sovjetunionen, och Svenska Fredskommittén.

Säkerhetstjänsterna ansåg att SKP försökte infiltrera även andra ideella organisationer, såsom Svenska freds- och skiljedomsföreningen, anti-kärnvapenrörelsen och Amnesty International. Till intäkt härför tog man det förhållandet att organisationerna ibland drev uppfattningar som sammanföll med partiets (och Sovjetunio-

144 Denna förklaring vinner stöd i Jonni Krekola: Praise for Learning. Finnish Communists in the Moskow Party School from 1950s to 1970s, i Tanno Saarela and Kimmo Rentola (ed.): Communism. National & International, s. 317. 145 Lars Björlin: Russisk guld i svensk kommunisme, i Morten Thing (red.): Guldet fra Moskva. Finansieringen af de nordiske kommunistpartier 1917-1990.

nens). Otvivelaktigt förekom det kommunister i dessa sammanhang men beläggen för en av partiet styrd infiltration är svaga.

SKP hade visserligen redan år 1943 bekänt sig till en nationell linje och uttalade under de följande åren att en fredlig revolution var möjlig och att varje förändring i landets inre förhållanden måste ske i enlighet med folkets uttryckta vilja. Men partiet hade fortfarande täta kopplingar till kommunistdiktaturerna i Östeuropa och avvisade all kritik av sovjetsystemet. Höga partiföreträdare hade frekventa kontakter med tjänstemän vid dessa länders beskickningar i Sverige, personer som säkerhetstjänsterna, sannolikt på goda grunder, i stor utsträckning bedömde vara underrättelseofficerare. Kommunistiskt sinnade personer hade avslöjats som spioner för Sovjetunionens räkning. Säkerhetstjänsternas bedömning att det inom SKP och bland dess sympatisörer i ett skymningsläge fanns en betydligt större potential till förrädisk verksamhet än inom andra grupper i samhället framstår, enligt kommissionens uppfattning, i vart fall fram till början av 1960-talet mot denna bakgrund naturlig. Ett slutligt svar på frågan om denna hotbild var korrekt kan måhända aldrig ges. Viktiga pusselbitar för denna bild torde finnas i de alltjämt sekretessbelagda, tidigare sovjetiska arkiven.

De interna motsättningar om den framtida vägen till socialismen som kom till uttryck inom SKP efter Ungernrevolten år 1956 ägnades föga uppmärksamhet från säkerhetstjänsternas sida. Då Hilding Hagberg år 1964 efterträddes som partiordförande av C H Hermansson bedömdes detta endast som en taktisk förnyelse, syftande till att ”ge partiet bättre möjligheter att tjäna den subversiva krigföringens syfte”. Först år 1966 började man inom säkerhetspolisen, bl.a. mot bakgrund av en IB-rapport, att ta till sig uppfattningen att skiljelinjen mellan de nationella demokraterna och ”de proletära internationalisterna” inte gick mellan SKP och de övriga partierna utan inom det kommunistiska partiet. Men även efter 1967 års program med dess principiella bekännelse till den parlamentariska demokratin och efter de tydliga avståndstagandena från den existerande socialismen tycks inom delar av säkerhetstjänsterna en stark misstro mot SKP/VPK ha fortlevat.

Man kan säga att VPK officiellt avfördes som ett hot mot rikets säkerhet i slutet av 1960-talet. Utfärdandet av personalkontrollkungörelsen år 1969 innebar att ingen fick registreras i säkerhetspolisens register enbart på grund av sin politiska åskådning. Och som senare kommer att framgå beslöt regeringen att engagemang i VPK inte längre skulle utgöra något hinder mot placering i säkerhetskänsliga befattningar. Striderna inom partiet hade emellertid inte upphört i och med antagandet av 1967 års

inte upphört i och med antagandet av 1967 års program. Att de ledande maoisterna bröt sig ur partiet och bildade KFML var inte nog för att skapa enighet. De mer traditionellt inriktade medlemmarna, främst inom Norrbottensfalangen, stod alltjämt för en prosovjetisk linje. Säkerhetstjänsterna släppte därför inte helt VPK ur blickfånget förrän i början av 1980-talet, då flertalet av stalinisterna lämnat partiet och bildat APK.

En möjlig förklaring till säkerhetstjänsternas – åtminstone fram till år 1969 – mycket begränsade intresse för den livliga debatt som kommunisterna förde om vägen till socialism, proletariatets diktatur och den proletära internationalismen kan vara att man tänkte sig att de farligaste individerna hade sin inställning klar, oberoende av att partiets program ändrades i en mer demokratisk riktning. Dessa fanatiker utgjorde en fara för landet, även om partiet som helhet inte var det. En annan förklaring till ointresset kan vara föreställningen om partiet som en fasad för en hemlig, illegal verksamhet; föreställningen att precis som partiet arbetade genom täckorganisationer som SFK och vänskapsföreningarna, så var det självt en täckorganisation för den dolda, Moskvastyrda kommunismen.

Den bristande kunskapen om partiets interna debatter ledde till att man negligerade den anpassning till demokratiska principer som kom till uttryck i åsikterna om vägen till socialismen och proletariatets diktatur.

I mitten av 1960-talet skedde en radikalisering av det allmänna opinionsläget i västvärlden, särskilt bland studenter och yngre akademiker. En viktig utgångspunkt härför var att USA drogs allt djupare in i inbördeskriget i Sydvietnam. Men det förelåg även ett missnöje med det sätt på vilket kommunismen kommit att förverkligas i Sovjetunionen och dess europeiska vasallstater. Som ett ideal kom i stället att betraktas utvecklingen i Mao Zedongs Kina där genom kulturrevolutionen de gamla hierarkierna raserades och ersattes med ett föregivet antiauktoritärt samhälle. Dyrkan av Mao Zedong förenades med ett engagemang för det vietnamesiska folket och dess lidanden, trots den traditionella fientligheten mellan Kina och Vietnam och trots att Nordvietnam ideologiskt stod Kreml närmare än Peking och fick materiellt stöd främst från Sovjetunionen.

I Sverige bröt sig som nämnts den Kinavänliga falangen ut ur VPK år 1967 och bildade KFML. Detta utgjorde början till den splittring av den programmatiskt revolutionära vänstern som kom att prägla utvecklingen under det närmaste årtiondet. Trots att det genomgående var fråga om numerärt begränsade rörelser (det

sammanlagda antalet sympatisörer kan som mest ha uppgått till några tiotusental), kom de genom sin revolutionära iver och det stöd som de åtnjöt bland radikala opinionsbildare i massmedier och kulturliv att sätta sin prägel på den offentliga debatten. En bidragande orsak till framgångarna var att flera av dessa rörelser utnyttjade sig av den klassiska, kommunistiska enhetsfrontsmetoden. Genom att fånga upp och ge uttryck åt olika opinioner skapade man kontaktytor gentemot ofta idealistiskt sinnade personer och grupper, vilka knappast var intresserade av revolutionära teorier men vars uppfattningar man hoppades kunna radikalisera. Det främsta exemplet härpå var FNL-rörelsen, vars ledning i stor utsträckning utgjordes av personer med anknytning till KFML (senare SKP) men i vars breda lager fanns såväl socialdemokrater som folk- och centerpartister. De vänsterrevolutionära organisationerna sökte även och inte utan framgång att kanalisera arbetares missnöje med löner och arbetsvillkor, vilket ledde till en våg av vilda strejker åren 1969-72. På liknande sätt arbetade flera av organisationerna bland värnpliktiga under grundutbildning med tendenser till disciplinupplösning vid de militära förbanden som följd. KFML/SKP – och inledningsvis även KFML(r) – misstänktes erhålla ekonomiskt stöd från Kina. Flera av organisationerna hade kontakter med företrädare för utländska terroriströrelser.

För många inom säkerhetstjänsterna framstod denna radikaliseringsvåg som närmast obegriplig. De tolkade den som en ny konspirativ strategi från den kommunistiska världen som gick ut på att genom subversiva medel söka skapa kaos i samhället och därigenom undergräva den liberal-kapitalistiska samhällsordningen och försvaga västmakternas militära kapacitet. Måltavlorna för revolutionärerna konstaterades främst vara det statsbärande socialdemokratiska partiet och dess fackliga gren, storföretagen (vilda strejker), polisen (våldsamma konfrontationer i samband med demonstrationer) och det militära försvaret (först vapenvägran senare ”politisk värnplikt”), dvs. väl i linje med det program som Komintern lagt fast redan år 1928. Den omständigheten att revolutionärerna fördömde kommunismen i Sovjetunionen påverkade endast marginellt detta synsätt. Motsättningarna mellan Sovjetunionen och Kina ansågs vara, om inte fiktiva så dock underordnade ett gemensamt intresse, nämligen krossandet av den västerländska, parlamentariska demokratin.

Mot denna bakgrund betraktade säkerhetstjänsterna de vänsterrevolutionära rörelserna som hot mot rikets säkerhet. Under tiden fram till omkring år 1975 var det hotet om en inre omvälvning som

stod i förgrunden. Det fanns dock de inom säkerhetstjänsterna som intog en mindre alarmistisk attityd till situationen. Sålunda hävdade en befattningshavare vid säkerhetspolisen att i ”utvecklingshänseende utgör engagerade ungdomar en större tillgång för ett land än mängder av oengagerade, håglösa och likgiltiga”.

I efterhand har det gjorts gällande att vänsterextremisterna endast ägnade sig åt ”revolutionsromantik” och att de saknade såväl vilja som förutsättningar för att hota den bestående samhällsordningen. Kommissionen finner det också sannolikt att säkerhetstjänsterna under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet överskattade organisationernas styrka och risken för att de revolutionära tankegångarna skulle förverkligas. Organisationerna lyckades aldrig etablera någon verklig kontakt med ”de arbetande massorna” utan sågs tvärtom med misstro av flertalet medborgare, som avskräcktes av t.ex. KFML(r):s militanta hållning. Misstankarna att värnpliktiga sympatisörer saboterade militär materiel tycks ha varit ogrundade. I efterhand har det visat sig att KFML/SKP visserligen mottog ekonomiskt stöd från Kina, men att det av allt att döma rörde sig om tämligen obetydliga belopp.

Redan organisationernas programmatiskt revolutionära karaktär motiverade emellertid enligt kommissionens uppfattning säkerhetstjänsternas uppmärksamhet. Vuxna människor har rätt att bli tagna på orden och här rörde det sig ofta om begåvade, välutbildade och engagerade personer, vilket gjorde att de framstod som särskilt farliga. Några konkreta belägg för misstankarna om brottsliga förberedelser för en våldsam omstörtning av samhället, t.ex. i form av vapenutbildning eller vapenlager, kunde visserligen inte påträffas. Men uppmaningarna till medlemmarna att fullgöra värnplikt som mönstersoldater gav vid handen att organisationerna tänkte i dessa banor. Organisationernas strävanden att skapa oro på arbetsmarknaden kunde uppfattas som ett sätt att åstadkomma ett kaos ur vilket en revolutionär situation kunde uppstå. Och i ett mer långsiktigt perspektiv fanns risken för att en kris- eller krigssituation skulle utnyttjas för revolutionär verksamhet. Också säkerhetstjänsternas oro för att svenska vänsterextremister skulle hjälpa utländska terrorister, t.ex. med passhandlingar, framstår som befogad. Särskilt KFML(r) intog en ambivalent inställning till terrorn som medel.

Under senare delen av 1970-talet undergick säkerhetstjänsternas hotbild såvitt avsåg de vänsterextremistiska organisationerna en viss förskjutning. Risken för att de under fredsförhållanden skulle söka skapa kaos och iscensätta en revolution tonades ned. Men allt-

jämt bedömdes de kunna bli farliga i krig. SKP:arna bedömdes nog vara beredda att delta i rikets försvar vid ett krig med Sovjetunionen, men då angreppet avvärjts förutsågs de, i enlighet med partiets uttalanden, söka utnyttja situationen för en revolution. SKP misstänktes också för att systematiskt bedriva underrättelseverksamhet inom försvaret. KFML(r) hade vid denna tid alltmer närmat sig Sovjetunionen och man tvivlade på partiets nationella pålitlighet. Detsamma gällde den dominerande trotskistiska organisationen RMF/KAF. För säkerhetstjänsterna var det därför angeläget att söka förhindra att vänsterextremister placerades i säkerhetskänsliga befattningar, så mycket mer som man ansåg sig ha indikationer på infiltrationsförsök.

Kommissionen finner inte heller skäl att invända mot rimligheten i denna hotbild. Den byggde väsentligen på organisationernas egna uttalade syften. Det kunde också, som senare skall framgå, konstateras att framför allt värnpliktiga SKP:are visade intresse för befälsutbildning och i några fall anställdes som reservofficerare.

Den nu angivna hotbilden bestod ända fram till 1980-talets senare del. Och detta trots att de vänsterextremistiska organisationerna under detta decennium förde en tynande tillvaro. En ändring inträdde i spåren av att SKP år 1986 antog ett nytt partiprogram, valde en ny partistyrelse och ändrade namnet till Solidaritetspartiet. Partiet sade sig arbeta för en demokratisk revolution och framstod närmast som ett vänsterradikalt missnöjesparti. Säkerhetspolisen menade inledningsvis att partiet även fortsättningsvis borde vara föremål för övervakning och åberopade som skäl härför bl.a. att partiet inte ”tagit klart avstånd från kommunismen”. Som säkerhetspolisen konstaterade i en PM något år senare hade emellertid partiet redan under 1980-talets första hälft strävat efter att uppnå ett socialistiskt styre ”genom användandet av demokratiska metoder och inom ramen för de regler som gäller för vårt demokratiska statsskick”. Först efter ytterligare nästan ett år begärde RPS att regeringen skulle avföra partiet från förteckningen över de organisationer som det ålåg säkerhetspolisen att ägna särskild uppmärksamhet. Rimligtvis borde en fortlöpande bearbetning och analys av uppgifterna om partiet ha kunnat leda fram till en sådan framställning i varje fall några år tidigare.

KPML(r) bedömdes mot slutet av 1980-talet inte längre utgöra något revolutionärt hot. Faran låg i stället i att medlemmar och sympatisörer antogs kunna uppträda illojalt i ett skymningsläge eller då en militär konflikt utbrutit. Några år senare framhölls KPML(r) som en subversiv organisation som ”söker och kan skapa

oro i samhället genom att organisera vilda strejker och annan oro i en tid med nedskärningar” och därmed skapa svårigheter för den borgerliga regeringen.

År 1998 framhöll säkerhetspolisen att partiet ofta misskrediterade den svenska demokratin och dess institutioner, använde sig av osaklig argumentation, faktaförvrängning samt personangrepp och smutskastning. Samtidigt påpekades att ”inom ramen för ett öppet demokratiskt samhälle kan det dock vara problematiskt att dra gränsen mellan å ena sidan subversion och å andra sidan legitim politisk agitation”.

Säkerhetspolisen bedömde i början av 1990-talet att inte heller SP (tidigare RMF/KAF) längre utgjorde något hot mot rikets säkerhet. Trots detta och ehuru partiet år 1994 antagit ett nytt partiprogram som enligt säkerhetspolisen inte innehöll något ”som direkt talar för att de metoder partiet förespråkar för att uppnå socialismen strider mot vår nuvarande lagstiftning”, motsatte sig säkerhetspolisen ett initiativ från regeringens sida att avföra SP från förteckningen över de organisationer som polisen skulle ägna särskild uppmärksamhet. Först fyra år senare ansåg sig säkerhetspolisen kunna konstatera att utomparlamentariska aktioner inte förekommit i någon ökad utsträckning, varför partiet kunde avföras från förteckningen.

Enligt kommissionens mening ger säkerhetspolisens egna bedömningar vid handen att varken KPML(r) eller SP under 1990talet utgjorde några hot mot rikets säkerhet. Det är därför förvånande att de ända fram till år 1998 fanns kvar på den förordning över organisationer som säkerhetspolisen hade att ägna särskild uppmärksamhet. En annan sak är att enskilda medlemmar av och sympatisörer med dessa organisationer kunde och alltjämt kan vara beredda att begå brott. Det kan noteras att Carl Lidbom redan år 1989 konstaterade att säkerhetspolisens verksamhet inom kontrasubversionsområdet alltmer fått karaktär av en rutinmässig politisk registrering som var av tvivelaktigt värde för säkerhetsskyddet. Han föreslog därför att den hemliga förordningen skulle upphävas. Säkerhetspolisen skulle därmed ges möjlighet att koncentrera sina resurser på att finna de personer som verkligen utgjorde ett hot mot säkerheten.146

Det moskvatrogna APK, som bildades som en utbrytning ur VPK år 1977, kom inte att tas upp i den hemliga förordningen, trots en programmatiskt revolutionär inställning. Partiföreträdares

146SOU 1989:18 s. 55 f.

kontakter med öststatsdiplomater föranledde emellertid misstankar om brott mot rikets säkerhet. Säkerhetspolisen antog också, sannolikt på goda grunder, att partiet åtnjöt ekonomiskt stöd från Sovjetunionen.

APK ansågs också ha ”tagit över” SFK som tillsammans med andra fredsorganisationer drev frågor om nedrustning, kärnvapenmotstånd och stöd till befrielserörelser. Säkerhetstjänsterna uppfattade under 1980-talet att detta var ett uttryck för en sofistikerad sovjetisk subversionsverksamhet. Några säkra belägg för detta kunde man dock inte finna. I och med Sovjetunionens sammanbrott ansågs naturligtvis risken för att de svenska fredsrörelserna skulle utnyttjas av främmande makt drastiskt ha minskat.

Anarkistiska grupper bedömdes under första hälften av 1970-talet av säkerhetspolisen inte som något hot mot rikets säkerhet. Då svenska anarkister åren 1976 och 1977 visade sig vara inblandade i förberedelser för att ”kidnappa” statsrådet Anna-Greta Leijon och annan allvarlig kriminalitet, blev säkerhetspolisen uppmärksam på risken för att vissa anarkistiska grupper kunde vara beredda att ta till våld för att uppnå politiska syften liksom på deras kopplingar till utländska terroristorganisationer. Under 1980-talets första hälft tonades hotet från anarkisterna ned på nytt för att sedan åter aktualiseras med anledning av husockupationer, kravallartade demonstrationer, vandalism och sabotage. Efter hand tillkom aktioner av militanta djurrättsaktivister och andra nätverk. Särskilt s.k. antifascister och miljöaktivister har utgjort problem, inte minst från ordningspolisiär synpunkt. I Göteborgskravallerna i samband med EUtoppmötet 2001 hörde anarkistiska ”anti-globalister” till de särskilt aktiva.

Anarkisterna anses inte utgöra något egentligt hot mot rikets säkerhet. Däremot sätter de genom våld, hot och skadegörelse andras hälsa, egendom och grundlagsskyddade rättigheter, t.ex. yttrande- och demonstrationsfriheten, i fara.

Under tiden fram till början av 1980-talet bedömde säkerhetstjänsterna de högerextremistiska rörelserna som väsentligen betydelselösa som hot mot rikets säkerhet. Detta hindrade inte att säkerhetspolisen i mitten av 1970-talet ansåg att NRP var en ytterst våldsbenägen rörelse med kontakter med likasinnade utländska grupper och medlemmar som inte tvekade att begå mycket grova brott. Säkerhetstjänsterna tycks ha överraskats av framväxten under 1980-talet av nya nazistiska och främlingsfientliga grupperingar. Högerinriktade organisationer med rasistiska och våldsbetonade inslag ansågs i betydande omfattning ha anhängare med ”psyko-

tiska drag” och bedömdes därför som samhällsfarliga. Farhågorna kom snart att besannas genom att flera personer med anknytning till sådana grupperingar under 1980- och 1990-talen gjorde sig skyldiga till mycket allvarlig kriminalitet (mord, mordbrand, grovt rån, etc.) Någon reell fara för rikets säkerhet anses dock dessa grupper inte utgöra, eftersom de inte kan påräkna något allmänt stöd och är dåligt organiserade. Däremot riktar de angrepp mot politiker och andra företrädare för demokratiska instituioner.

Inom försvaret har man ansett att anställda och värnpliktiga högerextremister utgör en fara för Försvarsmaktens och de frivilliga försvarsorganisationernas anseende. Det har också av naturliga skäl bedömts olämpligt att sådana personer med kriminellt förflutet ges tillgång till vapen och utbildning i vapnens bruk.

Enligt kommissionens mening brast säkerhetstjänsterna i början av 1980-talet i uppmärksamhet såvitt avsåg de högerextremistiska organisationerna. De nya nazistiska, rasistiska och främlingsfientliga grupper som sedermera växt fram tycks ha hämtat inspiration från de äldre föregångarna, främst NRP som alltså visat mycket oroande tendenser. Det sagda visar på svårigheten för säkerhetstjänsterna att bedöma när det finns anledning att hålla en ytterlighetsorganisation under uppsikt. Ur extrema politiska uppfattningar växer lätt bristande respekt för andra människor, vilket kan ta sig uttryck i våld och annan kriminalitet. Övertygelsen om sakens rättfärdighet gör att mänskliga hänsyn kastas åsido.

Säkerhetstjänsterna hade uppenbara svårigheter att få något grepp om EAP, vilket låter sig förklaras bl.a. av partiets växlande uppfattningar i olika frågor. Teorier framfördes om att partiet erhöll ekonomiskt stöd från främmande makt, oklart vilken. Partiet väckte mest uppmärksamhet genom den hatkampanj som under 1980-talet drevs mot statsminister Olof Palme. Numera bedöms det knappast ha något inflytande.

7. Säkerhetspolisens författningsskyddande verksamhet

7.1. Åren 1945-1965

1

7.1.1. Allmänt

De första åren efter andra världskrigets slut koncentrerade den polisiära säkerhetstjänsten sina krafter på omorganisation och ”uppstädning” efter beredskapsåren. Till sistnämnda uppgifter hörde förhör med 160 officerare, underofficerare och officersaspiranter på deras egen begäran om deras nazistiska inställning. Flertalet förhör hölls år 1947. Förhören resulterade i de flesta fall i att vederbörande friades från misstankar om bristande medborgerlig pålitlighet och antogs till tjänst eller utbildning efter beslut av försvarsministern. I några fall överlämnades ärendet till den s.k. Bedömningsnämnden före beslut.2

1 Detta kapitel grundas huvudsakligen på Ulf Eliasson: Politisk övervakning och personalkontroll 1945-1969 (SOU 2002:88), densamme: Politisk övervakning och personalkontroll 1969-2002 (SOU 2002:89), Magnus Hjort: Den farliga fredsrörelsen (2002:90), densamme: Hotet från vänster (2002:91), Magnus Hjort, Alf W Johansson och Karl Molin: Övervakningen av ”SKP-komplexet” (SOU 2002:92), Lars Olof Lampers: Säkerhetspolisens övervakning av svensk högerextremism efter 1980 i SOU 2002:94, densamme: Överskottsinformation från telefonkontroll i SOU 2002:95, och Evabritta Wallberg: Säkerhetstjänst, nazism och högerextremism 1946-1980 i SOU 2002:94. 2Regeringen hade i maj 1946 tillsatt en nämnd med uppgift att biträda med bedömning av ärenden rörande statliga tjänstemän som befarades brista i lojalitet mot samhället. Nämnden för bedömande av vissa befattningshavares pålitlighet (Bedömningsnämnden). Nämndens uppgift var ”att i befordringsärende rörande särskilt militära och polisiära befattningshavare, där fråga kunde föreligga om bristande lojalitet på grund av nazistisk åskådning, verkställa en allsidig och objektiv utredning och till ledning för avgörande uttala sig om vederbörandes pålitlighet”. Ärenden upptogs av nämnden på begäran av vederbörande departementschef och det var denne som på grundval av nämndens utredning hade att fatta beslut i ärendena. Nämnden kunde även på eget initiativ ta upp och undersöka vissa fall. Nämnden handlade totalt ett hundratal ärenden, flertalet rörande militär personal. Nämnden skapade sig en bild av de anmälda personerna genom att hålla omfattande förhör, begära in utlåtanden från överordnade och hämta in uppgifter från statspolisen. Nämndens bedömning var i de allra flesta fall att en person, även om han varit eller alltjämt var nazist, skulle uppträda lojalt mot

Övervakningen av SKP och dess medlemmar låg nere under några år och återupptogs först efter Pragkuppen våren 1948.3 Statspolisen lade emellertid ned betydande resurser på utredningar av ett stort antal industribränder, som – obefogat visade det sig – misstänktes vara anlagda av kommunister. Sovjetunionen och några av dess satellitstater bedrev spionage mot och olovlig underrättelseverksamhet i Sverige. Åren 1951-1956 dömdes flera svenska medborgare för grovt spioneri för sovjetisk räkning (”marinspionen” Hilding Andersson, ”Enbomligan” och ”radarspionen” Anatole Ericsson). Sommaren 1963 greps översten i flygvapnet Stig Wennerström och dömdes sedermera för bl.a. grovt spioneri för Sovjetunionens räkning. Detta fall, det allvarligaste fallet av spioneri som dittills avslöjats i Sverige under modern tid hade, såvitt framkommit, inga som helst ideologiska kopplingar till kommunismen.

I den följande framställningen behandlas endast den del av statspolisens arbete som avsåg kartläggning av svenska politiska ytterlighetsorganisationer och grupperingar som bedömdes utgöra eller kunna komma att utveckla sig till ett hot mot rikets säkerhet. Här dominerade helt övervakningen av kommunister medan nazister och andra högerextremister ägnades jämförelsevis lite uppmärksamhet. Framställningen är indelad i ett avsnitt om inhämtningsmetoder, varefter följer avsnitt om samarbete med utländska tjänster och om bearbetning av inhämtade uppgifter, särskilt registrering. Avslutningsvis behandlas statspolisens delgivning av uppgifter inom ramen för personalkontrollsystemet. Härvid behandlas även, för sammanhangets skull, de militära bestämmelserna om personalkontroll.

sitt land i en krigssituation. I flera fall framhölls att personen i fråga var naiv och hans politiska uppfattning föga genomtänkt. Endast beträffande några enstaka personer uttryckte nämnden tvekan om deras pålitlighet. I några av dessa fall avstod regeringen från en utnämning. I övrigt befordrades eller antogs personen till aktuell befattning. Nämndens verksamhet upphörde i december 1948; se vidare Wallberg a.a. 3 Däremot fortsatte övervakningen av Sällskapet Sverige-Sovjetunionen, eftersom dess verksamhet i första hand ansågs röra rikets förhållande till främmande makt.

7.1.2. Inhämtning

Inre spaning

Med inre spaning avses registerslagningar och kontakter mellan säkerhetspolisens centrala organisation och sektionerna liksom mellan sektionerna. Genom sammanställningar av befintliga uppgifter kunde värdefull information inhämtas och spridas inom polisen. I den inre spaningen ingick också studium av öppna källor, vilket innebar att polisen läste och gjorde urklipp eller avskrifter av tidningar och tidskrifter, böcker och andra tryckalster. Det var denna del av övervakningen, som kvantitativt avkastade det största resultatet. Särskilt de övervakade organisationernas egna pressalster gav möjlighet att i stora drag följa organisationernas verksamhet. De utgjorde också en värdefull källa för samlandet av namn på funktionärer och medlemmar. Exempelvis kan nämnas att nyårshälsningar i de kommunistiska tidningarna kunde läggas till grund för registrering. I vissa fall inskränkte sig statspolisens övervakning av en organisation helt eller väsentligen till att samla tidningsurklipp. Det förekom att statspolisen under täckadresser beställde information och trycksaker från de övervakade organisationerna.

I oktober 1964 sände säkerhetspolisen en cirkulärskrivelse till sektionerna angående en samordning av pressgranskningen, i vilken man hemställde om uppgifter om vilka tidningar och tidskrifter som bearbetades vid respektive sektion. Varje sektion borde ha de kommunistiska och nazistiska tidningar som utkom inom sektionens arbetsområde. I Göteborg, Malmö och Luleå, ”där ytterlighetspartiernas verksamhet är av större omfattning, bör även kommunistiska och nazistiska kvinno-, ungdoms- och studenttidningar granskas.” Det upplystes också att man för att bättre tillgodose kravet på aktuell information inom kort på prov veckovis skulle sända ut sammandrag av pressuppgifter till sektionerna.

Yttre spaning

Med yttre spaning förstås skuggning av personer, spaning från fasta observationslokaler, övervakning av demonstrationer (inbegripet fotografering) och offentliga möten (innefattande bandinspelning). Ytterlighetspartiernas offentliga möten liksom demonstrationer var i stor utsträckning föremål för övervakning. Detsamma gällde i viss

omfattning sammankomster med vänskapsföreningar och fredsorganisationer, vars verksamhet i stor omfattning var helt öppen. Iakttagelser om t.ex. talare, anförandenas innehåll, antalet deltagare, fanborgar, flygbladsutdelning och eventuella intermezzon rapporterades. Det förekom att polisen fotograferade demonstrationsdeltagare för senare identifiering.4 Också interna möten, t.ex. SKP:s centralkommittémöten, kongresser och liknande, var ofta föremål för polisövervakning, varvid man försökte identifiera dem som gick ut ur och in i lokalen. Också i dessa sammanhang fotograferades personer och polisen kunde ibland få hjälp med identifieringen av personal vid de hotell där delegaterna var inkvarterade. Polisen antecknade också registreringsnummer på bilar som var parkerade i anslutning till någon sammankomst, exempelvis vid en kongresshall, för att senare identifiera ägarna med hjälp av bilregistret.

Statspolisen hade fast spaning mot SKP:s högkvarter på Kungsgatan 84 i Stockholm från en observationspost i en närbelägen fastighet från mars 1948 och under hela perioden. Härigenom kunde man följa vilka personer som besökte högkvarteret och hur länge de stannade. Det kunde hända att personer skuggades efter sådana besök, ofta i syfte att fastställa vilka den övervakade träffade. Noteringar gjordes om den skuggades allmänna beteende, t.ex. om han uppträtt ”konspirativt”. Vid flera tillfällen bevakades SFK:s expedition i Stockholm, bl.a. åren 1958 och 1962.

Ibland kunde omfattande spaningsinsatser sättas in mot en person. Hösten 1948 var exempelvis ett par kommunister föremål för en intensiv övervakning i samband med att de företog resor till Danmark och Norge. Och våren 1954 skuggades en funktionär inom NSR under en resa och hans hotelltelefon avlyssnades, troligen genom hotellets växel.

Förtroliga meddelare

Med förtroliga meddelare avses allt från personer som lämnar uppgifter till polisen rörande förhållanden som de av en händelse har erfarit till personer som mer eller mindre kontinuerligt rapporterar inifrån en organisation som de av övertygelse tillhör eller har tillhört eller i vilken de har infiltrerats av polisen.

4 P G Vinge har i sina memoarer Säpochef 1962-70 s. 77-85 gjort gällande att säkerhetspolisen inte fotograferade demonstrationsdeltagare, vilket alltså är felaktigt.

Den kommunistiska rörelsen täcktes av ett nät av meddelare. De fanns i pressen, på partikanslier, inom ungdomsrörelsen och inom vänskapsförbunden. Ett stort antal personer lämnade under längre eller kortare tid (i vissa fall under ett par decennier) mer eller mindre regelbundet information om det kommunistiska Sverige till statspolisen direkt eller indirekt via försvarsstabens inrikesavdelning.

Inga meddelare tycks ha funnits inom SKP:s centralkommitté. Däremot fick statspolisen under senare delen av 1940-talet och början av 1950-talet uppgifter från en krets av meddelare, som arbetade vid eller hade nära förbindelser med partihögkvarteret. Uppgifterna avsåg bl.a. personer, som sades syssla med ”illegal verksamhet” eller ”verksamhet för rysk räkning”, möten med partiets arbetsutskott, interiörer från den kommunistiska ungdomsrörelsen och interna stridigheter inom de skandinaviska kommunistpartierna. Det förhållandet att man inom statspolisen ofta förhöll sig skeptisk till uppgifterna om illegal verksamhet hindrade inte att dessa kunde läggas till grund för ansökningar om telefonkontroll.

En meddelare, som var aktiv inom SKP och därtill anknutna organisationer, lämnade under tiden från andra världskrigets slut och några decennier framåt initierade rapporter till statspolisen. De sammanlagt över 4 000 rapporterna rörde situationen inom SKP och Ny Dags redaktion liksom det nätverk av organisationer som var knutna till partiet, t.ex. Förbundet Sverige-Sovjetunionen, Svenska kvinnors vänsterförbund, Clarté och Svenska Fredskommittén. Bland det material som meddelaren överlämnade kan nämnas interna dokument som förteckningar över personer (ibland kompletterade med fotografier), korrespondens, protokoll, ekonomihandlingar, utskick m.m. Dessutom lämnade meddelaren muntligt eller skriftligt inblickar i olika kommunistiska miljöer, t.ex. från SKP:s kongresser, som fram till år 1964 inte var offentliga, och om enskilda personer. Sistnämnda rapporter kunde innefatta mycket intima och utlämnande detaljer om kärleksaffärer och alkoholproblem.

En annan meddelare, ”Esbjörn”5, som från slutet av 1940-talet och fram till år 1970 via försvarsstaben rapporterade till statspolisen, hade visserligen inga kontakter med kommunistpartiets kärna. Men meddelaren kunde på grund av sina språkkunskaper obehindrat röra sig i de socialistiska ländernas vänskapsföreningar och liknande kretsar och utgav sig där för att vara kommunistsympatisör

5 Fingerat källnamn

och sovjetvän. Huvuddelen av den synnerligen detaljrika och konspirativt anlagda rapporteringen, som totalt omfattar över 600 rapporter, utgörs av beskrivningar av sammankomster, referat av tal vid möten, samtal etc. En stor del av uppgifterna rör några aktiva, om än inte särskilt framträdande kommunister, vilka räknade meddelaren som en nära vän. Rapporteringen om övervakningsobjektens och deras familjers personliga förhållanden är mycket ingående och tycks delvis syfta till att framställa dem som moraliskt tvivelaktiga personer. Statspolisen betraktade meddelarens tillförlitlighet som god.

Andra meddelare med anställning vid öststatsbeskickningar eller liknande rapporterade om kontakter mellan ledande svenska kommunister och befattningshavare hos arbetsgivarna. En meddelare, som på eget initiativ tycks ha infiltrerat en kommunistisk ungdomsklubb i Stockholmstrakten, arbetade som brevbärare och lämnade bl.a. listor över prenumeranter på Ny Dag till statspolisen. Ofta var rapporterna av mycket trivial karaktär.

Flera av meddelarna tycks på eget initiativ ha vänt sig till säkerhetstjänsterna. I något fall stod en meddelare, då han kontaktade statspolisen, i begrepp att lämna sin anställning, men övertalades av polisen att stanna kvar på denna från övervakningssynpunkt intressanta arbetsplats. Vissa meddelare mottog regelbundet en fast ersättning från statspolisen. Det gällde exempelvis de båda meddelare, vilkas rapportering från SKP och därtill anknutna organisationer respektive från vänskapsföreningarnas verksamhet nyss beskrivits. Den sistnämnde erhöll 200 kr per rapport, vilket i dagens penningvärde motsvarar ett mångdubbelt större belopp.

Det fanns naturligtvis en mängd personer utanför den kommunistiska rörelsen som kunde informera statspolisen om förhållanden som rörde kommunister. Under 1950-talets första år hade statspolisen mer eller mindre tillfälliga kontakter med något tiotal socialdemokratiska fackföreningsmän, vilka rapporterade om kommunister på från försvarssynpunkt känsliga arbetsplatser, bl.a. SJ och vissa befästningar i övre Norrland. Det förekom att statspolisen fick tillgång till avlöningslistor, av vilka framgick vilka som betalade ”partiavgift” till SKP. Personer med anknytning till Folkets Hus-rörelsen informerade polisen om kommunistiska möten som skulle hållas i dess lokaler. Gymnasieungdomar, bl.a. sådana med anknytning till SSU, lämnade uppgifter om lokala kommunistiska aktiviteter vid respektive skola. Bland meddelarna märktes också, särskilt i Norrland, fjärdingsmän, tullpersonal och främst socialdemokratiska kommunala förtroendemän.

Polisen hade förtroliga meddelare också inom några av de högerextremistiska organisationerna. Någon gång kan det ha rört sig om en person som på polisens initiativ infiltrerade en organisation. Genom sådana meddelare kunde polisen få rapporter om vad som förevarit vid interna möten, även om sådana rapporter sällan förekommer i materialet. Förtroliga meddelare kunde även bidra med allmänna uppgifter om organisationernas verksamhet och lämna uppgifter som bidrog till att personer kunde identifieras. En utländsk medborgare med stora kunskaper om europeisk nazism var en särskilt värdefull meddelare. Tips kunde även inkomma från allmänheten.

Telefon- och postkontroll

Telefonkontroll innebar att telemeddelanden som befordrades till eller från ett telefonnummer i hemlighet avlyssnades eller togs upp genom ett tekniskt hjälpmedel för återgivning av innehållet i meddelandet. Som framgått av den rättsliga översikten (kap. 5) fick detta tvångsmedel användas endast i samband med förundersökning rörande allvarligare brott och efter beslut av allmän domstol. Åtgärden fick utnyttjas endast då någon var skäligen misstänkt för brottet och åtgärden var av synnerlig betydelse för utredningen. Och den fick endast avse en teleadress som innehades eller annars kunde antas komma att användas av den misstänkte.

Genom telefonavlyssning fick naturligtvis statspolisen in en mängd uppgifter som låg vid sidan om förundersökningen rörande det brott som motiverat telefonkontrollen. Sådan information kunde röra såväl den person som förundersökningen avsåg som andra personer. Den kunde avse annan brottslig verksamhet eller förhållanden som inte var brottsliga. En samlingsbeteckning för sådana uppgifter är överskottsinformation. Andra beteckningar är sidoinformation eller spillinformation.

Som framgått av den rättsliga översikten var också polisens möjligheter att ta del av postförsändelser, s.k. postkontroll, strikt reglerade i lagstiftningen. Vid sidan härav förekom det att statspolisen genom kontakter med postpersonal fick uppgifter t.ex. om prenumeranter på vissa tidningar.

I början av 1950-talet övergick statspolisen från direkt avlyssning av telefonsamtal till en ”manuellt-mekanisk upptagning” av samtalen. Vid Televerkets centrala driftkontroll i Stockholm byggdes en speciell avlyssningsanläggning för statspolisens räkning, den s.k.

Px-anläggningen. Inledningsvis möjliggjorde anläggningen kontroll av endast tolv telefonabonnemang men den byggdes efter hand ut så att år 1961 75 linjer kunde avlyssnas samtidigt. Samtalen spelades ursprungligen in på dimafonplattor, vilka levererades till statspolisen. Televerkets personal utförde ”medlyssning” för att, om något alarmerande framkom, omedelbart kunna underrätta statspolisen om detta. I början av 1960-talet övergick man till en automatiserad mekanisk telefonkontroll med tonbandsinspelning och en medlyssningsanläggning installerades hos statspolisen.

Statspolisen avlyssnade upptagningarna och gjorde skriftliga referat. I inledningen av ett ärende gjordes tämligen utförliga referat i syfte att kartlägga den misstänktes ”vanor, hans umgänge och bekantskapskrets m.m.” Senare i utredningen gjordes i regel endast korta sammanfattningar av samtalen. Ordagranna utskrifter av samtalen gjordes sällan. Till följd av den stora mängden inspelade samtal var avlyssningen ofta summarisk, särskilt då den misstänkte hade kartlagts eller då den eller de kontrollerade telefonerna var kontors- eller arbetsplatstelefoner, som nyttjades även av andra än den misstänkte. Uppteckningar som bedömdes sakna betydelse för utredningen skulle efter granskningen omedelbart förstöras i enlighet med rättegångsbalkens bestämmelser. I en PM, som troligen författats i början av 1960-talet, framhölls emellertid att vid beslut om förstöring ”måste hänsyn tagas till under åren vunna erfarenheter. Det har sålunda bedömts vara säkrast att ge stadgandet en vidsträckt tolkning. Till synes ovidkommande saker har längre fram under utredningens gång visat sig vara av synnerligen stor betydelse”.

Det förekom i betydande utsträckning att telefonkontroll användes som ett medel att skaffa information även om andra personer än den misstänkte och/eller förhållanden av allmänt intresse rörande den organisation som han tillhörde. I en intern utredning från år 1964 framhölls således att man inte skulle tillämpa det nyssnämnda systemet med ”summarisk avlyssning” av kontors- och arbetsplatstelefoner i sådana fall där kontrollen var ”upphängd” på en viss person men man avsåg att kontrollera inte endast dennes samtal utan även andra samtal på samma apparat. I samma rapport konstaterades att telefonkontroll i ytterst få fall varit avgörande för avslöjande av spioneri- och sabotagebrott. Sin stora betydelse hade telefonkontrollen i stället som en ”arbetsavlastande och personalbesparande faktor, då den ju lämnar upplysningar och anvisningar för spaningen och övervakningen, och personal i enlighet med des-

sa anvisningar kunnat sättas in för ett visst tillfälle eller övervakningen eller skuggningen helt kunnat inställas”.

Statspolisen lade upp överskottsinformationen i särskilda meddelarakter med fiktiva källbeteckningar. Kopior av materialet fördes regelmässigt till person- eller sakakter och tillställdes berörda sektioner. Liksom i fråga om övriga meddelare var meddelarens ”identitet” känd endast inom en mycket liten krets av befattningshavare vid statspolisen.

Genom telefonkontroll mot ett mycket begränsat antal kommunister kunde statspolisen från början av 1950-talet avlyssna telefonsamtal inom stora delar av vad statspolisen kallade ”parti- eller kommunistkomplexet”.

Från januari 1952 till omkring 1967/68 var således växeln hos SKP:s förbundskansli på Kungsgatan 84 i Stockholm avlyssnad i stort sett utan uppehåll. Det första tillståndet gällde en person, som var mycket aktiv inom SKU, med anledning av misstanke om delaktighet i grovt spioneri. Redan i juli 1951 hade Stockholms rådhusrätt - inom ramen för förundersökningen mot den sedermera dömde spionen Hilding Andersson – gett tillstånd till telefonkontroll innefattande avlyssning bl.a. av två telefoner hos SKU på nyssnämnda adress. Eftersom den misstänkte enligt åklagaren kunde förväntas begagna även SKP:s växelnummer kom tillståndet en kort tid i början av år 1952 att avse även detta. I januari samma år kom tillstånd till avlyssning av växeltelefonen att lämnas i en annan förundersökning mot en person som misstänktes för att förmedla pengar från öststater till SKP. Inom ramen för den förundersökningen gav rådhusrätten också tillstånd till avlyssning av tidningen Ny Dags telefon.6 Samma abonnemang kunde alltså samtidigt vara föremål för telefonkontroll enligt flera, parallella beslut.

Avlyssningen av SKP:s växeltelefon kom omgående att fortsätta inom ramen för förundersökningen mot en av de misstänkta i Enbomsligan, ett tillstånd som förlängdes fram till oktober 1952. Därefter överflyttades tillståndet till en förundersökning mot några personer, bl.a. en kommunistisk riksdagsman, som misstänktes för spioneri, en förundersökning som i praktiken kom att fortgå fram till slutet av 1960-talet, även om de personer som var föremål för misstanke skiftade. Flertalet misstänkta var kommunistiska funk-

6 P 389, C 1 1, SÄPO:s arkiv. I akten finns även en framställning om avlyssning av sex ledande kommunisters bostadstelefoner i syfte att kartlägga den misstänktes kontakter med dessa. En sådan avlyssning skulle ha varit i strid med reglerna om telefonkontroll. En genomgång av Stockholms tingsrätts arkiv och de berördas personakter ger vid handen att något beslut i enlighet med framställningen inte fattades.

tionärer. Tillstånd till avlyssning gavs beträffande såväl de misstänktas bostads- som arbetstelefoner. Härigenom kom, förutom växeltelefonen, bl.a. följande telefoner att kunna avlyssnas: fyra abonnemang hos Stockholms Kommunistiska Arbetarkommun under tiden oktober 1952 – oktober 1955 (och senare i en annan förundersökning från oktober 1961 – december 1964), ett abonnemang hos Förbundet Sverige-Sovjetunionen, med ett kortare avbrott, under tiden november 1954 – juni 1964 och ett abonnemang hos Svensk-Kinesiska Föreningen under tiden augusti december 1954. Under ett par månader i slutet av år 1952 gavs tillstånd till avlyssning även av den telefon som fanns i SKP-gruppens rum i riksdagshuset.

På motsvarande sätt pågick avlyssning av telefoner hos det kommunistiska ungdomsförbundet med undantag för ett kortare uppehåll i januari 1963 från sommaren 1951 till och med december 1966. Avlyssningen hade som nämnts inletts i juli 1951 mot förbundets två telefoner på Kungsgatan 84. Efter ca ett halvår kunde statspolisen summera vad som dittills framkommit. Dagligen hade 60-80 samtal utväxlats på de båda telefonerna och utskrifterna från samtalen omfattade ca 670 sidor. Statspolisen konstaterade att genom avlyssningen ”visserligen inget framkommit som direkt giver stöd åt misstanken om brott mot 8 kap SL, men en del telefonsamtal äro mycket diffusa och det är svårt att bilda sig någon uppfattning om vad som avhandlats”. En mängd viktiga upplysningar hade emellertid kunnat inhämtas rörande SKU, bl.a. namn på ett stort antal medlemmar och uppgifter om arbetet med att bilda DUklubbar.

I juli 1952 beviljade domstolen tillstånd till telefonkontroll även mot ett abonnemang i DU:s lokaler vid Mälartorget i Stockholm, eftersom den misstänkte uppgavs ofta vistas i den lokalen, och i januari 1953 utsträcktes tillståndet till att avse ytterligare ett abonnemang där. År 1955 fördes det ena abonnemanget över till DU:s tidskrift Dagens Ungdom, vars redaktionstelefon därmed kom att avlyssnas. I mars 1958 upphörde avlyssningen av den misstänkte. Samma månad hade emellertid förundersökning inletts mot en annan kommunist, som hade en stark koppling till DU, med anledning av misstanke om spioneri för sovjetrysk räkning. Till följd härav kunde avlyssningen av DU:s båda telefoner i lokalen på Mälartorget fortsätta liksom av ett abonnemang på Floragatan, där DU hade lokaler fram till våren 1958. I december 1958 flyttade DU:s förbundsexpedition till Kungsgatan 84, vilket föranledde domstolen att medge avlyssning av ett abonnemang där (liksom av

SKP:s växeltelefon). Då DU i februari 1961 öppnade ytterligare ett abonnemang hos förbundsexpeditionen, gavs tillstånd att avlyssna även detta. Avlyssningen av de två telefonerna hos DU avbröts i januari 1963, sedan den misstänkte ej längre var aktuell i utredningen, men återupptogs redan efter någon månad, nu med anledning av misstankar mot en annan inom förbundet verksam person för olovlig underrättelseverksamhet. Trots att den misstänkte efter någon tid övergick till annan verksamhet (där ett par telefoner också avlyssnades) fortsatte avlyssningen av DU:s båda telefoner. Avlyssningen av det ena abonnemanget upphörde i maj 1965 och av det andra i december 1966. Vidare avlyssnades ett hemligt abonnemang tillhörigt SKU åren 1963-66.

Den information som framkom genom avlyssningen torde ha haft sitt främsta värde för säkerhetspolisens allmänna övervakning av ”kommunistkomplexet” och som ett sätt att få fram namn på kommunister. Däremot gav den inga konkreta belägg för brottsmisstankarna och i intet fall väcktes åtal mot någon av de misstänkta.

Överskottsinformationen sorterades i särskilda meddelarakter, t.ex. ”E. Hilding” som huvudsakligen avsåg uppgifter om förhållanden och personer inom SKP. I andra sådana akter samlades information om t.ex. SKA, DU, VUF och Förbundet Sverige – Sovjetunionen. Senare tillkom meddelarakter för bl.a. resande till Bad Doberan och Svenska Kvinnors Vänsterförbund. Genom avlyssningen av ett begränsat antal nyckelpersoner fick statspolisen en mycket omfattande och bitvis detaljerad bild av den kommunistiska rörelsen. Bara meddelarakten ”E. Hilding”, som visserligen var den i särklass största, omfattade ca 2 000 rapporter från åren 1954-67. Rapporterna blir i allmänhet mindre frekventa efter 1960-talets första år.

Även på andra håll i landet förekom att kommunister var föremål för telefonkontroll. I Göteborg avlyssnades åren 1952 och 1953 fem personer med anledning av misstankar om brottsliga kontakter med östtysken Wollwebers sabotageorganisation, varvid även ett abonnemang hos stadens kommunistiska sjömansklubb avlyssnades under ca ett halvt år. I februari 1953 inleddes förundersökning mot en ombudsman vid Göteborgs kommunistiska arbetarkommun som misstänktes för spioneri. Förundersökningen kom så småningom att omfatta ytterligare en person. Inom ramen för denna förundersökning avlyssnades fram till årsskiftet 1966/67 efter hand fem abonnemang hos arbetarkommunen och två abonnemang hos DU. Under tiden mars-oktober 1955 avlyssnades också en telefon

hos Hisings-Posten, där en kommunistisk funktionär med internationella kontakter arbetade. Enligt en uppgiftslämnare skall under 1950-talet abonnemang hos tidningen Norrskensflammans redaktionslokal ha avlyssnats.

Också telefonkontroll mot utländska ambassader gav upplysningar om förhållanden och personer inom det ”kommunistiska komplexet”.

Inga tecken tyder på att högerextremistiska organisationer eller fredsorganisationer (undantagandes SFK som en del av ”kommunistkomplexet”) skulle ha varit utsatta för telefonavlyssning.

I allmänhet avbröts telefonkontroll på initiativ av statspolisen, ofta med hänvisning till att kontrollen inte längre uppfattades som meningsfull. Några exempel på att domstolen vägrat förlängning av ett tillstånd har inte påträffats. Det hindrar inte att domstolen kan ha haft underhandskontakter med åklagaren om att ett visst tillstånd inte skulle komma att förnyas, såvida inte något material som stärkte misstankarna framkom. Det kan också ha förekommit att åklagaren återkallade en ansökan, sedan domstolen under hand gjort klart att den inte skulle komma att bifallas.

Buggning och andra former av teknisk avlyssning

Med buggning, eller ”mikning” som man tidigare kallade metoden inom polisen, avses hemlig avlyssning eller teknisk upptagning av tal i enrum, samtal eller förhandlingar vid sammanträde eller annan sammankomst som allmänheten inte har tillträde till.7 Avlyssning utan tekniska hjälpmedel, exempelvis från ett angränsande rum eller via en ventilationstrumma är alltså inte att anse som buggning. Inspelningar från öppna sammankomster liksom inspelningar av samtal där en av deltagarna i hemlighet installerat eller bär på sig en mikrofon faller också definitionsmässigt utanför begreppet buggning.

Det äldsta efterkrigstida fall av buggning som kommissionen stött på hänför sig till sommaren och hösten 1945. Avlyssningsutrustning installerades då i en arbetslokal i Stockholm som disponerades av en kommunist misstänkt för olovlig underrättelseverksamhet. Två polismän lyssnade i lägenheten ovanför och antecknade vad som framkom.

Ett annat fall där buggning användes var i samband med förundersökningen mot den tidigare nämnde kommunist som misstänk-

7 SOU 1998:46 s. 13

tes för att förmedla pengar från öststater till SKP. Från juli 1951 till april 1952 var hans kontorslokaler utsatta för avlyssning. Polisen hade kontakter med en granne till den misstänkte, med en anställd hos denne liksom med en portvakt i en av fastigheterna, vilka kan ha medverkat vid installation av mikrofoner.

En serie rapporter från 29 kommunistiska sammankomster, bl.a. fyra möten med partiets centralkommitté, på olika håll i landet från åren 1950-53, vilka med något undantag är samlade i en meddelarakt, grundas tydligtvis på ljudupptagningar. Rapporterna innehåller således långa citat samt kommentarer som ”ohörbart efternamn”. Även om det inte helt kan uteslutas att statspolisen kommit över de inspelningar som SKP vid denna tid lät göra av sammanträdena med centralkommittén eller att ljudupptagningarna skett av deltagare vid mötena, vilka medfört portabla bandspelare, talar omständigheterna starkt för att det är fråga om buggningsoperationer. Således tyder inget på att partiet lät spela in andra sammanträden än möten med centralkommittén och ingen deltagare kan knytas till samtliga de rapporterade sammankomsterna. Vidare är de flesta rapporterna sammanställda av den befattningshavare som var ansvarig för statspolisens arbete med ”speciella arbetsmetoder”. Rapporterna saknar uppgifter om möteslokal (i ett fall har denna uppgift klippts bort), vilket inte hindrat att kommissionen med användande av annat material har kunnat fastställa var en del av sammankomsterna hållits, nämligen i HSB-huset i Stockholm. Där torde polisen haft mikrofoner fast installerade eller utnyttjat sig av möjligheten att koppla in sig på en befintlig ljudanläggning.8

Efter år 1953 finns inga säkra belägg för att buggning skulle ha använts mot svenska medborgare före mitten av 1960-talet även om det i några fall förekommer uppgifter om att statspolisen övervägt att nyttja denna metod.

År 1962 anskaffade statspolisen ny avlyssningsutrustning från utlandet då den gamla materielen ansågs föråldrad. Den nya utrustningen till trots ansågs metoden komplicerad, då den krävde omfattande och noggranna förberedelser och tekniskt förfaren personal. Den ansågs även ställa stora psykiska och fysiska krav på befatt-

8 Förutom sammanträden med centralkommittén 7-9.9.1951, 26-27.1, 9-10.8 och 13-15.12.1952 var det bl.a. fråga om lokala konferenser i Skövde 7-8.1.1950, i Eskilstuna 4-5.3.1950, i Stockholm 10-11.3.1951, 11.12.1951, 16-17.2.1952 och 24-25.1.1953, i Karlstad 18-19.8.1951 och 13-14.4.1952, i Östergötland 9-10.2.1952, i Västerås 2.3.1952, i Örebro 22-23.3.1952, SKU:s kongress i Stockholm 27-29.5.1951, årsmöte med Stockholms lokalavdelning av SKV 29.11.1951, Förbundets Sverige-Sovjetunionen kongress i Stockholm 22-23.11.1952, konferenser med samarbetskommittén för statstjänstemän 28.4 och 10.12.1951, och fraktionsmöten med kommunisterna inom Byggnadsarbetareförbundet 2.7 och 26.10.1952.

ningshavarna. Enligt uppgifter som lämnats till kommissionen skall buggning under åren 1962-68 ha förekommit endast vid mellan fem och femton tillfällen, varav nästan samtliga riktats mot utländska mål i Sverige. Under tiden fram till år 1964 skall buggningsoperationerna ha varit sanktionerade av statspolisintendenten.9

Under 1950- och 1960-talen fick säkerhetspolisen genom Försvarets radioanstalts (FRA:s) fjärrspaning del av vissa uppgifter bl.a. rörande Svenska Fredskommitténs internationella kontakter, t.ex. angående svenska medborgares visumansökningar inför utlandsresor.

Samarbete med andra myndigheter

Statspolisen hade ett nära samarbete med flera statliga myndigheter när det gällde inhämtning av uppgifter. Televerket och Postverket var ju direkt inkopplade vid telefon- respektive postkontroll. År 1955 fick statspolisen genom Postens kontrollavdelning kännedom om en nazistisk ungdomsorganisations postfack och kom därigenom över ett antal brev ställda till organisationens ledare. Genom kontakter på postkontor kunde polisen också få uppgifter om vilka som prenumererade på exempelvis Ny Dag.

Åtskilliga demonstrationer bevakades i samarbete mellan statspolisen och ordningspolisen. Genom passpolisen fick statspolisen uppgifter om deltagarna i de s.k. fredskryssningar runt Östersjön som SFK arrangerade åren 1954 och 1958. Och statspolisens sektion i Malmö samverkade åren 1960-67 med passpolisen i Trelleborg vid insamlandet av uppgifter om de personer som deltog i de s.k. Östersjöveckorna, dvs. den östtyska statens årligen återkommande kultur- och propagandaevenemang. I samband med vanliga brottsutredningar kunde polisen ibland komma över material av intresse för statspolisens verksamhet. Exempel härpå är då Malmöpolisen år 1962 vid ett par husrannsakningar föranledda av misstankar om förmögenhetsbrott påträffade ett stort material om nazister.

Det förekom också ett regelbundet informationsutbyte med utrikesdepartementet. Statspolisen tillställde UD uppgifter bl.a. om svenska kommunister som rest till och från Sovjetunionen eller som undergått partiutbildning i Moskva. UD vidarebefordrade des-

9 PM 20.6.1962 ”Några synpunkter på den särskilda polisverksamhetens tekniska hjälpmedel samt förslag till organisation av en teknisk enhet, placerad vid riksavdelningen, HSC 60/63, SÄPO:s arkiv

sa uppgifter till ambassaden i Moskva.10 Ambassaden inkom i retur med uppgifter om svenska kommunister, som den diplomatiska personalen i olika sammanhang stött ihop med, liksom om kommunisters resor till och från Moskva.11 Ambassaden i Washington skickade kopior av offentliga rapporter om den internationella kommunismen och rapporter om tidningsartiklar rörande internationell och skandinavisk kommunism.12 Den samlade dokumentationen av detta samarbete upphörde år 1952.

Statspolisens kontakter med den viktigaste samarbetspartnern, försvarsstabens inrikesavdelning, och med T-kontoret beskrivs i kap. 8 och 9.

Andra metoder

I maj 1952 stals en portfölj tillhörig en kommunistisk ombudsman. Innan polisen återställde portföljen till ägaren kopierades på initiativ av statspolisens sektion i Malmö merparten av handlingarna i portföljen, bl.a. brev och en adressförteckning. I oktober 1955 kom Malmösektionen på okänt sätt över ett stort antal handlingar tillhörande DU i Malmö och dess regionala sektion för södra Sverige, bl.a. adressregister, mötesprotokoll och verksamhetsberättelser. Materialet fotograferades.

I Stockholm fick statspolisen åren 1955-59 genom en hyresvärdinna tillgång till en hos henne inneboende kommunists privata handlingar och fotograferade regelbundet sådant material som antogs ha med kommunistisk verksamhet att göra, bl.a. medlemsförteckningar, protokoll och korrespondens. Materialet innehöll uppgifter om såväl SKP som DU i Stockholm och i andra delar av landet.

7.1.3. Samarbete med utländska tjänster

Redan före andra världskriget hade det förekommit ett samarbete mellan de svenska säkerhetstjänsterna och deras motsvarigheter i vissa andra länder.

10 P.M. u. Stockholm 24.11.1948; Bratt t. Barck-Holst 24.11.1952; telegram Cabinet t. Tersmeden, 13.5.1952; telegram Cabinet t. Moskva 3.6. 1952, HP 1462, UD:s arkiv, RA 11 Barck-Holst t. Dahlman, Moskva 8.12.1948; telegram Moskva t. Sohlman, 22.4.1952; telegram Sohlman t. Stockholm, 9.5.1952; Sohlman t. Stockholm 31.5.1952; HP 1462 UD:s arkiv, RA 12 T.ex. Strength of the International Communist Movement, Oct. 1953, och Aminoff t. Dahlman, 12 juli 1949, HP 1462, UD:s arkiv, RA

I en PM från år 1950, som sannolikt upprättats inom inrikesdepartementet, beskrivs säkerhetspolisens samarbete med motsvarigheterna i Danmark och Norge. Omedelbart efter det att den tyska ockupationen av Danmark och Norge hävts våren 1945 upptogs ett samarbete mellan dessa länder och Sverige beträffande den särskilda polisverksamheten för uppdagande av spioneri m.m. Samarbetet var till en början försiktigt. Efter Pragkuppen i februari 1948 fick samarbetet efter godkännande av den svenska regeringen en annan karaktär och fasta former. Enligt regeringens beslut skulle samarbetet i princip vara oförbehållsamt. Vid ett sammanträde i Köpenhamn i april 1948, dit statspolisintendenten på inrikesministerns uppdrag inställde sig, fastslogs såsom en förutsättning för samarbetet att de utväxlade uppgifterna skulle stanna inom vederbörande land.13

Efter Köpenhamnsmötet kom enligt 1950 års PM uppgifter regelmässigt att utväxlas mellan länderna i fråga. En kopia tillställdes statssekreteraren i inrikesdepartementet för vidare befordran till inrikesministern. Fyra, fem gånger per år sammanträffade företrädare för respektive polisorganisation för konferenser i de olika huvudstäderna. Samarbetet bedömdes som givande. Sedan Danmark och Norge anslutit sig till NATO beslöt regeringen den 19 mars 1949 att samarbetet skulle fortsätta som tidigare, dock med den inskränkningen att det inte skulle omfatta sådan illegal verksamhet som utgått från Atlantpaktsstaterna.14

De norska historikerna Trond Bergh och Knut Einar Eriksen har i boken ”Den hemmelige krigen” gett följande beskrivning av det nordiska samarbetet under senare delen av 1940-talet och första hälften av 1950-talet.

I 1947-48 møttes de nordiske lands overvåkingssjefer jevnlig. Ganske raskt ble man enig om fire slike årlige sammenkomster. Her diskuterte man rammene for det nordiske samarbeidet, konkrete samarbeidstiltak, fremmed etterretningsvirksomhet og hvordan man rent praktisk løste overvåkingsoppgavene og organiserte tjenestene. Samtidig ble det opprettet personlige kontakter på tjenestemannsnivå som fremmet den gjensidige informasjonsutvekslingen om østlig etterretning og de nasjonale

13 PM om ”Polisen” hemligstämplad inom inrikesdepartementet 10.2.1950, Tage Erlanders arkiv, vol. F XXII, ARAB. Inför Köpenhamnsmötet eller kanske snarare inför regeringens ställningstagande till frågan om omfattningen av ett fortsatt skandinaviskt samarbete infordrades tydligtvis synpunkter från två kommissarier vid statspolisens tredje rotel, nämligen Erik Lönn och Otto Danielsson, se PM 9.3.1948 och skrivelse 8.3.1948, B 2B, vol. 1, SÄPO:s arkiv 14 PM om ”Polisen”, hemligstämplad inom inrikesdepartementet 10.2.1950, Tage Erlanders arkiv, vol. F XXII, ARAB

kommunistpartierne.

De nordiske overvåkingstjenestene ytet hverandre også service, bl a skygging, når overvåkingsobjekter deltok på nordiske kommunistmøter eller av andre grunner reiste gjennom, eller hade opphold i et naboland. Når nordiske kommunistledere møttes, distribuerte gjerne ”vertslandet” opplysninger om hvem som hade vært til stede, og hva som hade blitt diskutert. Mange av disse bemerkelseverdig detaljerte rapportene vitner om at slike hemmelige sammenkomster ble infiltrert eller avlyttet av de nordiske lands tjenester. De nordiske tjenester gav hverandre også bistand i forbindelse med sikkerhetssjekker av mistenkelige statsborgere som arbeidet eller oppholdt seg i et av nabolandene.

På de nordiske sjefsmøtene ble Skyddspolisen inkludert, trolig fra sist på 1940-tallet. Rapporter av overvåkingsmessig interesse tilfløt POT fra Helsinki i stigende omfang fra 1948 og fremover. På det bilaterale plan var imidlertid det svensk-finske samarbeidet tettest. Det var i pakt med historiske tradisjoner og geografisk og kulturell nærhet. --- Säkerhetspolisen var på mange måter storebror i det nordiske samarbeidet.

15

Det bevarade svenska arkivmaterialet ger en liknande bild av det nordiska samarbetet under den här behandlade perioden. Några handlingar som tyder på ett centralt samarbete med Finland före år 1954 har emellertid inte påträffats. Däremot upprätthöll statspolisens Luleåsektion en samverkan med sina finländska kolleger även dessförinnan. Det centralt bedrivna samarbetet kom alltså att avse ett utbyte av uppgifter, även sådana som inhämtats genom förtroliga förbindelser. Det var ett omfattande informationsflöde rörande misstänkt olovlig underrättelse- och sabotageverksamhet. Det förekom även säkerhetsklarering av det egna landets medborgare, exempelvis inför anställning i känsliga befattningar. Statspolisen kunde t.ex. hos den finländska skyddspolisen ”som ett led i rent rutinmässiga undersökningar angående pålitligheten hos anställda vid vissa svenska företag” begära besked om finskfödda personer. Av intresse i detta sammanhang är emellertid främst den icke obetydliga del av samarbetet som avsåg ytterlighetspartierna och deras medlemmar och sympatisörer.

En hel del informationer lämnades om kommunister i de tre länderna, ofta med anledning av att de företagit resor till de andra länderna eller till öststater eller rentav kunde tänkas företa sådana re-

15 Bergh och Eriksen: a.a., del 1, s. 516 f

sor. Av särskilt intresse var ledande kommunister och sammanträffanden mellan dem. I sådana situationer kunde övervakningsinsatserna samordnas. Det förekommer också rapporter om kommunistiska konferenser i de skandinaviska länderna och om kommunistisk eller kommunistdominerad verksamhet över huvud taget. Informationsutbytet omfattade även nazister och högerextremistisk verksamhet.

Enligt Bergh och Eriksen var det viktigaste inslaget i det kollektiva nordiska samarbetet de chefsmöten som ursprungligen ägde rum kvartalsvis men sedermera inskränktes till två per år. Cheferna för respektive lands säkerhetstjänst hade också i övrigt kontakter med varandra. Så småningom breddades samarbetet. Redan i slutet av 1940-talet etablerades direkta kontakter mellan finländsk, norsk och svensk säkerhetspolis på Nordkalotten, bl.a. rörande malmtransporterna, och regelbundna Nordkalottenmöten institutionaliserades troligen redan från mitten av 1950-talet. På svenskt initiativ började man år 1960 regelbundet hålla kommissariemöten, vid vilka avhandlades frågor av gemensamt intresse.16

Därtill kom ett livligt samarbete på regional nivå. Luleåsektionen fortsatte samarbetet med sina motsvarigheter i norra Finland och norra Norge och Göteborgs- och Malmösektionerna med sina danska kolleger.

Samarbetet byggde på ett samfällt intresse. Det befrämjades av att man i huvudsak hade samma hotbilder, huvuduppgifter och arbetsmetoder. Särskilt den finska skyddspolisen kunde förmedla mycket känslig information om förtroliga och interna samtal, möten och liknande mellan nordiska kommunister.

Det täta samarbetet mellan de nordiska ländernas säkerhetspoliser hade ingen motsvarighet vad gällde statspolisens kontakter med icke-nordiska motsvarigheter. Chefen för T-kontoret, Thede Palm, försökte visserligen år 1951 med viss framgång intressera statspolisintendenten Georg Thulin för ett samarbete med engelsmännen.17 Thulin begärde emellertid anvisningar från statssekreteraren i inrikesdepartementet om hur han skulle förfara och fick synnerligen snäva direktiv. Han ämnade inte agera utan ett politiskt beslut.18 År 1955 företog emellertid Thulin tillsammans med chefen för försvarsstabens inrikesavdelning en tjänsteresa till London.19 Och år 1958 besökte han på nytt England,20 vilken resa

16Ibid., del 1 s. 516 ff och del 2, s. 516 f. Uppgifterna bekräftas av kommissionens egna arkivstudier. 17 Thede Palms dagbok 21.3, 11.7, 3 och 15.10.1951, KrA 18 Ibid. 2.1.1952 19 Ibid. 9.5 och 4.7.1955

Och år 1958 besökte han på nytt England,20 vilken resa tycks ha medfört att ett visst samarbete kom igång.21 Samarbetet utvecklades dock inte på det sätt som engelsmännen förutsett, eftersom statspolisen höll på principen att inte lämna ut något om svenska medborgare.22

CIA-kontoret i Stockholm försökte tidigt etablera kontakt med statspolisens tredje rotel. Ett första förslag i den riktningen hade framställts av försvarsstabens inrikesavdelning men avvisats av inrikesminister Eije Mossberg.23 Palm var också amerikanerna behjälplig med att söka få till stånd ett samarbete med Thulin, något som visade sig vara än mer komplicerat än då det gällde engelsmännen.24Amerikanerna tycks inte ha fått fram någonting ur Thulin.25

Statspolisens inställning till samarbete utanför den nordiska kretsen torde fångas väl av följande replik. ”Det är så svårt att begära någonting, för då måste man ju ge någonting i stället.”26

Det sagda hindrar inte att statspolisen fick del av de promemorior som producerades av västliga säkerhetstjänster rörande den globala kommunismen och dess strävan efter världsherravälde. Kartläggningen av hemliga kommunistiska organisationer spelade här en viktig roll. I materialet finns översättningar från engelskan utan härkomstuppgifter, som innehåller detaljerade uppgifter om kommunismens illegala organisation, och även frågeformulär på samma tema, som ger intryck av att den svenska polisen förväntas lämna bidrag till en internationell översikt. Genom en av försvarsstabens

20 Ibid. 9.10.1958 varav framgår att Thulin nyligen varit i England ”och då blivit mottagen synnerligen vänligt, fått se allting och träffa alla och tydligen kommit till en klarare förståelse av deras synpunkter, även om han inte gett efter på några av sina egna”. 21 Ibid. 20.5.1959 och 14.3.1960 22 Ibid. 20 och 28.3.1962, varav framgår att en sammanställning över Världsfredsrådets sammanträde i Stockholm i december 1961, som Thulin överlämnat, var ”helt purgerad i fråga om svenska namn” och att intendenten Andermark förklarat detta med ”att det som alltid var deras princip att inte lämna ut något om svenskar”. Och enligt en anteckning 10.5.1962 klagade en brittisk företrädare över Thulins bristande samarbetsvilja. 23 Ibid. 2.3.1951, KrA 24 Ibid. 12.7.1951, 14.3.1953, 22 och 24.3.1954, 11.2.1955. I sistnämnda anteckning anges att Thulin bestämt sig för att säga nej till det amerikanska förslaget. ”Thulin hade gått den enda väg på vilken han var 100 % säker att få det nej han ville ha. Han hade gått till Hedlund och bett honom tala med Undén.” En anteckning 8.11.1955 ger vid handen att amerikanerna försett Thulin med visst material, men att han avstängts från vidare information sedan han inte besvarat amerikanska förfrågningar. Han hade inte varit ”helpful and cooperating”. Och av en anteckning 2.1.1957 framgår att amerikanerna ansåg det ”inte lönt att spilla någon tid på fortsatt samvaro” med Thulin. 25 Ibid. 6.12.1962 och 13.1, 27.1 och 19.2.1964 26 Ibid. 25.10.1963. Repliken skall ha fällts av Andermark men Palm kommenterar: ”Detta är den typiska inställningen från Thulins sida.” Enligt Bergh och Eriksen skall dock statspolisen år 1959 genom norsk förmedling ha etablerat ett formaliserat samarbete med det västtyska Bundesamt für Verfassungsschutz.; a.a., del 1, s. 498.

inrikesavdelnings utländska samarbetspartner fick statspolisen också ingående informationer om nazismens utveckling i Europa.

I svenska massmedier har det förekommit påståenden om att svenska myndigheter till USA skulle ha lämnat uppgifter om svenska medborgare som var medlemmar i kommunistiska partier eller organisationer eller i andra mot USA fientliga sammanslutningar.27 Sådana uppgifter skulle bl.a. ha legat till grund för prövning av visumansökningar till USA. I svenska arkiv har inte påträffats något material som ger stöd för påståenden av detta slag.

Kommissionen har låtit företa en undersökning även av tillgängliga amerikanska arkiv.28 Det kan konstateras att de arkiv där sådan dokumentation främst skulle kunna tänkas påträffas, t.ex. CIA:s arkiv, inte är åtkomliga. CIA har visserligen avhemligat en del handlingar, men inte sådana som rör frågor om informationsutbyte och i synnerhet inte vad gäller utländska medborgare. Däremot är det möjligt att ta del av det amerikanska utrikesdepartementets (State Department) kartläggning av svensk kommunism och dess registrering av svenska kommunister hos National Archives. Av dessa handlingar framgår i huvudsak följande.

USA:s Stockholmsambassad påbörjade i slutet av 1940-talet en kartläggning av svensk kommunism. Med ledning av svenska kommunistiska tidningar och andra öppna källor följdes och analyserades den kommunistiska verksamheten och ett kortregister över svenska kommunister upprättades. Detta register, som år 1953 omfattade ca 10 000 namn, var användbart för olika ändamål, något som framhölls i en rapport till State Department våren 1951.

The existence of this index, as pointed out in the despatch, is not only of very frequent use for several purposes, but it might well prove to be invaluable in the event of war.

29

Några år in på 1950-talet konstaterade ambassaden att det blivit allt svårare att få namn på svenska kommunister via pressen, eftersom de kommunistiska tidningarna efter spionavslöjandena blivit mer återhållsamma med namnpublicering. Registret bedömdes ändå för en tid vara användbart, bl.a. för den konsulära avdelningen, vilket ger vid handen att det användes vid behandling av just visumansökningar.30

27 T.ex. TV-programmen Dokument inifrån 8 och 15.12.1999 28 Undersökningen har utförts av fil.dr. Thomas Jonter 29 Ambassadör Butterworth till Raynor, SD, 16.3.1951, 758.001/3-1651, National Archives (NA) 30 Card index of Swedish Communists, 758.001/5-453, NA

Naturligtvis kan ambassaden haft tillgång även till andra källor rörande svenska kommunister än den egna pressbevakningen. Vad däremot gäller ett dokument med namn på 1 200 svenska kommunistiska fackföreningsmedlemmar, som ambassaden skickat till State Departement och som i svenska medier påståtts ha överlämnats till företrädare för USA av en svensk fackföreningsman, anges dock i missivet uttryckligen följande.

This account, attached as Enclosure No. 1, lists the names and assumed importance of over 1,000 Communist activities by unions, locals, sections, workshops, as well as by the degree of Communist infiltration and geographic positions and interunion classification. The list is based on three years of systematic study by this Mission of overt sources, particularly the Communist press.

31

I samma missiv uppges att den svenske fackföreningsmannen Paul Björk till en av ambassadens tjänstemän överlämnat en rapport om det kommunistiska arbetet i svenska fackföreningar. Denna rapport, som är mycket allmänt hållen, innehåller en redogörelse för hur olika fackföreningar är uppbyggda, vilka politiska fraktioner som finns i olika lokala fackföreningsstyrelser, etc. Den innehåller inga namn.32

En tidigare befattningshavare vid säkerhetspolisen har för kommissionen uppgett att det förekom rykten inom avdelningen om att en kopia av säkerhetspolisens register från 1950-talet skulle ha överlämnats till CIA. Med anledning härav frågade han år 1984 chefen för CIA:s nordeuropeiska avdelning om CIA hade tillgång till en sådan kopia, vilket denne förnekade. Ett visst stöd för ryktena finns dock i en dagboksanteckning år 1957 av den amerikanske Stockholmsambassadören Cabot. Där nämner denne att statspolisen några år tidigare försett ambassaden med listor över svenska kommunister, något som avslöjats i ett visumärende.33 Med hänsyn till den utomordentligt restriktiva inställning till samarbete med ut-

31 Communist influence in Swedish labor, 14.2.1951, 758.001/2-1451, NA 32 Survey of the Communist situation in certain important trade unions throughout Sweden, 758.001/2-1451, NA 33 Dagboksanteckningen 18.1.1957 lyder: “Birdsall and Cockram in re: Washington’s desire that we interrogate Hungarian refugees here who were formerly connected with AVH. The Swedes are very sensitive re this, so our first move will be to see if Birdsall can for the first time get in direct contact with the State Police, who were put off some years ago by the revelation that they had given us lists of Swedish commies (?!). It came out through a visa case.” Cabots dagboksanteckningar har ställts till kommissionens förfogande av forskaren Simon Moores.

ländska säkerhetstjänster (vid sidan av de nordiska) som statspolisintendenten Georg Thulin intog, framstår det emellertid för kommissionen som osannolikt att ett sådant utlämnande skulle ha skett under hans tid som chef för säkerhetspolisen. Det mesta talar för att Cabot syftade på de uppgifter som en officer vid försvarsstabens inrikesavdelning i början av 1950-talet lämnat till en företrädare för CIA.34

7.1.4. Bearbetning och registrering

Statspolisen tillämpade efter militärt mönster ett system för bedömning av uppgifter av agentkaraktär. Källornas tillförlitlighet angavs i en skala A-E, där t.ex. A stod för en ”länge prövad pålitlig källa, som brukar leverera förstahandsuppgifter såsom telegram, kodböcker, fotokopior av originalhandlingar”, C för en ”bra, vanligen korrekt källa, vars tillförlitlighet dock icke helt kan bedömas på grund av att kontakten med vederbörande ej varit långvarig eller liknande omständigheter” och E för en ”tvivelaktig källa ibland levererande riktiga ibland mera dubiösa uppgifter”. X markerade att det var fråga om en ”okänd eller oprövad källa, uppgift i andra eller tredje hand eller rykte”. På motsvarande sätt bedömdes underrättelserna i en skala från 1-6, där 1 stod för ”mycket trolig”, 5 för ”otrolig” och 6 för ”okänd, omöjlig att bedöma”.35

Eftersom analyskapaciteten var bristfällig bestod bearbetningen av det insamlade materialet huvudsakligen i registrering av organisationer och personer. Sammanställningar, ofta av en allmänt orienterande karaktär, gjordes om ytterlighetspartierna och därtill knutna organisationer. Från och med år 1955 upprättade statspolisen ”Översikter över spionage och sabotage o.d.” som gällde höger- och vänsterextremistiska organisationer, fram till och med år 1957 månadsvis och därefter kvartalsvis. Dessa översikter överlämnades som orientering inom säkerhetspolisen centralt och lokalt och till den militära säkerhetstjänsten. Ett syfte med dessa översikter var att de lokala avdelningarna i större utsträckning än tidigare skulle inrapportera händelser och förhållanden för bearbetning. Underlag för översikterna utgjordes av uppgifter som inkommit från de lokala statspolisavdelningarna, från förtroliga meddelare, från andra källor och från pressen.

34 Se nedan, avsnitt 8.1 35 Skrivelse 7.2.1946 från Fst/In till statspolisintendenten, serie E 1, vol. 19, Allmänna säkerhetstjänstens arkiv, RA

Statspolisens register

Bakgrund

36

Vid säkerhetstjänstens Stockholmsavdelning, den s.k. 6:e roteln, fördes under andra världskriget ett centralt spaningsregister. Dessutom fördes där specialregister över kommunister, nazister och andra grupper som bedömdes kunna utgöra säkerhetsrisker, såsom syndikalister och medlemmar i och sympatisörer med Förbundet Kämpande Demokrati. Registren hade byggts upp på grundval av de lokala polisregistren och tillfördes efter hand uppgifter som rapporterades från de lokala polisorganen och andra myndigheter, anmälningar från allmänheten och uppgifter från den omfattande trafikmedelskontrollen (post- och telefonkontroll m.m.). Ett omfattande underlag för registrering erhölls i februari 1940 vid en landsomfattande husundersökning mot ett tusental kända kommunister, partiexpeditioner och redaktionslokaler, då förteckningar över medlemmar i kommunistpartiet påträffades.

Närmare föreskrifter för registreringen gavs efter hand genom cirkulärskrivelser av säkerhetschefen. I fråga om kommunister och nazister föreskrevs att de skulle klassificeras enligt ett bokstavssystem, där A betecknade särskilt farliga personer, exempelvis personer med nyckelpositioner i partiet och funktionärer i den illegala partiapparaten, B betecknade aktiva partimedlemmar såsom agitatorer och representanter i politiska församlingar, C betecknade övriga organiserade partimedlemmar, prenumeranter på partilitteratur m.fl. samt D betecknade sympatisörer i övrigt. I november 1944 var antalet registrerade kommunister ca 58 000, varav fler än 7 000 under beteckningarna A och B, och antalet registrerade nazister nästan 13 000, varav ca 1 300 under beteckningarna A och B. Uppgifterna i säkerhetstjänstens spaningsregister tjänade förutom att tillhandahålla spaningsorganen erforderligt material även som underlag för personalkontrollen.

36 Historiken grundas på betänkandet Säkerhetstjänstens verksamhet (SOU 1948:7) s. 265-310 och den sammanfattning därav som finns i rapporten SÄPO – Säkerhetspolisens arbetsmetoder (SOU1989:18) s. 121 f.

Centralregistret

Efter samråd med statsrådet Tage Erlander, som inom regeringen var ansvarig för polisfrågor, lämnade säkerhetschefen Eric Hallgren i cirkulärskrivelse den 16 mars 1945 övervakningscheferna bl.a. följande direktiv i fråga om en sanering av registret.

Klassificering av medlemmar, tillhörande kommunist- och nazistpartierna skulle upphöra. Förut verkställd klassificering fick behållas för internt bruk men inte åberopas eller omnämnas. I specialregistren rörande kommunister och nazister skulle hädanefter som nya namn endast antecknas personer som intog en ledande ställning i partiet (dvs. i stort sett sådana som tidigare klassificerats med A eller B), hade förbindelser med främmande makt, utövade verksamhet som stred mot rikets säkerhet eller eljest företog åtgärd, som med hänsyn till rikets säkerhet kunde anses vara anmärkningsvärd. Från registren skulle de tidigare med C och D klassificerade personuppgifterna tas bort.

Det angavs vara av synnerlig vikt att de uppgifter som tillfördes registren i alla hänseenden var objektiva, korrekta och grundade på sakskäl. Det borde särskilt anges om vederbörande var anställd vid det militära eller civila försvaret, polisen, den centrala statsförvaltningen, kraftföretag, industriföretag av synnerlig vikt för försvaret eller folkförsörjningen, vid järnvägar, post-, telegraf- eller tullverk m.m.

I en cirkulärskrivelse den 3 maj 1945 till övervakningscheferna förklarade säkerhetschefen att specialregister över kommunister inte längre fick föras. I centralregistret fick inte längre tas upp svenska medborgare uteslutande av den anledningen att vederbörande tillhörde eller sympatiserade med det kommunistiska partiet eller prenumererade på dess tidningar. Den registrering som redan gjorts skulle dock bestå.

Under tiden maj 1945 – september 1948 förekom av allt att döma heller inte någon registrering av personer på grund av deras anslutning till SKP. Och flertalet nazister var vid denna tid redan registrerade hos den allmänna säkerhetstjänsten. Samtliga svenskar som under kriget kämpat på tysk sida registrerades liksom de svenskar som upplåtit bostäder åt eller förfalskat pass till utländska nazister på flykt.

Efter Pragkuppen våren 1948 sågs bestämmelserna om statspolisens centrala register över. I september 1948 informerade statspolisintendenten genom ett cirkulär landsfogdarna och vissa lokala polisenheter om vad som skulle gälla vid införande i det centrala

registret. Det betonades att statspolisens uppgift var att bekämpa landsskadliga brott. Verksamheten angavs inte innefatta övervakning av politiska partier som sådana. Å andra sidan framhölls att övervakningen måste rikta sig inte endast mot enskilda personer utan även mot organisationer, som kunde misstänkas för att i ett kritiskt läge komma att inta ”en hållning, varigenom rikets säkerhet sättes i fara”. Det betonades att resultaten från övervakningen skulle rapporteras till statspolisens tredje rotel. Det gällde exempelvis misstänkta organisationers mål, metoder, möten och andra sammankomster, utbildningsövningar, medlemmar och sympatisörer. Uppgifter om personer skulle ”för undvikande av rättsförluster” vara ”objektiva, korrekta och grundade på sakskäl.” De borde lämnas ”med synnerlig omsorg och efter noggrann prövning”. Även uppgifter om yrke, värnpliktsnummer och vad som var känt om personen i politiskt hänseende skulle rapporteras.

På den blankett som utgjorde underlag för registreringen skulle noteras om vederbörande kunde misstänkas för att

a) öppet eller fördolt intaga eller ha intagit ledande ställning i organisation, varom här är fråga (namngives) eller eljest i högre grad åtnjuta sådan organisations förtroende

b) ha eller ha haft förbindelse med främmande makt

c) utöva eller ha utövat verksamhet, som strider mot rikets säkerhet eller

d) eljest företaga eller ha företagit åtgärd, som ur synpunkten av rikets säkerhet kan anses vara av anmärkningsvärd art.

Även uppgifter som inte var av ”så kvalificerad art” som de nämnda borde rapporteras på blanketten. En sådan uppgift kunde vara att ”vederbörande är passiv medlem eller sympatisör”. Det framhölls att högre myndighet inte utfärdat några inskränkande direktiv, varför registrering fick ske av ”alla fakta och omständigheter, som polisen anser nu eller framdeles kunna få betydelse för spaningsverksamheten”.37

Bestämmelserna gav således statspolisen i stort sett fria händer och i praktiken kom också registreringen av (misstänkta) kommunister att bli mycket extensiv. SKP:s förtroendevalda och medlemmar liksom all personal som i någon egenskap arbetade för SKP eller därtill knutna organisationer och företag kunde registreras. Detsamma gällde i hög grad medlemmar i och sympatisörer till vänskapsföreningar och Svenska Fredskommittén. Även studier i

37 Cirkulär nr 1 till polismästarna, 22.9.1948

kommuniststater, deltagande i sammankomster med svenska och internationella ”täckorganisationer” och i Östersjöveckorna var registreringsgrundande. Också prenumeranter på kommunistiska tidningar, deltagare i SKP:s 1 maj-demonstrationer, undertecknare av kommunistiska upprop, bidragsgivare till insamlingar och personer som besökte Kungsgatan 84 registrerades. Någon nedre åldersgräns fanns inte, vilket innebar att även skolbarn kunde registreras. I många fall härrörde de uppgifter som lades till grund för registrering från förtroliga meddelare och telefonkontroll. I registret antecknades namn, adress, födelsedatum och, i förekommande fall, bilnummer. För åtskilliga registrerade lade statspolisen upp en akt, i vilken rapporter och andra uppgifter om personen samlades. Normalt anskaffades fotografier av de registrerade genom passregistret.

Också partiet som sådant, dess kvinno- och ungdomsförbund, kommunistiska arbetarkommuner, tidningar och andra företag, vänskapsföreningar och andra organisationer med anknytning till partiet registrerades och särskilda akter upprättades. Övervakningen av partiets olika organ minskade dock från mitten av 1950-talet.

Engagemang i någon annan fredsorganisation än SFK torde i sig inte ha varit registreringsgrundande. Men även personer vars ”politiska status” var okänd eller som rentav var verksamma inom borgerliga partier kunde registreras, om de t.ex. deltog vid världsfredskongresser eller samlade in namn till fredsappeller. Personer i ledande ställning inom Världsmedborgarrörelsen registrerades liksom de som i samband med organisationens aktioner åtalades för uppvigling till lydnadsbrott eller gjort sig skyldiga till förargelseväckande beteende. Under tidigt 1950-tal förekom det att religiöst motiverade värnpliktsvägrare, t.ex. Jehovas vittnen, registrerades. Däremot tycks varken underskrivande av AMSA:s upprop mot svensk anskaffning av kärnvapen eller deltagande i av AMSA arrangerade marscher ha varit registreringsgrundande.

Kommissionen har även stickprovsvis undersökt i vad mån och, i så fall på vilka grunder, statspolisen registrerade opinionsbildare, författare och politiker, vilka inte var direkt knutna till SKP men på olika sätt gjort sig kända för radikala politiska ståndpunkter. Bland de personakter som kommissionen undersökt finns sådana som avser s.k. tredje ståndpunktare,38 vänstersocialdemokrater, kulturra-

38 Tredje ståndpunkten var i början av 1950-talet en opinionsströmning som sökte hävda en ideologiskt neutral ställning mellan stormaktsblocken. Företrädarna för denna uppfattning, särskilt en rad yngre författare och poeter, reagerade vid tiden för Koreakriget på vad de uppfattade som ensidigt i den svenska opinionsbildningen och protesterade mot det svart-

dikaler och fredsaktivister. Det förhållandet att en person var engagerad i debatten om tredje ståndpunkten var i sig inte registreringsgrundande, vilket inte hindrar att flera av dem som omfattade denna uppfattning var registrerade, men då på andra grunder. Också andra radikala kulturpersonligheter liksom socialdemokratiska politiker på partiets vänsterflygel finns registrerade, men inte på grund av sina åsikter utan som en följd av sina kontakter med öststatsdiplomater eller engagemang i vänskapsföreningar och andra ”täckorganisationer”.

Personer med anknytning till de nazistiska organisationerna SSS och NRP registrerades nästan undantagslöst. Detsamma gällde personer med anknytning till Carlbergska stiftelsen och ungdomsorganisationen Viking. En något mer restriktiv hållning intog statspolisen i fråga om registrering av personer med anknytning till andra högerextremistiska organisationer. Ledande personer inom NSR och SNF, t.ex. styrelseledamöter på central och lokal nivå liksom ombud i organisationernas beslutande organ, antecknades i statspolisens register. Så skedde även beträffande försvarsanställda medlemmar. Registreringarna kunde grundas på omnämnanden i partipressen, prenumerantförteckningar till sådana tidningar, identifiering i samband med mötesverksamhet eller upplysningar från förtroliga meddelare.

Statspolisen tycks ha strävat efter att ha en så heltäckande information som möjligt om de nazistiska och högerextremistiska organisationerna. Ett särskilt skäl härtill var att medlemmarna i stor utsträckning rörde sig mellan organisationerna.

1948 års bestämmelser om förandet av statspolisens centrala register ersattes våren 1963 av tjänsteföreskriften HA 30. Innehållet i denna överensstämde i stort sett med de tidigare reglerna med det undantaget att fortsättningsvis även andra förhållanden än politisk övertygelse skulle beaktas vid bedömningen av en persons pålitlighet. Det gällde personliga förhållanden som t.ex. missbruksproblem, homosexualitet, påtagligt dålig ekonomi, längre tids utlandsvistelse och släktskap eller närmare bekantskap med utlänning.

Statspolisens centralregister innehöll år 1953 uppgifter om närmare 450 000 personer och vid mitten av 1960-talet var ca 500 000 personer registrerade däri.

Uppgifterna i registret liksom omfattningen därav omgavs med sträng sekretess. Registret var sedan år 1944 upplagt enligt det s.k.

vita åsiktsmönster som det kalla kriget skapade, se närmare Alf W Johansson: Tingsten och det kalla kriget, Antikommunism och liberalism i Dagens Nyheter 1946-1952.

JWK-systemet (uppkallat efter upphovsmannen, kommissarie J W Karlsson) i form av en nummer- och teckenkod.39 Sökningar i registret genomfördes med hjälp av ett s.k. flexoregister, uppfört på rotundor. På flexoremsorna fanns noteringar om de registrerade personernas namn, födelsedatum, nationalitet, yrke och adress, kod enligt JWK-systemet samt hänvisning till det personärende eller den sakakt där dokumentationen var samlad. Av beredskapsskäl fotograferades flexoregistret under perioden vid tre tillfällen, nämligen i samband med Koreakriget år 1952, Ungernrevolten år 1956 och Berlinkrisen år 1961. Fotografierna förstördes på order av avdelningschefen år 1972.

Andra register

Vid sidan av centralregistret förde enskilda rotlar vid säkerhetsavdelningen ett antal specialregister som användes i den löpande verksamheten. I mitten av 1960-talet fördes vid ”svenskroteln” inom byrå B bl.a. ett register över personer i Stockholms stad och län med extrem politisk inställning omfattande ca 50 000 namn, fördelade på grupperna aktiv, medlem och sympatisör. Även äkta makar till sådana personer registrerades. Registret användes för identifiering och kompletterades löpande. Där fördes också ett beredskapsregister (även kallat krigsfallsförteckningen) över personer i Stockholmsområdet som var aktuella för omhändertagande i ett skärpt läge. Vid personalkontrollroteln fördes sedan år 1948 register över samtliga personer beträffande vilka utfall förekommit vid personalkontroll, oavsett om uppgifterna lämnats ut (75 000 st). Dessutom fördes vid olika rotlar och detaljer ett flertal mindre register över personer och organisationer, ofta med likartad inriktning, t.ex. över aktiva kommunister i Sverige, över aktiva kommunister och pacifister, över prenumeranter på kommunistisk press, över ledande kommunister i Norden och övriga Europa, över aktiva

39 I JWK-systemet betecknades t.ex. nazism med 50 och kommunism med 15. Till dessa grundvärden fogades alltså ytterligare beteckningar på sätt som följande citat exemplifierar: ”(15:13:52)=kommunistsympatisör år 1952; (15:13+:50)=stark kommunistsympatisör år 1950; (15:13-:49)=om ej utpräglad kommunistsympatisör så har vederbörande dock visat tendenser, vilka tyda på att han i vart fall 1949 gillade och anslöt sig till den kommunistiska ideologin; (15:13?:51)=1951 förelåg viss anledning misstänka att vederbörande hade sympatier för kommunistiska företeelser och skeenden, ehuru konkreta bevis härför icke kunnat förebringas.” Ang grundmaterial för vissa arbetsgrupper i enlighet med de riktlinjer som framkom vid informationssammankomst ordnad av AgDataSäk 20.9.1965, bilaga 5, HSC 340/65, SÄPO:s arkiv (cit. efter Eliasson)

nazister i Sverige, över företag ägda av SKP, dess medlemmar och sympatisörer samt över svenska kommunistiska och pacifistiska organisationer och svenska, utländska och internationella nazistiska organisationer.

Också vid sektionerna ute i landet fördes diverse personregister. I många fall fanns de personer som var antecknade i sådana specialregister även antecknade i centralregistret, men så var inte alltid fallet. Ett skäl till detta var att personen i fråga inte kunnat fullständigt identifieras, ett annat att personens politiska belastning tills vidare inte ansågs motivera en registrering i centralregistret. Det förekom även en viss eftersläpning vad avser sektionernas rapportering till centralregistret.

Därtill kom att enskilda befattningshavare eller i vissa fall grupper av befattningshavare såväl vid statspolisen i Stockholm som ute på sektionerna kunde föra anteckningar över personer som var föremål för intresse.

Beredskapsregistret

Under andra världskriget upprättade den allmänna säkerhetstjänsten på regeringens uppdrag förteckningar över nazister, kommunister och s.k. Englandssympatisörer, som kunde bli föremål för åtgärder i krislägen av olika slag. Huruvida 1940 års tvångsmedelslag kunde åberopas för ett allmänt omhändertagande i preventivt syfte var emellertid tveksamt. Denna lag upphörde att gälla den 30 juni 1945. Och det hemliga regeringsdirektiv som reglerat förfarandet med omhändertaganden upphävdes den 1 november 1945.40

När den inre beredskapen mot kommunisterna skärptes våren 1948 föreslog statspolisintendenten i en PM till inrikesministern att ”lagliga möjligheter böra tillskapas att i ett ytterst farligt läge omhändertaga farliga medlemmar av ´femte kolonnen´”. Statspolisen aktualiserade hösten 1950, sedan stora delar av den kommunistiska rörelsen kartlagts, frågan på nytt. Vid ett möte med landsfogdarna (dvs. länspolischeferna) i november detta år diskuterades hur det inhämtade registermaterialet skulle bearbetas och klassificeras för att förbereda en s.k. beredskapsförteckning. Från statspolisens sida förordades att de viktigare kommunisterna skulle inplaceras på en glidande skala enligt bedömningar av deras nationella opålitlighet. De skulle delas in i två eller tre grupper med olika prioritetsgrad. Ett omhändertagande skulle därmed kunna anpassas till till-

40 Se närmare SOU 1948:7 s. 257 ff

gängliga resurser. Till de kategorier som föreslogs tas upp i förteckningen hörde riksdagsmän, medlemmar i partistyrelsen, personer som dömts för brott mot rikets säkerhet, kända kommunister som deltagit som frivilliga i spanska inbördeskriget och utbildats i sabotage och partisankrigföring samt andra särskilt aktiva kommunister.

I en PM till regeringen våren 1951 förklarade statspolisintendenten att det var angeläget att regeringen utfärdade direktiv om den planläggning ”som erfordras för att i ett skärpt läge vidtaga åtgärder mot den s.k. femte kolonnen”. Under hösten 1952 återkom han i ärendet och meddelade samtidigt att vissa förberedande åtgärder redan vidtagits, men att arbetet inte kunde drivas längre utan att regeringen tog ställning ”till vissa spörsmål i samband med denna fråga”. I februari 1955 påminde han på nytt regeringen om önskemålet om en lagstiftning som möjliggjorde ett ”tillfälligt omhändertagande av svenska medborgare, som under krig kunna antagas vara till fara för rikets säkerhet”.

Trots avsaknaden av lagstiftning kom mötet med landsfogdarna att bli startpunkten för förandet av den s.k. B-förteckningen över kommunister. Bearbetningen kunde dock inte skötas tillfredsställande. I början av 1960-talet gavs emellertid denna uppgift hög prioritet. I en PM till inrikesministern i maj 1962 informerade statspolisintendenten om de beredskapsåtgärder som vidtagits och framhöll att ”vissa förberedelser har även vidtagits, som bygger på ännu ej promulgerade lagar angående processuella tvångsmedel m.m.”

Ifråga om svenska medborgare, som kan anses utgöra en säkerhetsrisk i sådan grad att de böra omhändertagas, har statspolisintendenten i avvaktan på legal grund för sådant omhändertagande utarbetat vissa riktlinjer samt uppgjort namnförslag. Dessa riktlinjer och namnförslag skall underställas Kungl. Maj:t för godkännande.

41

Någon lagstiftning av det slag som statspolisintendenten förutsåg kom inte att utfärdas. Oavsett att så inte blev fallet fastställdes inom statspolisen hösten 1962 en förteckning över 113 personer i Stockholmsområdet, vilka skulle omhändertas. Till förteckningen var fogade fotografier av personerna i fråga, information om familjemedlemmar och inneboende, fotografier och ritningar över bostäder, uppgifter om arbetsplatser och sommarstugor samt ritning-

41 Skrivelse 9.5.1962 från statspolisintendenten till inrikesministern, HK 65/62, SÄPO:s arkiv. Cit. efter Eliasson.

ar och fotografier över lokaler som disponerades av SKP och de kommunistiska ”täckorganisationerna”. Det är att märka att förteckningen, till skillnad mot vad som planerats år 1950, inte upptog kommunistiska riksdagsledamöter. Skälet härtill var det särskilda rättsskydd som parlamentariker åtnjöt enligt § 110 i 1809 års regeringsform. De kommunistiska riksdagsledamöterna liksom samtliga Moskvautbildade kommunister, som inte varit aktiva efter avslutad partiskola, upptogs i stället i ett s.k. reservregister.42

7.1.5. Personalkontroll

Personalkontrollen under andra världskriget 43

Under det andra världskriget växte det fram ett system för att kontrollera pålitligheten från säkerhetssynpunkt i fråga om vissa anställda och arbetssökande vid myndigheter och företag. Uppgifterna i den allmänna säkerhetstjänstens spaningsregister tjänade förutom att tillhandahålla spaningsorganen erforderligt material även som underlag för personalkontrollen. Kontrollsystemet fungerade så att säkerhetstjänsten till vissa myndigheter, i första hand försvarsstaben och länsstyrelserna, lämnade ut uppgifter om personer som var inkallade till militärtjänstgöring eller som var anställda eller sökte anställning vid myndigheten. Också vid vissa företag förekom personalkontroll. Förfarandet var inte författningsreglerat.

Personalkontrollen kunde medföra att personer inte anställdes eller antogs till befälsutbildning, avskedades, avstängdes eller förflyttades. Vissa till beredskapstjänstgöring inkallade kommunister sammanfördes till arbetskompanier med särskild förläggning och tjänstgöring.44

Säkerhetschefen angav i sin cirkulärskrivelse den 16 mars 1945 till övervakningscheferna att säkerhetstjänsten fortsättningsvis till de militära och civila myndigheter, som ”enligt sakens natur eller av säkerhetschefen meddelat tillstånd” ägde rätt att på begäran erhålla upplysningar ur registren, i regel endast skulle lämna ut uppgifter

42 Vad som avsågs med reservregistret är oklart. Möjligen räknade statspolisen med att i ett krisläge lagstiftning skulle utfärdas som skulle göra det möjligt att vidta åtgärder också mot de personer som fanns upptagna i detta register. 43 Historiken grundas på SOU 1948:7 s. 265-310 och den sammanfattning därav som finns i SOU 1989:18, s. 121 f. 44 Se Karl Molin: Hemmakriget

om anslutning till kommunist- eller nazistparti beträffande sådana personer som förekom i registren. Om det kom till säkerhetstjänstens kännedom att en person som antecknats i ett specialregister anställts vid ett sådant tidigare nämnt företag, som inte var statligt, kunde polisen samråda härom med företagets ledning, förutsatt att sekretessen inte äventyrades. Och i cirkulärskrivelse den 18 maj 1945 meddelade säkerhetschefen att man inte längre ur registren fick lämna ut upplysningar om att en person tillhörde SKP, utom i sådana fall då registrering fortfarande skulle äga rum, dvs. då misstanke förelåg om illegal verksamhet av något slag.

Regelsystemet åren 1945-1948

Kort efter krigsslutet, den 29 juni 1945, utfärdade försvarsministern en generalorder med nya bestämmelser rörande personalkontroll inom försvarsväsendet.45 Syftet med kontrollerna angavs vara att

förhindra att olämpliga personer vinna anställning inom försvarsväsendet samt att illasinnade eller opålitliga personer nyttjas i sådana befattningar, att de beredas tillfälle att skada rikets försvar eller i övrigt menligt inverka på upprätthållande av god disciplin inom försvarsväsendet.

Kontrollen skulle omfatta fast anställd personal, värnpliktiga, frivilliga, civilmilitär personal, försvarstjänstemän och civila befattningshavare. Kontroll skulle genomföras i ett stort antal särskilt angivna situationer. Fast anställd militär personal skulle kontrolleras bl.a. före anställning, aspirantantagning, befordran eller förordnande till officer eller underofficer, viss utbildning och freds- och krigsplacering. (Det innebar alltså att personalkontroll skulle genomföras flera gånger beträffande sådana befattningshavare som gjorde en militär karriär.) Civil personal skulle kontrolleras före antagning vid vissa högre staber, före placering vid central förvaltningsmyndighet och därunder lydande fabriker, verkstäder och anläggningar och i vissa känsliga befattningar i övrigt, t.ex. kassatjänst och fältpolistjänst. Värnpliktig personal tilldelad pansartrupperna och flygvapnet skulle kontrolleras före första tjänstgöring. Även

45 Go 858/45 29.6.1945 och i anslutning därtill av ÖB utfärdade tillämpningsföreskrifter, Fst/In 11.7.1945, H 55:10, F VIII a, vol. 1, MUST:s arkiv. Samma dag utfärdade socialdepartementet regler till säkerhetschefen som angav vilka uppgifter som kunde utlämnas till Fst, Ä.s. 29.6.1945, ib.

värnpliktiga uttagna till underofficersutbildning och till vissa specialbefattningar, ofta med anknytning till kameral eller teknisk tjänst, skulle kontrolleras. Personalkontroll fick dessutom ”verkställas beträffande enstaka eller flera personer, då särskilda skäl till dylik kontroll anses föreligga”.

Från den allmänna säkerhetstjänsten skulle, beroende på vilket slags befattning (motsv.) som kontrollen avsåg, inhämtas två typer av uppgifter, nämligen uppgifter om personer som ”överhuvud tagit befattning med s.k. illegal verksamhet”46 och om politisk ytterlighetsuppfattning. Bestämmelsen om politisk verksamhet var utformad enligt följande.

Personer, vilka intaga eller intagit ledande ställning eller efter 1/10 1940 på annat sätt varit verksamma inom ytterlighetsparti, beträffande vilket registrering hos polisen sker, få icke anställas, antagas, befordras, förordnas eller konstitueras, ej heller beordras till [vissa] skolor eller kurser. Personer, vilka äro eller vid uppnådd ålder av 20 år varit medlemmar i sådant ytterlighetsparti, som i första stycket nämnts, få icke beredas fast anställning inom krigsmakten, ej heller antagas i sådan befattning som föregår dylik anställning.

Eftersom kommunister sedan den 3 maj 1945 inte längre registrerades enbart på grund av åsikter eller organisationstillhörighet, kom den citerade bestämmelsen om politisk verksamhet att träffa endast nationalsocialister.47

ÖB (försvarsstaben) skulle inom försvarsväsendet fungera som centralorgan för personalkontrollen såväl vad avsåg inhämtningen av uppgifter från vederbörlig polismyndighet som delgivning till försvarsgrenscheferna och andra försvarsmyndigheter av de uppgifter som framkommit vid kontrollen. Om en försvarsgrenschef (motsv.) av särskilda skäl ändå ville antaga någon som omfattades av restriktionerna, skulle ärendet underställas försvarsministern. För vad som framkommit i ett personalkontrollärende gällde sekre-

46 Härmed torde ha avsetts uppgifter i säkerhetstjänstens register som avsåg att en person hade förbindelser med främmande makt, som utövade verksamhet som stred mot rikets säkerhet eller eljest företog åtgärd som från synpunkten av rikets säkerhet kunde anses vara av anmärkningsvärd art. Beträffande personer som uttagits till befattningar som var förenade med ekonomiskt ansvar skulle statspolisen därutöver lämna ut uppgifter ur ”Polisunderrättelser” om vederbörande dömts för vissa brott såsom förmögenhetsbrott och ämbetsbrott. 47 Cirkulär 3.5.1945, 58, från chefen för den allmänna säkerhetstjänsten till övervakningscheferna, F VIII a, vol. 1, MUST:s arkiv

tess även gentemot lägre myndighet och i förhållande till den av personalkontrollen berörde.

Personal, som icke låter sig nöja med ett av denna go föranlett beslut, äger icke få ta del av de genom kontrollen erhållna uppgifterna, ej heller erhålla besked om den uppgiftslämnande myndigheten. Personen skall i sådant fall endast erinras om möjligheten att direkt hos chefen för försvarsdepartementet överklaga beslutet.

Det angavs vidare att personalkontroll endast fick handläggas i den ordning som föreskrivits i generalordern och att inhämtning av uppgifter inte fick ske på annat sätt. I den mån för den militära personalrekryteringen relevanta uppgifter lämnats till försvarsstaben från annat håll än den allmänna säkerhetstjänsten, skulle ärendet underställas försvarsministern.

Den allmänna säkerhetstjänsten, från år 1946 statspolisens tredje rotel, lämnade ut uppgifter ur registren inte endast till försvarsmyndigheterna. Registerslagningar beträffande viss personal gjordes också på begäran av utrikesdepartementet, civilförsvarsstyrelsen (personal inom atomforskningen och ordningstjänsten) och polismyndigheterna (poliser). Så skedde även på begäran av överståthållarämbetet i vissa ansökningsärenden (pass, vapenlicenser, amatörradiotillstånd etc.) Detta uppgiftsutlämnande reglerades inte av några skriftliga regeringsinstruktioner utan torde ha baserats på ett muntligt besked från den tidigare socialministern Gustav Möller till säkerhetschefen. Vid sidan av det officiella regelsystemet skall det under åren 1945-48 också ha funnits en muntlig överenskommelse mellan statspolisintendenten och chefen för kontraspionagedetaljen vid inrikesavdelningen om att statspolisen skulle lämna ut uppgifter till inrikesavdelningen om svenskar som var anställda vid försvarsviktiga industrier. Detta informella samarbete tillgick så att inrikesavdelningen sporadiskt sammanställde listor över personer, vilka listor översändes till statspolisen för registerslagning, varefter statspolisen yttrande sig direkt till inrikesavdelningen. Omfattningen av denna kontroll är svår att uppskatta.

Regelsystemet 1948-1961

Från militär sida var man starkt missnöjd med att bestämmelsen om politisk verksamhet endast avsåg nationalsocialister. ÖB Helge Jung framhöll i en PM år 1946 till regeringen

att t.ex. kommunister med utpräglade sympatier för utländsk makt kunna erhålla tillgång till de mest ömtåliga befattningar inom försvarsväsendet utan att man genom personalkontrollen kan göra något häråt. Detta är ägnat att väsentligt minska tryggheten för riksförsvaret.

48

Sommaren 1946 ingav ÖB till regeringen ett förslag till regler om personalkontroll inom försvaret, som innebar att den politiska kontrollen skulle omfatta även kommunister och att alla uppgifter om brott i strafflagen skulle utlämnas. Statspolisintendenten Georg Thulin anförde invändningar mot statspolisens medverkan i den militära personalkontrollen. Han påpekade att tredje rotelns register var avsett för polisiär spaning och därför föga lämpat för att användas som grund för att pröva personers pålitlighet, främst på grund av att uppgifterna i många fall inte var aktuella. Han framhöll vidare att ”utrönande av svenska medborgares politiska förhållanden under mera normala tider är en för polisväsendet i en demokratisk stat helt främmande uppgift”, varför statspolisen helt borde befrias från skyldigheten att över huvud taget lämna uppgifter om politisk verksamhet. Han kom emellertid redan efter något år att förorda att statspolisens skyldighet att i samband med personalkontroll lämna ut uppgifter även skulle avse kommunister.

Också regeringen förhöll sig inledningsvis kallsinnig till tanken att även uppgifter om kommunister skulle lämnas ut vid personalkontroll. SKP:s starka ställning i opinionen och det förhållandet att partiet i stort sett slutit upp krig socialdemokraternas efterkrigsprogram torde ha bidragit till regeringens inställning.

Efter den kommunistiska kuppen i Tjeckoslovakien i februari 1948 lyckades ÖB emellertid övertyga regeringen om att kommunistövervakningen skulle återupptas. Den 30 juni 1948 utgick nya direktiv till statspolisintendenten om vilka uppgifter som fick lämnas ut vid personalkontroll för försvarsmyndigheternas räkning, nämligen

48 UPM ang. personalkontroll inom försvarsväsendet, bilaga till skr. från ÖB till Konungen 11.4.1946, H 2:13, F VIII a, vol. 1, MUST:s arkiv

1) person, som är misstänkt för eller inblandad i sådana handlingar eller förberedelser därtill, vilka innefatta brott mot rikets säkerhet eller som eljest äro ägnade att undergräva det demokratiska statsskickets bestånd eller rikets ställning såsom oberoende stat; 2) person, som är misstänkt för eller inblandad i sådana handlingar eller förberedelser därtill, vilka innefatta brott mot 19 kapitlet 4, 6 och 7 §§ strafflagen; 3) person, vilken öppet eller fördolt intager en ledande ställning i en organisation, som kan misstänkas för att i ett kritiskt läge komma att intaga en hållning, vilken kan sätta rikets säkerhet i fara, så ock person inom dylik organisation, vilken genom sin utbildning eller eljest i högre grad åtnjuter organisationens förtroende; 4) person, vilken är medlem i organisation, som under 3) sägs, därest han innehar eller avses tillträda befattning eller uppdrag i allmän tjänst av särskild betydelse med hänsyn till rikets säkerhet; 5) utlänning.

Frågan om utlämnande av registeruppgifter skulle underställas den nämnd, som inrättats år 1946, med vilken statspolisintendenten skulle samråda i politiskt känsliga ärenden. Nämnden förstärktes med två ledamöter. För att en uppgift skulle lämnas ut krävdes ett enigt beslut i samrådsnämnden. Om nämnden inte kunde enas, gavs statspolisintendenten möjlighet att på eget initiativ låta regeringen pröva ärendet. I de fall då det förelåg registeruppgifter som inte omfattades av nyssnämnda kriterier för utlämnande men ändå gjorde att statspolisintendenten kunde misstänka att personen i ett kritiskt läge kunde ägna sig åt landsskadlig verksamhet, skulle utlämnandefrågan underställas regeringen.49

Genom en ämbetsskrivelse från Försvarsdepartementet samma dag gjordes vissa ändringar i bestämmelserna i 1945 års generalorder.50 I de nya bestämmelserna återfanns med ett undantag (värnpliktiga vid pansartrupperna) samtliga de personalgrupper som upptagits i generalordern jämte ytterligare några. Dessutom skulle entreprenadarbetare som skulle arbeta med ”befästnings- eller därmed jämförligt arbete av hemlig natur för försvarsväsendets räkning” under vissa omständigheter omfattas av personalkontroll. För fast anställd militär personal inskränktes kontrollkraven i prin-

49 Ä.s. InD 30.6.1948, InD:s arkiv (H), koncept, RA 50 Ä.s. FöD HD 80/46 och 101/48 och Fst/In 24.8.1948, H 55:4, F VIII a, vol. 1, MUST:s arkiv

cip till före anställning eller antagning och första ”befaringstillfälle” liksom före antagning till vissa tjänster av teknisk eller kameral natur. Personalkontroll beträffande civil, kollektivanställd personal skulle ske endast om vederbörande avsågs för tjänstgöring i ledande ställning eller inom militärt betydelsefullt arbetsområde. Andra nyheter var att uppgifter rörande kriminalitet kunde utlämnas i något större utsträckning än tidigare, att det inte längre angavs hur de lägre myndigheterna skulle bemöta eventuella klagomål från personer som utsatts för någon åtgärd med anledning av personalkontroll samt att, om militära myndigheter fått upplysningar från annat håll än statspolisen som kunde föranleda personalkontrollåtgärd, ärendet skulle underställas försvarsstabschefens prövning.

Inte heller de nya bestämmelserna om personalkontroll tillgodosåg fullt ut de militära önskemålen. Enligt försvarsstaben var bestämmelserna alltför snävt formulerade beträffande såväl vilka personalgrupper som skulle kontrolleras som vilka uppgifter som fick lämnas ut från statspolisen. Man var också kritisk mot handläggningstiderna. På förslag av ÖB utfärdade Försvarsdepartementet en ny ämbetsskrivelse den 3 februari 1950.51 Denna skrivelse innebar bl.a. att även värnpliktiga tilldelade signaltrupperna, militära ordonnanser och postbud samt, efter försvarsstabschefens prövning, all personal ”inom militärt särskilt betydelsefullt arbetsområde” fortsättningsvis skulle omfattas av personalkontroll. Inrikesdepartementet utfärdade samma dag en ämbetsskrivelse till statspolisintendenten vari föreskrevs något vidgade möjligheter att lämna ut såväl uppgifter om kriminalitet som uppgifter av politisk natur till försvarsstaben vid personalkontroll.52 Om en person skulle tillträda eller innehade en tjänst av särskild betydelse för rikets säkerhet, kunde således uppgifter lämnas ut om denne inte endast om det konstaterats att han var medlem i en ytterlighetsorganisation utan även då det fanns sakligt grundad misstanke om att så var fallet. Med hänvisning till 1948 års ämbetsskrivelse angavs vidare att uppgifter kunde lämnas ut om en person ”om vars verksamhet eljest sådana upplysningar föreligga, att han på bärande skäl kan befaras i ett kritiskt läge vara beredd att delta i sådana handlingar som i 1) och 2) sägs.”

Med understöd från Dagens Nyheters politiske huvudredaktör Leif Kihlberg, som i en serie artiklar riktade kritik mot Sveriges inre beredskap, och oppositionsledaren Bertil Ohlin (fp), som i en interpellation framhöll vikten av att de militära befälskårerna, poli-

51 Ä.s. FöD HD 136/49, och Fst/In 6.4.1950, H 55:2, F VIII a, vol. 1, MUST:s arkiv 52 Ä.s. InD 3.2.1950, InD:s arkiv (H), koncept, RA

sen, hem- och driftvärnet samt försvars- och försörjningsviktiga industrier så långt möjligt hölls fria från ”fanatiska kommunister” lyckades ÖB driva fram bl.a. skärpta bestämmelser om personalkontroll. Försvarsdepartementet utfärdade den 2 februari 1951 en ämbetsskrivelse till ÖB.53 De nya bestämmelserna innebar bl.a. att även värnpliktiga uttagna till jägarskolan eller för tjänstgöring i hemvärnet skulle personalkontrolleras och att inskränkningen att kollektivanställd personal skulle kontrolleras endast inför placering i ledande befattning togs bort. I en samma dag av Inrikesdepartementet utfärdad ämbetsskrivelse till statspolisintendenten ålades polisen en skyldighet att, om det inkom nya uppgifter om en person som varit föremål för personalkontroll, i viss utsträckning lämna ut dessa till försvarsstaben (”spontanutlämning”). Så skulle ske också beträffande uppgifter av den karaktär som angavs i 1)-3) i utlämnandeföreskrifterna, även om personen inte omfattades av denna kontroll men var värnpliktig eller på annat sätt anlitad av försvaret. Vidare ålades polismyndigheterna i Stockholm, Göteborg, Malmö, Helsingborg och Norrköping att efter förfrågan från hemvärnsnämnd av- eller tillstyrka ansökningar om antagning till hemvärnet.54

Den 17 oktober 1952 utfärdade Försvarsdepartementet på ÖB:s initiativ en ämbetsskrivelse som innebar ytterligare några förändringar i regelsystemet.55 Antalet befattningar för värnpliktig personal som skulle omfattas av personalkontroll liksom de tillfällen då fast anställd personal skulle kontrolleras utökades och preciserades. Enskilda personer, t.ex. anbudsgivare, som skulle utföra arbete av hemlig natur för försvaret liksom person som begärt tillträde till försvarets anläggningar skulle kontrolleras. Vidare uppdrogs åt ÖB att utfärda bestämmelser angående en klausul om personalkontroll i entreprenadkontrakt. En nyhet var att bestämmelser gavs för hur myndigheterna skulle förfara, om personalkontrollen visat att en person var olämplig för en viss befattning. Värnpliktiga skulle avskiljas från utbildning av kvalificerad natur. Beträffande värnpliktiga uttagna till signaltrupperna, flygvapnet eller jägarskolan borde ändrad tilldelning eller uttagning ske. Beslut härom skulle fattas av försvarsgrenschef efter förslag av försvarsstabschefen. I de fall det var fråga om tilldelning till annan försvarsgren skulle dock för-

53 Ä.s. FöD HD 7, och Fst/In 8.6.1951, H 55:2, F VIII a, vol. 1, MUST:s arkiv. Genom sistnämnda order föreskrevs bl.a. rapporteringsskyldighet beträffande underlydande som misstänktes tillhöra ”organisation, som kan i ett kritiskt läge komma att inta en hållning, vilken kan sätta rikets säkerhet i fara.” 54 Ä.s. InD 2.2.1951, InD:s arkiv (H), koncept, RA 55 Ä.s. FöD HD 302/52 och Fst/In 14.2.1953, H 55:2, F VIII a, vol. 1, MUST:s arkiv

svarsministern besluta i saken. För övrig personal skulle ärendet underställas försvarsministerns prövning. För samtliga skulle krigsplaceringen ändras. Sekretessen lättades något i och med att försvarsgrenschef gavs rätt att meddela innehållet i de uppgifter som erhållits från försvarsstaben till lägre myndighet – men inte till den kontrollerade.

Sammanfattningsvis kan konstateras att ÖB och försvarsstaben under åren 1948-52 successivt lyckades få gehör för de militära anspråken på en effektiv personalkontroll. Stegvis hade personalkontroll införts för befattningar vid de krigsviktiga industrierna, för entreprenadarbeten för försvarsväsendets räkning och för hemvärnet i de större städerna. Dessutom hade statspolisen ålagts att ”spontant” lämna nyinkomna uppgifter om värnpliktiga och vissa försvarsanställda till försvarsstaben.

På den civila sidan dröjde det till den 10 juni 1949 innan regeringen utfärdade några regler om personalkontroll. Uppgifter ur statspolisens spaningsregister skulle lämnas ut till Utrikesdepartementet och Civilförsvarsstyrelsen. För Civilförsvarsstyrelsens del skulle personalkontroll omfatta all anställd personal och följande kategorier av inskriven personal: högre befäl, manskap inom ordnings- och bevakningstjänst, viktigare befattningar inom observations- och förbindelsetjänst, t.ex. telefonister, samt annan personal med uppgifter av särskilt ömtålig natur. Uppgifter skulle lämnas ut beträffande personer i samma omfattning som från den 3 februari 1950 kom att gälla för det militära försvaret.

Beträffande såväl UD som Civilförsvarsstyrelsen gällde att en framställning till statspolisen fick göras endast om det skulle innebära påtagliga risker att anlita en icke pålitlig person. Även uppgifter ur det ”andrahandsmaterial” som inhämtats av den allmänna säkerhetstjänstens telefon-, brev- och telegramkontroll (dvs. överskottsinformation) fick lämnas ut. Uppgifter om konstaterad ekonomisk brottslighet fick lämnas ut endast om den kontrollerade skulle anställas eller befordras inom UD eller inom civilförsvarsstyrelsen placeras i befattning som innebar ekonomiskt ansvar, bevakningstjänst eller befattning av särskild betydelse för rikets säkerhet. För civilförsvarsstyrelsens del medförde bestämmelserna att antalet befattningar som förutsatte personalkontroll ökade markant. I övrigt innebar de i huvudsak att rådande praxis fastställdes. Hösten 1950 vidgades på förekommen anledning möjligheten för statspolisen att lämna ut uppgifter rörande civilförsvarets bevakningspoliser. Och två år senare utfärdades bestämmelser om att entreprenadarbetare sysselsatta med byggnads-, inrednings- och installa-

tionsarbeten vid civilförsvarets ledningscentraler och uppehållsplatser samt vid skyddsrumsanläggningar för den civila administrationen skulle kontrolleras.

När väl de principiella betänkligheterna mot att även formellt tillåta civila myndigheter att utföra personalkontroll undanröjts låg vägen öppen för en snabb expansion på området. Våren 1950 infördes personalkontroll vid Statens utlänningskommission och i december samma år, efter Koreakrigets utbrott, gavs möjlighet även för ytterligare åtta myndigheter främst inom kommunikationssektorn56 samt Radiotjänst att med hjälp av statspolisens register genomföra personalkontroll för tjänster av ”(särskild) betydelse för rikets säkerhet”. Respektive myndighet ålades att underrätta statspolisintendenten om någon befattningshavare med arbetsuppgifter av betydelse för rikets säkerhet var opålitlig. I övrigt var bestämmelserna likartade dem som utfärdats för UD, civilförsvarsstyrelsen och utlänningskommissionen.

År 1951 utfärdades föreskrifter om personalkontroll inom privata vaktbolag med uppdrag att bevaka från säkerhetssynpunkt viktiga statliga och enskilda anläggningar. Och under de följande åren fick efter hand ännu ett antal myndigheter rätt att utföra personalkontroll beträffande vissa tjänster.57 Detta var i hög grad en effekt av det totalförsvarstänkande som växte fram under 1950-talet.

Statspolisen ansåg sig inte kunna spontant lämna ut registeruppgifter till försvarsstaben rörande personer som var anställda vid krigsviktiga industrier, eftersom man inte annat än undantagsvis kunde avgöra om ett arbete var av hemlig natur eller inte. År 1951 kallades emellertid en aktiv kommunist i Motala in till militär befälsutbildning. Statspolisen lämnade då utan anmodan uppgifter om personen i fråga till inrikesavdelningen. Mannen avskedades omgående av sin arbetsgivare, Försvarets fabriksstyrelse, från sitt arbete som svarvare vid Motala centrala torpedverkstad. Sedan mannen utan framgång klagat över beslutet till försvarsministern väckte hans fackförening talan vid Arbetsdomstolen om att han skulle återfå sitt arbete. Arbetsdomstolen fann att det förhållandet att mannen var aktiv medlem i SKP inte i och för sig kunde betraktas som ett objektivt godtagbart skäl för avskedande och förpliktade

56 Järnvägsstyrelsen, Generalpoststyrelsen, Telegrafstyrelsen, Lotsstyrelsen, Generaltullstyrelsen, Luftfartsstyrelsen, Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap och Vattenfallsstyrelsen 57 Fångvårdsstyrelsen (1952), Flygtekniska försöksanstalten (1953), Statens sakrevision, Arbetarskyddsstyrelsen och Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar (1954) Riksåklagar-

ämbetet (1956) samt Rikets allmänna kartverk och Byggnadsstyrelsen (1957).

enhälligt fabriksstyrelsen att återta honom i arbete vid torpedfabriken.58

Detta domslut föranledde diskussioner mellan företrädare för regeringen och militärledningen, varvid man bedömde det som utsiktslöst att få till stånd en ändring i kollektivavtalen som skulle möjliggöra att kommunister avskedades från känsliga befattningar. I stället förespråkades att försvaret genom kontakter med fackförbunden skulle försäkra sig om att avskedade kommunister inte skulle få fackligt stöd för att driva sin sak i Arbetsdomstolen. En annan tanke var att skapa en särskild central nämnd med företrädare för SAF och LO som enhälligt skulle kunna besluta om förflyttning av som opålitliga bedömda arbetare från en arbetsplats till en annan. Om vederbörande vägrade godta en förflyttning, skulle han kunna sägas upp. Frågan fick ingen formell lösning förrän genom 1961 års personalkontrollbestämmelser.

Åren 1955-57 avslöjades tre fall av spioneri eller förberedelse därtill för Sovjetunionens eller Tjeckoslovakiens räkning. I två av fallen hade spionerna lämnat ut uppgifter från företag som anlitats för att utföra uppdrag för försvaret (bl.a. Anatole Ericsson vid L M Ericsson). Avslöjandena i förening med att Sverige inlett förhandlingar med USA om inköp av kvalificerad krigsmateriel medförde krav på ett mer effektivt säkerhetsskydd inom försvarsindustrin. Regeringen tillsatte den s.k. industriskyddskommittén. Kommitténs förslag resulterade dels i inrättandet av en industriskyddsdetalj vid inrikesavdelningen år 1959, dels i att nya bestämmelser om personalkontroll utfärdades år 1961.

1961 års kungl. brev

Regeringen utfärdade den 30 juni 1961 hemliga ämbetsskrivelser till statspolisintendenten, ÖB59 och ett stort antal civila myndigheter och andra instanser med föreskrifter om personalkontroll att gälla fr.o.m. den 1 oktober 1961. Föreskrifterna ersatte de tidigare gällande och omfattade förutom tidigare ”personalkontrollberättigade myndigheter” bl.a. samtliga statsdepartement, länsstyrelserna och civilbefälhavarna.60 Vidare utsågs företrädare för LO, TCO och

58 ADD 1951:38 59 Ä.s. FöD till ÖB 30.6.1961, HK 141/61, SÄPO:s arkiv 60 Övriga myndigheter som fick rätt till personalkontroll var Arbetsmarknadsstyrelsen, Medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd, Statens jordbruksnämnd, Statens kriminaltekniska anstalt, Statens signalskyddsnämnd, Riksrevisionsverket, Styrelsen för statskontoret, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut och Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

SAF för att samråda med statspolisintendenten då fråga uppkom att om en person lämna sådana upplysningar som kunde tänkas medföra avskedande eller annan ingripande åtgärd i anställningsförhållande.

För försvarets räkning innebar de nya bestämmelserna att personalkontroll av värnpliktiga skulle ske före tilldelning eller uttagning till bl.a. signaltrupperna, luftvärnet, kustartilleriet, flygvapnet och vissa befattningar i flottan samt för vissa specialtjänster såsom militärpolis och handräckningspersonal vid staber. Detsamma gällde samtliga som var avsedda att tas ut till underofficersutbildning. För fast anställda skulle personalkontroll äga rum före anställande eller antagande inom försvaret av personal på aktiv stat, civila tjänstemän och kollektivanställda samt före antagning till officers-, instruktörs- eller teknikeraspirant. Vidare skulle kontroll ske före förordnande som reservofficer och underofficer samt före befordran till regementsofficer. Kontroll skulle också ske innan avtal tecknades med personer för FN-tjänst. Detaljerade regler, vars närmare innehåll här förbigås, gavs om personalkontroll före vissa utbildningar, placeringar och kommenderingar, övningar och krigsplaceringar.

Den stora utvidgningen gällde emellertid försvarets personalkontroll av personer som inte tillhörde försvaret. Innan en leverantör eller entreprenör anlitades för uppdrag ”i samband med upphandling eller arbete som med hänsyn till rikets säkerhet” skulle hållas hemligt, skulle försvarsmyndigheterna låta personalkontrollera kontaktmän och företagsstyrelser. När väl en leverantör eller entreprenör antagits skulle kontroll ske av den personal som faktiskt skulle arbeta med uppdraget. Dessutom skulle sådan personal som inte kunde hindras från insyn i det hemliga arbetet genom sektionering eller andra säkerhetsåtgärder kontrolleras. Dessa regler skulle också gälla underleverantörer och underentreprenörer. De militära myndigheterna skulle upprätta särskilda säkerhetsavtal, då arbeten beställdes av den civila industrin, s.k. SUA-avtal.61 Kontroll skulle även ske bl.a. före tillträde till vissa anläggningar och före tillstånd till fotografering från luften.

Förfarandet överensstämde i huvudsak med tidigare regler. Vederbörande chef skulle sända in personaldata via försvarsgrenschef till ÖB. Denne hade att begära personuppgifter från statspolisintendenten. I den mån det förelåg uppgifter i statspolisens register om personen i fråga (utfall), skulle samrådsnämnden pröva om des-

61 SUA var en förkortning av ”Säkerhetsskydd Upphandling och Arbete”, senare ”Säkerhetsskyddad Upphandling med säkerhetsskyddsAvtal”

sa skulle lämnas ut. Statspolisen skulle redovisa resultatet av kontrollen till ÖB, som hade att vidarebefordra huvuddelen av innehållet i personuppgifterna till försvarsgrenschefen, vid behov kompletterat med förslag till åtgärder. Om försvarsgrenschef inte avsåg att följa ÖB:s förslag, skulle detta meddelas till ÖB. Statspolisen ålades att i ökad utsträckning lämna ”spontanuppgifter” till försvaret.

Beträffande åtgärder vid utfall skedde inga större ändringar av tidigare bestämmelser. Värnpliktiga kunde alltså omplaceras, i regel efter beslut av försvarsgrenschef. I de fall det var aktuellt att vidta en åtgärd som kunde befaras väcka större uppmärksamhet, möjliggöra för utomstående att sluta sig till skälen för åtgärden eller menligt inverka på den värnpliktiges personliga förhållanden, skulle emellertid ärendet underställas försvarsministerns prövning. Denne hade också att fatta beslut beträffande försvarsanställd personal. Vad angår sekretess och den enskildes möjligheter att överklaga innebar bestämmelserna inte någon saklig ändring. I den mån en person, som varit föremål för åtgärd till följd av utfall vid personalkontroll, uttryckte missnöje, skulle han endast informeras om vilken myndighet som fattat beslutet. På direkt förfrågan från vederbörande skulle möjligheten att överklaga beslutet till regeringen anges.

Föreskrifterna för de civila myndigheterna var enhetligt utformade och angav att personer som var tilltänkta för eller innehade en befattning som var av betydelse för rikets säkerhet skulle vara föremål för personalkontroll.62 Spontanuppgifter skulle lämnas även till civila myndigheter, personalkontroll inom polisväsendet skulle omfatta all personal och uppgifter också om misstänkt medlemskap i ytterlighetsorganisationer skulle utlämnas beträffande alla tjänster som omfattades av personalkontroll. Om befattningen var av särskild betydelse för rikets säkerhet skulle detta särskilt anges. I sådana fall liksom om personens arbetsuppgifter var förknippade med bevakningsuppgifter, chefskap för förråd eller kassaförvaltning eller uppbördsansvar, skulle uppgifter om tidigare konstaterad brottslighet begäras. Referenser skulle alltid inhämtas innan

62 I SOU 1968:4 s. 48 uppges att det hos de flesta civila myndigheter endast var ett fåtal personer, ibland kanske bara två eller tre, som innehade sådana befattningar. Några skriftliga belägg för detta påstående har inte påträffats och torde heller inte ha funnits. En genomgång av statistiken över myndigheters och företags årliga personalkontrollförfrågningar under åren 1962-1968 visar att få civila myndigheter hade färre än 50 förfrågningar, vilket tyder på att det vid flertalet myndigheter fanns många befattningshavare som var föremål för kontroll; SAK 001306-4837, löpnr 1, SÄPO:s arkiv. Kommissionen har vidare kunnat konstatera att vid Sveriges Radio/TV omfattades under 1960- och 1970-talen närmare hälften av befattningarna av personalkontroll. Och enligt en befattningshavare vid Televerkets försvarsbyrå skall alla blivande anställda vid verket ha personalkontrollerats.

en myndighet gjorde framställning till statspolisen om personalkontroll. Om det vid personalkontroll framkom att en redan anlitad befattningshavare kunde betraktas som olämplig, skulle beslut om eventuell åtgärd underställas ansvarigt statsråd. Inte heller nu gavs några bestämmelser om hur eventuellt missnöje från en kontrollerad person skulle hanteras.

I fråga om personalkontroll för befattningar som var av särskild betydelse för rikets säkerhet och då det förelåg misstanke om att vederbörande inte i alla lägen skulle fullgöra sin tjänsteplikt på ett tillförlitligt sätt kunde samrådsnämnden enligt egen bedömning lämna ut alla tillgängliga uppgifter om personen.

Det skall understrykas att statspolisens medverkan vid personalkontrollen liksom tidigare endast avsåg att tillhandahålla utredningsmaterial. Själva personalkontrollen skedde hos myndigheten på dess eget ansvar. Det ankom alltså på respektive myndighet att värdera de inhämtade uppgifternas betydelse i det aktuella fallet och att sammanställa dessa med de upplysningar och kunskaper, som myndigheten själv kunde ha beträffande personen i fråga.63Det kan dock antas att det många gånger kunde vara svårt för myndigheten att ”ta risken” att anställa en person, om vilken lämnats ut uppgifter.

Under 1960-talet gavs ytterligare ett par myndigheter64 samt Allmänna bevakningsaktiebolaget (ABAB) rätt att inhämta uppgifter från statspolisen för att kontrollera sin personal.

Utlämnandepraxis

Åren 1945-48 sjönk antalet personalkontroller kraftigt jämfört med krigsåren. Bara för försvarets räkning hade den allmänna säkerhetstjänsten år 1944 gjort ca 115 000 registerslagningar medan antalet år 1947 uppgick till ca 30 000. De uppgifter om politisk belastning som lämnades ut under dessa år avsåg förutom medlemskap i nazistiska organisationer även t.ex. uppgifter om anställning i tysk krigstjänst och aktieteckning i den nazistiska tidningen Dagsposten.65Däremot lämnades inte ut uppgifter om prenumeration på nazistiska tidningar eller om personer som betecknades som sympatisörer. Eftersom uppgifterna i registret kunde vara flera år gamla och av

63SOU 1968:4 s. 4864 Sveriges geologiska undersökning och Statistiska centralbyrån (1963) och Statens bakteriologiska laboratorium (1966) 65 Under tiden den 1 november 1945-den 31 december 1947 lämnade statspolisen ut uppgifter till försvarsstaben i sammanlagt 462 fall.

svårbedömbar tillförlitlighet gavs, då någon form av tvekan förelåg, möjlighet för de berörda personerna att på egen begäran undergå förhör hos statspolisen.

Efter år 1948 ökade antalet personalkontroller. År 1951 uppgick antalet kontroller till ca 87 000, år 1959 till ca 114 000 och år 1962 till ca 169 000. Omkring 80 procent av registerslagningarna gjordes på begäran av försvarsstaben. Drygt tre procent av registerslagningarna resulterade i att den kontrollerade personen återfanns i registret och i en à två procent av fallen lämnades det ut uppgifter om vederbörande. Därtill kom spontanuppgifterna, vars antal växlade starkt; exempelvis lämnades sådana uppgifter till försvaret år 1952 i 115 fall, år 1958 i 1 053 fall och år 1959 i 529 fall. Med stöd av 1961 års kungliga brev lämnades till civila myndigheter sådana uppgifter år 1962 i 330 fall och år 1964 i 85 fall.

Frågan om utlämnande av uppgifter ur statspolisens register prövades alltså av den till statspolisintendenten knutna samrådsnämnden. Vid varje sammanträde med samrådsnämnden behandlades flera tiotal personalkontrollärenden. Inget tyder på att det skulle ha förekommit någon oenighet inom nämnden beträffande de olika åtgärderna. Det lär således inte ha förekommit att ett ärende kom att underställas regeringen på grund av de parlamentariska ledamöternas avstyrkande. 66

När en person var föremål för förnyad personalkontroll kunde statspolisen enligt ett beslut av samrådsnämnden i februari 1952, utan att blanda in nämnden, meddela inrikesavdelningen att intet nytt kommit in rörande vederbörande sedan den senaste kontrollen förutsatt att det var ”fullt uppenbart” att utlämnandet skulle godkännas av nämnden.

Årligen lämnades uppgifter om politisk belastning ut i några tusen fall. Sammanlagt upprättades under åren 1951-69 ca 26 000 PM rörande kommunister och 1 200 PM rörande nazister och högerextremister.

Eftersom statspolisen och samrådsnämnden efter år 1948 bedömde att kommunister i allt större omfattning försökte hemlighålla sitt medlemskap, lämnade man med början sommaren 1949 ut uppgifter om ”misstänkt medlemskap”. Avhopp från SKP kunde betraktas som en försvårande omständighet, eftersom vederbörande då kunde misstänkas för att vara en dold medlem av partiet. I praktiken ansågs det som ”sakligt grundade skäl” för misstanke om sådant medlemskap räcka att personen i fråga prenumererat på eller

66 Jfr statsrådet Rune Johansson i riksdagens första kammare 29.10.1963 och även debatten i andra kammaren samma dag.

fört in en jul- eller nyårshälsning i någon kommunistisk tidning, ibland i kombination med att han reserverat sig mot sin fackförenings beslut om kollektivanslutning till SAP.

Man fäste vikt även vid tämligen ålderstigna uppgifter. Dock skall samrådsnämnden inte ha lämnat ut uppgifter om prenumeration på eller jul- eller nyårshälsningar i kommunistisk tidning eller medlemskap i kommunistisk organisation som var äldre än tio år, såvida det inte dessutom fanns uppgifter av senare datum. I slutet av 1950-talet intog nämnden en restriktiv hållning till uppgifter som var mer än fem år gamla.

Också om personer som själva inte var ”politiskt belastade” men var släkt med misstänkta kommunister kunde uppgifter lämnas ut, såvida kontrollen avsåg en befattning av särskild betydelse för rikets säkerhet.

Allmänt kan konstateras att statspolisen och samrådsnämnden i sin praxis stundom gav en synnerligen långtgående tolkning åt begreppet ”sakligt grundade skäl” för misstanke om medlemskap i en ytterlighetsorganisation.

Genom 1961 års kungliga brev om personalkontrollen vidgades alltså möjligheterna för statspolisen att lämna ut uppgifter i samband med personalkontroll vad gällde befattningar av särskild betydelse för rikets säkerhet. Inom statspolisen upprättades med ledning av samrådsnämndens praxis en ”lathund” för när man kunde förvänta sig ett beslut om utlämnande. I ”normalfallen”, dvs. då kontrollen avsåg en befattning av betydelse för rikets säkerhet, kunde det för utfall vara tillräckligt att en person prenumererat på en kommunistisk tidning under minst tre år under den senaste tioårsperioden eller varit medlem i SKP för mer än tio år sedan och under den senaste tioårsperioden infört en hälsning i en kommunistisk tidning eller att det under nämnda tid förekommit upprepade uppgifter om att vederbörande var sympatisör.

Frågan om de registeruppgifter som skulle lämnas ut vid personalkontroll var tillförlitliga uppmärksammades tidigt. Redan år 1953 påpekade chefen för personalkontrollenheten att vid minsta tveksamhet skulle sanningshalten i uppgifterna kontrolleras. Och från år 1962 angavs i de PM som statspolisen tillställde samrådsnämnden om uppgifterna i denna kunde betraktas som vaga eller osäkra. I sammanhanget kan nämnas att uppgifter som inhämtats genom telefonkontroll, vilka i allmänhet hade karaktär av överskottsinformation, bedömdes ha ett högt källvärde.

I de fall statspolisen ansåg att ett ärende fordrade en mer omfattande utredning, t.ex. för att kontrollera hållfastheten av register-

uppgifterna, kunde man lämna ett underhandsbesked till den myndighet som begärt personalkontrollen om att utredning pågick. Avsikten var att myndigheten inte skulle fatta beslut om t.ex. anställning utan att avvakta ett eventuellt utfall. Även om det slutligen inte blev något utfall i ärendet, var det oundvikligt att redan ett i sak innehållslöst besked om att utredning pågick var ägnat att skapa misstro mot personen i fråga.

I samband med att personalkontrollen år 1948 utsträcktes till att omfatta även kommunister upphörde i stort sett den tidigare tilllämpade rutinen att ge den kontrollerade möjlighet att vid ett personligt samtal yttra sig över och eventuellt tillrättalägga de uppgifter som fanns om honom i statspolisens register. Försvarsminister Allan Vougt skall ha sagt att det var ”tämligen utsiktslöst att förmå en kommunist att blotta sina politiska förhållanden”. Hösten 1952 beslöt regeringen på förslag av försvarsstaben att förhör i vissa fall kunde genomföras i samband med personalkontroll. Sådana förhör förekom då det förelåg ”skälig anledning att vederbörande inte [var] kommunist”. Ytterligare förutsättningar var att man inte riskerade att röja källans identitet och att personen tillfogades skada om han inte godkändes för befattningen. Under 1950-talet torde sådana ”säkerhetssamtal” ha hållits endast i några enstaka fall.

År 1956 uttryckte statspolisintendenten önskemål om att särskilt noggranna personundersökningar skulle utföras vid rekrytering av polisaspiranter. Registerslagningen borde kompletteras med att omdömesgilla och pålitliga personer som kände sökanden tillfrågades om denne och honom närstående personer. Några liknande instruktioner beträffande andra befattningar som omfattades av personalkontroll har inte påträffats.

Den militära säkerhetsutredningen (MSU) konstaterade år 1964 att statspolisintendentens medverkan vid personalkontroll i regel inskränkte sig till utlämnande av registeruppgifter. Endast då det gällde befattningar av särskild betydelse för rikets säkerhet gjordes i viss utsträckning en kompletterande utredning. MSU föreslog ett ökat referenstagande och personliga samtal vid personalkontroll för befattningar som innebar tjänsteresor utomlands eller som bedömdes vara av särskild betydelse för rikets säkerhet. Förslaget gillades av RPS som i sitt remissyttrande över betänkandet framhöll att detta skulle gagna såväl rikets intressen som den enskildes rättssäkerhet. Sådana samtal kom också till stånd om än i mycket begränsad utsträckning. Under åren 1965 och 1966 hölls sådana samtal med sex personer, varav fyra bedömdes vara kommunister. Efter avslu-

tade utredningar bedömdes ingen av de berörda utgöra någon säkerhetsrisk.

7.2. Åren 1965-1980

67

7.2.1. Allmänt

Kritik mot säkerhetspolisen

Efter avslöjandet av spionen Stig Wennerström år 1963 utsattes säkerhetspolisen för kritik bl.a. av kommunister och andra vänstersympatisörer. SKP:s arbetsutskott beslutade i maj 1964 att ”rikta huvudangrepp mot säkerhetspolisens och militärens åtgöranden”. Kritiken gick ut på att säkerhetstjänsterna riktade sin uppmärksamhet mot kommunister snarare än mot personer i befattningar där de fick tillgång till militära hemligheter. Det gjordes vidare gällande att säkerhetspolisens post- och telefonkontroll mot liksom registreringen av personer på vänsterkanten utgjorde ingrepp i yttrande- och föreningsfriheten. Också i Danmark (kartoteksdebatten) och Norge utsattes säkerhetstjänsterna för motsvarande kritik.

Omsider slöt även vissa socialdemokratiska och liberala debattörer upp bakom den kommunistiska kritiken och hösten 1966 publicerade fil. dr. Sven Rydenfelt och journalisten Janerik Larsson boken ”Säkerhetspolisens hemliga register” i vilken de redovisade ett antal fall där det misstänktes att personer nekats arbete eller avskedats på grund av personalkontrollen. Kort därpå bildades på kommunistiskt initiativ Föreningen Sveriges Säkerhetsrisker som krävde att säkerhetspolisens registreringsverksamhet skulle upphöra. Föreningen tynade snart bort.

Inom säkerhetstjänsterna misstänktes kritiken vara ”fjärrdirigerad” av Sovjetunionen i syfte att undergräva förtroendet för det rådande samhällssystemet. Inte minst oroande var det förhållandet att Sveriges största dagstidning Dagens Nyheter publicerade mot säkerhetstjänsterna kritiska artiklar och även på ledarplats iro-

67 Till grund för detta avsnitt ligger, förutom de källor som särskilt anges i not 1 och följande noter, även uppgifter som lämnats till kommissionen av bl.a. Olof Frånstedt, Hans Holmér, P G Näss och P G Vinge

niserade över säkerhetstjänsternas offentligt presenterade bilder av det kommunistiska hotet.68

I slutet av år 1967 överlämnade den parlamentariska nämnden i Wennerströmaffären sitt slutbetänkande (SOU 1968:4) till regeringen. Nämnden tog avstånd från mycket av den kritik som riktats mot säkerhetspolisen. Nämndens granskning av de enskilda fall som redovisats i boken Säkerhetspolisens hemliga register föranledde ingen kritik av säkerhetspolisens handläggning av personalkontrollen. Nämnden fann inte skäl att närmare reglera vad som fick föras in i säkerhetspolisens register. Däremot föreslog nämnden att reglerna om utlämnande av uppgifter skulle ändras i vissa hänseenden och att principerna för personalkontroll skulle göras mera öppna. Trots att tunga remissinstanser som JK och JO ställde sig bakom nämndens förslag, valde regeringen att införa vad som kommit att kallas ett förbud mot åsiktsregistrering.

De nya bestämmelserna kom att införas ungefär samtidigt som säkerhetspolisen lade över sitt centralregister på data. Detta utomordentligt omfattande arbete kombinerades med en genomgripande gallring av register och akter.

Maktkamp inom säkerhetspolisen 69

Förhållandet mellan regeringen med Tage Erlander som statsminister och Herman Kling som justitieminister och Rikspolisstyrelsen hade i stort sett varit friktionsfritt. Olof Palmes tillträde som statsminister och Lennart Geijers utnämning till justitieminister hösten 1969 medförde att relationerna till rikspolischefen Carl Persson och chefen för säkerhetsavdelningen P G Vinge snabbt försämrades. Till detta bidrog en uppgift om att Vinge till en underställd befattningshavare skulle ha yttrat att Palme var en säkerhetsrisk.70 Vinge avgick och efterträddes av Hans Holmér. Starka motsättningar uppstod mellan Persson och Holmér. Byråchefen Olof Frånstedt slöt upp bakom Persson och det dröjde inte länge

68 Anonym rapport 12.5.1966 med missiv undertecknat av Birger Elmér 17.5.1966, Carl Eric Almgrens arkiv, vol. 46, KrA 69 Detta avsnitt bygger delvis på Tore Forsbergs manus ”Spioner, sabotörer, revolutionärer, terrorister och kontraspioner”. 70 Rikspolischefen lät företa en internutredning som helt friade Vinge från denna beskyllning, se Carl Perssons memoarer Utan omsvep s. 201. Se även PG Vinge: SÄPO-chef 1962-70 s. 164 ff. En tidigare befattningshavare vid IB har emellertid för kommissionen uppgett att Vinge till honom i förtroende sagt att Palme var en säkerhetsrisk, en uppgift som han vidarebefordrade till Birger Elmér; sannolikt informerade Elmér därefter regeringen.

förrän personalen vid säkerhetsavdelningen delat upp sig i två läger, ett för Persson och ett för Holmér.

Efter hand fördjupades motsättningarna, vilket i hög grad inverkade menligt på säkerhetspolisens effektivitet. Därtill kom att kontraspionaget började misstänka att det fanns en läcka inom organisationen, eftersom man misslyckades med den ena operationen efter den andra. Våren 1979 avslöjades säkerhetspolisen Stig Bergling som sovjetisk spion och dömdes sedermera till livstids fängelse. Och samma år dömdes kriminalkommissarien Hans Melin vid Stockholmspolisens utlänningsrotel för bl.a. spioneri för Iraks räkning till fängelse i tre år.

Från slutet av 1960-talet började palestinska befrielserörelser att begå terroristdåd även i Europa. Också separatistiska och/eller vänsterextremistiska grupper, som Irländska Republikanska Armén (IRA), kroatiska Ustasja, Rote Armee Fraktion i Västtyskland och Brigate Rossi i Italien kom att använda sig av terrorn som vapen. Även Sverige drabbades av flera terroristdåd, som följande exempel visar. År 1971 mördade medlemmar av Ustasja den jugoslaviske ambassadören i Stockholm. Följande år kapades ett SAS-plan på Torslanda av kroater, vilka framtvingade frigivning av en av mördarna. År 1975 ockuperade en grupp från den västtyska Baader-Meinhofligan Förbundsrepubliken Tysklands ambassad i Stockholm och mördade två ambassadtjänstemän, varefter ambassaden sprängdes av våda. Som ett svar på utvisningen av gärningsmännen, för vilken statsrådet Anna-Greta Leijon varit närmast ansvarig, planerade en grupp utlänningar med stöd av svenska anarkister att kidnappa henne. Säkerhetspolisen kunde emellertid avslöja brottslingarna innan de hann sätta sina planer i verket.

Till detta kom den revolutionära vänstervåg som svepte över Europa med början i Paris i maj 1968. Det är främst säkerhetspolisens arbete avseende de svenska vänsterextremistiska rörelserna som behandlas i det följande. Det traditionella kommunistpartiet betraktades nämligen vid denna tid inte längre som revolutionärt och övervakningen av VPK upphörde i stort sett omkring år 1970. De nazistiska och högerextremistiska grupperingarna gjorde i vart fall fram till mitten av 1970-talet inte mycket väsen av sig. Arbetet med de extremistiska grupperna utgjorde från början av 1970-talet en mycket begränsad del av säkerhetspolisens totala arbete.71

71 Hans Holmér uppskattade vid ett internt möte år 1972 ”den totala personella insatsen på extremistsidan” till högst fem procent. Olof Frånstedt har för kommissionen angett arbetsinsatsen på detta område till ”omkring 10-15 procent”.

7.2.2. Inhämtning

Öppna källor

För säkerhetspolisen fortsatte studiet av press och böcker att vara en viktig inhämtningsmetod, särskilt som den revolutionära vänstern ofta i sina tidningar ganska öppet redovisade uppgifter om medlemmar, sympatisörer och den allmänna verksamheten. Men inte bara organisationernas eget material var av intresse. Så kunde t.ex. matriklar från universitet och högskolor utgöra källor till kunskap om vilka personer som var engagerade i styrelserna för olika politiska föreningar vid sådana utbildningsanstalter. Säkerhetspolisen avlyssnade också och gjorde bandupptagningar av radiosändningar, t.ex. KFML(r):s närradiosändningar.

Yttre spaning

Säkerhetspolisen satte i slutet av 1960- och början av 1970-talet in betydande resurser för att övervaka den revolutionära vänsterns, inklusive DFFG:s, verksamhet. Så bedrevs någon gång från sommaren 1967 och fram till våren 1968 fast spaning mot FNLrörelsens lokaler på Pålsundsgatan i Stockholm. Poliserna noterade vilka som kom och gick, vilka bilar som syntes utanför och vad som kunde upptäckas pågå inne i lokalen. Särskilt intressanta personer kunde skuggas när de lämnade FNL-kontoret. Det gällde att fastställa vilka personer som ingick i nätverket och hur kontaktytorna såg ut. Av särskilt intresse var att utröna om det förekom kontakter med främmande makt. Genom den regelbundna övervakningen kunde man fastställa en normal aktivitetsnivå. En mängd signalement antecknades för vidare identifiering och registrering. Flertalet övervakningsinsatser resulterade i triviala iakttagelser av typiska föreningsaktiviteter. Under år 1967 bedrev säkerhetspolisen också fast spaning mot en lägenhet som disponerades av ett par ledande personer inom FNL-rörelsen. En av dem var under ett år tidvis föremål för en nästan kontinuerlig övervakning, sannolikt på grund av misstankar om utländska kontakter. Boklådorna Oktober och Röda Stjärnan i Stockholm var tidvis föremål för omfattande spaningsinsatser.72

72 Således bedrevs åren 1972 och 1973 fast spaning mot Röda Stjärnan.

För yttre spaning mot vänsterextremister men även mot vissa fredsaktivister i Stockholm utnyttjade säkerhetspolisen bl.a. den s.k. civilgruppen. Redan innan polisen förstatligades hade säkerhetspolisen anlitat en grupp landsfiskalsaspiranter för spaningsuppgifter. Denna grupp kompletterades och ersattes efter hand med ett antal manliga studenter, vilka nästan uteslutande var söner till poliser. Sammanlagt utgjordes gruppen oftast av ca 10-15 personer. Omsättningen av personal i gruppen var ganska hög. Gruppens medlemmar fick teoretisk och praktisk utbildning i spaning (skuggning). Genom att de lätt kunde smälta in i de studentmiljöer i vilka övervakningsobjekten i regel rörde sig, var de användbara t.ex. för att övervaka offentliga möten som arrangerades av vänsterorganisationerna, liksom för att skugga personer på diskotek och pubar. I regel bestod uppgiften i att med utgångspunkt i en mager bakgrundsinformation, ofta bara ett fotografi och en adress, omärkligt skugga övervakningsobjektet och sedan rapportera om vilka platser denne besökt och vilka personer som han träffat. Inget tyder på att spanarna användes för infiltrationsuppgifter, t.ex. genom att söka medlemskap i extremistorganisationer. Huvudskälet härtill har uppgetts vara att detta skulle ha utsatt dem för stora risker.

Särskilt sektionerna ute i landet följde regelmässigt bössinsamlingar, offentliga möten och demonstrationer, vilket har förklarats med att befattningshavarna där inte hade så mycket annat att ägna sig åt.

Redan år 1969 trappades övervakningen av FNL-rörelsen ned och under 1970-talets första hälft minskades spaningsinsatserna mot flertalet av de vänsterextremistiska organisationerna. KFML(r) hårdbevakades emellertid fram till slutet av 1970-talet. Aktiviteter såsom möten, sommarläger, konferenser och demonstrationer tycks nästan genomgående ha varit föremål för polisiär uppmärksamhet.

Förtroliga meddelare

Säkerhetspolisen hade åtskilliga meddelare inom de vänsterextremistiska organisationerna eller med nära anknytning till medlemmar i dessa. De flesta av meddelarna torde av övertygelse ha gått med i den aktuella organisationen men senare av olika skäl velat dra sig ur eller hade redan hoppat av. Det förekom att polisen ”vände” en person som var på väg ut ur en organisation, så att denne stan-

nade kvar och rapporterade. Däremot uppges säkerhetspolisen inte själv ha använt sig av infiltratörer mot dessa kretsar, vilket har förklarats med att ett avslöjande av en infiltratör skulle ha varit till större skada för polisen än värdet av den information man kunnat få fram genom en sådan åtgärd. De ofta förekommande splittringarna inom organisationerna ledde också till att polisen fick kontakt med personer som var villiga att berätta om motstående grupperingar. Inom säkerhetspolisen var man medveten om risken för att utsättas för en provokation, i den mån som man utnyttjade meddelare som fanns kvar inom en organisation. Det var dock, enligt vad avdelningschefen Hjälmroth förklarade vid ett internt möte, en risk som man fick ta, även om ett sådant bakslag under en tid försvårade polisens arbete.73

En meddelare inom FNL-rörelsen tillställde säkerhetspolisen stora mängder handlingar från 1970 och 1971 års kongresser och även i stor omfattning kopior eller avskrifter av interna handlingar från KFML. Under 1970-talet hade säkerhetspolisen också tillgång till åtminstone två meddelare, som var medlemmar i KFML(r), av vilka särskilt den ena tillhandahöll interna handlingar och lämnade initierade muntliga uppgifter rörande organisationen. Sannolikt fanns det under samma tid en meddelare inom eller nära RMF/KAF, som under en följd av år mot betalning lämnade förtroliga uppgifter om personer och verksamhet inom organisationen samt tillställde säkerhetspolisen stencilerade förbundshandlingar.

En meddelare rapporterade under 1970-talet till en av säkerhetspolisens lokala sektioner bl.a. att KFML(r) bedrev vapenövningar, hade vapenlager och upprätthöll kontakter med olika terroristgrupper. Sektionen ansåg att meddelaren, vars ställning i förhållande till KFML(r) är svår att bedöma, var mycket värdefull. Säkerhetspolisen centralt förhöll sig dock alltmer skeptisk till rapporternas tillförlitlighet och i slutet av decenniet avvecklades meddelaren.

Ytterligare en meddelare, verksam i norra Sverige, försåg säkerhetspolisen med uppgifter om SKP och KFML(r), bl.a. originalhandlingar. Mannen hade i samband med att han år 1973 varit häktad erbjudit polisen sina tjänster och ett samarbete hade etablerats. Meddelaren vände sig år 1975 till en veckotidning och uppgav att han mot betalning överlämnat uppgifter till säkerhetspolisen, uppgifter som han kommit över genom inbrott vid ett femtiotal tillfällen. Det är oklart huruvida säkerhetspolisen varit medveten om att han begått brott för att få tillgång till informationen.

73 Protokoll 9.12.1977 från regionkonferens för Östra och Bergslagens regioner 19-21.9.1977, 5:720/6, vol. 10, SÄPO:s arkiv

Säkerhetspolisens samarbete med IB rörande infiltration av bl.a. vissa vänsterextremistiska organisationer i Göteborg behandlas i avsnitt 9.2.

Säkerhetspolisen hade också en kontakt inom eller i kretsen kring Värnpliktsvägrarnas Centralorganisation som då och då lämnade material om organisationen liksom troligen inom SFSF. Även inom de nazistiska rörelserna hade säkerhetspolisen förtroliga meddelare, som lämnade mer eller mindre trovärdiga uppgifter.

Självfallet fanns det också personer som lämnade uppgifter till säkerhetspolisen om ytterlighetsorganisationerna och deras medlemmar utan att själva vara knutna till dessa rörelser. Det kunde t.ex. vara personal- och säkerhetschefer vid företag runt om i landet som rapporterade om vänsterextremister, vilka bedrev propaganda och annan verksamhet vid företaget. Även socialdemokratiska fackföreningsmän hörde till rapportörerna. Men troligen som en följd av avslöjandena av IB-affären år 1973 och av den s.k. sjukhusspionen i Göteborg år 1975 blev sådana fackföreningsmän betydligt mer återhållsamma med att lämna uppgifter om sina arbetskamrater. Inom säkerhetspolisen var man angelägen om att återknyta dessa kontakter.74

En posttjänsteman lämnade uppgifter till säkerhetspolisen om såväl vänster- som högerextremistiska organisationer. Meddelaren hade tillgång bl.a. till de handlingar som organisationerna skickade in till Postverket för att verifiera namnbyten eller ändringar av firmatecknare. Säkerhetspolisen fick därigenom del av föreningsprotokoll med uppgifter om vem som var kassör eller ordförande i en viss förening. En annan posttjänsteman uppmärksammade år 1967 att en ledande nazist postade en mängd försändelser till olika personer i Sverige. Tjänstemannen antecknade adresserna och överlämnade materialet till säkerhetspolisens regionala sektion.

Information rörande EAP fick säkerhetspolisen främst från en person som, utan att själv vara engagerad i organisationen, inhämtade uppgifter om denna bl.a. genom deltagande i sammankomster, studium av tryckt material och yttre spaning.75

Säkerhetspolisen uppges som regel inte ha betalat informatörerna annat än för utlägg, eftersom man bedömde att en person som inte begärde ersättning för sina tjänster var mer pålitlig. Det hände dock att man i efterhand belönade någon som gjort en insats med ”en liten slant”. Särskilt i fråga om uppgiftslämnare som var verk-

74 Protokoll 9.5.1980 från arbetsmöte 25.3.1980 rörande uppföljning av politiska ytterlighetsgrupper, 5:720/6, vol. 14:101, SÄPO:s arkiv. 75 RPS/Säk bedrev också själv under åren 1975 och 1976 övervakning av torgmöten m.m.

samma inom en ytterlighetsorganisation eller stod i begrepp att lämna en sådan var principen att någon ersättning inte skulle utgå. Lokalt förekom det dock att det gjordes avsteg från denna princip.76

Telefonkontroll

Telefonkontroll, i regel i kombination med spaning, fortsatte att vara den viktigaste och mest värdefulla inhämtningsmetoden. Den kom under den aktuella perioden främst att riktas mot personer inom den revolutionära vänstern. Telefonkontroll bedömdes som en av de säkraste källorna, eftersom uppgifterna inte förmedlades av någon mellanhand. Samtidigt var man inom säkerhetspolisen medveten om att uppgifterna måste bedömas med försiktighet. Ett skäl till detta var att många av de övervakade misstänkte att de var utsatta för avlyssning och därför försökte dölja centrala uppgifter eller vilseleda polisen. Medlemmarna i DFFG hade således redan år 1966 uppmanats att iaktta viss återhållsamhet vid telefonsamtal, eftersom det kunde vara ”tre på tråden”. Ofta brast det dock i ”signaldisciplinen”.

Telefonkontrollen mot vänsterextremister grundades i regel på misstanke om förberedelse till uppror eller sabotage. Enligt säkerhetspolisens bedömning skulle personerna i fråga inte iscensätta sådan brottslighet under fredsförhållanden, men de misstänktes för att förbereda detta slags kriminalitet inför beredskapstillstånd och krig. I regel inleddes förundersökning med telefonkontroll mot någon ledande person i en revolutionär organisation. Härigenom blev det möjligt att kartlägga dennes nätverk av kontakter, vilket ansågs som viktigt, eftersom ”en person gör inte ensam revolution”. I och för sig hade det, enligt den uppfattning som ett par chefer för säkerhetspolisens operativa verksamhet gett uttryck för, funnits rättsliga förutsättningar för att begära telefonkontroll beträffande samtliga personer inom ett sådant nätverk, men genom att tillvarata överskottsinformation från avlyssningen kunde detta undvaras. Telefonkontroll var nämligen en mycket resurskrävande metod och utnyttjades därför högst selektivt.

I januari 1968 inleddes förundersökning mot tre ledande FNLaktivister i Stockholm, varav två även tillhörde KFML:s ledning,

76 Protokoll 9.12.1977 från regionkonferens för Östra och Bergslagens regioner 19-21.9.1977, 5:720/6, vol. 10, och rapport 19.10.1973?, 15:4/6a, vol. 6:227, SÄPO:s arkiv. Se även Dennis Töllborg: Svartlistning, 1979, s. 46.

med anledning av misstanke om att de tog aktiv del ”i ett pågående förberedelsearbete i samhällsomstörtande syfte, som bedömdes bedrivas inom de extremistiska kommunistiska organisationerna Kommunistiska förbundet och De förenade FNL-grupperna”. De misstänktes också för att ”göra sig skyldiga till samarbete med representanter för främmande makt här i landet och därvid även tagande av utländskt understöd”. Förundersökningen utvidgades sedermera till att omfatta ytterligare några ledande personer inom KFML. Inom ramen för denna förundersökning gav Stockholms rådhusrätt tillstånd till telefonkontroll, förutom av de misstänktas bostadstelefoner, av telefonabonnemang hos Bokhandeln Oktober på Kungsgatan/Holländargatan (januari 1968 – juni 1975), hos det lokala FNL-kontoret på Pålsundsgatan (januari 1968 – april 1972), i FNL-lokalerna på Dalagatan (december 1969 – juli 1970), på Hagagatan (juli 1970 – januari 1971) och på Barrstigen i Bromma (januari 1968 – januari 1970), hos Kafé Marx på Kungsgatan (två abonnemang, varav ett användes av VUF; augusti 1968 – maj 1970), hos KFML:s förbundsexpedition på Tångvägen i Hägersten (januari - maj 1971), hos DFFG:s förbundskontor på S:t Eriksgatan (maj 1971 – december 1972) samt hos SKP:s partiexpedition på Nybrogatan (augusti 1973 – juli 1975). I juni 1975 uppgav SKP:s tidning Gnistan, efter tips från en anställd vid Televerket, att partiets telefoner i Stockholm var avlyssnade, varefter telefonkontrollen avslutades.

I januari 1977 gav Stockholms tingsrätt tillstånd till telefonkontroll mot en person aktiv inom SKP med anledning av misstanke om olovlig underrättelseverksamhet. Inom ramen för denna förundersökning avlyssnades ett abonnemang vid SKP:s partikansli, som var gemensamt för partisekretariatet, under tiden augusti 1977 till december 1978.

Inga åtal följde. Avlyssningens värde torde främst ha legat i all den information som säkerhetspolisen fick om möten, demonstrationer, tendenser inom verksamheten, inre motsättningar, organisatoriska grunddata och inte minst personuppgifter. I den mån uppgifter om privatlivet sparades, tycks det regelmässigt ha ansetts motiverat av sakskäl, t.ex. att en separation föranletts av ideologiska motsättningar.

Den mycket omfattande överskottsinformation som telefonkontrollen mot DFFG och KFML/SKP resulterade i samlades i några fiktiva meddelarakter, varav en gallrades helt år 1982. Men uppgifterna togs också in i sakakter rörande DFFG, KFML och Clarté liksom i ett stort antal personakter som avsåg FNL-aktivister och

KFML:are. Det kunde exempelvis röra sig om beställningar av Gnistan. Rapporter kunde också delges berörda sektioner ute i landet. Avlyssningen åren 1977-78 gav ett rikt flöde av information om SKP:s organisation och verksamhet och det finns också i detta fall fog för uppfattningen att det var partiet snarare än den misstänkte som var föremål för telefonkontroll.

Under åren 1972-75 var några framträdande KFML(r):are i Stockholm föremål för förundersökningar på grund av misstankar om förberedelse till uppror. I samband härmed gav Stockholms tingsrätt tillstånd till telefonkontroll förutom av de misstänktas bostadstelefoner även av abonnemang hos bokhandeln Röda Stjärnan på Verkstadsgatan (maj 1972 – juli 1975) och KFML(r):s expedition på Allhelgonagatan (augusti 1973 – mars 1975). Också överskottsinformation från dessa avlyssningar, t.ex. uppgifter om organisation, propaganda, möten och studiecirklar, samlades i en fiktiv meddelarakt.

I samband med andra förundersökningar beviljade Stockholms tingsrätt under senare delen av 1970-talet tillstånd till telefonkontroll av ett antal personer, innefattande rätt att avlyssna abonnemang hos den anarkistiska organisationen Frihetligt Forum (augusti 1978 – mars 1979), Föreningen Unga Filosofer (oktober 1978 – mars 1979), personer aktiva inom KRUM (oktober 1976 – årsskiftet 1978/79) och Bildbyrån Saftra, som bl.a. levererade material till FiB/Kulturfront (juni – november 1979). I samtliga fall tillvaratog säkerhetspolisen överskottsinformation i särskilda fiktiva meddelarakter.

Göteborgs rådhusrätt beviljade fr.o.m. årsskiftet 1966/67 telefonkontroll mot en funktionär inom VPK på grund av skälig misstanke om spioneri. Enligt säkerhetspolisens PM var det ”uppenbart” att han ”övertagit de utländska förbindelser som tidigare åvilat” den befattningshavare som tidigare varit föremål för telefonkontroll från år 1960. Tillståndet avsåg bl.a. fortsatt avlyssning av ett abonnemang tillhörande DU, fr.o.m. år 1967 VUF, i Göteborg. Härigenom fick man ”gratis koll” på andra partimedlemmar. Denna avlyssning pågick med visst avbrott till oktober 1968. En annan partiarbetare var på grund av misstanke om samma brott föremål för telefonkontroll under två år med början i mars 1967. Förutom hemtelefonen avsåg tillståndet bl.a. Arbetartidningen och Göteborgs Kommunistiska Arbetarkommun.

Också stora delar av den extremistiska vänstern i Göteborg kom i slutet av 1960-talet och i början av 1970-talet att bli föremål för avlyssning. Denna avlyssning grundades inledningsvis på misstan-

kar mot en ledande Göteborgskommunist för spioneri. Förundersökningen mot denne inleddes år 1967 och kom sedermera att omfatta även två framträdande FNL-aktivister och ytterligare en ledande Göteborgskommunist. Inom ramen för denna förundersökning, som lades ned i december 1972, gav Göteborgs tingsrätt tillstånd till telefonkontroll, förutom av de misstänktas bostadstelefoner, av abonnemang hos Danelius´ bokhandel (november 1967 – december 1972), hos KFML (januari 1968 – juli 1970), hos den lokala FNL-gruppens expeditionslokal på Skolgatan (senare Brunnsgatan; april 1968 – juli 1971), hos DFFG:s kontor på Husargatan (augusti 1968 – april 1972), Göteborgs Clartésektion (maj 1969 – december 1971) och tidningen Gnistans redaktionslokal på Nordostpassagen (juli 1970 – december 1971). Några av de misstänkta anslöt sig vid splittringen av KFML till KFML(r), vilket motiverade att tillstånd till telefonkontroll lämnades även beträffande abonnemang hos KFML(r):s tidning Proletären (mars – december 1971) och hos Bokhandeln Röda Stjärnan (december 1970 – december 1971). Som mest var med anledning av misstankarna mot den huvudmisstänkte elva abonnemang föremål för telefonkontroll.

I januari 1972 hade en av de misstänkta, en ledande KFML(r):are, i den nyssnämnda förundersökningen brutits ut ur denna och en separat förundersökning inletts mot denne med anledning av misstanke om förberedelse till uppror. Denna förundersökning utgjorde ramen för en omfattande telefonkontroll riktad mot KFML(r) och därtill anslutna organisationer. Förutom för vissa bostadstelefoner77 gavs tillstånd till avlyssning av abonnemang hos KFML(r):s expedition på Allhelgonagatan i Stockholm (december 1971 – oktober 1975), KFML(r):s förbundslokal (februari 1972 – oktober 1975), Göteborgs Clartésektion/Sveriges Kommunistiska Studentförbund (ml) (december 1971 – april 1975), Bokhandeln Röda Stjärnan (maj 1973 – januari 1974), Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbund (ml) (september 1972 – oktober 1975), Ungkommunistens redaktion (augusti 1973 – januari 1974), Proletärens redaktion (december 1971 – oktober 1975) och partitryckeriet HS-Offset (april – oktober 1975), samtliga med adress Fjärde Långgatan 8 B, samt FNL-kontoret på Skolgatan (december 1971 – september 1972). Sedan, som nämnts, uppgifter rörande telefonavlyssning av SKP och KFML(r) förekommit i pressen som-

77 Det gällde även i några fall personer som i vart fall i formell mening inte var misstänkta för brott, men som i hemmet utförde vissa uppdrag för förbundets räkning och vars telefoner enligt åklagaren kunde komma att användas av den misstänkte; Göteborgs tingsrätt akt H 5/1971.

maren 1975 monterades avlyssningsutrustningen ned av säkerhetsskäl och avlyssningen torde, möjligen med något undantag, inte ha återupptagits inom ramen för denna förundersökning.78

Överskottsinformation från telefonkontrollen av personer med anknytning till KFML och KFML(r) i Göteborg samlades i en fiktiv meddelarakt. Till denna fördes uppgifter om Danelius´ bokhandel, KFML och FNL-gruppen i Göteborg, Gnistans redaktion och tidningen Klasskampen och, så småningom, uppgifter om KFML(r) och särskilt dess kontakter med personer i Stockholm.

Syftet med telefonkontrollen torde inte i första hand ha varit att få till stånd bindande bevis mot den misstänkte. En tidigare säkerhetspolis i Göteborg har således för kommissionen uppgett att, för det fall den misstänkte åtalades och dömdes, det fanns risk för att KFML(r) skulle gå under jorden. Detta vore värre än att ha en öppet verkande organisation som kunde övervakas. Sedan telefonkontrollen upphört konstaterade Göteborgssektionen att ”en ytterst värdefull informationskälla” om partiets omstörtande verksamhet därmed försvunnit.

Även senare förekom telefonkontroll mot en person med anknytning till KFML(r) i Göteborg med anledning av misstankar om förberedelse alternativt stämpling till allmänfarlig ödeläggelse. Inom ramen för denna förundersökning gavs tillstånd till telefonkontroll beträffande bl.a. telefoner hos redaktionerna för tidningarna Klasskampen och Proletären (i båda fallen under tiden november 1976 – maj 1981).

På motsvarande sätt beviljade rådhusrätten i Luleå åren 1969-73 med vissa avbrott telefonkontroll mot ett par kända kommunister på grund av misstänkt spioneri, vilket medförde att Norrskensflammans redaktionstelefoner kunde avlyssnas.79

Under år 1975 insattes med domstols tillstånd telefonkontroll mot en ledande nazist med anledning av misstankar om förberedelse till allmänfarlig ödeläggelse och förberedelse till uppror. Något åtal kom dock inte till stånd.

Telefonkontroll kunde användas som ett komplement till spaning och förtroliga meddelare. Från år 1974 finns det ett exempel på att behovet av kontroll av en meddelares uppgifter liksom av en ”närmare inblick” i vad som skedde inom ett visst område föran-

78 Det förefaller som om KFML(r):s förbundsexpedition var avlyssnad i oktober och november 1975. 79 Luleå tingsrätt står för det enda fall som kommissionen påträffat där en framställning om telefonkontroll avslagits och då med motiveringen att den förebragta utredningen inte gav tillräckligt stöd för skälig brottsmisstanke; Ä 9/72, Luleå tingsrätts arkiv.

ledde kontrasubversionsroteln att med byråchefens godkännande föreslå den berörda sektionen att begära telefonkontroll av ett lämpligt ”objekt”. Någon direkt brottsmisstanke som skulle kunna motivera en telefonkontroll tycks alltså inte ha funnits. Åklagaren ställde sig emellertid avvisande till förslaget, varför det inte kom att genomföras.

Telefonkontroll mot öststatsbeskickningar och andra utländska objekt gav fortsatt upplysningar också om svenska medborgare och organisationer som hade kontakter med befattningshavare där. Vissa sympatisörer med den revolutionära vänstern var också föremål för telefonavlyssning på grund av förbindelser med utländska medborgare och organisationer som kunde bedömas ha terroristanknytning. I dessa fall avlyssnades inte parti- och redaktionslokaler.

Telefonkontrollen avbröts i regel på begäran av säkerhetspolisen, ofta med hänvisning till att den inte tillförde utredningen något nytt eller på grund av att den misstänkte flyttat. Undantagsvis var det åklagaren som, möjligen efter underhandskontakter med domstolen, beslöt att inte begära fortsatt tillstånd till telefonkontroll.

Buggning och andra former av teknisk avlyssning

Som nämnts har säkerhetspoliser vid förhör till kommissionen uppgett att det under 1960-talet förekommit enstaka fall då buggningsoperationer riktats mot svenska medborgare.

Ett sådant fall torde avse Värmlands kommunistiska partidistrikts årskonferens i Folkets Hus i Karlstad den 16 och 17 april 1966. Säkerhetspolisens rapport från denna konferens innehåller ordagranna citat av många anföranden och en polisman har inför kommissionen uppgett att han vid ett tillfälle någon gång under åren 1962-67 deltagit i en buggningsoperation mot en sammankomst med kommunister i Karlstad, varvid en minisändare installerats på vinden till den avlyssnade lokalen.

En större operation riktades mot FNL-rörelsens kontor på Pålsundsgatan i Stockholm. Inom ramen för en förundersökning mot några ledande personer inom FNL-rörelsen och SKP hade Stockholms rådhusrätt, som tidigare redovisats, gett tillstånd till telefonkontroll mot ett abonnemang i lokalen. Någon gång under åren 1968-69 monterade säkerhetspolisen in mikrofoner i väggen i en angränsande lägenhet där också en bandspelare placerades. Mikrofonerna var, enligt vad som uppgetts till kommissionen, troligen installerade under något år, men själva buggningen skall inte ha varit

omfattande. Kvaliteten på bandupptagningarna skall ha varit så dålig att några bandutskrifter sannolikt inte gjordes. Frågan om att sätta in buggning mot FNL-kontoret togs upp med Vinge. Denne har för kommissionen förklarat att han inte minns hur han reagerade eller huruvida någon buggning kom till stånd.

Vidare buggades KFML:s kongress den 4-6 januari 1969 som hölls i Göteborgs stads samlingslokal vid Ärlegatan. Säkerhetspolisens Göteborgssektion hade hyrt lokalen föregående dag, varvid personal från Stockholm installerat mikrofoner. Operationen, som av allt att döma sanktionerats av byråchefen Frånstedt, resulterade i en omfattande rapport och betraktades av säkerhetspolisen som mycket lyckad.80

Sannolikt buggade säkerhetspolisen även DFFG:s kongress i Folkets Hus i Uppsala midsommarhelgen 1969. I säkerhetspolisens rapport från kongressen finns bl.a. refererat av inledningsanförande och debatter. Och en säkerhetspolis har för kommissionen berättat om sin medverkan i en buggningsoperation riktad mot en kongress i Uppsala en väldigt varm helg, en operation som beordrats av chefen för kommunistroteln. Genom en anställd vid Folkets Hus fick polisen i förväg tillgång till lokalen för att installera mikrofoner.

Därefter har, såvitt framkommit, inget fall av buggning i gängse mening skett inom säkerhetspolisens författningsskyddande verksamhet. Till buggning torde emellertid också kunna hänföras avlyssning av vanliga samtal i samband med telefonkontroll. Vid telefonkontroll startar inspelningen så snart luren till den avlyssnade apparaten lyfts. Det är alltså möjligt för säkerhetspolisen att avlyssna samtal i den lokal där telefonen är installerad medan en uppringande väntar på svar eller om någon försummat att lägga på luren ordentligt. Ett sådant fall, där säkerhetspolisen noterade samtalet, är känt från början av 1970-talet i samband med att tillstånd meddelats för telefonkontroll av en vänsterextremist.

Genom FRA:s fjärrspaning erhöll säkerhetspolisen under 1960- och 70-talen vissa uppgifter om FNL-rörelsens och den revolutionära vänsterns kontakter med utlandet.

Samarbete med andra myndigheter

Självfallet samarbetade säkerhetspolisen även under denna period flitigt med andra myndigheter, särskilt den öppna polisen. Exempelvis kan nämnas att det vid förundersökningar mot högerextre-

80 Frånstedt har inför kommissionen förnekat kännedom om denna buggningsoperation.

mister genom förhör och husrannsakningar kunde framkomma värdefull information.

Andra former av inhämtning

Det finns åtskilliga exempel på att handlingar och adressböcker som påträffats i samband med husrannsakan för brott av något slag bedömts vara av intresse för säkerhetspolisen. I sådana fall kunde handlingarna skrivas av eller kopieras och överlämnas dit. Exempelvis inlämnades hösten 1972 en stulen portfölj till säkerhetspolisens sektion i Göteborg. Innehållet hade anknytning till KFML(r) och handlingarna kopierades. Och när en stulen bil våren 1973 återfanns visade det sig att däri förvarades propaganda och en del interna handlingar rörande KFML(r), varvid materialet kopierades.

7.2.3. Samarbete med utländska tjänster

Efter tillkomsten av RPS:s säkerhetsavdelning var det avdelningschefen som ytterst svarade för kontakterna med Danmark och Norge. Samarbetet med Finland liksom med icke nordiska västländer sköttes däremot av chefen för den operativa byrån. I stor utsträckning gick dock kontakterna med den finländska skyddspolisen via Luleåsektionen. Denna sektion samarbetade även med den norska säkerhetspolisen. Det gjorde i viss mån även Göteborgssektionen som också hade kontakt med dansk säkerhetspolis.81 Det nordiska informationsutbytet på författningsskyddets område fortsatte inledningsvis enligt samma mönster som tidigare, dock med den skillnaden att det inte längre var de traditionella kommunistpartierna som främst var av intresse.

I stället var det huvudsakligen de maoistiska och trotskistiska organisationernas verksamhet som uppmärksammades. Säkerhetspolisen lämnade på begäran uppgifter om främst ledande svenska ”kineskommunister”, någon gång med signalement i syfte att möjliggöra spaning mot vederbörande i samband med resa till ett annat nordiskt land. Man delade information om resor till t.ex. Albanien och Kuba och utbytte erfarenheter av t.ex. ”politisk militärtjänstgöring” och misstänkta militära sabotage. Efter hand kom terroristfrågor att stå för en ökande andel av informationsutbytet. Kontak-

81 Däremot har det förnekats att Malmösektionen under 1970-talet samarbetade med sina danska kolleger rörande partipolitisk extremism

ter mellan misstänkta terrorister och nordiska medborgare med extrema vänstersympatier uppmärksammades. Man informerade också varandra om den offentliga kritik som riktades mot säkerhetstjänsterna. Vid sidan av korrespondensen fortsatte de personliga kontakterna mellan säkerhetspoliser, bl.a. vid kommissariemöten.82Under 1970-talet blev det vanligare med sektorsvisa möten, t.ex. rörande internationell terrorism.83

Sedan P G Vinge tillträtt som chef för säkerhetspolisen förändrades inställningen till internationellt samarbete och direkt eller indirekt inleddes ett samarbete med flera västländer.84 Beslut om inledandet av sådana kontakter fattades självständigt av avdelningschefen eller av den byråchef som svarade för utlandssamarbetet. Från sommaren 1977 deltog säkerhetspolisen i det internationella samarbetet mot terrorism, som innefattade utväxling av upplysningar rörande arabisk terrorism (Kilowattnätet) och icke-arabisk terrorism (Megatonnätet, även benämnt Watt). Detta samarbete hade upprättats redan i början av 1970-talet och omfattade år 1977 ett femtontal västländer.85

Samlingsakterna rörande det internationella samarbetet är gallrade för tiden fram till år 1982, varför det är svårt att få en bild av samarbetets omfattning och inriktning. Enligt uppgift av Olof Frånstedt som fram till år 1978 svarade för samarbetet lämnades inte uppgifter ut om svenska medborgare, en policy som godtogs av de utländska samarbetspartnerna. Däremot mottog säkerhetspolisen uppgifter om svenska medborgare från de samarbetande tjänsterna. Frånstedts efterträdare Per-Göran Näss har förklarat att han inte kan minnas att det förekom något samarbete med ickenordiska tjänster såvitt avsåg kontrasubversion. Kommissionen har emellertid kunnat konstatera ett par fall under 1970-talet då säker-

82 T.ex. H 84/66, 26.10.1966, referat från nordiskt kommissariemöte i Köpenhamn vid vilket diskuterades bl.a. ”fjärde internationalens” verksamhet, insamlingar till ”Vietcong” och ”kartoteksdebatten”, F 2B, vol. 9, B 34/71, 6.4.1971, inbjudan till nordiskt kommissariemöte i Oslo vid vilket skulle diskuteras bl.a. ”Kommunistiskt inflytande i massmedierna: press, publikationer, TV, radio och film i Norden”, F 1C, vol. 5, SD 21/74, 22.7.1974, protokoll från nordiskt kommissariemöte i Köpenhamn 18-19.6.1974, varvid diskuterades bl.a. samarbete mellan arabiska terroristorganisationer å ena sidan och vänster- och högerextremistiska grupper i Norden å den andra, F 2C, vol. 9, samt odaterade program för nordiska kommissariemöten dels 1-2.6.1977 vid vilket skulle diskuteras bl.a. vänsterextremistisk verksamhet och terror, dels 5-6.6.1980 vid vilket skulle diskuteras bl.a. internationell kommunism och subversion och dels 20-21.8.1981 vid vilket skulle diskuteras bl.a. internationella kommunistiska frontorganisationer samt nynazismen, F 5, vol. 1, SÄPO:s arkiv 83 Bergh och Eriksen: a.a., del 2, s. 517 84 Thede Palms dagbok 10.7.1964, KrA 85 Jfr Bergh och Eriksen a.a. del 2, s. 443

hetspolisen med all sannolikhet lämnade ut uppgifter om några ledande vänsterextremister till europeiska samarbetspartner.

I detta sammanhang finns det anledning att beröra uppgifter som förekommit inom säkerhetspolisen om att en mikrofilmskopia av flexoremsorna till centralregistret skulle ha överlämnats till en svensk ambassad utomlands eller till en utländsk säkerhetstjänst. Det står klart att flexoregistret på order av Vinge fotograferades under senare delen av 1960-talet, sannolikt år 1966. Anledningen härtill var enligt Frånstedt att de gemensamma stabsplatserna för civil- och militärbefälhavarna i Övre Norrland, Öst och Syd i ett krisläge skulle kunna ges tillgång till varsin kopia. Fotograferingen företogs på kvällstid för att inte störa det ordinarie arbetet. Enligt rykten skulle fem kopior av filmerna ha framställts. Holmér har uppgett att han, då en befattningshavare berättade för honom om kopiorna, lyckades spåra fyra av dessa kopior och lät förstöra dem. Han säger sig misstänka att den femte kopian skulle ha överlämnats till CIA. Såväl Vinge som Frånstedt har bestämt förnekat att någon kopia skulle ha lämnats till främmande makt eller för förvaring hos svensk ambassad utomlands. Sven-Åke Hjälmroth har förklarat att också han hört ett ”diffust rykte” om att en kopia av en mikrofilm av flexoregistret skulle ha överlämnats till främmande makt. Han uppfattade inte uppgiften som seriös utan som ett utslag av den rivalitet som fanns inom avdelningen.

Vissa uppgifter tyder på att det förekom ytterligare en fotografering av registret något eller några år senare i samband med att centralregistret lades över på data och att vid detta tillfälle fotografering skedde med två kameror, varav en för mikrofiche. En av de befattningshavare som deltog i arbetet har uppgett att avsikten sades vara att framställa en säkerhetskopia av registret att ha till hands, om detta kom till skada vid brand eller sabotage. Denne befattningshavare har också gjort gällande att en av hans medarbetare senare sagt sig ha sett en kopia av filmerna hos FBI omkring år 1990, ett påstående som den sistnämnde bestämt förnekat.

Kommissionen anser sig inte kunna dra några säkra slutsatser i frågan om en mikrofilmskopia av registret förts utomlands. Några skriftliga belägg som skulle tyda på att så varit fallet har emellertid inte påträffats. Tvärtom har i en gallringspromemoria från år 1972 angetts att samtliga fotografier av flexoregistret förstörts.86

86 PM ang. föstöring av beredskapsregistret 18.5.1972, Ö V, vol. 1, SÄPO:s arkiv

7.2.4. Bearbetning och registrering

I bearbetningen ingick att utarbeta sammanställningar och hotbildsanalyser rörande ytterlighetsorganisationerna. Som exempel härpå kan nämnas en tämligen omfattande sammanställning för säkerhetspolisens interna bruk om de nazistiska och högerextremistiska organisationerna som gavs ut år 1966. Sammanställningen innehöll uppgifter om organisationerna och om ledande personer inom respektive rörelse på central och lokal nivå.

I början av 1970-talet upprättades mallar för regionernas kvartalsrapporter rörande ytterlighetsorganisationerna. Dessa ger en uppfattning om vad säkerhetspolisen önskade klarlägga. Som exempel på rubriker kan nämnas ”Ekonomi och affärsverksamhet”, ”Studieverksamhet”, ”Anställda i offentlig tjänst” (med underrubrikerna ”Massmedier” och ”Myndigheter”), ”Internationella kontakter”, ”Propaganda” (med bl.a. följande underrubriker: ”Försäljningar av tidningar” och ”Offentliga möten och demonstrationer”) och ”Aktioner” (med bl.a. underrubrikerna ”Facklig verksamhet, vilda strejker, celler/grupper på arbetsplatser”, ”Verksamhet bland värnpliktiga, celler/grupper vid förband” och ”Våld i samband med demonstration/ockupation”.87

En viktig del av bearbetningen utgjordes av registerföringen. I övrigt skall enligt uppgift bearbetningen ha försummats, eftersom de operativa uppgifterna prioriterades.

Registreringsbestämmelser

Den parlamentariska nämnden i Wennerströmaffären

Den parlamentariska nämnden i Wennerströmaffären framhöll i sitt slutbetänkande att säkerhetspolisens register hade den dubbla funktionen att vara till hjälp vid säkerhetspolisens egen verksamhet för att uppdaga och förhindra brott mot rikets säkerhet och att tillhandagå myndigheter med behövliga uppgifter i samband med personalkontroll. Enligt nämnden skulle det vara ytterst vanskligt att lämna några direktiv om vilka uppgifter som fick föras in i registret.

87 Se t.ex. Kvartalsrapport för Stockholms stad och län första kvartalet 1974, 15:4/5a, vol. 21:73, SÄPO:s arkiv. I december 1974 påminde ledningen för RPS/Säk att dessa mallar måste följas, protokoll 8.1.1975 från arbetsmöte rörande uppföljningen av de politiska ytterlighetspartiernas verksamhet m.m. 10-12.12.1974, 5:720/6, vol. 6:50, SÄPO:s arkiv

Framgången vid spaning mot säkerhetshotande verksamhet kunde nämligen ha sin grund i noteringar, som från början var dåligt underbyggda eller förefallit vara av ringa vikt, men som fick värde då de i en förändrad situation ställdes samman med andra uppgifter.

Det var enligt den parlamentariska nämnden också nödvändigt att ta hänsyn till att den internationella underrättelseverksamheten skiftade mål och medel, varför det kunde vara förhastat att upphöra med registreringen av en viss riskfaktor. Om denna riskfaktor senare åter blev intressant, kunde de luckor som uppstått i registreringen under mellantiden vålla olägenheter. Exempel på detta fanns enligt nämndens mening och den pekade på att man vid tiden för nämndens arbete i slutet av 1960-talet, i motsats till på 1930-talet, kunde anse det tämligen ointressant att registrera nazister och andra fascistiska ytterlighetselement, men att det inte kunde uteslutas att bedömningen kunde bli en annan i en framtid. Det moderna samhällets sårbarhet gjorde dessutom att även en liten grupp fanatiker kunde vålla oerhörda skador.

Vidare ansåg den parlamentariska nämnden att personalkontrollen skulle bli mer tillförlitlig, om säkerhetspolisen hade möjlighet att utan inskränkningar registrera alla omständigheter som bedömdes kunna bidra till att skapa en säkerhetsrisk. Att medarbetare kunde lita på varandras lojalitet var viktigt för det förtroendefulla samarbetet inom försvaret, förvaltning och försvarsindustri.

Den parlamentariska nämnden tog också upp frågan om s.k. åsiktsregistrering. Utgångspunkten för all bedömning av politiska ytterlighetsriktningar måste enligt nämnden vara en prövning av om deras anhängare kunde antas utgöra ett hot mot vår medborgarfrihet och demokratiska samhällsordning. Denna prövning kunde inte inskränkas till att avse dessa ytterlighetsriktningars utåt tillkännagivna avsikter och program, utan måste inriktas på en mer djupgående bedömning av om de verkliga ambitionerna var eller kunde bli ett hot mot rikets säkerhet. Det var därvid nödvändigt att beakta att olika anhängare inom ett och samma ytterlighetsparti kunde ha olika långtgående syften. Sådana grupperingar och fraktioner kunde förekomma öppet eller fördolt. I allmänhet var det väl, enligt nämnden, så att många anhängare sympatiserade med partiets allmänna program men ändå var lojala mot samhällsordningen. Men det kunde finnas andra anhängare vars lojalitet i detta hänseende med fog kunde ifrågasättas. Förekomsten av politiskt betingade samhällsrisker inom en politisk grupp eller ett politiskt parti kunde leda till att uppmärksamhet måste ägnas åt gruppen eller partiet som helhet.

Enligt den parlamentariska nämndens mening hade man både i Sverige och utomlands erfarenhet av att kommunistisk aktivitet och inspiration förekommit i samband med spionageaffärer. Politiska sympatisörer spelade därvid också en betydelsefull roll. Det fanns också, tillade nämnden, mycket som tydde på att man från kommunistiskt håll medvetet försökte infiltrera polismyndigheter och andra myndigheter av särskild vikt för rikets säkerhet. Exempelvis hade skrivbiträdesbefattningar och liknande tjänster hos säkerhetspolisen sökts av personer med påvisbar kommunistanknytning. Bakom sådana systematiska infiltrationsförsök mot säkerhetstjänsten och försvaret måste enligt nämndens mening ligga avsikter som inte var förenliga med rikets intressen. Särskilt oroväckande fann nämnden detta vara med tanke på den skada illojala personer på vitala poster inom totalförsvaret kunde vålla för riket i en kritisk situation. Vad som hade framkommit talade enligt nämndens mening starkt för att den särskilda uppmärksamhet som ägnades de politiska ytterlighetsriktningarna borde bestå. Om man motsatte sig registrering, torde man ha att acceptera att det i en kritisk situation skulle komma att finnas kommunister eller fascister på flera viktiga poster inom totalförsvaret.

Den parlamentariska nämnden ansåg det inte påkallat med föreskrifter för säkerhetspolisens registreringar utöver vad som stadgades i lagen om polisregister, vare sig när det gällde anknytning till politiska ytterlighetspartier eller annars.

1969 års personalkontrollkungörelse och dess tillämpningsföreskrifter

I samband med att regeringen i början av 1968 offentliggjorde den parlamentariska nämndens betänkande utfärdades en kommuniké som klargjorde att regeringen intog en mer restriktiv inställning än nämnden till registreringsfrågan. Grunden för registrering låg enligt statsministern inte i den politiska uppfattningen som sådan utan var och förblev risken för samhällsfientlig verksamhet. Uppgifter om medlemskap i ett ytterlighetsparti skulle inte registreras automatiskt utan endast då särskilda skäl förelåg. Den socialdemokratiska riksdagsgruppen ställde sig bakom regeringen i denna fråga. I juni 1969 beslutade regeringen om en personalkontrollkungörelse (1969:446) som trädde i kraft den 1 oktober samma år. Här-

igenom upphävdes såväl 1961 års personalkontrollbestämmelser som registreringsdirektiven i HA 30. I 2 § kungörelsen föreskrevs att anteckning i säkerhetspolisens register för hindrande och uppdagande av brott inte fick göras enbart av det skälet att någon genom tillhörighet till organisation eller på annat sätt hade gett uttryck för politisk uppfattning.

Hemlig tjänsteföreskrift 15 Med anledning av personalkontrollkungörelsen utfärdade RPS styrelse anvisningar om anteckningar i säkerhetspolisens register, Hemlig tjänsteföreskrift (HT)15, att gälla fr.o.m. den 1 oktober 1969. Innan föreskriften slutligt antogs av styrelsen hade ett utkast underställts justitieminister Herman Kling, som genom att teckna sin signatur på utkastet ansågs ha lämnat det utan erinran. Föreskriften var utformad som ett åliggande för föreståndarna för säkerhetspolisens olika sektioner att till avdelningen insända uppgifter om personer vilka dömts eller misstänktes för brott som angavs i 9 § kungörelsen88 eller som genom sin verksamhet eller eljest kunde befaras delta i sådana handlingar. I föreskrifterna angavs att vid bedömningen av det sista ledet skulle beaktas sådana förhållanden som att en person

1 medverkar i rörelse som syftar till att undergräva det demokratiska statsskickets bestånd eller rikets ställning som oberoende stat, 2 har eller har haft förbindelse med främmande makt på sådant sätt att det kan sättas i samband med landsskadlig verksamhet, 3 i ledande ställning eller eljest aktivt bedriver för totalförsvaret väsentlig skadlig verksamhet, 4 tillhör utländsk revolutionär organisation eller går sådan organisations ärenden och i denna egenskap i riket utövar verksamhet som ej är förenlig med svenska säkerhetsintressen, 5 innehar anställning av betydelse för rikets säkerhet och som gjort sig känd för alkohol- eller narkotikamissbruk eller ådaga-

88 Paragrafen hade följande lydelse: Beträffande den som innehar eller avses tillträda tjänst i skyddsklass 2 får rikspolisstyrelsen lämna ut uppgift ur säkerhetsavdelningens register om att han

1. dömts eller är misstänkt för brott som avses i 1 § lagen den 21 mars 1952 (98) med särskilda bestämmleser om tvångsmedel i vissa brottmål eller för brott som avses i 13 kap. 7 eller 8 § brottsbalken eller försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott,

2. eljest dömts för eller är misstänkt för sådan handling eller försök eller förberedelse därtill som innefattar brott mot rikets säkerhet eller som är ägnad att undergräva det demokratiska samhällets bestånd eller rikets ställning som oberoende stat, eller

3. genom sin verksamhet eller eljest kan befaras vara beredd att deltaga i sådan handling som avses under 1 eller 2.

lagt sådana grova karaktärsfel att kravet på betryggande pålitlighet ej kan vara fyllt, 6 eller eljest företar eller företagit åtgärd som från säkerhetssynpunkt måste anses anmärkningsvärd.

Det ankom på chefen för registerroteln att slutligt avgöra om registrering av insända uppgifter skulle ske eller inte. Vid tveksamhet skulle frågan om registrering underställas avdelningschefen.

I förevarande sammanhang är det främst punkterna 1 och 3 som är av intresse. Bestämmelsen i punkt 1 tog naturligtvis sikte på ytterlighetsorganisationer på vänster- och högerkanten medan punkt 3 avsåg försvarsfientliga organisationer. Inom säkerhetspolisen ansåg man att frågan om hur bestämmelserna närmare skulle förstås blev en uppgift för Rikspolisstyrelsens parlamentariskt sammansatta styrelse att tolka.89 Några sådana tolkningsbesked har emellertid inte påträffats.

Hemlig tjänsteföreskrift 16 Då Holmér den 1 juli 1970 efterträdde Vinge som chef för säkerhetsavdelningen såg han som en av sina första uppgifter att utarbeta nya tillämpningsföreskrifter. Rikspolisstyrelsens styrelse fastställde den 17 december 1970 de nya anvisningarna (HT 16) att gälla fr.o.m. den 1 januari 1971.

I anvisningarna framhölls att säkerhetspolisens register skulle tjäna såväl som ett spaningsregister som ett hjälpmedel för personalkontroll. Om registrering av personer på grund av politiskt engagemang anfördes, sedan ”förbudet mot åsiktsregistrering” i 2 § personalkontrollkungörelsen redovisats, följande.

Det är emellertid ett välkänt faktum att vissa politiska ytterlighetsriktningar företräder meningar som syftar till att omstörta det demokratiska samhället med våldsamma medel. Risken att medlem i eller sympatisör med sådan organisation är beredd att deltaga i samhällsfientlig verksamhet är uppenbar. Sådan person måste därför kontrolleras av säkerhetstjänsten. Grunden för registrering ligger dock inte i den politiska uppfattningen som sådan utan är och förblir risken för samhällsfientlig verksamhet. Styrelsen har fastställt vilka organisationer som nu kan bedömas företräda sådana samhällsfientliga meningsriktningar. Se bilaga 1.

89 Protokoll från föreståndarmöte 4-7.11.1969, HSC 660/69, SÄPO:s arkiv

Det kan emellertid självfallet förekomma att en person kan vara medlem i eller sympatisör med sådan organisation utan att därför vara beredd att deltaga i samhällsfientlig verksamhet. Därest detta står klart skall han inte registreras. Tilläggas må att en person tillhörande annat politiskt parti än de i bilaga 1 angivna självfallet kan ha sådan samhällsfarlig inställning att han bör registreras.

I bilaga 1 upptogs under fem rubriker ett tjugotal organisationer enligt följande.

A REVOLUTIONÄRA ORGANISATIONER 1 Kommunistiska Förbundet Marxist-leninisterna /KFML och KFML(r)/ Häri inbegripes de förenade FNL-grupperna (DFFG), dock endast i den mån dessa fungerar som rekryteringsbas för KFML. 2 Marxist-leninistiska kampförbundet (Stödorganisation för KFML) 3 Svenska Clartéförbundet 4 Studerande för ett demokratiskt samhälle (SDS) 5 PAX-VCO i Lund

B ANARKISTISKA ORGANISATIONER 1 Svenska Anarkistförbundet 2 Kommittén för lika lön 3 Anarkistfederationen i Sverige 4 Anarkisterna i Stockholm

C TROTSKISTISKA ORGANISATIONER 1 4:e internationalen 2 Bolsjevikgruppen 3 Fria Fackföreningsfolket (FFF) 4 Förbundet Kommunist 5 Kommunistiska Arbetsgruppen 6 Marxistiska Arbetsgruppen i Hägersten 7 Revolutionära Marxister

D NAZISTISKA ORGANISATIONER 1 Nordiska Rikspartiet 2 Frisinnade Unionspartiet/Nordisk Ungdom 3 Nysvenska rörelsen

E VÄRNPLIKTSVÄGRARORGANISATIONER 1 Motståndsgruppen

Vidare framhölls om införandet av uppgifter i register följande.

Det är betydelsefullt att endast objektivt och sakligt grundade uppgifter antecknas i registret. Det måste emellertid samtidigt framhållas att det många gånger är nödvändigt att registrera även svaga misstankar. Ofta kan det vara fråga om obekräftade uppgifter från personer vilkas trovärdighet i allmänhet eller i det enskilda fallet inte kan bedömas.

Även dåligt underbyggda uppgifter eller uppgifter av ringa vikt kan vara betydelsefulla för spaningsarbetet och kan också registreras. När det gäller sådana uppgifter bör emellertid särskild försiktighet visas och all nödig hänsyn tas till medborgarnas personliga integritet.

Det angavs vidare att inte endast säkerhetspolisens centrala register utan även de lokala registren skulle omfattas av bestämmelserna. Dock förelåg inte hinder mot att utredningsmännen förde minnesanteckningar eller enklare kortregister. Sådana anteckningar var att anse som arbetsmaterial, vilket skulle förstöras så snart det inte längre behövdes. I själva registreringsfrågan innebar anvisningarna inte något nytt. Enligt uppgift skall Holmér också ha beslutat att personer under 15 år inte fick registreras.

Det är tveksamt om det radikala kårpartiet SDS i Lund och värnpliktsvägrarorganisationen Motståndsgruppen alltjämt existerade vid tiden för anvisningarnas ikraftträdande. Inte heller den Fredspolitiska föreningen PAX bedrev vid denna tid någon särskilt omfattande verksamhet och i november 1971 offentliggjordes att föreningen upphört. Att de fyra anarkistiska organisationerna togs upp på listan, trots att de inte antagit handlingsprogram med omstörtande budskap, förklaras troligen av att anarkister kort dessförinnan varit aktuella i samband med en husockupation i Stockholm. På den trotskistiska sidan synes alla kända organisationer, varav flertalet tillkommit i slutet av 1960-talet, ha tagits upp på listan. En bidragande orsak härtill var att flera av de ledande personerna hade utländsk bakgrund. Om Kommunistiska Arbetsgruppen90 och Marxistiska Arbetsgruppen i Hägersten är över huvud taget föga känt. Spänningar inom den svenska trotskismen ledde snart till för-

90 En organisation med snarlikt namn var Kommunistiska Arbetsgrupperna (KAG) som existerade åren 1971 och 1972.

ändringar i floran av organisationer. Revolutionära marxister och Bolsjevikgruppen slog sig i januari 1971 samman till Revolutionära Marxisters Förbund, som var den svenska sektionen av Fjärde Internationalen.91 Fria Fackföreningsfolket kom inte att bli föremål för någon mer omfattande övervakning innan organisationen upplöstes våren 1972. Förbundet Kommunist, som utgjorde en utbrytning ur Marxist-leninistiska kampförbundet, kom emellertid att bestå fram till årsskiftet 1981/82. Frisinnade unionspartiet var att beteckna som ett ”enmansparti”, om vilket det vid denna tid fanns mycket lite att rapportera. Partiet hade dock hållit enstaka möten och drivit en affischkampanj år 1971 och Nordisk ungdom hade samma år genomfört en propagandaturné i Värmland och Dalarna.

Regeringens öppna föreskrifter den 22 september 1972 I mars 1972 avslöjades att säkerhetstjänsterna övervakat värnpliktskonferensen i Örebro. JO företog en omfattande utredning av detta och andra ärenden med anknytning till påstådd åsiktsregistrering. Genom JO:s beslut avslöjades existensen av (om än inte det fullständiga innehållet i) HT 16.92 JO fann att tjänsteföreskriften stod i god överensstämmelse med föreskrifterna i personalkontrollkungörelsen och att påståendena om politisk åsiktsregistrering saknade fog. Justitieminister Geijer och därmed regeringen gjorde emellertid en annan tolkning av bestämmelserna. Regeringen förordnade den 22 september 1972 (SFS 1972 ) om en ändrad lydelse av 2 § personalkontrollkungörelsen. Ändringen innebar att regeringen från RPS styrelse skulle ta över uppgiften att meddela föreskrifter angående tillämpningen av bestämmelsen om förbud mot anteckning i polisregistret enbart av det skälet att någon genom tillhörighet till organisation eller på annat sätt gett uttryck för politisk uppfattning. Vidare ändrades formuleringen av 9 § 2 punkten i kungörelsen.93

Regeringen tillställde samma dag RPS ett brev med nya öppna föreskrifter för säkerhetsavdelningens verksamhet. Regeringen konstaterade inledningsvis att det i vårt land fanns organisationer och grupper som bedrev politisk verksamhet som innebar att våld, hot eller tvång utnyttjades eller kunde komma att utnyttjas som medel att uppnå de politiska syftena. Härefter fortsatte regeringen.

91 Fjärde internationalen var beteckningen på den internationella trotskistiska organisationen med säte i Bryssel. 92 JO:s ämbetsberättelse år 1973 s. 43 ff. 93 Ny lydelse: 2. eljest dömts för eller är misstänkt för sådan handling eller försök eller förberedelse därtill som innefattar brott mot rikets säkerhet eller som är ägnad att med våld förändra det demokratiska samhällets bestånd eller påverka rikets ställning som oberoende stat.

Vissa organisationer har i antaget program angivit att organisationen skall verka för att omvandla samhället med våld. En stor del av sådana organisationers medlemmar kan emellertid antas aldrig komma att medverka till att vad som sålunda uttalats i programmet förverkligas. Enbart tillhörigheten till sådan organisation skall därför inte utgöra skäl att anteckna någon i säkerhetsavdelningens polisregister. Anteckning får dock ske, om någon medlem i eller sympatisör med sådan organisation genom sina åtgärder har givit anledning till misstanke att han kan vara beredd att deltaga i verksamhet som innebär fara för rikets säkerhet eller som syftar till och är ägnad att med våld förändra det demokratiska statsskicket eller påverka rikets ställning som oberoende stat.

Vidare finns organisationer eller grupper som kan befaras här i riket eller i andra stater bedriva eller har bedrivit politisk omstörtningsverksamhet vari ingår utnyttjande av våld, hot eller tvång som medel. Uppgift om medlem i eller sympatisör med sådan organisation eller grupp skall antecknas i säkerhetsavdelningens polisregister.

Av en presskommuniké samma dag framgick att regeringen med den första gruppen avsåg svenska organisationer, där medlemmar och sympatisörer under vissa förutsättningar fick registreras, och med den andra gruppen avsåg utländska terroristorganisationer, vars medlemmar och sympatisörer alltså skulle registreras. Bestämmelsen ger intryck av att regeringen krävde att de revolutionära partierna skulle ha manifesterat sin revolutionära inriktning i ett antaget skriftligt program. Det framgick inte vilka åtgärder som skulle konstituera en viss medlem eller sympatisör som samhällsfarlig och därmed möjlig att registrera. Kravet på bevisningens styrka ställdes lågt. ”Anledning till” är det lägsta krav på brottsmisstanke som används i rättegångsbalken. Denna misstankegrad motsvarar vad som fordras för att en förundersökning skall få inledas.94

I en PM från oktober 1972 konstaterade Holmér att regeringens direktiv innebar väsentligt förändrade förutsättningar för registrering av medlemmar i eller sympatisörer med revolutionära organisationer. Sådana personer skulle inte längre presumeras vara farliga och registreras. Registrering fick ske först när vederbörande utöver medlemskapet eller sympatibevisen genom sina åtgärder gett an-

94 Registernämnden: Personalkontroll s. 43 f.

ledning till misstanke. Holmér ansåg att de organisationer som verkade för revolution i Sverige agerade på gränsen till det straffbara området för förberedelse till uppror. Därtill kom att misstankar om annan brottslighet såsom tagande av utländskt understöd eller anstiftan av lydnadsbrott kunde vara aktuella. Han konstaterade vidare att de aktiviteter som dittills medfört registrering endast på någon punkt motsvarade de nya direktiven. Sammanfattningsvis konstaterade Holmér

att nuvarande revolutionära organisationer i Sverige i huvudsak agerar utanför det straffbara området att den hittillsvarande registrerade aktiviteten hos medlemmar och sympatisörer i huvudsak är av tämligen enkel beskaffenhet att Kungl Maj:ts nya direktiv med något undantag innebär att de nu registrerade personerna med olika anknytningar till revolutionära organisationer skall avföras ur registret att personalkontrollen under år 1971 endast i 0,1 % av alla fall ledde till resultat, om man med resultat menar ”träff” i säkerhetsavdelningens register att denna procentsats ytterligare kommer att sjunka med de nya direktiven.

95

Det var, menade Holmér, angeläget att följa de revolutionära grupperna. För det första ”måste utvecklingstendenser, eventuell militarisering, samverkan med främmande makt och liknande förhållanden” observeras. En sådan kontroll kunde i och för sig utföras ”utan kännedom om en organisations medlemstal och utan personkännedom”. Det andra skälet var att förhindra infiltration inom totalförsvaret vilket förutsatte personalkontroll. Om nivån för registrering ställdes för högt riskerade man att förlora ”den egentliga vinsten” med personalkontroll. 96

1973 års hemliga regeringsföreskrifter I en skrivelse till regeringen i december 1972 hemställde RPS att regeringen dels skulle fastställa vilka organisationer och grupper som skulle omfattas av föreskrifternas avsnitt om revolutionära

95 PM ang. tillämpning av personalkontrollkungörelsen m.m. 17.10.1972, F I, vol. 1, SÄPO:s arkiv 96 Ibid. F. rikspolischefen Carl Persson har i sina memoarer uppgett att han var starkt kritisk till regeringens föreskrifter som alltför starkt skulle binda RPS/Säk, men att justitieminister Lennart Geijer, statssekreteraren Ove Rainer och Holmér menat att säkerhetspolisen i praktiken skulle kunna fortsätta arbeta som förut.; Persson: Utan omsvep, s. 204 f och 268

partier och terrororganisationer, dels utfärda ytterligare föreskrifter angående tillämpningen av 2 § personalkontrollkungörelsen. Den 27 april 1973 utfärdade regeringen tilläggsföreskrifter till 2 § personalkontrollkungörelsen. 97 Föreskrifterna skulle behandlas som kvalificerat hemliga, dvs. handlingen ansågs vara av synnerlig betydelse för rikets säkerhet och frågan om dess utlämnande skulle prövas av justitieministern. I föreskrifterna angavs att säkerhetspolisen skulle ägna särskild uppmärksamhet åt verksamhet som bedrevs av följande revolutionära organisationer: SKP, Svenska Clartéförbundet, KFML(r) inbegripet även ungdomsförbundet SKU(M-L) och studentförbundet SKS (m-l), MLK, FK, RMF, Nordiska rikspartiet och Demokratisk allians. Om säkerhetspolisen ansåg att någon annan politisk organisation eller grupp borde ägnas särskild uppmärksamhet från säkerhetssynpunkt, skulle saken omedelbart anmälas till regeringen.

Frågan om vilka eller vad slags åtgärder som skulle kunna föranleda att en enskild person antecknades i säkerhetspolisens register kunde enligt regeringen inte besvaras generellt och uttömmande utan måste i princip avgöras från fall till fall. Vid bedömningen skulle emellertid följande riktlinjer gälla.

Den som är medlem i eller eljest knuten till organisation av nu angett slag får antecknas i registret, om han

a) har lagförts för brottslig handling som innefattat användande av våld, hot eller tvång, om det ej är uppenbart att gärningen saknar samband med den dömdes politiska verksamhet,

b) har medverkat till bildande av hemliga celler på arbetsplatser eller militärförband eller ingår eller har ingått i sådan cell,

c) har anstiftat eller eljest spelat en framträdande roll vid ockupation av byggnad eller i samband med annan liknande lagstridig handling,

d) har använt våld, hot eller tvång i samband med avtalsstridig aktion på arbetsplats,

e) har uppträtt vid demonstration med vapen, batong eller annat liknande tillhygge,

97 Ett tidigare utkast till föreskrifter hade under remissbehandlingen utsatts för mycket skarp kritik från Fst/Säk; se Registernämnden Personalkontroll s. 44 f.

f) har undergått utbildning i partiskola eller eljest för verksamhet som syftar till att omvandla samhället med våld,

g) intar eller har intagit en ledande ställning inom organisationen.

Vidare föreskrevs att åtgärd som endast innefattade ett utövande av sedvanlig föreningsverksamhet inte skulle föranleda anteckning i registret och att till sådan verksamhet hörde deltagande i föreningsmöten. Om, tillades det, anteckning i registret av annan anledning än som angetts under a) – g) borde ske, skulle principfrågan hänskjutas till RPS:s styrelse för avgörande. Beslutade styrelsen att anteckning skulle ske, skulle beslutet omedelbart anmälas till regeringen.

Det angavs också att, om det i säkerhetsavdelningens register fanns äldre anteckning, som inte skulle ha fått göras, om de nu meddelade föreskrifterna hade iakttagits, anteckningen omedelbart skulle avföras ur registret.

Rikspolischefen ålades att kvartalsvis till justitieministern lämna en översiktlig redogörelse för de uppgifter som under kvartalet hade tillförts registret eller av