Prop. 1946:376
('med förslag till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 6 och 12 §§ handelsbaden',)
Kungl. Maj.ts proposition nr 376.
1
Nr 376.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 17 kap. 6 och 12 §§ handelsbaden; given Stockholms slott den 8 november 1946.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att an taga härvid fogat förslag till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 6 och 12 §§ handelsbaden.
GUSTAF.
Herman Zetterberg.
Bihang till riksdagens protokoll 19i6. 1 sami. Nr 376.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 376.
Förslag
till
lag
om ändrad lydelse av 17 kap. 6 och 12 §§ handelsbaden.
Härigenom förordnas, att 17 kap. 6 och 12 §§ handelsbaden1 skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
6
§.
Den, som äger rätt till tionde, ränta
eller annan sådan avgäld av fast egen
dom, njute ock företräde till betalning
ur egendomen, i vems hand den vara
må, där ej avgälden stått inne längre
än ett år efter förfallodagen. Företräde
till betalning som nyss sagts äge jäm
väl kommun eller annan menighet för
fastighetsskatt, vilken skall utgå för
fast egendom och utgöras av den, som
innehaft egendomen med äganderätt
eller ock med fideikommissrätt eller
eljest på grund av testamente. Samma
förmånsrätt tillkomme ock jordägare,
som åt annan upplåtit sin fasta egen
dom, i de denne tillhöriga lösören och
byggnader, som å egendomen finnas,
samt, där tomträtt eller vattenfallsrätt
eller besittningsrätt för obegränsad
tid (åborätt) enligt lagen om upplå
telse under åborätt av viss jord upp
låtits, i den upplåtna rättigheten med
vad därtill hör, för arrende eller av
gäld, som till jordägaren skall utgå,
samt för jordägaren åliggande ut
skyld eller annan avgift, som bort av
egendomens innehavare gäldas, dock
ej för fordran, som förfallit till be
talning tidigare än ett år före utmät
ning eller, vid konkurs, före konkurs
ansökningens ingivande, så ock för
(Föreslagen lydelse)
6
§.
Den, som äger rätt till tionde, ränta
eller annan sådan avgäld av fast
egendom, njute ock företräde till be
talning ur egendomen, i vems hand
den vara må, där ej avgälden stått
inne längre än ett år efter förfalloda
gen. Företräde till betalning som nyss
sagts äge jämväl kronan för skogs
vårdsavgift ävensom kommun eller
annan menighet för fastighetsskatt,
vilken skall utgå för fast egendom och
utgöras av den, som innehaft egen
domen med äganderätt eller ock med
fideikommissrätt eller eljest på grund
av testamente. Samma förmånsrätt
tillkomme ock jordägare, som åt an
nan upplåtit sin fasta egendom, i de
denne tillhöriga lösören och byggna
der, som å egendomen finnas, samt,
där tomträtt eller vattenfallsrätt eller
besittningsrätt för obegränsad tid
(åborätt) enligt lagen om upplåtelse
under åborätt av viss jord upplåtits,
i den upplåtna rättigheten med vad
därtill hör, för arrende eller avgäld,
som till jordägaren skall utgå, samt
för jordägaren åliggande utskyld el
ler annan avgift, som bort av egendo
mens innehavare gäldas, dock ej för
fordran, som förfallit till betalning
tidigare än ett år före utmätning eller,
1 Senaste lydelse, se beträffande 6 § SFS 1928: 406 samt beträffande 12 § SFS 1943:208.
Kungl. Maj:ts proposition nr 376.
3
(Nuvarande lydelse)
husröta eller vanhävd, där sådan er sättning skall utgå. Har jordägare lämnat arrendator kreatur, redskap eller annat till egendomens bruk, nju- te jordägaren lika rätt för lega, som ej stått inne längre än nyss sagts, ävensom för ersättning, där sådan bör utgå, för vad sålunda blivit arren datorn lämnat.
Därefter njute----------- lika rätt. Enahanda förmånsrätt,-------- — förmedlat lånet.
Har delägare —-—-— ej rum.
§.
Sist skola, i den mån ej bättre rätt äger rum jämlikt 6 §, med förmåns rätt ur gäldenärens egendom så i fast som löst gäldas med lika rätt sins emellan: utskylder till kronan, kom munal- och stadsutskylder, av kyrko stämma eller kyrkofullmäktige beslu tade avgifter till kyrka och skola, skogsaccis samt härads- och landstingsmedel, samtliga dock endast för sista och löpande året; så ock vad en ligt lag örn försäkring för olycksfall i arbete statsverket må hava förskjutit på grund av gäldenärens underlåten het att erlägga försäkrings- eller tilllåggsavgift för sista och löpande året.
(Föreslagen lydelse)
vid konkurs, före konkursansökning ens ingivande, så ock för husröta el ler vanhävd, där sådan ersättning skall utgå. Har jordägare lämnat ar rendator kreatur, redskap eller an nat till egendomens bruk, njute jord ägaren lika rätt för lega, som ej stått inne längre än nyss sagts, ävensom för ersättning, där sådan bör utgå, för vad sålunda blivit arrendatorn lämnat.
Därefter njute----------- lika rätt. Enahanda förmånsrätt, — — — förmedlat lånet.
Har delägare----------- ej rum.
12
§.
Sist skola, i den mån ej bättre rätt äger rum jämlikt 6 §, med förmåns rätt ur gäldenärens egendom så i fast som löst gäldas med lika rätt sins emellan: statlig inkomst- och förmö genhetsskatt, särskild skatt å förmö genhet, utskiftningsskatt, ersättnings skatt, värnskatt, krigskonjunkturskatt, allmän kommunalskatt, landstingsmedel, tingshusmedel, skogsaccis, pensionsavgift enligt lagen örn folk pensionering samt av statsverket för skjutna försäkrings- och tilläggsavgif ter enligt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete, samtliga skatter och avgifter dock endast örn de en ligt verkställd debitering förfallit till betalning innan beslutet örn egendo mens avträdande till konkurs medde las men ej tidigare än två år före konkursansökningens ingivande. För månsrätt som nu sagts må dock icke åtnjutas för utskylder eller avgifter, som påförts på grund av eftertaxering och som eljest skolat förfalla till be talning före den tid, för vilken för månsrätt enligt första punkten åt njut es.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 376.
Denna lag träder i kraft såvitt angår 12 § den 1 januari 1947 och i öv
rigt den 1 januari 1948. De nya bestämmelserna skola icke äga tillämpning i
konkurs, vari beslut om egendomsavträde meddelats före bestämmelsernas
ikraftträdande. Ej heller skall 6 § i dess nya lydelse gälla i fråga om skogs
vårdsavgift, som skall erläggas för virke som eftertaxerats till skogsaccis för
år 1946 eller tidigare år.
Kungl. Maj:ts proposition nr 376.
5
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in
för Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 18 oktober 1946.
Närvarande:
Statsministern
E
rlander, ministern för utrikes ärendena
U
ndén, statsråden
W
igforss
, M
öller
, S
köld
, Q
uensel
, G
jöres
, D
anielson
, V
ougt
, M
yrdal
,
Z
etterberg
, N
ilsson
, S
träng
, E
ricsson
, M
ossberg
, W
eijne
.
Efter gemensam beredning med cheferna för social- och finansdepartemen ten anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga om vissa ändringar i 17 kap. 6 och 12 §§ handelsbaden samt anför därvid föl jande.
I proposition den 19 oktober 1945 (nr 370) med förslag till uppbördsför- ordning, m. m. framlade Kungl. Majit för riksdagen på föredragning av chefen för finansdepartementet förslag till omläggning av nu gällande upp- bördssystem, vilken omläggning föreslogs skola träda i kraft den 1 januari 1947. I nämnda proposition, som innefattade förslag till ny uppbördsförord- ning ävensom till ändringar i vissa skatteförfattningar samt i kommunal lagarna m. m., framhöll föredragande departementschefen, att det föreslagna uppbördssystemets genomförande borde föranleda ändring jämväl av vissa andra författningsbestämmelser, däribland föreskrifterna rörande förmåns rätt för skatt. Enligt vad i propositionen vidare uttalades kunde emellertid förslag till ändring av dessa förmånsrättsbestämmelser icke framläggas förr än vid 1946 års riksdag.
Riksdagen godkände i huvudsak de genom nyssnämnda proposition fram lagda förslagen till ny uppbördsförordning samt till ändringar i vissa skatte författningar, varemot riksdagen beträffande de föreslagna ändringarna i kommunallagarna m. m. — med förklarande att propositionen i dessa delar icke kunnat av riksdagen bifallas — hemställde att Kungl. Majit måtte för 1946 års riksdag framlägga nytt förslag till sådana ändringar i kommunal lagarna m. fl. författningar, som erfordrades för genomförande av uppbörds- reformen (riksdagens skrivelser nr 609 och 610).
Kungl. Majit framlade därefter, likaledes på föredragning av chefen för finansdepartementet, i proposition den 3 maj 1946, nr 261, förslag till, bland annat, vissa ändringar i kommunallagarna, föranledda av omläggningen av uppbördssystemet. Föredragande departementschefen anförde därvid till statsrådsprotokollet i ärendet, att frågan örn ändring av bestämmelserna rö rande förmånsrätt för skatt icke konnnc att upptagas till behandling i nämn
6
da sammanhang utan att frågan i stället torde komma att vid ett senare till
fälle anmälas av chefen för justitiedepartementet.
Sedan nämnda fråga därefter varit föremål för ytterligare överväganden,
torde jag nu få anmäla densamma.
De nu gällande bestämmelserna rörande förmånsrätt för skatt äro upp
tagna i 17 kap. 6 och 12 §§ handelsbaden.
Enligt 17 kap. 6 § handelsbaden äger kommun eller annan menighet för
månsrätt till betalning ur fast egendom för fastighetsskatt, viden skall utgå
för egendomen och utgöras av den, som innehaft densamma med äganderätt
eller ock med fideikommissrätt eller eljest på grund av testamente, därest
icke skatten stått inne längre än ett år efter förfallodagen. Enahanda för
månsrätt åtnjutes för bland annat årliga avbetalnings- och räntebelopp i
anledning av avlösning av vissa frälseräntor samt för avbetalningar och
räntor å lån från statens avdikningslånefond (13 § lagen den 8 november
1912 om avlösning av vissa frälseräntor, 2 § lagen den 14 maj 1929 om kro
nans förmånsrätt för avdikningslån).
I 17 kap. 12 § handelsbaden stadgas, att sist skola, i den mån ej bättre
rätt äger rum jämlikt 6 §, med förmånsrätt ur gäldenärens egendom så i
fast som löst gäldas med lika rätt sinsemellan: utskylder till kronan, kom
munal- och stadsutskylder, av kyrkostämma eller kyrkofullmäktige beslu
tade avgifter till kyrka och skola, skogsaccis samt härads- och landstings-
medel, samtliga dock endast för sista och löpande året, så ock vad enligt
lag örn försäkring för olycksfall i arbete statsverket ma hava förskjutit
på grund av gäldenärens underlåtenhet att erlägga försäkrings- eller tilläggs
avgift för sista och löpande året. Enligt praxis förstås härvid med skatter
för »sista och löpande året» de skatter, som debiteras på grund av taxering
verkställd under det löpande året eller året närmast dessförinnan. I
I fråga örn tillkomsten av nu gällande bestämmelser i 17 kap. 12 § han-
delsbalken må här omnämnas följande.
Under 1600-talet var frågan om förmånsrätt för utskylder till kronan upp
märksammad vid flera olika tillfällen. Bland annat föreskrevs i ett Kungl,
brev av den 14 januari 1696, att innestående utskylder till kronan, utan av
seende å deras beskaffenhet, borde näst efter betjentemes löning betalas,
dock icke vidare än för det sista året, uti vilket debitoren dött. Någon mot
svarande förmånsrättsbestämmelse upptogs däremot icke i 1734 års lag.
I olika lagförslag under 1800-talet framkommo förslag om införande av
förmånsrätt för kronan till lös egendom för gäldenärs utskylder sista och
löpande året, som ej för fast egendom utgå (se lagkommitténs förslag till
handelsbalk 1815, 18 kap. 7 § — lagkommitténs förslag till allmän civillag
1826, 22 kap. 5 § handelsbaden — lagberedningens förslag till handelsbalk
och utsökningsbalk m. m. 1850, 22 kap. 13 § handelsbaden).
I 1815 års förslag motiverades förslaget örn utvidgning av förmånsrätten
för kronan (i detta fall dock endast för sista året) salunda:
Kungl. Majda proposition nr 376.
Kunni. Maj:ts proposition nr 376.
7
Den (förmånsrätten) har sedermera (efter 1734) till följe af de uti Con- curs författningarne den 26 Augusti 1773 och den 28 Junii 1798 gifna före skrifter, om Kronans rätt till betalning under anslagstiden, för dess ostri diga räntor sista året blifwit, genom wänlig praxis wid Domstolarne, Kronan tillagd för den gäldbundnes utskylder, utan något undantag, änskönt det i nämnda författningar nyttjade ordet räntor egentligen brukas att beteckna afrad och utlagor, som av jord utgå. Nu som ostridigt är, ehwad Domstolar- nes tolkning af ofwanberörde stadganden må anses instämma med deras lydelse och mening eller ej, att lika giltiga skäl finnas att tillägga Kronan förmånsrätt äfwen för de utskylder, som ej af fast egendom utgöras, så har, med bibehållande af hwad Lagen, om förmånsrätt för afrad, tionde och an nan afgäld af sådan egendom, redan stadgat, ofwanberörda författning af år 1696 blifwit, i afseende på öfriga eller personliga utskylder till Kronan, upplifwad, i så måtto, att Kronan näst efter huswärd, med flere, som äga förmånsrätter i wiss lös egendom, njuter förmån för gäldenärs personliga utskylder i all dess lösa egendom.
Den sålunda föreslagna förmånsrätten infördes genom förordningen den 8 oktober 1861 (nr 59) angående ändring i vissa delar av 17 kapitlet handels baden m. m. Genom nämnda förordning erhöll 17 kap. 12 § handelsbaden den lydelsen, att »därnäst havé kronan företräde till lös egendom för gälde närs utskylder sista och löpande året, de där ej för fast egendom utgå».
Frågan örn införande av förmånsrätt för kommunala utskylder var där efter föremål för statsmakternas uppmärksamhet vid åtskilliga tillfällen un der 1860-talet och årtiondena närmast därefter.
Sålunda yrkades i en vid 1865—1866 års riksdag inom borgarståndet väckt motion (nr 84), att kommuner måtte efter 12 § i 17 kap. handelsbaden och näst efter kronan njuta förmånsrätt i lös egendom för gäldenärens utskylder sista och löpande året, de där ej för fast egendom utginge. Såsom skäl för detta förslag anförde motionären, att kommunerna icke borde i avseende på sina inkomster göras allt för mycket beroende av ekonomiskt obestånd, som kunde drabba de skattskyldiga, och att lagstiftningen, som velat såvitt möj ligt betrygga kronan emot förluster, även borde bereda kommunen säkerhet att komma i åtnjutande av påräknade inkomster. -— I sitt utlåtande över mo tionen anförde lagutskottet vid nämnda riksdag (utlåtande nr 21) bland an nat att om den av motionären åsyftade fördelen kunde beredas kommunerna utan motsvarande olägenheter för enskilda, så skulle utskottet icke tveka att anse hans förslag välgrundat. Men då det skulle leda därhän, att i ett gäld- bundet bo med otillräckliga tillgångar de oprioriterade borgenärerna finge de facto vidkännas gäldenärens oguldna kommunalutskylder, så skulle av eif sådant stadgande, som motionären föreslagit, följa en orättvisa av vida be tänkligare art än den förlust, som nu understundom kunde drabba en kom mun och, fördelad på dess samtliga medlemmar, bleve föga kännbar. Kronans av ålder erkända förmånsrätt syntes redan i och för sig vara ett alltför hårt in grepp i enskilda borgenärers rätt för alt mana lill efterföljd och skulle säker ligen framkalla klagomål, örn de personala kronoutskylder i allmänhet upp- gingc till så höga belopp som samma slags kommunalutskylder. I enlighet härmed hemställde utskottet, att motionen måtte lämnas utan vidare avseen de. — Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 376.
Vid 1868 års riksdag väcktes ånyo (i motionen II: 101) förslag om infö
rande av förmånsrätt för kommunalutskylder. Sedan motionen hänvisats till
lagutskottet, yttrade utskottet (utlåtande nr 21), som erinrade om frågans be
handling vid 1865—1866 års riksdag, att utskottet på skäl, som anförts vid
nämnda riksdag, och eftersom dåmera den grundsatsen vore antagen, att
de så kallade tysta förmånsrätterna borde i lagstiftningen undvikas, såsom
skadligt inverkande på realkrediten, hemställde att förslaget ej måtte vinna
riksdagens bifall. — Riksdagen beslöt i enlighet nied utskottets hemställan.
Jämväl vid riksdagarna 1869 och 1871 väcktes motioner av liknande inne
håll, vilka dock avstyrktes av lagutskottet och avslogos av riksdagen.
I anledning av en vid 1878 års riksdag väckt motion beslöt riksdagen för
sin del, på hemställan av lagutskottet, att 17 kap. 12 § handelsbaden skulle
erhålla den ändrade lydelse, att landsting och kommuner skulle för de till
dem utgående utskylder erhålla företrädesrätt till lös egendom närmast efter
kronan. Sedan högsta domstolen emellertid funnit sig icke böra tillstyrka bi
fall till riksdagens förslag (jfr Holm, Nytt Juridiskt Arkiv, avd. II årg. 1878
nr 7 s. 39—42), fann Kungl. Majit genom beslut den 8 januari 1879 icke skäl
lämna bifall till detsamma.
Även ett av 1881 års riksdag antaget förslag om införande av förmånsrätt
för utskylder till landsting eller kommuner avstyrktes av högsta domstolen,
varefter Kungl. Majit fann detsamma icke kunna godkännas.
Vid riksdagarna 1882, 1885 och 1886 väckta motioner örn förmånsrätt för
kommunalutskylder bie vo avstyrkta av resp. lagutskott och avslagna av riks
dagen.
Däremot beslöt 1887 års riksdag att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Majit ville låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till så
dan ändring av 17 kap. 12 § handelsbalken, att avgifter, beslutade å allmän
rådstuga, av stadsfullmäktige, landsting, kommunalstämma eller kyrkostäm
ma ävensom s. k. häradsmedel skulle för sista och löpande året utgå med för
månsrätt, dock efter samtliga övriga fordringar, för vilka enligt gällande be
stämmelser förmånsrätt tillgodonjötes (jfr årg. 1887 nr 8 s. 8—20).
I anledning av denna riksdagens framställning utarbetades inom justitie
departementet förslag till lag angående förändrad lydelse av 17 kap. 12 §
handelsbalken. Sedan Högsta domstolen avgivit yttrande över förslaget, fram
lades detsamma i oförändrat skick vid 1889 års riksdag. Detta förslag bi
fölls av riksdagen (jfr årg. 1889 nr 10).
Härefter utfärdades författning i ämnet genom lagen den 25 april 1889
(nr 16 s. 3) angående förändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken. En
ligt sistnämnda lag stadgades dels i 12 § första stycket, att »därnäst havé
kronan företräde till lös egendom för gäldenärens utskylder sista och löpande
året, de där ej för fast egendom utgå», dels ock i 12 § andra stycket att »sist
skola med förmånsrätt ur gäldenärens egendom så i fast som löst gäldas med
lika rätt sins emellan: kommunal- och stadsutskylder, av kyrkostämma eller
kyrkofullmäktige beslutade avgifter till kyrka och skola samt härads- och
landstingsmedel, samtliga dock endast för sista och löpande året».
Kungl. Maj:ts proposition nr 376.
9
Bestämmelserna örn förmånsrätt enligt 17 kap. 12 § handelsbaden lia se dermera ändrats vid flera tillfällen. Sålunda föreskrevs genom lagen den 30 juni 1913 (nr 121) örn ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbaden, att med förmånsrätt enligt andra stycket i nämnda paragraf skall utgå jämväl vad enligt lag örn allmän pensionsförsäkring kommun må hava utgivit på grund av gäldenärens underlåtenhet att erlägga pensionsavgift för sista och löpande året. Vidare infördes — genom lagen den 17 juni 1916 (nr 236) om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbaden — i första stycket av paragrafen den bestämmelsen, att kronan äger förmånsrätt i lös egendom jämväl »för vad enligt lag örn försäkring för olycksfall i arbete statsverket må hava förskjutit på grund av gäldenärens underlåtenhet att erlägga försäkrings- eller tilläggs avgift för sista och löpande året».
Genom lagen den 28 september 1928 (nr 406) om ändrad lydelse av 17 kap. 6 och 12 §§ handelsbaden erhöll 17 kap. 6 § sin nuvarande lydelse. Vidare ändrades genom samma lag 12 § på så sätt, att dels till andra stycket fogades uttrycket »i den mån ej bättre rätt äger rum jämlikt 6 §», dels ock förmåns rätt enligt samma stycke infördes för skogsaccis. (Beträffande dessa änd ringar se propositionerna nr 357/1920 och 238/1927.)
1936 års uppbördskommitté föreslog i sitt den 31 oktober 1938 avgivna be tänkande med förslag till omorganisation av uppbördsväsendet och folkbok föringen m. m. (SOU 1938: 46), att de olika slag av utskylder och allmänna avgifter, som avsåges skola bliva föremål för gemensam debitering och upp börd — med undantag för pensionsavgifter — skulle åtnjuta samma förmåns rätt, i den mån de icke skulle utgå för fastighet. I enlighet härmed skulle 17 kap. 12 § handelsbaden enligt uppbördskommitténs förslag erhålla föl jande lydelse:
Därnäst skola pensionsavgifter enligt lagen om folkpensionering utgå med förmånsrätt, såvitt de förfallit eller förfalla till betalning under sistförflutna eller löpande uppbördsår.
Sist skola, i den mån ej bättre rätt äger rum jämlikt 6 §, med förmånsrätt ur gäldenärens egendom så i fast som löst gäldas med lika rätt sinsemellan: utskylder till kronan, vad enligt lag örn försäkring för olycksfall i arbete statsverket må hava förskjutit på grund av gäldenärens underlåtenhet att er lägga försäkrings- eller tilläggsavgift, skogsvårdsavgift, landstingsmedel, tingshusmedel, vägskatt, allmän kommunalskatt och skogsaccis, samtliga ul- skylder och avgifter såvitt de förfallit eller förfalla till betalning under sist förflutna eller löpande uppbördsår.
Uppbördskommitténs förslag föranledde emellertid icke någon åtgärd. I samband med införandet år 1943 av lagstiftningen örn erkända skatte- förmedlingskassor genomfördes — genom lagen den 30 april 1943 (nr 208) örn ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbaden — full likställighet i för- månsrättshänseende mellan samtliga i 12 § upptagna utskylder och avgif ter. Samtidigt uteslöts — med hänsyn till att kommunernas ansvar för vissa pensionsavgifter dåmera blivit upphävt — stadgandet örn förmånsrätt för kommun för belopp, som kommunen utgivit på grund av gäldenärens under låtenhet alt erlägga pensionsavgift (se propositionen nr 17/1943 s. 114 ff.).
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 376.
I det av 19AA års uppbördsberedning den 31 maj 1945 avgivna betänkan
det med förslag till omläggning av uppbördsförfarandet (SOU 1945:27) be
handlades jämväl frågan om förmånsrätt för skatt.
I detta hänseende uttalade uppbördsberedningen, att annan ändring i gäl
lande bestämmelser icke borde göras än som kunde erfordras med hänsyn
till det föreslagna uppbördssystemet. Vad anginge förmånsrätt enligt 17 kap.
12 § handelsbalken kunde denna vid det nya uppbördsförfarandet tänkas
bestämd på två olika sätt. Å ena sidan kunde man härvid intaga den stånd
punkten, att då slutlig skatt, som påfördes på grund av taxering, uttoges i
form av dels preliminär skatt under inkomståret, dels ock kvarstående skatt
ungefär två år senare, samma förmånsrätt borde åtnjutas för båda slagen
av skatt. Härigenom komme förmånsrätten, om den såsom nu knötes till
taxeringarna för sistförflutna och löpande året, visserligen att sträcka sig
längre tillbaka i tiden men icke i realiteten att avse annan skatt än för när
varande vore fallet. I fråga örn skatt, som utginge preliminärt enligt tabell
eller med viss procentsats, skulle förmånsrätten kunna begränsas till att
gälla den kvarstående skatten på grund av viss taxering, enär blott erlagd
preliminär skatt avräknades från den slutliga skatten och således, om pre
liminär skatt icke betalts, den kvarstående skatten komme att höjas i mot
svarande mån. Vidkommande debiterad preliminär skatt vore förhållandet
ett annat. Icke erlagd sådan skatt restfördes särskilt och hela den debiterade
preliminärskatten avräknades från den slutliga skatten. Förmånsrätten kun
de icke här inskränkas till att avse enbart den kvarstående skatten, ty här
igenom skulle det allmänna komma i sämre ställning än för närvarande.
Med den sålunda ifrågasatta ordningen skulle emellertid ingen förmånsrätt
erhållas för den debiterade preliminära skatt, som förfölle under löpande året.
Ej heller skulle förmånsrätt, enligt den tolkning, som givits åt de nuvarande
bestämmelserna (jfr Nytt juridiskt arkiv I 1924, s. 576), åtnjutas för annan
på grund av eftertaxering påförd skatt än den, som utginge enligt eftertaxe-
ring, påförd under löpande året för nästföregående år. Detta kunde givetvis
icke anses tillfredsställande.
Å andra sidan kunde förmånsrätten, enligt vad uppbördsberedningen vi
dare anförde, bestämmas så att den anknötes till den skatt, som förfölle un
der sistförflutna och löpande uppbördsår. Härvid komme, såvitt anginge de
biterad skatt, olika förmånsrätt att åtnjutas för preliminär och motsvarande
kvarstående skatt. Den ifrågavarande utformningen av förmånsrättsbestäm-
melserna kunde ur principiell synpunkt synas mindre tillfredsställande; den
medförde emellertid, att de olägenheter undginges, vilka vore förenade med
det förra alternativet.
Uppbördsberedningen hade funnit sig böra förorda det senare alterna
tivet.
Uppbördsberedningen framhöll vidare, att fastighetsskatt, för vilken för
månsrätt åtnjötes enligt 17 kap. 6 § handelsbalken, icke uttoges preliminärt,
varför här icke mötte samma problem som vid bestämmande av förmåns
rätten enligt 17 kap. 12 § handelsbalken. Då nämnda skatt enligt förslaget
Kungl. Maj:ts proposition nr 376.
11
vanligen torde komma att förfalla till betalning under tolv uppbördstermi ner, skulle ett bibehållande av den nuvarande bestämmelsen oförändrad in nebära, att förmånsrätten skulle bliva olika för envar lolftedel av skatten Detta syntes mindre tillfredsställande, och uppbördsberedningen föresloge därför -—■ i likhet med 1936 års uppbördskommitté — att förmånsrätt föi under ett uppbördsår förfallande fastighetsskatt skulle, oberoende av under vilken uppbördstermin densamma förfallit, åtnjutas å dess nuvarande plats i förmånsrättsordningen, därest den icke stått inne längre än ett år efter uppbördsårets utgång.
Tidigare hade vid skilda tillfällen och från olika håll, bland annat från pensionsstyrelsens sida, framställts krav på att pensionsavgift enligt lagen om folkpensionering skulle utgå med förmånsrätt framför utskylder och andra allmänna avgifter. 1936 års uppbördskommitté (SOU 1938: 46, s. 207, 208) hade föreslagit sådan förmånsrätt för pensionsavgift. Enligt 8 § kun görelsen den 29 januari 1937 (nr 28) angående påföring, debitering, uppbörd och redovisning av pensionsavgifter enligt lagen den 28 juni 1935 örn folk pensionering skulle, därest restfört kronoutskyldsbelopp, vari pensionsavgift inginge, erlagts endast till viss del, denna del anses i första hand vara pen sionsavgift, såvida den betalningsskyldige icke tillkännagivit annan önskan. Med hänsyn till vad sålunda stadgats hade uppbördskommittén funnit den föreslagna bättre förmånsrätten för pensionsavgift i förhållande till utskyl der i sak icke innebära någon ändring av betydelse. Då pensionsavgift enligt lagen om folkpensionering hade karaktär av försäkringsavgift i så måtto, att beloppet av erlagda avgifter hade viss betydelse för bestämmandet av grundpension, kunde det enligt beredningens mening vara motiverat, att pen sionsavgift utginge med förmånsrätt framför utskylder och andra allmänna avgifter. Visserligen förelåge enligt 8 § förenämnda kungörelse i realiteten sådan förmånsrätt, men det syntes riktigare att, då man tydligen velat till skapa en särskild förmånsrätt för pensionsavgift, i 17 kap. 12 § handelsbal- ken infördes en bestämmelse om dylik förmånsrätt.
I enlighet härmed föreslog uppbördsberedningen, att 17 kap. 6 § andra punkten handelsbanken skulle ändras på så sätt, att den däri upptagna för månsrätten för fastighetsskatt skulle föreligga, därest skatten ej stått inne längre än ett år efter utgången av det uppbördsår, varunder densamma för fallit till betalning. Enligt vad uppbördsberedningen vidare föreslog skulle i 12 § införas ett nytt första stycke av innehåll, att »därnäst skola pensions avgifter enligt lagen örn folkpensionering utgå med förmånsrätt, såvitt de förfallit eller förfalla till betalning under sistförflutna eller löpande upp bördsår». I andra stycket av samma paragraf skulle enligt uppbördsbered- ningens förslag föreskrivas, att »sist skola, i den mån ej bättre rätt äger rum jämlikt 6 §, med förmånsrätt ur gäldenärens egendom så i fast sone löst gäldas med lika rätt sins emellan: allmänna utskylder till stat och kom mun, skogsvårdsavgift, skogsaccis, landstingsmedel samt tingshusmedel, så ock vad enligt lag om försäkring för olycksfall i arbete statsverket må hava förskjutit på grund av gäldenärens underlåtenhet att erlägga försäkrings-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 376.
Departements
chefen.
eller tilläggsavgift, samtliga utskylder och avgifter, såvitt de förfallit eller
förfalla till betalning under sistförflutna eller löpande uppbördsår».
Över uppbördsberedningens betänkande inhämtades yttranden från ett
flertal centrala ämbetsverk, samtliga länsstyrelser ävensom åtskilliga orga
nisationer och sammanslutningar (se prop. 370/1945 s. 88—89). Beredning
ens förslag angående förmånsrätt för skatt har därvid tillstyrkts eller lämnats
utan erinran i flertalet avgivna yttranden. Endast i några yttranden hava
framförts erinringar i anledning av förslaget i förevarande del.
Sålunda anförde kammarrätten, att enligt den avfattning, 17 kap. 12 § han
delsbaden enligt beredningens förslag skulle erhålla, paragrafen kunde tol
kas så att ifrågavarande förmånsrätt komme att omfatta även sådana ut
skylder, för vilka arbetsgivaren blivit ansvarig. En sådan förmånsrätt kun
de bliva ganska kännbar för arbetsgivarens oprioriterade borgenärer. Denna
olägenhet torde få vägas mot statens intresse av säkerhet för utskyldernas
utbekommande med beaktande av att arbetsgivaren kunde hava ådragit sig
ifrågavarande ansvar dels genom att icke inbetala avdragna belopp, dels
genom att underlåta att verkställa löneavdrag. — Kammarrätten framhöll
vidare, att i 17 kap 12 § handelsbaden ordet »häradsmedel» ändrats till
»tingshusmedel»; någon motivering till denna ändring syntes emellertid icke
hava lämnats.
Magistraten i Vimmerby ifrågasatte, huruvida icke förmånsrätt enligt 17
kap. 11 § handelsbaden borde medgivas i arbetsgivares konkursbo för skatt,
som arbetstagare erlagt men arbetsgivare icke inlevererat. Man kunde icke
bortse från att i vissa fall svårigheter kunde komma att uppstå att från eko
nomiskt svaga arbetsgivare utfå innehållna skattebelopp.
Vad först angår uppbördsberedningens förslag om ändrad lydelse av 17
kap. 6 § handelsbaden får jag erinra om att enligt 35 § uppbördsförord-
ningen den 31 december 1945 (nr 896), som träder i kraft den 1 januari
1947, fastighetsskatt skall erläggas under endast de uppbördsterminer i stäl
let för — såsom uppbördsberedningen förordat — under tolv terminer. Med
hänsyn till den begränsning i antalet terminer som sålunda ägt rum finner
jag icke anledning föreslå ändring i den nu gällande bestämmelsen i 17 kap.
6 § handelsbaden att förmånsrätt åtnjutes för fastighetsskatt, som icke stått
inne längre än ett år efter förfallodagen.
Emellertid har numera aktualiserats frågan, huruvida icke förmånsrätten
enligt nyssnämnda paragraf bör utvidgas till att omfatta jämväl skogsvårds
avgift. Beträffande denna avgift stadgas i förordningen den 28 juni 1946
(nr 324) om skogsvårdsavgift — viden förordning till viss del gäller från och
med den 1 juli 1946 och i övrigt träder i kraft den 1 juli 1947 — att skogs
vårdsavgift skall erläggas för jordbruksfastighet, viden vid fastighetstaxering
åsatts särskilda värden för skogsmark och växande skog, att avgiften skall
utgå med högst 1 V2 promille av summan av nämnda värden och att influtna
skogsvårdsavgiftsmedel skola tillfalla staten.
Kungl. Maj:ts proposition
nr
376.
13
Skogsvårdsavgift sådan den utformats enligt nyssnämnda förordning bör i enlighet med det nyss sagda anses såsom en fastighetsskatt, som tillfaller kronan. Vid sådant förhållande ter det sig naturligt att skogsvårdsavgiften i förmånsrättshänseende likställes med annan fastighetsskatt och alltså till- erkännes förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbaden. Härför talar även det förhållandet att skogsvårdsavgiften — som uppbäres enligt den nya ord ningen första gången i mars 1948 — torde komma att debiteras å den sär skilda debetsedeln för fastighetsskatt; å denna debetsedel debiteras förutom den kommunala fastighetsskatten, allenast annuiteter å avdikningslån och å förskott för avlösning av frälseräntor eller sålunda uteslutande skatter och avgifter med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbaden.
Mot införandet av förmånsrätt för den nya skogsvårdsavgiften jämlikt 17 kap. 6 § handelsbaden skulle å andra sidan kunna riktas den invändningen, att fastighetskrediten därigenom kunde skadas. Då skogsvårdsavgiften, så som förut anförts, kommer att utgå med högst en och en halv promille av värdet för skogsmark och växande skog, torde denna invändning emellertid sakna praktisk betydelse.
På grund av det nu anförda tillstyrker jag den ändringen i 17 kap. 6 § handelsbaden, att i densamma jämväl skogsvårdsavgift till kronan upptages såsom förmånsberättigad skatt. Denna nya förmånsrätt bör givetvis tids begränsas på samma sätt som förmånsrätten för andra slag av fastighets skatter.
Beträffande härefter de i 17 kap. 12 § handelsbaden upptagna bestäm melserna om förmånsrätt för utskylder och vissa andra avgifter torde, såsom uppbördsberedningen anfört, omläggningen av uppbördsförfarandet böra föranleda ändring nied avseende a den tidsperiod, för viden förmånsrätt en ligt sistnämnda lagrum må åtnjutas. Innan jag övergår att behandla detta spörsmål, torde jag emellertid lå upptaga frågan om en omarbetning och modernisering av paragrafen i övrigt.
I sistnämnda hänseende må till en början framhållas, att under begreppet »utskylder till kronan» torde ingå följande s. k. direkta skatter, nämligen statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, särskild skatt å förmögenhet, ut- skiftningsskatt och ersättningsskatt ävensom värnskatt och krigskonjunktur- skatt. Däremot torde s. k. indirekta skatter till kronan icke hänföras till så dana utskylder som avses i förevarande lagrum. Ej heller torde arvs- och gåvoskatt vara att hänföra dit. Vad åter angår uttrycket »kommunal- och stadsutskylder, av kyrkostämma eller kyrkofullmäktige beslutade avgifter till kyrka och skola» torde därmed åsyftas sådan allmän kommunalskatt till den borgerliga respektive den kyrkliga kommunen, varom stadgas i kom munallagarna.
En särskild ställning i skattesystemet intages av skogsaccisen. Denna skatt, som uttages jämlikt lagen den 28 september 1928 (nr 377) örn skogsaccis och som tillfaller kommun samt vissa andra kommunala samfälligheter, utgår nämligen för avverkat virke i förhållande till virkets genom taxering
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 376.
fastställda rotvärde. Skogsaccisen angives särskilt i 17 kap. 12 § handels-
balken såsom förmånsberättigad skatt.
Vad slutligen angår det i sistnämnda lagrum förekommande uttrycket
»härads- och landstingsmedel» avses därmed, sedan vägskatten avskaffats,
endast tingshus- och landstingsmedel.
Såsom av det anförda framgår äro vissa av de i 17 kap. 12 § handelsbal-
ken använda beteckningssätten ålderdomliga och överensstämma icke med de
nu förekommande benämningarna å skatterna i fråga. Beträffande vissa
av de använda beteckningssätten kan det för övrigt vara föremål för tvekan
vilka av de nu utgående skatterna som avses därmed. Med hänsyn härtill
synes det önskvärt att, då en ändring av paragrafen ändå måste göras på
grund av omläggningen av uppbördssystemet, jämväl själva rubriceringen av
skatterna ändras.
Vid en modernisering av paragrafen i denna riktning kunna olika meto
der komma i fråga. En möjlighet är att angiva de ifrågakommande skatter
na medelst vissa mera allmänt hållna uttryck. En lösning efter denna linje
har den fördelen att paragrafen icke behöver ändras varje gång en ändring
vidtages i skattesystemet. Å andra sidan lider metoden av den svagheten,
att hur formuleringen än avfattas en viss tvekan kan komma att råda beträf
fande stadgandets rätta innebörd.
En annan metod är att bestämma förmånsrätten genom att hänvisa till
uppbördsförordningen. En dylik hänvisning till en författning, som icke
tillkommit i den i § 87 regeringsformen angivna ordningen, synes emellertid
icke helt tillfredsställande. Därtill kommer att hänvisningen icke skulle täcka
hela området av de förmånsberättigade skatterna, i det att varken värnskatt
— vilken kommer att såsom kvarstående skatt erläggas så sent som år 1949
— eller krigskonjunkturskatt — vilken i vissa fall kommer att uppbäras
först under år 1950 — skulle inbegripas under hänvisningen.
En tredje metod är att i lagtexten direkt angiva de skatter, som i lagrum
met avses. Därigenom undanröjes all tvekan om stadgandets rätta innebörd,
vilket självfallet är av vikt, ej minst med tanke på att vederbörande kon
kursförvaltare, vilka ofta icke torde besitta särskilt ingående kunskap om
skatteförfattningama, ha att i första hand taga ställning till frågan om en be
vakad skattefordran är av beskaffenhet att böra utgå med förmånsrätt. Å
andra sidan förutsätter den nu angivna metoden, att 17 kap. 12 § handels
baden ändras så snart ändring av skattesystemet vidtages.
Vid övervägande av de olika alternativen har jag för min del stannat vid
att förorda det sistnämnda. Jag föreslår alltså, att i nämnda paragraf såsom
förmånsberättigade skatter upptagas statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,
särskild skatt å förmögenhet, utskiftningsskatt, ersättningsskatt, värnskatt,
krigskonjunkturskatt, allmän kommunalskatt, landstingsmedel, tingshusme
del och skogsaccis.
Vidare torde såsom förmånsberättigad enligt samma paragraf böra uppta
gas pensionsavgift enligt lagen örn folkpensionering. Då emellertid pensions
avgifterna enligt den nya folkpensioneringslagen (SFS 1946: 431) icke er
15
hållit karaktären av egentliga försäkringsavgifter, synes anledning icke före ligga att, på sätt i skilda sammanhang yrkats, tillerkänna fordran å pen sionsavgift förmånsrätt framför övriga i paragrafen omförmälda fordringar. Det må i detta sammanhang anmärkas, att den nya folkpensioneringslagen visserligen icke träder i kraft förrän den 1 januari 1948, men att enligt 2 § promulgationslagen till sistnämnda lag hänsyn vid beräkning av grundpen sion icke skall tagas till pensionsavgifter, som enligt den äldre folkpensione ringslagen påföras för år 1946 eller som påförts för tidigare år men icke redovisas till vederbörande länsstyrelse förrän efter 1946 års utgång.
Såsom förmånsberättigade enligt 17 kap. 12 § handelsbaden böra slutli gen jämväl upptagas av statsverket förskjutna försäkrings- och tilläggsav gifter enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete. Jag torde i detta sammanhang få erinra om att dylika avgifter fr. o. m. den 1 januari 1947 skola förskotteras av statsverket, så snart avgifterna antecknats i de s. k. arbetsgivarförteckningarna respektive i sådana förteckningar, som omförmälas i § 4 mom. 5 förordningen den 31 mars 1922 angående uppbörd av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten jämlikt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete (jfr SFS 1946: 493 och 494).
Vad härefter angår den närmare omfattningen av förmånsrätten torde densamma böra begränsas till att avse allenast debiterad skatt. Därigenom kommer förmånsrätten att avse kvarstående och tillkommande skatt samt därjämte preliminär B- och C-skatt. Att förmånsrätten sålunda föreslås skola anknytas till debiterad preliminärskatt men icke till preliminär A-skatt be ror därpå att den förra skatten särskilt restföres samt avräknas från den slutliga skatten med hela det debiterade beloppet, oavsett örn detta erlagts eller ej. Då den debiterade preliminärskatten således ur uppbördssynpunkt är att likställa med kvarstående och tillkommande skatt, torde den även med avseende å förmånsrätten böra behandlas lika med dessa skatter. Den pre liminära A-skatten däremot restföres icke och avräknas från den slutliga skatten med endast det belopp, som verkligen erlagts. Då nämnda skatt, om den icke erlägges, kommer att öka den kvarstående skatten i motsvarande mån, torde den i förmånsrättshänseende icke böra betraktas såsom en fri stående skatt utan anses ingå i den kvarstående skatten. Den olikhet, som i fråga om förmånsrätten sålunda skulle uppkomma mellan debiterad preli minär skatt och annan preliminär skatt, kan naturligen kritiseras ur rent principiella synpunkter men får dock anses motiverad av skatternas i upp- bördshänseende skilda natur.
Uppbördsberedningen har föreslagit, att förmånsrätt skulle åtnjutas be träffande skatt, som förfallit eller förfölle till betalning »under sistförflutna eller löpande uppbördsår». Detta skulle emellertid innebära, alt förmåns rätten skulle omfatta preliminära skatter som belöpte på inkomst hänförlig till tiden efter konkursutbrottet. Särskilt i det fall att konkursutbrott inträf far i början av ett uppbördsår och de med förmånsrätt utgående skatterna sålunda skulle utgå för en längre tidsperiod efter konkursutbrottet, skulle en dylik anordning te sig mindre tillfredsställande. Därtill kommer alt vissa
Kungl. Maj:ts proposition nr 376.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 376.
olägenheter skulle kunna uppkomma på grund av att den debiterade preli
minära skatten, oavsett om inkomsten efter konkursutbrottet skulle nedgå,
skulle komma att uttagas i enlighet med den verkställda debiteringen så länge
icke beslut fattats örn jämkning av skatten.
Med hänsyn till det nu anförda förordar jag i stället att förmånsrätt må
åtnjutas för debiterad skatt, som förfallit till betalning före konkursutbrot
tet, dock icke tidigare än två år dessförinnan.
Det torde vara av intresse att närmare undersöka, i vad mån den nu ifrå
gasatta tidsbegränsningen för förmånsrätten i sak avviker från den hittills
gällande. En jämförelse härutinnan synes lämpligast kunna belysas med
ett exempel. Därest en gäldenär försatts i konkurs den 1 juni 1945, skulle en
ligt nu gällande lag förmånsrätt uppkomma för skatter, som debiterats på
grund av taxeringarna åren 1944 och 1945, eller alltså i allmänhet för skatter,
belöpande på 1943 och 1944 års inkomster. Med tillämpning av den nya
uppbördsförordningen och nya lydelsen av 17 kap. 12 § handelsbaden
skulle förmånsrätten i stället omfattat dels sådan ogulden, debiterad preli
minärskatt som förfallit under tiden den 1 juni 1943—den 31 maj 1945,
d. v. s. i stort sett den på inkomsterna under samma tidsperiod utgående
skatten, dels ock kvarstående och tillkommande skatt som förfallit till betal
ning under samma tidsperiod; den kvarstående skatt, som skulle hava för
fallit under nämnda tid, är sådan skatt som påförts på grund av taxering
arna åren 1943 och 1944 eller alltså skatt belöpande på 1942 och 1943 års
inkomster.
Såsom framgår av det anförda exemplet innebär ändringsförslaget en viss
tidsförskjutning i fråga om den inkomst, som de förmånsberättigade skat
terna avse. Storleken av denna förskjutning blir beroende av den tid på året
då konkursutbrottet inträffar. Förskjutningen synes emellertid vara av mind
re betydelse, därest förmånsrätten — såsom jag förordar — alltjämt bibe
hålies vid att avse två års skatter. För övrigt må framhållas, att hela frågan
örn förmånsrätt för oguldna utskylder torde förlora i betydelse till följd av
det nya uppbördssystemets genomförande.
Med den av mig nu förordade konstruktionen av reglerna om förmånsrätt
för skatt aktualiseras frågan om förmånsrätt för utskylder som påförts på
grund av eftertaxering. Enligt nu gällande bestämmelser anses utskylder,
som påföras under sista eller löpande året på grund av eftertaxering för år
före det sistförfluten, icke hänförliga till utskylder för sista eller löpande året
och utgå sålunda icke med förmånsrätt. Skulle däremot förmånsrätten utan
förbehåll anknytas till förfallodagen, komme förmånsrätten att omfatta jäm
väl sådana utskylder som påfördes på grund av eftertaxering och som för-
fölle till betalning tidigast två år före konkursutbrottet. Detta skulle med
andra ord betyda att, örn under nyssnämnda tid eftertaxering åsatts för de
fem närmast dessförinnan förflutna åren, förmånsrätten skulle kunna avse
inemot sju års skatter. Med hänsyn till den skattskyldiges övriga borgenärer
torde en dylik utsträckning av förmånsrätten icke böra ske. Jag förordar där
för att den i 17 kap. 12 § handelsbaden stadgade förmånsrätten förklaras
Kungl. Maj:ts proposition nr 376.
17
icke skola avse på grund av eftertaxering påförda utskylder, vilka eljest sko lat förfalla till betalning tidigare än två år före konkursutbrottet.
En särskild fråga är om förmånsrätten bör gälla även vid uttagandet hos arbetsgivare av utskyldsbelopp, varför denne enligt 95 eller 97 § uppbörds- förordningen blivit ansvarig på grund av underlåtenhet att vederbörligen fullgöra skyldighet att verkställa löneavdrag eller på grund av underlåtenhet att inbetala genom löneavdrag innehållet belopp. Emellertid sammanhänger denna fråga med spörsmålet örn förmånsrätt vid uttagande hos arbetsgivare av skattebelopp, sorn arbetsgivaren i uppenbar strid mot beslut örn införsel underlåtit att avdraga å gäldenärens avlöning eller som arbetsgivaren visser ligen innehållit genom införsel men underlåtit att inbetala. Då borgenärens fordran hos arbetsgivaren i sistberörda fall icke ansetts böra förenas med förmånsrätt enligt 17 kap. 12 § handelsbalken, torde icke heller fordran hos arbetsgivare jämlikt 95 eller 97 § uppbördsförordningen nu böra förenas med sådan förmånsrätt.
De föreslagna ändringarna i 17 kap. handelsbalken böra träda i kraft, såvitt angår 12 §, den 1 januari 1947 och, såvitt angår 6 §, den 1 januari 1948. Att ändringen av sistnämnda paragraf icke föreslås skola träda i kraft förrän den 1 januari 1948 sammanhänger med att uppbörd av skogsvårds avgift icke kommer att äga rum under år 1947. Vid 1948 års ingång kommer följaktligen — bortsett från de fall då skogsvårdsavgift skall erläggas för virke, som ejtertaxerats till skogsaccis för år 1946 eller tidigare år — icke att kvarstå någon ogulden skogsvårdsavgift, som icke stått inne längre än ett år efter fö rf al lodagen, varför förmånsrätten — därest ikraftträdandet be stämmes till den 1 januari 1948 -— med nyssnämnda undantag icke kommer att omfatta några avgifter som debiterats enligt den äldre ordningen.
Äldre lag bör alltjämt äga tillämpning i konkurs, vari beslut örn egen- domsavträde meddelats före de nya bestämmelsernas ikraftträdande. Vidare torde den övergångsbestämmelsen vara erforderlig, att 6 § i dess nya lydelse icke skall gälla i fråga örn skogsvårdsavgift, som skall erläggas för virke som eftertaxerats till skogsaccis för år 1946 eller tidigare år.
I enlighet med vad sålunda anförts Ilar inom justitiedepartementet upp rättats förslag till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 6 och 12 §§ handelsbal ken. Förslaget torde få såsom bilaga1 fogas till detta protokoll.
Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över nämnda lagförslag måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet in hämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan bifaller Hans Maj:t Konungen.
Ur protokollet:
Sven Leffler.
' Denna bilaga Ilar Ilar uteslutits. Bilagan är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget utom såtillvida att bilagan — i stället för den i nyssnämnda lagförslag i 12 § första punkten angivna tidsbestämningen >ej tidigare än två år före konkursansökningens ingi- vande> — upptog uttrycket »ej tidigare än två år dessförinnan*
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 376.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 7 novem
ber 19U6.
Närvara n d t‘:
justitieråden L
awski
,
G
yllenswärd
,
N
issen
,
regeringsrådet K
uylenstierna
.
Enligt lagrådet den 1 november 1946 lillhandakommet utdrag av proto
koll över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i
statsrådet den 18 oktober 1946, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets ut
låtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhäm
tas över upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 6 och 12 §§
handelsbaden.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
t. f. byråchefen hovrättsrådet H. V. Noelius.
Förslaget föranledde följande yttrande av lagrådet.
När i konkurs förmånsrätt för fordran är begränsad på det sätt, att för
månsrätten åtnjutes endast i den mån fordringen uppkommit inom viss tid
före konkursen, räknas enligt gällande rätt sådan tid städse tillbaka från den
tidpunkt då konkursansökningen gjordes, vare sig detta är uttryckligen an
givet i de särskilda stadgandena i 17 kap. handelsbalken eller är där under
förstått. I följd härav är det möjligt för en borgenär, vars fordran är förenad
med dylik förmånsrätt, att söka få betalning på frivillighetens väg ända till
dess han finner sig böra genom att påkalla konkurs hindra, att hans förmåns
rätt sättes i fara på grund av begränsningen. Enligt den lydelse åter, som
12 § erhållit i det remitterade förslaget, skall för där avsett fall ifrågavarande
tid räknas tillbaka från konkursbeslutet, och det blir då möjligt för gäldenä-
ren att genom att bestrida konkursansökningen och såmedelst fördröja kon
kursbeslutet i viss mån bestämma, i vilken utsträckning borgenärens fordran
skall utgå med förmånsrätt.
Då anledning icke synes föreligga att på ifrågavarande punkt frångå vad
som eljest gäller, synes önskligt, att förmånsrätten får inträda endast örn
ifrågavarande skatter och avgifter enligt verkställd debitering förfallit till
betalning innan beslutet om egendomsavträde meddelades men ej tidigare
än två år före konkursansökningens ingivande.
Ur protokollet:
Bertil Crona.
Kungl. Maj:ts proposition nr 376.
19
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8 november 19UG.
Närvarande:
Statsministern
E
rlander, ministern för utrikes ärendena
U
ndén, statsråden
W
igforss
, S
köld
, Q
uensel
, G
jöres
, D
anielson
, V
ougt
, M
yrdal
,
Z
etterberg
, N
ilsson
, S
träng
, E
ricsson
, M
ossberg
, W
eijne
.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet och t. f. chefen för socialdepartementet statsrådet Mossberg anmäler chefen för justi tiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets den 7 november 1946 av givna utlåtande över det till lagrådet den 18 oktober 1946 remitterade försla get till lag örn ändrad lydelse av 17 kap.6 och 12 §§handelsbalken.
Föredraganden anför.
Lagrådet har ansett önskligt, att förmånsrätten enligt 12 § komme att om fatta sådana skatter och avgifter, vilka enligt verkställd debitering förfal lit till betalning innan beslutet örn egendomsavträde meddelades men ej tidigare än två år före konkursansökningens ingivande. Mot denna av prin cipiella skäl föreslagna ändring i fråga örn tiden för åtnjutande av förmåns rätt enligt nämnda paragraf har jag ej något att erinra. I enlighet härmed har det till lagrådet remitterade författningsförslaget jämkats på sätt lag rådet ifrågasatt.
Föredraganden hemställer härefter, alt berörda författningsförslag måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall tili denna av statsrådets övriga ledamöter bi trädda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Hertil Crona.