2

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

Förslag

till

Lag

om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande.

Härigenom förordnas som följer.

1

§■

Kommun äger, om den så finner påkallat för att främja bostadsförsörj­

ningen inom kommunen, ställa medel till förfogande att enligt de grunder

och i den ordning, som kommunen bestämt, användas till åtgärder i syfte

att nedbringa inom kommunen bosatta personers kostnader för anskaf­

fande eller innehav av en fullvärdig bostad.

Kommun är skyldig afl genom lämpligt kommunalt organ förmedla lån

och bidrag, som utgå av statsmedel i syfte att främja bostadsförsörjningen

inom riket, ävensom i övrigt, i den omfattning Kungl. Maj:t närmare be­

stämmer, biträda vid handhavandet av den statliga låne- och bidragsverk-

samheten för bostadsförsörjningsändamål.

Från skyldighet som nu sagts vare mindre kommun befriad i den ut­

sträckning Kungl. Maj :t föreskriver.

Utöver vad i 2 '§ sagts åligger det kommun att till främjande av bostads­

försörjningen inom kommunen vidtaga alla de åtgärder i fråga om plan­

läggning av byggnadsproduktionen, initiativtagande till bildandet av allmän­

nyttiga bostadsföretag och ledning av bostadsproduktionen, som erfordras

för att åstadkomma en tillfredsställande tillgång på fullvärdiga bostäder

inom kommunen.

Kommun med mera än 10 000 invånare, så ock annan kommun, beträf­

fande vilken Kungl. Maj:t med hänsyn till bebyggelsens snabba utveckling

eller andra särskilda omständigheter så föreskrivit, skall till ledning för

kommunens framtida åtgärder med avseende a bostadsproduktionen inom

kommunen uppgöra bostadsförsörjningsplan. Sadan plan skall upprättas

efter samråd med den myndighet Kungl. Maj:t bestämmer samt efter an­

tagandet tillställas nämnda myndighet.

2 §•

3

4 §■

Kungt. Maj:ts proposition nr 259.

3

Bostadsförsörjningsplan skall lända till huvudsaklig efterrättelse beträf­

fande bostadsproduktionen inom kommunen. Erfordras mera väsentliga

avvikelser från planen, skall ny plan upprättas.

Närmare föreskrifter angående upprättandet av bostadsförsörjningsplan

meddelas av Kungl. Maj:t.

Denna lag träder i kraft, såvitt angår 1 § dagen efter den, då lagen ut­

kommit av trycket i Svensk författningssamling, och i övrigt den 1 ja­

nuari 1948.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinscn-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 25 april 194-7.

Närvarande:

Statsministern E

rlander

, ministern för utrikes ärendena U

ndén

, stats­

råden W

igforss

, M

öller

, S

köld

, Q

uensel

, G

jöres

, D

anielson

, V

ougt

,

Z

etterberg

, N

ilsson

, S

träng

, E

ricsson

, M

ossberg

, W

eijne

, K

ock

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che­

fen för socialdepartementet, statsrådet Möller, fråga angående lagstiftning

om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande samt anför

därvid följande.

Inledning.

Den 28 december 1945 avgav bostadssociala utredningen första delen av

sitt slutbetänkande (SOU 1945: 63), innefattande allmänna riktlinjer för den

framtida bostadspolitiken samt förslag till låne- och bidragsformer. Utred­

ningens förslag i fråga om den bostadspolitiska målsättningen och meto­

derna för det av utredningen uppställda programmets realiserande ha redo­

visats i proposition nr 279 till 1946 års riksdag och sedermera närmare ut­

vecklats i proposition nr 235 till innevarande års riksdag. Såsom av dessa

båda propositioner närmare framgår har jag i allt väsentligt anslutit mig

till den av utredningen förordade målsättningen för bostadspolitiken under

den närmaste framtiden. Riksdagen har också i anledning av propositionen

nr 279/1946 uttalat sig för en bostadspolitik, grundad på denna målsätt­

ning. Förslag till låne- och bidragsformer, syftande till att genomföra det

uppställda programmet, ha framlagts i nyss omförmälda propositioner. I

propositionen nr 235 till innevarande års riksdag har jämväl redogjorts för

vissa principiella synpunkter på den allmänna bostadspolitikens organisa­

tion, varjämte jag uttalat min avsikt att hemställa om avlåtande av propo­

sition till riksdagen med förslag rörande kommunernas bostadspolitiska upp­

gifter. Dessa förslag skulle innebära å ena sidan att kommunerna finge rätt

att anslå medel för förbättring av bostadsförhållandena inom vederbörande

kommun, samt å andra sidan att kommunerna bleve skyldiga dels att för­

medla statliga lån och bidrag för bostadsändamål, dels att, i händelse bo­

stadsförsörjningen inom kommunen icke är tillfredsställande, vidtaga åtgär­

der för dess förbättrande; sistnämnda skyldighet borde beträffande kommu­

7

Då å andra sidan denna rätt enligt utredningens mening borde göras obe­

stridlig och generell, ville utredningen föreslå, att sådan rätt bleve fastsla­

gen i lag på liknande sätt som skett beträffande de kommunala pensions­

tillskotten. Formerna för kommunala bostadssubventioner borde emellertid

enligt utredningens mening med hänsyn till önskvärdheten av att undvika

erfarenhetsmässigt olämpliga former och till samordningen med de stat­

liga subventionsåtgärderna underställas Kungl. Maj:ts prövning.

För innehållet i de avseenden, varom här är fråga, av de yttranden,

som avgivits över bostadssociala utredningens betänkande, har en redogörelse

lämnats i propositionen nr 279/1946 (sid. 35—42), vartill jag här torde få

hänvisa. Utöver vad i nämnda proposition återgivits av yttrandenas inne­

håll torde här få redovisas följande särskilda uttalanden.

Statens byggnadslånebyrå finner det synnerligen angeläget, att frågan

om kommunernas befogenhet att anslå medel till bostadsförsörjningsända-

mål snarast löses, enär nu rådande osäkerhet hämmade kommunala initia­

tiv. Då en lagstiftning på detta område torde kunna genomföras även utan

att utredningens övriga förslag realiserades, förordar byrån att skyndsamma

åtgärder i frågan vidtagas.

Svenska stadsförbundets styrelse, som tillstyrker förslaget om lagfästande

av kommuns rätt att utge bidrag för bostadsförsörjningsändamål anför emel­

lertid, att denna rätt borde i analogi med vad som gällde beträffande kom­

munala pensionstillskott göras beroende av att viss statlig subvention ut-

ginge. Styrelsen avstyrker utredningens förslag att formerna för kommunala

bostadssubventioner skulle underställas Kungl. Maj:ts prövning. Det över­

ensstämde icke med den kommunala självbestämmanderätten, att dylika be­

slut annat än efter kommunalbesvär kunde ändras av statligt organ. Även

styrelsen för landskommunernas förbund gör erinran mot förslaget i sist­

nämnda hänseende; underställningsvägen vore alltför omständlig för att

passa varje kommunalt initiativ på området. Städerna Stockholm och Gävle

samt Finspångs köping ha gjort liknande uttalanden. Sundbybergs stad har

i samband med sitt tillstyrkande av förslaget om lagstadgande av rätt för

kommun att utge bidrag för bostadsförsörjningsändamål uttalat att i sam­

band därmed bestämmelser borde införas om statsbidrag åt kommunerna,

differentierade efter kommunernas åtgärder för förbättrande av bostads­

marknaden inom kommunen. Skövde stad uttalar, att förslaget att genom

kommunala subventioner utbygga de statliga stödåtgärderna kunde ge upp­

hov till förvecklingar inom den kommunala bostadspolitiken och skapa riva­

litet kommunerna emellan, om en kommun med gynnsamma bostadsförhål­

landen och god ekonomi lämnade subventioner, vilka en sämre lottad grann­

kommun icke kunde bevilja. Kommunala subventioner borde därför utgå

endast efter statens prövning och inom vissa gränser; de borde bestridas

av statsmedel till fyra femtedelar och i övrigt av kommunen. Falköpings

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

stad har av liknande skäl ansett staten böra efter framställning från veder­

börande kommun bekosta eventuella ytterligare subventioner. Även Västerås

stad har ifrågasatt om kommunala subventioner borde utgå.

Av de hörda länsstyrelserna ha länsstyrelserna i Jämtlands och Hallands

lån ifrågasatt, om kommunerna borde äga rätt att lämna tilläggssubventio-

ner. Förstnämnda länsstyrelse har bland annat anfört att en dylik rätt icke

vore överensstämmande med gällande principer om vad som vore att anse

som kommunal angelägenhet. Genomfördes en lagstiftning angående skyl­

dighet för kommunen att vidtaga åtgärder för förbättrad bostadsförsörj­

ning, därest denna icke vore tillfredsställande, torde i varje fall en i lag

fastslagen rätt att utgiva bidrag till bostadsförsörjningsändamål icke er­

fordras, enär bostadsförsörjningen och vad därmed sammanhängde då bleve

att hänföra till kommunens gemensamma hushållningsangelägenheter. över-

ståthållaråmbetet uttalar, att frågan om kommunens befogenheter aktualise­

rats i olika sammanhang och att det syntes lämpligast att denna fråga to-

ges upp i ett sammanhang.

Departementschefen.

För närvarande råder en viss osäkerhet beträffande frågan i vilken om­

fattning kommun äger besluta om utgivande av särskilda subventioner för

bostadsförsörjningsändamål. Särskilt den vid kommunallagarnas tillämp­

ning upprätthållna principen att understöd av kommunala medel icke må

avses för enskilda kommunmedlemmar i den mån stöd härför saknas i gäl­

lande författningsbestämmelser har visat sig lägga hinder i vägen för

kommuner, som så önskat, att utgiva kommunala bostadssubventioner. Den

ovisshet som råder på detta område har på många håll känts besvärande.

Av yttrandena över bostadssociala utredningens betänkande framgår ock­

så att det föreligger en utbredd mening därom att kommunernas rätt att

utge sådana subventioner snarast möjligt bör fastslås i lag. Jag vill i detta

hänseende jämväl erinra om att statsutskottet vid 1944 års riksdag uttalat,

att kommuner borde under avvaktan på statsmakternas beslut i anledning

av bostadssociala utredningens kommande förslag äga att understödja bo-

stadsbehövande personer på de vägar kommunen funne lämpliga.

I proposition nr 235 till innevarande års riksdag har jag uttalat, att jag

i likhet med bostadssociala utredningen finner det naturligt att de statliga

stödåtgärderna för främjande av bostadsförsörjningen kompletteras genom

stödåtgärder från kommunernas sida. De statliga åtgärderna måste näm­

ligen få en i viss mån schematisk utformning och det är icke möjligt att

konstruera bidragen så att stödet i alla fall blir fullt tillräckligt. Jag har

vidare anfört, att de positiva uttalanden, som av flertalet hörda kommuner

gjorts beträffande önskvärdheten av att strävandena att förbättra bostads­

standarden befordras, tydde på att väsentliga insatser komme att göras av

Kungi. Maj:ts proposition nr 259.

9

kommunerna. En förutsättning härför är emellertid att kommunernas rätt

att bevilja medel för ändamålet blir otvetydigt fastslagen.

I direktiven för 1946 års kommunallagskommitté ingår att till prövning

upptaga frågan om en vidgning av den genom kommunallagarna och praxis

rörande deras tillämpning satta gränsen för kommunernas beslutanderätt.

Enligt vad jag inhämtat har kommittén upptagit detta spörsmål til! skynd­

sam behandling och förslag i ämnet torde komma att avges under inne­

varande år. Huruvida detta förslag kommer att medgiva kommun rätt att

i erforderlig utsträckning utgiva subventioner för bostadsförsörjningsända-

mål kan ännu ej avgöras. I vart fall kan en på kommitténs förslag grundad

lagändring icke komma till stånd förrän tidigast vid nästa års riksdag. Det

är emellertid enligt min mening önskvärt att de hinder som i här föreva­

rande avseende föreligga för en aktiv bostadspolitik från kommunernas

sida snarast möjligt undanröjas. Någon anledning synes icke heller före­

ligga att avvakta genomförandet av de bostadspolitiska åtgärder som före­

slagits i proposition nr 235 och som i väsentliga delar icke skola träda i

tillämpning förrän den 1 juli 1948. Frågan om kommunernas rätt att anslå

medel till främjande av bostadsförsörjningen inom kommunen är nämligen

aktuell redan med nuvarande former för de statliga stödåtgärderna. Jag

vill därför förorda, att redan vid innevarande års riksdag lagstiftning i ämnet

genomföres och att denna lagstiftning får träda i kraft snarast möjligt.

I ett yttrande har uttalats, att någon lagstiftning av den art som här åsyftas

icke syntes vara erforderlig, därest kommunernas skyldighet att ansvara för

en tillfredsställande bostadsförsörjning inom kommunen bleve stadfäst i lag.

Även om en lagstiftning i sistnämnda hänseende kommer till stånd, torde

dock enligt min mening föreligga behov av en lagstiftning om kommuner­

nas rätt att anslå medel för bostadsförsörjningsändamål. Det synes mig

nämligen finnas anledning till antagande att ett lagfästande av kommuner­

nas skyldighet att svara för en tillfredsställande bostadsförsörjning icke

skulle undanröja all tvekan i fråga om kommunernas rätt att bevilja kom­

munala bostadssubventioner. Ovisshet skulle sålunda kunna tänkas upp­

komma exempelvis beträffande frågan huruvida kommunala bostadssub­

ventioner endast finge — i viss överensstämmelse med vad nu gäller —

utgå enligt generella normer eller om — såsom enligt min mening bör vara

fallet — dylika subventioner skola kunna utgå även efter individuell behovs-

prövning. Frågan om det fortsatta beståndet av den lagstiftning jag här före­

slår torde emellertid eventuellt komma att bli föremål för övervägande i

samband med behandlingen av kommunallagskommitténs blivande förslag

till reglering av området för kommunernas befogenheter och rättigheter.

Rörande formerna för de kommunala subventionerna för bostadsförsörj­

ningsändamål har i ett yttrande anmärkts, att en förutsättning för att dylik

subvention skulle kunna utgå borde vara att statlig subvention utginge. För

min del är jag icke beredd att förorda någon sådan inskränkning av kom­

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

munernas fria prövningsrätt. Då lagstiftningen ingår som ett led i strävan­

dena att aktivisera kommunernas bostadspolitiska verksamhet, synes deras

fria initiativrätt i fråga om åtgärder för bostadsförsörjningens förbättring

icke böra beskäras. Kommunala bostadssubventioner böra således kunna

utgå icke blott som ett tillskott till det statliga stöd som i visst fall åtnjutes

utan även för att underlätta lösningen av bostadsfrågan för personer till vilka

något sådant statligt stöd icke utgår. Beträffande exempelvis pensionärer

och andra ensamstående med små inkomster kunna särskilda åtgärder utan­

för den statliga stödverksamhetens ram vara erforderliga för att underlätta

bostadsförsörjningsförhållandena. Hinder synes icke heller böra föreligga

för att en kommun, om den så önskar, genom kommunala subventioner un­

derstöder personer, vilka endast på grund av sin inkomst äro uteslutna från

att komma i åtnjutande av statliga bostadsrabatter. Tillhandahållande på

förmånliga villkor av tomtmark för bostadsbyggande och liknande åtgärder

böra ej heller ovillkorligen förbindas med ett krav på att statlig subvention

utgår. Det enda villkor som enligt min mening bör uppställas för rätten att

utge kommunala subventioner är att dessa skola vara ägnade att bidraga

till en förbättrad bostadsförsörjning på orten. Syftet med de kommunala

subventionerna bör således vara att för inom kommunen bosatta personer

nedbringa kostnaderna för anskaffande och behållande av en fullvärdig

bostad. Detta innebär att kommunala subventioner icke böra beviljas för bo­

städer som i fråga om utrymme och standard icke motsvara de minimikrav

som uppställts då fråga är om åtnjutande av statliga lån och bidrag. Därest

i en verklig nödsituation på bostadsmarknadens område skyndsamma åt­

gärder krävas för att förbättra bostadstillgången torde dock nyproducerade

bostäder böra tillfälligtvis kunna anses som fullvärdiga, även om till följd

av materialbrist eller andra dylika omständigheter nyssnämnda minimikrav

icke i allo kunnat uppfyllas.

Bostadssociala utredningen har, under åberopande av önskvärdheten att

undvika olämpliga former för kommunal bostadssubvention och av samord­

ningen med de statliga subventionsåtgärderna, ansett de för kommunala bo­

stadssubventioner tillämpade formerna böra underställas Kungl. Maj ds pröv­

ning. Denna ståndpunkt har i flera yttranden kritiserats under framhållande

av att underställningsskyldigheten innebure ett onödigt ingrepp i den kom­

munala självbestämmanderätten. Då rätten att utge kommunala subven­

tioner, såsom nyss nämnts, delvis syftar till att stimulera kommunerna att

taga självständiga initiativ på bostadspolitikens område, finner jag för

närvarande anledning saknas att föreskriva någon sådan underställnings-

skyldighet som bostadssociala utredningen ifrågasatt. Jag förutsätter att i

dessa frågor kommunerna komma att upprätthålla en viss kontakt med det

bostadspolitiska centralorganet.

Kommunala subventioner för bostadsförsörjningsändamål kunna komma

att i viss omfattning minska fattigvårdsbehovet. För min del ser jag intet

hinder för att kommun, som så önskar, utger hyreshjälp i form av bostads­

Kungi. Maj:ts proposition nr 259.

11

subvention i stället för i form av fattigvård. Jag vill emellertid här ånyo

betona att — i enlighet med vad jag i proposition nr 235 anfört i fråga om

de statliga bostadsrabatterna — syftet med de kommunala bostadssubven­

tionerna skall vara av bostadspolitisk art. De skola sålunda befordra för­

bättringen av bostadsstandarden därigenom att de möjliggöra för veder­

börande att kunna bebo en rymlig, modernt utrustad lägenhet.

I enlighet med det anförda föreslår jag att i lag fastslås att om kommun

så finner påkallat för att främja bostadsförsörjningen inom kommunen,

denna äger ställa medel till förfogande att enligt de grunder och i den

ordning som kommunen bestämt användas till åtgärder i syfte att nedbringa

inom kommunen bosatta personers kostnader för anskaffande och innehav

av en fullvärdig bostad.

II. Skyldighet för kommunerna att biträda vid den statliga låne- och

bidragsgivningen för bostadspolitiska ändamål.

I sitt betänkande har bostadssociala utredningen lramhållit, att

bostadspolitiska initiativ, som tagits av statsmakterna för att bekämpa be­

stämda bostadssociala missförhållanden eller för att motverka en kris,

stundom förfelat sin verkan eller till sin verkan fördröjts därav att de kom­

munala åtgärder, som varit förutsättningen för det praktiska genomförandet,

icke i tillräcklig grad kommit till stånd. Den bostadspolitiska organisation,

som vuxit fram under krigsåren såsom en följd av krisförhållandena på bo­

stads- och byggnadsmarknaderna, hade i vad gällde den av bostadskris drab­

bade delen av landet, nämligen tätorterna, kommit att få en ganska cen-

tralistisk prägel. Detta kunde betraktas som en nödvändig konsekvens av det

kritiska läge, i vilket de statliga bostadspolitiska åtgärderna under åren 1940

—42 sattes in, samt av det förhållandet att kommunerna då i stor utsträck­

ning saknade organ av tillräcklig kapacitet för att omedelbart ombesörja

uppgifter av den art, att de i och för sig kunde skötas lokalt. Enligt utred­

ningens mening vore det ett starkt önskemål att utvecklingen ginge i riktning

mot en decentralisering av sådana bostadspolitiska funktioner, som kunde

decentraliseras. Även om det ekonomiska ansvaret för bostadsförsörjningen

alltmera övertagits av staten, vore bostadsfrågan i väsentliga hänseenden till

sin egen natur så lokalt präglad, att en lokal handläggning av bostadsären-

den i största möjliga mån ledde sig önskvärd. En decentralisering förutsatte

givetvis dock att kommunerna vore utrustade med effektiva organ för upp­

giften. I ett under senare år starkt växande antal kommuner vore detta

fallet, men fortfarande vore på en del håll, framför allt på landsbygden,

organisationen icke tillräcklig för att motsvara de krav som den lramtida

bostadspolitiken ställde. Det faktum att ett antal kommuner ännu icke åtagit

sig förmedling av sådana lån och bidrag av statsmedel, för vilka kommunal

förmedling är eu förutsättning, bestyrkte utan vidare detta omdöme.

Utredningen bär härefter erinrat, att enligt utredningens förslag något

12

krav icke komme att uppställas på kommunernas ekonomiska medverkan

vid det bostadspolitiska programmets genomförande. Med hänsyn härtill

samt till det ofrånkomliga beroende, vari realiserandet av ett bostadspo­

litiskt program stode till kommunernas organisativa medverkan, har utred-

ningen funnit sig böra föreslå, att förmedling av lån och subventioner

för bostadsändamål utan kostnad för statsverket göres till en skyldighet för

kommunerna.

Rörande den konkreta innebörden av denna skyldighet har utredningen

anfört att denna maste växla, framför allt med hänsyn till beskaffenheten

av det bostadsbestånd, som funnes inom kommunen, och arten av den

bebyggelse, som skedde. Härutinnan har utredningen ytterligare anfört

följande.

Det är givet, att de större och medelstora städerna, där å ena sidan den

arliga behovstillväxten, a andra sidan saneringsbehovet har större omfattning

och där det nya bostadsbeståndet måste differentieras på sätt som kräver

olika former för förvaltningsföretag, fordra en långt mera utbyggd admi­

nistrativ apparat för bostadspolitiska ändamål än landsbygdskommuner med

praktiskt taget enbart enfamiljshusbebyggelse. De små kommunernas möj­

ligheter att själva sörja för sakkunnig teknisk och ekonomisk prövning av

ärendena äro ofta mycket begränsade; enligt utredningens mening, som skall

närmare utföras i slutbetänkandets andra del, är det därför beträffande lands­

bygd och mindre orter nödvändigt att upprätta en länsorganisation, som

kan ombesörja ekonomisk granskning och teknisk rådgivning och kontroll

och till vilken jämväl en länsbostadsinspektion kan knytas. Som förut

framhållits saknas ännu det nödvändiga kunskapsunderlaget för ett mera

planmässigt genomförande av ett bostadspolitiskt program på landsbygden;

denna brist torde dock komma att täckas genom den igångsatta allmänna

bostadsräkningen och de intensivundersökningar, varigenom denna skall

fullföljas.

Beträffande stadssamhällen med större och mera differentierad bebyg­

gelse bör utöver den rena förmedlingsverksamheten med därtill hörande

funktioner (vägledning åt sökande, bedömning av sökandes personliga och

ekonomiska kvalifikationer som låntagare, viss tillsyn, utbetalning av lån

och bidrag, mottagande av annuitetsbetalningar o. s. v.) kunna påräknas en

mera självständig och aktiv insats i form av dels teknisk och ekonomisk

granskning av byggnadsprojekt, i vilka kommunen själv ej är direkt engage­

rad, dels en planläggande verksamhet med standardhöjande och stabilise­

rande syfte av den art, varom här talats. Detta förutsätter att den kom­

munala organisationen för ändamålet i dessa större och medelstora stads­

samhällen allmänt bygges ut till den administrativa kapacitet, som nu

utmärker en del men icke alla städers förmedlingsorgan. Erfarenheten under

följande år torde vidare komma att visa, att de nya arbetsuppgifter, som

ställas av utvecklingen själv och av ett bostadspolitiskt program, som

må komma att fastställas av statsmakterna, komma att kräva en bety­

dande personell upprustning av förmedlingsorganen i allmänhet.

I yttrandena över bostadssociala utredningens förslag i här föreva­

rande avseende har — såsom anmärkts i propositionen nr 279/1946 — detta

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

13

tillstyrkts med enstaka undantag. I några yttranden har i anledning av ut­

redningens uttalanden till förmån för en decentralisering av de bostadspo­

litiska funktionerna erinrats, att förslagets genomförande komme att med­

föra ökade kostnader och besvär för kommunerna, och att fördenskull stats­

bidrag till förvaltningskostnaderna borde utgå.

Departementschefen.

Såsom i propositionen nr 235 framhållits råder för närvarande ur orga­

nisatorisk synpunkt en dualism inom den statliga bostadspolitiken, i det att

vissa låne- och bidragsformer, vilka huvudsakligen avse bostadsbyggandet

i städer och stadsliknande samhällen, handhavas av en organisation med

statens byggnadslånebyrå som centralorgan, medan de former för lån och

bidrag, som främst ha till syfte att underlätta bostadsbyggandet på lands­

bygden, handhavas under egnahemsstyrelsen av egnahemsorganisationen.

Den förstnämnda organisationen har, såsom bostadssociala utredningen an­

fört, fått en starkt centraliserad prägel. Några lokala statliga organ för

ändamålet finnas icke. Behovet av en lokalorganisation har i stället tillgodo-

setts på så sätt att kommunal medverkan gjorts till förutsättning för att den

statliga stödverksamheten skolat vinna tillämpning å viss ort.

Enligt det bostadspolitiska program, som nu föreligger och i princip redan

godtagits av statsmakterna, skall någon ekonomisk medverkan från kom­

munernas sida icke längre uppställas såsom förutsättning för den statliga

låne- och bidragsverksamheten för bostadsförsörjningsändamål. I organisa­

toriskt hänseende förutsättes, i enlighet med vad i propositionen nr 235 an­

förts, att samtliga arbetsuppgifter med avseende å denna verksamhet skola

ankomma å den bostadspolitiska organisationen, till vilken egnahemsorga-

nisationens nuvarande uppgifter i fråga om bostadsförsörjningen skola över­

flyttas. Om de bostadspolitiska åtgärderna skola kunna nå ut till alla landets

medborgare, bör det emellertid icke såsom en förutsättning för att statliga

lån och bidrag skola kunna utgå fordras att vederbörande kommun åtagit

sig att förmedla sådan låne- och bidragsverksamhet. Det avsedda syftet med

verksamheten skulle därigenom kunna bliva eftersatt på åtskilliga håll. Lo­

kala bostadspolitiska organ måste emellertid uppenbarligen finnas för att

taga initiativ till eller medverka till erhållandet av sådant statligt stöd som

kan utgå. Jag ansluter mig därför i princip till bostadssociala utredningens

ståndpunkt att skyldighet bör åläggas kommunerna att förmedla lån och

bidrag för bostadsförsörjningsändamål. Då en tillfredsställande bostadsför­

sörjning i hög grad är ett kommunalt intresse, bör denna skyldighet, såsom

utredningen förordat, fullgöras utan kostnad för statsverket.

Innebörden av den skyldighet som nu nämnts har bostadssociala utred­

ningen icke mera ingående behandlat i första delen av sitt slutbetänkande.

I slutbetänkandets andra del, som avgives i dagarna, kommer emellertid

denna fråga att närmare utvecklas. Utredningen kommer därvid tillika att

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

föreslå att — i avbidan på kommunindelningsreformens genomförande —

i fråga om de minsta kommunerna obligatorisk förmedlingsverksamhet

tills vidare icke skall föreskrivas med hänsyn till svårigheterna för sådana

kommuner att fullgöra vissa i samband med förmedlingsverksamheten stå­

ende uppgifter som enligt utredningens mening borde åvila förmedlingsor­

ganen. Huruvida ett dylikt undantag skall göras beror givetvis i hög grad

på vilka uppgifter som skola ankomma på förmedlingsorganen. Det synes

mig ganska naturligt att man — såsom bostadssociala utredningen också an­

tytt redan i första delen av sitt slutbetänkande — i detta hänseende gör en

differentiering mellan organen i olika kommuner med hänsyn till dessas

storlek och de lokala förhållandena. Denna fråga kan emellertid icke slut­

giltigt lösas förrän andra delen av bostadssociala utredningens slutbetänkande

remissbehandlats. Därvid blir det jämväl av betydelse vilka utvägar som

kunna finnas att inkoppla de av utredningen föreslagna bostadspolitiska

länsorganen på förmedlingsverksamheten och i samband därmed stående

arbetsuppgifter.

Med hänsyn till det anförda vill jag föreslå att kommunernas skyldighet

att förmedla lån och bidrag för bostadsförsörjningsändamål nu i princip

fastslås, men att Kungl. Maj:t erhåller bemyndigande att, helt eller delvis,

medgiva befrielse från denna skyldighet med avseende å mindre kommuner.

Skyldigheten bör, såsom av det tidigare sagda framgår, avse icke enbart den

rena förmedlingsverksamheten utan jämväl det biträde i övrigt vid hand-

havandet av den statliga låne- och bidragsverksamheten i bostadspolitiskt

syfte, i den mån denna kräver lokal handläggning. Den närmare omfatt­

ningen av skyldigheterna torde böra fastställas av Kungl. Maj:t, sedan när­

mare ståndpunkt till organisationsfrågorna tagits i samband med behand­

lingen av de förslag som framläggas i andra delen av bostadssociala ut­

redningens slutbetänkande. Den yttre ramen för skyldigheterna är i huvud­

sak given av verksamhetens egen natur. I huvudsak kommer den att, utöver

den rent förmedlande verksamheten i fråga om låne- och bidragsansökningar

samt upprätthållande av kontakten i övrigt med det centrala bostadspolitiska

organet och länsorganen, utgöras av teknisk och ekonomisk granskning

av byggnadsprojekt och tillsyn vid deras utförande och förvaltning, prövning

och kontroll av förutsättningarna för rätt till bostadsrabatter av olika slag,

biträde i fråga om utbetalningsverksamheten med mera. Beträffande frågan

vilket kommunalt organ som skall handhava förmedlingsverksamheten torde

i nuvarande läge endast böra föreskrivas, att uppgiften skall anförtros lämp­

ligt kommunalt organ.

III. Skyldighet för kommun att vidtaga åtgärder för förbättring av

bostadsförsörjningen inom kommunerna m. m.

I det föregående har i olika sammanhang omnämnts att bostads­

sociala utredningen uttalat sig för en stark aktivisering av kom­

16

Kungl. Mcij:ts proposition nr 259.

de kommunala organen i växande grad kommit att medverka i reguljära

former, när det gällt bostadsbyggande. Därmed hade de kommunala orga­

nens verksamhet alltmer kommit att utvecklas i riktning mot verklig plan­

läggning av bostadsbyggandet på orten, åtminstone för en årsperiod framåt.

Utredningen har vidare anfört följande.

Under senaste år har utvecklats eu ny sida av planerande verksamhet,

som enligt utredningens mening bör kunna få stor betydelse för den fram­

tida bostadspolitiken, nämligen det samarbete som inletts mellan byggnads-

lånebyråns utredningsavdelning och ett stort antal stadskommuner i och för

lokalundersökningar av bostadsmarknadsförhållanden på orten med använ­

dande av från de allmänna bostadsräkningarna hämtat och annat särskilt

för ändamålet insamlat material rörande inkomster och hyresbetalningsför-

måga inom olika befolkningsgrupper o. s. v. samt utarbetande av prognos-

tiska beräkningar rörande bostadsbehovets framtida utveckling på orten på

basis av folkräkningsuppgifter och annat demografiskt material. Den nu

igångsatta 1945 års bostadsräkning har planlagts under hänsyn till använd­

barheten för lokala ändamål och kommer att ge vidgade möjligheter att på

varje särskild ort få ett säkert statistiskt underlag för en planering av bo­

stadsförsörjningen på längre sikt. Härom har byggnadslånebyrån upptagit

samråd med flertalet stadskommuner i och för vidareutveckling av sam­

arbetet rörande lokala bostadsmarknadsundersökningar och -prognoser som

underlag för planmässiga kommunala bostadsförsörjningsåtgärder på längre

sikt. — Utredningen håller för givet att även i andra hänseenden än de sta­

tistiska ett samarbete mellan centrala och kommunala organ i fråga om pla­

neringsarbeten kan vara mycket fruktbärande, såsom när det gäller nya bo­

stadsområdens utformning, förseende med kollektiva inrättningar o. s. v.,

vissa tekniska frågor och annat, där ett centralt organ kan ge en expert-

service, som ej alltid utan dryga kostnader står till förfogande för de kom­

munala förvaltningsorganen, i synnerhet de mindre. I detta sammanhang

bör nämnas den viktiga service som i olika hänseenden ges av de riksom-

spännande kooperativa byggnadsorganisationerna och även vissa större en­

skilda företagare.

Härefter har utredningen anfört, att en standardhöjande bostadspolitik

från de kommunala organens sida krävde en vidareutveckling av den aktivt

initiativtagande och på längre sikt planmässigt inriktade verksamhet, var­

till de senaste årens utveckling tenderat. Detta vore nödvändigt med hänsyn

till att bostadspolitiken måste innefatta en samordning av åtgärder, som

tillsammans verkade till standardhöjning och till stabilisering i görligaste

mån av bostadsproduktionen. Detta innebure i första rummet, att bostads­

byggandets volym på orten, när så bleve av behovet påkallat, genom kom­

munala initiativ påverkades på sådant sätt, att den inom praktiskt rimliga

marginaler bleve förenlig med uppställda mål. En av de mest näraliggande

angelägenheterna vore härvidlag utjämning av säsongväxlingarna. Hit hörde

vidare kommunala åtgärder för att säkra att en bostadsbyggnadsvolym på

orten upprätthölles, som vore tillräcklig med hänsyn till å ena sidan hus-

hållstillväxt och standardhöjning, å andra sidan byggnadsarbetsmarknadens

krav. Detta senare kunde betraktas som den viktigaste uppgiften för en lokal

Kungl. Majds proposition nr 259.

17

planering av bostadsförsörjningen. Så snart överskott började uppkomma på

bostadsmarknaden förelåge risk att produktionen reagerade överkänsligt och

alt lokala bosladsbyggnadskriser inträffade. I sådant fall måste kommunala

organ vara beredda alt fa initiativ till bostadsbvggnadsverksamhet i den

ena eller andra företagsformen under utnyttjande av de låne- och subven-

tionsmöjligheter, som statsmakterna kunde komma alt ställa till förfogande.

De medel, varmed lokala produktionsstödjande och krisförhindrande åt­

gärder kunde verka, vore dels dylika positiva företagarinitiativ, dels de

negativa ingripanden på bostadsmarknaden, som bestode i forcerad utdöm-

ning av enligt hälsovårdsstadgans bestämmelser undermåliga lägenheter

samt dirigerad stadsplanemässig saneringsverksamhet. Sistnämnda spörsmål

komme att närmare behandlas i andra delen av utredningens slutbetänkande.

Beträffande kommunernas funktioner med avseende å det bostadspoli­

tiska programmets genomförande har utredningen framhållit såsom det vik­

tigaste problemet att i tid förbereda den situation som mognar fram i och

med bostadsbristens avveckling under de kommande åren. Vissa förbere­

delsearbeten vore omedelbart angelägna, då sådana åtgärder varom här vore

fråga till stor del krävde lång förberedelselid. I synnerhet gällde detta stads-

planearbeten samt all saneringsverksamhet, men även utbildandet av for­

merna för kommunala företagarinitiativ och projekteringen av bostadsbyg­

gen vore av den art, att de skadades av att hastigt improviseras. Det mot­

svarade därför den aktuella situationens krav, att metodiska arbeten på lö­

sandet av bostadspolitikens organisaioriska uppgifter toge vid under de när­

maste åren, trots att dessa år efter all sannolikhet i fråga om det allmänna

bostadsläget komme att i huvudsak bevara samma karaktär som de närmast

föregående. I själva verket hade sådant arbete redan utförts eller planerats

i betydande omfattning i åtskilliga städer under de senaste åren och såtill­

vida innebure kravet endast att en i gång varande utveckling fortsatte, på­

skyndades och bleve allmän.

Utredningen har på grundval av det anförda föreslagit att det genom

lagstiftning bleve uttryckligen föreskrivet att kommun är skyldig att, i hän­

delse bostadsförsörjningen inom kommunen icke är tillfredsställande, vidtaga

åtgärder för dess förbättring. En sådan lagstiftning skulle definitivt fastslå,

att bostadsförsörjningen hörde till kommuns gemensamma lmshållnings-

angelägenheter, och ge en grund för den mera omfattande och permanenta

verksamhet för bostadsförhållandenas lörbättring inom kommunen, som en­

ligt utredningens mening vore eu ofrånkomlig förutsättning för genomföran­

det av ett bostadspolitiskt program som syftade till allmän höjning av bo­

stadsstandarden. Utredningen vore väl medveten om alt en dylik lagstiftning

måste lå en skäligen vag innebörd med hänsyn till bestämningen av vad

som menas med »tillräcklig bostadstillgång». 1 fråga om såväl kvalitet som

pris på bostäderna måste delta med hänsyn till existerande stora olikheter

i bostadsbestånd och relativ bostadskostnadsnivå bestämmas inom mycket

Biharig till riksdagens protokoll 1947. I samt.

AV

259.

2

18

Kungl. Muj.is proposition nr 259.

vida marginaler. Detsamma gällde ju dock även exempelvis hälsovårdsstad­

gans bostadsbestämmelser, som till större delen med praktisk nödvändighet

hade en helt vag formulering. De! kunde också erinras om att i England

ända sedan början av mellankrigstiden gällt eu lag som föreskrivit att i den

män tillgången på bostäder i tillräckligt antal och lämpliga typer bruste,

ansvaret för anskaffandet av behövliga bostäder åvilade de lokala myndig­

heterna. Det vore självklart att en sådan bestämmelse icke kunde realiseras

till fullo omedelbart eller på kort tid; dess betydelse låge främst däri, att den

utmärkte bostadsförsörjningen som en av kommunens administrativa skyl­

digheter och som sådan hade den veterligt varit av stor positiv betydelse.

1 detta sammanhang har utredningen vidare framlagt förslag om skyldig­

het för vissa kommuner att upprätta bostadsförsörjningsplan. Härom bär

utredningen anfört följande.

Förutsättningarna för den kommande bostadsmarknadsutvecklingen i

stadssamhällena äro sådana, alt den kommunala verksamheten på området

måste givas karaktären av i god tid planmässigt förberedda och samordnade

åtgärder. Med hänsyn härtill har det synts utredningen finnas fog för att

den generella föreskriften om kommuns skyldighet att sörja för bostadsför­

hållandenas förbättring beträffande större stadssamhällen — förslagsvis de

med mer än 10 000 invånare samt sådana mindre, som med hänsyn till sin

snabba utveckling ur bostadsförsörjningssynpunkt prövas böra tillhöra denna

grupp — kompletteras med en föreskrift, att sådan kommun är skyldig att

uppgöra och inom viss tid till centralt organ ingiva plan för åtgärder med

avseende på bostadsförsörjningen. I fråga om landskommuner och mindre

orter, där bostadsbyggandet helt eller till väsentlig del består av egnahems­

bebyggelse och där normalt endast ett mindre årligt tillskott till bostads­

beståndet kan väntas behövligt, torde sådana planer för varje särskild kom­

mun tillsvidare icke vara lämpliga, då underlaget för bedömning av bebyg­

gelsens rationella utveckling med hänsyn till jordbrukets yttre rationalise­

ring samt till lokaliserings- och samhäUsbildningsfrågor ännu saknas.

1 fråga om större stadssamhällen eller starkt växande mindre skulle del

enligt utredningens mening vara till stor fördel för den kommande bostads­

politiska verksamheten, om de åtgärder som kunna komma i fråga i sam­

manhanget, såsom beräkning av behovstillväxten, undersökningar av olika

befolkningsgruppers faktiska bostadsförhållanden och betalningsförmåga,

inventering av undermåliga lägenheter, iordningställande av exploaterings-

färdig mark, initiativ till byggande och fastighetsförvaltning genom kommu­

nen själv, halvkommunala bolag eller andra företag, uppgörelser med byg­

gande organisationer och företagare, förberedelser för stadsplanemässig sa­

nering o. s. v., kunde samlas och samordnas inom ramen av en allmän bo­

stadsförsörjningsplan för kommunen på längre sikt, vilken dock måste un­

derkastas fortlöpande revision i och med att förutsättningarna förskjutas och

alltså vara en rörlig långtidsplan. Eu början till dylik planering kan sägas

vara gjord under de senare åren, dels på självständiga initiativ från vissa

städer, dels i och med de årsplaner för bostadsbyggandet, som på anmodan

av byggnadslånebyrån uppgjorts av orter, för vilka bostadsbyggnadskvoter

till ledning för den allmänna byggnadsregleringen fastställas. Det kan knap­

past råda något tvivel om att uppgörandet av dylika planer, om vilka när­

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

19

mare anvisningar torde få utfärdas av Kungl. Maj:t, skulle vara ägnade att

ge större stadga och konsekvens åt de kommunala åtgärderna för bostads­

försörjningen; de skulle även kunna visa sig vara av stort värde för den

statliga bostadspolitiken i fortsättningen genom att ge vägledning för bedö­

mandet av behovet av modifikationer i det statliga stödsystemet och därmed

också möjliggöra en smidig anpassning av bostadspolitikens metoder till för­

ändringar i dess allmänna förutsättningar.

För innehållet i här ifrågavarande hänseende av de yttranden som

avgivits över första delen av bostadssociala utredningens slutbetänkande må

bär hänvisas till proposition nr 279/1946. Utöver vad där anförts kan till­

läggas att i några fall från kommunhåll uttalats önskemål om vidgad rätt

för kommun att förvärva lämplig tomtmark (Malmö, Solna, Hällstahammar)

eller fastighet, som borde bli föremål för sanering (Vänersborg). Även Visby

stad har påkallat införande av ökade möjligheter för kommun att ingripa

i saneringssyfte. Beträffande länsstyrelsernas yttranden kan nämnas, att

länsstyrelsen i Östergötlands län yppat viss tvekan, huruvida svårigheterna

att uppbygga den erforderliga kommunala organisationen kunde bemästras.

Av hänsyn till dylika svårigheter, framför allt i fråga om de mindre kom­

munerna, har den ifrågasatta lagstiftningen avstyrkts jämväl av en mino­

ritet inom riksgäldsfullmäktige.

Departementschefen.

Redan i tidigare sammanhang har jag förklarat mig dela bostadssociala

utredningens uppfattning att det bostadspolitiska programmets genomfö­

rande kräver en aktiv medverkan från kommunernas sida. Det stora fler­

talet av de kommuner som yttrat sig över bostadssociala utredningens be­

tänkande liar givit uttryck åt samma mställning i denna fråga liksom det

övervägande antalet övriga remissinstanser. De fåtaliga invändningar, som

vests mot tanken att i lag fastslå kommunernas skyldighet att svara för att

bostadsförsörjningen inom kommunen är tillfredsställande, synas väsentligen

sammanhänga med svårigheterna att inom mindre kommuner skaDa

en

tillfredsställande organisation för ändamålet. Härvid förbiser man emeller

äd, att den planläggande och organisatoriska insats som kräves från de&s«

mindre kommuners sida självfallet är avsevärt mycket mindre än då del

gäller kommuner med större befolkning och mera komplicerade bostads­

förhållanden. 1 fråga om den kommunala förmedlingsverksamheten be­

träffande statliga lån och bidrag för bostadsförsörjningsändamål har jag

antytt möjligheten att tills vidare undantaga de minsta kommunerna från

skyldighet alt anordna sådan. Det föreligger emellertid enligt min mening

icke någon anledning att göra något motsvarande undantag beträffande små-

kommunernas principiella skyldighet att övervaka bostadsproduktionen på

orten och — med bistånd av länsorganen och det centrala organet för bo­

stadspolitiken — vara verksamma för avhjälpande av påtagliga brister i

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

fråga om bostads tillgången och bostädernas kvalitet inom kommunen. Jag

anser sålunda att en lagstiftning av den art varom här är fråga bör komma

till stånd och omfatta samtliga kommuner inom landet.

Värdet av en dylik lagstiftning ligger framför allt däri att bostadsbyggandet

icke längre, såsom hittills i princip varit fallet, till sin omfattning och in­

riktning blir helt beroende av enskildas ur olikartade motiv framsprungna

initiativ på området, utan att kommunen blir ansvarig för en planmässig

och ur allmän synpunkt tillfredsställande reglering av bostadsproduktionens

inriktning och omfång. För det bostadspolitiska programmets genomförande

är det enligt min mening nödvändigt att fastslå att kommunerna bära an­

svaret för att bostadsbehovet tillgodoses och att en fortlöpande höjning

av bostadsstandarden äger rum utan att samtidigt bostadskostnaderna drivas

i höjden eller andra ogynnsamma verkningar inträda.

Bostadssociala utredningen har ingående redogjort för innebörden av den

skyldighet som här avses att läggas på kommunerna. I allt väsentligt kan jag

ansluta mig till vad utredningen anfört. Det ligger emellertid i sakens

natur, att omfånget och intensiteten av de åtgärder som krävas från kommu­

nernas sida äro vitt skilda beroende på de lokala förhållandena. I enlighet

med vad utredningen anfört torde under de närmaste åren åtminstone såvitt

angår tätorterna den huvudsakliga uppgiften bli att avveckla den bestående

bostadsbristen. Jag vill emellertid, i likhet med utredningen, starkt betona

önskvärdheten av att planering och förberedande av andra åtgärder, avsedda

att vidtagas i mån av bostadsbristens avveckling, icke uppskjutas. Vad särskilt

angår saneringsverksamheten komma formerna för denna att bli föremål för

utförligare behandling i andra delen av bostadssociala utredningens slut­

betänkande.

Med avseende å större stadssamhällen och sådana mindre samhällen, där

en snabb utveckling av bostadsproduktionen kan förväntas, har bostads­

sociala utredningen föreslagit att kommunernas allmänna skyldighet att sörja

för bostadsproduktionen inom kommunen skall kompletteras med en skyl­

dighet att uppgöra en bostadsförsörjningsplan, avsedd att ligga till grund för

de kommunala åtgärderna med avseende å bostadsproduktionen under en

längre följd av år. Till detta förslag vill jag ansluta mig. Det är enligt

min uppfattning en naturlig konsekvens av att ansvaret för bostadsförsörj­

ningen ålägges kommunerna att dylika planer komma till stånd. I enlighet

med vad bostadssociala utredningen föreslagit torde det få ankomma på

Kungl. Maj:t att meddela de närmare föreskrifter som erfordras i ämnet. Då

det emellertid är självfallet, att det bostadspolitiska centralorganet bör med­

verka vid planens upprättande och erhålla del av densamma i färdigt skick,

vill jag föreslå att föreskrift härom intages i själva lagtexten. Däri synes vi­

dare böra föreskrivas, att bostadsförsörjningsplan skall lända till huvudsaklig

efterrättelse beträffande bostadsproduktionen inom kommunen samt att om

mera väsentliga avvikelser från planen erfordras ny plan skall upprättas.