angående omorganisation av medicinalstyrelsen

Kungl. Maj:ts proposition nr 67. 1

Nr 67.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående omorganisation av medicinalstyrelsen; given Stockholms slott den 7 februari 1947.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande statsrådet hemställt.

GUSTAF.

Eije Mossberg.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 7 februari 1947.

Närvarande: Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Wioporss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Yougt, Myrdal, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, finans- och jordbruksdepartementen samt statsrådet Sträng anför statsrådet Mossberg. I årets statsverksproj>osition har Kungl. Maj:t, på min hemställan, under femte huvudtiteln, punkterna 109—111, föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1947/48 såsom förslagsanslag beräkna Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 67. 8191 46

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Jag anhåller nu att få upptaga hithörande spörsmål till fortsatt behandling.

Inledning.

Genom beslut den 30 januari 1942 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för socialdepartementet att tillkalla högst sju sakkunniga för att inom nämnda departement biträda med utredning rörande organisationen av den centrala förvaltningen för det civila medicinal- och veterinärväsendet. Med stöd av detta bemyndigande tillkallades följande personer såsom sakkunniga, nämligen f. d. landshövdingen K. E. Tiselius, tillika ordförande, lasarettsläkaren, medicine doktorn E. B. E. Bager, Stocksund, länsveterinären A. W. Borg, Malmö, ledamoten av riksdagens andra kammare J. E. G. Fast, Nässjö, dåvarande revisionssekreteraren numera häradshövdingen O. G. G. Hesselgren, Stocksund, dåvarande ledamoten av riksdagens andra kammare E. H. Lindberg, Umeå, samt professorn T. L. Thunberg, Lund. Sedan riksdagsmannen Lindberg utnämnts till landshövding i Västerbottens län, blev han på egen begäran den 25 februari 1943 entledigad från ifrågavarande sakkunniguppdrag, och utsågs till sakkunnig i hans ställe sjukhusdirektören H. Höglund, Göteborg, som dock på grund av sjukdom varit förhindrad att deltaga i överläggningarna under utredningsarbetets slutförande. De sakkunniga antogo benämningen medicinalstyrelseutredningen.

Med skrivelse den 5 februari 1946 har medicinalstyrelseutredningen överlämnat betänkande i ämnet (SOU 1946: 20).

över betänkandet ha utlåtanden avgivits av följande myndigheter, nämligen medicinalstyrelsen efter hörande av bl. a. civilförvaltningens personalförbund, statskontoret, allmänna lönenämnden, riksräkenskapsverket, statens organisationsnämnd, justitiekanslern, universitetskanslern efter hörande av de medicinska fakulteterna i Lund och Uppsala samt karolinska institutets lärarkollegium, styrelsen för veterinärhögskolan efter hörande av skolans lärarkollegium, statens veterinärmedicinska anstalt, statens institut för folkhälsan, lantbruksakademien, lantbruksstyrelsen, socialstyrelsen, statistiska centralbyrån, samtliga länsstyrelser efter hörande av vederbörande förste provinsialläkare och länsveterinär, respektive förste stadsläkare och förste stadsveterinär. Vidare ha åtskilliga sammanslutningar yttrat sig, nämligen svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet, Sveriges läkarförbund, svenska läkaresällskapet, svenska provinsialläkarföreningen, svenska stadsläkarföreningen, svenska lasarettsläkarföreningen, svenska sanatorieläkarföreningen, svenska psykiatriska föreningen, Sveriges yngre läkares förening, svenska veterinärläkareföreningen, svenska distriktsveterinärföreningen, svenska veterinärföreningen för kött- och mjölkhygien, svenska veterinärföreningen för husdjurshygien, Sveriges yngre

■ Kungl. Maj:ts proposition nr 67. 3 veterinärers förening, Sveriges lantbruksförbund, riksförbundet landsbygdens folk, hushållningssällskapens ombuds förvaltningsutskott, Sveriges tandläkarförbund, apotekarsocietetens direktion samt Sveriges apotekareförbund och Sveriges farmacevtförbund, svensk sjuksköterskeförening samt statens sjukhuspersonals förbund. Tilläggas må, att statskontoret, allmänna lönenämnden, riksräkenskapsverket och statens organisationsnämnd efter remiss även yttrat sig över medicinalstyrelsens utlåtande i ämnet. Härjämte har civila statsförvaltningens tjänstemannaförbund inkommit med en skrift, berörande vissa delar av betänkandet.

Översikt av den centrala organisationens nuvarande

utformning.

Medicinalstyrelsen. Högsta tillsynen över det civila medicinal- och veterinärväsendet tillkommer medicinalstyrelsen. Styrelsen består för närvarande av en generaldirektör såsom chef samt sju permanenta byråer och lika många relativt självständiga byråavdelningar jämte vissa kompletterande anordningar och organ.

Byråernas och byråavdelningarnas karaktär belyses av följande sammanställning.

Benämning Chefspersonal Utbildning Löneställning

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 67. vården samt inspektören för sinnesslövården jämte den psykiska barna- och ungdomsvården, den förre placerad i lönegrad C 6 och den senare avlönad mot arvode till belopp, motsvarande 29 löneklassen;

dels två nämnder för handläggning av rättsmedicinska och rättspsykiatriska ärenden;

dels och tre organ med enbart rådgivande funktion, nämligen vetenskapliga rådet, specialitetsnämnden och apotekarbefordringsnämnden.

För att biträda med erforderliga undersökningar m. m. finnas vidare tre under medicinalstyrelsen lydande laboratorier, benämnda statens bakteriologiska, rättskemiska och farmacevtiska laboratorier. För dessa laboratorier lämnas en särskild redogörelse i betänkandet (s. 275 o. f.).

Medicinalstyrelsens beredskapsorganisation. År 1939 tillskapades en särskild organisation för handläggning av vissa med landets försvarsberedskap sammanhängande frågor av sjukvårdsorganisatorisk art. Denna organisation, för vilken kostnaden bestrides från särskilt anslag, är sammansatt på följande sätt.

En avdelning, den s. k. beredskapsavdelningen, ingår såsom extra byrå inom styrelsen med en särskilt utsedd sakkunnig såsom chef. Å denna byrå ha främst handlagts ärenden rörande planläggning och upprättande av beredskapssjukhus, såvitt angår erforderliga lokalers anskaffande och inredning, ävensom ärenden rörande den personella sjukvårdsberedskapen. För sistnämnda ärenden har styrelsen dels en representant jämte två medicinskt utbildade biträden i arméns sjukvårdsinspektion, där för ändamålet erforderligt register över befintliga läkare föres, dels ock ett antal befattningshavare för förande av beredskapsregister inom styrelsen över sjuksköterskor, sjukgymnaster, barnmorskor och sjukvårdsbiträden samt tandläkare, tandsköterskor och tandtekniker ävensom farmacevtiskt utbildad personal. I övrigt ha å denna avdelning tjänstgjort biträdande läkare samt viss annan extra personal för handläggning av ärenden rörande omhändertagande och sanitär behandling av flyktingar m. m.

Såsom ett andra led i beredskapsorganisationen fungerar medicinalstyrelsens materielnämnd, som har att biträda medicinalstyrelsen med utredningar rörande rikets försörjning med läkemedel och sjukvårdsmateriel samt med handläggning av därmed sammanhängande frågor rörande import, fabrikation, förvaring, förbrukning och prisreglering av dylika varor ävensom med avgivande av yttranden över exportlicenser rörande nämnda slag av varor. Nämnden består av sju ledamöter samt har till sitt förfogande ett kansli under ledning av en kanslichef.

Såsom ett tredje led i beredskapsorganisationen ingår en förstärkning av vissa byråer inom styrelsen. Sålunda har kameralbyrån förstärkts med en biträdande kamrerare, två juridiska biträden och fyra skrivbiträden, vilka till väsentlig del sysselsatts med granskning av räkningar å staten för kostnader i samband med beredskapssjukhusens iordningställande samt för vård av militära patienter å civila sjukhus. Vidare ha med anlitande av bered-

Kungl. Maj:ts proposition nr 67. 5 skapsmedel anställts en tandläkarassistent å tandvårdsavdelningen och två apotekarassistenter å apoteksbyrån.

Slutligen finnas två av chefen för socialdepartementet utsedda sakkunniga för rådgivning rörande planläggning, inrättande och drift av beredskapssjukhus.

Ifrågavarande beredskapsorganisation, som tidigare varit relativt omfattande, har under det sistförflutna kalenderåret avsevärt begränsats. För ändamålet har å riksstaten för innevarande budgetår anvisats ett förslagsanslag av 110 000 kronor.

Andra statliga centralorgan inom medicinal- och veterinärväsendet. För att fullständiga bilden av den centrala organisationen för det civila medicinal- och veterinärväsendet torde böra erinras om att vissa delar av den allmänna sjukvården mer eller mindre självständigt handhaves av statliga organ vid sidan om medicinalstyrelsen. Sålunda bedriver pensionsstyrelsen enligt grunder, som fastställts av Kungl. Maj:t i brev den 31 december 1920, viss sjukvårdande verksamhet, avseende att i pensionsförsäkringens intresse förebygga eller häva invaliditet. De s. k. universitetssjukhusen, av vilka karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet helt samt allmänna barnbördshuset och akademiska sjukhuset i Uppsala till huvudsaklig del kunna betraktas som statliga, intaga jämväl en särställning på kroppssjukvårdens område, främst därigenom att de förvaltas av direktioner, som direkt eller i vissa fall genom vederbörande universitetsmyndighet sortera under Kungl. Maj:t i ecklesiastikdepartementet. Medicinalstyrelsens befogenheter äro ock mera begränsäde beträffande dessa sjukhus än beträffande övriga.

Vidare må beaktas den verksamhet, som bedrives av centrala sjukvårdsberedningen. Detta organ, som under medicinalstyrelsens överinseende administreras av en särskild, av Kungl. Maj:t utsedd styrelse, har till uppgift att på anmodan av medicinalstyrelsen eller sjukhusägare medverka vid granskning av förslag rörande planläggning och utrustning av sjukhus och därmed jämförliga inrättningar ävensom vid planläggning av den slutna vården inom landets sjukvårdsområden. Beredningen skall jämväl verka för standardisering av inventarier och materiel på sjukvårdens område samt för rationalisering av driften av det allmännas sjukvårdsinrättningar.

Slutligen finnas två fristående anstalter med huvudsaklig uppgift att utföra praktiskt vetenskapliga undersökningar och forskning på medicinal- och veterinärväsendets område, nämligen statens institut för folkhälsan och statens veterinärmedicinska anstalt. Folkhälsoinstitutet, vars verksamhetsfält omfattar såväl allmän hygien och yrkeshygien som födoämneshygien, fungerar jämväl som karolinska institutets hygieniska institution och har tillika att bedriva viss upplysnings- och undervisningsverksamhet inom området för sin verksamhet. Veterinärmedicinska anstalten har att bedriva undersökningsoch forskningsverksamhet inom veterinärmedicinens och födoämneshygienens områden. Vardera av institutionerna står under ledning av en styrelse, som sorterar direkt under Kungl. Maj:t, folkhälsoinstitutet under socialdepartementet och veterinärmedicinska anstalten under jordbruksdepartementet.

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Medicinalstyrelsens nuvarande arbetsbörda.

Till belysning av medicinalstyrelsens arbetsbörda och dennas fördelning å olika byråer lämnas i det föreliggande betänkandet (Bil. A och B) dels en tabell över antalet till medicinalstyrelsen inkommande ärenden åren 1934— 1944, dels ock en tabell över antalet från medicinalstyrelsen utgående originalexpeditioner åren 1940 och 1944. Den förra bygger på den officiella statistiken, medan den senare grundar sig på en genomgång av medicinalstyrelsens konceptband, varvid koncept, som endast avsett infordrande av remissyttranden, icke medräknats.

I medicinalstyrelsens yttrande över betänkandet lämnas dels vissa kompletterande upplysningar rörande utredningens nyssnämnda tabeller dels ock motsvarande uppgifter för år 1945.

Av ifrågavarande uppgifter framgår, att antalet inkommande ärenden under den senaste 10-årsperioden (1936—45) i avrundade tal ökat från 32 000 till 50 000. Härvid ha icke medräknats till styrelsen inkommande räkningar och statsbidragsrekvisitioner, som under samma tid stigit från omkring 18 000 till omkring 50 000. Hänsyn har ej heller tagits till tuberkulinrekvisitioner för nötkreaturstuberkulosens bekämpande eller till anmälningar, årsberättelser och rapporter av olika slag, som årligen i avsevärd och ständigt växande omfattning insändas till medicinalstyrelsen för granskning. Dessa diarieföras numera i allmänhet endast i de fall, då de föranleda beslut eller skriftväxling från medicinalstyrelsens sida. För att giva en föreställning om medicinalstyrelsens arbetsbörda i detta hänseende kan nämnas, att enligt av styrelsens veterinärbyrå lämnade uppgifter under år 1945 å byrån förhandsprövats i det närmaste 30 000 tuberkulinrekvisitioner och att i samband med granskning av cirka 200 000 inkomna tuberkulinrapporter och andra anmälningar avsänts inemot 20 000 handbrev från byrån. Även på andra byråer, särskilt sinnessjukvårdsbyråns rättspsykiatriska avdelning, föranleder rapportgranskningen ofta skriftväxling, låt vara i betydligt mindre utsträckning.

De egentliga ärendenas fördelning, innebörd och svårighetsgrad belyses i sin mån av efterföljande sammanställning rörande antalet från medicinalstyrelsen utgående originalexpeditioner åren 1940, 1944 och 1945, vari bland annat skilts mellan ärenden, som handlagts av generaldirektören (Gärenden), rättsmedicinska respektive rättspsykiatriska nämnden (nämndärenden) samt vederbörande byråchef eller specialföredragande (B-ärenden). Ärenden, som föranletts av de med världskriget sammanhängande förhållandena (s. k. beredskapsärenden), ha också redovisats för sig.

Sammanställningen utvisar bland annat en markerad stegring av antalet expeditioner under åren 1944 och 1945 i förhållande till år 1940, vilket år kännetecknas av en viss stagnation i det ordinarie arbetet på grund av världskrigets utbrott. Uppmärksammas bör, att i siffrorna för de två senaste åren ingår ett icke ringa antal s. k. beredskapsärenden, vilket efter hand kan väntas i stort sett bortfalla. Anmärkas må vidare, att en relativt stor del av

Kungl. Maj.ts proposition nr 67. 7

Antalet från medicinalstyrelsen utgående originalexpeditioner åren 1!)40,1044 och 1945.

1940 1944 1945

Byrå eller avdelning B- G- B- ! G- B- G- Summa Summa Summa ärenden ärenden ärendenjärenden ärenden ärenden

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Medicinalstyrelsen understryker i sitt yttrande vad utredningen sålunda anfört. Till komplettering av sifferuppgifterna anser sig styrelsen vidare böra betona, att i ett stort antal statliga och kommunala organs verksamhet ingå moment, som tangera eller gripa in i styrelsens arbete, vilket i sin tur medför, att styrelsen anlitas för samråd — mestadels under hand —- i större utsträckning än flertalet andra centrala ämbetsverk. Till utveckling härav yttrar styrelsen.

Statskontoret och riksräkenskapsverket samt allmänna lönenämnden och kammarrätten pläga exempelvis skaffa sig underhandsinformationer från medicinalstyrelsen i ärenden, som avse tillämpningen av femte kapitlet i civila avlöningsreglementet och motsvarande föreskrifter i övriga statliga avlöningsreglementen, i ärenden, som angå sjuk- eller förtidspensionering, samt i ärenden angående avlöning och annan ersättning till medicinalpersonal. Praktiskt taget alla statliga verk och myndigheter hänvända sig till styrelsen med förfrågningar rörande verksläkarinstitutionen. Med generaltullstyrelsen uppehåller medicinalstyrelsen en nära kontakt i ärenden rörande exempelvis införsel och transitering av läkemedel, in- och utförsel av djur etc. De militära myndigheternas problem rörande sjuk- och veterinärvård underställas i avsevärd utsträckning medicinalstyrelsen för preliminära uttalanden om ifrågasatta åtgärders lämplighet. Vidare inkomma från kommunala instanser, i första hand från huvudmännen för hälso- och sjukvård men även från primärkommunernas skol- och fattigvårdsstyrelser, ett stort antal brev till skilda befattningshavare personligen, i vilka man önskar ett råd eller ett uttalande av medicinalstyrelsen. Slutligen står styrelsen självfallet under hand i nära förbindelse med de statliga myndigheter, vilka ansvara för viss del av hälsooch sjukvården, exempelvis socialstyrelsen beträffande barnavård och ungdomsvård samt alkoholistvård, pensionsstyrelsen då det gäller sjukkasseärenden och invalidvård, riksförsäkringsanstalten angående olycksfallsförsäkring, arbetarskydd och yrkeshygien samt skolöverstyrelsen beträffande skolhälsovård.

Vidare framhåller styrelsen, att en representant för medicinalstyrelsen ofta kallas till ledamot av eller rådgivare hos korporation, som önskar få del av medicinalstyrelsens synpunkter. Enligt en av styrelsen gjord sammanställning utgör antalet uppdrag, vilka enligt gällande föreskrifter eller förordnande av Kungl. Maj:t eller vederbörande institution innehaves av medicinalstyrelsens chef, ledamöter eller föredragande, till drygt 70. En del av uppdragen äro av den art, att de regelmässigt påläggas statstjänstemän i framskjuten ställning. Några av dem innehavas hos sammanslutningar, vilka icke ha en officiell prägel. Med hänsyn till angelägenheten av att medicinal styrelsen hade en kontaktman hos flertalet av ifrågavarande institutioner utgår styrelsen från att uppdragen i en eller annan form måste bibehållas även för framtiden. Styrelsen tillägger, att även om nu berörda samarbete ur styrelsens synpunkt i icke ringa utsträckning vore av stort värde, då det tillförde styrelsen erfarenheter och planer från områden, som styrelsen icke som sådan hade direkt kännedom om, så måste likväl beaktas, att samarbetet vore av tidsödande karaktär.

Styrelsen betonar tillika, att allmänhetens intresse för de ämnen, som utgöra föremål för styrelsens verksamhet, pålade styrelsen en tidvis tung arbets­

Kungl. Maj:ts proposition nr 67. 9

börda. Även i den mån allmänhetens framställningar vore sakligt omotiverade, låge ofta bakom desamma en stark känsla — ängslan för anhörigas liv, hälsa eller frihet, tro på hittills okända botemedel eller kurer, misstro mot viss anstalt eller befattningshavare — som det icke skulle vara humant att lämna obeaktad. I dylika fall använde styrelsen antingen personliga samtal, telefonbesked eller underhandsskrivelser som kommunikationsmedel. Att mäta nu angivna arbetsuppgifter med exakt mått läte sig självfallet icke göra, men styrelsen ansåge sig dock kunna antaga, att antalet dylika ärenden uppginge till omkring 10 000 per år.

Slutligen erinrar styrelsen om att Kungl. Maj:t -—- till följd av de speciella förhållandena på området — i icke ringa utsträckning anlitat styrelsen för verkställande av utredningar, som i andra fall regelmässigt anförtroddes åt särskilda sakkunniga — en omständighet, som givetvis vore ägnad att tynga arbetet inom styrelsen. Man finge räkna med att så bleve fallet även i framtiden.

Samtliga nu nämnda omständigheter vore enligt styrelsens mening av natur att böra beaktas vid utformningen av styrelsens organisation.

Översikt av medicinalstyrelseutrednmgens förslag.

Med den avsevärda arbetsbörda, som för närvarande åvilar medicinalstyrelsen och som kan förväntas stiga efter hand som utvecklingen inom medicinal- och veterinärväsendet fortskrider, har det för utredningen framstått som angeläget att i första hand undersöka, huruvida och i vad mån en begränsning av styrelsens verksamhetsområde lämpligen kan genomföras. Det huvudspörsmål, som härvid mött, har varit frågan om veterinärväsendets administrativa ställning. Majoriteten av utredningens ledamöter har kommit till det resultatet, att veterinärväsendets centrala ledning, främst med hänsyn till det nära sambandet mellan veterinärväsendet och medicinalväsendet, bör bibehållas inom medicinalstyrelsen men där beredas en så vitt möjligt självständig ställning. En minoritet inom utredningen har ansett organisatoriska och andra skäl väga över till förmån för inrättande av en fristående veterinärstyrelse (kap. 5).

Utredningen har vidare bland annat undersökt möjligheterna att genom decentralisering av beslutanderätten i vissa ärenden till lokala organ nedbringa styrelsens arbetsbörda. Resultatet av undersökningen, som redovisas i kap. 7, utvisar, att möjligheterna härutinnan äro tämligen begränsade. Utredningens förslag utmynnar bland annat i att ärenden rörande tillstånd till utförande av cyanvätegasbehandling för förgörande av ohyra samt angående kortare tjänstledigheter m. m. för provinsialläkare skulle anförtros åt förste provinsialläkarna ävensom att vissa ärenden rörande personalen och den ekonomiska förvaltningen vid statens sinnessjukhus skulle överlåtas på de lokala direktionerna.

I enlighet härmed och då den förstärkta försvarsberedskapens upphörande

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

ej heller beräknas medföra någon mera väsentlig minskning i styrelsens totala arbetsbelastning, har utredningen ansett sig böra i stort sett utgå från medicinalstyrelsens nuvarande arbetsbelastning och räkna med att denna kommer att öka, allteftersom den allmänna hälso- och sjukvårdens olika grenar utbyggas. Utredningen har vidare funnit en effektivisering av styrelsens verksamhet i vissa hänseenden påkallad; särskilt gäller detta inspektions- och konsultationsverksamheten å hälsovårdens, sinnessjukvårdens samt apoteksväsendets områden (kap. 8). Härjämte har utredningen ansett särskilda åtgärder erforderliga för åvägabringande av en mera fullständig och rationellt organiserad bearbetning av det statistiska materialet på medicinal- och veterinärväsendets områden (kap. 9).

Från nu angivna allmänna utgångspunkter och med beaktande av givna direktiv har utredningen framlagt alternativa förslag till omorganisation av styrelsen, allteftersom veterinärväsendets ledning avsetts kvarbliva inom medicinalstyrelsen (alternativ I) eller tillkomma ett särskilt ämbetsverk (alternativ II).

I förhållande till nuvarande organisation innebär alternativ I i huvudsak följande ändringar.

1. En befattning som överdirektör inrättas med uppgift att vara såväl administrativ konsult och expeditionschef som generaldirektörens ställföreträdare.

2. Medicinalstyrelsens byråorganisation utökas med fem byråer, nämligen en rättspsykiatrisk byrå, en tandvårdsbyrå, två veterinära byråer samt en lag- och utredningsbyrå, av vilka dock de fyra förstnämnda för närvarande förefinnas såsom byråavdelningar. De veterinära byråerna sammanföras till en gemensam avdelning under en veterinär di rektor som chef.

3. De ärenden, som angå landstingens och icke-landstingsstädernas förebyggande och öppna vård, sammanföras till en socialhygienisk avdelning inom medicinalbyrån med en byrådirektör som sammanhållande kraft närmast under byråchefen. Styrelsen kompletteras även med en statistisk avdelning, avsedd för sammanställning och bearbetning av all medicinaloch veterinärstatistik. Däremot överföres huvudparten av de ärenden, som nu handläggas av styrelsens speciali t etsavdelnin g, till statens farmacevtiska laboratorium, som även övertager de nuvarande apoteksinspektörernas uppgifter beträffande läkemedelskontrollen.

4. Samtliga medicinska chefstjänster och därmed jämförliga befattningar överföras till civila avlöningsreglementets löneplan C och tillsättas med förordnande för sex år i sänder, överinspektören för sinnessjukvården anförtros vidgade uppgifter med avseende å terapien inom sinnessjukvården och beredes samtidigt en fastare ställning.

5. Den fasta byråpersonalen förstärkes med bland annat tre administrativa byrådirektörer, avsedda för medicinalbyrån, sjukhusbyrån samt veterinäravdelningen ävensom med en byråtandläkare, en byråapotekare och en förste aktuarie (statistiker). Det totala antalet befattningshavare med stadigvarande anställning inom styrelsen ökas med ett 20-tal, varav flertalet över­

Kungl. Maj.ts proposition nr 67. 11

föres från styrelsens nuvarande beredskapsanslag eller andra anslag. Antalet ordinarie befattningar ökas från 40 till 67.

6. För handläggning av ärenden rörande kastrering, sterilisering och avbrytande av havandeskap inrättas en särskild nämnd, betecknad socialpsykiatriska nämnden. Jämväl för disciplinärendenas handläggning tillskapas en särskild nämnd.

7. Ärenden angående lokal- och materielberedskapen å den civila sjukvårdens område anförtros åt medicinalstyrelsens beredskapsnämnd. Frågor angående den personella sjukvårdsberedskapen avses däremot alltjämt skola handhavas av medicinalstyrelsen i samråd med arméns sjukvårdsinspektion.

8. Ett särskilt organ tillskapas för samråd mellan medicinalstyrelsen samt landstingen och städerna utanför landsting, benämnd huvudmannarådet. För samråd på veterinärväsendets område inrättas ett lantbruksråd vid medicinalstyrelsens sida.

I alternativ II utbrytes veterinäravdelningen och bildar ett eget verk under särskild styrelse och med en överdirektör som chef. Samtidigt minskas antalet befattningshavare inom medicinalstyrelsen med ett 30-tal befattningshavare, varjämte det föreslagna lantbruksrådet utgår.

Avlöningskostnaderna för medicinalstyrelsen beräknas enligt alternativ I uppgå till i runt tal 1 100 000 kronor, innebärande en ökning i förhållande till styrelsens nu gällande avlöningsstat med 225 000 kronor. Ett genomförande av alternativ II skulle enligt utredningens beräkningar betinga en ytterligare merkostnad av omkring 25 000 kronor. Härtill komma jämlikt båda alternativen kristillägg och provisoriska tillägg. Å andra sidan beräknas anslaget till medicinalstyrelsens beredskapsorganisation kunna minskas med ett belopp av minst 75 000 kronor genom överförande av viss personal till medicinalstyrelsens avlöningsstat.

Slutligen framläggas vissa förslag beträffande medicinalstyrelsens laboratorier och statens institut för folkhälsan, främst i syfte att underlätta en samordning mellan dessa institutioner i vetenskapligt och ekonomiskt hänseende. Härvid har någon principiell ändring icke avsetts i fråga om nu berörda institutioners administrativa ställning.

Föredraganden.

Medicinalstyrelseutredningens förslag har jämlikt direktiven i första hand tagit sikte på en kvalitativ förstärkning av medicinalstyrelsens organisation men innebär samtidigt en icke obetydlig utökning av det fasta personalbeståndet inom styrelsen. Vid remissbehandlingen har enighet rått om att medicinalstyrelsen kräver en avsevärd utbyggnad för att kunna väl fylla sina viktiga uppgifter. Frånsett frågan om veterinärväsendets centrala administration, i vilken principiella meningsmotsättningar framträtt såväl inom utredningen som i de avgivna yttrandena, ha remissinstanserna ock i stort sett givit sin anslutning till de förslag rörande medicinalstyrelsens organisation, som utredningen framlagt.

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Medicinalstyrelsen har i sitt yttrande hävdat den uppfattningen, att den föreslagna organisationen vore för snävt tillmätt, och framfört krav på ytterligare personalförstärkningar i betydande omfattning, vilka dock icke rubba den principiella grundvalen för utredningens förslag utan närmast ha karaktären av kompletteringar. Styrelsen har vidare starkt understrukit angelägenheten av att proposition i ämnet snarast möjligt förelädes riksdagen. Å andra sidan har Sveriges läkarförbund uttalat tvekan om lämpligheten av att nu genomföra en mera genomgripande omorganisation av medicinalstyrelsen, varvid förbundet hänvisat till de omfattande socialmedicinska reformprojekt, som kunde förväntas bli helt eller delvis förverkligade inom den närmaste framtiden och som kunde antagas medföra en betydande inverkan på arten och omfattningen av medicinalstyrelsens arbetsuppgifter.

För egen del har jag genom den i ärendet förebragta utredningen och av mig i övrigt kända förhållanden blivit övertygad om att medicinalstyrelsen är i behov av en snar omorganisation. Jag avser därför att i det följande till behandling upptaga föreliggande organisationsförslag i den män de påkalla riksdagens medverkan, varvid jag med hänsyn till den väsentliga betydelse, som frågan om veterinärväsendets centrala ledning har för utformandet av medicinalstyrelsens organisation, börjar med prövning av detta spörsmål. Jag vill tillika anmäla, att av utredningen framlagda förslag till decentralisering av vissa ärenden till lokala organ icke synas vara av den omfattning eller natur, att de nämnvärt påverka organisationsfrågan. Detsamma gäller vissa av utredningen framförda förslag om överflyttning av beslutanderätten i ärenden angående tjänstår sberäkning för läkare och apotekare m. fl. från Kungl. Maj:t till medicinalstyrelsen. Med dessa förslags behandling torde därför utan olägenhet kunna anstå till en senare tidpunkt.

Övriga frågor rörande medicinalstyrelsens verksamhet, vilka upptagits till allsidig granskning av utredningen, såsom inspektionsverksamheten och medicinalstatistiken, komma att i detta sammanhang beröras endast i den mån de direkt öva inflytande på organisationens utformning. Utredningens förslag rörande laboratorierna och statens institut för folkhälsan torde lämpligen böra anmälas i samband med anslagsäskandena för dessa institutioners verksamhet under nästa budgetår.

Veterinär väsendets centrala ledning.

Frågans tidigare behandling.

Frågan om veterinärväsendets centrala ledning har under de senaste 50 åren i olika sammanhang varit uppe till behandling. En närmare redogörelse härför lämnas i det föreliggande betänkandet (s. 43—61), till vilket jag torde få hänvisa. Här må endast i korthet erinras om följande.

I den tidigare diskussionen har övervägts en lösning efter i huvudsak tre alternativa linjer, innebärande antingen de civila veterinärärendenas förläggning till lantbruksstyrelsen eller inrättande av ett under jordbruksdepartementet lydande nytt ämbetsverk för ändamålet eller ock veterinärväsendets bibehållande under medicinalstyrelsen efter viss komplettering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 67. 13

Frågan om veterinärväsendets överflyttning till lantbruksstyrelsen var på förslag av Kungl. Maj:t föremål för prövning redan av 1898 års riksdag, som emellertid fann det då aktuella spöi‘smålet om inrättande av ett nytt statsdepartement böra först närmare utredas.

Efter förslag av den s. k. organisationskommittén underställdes nyssnämnda fråga åter riksdagen i samband med 1911 års statsverksproposition. Kungl. Maj:ts förslag tillstyrktes av jordbruksutskottet men föll likväl på grund av kamrarnas skiljaktiga beslut.

I samma proposition berördes — i anledning av en vid organisationskommitténs betänkande fogad reservation -— även frågan om inrättandet av en särskild styrelse för de veterinära ärendenas handläggning. Föredragande departementschefen underströk därvid det samband, som veterinärväsendet ostridigt ägde med såväl lantbruket som medicinalväsendet, samt fann det ur denna synpunkt mindre lämpligt att anförtro veterinärväsendets ledning åt ett fristående ämbetsverk, i vilket varken lantbruket eller medicinalväsendet förutsattes bli på ett stadigvarande sätt representerat. Riksdagen anslöt sig till denna uppfattning.

Spörsmålet om veterinärväsendets administrativa ställning återupptogs sedermera av 1926 års besparingssakkunniga, till vilka bland annat överlämnades två framställningar från svenska veterinärläkareföreningen om inrättande av en självständig veterinärstyrelse. De sakkunniga ansågo det för sin del icke kunna förnekas, att véterinärväsendet under de närmast föregående decennierna undergått en stark utveckling, som vidgat området för veterinärförvaltningens verksamhet, men funno sig likväl icke övertygade om att veterinärförvaltningens uppgifter nått sådan omfattning, att de nödvändiggjorde tillskapandet av ett nytt ämbetsverk för ändamålet. De sakkunniga förordade i stället veterinärärendenas överflyttning till lantbruksstyrelsen med hänsyn till dessa ärendens huvudsakligen ekonomiska inriktning.

Besparingssakkunnigas ifrågavarande förslag anmäldes för 1928 års riksdag i proposition nr 122, varvid föredragande departementschefen intog en avvaktande hållning. Han yttrade sålunda bland annat.

Med den utveckling och betydelse veterinärväsendet fått saknades måhända icke visst fog för inrättande av en särskild fackstyrelse. För egen del hade han — som beträffande förevarande spörsmål samrått med chefen för jordbruksdepartementet — dock i likhet med besparingssakkunniga icke funnit sig övertygad om att veterinärförvaltningens uppgifter nått den omfattning, att de nödvändiggjorde inrättandet av ett särskilt ämbetsverk. Icke heller syntes erfarenheten av nu gällande ordning, med handläggningen av huvudparten av nyss nämnda uppgifter inom ett ämbetsverk såsom medicinalstyrelsen med även andra betydande ämnesgrupper inom sitt verksamhetsområde, betinga omedelbart vidtagande av en dylik åtgärd. Härtill komme, att inrättandet av ett nytt ämbetsverk med största sannolikhet måste medföra ökade utgifter för statsverket och följaktligen icke borde utan synnerligen tvingande skäl ifrågakomma, då inom alla grenar av statsförvaltningen en stark strävan gjorde sig gällande att söka minska kostnaderna i organisationshänseende.

Av sålunda anförda skäl kunde han icke tillstyrka den av svenska veterinärläkareföreningen gjorda framställningen om inrättande av en veterinäröverstyrelse. Med angivna ståndpunkt funne han icke heller skäl att biträda me­

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

dicinalstyrelsens förslag angående verkställande av en ny utredning rörande behovet av ett ämbetsverk för ifrågavarande uppgifter. Med avseende å förslaget om de civila veterinärärendenas förläggning till lantbruksstyrelsen fann lian goda skäl kunna anföras såväl för veterinärärendenas bibehållande hos medicinalstyrelsen som för deras överflyttande till lantbruksstyrelsen. Ur besparingssynpunkt vore frågan skäligen betydelselös. Med hänsyn till den avvisande ställning gent emot en förändring av gällande ordning, som intagits av de myndigheter, vilkas förvaltningsområden närmast berördes av nämnda ärenden, samt de viktiga intressen, som ur humanmedicinsk synpunkt vore förenade med ett övervakande från medicinalstyrelsens sida särskilt av födoämneshygienen, fann han sig emellertid böra tillstyrka, att åtminstone tills vidare veterinärväsendet kvarstode under medicinalstyrelsens ledning.

Riksdagen lämnade departementschefens uttalande i fråga om veterinärväsendets centrala ledning utan erinran.

Frågan om de civila veterinärärendenas förläggning upptogs ånyo till behandling av den s. k. jordbruksutredningen i ett år 1932 avgivet betänkande med förslag till omorganisation av lantbruksstyrelsen.

Utredningen förklarade sig därvid avvisa tanken på inrättandet av ett särskilt ämbetsverk för veterinärärenden dels på grund av statsfinansiella skäl dels ock på grund därav, att utredningen för sin del icke vore övertygad om att tillkomsten av en självständig veterinärstyrelse skulle i och för sig vara ägnad att medföra ökad hänsyn till lantmannaintressena, en synpunkt som utredningen vid sitt bedömande av frågan närmast ansett sig böra beakta. Ej heller ett överflyttande av veterinärväsendet till lantbruksstyrelsen kunde utredningen förorda, enär en sådan åtgärd knappast skulle kunna undgå att, till skada för lantbruksstyrelsens egentliga uppgifter, verka splittrande på styrelsens, framför allt verkschefens, tid och uppmärksamhet. I stället föreslog utredningen en överföring till medicinalstyrelsen av ärendena angående nötkreaturstuberkulosens bekämpande, vilka dittills handlagts inom lantbruksstyrelsen. För att emellertid tillförsäkra de lantbruksekonomiska intressena tillbörligt inflytande vid handläggningen av de veterinära ärendena föreslog utredningen, att vid medicinalstyrelsens sida skulle ställas en särskild representation för jordbruksnäringen med rådgivande befogenhet, benämnd veterinärfullmäktige.

Vid anmälan av jordbruksutredningens förslag i proposition nr 234 till 1933 års riksdag anslöt sig föredragande departementschefen -— som förklarade sig sakna anledning att då ånyo påkalla någon överflyttning av veterinärväsendets centrala ledning — till jordbruksberedningens förslag om överföring av ärenden angående nötkreaturstuberkulosbekämpande till medicinalstyrelsen.

Med avseende å utredningens förslag om inrättande av en särskild representation för jordbruksnäringen vid medicinalstyrelsens sida ifrågasatte departementschefen, huruvida verkligt behov förefunnes av en sådan institution. Medicinalstyrelsen ägde redan möjlighet att genom tillkallande vid behov av lantbrukets representant inom styrelsens vetenskapliga råd göra sig underkunnig om lantmännens synpunkter på de veterinära ärendena. För övrigt vore det enligt departementschefens mening icke lämpligt att, då stats­

Iiungl. Maj:ts proposition nr 67. 15

makterna så sent som år 1927 vidtagit en direkt begränsning av lekmannainstitutionerna inom statsförvaltningen, skrida till en åtgärd, som avsåge inrättande av en ny sådan institution. Departementschefen ansåg sig sålunda icke kunna förorda utredningens förslag i denna del.

Jordbruksutskottet framhöll för sin del, att större möjligheter för lantmannaintressenas beaktande enligt utskottets mening erbjöde sig genom att vid behandling av veterinära frågor av större ekonomisk betydelse anlita — förutom lantbrukets representant i medicinalstyrelsens vetenskapliga råd — den för den särskilda frågans bedömande bästa sakkunskapen på lantbrukets område. Föreskrift i antytt avseende syntes utskottet böra meddelas i instruktion för medicinalstyrelsen. I övrigt föranledde departementschefens uttalanden ingen erinran från riksdagens sida.

Slutligen må erinras om att spörsmålet angående veterinärväsendets ställning i hela sin vidd aktualiserats genom att riksdagen i skrivelse den 15 april 1939 (nr 5) på grundval av i ämnet väckta motioner hemställt om en förutsättningslös utredning angående veterinärväsendets ledning och administration. Riksdagen anförde därvid bland annat.

Såsom i motionerna anförts funnes anledning att nu till närmare omprövning upptaga frågan om den lämpligaste arbetsformen för veterinärväsendets ledning icke blott med hänsyn till den mycket betydelsefulla uppgiften att förebygga mul- och klövsjukans spridning till och utbredning i landet, utan även på grund av att vissa andra viktiga ärendens beredning efter hand tilllagts veterinärväsendets ledning, t. ex. ordnandet av kampen mot nötkreaturstuberkulosen och mot smittsam kastning bland husdjuren.

Om alltså det arbetsfält, som förelåge för det civila veterinärväsendets ledning, numera i hög grad utvidgats och kommit att ställa avsevärt ökade krav på denna ledning, måste man dock vid organisationsfrågans bedömande taga hänsyn till de utgifter, som vore förenade med en utvidgad förvaltningsapparat, och att en självständig styrelse kunde komma att föranleda vissa merkostnader i förhållande till nuvarande organisationsform med den civila véterinära ledningen underordnad medicinalstyrelsen. Å andra sidan finge icke förbises, att det här vore fråga om bekämpandet av sjukdomar, som för vårt land medförde avsevärda utgifter, och att en i administrativt hänseende friare ledning av veterinärväsendet måhända kunde, om den utrustades med lämpliga arbetskrafter, åstadkomma betydande besparingar för såväl djurägarna som det allmänna, Om man icke skulle finna en fullt självständig organisationsform vara den lämpligaste lösningen, kunde man givetvis tänka, sig, att sådana anordningar vidtoges, att veterinärväsendets ledning gåves en mera självständig och ur arbetssynpunkt smidigare avpassad ställning inom ramen för ett nuvarande ämbetsverk. Möjligen kunde också kostnaderna för den administrativa ledningen därigenom i viss mån begränsas. Även andra lösningar kunde måhända ifrågakomma.

Samtliga de sålunda angivna synpunkterna och vad motionerna i övrigt innehölle borde enligt riksdagens mening göras till föremål för en ingående och allsidig prövning.

Ifrågavarande uppdrag har anförtrotts åt medicinalstyrelseutredningen.

Medicinalstyrelseutredningens förslag-.

Frågan om den ur administrativ synpunkt lämpligaste organisationen av veterinärväsendets centrala ledning hav varit föremål för ingående överlägg­

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

ningar inom medicinalstyrelseutredningen. Enligt utredningens mening torde man vara hänvisad till att välja en lösning efter någon av de tre huvudlinjer, som i den tidigare diskussionen framkommit, d. v. s. antingen en överflyttning av veterinärväsendets ledning till lantbruksstyrelsen eller inrättande av ett särskilt ämbetsverk för ändamålet eller ock veterinärväsendets bibehållande under medicinalstyrelsen. Anmärkas må dock, att inom utredningen jämväl framförts tanken att — efter mönster av gällande organisation i Finland och Danmark — inordna veterinärledningen som en avdelning inom jordbruksdepartementet. En dylik ordning skulle emellertid innebära ett så markerat avsteg från en inom vårt lands statsförvaltning hittills tillämpad princip, att det endast kunde motiveras av tungt vägande skäl. Då sådana enligt utredningens mening knappast kunde sägas vara för handen, har utredningen icke närmare ingått på prövning av denna administrationsform.

Utredningen anser sig vidare icke kunna förorda en överflyttning av veterinärväsendets ledning till lantbruksstyrelsen. Utredningen yttrar härutinnan i huvudsak följande.

Till grund för det tidigare framförda förslaget att överflytta de veterinära ärendena till lantbruksstyrelsen ligger tanken, att genom en dylik organisation säkerhet skulle vinnas för att lantbrukets intressen alltid bleve vederbörligen tillgodosedda vid handläggningen av veterinära ärenden. Ett hänsynstagande till jordbrukets intressen lärer främst vara påkallat vid avgörandet av sådana veterinära frågor, som ha principiell eller mera avsevärd ekonomisk räckvidd eller gälla viktigare organisatoriska spörsmål. Hit höra ärenden avseende bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar samt rörande indelning av riket i veterinärdistrikt ävensom taxor och besiktningsavgifter.

Medicinalstyrelseutredningen, som för sin del vill tillmäta de lantbruksekonomiska intressena stor vikt såvitt gäller ifrågavarande ärenden, har icke kunnat finna att dessa intressen genom nuvarande organisation av veterinärväsendets centrala ledning blivit åsidosatta vid ärendenas behandling. Några särskilda garantier häremot föreligga å andra sidan icke, för såvitt icke det slutliga avgörandet av ett ärende ankommer å Kungl. Maj:t. Genom lämpliga organisatoriska anordningar torde likväl de lantbruksekonomiska synpunkterna kunna tillförsäkras vederbörligt beaktande även i andra fall. Härtill återkommer utredningen i annat sammanhang. Anledning synes sålunda icke föreligga att för tillgodoseende av de lantbruksekonomiska intressena överflytta de veterinära ärendena till lantbruksstyrelsen. Från humanoch veterinärmedicinskt håll har rests bestämt motstånd mot en dylik överflyttning, främst enär den för veterinärväsendet ansvarige chefen då kunde förutsättas komma att sakna medicinsk sakkunskap. Det må vidare framhållas, att en organisationsändring i denna riktning på senare tid även avvisats av lantbruksstyrelsen själv, vars arbetsbörda därigenom skulle bli alltför stor.

Med hänsyn till vad sålunda anförts har utredningen funnit en överflyttning av de veterinära ärendena till lantbruksstyrelsen icke böra ifrågakomma.

För att underlätta ett bedömande av de återstående alternativen lät utredningen preliminärt utarbeta två skilda organisationsförslag, benämnda alternativ I och II, vilka tillställdes styrelserna för vissa veterinära myndigheter och auktoritativa sammanslutningar för yttrande under hand.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 67. 17

Alternativ I, som avsåg att bereda veterinärväsendet en självständigare ställning inom medicinalstyrelsens ram, byggde i huvudsak på den nuvarande organisationens grund, kompletterad med vissa för medicinalstyrelsen i dess helhet gemensamma anordningar. Bland annat förutsattes tillkomma en administrativ överdirektör, vilken skulle fungera dels som expeditionschef och administrativ konsult, dels ock som generaldirektörens ställföreträdare, ävensom en lag- och utredningsbyrå jämte en statistisk avdelning. Yeterinärväsendet skulle beredas ökad självständighet främst genom att till förmån för chefen för veterinärbyrån generaldirektörens beslutanderätt i veterinära ärenden begränsades till förslagsvis följande grupper:

a) ärenden, som vore av beskaffenhet att böra beredas gemensamt med någon av styrelsens övriga fackbyråer och tillika vore av större vikt;

b) andra gemensamma ärenden, i vilka de i ärendets handläggning deltagande befattningshavarna stannade vid olika meningar och ärendets avgörande icke överlåtits på den administrative överdirektören;

c) frågor om tillsättning m. m. av högre befattningshavare å veterinärbyrån;

d) frågor om besvär över styrelsens beslut i veterinära ärenden, vari generaldirektören deltagit;

e) övriga ärenden av synnerlig vikt eller vilka generaldirektören eljest funne särskilda skäl göra till föremål för handläggning i nu avsedd ordning.

Enligt alternativ II skulle ledningen av veterinärväsendet handhas av ett särskilt ämbetsverk, benämnt veterinärstyrelsen och fördelat på fyra byråer, nämligen en allmän byrå, en hygienisk byrå, en byrå för ärenden rörande tuberkulos och smittsam kastning samt en administrativ byrå, vilket i huvudsak innebär ett överflyttande till det nya ämbetsverket av nuvarande organisation, utbyggd med en administrativ byrå. I spetsen för ämbetsverket skulle stå en överdirektör med veterinär fackkunskap, som vid sin sida hade en styrelse, i vilken skulle ingå, jämte överdirektören och cheferna för de olika byråerna inom verket, en representant för medicinalstyrelsen och en representant för jordbruksnäringen ävensom föreståndaren för statens veterinärmedicinska anstalt, vilken anstalt avsåges inordnad under det nya ämbetsverket. Denna styrelse skulle genom omröstning i plenum avgöra ärenden av principiell vikt eller eljest av större betydelse ävensom ärenden, som överdirektören funne skäligt hänskjuta till densamma. Som pleniärenden skulle företrädesvis handläggas ärenden angående lag eller annan viktigare författning, anslagsäskanden och övriga frågor av större ekonomisk betydelse (t. ex. principbeslut om nedslaktning), viktigare tjänstetillsättningar och besvär över ämbetsverkets beslut. Medicinalstyrelsens och jordbruksnäringens representanter skulle vid behov äga påkalla gemensam handläggning med respektive styrelser. Särskilda bestämmelser skulle gälla i ärenden av brådskande natur. I andra ärenden än pleniärenden skulle överdirektören äga ensam beslutanderätt, såvitt desamma icke vore av den natur, att de lämpligen kunde handläggas såsom byråärenden. Slutligen skulle vid veterinärstyrelsens sida ställas ett vetenskapligt råd.

Bihantj till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 67. 2191 4G 2

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

I de över dessa preliminära förslag avgivna yttrandena ha betydande meningsskiljaktigheter i frågan visat sig förekomma även inom veterinärernas egna led. Såtillvida synes dock enighet ha rått som att, i den mån alternativ I i princip förordats, veterinärväsendets centrala ledning ansetts böra organiseras å tre olika fackbyråer i anslutning till vad i alternativ II angivits, varjämte förutsatts, att generaldirektören endast i undantagsfall skulle använda sin generella beslutanderätt, såvitt gäller veterinära ärenden. För det närmare innehållet i yttrandena lämnas en redogörelse i betänkandet s. 65—75.

Omnämnas bör måhända även, att nio veterinärer, representerande skilda verksamhetsgrenar inom veterinärväsendet, i anslutning till nyssnämnda underhandsremiss genom en privat cirkulärskrivelse till samtliga veterinärer i Sverige den 19 september 1945 —- i vilken utställarna för egen del bestämt förordat alternativ I med vissa modifikationer —- hemställt om meddelande å bifogat svarskort angående deras uppfattning om den bästa lösningen av det civila veterinärväsendets centrala administration. Cirkulärskrivelsen har enligt uppgift givit till resultat, att av kårens 635 medlemmar ett antal av 450 kårmedlemmar avgivit svar. Av dessa ha 425 kårmedlemmar uttalat sig för »möjligast stora självständighet inom medicinalstyrelsens ram (enligt alternativ I)» och 25 kårmedlemmar ha uttalat sig för »självständig veterinärstyrelse (enligt alternativ II)».

För egen del har utredningen funnit vägande skäl kunna åberopas till stöd för båda alternativen. Utredningen berör först de omständigheter, som kunna anföras till förmån för en lösning i principiell överensstämmelse med alternativ II, och yttrar därvid bland annat.

Sedan grunden år 1914 lades för medicinalstyrelsens nuvarande organisation bär en intensiv utveckling ägt rum på såväl medicinalväsendets som veterinärväsendets område, varigenom alltmera ökade krav kommit att ställas på den centrala organisationen. Till belysande härav må nämnas, att enligt den officiella statistiken för år 1940 sammanlagda antalet till medicinalstyrelsen inkommande ärenden uppgick till cirka 194 000, inberäknat rekvisitioner, räkningar, anmälningar och rapporter. Enligt statistiken för år 1916 stannade antalet till medicinalstyrelsen inkomna ärenden vid omkring 25 000. Denna stegrade arbetsbörda har medfört, bland annat, att inom medicinalstyrelsen efter hand tillkommit ett icke ringa antal byråavdelningar och specialföredragande för handläggning av skilda grupper av ärenden, varigenom antalet mera permanenta föredragande i medicinalstyrelsen ökat från 7 till 25. Härjämte må framhållas, att utredningen för tillgodoseende av redan föreliggande arbetsuppgifter funnit sig böra föreslå inrättandet av en särskild lag- och utredningsbyrå ävensom av ytterligare ett antal befattningar som föredragande å andra byråer. Man torde med all sannolikhet ha att räkna med att utvecklingen på hithörande områden kommer att fortgå i relativt snabb takt under avsevärd tid framåt och att även fortsättningsvis växande krav komma att ställas på den centrala administrationen av medicinal- och veterinärväsendet. Under sådana förhållanden kan det icke utan fog ifrågasättas, huruvida det i längden blir möjligt att anförtro ett enda ämbetsverk ledningen därav. Det kan nämligen befaras, att de skiftande och vidsträckta förvaltningsområden, varom

Iiungl. Maj:ts proposition nr 67. 19

här är fråga, och den iångt drivna specialiseringen inom dessa efter hand komma att nödvändiggöra en delegering av generaldirektörens beslutanderätt å olika byråchefer och specialföredragande i en utsträckning, som kan leda till att den organisatoriska ramen för en dylik administration spränges. Ur organisatorisk synpunkt synes därför en begränsning av medicinalstyrelsens förvaltningsområde framstå såsom i och för sig önskvärd.

Vill man genomföra en dylik begränsning, träder av naturliga skäl frågan om de veterinära ärendenas skiljande från medicinalstyrelsen och förläggande till ett särskilt ämbetsverk i förgrunden. Dels bildar nämligen veterinärväsendet en tämligen väl avskild del av medicinalstyrelsens verksamhetsområde, dels representerar det med veterinärärendenas handläggning förenade arbetet en relativt betydande del (omkring 20—25 %) av medicinalstyrelsens samlade arbetsbörda. Frågan om veterinärväsendets skiljande från 3nedicinalstyrelsen har ock som tidigare nämnts berörts i 1939 års riksdagsskrivelse i ämnet. Vidare har ett steg i här antydd riktning redan tagits, då statens veterinärmedicinska anstalt genom beslut av statsmakterna år 1943 utbröts från medicinalstyrelsens överinseende och ställdes under ledning av en särskild styrelse, lydande omedelbart under jordbruksdepartementet. Denna åtgärd, som bland annat motiverades med vanskligheten för medicinalstyrelsen att med sina vidsträckta arbetsuppgifter i fortsättningen jämväl utöva inseendet över anstalten, synes icke kunna frånkännas betydelse vid bedömande av föreliggande spörsmål, då sambandet mellan medicinal- och veterinärväsendet icke torde kunna sägas vara mindre på det vetenskapliga området än på det rent administrativa.

Onekligen kunna även andra skäl anföras för inrättandet av ett särskilt ämbetsverk för de veterinära ärendenas handläggning. Genom den veterinärmedicinska vetenskapens landvinningar under de senaste decennierna, som medfört en växande specialisering, ha sålunda veterinärväsendets uppgifter i fråga om förebyggande och bekämpande av husdjurssjukdomar samt animal födoämneshygien fått en allt större omfattning och betydelse. Härav synes följa, att även hos veterinärväsendets högsta ledning kraven på veterinär fackkunskap göra sig allt starkare gällande.

Redan tidigare har berörts, att det med hänsyn till veterinärväsendets stora betydelse för jordbrukets ekonomi får anses önskvärt, att lantbruksintresset genom särskild företrädare beredes tillfälle att inom den centrala ledningen öva inflytande vid avgörande av frågor, som äro av principiell vikt eller eljest av större betydelse. Inrättas ett särskilt ämbetsverk för veterinäradministrationen i huvudsaklig överensstämmelse med alternativ IT, torde detta önskemål lättare kunna tillgodoses än vid ett bibehållande av veterinärväsendet under medicinalstyrelsens ledning.

Slutligen må här framhållas ytterligare en synpunkt, som vid utredningens överväganden anförts till förmån för en organisation enligt alternativ II. Vid sin behandling av frågan om de under medicinalstyrelsen lydande laboratoriernas samt folkhälsoinstitutets administrativa ställning har utredningen för de förras vidkommande avvisat tanken på att den administrativa tillsynen över desamma skulle fråntagas medicinalstyrelsen samt beträffande folkhälsoinstitutet förordat en organisation, innebärande att medicinalstyrelsen beredes ökat inflytande inom institutets ledning. Vägledande har därvid varit angelägenheten av att på medicinalväsendets område åvägabringa en så intim samverkan som möjligt mellan vederbörande institutioner och den centrala förvaltningsmyndigheten. Motsvarande synpunkt äger sin giltighet även på veterinärväsendets område. Därest ett särskilt ämbetsverk anförtros ledningen av det civila veterinärväsendet, lärer det icke längre med samma fog som tidigare kunna göras gällande, att

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

vanskligheter skulle möta för det centrala ämbetsverket att handhava tillsynen över den veterinärmedicinska anstaltens verksamhet. Möjlighet torde även föreligga att vid inrättande av ett särskilt ämbetsverk för de veterinära ärendenas handläggning tillgodose de krav på mera allsidig sakkunskap och erfarenhet på området, vilka framfördes som skäl för en självständig ställning för den veterinärmedicinska anstalten. Under sådana förhållanden skulle behov av en särskild styrelse för anstalten icke föreligga utan skulle densamma kunna direkt underställas det centrala ämbetsverket.

Sina synpunkter på alternativ I:s företräden utvecklar utredningen sålunda.

Till förmån för detta alternativ talar främst den nära samhörigheten mellan läkarnas och veterinärernas verksamhet, särskilt på födoämneshygienens och livsmedelskontrollens viktiga område men även i fråga om bekämpandet av smittsamma husdjurssjukdomar.

Genom sin befattning med den animala livsmedelskontrollen, speciellt mjölk- och köttkontrollen, bidraga veterinärerna till att förebygga smittspridning medelst födoämnen. Särskilt är mjölkkontrollen av stor betydelse för förhindrande av att människor infekteras med exempelvis bovin tuberkulos. Den animala livsmedelskontrollen handhaves för närvarande av såväl läkare som veterinärer. Kontrollen av de animala födoämnena utövas företrädesvis av tjänsteveterinärerna, som därutinnan äga speciell fackkunskap. Jämväl tjänsteläkarna kontrollera emellertid i viss utsträckning den animala födoämneshygienen och någon klar gränsdragning förekommer för närvarande icke i detta hänseende. Såsom utredningen i ett senare avsnitt av betänkandet (kap. 8) framhåller, har behov av en sådan gränsdragning på olika håll gjort sig gällande. I samband därmed har utredningen förordat, att denna fråga upptages till förnyad prövning. En ändamålsenlig lösning av de olika spörsmål, som sammanhänga med den animala livsmedelskontrollen, bör kunna lättare främjas under en enhetlig ledning av medicinal- och veterinärväsendet än om ledningen av dessa verksamhetsområden delas.

Yad sjukdomsbekämpandet angår så överföras visserligen de flesta och vanligast förekommande smittsamma sjukdomarna hos människan endast genom smitta från människa till människa. Åtskilliga infektionssjukdomar hos djur äro dock smittsamma även för människor, framför allt nötkreaturstuberkulos och smittsam kastning. Även om det praktiska bekämpandet av ifrågavarande sjukdomar mestadels är av olika natur, allteftersom det gäller människor eller djur, så hindras dock genom det veterinära bekämpandet dessa sjukdomar från att erhålla större utbredning bland människor. Särskilt bekämpandet av tuberkulosen och den smittsamma kastningen spelar härvidlag en betydande roll på grund av dessa sjukdomars vanliga förekomst bland nötkreaturen. Det organiserade bekämpandet av ett flertal sjukdomar hos djuren kan sålunda anses motiverat även ur humanmedicinska synpunkter. Tilläggas må, att det samband, som sålunda förefinnes mellan medicinal- och veterinärväsendet, under de senaste decennierna blivit allt mera framträdande genom att det allmännas strävanden i ständigt stegrad omfattning inriktats på att främja den allmänna hälsovården genom förebyggande åtgärder vid sidan av de rent sjukvårdande.

Gemenskapen mellan medicinal- och veterinärväsendet har tagit sig uttryck i ett förhållandevis nära samarbete mellan veterinärbyrån och vissa andra fackbyråer inom medicinalstyrelsen. Detta gäller främst hälsovårdsbyrån, till vars handläggning ärenden rörande annan livsmedelskontroll än den animala och bekämpandet av epidemiska sjukdomar hos människor höra. Ett visst

Iiungl. Maj:ts proposition nr 67. 21

samarbete förekommer även med apoteksbyrån, som handlägger ärenden rörande läkemedel för både människor och djur samt jämväl har att medverka vid handläggningen av ärenden rörande missbruk av recepturrätten beträffande såväl läkare och tandläkare som veterinärer. Med hänsyn till vikten av nu berörda samarbete måste betänkligheter möta mot varje organisationsform, som skulle medföra att detsamma försvårades. Låt vara att -—- på sätt i alternativ II förutsatts — medicinalstyrelsen skulle äga utse en representant i veterinärstyrelsen, som vid behov skulle kunna påkalla gemensam handläggning med medicinalstyrelsen, samt att i instruktionen för veterinärstyrelsen skulle meddelas föreskrift om samråd i löpande ärenden, så torde detta samarbete enligt sakens natur icke bli av samma omfattning som under en gemensam administrativ ledning. I detta hänseende må erinras om att det skulle åligga den administrative överdirektören att tillse, att samarbete mellan styrelsens olika byråer i erforderlig utsträckning komme till stånd.

Vid remissvarens utformande har samarbetssynpunkten också tillmätts utslagsgivande betydelse, i den mån alternativ I tillstyrkts. Anmärkas må dock, att varken i våra nordiska grannländer eller, såvitt utredningen kunnat inhämta, i övriga europeiska länder förekommer en samordning mellan medicinal- och veterinärväsendets ledning av den art, som tillämpas i vårt land. Härvid bör givetvis icke förbises, att de administrativa grundförutsättningarna i främmande länder mer eller mindre avvika från dem, som föreligga i Sverige.

För veterinärväsendets bibehållande under medicinalstyrelsens ledning kan vidare anföras, att medicinalstyrelsen vid ett bifall till utredningens förslag om inrättande av en befattning som administrativ överdirektör samt en lag- och utredningsbyrå kommer att erhålla väl kvalificerad juridisktadministrativ sakkunskap till sitt förfogande. Kvalitativt sett torde behovet av sådan sakkunskap icke vara mindre för veterinärväsendets del än för medicinalväsendets. Denna synpunkt har såtillvida beaktats i det såsom alternativ II betecknade organisationsförslaget som däri förutsatts, att veterinärstyrelsen i viss utsträckning skulle äga anlita den å den planerade lagoch utredningsbyrån inom medicinalstyrelsen förefintliga juridiska sakkunskapen. Emellertid kan veterinärväsendet antagas komma att åtnjuta stödet av denna speciella sakkunskap i större omfattning, om de veterinära ärendena bibehållas hos medicinalstyrelsen. Den sakkunskap, som representeras av den föreslagne administrative överdirektören, torde endast i sådant fall kunna komma veterinärförvaltningen till godo.

Härtill kommer att inrättandet av ett nytt ämbetsverk måste medföra en utgiftsökning för statsverket. Ur denna synpunkt blir i första hand veterinärförvaltningens behov av särskild chef samt egen kvalificerad juridisk och kameral sakkunskap av betydelse. Generellt torde också gälla, att kostnaderna för en förvaltningsverksamhet bli mindre, om densamma ingår i ett större ämbetsverks arbetsuppgifter, vilket möjliggör ett effektivare utnyttjande av tillgänglig arbetskraft.

Beträffande möjligheterna att inom ramen för medicinalstyrelsens organisation giva veterinärväsendet en mera självständig ställning och samtidigt avlasta generaldirektörens arbetsbörda anför utredningen bland annat.

Redan vid nuvarande organisation avgöras veterinärärenden i betydande omfattning (till cirka 90 %) av vederbörande veterinära befattningshavare inom medicinalstyrelsen. Till den del veterinära ärenden underställts generaldirektörens prövning har — åtminstone under de senaste tio åren — endast ett fåtal beslut fattats, som avvikit från den veterinära föredragandens me­

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 67. ning, och har det därvid icke i något fall gällt ärenden av större vikt. Det med alternativ I betecknade förslaget rörande veterinärväsendets ledning åsyftar en ytterligare delegering av generaldirektörens beslutanderätt på de veterinära befattningshavarna. Under sådana förhållanden torde den veterinära sakkunskapens krav på inflytande vid de veterinära ärendenas avgörande bli tillgodosett, även om en gemensam ledning för medicinal- och veterinärförvaltningen bibehålies. I princip måste dock generaldirektören förutsättas alltjämt äga befogenhet att själv taga befattning med de ärenden han önskar.

Nu angivna ordning för de veterinära ärendenas handläggning bör jämväl vara ägnad att i viss mån minska generaldirektörens arbetsbörda. I samma riktning torde inrättandet av en befattning som administrativ överdirektör komma att verka. Mot det till förmån för en särskild veterinärstyrelse anförda skälet, att det med hänsyn till utvecklingen å medicinal- och veterinärväsendets områden ej torde bli möjligt att någon längre tid behålla samtliga dithörande verksamhetsgrenar under en gemensam ledning, kan därför invändas, att erfarenhet rörande en organisation av veterinärförvaltningen enligt alternativ I och ledningens förstärkning med den förenämnde överdirektören synes böra avvaktas. Det må i detta sammanhang framhållas, att det övervägande flertalet av veterinärkårens medlemmar numera —- enligt vad resultatet av den förut omförmälda opinionsundersökningen giver vid handen — i princip synes föredraga en administrations form enligt sistnämnda alternativ framför en helt fristående veterinärstyrelse. Styrelserna för svenska provinsial- och stadsläkarnas föreningar ha för sin del i särskilda skrivelser till utredningen givit uttryck åt samma uppfattning.

Slutligen framhåller utredningen, att en organiserad form för samverkan mellan medicinalstyrelsen och jordbruksnäringen lämpligen skulle kunna åvägabringas genom att vid medicinalstyrelsens sida ställa en särskild lekmannarepresentation, förslagsvis benämnd medicinalstyrelsens lantbruksråd och omfattande tre av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter. Detta råd skulle höras i veterinära frågor av större jordbruksekonomisk räckvidd samt även äga rätt att själv taga initiativ till överläggningar med medicinalstyrelsen.

Vid en avvägning av de olika skäl, som sålunda enligt utredningens mening kunna anföras för en organisation av veterinärväsendets centrala ledning enligt alternativ I och enligt alternativ7 II, har utredningens majoritet (ledamöterna Bager, Fast, Hesselgren, Höglund och Thunberg) i princip stannat för en administrationsform enligt det förstnämnda alternativet, innebärande ett bibehållande av de veterinära ärendena hos medicinalstyrelsen med ökad självständighet för den veterinära ledningen. Ledamoten Borg har anslutit sig till det såsom alternativ II betecknade organisationsförslaget, avseende inrättande av en särskild veterinärstyrelse. Ordföranden Tiselius har förordat alternativ II såsom mest rationellt i organisatoriskt avseende och bäst ägnat att främja veterinärväsendets fortsatta, för landets jordbruk betydelsefulla utveckling. Även alternativ I synes honom dock kunna för närvarande godtagas.

Med hänsyn till de skiljaktiga meningar, som sålunda förekommit, har utredningen ansett sig böra närmare utforma de båda preliminära organisationsförslagen. De slutliga förslagen ansluta sig nära till de preliminära med

Kungl. Maj ds proposition nr 67. 23

den jämkningen, att veterinärväsendets ledning enligt alternativ I organisatoriskt utbyggts till en särskild avdelning, omfattande tre fackbyråer och ett gemensamt kansli, varvid chefen för en av byråerna tillika avsetts fungera som chef för avdelningen i dess helhet under benämningen veterinärdirektör. Beträffande den mera detaljerade utformningen av veterinärväsendets centrala organisation torde jag få hänvisa till de instruktionsförslag, vilka bifogats betänkandet såsom bilaga E och F.

Yttranden över medicinalstyrelseutredningens förslag.

De avgivna remissvaren giva vid handen, att betydande meningsskiljaktigheter alltjämt råda beräffande veterinärväsendets centrala administration.

Medicinalstyrelsen förordar — om ock med viss tvekan — en självständig veterinärstyrelse. Styrelsen yttrar till en början bland annat följande.

Medicinalstyrelsen är för sin del beredd att understryka samtliga de skäl, som av utredningen anförts till stöd för ett fortsatt bibehållande av veterinärledningen inom medicinalstyrelsens ram. Det kan enligt styrelsens mening antagas, att den nära samhörigheten mellan läkarnas och veterinärernas arbete kommer att framträda allt tydligare i samma mån, som vetenskapen förmår klarlägga spridningsvägarna för smitta. Medicinalstyrelsen delar likaså utredningens uppfattning, att den nära frändskapen mellan läkarens och veterinärens verksamhet framträder särskilt tydligt på födoämneshygienens och livsmedelskontrollens område. Styrelsen instämmer i kravet på utredning av frågan om den lokala organisationen av livsmedelskontrollen. Oberoende av det resultat, vartill en sådan utredning kan komma, blir behovet av en intim kontakt mellan företrädarna inom administrationen för de olika befattningshavare, som på fältet handha denna kontroll, större i samma mån. som kraven på hygien skärpas. Uppenbarligen nås en dylik kontakt lättare inom ett ämbetsverk än mellan två.

Samarbetssynpunkten talar alltså starkt för ett bibehållande i stort av nuvarande ordning. För en sådan lösning talar väl i viss män även veterinärkårens önskan att kvarstanna under medicinalstyrelsens ledning, en önskan, som delas av medicinalstyrelsen och som icke torde vara obesvarad på läkarhåll i allmänhet. Slutligen måste det anses riktigt att icke utan tvingande nödvändighet bryta sönder en ordning, vilken i stort sett visat sig fungera tillfredsställande.

Trots att sålunda enligt styrelsens uppfattning vägande skäl tala för alternativ I, d. v. s. ett fortsatt bibehållande av veterinäradministrationen inom medicinalstyrelsens ram, anser sig styrelsen dock nödsakad att av organisatoriska hänsyn förorda inrättandet av en särskild veterinärstyrelse. Det bestämmande motivet för styrelsens ställningstagande har härvid varit omfattningen av medicinalstyrelsens arbetsbörda, som redan nu karakteriseras som överväldigande och stadd i snabb tillväxt. Yidare framhålles, att medicinalstyrelsen vid ett genomförande av alternativ I skulle komma att omfatta sammanlagt tolv byråer. Medicinalstyrelsen, som anser angeläget att härutöver inrättas bland annat en byrå för socialhygieniska ärenden, fortsätter härefter.

Såsom medicinalstyrelseutredningen framhållit har styrelsens ökade arbetsbörda bland annat medfört en oavlåtligt stegrad belastning av chefen

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

för styrelsen. Inrättandet av en administrativ överdirektörsbefattning skulle visserligen medföra större garantier för att samråds- och enhetlighetssynpunkterna bleve beaktade vid ärendenas handläggning än nuvarande ordning, men befattningens möjligheter att avlasta generaldirektören torde bli tämligen små. Det förhåller sig nämligen så, att mängden av arbete redan nu nödvändiggjort en delegation av generaldirektörens beslutanderätt på byråcheferna och övriga specialföredragande i sådan omfattning, att praktiskt taget endast ärenden, vilka under alla förhållanden måste föredragas för generaldirektören, handläggas av honom. I särskilt hög grad gäller detta, såsom framgår av betänkandet, veterinärärendena, vilket dock icke innebär, att generaldirektörens arbete med och ansvar för dessa ärenden i och för sig är ringa. Ett utsträckt överflyttande av verkschefens beslutanderätt på annan befattningshavare är alltså i allmänhet icke möjligt utom i avseende å några av de sakkunniga föreslagna ärendesgrupper, vilkas andel i generaldirektörens samlade arbetsbörda dock är liten.

Även hänsyn till andra chefstjänstemäns arbetsbörda talar enligt styrelsens mening för ett genomförande av linjen med en egen veterinärstyrelse.

Såsom styrelsen i det följande kommer att påvisa måste sålunda antagas, att den föreslagna överdirektörens arbetsbörda kommer att bli så stor, att icke heller han räcker till för den översyn av veterinära ärenden, vilka de sakkunniga enligt sitt alternativ I avsett.

Jämväl kameralbyråchefen skulle vid ett genomförande av alternativ I alltjämt komma att få en oskälig arbetsbörda. Oberoende av om alternativ I eller alternativ II väljes, kräver därför veterinärorganisationen en egen administrativ byråchef. Denne skulle ha att besluta om utanordningar, vilka under år 1945 för veterinärväsendets del uppgått till ett antal av 20 934 och under budgetåret 1944/45 belöpt sig till drygt fem miljoner kronor. Han skulle vidare ha att verkställa en översyn och komplettering av de veterinära författningarna, vilka äro i stort behov därav. Det saknas exempelvis en behörighetslag för veterinärer, något som är ytterst otillfredsställande, varjämte en del författningar rörande veterinärväsendet äro avsevärt föråldrade. Den administrativa byråchefen skulle slutligen omhänderha den delvis mycket komplicerade och speciella kamerala och lagtekniska rådgivningen åt veterinäravdelningens olika byråer. Det är knappast rimligt att pålägga dessa uppgifter medicinalstyrelsens vederbörande byråchefer. Antalet byråer inom medicinalstyrelsen skulle på detta sätt stiga till fjorton, varigenom styrelsen skulle bli alltför stor för att kunna arbeta rationellt.

Efter att vidare ha erinrat om att de sakkunniga undersökt möjligheterna att åstadkomma en avlastning av medicinalstyrelsen genom decentralisering av vissa ärenden till underordnade organ men funnit dessa möjligheter skäligen begränsade, omtalar styrelsen, att styrelsen övervägt andra åtgärder i syfte att minska styrelsens arbetsbörda. Styrelsen hade sålunda bland annat diskuterat inrättandet av ett särskilt ämbetsverk för handläggning av ärenden rörande sinnessjukvård och sinnesslövård. Styrelsen hade vidare övervägt lämpligheten av en särskild apoteksstyrelse och ett självständigt medicinalkontor, vilket skulle handha på styrelsen ankommande kamerala göromål. Med utgångspunkt från att en avlastning vore ofrånkomlig, om man syftade till den mest ekonomiska organisationsformen, hade styrelsen därefter företagit en avvägning av olägenheterna med en separation enligt någon av nyss angivna linjer och den av medicinalstyrelseutredningen såsom alternativ II betecknade linjen, varvid styrelsen funnit linjen med en egen veterinärstyrelse vara den minst olämpliga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 67. 25

Då styrelsen sålunda stannat för att föreslå en självständig veterinärstyrelse, betonar styrelsen samtidigt angelägenheten av att samarbetet med medicinalstyrelsen underlättas genom en lokal samordning av de båda ämbetsverken. För verk med en arbetsbörda av den tyngd som medicinalstyrelsens och veterinärstyrelsens vore det nämligen av stor betydelse för samarbetet, att de lokalt låge varandra nära.

Mot medicinalstyrelsens ställningstagande i denna fråga har skiljaktig mening anmälts av medicinalråden Edén och Alegren samt tre veterinära föredragande, vilka i stället tillstyrkt en lösning enligt principen i alternativ I. Därvid har förutsatts, att veterinärväsendets centrala ledning skulle organiseras i huvudsaklig överensstämmelse med vad styrelsen förordat för en självständig veterinärstyrelse, innebärande bland annat, att den veterinära ledningen skulle anförtros åt en överdirektör, som vore fristående från byråindelningen. Denna borde tillika fungera som generaldirektörens ställföreträdare i rent veterinära ärenden. Yidare föreslås, bland annat, att det föreslagna lantbruksrådet uteslutes.

Av övriga medicinska remissinstanser har karolinska institutets lärarkollegium och medicinska fakulteten i Lund anslutit sig till alternativ I. Lärarkollegiet åberopar därvid särskilt att övervägande flertalet av veterinärkårens medlemmar i princip vore av samma uppfattning, enligt vad den företagna opinionsundersökningen utvisade. Kollegiet framhåller också, att därest veterinärväsendet skulle givas självständig ledning, måste en mera bestämd gräns dragas mellan tjänsteläkarnas och tjänsteveterinärernas funktioner i fråga om den animala livsmedelskontrollen. Därvid finge man ha för ögonen, att denna livsmedelskontroll i allt väsentligt vore ett humanhygieniskt problem och att tjänsteläkarna därför borde i huvudsak utöva denna kontroll och i vart fall ha ledningen av densamma. Så länge läkare och veterinärer sorterade under en gemensam styrelse vore en strikt gränsdragning icke lika nödvändig.

Universitetskanslern och medicinska fakulteten i Uppsala ha icke ingått på prövning av frågan om veterinärväsendets centrala ledning.

Svenska läkaresällskapet anser båda alternativen godtagbara men vill erinra om att, därest veterinärväsendet skulle givas en självständig ledning, måste en större del av den animala livsmedelskontrollen läggas under medicinsk sakkunskap än som behövde ske, så länge läkare och veterinärer gemensamt sorterade under medicinalstyrelsen.

Sveriges läkarförbund förordar alternativ I med hänsyn till den nära samhörigheten mellan läkarnas och veterinärernas verksamhet. I fråga om den lokala livsmedelskontrollen påpekar förbundet, att i praktiken en stabil praxis utbildat sig, som ginge ut på att veterinärerna utövade kontrollen över beredningen och försäljningen av animala livsmedel samt över livsmedelsindustrien och större restauranger, medan läkarna handhade övrig livsmedelskon troll. Mera detaljerade bestämmelser i nu berörda hänseende försvårades redan av det skälet, att en dubbelinspektion i vissa fall överhuvudtaget icke kunde undvikas. Sålunda fölle frågor, som gällde personalens arbetsförhål-

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

ianden inom livsmedelsindustrien enligt lagen om arbetarskydd, utanför veterinärernas kompetensområde, likaså de sanitära förhållandena inom hotellkomplex, bortsett från kök och matsalar. Som parallell kunde anföras, att en formell gränsdragning företagits mellan yrkesinspektionens och hälsovårdsnämndernas arbetsuppgifter, men att denna i praktiken visat sig föga användbar. Därest veterinärväsendet skulle givas självständig ledning, måste nödvändigtvis en större del av den animala livsmedelskontrollen läggas under medicinsk sakkunskap än som eljest behövde ske.

Flertalet förste provinsialläkare, liksom även styrelsen för Sveriges yngre läkares förening biträda jämväl alternativ I.

Av de veterinära remissinstanserna har veterinärhögskolans lärarkollegium (med ordförandens utslagsröst) förordat alternativ II. Till stöd för sin ståndpunkt yttrar lärarkollegiet bland annat.

Lärarkollegiet kan icke finna, att de sakkunniga genom sitt förslag enligt alternativ I, såsom avsikten varit, givit veterinärväsendets ledning en mera självständig och ur arbetssynpunkt smidigare avpassad ställning inom medicinalstyrelsen. Enligt kollegiets mening tillförsäkrar den för medicinalstyrelsen föreslagna instruktionen icke veterinärdirektören, som skulle ha närmaste ansvaret för ledningen av veterinärväsendet, någon större handlingsfrihet än den chefen för veterinärbyrån har enligt medicinalstyrelsens nuvarande organisation. Förslaget innebär nämligen, att i vissa angivna ärenden skall generaldirektören fatta beslut. Det är dock generaldirektören obetaget att som generaldirektörsärenden handlägga vilket ärende han så anser lämpligt. Fn annan grupp av ärenden betecknas som veterinärdirektörsärenden och rörande dessa skall veterinärdirektören fatta beslut. Hans beslutanderätt är endast formell ty samtliga dessa ärenden skola granskas av överdirektören. Om denne icke godtager veterinärdirektörens åsikt, skall ärendet hänskjutas till generaldirektörens avgörande. Från denna reella granskning äro möjligen ärenden rörande tillsättande av veterinärtjänster utom styrelsen undantagna.

Beträffande alternativ I vill lärarkollegiet i övrigt anföra, att den föreslagna organisationen synes medföra, att arbetet inom medicinalstyrelsen blir så ordnat, att en smidig arbetsanpassning knappast kan antagas komma till stånd. Detta icke minst med hänsyn till att överdirektören skall granska alla ärenden, som icke äro vanliga löpande byråärenden. Från denna granskning föreslås visserligen ärenden av rent medicinsk natur bliva undantagna, men då sådana ärenden icke sällan kunna ha en även formell sida, torde även dessa bli föremål för överdirektörens-expeditionschefens granskning. De föreslagna organisations- och arbetsformerna synas av överdirektören kräva en övermänsklig arbetsinsats. Härtill kommer, att veterinärdirektören enligt förslaget även skall vara byråchef, varigenom han blir belastad med så mycket rutinarbete, att han omöjligen kan få tid att följa utvecklingen på det veterinära området och överblicka hälsotillståndet bland husdjuren. På grund av vad sålunda anförts avstyrker lärarkollegiet i princip en organisation av det civila veterinärväsendets centrala ledning enligt alternativ I.

En organisation av det civila veterinärväsendets administrativa ledning enligt alternativ II tillförsäkrar den tilltänkta veterinärstyrelsen erforderlig vetenskaplig och praktisk sakkunskap inom alla de områden, som styrelsens verksamhet innefattar. Detta möjliggör även ett intimt samarbete med medicinalstyrelsen beträffande alla de frågor, som beröra födoämneshygienen, kampen mot de smittsamma husdjurssjukdomar, som kunna överföras till

Kungl. Maj:ts proposition nr 67. 27

människor, samt även frågor rörande apoteksväsendet. Även giver den möjlighet till det samarbete med lantbruksstyrelsen och det svenska lantbrukets företrädare, som är av behovet påkallat för att de lantbruksekonomiska intressena skola bliva väl tillgodosedda. Härtill kommer, att den veterinära överdirektören icke blir belastad med byråärenden utan får möjlighet att ägna tid och kraft åt de synnerligen viktiga arbetsuppgifterna att följa utvecklingen på det veterinäradministrativa området här och i utlandet samt att skaffa sig ingående kännedom om hälsotillståndet bland husdjuren i skilda delar av landet även vad beträffar andra än smittsamma sjukdomar. Han kan härigenom få möjlighet att i tid taga initiativ till hygieniska åtgärder, varigenom stora och onödiga förluster kunna undgås. På grund härav tillstyrker lärarkollegiet i princip alternativ II.

Därest statsmakterna likväl skulle besluta, att veterinärväsendets ledning skulle kvarbliva inom medicinalstyrelsen, föreslår kollegiet, att chefen för veterinäravdelningen blir fristående från byråindelningen och att till följd därav en särskild byråchefsbefattning inrättas för allmänna veterinärbyrån. Vidare ifrågasätter kollegiet nödvändigheten av den administrativa överdirektören, vars granskning av de viktigare ärendena skulle komma att försena expeditionerna från byråerna.

Skulle åter alternativ II vinna statsmakternas bifall, förordar kollegiet en jämkning bland annat såtillvida, att statens veterinärmedicinska anstalt bibehålies under ledning av egen styrelse för att icke i onödan tynga administrationen för denna anstalt.

Fyra ledamöter av lärarkollegiet ha reserverat sig för veterinärväsendets kvarblivande under medicinalstyrelsen. De understryka sambandet mellan medicinal- och veterinärväsendet samt framhålla, att nuvarande ordning ur veterinär synpunkt fungerat tillfredsställande och att därför anledning icke funnes till så genomgripande förändring som alternativ II innebär. Gentemot kollegiets övriga ledamöter anföra de vidare bland annat.

Genom att det med alternativ I betecknade förslaget rörande veterinärväsendets ledning åsyftar en ytterligare delegering av generaldirektörens beslutanderätt på de veterinära befattningshavarna, vinnes såväl en avlastning av generaldirektörens arbetsbörda vad veterinära ärenden beträffar som en större handlingsfrihet inom veterinärförvaltningen. Denna vinst uppnås utan samtidig förlust av stödet av den stora erfarenhet och sakkunskap, som finnes representerad i medicinalstyrelsen beträffande administration och hälsovård i allmänhet.

Självfallet måste generaldirektören äga principiell befogenhet att taga befattning med de ärenden han önskar, men något skäl befara, att generaldirektören skulle komma att i olämpligt stor utsträckning ingripa i d(i rena veterinära fackärendena, föreligger så mycket mindre som generaldirektörens arbetsbörda icke torde tillåta honom att ägna intresse åt annat än frågor, där hans erfarenhet och sakkunskap kunna vara till nytta även för veterinärförvaltningen.

Sedan veterinäravdelningen inom medicinalstyrelsen erhållit den föreslagna friare ställningen torde, vad beträffar underlättandet av generaldirektörens arbetsbörda, föga vara att vinna med frånskiljande av veterinärförvaltningen enligt alternativ II. Med viktigare ärenden, som på grund av sin natur äro gemensamma för medicinal- och veterinärväsende, lärer nämligen

28 Kungl. May.ts proposition nr 67.

generaldirektören under alla förhållanden på ena eller andra sättet bliva nödsakad taga befattning.

Beträffande förhållandet till lantbruket yttra reservanterna särskilt följande.

Man kan icke begära, att jordbrukare, lika litet som lekmän i allmänhet, alltid skola kunna förstå det berättigade och nödvändiga i medicinska ingripanden, som betyda tillfällig olägenhet och kostnad. Det ligger därför säkerligen något berättigat i lantbruksstyrelsens i remissutlåtande den 28 december 1927 gjorda uttalande (jfr betänkandet, s. 55), att lantbruksstyrelsen lika litet som medicinalstyrelsen syntes kunna undgå att vid inträffande av mul- och klövsjuka eller andra häftiga epizootier bland husdjuren själv vidtaga eller medverka till avspärrnings- och andra prohibitiva åtgärder av djupgående ekonomisk betydelse för jordbruket och att därigenom fara förelåge för att en viss schism skulle kunna uppstå mellan lantbruksstyrelsen och jordbrukets idkare, varigenom svårigheter skulle uppstå för styrelsen i dess verksamhet för lantbrukets främjande. Yad som befarats beträffande lantbruksstyrelsen kan av samma skäi befaras beträffande en självständig veterinärstyrelse. Skulle veterinärernas ställning gentemot allmänheten bliva mindre tillfredsställande, skulle detta otvivelaktigt menligt inverka på deras tjänsteutövning.

Yi kunna lika litet som medicinalstyrelseutredningen finna att de lantbruksekonomiska intressena genom nuvarande organisation av veterinärväsendets centrala ledning blivit åsidosatta vid ärendenas behandling. Bland mycket annat torde det föreslagna lantbruksrådet innebära en tillfyllestgörande garanti för att icke heller i fortsättningen lantbruksekonomiska intressen negligeras.

Styrelsen för veterinär högskolan har icke blivit övertygad om att den civila veterinärförvaltningens arbetsuppgifter nått den omfattning och fått sådan betydelse för det allmänna, att de nödvändiggöra tillskapandet av ett nytt centralt ämbetsverk. De fördelar, som upprättandet av en särskild veterinärstyrelse må komma att medföra, kunna enligt styrelsens mening icke förväntas uppväga de menliga verkningar, som otvivelaktigt uppstå genom utbrytning i administrativt hänseende av de veterinärmedicinska ärendena från övriga medicinalärenden. På dessa grunder finner styrelsen sig —- i valet mellan de två nu föreliggande alternativen — böra i princip förorda det av utredningsmajoriteten tillstyrkta alternativet I.

Styrelsen har härtill fogat allenast det uttalandet, att styrelsen, i likhet med kollegiets samtliga ledamöter, finner den föreslagna organisationen av veterinäravdelningen icke fullt tillfredsställande och att styrelsen förty biträder kollegiets hemställan därom, att chefsskapet för veterinäravdelningen anförtros åt en veterinär överdirektör, som skulle vara generaldirektörens ställföreträdare i fråga om veterinära ärenden och att en särskild byråchefsbefattning inrättas för allmänna veterinärbyrån.

Från styrelsens förestående beslut var högskolans rektor skiljaktig och förordade alternativ II.

Styrelsen för statens veterinärmedicinska anstalt anser starka skäl kunna anföras såväl för ett bibehållande av veterinärväsendets ledning inom medicinalstyrelsen som för inrättande av ett särskilt ämbetsverk för ändamålet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 67. 29

Styrelsen har dock (med ordförandens utslagsröst) stannat för att förorda det förra alternativet, varvid förutsatts, att veterinäravdelningen skulle ledas av en från byråindelningen fristående överdirektör.

Tre ledamöter har reserverat sig till förmån för en fristående veterinärstyrelse med samtidigt bibehållande av anstaltens självständiga ställning.

Svenska veterinärläkareföreningen har meddelat, att föreningen på ett för denna frågas behandling utlyst extra möte med 56 röster mot 44 uttalat sig för en organisation i huvudsaklig överensstämmelse med alternativ I. 20 ledamöter ha till protokollet fogat ett skriftligt yttrande till förmån för alternativ II, vari anföres bland annat följande.

Yi hysa ej minsta tvivel om, att den självständiga ställning, som veterinäradministrationen skulle få enligt alternativ II, möjliggör en snabbare, mer effektiv och smidig handläggning av veterinärärendena. Med en representant för vardera medicinalstyrelsen och jordbruksnäringen i veterinärstyrelsen torde sådana ärenden, vilkas bedömande kräva medverkan av humanmedicinsk och lantbruksekonomisk sakkunskap, i de flesta fall kunna handläggas direkt utan den mera tidsödande omgång, som betingas av anordningarna enligt alternativ I med ett särskilt lantbruksråd och en generaldirektör som högste chef. Det är en stor fördel, att sakkunniga på de olika områdena redan från början äro engagerade i ärendenas handläggning och meddelaktiga i besluten.

Härtill kommer, att en veterinär överdirektör i en självständig styrelse måste känna sitt ansvar och sina förpliktelser starkare, om han själv sitter i ansvarig ställning och icke behöver känna sig bunden i sitt handlande av en överordnad verkschef. Därmed kan förväntas större effektivitet och initiativkraft i arbetet.

I det omfattande komplex av förvaltningsuppgifter, som åvilar medicinalstyrelsen, utgör veterinäradministrationen en relativt väl avgränsad förvaltningsgren av betydande storleksordning, och det torde icke vara till fördel vare sig för medicinal- eller veterinärförvaltningen, att båda skola vara sammankopplade under en gemensam ledning, när denna uppenbarligen blir belastad med en sådan mångfald av tyngande arbetsuppgifter, att dessa i längden omöjligen kunna sammanhållas i en enhetlig administration. Ett avskiljande av veterinärförvaltningen skulle innebära en välbehövlig avlastning för medicinalstyrelsen och samtidigt möjliggöra, att de särpräglade veterinärärendena finge en för dessa avpassad och arbetsduglig organisation.

Yi kunna därför icke ansluta oss till det av majoriteten fattade beslutet att förorda alternativ I. Detta vårt ställningstagande står även i överensstämmelse med den ståndpunkt, som svenska veterinärläkareföreningen alltid intagit vid de tidigare tillfällen, då föreningen behandlat administrationsfrågan.

Föreningen har samtidigt enhälligt påyrkat vissa jämkningar i de olika alternativen, avseende bland annat inrättande av en särskild veterinär överdirektörsbefattning vid tillämpning av alternativ I samt bibehållande av veterinärmedicinska anstaltens självständighet, därest alternativ II skulle genomföras.

Flertalet länsveterinärer ha anslutit sig till alternativ I med vissa jämkningar, medan svenska distriktsveterinärföreningen förordat alternativ II.

Svenska veterinärföreningen för kött- och mjölkhygien samt Sveriges yngre veterinärers förening ha i princip uttalat sig för alternativ I.

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Bland företrädarna för jordbruksnäringen har lantbruksstyrelsen avstyrkt förslaget om särskild veterinärstyrelse. Styrelsen yttrar härutinnan bland annat.

En effektiv livsmedelskontroll förutsätter icke endast enhetlig ledning utan även fortlöpande intimt samarbete mellan på skilda områden speciellt utbildade tjänstemän, bland andra läkare och veterinärer. Den omständigheten att sagda tjänstemän i vissa fall erhållit olika utbildning synes icke utgöra hinder för ett förtroendefullt samarbete dem emellan och kan i varje fall icke godtagas såsom skäl för ett sönderbrytande av livsmedelskontrollens nuvarande organisation. Lantbruksstyrelsen vill därför såsom sin mening bestämt uttala, att den del av veterinärväsendet, som kan hänföras till sagda verksamhetsområde, under alla förhållanden bör kvarstå under medicinalstyrelsens ledning.

Detsamma gäller i viss utsträckning även bekämpandet av sådana sjukdomar, som kunna förekomma hos såväl människor som djur (tuberkulos, smittsam kastning — undulantfeber m. m.). Otvivelaktigt är emellertid att därmed sammanhängande åtgärder även beröra lantbruksekonomiska frågor av stor räckvidd. Det är därför enligt styrelsens mening icke möjligt att i förevarande fall uppdraga någon bestämd gränslinje mellan humanmedicinska, veterinärmedicinska och lantbruksekonomiska intressen.

Om lantbruksstyrelsens mening beträffande livsmedelskontrollens organisation godtages, skulle frågan rörande det civila veterinärväsendets skiljande från medicinalstyrelsen även komma att beröra frågan om en uppdelning av veterinärväsendets centrala administration i två skilda grenar, den ena omfattande den veterinära livsmedelskontrollen och den andra omfattande veterinärväsendet i egentlig mening.

Med hänsyn till den utveckling och betydelse veterinärväsendet fått saknas måhända icke visst fog för inrättandet av en särskild veterinärstyrelse. De skäl, som anförts däremot, äga emellertid enligt lantbruksstyrelsens mening till väsentlig del alltjämt vitsord. Tilläggas bör, att, vid godtagande av lantbruksstyrelsens förslag om bibehållande under alla förhållanden av livsmedelskontrollens nuvarande organisation hos medicinalstyrelsen, ett dylikt ämbetsverk skulle bliva av så ringa omfattning, att lämpligheten av dess inrättande icke minst av denna anledning måste starkt ifrågasättas. Med beaktande härav kan lantbruksstyrelsen icke biträda den mening, som företrädes av medicinalstyrelseutredningens minoritet angående inrättandet av en särskild veterinärstyrelse.

Lantbruksstyrelsen ingår härefter på frågan, huruvida veterinärväsendets ledning bör bibehållas under medicinalstyrelsen eller överflyttas till lantbruksstyrelsen, och framhåller därvid i huvudsak följande.

Då lantbruksstyrelsen i tidigare utlåtanden hävdat, att veterinärväsendet måste anses falla inom ramen för ■ de lantbruksekonomiska intressena, har styrelsen i första hand beaktat de grenar av veterinärväsendet, som beröra det direkta sjukdomsbekämpandet. Uppenbart är, att de åtgärder, som i samband därmed vidtagas, icke kunna undgå att utöva ett starkt inflytande på husdjursskötselns ekonomiska resultat. Det är därför enligt lantbruksstyrelsens mening av stor vikt, att detta bekämpande planlägges och genomföres efter sådana riktlinjer, att den beräknade effekten därav kommer att stå i lämplig relation till den kostnad och de olägenheter av skilda slag, som djurinnehavarna i samband därmed måste vidkännas.

Otvivelaktigt har sambandet mellan de veterinärmedicinska och de lantbruksekonomiska spörsmålen under senare år ytterligare accentuerats där­

Kungl. Maj:ts proposition nr 67. 31

igenom, att husdjurens sjukdomar numera i ökad utsträckning bekämpas genom förebyggande åtgärder, vilka bland annat beröra utfodrings-, avelsocb byggnadstekniska frågor av stor jordbruksekonomisk räckvidd. Nämnda samband torde enligt lantbruksstyrelsens mening sannolikt bliva ännu mera påtagligt efter band som kraven å jordbrukets rationalisering och de animala produkternas kvalitet stegras. Erfarenheten bar emellertid givit vid handen, att den nuvarande organisationen av det civila veterinärväsendets centrala ledning icke lägger binder i vägen för tillgodoseende av ifrågavarande intressen. Lantbruksstyrelsen har, såsom även närmare framgår av medicinalstyrelseutredningens betänkande, vid olika tillfällen under de senaste årtiondena uttalat sig mot veterinärärendenas överflyttande till styrelsen. Då lantbruksstyrelsen icke finner skäl att nu frångå denna sin ståndpunkt, vill styrelsen förorda, att de veterinära ärendena alltjämt kvarbliva hos medicinalstyrelsen.

Med hänsyn till den framtida utvecklingen på området synes det dock angeläget, att de jordbruksekonomiska intressena vinna ökat beaktande vid de veterinära ärendenas handläggning inom medicinalstyrelsen. Det föreslagna lantbruksrådet förefaller emellertid icke ägnat att i nämnvärd grad underlätta det erforderliga samarbetet mellan medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen. De erfarenheter, som föreligga på området, synas ej heller tala för att ett dylikt råd skulle kunna i erforderlig utsträckning tillgodose de intressen, som rådet skulle företräda. Enligt lantbruksstyrelsens mening skulle de lantbruksekonomiska intressena bättre tillgodoses, om det samarbete, som medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen redan bedriva på området, ytterligare utvecklades genom att i ämbetsverkens instruktioner uttryckligen föreskreves skyldighet för ämbetsverken att vid beredning av dylika ärenden samråda med varandra.

Lantbruksstyrelsen understryker slutligen behovet av en gränsdragning mellan läkarnas och veterinärernas uppgifter å livsmedelskontrollens område. I detta sammanhang erinras om att även lantbruksstyrelsen tilldelats vissa uppgifter beträffande livsmedelskontrollen, bland annat i fråga om övervakningen av efterlevnaden av mejeristadgan samt beträffande kvalitetskontrollen av smör, ägg och ost. Detta förhållande borde även beaktas vid en sådan översyn av den lokala livsmedelskontrollens organisation, som medicinalstyrelseutredningen ifrågasatt.

Lantbruksakademien finner, att båda alternativa förslagen för det centrala veterinärväsendets ordnande ur olika synpunkter hava såväl fördelar som nackdelar. Under förutsättning att veterinärväsendets ledning beredes största möjliga självständighet inom medicinalstyrelsen synes akademien båda alternativen kunna erbjuda en ur jordbrukets synpunkt tillfredsställande lösning. Med hänsyn härtill anser sig akademien icke böra lämna det ena alternativet företräde framför det andra.

En ledamot av akademien har ansett övervägande skäl tala för att veterinärväsendets ledning överflyttas till lantbruksstyrelsen, dock ej beträffande livsmedelskontrollen.

Hushållningssällskapens ombuds förvaltningsutskott anser, att de lantbruksekonomiska synpunkterna bäst skulle tillgodoses genom en fristående veterinärstyrelse i huvudsaklig överensstämmelse med alternativ IT. Även på grund av att en lösning i sådan riktning bäst torde främja veterinärväsendets

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

framtida utveckling, finner utskottet nämnda alternativ vara att föredraga ur jordbrukets synpunkt. Den därmed förenade kostnadsökningen för statsverket får, enligt förvaltningsutskottets mening, med hänsyn till värdet av den jordbruksproduktion, som beröres av veterinärväsendet, icke tillmätas avgörande betydelse. Emellertid förmenar utskottet, att även en lösning enligt alternativ I kan godtagas, därest veterinärväsendets ledning beredes största möjliga självständighet inom medicinalstyrelsen.

Två ledamöter ha anmält avvikande mening och förorda i princip alternativ I.

Förvaltningsutskottet har bifogat yttranden från 18 hushållningssällskap, av vilka 12 uttala sig till förmån för alternativ I, medan 6 förorda alternativ II.

Sveriges lantbruks förhund och riksförbundet landsbygdens folk tillstyrka i princip alternativ II.

Av de rent administrativa myndigheterna har statskontoret funnit såväl praktiska som ekonomiska skäl tala för bibehållande av veterinärväsendets ledning inom medicinalstyrelsens ram. Gemenskapen mellan medicinal- och veterinärväsendet skulle därigenom komma till klarare och bättre uttryck än vid en administrationsform i anslutning till alternativ II. Ett nytt självständigt ämbetsverk måste också medföra en utgiftsökning för statsverket, något som såvitt möjligt borde undvikas. De farhågor, som särskilt från medicinalstyrelsens sida kommit till uttryck, att styrelsen vid en omorganisation efter den av utredningsmajoriteten tillstyrkta huvudlinjen bleve alltför stor och otymplig för att möjliggöra ett snabbt och effektivt arbetssätt, förlorade väsentligt i betydelse, därest man minskade antalet veterinärbyråer till två och bibehölle tandvårdsavdelningen som en särskild underavdelning av annan byrå i stället för att ombilda den till en självständig byrå på sätt utredningen föreslagit. Genom dessa åtgärder skulle antalet byråer kunna begränsas till tio.

Häremot har föredraganden i ärendet reserverat sig under framhållande, att ett centralt ämbetsverk av den storleksordning medicinalstyrelsen redan uppnått och enligt förslaget skulle med än starkare accentuering erhålla icke kunde arbeta rationellt. Av pluraliteten föreslagen minskning av antalet byråer kunde i detta hänseende icke medföra någon reell förbättring, då själva verksamhetsområdet och arbetsuppgifterna förutsatts bliva oförändrade. Därtill komme, att en självständig veterinärstyrelse borde äga större förutsättningar att framgångsrikt leda veterinärväsendets utveckling, vilket syntes väl uppväga den mindre kostnadsökning för statsverket, som en dylik organisationsform otvivelaktigt skulle föranleda.

Statens organisationsnämnd tillstyrker alternativ I med följande motivering.

Enligt organisationsnämndens mening får betydelsen av den avlastning av arbete från generaldirektören, som inrättandet av en särskild veterinärstyrelse komme att innebära, icke överdrivas. Redan för närvarande har beslutanderätten i stor utsträckning delegerats till chefen för veterinärbyrån eller denne underlydande tjänstemän. Därest, såsom utredningen föreslagit under alternativ I, vidsträcktare befogenhet gives veterinäravdelningen, åstadkommes ytterligare arbetslättnad. Om avdelningen bibehålies hos medicinalsty-

Kungl. May.ts proposition nr 67. 33

relsen, underlättas det samarbete, som under alla förhållanden måste äga rum mellan veterinär- och medicinalväsendet. Avdelningen behöver vidare icke utrustas med egna administrativa och kamerala organ, utan kan i dessa avseenden repliera på inom styrelsens byråer förefintliga. Genom att de kamerala ärendena läggas under en hand, kan bättre personalekonomi vinnas och för bokföringsarbeten m. m. maskinella hjälpmedel kanske komma till användning, som eljest icke skulle löna sig att införa. Organisationsnämnden håller följaktligen före, att alternativ I bör komma till genomförande med den av reservanterna inom medicinalstyrelsen förordade ändringen, att veterinäravdelningen ställes under en överdirektör, som gives möjligast vidsträckta befogenhet.

Allmänna lönenämnden har för sin del givit uttryck åt den uppfattningen, att det i längden icke torde bli möjligt att inrymma den centrala administrationen av veterinärväsendet inom medicinalstyrelsen och att därför, då en omorganisation av styrelsen i dess helhet vore avsedd att nu äga rum, övervägande skäl talade för att i samband därmed inrätta ett särskilt ämbetsverk för veterinärväsendets ledning.

Riksräkenskapsverket anser, att särskilt frågans praktiskt-organisatoriska sida bör tillmätas stor betydelse. Med hänsyn till den omfattning samhällets ingripanden på hälsovårdens olika områden väntas taga kunde man nämligen icke bortse från möjligheten av att de organisatoriska förutsättningarna för en gemensam ledning av både medicinal- och veterinärväsendet komme att allvarligt rubbas. Med beaktande av den utförliga motivering medicinalstyrelsen lämnat för sin ståndpunkt i frågan behövde enligt riksräkenskapsverkets mening numera knappast någon tvekan råda om att en uppdelning av de medicinala och veterinära ärendena på tvenne skilda ämbetsverk utgjorde den mest rationella lösningen av förevarande problem. Kiksräkenskapsverket tillstyrkte därför inrättandet av en självständig veterinärstyrelse.

Slutligen må framhållas, att av länsstyrelserna 16 i princip förordat alternativ I, medan 4 förordat alternativ II. Övriga länsstyrelser ha icke uttalat sig i frågan.

Föredraganden.

Såsom den lämnade redogörelsen utvisar, har frågan om ändring i veterinärväsendets administrativa ställning varit föremål för överväganden i olika sammanhang utan att enighet kunnat uppnås om en definitiv lösning. Vid frågans behandling ha företrädesvis tre alternativa lösningar diskuterats, nämligen dels en överflyttning av veterinärväsendets centrala ledning till lantbruksstyrelsen, dels bibehållande av densamma inom medicinalstyrelsen men under självständigare former, dels ock inrättande av ett särskilt ämbetsverk för ändamålet. Av den nu föreliggande utredningen framgår, att en överflyttning av veterinärväsendets ledning till lantbruksstyrelsen blivit inaktuell, främst till följd av den betydande omfattning som styrelsens arbetsbörda numera erhållit. Vid remissbehandlingen av medicinalstyrelseutredningens betänkande har också praktiskt taget full samstämmighet framträtt i detta hänseende. Starka meningsmotsättningar råda däremot alltjämt rörande vilken av de båda återstående lösningarna, som bör lämnas företräde.

Bihan g till riksdagens protokoll 1947. I samt. Nr 67. 9191 40

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

För att underlätta bedömandet av denna fråga har utredningen låtit utarbeta två alternativa organisationsförslag, varav det ena — alternativ I — avser att bereda veterinärväsendet större självständighet inom medicinalstyrelsens ram genom att i vidare omfattning än hittills överlåta generaldirektörens beslutanderätt i veterinära ärenden på veterinära befattningshavare, i första hand den föreslagna veterinärdirektören. Det andra förslaget — alternativ II — innebär tillskapande av ett eget verk för veterinära ärenden under ledning av en särskild styrelse med en överdirektör såsom ordförande och verkschef samt med representanter för bland annat medicinalstyrelsen och jordbruksnäringen. Till förmån för alternativ I har främst framhållits den nära samhörigheten mellan läkarnas och veterinärernas verksamhet i fråga om livsmedelskontrollen och födoämneshygienen samt bekämpandet av sådana smittsamma sjukdomar, som kunna överföras från djur till människor, såsom nötkreaturstuberkulosen och smittsam kastning. Till stöd för alternativ II har särskilt åberopats den kraftiga utvidgning av medicinalstyrelsens arbetsbörda och verksamhetsfält, som blivit följden av de senaste decenniernas intensiva utveckling inom såväl medicinal- som veterinärväsendet och framkallat växande svårigheter vid bemästrandet av styrelsens ledande och sammanhållande uppgifter. Av utredningens sju ledamöter ha fem uttalat sig för alternativ I och två, däribland ordföranden, för alternativ II.

Vid ärendets remissbehandling ha meningarna i denna fråga brutit sig skarpt inom alla berörda läger, ej minst inom veterinärernas egna led. Sålunda har veterinärhögskolans lärarkollegium med ordförandens utslagsröst anslutit sig till alternativ II, medan veterinärmedicinska anstaltens styrelse med ordförandens utslagsröst och veterinärläkareföreningen med 56 röster röster mot 44 uttalat sig för en organisation i principiell anslutning till alternativ I. Vidare har distriktsveterinärföreningen enhälligt tillstyrkt alternativ II, under det att flertalet länsveterinärer, svenska veterinärföreningen för kött- och mjölkhygien samt Sveriges yngre veterinärers förening i princip förordat alternativ I. Av de humanmedicinskt betonade remissmyndighetema har medicinalstyrelsen, med reservation av två medicinalråd och tre veterinära specialföredragande, uttalat sig för en självständig veterinärstyrelse, medan Sveriges läkarförbund och vissa därtill anslutna föreningar ansett alternativ I vara att föredraga. Samtidigt har svenska läkaresällskapet som sin uppfattning framhållit, att båda alternativen vore godtagbara. Avjordbrukets representanter ha lantbruksstyrelsen biträtt alternativ I samt Sveriges lantbruksförbund och riksförbundet landsbygdens folk alternativ II, medan lantbruksakademien och hushållningssällskapens ombuds förvaltningsutskott ansett båda alternativen vara acceptabla ur jordbrukets synpunkt. Slutligen ha av de rent administrativa myndigheterna statskontoret (med reservation av föredraganden), organisationsnämnden och flertalet länsstyrelser anslutit sig till alternativ I, under det att lönenämnden och riksräkenskapsverket uttalat sig för alternativ II. Härtill bör anmärkas att, i den mån alternativ I förordats, nästan genomgående förutsatts, att veterinärväsendets ledning inom medicinalstyrelsen skulle anförtros åt en från byråindelning fristående veterinär i överdirektörs tjänsteställning.

Kungl. May.ts proposition nr 67. 35

Utredningsmännens och remissinstansernas ställningstagande lämnar alltså icke någon bestämd vägledning för bedömandet av ifrågavarande spörsmål. Vid prövning av de sakliga argument, som anförts till stöd för de olika alternativen, har jag funnit naturligt och önskvärt, att den samverkan mellan läkarna och veterinärerna på fältet, som erfordras för en effektiv livsmedelskontroll och ett framgångsrikt bekämpande av vissa sjukdomar, i möjligaste mån har sin motsvarighet i den centrala ledningen av medicinal- och veterinärväsendet. Det synes mig ock sannolikt, att en sådan samverkan kan underlättas, om denna ledning såsom hittills bibehålies hos ett och samma ämbetsverk. Å andra sidan får icke förbises, att tyngdpunkten inom veterinärväsendet icke ligger på det humanmedicinska planet utan måste anses vara att genom veterinärmedicinskt betingade åtgärder av olika slag främja liusdjursaveln och boskapsskötselns ekonomiska avkastning. Detta belyses för övrigt därav, att den gemensamma sektorn mellan veterinärbyrån och övriga fackbyråer inom medicinalstyrelsen är av relativt ringa omfattning. Enligt från medicinalstyrelsen inhämtade uppgifter har sålunda mellan veterinärbyrån, å ena, samt hälsovårdsbyrån och apoteksbyrån, å andra sidan, gemensam handläggning under år 1945 ägt rum i sammanlagt 75 ärenden, varav cirka 30 avsett tillsättande av skilda veterinära befattningar och 25 läkemedelsfrågor av intresse även för veterinär praxis. Endast ett 20-tal av de gemensamma ärendena ha mera direkt berört livsmedelskontrollen och sjukdomsbekämpandet. Sammanlagda antalet veterinära ärenden uppgick detta år till omkring 10 000.

Angelägenheten av en nära samverkan mellan human- och veterinärmedicinens företrädare kan under sådana förhållanden enligt min uppfattning icke tillmätas avgörande betydelse, då det gäller att finna en för medicinalväsendets och veterinärväsendets centrala administration bättre avpassad organisation än den nuvarande. Härvid måste jämväl andra faktorer tagas i betraktande, främst de faktiska möjligheterna för en chef att sammanhålla ledningen av ett sa stort verksamhetsfält, som medicinal- och veterinärväsendet representerar. Med den omfattning som medicinalstyrelsens arbetsbörda numera erhållit — omkring 50 000 ärenden per år, frånsett räkningar, rekvisitioner, rapporter och andra anmälningar — framstå dessa möjligheter för mig såsom mycket begränsade, även om styrelsens ledning förstärkes med en eller flera befattningshavare i överdirektörs tjänsteställning. I praktiken tager — därom synas alla vara ense — medicinalväsendets ledning redan nu helt sin man i anspråk. Detsamma gäller veterinärväsendet. Ett bibehållande av veterinärväsendets administration inom medicinalstyrelsen under egen överdirektör skulle därför väsentligen bli en formell anordning för underlättande av samarbetet mellan medicinal- och veterinärväsendet. Utåt skulle medicinalstyrelsens chef komma att stå såsom den i sista hand ansvarige för veterinärväsendets ledning, ehuru lian blott skulle komma att deltaga i en ringa bråkdel av förekommande veterinärärenden, vilka till sitt praktiska syfte i allmänhet äro artskilda från de egentliga medicinalärendena. Detta anser jag icke utgöra en tillfredsställande ordning.

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Mera ändamålsenligt synes mig vara, att medicinal- och veterinärväsendets ledning uppdelas och att garantier i möjligaste mån skapas för att trygga erforderligt samarbete. Härvid vill jag erinra om att på det praktiskt-vetenskapliga området, där sambandet mellan medicinal- och veterinärväsendet icke kan sägas vara mindre av behovet påkallat än på det administrativa, ett viktigt avsteg från gemenskapen redan tagits, då den veterinärmedicinska anstalten år 1943 utbröts från medicinalstyrelsens överinseende och ställdes under ledning av en egen styrelse, lydande direkt under jordbruksdepartementet. Beaktas må jämväl, att varken i våra nordiska grannländer eller, såvitt utredningen kunnat inhämta, i övriga europeiska länder förekommer en organisatorisk samordning mellan medicinal- och veterinärväsendet av den art, som tillämpas i vårt land. Detta synes mig bestyrka, att sambandet mellan medicinal- och veterinärväsendet icke är av den tvingande natur, att en gemensam ledning under alla förhållanden bör bibehållas. I anslutning härtill vill jag meddela, att jag i enlighet med utredningens förslag har för avsikt att påkalla särskild undersökning rörande möjligheterna att vinna en klarare gränsdragning mellan tjänsteläkarnas och tjänsteveterinärernas uppgifter beträffande den lokala livsmedelskontrollens handhavande. En sådan undersökning har för övrigt även förordats av 1946 års statsrevisorer. Kan denna fråga erhålla en praktiskt tillfredsställande lösning, vilket jag har anledning förmoda, blir givetvis behovet av en gemensam ledning av medicinal- och veterinärväsendet mindre uttalat än nu. Slutligen bör framhållas, att kostnadsskillnaden mellan de båda alternativen — av utredningen beräknad till i runt tal 25 000 kronor — icke synes vara av den storleksordning, att den kan nämnvärt påverka ställningstagandet till föreliggande spörsmål.

På grund av vad sålunda anförts vill jag i likhet med medicinalstyrelsen, vars ståndpunkt i detta hänseende icke kan frånkännas särskild betydelse, förorda, att för veterinärväsendets centrala ledning inrättas ett eget ämbetsverk i huvudsaklig överensstämmelse med det såsom alternativ II betecknade förslaget. Frågan om ämbetsverkets närmare organisation torde böra upptagas på jordbruksdepartementets föredragning. Därvid torde även spörsmålen om samarbetet med medicinalstyrelsen och om veterinärmedicinska anstaltens administration böra beaktas.

Medicinalstyrelsens ledning och byråindelning.

Medicinalstyrelseutredningen.

Ledningen av medicinalstyrelsen utövas för närvarande av generaldirektören, som i princip äger ensam beslutanderätt i alla ärenden, som icke äro av beskaffenhet att böra handläggas såsom nämndärenden eller disciplin­

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 . 37

ärenden eller i vilka avgörandet överlåtits å vederbörande byråchef eller specialföredragande. En av byråcheferna förordnas av Kungl. Maj:t att fungera som ställföreträdare för generaldirektören, då denne har förhinder att tjänstgöra. Kungl. Maj:t kan ock förordna annan att tjänstgöra som ställföreträdare.

Enligt medicinalstyrelseutredningens mening påkallar styrelsens kraftigt ökade arbetsbörda en förstärkning av styrelsens ledning genom inrättande av en administrativ ö verdirektörsbefattning. Utredningen anför härutinnan.

Det är uppenbart, att den utveckling, som ägt rum på hälso- och sjuk vårdens område, i första hand medfört en ständigt stegrad belastning av chefsposten för medicinalstyrelsen. Någon möjlighet för generaldirektören att vinna erforderlig lättnad genom att avlasta en betydande del av arbetsbördan på sin ställföreträdare har icke förelegat, då detta skulle ha lett till att dennes åligganden som byråchef blivit eftersatta i en omfattning, som icke kunnat godtagas. I stället har generaldirektören måst i allt större utsträckning begagna sig av i styrelsens instruktion medgivna möjligheter att på de olika byråcheferna och specialföredragandena överlåta beslutanderätten i ärenden, där denna eljest skulle ha tillkommit generaldirektören. Att härigenom en väsentlig avlastning ägt rum, belyses därav, att antalet avgjorda byråärenden, i den män dessa kommit till uttryck i särskilda expeditioner, år 1940 uppgått till omkring 22 800, medan antalet generaldirektörs ärenden stannat vid i runt tal 6 700, nämndärenden ej medräknade. Motsvarande antal utgjorde för år 1944 26 800 respektive 7 500. Härtill komma utanordningsärendena, vilka jämväl handläggas som byråärenden. Möjlig heterna att på denna väg vinna en ytterligare avlastning för generaldirektören torde vara tämligen begränsade. Uppenbart är nämligen, att en delegering av beslutanderätten på ett relativt stort antal föredragande icke kan drivas för långt utan att översynen över styrelsens verksamhetsfält i dess helhet försvåras och därmed den enhetliga ledningen av verksamheten äventyras. Från medicinalstyrelsens sida har med hänsyn härtill framhållits angelägenheten av att en särskild befattning som ställföreträdare inrättades, förslagsvis placerad i överdirektörs tjänsteställning. I första hand har härvid avsetts en medicinskt utbildad ställföreträdare. Emellertid föreligga vissa andra faktorer, som böra beaktas i detta sammanhang.

Jämsides med nödvändigheten att avlasta generaldirektörens arbetsbörda har ett allt starkare behov av enhetlig, kvalificerad administrativ rådgi\ning och granskning inom styrelsen framträtt. Detta behov har hittills i allt väsentligt måst täckas genom anlitande av kameralbyråchefen i dennes egenskap av styrelsens ende juridiskt utbildade ledamot. För att bereda honom erforderlig lättnad i arbetsbördan som byråchef har föredragningen av ären den rörande den ekonomiska förvaltningen av statens sinnessjukhus sedan år 1934 stadigvarande överlåtits på förutvarande kontrollanten för denna förvaltning, vilken i samband därmed tilldelats byrådirektörs tjänsteställning. Emellertid har det senaste decenniets snabba utbyggnad av hälso- och sjukvården ställt allt större krav på medverkan från kameralbyråchefens sida i form av rådgivning åt fackbyråernas personal och granskning av dessas expeditioner. Enligt vad utredningen inhämtat tages numera huvudparten av kameralbyråchefens arbetstid i anspråk för dylik konsultations- och granskningsverksamhet, oaktat densamma väsentligen begränsas till sådana ärenden av juridiskt-administrativ eller kameral art, som underställas generaldirek­

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

tören för avgörande. Med den vidsträckta delegering av beslutanderätten, som utvecklingen framtvingat, framstår emellertid behovet av enhetlig administrativ konsultation och granskning icke mindre angeläget i fråga om åtskilliga byråärenden. Vid bedömandet av nu föreliggande behov kräver vidare den omständigheten särskilt beaktande, att styrelsens utbyggnad, såvitt angår mera kvalificerad personal, av naturliga skäl främst kommit att taga sikte på anställande av befattningshavare med medicinsk eller annan därmed jämförlig fackutbildning. Av styrelsens 25 mera permanenta föredragande ha sålunda icke mindre än 19 utbildning som läkare, veterinärer, tandläkare eller apotekare samt 2 utbildning som sjuksköterskor. I regel ha dessa föredragande icke före sin anställning hos medicinalstyrelsen haft sysselsättning av sådan art, att de förvärvat någon mera omfattande administrativ erfarenhet eller träning. Den förstärkning av den juridiskt-administrativa personalen å fackbyråerna, som under tiden ägt rum — omfattande en förste byråsekreterare, en byråsekreterare och ett antal amanuenser — har endast i begränsad mån kunnat avhjälpa denna brist.

Härjämte må framhållas, att jämväl den rent kamerala arbetsbördan till följd av utvecklingen undergått en betydande stegring ävensom att arbetet med personalärendenas beredning och föredragning, vilket likaledes åvilar kameralbyrån, medfört en icke ringa merbelastning av byråchefen. Enligt utredningens mening framstår därför en kvalificerad utbyggnad av den juridiskt-administrativa sakkunskapen inom medicinalstyrelsen såsom ofrånkomlig. Detta har också med skärpa betonats av medicinalstyrelsen i en till Kungl. Maj:t den 16 februari 1945 avlåten framställning om anvisande av ökade medel till styrelsens verksamhet. I avbidan på resultatet av pågående utredning angående styrelsens organisation begränsade sig dock styrelsen till att påkalla medel för anställande tills vidare å kameralbyrån av en extra föredragande med juridisk utbildning mot avlöning i form av arvode, motsvarande lönegrad Eo 26. Denna framställning blev också av Kungl. Maj:t och riksdagen beviljad.

Mot bakgrunden av vad sålunda anförts finner medicinalstyrelseutredningen vägande skäl tala för att genom inrättande av en särskild, från byråindelningen fristående befattning tillgodose behovet av kvalificerad administrativ rådgivning och översyn inom styrelsen. Behovet av en dylik befattningshavare blir självfallet större efter hand som utvecklingen på hälsooch sjukvårdens område, vilken åtminstone under det närmaste decenniet kan väntas fortskrida i oförminskad takt, nödvändiggör anställande av ytterligare specialföredragande. Innehavaren av ifrågavarande befattning, som till sin karaktär närmast skulle kunna jämföras med expeditionschef sbefattning inom statsdepartement, skulle i sista hand svara för att ärendena vore ordentligt utredda och formellt riktigt behandlade samt från juridiskt-administrativa synpunkter uttala sin mening i varje ärende, som underställdes generaldirektören och icke vore av rent fackmässig natur. I betydande omfattning skulle han även deltaga i och granska s. k. byråärenden, varvid ärende, om enighet ej uppnåddes mellan honom och vederbörande föredragande, skulle hänskjutas till generaldirektörens avgörande. Särskilt skulle det åligga honom att tillse och verka för att samråd i erforderlig utsträckning ägde rum såväl mellan olika byråer som med representanter för sjukvårdens lokala huvudmän och andra mjmdigheter. Tillika skulle denne befattningshavare lämpligen kunna närmast under generaldirektören tjänstgöra som personalchef i styrelsen, speciellt vad angår befattningshavare, av vilka icke kräves medicinsk eller annan därmed jämförlig utbildning.

Genom inrättande av en befattning av denna beskaffenhet skulle möjlighet

Kungl. Maj.ts proposition nr 67. 39

beredas att förvärva och behålla en för nu berörda ändamål val kvalificerad jurist. Samtidigt skulle förutsättning skapas att vinna en mera ändamålsenlig lösning av frågan om ställföreträdarskapet för generaldirektören än hittills stått till buds. Med den stora omfattning, som medicinalstyrelsens verksamhet under det senaste årtiondet erhållit, har den nuvarande anordningen med en av byråcheferna såsom fast ställföreträdare för generaldirektören visat sig vara till men för byråarbetet redan därigenom, att vederbörande byråchef, för att kunna väl fylla sin funktion som ställföreträdare, måste ägna en avsevärd tid åt deltagande i handläggningen av flertalet ärenden av större vikt eller principiell betydelse, som förekomma i medicinalstyrelsen. Än mindre har anordningen, som förut nämnts, medgivit någon större avlastning av generaldirektörens arbetsbörda. Därest en särskild befattningshavare med expeditionschefsgöromål anställes, synes det därför ligga nära till hands att låta denne, som i allt fall måste ägna huvudparten av sin tid åt att sätta sig in i och deltaga i handläggningen av viktigare ärenden, fungera jämväl som generaldirektörens ställföreträdare. Att denne icke skulle komma att besitta medicinsk utbildning utgör enligt medicinalstyrelseutredningens mening icke något hinder härför.

Utredningen anser sig därför böra utgå från att ställföreträdarskapet normalt anförtros åt »expeditionschefen». Omständigheter kunna emellertid inträffa, som göra det önskvärt att ställföreträdarskapet anförtros åt annan ledamot av styrelsen. Kungl. Maj:t bör därför äga möjlighet att, vid förhinder för generaldirektören att tjänstgöra, förordna annan ledamot än nyssnämnde befattningshavare att inträda i utövningen av generaldirektörens åligganden. Därest så ej sker, bör »expeditionschefen» automatiskt inträda som ställföreträdare. Med hänsyn härtill torde denne lämpligen böra tilldelas överdirektörs tjänsteställning.

I anslutning härtill erinras om att enligt gällande instruktion medicinsk utbildning icke kräves för innehav av generaldirektörsbefattningen men att denna likväl hittills regelmässigt beklätts av medicinskt utbildade fackmän. Med beaktande härav ävensom av expeditionschefsgöromålens omfattning har utredningen ansett, att överdirektören i första hand skall inträda som ställföreträdare under generaldirektörens semester, tjänsteresor och kortare tjänstledigheter. Erfordras på grund av sjukdom eller andra orsaker längre tids tjänstledighet för generaldirektören, förutsättes frågan om generaldirektörsbefattningens uppehållande böra underställas Kungl. Maj:ts prövning. Under tid, då överdirektören fungerar som ställföreträdare, anses med avgörandet av större eller viktigare fackärende böra anstå, i den mån så kan ske utan olägenhet. Enahanda skulle gälla beträffande annat ärende, vars avgörande generaldirektören särskilt förbehållit sig.

Inrättas en kombinerad expeditionschefs- och ställföreträdarbefattning, räknar utredningen med att ärenden av den art, att de enligt gällande instruktion skola handläggas av generaldirektören i närvaro av en ledamot, genomgående skola kunna, handläggas såsom byråärenden i den mån icke särskilda skäl tala för att visst eller vissa ärenden hänskjutas till generaldirektörens prövning, en anordning som under senare år temporärt anlitats i allt större utsträckning. Härutöver avses beslutanderätten i en del ärenden, som nu handläggas av generaldirektören i närvaro av två ledamöter, kunna delegeras antingen på överdirektören eller på vederbörande byråchef eller specialföredra­

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

gande under medverkan av överdirektören. På överdirektören borde enligt utredningens uppfattning, efter beslut av generaldirektören i arbetsordningen, kunna överlåtas att antaga och entlediga befattningshavare i lägre löneställning än 21 lönegraden inom styrelsen samt att i viss utsträckning besluta rörande tjänstledighet och vikariatsförordnanden m. m. för övrig personal i underordnad ställning ävensom i andra ärenden av företrädesvis administrativ eller ekonomisk natur.

I fråga om byråindelningen må erinras om att, frånsett ledningen av veterinärväsendet — som enligt vad jag förordat skulle anförtros åt en särskild styrelse — medicinalstyrelsen för närvarande är organiserad på sex byråer, nämligen medicinalbyrån, hälsovårdsbyrån, lasarettsbyrån, sinnessjukvårdsbyrån, apoteksbyrån och kameralbyrån. Under dessa sortera fyra praktiskt taget självständiga byråavdelningar, benämnda tandvårdsavdelningen, rättspsykiatriska avdelningen, specialitetsavdelningen och avdelningen för sinnessjukhusens ekonomiska förvaltning.

Utredningen upplyser, att å samtliga fackbyråer och dithörande avdelningar årligen i större eller mindre omfattning förekomma ärenden avseende nya eller ändrade författningar ävensom utredningar av organisatorisk art. Medicinalstyrelseutredningen föreslår i första hand, att viktigare eller mera omfattande ärenden av nu berörda slag sammanföras till en ny byrå, benämnd lag- och utredningsbyrån. Till stöd härför anför utredningen i huvudsak följande.

En grupp ärenden, som påkallar särskild uppmärksamhet, utgöres av frågor rörande nya eller ändrade lagar och viktigare författningar. Hit höra även mera omfattande utredningar i frågor av övervägande organisatorisk art. Det med dessa ärenden förenade arbetet har, bland annat på grund av dess tidskrävande natur, under senare år till väsentlig del måst lösas utom ramen för byråerna på så sätt, att en av styrelsens äldre sekreterare fortlöpande beviljats partiell tjänstledighet för ändamålet. Arbetet har självfallet bedrivits i intimt samarbete med vederbörande fackbyråchef, varjämte såväl kameralbyråchefen som juristen i vetenskapliga rådet regelmässigt deltagit i ärendenas slutliga handläggning. Denna anordning, som tillämpats sedan år 1936, har visat sig vara i princip ändamålsenlig men till omfattningen otillräcklig. Ett flertal lag- och organisationsfrågor av större omfattning har sålunda icke kunnat slutföras inom önskvärd tid, medan andra måst helt skjutas på framtiden. Utredningen vill erinra om att inom medicinalstyrelsens verksamhet falla åtskilliga lagar och författningar av betydande räckvidd och genomgripande verkan, såsom sinnessjuklagen och sinnessjukvårdsstadgan, sjukhuslagen och sjukhusstadgan, epidemilagen, lagen om skyddskoppympning, lagen om åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, lagarna om sterilisering, kastrering och avbrytande av havandeskap, hälsovårdsstadgan, lagen om köttbesiktning och slakthus, epizootilagen, förordningarna om bekämpande av tuberkulos och smittsam kastning hos nötkreatur, giftstadgan och apoteksvarustadgan, behörighetslagen för läkare och motsvarande föreskrifter för tandläkare, veterinärer, sjukgymnaster och annan medicinalpersonal. Härtill kommer ett stort antal författningar av instruktions- eller kungörelsenatur. Den avsevärda omfattning, som det medicinala författningsväsendet under årens lopp erhållit, och de ofta återkommande ändringar härutinnan,

Iiungl. Maj:ts proposition nr 67. 41

som föranletts av utvecklingen, ha framkallat ett allt starkare behov av periodiskt återkommande översyn och sammanställningar av gällande författningar på området till ledning för statliga tjänstemän. och kommunala myndigheter ute i landet, ett behov som det icke varit möjligt att tillgodose inom ramen för styrelsens nuvarande organisation. Enligt medicinalstyrelseutredningens uppfattning skulle nu berörda behov av lagteknisk sakkunskap bäst tillgodoses genom utbyggnad av medicinalstyrelsen med en särskild lagbyrå under ledning av en kvalificerad jurist som chef. Visserligen torde icke utan fog kunna göras gällande, att behovet av en sådan byrå kommer att bli mindre genom tillkomsten av en särskild överdirektörsbefattning. Om denne på ett tillfredsställande sätt skall kunna fylla sina uppgifter som allmän administrativ rådgivare, personalchef och generaldirektörens ställföreträdare, kan det emellertid icke förväntas, att hans tid skall räcka till för att mera ingående bereda och handlägga ärenden av den krävande natur, varom här är fråga. Motsvarande gäller ärendenas överförande till kameralbyrån. En sådan åtgärd kan nämligen befaras leda till avsevärt men för de rent kamerala ärendenas handläggning. Den kamerala kontrollen har hittills i stor utsträckning måst av kameralbyråchefen överlåtas å underordnade befattningshavare, som icke ägt däremot svarande tjänsteställning och ansvar. Med hänsyn till de belopp, vartill styrelsens medelsförvaltning numera uppgår — styrelsens kapitalkonto har vuxit från omkring 50 miljoner budgetåret 1927/28 till cirka 180 miljoner budgetåret 1943/44 — samt de icke sällan svårtolkade bestämmelser, som gälla för de olika anslagens användning, kan detta i längden icke anses försvarligt. Möjligheter ha hittills ej heller förelegat att i någon nämnvärd omfattning kontrollera och ingripa reglerande i de underlydande laboratoriernas ekonomiska angelägenheter, vilket i vissa fall medfört, att styrelsen, utan att dess samtycke därtill i förväg inhämtats, ställts inför nödvändigheten att hos Kungl. Maj:t begära godkännande av betydande anslagsöverskridanden. Detta förhållande har särskilt påtalats av 1940 års statsrevisorer och föranlett skrivelse från riksdagen till Kungl. Maj:t med anhållan om utredning rörande laboratoriernas administration. Under nu angivna förhållanden och då en handläggning av viktigare författningsärenden på vederbörande fackbyråer skulle kräva en alltför omfattande kvalitativ förstärkning av den juridiskt utbildade personalen å dessa finner sig utredningen böra föreslå, att för handläggning av ärenden rörande lagar och andra viktiga författningar inrättas en särskild byrå. På denna byrå skulle tillika ankomma att granska å fackbyråerna handlagda författningsärenden, därest dessa icke äro av natur att böra granskas av kameralbvrån. Till belysande av arbetsbördan härutinnan må nämnas, att antalet från medicinalstyrelsen (utom kameralbyrån) utgående expeditioner i lagoch författningsärenden år 1940 uppgick till omkring 250 och år 1944 till drygt 200. Byrån skulle i anslutning härtill tjänstgöra som redaktion för medicinalstyrelsens författningssamling samt, i den mån utvecklingen eller förhållandena eljest så påkalla, verkställa översyn och utarbeta sammanställningar av gällande författningsbestämmelser för skilda områden av medicinalstyrelsens verksamhetsfält. Chefen för denna byrå, som förutsättes äga domarkompetens, skulle vidare lämpligen kunna vid förhinder för överdTrektören deltaga i handläggningen av s. k. disciplinärenden och andra ärenden av juridiskt-administrativ natur. Därjämte torde åt denna byrå böra anförtros verkställande av större utredningar av organisatorisk art. Erfarenheten från de senast förflutna tio åren har givit vid handen, att en på detta sätt organiserad byrå kommer att, bli strängt sysselsatt.

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Vidare har utredningen föreslagit, att sinnessjukvårdsbyråns rättspsykiatriska avdelning och lasarettsbyråns tandvårdsavdelning utbyggas till självständiga byråer. På sinnessjukvårdsbyrån handläggas främst ärenden rörande statens sinnessjukhus, såvitt angår sjukvården och byggnaderna, medan ärenden angående sjukhusens ekonomiska förvaltning anförtrotts åt kameralbyråns särskilda avdelning för sådana ärenden. Å sinnessjukvårdsbyrån handläggas jämväl vissa ärenden, som sammanhänga med tillsynen av och bidragsgivningen till den kommunala och enskilda sinnessjuk- och sinnesslövården. En särskild grupp bilda de rättspsykiatriska ärendena, vilka dels avse utlåtanden till domstol eller annan myndighet rörande viss persons sinnesbeskaffenhet, dels ock angå meddelande av tillstånd till abort, sterilisering eller kastrering (s. k. socialpsykiatriska ärenden). Samtliga dessa ärenden handläggas å en särskild avdelning med ett e. o. medicinalråd såsom chef och tva deltidsanställda befattningshavare såsom biträdande föredragande Beslutanderätten i det stora flertalet hithörande ärenden tillkommer den rättspsykiatriska nämnden. Enligt vad utredningen upplyst, har antalet inkommande ärenden å den rättspsykiatriska avdelningen ökat från omkring 3 200 år 1940 till cirka 5 900 år 1944. Antalet utgående originalexpeditioner (frånsett handbrev) har under samma tid stigit från 1 500 till 4 000. Å avdelningen granskas tillika ett avsevärt antal rapporter om vidtagna aborter och steriliseringar (år 1944 cirka 2 600). Ökningen i arbetsbördan hänför sig främst till abort- och steriliseringsärendena, Däremot har beredskapsläget under den gångna tiden för sinnessjukvårdsbyråns del icke medfört någon nämnvärd merbelastning. Utredningen erinrar tillika om den centralisering av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet i brottmål, som vidtagits från och med år 1946, samt framhåller, att densamma, åtminstone tills vidare, icke avsett att åvägabringa någon begränsning av den obligatoriska granskning av rättspsykiatriska utlåtanden, vilken dittills åvilat medicinalstyrelsen. Härefter yttrar utred ningen bland annat. Med hänsyn till vad sålunda förekommit och till de rättspsykiatriska ärendenas speciella natur synas vägande skäl tala för att handläggningen av desamma helt frikopplas från sinnessjukvårdsbyrån och att den nuvarande avdelningen för ändamålet förändras till självständig byrå. Att arbetsbördans storlek motiverar till fullo en sådan åtgärd belyses jämväl därav, att antalet föredragande i rättspsykiatri under år 1945 utökats från två till tre. Med all sannolikhet har man att vänta en fortsatt stegring av arbetsbördan, särskilt vad angår abort-, steriliserings- och kastreringsärendena, Ej heller torde under de närmaste tio åren någon minskning vara att emotse beträffande den egentliga sinnessjukvårdsbyråns arbetsmängd, främst i betraktande av den stora platsbrist som alltjämt föreligger inom sinnessjuk- och sinnesslövården och vars avhjälpande kan förväntas taga avsevärd tid i anspråk. Vid nu angivna förhållanden anser sig utredningen böra föreslå, att för handläggning och beredning av de rättspsykiatriska ärendena organiseras en särskild byrå, benämnd rättspsykiatriska byrån. Beträffande tandvårdsavdelningen — vars personal jämte byrå­

Kungl. Maj:ts proposition nr 67. 43

direktören består av en arvodesanställd tandläkarassistent, en amanuens och två skrivbiträden — erinrar utredningen om att medicinalstyrelsen i sina petita för budgetåret 1944/45 gjort framställning om förändring av denna avdelning till självständig byrå. Enligt styrelsens mening motiverade såväl antalet som beskaffenheten av hithörande ärenden en sådan åtgärd. Till förmån härför framhölls även den omständigheten, att chefen för lasarettsbyrån därigenom skulle erhålla en välbehövlig lättnad i sin arbetsbörda. I avbidan på medicinalstyrelseutredningens slutförande begränsade sig dock medicinal styrelsen till att föreslå, att chefen för byrån tilldelades ställning som extra ordinarie medicinalråd (Eo 30).

I yttrande den 2 november 1943 över denna framställning fann medicinalstyrelseutredningen vissa skäl tala för att tandvårdsavdelningen inom en nära framtid organiserades som en särskild byrå men förklarade sig på dåvarande stadium av utredningsarbetet icke vara beredd att taga ställning till denna fråga. Samma ståndpunkt intogs av Kungl. Maj:t och riksdagen.

Vid sitt definitiva ställningstagande till denna fråga yttrar utredningen.

Enligt vad utredningen inhämtat har arbetsbördan å tandvårdsavdelningen ökat så, att antalet inkommande ärenden för år 1944 vuxit till 1715 samt antalet originalexpeditioner till 2 067. Härav rörde 384 respektive 1 018 tjänsteplikt och annan beredskap. Vidare må nämnas, att antalet distriktstandläkare och distriktstandsköterskor i folktandvården för år 1945 beräknas uppgå till cirka 400 för vardera gruppen, innebärande mer än en fördubbling i förhållande till år 1942. Fullt utbyggd avses folktandvården omfatta, förutom 30 centraltandpolikliniker vid lasarett, omkring 1 000 distriktstandläkare och ungefär lika många distriktstandsköterskor samt 300 å 400 tandtekniker. När fredsförhållanden inträtt, torde man kunna räkna med en snabbare utbyggnad av folktandvården än hittills. Jämväl andra former av social tandvård, främst anstaltstan dvård, torde komma att utbyggas under den närmaste framtiden. Det må i detta sammanhang erinras om att statsmakterna år 1945 i princip beslutat vidtaga en väsentlig utvidgning av utbildningsmöjligheterna för blivande tandläkare. Härjämte pågå efter uppdrag av Kungl. Maj:t vissa mycket tidskrävande utredningar inom avdelningen i syfte att utröna de åtgärder, som böra vidtagas bland annat till förebyggande av de vanligast förekommande tandsjukdomarna. Även om man bortser från de ärenden, som hänföra sig till rådande beredskapsläge, synes man därför kunna utgå från att tandvårdsavdelningens arbetsbörda för en avsevärd tid framåt kommer att bliva av betydande omfattning. Med hänsyn härtill och till ärendenas speciella natur anser sig utredningen böra förorda, att tandvårdsavdelningen utan ytterligare uppskov förändras till självständig byrå.

Någon ytterligare uppdelning av lasarettsbyrån finner utredningen icke påkallad men föreslår, att byrån hädanefter erhåller den mera adekvata benämningen »sjukhusbyrån».

Utredningen har härjämte övervägt inrättande av en särskild byrå för handläggning av vissa socialhygieniska ärenden men stannat vid att förorda, att för ändamålet anordnas en speciell avdelning inom medicinalbyrån. Utredningen anför i denna del bland annat.

Den centrala handläggningen av ärendena rörande hälsovården och den öppna sjukvården är för närvarande uppdelad å två byråer, medicin al­

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

byrån och hälso vårdsby rån. På den förra byrån handläggas i huvudsak ärenden rörande läkarkonstens utövning, det civila tjänsteläkarväsendet och barnmorskeväsendet samt mödra- och barnavården (utom vad angår sjukvårdsanstalter), vidare ärenden avseende medicinska utlåtanden i trafik-, sjukkasseoch pensionsförsäkringsfrågor m. m., ärenden angående yrkeshygien samt ärenden angående rättsmedicinalväsendet och statens rättskemiska laboratorium.- På hälsovårdsbyrån handläggas ärenden angående vatten, avlopp och renhållning, bostadshygien, näringshygien och livsmedelskontroll, åtgärder för de epidemiska sjukdomarnas och könssjukdomarnas förebyggande och bekämpande samt ärenden angående statens bakteriologiska laboratorium.

Såväl hälsovården som den öppna sjukvården äro stadda i rask utveckling, som ställer allt större krav på uppmärksamhet och medverkan från medicinalstyrelsens sida. En väsentlig utbyggnad av tjänsteläkarorganisationen är sålunda planerad och delvis påbörjad, vilken, även sedan det därmed förenade engångsarbetet är slutfört, kommer att öka arbetsbelastningen för medicinalstyrelsen, särskilt dess medicinalbyrå. Jämsides härmed har man att räkna med en fortsatt utbyggnad av distriktsvården, den förebyggande mödra- och barnavården, bostads-, vatten- och livsmedelshygienen samt andra grenar av hälsovården. Förhållandena på området synas därför aktualisera frågan om en utökning av byråorganisationen för handläggning av hithörande ärenden. Önskemål och uppslag i sådan riktning ha också framförts under överläggningar i ämnet med representanter för medicinalstyrelsen och förste provinsialläkarkåren. Därvid har bland annat påpekats, att den centrala förvaltningen av hälsovården och den öppna sjukvården i Finland så sent som år 1944 uppdelats på tre avdelningar, nämligen en allmän medicinalavdelning, en hälsovårdsavdelning och en avdelning för folkhygien, envar med ett medicinalråd som chef.

Utredningen har i anslutning härtill övervägt, huruvida medicinal- och hälso vårdsbyråerna borde kompletteras med en tredje byrå. Enligt ett vid överläggningarna framfört uppslag borde denna byrå lämpligen övertaga ärenden angående den öppna förlossningsvården samt mödra- och barnavården från medicinalbyrån ävensom ärenden angående distrikts- och dispensärvården samt folktandvården från lasarettsbyrån. Byråns arbetsområde skulle därigenom komma att i huvudsak motsvara det verksamhetsfält, som i landstingsområdena omhänderhaves av hälsovårdsberedningarna. Senare har framförts ett annat uppslag, enligt vilket till den tredje byrån skulle förläggas den centrala ledningen av landstingens och icke-landstingsstädernas socialhygieniska verksamhet och öppna vård, utom folktandvården, ävensom flertalet ärenden rörande det civila tjänsteläkarväsendet, medan handläggningen av övriga ärenden rörande tjänsteläkarna, bland annat deras tillsättande, frågor rörande läkare inom den öppna vården i allmänhet, rättsmedicinska frågor, som ej avse sinnesbeskaffenhet, och andra medicinska utlåtanden till myndigheter m. fl. skulle bibehållas å medicinalbyrån. Utredningen finner båda dessa uppslag innebära en fördel såtillvida, som de äro ägnade att befrämja en mera enhetlig handläggning av ärenden rörande landstingens och ickelandstingsstädernas socialhygieniska verksamhet. Enligt utredningens mening innefattar dock intetdera av dessa uppslag en fullt tillfredsställande lösning. Sålunda kan gentemot det första alternativet erinras, att det måste anses mindre rationellt att till den nya byrån jämväl förlägga ärenden angående folktandvården, vilka äro av speciell natur och organisatoriskt hava föga samband med hälsovårdsorganisationen i övrigt. Den med folktandvårdens ledning förenade arbetsbördan är dessutom av den omfattning, att den motiverar inrättandet av en särskild byrå för ändamålet. Ett godtagande av det

Kungl. Maj:ts proposition nr 67. 45

andra alternativet åter skulle medföra en icke önskvärd splittring av ärendena rörande det civila tjänsteläkarväsendet. Framhållas må vidare, att medicinalbyråns befattning med de rättsmedicinska ärendena kan komma att i icke ringa grad minskas eller underlättas efter hand som den planerade centraliseringen av de rättsmedicinska undersökningarna genomföres. Härtill kommer, att utredningen av skäl, som utvecklats i annat sammanhang, funnit angeläget att för handläggning av lagärenden och större utredningar tillskapas en särskild byrå, vilket kan beräknas medföra en beaktansvärd lättnad i medicinaloch hälsovårdsbyråernas arbetsbelastning. I det läge, som sålunda är för handen, har utredningen kommit till den uppfattningen, att handläggningen av ärenden rörande hälsovården och den öppna sjukvården, frånsett tandvården, bör tills vidare begränsas till de nuvarande två byråerna, medicinalbyrån och hälsovårdsbyrån, samt åtgärder i stället vidtagas för att på annat sätt åvägabringa nödig lättnad i byråchefernas arbetsbörda.

Arbetet torde böra så fördelas mellan ifrågavarande byråer, att ärenden, som röra landstingens och icke-landstingsstädernas socialhygieniska verksamhet hänföras till medicinalbyrån, medan ärenden, som närmast beröra hälsovårdsnämndernas och folkhälsoinstitutets verksamhetsområden, handläggas å hälsovårdsbyrån. Erforderlig lättnad i medicinalbyråchefens arbetsbörda synes lämpligen kunna vinnas genom att dels överlåta föredragningen av rättsmedicinska och vissa närstående ärenden å en deltidsanställd läkare med specialutbildning på området, dels ock sammanföra alla till byrån hörande ärenden, som angå landstingens och icke-landstingsstädernas förebyggande och öppna vård, till en socialhygienisk avdelning med en byrådirektör såsom sammanhållande kraft närmast under byråchefen. För hälsovårdsbyråns del torde en avlastning kunna ske bland annat på det sättet, att ärenden angående epidemisjukhusens byggnader och drift överflyttas till lasarettsbyrån. Till förmån för en dylik överflyttning talar jämväl den alltmera framträdande uppfattningen, att frågor om den slutna epidemivården icke böra handläggas isolerade för sig utan samordnas med den slutna kroppssjukvården i övrigt, främst lasarettsvården.

Beträffande ärendenas fördelning mellan byråerna har utredningen — utöver av vad som framgår av det föregående — föreslagit jämkning såtillvida, att ärenden rörande laboratoriernas ekonomiska förvaltning samt apoteksväsendets ekonomiska förhållanden, vilka nu handläggas å vederbörande fackbyråer, skola överflyttas till kameralbyrån. Detsamma gäller kontrollen av vanföreanstalternas och kustsanatoriernas ekonomiska förvaltning, en uppgift, som med hänsyn till de avsevärda statsbidragen till dessa anstalter anses påkalla ökad uppmärksamhet och insats från medicinalstyrelsens sida. Härjämte har till kameralbyrån förts alla ärenden av löne- eller pensionsteknisk natur. Tillika skulle å denna byrå — liksom nu — handläggas bland annat ärenden angående styrelsens organisation och personal samt angående sinnessjukhusens ekonomiska förvaltning ävensom samtliga utanordningsärenden.

Utredningens förslag innebär alltså, att medicinalärendenas handläggning skulle komma att fördelas på nio byråer, därav sju fackbyråer — medici naibyrån, hälsovårdsbyrån, sjukhusbyrån, sinnessjukvårdsbyrån, rättspsykiatriska byrån, tandvårdsbyrån och apoteksbyrån — ävensom en lag- och utredningsbyrå samt en kameralbyrå. Utredningen har för sin del utgått från att till chefer för fackbyråerna skola liksom hittills utses personer med speciell

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

utbildning och erfarenhet på respektive byråers verksamhetsområde. Ledningen av lag- och utredningsbyrån skulle anförtros åt en jurist med domarkompetens, medan chefen för kameralbyrån anses böra äga såväl kameral som administrativ utbildning och erfarenhet.

Yttranden över medicinalstyrelseutredningens förslag.

I de avgivna yttrandena har behovet av en förstärkning av medicinalstyrelsens ledning allmänt vitsordats. Meningarna ha emellertid brutit sig i fråga om sättet för förstärkningens genomförande.

Medicinalstyrelsen anser behov föreligga av två befattningshavare i överdirektörs tjänsteställning, varav den ene skulle äga juridiskt-administrativ och den andre medicinsk utbildning. Till stöd för denna förstärkning hänvisar styrelsen inledningsvis till statistiken över utgående expeditioner, vilken utvisar en ökning från 37 200 år 1944 till 45 600 år 1945 eller med drygt 20 %.

Härefter utvecklar medicinalstyrelsen sina synpunkter på överdirektörsfrågan i huvudsak sålunda.

I spörsmålet om tillsättande av en administrativ överdirektör har utredningen sammanfört två skilda frågor, nämligen dels om tillgodoseendet av konsultationsbehovet i juridiskt-administrativt hänseende och behovet av en samordnande expeditionschef, dels ock om den effektivaste och lämpligaste anordningen för ställföreträdarskapet.

Delade meningar ha i medicinalstyrelsen icke yppats om nödvändigheten av förbättrade anordningar för kvalificerad administrativ rådgivning åt fackbyråernas personal. Styrelsen ansluter sig helt till vad de sakkunniga liärutinnan anfört. Härutöver vill styrelsen anföra, att de sakkunnigas förslag om förbättrad ställning för vissa jurister å fackbyråerna icke kan antagas komma att i nämnvärd mån minska konsultationsbehovet; tvärtom talar styrelsens erfarenhet för att fackbyrajuristerna känna behovet av samråd med en person med överblick över styrelsens hela arbetsfält starkare ju större skicklighet och erfarenhet de själva äga. Någon tvekan förefinnes heller icke om lämpligheten av att till styrelsen knyta en befattningshavare, som under generaldirektören kunde överblicka den administrativa sidan av styrelsens arbete och

„ lse,.!ltt1 ur administrativ synpunkt enhetlig handläggning och behövligt samrad förekomme. För dessa uppgifter behövs utan tvivel en helst inom den centrala förvaltningen administrativt skolad kraft.

Den juridiskt-administrative överdirektörens skyldighet att stå till förfogande för konsultation För enligt medicinalstyrelsens uppfattning sättas såsom hans främsta uppgift. Denna verksamhet är kvantitativt omfattande och kan antagas komma att ytterligare öka. Härtill kommer, att den är krävande, emedan de frågor, som anses påkalla samråd, ofta äro svårbedömbara och mveckiade. På grund härav vill medicinalstyrelsen redan nu ha uttalat att overdirektoren-expeditionschefen, vilken enligt styrelsens uppfattning bör utgöra den sammanhållande kraften även för laboratorierna, sannolikt ei kommer att få mycken tid övrig för sina andra expeditionschefsuppgifter (granskning av koncept och dylikt) utan att desamma troligen måste fullgoras stmkprovsvis. Då aven en stickprovsgranskning innebär ett framsteg i förhalande till nuvarande ordning, anser styrelsen denna omständighet icke mnebara någon storre olägenhet. Däremot utesluter denna omständighet möjligheten att gora den juridiskt-administrative överdirektören till ställföreträdare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 67. 47

Vid sidaii härav måste även andra synpunkter anläggas i fråga om ställföreträdarskapet. Dessa bli väsentligen gemensamma för generaldirektören och hans ställföreträdare.

Gemensamt för flertalet av de åtgärder, som tillsammans bilda styrelsens verksamhet, är att de mer eller mindre direkt måste baseras på medicinen eller dess systervetenskaper. Medicinalstyrelsen har i främsta rummet att pröva föreliggande ärenden från medicinsk synpunkt, vari styrelsen inbegriper synpunkter från odontologiens och farmaciens områden. Frånvaron av grundläggande medicinska kunskaper kan även hos en framstående administrativ begåvning framkalla felbedömningar, som kunna komma att stå samhället mycket dyrt. På grund härav anser medicinalstyrelsen, att det av statsmakterna år 1928 fattade beslutet om upphävande av föreskriften om läkarlegitimation såsom kompetensvillkor beträffande chefen för styrelsen icke är utan vådor. I praktiken har detsamma hittills icke medfört någon olägenhet, då valet av generaldirektör ändock träffats inom läkarnas krets.

Erkännas skall, att även en synnerligen omfattande läkarkompetens numera icke kan innebära fullständig facklig sakkunskap inom alla grenar av läkarvetenskapen. Då både facklig och administrativ sakkunskap obestridligen är erforderlig för medicinalstyrelsens verksamhet och en fackligt sakkunnig chef lika litet som en juridiskt-administrativt sakkunnig fullständigt kan behärska samtliga medicinalstyrelsens verksamhetsgrenar, kunde det synas likgiltigt, om chefen vore fackligt eller administrativt skolad, då han i bägge fallen blir hänvisad till att i avsevärd utsträckning bygga sin uppfattning i sakfrågorna på föredragandenas särskilda sakkunskap. Ett sådant resonemang förbiser dels att medicinalstyrelsens verksamhet dock är exklusivt medicinskt inriktad och dels att en läkare har väsentligt större förutsättningar att bilda sig en personlig uppfattning i medicinska sakfrågor, även om de ligga utanför hans egentliga fack, än en icke-medicinskt skolad administratör. Slutsatsen synes medicinalstyrelsen böra bli, att det måste vara i det närmaste ofrånkomligt att medicinalstyrelsens chef är läkare. Av samma skäl bör ställföreträdaren vara läkare.

Vid övervägande av samtliga på frågan inverkade omständigheter har medicinalstyrelsen kommit till den uppfattningen, att man bör inrätta jämväl en från byråindelningen fristående medicinsk överdirektörsbefattning, vars innehavare skulle fungera som generaldirektörens ställföreträdare samt åstadkomma en välbehövlig avlastning icke blott för generaldirektören utan även för vissa överbelastade byråchefer.

I anslutning härtill framhåller medicinalstyrelsen, att den medicinska överdirektören lämpligen skulle kunna i viss utsträckning fungera som styrelsens representant i korporationer och vid kongresser m. m., vari generaldirektören på grund av sin ställning kallas att deltaga, ävensom i kommittéer och sakkunnigutiedningai, som tillsättas av Ivungl. Maj:t. Genom sistnämnda anordning skulle även den fördelen vinnas, att generaldirektören oftare än nu bleve i tillfälle att deltaga i medicinalstyrelsens utlåtanden över betänkanden på hälso- och sjukvårdens område. Härjämte skulle den medicinske över direktören i mån av tid och behov kunna inträda som ordförande eller ledamot i vissa nämnder, främst rättsmedicinska, rättspsykiatriska och socialpsykiatriska nämnderna ävensom i sinnessjuknämnden.

Därest en administrativ överdirektörsbefattning inrättas, anser medicinalstyrelsen förutsättningar uppkomma för att återinföra kravet på läkarlegi

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

timation för styrelsens chef. Medicinalstyrelsen föreslår därför, att föreskrift härom införes i styrelsens instruktion.

Styrelsen tillstyrker i allt väsentligt de grunder för delegering av vissa ärenden på den administrative överdirektören och byråcheferna, som utredningen föreslagit.

Statskontoret finner behovet av en förstärkning av medicinalstyrelsens ledning tillfyllestgörande klarlagt men vill icke sträcka sig längre än vad utredningen föreslagit. Ämbetsverket ifrågasätter vidare för sin del, huruvida icke överdirektörsbefattningen lämpligen borde förenas med chefsskapet för en kanslibyrå, å vilken skulle handläggas, förutom lag- och utredningsärenden, även personalärenden.

Den av utredningen föreslagna delegationen av generaldirektörens beslutanderätt i fråga om anställande och entledigande av personal inom styrelsen i lägre tjänsteställning än 21 lönegraden finner statskontoret ägnad att väcka principiella betänkligheter. Dylika ärenden anser statskontoret i eminent grad höra till en verkschefs uppgifter. För att lätta chefens arbetsbörda kunde däremot tänkas vara lämpligt att på överdirektören delegera liknande ärenden avseende de medicinalstyrelsen underställda laboratorierna.

Allmänna lönenämnden hyser ock tvekan rörande lämpligheten av att inrätta en från byråindelningen fristående administrativ överdirektörstjänst, bland annat med hänsyn till den förstärkning av den juridiskt-administrativa sakkunskapen i övrigt som utredningen föreslagit (jfr s. 10). Lönenämnden finner denna tvekan vinna ökad styrka, därest i enlighet med medicinalstyrelsens förslag jämväl en medicinsk överdirektörsbefattning skulle tillskapas. De administrativa uppgifter, som i sådant fall skulle ankomma på den administrative överdirektören, borde lämpligen kunna överföras på byråchefen fölen administrativ byrå.

Statens organisationsnämnd yttrar för sin del bland annat.

Såvitt organisationsnämnden kan finna, är intetdera av de framlagda förslagen för förstärkning av medicinalstyrelsens ledning ur arbetsorganisatorisk synpunkt tillfredsställande. Det kan ej vara möjligt för en man, vare sig generaldirektören eller en överdirektör, att omspänna alla de fackområden som medicinalstyrelsens verksamhet innefattar. Yerksledningen måste lita till fackbyråcheferna respektive vederbörande föredragande. Det synes vid sådant förhållande riktigare och ur arbetssynpunkt ändamålsenligare att begränsa omfattningen av verkschefens verksamhet genom att, där så utan olägenhet kan ske, giva vissa i förhållande till styrelsens verksamhet i allmänhet ganska särställda arbetsområden en mera självständig ställning inom styrelsen. Så har ock av medicinalstyrelseutredningens majoritet föreslagits i fråga om veterinärväsendet. Medicinalstyrelsen har även övervägt liknande åtgärder i fråga om andra verksamhetsgrenar, bland annat för handläggning av ärenden rörande sinnessjukvård och sinnesslövård.

Enligt nämndens uppfattning torde chefsledningen i vad angår sinnessjukvårdsärenden kunna ordnas efter motsvarande grunder som av medicinalstyrelseutredningen föreslagits i fråga om veterinärväsendet. Härigenom skulle ernås en betydande avlastning av verkschefens åligganden, då handläggningen av nämnda ärenden såväl till beskaffenhet som volym torde vara en av

Kungl. May.ts proposition nr 67. 49

medicinalstyrelsens mest arbetskrävande uppgifter. Enligt bilaga B i medicinalstyrelseutredningens betänkande uppgingo år 1944 sinnessjukvårdsbyråns och rättspsykiatriska avdelningens utgående expeditioner till i det närmaste samma antal som veterinärbyråns.

Ur anförda synpunkter har organisationsnämnden ansett sig böra föreslå att — i stället för inrättandet av en administrativ överdirektörsbefattning eller, såsom medicinalstyrelsen föreslagit, två överdirektörstjänster — sinnessjukvårdsärendena sammanföras till en särskild avdelning under en överdirektör, som gives i möjligaste mån självständig ställning. Befattningen skulle besättas med en läkare och fackman på området. Under honom skulle arbetet vara uppdelat på två byråer, sinnessjukvårdsbyrån och rättspsykiatriska byrån. Sinnessjukvården berörande kamerala ärenden skulle såsom för närvarande handläggas å kameralbyrån. Överdirektören skulle övertaga generaldirektörens befattning med sinnessjuknämnden samt rättspsykiatriska och socialpsykiatriska nämnderna. Han bör även kunna beklädas med ställföreträdarskapet för generaldirektören utom i fråga om veterinära ärenden. Enligt organisationsnämndens mening skulle en anordning som den nu föreslagna leda till bättre resultat ur avlastningssynpunkt än de framlagda förslagen. Något våld på byråorganisationen skulle en sådan åtgärd icke innebära.

Mot förslaget kan invändas, att medicinalstyrelsen vid detsamma icke skulle erhålla den juridiskt-administrativa förstärkning, som utredningen genom förslaget om inrättande av en administrativ överdirektörsbefattning åsyftat. Man får dock i detta avseende beakta, att utredningen föreslagit inrättandet av en särskild lag- och utredningsbyrå samt förordat en icke oväsentlig förstärkning av den juridiskt-administrativa personalen på fackbyråerna, varför behovet i detta avseende synes bliva tillgodosett.

Riksräkenskapsverket tillstyrker inrättande av en administrativ överdirektörsbefattning och yttrar därvid följande.

I syfte att förstärka den juridiska sakkunskapen inom medicinalstyrelsen har utredningen föreslagit inrättandet av dels en befattning såsom administrativ överdirektör, dels en särskild lag- och utredningsbyrå. Åtskilliga omständigheter tala otvivelaktigt till förmån för utredningens förslag härutinnan, icke minst nödvändigheten av att kameralbyråchefen befrias från de juridiskt betonade gransknings- och konsultationsuppgifter som för närvarande taga sådan avsevärd del av hans arbetstid i anspråk. Enligt riksräkenskapsverkets mening måste det dock anses tveksamt, huruvida överdirektörsbefattningen bör få den exklusivt juridiska karaktär som utredningen synes avse. Såsom komplement till den läkarvetenskapliga och därmed jämförliga expertisen inom medicinalstyrelsens ledning torde nämligen i första hand erfordras en sådan förstärkning av den ekonomiska sakkunskapen, att verkschefen i största möjliga utsträckning kan avlastas från bestyret med de anslagstekniska och allmänt ekonomiska frågorna. Härtill kommer att ämbetsverkets behov av befattningshavare med speciellt juridiskt inriktade arbetsuppgifter torde bliva väl tillgodosett genom den av utredningen föreslagna utökningen av fackbyråernas administrativa personal. Chefen för den nya lag- och utredningsbyrån bör dessutom kunna anlitas för mera svårbemästrade administrativa problem, som icke äro av kameral natur. Med hänsyn till nu anförda omständigheter synes överdirektörsbefattningen icke nödvändigtvis behöva beklädas av en tingsmeriterad jurist utan alternativt av en i administrativa värv skolad kraft, som med viss juridisk utbildning förenar en omfattande erfarenhet rörande allmänt ekonomiska frågor.

Ämbetsverket ansluter sig även till medicinalstyrelsens förslag om in-

Bihang till riksdagens protokoll 1947. I samt. Nr 67. 2191 4G 4

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

rättande av en medicinsk överdirektörsbefattning. Genom tillkomsten av såväl en administrativ som en medicinsk överdirektör synes ämbetsverket en lämplig avvägning mellan facklig och administrativ sakkunskap inom medicinalväsendets högsta ledning kunna åvägabringas. För undvikande av förväxling med den administrative överdirektören föreslås dock innehavaren av den nya befattningen böra benämnas medicinaldirektör.

Ett flertal länsstyrelser understryker behovet av kvalificerad förstärkning av medicinalstyrelsens administrativa sakkunskap utan att dock närmare precisera sina synpunkter härutinnan. Detta gäller särskilt länsstyrelserna i Jönköpings, Gotlands, Kristianstads, Malmöhus, Älvsborgs, Värmlands, Örebro och Gävleborgs län.

Karolinska institutets lärarkollegium ifrågasätter, huruvida en överdirektör utan medicinsk sakkunskap är i stånd att på ett tillfredsställande sätt fylla de uppgifter, som ställföreträdarskapet skulle medföra. Om en överdirektörsbefattning skall inrättas, bör denna enligt kollegiets åsikt besättas med en medicinskt utbildad fackman. Härefter fortsätter kollegiet.

Emellertid kan behovet av en överdirektör starkt ifrågasättas. Det torde ur flera synpunkter vara lämpligt att begränsa generaldirektörens verksamhet till att omfatta handläggning av större ärenden och utredningar och till representation av verket. En ytterligare avlastning av generaldirektörens arbetsbörda skulle kunna vinnas genom att inrätta en befattning som generaldirektörsassistent, vilken senare skulle kunna handlägga de löpande ärenden, som inkomma från allmänheten, vidare besvara telefonförfrågningar och dylikt, och i generaldirektörens ställe hålla vissa mottagningar för allmänheten.

Med en sådan ordning skulle en ytterligare decentralisering av flertalet ärenden till de olika byråerna äga rum. Detta skulle medföra behov av ett något större antal byråchefer, ett behov som dock vore motiverat även ur andra synpunkter. Ett medicinalråd skulle då, som nu sker, vara generaldirektörens ställföreträdare.

Medicinska fakulteten i Lund åter finner inrättandet av en administrativ överdirektörsbefattning välbetänkt. Enligt fakultetens mening måste det anses vara av synnerligen stor betydelse, att medicinalstyrelsens chef i möjligaste mån frigöres från ärenden av rent administrativ art och av smärre vikt och att han för mera betydande frågor får vid sin sida en juridiskt utbildad kraft, som dels ägnar sig åt kvalificerad administrativ rådgivning inom styrelsen, dels svarar för att ärendena äro väl utredda och formellt riktigt behandlade innan beslut fattas, särskilt i alla ärenden av icke rent fackmässig natur. I vanliga fall, då icke rent fackliga frågor av större vikt krävde medicinsk sakkunskap, skulle denna juridiskt utbildade kraft kunna fungera som generaldirektörens ställföreträdare. Med tillgång till sådan högt kvalificerad administrativ och juridisk expertis borde i framtiden generaldirektörstjänsten också lättare kunna besättas med läkare, vilket ur olika synpunkter finge anses synnerligen önskvärt.

Medicinska fakulteten i Uppsala och universitetskanslern ha ej yttrat sig i frågan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 67. 51

Svenska läkaresällskapet finner en förstärkning av den juridiskt-administrativa sakkunskapen motiverad men betonar samtidigt, att denna förstärkning icke får undanskjuta behövlig utökning av den medicinska representationen inom styrelsen. Det vore därför enligt sällskapets mening mera ändamålsenligt, att generaldirektörens stora arbetsbörda till en del övertoges av en ställföreträdare med medicinsk utbildning och därutöver avlastades genom att en större del av ärendena överlätes till byråchefernas avgörande. Lagbyråchefen borde därvid kunna svara för den formella handledning och rådgivning, som avsetts böra åvila den administrative överdirektören.

Sveriges läkarförbund, svenska provinsialläkarföreningen och Sveriges yngre läkares förening anföra liknande synpunkter.

Svenska lasarettslälcarföreningen däremot anser juridisk sakkunskap vara nödvändig hos innehavaren av överdirektörsbefattningen för att åstadkomma den kompletterande förstärkning, varav styrelsen är i behov. I anslutning härtill framhåller föreningen önskvärdheten av att läkarlegitimation återinföres som kvalifikationsgrund för innehav av generaldirektörsposten.

Svenska landstingsförbundet framhåller för sin del, att medicinalstyrelsen genom inrättandet av den av utredningen föreslagna överdirektörsbefattningen skulle tillföras en välbehövlig administrativ förstärkning.

Medicinalstyrelseutredningens förslag angående byråindelningen har i huvudsak tillstyrkts vid remissbehandlingen. I vissa yttranden har man dock velat gå längre än utredningen och föreslagit en ökning av byråernas antal.

Medicinalstyrelsen delar utredningens uppfattning, att styrelsens organisation alltjämt bör bygga på byråsystemet. De olika specialföredragandenas inordnande i detta system bör enligt styrelsens mening lösas så, att varje specialföredragande behandlar samtliga till hans område hörande ärenden men att föredragning, där ej fråga är om rena rutinärenden, äger rum i närvaro av den byråchef, till vars befattning det särskilda ärendet hör. Sålunda borde exempelvis föredraganden av tuberkulosärenden föredraga ärenden rörande anstalter och anstaltsvård för tuberkulos i närvaro av byråchefen för sjukhusbyrån men ärenden rörande öppen tuberkulosvård i närvaro av chefen för den byrå, som skall handlägga de socialhygieniska ärendena.

Styrelsen ansluter sig även till förslaget om inrättande av en lag- och utredningsbyrå samt om förändring av rättspsykiatriska avdelningen och tandvårdsavdelningen till självständiga byråer. Härvid föreslås benämningen för rättspsykiatriska byrån ändrad till byrån för social- och rättspsykiatri. Däremot anser sig styrelsen icke kunna godtaga utredningens förslag om medicinalbyråns organisation med en särskild avdelning för socialhygieniska ärenden utan föreslår, att denna byrå uppdelas i en allmän-medicinsk och en socialhygienisk byrå. Till stöd härför yttrar styrelsen bland annat följande.

Medicinalbyråns arbetsuppgifter framgå endast ofullständigt av betänkandet. Denna byrå har till en början karaktären av styrelsens huvudorgan för handläggning av de mera allmänmedicinskt betonade frågor, vilka i stor

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

utsträckning förekomma i styrelsens verksamhet och icke direkt kunna hänföras till viss byrå eller avdelning. Alla skäl finnas till antagande, att styrelsens allmänmedicinska verksamhet — i form av utlåtanden, rådgivning och samarbete med alla dem, vilka ha med medicinska spörsmål att skaffa — kommer att tilltaga efter hand som åtgärderna för folkhälsans höjande utbyggas.

Medicinalbyrån är vidare inom styrelsen chefsmyndighet för tjänsteläkare och tillsynsmyndighet för andra läkare i öppen vård. Denna uppgift innebär såtillvida en dubbelställning, att den å ena sidan medför skyldighet att övervaka standarden på all öppen vård i landet och å den andra föranleder en mångfald skilda administrativa åtgärder beträffande statligt anställda läkare. Under den närmaste tioårsperioden torde fullföljandet av den påbörjade utbyggnaden av provinsialläkarväsendet bli den kvantitativt största uppgiften på detta verksamhetsfält. Sedan utbyggnaden av provinsialläkarväsendet ävensom av stads-, köpings- och municipalläkarväsendet efter denna tidrymd avslutats, kommer antalet sådana läkare sannolikt att ha mer än fördubblats. Till följd härav måste administrationen av dessa ärenden antagas kräva ett i hög grad ökat arbete.

Slutligen handläggas å medicinalbyrån ärenden rörande socialhvgienisk verksamhet, i synnerhet den som bedrives av landsting och icke-landstingsstäder. De sakkunniga ha med rätta föreslagit en särskild sammanhållande kraft hos medicinalstyrelsen för handläggning av dessa ärenden. Men det förefaller styrelsen, som om de vid utformningen av detta värdefulla förslag icke haft en fullt klar bild av verksamhetens omfattning.

I själva verket förhåller det sig så, att det förebyggande hälsovårdsarbete, som bedrives av landsting och städer utanför landsting, är en mycket omfattande och mångsidig verksamhet. När uppgjorda planer kunna i full utsträckning realiseras och de många vakanta distriktssköterske- och distriktsbarnmorsketjänsterna bliva besatta, kommer antalet medverkande att uppgå till flera tusen läkare, sköterskor och barnmorskor. Denna verksamhet måste, om den skall kunna rätt fylla sin uppgift, drivas i intimt samarbete med andra socialvårdsgrenar, bland vilka särskilt må nämnas hemvårdarinneverksamheten, samhällets barnavård samt vård av understödstagare och åldringar. Verksamheten är relativt ny, och dess snabba utbyggnad kräver att många olika frågor lösas, så exempelvis anskaffande av lämpliga lokaler för läkarnas mottagningar. I denna omfattande verksamhet ha landstingen och städerna utanför landsting behov av ett centralt organ, som kan leda utvecklingen, förmedla erfarenheter och initiativ samt stå till tjänst vid rådfrågning.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle inom medicinalbyrån finnas tre specialföredragande för den socialhygieniska verksamheten, nämligen en för mödravård, en för barnavård och en för barnmorskeärenden. Det skulle vidare för de administrativa frågorna finnas en byrådirektör, vilken skulle dels vid behov vikariera för byråchefen och dels fullgöra de uppgifter, som för närvarande ankomma på förste byråsekreteraren. Till följd härav kan med visshet förutses, att byrådirektören ej skulle få någon tid över för administrativ rådgivning åt landstingen.

En tillfredsställande lösning står emellertid enligt medicinalstyrelsens uppfattning att vinna genom att den föreslagna socialhygieniska byrådirektörsavdelningen omändras till en socialhygienisk byrå.

Medicinalstyrelsen framlägger härefter ett förslag till arbetsfördelning mellan den nuvarande medicinalbyrån och den socialhygieniska byrån, som i stort sett innebär, att till den senare byrån skulle föras dels ärenden angående landstingens och icke-landstingsstädernas socialhygieniska verksamhet, dels

Kungl. Maj:ls proposition nr 67. 53

ock ärenden angående rikets indelning i läkardistrikt, ledigheter och förordnanden å tjänsteläkarbefattningar samt instruktioner för läkare och andra befattningshavare i den öppna sjukvården. Till medicinalbyrån skulle — frånsett ärenden angående den yrkeshygieniska verksamheten, som skulle överflyttas till hälsovårdsbyrån — hänföras samtliga ärenden, som nu handläggas därstädes, inklusive tillsättande av läkartjänster i den öppna sjukvården ävensom inspektionsverksamheten beträffande all medicinalpersonal i den öppna vården. Härvid har styrelsen förutsatt, att ett särskilt nära samarbete skulle äga rum mellan cheferna för här ifrågavarande båda byråer, av vilka den ena avses ha medicinsk och den andra juridiskt-administrativ' utbildning.

Beträffande ärendenas fördelning mellan övriga byråer förordar medicinalstyrelsen vissa jämkningar i utredningens förslag, bland annat i fråga om epidemiärenden. Sålunda finner styrelsen visserligen lämpligt, att byggnadsfrågor rörande centrala epidemisjukhus samt frågor om deras drift, vilka avse samarbetet med lasarettet i övrigt, handläggas å sjukhusbyrån. Däremot böra frågor om själva vården å dessa epidemisjukhus, som förutsätta epidemiologisk sakkunskap hos föredraganden, tillhöra hälsovårdsbyrån. Detsamma gäller frågor om generalplaner för epidemivården samt om anordnande och drift av andra epidemianstalter än nyss nämnts.

Yidare anser medicinalstyrelsen, att handläggningen av ärenden rörande styrelsens personal samt rådgivningen beträffande laboratoriernas administration och ekonomiska förvaltning bör ankomma på den juridiskt-administrative överdirektören i stället för kameralbyråchefen. I anslutning härtill föreslår styrelsen, att endast ärenden av löne- eller pensionsteknisk natur samt upphandlingsärenden beträffande laboratorierna handläggas på kameralbyrån. Övriga ärenden med visst ekonomiskt innehåll rörande laboratorierna liksom rörande apoteken borde såsom hittills handläggas av vederbörande fackbyrå. Dessa ärenden ägde nämligen sådant samband med administrationen i övrigt av laboratorierna och apoteken, att de icke lämpligen kunde utbrytas. Inrättandet av den juridiskt-administrativa överdirektörsbefattningen utgjorde ett ytterligare skäl för ett bibehållande av dessa ärenden på fackbyråerna. Kontrollen över vanföreanstalternas och kustsanatoriernas ekonomiska förhållanden föreslås förlagd till sjukhusbyrån. Slutligen föreslår styrelsen, att den till kameralbyrån nu förlagda avdelningen för sinnessjukhusens ekonomiska förvaltning överflyttas till sinnessjukvårdsbyrån. För en sådan överflyttning talade enligt styrelsens uppfattning dels principiella synpunkter, dels ock att arbetsmaterialet till avsevärd del vore gemensamt för den egentliga sinnessjukvårdsbyrån och nu ifrågavarande avdelning.

Statskontoret tillstyrker inrättande av en rättspsykiatrisk byrå men ifrågasätter behovet av en särskild tandvårdsbyrå, vars arbetsuppgifter i väsentlig grad bleve beroende av den takt, i vilken folktandvården och annan social tandvård komme att utbyggas. För närvarande syntes den nuvarande organisationen kunna bibehållas, ehuru med erforderlig förstärkning av avdelningens arbetskrafter. Den av medicinalstyrelsen föreslagna socialhygieniska byrån avstyrkes likaledes av statskontoret.

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Allmänna lörcenämnden finner ock tveksamt, huruvida en socialhygienisk byrå bör komma till stånd, innan närmare erfarenhet vunnits av den organisationsform, som utredningen föreslagit.

Statens organisationsnämnd anser — i viss överensstämmelse med vad statskontoret och lönenämnden i annat sammanhang anfört (jfr s. 48) — att lag- och utredningsbyrån bör ändras till en administrativ byrå, å vilken skulle handläggas förutom författnings- och utredningsärenden vissa organisationsoch personalfrågor, som enligt utredningens förslag skulle kvarbliva å kameralbyrån. Nämnden yttrar härutinnan bland annat.

Medicinalstyrelseutredningen har avsett, att större utredningar av organisatorisk art skola handläggas å den föreslagna lag- och utredningsbyrån. Å kameralbyrån skulle handläggas ärenden avseende styrelsens organisation och personal. Personalärenden skulle föredragas inför den administrative överdirektören såsom personalchef. Kameralbyråchefen skulle slutligen i samband med honom ålagd granskning av den ekonomiska förvaltningen vid styrelsen underlydande laboratorier ha sin uppmärksamhet riktad på behovet av rationalisering av dessa organisationers rutinmässiga verksamhet.

Medicinalstyrelsen förutsätter i likhet med utredningen, att lag- och utredningsbyrån skulle verkställa större organisatoriska utredningar och att kameralbyråchefen skulle handlägga andra ärenden av organisatorisk art inom styrelsen. Kameralbyråchefen skulle frigöras från föredragningen av personalärenden och från att utöva kontrollen över laboratoriernas administrativa och ekonomiska förvaltning, vilken föreslås överflyttad på den administrative överdirektören.

Det synes organisationsnämnden, som om vare sig utredningens eller medicinalstyrelsens förslag erbjuder en tillfredsställande lösning av frågan om organisationsproblemens handläggning. Kameralbyråchefen har såsom chef för den allmänna civilförvaltningens kanske största kameralbyrå en omfattande arbetsbörda. Detta har nödvändiggjort, att hans ansvar för de kamerala uppgifterna, enligt vad styrelsen i sitt yttrande framhållit, i avsevärd utsträckning måst överflyttas på underordnad personal. Det synes vid sådant förhållande riktigare att befria honom från sådana organisatoriska arbetsuppgifter, som nu åvila honom, än att ytterligare tillföra honom dylika uppgifter.

Enligt nämndens mening böra de organisatoriska uppgifterna samt personalfrågorna koncentreras till lag- och utredningsbyrån, vars benämning då bör ändras till administrativa byrån.

Riksräkenskapsverket tillstyrker den av utredningen föreslagna byråindelningen. Ämbetsverket finner även välbetänkt, att frågor rörande laboratoriernas, vaneföreanstalternas och kustsanatoriernas ekonomiska förvaltning ävensom rörande apotekens ekonomiska förhållanden överflyttas till kameralbyrån. Med hänsyn till angelägenheten av att kameralbyråchefens stora arbetsbörda i görligaste mån begränsas anser sig riksräkenskapsverket dock kunna biträda jämväl medicinalstyrelsens förslag att överflytta kontrollen av laboratoriernas ekonomiska förvaltning på den administrative överdirektören. Därest överdirektörens ämbetsåligganden på angivet sätt komme att utsträckas, vore det emellertid enligt ämbetsverkets mening än angelägnare, att befattningen icke gåves en ensidigt juridisk karaktär utan att vid dess tillsättande särskild

Kungl. Maj:ts proposition nr 67. 55

vikt lades på att tillföra medicinalstyrelsen erforderlig ekonomisk sakkunskap.

Däremot kan ämbetsverket icke biträda medicinalstyrelsens förslag att överföra kontrollen av sinnessjukhusens ekonomiska förvaltning från kameralbyrån till sinnessjukhusbyrån. Ämbetsverket yttrar härutinnan.

Visserligen behöva vederbörande fackbyråer i viss utsträckning hava tillgång till det arbetsmaterial, som ligger till grund för den ekonomiska kontrollen, men denna omständighet kan icke få vara ensamt avgörande för ett organisatoriskt problem av nu behandlade art. Skulle så vara fallet, bleve nämligen konsekvensen den att exempelvis medicinalstatistiken måste decentraliseras på de olika byråerna. Utslagsgivande böra i stället vara arbetsmetoden och verksamhetens ändamål. Tager man tillbörlig hänsyn härtill, synes det naturligast, att hithörande frågor handläggas på kameralbyrån. De fördelar som i olika avseenden kunna ernås genom ett enhetligt upphandlingsförfarande skulle också gå förlorade, därest medicinalstyrelsens förslag genomfördes. Då skulle nämligen ifrågavarande ärenden komma att handläggas på skilda byråer. Även ur revisionsteknisk synpunkt torde det vara lämpligast att samordna den kontrollverksamhet, om vilken nu är fråga. Det bleve därigenom möjligt att mera rationellt utnyttja den erforderliga personalen och att låta den vid granskningen vunna erfarenheten komma till mera allsidigt gagn. Riksräkenskapsverket anser sig därför böra fasthålla vid den nuvarande organisationen härutinnan.

Karolinska institutets lärarkollegium anser i första hand en delning av medicinalbyrån nödvändig. Kollegiet yttrar härutinnan.

Enligt kollegiets åsikt är medicinalbyrån i sin nuvarande utformning alltför stor. Det torde vara lämpligt att dela denna byrå i tre byråer. Avdelningen för socialhygien bör i vart fall utformas till en självständig byrå. Den bör omfatta den förebyggande mödra- och barnavården, distriktsvården och distriktsbarnmorskevården. Inom en nära framtid torde det bli nödvändigt med en självständig utbildning av distriktssköterskor. För närvarande utbildas distriktssköterskorna till sitt självständiga arbete under en särskild kurs på statens institut för folkhälsan, vilken lägges till den tidigare sköterskeutbildningen. Distriktssköterskornas utbildning blir på detta vis synnerligen lång och kommer att omfatta en del för dem mindre nödvändiga kurser. Ur tidsbegränsningssynpunkt är det därför med tanke på det stora antal distriktssköterskor, som behövs, nödvändigt att för dessa ordna speciell utbildning. Denna speciella utbildning, liksom den vidare administrationen av distriktssköterskorna, bör läggas under den social-hygieniska byrån. Sammanfattningsvis kan sägas, att den förebyggande vården under senare tid fått stor omfattning, och detta för folkhälsan ytterligt viktiga arbete kommer med säkerhet att under de närmaste åren avsevärt öka. Detta motiverar väl, att inom medicinalstyrelsen en särskild byrå ordnas för dessa ärenden.

Sedan socialhygieniska byrån avskilts bör lämpligen vidare från medicinalbyrån avskiljas de administrativt-juridiska ärendena. Frågor angående avlöning åt medicinalpersonal, angående tjänstebostäder åt läkare och barnmorskor skulle handläggas på denna byrå. Det är dock mindre viktigt, att denna avdelning utformas som en särskild byrå. Möjligen skulle den kunna läggas som en avdelning under medicinalbyrån. Vad som efter denna separation kvarstår bör sortera under den gamla medicinalbyrån.

Med hänsyn till den stora ökningen av antalet ärenden rörande aborter och steriliseringar anser kollegiet vidare en särskild socialpsykiatrisk byrå av behovet påkallad.

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Svenska läkaresällskapet och svenska läsårettsläkarföreningen anse det jämväl nödvändigt att ledningen för den socialhygieniska verksamheten avskiljes från medicinalbyrån och anförtros åt en särskild byrå under en läkare som chef. Därvid betonas, att med socialhygienens ökande omfattning och betydelse det kan förväntas bli allt svårare för medicinalbyråchefen att utöva ledningen av den förebyggande vården i alla dess former.

Liknande synpunkter hävdas av Sveriges läkarförbund och Sveriges yngre läkares förening, vilka dessutom ifrågasätta inrättande av en särskild tuberkulosbyrå, främst med hänsyn till det merarbete, som den förestående allmänna skärmbildsundersökningen beräknas medföra. I varje fall anses en personalförstärkning för ändamålet vara erforderlig.

Svenska sanatorieläkarföreningen anser ock sannolikt, att personalbehovet för tuberkulosärendenas handläggning kommer att öka, trots fortsatt nedgång i tuberkulosdödligheten, men vill ej direkt påyrka en särskild byrå för ifrågavarande ärenden. Huvudsaken är enligt föreningen, att såväl den öppna som slutna tuberkulosvården handhaves inom en och samma byrå och att personalen räcker till för uppgifterna.

Föreningen finner vidare förslaget om inrättande av en särskild lagbyrå vara mycket ändamålsenligt. I samband därmed framhåller föreningen, att det för närvarande vore nästan omöjligt för en tjänsteläkare att få en överblick av den stora mängd författningar och ändringar däri, som ideligen utgåves. översyn och sammanställningar behövdes därför; den bästa lösningen vore att utgiva författningar i ringbok- eller kortsystem.

Sveriges tandläkarförbund har likaledes understrukit behovet av en lagoch utredningsbyrå. Förbundet hänvisar till att den författning, som reglerar tandläkarkonstens utövning, daterar sig från år 1861 och numera vore helt föråldrad. Redan 1921 hade förbundet inlämnat ett förslag till nya bestämmelser i ämnet, som emellertid, trots omarbetning genom förbundets försorg, ännu icke lett till något förslag från medicinalstyrelsens sida på grund av bristande arbetskraft. Förbundet tillstyrker vidare livligt förslaget om inrättande av en självständig tandvårdsbyrå med hänsyn till tandvårdens stora betydelse för samhället, dess omfattning och pågående utveckling samt dess särart i förhållande till medicinen i övrigt.

Styrelsen för svenska landstingsförbundet framhåller, att genom inrättande av en särskild lag- och utredningsbyrå borde större stadga och kontinuitet i det omfattande utredningsarbete, som åvilade medicinalstyrelsen, kunna påräknas.

Slutligen har statens sjukhuspersonals förbund framhållit, att personalfrågornas behandling och handläggning icke tillräckligt beaktats av utredningen. Med den omfattning personalen hade inom de under medicinalstyrelsen sorterande disciplinerna syntes det förbundet vara behövligt med en särskild personalbyrå för handläggning av personalärenden. Denna byrå skulle då också ha hand om utredningar av olika slag, vilka nu finge utföras av de olika byråerna var för sig. Sådana utredningar hade hittills på grund av bristande tid icke sällan fått stå tillbaka för ärenden av andra slag. Vid denna

Kungl. Maj.ts proposition nr 67. 57

byrå borde jämväl knytas en fullmäktig, insatt i anställnings- och personalfrågor, motsvarande de rådgivande organ, som nu stode till medicinalstyrelsens förfogande på andra områden. Utredningen hade emellertid icke berört frågan om en sådan byrå och det vore därför svårt att närmare utforma, hur den lämpligast skulle organiseras. Förbundet hemställde därför, att Kungl. Maj:t, innan den centrala organisationen av det civila medicinalväsendet slutligen fastställdes, måtte låta utreda frågan om inrättande jämväl av en särskild byrå för handläggning av personalfrågor.

Föredraganden.

Genom sitt förslag om inrättande av en administrativ överdi rektorsbefattning har utredningen i första hand velat tillgodose det alltmera stegrade behovet av kvalificerad administrativ rådgivning och samordning inom styrelsen. Jämsides härmed har utredningen funnit lämpligt, att den administrative överdirektören i normala fall fungerar som generaldirektörens ställföreträdare, varigenom vidgade möjligheter till avlastning av generaldirektörens arbetsbörda skulle vinnas utan att enhetligheten vid ärendenas handläggning äventyras eller byråarbetet eftersättes.

Behovet av en juridiskt utbildad befattningshavare med allmän administrativ erfarenhet, som kan ägna huvudparten av sin tid åt rådgivning och samordning, har vitsordats av såväl medicinalstyrelsen som flertalet övriga remissinstanser. Stor samstämmighet synes ock råda om angelägenheten av att generaldirektören beredes lättnad i sin arbetsbörda genom en effektivare ställföreträdaranordning än den nuvarande. Meningarna gå emellertid isär beträffande lämpligheten av att tillgodose nu berörda ändamål genom en och samma befattningshavare på sätt medicinalstyrelseutredningen tänkt sig. Medicinalstyrelsen anser, att de uppgifter som här avses äro så artskilda och omfattande, att de motivera tillskapande av två överdirektörsbefattningar; den ene av överdirektörerna borde äga juridiskt-administrativ utbildning, medan den andre, som skulle fungera såsom ställföreträdare, borde besitta medicinsk sakkunskap. Riksräkenskapsverket synes i princip dela denna uppfattning. Från läkarhåll har i allmänhet gjorts gällande, att ställföreträdarens uppgifter vore av den natur, att de krävde medicinsk utbildning; den administrativa rådgivningen och samordningen borde kunna anförtros åt chefen för den föreslagna lag- och utredningsbyrån. Statens organisationsnämnd lutar åt samma uppfattning och förordar för sin del, att sinnessjukvårdsärendena sammanföras till en avdelning under en psykiatriskt utbildad läkare, vilken samtidigt skulle fungera som generaldirektörens ställföreträdare. Å andra sidan hävda bland andra landstingsförbundet och lasarettsläkarföreningen, att överdirektören bör äga juridiskt-administrativ utbildning för att önskvärd komplettering av styrelsens ledning skall komma till stånd. Av samma mening är statskontoret, ehuru ämbetsverket ifrågasätter, om icke överdirektörsbefattningen lämpligen borde förenas med chefskapet för en administrativ byrå.

För egen del vill jag kraftigt understryka vikten av att behovet av kvali­

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 67. ficerad administrativ rådgivning och samordning beträffande de olika sidorna av medicinalstyrelsens verksamhet tillgodoses på ett tillfredsställande sätt. Detta kan enligt min mening icke ske med mindre än att en särskild befattningshavare tillsättes för ändamålet, lämpligen i överdirektörs ställning. Redan föreliggande erfarenhet visar, att hithörande uppgifter taga huvudparten av en befattningshavares, nämligen kameralbyråchefens, tid i anspråk. Visserligen komma vid bifall till förslaget om inrättande av en särskild veterinärstyrelse de veterinära ärendena att bortfalla från medicinalstyrelsen, men å andra sidan bör en väsentlig del av byråärendena — vilka nu icke äro underkastade någon enhetlig granskning — bliva föremål för en sådan. Därtill kommer, att utvecklingen på medicinalväsendets område kan förväntas tillföra medicinalstyrelsen en snabbt växande arbetsmängd; till belysning härav må nämnas, att antalet inkommande ärenden, tillhörande medicinalväsendet, under det senaste decenniet ökat från i runt tal 24 000 till 40 000, frånsett räkningar, rapporter och andra anmälningar. Om, såsom i vissa remissyttranden ifrågasatts, nu berörda konsultations- och samordningsuppgifter förenades med chefskapet för den i betänkandet föreslagna lag- och utredningsbyrån eller för en administrativ byrå med än vidare arbetsuppgifter, komme därför syftet med utredningens förslag i förevarande hänseende att i väsentlig mån förfelas. De uppgifter som skola åvila den nye befattningshavaren synas mig dessutom vara av den karaktär, att de motivera en högre tjänsteställning än den, som tillkommer byråchef i allmänhet; närmast torde de kunna jämställas med dem, som tillkomma expeditionschef i statsdepartement.

Beträffande ställföreträdarskapet för generaldirektören har, såsom nyss nämnts, från flera håll förordats att medicinalstyrelsen för detta ändamål skulle tillföras en särskild befattningshavare med läkarutbildning, av medicinalstyrelsen betecknad såsom en medicinsk överdirektör. Samtidigt har yrkande framförts om återinförande av kravet på läkarlegitimation för innehav av generaldirektörsposten. Båda dessa förslag bottna ytterst i den uppfattningen, att styrelsens verksamhet är exklusivt medicinskt inriktad och att därför en läkare bör ha väsentligt större förutsättningar att utöva ledningen av styrelsen än en icke medicinskt skolad chef. I anledning härav må erinras om att, då denna fråga år 1928 var föremål för statsmakternas prövning (propositionen nr 122, riksdagens skrivelse nr 241), från såväl föredragande departementschefens som riksdagens sida betonades, att tyngdpunkten av styrelsens verksamhet, frånsett ärenden av rent löpande beskaffenhet, alltmera kommit att innefatta administrativa spörsmål, för vilkas bedömande icke ovillkorligen krävdes medicinsk utbildning. Med beaktande härav och då kvalificerad medicinsk sakkunskap i viss utsträckning ändock förutsattes vara tillgänglig inom medicinalstyrelsen och dess vetenskapliga råd, ansågs Kungl. Maj:t böra äga möjlighet att till innehavare av generaldirektörsposten utse den lämpligaste av de personer, som vid ett givet tillfälle stode till förfogande, vare sig han innehade läkarlegitimation eller icke. Samma synpunkter anlades på frågan om kompetensen för generaldirektörens ställföreträdare.

Under den tid, som därefter förflutit, har förskjutningen av tyngdpunkten

Kungl. Maj:ts proposition nr 67. 59 i styrelsens verksamhet över på det administrativa planet blivit alltmera framträdande. Detta har också delvis vunnit beaktande genom det av mig biträdda förslaget om inrättande av en administrativ överdirektörsbefattning. Ett genomförande av detta förslag kan dock enligt min uppfattning icke, på sätt medicinalstyrelsen synes förmena, tagas till intäkt för att beskära Kungl. Maj:ts fria prövningsrätt i fråga om utseende av verkets chef, på vilken fortfarande i princip skulle ankomma att fatta beslut i alla viktigare administrativa frågor. Ur de synpunkter medicinalstyrelsen hävdat torde något praktiskt behov icke heller föreligga att få till stånd en ändring härutinnan. Hittills har nämligen generaldirektörsbefattningen uteslutande besatts med läkare, oaktat sådant kompetensvillkor icke gällt under snart två decennier. Jag anser mig under sådana förhållanden sakna anledning att förorda en återgång till tidigare gällande kompetensföreskrifter i ämnet.

Med denna ståndpunkt finner jag icke skäl föreligga att nu till diskussion upptaga frågan om inrättande av en särskild överdirektörsbefattning med medicinskt utbildad innehavare för fullgörande av funktionen som generaldirektörens ställföreträdare. I likhet med utredningen och åtskilliga remissinstanser anser jag det naturligt, att man för denna uppgift i första hand söker utnyttja den administrative överdirektören, vilken i alla fall avses ägna en avsevärd del av sin tid åt ärenden, som skola underställas generaldirektörens prövning. Tvekan synes emellertid kunna råda, i vad mån överdirektörens avsedda arbetsbörda i övrigt medgiver, att han anlitas som generaldirektörens ställföreträdare, icke minst då det gäller att bereda generaldirektören den avlastning i det dagliga arbetet, som påkallas av dennes deltagande i kommittéutredningar, kongresser och andra sammanträden utom medicinalstyrelsen. Väsentligt ökade förutsättningar härvidlag torde emellertid kunna ernås, därest överdirektören erhåller erforderligt biträde beträffande den rådgivning och granskning, som berör de s. k. byråärendena. Detta torde förslagsvis kunna ske genom anställande direkt under överdirektören av en e. o. befattningshavare i byrådirektörs tjänsteställning, vilken då i första hand skulle taga befattning med ärenden från de fackbyråer, som icke själva förfoga över en administrativt utbildad tjänsteman i motsvarande ställning. Nu avsedde byrådirektör torde lämpligen kunna anlitas även för beredning och föredragning av ärenden rörande styrelsens personal och organisation. Genom denna anordning skulle, förutom ökade möjligheter att utnyttja den av mig förordade överdirektören såsom ställföreträdare för generaldirektören, även andra fördelar vinnas. Dels skulle överdirektören kunna i huvudsak koncentrera sin uppmärksamhet på ärenden av svårare eller principiell beskaffenhet, och dels skulle kameralbyråchefen få mera tid att ägna sig åt de rent kamerala uppgifterna, ett önskemål som framförts i ett flertal remissyttranden. I varje fall synes det mig lämpligt att anordningen prövas i praktiken, innan frågan om inrättande av ytterligare en överdirektörsbefattning upptages till slutlig prövning. Anordningen i fråga är enligt min uppfattning jämväl att föredraga framför det av statens organisationsnämnd skisserade förslaget om sammanförande av sinnessjukvårdsärendena till en avdelning, vars chef tillika skulle

60 Kungl. Maj:ts proposition nr 67. fungera som generaldirektörens ställföreträdare. Ett genomförande av detta förslag skulle icke innebära någon mera betydande avlastning för generaldirektören, emedan det stora flertalet hithörande ärenden redan nu handlägges som nämnd- eller byråärenden.

Jag förordar alltså — med nyssnämnda komplettering — utredningens förslag om inrättande av en administrativ överdirektörsbefattning, vars innehavare skall tjänstgöra dels som konsult och expeditionschef, dels ock i normala fall som generaldirektörens ställföreträdare. I likhet med utredningen förutsätter jag, att då längre tids tjänstledighet för generaldirektören erfordras eller eljest särskilda skäl föreligga, frågan om generaldirektörsbefattningens uppehållande underställes Kungl. Maj:t, som därvid bör äga möjlighet förordna annan än överdirektören att bestrida befattningen. I första hand torde därvid i allmänhet befattningshavare inom medicinalstyrelsen med medicinsk utbildning ifrågakomma. Motsvarande befogenhet bör tillkomma medicinalstyrelsen vid semester eller annan ledighet av kortvarigare beskaffenhet för överdirektören.

I fråga om byråindelningen tillstyrker jag utredningens förslag om inrättande av en lag- och utredningsbyrå. De skäl, som i vissa yttranden framförts till förmån för en utbyggnad av denna byrå till en administrativ byrå, omfattande jämväl personalärenden, torde i huvudsak bortfalla vid bifall till mitt förslag om centralisering av ärenden rörande styrelsens personal och organisation till den administrative överdirektören. Inrättande av en självständig veterinärstyrelse kommer endast att i mindre mån påverka lag- och utredningsbyråns avsedda arbetsbörda, då jag i likhet med utredningen utgår från att veterinärstyrelsen skall äga att i viss omfattning, särskilt vad angår det gemensamma arbetsfältet för läkare och veterinärer, anlita den juridiska sakkunskap, som finnes tillgänglig å byrån. Jag vill tillägga, att redan nu föreligga åtskilliga frågor angående revision av sjukhuslagen, epidemilagen, hälsovårdsstadgan och ordningen för tandläkarkonstens utövande m. m., som komma att taga byråns arbetskrafter i anspråk för lång tid framåt.

Jag tillstyrker vidare utredningens förslag om utbyggande av de nuvarande avdelningarna för tandvårdsärenden och för rättspsykiatriska ärenden till självständiga byråer. Den senare byrån torde i överensstämmelse med medicinalstyrelsens förslag böra officiellt benämnas byrån för social- och rättspsykiatri.

Det av medicinalstyrelsen och vissa andra remissinstanser framförda kravet på uppdelning av den nuvarande medicinalbyrån i en allmänmedicinsk och en socialhygienisk byrå torde icke sakna fog, om hänsyn endast tages till arbetsbördans omfattning. På sätt av utredningen framgår, föreligger emellertid ett mycket nära samband mellan de båda ifrågasatta byråernas verksamhetsområde, vilket också medfört vissa svårigheter att åvägabringa en naturlig uppdelning av ärendena byråerna emellan, särskilt när det gäller styrelsens befattning med tjänsteläkarna i deras olika funktioner. Med hänsyn härtill finner jag i likhet med utredningen bäst att tills vidare undvika en uppdelning av medicinalbyrån och i stället tillse, att byråchefens arbetsbörda lättas i erfor­

Kungl. Maj:ts proposition nr 67. 61

derlig omfattning. Detta synes lämpligen kunna ske genom att dels bereda honom ökad kvalificerad hjälp inom byrån och dels befria honom från uppdraget som ordförande i rättspsykiatriska nämnden, vilket icke har något direkt samband med byråns verksamhet. Härtill återkommer jag i det följande.

Statens sjukhuspersonals förbund har hemställt om utredning rörande inrättande av en särskild personalbyrå inom medicinalstyrelsen. Denna framställning, som främst tager sikte på den vid statens sinnessjukhus och anstalt för fallandesjuka anställda personalen, lärer huvudsakligen grunda sig på det förhållandet, att arbetskrafterna inom styrelsen tidigare varit otillräckliga för att bereda och tillrättalägga vissa frågor rörande denna personals anställningsoch tjänstgöringsförhållanden m. m. I den mån så fortfarande är fallet, torde detta till väsentlig del kunna avhjälpas genom en utökning av befattningshavarna på sinnessjukvårdsbyrån och kameralbyråns avdelning för sinnessjukhusens ekonomiska förvaltning. Denna fråga behandlar jag i det följande. I framställningen uttalas även önskemål om anknytande till personalbyrån av en fullmäktig att stå till förfogade för samråd i ärenden, som angå ifrågavarande personal. Ehuru personalförbundet genom begagnande av sin förhandlingsrätt kan påverka avgörandet i mera allmänna anställnings-, arbets- och avlöningsfrågor, är jag icke främmande för tanken att genom kompletterande anordningar tillgodose rimliga krav på vidgat medinflytande från personalens sida i ärenden av särskilt intresse för densamma. Delvis torde detta kunna ske genom att låta en representant för personalen ingå såsom ledamot i vederbörande sjukhusdirektioner, en anordning som från och med innevarande kalenderår försöksvis vidtagits vid vissa sinnessjukhus. I övrigt synes hithörande spörsmål lämpligen böra beredas genom förhandlingar mellan medicinalstyrelsen och personalförbundet under beaktande av motsvarande förhållanden inom andra statliga förvaltningsområden.

\id bifall till vad jag sålunda förordat skulle medicinalstyrelsen komma att bestå av, förutom en generaldirektör och en överdirektör, nio byråer, nämligen medicinalbyrån, hälsovårdsbyrån, (kropps-) sjukhusbyrån, sinnessjukvårdsbyrån, byrån för social- och rättspsykiatri, tandvårdsbyrån, apoteksbyrån, lag- och utredningsbyrån samt kameralbyrån. I fråga om ärendenas fördelning mellan dessa byråer och kompetenskraven för byråchefstjänsterna ansluter jag mig i princip till utredningens förslag. Detta innebär bland annat, att jag i likhet med riksräkenskapsverket finner mest ändamålsenligt, att medicinalstyrelsen åvilande kontroll och rådgivning beträffande sjukhusens ekonomiska förvaltning ävensom vissa ärenden rörande apotekens ekonomiska förhållanden centraliseras till kameralbyrån. Detsamma gäller tillsynen och rådgivningen rörande laboratoriernas ekonomiska förvaltning. Till motiven härför återkommer jag i annat sammanhang. Den närmare fördelningen av ärendena torde böra ske i samband med fastställande av ny instruktion för medicinalstyrelsen.

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Chefspersonalens anställnings- och löneförhållanden.

Medicinalstyrelseutredningen.

Utredningen erinrar till en början om att samtliga byråchefer inom medicinalstyrelsen äro fullmaktsinnehavare och åtnjuta lön enligt 30 lönegraden av civila avlöningsreglementets löneplan A. För dessa befattningshavare uppgår begynnelselönen till omkring 15 300 kronor och slutlönen till 16 800 kronor, varifrån avgå pensionsavdrag med i runt tal 900 kronor. Härvid ha icke medräknats de provisoriska lönetillägg, som tillkommit under år 1946.

Utredningen omnämner vidare, att frågan om byråchefs- och rådstjänsternas lönegradsplacering inom allmänna civilförvaltningen varit föremål för behandling av 1939 års tjänsteförteckningssakkunniga i ett år 1942 avgivet betänkande (SOU 1942: 30). Däri hade de sakkunniga, som i princip tagit avstånd från en differentiering av byråchefstjänsterna, framhållit, att i avseende å rekryteringen till dessa befattningar kunde särskiljas två huvudgrupper av tjänster, nämligen å ena sidan sådana, som företrädesvis rekryterades från den statliga befattningshavarkåren och därvid ofta från respektive verks egen kår, samt å andra sidan sådana, vilkas innehavare tidigare haft sin verksamhet förlagd utom den egentliga statstjänsten. I sistnämnda fall vore tjänstens speciella karaktär sådan, att av dess innehavare måste krävas praktisk erfarenhet av annat slag än den, som i regel kunde förvärvas i statstjänst, exempelvis praktisk erfarenhet från vissa näringsområden såsom jordbruk, sjöfart m. m. De rekryteringssvårigheter, som förelåge beträffande byråchefstjänsterna, hade i dylika fall gjort sig gällande med särskild styrka. Enligt de sakkunnigas mening skulle vissa lättnader uppnås, om dessa tjänster kunde förvandlas till förordnandetjänster, tillsatta på viss tid. Härigenom skulle åstadkommas ett löneläge, vilket i betraktande jämväl av den pensionsrätt, som efter viss förordnandetid uppkomme, skulle kunna föranleda dugande män ur det praktiska livet att övergå i statens tjänst.

Med beaktande av dessa synpunkter har medicinalstyrelseutredningen till behandling upptagit frågan om rekryteringen till »fackbyråchefstjänsterna» inom medicinalstyrelsen. Därvid anför utredningen följande allmänna synpunkter, som närmast taga sikte på byråchefer med medicinsk utbildning.

Det är ett känt förhållande, att stora svårigheter icke sällan mött vid rekryteringen av de byråchefsbefattningar inom styrelsen, för vilka kräves human- eller veterinärmedicinsk fackutbildning. Nu berörda svårigheter torde i ej ringa mån bero på att läkar- och veterinäryrket ofta bereder sina utövare större personlig tillfredsställelse än förvaltningstjänsten i allmänhet kan erbjuda. Huvudanledningen till svårigheterna torde emellertid vara att söka i den omständigheten, att de grupper av läkare och veterinärer, ur vilka ifrågavarande befattningar lämpligen rekryteras, i regel hava avsevärt högre inkomster av sin verksamhet än dem, som äro förenade med befattningarna inom medicinalstyrelsen. För att möjliggöra förvärvandet av kvalificerade innehavare av hithörande befattningar har därför tillstånd till mot­

Kungl. Maj:ts proposition nr 67. 63

tagande av uppdrag vid sidan om tjänsten stundom måst medgivas i en omfattning, som icke kunnat undgå att verka hinderligt på tjänstens handhavande.

Här berörda förhållande har jämväl uppmärksammats i direktiven, som framhålla, att spörsmålet bör bedömas i samband med andra föreliggande organisationsproblem, bland annat frågan om kvalitativ förstärkning av den juridiskt-administrativa sakkunskapen inom styrelsen. Medicinalstyrelseutredningen har på grund härav undersökt möjligheten av att i viss utsträckning ersätta de medicinskt utbildade byråcheferna med administrativt skolade krafter och låta den erforderliga medicinska sakkunskapen tillgodoses genom anlitande av deltidsanställda konsulter. Denna undersökning har emellertid givit vid handen, att stora vanskligheter skulle möta att för den medicinska konsultationen erhålla väl kvalificerade krafter, som tillika ägde nödig erfarenhet rörande hälso- och sjukvårdsförhållandena i landets olika delar. I den mån sådana krafter finnas i Stockholm eller dess närhet, äro de i allmänhet så upptagna av inkomstbringande göromål, att de icke kunna förväntas stå till förfogande i erforderlig omfattning mot den arvodesersättning, som kunde komma i fråga. Med all sannolikhet skulle en dylik ordning, om den överhuvud kunde genomföras, leda till en avsevärd försening av ärendenas handläggning. Utredningen har under sådana förhållanden icke ansett sig böra föreslå åtgärder av nämnda innebörd i annan män än som följer av förslaget om inrättande av en särskild byrå för lagärenden och större utredningar. I övrigt torde man tills vidare vara i huvudsak hänvisad till att inom ramen för de bestämmelser, som gällande civila avlöningsreglemente innehåller, söka åvägabringa största möjliga förbättring av lönevillkoren för förenämnda befattningshavare. Även om ett ur rekryteringssynpunkt fullt betryggande resultat icke lärer kunna uppnås på denna väg, torde det dock därigenom bliva möjligt att så begränsa tillstånden till enskilda uppdrag, att de i intet fall behöva inkräkta på tjänstens behöriga fullgörande.

En synpunkt, som i detta sammanhang jämväl förtjänar beaktande, är önskvärdheten att möjliggöra större rörlighet i fråga om innehavare av flertalet hithörande befattningar. För närvarande gäller för byråchefsbefattningarna en pensionsålder av 65 år och flertalet innehavare har då tjänstgjort å sina befattningar i 20—25 år. Med den snabba utveckling, som karakteriserar medicinal- och veterinärväsendet i våra dagar, har det blivit allt svårare för fackbyråcheferna att under så lång tid upprätthålla nödig kontakt med praktik och vetenskap. Behov har därför uppkommit av en anställningsform, som möjliggör en efter förhållandena på området mera smidigt avpassad avgång från tjänsten med bibehållande av pensionsförmånen. En sådan anordning skulle tjäna icke blott statens utan även den enskilde befattningshavarens legitima intressen.

Ovan anförda synpunkter torde i huvudsak kunna tillgodoses genom att

i anslutning till 1939 års tjänsteförteckningssakkunnigas uttalande — uppföra befattningarna å C-planen i civila avlöningsreglementet och besätta desamma medelst förordnande för viss tid, förslagsvis sex år åt gången. En dylik överföring medför nämligen i och för sig såväl löneförbättring med större eller mindre belopp som möjlighet att erhålla full pension efter 12 tjänstår, låt vara med en mindre reduktion om vederbörande då icke fyllt 55 år samt förordnandet på befattningshavarens egen önskan upphävs eller icke förnyas vid den bestämda tidens utgång.

Tilläggas bör, att utredningen ansett nu anförda synpunkter vara i större cllei mindre grad tillämpliga även pa de byråchefstjänster, av vilkas inne liavare kräves legitimation som tandläkare eller apotekare. Utredningen har

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

därför icke funnit anledning föreligga att i förevarande hänseende göra skillnad mellan fackbyråchefer av olika slag utan förordar, att samtliga fackbyråchefer inom medicinalstyrelsen (respektive veterinärstyrelsen) uppföras å C-planen.

Beträffande lönegradsplaceringen erinrar utredningen om att —- i anslutning till förenämnda betänkande (SOU 1942: 30) — inom finansdepartementet upprättats en promemoria, vari såsom huvudregel vid överförande av en byråchefstjänst från A-plan till C-plan angivits, att högre placering än lönegrad C 6 icke bör ifrågakomma, såvida icke särskilda skäl därför kunna anföras. En placering i nämnda lönegrad innebär, att vederbörande befattningshavare från och med tjänstens tillträdande kommer i åtnjutande av en bruttolön, som jämte rörligt tillägg och kristillägg men frånsett provisoriskt lönetillägg för närvarande uppgår till omkring 17 300 kronor. Inom de närmast liggande sex högre lönegraderna (C 7—12) ökas bruttolönen med 1 000 kronor för varje lönegrad. Härifrån avgå pensionsavdrag med belopp, stigande från omkring 900 till 1 200 kronor. Pensionsunderlaget utgör i lönegrad C 6 7 800 kronor och i lönegrad C 12 ungefär 9 800 kronor.

Som ett underlag för bedömande av byråchefernas lönegradsplacering lämnar utredningen bland annat följande uppgifter rörande medelinkomsten för de befattningshavargrupper, ur vilka fackbyråchef stjänsterna pläga rekryteras.1

Medelinkomsten (brutto) av läkarverksamhet, varom här är fråga, varierade enligt inom medicinalstyrelsen tillgängliga uppgifter för år 1942 mellan 25 000—30 000 kronor för tjänsteläkare i öppen vård (förste provinsialläkare, provinsialläkare och stadsläkare) samt mellan 30 000—40 000 kronor för överläkare vid lasarett och sanatorier, medan den för överläkare vid statliga och kommunala sinnessjukhus stannade vid omkring 21 000 kronor, förmånen av fri bostad inberäknad. Medelinkomsten för apoteksinnehavare, som äro skyldiga att erlägga allmän avgift för gemensamma ändamål, utgjorde enligt från apotekens avgiftsberedning inhämtade uppgifter för samma år i runt tal 16 200 kronor, sedan den allmänna avgiften frånräknats. Distriktstandläkarnas medelinkomst uppgick enligt uppgifter, som lämnats av svenska landstingsförbundet, år 1943 till drygt 14 100 kronor för manliga och 12 100 kronor för kvinnliga befattningshavare; mellan landstingens centrala lönenämnd och Sveriges kommunaltjänstemannaförbund har dock senare träffats en överenskommelse, varigenom den årliga medelinkomsten för manliga befattningshavare beräknas stiga till ungefär 15 500 kronor. För samtliga nu nämnda befattningsgrupper gäller emellertid, att inkomsterna inom grupperna variera starkt och att dessa för åtskilliga befattningshavare avsevärt överskrida de medeltal, som ovan angivits.

Härefter yttrar utredningen.

Uppenbart är, att dessa inkomstsiffror icke utan vidare kunna läggas till grund för ett bedömande av fackbyråchefernas lönegradsplacering. Frånsett att tjänstepensionsunderlaget för vissa befattningshavargrupper inom rekryteringskategorierna avsevärt understiger motsvarande underlag för befattningshavare i lönegrad C 6, tillkomma åtskilliga faktorer, som för-

1 I det följande uteslutas speciella uppgifter och yttranden rörande veterinära förhållanden, enär dessa lämpligen böra redovisas i samband med frågan om veterinärstyrelsens organisation.

Kungl. Maj:ts proposition nr 67. 65

ringa värdet av en direkt jämförelse. Särskilt beträffande befattningshavare, som jämte lön åtnjuta inkomst enligt taxa, blir jämförelsen haltande, då med taxeinkomstens förvärvande icke sällan äro förenade utgifter av växlande storlek. Uppgifterna torde dock vara av värde såtillvida som de giva en ungefärlig bild av inkomstläget för ifrågavarande rekryteringskategorier. Denna synes utvisa bland annat, att en tämligen markerad skillnad föreligger mellan inkomstlaget för å ena sidan läkarna och å andra sidan övriga befattningshavargrupper. I betraktande härav och med hänsyn till angelägenheten av att underlätta rekryteringen speciellt till chefstjänsterna å läkarbyråerna synes det utredningen erforderligt, att dessa tjänster placeras något högre än övriga byråchefstjänster. Utredningen föreslår därför, att cheferna för de fem läkarbyråerna (medicinalbyrån, hälsovårdsbyrån, sjukhusbyrån, sinnessjukvårdsbyrån samt byrån för social- och rättspsykiatri) placeras i lönegrad C 7 och att cheferna för övriga fackbyråer (tandvårdsbyrån och apoteksbyrån) i princip placeras i lönegrad C 6.

Rörande chefen för kameralbyrån anser sig utredningen, i avbidan på statsmakternas ställningstagande till frågan om byråchefernas lönegradsplacering i allmänhet, icke böra ifrågasätta annan placering än den hittillsvarande eller A 30. För lagbyråchefen kunna däremot enligt utredningens mening olika alternativ tänkas. Utredningen anför härutinnan.

Först gäller det härvid att taga ställning till frågan, huruvida tjänsten i likhet med motsvarande befattningar inom statsdepartementen bör organiseras som passagetjänst eller som en befattning med mera stadigvarande innehavare. Skäl kunna anföras för båda formerna. Beaktas må emellertid, att lagbyråchefen i medicinalstyrelsen kommer att i avsevärd grad bli hänvisad till att själv anskaffa och bearbeta primärmaterial, medan lagbyråcheferna inom departementen som regel ha att med ledning av remissvar överarbeta redan föreliggande förslag. Erinras må vidare om behovet av översyn och sammanställningar med jämna mellanrum av gällande författningar inom medicinal- (och veterinär)väsendet, vilket i mån av tid skulle tillgodoses genom lagbyråns försorg. Båda dessa omständigheter synas tala för att befattningen gives en sådan karaktär, att innehavaren hinner förvärva en allsidig och grundlig kännedom om författningar och organisatoriska förhållanden på hithörande områden. Med hänsyn härtill förordar utredningen, att befattningen uppföres å civila avlöningsreglementets A-plan och placeras i 30 lönegraden. Utredningen vill erinra om att motsvarande ställning tillkommer chefen för socialstyrelsens lag- och administrativa byrå.

I anslutning till den ståndpunkt, som utredningen sålunda intagit till frågan om byråchefernas lönegradsplacering, förordar utredningen, att benämningen medicinalråd i princip reserveras för läkarbyråcheferna.

I anslutning härtill anmäler utredningen frågan om anställnings- och löneförhållandena för de båda inspektörerna på sinnessjukvårdens och sinnesslövårdens område m. m., vilkas tjänsteställning och ansvar anses vara nära jämförlig med de medicinska byråchefernas.

Befattningen som överinspektör för sinnessjukvården är för närvarande uppförd å löneplan C, lönegrad 6. Innehavaren förordnas tills vidare och är alltså icke tillförsäkrad pension å befattningen som sådan. Befattningen har närmast tillkommit i syfte att skapa en garanti för att personer icke hållas

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 67. 2191 46 5

66 Kungl. May.ts proposition nr 67. intagna å sinnessjukhus utan att behov av vård å sådan anstalt föreligger. Överinspektören skall jämväl göra sig underrättad om de intagnas behandling och därvid ägna särskild uppmärksamhet åt användningen av tvångsmedel och isolering. Befattningen är alltså avsedd att utgöra ett skydd för patienterna mot eventuella övergrepp från anstaltsläkarnas eller anstaltspersonalens sida.

Utredningen framhåller, att överinspektörens betydelse för utskrivningsfrågornas behandling efter sinnessjuknämndens tillkomst år 1931 i viss mån trätt i bakgrunden och att hans uppmärksamhet allt mera kommit att inrikta sig på den terapeutiska sidan av verksamheten vid sinnessjukhusen. Efter överläggningar med sakkunniga på området har utredningen på skäl, som i betänkandet närmare utvecklas, bibragts den uppfattningen, att en intensifiering av terapien inom sinnessjukvården är av behovet påkallad, samt föreslagit, att åt överinspektören uppdrages att tills vidare närmast under medicinalstyrelsen utöva tillsyn och rådgivning i detta hänseende. Härvid utgår utredningen från att överinspektören befrias från honom nu åliggande skyldighet att som ledamot deltaga i rättspsykiatriska nämndens arbete. Tilllika förutsätter utredningen, att överinspektören — i motsats till vad för närvarande är fallet — själv blir föredragande i styrelsen för de ärenden, som föranledas av hans iakttagelser och verksamhet å sinnessjukhusen.

Beträffande befattningen som inspektör för sinnesslövården (inklusive epileptikervården) erinrar utredningen bland annat om att denna tidigare under några år försöksvis varit förenad med sekreterarbefattningen hos sinnessjuknämnden. Denna förening hade visat sig icke vara hållbar. Såväl storleken av som oliksidigheten i den samlade arbetsbördan hade lett till att ifrågavarande befattningar (hösten 1945) skilts åt och var för sig provisoriskt förenats med andra göromål av mindre omfattning och mera likartad karaktär. Därvid hade åt sinnesslövårdsinspektören anförtrotts den centrala tillsynen över och den befattning i övrigt med den statsunderstödda psykiska bamaoch ungdomsvården, som tillkomme medicinalstyrelsen, varvid ersättningen bestämts utgå i form av arvode till ett sammanlagt belopp av 14 900 kronor för år, motsvarande bruttolön enligt 29 löneklassen i löneplan A.

Enligt utredningens mening torde någon minskning i det med sinnesslövårdsinspektionen förenade arbetet icke kunna förväntas. Tvärtom hade man såsom en konsekvens av den år 1944 beslutade lagstiftningen om vård och undervisning av bildbara sinnesslöa att räkna med en betydande utbyggnad av såväl den statliga som landstingskommunala sinnesslövården, vilket i sin tur måste komma att innebära en ökad belastning å sinnesslövårdsinspektören. Samtidigt hade man att emotse en stegrad utveckling av den psykiska barna- och ungdomsvården, sedan från och med den 1 juli 1945 möjlighet beretts att erhålla statsbidrag till denna vårdgren. För central tillsyn och rådgivning m. m. beträffande nu nämnda vårdgrenar, vilka vore med varandra närbesläktade, erfordrades därför under överskådlig framtid minst en befattningshavare, som ägnade hela sin tid och arbetskraft åt dithörande uppgifter.

Mot bakgrunden härav finner utredningen starka skäl tala för att åt in­

Kungl. Maj:ts proposition nr 67. 67

spektören för sinnesslövården samt den psykiska barna- och ungdomsvården inrättas en särskild befattning å stat i likhet med vad som tidigare skett beträffande överinspektören för sinnessjukvården. I samband härmed föreslås befattningens benämning ändrad till förslagsvis »inspektör för psykisk barnavård m. m.».

Rörande lönegradsplaceringen och anställningsformen för de båda inspektörerna yttrar utredningen följande.

Som en konsekvens av utredningens förslag om medicinalrådens löneställning finner utredningen framgå, att överinspektören för sinnessjukvården bör uPP^yttas från lönegrad C 6 till lönegrad C 7. Han skulle därigenom jämväl bli i det närmaste ekonomiskt jämställd med sjukhuscheferna för de medelstora statliga sinnessjukhusen, vilket torde vara av särskild betydelse ur rekryteringssynpunkt. Beträffande inspektören för sinnesslövården samt den psykiska bama- och ungdomsvården är frågan mera komplicerad, enär dennes arbetsfält och åligganden ännu icke vunnit sin slutliga utformning. Då den med befattningen förenade nuvarande arbetsbördan till sin art och omfattning torde få anses mindre krävande och ansvarsfylld än överinspektörens, finner sig utredningen icke kunna förorda högre löneställning för ifrågavarande befattningshavare än lönegrad C 6, vilken i jämförelse med nuvarande löneförmåner i allt fall medför en betydande förbättring.

Ett särskilt spörsmål beträffande nu berörda inspektörer är, huruvida de böra förordnas tills vidare eller, liksom medicinalråden, förordnas på viss tid och tillerkännas pensionsrätt å befattningarna. Båda anställningsformerna torde i förevarande fall vara användbara. Erfarenheten har emellertid utvisat, att svårigheter mött att å ifrågavarande befattningar under önskvärd tid behålla väl kvalificerade krafter. Det ligger ock i sakens natur, att befattningarnas innehavare skänkes ett större mått av oberoende och självständighet i förhållande till medicinalstyrelsen och sinnessjukhusens överläkare, om de äro garanterade pensionsrätt å befattningarna — en synpunkt som i detta sammanhang förtjänar att särskilt understrykas med hänsyn till inspektörernas åligganden att bevaka de tvångsintagna patienternas intressen i fråga om behandling och utskrivning.

Ur nu anförda synpunkter torde den senare av förenämnda anställningsformer vara att föredraga. Genom densamma torde ock behovet av personombyte å befattningarna med ej alltför långa mellanrum kunna tillgodoses på ett tillfredsställande sätt. Utredningen förordar därför i princip, att befattningarna tillsättas på viss tid. förslagsvis sex år, och förenas med pensionsrätt. Beträffande överinspektören för sinnessjukvården, vilkens förordnande för närvarande gäller tills vidare, torde nämnda anställningsform böra tillämpas utan ytterligare uppskov. Yad åter angår befattningen som inspektör för sinnesslövården samt den psykiska barna- och ungdomsvården kunna vissa skäl anföras för att närmare erfarenhet rörande de med densamma förenade arbetsuppgifterna avvaktas, innan befattningen förenas med pensionsrätt. Första förordnandet å denna befattning torde därför böra allenast gälla tills vidare.

Utredningen berör slutligen spörsmålen om generaldirektörens och överdirektörens löneställning. Utredningen yttrar i denna del.

Generaldirektören åtnjuter för närvarande avlöning enligt lönegrad C 12 motsvarande en lön, inklusive rörligt tillägg och kristillägg, av omkring 23 300 kronor eller, efter vederbörliga pensionsavdrag, 22 100 kronor. Av förut anförda inkomstuppgifter för olika läkargrupper framgår, att denna

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

lön understiger medelinkomsten såväl för tjänsteläkarna i öppen vård som, framför allt, för övriga läkargrupper inom kroppssjukvården. På grund av sin verkschefsbefattning är generaldirektören jämväl förhindrad att åtaga sig enskilda uppdrag vid sidan om tjänsten. Svårigheter ha också yppat sig, då det gällt att finna en läkare, som varit villig och lämplig att bekläda generaldirektörsposten. För innehav av denna post kräves visserligen författningsenligt icke legitimation som läkare, men löneförmånerna böra självfallet vara så utmätta, att de icke lägga hinder i vägen för att besätta posten med eu lämplig läkare. Under sådana förhållanden finner utredningen erforderligt, att generaldirektören beredes en förbättrad löneställning, förslagsvis genom uppflyttning till lönegrad C 14, innebärande en löneökning med 4 000 kronor. Utredningen har härvid icke förbisett, att en sådan förhöjning skulle innebära avsteg från den för verkschefer inom civilförvaltningen i allmänhet tillämpade löneställningen. Med hänsyn till angelägenheten av att för denna viktiga post kunna förvärva en högt kvalificerad kraft anser utredningen dock ett dylikt avsteg fullt motiverat. Utredningen vill tillika erinra om att avsteg tidigare gjorts i fråga om placeringen av bland annat chefen för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt flertalet verkschefer inom kommunikationsverken.

Den administrative överdirektören torde i egenskap av expeditions- och personalchef böra placeras i lönegrad C 8 eller samma lönegrad som expeditionschef inom statsdepartement. Enligt utredningens förslag skall överdirektören, därest icke Kungl. Maj:t annorlunda förordnar, tillika fungera som generaldirektörens ställföreträdare. För det härmed förenade arbetet och ansvaret synes böra utgå ett särskilt arvode, förslagsvis 2 000 kronor, överdirektören torde, i likhet med flertalet chefsbefattningar inom medicinalstyrelsen, lämpligen böra förordnas för en tid av sex år i sänder. Pensionsunderlaget bör beräknas enligt lönegraden C 8.

Sammanfattningsvis skulle alltså enligt utredningens förslag löneställningen för chefspersonalen inom medicinalstyrelsen bliva följande:

Kungl. Maj:ts proposition nr 67. 69

förmenar likaledes, att rekryteringen skulle underlättas genom en övergång till civila avlöningsreglementets löneplan C, samtidigt som de ledande befattningshavarnas initiativkraft bättre skulle tillvaratagas genom en sådan åtgärd.

Beträffande utredningens förslag till ifrågavarande befattningshavares iönegradsplacering framhåller styrelsen, att metoden att redovisa inkomstsiffror för rekryteringskårerna i princip vore riktig men att de sakkunnigas val av medelinkomsten närmast skulle motsvara förutsättningen, att medicinalstyrelsen borde rekryteras med medelmåttor, något som självfallet ej varit avsett. Ville man se verkligheten i ögonen, komme man ej ifrån, att det mellan skicklighet och inkomster för hithörande yrkesgrupper i stort sett rådde en viss relation såtillvida, att många av de driftigaste och skickligaste hade större inkomster, medan de mindre effektiva och kunniga hade mindre inkomster. Ätt undantag funnes minskade ej giltigheten av denna regel.

Mot bakgrunden av denna uppfattning lämnar styrelsen bland annat följande kompletterande inkomstuppgifter, avseende den s. k. övre kvartilen av läkar- och apotekarkårerna.

Bör inkomsten av läkarverksamhet (brutto) för olika kategorier enligt det av de sakkunniga nyttjade materialet (självdeklarationer för år 1942) uppgick den övre kvartilen — vilken betecknar gränsen mellan inkomsterna för de 25 % läkare, som deklarerat högst inkomst, och de övrigas — till följande belopp, nämligen förste provinsialläkare och därmed jämställda förste stadsläkare 29 600 kronor, provinsialläkare 28 900 kronor, stads- m. fl. kommunalläkare 34 950 kronor, överläkare vid delat lasarett 44 700 kronor och vid odelat lasarett 36 800 kronor samt överläkare vid sinnessjukhus 24 050 kronor. Medeltalen för rörelseavdrag lågo mellan ett lägsta genomsnittsbelopp av 1 000 kronor för överläkare vid sinnessjukhus och ett högsta genomsnittsbelopp av 7 000 kronor för stads- m. fl. kommunala läkare. Medelinkomsten av läkarverksamhet (netto) för den fjärdedel av läkarna, som enligt taxeringsbesluten för år 1942 haft de högsta inkomsterna, uppgick för nedanstående kategorier till följande belopp, nämligen för förste provinsialläkare och därmed jämställda förste stadsläkare till 28 400 kronor, för provinsialläkare till 26 700 kronor, för stads- m. fl. kommunalläkare till 32 200 kronor, för överläkare vid delat lasarett till 49 600 kronor och vid odelat lasarett till 40 000 kronor samt för överläkare vid sinnessjukhus till 27 000 kronor.

Medelinkomsten för den fjärdedel av apoteksinnehavare, som äro skyldiga att erlägga allmän avgift för gemensamma ändamål och som haft de högsta inkomsterna, utgjorde år 1943 24 696 kronor, med en högsta inkomst av 39 503 kronor.

Medicinalstyrelsen har icke haft material tillgängligt för en motsvarande sammanställning för distriktstandläkarnas del men erinrar om att dessa tandläkare obestridligen ha en väsentligt lägre behållen medelinkomst än de privatpraktiserande tandläkarna. Styrelsen tillägger, att det självfallet icke vore medicinalstyrelsens mening, att de anförda siffrorna direkt borde läggas till grund för lönegradsplaceringen av styrelsens chefspersonal. Men när rekryteringssvårigheterna kommit att framträda med sådan styrka som för styrelsens del, nödgades man, med frångående av eljest använda principer, följa lagen om tillgång och efterfrågan.

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Härefter anför styrelsen bland annat.

Enligt styrelsens uppfattning måste i första hand fasthållas, att löneställningen skall bestämmas i förhållande till arten och omfattningen av det arbete, som utföres, och tyngden av det ansvar, som bäres av varje ämbetsman. Då varken arbetet är mindre kvalificerat eller ansvaret mindre tungt för de fackbyråchefer, som äro icke-läkare, än för läkarbyråcheferna, anser styrelsen att samtliga fackbyråchefer böra placeras i samma lönegrad.

I andra hand bör man enligt styrelsens uppfattning beakta alla de faktorer, vilka inrymmas i begreppet rekryteringspersonalens allmänna inkomststandard. Om hänsynen härtill och till nyss angivna princip om lika löneställning ensamt skulle få fälla utslaget, borde byråchefsbefattningarna placeras i lägst lönegrad C 10, vilken ger nettolönebeloppet 20 300 kronor. Detta skulle visserligen för ifrågakommande läkares och apotekares del innebära en icke oväsentlig inkomstminskning men skulle å andra sidan medföra en inkomstökning för folktandvårdsläkama. Nu berörda förhållande finge tagas som en konsekvens av principen om en enhetlig löneställning.

En sålunda framräknad löneställning anser styrelsen sig emellertid böra justera genom kontroller i olika riktningar. Ett visst värde ligger obestridligen i de sakkunnigas framhållande av att placering på C-löneplanen för ifrågavarande befattningshavare ofta skulle medföra ett höjt pensionsunderlag. Däremot föranleder hänsynen till omkostnaderna för befattningshavargrupper med både lön och prestationsersättning ej sänkning av den »matematiska» lönegraden, emedan dessa omkostnader ej äro av den storleksordning för någon läkarkategori, att nettoinkomsten sjunker ned mot beloppet 20 300 kronor.

Styrelsen erinrar ytterligare om att Kungl. Maj:t i propositionerna nr 239 och 286 till 1946 års riksdag framlagt förslag till ändrad lönegradsplacering för vissa tekniska byråchefer inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt kommunikationsverken, innebärande en placering i lönegraden C 8 och i några fall C 9.

Vid avvägning av de synpunkter, som sålunda och i övrigt måste tagas i betraktande vid bestämmandet av löneställningen för medicinalstyrelsens byråchefer, har styrelsen kommit till den uppfattningen, att rent sakliga hänsyn pekade mot lönegraden C 9. Sålunda talade för denna lönegrad storleken av de statsekonomiska intressen, som byråcheferna hade att bevaka, deras till följd härav i skilda hänseenden mycket krävande arbete och mycket stora ansvar samt den synnerligen omfattande utbildning, som erfordrades. Å andra sidan talade hänsynen till lönegradsplaceringen av byråchefer i vissa andra fall samt kravet på återhållsamhet i lönefrågor för en placering av styrelsens fackbyråchefer i lönegraden C 8. I valet mellan dessa synpunkter har styrelsen stannat för att förorda, att fackbyråcheferna placeras i lönegrad C 8. Denna placering, som innebär en höjning av nettoslutlönen i förhållande till lönegraden A 30 med i runt tal 2 500 kronor, är enligt styrelsens bestämda uppfattning den lägsta, som kan ifrågakomma, om man vill uppnå en nämnvärd förbättring i rekryteringshänseende.

Styrelsen framhåller i fortsättningen, att den osedvanliga omfattningen av kameralbyråchefens arbetsbörda samt de kvalifikationer, som måste krävas av lagbyråchefen inom styrelsen, talade för att även dessa båda befattnings­

Kungl. Maj:ts proposition nr 67. 71

havare borde beredas C-plansanställning. Anställningsformen för dem borde dock bestämmas i samband med en översyn av löneställningen för byråchefer i allmänhet. I avbidan härå föreslår styrelsen, att cheferna för kameralbyrån samt lag- och utredningsbyrån provisoriskt uppflyttas till lönegrad A 32.

Som en konsekvens av styrelsens ståndpunkt i lönefrågan finner styrelsen önskvärt med en enhetlig benämning för alla fackbyråchefer och föreslår, att benämningen medicinalråd tilldelas även cheferna för tandvårds- och apoteksbyråerna.

Statskontoret anser tillräckliga skäl icke föreligga att överföra fackbyråchef stjänsterna till C-planen. Statskontoret yttrar bland annat.

Statskontoret har tidigare i olika sammanhang haft anledning inlägga en gensaga mot den alltmer utbredda föreställningen, att C-löneplanen är ett instrument, som med fördel kan begagnas, så snart löneförmånerna enligt Aplanen icke anses medgiva tillräckligt gynnsamma villkor för att säkerställa rekryteringen. Det må understrykas, att löneplan C ursprungligen inrättats endast för ett mycket begränsat antal chefsbefattningar inom centraladministrationen — lönerna äro fördenskull icke dyrortsdifferentierade — nämligen i de fall, då det ansetts vara av särskild vikt, att möjlighet till eventuellt personbyte å befattningen hålles öppen och det därför kunde befinnas motiverat, att staten ikläder sig de högre kostnader, som avlöning enligt C-planen med garanterad pensionsrätt redan efter relativt kortvarig anställningstid medför för statsverket. Särskilt inom områden, där konkurrensen om arbetskraften är mera framträdande och frestelsen därför måste förutsättas bliva stor att efter 12 års statstjänst med en rikligt tillmätt pension övergå till anställning hos enskild företagare eller privat verksamhet, torde stor försiktighet vara att anbefalla vid inrättandet av förordnandetjänster. Man lärer heller icke i längden kunna undvika de rekryteringssvårigheter, som äro en direkt följd av rådande brist på arbetskraft inom snart sagt alla områden, enbart med en löneökning på ett eller annat 1 000-tal kronor. — Enligt statskontorets bestämda uppfattning utövar fullmakten och den säkra ställningen i statstjänst en betydligt större lockelse än en relativt begränsad höjning av kontantlönen. Statskontoret har därmed icke velat' säga, att den nuvarande löneställningen för byråchefer i allmän förvaltningstjänst är lämpligt avvägd. Tvärtom ger utvecklingen på löneområdet både inom och utom statens tjänst anledning till övervägande av viss förbättring. Men denna bör då åvägabringas genom tjänsternas uppflyttning i högre lönegrad på A-planen utan uppgivande av fullmaktsskyddet och den fasta ställningen i övrigt. Detta är emellertid en fråga, som bör prövas i annat och större sammanhang och icke lösas separat för en viss förvaltningsgren.

Att fackbyråcheferna i medicinalstyrelsen skulle ha svårare än motsvarande befattningshavare på andra håll att under tiden fram till den vanliga pensionsåldern upprätthålla nödig kontakt med praktik och vetenskap och därför böra intaga en mera rörlig ställning, tillåter sig statskontoret betvivla. Det avtagande av initiativkraft och arbetsförmåga, som ligger i åldrandets natur, lär man vara nödsakad att räkna med även på detta område. Befolkningsutvecklingen inbjuder nu mindre än någonsin till ökat utbyte av äldre arbetskraft mot yngre. På sålunda anförda skäl får statskontoret bestämt avstyrka förslagen om ändrad löneställning för fackbyråcheferna i medicinalstyrelsen.

Statskontoret tillägger, att om det mot förmodan skulle visa sig, att in-

för läkarkåren lägga bestämda hinder i vägen för eu

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 67. tillfredsställande rekrytering av läkartjänsterna inom medicinalstyrelsen vid tillämpning av de för statstjänstemän vanliga avlöningsnormerna, syntes en lösning av organisationsfrågan böra övervägas efter andra linjer än de av utredningen föreslagna. Ifrågasättas kunde sålunda, om icke den medicinska och liknande vetenskapliga expertis, varav medicinalstyrelsen i sin verksamhet vore i behov, skulle kunna företrädas av särskilt tillkallade fackmän, avlönade efter prestation medelst lämpligt avpassade arvoden och utan ställning som ordinarie statstjänstemän, alltså ett vetenskapligt råd i ny bemärkelse. Styrelsen i övrigt skulle bestå av en läkare som chef och byråchefer med juridiskt administrativ och kameral utbildning.

Allmänna lönenämnden åter tillstyrker för sin del, att fackbyråchef stjänsterna uppföras i C-planen. Rörande lönegradsplaceringen av byråchefstjänsterna yttrar lönenämnden.

Till förmån för medicinalstyrelsens förslag om medicinalrådens inplacering i C B kunna givetvis vägande skäl anföras. Lönenämnden anser sig dock icke kunna nu gå utöver de sakkunnigas förslag om inplacering i C 7, då en högre lönegradsplacering enligt nämndens mening måste ses i samband med frågan om byråchefernas löneställning i allmänhet. Yad medicinalstyrelsen uttalat rörande inkomstläget för de kårer, varifrån chefstjänsterna å styrelsens fackbyråer rekryteras, synes motivera, att också cheferna för apoteksbyrån och tandvårdsbyrån uppföras i C 7. Yad angår de administrativa byråchefernas lönegradsplacering kan lönenämnden icke finna anledning föreligga, att för medicinalstyrelsens del för närvarande räkna med annan lönegrad än den för byråchefer med administrativa arbetsuppgifter i allmänhet nu gällande 30 lönegraden.

Riksräkenskapsverket anser, att alla fackbyråchefer böra placeras i samma lönegrad, men betonar samtidigt, att frågan om byråchefernas löneställning bör lösas i ett vidare sammanhang under beaktande jämväl av de administrativa byråchefernas berättigade intressen.

Sveriges läkarförbund finner utredningens förslag till lönegradsplacering av läkarpersonalen inom styrelsen otillfredsställande. Ur synpunkten av förstklassig rekrytering vore det nödvändigt med väsentliga löneförbättringar, så att lönerna komme i nivå med dem, som kunde uppnås i andra befattningar inom facket. Av stor betydelse för en tillfredsställande rekrytering av de medicinska chefstjänsterna vore vidare frågan, huruvida mindre, enskilda uppdrag vid sidan av tjänsten kunde få förekomma även i händelse av löneförhöjning. Medicinalstyrelseutredningen hade i detta hänseende allenast uttalat, att enskilda uppdrag vid sidan om tjänsten borde kunna begränsas så, att de i intet fall behövde inkräkta på tjänstens behöriga fullgörande. Det syntes förbundet vara av vikt, att statsmakterna bestämt uttalade sig i denna fråga.

Sveriges yngre läkares förening anser det vara ovisst, huruvida svårigheterna med rekryteringen vore till så övervägande del av ekonomisk art, som de sakkunniga förmenat. Den, som utbildat sig till läkare, ville gärna i någon form och åtminstone i viss begränsad utsträckning ha en själva yrket mera nära stående verksamhet än den administrativa. Det borde därför övervägas, om ej de medicinska befattningshavarna i vissa fall borde tillåtas ut­

Kungl. Maj:ts proposition nr 67. 73

öva annan verksamhet. Föreningen framhåller samtidigt med skärpa, att denna läkarverksamhet icke skulle få ha sådan omfattning, att den inkräktade på huvuduppgiften såsom ämbetsman inom medicinalstyrelsen. Det vore enligt föreningens mening en av de viktigaste förutsättningarna för hela frågan om medicinalstyrelsens organisation att möjliggöra, att de bästa tänkbara krafter ur läkarkåren kunde bindas till styrelsen.

Svenska psykiatriska föreningen anser nödvändigt, att väsentliga löneförbättringar vidtagas, men ställer sig betänksam gentemot förslaget att uppföra byråchefstjänsterna å C-planen, enär det innebure ett avsteg från principen om ämbetsmännens oavsättlighet. Då denna princip utgjorde en viktig garanti för ämbetsmännens självständighet gentemot verksledningen och statsmakterna, funne föreningen det angeläget, att den bibehölles. Behovet av kontakt med praktik och vetenskap kunde tillgodoses genom införandet av bestämmelser om rätt till tjänstledighet med bibehållen lön för studieresor, smärre vetenskapliga undersökningar och eventuellt kortare sjukhusförordnanden.

Sveriges tandläkarförbund framhåller, att distriktstandläkarnas inkomstförhållanden icke kan läggas till grund för lönesättningen i förevarande fall. Liksom i betänkandet vid löneplaceringen av läkarbyråcheferna jämförelse skett med överläkare vid lasarett och sanatorier, borde beträffande lönesättningen för tandvårdsbyråchefen jämförelse ske med de högre befattningshavarna inom folktandvården, nämligen centralpoliklinikföreståndarna. År 1945 hade inkomsten för dessa uppgått till omkring 20 000 kronor. De stora krav i ett flertal hänseenden, som måste ställas på chefen för tandvårdsbyrån, gjorde, att tjänsten måste erbjuda tillräckliga ekonomiska förmåner i förhållande till nyssnämnda befattningshavargrupp för att kunna locka de bästa krafterna. Förbundet anser därför, att tandvårdsbyråns chef bör placeras i lägst C 7.

Apotekar organisationerna betona, att såväl rekryteringsskäl som önskvärdheten av att undvika ombyten på chefsbefattningen för apoteksbyrån talade för att sistnämnda befattning placerades i lönegrad C 7. Ur allmänhetens synpunkt vore denna post lika viktig som chefsbefattningarna för läkarbyråerna. Apoteksbyråchefen borde därför ha samma löneställning och tjänstetitel som läkarbyråcheferna,

Yad härefter angår de båda inspektör sbefattningarna för sinnessjuk- och sinnesslövården m. m. förordar medicinalstyrelsen, att överinspektören för sinnessjukvården erhåller samma anställnings- och löneförmåner, som styrelsen föreslagit för medicinalråd (C 8). Styrelsen utgår därvid i likhet med utredningen från att överinspektören själv skall bli föredragande i styrelsen för de ärenden, som föranledas av hans iakttagelser och verksamhet å sinnessjukhusen. Till frågan om vidgade befogenheter för överinspektör att lämna råd och anvisningar beträffande terapeutiska verksamheten inom sinnessjukvården har styrelsen, som i sak icke synes ha något att erinra mot utredningens rekommendationer i detta hänseende, förklarat

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

sig vilja återkomma i samband med överarbetningen av 10-årsplanen för sinnessjukvårdens utbyggande.

Styrelsen framhåller vidare, att inspektören för sinnesslövården samt den psykiska barna- och ungdomsvården principiellt sett icke borde placeras lägre an överinspektören för sinnessjukvården, emedan arbetsuppgifterna till sin art icke vore mindre krävande och ansvarsfyllda än dennes. Den omständigheten, att arbetsuppgifterna för sinnesslövårdsinspektören ännu icke vunnit sin slutgiltiga utformning, talade enligt medicinalstyrelsens uppfattning snarare för än emot en sådan placering. Arbetet krävde nämligen särskilt mycket av initiativ och praktiskt handlag under en uppbyggnadsperiod samt bleve med hänsyn till frånvaron av stadgad praxis tyngre än i en stabiliserad verksamhet. På grund härav föreslår medicinalstyrelsen, att även ifrågavarande inspektör placeras i lönegrad C 8. Psykologiska och andra skäl talade enligt styrelsens uppfattning vidare för att benämningen å sistnämnda inspektörsbefattning ändrades till »överinspektör för psykisk barnavård m. m.».

Svenska psykiatriska föreningen, med vilken Sveriges läkarförbund instämmer, finner det nödvändigt, att läkare med ingående kännedom om sinnessjukvårdens organisation, vittomfattande erfarenhet i psykiatri och goda kunskaper om såväl kommunal som statlig sinnessjukhusdrift erhållas till ifrågavarande inspektörsbefattningar. Föreningen yttrar vidare bland annat.

Beträffande överinspektören för sinnessjukvården delar föreningen icke utredningens tro, att bättre anställningsförhållanden jämte en löneökning på endast 1 000 kronor, varigenom överinspektören skulle erhålla 18 300 kronor per år, skulle locka en väl kvalificerad kraft. Föreningen anser, att därtill bör komma en hyresersättning av åtminstone 3 000 kronor per år.

Föreningen delar utredningens åsikt, att tillsyningsmyndigheten bör verka för en intensifiering av den sjukvårdande verksamheten vid sinnessjukhusen, särskilt vad beträffar den aktiva terapien. Denna senare uppgift kan måhända också utövas av överinspektören, varvid man dock måste beakta svårigheten att finna lämplig befattningshavare, som behärskar båda sidorna av verksamheten. Föreningen vill dock ifrågasätta, om dessa stora arbetsuppgifter kunna fyllas av en enda läkare. Lämpligare vore att inrätta en tjänst såsom konsulent i sinnessjukvårdsfrågor direkt under byråchefen å sinnessjukvårdsbyrån. Sinnessjukvårdens stora utveckling under senare år torde ha givit överinspektören en arbetsbörda av sådan storleksordning, att han även vid bibehållande av nuvarande inspektionsuppgifter bör befrias från deltagande i rättspsykiatriska nämndens arbete.

Sinnesslövården befinner sig fortfarande i ett icke godtagbart skick, och en genomgripande omorganisation måste med det snaraste företagas. Denna viktiga fråga har också upptagits i medicinalstyrelsens s. k. 10-årsplan. De arbetsuppgifter man kan förvänta komma att åvila inspektören för sinnesslövården komma att bli särskilt krävande och fordra en väl kvalificerad läkare. Föreningen delar därför till en del utredningens uppfattning om inspektörens löneställning men anser, att även här hyresersättning av samma storlek som ovan angivits bör tillkomma. I detta sammanhang vill föreningen icke ingå på spörsmålet om lämpligheten att förena tjänsten som inspektör över sinnesslövården med inspektionen av den psykiska barna- och ungdomsvården men kan icke underlåta en förmodan, att även detta senare arbete kommer att bli betydligt krävande med tiden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 67. 75

Statskontoret anser, att överinspektören för sinnessjukvålden bör bibehållas vid sin nuvarande placering (C 6) och att inspektören för sinnesslövården m. m. bör hänföras till lönegrad C 5.

Allmänna lönenämnden förordar, att överinspektören för sinnessjukvården beredes samma anställnings- och löneförmåner, som utredningen föreslagit för medicinalråd (C 7). Beträffande inspektören för sinnesslövården in. in. kan lönenämnden för sin del icke finna, att vad medicinalstyrelsen anfört bör föranleda ett frångående av utredningens förslag om placering av tjänsten i lönegrad C 6.

Beträffande slutligen den löneställning, som bör tillkomma generaldirektören samt överdirektör inom styrelsen, yttrar medicinalstyrelsen följande.

Vad generaldirektörens avlöning angår kan medicinalstyrelsen ansluta sig till de sakkunnigas motivering. Däremot vill styrelsen åberopa just denna motivering för en placering av honom i lönegraden C 15 eller samma lönegrad, som tillkommer ordföranden och chefen för statens organisationsnämnd samt cheferna för generalpoststyrelsen samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Det kan enligt styrelsens mening knappast anses rimligt, att chefen för medicinalstyrelsen skall uppbära en avlöning, som alltför markant understiger inkomsterna för flertalet tjänsteläkare och chefer vid landets lasarettsavdelningar.

När det gäller de båda överdirektörerna, synes det medicinalstyrelsen som om löneställningen för överdirektören vid karolinska sjukhuset kan tjäna till vägledning. Åtminstone för styrelsen skulle det te sig märkligt, om överdirektörsbefattningarna i den riksomspännande centraladministrationen skulle genom lönegradsplaceringen anges såsom mindre viktiga än den administrative chefsbefattningen för en enda statlig sjukvårdsanstalt, låt vara en av de största i landet. Att märka är, att de båda överdirektörerna skulle i stor utsträckning övertaga arbetsuppgifter, som nu åvila generaldirektören. Då överdirektören vid karolinska sjukhuset hänförts till lönegrad C 10, föreslår medicinalstyrelsen, att såväl den medicinske som den administrative överdirektören hos styrelsen placeras lägst i denna lönegrad.

Statskontoret anser däremot tillräckliga skäl icke föreligga för höjning av generaldirektörens lön utöver den för cheferna för större civila verk — t. ex. tullverket — sedvanliga lönegraden C 12. Den administrative överdirektör, som tillika skulle fungera som generaldirektörens ställföreträdare, föreslås hänförd till lönegrad C 8 utan det av utredningen föreslagna tilläggsarvodet, enär ställföreträdarskapet skulle ingå i överdirektörens normala tjänsteåligganden.

Allmänna lönenämnden tillstyrker utredningens förslag om uppflyttning av generaldirektören i lönegrad C 14. Vidare har lönenämnden i och för sig intet att erinra mot att den administrative överdirektören hänföres till lönegrad C 8. För ställföreträdarskapet borde enligt nämndens mening icke utgå fast arvode utan vikariatsersättning för tid, som överdirektören uppehölle generaldirektörsbefattningen. För den händelse Kungl. Maj:t skulle förordna annan än överdirektören till ställföreträdare, borde särskilt arvode tillerkännas denne.

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Föredraganden.

Erfarenheten har till fullo bestyrkt, att betydande svårigheter mött vid rekryteringen av de medicinska byråchefstjänsterna. Det torde ock få anses klarlagt, att dessa svårigheter till huvudsaklig del bottna i det förhållandet, att de inkomster, som äro förenade med ifrågavarande byråchefstjänster, i regel avsevärt understiga dem, som medfölja läkarverksamhet i statlig eller kommunal tjänst. För att förvärva kvalificerad innehavare av dessa tjänster ha ej sällan bisysslor måst tolereras i en omfattning, som icke varit önskvärd. Med den allt snabbare utveckling, som kännetecknar medicinalväsendet under senare tid, har samtidigt behov uppkommit av en anställningsform, som möjliggör en mera smidigt avpassad avgång ur tjänsten med oavkortad pension än gällande ordning för tjänster å A-plan medgiver.

I likhet med utredningen, medicinalstyrelsen och lönenämnden anser jag, att en överflyttning av de medicinska byråchefstjänsterna på civila avlöningsreglementets C-plan ur nu anförda synpunkter skulle medföra betydande fördelar. Det är visserligen sant, att den säkrare ställning, som en fullmakt innebär, har sitt särskilda värde ur rekryteringssynpunkt. Men å andra sidan har erfarenheten tydligt visat, att den nuvarande löneställningen i och för sig icke är tillräckligt lockande för de läkarkategorier, varom här närmast är fråga, varför en höjning av medicinalrådens löner i allt fall måste vidtagas, om rekryteringsmöjligheterna skola kunna förbättras. Jag anser det då vara en beaktansvärd vinst, om man samtidigt kan möjliggöra en större rörlighet i fråga om befattningarnas återbesättande än vad nu är fallet. Härvid vill jag, i anledning av vad statskontoret anfört, fästa uppmärksamheten vid att ett utbyte av medicinskt skolade byråchefer mot juridisktadministrativt utbildade åtminstone tills vidare icke synes erbjuda en framkomlig väg ur rekryteringssvårigheterna. Jag förordar därför, att ifrågavarande befattningar överföras till C-plan. Då enahanda synpunkter i större eller mindre utsträckning kunna anläggas även beträffande chefstjänsterna för tandvårds- och apoteksbyråerna, torde dessa tjänster likaledes böra uppföras å C-plan.

I fråga om lönegradsplaceringen innebär utredningens förslag, att läkarbyråcheferna skola placeras i lönegrad C 7 och övriga fackbyråchefer i C 6. Avgörande betydelse har därvid tillmätts inkomstläget för rekryteringsgruppema. Häremot ha medicinalstyrelsen och lönenämnden m. fl. remissinstanser hävdat, att en enhetlig lönegradsplacering av samtliga fackbyråchefer inom medicinalstyrelsen vore mera rättvis med hänsyn till arten och omfattningen av fackbyråchefernas arbetsbörda och ansvar. Medicinalstyrelsen har för sin del förordat lönegrad C 8, medan lönenämnden stannat vid att tillstyrka lönegrad C 7, även om enligt lönenämndens uppfattning vägande skäl kunna anföras för en högre placering. Själv ansluter jag mig till lönenämndens ståndpunkt och förordar alltså lönegrad C 7 för samtliga fackbyråchefer. Till detta mitt ställningstagande har i sin mån medverkat, att medelinkomsten för centralpoliklinikföreståndarna inom folktandvården samt för apoteksinne-

Kungl. Maj:ts proposition nr 67. 77

havarna under år 1945 enligt lämnade uppgifter stigit till omkring 20 000 kronor, vilket efter den allmänna lönerevisionen ungefär motsvarar inkomsten i lönegrad C 7. Samtliga fackbyråchefer torde böra benämnas medicinalråd och förordnas för en tid av sex år i sänder.

Om den av mig förordade lönegradsplaceringen godtages, förutsätter jag i likhet med utredningen, att en restriktivare prövning av frågor om tillstånd för fackbyråcheferna att innehava bisysslor kommer att framdeles tillämpas. Att helt förbjuda innehav av dylika sysslor lärer lika litet som i andra fall vara möjligt eller ur allmän synpunkt önskvärt.

Beträffande de administrativa byråcheferna är jag icke beredd att förorda annan placering än 30 lönegraden. Chefen för lag- och utredningsbyrån torde tills vidare böra anställas å extra ordinarie stat.

Av vad jag i det föregående förordat anser jag böra följa, att överinspektören för sinnessjukvården i riket uppflyttas från lönegrad C 6 till C 7 samt att han liksom medicinalråden förordnas för en tid av sex år i sänder. I likhet med utredningen utgår jag härvid från att han, i mån av tid, skall ägna ökad uppmärksamhet åt den aktiva terapien inom sinnessjukvården samt att han skall vara föredragande inom styrelsen i ärenden, som direkt sammanhänga med hans verksamhet. För att lätta hans nuvarande arbetsbörda bör han befrias från honom nu författningsenligt åliggande skyldighet att såsom ledamot deltaga i rättspsykiatriska nämndens sammanträden. Till frågan om hans ersättare i nämnden återkommer jag i ett följande avsnitt.

Körande inspektören för sinnesslö vår den samt den psykiska barn a- och ungdomsvården ansluter jag mig till utredningens förslag, att befattningen uppföres å C-planen med placering i lönegrad C 6 samt att innehavaren, i avbidan på närmare erfarenhet rörande lämpligheten att förena nu berörda arbetsuppgifter, förordnas tills vidare. Av enahanda skäl torde någon förändring av befattningens benämning icke böra nu vidtagas.

Fullgoda motiv synas mig vidare ha förebragts för att bereda generaldirektören en förbättrad löneställning. Jag anser mig dock icke kunna gå utöver utredningens, av lönenämnden biträdda förslag att placera verkschefen i lönegrad C 14, medförande en löneökning av i runt tal 4 000 kronor.

Vad slutligen angår överdirektören kunna skäl anföras såväl för utredningens förslag om placering i lönegrad C 8 jämte särskilt arvode såsom ersättning för ställföreträdarskapet som för medicinalstyrelsens förslag att placera honom i lönegrad C 10. Med hänsyn till önskvärdheten av att åt Kungl. Maj :t inrymmes frihet i fråga om förordnande av ställföreträdare för generaldirektören, vill jag för min del förorda, att överdirektörsbefattningen placeras i lönegrad C 8 och att för ställföreträdarskapet utgår ett särskilt arvode av 2 000 kronor för år, motsvarande skillnaden mellan lönegraderna C 8 och C 10. Tilläggas må, att ett arvode av samma storlek för närvarande utgår till verkschefernas ställföreträdare i telegrafstyrelsen och generalpoststyrelsen.

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Behovet av underordnad personal och dennas

löneställning.

A. Läkarbyråerna.

Nuvarande personalbestånd.

Å samtliga nuvarande läkarbyråer (frånsett lasarettsbyråns tandvårdsavdelning) är anställd biträdande personal med medicinsk utbildning. Flertalet av de medicinskt utbildade medarbetarna har karaktären av specialföredragande, d. v. s. de ha jämlikt 18 § instruktionen för medicinalstyrelsen av generaldirektören förordnats att i byråchefs ställe och, efter omständigheterna, under dennes inseende handlägga viss eller vissa grupper av ärenden. Sådana specialföredragande finnas -— frånsett föredragande av mera tillfällig karaktär — för närvarande till ett antal av 6, nämligen å medicinalbyrån en för mödravårdsärenden och en för barnavårdsärenden, å hälsovårdsbyrån en för ärenden rörande könssjukdomarnas bekämpande, å lasarettsbyrån en för tuberkulosärenden samt å sinnessjukvårdsbyrån två för rättspsykiatriska ärenden. Samtliga dessa äro anställda mot arvode varierande alltefter arbetstidens längd. Härutöver finnas 3 s. k. medicinalrådsassistenter, varav en är placerad å medicinalbyrån och huvudsakligen biträder byråchefen vid beredningen av rättsmedicinska ärenden, en biträder byråchefen å hälsovårdsbyrån vid beredningen företrädesvis av ärenden rörande vaccinationsbefrielse, tillstånd till förgörande av ohyra med vissa gifter samt på byrån ankommande vikariatsförordnanden och statistiska sammanställningar, medan den tredje, som är av mera tillfällig karaktär, biträder chefen för sinnessjukvårdsbyrån med handläggning av framställningar från patienter, placering av straffriförklarade, förordnanden av läkare m. m. Medicinalrådsassistenterna åtnjuta arvode efter 5 300 kronor för år.

I anslutning härtill må erinras om att å lasarettsbyrån tjänstgöra 2 befattningshavare med sjuksköterskeutbildning. Den ena är placerad som byråinspektör i lönegrad A 22 och har att å styrelsens vägnar utöva inspektion över sjuksköterskeväsendet samt att i övrigt biträda med föredragning och beredning av ärenden rörande sjuksköterskeväsendet. Den andra, som tillsatts år 1945, fungerar som biträdande byråinspektör och avlönas tills vidare enligt lönegrad Eo 17.

Å alla läkarbyråer finnes dessutom juridiskt utbildad personal. Den består bland annat av 3 förste byråsekreterare (A 24), placerade å respektive medicinal-, lasaretts- och sinnessjukvårdsbyråerna, samt 2 byråsekreterare (A 21). Härtill komma 1 befattningshavare med arvode motsvarande lönegrad Eo 24, placerad på hälsovårdsbyrån, samt 7 amanuenser, av vilka två tillkommit under innevarande budgetår.

Kungl. Maj:ts proposition nr 67. 79

Medicinalstyrelseutredningen.

I fråga om den biträdande personalen med medicinsk utbildning har utredningens förslag påverkats av att den medicinska sakkunskapen, särskilt under senare år, successivt tillgodosetts i relativt betydande omfattning efter hand som utvecklingen på medicinalväsendets område fortskridit. Samtliga sex specialföredragande ha sålunda tillkommit under åren 1939—1945, varjämte åt inspektören för sinnesslövården m. m. uppdragits att föredraga flertalet till dennes område hörande ärenden. Utredningens förslag begränsar sig därför till smärre jämkningar av organisationen i denna del.

I första hand föreslås, att å medicinalbyråns allmänna avdelning anställes en särskild föredragande för ärenden av rättsmedicinsk eller därmed närbesläktad natur. Samtidigt härmed skulle nuvarande befattning som medicinalrådsassistent å byrån indragas. Motiveringen för denna förändring, som sammanhänger med frågan om byråindelningen, är främst att lätta arbetsbördan för medicinalbyråchefen, på vilken föredragningsskyldigheten för dessa ärenden för närvarande vilar.

I fråga om den socialhygieniska avdelningen har utredningen riktat uppmärksamheten på att 1941 års befolkningsutredning i ett den 22 november 1945 dagtecknat betänkande om förlossningsvården (SOU 1945: 50) föreslagit anställande av en arvodesavlönad läkare, som skulle tjänstgöra dels som överinspektör för förlossningsvården i dess helhet, inklusive den förebyggande mödravården, dels ock som föredragande i viktigare ärenden inom detta område. Ifrågavarande anordning hade tänkts som ett provisorium under den tid, som erfordras för en genomgående översyn av förlossningsvården i landets olika sjukvårdsområden i syfte att avhjälpa nu föreliggande brister inom denna vårdgren. Med beaktande härav och för att ej belasta överinspektören med rutinbetonade ärenden förutsattes nuvarande specialföredraganden i mödravårdsärenden skola bibehållas med oförändrat arvode. Härjämte föreslogs, att inom medicinalstyrelsen skulle anställas en heltidstjänstgörande barnmorska i lönegrad Eo 20 för att biträda dels med övervakningen av det under beredskapsperioden upplagda barnmorskeregistret, dels ock med erforderliga detaljutredningar rörande mödra- och förlossningsvårdens anordnande, barnmorskornas tjänstgöring m. m.

Utredningen begränsar sig för egen del till att konstatera, att befattningen som överinspektör för förlossningsvården allenast vore avsedd som ett provisorium för tillgodoseende av vissa uppgifter av övergående natur. Efter denna övergångstid borde de med förebyggande mödravården och öppna förlossningsvården sammanhängande ärendena kunna handläggas av en deltidsanställd specialföredragande med biträde av en barnmorska. Utredningen, som enligt direktiven i huvudsak hade att inrikta sig på planläggandet av en organisation för normala förhållanden, ansåge sig på grund härav allenast böra räkna med sistnämnda två befattningshavare för nu berörda ändamål. Dessa borde jämte föredraganden i barnavård placeras å byråns socialhygieniska avdelning. Specialföredragandena borde åtnjuta arvode enligt grunder,

80 Iiungl. Maj:ts proposition nr 67.

som i det följande angivas, medan barnmorskan tills vidare borde anställas som extra tjänsteman i 20 lönegraden.

Beträffande hälsovårdsbyrån har utredningen funnit behovet av specialföredragande vara mera svårbedömt. Utredningen yttrar härutinnan bl. a.

Å ena sidan är att märka, att antalet hälsovårdsärenden av fredsbetonad karaktär under den senaste 10-årsperioden avsevärt ökat. Det torde ock kunna förväntas, att frågor rörande bostads- och sanitetsförhållanden, näringshygien och livsmedelskontroll samt yrkeshygien efter hand komma att i allt högre grad taga byråchefens tid och uppmärksamhet i anspråk. I dessa ärenden torde dock den tekniska utredningen böra verkställas genom statens institut för folkhälsan, som för ändamålet bör förstärkas med en sanitetsingenjör och en byggnadstekniskt utbildad befattningshavare, till en början lämpligen anställda på deltid mot arvode, förslagsvis 6 000 kronor per befattningshavare. Å andra sidan kan en icke ringa lättnad i byråns arbetsbörda beräknas inträda, därest för handläggning av lagfrågor och större utredningar en särskild byrå med statistisk avdelning inrättas samt ärenden angående den slutna epidemivården överflyttas till sjukhusbyrån. En minskning i byråns arbetsmängd bör jämväl vinnas, om utredningens förslag rörande decentralisering till förste provinsialläkarna och med dem jämställda stadsläkare av beslutanderätten i vissa ärenden genomföras. Ytterligare en omständighet torde böra beaktas i detta sammanhang. Att döma av förhållandena efter förra världskriget torde en betydande nedgång av könssjukdomarnas frekvens med viss sannolikhet kunna påräknas inom en relativt nära framtid. En sådan tendens har för övrigt redan visat sig. Detta torde i sin tur giva anledning till att om något år taga behovet av den nuvarande specialföredraganden för ärenden rörande könssjukdomarnas bekämpande under omprövning. Det lärer därvid närmast bli fråga om en begränsning av vederbörande föredragandes arbetstid, men det kan också befinnas ändamålsenligt att byråchefen övertager dennes ärenden och i stället befrias från föredragningen av vissa andra ärenden. Någon ökning av antalet specialföredragande torde under sådana omständigheter icke böra nu ifrågakomma. Utredningen räknar för sin del med en deltidsanställd specialföredragande såsom normalt behov å denna byrå. Ett genomförande av medicinalstyrelseutredningens samtliga nämnda förslag synes vidare medföra en möjlighet att indraga nuvarande assistentbefattning å byrån. Detta gäller särskilt, om, på sätt utredningen i det följande föreslår, till byråns förfogande ställes en kvalificerad juridisk kraft, på vilken beredningen av mera administrativt betonade ärenden kan överlåtas i större omfattning än nu. I avbidan på närmare erfarenhet rörande behovet av medicinskt utbildad biträdespersonal å denna byrå under de närmaste åren anser sig utredningen dock icke böra för närvarande förorda indragning av nämnda befattning.

Yad angår övriga läkarbyråer (sjukhusbyrån, sinnessjukvårdsbyrån och rättspsykiatriska byrån) har utredningen icke funnit någon förändring av den medicinskt utbildade personalens sammansättning för det dåvarande påkallad. Utredningen betonar emellertid samtidigt, att behovet av dylik personal varierade allteftersom utvecklingen på hälso- och sjukvårdens område fortskrede samt att detsamma därför icke läte sig bedöma för någon längre tid framåt. Med den anställningsform, som tillämpades för denna personal — anställning tills vidare mot arvode — kunde ock en dylik bedömning utan större olägenhet undvaras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 67. 81

I anslutning härtill berör utredningen frågan om specialföredragandenas Tjänstgörings- och avlöningsförhållanden, varvid utredningen anför.

De nuvarande arvodena till specialföredragandena utgå i ett fall med 16 500 kronor, avseende heltidstjänstgöring, i tre fall med 7 200 kronor, avseende en tjänstgöring om 51/2 timmar, varav 3'A timmar å tjänsterummet, i ett fall med 5 300 kronor för 4 timmars tjänstgöring, varav 2 timmar å tjänsterummet, samt i återstående fall med 3 60Ö kronor, avseende en tjänstgöring av minst 2 timmar enligt medicinalstyrelsens närmare bestämmande. Det högsta arvodet, som uppbäres av föredraganden för ärenden rörande könssjukvården och nära överensstämmer med medicinalråds slutlön, inklusive rörligt tillägg och kristillägg, torde ha utmätts med tanke på de speciella krav, som förelågo vid befattningens inrättande (år 1944). De övriga arvodena ha ursprungligen stått i visst förhållande till medicinalrådens begynnelselöner. Under krisåren ha de emellertid — såsom utgörande ersättning för bisysslor -— icke undergått förhöjning i samma mån som sistnämnda löner, inberäknat rörligt tillägg och kristillägg, varför proportionen mellan arvodesbeloppen och lönerna förskjutits till arvodestagarnas nackdel. Bifalles medicinalstyrelseutredningens förslag om överflyttning av medicinalråden å civila avlöningsreglementets löneplan C, lönegrad 7, blir skillnaden ännu större. En reglering uppåt av arvodesbeloppen synes därför skälig. 1 samband därmed torde en mindre jämkning av den för de deltidsanställda arvodestagarna gällande arbetstiden böra vidtagas. Utredningen föreslår för sin del, att deltidsarvodena fixeras till 8 400, 6 000 och 4 200 kronor, varvid utredningen räknat med en arbetstid av omkring 5, 0V2 och 2V2 timmar dagligen.

För de till sjukhusbyrån knutna befattningarna såsom byråinspektör och biträdande byråinspektör (för sjuksköterskeviisendet) föreslås jämväl viss löneförbättring. Till stöd härför yttrar utredningen följande.

Arbetsfördelningen mellan de å lasarettsbyrån (sjukhusbyrån) tjänstgörande sjuksköterskorna har provisoriskt fastställts i huvudsak så, att byråinspektören under byråchefen handlägger ärenden rörande sjuksköterskeutbildningen samt sjuksköterskornas arbetsförhållanden och tjänsteverksamhet inom distriktsvården, medan den biträdande byråinspektören i motsvarande omfattning föredrager ärenden rörande sjuksköterskebyråerna och den kvinnliga sjukvårdspersonalen i den slutna vården samt har överinseendet över sjuksköterskeregistret ävensom, i mån av tid, biträder byråinspektören med övriga förekommande göromål. Mot denna uppdelning, som företrädesvis har sin grund i de nuvarande befattningshavarnas föregående utbildning och erfarenhet, kan möjligen invändas, att det ur saklig synpunkt hade legat närmare till hands att låta byråinspektören svara för handläggningen av ärenden rörande sjuksköterskeutbildningen och sjukvårdspersonalen i den slutna vården såsom omfattande det mest krävande arbetet och låta den biträdande inspektören handlägga ärenden rörande bland annat distriktsvården. A andra sidan har utredningen räknat med att den biträdande inspektören även i fortsättningen skall handhava övervakningen av sjuksköterskeregistret, en uppgift som närmast anknyter till den slutna vården. Anledning synes utredningen därlbr icke föreligga att rubba på den nuvarande ordningen. Arbetsfördelningen mellan ifrågavarande befattningshavare torde instruktionsmässigt icke böra på annat sätt fastslås än att den biträdande byråinspektören skall vara skyldig att i den omfattning, som generaldirektören bestämmer, föredraga ärenden rörande sjuksköterskeväsendet eller eljest fullgöra på byråinspektören ankommande åligganden. Utredningen, som utgår från att båda befattningshavarna mer eller mindre regelbundet komma att fungera som föredragande,

Bibana till riksdagens protokoll 1047. 1 samt. Nr 67. 2101 40 6

82 Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

anser det för sin del rimligt, att den biträdande byråinspektören placeras i något högre lönegrad än den nu provisoriskt fastställda, förslagsvis i lönegrad Eo 20. Härjämte vill utredningen ifrågasätta, huruvida icke byråinspektöreu med hänsyn till den betydelse för sjukvården, som befattningen måste tillmätas, bör placeras i 24 lönegraden i likhet med vad fallet är beträffande t. ex. vissa byråinspektörsbefattningar i socialstyrelsen.

Beträffande behovet av personal med juridiskt-administrativ utbildning yttrar utredningen.

Det med utvecklingen och antalet nytillkommande specialföredragande stegrade behovet av juridiskt-administrativt biträde å läkarbyråerna har under det senaste decenniet nästan uteslutande tillgodosetts genom anställande av ett ökat antal amanuenser. Redan tidigare har utredningen framhållit, att detta tillvägagångssätt enligt vad erfarenheten utvisat icke varit till fyllest, när det gällt att bedöma förekommande ärenden ur allmänt administrativa synpunkter eller att taga ställning till mera omfattande eller svårlösta frågor. Utredningen har också för tillgodoseende av detta behov föreslagit inrättande av särskilda, för hela styrelsen gemensamma befattningar (administrativa överdirektören och lagbyråchefen).

Emellertid har å vissa byråer, företrädesvis medicinal- och läsår ettsbyråerna, ett allt starkare behov av kvalificerad juridiskt-administrativ sakkunskap gjort sig gällande även vid handläggningen av mera löpande ärenden. Detta torde till väsentlig del få ses mot bakgrunden av den kraftigt stegrade statliga bidragsverksamheten på hälso- och sjukvårdens område samt den därav följande reglerande och kontrollerande verksamheten. Beträffande nämnda två byråer tillkommer därjämte en särskild omständighet att beakta i förevarande sammanhang. I annat sammanhang har utredningen starkt understrukit angelägenheten av att styrelsens inspektions- och konsultationsverksamhet å hälso- och sjukvårdens område intensifieras. Utredningen har i sådant syfte räknat med att vardera av cheferna för medicinal- och sjukhusbyråerna kommer att under olika perioder befinna sig på resor i skilda delar av landet under sammanlagt 8—12 veckor om året. För att möjliggöra detta synes det utredningen nödvändigt att å vardera byrån finnes tillgänglig, en kvalificerad kraft, som är väl insatt i det löpande arbetet och automatiskt kan övertaga handläggningen, inklusive föredragningen, av rutinärenden under chefens frånvaro. Med hänsyn till det sålunda anförda vill utredningen föreslå, att förste byråsekreterartjänsterna å dessa byråer förändras till byrådirektörsbefattningar i 28 lönegraden. I den omfattning generaldirektören efter samråd med byråchefen finner lämpligt bör åt innehavarna av dessa befattningar även mera regelmässigt anförtros föredragningen av viss eller vissa grupper ärenden. Byrådirektören å medicinalbyrån torde samtidigt böra fungera som administrativt sammanhållande kraft i fråga om handläggningen av de till byrån hörande ärenden, som angå landstingens och icke-landstingsstädernas socialhygieniska verksamhet. Ur denna synpunkt skulle det vara önskvärt, om för befattningen kunde förvärvas en med nyssnämnda verksamhets administrativa sidor väl förtrogen tjänsteman. Slutligen vill utredningen icke underlåta att i detta sammanhang betona, att rekryteringen av juristtjänsterna i ett verk av medicinalstyrelsens karaktär städse måste vålla särskilda svårigheter. Inrättandet av två byrådirektörsbefattningar bör emellertid enligtutredningens mening vara ägnat att i väsentlig grad underlätta en tillfredsställande rekrytering av juridiskt-administrativa krafter i styrelsen.

Å vardera av nu nämnda byråer, som förutom byråchefen komma att inrymma 3—4 föredragande utan juridiskt-administrativ utbildning, bör tillika finnas en ordinarie byråsekreterare i lönegrad A 21. I förhållande till nuva­

Kungl. Maj:ts proposition nr 67. 83

rande organisation innebär detta, att å lasarettsbyrån (sjukhusbyrån) skulle tillkomma en byråsekreterartjänst. Denna förändring är påkallad icke minst med hänsyn till det ökade behovet av juridiskt utbildad kraft å byråinspektörens avdelning, där bland annat frågor om reglering av kommunala sjukskötersketjänster i löne- och pensionshänseende handläggas. För vardera byrån kräves härjämte biträde av en å två amanuenser.

Behovet av juridiskt utbildad personal å hälsovårdsbyrån har under senare år tillgodosetts allenast genom en byråsekreterare (A 21) och en halvtidsamanuens. Så som utvecklingen på hälsovårdens område hittills gestaltat sig, har detta visat sig icke vara till fyllest. Medicinalstyrelsen hemställde därför i skrivelse till Kungl. Maj:t den 14 september 1945 om medel för anställande tills vidare av en jurist med arvode, motsvarande lön i 26 lönegraden, i stället för den nuvarande halvtidsamanuensen. Ifrågavarande befattningshavare skulle dels fungera som sekreterare samt fullgöra vissa andra mera kvalificerade göromål åt det under medicinalstyrelsens överinseende stående gengasforskningsrådet, dels ock biträda å hälsovårdsbyrån vid handläggningen av det förhållandevis stora antal ärenden rörande tillämpningen av hälsovårdsstadgan, byggnadsstadgan och epidemilagen m. m., vari regeringsrätten infordrar medicinalstyrelsens utlåtande. Den nuvarande byråsekreteraren skulle i övrigt biträda å byråns kansli. Kungl. Maj:t har genom beslut den 9 november 1945 såtillvida bifallit denna framställning som medicinalstyrelrelsen bemyndigats att under budgetåret 1945/46 å hälsovårdsbyrån anställa en sekreterare mot ett arvode av 930 kronor för månad, motsvarande avlöning i lönegrad Eo 24.

Utredningen finner det för sin del mindre sannolikt, att forskningsverksamheten rörande förgiftningsfaran i samband med användningen av gengas (eller annan koloxid) i fortsättningen blir av sådan art och omfattning, att den kan tillmätas avgörande inflytande på frågan om förstärkning av den juridiskt-administrativa personalen å hälsovårdsbyrån. I betraktande av svårighetsgraden och omfattningen av hälsovårdsbyråns arbetsbörda i allmänhet synes det emellertid utredningen rimligt, att hälsovårdsbyrån tilldelas det administrativa stöd för handläggning av löpande ärenden, som en förste byråsekreterarbefattning utgör. Tillräckliga skäl torde dock knappast föreligga att placera denna i högre löneställning än 24 lönegraden. I den mån behov av ytterligare juridiskt utbildad arbetskraft förefinnes å byrån, bör detta kunna tillgodoses genom anlitande av amanuenser; utredningen räknar tills vidare med en sådan amanuens. Vid bifall till utredningens förslag bör alltså nuvarande befattning som byråsekreterare överflyttas till annan byrå, där sådan befattning erfordras.

Å sinnessjuk vårdsby rån och dess rätt spsykiatri ska avdelning tjänstgöra för närvarande en förste byråsekreterare (A 24) samt en heloch en halvtidsamanuens. Enligt ett av medicinalstyrelsen år 1945 framlagt förslag erfordras en betydande utbyggnad av sinnessjuk- och sinnesslövården. Härjämte har man att räkna med en fortskridande utveckling av den psykiska bama- och ungdomsvården, till vilken staten från och med innevarande budgetår lämnar bidrag. Antalet rättspsykiatriska ärenden visar samtidigt en stadig tendens att stiga. Den omständigheten, att eu särskild organisation inrättats för verkställande av erforderliga rättspsykiatriska undersökningar, kan jämväl beräknas medföra ökade krav på juridiskt-administrativ sakkunskap. Med hänsyn härtill finner utredningen rimligt att den nya byrå, på vilken handläggningen av de rättspsykiatriska ärendena enligt utredningens förslag skulle ankomma, förses med en ordinarie befattning som byråsekrcteraro i lönegraden A 21. Till vardera byråns förfogande torde härjämte böra

84 Kungl. ilaj:ts proposition nr 67. ställas en amanuens. I den mån överinspektören för sinnessjukvården och inspektören för sinnesslövården m. m. i egenskap av föredragande äro i behov av juridiskt-administrativt biträde för upprättande av expeditioner m. m., torde detta i första hand böra tillhandahållas av sinnessjukvårdsbyrån.

I huvudsak innebär utredningens förslag alltså, att två förste byråsekreterartjänster (A 24) utbytas mot två byrådirektörstjänster (A 28), att en arvodesbefattning som förste byråsekreterare uppföres på ordinarie stat (i lönegrad A 24) samt att antalet ordinarie byråsekreterarbefattningar (A 21) ökas från två till tre.

Utredningen erinrar slutligen om att jämlikt medgivande av Kungl. Maj:t den 17 mars 1944 må hos medicinalstyrelsen (sinnessjukvårdsbyrån) tills vidare vara anställd en byggnadsinspektör mot ett arvode av 11200 kronor för år. Denne inspektör skall enligt en av Kungl. Maj:t samma dag fastställd instruktion biträda medicinalstyrelsen och vederbörande sjukhusdirektioner vid vården av de fastigheter, som stå under medicinalstyrelsens förvaltning. Han skall därvid hava närmaste överinseendet och tillsynen över dessa fastigheter samt förbereda frågor, som gälla byggnadernas underhåll. Byggnadsinspektören åligger bland annat att biträda vederbörande sjukhusdirektioner vid sådan årlig syn, som avses i 21 § sinnessjukvårdsstadgan, och upprätta instrument över besiktningen, samt att, när så erfordras, verkställa av- och tillträdessyner å tjänstebostäder och tillse, att enhetliga regler till dessas underhåll följas. Innehavare av ifrågavarande befattning förordnas av Kungl. Maj:t. Arvodet till densamma bestrides för närvarande från medicinalstyrelsens delfond av statens allmänna fastighetsfond.

Då denna befattning tillsatts först i april 1945, har någon större erfarenhet rörande avvägningen av befattningshavarens göromål ännu icke vunnits. Enligt utredningens mening kunna vissa skäl anföras för att åtminstone i viss utsträckning å ifrågavarande befattningshavare överlåta föredragningen av ärenden rörande underhåll och renovering av statens sinnessjukhus ävensom angående ny-, till- och ombyggnad av ekonomibyggnader. Å andra sidan vore det icke uteslutet, att en dylik föredragningsskyldighet skulle för byggnadsinspektören medföra alltför stor bundenhet vid tjänsterummet till men för hans egentliga uppgift. Närmare erfarenhet rörande dennes nuvarande arbetsbörda syntes utredningen därför böra avvaktas, innan frågan om utvidgning av byggnadsinspektörens befogenheter upptoges till omprövning. Utredningen har under sådana förhållanden icke heller ansett sig böra ifrågasätta någon ändring av befattningshavarens anställnings- eller löneförhållanden.

Yttranden över medicinalstyrelseutredningens förslag.

Utredningens förslag angående den medicinskt utbildade personalen har i allmänhet icke föranlett erinran vid remissbehandlingen. Från några håll, särskilt från medicinalstyrelsens sida, har dock framförts önskemål om jämkningar i vissa hänseenden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 67. 85

Medicinalstyrelsen föreslår sålunda bland annat, att för föredragning av rättspsykiatriska ärenden inrättas eu medicinalrådsbefattning i lönegrad Eo 30. Styrelsen anför till stöd härför i huvudsak följande.

Såsom i betänkandet framhållits visar antalet rätts- och socialpsykiatriska ärenden en stadig tendens att stiga. Ökningen har från 1944 till 1945 uppgått till 510 inkommande ärenden. De av 1946 års riksdag beslutade ändringarna i abortlagen torde komma att ytterligare öka antalet hithörande ärenden. — Den i betänkandet föreslagna personalorganisationen för ifrågavarande byrå hade kunnat räcka för den arbetsmängd, som förelåg år 1944, men förslår icke för den betydligt större börda, som kan väntas år 1946 och senare år. Medicinalstyrelsen nödgas därför föreslå, att den av de sakkunniga upptagne biträdande föredraganden med ett arvode av 8 400 kronor utbytes mot en heltidstjänstgörande befattningshavare.

Denne befattningshavare skulle ha att granska rättspsykiatriska utlåtanden, avgivna av överläkare i lönegrad A 28 eller A 27, vilka därjämte äro berättigade till hyresersättning. Då innehavare av befattningen måste äga förutsättningar att kontrollera nyssnämnda överläkares arbete, torde lägre löneställning än lönegrad Eo 30 icke böra ifrågakomma. Befattningshavaren torde böra benämnas extra ordinarie medicinalråd.

Därest en extra ordinarie medicinalrådsbefattning inrättas på sätt styrelsen nu föreslagit, borde en biträdande föredragande med en daglig tjänstgöringstid av 2!/ä timmar tills vidare kunna fullgöra de arbetsuppgifter, som icke medhinnas av de båda heltidsanställda föredragandena. Medicinalstyrelsen tillstyrker därför de sakkunnigas förslag i denna del. Utvecklingen går emellertid så fort när det gäller denna byrå, att det mycket snart kan bli nödvändigt att utöka denne befattningshavares tjänstgöringstid.

Vidare anser styrelsen erforderligt, att å sinnessjukvårdsbyrån inrättas en befattning som medicinalrådsassistent. Styrelsen yttrar härutinnan.

Arbetsbördan för chefen för sinnessjukvårdsbyrån har visat en oavbruten ökning i samma mån som sinnessjukvården utbyggts. Belysande för storleken av denna utbyggnad är i viss mån, att medeltalet vårdade på statens sinnessjukhus, som år 1935 utgjorde 17 704, år 1944 ökat till 21 384. För att bereda sinnessjuk vårdsby råchef en lättnad i arbetsbördan har det under senare år varit nödvändigt för medicinalstyrelsen att bevilja honom upprepade partiella tjänstledigheter, varjämte Kungl. Maj:t år 1946 medgivit tillfälligt anställande av en medicinalrådsassistent å byrån. Då denna utväg visat sig lämplig, finner medicinalstyrelsen det nödvändigt att å byrån definitivt inrättas en befattning av nu nämnt slag. Denne befattningshavare borde dels självständigt föredraga vissa ärenden av mindre komplicerad beskaffenhet och dels biträda byråchefen vid beredningen av större ärenden. Hans dagliga arbetstid torde till en början kunna bestämmas till 3'/2 timmar, varvid ersättningen i enlighet med de sakkunnigas principförslag borde bestämmas till ett arvode av 6 000 kronor för år.

Beträffande den medicinskt utbildade personalen förordar medicinalstyrelsen i övrigt ingen annan ändring i utredningens förslag än att dels medicinalrådsassistenten å hälsovårdsbyrån, vars arbete till avsevärd del är av statistisk natur, överflyttas till den föreslagna statistiska avdelningen, dels ock all ifrågavarande personal tilldelas en gemensam benämning, förslagsvis assessor eller medicinalassessor. Till frågan om den av befolkningsutredningcn föreslagna överinspektören för förlossningsvården har medicinalstyrelsen förklarat sig vilja senare återkomma.

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 67. Allmänna lönenämnden är för sin del icke beredd att tillstyrka högre placering för en heltidsanställd föredragande i rättspsykiatri, därest en sådan skulle erfordras, än lönegrad Eo 28. I annat fall skulle å byrån komma att finnas två tjänster i byråchefsgrad, vilket ur organisatorisk synpunkt icke vore lämpligt. Lönenämnden anser sig vidare icke kunna biträda medicinalstyrelsens förslag till gemensam benämning av styrelsens medicinskt utbildade specialföredragande och assistenter, enär assessorstiteln eniigt hävdvunnen praxis plägat förbehållas juridiskt eller administrativt utbildade befattningshavare. Riksräkenskapsverket har ej framfört annan erinran än att ämbetsverket finner det vara tveksamt, om benämningen assessor eller medicinalassessor bör användas för vissa medicinskt utbildade befattningshavare inom medicinalstyrelsen. Svenska psykiatriska jöreningen anser arvodesanställning lämplig för den biträdande föredraganden i rättspsykiatri, så länge denna disciplin befunne sig i ett prövostadium och befattningen kunde innehavas såsom bisyssla. Föreningen ifrågasätter dock, huruvida läkare med avsedd kompetens alltid vore tillgänglig på orten. Det föreslagna arvodet synes föreningen otillräckligt för att intressera lämplig läkare att under längre tid uppehålla befattningen. Föreningen finner härjämte det föreslagna personalbeståndet på sinnessjukvårdsbyrån märkligt litet i betraktande av att denna byrå bland annat vore överstyrelse för den statliga sinnessjukvarden, såvitt rörde vård- och byggnadsfrågor. I

I fråga om byråinspektörens avdelning av sjukhusbyran finner medicinalstyrelsen såväl de föreslagna löneställningarna som antalet befattningshavare otillfredsställande. Styrelsen utvecklar sina synpunkter härutinnan sålunda. Byråinspektörens avdelning utgör medicinalstyrelsens organ för handläggning av alla ärenden, vilka angå sjuksköterskornas utbildning, arbetsförhållanden och tjänsteverksamhet. Antalet sjuksköterskor i landet uppgår till omkring 15 000, varav 10 000 i aktivt hälso- och sjukvårdsarbete. Redan denna siffra torde ge en antydan om att arbetsbördan för ifrågavarande avdelning är av betydande omfattning. Härtill kommer, att rekryteringen av erforderligt antal sjuksköterskor för den snabbt växande hälso- och sjukvårdsorganisationen i landet under de närmaste 10—15 åren torde komma att bli ett av medicinalstyrelsens allvarligaste och mest svarlösta problem. För att detsamma skall kunna bemästras torde många omfattande åtgärder erfordras från styrelsens sidä. Beträffande löneställningen kan styrelsen med hänsyn till byråinspektörens omfattande föredragningsskyldighet icke anse riktigt, att hon placeras lägre än i 26 lönegraden. Styrelsen vill härvid erinra om att 1945 års riksdag på förslag av Kungl. Maj:t beslutat uppflyttning av byråinspektören för barnavårdsärenden hos socialstyrelsen till 28 lönegraden. Enligt medicinalstyrelseutredningens förslag, vilket styrelsen tillstyrker, skulle även biträdande byrainspektören betros med egen föredragningsskyldighet. Med hänsyn härtill torde lägre löneställning för denna befattningshavare än i lönegrad Eo 22 icke böra ifrågakomma. X samband härmed föreslår medicinalstyrelsen, att tjänste-

Kungl. Maj-.ts proposition nr 67. 87

benämningarna för ifrågavarande befattningshavare ändras till första byråinspektör och byråinspektör.

Yad antalet befattningshavare angår får medicinalstyrelsen framhålla, att den närmaste skötseln av det mycket omfattande sjuksköterskeregistret vilket såsom de sakkunniga föreslagit torde böra stå under biträdande byråinspektörens övervakning — kräver flera befattningshavare än det kanslibiträde, som de sakkunniga tänkt sig. Härför erfordras enligt styrelsens uppfattning en befattningshavare med sjuksköterskeutbildning, vilken torde böra ges samma löneställning som hittills tillkomma föreståndaren för detta register, nämligen i lönegraden Eo 16.

Medicinalstyrelsen får vidare erinra om att till styrelsens beredskapsavdelning under senare år varit knuten en särskild föredragande för ärenden rörande sjukgymnaster. Het är icke osannolikt, att denna kår kommer att få en ökad användning i sjukvårdsarbetet, framför allt när det gäller behandling av barnförlamningsfall. På grund härav och de gynnsamma erfarenheterna av att ha en särskild föredragande för ifrågavarande grupp av ärenden föreslår styrelsen, att ifrågavarande befattningshavare nu överflyttas till byråinspektörens avdelning. Hon torde tills vidare kunna fullgöra sina uppgifter med en daglig tjänstgöringstid av en timme, vid vilket förhållande ersättningen torde kunna utgå i form av ett årsarvode, bestämt av Kungl. Maj :t, å 1 200 kronor.

Slutligen förordar styrelsen, under hänvisning till barnmorskeärendenas nära samband med sjuksköterskeärendena, att den av utredningen föreslagna barnmorskan i lönegrad Ex 20 placeras å byråinspektörens avdelning i stället för å medicinalbyråns socialhygieniska avdelning.

Allmänna lönenämnden har intet att erinra mot en uppflyttning av byråinspektören från A 22 till A 24. Däremot kan lönenämnden icke tillstyrka, att den biträdande byråinspektören, som för närvarande är placerad i Eo 17, uppföres i högre lönegrad än Eo 18. Därest stadigvarande behov skulle föreligga av ett sjuksköterskeutbildat biträde för sjuksköterskeregistret, borde detta enligt nämndens uppfattning placeras i lönegrad Eo 15.

Statskontoret godtager utredningens förslag med den jämkningen, att den biträdande byråinspektören, i avvaktan på resultatet av utredningen rörande sjuksköterskornas löneförhållanden, borde bibehållas vid sin nuvarande placering.

Svensk sjuksköterskeförening påyrkar inrättande av ytterligare en biträdande byråinspektörsbefattning, som skulle inneha specialkompetens på sinnessjukvårdens område. Föreningen yttrar härutinnan i huvudsak följande.

Med den knapphet på personal och den svårighet, som föreligger beträffande rekryteringen bland annat på grund av de låga befolkningssiffrorna i berörda åldrar, anser föreningen behovet av inspektion vid sjukstugor, lasarett, sinnessjukhus och andra sjukvårdsanstalter synnerligen framträdande. För närvarande pågå livliga diskussioner om effektivisering av sjukvårdsarbetet, varigenom man hoj^pas kunna nedbringa samtliga personalgruppers arbetstid till en normal sådan (8 timmar) utan att sjukvården härav blir lidande, vare sig i fråga om den läkarna åvilande behandlingen eller den sjukvårdspersonalen tillkommande dagliga vården av patienterna. Föreningen anser det vara av fundamental betydelse, att i denna brytningstid inspektion i större omfattning än hittills fuligöres av befattningshavare med byråinspektörernas för sjuksköterskeväsendet kunskaper och erfarenhet. För närvarande

88 Kungl. Maj.ts proposition nr 67.

sker denna byråinspektörernas inspektion nästan uteslutande å kroppssjukhusen, sjuksköterskeskolorna och i den öppna sjukvården. Även sinnessjukhusen äro emellertid i stort behov av kontinuerlig inspektion, bland annat för ett rationellt fördelande av arbetsuppgifterna.

Utredningen föreslår fasthållandet vid nuvarande organisation — dock med lönereglering uppåt för byråinspektören samt den biträdande byråinspektören. Byråinspektören skall även vara föredragande inom avdelningen för socialhygien. Med utgångspunkt från tidigare förslag, nämligen att förenämnda barnmorska även skall inneha sjuksköterskekompetens och kunna vara behjälplig med ärenden även av detta slag, får föreningen föreslå ytterligare en biträdande byråinspektörsbefattning inom sjukhusbyrån. Denna byråinspektör skulle inneha specialkompetens inom sinnessjukvården samt åläggas inspektionen vid sinnessjukhusen beträffande arbetsorganisationen m. m. å vårdavdelningarna. Vid jämförelse med befattningshavare med likartad arbetsuppgift i socialstyrelsen bör byråinspektören inom sjukhusbyrån avlönas enligt A 26 samt biträdande byråinspektörerna (vari inräknas barnmorskan-sjuksköterskan) enligt Eo 22.

Rörande den juridiskt-administrativa personalen understryker medicinalstyrelsen utredningens uttalande därom, att förstärkningen av denna personal under det senaste årtiondet nästan uteslutande skett genom anställande av amanuenser, vilket nödgat styrelsen att anförtro denna personal uppgifter av delvis mycket kvalificerad art. En förbättring av löneställningen för vissa hithörande befattningar vore på grund härav mycket angelägen.

Styrelsen betonar vidare, att arbetsbördan å styrelsens samtliga byråer numera innehölle så många moment av kvalificerat administrativ art, att det finge anses uteslutet, att den juridiskt-administrative överdirektören och cheferna för de båda administrativa byråerna skulle medhinna att ägna alla dylika ärenden tillräcklig uppmärksamhet. Utredningens förslag om inrättande av administrativa byrådirektörsbefattningar å vissa byråer hälsades därför av styrelsen med stor tillfredsställelse. Styrelsen kunde dock icke helt dela de sakkunnigas uppfattning, att byrådirektörerna regelmässigt skulle uppehålla fackbyråchefsbefattningarna vid förfall för de ordinarie byråcheferna. Då det dagliga arbetet innehölle ett stort antal ärenden av exklusivt facklig natur, borde vid förfall för byråcheferna vikariatsfrågan lösas så, att en uppdelning skedde av ärendena mellan den främste assessorn å byrån och den främste administrative befattningshavaren. Nu anförda omständighet minskade ej behovet eller värdet av den av de sakkunniga föreslagna anordningen.

Styrelsen uttalar därjämte, att ett bifall till styrelsens förslag om inrättande av en socialhygienisk byrå nödvändiggjorde, att den nuvarande förste byråsekreterartjänsten i lönegrad A 24 å medicinalbyrån bibehölles. Härutöver erfordrades, såsom de sakkunniga föreslagit, en amanuens å denna byrå. Då den för sjukhusbyrån avsedde byråsekreteraren helt erfordrades för byråinspektörens avdelning, borde en av amanuensbefattningarna å byrån förändras till en byråsekreterartjänst, som dock till en början kunde placeras i lönegrad Eo21.

I övrigt har styrelsen godtagit utredningens förslag i förevarande hän­

Kungl. Maj-.ts proposition nr 67. 89

seende med betonande av att den stigande arbetsbördan inom styrelsen snart nog kunde nödvändiggöra ytterligare förstärkningar.

Statskontoret anser sig icke kunna tillstyrka, att förste byråsekreterartjänsterna å vissa fackbyråer utbytas mot byrådirektörsbefattningar i lönegrad A 28, vilket förslag främst syntes vara dikterat av en önskan att underlätta rekryteringen av juristtjänsterna inom styrelsen.

Allmänna lönenämnden finner viss tvekan kunna råda i senast berörda hänseende men vill dock icke motsätta sig utredningens förslag.

Statens organisationsnämnd finner för sin del icke möjligt att av handlingarna i ärendet avgöra, huruvida den föreslagna personalbesättningen å styrelsens olika byråer och avdelningar är lämpligt avvägd med hänsyn till behovet. Härför krävdes en genomgående organisationsundersökning. Besparingsberedningens delegation för organisationsundersökningar hade visserligen år 1942 utfört en viss sådan undersökning inom styrelsen, men denna undersökning hade i huvudsak endast berört biträdespersonalens arbete, under det att det mera kvalificerade arbetet lämnats å sido, bland annat på grund av medicinalstyrelseutredningens då pågående undersökning. Erfarenheterna från organisationsundersökningarna inom statsförvaltningen hade visat, att icke oväsentliga besparingar vore möjliga, om en noggrann genomgång av arbetsorganisationen ägde rum. En sådan undersökning, omfattande allt inom medicinalstyrelsen förekommande arbete, syntes följaktligen böra äga rum, innan nya ordinarie tjänster inrättades i den omfattning, som i ärendet föreslagits.

Civila statsförvaltningens tjänstemannaförbund (OST) anför följande allmänna synpunkter.

Sedan medicinalstyrelsens nuvarande organisation tillkom år 1915 har utvecklingen —- såsom fallet varit med de flesta andra centrala ämbetsverk — medfört betydande förändringar i ämbetsverkets arbetsuppgifter. Dessa förändringar, som främst bestått i en kraftigt ökad arbetsvolym, ha emellertid icke föranlett därav påkallade förändringar i ämbetsverkets organisation. En följd härav har blivit, att personalen blivit hårt pressad. Ur personalsynpunkt är det därför ett angeläget önskemål, att en omorganisation av ämbetsverket snarast kommer till stånd.

Förbundet finner medicinalstyrelsens yttrande över betänkandet vara i stort sett väl ägnat att bereda ämbetsverket möjligheter att på ett tillfredsställande sätt fullgöra sina arbetsuppgifter. I vissa fall torde dock en utökning eller uppflyttning i lönegrad av tjänsterna å de olika byråerna bliva ofrånkomlig.

Yidare finner förbundet, att tillräcklig hänsyn icke tagits till det förhållandet att ämbetsverkets byråchefer till sitt förfogande måste äga tillgång till juristpersonal för kvalificerade arbetsuppgifter. Dessa jurister ha i allmänhet föreslagits placerade i så låga lönegrader, att ämbetsverket riskerar att äventyra rekryteringen till dessa tjänster.

Den föreslagna benämningen assessor för vissa läkartjänster finner förbundet vara mindre tilltalande. Denna tjänstebenämning synes böra förbehållas befattningshavare med juridisk utbildning.

Härutöver betonar förbundet, att ett bibehållande av förste byråsekreterarbefattning på medicinalbyrån vore nödvändigt för fullgörandet av byråns arbete, även om en administrativ byrådirektörsbefattning inrättades.

90 Kungl. Maj.ts proposition nr 67.

I fråga om byggnadsinspektörsbef attningen framhåller medicinalstyrelsen, att hittills vunna erfarenheter redan givit vid handen, att till denna befattning hörande göromål vore av den omfattning, att de icke kunde medhinnas av endast en befattningshavare. Det vore därför styrelsens avsikt att inom en nära framtid hos Kungl. Maj:t hemställa om inrättande av även en biträdande byggnadsinspektörsbefattning. Denne befattningshavare komme styrelsen att föreslå till placering i lönegrad Eo 21. De sakkunnigas förslag beträffande den redan inrättade byggnadsinspektörsbefattningen borde såtillvida jämkas, att denne befattningshavare bereddes pensionsrätt genom anställning i extra ordinarie befattning med placering i 26 lönegraden.

Allmänna lönenämnden åter anser skäl för närvarande icke föreligga att överföra ifrågavarande befattning till extraordinarie stat.

Senare framställning' av medicinalstyrelsen och yttranden däröver.

I detta sammanhang torde jag få anmäla en av medicinalstyrelsen i promemoria den 16 november 1946 gjord framställning om anvisande av medel för nästa budgetår för bekämpande av råttor.

Styrelsen erinrar om att av 1945 års riksdag (skrivelse nr 486) anvisats ett anslag av 40 000 kronor till utrotning av råttor, vilket anslag ställts till styrelsens förfogande för bedrivande av försöksverksamhet på området i enlighet med ett av statens livsmedelskommission i skrivelse den 16 juni 1944 framlagt förslag. För handhavandet av verksamheten hade hos styrelsen under tiden den 1 oktober 1945—30 september 1946 varit anställd en särskild konsulent med ett arvode av 10 000 kronor. Verksamheten hade förlagts till vissa kommuner i Värmlands län. Såsom resultat av försökskampanjen hade erhållits en mycket kraftig decimering av råttbeståndet. Medan fastigheterna i de områden, där utrotningsförsöken utförts, före försökens början varit besvärade av råttor eller möss i en utsträckning, som inom de olika kommunerna växlat mellan 51 och 100 %>, hade efter avslutat arbete i de skilda kommunerna mellan 81 och 98,5 % av fastigheterna varit fria från råttor. Den propaganda, som bedrivits för råttsäkring av byggnader, för vilken visst statligt bidrag kunde utlovas, hade däremot praktiskt taget blivit utan resultat.

Som sammanfattande omdöme beträffande verksamheten uttalar styrelsen, att en sakkunnigt ledd och konsekvent genomförd utrotningskampanj mot råttor kunde, därest den omfattade tillräckligt stora områden, väntas medföra en mycket kraftig decimering av råttbeståndet. I den mån kunskapen om tillvägagångssättet och möjligheterna för en råttutrotningskampanj ökade i landet syntes råttutrotningen liksom annat hälsovårdsarbete helt och hållet böra bli en kommunal angelägenhet. För närvarande saknades dessa förutsättningar i de flesta kommuner. Det torde därför tills vidare böra ankomma på staten att bedriva upplysning på detta område. En centralt ledd propaganda och upplysningsverksamhet syntes vara väl ägnad att undanröja stora hälsorisker och att rädda högst betydande ekonomiska värden för landet;

Kungl. Maj:ts proposition nr 67. 91

De goda resultat, som kunnat konstateras vid den företagna försöksverksamheten, finge till stor del tillskrivas det förhållandet, att den kunnat bedrivas under ledning av en på området skolad och erfaren person, som helt kunnat ägna sig åt denna hälsovårdsangelägenhet. Ett fortsatt och utvidgat råttbekämpande syntes under de närmaste åren icke kunna komma till stånd eller i varje fall icke ge tillfredsställande resultat med mindre än tillgång funnes till central expertis. Med hänsyn härtill anser styrelsen nödvändigt, att för ändamålet hos styrelsen anställes en konsulent med ett arvode av 11 000 kronor för år. För konsulentens resor och för expenser för verksamheten bör enligt styrelsen beräknas 5 000 respektive 3 000 kronor. Styrelsen har vidare ansett berättigat, att de kommuner, som under de närmaste åren anordnade effektiva råttutrotningskampanjer, finge ett statligt bidrag härför samt skisserat vissa riktlinjer härutinnan. Medelsbehovet för ifrågavarande statsbidrag uppskattar styrelsen till förslagsvis 10 000 kronor under nästa budgetår. Yidare borde för upplysningsverksamhet beräknas ett belopp av 10 000 kronor. I enlighet härmed föreslår styrelsen, att för nästa budgetår till bekämpande av råttor anvisas ett förslagsanslag av sammanlagt (11 000 + 5 000 + 3 000 + 10 000 + 10 000) 39 000 kronor.

Över medicinalstyrelsens förslag ha yttranden avgivits av statskontoret, statens institut för folkhälsan, statens livsmedelskommission samt styrelserna för svenska landskommunernas förbund och svenska stadsförbundet. I yttrandena har genomgående vitsordats, att behov föreligger av planmässiga och intensifierade åtgärder för bekämpande av råttor särskilt pa landsbygden. I yttrandena råder vidare enighet därom, att effektiva och tillräckligt brett lagda åtgärder på området icke torde kunna ernås utan medverkan från statens sida. Medicinalstyrelsens förslag om anställande av en särskild konsulent för central ledning av verksamheten har sålunda genomgående tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Däremot har en statsbidragsgivning till kommunerna enligt de av medicinalstyrelsen föreslagna grunderna avstyrkts av svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas förbund.

Föredraganden.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, innebär medicinalstyrelseutredningens förslag allenast smärre jämkningar i den nuvarande organisationen, såvitt angår den medicinskt utbildade personalen av biträdande karaktär. Anledningen härtill är, att den medicinska sakkunskapen under det senaste decenniet tillgodosetts relativt väl genom anställande mot arvode av s. k. specialföredragande, efter hand som utvecklingen så påkallat. Utredningen utgår från att denna form av förstärkning skall så långt sig göra låter anlitas även framdeles, i den mån behov uppkommer av ytterligare medicinskt utbildad personal. Jag delar i princip utredningens uppfattning härutinnan men vill samtidigt framhålla, att redan nu föreliggande förhållanden synas kräva en komplettering av utredningens förslag på några punkter.

92 Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Förslaget att förändra en tjänst som medicinalrådsassistent till en befattning som specialföredragande i rättsmedicinska och därmed närbesläktade ärenden finner jag ändamålsenligt med hänsyn till den avlastning av medicinalbyråckefens arbetsbörda, som därigenom möjliggöres. I likhet med utredningen utgår jag också från att för handläggning av mödra- och barnavårdsärenden krävas två specialföredragande, en för vardera gruppen, med minst 5 timmars tjänstgöring jämte en heltidsanställd barnmorska. Emellertid vill jag i detta sammanhang anmäla, att medicinalstyrelsen i sina anslagsäskanden för nästa budgetår återkommit till frågan om anställande av en överinspektör för förlossningsvården i enlighet med befolkningsutredningens förslag. Styrelsen har därvid under hänvisning till svårigheterna att förvärva en för ändamålet lämplig kraft hemställt, att Kungl. Maj:t måtte utverka riksdagens bemyndigande att, därest omständigheterna så skulle påkalla, medgiva överskridande av styrelsens icke-ordinarie post med erforderligt belopp. Otvivelaktigt är, såsom befolkningsutredningen framhållit, förlossningsvården i behov av en genomgående översyn. Allmänt har sålunda vitsordats, att inom såväl den öppna som den slutna förlossningsvården föreligga brister, som snarast måste avhjälpas. Då den föreslagna överinspektören skulle biträda huvudmännen med råd och anvisningar vid planläggnings- och organisationsarbetet härutinnan finner jag det vara angeläget att medel åtminstone i viss omfattning beräknas för detta ändamål. Jag förordar, att ett belopp av högst 16 000 kronor, i runt tal motsvarande beräknad totallön efter den 1 juli 1947 till tjänsteman i nuvarande 29 löneklassen, ställes till Kungl. Maj:ts förfogande för tillgodoseende på lämpligaste sätt av nu berörda behov jämte tillsynen och ledningen av den förebyggande mödravården. Vidare torde jag få anmäla, att medicinalstyrelsen i skrivelse den 6 september 1946 påkallat medel för anställande mot arvode av en pediatriskt skolad läkare, som i första hand skulle biträda med verkställande av inspektioner i förebyggande barnavård och i samband därmed lämna personliga råd och anvisningar till vederbörande funktionärer m. fl. Erfarenheten hade enligt medicinalstyrelsen visat, att en intensifiering av upplysningsverksamheten i detta hänseende erfordrades och att den nuvarande barnavårdsföredragandens arbetstid icke räckte till för detta ändamål. I mån av tid skulle den nye befattningshavaren även stå till förfogande för rådgivning beträffande vården av nyfödda barn å smärre förlossningsanstalter, där tillgång till specialist på orten icke funnes — ett område, som krävde ökad uppmärksamhet från det allmännas sida. Båda dessa ändamål äro för visso beaktansvärda. Tillräckligt underlag för ett bedömande av de därmed förenade organisatoriska konsekvenserna föreligger emellertid icke för närvarande Jag anser mig därför böra stanna vid att förorda, att ett belopp av högst 16 000 kronor, beräknat på nyss angivet sätt, ställes till Kungl. Maj ds förfogande för att efter närmare beprövande användas för tillgodoseende av samtliga de behov, som i nuvarande läge föreligga beträffande den förebyggande barnavårdens centrala ledning och tillsyn.

Kungl. Maj:ts proposition nr 67. 93

Yad medicinalstyrelsen anfört rörande ökningen av de rätts- och socialpsykiatriska ärendena synes mig vidare giva vid handen, att en förstärkning av arbetskrafterna för beredning och föredragning av dessa ärenden icke torde kunna undvaras. Utredningen har för detta ändamål, utöver medicinalrådet, räknat med två arvodesanställda föredragande, varav en med 5 timmars tjänstgöring och en med 2Va timmars tjänstgöring. I anledning av särskild framställning från medicinalstyrelsen har Kungl. Maj:t sett sig nödsakad medgiva, att under tiden 1 januari—30 juni innevarande år må vara anställd ytterligare en föredragande i rättspsykiatri med minst 2 timmars arbetstid. Man torde få räkna med att denna förstärkning blir erforderlig även under nästa budgetår. Beaktas må nämligen, att antalet inkommande ärenden av ifrågavarande slag under åren 1941—1945 successivt ökat från cirka 3 200 till 6 400 eller med i runt tal 600 om året. Sannolikt kommer stegringen, som fortsatt även under år 1946 samt främst hänför sig till abort- och steriliseringsärendena, att pågå ännu någon tid. Med hänsyn härtill anser jag mig icke kunna underlåta att i anslutning till medicinalstyrelsens förslag påkalla medel för anställande, efter Kungl. Maj:ts beprövande, av en arbetskraft, som jämte medicinalrådet helt kan ägna sin tid åt handläggningen av hithörande ärenden. För ändamålet torde, i avbidan på ytterligare erfarenhet, böra avses ett belopp av 16 000 kronor. Vid bifall härtill torde det vara till fyllest att härutöver räkna med allenast en deltidsanställd föredragande, vars arbetstid tills vidare torde böra begränsas till 2Va timmar dagligen.

Såsom medicinalstyrelsen erinrat har Kungl. Maj:t under innevarande budgetår medgivit tillfälligt anställande av en medicinalrådsassistent å sinnessjukvårdsbyrån. Anledningen härtill har främst varit, att arbetsbalansen å byrån ökat till följd av vissa större utredningsuppdrag, som under senare år åvilat byrån i fråga om sinnessjukvårdens utbyggnad. Uppenbart är, att ett fortsatt utbyggande av sinnessjukvården kommer att medföra en ökad belastning av byrån. Å andra sidan lärer en decentralisering av vissa sinnessjukvårdsärenden från medicinalstyrelsen till de lokala sinnessjukhusdirektionerna kunna ske i huvudsaklig anslutning till de förslag, som framlagts av medicinalstyrelseutredningen. Möjligt är även, att en ytterligare avlastning av byråns chef kan ske genom anlitande av förenämnda byggnadsinspektör. Under sådana förhållanden är jag icke beredd att nu taga ställning till medicinalstyrelsens yrkande om definitivt anställande av en medicinalrådsassistent å byrån. Jag begränsar mig till att förorda, att erforderligt belopp ställes till Kungl. Maj:ts förfogande för att, i den mån behov visar sig föreligga, disponeras för ifrågavarande ändamål under nästa budgetår.

Mot de av utredningen framlagda grunderna för specialföredragandenas ersättning och arbetstid har jag intet att erinra. Arvodesbeloppen torde alltså böra utgå med 8 400, 6 000 och 4 200 kronor för år allteftersom arbetstiden omfattar 5, 3'/2 och 2V2 timmar för dag, hemarbete inräknat. För medicinalrådsassistent torde arvodet böra bestämmas till 6 000 kronor för år, varvid jag utgår från att föredragningsskyldighet i viss omfattning ålägges denne.

I likhet med lönenämnden m. fl. kan jag icke biträda medicinalstyrelsens

94 Kungl. Maj:ts proposition nr 67. förslag till gemensam benämning av specialföredragandena och medicinalrådsassistenterna. Något direkt behov av en sådan benämning synes mig icke heller föreligga.

För byråinspektören och biträdande byråinspektören för sjuksköterskeväsendet, vilka nu åtnjuta avlöning enligt lönegrad A 22 respektive Eo 17, har utredningen föreslagit uppflyttning till lönegrad A 24 respektive Eo 20. Medicinalstyrelsen och svensk sjuksköterskeförening ha påyrkat en höjning av dessa tjänster till lönegrad A 26 respektive Eo 22. Statskontoret och lönenämnden ha förordat lönegrad A 24 för byråinspektören men beträffande den biträdande byråinspektören icke velat medgiva högre placering än 17 respektive 18 lönegraden. För egen del vill jag — under erinran om den uppflyttning av statsanställd personal med sjuksköterskeutbildning, som förordats av chefen för finansdepartementet i årets statsverksproposition under rubriken för flera huvudtitlar gemensamma frågor — biträda utredningens förslag såsom till synes rimligt avvägt.

Vid remissbehandlingen har medicinalstyrelsen jämväl framställt krav på utökning av den fasta personalen å byråinspektörens avdelning med en sjuksköterskeutbildad befattningshavare, närmast avsedd såsom biträde vid handläggning av ärenden i samband med förandet av det s. k. sjuksköterskeregistret, vilket under krigsåren upplades för beredskapsändamål. Behovet av denna arbetskraft sammanhänger i huvudsak med frågan, huruvida de s. k. krigsplaceringarna av sjuksköterskor skola fortsättas. Detta spörsmål har av medicinalstyrelsen underställts Kungl. Maj:ts prövning men är ännu icke avgjort. Vid sådant förhållande och även ur principiell synpunkt synes det mig lämpligast, att medel för avlöning till denna arbetskraft, liksom för annan av sjukvårdsberedskapen särskilt påkallad personalförstärkning, i mån av behov bestrides från ett speciellt anslag på sätt hittills skett. Jag återkommer härtill senare. Däremot förefalla vissa skäl tala för styrelsens förslag att från beredskapsstat till styrelsens stat överflytta den arvodesanställda sjukgymnasten. Jag tillstyrker därför detta förslag.

Svensk sjuksköterskeförenings förslag om anställande av ytterligare en biträdande byråinspektör, som i första hand skulle ägna uppmärksamhet åt arbetsförhållandena för sjukvårdspersonalen vid sinnessjukhusen, föranleder intet annat uttalande från min sida än att, i den mån behov av särskild tillsyn och rådgivning på detta område föreligger vid sidan av de initiativ, som tagas av personalorganisationerna själva, denna torde tills vidare få utövas av någon av de nuvarande byråinspektörerna, av vilka den ena trätt i funktion så sent som år 1945.

I fråga om den j uridiskt-administrativa personalen synes mig utredningens motivering för inrättande av två byrådirektörstjänster i lönegrad A 28 å medicinal- och sjukhusbyråema fullt bärande. Vidare vill jag —- under hänvisning till mitt tidigare uttalande om angelägenheten av att lätta arbetsbördan för medicinalbyråchefen — förorda medicinalstyrelsens förslag, att nuvarande förste byråsekreterartjänsten i lönegrad A 24 å medicinalbyrån bibehålies. Jag tillstyrker likaledes, att den nuvarande arvodesavlönade förste byrå­

Kungl. Alay.ts proposition nr 67. 95

sekreterarbefattningen å hälsovårdsbyrån överföres till ordinarie stat i samma lönegrad samt att en ny byråsekreterartjänst inrättas. I enlighet härmed skulle till de fem läkarbyråernas förfogande stå 2 byrådirektörer (A 28), 3 förste byråsekreterare (A 24) samt 3 byråsekreterare (A 21), vilket innebär en ökning i förhållande till nuvarande organisationen med tre ordinarie tjänstemän. Härutöver räknar jag tills vidare med ett behov av 7 juridiskt utbildade amanuenser eller samma antal som för närvarande I anledning av vad statens organisationsnämnd anfört vill jag tillägga, att denna personaluppsättning icke torde lägga hinder i vägen för en rationalisering av organisationen, därest en sådan skulle aktualiseras under de närmaste åren.

Yad härefter angår byggnadsinspektörsbef attningen vill jag erinra om att Kungl. Maj:t numera på finansdepartemetets föredragning medgivit anställande av en biträdande byggnadsinspektör inom styrelsen med avlöning från statens allmänna fastighetsfond. Hå erfarenheten får anses ha givit vid handen, att i vart fall en av ifrågavarande befattningshavare icke kan undvaras, förordar jag medicinalstyrelsens förslag, att byggnadsinspektören överföres till medicinalstyrelsens stat såsom e. o. tjänsteman. Därvid torde hans avlöning i anslutning till nuvarande arvode böra utgå enligt 24 lönegraden i gällande löneplan Eo.

Yad slutligen beträffar medicinalstyrelsens framställning om medel till en konsulent m. m. för bekämpande av råttor har jag av vad i ärendet anförts blivit övertygad om att mera energiska åtgärder äro erforderliga för bekämpande av råttor och möss. Härför tala såväl angelägenheten av att, särskilt under nu rådande förhållanden, livsmedelslager och andra förnödenheter i möjligaste mån skyddas mot skadegörelse som de sanitära vådor, vilka följa med förekomsten av råttor. Den nu avslutade försöksverksamheten inom Yärmlands län synes också ha lämnat så värdefulla resultat, att anledning föreligger att fortsätta på den inslagna vägen. För åstadkommande av effektiva åtgärder torde emellertid, åtminstone tills vidare, krävas fortsatt medverkan från statens sida. Jag förordar därför styrelsens förslag om anställande av en särskild konsulent för ändamålet, vilken i så fall bör anknytas till hälsovårdsbyrån. På denne befattningshavare bör ankomma att stimulera vederbörande kommunala myndigheter till vidtagande av effektiva råttutrotningsåtgärder samt att meddela upplysning om lämpliga metoder härför. En viktig uppgift för konsulenten bör vidare vara att verka för samordning av råttbekämpandet inom större sammanhängande eller angränsande områden. Yad beträffar ersättningen till konsulenten synes denna böra utgå i form av arvode, vilket lämpligen torde kunna bestämmas till 10 000 kronor. Kostnaderna för konsulentens resor och erforderliga expenser för verksamheten torde böra utgå från vederbörande anslagsposter i styrelsens omkostnadsstat.

Däremot är jag icke beredd att på grundval av föreliggande utredning tillstyrka styrelsens förslag om statsbidrag till kommunerna för råttutrotningsåtgärder. Det av styrelsen äskade beloppet för upplysningsverksam het har i huvudsak avsetts för en annonskampanj i råttutrotningsfrågan. Med anledning härav vill jag erinra om att av ett å tilläggsstat I till riksstaten

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

för löpande budgetår anvisat anslag av 16 000 kronor till utrotning av råttor (prop. nr 311/1946, bil. 4, punkt 7; riksd. skr. nr 500/1946) ett belopp av 6 500 kronor avsetts för en sådan kampanj. Med beaktande härav och då styrelsens upplysningsverksamhet framför allt torde böra taga sikte på de kommunala myndigheterna, synes anledning icke föreligga att nu böra beräkna särskilda medel för detta ändamål. Uppkommande kostnader för tryckning av erforderliga broschyrer och dylikt torde böra bestridas från den i styrelsens omkostnadsstat uppförda anslagsposten till publikationstryck. Skulle sedermera behov yppas av sådan upplysningsverksamhet, att kostnaderna därför icke böra belasta nyssnämnda anslagspost, torde Kungl. Maj:t vara oförhindrad att ställa erforderliga medel till förfogande från förslagsanslaget till vissa kostnader för allmän hälso- och sjukvård.

B. Tandvårdsbyr&n.

Medicinalstyrelseutredningen.

Å tandvårdsavdelningen tjänstgöra för närvarande, förutom avdelningschefen, en arvodesavlönad tandläkarassistent samt en juridiskt utbildad amanuens, båda på heltid. Tandläkarassistentens arvode utgör 10 800 kronor för år jämte provisoriskt lönetillägg och bestrides från anslaget till medicinalstyrelsens beredskapsorganisation.

Utredningen erinrar om att tandläkarassistentbefattningen tillkommit år 1943 på grund av dels det då rådande beredskapsläget, dels det ordinarie arbetets ansvällning, dels ock vissa större utredningsuppdrag, som åvilade tandvårdsavdelningen. Utredningen framhåller vidare, att försvarsberedskapens upphörande i och för sig torde medföra en viss lättnad i den centrala tandvårdsadministrationens arbetsbörda. Å andra sidan finge man under det närmaste decenniet räkna med en betydligt hastigare utbyggnad än hittills av såväl folktandvården som andra former av social tandvård, främst anstaltstandvården. Med hänsyn härtill och i betraktande av de omfattande utredningsuppdrag, som ovan berörts och delvis ännu ej fullgjorts, syntes biträde av en tandläkarutbildad befattningshavare fortsättningsvis icke kunna undvaras å den föreslagna tand vårdsbyrån. Utredningen förordar därför, att nuvarande assistentbefattning överföres till medicinalstyrelsens stat och lämpligen ombildas till en befattning som byråtandläkare i lönegrad Eo 26, motsvarande en begynnelselön, exklusive provisoriskt lönetillägg, av i runt tal 12 000 kronor. En lägre löneplacering vore enligt utredningens mening icke tillrådlig, om man under någon längre tid skulle kunna å befattningen behålla en kraft, som vore kompetent icke blott att fullgöra assistentens nuvarande uppgifter utan också att fungera som föredragande och ställföreträdande byråchef under den ordinarie byråchefens frånvaro.

Härjämte föreslås, att den nuvarande amanuensbefattningen förändras till en ordinarie byråsekreterartjänst i 21 lönegraden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 67. 97

Yttranden över meclicinalstyrel seutredningens förslag.

Medicinalstyrelsen yttrar bland annat.

På den förhållandevis nyinrättade tandvårdsavdelningen har arbetsbördan visat en oavbruten stegring, som får antagas komma att fortgå till dess folktandvården utbyggts till avsedd storlek. Den statistiska redovisningen i betänkandet av avdelningens arbetsbörda är ofullständig, emedan årsberättelser från distriktstandpolikliniker och centraltandpolikliniker — uppgående till omkring 400 för år — ej diarieföras. De bli föremål för granskning på avdelningen och läggas, sedan erforderliga kompletteringar verkställts, till grund för åtskilliga av avdelningens beslut och framställningar. Det anförda gäller även tandvårdsinspektörernas inspektionsberättelser, vilka år 1945 uppgingo till ett antal av 485. Ytterligare har avdelningen att verkställa tidskrävande inspektioner av de lokala anordningarna för folktandvården. Vidare förekomma på denna avdelning ett flertal ärenden, vilka sammanföras på ettdiarienummer men likväl förorsaka mycket tidskrävande arbete. Som exempel må nämnas stipendieansökningar från tandläkarstuderande, vilka i statistiken ingå som allenast ett nummer för år. Antalet ansökningar uppgår till omkring 170, och dessa måste underkastas individuell granskning av betyg, förbindelser m. m. Mer än hälften av ansökningarna visa sig vid denna granskning kräva komplettering i ett eller flera hänseenden. Slutligen må nämnas, att den omständigheten, att folktandvården ännu många år framåt kommer att befinna sig i utbyggnadsstadiet, föranleder ett särskilt stort antal personliga uppvaktningar samt överläggningar per telefon.

Med hänvisning härtill tillstyrker medicinalstyrelsen de sakkunnigas förslag till förstärkning av personalen och finner därutöver nödvändigt, att eu ny amanuensbefattning inrättas.

Statskontoret har intet att erinra mot förslaget att överföra befattningen som tandläkarassistent å medicinalstyrelsens stat men anser en placering av befattningen i lönegrad Eo 24 till fyllest.

Sveriges tandläkarförbund åter finner löneställningen för byråtandläkaren för låg. Förbundet framhåller, att då i folktandvården större inkomster än 15 000 kronor i många fall kunde uppnås av dugande tandläkare, det icke vore sannolikt, att tillräckligt kvalificerad kraft kunde erhållas för byråtand läkarbefattningen med den föreslagna lönen av 12 000 kronor. Det borde i detta sammanhang även beaktas, att praktisk verksamhet inom det självvalda yrket av de flesta ansåges ge större tillfredsställelse än arbete inom förvaltningstjänst, även om denna avsåge samma yrkesområde. De av medicinalstyrelseutredningen påpekade svårigheterna för rekryteringen till chefsposterna komme därför säkerligen att göra sig gällande även beträffande rekryteringen till byråtandläkarbefattningen.

Förbundet hemställer därför, att byråtandläkarbefattningen placeras i lägst A 28 med en begynnelselön av omkring 14 000 kronor (exklusive provisoriskt lönetillägg).

Föredraganden.

Utredningens förslag till personalorganisation för den nya tandvårdsbyrån innebär allenast, att personalen å den nuvarande tandvårdsavdelningen be

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 67. 3191 411 7

98 Kungl. Maj-.ts proposition nr 67. redes något förbättrade anställnings- och lönevillkor. Yad vid remissbehandlingen anförts synes mig icke utgöra tillräcklig anledning att frångå utredningens förslag härutinnan. Jag tillstyrker alltså, att till tandvårdsbyrån knytas en byråtandläkare i lönegrad Eo 26 samt en byråsekreterare i lönegrad A 21.

Med hänsyn till det labila läget å folktandvårdens område torde ytterligare någon tids erfarenhet böra avvaktas, innan den juridiska personalen å byrån utökas enligt av medicinalstyrelsen framfört önskemål.

C. Apotek sbyrån.

Nuvarande personalbestånd.

Apoteksbyrån kan för närvarande sägas vara uppdelad på två avdelningar. Å den ena avdelningen, här benämnd den allmänna avdelningen, tjänstgöra förutom byråchefen, som är legitimerad apotekare, två apoteksutbildade assistenter, en byråsekreterare i lönegrad A 21 och två juridiskt utbildade amanuenser. Den andra avdelningen, den s. k. specialitetsavdelningen, förestås av en extra ordinarie byråassistent i 24 lönegraden, vilken för närvarande innehar legitimation både som läkare och apotekare. Han biträdes av en farmacevtiskt utbildad amanuens. Arbetsbördan är så fördelad, att specialitetsavdelningen handlägger ärenden angående s. k. farmacevtiska specialiteter, narkotika samt preventivmedel och fosterfördrivande medel enligt därom utfärdade bestämmelser, medan den allmänna avdelningen handhar övriga ärenden rörande apoteksväsendet samt läkemedels tillverkning och för sälj ning.

Medicinalstyrelseutredningen.

Utredningen erinrar till en början om att utredningen, till följd av särskilt uppdrag, i skrivelse den 16 februari 1943 framlagt förslag till ändrad organisation av kontrollen rörande farmacevtiska specialiteter i syfte att förenkla och rationalisera densamma. Förslaget innebar i huvudsak, att de göromål beträffande specialitetskontrollen, som åvila medicinalstyrelsens specialitetsavdelning, skulle överflyttas på statens farmacevtiska laboratorium samt att föredragningsskyldigheten och i viss omfattning även beslutanderätten i specialitetsärendena skulle anförtros åt föreståndaren för den biologiska avdelningen, som alltid skulle vara legitimerad läkare. Vidare skulle för biträde med specialitetsärendenas beredning inom statens farmacevtiska laboratorium inrättas bland annat en sekreterarbefattning i lönegraden Eo 21 samt en befattning såsom vetenskaplig assistent med ett arvode av 5 900 kronor för år. Vid bifall härtill räknade utredningen med att nuvarande föredraganden för specialitetsärenden inom styrelsen skulle tagas i anspråk för apoteksbyrån i övrigt, medan en befattning som apotekarassistent å beredskapsstat samt en amanuensbefattning skulle kunna indragas.

Utredningen, som erhållit del av inkomna remissyttranden i ärendet, fram­

Kungl. Maj:ts proposition nr 67. 99 håller, att medicinalstyrelsen bestämt motsatt sig ifrågavarande förslag framför allt av det skälet, att den nya ordningen icke skulle innebära tillfredsställande garantier för att de administrativa synpunkterna på specialitetskontrollen och sambandet med läkemedelsärendena i övrigt bleve vederbörligen beaktade. Styrelsen hade jämväl betonat, att den stora arbetsbalans, som tidigare förefunnits i fråga om specialitetsärendena, numera praktiskt taget avarbetats, varför ärendenas handläggning hädanefter icke komme att taga längre tid i anspråk än ärendenas natur och den tekniska utredningen påkallade. Styrelsen hade samtidigt framlagt ett mera begränsat förslag i syfte att förenkla nuvarande handläggning av specialitetsärendena, vilket förslag dock ej beräknades kunna nämnvärt påverka personalbehovet.

Statskontoret, kommerskollegium och apotekarsocietetens direktion hade däremot i princip tillstyrkt förslaget.

Efter att tillika ha erinrat om att förslaget alltjämt vore beroende på Kungl. Maj:ts prövning, har utredningen anfört, att utredningen med hänsyn till frågans läge och i betraktande av den återverkan, som samma fråga hade på apoteksbyråns organisation i övrigt, ansett sig böra taga spörsmålet under förnyat övervägande. Utredningen hade därvid funnit de av medicinalstyrelsen anförda synpunkterna i och för sig värda beaktande men likväl icke vara av den art, att de motiverade ett frångående i princip av utredningens förut framlagda förslag. I allt väsentligt borde dessa synpunkter kunna tillgodoses genom att under beredning av förekommande ärenden samråd vid behov skedde mellan laboratoriet och apoteksbyråchefen samt att den senare alltid bereddes tillfälle att deltaga vid föredragning av specialitetsärende inför generaldirektören.

Utredningen har i fortsättningen framlagt vissa närmare grunder för specialitetsärendens handläggning, vilka återfinnas i betänkandet (s. 225 och 226). Under hänvisning härtill har utredningen vidhållit sitt förenämnda organisationsförslag.

Beträffande apoteksbyråns allmänna avdelning erinras om den av riksdagen år 1944 begärda utredningen rörande apoteksväsendet, droghandeln och läkemedelsindustrien. Då utformningen av apoteksbyråns organisation kunde komma att i väsentlig grad påverkas av denna utredning, anser medicinalstyrelseutredningen, att man nu bör begränsa sig till att tillgodose de behov, som det aktuella läget kräver.

I sådant hänsende upplyser utredningen, att byråns arbetsbörda redan år 1939 ökat i sådan omfattning, att medicinalstyrelsen i sina anslagsäskanden för budgetåret 1940/41 påkallat förstärkning av byråns arbetskrafter med en byråapotekare i lönegrad A 26. Departementschefen hade för sin del funnit, att behovet av ökad arbetskraft å apoteksbyrån, liksom å vissa andra byråer, till icke ringa del sammanhängde med den forcerade beredskapsverksamhet, som då påginge inom styrelsen, och därför ansett lämpligast, att medel för ändamålet tills vidare beräknades under anslaget till medicinalstyrelsens beredskapsorganisation. I enlighet härmed hade under detta anslag till arvode åt eu heltidsanställd apotekarassistent å apoteksbyrån avsetts ett belopp av

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

9 600 kronor för år, vilket sedermera höjts till 10 920 kronor. År 1943 hade på ■samma sätt anvisats ett belopp av 5 400 kronor till arvode åt en halvtidsanställd apotekarassistent, Som motiv för sistnämnda förstärkning hade emellertid enbart åberopats omständigheter, som ägt samband med då rådande försörjningssvårigheter på läkemedelsmarknadcn. Härefter yttrar utredningen.

Det torde icke råda någon tvekan om att behov av en apotekarutbildad assistent kommer att förefinnas även sedan normala förhållanden återinträtt å läkemedelsområdet. Detta gäller jämväl, om föredragningen av specialitetsärendena överlåtes å statens farmacevtiska laboratorium på sätt utredningen förordat. Frånsett att därvid ärenden angående narkotika, preventivmedel och fosterfördrivande medel komma att återföras till byråns allmänna avdelning, har nämligen, enligt vad utredningen inhämtat, antalet ärenden av fredsbetonad karaktär å denna avdelning ökat i ej obetydlig omfattning under senare år. Detta sammanhänger bland annat med att den år 1943 utfärdade nya giftstadgan dels direkt tillfört byrån nya uppgifter dels ock indirekt påverkat arbetsbördan därigenom, att styrelsen såsom sakkunnig myndighet kommit att i stegrad utsträckning anlitas för utlåtanden och uttalanden till myndigheter, företag och andra, som i sin verksamhet liaft att tillämpa viss eller vissa av stadgans föreskrifter. Det må också nämnas, att gällande apoteksvarustadga är avsevärt föråldrad och att förslag till ny sådan stadga numera utarbetats inom byrån. En fastställelse av sistnämnda stadga beräknas komma att i minst samma omfattning som tillämpningen av den nya giftstadgan öka apoteksbyråns arbetsuppgifter. Vidare må framhållas, att utredningen i annat sammanhang föreslagit en utvidgning av det farmacevtiska laboratoriets uppgifter i fråga om inspektionen av apoteksväsendet, vilket i sin tur kan väntas medföra en ökad belastning av apoteksbyrån. Även på andra områden, t. ex. beträffande farmakopéarbetet, kan verksamheten beräknas giva apoteksbyrån en stegrad arbetsbörda. En viss avlastning torde å andra sidan bli följden, om en särskild lag- och utredningsbyrå inrättas samt ärenden angående apotekens ekonomiska förhållanden överflyttas till kameralbyrån. Denna avlastning kan dock icke beräknas bli av den omfattning, att den uppväger arbetsbördans stegring i övrigt. Utredningen har därför ansett sig böra förorda, att å medicinalstyrelsens stat uppföres en ordinarie befattning som byråapotekare i 26 lönegraden i enlighet med vad styrelsen tidigare hemställt. På innehavaren av denna befattning torde föredragningen av vissa rutin ärenden kunna överlåtas.

Vid bifall till vad utredningen sålunda och i övrigt förordat beträffande apoteksbyrån torde befattningen som extra ordinarie byråassistent (Eo 24) böra indragas. Efter hand som den med pågående internationella hjälpverk samhet och övriga speciella förhållanden sammanhängande arbetsbalansen å byrån avarbetas, torde jämväl de å beredskapsstat uppförda assistentbefattningarna kunna avvecklas. Utredningen vill i detta sammanhang framhålla, att internationell samverkan på det farmacevtiska området är ägnad att effektivisera läkemedelskontrollen och nedbringa administrationskostnaderna för densamma. Det samarbete, som i sådant hänseende inletts mellan de nordiska grannländerna, bör därför i möjligaste mån intensifieras och utvidgas till att omfatta även andra, länder.

Beträffande den juridiskt-administrativa personalen å apoteksbyrån finner utredningen arbetsbördans storlek motivera, att nuvarande befattning som ordinarie byråsekreterare (A 21) förändras till en befattning som förste byråsekreterare i lönegrad A 24. Till byråns förfogande borde därjämte stå minst

Kungl. Maj:ts proposition nr 67. 101

en amanuens. Huruvida ytterligare amanuenshjälp, i likhet med vad för närvarande vore fallet, framdeles komme att erfordras å byrån, bleve bland annat beroende av den avlastning, som överflyttningen av vissa juridiska och ekonomiska ärenden till andra byråer kunde innebära.

Yttranden över niedicinalstyrelseutredningens förslag.

Medicinalstyrelsen vidhåller sin tidigare ståndpunkt i fråga om organisationen av specialitetskontrollen och utvecklar sina synpunkter härutinnan sålunda.

Principiellt innebär utredningens förslag, att rent administrativa uppgifter skulle överflyttas på en praktisk-vetenskaplig institution. En sådan överflyttning är särskilt olämplig, när, såsom i fråga om specialitetskontrollen, aen administrativa uppgiften är att tillse, att intressen från en stark läkemedelsindustri icke tillåtas inkräkta på allmänhetens intresse av billiga läkemedel och det medicinska intresset av fullgoda sådana.

Praktiskt innebär de sakkunnigas förslag, att den bristande administrativa insikten och erfarenheten hos de båda avdelningsföreståndarna vid laboratorierna skulle täckas genom apoteksbyråchefens deltagande i ärendenas handläggning i »tveksamma fall». Då i det närmaste samtliga specialitetsärenden kunna — i synnerhet av en mindre erfaren kraft — befinnas tveksamma, innebär de sakkunnigas förslag en ökning av apoteksbyråchefens arbetsbörda av den storleksordning, att den å priori måste avvisas.

Medicinalstyrelsen får erinra om att av apoteksbyråns läkemedelsärenden de angående farmacevtiska specialiteter utgöra allenast en särskild grupp, för vilken speciallagstiftning gäller. Det bör beaktas, att dessa specialiteter på samma gång äro underkastade samtliga de grundläggande bestämmelser, som gälla angående läkemedel i allmänhet. De viktigaste av dessa bestämmelser kunna sägas vara föreskrifterna i apoteksvarustadgan, giftstadgan, alkohollagstiftningen, narkotikalagstiftningen och apotekens expeditionsförfattningar. Tungt vägande skäl tala för att specialitetsärendena — i stället för att såsom enligt de sakunnigas förslag med avseende å den administrativa handläggningen utbrytas ur sitt naturliga sammanhang med övriga läkemedelsärenden —- tvärtom böra ytterligare samordnas med övriga läkemedelsärenden. Parallellt med nödvändigheten av en dylik samordning står nödvändigheten av att de skiftande läkemedelsärenden, som handläggas inom medicinalstyrelsen, givas en bredare bas. Exempel på ifrågavarande ärenden äro frågor rörande läkemedels användning, handeln med läkemedel, utfärdande av läkemedelshandböcker, tillgodogörande av läkemedelsupptäckter och utmönstring av värdelösa preparat. Kravet på en särskild läkemedelsavdelning inom apoteksbyrån får anses utgöra en naturlig följd av den pågående snabba utvecklingen inom farmakoterapi, farmaci och läkemedelsindustri m. in. Kravet är även betingat av nödvändigheten att åstadkomma eu avlastning på apoteksbyråchefen i stället för den ytterligare belastning, som de sakkunnigas förslag innebär.

Såsom konsekvens av det anförda föreslår medicinalstyrelsen, att till apoteksbyrån knytes eu läkemedelsavdelning under ledning av en byrådirektör med speciella kvalifikationer. Tjänstens innehavare borde inneha legitimation antingen som läkare eller apotekare och därutöver äga god vetenskaplig utbildning. Av en läkare borde krävas kompletterande kunskaper i

102 Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

kemi och farmakognosi, farmacevtisk teknologi och läkemedelsförfattningar. Av en apotekare borde krävas kompletterande kunskaper i farmakodynamik. Beträffande föredragning av läkemedelsavdelningens ärenden borde gälla, samma regler, som styrelsen förordat beträffande specialföredragande i allmänhet.

Byrådirektören föreslås placerad i lönegraden Bo 28 samt till biträde erhålla en farmacevtiskt utbildad amanuens och två kvinnliga biträden för registrerings- och skrivarbete. Härvid förutsättes, att läkemedelsavdelningen för uppsättning av särskilt svåra expeditioner skulle få anlita den allmänna avdelningens juridiskt utbildade personal.

Beträffande den allmänna avdelningens organisation yttrar medicinalstyrelsen i huvudsak följande.

Trots att en av de apoteksutbildade assistenterna på beredskapsstat förordnats att föredraga och meddela beslut i rutinmässiga ärenden har apoteksbyråchefen för fullgörande av sina arbetsuppgifter varit nödsakad att i alltför stor omfattning tillgripa sin fritid. Förutom de ärenden, vilka redovisats i medicinalstyrelseutredningens betänkande och vilka i och för sig redan siffermässigt äro mycket betydande, må framhållas, att på denne byråchef ankommer att stå till förfogande för underhandsöverläggningar med andra ämbetsverk, institutioner, kommunala myndigheter, organisationer samt enskilda firmor och personer i en synnerligen betungande utsträckning. Såsom exempel på denna verksamhet kan nämnas överläggning med generaltullstyrelsen i ärenden angående tulltaxering av läkemedel, med kontrollstyrelsen beträffande spritkontrollen vid apotek, läkemedelsindustrier och kemisk-tekniska företag samt med statens farmacevtiska laboratorium i frågor, fallande inom hela dess omfattande verksamhetsområde. Bland de organisationer, som i allehanda spörsmål, framför allt fackspörsmål, begära upplysningar och andra besked, märkas apotekarsocieteten, Sveriges apotekareförbund, Sveriges farmacevtförbund samt apotekens tekniska personalförbund. Yissa av apotekarkårens organ, såsom apotekens kontrollaboratorium, apotekens kompositionslaboratorium, apotekarkårens ålderstilläggskassa samt apotekarkårens livränte- och pensionskassa, äro jämväl för sin verksamhet i behov av samråd med apoteksbyrån. Kommunala myndigheter behöva upplysningar angående betingelser för inrättande och drift av apotek och läkemedelsförråd samt angående läkemeaelsdistribution i övrigt. Konsultationsverksamheten gentemot de enskilda apotekarna är synnerligen omfattande och mångskiftande och kan gälla tillämpning av utfärdade författningar, utrustning och inrättande av apotek, ekonomiska frågor i samband därmed m. in. Härtill kommer, att såväl enskilda personer som firmor uppenbarligen äro i stort behov av auktoritativ upplysning i olika läkemedelsfrågor.

Även om en läkemedelsavdelning i enlighet med styrelsens förslag kommer till stånd, kvarstår alltjämt ett mycket stort behov av att avlasta apoteksbyråchefens arbetsbörda. Det måste härvid beaktas, att den minskning av apoteksbyråns arbete, som enligt medicinalstyrelseutredningens förmenande skulle uppkomma genom att vissa författningsärenden föreslås lagda under den blivande lagbyrån och vissa ekonomiska ärenden under kameralbyrån, i praktiken icke torde bliva av någon väsentlig betydelse. Författningar angående apoteksväsendet m. m. komma säkerligen på grund av sin natur att fortsättningsvis behöva sakligt utarbetas inom fackbyrån. Förhållandet är enahanda beträffande det kontinuerligt återkommande arbetet med revision av bilagorna till apoteksvarustadgan och till giftstadgan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 67. 103

På grund härav förordar styrelsen — som i anslutning till tidigare gjort uttalande förutsätter, att ärenden rörande den ekonomiska förvaltningen, personalen och avlöningsförhållandena vid statens farmacevtiska laboratorium överföras till kameralbyrån men att övriga ärenden av kameral natur angående apoteksväsendet bibehållas på apoteksbyrån — att förste byråsekreteraren å byrån ålägges att självständigt föredraga vissa grupper av ärenden, såsom förordnande och entledigande av föreståndare för apotek och läkemedelsförråd, pensioner och understöd åt apoteksanställda samt meddelande av legitimation såsom apotekare och farmacie kandidat (år 1945 representerande sammanlagt drygt 1 100 ärenden). Med anledning härav anses den föreslagna förste byråsekreterartjänsten böra uppflyttas till lönegrad A 26.

För att biträda apoteksbyråchefen med återstående ärenden erfordras enligt styrelsen både en byråapotekare i lönegrad A 26 och en byråassistent i lönegrad Eo 24. Som motiv härför anför styrelsen.

Genom utnyttjande av styrelsens beredskapsanslag finnas för närvarande inom byrån anställda apotekarassistenter till ett antal motsvarande två heltidstjänster. Med utgångspunkt från nu rådande förhållanden, under vilka de s. k. beredskapsärendena praktiskt taget upphört för byråns allmänna avdelning, ter det sig som ofrånkomligt, att förutom byråapotekaren ytterligare en farmacevtiskt utbildad byråassistent alltfort finnes anställd å byrån. Byråapotekaren skulle närmast syssla med frågor angående antagande av apotekselever, inrättande och utrustning av apotek, granskning av ritningar över apotekslokaler samt av protokoll över förrättade apoteksinspektioner och -visitationer. Yidare skulle han i regel avgöra eller inför generaldirektören föredraga ärenden rörande inskränkning i apoteks öppethållande, inrättande av läkemedelsförråd, godkännande av förteckningar över läkemedel, som må tillhandahållas å sådana förråd, samt godkännande av förteckningar över läkemedel, som må tillredas å sjukvårdsinrättningar. Samtliga dessa ärenden föranleda ofta omfattande utredningar och samråd med myndigheter och enskilda. Byråapotekaren skulle också hava att upprätta regelmässigt förekommande rapporter och lämna infordrade uppgifter rörande apoteksväsendet samt övervaka kort- och matrikelföringen inom byrån. Vid tillfälligt förfall för byråchefen skulle han inträda i dennes ställe.

Byråassistenten skulle företrädesvis anlitas för utredning av större frågor. Såsom exempel härpå må nämnas de aktuella frågorna om samarbete i första hand med övriga nordiska länder för vinnande av likformighet i farmakopéer och övrig officiell läkemedelslitteratur, revision av gift- och apoteksvarustadgornas bilagor, utfärdande av speciella föreskrifter för apotekens expedition och övrigt handhavande av läkemedel, utredning av förekommande missbruk av allmänt tillgängliga läkemedel samt åtgärder däremot, åtgärder för sänkning av läkemedelsprisen (regleringsfondens användning m. m.), förbättrade pensioner för apoteksanställda och deras efterlevande, utbyggnad av statens farmacevtiska laboratorium m. m.

Med hänsyn till utvecklingen på det område, byrån företräder, är det uppenbart, att efter hand liknande betydelsefulla och omfattande frågor uppkomma, som kräva verkställande av omfattande utredningar inom byrån. Det får med stöd av vunnen erfarenhet anses uteslutet, att en med antydda arbetsuppgifter sysselsatt byråapotekare skulle kunna medhinna att biträda med de utredningar, som sålunda bliva påkallade.

För uppsättning av expeditioner skulle härutöver erfordras två juridiskt

104 Kungl. Maj-.ts proposition nr 67. utbildade arbetskrafter, varav eu lämpligen borde placeras som byråsekreterare i lönegraden Eo 21.

Medicinska fakulteten i Lund hävdar samma uppfattning som medicinalstyrelsen i fråga om specialitetsärendenas handläggning och föredragning. Fakulteten betonar, att det farmacevtiska laboratoriets uppgifter borde begränsas till att vara ett institut för läkemedelsundersökningar i administrationens tjänst och för forskning. Det borde ej erhålla uppgifter av administrativ art, varigenom dess hittillsvarande huvuduppgifter väsentligt skulle skjutas åt sidan.

Fakulteten framhåller vidare att utvecklingen på bland annat toxikologiens, famiakoterapiens, läkemedelsframställningens och läkemedelshandelns områden numera nått därhän, att en radikal förändring av den nuvarande apoteksbyrån vore påkallad. Denna byrå borde ersättas av en läkemedelsbyrå, vars chef skulle vara läkare med i första rummet farmakologisk specialutbildning. Byrån borde uppdelas i en farmakologisk och en apoteksavdelning. Den farmakologiska avdelningen borde handlägga läkemedelsärenden av övervägande medicinsk natur, varjämte den även borde företräda den hittills orepresenterade toxikologiska expertisen. Bristen på sådan sakkunskap inom styrelsen hade understundom varit påfallande. Apoteksavdelningen borde handhava alla frågor rörande apoteksorganisationen och bestämmelser för apoteken, antingen nu rådande apoteksorganisation bibehölles eller ett förstatligande av apoteken komme att. äga rum.

Fakulteten anser tillika, att byrån borde kompletteras med en permanent läkemedelsnämnd för handläggning av vissa specialfrågor. I denna borde bland annat den nuvarande specialitetsnämnden ingå som särskilt utskott.

Under hänvisning till det anförda förordar fakulteten, att nu berörda frågor göras till föremål för ytterligare utredning.

Apotekar organisationerna tillstyrka i princip utredningens förslag om specialitetskontrollens handhavande. Organisationerna hysa vidare den uppfattningen, att den befintliga personalen å apoteksbyrån vore för knapp, varför ärendenas behandling icke kunde ske med önskvärd snabbhet. Detta gällde särskilt befordringsärenden. Även efter beredskapsärendenas bortfall erfordrades, utom byråchefen, minst två fackutbildade befattningshavare å byrån. Härvid ha organisationerna utgått från att samtliga ärenden angående apotekens ekonomiska förhållanden alltjämt borde handläggas å apoteksbyrån på grund av deras samband med apoteksväsendet i övrigt.

Statskontoret tillstyrker utredningens förslag om specialitetskontrollens organisation med vissa jämkningar.

Allmänna lönenämnden slutligen har för sin del ej funnit anledning till erinran mot en placering av chefen för en eventuell läkemedelsavdelning i lönegrad Eo 28. Däremot anser lönenämnden ej tillräckliga skäl föreligga för en högre placering av förste byråsekreteraren å apoteksbyrån än 24 lönegraden.

Föredraganden.

Frågan om specialitetskontrollens organisation har som nämnts varit föremål för särskild undersökning av medicinalstyrelseutredningen, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 67. 105

därvid kommit till det resultatet, att en förenkling och rationalisering av densamma skulle kunna åvägabringas, om föredragningen och i viss mån även beslutanderätten i hithörande ärenden anförtroddes åt statens farmacevtiska laboratorium. Medicinalstyrelsen har bestämt motsatt sig en sådan åtgärd, främst av följande skäl. Dels finge det anses principiellt betänkligt att belasta en praktisk-vetenskaplig institution med administrativa uppgifter, som komrne att taga en väsentlig del av föreståndarens tid i anspråk, dels skulle de farmacevtiska specialiteterna, som allenast utgjorde en särskild grupp av läkemedel, i handläggningsavseende utbrytas ur sitt naturliga samband med övriga läkemedel och dels påkallade utvecklingen inom toxikologiens, farmakoterapiens, läkemedelstillverkningens och läkemedelshandelns områden ökade insatser från den centrala myndighetens sida, vilket under alla förhållanden nödvändiggjorde en utbyggnad av medicinalstyrelsens apoteksbyrå. Härtill komme, att utredningens förslag, som förutsatte ett långt gående samråd med apoteksbyråchefen, i förhållande till nuvarande praxis snarare medförde en ökning än en avlastning av apoteksbyråchefens redan förut tyngande arbetsbörda. Medicinska fakulteten i Lund har i huvudsak hävdat enahanda synpunkter, medan vissa andra remissinstanser i princip anslutit sig till utredningens förslag.

För egen del har jag funnit de av medicinalstyrelsen anförda synpunkterna så vägande, att jag ställer mig betänksam mot ett genomförande av utredningens förslag i nu berörda del, oaktat vissa praktiska fördelar därav kunna påräknas. Vid prövning av denna organisationsfråga torde ävenledes böra beaktas, att en väsentlig minskning av det med specialitetskontrollen förenade arbetet torde stå att vinna genom en översyn av specialitetskungörelsen i syfte att begränsa det nu onödigt stora antalet specialiteter. Detta spörsmål lärer få anses ingå i det problemkomplex, som den av mig år 1946 tillkallade läkemedelsutredningen har att överväga. Under sådana förhållanden anser jag mig icke böra förorda ett genomförande av utredningens förslag till specialitetskontrollens ordnande utan räknar med att hithörande ärenden i princip tills vidare, liksom övriga läkemedelsärenden, handläggas å apoteksbyrån.

Å andra sidan synes mig försiktigheten bjuda, att resultatet av läkemedelsutredningens arbete avvaktas, innan definitiv ställning tages till frågan om apoteksbyråns organisation. Med hänsyn härtill är jag icke beredd att nu tillstyrka medicinalstyrelsens förslag om inrättande av en byrådirektörsbefattning i lönegrad Eo 28 för handläggning av läkemedelsärendena inom styrelsen. För att emellertid bereda medicinalstyrelsen möjlighet att interimistiskt tillgodose de ökade krav, som utvecklingen på läkemedelsområdet ställer på den centrala ledningen, vill jag förorda, att medel ställes till disposition för anställande mot arvode av en specialföredragande i läkemedelsärenden. I betraktande av de speciella kvalifikationer, som erfordras av denne föredragande, därest avsedd effekt skall ernås, bör arvodet icke sättas lägre än till 15 000 kronor för år vid heltidstjänstgöring. Det torde böra tillkomma Kungl. Maj:t att närmare bestämma villkoren för beloppets disposition.

Vad härefter angår apoteksbyrån i övrigt synes mig fullgoda skäl hava förebragts för utredningens förslag om förändring av en befattning som

106 Kungl. Maj:ts proposition nr 67. apotekarassistent å beredskapsstat till en ordinarie befattning som byråapotekare i lönegrad A 26. Vanskligare är att bedöma, huruvida därutöver ett stadigvarande behov av en apoteksutbildad byråassistent kommer att förefinnas. Vissa skäl tala emellertid för att så kan bli fallet. I avbidan på ytterligare erfarenhet vill jag därför förorda, att den nu befintliga befattningen som byråassistent i lönegrad Eo 24, som för närvarande är vakant och av utredningen föreslagits till indragning, tills vidare uppehälles medelst vikarie.

Beträffande den juridiskt-administrativa personalen anser jag i likhet med lönenämnden tillräckliga skäl knappast föreligga att placera förste byrasekreteraren å byrån i högre lönegrad än 24, helst som enligt min uppfattning ärenden angående pensioner och understöd åt apoteksanställda böra överflyttas till kameralbyrån. De övriga ärenden, som enligt medicinalstyrelsens förslag skulle föredragas av ifrågavarande befattningshavare, synas icke vara av den svårighetsgrad, att de motivera en uppflyttning till lönegrad A 26. I anledning av styrelsens förslag om inrättande av en byråsekreterarbefattning i lönegraden Eo 21 vill jag — under hänvisning till de allmänna grunder för befordran av amanuenspersonal, som chefen för finansdepartementet i annat sammanhang föreslagit — framhålla, att det med hänsyn till byråns arbetsbörda förefaller rimligt att där placeras en relativt kvalificerad befattningshavare bland den extra ordinarie juristpersonalen.

Föreliggande förslag i övrigt föranleder icke någon erinran från min sida. I enlighet härmed räknar jag, liksom för närvarande, med 3 amanuenser å denna byrå.

E. Lag- och utredningsbyrån.

Medicinalstyrelseutredningen.

För de uppgifter av juridisk och organisatorisk art, som skulle åvila denna nya byrå, har redogörelse lämnats i det föregående (s. 40—41). Utredningen har utgått från att byråchefens arbetstid till större delen kommer att tagas i anspråk för mera omfattande eller svårlösta författnings- och utredningsfrågor. Då utredningen tillika räknat med att han i viss omfattning kommer att anlitas som ställföreträdare för överdirektören, anses behov föreligga av en relativt kvalificerad biträdande jurist å byrån, på vilken beredningen respektive granskningen av mindre krävande författningsärenden kan överlåtas. Denne borde därjämte biträda med vissa utredningar samt den löpande tillsynen över medicinalstyrelsens författningssamling. Utredningen föreslår, att för nu berörda ändamål inrättas en befattning som förste byråsekreterare, vilken med hänsyn till göromålens art icke borde placeras lägre än i lönegrad Eo 26. Samtidigt förutsättes den nuvarande dubbleringen av en ordinarie förste byråsekreterarbefattning upphöra.

Till ifrågavarande byrå föreslås vidare förlagd en statistisk avdelning, som skulle svara för hopsamling och bearbetning av allt statistiskt material på medicinal- och veterinärväsendets områden ävensom planera och i möjli-

Kanyl. Maj:ts proposition nr 67. 107

gaste mån verkställa specialutredningar av statistiskt slag. Efter redogörelse för medicinal- och veterinärstatistikens nuvarande omfattning anför utredningen inledningsvis följande.

Hos medicinalstyrelsen finnes för närvarande en befattning som statistiker, vilken har karaktären av bisyssla med ett årligt arvode av 3 000 kronor. Med undantag för viss i publikationen »Allmän hälso- och sjukvård» ingående statistik rörande sinnessjukhusens ekonomiska förvaltning, vilken bearbetas och sammanställes å kameralbyråns revisionsavdelning, omhänderhar ifrågavarande befattningshavare sammanställandet av den fortlöpande statistiken å medicinalväsendets område samt redigeringen och utgivandet av nämnda publikation, vilken ej uteslutande är av statistisk natur utan även innehåller medicinalstyrelsens årsberättelse rörande olika under dess inseende ställda verksamhetsområden.

Vad åter veterinärväsendet angår utföres sammanställningen av det statistiska materialet och utarbetandet av den i »Det civila veterinärväsendet» ingående årsberättelsen rörande förhållandena på detta område av veterinärbyrån; statistikern verkställer endast en allmän översyn av berättelsen.

De tillfälliga statistiska undersökningarna medhinnas blott i ringa utsträckning av medicinalstyrelsens statistiker. Denne omhänderhar i regel någon av de mindre av dessa undersökningar, medan de övriga för varje särskilt fall måste uppdragas åt andra statistiker.

Något biträde står icke till statistikerns förfogande, varför denne själv måste anskaffa och avlöna för tabellsammanställningar och korrekturläsning m. m. erforderlig arbetshjälp.

Utredningen erinrar jämväl om att vissa statistiska specialundersökningar på hälsovårdens område verkställas bland annat inom statens institut för folkhälsan. Vid institutets tillkomst hade också förutsatts, att statistiska bearbetningar skulle utföras inom institutet på grundval av därstädes verkställda undersökningar. Främst med hänsyn därtill hade å institutets personalstat uppförts en befattning som förste aktuarie i lönegraden A 26, vilken befattning emellertid hittills stått vakant. På grund härav hade institutet varit hänvisat till att anlita statistisk expertis utanför institutet för utförande av nyss berörda specialundersökningar.

Sedan utredningen i fortsättningen redovisat vissa uttalanden rörande rnedicinalstatistiken av besparingsberedningens statistikkommitté (SOU 1943: 28) och statens sjukhusutredning (SOU 1944: 47) samt av representanter för medicinalstyrelsen, har utredningen för egen del yttrat följande i fråga om behovet av ytterligare bearbetning och komplettering av statistiken på förevarande område.

Av den lämnade redogörelsen synes framgå, att väsentliga luckor föreligga i fråga om medicinalstatistikens utformning och bearbetning. Visserligen har genom sjukhusutredningens försorg en "revision ägt rum av de uppgiftsformulär, som ligga till grund för den förvaltningsekonomiska statistiken vid kroppssjukhusen, men på andra områden av medicinalstatistiken kvarstår fortfarande ett växande behov av översyn av gällande uppgiftsformulär. En betänklig brist är även, att de inlämnade primäruppgifterna endast göras till föremål för summariska sammanställningar, som icke åtföljas av några analyser eller kommentarer. Den redovisade statistiken kan därigenom icke sällan föranleda till felaktiga slutsatser, särskilt från deras sida som icke äro fullt

108 Kungl. May.ts proposition nr 67.

insatta i primärmaterialets beskaffenhet. Härtill kommer, att de inom medicinalstyrelsen verkställda sammanställningarna i allmänhet icke hinna publiceras förrän cirka två år efter redovisningsårets slut, varigenom deras värde i hög grad förminskas. Det framstår för utredningen såsom föga rationellt att på detta sätt årligen insamlas en mängd primärmaterial, som genom ofullständig bearbetning eller för sen publicering icke kommer till avsedd nytta. Båsom betecknande för situationen må framhållas, att de lokala huvudmännens behov av snabbt tillgängliga statistiska översikter rörande sjukhusens ekonomiska förhållanden under en följd av år huvudsakligen måst tillgodoses genom försorg av en enskild förening.1 Även om detta kunnat genomföras på ett i och för sig mycket förtjänstfullt sätt, finns självfallet ingeii garanti för att denna ordning kan påräknas framdeles. Bearbetningen av denna statistik har — naturligt nog med hänsyn till kostnaderna därför — icke heller kunnat bli så fullständig som önskvärt varit. Med sjukvårdens avsevärda utveckling under senaste decenniet och de betydande kostnader, som varit därmed förenade, har behovet av snabbt tillgänglig driftkostnadsstatistik efter hand vuxit sig allt starkare, en tendens som i fortsättningen kan väntas bli ytterligare accentuerad. Åtgärder måste därför vidtagas så att den officiella statistiken i denna del kan fylla sin funktion, vilket ock starkt betonats av statens sjukhusutredning.

Tiden synes vidare vara inne för en väsentlig utvidgning av medicinafstatistiken, framför allt på det socialhygieniska området. Den tidpunkt torde icke heller vara avlägsen, då eu systematisk bearbetning av kroppssjukhusens uppgifter om frekvensen av olika sjukdomar blir nödvändig för att belysa utbyggnadsbehovet inom vissa grenar av sjukvården. Det torde likaledes icke råda något tvivel om att behovet av statistiska specialutredningar på hälsooch sjukvårdens olika områden, vilket redan nu är trängande och kan väntas öka med utvecklingen, i längden icke kan på ett ändamålsenligt sätt tillgodoses uteslutande genom att tillfälligt anlita statistiker utanför medicinalstyrelsen. Härjämte må framhållas, att styrelsens möjligheter att verka för hälso- och sjukvårdens utveckling säkerligen i icke ringa grad är beroende av att dess ledning har tillfälle att rörande de statistiska förutsättningarna för ifrågasatta åtgärder rådgöra med en på hithörande områden tränad statistiker.

Beträffande den veterinära statistiken må särskilt erinras om att denna hittills sammanställts och bearbetats å veterinärbyrån, medan medicinalstyrelsens statistiker endast underkastat densamma en formell översyn i samband med statistikens publicering, ett förhållande som icke kan anses vara tillfredsställande ur statistisk synpunkt. Vidare har enligt vad utredningen under hand inhämtat på det veterinära området ett allt starkare behov av statistiska specialundersökningar gjort sig gällande, främst beträffande förekomsten och utbredningen av vissa djursjukdomar. Dylika specialundersökningar tillmätas på veterinärt håll stort värde för organiserande av ett effektivt bekämpande av djursjukdomarna inom landet.

För utredningen har särskilt betonats, att å veterinärmedicinska anstalten tillgång finnes till ett omfattande undersökningsmaterial, som väl ägnar sig för statistisk bearbetning och som genom en sådan bearbetning kan tänkas leda till värdefulla resultat beträffande bekämpandet av vissa djursjukdomar. Det måste därför anses vara av vikt att jämväl denna anstalt erhåller tillgång till statistisk sakkunskap.

Rörande organisationen av medicinalstatistiken anför utredningen härefter.

1 Svenska sjukhusförvaltningens tjänstömannaiörbund (tidskriften »Sjukhuset» .

Kungl. Maj:ts proposition nr ti?. 109

Erforderlig förbättring och komplettering av medicinal- och veterinärstatistiken torde icke kunna vinnas utan en genomgående omläggning av dess organisatoriska underlag. Vid ett övervägande av de alternativ, som härvid träda i förgrunden —centralisering till ett större statistiskt organ eller statistikens bibehållande hos vederbörande ämbetsverk — har medicinalstyrelseutredningen i likhet med besparingsberedningens statistikkommitté och statens sjukhusutredning kommit till den uppfattningen, att största garantierna för ett tillfredsställande resultat torde ernås, därest statistikens omhänderhavande och bearbetande anförtros åt en inom medicinalstyrelsen inrättad statistisk avdelning av tillräcklig omfattning. Till denna avdelning bör då koncentreras all officiell statistik på medicinalväsendets område, alltså även den som tidigare avsetts skola omhänderhavas av statens institut för folkhälsan. För en sådan åtgärd talar den nära samhörigheten mellan medicinalstatistikens olika grenar, samtidigt som avdelningen därigenom skulle kunna givas en för statistiskt arbete bättre avvägd storlek. Med ett mera begränsat statistiskt underlag lärer avdelningen icke kunna permanent sysselsätta den kvalificerade personal eller nyttiggöra den maskinella utrustning, som kräves för att få erforderliga statistiska undersökningar sakkunnigt och snabbt utförda. Det torde ur denna synpunkt jämväl vara lämpligt, att bearbetningen av veterinärstatistiken förlägges till medicinalstyrelsens statistiska avdelning, även om en särskild veterinärstyrelse inrättas.

Från dessa utgångspunkter har medicinalstyrelsens statistiker beräknat personalbehovet å avdelningen till minst 3 kvalificerade tjänstemän (aktuarier) och 8 biträden. Denna beräkning grundar sig emellertid till avsevärd del på en uppskattning av arbetskraftsåtgången för de nya eller utökade uppgifter, som avsetts skola tillkomma avdelningen, och är därför osäker. Med hänsyn härtill anser sig utredningen böra förorda, att statistikpersonalen till en början begränsas till förslagsvis 2 aktuarier och 3 å 4 biträden. En av aktuarierna torde böra fungera som chef för avdelningen och placeras i lönegraden A 26 Den härför erforderliga befattningen kan lämpligen erhållas genom att överflytta den nuvarande obesatta förste aktuariebefattningen vid statens institut för folkhälsan till medicinalstyrelsen. Den andre aktuariebefattningen torde böra placeras i lönegrad A 21. Samtidigt torde nuvarande arvode åt medicinalstyrelsens statistiker böra indragas.

Av biträdena torde en böra placeras som kanslibiträde i lönegrad Eo T, en som kontorsbiträde i lönegrad Eo 4 samt de övriga till en början såsom extra befattningshavare. Härjämte bör visst belopp ställas till förfogande för avlöning åt tillfälliga befattningshavare, som kunna erfordras för utförande av större specialundersökningar.

Utredningen utgår från att den statistiska avdelningen skall låta sig angeläget vara att i erforderlig utsträckning samråda med vederbörande myndigheter, i första hand statens institut för folkhälsan. Vidare torde samråd få förutsättas äga rum med exempelvis socialstyrelsen rörande statistiken för bland annat mödra- och barnavården, bostadsbeståndet och folktandvården, med skolöverstyrelsen rörande skolhälsovården samt med centrala sjukvårdsberedningen rörande den förvaltningsekonomiska statistiken vid kroppssjuk husen. En allmän föreskrift härom bör lämpligen inflyta i instruktionen för medicinalstyrelsen.

Utredningen tillägger, att den statistiska avdelningen kan tänkas organiserad antingen som en självständig enhet direkt under generaldirektören eller 30m en del av byrå. Därest eu lag- och utredningsbyrå inrättas, synes utredningen det statistiska arbetet kunna ingå som ett naturligt led i denna byrås utredande verksamhet. Utredningen förordar därför, att den statistiska avdelningen inordnas under nämnda bvrå.

110 Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Yttranden över medicinalstyrelseutredningens förslag.

Utredningens förslag rörande lag- och utredningsbyråns organisation har i allmänhet tillstyrkts av remissinstanserna. Härvid bortses från de tidigare redovisade yttranden, som ifrågasatt utvidgning av byråns uppgifter till att även omfatta personalfrågor. Behovet av en statistisk avdelning har understrukits i åtskilliga yttranden.

Medicinalstyrelsen upplyser, att en överslagsvis verkställd uppskattning hade utvisat, att den tid som med den föreslagna personalen skulle åtgå för lämnande av erforderligt biträde vid större utredningsuppdrag, vilka anförtrotts styrelsen men ännu icke påbörjats, sannolikt komme att röra sig omkring fem år. Vid denna uppskattning hade bortsetts från det löpande arbete, som skulle ankomma på byrån. Medicinalstyrelsen hade likväl funnit sig nu böra godtaga utredningens förslag till organisation av byrån, varvid styrelsen förutsatt att vunna erfarenheter i sinom tid komme att föranleda till avsevärd utbyggnad av densamma.

Beträffande den statistiska avdelningen konstaterar styrelsen, att vad utredningen anfört till stöd för sitt förslag helt sammanfölle med de synpunkter, som styrelsen sedan länge förfäktat. Styrelsen begränsar sig därför i huvudsak till att kraftigt understryka, att den föreslagna personaluppsättningen å avdelningen måste anses som ett minimum i avbidan på att närmare erfarenhet vinnes. Styrelsen erinrar tillika om sitt i annat sammanhang framförda förslag om överförande till den statistiska avdelningen av en medicinalrådsassistent från hälsovårdsbyrån ävensom om angelägenheten av att ett ej obetydligt belopp beräknas för anställande av tillfällig personal å avdelningen.

Slutligen betonar styrelsen, att kraven på att avdelningen snabbt skall kunna icke blott framräkna statistiska uppgifter utan även komplettera de framräknade summorna med relativtal, diagram och andra kommentarer måste ställas mycket höga, framför allt beträffande rapporterna om epidemiska sjukdomar inom och utom Sverige, beläggningen på epidemisjukhusen samt de smittsamma könssjukdomarna. På grund härav förutsätter styrelsen, att avdelningen förses med fullständig uppsättning av tekniska hjälpmedel. Att inkomma med förslag härutinnan finge bli en av den statistiska avdelningens första arbetsuppgifter.

Statistiska centralbyrån har intet i princip att erinra mot utredningens förslag. Ämbetsverket yttrar bland annat.

Centralbyrån har icke något att invända mot att medicinal- och veterinärstatistiken bibehålies inom medicinalstyrelsen samt att för dess omhänderhavande därinom inrättas en särskild statistisk avdelning. Endast därigenom synes på erforderligt sätt centralisation av det statistiska arbetet inom medicinalstyrelsen och därtill anslutna institutioner av olika slag kunna åvägabringas samt möjligheter beredas medicinalstyrelsen att i önskvärd omfattning utnyttja det statistiska material, som regelbundet insamlas, och utföra för dess administrativa och vetenskapliga uppgifter behövliga statistiska utredningar. Med de synnerligen begränsade resurser, som stått medicinalstyrelsen till buds, ha föreliggande behov i dessa hänseenden hittills icke kunnat tillgodoses på

Kungl. Alaj:ts proposition nr 67. in

étt tillfredsställande sätt. Tiden måste anses vara inne för en väsentlig utvidgning av medicinalstatistiken, varvid särskilt synes böra framhållas såsom ett önskemål, att en fortlöpande statistik till belysning av frekvensen av olika sjukdomar snarast möjligt kommer till utförande på grundval av det från sjukvårdsanstalter av olika slag till medicinalstyrelsen inkommande uppgiftsmaterialet.

Statistiska centralbyrån förutsätter, att ett förverkligande av medicinalstyrelseutredningens förslag icke kommer att i övrigt medföra någon ändring av den officiella statistikens organisation genom överflyttning till medicinalstyrelsen av statistikgrenar av med medicinalstatistiken besläktat innehåll (t. ex. dödsorsaksstatistiken), vilkas utarbetande hittills varit anförtrott åt andra myndigheter eller institutioner. I dessa delar utgår centralbyrån från att kontakt mellan vederbörande ämbetsverk upprätthålles.

Allmänna lönenämnden har allenast uttalat tveksamhet rörande behovet av en medicinalrådsassistent å avdelningen.

Svenska läkaresällskapet finner inrättande av en statistisk avdelning välmotiverat men ifrågasätter, om det icke ur rekryteringssynpunkt vore nödvändigt att giva avdelningschefen byråchefs ställning.

Sveriges läkarförbund betonar den statistiska avdelningens värde för att möjliggöra eu central tillsyn och rådgivning i fråga om den förebyggande vården. Förbundet yttrar sålunda.

Översynen på detta område bör försiggå i viss ordning och börja med de län och samhällen, där dödlighetssiffroma enligt senast offentliggjorda statistiska uppgifter varit högst. Som exempel må nämnas, att under åren 1941 och 1942, från vilka den senaste statistiken föreligger, de allmänna dödstalen varit särskilt höga i Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Skaraborgs och Värmlands län, medan barnadödligheten varit störst i de nordligaste länen. Orsakerna till den på vissa håll förefintliga högre dödligheten äro komplicerade och kunna endast klarläggas genom en omsorgsfull utredning, varvid den länge efterlängtade och av medicinalstyrelseutredningen föreslagna statistiska avdelningen inom medicinalstyrelsen kan förväntas göra en betydelsefull insats. En dylik utredning kan komma att ge till resultat, att undernäring, betydande abortfrekvens, hög tuberkulos- eller olycksfallsfrekvens, otillfredsställande sociala anordningar för mödrar med späda barn och dylikt förekomma i vissa kommuner av länet eller i vissa delar av större stad. Först på detta sätt och med hjälp av därefter vidtagna praktiska åtgärder inom områden, där speciella missförhållanden konstaterats föreligga, kunna resultat av större värde för den allmänna hälsovården ernås.

Svenska sanatorieläkarföreningen påpekar vikten av att den statistiska avdelningen står i förbindelse med de lokala organen, enär statistiken eljest lätt bleve självändamål samt otillförlitlig och betungande.

Sveriges yngre läkares förening framhåller betydelsen av prognostiska undersökningar angående läkarbehovet och tillströmningen till läkarbanan ävensom angående tillgången på sjukvårdspersonal överhuvudtaget. Föreningen anser, att det skulle vara av stort värde med hänsyn till de genomgripande förändringar inom hälso- och sjukvårdens område, vilka inom kort torde komma att äga rum, att i samband med omorganisationen av medicinalstyrelsen till skapa ett prognosinstitut av fast karaktär.

Behovet av en statistisk avdelning har härjämte understrukits av, bland

112 Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

andra, svenska läsårettsläkarföreningen och Sveriges tandläkarförbund ävensom av svenska landstingsförbundet. Sistnämnda förbund har särskilt betonat vikten av att bearbetningen av det statistiska materialet koncentrerades på de ur medicinsk och förvaltningssynpunkt betydelsefullaste uppgifterna samt skedde utan onödig tidsutdräkt.

Föredraganden.

Jag har redan i det föregående givit min anslutning till utredningens förslag att sammanföra handläggningen av viktigare författningsärenden och större organisatoriska utredningar till en särskild byrå, vilken jämväl skulle fungera såsom redaktion för medicinalstyrelsens författningssamling. Någon meningsskiljaktighet synes icke föreligga om att byråchefen för biträde med dessa uppgifter behöver en relativt kvalificerad kraft, lämpligen placerad som förste byråsekreterare i lönegrad Eo 26. Jag förordar detta förslag.

Full enighet råder ock om utredningens förslag att för medicinal- och veterinärstatistikens handhavande och bearbetning inrätta en särskild avdelning inom styrelsen. Av vad utredningen och remissinstanserna anfört i denna de! står det klart även för mig, att en sådan avdelning snarast bör komma till stånd. Då jag tillstyrker ifrågavarande förslag, vill jag särskilt understryka angelägenheten av att förekommande sammanställningar genom erforderliga kommentarer och analyser samt genom snabb publicering göras lätt tillgängliga för praktiska syften. På dessa punkter synas bristerna i den nuvarande statistiken ha varit mest framträdande. Jag utgår vidare från att frågor om utvidgning av den löpande statistiken göras till föremål för noggrann prövning med hänsyn till ändamål och omfattning. Detsamma gäller självfallet behovet av större statistiska specialutredningar.

Från dessa utgångspunkter har jag icke funnit anledning till erinran mot den personalorganisation, som föreslagits för avdelningen. Jag tillstyrker alltså, att för avdelningens ledning inrättas en förste aktuariebefattning i lönegrad A 26, att för biträde med arbetet å avdelningen avses en aktuarie i lönegrad A 21 samt ett kanslibiträde och ett kontorsbiträde å extra ordinarie stat. Jag förordar även medicinalstyrelsens förslag, att den å hälsovårdsbyrån nu tjänstgörande medicinalrådsassistenten tills vidare överföres till denna avdelning. En omprövning av denna anordning bör emellertid verkställas, sedan någon tids erfarenhet vunnits om arbetsbördan å avdelningen. I övrigt bör, i mån av behov, anställas extra eller tillfälliga befattningshavare. Härtill återkommer jag i ett senare avsnitt.

Vid bifall till vad jag sålunda förordat bör indragning ske av såväl den vakanta befattningen som förste aktuarie vid statens institut för folkhälsan som det nuvarande fasta arvodet för statistiskt biträde åt medicinalstyrelsen å 3 000 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 67. 113

F. Kameralbyrån.

Nuvarande personalbestånd.

Kameralbyrån är sedan åtskilliga år uppdelad på två avdelningar, en för kamerala ärenden i allmänhet, inklusive utanordningsärenden och kassagöromål, samt en för ärenden rörande den ekonomiska förvaltningen av statens sinnessjukhus och statens anstalt för fallandesjuka.

Frånsett kvinnlig biträdespersonal utgöras de ordinarie befattningshavarna ä den allmänna avdelningen av en kamrerare i lönegrad A 24, en byråsekreterare i lönegrad A 21 samt en kassör i lönegrad A 11. Härjämte tjänstgöra å denna avdelning en extra föredragande med arvode motsvarande lön för förste byråsekreterare i lönegrad Eo 26, en biträdande kamrerare med ett arvode av 10 250 kronor för år samt fyra juridiskt utbildade amanuenser.

Arbetet är så fördelat mellan nu nämnda befattningshavare, att den extra föredraganden under byråchefens inseende föredrager vissa större ärenden samt deltager i den juridiskt-administrativa konsultation och granskning, som åligger kameralbyrån beträffande ärenden, tillhörande andra byråer, medan byråsekreteraren och en amanuens biträda kameralbyråchefen med utredning, föredragning och uppsättning av ärenden av löpande natur. Den ordinarie kamreraren har att leda och, i mån av tid, deltaga i arbetet med granskning av inkommande räkningar och rekvisitioner av medel, kontrasignera styrelsens utanordningar och checker, handhava förvaltningen av styrelsens delfond av statens allmänna fastighetsfond samt övervaka arbetet å styrelsens kassakontor. Härjämte har han att verkställa kontrollbokföring och tillse, att till styrelsens förfogande ställda anslag icke överskridas, att avfatta styrelsens kassarapporter och svara för styrelsens huvudbokföring ävensom verkställa av styrelsen anbefallda utredningar av företrädesvis ekonomisk art. Huvudparten av granskningsarbetet åvilar för närvarande den biträdande kamreraren, som tillkom i samband med den förstärkta försvarsberedskapen, samt de tre återstående amanuenserna. Avlöningen åt den biträdande kamreraren och två amanuenser bestrides från anslaget till medicinalstyrelsens beredskapsorganisation.

Kassagöromålen samt därtill hörande bok- och matrikelföring ombesörjes av kassören, som därvid biträdes av ett extra ordinarie kanslibiträde. På kameralbyrån ankommande löneuträkningar utföras på kassörens ansvar av ett särskilt biträde med kanslibiträdes lön.

Avdelningen för sinnessjukhusens ekonomiska förvaltning förestås av en byrådirektör i lönegrad A 28. Han biträdes närmast av en revisor i lönegrad A 21 samt en revisionsassistent i lönegrad Eo 18.

Medicinalstyrclseutrcilningen.

Utredningen erinrar till en början om att kameralbyrån enligt utredningens förslag skulle befrias från den juridiskt-administrativa konsultations- och granskningsskyldighet beträffande andra byråers ärenden, som för närva-

Bihang till riksdagens protokoll 19d7. 1 saml. Nr 67. 2191 4G 8

114 Kungl. Maj:ts proposition nr 67. rande åligger den, ävensom från handläggning av lag- och författningsärenden, vilka icke äro av rent kameral natur. Detta beräknas medföra en mycket väsentlig lättnad i byråns nuvarande arbetsbörda. Å andra sidan skulle kameralbyrån tillföras vissa ärendesgrupper, som nu handläggas på respektive fackbyråer, nämligen ärenden angående de styrelsen underställda laboratoriernas samt vanföreanstalternas och kustsanatoriernas ekonomiska förvaltning ävensom rörande apotekens ekonomiska förhållanden. Vad detta betyder i merbelastning för byrån finner utredningen vanskligt att på förhand bedöma, På skäl, som i annat sammanhang närmare utvecklas, har utredningen emellertid utgått från att en mera kontinuerlig och ingående övervakning och rådgivning beträffande laboratoriernas ekonomiska förvaltning är påkallad, icke minst i fråga om upphandlingen av laboratoriemateriel och djur. I en inom medicinalstyrelsen utarbetad, till utredningen överlämnad promemoria har vidare framhållits angelägenheten av att ökade organisatoriska möjligheter skapas för styrelsen att följa och övervaka vanföreanstalternas och kustsanatoriernas ekonomiska förvaltning samt utöva rådgivning i anslutning därtill. Det betonas, att statens bidrag till dessa anstalter under årens lopp ständigt stegrats och för närvarande uppginge till betydande belopp (cirka 8 000 000 kronor) samt att staten tills vidare åtagit sig ansvaret i sista hand för bestridande av dessa anstalters utgifter. Enligt styrelsens förmenande erfordrades inom styrelsen en kvalificerad kraft, förslagsvis i byrådirektörs tjänsteställning, som kunde ägna huvudparten av sin arbetstid åt hithörande angelägenheter, innefattande bland annat fastställande av inkomst- och utgiftsstater för anstalternas verksamhet, kontroll av bidragsmedlens användning samt i samband därmed stående konsultation. Medicinalstyrelseutredningen är för sin del icke beredd att för ifrågavarande ändamål förorda en sådan befattning men finner å andra sidan nödvändigt, att här berörda uppgifter beaktas vid utformningen av kameralbyråns personalorganisation.

Utredningen framhåller vidare, att styrelsens medelsförvaltning underårens lopp vuxit i omfattning och numera tillhörde de större inom allmänna civilförvaltningen. Belysande vore, att antalet utanordningar år 1944 uppgick till omkring 48 500, fördelade på drygt 100 olika anslag, varvid särskilt borde beaktas, att utbetalning i flertalet fall skedde direkt till den slutliga betalningsmottagaren efter granskning allenast å kameralbyrån. Genom försvarsberedskapens upphörande komme visserligen en minskning i styrelsens utanordnings- och därmed sammanhängande granskningsverksamhet att inträda (antalet utanordningar för beredskapsändamål utgjorde år 1944 cirka 5 600), men denna minskning beräknas bli till icke ringa del uppvägd av den ökning, som följer, därest utbetalningen av provinsialläkarstatens avlöningar och resekostnader centraliseras till medicinalstyrelsen i enlighet med ett av den s. k. länsstyrelseutredningen år 1936 framlagt, av statsmakterna i princip godtaget förslag. Den fortsatta utbyggnaden med statsunderstöd av olika och allt flera vårdgrenar väntas även komma att kräva vidgad medverkan från kameralbyråns sida. Under sådana förhållanden finner utredningen icke tillrådligt att vidtaga någon begränsning av den personal, som nu sysselsättes

Kungl. Maj.ts proposition nr 67. 115

med ifrågavarande del av byråns verksamhet. Den stegrade omfattningen av styrelsens ordinarie medelsförvaltning synes utredningen däremot påkalla en omprövning av de anställnings- och lönevillkor, som för närvarande gälla för hithörande befattningshavare, i syfte att anpassa dessa efter arbetsbördans och ansvarets tillväxt. Utredningen anför härutinnan.

I första hand torde en uppflyttning av den ordinarie kamrerarbefattningen från lönegrad A 24 till A 26 böra ifrågakomma. Förslag härom har tidigare framförts av 1939 års tjänsteförteckningssakkunniga i deras betänkande, del I (SOU 1941: 17) på grundval av de allmänna principer för löneplacering av befattningshavare med kamrerargöromål, som uppdragits av dessa sakkunniga. Medicinalstyrelseutredningen ansluter sig till det sålunda framförda förslaget, då utredningen för sin del icke åsyftar annan ändring beträffande den med befattningen förenade arbetsbördan än att den faktiska förskjutning mot ökat ansvar, som under senare år uppkommit genom att kameralbyråchefen på grund av andra göromål icke hunnit ägna avsedd tid åt kontrollen av utanordningsärenden, återgår. Godtages utredningens förslag om inrättande av en överdirektörs- och en lagbyråchefsbefattning, bör en återgång till normal fördelning av ansvaret i nämnda hänseende mellan byråchefen och kamreraren bli möjlig, även om kameralbyrån tillföres vissa nya uppgifter i enlighet med vad ovan anförts. Skulle erfarenheten visa, att så ej blir fallet, synes det med utanordningsverksamheten förenade ansvaret kräva, att kamrerarbefattningen förändras till en byrådirektörstjänst i 28 lönegraden.

Vidare anser utredningen arten och omfattningen av hithörande granskningsarbete motivera, att den biträdande kamreraren beredes fastare anställning genom överflyttning till ordinarie stat. Han bör därvid placeras i 24 lönegraden, vilken närmast motsvarar den ställning, som tillkommer honom för närvarande. Jämväl två av de i granskningsarbetet deltagande amanuenserna torde böra överföras till ordinarie stat. För en sådan åtgärd talar icke minst den omständigheten, att anlitandet av amanuenser för detta granskningsarbete visat sig otillfredsställande därigenom, att dessa växlat alltför ofta för att hinna förvärva erforderlig vana och säkerhet. Att detta är en betydande olägenhet framgår klart därav, att statens bidrag till praktiskt taget samtliga ändamål inom medicinal- och veterinärväsendet äro förenade med olika villkor, som skola beaktas vid utanordningen. För ifrågavarande befattningshavare synes en placering som revisor i lönegrad A 21 bäst motsvara arbetets art. Härutöver torde liksom nu krävas en amanuens med uppgift att dels deltaga i granskningen av enklare utanordningsärenden, dels ock biträda med annat på byrån förekommande arbete.

Med hänsyn till kassarörelsens osedvanliga storlek, omfattande såväl utgifter som inkomster, och det därmed förenade bokförings- och kontrollarbetet, ha från och med den 1 september 1945 vissa kassören dittills åvilande uppgifter delegerats på ett extra ordinarie kanslibiträde i egenskap av biträdande kassör. Denna har anförtrotts bland annat bokföringen av inkomsterna, förandet av löne- och pensionsmatriklar samt kontrollen av utgående anvisningar, medan kassören själv ombesörjer bokföringen av utgifterna och övriga kassagöromål. Från kameralbyråns sida har hemställts, att den biträdande kassören måtte placeras som kontorist i lönegrad A 9 samt att kassören __ främst på grund av ansvaret för avlöningslistornas upprättande och uträknande, avseende omkring 900 befattningshavare — måtte uppflyttas till lönegrad A14. Vägande skäl synas utredningen föreligga för en sådan uppflyttning. 11

116 Kungl. Maj ds proposition nr 67.

Organiseras bestyren med medelsförvaltningen på sätt sålunda förordats anser utredningen, att arbetet i övrigt inom kameralbyråns allmänna avdelning bör kunna ombesörjas av byråchefen med biträde av en byråsekreterare och en amanuens. Denna personaluppsättning skiljer sig från den nuvarande främst därigenom, att befattningen som extra föredragande bortfallit; denna åtgärd bör ses mot bakgrunden av den kvalificerade förstärkning av styrelsens administrativa personal i övrigt, som utredningen föreslagit. Å andra sidan finner utredningen den ökade kontrollen beträffande vanföreanstaltemas och kustsanatoriernas ekonomiska förvaltning motivera, att den nuvarande befattningen som ordinarie byråsekreterare förändras till en förste byråsekreterartjänst i lönegrad A 24. Amanuensen avses närmast för biträde med de på byrån ankommande personalärendena samt för utredning och uppsättning av expeditioner i enklare ärenden.

I fråga om avdelningen för sinnessjukhusens ekonomiska förvaltning erinras om den utbyggnad av den statliga sinnessjuk- och sinnesslövården, som för närvarande pågår och planeras för de närmaste tio åren. Med hänsyn bland annat härtill anser utredningen det rimligt, att till byrådirektörens förfogande ställes en amanuens utöver den nuvarande personalen å avdelningen. Till en början borde denna amanuens i mån av behov kunna anlitas även för kameralbyråns allmänna avdelning.

Utredningen betonar, att denna personaluppsättning allenast motsvarar det behov, som föreligger och kan beräknas föreligga inom den närmaste framtiden vid en normal ökning av antalet utanordningar. Skulle veterinärväsendets ledning frigöras från medicinalstyrelsen, anser utredningen, att en minskning av personalen med en revisor för granskning av till veterinärväsendet hörande räkningar och rekvisitioner borde vara möjlig. Härjämte borde med uppflyttningen av kassören och dennes närmaste biträde kunna anstå.

Yttranden över medicinalstyrelseutredningens förslag.

Medicinalstyrelsen lämnar till en början vissa kompletterande uppgifter till belysning av kameralbyråns arbetsbörda. Styrelsen upplyser sålunda, att enligt styrelsens räkenskaper utgifterna för budgetåret 1944/45 utgjorde drygt 114 000 000 kronor, inkomsterna för samma budgetår drygt 26 000 000 kronor samt antalet räkningar och rekvisitioner drygt 49 000. Utgiftsverifikationerna fyllde 199 band med ett folioantal av i runt tal 78 500, oaktat en hård gallring av verifikationsmaterialet verkställts. Styrelsen yttrar i anslutning härtill bland annat följande.

Såvitt medicinalstyrelsen kan utläsa ur det av riksräkenskapsverket publicerade utdraget ur rikshuvudboken för budgetåret 1944/45 överträffades styrelsens utgiftssiffror sagda budgetår inom allmänna civilförvaltningen allenast av statskontoret och pensionsstyrelsen. Att märka är emellertid, att både statskontoret och pensionsstyrelsen i stor utsträckning fungera såsom förlagsverk eller att de med andra ord verkställa utbetalningarna till andra redo­

Kungl. Maj:ts proposition nr 67. 117

görare, vilka i sin tur ha att ombesörja utbetalningarna till den slutliga betalningsmottagaren. Medicinalstyrelsen åter står såsom förlagsverk endast i förhållande till statens bakteriologiska laboratorium samt statens sinnessjukhus och statens anstalt för fallandesjuka, medan den ojämförligt största delen av styrelsens utbetalningar går direkt till den slutliga betalningsmottagaren, ofta i de förhållandevis små poster, som förekomma på reseräkningar och medelsrekvisitioner av liknande typ. Denna omständighet torde förklara, att antalet verifikationer till médicinalstyrelsens räkenskaper enligt inhämtade uppgifter är väsentligt större än verifikationsantalet till statskontorets räkenskaper och mångdubbelt större än antalet verifikationer till pensionsstyrelsens räkenskaper.

Om hänsyn tages till nu angivna omständigheter torde medicinalstyrelsens kameralbyrå utan risk för överdrift kunna betecknas såsom den största inom allmänna civilförvaltningen. Att byråns allmänna avdelning med sina fyra ordinarie befattningshavare kunnat nödtorftigt hålla samman denna mycket stora medelsförvaltning tillskriver styrelsen, förutom en rationell organisation av arbetet, till avsevärd del skickligheten och självuppoffringen hos byråns befattningshavare i icke-ordinarie anställning. Befogade anmärkningar för dröjsmål med betalningar ha dock icke kunnat undgås — med i medeltal nära 190 utanordningar per arbetsdag och flera toppbelastningsperioder under året har enda möjligheten ofta varit att låta med behandlingen av något tusental räkningar anstå till en lugnare period. Självfallet bör vid omorganisationen tillses, att personalen tilltages så, att längre dröjsmål med likvider icke behöver förekomma. Systemet att låta byråchefens ansvar i avsevärd utsträckning övergå på kamreraren, kamrerarens ansvar på biträdande kamreraren och amanuenserna samt sistnämnda befattningshavares ansvar på kvinnliga, med ett undantag icke-ordinarie tjänstemän innebär också, att man lägger hela medelsförvaltningen på så lösa boliner, att riskerna bli större än vad som är förenligt med god statsekonomi.

Medicinalstyrelsen framhåller tillika, att man finge räkna med en fortsatt stegring av statens utgifter för hälso- och sjukvården, av styrelsen uppskattad till cirka 10 000 000 per år. Å andra sidan erhölle kameralbyrån en icke oväsentlig lättnad i arbetsbördan, därest veterinärväsendets ledning frikopplades från medicinalstyrelsen. Utgifterna för veterinärväsendet begränsade sig visserligen till omkring 5 000 000 per år men vore fördelade på ett stort antal småposter. Av hela antalet utanordningar för år 1945, som uppginge till närmare 57 000, belöpte ej mindre än cirka 21 000 på utgifter för veterinära ändamål. På grund av dithörande utanordningars natur komme dock lättnaden i första hand den lägre biträdespersonalen till godo.

Även med beaktande härav och den avlastning av kameralbyråns arbetsbörda, som utredningens förslag med däri av styrelsen påkallade modifikationer innebure, anser medicinalstyrelsen det nödvändigt med en väsentlig förstärkning av kameralbyrån. Styrelsen anför härutinnan bland annat.

Medicinalstyrelsen finner för sin del nödvändigt, att kameralbyrån uppdelas på två utbetalningskontor, varav det ena skulle stå under ledning av byråchefen. Det andra utbetalningskontoret borde organiseras så, att i stället för den föreslagna kamrerartjänsten i lönegrad A 26 inrättades en befattning såsom byrådirektör i lönegrad A 28.

Denne byrådirektör borde självständigt ansvara för styrelsens huvudbokslut och därtill knutna åtgärder, såsom upprättandet av kassarapporter m. m-

118 Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Han borde vidare vara ansvarig för på kameralbyrån ankommande åtgärder rörande medicinalstyrelsens delfond av statens allmänna fastighetsfond, vars utgående balanskonto den 30 juni 1945 slutade på drygt 116 000 000 kronor. Ytterligare borde byrådirektören fullgöra de kontorschefsförpliktelser, som ankomma på styrelsen, och fungera som närmaste förman för expeditionsvaktspersonalen. Härjämte borde andra utbetalningskontoret ansvara för förvaltningen av medicinalstyrelsens diversefonder, uppgående till drygt 43 miljoner kronor. Frågor rörande placering av dessa fonder borde därvid föredragas för den juridiskt-administrative överdirektören. Slutligen borde å detta utbetalningskontor verkställas utbetalningar av en enhetlig grupp anslagsmedel, förslagsvis av löner och andra ersättningar till provinsialläkare och vikarier för dem. Summan av dessa utbetalningar kan för närvarande beräknas uppgå till omkring fem miljoner kronor, men denna siffra torde till följd av inrättandet av nya provinsialläkardistrikt komma att snabbt växa.

Personalen å detta utbetalningskontor borde i övrigt utgöras av en revisor, med uppgift att biträda vid arbetet med kassarapporter, bokslut och förhandsgranskning, jämte ett kanslibiträde, som i första hand skulle verkställa uträkning av provinsialläkarstatens löner samt upprätta föreskrivna taxeringsuppgifter rörande dessa befattningshavare. Då det icke är möjligt för styrelsen att överblicka det merarbete, genomförandet av källbeskattningen kan få genom den härigenom erforderliga korrespondensen med uppbördsmän i alla delar av landet, vill styrelsen förbehålla sig rätt att i mån av vunna erfarenheter påkalla den personalförstärkning, som denna beskattningsform kan komma att nödvändiggöra.

Först genom nu föreslagna anordning blir det möjligt för kameralbvråchefen att hinna ägna de utbetalningsärenden, i vilka han skulle ha att fatta beslut, och vilkas summa torde komma att redan från början ligga över 100 miljoner kronor, erforderlig uppmärksamhet. Till sitt biträde borde byråchefen för de kamerala uppgifterna ha en kamrer i lönegrad A 24, 2 revisorer 1 lönegrad A 21 samt en amanuens, vilken vid behov borde få rycka in även på andra utgiftskontoret.

Kassören, som borde föra journaler och böcker för båda utbetalningskontoren och ombesörja samtliga kassagöromål, borde på av de sakkunniga anförda skäl — vilkas tyngd icke minskas genom att den normala årliga tiomiljonersökningen av styrelsens medelsförvaltning under ett år skulle nedgå genom de veterinära utbetalningarnas överflyttning — placeras i lönegrad A 14 och till sitt närmaste biträde ha en kontorist i lönegrad Eo 9. För verkställande av bland annat avlöningsuträkning för personal hos styrelsen samt de rättskemiska och farmacevtiska laboratorierna erfordras härutöver ett kanslibiträde.

Vid sidan härav borde finnas ett kansli, bestående bland annat av en förste byråsekreterare och en amanuens.

Enligt medicinalstyrelsens förslag skulle alltså personalbesättningen å kameralbyråns allmänna avdelning, utöver byråchefen, utgöra 1 byrådirektör (A 28), 1 kamrer (A 24), 1 förste byråsekreterare (A 24), 3 revisorer (A 21), 2 amanuenser, 1 kassör (A 14) och 1 kontorist (Eo 9) samt två kanslibiträden för löneuträkningar. Härjämte räknar styrelsen med ett 10-tal biträden i lägre löneställning för registrering och sifferkontroll.

Beträffande avdelningen för sinnessjukhusens ekonomiska förvaltning föreslår styrelsen allenast en jämkning såtillvida, att den föreslagna amanuensbefattningen utbytes mot en befattning såsom förste assistent i lönegrad Eo 20. Denne befattningshavare skulle omhändertaga den nya grupp av

Kungl. Maj.ts proposition nr 67. 119

ärenden, som uppkommit genom försöken med arbetsterapi på sinnessjukhusen. Han borde vidare handha upphandlingsärenden och vissa andra förvaltningsärenden samt biträda byrådirektören med utredningar och vid beredningen av löpande ärenden. I sistnämnda egenskap skulle han även kontrasignera och ansvara för utgående expeditioner. Förste assistentbefattningen borde bli en passagetjänst för befattningshavare, vilka stode nära utnämning till sjukhusintendentsbefattningar vid sinnessjukhusen. Genom inrättandet av en förste assistentbefattning skulle ock den nuvarande revisionsassistenten kunna frigöras för de egentliga revisionsuppgifterna, vilka icke medhunnes av den ordinarie revisorn.

Slutligen må anmälas, att styrelsen ansett en särskild befattning erforderlig för kontroll av vanföreanstalternas, kustsanatoriernas samt de centrala radiumanstalternas ekonomiska förvaltning. Styrelsen föreslår, att denna befattning tills vidare konstrueras som en förste revisorstjänst i lönegraden A 24, varvid styrelsen utgått från att befattningen borde placeras å sjukhusbyrån, där övriga ärenden rörande dessa anstalter handläggas.

Riksräkenskapsverket — som i princip delar utredningens uppfattning rörande de arbetsuppgifter, vilka böra ankomma på kameralbyrån — tillstyrker utredningens förslag rörande förstärkning av byråns organisation. Härutöver anför ämbetsverket.

Ämbetsverket vill ifrågasätta, huruvida icke den centralisering av upphandlingsverksamheten, som förutsättes skola ske för både sinnessjukhusens och laboratoriernas räkning, kan anses motivera inrättandet av en särskild befattning såsom inköpsassistent, vilken icke torde böra placeras i lägre lönegrad än Eo 24. Tillsammans med den av utredningen föreslagne förste byråsekreteraren jämte erforderlig amanuens- och biträdespersonal bör nyssnämnde assistent ingå i kameralbyråns sekretariat. I övrigt synes byrån böra organiseras på ett kamrerarkontor och ett kontrollkontor. Det sistnämnda avses därvid skola motsvara den nuvarande avdelningen för sinnessjukhusens ekonomiska förvaltning. Det torde vidare ur flera synpunkter vara lämpligt, att jämväl kontrollen över vanföreanstalternas och kustsanatoriernas ekonomiska förvaltning anförtros ifrågavarande kontor. Med hänsyn härtill synes det tveksamt, huruvida den av utredningen föreslagna personalförstärkningen är tillräcklig. Det kan sålunda ifrågasättas, huruvida icke jämväl en befattning såsom förste revisor i lönegrad Eo 24 bör inrättas å kontoret. Överhuvudtaget måste man räkna med möjligheten att medicinalstyrelsens kamerala organisation kan komma att behöva ytterligare utbyggas, därest vissa nu aktuella reformplaner på sjuk- och hälsovårdens område genomföras.

Yad medicinalstyrelsen anfört anser riksräkenskapsverket icke motivera en uppdelning av kameralbyrån på två utbetalningskontor. Ämbetsverket yttrar sålunda.

För de kamerala ärendenas enhetliga behandling torde det vara mera ändamålsenligt, att kamrerarkontoret bibehålies såsom en organisatorisk enhet, vilket även skulle möjliggöra ett mera effektivt utnyttjande av den underordnade personalen. Möjligen bör kontoret, för att erhålla en mera adekvat benämning, i fortsättningen kallas kammarkontoret. Å detsamma böra handläggas alla frågor rörande förhandsgranskning, utanordning, utbetalning och bokföring. Med hänsyn till att inom statsförvaltningen i övrigt befattnings­

120 Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

havare med motsvarande arbetsuppgifter i allmänhet äro placerade i lönegrad A 26, bör kontorschefen vara en kamrerare i nyssnämnda lönegrad. Omfattningen av medicinalstyrelsens medelsförvaltning torde motivera, att han vid sin sida får en biträdande kamrerare i lönegrad A 24. Vilken uppdelning av löredragningsskyldigheten mellan dessa båda befattningshavare som må befinnas mest ändamålsenlig undandrager sig i stort sett riksräkenskapsverkets bedömande; dock bör i detta sammanhang framhållas att ansvaret för medicinalstyrelsens bokslut måste åvila kontorschefen.

Statskontoret tillstyrker uppflyttning av den ordinarie kamrerarbefattningen från A 24 till A 26 samt inrättande av en biträdande kamrerartjänst. i lönegrad A 24. För kontrollen av vanföreanstalternas och kustsanatoriernas ekonomiska förvaltning anser ämbetsverket, att en tjänst som revisor i A 21 lämpligen bör komma i fråga, vilket innebär, att den nuvarande byråsekreterartjänsten i samma lönegrad skulle förändras till en revisorstjänst.

Allmänna lönenämnden hyser för sin del viss tvekan rörande nödvändigheten av att på en gång genomföra så omfattande tjänsteuppflyttningar å kameralbyrån, som utredningen föreslagit. Mot den förordade uppflyttningen av kamrerarbefattningen till A 26 har emellertid lönenämnden icke funnit något att erinra. Däremot kan lönenämnden icke tillstyrka, att den biträdande kamreraren erhåller ställning som ordinarie tjänsteman, utan förordar, att befattningen tills vidare placeras på extra ordinarie stat i lönegrad 22. Enligt lönenämndens uppfattning torde det vidare vara tillräckligt om en av amanuensbefattningarna ersattes med en revisorstjänst i 21 lönegraden. Lönenämnden finner det slutligen tveksamt, om kassörstjänsten bör uppflyttas i högre lönegrad.

Statens or ganisationsnämnd förordar, att den av medicinalstyrelsen föreslagna byrådirektören ersättes med en kontorschef i lämplig löneställning, vilken skulle handha de kontorsorganisatoriska göromålen för såväl styrelsen som laboratorierna.

Civila statsförvaltningens tjänstemannaförbund anser, att den av medicinalstyrelsen föreslagna förste revisorstjänsten för kontroll av vanföreanstalternas och kustsanatoriernas m. fl. anstalters ekonomiska förvaltning bör förändras till en förste byråsekreterarbefattning i lönegrad A 26.

Föredraganden.

Till frågan om arbetsuppgifterna för kameralbyrån har jag i det föregående (s. 61) tagit principiell ställning, därvid jag i allt väsentligt anslutit mig till utredningens förslag. Jag utgår alltså från att på denna byrå skall, efter samråd med vederbörande fackbyrå, ankomma handläggningen av ärenden, som avse styrelsen åliggande ekonomisk förvaltning eller kontroll av sinnessjukvårdsanstalter, vanföreanstalter, kustsanatorier, centrala radiumanstalter och laboratorier, vissa ärenden rörande apotekens ekonomiska förhållanden, anmärknings- och revisionsmål samt frågor av löne- och pensionsteknisk natur. Härtill kommer den stora gruppen ärenden rörande utanordningar, uppbörd och redovisning.

Kungl. May.ts proposition nr 67. 121

I förhållande till nuvarande ordning innebär detta en icke obetydlig ökning av kameralbyråns arbetsuppgifter och ansvar. Å andra sidan måste beaktas, att den av mig förordade överdirektörs tjänsten samt lag- och utredningsbyrån kommer att medföra en avsevärd lättnad i framför allt kameralbyråchefens arbetsbörda. Veterinärväsendets skiljande från medicinalstyrelsen kommer också att påverka kameralbyråns arbetsbörda i minskande riktning, främst beträffande utanordningsärendena. Nu berörda förhållanden bjuda givetvis, att viss försiktighet iakttages vid bedömandet av byråns personalbehov. I väsentliga delar låter sig emellertid arbetsbördan relativt väl överblicka för den närmaste tiden.

Detta gäller i första hand styrelsens allmänna medelsförvaltning, vars art och omfattning närmare belysts av såväl utredningen som medicinalstyrelsen. Här må endast erinras om att utanordningsverksamheten, som med hänsyn till den därmed förenade granskningen representerar den drygaste delen av medelsförvaltningen, efter frånräknande av utgifterna för veterinärväsendet och beredskapsändamål kan beräknas komma att överstiga 100 miljoner kronor för år, fördelade på ett 100-tal anslag och 30 000 å 35 000 utanordningar. Det är visserligen icke osannolikt, att den pågående revisionen av statsbidragsväsendet å hälso- och sjukvårdens område kommer att medföra en viss förenkling av arbetet med dithörande utanordningar, men denna lättnad lärer mer än väl komma att uppvägas av den ökning i utanordningsbördan, som kan förväntas bli följden av ett genomförande på statens bekostnad av fri sjukhusvård och delvis fria läkemedel i huvudsaklig överensstämmelse med föreliggande, av statsmakterna i princip godkända förslag. Sannolikheten talar för att man i fortsättningen snarare har att emotse en ökning än en minskning av medicinalstyrelsens medelsförvaltning. Yid sådant förhållande anser jag mig kunna utan tvekan förorda utredningens, av statskontoret och riksräkenskapsverket biträdda förslag om uppflyttning av den nuvarande kamrerarbefattningen från lönegrad A 24 till A 26 samt om överförande av den biträdande kamrerarbefattningen från beredskapsstat till ordinarie stat med placering i lönegrad A 24. Jag tillstyrker vidare, att för biträde med granskning av inkommande räkningar m. m. tills vidare avses två revisorer, varav en i lönegrad A 21 och en i lönegrad Eo 21, ävensom en amanuens. Jag har då räknat med att kamreraren tillika skall fungera som kontorschef och närmaste föl-man för expeditionsvaktspersonalen. Med hänsyn till kassa- och bokföringsgöromålens stora omfattning synes det mig tillika rimligt att räkna med en kassör i lönegrad A 14 och en kontorist i lönegrad Eo 9 för dessa arbetsuppgifter. Till behovet av biträdespersonal för löneuträkningar och siffergranskning återkommer jag i det följande.

Nu förordade organisation av vad som lämpligen kan kallas kamrerarkontoret utgår från att byråchefen utövar beslutanderätten i utanordningsärendena på förslag av endera av kamrerarna. Möjlighet måste därför beredas honom att i betydande omfattning företaga stickprovsgranskning av det underliggande materialet; eljest kommer hans kontroll, liksom nu till största delen är fallet, att bli mera skenbar än verklig. I likhet med utredningen finner jag ock ange­

122 Kungl. Maj.ts proposition nr 67. läget, att kameralbyråchefen ägnar laboratoriernas administration och ekonomiska förvaltning en fortlöpande uppmärksamhet och kontroll samt står till laboratorieföreståndarnas förfogande för samråd i dithörande ärenden. Härutöver torde tillsynen beträffande vanföreanstalternas och kustsanatoriernas ekonomiska förvaltning, löne- och pensionsärenden samt remisser och ekonomiska utredningar komma att kräva en avsevärd tid. Till byråns förfogande bör därför stå underordnad personal, som kan biträda vid handläggningen av nu berörda ärenden. För detta ändamål torde böra avses en förste revisor i lönegrad Eo 24, vilken skulle ersätta den nuvarande byråsekreteraren, ävensom en juridiskt utbildad amanuens. Den senare torde jämväl få anlitas som biträde åt överdirektören för uppsättning av expeditioner i personalärenden m. m.

Yad slutligen angår avdelningen för sinnessjukhusens ekonomiska förvaltning finner jag den av medicinalstyrelsen föreslagna jämkningen i utredningens förslag ändamålsenlig och förordar alltså, att avdelningens personal kompletteras med en förste assistent i lönegrad Eo 20 i stället för en amanuens. Denne torde, i mån av behov, kunna anlitas för upphandling även för laboratoriernas räkning. Med anställande av den av riksräkenskapsverket föreslagna inköpsassistenten torde då kunna tills vidare anstå.

H. Skriv- och expeditionsvaktspersonal m. m.

Nuvarande personalbestånd.

Den för medicinalärendena avsedda registrerings- och skrivpersonalen har i betänkandet per den 1 juli 1945 uppgivits till 47 befattningshavare, beräknat efter heltid. Personalens sammansättning framgår av följande sammanställning.

A medicinalstyrelsens avlöningsstat Å beredskapsstat

Befattning Ordinarie Eo. Övriga Summa Eo. Övriga Summa

Kontorsbiträden__ 4 (—2) 12 — 14 2 — 2

Summa 9 (—5) 19 9 32 — — 15

Av kansliskrivarna tjänstgör en (den ordinarie) som styrelsens registrator, en som föreståndare för styrelsens skrivcentral och sinnessjukvårdsbyråns kontraktskontor, medan de övriga fullgöra vissa kvalificerade uppgifter å medicinalbyrån och kameralbyrån. Beträffande den övriga personalens fördelning hänvisas till den i betänkandet (s. 22—24) lämnade översikten. Här må endast erinras om att av de ordinarie befattningshavarna 2 kanslibiträden, 2 kontorsbiträden samt skrivbiträdet innehava förordnanden å högre extra ordinarie befattning utan att deras egna tjänster uppehållas av vikarier. Yidare må anmärkas, att i sammanställningen icke medräknats det extra ordi­

Kungl. Maj:ts proposition nr 67. 123

narie kanslibiträde, som fungerar såsom biträdande kassör, ej heller en ordinarie kontorsbiträdesbefattning och en extra skrivbiträdesbefattning, vilka innehavas av telefonister. De med beredskapsmedel avlönade biträdena sysselsattes tidigare med förande av beredskapsregister för olika slags medicinalpersonal samt siffergranskning av ersättningsräkningar, avseende vård av militär personal å civila sjukhus. Ett flertal av ifrågavarande biträden har emellertid efter hand kommit att helt eller delvis tagas i anspråk även för rent fredsbetonade ändamål. För närvarande sysselsättas enligt uppgift drygt ett 40-tal befattningshavare för sådana ändamål, medan den egentliga beredskapspersonalen begränsats till sammanlagt 9 befattningshavare.

Antalet mera stadigvarande expeditionsvakter i styrelsen (utom veterinärbyrån) uppgives för närvarande till 8 med följande placering:

1 lönegrad A 7 2 lönegrad Eo 5

2 » A 5 3 » Ex 5

Härutöver avlönas en tillfällig expeditionsvakt från beredskapsanslaget. Till vaktpersonalen torde även böra hänföras förenämnda två telefonister i lönegrad A 4 respektive Ex 2.

Medicinalstyrelseutredningen.

I fråga om registrerings- och skri vper sonalen yttrar utredningen till en början.

Utredningen har icke kunnat så i detalj taga del av det löpande arbetet inom medicinalstyrelsen, att utredningen äger tillräckliga hållpunkter för att tillförlitligt bedöma behovet av skrivpersonal inom styrelsen. Detta måste för övrigt komma att växla från tid till annan alltefter som det aktuella läget kräver. Utredningen vill emellertid erinra om att medicinalstyrelsens kontorsorganisation på initiativ av besparingsberedningen under år 1942 varit föremål för en ingående undersökning av särskilda utredningsmän, vilka i betänkande den 8 oktober 1942 funnit en icke oväsentlig begränsning av den dåvarande skrivpersonalen möjlig under förutsättning att vissa föreslagna rationaliseringsåtgärder vidtoges. En del av dessa förslag hava, enligt vad styrelsen upplyst, helt eller delvis redan genomförts, medan prövningen av andra uppskjutits i avvaktan på resultatet av medicinalstyrelseutredningens arbete och lösningen av vissa lokalfrågor. Bland de uppskjutna åtgärderna må särskilt nämnas utvidgning av skrivcentralen till att omfatta förslagsvis 8 befattningshavare samt överföring i viss omfattning av specialitetsärendenas handläggning till statens farmacevtiska laboratorium. Utredningen har tidigare i allt väsentligt anslutit sig till förslaget om överflyttning av handläggningen av specialitetsärenden till statens farmacevtiska laboratorium. Beträffande förslaget om utvidgning av skrivcentralen har utredningen för sin del funnit vägande skäl tala för att en sådan åtgärd åtminstone i viss omfattning vidtages, främst med hänsyn till att en relativt betydande reserv måste finnas tillgänglig vid inträffade sjukdomsfall och oförutsedda ledigheter samt för avverkning av toppunkter eller andra ojämnheter i expeditionsarbetet. Till skrivcentralen bör enligt utredningens mening hänföras all sådan skrivpersonal, som icke kan beräknas hava full sysselsättning å viss byrå eller med speciella uppgifter.

124 Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Från dessa utgångspunkter har utredningen, såvitt angår medicinalväsendet, uppskattat det mera stadigvarande personalbehovet för registrerings- och skrivgöromål, inberäknat sifferkontroll m. m., under den närmaste tiden till sammanlagt 40 befattningar, varav 6 förutsatts skola vara placerade på skrivcentralen. Härvid har utredningen räknat med 4 kansliskrivare, 8 kanslibiträden, 18 kontorsbiträden samt 10 extra eller tillfälliga befattningshavare.

I förhållande till dåvarande personalbestånd å styrelsens avlöningsstat innebär detta en utökning med 8 befattningshavare. Denna förstärkning motiveras i huvudsak med överflyttning av registerföringen rörande sjuksköterskor och viss annan medicinalpersonal från nuvarande beredskapsbyrån till sjukhusbyrån, tillkomsten av den nya statistiska avdelningen samt ansvällningen av den ordinarie arbetsbördan å vissa byråer, vilken medfört, att ett flertal med beredskapsmedel avlönade biträden redan nu helt eller delvis måst anlitas för rent fredsbetonade uppgifter. Kanslibiträdena ha i första hand avsetts för sådant registrerings-, statistiskt eller expeditionellt arbete, som kräver ett visst mått av självständigt omdöme, ävensom för löneuträkningar och annat mera kvalificerat biträdesarbete. Av de tre nya kanslibiträdena ha i enlighet härmed en avsetts för det till sjukhusbyrån förlagda sjuksköterskeregistret, en för apoteksbyrån och en för statistikavdelningen.

Utredningen har vidare funnit den nuvarande relationen mellan ordinarie och icke-ordinarie befattningshavare inom förevarande personalgrupp vara mindre tillfredsställande. För närvarande finnas nämligen endast 9 ordinarie befattningar för ifrågavarande personal. I anslutning till grunder, som vunnit tillämpning inom andra större ämbetsverk, tillhörande civilförvaltningen, föreslår utredningen att minst 2 kansliskrivare, 5 kanslibiträden och 11 kontorsbiträden eller alltså sammanlagt 18 befattningshavare överföras till ordinarie stat. Därigenom skulle omkring 45 % av samtliga hithörande befattningshavare kunna erhålla ordinarie anställning. För övriga befattningshavare har utredningen förslagsvis räknat med 12 extra ordinarie och 10 extra eller arvodesavlönade befattningar.

Enligt utredningens förslag skulle alltså styrelsens registrerings- och skrivpersonal få följande sammansättning:

Befattning Ordinarie Eo. Övriga Summa

Summa 18 12 10 40

Utredningen tillägger, att den uppskattning av personalbehovet, som sålunda verkställts, av naturliga skäl närmast hade karaktären av en minimiberäkning på grundval av då föreliggande förhållanden och att en jämkning av densamma därför kunde visa sig påkallad för att icke i onödan betunga mera kvalificerade befattningshavare med göromål, som kunde fullgöras av här avsedd personal.

Kungl. Maj:ts proposition nr 67. 125

Beträffande expeditionsvakts- och telefonpersonalen har utredningen icke funnit anledning att föreslå någon ändring med avseende å antalet hithörande befattningshavare. Huruvida behov av den tillfälliga expeditionsvakten kommer att föreligga efter beredskapsorganisationens avveckling har utredningen icke ansett sig kunna med säkerhet bedöma i betraktande av att arbetet med framför allt arkivering av styrelsens handlingar och stencilering av promemorior, koncept och utgående skrivelser vuxit i avsevärd omfattning. Utredningen har därför i avbidan på närmare erfarenhet räknat med oförändrat antal expeditionsvakter, varav en fortfarande skulle vara avlönad från beredskapsanslaget.

Rörande löneställningen för ifrågavarande personal anför utredningen.

Fullgoda skäl synas utredningen föreligga för att två av nuvarande expeditionsvaktsbefattningar i lönegrad Eo 5 överföras till ordinarie stat. Det kan enligt utredningens uppfattning även ifrågasättas, huruvida icke en av de nuvarande ordinarie expeditionsvaktsbefattningarna i nämnda lönegrad rätteligen bör uppflyttas till 7 lönegraden. Innehavaren av denna befattning skulle närmast förestå styrelsens blankettförråd, som under årens lopp vuxit ut till avsevärd omfattning. Blankettförrådet omfattar sålunda två serier författningssamlingar, en för medicinalväsendet och en för veterinärväsendet, en serie »meddelanden», vidare av styrelsen utgivna upplysningsskrifter samt ett mycket stort antal blanketter av skilda slag, avsedda för olika grenar av hälso- och sjukvårdsarbetet. Antalet dylika blankettslag uppgår för närvarande till inemot 200 samt antalet blankettrekvisitioner till 7 å 8 000 per år. Huvudparten (cirka 4/s) av förrådet faller inom medicinalväsendets område. Ansvaret för distribueringen och vidmakthållandet av denna del av förrådet har anförtrotts åt en av expeditionsvakterna, som ägnar en betydande del av arbetstiden åt denna sida av sin verksamhet. I övrigt biträder ifrågavarande befattningshavare med vanligen förekommande expeditionsvaktsgöromål.

En annan sida av expeditionsvaktsgöromålen, som också kan sägas intaga en särställning, är arbetet med arkiveringen av styrelsens handlingar. För närvarande är en av expeditionsvakterna praktiskt taget helt sysselsatt med dylikt arbete, beroende på viss omläggning av arkivhandlingarnas förvaring och skötsel. Även efter denna omläggning kan emellertid arbetet i styrelsens arkiv beräknas kräva en avsevärd del av en befattningshavares arbetstid. Därest arbetet med blankettförrådets och arkivets skötsel sammanföres hos en av expeditionsvakterna, torde denne i anslutning till de grunder, som av 1939 års tjänsteförteckningssakkunniga uppdragits för lönegradsplacering av expeditionsvaktspersonal, böra placeras högre än i 5 lönegraden. Utredningen förordar för sin del, att befattningshavaren placeras som förrådsförman i 7 lönegraden.

Yttranden över medicinalstyrelseutredningens förslag.

Medicinalstyrelsen anser utredningens förslag i fråga om registreringsoch skrivpersonalen vara tillmätt alltför mycket i underkant och föreslår en väsentlig förstärkning därav.

I första hand föreslår styrelsen, att för vissa speciella ändamål inrättas tre amanuensbefattningar för kvinnlig personal, som icke äger akademisk utbild­

126 Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

ning. Dessa befattningar skulle närmast ersätta de extra ordinarie kansliskrivartjänster, som nu äro placerade på sinnessjukvårdsbyrån, medicinalbyrån och kameralbyrån.

Styrelsen erinrar om att den å sinnessjukvårdsbyrån tjänstgörande kansliskrivaren hittills fungerat som personalchef under kameralbyråchefen för all kvinnlig biträdespersonal. I anslutning till sin ståndpunkt, att handläggningen av ärenden rörande styrelsens och laboratoriernas personal bör i möjligaste mån centraliseras till överdirektören, föreslår styrelsen, att ifrågavarande kansliskrivartjänst överflyttas till överdirektörens avdelning samt att hennes uppgifter utvidgas till att omfatta även beredning av ärenden rörande manlig personal i löneställning under 21 lönegraden. Då en sålunda upplagd behandling av personalärendena ställde mycket höga krav på personalchefens biträde, borde befattningen icke placeras lägre än i 14 lönegraden. Ifrågavarande befattningshavare borde av sina nuvarande arbetsuppgifter härutöver behålla dels skötseln av styrelsens kontraktskontor, vilket innebure ansvaret för förvaring av byggnadsritningar och löpande kontrakt, borgensförbindelser m. m. rörande sinnessjukhusen tillhörig fast egendom, dels ock det närmaste ansvaret — i fortsättningen under lagbyråchefens ledning — för utgivandet av medicinalstyrelsens författningssamling. Båda dessa uppdrag vore av den kvalificerade art, att de väl motiverade en amanuenslönegrad.

Börande behovet av en kvalificerad kvinnlig befattningshavare å medicinalbyrån yttrar styrelsen i huvudsak följande.

Den å medicinalbyrån tjänstgörande kansliskrivaren förestår den platsförmedling beträffande läkartjänster, som sedan lång tid tillbaka funnits i styrelsen. Ursprungligen förestods denna platsförmedling av en amanuens. Såsom en besparingsåtgärd lades ansvaret för densamma sedermera på ifrågavarande kansliskrivare. Omfattningen av denna verksamhet är numera betydande. Sålunda förmedlades under år 1945 slutgiltigt cirka 1 000 vikariat. Förmedlingsverksamheten avser alla slag av läkartjänster. Handhavandet av ifrågavarande uppgift förutsätter god kännedom om de läkartjänster, vilka komma i fråga, samt ett självständigt omdöme rörande tilltänkta vikariers förutsättningar att gå i land med uppgifterna på olika tjänster. Även om medicinalstyrelseutredningens förslag om rätt för förste provinsialläkare att i viss utsträckning förordna vikarier skulle genomföras, torde anspråken på platsförmedlingsbyrån icke komma att minska, emedan förste provinsialläkarna få antagas endast i ett begränsat antal fall kunna själva anskaffa vikarier.

Kansliskrivaren upprättar vidare självständigt meritsammanställningar för sökande till läkartjänster, vilka tillsättas av eller beträffande vilka förslag upprättas av medicinalbyrån. Med den snabba utbyggnad av tjänsteläkarväsendet, som nu pågår, är denna uppgift mycket omfattande. Den kräver vidare minutiös noggrannhet, emedan uträkningarna av skilda tjänstgöringstider äro av avgörande betydelse för olika sökandes placering på förslag och tiden ofta ej medger, att vederbörande^ föredragande detaljerat kontrollerar uti åkningarnas riktighet. Da vidare Självfallet icke all läkarverksamhet är lika meriterande för erhållande av viss tjänst, är det nödvändigt, att ifrågavarande befattningshavare har god förtrogenhet med den medicinska administrationen samt karaktären av olika läkartjänster.

Ytterligare är kansliskrivaren närmast ansvarig för de matriklar över lan­

Kungl. Maj:ts proposition nr 67. 127

dets läkare, som det instruktlonsenligt åligger medicinalstyrelsen att låta föra. Fram till mitten av 1930-talet åvilade denna uppgift liksom verkställandet av meritsammanställningar en medicinskt utbildad befattningshavare hos styrelsen i lönegrad A 24. Matrikelföringen kräver kännedom om, vilka befattningar som medföra tjänstårsrätt, samt förmåga att självständigt bedöma om förutsättningarna härför föreligga i varje särskilt fall.

I anslutning till sina nu angivna uppgifter omhändertar kansliskrivaren inkommande ärenden rörande kompetens för viss befattning (exempelvis stadsläkartjänster och jämvägsläkartjänster), rörande ledigheter för provinsialläkare m. m. Hon infordrar i förekommande fall kompletteringar och färdigställer ärendena samt lämnar dem därefter till det å byrån tjänstgörande kanslibiträdet, som på egen hand utskriver erforderliga förordnanden och däri inrycker föreskrifter om avlöning, resekostnadsersättning m. m. Därefter överlämnas ärendet till byråchefen, som justerar beslutet. Detta arbetssätt, som framtvingats av nödvändigheten att avlasta byråchefen och förste byråsekreteraren, har visat sig tidsbesparande, men det kan icke användas, om ej både kansliskrivaren och kanslibiträdet fullt behärska sina respektive områden.

Enligt medicinalstyrelsens uppfattning råder ej tvivel om att flertalet av kansliskrivarens arbetsuppgifter äro av den svårighetsgrad, att de normalt beredas av amanuenspersonal. Styrelsen föreslår därför, att ifrågavarande befattning omändras till en amanuensbefattning i lönegrad Eo 14.

Styrelsen framhåller fortsättningsvis, att erforderliga meritsammanställningar beträffande lasarettsbyrån, hälsovårdsbyrån och rättspsykiatriska avdelningen underställda läkare verkställas av den å kameralbyrån placerade kansliskrivaren, vilken dessutom ombesörjer sammanställningar för den s. k. läkarförteckningen, som styrelsen har att årligen utgiva, Styrelsen föreslår därför, att även denna befattning förändras till en amanuenstjänst i lönegrad Eo 14.

Yidare påkallar styrelsen inrättande av två nya kansliskrivartjänster, den ena avsedd såsom handsekreterare åt generaldirektören och den andra för meritsammanställningar m. in. å apoteksbyrån.

Beträffande generaldirektörens handsekreterare yttrar styrelsen bland annat.

I sina anslagsäskanden förbudgetåret 1946/47 hemställde medicinalstyrelsen om inrättande av en befattning såsom direktörsassistent åt generaldirektören. Därest en medicinsk överdirektörsbefattning inrättas på sätt styrelsen föreslagit, finner styrelsen sig kunna för närvarande avstå från kravet på en direktörsassistent. En förutsättning härför är dock, att den nuvarande kanslibiträdesbefattningen som generaldirektörens handsekreterare höjes.

Handsekreteraren måste vara stenograf och behärska världsspråken i skrift och tal. Hon måste vidare äga en ingående kännedom om medicinalväsendet, emedan hon har att dels under den tid generaldirektören är upptagen av sammanträden eller inspektionsresor besvara inkommande telefonförfrågningar och dels på eget initiativ förarbeta utredningar, som begäras från kanslihuset, utländska beskickningar och andra. Utredningsuppgifterna äro i stor utsträckning så kvalificerade, att det var för dem medicinalstyrelsen avsåg den förenämnde direktörsassistenten. När styrelsen nu avstår från detta krav, är det nödvändigt att giva handsekreteraren en sådan löneställning, att till innehavare av befattningen kan erhållas en person med erforderliga kvalifikationer härutinnan. Styrelsen anser därför, att ifrågavarande kanslibiträdesbefattning bör uppflyttas till en kansliskrivarbefattning.

128 Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

I fråga om behovet av en kansliskrivare åt apoteksbyrån anför styrelsen bland annat.

Omöjligheten för amanuenserna å apoteksbyrån att medhinna allt på dem ankommande arbete har nödgat styrelsen att på ett kvinnligt biträde med särskilda kvalifikationer lägga vissa av de uppgifter, som tidigare omhänderhafts av amanuenserna. Ifrågavarande biträde utför sålunda den formella granskningen av till medicinalstyrelsen ingivna ansökningshandlingar till lediga apoteksprivilegier. Granskningen innebär i huvudsak kontroll å att sökande enligt utfärdade författningsbestämmelser är behörig att söka och inneha apoteksprivilegier samt att vid ansökningarna finnas fogade föreskrivna handlingar. Sedan formalgranskningen avslutats, har ifrågavarande biträde att med stöd av företedda intyg, i medicinalstyrelsens register över farmacevtisk personal införda uppgifter samt utfärdade författningsföreskrifter uträkna sökandes tjänstetid och verkställa därav föranledda rättelser av i tjänstårs-och meritförteckning upptagen tid för tjänstgöringar och föreståndarskap.

Därefter åligger det ifrågavarande biträde att upprätta vissa bilagor till medicinalstyrelsens memorial i hithörande ärenden, innefattande bland annat uppgifter om de sökandes namn, tjänsteställning och datum för eventuellt privilegiebrev, år och dag för avlagda farmacevtiska examina samt tillgodoräknad tjänstetid, specificerad i tid för elevtjänstgöring, tjänstgöring såsom farmacie kandidat och examinerad apotekare samt militärtjänstgöring. Under år 1945 uppgingo granskade och kontrollräknade ansökningar till apoteksprivilegier till ett antal av 1 214.

I nära anslutning till nu angivna arbetsuppgifter är det avsett, att ifrågavarande biträde skall i mån av tid utföra förekommande mera kvalificerat registreringsarbete, t. ex. att med ledning av från apoteken årligen lämnade uppgifter angående den farmacevtiska personalen införa anteckningar om fullgjorda tjänstgöringar, åtnjutna ledigheter in. m. i matrikeln över sådan personal. Hon har därvid att beakta en mångfald frågor, som uppkomma genom bristande överensstämmelse mellan olika uppgifter, exempelvis från apotek och militär myndighet angående samma farmacevt, genom ofullständighet i materialet m. m.

Såsom framgår av det anförda äro arbetsuppgifterna för ifrågavarande befattningshavare i viss mån likartade med dem, som utföras av den föreslagna kvinnliga amanuensen å medicinalbyrån. Det vore därför fullt befogat att även nu ifrågavarande biträde placerades i lönegrad Eo 14. Då emellertid floran av föreskrifter beträffande apotekspersonal icke företer fullt samma yppighet som beträffande läkare, inskränker sig styrelsen för närvarande till att föreslå en placering av befattningshavaren i lönegrad Eo 11.

Härutöver har styrelsen föreslagit inrättande av eu kontoristbefattning å avdelningen för sinnessjukhusens ekonomiska förvaltning. Denna kontorist skulle dels handha dispositionsbokföringen beträffande till styrelsens förfogande ställda byggnadsanslag, dels i första hand ansvara för den förvaltningsstatistik, som det nu ålåge byrådirektörsavdelningen att upprätta och som icke lämpligen kunde överföras till styrelsens statistiska avdelning. Därjämte skulle kontoristen i viss mån självständigt deltaga i revisionsarbetet.

Slutligen har styrelsen räknat med ett behov av 16 kanslibiträden och 35 kontorsbiträden. Kanslibiträdena hava huvudsakligen avsetts för registreringsarbete, statistiska sammanställningar samt löneuträkningar. Styrelsen har i samband härmed uttalat sin anslutning till de sakkunnigas uppfattning, att vägande skäl föreligga för en viss utvidgning av skrivcentralen. Därest för-

Kungl. Maj-.ts proposition nr 67. 129 slaget om inrättandet av en egen veterinärstyrelse genomföres, kan antalet befattningshavare å skrivcentralen enligt styrelsens mening begränsas till fyra kontorsbiträden.

En sammanställning av medicinalstyrelsens förslag om registrerings- och skrivpersonalen, innehållande jämväl en fördelning av personalen på ordinarie och icke-ordinarie befattningar, ger vid handen följande.

Befattning Ordinarie Eo. Övriga Summa

Kansliskrivare (därav en registrator) 2 1 3

Summa 26 31 1 58

Styrelsen betonar i anslutning härtill, att ifrågavarande förslag från styrelsens sida är att betrakta som en minimiuppskattning. Att styrelsens förslag härutinnan innebure en i vissa avseenden starkare organisation än sakkunnigförslaget sammanhängde med det självklara förhållandet, att det icke varit möjligt för de sakkunniga att djupare intränga i styrelsens kontorsorganisation. Dessutom syntes de sakkunniga ha undervärderat styrelsens arbetsbörda.

Härjämte framhåller styrelsen, att styrelsen i fråga om relationen mellan extra ordinarie och extra befattningshavare följt en annan princip än de sakkunniga. Styrelsen håller nämligen före, att samtliga befattningar, beträffande vilka ett mera varaktigt behov föreligger, böra uppföras på extra ordinarie stat.

Såvitt angår expeditionsvakts- och telefonpersonalen har medicinalstyrelsen åberopat en av civilförvaltningens personalförbund ingiven skrivelse, vari anföres bland annat följande.

Yad gäller själva kontorsorganisationen anser förbundet starka skäl tala för en centraliserad handläggning av upphandlingen inom styrelsen, ävensom i fråga om beställningar av blanketter och andra trycksaker. De erfarenheter av en sådan centraliserad handläggning som vunnits vid bland andra riksförsäkringsanstalten och pensionsstyrelsen, anser förbundet tala för att även vid ett ämbetsverk av medicinalstyrelsens storleksordning en dylik centralisering bör komma till stånd. I anslutning till denna sin uppfattning anser förbundet sig böra föreslå inrättandet av en materielförvaltarbefattning, vilken, i likhet med vad som är fallet vid pensionsstyrelsen, torde böra placeras i lönegrad A 10.

Yad härefter angår medicinalstyrelsens arkiv, så har detta en sådan omfattning, att en särskild befattningshavare anses erforderlig för dess skötsel. De sakkunniga ha också föreslagit att för ändamålet måtte inrättas en befattning såsom förrådsman med placering i 7 lönegraden. Det torde emellertid kunna ifrågasättas, om denna placering kan anses till fyllest. De krav som måste ställas å befattningshavaren i fråga äro nämligen sådana, att en högre placering är motiverad. Förbundet får för sin del föreslå inrättandet av en befattning såsom arkivbiträde, med placering i lönegrad A 10, eller lika med vad som gäller för ett arkivbiträde i lantmäteristyrelsen.

I övrigt har förbundet för medicinalärendenas del räknat med 1 förste expeditionsvakt i lönegrad A 7 samt 5 expeditionsvakter, varav tre i lönegrad A 5

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 67. 8191 ifi 9

130 Kungi. Maj:ts proposition nr 67. och två i lönegrad Eo 5. Extra anställning bör enligt förbundets mening som regel allenast användas under förekommande provtjänstgöring.

Medicinalstyrelsen har för sin del tillstyrkt förbundets framställning med tillägg, att arkivbiträdet jämväl borde under bibliotekarien ha närmaste tillsynen över styrelsens bibliotek. Han borde ock upprätta arkivförteckningar och närmast ansvara för att behövlig och medgiven gallring verkställdes.

Statskontoret har beträffande den kvinnliga biträdespersonalen icke gjort annat uttalande än att hithörande lägre befattningar borde fördelas ungefär lika på lönegraderna Ex 2, Eo 2, Eo 4 och A 4. Rörande övrig biträdespersonal har statskontoret icke något att erinra mot utredningens förslag. De längre gående kraven från personalförbundets och medicinalstyrelsens sida anser sig ämbetsverket icke kunna tillstyrka.

Allmänna lönenämnden anser sig icke kunna tillstyrka medicinalstyrelsens förslag om inrättande av amanuensbefattningar i lönegrad Eo 14 för kvinnlig biträdespersonal. Lönenämnden håller nämligen före, att amanuensbefattningarna i princip måste anses som passagetjänster, vilket icke skulle bliva fallet beträffande nu ifrågavarande tjänster. I betraktande av de kvalificerade arbetsuppgifter, som avsetts för de kvinnliga amanuenserna, borde i stället enligt lönenämndens mening inrättas kontorsskrivartjänster i 15 lönegraden.

Lönenämnden har vidare uppmärksammat, att styrelsen föreslagit inrättandet av kontorsbiträdesbefattningar för vanliga utskriftsarbeten. Lönenämnden framhåller i anledning härav, att jämväl 2 lönegraden bör komma till användning under vederbörandes första anställningstid.

Medicinalstyrelsens hemställan om inrättande av en befattning som materialförvaltare i lönegrad A 10 har lönenämnden funnit sig böra godtaga. Däremot anser nämnden icke tillräckliga skäl föreligga för tillskapande av befattning som arkivbiträde i A 10.

Civila statsförvaltningens tjänstemannaförbund förordar en placering av de kvinnliga amanuensbefattningarna i lönegrad Eo 15 samt anser det vidare motiverat med inrättande av en registratorstjänst i lönegrad A 11 å kameralbyrån.

Slutligen må erinras om att 1945 års riksdag på förslag av Kungl. Maj:t anvisat medel för anställande mot arvode av en pressombudsman, vilken tjänstgör jämväl å statens institut för folkhälsan. Medicinalstyrelseutredningen har, i avbidan på vidare erfarenhet, ansett anledning icke föreligga att föreslå ändrad löneställning för denne.

Enligt medicinalstyrelsens uppfattning äro emellertid erfarenheterna av denna befattningshavares arbete så gynnsamma, att en befattning såsom pressombudsman bör uppföras å medicinalstyrelsens stat, varvid dock förutsättes, att pressombudsmannen liksom hittills skall tillhandagå folkhälsoinstitutet i dess upplysningsverksamhet. Med hänsyn till de krav på initiativförmåga och rörlighet, som måste uppställas på ifrågavarande befattningshavare, synes det styrelsen lämpligt att befattningen uppföres å löneplan C. Med beaktande av den löneställning, som bestämts för pressombudsmannen hos järnvägsstyrelsen, förordar styrelsen därvid lönegraden C 2.

Kungl. Maj:ts proposition nr 67. 131

Statskontoret och allmänna lönenämnden däremot förorda, att pressombudsmannen tills vidare bibehålies i nuvarande anställningsform.

Föredraganden.

Bland styrelsens registrerings- och skri v personal ingå, såsom den lämnade redogörelsen utvisar, fyra kansliskrivare, varav en är ordinarie och tjänstgör såsom registrator, medan de övriga, som äro extra ordinarie, anförtrotts speciella uppgifter av förhållandevis kvalificerad natur. Härutinnan har utredningen icke föreslagit annan ändring än att en av de extra ordinarie kansliskrivarna skulle överföras till ordinarie stat. Medicinalstyrelsen åter har ansett, att de tre extra ordinarie kansliskrivarnas uppgifter vore av så kvalificerad art, att de motiverade inrättandet av tre amanuensbefattningar i lönegrad Eo 14. Lönenämnden vill av principiella skäl icke tillstyrka inrättande av amanuensbefattningar för ifrågavarande personal utan förordar i stället, att tjänsterna förändras till kontorsskrivarbefattningar i lönegrad 15.

För egen del har jag icke kunnat undgå att av medicinalstyrelsens motivering få det intrycket, att alltför stort ansvar lagts på eller avsetts för ifrågavarande befattningshavare. Detta synes mig gälla, även om dessa uppflyttas till amanuenser eller kontorsskrivare i högre lönegrad. Yikten av att det faktiska underlaget för befordrings- och andra personalärenden är fullt kor rekt talar enligt min mening bestämt för att ansvaret för detsamma bibehålies hos vederbörande föredragande, särskilt som bedömningsfrågor i icke ringa utsträckning synas vara förenade med hithörande primäruppgifters bearbetning och sammanställning. I den mån tiden icke medgiver föredraganden att kontrollera korrektheten av meritsammanställningar m. m., bör sådan kontroll i män av behov åläggas byråsekreterare eller annan tjänsteman i motsvarande ställning. Till frågan i vad mån kansliskrivarnas arbete i övrigt är av den natur, att det motiverar en högre löneställning än den nuvarande, är jag icke beredd att nu taga ståndpunkt utan torde därmed få anstå, till dess resultatet föreligger av pågående utredning rörande den högre biträdespersonalens löneförhållanden.

Yad nu sagts tager närmast sikte på de å medicinal- och kameralbyrån placerade kansliskrivarna men gäller analogt även den vid sinnessjukvårdsbyrån tjänstgörande befattningshavaren i samma löneställning.

Bärande skäl synas mig däremot hava anförts till stöd för styrelsens förslag om inrättande av två nya kansliskri vart jänster, varav den ena skulle fylla motsvarande uppgifter å apoteksbyrån som nyssnämnda kansliskrivare å medicinal- och kameralbyråerna, medan den andra skulle fungera som generaldirektörens handsekreterare. Av samtliga sex kansliskrivare torde tills vidare högst tre böra inneha ordinarie anställning.

För vissa uppgifter å avdelningen för sinnessjukhusens ekonomiska förvaltning har medicinalstyrelsen föreslagit anställande av en kontorist i lönegrad Eo 9. I avbidan på förenämnda utredning angående den högre biträdespersonalens löneställning torde för detta ändamål tills vidare böra avses ett kanslibiträde i' lönegrad Eo 7.

132 Kungl. May.ts proposition nr 67.

I övrigt har medicinalstyrelsen räknat med ett behov av 16 kanslibiträden och 35 kontorsbiträden, medan utredningen, som dock betecknat sitt förslag såsom en minimiberäkning, stannat vid 8 kanslibiträden, 18 kontorsbiträden och 10 skrivbiträden Därvid har hänsyn tagits bland annat till den nya statistikavdelningen samt till kameralbyråns behov av biträdeshjälp för löneuträkningar och sifferkontroll. För närvarande är jag icke beredd att i förevarande hänseende sträcka mig längre än att för mera kvalificerat arbete förorda 11 kanslibiträden, därav 6 ordinarie, samt 32 befattningshavare i högst 4 lönegraden. För de senare bör enligt den av chefen för finansdepartementet förordade allmänna befordringsgången för biträdespersonalen avses 15 ordinarie kontorsbiträdesbefattningar. Sammanlagda antalet befattningshavare för skriv- och registreringsuppgifter skulle vid bifall härtill uppgå till 50, varav 24 i ordinarie ställning. I betraktande av att för närvarande äro anställda 44 biträden för nu föreliggande uppgifter av förevarande slag och att styrelsens verksamhet på hälso- och sjukvårdens område i vissa hänseenden avses bli utvidgad torde denna personaluppskattning icke kunna anses vara för hög. Härutöver får man givetvis räkna med att behov av tillfälliga bi träden och vikarier kommer att uppstå.

Yad härefter angår expeditionsvakts- och telefonpersonalen finner jag vägande skäl tala för att närmaste tillsynen av medicinalstyrelsens stora blankettförråd och vad därmed sammanhänger anförtros åt en särskild befattningshavare i högre löneställning än den, som tillkommer expeditionsvaktspersonal. Jag tillstyrker därför medicinalstyrelsens av lönenämnden biträdda förslag att för ändamålet inrätta en befattning som materialförvaltare i lönegrad A 10. Däremot är jag i likhet med lönenämnden icke beredd att nu förorda inrättande av en särskild arkivbiträdesbefattning för handhavande av styrelsens arkiv utan torde denna uppgift, i anslutning till vad utredningen tänkt sig, böra tills vidare anförtros åt materialförvaltaren med biträde av en expeditionsvakt i lönegrad A 5. I övrigt torde för de egentliga expeditions vaktsgöromålen böra avses en befattning i lönegrad A 7, två i lönegrad A 5 samt tre i lönegrad Eo 5. För telefonpassningen bör beräknas en befattning i lönegrad A 4 samt en extra ordinarie befattning

Yad slutligen angår pressombudsmannen anser jag, att ännu någon tids erfarenhet bör avvaktas innan ställning tages till frågan om befattningens överförande till ordinarie stat.

Speciella anordningar för handläggning av vissa ärenden.

A. Rättspsykiatriska och rättsmedicinska ärenden.

Gällande bestämmelser.

Enligt 25 § medicinalstyrelsens instruktion skola rättsmedicinska frågor, i vilka medicinalstyrelsen har att avgiva utlåtande, handläggas, om de avse

Kungl. Maj:ts proposition nr 67. 133

sinnesbeskaffenhet, av styrelsens rättspsykiatriska nämnd och i annat fall av styrelsens rättsmedicinska nämnd; och gäller beslut av sådan nämnd såsom styrelsens beslut.

Såsom ledamöter i dessa nämnder skola tjänstgöra:

i den rättspsykiatriska nämnden

en av generaldirektören utsedd byråchef, som är legitimerad läkare,

extra ordinarie medicinalrådet eller, därest generaldirektören för vissa

ärenden så förordnar, biträdande föredragande i rättspsykiatriska

ärenden samt

överinspektören för sinnessjukvården i riket eller vid förfall för honom

en psykiater i vetenskapliga rådet;

i den rättsmedicinska nämnden

chefen för medicinalbyrån,

ytterligare en byråchef, som generaldirektören därtill utser bland de

byråchefer, vilka äro legitimerade läkare, och

en rättsläkare i vetenskapliga rådet.

Generaldirektören må, i den mån hans övriga åligganden det medgiva, inträda såsom ledamot i stället för den av honom utsedde byråchefen.

Förhandlingarna ledas av den däri deltagande byråchef, som är äldst i tjänsten, eller, om generaldirektören deltager i handläggningen, av denne. Ärende föredrages i den rättspsykiatriska nämnden av det däri deltagande extra ordinarie medicinalrådet eller, då biträdande föredragande i rättspsykiatriska ärenden tjänstgör såsom ledamot av nämnden, av denne. I den rättsmedicinska nämnden åligger föredragningsskyldigheten chefen för medicinalbyrån eller, därest generaldirektören för visst ärende därom förordnar, annan ledamot.

Vid ärendes avgörande sker omröstning mellan de i förhandlingarna deltagande; yppas därvid skiljaktiga meningar, skall ytterligare tillkallas, i den rättspsykiatriska nämnden en psykiater i styrelsens vetenskapliga råd och i den rättsmedicinska nämnden en rättsläkare i samma råd. Vid därpå följande omröstning gäller såsom nämndens beslut den mening, varom flertalet förenar sig. Vid lika röstetal för två olika meningar gäller den mening, som biträdes av generaldirektören, om han deltager i handläggningen, men eljest av föredraganden.

Befinnes före avgivandet av rättsmedicinskt utlåtande nödigt att rådgöra med annan medlem av vetenskapliga rådet än nyss sagts, må sådan medlem tillkallas. Den, som sålunda tillkallats, äger deltaga i överläggningen men ej i beslutet. Avviker hans mening från beslutet, äger han dock få densamma antecknad till protokollet.

Yppas vid granskning av protokoll eller attest angående rättsmedicinsk förrättning anledning till framställande av anmärkning eller uppstår fråga om föranstaltande av förnyad undersökning av sinnesbeskaffenheten hos för brott tilltalade eller vissa därmed jämställda, skall sådant ärende handläggas i den ordning som nu nämnts. T samma ordning må, efter generaldirektörens

134 Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

beprövande, kunna handläggas jämväl annat ärende, vari medicinalstyrelsens utlåtande beträffande persons hälsotillstånd begärts av därtill behörig myndighet.

Yad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning beträffande ärenden angående kastrering, sterilisering eller avbrytande av havandeskap, dock skall vid handläggning av sådant ärende städse en rasbiolog i vetenskapliga rådet samt vid handläggning av ärende angående kastrering därjämte medlemmen för juridisk teori och praxis städse tillhandagå rättspsykiatriska nämnden på sätt förut nämnts.

1944 och 1945 års riksdagar.

I proposition (nr 233) till 1944 års riksdag framlade Kungl. Maj:t förslag till rättsmedicinalväsendets omorganisation, avseende en koncentration av undersökningsväsendet beträffande obduktioner och andra mera krävande rättsmedicinska undersökningar, som icke röra sinnesbeskaffenhet. Därvid godtogos i väsentliga delar vissa av rättsmedicinska nämnden i ett år 1943 avgivet betänkande (SOU 1943: 20) uppdragna riktlinjer för en dylik koncentration.

Den obligatoriska granskning av protokoll över verkställda obduktioner m. m., som dittills ålegat medicinalstyrelsens rättsmedicinska nämnd, förutsattes skola tills vidare bibehållas. Beträffande organisationen av denna granskning förklarade sig föredragande departementschefen — i avbidan på resultatet av medicinalstyrelseutredningens arbete — allenast beredd att vidtaga åtgärder för lättande av den arbetsbörda, som åvilade den som ordinarie ledamot av nämnden tjänstgörande rättsläkaren i medicinalstyrelsens vetenskapliga råd. I övrigt skulle fortfarande såsom ledamöter av nämnden tills vidare ingå chefen för medicinalbyrån, tillika föredragande, och en av generaldirektören utsedd läkarbyråchef. Riksdagen uttalade häremot ingen erinran.

I anslutning härtill må nämnas, att antalet rättsläkare i styrelsens vetenskapliga råd från och med år 1945 utökats till två och att arbetsbördan dem emellan är ungefär likvärdigt uppdelad. Båda åtnjuta härför ett fast arvode av 1 800 kronor för år jämte en ersättning av 20 kronor för varje sammanträde. Nämnden sammanträder i regel en gång per vecka. Från nämnden expedierades år 1945 omkring 200 utlåtanden, varjämte ett 100-tal protokoll över rättsmedicinska förrättningar granskades utan erinran av vederbörande föredragande.

Vid 1945 års riksdag upptogs i proposition (nr 239) till behandling ett av strafflagberedningen i betänkande år 1942 framlagt förslag angående omorganisation av rättspsykiatriska undersökningsväsendet i brottmål (SOU 1942:59). Detta förslag innebar bland annat en koncentration av de rättspsykiatriska undersökningarna i brottmål till ett fåtal anstalter med för ändamålet särskilt utbildade läkare. I samband därmed upptog beredningen till prövning spörsmålet om den centrala granskningen av undersökningsläkarnas utlåtanden i hithörande ärenden och kom för sin de! till

Kungl. Maj:ts proposition nr 67. 135

den uppfattningen, att det nuvarande underställningsförfarandet borde slopas och att ej heller någon annan form av obligatorisk granskning av de rättspsykiatriska utlåtandena borde bibehållas. I tveksamma fall borde domstolen dock enligt beredningens mening ha möjlighet att inhämta yttrande från myndighet med högre sakkunskap på området. Beredningen föreslog, att för ändamålet skulle efter danskt mönster tillskapas ett från medicinalstyrelsen fristående rättsläkarråd, sammansatt av två rättspsykiatrisk! skolade ledamöter samt en kliniskt utbildad psykiater.

I propositionen föreslogs en centralisering av ifrågavarande undersökningar till fjorton anstalter, skilda för häktade och icke häktade. Den centrala granskningen av undersökningsläkarnas utlåtanden genom medicinalstyrelsens försorg skulle tills vidare bibehållas men samtidigt förutsattes, att i administrativ ordning viss ändring skulle vidtagas av den rättspsykiatriska nämndens sammansättning i syfte att bereda ökat inflytande åt de rättspsykiatriska synpunkterna. I övrigt skulle frågan om nämndens sammansättning vila i avbidan på resultatet av medicinalstyrelseutredningens arbete.

Dåvarande chefen för justitiedepartementet yttrade i egenskap av föredragande i ärendet bland annat följande.

Såsom förut nämnts har strafflagberedningen föreslagit tillskapandet av ett nytt organ, benämnt rättsläkarrådet, som skulle fungera såsom överinstans i fråga om rättspsykiatriska spörsmål. Mot den av beredningen föreslagna sammansättningen av rättsläkarrådet ha emellertid vägande erinringar framställts i yttrandena och det synes mig icke lämpligt att utbryta prövningen av rättspsykiatriska frågor, som gälla tilltalades sinnesbeskaffenhet, från den medicinska centralmyndigheten, medicinalstyrelsen. En sådan åtgärd skulle enligt min mening på ett mindre lyckligt sätt draga en gräns mellan rättspsykiatrien och den allmänna psykiatrien, varjämte medicinalstyrelsen skulle komma att bliva mer eller mindre främmande för hithörande spörsmål. För att öka medicinalstyrelsens sakkunskap på området torde dock vara lämpligt att förstärka medicinalstyrelsens vetenskapliga råd med minst en och helst två representanter för rättspsykiatri, för att tillkallas vid prövning av ärenden som här avses. Därjämte bör tillses att den tjänsteman inom styrelsen, på vilken det i första hand ankommer att verkställa granskningen, äger rättspsykiatrisk erfarenhet. Däremot är jag icke helt övertygad om det lämpliga i att, såsom förordats i åtskilliga yttranden, i den rättspsykiatriska överinstansen bereda plats jämväl för en domare eller annan jurist. Medicinalstyrelsens utlåtanden i rättspsykiatriska frågor böra, likaväl som de enskilda undersökningsläkarnas utlåtanden, endast ha karaktären av medicinska sakkunnigutlåtanden. De synpunkter av allmänpreventiv eller annan art, som i den rättspsykiatriska nämnden skulle företrädas av domarrepresentanten, bör det ankomma på domstolen själv att tillgodose. Visserligen kunde det, .särskilt till underrätternas ledning, vara förenat med fördelar, att en erfaren jurist haft tillfälle att uttala sig. Men det synes mig likväl lämpligare, att den medicinska sakkunskapen får giva uttryck åt sin uppfattning utan att den brutits mot den juridiska sakkunskapens åskådning. Jag vill framhålla, att det synes mig vara ett viktigt önskemål, att domstolarna själva söka tränga in i de rättspsykiatriska frågeställningarna och bilda sig en självständig uppfattning om den riktiga lösningen i de enskilda fallen.

Enligt min uppfattning bör alltså medicinalstyrelsen alltjämt handhava den centrala granskningen av de rättspsykiatriska utlåtandena, men i administra

136 Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

tiv ordning sådan ändring vidtagas i fråga om sammansättningen av medicinalstyrelsens rättspsykiatriska nämnd, att de speciellt rättspsykiatriska synpunkterna vinna ökat inflytande i enlighet med vad jag i det föregående antytt. Frågan om den rättspsykiatriska nämndens sammansättning har, enligt vad jag inhämtat, uppmärksammats vid pågående utredning rörande organisationen av den centrala förvaltningen för medicinal- och veterinärväsendet. I avbidan å resultatet av denna utredning synes slutlig ståndpunkt icke böra tagas till frågan om nämndens organisation i vidare mån än som framgår av det anförda.

Riksdagen godtog i huvudsak föredragande departementschefens ståndpunkt men uttalade önskemål om förnyad prövning av frågan om inrättande av ett rättsläkarråd så snart så lämpligen kunde ske.

Medicinalstyrelseutredningen.

Utredningen upptager till en början frågan om det centrala organet för granskning av rättspsykiatriska utlåtanden och framhåller därvid, att ur de synpunkter utredningen hade att beakta, skulle tillskapande av ett fristående rättsläkarråd innebära en fördel såtillvida, att medicinalstyrelsens omfattande arbetsbörda därigenom skulle i icke ringa mån lättas. Både chefen för medicinalbyrån och överinspektören för sinnessjukvården, vilka nu tjänstgöra såsom ordförande respektive ledamot av rättspsykiatriska nämnden, skulle då automatiskt befrias från hithörande, relativt betungande arbetsuppgifter, vilka kunde sägas ligga vid sidan om deras egentliga verksamhetsområde. Då emellertid vissa möjligheter förelåge att genom jämkningar inom ramen för nuvarande organisation tillgodose dessa önskemål och då utredningen i princip delade uppfattningen, att ledningen av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet borde bibehållas hos medicinalstyrelsen, har utredningen för sin del ansett anledning saknas att till förnyat övervägande upptaga den av riksdagen berörda organisationsfrågan. Därmed borde anstå till dess erfarenhet vunnits rörande tillämpningen av de nya tillräknelighetsbestämmelser, som antogos av 1945 års riksdag. Utredningen utgår alltså från att de rättspsykiatriska ärendena i brottmål liksom hittills skola handläggas inom medicinalstyrelsen av en särskild nämnd.

Börande organisationen av denna nämnd har utredningen ansett vissa skäl tala för att låta en erfaren domstolsjurist ingå såsom ledamot av densamma men med hänsyn till statsmakternas ställningstagande i denna fråga har utredningen stannat vid att förorda, att spörsmålet upptages till förnyat övervägande i samband med den omprövning av den rättspsykiatriska överinstansens organisation, som ifrågasatts av riksdagen. Härefter anför utredningen.

Utgår man från att den rättspsykiatriska nämnden tills vidare allenast skall vara en medicinsk sakkunniginstans med speciell erfarenhet på det rättspsykiatriska området torde — i anslutning till vad vid frågans tidigare behandling anförts — nämndens nuvarande sammansättning i första hand böra ändras så, att antalet rättspsykiater, som deltager i varje ärende, ökas till två. Såsom tredje ledamot torde man närmast ha att välja mellan en läkare med allmän-psykiatrisk eller allmän-medicinsk utbildning och erfarenhet. I valet dem emellan anser utredningen för sin del övervägande skäl

Kungl. Maj:ts proposition nr 67. 137

tala för att en läkare med sist angivna kvalifikationer ingår i nämnden. Denne bör äga större förutsättningar att berika erfarenheten och sakkunskapen inom nämnden än den förre. Av rättspsykiaterna bör en liksom nu ha ställning som ordinarie eller deltidsanställd tjänsteman inom medicinalstyrelsen och fungera som föredragande, medan den andre bör utses inom ramen för det vetenskapliga rådet. Den tredje ledamoten, som tillika bör tjänstgöra såsom ordförande, torde med beaktande av angelägenheten att befria styrelsens byråchefer och därmed jämförliga befattningshavare från göromål, som icke hava direkt samband med deras egentliga verksamhet, böra utses av Kungl. Maj:t för en tid av förslagsvis fyra år åt gången. För de icke föredragande ledamöterna böra finnas suppleanter.

För bedömandet av de rättspsykiatriska frågorna i brottmål torde en nämnd med denna sammansättning i regel vara till fyllest. Detsamma gäller rättspsykiatriska bedömanden i sådana civila mål, som innefatta tes.tamentstvister, körkorts- och sjukpensionsfrågor och dylikt. Härvid förutsätter utredningen, att nämnden liksom hittills skall äga vid behov rådgöra med medlem av det vetenskapliga rådet. Yppas vid ärendes avgörande skiljaktiga meningar, synes nämnden böra kompletteras enligt samma grunder, som föreskrivas i gällande instruktion för medicinalstyrelsen.

För handläggning av de s. k. socialpsykiatriska ärendena föreslår utredningen en särskild nämnd. Utredningen yttrar härutinnan.

Beträffande ärenden, som avse tillstånd till kastrering, sterilisering eller avbrytande av havandeskap, ligger saken enligt utredningens mening något annorlunda till. Dessa ärenden skilja sig från de specifikt rättspsykiatriska dels formellt såtillvida, som medicinalstyrelsen icke är begränsad till att utöva en rent rådgivande funktion utan har att, i regel som sista instans, själv avgöra hithörande, ofta komplicerade frågor, dels ock reellt såtillvida, som icke blott medicinska och eugeniska faktorer utan i åtskilliga fall även sociala och humanitära synpunkter komma under bedömande. Ärendena ha med hänsyn härtill under senare år alltmera kommit att betecknas såsom socialpsykiatriska till skillnad från övriga ärenden av rättspsykiatrisk natur. Möjligen böra till denna grupp även hänföras ärenden angående tillstånd att ingå äktenskap, i vilka styrelsen avgiver utlåtande. Den sociala sidan av den ärendegrupp, varom här är fråga, kommer att ytterligare betonas, därest i anslutning till ett av 1941 års befolkningsutredning framlagt förslag (SOU 1944: 51) medicinalstyrelsen insättes såsom klagoinstans eller eljest såsom centralt prövande organ beträffande ärenden angående abort på socialmedicinska indikationer. Befolkningsutredningen har såsom konsekvens härav föreslagit, att inom medicinalstyrelsen skall finnas en särskild nämnd för handläggning av dessa ärenden, i vilken även den sociala sakkunskapen skulle vara företrädd. Denna fråga är för närvarande föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

Yad förut anförts rörande karaktären av de socialpsykiatriska ärendena synes motivera, att prövningen av desamma anförtros en för ändamålet särskilt tillsatt nämnd. Den alltmera stegrade frekvensen av dessa ärenden (för närvarande omkring 3 000 per år) talar ock i samma riktning. Utredningen förordar för sin del en sådan ordning. Med hänsyn till arbetsbördans omfattning torde antalet ledamöter i nämnden böra begränsas till tre, med rätt dock för nämnden att i erforderlig utsträckning för samråd anlita medlemmar av styrelsens vetenskapliga råd. Såsom ledamöter torde böra ingå chefen för medicinalstyrelsens rättspsykiatriska byrå eller annan läkare å denna byrå (föredragande) och en kvinna med praktisk erfarenhet inom socialvården. Såsom tredje ledamot torde närmast böra ifrågakomma en läkare (inom

138 Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

eller utom styrelsen) med omfattande praktisk erfarenhet. Sistnämnda två ledamöter jämte suppleanter för dem böra utses av Kungl. Maj:t för en tid av förslagsvis fyra år åt gången. En av dem torde tillika böra förordnas att tjänstgöra som ordförande. Härjämte torde, i den mån föreliggande ansökningar grunda sig på eugeniska indikationer eller eljest skäl därtill föreligga, i nämndens överläggningar böra deltaga den medlem i styrelsens vetenskapliga råd, som representerar arvsbiologi och arvshygien. Liksom för närvarande bör medlemmen i samma råd för juridisk teori och praxis närvara vid handläggning av ärenden rörande tillstånd till kastrering. Enär en del ärenden av socialpsykiatrisk natur kräver brådskande handläggning, torde det få förutsättas, att beslutanderätten inom vissa gränser överlåtes på föredraganden, efter samråd med ordföranden eller medlem av vetenskapliga rådet.

Enligt utredningens förslag skulle alltså den nuvarande rättspsykiatriska nämnden komma att ersättas av två nämnder med följande sammansättning.

Rättspsykiatriska nämnden. Socialpsykiatriska nämnden. 1) en läkare med allmän-medicinsk er­ 1) en läkare (ordförande),

farenhet (ordförande), 2) en psykiater inom styrelsen (före2) en rättspsykiater inom styrelsen dragande) ,

(föredragande), 3) en kvinna med social erfarenhet. 3) en rättspsykiater i vetenskapliga

rådet.

Därjämte skulle i socialpsykiatriska nämnden komma att såsom vetenskapliga råd med viss regelbundenhet deltaga en rasbiolog och en jurist.

Beträffande den rättsmedicinska nämnden föreslås allenast en mindre jämkning. Utredningen yttrar bland annat.

Vid bedömandet av frågan om den centrala organisationen för handläggningen av de rättsmedicinska ärenden, som icke avse sinnesbeskaffenhet, kunna i stort sett enahanda synpunkter anläggas som i fråga om de rättspsykiatriska ärendena. Detta gäller såväl behovet av speciell kompetens i överinstansen som angelägenheten av att i största möjliga utsträckning frigöra medicinalstyrelsens ordinarie läkarbyråchefer för uppgifter, som mera direkt taga sikte på hälso- och sjukvårdande åtgärder. Ett tillgodoseende av dessa synpunkter torde även på detta område kunna ske genom mindre jämkningar i nuvarande organisation. För en dylik lösning talar härvid särskilt det nära samarbete, som i åtskilliga fall måste äga rum med statens rättskemiska laboratorium, ävensom föreliggande beröringspunkter med medicinalbyråns arbete i övrigt, t. ex. vid bedömande av körkorts- och sjukpensionsfrågor.

Såvitt utredningen kunnat finna, torde en ändring av rättsmedicinska nämndens sammansättning lämpligen kunna ske efter i stort sett samma grunder som förordats beträffande den rättspsykiatriska nämnden. I enlighet härmed torde nämnden böra bestå av två rättsläkare och en läkare med allmän-medicinsk utbildning och erfarenhet. Av rättsläkarna bör en tjänstgöra som föredragande. Då denne jämväl torde kunna biträda med handläggning av vissa andra ärenden, tillhörande medicinalbyrån, synes som tredje ledamot och tillika ordförande kunna ingå chefen för medicinalbyrån. För den rättsläkare, som icke är föredragande, bör liksom för närvarande finnas en suppleant, som kan tämligen regelbundet alternera med den ordinarie ledamoten i nämnden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 67. 139

Beträffande sättet för besluts fattande böra gälla samma bestämmelser som för rättspsykiatriska nämnden.

Den rättsmedicinska nämndens sammansättning skulle alltså enligt utredningen bli följande:

1) chefen för medicinalbyrån (ordförande), 2) en rättsläkare inom styrelsen (föredragande), 3) en rättsläkare inom vetenskapliga rådet.

Börande ersättningen till nämndernas ledamöter yttrar utredningen i huvudsak följande.

Ledamot, som icke är anställd som tjänsteman i medicinalstyrelsen, torde för uppdragets fullgörande böra åtnjuta en ersättning, som i betraktande av arbetsbördans omfattning icke får tilltagas för snäv. Enligt vad utredningen inhämtat kan man utgå från att de rätts- och socialpsykiatriska nämnderna måste sammanträda tre å fyra gånger per månad och att handlingarna i målen måste liksom för närvarande cirkulera bland ledamöterna för genomläsning. Med hänsyn härtill torde ersättning böra utgå med dels ett fast arvode för år, dels ock visst belopp för varje sammanträde. Då man vidare torde böra räkna med att suppleanterna mer eller mindre regelbundet komma att alternera med de ledamöter, vilka icke fungera såsom ordförande, synes det utredningen rimligt, att även dessa suppleanter tillerkännas ett fast arvode jämte dagersättning. Från nu angivna utgångspunkter föreslår utredningen, att det fasta arvodet fastställes till förslagsvis 3 000 kronor för ordföranden, 2 400 kronor för annan ledamot samt 1 800 kronor för suppleant i nu berörda två nämnder. Dagersättningen torde för samtliga kunna fastställas till 20 kronor för sammanträde. Tilläggas må, att den psykiater i rättspsykiatriska nämnden, vilken för närvarande fungerar som suppleant för överinspektören för sinnessjukvården, åtnjuter — utöver dagersättning med 20 kronor — ett fast arvode av 1 200 kronor. Denne tjänstgör dock mera sällan än vad utredningen räknat med som sannolikt för framtiden.

Till rättsläkaren inom vetenskapliga rådet och suppleanten för denne i rättsmedicinska nämnden torde ersättning böra utgå enligt samma grunder som för närvarande, d. v. s. med 1 800 kronor vardera för år samt med 20 kronor för varje sammanträde.

Yttranden över medicinalstyrelseutredningens förslag.

Den föreslagna uppdelningen av rättspsykiatriska nämnden har vid remissbehandlingen genomgående tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Beträffande de olika nämndernas sammansättning ha däremot framställts skilda önskemål.

Medicinalstyrelsen erinrar om sitt förslag att den medicinske överdirektören i mån av tid borde fungera som ordförande i nämnderna. I övrigt har utredningens förslag icke föranlett annat uttalande från styrelsens sida än att det vore överflödigt att föreskriva, att representationen i socialpsykiatriska nämnden för kvinnliga intressen och för socialvården skulle vara förenade på samma hand. Då det väl kunde tänkas, att en av de båda obligatoriskt deltagande läkarna vore kvinna, syntes beträffande den tredje ledamoten alle­

140 Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

nast böra föreskrivas, att den skulle vara en person med social erfarenhet. Därjämte borde föreskrivas, att en av ledamöterna skulle vara kvinna. Medicinalstyrelsen tillägger, att styrelsen icke anser sig kunna förorda ett under hand framfört önskemål att i nämnden jämväl obstetrisk-gynekologisk sakkunskap borde obligatoriskt finnas företrädd.

Socialstyrelsen har beträffande den rättspsykiatriska nämnden anfört, att styrelsen icke delar utredningens uppfattning, att en läkare med allmänmedicinsk utbildning och erfarenhet äger större förutsättningar att berika erfarenheten och sakkunskapen inom nämnden än en läkare med allmänpsykiatrisk utbildning och erfarenhet. Den rättspsykiatriska nämndens särpräglade arbetsuppgift synes styrelsen kräva, att den ledamot, som även blir dess ordförande, har allmän-psykiatriska kvalifikationer. Styrelsen förordar därför en ändring av medicinalstyrelseutredningens förslag i denna riktning.

I fråga om den socialpsykiatriska nämnden anser socialstyrelsen det icke vara önskvärt att uttryckligen föreskriva, att en av nämndens ledamöter bör vara kvinna. Det vore enligt styrelsens uppfattning utan tvivel mycket ofta lämpligt, att en kvinna med praktisk erfarenhet inom socialvården bleve ledamot av en sådan nämnd, men det syntes icke vara erforderligt att giva ettdera könet företräde framför det andra i vederbörande författning.

Sveriges läkarförbund, hyser starka tvivel om det lämpliga i att sjukpensionsfrågor skola bedömas av en rättspsykiatrisk nämnd av föreslagen sammansättning. Den allmänna psykiatrien hade icke beaktats tillräckligt i förslaget till sammansättning av rättspsykiatriska nämnden. Det vore långt ifrån säkert, att de i denna ingående rättspsykiatrikerna hade erforderlig utbildning och aktuell erfarenhet i vanlig sinnessjukvård. Den ene av dessa borde ersättas med vanlig psykiater med god utbildning i rättspsykiatri. En annan möjlighet vore att förstärka den föreslagna nämnden med en allmänpsykiater. I den socialpsykiatriska nämnden borde med hänsyn till dess uppgifter obstetrisk sakkunskap vara representerad antingen genom att antalet ledamöter ökades till fyra eller genom att medlemmen för obstetrik i styrelsens vetenskapliga råd deltoge i överläggningarna.

Svenska psykiatriska föreningen anför enahanda synpunkter beträffande den rättspsykiatriska nämndens sammansättning som läkarförbundet. I den socialpsykiatriska nämnden bör enligt föreningens mening ytterligare en psykiater ingå som ledamot.

Karolinska institutets lärarkollegium anser, att obstetrisk sakkunskap ovillkorligen bör vara representerad i den socialpsykiatriska nämnden antingen genom att ordförande utses inom denna ämnesgren eller genom att medlemmen för obstetrik i medicinalstyrelsens vetenskapliga råd deltager i överläggningarna.

Svenska läkarsällskapet anser, att en obstetrisk sakkunnig bör ingå som fjärde ledamot i den socialpsykiatriska nämnden.

Svenska lasarettsläkarföreningen finner önskvärt, att ordföranden besitter erfarenhet inom obstetriken och gynekologien.

Kungl. Maj:ts proposition nr 67. 141

Rörande grunderna för ersättning till nämndernas ledamöter uttalar medicinalstyrelsen, att de föreslagna ersättningsbeloppen syntes styrelsen riktigt avvägda. I likhet med de sakkunniga ansåge styrelsen att fasta arvoden ej borde utgå till ledamöter, vilka vore tjänstemän hos medicinalstyrelsen. Däremot borde till dessa, liksom i vissa andra nämnder, exempelvis interneringsnämnden, utgå vanligt dagarvode såsom ersättning för det övertidsarbete, som deltagandet i nämndens arbete regelmässigt medförde.

I övriga remissyttranden har icke framställts någon erinran mot utredningens förslag i ersättningsfrågan.

Föredraganden.

I likhet med utredningen och remissinstanserna finner jag välbetänkt att från rättspsykiatriska nämndens befattning skilja handläggningen av de ärenden, vilka avse tillstånd till abort, sterilisering och kastrering, de s. k. socialpsykiatriska ärendena. Hit torde även böra hänföras ärenden angående tillstånd att ingå äktenskap, vari medicinalstyrelsen har att avgiva utlåtande. Såväl arten som omfattningen av dessa ärenden tala för att de anförtros åt en särskild nämnd, vilken lämpligen synes kunna benämnas socialpsykiatriska nämnden. Jag vill i detta hänseende erinra om att medicinalstyrelsens befattning med abortärenden väsentligt vidgats genom en år 1946 vidtagen ändring av abortlagen, innebärande bland annat, att avbrytande av havandeskap på såväl humanitära som socialmedicinska indikationer må ske även efter direkt prövning av medicinalstyrelsen. Vid behandlingen av denna lagändring förutsattes också, att frågan om en förstärkning av framför allt den sociala sakkunskapens inflytande på abortärendenas avgörande skulle uppmärksammas i samband med medicinalstyrelsens omorganisation.

Enligt medicinalstyrelseutredningens förslag skulle den socialpsykiatriska nämnden bestå av tre ledamöter, varav en skulle vara läkare med omfattande praktisk erfarenhet och i regel förutsättes fungera som ordförande, en psykiater inom medicinalstyrelsens rättspsykiatriska byrå, tillika föredragande, samt en kvinna med social erfarenhet. Därjämte skulle i vissa ärenden för samråd tillkallas olika medlemmar av styrelsens vetenskapliga råd. Häremot har, som nämnts, vid remissbehandlingen framförts erinran bland annat i syfte att obligatoriskt tillförsäkra nämnden obstetrisk sakkunskap; bakom detta krav ligger farhågan för att nämnden eljest skulle underskatta de menliga verkningar i fysiskt och psykiskt avseende, som en abort kan föra med sig. Vid remissbehandlingen har även framställts erinran mot utredningens förslag, att en kvinna med social erfarenhet städse skall vara ledamot av ifrågavarande nämnd. Det synes mig lämpligast att överlåta åt Kungl. Maj:t att vid utseende av ledamöter i nämnden i möjligaste mån beakta de synpunkter, som sålunda och i övrigt framkommit beträffande nämndens sammansättning. Jag anser det i vart fall icke tillrådligt att i detta hänseende utfärda bindande föreskrifter. Någon utökning av antalet ledamöter i nämnden torde åtminstone tills vidare icke böra vidtagas utan bör i stället, då behov därav föreligger, medlemmar av styrelsens vetenskapliga råd tillkallas.

142 Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Utredningens förslag rörande rättspsykiatriska och rättsmedicinska nämndernas sammansättning synes mig i princip böra godtagas. Några bindande föreskrifter rörande kvalifikationerna hos de ledamöter, som skola utses av Kungl. Maj:t, böra dock icke utfärdas utan bör Kungl. Maj:t, liksom beträffande den socialpsykiatriska nämnden, äga att med beaktande av nämndernas speciella arbetsuppgifter och vad vid remissbehandlingen anförts utse de personer, som i ett givet tillfälle stå till buds och bäst lämpa sig för ändamålet.

Mot utredningens förslag till ersättningsgrunder för de ledamöter av nämnderna, som icke äro tjänstemän i medicinalstyrelsen, har jag intet att erinra. Anledning synes mig icke föreligga att, på sätt medicinalstyrelsen ifrågasatt, tilldela vederbörande tjänstemän i styrelsen särskild ersättning för det arbete, som de utföra för nämndens räkning, då nämnderna i princip utgöra integrerande delar av medicinalstyrelsen.

B. Disciplinärenden.

Gällande bestämmelser och praxis.

Enligt 26 § medicinalstyrelsens instruktion skola i avgörande av ärende rörande fel eller försummelse i tjänsten, föreläggande av vite eller utdömande av förelagt vite eller rörande återkallande av behörighet att utöva yrke eller verksamhet, som står under medicinalstyrelsens inseende, deltaga, förutom generaldirektören, chefen för den byrå, till vilken ärendet hör, samt ytterligare minst en byråchef, varvid skall iakttagas, att chefen för kameralbyrån alltid skall vara en av de i ärendet deltagande byråcheferna.

Ärendet föredrages av den ledamot, till vars ämbetsbefattning detsamma hör, samt avgöres efter omröstning mellan de i beslutet deltagande, därvid såsom styrelsens beslut gäller den mening, varom flertalet förenar sig, eller vid lika röstetal för olika meningar den mening, som biträdes av generaldirektören.

I 21 § samma instruktion stadgas vidare, att vid behandling av frågan om disciplinär åtgärd mot någon medicinalstyrelsens underlydande utom verket skall, där ej särskilda omständigheter föranleda annat, den ledamot av vetenskapliga rådet, som företräder juridisk teori och praxis, kallas att deltaga i ärendets handläggning. I anslutning till denna bestämmelse må framhållas att, särskilt i de fall, då det är fråga om bedömning av undersökningseller behandlingsförfaranden, styrelsen till deltagande i handläggningen jämväl ej sällan kallar den medlem av vetenskapliga rådet, som företräder den medicinska deldisciplin, inom vilken den påtalade undersökningen eller behandlingen faller.

I ärenden av förevarande slag skola föras protokoll. Antalet dylika protokoll uppgick för år 1940 till omkring 100 och för år 1944 till omkring 200. Av dessa belöpte ett mindre antal på veterinärerna, medan de övriga fördelades på läkare, tandläkare, apotekare och lägre sjukvårdspersonal. Vid

Kungl. Maj:ts proposition nr'J67. 143

sidan härav hava redovisats ett antal icke protokollförda ärenden rörande ifrågasatta förseelser av nu berörda yrkeskategorier, t. ex. anmälan om förskrivning av alkohol och narkotika. Dessa ärenden hava, sedan yrkesutövaren avgivit yttrande, av vederbörande byråchef eller specialföredragande anmälts för generaldirektören, som därefter fattat beslut. Har yrkesutövarens förklaring därvid ansetts tillfredsställande, har ärendet avskrivits utan vidare åtgärd. Har däremot viss åtgärd befunnits påkallad, har ärendet upptagits till behandling i den ordning, som 26 § instruktionen föreskriver. Samma tillvägagångssätt har i regel tillämpats, då ärendet varit av tveksam natur.

Medicinalstyrelseutredningen.

Utredningen har funnit vägande skäl tala för inrättande av en särskild nämnd för handläggning av dessa s. k. disciplinärenden. Utredningen yttrar härutinnan.

Ett stort antal disciplinärenden grundar sig, såvitt angår läkare och sjukvårdspersonal, på anmälan om felaktigheter vid behandling eller vägran att infinna sig på kallelse och avser alltså förseelser, som kunna ha ödesdiger betydelse för vederbörande patients hälsotillstånd. Förseelser av tandläkare och apotekspersonal kunna likaledes understundom medföra allvarliga följder för den enskilde individens hälsa. Även ekonomiskt sett kunna missgrepp från vederbörande yrkesutövares sida medföra kännbara efterverkningar för patienten. Å andra sidan är det uppenbart, att en anmälan och ett därpå följande fällande beslut från medicinalstyrelsens sida kan få mycket vittgående konsekvenser för yrkesutövaren själv. Det är därför uppenbarligen av största vikt, att handläggningen av hithörande ärenden sker under sådana former, att en objektiv prövning i möjligaste mån garanteras.

En granskning av protokollen över de inom medicinalstyrelsen handlagda disciplinärendena giver vid handen, att det stora flertalet anmälningar icke föranlett någon åtgärd. I de fall, där åtgärd ansetts motiverad, har denna som regel inneburit en »erinran» om vikten av att tillämpa vissa behandlingsmetoder eller förfaringssätt eller att iakttaga utfärdade föreskrifter. Mera sällan har anmälan föranlett varning eller åtal vid domstol. Frågor om skadestånd avgöras, då ej parterna komma överens, av domstol. Uppenbart är emellertid, att medicinalstyrelsens beslut i regel blir vägledande för domstolens beslut i dylika fall och att även i övrigt sakägares möjlighet att erhålla skadestånd på grund av felaktig behandling m. in. oftast blir beroende på den ståndpunkt, som medicinalstyrelsen intagit i disciplinfrågan.

Stundom har en kritisk inställning mot medicinalstyrelsens beslut i disciplinmål kommit till uttryck från allmänhetens sida. Erinringar ha även framkommit från läkarnas sida, främst beträffande praxis för anlitandet av medicinsk sakkunskap utom styrelsen vid handläggning av ifrågavarande ärenden. Huruvida kritiken är sakligt befogad eller ej undandrager sig medicinalstyrelseutredningens bedömande. Men i betraktande av den allvarliga innebörd, som avgörandet i hithörande ärenden enligt vad tidigare anförts kan äga för såväl den enskilde sakägaren som den yrkesutövare, mot vilken anmärkning gjorts, synes kritiken utgöra anledning för utredningen att upptaga reglerna för disciplinärendenas handläggning till omprövning.

Vid övervägande av detta spörsmål har utredningen kommit till den uppfattningen, att betryggande garantier för en objektiv prövning av hithörande ärenden bäst kunna vinnas, därest handläggningen av desamma anförtros

144 Kungl. Maj:ts proposition nr 67. åt en särskild nämnd (disciplinnämnd) med viss bestämd sammansättning. En sådan nämnd torde lämpligen böra bestå av fem ledamöter, förslagsvis 1) generaldirektören, ordförande, 2) överdirektören, vice ordförande, 3) chefen för den byrå eller byråavdelning, till vilken ärendet bör, föredragande, 4) den medlem av vetenskapliga rådet, som företräder juridisk teori och praxis, samt 5) en av Kungl. Maj:t utsedd, utom styrelsen stående person, vilken kan anses mera direkt företräda allmänhetens synpunkter. Normalt skulle alltså i nämnden ingå två fackmän med medicinsk eller farmacevtisk utbildning, två jurister och en »lekman». Med beaktande härav torde vid förhinder för generaldirektören böra såsom ledamot i nämnden inträda den äldste i tjänst varande läkarbyråchefen och vid förhinder för överdirektören chefen för lagbyrån. För lekmannaledamoten, som bör utses för en tid av minst fyra år åt gången, bör finnas en suppleant.

Nämnden torde, då så erfordras för ärendets utredning, böra äga tillkalla medlem i styrelsens vetenskapliga råd, representerande det verksamhetsområde, som närmast är i fråga. Denne skulle liksom nu endast uttala sin på vetenskapen stödda uppfattning i ärendet och icke deltaga i det slutliga avgörandet. Vidare bör part beredas tillfälle att yttra sig över den sakkunniges utlåtande, innan nämnden fattar sitt beslut. En dylik ordning, som i viss omfattning tillämpas redan nu, bör framdeles bli obligatorisk.

Utredningen tillägger, att i de fall, då disciplinärende berör två eller flera byråer eller byråavdelningar, bör representanter för dessa beredas tillfälle att deltaga i ärendets avgörande med rätt att anteckna skiljaktig mening till protokollet.

För att handläggningen av disciplinärendena icke skall bli mera omständlig än nödvändigt förordar utredningen vidare, att för beslutmässighet inom nämnden skall vara till fyllest, att fyra ledamöter äro närvarande, därest alla fyra äro om beslutet ense. I övriga fall skulle den mening gälla, varom flertalet förenat sig, och, vid lika röstetal för olika meningar, den mening, som innebure frikännande eller eljest vore lindrigast.

Till den av Kungl. Maj:t utsedde ledamoten föreslås utgå ersättning med ett fast arvode av 600 kronor för år jämte ett belopp av 20 kronor för sammanträdesdag. För suppleanten anses ersättning kunna utgå med 40 kronor per sammanträdesdag.

Yttranden över medicinalstyrelseutredningens förslag.

Utredningens förslag i denna del har vid remissbehandlingen genomgående tillstyrkts eller lämnats utan erinran i princip. I en del yttranden ha dock förordats smärre jämkningar i förslaget eller därtill knutits särskilda reflektioner.

Medicinalstyrelsen framhåller sålunda, att det ej sällan förekommer, att vederbörande visserligen befinnes ha gjort sig skyldig till fel eller försummelse, men att arten eller graden härav eller eljest särskilda omständigheter likväl komma en varning att framstå såsom en alltför kraftig reaktion. I dylika ärenden har styrelsen ej sällan funnit det riktiga vara att såsom en disciplinär åtgärd tilldela vederbörande en erinran. Då det torde vara av

Kungl. Maj:ts proposition nr 67. 145

vikt, att på ett så ömtåligt område som det disciplinära alla förekommande åtgärder finnas uttryckligen angivna, föreslår styrelsen, att i instruktionerna för medicinalstyrelsen inryckes föreskrift om att även erinran må användas såsom disciplinär åtgärd.

Justitiekansler sämbetet anför bland annat.

Genom att en disciplinnämnd inrättas och erhåller den sammansättning som i betänkandet föreslagits ha ökade förutsättningar skapats för vinnande av allmänhetens förtroende, att påtalade fel och försummelser av läkare och andra, som stå under medicinalstyrelsens tillsyn, bliva objektivt prövade. Det lärer icke kunna förnekas, att vid avgörandet av hithörande ärenden understundom framträtt en bristande tillit till besluten, något som är desto mindre tillfredsställande som dessa ärenden särskilt för den enskilde men ibland också för det allmänna kunna vara av stor vikt. Därest en utomstående auktoritativ person kan få tillfälle att göra allmänt medborgerliga och lekmannasynpunkter gällande vid prövningen av frågan om läkares med fleras fel och försummelser i tjänsten, minskas helt naturligt faran för en ensidig, måhända överseende prövning av ärendena. Justitiekanslersämbetet tillstyrker därför i princip den föreslagna ändringen.

Enligt förslaget skall disciplinnämnden handlägga samtliga ärenden rörande fel eller försummelse i tjänsten eller i verksamhet, som står under medicinalstyrelsens inseende, således även sådana tjänstefel, som icke äga samband med någons vård och behandling. Det är väl allenast sistnämnda tjänstefel, som den opinion haft i tankarna, vilken krävt att en representant för allmänheten skulle få medbestämmanderätt i ärendenas avgörande. Men beträffande de så att säga interna tjänstefelen, särskilt de som inträffa i själva förvaltningsverksamheten och till äventyrs begås av administrativa tjänstemän, torde det icke finnas anledning uppställa regler, som avvika från de allmänt förekommande. Måhända möta svårigheter att på ett tillräckligt tydligt sätt i författningstext avgränsa sistnämnda tjänstefel från dem, vilkas bedömande ur den synpunkt vai om här främst är fråga skulle vinna på att hänskjutas till en disciplinnämnd. Då justitiekanslersämbetet emellertid föreställer sig, att eventuella sådana svårigheter skola låta sig bemästras, förordar ämbetet en ändring av nämndens behörighetsområde i enlighet med vad nu anförts.

Särskilt om en ändring vidtages på sätt sist angivits, synes kunna ifrågasättas, om generaldirektören skall vara självskriven ordförande i nämnden. Allmänhetens förtroende för nämnden torde komma att stärkas, därest till ordförande utsåges den som med hänsyn till nämndens sammansättning vore därtill bäst skickad. Det synes exempelvis icke uteslutet, att den av Kungl. Maj:t utsedde ledamoten vore för ordförandeskapet särskilt lämpad och hade en sådan ställning, att det tedde sig naturligt att han och icke generaldirektören vore ordförande i nämnden. I instruktionen torde därför böra lämnas öppet, vem som skall vara ordförande i nämnden, och däri endast angivas, att Kungl. Maj:t förordnar angående ordförandeskapet.

Vidare har justitiekanslersämbetet betonat nödvändigheten av att tillskapa klarare regler för avgörande av ärenden, i vilka olika meningar förekomma inom nämnden. Slutligen har ämbetet som sin uppfattning uttalat, att medicinalstyrelsen enligt gällande bestämmelser icke ägde rätt att tilldela erinran såsom disciplinär åtgärd samt att någon ändring härutinnan icke borde vidtagas på sätt medicinalstyrelsen ifrågasatt.

Länsstyrelsen i Jönköpings lön har ifrågasatt, huruvida icke disciplin-

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 saml. Nr 67. 2191 4G 10

146 Kungl. Maj:ts proposition nr 67. nämnden främst av psykologiska skäl borde givas en mera fristående ställning i förhållande till medicinalstyrelsen. Enligt länsstyrelsens mening talade vissa skäl för att landstingsorganisationen borde vara direkt företrädd i nämnden.

Socialstyrelsen anser, att medlem i vetenskapliga rådet, som höres i disciplinärenden, bör inträda som ledamot i vederbörande nämnd vid ärendets behandling.

Medicinska fakulteten i Uppsala finner det rimligt, att plats i nämnden beredes för en lekmannaledamot, men kan ej finna, att yrkesutövarens intressen bliva tillräckligt tillgodosedda genom den föreslagna sammansättningen. Med visst fog kan det enligt fakultetens mening befaras, att den anmälde yrkesutövaren ej alltid hos den medlem av styrelsens vetenskapliga råd, vars utlåtande inhämtats, eller hos de båda medicinska ämbetsmännen i styrelsen har att påräkna den behövliga förståelsen för de särskilda omständigheter, under vilka ett fel eller en försummelse tillkommit. Fakulteten anser därför, att en representant för den personalkategori (läkare-, apotekare-, sköterskekår o. s. v.), som den anmälde yrkesutövaren tillhör, bör äga säte i denna nämnd. I fråga om läkare borde en sådan representant lämpligen utses av Sveriges läkarförbund.

Sveriges läkarförbund och Sveriges yngre läkares förening hävda liknande synpunkter. De finna dessutom önskvärt, att nämnden finge en annan benämning, förslagsvis ansvarighetsnämnden eller förtroendenämnden.

Sveriges tandläkarförbund hemställer, att två representanter för tandläkarkåren erhålla säte och stämma i nämnden vid behandling av ärende, som berör tandläkare. Dessa representanter borde gemensamt föreslås av kårens huvudorganisationer, svenska tandläkaresällskapet och Sveriges tandläkarförbund, och förordnas av Kungl. Maj:t. Förbundet anser det därjämte i hög grad önskvärt, att — även om det kunde anses självklart, att så i varje fall sker — part i författningen uttryckligen tillförsäkras rätt att bliva hörd, så snart ärende av denna art inkommit till eller upptagits inom styrelsen eller nämnden, oberoende av om yttrande av medlem av vetenskapliga rådet anses erforderligt eller icke.

Svensk sjuksköterskeförening anför, att i dessa ärenden läkarens och sjuksköterskans verksamhetsområden icke sällan gå så i varandra och förutsätta sådan intim kunskap om detaljerna, att det icke är rimligt, att enbart läkarrepresentanterna deltaga i det slutliga avgörandet. Föreningen kan ej heller finna rimlig anledning till att den, som har varit med om sakens handläggning, icke även med sitt namn skall stå för beslutet. Föreningen föreslår, att byråinspektören deltager som beslutande ledamot i ärenden, som beröra sjuksköterskornas verksamhet.

Föredraganden.

Utredningens förslag om inrättande av en särskild nämnd för handläggning av ärenden rörande fel och försummelser av medicinalstyrelsen underställda tjänstemän och yrkesutövare synes mig välgrundat i betraktande av

Kungl. Maj-.ts proposition nr 67. 147 den betydelse besluten i dessa ärenden ba för såväl allmänbeten som vederbörande yrkesutövare. Förslaget har vid remissbehandlingen ej heller i princip mött gensaga från något håll, utan har detsamma allmänt ansetts ägnat att stärka förtroendet till styrelsens avgörande i hithörande frågor.

I ett yttrande har ifrågasatts att från nämndens befattning undantaga disciplinärenden av viss art eller rörande vissa tjänstemän. Med hänsyn till angelägenheten av enhetlig praxis och de underlydandes likställdhet framstår detta emellertid såsom mindre ändamålsenligt. Jag tillstyrker därför utredningens förslag, att samtliga disciplinfrågor böra handläggas av nu berörda nämnd. Någon saklig anledning att ändra den av utredningen föreslagna benämningen å ifrågavarande organ finner jag vidare icke föreligga; beteckningen disciplinnämnd förefaller mig i varje fall bättre täcka nämndens arbetsuppgift än de från läkarhåll föreslagna benämningarna ansvarighetsnämnd respektive förtroendenämnd. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att närmare reglera nämndens befogenheter.

Beträffande nämndens sammansättning har, såsom närmare framgår av redogörelsen för remissyttrandena, framkommit önskemål om smärre jämkningar i syfte att dels förbehålla Kungl. Maj:t frihet beträffande ordförandepostens besättande och dels tillförsäkra vederbörande personalorganisationer direkt medinflytande på nämndens beslut. Såvitt jag kan finna, innebär utredningens förslag rörande nämndens sammansättning samt disciplinärendenas beredning och avgörande tillräcklig borgen för att samtliga berörda intressen skola bliva beaktade. Avsikten med förslaget — att i möjligaste mån trygga objektivitet och kontinuitet vid disciplinärendenas avgörande — torde i vart fall knappast befrämjas genom att låta särskilda kårrepresentanter ingå som ledamöter i nämnden. Jag är därför icke beredd att nu förorda ändring av utredningens förslag i förevarande hänseende. Normalt skulle alltså nämnden komma att bestå av två fackmän med medicinsk eller därmed jämförlig utbildning, två jurister och en »lekman», med generaldirektören såsom ordförande. Erfarenheten torde få avgöra, i vad mån jämkningar i nämndens sammansättning sedermera böra vidtagas. Den föreslagna bestämmelsen för avgörande i ärende, där lika röstetal förekommer för olika meningar, bör i anslutning till justitiekanslersämbetets yttrande göras till föremål för överarbetning.

Den föreslagna ersättningen till »lekmannaledamoten» föranleder ingen erinran från min sida

C. Ärenden rörande landstingens och icke-landstingsstädernas verksamhet.

Medicinalstyrelseutredningen.

I direktiven för utredningen har starkt betonats angelägenheten av att den centrala förvaltningsmyndigheten och de lokala huvudmännen på hälso-

148 Iiungl. Maj.ts 'proposition nr 67.

och sjukvårdens område stå i sådan förbindelse med varandra, som på ömse håll kan verka fruktbärande och impulsväckande. Medicinalstyrelseutredningen, som helt delar den uppfattning, varåt direktiven sålunda givit uttryck, har övervägt olika anordningar för befrämjande av detta syfte. Utredningen anför härutinnan.

Såsom en lösning kan enligt utredningens mening möjligen ifrågakomma att, på sätt i vissa andra fall skett (t. ex. beträffande farmacevtiska specialiteter), vid medicinalstyrelsens sida inrätta en särskild nämnd med rådgivande funktion, sammansatt av representanter för de lokala huvudmännen. En sådan nämnd skulle ha att yttra sig i frågor, som berörde landstingen eller städerna utanför landsting och av medicinalstyrelsen hänskötes till densamma. Emellertid torde det kunna befaras, att en dylik form för samverkan i praktiken komme att bli omständlig och tidsödande utan att en direkt kontakt uppnåddes mellan medicinalstyrelsens och nämndens ledamöter. Nämndens yttrande komme kanske ofta att ske i skriftlig form med därav följande bundenhet för ledamöterna vid ärendets fortsatta handläggning. En enklare form för samarbete synes därför eftersträvansvärd. Huvudsyftet med direktivens uttalande i denna del torde vara skapandet av en organisatorisk anordning för muntliga överläggningar mellan medicinalstyrelsen och representanter för de lokala huvudmännen i syfte att åvägabringa ett ömsesidigt utbyte av synpunkter i ett föreliggande ärende eller eljest i frågor av mera allmän räckvidd. För tillgodoseende av detta syfte torde det vara till fyllest, att Kungl. Maj:t efter förslag av huvudmännens organisationer utser ett antal representanter, vilka stå till medicinalstyrelsens förfogande för samråd i frågor, som beröra de lokala huvudmännen. En sådan form för samråd har redan tillskapats beträffande ärenden rörande beredskapssjukhusens jdanläggning, upprättande och drift samt, då den visat sig ändamålsenlig, vunnit tillämpning även utanför detta område. Det låter givetvis tänka sig, att medicinalstyrelsen genom en föreskrift ålägges att höra dessa representanter i vissa angivna slag av ärenden. I praktiken torde man dock kunna räkna med att medicinalstyrelsen även utan en dylik föreskrift skall låta sig angeläget vara att utnyttja den sakkunskap och omfattande erfarenhet på hälso- och sjukvårdens område, som på detta sätt skulle ställas till dess disposition. Erinras må ock, att som ett viktigt led i den administrative överdirektörens åligganden skulle ingå att övervaka att samråd i erforderlig utsträckning kommer till stånd med olika organ inom styrelsens verksamhetsområde. Det lärer därför få anses tillräckligt, att i medicinalstyrelsens instruktion införes en föreskrift av innebörd, att till medicinalstyrelsens förfogande skall för samråd i viktigare ärenden, som beröra landsting eller städer utanför landsting, stå ett antal representanter för dessa huvudmän. Det synes utredningen vara lämpligt och i full överensstämmelse med den bakom ifrågavarande anordning liggande tanken, att huvudmännen själva genom dessa representanter äga taga initiativ till överläggningar med styrelsen eller vissa av dess ledamöter i alituella spörsmål av mera allmän eller principiell räckvidd.

Det torde böra tillkomma Kungl. Maj:t att efter vissa grunder bestämma den närmare sammansättningen av detta organ för samverkan mellan medicinalstyrelsen och de lokala huvudmännen, vilket förslagsvis skulle kunna benämnas huvudmannarådet. Kådet synes lämpligen böra bestå av fem ledamöter (jämte suppleanter för dem), varav tre utses på förslag av styrelsen för svenska landstingsförbundet och två på förslag av styrelsen för svenska stadsförbundet. Ersättning till ledamöterna torde böra utgå av statsmedel, förslagsvis efter liknande grunder som gälla för specialitetsnämndens leda­

Kungl. Maj. ts proposition nr 67. 149

möter. Önskar någon av ledamöterna för viss frågas behandling medtaga särskild expert, torde kostnaderna härför böra bestridas av vederbörande huvudman eller organisation.

Yttranden över medicinalstyrelseutredningens förslag.

Utredningens förslag om inrättande av ett organ för samverkan mellan medicinalstyrelsen och de lokala huvudmännen på hälso- och sjukvårdens område har hälsats med allmän tillfredsställelse bland berörda remissmyndigheter. Önskemål om jämkningar i vissa hänseenden ha likväl framkommit.

Medicinalstyrelsen vitsordar, att den form för samråd med landstingen, som år 1940 tillskapades för handläggning av ärenden rörande den civila sjukvårdsberedskapen, visat sig vara av stort värde. På grund härav komme medicinalstyrelsen, såsom de sakkunniga förväntat, att låta sig angeläget vara att utnyttja sakkunskapen och erfarenheten hos huvudmännens korporationer, när anledning därtill gåves. Med hänsyn härtill förefölle det styrelsen, som icke ville motsätta sig förslaget, som om det vore onödigt högtidligt att göra dessas representanter till ett råd. Styrelsen ifrågasätter, om det icke skulle förslå med en föreskrift, att Kungl. Maj:t förordnar ifrågavarande representanter, vilka böra höras vid handläggning av ärenden av större vikt, som beröra landsting eller stad utanför landsting. Liksom de sakkunniga tillstyrker medicinalstyrelsen, att dessa representanter erhålla ersättning av statsmedel för sitt uppdrag.

Svenska landstingsförbundet yttrar.

Det ligger i sakens natur, att ett intimt och förtroendefullt samarbete måste äga rum mellan medicinalstyrelsen såsom statens uppsiktsmyndighet samt landsting och städer utanför landsting som huvudmän för stora delar av hälso- och sjukvården i vårt land. Ett dylikt samarbete har också, särskilt under senare år, med framgång etablerats. Detta, som beträffande landstingen ursprungligen kom till stånd med avseende å beredskapssjukhusen, har sedermera utvidgats till att omfatta större organisationsfrågor på hälsooch sjukvårdens område i allmänhet. Det är även enligt styrelsens mening önskvärt, att detta samarbete alltmera utvecklas och får en fastare form. De sakkunnigas förslag om inrättande av ett huvudmannaråd synes ur denna synpunkt lämpligt. Ej heller har styrelsen något att erinra mot den föreslagna sammansättningen av detta råd, liksom ej heller att det icke obligatoriskt ålägges medicinalstyrelsen att höra detta råd i vissa bestämda frågor. Man torde nämligen, såsom utredningen framhållit, kunna utgå från att ämbetsverket finner angeläget att begagna sig av den möjlighet till konsultation med huvudmännens representanter, som rådet avser att möjliggöra.

Svenska stadsförbundet har åberopat ett av förbundets sjukvårdsdelegation avgivet yttrande, vari bland annat anföres följande.

Enligt sjukvårdsdelegationens mening är ett samarbete mellan medicinalstyrelsen å ena sidan samt landstingen och städerna utanför landstingen å andra sidan både önskvärt och nödvändigt. Särskilt värdefullt torde en intim personlig kontakt vara. Delegationen vill emellertid framhålla, att redan för några år sedan ett särskilt kontaktorgan inrättades, nämligen centrala sjukvårdsberedningen, i vilket sitta representanter för samtliga intres­

150 Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

senter i fråga om hälso- och sjukvård. Det må emellertid konstateras, att detta organ icke utvecklats till vad som varit avsett och att åtminstone sjukvårdsdelegationens huvudmän haft tämligen ringa nytta av organet.

Den av medicinalstyrelseutredningen föreslagna utvidgningen av medicinalstyrelsens inspektionsverksamhet till att avse även en rådgivande verksamhet i intim kontakt med de lokala sjukvårdsorganen är värd allt erkännande och torde kunna positivt befrämja en rationell utveckling. En sådan utvidgad verksamhet borde ligga nära till hands i fråga om den centrala sjukvårdsberedningen, som tillkommit just för detta ändamål. Frågan, huru sjukvårdsberedningen skulle kunna bliva delaktig av den personliga kontaktens vinster eller huruvida beredningen ej rent av borde inkopplas i inspektionen, hade varit värd ett övervägande.

Kvar står emellertid, att betydande behov av samverkan förefinnes. Det av medicinalstyrelseutredningen föreslagna huvudmannarådet har tilldelats något diffusa uppgifter. Arbetsuppgifterna äro ej klart preciserade. Trots detta anser sjukvårdsdelegationen sig kunna tillstyrka förslaget men antager därvid, att verksamhetens omfattning och inriktning få anses vara av försöksnatur. Till en mera preciserad utformning torde tillfälle vara att återkomma efter någon tid, sedan närmare erfarenheter erhållits.

Nämndens sammansättning med tre av landstingsförbundet och två av stadsförbundet nominerade och av Kungl. Maj:t utnämnda ledamöter jämte suppleanter har icke givit delegationen anledning till annat uttalande än att delegationen förutsätter, att lika många suppleanter skola få utses. Genom att även särskild expertis skulle få medtagas torde huvudmännens berättigade anspråk på representation få anses tillgodosedda.

Medicinska fakulteten i Lund, som också vitsordar behovet av ökat samarbete mellan medicinalstyrelsen och de lokala huvudmännen, finner det vara ett önskemål, att de i varje fråga närmast berörda landstingen respektive städerna bli representerade. Detta borde uttryckligen stipuleras. Måhända vore det bäst, om jämte tre fasta ledamöter i denna rådgivande nämnd, utsedda på föreslaget sätt, för varje särskilt fall utsåges ytterligare två från den i fallet speciellt intresserade landsdelen. På så sätt bleve såväl samordningen som lokalintressena vederbörligen representerade.

Sveriges läkarförbund och Sveriges yngre läkares förening anse det vara befogat med en liknande form för samverkan mellan medicinalstyrelsen samt personalorganisationerna på hälso- och sjukvårdens område.

Föredraganden.

Uppenbarligen är det en angelägenhet av vikt att redan på ett förberedande stadium av ett principiellt eller mera omfattande ärende få till stånd ett samråd mellan medicinalstyrelsen och representanter för de lokala huvudmännen på hälso- och sjukvårdens område. Ur saklig synpunkt synes det mig också vara en fördel, om detta samråd sker under så enkla förhållanden som möjligt. Utredningens förslag om tillsättande av ett huvudmannaråd vid medicinalstyrelsens sida, bestående av fem av Kungl. Maj:t på förslag av huvudmännens organisationer utsedda ledamöter, förefaller att fylla rimliga anspråk i detta hänseende. Någon större meningsskiljaktighet rörande rådets sammansättning har ej heller kommit till uttryck vid remissbehandlingen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 67. 151

Endast från ett håll har ifrågasatts en jämkning i syfte att tillgodose mera lokalt betonade intressen. Detta torde emellertid lämpligen böra ske genom anlitande av experter på sätt utredningen förordat. Man synes också vara ense om att det nya organets befogenhet allenast skall vara av rådgivande karaktär och att något tvång icke skall föreligga för medicinalstyrelsen att höra rådet. Å andra sidan förutsattes envar ledamot av rådet själv äga att taga initiativ till överläggningar i frågor av mera allmän eller principiell betydelse. Ledamot av rådet bör vidare äga rätt, men ej skyldighet, att anteckna skiljaktig mening till protokollet i ärende, i vars handläggning han deltagit.

I likhet med utredningen och remissinstanserna förordar jag till sist, att ledamot av rådet skall äga åtnjuta ersättning av statsmedel för sitt uppdrag. Ersättningen synes mig lämpligen kunna bestämmas att utgå enligt grunderna i gällande kommittékungörelse.

D. Beredskapsärenden.

För handläggning av ärenden rörande den civila sjukvårdsberedskapen tillskapades, som nämnts, år 1939 en särskild organisation, kallad medicinalstyrelsens beredskapsorganisation. En översiktlig redogörelse för denna organisation, som alltjämt består ehuru med i viss mån förskjutna arbetsuppgifter, har lämnats tidigare i denna proposition (s. 4). Här må allenast erinras om att beredskapsorganisationen består av dels en inom medicinalstyrelsen anordnad särskild avdelning för ärenden, som sammanhänga med personal- och lokalberedskapen å den civila sjukvårdens område, dels en under styrelsen sorterande sakkunnig nämnd med uppgift att biträda styrelsen vid utredning och handläggning av ärenden rörande rikets försörjning med läkemedel och sjukvårdsmateriel, den s. k. materielnämnden, dels förstärkning av vissa byråer inom styrelsen, dels ock två sakkunniga för beredskapssjukhusens planläggning, upprättande och drift. Kostnaden för organisationen bestrides från ett särskilt förslagsanslag, som för innevarande budgetår är uppfört med 110 000 kronor.

Föreliggande förslag m. m.

I skrivelse den 9 oktober 1945 har medicinalstyrelsens materielnämnd framlagt förslag till civil beredskapsorganisation på sjukvårdens område under fredstid.

Förslaget utgår från att den nuvarande beredskapen på området skall tills vidare i stort sett bibehållas vid sin nuvarande omfattning, vad angår såväl antalet vårdplatser å beredskapssjukhusen (cirka 68 000) som den anskaffade sjukvårdsmaterielen (avseende omkring 46 000 vårdplatser). För att underlätta förvaringen och omsättningen av sjukvårdsmaterielen, som nu till större delen är utplacerad på beredskapssjukhusen, föreslås inrättande av ett antal centrala förråd i anslutning till statliga eller kommunala sjukhus, belägna på

152 Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

bland annat ur försvarssynpunkt lämpliga platser. Förslaget innebär vidare, att samtliga uppgifter, som avse upprätthållande av lokal- och materielberedskapen, skulle anförtros åt en under medicinalstyrelsens överinseende stående, av Kungl. Maj:t utsedd nämnd, sammansatt av representanter för medicinalstyrelsen, svenska landstingsförbundet och andra intressenter samt försedd med eget kansli. Detta innebär bland annat, att medicinalstyrelsen skulle befrias från det direkta arbetet med fortlöpande revision av gällande planer för beredskapssjukhusen samt anskaffande av erforderliga lokaler och inredning för dessa sjukhus, vilka uppgifter hittills åvilat medicinalstyrelsens beredskapsavdelning. Nämnden skulle dessutom handlägga ärenden angående lagerhållning, omsättning och ersättning av för beredskapssjukhusen inköpt materiel ävensom vissa frågor rörande landets försörjning med läkemedel och sjukvårdsmateriel, vilka hittills handhafts av medicinalstyrelsens materielnämnd. Då medicinalstyrelsen emellertid förutsatts alltjämt skola under Kungl. Maj:t bära högsta ansvaret för den civila sjukvården vid krig eller krigsfara, har styrelsen tillerkänts direktivrätt gentemot nämnden, varjämte ärendena i tveksamma fall skola hänskjutas till styrelsens prövning.

Körande den personella beredskapen har materielnämnden begränsat sig till ett uttalande, att dithörande frågor liksom hittills borde handläggas av medicinalstyrelsen i samråd med vederbörande militära centralmyndighet.

Medicinalstyrelseutredningen har för sin del framhållit, att frågan om och i vad mån beredskapen på sjukvårdens område skall bibehållas torde med någorlunda säkerhet kunna bedömas först mot bakgrunden av förhållandena i världen efter ett kommande fredsslut. Kent principiellt borde emellertid omfattningen av beredskapen på detta område anpassas efter den grad av militär och allmän civilförsvarsberedskap, som vid olika tidpunkter upprätthölles. Från dessa utgångspunkter synes det utredningen vara riktigt att liksom materielnämnden utgå från att lokal- och materielberedskapen, som icke utan stor tidsutdräkt kan nyorganiseras, skall tills vidare i stort sett bibehållas i nuvarande omfattning. Utredningen ansluter sig jämväl i huvudsak till materielnämndens förslag beträffande den centrala organisationen av denna beredskap. Den personella sjukvårdsberedskapen, som låter sig snabbare upporganiseras, finner utredningen däremot kunna hållas inom en mera begränsad ram. Utredningen yttrar i denna del.

För upprätthållande av den personella beredskapen anser utredningen, att nuvarande beredskapsregister över olika slag av tjänstepliktig personal böra vidmakthållas, i första hand beträffande läkare, sjukgymnaster, sjuksköterskor och barnmorskor samt tandläkare och apotekare. Det stadigvarande personalbehovet härför begränsar sig väsentligen till ett fåtal befattningshavare i biträdesställning. Huruvida och i vad mån härjämte arbetet med s. k. krigsplacering av medicinalpersonalen bör bedrivas, bör enligt utredningens mening avgöras mot bakgrunden av den försvarsberedskap, som vid skilda tidpunkter i övrigt upprätthålles. Med hänsyn härtill och då den för registrens förande erforderliga biträdespersonalen i viss utsträckning lämpligen kan anlitas jämväl för annat arbete inom styrelsen, anser utredningen det vara mest rationellt, att kostnaden för denna personal överföres till medicinalstyrelsens avlöningsstat, medan kostnaderna för övrig personal, inklu­

Kungl. May.ts proposition nr 67. 153

sive den som vid skilda tidpunkter kan påkallas lör krigsplacering av tjänstepliktig medicinalpersonal, alltjämt bestrides från ett särskilt anslag av förslagsanslags natur. Från detta anslag förutsättas även kostnaderna för den föreslagna nämnden skola utgå.

Vid remissbehandlingen av materielnäinndens förslag har enighet i stort sett rått i fråga om sjukvårdsberedskapens omfattning samt angående sjukvårdsmaterielens förvaring och omsättning. Beträffande sjukvårdsberedskapens centrala organisation ha meningarna varit mera delade. Särskilt på militärt håll har man sålunda ställt sig betänksam mot den uppdelning av ansvaret för sjukvårdsberedskapen, som materielnämndens förslag innebär, och förordat, att handhavandet av ifrågavarande beredskap i dess helhet anförtros åt medicinalstyrelsen. Flertalet remissinstanser, bland annat medicinalstyrelsen, centrala sjukvårdsberedningen, civilförsvarsstyrelsen och svenska landstingsförbundets styrelse, har dock funnit nämndens förslag godtagbart.

I sitt yttrande över medicinalstyrelseutredningens betänkande har statens organisationsnämnd, som tidigare icke haft tillfälle att uttala sig i frågan, anslutit sig till uppfattningen, att allt ansvar för den civila sjukvårdsberedskapen bör åvila medicinalstyrelsen. Organisationsnämnden har vidare betonat angelägenheten av en klar gränsdragning mellan medicinalstyrelsen och försvarets sjukvårdsförvaltning på hälso- och sjukvårdens område.

Materielnämndens förslag anmäldes i proposition den 8 mars 1946 (nr 185) av chefen för socialdepartementet, som därvid anförde bland annat följande.

Materielnämnden har i sitt förslag utgått från att den nuvarande beredskapen på den civila sjukvårdens område skall tills vidare i stort sett bibehållas beträffande såväl antalet vårdplatser vid beredskapssjukhusen som den för dessa vårdplatser anskaffade materielutrustningen. Vid remissbehandlingen har häremot icke framställts någon erinran. Några remissinstanser ha till förtydligande av sin ståndpunkt i detta hänseende tillagt, att beredskapen på sjukvårdens område i princip torde böra anpassas efter den grad av militär och allmän civilförsvarsberedskap, som vid olika tidpunkter upprätthålles. För egen del är jag icke beredd att i nuvarande läge taga närmare ställning till frågan om beredskapens omfattning på förevarande område. Det synes mig i varje fall förtjäna att ytterligare övervägas, huruvida en beredskap av den omfattning och natur, som materielnämnden tänkt sig, bör för någon längre tid vidmakthållas.

I konsekvens härmed anser jag mig icke heller böra ingå på prövning av föreliggande förslag rörande sjukvårdsberedskapens organisation; detsamma torde dock kunna tjäna till viss ledning vid beräkning av kostnaderna för lokal- och materielberedskapens upprätthållande under nästa budgetår. En ytterligare anledning till uppskov med ställningstagandet till detta förslag utgör den omständigheten, att frågan om en avveckling av den nuvarande beredskapsorganisationen i dess helhet sammanhänger med det förslag till omorganisation av medicinalstyrelsen, som nyligen framlagts av medicinalstyrelseutredningen. Härjämte bör beaktas, att beredskapsorganisationen för närvarande till stor del tages i anspråk för beredande av sjukvård åt flyktingar, som uppehålla sig i Sverige, samt för leverans av sjukvårdsmateriel och läkemedel till utlandet i anslutning till den verksamhet, som bedrives av svenska kommittén för internationell hjälpverksamhet. Med afl sannolikhet torde denna sida av beredskapsorganisationens verksamhet komma att fortsätta under en avsevärd del av nästa budgetår.

154 Kungl. Maj.ts proposition nr 67.

I enlighet med denna ståndpunkt, som godtogs av riksdagen, upptogs även för innevarande budgetår ett särskilt anslag till medicinalstyrelsens beredskapsorganisation, vilket dock väsentligt begränsades i förhållande till föregående budgetår.

Sedermera har medicinalstyrelsens materielnämnd i skrivelse den 20 januari 1947 anmält, att vid en del sjukhus uppkommit svårigheter för fortsatt förvaring av beredskapsmaterielen, samt hemställt om tillstånd att för tillgodoseende av det mest trängande behovet av nya lagerlokaler få disponera vissa för ändamålet lämpliga, tidigare för flyktingvård använda baracker, som stå under arbetsmarknadskommissionens förvaltning. De med barackernas nedtagning, transport och återuppförande på lämplig plats förenade kostnaderna föreslås skola bestridas av medel, som ställts till medicinalstyrelsens förfogande från det å tilläggsstat I och II till riksstaten för budgetåret 1939/40 under femte huvudtiteln anvisade reservationsanslaget till utrustning m. m. av beredskapssjukhus vid krig eller krigsfara.

Föredraganden.

Frågan om beredskapens omfattning på den civila sjukvårdens område kan, såsom ock i flera remissyttranden framhållits, icke avgöras isolerad utan bör ses mot bakgrunden av det utrikespolitiska läget samt den militära och civila försvarsberedskapens omfattning. Härjämte måste uppenbarligen hänsyn tagas till försörjningsmöjligheterna inom och utom landet. Dessa omständigheter ha ännu icke vunnit sådan stabilitet, att de kunna med önskvärd klarhet överblickas. Försiktigheten synes mig därför bjuda, att ställningstagandet till materielnämndens förslag uppskjutes ytterligare något år. I den mån svårigheter möta att fortsättningsvis förvara beredskapsmaterielen i nu disponerade lokaler, torde enligt vad materielnämndens senaste framställning giver vid handen möjligheter föreligga att åtminstone provisoriskt finna en godtagbar lösning av lokalfrågan. Yid sådant förhållande torde med prövning av materielnämndens förslag rörande den centrala organisationen för lokal- och materielberedskapens handhavande ävenledes böra anstå.

Beträffande den personella sjukvårdens omfattning och centrala organisation kan jag i allt väsentligt ansluta mig till de av medicinalstyrelseutredningen uppdragna riktlinjerna, vilka synas mig innebära en rimlig avvägning mellan behovet av, å ena sidan, en fast grund för beredskapens upprätthållande och, å andra sidan, en smidig anpassning till situationens krav. Till personalbehovet för erforderlig registerföring har hänsyn tagits i samband med behandlingen av frågan om medicinalstyrelsens personalorganisation för skriv- och expeditionsgöromål. Frågan om medelsbehovet för den personal, som enbart erfordras för beredskapsändamål, upptager jag till prövning i det följande.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 67. 155

Anslagsberäkningar m. m.

A. Medicinalstyrelsen: Avlöningar, förslagsanslag.

Medicinalstyrelsens nuvarande personalförteckning återfinnes i statsliggaren för innevarande budgetår (s. 261). Av där upptagna 47 befattningar hänföra sig 34 till medicinalväsendet. Lägges härtill övrig personal, som mera stadigvarande sysselsättes med medicinalärendenas handläggning, uppgår totala antalet till omkring 100.

Yid bifall till vad jag i det föregående förordat och under beaktande av den föreslagna befordringsgången för amanuens- och biträdespersonal skulle å medicinalstyrelsens personalförteckning enligt nu gällande grunder komma att upptagas de befattningar, som framgå av följande sammanställning, varvid inom parentes angives om befattningen är ny såsom ordinarie eller extra ordinarie. Befattning. Lönegrad.

Tjänstemän & ordinarie stat:

156 Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Härtill skulle komma 1 biträdande byråinspektör (Bo 20), 1 barnmorska (Ex 20), 1 förste assistent (Eo 20), 1 revisionsassistent (Eo 18), 12 amanuenser, 3 e. o. kansliskrivare, 1 e. o. kontorist, 6 e. o. kanslibiträden, 3 e. o. expeditionsvakter och 18 kvinnliga biträden i högst 4 lönegraden ävensom ett antal arvodesavlönade specialföredragande och assistenter m. fl. Sammanlagda antalet sålunda mera fast anställda befattningshavare skulle komma att uppgå till omkring 130. I förhållande till motsvarande personalbestånd under nu löpande budgetår innebär detta en ökning med ett 30-tal befattningshavare, varav dock över hälften redan äro anställda såsom tillfälliga befattningshavare, i flertalet fall med avlöning från andra anslag än styrelsens avlöningsanslag.

I den mån befattningshavare med fullmakt icke önskar övergå till ordinarie tjänst på C-plan, torde Kungl. Maj:t böra erhålla befogenhet att överföra befattningshavaren i fråga på övergångsstat.

Medicinalstyrelsens avlöningsanslag är för löpande budgetår uppfört med 875 000 kronor, därav omkring 200 000 kronor belöpa å veterinärväsendets ledning. Kostnaden för den personal, som sysselsättes med medicinalärendenas handläggning, kan alltså för närvarande beräknas till i runt tal 675 000 kronor.

Enligt nu gällande grunder och med utgångspunkt från det av mig förordade personalbeståndet skulle anslagsposterna i medicinalstyrelsens avlöningsstat för nästa budgetår komma att uppgå till följande belopp:

Kungl. Maj:ts proposition nr 67. 157

158 Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Belastningen å anslaget för budgetåret 1945/46 har i avrundade tal utgjort, för sjukvård m. m. 6 000 kronor, för resor 41 600 kronor och för expenser 157 600 kronor, varav 18 600 kronor för bränsle, lyse och vatten samt 139 000 kronor för övriga expenser. Å posten till publikationstryck har belastningen utgjort cirka 22 000 kronor, medan inkomsterna av under budgetåret försålda publikationer uppgått till omkring 12 500 kronor.

I promemoria den 30 augusti 1946 har medicinalstyrelsen framlagt beräkningar rörande medelsbehovet till styrelsens omkostnader under nästa budgetår, varvid styrelsen utgått från att en särskild veterinärstyrelse komme att inrättas. Däri anför styrelsen bland annat.

Till sjukvård m. m. torde med hänsyn till belastningen och den förhållandevis stora ökning av antalet befattningshavare, berättigade till fri sjukvård, som föreslagits av medicinalstyrelsen i dess yttrande den 23 maj 1946 över medicinalstyrelseutredningens betänkande, böra avses ett belopp av förslagsvis 5 000 kronor eller samma belopp som för innevarande budgetår.

I medicinalstyrelseutredningens betänkande har räknats med en väsentligt utökad och intensifierad inspektionsverksamhet. På grund härav och då medicinalstyrelsens inspektionsverksamhet till följd av brist på arbetskrafter under senare år måst eftersättas, finner styrelsen sig böra till reseersättningar påyrka samma belopp som för innevarande budgetår eller 45 000 kronor.

Då det gäller utgifterna för bränsle, lyse och vatten må nämnas, att veterinärstyrelsen tills vidare torde komma att beredas ämbetslokaler inom en flygel i gamla tekniska högskolan. Om så sker, torde anledning icke föreligga att ändra det för medicinalstyrelsens ifrågavarande utgifter nu anvisade beloppet, 15 000 kronor.

Belastningen å delposten till övriga expenser har, såsom tidigare nämnts, utgjort i runt tal 140 000 kronor. På grund av den fortgående utbyggnaden av hälso- och sjukvården torde denna siffra böra betraktas såsom normal. En avsevärd del av styrelsens expensutgifter hänför sig till andra ändamål än expenser för eget behov. Pör medicinalstyrelsens del kan årsbehovet för övriga expenser beräknas till 100 000 kronor.

Beträffande anslagsposten till publikationstryck må erinras, att för innevarande budgetår ett belopp av 10 000 kronor avsetts för utgivande av en tredje upplaga av en läkemedelsförteckning, avsedd att möjliggöra förbilligande av läkemedelsinköp. Under budgetåret 1947/48 torde det förslå, om till tredje upplagan utgives ett supplement. Då kostnaderna härför kunna uppskattas till 3 000 kronor, kan förevarande anslagspost sänkas med 7 000 kronor. Då medicinalstyrelsens kostnader för publikationstryck i övrigt kunna beräknas bli desamma som under budgetåret 1946/47 — höjda tryckningskostnader få antagas komma att upväga den besparing som görs genom att det veterinära trycket redovisas särskilt — torde anslagsposten böra uppföras med 28 000 kronor.

Den låga siffran för inkomster av försålda publikationer för budgetåret 1945/46 är beroende av att 1946 års läkarförteckning icke kunnat erhållas från tryckeriet i sådan tid, att redovisning för försålda exemplar kunnat lämnas under budgetåret. På grund härav föreligger enligt medicinalstyrelsens mening icke tillräckliga skäl att uppföra denna inkomstpost med lägre belopp än det som fastställts för budgetåret 1946/47. Inkomstposten torde därför böra uppföras med 20 000 kronor.

I enlighet härmed har medicinalstyrelsen beräknat omkostnadsanslaget för nästa budgetår till (5 000 + 45 000 + 115 000 + 28 000 — 20 000) 173 000 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 67. 159

Föredraganden.

Jag kan i stort sett ansluta mig till medicinalstyrelsens beräkningar. Posten till publikationstryck synes mig dock böra jämkas nedåt till 25 000 kronor med hänsyn till att det veterinära trycket utgår. Anslaget torde på grund härav böra beräknas till förslagsvis 170 000 kronor, fördelade sålunda:

160 Kungl. Maj:ts proposition nr 67. annan medicinalpersonal. Till denne befattningshavare torde liksom hittills böra utgå ett årsarvode av 9 000 kronor. I nuvarande läge synes anledning saknas att räkna med ytterligare helårsanställd personal å beredskapsavdelningen. ,

Däremot ligger det i sakens natur, att för beredskapsavdelnmgen bor beräknas ett ej alltför knappt tillmätt belopp för avlönande av personal med tillfälliga arbetsuppgifter. För omarbetande av planerna för beredskapssjukhusen kan nämligen erfordras både ingenjörsvetenskaplig och juridisk sakkunskap, för omläggning av krigsplaceringarna sakkunskap från odontologisk och sjuksköterskehåll etc. Medicinalstyrelsen, som förutsätter att Kungl. Maj:t skall äga rätt att i händelse av helt oförutsedda arbetsuppgifter för beredskapsavdelningen medgiva erforderliga överskridanden av anslaget, anser att man under denna förutsättning bör kunna begränsa medelsanvisningen föi ifrågavarande ändamål till 20 000 kronor. Till beredskapsavdelnmgen skulle alltså erfordras ett belopp av (6 000 + 9 000 + 20 000) 35 000 kronor.

Medicinalstyrelsens materielnämnd har i skrivelse den 22 augusti 1946 hemställt om" anvisande av 45 000 kronor till nämndens verksamhet under budgetåret 1947/48, under förutsättning att en mera permanent organisation av sjukvårdsberedskapen icke beslutas i samband med prövningen av medicinalstyrelseutredningens förslag. Medicinalstyrelsen får under hänvisning till vad ovan anförts tillstyrka denna framställning.

Föredraganden.

XJnder erinran om vad jag i det föregående anfört angående den civila beredskapen på sjukvårdens område, vilket i princip sammanfaller med utgångspunkterna för medicinalstyrelsens beräkning av medelsbehovet för beredskapsgöromål under nästa budgetår, kan jag i allt väsentligt biträda styrelsens hemställan. Jag förordar alltså, att ett anslag av 80 000 kronor uppföres för ändamålet. Fn omprövning av arvodesbeloppen till beredskapsavdelningens chef och styrelsens representant hos arméöverläkaren synes dock böra ske i den mån arbetsbördan för dem minskar.

Då de på förevarande anslag belöpande utgifterna för administrationen av flyktingvården och den internationella hjälpverksamheten svårligen låta sig på förhand uppskatta samt medelsbehovet även för övriga ändamål är i viss mån osäkert, förutsätter nu angivna beräkning, att ett överskridande av anslaget må efter prövning av Kungl. Maj:t kunna ske, i den mån förhållandena så påkalla. Det torde vidare få ankomma på Kungl. Maj:t att meddela de närmare bestämmelser rörande anslagets användning, som kunna erfordras.

Hemställan.

Under åberopande av vad jag sålunda i skilda sammanhang anfört hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

I. bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga de ändringar i medi­

cinalstyrelsens personalförteckning, som påkallas av vad jag i

det föregående förordat;

Kungl. Maj:ts proposition nr 67. 161

II. godkänna följande avlöningsstat för medicinalstyrelsen, att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1947/48:

Avlöningsatat.

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, för­

162 Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Kungl. Maj:ts proposition nr 67. 163

F. Kameralbyrån.