Prop. 1947:78

('med förslag till lag om uppsikt å jordbruk m. m.',)

Kungl. Maj.ts proposition nr 78.

1

Nr 78.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

uppsikt å jordbruk m. m.; given Stockholms slott den 28 februari 1947.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga här­ vid fogade förslag till

1) lag om uppsikt å jordbruk; 2) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1942 (nr 515) om åtgärder mot vanhävd av jordbruk;

3) lag om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom; 4) lag angående ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nytt­ janderätt till fast egendom;

5) lag om ändring i övergångsbestämmelserna till lagen den 22 decem­ ber 1943 (nr 883) angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom;

6) lag angående ändring i lagen den 12 april 1946 (nr 147) med särskilda bestämmelser om arrende av viss kommunal jord;

7) lag om ändring i övergångsbestämmelserna till lagen den 12 april 1946 (nr 148) angående ändrad lydelse av 2 kap. 49 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s, 1) om nyttjanderätt till fast egendom; samt

8) lag om överflyttande på lantbruksnämnd av egnahemsnämnd och jord- brukskommission åliggande uppgifter.

GUSTAF.

Per Edvin Sköld.

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 78.

1

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

3

taga besiktning å brukningsdelen. Vid besiktningen skall föras protokoll över gjorda iakttagelser.

5 §.

Finner lantbruksnämnden vid sådan besiktning som i 4 § sägs vanhävd fö­ religga, skall nämnden omedelbart söka med den, som är ansvarig för av­ hjälpande av vanhävden, träffa skriftlig överenskommelse, varigenom denne åtager sig att inom viss tid vidtaga därför erforderliga åtgärder. I överens­ kommelsen skola angivas de åtgärder som skola vidtagas ävensom utsättas tid, inom vilken varje särskild åtgärd skall vara verkställd. Tiden bör i all­ mänhet ej överstiga två år men må, där så anses oundgängligen erforder­ ligt, utsträckas till fyra år. Tillika må i överenskommelsen fastställas vite för underlåtenhet att fullgöra densamma.

6

§•

Kan överenskommelse som i 5 § sägs ej träffas eller fullgöres ej åtagande i sådan överenskommelse, skall lantbruksnämnden utan dröjsmål anmäla förhållandet till länsstyrelsen och därvid angiva de åtgärder, som nämnden finner nödiga för vanhävdens avhjälpande.

7 §•

Har anmälan jämlikt 6 § skett, skall länsstyrelsen höra den, som är an­ svarig för avhjälpande av vanhävden, samt, om denne så påkallar, förordna om syn. Sådan syn hålles av tre gode män, vilka av länsstyrelsen utses bland dem som i orten äro valda till nämndemän, ägodelningsnämndemän eller gode män vid lantmäteriförrättning. En av synemännen må, där så finnes lämpligt, i stället vara tjänsteman hos hushållningssällskap. Synemännen skola snarast möjligt verkställa undersökning å stället samt senast inom fjorton dagar efter synen till länsstyrelsen inkomma med skriftlig redogörelse för vad vid densamma förekommit.

Länsstyrelsen skall därefter föreskriva de åtgärder, som erfordras för van­ hävdens avhjälpande, samt förelägga den, som är därför ansvarig, viss tid, inom vilken varje särskild åtgärd skall vara verkställd. Tiden bestäm­ mes i enlighet med vad i 5 § sägs. Har i överenskommelse som avses i 5 § fastställts vite, må länsstyrelsen tillika, såvitt skäl föreligga därtill, utdöma vitet.

Försittes tid som i andra stycket nämnts, äger länsstyrelsen på yrkande av lantbruksnämnden giva det nya föreläggande i fråga om vanhävdens av­ hjälpande, som med avseende å brukningsdelens skick då må finnas erfor­ derligt.

Länsstyrelsen äger vid meddelande av föreläggande enligt denna paragraf fastställa vite för underlåtenhet att ställa sig föreläggandet till efterrättelse ävensom fälla till sådant vite.

8

§.

Vad i 5—7 §§ stadgats äger ej tillämpning, där den för vanhävden an­ svarige finnes vara på grund av medellöshet eller annan giltig orsak ur- ståndsatt att avhjälpa vanhävden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

5

över lantbruksnämndens beslut i ärende som omförmäles i 2 § tredje styc­ ket må klagan föras genom besvär hos lantbruksstyrelsen inom en månad från den dag klaganden erhöll del av beslutet, över lantbruksstyrelsens be­ slut i dylikt ärende må klagan ej föras.

14 §.

Vad i denna lag finnes stadgat skall ej äga tillämpning beträffande bruk- ningsdel som tillhör kronan.

Angående tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom är särskilt stad­ gat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1948. Lagen må ej tillämpas med avseende å jord, varå redan den 1 juli 1942, då lagen den 30 juni 1942 (nr 515) om åtgärder mot vanhävd av jordbruk trädde i kraft, jordbruket var fullständigt förfallet, och ej heller såvitt angår ägarens ansvarighet för avhjälpande av vanhävd å brukningsdel, som genom avtal, träffat före den 1 juli 1942, är till annan upplåten med nyttjanderätt på sådana villkor, att brukaren icke i händelse av brukningsdelens vanvår­ dande kan skiljas från nyttjanderätten; dock att lagen även i nu nämnda fall skall tillämpas, därest före den 1 juli 1942 lagen den 25 juni 1909 (nr 57 s. 13) angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland, Dalarne och Värm­ land eller lagen den 27 juni 1927 (nr 287) angående uppsikt å vissa jord­ bruk var tillämplig å brukningsdelen.

Genom denna lag upphävas lagen den 27 juni 1927 och lagen den 25 juni 1909, sistnämnda lag i den mån den på grund av övergångsbestämmelserna till lagen den 27 juni 1927 fortfarande kunnat tillämpas.

Har i anledning därav att överenskommelse angående avhjälpande av vanhävd ej kunnat träffas jordbrukskommissionen jämlikt 6 § andra stycket lagen den 30 juni 1942 anmält förhållandet till länsstyrelsen och har läns­ styrelsen ej prövat ärendet före den 1 juli 1948, skall sådan anmälan hava samma verkan som om den enligt den nya lagen gjorts av lantbruksnämnd; och må i dylikt fall länsstyrelsen, därest den finner syn erforderlig och syn

tidigare icke hållits, förordna om hållande av syn i enlighet med bestäm­

melserna i 7 § första stycket av den nya lagen. Dylik syn ävensom syn, som hållits jämlikt 4 § lagen den 25 juni 1909, 5 § lagen den 27 juni 1927 eller 5 eller 7 §§ lagen den 30 juni 1942 utan att före den 1 juli 1948 överenskom­ melse om vanhävdens avhjälpande träffats eller föreläggande i sådant hän­ seende skett, skola hava samma verkan som besiktning enligt 4 § av den nya lagen. Kostnaden för sådan syn som nu nämnts skall, därest länsstyrelsen meddelar föreläggande enligt 7 § andra stycket av den nya lagen, gäldas av den, vilken avhjälpandet av vanhävden enligt föreläggandet åligger, där ej särskilda skäl till annat föranleda.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagen den 25 juni 1909, lagen den 27 juni 1927 eller lagen den 30 juni 1942, skall hän­ visningen i stället avse denna lag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

Förslag

till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1942 (nr 515) om

åtgärder mot vanhävd av jordbruk.

Härigenom förordnas, att lagen den 30 juni 1942 om åtgärder mot vanhävd av jordbruk1, vilken lag gäller till och med den 30 juni 1947, skall äga fort­ satt giltighet under tiden den 1 juli 1947—den 30 juni 1948. Har under sist­ nämnda tid överenskommelse träffats enligt 6 § eller föreläggande meddelats enligt 7 § sagda lag, skall lagen jämväl efter den 30 juni 1948 i fråga om brukningsdel, som överenskommelsen eller föreläggandet avser, gälla intill dess i överenskommelsen eller föreläggandet angivna åtgärder vidtagits. I den mån lagen äger giltighet efter den 30 juni 1948 skola beträffande de personer, som må utses till synemän, i stället för vad därom finnes föreskrivet i 5 § andra stycket i lagen, tillämpas bestämmelserna i 7 § första stycket lagen om uppsikt å jordbruk.

1 Senaste lydelse, se SFS 1946: 62 och 90.

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

7

Förslag

till

Lag

om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Förekommer å jordbruksegendom synnerligen grov vanhävd av den odlade jorden eller för jordbruket erforderliga byggnader och finnes med hänsyn till vanhävdens omfattning och egendomens storlek eller av andra särskilda skäl nödigt att åtgärder till avhjälpande av vanhävden vidtagas i annan ordning än som stadgas i lagen om uppsikt å jordbruk, må Konungen med riksdagens samtycke förordna att egendomen eller, om särskilda omstän­ digheter föranleda därtill, del av egendomen skall mot lösen avstås till kronan.

2

§•

Fråga om inlösen enligt 1 § må väckas av vederbörande lantbruksnämnd eller länsstyrelse. Innan frågan väckes skall utredning vara förebragt om de förhållanden som kunna vara av betydelse för frågans bedömande.

I övrigt skola i avseende å inlösen i tillämpliga delar gälla de allmänna bestämmelserna i lagen om expropriation; dock äge Konungen, om särskilda skäl äro därtill, i samband med beslut om inlösen förordna att egendomen eller del därav må tagas i besittning, sedan stämning i expropriationsmålet utfärdats.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1947, dock att intill den 1 juli 1948 vad i 1 § sägs angående lagen om uppsikt å jordbruk i stället skall äga av­ seende å lagen den 30 juni 1942 om åtgärder mot vanhävd av jordbruk samt vad i 2 § finnes stadgat om lantbruksnämnd i stället skall gälla i fråga om jordbrukskommission.

avskrift av avtalet ävensom uppgift om arealen av den odlade jord arrendet omfattar.

Finner arrendenämnden att avtalet innehåller bestämmelse, som enligt denna lag är utan verkan, skall nämnden så snart ske kan i rekommenderat brev lämna jordägaren och arrendatorn besked därom.

67 §.

Har rätt till nytt arrende jämlikt 53 § förfallit på den grund att jordäga­ ren avsett att själv bruka fastigheten, vare jordägaren skyldig att inhämta arrendenämndens tillstånd, därest han, innan två år förflutit från arrendets upphörande, vill sälja fastigheten, eller om han, inom fem år från samma tidpunkt, vill ånyo upplåta fastigheten på arrende. Vad sålunda stadgats äge motsvarande tillämpning, när annan än jordägaren efter vad i 53 § sägs skall bruka fastigheten.

Bryter jordägaren — — — straffet dagsböter.

68

§.

Visas särskilda omständigheter böra föranleda därtill, att arrendeavtal un­ dantages från tillämpning av något av stadgandena i 50—61 §§ eller 63—65 §§ och innehåller avtalet förbehåll, att medgivande därtill må sökas, an- komme på arrendenämnden att medgiva sådant undantag. Såsom sådan om­ ständighet skall särskilt anses, att jordägaren, för att kunna planmässigt om­ besörja åbyggnademas iståndsättande å ett flertal utarrenderade bruknings­ delar, är i behov av anstånd med byggnadsskyldighetens fullgörande i det föreliggande fallet, eller att det för jordägaren, med hänsyn till dennes eget jordbruk eller skogsbruk, är av synnerlig vikt att över det arrenderade om­ rådet äga friare bestämmanderätt än som följer av nämnda stadganden.

Föreligger ej------- -—• anses förfallet. över arrendenämndens beslut i ärende som nu sagts må besvär anföras hos länsstyrelsen inom en månad, räknat från det klaganden erhöll del av beslutet. Den som ej nöjes åt länsstyrelsens beslut äge föra klagan däröver i den ordning som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

9

69 §.

Förseelse, varom stadgas i 67 §, åtalas efter angivelse av arrendenämnden av allmän åklagare vid allmän underrätt i den ort, där fastigheten är belägen.

Böter, som------------ till frihetsstraff.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1948.

11

4 §•

Visas särskilda omständigheter böra föranleda därtill, att arrendeavtal un­ dantages från tillämpning av något av stadgandena i 2 kap. 50—61 §§ eller

63—65 §§ lagen om nyttjanderätt till fast egendom, 50—54 §§ med de avvi­ kelser som angivas i 2 och 3 §§ denna lag, och innehåller avtalet förbehåll att medgivande därtill må sökas, ankomme på arrendenämnden att med­ giva sådant undantag. Föreligger ej dispensskäl och avslås på den grund ansökningen, skall arrendeavtalet, därest detta ej annorlunda stadgar, anses förfallet.

Undantag som------- - — i avtalet.

Över arrendenämndens beslut i ärende som ovan sagts må besvär anföras hos länsstyrelsen inom en månad, räknat från det klaganden erhöll del av beslutet. Den som ej nöjes åt länsstyrelsens beslut äge föra klagan däröver i den ordning som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.

KungL Maj:ts proposition nr 78.

Övergångsbestämmelser.

Denna lag---------— juli 1946. Har arrendeavtal------------ tio år. Därest i-------------nya arrendetiden. Där på grund av bestämmelse i andra eller tredje stycket arrendator efter arrendetidens utgång kvarsitter å fastigheten utan att nytt arrendeavtal slu­

tits, ankomme på arrendenämnden, ändå att arrendatorn ej lämnat sitt sam­ tycke, att efter ansökan, som skall vara gjord innan nya arrendevillkor bli­ vit bestämda, medgiva kommunen befrielse från de i 2 kap. 59 och 60 §§ lagen om nyttjanderätt till fast egendom avsedda skyldigheterna beträffande fastighetens åbyggnader. Sådan befrielse må ock, där särskilda omständig­ heter visas böra därtill föranleda, kunna medgivas för efterföljande arren­ deperioder, dock ej för längre tid än intill dess femton år förflutit från la­ gens ikraftträdande. Över arrendenämndens beslut må klagan föras i den ordning 4 § tredje stycket denna lag stadgar.

Bestämmelserna i------------ lagens ikraftträdande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1948.

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

Gällande bestämmelser.

Lagstiftningen angående uppsikt å jordbruk innefattas i dels lagen den 27 juni 1927 (nr 287) angående uppsikt å vissa jordbruk, vilken emellertid är satt ur kraft till och med den 30 juni 1947, dels lagen den 30 juni 1942 (nr 515) om åtgärder mot vanhävd av jordbruk, vilken lags giltighetstid utgår den 30 juni 1947. Till uppsiktslagstiftningen torde även böra hänföras lagen den 29 mars 1946 (nr 89) om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruks­ egendom, vilken lag jämväl äger giltighet allenast till och med den 30 juni 1947.

Uppsiktslagstiftningen leder sitt första ursprung från det betänkande som år 1904 avgavs av den s. k. norrlandskommittén. Av denna kommitté fram­ lagda förslag ledde till antagande av bland annat lagen den 25 juni 1909 om arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne (den norr­ ländska arrendelagen) och lagen samma dag angående uppsikt å vissa jord­ bruk i Norrland och Dalarne (den norrländska uppsiktslagen). I samband med 1927 års reform av arrendelagstiftningen tillkom lagen den 27 juni 1927 angående uppsikt å vissa jordbruk.

1927 års uppsiktslag gäller för hela riket men har i likhet med vad för­ hållandet var med 1909 års uppsiktslag fått karaktären av ett komplement till den vid dess antagande gällande sociala arrendelagstiftningen. Lagen vän­ der sig i överensstämmelse härmed mot vanhävd endast av sådan bruknings- del, å vilken vid dess utarrendering nämnda lagstiftning skolat bliva till­ lämplig, sålunda brukningsdel som tillhör bolag, ekonomiska föreningar eller enskilda skogsspekulanter och som innehåller, i de delar av riket där lagen om arrende av viss jord å landet i Norrland och vissa delar av Svealand varit gällande, högst 25 hektar odlad jord och minst 4 hektar inrösningsjord samt i riket i övrigt minst 4 och högst 25 hektar odlad jord. Enligt lagen har van- hävdsbegreppet bestämts sålunda, att vanhävd skall anses föreligga där jordbruket så vanskötes, att dess vidmakthållande äventyras, eller där nödiga byggnader bortföras eller lämnas utan underhåll. Från denna regel göres det undantaget, att till vanhävd ej hänföres nedläggande av jordbruk å äga, som på grund av sin naturliga beskaffenhet eller annan omständighet måste anses alldeles olämplig för jordbruk. Såsom vanhävd skall ej heller anses att byggnad, som genom sammanslagning av brukningsdelar blivit obehöv­ lig, bortföres eller lämnas utan underhåll, såvida brukningsdelarna till be­ skaffenhet och omfattning äro sådana, att först genom deras sammanslag­ ning uppkommer jordbruk, därav brukaren kan erhålla sin huvudsakliga bärgning. Länsstyrelsen kan dessutom i annat fall, då synnerliga skäl före­ ligga att brukningsdel sammanslås med annan, medgiva att byggnad, som genom sammanslagningen blir obehövlig, bortföres eller lämnas utan under­ håll. Uppsiktslagen är, såvitt angår brukningsdel, som är utarrenderad, i re­ gel tillämplig endast beträffande nödiga byggnader. Härjämte stadgas i la­ gen, att brukningsdel må, där länsstyrelsen prövar det nödigt, tagas i an­

Kungl. Maj.ts proposition nr 78.

om att, om brukningsdel upplåtes på arrende efter det den varit föremål för nyss nämnd syn, ägaren är ansvarig för avhjälpande jämväl av den å jor­ den vid synen befintliga vanhävden och dels därom att, om brukningsdel efter sådan syn genom köp, byte eller gåva övergått till ny ägare, förre äga­ ren dock är ansvarig för avhjälpande av den vid synen befintliga vanhävden där ej med jordbrukskommissionens medgivande ansvarigheten övertagits av den nye ägaren.

Som förut nämnts har 1927 års uppsiktslag för tiden till och med den 30 juni 1947 satts ur tillämpning genom 1942 års vanluivdslag. Sistnämnda lag var föranledd av önskvärdheten av att tillse, att i det ansträngda försörj- ningsläge, som förelåg under avspärrningen, produktionsmöjligheterna skul­ le tillvaratagas i största möjliga utsträckning. Utformningen av 1942 års vanhävdslag har därför också kommit att i åtskilliga avseenden avvika från bestämmelserna i 1927 års uppsiktslag. 1942 års lag är sålunda ej begränsad till fastigheter, varå den sociala arrendelagstiftningen är tillämplig, utan av­ ser jordbruksfastigheter oavsett vem som är ägare, allenast med uteslutande av brukningsdelar som tillhöra kronan. Vad angår fastigheternas storlek har någon övre arealgräns icke bibehållits och den nedre arealgränsen be­ stämts på det sätt att å en brukningsdel skall, för att lagen skall vara till­ lämplig å densamma, finnas odlad jord till en vidd överstigande ett hektar. 1942 års lag är sålunda, i motsats till den förutvarande uppsiktslagstiftning- en, av så gott som generell natur.

I fråga om vanhävdsbegreppet föreligga också en del skiljaktigheter mel­ lan de båda lagarna. I 1942 års lag stadgas sålunda, att den i lagen före­ skrivna uppsikten såvitt jorden angår skall avse förhindrande att jorden så vanskötes att dess avkastningsförmåga äventyras. Härutinnan är sagda lag strängare än 1927 års lag, som ej syftar längre än till förekommande att jordbrukets vidmakthållande äventyras. Såsom vanhävd skall dock ej räknas nedläggande av jordbruk å äga, om det med hänsyn till dennas na­ turliga beskaffenhet eller belägenhet eller annan omständighet måste anses olämpligt att där driva jordbruk. Beträffande skyldigheten att underhålla nödiga byggnader är 1942 års lag i viss mån mildare än 1927 års lag. Den omständigheten att byggnad bortföres eller lämnas utan underhåll skall sålunda enligt 1942 års lag ej anses såsom vanhävd, om byggnaden blivit obehövlig till följd av förändringar i driften av jordbruket eller på grund av sådan sammanslagning av brukningsdelar, som medför väsentliga förde­ lar för jordbrukets bedrivande i orten, eller ock av annan dylik anledning. Vad angår frågan, när sammanslagning som nyss sagts må anses medföra väsentliga fördelar för jordbrukets bedrivande i orten, stadgas i lagen, en­ ligt ett genom lag den 8 mars 1946 (nr 62) gjort tillägg, att så må anses vara förhållandet endast om någon av de i sammanslagningen ingående brukningsdelarna är av sådan beskaffenhet eller omfattning, att brukaren därav icke kan erhålla sin huvudsakliga bärgning, och det ej kan anses för­ månligare för jordbrukets bedrivande i orten, att denna brukningsdel tages i anspråk för annan sammanslagning av brukningsdelar. Vad nu sagts gäl­

Kungl. Maj.ts proposition nr 78.

föreläggandet till efterrättelse. I båda fallen är det länsstyrelsen som utdö­ mer vitet. Såsom en följd av den omnämnda möjligheten till föreläggande av vite har någon bötespåföljd för underlåtenhet att fullgöra överenskommelse eller åläggande beträffande avhjälpande av vanhävd ej upptagits i 1942 års lag.

Slutligen må nämnas, att i 1942 års lag meddelats en särskild bestämmelse därom att, då för säkerställande av sådd eller skörd å brukningsdel så är oundgängligen nödvändigt, länsstyrelsen må efter anmälan av jordbrukskom- missionen förordna att för nämnda ändamål nödig åtgärd skall verkställas genom kommissionens försorg. Kostnaden för åtgärden skall förskjutas av allmänna medel och slutligen gäldas av brukaren.

Vad angår lagen om tvångsinlösen av vanhävdad egendom är denna att betrakta som ett komplement till 1942 års vanhävdslag med uppgift att, då synnerligen grov vanhävd föreligger, skapa möjlighet till ett mera effektivt ingripande av det allmänna än vad 1942 års lag medgiver. Enligt förstnämn­ da lag äger Konungen under vissa förutsättningar förordna att vanhävdad jordbruksegendom eller, om särskilda omständigheter föranleda därtill, del av sådan egendom skall mot lösen avstås till kronan. Förutsättningarna för ett dylikt förordnande äro dels att å egendomen förekommer synnerligen grov vanhävd av den odlade jorden eller för jordbruket nödiga byggnader och dels att det med hänsyn till vanhävdens omfattning och egendomens storlek eller av andra särskilda skäl finnes erforderligt att åtgärder till av­ hjälpande av vanhävden vidtagas i annan ordning än som stadgas i 1942 års vanhävdslag. Fråga om inlösen kan väckas av vederbörande jordbruks- kommission eller länsstyrelse. Innan frågan väckes skall utredning vara förebragt om de förhållanden som kunna vara av betydelse för frågans be­ dömande. I övrigt skola å inlösenförfarandet i tillämpliga delar gälla de all­ männa bestämmelserna i expropriationslagen. Dock gäller den avvikelsen att Konungen, om särskilda skäl äro därtill, kan i samband med beslutet om in­ lösen förordna, att egendomen eller del därav får tagas i besittning redan sedan stämning i expropriationsmålet utfärdats.

Ett för samtliga jordbrukskommissioner gemensamt reglemente utfärda­ des den 13 december 1929 (nr 390). I samband med tillkomsten av 1942 års lag utfärdades den 30 juni 1942 (nr 536) ett nytt reglemente. Giltighetstiden för det sistnämnda har liksom för lagen begränsats till tiden till och med den 30 juni 1947, under vilken tid 1929 års reglemente ej skall vinna till- lämpning.

Beträffande jordbrukskommissionemas arbetsuppgifter kan anmärkas att åt kommissionerna efter hand anförtrotts åtskilliga andra uppgifter än de som äro förenade med verksamheten såsom uppsiktsorgan i fråga om van­ hävd av jordbruk. Sålunda ha jordbrukskommissionema enligt lagen den 18 juni 1925 om bulvanförhållande i fråga om fast egendom ålagts att då an­ ledning finnes till antagande att bulvanförhållande föreligger därom göra an­ mälan till länsstyrelsen. Jämlikt lagen den 18 juni 1926 om sammanläggning

19

av fastigheter å landet gäller, att jordbrukskommissionens yttrande kan av ägodelningsdomaren inhämtas i vissa sammanläggningsärenden samt att kommissionen, som skall erhålla underrättelse om besluten i dessa ärenden, äger rätt att överklaga besluten i fråga.

Genom de av 1943 års riksdag antagna ändringarna i lagen om nyttjande­ rätt till fast egendom med däri genom lag den 22 juni 1945 (nr 342) vidtagna ytterligare ändringar ha jordbrukskommissionerna pålagts vissa nya uppgif­ ter av icke obetydlig omfattning. Stadganden härom finnas intagna i 2 kap. 55 samt 66—69 §§ nyttjanderättslagen. De nya uppgifterna hänföra sig till de sociala arrendena. Angående deras innebörd må nämnas följande. Där jordägaren eller arrendatorn, då den sistnämnde på grund av lagens bestäm­ melser om optionsrätt vid en arrendeperiods utgång äger rätt till nytt arren­ de, vill påkalla ändring av arrendevillkoren, skola dessa vid bristande över­ enskommelse mellan parterna bestämmas av skiljemän. Har ej mellan par­ tema träffats skiljeavtal, skall den jordbrukskommission, inom vars verk­ samhetsområde den arrenderade fastigheten är belägen, vara skiljenämnd. I syfte att förhindra jordägaren att kringgå lagens stadganden om options­ rätt har det föreskrivits att, om optionsrätten förfallit på den grund att jord­ ägaren avsett att själv bruka fastigheten, jordägaren skall vara skyldig in­ hämta jordbrukskommissionens tillstånd, därest han, innan två år förflutit från arrendets upphörande, vill sälja fastigheten eller om han inom fem år från samma tidpunkt vill ånyo upplåta fastigheten på arrende. Bryter jord­ ägaren mot vad sålunda föreskrivits skall förseelsen åtalas av allmän åkla­ gare efter angivelse av jordbrukskommissionen. De sociala arrendebestäm­ melserna äro — med visst undantag — av tvingande karaktär. Emellertid kan under vissa omständigheter efter därom gjord ansökan dispens erhållas från en eller flera av nämnda bestämmelser. Förutsättning för att dispens skall kunna medgivas är att avtalet innehåller förbehåll att medgivande därtill må sökas. Dispensansökan prövas i första hand av jordbrukskommissionen,. På jordbrukskommissionen ankommer även att på begäran av jordägaren eller arrendatorn granska dem emellan slutet arrendeavtal samt meddela dem underrättelse, huruvida avtalet innehåller bestämmelse, som enligt lagen är utan verkan.

Enligt lagen den 21 december 1945 (nr 805) om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet åligger det, då den som erhållit tillstånd att för­ värva dylik fastighet avgivit förbindelse att vidtaga vissa åtgärder för främ­ jande av jordbruket eller skogsbruket å fastigheten eller i fråga om använ­ dandet av fastigheten, vederbörande jordbrukskommission att hålla uppsikt över att förbindelsen fullgöres och i mån av behov vidtaga åtgärder för vin­ nande av rättelse.

Genom lagen den 12 april 1946 (nr 147) med särskilda bestämmelser om arrende av viss kommunal jord ha de sociala arrendebestämmelserna i prin­ cip gjorts tillämpliga å arrende av kommun tillhörig jord. Enligt särskilda stadganden i denna lag har jordbrukskommissionen tillagts befogenhet att under vissa omständigheter medgiva undantag från tillämpningen av nämnda bestämmelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

Slutligen må erinras om att jordbrukskommission, såsom nyss nämnts, jämlikt 2 § lagen den 29 mars 1946 om tvångsinlösen av vanhävdad jord­ bruksegendom äger väcka fråga om inlösen av jordbruksegendom enligt nämnda lag.

Utredningens förslag.

Utredningens förslag innebär i huvudsak följande. I stället för 1927 och 1942 års lagar bör från och med den tidpunkt, då sistnämnda lag upphör att gälla, d. v. s. utgången av juni 1947, träda en ny uppsiktslagstiftning av permanent karaktär. Vidare bör 1946 års provi­ soriska lag om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom, vars giltig­ hetstid likaså utgår den 30 juni 1947, ersättas av en ny lag om sådan tvångsinlösen, vilken jämväl skall vara av permanent art. Slutligen böra vissa bestämmelser om jordbrukskommissionemas sammansättning med me­ ra, vilka hittills funnits i 1927 års lag samt i för kommissionerna gällande reglemente, intagas i en särskild lag om jordbrukskommissioner.

Rörande det huvudsakliga innehållet i de olika lagförslagen kan näm­ nas följande.

Förslaget till ny uppsiktslag överensstämmer i fråga om lagstiftningens tillämplighetsområde med 1942 års lag. Beträffande innebörden av vanhävds- begreppet föreslås däremot vissa ändringar bland annat i syfte att möjlig­ göra en anpassning till rationaliseringsverksamheten inom jordbruket. Del­ vis innebära ändringarna en återgång till bestämmelserna i 1927 års lag.

I fråga om förfarandet överensstämmer förslaget i huvudsak med 1942 års lag. På åtskilliga punkter föreslås dock ändringar i syfte att ytterligai'e förenkla förfarandet och göra uppsikten mera effektiv.

Enligt lagförslaget skall uppsikten avse alla brukningsdelar innehållande odlad jord till en vidd överstigande ett hektar, dock med undantag för kro­ nan tillhörig jord (1 och 14 §§). Bortsett från detta undantag göres sålunda ej någon skillnad mellan olika kategorier av jordägare.

I likhet med vad som gäller enligt 1942 års lag avses den nu föreslagna lagen skola vara tillämplig å en fastighet vare sig denna brukas av ägaren själv eller av annan. Ansvarigheten för avhjälpande av vanhävd i fråga om byggnaderna ligger på ägaren och ansvarigheten för avhjälpande av van­ hävd å jorden åvilar i första hand brukaren (3 §). Under vissa förhål­ landen kan dock ägaren bliva ansvarig för vanhävd av jorden även då fastig­ heten brukas av annan.

Den allmänna definitionen av vanhävdsbegreppet överensstämmer i försla­ get såvitt angår byggnaderna i sak med motsvarande stadgande i 1942 års lag, medan i fråga om jorden skett en återgång till den något mildare for­ muleringen i 1927 års lag. Vanhävd av en brukningsdel skall sålunda enligt förslaget anses föreligga, då jordbruket så vanskötes, att dess vidmakthål­ lande äventyras, eller då för jordbruket nödvändiga byggnader bortföras eller

Kungl. Maj:ls proposition nr 78.

21

lämnas utan underhåll (1 §). Till vanhävd skall dock ej hänföras nedläg­ gande av jordbruk å brukningsdel eller del därav, om med hänsyn till jordens naturliga beskaffenhet eller belägenhet eller annan omständighet det måste anses ekonomiskt ofördelaktigt eller eljest olämpligt att där driva varaktigt jordbruk. Ej heller skall den omständigheten att byggnad bortfö- res eller lämnas utan underhåll anses såsom vanhävd, om byggnaden blivit obehövlig till följd av sådan förändring i driften av jordbruket, som är till varaktig fördel för detsamma, eller på grund av sådan sammanslagning av brukningsdelar, som står i överensstämmelse med en ändamålsenlig planläggning av jordbruket i orten, eller ock av annan giltig anledning (2 § första och andra styckena). Dessa bestämmelser överensstämma i huvudsak med vad som enligt 1942 års lag gäller beträffande andra fastigheter än sådana som omfattas av 1927 års lag. Vissa omformuleringar ha dock gjorts i syfte att betona, att de överväganden, som här måste göras, i regel skola vara av ekonomisk natur. Det föreslås vidare, att ägare av brukningsdel skall kunna hos jordbrukskommissionen påkalla prövning huruvida sådana förhållanden föreligga, som enligt nyss återgivna stadganden skulle berättiga till nedläggande av jordbruket å brukningsdelen eller del därav eller till bortförande eller lämnande utan underhåll av därå befintlig byggnad ( 2 § tredje stycket). Sistnämnda stadgande saknar motsvarighet i gällande upp- siktslagstiftning.

Uppsikten över efterlevnaden av bestämmelserna skall liksom för närva­ rande handhavas av jordbrukskommissionerna (1 § andra stycket). Då jord- brnkskommission på grund av inkommen anmälan eller eljest finner skälig anledning antaga, att å en brukningsdel förekommer vanhävd, skall kom­ missionen företaga besiktning å brukningsdelen, vid vilken skall föras proto­ koll upptagande gjorda iakttagelser (4 §). Föreskiäften om besiktning ut­ gör en nyhet och har tillkommit i syfte att i regel göra det i 1927 och 1942 års lagar omförmälda syneförfarandet obehövligt.

Finner jordbrukskommissionen vid besiktningen, att å brukningsdelen fö­ religger vanhävd, skall kommissionen omedelbart söka med den, som är an­ svarig för avhjälpande av vanhävden, träffa skriftlig överenskommelse, vari­ genom denne åtager sig att inom viss tid vidtaga erforderliga åtgärder till vanhävdens avhjälpande. I överenskommelsen skola angivas de särskilda åt­ gärder som skola vidtagas ävensom utsättas tid, inom vilken varje särskild åtgärd skall vara verkställd. Tiden bör i allmänhet ej överstiga två år men må, där så anses oundgängligen erforderligt, utsträckas till fyra år. Tillika må i överenskommelsen fastställas vite för underlåtenhet alt full­ göra densamma (5 §). Stadgandena i denna paragraf överensstämma i hu­ vudsak med motsvarande bestämmelser i 1942 års lag med den skillnaden, att där föreskriven maximering av vitesbeloppet till 500 kronor borttagits i förslaget.

Medan enligt 1927 års lag föreläggande rörande vanhävdens avhjälpande skulle meddelas av domstol, överfördes i 1942 års lag, för att få clt snab­ bare förfarande till stånd, denna uppgift till länsstyrelsen. Enligt det nu

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

föreliggande förslaget bibehålies sistnämnda anordning. I förslaget stadgas sålunda att, om överenskommelse ej träffas eller åtagande i överenskom­ melse ej fullgöres, skall jordbrukskommissionen utan dröjsmål anmäla för­ hållandet till länsstyrelsen och därvid angiva de åtgärder, som kommis­ sionen finner nödiga för vanhävdens avhjälpande (6 §). Då anmälan skett, skall länsstyrelsen höra den, som är ansvarig för avhjälpande av vanhäv­ den, samt, om denne påkallar syn, förordna om syn av tre gode män som utses av länsstyrelsen. Av synemännen skola två utses bland dem som i orten äro valda till nämndemän, ägodelningsnämndemän eller gode män vid lantmäteriförrättning. Den tredje synemännen skall vara lantbruksingenjör eller tjänsteman hos hushållningssällskap eller egnahemsnämnd. Synemän­ nen skola å stället undersöka förhållandet samt snarast möjligt och senast inom fjorton dagar efter erhållet förordnande till länsstyrelsen inkomma med skriftlig redogörelse för vad vid synen förekommit.

Länsstyrelsen skall därefter föreskriva de åtgärder, som erfordras för vanhävdens avhjälpande, samt förelägga den, som är därför ansvarig, för en var av åtgärderna viss lid, inom vilken åtgärden skall vara verkställd.

För att framtvinga verkställighet av givet föreläggande må länsstyrelsen i vissa fall förelägga vite. Länsstyrelsen äger vidare utdöma såväl dylikt vite som ock vite, vilket stadgats i överenskommelse mellan jordbrukskom­ missionen och den för vanhävden ansvarige (7 §).

Där den för vanhävden ansvarige på grund av medellöshet eller annan gil­ tig orsak är urståndsatt att avhjälpa vanhävden skall ingripande enligt la­ gen icke ske. Föreligger sådant fall och är fråga om vanhävd av jorden å brukningsdel som brukas av annan än ägaren, äger jordbrukskommissio­ nen, därest ägaren kan antagas vara i stånd att avhjälpa vanhävden, mot den­ ne företaga ingripande på samma sätt som om han vore brukare (8 §).

Förslagets bestämmelser i övrigt ansluta sig i stort sett till motsvarande be­ stämmelser i 1942 års lag. Dock kan nämnas, att förslaget ej upptager den i sagda lag förekommande bestämmelsen att länsstyrelsen, då så för säker­ ställande av sådd eller skörd å brukningsdel är oundgängligen nödvändigt, må efter anmälan av jordbrukskommissionen förordna att för nämnda än­ damål nödig åtgärd skall verkställas genom kommissionens försorg och på brukarens bekostnad.

Det nya förslaget till lag om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegen­ dom överensstämmer med nu gällande provisoriska lag med allenast den av­ vikelsen, att enligt förslaget Kungl. Maj:t endast med riksdagens samtycke skall äga meddela förordnande om avstående av egendom till kronan.

Vad slutligen angår förslaget till lag om jordbrukskommissioner överens­ stämmer detta i sak med nu gällande bestämmelser i 1927 års lag, varjämte, såsom förut nämnts, vissa föreskrifter, som hittills funnits i reglemente för jordbrukskommissionema, intagits i lagförslaget. Enligt detta skall jordbruks- kommission bestå av en ordförande och fyra ledamöter. Ordföranden utses av Kungl. Maj:t. Ledamöterna väljas till lika antal av landstinget och hus-

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

23

hållningsäUskapets förvaltningsutskott. De ledamöter som väljas av för­ valtningsutskottet skola vara den ene ägare av jordbruksfastighet och den andre arrendator av sådan fastighet. Ordföranden och ledamöterna utses för en tid av tre år. För en var av dem utses för samma tid en suppleant. Av­ går ordförande, ledamot eller suppleant före utgången av den tid för vilken han utsetts, skall ny ordförande, ledamot eller suppleant utses för den tid som återstått för den avgångne. Skall i sådant fall ledamot eller suppleant ut­ ses av landstinget, må därmed anstå till landstingets näst därefter infallande lagtima möte (2 §). Jordbrukskommission är beslutför, då ordföranden och två ledamöter äro närvarande.

Vid behandling av ärenden, som jämlikt lagen om nyttjanderätt till fast egendom eller lagen med särskilda bestämmelser om arrende av viss kom­ munal jord ankomma på kommissionen, skola bland ledamöterna jordägare och arrendatorer närvara till lika antal (3 §).

Rörande behovet av en fortsatt uppsiktslagstiftning har utredningen i sin motivering inledningsvis anfört, att den ansett sig böra, i den mån så varit möjligt, söka få klarhet i frågan om den omfattning, i vil­ ken sådan vanhävd som berättigat ett ingripande från det allmännas sida, verkligen förekommit. För detta ändamål hade i första hand införskaffats statistiska uppgifter från jordbrukskommissionerna rörande antalet vanhävds- fall med mera ävensom vissa uppgifter från hushållningssällskapens förvalt­ ningsutskott och egnahemsnämnderna med flera. Efter en redogörelse för det sålunda förebragta statistiska materialet (s. 27—42) har utredningen anfört i huvudsak följande.

Enligt vad sagda material utvisar ha jordbrukskommissionerna under ti­ den den 1 juli 1942—den 30 juni 1945 tagit befattning med inalles 1 625 ären­ den angående anmälda eller eljest upptäckta fall av vanhävd. Av dessa ären­ den ha enligt av jordbrukskommissionerna lämnade uppgifter 777 inkommit till jordbrukskommissionerna antingen tidigare än den 1 juli 1942 men icke hlivit slutbehandlade före sagda dag eller ock under senare halvåret 1942. Under år 1943 inkommo 371, under år 1944 302 och under första hälften av år 1945 175 ärenden. Jämtlands, Värmlands, Älvsborgs, Norrbottens, Västernorrlands och Västerbottens län uppvisa det största antalet ärenden eller respektive 325, 279, 137, 103, 101 och 95 ärenden; jordbrukskommissionerna i dessa län ha sålunda behandlat sammanlagt ej mindre än 1 040 ärenden eller 64 procent av hela antalet ärenden. Mellan 50 och 60 ärenden ha före­

kommit i Kalmar, Kristianstads, Skaraborgs, Kopparbergs och Gävleborgs län,

mellan 40 och 50 ärenden i Jönköpings och Malmöhus län, mellan 30 och 40

ärenden i Stockholms län och stad samt Uppsala län, mellan 20 och 30 ärenden

i Södermanlands, Blekinge och Hallands län samt mellan 10 och 20 ärenden i

Östergötlands, Kronobergs, Göteborgs och Bohus, Örebro och Västmanlands

län. För Gollands län har icke redovisats något vanhävdsärende.

I 302 av dessa ärenden har skriftlig överenskommelse kunnat träffas med den för vanhävden ansvarige angående vanhävdens avhjälpande, medan i 67 ärenden anmälan utan föregående överenskommelse gjorts till länsstyrel­ sen om åtgärd enligt vanhävdslagcn eller allmänna förfogandelagen samt 768 ärenden avskrivits utan att sådan överenskommelse träffats eller anmälan gjorts. Bland dessa avskrivna ärenden ingå bland andra de efter jordbruks-

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

kommissionernas årsberättelse att döma talrika fall, då vanhävd visserligen konstaterats men då densamma efter påpekande eller muntlig överenskom­ melse avhjälpts. Vid utgången av juni 1945 var ett betydande antal ärenden eller 488 stycken fortfarande beroende på jordbrukskommissionernas pröv­ ning utan att i dessa ärenden vidtagits åtgärd som förut angivits.

Utredningen framhåller, att den förebragta statistiken över vanhävdsären- den som behandlats av jordbrukskommissionema lede av den bristen, åt! man icke med säkerhet kunde utläsa i huru många ärenden omständigheter­ na varit sådana, att verklig vanhävd förelegat. Att så varit förhållandet i alla de ärenden, i vilka skriftlig överenskommelse kommit till stånd, liksom så gott som undantagslöst i de fall då framställning om åtgärd gjorts till läns­ styrelsen vore uppenbart. Dessutom hade i ett säkerligen betydande antal ärenden vanhävd visserligen befunnits föreligga men ärendena kunnat av­ skrivas, sedan vanhävden avhjälpts utan att skriftlig överenskommelse be­ hövt träffas. Avskrivning kunde också ha skett av den anledning, att ehuru vanhävd förelegat möjlighet till ingripande enligt vanhävdslagen saknats, därför att den för vanhävden ansvarige på grund av medellöshet eller annan giltig orsak varit urståndsatt att avhjälpa vanhävden. Att avskrivning skett av anledning som sist angivits hade bekräftats genom utsagor från åtskilliga jordbrukskommissioner.

Utredningen har härefter uttalat. Ehuruväl man sålunda kan vara berättigad antaga, att även i ett betydan­ de antal av de ärenden, som av jordbrukskommissionema avskrivits utan att skriftlig överenskommelse träffats eller anmälan till länsstyrelsen gjorts, avskrivningen icke berott på att vanhävd ej befunnits föreligga, återstå dock av de för jordbrukskommissionema anmälda vanhävdsfallen åtskilliga vilka avskrivits på den grund att anmälningen om vanhävd befunnits sakna fog. Antalet av jordbrukskommissionema behandlade vanhävdsärenden, 1 625, rymmer sålunda en del fall då vanhävd icke förekommit. Med hänsyn till vad sålunda anförts kan sagda siffra ej utan vidare tagas till utgångspunkt vid bedömande av frågan om behovet av en vanhävdslagstiftning för det svens­ ka jordbruket. A andra sidan är emellertid att märka, att det ligger i sakens natur att jordbrukskommissionema, vilkas verksamhetsområden såsom i de flesta fall sammanhängande med länen äro synnerligen vidsträckta, icke kunna ha erhållit kännedom om alla de fall av vanhävd av jordbruksfas­ tigheter som i verkligheten förekommit. Detta bestyrkes också av det för­ hållandet, att utredningsmännen under sina resor upptäckt visserligen ej många men dock några vanhävdsfall, om vilka vederbörande jordbrukskom- mission icke haft vetskap, och att för utredningsmännens ordförande också anmälts ett och annat vanhävdsfall, som icke varit känt för jordbrukskom- missionen. Det kan förty förutsättas att vanhävdsfallen i verkligheten varit icke obetydligt flera än siffermaterialet giver vid handen.

Förfrågningarna hos hushållningssällskapens förvaltningsutskott och egna­ hemsnämnderna ha åsyftat att erhålla på vederbörande organs allmänna erfarenhet grundade uttalanden rörande den omfattning, inom vilken efter den 30 juni 1942 inom deras verksamhetsområden förekommit vanhävd å jordbruksfastigheter. Rörande de erhållna svaren har utredningen lämnat följande sammanfattande redogörelse.

Kungi. Maj.ts proposition nr 78.

25

Vanhävd å jordbruksfastigheter uppgives i större utsträckning förekomma endast inom tre län, nämligen Västemorrlands, Jämtlands och Västerbottens län. Egnahemsnämnden i Västemorrlands län upplyser sålunda, att vanhävd vore relativt vanlig å sådana fastigheter, som vid utarrendering fölle under do sociala arrendebestämmelserna, och att beträffande andra fastigheter vanhävd av byggnader förekomme relativt ofta. Beträffande förhållandena i Jämtlands län uppgives av egnahemsnämnden, att inom länet ofta påträffa­ des tall av vanhävd å båda fastighetskategorierna. Hushållningssällskapet inom samma län är av den uppfattning, att förekomsten av vanhävd icke vore anmärkningsvärt stor och att den snarare minskat än ökat efter den 30 juni 1942, vilket skulle sammanhänga med en allmän strävan hos jord­ brukarna att under krisåren tillvarataga alla produktionsmöjligheter och även med en något ökad lönsamhet av jordbruksdriften. Hushållningssäll­ skapet i Västerbottens län säger sig ha iakttagit, att vanhävd särskilt i fråga om byggnader förekommit i ganska stor utsträckning å fastigheter, beträf- lande vilka de sociala arrendebestämmelserna ej vore tillämpliga. I övriga län angives vanhävd av jordbruksfastigheter förekomma i ringa omfattning eller endast i ett fåtal fall. Hushållningssällskapet i Kronobergs län, som uppgivit att vanhävd under de senaste åren konstaterats blott å ett ringa an­ tal jordbruk, uttalar som sin mening, att det icke funnes anledning att för framtiden befara vanliävd i någon större utsträckning å sådana fastigheter, som vore relativt välbelägna och omfattade åker av åtminstone medelgod beskaffenhet. Däremot kunde det på grund av höjda levnadsanspråk och därav föranledd brist på arbetskraft å landsbygden förväntas, att torp och lägenheter, som vore sämre belägna, nedlades och att den steniga och dåliga jorden på dessa ställen planterades med skog. Eu dylik utveckling hade länge kunnat konstateras. I åtskilliga yttranden påtalas den märkbara försäm­ ring av byggnadsbeståndet å jordbruksfastigheter, som inträtt under de sista åren och som enligt uppgift huvudsakligen haft sin orsak i de höga bygg- nadskostnadema. Från några håll antydes, alt försämringen av byggnads­ beståndet tangerat gränsen till vanhävd.

Utredningen har härefter rörande resultatet av de av densamma gjorda undersökningarna sammanfattningsvis anfört.

Något ytterligare material utöver det, för vilket redogörelse nu lämnats, för bedömande i vad mån vanhävd av jordbruksfastigheter förekommer i Sve­ rige torde näppeligen stå till buds. Det må medgivas alt den åvägabragta utredningen ingalunda, åtminstone om man ser landet i dess helhet, kan ta­ gas till intäkt iör det berättigade i ett påstående att vanhävd av jordbruk är en vanlig företeelse. Att så är förhållandet göres ej heller från något håll gällande. Tager man vidare i betraktande att enligt senast tillgängliga jord- bruksräkning, som avserår 1937, i landet finnas 30(5 309 brukningsdelar ined en åkerareal över ett hektar, omfattande i det närmaste 99 procent av lan­ dets hela åkerareal, som angives till 3 731 038 hektar, framgår det att, även om vanhävdsfallen varit flera än vad utredningsmaterialet giver vid handen, det dock i allt fall är en mycket ringa del av landets jordbruksjord som är uppenbart vanhävdad.

Trots vad sålunda anförts angående den säkerligen ringa förekomsten av vanhävd av jordbruk finna utredningsmännen det dock icke kunna ifråga­ sättas annat än att eu uppsiktslagstilining skall finnas även efter det giltig­ hetstiden för 1942 års vanhävdslag utgått. Ändamålet med uppsiklslagstift- ningen är ej blott alt giva det allmänna medel i sin hand att avhjälpa eu vanhävd som redan inträtt och att neutralisera de skadliga verkningarna av densamma; lagstiftningens uppgift är också att överhuvud taget förebygga att jordbruksfastigheter misskötas på sådant sätt att vanhävd av dem kan an­

Kunr/I■ Maj.ts proposition nr 78.

ses föreligga. Uppsiktslagstiftningen såsom sådan är visserligen icke — så­ som motståndarna till densamma gärna velat göra gällande — en strafflag, men den har dock det gemensamt med strafflagen att densamma i sig inne­ bär ett prohibitivt eller rent av avskräckande moment. Skulle uppsiktslag­ stiftningen med de påföljder som den stadgar för vanhävd av jord och bygg­ nader avskaffas, skulle med visshet vanhävdsfallen öka i antal och detta måhända i så oroväckande grad, att svårighet skulle föreligga att genom ett återupplivande av uppsiktslagstiftningen neutralisera de redan inträdda svår­ artade följderna av dess upphävande. För övrigt är den svenska jordbruks- jorden i och för sig ett kapital som ej får förvaltas efter ägarens eller bru­ karens gottfinnande. Med äganderätten till jord följer ovedersägligen skyl­ dighet att sköta den på sådant sätt, att det odlingens arv som svenska män och kvinnor lämnat efter sig till efterkommande släkten icke förspilles.

Beträffande frågan om uppsiktslagstiftningens omfattning med hän­ syn till skilda grupper av jordägare har utredningen erinrat om att ända till ikraftträdandet av 1942 års lag överensstämmelse rått mellan upp­ siktslagstiftningen och den sociala arrendelagstiftningen. Rörande de skäl, som föranledde att uppsiktslagstiftningens tillämpningsområde då utvidgades till att avse alla kategorier av jordägare, och rörande dessa skäls giltighet i nuva­ rande läge har utredningen anfört följande.

De skäl, som då ansågos motivera en utvidgad uppsiktslagstiftning, hänför­ de sig till för landet uppkomna försörjningssvårigheter. På grund av avspärr­ ningen under kriget hade landet för livsmedelsförsörjningen blivit så gott som helt hänvisat till egna resurser. Då läget till följd av felslagna skördar därtill blivit ytterligare ansträngt, var det av största vikt, att all odlad jord utnyttja­ des så att högsta möjliga produktion av livsmedel ernåddes. Under sådana förhållanden ansågs det icke kunna tillåtas att jordbruk förföll eller van­ sköttes. Under elt krisläge måste vidare hänsyn tagas till det missnöje och den indignation, som skulle uppväckas hos befolkningen, om trots den föreliggan­ de svåra försörjningssituationen möjligheter till livsmedelsproduktion läm­ nades outnyttjade eller illa tillvaratogos. Även av psykologiska skäl förmena­ des alltså en utvidgad uppsiktslagstiftning vara påkallad.

Den utvidgning av uppsiktslagstiftningens räckvidd, som skedde genom 1942 års lag, var sålunda föranledd huvudsakligen av rådande exceptionella förhållanden på livsmedelsförsörjningens område. Om också numera efter kri­ gets avslutande förhållandena i detta hänseende i viss mån förbättrats, torde dock försörjningsläget ännu icke kunna anses vara så stabiliserat, att man utan vidare kan påstå, att de överväganden, som föranledde antagandet av 1942 års allmänna vanhävdslag, ej längre motivera en vanhävdslagstiftning av samma räckvidd. Frågan härom måste emellertid skärskådas även och i all synnerhet från vissa andra synpunkter än dem som sammanhänga med försörjningsläget.

Utredningen har för detta ändamål till en början gjort en undersökning av huru de vanhävdsärenden, som varit föremål för jordbrukskommissionernas behandling under tiden den 1 juli 1942—den 30 juni 1945, fördela sig på olika fastighetsgrupper. Rörande resultatet av denna undersökning har utredningen hland annat anfört.

Av de utav jordbrukskommissionerna under sagda tid behandlade van- hävdsärendena ha ej fullt två femtedelar berört fastigheter, som icke falla under de sociala arrendebestämmelserna, och något mer än tre femtedelar

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

27

fastigheter, å vilka nämnda bestämmelser äro tillämpliga. Att någon för­ skjutning i dessa siffror skulle under de återstående två åren av 1942 års lags giltighetstid inträda i den riktningen, att antalet vanhävdsärenden rörande fastigheter av förstnämnda slag proportionellt minskades, är icke troligt. Snarare torde det förhålla sig så, att uppsiktslagstiftningens generella räck­ vidd enligt 1942 års lag ej ännu trängt in i det allmänna medvetandet och att lagstiftningen mångenstädes alltjämt uppfattas såsom om den vore rik­ tad endast mot bolag och därmed likställda jordägare samt att därför med ökad kännedom om vanhävdslagens rätta innebörd antalet vanhävdsfall, som bringas till jordbrukskommissionernas kännedom och som röra fastigheter vilka ej falla under den sociala arrenderegleringen, kommer att ökas.

Rörande de slutsatser för bedömningen av nu föreliggande spörsmål, som borde dragas av den verkställda undersökningen, har utredningen uttalat, att det från jordbrukskommissionerna erhållna materialet gåve vid handen, att vanhävd av jordbruk vore en företeelse som förekomme icke endast vid fastigheter, vilka vid utarrendering fölle under de sociala arrendebestäm­ melserna, utan även och, såvitt siffermässigt kunde bedömas, i allenast obe­ tydligt mindre grad vid fastigheter av annat slag. Redan häri låge enligt ut­ redningens uppfattning en anledning till att icke begränsa den blivande van- hävdslagstiftningens uppgift till att utgöra ett komplement till den sociala arrendelagstiftningen.

Utredningen har vidare anfört, att även vissa andra skäl av vägande inne­ börd syntes kunna åberopas för att den ifrågavarande lagstiftningen skulle göras tillämplig å fastigheter i allmänhet. Utredningen har sålunda fram­ hållit, att det icke kunde betvivlas, att redan den omständigheten att en all­ män uppsiktslagstiftning funnes hade fördelaktiga verkningar beträffande åt­ skilliga mindre väl skötta jordbruk och motverkade att en begynnande van­ skötsel skulle fortskrida till uppenbar vanhävd. Förefintligheten av en upp­ siktslagstiftning med allmän räckvidd innebure otvivelaktigt ett kraftigt åter­ hållande moment för en brukare, som eljest icke skulle ha tvekat att efter­ sätta jordbrukets skötsel. Vidare har utredningen uttalat, att en allmän upp­ siktslagstiftning ofta såsom en önskvärd biverkan torde leda till att odlad jord, som brukades av personer, vilka icke intresserade sig för dess ända­ målsenliga skötsel, överginge till lämpligare brukare. I detta hänseende har utredningen bland annat framhållit, att det i åtskilliga fall visat sig möjligt för jordbrukskommissionerna att efter förhandlingar med ägare till jord­ bruksfastigheter, som utsatts för vanhävd, förmå ägarna att sälja eller ut­ arrendera fastigheterna.

Såsom ytterligare skäl för eu allmän uppsiktslagstiftning har utredningen pekat dels på de år 1945 införda inskränkningarna i rätten att förvärva jord­ bruksfastighet, dels på uppsiktslagstiftningens förhållande till den framtida jordbrukspolitiken. I det förra hänseendet har utredningen anfört följande.

Syftet med lagen den 21 december 1945 om inskränkning i rätten att för­ värva jordbruksfastighet har angivits vara att förhindra, alt dylika fastig­ heter bleve föremål för spekulationsköp eller köp i kapilalplaceringssyfte ävensom alt de köptes för sommarnöjes- eller evakueringsändamål. Enligt lagen får jordbruksfastighet med ell värde av mer än 5 000 kronor eller del

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

av sådan fastighet i regel icke förvärvas genom köp eller byte utan Kungl. Maj:ts tillstånd. Av intresse i förevarande sammanhang är, att bland de i la­ gen stadgade hindren för lämnande av dylikt tillstånd upptages även den omständigheten, att det föreligger anledning till antagande att fastigheten skulle bliva vanskött i förvärvarens ägo. 1 förarbetena till lagen har härom uttalats, att det kunde tänkas att köparen redan tidigare ägt den ena gården efter den andra och att det vore känt, alt han städse vanskött jordbruket å sina egendomar. Att då genom beviljande av tillstånd till nytt förvärv från hans sida så att säga sanktionera detta förvärv skulle framstå såsom högst inkonsekvent, därest man i andra kanske mindre klara fall vägrade godkänna förvärv, som förmenades vara riskabla för jordbruket.

Den på detta sätt lagfästa möjligheten att vid prövningen av vissa fastig­ hetsförvärv förhindra befarad vanhävd synes med nödvändighet förutsätta en uppsiktslagstiftning av allmän räckvidd, till vilken lagstiftning jordför­ värvslagens bestämmelser komma att utgöra en värdefull komplettering. Att det allmänna på sätt nämnda lag medgiver skulle äga inskrida mot en med hänsyn till förvärvarens person befarad vanhävd men däremot sakna möjlig­ het till ingripande i det fall, då tillstånd till förvärv meddelats enligt lagen och fastigheten sedermera genom förvärvarens åtgärder eller försummelser råkat i vanhävd, måste anses utslutet.

Vad angår förhållandet mellan uppsiktslagstiftningen och den framtida jordbrukspolitiken har utredningen pekat på alt 1912 års jordbrukskom- mitté i sitt betänkande angående riktlinjerna för sagda politik såsom en av de viktigaste uppgifterna för densamma angivit vara att få till stånd en ra­ tionalisering av jordbruket genom förvandling av de s. k. ofullständiga jord­ bruken till mera bärkraftiga och lönsamma jordbruk. I anslutning härtill har utredningen bland annat anfört följande.

Det torde vara uppenbart, att en blivande uppsiktslagstiftning ej får lägga hinder i vägen för rationaliseringssträvandena på jordbrukets område, exem­ pelvis så, att den tvingar en jordbrukare att uppehålla jordbruksdrift som ej kan anses vara lönsam på lång sikt. Den nu anförda synpunkten kan komma att inverka på utformningen av vanhävdsbegreppet i en blivande uppsiktslag. Att däremot påstå att en uppsiktslagstiftning skulle bliva obehövlig, därest det ovan skisserade rationaliseringsprogrammet vunne statsmakternas bifall, torde icke vara riktigt. Rationaliseringsprogrammet är — såsom ock av jord- brukskommittén uttalats — så omfattande och svårarbetat, att ett bety­ dande antal år kan beräknas förflyta innan detsamma kan vara i huvudsak fullbordat. Det vill då synas som om förefintligheten av eu allmän uppsikts­ lag vore nödvändig, i varje fall intill dess den avsedda omregleringen av jord- bruksjorden i mera väsentliga delar blivit uppnådd. Därest den statliga kon­ troll över jordbrukens skötsel, som 1942 års uppsiktslag inneburit, skulle av­ skaffas i samband med rationaliseringsverksamhetens igångsättande och fäl­ tet därmed lämnas fritt för nedläggande av jordbruk eller bortförande av- byggnader å fastigheter, som icke omfattades av 1927 års lag eller som icke föllo under den gällande sociala arrenderegleringen, skulle rationaliserings- arbetet säkerligen allvarligt försvåras. En sammanslagning av ofullständiga jordbruk till eu större enhet torde i allmänhet för att fylla rationaliseringskra­ vet förutsätta, afl hävden av jorden å fastigheterna är god och att användbara byggnader finnas på åtminstone eu av fastigheterna i fråga. Skulle jorden ha råkat i lägervall eller samtliga byggnader ha rivits eller på grund av för­ summat underhåll vara fallfärdiga, symes det kunna ifrågasättas, om en sam­

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

ståndpunkt av praktiska skäl icke kunde förordas, eftersom den skulle nöd­ vändiggöra en alltför vidlyftig organisation. Utredningen hade därför ansett sig böra utgå från alt de minsta brukningsdelarna genom uppställande äv­ en nedre arealgräns borde uteslutas från lagens tillämpningsområde. Vid en av utredningen till jordbrukskommissionerna framställd förfrågan, huruvida det enligt dessas uppfattning förefunnes behov att utsträcka uppsiktslagen till att avse brukningsdelar under ett hektar, hade samtliga kommissioner utom en besvarat frågan nekande, och den enda kommission, som uttalat

sig för en dylik utsträckning, hade såsom skäl därför åberopat det förhål­ landet, att från fastigheter under ett hektar ofta spriddes ogräsfrön till an­ gränsande jordbruk. Utredningen hade med hänsyn till vad sålunda före­ kommit funnit sig böra utgå från att den nya uppsikslagen i vart fall icke borde omfatta brukningsdelar under den i 1942 års lag angivna arealgränsen, d. v. s. brukningsdelar med en areal av ett hektar eller därunder. Beträffan­ de en eventuell höjning av arealgränsen har utredningen anfört, att det enligt dess uppfattning icke kunde komma i fråga att från uppsiktslagstiftningens tillämpningsområde skära bort brukningsdelar, som innehölle odlad jord överstigande 2 hektar. Skulle så ske, komme, vare sig man stannade vid den genom 1927 års lag antagna fyrahektarsgränsen eller vid någon gräns mellan 2 och 4 hektar, risken för nedläggande av jordbruk, vilka enligt den motive­ ring, utredningen åberopat för en allmän vanliävdslagstiftning överhuvud taget, borde bibehållas, att bliva större än vad försvarligt vore. Tveksamheten rörande den undre arealgränsen för den nya uppsiktslagstiftningen kunde förty endast gälla brukningsdelar som låge mellan ett och 2 hektar.

Utredningen har framhållit, att en höjning av den undre arealgränsen till 2 hektar skulle erbjuda vissa fördelar ur administrativ synpunkt, eftersom den bland annat skulle medgiva en inskränkning av den administrativa ap­ paraten för utövande av uppsikten. I detta hänseende har utredningen er­ inrat om att enligt 1937 års jordbruksräkning antalet brukningsdelar med en åkerareal av 1—2 hektar uppginge till omkring 59 000, motsvarande 14,1 procent av sammanlagda antalet brukningsdelar, och att å dessa bruknings­ delar fölle endast 2,7 procent av landets hela åkerareal. Utredningen har emel­ lertid anfört, att nu nämnda förhållande icke finge tillmätas avgörande be­ tydelse vid bedömandet av frågan, var den undre arealgränsen borde sättas, utan att därvid hänsyn måste tagas även till andra omständigheter vilka finge anses vara av större vikt än en reducering av uppsiktsorganens arbete. I detta hänseende har utredningen anfört följande.

De fastigheter, om vilkas uteslutande från uppsiktslagstiftningens tillämp­ ningsområde det i förevarande sammanhang är fråga, utgöras till största delen av s. k. stödjordbruk, d. v. s. småbruk, där brukaren måste hämta sin huvudsakliga försörjning genom arbete utanför den egna brukningsdelen. Enligt det av jordbrukskommittén framlagda rationaliseringsprogrammet för jordbruket skola visserligen dylika stödjordbruk i allmänhet bibehål­ las med den struktur de ha, men uteslutet är naturligtvis ej att förhål­ landena kunna vara eller under rationaliseringsprogrammets genomförande komma att bliva sådana, att även vissa av stödjordbruken måste dragas in i

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

31

rationaliseringsåtgärderna. Vad förut yttrats därom att för rationaliserings- programmets ändamålsenliga genomförande en allmän vanhävdslag icke kan undvaras gäller förty i lika mån de mindre fastigheterna som de större. För övrigt är det tydligt alt, om stödjordbruken alltjämt skola bestå såsom sär­ skilda fastigheter, det är av vikt att desamma hållas i tillfredsställande hävd. något som icke kan väntas alltid bliva förhållandet om de undantagas från uppsiktslagstiftningen. Genom den utformning som vanhävdsbegreppet är av­ sett att erhålla i den nya uppsiktslagen är sörjt för att jordbruket å fastig­ heter eller delar av fastigheter, beträffande vilka de ekonomiska betingelserna för jordbrukets vidmakthållande icke föreligga, må nedläggas utan att detta skall anses såsom vanhävd. Detta torde i all synnerhet gälla fastigheter av den storleksordning varom nu är fråga, vare sig de ha stödjordbrukets natur eller icke.

I förevarande sammanhang böra också beaktas de särskilda förhållanden, som äro rådande i landets skogsbygder och i all synnerhet i Norrland, Da­ larna och Värmland. I dessa landsdelar, där ej blott skogen utan även den odlade jorden i stor omfattning äges av trävarubolag eller enskilda skogs- spekulanter, förekomma åtskilliga jordbruk, som visserligen innehålla odlad jord endast till en vidd mellan ett och 2 hektar men till vilka också höra be­ tydande arealer naturlig ängs- och slåttermark. På dylika jordbruk hålles

i

allmänhet på grund av den existerande tillgången på foder och bete en ej obetydligt större kreatursbesättning än som står i proportion till den odlade jordens vidd. Att på grund härav dessa jordbruk äro av vikt för folkför­ sörjningen är uppenbart, vilket förhållande för övrigt framstår så mycket tyd­ ligare, som ju i de trakter, där de förekomma, jordbruksjorden är ringa till omfattningen och icke giver möjlighet till frambringande av för ortsbefolk­ ningen tillräckliga jordbruksprodukter. Det synes obestridligt att de nu av­ sedda jordbruken i allmänhet — ej minst ur beredskapssynpunkt — böra bi­ behållas vid full hävd såvitt angår både jord och byggnader. Det skulle emel­ lertid vara att befara att, därest desamma avskures från det skydd som upp­ siktslagstiftningen innebär, det i alltför många fall skulle inträffa att ägarna till dem d. v. s. trävarubolagen eller skogsspekulanterna särskilt på grund av de höga byggnadskostnaderna funne med sin fördel förenligt att nedlägga jordbruken och låta skogen tränga in på dem. Om också de omnämnda jord­ bruken sa länge de bibehållas i allmänhet innehavas på arrende av skogs­ arbetare, föreligger dock pa grund av den gällande arrendelagstiftningen nu­ mera icke något tvång för arrendatorerna att ägna sin från jordbruket lediga tid åt skogsarbete just åt ägarna av den jord de bruka. Något större intresse att uppehålla jordbruken i fråga kan förty icke väntas vara "till finnandes hos jordägarna.

Utredningen har uttalal, att den funnit de sålunda angivna omständig­ heterna utgöra ett vägande hinder mot att, såvitt anginge de landsdelar, där de omnämnda jordbruken huvudsakligen iörekomme, höja uppsiktslagens undre arealgräns över den nu gällande. Med hänsyn till uppsiktslagens ge­ nerella karaktär hade utredningen ej heller funnit det kunna ifrågasättas, att olika arealgränser för lagens tillämpning skulle uppställas för skilda de­ lar av riket. I

I sin allmänna motivering har utredningen vidare behandlat det allmän­ na vanhävdsbegreppet och undantagen därifrån. Rörande det allmänna vanhävdsbegreppet har utredningen anfört följande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 78.

Enligt utredningens mening bör i överensstämmelse med gällande lag i den blivande uppsiktslagen upptagas ett allmänt vanhävdsbegrepp, som an­ giver i vilka fall ett ingripande enligt lagen i allmänhet skall vara påkallat. I avseende å utformningen av detta begrepp synes det följdriktigast, att det­ samma, såvitt angår jorden, icke erhåller den vidsträcktare omfattning, som infördes genom 1942 års vanhävdslag. När vanliävdsbegreppet i nämnda lag liestämdes så, att det medgav ingripande redan mot en vanskötsel, som ytt­ rade sig däri att jorden, kanske endast tillfälligt, gav avsevärt mindre av­ kastning än man kunde förvänta, var detta betingat av hänsyn till då rå­ dande försörjningsläge. Anledning synes saknas att i fortsättningen, då sam­ bandet mellan uppsiktslagstiftningen och folkförsörjningen icke kan antagas bliva detsamma som då 1942 års lag antogs, tillåta ingripande från det all­ männas sida redan mot en sådan vanskötsel av jordbruk som äventyrar dess avkastningsförmåga. I detta hänseende torde det vara tillfyllest att ingri­ pande sker först i det fall, då vanhävden tagit sådan omfattning att jord­ brukets vidmakthållande äventyras. Det må dock framhållas att skillnaden i många fall icke är stor mellan en sådan vanskötsel av ett jordbruk, som i mera avsevärd grad nedsätter dess avkastningsförmåga, och en vanhävd, som äventyrar jordbrukets vidmakthållande, och att en vanskötsel av det förra slaget lätt leder till en vanhävd som har ett äventyrande av jordbrukets vidmakthållande till följd.

Vad angår de för jordbruket erforderliga byggnaderna är det klart, att de skäl, som tidigare åberopats till stöd för deras medtagande under vanhävds- begreppet, alltjämt äga sin fulla styrka och ej minst då det gäller en lagstift­ ning som är avsedd att bliva permanent. Man kan icke bortse från det för­ hållandet att ett nära samband föreligger mellan jorden och byggnaderna å en jordbruksfastighet och att en vanhävd av den förra ofta motsvaras av en vanskötsel av de senare. Det förtjänar ock anmärkas, att i de 369 av jord- brukskommissionerna under tiden den 1 juli 1942—den 30 juni 1945 be­ handlade vanhävdsärenden, i vilka skriftlig överenskommelse kunnat träffas med den för vanhävden skyldige eller, utan att sådan överenskommelse före­ gått, anmälan gjorts till länsstyrelse för åtgärder enligt allmänna förfogande­ lagen eller vanhävdslagen, vanhävd förelegat enbart å jorden i 93 fall, endast å byggnaderna i 82 fall och å såväl jord som byggnader i 194 fall. De anförda siffrorna giva otvetydbart belägg för att vanhävdslagstiftningen, därest den skall fylla sin uppgift, är lika nödvändig i fråga om byggnaderna å en jord­ bruksfastighet som i fråga om själva jordbruksjorden. Att på grund av de nuvarande höga byggnadskostnaderna göra något avkall på den princip i denna del, vilken följts i de hittills utfärdade uppsiktslagarna, kan icke vara tillrådligt.

I fråga om innebörden av vanhävdsbegreppet, såvitt angår byggnader, har utredningen anslutit sig till den ståndpunkt, som intagits vid utformningen av 1942 års lag. Utredningen har emellertid ej i sitt förslag till ny uppsikts­ lag upptagit någon motsvarighet till det stadgande i 1942 års lag, vari an- gives, att länsstyrelse till avhjälpande av vanhävd å byggnadsbeståndet ej må föreskriva andra åtgärder än sådana, som äro oundgängligen nödvändiga för att å brukningsdelen skola finnas byggnader av den beskaffenhet, som fordras för jordbrukets ändamålsenliga bedrivande. Rörande dessa frågor har utredningen anfört.

I förarbetena till 1942 års lag uttalas, att det icke finge ställas krav på högre standard å byggnaderna eller deras inredning än som för jordbrukets

Kungl. Maj-.ts proposition nr 78.

förslag nu av utredningsmännen framlägges. Sagda grundsats torde också stå i full överensstämmelse med de av jordbrukskommittén uppdragna rikt­ linjerna för den framtida jordbrukspolitiken i den del de härovan återgivits. En viss omformulering av stadgandet i 2 § första stycket av 1942 års van- hävdslag synes dock böra ske för framhävande dels att det är de ekonomiska synpunkterna, som skola i första hand bliva bestämmande vid avgörande om ett jordbruk må nedläggas eller ej, och dels att bedömandet i det sär­ skilda fallet bör grundas på omständigheter av stadigvarande natur och icke enbart på svårigheter av mera tillfällig art, som kunna uppstå för den en­ skilde jordägaren och som för hans personliga del kunna göra att jordbruket icke är lönsamt.

Beträffande omfattningen av det undantag från det allmänna vanhävds- begreppet, som avser befogenheten att bortföra åbyggnader å en jordbruks­ fastighet eller lämna dom utan underhåll, har utredningen uttalat, att den till fullo gillade den princip, som 1942 års lag följt i fråga om bruknings­ delar i allmänhet, vilken princip innebure, att åbyggnader, som finge anses obehövliga för en rationell jordbruksdrift, icke behövde hållas vid makt. Härvid har utredningen först uppmärksammat det fall, alt en byggnad bleve obehövlig till följd av förändringar i driften av jordbruket, och därom an­ fört följande.

En förändring i jordbruksdriften på en fastighet kan ske på olika sått. exempelvis genom övergång helt eller delvis från intensivt till ett mera exten- sivt jordbruk. I den mån till följd av driftsförändringen förut befintliga eko­ nomibyggnader bliva obehövliga bör något tvång att vidmakthålla dem icke föreligga. Härvid synes dock den förutsättningen böra uppställas, att den förändring i driften av jordbruket som medfört att byggnad blivit obehövlig är till varaktig fördel för detsamma. En sådan omläggning av jordbruks­ driften, som till äventyrs kan vara motiverad med hänsyn till en konjunktur­ förändring på jordbrukets område, vars varaktighet man icke kan beräkna, bör uppenbarligen icke utan vidare medföra rätt att bortföra en byggnad som förut varit att anse såsom för jordbruket nödvändig. Förändringen i jord­ bruksdriften bör vara ställd på lång sikt för att den skall medföra rätt till avsteg från den av uppsiktslagen uppställda allmänna skyldigheten att hålla befintliga jordbruksbyggnader vid hävd. För att så skall bliva förhållandet bör överhuvudtaget driftsomläggningen innebära en rationalisering av jord­ bruket.

I detta sammanhang har utredningen särskilt uppehållit sig vid den för­ ändring i jordbruksdriften, som består i övergång från ett med kreaturssköt- sel förenat jordbruk till kreaturslös jordbruksdrift. Efter att ha framhållit, att utredningen av uppgifter, som på förfrågan erhållits från jordbruks- kommissionema, ansett sig kunna draga den slutsatsen, att den kreaturslösa jordbruksdriften åtminstone i allmänhet hade sin grund i den brist på ar­ betskraft, som sedan någon tid tillbaka vore rådande ej minst inom jord­ bruket, har utredningen härom anfört.

Bristen på arbetskraft kan i vissa landsändar vara så pass svårartad, att jordbrukarna icke ha någon möjlighet alt erhålla erforderliga kreaturs- skötare. Vid sådant förhållande är det förklarligt att de under inflytande av förhållanden, som rent av innebära force majeure, avyttra den kreatursbe­ sättning de förut hållit och i stället inrikta jordbruket på ökad produktion av vegetabiliska födoämnen. Med en dylik omläggning av jordbruksdriften

Kungl. Maj:ts proposition nr 7H.

35

kan helt visst följa elt försummat underhåll av de byggnader som förut använts för kreatursbesättningen. Den frågan uppställer sig då, om den nu senast behandlade förändringen i jordbruksdriften är av sådan art, att det försummade underhållet må anses ha fog för sig. Med hänsyn till den all­ männa inställning till spörsmålet om undantag från skyldigheten att under­ hålla befintliga jordbruksbyggnader, som utredningen intager, torde det kunna utsägas att då övergången till kreaturslöst jordbruk näppeligen kan anses innebära en rationalisering av jordbruket en dylik förändring i jord­ bruksdriften icke i och för sig bör medföra befrielse från skyldigheten att bibehålla även säd a na byggnader som uppförts för ett jordbruk med krea­ tursbesättning. Det må också framhållas, att eu allt för stor släpphänthet i fråga om underhållet av dylika byggnader kan medföra, att den kreaturslösa jordbruksdriften blir av större omfattning än som är önskvärt med hänsyn till landets eller vissa landsdelars behov av animaliska födoämnen. Anmärkas kan även, att den nu på dagordningen stående rationaliseringen av det sven­ ska jordbruket i dess helhet eller åtminstone till väsentliga delar väntas i smom lid komma att medföra sådan förbättring av arbetsförhållandena i jordbruket, att något hinder för den enskilde jordbrukaren icke föreligger att, där de naturliga förutsättningarna därför äro för handen, uppehålla såväl vegetabdisk som animalisk produktion. Med hänsyn till del anförda synes det uppenbarligen vara av vikt att det redan befintliga byggnadsbeståndet, om det också tillfälligtvis står oanvänt, åtminstone nödtorftigt underhålles.

Utredningen har vidare även behandlat frågan, i vad mån sammanslag­ ning av jordbruksfastigheter för brukande såsom eu brukningsenhet borde medföra rätt att bortföra eller lämna utan underhåll byggnad, som på grund av sammanslagningen blivit obehövlig. Härom har utredningen bland annat anfört följande.

Det är rationaliseringsprincipen, som vid sammanslagning av bruknings­ delar konstituerar rätten till undantag från det av vanhävdslagen uppställda allmänna kravet på underhåll av befintliga jordbruksbyggnader. Att denna princip även i en ny uppsiktslag bör bliva bestämmande i det hänseende varom nu är fråga finner utredningen uppenbart. År en sammanslagning av brukningsdelar att anse såsom ändamålsenlig eller — vilket är detsamma__ såsom rationell, är det naturligt, att genom sammanslagningen obehövliga byggnader må bortföras eller lämnas utan underhåll och detta oavsett om det gäller brukningsdelar i allmänhet eller brukningsdelar som avses i 1927 års uppsiktslag. De befolkningspolitiska skäl för bibehållandet i all­ mänhet av de gamla brukningsdelarna, vilka i viss mån gjorde sig gällande även vid utformningen av 1927 års uppsiktslag, torde numera icke kunna tillmätas ensam betydelse för avgörande när en sammanslagning av bruk­ ningsdelar skall anses såsom rationell.

Efter all ha erinrat om jordbrukskommitténs program för den yttre ratio­ naliseringen har utredningen fortsatt.

Det synes icke kunna ifrågasättas annat än att den uppsiktslagstiftning, soin kommer att bestå samtidigt med ett genomförande av jordbrukskommit­ téns program, bör såvitt angår sammanslagningens betydelse för rätten att bortföra jordbruksbyggnader (‘Iler lämna dem utan underhåll icke erhålla sådan avfattning, att den motverkar jordbruksprogrammets förverkligande vare sig på det sätt, alt sådan sammanslagning av brukningsdelar som är att anse såsom rationell förhindras eller försvåras, eller så, att icke ändamåls­ enliga sammanslagningar genom uppsiktslagstiflningen uppmuntras Vad

nu sagts om förhållandet mellan uppsiktslagstit tningen och den allmänna jordbrukspolitiken synes böra gälla även för det tall att den senare kommer att gå efter andra linjer än de utav jordbrukskommittén uppdragna. Utred­ ningen anser sig kunna utgå ifrån att under alla förhållanden en rationa­ lisering av det svenska jordbruket är erforderlig efter riktlinjer som komma att utstakas av det allmänna och att i denna rationalisering såsom ett vä­ sentligt moment kommer att ingå sammanläggning av ur jordbruksekonomisk synpunkt olämpliga brukningsdelar. Med sammanläggningen följer oavvis- ligen så gott som undantagslöst ett sammanförande av de förutvarande bruk­ ningsdelarna till gemensamt brukande, alltsa en sammanslagning av den art som avses i 2 § av 1942 års vanhävdslag. Det bör dock framhållas, att däremot en sådan sammanslagning till gemensamt brukande ingalunda alllid behöver förutsätta en sammanläggning av fastigheterna i juridiskt hänseende. Från de synpunkter, till vilka utredningen har att taga hänsyn, är av de olika begreppen sammanläggning och sammanslagning, ehuru i de flesta lali syno­ nyma, det senare det som i förevarande sammanhang närmast bör komma i betraktande. . ..

Att avgöra när en sammanslagning av brukningsdelar skall anses ratio­ nell kan onekligen i åtskilliga fall vara förenat med svårighet. Under det att detta avgörande enligt den ursprungliga lydelsen av 2 § andra stycket i 1942 års lag var överlämnat åt uppsiktsorganens fria prövningsrätt, därvid de endast hade att följa den normen att sammanslagningen skulle medlöra väsentliga fördelar för jordbruksdriften, ger lagrummet numera enligt den lydelse det erhöll genom 1946 års lagändring schematiska regler för avgö­ randet när sammanslagningen skall anses medföra dylika fördelar eller med andra ord när den skall anses vara rationell. Ju mera omfattande rationa­ liseringen av jordbruket anses böra bliva, av desto större vikt äi det uppen­ barligen att den sker efter grundsatser som, om de följas, verkligen leda till det med rationaliseringen åsyftade ändamålet.

Utredningen har vidare redogjort för de av jordbrukskommittén framlagda förslagen till regionalplanering på jordbrukets område och individuell jord- bruksplanering samt fortsatt.

Utredningen ansluter sig till jordbrukskommitténs uppfattning att vid en rationalisering av jordbruket en föregående planläggning av rationaliseringens genomförande måste komma till stand såvitt angar saväl större områden som ock de enskilda brukningsenheterna inom dessa områden. En sådan planläggning torde böra ske vare sig rationaliseringen blir av större eller mindre omfattning.

Det är tydligt att i varje fall planläggningen kommer att spanna over en avsevärd, till och med mycket avsevärd tidrymd. Det torde emellertid kunna förutsättas att för denna såsom nödvändig ansedda planläggning av iordbruket komma att fastställas vissa allmängiltiga regler, som angiva bland annat hur rationaliseringsåtgärderna beträffande de enskilda bruknmgsen- heterna böra komma till utförande. Berörda regler, vilka i all synnerhet torde komma att innehålla normer för eu fastighetsbildning som kan anses ändamålsenlig, synas lämpligen i avvaktan på att planläggningen blir genom­ förd kunna läggas till grund för bedömande om en sammanslagning av bruk­ ningsdelar ur jordbruksekonomisk synpunkt kan anses innebära så pass vä­ sentliga fördelar för jordbruket i orten, alt den bör medföra rätt att lämna befintliga jordbruksbyggnader utan hävd. I den män dylika regler ännu icke fastställts, synes man kunna utgå ifrån att de organ, som ha^ tillämpningen av uppsiktslagstiftningen sig anförtrodd, dock skola vara i stånd att avgöra om och när en sammanslagning av brukningsdelar skall anses rationell.

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

försörjningen numera icke är detsamma som vid tillkomsten av 1942 års lag ansett det obehövligt att i den nya lagen upptaga någon bestämmelse motsvarande det i 9 § av 1942 års lag förekommande stadgandet att under viss förutsättning för säkerställande av sådd eller skörd a brukningsdel nö­ diga åtgärder må efter länsstyrelsens förordnande verkställas genom jord- brukskommissionens försorg.

Beträffande uppsiktsorganen och deras verksamhet har utredningen inledningsvis gjort det uttalandet att, därest för genomförandet av den väntade rationaliseringen av jordbruket i enlighet med av jordbruks- kommittén framlagt förslag särskilda länsnämnder komme att tillsättas med uppdrag att handhava rationaliseringsåtgärderna och därmed sammanhäng­ ande arbetsuppgifter, det kunde övervägas om ej den verksamhet med upp­ sikten över efterlevnaden av vanhävdslagstiftningen, som nu åvilade jord- brukskommissionerna, lämpligen borde överflyttas å de omförmälda ratio- naliseringsnämnderna. Ett definitivt avgörande av frågan om en sådan över­ flyttning borde ske syntes emellertid ej för närvarande vara påkallat. Spörs­ målet i fråga borde vinna närmare beaktande i samband med omprövningen av jordbrukskommitténs jordbrukspolitiska program i dess belhet. Utred­ ningen hade alltså utgått ifrån att jordbrukskommissionerna alltjämt skulle vara de lokala organ, som närmast ha tillämpningen av uppsiktslagstiftningen sig anförtrodd.

I fråga om formerna för behandlingen av vanhävdsärendena har utred­ ningen framhållit, att en av dess uppgifter varit att undersöka om och i vad mån förenklingar i förfarandet — utöver do redan i 1942 års lag gjorda för­ enklingarna — kunde vidtagas utan eftersättande av rättssäkerheten. Utred­ ningen bär härvid först upptagit frågan huruvida ej jordbrukskommissioner- nas befogenheter kunde utökas så att kommissionerna tillerkändes rätt att meddela föreskrifter och i samband därmed förelägga viten för vanhävdens avhjälpande. Rörande frågan, huruvida några formella eller sakliga hinder kunde anses föreligga för en dylik utvidgning av jordbrukskommissionernas befogenhet, har utredningen bland annat anfört följande.

Jordbrukskommissionens sammansättning och de möjligheter som finnas för densamma att anlita tekniskt och juridiskt biträde synas borga för att kommissionen skulle vara väl vuxen den nya uppgiften. Emellertid kan man förvänta, att den invändningen framställes att jordbrukskommissionen, sedan ingripande från dess sida skett, kommer att framstå såsom part i vanhävds- ärendet och att det under sådana förhållanden är olämpligt att tillerkänna kommissionen den ifrågasatta befogenheten. Denna invändning torde dock icke böra tillmätas alltför stor vikt; jordbrukskommissionen uppträder i van­ hävdsärendena såsom myndighet och handlar under tjänsteansvar. I detta avseende synes det ligga nära till hands att göra en jämförelse med den ställ­ ning, som hälsovårdsnämnden intager. Enligt hälsovårdsstadgan äger hälso­ vårdsnämnd vid tillsynen över den allmänna hälsovården meddela föreläg­ gande om avhjälpande av olika missförhållanden ävensom utsätta viten. I dylika hälsovårdsärenden torde hälsovårdsnämnden intaga samma ställning såsom part som jordbrukskommissionen i vanhävdsärenden, vilket för övrigt framgår av det förhållandet att, därest ett av hälsovårdsnämnd givet före­

Kungi. Maj:ts proposition nr 78.

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

relse så finner erforderligt icke upptagas i eu ny uppsiktslag. Beträffande den rätt, som den för vanhävden ansvarige hittills haft att påkalla syn, torde en sådan rätt böra bibehållas men dock begränsas till det fall, då jordbruks- kommissionen gjort framställning till länsstyrelsen om åtgärd antingen eme­ dan överenskommelse ej kunnat träffas eller åtagande i överenskommelse ej fullgjorts. Detta innebär, att den för vanhävden ansvarige alltid kan få till stånd syn innan länsstyrelsen tager ställning till frågan om föreläggande bör meddelas för vanhävdens avhjälpande. Det torde vara att förvänta att, därest det av utredningen i enlighet med vad nyss anförts förordade förfarandet i fråga om utredningen i vanhävdsärenden vinner godkännande, ärendenas be­ handling skall i icke ringa mån påskyndas utan att det dock behöver befaras, att rättssäkerheten eftersattes.

Till motivering av förslaget til! lag om tvångsinlösen av van- hävdad jord bruksegendom har utredningen anfört.

Utredningen har funnit att de skäl, som åberopats för den vid 1946 års riksdag genomförda skärpningen av vanhävdslagstiftningen vid vissa fall av synnerligen grov vanhävd, alltjämt ha sin fulla betydelse och att behov där­ för fortfarande föreligger av särskilda regler för ingripande mot vanhävds- fall av ifrågavarande slag. Då dessa skärpta regler icke lämpligen synas böra intagas i den av utredningen föreslagna uppsiktslagen, är en kompletterande lag till denna erforderlig. Utredningen anser liksom tidigare att tvångsinlösen till staten ur olika synpunkter är den bäst framkomliga vägen, när det gäller att komma till rätta med de grövsta vanhävdsfallen. Utredningen förordar förty antagandet av en permanent lag om tvångsinlösen av vanhävdad jord­ bruksegendom att träda i kraft den 1 juli 1947 med samma innehåll som 1946 års provisoriska tvångsinlösen^, dock med ett tillägg innebärande att, innan förordnande om tvångsinlösen av Kungl. Maj:t meddelas, riksdagens samtycke till åtgärden skall inhämtas.

Beträffande slutligen förslaget till lag om jordbrtiksko mmissio- n e r har utredningen i sin allmänna motivering yttrat.

Den av utredningen föreslagna lagen om jordbrukskommissioner är av­ sedd att ersätta de i 4 § av 1927 års uppsiktslag införda bestämmelserna om jordbrukskommissioner. Det bör anmärkas att lagförslaget uppgjorts med ut­ gångspunkt från att jordbrukskommissionerna fortfarande skola ha sig an­ förtrodd den i vanhävdslagstiftningen föreskrivna uppsikten över jordbruk. Därest sagda uppgift skulle såsom jordbrukskommittén förordat överflyttas på andra organ, kan det sättas i fråga om de arbetsuppgifter i övrigt, som för närvarande enligt lag och författning åvila jordbrukskommissionerna, till omfattning och beskaffenhet äro sådana, att på grund därav jordbrukskom­ missioner fortfarande böra finnas till. Utredningen anser sig sakna anledning göra något bestämt uttalande i berörda fråga. Här må endast nämnas att, under den antagna förutsättningen att jordbrukskommissionernas befattning med vanhävdsärenden skall upphöra, skäl kan finnas att taga under över­ vägande, om ej i stället för jordbrukskommissioner särskilda nämnder mot­ svarande dem, som haft åt sig anförtrott att företaga jämkning av arrende i vissa fall enligt den därom under krigsåren gällande lagstiftningen, böra tillsättas för övertagande av de uppgifter, som enligt vad ovan nämnts på grund av arrendelagstiftningen åvila jordbrukskommissionerna.

Kungi. Maj:ts proposition nr 78.

43

och för övrigt torde blotta tillkomsten av sistnämnda lag förutsätta att kon­ tinuerlig uppsikt över jordbrukens hävd i allmänhet förekommer. En van- hävdslag har givetvis liksom andra liknande lagar sin största betydelse där- uti att den utgör en varning för sådana jordägare som, om lagen icke funnes, kanske skulle anse sig oförhindrade att eftersätta jordbrukets skötsel. Lagens betydelse sträcker sig sålunda långt utöver de kända eller beivrade vanhävds- fallen. Förvaltningsutskottet kan sålunda i huvudsak instämma i den motive­ ring för fortsatt uppsiktslagstiftning som av utredningen framlägges. Det skäl som ävenledes förebringas, nämligen att försörjningsläget ännu skulle vara sådant att på grund därav en utvidgad uppsiktslagstiftning bör bibe­ hållas, synes dock icke numera hållbart.

Länsstyrelsen i Hallands län har yttrat.

Med hänsyn till den för närvarande ringa förekomsten av vanhävdsfall kan behövligheten av en permanent vanhävdslag ifrågasättas. Det kan även ifrågasättas, huruvida en av försörjningssvårigheterna under kristid mer eller mindre påverkad uppsiktslagstiftning är lämpad för en måhända näraliggan­ de period av överproduktion inom vårt lands jordbruk. I detta sammanhang vill länsstyrelsen ytterligare framhålla, att vanhävdsbegreppet kan komma att påverkas av de åtgärder, som kunna komma att beslutas i anledning av jordbrukskommitténs förslag angående rationalisering av jordbrukets bruk­ ningsdelar. Om nämligen med hänsyn till inriktningen av den bebådade nya

allmänna jordbrukspolitiken rationaliseringsprogrammets genomförande skulle innebära, att det även ur det allmännas synpunkter framstår som önskvärt, att viss åkerjord liksom vissa slag av mindre lönsamma brukningsdelar icke brukas som åker utan utläggas till betes- eller skogsmark, framstår det för länsstyrelsen såsom antagligt, att en omvärdering av vanhävdsbegreppet måste komma till stånd från andra än nu invanda utgångspunkter. Man bör även ha klart för sig, att det kan inträda en period av försämrad lönsamhet för det svenska jordbruket liksom att andra förhållanden såsom den tillta­ gande bristen på arbetskraft kunna medföra en omfattande omläggning av jordbruksdriften. Under dylika förhållanden skulle en alltför strängt ut­ formad vanhävdslagstiftning komma att framstå såsom verklighetsfrämman­ de. Då emellertid under nu rådande eller därmed i stort sett likvärdiga för­ hållanden förekomsten av en vanhävdslag i och för sig torde innebära att jordbruken i allmänhet icke utan tvingande skäl vanskötas, vill länsstyrelsen för sin del icke motsätta sig, att nu gällande uppsiktslagstiftning med vissa ändringar göres permanent. Länsstyrelsen utgår nämligen ifrån att så snart på jordbruksdriften inverkande omständigheter undergå några mera bety­ dande förändringar uppsiktslagstiftningen blir föremål för en allmän översyn.

Riksförbundet landsbygdens folk har förklarat sig i princip icke ha något att erinra mot en lagstiftning, som syftade till att förhindra eller avhjälpa vanhävd av jordbruk.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län, vilken ansett att frågan om utform­ ningen av en mera permanent vanhävdslagstiftning borde uppskjutas, har anfört bland annat följande.

Utredningen synes ej ha presterat tillräckliga skäl för eu permanent van­ hävdslag för all jordbruksjord. Det jämförelsevis ringa antal fall där 1942 års lag medfört ingripanden lyder icke på något större behov av en lag­ stiftning av denna räckvidd. Länsstyrelsen håller före alt en återgång till förhallandena pa området inre tillkomsten av 1942 års vanhävdslag, sedan normala förhallanden inträtt i avseende på landets livsmedelsförsörjning, är

befogad och lämplig. I avvaktan härpå bör giltigheten av 1912 års lag pro­ visoriskt utsträckas.

I alla händelser kan det icke vara ändamålsenligt att nu genomföra en definitiv lagstiftning av det slag som vanhävdsutredningen föreslagit. Sam­ bandet mellan eu sådan lag och de av jordbrukskommittén framlagda för­ slagen angående jordbrukets rationalisering synes vara så intimt, att de båda frågorna böra skärskådas i ett sammanhang. Enligt jordbrukskommitténs förslag skall en sammanföring i förstärkningssyfte av små brukningsde­ lar på olika sätt främjas, varvid även förutsättes att för jordbruksdrift olämpliga ägor skola kunna nedläggas. I kommitténs betänkande ingår ock­ så förslag till en begränsning av jordbruksproduktionen till förebyggande av risken för eu framtida överproduktion av livsmedel. De betraktelsesätt som jordbrukskommittén sålunda lagt till grund för sina förslag äro väsentligt avvikande från hittills gällande uppfattningar ävensom från de motiv, på vilka vanhävdsutredningens lagförslag är byggt. Medan det karak­ teristiska för vanhävdslagstiftningen är att hindra att brukningsdelar för­ svinna och odlad jord upphör att brukas för jordbruksändamål, förutsät­ tes i rationaliseringsförslaget att sådana tendenser skola icke blott tillåtas utan i stor utsträckning också befrämjas genom särskilda åtgärder från statsmakternas sida.

Vanhävdsutredningen synes ha observerat denna inkongruens och uttalar bland annat, att en blivande uppsiktslagstiftning ej får lägga hinder i vä­ gen för rationaliseringssträvandena på jordbrukets område. Konsekvensen av denna erinran synes dock ha bort bliva, att frågan om en blivande van- hävdslagstiftning förklarats vilande i avvaktan på att jordbrukskommitténs förslag om rationaliseringsverksamheten behandlats av statsmakterna.

Liknande synpunkter ha anförts av bland andra länsstyrelsen och jordbruk s k am in is s i o nen i Jönköpings län, länsstyrelsen i Örebro län samt hus­ hållningssällskapets förvaltningsutskott i Kopparbergs län.

Jordbrukskommissionen i Jönköpings län har även bland annat vänt sig mot utredningens åsikt, att tillkomsten av lagen den 21 december 1945 om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet skulle utgöra ett skäl för bibehållande av en allmän uppsiktslag, och har härom anfört.

Jordbrukskommissionen vill framhålla att den, tvärtemot vad utredning­ en velat göra troligt, finner lagen av den 21 december 1945 om inskränk­ ning i rätten att förvärva jordbruksfastighet vara ägnad att minska be­ hovet av en vanhävdslag. De mest markanta fall av vanhävd, som före­ kommit i detta län, äro nämligen de, vilka kunnat härledas från sådana förvärvare av jordbruksfastigheter, vilka velat komma åt skogen å fastig­ heten antingen för direkt avverkning av den grövre skogen eller också med tanke på den tillväxande skogens realvärde för framtiden. Dessa köpare ha i regel från början varit inställda på att så fort som möjligt göra sig kvitt den belastning, som hävden av jord och byggnader åsamkat dem. Den förutvarande ägaren eller någon annan brukare har visserligen något år fått arrendera jorden, men efter sociala arrendelagens tillkomst 1944 blev det givetvis angeläget för dessa jordägare att ia bort arrendatorema och själva bruka jorden eller utarrendera den till grannar. Jordbrukskommis­ sionen har haft nedslående erfarenheter av möjligheten att genom vanhävds- lagen förhindra dem att ödelägga jordbruken. Genom 1945 års lag har man emellertid nu möjlighet att utestänga spekulanter av denna kategori, och därmed är ganska mycket vunnet även i fråga om förhindrande av nya vanhävdsfall i framtiden. 44

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

45

Vad så beträffar de fall av vanhävd som slöa eller efterblivna jord­ brukare låta komma sig till last, äro de dess bättre ganska fåtaliga och i varje fall vad detta län beträffar utan någon egentlig betydelse. Byggnads- kostnadsfrågan är för övrigt sådan för närvarande, att inga lagar kunna för­ hindra att här och var en försämring av byggnadsbeståndet vid jordbru­ ken kommer att fortgå där ägarna sakna ekonomiska förutsättningar för att hålla byggnaderna i hävd. I verkligt upprörande, sällsynta vanhävdsfall ger för övrigt lex Bogesund numera en möjlighet till ingripande.

Av vad kommissionen sålunda anfört torde framgå, att den icke finner motiverat att giva den nuvarande allmänna vanhävdslagen permanent ka­ raktär.

Men däremot anser kommissionen att en uppsiktslag, inriktad på sådana jordbruk, på vilka den sociala arrendelagen äger lillämpning, alltjämt är behövlig.

Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har förklarat sig icke kunna förorda, att det nu föreliggande lagförslaget skulle antagas.

Som skäl härför har förvaltningsutskottet bland annat åberopat dels att riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken ännu ej fastställts, dels att det ej förelåge behov av en uppsiktslag annat än beträffande sådana fastig­ heter, som omfattades av den sociala arrendelagstiftningen. Till utveckling av sin ståndpunkt rörande sistnämnda fråga har förvaltningsutskottet bland annat anfört följande.

Det avgörande skälet till åt!: 1927 års uppsiktslag år 1942 utvidgades till eu allmän vanhävdslag var, som utredningen själv framhållit, de då rå­ dande exceptionella förhållandena inom vår folkförsörjning. Motiven lågo då emellertid mest på det psykologiska planet, och det stod redan under förar­ betena till den nya lagen klart, att man genom utvidgning av den gamla uppsiktslagen ej kunde vänta sig några för folkförsörjningen betydelsefulla resultat. Erfarenheten har sedermera bestyrkt detta antagande. Något prak­ tiskt behov av en vanhävdslag ur synpunkten för tryggandet av en tillräck­ lig inhemsk livsmedelsproduktion kan alltså knappast anses föreligga. Här­ vidlag torde den jordbrukspolitik, som kommer att föras, och därmed de allmänna ekonomiska förutsättningarna för jordbruket i vårt land bliva heit avgörande.

Om sålunda de speciella motiven till 1942 års allmänna vanhävdslag en­ ligt det anförda ej längre kunna anses vara giltiga och i vart fall sakna prak­ tisk betydelse, uppstår frågan vilka andra skäl, som kunna motivera en vanhävdslag. Ett sådant skäl är utan tvekan den av utredningen anförda allmänna synpunkten att »den svenska jordbruksjorden i och för sig är ett kapital, som ej får förvaltas efter ägarens eller brukarens gottfinnande». Härmed är man inne på ett av den gamla uppsiktslagens huvudmotiv. Ett annat sådant motiv är det sociala kravet alt brukningsdelar, vilka kunna giva utkomst åt en familj, icke få utplånas. Till de nu nämnda motiven an­ sluta sig de av dåvarande chefen för jordbruksdepartementet i utrednings­ direktiven anförda synpunkterna beträffande motverkande av vissa speciella ogynnsamma verkningar av 1944 års arrendelag. Förvaltningsutskottet an­ ser alt de nu berörda motiven alltjämt ha aktualitet.

Ännu ett speciellt skäl till en vanhävdslag har utredningen ansett vara, att en sådan lag skulle kunna få en viss reglerande eller mothållande ver­ kan på den bortralionalisering av mindre jordbruk som väntas ske i eu nära framtid. Förvaltningsutskottet vill ej helt avvisa denna tanke. Den

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

ger emellertid en antydan om det nära sambandet mellan den nu plane­ rade, statligt ledda jordbruksrationaliseringen och vanhävdslagstiftningen.

Förvaltningsutskottet har vidare kritiserat de slutsatser utredningen dragit av den förut omförmälda undersökningen av antalet vanhävdsfall å sådana fastigheter som avses med de sociala arrendebestämmelserna, å ena, samt övriga fastigheter, å andra sidan. Efler att ha erinrat om att enligt nämnda undersökning nära två femtedelar av de under tiden den 1 juli 1942—den 30 juni 1945 behandlade vanhävdsfallen berört fastigheter av sistnämnda slag och alt utredningen därav ansett framgå, att vanhävd av jordbruk vore en företeelse, som förekomme icke endast vid fastigheter, vilka berördes av den sociala arrendelagstiftningen, utan även och, såvilt siffermässigt kunde be­ dömas, i allenast obetydligt mindre grad vid fastigheter av annat slag, har förvaltningsutskottet anfört följande.

Utredningen har egendomligt nog vid de nämnda beräkningarna urakt­ låtit att jämföra antalet vanhävdsfall i de båda fastighetskategorierna med to­ tala antalet dylika fastigheter i hela landet. Uppenbart är att antalet fastighe­ ter å vilka de sociala arrendebestämmelserna äga tillämpning, är ofantligt mycket mindre än antalet övriga jordbruksfastigheter. Sannolikt förhåller sig antalet jordbruk i de nämnda kategorierna ungefär som 1 till 4 eller nagot liknande. Om hänsyn tages härtill, kommer man fram till, att frekvensen av vanhävdsfall i den förstnämnda gruppen måste vara ofantligt mycket större än i den sistnämnda. I särskilt hög grad synes detta gälla om de fall, som fått hänskjutas till länsstyrelserna. ...

Enligt förvaltningsutskottets mening visar sålunda det förebragta sitter­ materialet, tvärtemot vad utredningen ansett sig kunna utläsa därav, otve­ tydigt att det egentliga behovet av en vanhävdslag hänför sig till de jord­ bruk, å vilka de sociala arrendebestämmelserna äga tillämpning. Den prak­ tiska erfarenheten bestyrker också detta. Ägarna till dylika jordbruk äro i re­ gel icke beroende av jordbruket för sin utkomst och se ofta däri endast en betungande förpliktelse, som man helst önskar komma itrån. Här föreligger med andra ord ofta en latent benägenhet till vanhävd, som logiskt motiverar en vanhävdslag. Hos jordbrukarna i egentlig mening torde däremot ett m- tressebetonat åsidosättande av jordbrukets hävd vara helt uteslutet. De säll­ synta fall, då vanhävd förekommer, torde sammanhänga med alldeles spe­ ciella, onormala förhållanden, såsom sjukdom, bristande tillräknelighet o. d. I de flesta dylika fall hjälper ej heiler enbart en vanhävdslag. Förvalt­ ningsutskottet anser sålunda att en uppsiktslag är av behovet påkallad en­ dast beträffande jordbruk, å vilka de sociala arrendebestämmelserna aga tillämpning. Fn fördel med eu sådan begränsning är att uppsikten blir mind­ re omfattande. Den kan därigenom bli mera ef fekliv.

Även förvaltningsutskottet hos hushållningssällskapet i Kalmar läns norra område har uttalat, att enligt dess uppfattning 1927 års arrendelag, med de ändringar som den ändrade arrendelagstiftningen gåve anledning till, vore fullt tillräcklig för att komma till rätta med de fall av vanhävd, som över­ huvud kunde ha någon betydelse för produktionen.

Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har sagt sig önska i första hand att den nu rådande lagstiftningen icke skulle skärpas eller göras definitiv och i andra hand att den lagstiftning, som i fortsättningen kunde bliva gällande, måtte handhavas med största återhållsamhet och försiktig­

Kungl. Maj.ts proposition nr 78.

47

het, så att ej därigenom jordbrukets naturliga utveckling hämmades eller snedvredes och jordbrukarna åsamkades ytterligare svårigheter. Till moti­ vering av denna sin ståndpunkt har förvaltningsutskottet anfört bland annat följande.

Då utskottet tidigare varit i tillfälle avgiva yttrande i hithörande ärenden, har utskottet alltid avrått från skärpning av lagstiftningen mot vanhävd och framhållit, alt vanhävd vore sällan förekommande och utan större allmän betydelse. Utskottet finner sig ej ha skäl nu frångå denna uppfattning. Den livsmedelsbrist, som rådde under kriget och ännu i viss mån fortsätter, kunde möjligen åberopas som skäl för hittillsvarande provisoriska lagstiftning, ehu- ruväl såsom påpekats den nedsättning i landets jordbruksproduktion, som kunde befaras såsom följd av vanhävd, helt säkert skulle blivit ringa. Då det gäller en permanent lagstiftning ställer sig emellertid saken annorlunda.

Såsom jordbrukskommittén påvisat, måste vi räkna med, att den inhemska jordbruksproduktionen stegras mera än som motsvarar ökningen av livsme- delskonsumtionen^ inom landet, vilket efterhand leder till överproduktion av livsmedel. I en sådan situation kommer vanhävd visserligen att bliva pri- vatekonomiskt förlustbringande för den som låter komma sig dylik till last, men däremot icke i avsevärd mån fördärvlig för folkhushållet i dess helhet.

Den stora brist på arbetskraft inom jordbruket, som nu råder och som. såvitt de befolkningsstatistiska siffrorna skola tillerkännas vitsord, icke tor­ de utjämnas i brådrasket, tillsammans med omöjligheten att inom byggnads- branschen skaffa erforderligt material och arbetskraft, synes hänvisa jord­ bruket till en arbetsextensiv drift samt till stor återhållsamhet med avseende å underhåll och reparationer av byggnader. Förhållandet mellan priserna på jordbruksprodukter å ena sidan samt arbetslöner och byggnadskostnader å andra sidan verka i samma riktning. Det synes utskottet ytterst betänkligt att i nu angivna situation införa en definitiv och allt jordbruk med därtill hörande byggnader omfattande vanhävdslagstiftning, som ej är motiverad av hänsyn till landets livsmedelsförsörjning, men som kan åsamka enskilda jordbrukare stora obehag och trakasserier.

I utredningen framhålles att den föreslagna lagstiftningen grundar sitt principiella berättigande framför allt på det förhållandet, att jordbruksjor- den utgör en kapitaltillgång för landet, som icke får av den enskilde jord­ ägaren genom vanskötsel tillspillogivas. Häremot kan framhållas, att mindre avkastningsduglig jord med nuvarande skötselkostnader i många fall lämp­ ligen bör överföras till betes- eller skogsmark. Vad åter angår bördigare och mera lättbrukad jord, torde den mera sällan även vid långt gången van­ hävd bliva så fördärvad, att den icke med nutida jordbruksredskap på rela­ tivt kort tid kan åter bringas i avkastningsdugligt skick, om landets livs­ medelsförsörjning skulle påkalla dylikt.

Beträffande vanhävd av byggnad föreskrives, att dylik ej skall anses före­ ligga, om byggnaden blivit obehövlig till följd av sådan förändring i driften av jordbruket, som är till varaktig fördel för detsamma eller på grund av sådan sammanslagning av brukningsdelar, som står i överensstämmelse med en ändamålsenlig planläggning av jordbruket i orten, eller ock av annan gil­ tig anledning. Dessa bestämmelser lämna till synes ganska stora möjligheter för rationalisering genom nedrivning av byggnader, dock att i sammanhang med sammanslagning hänsyn synes böra tagas mera till ändamålsenlig plan­ läggning av det ifrågavarande jordbruket än till jordbruket i orten. Osäker­ hetsmomentet ligger emellertid här i att myndigheterna kunna ha en annan uppfattning angående varaktig fördel och ändamålsenlig planering än äga­ ren. Risken härför måste verka hämmande på en för jordbrukets rationali­

sering önskvärd anpassning efter vid varje tid rådande produktionsbeting­ elser.

Att lagstiftningen bör avse alla kategorier av jordägare har å andra sidan understrukits i åtskilliga yttranden, bland annat i yttranden från länsstyrel­ sen i Kronobergs län, jordbrukskommissionerna i Stockholms län och stad.

Kalmar läns norra område och Jämtlands län, egnahemsnämnden i sistnämn­ da län. hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Kalmar läns södra om­ råde och i Västmanlands län, ävensom från Småbrukarnas riksförbund, Sve­ riges skogsägareförbund och Skogsindustriernas samarbetsutskott. Småbru­ karnas riksförbund har dock uttalat en viss tveksamhet i detta hänseende, därvid förbundet anfört.

Utredningen synes bekräfta den praktiska erfarenheten, att egentlig van­ hävd av jord i vårt land förekommer i relativt ringa utsträckning samt att de missförhållanden som finnas i huvudsak äro att söka utanför den folk­ grupp, som har sin huvudsakliga inkomst av jordbruk. I de enstaka fall, da vanhävd förekommer å brukningsdel tillhörande den egentliga jordbruks­ befolkningen torde förklaringen som regel vara ålderdom, sjukdom eller ekonomisk misär. De olägenheter, som härav uppstå genom att enstaka bruk­ ningsdelar försämras, torde icke vara av den storleksordning, att de moti­ vera en vanhävdslagstiftning. Vad samhället behöver skydda sig emot är en sådan på ekonomisk vinning inriktad behandling av jordbruksegendomar, som medför varaktiga skadeverkningar. Denna företeelse återfinnes i huvud­ sak utanför de egentliga jordbrukarnas led.

Från saklig synpunkt vore det därför försvarligt att, när 1942 års tids­ begränsade vanhävdslag utgår, ställa den stora massan av jordbrukare utan­ för en fortsatt vanhävdslagstiftning. Vad som talar emot detta är svårigheten att definiera och på ett tillfredsställande sätt avgränsa de kategorier av jord­ ägare, som i så fall skulle underkastas en vanhävdslagstiftning. Främst med hänsyn härtill torde man om också med viss tvekan kunna acceptera en generell vanhävdslagstiftning. Riksförbundet vill dock starkt understryka önskvärdheten av alt man vid lagens tillämpning gör klar skillnad på de fall av vanhävd, som ha sin grund i ekonomisk spekulation och de som bero av olyckliga personliga omständigheter av ett eller annat slag.

Landstingets förvaltningsutskott i Uppsala län har ifrågasatt, om icke lands­ tingen tillhöriga fastigheter borde kunna undantagas från lagstiftningens tillämplighetsområde, då behov av en uppsiktslagstiftning ej kunde anses fö­ religga beträffande dessa fastigheter.

Sveriges skogsägareförbund och Skogsindustriernas samarbetsutskott ha i ett gemensamt yttrande rörande lagens tillämpning å olika kategorier av jordägare samt rörande behovet överhuvud av en uppsiktslagstiftning anfört följande.

Den statistik över jordbrukskommissionernas verksamhet, som utredning­ en själv framlagt, visar, att frekvensen av vanhävdsfall i förhållande till totala antalet brukningsdelar får anses vara utomordentligt liten. Redan med hittillsvarande lagtillämpning och de synpunkter, som då lagts på frågan om de svagare jordbrukens brukningsvärdighet och upprätthållande, torde man därför vara berättigad säga, att de missförhållanden, för vilka upp­ siktslagen är avsedd att råda hot, ha varit av ringa betydelse. Härtill kom­ mer att ett icke ringa antal av de vanhävdsfall, som påtalas och ingå i sta­ 48

Kungl. Maj.ts proposition nr 78.

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

Älvsborgs, Kopparbergs, Gävleborgs och Jämtlands län, jordbrukskommissionerna i Uppsala, Kronobergs, Skaraborgs och Västerbottens län samt i Kalmar läns södra område, hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Skaraborgs, Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Jämtlands och Väster­ bottens län samt i Kalmar läns södra och norra områden, ävensom i Älvsborgs läns södra och norra områden, egnahemsnämnderna i Kronobergs län och i Kalmar läns södra område ävensom Sveriges skogsägareförbund och Skogsindustriernas samarb et sutskott. I de yttranden, där en dylik höjning förordats, har genomgående såsom skäl för densamma åberopats, att något nämnvärt behov av en särskild uppsikt över ifrågavarande mindre bruk­ ningsdelar icke kunde anses föreligga ur de av utredningen anförda syn­ punkterna samt att höjningen skulle medföra en betydande lättnad för uppsiktsorganen. Jordbrukskommissionen i Skaraborgs län har till motive­ ring av sin ståndpunkt i frågan anfört följande.

Kommissionen vill framhålla, att bolag och enskilda, som äga större skogs- komplex, i regel — åtminstone inom Skaraborgs län — visa sig så angelägna att säkerställa tillgången på arbetare och dragare för skogskörslor, att de ofta söka behålla arrendegårdar, även där det måste anses ekonomiskt oför­ delaktigt att driva varaktigt jordbruk. Jordbrukskommissionen förmenar, att vad de sakkunniga anföra till stöd för sin uppfattning rörande ifrågavaran­ de arealgräns icke kan tillmätas avgörande betydelse om man, vilket kom­ missionen finner riktigt, tillåter jordbruks nedläggande å brukningsdel, där det måste anses ekonomiskt ofördelaktigt att driva varaktigt jordbruk. Inom Skaraborgs län har vanhävd endast i mycket sällsynta fall förekommit på jordbruk ined en åkerareal av endast några få hektar och jordbrukskom­ missionen skulle med stöd av erfarenheterna från detta län vilja förorda, att lagens tillämpningsområde icke sträcktes längre ned än till brukningsdelar med över 3 hektar odlad jord. Med hänsyn till de uttalanden från Jämtlands och Västerbottens län, vilka refereras i utredningen, finner sig dock kom­ missionen böra förorda, att den nedre arealgränsen för uppsiktslagens verk­ ningsområde sättes vid 2 hektar.

Även utredningens förslag i fråga om utformningen av det all­ männa vanhävdsbegreppet och undantagen därifrån ha i det övervägande antalet av yttranden, där dessa frågor särskilt berörts, häl­ sats med tillfredsställelse såsom innebärande ett skäligt hänsynstagande till de förhållanden, under vilka jordbruket hade att arbeta, och möjliggörande en anpassning till den fortsatta rationaliseringsvcrksamheten inom jord­ bruket. Sålunda har exempelvis förvaltningsutskottet vid hushållningssäll­ skapet i Västerbottens län anfört följande.

Utredningen synes i det stora hela ha funnit goda uttryck för vad som härom behöver stadgas. Man synes också ha haft klart för sig att behovet av uppsikt över jordbruksjordens hävd icke får lägga hinder i vägen för^ nöd­ vändig rationalisering på jordbrukets område. Det är nämligen också an­ gelägel att uppsiktslagen så avfattas och i framtiden så tillämpas, att det blir möjligt att åstadkomma rationalisering av jordbruket exempelvis genom att nedlägga jordbruksfastigheter eller delar av fastigheter med avlägset läge i förhållande till annan bebyggelse eller där åkerjorden är av dålig beskaffen­ het. Vidare bör uppsiktslagen icke lägga hinder i vägen för en nödvändig sammanslagning av brukningsdelar. Vad nu anförts är visserligen i hög grad

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

51

en tillämpningsfraga, men det förtjänar redan i detta sammanhang framhål­ las att sammanslagning av jordbruksfastigheter kan vara lämplig och ända­ målsenlig även om icke enbart s. k. ofullständiga jordbruk ingå däri utan densamma måhända berör i och för sig bärkraftiga jordbruk. Den mera all­ männa avfattningen av ifrågavarande bestämmelser i förslaget till uppsikts­ lag är därför en avgjord förbättring jämfört med motsvarande bestämmel­ ser i nu gällande lag efter ändring genom lagen den 8 mars 1946, varigenom i stort sett förhindrats sammanslagning av andra fastigheter än sådana som kunnat betecknas som ofullständiga.

Riksförbundet landsbygdens folk har framhållit, att det vore av vikt att uppsiktslagstiftningen icke gjordes mer omfattande än som vore oundgäng­ ligen nödvändigt och att den ej heller finge hindra rationaliseringsåtgärder genom förbud att slopa jordbruk, som icke vore eller kunde bliva lönsamma.

Förbundet har emellertid sagt sig ur dessa synpunkter ej ha något att erinra mot det av utredningen föreslagna allmänna vanliävdsbegreppet.

Mot utredningens uppfattning, att uppsikten borde omfatta ej blott jorden utan även byggnaderna, har i allmänhet någon invändning ej framställts.

Förvaltningsutskottet hos hushållningssällskapet i Kalmar läns norra område — vilket på sätt förut anförts ansett att uppsiktslagstiftningen borde om­ fatta endast de brukningsdelar, som berördes av den sociala arrendelag­ stiftningen — har dock uttalat att, därest en allmän uppsiktslagstiftning än­ dock ansåges böra bibehållas, denna lagstiftning i vart fall icke borde äga tillämpning å byggnader, då såväl byggnadskostnadernas höjd som den allt­ mer ökade bristen på arbetskraft utgjorde hinder därför. Även Sveriges lantbruksförbund har uttalat en viss tveksamhet i detta hänseende, i det förbun­ det anfört.

I sitt yttrande över förslaget till 1942 års uppsiktslag avstyrkte förbundet byggnadernas intagande under vanhävdslagstiftningen. Ehuru det nära sam­ bandet mellan jorden och byggnaderna får ökad betydelse vid en permanent lagstiftning, utgöra dock de höga byggnadskostnaderna fortfarande ett allvar­ ligt hinder för upprätthållandet och förbättrandet av jordbrukets byggnads­ bestånd. Därtill kommer, att de vanhävdade jordbruken i flertalet fall torde vara de som av olika skäl, icke minst de som hänföra sig till innehavarens person, helst böra komma i fråga vid utökning av kringliggande bruknings­ delars arealer i samband med rationaliseringsprocessen inom jordbruket. Ett kostsamt byggnadsbestånd torde vanligtvis komma att försvåra och fördyra rationaliseringsprocessen. Skulle emellertid byggnaderna hänföras under lag­ stiftningen, synes det förbundet önskvärt, att den allmänna vanhävdsbestäm- m el sen formuleras så att uppsikt skall hållas däröver, alt brukningsdelen ej vanhävdas sa att dess vidmakthållande äventyras, vare sig därigenom att jordbruket vanskötes eller att oundgängligen nödvändiga byggnader bortfö­ ras eller lämnas utan underhåll.

Mol utredningens förslag till eu uppmjukning av det nuvarande vanliävds- hegreppet i fråga om själva jorden har jordbrukskommissionen i Stockholms stad och län anfört.

Skillnaden mellan det av utredningen föreslagna vanhävdsgreppet och det som för närvarande är i kraft torde ofla i praktiken bliva ganska obetydlig, och de båda stadierna kunna gå omärkligt över i varandra. Med tanke härpå och då elt rättelseförfarande visserligen bör avse all avhjälpa grov miss­

skötsel men å andra sidan helst bör inledas så tidigt, att de mest svårartade följderna av vanhävden kunna undvikas, förefaller det nuvarande vanhävds- begreppet väl användbart även i en ny uppsiktslag. Enligt kommissionens åsikt talar vad nu anförts liksom erfarenheterna från tillämpningen av 1942 års lag för att gällande allmänna vanhävdsbegrepp beträffande jorden bibe­ hålies.

Samma uppfattning har uttalats av jordbrukskommissionerna i Malmöhus och Örebro lön samt av landstingets och hushållningssällskapets förvaltnings­ utskott i Norrbottens län. Landstingets förvaltningsutskott i Norrbottens län har emellertid samtidigt framhållit, att vid tillämpningen av uppsiktslag- stiftningen hänsyn måste tagas till de för varje särskild brukare föreliggande förhållanden, därvid utskottet bland annat anfört.

Utom medellöshet kan sjukdom och brist på arbetskraft hindra även en driftig jordbrukare att uppehålla en önskvärd jordbruksproduktion. Särskilt de stora svårigheter, som i allt mer ökad omfattning möta att anskaffa för jordbruket erforderlig arbetskraft, icke minst under arbetstopparna, mana enligt förvaltningsutskottet till en sådan försiktighet vid utformande av lag­ förslag mot vanhävd, som skett i de sakkunnigas betänkande.

Dessutom bör enligt förvaltningsutskottets mening beaktas, att en brukare kan föranledas att bedriva sitt jordbruk mera extensivt, därför att han äg­ nar sig åt fyllnadsarbeten utom jordbruket, varvid icke minst arbetsupp­ gifter inom skogsbruket äro och kunna komma att vara av synnerlig betydel­

se såväl för näringslivet i sin helhet som för brukarens försörjning.

Visserligen innebär vanhävd ett ineffektivt utnyttjande av brukningsdelens resurser, men om brukaren även önskar och kan utnyttja sin arbetstid utan­ för jordbruket, kan detta i många fall vara en ur samhällets och brukarens egen synpunkt önskvärd utveckling.

Enligt förvaltningsutskottets mening bör en jordbrukskomnnssion kunna beakta svårigheter, som kunna uppstå vid lagens tillämpning i de olika fal­ len, även om lagen generellt utformas i syfte att motverka vanhävd.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har anfört sig vilja ifrågasätta, huruvida man ej beträffande Norrbotten och även andra norrlandslän borde bibehålla det i 1942 års lag intagna vanhävdsbegreppet, eftersom dessa län utgjorde underskottsområden i fråga om jordbruksproduktionen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har med hänsyn till försörjningsläget an­ sett det lämpligast, att vanhävdsbegreppet tills vidare skulle bibehållas så­ dant det utformats i 1942 års lag.

I åtskilliga yttranden, där någon erinran icke framställts mot att uppsik­ ten principiellt skulle avse även byggnader, bar berörts frågan om de an­ språk, som borde ställas beträffande underhållet av byggnadsbeståndet. Läns­ styrelsen i Jönköpings län har härom framhållit, att den förutsatte att, sa länge frågan om jordbrukets byggnadskostnader befunne sig i sitt nuva­ rande ohållbara läge, skulle skälig hänsyn härtill tagas vid lagens praktiska tillämpning, och att med andra ord eu viss försämring av byggnadsbeståndet mången gång måste tolereras. Liknande synpunkter lia framförts i andra yttranden. Sålunda har länsstyrelsen i Jämtlands län anfört följande.

Med hänsyn till rådande höga arbetskostnader inom byggnadsbranschen, varigenom även mindre byggnads- och underhållsarbeten ofta blivit opro­ portionerligt dyra, framstår det som angeläget, att jordbrukarna icke tvingas

Kungl. Maj.ts proposition nr 78.

Kungl. Maj.ts proposition nr 78.

55

Jordbrukskommissionen i Jönköpings lön har uttalat, att den av utred­ ningen föreslagna utformningen av bestämmelserna lämnade så fritt spel­ rum åt olika bedömningar och tolkningar, att den med lagen avsedda effek­ ten att hindra en befarad allt för långt driven bortrationalisering av jord­ bruk syntes bliva helt illusorisk. Samma uppfattning har framförts av hus­ hållningssällskapets förvaltningsutskott i sagda län.

I fråga om de allmänna riktlinjerna beträffande för­ farandet vid utövandet av uppsikten har i det övervägande antalet yttranden någon erinran ej framställts mot kommitténs förslag. Att syneförfarandet skulle inskränkas till de fall, där den för vanhävden ansva­ rige begärde syn, och att i stället besiktning regelmässigt skulle företagas av uppsiktsorganet har sålunda i de yttranden, där denna fråga berörts, i regel hälsats med tillfredsställelse såsom innebärande en önskvärd förenkling. Jord­ brukskommissionen i Skaraborgs län har dock uttalat sig för ett bibehållande av syneförfarandet i nuvarande omfattning och har därvid till motivering av sin ståndpunkt anfört följande.

Jordbrukskommissionen vill icke bestrida, att den föreslagna ändringen av sättet för vanhävdsärendenas handläggning skulle medföra vissa fördelar så­ som snabbare behandling och enhetligare samt även mera sakkunnig bedöm­ ning av bristerna, men finner sig likväl icke kunna biträda sakkunnigförsla­ get i denna del. Kommissionen anser sig ha funnit, att syn enligt 5 § nu gäl­ lande vanhävdslag utgör ett psykologiskt påtryckningsmedel på den för van­ hävden ansvarige av betydande värde och finner det osannolikt, att en av kommissionen företagen besiktning någonsin kommer att i sådant hänseende få samma värde. Den omständigheten, att vederbörande länsstyrelse genom förordnande av synemän tager befattning med ärendet, ter sig utan tvivel för den ansvarige betydligt allvarligare än ett besök av en kommission, om vars tillvaro han i allmänhet tidigare varit okunnig. Det är förklarligt, om han ställer sig misstänksam mot denna kommission och i det längsta ifrågasätter dess kompetens och befogenhet. Däremot betraktas vanligen en syn av i or­ ten betrodda män med respekt och förtroende. Därför är det också i allmän­ het lättare för synemännen än för kommissionen själv att åstadkomma upp­ görelse med vederbörande om åtgärder till vanhävdens avhjälpande och för­ må honom att underskriva förbindelse om vidtagande av sådana åtgärder. Då icke heller det allmännas kostnader för åtgärder mot vanhävd skulle minskas genom den av de sakkunniga föreslagna förändringen, finner kom­ missionen övervägande skäl tala för bibehållande av syn genom av länssty­ relsen utsedda gode män.

Samma synpunkter ha anförts av hushållningssällskapets förvaltningsut­ skott i Skaraborgs län. Även länsstyrelsen i Västernorrlands län har ansett, att länsstyrelse borde ha rätt att förordna om syn utan yrkande av part.

Mot utredningens förslag, all möjlighet skulle beredas jordägare att hos uppsiktsorganet erhålla förhandsbesked rörande tillåtligheten av att i visst fall nedlägga jordbruket eller bortföra byggnader eller lämna dem utan underhåll, har någon erinran ej framställts.

Även utredningens ståndpunkt i fråga om organen för uppsik­ ten har så gott som undantagslöst lämnats utan erinran. Med anledning

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

av vad utredningen anfört därom att — därest för genomförandet av den vän­ tade rationaliseringen av jordbruket i enlighet med det förslag jordbruks* kommittén framlagt särskilda lantbruksnämnder komme att tillsättas med uppdrag att handhava rationaliseringsåtgärderna och därmed sammanhäng­ ande arbetsuppgifter — det kunde böra övervägas, om ej den verksamhet med uppsikten över efterlevnaden av vanhävdslagstiltningen, som nu åvilade jordbrukskommissionerna, lämpligen borde överflyttas å lantbruksnämnder­ na, har i åtskilliga yttranden framhållits angelägenheten av att lantbruks­ nämnderna även skola handhava ifrågavarande verksamhet. Dylika uttalan­ den ha bland annat gjorts av länsstyrelserna i Örebro och Kopparbergs län, jordbrukskommissionerna i Uppsala och Malmöhus län, egnahemsnämnden i Malmöhus län, hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Uppsala, Hal­ lands och Kopparbergs län ävensom Älvsborgs läns södra område samt lands­ tingets förvaltningsutskott i Kronobergs län.

Jordbrukskommissionen i Stockholms stad och län ävensom hushållnings­ sällskapets förvaltningsutskott i Norrbottens län ha däremot ansett, att jord­ brukskommissionerna borde handlägga vanhävdsärenden, även om särskilda lantbruksnämnder inrättades. Sagda jordbrukskommission har till motivering av sin ståndpunkt anfört följande.

Kommissionen inser väl att starka motiv finnas för att den verksamhet med uppsikten över efterlevnaden av vanhävdslagstiftningen, som nu åvilar jord­ brukskommissionerna, lämpligen bör överflyttas på lantbruksnämnderna, då det torde vara nödvändigt att i viss utsträckning vid behandling av van- hävdsspörsmål se dessa i intimt samband med rationaliseringsbehoven. Det bör emellertid icke förbises att rationaliseringsarbetet sannolikt måste komma att skrida framåt ganska långsamt ävensom att vanhävdsärendena i väsent­ lig mån äro av förhandlingsmässig eller fiskalisk natur. Lantbruksnämnderna torde få ett synnerligen omfattande och krävande arbetsprogram inom ramen för den egentliga rationaliseringsuppgiften. Allt detta synes tala för att upp- siktsverksamheten även framdeles med fördel bör kunna anförtros åt ett spe­ cialorgan, förutsatt att detta står i fortlöpande kontakt med lantbruksnämn­ den, exempelvis genom att en av nämndens tjänstemän i någon form delta­ ger i sagda specialorgans arbete. Det kan här vara av intresse att nämna, att kommissionen för närvarande i åtskilliga angelägenheter har ett fruktbringan­ de samarbete såväl med egnahemsnämnden som hushållningssällskapet i länet.

Utredningens uppfattning, att förelägganden rörande avhjäl­ pande av van hävd borde meddelas av länsstyrelse, har i allmänhet godtagits. Hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Kalmar läns norra område och Malmöhus län ävensom Riksförbundet landsbygdens folk ha dock uttalat, att dylika förelägganden borde meddelas av domstol. Sistnämn­ da förbund har beträffande skälen för denna sin uppfattning anfört följande.

Med hänsyn till de särskilda förhållanden, som föranledde 1942 års lag­ stiftning, hade förbundet i sitt yttrande över förslag till nämnda lagstiftning intet att erinra mot att länsstyrelse erhöll den ifrågavarande befogenheten. Förevarande lagförslag är däremot avsett för normala förhållanden. Under sådana omständigheter kan förbundet icke finna det tillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt att åtgärderna mot vanhävd undandragas de allmän­ na domstolarnas kompetens och helt läggas i administrativa myndigheters

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

Vad angår den föreslagna lagen om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruks­ egendom kvarstå i stort sett de anmärkningar, som förbundet framförde i sitt yttrande över den provisoriska lagstiftningen om tvångsinlösen. Förbundet vill särskilt understryka, att under det en viss definition av vanhävd skett i uppsiktslagen någon anvisning om vad som menas med grov vanhävd icke lämnas i lagen om tvångsinlösen. Förbundet befarar, att någon reell skillnad mellan vanhävdens svårighetsgrad vid användandet av uppsiktslagen och tvångsinlösningslagen icke kommer att behöva påvisas. Därtill saknas fort­ farande den naturliga förutsättningen för påkallande av tvångsinlösen, att förfarande enligt uppsiktslagen skall ha visat sig icke ha medfört resultat. Om gradskillnad förutsättes föreligga mellan vanhävd och grov vanhävd, måste väl så gott som undantagslöst en viss tid förflyta, under vilken van­ hävden övergår i grov vanhävd. Under denna tid bör ett förfarande enligt uppsiktslagen försökas. Vid införandet av den provisoriska tvångsinlösnings­

lagen syntes ett snabbt ingripande i det då aktuella fallet ha varit be­ tingat icke enbart ur synpunkten att åstadkomma en bättre skötsel av egen­ domen. Som lagstiftningens utformning nu är föreslagen, kan emellertid ett avyttrande av egendomen icke leda till att myndigheternas åtgärder för häv­ dens förbättrande kunna kringgås. Möjligheten att åstadkomma ett snabbt beslut om tvångsinlösning är därför icke nödvändig ur hävdesynpunkt. I detta sammanhang bör även övervägas stadgandet i 8 § uppsiktslagen, som bestämmer, att den vanliga gången för ett vanhävdsärende enligt uppsikts­ lagen icke skall tillgripas där den för vanhävden ansvarige finnes vara på grund av medellöshet eller annan giltig orsak ur stånd att avhjälpa van­ hävden. I dessa fall synes tvångsinlösen förr eller senare kunna företagas. Det måste antagas lämpligare, att just beträffande dessa ägare av jordbruks­ fastigheter ett förfarande enligt uppsiktslagen föregår beslut om tvångsin­ lösen, då härigenom eventuell hjälp till jordbrukets upprätthållande av när­ boende eller på annat sätt närstående lättare skulle kunna utverkas.

Enligt förslaget skall tvångsinlösen kunna förekomma oavsett hur det för­ håller sig med äganderättsförhållandena beträffande den vanhävdade fastig­ heten. Det måste dock anses som skäligt att icke använda tvångsinlösenför- farandet i de fall, där ägaren har arvsberättigad släkting, som kan förväntas komma att tillträda fastigheten och avhjälpa vanhävden. Enligt förbundets mening bör i lagtexten ges uttryck för en dylik princip.

Utredningens åsikt synes vara, att beslutet om tvångsinlösen skall kunna

Hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Blekinge lön samt i Älvs­ borgs läns södra och norra områden ha uttalat stor tveksamhet beträffande

förslaget. De båda förstnämnda utskotten ha dock tillagt, att de ej ville mot­ sätta sig ett genomförande av detta.

Lantbruksstyrelsen har anfört följande.

Styrelsen vill erinra om att styrelsen i sitt yttrande över förslaget till pro­ visorisk lag i ämnet uttalade sina betänkligheter mot genomförande av en tvångslagstiftning av förevarande art. Med hänsyn till de speciella omstän­ digheter, som hade föranlett förslaget, ville styrelsen emellertid icke mot­ sätta sig ett genomförande av detsamma. Styrelsen sade sig dock förutsätta,

Kungl. Maj.ts proposition nr 78.

egendomar samt föreligga ringa utsikt att få kostnaderna täckta vid försälj­ ning eller utarrendering och att vidare köpeskillingen i allmänhet torde bliva högre vid statsinlösen än vid försäljning å auktion till oförtjänt nytta för den ägare som förorsakat vanhävden. Vidare har länsstyrelsen i Skaraborgs län anmärkt att förvärv å sådan auktion, som här avsåges, borde vara under­ kastat tillståndstvång enligt lagen den 21 december 1945 om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

Jordbrukskommissionen i Kalmar läns norra hushållningsällskaps område har ansett att det alternativt med förordnande om tvångsinlösen borde fin­ nas möjlighet ad förordna om tvångsförvaltning av fastigheten, därvid kom­ missionen anfört.

Kommissionen vill med hänsyn särskilt därtill, att lagen i motsats till mot­ svarande nu gällande lag avses skola bliva permanent, ifrågasätta, huruvida icke i lagen borde öppnas möjligheter att åstadkomma det önskade resultatet genom att endast sätta egendomen under tvångsförvaltning. Kommissionen har tänkt sig såsom ett exempel på fall, då sådana mjukare bestämmelser kunna bliva av värde, att en egendom av beskaffenhet, som avses i lagför­ slaget, äges av en person, som av envishet vägrar att hålla egendomen i stånd, men som har arvsberättigade anhöriga, vilka visserligen icke i ägarens livs­ tid ha någon möjlighet att påverka förhållandena, men vilka, sedan de själva kommit i besittning av egendomen, kunna förväntas väl hävda den­ samma. Egendomen utgöres dessutom av en gammal släktgård, och arving­ arna önska, att den får vara kvar i släktens ägo. Det synes kommissionen i hög grad önskvärt, att arvingarnas möjligheter att komma i besittning av egendomen icke avskäres genom att staten tvångsinlöser densamma, och kom­ missionen vill förorda, att i ett sådant eller liknande fall egendomen i stället sättes under tvångsförvaltning, tills ändrade förhållanden inträtt. Kommis­ sionen anser det därför önskvärt, att utredning verkställes om, dels huru­ vida och i vad mån behov föreligger av komplettering av lagförslaget i nu nämnt avseende, dels ock, därest sådant behov kan anses föreligga, huru reglerna om tvångsförvaltning böra utformas.

Jordbrukskommissionen i Skaraborgs län har avstyrkt det föreliggande förslaget och i stället förordat, att länsstyrelserna i den allmänna uppsikts­ lagen skulle givas befogenhet att såsom en yttersta åtgärd förordna om tvångsförvaltning av den vanhävdade fastigheten under viss tid. Till moti­ vering av sin ståndpunkt har kommissionen anfört följande.

Jordbrukskommissionen finner visserligen, att utredningen genom sitt för­ slag, att Konungen endast med riksdagens samtycke skall kunna förordna att egendomen eller del därav mot lösen avstås till kronan, visat sig vilja skapa en god garanti för att tvångsinlösen icke skall förekomma annat än i trängande fall, men hyser den övertygelsen, att de fall, då sådan tvångs­ inlösen är oundgängligen nödvändig, äro så få, att de icke motivera en särskild lag. Kommissionen är av den uppfattningen, att tvångsinlösen till det all­ männa av enskild egendom bör ske allenast under förutsättning att egendo­ men oundgängligen behöves för en användning, som gagnar en allmänhet eller bidrager att fylla ett viktigt behov för en bygd eller ett samhälle. Sär­ skilt allvarligt finner kommissionen det vara, att en för vanhävd ansvarig, vars egendom på grund av hans tredska tvångsinlöses till kronan, kan äga arvingar, vilka önska övertaga egendomen och äga både vilja och förmåga att

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

Departementschefen.

En viss uppsikt från det allmännas sida över det sätt, på vilket jordbruks- jorden brukas och för jordbruket avsedda byggnader underhållas, har allt­ sedan början av detta sekel ansetts erforderlig. Under tiden före det senaste världskriget var uppsikten begränsad till sådana brukningsdelar, som be­ rördes av den sociala arrendelagstiftningen, och hade karaktären av ett kom­ plement till denna. Syftet med lagstiftningen var då icke främst att före­ bygga vanhävd i och för sig utan att förhindra att ägare av sådana jord­ bruk, som voro underkastade sagda lagstiftning, skulle undandraga sig be­ stämmelserna i denna genom nedläggande av jordbruk, varigenom en av det allmänna då såsom skadlig ansedd minskning av antalet dylika bruknings­ delar ägde rum. Under avspärrningstiden i samband med det senaste kriget kommo däremot helt naturligt försörjningssynpunktema att träda i förgrun­ den och dessa ansågos motivera en utvidgning av uppsiktslagstiftningen till praktiskt taget all odlad jord. Under denna tid har sålunda lagstiftningen främst syftat till att skapa garantier för att jordbrukets produktionsresurser skulle utnyttjas i största möjliga utsträckning.

Att en uppsiktslag måste finnas även efter det giltighetstiden för 1942 års provisoriska vanhävdslag utgått, synes mig uppenbart. De omständigheter, som föranlett att en uppsikt från det allmännas sida tidigare ansetts såsom ett nödvändigt komplement till den sociala arrendelagstiftningen, föreligga alltjämt, och det torde vara befogat att påstå, att behovet därav ur dessa synpunkter nu är minst lika stort som tidigare. De år 1943 vidtagna änd­ ringarna i sistnämnda lagstiftning ha nämligen, såsom jag framhöll i propo­ sitionen nr 7 till 1946 års riksdag med förslag till ändring i 1942 års lag, vi­ sat sig framkalla en tendens till sammanslagning av utarrenderade bruknings­ delar, vilken gått betydligt över vad som kan anses ha varit påkallat av ratio- naliseringsskäl och medfört risk för bland annat ur sociala synpunkter och rationaliseringssynpunkter olämpliga sammanslagningar av dylika bruk­ ningsdelar.

Även beträffande andra jordbruk än dem som bei*öras av den sociala ar­ rendelagstiftningen torde en uppsiktslag vara behövlig. Utredningen synes giva vid handen att även i fråga om större jordbruk fall av vanhävd före­ komma av den art att de icke kunna anses böra tolereras av det allmänna. Det är vidare att märka, att blotta förefintligheten av en vanhävdslagstift- ning i många fall torde ha den verkan, att vanhävd icke uppkommer. Under vissa förhållanden torde även en lagstiftning av ifrågavarande slag leda till alt jordbruk, som äro i olämpliga händer, överföras till bättre skickade ägare.

Jag ansluter mig till utredningens uppfattning att i fråga om lagens till- lämplighetsområde någon skillnad ej bör göras mellan olika kategorier av jordägare. Undantag torde dock, i likhet med vad som för närvarande gäller, böra göras för kronan tillhöriga fastigheter. Att vid eventuell vanhävd å dylika fastigheter tillämpa ett förfarande av den art, som bör föreskrivas i

Kungl. Maj.ts proposition nr 78.

63

en uppsiktslag — bland annat med särskilda förelägganden — synes icke lämpligt eller erforderligt. Därmed avser jag självfallet ej, att i fråga om jordbrukets vidmakthållande lägre anspråk böra ställas på kronan än på andra jordägare. Jag har för avsikt att i annat sammanhang underställa Kungl. Maj:t frågan om vilka åtgärder som böra vidtagas för att få till stånd en fullt effektiv uppsikt över skötseln av kronans jordbruksfastigheter.

Vid utformningen av en vanhävdslagstiftning, vilken är avsedd att tilläm­ pas under mera normala förhållanden, bör man självfallet ej giva försörj- ningssynpunkten den betydelse, som densamma hade vid gestaltningen av den under krigsåren tillkomna provisoriska vanhävdslagstiftningen. Medan det under avspärrningen framstått som ett samhällsintresse, att jordens produk­ tionsförmåga skulle tillvaratagas i största möjliga utsträckning, måste detta intresse i viss mån träda i bakgrunden i samma mån som dels möjligheter till import åter öppnas, dels produktionen i dess helhet stiger så att en till­ fredsställande behovstäckning kan uppnås även utan ett totalt utnyttjande av produktionsförmågan.

Vid utformningen av den blivande uppsiktslagstiftningen måste vidare hän­ syn tagas till en faktor, vilken hittills spelat en relativt underordnad roll men som i fortsättningen torde böra tillmätas väsentligt större vikt, nämligen den betydelse uppsiktslagstiftningen har för den planerade rationaliseringsverk- samheten på jordbrukets område. På sätt jag närmare utvecklat i det förslag till riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, vilket Kungl. Maj:t tidi­ gare denna dag beslutat remittera till lagrådet för yttrande rörande vissa däri ingående lagstiftningsförslag, bör det allmänna söka främja en rationa­ lisering av det svenska jordbruket, vilken bland annat bör gå ut på att genom sammanläggnings- och arronderingsåtgärder avhjälpa de brister i bruknings­ delarnas bärkraft, som nu ofta föreligga. Denna rationaliseringsverksamhet bör bland annat syfta till att genom olika åtgärder för ökning av jordbrukets produktionsförmåga och nedbringande av dess driftskostnader möjliggöra en förbättring av inkomstnivån för jordbrukets befolkning ävensom minska jordbrukets behov av stöd från det allmännas sida. Ett led i en dylik rationa­ liseringsverksamhet måste bliva en anpassning av produktionen till de rå­ dande ekonomiska betingelserna för jordbruket. Härvid kan man ej utgå från att åkerjorden under alla förhållanden bör bevaras i hela sin nuvarande omfattning. Bland den mark, som uppodlats under gångna tider och som allt­ jämt hålles i hävd, finns det otvivelaktigt ägor där det under de ekonomiska betingelser, som jordbruket i fortsättningen kan räkna med, ej torde gå att uppehålla eu lönande jordbruksdrift utan vilka böra användas för annat ändamål, i regel då för skogsbruk. Hänsyn måste ock tagas till att man be­ träffande avsides liggande brukningsdelar ej alltid torde kunna räkna med att del, även om ur jordbruksekonomi.sk synpunkt förutsättningar finnas för uppehållande av jordbruksdriften, skall bliva möjligt alt finna brukare, vilka vilja bosätta sig å dylika isolerade ställen. Även där det ej är fråga om ned­ läggande av jordbruk måste vidare beaktas, att den nuvarande fastighets­

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

indelningen i samband med rationaliseringsarbetet bör undergå åtskilliga för­ ändringar. På sätt närmare utvecklats i nyssnämnda lagrådsremiss böra statsmakterna bland annat aktivt verka för att sådana brukningsdelar, som ej erbjuda tillfredsställande försörjningsmöjligheter, genom förstärknings- åtgärder av olika slag skola erhålla full bärkraft eller ock uppgå i andra brukningsdelar.

De i lagrådsremissen behandlade riktlinjerna för rationaliseringsverksam- heten innebära emellertid självfallet ej ett eftersträvande av att jordbruks­ produktionen i dess helhet skall koncentreras till de trakter, som ha de bästa naturliga produktionsförutsättningarna. Enligt det system för avvägningen av det allmänna jordbruksstödet, som där föreslagits, skola de skiftande för­ hållandena i olika delar av landet beaktas och stödet avvägas så, att även jordbruksbefolkningen i de ur jordbruksekonomisk synpunkt mindre gynn­ samt lottade delarna av landet kan uppnå en skälig inkomstnivå. Vad sär­ skilt angår skogsbygderna har det framhållits, att man i dessa i allmänhet icke torde kunna räkna med att jordbruket ensamt skall kunna beredas full lönsamhet, men att hänsyn även bör tagas till de inkomstmöjligheter som skogen erbjuder och att det, för att jordbruket i dessa delar skall kunna uppehållas i önskvärd utsträckning, bör eftersträvas att brukningsdelarna skola bliva sådana, att genom kombination av jordbruk och skog bildas bär­ kraftiga enheter, vilkas brukare ha möjlighet att uppnå en tillfredsställande inkomstnivå.

Liksom den av statsmakterna stödda rationaliseringsverksamheten ej syf­ tar till en ensidig förläggning av jordbruksproduktionen till vissa delar av landet böra statsmakterna enligt de i lagrådsremissen angivna riktlinjerna ej heller verka för en sammanslagning av brukningsdelar, som går till det yttersta av vad som ur rent jordbruksekonomisk synpunkt kan anses för­ månligt. Enligt dessa riktlinjer bör det allmänna nämligen i främsta rum­ met endast medverka till en förstärkning av sådana brukningsdelar, där bru­ karna eljest ej kunna beräknas ha möjlighet att uppnå en skälig inkomst­ nivå, och denna medverkan bör i regel ej gå utöver vad som kan anses er­ forderligt för detta ändamål. Härjämte bör dock det allmänna enligt sagda riktlinjer stödja en yttre rationalisering även av andra ofullständiga bruk­ ningsdelar än nyss berörts, då deras ägare framställa begäran därom, även­ som en yttre rationalisering av fullständiga brukningsdelar i sådana fall, där detta skulle underlätta genomförandet av förstärkningsåtgärder beträf­ fande sådana brukningsdelar som nyss nämnts.

Uppsiktslagstiftningen får naturligen ej givas en sådan utformning, att densamma reser hinder för de allmänna rationaliseringssträvandena, exem­ pelvis genom att försvåra en ur rationaliseringssynpunkt önskvärd samman­ slagning av två brukningsdelar. Sambandet mellan sagda lagstiftning och rationaliseringsarbetet är emellertid ej endast av denna negativa art. En upp- siktslagstiftning har, såsom utredningen framhållit, även en positiv funktion i sistnämnda arbete, i det att den bör syfta till att hindra, att genom en­ skilda jordägares åtgöranden sådana förändringar vidtagas i jordbrukets

Kungi. Maj:ts proposition nr 78.

från densamma, kan nämligen ur det allmännas synpunkt knappast anses utgöra tillräcklig anledning till ingripande, blott ett återställande av jorden i full produktionsförmåga kan genomföras på kort tid och utan större kost­ nader. Skulle förhållandena däremot utveckla sig så att risk uppstår för verklig förstöring av det värde den odlade jorden representerar, synes ett ingripande från det allmännas sida befogat. Det allmänna bör dock ej fordra att jordbruk uppehälles å ägor, där de ekonomiska förutsättningarna härför saknas eller där förhållandena eljest äro sådana, att det visar sig omöjligt att finna brukare. Jag vill i delta hänseende särskilt peka på att det ej bör komma i fråga att medelst uppsiktslags ti ftningen söka att obero­ ende av de ekonomiska konsekvenserna framtvinga ett uppehållande av jordbruket å brukningsdelar, till vilka på grund av deras läge eller andra av ägaren oberoende faktorer brukare ej kunna erhållas på rimliga villkor eller vilkas nedläggande skulle sakna betydelse för näringslivet i orten. Samti­ digt vill jag emellertid understryka det i några yttranden gjorda påpekan­ det, att man i skogsbygderna vid bedömningen av jordbrukets lönsamhet ej får enbart fästa sig vid rent jordbruksekonomiska synpunkter utan även måste taga hänsyn till det stöd skogen utgör.

I fråga om byggnadsbeståndet torde uppsikten, med hänsyn till den stora belastning byggnadskostnaderna utgöra för jordbruket, icke böra gå utöver vad som kan anses nödvändigt för att bevara det för driften erforderliga bygg­ nadsbeståndet i användbart skick. Jag kan därför ansluta mig till utredning­ ens uppfattning, att vanhävdsbegreppet i fråga om byggnader, sådant det be­ stämts i 1942 års lag, sakligt sett bör bibehållas i den nya lagen. Att, så­ som riksantikvarieämbetet föreslagit, utvidga det här avsedda skyddet för byggnader till att omfatta även sådana byggnader å jordbruksfastigheter, vilka visserligen ej äro nödvändiga för jordbruket men äro av intresse ur kulturhistorisk synpunkt, finner jag med hänsyn till syftet med ifrågavarande lagstiftning ej kunna komma i fråga.

Vilka byggnader som böra anses erforderliga för jordbruket är tydligen beroende av den inriktning driften har, och behovet kan sålunda förändras genom en omläggning av driften. Det kan emellertid ej gärna ifrågasättas, att en jordbrukare alltid som skäl för befrielse från underhållsskyldighet be­ träffande viss byggnad skulle äga åberopa, att byggnaden blivit obehövlig genom förändring i driften av jordbruket. En prövning från uppsiktsorga- nens sida av omläggningens lämplighet synes ofrånkomlig. Det avgörande bör vara, huruvida omläggningen objektivt sett framstår såsom välmotiverad eller, såsom utredningen uttryckt saken, är till varaktig fördel för jordbru­ ket. I detta krav behöver ej ligga, att omläggningen skall leda till en högre bruttoavkastning av jordbruket. Förändringen i driften kan även vara till fördel för jordbruket, om den möjliggör ett nedbringande av arbetsåtgången eller produktionskostnaderna i övrigt och därigenom skapar ökade förut­ sättningar för uppehållande av jordbruket. Vid en dylik bedömning bör man ej enbart fästa sig vid vad som på grund av speciella omständigheter kan vara förmånligt för den ifrågavarande brukaren utan bör även beakta de

Knngl. Maj:ts proposition nr 78.

Vad utredningen föreslagit angående förfarandet vid utövandet av denna tillsyn förefaller i stort sett väl avvägt. Det synes sålunda bland annat inne­ bära en önskvärd förenkling, att särskild syn i vanhävdsfrågor avses skola förekomma i mindre utsträckning än tidigare. Då det av psykologiska skäl icke torde böra ifrågasättas att helt slopa syneförfarandet, torde det dock vara lämpligt att, såsom utredningen föreslagit, syn skall kunna förekomma då fråga är om att meddela föreläggande om avhjälpande av vanhävd och den för vanhävden ansvarige så begär. Vad angår frågan, vilket organ som bör meddela dylikt föreläggande, delar jag utredningens uppfattning, att en återgång till den före 1942 års lag gällande ordningen, enligt vilken denna uppgift ankom på domstol, icke bör ske. Att låta lantbruksnämnden själv meddela föreläggande skulle knappast medföra någon tidsvinst och lämp­ ligheten därav synes även ur andra synpunkter kunna ifrågasättas. Denna befogenhet torde därför, i enlighet med vad utredningen närmast förordat, liksom för närvarande böra anförtros länsstyrelserna.

På sätt jag angivit i den förut omförmälda lagrådsremissen avses lant­ bruksnämnderna skola börja sin verksamhet först den 1 juli 1948. Efter­ som utformningen av den nya uppsiktslagen på väsentliga punkter anknyter till den planerade rationaliseringen av jordbruket, möter det uppenbarligen betänkligheter att låta denna lag gälla, innan sagda rationaliseringsarbete påbörjats och de för detsamma tillskapade organen trätt i funktion. Även den nya uppsiktslagen bör därför träda i kraft först sistnämnda dag. 1942 års provisoriska vanhävdslag torde i så fall lämpligen böra givas förlängd giltighet för tiden till och med den 30 juni 1948. För ett dylikt uppskov med ikraftträdandet av den permanenta uppsiktslagen och en förlängning av 1942 års lag talar för övrigt även den omständigheten, att försörjningsläget ännu ej förbättrats i sådan grad att de skäl, som föranledde utfärdandet av sistnämnda lag, kunna sägas ha helt förlorat sin giltighet.

Erfarenheten har visat, att de möjligheter till ingripanden, som en all­ mänt utformad uppsiktslag erbjuder, ej alltid äro tillräckliga för att få till stånd rättelse i grova vanhävdsfall. I likhet med utredningen anser jag där­ för, att det bör finnas möjlighet att i 'undantagsfall vidtaga längre gående åtgärder. Med hänsyn till dylika fall har utredningen förordat, att även nu gällande provisoriska lag om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom skall göras permanent, dock med den ändringen, att Kungl. Maj:t ej skulle äga förordna om avstående till kronan av sådan egendom annat än med riks­ dagens samtycke.

I de yttranden, där invändningar gjorts mot en dylik lag, har i allmänhet föreslagits, att man i här avsedda grova vanhävdsfall skulle söka få till stånd rättelse genom andra åtgärder än tvångsinlösen av fastigheten, därvid sär­ skilt nämnts antingen tvångsförvaltning eller försäljning av fastigheten å of­ fentlig eller exekutiv auktion. En tvångsförvaltning är emellertid uppenbar­ ligen ett mycket osmidigt sätt för ernående av rättelse. Bland annat får det allmänna då vidkännas stora kostnader för vanhävdens avhjälpande, vilka

Kungl. Maj.ts proposition nr 78.

ma endast om det visat sig icke vara möjligt att med mindre långt gående åtgärder komma till rätta med missförhållandena. Bland annat böra sålunda möjligheterna att med förelägganden enligt den allmänna uppsiktslagen få till stånd rättelse först ha prövats. Vidare bör ägaren ha lämnats tillfälle att överlåta fastigheten till lämplig person. I det i några yttranden berörda fal­ let, att ägaren av en grovt vanhävdad fastighet, vilken personligen saknar vilja eller förmåga att avhjälpa fastighetens brister, har någon anförvant, som har större förutsättningar i dessa hänseenden och är villig övertaga fas­ tigheten, bör alltså hinder ej resas mot en överlåtelse av fastigheten till en dylik släkting, om detta kan förväntas leda till ett avhjälpande av vanhävden. Uppenbarligen hör förefintligheten av en lag om tvångsinlösen vara ägnad alt öka möjligheterna att på dylikt sätt få till stånd en överföring av en grovt vanhävdad brukningsdel till en lämpligare ägare.

I fråga om den nya lagen om tvångsinlösen föreligger ej det motiv för uppskjutande av ikraftträdandet, som förut anförts beträffande den allmän­ na uppsiktslagen. Densamma torde därför böra iräda i kraft, då giltighets­ tiden för nuvarande provisoriska lag utgår, d. v. s. den 1 juli 1947.

Därest, på sätt jag förordat, tillsynen över uppsiktslagstiftningens efter­ levnad överföres på lantbruksnämnderna, uppstår frågan, huruvida^ jord- hrukskommissionerna böra bibehållas för handhavandet av övriga på dem nu ankommande arbetsuppgifter, eller om jämväl dessa uppgifter böra över­ föras på andra organ. Vad angår jordbrukskommissionernas åligganden en­ ligt lagen den 18 juni 1925 om bulvanförhållande i fråga om fast egendom, lagen den 18 juni 1926 om sammanläggning av fastigheter å landet samt la­ gen den 21 december 1945 om inskränkning i rätten att förvärva jordbruks­ fastighet synes det mig med hänsyn till beskaffenheten av de ärenden det här är fråga om lämpligast, att även dessa åligganden överflyttas på lant­ bruksnämnderna. Beträffande ärenden angående sammanläggning av fastig­ heter å landet torde för övrigt vid den omarbetning av lagen den 18 juni 1926, som nu pågår inom justitiedepartementet, komma att övervägas, i vad män det kan anses erforderligt att i fortsättningen i denna lag ha någon mot­ svarighet till nu gällande stadganden om jordbrukskommissionernas befatt­ ning med sammanläggningsärenden. Även i övrigt synes det lämpligt att jord­ brukskommissionernas uppgifter skola överföras pa lantbruksnämnderna. Ett viktigt undantag torde dock böra göras, nämligen i fråga om ärenden som ha samband med den sociala arrendelagstiftningen. Att överföra dessa ären­ den till lantbruksnämnderna synes nämligen icke böra ske med hänsyn till att det här huvudsakligen är fråga om skiljemannaverksamhet, för vilken lantbruksnämnderna med hänsyn till den sammansättning desamma böra er­ hålla uppenbarligen icke bliva skickade. Å andra sidan förefaller det icke heller lämpligt att för dessa uppgifter bibehålla jordbrukskommissionerna i deras nuvarande gestaltning, vilken ju i hög grad bestämts av deras hittills­ varande åligganden i fråga om uppsiktslagstiftningen. I samband med den förändring av kommissionernas arbetsfält, som nu föreslås, böra därför enligt

Kungl. Maj.ts proposition nr 78.

Departements­

chefen.

6) lag angående ändring i lagen den 12 april 1946 (nr 147) med särskilda bestämmelser om arrende av viss kommunal jord,

7) lag om ändring i övergångsbestämmelserna till lagen den 12 april 1946 (nr 148) angående ändrad lydelse av 2 kap. 49 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom; samt

8) lag om överflyttande på lantbruksnämnd av egnahemsnämnd och jord- brukskommission åliggande uppgifter.

Jag torde härefter få närmare ingå på vissa bestämmelser i förslagen.

Specialmotivering.

A. Lag om uppsikt å jordbruk.

I första stycket av denna paragraf angivas den föreslagna lagens omfatt­ ning och innebörden av det allmänna vanhävdsbegreppet. Andra stycket in­ nehåller uppgift om vilka organ, som skola utöva den föreskrivna uppsikten.

Beträffande utredningens förslag hänvisas till den tidigare lämnade redo­ görelsen ävensom till betänkandet (s. 90—92).

Rörande yttrandena över ifrågavarande paragraf i utredningens förslag kan, utöver vad förut anförts, nämnas, att jordbrukskommissionen i Stock­ holms stad och lån — under framhållande av att uppsikten enligt utred­ ningen skulle avse icke blott åker och sådan till betesvall utlagd jord som förut varit åker, utan även mark, vilken ej direkt kunde hänföras till odlad jord i strängare bemärkelse men dock blivit föremål för kulturåtgärder för åstadkommande av bete — ifrågasatt om ej de olika slag av marker, vilka vore föremål för uppsikten, kunde på något sätt angivas i själva lagtexten.

På sätt redan tidigare angivits kan jag i princip biträda utredningens för­ slag rörande uppsiktslagens omfattning och innebörden av det allmänna van­ hävdsbegreppet, i förstnämnda avseende dock med den ändringen att areal­ gränsen bör höjas från ett till två hektar. I enlighet med det anförda har paragrafens första stycke avfattats i anslutning till utredningens förslag med nyss nämnda avvikelse. I fråga om innebörden av vanhävdsbegreppet, såvitt angår byggnader, har vidare en omformulering vidtagits i syfte att under­ stryka, att vanhävd ej bör anses föreligga redan om underhållet av byggna­ derna blivit i någon mån eftersatt utan först om underlåtenheten att under­ hålla byggnaderna gått så långt, att byggnadernas användbarhet för jordbru­ ket äventyras. Att i lagtexten införa någon närmare beskrivning å de slag av mark uppsikten skall gälla synes icke erforderligt.

2

§•

I paragrafens första och andra stycken angivas de förutsättningar, under vilka jordbruk må nedläggas eller byggnad å brukningsdel bortföras eller lämnas utan underhåll, utan att detta skall anses som vanhävd. I tredje

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

73

stycket behandlas möjligheten för ägare av jordbruksfastighet att erhålla förhandsbesked av uppsiktsorganet rörande tillåtligheten av sådan åtgärd, som nyss nämnts.

Rörande utredningens förslag hänvisas till den förut lämnade redogörelsen för utredningens allmänna motivering ävensom till betänkandet (s. 92—94).

Utöver vad tidigare återgivits av yttrandena över utredningens förslag i denna del kan nämnas, att jordbrukskommissionen i Stockholms stad och län ifrågasatt, om ej uppsiktsorganen borde erhålla befogenhet att uppställa villkorsbestämmelser vid nedläggande av jordbruk eller vid sammanslagning av brukningsdelar. Härom har kommissionen anfört.

Det måste betecknas som ett ur allmän synpunkt angeläget önskemål att all jord utnyttjas rationellt. Kommissionen vill av denna anledning väcka frågan, huruvida icke nedläggande av jordbruk bör förenas med det villkor att jorden, i händelse den ej är avsedd att tagas i anspråk på annat godtag­ bart sätt, skall omföras till skogsmark och åtgärder av jordägaren vidtagas för erhållande av skogsbörd. Då särskilda skäl föreligga bör emellertid jord­ ägaren kunna befrias från kostnaden för dessa åtgärder. Vidare synes för­ tjäna framhållas att då sammanslagning av fastigheter för brukande såsom en brukningsenhet medför rätt att bortföra eller lämna utan underhåll bygg­ nad, som på grund av sammanslagningen blivit obehövlig, åtgärden bör full­ följas med en sammanläggning i juridiskt hänseende av fastigheterna.

Liknande synpunkter beträffande önskvärdheten av att det vid nedläg­ gande av jordbrak tillses, att åtgärder vidtagas för att trygga en ändamåls­ enlig användning av marken, ha anförts av, bland andra, skogsstyrelsen, egnahemsnämnden och jordbrukskommissionen i Södermanlands län samt egnahemsnämnden i Blekinge län.

Att vid en faktisk sammanslagning av jordbruk krav bör kunna uppställas på sammanläggning i rättsligt hänseende har framhållits jämväl av länssty­ relsen i Västernorrlands län.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har anfört.

Enligt 2 § andra stycket i förslaget till uppsiktslag skall den omständig­ heten, att byggnad bortföres eller lämnas utan underhåll icke anses som van­ hävd, om byggnaden blivit obehövlig till följd av omläggning av driften eller sammanslagning av brukningsdelar. Enligt länsstyrelsens förmenande bör efter ordet »blivit», vilket närmast avser ett redan inträtt skede, inskjutas orden »eller kan förutsättas bliva», då härigenom mera framhäves, att ratio- naliseringssträvanden, som under den närmaste framtiden kunna bliva ak­ tuella eller som äro beroende på först framdeles inträdande förhållanden, icke böra föranleda till att ett eftersatt underhåll omedelbart betraktas som vanhävd med påföljd, att jordägaren belastas med onödiga byggnadskost- nader. Genom det föreslagna tillägget bringas också andra stycket mera i samklang med tredje stycket av samma lagrum, enligt vilket jordägaren kan påkalla förhandsbesked av jordbrukskommissionen i hilhörande frågor.

Jordbrukskommissionen i Västerbottens län har uttalat betänkligheter mot den av utredningen föreslagna bestämmelsen, alt även »annan giltig anled­ ning» än de i 2 § andra stycket i utredningens lagförslag särskilt angivna skulle godtagas såsom skäl för alt bortföra byggnad eller lämna byggnad utan underhåll, och har därvid anfört följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

Av motiven framgår icke med önskvärd tydlighet vad som skall räknas till giltig anledning då det gäller byggnad som må bortföras eller lämnas utan underhåll utan att detta skall hänföras till vanhävd. Kommissionen ifråga­ sätter lämpligheten av att i lagtexten införa en sådan allmän och svagt mo­ tiverad anledning och får därför föreslå att antingen sista meningen i para­ grafens andra stycke: »eller ock av annan giltig anledning» helt tages bort eller uttrycket giltig anledning bytes ut mot dylik anledning i överensstäm­ melse med nu gällande lag.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Gotlands län har med an­ ledning av att det enligt utredningens förslag i vissa fall skulle kunna till­ låtas, att byggnad såsom obehövlig lämnades utan underhåll, sagt sig vilja påpeka det olämpliga i att dylika övergivna byggnader lämnades kvar att vanpryda landskapet ävensom förorda, att uppsiktsorganet såsom villkor lör eftergivande av underhållsskyldighet beträffande byggnad skulle äga upp­ ställa, att byggnaden helt bortreves och platsen avröjdes. Länsstyrelsen i Gotlands län har framfört liknande synpunkter och därvid uttalat, att ifrå­ gavarande spörsmål borde göras till föremål för särskild utredning, därest detsamma icke ansåges höra hemma i en vanhävdslagstiftning.

Utredningens förslag om införande av möjlighet för jordägare att erhålla förhandsbesked rörande tillåtligheten av vissa åtgärder har i de yttranden, där denna fråga berörts, genomgående hälsats med tillfredsställelse.

Jordbrukskommissionen i Stockholms stöd och län har emellertid ifråga­ satt, om man ej borde gå längre och stadga anmälningsskyldighet för den jordägare, som hade för avsikt att nedlägga jordbruk å viss äga eller att genom bortförande eller annat förfaringssätt göra byggnader otjänliga för sitt ursprungliga ändamål. Till motivering härav har kommissionen anfört.

Det ligger i sakens natur, att jordbrukskommissionerna enligt nuvarande och av utredningen föreslagen ordning icke alltid kunna tillräckligt tidigt erhålla kännedom om alla de fall av begynnande vanhävd, som uppkomma inom de vidsträckta verksamhetsområdena. Därför borde en bättre garanti skapas för att kommissionerna ej härutinnan ställas i ett tvångsläge utan i tid komma i kontakt med dessa mera vittgående ärenden, framförallt då vad angår byggnadsbeståndets vidmakthållande.

På anförda grunder kan ifrågasättas, om det ej bör stadgas skyldighet för markägaren att till jordbrukskommissionen anmäla, när ett bortförande av jordbruksbyggnader planeras eller när han har för avsikt att genom ombygg­ nad eller dylikt göra sådana byggnader helt otjänliga för sitt ursprungliga ändamål. En bestämmelse av detta slag bör av naturliga orsaker inriktas på förhållanden av större betydelse för jordbruket. Förfarandet skall innebära att jordbrukskommissionen efter anmälan på gängse sätt undersöker den planerade åtgärden. För att emellertid sätta tillsynsmyndigheten i stånd att effektivt förhindra uppenbart olämplig spoliering av byggnadsbeståndet ome­ delbart efter eu anmälan eller senare, bör myndigheten äga rätt att vid be­ hov meddela förbud, förenat med ansvarspåföljd, mot varje åtgärd i nämn­ da syfte. Möjlighet att hos länsstyrelsen överklaga av jordbrukskommissio­ nen utfärdat förbud torde böra förefinnas. Med hänsyn till de allvarliga kon­ sekvenser, som kunna uppstå när ett jordbruk berövas sina byggnader, synes ett tillvägagångssätt av här skisserat slag knappast kunna i princip med fog anses onödigt ingripande eller betungande. Visserligen skulle jordbruks-

Kungl. Maj.ts proposition nr 78.

sida äro påkallade, och, därest så finnes vara fallet, vid beslut om arten av dessa åtgärder bör taga hänsyn till hur förhållandena komma att ställa sig efter en sådan driftsomläggning eller sammanslagning, som med relativt stor säkerhet kan beräknas komma till stånd inom en ganska nära framtid. Jag finner därför någon ändring i avfattningen av ifrågavarande stadgande i den av länsstyrelsen angivna riktningen icke böra ske. Ej heller finner jag det lämpligt att, på sätt ifrågasatts i ett yttrande, begränsa rätten att bort­ föra byggnad eller lämna densamma utan underhåll till sådana fall, som särskilt beskrivits i 2 § andra stycket i utredningens förslag. Eftersom det icke är möjligt att i förväg överblicka eller angiva alla de situationer, där ett dylikt förfarande kan anses motiverat av omständigheterna, synes det önskvärt, alt uppsiktslagen ej utformas så, att uppsiktsorganens prövnings­ rätt inskränkes i alltför hög grad. Någon anledning att befara menliga in­ verkningar av att sagda organ få möjlighet att beakta ävexr andra omstän­ digheter än de nyss nämnda torde icke finnas. En dylik befogenhet synes nödvändig även med hänsyn till att, i enlighet med vad utredningen föresla­ git och jämväl jag anser lämpligt, den nya lagen ej bör innehålla någon motsvarighet till den i 13 § andra stycket i 1942 års lag lämnade befogenhe­ ten för länsstyrelse att i vissa undantagsfall medgiva att byggnad, som blir obehövlig genom sammanslagning av brukningsdelar, må bortföras eller lämnas utan underhåll, även om sådana omständigheter ej föreligga, som avses i 2 § andra stycket sagda lag.

Att jordägare skall kunna erhålla förhandsbesked rörande uppsiktsorga- nets uppfattning om tillåtligheten av att i visst fall nedlägga jordbruk eller slopa byggnader synes ändamålsenligt och ägnat att för jordbrukarna un­ derlätta planeringen av rationaliseringsverksamheten. Vad angår den ver­ kan, som bör tillerkännas dylikt förhandsbesked, bär utredningen uttalat, att beskedet bör bliva avgörande för den fråga, som beskedet avser. Att ett nedläggande av jordbruket å viss äga eller ett bortförande eller lämnande utan underhåll av byggnaderna å en brukningsdel ej bör anses som van­ hävd, därest uppsiktsorganet förklarat hinder ej möta mot åtgärden, torde även vara klart. Däremot synes det mera tveksamt, om beskedet bör vara bindande jämväl i den meningen att eu jordägare — bortsett från besvärs- möjligheten — skulle vara skyldig att rätta sig efter detsamma, om det gått i motsatt riktning. Detta skulle innebära att det, om en jordägare i strid mot ett erhållet besked nedlade jordbruk eller bortförde byggnad eller lämnade densamma utan underhåll, därmed även skulle anses definitivt avgjort, att förfarandet vore att betrakta såsom vanhävd och jordägaren följ­ aktligen vara skyldig att vidtaga åtgärder för avhjälpande av vanhävden. Det är emellertid uppenbart, att det även här måste finnas möjlighet att taga hänsyn till de förändringar i förutsättningarna för jordbruksdriften, som kunna inträffa successivt, och att sålunda exempelvis den omständig­ heten, att vid en viss tidpunkt nedläggande av jordbruket å en bruknings­ del eller en sammanslagning av två brukningsdelar ansetts ej böra ske, ej bör utgöra hinder för att en dylik åtgärd vidtages längre fram, om förhållan-

Kungl. Maj.ts proposition nr 78.

77

dena ändrats. Därest en jordägare i strid mot sådant besked, som nu nämnts, någon tid efter beskedet nedlägger jordbruket å en brukningsdel eller bort­ för byggnaderna å den ena av två sammanslagna brukningsdelar, kan man därför svårligen undgå att, därest tillämpning av uppsiktslagen påkallas, prö­ va huruvida det enligt då föreliggande förhållanden finnes anledning att åläg­ ga jordägaren att vidtaga rättelse. Om beskedet skulle anses bindande, borde denna dess verkan därför under alla förhållanden bliva begränsad till en relativt kort tidrymd och även om åtgärder för vanhävdens avhjälpande på­ kallades inom denna tidrymd borde det finnas möjlighet att beakta, huru­ vida några nya omständigheter tillkommit, som kunde föranleda, att saken borde bedömas annorlunda än tidigare. Det är vidare att märka att, om dylikt besked skulle anses bindande för jordägaren, uppsiktsorganet skulle erhålla en ställning, som i viss mån skulle avvika från vad som tidigare förordats för detsamma. Jag har förut anfört, att det av olika skäl icke synes lämpligt, att lantbruksnämnden skall meddela föreläggande om av­ hjälpande av vanhävd, utan att detta bör ankomma på länsstyrelsen. Där­ est beskedet skulle anses bindande, skulle detta emellertid betyda, att lant­ bruksnämnden i realiteten komme att i viss utsträckning intaga ställningen som första beslutande instans i vanhävdsärenden.

Enligt min mening är det ej heller vare sig erforderligt eller önskvärt, att beskedet skall ha någon bindande verkan gentemot jordägaren. Även om beskedet ej formellt gives sådan betydelse, är det uppenbart, att jord­ ägaren i realiteten kommer att fästa stort avseende vid den av uppsiktsorga­ net uttalade åsikten. Vidare synes det föreligga en viss risk för att möjlig­ heten att erhålla förhandsbesked, därest beskedet skulle ha dylik verkan, ej skulle komma att begagnas i den utsträckning som i och för sig är önsk­ värd.

Sådant besked som här avses torde alltså böra vara bindande endast så­ tillvida, att den, som efter medgivande från lantbruksnämnden nedlägger jordbruk å en äga eller bortför en byggnad eller lämnar densamma utan un­ derhåll, ej skall riskera att därmed anses hava gjort sig skyldig till van­ hävd av jordbruket.

I anslutning till vad nu anförts torde jag få upptaga frågan om möjlig­ heten att överklaga ett sådant besked av lantbruksnämnden, som nu nämnts. Enligt utredningens förslag skulle uppsiktsorganets beslut kunna överkla­ gas hos länsstyrelsen, över vars beslut talan skulle kunna föras hos Kungl. Maj:t. Om beslutet, i motsats till vad utredningen synes ha avsett, ej till- erkännes bindande verkan gentemot jordägaren, är det klart, att behovet av besvärsrätt blir mindre än vad som eljest skulle ha varit förhållandet. Även i dylikt fall torde det emellertid vara av värde för jordägaren, att möjlig­ het finnes för honom att få riktigheten av uppsiktsorganets uppfattning prövad av överordnat organ. Om lantbruksnämnderna göras till uppsikts- organ, synes det naturligt att denna prövning skall ankomma på vederbö­ rande centralorgan för rationaliseringsverksamheten, d. v. s., i enlighet med vad jag anfört i förut omförmälda lagrådsremiss, på lantbruksstyrel-

Kungl. Maj:ts proposition m 78.

sen. Någon anledning att för den förhandsbedömning, varom här är fråga, medgiva rätt att anföra besvär över lantbruksstyrelsens beslut hos Kungl. Maj :t synes icke föreligga. Däremot kommer ju jordägaren, därest han i strid mot lantbruksnämndens eller lantbruksstyrelsens uttalade uppfattning förfar på ett sätt, som enligt nämnden eller styrelsen utgör vanhävd, och han av länsstyrelsen förelägges att vidtaga åtgärder för avhjälpande av van­ hävden, att kunna överklaga ett dylikt beslut hos Kungl. Maj:t.

Inhämtande av sådant förhandsbesked, som nu nämnts, skulle enligt utredningens förslag vara frivilligt. I några yttranden har ifrågasatts, att jordägare skulle vara skyldig att söka tillstånd hos uppsiktsorganet, innan jordbruk nedlägges eller byggnader bortföras eller förändras så att de bliva oanvändbara för sitt ursprungliga ändamål. En dylik skyldighet skulle otvivelaktigt i åtskilliga fall vara av värde. Man torde emellertid ej kunna bortse från att den jämväl skulle medföra stora olägenheter. I det avgjort övervägande antalet av de fall, där dylika åtgärder ifrågasättas, torde de­ samma vara fullt motiverade. En generell skyldighet att söka tillstånd till sådana åtgärder skulle därför innebära en begränsning av jordbrukarnas handlingsfrihet, som i och för sig ej synes påkallad och dessutom skulle medföra en högst betydande ökning av lantbruksnämndernas arbetsbörda. Dessa olägenheter måste anses överväga de fördelar det i en del fall skulle innebära, att man skulle få ökade garantier för att lantbruksnämnderna i de tveksamma fallen skulle bliva i tillfälle att i förväg pröva åtgärdernas tillåtlighet. Det skulle dessutom tydligen erbjuda stora svårigheter att av­ gränsa de fall, där skyldighet att söka tillstånd skulle föreligga. Någon dy­ lik skyldighet torde därför ej böra föreskrivas. Av delvis liknande skäl finner jag det ej heller böra ifrågasättas att, på sätt förordats i vissa ytt­ randen, uppsiktsorganen skulle äga befogenhet att såsom villkor för att jordbruk skall få nedläggas eller för att byggnad skall få bortföras eller lämnas utan underhåll föreskriva, att åtgärder skulle vidtagas för främjan­ de av skogsproduktion å marken eller för att få till stånd rättslig samman­ läggning av brukningsdelarna.

Den av länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Gotlands län berörda frågan om skyldighet att bortföra överflödiga bygg­ nader synes ej lämpligen böra upptagas till prövning i förevarande sam­ manhang.

I anslutning till det anförda har första stycket av nu ifrågavarande para­ graf i utredningens förslag underkastats viss omarbetning, varjämte smärre justeringar vidtagits i andra och tredje styckena.

3

§•

I denna paragraf angives, vem som i regel bär ansvaret för avhjälpande av vanhävd.

Paragrafen överensstämmer med utredningens förslag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 78.

79

4—5 §§.

I dessa paragrafer av utredningens förslag lämnas regler för förfarandet hos uppsiktsorganen samt angående besiktning, om vilken dessa organ ha att föranstalta.

Rörande motiveringen till stadgandena hänvisas till den tidigare lämnade redogörelsen för utredningens förslag och till betänkandet (s. 95—97).

På sätt framgår av den tidigare lämnade redogörelsen för yttrandena har förslaget om att syn i regel skulle ersättas av en av uppsiktsorganet före­ tagen besiktning så gott som undantagslöst hälsats med tillfredsställelse.

Jordbrukskommissionerna i Uppsala och Västerbottens län ha föreslagit införande av ett stadgande om rätt för uppsiktsorganet att verkställa be­ siktning genom ordföranden i detta organ och en eller flera av denne till­ kallade ledamöter, och jordbrukskommissionen i Norrbottens län har —- under framhållande av att det av utredningens motivering syntes framgå att besiktning skulle kunna ske i enklare form än den, som angivits i 4 § av utredningens förslag — hemställt att stadganden om detta enklare för­ farande måtte intagas i lagtexten.

Vad i 5 § av utredningens förslag anförts rörande förfarandet vid ingående av överenskommelser har i allmänhet ej föranlett några särskilda yttran­ den. Länsstyrelsen i Skaraborgs län har dock anfört, att den här avsedda uppgörelsen med den för vanhävden ansvarige ej borde få formen av en överenskommelse med denne utan utgöra ett åläggande från uppsiktsorga- nets sida. Vidare har frågan om den tid, inom vilken åtgärder för avhjäl­ pande av vanhävd skola vara vidtagna, berörts i några yttranden. Länssty­ relsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Södermanlands län ha ansett en maximitid av 4 år vara för kort och i stället förordat en maxi­ mitid av 6 år. Landstingets förvaltningsutskott i Norrbottens län har däremot gjort gällande, att maximitiden ej borde överstiga 2 år. Hushållningssäll­ skapets förvaltningsutskott i Kalmar läns norra område har uttalat, att några bestämmelser om de tidrymder, inom vilka åtgärderna skulle vara vidtagna, ej borde utsättas i lagen.

Även frågan om vitesbeloppen har berörts i en del yttranden. Slopandet av den hittillsvarande begränsningen till 500 kronor har därvid tillstyrkts. I några av dessa yttranden, bland annat i yttrandena från länsstyrelsen i

Älvsborgs län, jordbrukskommissionen i Malmöhus lön, egnahemsnämnden i Uppsala län och landstingets förvaltningsutskott i Norrbottens län ävensom Sveriges lantbruksförbund, har emellertid anförts, att vitesbeloppen borde maximeras på annat sätt, exempelvis till viss procent av kostnaden för åt­ gärderna eller till viss procent av brukningsdelens värde.

Såsom jag redan förut nämnt ansluter jag mig till utredningens tanke, att

Departements-

en av uppsiktsorganet företagen besiktning i regel bör utgöra underlaget för chelen■ eu bedömning av, huruvida vanhävd föreligger eller ej, samt av omfattning-

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

en av de åtgärder, som böra vidtagas för att avhjälpa eventuell vanhävd. Gi­ vetvis bör ej varje inkommen anmälan omedelbart föranleda dylik besikt­ ning, utan uppsiktsorganet torde i regel först böra verkställa en förberedande utredning för utrönande av, huruvida något underlag finnes för anmälning­ en. Därest, i enlighet med vad jag tidigare förordat, uppsikten kommer att handhavas av lantbruksnämnderna, kommer det tydligen ej att erbjuda några svårigheter att verkställa en sådan förberedande undersökning. Lant­ bruksnämnden kan då exempelvis inhämta upplysningar från ortsombudet eller låta någon av sina tjänstemän personligen iakttaga förhållandena på fastigheten, eventuellt tillsammans med någon av nämndens ledamöter. Stundom torde redan en dylik förberedande undersökning leda till att rät­ telse vidtages. Med hänsyn till vad som föreslagits angående antalet leda­ möter i lantbruksnämnderna och till den arbetsbörda, som kan väntas kom­ ma att åvila nämnderna, torde det ej böra förutsättas, att samtliga ledamö­ ter i nämnden alltid skola deltaga i besiktning, utan denna bör åtminstone i regel å nämndens vägnar kunna företagas av en särskild delegation inom nämnden. Föreskrifter härom torde få meddelas i den instruktion för nämn­ derna, som bör utfärdas av Kungl. Maj:t.

I fråga om den tidsfrist, som i överenskommelse må medgivas för åtgär­ der för avhjälpande av vanhävd, finner jag ej skäl att frångå utredningens förslag, vilket överensstämmer med nu gällande lag. Vad utredningen före­ slagit om borttagande av nu gällande maximum beträffande storleken av det vite, som må fastställas i överenskommelse, synes lämpligt och ägnat att underlätta uppsiktsorganens arbete. Jag finner det ej heller påkallat att, så­ som förordats i några yttranden, införa andra bestämmelser om maximering av vitesbeloppen. Självfallet bör vite ej fastställas till högre belopp än som kan anses erforderligt för att trygga ett fullgörande av överenskommelsen. Vitet bör uppenbarligen även stå i rimligt förhållande till de värden, varom det är fråga.

I enlighet med det anförda ha förevarande paragrafer utarbetats i över­ ensstämmelse med utredningens förslag, med vissa justeringar av formell natur.

6

§•

Beträffande denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen.

7 §•

Denna paragraf avhandlar länsstyrelsernas befattning med ärenden an­ gående vanhävd.

Beträffande utredningens förslag hänvisas till den förut lämnade redogö­ relsen för betänkandet samt till s. 97 i detta.

På sätt förut anmärkts har i åtskilliga yttranden behandlats frågan, vilket organ som bör äga meddela föreläggande om avhjälpande av vanhävd.

I flera yttranden har vidare berörts spörsmålet, vilka personer som böra kunna utses till synemän. Utredningens förslag, att en av synemännen alltid

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

slag. Enligt det i nämnda lagrådsremiss framlagda organisationsförslaget skola egnahemsnämnderna uppgå i lantbruksnämnderna och jämväl lant- bruksingenjörsorganisationen skall knytas till lantbruksnämnderna. Det bör uppenbarligen ej ifrågasättas, att befattningshavare hos lantbruksnämnden skulle tjänstgöra som syneman i vanhävdsärende, vilket efter anmälan av nämnden bragts under länsstyrelsens prövning. Däremot torde det ofta vara lämpligt, att en av synemännen tages bland hushållningssällskapets tjänste­ män. Härvid böra givetvis endast sådana personer komma i fråga, som ha insikter i jordbruksekonomiska spörsmål. Huruvida det bör föreskrivas, att en av synemännen alltid skall vara dylik tjänsteman, eller avgörandet härav som hittills bör överlåtas åt länsstyrelsen, synes tveksamt. Jag har emellertid stannat för att förorda den senare ordningen.

Att synemännen, därest de hysa en från lantbruksnämnden avvikande uppfattning rörande omfattningen eller beskaffenheten av de åtgärder, som böra vidtagas för vanhävdens avhjälpande, böra anmärka detta i sin redo­ görelse, torde även utan särskilt stadgande därom vara klart. Den av utred­ ningen föreslagna tidsfrist, inom vilken redogörelsen skall avgivas till läns­ styrelsen, torde, såsom framhållits i flera yttranden, under vissa omständig­ heter kunna bliva alltför kort. Bestämmelsen synes utan olägenhet kunna utgå.

Vad angår frågan om de medel, som böra användas för att få till stånd åtgärder för avhjälpande av vanhävd, delar jag utredningens uppfattning att man, i överensstämmelse med vad som gäller enligt 1942 års lag, härvid bör använda sig av vitesföreläggande. Jag anser det sålunda ej påkallat att, på sätt från ett håll föreslagits, avverkningsförbud skall användas såsom på-' tryckningsmedel gentemot den, som underlåter att vidtaga föreskrivna åt­ gärder för avhjälpande av vanhävd. Ett framtvingande av dylika åtgärder medelst vitesföreläggande synes även vara att föredraga framför att åtgär­ derna skulle utföras av uppsiktsorganet och detta sedan skulle söka ersätt­ ning för kostnaderna av den, som är ansvarig för avhjälpande av vanhävden. Med anledning av vad Riksförbundet landsbygdens folk anfört om möjlig­ heten att nedsätta i överenskommelse fastställt vite vill jag framhålla att det av allmänna regler torde följa, att länsstyrelsen vid sin skälighetspröv- ning av frågan om utdömande av dylikt vite även kan nedsätta vite, vilket finnes vara oskäligt högt.

8

§

I denna paragraf behandlas de fall, då undantag göres från bestämmelser­ na om skyldighet att avhjälpa vanhävd, samt de fall då ägaren, oaktat han icke är brukare, skall avhjälpa vanhävd å jorden.

Beträffande utredningens förslag hänvisas till betänkandet (s. 98).

Landstingets förvaltningsutskott i Norrbottens län har rörande betydelsen av medellöshet anfört.

Förvaltningsutskottet ifrågasätter lämpligheten av att under alla förhål­ landen låta medellöshet hos den för vanhävden ansvarige medföra att åt-

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

I övergångsbestämmelserna till 1942 års lag har stadgats att, om under lagens giltighetstid, d. v. s. före den 1 juli 1947, överenskommelse om van­ hävds avhjälpande träffats eller föreläggande meddelats, lagen även efter den 30 juni 1947 skulle gälla i fråga om den brukningsdel, som överenskom­ melsen eller föreläggandet avsåge, intill dess i överenskommelsen eller före­ läggandet angivna åtgärder vidtagits. Därest giltighetstiden för 1942 års lag utsträckes till och med utgången av juni 1948, torde motsvarande bestämmelse böra gälla i de fall, då överenskommelse ingås eller föreläggande meddelas under sagda tid. Efter den 30 juni 1948 böra dock självfallet de uppgifter, som enligt 1942 års lag skulle fullgöras av jordbrukskommissionema, i stället ankomma på lantbruksnämnderna.

Har i ett ärende, i vilket överenskommelse ej kunnat träffas, jordbruks- kommissionen gjort anmälan till länsstyrelsen men har denna anmälan ej före den 1 juli 1948 lett till att föreläggande meddelats, blir ej 1942 års lag utan den nya lagen att tillämpa. I nu berörda fall bör så anses, som om anmälan enligt nya lagen gjorts av lantbruksnämnd. Föreskrift härom har intagits i övergångsbestämmelserna. Skulle i dylikt ärende syn ha hållits jämlikt äldre lag, torde denna syn, på sätt utredningen framhållit, böra jämställas med sådan besiktning, varom förmäles i den nya lagen. Av skäl som utredningen anfört bör vidare i dylikt ärende länsstyrelsen, om den finner syn erforderlig och syn icke tidigare hållits, kunna förordna om syn, även om begäran därom ej framställes av den, som är ansvarig för avhjäl­ pande av vanhävden. Har länsstyrelsen sålunda på eget initiativ förordnat om syn och leder utredningen till att föreläggande meddelas enligt 7 § andra stycket av den nya lagen, synes det, såsom utredningen framhållit, rimligt, att den, som är skyldig att avhjälpa vanhävden, i regel skall åläggas att gälda kostnaden för synen. Ett motsvarande problem i fråga om bestridan­ de av kostnaden för syn uppkommer emellertid även i de fall, då syn jäm­ likt äldre lag hållits på myndighets föranstaltande men den nya lagen i fort­ sättningen blir tillämplig. Någon anledning att behandla dessa fall annor­ lunda än det nyss nämnda synes icke föreligga. Även i dessa fall torde därför böra gälla att, om föreläggande meddelas, den som enligt föreläggan­ det har att avhjälpa vanhävden skall åläggas att gälda kostnaden för synen, där ej särskilda skäl till annat föranleda.

I övrigt bör den nya lagen helt tillämpas i sådana ärenden, där överens­ kommelse ej träffats eller föreläggande ej meddelats före den 1 juli 1948. Skulle efter framställning av jordbrukskommissionen synemän ha utsetts men syn ej ha hållits före nämnda dag, bör alltså förordnandet för syne- männen anses förfallet och den nya lagens bestämmelser i fråga om beskaf­ fenheten av den utredning, som bör förebringas hos uppsiktsorganet, vinna tillämpning.

Kungi. Maj:ts proposition nr 78.

85

B. Lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1942 om åtgärder

mot vanhävd av jordbruk.

Beträffande ifrågavarande lagförslag kan i huvudsak hänvisas till den all­ männa motiveringen ävensom till vad nyss anförts angående övergångsbe­ stämmelserna till den föreslagna lagen om uppsikt å jordbruk.

På sätt i sistberörda avsnitt nämnts bör 1942 års lag även efter den 30 juni 1948 gälla i fråga om brukningsdelar, beträffande vilka med tillämp­ ning av 1942 års lag överenskommelse om åtgärder för vanhävds avhjäl­ pande träffats eller föreläggande om dylika åtgärder meddelats före den 1 juli 1948, intill dess i överenskommelsen eller föreläggandet angivna åt­ gärder vidtagits. Till följd härav kan det även efter sagda tidpunkt bliva fråga om att syn skall hållas enligt bestämmelserna i 1942 års lag. Vad däri stadgas om att till syneman må utses iantbruksingenjör eller tjänsteman hos egnahemsnämnd synes emellertid, av skäl som tidigare angivits, ej böra bibehållas efter det lantbruksnämnderna trätt i funktion såsom uppsikts- organ. Med hänsyn härtill har i förevarande lagförslag intagits en föreskrift om att, då syn enligt 1942 års lag skall hållas efter den 30 juni 1948, i fråga om synemännen skola tillämpas bestämmelserna i 7 § i den föreslagna nya uppsiktslagen.

1942 års lag är, såsom tidigare framhållits, i fråga om utformningen av det allmänna vanhävdsbegreppet och undantagen från detta i vissa avseenden strängare än den föreslagna nya uppsiktslagen. Den största praktiska bety­ delsen torde avvikelserna äga i de fall där byggnader, som blivit obehövliga efter sammanslagning av brukningsdelar, bortförts eller lämnats utan un­ derhåll. Med hänsyn särskilt till den dispensrätt, som enligt 13 § andra styc­ ket i 1942 års lag tillkommer länsstyrelsen, torde det emellertid ej finnas anledning befara, att dessa skiljaktigheter skola leda till att på grund av stadgandena i 1942 års lag åtgärder måste vidtagas, vilka vid en bedömning enligt de principer, som ligga till grund för den nya uppsiktslagen, framstå såsom omotiverade.

C.

Övriga lagförslag.

Beträffande dessa hänvisas till den allmänna motiveringen. Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets ut­ låtande över ifrågavarande inom jordbruksdepartementet upprättade lagför-

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

slag, av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av proto­ kollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Malte Olsson.

1 Bilagan, som — bortsett dels från vissa smärre jämkningar av redaktionell innebörd i förslaget till lag om uppsikt å jordbruk, dels från den i följande utdrag av statsrådsproto­ kollet för den 28 februari 1947 angivna ändringen av beteckningen å en paragraf i för­ slaget till lag angående ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom, är likalydande med de vid propositionen fogade lagförslagen — har här uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition, nr 78.

ma att omfattas av åtskilliga i lag gjorda hänvisningar till vissa grupper av paragrafer i nyttjanderättslagen, vilket ej torde varit avsett. Lagrådet för­ ordar, att paragrafen i stället införes såsom 49 a §, varigenom nämnda ver­ kan skulle undvikas.

I övrigt lämnas förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Åke Mossler.

Kunyl. Maj:ts proposition nr 78.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­ trädda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att pro­ position av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Benno Gårdsten.

.

Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1947.